Protokoll
1992/93:124
Justerades protokollet för den 2 juni.
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkande 1992/93:FiU30
Skatteutskottets betänkande 1992/93:SkU27
Anf. 1 TALMANNEN:
Med hänsyn till att delar av byggnaderna är avstängda av säkerhetsskäl
och de problem som detta kan ha medfört kommer voteringen att äga rum
först efter det att utrikesutskottets betänkande UU35 debatterats.
Jag vill informera om att ett föremål, som kan vara en bomb, har påträffats
i riksdagshusets östra del mot Riksplan.
Anf. 2 TALMANNEN:
Med hänsyn till det stora antalet anmälda talare vill jag meddela att efter
kontakt med kvittningsmännen rekommenderas att huvudanförandena i da-
gens ärenden bör omfatta högst 10 min.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU35 Svenskt deltagande i av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser
för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien (prop. 1992/93:254).
Anf. 3 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag hade önskat kunna rikta mig till fru utrikesministern
också, eftersom det är ett viktigt beslut som vi står inför.
Genom det österrikiska Steyermark, genom den 900-åriga kulturstaden
Graz, rinner floden Mur. Tillsammans med vänner från det f.d. Jugoslavien
gick jag i går längs denna flod. Där var det sommarvärme, blomdoft och
lyckliga människor på kaféer. Det var en idyll. Ett tiotal mil längre bort, sö-
derut, ändras floden Murs namn till Drava. Drava rinner förbi orterna Osiek
och Vuokovar. Så nära är idyllen ändå långt borta. I samma flod har liken
efter våldtäkterna och terrorn kastats.
Fru talman! Likt Mur och Drava är vi européer alla sammanlänkade med
vad som händer i det f.d. Jugoslavien. Neutralitet och passivitet är omöjliga
attityder inför det som sker. Det är därför tillfredsställande att riksdagen i
dag står i begrepp att fatta det beslut som visar att Sverige är berett att
handla, att sända trupp för att skydda medmänniskor i nöd och att genom-
föra FN-planen. Därigenom visar vi i Sverige att vi tar ansvar inför denna
mänskliga katastrof som drabbat så många oskyldiga.
Det besked som riksdagen har att ta ställning till har vi socialdemokrater
biträtt i alla delar utom när det gäller den del som rör finansieringsfrågan.
Vi anser att den delen är olycklig. Men detta är trots allt en bisats i dag. Det
viktiga är att signalen från denna riksdag är att Sverige vill medverka till att
rädda liv och att främja fred och försoning.
Vi socialdemokrater har i vår motion lagt preciseringar och tillägg till rege-
ringspropositionen. Detta har vi fått övriga partiers stöd för. Det är bra att
propositionens anda har förtydligats och förstärkts.
Fru talman! Den resolution i FN:s säkerhetsråd som vi väntade på har nu
kommit. Dess karaktär överensstämmer ganska väl med det som vi försökte
förutse, nämligen att FN-styrkans, Unprofors, mandat utvidgas vad gäller
skydd av fredade områden till att även omfatta avskräckning av anfall, över-
vakning av eldupphör, främjande av tillbakadragande av militära enheter
samt besättande av nyckelpunkter på marken.
För att genomföra detta mandat bemyndigas FN-styrkorna att i självför-
svar använda våld som svar på beskjutning mot och beväpnat intrång i de
fredade områdena, samt om rörelsefriheten för FN-styrkorna, eller de skyd-
dade humanitära konvojerna, hindras.
Våldet kan även innefatta luftangrepp i och omkring de skyddade områ-
dena i Bosnien-Hercegovina för att stödja Unprofor i genomförandet av
FN:s mandat.
Resolutionen uppmanar också FN:s medlemsstater att bidra med trupp-
styrkor. Med andra ord rör det sig i huvudsak om, kära kolleger - jag riktar
mig även till de nydemokrater som nu gick - fredsbevarande operationer,
men med inslag av insatser utöver de strikt fredsbevarande insatser som vi
tidigare varit vana vid.
Även om karaktären på säkerhetsrådets resolution väl överensstämmer
med utrikesutskottets betänkande är vi från Socialdemokraternas sida inte
nöjda med omfattningen av detta mandat. Vi hade önskat, som vi hela tiden
sagt och också motionerat om, en massiv FN-närvaro i alla hotade delar av
Bosnien-Hercegovina. Vi tvingas nu i stället nöja oss med en resolution som
får ses som ett steg på vägen mot fred. Naturligtvis skulle alla de andra stegen
ha tagits långt tidigare.
Förklaringen till att Världssamfundet FN, EG och ESK inte gjort något
resolutare - och inte heller tidigare - har EG:s fredsmäklare David Owen
nyligen gett. EG:s fredsmäklare sade att det redan i augusti 1992 stod klart
för honom att det inte fanns en enda europeisk större makt som var villig att
ta till vapen mot den serbiska aggressionen. Därför blev förhandlingsvägen
den enda möjliga. Den vägen blev då förstås en kompromissernas väg, efter-
som alla parter på ett eller annat sätt måste involveras.
David Owen vände sig dock mot beteckningen Miinchen. I Jugoslavien
hade ju redan ett krig brutit ut. En riktigare parallell är väl då Libanon.
David Owens analys, fru talman, är också i övrigt av intresse. Han pekar
på hur det inom EG fanns en initial tveksamhet till att blanda in FN i krisen.
Han sade att Jugoslavien var eurofederalisternas machosymbol. Nu skulle
det visas att Europa hade en gemensam utrikespolitik. Men som bekant
misslyckades det.
EG har ingen gemensam utrikespolitik värd namet i fråga om Jugosla-
vien - tyvärr, skulle jag vilja säga. 11.ex. Portugal talar man mycket om Öst-
timor i dessa dagar, men nästan ingenting om Bosnien. I Tyskland talar man
om Bosnien och vet ingenting om Östtimor.
David Owen är också kritisk mot EG:s erkännandepolitik. Han, liksom
Lord Carrington, James Baker och Cyrus Vance, var mot det stegvisa erkän-
nande som skedde när det gäller Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Den
kritiken har också vi riktat mot vår egen regering, som traskade patrull efter
Tyskland.
Det land som verkligen borde erkännas i sammanhanget är Makedonien.
Men EG har formellt inte erkänt Makedonien. Det har icke heller Sverige
gjort. Även på den här punkten traskas det patrull, vilket är bedrövligt. På
detta sätt drabbas Makedonien indirekt av blockaden av Serbien-Monte-
negro och kan exempelvis inte exportera sina jordbruksvaror.
Fru talman! Vi socialdemokrater har i betänkandet fört in att stöd till
fredsrörelser, dissidenter, demokrater och andra nätverk är viktiga när det
gäller att söka en fredslösning i f.d. Jugoslavien.
Vid det möte som jag i går deltog i i Graz, bekäftades igen betydelsen av
ett sådant yttre stöd åt fredsrörelsen i f.d. Jugoslavien, vilken lever under
mycket svåra förhållanden.
Vi som länge haft förmånen att samarbeta med dessa krafter önskar att
också andra grupper i Sverige, icke-statliga sådana, stöder fredsrörelsen med
exempelvis säkerhetsgrupper i f.d. Jugoslavien.
En viktig del i detta sammanhang är det fria ordets ställning. Just nu sitter
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
det, under statlig kontroll, mycket hårt till i Serbien och Kroatien. Därför
har fredsrörelsen i f.d. Jugoslavien väckt tanken på ett slags ”Radio Free
Balkan”. Här finns, fru talman och kära riksdagsledamöter, exempel. Euro-
parådet har, liksom EG-parlamentet, stött fria radiostationer i f.d. Jugosla-
vien. Här finns utrymme för att agera och att ta initiativ från den svenska
regeringens sida för att stödja det fria ordet, något som är så viktigt för att
motverka den krigspropaganda som har underblåst motsättningar och som
kanske var själva orsaken till det direkta utbrytandet av kriget.
Fru talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i
de delar som avser mandatet. Men jag yrkar avslag vad gäller finansierings-
delen i betänkandet och yrkar i stället bifall till Socialdemokraternas reser-
vation.
Anf. 4 TALMANNEN:
Jag ber att få meddela att avspärrningarna i östra huset nu släppts. Det är
nu fritt tillträde till hela huset.
Anf. 5 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Riksdagen står i dag inför ett viktigt beslut. Till skillnad från
den nuvarande svenska FN-insatsen i f.d. Jugoslavien skall den nu avsedda
styrkan inte endast få fredsbevarande utan även s.k. fredsframtvingande
mandat. I Vänsterpartiet anser vi därför att riksdagen inte skall delegera
detta beslut till regeringen utan fatta det själv, efter en öppen debatt.
I dag kan vi inte överblicka hur säkerhetsrådets beslut i fredags om utök-
ning av FN-styrkorna för att kunna upprätta sex skyddade zoner i Bosnien
skall verkställas. Först när Sverige får en begäran från generalsekreteraren
om nya svenska insatser vet vi vilket mandat denna styrka skall arbeta under.
Då bör en urtima riksdag inkallas för att fatta det definitiva beslutet.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall ha beredskap att sända en svensk
FN-styrka till f.d. Jugoslavien, en styrka vars huvudsakliga uppgift skall vara
fredsbevarande. Vi accepterar också att svenska soldater deltar i vissa freds-
framtvingande åtgärder. De skall kunna använda våld i självförsvar, för att
skydda civilbefolkningen och för att ingripa mot grupper som inte respekte-
rar en överenskommen fredsplan.
Den etniska rensningen måste stoppas, som de serbiska krigsherrarna ut-
vecklat till en strategi för att skaffa sig kontroll över allt större territorier.
Detta gäller inte enbart Bosnien utan också Kosova, där läget har skärpts de
senaste veckorna. FN-insatsen där måste därför förstärkas.
Vi motsätter oss att regeringen finansierar denna FN-insats genom att öka
budgetunderskottet. Vi anser att kostnaderna för FN:s fredsbevarande in-
satser skall finansieras från försvarsanslaget. Detta är också vad FN:s gene-
ralsekreterare uttalade i sin ”Dagordning för fred”.
Detta är en principiellt viktig fråga, eftersom medverkan i FN:s fredsbeva-
rande insatser måste ses som en del av säkerhetspolitiken. Det handlar om
att förhindra att det krig som just nu pågår i Bosnien skall sprida sig - i första
hand till Kosova och Makedonien - och att striderna skall blossa upp på nytt
i Kroatien. De senaste händelserna i Serbien, där de extremistiska krafterna
vuxit i styrka, har också väckt fruktan för att Montenegro skall bryta sig ur
federationen. Det kommer Serbien inte att tillåta, har Milosevic sagt. Det
betyder i klartext ett nytt krigshot.
Det är också av svenskt säkerhetspolitiskt intresse att stoppa den etniska
rensning som riskerar att sprida sig till andra delar av Europa och till även
andra världsdelar.
Med detta för ögonen måste vi satsa mer - även finansiellt - på att stärka
FN och ESK. Det är groteskt att FN inte kan finansiera sina fredsbevarande
och humanitära insatser. Det ligger också en stor fara i att FN:s medlemssta-
ter bara ställer upp med pengar när konflikterna övergått i krig - framför allt
i sådana krig som utkämpas på våra TV-skärmar. Jan Eliasson, en av FN:s
undergeneralsekreterare, tog häromdagen upp de - som han kallade dem -
glömda konflikterna i Angola, södra Sudan, Liberia och Afghanistan. Bara
i Angola dödas tusen människor varje dag.
Men det handlar naturligtvis inte bara om pengar. FN måste bli bättre rus-
tat för att fatta beslut i svåra lägen. Konflikterna i det f.d. Jugoslavien har
visat på en handlingsförlamning i säkerhetsrådet, beroende på att stormak-
terna inte kunnat ena sig. USA har inte velat medverka. Så sent som i tors-
dags sade den amerikanske utrikesministern att Bosnien inte rör vitala ame-
rikanska intressen.
Att det är den nya världsordningen, chansen att skapa en fredlig värld,
som står på spel, bekymrar inte Clintonregeringen. I f.d. Jugoslavien hand-
lar det ju om nödvändigheten att skapa en sådan rättsordning i världen att
människor skall kunna leva samman fredligt trots att de tillhör olika nationa-
liteter, religioner och kulturer.
Det handlar också om att skapa respekt för FN och FN:s personal. I Bos-
nien, Somalia, Angola och Kambodja har FN:s hjälparbetare blivit måltav-
lor för militärens beskjutning. Detta måste stoppas. Vänsterpartiet inser
därför att det krävs fredsframtvingande insatser i f.d. Jugoslavien. Vi anser
också att det är en urtima riksdag som skall fatta det slutliga beslutet, efter
det att vi fått en konkret begäran från FN:s generalsekreterare.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till Vänsterpartiets motion i utrikes-
utskottets betänkande UU35.
