Onsdagen den 9 juni
Kl. 9.00-0.31
Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Den tjeckiske presidenten Väclav Havel var nyligen i Wash-
ington, bl.a. för att öppna ett museum till minne av offren för judeförintel-
sen. Samma dag höll han ett tal, där han påminde om den kommunistiska
mardrömmen. Den har nu, menade Havel, ersatts av den efterkommunis-
tiska mardrömmen. Systemet kollapsade, men har ännu inte ersatts av ett
nytt. Många människor känner sig tomma och frustrerade. Det ger grogrund
för intolerans, själviskhet och extremism.
Efterkommunismens utmaning är bara en del av de globala utmaningarna,
menar Havel. Vi lever i själva verket på randen av en vulkan. Skall vi klara
klyftan mellan rika och fattiga, spänningen mellan olika kulturer, kärnva-
penhotet, utarmningen av miljön, då måste människan förstå sig själv och
sin plats på jorden på ett nytt sätt.
Vi behöver en ny känsla av politisk moral och globalt ansvar, säger Havel.
President Havels ord berör oss, var och en. Vi måste inse att vi i Sverige bara
kan säkra vårt lands framtid, om vi förstår att vårt öde är sammanlänkat med
jordens andra folk.
I den del av Europa som Havel känner bättre än de flesta har kommunis-
men lämnat efter sig, inte bara ekonomisk misär, utan också en rad svåra
etniska och religiösa konflikter.
Men också i Västeuropa sker nu förändringar som inger stor oro.
Så här skrev Svenska Dagbladet i sin Europabilaga förra veckan: ”1 en tid
då arbetslösheten synes ha Västeuropa i ett stadigt grepp, tydliggörs en ny
och kanske mer skrämmande verklighet. Fattigdomen breder ut sig över den
europeiska kontinenten och allt fler människor faller igenom de sociala
skyddsnät länderna i varierande grad håller sig med.”
Tio år av arbetslöshet har mitt i det rika Västeuropa skapat denna utarm-
ning och fattigdom.
Tio år av arbetslöshet håller nu på att förvandla delar av Europas städer
till slum, där ingen annan inkomstkälla finns än socialbidrag eller kriminali-
tet. Där är den normala familjen en övergiven, ung mamma.
Tio år av arbetslöshet i det rika Västeuropa skapar en vanmakt som allt
oftare slår ut i våld. Greifswald, Solingen är exempel på vanliga, vardagliga
ställen som nu förknippas med grymhet och djupaste tragedi.
Protokoll
1992/93:125
Partiledardebatt
1 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 125
|
Prot. 1992/93:125 |
Ur detta växer ett hårt och otryggt samhälle för alla, ett samhälle där en |
slut vänder sin besvikelse och sitt hat mot demokratin.
|
Partiledardebatt |
Prognoserna inför framtiden ger inte mycket hopp. Arbetslösheten i Väst- Men än är dessa siffror, både när det gäller Europa och Sverige, trots allt Det som, trots allt, ger hopp är att omtänkandet är på gång ute i Europa. Nu sätts kampen mot arbetslösheten överst på den politiska dagordningen Snart är det bara den moderatledda regeringen i Sverige som fortsätter att Gång på gång har jag och övriga socialdemokrater i denna kammare för- Regeringen väljer i stället att göra upp med Ny demokrati. Statsminister Med Ny demokratis hjälp har regeringen sett till att det blir billigare att Nu kan tivoliägarna sänka priset i bergochdalbanan, men delpensionen tas Under högljudda protester från besvikna moderater får nu den som tjänar Det är som om allvaret i det som nu sker i Sverige inte når in i regerings- |
|
2 |
Kan Carl Bildt, som före valet lovade att det med en borgerlig regering |
skulle bli billigare att bo, förstå hur det känns när en normalinkomst inte
längre räcker till för att betala hyran eller när den lägenhet som man har
sparat till och glatt sig åt förvandlas till en mardröm, därför att många bo-
stadsrättsföreningar nu hotas av konkurs? Förstår Carl Bildt hur det känns
när det egna huset säljs på exekutiv auktion, och allt man har kvar är stora
skulder?
Det är en spark i magen på dem som inte längre har råd med sin bostad,
att det nu blir billigare för affärsresenärerna att bo på Grand Hotell.
De senaste tio åren har den här sortens nyliberala idéer och värderingar
haft ett starkt och förödande inflytande över utvecklingen i de dominerande
industriländerna.
Efter valet 1991 fick även Sverige en regering som styr efter principerna:
om marknaden släpps fri, om politiken trängs tillbaka, om de ekonomiska
skillnaderna mellan människor blir större, då kommer ekonomin att
blomstra, då blir det jobb och då får alla det bättre.
Var någonstans i världen, var i historien, har arbetslöshet och orättvisor
skapat några varaktiga, ekonomiska framsteg? Var har smulorna från de ri-
kas bord fått snurr på ekonomin och lyft nationer till välstånd?
Svaret är: Ingenstans - åtminstone inte mätt med de krav på ett civiliserat
samhälle som vi ställer.
Den amerikanske nationalekonomen Paul Krugman väckte uppmärksam-
het, när han vid ett besök i Sverige varnade den svenska regeringen för att
gå samma väg som andra nyliberala regeringar. Han sade: ”Jag tror på en
marknadsekonomi där regeringen spelar en nyttig och viktig roll. Den
'biandekonomi’ som uppstod i en stor del av västvärlden efter andra världs-
kriget var inte perfekt, men den skapade det mest anständiga samhälle som
historien frambringat. Låt oss förbättra det i stället för att förstöra det.”
Vi behöver en ny ekonomisk politik i Sverige, en politik som inte avveck-
lar utan utvecklar det anständiga, rättvisa och mänskliga samhället.
Fru talman! Vi måste spara, säger regeringen. Så långt är vi överens. Men
var och hur skall det sparas? Och - kanske ännu viktigare - vad skall vi satsa
på?
Regeringen sparar på arbetslöshetsersättningen, barnomsorgen, sjukvår-
den och äldreomsorgen. Delpensionen tas bort. Men ibland glömmer rege-
ringen påpassligt att vi har ett stort budgetunderskott. Ibland finns det
pengar att dela ut.
De som har råd att sätta av någon tusenlapp i månaden i privat pensions-
sparande skall få dra av detta på skatten. Skulle var tionde nappa på det er-
bjudandet, kostar det 8 miljarder kronor.
Näringsminister Per Westerberg säljer glatt ut statens tillgångar med rejäl
rabatt. Miljardbelopp förs över från oss medborgare till dem som har pengar
över att köpa aktier för. Turistmomsen sänks för att lyckliggöra Ny demo-
krati. Det kostar staten ytterligare någon miljard.
Nu kommer också vårdnadsbidraget, lovar Alf Svensson. Nu har kds fått
sitt fallskärmsavtal, som gör att partiet kanske orkar hålla sig ovanför fyra-
procentsgränsen. Jag hörde att Bo Lundgren, för att minska kritiken mot att
Moderaterna bara höjer skatterna, gav ett halvt löfte här i kammaren i förra
veckan om att ta bort hundskatten.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Regeringen saknar inte fantasi - det måste jag erkänna - när det gäller att
ge löften och dela ut förmåner som går hem i de egna välj arled en. Det börjar
klarna, kammarledamöter, om vem som belönas i Carl Bildts och lan Wacht-
meisters Sverige. Det är den som har pengar över till att köpa aktier och
pensionsspara, som ofta tar in på hotell, vars hemliga last är att åka karusell
och som har en pudel.
(Applåder)
Fru talman! Det finns ett alternativ. Vi socialdemokrater har till denna
vårriksdag utförligt redovisat vår politik. Vi vill mobilisera alla medel för att
snabbt bryta nedgången och återvinna tillväxten. Vi vill satsa på utbildning
och arbete. Räntan måste ned. Det är den i särklass viktigaste och bästa sti-
mulansen för att få i gång tillväxten.
Därutöver behövs en sänkning av momsen för att ytterligare stimulera den
inhemska efterfrågan. Vi vill också skjuta upp den extra höjningen av boen-
dekostnaderna på 3 miljarder kronor, och vi vill sätta in stimulanser på ytter-
ligare två områden, så att investeringar i näringslivet kan tidigareläggas och
ersättnings- och nyanställningar kommer till stånd.
Dessa åtgärder måste vidtas in nu och få effekt på hela samhällsekono-
min - på konsumtion, produktion, investeringar och sysselsättning. Den
ekonomiska politiken måste ha sådan kraft att den berör vaije företagare
och varje medborgare. Då vågar medborgarna satsa igen. Då kan vi gemen-
samt bygga en annan framtid än den som regeringens håglösa politik och pro-
gnoser nu pekar fram mot.
Då kan vi skapa ett Sverige, där vi tar vara på människors förmåga och
vilja att arbeta, där en rättvis fördelning ses som en förutsättning för ekono-
miska framsteg och där de tusentals småföretag som är beroende av hemma-
marknaden får en chans att överleva och utvecklas.
Då kan vi skapa ett Sverige, där vi satsar på barnens omsorg, ungdomar-
nas utbildning och den enskildes trygghet och där det kostar att förstöra na-
turen och lönar sig att skapa arbetstillfällen, ett Sverige, där varje medbor-
gare känner att de uppoffringar som måste göras är rättvisa och att alla sedan
kommer att få del i de goda åren.
Jag känner oro över vart Sverige är på väg. Den oron delar jag med
många. Men jag ser också alla de goda möjligheter vi har att vända utveck-
lingen. Det är inte bara en fråga om vem som skall styra. Skall vi klara kri-
sen, behövs allas insatser. Vi kan inte avvara någon. Vi behöver inte mer av
nyliberalism och nydemokrati och inte tio år av arbetslöshet. Vi behöver,
liksom övriga Europa, en ny politik, en socialdemokratisk politik för arbete
och rättvisa.
(Applåder)
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag är mycket överens med Ingvar Carlsson om den analys
som han gjorde av läget i landet. Det är anmärkningsvärt att de pudelägande
och cirkusbesökande människorna även har en förmåga att klumpa ihop sig
i vissa områden av vår storstad, nämligen Östermalm, där också vår statsmi-
nister bor. Segregeringen är ju ett växande problem i vårt samhälle. Jag tror
att den nuvarande utvecklingen kommer att öka den på olika plan, inte bara
när det gäller boendet utan också när det gäller vården och omsorgen samt
skolorna, som är det senaste som man har tänkt ge sig på.
Jag skulle vilja ställa några litet mer framåtsyftande frågor till Ingvar
Carlsson. Vad skall vi göra framöver, när vi har bytt regering? Vi är ju över-
ens om att det är en nödvändig åtgärd. Tyvärr får vi kanske stå ut med den
nuvarande regeringen ända till september 1994. Vi kan ändå redan nu disku-
tera hur det kan se ut efteråt.
Hur har Ingvar Carlsson tänkt sig den nödvändiga förnyelse som måste
ske också inom vänstern? Hur ser Ingvar Carlsson på återställandet av ni-
våerna inom sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen? Hur ser Ingvar
Carlsson på möjligheterna att återställa en del av de förändringar som nu
skall genomföras inom arbetsrätten? Är Ingvar Carlsson beredd att definiera
målet för den ekonomiska politiken i termer av arbete åt alla och full syssel-
sättning och inte i termer av prisstabilitet och inflationsbekämpning, som ju
är den europeiska och monetära unionens mål för den ekonomiska politi-
ken?
Hur ser Ingvar Carlsson på möjligheterna att påbörja en arbetstidsförkort-
ning, som ju är en nödvändig reform för många, inte minst för kvinnorna,
och som dessutom i dagens läge med hög arbetslöshet skulle ha den gynn-
samma effekten att fler kunde arbeta sex timmar och färre fick vara arbets-
lösa och beroende av bidrag?
Jag skulle också vilja veta hur Ingvar Carlsson tänker sig utvecklandet av
politiken i stort, när vi förutom ett regeringsskifte också kommer att få ett
nej i folkomröstningen om det svenska medlemskapet i den europeiska unio-
nen. Vi som länge har varit på det klara med att det inte är någon framkomlig
väg har naturligtvis utvecklat våra alternativ. Men jag skulle vilja veta hur
Ingvar Carlsson ser på dessa saker.
Anf. 3 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman begärde egentligen att jag på tre minuter
skall redovisa en samlad socialdemokratisk politik för resten av 90-talet. Jag
har större anspråk på den socialdemokratiska politiken än så. Men jag kan
svara Gudrun Schyman att när vi kommer tillbaka i regeringsställning kom-
mer den viktigaste åtgärden för oss att vara kampen mot arbetslösheten. De
skador som arbetslöshet i dag orsakar i det svenska samhället för den en-
skilde och för samhället som helt går inte att plåstra om med hjälp av social-
politik eller med andra åtgärder. Det är alltså den första och den viktigaste
åtgärden. Och vi kommer att utforma vår politik från dessa utgångspunkter.
Jag har också sagt att om regeringen går in och gör betydande förändringar
av arbetsrätten som försvagar löntagarnas ställning i förhållande till arbetsgi-
varna, upplever vi det som ett oerhört allvarligt steg tillbaka. Jag har sagt att
det allra första av enskilda åtgärder som vi i så fall kommer att besluta om
är att förändra och korrigera dessa beslut. Jag vet att vi, inte bara bland LO:s
medlemmar utan även bland TCO:s medlemmar och bland SACO:s med-
lemmar, har ett mycket starkt stöd för detta. Jag är övertygad om att det
kommer att bli ett starkt stöd för detta även i en kammare med ny samman-
sättning.
När det gäller andra saker som den här regeringen raserar, vilket nu sker
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
i rasande takt på område efter område, kommer en del tyvärr inte att vara
praktiskt möjligt att återställa. Det raseras för gott. Det är en tankeställare
för alla som i 1991 års val sade att de väl kunde rösta på ett borgerligt parti
eller på Ny demokrati den gången, eftersom de inte skulle hinna åstad-
komma så mycket. Jo, tyvärr. Och det visar sig nu i kommuner och landsting
och i Sverige att de hinner åstadkomma väldigt mycket.
En del av det är sådant som har med ekonomi att göra. I det samman-
hanget måste vi först och främst, precis som 1982, se till att vi får budgetun-
derskottet under kontroll. Och när vi har det kan vi så småningom börja ta
på oss kostnader. Vi har mycket angelägna saker som vi vill göra. Föräldra-
försäkringen är en sådan sak. Det finns väldigt mycket på socialförsäkrings-
området som jag tror att vi skall kunna få enighet om även tillsammans med
Folkpartiet, t.ex. när det gäller inkomstbortfallsprincipen. I fråga om detta
är jag också ganska optimistisk. Det finns andra saker som vi kan återställa
direkt.
Detta kommer vi att diskutera, bl.a. på vår partikongress. Vi kommer så
småningom att redovisa ett valprogram, så att väljarna klart kan ta ställning
mellan socialdemokratisk politik och åtminstone delar av borgerlighetens
politik.
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag är medveten om att det är mycket begärt att få en total
redovisning av Socialdemokraternas politik på tre minuter. Men det var ändå
ganska konkreta frågor som jag ställde.
Om vi skall återupprätta principen om arbete åt alla som mål för den eko-
nomiska politiken, kommer det att innebära vissa svårigheter i förhållande
till den politik som socialdemokratin nu för och som också syftar till ett med-
lemskap i den ekonomiska och monetära unionen som ju har ett annat och
övergripande mål. Detta blir en konflikt, och detta måste man då göra något
åt, såvitt jag förstår. Nu tror jag att om man inte lyckas med det inom det
socialdemokratiska partiet, kommer man att få hjälp av det svenska folket
som kommer att säga nej till de ordningar som man har tänkt sig inom den
ekonomiska och monetära unionen och inom den europeiska unionen över
huvud taget. Det får väl lösa sig så att säga med folkets hjälp och kraft.
Jag tror emellertid att det är viktigt att vi får mer klarhet i hur man tänker
sig socialförsäkringssystemet, hur man tänker sig framtiden när det gäller
bostadssubventioner och hur man ser på familjepolitiken.
Ingvar Carlsson talade om föräldraförsäkringen, vilket jag tycker är bra.
Jag tror att vi är överens om att det är föräldraförsäkringen i dess nuvarande
form, och gärna en utbyggnad, som vi skall satsa på. Jag antar att jag nu kan
få ett löfte om att om ett vårdnadsbidrag har genomförts innan vi skiljs åt
före nästa val, kan vi med gemensamma krafter riva upp den typen av re-
form, som snarast syftar till vård av frisk man i hemmet. Det tror jag skulle
vara en bra varubeteckning på den reformen.
Men detta är väl sådant som är konkret och som jag skulle kunna få mer
besked om. Jag skulle också vilja höra hur Ingvar Carlsson ser på arbetstids-
förkortningen. Det är en familjepolitisk reform, och det är en fråga som väl-
digt många kvinnor värnar om. I arbetslöshetens tider skulle en arbetstids-
förkortning innebära att fler människor kan försörja sig på arbete och slippa
leva på bidrag.
Anf. 5 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Vår inställning till vårdnadsbidrag är glasklar. Jag är ganska
övertygad om att det i riksdagen efter ett nytt val kommer att finnas en majo-
ritet mot vårdnadsbidrag.
Beträffande frågan om och när man kan förkorta arbetstiden, tycker jag
att en förlängning av föräldraförsäkringen är det allra viktigaste.
Jag vill ändå ge en varning till Gudrun Schyman. När hon talar om vad vi
tänker återställa, vill jag säga att det är farligt att bli beroende av återstäl-
lare. Jag skulle därför vilja uppmana Gudrun Schyman att i stället se framåt
och se framtidens problem och satsa på dem. Det är det som vi socialdemo-
krater kommer att ägna oss åt.
(Applåder)
Anf. 6 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) :
Fru talman! Jag kan också instämma i mycket av det som Ingvar Carlsson
sade om den internationella situationen. Jag skall återkomma till det i mitt
huvudanförande senare.
Ingvar Carlsson manade till att man skulle sätta kampen mot arbetslöshe-
ten främst. Det är precis det som regeringen gör. Det som vi diskuterar är
vilka åtgärder som kan vara lämpliga. Jag såg i dagens nummer av Dagens
Industri att det inte bara är regeringen och många ekonomer som är skep-
tiska mot Socialdemokraternas recept. Även den ledande fackföreningseko-
nomen Willy Bergström varnar just för att den typ av åtgärder som Social-
demokraterna fäster så stor vikt vid skall leda till valutautflöde, räntehöj-
ningar och fall i kronkursen. Det är precis detta som vi har känt stark oro för
och som har gjort att vi efter en noggrann prövning har avvisat Socialdemo-
kraternas förslag.
Låt mig, fru talman, ta upp även en annan fråga. Ingvar Carlsson uttryckte
förhoppningar om att kunna nå en ganska bred enighet bl.a. med Folkpartiet
när det gäller socialförsäkringarna. Jag hoppas också att det skall gå att nå
bred politisk enighet i riksdagen på denna punkt.
Men det finns en socialförsäkring där Socialdemokraterna inte ger särskilt
tydliga besked och där jag gärna skulle vilja se att Ingvar Carlsson kunde
göra det vid detta tillfälle, och det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Ett vik-
tigt motiv för att att ha obligatoriska socialförsäkringar är att de som löper
mindre risk att drabbas, i detta fall av arbetslöshet, ändå skall få vara med
och betala för dem som löper större risk. Det är också ett argument som
olika socialdemokrater, Birgitta Dahl och andra, brukar använda i den de-
batt som vi för. Därför är en av mina frågor till Ingvar Carlsson om Social-
demokraterna nu är beredda att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk,
dvs. att den skall omfatta alla, eller om arbetslöshetsförsäkringen av några
skäl, och i så fall undrar jag vilka, också i fortsättningen skall vara frivillig.
När det gäller sjukförsäkringen har Socialdemokraterna föreslagit att den
helt skall finansieras med egenavgifter. Det motiveras med att det skall fin-
nas en starkare koppling mellan avgifter och förmåner. Det tycker också vi
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
är en riktig princip. Därför har vi medverkat till att ta de första stegen mot
en sådan egenfinansiering av sjukförsäkringen. Vi är också beredda att gå
vidare på den punkten.
Vi menar emellertid att samma princip rimligen borde användas även vid
utformningen av arbetslöshetsförsäkringen. I det sammanhanget säger So-
cialdemokraterna något kryptiskt i sin motion om den ekonomiska politiken
att man avvisar egenavgifter som varierar från bransch till bransch. Men min
fråga till Ingvar Carlsson är: Kan Socialdemokraterna tänka sig egenavgifter
som, precis som egenavgifterna i sjukförsäkringen, tas ut som en procent på
inkomsten, vilket skulle leda till att personer med högre inkomster får vara
med och betala en större del av denna försäkring?
Anf. 7 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tog del av LO-ekonomernas rapport i går. Jag måste säga
att jag där fann en mycket stark samstämmighet mellan vår ekonomiska mo-
tion och de rekommendationer som LO-ekonomerna ger för hur Sverige
skall ta sig ur den ekonomiska krisen.
När det sedan gäller socialförsäkringarna vill jag Säga att jag är angelägen
om att ha en dialog med Folkpartiet på den här punkten. Jag tror att Social-
demokraterna och Folkpartiet bör försöka komma fram till en någorlunda
samsyn för att avvisa de hot mot hela den svenska välfärdspolitiken som Cen-
terns, Moderaternas och Kristdemokraternas uppfattning innebär på den
här punkten. Därför vill jag inte i dag i talarstolen stänga några dörrar när
det gäller att diskutera finansiering och annat.
Men för oss har det varit viktigt att vi skall ha en arbetslöshetsförsäkring
där parterna har ett inflytande. Vi tycker att erfarenheterna av detta är
mycket goda. Vi vill ha en solidarisk finansiering av detta. Vi har av de här
skälen varit mycket tveksamma till en statlig arbetslöshetsförsäkring.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Bengt Westerberg, eftersom Bengt Wes-
terberg har gjort många bra uttalanden i principfrågorna på senare tid. Sam-
tidigt har han kommit i totalkrock med de övriga regeringspartierna när det
gäller konstruktionen av hela välfärdssamhället, för det är det vi talar om
nu, när det gäller vårdnadsbidraget och när det gäller samarbetet med Ny
demokrati.
I längden går det naturligtvis inte, även om jag har all förståelse för Bengt
Westerbergs svårigheter nu, att stå för en politik i pressmeddelanden, i inter-
vjuer och debattböcker och sedan genomföra en annan politik, som går i en
annan riktning, tillsammans med högerpartierna Moderaterna, Kristdemo-
kraterna och Ny demokrati. Trovärdigheten tål inte att Bengt Westerberg
uppskjuter en förändring alltför länge.
Framför allt är jag orolig för att den osäkerhet som nu finns hos stora med-
borgargrupper om vad som kommer att hända med de svenska socialförsäk-
ringarna leder till att man inte vågar konsumera, att man tar det säkra före
det osäkra och att detta är en av de viktiga förklaringarna, Bengt Wester-
berg, till att lågkonjunkturen pressas ned så långt som den gör. Därför tror
jag att det skulle vara mycket bra om vi så snabbt som möjligt kunde klara ut
att nedmonteringen av det svenska välfärdssamhället inte kommer till stånd.
Är Bengt Westerberg beredd att här i talarstolen klart säga ifrån att han
aldrig kan acceptera sådana tankar som finns i det nya moderata partipro-
grammet?
Anf. 8 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp) :
Fru talman! Jag kan i alla fall ge alldeles bestämt besked på en punkt. Det
är att någon nedmontering av välfärdsstaten kommer vi inte att medverka
till. Något sådant finns inte heller på regeringens agenda.
Den politik som jag har redovisat i böcker, artiklar, debattinlägg och i
många olika sammanhang är den politik som regeringen står bakom. Man
får skilja på regeringens politik och den debatt som förs i vissa partier, även
i sådana som är med i regeringen.
Men det intressanta är ju, och det var den fråga jag ställde till Ingvar Carls-
son, hur Socialdemokraterna ställer sig när det gäller ett av de stora försäk-
ringssystemen, nämligen arbetslöshetsförsäkringen. Jag tycker att Social-
demokraterna har argumenterat på ett bra sätt, ungefär på samma sätt som
jag har försökt att göra själv, när det gäller det principiella försvaret för obli-
gatoriska socialförsäkringar och för att man skall ha inkomsttrygghet i stället
för grundskydd.
Men när det gäller just arbetslöshetsförsäkringen har Socialdemokraterna
traditionellt faktiskt legat närmare grundskyddsmodellen, dvs. sagt nej till
en obligatorisk försäkring och accepterat ett betydligt lägre tak i försäk-
ringen än man gör i andra socialförsäkringar. Man har också svävat på målet
när det gäller finansieringen. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att
få besked från Socialdemokraterna på denna punkt. Är ni beredda att, lik-
som ni gör när det gäller andra socialförsäkringar, gå in för en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring? Det innebär ett nytt ställningstagande från Social-
demokraternas sida, jag är medveten om det. Men ideologiskt är det i denna
välfärdspolitiska debatt en oerhört central fråga, och det är ett viktigt besked
om Socialdemokraterna säger: Här är vi beredda att tänka om. Vi är beredda
att gå in för en obligatorisk försäkring.
En annan sak, vilken också är en nyhet i det socialdemokratiska tänkan-
det, är att man har förstått värdet av att ha socialförsäkringar som har ett
starkt samband mellan avgifter och förmåner. Detta är man nu beredd att
införa fullt ut när det gäller sjukförsäkringen. Är Socialdemokraterna be-
redda att tillämpa samma tänkande när det gäller arbetslöshetsförsäkringen?
Jag inser att man inte kan ha fullt ut samma finansiering där, därför att
arbetslöshetsriskerna inte på det sätt som sjukförsäkringen kan bäras enbart
av de anställda i företagen. Vid mycket hög arbetslöshet, som nu, finns det
ingen annan lösning än att staten också går in och tar en del av riskkostna-
derna. Men upp till en arbetslöshet på säg 4 % eller något sådant skulle det
vara fullt möjligt att utforma en försäkring där kostnaderna delas mellan de
försäkrade, dvs. löntagarna, och arbetsgivarna, som naturligtvis också har
ett stort ansvar på det här området.
Jag förstår att det finns invändningar - det finns också en del skäl för -
mot att ha avgifter som varierar från bransch till bransch. Det är det system
vi har nu och som vi har haft i svensk arbetslöshetsförsäkring. Men jag tolkar
ändå Ingvar Carlsson så, att på denna punkt är man öppen för att diskutera
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Partiledardebatt
10
egenavgifter med samma konstruktion som sjukförsäkringen. Det tycker jag
i så fall är ett steg framåt. Men hur blir det med obligatoriet?
Anf. 9 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det förslag till arbetslöshetsförsäkring som Gerhard Larsson
har lagt fram skulle komma att omfatta färre personer än som är fallet med
nuvarande försäkring. Över huvud taget måste även en obligatorisk försäk-
ring ha vissa kriterier. Jag menar t.ex. intjänandetid, hur länge man skall ha
jobbat för att ingå i försäkringen. Därför kommer man inte ifrån att även en
obligatorisk försäkring kommer att ha problem som man måste lösa.
Vi redovisar nu mycket utförligt hur vi anser att socialförsäkringarna i
framtiden bör byggas upp, hur vi skall flytta ut dem ur statsbudgeten och
skapa ny finansiering för att detta skall vara ett led i den nedtagning av bud-
getunderskottet som är nödvändig. Vi kommer också att ha vår uppfattning
om hur den finansieringen skall gå till. Vi tycker att arbetslöshetsförsäk-
ringen skiljer sig från socialförsäkringarna. Vi har därför annorlunda förslag
till lösningar i det avseendet.
Men när Bengt Westerberg säger att den nuvarande modellen ger en för
svag ersättning, kan jag inte förstå hur Folkpartiet kan vara med om att
sänka ersättningen till de arbetslösa från 90 % till 80 %. Det innebär i så fall
ytterligare en försämring, som vi tycker är mycket allvarlig.
När jag har sagt att jag inte vill stänga dörrar i den här frågan är det för
att jag har uppfattat det politiska läget när det gäller denna för oss social-
demokrater mycket viktiga del av den svenska modellen, som att det finns
två partier som mycket tydligt har uttalat sig för principen om inkomstbort-
fallet och om den generella välfärden, nämligen Socialdemokraterna och
Folkpartiet.
Vi har sedan, när vi kommer till de olika delarna, inte exakt samma upp-
fattning. Då är det min grundläggande inställning att man måste kompro-
missa. Man måste lyssna på motparten och se var man kan hitta en hygglig
kompromiss. När man har träffat en kompromiss med Folkpartiet tror jag
faktiskt också att den håller, i motsats till en del andra överenskommelser
som vi har träffat under det här riksdagsåret.
Anf. 10 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det är första gången jag får replik på Ingvar Carlsson. Det
känns väldigt festligt. Jag ber att få tacka så mycket för den debattordningen.
Västeuropa befinner sig i en efterkommunistisk era, sade Ingvar Carlsson.
Det är riktigt. Sverige befinner sig i en eftersocialdemokratisk era. Det är
inte heller problemfritt. Men Ingvar Carlsson har nu fått ett stöd av Gudrun
Schyman, som jag märkte att han uppskattade väldigt mycket.
I den här efterkommunistiska och eftersocialdemokratiska eran skall man
kanske inte glömma vem det var som rörde till det. Vi skall varken glömma
vem det var som rörde till det där eller här.
Jag håller med om mycket av det Ingvar Carlsson sade, exempelvis att So-
cialdemokraterna och Folkpartiet är ganska lika. Jag håller med om att man
både skall gasa och bromsa. Det har vi talat om många gånger. Man kan inte
bara strama åt, utan man måste också släppa efter. Det gör man genom att
använda momsen som krisreglage. Jag kan hålla med om att det behövs
skuldsanering, inte bara bland banker utan också bland privatpersoner. Det
behövs också en mycket bättre ungdomspolitik än vad ni Socialdemokrater
eller den borgerliga regeringen i dag har kunnat prestera. Så litet i det Ingvar
Carlsson sade var riktigt.
En fantastiskt intressant avdelning, som Ingvar Carlsson inte gick så
mycket in på men som säkert fascinerar resten av svenska folket, är uppgö-
relsen med regeringen. Det var krispaket här för inte så länge sedan. Vad
bidde det kvar av det? frågar sig många. Vart tog det vägen? Ni räddade ju
Sverige hand i hand och gav presskonferens. Sedan kutade ni åt var sitt håll,
hela gänget. Nu är det inte så mycket kvar av det hela. Så börjar Ingvar
Carlsson tycka att det är konstigt att man skall behöva göra upp med Ny
demokrati. Om vi hade gjort upp med er och ni hade hållit er till det, kanske
det hade räckt - vad vet jag!
Sedan till det intressanta med turistmomsen, som alltså enligt Ingvar
Carlsson handlar om karuseller. Om Ingvar Carlsson skall fortsätta att känna
sig samhällstillvänd och betala hög moms, kan han gå till Gröna Lund och
åka karusell. Det är fortfarande 25 % moms på det. Däremot är cirkus helt
momsbefriad. Det beror på Ingvar Carlssons uppgörelse med Bengt Wester-
berg en gång i tiden. Ni momsbefriade cirkus. Där är det 0 % moms. Det är
väl därför som många socialdemokrater går på Cirkus Scott, förstår jag.
Turistmomsen handlar om mycket allvarliga ting. Det handlar om 10 000
jobb. Det handlar om billigare semester för svenskar. Det är en åtgärd som
berör hela Sverige. Jag är alltså något förvånad över att Ingvar Carlsson an-
griper den, som berör hela svenska folket just nu och som berör den arbets-
löshet som han vill bekämpa.
Anf. 11 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Ian Wachtmeister talar om en eftersocialdemokratisk era. Jag
skulle vilja säga att så länge den håller sig på nivån 50 % är jag ganska nöjd.
(Applåder)
Blanda inte, lan Wachtmeister, ihop oss med kommunismen. Det var inte
i era salonger som kampen mot kommunismen fördes. Den fördes av arbe-
tare ute på de svenska arbetsplatserna. Det har gjort att det svenska kommu-
nistpartiet aldrig har fått något inflytande i Sverige. Men den kampen förde
vi, inte ni. Kom inte nu i efterhand och beblanda oss med den ideologin.
Jag har också längtat efter att debattordningen skall ge mig en chans att
direkt replikera på lan Wachtmeister. Jag har reagerat länge mot att lan
Wachtmeister och Bert Karlsson försöker göra gällande att de inte är politi-
ker och vinna poäng på det. Under mina snart 30 år i riksdagen har jag aldrig
sett ett parti som så utstuderat, så skickligt och så målmedvetet har satsat på
ett så hämningslöst politiskt spel som Ny demokrati har gjort. Jag önskar att
jag kunde säga att ni inte är politiker. Men ni är en fullblodspolitiker, herr
Wachtmeister.
Politik är varken något gott eller ont i sig. Det är politikens innehåll som
är det avgörande. Med er politik skulle ni skada solidariteten, sammanhåll-
ningen och medmänskligheten, som det har tagit oss årtionden att bygga upp
här i landet, i samarbete med den tidens Bondeförbund och med sociallibe-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
11
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Partiledardebatt
12
ralismen. Med er politik skulle vi få ett hårdare och brutalare samhälle. Ni
satsar på att med missnöjespropaganda som politiskt medel driva Sverige åt
höger. Det är i allra högsta grad politik det handlar om. Ni kommer att möta
ett stenhårt motstånd från Socialdemokraterna när ni driver den politiken.
(Applåder)
Anf. 12 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det vore högst märkvärdigt om inte jag skulle ha kämpat mer
mot kommunisterna än Ingvar Carlsson. Jag har i vaije fall inte ordnat kon-
takter och underhållit dem under många och långa år, som Socialdemokra-
terna har gjort. Resorna gick ofta till de numera nedlagda och delvis avrät-
tade regimerna.
Att vi är fullblodspolitiker är antagligen menat som beröm. Jag kan dock
garantera att vi inte tar det som så.
Sedan till litet allvarligare frågor. Vems fel är det enorma budgetunder-
skott som vi har, det största i västvärlden, den statsskuld som kostar 96 mil-
jarder i ränta - det kunde vi läsa om i dag - den rekordhöga arbetslösheten
och den förväxta offentliga sektorn? Jag tycker att det vore intressant för alla
att få höra Ingvar Carlsson berätta att han inte har någonting med det att
göra. Det vore kanske något avslöjande.
Jag skulle vilja fråga ett par saker.
Vi har föreslagit t.ex. behovsprövat barnbidrag. Det kallas då för extrem
högerpolitik, har jag förstått. Jag trodde möjligen att det mer var en social-
demokratisk angelägenhet att se till att miljonärer inte får barnbidrag. Vad
är det för fel på det, Ingvar Carlsson?
Jag tycker att det är intressant med det bensinskattesyndrom - så kallar
jag det - som har drabbat Sverige. Ni gjorde upp med regeringen om höjd
bensinskatt. Sedan satte ni i gång er apparat, en indoktrineringsapparat som
kallas för rådslag, rusade omkrig i Sverige och attackerade höjningen av ben-
sinskatten, som ni själva hade gjort upp om. Då är frågan: Var ni för eller
emot bensinskatten, eller var ni bägge delarna?
Det här dubbelspåriga köret ser vi även i Europafrågan. Där är ni också
för och emot, liksom i kärnkraftsfrågan. Jag undrar hur länge den politiken
kan hålla. Jag är ingen yrkespolitiker, men det är Ingvar Carlsson. Någon
gång måste detta avslöjas.
Bensinskattesyndromet har nu spritts ut i vida kretsar och tillämpas även
av Moderaterna. Då gäller det grundavdraget, som jag skall återkomma till
senare.
Anf. 13 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall gärna förklara för lan Wachtmeister hur det hänger
ihop med bensinskatten. När Bengt Westerberg hade avslutat förhandling-
arna om krispaketet, sade jag till Bengt Westerberg att vi ville titta på hur
det slår på efterfrågan, innan vi slutgiltigt stämmer av-vi hade ju en försörj-
ningsbalans. När vi hade gjort det var vår bedömning, och är i dag, att efter-
frågan pressades ned för mycket.
Då tog vi upp förhandlingar med regeringen. Vi kunde komma överens
om skatteavdraget vid deklarationen. Men regeringen sade nej till att ändra
på uppgörelsen om bensinskatten och momsen. Då höll vi kvar vid uppgörel-
sen så länge det fanns något kvar av vikt för oss i övrigt som regeringen inte
hade sprungit ifrån. Det är den enkla förklaringen. Detta har vi redovisat
tidigare för dem som har velat lyssna.
Så till barnbidraget. Nydemokraterna påstår att de är mot byråkrati. Tänk
er att vi i det här landet i fortsättningen skall granska alla barnfamiljers eko-
nomi och säga: Ni får barnbidrag, ni får det inte. Vad blir det för sorts sam-
hälle?
Om lan Wachtmeister skulle vilja klämma åt höginkomsttagarna, som han
nu plötsligt gav sken av, kan han rösta på vårt förslag om värnskatten. Det
skulle nämligen innebära att den som har 1 miljon i inkomster får betala
39 700 kr mer i skatt, medan hon med regeringens och Ny demokratis förslag
inte betalar mer än 1 780 kr mer, dvs. samma belopp som den som tjänar
210 000 kr. Var så god, lan Wachtmeister, om ni är intresserad av jämlikhet,
vilket jag starkt betvivlar.
Beträffande hotelltjänster beräknas de i år att motsvara 4 promille av den
privata konsumtionen. Effekten på sysselsättningen skulle bli ungefär den-
samma om man sänkte momsen för frisörer eller på reparation av fritidsut-
rustning. Dessa tjänster utgör nämligen lika stora andelar av den privata
konsumtionen.
Till sist vill jag ta upp detta med kommunismen och mina resor. På 60-
talet gjorde jag mina internationella resor, lan Wachtmeister, för att på den
socialistiska ungdomsinternationalens vägnar slåss mot den dåvarande kom-
munistiska ungdomsinternationalen, WFDY, som var finansierad av alla
dessa eländiga öststater. WFDY satt med statspengar, medan vi satt med
våra futtiga medlemsavgifter. Men vi lyckades i land efter land pressa till-
baka kommunismen och vinna ungdomen för demokratin, i många fall för
socialdemokratin. Jag skäms inte för den insatsen. Men kom inte till mig och
på minsta sätt insinuera att vi har någonting med kommunismen att göra!
Det upplever jag som en oförskämdhet. Jag tycker att lan Wachtmeister
borde ta tillbaka detta i sitt anförande, som han senare skall hålla.
(Applåder)
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 14 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Enligt den nya debattordningen har vi nu hört den samlade
oppositionen - ursäkta, Bengt Westerberg.
(Applåder)
Det har etablerats ett nytt företag, Rivningsfirman Carlsson & Schyman.
Den har ytterligare en specialitet, nämligen tillverkning av papper med tryck
på, dvs. sedlar, obegränsat med pengar. Vi vet vad det ledde till under 80-
talet, då vi inte rättade munnen efter matsäcken och skapade den värsta
överhettningen någonsin i svensk ekonomi och en inflation som omfördelade
till de rika från de fattiga, vilket är dokumenterat i fördelningspolitiska ana-
lyser. Är Ingvar Carlsson stolt över 80-talet och de egna bedrifterna under
den tiden?
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
13
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
14
Jag blir lätt upprörd när Ingvar Carlsson försöker att göra sig till någon
sorts ensambärare av det sociala engagemanget. Vi är alla plågade av den
höga arbetslösheten. Men glöm inte bort bakgrunden, Ingvar Carlsson. Röt-
terna finns i 80-talet.
Denna regering satsar mer resurser än någon tidigare regering i detta land
på att bekämpa arbetslösheten, att motverka långtidsarbetslöshet, att skapa
ungdomspraktik, att skapa fler utbildningsplatser, att få till stånd en kompe-
tenshöjning och att skapa tillfälliga jobb.
Jag har noterat att Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska utvärde-
ringsstudier har kritiserat Ingvar Carlssons regering för att den har varit för
passiv på detta område. Förklaringen ger ju Socialdemokraterna själva: då-
varande regeringen inväntade vändpunkten.
Då var marknaden hoppet - vändpunkten kom inte, som bekant. Det var
på våren 1991 som man röstade ner Centerns förslag om 10 miljarder i extra
satsningar för investeringar i vägar och järnvägar.
Låt mig bara i korthet redogöra för de stora insatser och stora tal som det
handlar om i dagens arbetsmarknadspolitik. Det handlar om att 300000
människor får del av de åtgärder som vi nu vidtar. Det är dubbelt så många
som man tidigare trodde var rimligt. Nu satsas 48,2 miljarder mot arbetslös-
heten, varav 28,4 miljarder skall användas för direkta arbetsmarknadspoli-
tiska insatser. Genom ungdomspraktiken sysselsätts 100 000 ungdomar i må-
naden. Det är fråga om 80 000 extra utbildningsinsatser, 20 000 nya företags-
utbildningsplatser och arbetslivsutveckling för i genomsnitt 50 000 männi-
skor varje månad. Och Ingvar Carlsson står här och säger att vi inte är enga-
gerade mot arbetslösheten!
(Applåder)
Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Först vill jag nog ändå försvara Bengt Westerberg. Jag tycker
att han är en förvånansvärt lojal medlem av regeringen. Han gör vad han
kan för att leva upp till de båda rollerna.
Vad gjorde Socialdemokraterna mot inflationen? Vi fick till stånd Rehn-
bergavtalet, som definitivt växlade ner löneavtalsnivån och fick inflationen
på fall. Det var den åtgärden som vi vidtog. Det var bra att Centern stödde
den, men det varvi som föreslog åtgärden. Vi tog t.o.m. till en regeringskris
för att kunna driva en hårdare ekonomisk politik. Tyvärr fick vi inte igenom
våra förslag. I så fall hade arbetslösheten förmodligen varit lägre, och vi hade
ännu snabbare kunnat få kontroll över inflationen.
Man kan inte säga att man har gjort tillräckligt, när det finns 500 000 ar-
betslösa, Olof Johansson. Grundfelet ligger ju i och för sig inte i arbetsmark-
nadspolitiken. Det har varit trögt och vi har fått förhandla med er på dessa
punkter, men det stora problemet är den inhemska efterfrågan i Sverige i
dag. Det är den som är det stora problemet.
Jag skulle vilja diskutera litet med Olof Johansson om rättvisa. Centern
vill ju gärna vara ett parti som företräder rättvisa. I radioprogrammet Kana-
len den 31 januari i år sade Olof Johansson: Vad jag har begärt, det är att
Finansdepartementet skall ta fram en fördelningspolitisk analys, och den
skall vara framme i god tid före kompletteringspropositionen. Det är med
den utgångspunkten från verkligheten som vi skall ta ställning till hur vi i
fortsättningen skall lägga ut nedskärningar och eventuella skattehöjningar.
Nu har Finansdepartementet tagit fram denna analys, som Olof Johansson
begärde. Analysen visar att mer än 300 000 människor blir beroende av soci-
albidrag på grund av de förändringar som regeringen har gjort av skatter och
bidrag. Då har man ändå inte räknat med att det är många fler som blir ar-
betslösa. Om man gör det, blir antalet socialbidragstagare ännu större. Skill-
naderna mellan sjuka och friska ökar. Långtidssjuka drabbas extra hårt. En
ensamstående som är sjuk ett helt år förlorar drygt 20 000 kr. Arbetare förlo-
rar dubbelt så mycket som tjänstemän. Skillnaderna kommer att öka ännu
mer. Många av regeringens beslut har ju ännu inte slagit igenom. Det är nu
i sommar som arbetslöshetsersättningen sänks, och boendekostnaderna höjs
kraftigt under de närmaste åren.
Vad gör regeringen då? Jo, regeringen hemligstämplar den rapport som
visar de förödande konsekvenserna av den borgerliga regeringens politik.
Varför, Olof Johansson, törs ni inte att - som Olof Johansson efterlyste - se
denna verklighet i ögonen? Varför detta hemlighetsmakeri?
Anf. 16 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är ofta som man inte förstår när man själv är rolig eller
varför det uppstår munterhet i kammaren. Jag påminde mig bara att också
Bengt Westerberg hade haft ordet, och han ingår ju inte i oppositionen. Men
jag förstår att man väntar sig en annan attityd och giftigheter bland rege-
ringsledamöter. Det är de egna förväntningarna som skapar skratten.
När det gäller frågan om hur vi skall hantera fördelningspolitiken, begärde
jag före jul i samband med budgetpropositionen att Finansdepartementet
skulle ta fram en fördelningspolitisk analys. Den kom i mars, just när vi in-
ledde diskussionen om kompletteringspropositionen. Jag vill påstå att denna
analys påverkade det sätt på vilket vi hanterade de nödvändiga besparingsåt-
gärderna. Vi kunde bl.a. konstatera att barnfamiljerna hade burit en större
del av bördan än många andra grupper. Bland de förslag som fanns återstod -
efter det att vi hade dragit slutsatserna inför kompletteringspropositionen -
en åttondel av de summor som påverkar barnfamiljerna i form av neddrag-
ningar. Självfallet hade den fördelningspolitiska analysen betydelse. Sedan
måste detta fullföljas framöver.
När vi, på grund av stora budgetunderskott och de risker det innebär,
tvingas skära i trygghetssystemen, måste det balanseras med åtgärder som
påverkar också höginkomsttagarna. Jag har velat ha en grund för det, som
bevisar att systemet faktiskt fungerar så. Höginkomsttagarna får inte bära
sin del, eftersom det med nödvändighet är systemen med bred bas som står
för besparingarna. Detta är en viktig slutsats av den fördelningspolitiska
analysen. Det kommer regeringen naturligtvis att arbeta vidare med.
Dessutom är en beställning från finansutskottet på gång. I det betänkande
som behandlas senare i eftermiddag begär riksdagen just en fördelningspoli-
tisk analys av regeringen, en uppföljning av den som redan har gjorts. Det
är bra.
När det gäller övriga frågor noterar jag att Ingvar Carlsson ställer sig
bakom det som har gjorts på det arbetsmarknadspolitiska området. Jag har
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
15
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
16
aldrig påstått att det är tillräckligt. Men det finns restriktioner i verkligheten.
Är vi inte överens om det heller, Ingvar Carlsson?
Anf. 17 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Olof Johanssons svar när det gäller fördelnings-
politiken inte var särskilt övertygande. Här har vi fått den rapport som Olof
Johansson själv efterlyste. Den visar på snabbt ökande inkomstklyftor i det
svenska samhället. I det läget är Olof Johanssons försvar att vi har det för
dåligt ställt. Det är orsaken. Men det förslag till s.k. grundtrygghet som Olof
Johansson förespråkar skulle, enligt finansministern, bli 34 miljarder dyrare
än det nuvarande systemet. Dessutom skulle det innebära att den återhämt-
ning i svensk ekonomi som vi behöver fördröjs, på grund av den osäkerhet
som hela diskussionen skapar om hur det skall bli i framtiden - med pensio-
ner, ersättning vid sjukdom och vid arbetslöshet.
Jag tror i själva verket, Olof Johansson, att den låga efterfrågan är en vik-
tig förklaring till den höga arbetslöshet vi har i dag. Om Olof Johansson vill
medverka till att höginkomsttagarna får betala, hade vi kunnat besluta om
det nu i denna kammare, genom ett beslut om s.k. värnskatt. Med en sådan
skatt hade bevisligen höginkomsttagarna fått vara med och betala mycket i
förhållande till regeringens förslag.
Till slut arbetslösheten. Det är farligt, Olof Johansson, att inte inse - jag
vill inte använda ordet bagatellisera, för det är fel - att vi är i en utomordent-
ligt allvarlig situation nu, med en halv miljon människor arbetslösa, varav
200 000 ungdomar och allt fler långtidsarbetslösa. Då räcker inte den mest
ambitiösa arbetsmarknadspolitik.
De utbildningsinsatser vi kom överens om var bra. Jag tror att det för cen-
terledamöterna i regeringen hade en viss betydelse att Socialdemokraterna
drev detta. Men det räcker inte i denna allvarliga situation. Vi måste se på
efterfrågan i den svenska ekonomin. Den är för låg. Det anser vi, och det
anser allt fler ekonomer. Jag tror inte att vi tar oss ur arbetslösheten på rimlig
tid om vi inte också tittar på den ekonomiska politiken.
Jag tror att de nyliberala krafterna i regeringen har fått alltför stort infly-
tande. Jag har många gånger varit förvånad över hur Centern har vikit sig
för de mer moderata fundamentalisterna. Jag tror att det hade varit bra om
Centern hade haft litet större inflytande i regeringen.
Anf. 18 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag tyckte att inledningen av Ingvar Carlssons anförande var
alldeles utomordentligt. Jag vill gärna understryka det han sade om att en
ny känsla av politisk moral behövs. Efter det påpekandet resonerar Ingvar
Carlsson själv som om vi lever kvar i 1980-talet. Han resonerar som om 1980-
talets sus-och-dus-ekonomi inte alls är någon orsak till dagens ekonomiska
situation.
Man kan här alldeles uppenbart se att Ingvar Carlsson flyr debatten om
vad som har orsakat den arbetslöshet som är krisen. Han talar aldrig om de
tillväxthinder som restes, om det höga kostnadsläget som försämrade förut-
sättningarna för produktionen. Det är klart att detta spelade en roll för ar-
betslösheten. Den gav i sin tur minskade statsinkomster och ökade utgifter,
och så ett budgetunderskott. Det vi nu gör är att återställa konkurrenskraf-
ten och förbättra förutsättningarna för att lösa krisen och lindra verkning-
arna, främst den höga arbetslösheten.
Socialdemokraterna har ett mycket märkligt sätt att spara. Det är ungefär
som människor som går på realisation och tänker: Ju mer vi handlar, desto
mer sparar vi. Jag har lagt märke till ett förslag som ni gjorde ett stort num-
mer av. I samband med infrastruktursatsningarna skulle Socialdemokraterna
satsa 200 miljarder, alltså dubbelt så mycket som regeringen föreslog. Det
var imponerande. Dessutom sade man nej till den lånefinansiering som rege-
ringen föreslog.
När sedan Socialdemokraternas motion kom in till finansutskottet fanns
där inget med om de 200 miljarderna. Då handlade det om 3,5 miljarder till
underhåll av befintliga vägar och järnvägar.
Nog är det ett sällsamt sätt att bedriva ekonomisk politik på, att gå ut och
tala om 200 miljarder, och så blir det 3,5 miljarder.
Anf. 19 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det sista som Alf Svensson sade begrep jag uppriktigt sagt
inte. Det var förmodligen på för hög nivå för att jag riktigt skulle uppfatta
vart det tog vägen. Det kanske Alf Svensson kan förklara i nästa inlägg.
Om 1980-talet vill jag säga att vi verkligen inte skäms för våra insatser.
Vi tog över en statsbudget som då hade ett lika stort underskott som den
nuvarande budgeten, 13-14 %, räknat som andel av bruttonationalproduk-
ten. Vi betade av det budgetunderskottet.
Tvärtemot vad Alf Svensson sade tog jag faktiskt upp en diskussion om
inflationen i en tidigare replik. Jag har pekat på Rehnbergsavtalet. Jag pe-
kade på att vi t.o.m. tog en regeringskris för att kyla ned ekonomin. Proble-
met var att få något oppositionsparti att ställa upp, inte såsom vi gjorde i
höstas, men någonting åt det hållet. Centern och Folkpartiet visade åtmin-
stone ett intresse för problemet på den tiden. Det gjorde definitivt inte Mo-
deraterna.
Det som sedan, enligt min uppfattning, åstadkom den stora överhett-
ningen var avregleringen av kapitalmarknaden, lånekarusellen och allt
detta. Det gick inte att på kort sikt komma till rätta med det med hjälp av
de finanspolitiska medel vi hade. Där har vi alla ett ansvar. Inte minst de
dåvarande oppositionspartierna var pådrivande på den punkten.
Jag skulle också vilja erinra Alf Svensson om att kds talade mycket vackert
om solidaritet och omtanke i valrörelsen. Nu genomför ni faktiskt ett hår-
dare och otryggare samhälle, med försämringar för de sjuka, de äldre och
de arbetslösa. Mitt i detta försämringsarbete, som ni motiverar med att det
ekonomiska läget är så allvarligt, vill ni driva igenom en ny kostnadskrä-
vande reform - ett vårdnadsbidrag.
Hur tror Alf Svensson att de grupper som nu drabbas av svidande försäm-
ringar skall kunna förstå och acceptera att regeringen samtidigt har råd med
en ny kostnadskrävande reform? Alf Svensson får ursäkta, men jag tycker
att det verkar handla mera om att rädda Alf Svenssons förlorade heder än
om konsekvens och rättvisa.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
18
Anf. 20 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att Ingvar Carlsson förstår.
Om Socialdemokraterna har lagt fram ett förslag om att 200 miljarder skall
satsas på infrastrukturen och sedan i sin ekonomiska motion inte tar upp den
kostnaden, är det svårt att förstå vad Socialdemokraterna menar med sina
förslag. Vill man bara för att locka väljare få människor att tro att man har
en kista full med guld, som man kan göra satsningar med?
Jag kan också försäkra Ingvar Carlsson att det har varit utomordentligt
tufft att genomföra de nedskärningar och besparingar som vi har gjort. Men
den enda målsättning som vi har haft har varit att försöka få Sveriges eko-
nomi i balans för att vissa grupper, om vi inte får ekonomin i balans, inte
skall drabbas än värre.
Jag tycker också att Ingvar Carlsson kunde vara mera konstruktiv och
sluta med att försöka göra vårdnadsbidrag till något löjligt. Det är klart att
man kan skoja om fallskärmen, och jag kan gott tillstå att det var en ganska
rolig bild. Men det är faktiskt så att en majoritet av svenska folket vill ha ett
vårdnadsbidrag. En majoritet av de kvinnor som det i synnerhet berör, de
mellan 20 och 29 år, vill ha den här reformen, och det är mer än 4 %. Det är
över 50 % som vill ha ett vårdnadsbidrag. Jag tycker att det är en rättvisere-
form.
Jag vågar faktiskt påstå att när vårdnadsbidragen har funnits ett tag kom-
mer Ingvar Carlsson att förstå att det är just de hushåll som i många år har
subventionerat de välbeställda på många områden som kan nyttiggöra sig
vårdnadsbidragen, inte minst för att stanna hemma under ytterligare en pe-
riod, kanske lika lång som perioden i den föräldraförsäkring som Ingvar
Carlsson föreslog för ett tag sedan men inte hade råd med.
Jag har inte den syn som Ingvar Carlsson har, och som förresten Birgitta
Dahl också gett uttryck för i tidningen Nu, att ett vårdnadsbidrag kan locka
unga kvinnor i fördärvet. Vilket fördärv? Jag betror de moderna svenska
medborgarna att välja vårdnadsbidrag, om de själva vill det. Jag tycker att
ni skall sopa undan er förmyndarattityd. Också den hör en förgången tid till.
(Applåder)
Anf. 21 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Nu förstod jag vad Alf Svensson menade. Det handlade alltså
om tidigareläggning av investeringar som ändå skulle göras. Vi har räknat
med räntekostnaden men inte med några extra inkomster. Det är en ekono-
miskt helt rimlig uppläggning, och den står vi för. Det handlar dessutom om
investeringar och inte om konsumtion.
Beträffande vårdnadsbidrag gäller att som man frågar får man svar. DN
ställde bara en enda fråga, men Expressen har följt upp sin fråga. Man redo-
visade att 54,5 % tycker att beloppet är för litet för att familjen skall kunna
leva på det, att 55 % tycker att det är fel att finansiera vårdnadsbidrag med
höjda barnomsorgsavgifter och att hela 88 % inte tycker att det är värt att
förvärvsarbeta 30 timmar i veckan, eftersom det med ett vårdnadsbidrag blir
bara 430 kr efter skatt.
TCO-ekonomen Pia Nilsson har pekat på enorma marginaleffekter. Mer
än 100 % försvinner för den som vill börja jobba igen. Värst drabbas den
familj med två barn där den ena vill jobba halvtid och då tjänar 7 000 kr i
månaden. Den familjen går back med 1 500 kr. Skall det bli något över måste
båda arbeta heltid. Nog finns det anledning för Bengt Westerbergs ställ-
ningstagande i regeringen i den här frågan.
Jag vill för att lätta upp stämningen berätta en historia för Alf Svensson
om en präst och en busschaufför som båda lämnade det jordiska livet och
kom ungefär samtidigt till Sankte Per.
Prästen kom först och visades till sin egen stora förvåning ner i underjor-
den, medan busschauffören när han kom fram fick stiga in i himlen. Då blev
prästen ganska upprörd och sade till Sankte Per: Jag har ju i hela mitt liv
tjänat kyrkan. Hur kan det komma sig att jag får gå ned till helvetet, medan
busschauffören får gå till himlen?
Då sade Sankte Per: När du predikade somnade varenda en i kyrkan, men
när busschauffören körde sin buss bad alla till Gud för livet.
Alf Svensson! Det är resultaten som räknas, inte det som man teoretiskt
står för.
(Applåder)
Anf. 22 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag väntade med spänning på den politiska knorren på Ingvar
Carlssons historia. Jag är inte riktigt säker på om han såg sig själv i rollen
som prästen eller som busschauffören. Någotdera måste det väl ha varit.
Efter vinter och vår kommer nu äntligen sommar, och det finns anledning
för oss alla här i kammaren att litet blicka bakåt, att summera och dra upp
perspektiven framåt.
Minns hur det var i början av året, i januari! Socialdemokraterna såg bara
mörker och elände när de talade om framtiden för vår ekonomi. De talade
om att Sverige höll på att sjunka ned i ett svart hål utan hopp och utan rädd-
ning. De vågade på sina håll t.o.m. gå så långt att de vågade slå vad om att
regeringen skulle falla sönder och samman så gott som omedelbart, i alla fall
alldeles säkert före påsk. Vissa var mycket säkra på det. Vissa av dem har
sedan dess lämnat kammaren.
Men det kom som bekant att bli annorlunda. Efter en vår då vi har fattat
många viktiga beslut och då vi har tagit oss igenom en sträcka som varit be-
svärlig i ekonomin, börjar vi att långsamt men säkert se ljuspunkter i den
ekonomiska situationen, bl.a. som ett resultat av regeringens politik. Riks-
dagen har vecka för vecka fattat det ena för framtiden viktiga beslutet efter
det andra. Listan över vad som utförts och håller på att utföras kan göras
imponerande lång.
Låt mig nämna beslutet om husläkare. Äntligen, efter så många år, böljar
vi att förbättra valfriheten och närheten i vården, som betyder så oerhört
mycket för människors välfärd.
Låt mig nämna storsatsningen på forskning, på fria universitet och på hög-
skolor, så länge eftersatta av socialdemokratin. Få saker kommer att betyda
mer för vår framtid som kunskapsnation än detta.
Låt mig nämna 98-miljarderkronorssatsningen för att bygga ut vår infra-
struktur, också den eftersatt under 80-talet. Det ger jobb i dag och tillväxt-
möjligheter i morgon.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
19
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
20
Låt mig nämna kretsloppspropositionen, som representerar ett nytän-
kande när det gäller att komma bort från slit och släng och som redan har
börjat ge resultat ute i näringslivet. Också detta område har varit försummat
alltför länge.
Vi har sedan april västvärldens friaste radiolag, med de helt nya möjlighe-
ter som detta nu öppnar för en fri lokal radio runt om i Sverige.
Förslagen om ett nytt betygssystem och en ny läroplan för grundskolan,
tillsammans med friskolorna som nu växer och ger valfrihet och alternativ,
är mycket viktiga byggstenar i arbetet för att under 90-talet ge oss Europas
bästa skola.
Vidare finns det nu en ny inställning till brott och brottsoffer. Den automa-
tiska halvtidsfrigivningen av fängelsedömda har avskaffats. Det ges bättre
stöd till dem som drabbas av brott och kriminalitet. Också detta är saker och
ting som har fått vänta alltför länge här i Sverige.
För denna regering är inte alltid reformer liktydigt med mera av pengar,
myndighet och byråkrati. Ofta kan det t.o.m. vara tvärtom. Men med vaije
rimlig definition visar denna korta uppräkning att vårriksdagen 1993 har va-
rit en viktig reformperiod där det har fattats många för Sveriges framtid vik-
tiga beslut. Det här gäller också när vi talar om att hävda och stärka Sveriges
ställning i världen och i Europa. Även här har denna tid varit en viktig pe-
riod.
Vi har enligt uppgjorda planer inlett förhandlingar om Sveriges kom-
mande medlemskap i den europeiska gemenskapen. Vi har gjort detta med
en bred nationell förankring i riksdagen. Vi kan också notera att Sverige har
fått en allt viktigare roll i det europeiska samarbetet. Just nu är vår utrikes-
minister ordförande i det viktiga alleuropeiska säkerhetsarbetet inom ESK.
Europaministern är ordförande i EFTA-ländernas samarbetsorganisation.
Vår finansminister är ordförande i den europeiska utvecklingsbanken. Vi
har börjat arbetet med att förnya det nordiska samarbetet. Vi väver samar-
betsnätet med de tre baltiska staterna allt tätare. Vi har lagt en ny grund för
våra långsiktiga relationer med det Ryssland som nu fortsätter vägen bort
från socialism och kommunism mot demokrati och marknadsekonomi.
Vi har arbetat aktivt för att ge också vårt bidrag till att minska lidandet
och söka en fred i det f.d. Jugoslavien. I samråd med riksdagen kan detta
komma att leda till nya viktiga beslut under de månader som ligger framför
oss.
Men kanske allra viktigast är det vi har gjort för att långsiktigt få ordning
på Sveriges ekonomi. Lindbeckkommissionen avlämnade sitt viktiga betän-
kande i mars. Kommissionen skisserade bakgrunden, dvs. decennier av miss-
tag och felaktig politik som förde Sverige in i en djup och plågsam struktur-
kris, vilken sammanfaller med problemen i omvärlden. Lindbeckkommissio-
nens rekommendationer blev ett mycket starkt stöd för den väg som rege-
ringen har valt. De har också tjänat som inspiration för de förslag som vi har
fortsatt att lägga fram och kommer att få riksdagens stöd för.
I januari lade vi fram ett sparprogram på 12 miljarder kronor för det kom-
mande budgetåret. I allt väsentligt har vi, med ett celebert undantag, fått
riksdagens godkännande för dessa förslag. I april presenterade vi ett långsik-
tigt statsfinansiellt saneringsprogram på sammanlagt 81 miljarder kronor, till
den alldeles övervägande delen besparingar fram till 1998. Detta kommer
senare i dag, utgår jag ifrån, att godkännas av riksdagen.
I böljan av året sade vi att vi gradvis skulle få se hur det under året skulle
komma ljuspunkter i det ekonomiska mörkret, även om bilden skulle fort-
sätta att vara mycket bekymmersam under en betydande tid framöver. Så
har det också blivit. Jag kan inte beskyllas för att apostrofera en vänligt sin-
nad källa när jag refererar vad Aftonbladet skrev under förra helgen om den
förändring som nu böljar att komma i ekonomin i Sverige, utanför riksdags-
husets ibland något förgrämda debatt. Aftonbladet skrev att det finns flera
positiva tecken i skyn. Exportindustrin går bättre, varslen minskade i maj
och tusen nya jobb per dag anmäldes till arbetsförmedlingen.
De ljusa signalerna fortsätter faktiskt att komma. Bostadsräntorna är nu
lägre än vad de varit sedan böljan av 1980-talet. Räntorna har allmänt sett
krupit ned en bit och är nu klart lägre än vad de var för två år sedan när
Socialdemokraterna satt vid makten. Vi har sett hur kronan har stärkts som
ett uttryck för en begynnande tilltro till våra möjligheter. I går meddelade
t.o.m. Riksrevisionsverket att budgetunderskottet detta år förefaller att bli
11 miljarder lägre än vad regeringen räknade med så sent som i april.
Till denna positiva utveckling, de begynnande ljuspunkterna, har rege-
ringens politik lämnat avgörande bidrag. Men även andra faktorer har bidra-
git. Kronfallet har haft en kortsiktigt gynnsam effekt på exportindustrin. Ar-
betet med att förbättra produktiviteten runt om i näringslivet börjar att ge
resultat. Inte minst har de ansvarsfulla tvåårsavtal som denna vår har ingåtts
på den helt dominerande delen av den privata arbetsmarknaden spelat en
betydelsfull roll.
Med tanke på att jag för några månader sedan tyckte att det fanns anled-
ning att varna för överdriven pessimism - och det gjorde jag i kammaren -
om svensk ekonomi och Sveriges utsikter, tycker jag i dag när jag läser tid-
ningar och lyssnar på stämningar utanför riksdagshuset, att det snarare finns
skäl att något dämpa den starka optimism som vi har sett under de senaste
veckorna. Vi kommer fortfarande att få arbeta med bördorna från 1980-talet
under åtskilliga år framöver. Arbetslösheten fortsätter att öka. Det kommer
att ta tid innan vi i tillräckligt stor utsträckning kan få fram de nya jobben.
Det är bra att det hela har börjat. Men vägen tillbaka till den fulla sysselsätt-
ningen är lång och kommer att vara besvärlig. Vi kommer att få arbeta med
budgetunderskotten under mycket lång tid. Vi kommer inte på åtskilliga år
framöver att ha råd med den typ av lättsinne som Socialdemokraterna före-
träder. Men det är i alla fall viktigt att ljuspunkterna finns där och att vi visar
att vi är på väg ut ur den ekonomiska krisen, även om vägen tillbaka är lång.
Inte ens den mest förgrämde socialdemokrat borde en dag som denna för-
neka att ljuspunkterna har börjat komma.
Andra kommer säkert att säga detta, och därför tycker jag att det är lika
bra att säga det själv. I min egenskap av statsminister tycker jag att det finns
skäl för oss alla i regeringen och i regeringspartierna i kammaren att vara
ganska tillfreds med det vi faktiskt har åstadkommit under denna vår. En del
cirkus var det visst ett tag - om jag inte missminner mig - herr Carlsson och
herr Wachtmeister. Nu är ordningen i den delen återställd, och arbetet går
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
21
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
22
vidare med den kraft och uthållighet som vi hitintills visat under denna man-
datperiod.
Medan vi kan säga att vi har åstadkommit åtskilligt och att vi börjar att se
ljuspunkterna, blir en recension av socialdemokratin måhända något annor-
lunda. Till alla de reformer, beslut och förbättringar som jag har nämnt har
Socialdemokraterna sagt nej, nej och nej. Mycket sällan har de sagt ja till
något eget, men alltid nej till det som regeringen har föreslagit. I fråga om
den alldeles avgörande sparpolitiken för de offentliga utgifterna har de miss-
lyckats totalt. Det blev inget eget paket på 12 miljarder kronor för socialde-
mokratin. I fråga om den långsiktiga budgetsaneringen var det bara skatte-
höjningar, skattehöjningar och skattehöjningar. Den enda besparing de
lyckades åstadkomma var på försvaret. Men jag såg att Sture Ericson tog
tillbaka den i en debattartikel häromdagen.
Det ”bidde” inte ens en tumme av socialdemokratins försök att samla sig
till en trovärdig saneringspolitik. Det ”bidde” helt enkelt ingenting - dvs.
höjda skatter på allt, och såvitt jag förstår t.o.m. på hundarna i Sverige.
Nyss refererade jag Aftonbladet i fråga om ekonomin. Låt mig återställa
balansen genom att nämna vad SAF har skrivit i sin ekonomiska översikt för
maj. SAF konstaterar att det finns ljuspunkter, men konstaterar också att
det finns politisk osäkerhet och vad den kan innebära. SAF skriver med di-
rekt hänsyftning till den socialdemokratiska alternativbudgeten, att om en
omläggning av den ekonomiska politiken i riktning mot skattehöjningar och
ökade offentliga utgifter kommer att ske, blir det negativa effekter på räntor
och växelkurs. Resultatet kan bli att ljuset i tunneln försvinner.
Så är det. Det allra främsta politiska hotet mot att nu rejält få fart på eko-
nomin under kommande år, få fram de nya jobben och bryta arbetslösheten,
ligger faktiskt i den felaktiga politik som Socialdemokraterna företräder.
Det är värt att notera, och värt att dra slutsatser av, att räntorna går upp och
Börsen går ner så fort som det finns tecken på att regeringens möjligheter
att i denna kammare få gehör för sin politik försvagas.
Att fortsätta arbetet med att långsiktigt och metodiskt sanera Sveriges
ekonomi, skapa bättre utrymme för företagande, för nya satsningar, för nya
jobb, att ta ner utgifter och förbättra och förnya de offentliga utgiftssyste-
men, är den avgörande uppgift som nu ligger framför oss att fullfölja.
Vi har noterat det starka stöd som regeringens uppläggning av framför allt
den ekonomiska politiken har fått under denna vår av alla, internationellt
och nationellt, som haft att granska det svåra arbete som vi har att rensa upp
efter det 1980-tal som Socialdemokratin ställde till.
Vi är på god väg. Ljuspunkterna börjar synas i mörkret, men det gäller att
se till att vi fortsätter kursen, så att ljuset successivt tar över från mörkret.
Låt inte andra släcka ljuset!
(Applåder)
Anf. 23 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är inte att ta miste på statsministerns självförtroende.
Men hans verklighetsuppfattning, måste jag ju säga, är mycket mycket dis-
kutabel. Jag vet inte var han ser ljuset i tunneln och var han ser de oerhörda
förväntningarna.
Det är min absoluta övertygelse att en majoritet i Sverige i dag faktiskt ser
sin framtid i ganska mörka toner. De har fått se sin välfärd beskuren och ser
fram emot ännu värre beslut som kommer att fattas i den här kammaren i
dag, ser fram emot arbetslöshet, ser fram emot försämrade ersättningar i
sjukförsäkring, a-kassa, osv.
Jag tror att det är ytterst få som på statsministerns mycket självbelåtna sätt
är beredda att slå sig för bröstet och säga att det är rätt väg, att vi är på väg
åt rätt håll, osv. Det vore bra om den rapport kom fram som tidigare diskute-
rades här, nämligen den som man har gjort i Finansdepartementet och som
visar att klyftorna i det svenska samhället år 1993 faktiskt ökar. Jag tycker
att det vore bra om de papperna kom fram på bordet.
Jag tycker att det vore bra att man redogjorde konkret för hur situationen
ser ut för de 300 000 människorna som skall se sin framtid i beroende av soci-
albidrag. Jag tycker att det vore ärligt att redovisa exakt hur det faktiskt ser
ut och inte sitta och tjuvhålla på den sortens analyser. Det kunde vara bra
att få ett svar på varför man inte går ut mera öppet och ärligt med den typen
av uppgifter.
En annan sak som jag skulle vilja ta upp med statsministern handlar om
det som var ett av de stora målen och där man kan säga att ni har varit ganska
lyckosamma. Det gäller integreringen av Sverige i förhållande till den Euro-
peiska unionen, förhandlingarna om medlemskap, osv. Jag är ju medveten
om att det förs en diskussion om detta ute i landet, bl.a. på gymnasieskol-
orna.
Vi är ofta på samma skolor, inte samtidigt men i tät följd, Carl Bildt och
jag. Vi har bägge förstått nödvändigheten av att tala till ungdomen, som ju
är vår framtid. Elevernas uppfattning i den här frågan är väldigt klar och
entydig, från norr till söder: en majoritet av ungdomarna känner mycket
mycket stor tveksamhet inför ett medlemskap för Sveriges del i den Euro-
peiska unionen.
Jag skulle vilja höra vad statsministern har för syn på det här, hur han har
analyserat det faktum att en överväldigande majoritet av ungdomar på gym-
nasienivå faktiskt säger nej till det som ni anser vara er främsta uppgift i dag.
Dessutom har ni problem med det egna partiet i den frågan. Därför kunde
det vara intressant för flera att få höra vad statsministern har att göra.
Anf. 24 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Låt mig först säga vad gäller de fördelningspolitiska studierna
att de redovisas löpande inför finansutskottet när de är klara. Det är ett
ganska omfattande jobb att göra dessa studier. Om Gudrun Schyman har
tagit del av hela materian, vet hon också att de metodproblem som finns är
betydande. Men siffrorna redovisas löpande och de redovisas också då och
då, när regeringen lägger fram dem här inför kammaren.
Låt mig ställa frågan till Gudrun Schyman tillbaka. Den allra viktigaste
fördelningsfrågan i Sverige i dag är fördelningen mellan dem som inte har
jobb och dem som har jobb. Den allra viktigaste fråga vi har är att få fart
på tillväxten, få fram investeringarna, för att få de nya jobben, för att bryta
arbetslösheten. Hur får vi då det?
Gammal kommunistisk politik utgår jag från att inte ens Gudrun Schyman
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
23
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
nu tror på. Någon annan politik har ni i och för sig inte redovisat, men håller
inte Gudrun Schyman med mig när jag säger att det är klart att vi måste
skapa bra betingelser för näringslivet, för företagen, att växa och expan-
dera? Är det inte detta som är den grundläggande förutsättningen för att vi
skall kunna få tillbaka jobb och sysselsättning?
Och inser inte Gudryn Schyman att åtskilligt av det som regeringen har
gjort faktiskt är verkningsfulla bidrag för att åstadkomma just detta och att
det nu böljar att nyanställas? Det är ännu alldeles för litet, men det börjar
nyanställas, egentligen för första gången sedan hösten 1990, när nedgången
böljade på allvar. Det är en ljuspunkt. T.o.m. en f.d. kommunist borde se
det.
Så till Europafrågan. Det stämmer att jag har rest mycket, från Ystad i
söder till Karesuando i norr, och diskuterat och debatterat och informerat.
Min bild av stämningsläget är inte Gudrun Schymans.
Det finns en öppenhet för Sveriges deltagande i europeiskt och internatio-
nellt samarbete. Sedan tycker man att man inte har fått tillräckligt mycket
information och att vändningarna på sina håll i svensk politik har kommit
litet snabbt. Jag kan hålla med om det. Men i de grundläggande frågorna
finns en öppenhet och en aktiv vilja att vara med.
Låt mig också rikta en vädjan till Gudrun Schyman, när hon är ute: Spela
inte på isolationismens och på konfrontationens stämningar och krafter!
Visst finns det de i Europa som vill ställa nation mot nation och folk mot
folk och ytterst individ mot individ. Det finns de som vill ha stridens väg i
Europa. Men Sverige måste tillhöra dem som allra mest bestämt - därför att
det ligger så entydigt i vårt nationella intresse - väljer samarbetets väg i
Europa. Och samarbetet är det som nu håller på att växa fram inom ramen
för EG.
(Applåder)
Anf. 25 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Vad gäller den sista frågeställningen är jag en sann internatio-
nalist. Jag anser att det är absolut nödvändigt med internationellt samarbete,
i Europa - i hela Europa framför allt - och i hela världen.
De frågor som är centrala i dag är för mig de som handlar om ökande klyf-
tor mellan fattig och rik, mellan den rika världen och den fattiga världen, de
stora överlevnadsproblemen, de globala miljöfrågorna. Allt detta kräver ett
internationellt samarbete.
Kärnpunkten i frågan om medlemskap i den Europeiska unionen - och
det är en fråga som så många ungdomar är uppmärksamma på - är frågan
om demokrati, nämligen villkoren för detta internationella samarbete.
Skall det vara underkastelse eller skall det vara jämlikhet? Är det natio-
nell suveränitet, självbestämmande, en möjlighet till att fatta egna politiska
beslut i de egna politiska valda församlingarna som skall vara grunden? Eller
skall stormakterna diktera samarbetet, vilket så många gånger i internatio-
nella sammanhang har lett just till ökade konflikter och till både förtryck av
människor och exploatering av miljön?
Det är detta som är kärnpunkten, och det är detta som ungdomarna för-
24
står, de som just nu står i begrepp att själva få delta i den politiska diskussio-
nen och få ta ställning till sin egen framtid.
Så till den andra frågan, om fördelningen. Visst handlar det om fördelning
av arbete, men det handlar också om fördelning av tillgångar och av inkoms-
ter. En utmärkt fördelningsprincip när det gäller arbete är att dela på jobben
och korta ner arbetstiden. Det vore ett bra sätt att fördela det nödvändiga
lönearbete som måste göras.
Det är inte sant när Carl Bildt säger att nu gäller det nyanställningar inom
industrin. Det gäller t.ex. inte exportindustrin som i dag gör stora vinster.
Man har en överkapacitet. Däremot skulle det behövas anställningar och ett
försvar från regeringen när det gäller den andra infrastrukturen i vårt sam-
hälle, nämligen vården, omsorgen, utbildningen och kulturen.
Där för regeringen en politik som kommer att innebära stora nedskär-
ningar inom kommuner och landsting. Det kommer att innebära en arbets-
löshet på kanske 100 000 personer nästa år. Detta handlar om kvinnor, Carl
Bildt. Det handlar om synen på hur det nödvändiga vård- och omsorgsarbe-
tet skall organiseras och finansieras. Där för regeringen en rent kvinnofient-
lig politik. Den kommer att öka arbetslösheten dramatiskt.
Anf. 26 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det förvånar mig måhända inte att Gudrun Schyman inte
hade ett svar på frågan om hur vi skall skapa förutsättningar för att skapa
nya jobb. Hon återkommer ständigt till att vi skall fördela. Nu skulle vi för-
dela om genom en arbetstidsreglering, eller vad det nu var. Vi behöver ett
samhälle som skapar välstånd och välfärd och som ger utrymme åt alla de
individer som faktiskt vill skapa nytt och göra bättre.
Gudrun Schyman företräder en ideologi som egentligen alltid har under-
känt individen och friheten. Den har aldrig lyckats åstadkomma något ska-
pande samhälle eller någon tillväxt. Den historiska domen över kommunis-
tisk politik är förödande tung. Det förvånar mig att människor över huvud
taget väljer att vara politiskt aktiva i ett parti som bär den fruktansvärda hi-
storiska börda av diktaturförsvar som kommunisterna gör.
Låt mig sedan gå över till det europeiska samarbetet. Gudrun Schyman
säger i vackra ord att hon är för internationellt samarbete. Det må vara, men
hon är emot det som faktiskt finns. Det byggs nu för första gången upp möj-
lighet till ett samarbete mellan Europas demokratier. Det är ett samarbete
som inte är fullfjädrat och färdigt med en gång. Det är en lång historisk pro-
cess som inte alls är enkel.
Man kan välja att vara med i den och forma den efter vad man själv vill.
Man kan också välja att ställa sig utanför. Då hjälper det inte vilken retorik
man har. Faktum är att Gudrun Schyman går i armkrok med extrema natio-
nalister, isolationister och de som ofta lämnar efter sig hatets och oförsonlig-
hetens budskap i Europa.
Jag är övertygad om vikten av det vi kommer att göra i Sverige och Europa
under de närmaste åren. Vi kan antingen välja samarbetets väg, att försöka
lösa problemen tillsammans, eller att få en åternationalisering av den euro-
peiska politiken, med förödande effekter inte minst för de enskilda männi-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
25
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
26
skorna. Sedan kan Gudrun Schyman säga att vi i stället skall ha ett samar-
bete där stormakterna inte kan bestämma.
Europeiska gemenskapen är ett långt mer demokratiskt samarbete än vad
nationen någonsin tidigare i historien har åstadkommit. I Förenta natio-
nerna har de stora vetorätt i alla viktiga beslut. Det är inget argument för att
gå ur Förenta nationerna. Sådant finns inte i den europeiska gemenskapen.
Där byggs samarbetet på grundval av det demokratiska beslutsfattandet i de
olika nationella parlamenten, det demokratiska beslutsfattandet mellan re-
presentanterna i ministerrådet och det demokratiska beslutsfattandet i
Europaparlamentet. Valet i Europa är samarbetets väg eller stridens väg.
Någon tredje väg finns inte heller där.
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 27 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det är roligt att i vaije fall Carl Bildt är nöjd med regeringen
Bildt. Vi har lärt oss att det går riktigt fint för Sverige. Den vändpunkt som
Socialdemokraterna hoppades på förr, har nu ärvts av regeringen.
Ljuset syns i tunneln, säger Carl Bildt. Vi får hoppas att Carl Bildt ser upp
så att det inte är den galne busschauffören Ingvar som kommer emot honom
med helljuset på, på fel sida avvägen och med Bengt Westerberg som kartlä-
sare.
För att anknyta till Ingvar Carlssons höjdare till historia vill jag säga, att
jag tycker att både Ingvar Carlsson och Carl Bildt låter som Sankte Per. Men
det var en annan sak.
En annan tunnel kommer upp på dagordningen i dag. Jag skulle vilja före-
slå att ni partiledare som sitter där borta släpper loss gänget här ute så att de
får rösta med huvud och hjärta. De skall känna med hjärtat, inte rösta med
det, och tänka med huvudet som sitter mellan axlarna. Det handlar om den
tunnel som skulle kunna byggas här i Stockholm och om att man inte beslutar
sig för det tredje spåret som skall rasera Stockholms stad. Den frågan kom-
mer upp här. Den går att lösa i kammaren.
Tänk om vi en gång kunde lösa en sak i riksdagens kammare! Det har vi
gjort en gång förut. Då handlade det, herr statsminister och fru talman, om
delpensionen, som jag härmed med förtjusning skall komma in på.
Vi har låtit en man som heter Lars Foyer göra en utredning. Han är stats-
vetare och har varit kanslichef i utskott. Det är en oförvitlig man, långt oför-
vitligare än Carl Bildt och jag tillsammans. Han har konstaterat, att i den
fråga som väckte sådant rabalder och som gav statsministern en adrenalin-
chock som varade i ungefär en vecka - han talade om hur opålitliga vi var -
har nu följande kommit fram: Vi bröt aldrig mot något avtal.
Vi bryter inte mot avtal. Det är Socialdemokraterna som bryter mot de
avtal som ni träffar med dem, men det är en annan sak.
Det enda som hände den gången, herr statsminister m.fl., var att om vi
skulle ha förfarit absolut korrekt, skulle en av oss ha röstat med utskottet.
Regeringen hade då fallit med åtta rösters marginal i stället för med tio.
Jag har här ett diplom till statsministern och ett exemplar av utredningen
som jag skall be att få överräcka. Den heter: Så var det med delpensionen,
Carl Bildt. Jag hoppas att han inte går i taket än en gång för den saken. Det
vore klädsamt om han tog tillbaks detta, men det är kanske att hoppas på för
mycket.
Jag har förstått att våra ministrar är ordförande i diverse internationella
organ. Det är ju tur att någon är hemma på Rosenbad.
Vi i Ny demokrati menar att Lindbeckkommissionens 113 punkter var 113
rätt. Varför kör ni inte det genom kammaren här som en långsiktig politik,
herr statsminister? Jag ber att få återkomma med fler frågor. Tiden är slut.
Anf. 28 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka för diplomet. Sedan finns det tydligen en
stor utredning här. Jag tror i och för sig inte att detta behöver utredas så
rasande mycket. Det kräver bara tillgång till riksdagsprotokollet och ut-
skottsbetänkandet för att man skall inse att Ny demokrati den gången rös-
tade mot sin egen politik.
Jag förstår att denna debatt har varit så besvärande för lan Wachtmeister
att han har tvingats ägna sig åt denna i månad efter månad. Jag har i allt
väsentligt lagt den bakom mig. Om han vill fortsätta den skall vi gärna finna
formerna för det.
Sedan säger lan Wachtmeister att det pågår en diskussion där det förelig-
ger ett förslag om att, som han sade med det sinne för nyanser som i denna
kammare endast utmärker lan Wachtmeister, rasera Stockholms stad. Jag
kan försäkra lan Wachtmeister att några förslag om att rasera Stockholms
stad har mig veterligen inte lagts på riksdagens bord. Jag tror inte att ens
Gudrun Schyman, kommunisterna och samhällsförstörarna skulle rasera
hela huvudstaden. Det är inte heller möjligt genom riksdagsbeslut.
Såvitt jag förstår handlar det om en votering där det finns de som vill för-
bjuda det s.k. tredje spåret. Det kan man självfallet inte göra. Denna fråga
skall fortsätta att prövas på olika sätt. Det är inte att rasera Stockholms stad.
Det är fråga om olika alternativ för spårdragning. Det är i allt väsentligt en
lokal fråga, kan jag informera alla kammarens ledamöter om som inte aktivt
deltar i Stockholms lokalpolitik.
När vi tittar tillbaka på våren finns det anledning att notera inte bara alla
de kvarstående problem vi har framför allt i ekonomin - arbetslösheten och
budgetunderskottet - utan också det faktum att vi har lyckats att i kammaren
få igenom det ena viktiga reformbeslutet efter det andra. Det har ibland varit
ett givande och tagande i riksdagens utskott - icke sällan med Socialdemo-
kraterna, icke sällan med Ny demokrati, och vid något enstaka tillfälle har
t.o.m. Vänsterpartiet varit med i dansen.
Men slutresultatet är husläkarreform, fri radio, kretsloppsproposition,
vad vi har gjort för att förbättra skolan, vad vi gör för att få fart på forsk-
ningen och vad vi gör för att förbättra infrastrukturen för Sverige. Det finns
anledning att en dag som denna, strax innan riksdagens ledamöter för som-
maren går över till annat värv, notera det som faktiskt uträttats och att det
som uträttats har varit bra för Sveriges framtid. I den del som lan Wacht-
meister varit med, bortsett från cirkusen, har även han gjort väl ifrån sig.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
27
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Anf. 29 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Hörde jag rätt där på slutet?
Utredningen om hanteringen av frågan om delpensionen är opartisk. Den
är gjord av andra. Den skildrar en mycket intressant kulturkrock i denna
kammare. Men den skildrar absolut inte att vi svek några uppgörelser, och
det vet nu allt fler. Jag har inte arbetat med den. Det är en oförvitlig man
som arbetat med utredningen, som jag tidgare sade.
Ni vill inte rasera hela Stockholms stad. Men ni gör det bit för bit. När
man rev ner hela Klarakvarteren ville man inte heller rasera, utan det var
bara en bit av Stockholm. Det går bit för bit. Det är farligt, och politikerna
är ansvariga. Se upp!
Sedan kommer jag till en för statsministern obehagligare fråga. Var det
rätt att gå på grund med hela den svenska skutan för att försvara en gammal
dum bindning av svenska kronan till ecun och att tillsammans med riks-
bankschefen, till räntesatser på upp till 500 %, säga: Detta är den enda vä-
gen, vi skall försvara svenska kronan, vi skall sjunka med flaggan i topp?
Även om amiral Bildt överlevde själva fartygsolyckan kostade det Sverige
tiotusentals jobb, arbeten för folk. Den tokiga politiken kostade i storleks-
ordningen 50 miljarder kronor. Det var Socialdemokraterna som började
med den, men ni är delvis ansvariga, därför att ni inte ändrade på den. Det
vore intressant att höra vad ni har att säga.
Hur var det med era uppgörelser egentligen? Det ville Ingvar Carlsson
inte svara på. Det blev ingenting kvar av dem, såvitt jag förstod. Ingvar
Carlsson har lurat hela Sverige att tro att Socialdemokraterna egentligen var
emot bensinskatten, fastän de kom överens med regeringen om den. Hur var
det med bensinskatten? Höjdes den av er tillsammans, eller hur gick det till?
Jag tycker att det någon gång borde klarläggas.
Moderaterna använder sig nu av bensinskattesyndromet. Det är nämligen
fråga om samma sak - man träffar en uppgörelse med oss. Den gången hand-
lade det om sänkt grundavdrag. Vi tyckte att de som tjänade mycket pengar
kunde betala litet grand. Det var en uppgörelse. Det var faktiskt ett avtal
som vi träffade - jag lovar! Jag såg moderater i rummet! - Tobisson heter
han, han är lång, och mörk i håret. Han var med på det. Men efteråt, när vi
hade träffat uppgörelsen, var ni emot detta. Det är samma kör - man träffar
en överenskommelse, och sedan står man inte för den. Jag tycker att man
här kanske skulle förklara det litet grand, herr statsminister.
Sedan till sist en fråga om tjänstemomsen. Vi skall både gasa och bromsa.
Det måste vi göra. Ett mycket bra sätt att gasa är att sänka nivån på tjänste-
momsen. Turistmomsen var en bit. Men sänk det andra också! Titta på hela
tjänstesektorn, titta på byggmomsen! Det skall vi göra av två skäl. Det ger
jobb, och det möjliggör privatisering av den offentliga sektorn.
Detta är en stor fråga. Det har även Lindbeckkommissionen medgivit i de
diskussioner jag har haft efteråt. Tjänstemomsen, herr statsminister och fru
talman!
(Applåder)
28
Anf. 30 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! För att börja i den senare delen av lan Wachtmeisters inlägg,
vill jag vad gäller uppgörelsen säga följande: Vi står för de uppgörelser som
vi deltar i. Men samtidigt kan det även finnas skäl för lan Wachtmeister att
framhålla det som främst han bär ansvaret för i dessa uppgörelser.
Det är den höjning av inkomstskatterna i vissa skikt som ingick i denna
uppgörelse - och som jag i denna del försvarar och inte kommer att gå ifrån.
Det är någonting som lan Wachtmeister har drivit fram, inte jag. Så är det.
Det vet alla, och det skall heller inte vara någon hemlighet. Ian Wachtmeis-
ter borde vara glad över att det är han som får äran för den skattehöjning
som han har varit med att driva fram. Skäms inte för den politik ni står för,
även om det kanske finns de som tycker att det kan finnas skäl att göra det.
Ian Wachtmeister frågar - och då är vi tillbaka till hösten - om det var rätt
att försvara kronan. Det var vad han sade. Ja, det var det. När man tänker
tillbaka på detta skede - som egentligen sträcker sig från den danska folkom-
röstningen den 2 juni förra året fram till slutet av hösten, då den europeiska
ränte- och valutasituationen långsamt böljade att stabilisera sig-var det rätt
av Sverige att tillsammans med andra nationer försöka att stabilisera läget.
Det visade sig icke vara möjligt.
Vi har nu en situation där den finska marken, den svenska kronan och den
norska kronan samtliga flyter. Samtliga har lämnat ecu-kopplingen. Man har
också beträffande en lång rad andra europeiska valutor tvingats till föränd-
ringar i förhållande till vad man hade tyckt vara bra.
Jag hör till dem som anser att det hade varit bättre om vi under förra året
hade lyckats bevara valutastabiliteten i Europa. Det hade varit bättre för de
långsiktiga tillväxtförutsättningarna i Europa i dess helhet. Det var rätt att
träffa de överenskommelser som regeringen och Socialdemokraterna slöt,
och som lan Wachtmeister vid detta tillfälle - och jag gav honom då beröm
för det - instämde i. Det var rätt att de träffades.
Sedan förändrades hela den europeiska bilden totalt i och med att dessa
ansträngningar misslyckades i många länder. När det ena landet efter det
andra föll, blev Sveriges ställning i det långa loppet mycket svår att upprätt-
hålla. Det som inträffade har därmed en betydande logik i sig.
Den situation som vi nu är i är logisk och rätt i förhållande till det euro-
peiska läge som etablerades. Men det hade varit bättre om vi i Europa i dess
helhet haft mer av valutastabilitet och mindre av ränteoro. Detta låg inte i
den svenska regeringens makt att åstadkomma.
Vi kan i efterhand gärna säga: Vi gjorde vad på oss ankom för att klara
valutor och räntor. Nu har vi att anpassa oss, att leva och verka och att bli
framgångsrika i en förändrad europeisk situation. Det är vi också på mycket
god väg att göra.
Anf. 31 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Allt det som Carl Bildt nu säger är ljuspunkter, och resultat
av den ekonomiska politiken, är faktiskt inget annat än kostnadsförbätt-
ringar på grund av den flytande kronan.
Carl Bildt var snabb att skylla den flytande kronan på Socialdemokra-
terna, därför att vi inte ställde upp på krispaket 3. Alltså måste det i konsek-
vensens namn vara Socialdemokraterna som har hjälpt fram dessa positiva
tecken, dessa ljuspunkter som Carl Bildt talar om.
Carl Bildt satte ett mycket högt betyg på sig själv och sin egen regering.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
29
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
Det tråkiga för Carl Bildt är att väljarna inte delar hans uppfattning. Enligt
samstämmiga opinionsundersökningar är det bara var tredje väljare som nu
ger regeringen godkänt. Det är väl märkligt, om nu regeringen har varit så
framgångsrik. Med er egen nya betygsskala hamnar ni någonstans mellan E
och F, om jag förstått saken rätt.
Som bevis ville Carl Bildt anföra att Sverige internationellt får så många
uppdrag. Det har gjorts en riktigt viktig test av detta. Det var Sveriges försök
att bli medlem av säkerhetsrådet. Där blev det ett för Sverige mycket nesligt
resultat. Det visar att vi har tappat väldigt mycket i tilltro och förtroende på
det internationella området.
Hur tror Carl Bildt att de 500 000 människor som är utan arbete upplever
hans predikan i dag om hur bra det är ställt i Sverige? Varje dag ökar ju
antalet arbetslösa. Och se på ekonomin: I januari 1992 beräknades budget-
underskottet för 1992-1993 till 70 miljarder. I januari i år beräknades det till
195 miljarder; i går kom siffror som visar att budgetunderskottet ökat med
ytterligare 30 miljarder. I Svenska Dagbladet säger man att det framför allt
är regeringens och departementens utgifter som är orsak till detta.
De två utredarna Rune Berggren och Patrik Engellau konstaterar att de
utlovade budgetförstärkningarna till största delen är bluff. Det säger dessa
två oberoende utredare, som garanterat icke är socialdemokrater.
Carl Bildts argumentation om hur bra allting är faller därmed.
Eftersom Carl Bildt skröt om att han varit runt i hela Sverige vill jag ställa
två frågor: Har Carl Bildt besökt någon av de bostadsrättsföreningar där
medlemmarna nu drabbas oerhört hårt och ensidigt av regeringens åtgärder?
Har Carl Bildt besökt någon av de träffpunkter för arbetslösa som facket
ordnar? Med andra ord: Har Carl Bildt besökt verkligheten?
(Applåder)
Anf. 32 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Bortsett från att Ingvar Carlsson inte ville kännas vid några
ljuspunkter i ekonomin över huvud taget och att han frågade mig om jag
varit ute i verkligheten, var det väl inte så mycket mer än opinionsundersök-
ningar han hade att komma med.
Både Ingvar Carlsson och jag har varit verksamma inom politiken relativt
länge; Ingvar Carlsson betydligt längre än jag. En sak lär man sig när det
gäller opinionsundersökningar: De ser alltid annorlunda ut i morgon. Den
politiker som tror att opinionsundersökningar räcker som argument eller
stöd för att föra en tuff politik i en tuff tid kommer förr eller senare att miss-
lyckas. Jag åberopar aldrig opinionsundersökningar, men jag skall göra ett
undantag i dag: Denna regering har i denna besvärliga ekonomiska tid ett
bättre opinionsstöd än vad den regering som Ingvar Carlsson ledde hade vid
motsvarande tidpunkt under den förra mandatperioden. Det är inte något
skäl mot den politik som Ingvar Carlsson ledde då - den var usel i alla fall -
men opinionsundersökningarnas betyg var entydigt då, jag är övertygad om
att de kommer att se annorlunda ut om en tid.
Så en anmärkning av etisk karaktär. Jag har varit mycket noga med att
aldrig skylla det som skedde i samband med att valutan förlorades på social-
30
demokratin. Det har jag gjort fullständigt klart. Det är litet osjyst att påstå
motsatsen.
Så till frågan om verkligheten. Jag besöker olika delar av landet varje
måndag, från Ystad till Karesuando. Jag kan försäkra Ingvar Carlsson att jag
träffar arbetslösa, företagare och pensionärer. Jag har besökt det mesta och
jag har sett det mesta. Jag talar med bostadsrättsföreningar. Jag talar med
dem som på arbetsförmedlingarna ser att det nu börjat vända. Vi vet vad
som håller på att ske.
Jag tycker att socialdemokraterna, inte minst en dag som denna, borde
kunna inse att något trots allt håller på att ske. Aftonbladet är inte något
moderat propagandablad; det vill jag påpeka i den mån det råder missför-
stånd på den punkten. Men Aftonbladet säger, med rubriker som vi sällan
sett: Nu har det vänt. 1 000 nya jobb vaije dag under maj. Billigare att bo.
Lägsta räntan på 15 år. Färre mister sina arbeten. Inflationen minskar.
Jag säger som vanligt om Aftonbladet: Tro dem inte. Så här bra är det
inte. Men så här bra kan det bli, om vi får fortsätta att driva vår politik.
(Applåder)
Anf. 33 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ställde frågan om Carl Bildt kunde ange en enda bostads-
rättsförening som han hade besökt och där han hade talat med de människor
som nu är djupt oroliga. Jag frågade om han hade besökt en enda av de ar-
betsträffar som de fackliga organisationerna ordnar.
Jag ställde de frågorna med utgångspunkten att en person som besökt
dessa människor inte skulle hålla det inledningsanförande som Carl Bildt
gjorde. Det skulle då finnas litet mer medkänsla, litet större förståelse för
den oerhört svåra situation som dessa människor befinner sig i. Har Carl
Bildt träffat någon av dem och inte tagit mer intryck, beklagar jag det.
Visst kommer svensk ekonomi att gå uppåt igen. Visst kommer vi att ex-
portera mer. Visst kommer en hel del att rättas till. Det vet vi alla. Detta är
ju inte ekonomins ände. Frågan är om er politik förvärrar lågkonjunkturen
och om ni kan göra något annorlunda för att fler människor skall få arbete.
Det är det min kritik gäller. När man skönmålar det som åstadkommits un-
der året blir jag djupt orolig. Jag är orolig över vart det håller på att ta vägen
med Sverige vad gäller vår ekonomi och hundratusentals människor. En
statsminister som vid avslutningen av riksdagen inte visar mer förståelse,
mer känsla, större oro för alla dessa enskilda människor tror jag har varit för
litet i den svenska verkligheten. Därför mina frågor.
Eftersom detta är det sista inlägg jag kan göra till statsministern vill jag
säga att det goda har ändå det här riksdagsåret haft med sig att vi nu ganska
klart ser de ideologiska skillnaderna mellan en konservativ politik och en
socialdemokratisk politik. Jag är därför ganska optimistisk när det gäller
våra politiska möjligheter i framtiden. Jag grundar inte min optimism på opi-
nionsundersökningar, men att Carl Bildt vill göra gällande att allt är så ly-
sande borde ge en tankeställare.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag till Carl Bildt säga att jag visserligen
skulle önska att den här regeringen skulle få ett mer definitivt lov och mer
definitivt kunna koppla av från regeringsbekymren, men när det nu inte blev
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
31
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Partiledardebatt
32
på det sättet vill jag i god svensk demokratisk anda önska regeringen en viss
semester - dock inte så lång som Aftonbladet påstår att riksdagsmännen har.
Anf. 34 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Politik handlar ju mycket om att ha förmåga att se framåt och
att vidta de politiska åtgärder som leder till resultat längre fram. Det finns
nästan ingen politisk åtgärd som ger omedelbart resultat. Jag tycker att det
hade varit mer passande om Ingvar Carlsson och andra företrädare för so-
cialdemokraterna hade varit oroliga för vart svensk ekonomi var på väg un-
der framför allt den senare delen av 1980-talet då alla, inkl, deras egen fi-
nansminister, varnade och sade: Nu kommer stålbadet, nu detonerar arbets-
löshetsbomben, nu kör Sverige in i betongväggen. Alla varnade för vad som
skulle komma. Regeringen lyssnade inte, och vi fick överta något som låg
nära ett konkursbo, åtminstone i den finansiella sektorn.
Vi har vidtagit åtgärd efter åtgärd. Socialdemokraterna har sagt nej, nej,
nej. Nu tänds ljuspunkter och då är socialdemokraterna mest förgrämda.
Jag möter verkligheten ute i landet. Jag var i Karesuando häromdagen.
Där har man 33 % arbetslöshet. Det är förmodligen mer än på något annat
ställe i Sverige. Jag träffade människor som lever under annorlunda, små
omständigheter. De sade mycket till mig när vi satt och pratade på kvällen.
Bl.a. sade de: Hit kom aldrig socialdemokraterna. Hit, till oss som är litet
annorlunda - bortom medierna och de stora städerna - räckte inte det social-
demokratiska intresset.
Jag har nu sett att socialdemokraterna där uppe vädjar i pressen till Mona
Sahlin: Visa omsorg också Ni socialdemokrater om människorna i glesbyg-
den som har det svårt! Den visar vi - det gjorde inte ni.
Det avgörande är hur vi skall föra politiken vidare. Det som har inträffat
under denna vår är att Socialdemokraterna inte har kunnat redovisa något
alternativ. Jag förstår mycket väl att Ingvar Carlsson inte kunde redovisa ett
alternativ för Gudrun Schyman på tre minuter. Men det har ju inte gått un-
der de senaste sex månaderna heller. Det blev inget av de 12 miljarderna och
sparprogrammet.
När det gäller statsfinansieringen, de 81 miljarderna, var det bara skatte-
höjningar - inte en enda besparing - som Socialdemokraterna kom farande
med. Den politik som förde oss in i krisen och arbetslösheten kommer aldrig
någonsin att kunna ta oss bort från detta. Att höja skatter är ingen väg
framåt. Det för oss bara djupare ner i eländet.
Sedan hoppas jag att de ljuspunkter i svensk ekonomi som jag har talat
om skall bli ljuspunkter även i en mera fysisk bemärkelse för oss alla och att
solen skall skina över alla kammarens ledamöter - gärna en stor solstråle
också över Ingvar Carlsson denna sommar.
(Applåder)
Anf. 35 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Innan det är för sent passar jag på att önska moderater och
andra som nu lämnar kammaren en trevlig sommar. Medan ni vandrar ut
skall jag framföra några synpunkter på tillvaron.
I sin stridsskrift Tankar i tigertid pekar Peter Nobel på ett faktum som det
i dag är lätt att glömma bort: Under lång tid har Västeuropa varit utpräglat
antirasistiskt. Andra världskrigets fasor vaccinerade vår kontinent mot ra-
sism. Det avskyvärda skulle aldrig få upprepas.
På 1960-talet var rasdiskriminering något som vi västeuropéer såg på TV
från de amerikanska sydstaterna eller apartheidsystemets Sydafrika.
Men det finns inga slutgiltiga segrar. Vår del av världen har återigen allvar-
liga problem med rasism och främlingsfientlighet.
Samtidigt har etniska motsättningar bubblat upp till ytan med ohygglig
kraft i de tidigare kommunistdiktaturerna. Och vad är de annat än rasism?
De grymma handlingar som utspelar sig i Bosnien-Hercegovina motiveras
med skäl som är öppet rasistiska. Tortyr, mord, våldtäkt och fördrivning ut-
förs av en folkgrupp mot en annan. Vänskap och medmänsklighet har förlo-
rat sin betydelse. Det enda som är giltigt är det etniska ursprunget. Därför
kan gamla vänner och grannar förfölja och döda varandra.
Över 4 miljoner människor har fördrivits från sina hem och är på flykt
inom eller utanför det tidigare Jugoslavien. Det är den största flyktingkatast-
rofen i Europa efter andra världskriget.
Vid många tidigare konflikter har ett problem varit att människor som ve-
lat fly har hindrats att göra det. Det problemet existerar inte här. Det möter
inga hinder om exempelvis bosnier vill lämna sitt land. De drivs i stället på
flykt.
De flyr från sina bödlar. Men vad väntar dem efter flykten?
Jo, ett Europa som med sin växande främlingsfientlighet värjer sig för an-
svaret. Ett Europa som återigen - frestas man säga - i hög grad stänger sina
portar för flyktingarna. Vi skall inte förundras över om dessa flyktingar
ibland tycker sig möta nya bödlar.
Det officiella motivet för den restriktiva flyktingpolitik som Europa för
har varit att bosnierna bör stanna kvar i sitt närområde för att ha närmare
hem när läget i Bosnien-Hercegovina åter stabiliseras. Men för många av
dem finns inte något hem att återvända till. För vaije dag som går känner vi
nog alla en allt större pessimism om att de ens kommer att ha ett land att
återvända till.
I Sverige finns det i dag ca 40 000 flyktingar från Bosnien. Många av dem
lider svårt. De plågas av minnen från det som har varit. De plågas av ovisshe-
ten om framtiden. Minnena kan vi inte befria dem från, men deras framtid
är i stor utsträckning i våra händer.
Det är viktigt att vi gör vad som står i vår makt för att på plats hjälpa flyk-
tingar i Kroatien och människor inne i Bosnien-Hercegovina. Men det är
också angeläget att vi gör vad vi kan för att erbjuda de bosnier som finns i
Sverige ett framtidshopp.
Herr talman! I den bedömning av svensk ekonomi i ett medelfristigt per-
spektiv som Finansdepartementet har redovisat i kompletteringspropositio-
nen ligger den totala arbetslösheten ännu i slutet av 1990-talet kvar på en
hög nivå - omkring 11 %.
Vi kan reagera på två sätt inför sådana här beräkningar.
Beräkningar är trots allt bara beräkningar. Det är svårt att göra prognoser
för nästa kvartal, och det är nästan omöjligt att göra prognoser för en tid-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
punkt som ligger fem år framåt i tiden. Så här kommer det inte att bli. När
tillväxten kommer i gång minskar arbetslösheten, kan vi säga oss.
Så kan det mycket väl bli. I början av 1980-talet fanns det också pessimis-
ter som trodde att vi aldrig skulle komma tillbaka till full sysselsättning. Men
det gjorde vi. För bara tre år sedan var problemet snarare överhettning på
arbetsmarknaden än arbetslöshet.
Men det vore lättsinnigt att bara avfärda Finansdepartementets beräk-
ningar med detta. Flera andra bedömare har kommit till likartade slutsatser.
Utgångsläget är dessutom svårare den här gången. Erfarenheterna från
många andra europeiska länder visar att det är svårt att pressa ner arbetslös-
heten när den en gång har passerat tioprocentsnivån.
Därför måste vi mycket noga analysera och diskutera förutsättningarna
för Finansdepartementets beräkningar och fundera över hur en politik kan
formas som förhindrar att det går så illa. Jag vill understryka att det natur-
ligtvis är helt oacceptabelt att ha en total arbetslöshet under hela 1990-talet
som överstiger 10 %.
Orsaken till dagens höga arbetslöshet känner vi till: En internationell kon-
junkturnedgång som drabbade Sverige hårdare än andra på grund av en för
hög inflation och stigande kostnader för produktionen - ett resultat av över-
hettningspolitiken i slutet av 1980-talet. Nu är vi långt ner i konjunkturdalen.
Det kommer att ta tid att komma ur den. Men det är mycket allvarligt om
arbetslösheten också efter flera år av god ekonomisk tillväxt skulle vara hög.
Vi inom regeringen och inom Folkpartiet har naturligtvis många gånger
ställt oss frågan om det skulle vara möjligt att genom en mer expansiv finans-
politik - t.ex. genom skattesänkningar - stimulera efterfrågan i ekonomin
för att den vägen snabbt få ner arbetslösheten. Jag skall gärna medge att jag
själv har varit frestad att pröva en sådan politik.
Men jag har övertygats om att ytterligare upplåning och budgetunderskott
skulle innebära en alltför stor risk för att räntorna åter stiger och kanske sna-
rast ger en ökad arbetslöshet.
Som jag nämnde tidigare i replikskiftet med Ingvar Carlsson är det här
den slutsats som fackföreningsekonomen Villy Bergström har dragit och som
han i dag utvecklar i Dagens Industri.
Det har också från många håll ifrågasatts om en momssänkning ens pri-
märt skulle fungera som en konsumtionsstimulans. Det är inte osannolikt,
har man sagt. En hel del underlag har lagts fram som visar att huvuddelen
av skattesänkningen för skuldtyngda hushåll skulle användas för amorte-
ringar på lån.
Regeringens strategi framstår mot den bakgrunden som en rimlig avväg-
ning.
Carl Bildt har redovisat flera inslag i regeringens politik. Låt mig bara un-
derstryka att förtroendeskapande åtgärder för att snabbt få ner räntorna spe-
lar en viktig roll. Vi kan också se tydliga resultat av den politiken. Lika vik-
tigt är det med omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att hålla
tillbaka den öppna arbetslösheten på kort sikt.
Därtill kommer en lång rad åtgärder för att förbättra tillväxtförutsättning-
arna i svensk ekonomi. Dit hör viktiga strukturförändringar som skatterefor-
34
men och förändringarna i socialförsäkringssystemen och också de ökade
satsningarna på framför allt forskning och utbildning.
Det har hävdats i debatten att den ökade arbetslösheten skulle bero på
ökade stelheter och minskad rörlighet på den svenska arbetsmarknaden.
Inte mycket tyder på det.
Professor Bertil Holmlund har för Lindbeckkommissionens räkning gjort
en genomgång av aktuell forskning på området. Hans slutsats är att ”det är
svårt att finna några särskilt starka belägg för att den svenska arbetsmarkna-
dens funktionssätt skulle ha försämrats under de två senaste decennierna.”
Professor Bertil Holmlund säger vidare: ”Forskningen på området tyder
---inte på att arbetsrättslagstiftningen skulle ha några nämnvärda effek-
ter på arbetslöshetens genomsnittliga nivå över en längre tidsperiod.” Han
konstaterar bl.a. att turordningsregler av typen ”sist in-först ut” torde ”bidra
till att förhindra negativa signaleffekter av arbetslöshet, dvs. reglerna gör det
mindre troligt att företagen uppfattar individuell arbetslöshet som ett uttryck
för låg produktivitet. Turordningsreglerna kan därför ha positiva fördel-
ningseffekter.”
Min slutsats blir att det inte är genom några arbetsrättsreformer som vi
löser arbetslöshetsproblemen - även om en del sådana kan vara motiverade
av andra skäl. Men, herr talman, viktigast av allt för att få ner arbetslösheten
är att vi kan få fram nya företag, massor av nya företag.
Entreprenörer, nyföretagande och nyanställningar måste stimuleras. Jag
tror att ett av de stora problemen i svensk ekonomi - för vilket Socialdemo-
kraterna naturligtvis har stor skuld - är att mindre och medelstora företag i
Sverige har behandlats så snålt. Därför har vi fått för få nya företag och fram-
för allt för få små företag som kunnat växa sig stora och starka.
Nu måste andra och bättre tider randas. Det är nödvändigt om vi skall
kunna möta 1990-talets utmaningar, inte minst när det gäller att få fram nya
jobb och förhindra en bestående hög arbetslöshet.
Sverige har nått långt när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män.
I måndags arrangerade vi en konferens här i riksdagen med medverkan av
bl.a. Christine Crawley som leder EG-parlamentets jämställdhetsutskott.
Att försöka lära svenskar något om jämställdhet sade hon, känns lika förmä-
tet som att försöka lära Påven något om katolicism.
Det är ju smickrande för oss, men ändå måste vi konstatera att det är långt
kvar till verklig jämställdhet.
Låt mig ge några exempel. Bara en enda VD i ett svenskt börsföretag är
kvinna. På chefsnivån därunder i näringslivet är det bara 10 % kvinnor. I
offentlig sektor är andelen något högre, nämligen 30 % chefer. Men där är
andelen anställda kvinnor 70 %, så det är inte heller så mycket att skryta
med.
I dag publicerar SCB en studie om chefslöner kallad Man har topplön.
Den visar att kvinnliga chefers medellöner - efter att hänsyn tagits till olikhe-
ter i ålder och utbildning - är 87 % av manliga chefers.
På universiteten är bara 6 % av professorerna kvinnor, trots att studen-
terna numera är jämnt fördelade mellan könen.
Arbetsmarknaden är i hög grad uppdelad mellan kvinnor och män. Kvin-
nodominerade yrken är sämre betalda än mansdominerade. Även på områ-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
35
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
36
den där arbetsuppgifter kan jämföras är kvinnor sämre betalda. De omotive-
rade löneskillnaderna uppgår enligt Löneskillnadsutredningen till 1-8 %.
I hemmen är det mammorna som alltjämt tar det huvudsakliga ansvaret.
Det märks t.ex. genom att papporna bara tar ut drygt 9 % av dagarna i för-
äldraförsäkringen.
De här uppgifterna visar att det finns oändligt mycket kvar att göra.
De formella hindren är eliminerade. Men det räcker inte. Kvar finns en
informell maktstruktur som bevarar manlig överordning och kvinnlig under-
ordning. Den måste synliggöras på ett tydligt sätt och bekämpas genom
mycket medvetna och aktiva åtgärder.
I regeringens proposition om forskning och högskola presenteras ett tio-
punktsprogram för ökad jämställdhet inom högskolevärlden. Där föreslås
allt från fördubbling av Forskningsrådsnämndens projektmedel till jäm-
ställdhetsforskning till ett årligt nationellt jämställdhetspris på 250 000 kr
som skall delas ut till en institution eller fakultet som gjort betydelsefulla
insatser för jämställdheten. Det är för övrigt ett resultat av den s.k. JÄST-
gruppens arbete under ledning av Margitta Edgren. Låt mig i sammanhanget
också nämna att Sverige under det senaste året har fått sina två första kvinn-
liga universitetsrektorer!
Vi måste försöka se till att det blir fler kvinnor på chefsnivå i näringslivet.
Jag har bett JämO Gun Neuman att se efter om vi kan göra någonting för att
underlätta rekryteringen.
Vi måste bekämpa det yttersta uttrycket för den kvinnliga underord-
ningen, nämligen våldet mot kvinnor. En hel del har gjorts på senare år, men
det räcker uppenbarligen inte. I fjol ökade anmälningarna om våld mot kvin-
nor med 25 %. Jag kommer inom kort att tillsätta en våldskommission för
att analysera problemet, utvärdera det som har gjorts och föreslå ytterligare
åtgärder.
Vi måste visa att män har ett lika stort ansvar som kvinnor för vården av
hem och barn. Det kräver bl.a. att papporna tar ut en större del av föräldra-
ledigheten. I en enkät nyligen svarade ABB:s koncernledning att det möjli-
gen borde finnas ”en tvingande regel att mannen/fadern också ska utnyttja
sin del av föräldraledigheten, vilket innebär att kvinnan har möjlighet att
återgå tidigare i tjänst.”
ABB:s förslag är förankrat i praktiska erfarenheter av hur svårt det kan
vara för män att hos arbetsgivare och arbetskamrater få förståelse för att de
bör ta vara på sin pappaledighet och hur svårt det kan vara för kvinnor att
nå chefspositioner därför att många arbetsgivare upplever - med viss rätt -
att kvinnorna tar ansvaret för barn och hem.
Herr talman! Det här är en kontroversiell fråga. Men för min del är jag
övertygad om att en begränsning i möjligheten att överlåta föräldraledighet
på den andre föräldern - i praktiken en begränsning i pappornas möjlighet
att avstå ledighet till mammorna - skulle ha mycket positiva effekter. I Norge
införde man den 1 april i år en ”fedrekvot” på en månad. Löneskillnadsut-
redningen föreslår två månaders pappakvot. Låt oss åtminstone, herr tal-
man, följa det norska exemplet!
Det här har varit en bra vår för oss liberaler. Flera viktiga reformer som
vi länge har arbetat för har det nu beslutats om i riksdagen. Låt mig bara
nämna tre sådana: handikappreformen, husläkarreformen och reformen om
barnombudsman.
Till det kommer att bl.a. Anne Wibble nu kan se flera positiva tecken i
ekonomin. Såsom Carl Bildt påvisade har även Aftonbladet upptäckt det -
då får man utgå från att det är riktigt!
I höst väntar nya utmaningar för riksdagen. Jag hoppas att alla ledamö-
ter - närvarande och icke närvarande - skall komma tillbaka utvilade och
fyllda av nya uppslag om fyra månader. I väntan på det skall vi inom rege-
ringen både hålla ställningarna och flytta fram positionerna.
(Applåder)
Anf. 36 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag är mycket glad över att Bengt Westerberg talar så välvil-
ligt och vältaligt om jämställdhetsfrågorna. Bengt Westerberg och jag har ju
debatterat det här tidigare i kammaren. Vi har bl.a. diskuterat vad som bör
göras för att komma någon vart med den alldeles uppenbara och ökande lö-
nediskriminering som vi har i vårt samhälle.
Bengt Westerberg sade att mycket kvarstår att göra. Det är alldeles riktigt.
Jag skulle bara vilja veta vilka aktiva åtgärder som regeringen tänker sig för
att förhindra att denna lönediskriminering fortsätter, en lönediskriminering
som faktiskt är olaglig.
För övrigt är jag övertygad om att Bengt Westerberg inte är problemet vad
gäller jämställdhetsfrågorna och kvinnans ställning, utan jag tror att det
finns andra i regeringen som bromsar de kanska ofta goda initiativ som
Bengt Westerberg och Folkpartiet tar. Ändå skulle jag vilja veta hur Bengt
Westerberg ser på förslaget om vårdnadsbidrag från jämställdhetssynpunkt.
Hur tror Bengt Westerberg att vårdnadsbidraget kommer att påverka möj-
ligheten för kvinnor att delta i arbetslivet och främja jämlikheten? Jag är
alldeles övertygad om att det kommer att få mycket negativa effekter.
Jag är glad över att Bengt Westerberg anser det nödvändigt med en kvote-
ring när det gäller föräldraförsäkringen. Den frågan har vi i Vänsterpartiet
drivit länge. Det är bra att vi nu får stöd i den uppgiften. Jag hoppas att inte
några andra i regeringen bromsar.
I en annan fråga, är jag mer orolig över Bengt Westerbergs roll i rege-
ringen, nämligen när det gäller miljöpolitiken. Jag tror nämligen att det finns
andra som är pådrivare, exempelvis Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Det var länge sedan man hörde Bengt Westerberg tala om miljöfrågorna
över huvud taget. I dag ser jag en skrämmande utveckling där miljöintresset
är konjunkturbetonat, lågkonjunktur är lika med ingen miljöpolitik alls.
Konkret skulle jag vilja veta vad Bengt Westerberg och Folkpartiet gör i
regeringen för att exempelvis få fram de nödvändiga politiska beslut som be-
hövs för att exempelvis kunna avveckla kärnkraften. Jag skulle också vilja
veta hur man ser på de skattesystem som man utvecklat, vilka innebär ökade
utsläpp och stor belastning på miljön.
Kretsloppspropositionen som man talat om är ju inte mycket att hurra för
om man har några ambitioner. En del personer med ambitioner, bl.a. Karl-
Henrik Robert, har sagt att politikerna dömer oss att gå under av miljöför-
störing. Hur ser Folkpartiet på det uttalandet?
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
37
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Partiledardebatt
38
Anf. 37 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Såsom jag tidigare i en debatt här i kammaren har upplyst
Gudrun Schyman om, har Löneskillnadsutredningens betänkande sänts ut
på remiss. När vi har fått remissynpunkterna återkommer vi till riksdagen
med förslag. Jag räknar med att vi i en större jämställdhetsproposition i vår
kommer tillbaka till den frågan och till andra frågor som har med jämställd-
heten att göra.
Vårdnadsbidragets effekter på jämställdheten blir säkerligen ganska be-
gränsade. Men jag håller med Gudrun Schyman om att om man kan se några
effekter just när det det gäller jämställdheten är de snarare negativa än posi-
tiva. Det är därför viktigt att ett vårdnadsbidrag kombineras med andra åt-
gärder som mer entydigt har jämställdhetsfrämjande karaktär. Regeringen
håller för närvarande på att diskutera ett paket. Av konturerna i detta paket
kan jag ana att det både vad gäller möjligheten att öka småbarnsföräldrars
valfrihet och vad gäller att öka jämställdheten ser positivt ut.
Gudrun Schyman frågade om miljöpolitiken. Självfallet står vi bakom re-
geringens miljöpolitiska förslag. Vi försöker också i många diskussioner vara
pådrivande när regeringen lägger fram miljöpolitiska förslag. Jag vill inte alls
påstå att det har inneburit några svårigheter, eftersom min kollega Olof Jo-
hansson naturligtvis också är mycket engagerad i dessa frågor. Han gör ett
utmärkt arbete på detta område.
Låt mig nämna en punkt på vilken Vänsterpartiet inte alltid har stött våra
förslag, nämligen när det gäller frågan om bensinskatten, som är den kanske
allra viktigaste miljöavgift som tas ut. När man frågar miljökunniga personer
vilket det största miljöproblemet är, svarar man inte kärnkraften utan sna-
rare trafiken. Det bästa sättet att styra trafiken är genom att ta ut höga avgif-
ter. På den punkten kan man inte klaga på att regeringen inte har gjort en
hel del.
Regeringen har höjt skatter som för bara några år sedan uppfattades som
politiskt otänkbart. Jag vet att Vänsterpartiet inte precis har haft någon på-
drivande roll när det gällt bensinskattehöjningar. Jag minns inte vilken ställ-
ning ni tog i frågan nu senast, men tidigare har det varit åtskilliga diskussio-
ner om detta.
Jag delar emellertid inte Gudrun Schymans uppfattning att det från miljö-
synpunkt skulle vara angeläget att stänga av kärnkraften, eftersom vi vet att
alternativen än så länge är sämre. På sikt hoppas jag att vi emellertid skall
få fram bättre energikällor än både kärnkraft och andra alternativ som i dag
står till buds.
Anf. 38 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vad gäller frågan om bensinskatt och biltrafik över huvud
taget, är vi tydligen överens om att biltrafiken behöver begränsas, framför
allt i storstäderna. Den linjen har vi i Vänsterpartiet drivit länge. Vi vill ha
en begränsning av biltrafiken, framför allt i storstäderna, genom avgifter,
tullar och skatter. Vi bör också sluta bygga en utvecklad infrastruktur i form
av nya motorleder, vägringar och broar, vilka för med sig en ökning av biltra-
fiken.
Det tredje spåret var något uppe till diskussion tidigare. Jag antar att
Bengt Westerberg inte anser att vi skall ha mer biltrafik, utan att vi skall ha
tunnlar. Jag antar också att Bengt Westerberg inte stöder tanken på att t.ex.
bygga Öresundsbron, som alldeles uppenbart och bevisligen skulle föra med
sig ökad biltrafik. Den skulle också föra med sig en mängd andra problem
för det hav som vi alla värnar om, nämligen Östersjön. Det vore bra med ett
klargörande på dessa punkter.
Anf. 39 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag lyssnade noga men kunde inte uppfatta vad Gudrun
Schyman sade om bensinskatten. Hon förordade tullar i storstäderna, och
visst tycker jag att det är ett bra förslag. Det har också stötts av mina egna
partivänner i Stockholm. Men när man för ett par år sedan frågade landets
länsstyrelser vilket det stora miljöproblemet var, så var det inte bara Läns-
styrelsen i Stockholm som sade att trafiken var ett stort problem; det gjorde
snart sagt varje länsstyrelse i hela landet.
Därför är det så viktigt att begränsa trafiken. Vi behöver trafik och kom-
munikationer, men det är viktigt att hålla tillbaka användningen av framför
allt bilar och andra fordon som smutsar ned. Besluten fattas av tusentals
människor i hundratusentals, för att inte säga miljontals, situationer, och det
enda sättet att komma åt detta är faktiskt att göra det dyrare att använda bil.
Det är därför vi har drivit på frågan om höjd bensinskatt. På den punkten
tyckte jag att Gudrun Schyman var pinsamt förtegen.
Anf. 40 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om folkomröstningar med
Bengt Westerberg.
Vi behöver fler folkomröstningar i Sverige. Mest självklara vore de på det
lokala planet, där invånarna säkert vet mer än politikerna i många frågor.
Tänk om man hade haft folkomröstning i Stockholm om det vansinniga
tredje spåret! Det skulle nog aktivera hela det politiska livet. Vi skulle få en
ny sorts politiker i kommunerna.
Men vi har inte haft så många folkomröstningar på lokal nivå, utan på riks-
nivå. Där gör man tvärtom - man tar frågor som är för knepiga för politi-
kerna att klara av, och där de själva är splittrade. Man går ut och säger: Kan
ni vara vänliga att lösa kärnkraftsfrågan? Kan ni vara vänliga att lösa Euro-
pafrågan? Man ger folk svåra frågor. Det är kanske i och för sig inte något
fel med det, men det är komplicerat.
Om man väljer att göra så och kanske skall ha flera folkomröstningar om
Europa, så har jag en annan folkomröstning i tankarna. Den handlar om
Sveriges flyktingpolitik, som har medfört en mycket stor invandring och som
hela tiden har gömts för folk. Man har vägrat folk att delta i en öppen debatt,
och de som tar upp diskussionen beskylls för alla möjliga hemska saker.
Problemen är väldigt stora, och politiken är omtvistad. Vi gömmer politi-
kernas eget vankelmod och världssamvete i instruktioner till Polisen och till
Invandrarverket som inte är bra nog och som de inte kan använda sig av ef-
fektivt.
Vi håller på att få ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. Bengt
Westerberg är väldigt nöjd med det. Han tycker att det är ett framsteg.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
39
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
40
Andra betvivlar att det skulle göra Sverige bättre eller livet lättare. Till dem
hör jag. Det här är ödesfrågor. I tidningarna har vi på sistone kunnat läsa att
man med mycket enkel matematik kan räkna ut att de svenska svenskarna
är i minoritet i sitt eget land om 60 år. Mot detta kan polemiseras litet grand,
fram och tillbaka, men det är en stor omvälvning på gång.
Jag vill fråga: Är Bengt Westerberg med på en folkomröstning i dessa frå-
gor, eller är han rädd för en sådan? Är inte den här frågan viktig nog? Tror
Bengt Westerberg inte att folk vet vad de vill och vad de tycker om detta?
Borde inte svenska folket ha något att säga om sin framtid? Det skall de ju
ha i frågan om Europa.
Bengt Westerberg talar gärna med stor glöd om det bosniska folket. Jag
hyser också mycket stor sympati för det bosniska folket. Bengt Westerberg
sade att deras öde vilar i våra händer. Men det värsta är att det svenska folket
är i händerna på de svenska politikerna. Jag tycker därför att detta folk skall
få uttala sig i dessa frågor. Vad säger socialministern om det?
Anf. 41 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Ian Wachtmeister påstår att någon skulle ha vägrat en öppen
debatt i de här frågorna. Jag vet inte vem som har vägrat någon att delta i en
öppen debatt. För min personliga del har jag deltagit i många debatter med
invandrarfientliga personer, inkl. Ian Wachtmeister, både här i kammaren
och i andra sammanhang. Det skall jag gärna göra i fortsättningen också.
Ian Wachtmeister säger att det inte är bra med ett mångkulturellt sam-
hälle. Men Sverige är ju i hög grad ett mångkulturellt samhälle. Sverige är
inte ett resultat av tankar som har tänkts eller åtgärder som har beslutats
bara av personer som är födda och uppvuxna i Sverige, utan det är i hög
grad en produkt av en korsbefruktning mellan invandrare - tankar som har
kommit utifrån - och människor som har funnits här.
Hur länge förblir man invandrare? Är lan Wachtmeister svensk eller in-
vandrare? Det är en intressant fråga. Det gäller många andra i den här för-
samlingen också: Är ni svenskar eller invandrare? Är det inte så att även en
invandrare efter åtminstone ett antal generationer blir svensk? Hur många
av oss betraktar Carl XVI Gustaf, vår kung, som en invandrare, även om vi
vet att hans anfader för inte så länge sedan kom från Frankrike?
Hela den här tanken att invandrare i generation efter generation skulle
förbli invandrare, och att därför de som fortfarande betraktas som utlän-
ningar av Wachtmeister på något sätt skulle förgifta tillvaron i Sverige, är så
ogenomtänkt att jag inte riktigt förstår hur Wachtmeister har kommit till den
slutsatsen.
Ian Wachtmeister tog upp bosnierna och sade att han också tycker synd
om dem. Det är bra. Vad vill lan Wachtmeister att vi skall göra med de bos-
nier som finns i Sverige nu? Skall de få stanna i Sverige? Skall de skickas
tillbaka? Eller vad vill han?
Sedan förespråkar lan Wachtmeister en folkomröstning. Jag har sett att
Ny demokrati har motionerat om det tidigare. Jag förmodar då att svenska
folket skall få ta ställning till frågan om vi skall stoppa invandringen eller
inte.
Det är naturligtvis en helt orimlig fråga att ställa, därför att invandringen, i
vaije fall flyktinginvandringen, till Sverige beror inte på situationen i Sverige
utan på situationen på andra håll. Att det nu kommer hit bosnier vaije vecka
beror inte på den politik vi bedriver utan på den politik som bedrivs nere i
Bosnien. Det är därför människor kommer hit. Om vi kunde folkomrösta i
Sverige om huruvida man skall stoppa förföljelserna i Bosnien kunde vi väl
göra det. Om de sedan brydde sig om vad vi sade skulle det vara ännu bättre,
men det kommer de inte att göra.
Jag kommer då till den avgörande och slutliga frågan, som jag vill ställa
till lan Wachtmeister: Anta att Ny demokrati fick sin vilja igenom och vi går
ut och frågar svenska folket om vi skall stoppa invandringen eller inte - hur
skulle lan Wachtmeister rösta?
(Applåder)
Anf. 42 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Vi känner igen många av argumenten. Omedelbart när man
tar upp en sådan här fråga är man invandrarfientlig osv. Låt mig direkt ta
upp detta med folkomröstningen.
Varför skall man folkomrösta om att stoppa invandringen? Vem har sagt
det? Man skall folkomrösta om politiken. Man kan folkomrösta om fler än
en fråga. Det finns sätt att ställa intelligenta frågor på till folk, som har intel-
ligenta svar och som framför allt vet vad de vill på de punkterna.
Sedan menar jag att Sveriges politik skall drivas av svenska politiker. Det
kan inte vara så, som Westerberg säger, att det här avgörs någon annanstans.
Det är vår politik som avgör, det är våra signaler härifrån som avgör. Vi har
haft en serie konkreta förslag. Rogestam var i utskottet och vittnade om att
Ny demokratis förslag vad gällde de ekonomiska flyktingar som kom hit
skulle ha sparat 4-5 miljarder. Det är stora pengar.
Nu påpekar vi omigen: Skall man hjälpa folk och hjälpa många, måste
man faktiskt försöka hjälpa dem där de är. En försiktig värdering av Alf Sa-
muelsson, som arbetar hos Alf Svensson på departementet, säger att man då
hjälper elva gånger fler. Vi kan inte hjälpa hela världen genom att ta hit dem.
Jag är för att hjälpa, men det gäller att ha en klok politik.
Vi har tidigare inte haft den typ av invandring som vi har nu. Vi har till
största delen haft arbetskraftsinvandring, med några få undantag, hit till
Sverige. Nu är det stora strömmar av flyktingar. Det är ett problem, och det
är inte lättlöst. Men det är ett problem som måste tas upp och som man får
tala om utan att bli beskylld för att inte vara en lika god människa som Bengt
Westerberg är. Därför har vi konkreta förslag på den här sidan, och dem
känner Bengt Westerberg mycket väl till.
Låt mig också beträffande Folkpartiet ta upp en annan fråga. Bengt Wes-
terberg talade om stora framgångar. Ja, husläkarna blev en stor framgång.
Det gick att samarbeta med Ny demokrati. Det var flera väsentliga saker där
som vi drev igenom så att det blev bättre. Det går alltså att komma överens.
Men hur var det med pensionsåldern? Det är ingen som har talat om den
frågan i kammaren. Det var en annan sak som ni hade gjort upp med Social-
demokraterna om, dvs. att pensionsåldern skulle höjas. Sedan började det
kittla under fotterna och klia litet här och var, och folk ifrågasatte detta. Då
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
41
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
42
gömde ni den frågan, och den ligger nu väl förankrad i någon utredning. Hur
blir det med den biten, och hur har ni tänkt ställa er där?
Anf. 43 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag noterade att lan Wachtmeister undvek att kommentera
frågan om när svenskarna blir i minoritet. Det beror naturligtvis på att hela
påståendet var så ogenomtänkt från början att det inte gick att snabbt
komma på hur man skulle kommentera den frågan.
Ian Wachtmeister är förvisso invandrare i den mening han själv lägger i
detta begrepp, och enligt min uppfattning en person som är mycket invand-
rarfientlig. Jag har hört åtskilliga referat på radio, där lan Wachtmeisters
röst har talat direkt till folket, t.ex. från möten under förra sommaren, där
han har spelat ut sin invandrarfientlighet. Han gör sig hela tiden till tolk för
de invandrarfientliga stämningar som finns i Sverige. Ny demokratis entré i
riksdagen har inneburit att man har legitimerat mycket av dessa stämningar.
Jag tycker att det är en viktig uppgift för ansvarskännande politiker att gå
ut och försvara solidariteten med de människor som tvingas på flykt, t.ex.
från det forna Jugoslavien men också från andra delar av världen.
Jag minns att Ny demokrati publicerade en annons i slutet av förra somma-
ren för att göra tydligt vad man tyckte, då man ansåg att man hade blivit
felaktigt refererad. En av punkterna i den annonsen var att man ville införa
visering för de olika jugoslaviska republikerna, med undantag för Bosnien.
När det så småningom blir på det sättet att bosnierna kommer hit - det var
en ganska tydlig signal som Ny demokrati stod bakom - måste man också ha
en politik för vad man skall göra då. Men inte heller den frågan svarar lan
Wachtmeister på.
Den mest avgörande frågan av alla undviker han med tystnad: Hur skulle
lan Wachtmeister själv rösta i den folkomröstning som Ny demokrati vill ha
om huruvida vi skall stoppa invandringen eller inte? Det är en mycket ta-
lande tystnad.
(Applåder)
Anf. 44 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Som flera har påpekat, har det varit ett händelserikt år poli-
tiskt sett i Sverige. När facit nu skrivs kan det konstateras att regeringen i
allt väsentligt har fått stöd för sin politik här i riksdagen.
Valutaoron före jul medförde kronfall och stigande räntor. Denna utveck-
ling har nu vänts i sin motsats.
Finanskrisen och fallskärmsavtalen för privilegierade direktörer var en
följd av 1980-talets ekonomiska excesser. Men då skapades också grogrun-
den för det som Ingvar Carlsson angrep regeringen för, nämligen det dyra
byggandet, de dyra hyrorna och överinvesteringarna i dyra bostadsrättsför-
eningar. Allt detta hänger samman - det är inte isolerat till den period som
vi har regerat. Det är litet av Carlssons eget klister.
Socialdemokratin orkade ta ansvar fram till årsskiftet. Det var mycket
bra - vi skapade därmed en lugnare period. Det behövs breda parlamenta-
riska majoriteter. Men sedan orkade man inte längre. Det är olyckligt för
landet, men det är problem som måste lösas.
Litet av den här diskussionen handlar också om den flyktklausul som man
skapade, med hänvisning till försörjningsbalansen, som har tagits upp tidi-
gare.
Det är naturligtvis, alldeles oavsett vår egen dramatiska utveckling här i
landet, omöjligt att inte tänka på dem som verkligen har det svårt i vår värld.
Med förtvivlan kan vi notera att varken det internationella samfundet, EG
eller någon annan har lyckats få stopp på det blodiga, omänskliga och me-
ningslösa våldet eller de etniska rensningarna, framför allt i Bosnien-Herce-
govina.
Sverige skall självklart, främst inom ramen för FN, försöka bidra till att
fred och respekt för mänskliga rättigheter kan återupprättas i det tidigare
Jugoslavien. Det är en skyldighet för varje civiliserat land.
Hemmavid finns det nu anledning till försiktig optimism. Det är inget tvi-
vel om att regeringens politik steg för steg skapar förutsättningar för att Sve-
rige skall kunna tas ur den djupa ekonomiska krisen. Det som skedde i den
ekonomiska politiken tidigt i höstas delvis tack vare socialdemokratin - jag
tycker man skall vara sjyst på den punkten - sker nu nästan undantagslöst
trots socialdemokratin. Och främst sker det i riksdagens finansutskott.
Bostadsräntorna är nu de lägsta på 15 år. Produktiviteten höjs. Konkur-
serna blir färre. Antalet nya jobb blir fler. Inflationen är låg, trots deprecie-
ringen av kronan. Prognoser pekar på rejäla överskott i bytes- och handels-
balans nästa år.
Det är väl oppositionens privilegium att misstro regeringen. Jag talar dock
inte med lika stora bokstäver som en kvällstidning av hävd gör, men jag delar
Aftonbladets uppfattning att det finns viss anledning till optimism.
Dess värre är mitt intryck att populismen har slagit rot i det opinionsmäs-
sigt stora partiet. Den sprider sig som ogräs. Sympatisörer inbillas med benä-
get bistånd från fackets välvilliga partimegafoner att regeringen är ond och
vill att folk skall bli arbetslösa samt att det finns en väsentligt annorlunda
politik.
I så fall är den politiken hemlig. Det är en politik som inget kostar, där
ingen drabbas och där ingen behöver betala det stora underskott i statens
finanser som är en följd av internationella effekter och 1980-talets misslyck-
ade socialdemokratiska politik.
Bäva månde medborgare i detta land och själva Moder Svea om social-
demokraterna får makten med en väljarbas som genom populismens bud-
skap lurats tro att nästa valperiod blir en dans på rosor. Och stackars Ingvar
Carlsson som skall leda sitt parti med alla disparata åsikter om den euro-
peiska gemenskapen, miljön, regionalpolitik, norrlänningars existensberät-
tigande och alla möjliga uppfattningar som finns i det stora socialdemokra-
tiska partiet och samtidigt leva upp till de skapade förväntningarna.
Jag beklagar att förmågan till ansvarstagande har avtagit i takt med tiden
hos socialdemokratin. Först skulle matmomsen sänkas, sedan skulle den hö-
jas. Därefter skulle den sänkas igen. Först skulle det skäras rejält i bostödet,
och sedan inte alls. Först var det okej med en förändring av pensionsåldern,
sedan var det inte alls så. Ingvar Carlsson och Allan Larsson har gett tvehåg-
senheten ett ansikte, ett Janusansikte. Ni har själva skapat den bilden. Det
har inte vi andra gjort.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
43
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
44
Först genomdrev Socialdemokraterna skattereformen. Sedan skulle skat-
ten höjas för höginkomsttagare. På det området har Centern varit pådri-
vande för stärkt rättvisa genom att grundavdraget tillfälligt slopas för alla
över den s.k. brytpunkten. Skillnaden mellan Centern och Socialdemokra-
terna är att vi har fullföljt vår åsikt från skattereformsdebatten. Socialdemo-
kraterna har ändrat sin uppfattning flera gånger.
Den svenska ekonomin måste varsamt men ovillkorligen fortsätta att re-
staureras. Balans i statens finanser måste åstadkommas. På detta område
finns ingen återvändo. Det är god Centerpolitik att vaije generation betalar
för sig. Vi accepterar inte att dagens ungdom skall betala för sig och dess-
utom för oss. Det borde vara en politik för alla. Men så är det inte så länge
man inte får bukt med de ekonomiska obalanserna som har ackumulerats
under hela 1980-talet. Dessa grundläggande och fundamentala obalanser
måste rättas till.
Vår generation har lika litet som någon tidigare eller senare rätt att konsu-
mera framtida generationers ekonomiska utrymme. Två avgörande förut-
sättningar på det ekonomisk-politiska området är också rättvise- och miljö-
hänsyn.
Genom att fördela bördorna rättvisare skapar man större förståelse för
tuffa tag. Det finns åtskilliga exempel. I regeringskretsen tog jag tidigt upp
frågan om reallöneskyddets avskaffande. Man skall inte sänka skatten för
dem som har de högsta inkomsterna. Detta förslag bemöttes med relativt
stort ointresse av de flesta. Efter något år blev förslaget verklighet. Sänkt
moms på maten har också varit en sådan följetong. Vi vill fortsätta den ut-
vecklingen genom sänkt moms på boendet.
Nu har vi lyckats få igenom, faktiskt med hjälp av finansutskottets för-
handlingar, sänkt moms på persontransporter. Det gäller främst arbetsresor.
Det här är naturligtvis en genomtänkt linje från vår sida. Det är viktigast att
hålla nere skattetrycket på sådana kostnader som är absolut nödvändiga för
alla människor. Sänkningen av momsen på turismen skapar naturligtvis jobb
och är positiv för svensk ekonomi. Denna åtgärd har större förutsättningar
att direkt skapa arbetstillfällen än några andra åtgärder. Det handlar ju om
att även ta till sig internationell köpkraft.
Genom Centern har kommunerna fått tillbaka självbestämmandet och
drygt 4 miljarder därtill. Jag vill också nämna vårdnadsbidraget som skall
vara lika för alla barn. Det är naturligtvis också en rättvisereform även om
inte alla vill inse det.
Det här är recept som står i bjärt kontrast till den tidigare kasino- och
klippekonomin, där de som spelade bort hundratals miljoner ändå kunde
känna sig trygga genom välutvecklade fallskärmar. 80-talets brist på ekono-
miskt omdöme, sunt förnuft och verklighetskontakt har skadat mångas för-
troende rejält och, vad värre är, också försvårat det nödvändiga hårda arbe-
tet att restaurera ekonomin.
Det är inte det arbetande folket som har spekulerat. Det är de som har
haft för mycket pengar och varit mycket giriga med dåligt utvecklat omdöme
och bristande samhällskänsla som har spekulerat.
När vi talar om grundtrygghet i det svenska samhället är det egentligen
motpolen till fallskärmstänkandet. Genom fallskärmar skaffade sig ett fåtal
privilegierade människor möjlighet till ett ordentligt tilltaget skydd. Grund-
trygghet skall omfatta alla och vara en del i en generell välfärdspolitik. Jag
tar gärna en debatt om vad det egentligen handlar om.
Varför står t.ex. 20 % av dem som står till arbetsmarknadens förfogande
utanför vaije trygghetssystem? Syftet med den obligatoriska arbetslöshets-
försäkringen som har diskuterats här tidigare är att man skall försöka täcka
in alla människor. Alla skall ha grundtrygghet, och alla skall vara med och
betala efter förmåga. Därtill behövs en obligatorisk försäkring för att få upp
nivån och dessutom en frivillig del därovanför för dem som anser att de inte
är fullständigt försäkrade utifrån sina behov. Det behöver i och för sig inte
vara ett samhällsskyddat system i den delen.
Låt mig bara hänvisa till vad vi sade i en rapport om grundtryggheten:
Grunden för ett trygghetssystem skall vara en i verklig mening generell väl-
färdspolitik. Det innebär att välfärden skall delas av alla, att alla skall vara
med och betala för den. Trots att socialförsäkringssystemen i Sverige är väl
utbyggda står en rad människor utan ett rimligt ekonomiskt grundskydd.
Det är detta vi vill rätta till. Detta handlar naturligtvis det arbete som pågår
på pensionsområdet om. Vi har hela tiden arbetat för i första hand höjd
grundpension. Alla människor skall få en dräglig ekonomisk standard i det
här landet. Det ingår i det här tänkandet.
Centern kommer inte heller framöver att rygga för impopulära beslut. Så-
dana krävs för att tillväxt och framtidstro skall kunna återskapas. Men vi gör
det med rättvisa och god miljö som oundgängliga ingredienser.
Det kommer att ta tid innan den positiva ekonomiska utvecklingen får ge-
nomslag på arbetsmarknaden - tyvärr. Det som nu förverkligas - produktivi-
tetshöjningen i företagen - är något som borde skett redan under 1980-talet.
Men då förmådde inte den dåvarande regeringen sätta tillräckligt tryck på
företagen och inte heller att hålla kapitalet kvar i landet.
Höjd produktivitet är posititvt, men den innebär att det tar längre tid in-
nan nya jobb tillkommer. Regeringens politik ger draghjälp. Sänkta skatter
skapar bättre klimat för företagen. Rekordstora statliga investeringspro-
gram för byggande av järnvägar och vägar har lagts fram. Det är både bra
och billigt i lågkonjunktur. Aldrig förr har mer ekonomiska resurser avsatts
för att Hela Sverige skall leva. Det är en gåta hur socialdemokratin diskute-
rar de frågor som borde vara en självklarhet om man är bärare av solidari-
tetstanken. Då kan man inte föra en debatt mellan Norrlandslän och storstä-
der. Det är bara olika sidor av samma sak, där människorna har samma rät-
tigheter och skyldigheter, och de tillhör samma land.
Jag skall inte fortsätta debatten om orsaken till att så mycket resurser
måste avsättas för arbetsmarknadspolitik, därför att alla vet att mycket av
detta står att finna i 80-talets lättsinniga politik och lågkonjunkturer. Men
efter det replikskifte som jag tidigare hade med Ingvar Carlsson måste jag
erkänna att jag blev upprörd över den falska propagandan mot regeringens
inställning till arbetslöshet. Arbetslöshet är ett slöseri med mänskliga och
ekonomiska resurser. Arbetslinjen skall hävdas.
Att bromsa arbetslösheten är som att hejda ett stort tankfartyg - stopp-
sträckan är lång. Innan vi når fram till de nya, ordinarie jobben skall maxi-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
45
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
46
mala resurser sättas in för att förhindra långtidsarbetslöshet och för att mot-
verka permanent utslagning från arbetsmarknaden.
Under tiden har regeringens övriga åtgärder, främst inom småföretagssek-
torn, skapat rätt klimat för uthållig tillväxt. En av höstens viktigaste och mest
sysselsättningsskapande reformer blir en rättvisare beskattning för enskilda
näringsidkare och för delägare i handelsbolag. Det gäller alla företagare i
servicebranscherna, i hantverk och i jord- och skogsbruk. Där kan en rättvis
och med andra företagare likvärdig beskattning skapa stora utvecklingsmöj-
ligheter.
Regeringens miljöåtgärder öppnar också dörrarna för en uthållig, grön
tillväxt. God miljö blir ett viktigt konkurrensmedel. Kretsloppsarbete, tek-
nikutveckling, forskning och bioenergi är spännande och utvecklingsbara
områden, där tusentals nya jobb kan skapas. I stället för växande avfallsde-
ponier används avfallet som resurs. I stället för olja, kol och uran används
det förnybara. Men det förutsätter skatteväxling, som innebär lägre skatt på
arbete och högre skatt på det som måste bort - allt det som ökar miljöskul-
den.
Jag vill avslutningsvis se framtiden an med tillförsikt. Centerpartiet kom-
mer att i regering och riksdag fortsätta att arbeta för fler jobb, ordning och
reda i ekonomin, rättvisa och god miljö.
Att inte ha eller ta ansvar för politiken ger ofta utdelning i opinionen. Men
resultat i politiken ger förr eller senare - oftast senare - också resultat. Där-
för bör naturligtvis Socialdemokraterna glädjas åt positiva opinionssiffror,
så länge de varar.
Regeringspartierna och andra som har tagit ansvar kan glädjas åt framväx-
ande resultat i politiken. På så sätt kan alla glädjas inför sommaren. Delad
glädje är ju, som bekant, dubbel glädje. Glad sommar!
(Applåder)
Anf. 45 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag vill ställa några konkreta frågor till Olof Johansson. Är
det en del i arbetslinjen att bedriva en ekonomisk politik som innebär frys-
ningar av bidragen till kommuner och landsting, som i praktiken kommer att
innebära att vi under de närmste åren får se ungefär 100 000jobb försvinna?
Är detta en del i arbetslinjen? Jag måste säga att jag har litet svårt att få detta
att gå ihop. Detta var det ena.
Det andra som jag vill ta upp är frågorna om boendet och de ökande kost-
naderna för boendet samt den nu föreslagna åtgärden att dra in tre miljarder
kronor från bostadssubventionerna, som vi vet medför ökade boendekostna-
der. Det kommer också att föra med sig en situation där fler människor
tvingas att gå från hus och hem. Det kommer att innebära ökade konkurser
och en ökad belastning på bankerna, som i sin tur måste vända sig till bank-
akuten, som i sin tur får vända sig till alla oss som får vara med och betala.
Jag har litet svårt att se hur detta går ihop.
Jag vet att Ivar Franzén i Centerpartiet, som får betraktas som mycket
kunnig på bostadsområdet, anser att detta är en vansinnig politik, att det är
fel signaler och att det leder till just de effekter som jag talade om och att den
här indragningen nu inte alls är nödvändig, eftersom bostadssubventionerna
ändå kommer att minska när omfattningen av byggandet är så pass liten. Jag
skulle vilja veta om Olof Johansson delar Ivar Franzéns uppfattning eller om
han tycker att Ivar Franzén har fullständigt fel.
Den tredje frågan jag vill ta upp är frågan om Öresundsbron, eftersom
Centerpartiet säger sig så väl värna om miljön. Den här frågan har vi tidigare
debatterat, men jag vill åter få klarhet i hur man i regeringen kommer att
tolka Koncessionsnämndens yttrande och i hur man kommer att ställa sig i
den här frågan. Är man beredd att föra upp frågan om att bryta avtalet med
den danska regeringen för att börja planera för just en vettig och hållbar mil-
jöutveckling i vår del av Europa?
Anf. 46 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är riktigt, som Gudrun Schyman påpekar, att det finns
en del frågor som i den här kammaren har beslutats med breda politiska ma-
joriteter, men att de har beslutats i fel ordning. Det är detta vi försöker att
hantera. Jag utpekar inte Gudrun Schyman som skyldig i det fallet. Men det
är klart att det är en totalt uppochnedvänd situation att först bestämma sig
för att ha en viss sorts förbindelse över Öresund, och att man sedan skall ta
reda på vad den får för konsekvenser. Det är detta som vi kämpar med.
Regeringen är enig om att en ordentlig miljöprövning av det här ärendet
skall ske. Men vi är också eniga om att vi inte skall dra i väg med några för-
handsbesked. Alla vet vilken uppfattning jag har i grundfrågan. Detta är inte
någon hemlighet. Att vi röstade emot majoriteten, som ville ha betongen, är
inte heller någon hemlighet. Men nu är situationen som den är, och då gäller
det att följa de demokratiska spelreglerna, vilket är mycket viktigt. De inne-
bär nämligen att ett beslut finns här och i Danmark och är dessutom ett folk-
rättsligt bindande avtal. Men danskarna och vi vet att miljöprövningen är
avgörande. Vi tänker inte skada livet i Östersjön för den förbindelsens skull.
När det gäller delar av Gudrun Schymans övriga frågor är det kanske så
att Gudrun Schyman har obegränsat med pengar - jag vet inte vad det är för
källor hon öser ur. Men om man inte skall skapa situationen, som jag talade
om, att kommande generationer i stället får betala våra räkningar, är det
klart att alla samhällssektorer och vi alla måste hålla tillbaka våra anspråk.
Det handlar om att rätta mun efter matsäcken.
Jag tycker att regeringen efter förutsättningarna har skapat bättre möjlig-
heter för kommunerna framöver, genom beslutet om att häva det kommu-
nala skattestoppet, vilket inte är något förord för ökad beskattning i kommu-
nerna. Men det återskapar den självbestämmanderätt som kommunerna en-
ligt grundlagen skall ha. Låt mig säga att det på den punkten är dags att ändra
grundlagen så att den blir entydig. Då skulle vi slippa detta trasslande med
vad staten kan besluta resp, inte kan besluta. I samband med detta fick kom-
munerna också 4,2 miljarder kronor som, enligt finansieringsprincipen, an-
nars inte skulle ha tillfallit dem.
Jag kan gärna återkomma till frågan om boendekostnaderna.
Anf. 47 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det hoppas jag. Jag är spänd av förväntan och nyfikenhet
att få höra Centerpartiets syn på bostadssubventionerna.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
47
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
48
Vad gäller Öresundsbron är det alldeles riktigt att besluten har fattats i
god demokratisk ordning, men i fel följd. Om ni är så övertygade om detta
och om ni i regeringen delar uppfattningen att man först skulle ha gjort kon-
sekvensanalysen och miljöprövningen för att sedan fatta beslut, måste det
väl vara fullständigt möjligt att i god demokratisk ordning se till att följden
på besluten blir riktig. Jag vet inte vem det är som hindrar detta. Är det bara
Olof Johansson som i regeringen har drabbats av insikten om att besluten
fattades i fel följd? Det måste vara något som gör att insikten om att vi inte
skall ha den här bron inte kan materialisera sig i form av demokratiska be-
slut, fattade av bl.a. den här församlingen.
När det gäller situationen i kommuner och landsting vet jag hur denna po-
litik ser ut och att man har tillfört dem litet pengar. Men det handlar ju om
ofantligt mycket mer som behöver komma till kommunernas undsättning -
inte för alla kommuner men för en del. Vårt förslag är väl finansierat, Olof
Johansson. Jag har inte några hemliga skattegömmor, som jag kan ösa obe-
gränsat ur. Vårt förslag bygger på en omfördelning. Vi drar in - bl.a. genom
att höja skatter - pengar som sedan kan komma kommunerna till godo. Vi
har talat om en kommunakut, som ni kommer att få höra mer om sedan i
finansdebatten. Där skall kommunerna kunna ansöka om bidrag eller för-
månliga lån, så att de kan hålla i gång nödvändiga verksamheter. Det gäller
ju i detta läge just att hävda arbetslinjen och att inte spara på ett sådant sätt
att man ökar arbetslösheten och därmed budgetunderskottet.
Anf. 48 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tror inte att vi behöver utveckla diskussionen om demo-
kratin kontra miljön. Det finns ingen motsättning mellan dem. Men det ska-
pades en motsättning genom de beslut som man fattade. Detta har jag mar-
kerat. Först fattade man de demokratiska besluten - det var breda politiska
majoriteter, som man måste respektera tills de förändras, om de nu skall för-
ändras - och sedan tog man reda på det som egentligen borde ha varit en
del av beslutsunderlaget, om man verkligen hade velat fatta demokratiska
beslut. Efter att ha gjort så får man ta situationen som den är, och det är den
situationen som vi nu hanterar utan att för den skull ändra på våra grundläg-
gande värderingar från beslutstidpunkten under förra valperioden. Jag
tycker att detta är en enkel lektion i hur demokratin inte skall fungera. Men
när den väl har tillåtits att fungera på ett visst sätt, får man göra det bästa
möjliga av saken.
Gudrun Schyman talade om att dra in pengar. Tala gärna med Ingvar
Carlsson om den saken. Han vill dela ut pengar. Även att dra in pengar har
konsekvenser. Man kan inte dra in hur mycket som helst eller var som helst
utan att det får konsekvenser för marknaden. Problemet är naturligtvis att
det finns gränser för vad man kan göra i detta fall. Men det finns också poli-
tiska restriktioner, vilket jag är den förste att medge. Alla har inte samma
uppfattning om var man skall ta de pengar som behövs och som kan tas ut
och hur man skall använda de pengar som man har.
Detta har naturligtvis ett direkt samband med bostadskostnadsfrågan. Vi
har i detta land byggt och byggt med subventioner från staten, vilket har
pressat upp boendekostnaderna till enorma höjder. Vi vet att hela 1980-talet
var fullt av missbruk av detta system. TV visade i går kväll ett helt program
om boende och byggande och om hur bulvanerna har härjat och fortsätter
att häija i det svenska samhället. De har utnyttjat vårt subventionssystem,
de subventioner som skulle möjliggöra för enskilda människor att bo på ett
socialt rimligt sätt. Problemet är att vi har tillåtit att hela detta område har
blivit fullt av spekulation.
Ivar Franzén har mycket förnuftiga synpunkter och har en stark position i
vår riksdagsgrupp när det gäller bostadspolitiken. Men han liksom vi andra
är underkastade vad marknaden gör med räntan för att byggkostnaden skall
komma ner till rimliga nivåer och för att därmed långsiktigt säkra en socialt
acceptabel boendemarknad.
Anf. 49 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har ett behov av att reagera mot Olof Johansson, när
han påstår att socialdemokratin bröt överenskommelsen med regeringen i
höstas. Vi ville direkt efter överenskommelsen aktualisera att man skulle
skifta semesterdagarna mot en helgdag. Detta förslag avvisades av statsmi-
nistern med beskedet att överenskommelsen skall gälla i alla sina delar. Där-
efter sänkte regeringen kapitalbeskattningen från överenskomna 30 % till
25 %. Trots att Carl Bildts bekräftelse av att de medel som blev över i lönta-
garfonderna skulle återföras till pensionsfonderna finns inspelad på band
bröt man detta löfte.
Bara några dagar efter överenskommelsen förklarade Per Westerberg att
privatiseringen skulle fortsätta som planerat. Nu skall man införa ett vård-
nadsbidrag, fastän själva grundförutsättningen för att vi skulle gå in i diskus-
sionen var att ett sådant bidrag inte skulle införas. Dessutom hade jag efter
överenskommelsen träffat ett handslagsmässigt avtal med Bengt Westerberg
om att vi skulle se på effekterna av efterfrågan i form av en försörjningsba-
lans. Om några förändringar skulle göras, skulle vi vara överens om dessa.
Det är skälet till att vi röstade för både bensinskatt och moms i ett tidigare
skede. Vi ansåg oss bundna i detta avseende.
Så långt fullföljde vi överenskommelsen. Men när den var bruten prak-
tiskt taget i alla för oss viktiga delar, sade vi till slut: Nu i slutet av denna
riksdag redovisar vi och röstar för den politik som vi tror på. Det finns en
sådan politik, Olof Johansson. Om Olof Johansson inte vet vad det socialde-
mokratiska alternativet innebär som vi har redovisat i finansutskottet och i
andra sammanhang, beror det på att Olof Johansson inte har varit i riksda-
gen tillräckligt ofta. Så skyll inte det på oss. Jag ser detta såsom utomordent-
ligt trist, men skyll inte det på socialdemokratin. Jag är van att följa överens-
kommelser.
Så till detta om populism. Jag tog upp frågan om bostäderna, inte för att
komma ifrån att vi måste dra in 3 miljarder kronor utan för att vi skall lägga
ut besparingarna på ett annat sätt så att de inte slår så orimligt att människor
får gå ifrån sina hem. Ert förslag ändrar på gällande villkor och spelregler,
fastän ni alltid har sagt att man inte retroaktivt får ändra på dessa. Det rör
inte företag, men det rör det som är bland det allra viktigaste, nämligen män-
niskors förmåga att klara sin bostad. Jag kan försäkra att vi med er politik
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
50
går mot tragedier. Det är inte populism, när jag tar upp detta. Det gör jag
därför att jag har träffat massvis av berörda människor.
Anf. 50 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Också jag har fört förhandlingar med Ingvar Carlsson. Där-
för är jag så störd av den bild av de höstliga överläggningarna och överens-
kommelserna som detta land har bibringats. I en för landet så djup ekono-
misk kris måste vi även om vi har olika värderingar stå fast vid detta utåtrik-
tade budskap. Vi skulle i dag kunna nå en lägre ränta och en starkare kron-
kurs, om det fanns bredare parlamentariska majoriteter. Uppriktigt sagt
tycker jag att det nog finns skuld på båda sidor. Men jag förstår inte varför
man inte kan komma fram till en gemensam lösning på problemen. Jag har
inte varit direkt involverad i alla. Men när det gäller privatiseringen vill jag
hävda att vi kom överens om ett moratorium. Har det skett några våldsamma
privatiseringar sedan dess? Privatiseringen av Celsius pågår, men pågår nå-
got annat? Det är en rimlig åtgärd för att sprida ägandet.
På det sättet tycker jag att det är oerhört viktigt. Men det innebär inte att
vi skall privatisera till vilket pris som helst och hur snabbt som helst, utan det
är naturligtvis beroende på den marknad som vi har.
När det gäller vårdnadsersättningen finns naturligtvis de gamla motsätt-
ningarna, vilket Ingvar Carlsson vet, från slutmånens överläggningar och
den lösning som Bengt Westerberg och andra hittade i samband med att man
skulle klara ut vårdnadsersättningen. Det var inte något totalstopp för den
reformen i samband med överenskommelsen. Det fanns flera partier i rege-
ringen som aldrig hade accepterat det. Då hade vi ovanpå den ekonomiska
krisen också fått en regeringskris.
När det gäller vistelse i riksdagen, är det klart att jag inte är här lika
mycket som tidigare, men jag läser ju skrifterna. En av dem har jag jobbat
med i natt. I den finns det socialdemokratiska alternativet. Socialdemokra-
terna har väldigt mycket pengar över, vilket vi andra inte har.
Anf. 51 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Visst var det bra att turistmomsen sänktes och gav 10 000
jobb och billigare semestrar. Eller hur, Olof Johansson? Visst var det bra att
det kom ett småföretagarpaket. Eller hur, Olof Johansson? Visst var det bra
att det blev en krisavgift, vilket Moderaterna inte gillar, dvs. att folk som har
litet pengar får ett sänkt grundavdrag och får betala en krisavgift under två
år. Visst krävs det nya grepp för att komma åt ungdomsarbetslösheten.
Allt detta ingick i de diskussioner och de förhandlingar som vi så små-
ningom hade med regeringspartierna. Det var väl trevligt, hoppas jag. Nu
kan man fråga sig vad det är som skiljer mellan t.ex. Centerpartiet och Ny
demokrati, och då har jag några frågor. Men innan jag ställer dessa frågor
vill jag säga en sak.
När ni diskuterar bostadspolitik och annat, så kom ihåg, vilket i och för
sig alla vet men som jag tror att man alltid måste tänka på, att det inte finns
något som är viktigare än räntan. Det finns ingenting som betyder så mycket
som att få ned räntan. Varje politik som drivs måste därför sikta på att få ned
räntan. Då löser sig kanske även problemen i bostadspolitiken utan alltför
stora konventioner, även om den befinner sig i en socialistisk återvänds-
gränd.
Men vad är det som skiljer? Jag skulle vilja ställa några frågor till Olof
Johansson. Är det rimligt och vettigt, med tanke på arbetslöshet, svensk
konkurrenskraft och vår framtid i Europa, att avveckla kärnkraften? Är det
rimligt med miljöavgifter, att vi skall straffa oss själva? Det anses tydligen
väldigt tjusigt i Sverige att vi skall se till att vi får lida litet mer än alla andra.
Vi skall därför ha hårdare miljöavgifter än konkurrenterna. Vi har redan,
med den politik som har förts, inte bara av den här regeringen utan främst
av den tidigare, förlorat 200 000 industrijobb i Sverige på ett par år. Nu gäller
det att hela tiden ha siktet inställt på jobben och se till att man inte gör det
ännu svårare. Men det gör man med sådana miljöavgifter.
Att få konkurrera på lika villkor är egentligen det enda som vår industri,
stor som liten, begär. Bidrar ni till det?
Miljön är internationell, och de i denna kammare som anser sig vara mer
miljövänner än andra talar alltid om hur global och internationell den är.
Men jag vill påminna om att miljöavgifterna också måste vara internatio-
nella.
Anf. 52 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Vi hade med en del i vårt valprogram. Sänkningen av turist-
momsen var en sådan sak. Att förbättra villkoren för småföretagen och att
driva en fördelningspolitik där alla är med och bär bördorna, även högin-
komsttagarna, fanns också med. Man får väl säga att det i hög grad är Börje
Hörnlund som har drivit fram systemet med ungdomspraktik, så att ungdo-
mar slipper att hela tiden bli hänvisade till att stå vid sidan av därför att de
inte har tillräcklig erfarenhet. Genom praktiken får de erfarenhet. Allt detta
är bra.
Jag delar naturligtvis uppfattningen att det långsiktigt viktiga på boen-
deområdet är, som jag sade tidigare, att få ned räntan. Man kan naturligtvis
göra litet olika bedömningar om vad man har råd att avstå från i form av
besparingar på det området just för att få ned räntan. Det är precis det som
regeringen har betonat, bl.a. i samband med budgetpropositionen, dvs. att
det grundläggande måste vara att långsiktigt få ned byggnadskostnaderna så
att vi inte gör om samma dumheter som under i stort sett hela överhettnings-
perioden på 80-talet.
Låt mig då besvara frågorna. Självfallet har vi även i miljöpolitiken anled-
ning att vara långsiktiga. Det finns bara en enda långsiktig väg som är håll-
bar, och jag hoppas att lan Wachtmeister instämmer i det, nämligen att
komma bort från det som är miljöskadligt och få in det som är miljövänligt.
Också på detta område har vi haft en folkomröstning. Alla alternativ i folk-
omröstningen stod bakom en avveckling av kärnkraften. Jag respekterar de-
mokratiska beslut. Vi sade alla efter 1980 års folkomröstning att vi skulle
respektera den. Nu befinner vi oss i närheten av den tidpunkt då den äldsta
reaktorn blir 25 år. Det var det som var grunden för att vi senast år 2010
skulle avveckla kärnkraften i Sverige. Då är det också dags att lyfta frågan
på nytt och inte glömma bort den. Vi får inte använda den glömska som kan
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
51
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
52
ha uppstått från 1980 och fram till nu för att komma ifrån det som alla poli-
tiska partier på den tiden lovade.
Naturligtvis är miljöavgifterna delvis en konkurrensfråga. Delvis är även
de en fråga om hur man fördelar bördorna. Det har talats om skatteväxling
här tidigare i dag, och det handlar mycket om det. Sänk skatten på arbete,
och höj den på det som vi skall ha ut ur systemet, dvs. det som är miljöskad-
ligt och det som vi inte kommer ifrån att betala förr eller senare.
Anf. 53 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Vad jag talade om i detta sista fall var att vi skulle ge svenska
företag samma möjligheter att konkurrera som företag i andra länder. Det
handlar om jobben. Och ger vi dem inte den rätten, får vi problem och ar-
betslöshet här.
När det gäller kärnkraftsomröstningen var det faktiskt riksdagen även på
den tiden som tolkade det resultatet. Och riksdagen tänkte fel och lär få
slingra sig ur detta på något sätt. Jag ville bara testa litet grand hur det låter
nu när eftertankens kranka blekhet dyker upp.
Jobben, räntan och rättvisan återkommer jag till i mitt huvudanförande,
som väl lära äga rum någon vid femtiden i eftermiddag med det tempo som
denna debatt har.
Jag hade egentligen ytterligare en fråga som jag vill ställa. När regeringen
uttalar sig om olika frågor, t.ex. om flyktingfrågan som togs upp här, är det
alltid Bengt Westerberg som uttalar sig. Diskuterar ni dessa frågor i rege-
ringen? Jag blir nästan litet rädd, eftersom man hör att det är andra krafter
som bestämmer vad som händer i Sverige. Det är litet grand som när man
häller ut vatten på bordet så rinner det ned någonstans, och då rinner det
ned på Sverige. Och det var en väldig otur för oss. Det är precis som om det
avgör att det inte sker här.
Jag tror att det finns heliga kor, inte bara på Jordbruksdepartementet utan
litet varstans i regeringen, och dem rör man inte, och man talar inte om dem.
Men Olof Johansson kanske har någon egen uppfattning i den frågan. Efter-
som jag sedan inte får bemöta det som han säger, då han antagligen drämmer
till med något, ber jag honom hälsa regeringskollegerna att jag skulle rösta
mot den flyktingpolitik som regeringen i dag driver, att vi har ett trettiotal
konkreta förbättringsförslag och att vi är helt övertygade om att man skall
hjälpa människor där de är, vilket ger mångdubbelt bättre effekt.
Vi har föreslagit t.ex. katastrofbrigader, där man verkligen gör något och
hjälper, i stället för att passivt säga att det är andra som bestämmer och att
vi får se vad det blir. Och så småningom när det är för sent säger man: Oj
då, hela Sverige är fyllt med flyktingläger. Det var väldigt tråkigt. Jag vet
inte om miljöministern har tänkt på den aspekten, men vi får väl höra det.