Anf. 6 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! I fredags fattade FN:s säkershetsråd beslut om att utvidga in-
satserna för att skydda fredade områden i Bosnien-Hercegovina. Man beslöt
att styrkorna skall kunna avskräcka attacker mot de fredade områdena,
övervaka eldupphör, främja tillbakadragande av stridande trupp, inta vissa
nyckelområden på marken och delta i hjälpleveranserna till den nödlidande
befolkningen.
Fredsstyrkorna skall bemyndigas att i självförsvar tillgripa militärt våld,
som svar på attacker mot de skyddade områdena och som svar på försök att
förhindra Unprofors och hjälporganisationernas verksamhet.
Det är utomordentligt värdefullt att riksdagen redan i dag, endast några
dagar senare, kan fatta det beslut som innebär att regeringen bemyndigas att
pröva en svensk insats i linje med den här resolutionen. Vi fattar i dag inte
beslut om den definitiva insatsen - det krävs ytterligare överväganden och
prövning innan ett sådant beslut kan fattas - utan vi gör i dag möjligt att ett
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
sådant beslut fattas under det sommaruppehåll som nu skall inledas. Det är
också utomordentligt tillfredsställande att det råder mycket stor enighet i
riksdagen härom. Jag instämmer i det mesta av det som Pierre Schori sade
om mandatet och om den viktiga uppgift som skall utföras i det forna Jugo-
slavien. Jag vill betona att detta är huvudsaken i beslutet.
Det finns även några små frågor som tas upp i debatten och i betänkandet.
Men jag betonar att de är små. Pierre Schori återkommer igen till att rege-
ringen var för tidig med att erkänna Kroatien och för sen med att erkänna
Makedonien. Faktum är, Pierre Schori, att det är efterklokhet när det gäller
Kroatien. Kroatien erkändes efter enhälligt tillstyrkande i Utrikesnämnden.
Socialdemokraterna har också synpunkter på att regeringen satsar an-
tingen för mycket eller för litet pengar på FN:s fredsbevarande styrkor. När
vi för några månader sedan tog ställning till budgeten ville Socialdemokra-
terna minska anslaget till FN:s fredsbevarande operationer. Nu klagas det
över att det inte finns tillräckligt med pengar, och man vill att regeringen
skall återkomma med förslag om finansiering. Det förhållandet hade möjli-
gen imponerat om Socialdemokraterna själva hade haft ett förslag till finan-
siering. Men det har man inte, följaktligen ser jag detta mer som en tom
demonstration.
Låt mig återigen betona att det väsentliga är att vi är överens om huvudsa-
ken. Det spelar inte så stor roll när det gäller de mindre väsentliga frågorna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 7 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! I detta sammanhang finns det saker som vi kan vara oeniga
om. Det är vi också när det gäller bisaker. Det gäller, menar jag, att vi fattar
ett beslut som visar att Sverige är berett att ta ansvar i denna situation, när
nu FN samlat sig till att fatta beslut.
Från svensk synpunkt är det också viktigt. Vårt agerande visar nämligen
att vi tar ansvar för Europas säkerhet, inte nödvändigtvis genom att vara
medlemmar i någon militär allians, utan vi kan på ett mycket bra sätt ge vårt
bidrag. Det är kanske t.o.m. så, fru talman, att det i det här sammanhanget
är mycket bra med ett alliansfritt bidrag till, förhoppningsvis, ett stärkande
av Europas fred.
Anf. 8 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet för att svara på Pierre Schoris inlägg, men
jag kan svara genom att instämma i det.
Anf. 9 NIC GRÖNVALL (m):
Fru talman! För en tid sedan fick några av utrikesutskottets ledamöter till-
fälle att här i riksdagen träffa Izetbegovic, Bosniens plågade president.
Det var gripande att se denne trötte och åldrade man skildra sitt folks li-
dande, men det var lika gripande att höra att hans enda konkreta vädjan
gällde vapen. Hans vädjan var att vi skulle medverka till att lyfta vapenem-
bargot mot hans land. Hans önskan var att detta fruktansvärda slagfält skulle
tillföras mer vapen, mer lidande och mera nöd.
Man kan inte på ett tydligare sätt se hur det internationella samfundets
ansvar måste fullgöras i det internationella samfundets regi. Därför ser jag
naturligtvis med stor glädje att FN har flyttat positionerna ett steg. Jag vill
gärna ansluta mig till vad tidigare talare har sagt. Det fordras många ytterli-
gare steg av det internationella samfundet innan dess ansvar fullt ut har full-
gjorts.
Det handlar inte bara om insatser med styrkor. Det handlar mycket mera
om insatser för lindrandet av konflikten och för byggandet av en varaktig
fred. Det handlar mycket mera om att man skall försöka medverka till att
skapa ett nytt Jugoslavien, där de olika befolkningsgrupperna kan leva till-
sammans.
Fru talman! I det här betänkandet finns ett nyckelstycke, som förklarar
svensk lojalitet med FN och som förklarar vår beredvillighet att delta i denna
av FN ledda operation. På s. 9 står det: ”Aktionen skall stå under FN:s poli-
tiska och strategiska ledning. Utskottet framhåller att insatsen av svensk
trupp i en FN-operation ytterst skall ses som ett led i att politiskt uppställda
mål uppnås och att parterna lever upp till de avtal som ingåtts inom FN:s
ram.” Detta är en förklaring av vår lojalitet och tilltro till FN:s förmåga.
Fru talman! Jag skall ta mig friheten att yttra mig i en annan angelägenhet
som är av stor betydelse för mig, även om detta ärende är mycket allvarligt.
Det här är nämligen alldeles säkert sista gången som jag talar i denna kam-
mare. Jag vill därför passa på tillfället att tacka för de elva år som har gått
och tillönska riksdagen framgång i den viktiga rollen att övertyga våra med-
borgare om att politikerna är de som kan, vill och måste styra vårt samhälle.
Anf. 10 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Jag anhåller om replik för att tacka Nic Grönvall för hans in-
satser i utrikesutskottet och i riksdagen. Han har varit en stor tillgång för
utskottet, och jag önskar honom all lycka i hans framtida viktiga arbete.
(Applåder)
Anf. 11 MAJ BRITT THEORIN (s):
Fru talman! Även jag vill säga tack till Nic Grönvall. Jag kommer att sakna
en göteborgsk kollega. Jag är speciellt glad över att han i sitt sista anförande
betonade det fredliga uppbyggandet av Jugoslavien. Det är naturligtvis det
som är det centrala.
I detta betänkande behandlas frågan om svenska truppers deltagande för
att säkerställa fred i f.d. Jugoslavien. Trots förkortad motionstid och en
snabb behandling i utskottet har vi i utskottet kunnat enas om ett medgi-
vande till regeringen att ställa en styrka till FN:s förfogande, om en sådan
förfrågan kommer från FN, dock med avsevärda inskränkningar i uppgif-
terna och i möjligheterna att använda våld.
I motion U29 har Hans Göran Franck och jag ställt oss bakom en fredsbe-
varande styrka, men vi accepterar inte att mandatet innehåller element av
s.k. fredsframtvingande karaktär som innebär att våld får brukas.
Vi menar att vad f.d. Jugoslavien behöver är förhandling, fred, försoning,
flyktinghjälp och andra FN-insatser. Det behövs en avmilitarisering och inte
en ökad militarisering.
I f.d. Jugoslavien krävs en massiv FN-insats av såväl militär som civilpolis
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
och förhandlare för fredsbevarande åtgärder. Vapenvilan måste inte enbart
följas av övervakning utan också av att de fredsskapande och fredsbyggande
åtgärderna samtidigt sätts in och att fredsplanen omsätts i praktiken lokalt.
Konflikterna i f.d. Jugoslavien kan inte avskräckas, och militära motåtgär-
der eller ordningshållande riskerar att skapa vida större problem.
Av alla de misstag som har begåtts i Jugoslavien finns mycket att lära för
framtiden, först och främst att konflikter skall hanteras på olika nivåer ge-
nom konfliktanalys, krigsriskutvärdering och tidig förvarning, innan konflik-
terna övergår i våld. Om detta inte lyckas i tid måste man i nästa steg sätta
in olika civila och militära fredsbevarande åtgärder, såsom vapenvila, buf-
fertzonarrangemang, fredszoner och samtidig awäpning av samtliga parter.
För att fredsbevarande åtgärder skall vara effektiva krävs det att de samti-
digt kombineras med fredsskapande åtgärder av olika slag, t.ex. förhand-
ling, medling, skiljedom, utväxlande av fångar och fredsbyggande åtgärder,
dvs. försoning, gemensamma utvecklingsprojekt samt skapande av nya
strukturer som tar bort orsakerna till våldet och samtidigt fungerar förebyg-
gande mot nya krig i framtiden. Detta har med viss framgång under en tid
tillämpats i liten skala i västra Slavonien i Kroatien. Men det har inte full-
följts, och det har inte satsats helt och fullt.
Detta vårt synsätt har utskottet ställt sig bakom. Utskottet framhåller att
det internationella samfundet måste utveckla starkare instrument för att
förebygga konflikter och främja, skapa och säkra en varaktig fred. Utskottet
slår fast att det för att fredsbevarande åtgärder skall vara effektiva krävs att
de kombineras med fredsskapande och fredsbyggande åtgärder, dvs. att man
skapar nya strukturer som tar bort orsakerna till våldet och samtidigt funge-
rar förebyggande mot nya krig i framtiden.
Krig löser naturligtvis inga konflikter. Det finns ingen militär lösning på
Jugoslavienkonflikten, endast en politisk. I Bosnien-Hercegovina, Kroa-
tien, Serbien och övriga delar av f.d. Jugoslavien finns det ett civilt samhälle
som inte önskar denna konflikt. Fredstanken är stark och utbredd i alla repu-
blikerna. Politiken måste enligt vår mening formas efter dem som vill fred
och nationell uppbyggnad, inte efter frigruppers agerande.
Det är enligt vår mening rätt och riktigt att Sverige ställer upp för att
skydda civilbefolkningen och försöker att stoppa våldet och bidra till en var-
aktig fred i Jugoslavien. Sverige har en långvarig tradition att ställa upp för
FN, genom att ställa fredsbevarande styrkor till förfogande. Vi har inga in-
vändningar mot en fredsbevarande styrka om upp till 1 000 personer, om FN
gör en sådan framställan. Denna styrka bör, som jag sade tidigare, ha ett
mandat avseende fredsbevarande uppgifter, med rätt att försvara sig själv
och skyddade zoner och att freda civilbefolkningen och transporter. Av den
föredragning som överbefälhavaren har haft för utskottet framgick att de här
uppgifterna redan ingår i de s.k. Rules of Engagement och tillämpas av FN
på platsen, bl.a. av Canada och Philip Morillon, och att Sverige har för avsikt
att arbeta på samma sätt.
Vi accepterar inte att mandatet innehåller element av s.k. fredsframtving-
ande karaktär, där bruk av våld tillåts.
Enligt propositionen skulle den svenska styrkan ha förmåga att försvara
sig vid ett eventuellt angrepp och ha resurser för att försvara andra. Truppen
skulle enligt propositionen kunna verkställa beslut, även om väpnade grup-
per skulle motsätta sig detta, och förses med bättre fordon, tyngre vapen och
mer omfattande utrustning.
Sverige skulle med andra ord vara mer påvlig än Påven själv. Innan FN:s
generalsekreterare har framfört en begäran om svensk medverkan begär
alltså regeringen en fullmakt av riksdagen att frångå traditionell svensk
fredsbevarande politik och få rätt att använda vapenmakt. Därmed öppnas
det för svensk militärt engagemang i f.d. Jugoslavien. På ganska lösa grunder
skulle Sverige härigenom kunna dras in i ett långvarigt militärt träsk på Bal-
kan.
Vad skulle bli konsekvenserna för FN:s fredsbevarande styrkor om de på
sina håll i f.d. Jugoslavien skulle äga rätt att ”försvara andra” genom att ta
ställning för en av parterna i konflikten, men på andra håll enbart ha fredsbe-
varande uppgifter? Vem kan skilja på de olika blå baskrarna? Och vad kom-
mer de andra parterna i konflikten att göra om FN:s styrkor ställer sig på en
sida av konflikten? Är inte risken uppenbar att militära insatser undanröjer
möjligheterna till det försoningsarbete som måste till? Betyder övergången
från självförsvar till rätten att aktivt använda våld att de fredsbevarande styr-
kornas tid är över? Dessa frågor fanns det all anledning att ställa sig.