Anf. 54 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! I flyktingfrågan vill jag säga att jag har mycket lätt för att
instämma med Bengt Westerberg i den argumentation som förekom tidi-
gare, speciellt i frågan om vad vi kan bestämma över egentligen.
Det är kanske inte alla som har klart för sig att problemen runt Sverige har
förändrats sedan 60-tal, 70-tal och 80-tal. Vi som har litet längre perspektiv i
politiken vet att dagens situation är extrem. Den framtvingade flykten från
krigsområden har vi inte haft i samma omfattning sedan andra världskriget.
Självklart påverkar det också Sverige.
Det påverkar också de krav som ställs på oss, på hur mycket vi måste göra.
Vi har inte möjlighet att bestämma över hur många som kommer hit. Vi
skulle önska att människor kunde stanna i sin hembygd. Det är klart att vi
skall hjälpa dem så nära den som möjligt. Men när de behöver skydd, och
många behöver det, skall vi vara beredda att ta emot dem. Det är det vi för-
söker göra. Det innebär alltid svåra avvägningar.
Energiöverenskommelsen, för det är faktiskt den frågan det handlar om,
innehåller en hänvisning i det senaste riksdagsbeslutet, jag tror att det var
1991, till riksdagsbeslutet från 1988, där det finns en passus om år 2010 som
den senaste tidpunkten då kärnkraften i Sverige skall vara avvecklad. Jag
tror att det på det här området gäller att starta i tid, så att man kan göra den
här avvecklingen - när man nu ändå byggde färdigt 12 reaktorer - utan att
man får några stora påkänningar.
Det som vi har lärt oss av utvecklingen, bl.a. i höstas när vi hade fem reak-
torer avställda, är att utrymmet finns i dag. Problemet är att vi under lång
tid har haft ett överskott på el i Sverige, vilket gjort det näst intill omöjligt
att komma in med de alternativ som måste in. Jag tror att det är nödvändigt
med en kombination av åtgärder, dvs. ut med det som skall ut och in med
det som skall in, och det måste ske parallellt. Detta är vad riksdagen har
sagt. Därför finns det anledning att börja tänka på avvecklingen nu.
Självklart påverkar miljöavgifter konkurrensen. Men jag talar om att
detta inte är den enda produktionsfaktorn. Utsläpp får man ändå betala på
det ena eller andra sättet. De ökar vår miljöskuld. Gör man ingenting i det
avseendet, skapar man desto större miljöskuld, som andra får betala efter
oss, eller vi själva genom sämre hälsa.
Anf. 55 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Låt mig få börja med att önska riksdagens ledamöter och
alla som eventuellt orkar lyssna fortsättningsvis, en riktigt god och skön som-
mar. Jag tror att vi alla behöver uppleva den underbara svenska sommaren
som ligger framför oss. Vi kommer helt klart inte att kunna göra oss kvitt de
bekymmer som vi har hanterat och resonerat om i dag. De kommer säkert
att följa oss ut från de här salarna.
Det vi på allvar bör bekymra oss över är en förtroendekris som finns visavi
politiker i Sverige, men faktiskt också i hela Europa. Om allt fler människor
börjar säga ”jag litar inte på politikerna, jag litar inte på staten”, eller kanske
rent av ”jag litar inte på min medmänniska”, då har vi en förtroendekris som
både mänskligt och ekonomiskt blir mycket svår och mycket dyr.
En färsk SIFO-enkät visar att medborgarna anser att de mänskliga rättig-
heterna är det som Sverige mest bör verka för internationellt. Den här beto-
ningen av människans villkor och värdighet är oerhört glädjande, tycker jag.
Den visar sig också inrikespolitiskt genom att människor reagerar mycket
starkt mot det man inte uppfattar som rent spel, eller som förtryck av med-
människor.
Efter den vedervärdiga kommunismens sammanbrott omhuldas nu så gott
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
53
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
54
som överallt marknadsekonomin. Men vi får inte glömma att marknadseko-
nomin inte får ges totalt fritt spelrum. Den måste tyglas av etiska, sociala
och ekologiska hänsyn. Det är bra att vi får större resurser till ekorotlarna.
Det är självfallet angeläget. Det krävs krafttag mot fifflet i exempelvis re-
staurang- och krogbranschen.
Visst är det bra med lagens långa arm. Men ett fritt samhälle existerar inte
utan gemensamma grundvärderingar som alla respekterar. Det är själva för-
utsättningen för frihet. En del uppfattar tydligen oss kristdemokrater som
om vi vill ordna något slags hinderlöpning för människor. Men vi ser inte
etiken som en snubbeltråd, utan som ett rättesnöre. Lagens långa arm räcker
inte, utan samvetets röst måste också få höras!
Vi måste förstå och respektera den vanliga medborgarens ilska och förtry-
telse, när han från ringside sett hur yuppiegängen vältrat sig i lyx och nu slip-
per städa upp efter sig. Nu är det andra som får betala städnotan via skattse-
deln och via det oförskämt stora räntegapet hos bankerna.
Nu skall vi naturligtvis inte påstå att finanskrisen enbart skapats av finans-
sektorn. Vi har ju en internationell ekonomisk kris, och det politiska ansva-
ret bör delas av många. Men det var trots allt Socialdemokraterna som styrde
under 80-talet. Ingvar Carlsson drog tidigare historien om prästen och chauf-
fören. Jag anar att det var jag som skulle vara prästen som förpassades till
de mindre lycksaliga boningarna, medan Ingvar Carlsson var chauffören.
Ingvar ”Chauffören” Carlsson. Jag hade snarast tänkt tala om Ingvar ”Lo-
ket” Carlsson. ”Loket” Olsson är ju känd, kanske också ”Loket” Carlsson.
Man kan ju hävda att Ingvar ”Loket” Carlsson under 80-talet ledde en super-
bingo, som slutade med jättevinster för många av de redan rika, men med
förlust för i stort sett resten av folket.
Jag tycker att det skulle vara klädsamt om vi alla erkände att 80-talets söte-
brödsdagar är slut. Nu är vi, som man brukar säga, inne i oxaveckorna. Det
är det hårda slitet. Jag tycker att det skulle kännas befriande om också So-
cialdemokraterna ville tillstå det. Socialdemokraterna lovar väldigt mycket,
som jag sade tidigare, ungefär som om 80-talets ekonomi är kvar och fortsät-
ter. Om jag får anspela på ”Loket” Olsson igen. Han har ett TV-program där
han drar ut lådor och det ligger någonting i lådan. Men när Ingvar ”Loket”
Carlsson öppnar sina är det ingenting i dem. De 12 miljarderna i besparingar
kom ju aldrig.
Herr talman! Man undrar också, det vill jag gärna ha sagt, hur en del av
näringslivets representanter resonerar just nu. Skall vanligt folk acceptera
krisbudskapen, borde ju somliga ytterligt högavlönade ha föregått med gott
exempel och sänkt sina löner och själva tagit itu med alla fallskärmsavtal.
Jag tror faktiskt inte att de skulle ha hamnat i någon särskilt svår svält om de
gjort det.
Jag är den förste att understryka att etiken gäller oss alla. Jag vill gärna ha
sagt ytterligare en gång, kanske den hundrade här i kammaren, att jag aldrig
har påstått att vårt parti har något monopol på detta. Jag vill bara påstå att
de här frågorna är ytterligt betydelsefulla.
Vi kristdemokrater finner det tilltalande att den nya läroplanen och andra
dokument som styr skolans verksamhet nu äntligen betonar vikten av en ge-
mensam etik. I läroplanspropositionen står det att ”som särskilt viktig fram-
står skolans värdegrund förankrad i kristen etik och västerländsk huma-
nism”.
Det är just detta helhetsperspektiv vi kristdemokrater velat få fram. Av
skol- och utbildningspropositionen framgår också att etik bör vara ett äm-
nesövergripande tema i gymnasieskolan. Vi är förstås också glada att reli-
gionskunskapen, och inom den kristendomskunskapen, fått en fastare ställ-
ning, men viktigast är som sagt helheten.
Jag tror faktiskt att det säkraste och klokaste sättet att vinna framtiden åt
våra barn och ungdomar är att satsa på kvalitet och bredd i utbildningen.
Herr talman! Arbetslösheten är för närvarande, det är vi alla överens om,
vår odiskutabelt största utmaning. Världen över talar man om ”jobless
growth”, grovt översatt ”arbetslös tillväxt”. I UNDP:s, FN:s utvecklingspro-
gram, nyligen publicerade rapport påpekas att varken u-länders eller rika
länders investeringar under det senaste decenniet har givit tillnärmelsevis så
många jobb man förväntat. Utan tvekan krävs det nya modeller för en håll-
bar utveckling. Nu måste vi snabbt inse, som sagts tidigare, att skatte- och
avgiftssystem behöver förändras på ett sådant sätt att det blir resursförbruk-
ning och miljöslitage som får bära kostnaderna, i stället för som nu, männi-
skors arbetsinsatser. Sedan kan man kalla det en skatteväxling för miljö och
arbete eller vad man vill.
Bland de mer än en halv miljon arbetslösa i Sverige finns ofantligt många
ungdomar - antingen öppet arbetslösa eller sysselsatta i arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. Bakom varje siffra finns en människa som inte känner sig ef-
terfrågad, något som varje människa behöver och har rätt att få uppleva. I
en rapport från folkhälsogruppen konstateras att arbetslösheten är ett folk-
hälsoproblem. Allvarligast är att vi riskerar att skjuta ungdomars framtidstro
i sank.
Vi får naturligtvis inte slå oss till ro. Vi måste hitta nya sätt att hjälpa in
ungdomar i arbetslivet, hitta vägar att slussa över ungdomar från arbets-
marknadspolitiska åtgärder till ”riktiga” arbeten. Vi kristdemokrater anser
att det är befogat med en kraftig sänkning av, eller rent av att under en tid
avskaffa, arbetsgivaravgiften för ungdomar som efter ungdomspraktiken får
jobb på sin praktikplats. Det skulle vara ett bra sätt att locka företag att an-
ställa ungdomar.
Herr talman! En grundbult för oss kristdemokrater är att försvara den en-
skilda individens värde och värdighet. Det är just i ekonomiskt svåra tider
som fördelningsförmågan sätts på prov.
Jag kan ha respekt för att man har olika uppfattningar och åsikter om hu-
ruvida profilen på besparingarna är den rätta och riktiga. Vad man nära nog
alltid glömmer bort i diskussionen är - det har trots allt kommit fram litet -
räntans betydelse. En fråga som vi diskuterat mycket är: Om vi hade skapat
en annan profil med hjälp skattehöjningar eller vad det nu kan vara, hade vi
då fått ner räntan? Är det någonting som på sikt slår hårt mot dem som behö-
ver vårt stöd och hjälp i samhället är det en för hög ränta. Jag tycker att
det finns all anledning att gång på gång lyfta fram detta när vi talar om den
fördelningspolitiska profilen, för det understryks alltför sällan.
Det finns en risk att den ekonomiska krisen så ockuperar våra sinnen, att
vi glömmer att värna våra livsbetingelser. Ingen av oss, helt oberoende av
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
55
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
56
partitillhörighet, kan glädja sig åt en fet plånbok eller den bästa materiella
standard om jord, luft och vatten förgiftas. Om ozonlagret blir ännu tunnare,
om skogar blir mer försurade och dricksvatten blir en bristvara även för oss,
vad har vi då uppnått? Jag tror dessutom att den biologiska mångfalden och
de genetiska frågeställningarna måste få dominera debatten i mycket större
utsträckning framöver.
Herr talman! Filosofen Martin Buber har sagt att människan skapar sin
värld i relation med andra människor. Av en del av det som nu skrivs och
hävdas i debatten får man föreställningen att det ideala, det bästa tänkbara,
samhället består av helt fria individer som studsar runt som ädelgasatomer,
utan att kunna förena sig med andra. Som ni vet fungerar ädelgaser på det
sättet. De bildar ogärna kemiska föreningar.
Ett friskt samhälle bygger hela tiden på att individer i samverkan skapar
förutsättningarna för välfärden. Det är inte staten som behöver stärkas, det
är individernas förmåga att i samverkan med andra, i små grupper, skapa
trygghet och kreativ förnyelse. Träd växer som bekant inte från kronan och
neråt utan från frön och späda plantor.
Jag tror att de små naturliga gemenskaperna, främst familjen, avgör om
välfärden i vårt samhälle, blir hållbar.
Den FN-rapport jag nyss nämnde, Human Development Report, har i år
som tema hur man skall få människor delaktiga i utvecklingen. I rapporten
talas det starkt för decentralisering och för att enskilda organisationer skall
ha ett större ansvar för utvecklingen. Det är just det vi kristdemokrater talat
om i många år. Samtidigt talas det i rapporten för det som kallas subsidiari-
tet. Man uttrycker det så här: Nationalstaten är för liten för de stora proble-
men och för stor för de små.
Under de kommande månaderna kommer vi i Sverige att ha en intensiv
och hälsosam EG-debatt. Häromdagen yttrade överbefälhavaren i Belgien:
”Vi belgare måste se till att tyskar och fransmän är vänner, det är vår enda
chans att överleva.” Jag tycker att detta synsätt kommer bort för mycket i
den svenska debatten.
EG-idén är en fredsidé. Hur skulle det ha sett ut om varje enskilt land i
Europa hade hållit sig med en egen utrikes- och säkerhetspolitik? Europas
historia har lärt oss alltför väl vart det kan barka. Sedan vill jag gärna citera
författaren och filosofen Rolf Edberg, som för inte så länge sedan sade i en
DN-intervju: ”EG behövs för miljöfrågornas skull.”
Det talas mycket om grundtrygghet just nu. Nästan alltid gäller då diskus-
sionen pengar. Jag är helt på det klara med att de spelar en väsentlig roll.
Om debatten om grundtryggheten är inriktad på att förbättra för de sämst
ställda grupperna på bekostnad av de välbärgade, finner jag det fullt accep-
tabelt, men jag är inte så säker på att det är så. Samtidigt kan jag inte låta
bli att säga att det är litet märkligt att vi inte talar mer om den grundtrygghet
som är oavvislig, nämligen den trygghet som barn behöver och har rätt till
när de växer upp. De har rätt till en trygg barndom, rätt att vara älskade,
omtyckta, med möjlighet att identifiera sig med positiva förebilder.
Herr talman! Det är litet av en terminsavslutning i dag. Det har varit tuffa
terminer. Det hade givetvis varit mycket roligare och mer givande att ha en
kista full med guld i stället för att behöva ta hänsyn till en gigantisk statsskuld
och hisnande underskott. Men var säkra på en sak: Vår målsättning är att få
svensk ekonomi i balans, för att kunna baka en större kaka och få möjlighet
att hjälpa de grupper som onekligen behöver få förbättrade levnadsvillkor.
Det handlar om att se till att de gamla och sjuka icke kommer i kläm. De har
rätt till en trygg omsorg och den bästa vård. I flera kds-motioner i riksdagen
har vi krävt att alla medborgare skall säkerställas en vård och omsorg av god
kvalitet. Och först och främst är det de sämst ställda pensionärerna som skall
ha sina förhållanden förbättrade. Därför var det ett oavvisligt krav att dessa
pensionärer inte skulle drabbas när pensionen sänktes.
Sist men inte minst är det viktigt att se till att resurserna räcker för att
förbättra de mänskliga rättigheterna också för jordens fattigaste. Hela bi-
ståndspolitiken har detta som yttersta syfte. Men biståndet kan inte ensamt
klara denna uppgift. Vi måste också riva handelsmurar. En fri handel mellan
i- och u-länder skulle för u-länderna betyda ett nettotillskott som är vida
större än världens samlade bistånd. Låt oss i första hand drivas av solidaritet.
Den som inte vill bry sig om medmänniskor var de än bor bör åtminstone för
framtida generationers överlevnad engagera sig.
Herr talman! Våra ungdomar måste få känna framtidstro. Vi har bara en
jord, den är odelbar, och den tillhör också morgondagens människor.
(Applåder)
Anf. 56 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Tänk, att få vara med här och lyssna på en debatt mellan
statsministern och Ingvar Carlsson om verkligheten. Två duktiga, men ändå
två politiska broilrar som inte jobbat i den verklighet som de tävlar om att
besöka. Under min tid i riksdagen har jag lärt mig att Ingvar Carlsson tar
bussen från Tyresö och att - det har jag hört tre gånger nu - statsministern
har varit i Karesuando. Jag gratulerar.
Nu är sommaren här, och riksdagen skall ta ledigt. Hela Sverige tar ledigt
över sommaren. Fabrikerna stängs. Problemen tar vi upp i höst. Det är en
något grym beskrivning. Men när det gäller riksdagen - givetvis också när
det gäller Sverige - är läget allvarligt. Under åtta månader är det som sker
här viktigt. Under de resterande fyra månaderna behövs vi inte. Det är något
fel någonstans. Antingen står världen stilla under den tiden, eller också är
det vi som tänker fel.
Om det skulle bli en förändring i hela uppläggningen när det gäller Jugo-
slavien och våra trupper som skall dit, skall enligt min uppfattning en urtima
riksdag inkallas. Om den ekonomiska krisen skulle förvärras och det behövs
en extrem åtgärd av något slag, skall riksdagen inkallas. Ni borde allihop
tänka på att ni riksdagsmän faktiskt är avlönade för helårstjänstgöring. Även
om sommaren är här, är det som ni vet vinter i välfärdslandet.
Det politiska etablissemanget befinner sig ganska långt ifrån folket - inte
bara med tanke på kulvertarna i det här huset. Demonstranterna - i regel
betalda - går ovanpå bron, medan politikerna springer under i en kulvert, så
att de skall slippa att träffa demonstranterna. Jag går ovan jord och får hela
tiden träffa dem. Ibland sjunger de, ibland buar de. Men det är i alla fall en
viss kontakt med verkligheten.
I en vidare bemärkelse befinner vi oss nu i ett skede där folk har hunnit
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
57
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
58
längre än det politiska etablissemanget. Människor är mer inställda på att se
förändringar och att göra någonting, medan politikerna försöker att hålla
kvar så mycket som möjligt av sitt eget. Man vill inte så gärna sopa framför
sin egen dörr, man vill inte städa trapporna uppifrån och man vill inte föregå
med gott exempel.
Med den enkla idéen - som alla utom de som sitter här skulle gilla - att
ingen satt här mer än två mandatperioder, skulle det bli en förändring, en
aktualisering. Då skulle den berömda, tunga, vemodiga gobelängen fladdra
av vinddraget.
Det behövs nämligen en förändring. Hela världen förändras, och vi här
måste också förändras. Människor behöver inga förmyndare. Vi skall inte
hålla på att i detalj tala om för människor vad de skall göra.
Så småningom kommer det att ske en förändring. Jag vill påstå att skillna-
derna mellan oss och de andra partierna är att vi vill se en snabbare föränd-
ring, vi vill göra något i tid och att de är för sent ute. Den skillnaden är
enorm. Med tiden kommer vi alla att tycka samma sak, men utveckling inne-
bär att man gör någonting i tid.
Vi i Ny demokrati är en produkt av den kritiska verklighet som finns här
utanför. Det tjänar ingenting till att bli arg på oss, därför att då kommer det
bara att bildas nya partier som träder in i politiken och tar saken i egna hän-
der.
Vi vill se fakta på bordet. Då bemöts vi med att vi är skumma, att vi är
rasister, att vi är människofientliga och - som vi nyss fick höra - invandrar-
fientliga. Och detta bara för att vi vill ta upp och diskutera de frågor som alla
människor ute i samhället talar om. Jag tycker att det är märkligt. Enligt den
definitionen är en god politiker och en god människa den som sopar proble-
men under mattan och sedan låter barn och barnbarn lösa problemen.
Nu är det kris i Sverige, och detta måste alltså politiken avspegla. Det får
då inte längre finnas några heliga kor och en massa politiska låsningar. Vi
måste i stället ha praktiska lösningar. Vi skall komma ihåg att Sverige säkert
har en strålande framtid, men det kan vi ju inte få om vi ger bidrag till var-
andra eller om vi står här och pratar om vem som kan ge mest bidrag till den
andra. Vi får inte heller någon strålande framtid genom att vi ger oss själva
dubbla pensioner och fallskärmsavtal, det får vi genom att släppa greppet
om bordskanten och gå ut i verkligheten och förändra. För detta krävs det
ledarskap. För politikers del innebär ledarskap att man föregår med gott ex-
empel. Är det inte konstigt att vi inte kan göra det, att vi inte kan sänka
partistödet, organisationsstödet och att vi inte stenhårt kan gå in för att inte
bara reagera utan även agera mot fallskärmsavtal, politiska utnämningar,
borstande på ryggen och allt vad det kan vara?
I all min enkelhet menar jag att politiker måste kunna säga till folk: Vi
kommer att kräva mycket av er, kära medborgare och skattebetalare. Vi vet
att ni är vår arbetsgivare. Ni betalar vår lön. Därför skall vi föregå med gott
exempel. Vi kommer att dra ned på partistöd och organisationsstöd och an-
nat, men också ni måste tyvärr ställa upp. Det blir sänkta ersättningsnivåer
i socialförsäkringssystemen, därför att det inte finns pengar, därför att man
från den här kammaren och från olika regeringar har lovat mer än vad man
kan hålla.
En annan sak som är viktig är att vi här borde granska mera och budgetera
mindre. Stora dåliga företag gör inget annat än budgeterar. De gör femårs-
planer, tioårsplaner och femtonårsplaner. Sedan hinner de inte ens följa upp
hur det blev, därför att då håller man på med nästa budget. Riksdagen skulle
ägna sig mycket mer åt att granska det som sker. Riksdagens revisorer och
Riksrevisionsverket gör en god insats när det gäller granskning. Men vi här
inne borde också granska. Självkritik, tummen på ögat på oss själva och på
dem som sitter i regeringen, och sedan skall vi fråga oss: Vad hände efter
det att riksdagen hade givit regeringen till känna - eller vad det heter för
någonting. Vad hände? Hände det någonting alls? Kostade det sex gånger
mer än vad man förutsatte? Varför begravdes alltihop i en utredning?
Vad kan då riksdagen göra? Jo, den kan göra vissa saker just nu. Det
handlar om de viktigaste sakerna: jobben, räntan och rättvisan.
Om jag börjar med jobben, vad är det som vi kan göra? Vi har i dag en
arbetslöshet, vilket betyder att det råder brist på arbetsgivare, dvs. småföre-
tagare av alla sorter. Det betyder inte att det råder brist på arbetsgivarför-
eningar och sådant. Här inne finns ett glödande intresse för Volvo och Pro-
cordia. Det är härliga grejer, därför att det är stora saker. Men det är inte
Volvo och Procordia som fixar några jobb. De käkar upp företag och spottar
ut kärnorna. Det blir alltså färre arbeten, när de håller på. Det är i de små
och medelstora företagen och i de företag som ännu inte existerar som job-
ben finns. Men det bekymrar man sig inte tillräckligt om. Vi här kan skapa
förutsättningar, framför allt via skatterna och genom att förenkla även så-
dant som inte handlar om pengar, som Alf Svensson talade om. Det finns
också annat, t.ex. alla krångliga papper som gör att folk får eksem. Vanliga
företagare har inte så stor vana på det området, medan sådant folk som P G
Gyllenhammar inte ens har sett papperen. Så är det.
Det finns tiotusentals jobb. Bengt Westerberg sade att man inte kan skapa
jobb genom att ändra på trygghetslagarna och arbetsrätten. Jag vet inte vad
Bengt Westerberg menade - det är ofta som jag inte vet vad han menar -
men det kanske han själv vet. Jag vet dock vad jag menar. Det är viktigt
att ändra trygghetslagarna. Facken måste ta tillbaka sina positioner. Annars
anställs inte de ungdomar och andra som behövs. Man borde i stället införa
lärlingssystemet. Men det går rakt emot den solidariska lönepolitiken. Det
är ju alldeles förfärligt. De flesta av er skulle väl förlora era jobb, eftersom
det är så många av er som jobbar för något fack. Så får man inte säga.
Titta på de länder som har låg ungdomsarbetslöshet! Hur kan de ha det?
Jo, de har lärlingssystem. Titta på Tyskland, där ungdomsarbetslösheten lig-
ger på en tredjedel av den totala genomsnittliga arbetslösheten! Det är så-
dana här pragmatiska saker som är så vikitiga.
En enmansföretagare säger så här: Äsch, jag anställer ingen. Jag hade
tänkt att anställa min kompis, men det är så besvärligt. Sedan gör enmans-
företagaren upp med kompisen om att kompisen skall jobba svart. Just det,
herr talman. Ni ser litet förvånad ut? Usch då, tänker talmannen och andra,
skall kompisen arbeta svart? Och inte nog med det, den här kompisen jobbar
inte bara svart utan han kommer antagligen att dessutom ta ut från a-kassan
på samma gång. Kan ni tänka er, vilken filur!
Så här går det till. Detta pågår för fullt i vårt samhälle. Det kallas för bi-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
59
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Partiledardebatt
dragsfusk. Nej, säger folk, inte kan man bära sig åt så. Jo, det kan jag lova
er, precis så går det till. Vad beror det på? Jo, man har blivit lurad på något
sätt, och då tycker man att man kan luras tillbaka. Det största felet av alla
är nämligen att hela Sverige är fullt av folk som tror att staten har en stor
kista med pengar. Därför säger man: Äsch, man kan alltid lura staten.
Vi måste alla tala om att det inte finns några pengar. Hos fru Wibble finns
det bara ett stort svart hål. Det är folket självt som tillskjuter alla medel. Det
är folket som finansierar bidragsfusket.
Sänkningen av turistmomsen handlar om att skaffa jobb. Det handlar inte
om Bert Karlsson och Sommarland, och att det är kul med karuseller osv.
Det handlar om jobb och om billiga semestrar. Det är en åtgärd som skaffar
jobb.
Det finns ett helt paket med förbättringar för småföretagare. Vi har knuf-
fat på regeringen. Regeringen har varit duktig - bra, ös på!
Men så har vi innovatörerna och uppfinnarna. De måste också få sväng-
rum och förståelse. Det måste bli fint att vara litet tokig i Sverige. Det är det
inte nu. I Sverige skall man vara byråkrat. De säger: Vilken besvärlig typ.
Han verkar ju inte riktigt klok. Han har en massa produktidéer. Ta ut honom
någonstans.
Man skall ta hand om dessa människor. Hur kan man då göra det? Jag
lovar er att det blir kulturkrock. Snacka om delpensionen! Vilken kultur-
krock det blir när en byråkrat möter en uppfinnare. Byråkraterna har inte
en aning om var de befinner sig över huvud taget. Därför måste folk i nä-
ringslivet ge sig in i detta själva och ställa upp. De måste vara med och få i
gång innovatörerna. Pengarna finns. Dem skjuter vi till - 100 miljoner hit,
en miljard dit. Det handlar om hur pengarna används. Folk från näringslivet
skulle - om de hörde detta, men det gör de inte - sätta fart och hoppa in i
detta utan fallskärm. Det är kul att hoppa utan fallskärm, i varje fall i böljan.
Sedan var det detta med arbete. Det gäller att arbeta sig ur krisen. Tror ni
att vi blir konkurrenskraftiga om vi jobbar mindre? Gudrun Schyman skall
jobba sex timmar om dagen. Snart är det väl fyra timmars arbetsdag, och så
skall folk ha semester hela året och alla skall få pension när de är 58 år. Tror
ni att vi blir bättre då? Japanerna sitter där borta och gnuggar händerna och
säger: Vilka underbara idioter de är i Sverige! Dem kan vi konkurrera ut hur
lätt som helst!
Vi måste uppmuntra dem som försöker. Vi kan inte ge bidrag eller lön
utan krav på motprestation. Det finns någonting som heter Hallstahammar-
modellen. Vi måste hela tiden ställa motkrav. I dag förekommer det ofta att
folk säger: Jag har inte råd att jobba, eftersom arbetslöshetsersättningen är
högre än lönen. Det stämmer, herr talman. Absolut.
Tänk er ett företag där man säger: Det här företaget går så dåligt, så nu
ger vi fem veckors extra semester till de anställda. Vi tar fyra timmar arbets-
dag. Vi anställer tolv personer som vi inte behöver och sedan stänger vi av
datamaskinerna. Det går åt skogen för det företaget. Det gör det för Sverige
också, av precis samma skäl.
Jag hade tänkt att gå igenom hur den politiska våren har varit, men det
skulle vara en så traumatisk upplevelse och framkalla sådana adrenalin-
60
chocker hos statsministern att jag avstår från det just nu. Jag kanske gör det
litet senare.
Ny demokrati har attackerat mycket. Vi kommer att fortsätta attackera.
Det obehagliga med oss är att vi kommer att attackera yrkespolitiker,
facken, organiserad brottslighet - alltihop, vad det än är. Det tråkiga för oss
är att vi nästan alltid har rätt. Jag börjar bli trött på att ha rätt hela tiden.
Kan ingen se till att vi får fel?
Jag hade rätt om räntepolitiken. Vi kommer att få rätt om flyktingpoliti-
ken också, när det blir för sent. Att ha rätt är det värsta jag vet. Det kan jag
tala om, så kan Westerberg lugna sig på den punkten.
Tänk er om jag kunde få rätt en gång till. Tänk om Riksbankschefen ge-
nomgick någon sorts hypnotisk behandling och plötsligt agerade riktigt. Då
skulle jag inte få rätt. Vad skönt det vore! Exemplet är rent hypotetiskt.
Vi har talat om räntan. Den är fantastiskt viktig. Regeringen har faktiskt
försökt. Vi har från Ny demokratis sida försökt enormt för att få ner räntan,
så att någonting skall ske. Vad har då skett? Jo, när det var upplagt för straff-
spark, öppet mål, målvakten var sjuk och utburen, då skulle Dennis skjuta
in bollen. Det gick inte. Han sänkte räntan med 0.25 %, för att han är den
envisaste personen i Sverige. Nu skall han antagligen visa det en gång till.
Men undrens tid är inte förbi. I morgon kanske Riksbanken sänker räntan
med 0,25 %. Då är jag övertygad om att Riksbankschefen gör det bara för
att han tycker så mycket om mig och vill göra mig glad.
Om jag skulle göra någonting för att göra er här i kammaren glada, skulle
det givetvis vara att säga: Vi lovar att inte vara ute och resa i sommar och
störa er. Det kan jag tyvärr inte lova. Tvärtom, vi kommer att vara ute över-
allt i Sverige. Var ni än hänger upp era hängmattor kommer ni att få höra
våra ljuva röster.
Glad sommar i alla fall!
(Applåder)
Anf. 57 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Tyvärr hade jag rätt i min första replik om lan Wachtmeister.
Jag vill säga några ord om lan Wachtmeister och invandrarpolitiken.
Ian Wachtmeister påstod tidigare att det inte är tillåtet att kritisera invand-
rarpolitiken. Om det är något som har debatterats här och i massmedierna,
ja överallt, så är det invandrarpolitiken. Men det finns en sak man inte får
säga för lan Wachtmeister. Man får under inga omständigheter kalla den som
framför invandrarfientliga påståenden för invandrarfientlig.
Det lan Wachtmeister påstod här tidigare, att vi svenskar riskerar att bli
en minoritet i vårt eget land, är en klart invandrarfientlig uppfattning, för
att inte säga ett rasistiskt påstående. Ian Wachtmeister svarade inte Bengt
Westerberg när han frågade hur länge en människa skall stämplas som in-
vandrare -100 år, 200 år, för evigt. Är lan Wachtmeister själv en invandrare?
I det perspektivet är vi alla invandrare. Eller skall vi förbjuda all flyttning
över gränserna fr.o.m. nu?
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
61
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
62
Anf. 58 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Eftersom frågan när jag kom till Sverige har ställts många
gånger, skall jag ange året exakt. Jag tror det var 1567. Ändå ser jag ganska
frisk och förhållandevis ung ut.
Mitt namn är vidare lan Wachtmeister, vilket är ganska intressant. Ingvar
Carlsson kallar mig för det ibland. Men när han skall lägga litet andra aspek-
ter på det kallar han mig för lan Wachtmajster, för att det skall kännas som
att det där är en litet konstig kille.
Jag är mycket riktigt invandrare. Jag skulle tro att Ingvar Carlsson är in-
vandrare. Jag kan mycket väl tänka mig att de allra flesta här i kammaren är
det. Det är inte det det handlar om. Man skall inte försöka blanda bort kor-
ten på det sättet. Här handlar det om en extrem situation. De största befolk-
ningsförflyttningarna någonsin i Europa äger rum nu. Då gäller det att rege-
ringar är kloka.
Vår regering har faktiskt inte varit riktigt klok. Därför har vi betydligt
större invandring hit och betydligt fler människor i flyktingläger i Sverige än
i något annat land, räknat per capita. Då är våra grannländer och Tyskland
inräknade. Detta är ett stort problem. Det är ett socialt problem. Det är pro-
blem ute i samhället. Folk talar om det osv.
Som jag har sagt förut: Vi kan göra insatser. Vi är beredda på allt möjligt.
När FN behövde 160 miljoner dollar för ett år i Jugoslavien sade vi: Ta de
pengarna från Sverige, för de andra fegisarna vill ju inte ge pengar dit.
Skicka 160 miljoner dollar härifrån - det var 1 miljard kronor då. Det före-
slog vi, för att det skulle göra nytta.
Vi har föreslagit katastrofbrigader. Vi föreslår aktiva ingrepp. Vi gömmer
oss inte. Vi försöker inte bygga upp några murar. Men vi vet att vi inte kan
lösa problemen genom invandring hit till Sverige.
Man säger: Titta, nu har vi tagit in dessa människor i Sverige. Det är väl
tjusigt. Men de får inte asyl. 96 % eller 83 % eller vad det är - man får olika
siffror - har fått avslag på ansökan om asyl. Vad är det för humant i det? Vad
är det för fel om vi säger det?
Jag har hört att det är diskussioner om ifall man skall få sjunga Du gamla
du fria på skolavslutningarna i svenska skolor. Jag tycker att man skall det.
Jag tycker att svenska medborgare skall tala svenska språket osv.
Vi skall ställa dessa frågor, men kanske inte lika snabbt som vi tvingas göra
just nu, utan med alla fakta på bordet. De är mycket allvarliga. Vi har här
ett jätteproblem i Sverige. De som kommer att framstå som skyldiga, vare
sig det går bra eller dåligt, är vi. Människor kommer att fråga: Vad sysslade
man med år 1993?
(Applåder)
Anf. 59 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se att problemet inte är de män-
niskor som kommer hit, utan det faktum att de tvingas att fly. Det blir ytterli-
gare ett problem om man, som lan Wachtmeister, menar att de skall tvingas
att stanna kvar och låsas in tillsammans med sina bödlar. Det är inte en sär-
skilt human hållning.
Ian Wachtmeister sade en bra sak i sitt inlägg, nämligen att vi som politiker
skall föregå med gott exempel. Ett sådant gott exempel kan vara att upp-
träda med trovärdighet. Det kan vara intressant att veta att Invandrarver-
kets totala kostnader för budgetåret 1991/92 uppgick till ca 7 miljarder kro-
nor. För perspektivets skull kan man konstatera att svenskarna under 1991
lade ned 7,5 miljarder på godis, 21 miljarder på spel och lotterier och 24 mil-
jarder på alkoholhaltiga drycker. Det kan ge litet av proportioner på proble-
met och vad det handlar om.
Jag skulle i detta inlägg också vilja göra något av en summering av det år
som har gått. Jag delar, som jag tidigare sade, inte statsministerns självgoda
beskrivning av vad som har gjorts. Jag vet inte riktigt varifrån han får sin
inspiration. Det kan knappast vara från resorna land och rike runt. Är det
så, kan det möjligen vara från förstaklassvagnen eller kanske från något pri-
vatchartrat flygplan.
Till den verklighet som de flesta delar hör gymnasieskolan och även ar-
be tslöshetskaféerna, som växer i antal. I varenda stad i Sverige i dag finns
det minst ett kafé för arbetslösa, och det är mycket intressanta ställen. Där
möter man människor som inte alls tycker att det är ljus i tunneln eller att vi
har en kompetent regering. Där möter man människor som har stora sociala
problem och som in på huden känner de ekonomiska orättvisor som breder
ut sig i vårt samhälle.
Det är människor som i mycket hög grad är provocerade av de orättvisor
som finns och av det privilegiesamhälle som faktiskt har vuxit fram i Sverige
under de senaste decennierna. När fallskärmsavtalen och banksvindlerierna
avslöjas blir människor upprörda.
Det som händer bl.a. ute på arbetslöshetskaféerna - jag har besökt många
under våren-är att människor börjar bryta tystnaden. Man sitter inte längre
hemma i soffan och blir upprörd, man knyter inte bara näven i byxfickan,
utan går faktiskt ut och visar sin ilska och sin vrede. Man börjar gå samman
och diskutera hur vi skall lösa problemen, vilka krav man skall ställa eller
framför allt vem man skall rikta dem till.
Vi har träffat många av dessa människor här utanför riksdagshuset i olika
grupper och i olika former. Jag tror att vi kommer att få se många fler av
dem. Något som oroar mig är att jag tror att om ingenting görs, kan de
ökande sociala klyftorna och sociala orättvisorna komma att ta sig mera
våldsamma uttryck för åtminstone en grupp, nämligen ungdomarna. De
ungdomskravaller som vi har sett tendenser till under det senaste halvåret
tror jag kommer att bli vanligare om inte ni i regeringen bättre kan hantera
denna situation.
Det allra bästa vore naturligtvis att ni avgick så fort som möjligt, men jag
misströstar inför den möjligheten. Det vore annars ett bra recept för att möta
den verklighet som många lever i i dag.
I den regeringsdeklaration som Carl Bildt presenterade i höstas fanns fyra
viktiga mål. Det första var att föra Sverige in i det europeiska samarbetet
genom förhandlingarna om medlemskap i den europeiska unionen. Det
andra var att bryta den ekonomiska stagnationen, att återupprätta Sverige
som en tillväxt- och företagarnation med stark och växande ekonomi. Det
tredje var att förbättra välfärd och social omsorg. Det skulle göras särskilda
insatser för de sämst ställda. Det fjärde var att utforma en långsiktigt hållbar
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Partiledardebatt
63
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
64
utveckling mot ett samhälle med frisk luft, rent vatten och levande sjöar och
skogar.
Vad gäller den första uppgiften, att föra Sverige in i det europeiska samar-
betet genom medlemsförhandlingar, får man väl säga att regeringen har varit
ganska lyckosam. Förhandlingarna pågår. Det som man glömde var att det
som vi nu förhandlar om medlemskap i inte är det som en majoritet här i
riksdagen har sagt ja till, nämligen den europeiska gemenskapen. Det som
regeringen nu förhandlar om är ju ett medlemskap i den europeiska unio-
nen, och det är något helt annat, vilket några moderata riksdagsledamöter
också har påpekat. Unionstanken har vi inte diskuterat, röstat om eller tagit
ställning till. Det är det EG som finns i dag som vi har tagit ställning till, och
det är inte det EG som kommer att finnas den dag då Sverige eventuellt skall
bli medlem.
Detta är en växande insikt hos många, inte bara hos gymnasieelever och
andra ungdomar. Det finns också många i era egna partier som fått denna
insikt att unionen är något helt annat. Denna diskussion behöver vi nog föra
allihop.
Jag tror att det är ett stort misstag av Carl Bildt att kalla alla oss som säger
nej till unionen isolationister eller extremister. Det innebär att ungefär 45 %
av den svenska befolkningen i dag skulle vara isolationister eller extremister.
Det innebär också att hela den danska befolkningen, som vid sin senaste
folkomröstning sade nej till det militära och säkerhetspolitiska samarbetet
och nej till den ekonomiska och monetära unionen, skulle vara nationalister
och extremister. Det innebär också att en majoritet av den norska befolk-
ningen skulle vara extremister och nationalister, ävenså en majoritet i Fin-
land.
Jag tror inte att det är så många som ställer sig bakom den beskrivningen.
Jag tror faktiskt att det är mycket dumt av Carl Bildt och regeringen att föra
diskussionen i de termerna. Jag tror inte att det gynnar en utvecklande de-
batt, som vi väl ändå skall ha, syftande till att så många som möjligt röstar,
ja eller nej, den dag när vi förhoppningsvis får en folkomröstning.
Jag anser dessutom att vi bör ha denna folkomröstning gemensamt i Nor-
den. Det vore intressant att få veta hur regeringen ser på en sådan samtidig
folkomröstning i de nordiska länderna för att undvika en ”dominoeffekt”,
som man annars kan försöka få fram genom att säga att alla andra kommer
att säga ja och att vi då ensamma blir kvar. Det är viktigt att vi tillsammans
i Norden röstar på samma dag. Det är en fråga som de nordiska vänsterpar-
tierna driver gemensamt.
Så över till frågan om att bryta den ekonomiska stagnationen. Det var in-
tressant att läsa en kommentar i Svenska Dagbladet i den frågan. Det kon-
staterades där att bruttonationalproduktionen för tredje året i rad sjunker
med 1,7 % och att regeringsförklaringens högtidliga löfte att återupprätta
Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande eko-
nomi därmed inte är infriad. Det var Svenska Dagbladets kommentar.
Jag vet inte om Carl Bildt delar den uppfattningen eller inte. Det lät i varje
fall inte så inledningsvis, men det är möjligt att den här debatten har lett till
en viss tillnyktring i det avseendet,
Vad sedan gäller frågan om att förbättra välfärd och social omsorg genom
valfrihetsrevolution i välfärden och genom särskilda insatser för de sämst
ställda är det inte mycket bevänt heller med detta. Jag tror att det är få män-
niskor i Sverige i dag som känner sig upplyftade av att de nu har varit med
om en valfrihetsrevolution och som tycker att den sociala välfärden nu har
vuxit och står och blomstrar i vaije buske.
T.ex. husläkarreformen uppfattas tvärtom av många som en nedmonte-
ring och nedbrytning av en väl fungerande sjukvård.
Jag vet inte hur mycket det har blivit av valfriheten i övrigt heller. Men det
som har hänt är att många människor, på grund av att de har blivit utkastade
i arbetslöshet, inte har mycket att välja på över huvud taget. De har att välja
på en försämrad a-kasseersättning. Blir de sjuka har de att välja på en för-
sämrad sjukförsäkring, inkl, karensdagar. Om de vill utbilda sig har de att
välja på sämre studiebidrag. Om de vill försvara sitt arbete har de att välja på
en försämrad arbetsrätt. Jag kan inte se många plustecken i fråga om denna
ambition. Jag tycker att de särskilda insatserna för de sämst ställda snarare
kan beskrivas som att ni med stor frenesi har infört särskilda pålagor för de
sämst ställda i samhället.
Så till den fjärde ambitionen, som handlar om att forma en långsiktig och
hållbar utveckling mot ett samhälle med frisk luft, rent vatten, levande sjöar
och skogar. Statsministern beskrev kretsloppspropositionen som något kan-
ske inte revolutionerande men ändå positivt. Den har bemötts med en
mycket stor skepsis i många läger. Många har med rätta, inkl. Vänsterpar-
tiet, uppfattat den som en väldig massa tomma fraser med till intet förplik-
tande ordföljder. Det här är inte ett framsteg, Carl Bildt.
Jag har tidigare i en replik tagit upp en artikel av Robert. Han menar att
politikerna dömer människorna till miljöförstöring. Det var hans kommen-
tar till denna kretsloppsproposition som regeringen tycker att man har varit
så duktig med.
Jag skall citera en marinbiolog som har uttalat sig om läget på området.
Det gäller framför allt Östersjön, och det är ett inlägg i debatten om bron -
som jag förstår att vi är överens om att vi inte skall ha. Han säger följande:
”Vi har inte längre hav runt Sverige. Vi har en näringsrik algsoppa, spetsad
med PCB och kryddad av tungmetaller, där bly och kvicksilver är grädden
på det förstörda moset. Tyvärr duger inte denna anrättning ens till våra hun-
dar - än mindre till de varelser som måste försöka leva där; torskar, sälar,
musslor och andra oskyldiga stackare.”
Så är den realistiska beskrivningen av läget. Jag skulle också önska en
mera realistisk beskrivning av hur vi har kommit dit vi är. Det har förts en
debatt mellan Socialdemokraterna och regeringen om vems felet är. I be-
skrivningen av vad som hände under 80-talet saknar jag följande. Jag saknar
en kritik av det faktum att valutaregleringen avskaffades utan att man kom
med något annat i stället. Det blev det som möjliggjorde för stora företag att
flytta ut sina här i landet intjänade vinster. Jag saknar en kritik mot det fak-
tum att den devalvering som genomfördes under 80-talet inte följdes upp
med några politiska beslut som ledde till att vinsterna från devalveringen in-
vesterades i detta land. Företagen kunde fritt använda pengarna och flytta
dem utomlands, och inte så sällan använda dem för spekulation i fastigheter
i andra länder. Det är något som vi dyrt får betala för i dag.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
66
Jag saknar också en beskrivning av och kritik mot det faktum att den skat-
tereform som Socialdemokraterna gjorde upp om med Folkpartiet, och som
innebar att högavlönade fick sänkta skatter och lågavlönade fick ökade påla-
gor, inte var finansierad. Den är skuld till en stor del av det i dag existerande
budgetunderskottet. Det är en stor del av underskottet som inte kan hänförs
till den internationella lågkonjunkturen. Häri ligger en gigantisk överföring
av pengar från fattiga till rika. Det är en orimlighet. Det tycker jag att man
skall rätta till i dag genom att föra tillbaka pengarna.
Vårt förslag är alltså, vilket kommer att framgå senare i debatten, omför-
delning. Vi är också oroade över budgetunderskottet, över räntorna på ut-
landslånen osv. Detta problem måste lösas. Men det måste lösas med hjälp
av omfördelning. Det finns pengar i det svenska samhället. Jag tror inte att
någon går på pratet om att Sverige är ett fattigt land. Det finns pengar hos
höginkomsttagare som i dag är låsta i ett sparande och som i stället, med
hjälp av politiska beslut, skulle kunna föras över till de hushåll som kan an-
vända dem för tak över huvudet, mat för dagen och konsumtion. Det skulle
också lätta på trycket i den hemmabaserade industri som det i dag går dåligt
för.
Det finns i dag vinster i de delar av exportindustrin som har vunnit på kro-
nans fall. Nu gäller det framför allt att se till att de pengarna kommer till
användning i den svenska industri som vill vara med och bygga upp det sam-
hälle som skall basera sig på bättre teknologi, på mera framåtsyftande miljö-
teknik och på en utveckling av kollektivtrafiken samt ett värnande om det
jämlika samhället, både vad gäller kön och vad gäller regionalpolitiken. Det
krävs politiska beslut som för över pengarna från där de finns och dit där
de kan användas på ett produktivt sätt. De besluten lyser med sin frånvaro.
Resultatet blir ökande klyftor i samhället, ökande skillnader mellan rik och
fattig och mellan olika regioner.
Jag vill sammanfatta regeringens år med följande. Sällan har så få under
så kort tid försämrat för så många.
Anf. 60 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Sällan har någon f.d. kommunist pratat så mycket.
Jag har tidigare blivit kallad för populist. Jag brukar vara stolt över det.
Jag har översatt det som att det är fråga om en politiker som folk förstår. Nu
har jag fått höra något helt annat här.
Vi har fått en ordflod med överbud. Så snacka om populism!
Pengar är inget problem för Gudrun Schyman. Jag undrade en stund hur
det kom sig. Men sedan förstod jag. För gamla revolutionärer är det ganska
enkelt: Behöver man pengar tar man dem från andra. Så är det med den
saken.
Där var ett inslag om att föra över pengar. Det var ganska intressant. Det
kallas på ett mera korrekt språk för att konfiskera eller stjäla pengar. Nog
har fru Schyman tillgång till recept.
Vi fick höra att Gudrun Schyman inte är isolationist och inte heller extre-
mist. Men hon är feminist. Vidare undrade hon vad en majoritet av den
norska befolkningen är. Jag kan tala om för Schyman att de är norrmän. Om
de kallas för något annat blir de fruktansvärt arga.
Vi har tidigare hört hur olika personer har bekämpat kommunismen. Jag
hörde inte, eftersom det var så mycket ord. Jag hörde inte riktigt om även
Gudrun Schyman bekämpade kommunismen. Det marxistisk-leninistiska
kampförbund som hon var med i var väl inte kommunistiskt det heller, lika
litet som de som Pierre Schori hälsade på förr i tiden var kommunister! Allt
detta är intressant.
Men sedan säger Gudrun Schyman i någon tjusig inledning att vi i Ny de-
mokrati vill visa tillbaka folk till sina bödlar. Det är otroligt att ens behöva
höra något sådant.
Vi i Ny demokrati önskar ha mer frivilliga insatser. Vår inställning är att
man skall appellera till människor. Man skall fråga dem vad de vill göra. Vill
de ställa upp? Vi tycker att välgörenhet skall vara avdragbar. Om någon stö-
der FN, hjälper till med flyktingpolitik eller vad som helst, skall det vara
avdragbart. Folk skall själva engagera sig.
Vi tycker att man skall stödja FN, Röda korset, Lottorna, kyrkorna osv.
Varsågod, Alf Svensson! Allt detta skall ske med ett engagemang inifrån.
Vi kritiserar den politik som har förts på det här planet i dag. Den kritiken
kvarstår. Jag hade mer taletid till förfogande tidigare och försökte då be-
skriva vad det är som är fel i den svenska flyktingpolitiken. Den är felaktig,
och vi har inte vågat visa upp för svenska folket vad den egentligen innebär.
Vi politiker vågar inte ens tala om hur mycket den kostar. Det går inte heller
att få reda på det.
Vi tycker att sådana frågor skall läggas upp på bordet och diskuteras.
Även fru Schyman skall tala rakt upp och ned och hederligt i dessa frågor.
Kom inte dragande med bödlar! Det tillhör en annan värld i vilken fru Schy-
man var mer bevandrad förr i tiden.
Anf. 61 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är alldeles rätt, lan Wachtmeister, att jag är feminist.
Jag hoppas att många i den här kammaren är det. Min definition på en femi-
nist är att man är medveten om att det finns grundläggande skillnader och
ojämlikheter som inte beror på någonting annat än just skillnad i kön och att
man dessutom är beredd att göra någonting åt det.
Jag tycker att det vore bra om många, inkl. Ian Wachtmeister, i det avseen-
det betraktade sig som feminister, för annars kommer vi aldrig att uppnå de
mål som t.ex. Bengt Westerberg talade om att vi skall ha för jämlikheten.
Jag har ingen kassakista som jag kan ösa pengar ur. Jag tycker att jag var
ganska tydlig när jag sade att vi har lagt fram ett förslag till ekonomisk politik
som är väl finansierat och som inte ökar på budgetunderskottet men som
genom sin konstruktion minskar arbetslösheten. Det är nämligen den cen-
trala frågan i dag, och då gäller det att använda varje krona på ett sådant sätt
att man minskar arbetslösheten utan att öka budgetunderskottet.
Då handlar det om omfördelning. Det är inte ett så svårt ord. Jag tror att
t.o.m. Ian Wachtmeister förstår det. Omfördelningen betyder att man tar
pengar där de finns och ser till att de hamnar där man tycker att de gör mest
nytta.
Det är inte konfiskering. Jag tycker att det är rimligt att i dag säga att män-
niskor som har fått stora skattelättnader under lång tid och dessutom har
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
67
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Partiledardebatt
68
höga inkomster skall vara med och betala nu och se till att så många som
möjligt kan få arbete.
Jag vet ju att vår representant i skatteutskottet, Lars Bäckström, som
verkligen är den som skall äras för förslaget om grundavdrag, t.o.m. har
lyckats övertyga lan Wachtmeister om att det var en bra idé. Nu gick ni inte
lika långt som vi ville, men ni förstod att det var en mycket klok tanke att se
till att människor med höga inkomster nu hjälper till så att människor med
låga inkomster får tillräckligt mycket pengar för att ha mat för dagen och tak
över huvudet.
Rättvisa kan man också kalla det för. Jämlikhet kan man kalla det för.
Nyckeln ligger i fördelning, omfördelning.
Anf. 62 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman frågade om jag är feminist. Givetvis är jag
feminist. Jag är såvitt jag vet den ende man som i denna kammare uppträtt
i kjol, i kilt.
I övrigt måste Gudrun Schyman förstå ett par saker. Alla i Vänsterpartiet
är inte tokiga. Det finns en del som arbetar i vissa utskott som t.o.m. är
ganska kloka. I finansutskottet finns Johan Lönnroth, och Lars Bäckström
är också en festlig figur. Men vi har faktiskt inte tagit någonting från dem.
Däremot har vi stött vissa saker som de har kommit fram med. Grundavdra-
get var inte ett alster därifrån.
Sedan det här med omfördelning och hur man skall ta från varandra. Man
tror att om man ger varandra bidrag, så ordnar det sig. Om herr Hagård här
behöver pengar, får han bidrag av mig, och sedan ger han bidrag till fru Schy-
man, som ger bidrag till mig. Det löser ju ingenting. Vad vi måste skapa är
arbeten.
Då är det de små arbetsgivarna som är viktiga. Vi har brist på arbetsgivare
i detta land, och den bristen blir inte kurerad om man bedriver Gudrun Schy-
mans politik, utan tvärtom. Då kommer vi knappt att ha några arbetsgivare
kvar.
Anf. 63 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att feminismen sitter i kläderna, att den är bero-
ende av om man har kjol eller byxor. Jag vet många kvinnor som har kjol
som jag inte alls skulle beteckna som feminister och tvärtom. Innehållet i
politiken är avgörande, inte längden på byxorna eller på kjolen.
Vad gäller företagsamhet är det väldigt viktigt i det här läget att stimulera
de företag som i dag går dåligt beroende på bristande efterfrågan på hemma-
marknaden. Då är det ju viktigt att använda exportindustrins vinster, som i
dag är ett resultat av kronans sjunkande värde, så att de pengarna kommer
den mindre företagsamheten, de små företagen, till godo i form av att man
ställer dem till förfogande som riskvilligt kapital osv. Det är ett bra sätt att
omfördela inom näringslivet.
Vi är för en utveckling av näringslivet, av det självklara skälet att det är
en mängd saker som behöver utvecklas och göras här i landet och att det
skapar jobb. Men en förutsättning är då också att man ser till att vi inte för
en politik som i kommuner och landsting innebär att det blir en uträknad och
uppenbar arbetslöshet inom de närmaste två åren. Det rör sig om, har jag
sagt, ungefär 100 000 jobb, framför allt jobb som innehas av kvinnor.
Det här är ju en medveten politik. Man kan med öppna ögon se att det
sättet att spara leder till ökad arbetslöshet. Då är det fel sätt.
Partiledardebatten var härmed avslutad.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Investeringar i
trafikens infra-
struktur m.m.
Justerades protokollet för den 3 juni.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:227 till jordbruksutskottet
1992/93:253 till socialutskottet
1992/93:257 till näringsutskottet
Skrivelse
1992/93:258 till försvarsutskottet
Förslag
1992/93:RR7 till arbetsmarknadsutskottet
Föredrogs ånyo
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU35 Investeringar i trafikens infrastruktur m.m. (prop.
1992/93:176 och 1992/93:100 delvis).
Anf. 64 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Jag vill i likhet med vad jag gjorde i går framhålla att till
betänkandet har fogats ett antal socialdemokratiska reservationer och att vi
helt naturligt ställer oss bakom samtliga dessa. Men jag vill speciellt yrka
bifall till reservationerna 1, 2, 4, 5, 6, 9, 10, 12,13, 14 och 15.
Anf. 65 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till trafikutskottets hemställan i betänkande
35 i dess helhet, förutom att jag också yrkar bifall till reservation 8.
Sedan hoppas jag att kammaren nu kommer att kvitta ut ordentligt mellan
blocken. I går var det nämligen det förhållandet att det diffade fyra personer
mellan blocken, vilket som förorsakade att det blev 161 röster mot 161. Så
kvittningsmännen måste nu vara skärptare, och det hoppas jag att de är.
69
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Investeringar i
trafikens infra-
struktur m.m.
Anf. 66 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Givetvis står jag bakom den meningsyttring som är fogad till
betänkandet. Jag vill yrka bifall till meningsyttringen vid mom. 1, 7, 17 och
43.
Anf. 67 KENTH SKÅR VIK (fp):
Herr talman! Eftersom Rolf Clarkson inte är närvarande, ber jag att få
yrka bifall till reservation 3.
Anf. 68 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Jag yrkar bifall till Karl-Erik Perssons meningsyttring vad
gäller mom. 9. Det innebär också att j ag ansluter mig till vad som under går-
dagens debatt framfördes om ett nej till ett tredje ytspår över Riddarholmen.
Anf. 69 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Med hänvisning till det jag i går framförde hemställer jag i
enlighet med det utdelade särskilda yrkandet att riksdagen, bl.a. med anled-
ning av min motion T43 yrkande 2, ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om stamvägnätets standard och utbyggnadstakt, med den ändringen
att motorvägsbyggande på det olycksdrabbade och svårframkomliga avsnit-
tet av E 4 mellan Söderhamn och Enånger prioriteras.
Anf. 70 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ber att i likhet med i går få yrka bifall till den socialdemo-
kratiska reservationen nr 17.
Anf. 71 LOTTA EDHOLM (fp):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till mitt i går framställda särskilda yrkande
beträffande mom. 39 i trafikutskottets hemställan.
Anf. 72 LEO PERSSON (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna T55 och T337, vilka syftar till
att lyfta fram fördelningsfaktorn regional balans vid fördelningen av vägan-
slagen.
Anf. 73 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion T76 yrkande 1.
Anf. 74 KENTH SKÅR VIK (fp):
Herr talman! Jag ber också att till slut få yrka bifall till hemställan i betän-
kandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
70
Beslut
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Mom. 1 (inriktningen av trafikpolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Sven-Gösta Signell m.fl. med 132 röster
mot 14 för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 170
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 179 röster mot 129 för reserva-
tion 1 av Sven-Gösta Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (utvärdering av trafikpolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 140 för reservation 2 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 4 (investeringar i sjöfartens infrastruktur)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 151 för reservation 3 av
Rolf Clarkson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (planeringsramar)
Först biträddes reservation 4 av Sven-Gösta Signell m.fl. med 131 röster
mot 13 för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 174
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 179 röster mot 131 för reserva-
tion 4 av Sven-Gösta Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (väginvesteringarnas inriktning och stamvägnätets omfattning
m.m.)
Först biträddes utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion T76 yrkande 1 av Lena Klevenås m.fl. med 20 röster
mot 16 för det av Arne Jansson under överläggningen framställda yrkandet.
281 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 236 röster mot 18 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion T76
yrkande 1 av Lena Klevenås m.fl. 60 ledamöter avstod från att rösta.
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anmälde att han i kontrapropositionsvoteringen
avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat nej.
Karl Hagström (s) anmälde att han i huvudvoteringen avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.
Mom. 17 (anslaget Drift och underhåll av statliga vägar)
Först biträddes reservation 6 av Sven-Gösta Signell m.fl. med 137 röster
mot 12 för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 170
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 130 för reserva-
tion 6 av Sven-Gösta Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (automatisk hastighetsövervakning)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 32 för reservation 8 av
Kenneth Attefors. 1 ledamot avstod från att rösta.
71
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Mom. 22 (anslaget Byggande av vägar)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 129 för reservation 9 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Ines Uusmann (s) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 24 (anslaget Byggande av länstrafikanläggningar)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 139 för reservation 10 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 35 (erforderliga regeringsbeslut för fullföljande av storstadsöverens-
kommelsema)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 130 för reservation 12 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 39 (planeringsinriktning för järnvägar)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 63 för det av Lotta Ed-
holm under överläggningen framställda yrkandet. 84 ledamöter avstod från
att rösta.
Björn Ericson (s) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Reynoldh Furustrand (s) anmälde att han avsett att rösta ja men marke-
rats ha avstått från att rösta.
Per-Erik Granström (s) anmälde att han avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat nej.
Mom. 42 (anslaget Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 140 för reservation 14 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 43 (anslaget Nyinvesteringar i stomjärnvägar)
Först biträddes reservation 15 av Sven-Gösta Signell m.fl. med 133 röster
mot 13 för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 173
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 139 för reserva-
tion 15 av Sven-Gösta Signell m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 51 (järnvägsindustrin)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 17 av Sven-Gösta
Signell m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 53 (övriga infrastrukturprojekt)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 9 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna T55 och
T337 av Leo Persson m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
72
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU30 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för
budgetåret 1993/94 (prop. 1992/93:150 delvis, 1992/93:100 delvis,
1992/93:178 delvis och 1992/93:194)).
Anf. 75 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Riksdagen skall nu ta ställning till de två huvudalternativen
i den ekonomiska politiken:
- Det ena alternativet är den s.k. tivolipakten, dvs. de borgerligas uppgö-
relse med Ny demokrati.
- Det andra alternativet är det socialdemokratiska programmet för att
bryta stagnationen, hävda arbetslinjen och få i gång Sveriges ekonomi så att
vi kan skapa ökade resurser.
1. Jag vill börja med att slå fast att den borgerliga regeringen saknar en
verkningsfull politik mot arbetslösheten. Aldrig tidigare i modem tid har ar-
betslösheten varit så hög, och aldrig tidigare har utsikterna på arbetsmarkna-
den varit så dystra.
Det borgerliga alternativet bygger på förhoppningen att exportindustrin
skall kunna öka och fungera som en motor för den svenska ekonomin så att
den drar i gång produktionen och får upp sysselsättningen.
Visst bör exporten kunna öka starkt i år och kommande år. Den låga kron-
kursen, den förbättrade produktviteten samt de gamla och de nya stabilise-
ringsavtalen ger det svenska näringslivet en konkurrenskraft som aldrig förr.
Men detta räcker inte till för att Sverige skall komma ur den kris vi nu
upplever på arbetsmarknaden. Det är den svaga efterfrågan från hemma-
marknaden som är orsaken till att produktionen krymper och att arbetslös-
heten skjuter i höjden. Därför måste villkoren även för de företag som arbe-
tar på den svenska marknaden förbättras.
Detta vägrade regeringen inse när den lade fram kompletteringsproposi-
tionen. Men där har regeringen fått underkänt även av de borgerliga i utskot-
tet, som enats med Ny demokrati om att sätta in en konsumtionsstimulans.
Vad blev det då av alla uttalanden, allt förhandlande och alla rubriker? Jo,
det bidde en tumme, en gest utan verklig betydelse för kampen mot arbets-
lösheten. Vem kan tro att sänkt moms på hotell, camping och inrikes resor
kan sätta fart på ekonomin, när ni samtidigt gör det dyrare att bo i villa,
radhus och hyreslägenhet? Hotelltjänsterna utgör 4 promille av den privata
konsumtionen. Det bidde en tumme till Bert Karlsson!
Hur tror ni att denna tumme skall kunna avhjälpa det som är huvudproble-
met i svensk ekonomi - den svaga inhemska efterfrågan?
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
73
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
74
Konjunkturinstitutet (Kl) visar i sin senaste rapport att produktionen
kommer att sjunka i år, att vår produktion blir ca 20 miljarder kronor mindre
i år än i fjol, att sysselsättningen försvagas och att den redan orimligt höga
arbetslösheten fortsätter att öka.
Det är således en mycket dyster bild som Kl tecknar av den ekonomiska
politik som de borgerliga här i riksdagen nu vill bedriva. Utöver en arbetslös-
het på 7-8 % kommer 5-6 % att finnas i åtgärder, varför den totala arbets-
lösheten kommer att uppgå till 13-14 %. Vi arbetar som nation mer än 10 %
under vår kapacitet. Hur kan ni vara nöjda med detta?
Det borgerliga alternativet innebär att Sverige nu kommer att göra om det
misstag som många europeiska länder gjorde under 80-talet, nämligen att
fastna i en hög och bestående långtidsarbetslöshet, en hårdhänt utslagning
från arbetslivet och ett omfattande bidragsberoende. Att Sverige verkligen
är på väg att göra om misstaget bekräftas av regeringens egna prognoser för
de kommande åren. Om man fortsätter denna politik fram till 1998, kommer
den totala arbetslösheten att ligga kvar på orimligt höga 11 %. Ja, det är
ingen spekulation från en kritisk opposition - det är siffror som var och en
kan läsa i regeringens egen proposition.
Vi får vänja oss vid arbetslösheten, säger finansministerns närmaste man
uppgivet i en tidningsintervju.
Herr talman! Jag kan försäkra er om att vi socialdemokrater aldrig kom-
mer att vänja oss vid arbetslösheten. Jag kan försäkra er om att vi alltid kom-
mer att bekämpa arbetslösheten - och vi kommer att bekämpa föreställ-
ningen om att man skall vänja sig vid arbetslösheten.
Därför är det nödvändigt att den ekonomiska politiken får en ny inrikt-
ning. Vi vill formulera den inriktningen så här:
- För att värna sysselsättning och välfärd måste insatserna för att få i gång
tillväxten överordnas andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god
europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god tillväxt.
Åtgärder måste sättas in nu. De måste utan fördröjning få effekt på hela
samhällsekonomin - på konsumtion, produktion, investeringar och syssel-
sättning. Den ekonomiska politiken skall ha en sådan kraft att den berör
vaije företagare och vaije konsument. Det är nödvändigt att få till stånd en
kraftig expansion i näringslivet. Det är nödvändigt för att klara sysselsätt-
ningen, för att få ner budgetunderskottet och för att hävda välfärden.
Den i särklass bästa stimulansen för att få i gång tillväxten kommer från
en sänkt ränta. Den stimulerar till investeringar både hos företag och hos
hushåll, och den förstärker statsfinanserna. Därutöver behövs det en tillfäl-
lig finanspolitisk stimulans till konsumtion och produktion. Vi har därför fö-
reslagit en sänkning av momsen med 5 procentenheter för att lätta på den
åtstramning som nu pressar ner hushållens ekonomi. Vi vill också skjuta upp
den planerade extra höjningen av boendekostnaderna med 3 miljarder till
dess att fastighetsmarknaden har stabiliserats.
Dessa åtgärder sammantagna kan bidra till en ökad framtidstro och till en
högre aktivitet i näringslivet. Men för att säkerställa att vi snabbt kommer
ur den nedåtgående spiralen vill vi också sätta in stimulanser på två andra
områden, nämligen för en tidigareläggning av investeringar i näringslivet och
för att tidigarelägga ersättningsrekrytering och nyanställningar.
Vi är också övertygade om att den ekonomiska politiken på detta sätt
måste inriktas på att samtidigt bekämpa arbetslösheten och inflationen. Ge-
nom att förhindra en försatt snabb utslagning av produktionskapacitet och
genom att tidigarelägga investeringar kan vi bekämpa arbetslösheten nu -
och vi kan minska risken för inflationsdrivande flaskhalsar längre fram.
Jag vill därför uppmana de borgerliga att tänka efter en gång till innan
besluten om den ekonomiska politiken fattas: Gör inte om Storbritanniens
misstag från 80-talet, ett misstag som ledde både till hög arbetslöshet och till
hög inflationsbenägenhet!
Ambitionen måste tvärtom vara att alla som vill skall kunna arbeta och
skapa nya resurser. En halvering av arbetslösheten är det viktigaste bidraget
till sunda statsfinanser. Det innebär direkt, genom minskade ubetalningar
och ökade skatteinbetalningar, en förbättring av statsfinanserna med 55-60
miljarder. Vi skall samtidigt ha en prisstabilitet på god europeisk nivå. Det
ger oss som nation bästa förutsättningarna för bestående ekonomiska och
sociala framsteg.
Det är i dag, här och nu, som vi kan lägga grunden för en sådan utveckling.
Det ligger stor fara i dröjsmål.
2.1 den andra stora framtidsfrågan, socialförsäkringarna och politiken för
inkomsttiygghet, står regeringen djupt splittrad och handlingsförlamad.
Regeringen har ingen samlad politik i denna för medborgarna - och för
finanspolitiken - avgörande fråga. Folkpartiet säger sig vilja stå fast vid de
principer som är så betydelsefulla för att hindra att människor blir beroende
av socialhjälp. Centern och Moderaterna går till allt hårdare attacker mot
inkomsttryggheten.
Vi fick nya bevis för detta i veckan, när Centern lade fram ett program för
ökad otrygghet både vid arbetslöshet och vid sjukdom. Och Moderaterna
bredde samtidigt på med ett förslag om att behandla medborgarna som
gamla bilar som skall klämmas in i något som liknar en bilförsäkring. Till
detta kom sedan förslaget från regeringens enmansutredare om a-kassan -
ett förslag som redan från början har skjutits sönder av alla berörda parter,
arbetsgivare såväl som löntagare.
Vad blir det för politik av detta? Vem kommer att bestämma i regeringen?
Kommer Folkpartiet att hålla kursen, eller kommer ni att ge upp på samma
sätt som ni nu gör inför vårdnadsbidraget? Vem vet?
Hela denna situation, med politisk splittring och med attacker på socialpo-
litiken, skapar en väldig osäkerhet hos stora grupper av vårt folk och minskar
framtidstron och viljan att investera och förnya.
De som är gamla, sjuka och arbetslösa har rätt att få besked om hur det
skall bli både nu och i framtiden, och de har rätt till en rimlig standard. Vi
vill därför för vår del ta ett samlat grepp på a-kassan och sjukförsäkringen.
Vi socialdemokrater vill fullfölja det arbete som inleddes i höstas med att
flytta ut sjukförsäkringen, låta parterna ta ansvaret och bygga upp försäk-
ringen med egenavgifter. Därigenom förstärks statsfinanserna med
ca 30 miljarder kronor.
Vi vill samtidigt skapa en stabil finansiering av a-kassan. Vi gör det genom
att flytta över arbetsgivaravgifterna från sjukförsäkringen till Arbetsmark-
nadsfonden. Till det lägger vi pengarna från den tillfälliga höjningen av in-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
75
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
komstskatten. Detta ger oss möjlighet att finansiera både a-kassan och de
aktiva åtgärderna mot arbetslöshet - vi får mer av raka rör mellan de aktiva
och de passiva åtgärderna.
Vi har därmed en stabil grund för att reformera både sjukförsäkringen och
a-kassan, med villkor som ger trygghet för individen, och med en finansie-
ring som ger alla en trygghet för att försäkringarna fungerar den dag som de
behövs.
3. Regeringen har kört fast i sin politik gentemot kommunerna, vilket är
ett hot mot vården, omsorgen och utbildningen.
Det är arbetslösheten och stagnationen som är det största hotet mot kom-
munerna. Det försvagar kommunernas intäkter och höjer deras kostnader,
för bl.a. socialbidrag.
Detta är allvarligt nog. Men kommunernas problem förstärks av de miss-
grepp som regeringen har gjort sig skyldig till.
Det var ett misstag att lägga om statsbidragssystemet på det sätt som
skedde i fjol. Ni har nu tvingats erkänna det och böljar backa. Men stora
skador har skett. Och det blir inte lätt att korrigera snedsitsarna. Det är lätt
att föreställa sig den debatt som bryter ut på måndag, när det nya utrednings-
materialet läggs fram.
Det var också ett misstag av er att i detta arbetsmarknadsläge sätta i gång
den finansiella rundgången med indragningar från kommunerna. Kommu-
nerna svarar nu med att säga upp personal, som går ut i arbetslöshet och
får sin försörjning i form av bidrag från a-kassan. A-kassan skall i sin tur
finansieras av Statens arbetsmarknadsfond, och därmed är rundgången full-
bordad. När det här har gått ett varv, har tusentals personer blivit arbets-
lösa.
Vet ni hur mycket det kostar i a-kassa med de 60 000, kanske 70 000-
80 000, personer som blir övertaliga i kommunerna under de här åren genom
dessa åtgärder?
Denna rundgång av pengar har inte på något sätt minskat behoven. De
gamla måste få vård, barnen behöver omsorg, ungdomarna behöver utbild-
ning och de sjuka måste få vård och rehabilitering. Effekterna av rund-
gången blir därför ingen samhällsekonomisk vinst, däremot en sämre kvali-
tet i vården, omsorgen och utbildningen.
När vi för några år sedan tillsatte den kommunalekonomiska utredningen
var det meningen att den skulle skapa en ny och konstruktiv samverkan mel-
lan stat och kommun. Ni har spelat bort denna möjlighet.
Nu behövs det ett nytt samlat grepp om den kommunala ekonomin. Vi
måste bölja med att göra slut på rundgången och i stället skapa långsiktighet
och förtroende mellan stat och kommun.
4. Regeringen bedriver en utmanande fördelningspolitik, som lägger de
tyngsta bördorna på dem som är sjuka, arbetslösa och handikappade.
Nu börjar faktamaterialet och utredningsrapporterna komma fram som
visar vad som blir följden av den politik ni driver.
- Klyftorna ökar mycket kraftigt under den här mandatperioden som en
följd av denna politik.
- Bidragsberoendet ökar kraftigt: 300 000 personer kommer genom rege-
ringens politik att hamna under socialbidragsnormen, men den siffran är up-
penbart en underskattning, för därtill kommer effekterna av arbetslösheten.
- Tjänstemännens disponibla inkomster minskar med nästan 3 %, och ar-
betarnas disponibla inkomster minskar med hela 6 %.
Herr talman! Det finns i alla partier - utom i Moderata samlingspartiet -
en majoritet som vill minska inkomstklyftorna. Men nu driver Moderaterna
igenom sin politik. Och Centern, Folkpartiet och kds gör inte motstånd -
tvärtom är ni med och aktivt genomför dessa orättvisor. Ni lägger bördorna
tungt på de arbetslösa, på de sjuka och på de handikappade.
Det måste bli ett slut på denna orättvisa politik. Det går aldrig att få upp-
slutning i det svenska samhället kring den ekonomiska politiken om ni miss-
sköter fördelningspolitiken på det sätt som nu sker. Det är därför som vi inte
kan acceptera de förslag till försämringar för de arbetslösa och symboliska
skattehöjningar för höginkomsttagarna som ni kommer dragande med. De
arbetslösa skall få försämringar på 1 000-1 400 kr i månaden. De som har
arbete och goda inkomster skall bara bidra med 148 kr. Är det allt ni orkar
med?
Det måste tvärtom stå klart att politiken går ut på att värna dem som har
det svårt och som är utsatta. Det måste också stå klart att alla som har arbete
och inkomster, och särskilt alla som har goda inkomster, tar en rejäl del av
bördan. Därför lägger vi fram förslag om en annan fördelning av bördorna
mellan olika grupper i samhället. Det är viktiga steg för att motverka de
orättvisor som den nuvarande politiken leder till. Lars Hedfors kommer se-
nare i debatten att utveckla dessa förslag.
Herr talman! Innan jag sammanfattar och avslutar, vill jag säga att jag stäl-
ler mig bakom de socialdemokratiska reservationerna. Jag vill särskilt yrka
bifall till följande reservationer: nr 1, 2, 4, 5, 9, 12, 19, 21, 22, 23, 24,25, 27,
35, 39, 40, 41, 43, 48, 49, 54, 55, 58, 59, 60, 65, 72, 74, 79 och 80.
Herr talman! Jag vill sluta med en uppmaning till företrädarna för de bor-
gerliga partierna. Jag vill be er att tänka efter vad följderna blir av er politik.
Jag vet, och ni vet, att denna politik leder till ännu högre arbetslöshet, till
social utslagning och till stora underskott i statens finanser.
Inser ni vilket slöseri det är med vårt lands viktigaste resurser, människors
vilja och förmåga att arbeta och skapa nya resurser? Inser ni vilka tragedier
det kommer att innebära för många människor?
Ni riskerar att nu göra om misstaget från i fjol. Kommer ni ihåg hur ni
talade om långsiktig politik och att väljarna skulle hålla ut? Minns ni hur det
gick? Alla såg att den ekonomiska politiken inte skulle hålla, men det tog
lång tid, alltför lång tid, innan ni erkände att den enda vägen var ett misslyck-
ande.
Det får inte ta lika lång tid att nu inse att det behövs en ny politik som
effektivt kan bekämpa arbetslösheten. Det vore utmanande om regeringen
skulle ligga och slappa i sommar, när arbetslösheten skjuter i höjden. Det
vore lika utmanande om riksdagens finansutskott skulle försättas i passivitet
under en period då den öppna arbetslösheten slår det ena dystra rekordet
efter det andra.
Jag vill därför deklarera att vi socialdemokrater - vilken dag som helst i
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
77
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
78
sommar - är beredda att infinna oss i finansutskottet för att där förbereda de
initiativ som måste tas i kampen mot arbetslösheten.
Ju förr ni accepterar detta erbjudande, desto bättre. Varje dag som får gå
i politisk passivitet är en förlorad dag, en förlorad dag för de arbetslösa och
för Sveriges ekonomi.
Låt oss hjälpas åt att sätta Sverige i arbete! Vi har inte råd med massar-
betslöshet. Sverige har råd att arbeta.
Anf. 76 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Statens lånebehov nästa budgetår bedöms bli någonstans i
storleksordningen 250 miljarder kronor. Om man slår ut det på personerna
här i Sverige blir det mer än 2 300 kr per person och månad som skall lånas
nästa budgetår. Gammal som ung - alla lånar vi alltså 2 300 kr per månad.
Så sent som 1998 bedöms underskottet i de totala offentliga finanserna bli
3,6 % av BNP. Förhoppningsvis har konjunkturen då vänt, så att vi är inne
i en betydligt mera gynnsam fas. Men man behöver inte ha någon högre ma-
tematisk utbildning för att kunna bedöma att detta inte går ihop.
Att spara sig ur krisen går inte, men vi måste spara där det går och samti-
digt sätta fart på de välståndsskapande krafterna. Det är det enda sätt på
vilket vi så småningom kan ta oss ur krisen. Då måste vi vara beredda att ta
ytterligare krafttag och gå vidare för att få ner räntorna. Nästa gång blir det
de heliga koma, var så säker.
När vi i Ny demokrati har diskuterat vårt motförslag till kompletterings-
propositionen med olika regeringspartier, har vi av företrädare för ett parti
fått höra: Det här är ju jättebra, förutom den biten. Sedan har vi talat med
företrädare för ett annat parti, och de har sagt: Det här är jättebra, förutom
den biten - och då har de menat en annan bit. Kvar blir inte så mycket.
Jag tror att regeringspartierna nu måste samla sig, tänka till och göra nå-
gonting åt även de heliga korna.
När vi i Ny demokrati den 22 april sade att budgetförstärkningen kommer
att beslutas i den storleksordning som regeringen aviserat i kompletterings-
propositionen, så var det noga övervägt. Det var också en chansning, efter-
som vi inte visste om vi skulle få något tillbaka. Vi gjorde den bedömningen
att det var det bästa för landet, och i stället för att sätta maximal press på
regeringspartierna, med den politiska osäkerhet som följer, stödde vi propo-
sitionen. Jag tror att detta är rätt unikt för ett oppositionsparti, och det är
också rätt sjyst mot regeringen. Vi hade ett bra läge för att sätta press på
regeringen och därmed driva igenom saker - var så säkra på att vi var med-
vetna om det!
Vi har till vår glädje sett att räntorna har gått ned sedan dess, trots en
tjurig riksbankschef, och allt har varit frid och fröjd i riksdagen.
Sedan följde förhandlingar med regeringspartierna. Dessa fick också för
första gången kallas förhandlingar, och så småningom kom vi överens. Vi
brukar också komma överens när vi sätter oss ned och diskuterar. Jag tänker
på riskkapital, fri radio, husläkare, m.m.
I vår uppgörelse med regeringspartierna ingår en försämring för högin-
komsttagare avseende grundavdraget. I tider som dessa måste alla dra sitt
strå till stacken. För höginkomsttagare innebär uppgörelsen att de får ca
1 760 kr per år i ökad skatt i två år. I krisens Sverige finns det många som får
göra betydligt större uppoffringar än höginkomsttagarna här får göra. Det
handlar om signalpolitik och vad som upplevs som rättvist. Det är ju så att
höginkomsttagare i regel klarar sig bättre genom lågkonjunkturen än lågin-
komsttagare.
I uppgörelsen med regeringspartierna ingår också en uppgörelse om hur
besparingarna i bostadssektorn skall ske. Det är ingen hemlighet att just
denna del i uppgörelsen är den som vi är minst nöjda med. Vi har inte för-
mått skapa en majoritet för en annan, motsvarande besparing. Det är litet
olyckligt, eftersom vi har många bra förslag.
Det vi har lyckats uppnå är att besparingen läggs ut över tre år. Särskild
hänsyn tas till bostäder av de senaste årgångarna, dvs. de med byggår 1988
och framåt, som har de högsta kostnaderna. Signalen till marknaden om att
vi kunnat enas är också bra och bidrar till att hålla räntorna nere. Hushållens
största utgifter, oavsett boendeform, är ju skatter och räntor.
Nu när vi är fler partier än någonsin i riksdagen är det viktigt att också
kommunikationen mellan partierna blir bättre än någonsin. Genom att
komma överens tidigt i behandlingen av ärenden kan vi fortsätta på den in-
slagna vägen och skapa majoritet för viktiga beslut. Nu har vi tagit vårt an-
svar för att nå samförståndsanda och skapa en majoritet i riksdagen. Det är
nu dags för regeringssidan att ta sitt ansvar - om man inom regeringen är
intresserad.
Ett tips till regeringen är att tidigt se till att få i gång en dialog med oss om
nästa budget. Vi kan redan nu lova att vi om så sker skall göra vårt yttersta
för att agera i samförståndsanda. Här har regeringen möjlighet att ta sitt an-
svar och agera så att det gynnar landet. Ta vara på den chansen!
Jag tror att det vore väldigt bra om partiöverläggningar kom i gång. Det
skulle gagna det långsiktiga politiska arbetet. Den tid då man ägnade sig åt
trams och vägrade prata med varandra var genant. Den tiden måste väl vara
förbi nu - men man kan aldrig vara säker. Vi har sett många exempel på
att den personliga prestigen går före landets väl och ett fungerande arbete i
riksdagen, så vi är långt ifrån säkra. Men vi har i samband med komplette-
ringspropositionen kommit en bit på väg.
Nu måste vi se framåt. Av uppgörelsen mellan regeringspartierna och So-
cialdemokraterna blev det inte så mycket kvar. Det förvånade mig litet att
Allan Larsson pratade om en tumme, eftersom det är precis vad som är kvar
av Socialdemokraternas uppgörelse med regeringen. Man har flytt ifrån
överenskommelserna om pensionsåldern och bostadssubventionerna. Det är
litet märkligt.
Vi har också fått höra att det av uppgörelsen om turistmomsen inte blev
så mycket, men det ger 10 000 jobb, och det ger folk en billigare semester.
Vi vill gärna göra mer och sänka tjänstemomsen. Det skulle ge jobb, riktiga
jobb.
Partiledaredebatten här i dag har visat att det inte är möjligt för regeringen
att komma någon vart med Socialdemokraterna. När det dessutom snart
vankas val blir det säkert ännu svårare.
Socialdemokraterna orkar möjligen med en mycket urvattnad kompro-
miss, men knappast mer. Budgetunderskottet är så stort att det krävs bespa-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
79
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
80
ringar. Vi har väntat under hela våren på att sådana skulle komma. Vad blev
det av dem? Det blev inte ens en tumme. Det är litet synd, eftersom breda
uppgörelser, som håller över flera mandatperioder, naturligtvis är det mest
eftersträvansvärda. Av Socialdemokraternas ekonomiska politik, som man
har dolt i det längsta, blev det som sagt bara skattehöjningar kvar. Om pro-
blemen kunde lösas med skattehöjningar skulle Socialdemokraterna ha löst
landets problem för länge sedan.
Budgetunderskottet kommer att vara fortsatt högt, och arbetslösheten
kommer att nå nya höjder. Så allt är långt ifrån frid och fröjd. Det vittnar
våra 34 reservationer och 13 särskilda yttranden om. Vi måste tydliggöra för
oss själva och för omvärlden hur vi skall ta oss ur krisen. Vi har nått en bit
på vägen, men vi måste gå vidare.
Det vilar ett stort ansvar på regeringen. Ni måste visa att ni mäktar med
att fatta nödvändiga beslut, som svider. Ni måste seriöst förhandla om era
resp, hjärtefrågor, och ni måste vara beredda att bjuda till mera.
Den ekonomiska politiken måste präglas av långsiktighet. I valrörelsen
blev vi närmast idiotförklarade för vår ekonomiska politik och för förslaget
om skattesänkningar och om 196 miljarder i besparingar på sex år. Nu är vi
nästan där. Ju längre tid som går, desto mer visar det sig att vi hade och har
rätt, på punkt efter punkt.
Gott ledarskap borde vara adelsmärke för regering och riksdag. I detta
ingår att, åtminstone i kristider, sänka partistöd, presstöd och organisations-
stöd. Det skulle kunna ge 2,8 miljarder redan nästa budgetår. Vi måste ta
i med hårdhandskarna mot politiska utnämningar. Fallskärmsavtalen i den
offentliga sektorn skall tas bort. Denna typ av signaler är oerhört viktiga för
att det skall skapas trovärdighet ute bland folk. Det kallas signalpolitik. Om
vi inte sänker partistödet och är beredda att ta vår del kan vi inte heller moti-
vera försämringar som drabbar folk.
Det måste löna sig att arbeta, och det måste finnas incitament att höja ef-
fektiviteten i produktionen. Det är också det som är mest primärt för folk.
De branscher där det i dag finns störst inslag av monopol eller oligopol är
bygg- och livsmedelsbranschen. Företagandet och de riktiga jobben måste
sättas i centrum. Politiker kan skapa ett bra klimat för de välståndsskapande
krafterna. Arbetslöshet beror på att det finns för få företag som ger jobb.
Detta är viktigt att komma ihåg.
Vi kan inte längre bara tala väl om ungdomarna. Nu måste vi göra något.
Alla vet att ungdomsarbetslösheten är större än arbetslösheten i övrigt. Det
borde vara tvärtom, även om vi givetvis önskar ha så låg arbetslöshet som
möjligt. Vi kan inte acceptera att arbetslösheten är större bland unga männi-
skor än bland andra. Ett steg i rätt riktning vore att se över de arbetsrättsliga
reglerna och förlänga provanställningstiden.
Behovsprövade barnbidrag skulle enligt vår modell ge en besparing på 3
miljarder. En omläggning av trafikförsäkringen ger 1 miljard redan nästa
budgetår och 6 miljarder budgetåret 1995/96. Definitionen av arbetsskada
bör stramas upp ytterligare. Det blir 1 miljard till. Lönegarantin är föremål
för omfattande bedrägerier. Detta borde man ha gjort något åt på direkten.
Bidragsfusket måste stävjas. Kontrollen är så gott som obefintlig i dag, i för-
hållande till de mycket stora belopp som betalas ut.
Biståndet: Sveriges långsiktiga biståndsmål bör vara 0,7 % av BNI. Det är
den nivå som FN rekommenderar. I dagens kärva läge bör dock biståndet
halveras till ca 0,5 % av BNI. Vi föreslår prioriteringar och en radikal om-
läggning av biståndets administration. Ett lägre bistånd i kronor räknat be-
höver inte betyda ett sämre bistånd. Det rör sig om 5,8 miljarder.
Trots att flyktingpolitiken har debatterats livligt under den senaste tiden
har det inte hänt så mycket. Det borde inte vara så svårt att begränsa anhöri-
ginvandringen till att omfatta nära anhöriga samt att ändra reglerna för för-
nyade ansökningar. Det senare är utrett av Per-Erik Nilsson, som tidigare
var JO. Flyktingpolitiken är gömd i en utredning som skall vara klar i mars
1995. Det är otroligt. Hemspråk och förläggningskostnader har vi pratat om
förut. Våra förslag när det gäller detta ger tillsammans 2 miljarder redan
budgetåret 1993/94.
En rationaliseringskommission bör tillsättas, med uppgift att utreda och
föreslå vilka verk och myndigheter som skall avvecklas och att i övrigt admi-
nistrera awecklingsverksamheten.
Företagen och jobben: Små och medelstora företag har svårt att få kredi-
ter. Riksbankens penningpolitik har varit direkt förödande för företagsam-
heten i Sverige. Regeringen måste utnyttja sitt ägarinflytande för att trycka
på riskkapitalbolagen, så att de fungerar som det var tänkt. Med anledning
av den låga kronkursen och de väntade exportframgångama bör Exportkre-
ditnämnden få tillstånd att utfärda exportgarantier till ett belopp av 100 mil-
jarder.
Så gott som alla företag har en gång varit små. I ett skede då landet ropar
efter idéer och åtgärder som kan främja den industriella tillväxten måste
bättre förutsättningar skapas för enskilda uppfinnare och små innovations-
företag att ta fram och utveckla nya idéer och produkter som kan ge fler rik-
tiga jobb i den sektor där vi som mest behöver nya jobb, nämligen i indu-
strin.
Skatter: Ny demokrati är ett skattesänkarparti. Det har pratats en del om
skattehöjningar under de senaste dagarna. Det är riktigt. Det handlar om en
tillfällig skattehöjning i två år. Men man måste se till en helhet, och då är vår
linje klar, nämligen att skatterna skall sänkas. Men det går inte att i alla lägen
utesluta att någon skatt någon gång måste höjas. Alltför höga skatter, som
vi fortfarande i allra högsta grad har, belastar den krympande privata sek-
torn hårt. Detta i kombination med de stora transfereringarna och den allt-
för stora offentliga sektorn bidrar starkt till dagens kris. Som jag sade tidi-
gare: om skattehöjningar hade varit mirakelmedicinen hade Sveriges pro-
blem varit lösta.
Jag hoppas att regeringen, trots att mycket återstår att göra, får en ange-
näm sommar med gradvis sänkta räntor och i alla fall några små tecken i skyn
på att vi är på väg åt rätt håll. Ta en ordentlig funderare på hur vi kan gå
vidare! Läs vår budgetmotion en gång till i hängmattan, och kom igen i höst
med bra förslag! Vi fortsätter gärna med samförståndsanda, under förutsätt-
ning att regeringen tar ett ökat ansvar och för en saklig diskussion med oss.
Vi har tagit första steget till samförstånd. Nu ligger bollen hos er, men ni får
räkna med att bjuda till litet tidigare nästa gång, om ni vill ha framgång i
fortsättningen med den ekonomiska politiken. Som sagt: vid nästa budgetbe-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
handling bör ni se till att tänka efter före. Då kan det nog fixa sig även nästa
gång.
Trevlig sommar!
Med anledning av det anförda vill jag yrka bifall till reservationerna 14,
17, 28, 29,36, 37, 45, 57, 62, 66, 69, 76 och 82, men självfallet står vi bakom
alla våra reservationer.
(Applåder)
Anf. 77 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Överläggningarna skulle fortsätta utan middagsuppehåll.
Anf. 78 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag är född på 50-talet. Det var den tid då välfärden växte
varje år. När vi fick TV hemma kunde jag vaije år höra hur Hans Majestät
Konungen vid riksdagens högtidliga öppnande konstaterade att tillståndet i
riket var gott. Och det var det nog då.
Men som ung ser man inte bara framstegen, utan också medaljens bak-
sida. Jag ville inte tillbaka till det klassamhälle mina föräldrar föddes i, men
jag ville inte heller bidra till att cementera de stela strukturer som socialde-
mokratin byggt upp.
Som tur var behövde jag inte välja mellan dessa två alternativ. Jag kunde
i stället välja den nya vänster som växte fram på 60-talet - en ny vänster som
stod för solidaritet men också för en vision om ökad frihet.
Herr talman! Jag växte upp under rekordåren. Dagens ungdom tvingas
växa upp i en tid av minskande förväntningar. När jag började jobba i riksda-
gen 1988 var arbetslösheten nästan obefintlig. Året efter hade den offentliga
sektorn ett finansiellt sparande på 66 miljarder. Det rådde högkonjunktur.
Sverige angavs som ett positivt exempel i internationell ekonomisk debatt.
I dag är bilden den motsatta med en öppen arbetslöshet kring 7 % och
galopperande underskott. Ekonomin uppfyller läroböckernas definition på
depression. Sveriges statsfinanser är i ett sådant skick att italienska ekono-
mer tröstar sig med att man i Italien i vaije fall inte har en sådan spagettieko-
nomi som i Sverige.
Just nu rör sig Sverige bakåt med Bildt - tillbaka mot de nivåer för trygg-
het och välfärd som var gängse på 60-talet. I sådana tider längtar människor
efter en ny regering.
Men det är ingen saklig debatt att påstå att alla problem beror på Bildt.
För mig är det ingen trovärdig lösning att i praktiken längta tillbaka till Er-
lander, eller konstatera att Wigforss vann över Ohlin. Tiderna förändras,
och med dem också förutsättningarna. Nya tider kräver nya lösningar.
Man behöver inte välja mellan dagens högerradikalism och en socialde-
mokratisk reprispolitik - ett slags vänsterkonservatism. Det finns en möjlig-
het att forma ett vänsterradikalt alternativ även på ekonomins område.
Att ställa upp ett radikalt vänsteralternativ är nödvändigt, men det är inte
82
nödvändigtvis lätt. Det innebär att man måste förena det som är kortsiktigt
lämpligt med det som är långsiktigt uthålligt.
En radikal vänster erkänner att det inte finns några ”kvickfix”-lösningar
på Sveriges ekonomiska problem. Vi inser att vi lever i en alltmer internatio-
naliserad värld.
En radikal politik måste behandla väljarna som medvetna människor med
förstånd att prioritera och välja. Det är få som egentligen tror på den röde
tomten eller den blå fen.
Visst kan man snabbt få ner arbetslösheten från dagens rekordnivå på i
praktiken 12 %. Men det långsiktiga priset blir sannolikt högt.
Jag påstår inte som Socialdemokraterna gjorde i januari att mitt parti har
ett alternativ som kan få ner den öppna arbetslösheten till 3 %. Men jag på-
står att vi har ett alternativ där arbetslösheten blir lägre än med den politik
som regeringen för.
Visst kan man som regeringen lova låga skatter och låg inflation, men pri-
set för en sådan extrem EG-anpassning i form av arbetslöshet och sociala
konflikter blir alltför högt.
Visst kan man som regeringen ge exportindustrin någon form av ekono-
misk ”elterapi” via sänkt energiskatt, slopad dubbelbeskattning, sänkta ar-
betsgivaravgifter, och flytande krona samt en allmänt företagsanpassad poli-
tik. Men om det sker till priset av en tvådelad ekonomi, där det går bra för
exportindustrin men dåligt för svenskarna, då är priset för högt. Om skatte-
subventionerna finansieras med accelererande besparingar i kommunsek-
torn, då är priset för högt.
Herr talman! Att fortsätta skära ner i kommunsektorn innebär ingen sam-
hällsekonomisk vinst. Det innebär bara att man flyttar underskott från kom-
mun och statsbudget till arbetslöshetskontot, arbetsmarknadsfonden. Det är
att fylla hål med hål.
Det innebär bara att man slår sönder arbetsmarknaden för kvinnorna.
Sparvinsten är obefintlig men förlusten av vård, omsorg och utbildningskva-
litet är oerhört stor.
Därför säger vi att det måste bli stopp på de stora indragningarna. Vi
måste stoppa utflödet från arbete till arbetslöshet. Därför kräver vi att det
inrättas vad vi kallar en kommunakut för de mest utsatta kommunerna.
Men den radikala vänstern säger samtidigt att den offentliga sektorn
måste demokratiseras. Just nu demonstrerar folk för den offentliga sektorn.
Herr talman! I min hemstad Uddevalla är vi hårt prövade. Vi har mist
4 000 industrijobb. Där slår man nu mot den kommunala sidan. Det folkpar-
tisfyrda landstinget lägger ner sjukhus. Men många inser att det inte går att
fortsätta på den här linjen, t.o.m. Köpmannaföreningen i min hemstad inser
det. Den stänger butikerna för att människor skall få tillfälle att protestera.
Men man demonstrerar inte för byråkrati och köer utan för en förnyad och
effektiv gemensam sektor.
Herr talman! Jag erkänner att regeringen har rätt när man säger att Sve-
rige har ett högt skatteuttag. Därför är de så viktigt att skatterna tas ut på
ett rättvist sätt.
Samtidigt vore det befriande om regeringssidan - Per-Ola Eriksson, Anne
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
83
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
84
Wibble eller Lars Tobisson - vid dagens debatt kunde erkänna att hushållens
finansiella sparande nu är för högt ur konjunktursynpunkt.
Jag erkänner att budgetunderskotten är en realitet De måste bekämpas
genom minskad arbetslöshet men också genom utgiftsreduceringar. Det be-
hövs besparingar. Men besparingar t.ex. inom socialförsäkringssektorn eller
på bostadssubventionerna förutsätter en aktiv fördelningspolitik.
Och det är direkt uppseendeväckande att diskutera kostnadskrävande och
ideologiskt bestämda reformer som vårdnadsbidrag samtidigt som under-
skotten växer. Att diskutera införandet av ett vårdnadsbidrag samtidigt som
kommunerna avskedar kvinnorna är möjligen logiskt, men det är ett direkt
slag mot jämställdheten.
Jag inser att budgetunderskotten är så stora att de också kräver väsentliga
inkomstförstärkningar - i klartext innebär det skatteskärpningar. Att påstå
något annat är att förlita sig till ideologiska föreställningar, eller möjligen
mycket skakiga kalkyler från Lindbeck.
Men det gör regeringen i Sverige och vidhåller sitt tal om strategiska skat-
tesänkningar för kapital, sparande och företag. Praktiken visar att det enda
som tar fart med den politiken är budgetunderskotten.
Vi i Vänsterpartiet vet att det behövs en stark industri. En stark industri
gynnas av stabila spelregler. Men ökade konflikter skapar inte stabila förhål-
landen. Därför är det improduktivt av regeringen att försöka slå sönder ar-
betsrätten.
Jag vet att det är i industrin som flest jobb har gått förlorade. Därför före-
slår Vänsterpartiet ett marginellt sysselsättningsstöd - i den meningen att vi
kan få ökad sysselsättning i industrin - med nedsättning av arbetsgivaravgif-
terna med 20 % för nyanställningar. Det kanske inte är många som har ob-
serverat det här förslaget, men det är ett kreativt och konstruktivt förslag.
Vi föreslår att industrin får möjlighet till ett utbildningsstöd på 90 kr i tim-
men för kompetenshöj ande utbildning.
Här går regeringen i motsatt riktning. Man sänker faktiskt det bidrag som
utgår. I dag finns det 40 kr plus en extra femtiolapp till industrin. Detta sän-
ker man i praktiken från regeringssidan till 60 kr per timme. Det är en felak-
tig politik. Den är skadlig för svensk industri. Vi får vara så odogmatiska
från Vänsterns sida att vi går med på att ge ett direkt riktat stöd till industrin
för att öka sysselsättningen i industrin.
Angående finanspolitiken vågar jag som radikal vänsterpartist erkänna att
regeringen har rätt - här har fru Wibble rätt - när den varnar för en lössläppt
finanspolitik, t.ex. genom ofinansierade momssänkningar i syfte att sätta fart
på efterfrågan.
Om det vore som så att den offentliga sektorn, kommun och stat, hade ett
positivt finansiellt sparande och hushållen ett negativt sparande, vore jag
den förste att plädera för allmänna momssänkningar i en lågkonjunktur.
Men nu är det ju inte så. Nu råder det motsatta förhållandet, att hushållen
spar och offentlig sektor gör nedskärningar i brist på pengar.
Vi i Vänsterpartiet säger: Höj inkomstskatten med 15 miljarder och för-
dela pengarna så att de som har mest får betala mest. Använd dessa pengar
för att sänka momsen.
Då är vi säkra på att en fördelningspolitiskt riktig omfördelning sker, en
omfördelning som behövs som kompensation för Socialdemokraternas skat-
tereform och borgarnas nedskärningar.
Herr talman! När Allan Larsson redogör för de dåliga fördelningseffek-
terna som Finansdepartementet har räknat fram, bör man påminna sig om
att utredningen sade att detta slår lika fördelningspolitiskt snett som Social-
demokraternas skattereform, udda och jämnt kvitterat.
Om man genomför den skatteväxling som vi föreslår, tror jag att det också
leder till att folk med goda inkomster kommer att dra ned något på sitt spa-
rande, medan människor som lever under knappa omständigheter kan öka
sin konsumtion något. Då stimuleras efterfrågan, då säljer man mer och då
skapas fler jobb.
Jag ställer inte ut några löften här i dag om ett antal tusen nya jobb. Men
jag är hundraprocentigt säker på att det blir fler jobb med den politiken jäm-
fört med en skattesänkning för hotellvistelse.
Herr talman! Det finns enstaka moment i detta betänkande som går i rätt
riktning. Det gäller bl.a. beslutet om en utredning av fastighetsmarknaden.
Men det gäller framför allt mom. 75 och 76. Finansutskottet går i mom. 75
Vänsterpartiet delvis till mötes när det gäller att slopa grundavdraget vid
högre inkomster.
Jag har personligen lagt ned ett stort jobb i denna fråga. Jag har tillämpat
principen att det bästa inte får bli det godas fiende. Nu går utskottet oss del-
vis tillmötes. Man har valt en sämre metod för sänkt grundavdrag än den vi
har drivit sedan 1990, men man har följt vår idé om sänkt grundavdrag vid
högre inkomster.
Det är något av ett ödets ironi att det är under borgerliga regeringar som
vi i Vänsterpartiet har fått gehör för två av våra grundläggande skatteidéer:
sänkt moms på mat hösten 1991 och minskat grundavdrag vid högre inkoms-
ter våren 1993. Detta är något ironiskt.
I mom. 76 föreslår utskottet att riksdagen skall sänka momsen på resor.
Den viktigaste delen i den s.k. turistmomsen är ju resemomsen. Men de
flesta som reser är ju inte turister. De flesta resor är arbetsresor. Att sänka
resemomsen ger inte många jobb, om ens några. Men det är en miljöpolitiskt
riktig åtgärd. Det gynnar kollektivresandet. Ny demokrati har inget stort
miljöengagemang, men i detta fall har särintresset faktiskt lyckats med att
stärka miljöintresset. Det är en ej avsedd effekt, men det är bara att notera
med tacksamhet.
Detta visar att en radikal vänster kan påverka genom argument och folk-
opinion. Jag vet att våra yrkanden inte kommer att vinna majoritet vid da-
gens voteringar. Men vi kommer att fortsätta att bilda opinion genom en sak-
lig argumentering för det vänsteralternativ som har redovisats i meningsytt-
ringen till detta betänkande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till meningsyttringen under mom. 2, 6, 7, 74,
75, 77, 78 och 120.
Jag skall överskrida min taletid med någon minut, men jag skall inte bli
mer långrandig än tidigare talare. Men jag skall ändock försöka att samman-
fatta de många punkter som jag har tagit upp i anförandet.
Herr talman! Jag har en huvudtes: det är dumt att fortsätta att skära ned
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
85
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
86
kommunal konsumtion. Det blir bara fler arbetslösa. Man sparar inga
pengar. Man flyttar bara underskott. Vård, omsorg och skola blir sämre.
En andra tes som jag har är att det i denna riksdag och i detta land behövs
en radikal vänster.
Det var den tredje vägens politik som ledde till dagens kris. Den enda vä-
gens politik fördjupade krisen. Men det är inte heller någon idé att tillämpa
något slags socialdemokratisk reprispolitik eller vänsterkonservatism.
De två viktigaste problemen är arbetslösheten och budgetunderskottet.
Lösningen kräver inkomstförstärkningar och besparingar. För att klara detta
är det oerhört viktigt att driva en hård fördelningspolitik.
Det är sedvanligt att avsluta med några frågor. Jag vill fråga Socialdemo-
kraternas företrädare Allan Larsson var ni socialdemokrater egentligen står
i frågan om den kommunala ekonomin. Allan Larsson talar om rundgången,
men jag har läst Socialdemokraternas motion och jag kan inte förstå vad man
egentligen tycker om det sparprogram som fru Wibble har presenterat. Jag
kan inte läsa ut detta ur motionen. En kritik riktas från talarstolen. Men vad
är Socialdemokraternas alternativ? Vi säger att kommunal konsumtion skall
få öka med två procentenheter under 90-talet. Fru Wibble säger nej. Men
vad säger Socialdemokraterna?
Varför stöder inte regeringen våra förslag om sänkta arbetsgivaravgifter
för nyrekrytering inom industrin? Varför går ni inte på vår linje som innebär
90 kr i utbildningsstöd för industriföretag.
Min sista fråga till denna kammare gäller budgetunderskottet, som alla
säger är gigantiskt. Samtidigt säger man från många håll med stolthet: Skat-
tetrycket har minskat. Förr var det 57-58 % och nu är det 48 % eller 47 %.
Man är stolt. Men sedan förstår man inte varför det har blivit ett budgetun-
derskott. Varför inser ingen i denna kammare att det tör hända finns ett rakt
samband mellan den sänkta skattekvoten och de växande budgetunderskot-
ten?
I det privata är jag lärare, herr talman. Mina grundskoleelever skulle tro
att den som minskar sina inkomster med över 100 miljarder kanske får pro-
blem med budgetbalansen.
Anf. 79 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag lyssnar alltid på Lars Bäckströms inlägg här i riksdagen
med stort intresse. Det är trevligt att han deltar i denna finansdebatt.
Jag skall gärna svara på hans direkta fråga. Vår bedömning är att utrym-
met för en kommunal konsumtion, med den politik som nu bedrivs, är utom-
ordentligt begränsat. Därför lägger vi i vår politik tyngdpunkten på att vända
utvecklingen. I år minskar produktionen med 20 miljarder. Det gör oss alla
fattigare. Vi måste därför börja med att få i gång produktionen och få ned
arbetslösheten. Då får vi också ökade resurser för gemensamma och en-
skilda behov. Det är därför tyngdpunkten i vår politik inte ligger i att fördela
resurser som inte finns, utan i att få fram de resurser som behövs.
Jag vill samtidigt, herr talman, göra ytterligare ett par reflektioner med
anledning av Lars Bäckströms inlägg. Jag tycker att det var intressant att
höra att Lars Bäckström nu, när de östliga förebilderna inte längre finns,
tänker utveckla en ny syn på den ekonomiska politiken. Det var inte så
mycket som vi fick klarhet om i dag, men jag hoppas att Lars Bäckström
kommer tillbaka till riksdagen och låter oss få del av ljuset och sanningen,
när han så småningom har funnit detta.
På en punkt vill jag invända mot Lars Bäckströms resonemang och Väns-
terpartiets påstående att den politik som denna regering för skulle vara en
EG-anpassning. Jag hävdar att det inte alls har med EG att göra. Det finns
inte några som helst anledningar att föra en arbetslöshetspolitik i Sverige,
därför att vi ansöker om medlemskap i EG.
Inom EG är det tvärtom så, att Sverige uppfattas som intressant och at-
traktivt beroende på våra tidigare erfarenheter av att utveckla en bättre
fungerande arbetsmarknadspolitik.
Jag kan nämna att EG-kommissionen för några veckor sedan gjorde ett
uttalande där man klargjorde sin syn på arbetslösheten som en huvudfråga.
I linje med den diskussion som vi från nordisk sida har fört med EG-parla-
mentet och med EG-kommissionen angavs också att man har som mål att
under 9O-talet halvera arbetslösheten. Det är intressant att man i Europa nu
spänner krafterna för att komma till rätta med de problem som under 80-
talet uppstod genom en felaktigt förd politik.
Om Sverige skall bedriva EG-anpassning handlar det om att sätta upp ett
minst lika ambitiöst mål. Problemet är att den svenska regeringen nu för en
politik som gör att Sverige kommer att bli en randstat när det gäller kampen
mot arbetslöshet. Detta är det olyckliga.
Jag tror att Lars Bäckström skulle gagna debatten genom att skilja på vad
som är innebörden i politiken i EG och i Sverige.
Anf. 80 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Ja, vi skall skilja på Europa och EG. Jag använde formule-
ringen ”en extrem EG-anpassning”. Den politik som regeringen för är inte
påtvingad av EG. EG kräver den inte. Vi har en regering, som försöker vara
mer katolsk än påven. Man försöker frivilligt anpassa sig och visa att man är
bäst i klassen. Men det är inte alltid bäst att vara bäst i den klassen. Det
är riktigt att det finns krafter inom EG, t.ex. inom EG-parlamentet, som
kritiserar Maastrichtfördraget. Mettenrapporten som antogs av EG-parla-
mentet innehåller en hård kritik mot de konvergenskriterier som sattes upp
i Maastricht. Men denna regering är mer katolsk än Maastricht. Det kritise-
rar jag. Regeringen gör sig själv en otjänst, när den försöker föra in Sverige
i EG på detta sätt. Däri har Allan Larsson rätt.
Allan Larsson har också rätt, när han säger att man skall fördela de resur-
ser som man har. Då säger jag att det inte är välbetänkt att föra över pengar
från offentlig ekonomi till privata hushåll ofinansierat, när man har stora un-
derskott. Dessa pengar kan lika gärna, t.ex. ganska troligt, länkas av i ett
ökat hushållssparande, som redan är onödigt stort.
Det är riktigt, Allan Larsson, att jag har omprövat ståndpunkter i mina
dagar. Jag har aldrig varit anhängare av östekonomierna. En sak har jag
ibland sagt, nämligen att jag velat ha mer jämlikhet och velat gå fortare fram
än Socialdemokraterna. Men i dagens ekonomiska debatt vill jag inte gå for-
tare fram på den väg som Socialdemokraterna anvisar. Jag vill ha en annan
väg.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
87
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
88
Ibland har jag tyckt att mitt parti har kommit med överbud, Allan Lars-
son. Men tro mig; jag är oerhört uppriktig i dag. Nu tycker jag att ni står för
överbuden. Men jag tror att vi skall kunna komma överens i framtiden. Vi
har omprövat vår ståndpunkt. Det finns människor hos oss som har drivit
en linje, som har försvårat diskussionerna mellan Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet. Jag tillhör inte dem. Min förhoppning är att vi efter nästa val
skall kunna tillsammans utforma en majoritet. Utan oss är ni hänvisade till
hoppet om egen majoritet, vilket ni själva knappast torde räkna med. Då
måste ni lyssna på radikala vänsterpartister som jag, som t.o.m. tar hänsyn
till statsfinanserna och säger att en lössläppt finanspolitik kanske inte är så
välbetänkt just nu.
Anf. 81 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det var intressant att höra att Lars Bäckström inte vill gå
fortare fram än vi socialdemokrater. Vårt alternativ handlar framför allt om
två saker: att få bryta nedgången i produktionen och vända den till en ökning
av resurserna som räcker för enskilda och gemensamma behov. Det är rik-
tigt, Lars Bäckström, att vi har högre ambitioner än Vänsterpartiet och rege-
ringen har. Vi tror att det är bra för Sverige och Sveriges folk att vi använder
den väldiga kapacitet som landet har för att producera i stället för att betala
ut bidrag till arbetslösa.
Det är också riktigt att vi har höga ambitioner när det gäller att bekämpa
arbetslösheten. Det har vi angivit, och vi skäms inte för det. Vi är stolta över
att vi vill gå snabbare fram än både regeringen och Vänsterpartiet.
Anf. 82 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har arbetat i riksdagen bara sedan 1988, men jag har
länge ägnat mig åt politik, och jag blir inte imponerad av enkla skolvalsknep
som att säga att vi socialdemokrater har högre ambitioner än ni i Vänsterpar-
tiet när det gäller arbetslösheten. Allan Larsson må förstå att det inte var
det jag menade. Jag tycker att ni för en inte oansvarig men alltför lössläppt
finanspolitik. Hushållen har ett högt finansiellt sparande. Då är det inte rim-
ligt att öka underskottet i statsfinanserna och bara föra över det på chans till
hushållen och se vad som händer.
I vårt parti säger vi: Finansiera momssänkningarna. Ni hävdar ju: Bara
man sänker skatten, kan man få fart. Men det var vad Moderaterna sade
1991. Det är en alltför stor chansning att tillgripa ofinansierade momssänk-
ningar. Vi säger: Låt bli att dra in pengar från kommunsektorn. I era hand-
lingar och motioner kan man inte utläsa vad ni anser om kommunsektorn.
Ni håller vackra tal om att man inte skall tillämpa rundgång i kommunsek-
torn, men ni anvisar inga pengar till kommunsektorn. Jag tycker att man,
om man driver en linje, skall anvisa medel för att finansiera det hela. Men
jag vill inte skapa ett ännu större budgetunderskott. Vi har inte råd med flera
chansningar. Ni förlitar er på dynamiska effekter med er politik. Så sade ni
beträffande skatteomläggningen. Det skulle ordna sig med dynamiska effek-
ter, om inte pengarna räckte till. Men det fungerade inte, och varför skulle
det fungera denna gång? Jag kanske inte är så radikal. Jag kanske är gam-
maldags. Men jag tycker att debet och kredit skall gå ihop, särskilt när un-
derskottet är så stort som det nu är. Därför finansierar vi vår politik. Då kan
ni bjuda över oss. När regeringen säger 100 miljarder kronor till infrastruk-
turen, säger ni 200 miljarder. Ni finansierar med tillväxten. Men om tillväx-
ten uteblir, Allan Larsson, hur skall ni då klara det?
Vi vill faktiskt driva en mer ansvarsfull ekonomisk politik, och vi säger
därför: Låt bli att göra neddragningar i kommunsektorn. Tänk om Allan
Larsson kunde säga i denna debatt att Socialdemokraterna tillsammans med
Vänsterpartiet skall försvara kommunsektorn under 1990-talet mot de ned-
dragningar som regeringen planerar och anvisa pengar för detta. Det vore
befriande. Men våra ambitioner när det gäller att bekämpa arbetslösheten
och att driva fördelningspolitik tror jag faktiskt är lika stora som regering-
ens. När det gäller fördelningspolitiken torde vi ha större ambitioner än So-
cialdemokraterna. Det visar praktiken.
Anf. 83 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Trots problemen med de offentliga finanserna är Sverige
ändå ett rikt land. Möjligheterna överträffar faktiskt problemen. Alla har vi
därför ett ansvar för att skapa optimism och framtidstro i vårt samhälle. Nu
tänds det också allt fler ljus, och de positiva signalerna för svensk ekonomi
blir allt fler. Företag planerar investeringar och hemtagning av industripro-
duktion. Exporten ökar och industriföretagens lönsamhet förbättras.
För en tid sedan läste jag i en tidning, som jag fick i min hand, om en
företagare i Jämtland vid namn Frans Bergstrand. Han är VD för Jämtela-
mell i Stugum. Han säger: ”Orderingången är lovande nu och nya kunder är
på gång. Dags att vara optimist efter hårda år.”
Nyss sjönk också räntorna. Det lägger ytterligare en grund för en positiv
ekonomisk utveckling. Det har funnits och det finns fortfarande mörka
moln, men vi skall komma ihåg att det under de senaste två åren har fattats
en rad viktiga politiska beslut av strategisk betydelse, vilka kommer att
återge Sveriges befolkning både framtidstro och nya möjligheter.
Jag lyssnade med spänt intresse på Allan Larssons inledningsanförande i
den förhoppningen att jag på någon punkt skulle kunna se visioner och fram-
tidstro spira fram vid sidan av den kritik i vanlig bemärkelse som Allan Lars-
son brukar stå för. Men jag fann ingenting.
Även om det finns problem i politiken måste vi, oavsett positioner och
även i regeringsställning, orka att lyfta fram såsom något positivt det som
ändå sker i Sverige. Vi måste ta vara på utvecklingsmöjligheterna, de fina
signalerna, och inte bara lyfta fram det dystra. Det är beklämmande att en
sådan politiker som Allan Larsson aldrig förmår lyfta sig över dysterheten
och problemen.
Politiken behöver optimister. Politiken behöver dem som skapar framtids-
tro. Politiken behöver mindre av dysterkvistar och mer av opitimister.
Om Hans Gustafsson hade hållit det socialdemokratiska inledningsanfö-
randet i denna debatt, är jag övertygad om att vi hade fått se mer av visioner,
optimism och framtidstro. Jag tror att det är det som behöver skapas oavsett
vilken position vi har.
Herr talman! Finansutskottet ställer sig bakom de mål och den inriktning
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
89
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
90
av den ekonomiska politiken som regeringen har föreslagit. Det gäller både
på kort och på lång sikt.
Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att man genom
en god tillväxt skall bygga en långsiktigt stabil grund för välfärden och för
sysselsättningen. Det innebär också att den ekonomiska politiken skall präg-
las av ansvar för kommande generationer.
Vi måste skapa ett bra företagsklimat, och vi måste ge företagen svängrum
och låta fler företag känna att vi är på rätt väg. Vi måste skapa investerings-
vilja för att kunna bekämpa arbetslösheten. Långtidsarbetslösheten är för
många människor kanske det mest allvarliga. Därför måste i första hand den
förhindras. Genom kraftfulla insatser skall vi vidta åtgärder för att ge ungdo-
mar arbete eller utbildning.
Vi skall bibehålla en låg inflation. Jag noterade att Allan Larsson sade att
vi skall ha prisstabilitet på god europeisk nivå. Men han sade aldrig vilken
nivå det är. Jag vill fråga honom: Har vi för låg inflation i Sverige, eller har
Allan Larsson andra mått i fråga om inflationen?
Vi måste minska underskottet i de offentliga finanserna genom olika bud-
getförstärkningar och vidta åtgärder som främjar både en uthållig ekono-
misk tillväxt och en sund ekonomisk utveckling. På det sättet kan vi med-
verka till att skapa låga räntor i vårt samhälle.
En låg bestående inflationstakt skapar faktiskt förutsättningar för lägre
räntor och en rättvis fördelningspolitik. Visst vill vi främja sparande och hus-
hållning i stället för slösande och misshushållning.
Alltför länge har kortsiktigt ekonomiskt tänkande gått ut över miljön och
naturresurserna. Nu måste balansen mellan ekonomi och ekologi säkras.
Med en offensiv miljöpolitik kan vi åstadkomma en uthållig ekonomisk ut-
veckling. Även tidigare talare i partiledardebatten var inne på detta tema,
och jag skall därför inte vidareutveckla detta mer än så.
Det är också nödvändigt att den ekonomiska politiken tar till vara utveck-
lingskraften i Sveriges alla regioner. Oavsett om det är stadsbygd eller lands-
bygd, norr eller söder, måste vi skapa likvärdiga förutsättningar för arbete,
utbildning, företagande, kommunikationer, välfärd, osv.
Den ekonomisk-politiska linje som regeringen och regeringspartierna har
stakat ut har varit trovärdig och redan gett många positiva resultat, bl.a.
sänkta räntor. Riksbanken har kunnat sänka marginalräntan, vilket har in-
neburit en välkommen räntesänkning i stort. Andra talare kommer säkert
senare i debatten att utveckla detta. De korta räntorna har gått ned. Sänk-
ningarna har också haft genomslagskraft på de långa räntorna och bostadslå-
neräntorna. Det visar att vi på flera sätt är på rätt väg.
Lägre räntor stimulerar till nya investeringar, vilket innebär ökad tillväxt,
nya arbetstillfällen och billigare bostadslån.
Herr talman! Genom en rad olika åtgärder bygger vi nu grundfundamen-
ten för ett konkurrenskraftigt Sverige inför 2000-talet. Genom en rad till-
växtskapande åtgärder stärker vi näringslivets konkurrenskraft. Vi gör bety-
dande satsningar på nya vägar, järnvägar, kommunikationer och telekom-
munikationer.
Antalet utbildningsplatser inom såväl gymnasieskola som universitet och
högskolor utökas mycket kraftigt. Forskningen har fått ökade resurser. En
allmän stärkt kompetens förser vår viktigaste resurs, det mänskliga kapita-
let, med goda kunskaper för att Sverige fortsättningsvis skall vara en fram-
gångsrik välfärdsnation. Det är vår förmåga att ta till vara och utveckla män-
niskors kunskap och kompetens som kommer att bli avgörande för landets
konkurrenskraft. Nu investerar vi i kompetens och bättre konkurrenskraft.
Den allvarligaste konsekvensen av dagens lågkonjunktur är utan tvivel
den höga arbetslösheten. Därför görs också omfattande arbetsmarknadspo-
litiska insatser för att ge människor arbete eller utbildning i stället för kon-
tantbidrag. Regeringen har valt arbetslinjen.
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till arbetsmarknadspolitiskt
åtgärdsprogram. Tillsammans med de åtgärder som föreslogs i budgetpropo-
sitionen i januari kan 400 000 människor erbjudas arbete eller utbildning i
vårt land.
Unga människor, som är på väg ut i sitt yrkesverksamma liv, har i dag ty-
värr svårt att finna en plats på den ordinarie arbetsmarknaden. Därför är det
riktigt att arbetsmarknadspolitiken inriktas på att prioritera bekämpningen
av ungdomsarbetslösheten.
Ungdomspraktikplatserna, som infördes för ett år sedan, har haft stora
framgångar. Finansutskottets majoritet har därför ställt sig bakom regering-
ens förslag om fortsatt och utökad ungdomspraktik.
Socialdemokraterna ställer sig dess värre vid sidan av och förespråkar åt-
gärder som gör att färre ungdomar får del av de arbetsmarknadspolitiska åt-
gärderna. Därför måste jag fråga Socialdemokraternas talesman Allan Lars-
son: Varför vill ni inte att så många ungdomar som möjligt skall få praktisk
yrkeslivserfarenhet och en möjlighet till framtida arbete? Och varför föror-
dar ni dyrare alternativ, när man på det sätt som regeringen har föreslagit
kan få fler människor i utbildning och arbete?
Finansutskottet föreslår en sänkning av momsen på turism och person-
transporter. Det kommer att få stor betydelse för sysselsättningen. Det kom-
mer att bidra till att nya arbetstillfällen skapas inom turistnäringen i hela
landet. Inte minst ungdomar kommer att kunna beredas arbete. Det kom-
mer att ha stor betydelse för regionalt utsatta områden. Precis detta föreslog
Centern inför 1991 års val.
Förslaget om sänkt moms på persontransporter har också en klar miljö-
profil. Kollektiva transporter blir billigare. Här får vi också en mycket tydlig
miljöprofil. Jag noterade med tillfredsställelse att Lars Bäckström just
gjorde markeringen att detta var ett miljöpolitiskt riktigt instrument.
I den s.k. krisuppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna be-
stämdes att bostadssubventionerna skulle minskas med 3 miljarder kronor.
Finansutskottet redovisar i betänkandet hur det skall ske. I motsats till upp-
görelsen med Socialdemokraterna, som innebar att besparingen skulle ge-
nomföras 1994, fördelas nu besparingen på tre år. För 1994 blir besparingen
bara 0,5 miljarder kronor, och den resterande delen fördelas på 1995 med 1
miljard kronor och på 1996 med 1,5 miljarder kronor. Ändå avvisar Social-
demokraterna detta förslag. Är det avståndet till valet, närheten till valet
eller oviljan att ta ansvar som har varit vägledande?
Med de väsentligt lägre räntor som vi nu ser, är det en rimlig avvägning
som utskottet har gjort i detta sammanhang. Genom att utskottet också har
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
91
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
92
ställt sig bakom den aviserade besparingen för 1997 och 1998 är villkoren
för den framtida utvecklingen av räntebidragen kända för flera år framöver.
Därmed har vi en viktig signal till bostadsmarknaden.
För att få en bred acceptans för de åtgärder som måste vidtas när ekono-
min skall saneras är det viktigt att bördorna fördelas rättvist mellan olika
grupper. Åtgärderna får inte drabba lågavlönade mer än högavlönade. Vi
måste alla, efter förmåga och efter inkomst, vara med och dela på bördorna.
Därför har utskottets majoritet föreslagit en justering av grundavdraget på
inkomster över den s.k. brytpunkten vid statlig inkomstskatt.
Förslaget att slopa grundavdraget vid den statliga taxeringen är ett sätt att
fördela bördorna rättvist. Justeringen av grundavdraget rubbar inte grund-
dragen i skattereformen, men den innebär att skiktgränsen för statlig in-
komstskatt sänks med 8 800 kr, vilket innebär en inkomstförstärkning till sta-
ten på ca 2 miljarder kronor.
1980-talets spekulations- och inflationsekonomi skapade mycket stora
orättvisor, som vi i dag ser många exempel på, och omfördelade på ett
mycket godtyckligt sätt förmögenheterna i samhället mellan individer, hus-
håll, företag och regioner.
Nu tvingas vi städa upp efter 1980-talets misslyckanden. Det innebär på-
frestningar för många grupper. Därför är de fördelningspolitiska effekterna
som följer i spåren på 1980-talets inflationsekonomi viktiga att följa. Finans-
utskottet har därför beslutat att av regeringen begära en kontinuerlig analys
av de fördelningspolitiska effekter som måste följa på de olika åtgärder som
måste sättas in för att rätta till 80-talets ekonomiska misslyckanden.
Den ekonomiska politiken måste vara långsiktig. Den får inte styras av
veckovisa eller tillfälliga opinionsvindar. De kortsiktiga åtgärderna för att
lösa finanskrisen, den låga inhemska efterfrågan och arbetslösheten måste
stå i harmoni med de långsiktiga målen för att minska budgetunderskottet.
Därför tycker jag att det är ogenomtänkt att, som socialdemokraterna gör,
föreslå betydande stimulansåtgärder som innebär ökade offentliga utgifter
av gammaldags modell. Socialdemokraterna och deras ekonomiska tales-
man har inte precis visat prov på nytänkande i det här sammanhanget. Eller
menar man att vi har för lågt budgetunderskott? Vi har tidigare ibland i de-
batten hört att budgetunderskottet är för högt. Skall man dra en slutsats av
det förslag som socialdemokraterna har lagt fram, måste det vara att man nu
menar att budgetunderskottet är för lågt.
Kortsiktiga stimulansåtgärder, som generell momssänkning, innebär att vi
måste låna mer för att konsumera mera. Det är varken vårt budgetunder-
skott, statsskulden, miljön eller kommande generationer gagnade av. En
sänkt moms innebär stimulans av konsumtions- och prylsamhället. Vi lånar
av framtidens barn för fortsatt överkonsumtion. Dessutom skulle faktiskt
importerade varor bli billigare, och det gynnar inte precis den inhemska pro-
duktionen! Det var egentligen den man skulle stimulera. Därför vill jag säga
till Allan Larsson: Tänk om, tänk nytt!
En viktig uppgift i den ekonomiska politiken är att långsiktigt minska sta-
tens utgifter. Statens budgetunderskott och statsskulden har ökat kraftigt un-
der de senaste åren, som en följd av de problem från 1980-talet som vi har
drabbats av. Om vi inte förmår stoppa den utvecklingen kommer en allt
större del av statens inkomster att gå till att betala räntor på statsskulden.
Allt mindre pengar blir kvar för att upprätthålla välfärden.
Därför är det viktigt att det förslag som regeringen har lagt fram i komplet-
teringspropositionen, om ett långsiktigt saneringsprogram för att minska sta-
tens utgifter och öka inkomsterna, kan genomföras. Totalt föreslås ca 80 mil-
jarder i inkomstförstärkningar fram till 1998. Saneringsprogrammet har
mycket stor betydelse för att hejda statsskuldens utveckling och minska bud-
getunderskottet. Dess bättre finns nu också en bred parlamentarisk samling
bakom den politiken. Det är tillfredsställande.
Herr talman! Jag ser med tillförsikt och optimism på 1990-talets försatta
utveckling. En krissituation har det goda med sig att man tvingas stanna upp,
fundera, omvärdera och göra nya prioriteringar. Förändringarna kan först
upplevas som skrämmande, men vi politiker har ett ansvar för att leda
landet. Jag ser därför som en viktig uppgift att ta till vara möjligheterna,
hellre än att fastna för eventuella hinder. Det är så vi kan ingjuta framtidstro
och hopp hos människorna.
Sammanfattningsvis innebär finansutskottets betänkande, som vi om en
stund skall votera om, att det finns ett brett parlamentariskt stöd för en vin-
nande ekonomisk politik. Vi lägger en grund för att sanera ekonomin. Trots
en besvärlig budgetsituation kan vi besluta om offensiva arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder. Under tiden som människor står utanför ordinarie arbets-
marknad kan vi erbjuda goda utbildningsmöjligheter. Vi investerar för fram-
tiden.
Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till finansutskottets hem-
ställan med ett undantag, nämligen mom. 3, där jag yrkar bifall till reserva-
tion nr 3.
(Applåder)
Anf. 84 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Först skulle jag vilja tacka Per-Ola Eriksson för en sak. Det
är grundavdraget. Jag sade förut att det nästan är ironi att det är under en
borgerlig regering som man kan få visst gehör för vissa grundläggande skat-
teidéer från Vänsterpartiet, men så är det.
Även om ni anammade den här idén som vi har drivit väldigt länge, har ni
inte genom den så väl. Men det är inte att begära, när man inte riktigt kände
grundidén från böljan. Jag skall försöka fortsätta att driva denna fråga, så
får vi en ännu bättre teknisk utformning av den. Ni har faktiskt skärpt margi-
nalskatterna onödigt mycket i ganska måttliga inkomstlägen, och ni har fått
in ganska litet pengar.
Per-Ola Eriksson, det är viktigt att bedriva fördelningspolitik. Det vet jag
och jag tror mig veta att Per-Ola Eriksson tycker att det är mycket viktigt.
Men ni har ju nu sänkt a-kassan, och det kanske kostar den genomsnittlige
kassamedlemmen 1 500 kr i månaden. Det man nu så att säga tar tillbaka i
fördelningspolitik kanske kostar den som har 250 000 kr i inkomst 150 kr i
månaden. Skillnaden är inte bra.
Vi gick emot sänkningen av a-kassan. Vårt förslag till slopat grundavdrag
hade höjt kostnaden för personen med 250 000 kr i inkomst med kanske 450
kr i månaden. Det hade i alla fall varit en något bättre profil.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
93
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
Vi hade andra förslag också, men det är inte att begära att man skall få
igenom höjd marginalskatt för höginkomsttagarna med en moderat skatte-
minister. Det är inte att räkna med. Men ni kunde ju ha valt vår metod och
fått in 450 kr i månaden mer från de högre inkomstgrupperna. Det hade gett
7 miljarder. Om man hade fått in de 7 miljarderna hade man inte behövt göra
neddragningen av a-kassan. Det hade varit jättebra fördelningspolitik.
Men man kan inte nå ända fram med den här regeringen, frågan är om
man kan nå ända fram ens när vi tillsammans med socialdemokraterna skall
bilda majoritet i kammaren vid voteringarna efter nästa val. Socialdemokra-
terna har inte riktigt förstått finessen med grundavdraget. Men vi får väl dis-
kutera frågan mer.
Anf. 85 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Per-Ola Eriksson.
Anf. 86 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Naturligtvis.
I fråga om kommunerna, Per-Ola Eriksson, har ni sagt att ni har ett lång-
siktigt saneringsprogram. Frågan är, Per-Ola Eriksson, om ni inte i stället
har ett långsiktigt dräneringsprogram av kommunal ekonomi. Ni sparar hos
grannen. Det är alltid enklare. Då slipper man se över sin egen ekonomi.
Men vad är det för vits med att spara i kommunal konsumtion? Ni för ju bara
ut kommunalanställda i arbetslöshet. Ni sparar ju inte ett enda dugg i den
samlade samhällsekonomin.
Låt oss i stället diskutera de utgifter som har ökat. Det är inte kommunal
konsumtion som har ökat under 80-talet. Men det är den som ni ger er på
under 90-talet. Det som ökade under 80-talet var ju transfereringarna till
hushåll och företag. Alla pratar om transfereringssystemet till hushållen.
Glöm inte de stora transfereringssystemen till företagen!
Anf. 87 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag lyssnar alltid med stort intresse när Lars Bäckström de-
batterar i kammaren. Jag har gjort det särskilt mycket i dag, eftersom vi har
funnit att Lars Bäckström hellre litar på den här regeringskonstellationen än
på Socialdemokraterna. Vi tycks på punkt efter punkt driva en bättre politik
än Socialdemokraterna. Det har vi vetat om. Men det är också bra att fler
än vi från regeringspartierna säger det.
Jag vet att Lars Bäckström själv har arbetat mycket med frågan om grund-
avdragen. Det är många andra som också har lagt fram förslag i den här rikt-
ningen. Jag vet inte vem som har upphovsmannarätten till förslaget. Det
kanske inte är så intressant i det här sammanhanget. Det var en modell som
man kan använda för att visa att man behåller skattereformen. Grundvalen
i skattereformen förändras inte, men människor med inkomster över bryt-
punkten kan på det här sättet få bära en större del av de bördor som ändå
måste bäras.
Det är väldigt viktigt att grundvalen i skattereformen ligger fast. Varför vi
har valt grundavdraget? Det är ganska enkelt. I samband med krisuppgörel-
94
sen böljade vi ändra i det, och sedan var det bara att vandra vidare med den
modellen.
Jag tror inte på det här med att starta en kommunakut, som Lars Bäck-
ström talade om i sitt inledningsanförande. Vi skall vara medvetna om att
den kommunala sektorn har växt ganska kraftigt. Under 1970- och 1980-talet
har det varit en betydande expansion inom den kommunala sektorn. Tänk
om det hade varit en lika kraftig expansion inom den privata sektorn, inom
näringslivet. Tänk om vi hade haft lika stor effektivitet och produktivitetsök-
ning där. Det skulle faktiskt ha behövts.
Jag erinrar mig att man från Vänsterpartiets håll tidigare har kritiserat
akutmottagningar av skilda slag. Då har det gällt det privata näringslivet. Nu
gäller det att rädda sysselsättningen, och nu vill Vänsterpartiet ha en kom-
munakut. Jag tror faktiskt att det vore bättre med en akutmottagning för att
skapa ett bra näringsliv, i stället för en kommunakut. Lars Bäckström får
tänka om på den punkten och ägna tiden åt att argumentera för någonting
mer produktivt än en kommunakut.
Anf. 88 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Angående grundavdraget säger Per-Ola Eriksson att man
kan tvista om upphovsmannarätten och sådant. Det kan man egentligen
inte. Jag vet hur det ligger till med det. Jag är så oerhört blygsam att jag inte
vill ta upp mer om det nu. Det har sagts mycket om det tidigare.
Vi vill inte ha någon kommunakut. Det är inte bra att ha en kommunakut.
Tvärtom är det dåligt att behöva ha en sådan. Anledningen till att vi behöver
en kommunakut just nu är att regeringen drar in pengar från kommunerna,
man skall begränsa den kommunala konsumtionen under 90-talet. Det kom-
munala besparingsprogrammet är ett kommunalt dräneringsprogram. Man
skall dränera kommunerna på pengar. Om man låter bli det, behövs ingen
kommunakut. Låt kommunerna vara i fred under 90-talet. Ni skapar bara
arbetslöshet, ni sparar inga pengar. Låt oss gemensamt diskutera hur vi skall
kunna spara på transfereringssystemen. Det var nämligen dessa som gjorde
att vi fick budgetunderskott.
Det är felaktigt, Per-Ola Eriksson, att kommunernas konsumtion ökade
under 80-talet. Det gjorde den inte alls. Det är oerhört lätt att kontrollera
denna uppgift.
Vi säger därför: Låt bli att göra denna indragning i kommunsektorn. Då
kan vi kanske klara sysselsättningen under 90-talet. Gör ni som ni vill, kom-
mer vi inte att klara sysselsättningen. Vi kommer att ta bort 40 000-50 000
arbetstillfällen från kommunsektorn, som lök på laxen efter det att vi förlo-
rat över 200 000 arbetstillfällen i industrin. Vi vet att det kommer att ta oer-
hört lång tid innan man kan återställa sysselsättningsnivån i industrin.
Er politik är ingen arbetslöshetspolitik. Ni är bra på en sak just nu, och
det är att ni försöker få en budgetbalans. Där är ni bra, men ni är oerhört
dåliga på sysselsättnings- och fördelningspolitik. Där är Socialdemokrater-
nas Allan Larsson mycket bättre. Där finns en samsyn med oss, men det
finns ingen samsyn när det gäller er dåliga politik för att bekämpa arbetslös-
heten. Varför gör ni inte, Per-Ola Eriksson, som vi har föreslagit, nämligen
att stärka industrin med att sänka arbetsgivaravgifterna vid nyanställningar?
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
95
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
96
Det är nyanställningar vi behöver stimulera i industrin, inte ge generella sub-
ventioner till industrin.
Anf. 89 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag ställer upp på resonemanget att vi måste spara på trans-
fereringssystemen. Det är precis vad vi gör. Vi har startat ett omfattande ar-
bete, och vi har redan fattat beslut. Jag är inte säker på att Vänsterpartiet i
alla stycken har ställt upp när det har kommit till kritan. Det har ibland varit
en läpparnas bekännelse.
Jag skall gå tillbaka till urkunden, de beslut som vi har fattat, och se hur
Lars Bäckström har röstat i olika sammanhang. Det skall vi med spänt in-
tresse följa också i framtiden, eftersom vi kommer att vandra vidare på den
här vägen.
Problemet med kommunerna är inte att vi har för litet folk inom den kom-
munala sektorn. Problemet i svensk ekonomi är att vi har få privata företag,
företag inom den konkurrensutsatta sektorn. Där måste vi stimulera tillväx-
ten. Det gör vi med att minska och ta bort tillväxthämmande skatter och av-
gifter.
Nu ställer Lars Bäckström begreppen ibland på sin kant. Det är inte alltid
möjligt att följa med i alla svängningar från Vänsterpartiet i denna nyorien-
tering. Det gläder mig att Lars Bäckström vill ha lägre arbetsgivaravgifter.
Det har inte alltid varit det recept som Vänsterpartiet har förordat i närings-
politiska och ekonomisk-politiska sammanhang.
Jag vet inte om Lars Bäckström kommer ihåg det, men vi har faktiskt fat-
tat ett beslut här i riksdagen om att sänka arbetsgivaravgifterna för att be-
reda människor möjlighet till inträde på arbetsmarknaden och för att stärka
den konkurrensutsatta sektorn. Det har varit viktiga beslut. Därför hälsar
jag med tillfredsställelse att Lars Bäckström tycker att sådan inriktning har
varit bra.
Däremot vill jag bestämt protestera mot Lars Bäckströms påstående att
Allan Larsson och Socialdemokraterna skulle föra en bättre fördelningspoli-
tik. I spåren av 1980-talet ser vi hur snett det var. Nu måste vi rätta till det.
1980-talets spekulations- och inflationsekonomi var förödande. Det måste vi
komma till rätta med. Det inser säkert Lars Bäckström. När han har funde-
rat färdigt kommer han säkert fram till att vi är inne på rätt väg och att detta
är den medicin som Lars Bäckström också vill ha.
Anf. 90 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson efterlyste mer optimism. Jag är till min na-
tur en optimistisk person. Jag försökte ta fasta på det positiva i svensk eko-
nomi, att exporten går bra och att den kommer att gå bra de närmaste åren.
Det hänger samman med utvecklingen av kronans kurs, där det visserligen
var ett misslyckande i höstas, med förbättrad produktivitet och med de stabi-
liseringsavtal som träffades och som förlängs i den nuvarande avtalsrörelsen.
Allt det där är väldigt bra. Per-Ola Eriksson kanske var upptagen med
annat när jag talade om det. Det kan jag ha förståelse för. Men jag hänvisar
till protokollet, där Per-Ola Eriksson kan ta del av det.
Problemet är att det här inte räcker. Det räcker inte med att vi får en snabb
uppgång i exportindustrin. Vi får en delad ekonomi där det går bra för en
smal sektor och dåligt för resten. Det är problemet.
Hur kan ni slå er till ro? Hur kan ni slå er för bröstet? Arbetslösheten är
nästan 8 %, och den kommer att stiga vecka för vecka. Den blir högre i höst
än förra hösten. Den blir högre till vintern än den gångna vintern. Hur kan
Per-Ola Eriksson försöka föra det åt sidan?
Det har tidigare i dag citerats ur Aftonbladet. Carl Bildt gjorde det flitigt,
men han missade gårdagens tidning. Där tar man upp landets ekonomiska
problem och krisen på arbetsmarknaden, som blir värre. Det står att riksda-
gen måste arbeta och göra någonting åt saken.
Hur kan Per-Ola Eriksson stå här och slå sig för bröstet inför de problem
som är så uppenbara, som varenda läsare kan ta del av och som människor
upplever i sin vardag?
Arbetslösheten växer och produktionen krymper i år. Skall vi inte göra
någonting åt det? Det här är problemet. Därför vill jag fråga Per-Ola Eriks-
son om avsikten verkligen är att finansutskottet skall försättas i passivitet
under hela sommaren och halva hösten. Skall vi inte engagera oss för att lösa
problemen? Tänker Per-Ola Eriksson inte ta några som helst initiativ när det
gäller att komma ur det elände som arbetslösheten är?
Det är arbetslösheten och den sjunkande produktionen som gör att statsfi-
nanserna försämras. Förklara för oss, Per-Ola Eriksson, varför vi inneva-
rande budgetår behöver låna 250 miljarder och inte 100 miljarder, som Per-
Ola Eriksson för ett år sedan gick i god för. Låt oss få svar på de frågorna.
Anf. 91 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag börjar med att ta upp detta med optimism. Allan Larsson
sade att han var optimist till sin natur, en optimistisk person. Då tillhör jag
nog de få här i samhället som inte har upptäckt det. Jag brukar följa Allan
Larssons agerande ganska noga. Han brukar bara se till problemen och säl-
lan framhålla de positiva möjligheter som ändå finns i vårt samhälle.
Det är viktigt att vi här i kammaren medverkar till att ingjuta mod, opti-
mism och framtidstro hos människor. Vi har en svår ekonomisk situation i
landet. Och det är här i riksdagen som vi skall skapa förutsättningar. Jag vill
påstå att vi faktiskt gör det på många håll.
Vi har inte slagit oss till ro och accepterat den höga arbetslösheten. Vi gör
satsningar. I dag skall vi om en stund votera om ett omfattande arbetsmark-
nadspolitiskt program. Vi har också tidigare vidtagit åtgärder.
Vi kommer att satsa närmare 50 miljarder kronor på insatser mot arbets-
lösheten, varav nära 30 miljarder kronor kommer att satsas på direkta ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder. Ungdomspraktiken har införts mot Social-
demokraternas och fackets order. Vi har inrättat extra utbildningsplatser
inom det reguljära utbildningssystemet och nya utbildningsplatser inom hög-
skolor och universitet och vi har infört företagsutbildning. Dessutom har vi
fattat en rad strategiska beslut för att förbättra konkurrenskraften i svenskt
näringsliv. Till hösten skall kammaren fatta beslut om en ordentlig företags-
skattereform för de mindre företagen. Denna företagsskattereform ger
egenföretagarna, hantverkarna, handelsbolagen och tusentals småföretag
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
98
här i landet bättre konkurrensvillkor. Detta är en grupp av näringslivet som
glömdes bort under Allan Larssons tid i regeringsställning.
På det här sättet bygger vi ett stabilare Sverige, där vi - inte på ett konstlat
sätt - skapar naturliga förutsättningar för att få nya arbetstillfällen runt om
i landet och för att få ny produktion. Riskkapitalförsöijningen skall stimule-
ras. Det blir bättre resurser för innovatörer osv.
Finansutskottet har alltid beredskap, om det skulle visa sig att vi har för
få sammanträden. Finansutskottet har både politisk och organisatorisk be-
redskap att sammanträda närhelst det skulle behövas. För dagen ser jag inte
att det behövs några sammanträden. Men Allan Larsson vet att han är väl-
kommen den dag då vi kallar till ett sammanträde.
Anf. 92 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är inte sammanträden som jag efterlyser. Det är åtgär-
der mot arbetslösheten. Per-Ola Eriksson räknade upp ett antal åtgärder.
Men läs då vad Konjunkturinstitutet sade i sin rappot förra veckan: även om
dessa åtgärder genomförs, kommer sysselsättningssituationen att bli sämre
nästa år än i år. Läget i år är ju sämre än under förra året. Förra året var
sämre än något tidigare år. Det är ju det som är problemet. Det är inte sam-
manträden, utan det är handling som behövs, en ny vilja hos regeringen att
göra någonting rejält mot arbetslösheten.
Per-Ola Eriksson varken förklarade eller gav besked angående den fråga
som jag ställde. Det är rimligt att utskottets ordförande, som har ett särskilt
ansvar för majoritetens politik, ger oss besked. Förklara för riksdagen varför
statens lånebehov blir 250 miljarder under innevarande år och inte de 100
miljarder som Per-Ola Eriksson för ett år sedan gick i god för!
Jag vill också fråga Per-Ola Eriksson om synen på den ekonomiska politi-
ken. Delar Per-Ola Eriksson Assar Lindbecks uppfattning om att arbetslös-
heten är huvudproblemet, och att det är den svaga hemmamarknadsefterfrå-
gan som är orsaken till arbetslösheten och till att vi inte kommer ur den ned-
gång i produktionen som nu sker under detta år? Delar Per-Ola Eriksson
också uppfattningen att det är produktionsutvecklingen och inte arbetslös-
heten som är förklaringen till det väldiga budgetunderskottet? Och i så fall,
varför gör ni ingenting åt det?
Anf. 93 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Situationen i Sverige i dag är unik, tycker jag. Mitt under en
ganska svår lågkonjunktur ökar faktiskt exporten mycket kraftigt. Detta ger
inte omedelbart utslag i nya arbetstillfällen, men vi bygger ett stabilare, ro-
bustare och konkurrenskraftigare Sverige för att möta återstoden av 1990-
talet. Jag är övertygad om att vi, kanske tidigare än vad Allan Larsson tror,
kommer att få se en vändning i mycket positiv riktning när det gäller arbets-
löshetssiffrorna.
När man går in i en lågkonjunktur, blir inte den omedelbara effekten en
ökad arbetslöshet. På samma sätt förhåller det sig när konjunkturen vänder.
Det ger inte någon omedelbar effekt på sysselsättningen. Men jag är överty-
gad om att vi har laddat ordentligt för att kunna möta framtiden.
Dess värre har vi ett tungt arv att bära från tidigare. En av orsakerna -
som svar på Allan Larssons fråga om Assar Lindbeck - till dagens problem
är ju faktiskt den tappade konkurrenskraften i svenskt näringsliv under
1980-talet och kanske också tidigare. Vi har alltför länge lånat oss tid. Vi har
köpt oss tid och devalverat oss ur problemen. Nu går det inte att göra så
längre. Vi måste själva bygga för framtiden.
När det gäller lånebehovet, budgetunderskottet osv. finns det en rad na-
turliga förklaringar, Allan Larsson. Först och främst måste Allan Larsson
bestämma sig på en punkt. Han måste bestämma sig för om budgetunder-
skottet nu är för högt eller för lågt. Om man skall tolka ert resonemang i er
motion, får man den uppfattningen att budgetunderskottet nu har varit för
lågt. Ni lägger ju fram förslag - t.ex. förslaget om en generell momssänk-
ning - som innebär att budgetunderskottet ökas. Tidigare har ni kritiserat
budgetunderskottet, men nu verkar inte detta längre att vara ett problem.
Nu har vi ett lånebehov som har ett samband med de andra åtgärderna
och också en direkt koppling till arvet från 1980-talet.
Herr talman! Eftersom detta kanske är min sista replik i dag, vill jag passa
på tillfället att önska kammarens ledamöter, talmännen och personalen en
glad, skön, solig och varm sommar.
Anf. 94 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Det största och viktigaste ärendet under riksmötet står nu
inför sitt avgörande. Det är då litet egendomligt att vi som förberett detta i
finansutskottet inte tillåts framträda ens i en förmatch till de stora elefanter-
nas dans. Det vet ju alla att en evakueringsmatch bör ta slut snabbt, så att
man får stänga etablissemanget och kan gå hem.
Finansutskottets ordförande har redogjort för tillkomsten av det betän-
kande som nu föreligger. Finansministern kommer senare att redovisa rege-
ringens ekonomisk-politiska strategi. Själv kan jag därmed begränsa mig till
vissa ämnen, som vi moderater fäster stort avseende vid.
Det är väl då bäst att ta det obehagliga först. Det pris som fått betalas för
att regeringen skall få stöd för både sin aktuella ekonomiska politik och det
långsiktiga saneringsprogrammet är sänkt turistmoms och höjd inkomst-
skatt. Jag har nog större svårigheter än finansutskottets orförande att svälja
dessa avsteg från regeringens förslag. Jag blir inte gladare av att inhösta be-
röm från Vänsterpartiet.
Bland nu möjliga skattesänkningar är sådana som ger sänkta priser på ho-
tellrum och kollektivtransporter knappast de mest angelägna. Men framför
allt är det beklagligt - och överraskande - när vi moderater lyckades motstå
de propåer om höjd inkomstskatt som förekommit även inom andra rege-
ringspartier, att det då skulle bli Ny demokrati som drev igenom en sådan
skärpning. Resultatet blir höjd marginalskatt för medelinkomsttagare och
en med 1 700 kronor förhöjd totalskatt för alla över brytpunkten. Naturligt-
vis är detta svårt att förena med kravet på att vidtagna åtgärder skall ligga i
linje med den långsiktiga strävan att avhjälpa strukturfelen i Sveriges eko-
nomi.
Någon tröst kan det vara att det skulle ha blivit mycket värre, om socialde-
mokratisk skattepolitik legat till grund för förändringarna, vilket i och för sig
var möjligt så som motionsbilden såg ut. Andra förmildrande omständighe-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
99
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
100
ter är att ingen får högre marginalskatt än nuvarande maximum på drygt
50 % och att höjningen avser endast två år, något som övriga debattörer av
någon anledning inte har funnit värt att nämna. Vi moderater kommer inten-
sivt att bevaka att grundavdraget verkligen återgår till sin ursprungliga ut-
formning, när denna tvåårsperiod är till ända.
När oppositionen redovisade sina motioner, framstod Socialdemokrater-
nas ändrade syn på penningpolitiken som det största hotet mot Sveriges eko-
nomiska återhämtning. Eftersom även Ny demokrati krävde en omläggning
av räntepolitiken, kunde ett samgående inte uteslutas. Det är därför tack-
nämligt att det sistnämnda partiet inte ställt upp på Socialdemokraternas för
ett industriland unika ståndpunkt, att centralbanken inte skall prioritera
kampen mot inflationen. Förslaget till ny målformulering ter sig så mycket
mera märkligt, som Socialdemokraternas ekonomiske talesman Allan Lars-
son i sin egenskap av fullmäktigeledamot medverkat till Riksbankens beslut
att fastställa ett mycket ambitiöst inflationsmål för de närmaste åren.
Jag måste återkomma till Allan Larssons egendomliga dubbelroll som le-
damot av både finansutskottet och Riksbanksfullmäktige. Kommer han, om
Socialdemokraternas krav på vad man förskönande kallar en djärvare ränte-
politik inte får gehör här i kammaren, ändå att plädera för en sådan omlägg-
ning av penningpolitiken vid fullmäktigesammanträdet i morgon? Eller för-
söker han sitta på två stolar genom att ställa populära krav i den ekonomiska
debatten och sedan uppträda mer försiktigt när det verkligen gäller?
Vi skall inte glömma att räntorna nu successivt har sänkts till en nivå som
ligger under vad som förekommit på mer än tio år. Jag kunde i förmiddags
konstatera att nedgången fortsätter. Utvecklingen har varit särskilt snabb ef-
ter presentationen av kompletteringspropositionen. Samtidigt har kronkur-
sen återhämtat en del av sin stora nedgång. Detta hjälper till att motverka
de utifrån kommande prisstegringsimpulser som annars förr eller senare
måste slå igenom i höjd inflationstakt. Denna positiva utveckling kommer
rimligen att fortsätta. De senaste dagarnas ränteglidning nedåt, som varit
ganska kraftig, bör kunna resultera i en ytterligare sänkning av marginalrän-
tan utan att vare sig kronan eller den långa räntan reagerar på fel sätt.
Herr talman! Vi befinner oss nu i ett skede av den ekonomiska utveck-
lingen, då det kan vara lätt att förivra sig. När man satt in åtgärder som rimli-
gen skall vända trenden men de avsedda resultaten låter vänta på sig, får
man inte bli otålig. Det är nödvändigt att avhålla sig från ytterligare insatser
av det slag som snabbt skulle överhetta en i det fördolda redan inledd föränd-
ring till det bättre.
Som redan framgått av denna debatt, finns det utöver sänkta räntor och
låg inflationstakt vissa ljuspunkter. Arbetslösheten är fortsatt alldeles för
hög, men konkurserna och varslen blir färre och de lediga platserna flera.
Måttfulla löneavtal och en kraftigt förbättrad produktivitet bidrar till ökad
konkurrenskraft, som förbättrar utfallet av utrikeshandeln och är på väg att
göra bytesbalansen positiv. Bakom denna utveckling ligger också en kraftig
ökning av hushållssparandet, vilket jag - tvärtemot vad som anförs i den so-
cialdemokratiska partimotionen och tvärtemot vad Lars Bäckström ville få
mig att säga - inte kan se som något problem utan tvärtom som en förutsätt-
ning för en stabil ekonomisk tillväxt i framtiden.
Det har alldeles tydligt skett ett stämningsomslag i det ekonomiska livet i
Sverige. Litet varstans skakar man av sig förlamningen och pessimismen från
hösten och vintern. Det tas initiativ, och det planeras för nya satsningar. Den
kraftiga överteckningen i samband med privatiseringen av Celsius är ett av
många tecken på att framtidstron böljar återvända. De som blir utan tilldel-
ning får inrikta sig på den försäljning av Pharmacia-aktier som efter överens-
kommelsen mellan staten och Volvo bör kunna genomföras inom ett år. Det
är alldeles tydligt att de tekniska invändningar som Socialdemokraterna
kommit med, att detta skulle vara att överskatta riskkapitalmarknaden, har
varit alldeles felaktiga. Tvärtom kan konstateras att det såväl inom landet
som i utlandet finns ett intresse för satsningar på svenskt näringsliv.
Som det största hotet mot denna gryende optimism ser jag rädslan för att
Socialdemokraterna skall återkomma till regeringsmakten. När det uppre-
pade gånger under senare tid har uppstått tvivel beträffande regeringens
möjligheter att vinna majoritet för sina förslag här i riksdagen, har det inte
berott på oro för att Ny demokrati skulle få igenom sin politik. Nej, farhå-
gorna har gällt att Socialdemokraterna skulle få gehör för sina förslag till
lösningar. Den dag närmar sig snabbt, då väljarna på ordinarie tid skall träffa
sitt avgörande. Det riskerar att verka uppdragande på inflationsförväntning-
arna och räntenivån. Så även om det kan tyckas vara bra att den ekonomisk-
politiska frontlinjen klarnat - med på den ena sidan regeringen, som vill åter-
ställa balansen främst genom minskade offentliga utgifter, och på den andra
vänsteroppositionen, som satsar på höjda skatter - hade det varit bättre om
Socialdemokraterna visat större ansvar och hållit sig på den enda framkom-
liga vägen.
Ty vi är ingalunda på säker mark. Några uppgifter ur utskottsbetänkandets
majori te tstext vittnar om Sveriges makroekonomiska problem. Statsskulden
passerar nu 1 000 miljarder kronor och stiger med ytterligare 250 miljarder
på ett år. Statsskuldräntorna närmar sig 100 miljarder om året och tar redan
nästa år i anspråk mer än en fjärdedel av statsbudgetens inkomster. Om inte
denna tendens snabbt bryts, kan utvecklingen skena i väg och statsutgifterna
snart bestå av enbart räntebetalningar. Regeringen har presenterat sin stra-
tegi för att råda bot på denna utveckling och få hejd på skuldtillväxten och
räntekostnadsökningen. Den överensstämmer i stora delar med Lindbeck-
kommissionens rekommendationer, och den har i allt väsentligt fått stöd av
marknaden och utlandet.
Men Socialdemokraterna kan inte redovisa något trovärdigt alternativ. De
förringar strukturfelen i Sveriges ekonomi och återfaller i gamla tankar på
efterfrågestimulans som det enda saliggörande botemedlet. Men med ett of-
fentligt upplåningsbehov på 250 miljarder nästa budgetår är det ansvarslöst
och oförsvarligt att ytterligare försämra budgetsaldot. Och när man förordar
höjda skatter på högre inkomster, företagande och kapital, så inte bara mot-
verkar det den efterfrågeökning man säger sig eftersträva. Genom att verka
avhållande på både svenskars och utlänningars vilja att investera här hemma
drar det näringsverksamhet och sysselsättning ut ur landet.
Jag måste få fråga den socialdemokratiske talesmannen i debatten hur han
kan tro att man genom att höja skatter kan stimulera den inhemska efterfrå-
gan. Med högre skatter blir det heller inga nya jobb. Kostnadsnivån för före-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
101
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
102
tagen stiger. All erfarenhet visar att höjda skatter inte avräknas i löneför-
handlingarna. Med nuvarande tillstånd i ekonomin finns det dessutom inte
mycket att avräkna från. Följden av den socialdemokratiska politiken skulle
bli att inflationen får fart igen. Kan ni socialdemokrater verkligen hävda att
ni har en ekonomisk politik som kan föra Sverige ut ur krisen?
Och hur är det egentligen med er inställning till svenskt medlemskap i
EG? När jag läste den tjocka socialdemokratiska motionen fäste jag mig vid
att Europa inte nämndes någonstans, annat än på ett ställe, där den nuva-
rande utvecklingen togs till intäkt för att förorda en nedrustning för Sveriges
del. Det var vad man hade att säga om utvecklingen i Europa, på vägen mot
ett europeiskt samarbete. Om jag förstått det rätt, skall den socialdemokra-
tiska partikongressen i höst förhindras från att uttala en mening i frågan. Och
att döma av ett uttalande från Ingvar Carlsson skall partiets ställningsta-
gande inför folkomröstningen bara uppfattas som en rekommendation.
Skulle resultatet bli en seger för nej-sidan, blir detta också partiets stånd-
punkt, har jag förstått. Med en så vacklande inställning, hur skall det då
kunna bli kraft i den socialdemokratiska argumentationen i denna för Sve-
rige helt avgörande framtidsfråga?
För oss moderater är saken klar. Vi vill att Sverige skall delta fullt ut i det
europeiska samarbetet, som inte bara handlar om ekonomi utan också om
fred och säkerhet och kulturell gemenskap. Den linjen kommer vi att driva
hårt och entydigt inför kommande ställningstaganden. Och skulle det till
äventyrs bli ett bakslag, förblir det ändå partiets ståndpunkt. För vi svenskar
kan inte isolera oss. Vi måste engagera oss i samverkanssträvandena i
Europa - ju förr dess bättre.
Under innevarande riksmöte har Sveriges deltagande i EES-samarbetet
bekräftats. Nästa års stora utmaning blir att slutföra förhandlingarna om
svenskt medlemskap i EG. Ansträngningarna för att nå detta mål måste be-
drivas med stor intensitet och på många plan. Själv far jag nästa vecka till de
tre EG-länderna Irland, Storbritannien och Portugal för att i spetsen för en
riksdagsdelegation förklara för dessa länders parlamentsledamöter hur an-
gelägna vi är om att medlemskapsförhandlingarna snabbt förs till ett lyckligt
slut. Veckan efter midsommar möts för första gången - och ännu litet infor-
mellt, eftersom ratifikationen inte är helt klar - biandkommissionen mellan
EFTA och Europaparlamentet i Bergen. Och i mitten av juli förbereder pre-
sidiet i biandkommissionen mellan Sveriges riksdag och Europaparlamentet
nästkommande stora möte i Bryssel i september. Talet om riksdagsledamö-
ternas långa sommarledighet, vilket det verkar som om Allan Larsson vill
anspela på här i dag, ter sig inte minst mot bakgrund av det framväxande
Europasamarbetet som det uttryck för okunnighet det egentligen alltid har
varit.
Men nu, herr talman, är det snart dags att avsluta diskussionerna och vote-
ringarna här i kammaren för denna gång. Jag har för min del i debatten inga
andra yrkanden än det som finansutskottets ordförande redan har framställt.
Anf. 95 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Lars Tobisson sade att han inte var glad för beröm från Väns-
terpartiet, och jag har djup förståelse för Lars Tobisson i det hänseendet.
Han är mycket trovärdig.
Jag är egentligen en rysligt snäll människa, men jag kan ändå inte låta bli
att strö litet salt i såren genom att citera Norrköpings Tidningar på ledar-
plats, där det framhålls:
”Som det nu är har den moderatledda regeringen, med ny demokratis
draghjälp, på det hela taget kopierat vänsterpartiets skattepolitik.
Det är svårt att gratulera.”
Jag kan förstå Lars Tobissons inställning. Jag själv är litet - men egentligen
mycket litet - nöjd. Jag skall trösta Lars Tobisson: det är fråga om små posi-
tiva steg. Det stora positiva steget var att sänka mervärdesskatten på kollek-
tivresandet. Det var en miljömässigt bra åtgärd med påtaglig effekt. De 150
kronorna var ett litet steg i rätt riktning när det hade behövts många kliv för
en bättre fördelningspolitik.
Lars Tobisson! Jag vet att Moderata samlingspartiet är för skattesänk-
ningar, och regeringen är stolt över att ha fått ned skattekvoten med 7 pro-
centenheter. BNP uppgår till ungefär 1 400 miljarder, och vaije procenten-
het motsvarar ca 14 miljarder. En sänkning av skattekvoten med 7 % mot-
svarar ungefär 98 miljarder. Tror Lars Tobisson att detta har något samband
med budgetunderskottet, som uppgår till drygt 200 miljarder?
Jag skulle vilja höra av Lars Tobisson om det finns någon som helst korre-
lation mellan dessa poster. Det finns många som tror det, och jag tillhör dem.
Vad beror den fallande skattekvoten på? Jag tror att den till 15-20 miljar-
der beror på skatteomläggningen och till 15-20 miljarder på skattesänk-
ningar från regeringens sida. Men varifrån kommer resten av det stora bud-
getunderskottet?
Vad beror det s.k. strukturella underskottet på? Jag tror att det beror på
systemfel i skattepolitiken, som kan rättas till med vad Lars Tobisson skulle
kunna kalla skattehöjningar. Men utan skattekvotens fall hade vi haft 100
miljarder mera att tillgå.
Lars Tobisson är påtagligt stolt över att inkomsterna faller, men han är
samtidigt bekymrad över underskotten. Hur man kan vara detta samtidigt
kan jag inte förstå.
Anf. 96 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Först vill jag korrigera Lars Bäckström på en punkt, nämli-
gen att det skulle ha varit den moderatledda regeringen som hade träffat
uppgörelse med Ny demokrati. Jag är medveten om att citatet var från NT,
men det var ändå inte så. Uppgörelsen har träffats här i riksdagen, och det
var inför den situation som förelåg när det fanns yrkanden inte bara från
vänsteroppositionen utan även från Ny demokrati om betydande höjningar
av inkomstskatterna som en sådan lösning måste sökas.
Jag är ingalunda stolt över den. Jag sade att det fanns förmildrande om-
ständigheter, och jag beklagade att vi måste ta detta steg tillbaka för det nöd-
vändiga reformarbetet inom skattepolitiken.
Nu försöker Lars Bäckström trösta mig med att skattekvoten har fallit,
vilket jag borde vara glad över. Ja, jag skall inte förneka att det är en fram-
gång för våra strävanden att få ned skattekvoten under 50 %. Nu har det
t.o.m. gått litet fortare än vi hade planerat, vilket sammanhänger med för-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
103
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
104
ändringar i den ekonomiska utvecklingen och en del tekniska omständighe-
ter.
Jag skall inte på något sätt beklaga denna utveckling, men det bekymmer-
samma är att vi har ett stort budgetunderskott. I detta ligger ett slags inteck-
ning av framtida skatter för att vi skall klara denna situation. Det är därför
som det är så angeläget att vi får i gång den ekonomiska tillväxten, något
som regeringens åtgärder är inriktade på. Får vi i gång den, får vi också möj-
lighet att täppa till budgetunderskottet och reducera räntekostnaderna, utan
att höja skattekvoten.
Jag är övertygad om att om man skulle välja den väg som jag förstår att
Lars Bäckström skulle föredra och som Socialdemokraterna är inne på, att
försöka möta budgetkrisen och den samhällsekonomiska nedgången genom
att höja skatterna, kommer man ingen vart. Det är den väg som har prövats
så länge och som har skapat den krissituation som vi nu befinner oss i.
Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Under de perioder när skattekvoten steg hade vi också en
tämligen god tillväxt. Under de år när skattekvoten fallit har vi haft en nega-
tiv tillväxt. Lars Tobisson kan peka på många teoretiska böcker som styrker
hans teori. Den svenska praktiken styrker inte den teorin. Då kan man välja
vad man vill tro på - böckernas värld eller den svenska praktiken. Det är ett
val som man har att göra i politiken.
Jag säger inte att vi skall klara budgetunderskotten med höjda skatter. Jag
säger att vi skall klara dem med ekonomisk tillväxt, med besparingar och
med höjda skatter. Det är inte en enda väg och inte en tredje väg, utan tre
olika saker som samtidigt behövs. Det tror jag därför att jag i och för sig har
en ideologisk utgångspunkt för, men jag låter mig inte fångas helt av den.
Jag har i det sammanhanget inte någon blind fläck och tror inte att skatte-
sänkningar löser alla problem. Det är det misstag som den moderatledda re-
geringen har gjort.
Lars Tobisson förklarade vidare att det inte var regeringen utan någon an-
nan som hade träffat uppgörelsen. Det låter nästan så som någon skrev:
Ödet är den pseudonym som Gud använder när han inte riktigt vill stå för
resultatet. Men nog hade man kontakt med regeringen. Bort sådant tal!
Vi har i Sverige skapat västvärldens lägsta bolagsskatt, och vi har en låg
kapitalbeskattning. Vad vi har hög skatt på i Sverige är hushåll och normalin-
komsttagare. T.o.m. Skattebetalarnas Förening säger nu att det nog slog litet
snett med skatteomläggningen, så att vi nu får sänka skatten för dem som
har det dåligt ställt. Så vill vi också göra i Vänsterpartiet. Men vi har ansvar
för budgeten, och om man skall sänka skatterna för dem som har det dåligt
ställt, får man finansiera det, och vi säger: Höj skatten för dem som har det
bra ställt, som Lars Tobisson och jag! Visst kan vi betala litet mer i skatt,
Lars Tobisson, för att möjliggöra momssänkningar och stimulera konsumtio-
nen.
Anf. 98 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Först ansåg Lars Bäckström att det inte skulle ha visat sig i
den svenska praktiken att ett högt skattetryck framkallar ekonomisk avmatt-
ning, budgetunderskott och andra problem. Vad var det då som hände i slu-
tet av 80-talet, då man slog sig för bröstet därför att man hade täppt till bud-
getunderskottet och t.o.m. hade år med förmenta budgetöverskott?
Det var ju tyvärr en följd av att man inte riktigt genomskådade förhållan-
det att man levde på utländsk upplåning. Men i den situationen hade man
ändå fått upp skattetrycket till de av Lars Bäckström tidigare nämnda 57-
58 %. Det var då som landet gick ned i ekonomisk tillväxt. Det var då den
situation skapades som den förrförre finansministern Kjell-Olof Feldt be-
skrev som den kommande arbetslöshetens stålbad. Det är där de problem
finns som vi nu skall reda ut.
Det här gör vi inte med hjälp av det av vänstersidan så beprövade medlet
att höja skattetrycket. Det har visat sig leda alldeles fel. Nu gäller det att
föra ned skattetrycket och se till att de offentliga utgifterna anpassas så att
vi inte skall behöva fortsätta leva med ett budgetunderskott.