Utskottet har på ett föredömligt sätt klart snävat in och definierat manda-
tet för den svenska styrkan och säger att mandatet för en dylik operation
kan innefatta försvar av skyddade zoner samt fredande av civilbefolkning,
transporter och egen personal liksom gränsövervakning. Vidare säger ut-
skottet att aktionen huvudsakligen skall ha karaktären av fredsbevarande,
dvs. den skall genomföras med inget eller minimalt användande av våld.
Dock kan det mandat som FN:s säkerhetsråd fastställer och de regler som
operationens befälhavare utarbetar löpande på säkerhetsrådets mandat, s.k.
Rules of Engagement, innebära åtgärder som går utöver de strikt fredsbeva-
rande. Det kan då, i tillägg till bruk av våld i självförsvar, handla om våld för
att skydda civilbefolkningen eller för att förhindra brott mot överenskom-
melser eller kränkningar av fredade områden.
Utskottet anför vidare att under Kongokrisen framfördes från svensk sida
i FN:s generalförsamling att deltagarna i FN-operationen inte skulle ta initia-
tiv till våldsanvändning. Utskottet anser att denna uppfattning är av central
betydelse och bör gälla också i samband med en eventuell svensk insats i f.d.
Jugoslavien.
Denna insnävning av mandatet, där de s.k. fredsframtvingande momen-
ten helt är borttagna ur utskottets ställningstagande, står i överensstämmelse
med den motion som Hans Göran Franck och jag har lagt fram och är för oss
helt godtagbar.
Däremot kan vi inte acceptera att regeringen inte finansierar verksamhe-
ten utan skjuter finansieringen framför sig. Regeringen bör enligt vår upp-
fattning återkomma med ett konkret förslag till finansiering av en eventuell
insats.
Jag yrkar bifall till reservationen och i övrigt bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
Anf. 12 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Det är glädjande att ett enhälligt utskott står bakom betän-
kandet i dess huvuddel och i den del som avser mandatet. De tolkningar som
Maj Britt Theorin här har framfört överensstämmer inte helt med mina. Jag
vill inte gå in i detalj, men jag kan väl bara anmäla att vi kan ha olika uppfatt-
ningar om hur man skall läsa betänkandet.
Anf. 13 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Fru talman! Jag har tagit mig friheten att läsa högt ur utskottets betän-
kande. Jag har således inte gjort några fria tolkningar. Utskottet har alldeles
otvetydigt tagit bort orden ”fredsframtvingande moment” och skrivit fast att
det gäller de fredsbevarande uppgifterna. Precis som jag sade finns det vissa
rättigheter att gå, som man säger, utöver för att skydda civilbefolkning och
transporter. Dessa uppgifter är helt okej och har aldrig ifrågasatts av någon.
Skyddade zoner, skyddad civilbefolkning och transporter ingår, som jag ser
det, i den uppgift som Sverige kan ha. Men som sagt, jag har alltså läst högt
ur utskottets betänkande och noterar att detta är mycket positivt.
Anf. 14 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Jag står bakom de avsnitt i betänkandet som Maj Britt Theo-
rin har läst upp. Jag står även bakom övriga avsnitt.
Anf. 15 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Det finns alltid en risk för att långvariga konflikter med utdra-
get våld hotar att döva vår oro och våra samveten. Debatten om det som sker
i Bosnien har varit intensiv under en längre period. Men rapporterna där-
ifrån trängs nu allt oftare undan från tidningarnas förstasidor av andra, även
mindre allvarliga, händelser. Att så sker är inget ovanligt. Detta följer sna-
rare ett normalt mönster. Det är därför viktigt att vi som är politiskt ansva-
riga ännu intensivare söker finna framkomliga vägar för att förhindra en ut-
vidgning av striderna och försöka övervaka ingångna fredsavtal och lindra
nöden för den hårt drabbade befolkningen.
Hela världssamfundet måste reagera både tydligt och skarpt på de över-
grepp som sker i det forna Jugoslavien. Det gäller inte bara i Bosnien-Herce-
govina. Under konfliktens hela händelseförlopp har det funnits en tendens
till att världssamfundet har reagerat ett moment för sent. Världssamfundet
har inte haft några större problem med de politiska gesterna, såsom erkän-
nanden av nya stater.
När man däremot sedan skall försvara den internationella freden med
dessa nybildade stater har den politiska förmågan inte alltid funnits där.
Över huvud taget har det internationella samfundets svar på konflikten varit
pinsamt. Det handlar inte bara om ett alltför sent agerande som skett på ad
hoc-basis. Det handlar också om en oklar ansvarsfördelning mellan stater i
det internationella samfundet och mellan internationella organ. Därför är
det viktigt att världssamfundet nu redan på ett tidigt stadium garderar sig för
olika utvecklingsscenarier i Makedonien och på sikt också i Kosovo. I annat
fall finns det en risk att krigshärdarna flyttas runt och att FN och ESK kom-
10
mer att fortsätta att reagera på våld först när det har blivit tillräckligt omfat-
tande och tillräckligt rått.
Ju senare världssamfundet ingriper, desto större blir risken att man måste
använda våld för att ställa situationen till rätta. Det är ingen sund utveckling
för FN. Diplomati och konfliktlösande insatser måste sättas in tidigt. Vad
som än händer i framtiden måste en varaktig fred bygga på försoning mellan
de olika folken.
Fru talman! Fred i det forna Jugoslavien får inte skapas på segrarens vill-
kor. Budskapet att våldsanvändning och aggression lönar sig i det internatio-
nella umgänget får inte sprida sig. Det är också skäl som vi från Centerns
sida vill anföra till förmån för nu föreslagna insatser. Det finns en gräns då
det meningslösa dödandet har blivit så utbrett att en viss våldsanvändning,
även från FN:s sida, måste kunna tas till för att stoppa en vidare och än värre
utbredning av det meningslösa våldet som nu äger rum. Det finns en stor risk
för att våldet skall sprida sig.
Vi tror att närvaron av FN som en oberoende part bidrar till att sänka den
allmänna krigs- och kristemperaturen. När inga andra medel hjälper måste
också fredsframtvingande insatser användas för att hindra att våldet får en
vidare spridning. I allra sista hand är det också möjligt att enligt FN-stadgans
7 kapitel i vissa lägen framtvinga fred, s.k. peace enforcement. En sådan in-
sats måste vara begränsad i tiden, och den skall ha ett klart uttalat mål med
väldefinierade och operativt genomförbara mål. I ett sådant läge måste alla
medlemmar i världssamfundet ställa upp på en insats efter förmåga. Det är
den grundläggande delen av tanken om kollektiv säkerhet. Om FN-insat-
serna var en kaka ur vilken man kunde plocka de finaste russinen skulle
själva grundtanken ryckas undan. Däremot är det självklart att varje land
skall bidra efter förmåga. Den svenska solidariska inställningen till FN är
faktiskt inte samma sak som dumdristighet.
För bara några veckor sedan såg läget ljust när det gällde Vance-Owen-
planens undertecknande. Men redan när det bosnisk-serbiska parlamentet
beslutade att överlämna godkännandet avfredsplanen till en folkomröstning
stod det klart att planen trots påtryckningar var förkastad. I diskussionen om
regeringens proposition måste vi vara medvetna om att många resonemang
också härrör sig från den tid då Vance-Owen-planen var högaktuell.
I genomförandet var det då fullt realistiskt att räkna med truppinsatser på
mer än 75 000 man totalt. Eftersom det fanns klara fredslinjer och en freds-
plan i botten att utgå från så kunde också grunden i ett sådant engagemang
vara fredsbevarande. Det är inte längre det mest realistiska alternativet.
Det är självklart att en svensk insats i Bosnien-Hercegovina skall vara an-
passad efter vår särskilda tradition och kompetens. Det svenska beslutet att
föreslå en skyttebataljon såsom en FN-styrka i syfte att bl.a. hjälpa till och
bevaka sex stycken skyddade fredszoner är i huvudsak ett beslut i enighet,
vilket är glädjande. Jag vill emellertid uttrycka en viss tveksamhet till om det
antal FN-soldater man har tänkt sig kommer att räcka för att upprätthålla
dessa fredszoner.
I propositionen begärs ett särskilt bemyndigande för att väpnade styrkor
skall kunna sättas in i Bosnien-Hercegovina, om en begäran om detta kom-
mer från FN. Regeringen har redan gjort bedömningen att regeringsformen
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
11
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
kräver ett sådant bemyndigande, och utskottet har konstaterat att Utrikes-
nämnden kan göra en ny bedömning om en urtima riksdag i så fall behöver
inkallas. Jag har stort förtroende för att regeringen gör grannlaga bedöm-
ningar, där all militär och diplomatisk expertis används innan besluten fram-
läggs för Utrikesnämnden. Genom att beslutet skall bekräftas i Utrikes-
nämnden ges ytterligare en viktig dimension. Det innebär att oppositionen
får möjlighet att avgöra om en urtima riksdag också skall inkallas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 16 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! I allt resonerande om FN och FN:s insatser får vi inte glömma
att FN:s huvuduppgift sedan organisationen skapades är att säkra freden i
världen. Tyvärr har FN som internationell fredsfaktor inte alltid haft den
önskvärda tyngden och kraften. Orsaken till det känner vi väl till. I det kalla
kriget ställdes stormakterna mot varandra och lamslog på så sätt säkerhets-
rådets möjligheter att agera på ett effektivt sätt.
Under kalla kriget kontrollerade och bevakade supermakterna bl.a. sina
egna intressezoner. Nu är det meningen att FN-stadgan skall förverkligas,
och säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar kollektivt skall, som det
var tänkt ursprungligen, enas om hur de skall främja och bevara freden i
världen.
Med andra ord, först när kalla kriget upphörde och världsordningen över-
gick från att vara bipolär till att bli multipolär har FN fått förnyad kraft.
Plöstligt har insikten om det internationella ömsesidiga beroendet ökat ex-
plosionsartat. Det har förenat länderna i en ödesgemenskap.
Jämfört med föregångaren, Nationernas förbund, har ändå Förenta natio-
nerna varit en lyckad satsning. FN har lyckats med att genomföra ett antal
uppgifter, som avkolonialiseringen och fokuseringen av mänskliga rättighe-
ter, för att bara nämna något.
Men nu är det och stundar det andra tider. Världen är inte längre uppdelad
i supermakternas intressezoner, där konflikter kan hållas nere på ett artifi-
ciellt sätt, såsom konflikter i det gamla Sovjetunionen hölls nere med meto-
den söndra och härska. Situationen har blivit annorlunda.
Från att tidigare ha hanterat terrorbalansen toppas nu FN:s dagordning av
främjandet av fred, demokrati och marknadsekonomi. Och när nu säker-
hetsrådet inte lamslås av vetorätten, måste FN leva upp till sitt stora ansvar
och göra bruk av sina vida befogenheter när världsfreden hotas. Här kom-
mer också Sverige med i bilden.
Fru talman! När Kuwaitkrisen inträffade och åtgärdades var det första
gången som FN verkligen fungerade som det skulle. FN stod inför ett tydligt
angrepp från ett medlemsland på ett annat och satte in resurser för att han-
tera den situationen. Priset var högt, men signalen var entydig - totalitära
fasoner och angrepp på ett suveränt land accepteras inte.
Sedan dess har världssamfundet konfronterats med en rad komplicerade
konflikter, där inbördeskrig varit dominerande inslag. Cambodja och Afri-
kas horn är bara ett par exempel. Till de konflikterna hör också den som
håller på att ödelägga det som tidigare var Jugoslavien. Precis som på annat
12
håll är även där det mänskliga lidandet oerhört stort. Men utöver det har
denna konflikt och hur den hanteras stora konsekvenser för framtiden.
Detta är en fråga om trovärdighet. Om inte kriget upphör och om bos-
nierna blir föremål för en sista och avgörande etnisk rensning går de väster-
ländska demokratiernas förtroendekapital nästan helt förlorat. För det
första tappar begreppet folkrätt allt innehåll. För det andra upplever de ara-
biska länderna att vi använder dubbelmoralisk bokföring. Illdåd av muslimer
skall straffas, medan illgärningar av judar och kristna skall förringas. För det
tredje får totalitära krafter inom Restjugoslavien och det gamla Sovjet signa-
ler om att sådana krafter, dvs. totalitära, kan agera ostraffat.