Det här arbetet kommer att ta tid, och det beror på de påfrestningar på
ekonomin som den förda politiken under 80-talet har lett till. Men vi kom-
mer så småningom att klara av detta, under förutsättning att vi får fortsätta.
Jag fäster mig vid att Lars Bäckström påpekar att vi har sänkt skatterna
för företag och på kapital. Jag tackar för de uppmuntrande orden. Men han
hävdar att vi har låtit skatterna ligga kvar på en för hög nivå för hushållen.
Jag håller helt med om detta. Jag har ingen annan strävan än att vi skall
kunna begränsa skatteuttaget även för hushållen. Men just nu kan det vara
mer strategiskt att få i gång produktionen och investeringarna - och därmed
se till att vi får jobb i landet.
Men vad är det som Lars Bäckström är så stolt över att han har åstadkom-
mit? Jo, det är just att höja skatten för hushållen. Det är medelinkomstta-
gare som ligger under 200 000 kr i årsinkomst som får höjda skatter. Det be-
ror på att samtliga oppositionspartier, inkl. Ny demokrati, har vurmat för att
man skall skärpa skatten för s.k. höginkomsttagare.
Anf. 99 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hade med stor förväntan sett fram emot Lars Tobissons
anförande i kammaren. Det har varit tyst runt Lars Tobisson. Jag hade sett
fram emot att Lars Tobisson skulle ha förnyat sig. Men det mesta var gam-
malt och känt.
Jag skulle vilja ta med ett uttalande av Lars Tobisson från förra vårens
debatt och be om en kommentar. Lars Tobisson sade att han på kort sikt,
med den då låga ekonomiska aktiviteten och det obetydliga kostnadstrycket,
inte bedömde budgetunderskottet som något allvarligt problem. Han ansåg
att det bara skulle leda till ytterligare ökad arbetslöshet att nu strama åt den
ekonomiska politiken för att minska underskottet.
Så sade Lars Tobisson. Lars Tobisson hade rätt i sin analys. En åtstram-
ning för att minska underskottet skulle bara leda till ökad arbetslöshet. Men
regeringen lyssnade inte på Lars Tobissons varningar. Den ekonomiska poli-
tiken har stramats åt. Hushållens köpkraft har pressats ned. Företagens av-
sättningsmöjligheter har försämrats. Arbetslösheten har ökat, och därmed
också budgetunderskottet. Den ekonomiska aktiviteten är lägre nu än då.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
105
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
106
Arbetslösheten är högre nu än då. Är Lars Tobisson beredd att upprepa sitt
uttalande från förra vårens debatt?
Vi har vänt oss emot att den ekonomiska politiken läggs upp så att den
förhindrar den produktionsökning som hade varit möjlig och även leder till
ökad arbetslöshet i stället för till minskad arbetslöshet. Det är därför vi vill
minska på den åtstramning som nu sker i den djupaste lågkonjunkturen.
Lars Tobisson säger att Socialdemokraterna vill höja skatten. Nyss sade P-
O Eriksson att Socialdemokraterna vill sänka skatten. Jag tycker att ni skall
förena er i en uppfattning om vad ni skall kritisera. Är det för höga skatter
eller för låga skatter? Gör detta, och sedan skall vi föra diskussionen vidare.
Svara gärna på följande fråga. Är Lars Tobisson beredd att upprepa sitt
uttalande från förra vårens debatt?
Anf. 100 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Det råder inget tvivel om hur Socialdemokraterna vill föra
skattepolitiken i framtiden. Det framgår tydligt i både motion och reserva-
tion. Här skall totalt sett skatteuttaget höjas. Visserligen talas det om att
sänka momsen under en kortare tid. Men jag förstår att det skall vara över-
gående. Däremot skall naturligtvis inkomstskatterna höjas, framför allt skall
belastningen på företagen skärpas via manövern att både ha kvar nuvarande
socialförsäkringsavgifter och låta medborgarna betala egna sådana vid sidan
av. Det kommer att bli en rejäl begränsning av hushållens möjligheter att få
utrymme för konsumtion. Nog är högskattepolitik liksom offentlig utgiftsex-
pansion Socialdemokraternas kännetecken, och det är alldeles tydligt att det
skall så förbli.
Jag har inga svårigheter att försvara det jag sagt och kan gärna upprepa
mitt uttalande som Allan Larson har grävt fram från förra årets debatt. Jag
menar att budgetunderskotten inte är allvarliga på det sätt som de under-
skott vi hade att dras med under den förra borgerliga regeringsperioden. Då
hade vi förutom växande underskott i statsbudgeten också problem med by-
tesbalansen.
För närvarande kan vi konstatera - och det är något som Socialdemokra-
ter och andra angriper - att vi har ett förbättrat privat sparande i landet. Det
leder till att vi har balans i våra affärer med utlandet. Vi kan alltså tillgodose
det behov av upplåning som staten har genom att låna på hemmaplan. Vi
utsätter oss inte på något vis för risker som har förelegat tidigare.
Det här leder dock inte till att jag vill förorda att vi skall släppa loss full-
ständigt och låta budgetunderskottet växa på det sätt som Socialdemokra-
terna förordar i sin ekonomiska politik. Tvärtom! Jag menar att det gäller att
begränsa den utvecklingen, så att vi inte drar på oss långa år av räntebetal-
ningar. Jag har erinrat om att vi kan hamna i en situation där medborgarna
verkligen får svårt att förstå varför det de betalar in till staten i form av skat-
ter skall gå till att bekosta sedan tidigare gjorda utgifter - och därmed blir
det få förmåner för den aktuella generationen.
Jag kan inte tänka mig att Allan Larsson verkligen menar att det har bedri-
vits en medveten åtstramning av den ekonomiska politiken för att skapa ar-
betslöshet osv., när vi tyvärr måste konstatera att statens upplåningsbehov
nästa år går upp mot 250 miljarder kronor. Jag hoppas att den utvecklingen
skall vända. Vi har fått besked om att underskottet under innevarande bud-
getår inte behöver bli så stort som befarades. Jag ser det som ett gott tecken,
och jag hoppas att Allan Larsson skall kunna dela den uppfattningen.
Anf. 101 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! När Lars Tobisson koncentrerar sig på saldot för statsbudge-
ten missar han en väsentlig del av de offentliga utgifterna, dvs. det som ligger
i arbetsmarknadsfonderna. Dessa har ökat mycket kraftigt och kommer att
fortsätta att öka och finnas kvar under hela 90-talet på en orimligt hög nivå.
Är det medveten politik?
Lars Tobisson säger att denna fortsatt kraftiga uppgång i arbetslösheten
inte är medveten. Då måste det vara ett misslyckande. Men se då till att kor-
rigera politiken så att vi får ned arbetslösheten och kan sänka kostnaderna.
Vidare har vi frågan om sparande. Det är obalansen mellan sparande och
investeringar som är problemet. Politiken måste riktas in på att få i gång pro-
duktionen och därmed få utrymme för behov samt incitament för en starkare
investeringsutveckling. Det är grunden för vårt förslag.
Vidare har vi det långsiktiga förstärkandet av de offentliga finanserna.
Det är uppenbart att både regeringen och vi har uppfattningen att det är nöd-
vändigt att det vidtas åtgärder som förstärker inkomsterna.
Vi tycker att den allra viktigaste åtgärden för att förstärka inkomstsidan
är att fler arbetar och färre har bidrag. En halvering av arbetslösheten inne-
bär direkt 55-60 miljarder i förbättring av de offentliga finanserna. Därtill
kommer de spridningseffekter som en ökad sysselsättning har, men 55-60
miljarder ligger direkt som en möjlighet att åstadkomma.
Men ni har också sagt att det behövs inkomstförstärkningar på annat sätt.
När jag läser i kompletteringspropositionen, hittar jag ökade egenavgifter
till a-kassan, ökade punktskatter, momsbreddning, fastighetstaxering och
ganska mycket annat. Ni har plockat ihop ett ganska intressant smörgåsbord
med skattehöjningar, så Lars Tobisson får väl vara litet försiktigare i diskus-
sionen. Antingen står han bakom det som nu är framlagt eller också får han
litet mer offentligt ta avstånd från det.
Låt mig också säga att vi inte släpper loss fullständigt. Sverige befinner sig
i ett läge där produktionen krymper, där vi har 10 % BNP-gap, dvs. vi utnytt-
jar inte vår produktionskapacitet. Vi skulle kunna ha en betydligt högre pro-
duktion.
Det handlar inte om att släppa loss fullständigt, när man försöker få i gång
produktionsprocessen och investeringarna. Det är det som vi är ute efter. Vi
vet av erfarenheterna från 80-talet, när den dåvarande socialdemokratiska
regeringen fick ta över statsfinanser i ett mycket dåligt skick, vad det är som
kommer att krävas. Vi vet att det är bara genom en god tillväxt som man får
en förbättring av statsfinanserna.
Anf. 102 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad Allan Larsson menar, när han anklagar
mig för att ha missat vad som ligger utanför statsbudgeten. Jag sade i min
senaste replik just detta att vi går mot ett offentligt upplåningsbehov på 250
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
107
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
108
miljarder. Det inkluderar det tyvärr växande underskottet i arbetsmarknads-
fonden.
Sedan håller jag helt med om att det är önskvärt med en bättre balans mel-
lan sparande och investeringar i landet, och det är just vad regeringens poli-
tik siktar till. Men, som jag sade i mitt huvudanförande, det allvarligaste ho-
tet mot att få i gång investeringar som skapar jobb i Sverige är farhågorna
för att Allan Larsson skall komma tillbaka och styra landets ekonomi, i syn-
nerhet med de utgångspunkter som han nu anger. Jag vågar hoppas att de
kanske inte skulle bli riktigt sådana, om han verkligen fick ta ansvaret för
landets ekonomi.
Tala om salt i såren! Jag noterar det uttalande som den verkligt trogne
fackföreningsekonomen, LO-ekonomen, keynesianen Villy Bergström har
gjort. Han konstaterar att det vore fel att, som Socialdemokraterna föreslår
i sin skuggbudget, öka budgetunderskottet. Han säger att det är riskabelt
att använda keynesianska instrument i dag. Vi vet inte vad som händer med
räntebildningen då vi har fria kapitalrörelser. Det är risk för valutautflöde,
räntehöjningar och fall i kronkursen.
Villy Bergström undrar om Socialdemokraterna verkligen förstår vad de
kommer att ställa till med, när tillväxten och inte inflationsbekämpningen
skall vara Riksbankens överordnade mål inom den institutionella ram den
själv skapar.
Jag kan inte annat än understryka detta, och jag konstaterar än en gång
att Allan Larsson inte vill gå in på det egendomliga dubbelspel han ägnar sig
åt, när han som ledamot i Riksbanken agerar på ett sätt och som ekonomisk
talesman och författare av ekonomiskpolitiska motioner agerar på ett helt
annat sätt. Jag tycker att detta är dåligt, och jag beklagar att Allan Larsson
lånar sig till den sortens uppvisningar.
Anf. 103 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Föranmälde Lars Leijonborg har blivit kallad med kort var-
sel till ett vitalt möte, och därför hoppar jag in. Jag har med stort intresse
lyssnat på debatten och särskilt på Allan Larsson, och jag tänkte uppehålla
mig framför allt vid den argumentation som han för fram.
Jag tolkar Allan Larssons inlägg som att han och jag och Folkpartiet är
ganska överens om målen vad beträffar välfärdspolitiken i Sverige och be-
kämpandet av arbetslösheten. Jag kanske inte bör inskränka mig till Folk-
partiet utan säga regeringen.
Däremot är jag helt oense med Allan Larsson beträffande medlen. De me-
del som Allan Larsson anvisar i den socialdemokratiska motionen är ineffek-
tiva och kommer inte att uppnå målen. Det grundläggande skälet för detta är
att de inte tar hänsyn till att Sverige är en liten öppen ekonomi med flytande
växelkurs och en mycket starkt och snabbt växande internationalisering,
snabba kapitalflöden och snabbfotade investeringar - med detta menar jag
att företagen lätt byter plats för sin produktion från och till Sverige. Detta är
mycket starka restriktioner på den politik som vi har att föra i Sverige.
Vi har för att bekämpa arbetslösheten tre traditionella metoder: finanspo-
litik, penningpolitik och mikroekonomiska reformer. Det kan jag åter-
komma till. Finanspolitisk expansion genom ökade budgetunderskott är
omöjlig i dag, och det har utvecklats av flera personer, bl.a. Lars Bäckström.
Jag instämmer med honom.
Penningpolitisk expansion bedriver vi nu. Det är successivt sjunkande rän-
tor, och också den starka deprecieringen av den svenska kronan har expan-
siva effekter. Det är den strategin som ekonomin skall följa - expansion med
hjälp av penningpolitiken.
Låt mig emellertid också ta upp detta med reformer av arbetsmarknadens
funktionssätt. När finanspolitiken är uttömd och penningpolitiken så att säga
inte är så lättmanövrerad för regeringen, eftersom den i huvudsak ligger i
Riksbankens hand, är det oerhört viktigt att man går över till den tredje frå-
gan, nämligen hur man skall få arbetsmarknaden att fungera bättre, så att
fler människor får sysselsättning.
Det handlar då om att göra arbetsmarknaden mera flexibel, att gynna små
och medelstora företag, så att de får bättre villkor för att kunna skapa riktiga
jobb. Här har vi hela diskussionen om arbetsrätten, som i dag - enligt en stor
majoritet av dem som brukar tala om detta från företagarhåll - innebär höga
fasta kostnader, framför allt för små och medelstora företag. De är särskilt
utpräglade i en lågkonjunktur.
I en studie från OECD, som jag vet att Allan Larsson också tagit del av,
pekar man på att det har skett en mycket snabb ökning i den privata tjänste-
sektorn i USA, jämfört med Europa, och att man har vunnit ett mycket stort
antal arbetstillfällen. Jag undrar alltså vad Allan Larsson drar för slutsats av
jämförelserna mellan USA och Europa.
Vad beträffar förslaget från Socialdemokraterna om temporär momssänk-
ning tror jag att det är viktigt att konstatera - det är åtminstone mitt konsta-
terande - att den sänkningen inte har den effekt som den påstås ha. Det be-
ror på att vi har den nya situationen med en riksbank som har som mål att
begränsa inflationen och inflationsförväntningarna. Ett uppsatt mål, som jag
har varit inne på tidigare, är 2 % inflation per år, plus minus 1 %.
Momssänkningen skulle få en svag effekt på den inhemska efterfrågan,
därför att den kommer att korrigeras av ränte- och växelkursförändringar.
Här är alltså den flytande växelkursen en automatisk regulator. Lindbeck-
kommisionen utrycker det så här:
”Den högre efterfrågan på likviditet vid en expansiv finanspolitik tillgodo-
ses då inte av Riksbanken, vilket driver upp realräntan. Detta ger i sin tur
en starkare kronkurs. Räntestegringen och apprecieringen av växelkursen
dämpar båda efterfrågan på svenska varor och motverkar därför expansio-
nen på varu- och arbetsmarknaden.”
Det är den första invändningen. Den andra är sparandesituationen i Sve-
rige, att ökningar i hushållens disponibla inkomster - inkl, de ökningar som
kan ske genom en momssänkning- i stor utsträckning absorberas av ett ökat
sparande. Därmed får man inte den expansiva effekten. Det har uppskattats
att 60-90 % av en momssänkning skulle absorberas av ökat sparande i stället
för att leda till ökad konsumtion.
Den tredje invändningen är ekonomisk internationalisering och förvänt-
ningarnas roll. Det har gett den ekonomiska politiken en helt ny dimension
i Sverige. Det som jag tycker var mest problematiskt i hela Allan Larssons
anförande var denna totala nationalisering av vår ekonomisk-politiska situa-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
109
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
110
tion. Det är alltså en felaktig verklighetsbeskrivning och en felaktig pro-
blemformulering att diskutera svensk ekonomi och svensk ekonomisk poli-
tisk som om vi vore ensamma, ungefär som på Gunnar Strängs tid.
Låt mig återgå till min tredje invändning, ekonomins internationalisering
och förväntningarnas roll. Om hushåll och företag uppfattar att budgetun-
derskottet går åt fel håll, och om man skulle uppfatta det som att statsskul-
den ökar men inte verkar kunna stabiliseras, kommer hushållen och företa-
gen att vara försiktiga och mindre benägna att konsumera och investera. De
genomskådar att regeringens och riksdagens politik inte är uthållig och möj-
lig på längre sikt. De kommer då att gardera sig i närtid för detta. De kom-
mer att öka sitt sparande.
Utländska placerare som funderar på svenska kronor kommer att kräva
riskkompensation i form av en förhållandevis hög ränta eller en lägre kron-
kurs. Detta motverkar en ökad efterfrågan på varor och tjänster och riktiga
jobb. Jag menar att det skulle inträffa om momsen sänktes med 5 % på det
sätt som Allan Larssons parti föreslår.
En annan aspekt på detta med förväntningsbildningen är begreppet ”tem-
porär” i samband med det socialdemokratiska kravet på en momssänkning.
Alla vet ju att ett beslut som ursprungligen betecknas som temporärt lätt kan
ändras till permanent. Därför reduceras innebörden i det socialdemokra-
tiska förslaget till en diskussion eller en sannolikhetsbedömning av hur stor
sannolikheten är för att Socialdemokraterna ändrar sig så att den temporära
momssänkningen övergår till att bli permanent.
Då kan vi konstatera, att så som det ligger i tiden skulle det i så fall krä-
vas,om det skall vara temporärt, att Socialdemokraterna skulle gå till val
1994 med ett krav om höjd moms vid årets utgång. Mot bakgrund av de se-
naste årtiondenas socialdemokratiska valkampanjer tror jag att det är väl-
digt många av oss som tvivlar på en sådan antipopulistisk uppläggning av
Socialdemokraternas valkampanj 1994. Det viktiga i sammanhanget är att
det inte bara gäller Allan Larssons och min bedömning av detta, det gäller
framför allt vad placerare, företagare och ratinginstitut gör för bedömning
av den framtida valkampanjen och de löften som kommer att ges där. Den
här osäkerheten driver upp räntorna, och inte minst de långa räntorna.
De är egentligen inte bara Allan Larsson som har begått synden att tala
alltför nationalistiskt, som om Sverige är en isolerad ö där vi kan laborera
med olika spakar och knappar i den ekonomiska politiken utan att ta hänsyn
till omvärlden. Vi kan inte fortsätta att bortse från hur politiken fungerar i
dagens internationella ekonomiska miljö med valutarörelser, utrikeshandel,
tjänstehandel, snabbfotade investeringar och utlandsupplåning.
Någon gång måste restriktionerna och möjligheterna i svensk ekonomisk
politik tas med i den inhemska debatten. Vi kan aldrig mera driva en politik
i isolering.
I själva verket skulle man om man ville vara elak säga att Allan Larsson
och den socialdemokratiska motionen vittnar om en förlegad ekonomisk iso-
lationism. Men så är det ju inte. Allan Larsson och hans parti vittnar i andra
sammanhang om en betydande internationalism. På morgonen hörde vi Ing-
var Carlsson tala om att bl.a. arbetslöshetsproblemen måste lösas i ett inter-
nationellt sammanhang. Det vet ju också Allan Larsson.
Därför blir det så schizofrent att å ena sidan höra Allan Larsson hålla ett
långt anförande här i kammaren om svensk ekonomisk politik, där han inte
nämner de restriktioner som utlandsberoendet innebär, och å andra sidan
höra Ingvar Carlsson föra en diskussion om varför det är viktigt att Sverige
skall gå med i EG, där han säger att just arbetslösheten är ett skäl till varför
vi vill gå med. Man skall kunna bekämpa arbetslösheten i ett europeiskt sam-
manhang.
Allan Larsson efterfrågar alltså en ekonomisk politik och ett samförstånd
om den ekonomiska politiken över blockgränsen. Jag efterlyser från Allan
Larsson en ekonomisk politik som fungerar över nationsgränsen.
Anf. 104 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Carl B Hamilton är en ekonom av facket. Det är inte jag.
Ändå kan vi komma fram till vissa beröringspunkter. Jag är också reserverad
inför ofinansierade momssänkningar. Jag ser problemen med dem. Jag ser
det höga finansiella sparandet i hushållssektorn.
Vänsterpartiet föreslår en momssänkning för att stimulera efterfrågan,
Carl B Hamilton. Vi föreslår att man finansierar det. Vi har föreslagit en
momssänkning från 25 % till 21 % och från 21 % till 18 %. Vi finansierar
den i dess helhet med åtgärder på inkomstskattesidan. Detta tar vi från grup-
per som är tämligen välbeställda. De är inte jätterika, men vi tror att det är
dessa grupper som har bäst möjligheter att spara. Man kallar det säkert på
ekonomspråk för marginell sparbenägenhet.
Vi vill föra över dessa pengar till en grupp som har ringa möjligheter att
spara. De får dessa pengar genom en sänkt mervärdesskatt. Då är vi säkra
på fördelningseffekten. Vi tror att detta skulle innebära en ökad efterfrågan.
Jag kan inte se några systemfel i vår lösning. Kan Carl B Hamilton se några
systemfel i vår lösning?
Ni vill ju spara i kommunsektorn, Carl B Hamilton. Carl B Hamilton är
fackekonom, och ni vet att kommunal konsumtion inte har ökat under 80-
talet. Det var transfereringarna som ökade explosionsartat i slutet av 80-ta-
let. Varför väljer ni då att dra in på kommunsektorn under 90-talet och göra
så litet på transfereringssidan?
Jag vet att man får besparingar i statsbudgeten och kommunbudgetar ge-
nom att dra in och avskeda personal. Men får man någon samhällsekono-
misk makrobesparing med en sådan åtgärd?
Anf. 105 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Låt mig börja med kommunerna. Om jag minns rätt, Lars
Bäckström, ökade antalet anställda i kommunerna med ungefär 10 000 män-
niskor per år under 1980-talet. Det är inte den utveckling som Lars Bäck-
ström beskriver här.
När det gäller kommunerna i dag är alternativet att man inte gör något
alls. Det kommer att ha mycket starkare negativa effekter på kommunerna
än de åtgärder som regeringen nu vidtar. Allting förblir inte oförändrat om
regeringen sitter med armarna i kors. Då skulle den ekonomiska utveck-
lingen bli ännu sämre. Förlåt, Arne Kjörnsberg, jag menade sämre än alter-
nativet.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
111
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
112
Då skulle t.ex. räntorna gå upp. Förtroendet för svensk ekonomisk politik
skulle bli betydligt sämre. Det skulle i sin tur undergräva hela den ekono-
misk-politiska strategin. Om man inte driver ungefär den ekonomiska politik
som regeringen gör, inkl, politiken gentemot kommunerna, skulle alternati-
vet vara betydligt sämre.
Jag vill understryka att regeringen ger tillbaks fyra miljarder kronor till
kommunerna. Det är ingen liten summa. Jag förstår inte varför Lars Bäck-
ström helt förtränger denna åtgärd.
Om vi skall ha höga skatter i samhället kan man ju fundera över vilka skat-
ter som skall vara höga och vilka skatter som skall vara låga. Då är faktiskt
momsen en bra skatt att ha hög. Den har små snedvridande effekter jämfört
med det som jag förstod att Lars Bäckström talade om med höga inkomst-
skatter med stora skattekilar.
Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Stora skattekilar bör undvikas. Det är korrekt. Men vårt för-
slag till slopat grundavdrag höjde inte marginalskatten över 50 %-nivån och
gav ändå 7 miljarder kronor. Vårt förslag om att höja statsskatten med fem
procentenheter höjer förvisso marginalskatten. Det finns andra europeiska
länder som lever med en skattenivå på 55 %, och de fungerar alldeles ut-
märkt.
Vi hade ett finansierat förslag för att öka efterfrågan. Carl B Hamilton må
nog erkänna att ur konjunkturell synpunkt är det finansiella hushållssparan-
det nu alltför högt. Detta hade varit en åtgärd för att dämpa det och få fart
på Sverige.
När det gäller kommunerna var andelen av BNP densamma i slutet av 80-
talet som i början av 80-talet. Den har t.o.m. minskat. Det är klart att det
blev en viss ökning av sysselsättningen i kommunsektorn. Vi hade ju ekono-
misk tillväxt under 80-talet och fler sysselsatta. Men privata tjänster ökade
varje år under 80-talet dubbelt så mycket som den kommunala konsumtio-
nen, Carl B Hamilton.
Det var där man hade dålig kontroll på verksamheten. Det skedde en för
snabb ökning av den privata tjänstesektorn och av privat konsumtion. Det
var där problemet låg.
Att nu dra in på kommunsektorn är att få fler i arbetslöshet. Alternativet
är givetvis inte att inte göra någonting. Alternativet är att höja vissa skatter
och att göra utgiftsminskningar i transfereringssystemen.
Det finns två stora transfereringssystem - ett på hushållssidan och ett på
företagssidan. Det på företagssidan är inte litet det heller. Det nämns nästan
aldrig, men transfereringarna uppgår på det området till långt över 50 miljar-
der. Det finns mycket att hämta även där.
Vi föreslår alla dessa tre saker. Vi har sett sambandet. Skattekvoten är
fallande. Jag tror att det är fråga om 100 miljarder. Allt är inte riktade skatte-
sänkningar. Det har också skett förändringar i konsumtionsbeteendena vilka
resulterat i skattesänkningar på mervärdesskatteområdet.
Låt oss göra något åt detta inkomstbortfall genom att få fler i arbete, och
genom att låta människor stanna kvar i arbete i kommunerna i stället för
att tvingas ut i arbetslöshet. Rädda skattebasen, och skapa ett effektivare
skatteindrivningsväsende. Då kan vi täcka upp detta. Men slå inte mot kom-
munerna. Ni kör bara ut människor i arbetslöshet.
Anf. 107 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande skall expansionen ske genom
att man får sänkta räntor och förhoppningsvis en något stigande kronkurs.
Detta anknyter till det Lars Bäckström här sade om kommunerna och med-
borgarnas efterfrågan. Vid en stigande kronkurs får människor en ökad köp-
kraft för den lön de har. Inflationen blir lägre.
Människor får en ökad köpkraft, och på detta sätt ökar den inhemska ef-
terfrågan på varor och tjänster. Därmed ökar företagens lönebetalningsför-
måga och skatteintäkterna till stat, kommuner och landsting.
Vad som påverkar sparkvoten, dvs. hushållssparandet i Sverige, kan dis-
kuteras. Det har analyserats mycket. Det är inte lätt att ta reda på exakt
vilka åtgärder som påverkar hushållssparandet. Men det förefaller i dagens
situation mycket sannolikt att den stora ökningen i hushållssparandet beror
på en allmän osäkerhet, som har byggts upp under en tid, vad beträffar ar-
betslöshet. Det gäller kanske också tilltron till pensionssystemet.
Det enda sättet att komma till rätta med detta är att få tillbaka sysselsätt-
ningen och få en stabil grund för de sociala transfereringssystemen så att
människor uppfattar att Sverige är på väg tillbaks till en stabil ekonomisk
utveckling. Det är detta som regeringens politik syftar till och som den för
närvarande också lyckas med. Det återspeglar sig i olika former, t.ex. den
framsida av tidningen Aftonbladet som här tidigare visades upp.
Anf. 108 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att konstatera att den impo-
nerande skara av talare från den borgerliga sidan som paraderar i denna de-
batt - fem riksdagsledamöter och ett statsråd - är mobiliserade för att för-
svara tivolipakten och angripa det socialdemokratiska alternativet under
fyra, fem gånger så lång tid som jag har till mitt förfogande för att föra debat-
ten.
Folkpartiet har tydligen den svåraste situationen, och måste ha två företrä-
dare för att kunna klara sig i debatten. Jag kommer, med tanke på att tim-
men är sen, att det är många talare kvar på talarlistan och att vi skall ha en
votering i kväll, att koncentrera mina inlägg och min debatt med Folkpartiet
till finansminister Anne Wibble. Carl B Hamilton skall inte uppfatta det som
någon oartighet att jag gör detta, utan enbart som en artighet mot kamma-
rens övriga ledamöter.
Anf. 109 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! För att bidra till denna sparsamhet skall jag nu avbryta min
replikväxling.
Anf. 110 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Jag kan tyvärr inte vara lika sparsam, utan tänker använda
åtminstone de flesta minuter av min anmälda taletid till mitt anförande.
Uppgörelsen mellan regeringspartierna och Ny demokrati är utifrån kds
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
114
perspektiv på det hela taget en sakligt bra uppgörelse. Regeringens långsik-
tiga saneringsprogram kommer att få riksdagens godkännande liksom rikt-
linjerna för penningpolitiken. Ny demokrati stöder nu nödvändiga kort- och
långsiktiga besparingar och har därmed tagit på sig ett moraliskt ansvar att
fullfölja detta i kommande riksdagsbeslut.
Den sänkta momsen på resor, hotell, camping och skidliftar kommer att
stimulera turismen, men också sänka kostnader för resor till och från arbe-
tet. För en stockholmare med månadskort, för att ta ett exempel, kommer
det att innebära sänkta kostnader med drygt 300 kr per år.
Detta är också, som jag ser det, ett led i skapandet av ett mer differentierat
momssystem. Vi kristdemokrater tror inte att svensk tjänstesektor kan ut-
vecklas på det sätt som vore önskvärt om den beslastas med full moms. Orsa-
ken är att en så hög andel av tjänstesektorns kostnader är arbetskraft, vilken
redan är högt beskattad.
Den nu föreslagna momssänkningen ser jag som ett första steg i riktning
mot en generell sänkning av momsen på tjänster. Jag noterar också med till-
fredsställelse att statsminister Carl Bildt har deklarerat att han stöder ut-
vecklingen mot en särskild tjänstemoms. Kds kommer att fortsätta att driva
på i detta arbete.
Det som oroar mig mest i nuvarande bekymmersamma ekonomiska läge
är situationen på arbetsmarknaden. När var åttonde arbetstagare har ham-
nat utanför det vanliga förvärvslivet får ingen möda sparas på att finna lös-
ningar som lindrar arbetslöshetens gissel. Att förhindra långtidsarbetslöshet
och social utslagning måste vara ett huvudmål för regering och riksdag. Som
kristdemokrat känns det angeläget att betona alla människors lika värde och
rättigheter, oavsett om man har eller för tillfället är utan ett fast arbete. Vi
kopplar kanske tyvärr alltför mycket människovärdet till enbart vad vi gör
och inte vad vi är.
Allan Larsson sade i sitt inlägg att vi aldrig får vänja oss vid en hög arbets-
löshet. Jag håller med om det. Det är bra sagt. Jag tror också det finns en
fara att man vänjer sig vid en hög arbetslöshet om den består under en alltför
lång tid. Det finns heller ingen anledning att betvivla Socialdemokraternas
ärliga engagemang för de arbetslösa. Men jag måste ändå beklaga att Social-
demokraterna så lätt faller in i demagogi och osunda beskyllningar när man
kommer in på detta område.
Man får gång efter annan höra ledande socialdemokrater anklaga rege-
ringen och regeringspartierna för att medvetet öka arbetslösheten. Visst har
regeringen och oppositionen olika uppfattningar om hur den ekonomiska
politiken skall skötas för att varaktigt minska arbetslösheten. Men att påstå
att den icke-socialistiska regeringen inte gör något eller inte vill göra något
åt arbetslösheten är tecken på en mycket låg debattmoral.
Under de sedermera ”sammanbrutna” förhandlingarna om a-kasseersätt-
ningen fördes enligt mitt tycke konstruktiva samtal för att ta fram de bästa
åtgärderna på kort sikt för att lindra effekterna av arbetslösheten och samti-
digt gå väl förberedd in i en vändande konjunktur. Det mesta av detta åter-
finns också i kompletteringspropositionen och i det betänkande som vi skall
ta ställning till här i kammaren.
Det innebär att regeringen och majoriteten utöver redan mycket omfat-
tande satsningar tar fram resurser för ytterligare mer än 100 000 arbets- och
utbildningsplatser. Regeringen har nu också böljat titta på åtgärder för att
öka ungdomars möjlighet till fast arbete efter avslutad praktik genom t.ex.
sänkta eller slopade arbetsgivaravgifter. Det är något som vi kristdemokra-
ter tycker är bra, och det har vi förordat.
Kommande budgetår uppgår regeringens satsningar mot arbetslösheten
till nästan 50 miljarder kronor. Det innebär att mer än 300 000 människor
kommer i åtnjutande av direkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att
det dessutom skapas ca 90 000 nya utbildningsplatser nästa år. Till detta
kommer ROT-programmet.
Socialdemokraterna låter sig inte nöja med detta, utan drämmer till med
ytterligare 20 miljarder i utgiftsökningar för staten. Men efter diverse mate-
matiska trollkonster förvandlas detta till 3 miljarder för ca 100 000 jobb. Det
är duktigt räknat.
När regeringen avsätter 98 miljarder kronor för infrastruktursatsningar
under den kommande tioårsperioden drämmer Socialdemokraterna till med
ytterligare 100 miljarder. Därmed kan man tillfredsställa alla lokala opinio-
ner som finns runt om i landet.
Men någonstans på vägen från trafikutskottet till finansutskottet, vilket vi
också kommer att se när vi i dag fattar beslut, har detta bud försvunnit. I
vilket fall går det inte att utläsa i socialdemokraternas reservationer och bud-
getalternativ var man skall ta dessa pengarna. Det framgår inte heller när
man läser texterna noga. Det är kanske så att de upptäckt att de närmar sig
valdagen och att de kanske tvingas ta ansvar för sina löften.
Även Lars Bäckström, Vänsterpartiet, anklagar numera socialdemokra-
terna för ekonomiskt lättsinne och överbud. När vi nästa gång har våra sam-
talsrundor i finansutskottet kanske vi skall lyssna litet mer på Vänsterpartiet;
de kanske har mer att bidra med än vad Socialdemokraterna har. Hittills har
inte Socialdemokraterna visat någon konstruktiv vilja att diskutera exempel-
vis besparingar, eller visat insikt om budgetbalans. Det verkar som om Lars
Bäckström är ganska nöjd med riksdagsmajoriteten. Han säger också att han
vill spara på transfereringarna till företag och hushåll. Det kanske vore kläd-
samt om vi fick höra litet mer om vilka besparingar och bidrag Lars Bäck-
ström har tänkt sig. Det kanske kan utgöra underlag för diskussioner fram-
över.
Allan Larsson vill stimulera ekonomin och anklagar regeringen för att
strama åt för mycket. Vi kan konstatera att det finns en internationellt sett
tämligen aktiv finanspolitik inbyggd i statsbudget och arbetslöshetsförsäk-
ring. Uppskattningsvis är det minst 100 miljarder kronor som under inneva-
rande år satsas på arbetsmarknadspolitik och understöd, vilket i praktiken
är just en expansiv finanspolitik. Till detta kommer infrastrukturinveste-
ringar på en tre gånger högre nivå än under 1980-talet och ett ambitiöst
ROT-program.
Låt mig referera en av talarna i dagens finanspolitiska debatt. Det är från
den allmänpolitiska debatten här i kammaren den 11 oktober 1990: Rege-
ringen kommer inte att motverka en fortsatt nedgång i den ekonomiska akti-
viteten med en allmän påspädning av efterfrågan. Erfarenheterna från tidi-
gare försök här hemma och utomlands är inte goda.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
115
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
116
Samme talare anförde i den allmänpolitiska debatten den 7 februari 1991:
Vi skall nu driva en stram finanspolitik som håller den offentliga sektorn i
strama tyglar så att vi inte skapar en press och ett inflationstryck den vägen.
Samme man, Allan Larsson, har nu uppenbarligen - ett par år senare -
plockat fram spenderbyxoma.
Jag vill nu fråga Allan Larsson om dessa erfarenheter från tidigare försök
här hemma och utomlands inte gäller längre. Har det kommit fram nya erfa-
renheter? Har Allan Larsson läst nya läroböcker, eller varifrån kommer den
nya insikten om att just den ofinansierade skattesänkningen och liknande
efterfrågestimulans skall vara lyckosam? Allan Larsson brukar ju kritisera
regeringen för att syssla med ofinansierade skattesänkningar. Det är precis
det Allan Larsson nu vill pröva på.
Som Carl B Hamilton har redovisat är den troliga effekten av en sådan
politik i dagens läge inte att vi ökar den inhemska efterfrågan, utan tvärtom
kanske sänker den ytterligare genom exempelvis sänkt kronkurs och högre
räntor.
Finanspolitiken måste inriktas på att eliminera de offentliga underskotten,
genom stegvisa budgetförstärkningar. I kompletteringspropositionen före-
slås ett saneringsprogram på 81 miljarder kronor fram till 1998. Ur etisk syn-
vinkel tycker jag att det är viktigt att vi inte fortsätter att vältra över stats-
skulden och skuldbördan på våra barn och barnbarn.
Socialdemokraterna redovisar i sin motion nästan enbart skattehöjningar
för att lösa dessa problem. De för ett resonemang som tyder på att de ser
problemen enbart som ordinära konjunkturproblem. Klas Eklund, tidigare
rådgivare till Olof Palme och Kjell-Olof Feldt, avfärdade i en artikel härför-
leden alla tankar på att ett minskat sparande skulle skapa fler jobb. Ett ökat
sparande innebär förvisso på kort sikt en efterfrågeminskning men är lång-
siktigt nödvändigt. Detta omställningsproblem kommer vi att tvingas ta oav-
sett när vi väljer att låta detta långsiktigt riktiga beteende slå igenom. Sens-
moralen, enligt Eklund, vilken jag mer än gärna instämmer i, är att det inte
är beslutet att bölja ett sunt liv som är problemet, utan det tidigare osunda
levernet.
Jag kan inte låta bli att särskilt reflektera över att Socialdemokraterna
kommer fram till att ett slopande av vårdnadsbidraget innebär en besparing
i förhållande till regeringens förslag. Eftersom något förslag om vårdnadsbi-
drag ännu inte föreligger måste den principiella innebörden av detta ställ-
ningstagande vara att Socialdemokraterna avvisar reformen, men är be-
redda att obesett godta regeringens förslag till finansiering. Det är faktiskt
att gå längre än vad t.o.m. Ny demokrati vågade när man stödde komplette-
ringspropositionen. Socialdemokraterna är alltså frimodigare än så. Det
kanske vi kan ta som en positiv gest.
Jag vill också kort kommentera debatten mellan Lars Bäckström och Al-
lan Larsson om kommunernas ekonomi. Jag håller delvis med om den kritik
som Lars Bäckström riktar mot Allan Larsson. Reservation 79 i betänkan-
det, under rubriken Långsiktigt besparingsprogram, handlar om regeringens
förslag om realt oförändrad offentlig konsumtion - de 35 miljarderna. So-
cialdemokraterna skriver: Det är en besparing endast i förhållande till en
tänkt ökning i vård, utbildning, omsorg och annan offentlig konsumtion -
en ökning som ingen över huvud taget hade räknat med. Ingen, det måste
inkludera Socialdemokraterna. Det innebär alltså att man inte har räknat
med någon mer än realt oförändrad konsumtion. Därmed är den kritik som
Lars Bäckström riktar mot Allan Larsson och socialdemokraterna riktig, och
de frågor som han ställer är värda aft få svar på.
Avslutningsvis skulle jag vilja betona att det inte bara är de traditionella
ekonomiska besluten som avgör om våra barn och barnbarn kommer att få
uppleva välstånd. Värderingarna i ett samhälle är av största vikt för att skapa
en god jordmån för ekonomisk utveckling. Det är viktigt att vi inser att mo-
ral och etik formuleras i ett samspel mellan de icke-materiella värderingar
som odlas i ett samhälle och de ekonomiska belöningssystem som skapas.
Om hederlighet poängteras i skola och familj och samtidigt uppmuntras ge-
nom skattesystem och lagstiftning förstärker de varandra. Brist på sunda
värderingar i ett samhälle tillsammans med en ekonomisk politik som upp-
muntrar ett felaktigt ekonomiskt beteende leder däremot till oerhört nega-
tiva effekter för statsbudget, sysselsättning och ekonomisk utveckling.
Detta samspel mellan materiella och icke-materiella faktorer uppmärk-
sammas tyvärr inte tillräckligt ofta i den ekonomiska debatten. Jag tycker
dock att ett trendbrott har skett. Finansplanerna sedan valet 1991 berör
detta viktiga samspel. I kompletteringspropositionen betonas exempelvis
vikten av samhällets förankring i en god etik för en väl fungerande ekonomi.
Genom att lyfta fram dessa resonemang tar man ett första steg mot att
koppla ihop ekonomi och etik i den ekonomiska politiken.
Jag hoppas att det skall bli lika naturligt att diskutera kopplingen etik och
ekonomi som det börjat bli att diskutera kopplingen miljö och ekonomi.
Etik och miljö hör också intimt samman eftersom båda betonar långsiktighet
och ansvarstagande. Låt oss hjälpas åt så att dessa begrepp får prägla svensk
ekonomisk debatt under resten av 1990-talet. Kanske bidrar vi därmed på
det mest effektiva sättet till våra barns och barnbarns framtida välstånd.
Med det vill jag önska kammaren en trevlig sommar.
Anf. 111 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Stefan Attefall trodde att jag var ganska nöjd med regeringen;
på den punkten har Stefan Attefall helt fel. Jag upprepar: helt fel.
Jag är nöjd med två saker: Att man har höjt skatten något för högre in-
komstgrupper, och att man har sänkt mervärdesskatten på resor. Det är en
fråga som vi har drivit länge. För övrigt är det inte mycket att vara glad över;
knappt något alls. Ett rätt gör inte att man kommer att få de betyg som rege-
ringen inför; det blir inga överbetyg, det blir inte ens godkänt.
Vi är kritiska mot fördelningspolitiken; att man inte gör tillräckligt mot
arbetslösheten.
När det gäller frågan hur vi vill spara vill jag när det gäller transferering-
arna säga att det blir inom bostadssubventionssystemen och på sjukförsäk-
ringar - vi har ju föreslagit sänkt tak. Vi har haft en motion om att se över
barnbidragens konstruktion; i skattereformen kompenserade man den sneda
fördelningseffekten med att höja barnbidraget, det gynnande ju även dem
som hade mycket goda inkomster.
Vi har lagt fram en hel del förslag på det här området. Men vi säger: Slå
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
117
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
118
inte mot kommunerna! Staten transfererade 1993 - jag har kontrollerat
dessa siffror - 76 miljarder till kommunsektorn, 156 miljarder till hushållen
och 62 miljarder till företagssektorn. Ni riktar in er enbart på kommunsek-
torn och glömmer de två andra sektorerna. Det är jag djupt kritisk mot.
Vi för väldigt gärna en konstruktiv diskussion i finansutskottet. Någon har
sagt i ett TV-program som jag tittat på: Är du inte en del av lösningen, är du
en del av problemet - det vill inte jag vara. Jag vill vara en del av lösningen.
Men ni måste bölja föra en fördelningspolitik. Om ni inte gör det, blir det
inte möjligt att tala med oss. Därför kommer det nog inte att gå att tala med
oss. Vi vänsterpartister får nog vänta tills det blir en annan regering där So-
cialdemokraterna ingår. Då kan vi nog lättare föra diskussioner i utskotten.
Anf. 112 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Det är intressant att diskutera dessa saker med Lars Bäck-
ström, som ändå intar en konstruktiv attityd. Men för den skull kan vi ha
olika värderingar och uppfattningar i skilda sakfrågor.
Jag sade att Lars Bäckström bör vara nöjd med regeringen. Jag menar då
självfallet relativt sett och jämför med Socialdemokraterna. Med den här re-
geringen har vi fått sänkt moms på maten - en differentierad moms - och de
förändringar i grundavdraget som Vänsterpartiet tycker är ett steg på rätt
väg. Men med Socialdemokraterna fick Vänsterpartiet bara en momsutred-
ning - det var allt som åstadkoms under Socialdemokraternas tid.
Lars Bäckström måste kanske välja mellan två onda ting. Jag har lätt kun-
nat summera poängen. Det står åtminstone 2-1 till nuvarande regering, om
momsutredningen räknas som en seger för Vänsterpartiet.
Vi kan gärna föra vidare diskussioner. Det är ju just när man börjar disku-
tera och föra fram olika synpunkter och förslag på hur sparandet kan ske
och när man kan komma med konstruktiva bidrag i debatten som det blir
intressant att samtala och diskutera. Jag är mycket tacksam för Vänsterpar-
tiets insikt och hållning här.
Vidare har jag med intresse läst Vänsterpartiets budgetmotion. Jag kan
bara konstatera att Vänsterpartiet i dagsläget har en hållfastare ekonomisk
motion än Socialdemokraterna. Det är bara att gratulera Vänsterpartiet.
Däremot är det allvarligt att jag måste beklaga Socialdemokraterna.
Lars Bäckström säger att besparingarna bara skall göras i kommunerna.
Så är det inte. Jag tror att det var Carl B Hamilton som sade att de får 4,2
miljarder mera. Men att det skett besparingar inom den kommunala sektorn
beror på att den offentliga sektorns delar hänger ihop - dvs. kommunerna,
landstingen och staten. Underskotten är gigantiska. Därför är det orimligt
om den ena delen ökar sina resursanspråk, medan den andra har stora pro-
blem.
På många olika sätt måste man försöka minska underskotten på alla möj-
liga nivåer och håll. Då måste man också göra allt man kan inom den kom-
munala sektorn när det gäller att effektivisera, rationalisera och finna nya
vägar framåt för att därmed minska kostnaderna.
Jag håller med om att det inte är vare sig lätt eller roligt att fatta bespa-
ringsbeslut. Jag tror att kommunerna hittills har klarat besparingar inom
kommunsektorn ganska bra. Men självfallet är också jag bekymrad för hur
det blir i fortsättningen. I första hand är det nog inte ett enskilt sparbeslut i
denna kammare som är ett problem för kommunerna, utan problemet är de
minskande skatteintäkterna och ekonomin, som totalt sett är i obalans. Där
finns hotet mot de gamla, sjuka och svaga. Det handlar alltså inte om exakt
hur många kronor som fördelas i statsbidrag. Det är ju inte enbart de peng-
arna en kommun har att röra sig med.
Anf. 113 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är förändringarnas tid. Man skall försöka se till vad som
enar osv. Ibland blir man förvånad över att man kan hitta gemensamma
punkter. En sak som Stefan Attefall och jag har gemensamt - jag är förvånad
över det - är att vi gör samma bedömning, nämligen att Vänsterpartiet fak-
tiskt har ett hållbarare budgetförslag än Socialdemokraterna. Jag blev förvå-
nad när jag såg deras förslag.
Detta kan faktiskt innebära en möjlighet att vi får slut på talet om att
Vänsterpartiet bara bedriver populistpolitik. Det gör att vi i framtiden kan-
ske kan skapa väldigt spännande allianser i denna kammare. Men vi skall
inte ta ut något i förskott. Jag tror dock att vi efter den här debattdagen kan
lämna i alla fall diskussionen om att Vänsterpartiet är ett populistparti som
enbart bedriver överbudspolitik.
Jag tror att vi redan nu kan summera debatten och säga att den där diskus-
sionen var sann en gång - det tror i alla fall jag. Men nu är den förbi. Vi kan
göra konstruktiva insatser. Det har vi visat. Men, som sagt, mycket återstår.
Slutligen, Stefan Attefall, det är knepigt att Kristdemokraterna, som inser
att besparingar måste göras, ändå talar om ökade transfereringar som redan
kostar mer än 150 miljarder när det gäller hushållen. Det behövs ju mins-
kade kostnader. Ändå säger man: Några miljarder skall vi allt öka med. I
stället borde debatten handla om hur vi kan minska kostnaderna.
Jag kan inte förstå hur man kan driva förslag som gäller vårdnadsbidrag
för ett par miljarder. Debatten borde ju i stället handla om hur vi kan bringa
ner kostnaderna.
Anf. 114 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Lars Bäckström talar om förändringarnas tid. Det är riktigt,
och det gäller på många håll och kanter - även i Vänsterpartiet.
Jag skulle vilja säga att hälften av Lars Bäckströms huvudanförande här i
dag bådade gott. Resten visade på att man kanske inte har kommit så långt
än så länge. Det fanns ingen riktig insikt om de krafter som skapar välstånd
i ett land.
Helt klart är dock att rörelseriktningen är rätt när det gäller Lars Bäck-
ström och kanske också Vänsterpartiet. Rörelseriktningen skulle kanske ha
varit ännu bättre om Lars Bäckström hade lyckats med sin kandidatur be-
träffande partiledarposten.
Sedan talades det om ökade bidrag. Ja, det finns två s.k. transfereringar
som vi vill öka: vårdnadsbidraget och u-landsbiståndet. Här vill vi höja ambi-
tionsnivån.
Det sinnrika med vårdnadsbidraget är att det innebär att ett slags mark-
nadskraft samtidigt utnyttjas för att på sikt förbilliga offentlig produktion av
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
119
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
120
barnomsorgen. I större utsträckning kommer besluten att ligga hos famil-
jerna, inte i kommunpolitikernas händer. Härigenom blir det fler alternativ
och en ökad valfrihet och flexibilitet. Av erfarenhet vet vi att sådant pressar
ner kostnaderna och att man finner nya vägar.
Därför ser jag detta snarast som en investering för att vi i framtiden skall
få en bättre fungerande barnomsorg. Dessutom kan det bli lägre kostnader,
utan att det här går ut över kvaliteten i barnomsorgen - något som utveck-
lingen i dag pekar mot. Kommunerna försöker ju att trycka in så många barn
som möjligt på avdelningarna för att klara bl.a. det beslut om full behovs-
täckning som fattats här i kammaren av Vänsterpartiet och Socialdemokra-
terna. Men man säger att det skall vara full behovstäckning beträffande en
enda barnomsorgsform. Detta är en lösning som är sämre än den som kds
förordar.
Anf. 115 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har med intresse lyssnat på Stefan Attefalls berömmande
ord till Vänsterpartiet.
Om jag får talmannens tillstånd att så att säga passa till Lars Bäckström
vill jag upplysa om följande. De som nu delar ut beröm var de som för ett år
sedan sade att upplåningsbehovet skulle gälla 100 miljarder. Nu är det 250
miljarder. Tänk om man räknat lika fel på ert alternativ som man gjort när
det gäller det egna alternativet.
Det gäller de 35 miljarderna från kommunsektorn. Vi är väldigt många
som är nyfikna och vill veta vad detta innebär. Det finns många tolkningar.
Jag skulle således sätta värde på om Stefan Attefall redogjorde för sin tolk-
ning av vad detta faktiskt innebär.
Gäller det indragningar om 35 miljarder från kommunerna? Hur många
fler blir arbetslösa genom en sådan åtgärd? Låt oss få besked här!
Stefan Attefall hade vänligheten att citera ur ett par riksdagsprotokoll.
Det gäller ett par anföranden som jag tidigare hållit. Det var kloka ord som
då sades. De höll verkligen i det ekonomiska läge som vi då upplevde. Det
ekonomiska läget är dock ett annat i dag. Kom i håg att produktionskapacite-
ten i svensk ekonomi då var fullt utnyttjad. I dag har vi ett gap mellan möjlig
och faktisk produktion. Det rör sig om 10-12 % av BNP - så mycket mera
skulle vi kunna producera med de resurser som vi har. Det är alltså något
annat än det läge vi hade då. Jag hoppas att Stefan Attefall förstår skillnaden
mellan fullt kapacitetsutnyttjande och ett produktionsgap på 10-12 %.
När jag nu har lyssnat på Stefan Attefall, som är den femte talaren från
den borgerliga sidan, slår det mig: Tänk vilken energi ni har! Tänk vilken
kraft ni har! Tänk hur mycket tid ni har för att förklara allt ni inte kan göra
mot arbetslösheten!
Tänk om ni hade använt den energin, den kraften och den tiden till att
förklara hur vi skall kunna bekämpa arbetslösheten! Då skulle det här ha
kunnat vara en intressant debatt, som hade gett hopp för de 600 000 arbets-
lösa runt om i landet. Varför ägnar ni inte tid åt detta, Stefan Attefall?
Anf. 116 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Allan Larsson noterade att jag riktade beröm till Vänsterpar-
tiet. Jag vill uppmärksamma Allan Larsson på att jag också har riktat beröm
till både Ny demokrati och Socialdemokraterna, inte minst när det gäller en-
gagemanget i arbetsmarknadsfrågorna.
Allan Larsson frågade om de 35 miljarder som berör realt oförändrad kon-
sumtion i saneringsprogrammet. Min tolkning är helt enkelt att vi inte har
råd med en realt ökad offentlig sektor framöver. Med tanke på de bedöm-
ningar som kan göras om pris- och löneutveckling och tillväxt, kommer det
att innebära rationaliseringskrav på den kommunala sektorn på 1-2 % per
år. Det innebär att vi måste fortsätta att försöka finna billiga lösningar, för
att det inte skall gå ut över servicen och verksamheten.
När vi diskuterar vårdnadsbidraget vet vi att konkurrens, flexibilitet och
valfrihet kan bidra till detta, utan att kvaliteten försämras. Jag är orolig för
att köra på i gamla hjulspår, då det kan försämra just kvaliteten, bl.a. genom
att det blir för stora barngrupper på daghemmen.
Ett av de citat som jag läste upp här i kammaren var detta: Erfarenheterna
från tidigare försök med en allmän, påspädd efterfrågan har inte varit goda,
varken här hemma eller utomlands. Det sade Allan Larsson den 11 oktober
1990. Det var ett allmänt konstaterande.
Regeringens och riksdagsmajoritetens inställning är att den allmänna på-
spädningen inte är en lyckosam väg. Däremot vidtas det ju expansiva åtgär-
der. Vi har antagit ett mycket expansivt program när det gäller infrastruktur,
ett expansivt program för att satsa på de arbetslösa när det gäller både utbild-
ning och olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Här görs det
mycket. Det är bl.a. därför som det också görs besparingar inom en del åt-
gärder i arbetsmarknadspolitiken, för att få in fler människor i sysselsättning
och utbildning. Där jobbar man vidare.
Jag nämnde det förslag som nu diskuteras, om en modell för att locka ar-
betsgivare att anställa ungdomar efter en praktikperiod, genom att stimulera
dem med sänkta arbetsgivaravgifter. Det är en riktig väg att gå vidare på, så
att nyanställningar tidigareläggs, kanske ett halvår. Jag tror att det är på det
sättet som man måste försöka skynda på utvecklingen, som ändå börjar gå
åt rätt håll.
Det finns ingen passivitet när det gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgär-
derna - det kan jag försäkra Allan Larsson om. Vaije god idé från Social-
demokraterna granskas säkerligen. Allan Larsson kan också se att många
olika tekniska idéer från socialdemokratins sida har anammats av rege-
ringen. De diskussioner som fördes i våras är också tecken på att man kan
komma överens när man pratar om just de här sakerna.
Anf. 117 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en aspekt av Stefan Attefalls inlägg.
Han talade kloka ord om etik och moral, och därför skulle jag vilja påminna
om den överenskommelse som träffades den 20 september i fjol.
Den borgerliga regeringen utfäste sig då att icke lägga fram förslag om
kostnadskrävande reformer av typen vårdnadsbidrag. Man skulle inte göra
det så länge som den statsfinansiella situationen var så dålig som den var då.
Underskottet var ungefär 70 miljarder. I dag är det mer än dubbelt så stort.
Därför frågar jag Stefan Attefall: Tänker ni stå fast vid det som sades då?
Eller tänker ni bryta mot det och överge det som borde vara god moral i
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
121
|
Prot. 1992/93:125 9 juni 1993 |
detta sammanhang, nämligen att hålla sig till de villkor som är uppsatta? Den |
liseras.
|
Den ekonomiska |
Sedan vill jag ställa en fråga till med anknytning till detta: Varför tillämpar Anf. 118 STEFAN ATTEFALL (kds) replik: Fru talman! Om jag får börja med frågan om etik och vårdnadsbidragsre- Det innebär självfallet att man inte kan lägga fram något förslag som är Exakt hur förslaget kommer att se ut, exakt vilken finansiering det kom- En sak kan Allan Larsson vara klar över: vårdnadsbidraget kommer att Det är nämligen mycket viktigt för oss, när vi tar ansvar för ekonomin, att I den socialdemokratiska motionen och i reservationen till detta betän- Så kan man självfallet göra, men det är en ny teknik i riksdagen. Jag är Allan Larsson undrade varför vi inte tillämpar Skriftens ord om att bära |
|
122 |
t.o.m. Vänsterpartiet. Vi tror att vi är inne i en besvärlig omställningspro- |
cess, och vi försöker så gott vi kan att finna lösningar som gör att vi kan
vända den ekonomiska utvecklingen. Det tog oss lång tid att hamna där vi
befinner oss. Det kommer inte att ta lika lång tid att komma bort från proble-
men, men åtminstone en viss tid. Till dess försöker vi klara ut de problem
som dyker upp på vägen. Men vi har restriktioner, som skapades av den eko-
nomiska politik som fördes under 80-talet, och de är svåra att komma runt.
Det dilemmat sitter vi i, och det erkänner vi, men vi försöker hantera det på
lämpligast möjliga sätt.
Anf. 119 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Nästa vecka är det sju månader sedan Sverige lämnade den
fasta växelkursen. Förändringen den 19 november i fjol var inte önskad, och
jag tänker inte föreslå att dagen skall högtidlighållas på något sätt, men inför
riksdagens sommaruppehåll tycker jag att det finns anledning att något sum-
mera hur svensk ekonomi har utvecklats sedan dess.
Det fanns en del som drog en lättnadens suck när kronan släpptes fri att
flyta. Det var och är fel. Låg inflation och ökad tillväxt är precis lika viktigt
nu som då. Expansion genom lägre räntor kan vi få bara om finanspolitiken
är tillräckligt stram och håller inflationsförväntningarna i schack, och arbetet
med att förändra de offentliga utgiftssystemen måste fortsätta. Allt det här
är precis lika nödvändigt nu som före den 19 november, om vi menar allvar
med att återfå tillväxt och skapa nya jobb - och det gör jag.
En central lärdom är att små länder har allt att vinna på mera internatio-
nellt samarbete. Den här slutsatsen har även andra länder dragit, och den är
för mig ett mycket viktigt skäl för medlemskap i EG. Konstigt nog finns det
fortfarande de som vill ha mindre av europeiskt samarbete och inte mer.
Mer samarbete mellan olika länder poängterades mycket intensivt vid
OECD-mötet i Paris häromveckan. Det mötet ägnades nästan helt åt en dis-
kussion av frågan hur man skulle få bättre tillväxt och mindre arbetslöshet.
Låt mig omedelbart slå fast - detta har bäring på dagens debatt, Allan Lars-
son - att inget land förespråkade några ofinansierade skattesänkningar, inte
ens länder med betydligt bättre offentliga finanser än Sverige. Budgetsane-
ring för att underlätta för lägre räntor var nummer ett på åtgärdslistan, och
dessutom förespråkades som sagt mer samarbete i form av öppen och fri han-
del, som främjar konkurrens och förnyelse.
Det finns en delrapport från OECD, som diskuterades vid mötet. Rappor-
ten handlar om arbetslösheten, och den visar på en mycket intressant skill-
nad mellan USA och Japan å ena sidan och Europa å den andra. Under de
senaste 20 åren har de nya jobben i Europa tillkommit nästan enbart inom
den offentliga sektorn, medan det är den privata sektorn som har expanderat
i USA och Japan. Vid OECD-mötet var man överens om att det framöver i
alla dessa områden är i den privata sektorn som de nya jobben måste
komma.
Av Allan Larssons anförande att döma vill han öka den offentliga syssel-
sättningen. Det vore en sorts 70-talslösning nu på 90-talet, och detta skulle
inte fungera.
Jag måste upprepa en fråga som Carl B Hamilton ställde och som inte fick
något svar: Har Allan Larsson helt glömt bort internationaliseringen av våra
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
123
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
124
ekonomier? Sverige är ingen isolerad ö. Vi måste lösa våra problem i den
miljö i vilken vi lever. Vi kan inte låtsas som om vi levde isolerade från alla
övriga verkligheter.
Det som främst betonades vid OECD-mötet, förutom budgetsaneringen,
var åtgärder för att öka flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden. Jag
tror att vi också kan förbättra vår egen situation på det området. Därnäst
betonades åtgärder för att förbättra och stimulera småföretagsamheten och
förbättringar inom utbildningssystemen. Detta är, som kammarens ledamö-
ter väl vet, en politikinriktning som ligger mycket väl i linje med dagens
svenska politik. Jag tyckte att det var väldigt bra att få klarlagt.
Fru talman! Sveriges ekonomi är fortfarande i obalans. Det främsta bevi-
set på detta är den höga arbetslösheten. Alldeles för många människor i vårt
land har egna erfarenheter av att inte ha något riktigt arbete att gå till eller
har anhöriga som befinner sig i den situationen. Alldeles för många har egna
erfarenheter av den förödmjukelse det innebär att inte behövas och av att
privatekonomin och självkänslan urholkas.
Regeringen har därför presenterat mycket omfattande arbetsmarknads-
politiska åtgärder, och därför måste den ekonomiska politiken fullföljas, så
att svensk ekonomi återfår sin växtkraft och riktiga jobb skapas.
Det finns nu tecken på att ekonomin börjar röra sig åt rätt håll. Jag säger
inte detta på grund av att också jag råkar ha läst Aftonbladet, utan mina
skäl för att säga detta är främst att räntorna sjunker och kronkursen stärks -
samtidigt. Det vittnar om en politik som fungerar.
Sedan i november i fjol har räntorna trendmässigt sjunkit - både de korta
och de långa. Det senare är faktiskt särskilt viktigt, eftersom de långa rän-
torna är en av mätarna på inflationsförväntningarna. Att räntorna nu är
lägre är väldigt bra, eftersom det innebär en stimulans av ekonomin. Storle-
ken på den här stimulanseffekten är naturligtvis inte så lätt att mäta och upp-
skatta. Vi har på Finansdepartementet gjort preliminära bedömningar som
visar att räntebördan för hushållen och för företagen sammmantaget har
minskat med mellan 20 och 30 miljarder kronor, räknat på helår. Den här
stimulanseffekten, följden av att räntorna har sjunkit, motsvarar alltså
ganska mycket pengar.
Det är inte bara så att räntorna har sjunkit, utan glädjande är att kronans
värde samtidigt har ökat. Det innebär att risken för en tudelning av ekono-
min, som har diskuterats av och till, faktiskt har minskat. Det vore inte bra
om en del av ekonomin, exportsidan, växte väldigt snabbt och en annan del,
den inhemska ekonomin, som ju är större, krympte mycket snabbt. Risken
för en sådan utveckling minskar nu.
Exportsektorn går förvisso allt bättre, men samtidigt minskar den åtstram-
ning, den krympning som sker av den inhemska sektorn. Detta beror dels på
just de lägre räntorna, dels på att de inflationsimpulser som följer av kronans
utveckling har blivit mindre. Höjda importpriser har alltså fått mindre ge-
nomslag därför att kronan har blivit starkare, mera värd. Det betyder kon-
kret att löntagarna, alla som går och köper saker, får mera för sina slantar.
Priserna kommer inte att stiga lika mycket i år eller nästa år som man förut
trodde. I stället för en prisökning med ungefär 5,5 %, som ligger i komplet-
teringspropositionens bedömning, räknar vi nu med att priserna kommer att
stiga med ungefär en halv procentenhet mindre, dvs. med 5 %. Även nästa
år räknar vi, på grund av den positiva utvecklingen i fråga om kronkursen
och räntorna, med en lägre prisökning - i stället för en prisökning med
3,3 %, som vi förut trodde skulle bli fallet, räknar vi nu med 2,8 %.
Allt detta är positivt för de individuella människorna, för hushållens köp-
kraft.
Socialdemokraterna säger i utskottsbetänkandet att man inte skall fästa så
stor vikt vid att hålla prisökningarna nere. Jag tror för min del att de flesta
hushållen tycker precis tvärtom - de gillar låga prisökningar, eftersom det
innebär att de kan köpa fler varor och tjänster för sina pengar.
Jag skulle gärna vilja fråga Allan Larsson: Vad är det för fel på att stimu-
lera köpkraften genom lägre prisökningar?
Sjunkande räntor och en stigande kronkurs innebär dessutom att utlan-
dets förtroende för svensk ekonomi stärks och att kostnaderna för utlands-
upplåningen begränsas.
De positiva tecknen som jag nämnde och som har figurerat i debatten tidi-
gare -fler exportorder, färre konkurser, fler investeringar, fler lediga platser
och t.o.m. litet bättre budgetprognoser - måste ju vart och ett tolkas med
viss försiktighet. Men sammantaget menar jag att de ger en bild av en eko-
nomi i vilken framtidstro och dynamisk utveckling börjar infinna sig. Avgö-
rande för att den positiva utvecklingen kan fortsätta och få genomslag i fler
jobb är att vi inte ger upp nu.
När riksdagen senare i dag röstar igenom det femåriga programmet för
budgetsanering är en viktigt etapp i processen mot en mer positiv utveckling
avklarad. Tillsammans med tidigare beslut innebär detta att de offentliga fi-
nanserna förstärks med uppemot 160 miljarder kronor under de kommande
åren. Detta ökar stabiliteten och trovärdigheten i finanspolitiken.
Det skulle därför vara väldigt bra att från Socialdemokraterna få klarlagt
att ni, om ni skulle komma att regera, inte kommer att riva upp de bespa-
ringar som riksdagen nu fattar beslut om. En sådan situation skulle nämligen
skapa osäkerhet. Socialdemokraterna kan väl aldrig tro, Allan Larsson, att
det skulle vara bra för den svenska ekonomin och framtidstron att nu skapa
osäkerhet om den framtida budgetpolitiken och finanspolitiken?
Fru talman! Det har under den här våren talats ganska mycket om fördel-
ningspolitik, och det är bra. Det är viktigt att man håller detta perspektiv
levande och att bördor fördelas på ett rättvist sätt. Därför gör vi på Finansde-
partementet fortlöpande studier av effekter av olika förslag, för att se hur
olika människor och olika grupper av människor påverkas. Vi gör också ana-
lyser av fördelningseffekterna av att ingenting göra, av att låta bli att spara i
de offentliga utgifterna eller låta bli att genomföra andra förändringar. Det
kan för stunden synas vara ganska bekvämt att undvika de svåra sparbeslu-
ten, och det är viktigt att veta vad som i så fall händer.
Det visar sig då att budgetunderskottet skulle bli ännu större. Statens upp-
låningsbehov skulle öka kraftigt. Räntorna på statsskulden skulle ta allt
större del av skatteinkomsterna i anspråk. Över huvud taget skulle det mesta
bli sämre. Detta visar sig vara den absolut sämsta fördelningspolitiken av
alla.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
126
För det första skulle hela folkhushållet bli fattigare av en sådan icke-poli-
tik. Tillväxten skulle bli sämre och jobben färre.
För det andra visar det sig, intressant nog, att bördorna skulle läggas
tyngre på hushåll med låga inkomster. En sådan icke-politik skulle nämligen
leda till att de hushåll som har högre ekonomisk standard skulle få bära en
mindre del av bördorna, medan hushåll med låga inkomster skulle få bära
en betydligt större del. Det beror naturligtvis på arbetslösheten, inflationen
och räntorna. Det vore utomordentligt orättvist. Det skulle vara intressant
att höra om även Allan Larsson tycker så.
För det tredje visar våra fördelningsstudier att fördelningen mellan gene-
rationerna skulle bli oacceptabel. Våra barn och barnbarn skulle få stå för
notan för 80-talets spekulationsekonomi och den dåliga ekonomiska politi-
ken. Detta vore omoraliskt. Det vore en barn- och ungdomsfientlig politik,
och det skulle sannerligen inte medverka till att sunda värderingar i samhäl-
let återskapas, något som jag tror är mycket viktigt.
Jag vill därför fråga Allan Larsson om Socialdemokraterna verkligen på
fullt allvar menar att man skall fortsätta att skjuta underskottsproblemen på
framtiden. Menar ni socialdemokrater verkligen att underskotten nu skall
ökas rejält i stället för att minskas? Är det inte i verkligheten så, Allan Lars-
son, att ni vet att en sådan politik enbart duger i opposition?
Fru talman! Den centrala fördelningspolitiska frågan är orättvisan i att
vissa har ett arbete och andra inte. Denna orättvisa kan bara rättas till genom
en politik som leder till tillväxt och riktiga jobb. Det är en politik som åter-
skapar dynamiken i den svenska ekonomin, som släpper fram alternativ till
offentlig produktion, som låter monopol utsättas för konkurrens och som
framför allt möjliggör för små företag att växa sig stora.
Det centrala är att fortsätta att förbättra villkoren för de små och medel-
stora företagen och för nyföretagandet. Småföretagaren, som person, är en
nyckelperson i en dynamisk marknadsekonomi. Småföretagaren är en män-
niska som är idérik och har skaparkraft. Småföretagaren passar sällan in i
stora rutmönster eller i socialdemokratiska planlösningar, utan han eller hon
behöver en fri och mera individualistisk miljö. Han eller hon måste upp-
muntras och få hjälp med att pröva sina olika idéer. Han eller hon - för det
är påfallande ofta en hon - måste mötas av sådana villkor och skatteregler
att det lönar sig att pröva någonting nytt, att investera, att öka produktionen
och att anställa ytterligare människor. Han eller hon måste som småföreta-
gare veta att det finns ett väl fungerande socialt skyddsnät, om idéer skulle
misslyckas. Det kan hända även den bäste. Att uppmuntra småföretagandet
och ändra attityden till småföretagandet är en långsiktig process som måste
genomsyra politiken under många år framöver. Jag menar att detta är det
positiva sättet att motverka arbetslöshet. Man kan räkna på många olika
sätt. Om varje företag anställde bara en enda person ytterligare skulle det
bli 200 000 fler jobb, och småföretagen ligger överallt, inte bara i storstads-
områdena.
Det bekymrar mig att Sveriges största oppositionsparti så ensidigt tar de
sysselsattas parti framför de arbetslösas, så ensidigt försvarar fackets intres-
sen framför individens och så envetet bekämpar den här typen av förnyelse
till fömån för det bestående. Den som t.ex. säger nej till höjda egenavgifter
och ja till höjda marginalskatter förhindrar möjligen att facket förlorar några
medlemmar, men han förhindrar också framtida tillväxt och jobb. Den som
säger nej till en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring hjälper kanske
några fackliga organisationer att värva någon medlem men hjälper inte den
person som blir utan jobb, som blir arbetslös. Detta måste ju vara det cen-
trala. Den som säger nej till ökad konkurrens och entreprenader i kommu-
nerna hjälper möjligen kortsiktigt den som i dag är sysselsatt i monopolverk-
samhet men inte den som har en idé och som vill starta eget och erbjuda
tjänster till medborgarna på lika villkor.
I motionerna från Socialdemokraterna står att läsa att alla problem kan
lösas om man bara sänker momsen, ökar konsumtionen och minskar sparan-
det. Då sjunker arbetslösheten i ett huj och alla kan sedan leva bekymmers-
löst och glatt, och vi kan få tillbaka den gamla goda tiden. Att regeringen inte
trycker på konsumtionsknappen, så att alla människor rusar ut och köper sig
ur krisen är med denna människosyn - får man förmoda - enbart ett utslag
av ren och skär oginhet.
Det finns två saker i ett sådant resonemang som gör mig ganska upprörd.
Socialdemokraterna försöker lura människor att krisen kan lösas så lätt. De
samhällsekonomiska sambanden och den ökande internationaliseringen, ja
själva verkligheten, lyser med sin frånvaro i denna socialdemokratiska mo-
dell. Så enkelt är det inte, och folk förstår det. Den enda stimulans som fun-
gerar är den som kommer genom lägre räntor och starkare krona.
En annan invändning som jag har mot detta resonemang - och som gör
mig nästan ännu mer upprörd - är den människosyn som detta socialdemo-
kratiska resonemang är baserat på. Människor, Allan Larsson, är inga ma-
skiner eller robotar som bums reagerar när politiker drar i bl.a. konsum-
tions- eller spara-spakar. Människor är självständiga medborgare som tänker
själva och som fattar egna beslut. Om den orealistiska köpa-oss-ur-krisen-
politik som Socialdemokraterna propagerar för skulle sjösättas, skulle med-
borgarna genomskåda effekterna. Det skulle bli ännu större underskott
framöver, ännu större behov av besparingar - eller för all del skatteökningar
senare. Chansen till att ekonomin skulle växa och jobben öka skulle bli ännu
sämre. Därmed skulle anledningen bli ännu större för medborgarna att i dag
vara försiktiga med sina utgifter för konsumtion och för företagare att vara
försiktiga med investeringar.
Om den socialdemokratiska verklighetsuppfattning som gör mig djupt be-
kymrad skulle stämma, vore det möjligen enklare att vara finansminister,
med det skulle vara väldigt mycket tristare att vara människa.
(Applåder).
Anf. 120 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga finansministern hur hon ser på vårt löfte
från den 22 april att garantera omfattningen av kompletteringspropositio-
nen, med de räntesänkningar och den stärkta kronkurs som följt, och på de
framtida samtalen mellan Ny demokrati och regeringen. Är finansministern
beredd att bjuda till när det gäller ökat samförstånd. Vi märker att läget är
ganska positivt. Eller hur?
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
127
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
128
Anf. 121 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag kan glädja Dan Eriksson i Stockholm med att jag självfal-
let tycker att det är bra att kompletteringspropositionen och den ekono-
miska politiken redan inledningsvis möttes med uppslutning av Ny demo-
krati. Det hade varit ännu bättre om uppslutningen blivit bredare. Det är
ju självklart. Den politiska stabiliteten och majoriteten i riksdagen har stor
betydelse och har medverkat på ett positivt sätt.
Det hade varit till fördel om den överenskommelse som sedermera slutits
här i riksdagen om ett antal skatteförändringar hade sett något annorlunda
ut, vilket redan tidigare har diskuterats här i dag. Jag tycker kanske inte att
högre marginalskatt för ett stort antal tjänstemän tillhör det mest angelägna
att genomföra.
Det är angeläget för regeringen att även framöver kunna ha en så att säga
säker politisk majoritet. Det skulle naturligtvis underlättas av om Social-
demokraterna finge en mer realistisk verklighetsuppfattning, men naturligt-
vis också om Dan Eriksson och hans partikamrater inte skulle lägga sig vinn
om att framställa sitt parti som ett opolitiskt parti. Det tar naturligtvis ner
värdet om man vid något tillfälle kommer överens på några punkter om ett
parti säger att man kan ändra sig när som helst. Det vore en fördel om nyde-
mokraterna på något sätt höll sig till den politik som de ändå ibland föresprå-
kar.
Anf. 122 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Fru talman! Jag tror inte att finansministern på allvar är särskilt orolig över
hur vi kommer att rösta när det gäller kompletteringspropositionen.
Vi har en situation där vi har gått med på så gott som allting vad gäller
besparingar, men inte fått så mycket gehör för de förslag vi själva har lagt
fram. Det vore fint om vi kunde ha en dialog. Om man kan ha en bra dialog
tror jag också att man kan lösa problem innan det är för sent.
Jag delar finansministerns uppfattning. Jag hade också önskat att uppgö-
relsen skulle ha sett litet annorlunda ut. Det brukar man göra när man har
fått kompromissa. I annat fall är det ju ingen kompromiss.
Tänker finansministern verka för att vi får ett bättre förhandlingsklimat
och kanske också kan sätta oss ner och prata med regeringen? Man kan t.ex.
ha partiledarrundor där alla partiledare får vara med.
Anf. 123 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag tycker att den ordning vi har, där regeringen lägger fram
sin politik och som därefter diskuteras i riksdagens olika utskott, är den na-
turliga. Det är den ordning som är normal i en parlamentarisk situation, som
vi har i Sverige. Därför tycker jag att man bör hålla sig till den ordningen
framöver. Det har visat sig att denna metod ger ett i och för sig ganska väl-
kommet ökat intresse för den politiska debatten i riksdagen. Jag tycker att
det är ett intresse i sig att riksdagsdebatter och diskussioner i riksdagen fak-
tiskt möts av ett visst intresse hos medborgarna.
Jag tycker inte att det finns någon som helst anledning att ändra på det
tillvägagångssätt som har använts sedan regeringsskiftet. Regeringen lägger
fram sin politik, och därefter sker på sedvanligt sätt diskussion i riksdagens
olika utskott. Utgången har hittills visat att detta är en mycket effektiv me-
tod för att uppnå bra resultat när det gäller regeringens politik.
Anf. 124 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! När man lyssnar till finansministern och får höra skildringen
över allt som har gjorts, undrar man varför arbetslösheten ändå ökar. Ar-
betslösheten är nu 8 %, och den kommer att växa under sommaren och vara
högre i höst än förra hösten. Vi kommer att få ytterligare ökad arbetslöshet
i vinter. Om ni har gjort allt rätt, varför blir det så fel? Det måste ni förklara.
Jag tycker nog att finansministerns debatteknik är litet märklig. Jag har
exempel på ett antal punkter där finansministern antingen har missförstått
eller också inte har lyssnat. Finansministern säger att Socialdemokraterna
vill öka den offentliga sysselsättningen. Vi har skrivit i vår motion - jag sade
det i mitt anförande och har upprepat det i några repliker - att ökningen
måste ske i näringslivet för att vi skall kunna få ner underskottet i de offent-
liga finanserna. Det är arbetslösheten, den sjunkande produktionen och den
sjunkande sysselsättningen i näringslivet som utgör budgetunderskottet. Det
finns ingen annan väg att lösa detta problem än att få i gång produktionen.
Det är därför vår politik är upplagd med det syftet.
Finansministern sade att vi tar parti för dem som har jobb mot dem som
är arbetslösa. Jag tror att finansministern är den första och enda i det här
landet som skulle kunna påstå något sådant. Jag förstår att finansministern
har varit utomlands. Men någon gång har väl finansministern varit hemma
och följt debatten. Då har hon kunnat höra hur vi arbetar just för de arbets-
lösa och för att de som har jobb inte skall bli arbetslösa, vilket de riskerar
med er politik.
Jag har ägnat mycket tid åt arbetet med internationaliseringen i ett nor-
diskt samarbete där vi har påverkat EG. Ifrån EG-kommissionen, Jacques
Delors, har satt upp ambitionen att halvera arbetslösheten i EG-länderna
under 90-talet. Det är lättare att få gehör i EG än att få gehör hos den
svenska regeringen för kraftiga tag mot arbetslösheten.
Det sades vidare att vi inte skulle fästa vikt vid att få ner priserna. Det är
tvärtom. Vi tycker att den utslagning som sker av produktionskapacitet, av
människor i produktionen, innebär att svensk ekonomi får en ökad infla-
tionsbenägenhet. Därför menar vi att insatser för att se till att produktionen
fungerar och för att vi skall ta till vara kapaciteten både är bra mot arbetslös-
heten och för att minska den framtida inflationsbenägenheten.
Låt mig slutligen också säga något om de offentliga finanserna. Vi ställer
inte ut några löften som gäller ekonomiska förhållanden förrän vi har hela
bilden klar för oss. Vi har erfarenheter från 80-talet, när den dåvarande so-
cialdemokratiska regeringen fick ta över efter Anne Wibbles företrädare, då
vi fick ta över ett jättelikt budgetunderskott. Det krävde mycket hårt arbete
under lång tid. Problemet kunde lösas genom att vi fick i gång tillväxten och
ökade produktionen. Det är den uppgift som nu ligger framför oss. Det är
därför vi satsar så hårt på att få i gång produktionen och på att få ned arbets-
lösheten och samtidigt se till att inflationen hålls i schack.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
130
Anf. 125 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag har några kommentarer till Allan Larsson. Allan Larsson
frågade varför vi har alltför hög arbetslöshet nu. Allan Larsson vet, hoppas
jag, lika väl som alla andra att detta beror på mycket svåra problem. Vi har
haft långvariga strukturproblem. Det rör sig kanske om 15-20 år. Därutöver
hade vi svåra överhettningsproblem i slutet av 80-talet. Detta är problem
som man inte kan lösa i en handvändning, utan det är fråga om en långsam
och mödosam process. Vi börjar nu se att utvecklingen innehåller en del po-
sitiva inslag, och det är bra.
Skälet till att jag sade att Allan Larsson och hans parti tar parti för de sys-
selsatta snarare än för de arbetslösa är att de åtgärder Socialdemokraterna
föreslår möjligen skulle kunna underlätta för dem som har jobb att betala
litet mindre för sin arbetslöshetsförsäkring. Åtgärderna hjälper dock inte de
människor som står utanför arbetsmarknaden att få jobb. De hjälper heller
inte dessa människor att få ett bra stöd om de riskerar att vara fortsatt arbets-
lösa. Den politik som ni förespråkar leder inte till växtkraft och nya jobb.
Det tycker jag är utomordentligt tydligt och klarlagt av flera talare i dag.
När det gäller frågan om den offentliga sysselsättningen är det faktiskt inte
bara jag som har hört dåligt. För några timmar sedan var det en lång diskus-
sion mellan Allan Larsson och Lars Bäckström om alla klagomål på den
kommunala sektorns problem. Det sades att man egentligen inte skulle göra
något utan att flera skulle anställas. Det lät som om han ville lösa sysselsätt-
ningsproblemet inom den offentliga sektorn. Detta står i strid med att man
inte har anvisat några pengar till den kommunala verksamheten. Det var
mycket dubbla budskap. Det var nu i och för sig bra att få klarlagt att Allan
Larsson ändock inte har denna gammaldags lösning, 60-talslösning, på sys-
selsättningsproblemet. Allan Larsson torde inse att det är i det privata nä-
ringslivet som de framtida jobben måste skapas.
Detta reser emellertid den frågeställning som har varit uppe ett par gånger
och som jag inte tycker att Allan Larsson har svarat på, nämligen hur man
avser att utforma den ekonomiska politiken i en internationell miljö. Allan
Larsson förespråkar en politik som inget annat land - än mindre med de of-
fentliga finanser som vi har i Sverige - förespråkar. Inget annat land före-
språkar detta. Det går an att deklarera stolta mål. Vi är överens om målen
och om att få ned arbetslösheten. Det måste emellertid också fungera. Man
måste föra en politik som någon tror leder till rätt resultat. Det fungerar med
regeringens politik, men inte med den politik som Allan Larsson föresprå-
kar.
Anf. 126 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Nu säger finansministern att det tar litet tid att få ned arbets-
lösheten. Men de åtgärder ni har vidtagit har pressat ned efterfrågan, aktivi-
teten och sysselsättningen i hemmamarknadssektorn. Det var ju precis det
Lars Tobisson talade om i debatten för ett år sedan och som jag återgav. Det
är precis det som har inträffat i svensk ekonomi.
Det vi ser är effekterna av politiken litet längre fram. I finansplanen redo-
visas en långtidsbedömning. Efter två borgerliga mandatperioder - om väl-
jarna skulle tillåta det - kommer vi 1998 att ha tvåsiffriga ta! för arbetslöshe-
ten. 11 % kommer att stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är
sanningen när man räknar ut vad den politik som regeringen står för innebär
längre fram.
Nu försöker finansministern att skrämma oss och säga att den politik som
förs inte har några likheter med politiken i något annat land. I Tyskland slöt
man en solidaritetspakt mellan regeringen och Socialdemokraterna som in-
nebar att man genomför lättnader nu för att i stället skärpa finanspolitiken
längre fram. Det var just därför att Tyskland nu är på väg ned i en mycket
svår lågkonjunktur som man vidtog de åtgärderna.
Vi socialdemokrater har också sagt att det är nu man behöver lättnaderna,
och att man får genomföra förstärkningarna av de offentliga finanserna un-
der de kommande åren.