Fru talman! Bosnien är ett land som erkänts av de flesta västeuropeiska
länderna, men det har övergivits, så att maktrusiga krigsherrar kan massak-
rera folket och stycka upp landet. I konsekvensens namn undrar jag därför
vem i världen som kommer att lyssna på oss i Västeuropa, när vi börjar tala
om suveränitet och gränsers okränkbarhet igen.
Att vi nu här i kammaren beslutar oss för att tillsammans med andra län-
der ställa trupp till FN:s förfogande för en fredssäkerställande insats i Jugo-
slavien är ett minimum och en moralisk plikt gentemot det folk som förblö-
der med risk intill utrotning.
Operationer som syftar till att säkerställa fredszoner åt bosnier, och där-
med visa serber men även kroater att FN inte ämnar sitta och tiga still, är
inte bara till för att stilla vårt samvete. Snarare skall FN-insatserna uppfattas
som början på något långsiktigt, som inom en kort tid måste leda till en be-
ständig lösning som gagnar alla inblandade, dvs. främst oss alla här i Europa.
Men om inte en definitiv lösning finns på kriget i f.d. Jugoslavien kommer
striderna obönhörligen att återupptas. Skyddszoner kan bara vara en tempo-
rär lösning. Som ett exempel kan nämnas att skyddszoner som permanentas
snabbt övergår till att bli baser för gerillaverksamhet. Gazaremsan och Jor-
danbanken är exempel på vad som i så fall skulle kunna hända i framtiden.
Men att passivt låta Bosnien förintas är omänskligt och inhumant och defini-
tivt ingen lösning. Det är att ge upp.
Enligt min uppfattning är de planerade insatserna egentligen väl sent ute,
kanske för sent. FN borde ha handlat på samma kraftfulla sätt som när det
gällde Kuwaitkrisen.
Den eventuella svenska FN-truppen har rätt att få känna att den har riks-
dagens fulla stöd och förtroende och att den gagnar fredens sak.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan, som bl.a. innebär
klara direktiv och största möjliga stöd för dem som väljer att åka till det
forna Jugoslavien.
Anf. 17 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Hur kommer det sig att det alltid går att få fram pengar för
att ”säkerställa fred” med vapen men att budgetläget gör det omöjligt att
finna pengar för fred utan vapen?
Hela riksdagen tycks överens om att över 600 miljoner kronor skall få an-
vändas till tungt beväpnade soldater, som är beredda att strida i f.d. Jugosla-
vien. Det enda man är oense om är från vilket konto pengarna skall tas.
Sverige har förbundit sig att ställa upp på det FN begär av oss, det är rik-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
13
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
14
tigt. Men hittills har FN inte begärt att vi skall delta i strider. Nu är vi tydligen
så intresserade att vi har tagit förhandskontakter om en skyttebataljon, och
här i riksdagen går vi händelserna i förväg och skall besluta innan FN kräver
det av oss. Länder som är vana att föra krig tvekar att ge sig in i striderna i
f.d. Jugoslavien. Vi måste framstå som mycket aningslösa.
I propositionen framställs det som en fråga om insatser för att säkerställa
freden. Men det är endast militära lösningar som föreslås.
Det är begripligt att upprördheten över de vidrigheter som vi bevittnar i
TV får oss att kräva ett stopp. Frågan är bara hur detta kan åstadkommas.
Man ser på TV banditer skjuta och tänker sig att det är enkelt att ta ifrån dem
vapnen. Men det är dess värre inte FN som bestämmer hur de skjutgalna
krigsherrarna skall reagera om FN börjar delta i striderna. Risken är över-
hängande att insatsen övergår i krig mellan FN och - ja, vem? Serber, kroater
eller kanske muslimer?
Sverige har länge verkat för fred och försoning utan våld. Också detta in-
nebär att utsätta sig för risker. T.ex. Räddningsverkets personal gör heroiska
insatser för humanitärt bistånd i Bosnien. Det är alltså inte de ökade riskerna
jag främst tänker på när jag inte vill att vi skall sända tungt beväpnade trup-
per till f.d. Jugoslavien. Jag anser att Sverige inte skall bryta sin sekelgamla
tradition genom att börja föra krig. Jag menar att vi ännu inte uttömt våra
möjligheter att göra insatser för freden på andra sätt.
Vi bör satsa lika stora summor på att mobilisera alla goda krafter för förso-
ning.
Som ordförande i ESK måste vi bli mer uppfinningsrika än att bara tänka
i militära aktioner, sanktioner eller övervakning och traditionella diploma-
tiska överläggningar.
Pierre Schori framförde nyss en del goda idéer om hur vi skulle kunna
stödja fredskrafterna i det f.d. Jugoslavien, men han verkar inte veta att vi
som ordförande i ESK har mandat att bland ESK:s medlemmar, dvs. alla
europeiska stater, USA och Canada, mobilisera resurser för detta.
ESK:s presidium, den s.k. trojkan, gav ut ett pressmeddelande om f.d.
Jugoslavien efter sitt möte i Stockholm den 1 juni. Det verkar närmast slent-
rianmässigt. Var finns uppfinningsrikedomen och kreativiteten?
ESK har ju mandat att engagera alla goda krafter i sina 52 medlemsstater:
forskare, institutioner och organisationer för fred och konfliktlösning, idea-
listiska företagare och finansiärer, frivilligrörelser och enskilda individer.
Varför inte engagera också några av dem som flytt till olika länder i Europa?
Av dessa måste ju många längta efter att konflikterna löses, så att de får åter-
vända.
I Sverige demonstrerar nu grupper av flyktingar från f.d. Jugoslavien för
fred. Vilket gensvar får de? Hur brukar vi deras kompetens och goda vilja?
Varför stödjer man inte konkret och praktiskt de krafter i f.d. Jugoslavien
som vill fred och försoning och som vägrar acceptera att man skall dela upp
sig i etniska grupper? Varför satsas inte miljoner på den fria press och radio
som finns kvar? Varför utövar man inte kraftfulla påtryckningar för att
hjälpa oppositionsledaren Draskovic och president Cosic i Serbien, som vill
arbeta för fred?
Uttalandet från UD är närmast ett beklagande konstaterande. Det räcker
inte från ordföranden i ESK. Varför bjuder man inte in till internationella
konferenser kring den värdefulla delen av den kultur människorna i f.d. Ju-
goslavien byggt upp under historiens gång? Varför söker man inte visa en
väg till fredlig samexistens, som EG gjorde efter andra världskriget, med ge-
mensamt återuppbyggnadsarbete, fria handelsförbindelser med Väst-
europa, som kunde locka mer än de bisarra tankarna på ”etniskt rena” natio-
ner? Har EG glömt sin lyckosamma begynnelse?
Det behövs en ”brainstorm” på UD, hos ESK:s ordförande. Det behövs
en arbetsgrupp där man anlitar nytänkande krafter med en annan sorts kom-
petens än den man vanligen finner i diplomatiska kretsar. UD måste anlita
folkrörelsemänniskor, som har kunskap om många konstruktiva idéer i
ESK-staterna som kunde förverkligas om det fanns pengar och någon som
samordnade projekten. ESK har redan mandat för detta. Det räcker inte
med allmänna uppmaningar i form av uttalanden till regeringarna. Man
måste ta direkt kontakt med de organisationer och personer som kunde bli
konfliktläkande och återuppbyggande krafter i f.d. Jugoslavien.
Fru talman! I yrkande 1 i min motion U28 har jag föreslagit att regeringen
som ordförande i ESK skall ta initiativ till utökade konfliktläkande insatser.
Utskottet talar om vikten av att utveckla starkare instrument för att före-
bygga konflikter. Jag anser att det i första hand är väsentligt att använda de
instrument man redan har, och jag yrkar bifall till min motion vad gäller
punkt 1.
I det andra yrkandet i samma motion föreslår jag att riksdagen inte skall
ge fullmakt till regeringen att besluta om att skicka en stridande trupp till
f.d. Jugoslavien. Om FN skulle begära det av oss, får riksdagen inkallas till
urtima möte. Det är ett oerhört steg och bör bli föremål för en ordentlig ge-
nomlysning före beslut.
Fru talman! Jag yrkar bifall till min motion U28 också vad gäller punkt 2.
Anf. 18 STEN SÖDERBERG (-):
Fru talman! Jag besökte i november 1991 UD tillsammans med dåvarande
informationsministern i den f.d. federala regeringen i Jugoslavien, Mustafa
Cengic. Vi besökte kabinettssekreteraren, och redan då varnade vi för det
kommande kriget i Bosnien. Någon reaktion förmärktes ej den gången. I
dag är reaktionen tack och lov en annan.
Dag efter dag har döden i Bosnien dokumenterats mer eller mindre i de-
talj. Sarajevo har träffats av 800 000 granater. 80 000 barn har blivit fångar i
staden, vilket gör den till världens största barnfängelse.
5 000 av dem har dödats eller dött indirekt av kriget. För de övriga återstår
hunger och långsam död, om inget snabbt görs.
För 50 år sedan plågades judar på det sättet. Nu är det muslimernas tur.
Minns någon Auschwitz? Kommer någon egentligen ihåg Anne Frank? Ja
visst, alla minns vi, och på grund av den hågkomsten har vi fått för oss att
allt noggrant måste dokumenteras så att en skamfylld historia aldrig skall
kunna upprepas. Likafullt är den här igen.
De generationer som i skolan har läst om koncentrationsläger och dödsfa-
briker - generationer vilkas föräldrar har svurit på att det aldrig skulle hända
igen, åtminstone inte i Europa, just på grund av den levande hågkomsten av
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
15
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
16
det förflutna - är de generationer som nu utkämpar detta krig. Det är dessa
generationer som alltför länge har övergivit bosnierna.
Nu, liksom tidigare, är jag övertygad om att kriget i Bosnien kan komma
att spridas till hela Europa. Min övertygelse härrör inte från någon profetia,
utan den grundar sig på kalla, hårda fakta i den process som pågår i världen,
vilken jag har försökt att noga följa under de senaste åren. Man behöver inte
vara politiker för att förstå vad det är som pågår i Europa och världen i dag.
Utrotningskriget i Bosnien är inte bara riktat mot bosniska s.k. muslimer.
Dagens bilder från Bosnien kan vara framtida bilder av Europa. Hade ansva-
riga svenska politiker varit bättre informerade om den verkliga bakgrunden
till kriget i Bosnien samt de verkliga planerna med kriget, hade nog inställ-
ningen tidigare varit en helt annan. Alla hade med all säkerhet protesterat
tidigare, men bättre sent än aldrig.
Mandatet för den svenska styrkan är, vad jag har kunnat läsa ut av betän-
kandet, väl definierat och bra. Utrikesutskottet har gjort ett bra och gott
arbete. Nu gäller det genomförandet. Den svenska styrkan behöver allt stöd
den kan få i sina svåra uppgifter. Därför har jag ändrat min inställning sedan
tidigare och yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 19 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Ett angreppskrig pågår i det forna Jugoslavien. Det är ett krig
som nu har pågått ganska länge. Det började faktiskt, om man skall vara
noggrann, redan innan det egentligen uppfattades av omvärlden, när auto-
nomin för Kosovo och Vojvodina upphävdes redan 1989. Nästa steg var an-
greppskriget mot Slovenien sommaren 1991, och det efterföljdes direkt av
angreppen mot Kroatien. När det var genomfört utbröt kriget i Bosnien-
Hercegovina med början i april förra året. Det går en klar röd tråd genom
hela detta händelseförlopp.
Det är tre parter som har genomfört det här angreppskriget: den serbiska
regeringen, det serbiska socialistpartiet under Milosevic som har varit hjär-
nan bakom detta, den jugoslaviska armén med de olika serbiska terrorgrup-
per som finns och har funnits i framför allt Kroatien men också i Bosnien och
Kosovo. Dessa har alltså genomfört denna systematiska aggression. Man har
utnyttjat den jugoslaviska arméns arsenal av främst artilleri. Artilleribe-
skjutning av Sarajevo och andra försvarslösa områden kräver både noggrann
eldledning och omfattande underhåll. Det handlar alltså inte om något slags
spontant inbördeskrig där befolkningsgrupper som på något sätt skulle hata
varandra har tillgripit de vapen de hade att tillgå. Detta är en missuppfatt-
ning som ofta dominerar den folkliga föreställningen om det här kriget. Det
har också varit en av huvudorsakerna, tror jag, till att det har varit så svårt
att i västvärlden få en kraftig opinion mot kriget - det är så trassligt där nere,
folk hatar varandra. Därför får man ett slags känsla av att det inte lönar sig
att ingripa när människor tycker så illa om varandra att de tillgriper vapen.