Assar Lindbeck har i sin rapport diskuterat precis samma åtgärder. Vi har
inte gått riktigt lika långt som han föreslog. Han pekade på att det i det svaga
efterfrågeläget - det är omvittnat att det är huvudproblemet, det tror jag inte
att någon av er kan motsäga - är nödvändigt att vidta sådana åtgärder. Han
kritiserade regeringen redan i höstas för att den i detta svaga läge drog in
köpkraft i stället för att frigöra den och därmed möjliggöra för näringslivet
att utvecklas.
Näringslivet kan inte utvecklas om det inte finns en efterfrågan. Det
räcker inte med framgångar på exportsidan. De är välkomna. De är en följd
av att kronkursen föll. Finansministern har själv sagt att det var ett misslyck-
ande att kronan föll. De är en följd av de stabiliseringsavtal som har träffats.
Det har gjorts insatser på många håll för att få i gång exportindustrin.
Men det räcker inte med detta. Det måste också bli utrymme för dem som
jobbar på hemmamarknaden att expandera. Den ekonomiska politiken ger
inte det utrymmet. Därför blir arbetslösheten större under det kommande
året, och därför kommer arbetslöshetsiffrorna att vara kvar på tvåsiffriga tal
efter sex år.
Så illa står det till. Vad skall ni göra åt detta? Skall ni rulla tummarna och
bara räkna in en ökad arbetslöshet?
Anf. 127 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Allan Larsson vet att framgången på exportsidan inte enbart
beror på deprecieringen utan framför allt på att företagen har en tilltro till
små prisökningar, små lönekostnadsökningar, en bra produktivitetsutveck-
ling och ett företagsvänligt klimat inte minst på skattesidan i Sverige under
många år framöver.
Jag nämnde i mitt inledningsanförande att det sker betydande positiva sa-
ker med hemmamarknadsefterfrågan på grund av den dämpning av räntelä-
get som har skett och på grund av den starkare kronkursen, som ju minskar
prisökningarna så att hushållen får mer för sina slantar. Det är inte alls några
småsummor det handlar om.
Jag kan konstatera att Allan Larsson många gånger säger att hemmamark-
nadsefterfrågan är för nedpressad. Alla bedömare som jag har hört talas om,
inte bara jag själv, tolkar det som om Socialdemokraterna egentligen vill ha
ett större budgetunderskott. Detta är den innebörd som man kan tolka ut av
de förslag som läggs fram.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
131
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
En annan fråga som har diskuterats många gånger och som har varit uppe
tidigare i kammaren i dag är frågan om en momssänkning och de effekter en
sådan skulle kunna få eller inte få. Det finns inte många ekonomer som stö-
der en sådan tanke. Det senaste ekonomomdömet, alldeles frånsett omdö-
men från mer borgerligt sinnande ekonomer, har citerats här i dag. Det kom-
mer från Fackföreningsrörelsens forskningsinstituts chefsekonom Villy
Bergström. Om Allan Larsson inte har haft tillfälle att läsa detta i dag kan
jag gärna läsa upp det ytterligare en gång. Där står att det vore fel att stimu-
lera via ytterligare underbalansering. Det är farligt. Vi vet inte vad som hän-
der med räntebildningen. Vi har fria kapitalrörelser. Det är risk för valuta-
flöde, räntehöjning och fall i kronkursen, som ju motverkar expansionsef-
fekten.
Detta hänger samman med att Allan Larsson, åtminstone att döma av da-
gens anförande, i motsats till Ingvar Carlsson inte ser den svenska ekonomin
och den svenska ekonomiska politiken i ett internationellt perspektiv. Han
resonerar som om vi levde på 50-talet, eller ännu tidigare, som om Sverige
vore en isolerad ekonomi där vi kunde dra i olika spakar för att de svenska
hushållen och konsumenterna skulle reagera på det sätt som Allan Larsson
tror.
Det långsiktigt viktiga nu är att i denna internationella miljö stimulera den
positiva utveckling som framför allt börjar att skönjas på småföretagssidan.
Det är egentligen där som Allan Larsson skulle kunna göra en positiv insats,
nämligen genom att för Socialdemokraternas räkning klart deklarera allt po-
sitivt som kan göras för småföretagarnas och de enskilda företagarnas räk-
ning. Detta kommer Socialdemokraterna att stötta.
Anf. 128 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Anne Wibble undrade om någon av oss blev glad över att kro-
nan föll. Hon kanske syftade på oss i vänstern. Jag blev inte glad, därför att
jag vet att det reala värdet på kronan sedan 1981 har fallit med ungefär 46 %.
Det betyder att en svensk löntagare gentemot sina europeiska vänner har
fått en 46-procentig lönesänkning. Jag blev därför ledsen när kronan föll.
Men varför föll kronan? Jo, det var därför att kronan vid fel tillfälle och
på för hög nivå knöts till ecun. Därför föll kronan.
Vidare säger Anne Wibble att man skall vara glad över låg ränta och låg
inflation. Det skall man vara, och det är jag också. Om inte budgetunder-
skotten växte skulle jag t.o.m. kunna vara glad över låga skatter. Men vi skall
väl också vara glada över att ha en bra fördelningspolitik och en hög syssel-
sättning. Ni låter glädjen över räntorna och inflationsbekämpningen ta över-
hand över kampen mot arbetslösheten. Detta är ert misstag.
Fru Wibble, jag har inte begärt att kommunerna skall få anställa hur
mycket folk som helst. Jag vill ha en expansion i privat sektor. Det är därför
vi i Vänsterpartiet föreslår sänkta arbetsgivaravgifter för nyanställning i in-
dustrin. Det är därför vi föreslår 90 kr per timme i utbildningsstöd för att
hålla arbetskraften kvar i industrin. Men det går ni ju inte med på. Vi säger:
Låt bli att avskeda folk i kommunerna. Det betyder något helt annat än att
nyanställa. Det finns ju ingen småföretagare som skulle se det som en nyan-
132
ställning att låta bli att avskeda sin medarbetare. Lika klok är jag som den
småföretagaren.
Vi i Vänsterpartiet tycker bra om småföretagare. Vi gick ju med på att
sänka förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Men vi säger: Skåpa inte
ut 50 000 från kommunerna under 90-talet. Om det då blir 50 000 nya jobb i
privatsektorn är ju arbetslösheten oförändrat 500 000, och den skulle ju ner,
fru Wibble. Det är därför man inte skall avskeda i kommunsektorn. Om ni
hela tiden fyller på från kommunsektorn kommer ju inte de nya jobben i
privatsektorn att dämpa arbetslösheten. Detta är ert misstag. 30 miljarder
skall ni ta av kommunerna. Det är ju 62 miljarder som går i transfereringar
från stat till kommun, och ni skall hämta in 30 miljarder i besparingar.
Anf. 129 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Min glädje, Lars Bäckström, över lägre räntor och starkare
kronkurs handlar självfallet om att detta leder till flera jobb. Detta är liksom
hela poängen. Det tycker jag ändå ganska tydligt framgick av mitt inled-
ningsanförande. Det är i sig ingen källa till vare sig glädje eller sorg, men det
leder till att vi kan bölja se en del positiva tecken, så att vi kan lösa det stora
arbetslöshetsproblemet.
Lars Bäckström har under den här debatten fått ganska mycket beröm.
Jag skulle i alla fall på en punkt gärna vilja sälla mig till detta, eftersom han
ändå har en viss förmåga att räkna ihop plus och minus så att det någorlunda
går ihop. Jag måste erkänna att jag tror att detta egentligen säger mera om
det andra, större, oppositionspartiets bristande räkneförmåga än att det är
så oerhört ansvarsfullt från Vänsterpartiets sida. Men det är ändå bra att vi
har någon som kan räkna plus och minus.
Ett av problemen med Lars Bäckströms politik är till att börja med att
han uttrycker vänliga ord om småföretagsamhet, men samtidigt föreslår han
många skattepolitiska åtgärder som i stort sett skulle ta död på nästan all
framtidsinriktad verksamhet i det här landet. Det går an att säga en sak. Men
när man sedan ser på vad det är fråga om för förslag, som får det här räkne-
stycket med plus och minus att gå ihop, är det inte någonting som, för att
vara uppriktig, är särskilt positivt för småföretagare eller för sysselsätt-
ningen.
I fråga om den offentliga sysselsättningen tycker jag att Lars Bäckström
lade ner betydande möda och intresse på att få veta hur Socialdemokraterna
ställde sig. Det var, åtminstone för mig, ganska tydligt att Lars Bäckström
själv var inställd på att man liksom inte får ändra på någonting i den offent-
liga sektorn, därför att man har ett allvarligt sysselsättningsproblem. Jag tror
att detta skulle vara förödande både för jobben och för den service som
många medborgare är beroende av från kommuner, landsting och stat. Där-
för är det en typ av statiskt tänkande som Lars Bäckström ger uttryck för.
Jag tror att det är en mycket negativ faktor och en kvarleva från ett alltför
planmässigt tankesätt, som innebär att skiljelinjerna mellan Lars Bäck-
ströms politik och regeringens är och förblir mycket stora och skarpa.
Anf. 130 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tror säkert att skiljelinjerna är tydliga och skarpa. Detta
kan vi vara ense om. Men vad jag säger är att Folkpartiet ju driver frågorna
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
133
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
134
om eget rum i långvården och det glömda Sverige. I min hemtrakt, där vi har
ett landsting med folkpartiledning, går man man ur huse i stad efter stad för
att protestera mot nedläggning av sjukhus. Detta'görs innan man har genom-
fört det sparprogram som regeringen tänker göra under 90-talet.
Fru Wibble vet att det, bara för att möta åldersförändringar, behövs 2 %
konsumtionstillväxt i vård och omsorg. Då säger fru Wibble att det nu skall
vara oförändrad real konsumtion. Detta är mycket diskutabelt. Vad är oför-
ändrad real konsumtion? Det vet fru Wibble. Hon är kunnig i ekonomi. Men
det är över huvud taget ett oerhört mångtydigt begrepp. Hur skall man få in
en besparing på 30 miljarder? Skall man dra in statsbidrag? Skall man för-
bjuda kommuner som effektiviserar sig att öka? Skall man förbjuda kommu-
ner att sälja fastigheter eller att ta ett lån? Det är en oerhörd detaljreglering
som detta kräver. Därför är det egentligen inte säkert att man klarar av att
göra det. Men ponera att man gör det. Om man genomför en nedskärning
med 30 miljarder kommer det att betyda att minst 50 000 arbetstillfällen för-
svinner. Vi kommer inte att hinna skapa så många jobb på den privata sidan
som kompenserar detta, när vi har en arbetslöshet på 500 000. Detta är in-
gångsläget. Men visst skall vi effektivisera den. Det behövs också för att
kunna möta alla de behov som finns i det glömda Sverige och för att vi skall
klara av dessa egna rum i långvården. Jag är t.o.m. tveksam till om vi politi-
ker vågar ta på oss sådana stora åtaganden. Det kanske är att lova för
mycket. Vi är många politiker som har lovat för mycket. Därför bör vi vara
litet försiktigare med löftena. Men låt bli att avskeda folk! Det är ju bara att
flytta underskott från stat och kommun till arbetsmarknadsfonden. Det vore
väl inte riktigt bra.
Fru talman! Om det finns någon minut kvar vill jag säga några sista ord.
Fru Wibble, kulturen är ju litet grand fråga om känningar om vad som rör
sig i tiden. Man skall vara artig och snäll sista dagen som vi har en debatt,
och gärna ta upp någon sommarvisa eller liknande.
Jag tänkte: Var står vi egentligen i politiken? Åt vilket håll går den, åt
vänster eller höger? Då hörde jag i radion en sommarvisa, som jag har skrivit
ned därför att jag tyckte att den var så bra. Den handlar inte om sol och sill,
men litet grand om rött och grönt - kanske litet röda bär. Det var Ulf Lundell
som sjöng den - han med Öppna landskap. Han åker just nu runt och
sjunger. Texten lyder: 500 000 utan jobb i dag. De behövs inte mer. Gott om
herrar med fallskärm som hoppar. Se hur de dalar ner. Gott om burkar att
plocka upp. Gott om klöver, blåbär och blåklint. Jag ser rött.
Fru talman! Jag hoppas att snart igen få träffa fru talmannen. Jag hoppas
att få träffa fru Wibble snart igen. Helst vill jag träffa fru Wibble i finansut-
skottet, och herr statsminister Carl Bildt på bänken, på riksdagsbänken som
oppositionsledare.
Anf. 131 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Låt mig påminna Lars Bäckström om några väsentliga sjuk-
vårdsreformer som har en ganska stark folkpartiprägel. För ungefär två år
sedan diskuterade riksdagen och fattade beslut om ÄDEL-reformen. Den
har visat sig ha en betydande framgång. Enligt de senaste uppgifterna har
den inneburit en hel del pengabesparingar, samtidigt som erfarenheterna vi-
sar att patienterna är mycket nöjda. Reformen innebär en förbättring av
sjukvården till fördel för patienterna men förutsätter inte mera slantar från
stat eller kommun.
Husläkarreformen, som riksdagen fattade beslut om för någon vecka se-
dan, är en annan reform av samma slag. Den har en mycket tydlig folkparti-
prägel. Det är en väldigt viktig reform, som innebär att var och en själv får
välja doktor. Det är ett till synes självklart och enkelt beslut, som nu äntligen
blir verklighet. Det är en stor reform, som sannolikt också kommer att inne-
bära besparingar. Den kommer i vaije fall inte att kosta pengar.
Lars Bäckström sade tidigare i dag att den kommunala sektorn enligt
Vänsterpartiets uppfattning skulle växa med 2 %. Jämfört med denna kalkyl
innebär regeringens politik betydande besparingar. Den går att förverkliga
tillsammans med förbättringar för medborgarna på servicesidan, om kom-
munerna jobbar bra med produktivitetsförbättringar. Jag är ganska säker på
att de anställda inom kommuner och landsting har många kloka och bra
idéer om förbättringar. Får de bara möjlighet, vilket vi har givit dem nu, att
utan så himla många statliga styrmedel eller pekpinnar från riksdagsmän och
andra lägga upp arbetet på det sätt som de själva finner bäst och arbeta i
konkurrens med entreprenörer, så kommer detta att kunna genomföras. Då
slår man två flugor i en smäll. Man förbättrar de offentliga finanserna och
får en bra service för medborgarna.
Jag vill påminna även Lars Bäckström om en brist i er ekonomiska politik,
nämligen att ni liksom Socialdemokraterna bortser från de internationella
sambanden. Ni tror att Sverige fungerar ensamt. Det påverkar mycket starkt
de lösningar som ni förespråkar. De fungerar tyvärr inte i motsats till rege-
ringens politik, som innehåller positiva satsningar, inte minst på småföretag-
samheten, vilka kommer att ge oss en betydligt bättre arbetsmarknad än de
räkneexempel som finns i den reviderade nationalbudgeten.
Till slut vill jag gärna önska fru talmannen samt de ledamöter som finns
här i kammaren en trevlig sommar.
Anf. 132 JOHNNY AHLQVIST (s):
Fru talman! Jag vill börja med att hälsa arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund välkommen hit. Vi saknade arbetsmarknadsministern i går, när vi
hade en stor debatt om förslag som innebär att man raserar ekonomin för
de arbetslösa i detta land. Vi saknade arbetsmarknadsministern även när vi
debatterade hur man i framtiden skall finansiera Arbetsmarknadsfonden.
Men jag förmodar att arbetsmarknadsministern hade viktigare saker för sig
än omsorgen om de arbetslösa i landet.
Fru talman! Arbetslinjen ligger fast, säger regeringen. Det sade man i ja-
nuari förra året, när man trodde att arbetslösheten 1993 skulle bli 4,5 %. Det
säger man nu, när man tror att arbetslösheten i år skall bli 7 %. Det säger
man fast man vet att 14 % av arbetskraften snart står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Arbetslinjen ligger fast, säger arbetsmarknadsminister
Börje Hörnlund, samtidigt som han tror att 10 % kommer att vara öppet
arbetslösa i sommar. Det är enkelt att säga att arbetslinjen ligger fast, men
det är meningslösa ord när verkligheten visar något helt annat.
Jag skulle vilja rikta en direkt uppmaning till de borgerliga ledamöterna.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
135
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
136
Säg som det är. Säg att ni har övergivit arbetslinjen för att i stället enbart
prioritera bekämpningen av inflationen. Ni riskerar nämligen att öka på po-
litikerföraktet genom att strö meningslösa ord omkring er, ord som alla inser
att ni inte lever upp till.
Hur tror ni att de 400 000 människor känner sig som i sommar är öppet
arbetslösa och med ljus och lykta letar efter ett jobb eller en aktiv åtgärd?
Hur tror ni att de känner sig, när ni påstår att arbetslinjen ligger fast?
Hur hög skall den öppna arbetslösheten bli, innan ni erkänner att ni har
övergivit arbetslinjen? Det räcker tydligen inte med 10 %. Går gränsen vid
11 %, 13 % eller 15 %? 1998 är arbetslösheten 11 %, säger regeringen. Var
finns arbetslinjen? Hur är det med moral och etik i politiken, kds? Ni säger
att arbetslinjen gäller, men samtidigt röstar ni här i riksdagen ner alla våra
förslag som skulle minska den öppna arbetslösheten. Var finns moralen?
Att det skulle bli så här kan inte heller vara någon nyhet för er. För snart
ett och ett halvt år sedan skrev vi i vår motion: ”Det är nu som det avgörs
om Sverige i det nya Europa skall fortsätta att hävda arbetslinjen och bedriva
en politik för full sysselsättning eller om Sverige skall bli ett land med sjun-
kande ambitioner när det gäller arbete och utveckling.”
Vi krävde vid det tillfället att regeringen skulle ta fram ett ekonomiskt-
politiskt program för att pressa ner arbetslösheten. Då låtsades ni inte höra,
och då ville ni inte förstå. Nu kan vi se följderna av detta. Nu har vi facit i
handen.
Nu står snart var sjunde svensk utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Mer än 400 000 svenskar kommer att vara öppet arbetslösa i sommar. Nu
kommer 100 000 långtidsarbetslösa allt närmare utslagningens stup. Den
blomstertid som nu kommer blir en tid av arbetslöshet för våra ungdomar.
Nu blir Sverige som vilket annat land som helst i Europa med massarbetslös-
het och utslagning samt med ökande sociala problem och social oro.
Tror ni att de arbetslösa bara är siffror i en statistikkolumn? Inser ni inte
att bakom vaije siffra finns en människa av kött och blod, med vilja att för-
söija sig och sin familj? Deras oro förs in i familjen, på samboende, på barn,
på släktingar och på vänner. Pessimism och bristande framtidstro breder ut
sig. De brustna framtidsdrömmarna blir allt fler.
Ännu märks inte de arbetslösa så mycket. Deras röster är lågmälda, och
den sociala oron är ännu kontrollerad. Men en dag kommer oron att för-
vandlas till ilska och passiviteten till aktivitet. Då, Böije Hörnlund, får ni stå
till svars. Har ni då gjort allt ni kan för att bekämpa arbetslösheten?
Ni skall då förklara varför det inte går att satsa på aktiva åtgärder, på inve-
steringar och på ombyggnader, medan det går bra att låna 50 miljarder kro-
nor på mindre än två år för att betala kontantstöden.
Ni skall förklara varför de arbetslösa skall få betala en sänkning av ersätt-
ningen med 1 400 kronor i månaden, medan en högavlönad arbetstagare
kommer undan med 148 kronor i månaden. Ni skall förklara varför vi skatte-
betalare skall subventionera det enskilda pensionssparandet med miljarder
kronor, samtidigt som 100 000 ungdomar går arbetslösa.
Det är den borgerliga regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten
inkl. Ny demokrati som bär det fulla ansvaret för den utveckling som nu sker.
Ni borgerliga vill gärna ha regeringsmakten, men ni vill inte ta ansvar för det
ni ställer till med. Detta bristande ansvarstagande personifieras i allra högsta
grad i dag av arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund.
I varje debatt som vi har fört i denna kammare under de senaste två åren
har Börje Hörnlund skyllt ifrån sig. Regeringen har inget ansvar. Allt ansvar
ligger på den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det som Socialdemo-
kraterna inte är ansvariga för beror på lågkonjunkturen. Hela förklaringen
till dagens massarbetslöshet är enligt Böije Hörnlund inflations- och speku-
lationsekonomin under 1980-talet samt lågkonjunkturen. Regeringen har
inget som helst ansvar. Så har tongångarna varit hittills, och så förmodar jag
att det kommer att bli också i dag.
Låt mig säga till arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund: Försök för en
gångs skull att ta det ansvar som det innebär att vara arbetsmarknadsminis-
ter. Försök att förstå att vi politiker faktiskt kan påverka skeendet i samhäl-
let. Försök att förstå att regeringens och riksdagens beslut kan påverka före-
tagens produktion och investeringsvilja samt hushållens efterfrågan och
sparbenägenhet.
Inte med ett ord har arbetsmarknadsministern under de senaste åren an-
tytt att han känner något ansvar för situationen. Men nu är det dags, Börje
Hörnlund, att debattera dagens läge och inte att försöka skriva om historien.
Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund! Varför stramade den borger-
liga regeringen i sin rivstart för ett och ett halvt år sedan åt två tredjedelar
av samhällsekonomin mitt i en lågkonjunktur? Jag har tidigare ställt denna
fråga till Börje Hörnlund i en interpellationsdebatt. Hur kunde regeringen
tillåta att en stor del av den svenska byggkapaciteten i det här landet slås ut?
Jag tror också att det finns ett intresse från svenska folket att få veta varför
vårdnadsbidrag är en fråga som diskuteras mest i regeringen och inte insatser
för att bekämpa arbetslösheten.
Ni gick ju till val på att skapa fler jobb, sänka skatterna, införa nya bidrag,
satsa mer på vård och omsorg. Det var ju dit den enda vägen skulle leda.
Men vart går den vägen egentligen?
För att understödja en utveckling mot tillväxt måste de arbetsmarknads-
politiska insatserna öka och i stor utsträckning inriktas mot näringslivet. Det
gäller att bekämpa arbetslösheten och främja tillväxt genom att gå från bi-
drag till aktiva åtgärder, från mindre bra åtgärder till bättre och från åtgärder
till arbete.
Vi har, fru talman, lagt fram ett komplett förslag till stöd för näringslivets
utveckling och för att skapa nya arbetstillfällen. Det skall ske genom bl.a.
beredskapsarbeten inom ROT-sektorn, underhåll av gator och vägar och in-
frastrukturinvesteringar. Näringslivet skall erbjudas att anställa drygt 50 000
personer med hjälp av rekryteringsstöd i stället för ungdomspraktik.
Vår satsning på utbildning fortsätter. Vi föreslår fler platser i arbetsmark-
nadsutbildning, vid högskolorna och i folkbildning, men vi säger nej till för-
sämring av utbildningsbidragen.
Vi vill bekämpa långtidsarbetslöshet med hjälp av generösa rekryterings-
stöd och 10 000 nya beredskapsarbeten.
Vi säger också nej till fler ungdomspraktikplatser och ja till riktiga jobb
med hjälp av rekryteringsstöd.
Många kommuner och landsting har i dag en svår ekonomisk situation. Vi
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
137
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
138
har lagt fram förslag som går ut på att förhindra att uppemot 50000
kommunanställda går ut i öppen arbetslöshet före den 31 december 1994.
Det är önskvärt med en omvandling som leder till en ökad kommunal pro-
duktivitet. Det har diskuterats tidigare i dag. Men det är först när friställda
kan få en ny anställning som det uppstår en samhällsekonomisk vinst. Vi vill
att kommunerna skall använda den ökade skattekraft som sänkningen av
grundavdraget medför till att tillfälligt behålla sådan övertalig personal.
En satsning på aktiva åtgärder är alltid ekonomiskt lönsam. Det finns
nämligen ingenting som kostar samhället så mycket som att ha en hög öppen
arbetslöshet. 1 % i öppen arbetslöshet, ca 43 000 personer, innebär utgifter
för staten på mellan 5 och 5,5 miljarder kronor och uteblivna intäkter i form
av sociala avgifter och skatter med ca 2,5 miljarder kronor.
Vår satsning innebär att statens bruttoutgifter ökar med 20,5 miljarder
kronor för att under nästa år ge möjlighet att engagera 110 000 fler personer
i aktiva åtgärder. Efter avräkning av alternativa utgifter blir nettokostnaden
endast ca 3 miljarder kronor.
Med denna politik kan den öppna arbetslösheten redan nästa år pressas
ned.
Nu vill jag, alla arbetslösa och många företagare ha besked om varför ni
röstar ned alla dessa förslag och alla andra som vi lagt fram. Vad är det för
fel på satsningar gentemot näringslivet som skapar riktiga jobb eller ger möj-
lighet att tidigarelägga nyanställningar? Varför säger ni nej till fler aktiva in-
satser och ja till mer kontantstöd?
Vi förstår från Socialdemokraternas sida inte heller varför ni nu rustar ned
den aktiva arbetsmarknadspolitiken i en allt snabbare takt. Förr hette det att
ungdomspraktik var den sista åtgärden. Nu är den i praktiken den första,
eftersom ni skär ned på arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten.
Vi var tidigare överens om att ALU var den sista åtgärden för dem som hotas
av utförsäkring. Nu skall ALU tydligen användas på bekostnad av bered-
skapsarbeten.
De mest effektiva åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken undergrävs,
medan de sämsta åtgärderna prioriteras. Det kan kanske spara någon krona
på kort sikt, men långsiktigt är det förödande för den aktiva arbetsmark-
nadspolitiken och för en väl fungerande arbetsmarknad.
Jag tycker att utskottets företrädare Elver Jonsson skall förklara för mig
hur ni kan sänka utbildningsbidragen med en tredjedel för ungdomar under
25 år och för dem som anvisas reguljär utbildning. Tycker Elver Jonsson att
det är rimligt att t.ex. en 24-åring som anvisas att delta i en svetsutbildning
bara skall få två tredjedeler av den ersättning som den som i stället ligger
hemma i sängen har?
Hur kan ministern försvara att en lågutbildad kvinna som arbetsförmed-
lingen bedömer under ett läsår behöver komplettera sina baskunskaper i det
reguljära utbildningsväsendet bara skall få två tredjedelar av sin arbetslös-
hetsersättning och tvingas låna pengar för sin försörjning? Och säger man
nej, blir man avstängd från arbetslöshetsersättning. Är det en ny linje i ar-
betsmarknadspolitiken att det skall löna sig bättre att vara hemma än att stu-
dera?
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund! Hur blir det med det särskilda
studiestödet för vuxna arbetslösa? I dag finns det inte någon människa här
som kan tolka vilken regel som kommer att gälla när vi fattar beslut om några
timmar. Jag tycker att det är ett anständighetskrav att arbetsmarknadsminis-
ter Böije Hörnlund förklarar detta för oss riksdagsledamöter, så att vi vet
vilket beslut som vi skall fatta när det är dags att votera om detta. I dag är
det inte någon på Arbetsmarknadsdepartementet eller på Utbildningsdepar-
tementet som kan säga om man har 65 % av 65 % eller om man har 80 %.
Om man skriver så pass dåliga förslag, tycker jag att man har en skyldighet
att förklara detta. Därför hoppas jag att ministern gör det.
Regeringen litar inte heller på AMS möjligheter att bedöma var resur-
serna bör sättas in runt om i vårt land. Vi har tidigare varit överens i utskottet
och i kammaren om att AMS bäst bedömer detta.
Men nu skall arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund själv sitta med 250
miljoner kronor och dela ut dem till behövande orter. Varför kan inte AMS
som tidigare få göra denna bedömning? Hur kan departementet ha bättre
kunskaper än AMS om detta?
Vilka orter, arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund, är det som skall få
del av detta och prioriteras? Är det de som uppvaktar ministern intensivast?
Är det kommuner med borgerlig majoritet? Är inte arbetsmarknadsminis-
tern rädd att folk skall tro att det i själva verket är en del av Centerpartiets
valrörelse att få dela ut hundratals miljoner kronor på ett sätt som man själv
bestämmer på ministernivå? Kan det inte bli sådana misstankar, Börje Hörn-
lund, när man utan skäl drar in AMS befogenheter till förmån för Arbets-
marknadsdepartementet? Jag tycker att Börje Hörnlund borde ändra på
detta omedelbart.
Men det räcker naturligtvis inte. Det är helheten som det är fel på. När
tillväxten uteblir för tredje året i rad, när jobben försvinner i en snabb takt -
fler än 320 000 bara sedan regeringen trädde till -, när arbetslösheten för
varje regeringsprognos måste skrivas upp, när klyftorna i samhället ökar re-
kordsnabbt och orättvisorna breder ut sig, när vi alla kan se hur problemen
i Sverige ökar dag för dag och allt detta händer, tycker jag att alla som har
någon ansvarskänsla och några möjligheter till självkritik skulle fundera
över varför utvecklingen går åt fel håll och vad som kan göras för att få en
annan och bättre utveckling.
Men det gör inte denna regering och denna arbetsmarknadsminister. I
stället söker de sig till Ny demokrati för att få stöd för att ytterligare öka
orättvisorna. Det kommer att bli billigare att bo i tält än i en bostad. I stället
diskuterar man i regeringen hur ett vårdnadsbidrag skall kunna införas. Det
skall löna sig att vara hemma men inte att arbeta.
Fru talman! Så var det med den arbetslinjen, och så var det - får vi hoppas,
efter nästa val - med den arbetsmarknadsministern.
Anf. 133 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Först vill jag säga att det känns litet dystert att stå här i dag
sent på eftermiddagen. Jag förmodar att det var massmedierna som såg till
att det blev den långa partiledardebatten som inledde dagen och att det om-
fattande ärende som har upptagit en stor del av vårens arbete i riksdagen blir
debatterat som en litet kali efterrätt.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
139
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
140
Men hur som helst hörde jag Carl Bildt säga på morgonen att han under
vårriksdagen var nöjd, därför att regeringen hade fått igenom så många av
sina förslag därför att riksdagen hade fattat så många kloka beslut. Och han
kände stolthet över reformerna inför framtiden. Det fick mig att tänka på
vad finansminister Wibble skriver i den reviderade finansplanen:
”Frukterna av de omfattande strukturreformer som redan beslutats och
nu föreslås kan skördas---.” ”En valfrihetsrevolution inom välfärdspoliti-
ken ökar den enskildes makt. Var och en får självständigt fatta fler viktiga
beslut. Alla människor skall ges samma möjligheter i livet.”
Det är en fruktansvärd cynism, sett ur min synpunkt. Det är en fruktans-
värd cynism när jag tänker på alla de människor som med förtvivlan upplever
sin situation i dag då det gäller att klara familjerna, då gäller att klara sin
försörjning och då man kämpar för att få ett arbete. Valfriheten har minskat
i en osannolikt hög takt.
I går läste jag i Expressen en intervju med statssekreterare Olle Wästberg
i Finansdepartementet. Han sade: Vi får vänja oss vid arbetslösheten. Och
vår toleransnivå har förändrats något oerhört.
Det är möjligt. Jag vet inte vem han syftar på när han säger ”vår”. Han
kanske menar Olle Wästberg, Anne Wibble, Carl Bildt och de borgerliga
partierna. Men jag och det parti som jag representerar och, vill jag påstå,
hela arbetarrörelsen kommer aldrig att acceptera arbetslösheten som slår så
hårt mot människor, och som slår så hårt mot det sociala livet. Vi kommer
aldrig att acceptera detta.
Oavsett om jag nu låter dyster, Per-Ola Eriksson - han som inte vill höra
dysterkvistar utan optimister-brukar jag vara optimist, och jag är optimist.
Jag tror att man kan arbeta upp en välfärd. Jag tror att om man tar gemen-
samma tag, kan man klara sig ur kriser. Men man skall inte hyckla. Om det
är mörkt, så är det mörkt. Men en del ser ju ljuset i tunneln, fru talman!
AMS statistik för maj kom häromdagen. Det är nu en arbetslöshet på 8 %,
som vi sade att vi skulle få. Det är redan 1 % över bedömningarna i den revi-
derade finansplanen. Det är 337 000 människor som är arbetslösa, varav
94 000 långtidsarbetslösa, vilket är hemskt i sig. Det är dessutom, Böije
Hörnlund, en prioriterad grupp. Det är ju långtidsarbetslöshet som vi skall
förhindra. Det är alltså 94 000 nu, och det kommer att bli fler. Antalet öppet
arbetslösa ungdomar är nu 105 000 enligt den senaste statistiken från AMS.
Dessutom är 84 000 ungdomar fortfarande föremål för arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder, framför allt ungdomspraktik. Det är alltså snart 200 000 män-
niskor som står utanför arbetsmarknaden. Över 12 % befinner sig utanför
den ordinarie arbetsmarknaden, vilket är 530 000 människor.
En åtgärd som växer och växer med raketfart, och som jag skall åter-
komma till, är arbetslivsutveckling. I dag är över 40 000 människor föremål
för sådan.
Men varslen minskar, och antalet lediga platser som anmäls till förmed-
lingarna ökar. Ja, man skall vara optimist. Det finns sektorer i samhället där
man kanske kan se att botten är nådd. Det vore konstigt om man inte skulle
kunna få några positiva resultat när vi har ramlat praktiskt taget i fritt fall
under ett flertal år.
Fru talman! Jag kom in i riksdagen så att säga i efterskott. Jag kom in i
oktober 1992, och jag höll mitt jungfrutal den 14 oktober just om arbetslös-
heten. Jag minns att jag uttryckte sorg och vrede över sakernas tillstånd,
över arbetslösheten. Jag vill säga att det har förvärrats. Ur min synpunkt är
det raseri och förtvivlan. De krisuppgörelser som då bildade bakgrund till
debatten har fallit. Jag vet inte vad som blev kvar. För socialdemokratin blev
det väl inte så mycket kvar annat än att man lyckades minska antalet semes-
terdagar för just dem som är hårdast drabbade, vill jag påstå, nämligen verk-
stadsarbetarna i industrin.
Pensionsåldern har man stridit länge för från både de borgerliga partierna
och från Socialdemokraterna. Men det blev inte mycket av det till slut när
man fann att det skulle späda på arbetslösheten och att det skulle leda till
ytterligare kostnader.
Efter kronfallet har vi en helt ny situation. Men attackerna fortsätter. I går
lyckades attacken mot a-kassan och utbildningsbidragen. Snart väntar väl
den arbetsrättsliga attacken.
Regeringen är i dag beroende av Ny demokrati. Per-Ola Eriksson talade
om den stabila majoriteten. Det är den majoritet som man bildar tillsam-
mans med de antifackliga krafterna i Ny demokrati, de som talar om arbets-
löshet i samma andetag som de talar om svartjobb. Jag hörde Claus Zaar i
går, och jag hörde lan Wachtmeister i dag. Jag hörde lan Wachtmeister tala
om de betalda demonstranterna. Det är väl de arbetslösa människor som vi
alla har mött här utanför på Mynttorget och på Riksplan.
Det finns de vilkas ideologi säger att det är nyttigt med arbetslöshet. Det
kan sänka lönenivåerna, och det kan utsätta fackföreningsrörelsen för ett
hårt tryck. Det ökar klyftorna. Fru talman! Jag är rädd att vi kan ha det så
beryktade tvåtredjedelssamhället runt hörnet. Då kommer vi att få sociala
konflikter, och de kommer att vara mycket svåra att lösa. När människor
känner att det inte finns någon solidaritet, och när människor känner att man
inte bryr sig, då vill jag varna för konsekvenserna.
Det finns inga enkla lösningar. Vänsterpartiets alternativ är sannerligen
inte någon enkel lösning eller någon ”kvick-fix”. Det framgår av Johan
Lönnroths meningsyttring till finansutskottets betänkande och det har fram-
gått av Lars Bäckströms många inlägg i debatten.
Vi har lagt ned ett mycket stort arbete på att ha ett budgetalternativ som
är minst lika starkt och i själva verket starkare än regeringens. Vi har sett till
att finansiera varje krona och mer därtill av de ganska omfattande insatser
som vi föreslår när det gäller att hävda arbetslinjen.
Det handlar om att satsa på arbete och skapa tillväxt. Men det handlar
också om att skaffa sig inkomstförstärkningar, och det kommer att innebära
besparingar. Vi har föreslagit en serie åtgärder på alla de här punkterna.
Vår huvudsakliga inriktning är en sysselsättningspolitik vars första ingre-
diens är en omfördelningspolitik som innebär höjda skatter, höjda arbetsgi-
varavgifter och en omfördelning till de människor, t.ex. de arbetslösa, som
med våra förslag inte drabbas av de köpkraftssänkningar som regeringen och
riksdagsmajoriteten införde i går.
Våra huvudsakliga insatser är till för att stödja sysselsättningen och stödja
näringslivet; exportstöd, utvidgade exportkreditgarantier, småföretagar-
stöd, samordning av exporten, underleverantörsprogram, branschprogram,
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
141
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
t.ex. på träsidan, satsningar på industritillväxt. Vi är överens om att utan
produktion finns ingen välfärd att fördela.
Men det har varit en oerhörd passivitet vad gäller näringspolitik och regio-
nalpolitik från regeringens sida, framför allt på det näringspolitiska området.
Vi har satsat mycket och fortsätter att lägga förslag om reparations- och
ombyggnadsprogram, ROT-program, infrastruktursatsningar. Vi har i dag
att ta ställning till förslag som handlar om tidigareläggning av industribeställ-
ningar från den offentliga sektorn, affärsverken.
Vi har föreslagit en serie miljöinvesteringar på energisidan och på annat
håll för att också gynna den svenska industrin. Vi har inom ramen för den
offentliga sektorn tagit upp frågan om vad som händer till följd av avregle-
ring och privatisering på det statliga området och det hemska perspektiv som
finns med avseende på regeringens femårsplan att dra in 35 miljarder kronor
från kommunsektorn. Det gäller att utveckla arbetet, att höja kompetensen
och inte kasta människor som i dag arbetar inom välfärdssektorn rakt ut i
arbetslöshetens svarta hål.
Vi har tagit upp långsiktiga förslag om arbetstidsförkortning och om att
påbörja detta med försök på de arbetsplatser där man har särskilt bundna
och hårda jobb, både i industrin och inom vården. Vi har inte mött någon
förståelse.
Vi har sagt att vi måste se till att man inte fortsätter att dramatiskt öka
övertidsuttaget samtidigt som många människor inte får jobba alls. Jag har
sett i pressen att arbetsmarknadsministern har tagit upp den frågan också.
Men vi har gång på gång krävt att riksdagen uttalar sig och eventuellt föränd-
rar lagstiftningen för övertidsramarna. Det är en djupt osolidarisk utveckling
vi ser i dag, särskilt i industrin.
Vi har föreslagit, och i viss mån har det blivit tillgodosett, utveckling och
utvidgning av volymen av den ordinarie utbildningen. Det gäller att fortsätta
där, för Sverige har tappat när det gäller utbildningskapacitet.
Men vi har framför allt föreslagit att man utbildar inom arbetslivet, det vi
har kallat för kompetensutveckling inom arbetslivet. Där utvidgar faktiskt
regeringen budgeten, men minskar bidragen. Jag har den uppfattningen att
man förmodligen inte alls kommer upp i de volymer man tror på. Man mins-
kar i själva verket de 90 kr som i dag utgår, 40 kr plus 50 kr i tillverkningsin-
dustrin, till ett bidrag på 60 kr. Det är en minskning med 50 %. Socialdemo-
kratin har följt med på den vägen. Jag menar att det är vansinnigt. Ingen-
stans gör utbildningen bättre nytta än när den sker i relation till den produk-
tiva struktur som redan finns där.
Vi har föreslagit rekryteringsstöd för att verkligen se till att få in männi-
skor i anställning och inte hålla i gång människor i en artificiell arbetsmark-
nad.
Vi har föreslagit att beredskapsjobben skall hållas kvar och utvecklas. Det
är riktiga jobb som gör nytta, som täcker behov och som svarar mot de arbe-
tandes och arbetslösas kvalifikationer. Vi har framför allt en jättesatsning på
arbetsmarknadsutbildning.
Regeringen har formulerat sin politik och jag vill kort kommentera den.
Trots att arbetslöshetens årsgenomsnitt nästa år kommer att vara ungefär
142
3 % högre än i år, anslår regeringen i dag ett lägre belopp för nästa budgetår
än vad som spenderats på innevarande budgetår.
I gengäld utnyttjar arbetsmarknadsministern skuldkontot på checkkredi-
ten på Riksgälden ganska hårt, dvs. man lånar upp utan något tak. Det kan
ju vara smart för en arbetsmarknadsminister, men det är en djupt oansvarig
politik, tycker jag.
Vi får en lägre kvalitet. Ungdomspraktik är inga riktiga jobb. Ungdoms-
praktik är ingen riktig anställning. Ungdomspraktik sex månader, och se-
dan? ALU, som var den absolut sista åtgärden, beräknas omfatta
50 000-60 000 ungdomar. Redan i dag är de 40 000. Jag tror att de kan bli
100 000, precis som när det gällde ungdomspraktiken. De åtgärder som var
tänkta att vara den sista lösningen har blivit de stora lösningarna, volymin-
satserna.
Det blir en väsentligt mindre volym planerad arbetsmarknadsutbildning.
Det blir sämre utbildningsbidrag. Det blir sämre nivåer på beredskapsar-
bete. Det blir alltså sämre villkor och lägre kvalitet. Det blir mycket sämre
incitament.
En person kan få en ALU-tjänst och kanske hålla på med närradioverk-
samhet på ett fackföreningskontor. Trevligt, bra man håller sig aktiv. Hur
skall det jämföras med att ta en datakurs för att förstärka sin kompetens på
den ordinarie arbetsmarknaden?
För arbetsförmedlingen kostar det ingenting på ALU. Det är inget bud-
getkonto som blir överskridet. Det är bara att låna pengar. Det är mycket
dåliga signaler till den enskilde, som också tjänar mycket mer. Han kanske
får sina 80 % åtminstone. I utbildningsalternativet får han 52 %. SVUXA-
bidraget är på 80 %. 65 % av 80 är 52 %.
Dåligt kostnadsansvar, dålig kontroll, dålig uppföljning, dåliga incita-
ment, dålig arbetsmarknadspolitik. Och så frågan om tvång för ALU. Ar-
betsmarknadsutskottet, som förut hänvisade till att det var fullständigt me-
ningslöst och felaktigt att införa tvång, gjorde det nu igen, efter det att vi
hade motionerat om avslag på Börje Hörnlunds proposition.
Finansutskottet har inte följt ett enigt arbetsmarknadsutskott. Jag hoppas
att Elver Jonsson skall deklarera att han självklart skall rösta efter sin överty-
gelse, följa arbetsmarknadsutskottets enhälliga förslag och därmed stå fast
vid sitt tidigare ställningstagande för Vänsterpartiets motion. Detta är en ren
lagstiftningsfråga. Det handlar om reglerna för arbetsmarknadspolitik. Det
handlar inte ett ögonblick om finanser.
Rekryteringsstöd på den ordinarie arbetsmarknaden, kompetensutveck-
ling inom ramen för det ordinarie arbetslivet, beredskapsjobb som handlar
om riktiga jobb i den meningen att det är riktiga arbetsinsatser, arbetsmark-
nadsutbildning direkt programmerad för den arbetsmarknad som väntar oss
framöver samt tidigarelagda beställningar inom den offentliga sektorn för att
gynna industrin är exempel på områden där vi har lagt ned stora kostnader
inom vår arbetsmarknadspolitik.
Regeringens förslag är ungdomspraktik, som är gratis arbetskraft och inga
riktiga jobb, ALU, som delvis är en artificiell arbetsmarknad, och minskad
arbetsmarknadsutbildning - alltså minskade insatser för att förkovra arbets-
kraften. Jag menar att det är stor skillnad vad gäller filosofi och värderingar,
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
143
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
144
ambitioner, analys och förmåga att hitta en handlingslinje som på sikt skapar
riktiga jobb.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom hela den meningsyttring som i det
här fallet Johan Lönnroth har lämnat till finansutskottets betänkande. Men
jag vill yrka bifall till meningsyttringen vad gäller momenten 11, 19, 24, 26,
27, 35, 36, 37, 38, som är villkorad, och 41. Därutöver yrkar jag bifall till
de socialdemokratiska reservationer som sammanfaller med våra yrkanden,
nämligen reservation nr 8, avseende mom. 16, reservation nr 9, avseende
mom. 17, reservation nr 10, avseende mom. 20, och reservation nr 19, av-
seende mom. 34.
Med dessa ord och dessa yrkanden vill jag, fru talman, önska en riktigt
glad sommar, så att vi kan mötas alerta igen till hösten.
Anf. 134 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Finansutskottets betänkande 30 på mer än 500 sidor handlar
1 stora delar om en helt reviderad nationalbudget. Det kan knappast vara
rimligt att lägga ett så stort material på ett enda av riksdagens utskott. Med
den beredningsplikt som riksdagen är ålagd är det inte möjligt att nöjaktigt
fullfölja ett så tungt ärende som årets kompletteringsproposition om den i
allt väsentligt läggs på ett enda utskott.
Arbetsmarknadsutskottet är kritiskt till denna hantering. Vår invändning
har styrkts av att finansutskottet inte bara gått in i budgetbedömningar utan
också i direkta regelsystem. Detta är en utveckling som fackutskotten och
riksdagens partigrupper inför framtiden bör fundera över.
Fru talman! En tung del i finansutskottets betänkande rör arbetsmark-
nadspolitiken, med stora satsningar mot arbetslösheten. Läget på arbets-
marknaden har sedan hösten 1990 drastiskt försämrats. Arbetslösheten
kommer sannolikt att kulminera under kommande budgetår.
Påfrestningarna på arbetsmarknadspolitiken är nu och i den nära framti-
den mycket stora. En av arbetsmarknadspolitikens främsta uppgifter är att
så långt som möjligt hejda en ytterligare skärpning av läget. Kampen mot
arbetslösheten måste stå i centrum för den ekonomiska politiken.
Det är viktigt att arbetslösheten inte blir ett medel för att klara den ekono-
miska politiken. Ändå är det en stor tillgång, för att inte säga en bedrift, att
inflationen har kunnat hållas tillbaka så kraftigt. Skall vi få en fungerande
arbetsmarknad, behöver den vila på tre viktiga fundament. Det första är den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det andra är ett positivt näringsklimat. Det
tredje, inte minst viktigt, är att sunda statsfinanser upprättas.
Några tydliga iakttagelser är värda är notera. Den första är att de s.k. bra
länen har haft den kraftigaste försämringen. En annan iakttagelse är att fler
män än kvinnor är öppet arbetslösa. En tredje och viktig positiv iakttagelse
är att fler kurvor pekar åt rätt håll.
Sammantaget görs betydande insatser i kampen mot arbetslösheten. Ald-
rig tidigare har så stora resurser satsats som just nu. Visserligen kan man
säga att arbetslösheten som regel har varit mindre. Ändå är det värt att no-
tera att det handlar om ca 100 miljarder kronor på årsbasis, dvs. ungefär
2 miljarder kronor i veckan!
Som jag har sagt kan man dock inte med endast arbetsmarknadspolitiken
klara krisen. Därför krävs det en rad insatser på olika politikområden. Här
kan nämnas riksdagens tidigare beslut om åtgärder inom ROT-sektorn, sats-
ningar på utbildningsområdet och trafikområdet samt de förslag som riksda-
gen nu skall ta ställning till. Sammantaget ger dessa betydande sysselsätt-
ningseffekter.
Fru talman! När det gäller analysen av hur det står till finner vi lätt var-
andra i utskott och kammare. När det gäller den allmänna inriktningen och
målen är det inte heller svårt för oss att bli samstämda. Men när det gäller
den totala bilden och att hantera problemen går åsikterna isär. Det är i och
för sig inte överraskande, men där är det inte längre lika enkelt.
Nu påstår Socialdemokraterna grötmyndigt i sin reservation till betänkan-
det att arbetslinjen har övergivits. Det propagandistiska tricket är inte tro-
värdigt om man erinrar sig hur arbetslösheten uppstod och varför den har
hamnat på den höga nivå som den är på i dag.
Den internationella lågkonjunkturen, som Sverige har dragits med i, har
en stor skuld till att arbetslösheten har blivit så stor. I Sverige började låg-
konjunkturen att slå igenom på allvar under det andra halvåret 1990. Dess-
utom har den tidigare socialdemokratiska regeringen en rejäl andel i att vi i
Sverige nu har en så hög arbetslöshet.
Socialdemokraterna brukar så fort de får chansen anklaga regeringen för
att den passivt tittar på när arbetslösheten skenar i väg. Senast i söndags upp-
manade Allan Larsson statsministern i en debattartikel i Aftonbladet att inte
ta semester utan i stället ta nya grepp för att stimulera ekonomin.
Vad Allan Larsson bortser ifrån är att det var passivitet under lång tid un-
der den socialdemokratiska regeringstiden som gjorde att arbetslösheten
kunde stiga fritt. Erfarenheter från andra länder visar, att ju längre man vän-
tar med att sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder, desto större insatser
krävs senare för att pressa ned långtidsarbetslösheten. Även om varken re-
geringen eller regeringspartiernas företrädare här i riksdagen imponerar på
socialdemokraterna med sin argumentering, finns det anledning att erinra
om den nyligen presenterade utredningen Politik mot arbetslöshet. Man sä-
ger där att trots att arbetslösheten ökade under andra halvåret 1990 och un-
der 1991, ökade inte antalet personer i åtgärder. Märkligt, Johnny Ahlqvist,
att det ändå kunde stå still! Utredningen konstaterar vidare: Perioden
1990/91 kan därför ur svensk arbetsmarknadspolitisk synpunkt karakterise-
ras som att åtgärderna sattes in för sent och i begränsad omfattning.
Den statliga EFA-utredningen slår också fast att det var bristen på yrkes-
arbetare och tekniker som var det främsta hindret för industriell expansion
under 1980-talets senare del - detta i kombination med kraftiga kostnadsök-
ningar. Utbildningssystemet hade en bristande flexibilitet och anpassning,
som innebar att många avstod från att investera i utbildning och yrkesrörlig-
het. Arbetsmarknadsutbildningen råkade i strykklass. I stället för att öka
den, minskade den socialdemokratiska regeringen den till en konstant lägre
nivå enligt den statliga expertgruppen EFA.
Detta gällde alltså under en period där i stort sett Socialdemokraterna
styrde men tog, för att använda Allan Larssons ord, semester från arbets-
marknadspolitiken åtminstone det sista regeringsåret. Från Folkpartiet var-
nade vi för detta redan i valrörelsen 1991. Därför ekar det ihåligt när man
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
145
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
146
nu skyller på den nuvarande regeringen och säger att den medvetet strävar
efter en hög arbetslöshet, när man själv var med om att låta den stiga upp
till en nivå som gör att det är oerhört svårt att nu pressa ner arbetslösheten.
Regeringen, och för övrigt också riksdagen, har tagit många nya och otra-
ditionella grepp. De två viktigaste är ungdomspraktik och arbetslivsutveck-
ling. Utan dessa åtgärder hade tusentals fler varit öppet arbetslösa. Social-
demokraterna har varit emot främst ungdomspraktiken. De har ansett att
ungdomspraktiken har slagit ut ordinarie arbetstillfällen. Det har förekom-
mit till en viss del, men samtidigt skall man ha klart för sig att ca 20 % av
dem som har haft ungdomspraktik senare har fått riktiga jobb i företag.
Socialdemokratiskt motstånd mot reformer är inget nytt. Det kunde vi se
under 1970-talet då Socialdemokraterna gick emot flera reformer, inte minst
på jämställdhetens område. Vi kunde se motstånd från Socialdemokraterna
under 1980-talet, då de vägrade att medverka till den offentliga sektorns för-
nyelse, som då hade varit angelägen att starta. Nu ser vi motståndet mot ung-
domspraktik och delvis också mot arbetslivsutveckling.
Jag skulle vilja fråga Johnny Ahlqvist: Vad är det som gör att ni social-
demokrater så ihärdigt först motsatte er att vi över huvud taget skulle införa
ungdomspraktik och nu också motsätter er att vi skall öka denna satsning i
ett exeptionellt svårt läge? Ni går emot att vi skall ha praktikverksamhet för
akademiker. Det skulle vara intressant att veta varifrån detta hårdnackade
motstånd kommer.
Vad hade ungdomarna haft för alternativ i detta arbetsmarknadspolitiska
läge? Sannolikt hade merparten hamnat i öppen arbetslöshet. Därför måste
åtgärden ses som en tillfällig lösning i ett kärvt arbetsmarknadsläge och bör
så snart läget medger det ersättas av vad vi kallar för riktiga jobb. På den
punkten är vi överens.
Ändå går det inte att räkna bort eller slopa ungdomspraktiken. Tiotusen-
tals ungdomar har över denna vinter fått en nära och realistisk kontakt med
arbetslivet. En fundering trots allt är att det kanske vore rimligt att överväga
en avgift för den arbetsgivare som engagerar en ungdomspraktik.
Den ytterligare satsning som nu görs på utbildningssidan med möjlighet
till ett tredje gymnasieår är välkommen. Men vi får inte glömma att det är
en förhållandevis ”studieobenägen” grupp som man vänder sig till. Man får
inte hysa alltför stora förhoppningar om att lyckas hundraprocentigt.
Vänsterpartiets företrädare talar här om att det gäller att satsa på utbild-
ning. Det är helt riktigt. Men det gäller att klara av de väldiga volymer vi är
på väg mot.
En annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som har tillkommit bara för
några månader sedan är den s.k. arbetslivsutvecklingen. Även denna åtgärd
skall ses som en tillfällig lösning i ett trängt arbetsmarknadsläge. Det är dock
en betydelsefull insats för många människor som annars skulle förlora kon-
takten med arbetsmarknaden. För vi vet att den som varit borta från jobbet
ett par tre år i praktiken aldrig kommer tillbaka.
Det är emellertid viktigt att understryka, trots vad som har sagts av de
båda föregående talarna, att både ungdomspraktik och ALU skall vara sista-
handsåtgärder, när andra åtgärder har prövats.
Oppositionen har lagt fram förslag till åtgärder på en rad områden, åtgär-
der som sammanlagt belöper sig på åtskilliga miljarder utöver regeringens
förslag. Bara inom B 2-anslaget vill man satsa 16 miljarder kronor utöver
vad regeringen har föreslagit. Jag vill fråga Socialdemokraterna: Hur har
man tänkt sig att finansiera denna satsning? Skall staten låna ytterligare mil-
jarder? Eller vad är det man vill dra in på vid en sådan satsning? En fråga
till: Är det över huvud taget möjligt för arbetsmarknadsmyndigheten att
framgångsrikt kunna administrera ytterligare arbetstidskrävande insatser?
Nu har Johnny Ahlqvist här i kammaren uppträtt som en betald gråterska,
då han pekar på utbildningsstödet och säger: Hur kan ni försämra för de
stackare som har det svårt på arbetsmarknaden? Ett skäl är naturligtvis bud-
getunderskottet. Det borde inte vara helt obekant. Vi vet att det finns skill-
nader bland de studerande. Det är ingenting nytt.
Johnny Ahlqvist säger att den lågavlönade får alldeles för litet. Men vad
säger då ni socialdemokrater om dem som är helt utan inkomst, som vare sig
får SVUXA eller något annat utan måste ta lån? Vad säger Johnny Ahlqvist
till dem? Vi måste från alla håll medge att det är ett problem att vi har olika
villkor för studerande som sitter sida vid sida i skolbänken. Detta är inget
nytt. Problemet är naturligtvis inte löst, men det löses inte med socialdemo-
kratiska överbud den här gången heller.
Herr talman! Allt fler ljusa bilder syns nu i ekonomin. Exportindustrin går
allt bättre, räntan faller, låga löneavtal har slutits. Detta innebär sammanta-
get att möjligheten för företagen att nyanställa har ökat kraftigt. Ny statistik
visar att antalet konkurser och varsel minskar. Från Tiygghetsrådet SAF-
PTK rapporterar man att antalet inkomna ansökningar minskar för första
gången sedan våren 1990.
Tillsammans pekar dessa ljuspunkter i rätt riktning. Kompletterar vi dem
med regeringens satsningar på arbetsmarknadspolitik och övriga områden,
har Sverige goda möjligheter att gå en förbättrad framtid till mötes.
Så ser det ändå ut som om det positiva börjar få övertaget. Utvecklingen
tyder på att grunden är lagd för en export- och investeringsledd expansion i
den svenska ekonomin under resten av 1990-talet. Vi kanske trots allt är vid
den vändpunkt som förre finansministern Larsson påstod sig se men aldrig
nådde fram till. Utgångsläget för exportindustrin är högst gynnsamt. Den
dagen då konjukturen sätter rejäl fart gäller det att vi under mellantiden har
rustat oss för expansion. Då är utbildningsinsatsernas träffsäkerhet och kva-
litet avgörande.
Jag tror att vi förhållandevis snart, kanske inom ett par år, kommer att
uppleva att 90-talets stora bristvara är just yrkesutbildad arbetskraft.
Framtidens arbetsmarknad kommer att ställa stora krav. Då är det viktigt
att vara välrustad. Regeringens kompletteringsproposition har tagit fasta på
det, och därför är den en god och realistisk grund för att möta kommande
budgetårs stora och krävande behov.
Anf. 135 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Elver Jonsson säger att arbetslösheten kommer att kulmi-
nera under nästa år. Tror inte Elver Jonsson själv på de prognoser som finns i
kompletteringspropositionen, som är signerad av den regering som väl Elver
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
147
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
148
Jonsson företräder? De prognoserna pekar på att arbetslösheten skulle kul-
minera 1998 och inte 1994.
Jag ställde några frågor till Elver Jonsson om utbildning. Han sade själv
att det skall löna sig att utbilda sig och att man skall satsa på utbildning. Det
hade inte Socialdemokraterna gjort i tillräcklig omfattning under 80-talet,
sade han. Även Elver Jonsson har en viss benägenhet att falla tillbaka på
historien i stället för att diskutera det som är aktuellt för dagen.
Det sägs att man måste ha yrkeskunnigt folk i framtiden. Är det då rätt att
skära ner på ersättningen till de människor som skall vidareutbilda sig? Elver
Jonsson kan själv betrakta sig som en gråterska när det gäller argumentet
att olika personer i samma klassrum har olika mycket betalt. Vi skall vara
medvetna om att de som har kommit till AMS för en yrkesutbildning eller
omskolning har gjort det därför att de har drabbats av arbetslöshet.
Jag vill fråga Elver Jonsson: Anser Elver Jonsson att de som är hemma
skall ha mer betalt än de som genomgår en utbildning som kan komma sam-
hället till nytta i framtiden? Jag förväntar mig ett svar under debatten.
Elver Jonsson säger att det aldrig förut har satsats så mycket på arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Men det är ju en självklarhet. Vi har aldrig i
modern tid upplevt den arbetslöshet som vi har i dag. Då satsar man natur-
ligtvis på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men vi skall komma ihåg att det
i årets budget inte har satsats mer än förra året. Ändå gör man den bedöm-
ningen att man skall få ut fler utbildningsplatser. Det innebär i praktiken att
man övergår till sämre åtgärder, som jag sade i mitt inledningsanförande.
Jag skulle vilja fråga Elver Jonsson om han tycker att det är rätt att sänka
utbildningsbidraget. Elver Jonsson säger att det är av samhällsekonomiska
skäl. Det kan jag på sätt och vis förstå. Men tror inte Elver Jonsson att män-
niskor i många fall kommer att avbryta en utbildning därför att det nu är nya
regler och man bara får 65 % i ersättning?
Jag tror att Elver Jonsson själv har fått ett telefax från en byggnadsarbe-
tare som hade en yrkesskada. Han kommer nu att avbryta sin utbildning ef-
ter ett år. Vad har det kostat samhället att man kastar bort ett års utbildning,
för att man inte kan fullfölja den utbildning man har kommit in på? Jag
tycker att det är en viktig aspekt i detta sammanhang.
Anf. 136 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! På frågan om jag verkligen tror att arbetslösheten kulmine-
rar nästa år är mitt svar ja. Johnny Ahlqvist hänvisar till att det i propositio-
nen fanns en bedömning att det kunde dra i väg längre. I den mån man skall
ta fasta på det, gäller det att bekämpa den typen av prognoser. På den punk-
ten har jag samma uppfattning som alla de talare som under dagen har sagt
att det gäller att kämpa ännu mer aktivt för att begränsa arbetslösheten, om
den öppna arbetslösheten drar i väg mot tvåsiffriga tal. Där får ingen kraft
sparas. Jag tror att vi har både förmåga och tillräcklig vilja i denna riksdag
för det.
Johnny Ahlqvist frågar litet retoriskt om det är rätt att skära ned på olika
typer av stöd och bidrag. När det finns tvingande omständigheter blir det
nödvändigt.
Han frågar också om min principiella syn, om de som är hemma skall ha
bättre betalt än de som studerar eller arbetar. Naturligtvis skall de inte det.
Sett i ett internationellt perspektiv har vi förhållandevis goda villkor för både
studenter och arbetslösa i Sverige. Därmed inte sagt att det får vara ett mål
i sig att det skall bli allt sämre villkor.
Herr talman! Socialdemokraterna ser det på ett något statiskt sätt som att
det nu blir sämre, när det skall bli fler platser i t.ex. arbetsmarknadsutbild-
ningen. Det påstod inte AMS-chefen Bernhardsson. Han sade att man
kunde tänka sig en effektivitetsförbättring på både 10 och 15 % inom verket.
Jag tycker att det är rimligt att i en trängd ekonomisk situation inkassera
denna förbättring som Arbetsmarknadsverket kan göra. Det är viktigt att
inte heller i denna fråga ha en statisk syn.
Till sist, herr talman, vill jag säga att det är viktigt att vi försöker att inte
bara måla upp de negativa bilderna. De finns förvisso, och kvällsavisorna
och andra hjälper till att måla dem i grälla färger, men jag menar att vi som
politiker också skall peka på de möjligheter som finns. Med studieflit och
träget arbete kan vi tillsammans hjälpa upp en utveckling som är mycket svår
både i Sverige i och västvärlden i övrigt. Därför gäller det att ta gemen-
samma tag. Låt oss uppmuntra varandra till det.
Anf. 137 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! När jag talade om sämre åtgärder menade jag bara att man
gått över från åtgärder som hittills har gett bra resultat. I budgeten finns
mindre av satsningar på beredskapsarbeten. Som Hans Andersson sade i sitt
inledningsanförande går man över till att se arbetslivsutveckling som en för-
stahandsåtgärd. Även ungdomspraktiken börjar ses som en förstahandsåt-
gärd.
Det är inte, som Elver Jonsson påstår, så att vi socialdemokrater säger nej
till arbetslivsutveckling. Vi säger däremot att den inte får öka i den omfatt-
ning som nu är fallet. Det sker i sådana former att jag tror att inte ens arbets-
marknadsminister Börje Hörnlund kan säga att man har kontroll över det
som händer. Arbetslivsutvecklingen börjar nu ge en utträngningseffekt även
på ordinarie jobb.
Vad sedan gäller att man skall vara optimist vill jag säga att vi i och för sig
alla skall vara optimistiska. Elver Jonsson har även i tidigare debatter sagt
att Socialdemokraterna ser för mörkt på utvecklingen. Men vi har ju fått rätt
i våra prognoser. Vi sade hösten 1991 att man behöver sätta in ytterligare
åtgärder för att klara sysselsättningen i landet. Vi sade det också i vår stora
motion våren 1992, vi framhöll det hösten 1992 och har också gjort det nu
under våren 1993. Vi har fått rätt i dessa bedömningar.
I dag kommer den nya AMS-prognosen i Dagens Nyheter, som väl är rege-
ringens husorgan, och den säger att arbetslösheten kommer att öka.
Man skall ta detta på allvar, även om man då blir beskylld för att vara pes-
simistisk. Det är oerhört viktigt att man sätter in det batteri av åtgärder som
krävs. Vi har anvisat sådana gång på gång, och varje gång har Elver Jonsson
och den borgerliga majoriteten med hjälp av Ny demokrati röstat ner våra
förslag, bortsett från utbildningsförslagen i kompletteringspropositionen.
De förslagen lade vi fram i januari 1993, men ni avslog samtliga av dem. Men
nu, ett halvår senare, gick det bra att komma tillbaka.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
149
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
150
Problemet är att man kanske inte kan få det resultat som från början var
avsett. Tiden är för knapp för att ge sådana signaler i utbildningssystemet så
att åtgärderna skall kunna fungera från augusti månad. Hade ni inte bromsat
detta, garanterar jag att det hade varit ett antal fler tiotusental människor i
sysselsättning i landet.
Anf. 138 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Att regeringen ibland kommer tillbaka med förslag som op-
positionen har väckt är ingenting nytt. Det var föga originellt. I den mån
oppositionen har goda förslag, skall naturligtvis både regering och riksdags-
majoritet ta fasta på det.
Problemet med den socialdemokratiska alternativpolitiken är ju att den
inte hänger ihop. Den är i högsta grad lös och osäker. När man ser på de
vägar som den socialdemokratiska motionen anvisar för att ge inkomster blir
man närmast förskräckt över hur lösa förslagen är. De har sådana brister att
det är svårt att ta in dem i en aktuell budget. De bygger på antaganden om
en rad gynnsamma utfall, som måste slå in för att resultatet över huvud taget
skall kunna komma i närheten av vad som beräknats.
Det var vidare en ganska intressant bekännelse som Johnny Ahlqvist
gjorde. Han sade att man redan hösten 1991 såg hur eländigt det var. Det är
då litet märkligt att man inte under det sista regeringsåret tog tag i det som
EFA-utredningen förklarar att man har försummat.
Dessutom sade förre finansministern Feldt under hela 1980-talet i sina fi-
nansplaner till riksdagen att om man inte tog tag i de problem som redan då
var uppenbara, skulle man komma att få vara med om ett arbetslöshetens
stålbad. Detta är inget som någon har önskat, men det har blivit en verklig-
het på grund av en rad omständigheter. En sådan omständighet var att den
förra regeringen tog så lätt på de problem som tornade upp sig på 1980-talet,
problem vars uppkomst man i grunden har stort ansvar för.
Jag är vidare bekymrad, herr talman, över att man i socialdemokratisk po-
litik fortfarande ser så oerhört negativt på ungdomspraktiken. Ungdoms-
praktik som en sistahandsåtgärd som erbjuds för att ge meningsfull syssel-
sättning är naturligtvis en fantastisk sak. Vi skall möjligen vänta med den
slutgiltiga betygsättningen på det projektet. Jag tror att vi med facit i handen
i slutet på 1990-talet kommer att säga att det var för väl att vi hade en ung-
domspraktik som gav unga människor arbetslivserfarenhet, som de sedan
skulle ha nytta av för hela livet.
Detsamma skall sägas om ALU-projektet, genom vilket en långtidsarbets-
lös får chansen att vara med i ett utvecklande arbete. Det är vår uppgift både
som politiker och via Arbetsmarknadsverket att tillse att dessa arbeten verk-
ligen blir meningsfulla. På den punkten skall vi naturligtvis observant följa
utvecklingen både, som jag hoppas, på regeringssidan och framför allt här i
riksdagen.
Anf. 139 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag hörde att Elver Jonsson egentligen var litet misslynt över
frågan om tvång inom ALU. Men det var mera ett slags administrativt miss-
nöje över att finansutskottet nu hade klampat in.
Jag vill upprepa den direkt fråga som jag tidigare ställde: Kan Elver Jons-
son verkligen acceptera den anvisade lösningen? Finansutskottet uttalar sig
utan någon som helst motivering i strid med den uppfattning som vi efter
långa diskussioner i arbetsmarknadsutskottet enhälligt har kommit fram till.
Det kan väl inte gärna accepteras att det enda argumentet att följa den linjen
är att förslaget emanerar från en Vänsterpartimotion. Jag tycker inte att det
räcker som argument.
Elver Jonsson tog upp budgetfrågan och sade att vi menar oss ha mera
pengar för att satsa på arbetsmarknadspolitik. Ja, det är riktigt. De 12 miljar-
der kronor som vi har från Vänsterpartiet är mycket väl finansierade. Jag
kan dess värre inte ta ansvar för det socialdemokratiska alternativet om 16
miljarder. Även jag saknar en del där för att få ihop inkomsterna.
Jag tycker att en huvudfråga kan vara utbildning och arbetsmarknadspoli-
tik. Elver Jonsson menade att arbetsmarknadspolitiken hade varit dålig un-
der den socialdemokratiska tiden, men nu sänker man dess nivå programma-
tiskt, trots att behovet av yrkesutbildad arbetskraft kommer att vara mycket
stort framöver. Jag delar Elver Jonssons uppfattning att man då skall satsa
på arbetsmarknadspolitik och locka människor att gå in i åtgärderna. Man
skall skapa incitament och inte ge felaktiga stimulanser, så att människor väl-
jer bort utbildning inriktad på arbetsmarknaden.
Återigen: Varför var ni i utskottet så kallsinniga till förslagen, väl finansie-
rade, tekniskt anpassade och kloka förslag, som AMS hade givit sitt stöd vad
gäller tekniken, till rekryteringsstöd och kompetensutveckling inom företa-
gen?
Det var verkligen en metod för att inte överbelasta det ordinarie skolvä-
sendet, en metod att utnyttja de resurser som finns i arbetslivet och att för-
kovra människor i nära anknytning till arbetsorganisationen och till alla an-
strängningar att höja produktivitet och effektivitet som görs både i näringsliv
och i offentlig sektor. Jag har inte fått några svar på det i dag, lika litet som
jag egentligen fick några svar i utskottet.
Anf. 140 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Helt kort några synpunkter på utbildningens och arbets-
marknadspolitikens värde. Jag har sagt att vi är alldeles överens därvidlag.
Jag menar att både Vänsterpartiet och av och till också Socialdemokraterna
alltför starkt binder bedömningen av vad som är bra eller dålig utbildning till
ersättningsnivån. Den är naturligtvis i och för sig viktig, men det är bara en
del av frågan. Den stora poängen är ju att få till stånd en relevant utbildning,
vilket är helt avgörande för huruvida man skall kunna skaffa sig själv syssel-
sättning i framtiden.
Vad beträffar regeringspartiernas kallsinnighet i utbildningen vill jag säga
att vi ibland tvingas vara litet kallsinniga när det tryter i penningpåsen. Det
kan till dels vara ett svar. Men om Hans Andersson summerar vad som före-
slås från regeringens sida och vad riksdagsmajoriteten är beredd att ställa sig
bakom, finner han att det är ett ganska rejält paket som satsas på att göra
inte minst unga människor rustade för en framtida arbetsmarknad.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
151
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
152
Anf. 141 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det handlar inte bara om studiefinansiering i arbetsmark-
nadsutbildning. Det handlar också om anslaget till utbildningsplatserna. Det
kommer att ske en reduktion vad gäller riktad arbetsmarknadsutbildning.
Men dessutom har studiefinansieringen radikalt försämrats. Jag är i och för
sig ingen vän av bidrag i alla väder. Men i det här fallet är det helt fel att
förhindra människor att få en realistisk utbildning som kan förstärka deras
situation på arbetsmarknaden.
Vidare har vi frågan om ungdomar och ungdomspraktik. Jag har accepte-
rat ungdomspraktik i detta desperata sysselsättningsläge. Jag har gjort det
flera gånger, trots att jag tycker att det är svårt med tanke på vilken typ av
verksamhet det är fråga om. Men det skall vara en sistahandslösning. Den i
särklass största volymen går i dag över ungdomspraktiken. Detta är farligt.
Vidare frågan om ALU-tvånget. Jag är ofta missnöjd med vad som sker i
arbetsmarknadsutskottet. Men ibland tycker jag att utskottet gör bra saker.
Jag berömde utskottet i går när vi diskuterade alla de förslag från Börje
Hörnlund som vi gemensamt sänkte. Det var dåliga förslag med ett dåligt
underlag. I det fallet var vi överens om att i fråga om ALU-åtgärden skulle
det vara tvång. I det här fallet verkar det som om den borgerliga majoriteten
inte kommer att stå fast vid sin övertygelse i utskottet utan kommer att böja
sig för Lars Tobisson och Per-Ola Eriksson i finansutskottet, vilka inte har
någon kompetens i arbetsmarknadspolitiska frågor.
Det finns fortfarande chans att rösta ned utskottet genom att stödja den
socialdemokratiska reservationen.
Anf. 142 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är viktiga deklarationer som Hans Anders-
son gör här när han hävdar att han inte i alla lägen är ensidig vän av enbart
bidrag. Han säger också att Vänstern har accepterat ungdomspraktiken. Det
är också utmärkt. Det visar att också socialister kan ha olika uppfattning om
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Jag får till sist tacka för det beröm Hans Andersson har gett. Vi får försöka
leva upp till det i fortsättningen.
Anf. 143 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag fick tyvärr, Johnny Ahlqvist, för sent reda på att det inte
skulle vara en samlad arbetsmarknadspolitisk debatt. Jag hade sagt till mitt
folk på departementet att jag väldigt gärna ville vara med. Jag fick uppgifter
om dagens debatt, men inte om gårdagens.
Vi hade i och för sig en mycket stor debatt om arbetslöshetsförsäkringen
efter de överläggningar som både Johnny Ahlqvist och jag var med i. Där
ställdes socialdemokratin i slutomgången inför denna summa om 30 kr i må-
naden för dem som har jobb, dvs. 90 % ersättning i a-kassan under detta år.
Vidare skall vi träffas igen efter det att Gerhard Larssons utredning har varit
ute på remiss för att diskutera om vi kan ta gemensamma långsiktiga tag för
finansieringen.
Detta innebar indirekt att Socialdemokraterna valde 80-procentsnivån för
att inte behöva höja med denna summa om 30 kr för dem som har jobb. Jag
tycker faktiskt att man skall hälla ett lågt tonläge i detta fall. Det var ert eget
val.
Vi resonerar nu om den största satsningen någonsin i vårt lands historia
på att bekämpa arbetslösheten. Den är långt större än tidigare. Samtidigt vill
jag säga att jag skulle vara mycket gladare om jag inte var den i regeringen
som hela tiden har ett stort antal miljarder kronor i utgifter som hela tiden
växer.
Det oroar mig att socialdemokratins talesman i denna debatt inte anser att
en lång och tyngre internationell lågkonjunktur har någon större betydelse.
Det oroar mig också att han inte är medveten om att Sverige på egen hand
prissatte sig ut ur världsmarknaden 1988-1989. När andra länder kunde hålla
sin industriproduktion uppe, kasade Sverige på egen hand under den social-
demokratiska regeringstiden rakt ner.
Det oroar mig också att socialdemokratins talesman inte förstår att följ-
derna av 80-talets inflations- och spekulationsekonomi är mycket allvarliga
för det svenska folket. Jag tror att svenska folket har begripit det. Men soci-
aldemokratins talesman i denna debatt känns liksom inte vid detta.
Det bekymmersamma framgår av att under en längre period har hälften
av landets löntagare inom näringslivet jobbat i företag som går i förlust. Fort-
sätter företagen på samma sätt år efter år kommer de till slut till ett skede
som kallas för konkurs - och alla jobb är borta.
Nu är det en glädje att notera att det svenska kostnadsläget har rätat upp
sig. Det beror bl.a. på en sänkning av arbetsgivaravgiften på 5 %. Där gick
socialdemokratin faktiskt in och tog ansvar. Det beror också på tvångsdeval-
veringen. Jag kallar det s,å eftersom det inte är någon hemlighet att det var
så. Men det beror också på att Renhbergavtalet lugnade ner situationen och
att löneglidningarna upphörde. Parterna har nu också ingått ett mycket an-
svarsfullt tvåårsavtal. Jag vill passa på att ge beröm och lämna en blomma
till Blomman och min gamle realskolekamrat Svanholm, som satt på andra
sidan förhandlingsbordet, för vad de har åstadkommit för handelns parter.
De har tagit ansvar och förstärkt det svenska kostnadsläget. Detta behöver
vi efter de elaka historier som skedde under ett antal år. Vi måste helt enkelt
ha ett bra läge under ett antal år för att kunna återgå till en fullgod ordinarie
arbetsmarknad.
Vidare till dagens paket. Med det delbeslut som tidigare har fattats under
våren och med dagens beslut, ser vi att regeringen satsar 48 miljarder kronor
på olika åtgärder för att hålla folk borta från öppen arbetslöshet.
Dessutom har det skett en effektivisering och kostnadsbesparing. Skulle
vi liksom bara ha kört som förut - skall vi säga använt de socialdemokratiska
tidigare förslagen - då skulle det här paketet ha kostat 17 miljarder ytterli-
gare. Jag fick loss ett antal miljarder i förhandlingar med finansministern,
men dessutom har det gjorts effektiviseringar för 17 miljarder kronor. Detta
innebär i klartext att sammantaget skall det räcka till 440 000 personer, mer
än 10 % av arbetskraften.
Nu finns det en liten osäkerhet i det här. Jag tror att det mesta kommer att
ske som beräknat. Osäkerheten ligger i tredje gymnasieåret. Där har vi anta-
git 40 000 platser. Det är mycket, för det går ut drygt 40 000 ”tvååringar”,
och en del av dem är skoltrötta. Men vi hoppas naturligtvis att de som gick
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
153
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
154
ut det tvååriga gymnasiet för ett år sedan nu skall ha blivit litet mindre skol-
trötta.
Här beror det på många goda krafter, om det skall hålla. Detta är den enda
osäkerhet jag egentligen känner. Det är viktigt att föräldrarna klargör att om
ett tag har alla treårig gymnasieskola och att man bör passa på, även om det
känns litet motigt. Jag vet ju hur man var själv i den åldern. Det var bra att
byta till litet skogshuggning ett tag. Man blev mera studievillig därefter.
Det är också angeläget att kommunerna ställer upp på rätt sätt och att
Johnny Ahlqvist och många andra vid kontakter med ungdomar betonar vik-
ten av att de tar chansen nu.
Det här visar också svagheten i Socialdemokraternas agerande. De är inte
nöjda med 40 000 gymnasieplatser, utan de säger 50 000. Vi får ju facit. I
Socialdemokraternas ställe skulle jag oroa mig för facit, för deras förslag på
arbetsmarknadsområdet innehåller den här typen av bud, där man summe-
rar men där innehållet är tunt. Sedan går de ut och påstår att si och så många
jobb blir det, om Socialdemokraterna får råda.
Det är så där. Det finns ett flertal exempel, och gymnasieskolan är ett av
dem. Jag hyser oro för 40 000 platser, stor oro, och vill ha Johnny Ahlqvists
hjälp att nå 40 000, men Socialdemokraterna lägger ogenerat på 10 000 till.
Skulle vi inte ha effektiviserat utan kommit till riksdagen nu med ett paket
som kostat 17 miljarder till, hade vi med säkerhet fått uppleva höjd ränta. I
stället fick vi sänkt ränta, genom att Ny demokrati reste sig upp och stödde
direkt.
Ett mycket mycket stort ytterligare budgetunderskott skulle ha lett till
höjd ränta. Då, Johnny Ahlqvist, hade vi fått färre ordinarie jobb. Ni står
egentligen för en linje som leder till färre ordinarie jobb, när man ser igenom
retoriken. Det är inte trevligt att notera.
Departementet har räknat på Socialdemokratins alternativ. Det skulle
öka budgetunderskottet med 28 miljarder kronor. Om det genomfördes,
skulle det med säkerhet leda till höjd ränta och färre fasta jobb.
Sedan vill jag beröra en sak som är rätt intressant. Jag tror just nu att jag
inte riktigt har hört rätt under dagens debatt. Jag har lyssnat till Lars Bäck-
ström från Vänsterpartiet, och jag har hört hans partikamrat Hans Anders-
son säga: Det här är svårt. Här finns inga enkla lösningar. Det hedrar Hans
Andersson.
Sedan hör jag i korridorerna tjänstemän som jobbar med bl.a. budgetfrå-
gor säga: Vänstern har ett stabilare budgetalternativ än Socialdemokra-
terna. Det är litet ordning och reda där, inte mörkningar och lösa bollar över-
allt, som Socialdemokratin har övergått till.
Jag välkomnar att såväl Vänsterpartiet som Ny demokrati har tittat på sa-
ker och ting och faktiskt debatterar på ett ansvarsfullare sätt. Men jag är
förfärligt ledsen, med den gamla klockarkärlek som jag genom åren ändå
har haft till det stora partiet, att det har urartat så till den milda grad att man
t.o.m. mörkar i budgetprocessen helt och hållet, osv. Jag hoppas att det är
en tillfällig formsvacka, för det är inte bra om den blir långvarig.
Det är nog så att det hålls tillbaka ganska mycket investeringar i dag -
utlänningar ser på oss osv. - på grund av den osäkerhet som det stora partiet
skapar, och det beklagar jag.
Sedan till ALU och ungdomspraktiken. Vi har vetenskapligt undersökt
ungdomspraktiken i en Temo-undersökning. Trots att SSU, det socialdemo-
kratiska ungdomsförbundet, och flertalet LO-förbund har drivit en kam-
panj, tycker nio av tio att åtgärden är bra. Fråga svenska folket om nästan
vad som helst, och man får aldrig 90 % som tycker att det är hyggligt. Så
brukar det inte fungera.
Jag är inte lycklig över att ha ungdomspraktiken i den nuvarande storleks-
ordningen. Jag skulle helst se att det var en liten åtgärd. Men i den situatio-
nen att man inte har yrkeserfarenhet och med ”sist in, först ut” är det ungdo-
marna som i stor utsträckning bär sviterna av 80-talet. Och ungdomarna är
faktiskt oskyldiga. De varken regerade, spekulerade eller gjorde annat un-
der 80-talet, men sviterna bär de.
Då har man att fundera på: Hur klarar vi detta? Min fundering är: Får vi
40 000 i gymnasieskola, är det underbart. Det är det jag inte riktigt tror att
vi når, men jag hoppas och arbetar för det.
Dessutom får vi några ”Starta eget”, ett antal rekryteringsstöd, utbild-
ningar och andra åtgärder. Högskoleplatserna har blivit 50 000 fler, första
och andra året sammantaget. Folkhögskolan får vi fylld. Komvux tror jag
också att vi får fylld, och en hel del, faktiskt 20-30 %, av ungdomspraktikan-
terna får nu jobb. Jag skulle önska att det var flera, men när så många företag
går med förlust blir det inte fler.
Sommaren blir svår, för det tar tid innan man har arbetat upp det, men
detta som jag räknat upp gör att j ag fortfarande har en förhoppning att vi till
hösten skall klara ungdomarna på ett bra sätt i vårt land, långt bättre än ett
flertal länder, både med socialistiska och borgerliga regeringar. Det är mål-
sättningen. Men då önskar jag att SSU och andra inte försökte svärta ner
åtgärderna, för alternativet är öppen arbetslöshet. Det såg vi, med de åtgär-
der som jag ärvde på departementet.
ALU kan man ju alltid diskutera. Det gjordes upp mellan klockan halv
fyra och fyra på Rosenbad mellan mig, Anne Wibble, Allan Larsson och
Ingela Thalén. Jag trodde att de sistnämnda var stabila talesmän för Social-
demokratin, och det är de väl. I stället för att utförsäkras och bli långtidsar-
betslösa mår många mycket bättre av att hitta någonting riktigt bra att gå
till för att arbeta upp en ny ersättningsperiod, ha något att göra, göra något
vettigt.
Jag var i går på Förnyelseföretagen. Där har de 500 mycket kvalificerade
högre tjänstemän som tar itu med företagsidéer som en ALU-åtgärd. Det
var fantastiskt. Den åtgärden kommer att skapa många arbeten.
Avslutningsvis vill jag säga att det påverkar ordinarie arbetsmarknad på
ett eller annat sätt när man måste upp i ett stort antal beredskapsarbeten.