Detta menar jag är en i grunden falsk bild. Det är ett angreppskrig, och det
skall ses som detta.
Det bör också understrykas att det inte är alla serber som angriper, utan
det är just de trupper, vilka i Ryssland kallas de rödbruna krafterna, som
står bakom denna politik. Syftet med aktionen var inledningsvis möjligen
att bibehålla ett diktatoriskt Jugoslavien. Angreppet mot Slovenien kan inte
förklaras på annat sätt, men detta syfte har förskjutits mot en strävan att
skapa ett Storserbien. Det skulle alltså innebära att de områden där serber
bor skulle ingå i detta Storserbien, där övriga folkgrupper skulle fördrivas
genom etnisk rensning.
Återigen kan noteras att det finns motstånd också bland serberna. Vi såg
ju så sent som i förra veckan att det förmodligen finns ett betydande mot-
stånd bland serber i Serbien. Men det kan också noteras, vilket man nog-
grant bör göra, att ett motstånd också finns i Bosnien-Hercegovina. Det
finns serber som tar kraftigt avstånd och som faktiskt också lever i det be-
skjutna Sarajevo.
Jag vill ta upp en annan aspekt som gäller erkännandefrågan. Om vi erin-
rar oss, dröjde det länge innan Världssamfundet med EG i spetsen erkände
Slovenien och Kroatien. Man ville inte erkänna detta tidigt. Erkännandet
kom efter krigets början i Slovenien och i praktiken också efter krigets bör-
jan i Kroatien. Det fördes då en debatt där man sade att detta sena erkän-
nande möjligtvis hade underlättat angreppen, därför att Slovenien och Kroa-
tien då inte var erkända internationella stater. Det hade möjligtvis underlät-
tat för den serbiska arméns och övriga gruppers angrepp. Därför sade man
sig att det - när Bosnien-Hercegovina utropade sin självständighet efter en
folkomröstning, efter det att Badinterkommissionen, om ni minns, hade un-
dersökt minoritetsrättigheterna - kanske vore klokt att snabbt göra ett er-
kännande. Det skulle möjligtvis försvåra ett angreppskrig, därför att det då
handlade om en internationellt erkänd stat. Nu blev det inte så. Det kan här
finnas anledning till eftertanke och funderingar om huruvida det var klokt
att göra detta snabba erkännande. Det gav ju inte den effekt som vi kanske
hade hoppats. Jag tror att det vore fel att nu i backspegeln retuschera histo-
rien. Varje åtgärd skall ändå bedömas efter den klokskap och den erfarenhet
man har i det ögonblicket. Som sagt, vi var faktiskt från svenskt håll ense om
att det i det läget var klokt att göra detta erkännande. Det må vara hänt att
det kanske var oklokt, men vi gjorde i alla fall då en samfälld bedömning.
En annan fråga som jag tycker har varit viktig är EG:s insatser. EG har
faktiskt betytt en hel del för hanteringen av den här krisen, trots att EG
egentligen inte har några vidare befogenheter på det utrikes- och säkerhets-
politiska området. De befogenheter EG skall få kommer ju först i samband
med Maastrichtöverenskommelsen. Som bekant är den ännu inte ratificerad
i alla medlemsländer. Men vad EG framför allt gjorde - det tycker jag att vi
skall komma ihåg när vi i historiens ljus blickar tillbaka - var att få Europa
att tala med en röst. Vi kan minnas de gamla dåliga vanorna i Europa med
stormakter som spelar på olika delar. För att gå tillbaka till ett historiskt
mönster kan vi själva tänka oss situationen, där Frankrike och Ryssland
hade stått bakom Serbien och där Tyskland hade stått bakom Kroatien, och
man på det sättet hade fått det här stormaktsspelet som genom historien har
varit Europas förbannelse.
Nu talar Europa med en röst. Man grälar, och gör det rejält, men man
grälar vid bordet. Man kommer fram till ett gemensamt ställningstagande.
Detta är ett mycket viktigt steg i Europas historia, som vi inte får glömma
bort eller nedvärdera, när vi sedan kan konstatera att det råder delade me-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
18
ningar. Tacka tusan - ursäkta språkbruket - för att det råder delade me-
ningar, därför att det gör det alltid, men problemen löses ändå vid förhand-
lingsbordet.
FN har också gjort en hel del vad gäller den här krisen. Man kan säga att
det var för litet och för sent - det är alldeles korrekt - men likväl skall vi inte
glömma bort vad som ändå är gjort. FN försörjer till stora delar de bosniska
muslimerna i Bosnien-Hercegovina genom UNHCR, och det har satts in
fredsbefarande FN-trupp för att skydda den försörjningen. Det har faktiskt
betytt en hel del. Människor får sin försörjning genom detta. Det skall vi inte
glömma bort.
Ett vapenembargo har också införts. Då hävdar den bosniska regeringen,
och det kan man förstå, att detta hämmar bosniernas möjligheter att försvara
sig själva. Det är möjligtvis sant. Jag tror personligen och många med mig
att embargot kanske snarare trots allt har förhindrat den stora massakern.
Inte minst fransmännen som finns därnere säger att skulle bosnierna till-
föras vapen, skulle naturligtvis serberna inom loppet av någon vecka, innan
vapnen kommit fram, se till att krossa de bosniska områdena, dvs. det skulle
inte finnas någon chans att använda vapnen. De skulle dessutom inte komma
fram, eftersom kroaterna blockerar transporterna mellan Adriatiska havet
och Bosnien. Så också av det skälet tror jag att föreställningen att man skulle
hejda konflikten genom att upprusta bosnierna är en helt verklighetsfräm-
mande åsikt, oavsett de moraliska aspekterna.
Sanktionerna mot Restjugoslavien kan kritiseras för att inte ha varit så
effektiva som de borde ha varit. Likväl finns de där. De görs nu mer effek-
tiva, och de påverkar uppenbarligen situationen i Serbien. Jag skulle tro att
de har betytt en hel del för att stimulera och hjälpa oppositionen inom Ser-
bien.
Sedan har vi flygförbudet, ESK:s observatörer i bl.a. Kosovo och Vojvo-
dina och den nordiska FN-bataljonen i Makedonien. Det här är viktiga saker
som vi inte skall glömma bort.
Nu tas nästa steg, och därför har propositionen och betänkandet från utri-
kesutskottet kommit. Hur stort det steget är vet vi inte, men det kan komma
att bli ett viktigt steg.
Dock finns naturligtvis en risk i det här som är betydande. Vi har ju sett
hittills att de s.k. säkra områden som har funnits på intet sätt har skyddat
befolkningen och oskyddade människor från artilleriangrepp. Vad vi kan ris-
kera är att de sex fredade FN-zonerna på samma sätt kommer att utsättas
för systematisk artilleribeskjutning.
Det innebär att det är ett riskfyllt steg för de trupper som kommer att vara
där. Det får inte råda någon tvekan om detta, så att man inger någon annan
föreställning hos de kvinnor och män som nu skall rekryteras och genomföra
FN-insatsen, om den blir av, vilket med all sannolikhet blir fallet.
Det kan låta blygsamt, men jag tror att det kan bli ett betydelsefullt steg
för att ändå bidra till att i någon mån hejda konflikten och åstadkomma en
bättre lösning i Bosnien-Hercegovina. I slutänden är det av avgörande bety-
delse för det internationella samfundet att denna stats territoriella integritet
består. Skulle detta brytas upp, har en viktig princip genombrutits, den att
man inte får ändra gränser med våld. Det måste vara det centrala i hela den
politik som Sverige står bakom och som framför allt FN och FN:s säkerhets-
råd har att leda.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utrikesutskottets hemställan.
Låt mig avslutningsvis framföra ett tack till min riksdagskollega och mode-
ratkollega Nic Grönvall för ett skickligt och framgångsrikt riksdagsarbete
och önska honom lycka till i hans viktiga arbete för att främja den europeiska
integrationen.
Anf. 20 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Låt mig för protokollets skull påtala, med anledning av vad
som nu har sagts av två företrädare för regeringen, att enigheten när det
gällde att erkänna Kroatien inte var så överväldigande som det ges intryck
av.
Vi krävde i Utrikesnämnden försäkringar om att Kroatien skulle följa
ESK-stadgan - respekt för minoriteter och respekt för gällande gränser. På
det fick vi egentligen bara ett svar om förhoppningar och förväntningar. Så
det fanns en nyansskillnad där mellan hur en eventuell socialdemokratisk
regering skulle ha hanterat frågan och hur den borgerliga regeringen hante-
rade den.
Nu har erkännandet skett, och det är inte så mycket att bråka om i det här
sammanhanget, men jag vill ändå göra denna markering.
Sedan hörde jag Göran Lennmarker säga att sanktionerna också är till
stöd för oppositionen i Serbien. Det är de faktiskt inte. En tragisk bieffekt
av nödvändiga sanktioner mot Serbien är att oppositionen inte alls gagnas av
detta, utan de oppositionella anklagas för att vara förrädare när de stöder
sanktionerna. Milosevic säger till oppositionen: Men se, FN tillämpar inte
sanktioner mot Kroatien, bara mot oss!
Så oppositionen i Serbien gagnas inte av sanktionerna. Detta bara som en
sakupplysning.
Anf. 21 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Fru talman! När vi skall återge skeenden som har inträffat tidigare, tycker
jag att det är viktigt att vi är ärliga mot oss själva och erinrar oss det stäm-
ningsläge och det sakläge som då gällde och de funderingar vi då hade.
Jag ger Pierre Schori rätt i att det förekom mycket diskussioner om det
lämpliga i att erkänna Kroatien, men i den diskussionen var det i allt väsent-
ligt ändå enighet om att ta det steget, även om det var tveksamheter på alla
punkter. Men att i efterhand ge sken av att det var svart och vitt, att det fanns
två olika läger eller att vi hade någon sorts scoutmässig tilltro till universal-
verkan av erkännandet, tycker jag är fel.
Frågan om sanktionernas verkan inne i Serbien kan man förvisso också ha
olika uppfattningar om, men det är inget tvivel om att sanktionerna biter i
ökad utsträckning. Det innebär att priset för kriget blir kännbart för med-
borgarna i Serbien och Montenegro och på det sättet bidrar till att stärka
motståndsviljan mot kriget. Sanktionerna har en betydelsefull uppgift i den
meningen att de klargör priset för aggression och därmed stärker oppositio-
nen mot kriget.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
19
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
20
Anf. 22 BJÖRN VON DER ESCH (m):
Fru talman! Inte sedan flera generationer tillbaka har svenska soldater
skickats ut i direkta krigshandlingar, låt vara att det nu sker i fredsframtving-
ande syfte. Men vilka krigshandlingar är inte fredsframtvingande?
Vi vet hur många soldater vi kommer att skicka ut, men vi vet inte hur
många som kommer hem. Den FN-insats som nu aktualiseras är av en helt
annan dimension än de som Sverige hittills har deltagit i.
För första gången sker en FN-insats med stöd av artikel 42 i FN-stadgan.
Det innebär att i fredsframtvingande syfte tillåts och förväntas vapeninsatser
i en omfattning som går långt utöver det som medges enligt den hittills åbero-
pade artikel 43 i FN-stadgan. Riskerna för förluster i stupade, sårade och
tillfångatagna är därför denna gång av en helt annat dimension än vi varit
vana vid.
I propositionen talas endast om ”skadefall”. Det är högst osannolikt att
våra förluster begränsas till ”skadefall”.
Det talas vidare om ”väpnade grupper”. Dess värre rör det sig om tungt
beväpnade arméförband med pansar, som våra soldater möter i sina split-
terskyddade pansarbandvagnar 302.
Enligt propositionen behövs en truppstyrka om 70 000 personer för att ge-
nomföra fredsplanen. Enligt ett telegram i går från TT-Reuter beräknar mili-
tären att 40 000 soldater behövs. Det är en avsevärd skillnad! Dessutom
meddelades i går att Storbritannien och Frankrike vägrar skicka fler än de
9 000 som redan finns i Bosnien. USA vill över huvud taget inte skicka mark-
trupp, och det har även Tyskland tidigare meddelat att man inte heller är
villig att skicka.
ÖB har i Sydsvenska Dagbladet den 30 maj uttalat:
Om mandatet är tydligt och definierar ett klart politiskt mål motverkas
förvirring och orediga ansvarsförhållanden.
Det mandat som riksdagen nu ger till regeringen är enligt min mening allt
annat än tydligt. Således konstaterar utskottet:
Aktionen skall genomföras med inget eller minimalt våld. Dock kan det
utöver våld för självförsvar handla om våld för att skydda civilbefolkning och
våld för att förhindra brott mot överenskommelser eller kränkningar av fre-
dade områden.