När man måste upp i ett stort antal ungdomspraktikplatser blir en och annan
placering sådan att den påverkar ordinarie arbetsmarknad. De som placerar
är också bara människor. Det är inte så lätt alla gånger, även om det är sagt
att man på alla sätt skall undvika att påverka ordinarie jobb.
Om man har ett stort antal ALU-åtgärder sker det kanske en och annan
felplacering. Men den som inte accepterar det, måste då acceptera en jätte-
hög öppen arbetslöshet. Det vill inte jag göra.
Vi kommer att följa dessa frågor månad för månad, dag för dag. Det blir
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
155
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
156
en tung sommar och en tung höst och vinter, men Sverige är på gång. Det
hoppas jag att vi alla är nöjda med.
(Applåder)
Anf. 144 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Det var skönt att höra att Böije Hörnlund kom tillbaks till
förhandlingarna och de 30 kr som Socialdemokraterna inte kunde gå med
på. Det är lika märkligt i dag som när vi hade en debatt här den 2 april när
Böije Hörnlund försöker att köra en vals och säga att det var Socialdemokra-
terna som förorsakade att det blev en nivå på 80 %.
Böije Hörnlund har en viss förmåga att lägga fram sanningar på ett vis
som inte överensstämmer med verkligheten. Vi socialdemokrater krävde att
alla skulle vara med och betala den här höjningen, dvs. de som hade arbete,
arbetsgivarna och de arbetslösa. Det var detta som gjorde att vi accepterade
karensdagarna. Det var vårt förslag i dessa förhandlingar.
Då svarade Börje Hörnlund med att vi skulle acceptera Gerhard Larssons
förslag. Vad är då Gerhard Larssons förslag? Jag efterlyser fortfarande från
Böije Hörnlund vad regeringens alternativ är för att klara underskottet i ar-
betsmarknadsfonden. Gerhard Larssons förslag, som vi sade nej till vid för-
handlingarna, harvarenda part i Sverige sagt nej till i dag, de fackliga organi-
sationerna, arbetsgivarorganisationerna och även biträdande statsminister
Bengt Westerberg. Jag vet inte vad regeringen har att komma med på det
området.
Jag sade redan i min inledning att Böije Hörnlund säkert kommer att gå
tillbaks till det glada 80-talet. Jag fick rätt i min bedömning. Börje Hörnlund
anklagar mig för att säga att jag inte accepterar en lågkonjunktur. Visst är
det en lågkonjunktur, men hur mycket av arbetslösheten i Sverige har den
förorsakat? Hur mycket av arbetslösheten har regeringen själv förorsakat
genom att göra en åtstramning hösten 1991 på två tredjedelar av hemma-
marknaden? Man punkterade byggmarknaden totalt.
De flesta i de stora skaror arbetslösa som finns i Sverige kommer inte från
exportindustrin. Jag tror inte att exportindustrin kan rädda några jobb ge-
nom att komma i gång. Skruven drogs åt för hårt på hemmamarknaden. Det
ledde till de konsekvenser som vi har i dag.
När vi ändå är inne på det glada 80-talet och spekulations- och kasinopoli-
tiken, som Börje Hörnlund alltid brukar säga, undrar jag om Börje Hörn-
lund inte alls känner sig medskyldig till den. Vi socialdemokrater försökte
stoppa detta genom momshöjningar, stoppaket och många andra saker.
Böije Hörnlund och hans kamrater från Centern ställde upp på en enda sak.
Det var när det gällde tvångssparandet. Men de ställde inte upp på momshöj-
ningen eller något annat. Det är den ena delen.
Känner inte Börje Hörnlund ett visst ansvar, eftersom Börje Hörnlund
faktiskt satt i Riksbanksfullmäktige och var med om att fatta beslutet om
avregleringar? Han var en av påskyndarna till detta. Då tycker jag att Börje
Hörnlund också har ett ansvar för vad som hände på 80-talet.
Anf. 145 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Riksbanken hade en ordentlig socialdemokratisk majoritet.
Signalerna om vad som skulle hända kom från regeringen.
När det gäller våra förhandlingar resonerade vi ett antal gånger. Höj-
ningar av arbetsgivaravgiften var med där. De var med även på slutet. När
slutbudet från vår sida gavs var det exakt så enkelt att Socialdemokraterna
måste acceptera tre tior för att nivån på 90 % skulle vara kvar. Sedan kunde
vi resonera om resten. Ni kunde icke acceptera tre tior. Jag har talat med
ledande representanter för TCO. De är mycket förvånade över Socialdemo-
kraternas agerande. Men det var väl order någon annanstans ifrån.
Ni hade alltså att välja på att behålla nivån på 90 % och därefter totaldis-
kutera efter remiss. Jag sade mycket tydligt att det skulle komma en mängd
synpunkter. Efter det skulle vi diskutera om vad vi kunde göra av det hela.
Det gällde inte att ni skulle acceptera utredningen, utan vi skulle resonera
efter att ha sett remissinstansernas svar och utredningen. Det var en helt öp-
pen hand. Ni ville inte ta mina båda öppna händer.
Det är förvånansvärt att Johnny Ahlqvist nämner byggmarknaden. Man
tokbyggde 1989-1991. Vi har 40 000 tomma lägenheter, massor av tomma
kontor och massor av tomma hotell. Jag driver en hel del av dem nu via löne-
garantifonden. Nybyggandet är alltså i stort sett borta. Det skulle ni ha ba-
lanserat på ett annat sätt. Då hade vi inte fått den här byggkrisen.
Johnny Ahlqvist måste väl ändå vara medveten om att det är industriarbe-
tarna som har burit den stora tunga bördan. De fick börja att bära den på
allvar på er tid, för då skedde ett stort ras. Sedan kom byggbranschen efter
tokbyggandet.
Vi hjälptes inte riktigt åt den gången när ni ville straffa vilda strejker med
5 000 kronor i bot. Det var på grund av det ni lämnade regeringsmakten,
men ni återkom ju den gången.
Anf. 146 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Börje Hörnlund har fortfarande en beskrivning från de här
förhandlingsnätterna som inte stämmer. Det var vid elva tillfällen som vi
träffades. Vi hade en annan finansieringsmodell som gick ut på att vi skulle
ta avgiften från sjukförsäkringen.
Börje Hörnlund stod själv i den här talarstolen den 2 april - jag har snabb-
protokollet med mig - och sade att det kunde de inte acceptera, det skulle
bli en belastning för kommunerna. Därför kunde Börje Hörnlund inte ac-
ceptera att man tog det på sjukförsäkringen. Då vill jag ställa en fråga till
Börje Hörnlund. Vad kommer det beslut som vi fattade i går att kosta?
Jag accepterar att Böije Hörnlund inte blev informerad av sina medarbe-
tare om att vi skulle ha den riktiga debatten om a-kassan i går. Vad kommer
det att kosta kommunerna i ökade bostadsbidrag och ökade socialbidrag när
man sänker a-kassan ner till en nivå som ingen människa kan existera på?
Den kommer att ligga i närheten av existensminimum. Man har gjort beräk-
ningar som visar att det kommer att kosta kommunerna ungefär 2 miljader
kronor. Hade det inte varit bättre att ta den kostnad som vi föreslog på en
miljard på kommunerna i stället?
Till sist vill jag ta upp detta med ungdomspraktiken. Börje Hörnlund säger
att vi bromsar den på alla sätt och vis. Jag vet inte om jag kan betraktas som
en SSU-are. Jag tackar för komplimangen om att jag ser så ung ut att jag kan
tillhöra SSU. Börje Hörnlund och jag hade en stor diskussion om ungdoms-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
157
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
praktikplatserna när de genomfördes. Vi hade en annan uppfattning. Det
var samma uppfattning som Elver Jonsson deklarerade i dag, att man kanske
skulle ha en mindre avgift för företagen som tog emot ungdomspraktikanter.
Men vi sade vid detta tillfälle att vi accepterade regeringens förslag.
Sedan säger Börje Hörnlund att man har gjort vetenskapliga undersök-
ningar som visar att ungdomar tycker att det är jättebra med ungdomsprak-
tik. Jag skall redogöra för en annan bedöming som man har gjort i Sörmland.
Man har där gjort en undersökning om undomspraktikplatserna. 10 % av de
ungdomar som man har tillfrågat har uppfattningen att de kommer att erbju-
das ett arbete.
Vi har här diskuterat undanträngningseffekter. Undanträngningseffekten
för ungdomspraktikplatserna är 15 %. Alltså slås 15 % ordinarie arbeten ut
beroende på att man har ungdomspraktik.
76 % av de ungdomar som tillfrågades i Sörmland uppger att de arbetar
med ordinarie arbetsuppgifter. De får inte den utbildning de skall få, utan i
stället utför de ordinarie arbetsuppgifter.
Börje Hörnlund nämner att Temo gjorde en undersökning för regeringen.
Det mest intressanta är då innehållet i den fråga man ställde till dem som
går på ungdomspraktik. Jag skall berätta vad man frågade om. Man frågade:
Tycker du att det är bättre att ha en ungdomspraktikplats än att gå arbetslös?
Det är den fråga som ställdes. Det finns väl inte någon människa i den här
världen som inte hade svarat ja. Detta är i varje fall inte något vetenskapligt
bevis.
Anf. 147 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Det ställdes många frågor, och man skall därför studera
samtliga frågor. Vi är mycket noga med att frågeställningarna skall hålla ihop
och vara korrekta, och det är också opinionsinstituten.
Jag tror inte att Johnny Ahlqvist är en SSU-are. Johnny Ahlqvist är ju för
ungdomspraktiken och röstade för ungdomspraktiken i riksdagen. Johnny
Ahlqvist är Johnny Ahlqvist.
Vi frågade i denna Temo-undersökning också ungdomarna hur många
som behövde hjälp av socialen. I den första debatten i riksdagen, när Johnny
Ahlqvist och hans parti var emot ungdomspraktiken, sade man precis samma
sak. I stort sett allihop skulle gå till socialen.
Det visade sig att 4 % av de ungdomar som har ungdomspraktik behöver
litet hjälp från socialen. Om de inte fått ungdomspraktik hade procenttalet
varit väldigt mycket högre. I de fall de behöver hjälp är det fråga om en
mindre del. Är man helt utan jobb och inte med i a-kassan måste hjälpen
uppgå till en stor andel.
Sedan till situationen i kommunerna. Genom ALU, genom en mängd
andra åtgärder och genom ungdomspraktik fungerar arbetsförmedlingarna
som jag önskar. Genom att man fångar upp människor innan de utförsäkras,
och helst tidigare, sparar kommunerna ohyggligt mycket pengar. Annars
skulle de få ett mycket stort tryck på sina socialbudgetar. Detta har jag talat
igenom med kommunförbundsledningar och andra, och de säger inte emot
mig på den punkten.
158
Anf. 148 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är en trist upplevelse att behöva lyssna till detta efter-
snack om vad som sades och inte sades under förhandlingarnas sena nätter.
Jag tror att det egentligen bara skadar saken. Om människor fått lyssna till
detta via massmedierna hade de blivit väldigt irriterade över denna slagväx-
ling.
Min fråga till Böije Hörnlund är: Vad skall Börje Hörnlund som arbets-
marknadsminister göra? Arbetslösheten har den volym jag visade på. Pro-
gnosen är att den snarast kommer att öka under nästa budgetår. De långtids-
arbetslösa, som är en prioriterad grupp, är snart 100 000. Antalet ungdomar
utanför ordinarie arbetsmarknad är ungefär 200 000.
Jag tycker att frågan om ALU är viktig. Börje Hörnlund har inte bara sin
budget. Han har en obegränsad checkkredit hos Riksgälden. Det är ett
mycket konstigt system. Jag har inte yrkat avslag på förslaget om ALU. Men
jag har sett det precis så som det var formulerat första gången, och arbets-
marknadsutskottet har diskuterat det ett flertal gånger, nämligen som en sis-
tahandsåtgärd för att rädda kvar en person inom ramen för arbetslivet. Det
skall vara ett slags hinder för utförsäkring men också för utslagning.
I dag har jag sett många fall där det för individen, och kanske för den för-
ening där man jobbar, för kommunen som slipper ordna beredskapsjobb och
för arbetsförmedlingen och LAN som slipper belasta sina budgetar, är alla
tiders att slänga i väg en person på något som oerhört artificiellt. Det finns
ingen som tar kostnadsansvar.
Detta är inte fråga om småpotatis. Det handlar om 5-7 miljarder kronor,
vilket jag tror att Börje Hörnlund har kalkylerat med. Det dras från den fond
som också är den fond som förser oss med arbetslöshetsersättning. Detta är
ett sätt att få ett ännu större underskott i den fonden. Det finns ingen som
känner kostnadsansvar. Dessutom tjänar individen, t.ex. i jämförelse med
utbildning som anvisas av AMU eller som bedrivs i det ordinarie skolväsen-
det, på detta.
Det är alltså dålig arbetsmarknadspolitik och dålig budgetpolitik. Jag är
mycket förvånad att Börje Hörnlund lyckades lura Anne Wibble in i detta
system.
Det talades om 17 miljarder. Jag har kontrollerat det på några områden.
Jag vet inte riktigt hur Börje Hörnlund har jämfört. Det kanske är fråga om
1991 års budget. De investeringsmedel som stod till förfogande för bered-
skapsjobben uppgick i princip för några månader sedan till den nivå som
Börje Hörnlund har föreslagit för nästa år. Jag tror att väldigt många fall är
av den karaktären. Några 17 miljarder har jag inte hittat. Dessutom har vi
det svarta hålet i arbetsmarknadsfonden.
Anf. 149 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Vid marschen tillbaka till en fullgod ordinarie arbetsmark-
nad är det inte våra stora företag som kommer att ge oss många jobb. Jag är
övertygad om att de producerar dubbelt så mycket med ungefär samma antal
anställda som nu. Produktivitetsutvecklingen i näringslivet är för närvarande
på över sex procentenheter. Den var noll under överhettningsperioden på
80-talet. Tänk om den hade kunnat komma då i stället för nu!
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
159
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
160
För min del är det A och O att det skapas goda villkor, enkla villkor och
framtidstro i små och medelstora företag. Det är den stora resursen. Vi har
världens största offentliga sektor. Den har under tidigare lågkonjunkturer
växt. Men det går inte framöver att motverka alla lågkonjunkturer på det
sättet.
Arbetsmarknadsfonden är ett problem. Det är inte en helt blank siffra.
Hans Andersson har som ledamot i riksdagens utskott sagt att högst 55 mil-
jarder kronor får lånas nästa budgetår. Men om det vill sig illa kan den sum-
man behöva korrigeras. Pengar måste gå ut till de arbetslösa. Om man inte
genomfört denna förändring hade det behövts ytterligare drygt 6 miljarder
kronor i lån.
Inte bara ALU finansieras via arbetsmarknadsfonden, utan också utbild-
ningsvikariaten och all upphandlad utbildning. Det är en inte så liten summa
på ett antal miljarder kronor. Det är kombinationen av öppen arbetslöshet
och sidofinansieringar som gör att vi här har ett stort och växande överskott.
Det måste regeringen och riksdagen ta itu med på allvar. Det blir inga lätta
lösningar under kommande höst och innan vintern.
Anf. 150 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! De problem jag tog upp, Börje Hörnlund, var inte bara un-
derskottet och det faktum att det så att säga finns ett tak på checkkrediten.
Problemet är att ingen har ett kostnadsansvar medan ALU-tjänsterna till-
sätts - inte regeringen, inte LAN, inte arbetsförmedlingen, inte mottagande
organisation, inte personen. Det är ett system som jag aldrig skulle acceptera
i en organisation eller myndighet om jag satt som minister eller om jag vore
företagsledare.
Det är klart att ALU-tjänsterna kanske tränger ut möjligheten att få a-
kassa, och det går ju inte, som Böije Hörnlund säger. Då får han göra som
han brukar göra: komma till riksdagen och begära en ytterligare checkkre-
dit. Det är dålig ekonomisk politik, och det är dålig arbetsmarknadspolitik,
därför att det genomsnittligt är låg kvalitet på projekten.
Det finns projekt som är lyckade. Det finns ett flertal placeringar inom
ALU som är helt okej. Men vi har i dag 40 000 placeringar, och jag har sett
förfärande många lågkvalitativa. Det är dålig arbetsmarknadspolitik.
Jag tycker att många åtgärder i dag tenderar att vara av dålig kvalitet, om
än billiga, vilket Böije Hörnlund skryter med. Styckkostnaden är låg, skulle
man kunna säga.
Varför följer inte regeringen Vänsterpartiets förslag om aktiva rekryte-
ringsstöd? Det innebär att man går in på den ordinarie arbetsmarknaden och
köper ordinarie jobb med en subvention till dem som vågar och kan anställa,
Vad gäller kompetensutveckling i arbetslivet vill jag fråga varför man tar
bort de 50 kr per timme som ges i bidrag för utbildning av anställda inorr)
tillverkningsindustrin. Det är ju precis tvärtemot vad män skall göra om man
verkligen vill stimulera företagsförlagd utbildning. Jag vet mängder med ex-
empel på att det i stora, medelstora och små företag har förelegat alternativ
till varsel om uppsägning. Det har funnits avtalade och godkända utbild-
ningsplaner, men inga pengar.
Så kommer det att bli i fortsättningen, trots att Böije Hörnlund - det skall
jag understryka - har utökat volymen pengar på kontot. Det tycker jag är
bra, men det måste ges större bidrag till verksamheten för att man skall få i
gång den.
Till sist vill jag åter nämna frågan om övertid. Jag motionerade i januari,
och jag motionerade i samband med kompletteringspropositionen. Se till att
införa en begränsning för övertiden! Mycket övertid måste tas ut, för det
finns flaskhalsar, akuta problem och leveranser man måste klara. Men
mycket övertid beror helt enkelt på en ovilja att anställa och på att några
jobbar mer än de skall göra och söker dispenser på årsbasis redan i april.
Andra får inte jobba alls. Det är bedrövligt. Jag tror att 20000-30 000 jobb
skulle kunna skapas om de anställda i svenskt näringsliv bara jobbade den
övertid som behövs för att klara problem.
Anf. 151 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Om vi bara skulle välja de allra dyraste åtgärderna, dvs. ut-
bildningar som upphandlas för 5 000-10 000 kr i veckan och som dessutom
innebär utbildningsbidrag för den som går dem, skulle vi inte våga se på bud-
getunderskottet.
Problemet med många arbetsmarknadsutbildningar, t.ex. de som gavs un-
der vintern, är att man utbildade dyrt till yrken där det inte finns en plats.
Det får man vara litet försiktig med. Man gör varken den man utbildar, stats-
kassan eller någon annan glad.
Om t.ex. den stora majoriteten ungdomar anser att ungdomspraktiken le-
der rätt och att den utgör en hjälp framöver - om över 50 % tror att de får
jobb inom kort i det företag de går i praktik i - gör det väl ändå ingenting
om det samtidigt är en billig åtgärd.
Jag tackar utskottet för förtydligandet när det gäller bidraget om 60 kr till
utbildning i företag. Bidraget bör alltså avse kostnader för lön och utbild-
ning.
Innevarande budgetår, som snart är slut, har vi haft 8 000 utbildningsplat-
ser. Nu lägger regeringen fram förslag som innebär 28 000 platser. Med 8 000
utbildningsplatser var det framför allt en mängd småföretag som inte fick
chansen till utbildning. Det var de stora företagen som gjorde de övergri-
pande avtalen.
Jag kommer nu till den övertid som jag talade om på SAF-stämman. Jag
talade vid det tillfället både utförligare och kraftfullare än Hans Andersson
nyss. Man kan nu rekrytera mycket duktigt folk, som efter en kort tids inar-
betning kan göra mycket goda insatser. Jag vädjar därför till alla företag att
byta övertiden mot nyrekrytering. Det är viktigt.
Jag har påbörjat en av mina rundor till parterna. Jag har träffat småföreta-
gare, SAF-chefen och herr Rosengren. I morgon bitti skall jag träffa herr
Malm. Jag besöker dem alla för att resonera om ett antal svåra frågor. Det
kan exempelvis gälla arbetsmarknadsåtgärdernas vidareutveckling, överti-
den, rekryteringen - och möjligheterna för att få i gång ordinarie rekryte-
ring - a-kassans utformning och finansiering samt arbetsrätt m.m.
Det finns många svåra frågor på bordet, och de skall lösas efter bästa för-
måga, helst i så brett samförstånd som möjligt.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
161
11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
162
Anf. 152 WIDAR ANDERSSON (s):
Herr talman! Innan jag går in på mitt egentliga ärende för kvällen, ber
jag att få kommentera arbetsmarknadsministerns påstående - han upprepar
också finansminister Anne Wibbles ord från i eftermiddags. Det påstås att
det socialdemokratiska budgetalternativet skulle vara mörkat. Det skulle
inte ge möjlighet till att regera utan bara vara ett utslag av oppositionspoli-
tik.
För dem som så önskar är det fullt möjligt att läsa reservation nr 80 i fi-
nansutskottets betänkande, i vilket det socialdemokratiska alternativet
framgår, siffra för siffra. Men för den som inte läser, eller kanske inte vill
läsa, är alla sidor mörka.
Påståendet att socialdemokratins budgetalternativ inte är något annat än
oppositionspolitik lär vi säkerligen få höra mycket ofta. Det är viktigt att
motsäga sådana påståenden, därför använder jag en del av min taletid till
det.
Ämnet för mitt anförande gäller något som både Johnny Ahlqvist och
Hans Andersson tidigare tagit upp, nämligen utskottets förslag om försäm-
ringar i utbildningsbidraget. Detta är ingen liten fråga. Jag blev också oer-
hört överraskad av att finna ett sådant förslag i en överenskommelse mellan
de borgerliga partierna och Ny demokrati. Det hade jag aldrig kunnat tänka
mig.
I alla försäkrings- och bidragssystem kan det alltså smyga in felaktigheter,
vilka inte är tänkta utan oavsiktliga. Särskilt allvarliga är de felaktigheter i
sådana här system som motverkar arbete och rehabilitering samt förändring
och utveckling. De står i vägen för kreativitet och problemlösning. Vi har
tidigare haft sådana här problem när det gäller sjukförsäkringen, och de
finns uppenbarligen kvar när det gäller bl.a. lönegaranti och kobidrag. Men
vi försöker göra något åt det.
I finansutskottets betänkande finner vi en återgång till sådana här grova
felaktigheter. Om man är arbetslös och passiv skall man få 80 % av lönen,
medan man skall straffas med att få 52 % av lönen om man är vuxenstude-
rande, betalar egna läromedel och egna resor, dvs. satsar på en omstart i
livet. Det är helt orimligt! Jag måste betrakta det här som en lapsus, ett miss-
tag, som inte kan försvaras med att det saknas pengar osv. Det här är alltså
helt otroligt.
En av mina favoritplatser i Nordanstigs kommun i min valkrets är den
kommunala vuxenutbildningen. Trots att Nordanstig i stort sett bara befol-
kas av arbetslösa människor sjuder platsen av aktivitet. Men människors at-
tityder till utbildning/studier och framtiden förändras nu mycket fort. I det
svenska folkdjupet pågår i dag någonting som liknar en revolution. Man är
beredd på en omstart och på satsningar, och man förstår att det krävs uppoff-
ringar när man är beredd att tro på en framtid.
I Nordanstig, som tidigare dominerades av skogs- och industriarbete, är i
dag 53 människor inriktade på högskole- och universitetsstudier. Ett oerhört
stort trendbrott har skett. Men vilket besked får då dessa människor från
finansutskottets majoritet? Jo, de får beskedet: Sluta i skolan, för ni har inte
råd att gå i skola. Gå hem! Lägg er på sängen! Gör vad som helst! Men gå
inte till skolan, för då förlorar ni 28 %.
Herr talman! Detta är inte klokt. Det är obegripligt för mig, och det måste
det vara för alla riksdagsledamöter här och för svenska folket. Det här är
mycket långt bort från folkligt förnuft. Maken till detta har jag inte sett på
länge.
Regeringens avsikt är säkerligen att försöka renodla i det vilda buskage
som vårt studiemedelssystem utgör. Det är en vällovlig ambition och behövs.
Men i dag är nästan alla vuxenstuderande arbetslösa. Situationen nu är alltså
en helt annan.
Som jag ser saken kan vi inte göra annat än höja pensionsåldern. Alla är
ju i princip ense om att det bör ske - men inte nu!
Att göra den här aktuella förändringen nu skulle vara detsamma som en
signal till folket: Var arbetslös! Var passiv! Utbilda dig inte!
På nationaldagen, alltså den 6 juni, hade jag ett möte på komvux med
vuxenstudenterna. Vi hade ett öppet samtal väljare och valda emellan. Frå-
gor ställdes. Många studerande var förtvivlade över att behöva lämna sko-
lan. Människors marginaler är ju oerhört små. Jag tror att det i vårt land är
näst intill omöjligt för dem som har normala eller låga inkomster att leva på
mindre än 80 % av lönen. Det är absolut smärtgränsen.
Nu skall människor som satsar slås i huvudet. Men de här människorna
utgör en stor del av Sveriges framtid. Ändå säger man: Sorry, lämna skolan!
Jag utgår, som sagt, från att detta är en lapsus. Jag utgår från att riksdagen
i kväll kommer att ändra på detta. Det måste vara möjligt att göra det. Jag
kan inte tänka mig att någon kan försvara det här. Nämnda förhållande är
således djupt omoraliskt med tanke på enskilda människor, Sveriges fram-
tid, arbetslinjen osv., och det är verkligen fjärran från medborgarnas upp-
fattning om vad som är rätt och fel här i världen.
Därför yrkar jag, precis som Allan Larsson redan har gjort, bifall till den
socialdemokratiska reservationen nr 9. Denna reservation är skriven på ett
sådant sätt att det är fullt möjligt för vilken riksdagsledamot som helst att
ansluta sig till den utan att för den skull behöva ansluta sig till det socialde-
mokratiska alternativet i övrigt.
(Applåder)
Anf. 153 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Min replik hade lika gärna kunnat vara en applåd. Jag är helt
överens med Widar Andersson och har också tidigare yrkat bifall till nämnda
reservation.
Det ligger oerhört mycket i det som Widar Andersson säger om den för-
tvivlan som människor känner och om det hinder som det här kommer att
bli för ambitiösa människor som försöker ta sig fram och som därmed skulle
bidra till svensk utveckling.
För att spara tid drar jag tillbaka mina bifallsyrkanden vad gäller dels
Johan Lönnroths meningsyttring avseende mom. 19 och 36, dels de socialde-
mokratiska reservationerna 8 och 10. De ståndpunkter som anförs tycker jag
är mycket bra. Jag stöder dem med all kraft. Men jag behöver ju inte precis
yrka bifall till dem - jag inser att jag är ensam i det avseendet.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
163
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
164
Anf. 154 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! På förbluffande kort tid har den svenska bostadsbilden för-
ändrats. Vi behöver endast gå två år tillbaka för att finna en bostadsmarknad
i relativt bra utveckling. Men då var det också fart på valdebatten. Medbor-
garna invaggades i tron att en borgerlig regering skulle sänka boendekostna-
derna.
Hyreshöjningar var det minst av allt fråga om. Men verkligheten är nu en
annan. Hyrorna har stigit så dramatiskt att många familjer inte längre klarar
att betala sina boendekostnader. Dagligen vräks familjer från sina hem. Det
handlar inte bara om familjer som räknat optimistiskt vid sitt villaköp eller
förvärv av bostadsrätt.
Det går en våg av vräkningar över landet. I åtskilliga kommuner - däri-
bland Stockholm - är ökningarna extremt stora. Det rör sig om höjningar på
upp till 100 %.
I juni 1992 beslutade riksdagens borgerliga majoritet att boendekostna-
derna för varje hushåll i en räntesubventionerad bostad - byggd senare än
1978 - skall öka i genomsnitt med 70 kr per kvadratmeter. Socialdemokra-
terna avvisade förslaget med att det skulle skapa orimliga höjningar av boen-
dekostnaderna för de enskilda hushållen.
Under våren 1993 har alla som har god insikt om bostads- och fastighets-
marknaden varnat för ytterligare belastningar på boendekostnaderna. Man
framhåller att ytterligare ökade kostnader i de allra dyraste husen kommer
att innebära att ännu fler familjer blir tvungna att erhålla socialhjälp. I andra
fall blir de nödsakade att lämna sina bostäder. Vidare anförs att ännu allvar-
ligare är att krisen på hela fastighetsmarknaden kommer att förvärras ytterli-
gare.
Några hyressänkningar eller lägre boendekostnader är således inte i sikte.
Utvecklingen går motsatt väg. Finansutskottet har ställt sig bakom bostads-
utskottets förslag om att en utredning skall tillsättas som har den specifika
uppgiften att analysera fastighetsmarknaden och dess problem.
Vidare kommer bostadsutskottet att genomföra en offentlig utfrågning i
höst i ämnet bostadsfinansiering. Om det som sker på bostadsmarknaden
beträffande möjligheterna till finansiering kan vi bara konstatera att låne-
marknaden inte fungerar.
Det hör till undantagen att en bank eller ett kreditinstitut beviljar lån utan
särskilda och hårt ställda krav. Bl.a. visar utvecklingen att kraven på väsent-
ligt ökade egeninsatser har varit höga för att man skall komma i åtnjutande
av finansiering vid ett bygge. Detta sker i en tid då vi har den lägsta nypro-
duktionen någonsin. Den borgerliga regeringens stolta planer för bostads-
marknaden, med allt vad det här innehöll av löften och förväntningar, har
havererat.
Socialdemokraterna försökte i inledningen av mandatperioden att få en
bredare lösning för den framtida bostadsfinansieringen. Vi sade att det vore
olyckligt om täta byten av finansieringssystem hämmade en möjlig och nöd-
vändig utveckling av bostadsbyggandet. Vi har inte fått gehör för våra syn-
punkter. Det blir ingen parlamentarisk utredning i fråga om bostadsfinansie-
ringen.
En arbetsgrupp inom socialdemokratin har nu tagit fram ett material som
skall diskuteras pä partikongressen i höst. Valet 1994 blir ett val också om
bostadspolitiken. Det står helt klart att den sociala linjen kommer att ge-
nomsyra den socialdemokratiska bostadspolitiken även framöver.
Vi har också lagt fram förslag till ytterligare ROT-program. Det har vi inte
fått majoritet för. Självfallet kommer vi att driva denna fråga mycket starkt
även i fortsättningen. Både företagare, anställda i byggbranschen och bli-
vande bostadskonsumenter har rätt att kräva handlingar som leder till resul-
tat.
Jag hörde i förmiddags statsministern - efter en fråga av Ingvar Carlsson -
säga att han hade rest mycket och att han hade sett mycket. Men frågan löd
om han hade träffat någon bostadsrättsförening som är hårt ansatt av rege-
ringens bostadspolitik. Carl Bildt svarade inte på den frågan. Det var synd.
Det finns åtskilliga bostadsrättsföreningar i detta land som knäar under
ekonomiska påfrestningar som var omöjliga att förutse när de tecknade bo-
stadsrätten. Konkurser kommer att bli mer vanliga, om inte statsmakterna
håller tillbaka ytterligare pålagor på såväl bostadsrättshavare som hyres-
rättshavare.
Bostadsrätten är - jag syftar på de senaste årens produktion - hårt pres-
sad. Där finns inte utrymme för kostnadsutjämning mellan bostadsrättsom-
rådena. Vi känner av den oro och förtvivlan som kommer till uttryck. Får
dessa utsatta bostadsrättsföreningar ytterligare försämringar skapar det
stora sociala problem för väldigt många människor.
Det var därför av intresse att veta hur regeringen skulle hantera de 3 mil-
jarder som enligt överenskommelsen med Socialdemokraterna skulle tas
från bostadssektorn. Från Socialdemokraternas sida stod det klart att det i
nuläget inte var möjligt att lägga ytterligare bördor på redan hårt utsatta bo-
stadskonsumenter.
Vårt mål har varit att - med bibehållande av uppgörelsen med regeringen -
flytta fram reduceringen av bostadssubventionerna. En möjlighet var att
lägga kostnaden på alla boende, exempelvis genom att ta ut en avgift upp till
det överenskomna beloppet. Det verkade finnas en majoritet för detta i den
allmänna politiska debatten utanför riksdagen. Men den försvann när frågan
kom till riksdagen.
När jag den 1 juni i kammaren fick ett svar av Bo Lundgren om hante-
ringen av dessa 3 miljarder, kunde han meddela att en proposition skulle
komma under juni månad och att regeringen avsåg att dela upp uttaget av
dessa 3 miljarder under tre år. Men de skulle i sin helhet läggas på räntega-
ranterade bostäder, dvs. omkring 20 % av den totala fastighetsmarknaden.
Vi vänder oss fortfarande mot en sådan lösning. Vårt förslag är att vänta
tills fastighetsmarknaden har stabiliserats. För detta hade vi majoritet i bo-
stadsutskottet tillsammans med Ny demokrati. Men i mellantiden, mellan
vårt yttrande till finansutskottet och behandlingen där, hann regeringen ta
med Ny demokrati i sitt politiska galleri. Nu var det fråga om att bilda majo-
ritet med den gruppering som man i bostadsutskottet hade tagit avstånd
ifrån. Vi kommer självfallet från socialdemokratiskt håll att lägga fram våra
förslag igen, och igen och igen, om det behövs för att komma till rätta med
de här frågorna.
Bostadsmarknaden är i gungning, och folk är med rätta oroade. Många är
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
165
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
bedrövade eller förtvivlade. Om vi lägger in vad som kan komma av hyres-
förhandlingarna, har man räknat ut att boendekostnaden för en helt vanlig
familjebostad kommer att höjas med någon tusenlapp per månad under åren
1994-1996.
För något år sedan fick jag av bostadsutskottets ordförande ett bostadspo-
litiskt program gällande för Centern. Ordföranden i den grupp som tagit
fram programmet var just Agne Hansson. Jag jämförde detta program med
vårt eget socialdemokratiska bostadsprogram. Icke överraskande fann jag
en mycket stor samsyn. Här fanns givna förutsättningar för en nära samver-
kan, för att inte säga chanser till en bred plattform för en social bostadspoli-
tik.
Sedan läste jag häromdagen att Centern skall ha sin årsstämma i Falken-
berg och att man har utarbetat ett nytt bostadspolitiskt program. Jag läste
att det hade utformats så att det duger som inlaga för att Centern skall kunna
medverka i en fortsatt borgerlig regering.
Jag vill fråga Agne Hansson om det är så att Centern nu definitivt har bör-
jat tvivla på de sociala inslagen i bostadspolitiken, eller om man inte orkar
stå upp för en social bostadspolitik, som man tidigare har genomfört tillsam-
mans med Socialdemokraterna.
Herr talman! Jag står bakom de yrkanden och förslag som har förts fram
av Socialdemokraterna i finansutskottet.
Anf. 155 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag hade först tänkt vända mig till Anne Wibble, men hon
är inte längre kvar. Därefter hade jag tänkt vända mig till arbetsmarknads-
ministern, som inte heller är kvar.
Sedan hade jag tänkt tala litet om bostadspolitik. Det finns ju ingen bo-
stadsminister, men vi har utskottets ordförande här, som väl egentligen är
”bostadsminister”.
Jag vill påstå att vi i Ny demokrati har tagit ett ganska betydande ansvar
för landet med den uppgörelse som vi har träffat med regeringen. Vi signale-
rade detta på ett tidigt stadium. Det har kanske inte gett de allra bästa signa-
lerna ut till våra egna väljare, men det är inte det som är viktigt. Det är vik-
tigt att få ordning på den svenska ekonomin.
Vår uppgörelse har i varje fall i viss mån bidragit till att det råder lugn och
ro på den ekonomiska marknaden. Räntorna har sjunkit, även om de inte
har sjunkit i den snabba takt som vi hade hoppats. Valutakurserna stiger, och
de långa räntorna sjunker. Detta är saker och ting som vi har påstått i den
här kammaren på ett mycket tidigt stadium.
Det finns också vissa tecken på att botten skulle vara nådd. Jag tror att
man skall vara litet försiktig än så länge, men det finns tecken på en vänd-
ning. Det är ju skönt nu, inför sommaruppehållet.
Jag skulle vilja fråga: Var har Socialdemokraterna varit under den här val-
perioden? De har varit fysiskt närvarande, men jag undrar var de har varit
när det gällt att försöka bidra till att dels lösa krisen, dels föra landet gemen-
samt framåt.
Jag har varit mycket uppmärksam på detta, men jag har inte någonstans
166
märkt att Socialdemokraterna har kommit med några ordentliga förslag. De
har inte ens haft en ekonomisk politik.
Och var finns kreativiteten? Man kommer hela tiden tillbaka till detta:
Höj skatterna! Dela ut mera bidrag! Arbeta åt varandra! Vi vet att det inte
går längre.
Jag tycker att det är nästan skamligt när Socialdemokraterna kritiserar re-
geringen för de olika åtgärder som vidtas, utan att de själva har några alter-
nativ.
Resultatet av den här uppgörelsen kunde i vissa stycken kanske ha varit
ännu bättre, men en kompromiss är en kompromiss, och vi får vara nöjda
med det.
Utmärkande för politiken rent allmänt är, som jag har sagt många gånger
förut, bristen på långsiktighet i vårt agerande och våra beslut. Detta gäller
inte minst för bostadspolitiken, som jag kommer in på sedan.
Vi hade t.ex. i går en debatt om ett stort trafikbetänkande - vi har ju haft
flera stycken på rad - som vi sedan röstade om i dag. Vi sitter alltså här i
kammaren och fattar beslut om hur bromsarna skall se ut på en släpvagn till
en långtradare. Det skall väl inte vi syssla med - det är vi inte kompetenta
till. Det skall väl finnas verk och myndigheter som kan sköta sådana saker.
Vi skall väl i den här kammaren ägna oss åt övergripande saker. Vi skall titta
långt framåt, och vi skall skapa förutsättningar för den svenska ekonomin.
Vi skall ge långsiktiga signaler till medborgarna, så att de vet vad de har att
rätta sig efter. Det går inte att bedriva mandatpolitik. Jag tycker vi borde
skämmas allihopa.
En sak som har med det långsiktiga att göra är transfereringssystemen,
men det har också alla olika bidrag av varierande slag som finns. Det fördes
nyss en debatt här i kammaren om ett bidrag som uppenbarligen har slagit
fel - så låter det i varje fall.
Varför kan vi inte enas om en enda nivå på alla bidrag, alla transfereringar
och över huvud taget allt det som staten skall vara inblandad i? Det handlar
ju i botten om en grundtrygghet. Låt oss enas om en nivå som vi har råd med.
Låt oss säga 70 % eller 65 eller 75 eller vad vi nu kan komma fram till, men
låt oss ha en enda nivå på allting. Tänk så enkelt det skulle bli, så många
föreskrifter vi skulle kunna slopa! Alla människor skulle veta att är det är
70 % ersättning som gäller vare sig det är fråga om stöd, bidrag, sjukersätt-
ning eller arbetslöshetsersättning. Varför skall vi ha dessa variationer? Det
är ju ett resultat av de olika kortsiktiga besluten som vi fattar, och det lapp-
täcket får vi nu leva med.
Skall det vara så svårt att över partigränserna kunna enas om en sådan
sak? Det behöver vi väl inte slåss om!
Regeringen är enligt min mening inte handlingskraftig i fråga om arbets-
marknadspolitiken, och Socialdemokraterna gör inte på något vis situatio-
nen bättre. Vi har under de två år vi suttit i riksdagen föreslagit ett antal
okonventionella åtgärder, som kanske skulle kunna hjälpa till. T.ex. skulle
konjunkturanpassade arbetstider kunna ge många arbeten i ett sådant här
läge. Dispens från LAS för de arbetslösa skulle ge tiotusentals arbetstillfäl-
len. Varför skall vi inte ställa krav på en prestation från de människor som får
arbetslöshetsersättning? Vi har ju massor med arbeten som behöver utföras.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
167
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
168
Lägg ett huvudmannaskap på kommunerna, så kan de säkert dra nytta av de
arbetslösa, och de arbetslösa kommer att må mycket mycket bättre.
Vi vet allihop att förändringar av arbetslagstiftningen är knuten till väldigt
mycket i fråga om anställningar. Arbetslagstiftningen måste mjukas upp.
Det pågår nu en utredning om detta, så jag skall inte gå mer in på det.
Herr talman! Jag skall nu gå in på bostadspolitiken, och jag vill böija med
att för säkerhets skull yrka bifall till utskottets hemställan under mom. 3. Jag
tror inte att någon tidigare har yrkat bifall till utskottets hemställan på den
punkten, eftersom utskottsordföranden ju yrkade bifall till reservationen
under det momentet. Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan under
mom. 3.
Den fråga inom bostadspolitiken som nu är på tapeten och som är aktuell
för beslut i dag är minskningen av bostadsstödet med 3 miljarder, vilket
Oskar Lindkvist också talade om tidigare. Detta är egentligen ett ärende
mellan regeringen och Socialdemokraterna, eftersom det härstammar från
krisuppgörelsen i höstas. Man har inte lyckats ena sig om vad man skall göra.
Det har inte lagts fram någon proposition i frågan, och anledningen till att
den har kommit upp nu är att tre partier har väckt motioner i ärendet. Det
är också bekant att vi i bostadsutskottet har tagit ställning för en senarelägg-
ning av den här åtgärden, och den har ju också på sätt och vis blivit senare-
lagd. Jag delar Oskar Lindkvists uppfattning att vi ännu inte har sett slutet
på problemen kring detta ute på marknaden.
Jag tror att det möjligen kan finnas en automatisk lösning på problemet.
Om räntorna fortsätter att sjunka såsom de har gjort hittills, får vi nämligen
en kraftig automatisk minskning av statens kostnader för räntesubventio-
nerna. Det är möjligt att vi i utskottet kan ta upp den här frågan till hösten,
och kanske mildras bekymren nästa år beroende på att vi får automatiska
sänkningar. Men det får bli en av höstens frågor.
Glädjande nog har vi också i utskottet kunnat justera en mindre bra pro-
position avseende förändringen av Statens institut för byggforskning i Gävle.
Jag tycker att det var trevligt att vi i samförstånd kunde komma fram till vad
jag tror är en relativt bra lösning.
Vi har också fått en majoritet i utskottet för en utredning, som skall för-
söka ta ett mer totalt och långsiktigt grepp på ett område som i varje fall för
mig, som inte sysslat med de här frågorna så länge, är ganska rörigt. Jag är i
varje fall själv ännu inte tillräckligt kunnig på området.
Jag skulle sedan vilja ge vår ”bostadsminister”, Agne Hansson, en eloge.
Jag tycker att han hanterar utskottet på ett föredömligt sätt. Han är en verk-
lig samarbetsman och verkar, så långt det över huvud taget går, för att uppnå
enighet i besluten. Jag ser fram emot höstens arbete i utskottet.
Herr talman! Många har i debatten önskat varandra en skön och trevlig
sommar, och jag instämmer gärna i de önskningarna, men jag skulle också
vilja utöka den önskan till att omfatta hela riksdagens personal för dess fan-
tastiska arbete.
Anf. 156 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte kommentera den första delen av Bo G Jene-
valls inlägg, eftersom den inte hade särskilt mycket med bostadsfrågorna att
göra. Den enda fråga jag vill diskutera med honom är den som rör de 3 mil-
jarder som vi väntar att det skall komma förslag om i en proposition under
juni månad.
Jag vill gärna påminna om att det i bostadsutskottet fanns en majoritet, i
vilken Bo G Jenevall ingick som företrädare för Ny demokrati. Det var alltså
en majoritet som menade att man inte skulle reducera bostadssubventio-
nerna förrän en stabilisering inträtt på fastighetsmarknaden. Det som inträf-
fade sedan var att man i finansutskottet, genom den ändring av sammansätt-
ningen där som skett från Ny demokratis sida, intog rakt motsatt stånd-
punkt, vilket gör det möjligt för regeringen att lägga fram förslaget och kan-
ske också att få igenom det i riksdagen.
Det kan då vara bra att veta att denna reducering av bostadssubventio-
nerna, tillsammans med övriga förmodade hyreshöjningar, för 1994 innebär
en kostnad på ungefär 250 kr i månaden för en vanlig familjelägenhet. För
1995 innebär det 300 kr, och för 1996 innebär det 400 kr. Det är alltså ungefär
en tusenlapp på en treårsperiod som bostadskonsumenterna skall betala.
Det är där problemet ligger, och det problemet har tydligen inte Bo G Je-
nevall upptäckt, trots att han har suttit med vid bostadsutskottets behandling
av frågan.
Nu säger Bo G Jenevall att räntan sjunker och att det skulle ligga en fördel
i att vi har lägre räntor. Men Bo G Jenevall vet säkert att det är staten som
står som vinnare när räntorna sjunker. Det ändrar inte situationen ett dugg
för dem som har räntesubventioner, de får ändå betala de kostnader som det
handlar om.
Jag har självfallet ingenting emot sänkta räntor, men man måste klara ut
vad det får för konsekvenser för de olika parterna på bostadsmarknaden.
Slutligen säger Bo Jenevall att han kanske kan tänka sig att man någon
gång till hösten kan ta upp frågan igen och diskutera en förändring. Men,
Bo Jenevall, det kommer inte att fattas något beslut förrän till hösten. Ny
demokrati har ändrat sig två gånger inom kort tid. Det finns möjlighet för
Ny demokrati att använda sommaren till att bestämma hur man skall ändra
sig till hösten. Det är bra om det finns en majoritet i riksdagen för att stoppa
regeringsförslaget.
Anf. 157 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det är svårt att debattera när vi har samma uppfattning. Vi
har samma uppfattning på den här punkten, Oskar Lindkvist och jag. Vi har
ju fattat ett gemensamt beslut.
Såvitt jag vet är vi också eniga om att de 3 miljarderna måste sparas på
ett eller annat sätt. Jag är mycket medveten om att staten sparar pengar om
ränteutvecklingen blir så positiv som man kan hoppas och förmoda. Det är
ju det som det handlar om. Jag menar att man också kan ändra beslutet om
staten sparar pengar med automatik. Jag tror att det finns all anledning att
ta upp frågan igen till hösten.
Jag vill också säga att vi inte har svängt fram och tillbaka i den här frågan.
Vad som har skett - och det vet Oskar Lindkvist - är att man i den totala
sammanvägningen för att få fram ett beslut i finansutskottet har bollat med
de olika förslagen. Som jag sade i mitt anförande blir det tyvärr, när man
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
169
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
170
kompromissar, nästan alltid ett dåligt resultat. Det blir i varje fall inte ett
resultat som båda parter egentligen kan vara nöjda med.
Anf. 158 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag tackar Bo G Jenevall för de vänliga orden och hälsar
honom välkommen till den bostadspolitiska debatten och till arbetet i ut-
skottet, som jag hoppas skall bli stimulerande och intressant även framöver.
De frågor som vi nu debatterar rör alltså de delar i kompletteringsproposi-
tionen som hör till bostadsutskottets område. Det gäller besparingarna på
bostadssubventionerna. Det gäller åtgärder för reparationer och underhåll
av bostäder och lokaler, och det gäller ökat stöd till upprustning av allmänna
samlingslokaler. Det är dessa delar som vi nu främst skall diskutera.
Oskar Lindkvist sade att bostadsmarknaden nu förändras snabbt. Det är
riktigt. Det är en förändring som startade långt före 1992 års val. Orsaken
till förändringarna är att vi, för att låna arbetsmarknadsministerns ord, hade
ett mycket kraftigt byggande, det s.k. tokbyggandet, under den socialdemo-
kratiska regeringsåren. Under den senare delen var det ett högt ränteläge
med mycket höga kostnader i en överhettningssituation. Samtidigt genom-
fördes en skattereduktion som innebar att man finansierade skattesänk-
ningar för höginkomsttagare med ökade kostnader för de boende.
Det var den linjen som vi från Centern protesterade mot. De löften om
hyressänkningar som Centern diskuterade i valrörelsen rörde sig alltså om
fördelningen i skattereformen. Framför allt hade vi krav på att momsen inte
skulle höjas så kraftigt på nödvändiga nyttigheter, t.ex. mat, boende, arbets-
resor och turism. I och med det beslut som riksdagen skall fatta i kväll ge-
nomför vi sänkningar av momsen på samtliga dessa områden utom på boen-
det.
Oskar Lindkvist sade vidare att det vore av värde att man försökte hitta
breda lösningar när det gäller systemförändringarna på bostadssidan, som
då började redan förra mandatperioden. Jag försökte från Centerns sida att
hitta vägar för att nå breda lösningar, men det fanns inga möjligheter till
detta. Man ville fortsätta på den inslagna vägen med att ha den reglerade
bostadspolitiken och att genomföra räntelånesystemet. Det skulle ha blivit
förödande för utvecklingen. Det vet vi nu. Jag beklagar det. Det var också
mot den bakgrunden som vi tog fram det bostadspolitiska program som
Oskar Lindkvist åberopade. Jag hoppas gärna att han tar fram det flera
gånger eftersom det programmet fortfarande gäller för Centerns agerande.
Målen för de åtgärder som behöver vidtas på bostadspolitikens område lig-
ger fast. Åtgärderna skall vidtas på ett sådant sätt att de sociala målen kan
ligga fast. Vår grundkritik mot den förändring som skedde under den förra
mandatperioden var också att man fjärmade sig från dessa mål.
Jag noterar nu att det program som har tagits fram av den socialdemokra-
tiska arbetsgruppen, som Oskar Lindkvist också berörde, i många stycken
är överensstämmande med det som står i vårt program. Den arbetsgruppen,
där för övrigt ledamöter som finns närvarande här i kammaren har medver-
kat, har gjort ett utomordentligt arbete med att ompröva mycket av den poli-
tik som gällde under den förra mandatperioden. Det är såvitt jag kan förstå
inte Centerns fel att bostadspolitiken inte har förts efter den linje som vi har
stakat ut i vårt program. Men det är i stora drag efter dessa linjer som bo-
stadspolitiken nu bedrivs.
Herr talman! När det gäller besparingarna av bostadssubventionerna, som
här har berörts, har de 3 miljarder som man i krisuppgörelsen kom överens
om skulle sparas 1994 nu reducerats till 500 miljoner. Det är en klar förbätt-
ring, även om jag och vi från Centern gärna hade sett att 1994 hade kunnat
undantas från besparingarna. Dessa besparingar görs nu för att räntorna och
inflationen skall kunna hållas nere. Det är på sikt mer avgörande för låga
boendekostnader än någonting annat. De görs också för att fastighetsvär-
dena skall hållas stabila. Därmed underlättar man också för finansmarkna-
den att klara finansieringen av det byggande som vi måste ha framöver.
Skillnaden mellan det socialdemokratiska alternativet och majoritetens
förslag är i praktiken väldigt liten, under förutsättning att Socialdemokra-
terna fortfarande står fast vid krisuppgörelsen. Jag har uppfattat det så, men
jag vill gärna få det bekräftat här i debatten. Om Socialdemokraterna inte
gör det blir läget naturligtvis ett helt annat.
Om vi hade haft litet bättre om tid vid vår behandling av denna fråga i
bostadsutskottet tror jag att vi hade kunnat bli helt ense. Jag beklagar att
det inte blev möjligt. Det hade varit bra för situationen på fastighets- och
kreditmarknaden. Men det fanns tydligen psykologiska spärrar mellan vissa
i det här sällskapet, som bromsade den möjliga lösningen.
Herr talman! Det viktigaste för de boende, för fastighetsmarknadens ak-
törer och för kreditgivningen är nu att statsmakterna kan ge besked om vad
som skall gälla beträffande bostadssubventionerna med någon grad av lång-
siktighet. Förutsättningarna för detta hade naturligtvis varit starkare med en
enighet i besluten. I majoritetens förslag finns nu besked för de närmaste
åren. Det är en fördel.
Det socialdemokratiska alternativet innebär att besparingen på 3 miljar-
der skall skjutas på en oviss framtid. Om Socialdemokraterna står fast vid
storleken på besparingarna innebär det att ingreppen måste bli desto krafti-
gare längre fram i tiden - när vet vi emellertid inte. Kan vi möjligen få mera
besked om detta i dag?
När skall Socialdemokraterna börja spara? Blir det några besparingar
1995? Skall alla tre miljarderna tas ut på en gång 1996, eller skall de läggas
ut först 1997? Det blir då mycket kraftiga besparingar och belastningar på
boendekostnaderna på ett enda år. Jag tror att många vore intresserade av
ett besked. Det är naturligtvis även jag och vi från majoriteten, eftersom vi
då kommer att veta bättre vilka möjligheter det skulle kunna finnas till en
samsyn på det här området.
Herr talman! Dessutom har Socialdemokraterna med hjälp av Ny demo-
krati bildat majoritet i utskottet för ett utredningsförslag, som innebär att
krisen på bostadsmarknaden skall utredas med sikte på att man skall ändra
i de system och villkor som nu gäller. Vad ger det egentligen för signaler till
dem som skall planera sin boendekonomi, till marknaden och till kreditgi-
varna? Man kan inte kasta ut hela bostadsmarknaden i en större ovisshet
inför framtiden än när man säger att man skall skjuta på alla besparingar.
Dessutom säger man att man skall utreda hela systemet, och sedan får man
se vad det blir för resultat.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
171
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
Jag är naturligtvis mycket intresserad av att få veta hur den nya bostadspo-
litik skall se ut som skall formas i den utredning som Socialdemokraterna
och Ny demokrati är överens om behövs och skall tillsättas. Hur skall utred-
ningen se ut? Skall den vara parlamentariskt sammansatt? Vem skall leda
den? Det står i majoritetsskrivningen i utskottets betänkande att utred-
ningen skall ledas av en kvalificerad man eller kvinna. Vad skall utredningen
egentligen syfta till? Skall den inriktas på att subventionerna skall bibehållas
eller möjligen ökas som Socialdemokraterna vill, eller skall subventionen av-
vecklas helt, som Ny Demokrati har förutsatt bl.a. i de motioner och i den
reservation som finns i det betänkande som vi nu behandlar?
Det är viktigt för marknaden att nu få besked om vad som skall gälla för
de 7 % av hushållen som omfattas av nuvarande besparingsförslag. Ibland
kan man få uppfattningen att alla skall få hyreshöjningar när man hör social-
demokrater prata. Det är naturligtvis viktigt för dessa 7 % och för alla andra
att få veta vad som skall gälla framöver och få lugn och ro. Sedan kan man
invänta kontrollstation 1995. Då vet vi också bättre hur räntor och inflation
har utvecklats. Därmed står vi också säkrare när vi skall bedöma möjlighe-
terna för besparingar i framtiden.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till finansutskottets
hemställan och avslag på de yrkanden som har ställts under det avsnitt debat-
ten gäller på bostadsutskottets beredningsområde.
Anf. 159 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Bostadsutskottets ordförande ställde många frågor. Han frå-
gade bl.a. hur utredningen skall arbeta. Jag vill då påminna honom om att
det står utförligt beskrivet i bostadsutskottets betänkande i vårt yttrande till
finansutskottet. Bostadsutskottets ordförande kan där läsa vad majoriteten
i utskottet har tänkt sig skall ske med utredningen.
Agne Hansson frågar när Socialdemokraterna skall börja spara. Vi har
olika uppfattningar om den ekonomiska politiken. Eftersom regeringens
ekonomiska politik har havererat totalt kan vår ekonomiska politik möjligen
få en chans efter valet 1994.
Det intressanta är nu att Agne Hansson säger beträffande de tre miljar-
derna att det är en klar förbättring att man nu får betala en halv miljard år
1994. Det är självfallet en klar förbättring jämfört med 3 miljarder. Men det
är en försämring om man beaktar de förutsättningar som finns. Vi anser att
det i dagens läge inte finns realistiska förutsättningar för att lägga på ytterli-
gare bördor, framför allt inte på de områden som har räntesubventioner. Det
är vår uppfattning. Jag kan inte svara på när fastighetsmarknaden kommer
att vara stabiliserad, och det kan inte Agne Hansson heller. Jag kan däremot
svara på att det inte möjligt att nu ta ut högre hyreskostnader av många män-
niskor.
Agne Hansson säger vidare att det är värdefullt när man ger signaler om
att man har en mera långsiktig inriktning i sitt ekonomiska tänkande. För
ungefär tio minuter sedan sade Bo G Jenevall - som i finansutskottet har gått
med på att man nu skall börja plocka dessa tre miljarder - att han hoppas att
man till hösten har möjligheter att kunna ändra på det här. Den signalen fick
172
vi alldeles nyligen från en del av den majoritet som Agne Hansson åberopar.
Jag tror att de flesta blir ganska vilsna när det gäller bostadspolitiken.
Agne Hansson! Vi har kvar vår sociala ambition när det gäller bostadspoli-
tiken. Vi vill att folk skall bo bra och ha möjligheter att ha bra bostäder i en
bra boendemiljö. Men vi ställer frågan - en direkt personlig fråga - hur länge
Agne Hansson skall orka stå som talesman för moderat bostadspolitik.
Anf. 160 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag betvivlar inte Oskar Lindkvists och Socialdemokraternas
ambitioner när det gäller att arbeta för en social bostadspolitik. Därför har
jag också varit mycket förundrad över att man nu är beredd att slänga ut de
boende, bostadsmarknaden och finansmarknaden, som är så känslig just nu,
i en så totalt oviss framtid. Nog borde man väl ändå kunna svara på frågan
när man själv tror att fastighetsmarknaden är stabiliserad.
Socialdemokraterna tror själva att de skall vinna valet 1994, men de tror
tydligen inte att det går att få en stabil arbets- och fastighetsmarknad 1995,
1996 eller 1997. Har ni tänkt driva en så dålig politik att det inte kommer att
bli stabilitet på bostadsmarknaden under något av de åren? Det ges inget
besked om när man skall kunna börja spara.
Risken är då att man från kreditgivarnas sida, med tanke på det utred-
ningskrav som nu finns, över huvud taget inte vågar räkna med att det finns
några bostadssubventioner att hantera i bostadsstocken. Därför vågar man
inte ge krediter. Det är därför oerhört viktigt att man kan ge de här beske-
den. Jag medger gärna att vi från Centern har arbetat mycket för att man nu
måste vara försiktig med besparingar. Om vi hade klarat ut en skrivning i
enlighet med den reservation som finns i bostadsutskottets yttrande är jag
säker på att det också skulle varit lättare att klara 1994. Men när vi nu samti-
digt är överens om att vi måste spara 3 miljarder tycker jag att vi måste vara
så ärliga att vi talar om när och hur vi skall göra det. Jag delar också den
uppfattning som Socialdemokraterna och Centern har gemensam, att fastig-
hetsskatten är ett viktigt bostadspolitiskt instrument. Men inte heller på den
punkten är det möjligt att nu göra en fastighetsskattehöjning, därför att fas-
tighetsvärdena är så beroende av att kreditgivningen på marknaden kan fun-
gera. Eftersom vi redan nu har ett lågt byggande måste vi vara försiktiga så
att det inte blir ännu lägre och krediterna helt avstannar.
Det står ingenting i yttrandet om huruvida utredningen skall vara parla-
mentarisk eller vad den skall syfta till. Jag har läst det flera gånger. Jag vill
gärna ha besked om detta.
Anf. 161 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Det är klart att Agne Hansson har läst utskottets betän-
kande, men där står ju att utredningen skall ledas av en skicklig utredare.
Ordet utredare är i singularis. Det står också att regeringen skall tillsätta ut-
redningen. Det är väl i enlighet med den vanliga form som man arbetar efter
i utskott. Det som har skett är ingenting ovanligt. Det är ett majoritetsförslag
som har lagts fram i bostadsutskottet. Det är inga märkvärdigheter.
Agne Hansson säger att det är en mycket oviss framtid, som ett resultat
av att man inte kan få ett besked från Socialdemokraterna. Denna ovissa
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
173
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
174
framtid, Agne Hansson, är helt förknippad med den borgerliga regeringens
bostadspolitik. Det är verkligen att tala om en oviss framtid. Bostadsproduk-
tionen är den lägsta i mannaminne, arbetslösheten på bostadsmarknaden är
den största i mannaminne, hyreshöjningarna är de största som någonsin har
förekommit vid alla jämförelser - även med skattereformen, som emellertid
hade den fördelen att de ekonomiskt svagaste grupperna kompenserades ge-
nom de förbättrade bostadsbidragen. Detta är det läge vi har för närvarande
och ingenting annat. Att i det läget tro att det är en enkel sak att lägga ut
ytterligare pålagor på bostadskonsumenterna tror jag verkligen är att under-
skatta de människor som i dag har det svårt i det svenska samhället och som
behöver ett stöd för att kunna leva under drägliga förhållanden.
Jag fick i eftermiddags ett brev, som jag också tror att utskottets ordfö-
rande har fått. Jag skall läsa upp brevet, som är kort: Med anledning av de
försämringar för boendet, som planeras genom minskade räntesubventioner
och andra åtgärder, har undertecknad fått i uppdrag av samtliga bostads-
rättsföreningar i Hofors i Gävleborgs län att be er besinna ert ansvar för
svensk bostadspolitik och inte försämra för de många små människorna i
samhället.
Det är dessa människor som jag är talesman för. Här räknas upp en rad
bostadsrättsföreningar, som alla känner att de nu har för stora svårigheter.
Då säger Agne Hansson att det är nödvändigt att ge signaler. Vi vet ju att
flera bostadsrättsföreningar är i konkursläge. Vi vet att många har svårighe-
ter. Vi vet att en del av dem inte kan klara av dessa problem. När de nu också
vet att de skall betala ut pengar under de tre närmaste åren kommer många
av dem att få mycket stora svårigheter. Det kan jag försäkra Agne Hansson
om.
Anf. 162 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag är också utomordentligt orolig för de här bostadsrätts-
föreningarna och för utvecklingen. Men genom det Oskar Lindkvist säger
här i debatten låter det som om Socialdemokraterna inte skulle vara beredda
att spara de här 3 miljarderna. Jag fick egentligen inget svar på frågan om ni
står fast vid uppgörelsen. Men jag litar i det fallet på Oskar Lindkvist, därför
att han alltid håller överenskommelser.
Det är i det här fallet ingen skillnad mellan utskottsmajoritetens och So-
cialdemokraternas förslag, eftersom besparingen skall genomföras. Den blir
väl lika tung för de boende när den än läggs ut. Risken är att det blir ännu
värre om man klumpar ihop detta och lägger ut allt på en gång. Det är det
som har varit min bevekelsegrund när jag hela tiden har försökt att hävda de
små i samhället och de boende. Man måste se till att fördela detta rättvist. 3
miljarder år 1994 har nu blivit 500 miljoner, vilket kanske är 500 miljoner för
mycket, men det är ändå en uppdelning i tiden.
Detta läge med den lägsta bostadsproduktionen, med den högsta arbets-
lösheten och en svag ekonomi är just det läge som vi måste ta oss ur. Det är
därför det är så viktigt att räntorna kan fortsätta att sjunka - de har nu sjun-
kit med 4 % på ett halvår - och att inflationen kan hållas låg, så att fastighets-
värdena kan bli stabila, att vi kan börja att beta av arbetslösheten och att
kreditmarknaden kan fungera.
Med den ovisshet som Socialdemokraterna och delvis också Ny demokrati
kastar ut marknaden i, riskerar vi att ytterligare försämra bostadssubventio-
nen, arbetslöshetssituationen, ränteläget och inflationen. Det är därför som
en fördelning av bördorna över tiden är så viktig, och att man kan ge besked
om hur man i det här fallet har tänkt sig denna.
Anf. 163 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Vi i Ny demokrati har ställt oss
bakom utkastet om utredningen. Det har inte talats om en parlamentarisk
utredning, utan om en expertutredning. Vi har också sagt att utredningen
skall ske snabbt och att den snabbt skall vara färdig. Jag tror inte detta ger
några störande signaler ut till marknaden, därför att det ändå tidigare har
bestämts en avstämningspunkt år 1995, så det är redan tidigare bekant.
Jag vill sedan göra ett förtydligande till det som jag tidigare sade om hös-
ten. Vi frångår inte överenskommelsen för att spara de 3 miljarderna. Det är
bara fråga om hur man skall fördela ut detta. På det har vi haft litet skiftande
synpunkter. Vad jag sade var att staten med en mycket positiv ränteutveck-
ling kanske ändå kan göra en betydande besparing som möjligen kan utgöra
en del av de 3 miljarderna. Det var vad jag sade.
Anf. 164 KNUT BILLING (m):
Herr talman! När jag lyssnade till Oskar Lindkvist handlade det mest om
elände i den bostadspolitiska världen. Många av oss har ju i dag också kun-
nat konstatera att Hyresgäströrelsens ombudsmän har demonstrerat här
utanför Riksdagshuset.
Ena handens fingrar räcker väl till för att räkna de socialdemokrater som
är här i kammaren. På läktaren finns några personer. Intresset tycks inte vara
så överväldigande. Frågan är om det elände som Oskar Lindkvist säger sig
kunna se också ses av alla andra på riktigt samma sätt. Naturligtvis är bo-
stadsmarknaden på många sätt problemfylld, vilket inte är så konstigt. Det
tar naturligtvis tid att komma runt allt det som Socialdemokraterna under
sin tid ställde till med.
Oskar Lindkvist säger att man får gå tillbaka två år för att hitta en bra
bostadspolitik. Vad hittar man då? Jo, då hittar man krångel och byråkrati.
Man hade lex Malmö. Man hade en ensidig favorisering, Oskar Lindkvist,
av både HSB och Riksbyggen. Man hade också årliga propositioner som in-
nehöll minskningar av räntebidragen. Man hade också just infört något som
hette räntelån. När Oskar Lindkvist sedan säger att man nu vill ha en parla-
mentarisk utredning för att få fram ett långsiktigt bostadspolitiskt program
rimmar det väldigt falskt. När vi från de borgerliga partierna sade att ränte-
lånesystemet är en katastrof och att det kommer att leda till oerhörda be-
kymmer var inte Oskar Lindkvist det ringaste intresserad av att föra en dis-
kussion, utan räntelånesystemet skulle genomföras. Det skulle dessutom ti-
digareläggas.
Nu när Oskar Lindkvist befinner sig i opposition vill han ha en diskussion,
och det kan jag förstå. Detta synsätt präglar Oskar Lindkvist i oppositions-
ställning. Då försöker han naturligtvis att få ett inflytande. Det är hedervärt
och skall inte på något sätt kritiseras, men det rimmar litet falskt mot bak-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
175
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
176
grund av Oskar Lindkvists eget agerande tidigare här i kammaren och i bo-
stadsutskottet.
Man har frågat Socialdemokraterna var de står i fråga om de 3 miljar-
derna. Alldeles uppenbart är att Socialdemokraterna inte är beredda att stå
för vad de sade i höstas. De skriver i reservation 74 att den tilltänkta subven-
tionsminskningen skall senareläggas ”tills fastighetsmarknaden har stabilise-
rats”. Då frågar man: Stabiliserats mer än vad? Om man jämför med förhål-
landena i höstas, kan man konstatera att fastighetsmarknaden inte har för-
sämrats sedan dess. Om någonting har hänt, har det varit en förändring till
det bättre. Bostadsräntorna är i dag lägre än de har varit på tio år. Vi har
också kunnat notera betydligt fler avslut, dvs. att köpare och säljare har kun-
nat mötas på bostadsrätts- och villamarknaden. Däremot finns det många
tomma bostäder beroende på den tidigare överproduktionen av bostäder.
Men fastighetsmarknaden är inte sämre, utan det är nog så att Socialdemo-
kraterna vill springa ifrån detta helt och hållet. Det präglar Oskar Lindkvist
i opposition att han då inte vill göra några besparingar. Det är ju också
ganska kort tid till valet.
Vad föreslår då utskottet? Jo, att 500 miljoner av de 3 miljarderna skall
läggas ut för 1994. Det kommer inte att medföra någon kostnadseffekt över
huvud taget på de hus som är byggda efter 1988. När det gäller hus byggda
före 1988 blir effekten inkl, upptrappningen ungefär 35 kronor per kvadrat-
meter 1994. Då skall man hålla i minnet att den ordinarie upptrappningen är
mellan 15 och 35 kronor. Det handlar alltså om en mycket blygsam ökning
av boendekostnaderna på runt 200 kronor för en normallägenhet. Det är
nödvändigt att göra detta i år för att det skall få effekt nästa år. Då kan eko-
nomin stabiliseras.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3.
Anf. 165 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Knut Billing började med att säga att mitt anförande prägla-
des av elände och eländets elände. Det är precis så på bostadsmarknaden. I
mitt samtal med Agne Hansson försökte jag förklara att bostadspolitiken har
gått alldeles snett. Det förekommer varken nyproduktion eller något annat
som markerar att det finns en ambition att åstadkomma någon aktivitet på
byggområdet i Sverige. Det är alltså eländigt, och Knut Billing har en mycket
stor andel i den förtjänsten.
Sedan sade Knut Billing att bostadsfrågan inte verkar vara ett så stort pro-
blem, om man ser sig omkring och letar efter socialdemokrater. Men då vill
jag betona att riksdagsledamöterna faktiskt inte är någon målgrupp för vår
sociala bostadspolitik. De borde kunna klara sig ganska hyggligt. De männi-
skor som vi pratar för är just de vanliga människorna i de vanliga inkomstlä-
gena. Många av dem är utan arbete på grund av regeringens ekonomiska
politik och kan inte betala sina hyror. Ytterligare pålagor av det slag som
regeringen nu tydligen syftar till kommer att vara mycket besvärliga för
många av dessa människor.
Jag tror inte att Knut Billing uppfattade att Bo Jenevall gjorde mycket
klart att han när propositionen kommer i höst mycket väl kan tänka sig att
inta samma ställning som Socialdemokraterna. Så alltför tvärsäker skall man
inte vara, om man är förespråkare för regeringens bostadspolitik. Den läm-
nar mycket i övrigt att önska.
De ynka belopp som Knut Billing nämnde finns endast i hans fantasi. Alla
uppgifter som vi har skaffat in från olika håll, från fastighetshåll, från hyres-
gästernas håll och från andra håll, visar att det rör sig om helt andra och
mycket större belopp, inkl, de extrakostnader som kommer att bli ett resul-
tat av de hyreshöjningar som brukar följa av att man träffar överenskommel-
ser mellan hyresgäströrelsen och de allmännyttiga bostadsföretagen. Jag tror
därför att Knut Billing skall fundera litet på om dagens bostadsmarknad är
någonting att skryta med. Den var mycket bättre för två år sedan. Dessutom
var arbetslösheten då bara 2 %. Nu är den som bekant mycket högre.
Anf. 166 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Oskar Lindkvist har naturligtvis aldrig funderat över om or-
sakerna till det s.k. elände som han diskuterade i dag kanske ligger just i den
socialdemokratiska politik som bedrevs under 1980-talet. När jag gjorde min
jämförelse med eländet, som jag fick beröm för av Oskar Lindkvist, hade
jag Lars Ekborg i tankarna. Skillnaden är bara att Lars Ekborg var mycket
rolig i sin eländesmonolog, medan Oskar Lindkvist är mycket förgrämd i
denna diskussion.
Oskar Lindkvist tar nu Bo Jenevall till hjälp och säger att jag inte skall
vara så säker på att förslagen går igenom, eftersom Bo Jenevall kanske intar
en annan ståndpunkt i höst. Det är möjligt att det blir på det sättet att detta
förslag inte går igenom i riksdagen. Den regering som sitter är en minoritets-
regering, men vi kommer att lägga fram våra förslag, och vi tror att de försla-
gen är bättre för svenska folket än de förslag som Oskar Lindkvist till även-
tyrs lägger fram. Det är inte så säkert att det kommer några förslag från
Oskar Lindkvist. Det har inte kommit några hittills.
Sedan sade Oskar Lindkvist att de belopp som jag nämnde endast finns i
min fantasi. Ja, det är väldigt svårt för någon av oss att bevisa att vi har rätt.
Men vi kan, Oskar Lindkvist, säga så här. Vi kan se i protokollet och sedan
jämföra med den proposition som kommer om några veckor. Då ser vi vem
som har rätt, Oskar Lindkvist eller jag. Vi kan återuppta debatten i höst. Jag
skall påminna Oskar Lindkvist om detta.
När det slutligen gäller de hyreshöjningar som Oskar Lindkvist säger blir
ett resultat av neddragningarna har vi också en viss erfarenhet. Det skulle
bli väldigt stora hyreshöjningar den 1 januari. Hyresförhandlingarna gav
dock vid handen att det inte var möjligt att få gehör för den typen av hyres-
höjningar från fastighetsägarnas sida. Hyreshöjningarna blev väsentligt
lägre. I många fall var det t.o.m. så att man låg stilla med hyreshöjningarna,
därför att fastighetsägarna konstaterade att en hyreshöjning skulle leda till
att bostäderna tömdes på hyresgäster. Det vore utmärkt om vi fick den in-
riktningen att hyresgästerna på detta sätt har någonting att säga till om och
man inte automatiskt vältrar över kostnadsförändringarna på hyresgästerna.
Det vore den naturliga vägen för Oskar Lindkvist. För mig är det naturligt
att de enskilda hyresgästerna gemensamt i förhandlingar har makten. Då
torde man få bukt med hyreshöjningarna framöver.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
177
12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
Anf. 167 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Jag håller med om att Lars Ekborg är väldigt rolig. Framför
allt är han mycket roligare än Knut Billing. Det kan jag utan vidare påstå.
När det gäller den socialdemokratiska politiken på 1980-talet skall jag be-
rätta för Knut Billing att jag under flera timmar i dag har lyssnat på debatten
här. Oavsett vilket ämne som har diskuterats, har alla varit programmerade
för att misslyckandena i regeringens politik - och de är ganska många - har
sitt ursprung i 1980-talet.
Ändå sade ni i valrörelsen 1991 att ni på kort tid skulle se till att det blev
ordning och reda i det svenska samhället. Ni skulle upprätthålla sysselsätt-
ningen och sänka hyrorna. Var det inte så, Knut Billing, att hyrorna skulle
sänkas i er regi?
Vi påstod att ni skulle införa marknadshyror, men det bestred ni. Vi är i
dag på rak väg in mot marknadshyror i det svenska samhället.
När det gäller hyreshöjningarna är det riktigt att de inte fick den omfatt-
ning som vi befarade, men det har inte särskilt mycket med regeringens poli-
tik att göra, inte på annat sätt än att hela bostadsmarknaden i dag är sjuk.
Den är helt nedkörd på grund av att det praktiskt taget inte förekommer
någon aktivitet. Det är mera en följd av andra faktorer än av en medveten
politik från den borgerliga regeringens sida. Också Knut Billing vet att det
är det riktiga förhållandet.
Jag hävdar, herr talman, med mycket stor bestämdhet att det i dag är elän-
digt på bostadsmarknaden. Många är bekymrade. Jag tror att Knut Billing
redan har kunnat räkna ut att detta kommer att bli en stor fråga i valrörelsen.
Vi får se vad väljarna tycker när de har blivit så grundlurade som de blev av
de löften som gavs i valet 1991.
Anf. 168 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Jag vill ge Oskar Lindkvist rätt på en punkt, nämligen när
han påstod att jag inte är lika rolig som Lars Ekborg var. På den punkten
kan Oskar Lindkvist och jag ta varandra i hand. Å andra sidan var Lars Ek-
borg en osedvanligt rolig person.
När det sedan gäller hyreshöjningar säger Oskar Lindkvist att det förhål-
landet att man inte fick ut de hyreshöjningar som man begärde beror på att
marknaden är sjuk. Jag kommer tillbaka till vad jag sade tidigare. Här avslö-
jas en avgörande skillnad mellan Oskar Lindkvists bostadspolitiska syn och
min.
Enligt min uppfattning är det inte ett tecken på att marknaden är sjuk, om
fastighetsägarna inte får ut vad de begär. Man har då i stället börjat få en
bostadsmarknad som visar sitt rätta ansikte, dvs. en marknad där köparen-
hyresgästen har något att säga till om.
Det är en sådan marknad, Oskar Lindkvist, som vi skall se till att behålla,
inte en marknad där hyresgäströrelsen, HSB eller någon annan dikterar över
huvudet på människorna hur hyrorna skall vara. Vi skall se till att markna-
den-hyresgästerna själva skall bestämma det. Då blir kostnadsökningarna
lägst. Det är ingen sjuk marknad, utan en sund och frisk marknad.
178
Anf. 169 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Den viktigaste åtgärden för att sänka bostadskostnaderna är
att driva en politik som möjliggör att vi får ett så lågt ränteläge som möjligt.
Då blir det möjligt att bo billigare. Det blir också billigare för industrin att
investera. Därigenom blir det möjligt att få fart på hjulen och bidra till att
stärka sysselsättningen.
Det har också regeringen i sin politik strävat efter, och man kan nu börja
se resultatet av detta. Riksbankens marginalränta har på ett halvår sänkts
med närmare 4 % och uppgår nu till, om jag inte misstar mig, 8,75 %.
Låt mig här kort återge några kommentarer i Aftonbladet i lördags, den 5
juni. Där framhölls att det nu kommer signaler, som uppmärksammas, om
att det är billigare att bo och att man nu har den lägsta räntan på 15 år. Det
blev enligt Aftonbladet 1 000 nya jobb varje dag i maj. Färre miste sina jobb,
och inflationen minskar.
Det är ett gott besked om att den strama ekonomiska politiken trots allt
lyckas.
För att kunna driva en ekonomisk politik som möjliggör att vi kan få lägre
räntesatser måste staten bl.a. minska sina utgifter, inte minst efter den eko-
nomiskt expansionistiska politik som fördes under 80-talet. Och i detta sam-
manhang har det också varit nödvändigt att se över bostadssubventionerna.
Denna insikt delar, såvitt jag förstår, också Socialdemokraterna. Det visar
också krisuppgörelsen från i höstas, då Socialdemokraterna var med om ett
förslag att genomföra en minskning med 3 miljarder, även om de nu vill att
denna besparing skjuts upp.
Trots tidigare vidtagna besparingar har statens utgifter för räntebidragen
fördubblats på fem år, och för nästa budget är 31,3 miljarder anvisade för
detta ändamål.
Den nu föreslagna besparingen på 500 miljoner för 1994 tycker jag ändå
att Socialdemokraterna borde ha kunnat medverka till, allra helst när den
läggs på hus byggda före 1988. Socialdemokraterna har ju ändå varit med
om att fatta ett beslut om att försöka göra en sådan besparing.
En konsekvens av de minskade räntebidragen blir självfallet att bostadsbi-
dragen kommer att spela en viktigare och mer central roll i framtiden för
att möta de ökade bostadskostnaderna som uppstår för exempelvis många
barnfamiljer. Jag förstår att de är kommunicerande kärl i detta samman-
hang. Det blir också en effekt när bostadssubventionerna i övrigt minskar.
Herr talman! Jag skall göra en kort återblick. Under senare år har statens
utgifter för olika former av bostadssubventioner - räntebidrag, ränteavdrag
och bostadsbidrag - ökat från 34 miljarder kronor till 56 miljarder kronor
mellan åren 1987 och 1992.
Mellan åren 1989 och 1992 ökade den redovisade produktionskostnaden i
byggnader med statliga lån med över 40 %. Den allmänna inflationen var
under samma tid knappt 18 %.
Byggbranschen bidrog i hög grad till 1980-talets överhettning. Detta får vi
nu betala bl.a. genom det som har skett i ekonomin i övrigt och via skattse-
deln.
Under de senaste åren har vi från olika politiska partier sökt vägar för att
kunna minska statens kostnader för bostadssubventionerna. Ett sådant ex-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
179
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
180
empel var krisuppgörelsen i höstas. Företrädare från regeringen förhandlade
då med Socialdemokraterna om olika förslag till hur man skulle kunna ge-
nomföra en gemensam besparing, utan att lyckas.
Som Agne Hansson angav var det vid bostadsutskottets sammanträde gäl-
lande utskottets yttrande till finansutskottet rörande den besparing som vi
nu diskuterar ändå ganska nära att vi skulle ha kunnat resonera oss samman.
Men det gick inte, vilket jag beklagar.
Jag vill slutligen yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
på denna punkt.
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Oskar Lindkvist följande. Det är litet
svårt att få grepp om var Oskar Lindkvist egentligen står. Vill Oskar Lind-
kvist vara med och fullfölja de besparingar som ingick i uppgörelsen? När
Oskar Lindkvist talar om den sociala bostadspolitiken handlar det väldigt
mycket om att Socialdemokraterna räknar med att de skall återkomma till
makten. Skall de då bölja med generösa räntebidrag igen? Är det den inrikt-
ning som Oskar Lindkvist tänker sig framöver?
Anf. 170 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Nu kommer åter denna frågeställning om att hålla överens-
kommelser upp. Då slipper jag att begära ordet i slutvarvet av denna debatt.
Jag kan svara Erling Bager på samma fråga.
Båda talarna som har ställt denna fråga till mig har deltagit i bostadsut-
skottets sammanträden. Båda var närvarande när jag på sammanträdet klart
deklarerade att den egendomliga situationen har uppstått att Socialdemo-
kraterna och regeringspartierna har en gemensam grunduppfattning, nämli-
gen att överenskommelsen skall hållas. Det framgår också av utskottets ställ-
ningstagande. Det råder inga tvivel på den punkten.
Det står också i överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemo-
kraterna att det skall ske samråd mellan parterna innan man lägger fram för-
slag i riksdagen. Detta samråd har inte slutförts mellan regeringen och So-
cialdemokraterna. Under den tiden som kontakter hölls, visade det sig näm-
ligen att det var lämpligare att ta in Ny demokrati i den grupp som skulle
svara för att detta förslag skulle genomföras. Socialdemokraterna står alltså
utanför det förslag som skall presenteras i en proposition om de 3 miljar-
derna.
När fastighetsmarknaden så att säga är klar att tåla 3 miljarder, om ett, två
eller flera år - jag kan inte svara på när det blir, eftersom fastighetsmarkna-
den, bl.a. med hänvisning till det beslut som vi fattade i utskottet om att före-
slå regeringen en utredning på området, i dag är i otakt med utvecklingen -
kan ingen med bestämdhet säga. Men det är inget tvivel om att överenskom-
melsen helt klart står fast.
Anf. 171 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! När vi i utskottet försökte komma samman om hur man
skulle kunna hantera dessa 3 miljarder var frågan uppe om man kanske
skulle kunna göra en liten försiktig början, att man på något sätt försökte
finna en möjlighet att ta detta steg tillsammans med Socialdemokraterna. Vi
gjorde många försök. Ärendet bordlädes, och det var ajournering av sam-
manträdet. Och jag kan intyga att ordföranden Agne Hansson försökte ef-
tersträva en uppgörelse där Socialdemokraterna ingick. Men det föreföll
ändå som om Socialdemokraterna så att säga ville slira ut ur denna uppgö-
relse och på något sätt ställa sig utanför.
Detta leder tankarna till hur mycket som de egentligen strävar efter att
kunna fullfölja uppgörelsen. Nu gäller det 500 miljoner för 1994. Vi får en
valrörelse. Socialdemokraterna vädrar morgonluft att kanske återkomma i
regeringsställning. När Oskar Lindkvist nu även talar om inriktningen av bo-
stadspolitiken funderar jag över vad som kommer att ske i framtiden. Och
jag tycker att det finns många frågetecken.
För det är väl inte på det viset, Oskar Lindkvist, att man låter den borger-
liga regeringen genomföra dessa impopulära och besvärliga besparingar och
att man sedan, om man hamnar i regeringsställning, låter det hela fortsätta
och tycker att det är skönt att de borgerliga partierna fick göra dessa besvär-
liga ställningstaganden innan man tillträdde?
Anf. 172 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Erling Bager kan vara fullkomligt lugn. Det kommer att
föras en annan socialt inriktad bostadspolitik om och när Socialdemokra-
terna kommer tillbaka till regeringsmakten. Det är fullkomligt klart.