Ett mandat som detta kan och kommer att tolkas på ett sätt som är omöj-
ligt att i dag förutse, omöjligt därför att riksdagen har tvingats att formulera
sitt mandat utifrån antaganden om övriga FN-nationers agerande. Sådana
antaganden är inte annat än rena gissningar. Vi har för övrigt redan hört här
i kammaren hur det utbröt en liten tolkningstvist mellan Maj Britt Theorin
och Daniel Tarschys.
Som jag inledningsvis framhöll har inga stormakter med krigserfarenhet
förklarat sig beredda att skicka ytterligare trupper till f.d. Jugoslavien.
Hur ställer sig våra nordiska grannländer, som vi brukar rådgöra med i
frågor som denna?
Konsekvenserna av ett beslut att sända en FN-trupp för fredsframtving-
ande operation till f.d. Jugoslavien kan inte överblickas i dag. En sannolikt
totalt oförberedd allmänhet kommer att reagera starkt om den ställs inför
åsynen av hemtransporterade krigsoffer. Genom att riksdagen tar det fulla
och slutliga ansvaret för ett eventuellt beslut att sända trupp, har den under-
strukit beslutets allvar. Därigenom förbereds kanske i någon mån allmänhe-
ten på vad som komma kan.
Det mandat som regeringen avses få i dag är enligt min mening så luddigt
och motsägelsefullt att det inte rimligtvis kan vägleda regeringen i ett beslut
av denna dignitet.
Förändringarna i det militära och politiska läget i f.d. Jugoslavien sker så
snabbt att utskottets beslutsunderlag redan är föråldrat. Därför förefaller
det mig uppenbart att utvecklingen kommer att kräva att riksdagen själv
tvingas fatta det avgörande och slutliga beslutet oavsett tidpunkten. Jag har
därför inget yrkande.
Anf. 23 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Fru talman! Jag är angelägen att med anledning av det som Björn von der
Esch nu sade göra några påpekanden.
Vi vet och har fört in i utskottsbetänkandet det som jag i mitt tidigare an-
förande påpekade såsom en nyckelmening, nämligen att aktionen står under
FN:s politiska och strategiska ledning. En markering av att denna insats som
riksdagen nu lämnar regeringen fullmakt att möjligen besluta om, skall gälla
under den regim som FN utvecklar.
I betänkandet har utskottet vidare påpekat att det mandat som FN tillde-
lar de fredsbevarande, fredsskapande och fredsframtvingande aktionerna
står under kontroll av en utvecklad s.k. rules of procedure, rules of engage-
ment, som ständigt är under bevakning och kontroll av folkrättsexperter.
Jag vill göra gällande att situationen sådan som den föreligger i dag kom-
mer att vara precis likadan den dag då möjligen Björn von der Esch önskar
att riksdagen skall inkallas för att fatta beslut.
Såsom många talare har framhållit är situationen i Jugoslavien så dyna-
misk och så tragiskt snabb att man inte kan vänta sig annat än att mandatet
alltid måste hållas i breda och beskrivande termer. Och det sista ansvaret
ligger hos FN. Det är ett beslut som vi i dag avser att fatta som fullmakt för
regeringen. Det kan varken bli bättre eller sämre av att en urtima riksdag
vid en senare tidpunkt kallas att fatta samma beslut.
Anf. 24 BJÖRN VON DER ESCH (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara säga att det är skillnad mellan denna operation
och tidigare. Konsekvenserna av detta är svenska folket helt oförberett på.
Jag menar att om riksdagen fattar detta beslut ger det kanske svenska folket
en bild av hur ödesdigert beslutet i sig är.
Jag kan inte se att sommarsemestrar för riksdagen nödvändigtvis skulle
lägga hinder i vägen för detta. Sedan får väl framtiden utvisa om det mandat
som nu framgår av utskottsskrivningen är snävt eller om det är lätt att tolka.
Anf. 25 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! När muren föll för tre och ett halvt år sedan, och när de kom-
munistiska diktaturerna i öst föll som på ett radband, visste euforin i Europa
inga gränser. Fred, frihet och demokrati hade kommit för att stanna. Lycko-
ruset var bedövande.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
21
|
Prot. 1992/93:124 |
I dag förefaller Europa vara alldeles groggy. Man vill inte se eller förstå |
människor eller få oss att likt strutsen sticka huvudet i sanden. Då skall det
|
Svenskt deltagande |
hotfulla säkert försvinna av sig självt. Det är så svårt att ta ställning, sägs det. Man vet inte på vems sida man Visst kan man ta ställning, för människorna - oavsett om de är av serbisk, I Sarajevo har muslimer, kroater och serber, som alla främst har sett sig Många av de muslimska män som flytt striderna i Bosnien och tagit sin Fru talman! Nästan alla de otaliga rapporter som kommer från städer och Fortfarande förra hösten kunde fredsoppositionen i Belgrad samla tiotu- I Belgrad, den serbiska huvudstaden, har det hela tiden funnits en isolerad I fredagens Le Monde fanns en helsida med kommentarer av ledande in- |
|
22 |
av USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Spanien antagna Was- |
hingtonplanen som en entydig och slutlig kapitulation inför de mörkaste
krafterna bland serber och kroater. Kan det verkligen vara så svårt att ta
ställning?
Fru talman! Vapen löser inga problem. Vapen lägger ingen grund för en
framtida fredlig samlevnad. För det krävs ett långsiktigt och tålmodigt re-
konstruktions- och försoningsarbete. Men det arbetet kan inte komma i gång
förrän våldet och striderna bringats till ett stopp. Och det kan inte ske på
spillrorna av vad som återstår efter ett fullbordat folkmord. Det är därför
omvärlden genom FN måste ta det oundvikliga beslutet att nu ingripa med
all erforderlig militär kraft för att få slut på dödandet och sätta stopp för fort-
satt våld.
Det finns de som säger att man måste ha tålamod, att man måste tro att
förnuftet skall segra. Varken tålamod eller förnuft satte stopp för Hitlers
våldsvälde. Tålamod eller förnuft hade knappast förhindrat förintelsen. Tå-
lamod och förnuft kan kanske leda till en anständig fredsuppgörelse i en av-
lägsen framtid. Men den återuppväcker varken ett utplånat folk eller en ut-
plånad statsbildning.
Internationella sanktioner ingår i arsenalen av fredsbevarande åtgärder,
som alltid måste övervägas i alla konflikter. De kan vara ett effektivt medel
att tvinga en diktator eller en regim på fall. Men de är inga universalmedel.
De förutsätter att den våldsverkare de riktar sig emot inte ges tid att full-
borda ett oåterkalleligt historiskt faktum. Ett folkmord kan aldrig göras o-
gjort - inte ens om slaktarna ställs inför krigsförbrytardomstol. Rättvisa ski-
pades måhända i Nurnberg. En månghundraårig judisk civilisation och kul-
tur i Europas mitt var ändå utplånad - för alltid.
Fru talman! Man säger att vi inte får öka våldet i Bosnien. Civilbefolk-
ningen kan bli lidande på ett militärt ingripande utifrån. Ett militärt ingri-
pande skulle försvåra eller omöjliggöra det humanitära hjälparbetet.
Kan våldet bli värre i Bosnien? Den etniska rensning som serber och kroa-
ter bedriver med samma målmedvetenhet tar sikte på att utplåna den bos-
niska staten, att fördriva den muslimska befolkningen och att förinta dem
som inte frivilligt ger sig i väg. Våld och terror samt skändning och våldtäkt
är systematiska medel att nå målet. Mer än hundra tusen barn, kvinnor och
män har mördats. Ett par miljoner är på flykt. Det är detta som måste stop-
pas, inte att några av dem tar sig även till Sverige.
En solidaritet med de våldtagna och skändade kvinnorna i Bosnien, som
inte går längre än till protestmöten i Europas huvudstäder, når inte fram.
Solidaritet är inte detsamma som medlidande. Solidaritet är handling som
kan kosta något.
Är det humanitära hjälparbetet omvärldens moraliska alibi för handlings-
oviljan? Europas stater slår sig för bröstet och visar vad vi gör för att hjälpa
de utsatta, alltmedan slaktandet och fördrivningen fortgår. Jag har träffat
mer än en hjälparbetare nere i det forna Jugoslavien som undrar om de ris-
ker de tar med sina liv som insats är vårt moraliska alibi. Visst varnar många
militärer för ett militärt engagemang i det forna Jugoslavien. Men många
hjälparbetare undrar resignerat varför omvärlden inte ingriper och sätter
stopp för det fortsatta folkmordet.
Fru talman! Att häva vapenembargot mot Bosnien-Hercegovina skulle
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
23
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
24
inte bidra till någon snabb fred. Det skulle säkert tvärtom öka omfattningen
av striderna mellan de olika sidorna. Men om omvärlden inte kan förmå sig
till att ingripa och stoppa dödandet, är ett fortsatt vapenembargo en mora-
lisk omöjlighet. Ett vapenembargo som är helt verkningslöst mot serbiska
och kroatiska mördare straffar endast offret. Ett FN-embargo mot Bosnien-
Hercegovina, när FN kapitulerar för våldsverkarna, är en moralisk omöjlig-
het och måste i så fall hävas, så att de bosniska muslimerna åtminstone kan
försvara sig själva när inte omvärlden kan eller vill.
Att en stat utplånas, att ett folk fördrivs och slaktas tycks inte vara skäl
nog för Europas demokratier att sätta stopp. Att skicka egna soldater att
offras på främmande slagfält är för dyrt, när inte strategiska värden står på
spel utan bara humanitära och folkrättsliga. Är inte Bosnien-Hercegovina
värt ett militärt ingripande när det kalla kriget är över, kan vi alla vara över-
tygade om att detsamma gäller i minst lika hög grad för Estland eller Lett-
land, om utvecklingen skulle vända i en förskräcklig riktning i Ryssland igen.
Fru talman! Skulle det inträffa att det blir aktuellt att med FN-trupp över-
vaka och säkerställa att en fred i Bosnien-Hercegovina kan etableras på åt-
minstone Vance-Owen-planens grund, skall vi i Sverige givetvis vara med
och ställa oss solidariska gentemot FN. Jag ställer mig därför bakom de för-
slag som föreligger från regering och utrikesutskott.
Jag är emellertid rädd för att de bara är ytterligare inslag i den långa rad
av symbolhandlingar som vidtas för att ge sken av att omvärlden tar sitt an-
svar inför kriget i Bosnien. Maj Britt Theorins inlägg i debatten tidigare i dag
stärker mig i den tolkningen. Däremot instämmer jag i Margareta Viklunds
anförande.
Europa har mycket långt kvar till den kollektiva säkerhet som det nya
Europa skulle byggas på. Kanske är vi tvärtom redan på väg bort.
Anf. 26 LEIF BERGDAHL (nyd):
Fru talman! För det första ber jag att till protokollet få antecknat att Pierre
Schoris anmärkning, att Ny demokrati lämnade kammaren då han talade, är
felaktig. Tre nydemokrater satt nämligen kvar.
För det andra vill jag kommentera vad en del av föregående talare sagt.
Det är lätt att stå här i talarstolen och skicka ut svensk trupp på främ-
mande mark, när man själv inte åker dit eller skickar dit de egna sönerna.
Det är en allmän kommentar. I en mängd parlament har man ju när det gäl-
ler en mängd krig skickat ut folk, medan man själv suttit tryggt i hemlandet -
i det här fallet blir det alltså fråga om Sverige.
Nu till ämnet.
Det här är min hedersvakt, sade Dag Hammarskjöld till Möise Tshombe
och pekade på den karska svenska FN-styrka som följde med honom och
som just då klev av flygplanen på Elisabethvilles flygplats sommaren 1960.
Det var just i Kongo som svensk fredsskapande eller - om man vill ut-
trycka sig så - fredsframtvingande trupp användes senaste gången. Värdet
av den här operationen var ganska tveksamt. 240 svenska soldater deltog, av
totalt 3 000 man i FN-trupper. Den gången var de svenska förlusterna tack
och lov blygsamma, om man bortser från att överbefälhavaren för operatio-
nen, generalsekreteraren i FN Dag Hammarskjöld, dog.
Efter ett tag var de här soldaterna inte så karska. Själv råkade jag träffa
en av dem som hade suttit i drygt 30 dagar i ett balubafängelse. Varje kväll
meddelade man de fångna svenskarna: I morgon kommer vi att skjuta er.