Jag trodde att jag skulle få slippa höra att Socialdemokraterna försökte
kliva ur och ställa sig utanför uppgörelsen. Den enda uppgörelse som vi stäl-
ler oss utanför är den uppgörelse som regeringspartierna har slutit med Ny
demokrati om att man skall plocka ut de 3 miljarderna under de närmaste
tre åren. Den står vi utanför. Men vi är helt medvetna om att överenskom-
melsen mellan regeringen och Socialdemokraterna, att det skall tas ut 3 mil-
jarder på bostadsområdet, ligger fast. Och vi hoppas att det skall bli möjligt
att plocka ut dem när fastighetsmarknaden är i bättre skick än den för närva-
rande är.
Anf. 173 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Oskar Lindkvist säger att Socialdemokraterna har ställt sig
utanför en uppgörelse om att man skall ta ut de 3 miljarderna under de kom-
mande tre åren. Det var ändå det som uppgörelsen med Socialdemokraterna
hade som inriktning. Då borde Socialdemokraterna på något sätt ha bidragit
till att åstadkomma en uppgörelse som var flerårig.
Slutligen sade Oskar Lindkvist att jag kan vara helt övertygad om att So-
cialdemokraterna skall föra en helt annan social bostadspolitik när de kom-
mer till makten. Innebär detta inte att det handlar om stora bostadssubven-
tioner som här ställs ut till väljarna och allmänheten och att Oskar Lindkvist
nu utlovar rikliga subventioner och en social bostadspolitik? Vad menar an-
nars Oskar Lindkvist när han säger att det skall föras en bostadspolitik som
tillgodoser dessa inriktningar?
Anf. 174 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Jag hade också tänkt mig att något beröra den tremiljarders-
besparing som ingick i krispaketet från september 1992.
Jag har i olika sammanhang kallat just den ingrediensen i krisuppgörelsen
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
181
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
för ”krisuppgörelsens minst intelligenta delförslag”. Det uttrycket speglar
min ambition att vara artig mot de fördragsslutande parterna, dvs. rege-
ringen och den socialdemokratiska partiledningen. Översatt till vanlig, enkel
svenska betyder det, om uttrycket tillåts, herr talman, att jag ansåg förslaget
vara alldeles osedvanligt korkat.
Det gjorde jag på grund av att det uttryckliga målet för krisuppgörelsen
var att stärka statsbudgeten. Jag har menat, och många med mig, att en tre-
miljardersbesparing i bostadssubventionerna 1994 inte skulle föra närmare
det besparingsmålet, utan snarare riskera att leda till ökade statliga kostna-
der genom förluster i det finansiella systemet.
Situationen på bostadsmarknaden är nämligen den att den socialdemokra-
tiska bostadspolitiken under senare delen av 60-talet, under 70-talet och un-
der 80-talet har drivit fram en mycket hög belåningsgrad för nyproducerade
fastigheter. Med de senaste årens fallande fastighetspriser har vi fått en ännu
högre belåningsgrad. Sanningen är att huvuddelen av alla nybyggda fastighe-
ter i dag är belånade över skorstenen, till mer än 100 %.
Det borde vara ganska uppenbart att om man i en sådan situation gör allt-
för snabba och alltför stora besparingar i bostadssubventionerna riskerar det
att via ytterligare fall i fastighetsvärdena leda fram till ökade kreditförluster
och en ohållbar situation för banker och andra kreditinstitut.
Vi hanterar här mycket betydande värden. Jag vill påminna kammaren om
att de hittillsvarande kreditförlusterna i banksystemet endast till en liten del
härrör från bostadssektorn. Under 1990,1991 och 1992 svarade kontors- och
affärsfastigheter för 15 % av utlåningen, men för 60 % av de gigantiska kre-
ditförlusterna. Jag menar att vill man värna stabiliteten i det finansiella syste-
met är det av mycket stor vikt att man nu förhindrar att kreditförlusterna
sprids över till bostadssektorn. I det perspektivet ansåg jag att krispaketets
tremiljardersbesparing var ett mycket oklokt förslag.
Den uppgörelse som nu har träffats mellan de borgerliga företrädarna i
finansutskottet och Ny demokratis företrädare är bättre. Den är inte invänd-
ningsfri, men jag anser att den är fullt acceptabel. Den innebär att man läg-
ger ut besparingen under flera år, och det innebär en relativt blygsam bespa-
ring under nästa år, 1994.
Oskar Lindkvist svängde sig med en mängd siffror om hyreshöjningarna.
Om vi skall diskutera de 500 miljonerna i besparing i räntesubventionerna
för det befintliga beståndet under 1994 och försöka värdera vad just den be-
sparingen innebär, handlar det för en normallägenhet om 20-25 kr, kanske i
en del fall upp till 30 kr i månaden. Den hyreshöjning som föranleds av en
besparing på 500 miljoner driver inte ut hyresgästerna på gatan.
Den reflexion man möjligen kan göra med anledning av krisuppgörelsen
är, tycker jag, att den träffades mellan de borgerliga företrädarna och Ny
demokratis företrädare. Inte så att det skulle vara fel i sig, Bo G Jenevall,
men det hade varit naturligare om uppgörelsen hade träffats med Social-
demokraterna, eftersom krisuppgörelsen träffades med Socialdemokra-
terna. Om Socialdemokraterna anser sig ha kommit på bättre tankar och i
likhet med mig tycker att man borde modifiera krisuppgörelsen och inte
lägga ut en sådan stor indragning av subventioner 1994, borde Socialdemo-
182
kraterna kunna träffa den uppgörelsen med de borgerliga företrädarna i fi-
nansutskottet, som nu i stället Ny demokrati har träffat.
Men det gjorde man inte. I stället försökte man, som Oskar Lindkvist helt
öppet sade i sitt inlägg, springa ifrån hela uppgörelsen genom att börja för-
orda någon sorts allmän höjning av fastighetsskatten för hela fastighetsbe-
ståndet. Det är en fullständigt fantastisk uttolkning av krisuppgörelsen, som
uttryckligen talar om besparingar i befintliga bostadssubventioner och inte
alls om några skattehöjningar.
Även det socialdemokratiska ställningstagandet i dag innebär utan tvivel
att man frångår krisuppgörelsen, eftersom krisuppgörelsen uttryckligen
stadgar besparingar på 3 miljarder i bostadssubventionerna med verkan
fr.o.m. den 1 januari 1994. Efter uppgörelsen frånträder även de borgerliga
partierna krisuppgörelsen. Jag tycker att det är bra, men jag finner Oskar
Lindkvists indignationsnummer något opassande, om jag skall vara helt är-
lig, herr talman.
Jag tycker också att Socialdemokraterna har skuld i ett annat avseende.
Det sammanhänger just med den här frågan, nämligen deras ovilja att full-
följa diskussionen om krisuppgörelsen och göra mesta möjliga av ett mindre
väl genomtänkt utgångsförslag. Oviljan att fullfölja diskussionerna har lett
till att vi under det senaste halvåret har haft en betydande osäkerhet för fas-
tighetsmarknaden, för kreditmarknaden och för de boende. Det bästa med
kvällens beslut är måhända, och någon har varit inne på det tidigare, att den
osäkerheten nu i ganska stor utsträckning skingras. Men fortfarande gäller
att tilltron till det gamla statliga räntebidragssystemet naturligtvis är rubbad
till följd av de upprepade extrabesparingar som har skett från statens sida
och dröjsmålen med beslutsfattandet. Även om den frågan inte är föremål
för beslut i dag menar jag att den också understryks av att kompletterings-
propositionen antyder ytterligare besparingar mot slutet av decenniet.
Den här osäkerheten, herr talman, anser jag har två viktiga aspekter. Den
ena är rent principiell. Den är att varje extrabesparing på räntesubventio-
nerna till det befintliga fastighetsbeståndet innebär ett slags retroaktivt be-
slutsfattande. Staten går i efterhand in och ändrar de förutsättningar på vilka
beslut om byggande en gång fattades. Det handlar om stora värden för den
enskilde fastighetsägaren och indirekt för hans hyresgäster. Nya bostads-
rättsföreningar och mindre fastighetsägare, som inte kan omfördela kost-
nadsökningarna inom ett större fastighetsbestånd, råkar oförskyllt särskilt
illa ut. Det är faktiskt inte deras fel. De har bara agerat efter de förutsätt-
ningar som staten har utlovat, förutsättningar som staten sedan i efterhand
ändrar till det sämre.
Ingvar Carlsson var under partiledardebatten inne på just den här frågan.
Inte ett öga var torrt i de socialdemokratiska bänkarna, fast jag tror att det
mer berodde på lojalitet med partiledaren än på insikt och övertygelse. San-
ningen är att Ingvar Carlsson, Oskar Lindkvist och Socialdemokraterna ge-
nomförde just den här typen av extrabesparingar under fem av de sex sista
socialdemokratiska regeringsåren.
Den andra aspekten på osäkerheten är att statsmakternas vana, eller sna-
rare ovana att genomföra dessa extrabesparingar på räntesubventionerna år
från år skapar osäkerhet kring bidragssystemet som sådant. Ryckigheten och
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
183
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
184
osäkerheten har gjort att det under det senaste halvåret i praktiken har varit
omöjligt att värdera en fastighet med räntebidrag av det enkla skälet att osä-
kerheten om bidragsvillkoren är så stora.
Det här är naturligtvis en otillfredsställande ordning. Även jag inser att
staten med 200 miljarder i budgetunderskott tvingas till den här typen av
extra besparingar, trots det i mitt tycke principiellt obehagliga inslag av re-
troaktivt beslutsfattande som detta innebär. Men vi tvingas till det av hänsyn
till statens finanser. Men när man har fattat de besluten är det viktigt att man
återupprättar stabiliteten i systemet.
Det gamla räntesubventionssystemet, som vi nu lyckligen har ersatt med
ett nytt och bättre, har för de fastigheter det omfattar 10-15 år kvar att leva.
Jag tror att det skulle vara av mycket stort värde om regeringen så snart
som möjligt efter dagens beslut, allra senast i samband med nästa budgetpro-
position, kunde återkomma och lägga fast villkoren för återstoden av det
gamla subventionssystemets livslängd, så att stabiliteten i och tilltron till sy-
stemet något kan återupprättas efter den ryckighet som präglat systemet till
följd av först sex år av socialdemokratiskt regerande och därefter två av bor-
gerligt.
Anf. 175 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Uppgörelsen mellan Ny demokrati och regeringen omfattar
också ett antal skattefrågor. En uppgörelse är i och för sig inte särskilt märk-
lig. En minoritetsregering måste naturligtvis alltid vara beredd på att för-
handla och göra upp med andra partier. Det är inte särskilt konstigt att en
moderatledd regering väljer att göra upp med det parti som befinner sig
längst ut på högerkanten.
Nej, det märkliga med denna uppgörelse är att åtminstone två av rege-
ringspartierna tvingats att ge avkall på för dem näst intill heliga politiska
principer. Det gäller Moderata samlingspartiet och Folkpartiet, som båda
två tidigare föraktfullt har avvisat alla tankar på att höja skatten för högin-
komsttagare. Båda dessa partier har också kategoriskt sagt nej till en ytterli-
gare differentiering av momsen. Det är rent av så att båda dessa partier i det
längsta avvisade en uppdelning i två momssatser. Nu tvingas de alltså - inte
så litet förödmjukande - att acceptera tre momssatser och en sänkning av
grundavdraget över den s.k. brytpunkten.
Och nu är det också, mycket riktigt, fullt uppror inom Moderata samlings-
partiet, därför att man tvingats göra upp med Ny demokrati och svika det
heligaste av vallöften. Följaktligen vågar inte heller Carl Bildt stå för uppgö-
relsen. I stället tar han avstånd från skatteuppgörelsen och skyller på riksda-
gen, där Moderaterna ”tvingats acceptera” den. Det, herr talman, är inget
annat än en ren och skär ynkedom.
Den moderate partisekreteraren Gunnar Hökmark går ett steg längre i en
artikel i Svenska Dagbladet den 27 maj i år. Han attackerar nästan vildsint
de partier i riksdagen som ”tävlar om skattehöjningar”. Han gör ingen hem-
lighet av att han därmed avser alla partier utom Moderata samlingspartiet.
Själva står de stackars moderaterna enligt Hökmark vid sidan om och
”tvingas se på, när inkomstskatterna för vanliga hushåll höjs”. Det här får
väl betraktas som ett ovanligt svårartat fall av verklighetsflykt, eftersom Mo-
deraterna hela tiden har varit med på skattehöjarvagnen. Det började med
krisuppgörelserna i höstas, som tillsammans med några tidigare beslut inne-
bar skattehöjningar för de svenska hushållen på i runda tal 40 miljarder kro-
nor. Och nu fortsätter det alltså med ytterligare höjningar för de högst avlö-
nade.
Hökmark avrundar det hela med att anklaga Ny demokrati för svek. Men
de riktigt stora svikarna är ju faktiskt Moderaterna. För vilka var det som i
valrörelsen, och även senare, mest högljutt lovade stora skattesänkningar?
Jo, just det, Moderata samlingspartiet. Det fanns egentligen inga gränser för
den moderata välviljan på detta område. Skatterna skulle ju sänkas med 10
miljarder om året under 90-talet.
Det moderata valmanifestets sex huvudpunkter toppades av krav på
sänkta skatter. ”Vi skall göra 1990-talet till skattesänkningarnas årtionde
också i Sverige”, lovade Carl Bildt i valrörelsen. Han talade om större frihet
med sänkta skatter och sänkta skatter som nödvändiga för att inte svensk-
arna skulle bli Europas förlorare.
Strax före valet framträdde Carl Bildt i Stockholm och Umeå. Han sade
då bl.a. att ”vår politik har alltid präglats av fasthet, konsekvens och konti-
nuitet. Alla vet vad vi står för. Man känner igen vår politik och vet vad vi
moderater tycker.” Sett mot bakgrund av de två senaste årens moderata
vinglighet i skattefrågan framstår detta yttrande som höjden av hyckleri.
För Folkpartiet, som har berömt sig av att stå för etik och moral i politi-
ken, måste kohandeln med Ny demokrati vara ytterligt genant. Folkpartiet
har t.o.m. haft en egen etikgrupp, som har arbetat med etiska regler för att
höja politikernas moral och anseende. Bengt Westerberg har vid något till-
fälle också satt sin heder i pant på att inte ha något som helst samröre med
Ny demokrati.
När nu Folkpartiet förhandlar och gör upp med Ny demokrati - på ett sätt
som dessutom går stick i stäv med partiets tidigare ståndpunkter - kan detta
bara tydas som att man nu ställer etiken i skamvrån och sätter maktens och
partiegoismens intressen före landets.
Herr talman! Även sakligt sett finns det stora invändningar mot de borger-
liga skatteförslagen. Det är givetvis bra att man nu äntligen har insett - vis-
serligen under galgen - att även höginkomsttagarna måste vara med och i
större utsträckning bära krisens bördor. Sättet det sker på är emellertid inga-
lunda invändningsfritt. Den föreslagna sänkningen av grundavdraget har ett
antal allvarliga brister.
Den ger t.ex. inte särskilt mycket pengar i statskassan. Den blir då inte
heller särskilt betungande för höginkomsttagarna. Det handlar om en liten,
närmast symbolisk skattehöjning på ca 150 kr i månaden för alla över den
s.k. brytpunkten - oavsett om man tjänar 200 000 kr eller 1 miljon om året
alltså. Detta skall jämföras med att en arbetslös LO-medlem med en årsin-
komst på 140 000 kr förlorar ca 1 400 kr i månaden på regeringens förslag om
sänkt arbetslöshetsersättning. Siffrorna talar, herr talman, sitt eget tydliga
fördelningspolitiska språk.
Och så har vi det fullständigt huvudlösa förslaget om en sänkning av den
s.k. turistmomsen från 21 % till 12 %. Detta är ett förslag som enligt lan
Wachtmeister skall ge en massa nya jobb och rädda turistbranschen. Och
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
185
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
regeringen håller med! Detta gör man i en situation när branschen redan
gynnas av devalveringen och när dess egna talesmän nu rapporterar om över-
bokningar inför sommaren.
Risken är alldeles uppenbar att den miljard som den sänkta turistmomsen
kostar staten hamnar i turistbranschens egen ficka som en ren vinst.
Inte heller leder förslaget till någon ökad köpkraft som skulle kunna sti-
mulera sysselsättningen, eftersom kalaset skall betalas med indragna ränte-
bidrag, som kommer att höja hyran på en genomsnittlig trerumslägenhet
med mer än 5 000 kr. Den minst sagt bisarra effekten av dessa båda förslag
blir också att det blir billigare att bo på hotell Sheraton och dyrare att bo i
en vanlig hyreslägenhet.
Varför, kan man fråga sig, är det just turistbranschen som skall gynnas?
Det finns många andra andra branscher som har det ännu besvärligare än
turismen. Ta bilverkstäderna t.ex. De har det kämpigt. När kommer det ett
förslag om sänkt moms på bilreparationer? Eller ta frisörerna. I krisens Sve-
rige klipper sig folk mindre än vanligt. Är det inte snart tid att sänka momsen
på frisörstjänsterna?
Nej, sanningen är att uppgörelsen mellan regeringen och Ny demokrati
om en halverad turistmoms inte handlar om ekonomi. Den handlar om att
hålla Bert Karlsson och lan Wachtmeister på gott humör. Den handlar om
att regeringen till varje pris och med alla till buds stående medel vill behålla
makten.
Herr talman! Vi socialdemokrater har lagt fram ett omfattande program
för att komma till rätta med de ekonomiska problem som nu hopar sig över
landet. I det programmet finns det också ett antal skatteförslag. Det handlar
om en höjning av den s.k. statsskatten, dvs. den del som utgår på inkomster
över brytpunkten. Det handlar om en sänkning om bägge momssatserna,
den på 21 % och den på 25 %, med fem procentenheter. Det handlar om att
höja kapitalinkomstskatten och att reformera förmögenhetsskatten så att
den blir effektivare och drar in mer pengar till statskassan. Och det handlar
om att ta krafttag mot den ekonomiska brottslighet som nu breder ut sig med
en förfärande hastighet.
Gemensamt för alla förslagen är att de är delar i en övergripande strategi
för att på ett rättvist sätt ta landet ur den ekonomiska krisen. Jag skall inte
ta upp kammarens tid med att kommentera alla våra förslag. Jag nöjer mig
med att säga några ord om två av förslagen.
Det är vi socialdemokrater som hela tiden konsekvent och målmedvetet
har hävdat, att man inte kan kräva uppoffringar av låg- och medelinkomstta-
gare utan att samtidigt se till att även höginkomsttagarna får bära sin del av
krisens bördor. Därför upprepar vi nu vårt tidigare krav på en värnsskatt,
eller en rättviseskatt, som jag föredrar att kalla den.
Vi anser att den i alla avseenden är bättre än det borgerliga förslaget om
sänkt grundavdrag. Den ger dubbelt så mycket pengar till statskassan. Den
blir högre ju högre inkomst man har. Den är rent av progressiv. En person
som tjänar 210 000 kr om året får en skattehöjning på ca 50 kr per år, en som
tjänar 500 000 kr får en skattehöjning på 14 550 kr, och en som tjänar 1 mil-
jon får en höjning på 39 550 kr. Slutligen har vårt förslag den viktiga fördelen
186
att de ökade statsinkomsterna kommer att tillföras arbetsmarknadsfonden
och blir på det viset ett viktigt bidrag till kampen mot arbetslösheten.
När det slutligen gäller vårt förslag till momssänkning är det ganska lätt
att konstatera, att det förslaget i förhållande till utskottsmajoritetens förslag
om sänkt turistmoms har betydande fördelar. Vårt förslag kommer att inne-
bära att hushållens efterfrågan förbättras, och därmed ökar också produktio-
nen i näringslivet.
Den alltför låga efterfrågan på varor och tjänster har blivit ett av huvud-
problemen i vår ekonomi och har lett till en allt djupare lågkonjunktur. Den
föreslagna momssänkningen ger enligt vårt förmenande en välbehövlig kon-
junkturstimulans på ca 28 miljarder kronor och blir på det viset en av de
viktigaste byggstenarna i socialdemokratins program för en ökad sysselsätt-
ning. Det är bara att beklaga att den borgerliga majoriteten inte inser att det
är den typen av kraftåtgärder som behövs, om vi skall få bukt med den väx-
ande arbetslösheten.
Anf. 176 KNUT WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Det är många skattefrågor som riksdagen skall besluta om
på denna riksmötets sista dag. Skatteutskottet spelar emellertid här en un-
derordnad roll, eftersom finansutskottet har tagit hand om det övergripande
ansvaret även för kompletteringspropositionens skattefrågor. Det kan man
naturligtvis ha synpunkter på. Men faktum är att skatteutskottet i dag blott
har ett yttrande till finansutskottet och inget eget betänkande.
Eftersom finansutskottet sålunda fattat sina beslut efter det att skatteut-
skottet avlämnat sitt yttrande, ter sig den avvikande mening som avlämnats
av Socialdemokraterna och meningsyttringen av Vänsterpartiet bitvis något
avslagna.
I båda yttrandena säger man litet uppgivet att de avgivna motionerna visar
att det faktiskt finns en majoritet i riksdagen både för en höjning av inkomst-
skatten och lättnader i momsen, men att man i skatteutskottet inte har fått
gehör för dessa synpunkter.
Jag märkte nog hur besviken Lars Hedfors var. Han hade gärna gjort upp
med Vänsterpartiet och Ny demokrati. Det framgår alldeles tydligt av vad
man har skrivit i den avvikande meningen. Moderata samlingspartiet och de
andra regeringspartierna har nu gjort upp med Ny demokrati, och det tycker
man inte är bra. Surt sa räven om rönnbären.
Skatteutskottets majoritet har accepterat den rådande behandlingsord-
ningen eftersom den var nödvändig och har överlåtit prövningen av de
många motionsförslagen åt finansutskottet att avgöras i ett mer övergri-
pande sammanhang.
Lars Hedfors tog till storsläggan och talade om att Moderaterna var föröd-
mjukade. Det var uppror i partiet, det var ynkedom och vi var svikare. Jag
har litet svårt att förstå det. Jag känner mig inte förödmjukad. Jag känner
mig inte som någon svikare. Jag har anledning att påpeka för Lars Hedfors
och Socialdemokraterna att det inte är så helt med enigheten i Lars Hedfors
eget parti.
I vintras föreslog bl.a. LO att en tillfällig värnskatt i form av höjd margi-
nalskatt skulle införas. Det avvisades då av Allan Larsson. I tidningen Idag
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
187
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
188
den 17 januari hävdade han att ”en värnskatt skulle ytterligare minska efter-
frågan i landet. Det skulle inte vara rätt medicin mot den växande arbetslös-
heten.”
Så hette det då. Jag har full förståelse för att Allan Larsson tidigare i de-
batten i dag sade att skattefrågorna närmare kommer att utvecklas av Lars
Hedfors. Jag förstår att inte Allan Larsson hade någon lust att tala sig varm
för en värnskatt som han för fyra fem månader sedan bestämt hade avvisat.
Lars Hedfors kritiserade också Moderata samlingspartiet för att vi har ac-
cepterat olika momssatser. Jag vill påpeka för Lars Hedfors att i direktiven
till K-G Svenssons utredning talas om att man skall kunna tänka sig olika
momssatser. Det är inte något svek, och jag känner mig inte ett dugg föröd-
mjukad.
Lars Hedfors ondgör sig återigen över att vi har gjort upp med Ny demo-
krati. Frånsett att Lars Hedfors själv gärna hade gjort det, tycker jag att det
är rimliga eftergifter, eftersom vi inte har egen majoritet.
Lars Hedfors talar hela tiden om en inkomstskattehöjning för högin-
komsttagare. Det gäller här normala inkomsttagare, som efter denna skatte-
skärpning antagligen får bekymmer med amorteringar på sina villalån osv.
Om någon timme när vi voterar går av allt att döma stora och avgörande
förslag igenom, som skall spara 81 miljarder åt svenska folket på några års
sikt. Det är betydligt viktigare än att vi har fått ge med oss i dessa två frågor,
som tidigare i dag har närmare utvecklats av Lars Tobisson. Jag behöver inte
här upprepa det.
Lars Hedfors slutade med att säga att man föreslår en sänkning av momsen
med 28 miljarder. Jag förstår att det är en ny skepnad för Lars Hedfors när
han ikläder sig rollen av skattesänkare. Detta är onekligen en mycket kraftig
skattesänkning.
Anf. 177 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag diskuterar gärna med Knut Wachtmeister och tycker att
det är intressant att lyssna på honom. Men det fattas en person här i dag.
Det är den moderate skatteministern. Jag har sett att andra statsråd har upp-
trätt på arenan tidigare. Men Bo Lundgren lyser med sin frånvaro. Jag und-
rar om han möjligen skäms litet över de brott som gjorts mot tidigare givna
löften om skattesänkningar och om det är det som gör att han undviker att
delta i diskussionen.
Knut Wachtmeister undviker att diskutera hur det kan komma sig att Mo-
derata samlingspartiet är med om att höja skatterna för vanliga hushåll i Sve-
rige med 40 miljarder kronor. Man har gjort det på mycket kort tid, trots att
man har lovat sänka skatterna. Kan inte Knut Wachtmeister kommentera
det? Hur kommer det sig egentligen att skattesänkarpartiet höjer skatterna
i den utsträckning som man gör nu?
Jag ondgör mig inte över att ni har gjort upp med Ny demokrati. Jag höll
nästan på att säga att jag struntar i det. Men jag ondgör mig över det falska
spel som Moderata samlingspartiet har spelat under lång tid. Man har ställt
stora skattesänkningar i utsikt, och så gör man precis tvärtom.
81 miljarder skall ni spara, säger Knut Wachtmeister. Jag skulle våga påstå
att det finns rätt mycket luft i de besparingarna. Man utgår t.ex. från att
kommunerna skulle öka sin konsumtion med 2 %, vilket är totalt orealis-
tiskt. Det finns nog en hel del att säga om de siffrorna.
Anf. 178 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Lars Hedfors ondgör sig över att skatteminister Bo Lund-
gren inte är här i kväll. Han uttrycker en förmodan att skatteministern skulle
skämmas. Jag delar inte alls den uppfattningen. Anledningen till att Bo
Lundgren inte är här i kväll är förmodligen att han litar på ledamöterna i
skatteutskottet på den borgerliga sidan.
Lars Tobisson har utvecklat vår syn på dessa skattehöjningar, som vi i och
för sig inte gillar men som vi av omständigheterna har varit tvungna att gå
med på. Det kan inte vara förvånande för Socialdemokraterna, som under
en lång följd av år har varit beroende av kommunisternas stöd här i riksda-
gen. Jag erinrar mig ett tillfälle för ganska länge sedan när dåvarande stats-
ministern Olof Palme under pågående debatt här i kammaren gjorde upp
med kommunistledaren Lars Werner om momsen. Detta kan inte vara främ-
mande för Lars Hedfors.
Jag vill understryka att den nya borgerliga regeringen har sänkt skatterna
med sammanlagt 13 miljarder kronor och nedbringat skattetrycket från
56 % av BNP till ca 49 %. Vi kommer att fortsätta att sänka skatter. För
företagsamheten, som nödvändigtvis måste ha bättre förutsättningar och
lägre skatter, har skatterna sänkts med 35^10 miljarder kronor. Mer kommer
i höst, när egenföretagarna kommer att få en förmånligare beskattning så att
de lättare kan jämföras med aktiebolag. Finansminister Anne Wibble ut-
vecklade detta mycket vältaligt tidigare i dag. Det behöver jag inte orda yt-
terligare om.
Anf. 179 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Knut Wachtmeister gör det litet lätt för sig genom att hänvisa
till vad Lars Tobisson sagt. Denne hade sagt att man var tvungen att gå med
på skattehöjningar som man inte gillade.
Om man inte gillar den politik som den egna regeringen för, lämnar man
den regeringen. Men det vill inte Moderata samlingspartiet och Knut Wacht-
meister att man skall göra, utan man klamrar sig fast vid makten.
Så kommer det vanliga försvaret: Vi har sänkt skattetrycket, säger Knut
Wachtmeister. Det hade varit alldeles rätt, om han hade strukit ordet ”vi”.
Det är nämligen inte den borgerliga regeringen som har sänkt skattetrycket.
Det som man har gjort - det säger man själv - är en skatteväxling. Man har
höjt skatterna i storleksordningen 40 miljarder för hushållen och sänkt dem
ungefär lika mycket för företag och kapitalägare. Det är en skatteväxling,
inte en sänkning av skattetrycket.
Vad har då skett när skattetrycket faktiskt har sjunkit? Det hänger sam-
man med beslut som fattats innan den borgerliga regeringen tillträdde. Jag
kan nämna några sådana.
Beslutet i samband med skattereformen att kommuner och stat får lov att
lyfta av momsen sänker skattetrycket med ungefär en halv procent.
Vi genomförde en sänkning av momsen på mat 1992. Det skedde på ett
förslag från den socialdemokratiska regeringen. Vi sänkte arbetsgivaravgif-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
189
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
190
terna år 1992 med 2,5 %. Det skedde på ett förslag från den socialdemokra-
tiska regeringen.
Indexeringen av skatteskalorna fungerar på det viset att skattetrycket
sänks.
Allt detta har skett på förslag från den socialdemokratiska regeringen,
Knut Wachtmeister. Ni kan inte påvisa något förslag där ni har varit delak-
tiga i sänkningen av skattekvoten. Era sänkningar har vägts upp av skatte-
höjningar som ni samtidigt har genomfört. Så enkelt är det.
Egentligen är det inte särskilt svårt att sänka skattekvoten, när man samti-
digt lånar pengar och har ett budgetunderskott på 250 miljarder kronor. Man
lånar till var fjärde utgiftskrona. Men på det sättet vältrar man över skatte-
höjningarna på kommande generationer.
Jag läste i tidningen Sunt Förnuft, skattebetalarnas tidning, som Knut
Wachtmeister säkerligen läser mycket ofta, att Ingemar Ståhl hade uttalat
sig om den stora upplåningen. Han sade ungefär att skattekvoten i Sverige,
om man tar hänsyn till budgetunderskottet, egentligen är så hög som 67 %.
Det är ett resultat av den borgerliga regeringens politik.
Anf. 180 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden med att räkna upp alla de skatter
som den borgerliga regeringen har sänkt sedan den tillträdde hösten 1991.
Men Lars Hedfors kan inte komma ifrån att den totala skattesänkningen är
ca 13 miljarder kronor.
Lars Hedfors ondgjorde sig över att vi måste ta upp stora lån, bl.a. utom-
lands. Men samtidigt gick han för några dagar sedan emot ett förslag från
oss att öka hushållssparandet med gynnsamma regler. Det passade inte. Lars
Hedfors skall vara litet varsam med orden.
Jag vill också fråga Lars Hedfors: Kommer ni att gå emot att vi i höst kom-
mer att föreslå bättre skattevillkor för de små företagen? Det är de små före-
tagen som initierar de nya jobben, och det är där som det finns möjligheter
att öka sysselsättningen. Kommer ni socialdemokrater att acceptera det för-
slaget, som kommer i höst? Det har delvis redan läckt ut, så Lars Hedfors är
säkerligen medveten om det. Det skulle vara intressant att veta om Social-
demokraterna kommer att stödja det.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Hedfors anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 181 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! När jag har hört den här debatten har jag kommit att tänka
på en händelse som inträffade när jag för 30 år sedan arbetade på en vägför-
valtning. Inom vägmästarområdet hade vi ett mycket besvärligt vägavsnitt
med en brant backe, där lastbilarna hade svårt att komma upp i halkan. Jag
åkte med en av de mycket skickliga chaufförerna en gång när bilen inte tog
sig upp i backen, där det var isgata.
Det var en hisnande och något skrämmande upplevelse att sitta bredvid
föraren när den stora bilen började glida baklänges. Jag såg att han inte hade
någon styrning på bilen när den gled utför backen.
När bilen äntligen stannade och vi fortfarande hade huvuddelen av bilen
uppe på vägen, fick man hoppa ut och sanda från backens sandlåda för att
så småningom få bilen uppför backen. I dag är den här vägen ombyggd med
svagare lutning, och trafiken flyter bra framåt.
Jag tycker, herr talman, att den här situationen påminner en del om vår
ekonomiska situation. Kanske har vi nu stannat och kan börja ta oss upp
längs vägen igen. Vi har glidit bakåt i ekonomin, eftersom det har funnits
brister i det ekonomiska systemet. Kortsiktigt kan man sanda - om den lik-
nelsen tillåts - men långsiktigt måste vi göra förändringar så att ekonomin
fungerar. Det är den väg som vi har att gå.
Den skatteomläggning som Socialdemokraterna och Folkpartiet stod för
var ett försök att komma till rätta med avarter inom ekonomin. Samtidigt
innebar omläggningen ingrepp och förändringar i ett skattesystem vilket
många uppfattade som bärare av solidariska principer.
Jag tyckte själv att marginalskattesänkningen gick litet för fort, men när
man nu genomfört den vore det mycket olyckligt att åter höja marginalskat-
ten över 50 %. Vi hade en debatt om det här i kammaren den 31 mars.
Det är sant att tanken om en värnskatt eller solidaritetsskatt tycks ha ett
hyggligt stöd ute i väljaropinionen, samtidigt som denna inte vill ha höjd
skatt. Så sent som i mars avvisade vi ett förslag från Socialdemokraterna om
skattehöjning, och nu kommer Socialdemokraterna tillbaka här med ett för-
slag om höjning av statsskatten till 25 % och vill därigenom frångå skatte-
uppgörelsen på ett sätt som påverkar ekonomins funktion negativt.
Lars Hedfors har ånyo från denna talarstol presenterat det här förslaget
och framhärdar, trots att Assar Lindbeck i det protokoll som är bifogat till
betänkandet säger:
”Kommissionen säger därför att den viktigaste skattepolitiken är att slå
vakt om 1991 års skattereform så att marginalskatten inte ökar.”
Detta återges på s. 502 i betänkandet.
Vänstern har framfört förslag om både höjda marginalskatter och slopat
grundavdrag. Jag avvisade i debatten i mars Vänsterns förslag om slopat
grundavdrag, samtidigt som jag fann vissa tankegångar i förslaget intres-
santa. Nu har finansutskottets majoritet fastnat för en modifierad form, där
grundavdraget för statsskatten slopas under två år. Detta är en acceptabel
lösning, eftersom den inte rubbar skattereformens grundläggande principer,
samtidigt som åtgärden bör skapa förståelse för den mycket strama politik
som regeringen måste föra för att begränsa budgetunderskottet.
På ytterligare en punkt har finansutskottet gjort en avvikelse från skatte-
utskottets yttrande. Det gäller sänkningen av den s.k. turistskatten eller tu-
ristmomsen. Det här är huvudlöst, säger Lars Hedfors. Då vill jag fråga Lars
Hedfors: Var går gränsen för huvudlösheten?
Socialdemokraterna föreslår själva i sin partimotion en sänkning av turist-
skatten till 16 %. Finansutskottet har fastnat för 12 %. Någonstans mellan
16 % och 12 % måste huvudlösheten inträffa. Var någonstans inträffar den?
Jag tror att denna sänkning bör få två positiva effekter. Vi får ökad turism.
Kanske fler stannar hemma och semestrar i Sverige i stället för utomlands.
Vi får fler som reser med kolletivtrafiken. Att fler reser kollektivt innebär
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
191
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
192
minskade bilresor. Den åtgärden bör få positiva effekter på miljön, vilket
jag som kristdemokrat är glad för.
Herr talman! Jag vill lyfta fram några åtgärder som omnämns i komplette-
ringspropositionen. Regeringen har aviserat förändringar avseende före-
tagsbeskattningen. Det innebär att den nuvarande överbeskattningen av en-
skild näringsverksamhet slopas. Knut Wachtmeister frågade Lars Hedfors
hur han ställer sig till förslaget. Lars Hedfors hade inte rätt till ytterligare
repliker på Knut Wachtmeister. Men jag upprepar frågan, så får Lars Hed-
fors möjlighet att återkomma.
Inkomstförstärkningar aviseras också med hjälp av miljöskatter. Det är
glädjande att det nu tycks råda enighet om att miljöskatter kan utnyttjas som
ett aktivt instrument i miljöpolitiken.
Skattekontrollen skall bli mer effektiv. 200 miljoner kronor per år skall
satsas på detta. Man räknar med att detta skall ge 4 miljarder kronor i ökade
skatteintäkter. Det är bra. Skatteutskottet skriver att det är viktigt att för-
bättra den nuvarande situationen, bl.a. med tanke på seriösa företagares
konkurrenssituation.
Herr talman! Det finns vidare anledning att poängtera att vissa flaskhalsar
finns inom polisväsendet och åklagarmyndigheterna när det gäller att beivra
och döma för skattebrott. Det gäller alltså att få ordning på det också.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i betänkandet utom
vad avser mom. 3 där jag yrkar bifall till reservation 3. Jag yrkar vidare av-
slag på reservationerna 39-60.
Anf. 182 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Harry Staaf drog en rörande historia om bilen i backen. Kan
det möjligen ha varit vägkassan i Skultorp som låg bakom? Jag skulle vilja
påstå att när Harry Staaf säger att bilen är på väg uppåt ger han uttryck för
ett klart önsketänkande. En studie av sysselsättningsstatistiken i det här
landet visar att allting tyder på att bilen inte bara är på väg tillbaka ned i
diket utan att den också hackar betänkligt i motorn.
Sedan kommer Harry Staaf in på frågan om solidaritetsskatten - rättvise-
skatten. Det konstiga är att han först i det ena andetaget säger att sänk-
ningen av marginalskatten vid skattereformens genomförande var för kraftig
och gick för fort. Men i nästa andetag kritiserar han oss för att vilja höja
marginalskatten till 55 %. Jag tror att Harry Staaf får bestämma sig för hur
han skall ha det. Kom ihåg, Harry Staaf, att det här är en tillfällig höjning,
och så fort arbetsmarknadssituationen tillåter det skall nivån sänkas till
50 %. Det är tydligen någon i bakgrunden som instämmer i mitt tal. Det är
jag tacksam för.
Orsaken till att turistmomsen är huvudlös är att den inte har några syssel-
sättningseffekter alls. Många turistanläggningar är fulltecknade. Det finns
ingen kapacitet kvar. Det finns det däremot när det gäller sådant som kan
köpas i detaljhandeln. Där kan man köpa hur mycket som helst. Därför är
det bra med en sänkning av den allmänna momssatsen.
Slutligen har vi frågan om egenföretagarna. Jag kan kanske få erinra
Harry Staaf om att det träffades en överenskommelse i höstas mellan rege-
ringen och de borgerliga partierna. I den överenskommelsen sades det klart
och tydligt ifrån att vi skall inte göra något för egenföretagarna i den situa-
tion vi befinner oss med det stora budgetunderskottet. Vi skall skjuta på det
beslutet.
Men vi är i princip för en förbättring för egenföretagarna. Det talade vi
om redan när skattereformen genomfördes i samarbete med Folkpartiet.
Det måste ske en ändring, men det skall ske på ett neutralt sätt.
Anf. 183 HARRY STAAF (kds) replik:
Herr talman! Jag var emot att sänkningen av marginalskatten skedde så
hastigt därför att jag tror på långsiktiga åtgärder. Jag har varnat för att spela
jo-jo med skatterna. En höjning av marginalskatterna till 55 % kan vara ett
tecken på att det gick litet för fort. Men att först sänka och sedan höja - spela
jo-jo - är att ge fel signaler till marknaden. Om det nu har skett litet för
hastigt gäller det att i fortsättningen hålla tillbaka. Jag är inte expert på
detta. Men jag betraktar ledamöterna i Lindbeckkommissionen som hyfsade
experter på ekonomi. De har ju sagt att det är viktigast att inte höja margi-
nalskatterna.
Lars Hedfors säger angående turistmomsen att det inte finns någon kapa-
citet att ta emot turister. Är inte Lars Hedfors medveten om att det finns en
våldsam överkapacitet på hotellen i det här landet? Det finns stora möjlighe-
ter att fylla dessa hotell med turister i sommar.
Vidare har vi frågan om egenföretagarna. Det framgår helt klart i skatte-
reformen att egenföretagarnas situation skall förbättras. Men det har blivit
fördröjningar. Om nu ett felaktigt beslut fattades i höstas, och Lars Hedfors
håller med om att åtgärder bör företas för egenföretagarna, är det väl angelä-
get att något sker? Det är angeläget att få i gång sysselsättningen. De små
företagarna kan aktivt bidra till detta. Låt oss titta på den bil som skall upp-
för backen, Lars Hedfors: sysselsättningen vänder sist i en konjunkturupp-
gång.
Anf. 184 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar att Harry Staaf, som representerar ett kristet
parti, är så litet noga med ingångna överenskommelser. Det tyder inte på
någon större känsla för etik att så där utan vidare bryta ingångna överens-
kommelser. Men vi socialdemokrater är faktiskt vana vid det i fråga om höst-
överenskommelserna.
Vidare har vi turistmomsen, Harry Staaf. Det finns ytterligt få branscher
i Sverige som har haft så stor glädje och nytta av devalveringen som just tu-
ristbranschen. Det finns många inom turistnäringen som säger att de redan
nu är överbokade. De har naturligtvis också fördelen av de sänkta arbetsgi-
varavgifterna.
Harry Staaf tror på långsiktiga åtgärder. Varför har då Harry Staaf varit
med och luckrat upp skattereformen så många gånger? Där finns t.ex. kapi-
talinkomstbeskattningen. Det var en mycket viktig princip att det skulle vara
balans mellan kapitalbeskattning och arbetsinkomstbeskattning. Men där
sänkte man tämligen omgående nivån på kapitalinkomstbeskattningen, och
det kommer man att fortsätta med efter 1994.
Vill man ha långsiktighet, Harry Staaf, skall man slå vakt om skatterefor-
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
193
13 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
194
men. Det var en av de viktigaste reformerna under 80-talet och början av 90-
talet.
Anf. 185 HARRY STAAF (kds) replik:
Herr talman! Jag kan tala om att jag har fått utstå en viss kritik för att jag
vill slå vakt om skattereformen. Men jag anser att den är viktig. Från vår
sida har vi dock kritiserat skatteöverenskommelsen på fyra punkter.
En av de punkterna var att reformen inte gynnade sparandet tillräckligt.
Därför såg vi det som naturligt att fortsätta skattereformen och sänka kapi-
talskatterna.
När det gäller turistmomsen är det alldeles riktigt att turisterna har fått
nytta av devalvering, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt moms. Men jag
kan inte se var den hemskt avgörande skillnaden ligger mellan Socialdemo-
kraternas förslag på 16 % och finansutskottets förslag på 12 %. Jag tror att
den lägre procentsatsen kan ha en viss stimulerande effekt utöver de goda
stimulanser branschen har fått. Jag tror inte att det är något fel.
Anf. 186 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Under det gångna riksdagsåret har vi socialdemokrater i in-
terpellationer och debatter försökt fästa regeringens uppmärksamhet på det
allvarliga hot mot samhället som den ekonomiska brottsligheten utgör. Vi
har vid upprepade tillfällen i motioner krävt krafttag mot den varböld som
den ekonomiska brottsligheten utgör i samhället.
Tyvärr - jag säger tyvärr - har inte regeringen velat lyssna. I stort sett ing-
enting har hänt när det gäller att förbättra samhällets möjligheter att ingripa
mot denna allvarliga kriminalitet, detta allvarliga hot mot samhällsekono-
min, detta allvarliga hot mot en sund och väl fungerande marknadsekonomi.
Den ekonomiska brottsligheten har nu tagit sig sådana proportioner att
den hotar grundvalarna för en sund marknadsekonomi och i grunden också
utgör ett hot mot det demokratiska samhällsskicket. I flera branscher har
brottsligheten blivit en del av förutsättningarna för näringsverksamheten.
Det gäller exempelvis taxibranschen och hotell- och restaurangbranschen.
Inom dessa verksamhetsområden förekommer också rena maffiametoder
och beskyddarverksamhet.
Enligt forskare vid Brottsförebyggande rådet omfattar den ekonomiska
brottsligheten 100 miljarder kronor. Skalbolagsaffärer, konkursbedrägerier,
brottslighet i samband med bank- och finanskrisen och momsbedrägerier är
alla exempel på olika former av ekobrott.
Den ekonomiska brottsligheten leder inte bara till en snedvridning av kon-
kurrensen i marknadsekonomin. Den leder också till att det blir svårare att
genomföra en rättvis fördelningspolitik. Hederliga medborgare får betala
högre skatter och avgifter än vad som annars hade varit nödvändigt. Om
människor upplever att vissa personer kan undandra sig att bidra till att fi-
nansiera vår gemensamma sektor, finns det också en uppenbar risk att skat-
tefiffel och svartarbete sprider sig. Härigenom hotas samhällssolidariteten.
En tredje faktor som jag menar utgör en viktig grund för att vi med kraft
måste bekämpa den ekonomiska brottsligheten är rent samhällsekonomiska
aspekter. En framgångsrik kamp mot den ekonomiska brottsligheten skulle
ge samhället betydande merintäkter, betydligt ökade skatteinkomster. Lind-
beckkommissionen räknade med 10 miljarder kronor som var möjliga att dra
in med ökad kraft i attackerna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Socialdemokraterna har lagt fram konkreta förslag i riksdagen gång på
gång för hur vi skall kunna gå till offensiven på det här området. Vi har före-
slagit 100 miljoner kronor mer till skattemyndighet, polis, åklagare och kro-
nofogdemyndighet. Vi har föreslagit en ny organisation med sex ekorotelre-
gioner, som kan kraftsamla och där man kan samarbeta mellan myndighe-
terna i kampen mot ekobrottsligheten. Vi har föreslagit en rad lagstiftnings-
åtgärder.
Men på punkt efter punkt har vi under det här riksdagsåret blivit nedrös-
tade i kammaren av den borgerliga majoriteten, inkl. Ny demokrati.
Jag måste säga att jag är utomordentligt förvånad över att regeringen inte
har velat lyssna på oss när så många andra i samhället känner upprördhet
och är bittra och förtvivlade över den situation som i dag gäller i fråga om
den ekonomiska brottsligheten och den svarta ekonomin.
Regeringens passivitet är både märklig och förvånande. Det borde ha le-
gat i regeringens intresse, särskilt en regering som står näringslivet nära, att
se till att vi fick en väl fungerande marknadsekonomi där oseriös verksamhet
bekämpades.
Vi har i finansutskottets betänkande nu upprepat våra krav på konkreta
åtgärder mot ekobrottsligheten.
I reservation 54 kräver vi ytterligare 25 miljoner till skattemyndigheternas
kontrollverksamhet.
I reservation 55 kräver vi ett samlat program mot den ekonomiska brotts-
ligheten med den inriktning som jag nyss har angivit.
I reservation 58 kräver vi ökade resurser till polis, åklagarmyndighet och
kronofogdemyndighet med sammanlagt drygt 70 miljoner kronor.
I reservation 59 föreslår vi införande av en avgiftsfinansierad skatterevi-
sion. Ett sådant system skulle göra det möjligt för oss att få till stånd en effek-
tiv granskning av företagens deklarationer och ekonomi, inte som nu en
granskning som man som företagare riskerar att råka ut för en gång vart tret-
tionde eller fyrtionde år.
I reservation 60 föreslår vi återinförande av skatteflyktsklausulen.
Jag yrkar bifall till de här reservationerna, men jag måste säga att jag har
inte särskilt stort hopp om att något av regeringspartierna skall vara berett
att ställa sig bakom de konkreta förslag som vi på nytt vill ha ställda under
riksdagens prövning.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis i den här frågan ta upp Ny demokratis
agerande. Ny demokrati för ett dubbelspel i denna fråga som i så många
andra frågor.
Ny demokrati försöker utåt ge sken av att man har ett äkta engagemang,
att man vill bekämpa den ekonomiska brottsligheten och att man är det enda
partiet som vill ta krafttag på det området.
Jag hörde lan Wachtmeister i partiledardebatten i dag. Han sade att Ny
demokrati vill komma åt den ekonomiska brottsligheten. Ian Wachtmeister
kan då börja med att rösta för de socialdemokratiska reservationerna i dag,
för de innehåller konkreta åtgärder på det området.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
195
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
196
I söndags såg jag Bert Karlsson i Aktuellt Speciellt. Då gav han sken av
att Ny demokrati är det enda parti som driver frågorna om den ekonomiska
brottsligheten. Så sent som den 21 april sade Bert Karlsson här i kammaren
att han hade ett äkta engagemang mot den ekonomiska brottsligheten, men
då var han inte beredd att gå från ord till handling. Jag undrar om Bert Karls-
son är beredd att gå från ord till handling i dag.
Jag tycker att Ny demokrati bör ta sig en ordentlig funderare kring varför
man pratar så mycket och gör så litet.
Herr talman! Det dröjer någon timme innan voteringen äger rum. Ny de-
mokrati kan ägna den timmen åt att fundera på om man inte skall biträda
Socialdemokraternas förslag. Gör man inte det, är partiets trovärdighet för-
brukad också i frågan om att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Anf. 187 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Jag tänker tala om anslag till folkbildningen.
I kompletteringspropositionen föreslår regeringen riksdagen att anvisa
särskilda resurser på 439 miljoner kronor, som motsvarar 10 000 extraplatser
inom folkhögskolorna. Det kärva arbetsmarknadsläget motiverar också en-
ligt regeringen ytterligare 100 miljoner kronor för arbetsmarknadsanpassad
utbildning genom folkhögskolor och studieförbund.
Det är glädjande att regeringen har insett betydelsen av satsningar på folk-
bildningen. Folkhögskolan och studieförbunden har goda förutsättningar att
göra mycket bra insatser. Men vi minns regeringsförslaget om neddragningar
på 300 miljoner kronor som skapade en av de största påtryckaraktioner vi
har upplevt på senare år.
Resultatet av dessa aktioner blev att 100 miljoner kronor extra anslogs un-
der innevarande verksamhetsår för att arbetslösa skulle få möjligheter att
studera på en folkhögskola eller i ett studieförbund. Det är Folkbildningsrå-
det som fördelar dessa 100 miljoner kronor lika mellan studieförbunden och
folkhögskolorna.
De samlade effekterna av dessa och andra beslut beträffande fördelningen
av Folkbildningsrådets medel riktade till arbetslösa blev att studieförbunden
har fått 50 miljoner kronor i särskilda anslag medan folkhögskolorna har fått
156 miljoner kronor.
Folkhögskolorna har gjort fina insatser genom att de med kort varsel pla-
nera, skaffa fram lokaler, projektanställa lärare samt rekrytera deltagare till
kurserna.
Det är med glädje vi kan konstatera att samarbetet mellan studieförbund
och folkhögskolor i många fall fungerar mycket bra. Handikapp- och invand-
rarorganisationer samt andra organisationer har deltagit aktivt i verksamhe-
ten. Givetvis har även många fackförbund engagerat sig och medverkat till
att arbetslösa medlemmar kommit till kurserna. Av rapporterna kan man se
att många kurser har vänt sig speciellt till arbetslösa kvinnor och invandrare.
Folkbildningsrådet räknar med att tillsammans över 7 000 elever har delta-
git i de längre kurser som genomförts via de särskilda anslagen. Det är alltså
ett mycket gott resultat.
Studieförbunden har också genomfört en rad intressanta och kvalificerade
verksamheter som betytt och betyder mycket för de arbetslösa. Folkbild-
ningsrådet har här uppskattat att studieförbunden nått minst 30 000 nya del-
tagare via de särskilda medlen.
Jag har själv sett hur människor skaffat sig kunskaper och därmed stärkt
sitt självförtroende. Jag har mött många arbetslösa som vittnat om betydel-
sen av att man kunnat vara med i olika aktiviteter. Låt mig ta några exempel.
Det har i studieförbundsregi genomförts baskunskapsskola för arbetslösa
kommunalarbetare. Den har varit speciellt riktad till lågutbildade medelål-
ders kvinnor. Det har varit kurser för arbetslösa med läs- och skrivsvårighe-
ter. Det har varit olika kurser för långtidsarbetslösa. Speciella kurser för
handikappade och invandrare har också genomförts. Det har även varit kur-
ser för ungdom i glesbygd. Studieförbunden finns ju på i stort sett vaije ort
i vårt land. Inom kulturområdet finns flera kurser med inriktning på olika
konstarter, t.ex. flera teaterkurser.
Det finns nu många bevis på att folkhögskolor och studieförbund gör ett
mycket gott arbete. Därför är det glädjande att regeringen nu föreslår extra
bidrag till folkbildningen. Folkbildningsrådet som fördelar anslagen bedö-
mer att dessa särskilda medel kommer att förbrukas. Folkhögskolorna har
redan nu planerat nya kurser som ger möjlighet att anta över 10 000 extra
studeranden under 1993/94.
Folkhögskolorna har knappt möjlighet att ta emot så många fler elever.
Men studieförbunden däremot har fortfarande brist på resurser och skulle
kunna göra större insatser. Ett resurstillskott nu till studieförbunden ger där-
för ett gott och mera omedelbart resultat.
Arbetslösheten är katastrofal. De drabbade riskerar att tappa självför-
troendet och att passiviseras. Vi vet att många som är eller riskerar att bli
arbetslösa ofta saknar utbildning utöver folkskola eller grundskola. En av
folkbildningens uppgifter är att ge kompletterande utbildning just för kort-
tidsutbildade.
Folkhögskolor och studieförbund har visat att det klarar den uppgiften.
Nu måste vi använda den speciella resurs som folkbildningen är. Därför har
vi socialdemokrater föreslagit att ytterligare 100 miljoner kronor tillförs
folkbildningen. Jag yrkar bifall till reservation 31.
I detta anförande instämde Åke Gustavsson och Karl Hagström (båda s).
Anf. 188 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Lars Hedfors talade om luft i besparingar här för en liten
stund sedan. Det var just det jag tänkte tala om. Jag tänkte nämligen kom-
mentera det förslag eller det räkneexempel som Socialdemokraterna har om
att spara en miljard kronor på jordbrukets område.
Jag ser det som ett räkneexempel för att kunna visa att man kan spara en
miljard och täcka de kostnader som man drar på sig i andra sammanhang.
Jag kan knappast se det som ett seriöst menat förslag. I så fall är det allvar-
ligt.
Man lägger ett förslag om att minska arealstödet från 700 kronor till 500
kronor per hektar. På det sparar man 248 miljoner kronor enligt de beräk-
ningar som jordbruksutskottet har gjort när vi har yttrat oss över det här
förslaget. Samtidigt föreslår man att det skyddade pris som spannmålen har
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
197
14 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 125
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
skall sänkas från 1:05 till 90 öre. Det här innebär inte någon besparing i stats-
kassan eftersom de pengar som skulle bekosta en eventuell kostnad för stats-
makterna i det här sammanhanget tas från annat håll, nämligen på de avgif-
ter som redan har kommit in.
Men om man nu gör dessa förändringar, är det rimligt att man ger jordbru-
karna möjlighet att gå in i omställningsstödet och avsätta areal i omställning
eftersom förutsättningarna för den produktion som man har helt och hållet
ändras. Om detta sker kan det helt plötsligt bli så att de 248 miljoner som
statens kostnader skulle minskas med genom att arealstödet ändras, egentli-
gen blir en högre kostnad. 100 000 hektar ytterligare i omställning är en kost-
nad för staten på 400 miljoner kronor. Man får alltså ett minus där i stället
för ett plus. Men för att vara generösa kan vi räkna det som noll.
Dessutom vill Socialdemokraterna förändra de prisregleringsavgifter på
handelsgödsel och bekämpningsmedel som riksdagen beslutade om att ta
bort i höstas. De vill göra om dem till miljöavgifter. På det sättet skulle man
ta in 400 miljoner kronor till statskassan. Det är riktigt. Men enligt de lagar
vi har på det här området skall avgifter betalas tillbaks till den näring som de
tas ifrån. Det innebär alltså att dessa pengar måste användas inom jord-
brukssektorn. På det sättet innebär det ingen besparing för statskassan.
Summan av besparingen blir noll där med. Detta är luft i besparingar som
Lars Hedfors talade om nyligen. Det är det socialdemokratiska förslaget
som vi har debatterat här i dag.
Om man skulle göra så som antyds att man möjligtvis kan göra, nämligen
att förvägra jordbrukarna att gå in i ett omställningsstöd när situationen nu
så radikalt förändras, skulle man möjligen kunna spara dessa 248 miljoner
kronor. Om lagstiftningen görs om så att dessa avgifter på handelsgödsel och
bekämpningsmedel blir en skatt i stället, skulle man även kunna dra in dessa
400 miljoner kronor. Då börjar vi närma oss miljarden.
Men jag vill påstå att detta är ett orimligt och oetiskt förslag. Man sätter
en yrkesgrupp i en mycket besvärlig, i princip ohållbar, situation. Jag har
svårt att tro att Socialdemokraterna skulle vara så oansvariga i ansvarig ställ-
ning. När man kan laborera med siffror i en oppositionssituation kan man
bete sig på det här sättet. I annat fall måste jag tyvärr konstatera att i Social-
demokraternas Sverige finns det inte plats för bönder. Det skulle vara
mycket allvarligt.
Resultatet av det skulle bli att vi får importera mer och mer mat. Det
skulle vara mat av lägre kvalitet och till en ganska stor kostnad som skulle
skapa obalanser både i bytesbalans och handelsbalans. Den produktion som
jordbruket faktiskt representerar är inte obetydlig i sammanhanget. Det rör
sig om bortåt 100 miljarder kronor. Vi skulle få ett igenväxande landskap när
vi inte har en jordbruksproduktion. Det är något som de allra flesta svenskar
inte vill ha. Om vi skall klara det på något annat sätt kommer det att kosta
oerhörda summor. Vi kommer att få en döende landsbygd.
Vi har ju en aktivitet för att hela Sverige skall leva. Socialdemokraterna
har åtminstone ibland sagt sig vilja sträva efter det, även om debatten i dag
kanske inte alltid visar det.
Detta var ett litet exempel på hur Socialdemokraterna tänker spara
198
pengar. Det är något som jag vill betacka mig för. Jag förutsätter att det inte
heller kommer att genomföras. Tack, herr talman.
Anf. 189 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Jag vill först kommentera det Lennart Brunander sade. Jag
delar i princip hans uppfattning när det gäller det sätt på vilket Socialdemo-
kraterna har föreslagit en minskning av jordbruksstödet. Den uträkning de
har gjort är befängd och saknar verklighetsförankring.
Däremot är det mycket möjligt att man skulle kunna sänka bidragen till
jordbruket om man samtidigt vidtog åtgärder som gjorde kostnaderna lägre
för jordbruket, dvs. att man tog bort en del av de kostnader och avgifter som
finns. På det sättet skulle det gå att minska subventionerna, men knappast
på det sätt som Socialdemokraterna har sagt.
Herr talman! Många har i denna debatt talat om budgetförstärkningar.
Man har ansett att det finns två vägar för att uppnå detta. Det ena är att öka
intäkterna, dvs. att öka skatterna eller andra intäkter. Det andra är att
minska utgifterna på olika sätt.
Det finns ett annat sätt att förstärka budgeten. Det har egentligen berörts
enbart av en talare. Det handlar om att täta de läckor, dvs. behålla de medel,
som försvinner ur statskassan genom fusk och ekonomiska brott. Det har
hittills inte fått särskilt mycket utrymme.
Den svarta sektorn i Sverige är omfattande. Bidragsfusk eller lagligt s.k.
bidragsarbitrage är en väl utvecklad vetenskap i Bidragssverige. Momsfus-
ket är välkänt. Ett okänt antal människor bor och verkar i Sverige men beta-
lär inte svensk skatt. Det kan röra sig om uppemot 20 000 personer som un-
danhåller skatter på i storleksordningen 3-5 miljarder kronor per år.
Den ekonomiska brottsligheten, som är särskilt koncentrerad till storstä-
derna, har vuxit till ett stort samhällsproblem. Det står helt klart, att med
nuvarande resurser och resursanvändning håller ekonomiska brottslingar ett
betryggande försprång till brottsbekämparna. Storleken på den svarta mark-
naden kan uppgå till 100-150 miljarder kronor per år.
JUSEK-vilket står för Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekono-
mer - har i tio punkter föreslagit åtgärder som skall leda till en minskning av
den ekonomiska brottsligheten. Vi ställer oss bakom de åtgärdsförslagen.
Genomförs åtgärderna enligt deras förslag beräknas vi på sikt kunna tillföra
statskassan 10 miljarder per år.
Detta är en avsevärt större inkomst till staten än vad regeringen beräknar
med det program man har aviserat. Regeringen avser att till hösten åter-
komma med en rapport om vilka åtgärder som skall vidtas. Det tycker vi är
bra.
Jag anser att regeringen då bör utgå ifrån de förslag som JUSEK har lagt
fram. Vi har redovisat dessa förslag i vår motion, och vi har också reserverat
oss till förmån för de åtgärderna.
Det nuvarande socialförsäkringssystemet inbjuder genom sin konstruk-
tion till otillbörligt utnyttjande. Man kan optimera sina bidrag från olika för-
säkringar, eftersom dessa utdelas utan någon inbördes kontroll. Svenskens
moral har eftersatts, och många drar sig inte för att uppge falska uppgifter.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
199
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
200
Detta måste kunna beivras då det egentligen inte är någonting annat än be-
drägeri.
Skattebetalarnas inkomstöverföringar till hushållen uppgår till 380 miljar-
der kronor, varav ca 130 miljarder i kategorier som är särskilt utsatta för
fusk. Det behövs en bättre samordning.
En försiktig bedömning ger vid handen att ca 10 % av de fuskkänsligaste
transfereringarna, eller 13 miljarder kronor, kan sparas genom att t.ex. upp-
rätta ett allmänt register för utdelade understöd och ersättningar. Det skall
t.ex. inte vara möjligt att uppbära statlig lönegaranti, arbetslöshetsunder-
stöd och sjukpenning samtidigt.
Registret bör naturligtvis vara sekretessbelagt och enbart kunna användas
i syfte att uppdaga fusk. Vid upptäckt av misstänkt bidragsfusk skall frågan
därefter överlämnas till behörig myndighet för åtgärd.
Det är viktigt att lagar följs. För att lagar skall kunna följas tror vi att det
är nödvändigt att öka respekten för de lagar vi har. Det är alltså fråga om
moral och etik.
Sedan jag började skolan år 1951 har det skett en gradvis förändring, vil-
ket jag har fått lära mig under årens lopp. Gradvis har det blivit comme-il-
faut att lura systemet och att utnyttja det i den mån man kan. Åker man fast
är det bara tough luck. Jag tycker att det är fel att resonera på det viset.
Man uppmanas till att utnyttja systemet på olika sätt, och man matas med
doktrinen: Om jag gapar, skall det flyga stekta sparvar i munnen på mig. Om
det inte gör det är det statens fel.
Den sortens tänkande vänder jag mig mycket kraftigt emot.
Om t.ex. kds i regeringen skulle få ett större genomslag för sina höga nor-
mer i fråga om moral och etik, kan det resultera i att man på något sätt driver
en kampanj för förändring i landet för att öka moralen och etiken och skapa
en större förståelse för lagar. Om man gjorde detta skulle man i vaije fall få
Ny demokratis stöd.
Det åtgärder mot ekobrott och bidragsfusk som jag här har nämnt ger po-
tentiellt 25-30 miljarder för staten, vilket är ett avsevärt belopp.
Jag vill också bemöta det Lars Hedfors sade. Han ironiserade enligt min
mening om att turistmomsen nu kommer att sänkas. Han sade bl.a. att det
betyder att det blir lägre pris på Sheraton men dyrare att bo. Alla pengarna
hamnar i fel fickor. De hamnar alltså i småföretagarnas fickor i industribran-
schen.
Jag tycker att detta är utomordentligt belysande för Socialdemokraternas
sätt att se på den privata företagsamheten. Man misstänkliggör den i stället
för att se möjligheterna. Man ser inte den potential som finns i en utveckling
av den svenska turistindustrin. Turistindustrin är världens snabbast växande
industri. Man misstänkliggör i stället och säger: Detta har ingen verkan, ef-
tersom alla anläggningar redan är belagda. Det är ett kortsiktigt och kortsynt
sätt att se det.
Detta kommer att få stor betydelse. Det kommer att skapa en mängd nya
arbeten inom turistindustrin. Det skickar framför allt mycket viktiga signaler
till omvärlden om att Sverige är ett land där man kan turista till en hyfsad
penning.
Samma sak gäller grundavdraget. Om det sker en skatteökning för alla
personer med inkomster över den s.k. brytpunkten, och det uttryckt i abso-
luta pengar blir lika mycket för den som tjänar 250 000 kr som för den som
tjänar en miljon om året, betyder inte detta att det är dåligt. Bara för att man
inte vill följa den linje som Socialdemokraterna uppenbarligen vill följa,
med marginalskatteökningar över hela linjen, betyder inte detta att systemet
är dåligt. Det är en mycket egendomlig inställning.
Anf. 190 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Nu var det prat, prat, prat igen, Christer Windén, men ingen
handling. Det är inte nya kommissioner och förhalning som behövs när det
gäller kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Vi behöver fatta kon-
kreta beslut nu. De besluten skulle gärna ha kommit för ett eller två år se-
dan. Vi behöver inte ytterligare förhalning, Christer Windén.
Alla initierade bedömare vet vad som behöver göras. Det som behöver
göras är just de konkreta åtgärder som Socialdemokraterna har föreslagit.
Det behövs en ny organisation för ekobrottsbekämpandet, en upprustning
av polis-, åklagar- och kronofogdemyndigheternas resurser, lagstiftningsåt-
gärder, skärpta möjligheter till skatteindrivning och ökade anslag till skatte-
myndigheterna. Det är det som behövs, och det är det vi socialdemokrater
har föreslagit i konkreta motioner. Christer Windén och nydemokraterna är
uppenbarligen inte beredda att rösta på dessa förslag.
Det ni röstar på är en ny kommission, förhalning och tillkännagivanden.
Nu har ni möjlighet att rösta igenom stora delar av det förslag som JUSEK
har presenterat och som jag tyckte att Christer Windén uttryckte sympati för
i talarstolen.
JUSEK har sagt att man skall tillföra skatteförvaltningen, åklagarväsen-
det och polisväsendet resurser som öronmärks för den ekonomiska brottslig-
heten. I ett första skede bör kvalificerade revisorer anställas i Stockholm,
Göteborg och Malmö.
I reservation nr 58 föreslår Socialdemokraterna nya resurser till polis-,
åklagar- och kronofogdemyndigheterna på 70 miljoner kronor. Om ni till-
styrker det, så tillstyrker ni en av punkterna i JUSEK:s program, vilket
Christer Windén så varmt omhuldar i talarstolen.
En annan punkt i JUSEK:s program är att man skall ge klara entydiga
signaler till myndigheterna. Vi har en reservation där vi tar upp också den
frågan. Ni har möjlighet att förverkliga ytterligare en punkt i JUSEK:s pro-
gram om ni yrkar bifall till den reservationen.
Nej, Christer Windén, det är prat, prat, prat och ingen handling. Det är i
mångt och mycket betecknande för Ny demokrati.
Anf. 191 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Lars-Erik Lövdén tycks ha den uppfattningen att de enda
som begriper något i denna kammare är Socialdemokraterna. Jag beklagar
den inställningen.
Det vi har reserverat oss till förmån för är ett samlat program. Det är allde-
les riktigt att det är JUSEK:s program. Jag talar mig varm för det, och det
står jag för. I reservationen föreslår vi ett komplett program som motsvarar
det som JUSEK har gjort. Jag tycker att det skulle vara minst lika bra att
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
201
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
202
Lars-Erik Lövdén röstar för våra motioner som att jag röstar för hans. Då
skulle vi gemensamt uppnå precis det både han och jag önskar.
Anf. 192 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Rikskriminalens ekorotel, som i dag i Rapport meddelade
att man inte kunde ta sig an en stor ekobrottshärva därför att man inte dispo-
nerade resurser i rimlig tid, är inte betjänt av en ny kommission. Den är inte
betjänt av förhalning. Det den är betjänt av är att få resurser nu.
Det tar vi socialdemokrater upp i en reservation, Christer Windén, som
ligger nära eller t.o.m. helt stämmer överens med de förslag som JUSEK har
presenterat. Men ni vägrar vara med om att genomföra det. Ni vill vänta och
se. Jag tycker att det är beklämmande att nydemokraterna inte kan se till att
det som de pratar om i talarstolen också är det de röstar för när vi väl går till
omröstning i kammaren.
Anf. 193 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Det är väldigt konstigt att jag skall behöva upprepa det igen.
Vi står bakom JUSEK:s förslag. Vi röstar för att JUSEK:s förslag skall ge-
nomföras. Jag uppmanar Lars-Erik Lövdén att rösta med oss, om han menar
att han också står bakom JUSEK:s förslag.
Anf. 194 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag skall helt kort avge en röstförklaring för Vänsterpartiets
del. Det gäller mom. 104 om Invandrarverkets förläggningskostnader.
De besparingar i flyktingmottagningen som i dag gjorts har varit helt inrik-
tade på att krympa utrymmet för de asylsökande genom minskade dagbid-
rag, minskad tillgång till sjukvård o.d. Men för en större och för oss mera
acceptabel besparing krävs det att Invandrarverket i sin nuvarande form
läggs ner och att en statlig mindre verksamhet inrättas för administrationen
av exempelvis slussar och förvarslokaler. Förläggningsverksamheten behö-
ver decentraliseras till kommunerna, och det behövs en ersättningsmodell
ungefär som när det gäller flyktingmottagningen.
Om Invandrarverket även i fortsättningen skall sköta förläggningarna och
göra upphandlingarna med privata lycksökare, t.ex. med Bert Karlsson, och
om byråkratin skall tillåtas växa som nu sker med ett ökat antal byråkrater
när Invandrarverket regionaliserar, eftersom inga tjänster försvinner cen-
tralt, är Socialdemokraternas och Ny demokratis besparingskrav inte trovär-
diga. De här partierna har inte kunnat enas, så det finns två reservationer.
Vi i Vänsterpartiet kommer därför att lägga ner våra röster.
Anf. 195 JOHAN BROHULT (-):
Herr talman! I den stora mängd ärenden som behandlas i den budgetpro-
position som vi i dag skall ta ställning till finns det ett regeringsförslag om att
överföra finansieringsansvaret och administrationen av den försäkringskas-
seersatta privatläkarvården från Försäkringskassan till landstingen.
Detta innebär i klartext att regeringen - eller rättare sagt Socialdeparte-
mentet - tagit ställning mot en försäkringsfinansierad öppen sjukvård innan
Hälso- och sjukvårdsutredningen HSU 2000 avslutat sitt arbete, där tre olika
sjukvårdsmodeller studeras från organisatorisk och finansiell synpunkt. För-
slaget innebär att man ytterligare stärker landstingens monopol inom hälso-
och sjukvården.
Vi hörde tidigare i dag statsministerns positiva uttalande om husläkarre-
formen, som bl.a. innebär en ökad etableringsfrihet. Man kan dock befara
att förslaget från sjukvårdsministern får rakt motsatt effekt.
Jag har i motion FillO gått emot regeringsförslaget. Men denna motion
har, efter en positiv skrivning i socialförsäkringsutskottet, avstyrkts av fi-
nansutskottet.
Med tanke på den sena tidpunkten skall jag icke redogöra för min motion.
Däremot önskar jag framhålla att jag vänder mig emot att sjukvårdsminis-
tern gömmer ett regeringsförslag som rör sjukvården - ett mycket viktigt för-
slag som har stor betydelse för hälso- och sjukvården - i den omfattande bud-
getpropositionen. Accidentellt råkade jag upptäcka förslaget där.
Ekonomiskt är det välkänt att öppen sjukvård i privat regi är billigare än
öppen sjukvård i offentlig regi. Det är därför inte motiverat att av den anled-
ningen ta upp denna sak i budgetpropositionen.
Ett viktigt observandum som jag vill framhålla här är att Konkurrensver-
ket, som ibland skickar material till oss, har granskat Socialdepartementets
modell för ersättning till privatpraktiserande läkare och konstaterat att för-
slaget har konkurrensbegränsande inslag som borde ändras. Konkurrensver-
ket anser att det är en brist att förslaget inte innebär förändring av landsting-
ens nuvarande rättigheter att avslå privata läkares ansökningar till försäk-
ringsanslutning.
Socialutskottet och socialförsäkringsutskottet borde ha givits möjlighet till
en mer omfattande diskussion om Socialdepartementets förslag. Men jag
kan förstå att en sjukvårdsminister, med ett landstingspolitiskt engagemang,
har valt att gömma förslaget i den omfattande budgetpropositionen.
Med detta, herr talman, vill jag också yrka bifall till reservation nr 37.
Anf. 196 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Ärade ledamöter! Ni skall vara lugna - det här blir inte lång-
randigt. Jag konstaterar bara att det tydligen är två läkare som avslutar de-
batten i dag.
Det faller sig nämligen så att det i kompletteringspropositionen, som alla
vet har debatterats i dag, ingår ett mycket viktigt moment. Det gäller alltså
att privatläkarna överförs till landstingen, i så måtto att de i fortsättningen
måste skriva sina räkningar till landstingen i stället för till försäkringskas-
sorna. Det är ett mycket märkligt förfarande. Det är ännu märkligare att
endast Ny demokrati har reagerat mot detta. Moderaterna har inte reagerat.
Det pågår en parlamentarisk utredning, HSU 2000, där sjukvårdens fram-
tida organisation diskuteras. En av de tre organisationsmodellerna - kanske
den modell som är mest aktuell - innebär att en allmän sjukvårdsförsäkring
införs. Då övergår det sjukvårdsförsäkringsmässiga betalningssättet till
landstingen. Det här är uppåt väggarna fel. Var finns logiken? Från läkarhåll
har man med rätta uttryckt farhågor för hur landstingen kommer att be-
handla privatläkarna.
Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 37 beträffande mom. 71.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
203
Prot. 1992/93:125
9 juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
204
Jag önskar herr talmannen och övriga ledamöter en trevlig sommar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (internationellt samarbete för tillväxt)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 127 för reservation 1 av
Hans Gustafsson m.fl. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken)
Först biträddes reservation 2 av Hans Gustafsson m.fl. med 124 röster mot
15 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 175 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 176 röster mot 127 för reserva-
tion 2 av Hans Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (utredning om fastighetsmarknaden)
Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot 153 för reservation 3 av
Per-Ola Eriksson m.fl.
Liselotte Wågö (m) anmälde att hon avsett att röstat nej men markerats
ha röstat ja.
Mom. 6 (riktlinjer för penningpolitiken)
Först biträddes reservation 4 av Hans Gustafsson m.fl. med 127 röster mot
11 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 173 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 176 röster mot 127 för reserva-
tion 4 av Hans Gustafsson m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (statsskuldspolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 11 (arbetsmarknadspolitikens inriktning)
Först biträddes reservation 5 av Hans Gustafsson m.fl. med 133 röster mot
10 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 172 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 138 för reserva-
tion 5 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 17 (utbildningsbidrag med lånedel)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 139 för reservation 9 av
Hans Gustafsson m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anmälde att han avsett att avstå från att rösta
men markerats ha röstat ja.
Mom. 24 (bidrag till utbildning i företag)
Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del.
Mom. 26 (ungdomspraktik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 12 av Hans Gus-
tafsson m.fl., dels meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del -
bifölls med acklamation.
Mom. 27 (särskilt rekryteringsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 71 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 28 (arbetsrätt)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 23 för reservation 14 av
lan Wachtmeister. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 32 (utökade ROT-satsningar m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 23 för reservation 17 av
lan Wachtmeister. 90 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 34 (ändring i lagen om arbetslivsutveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 142 för reservation 19 av
Hans Gustafsson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 35 (arbetslivsutveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 11 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 37 (bidrag till tidigareläggning av investeringar m.m.)
Först biträddes reservation 21 av Hans Gustafsson m.fl. med 129 röster
mot 10 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 176 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 138 för reserva-
tion 21 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 41 (finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen)
Först biträddes reservation 23 av Hans Gustafsson m.fl. med 130 röster
mot 10 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 175 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 127 för reserva-
tion 23 av Hans Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 45 (underhållsanslag för vägar, järnvägar och flygplatser)
Utskottets hemställan bifölls med 185 röster mot 129 för reservation 24 av
Hans Gustafsson m.fl.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
205
|
Prot. 1992/93:125 |
Mom. 49 (näringspolitiskt program) Utskottets hemställan bifölls med 185 röster mot 127 för reservation 25 av |
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
|
Den ekonomiska |
Mom. 51 (AP-fondens placeringsrätt) Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 138 för reservation 27 av Mom. 52 (stöd till uppfinnare och innovatörer) Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 24 för reservation 28 av Mom. 53 (exportkreditgarantier) Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 22 för reservation 29 av Mom. 59 (folkbildningen) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 31 av Hans Gustafs- Mom. 68 (reformerad sjukförsäkring) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 35 av Hans Gustafs- Mom. 69 (ersättningsnivåer inom socialförsäkringsområdet) Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 22 för reservation 36 av Mom. 71 (bidrag för vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårds- Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 24 för reservation 37 av Mom. 74 (inkomstskatteskalan) Först biträddes reservation 39 av Hans Gustafsson m.fl. med 132 röster Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 138 för reserva- Mom. 75 (grundavdraget) Först biträddes reservation 40 av Hans Gustafsson m.fl. med 127 röster Härefter bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 129 för reserva- |
206
Mom. 76 (turistmoms)
Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot 126 för reservation 41 av
Hans Gustafsson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 77 (skatt på livsmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 93 ledamöter avstod från att rösta.
Berit Oscarsson (s) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat nej.
Mom. 78 (mervärdesskattens generella nivå)
Först biträddes reservation 43 av Hans Gustafsson m.fl. med 128 röster
mot 10 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 176 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 126 för reserva-
tion 43 av Hans Gustafsson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 79 (breddad moms)
Utskottets hemställan bifölls med 193 röster mot 23 för reservation 45 av
lan Wachtmeister. 94 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 83 (kapitalbeskattning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 48 av Hans Gustafs-
son m.fl. - bifölls genom uppresning.
Mom. 84 (beskattning av pensionssparande)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 136 för reservation 49 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 91 (utbyggnad av skattemyndigheternas kontrollverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 137 för reservation 54 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 92 (vikten av att bekämpa ekobrottslighet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 55 av Hans Gustafs-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 94 (konkreta åtgärder mot ekobrottslighet)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 23 för reservation 57 av
lan Wachtmeister. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 95 (medelsanvisning för åtgärder mot ekobrottslighet)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 139 för reservation 58 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 96 (avgiftsfinansierad skatterevision)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 138 för reservation 59 av
Hans Gustafsson m.fl.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993/94
207
|
Prot. 1992/93:125 9juni 1993 |
Mom. 97 (skatteflyktslag) Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 138 för reservation 60 av |
Hans Gustafsson m.fl.
|
Den ekonomiska |
Mom. 99 (u-landsbiståndets inriktning) Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 22 för reservation 62 av Mom. 104 (Statens invandrarverks förläggningskostnader) Först biträddes reservation 65 av Hans Gustafsson m.fl med 129 röster Härefter bifölls utskottets hemställan med 154 röster mot 147 för reserva- Anita Persson (s) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha Mom. 107 (begränsningar av flyktingmottagningen) Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 22 för reservation 69 av Mom. 111 (försvarskostnadernas storlek) Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 138 för reservation 72 av Mom. 114 (bostadssubventioner) Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 138 för reservation 74 av Mom. 117 (partistöd) Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 23 för reservation 76 av Kristina Svensson (s) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats Mom. 120 (långsiktigt besparingsprogram) Först biträddes reservation 79 av Hans Gustafsson m.fl. med 129 röster Härefter bifölls utskottets hemställan med 177 röster mot 124 för reserva- Mom. 121 (allmänna riktlinjer för budgetpolitiken) Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 127 för reservation 80 av Mom. 139 (fallskärmsavtal inom den offentliga sektorn) |
|
208 |
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 22 för reservation 82 av |
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU27 Indrivningslag (prop. 1992/93:198).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
7 § Anmälan om kompletteringsval till den svenska delegationen till
Parlamentariska församlingen i konferensen om säkerhet och samar-
bete i Europa (ESK)
Talmannen meddelade att Socialdemokratiska riksdagsgruppen anmält
Nils T Svensson (s) som ledamot i den svenska delegationen till Parlamenta-
riska församlingen i konferensen om säkerhet och samarbete i Europa
(ESK) efter Georg Andersson.
Talmannen förklarade vald till
ledamot i den svenska delegationen till Parlamentariska församlingen i konfe-
rensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK)
Nils T Svensson (s)
På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 0.21 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 0.30 för att bereda finansutskottet tillfälle att besluta om sam-
manställningen av budgeten m.m., samt överlämna de ifrågavarande betän-
kandena för bordläggning i kammaren.
Den ekonomiska
politiken och
slutlig budget-
reglering för
budgetåret 1993194
209
Prot. 1992/93:125 Återupptagna förhandlingar
9juni 1993
Förhandlingarna återupptogs kl. 0.30.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:252 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Lettland
Finansutskottets betänkanden
1992/93:FiU27 Sammanställning av tilläggsbudget för budgetåret 1992/93
1992/93:FiU28 Räntor på statsskulden, m.m.
1992/93 :FiU31 Statsbudgetens inkomster för budgetåret 1993/94
1992/93:FiU32 Statsbudgetens utgifter för budgetåret 1993/94
1992/93:FiU33 Statsbudget för budgetåret 1993/94
Talmannen meddelade att nästa sammanträde skulle börja kl. 0.40.
10 § Kammaren åtskildes kl. 0.31.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 § anf. 35 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 56 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 78 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 110 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 134 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 161 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § (beslutet) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
210
Onsdagen den 9 juni
1 § Partiledardebatt .................................... 1
Ingvar Carlsson (s)
Gudrun Schyman (v)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
lan Wachtmeister (nyd)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Statsminister Carl Bildt (m)
2 § Justering av protokoll................................ 69
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 69
4 § Investeringar i trafikens infrastruktur m.m................ 69
Trafikutskottets betänkande TU35
Debatt
Sven-Gösta Signell (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Kenth Skårvik (fp)
Jan Jennehag (v)
Arne Jansson (nyd)
Elvy Söderström (s)
Lotta Edholm (fp)
Leo Persson (s)
Lena Klevenås (s)
Beslut ............................................... 71
5 § Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budget-
året 1993/94 ..................................... 73
Finansutskottets betänkande FiU30
Debatt
Allan Larsson (s)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Lars Bäckström (v)
Per-Ola Eriksson (c)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Lars Tobisson (m)
Carl B Hamilton (fp)
Stefan Attefall (kds)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Johnny Ahlqvist (s)
Hans Andersson (v)
Prot. 1992/93:125
9juni 1993
211
Prot. 1992/93:125 Elver Jonsson (fp)
9 juni 1993 Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)
Widar Andersson (s)
Oskar Lindkvist (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Agne Hansson (c)
Knut Billing (m)
Erling Bager (fp)
Mikael Odenberg (m)
Lars Hedfors (s)
Knut Wachtmeister (m)
Harry Staaf (kds)
Lars-Erik Lövdén (s)
Berit Oscarsson (s)
Lennart Brunander (c)
Christer Windén (nyd)
Berith Eriksson (v)
Johan Brohult (-)
Leif Bergdahl (nyd)
Beslut ............................................... 204
6 § Indrivningslag...................................... 209
Skatteutskottets betänkande SkU27
Beslut ............................................... 209
7 § Anmälan om kompletteringsval till den svenska delegationen till
Parlamentariska församlingen i konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (ESK) .......................... 209
Ajournering .......................................... 209
Återupptagna förhandlingar .............................. 210
8 § Bordläggning ...................................... 210
9 § Kallelse till nytt sammanträde ......................... 210
212
gotab 44019, Stockholm 1993