Det var kvalificerad tortyr. Så kommer det att bli i det här fallet också. Det
kommer att bli mycket av lidande innan den här operationen är över.
USA har hittills vägrat att skicka militära förband till Jugoslavien, och i
USA bör man veta. Jag tror nämligen att man i USA har betydligt bättre på
fotterna än vad vi i Sverige har.
Enligt den s.k. Powelldoktrinen - efter Powell som var ordförande i Chiefs
of the Staff - bör tre kriterier vara uppfyllda för ett amerikanskt ingripande.
Inget av dessa kriterier är uppfyllt vad gäller Jugoslavien.
För det första måste det politiska målet måste var glasklart. Det är det ju
inte i det här fallet.
För det andra måste överväldigande militära resurser stå till förfogande.
För det tredje måste det föreligga en rimlig tidtabell.
Beträffande överväldigande militära resurser har FN:s generalsekreterare
beräknat att det skulle behövas ca 70 000 man. Jag har sett andra beräk-
ningar på 300 000 och 700 000 man. Vem har rätt? Den serbiska armén är i
alla fall relativt väl utrustad. Den har t.o.m. svenska vapen. Svenska granat-
gevär har sålts dit i stora mängder. Vi får tyvärr räkna med att en svensk
trupp blir beskjuten med svenska vapen.
Hur skulle Dag Hammarskjöld ha reagerat om han hade varit FN:s gene-
ralsekreterare i dag? Det är givetvis omöjligt att veta, men jag har försökt
rekonstruera hur han eventuellt skulle ha tänkt med hjälp av en del yttran-
den han gjorde före Kongokrisen. Han betonade då att FN-styrkan endast
skulle bruka våld i självförsvar. Vidare sade han att styrkan inte fick använ-
das till att påverka utgången av någon inre konflikt. I ett samtal med f.d.
Sovjetunionens dåvarande vice utrikeminister Kuznetsov påpekade Ham-
marskjöld: Jag tror inte att vi hjälper det kongolesiska folket genom aktioner
som leder till att afrikaner dödar afrikaner.
Jag skulle vilja säga samma sak. Jag tror inte att vi hjälper det jugoslaviska
folket genom aktioner som leder till att jugoslaver dödar jugoslaver. Jag tror
att Hammarskjöld skulle ha varit mycket tveksam till den aktuella aktionen.
Anf. 27 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Det beslut som vi snart kommer att fatta gör det möjligt att,
om en begäran kommer, bidra med en utökad svensk FN-insats i Bosnien-
Hercegovina. Det är bra att det råder enighet om detta i utskottet. Jag har
inget annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.
I en del inlägg som gjorts här spökar, förefaller det mig, föreställningar
och ibland direkta formuleringar som är sådana att de inte kan lämnas utan
kommentar. Vid några tillfällen har det hetat från talarstolen att vi genom
vårt beslut tar ansvar för Europas säkerhet. Ja, i allra bästa fall kanske vi
bidrar till det om, och endast om, en utökad FN-insats blir första steget mot
att förverkliga något som liknar Vance-Owen-planen och där man respekte-
rar Bosnien-Hercegovinas integritet och principen om mänskliga rättigheter
för alla oavsett var de bor i denna stat. Endast då kan vi säga att vi verkligen
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
25
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
26
bidrar till att ta ansvar för Europas säkerhet. Men det är högst osäkert om
detta kan uppfattas som första steget i den riktningen.
Annars kommer insatsen snarare att betyda - det är inte heller ointressant
men ändå någonting annat - att man räddar liv tills vidare i överbefolkade
enklaver utan långsiktig möjlighet att överleva och permanentar ett enormt
flyktingproblem mitt i Europa samt att man dessutom naturligtvis försätter
sig i en situation där risk för fortsatt krig, kanske mera som gerillakrig än i
den form som vi hittills sett, kommer att finnas under en mycket lång tid
framöver.
Sanningen är att omvärlden hittills inte lyft ett finger för Bosnien-Herce-
govinas säkerhet. Det handlar ändå, hur vi än vill uppfatta historien i dag,
om en internationellt erkänd stat, en medlemsstat i FN som har rätt till FN:s
beskydd. Vad man steg för steg har åstadkommit och till sist också markerat
genom den s.k. Washingtonplanen är att omvärlden godtar våld. Man visar
att våld lönar sig. Man legitimerar angreppskrig. För detta är ju ett inbördes-
krig i ordets normala mening. Det hela är, som alla väl känner till, ursprung-
ligen planerat på annat håll, i Belgrad.
Man legitimerar samtidigt etnisk rensning som en metod att skapa poli-
tiska fakta. Den omständigheten att omvärlden under så många månader,
närmare ett år, har agerat på detta sätt kommer att innebära att de mörka
krafter som mycket väl kan komma till makten på nytt i olika europeiska
länder, exempelvis i Ryssland, kommer att dra sina slutsatser den dag som
de tror att det kan vara lämpligt att eventuellt gripa in på liknande sätt exem-
pelvis i Baltikum.
Det har förekommit kommentarer om huruvida detta är ett nytt Miin-
chen, ett nytt Libanon eller något annat. Det finns element i det här av
många olika historiska paralleller. Man kan också nämna Warszawagettot
eller Mussolinis överfall på Abessinien. Vad som verkligen skulle vara ett
nytt Munchen är om omvärlden godtar att Bosnien-Hercegovina delas mel-
lan Serbien och Kroatien.
Några talare har - jag hoppas av misstag - uttalat sig om att ett nytt Jugo-
slavien skall byggas upp. Ledningarna i Bosnien-Hercegovina och Makedo-
nien försökte hitta former för fortsatt samlevnad i någon lösare form. Nu är
det just dessa krafter som har utlämnats av hela världssamfundet under så
lång tid. Däremot finns det människor med betydande politiskt inflytande i
Serbien som uppfattar praktiskt taget hela det gamla Jugoslavien som Stor-
serbien som skall ”serbifieras” i dess helhet. Det är bland de fascistgrupper
som nu står ganska nära eget maktinnehav i Serbien som denna tanke domi-
nerar.
I flera inlägg här har det varit en tendens till att likställa aktörerna, därför
att man naturligtvis skall likställa folkgruppernas rättigheter och hävda alla
människors rätt att leva i de republiker som har uppstått ur det gamla Jugo-
slavien. Det är fullständigt absurt och vilseledande att likställa aktörerna i
konflikten därför att folkgrupperna har samma mänskliga rättigheter.
Vad vi har sett är att den kollapsade kommunismen har inneburit att ett
antal ledare, för att kunna behålla sin makt, i stället har spelat ut det nationa-
listiska kortet. Följden har i många fall blivit en alltmer hysterisk nationa-
lism. Bosnien-Hercegovinas och Makedoniens ledningar bidrog knappast till
detta. De har inte strävat efter etniskt rena stater. Det har däremot de extre-
mister och fascister som är nära makten i Serbien och som i alla fall påverkar
politiken i Kroatien gjort.
Det är inte vanligt folk som skall omvändas och bli snälla mot varandra.
Det är de totalitära politiska krafterna som måste brytas. Endast om detta
kan ske finns det förutsättningar att förvänta sig någon varaktig fredlig lös-
ning på detta problem. Det är helt vilseledande och på ett sätt dessutom oer-
hört farligt att i väldigt svepande ordalag tala om att alla skall uppfostras att
vara snälla mot varandra. Det är inte vad frågan gäller. De vanliga männi-
skorna vill inte ha detta krig. Det är politiska extremister som har manipule-
rat fram det. Omvärlden måste dra sina slutsatser. Tack, fru talman!
Anf. 28 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! Ny demokrati har i en motion i annat sammanhang än till
detta betänkande yrkat på att fredsskapande styrkor skall ställas under FN:s
säkerhetsråds kontroll. Jag har i tidigare anföranden anfört skälen för att
sådana styrkor inrättas. Detta är kanske de flesta överens om, dvs. att FN
skall ges möjligheter att ingripa med våld om så krävs.
Frågan blir mer komplicerad när det gäller att en svensk trupp skall ingå i
fredsskapande eller fredsframtvingande styrkor. Men är det rimligt att vi all-
tid skall förlita oss på andra för att förhindra våld och för att skapa den glo-
bala fred som vi alla drömmer om? USA har ibland ensamt fått kämpa för
att uppfylla de resolutioner som FN fattat. Man har tagit sig an Kuwaitpro-
blemet. Man gick i bräschen för insatser i Somalia. Men även vi i Sverige
har ett ansvar som FN:s medlemsstat. Vi måste visa solidaritet med andra
nationer som inte tvekar att sätta in trupp för att åstadkomma fred och för-
hindra fortsatt våld. Det känns både omoraliskt och osolidariskt att bara låta
andra ta de risker som en FN-insats i Bosnien innebär.
Fru talman! Vi anser dock att om insatserna av svensk trupp blir mycket
mer omfattande än vad vi nu kan föreställa oss, skall riksdagens ledamöter
självfallet inkallas till urtima riksdag för att debattera insättandet av svensk
trupp i Jugoslavienkonflikten. Men om insatserna blir ungefär av den om-
fattning som vi nu kan föreställa oss, bör en fullmakt till regeringen - som vi
i dag kommer att fatta beslut om - kunna ges.
Fru talman! Vi i Ny demokrati yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 29 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! Den norska nobelpristagaren Sigrid Undset vägrade en gång-
jag tror att det var 1949 - att skriva på ett fredsupprop. När hon tillfrågades
om varför, svarade hon ungefär så här: Min äldste son stupade i kampen mot
tyskarna. Det betyder att jag aldrig kan få en glad dag mer. Därför hatar jag
krig, men det finns det som är värre än krig. Det skulle vara att se min sons
barn växa upp till Hitlerjugend eller komsomoler.
När jag har suttit med i utskottet och arbetat fram detta betänkande har
jag tänkt i dessa banor. De etniskt rena områdena, som man nu på rent nazis-
tiskt vis tycks sträva efter i det forna Jugoslavien, är för mig någonting allde-
les förskräckligt. Därför är det naturligt att ställa upp på de åtgärder som
utskottet ställer sig bakom, åtgärder som är litet grand utöver strikt fredsbe-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
27
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Svenskt deltagande
i av FN:s säker-
hetsråd beslutade
insatser för säker-
ställande av fred i
f.d. Jugoslavien
varande. Som har påpekats av flera talare har vi i utskottet kraftigt snävat in
det mandat som regeringen begärde. Flera talare har citerat ur utskottets
betänkande. Om kraven på svensk medverkan går utöver detta mandat, är
det självklart att riksdagen skall inkallas, oavsett när det kan bli aktuellt.
S.k. sommarlov existerar inte. Vi skall naturligtvis vara beredda att arbeta
när som helst.
Fru talman! Men vi får inte överge hoppet om en fredlig lösning på krig
och terror i det forna Jugoslavien. Jag skulle vilja hänvisa till ärkebiskop
Gunnar Weman, som sade: Må vara att 100 fredssamtal misslyckas. Det
101 :a kan lyckas.
Som ordförandeland i ESK har Sverige ett särskilt ansvar. Det har vi också
som FN-medlem. En dag måste människor i det forna Jugoslavien återigen
kunna leva fredligt sida vid sida. Om FN skall vara trovärdigt som fredsbyg-
gare, bör den dagen komma snart.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (medgivande till regeringen att ställa en väpnad styrka till FN:s för-
fogande)
Först biträddes utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion U31 av Gudrun Schyman m.fl. i motsvarande del
med 15 röster mot 4 för utskottets hemställan med den ändring däri som för-
anleddes av bifall till motion U28 av Birgitta Hambraeus i motsvarande del.
303 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 305 röster mot 14 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion U31
av Gudrun Schyman m.fl. i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 2 (anslaget B 9 Fredsbevarande verksamhet)
Först biträddes reservationen av Pierre Schori m.fl. med 133 röster mot 14
för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till
motion U31 av Gudrun Schyman m.fl. i motsvarande del. 177 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 142 för reserva-
tionen av Pierre Schori m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Lena Klevenås (s) anmälde att hon i kontrapropositionsvoteringen avsett
att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 3 (konfliktläkande insatser i ESK:s regi)
Utskottets hemställan bifölls med 313 röster mot 6 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion U28 av Bir-
gitta Hambraeus i motsvarande del. 6 ledamöter avstod från att rösta.
28
Under hela voteringen om utrikesuttskottets betänkande UU35 hade Pär
Granstedt (c) varit frånvarande men på grund av fel på voteringsanlägg-
ningen markerats ha röstat ja vid huvudvoteringarna.
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU20, skatteutskottets betänkanden 1992/93:SkU26, SkU30,
SkU36 och SkU37, lagutskottets betänkanden 1992/93:LU16 och LU47, för-
svarsutskottets betänkande 1992/93:FöU14, socialutskottets betänkanden
1992/93:SoU27 och SoU28, trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU29 och
TU37, jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU23, arbetsmarknadsut-
skottets betänkande 1992/93:AU18 samt bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU25 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 123).
Utbildningsutskottets betänkande UbU20
Utskottets hemställan bifölls.
(forts, s. 77)
På grund av fel på voteringsanläggningen beslöt kammaren på förslag av
talmannen att de avbrutna voteringarna skulle fortsättas efter debatten om
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU20.
På förslag av talmannen beslöt kammaren att de på föredragningslistan
närmast upptagna ärendena, finansutskottets betänkande FiU29 och arbets-
marknadsutskottets betänkande AU20, fick företas till avgörande i ett sam-
manhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU29 Den kommunala ekonomin (prop. 1992/93:150 delvis och
1992/93:100 delvis).
Anf. 30 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Socialdemokraternas syn på den kommunala ekonomin är
oförändrad jämfört med de ståndpunkter som vi redovisade när dessa frågor
senast behandlades här i kammaren. Vi har kortfattat velat ge den synen till
känna i särskilt yttrande som vi har fogat till det betänkande som kammaren
nu skall debattera. Vi har också något utvecklat våra principiella ståndpunk-
ter i den första reservationen som är fogad till betänkandet.
Vår syn utgår från två konstateranden. Det ena gäller var utbildningsakti-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
29
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
viteterna, vården, omsorgen, servicen och kulturutbudet sker. Det sker i dag
i den kommunala sektorn. Det är i allt mindre grad staten som svarar för
dessa aktiviteter.
Det andra konstaterandet är, att även med en oförändrad kvalitetsnivå
inom dessa verksamheter och trots en produktivitetsutveckling ökar beho-
ven av volym i detta sammanhang. Den ökningen kommer till stånd främst
på grund av den demografiska förändringen.
På vilket sätt skall man se på dessa frågor? Det är litet bekvämt att i ett
riksdagsperspektiv hålla sig till makrosynsättet. Det är det sätt som vi i detta
sammanhang vanligen anlägger på de kommunalekonomiska frågorna. Jag
vill utifrån det perspektivet i dag diskutera två frågeställningar med mina
borgerliga meddebattörer.
Den ena frågan är: Hur ser ni på finansieringsgraden i den kommunala
sektorn? Är den kommunala sektorn överfinansierad, underfinansierad eller
är den normalt finansierad?
Den andra frågan jag vill diskutera är de personalminskningar som nu sig-
naleras från olika håll. Det talas om att kanske 60 000, 70 000 eller 80 000
människor i den kommunala verksamheten skall friställas. Varför sker
detta? Sker det på grund av att det finns en överkapacitet som skall skäras
bort? Är det en minskad efterfrågan som leder till att man kan skära ner
på personal? Eller är det en underfinansiering i sektorn som leder till dessa
personalminskningar?
När det gäller de förslag till förändringar av statsbidragssystemet som avi-
seras kan vi konstatera att den kritik som vi socialdemokrater framfört vid
olika tillfällen, inte minst när detta introducerades, har dess värre visat sig
vara riktig. Jag säger dess värre, eftersom kritiken pekar på de bekymmer
som statsbidragssystemet leder till när det skall effektueras i verksamheten.
Vi kan konstatera att det nu aviseras, och också är på väg att genomföras,
ett antal utredningar och olika översyner. Dessa sker splittrat och osamman-
hängande. Vi beklagar att man inte har tagit fasta på vårt förslag om att ge-
nomföra dessa olika översyner och en del andra ting i en parlamentarisk be-
redning.
Jag skulle gärna vilja få svar i dag på varför man inte vill pröva möjligheten
att åstadkomma en bred parlamentarisk lösning på de problem som uppen-
barligen finns i kommunsektorn. Vi har utvecklat detta i den bakomliggande
motionen och i reservation nr 2. Jag ber att få yrka bifall till den.
En annan förändring som föreslås är att det skattestopp som gäller i dag
skall ersättas med något som jag vill beteckna som ett mjukt skattestopp.
Man kan diskutera mycket kring det kloka i att ha det ordnat så här. Vi har
emellertid valt att byta ut de villkor som är fogade till det som gäller för att
man skall få behålla de effekter som den breddade skattebasen leder till.
Vi tycker inte att det är en bra ordning att fortsätta med den rundgång som
uppkommer när kommunalt anställda tvingas ut i arbetslöshet. Det är bättre
att satsa på kompetensutveckling och utveckling på annat sätt i den kommu-
nala sektorn, i första hand kanske för att åstadkomma jobb utanför den kom-
munala sektorn och i andra hand för en fortsatt verksamhet i den kommu-
nala sektorn. Vi har formulerat villkor som i sammanfattning går ut på att
30
de kommuner som inte verkställer uppsägningar under en viss period skall
få behålla det tillskott som den breddade skattebasen ger.
Herr talman! Med den kortfattade motiveringen ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 3.
I en annan reservation har vi tagit upp och varnat för den snabba föränd-
ring som sker vid privatisering av kommunal verksamhet. Vi diskuterar
också konkurrensutsättningen. Jag vill gärna säga att vi inte är motståndare
till att delar av den kommunala verksamheten konkurrensutsätts, men vi ser
en del bekymmer med den snabba förändring som sker med både konkur-
rensutsättningen och privatiseringen.
Vi varnar för privata monopol. Vi ser en del svårigheter i att upprätthålla
den grad av rättssäkerhet och den sekretess som vi har i andra sammanhang
när vi nu flyttar ut detta till privat verksamhet. Vi kräver därför att en lag
som säkerställer likställighetsprincipen vid entreprenader skall tas fram. Vi
kräver också att man fortlöpande skall följa detta så att vi får en bättre kun-
skap om vad som faktiskt sker när man privatiserar och konkurrensutsätter.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna nr
2 och 3 som är fogade till det här betänkandet från finansutskottet.
Anf. 31 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det är ju kommunerna och deras ekonomi som vi återigen
skall diskutera. Frågan är om det är kommunerna som är värst ute eller är
det staten. Vi talar här i ett fall, som jag återkommer till senare i mitt anför-
ande, om en kommun som staten skall hjälpa. Men hur är det egentligen?
Är det inte staten som har den allra sämsta ekonomin? Jag tror att vi får lov
att se bekymren där de hör hemma.
En kommun kan ju, lika litet som staten, gå i konkurs. Det finns alltså
förutsättningar för att kommunerna såväl som staten skall kunna vara litet
tuffare mot sina långivare. Det finns ju ingen risk för att bankerna skall för-
lora sina pengar. Då borde de kunna ha en lägre räntesättning på sina åtagan-
den.
I det här betänkandet har vi reserverat oss mot det statliga stödet på 350
miljoner kronor till Haninge kommun. Vi anser inte att kommunen har ut-
tömt sina möjligheter att klara ut sina egna problem. I värsta fall får de väl
sälja ut dessa fastigheter, även om det i dagens läge blir till ett dåligt pris.
Det finns ingen som helst anledning att övervältra dessa åtaganden på staten.
I ett annat sammanhang talas det om att inrätta en ”kommunakut”. Då
frågar jag mig när det är dags att inrätta en ”statsakut”. Om vi fortsätter på
det här viset kommer vi med automatik att hamna i det läget. Det måste
sparas i alla lägen. Staten har inte råd att göra detta.
Det finns en möjlighet för kommunen att tjäna ca 19 miljoner på grundav-
draget som de kan få behålla om de fyller villkoren 1994. Under 1995 är det
fritt för dem att höja sin kommunalskatt. Då blir det kommuninvånarna som
får ta smällen. Det är väl riktigt. Det blir också de majoritetspolitiker som
har ställt till eländet som får ta sitt politiska ansvar. Det tycker vi också är
riktigt. Vi motsätter oss alltså i allra högsta grad att man beviljar det här
lånet. Det framgår också av vår reservation nr 4. Jag vill samtidigt yrka bifall
till den.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
31
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
Per Olof Håkansson ställde några frågor. Jag kan glädja honom med att
tycka att en del av det som sagts i de reservationer som Socialdemokraterna
har gjort, bl.a. när det gäller rundgången i ekonomin, faktiskt är riktigt. Vi
är ju i allra högsta grad för att kommunerna skall spara. Vi har ju också med-
verkat till besparingen på 7,5 miljarder som det ofta talas om.
Tidpunkten för detta är ju litet illa vald med hänsyn till att ekonomin ser
ut som den gör beroende på konjunkturen. Det som sägs i reservationen är
i och för sig riktigt, men nu har ju det tåget gått. Jag tycker ändå att det
förtjänar att sägas. Jag slutar med det.
Anf. 32 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att Bo G Jenevall drar en märklig slutsats när han
säger att tåget har gått. I vår reservation nr 2 diskuterar vi och vill åstad-
komma en parlamentarisk utredning för att lösa de problem som Bo G Jene-
vall finner det vara riktigt att titta på. Tåget har definitivt inte gått. Den lo-
giska slutsatsen av Bo G Jenevalls resonemang är att han och hans partikam-
rater kommer att rösta för reservation nr 2.
Anf. 33 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det är en alldeles felaktig slutsats. Det kommer vi inte att
göra. Vi kommer att fullfölja den politik som vi har stått bakom hittills. Vi
kommer att stå bakom den i framtiden också. Men detta har ju fått besvä-
rande effekter. Jag anser fortfarande att man har kommit så långt på den
vägen, att det bara är att fortsätta. Konjunkturen är ändå på väg upp nu.
Anf. 34 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Då kan jag konstatera att Bo G Jenevall tycker och uttalar
en sak, men kommer att rösta för något helt annat.
Anf. 35 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Detta betänkande om den kommunala ekonomin - som det
kallas för på vårt politiska språk - berör de mest grundläggande frågorna för
människorna i vårt samhälle. Det handlar om skolan, barnomsorgen, om hur
vi tar hand om våra äldre, hur sjukvården är organiserad osv. Det är svårt
att i denna text utläsa hur viktiga dessa frågor är för alla oss som finns i det
här landet.
Vi vet att inte alla kommuner befinner sig i kris. Det finns kommuner som
faktiskt klarar sig hyggligt. Men vi vet också att det finns många kommuner
som i dag befinner sig i kris och som har tvingats till besparingar de aldrig
tidigare har drömt om.
Listan skulle kunna göras lång på de förslag som har genomförts och fram-
för allt på de förslag som kommunerna på grund av dålig ekonomi diskuterar
att genomföra. Jag skall inte vara alltför mångordig om detta, eftersom tiden
i dag är mycket knapp för debatt. Det lär finnas fler tillfällen att ta upp dessa
frågor. Men även om Vänsterpartiet är helt överens om att det krävs stora
förändringar i den kommunala ekonomin för att göra arbetet mer effektivt,
att se till att varenda skattekrona används effektivt - som Kommunal bedri-
32
ver en stor kampanj om - är det helt klart att frågan om statsbidragen har
blivit mycket illa skött från regeringens och majoritetens sida.
Jag tycker att det är viktigt att vi i dag inte enbart diskuterar de frågor som
rör sparbetingen för år 1993 eller ens 1994, utan vi måste se till det långsik-
tiga. Regeringen har i sin långsiktighetsplan gått ut med att 35 miljarder kro-
nor skall sparas på den kommunala sektorn. Vi från Vänsterpartiets sida sä-
ger helt nej till besparingar i den storleksordningen. Vi menar att den kom-
munala ekonomin skall stärkas och att kommuner och landsting utför ett vik-
tigt arbete. Ekonomin skall i första hand stärkas för att ge kommunerna möj-
lighet att ge en grundläggande vård, omsorg och utbildning till våra barn,
gamla och sjuka. Vi måste framför allt värna om denna del och inte så att
säga höja den privata konsumtionen. Det är något oklart var Socialdemokra-
terna står i denna fråga, dvs. om de är eller inte är villiga att långsiktigt med-
verka till kraftiga nedskärningar i den kommunala sektorn.
Herr talman! Det är naturligtvis mitt i allt detta positivt att regeringen
ändå har insett att det inte går att dra in så mycket pengar för kommunerna
för 1994 som de egentligen vill. Regeringen har ansett att 4,2 miljarder kro-
nor skall få stanna kvar i kommunerna. Det är åtminstone ett litet hoppfullt
tecken. Däremot är det att beklaga att både regeringen och majoriteten har
ställt villkor för dessa bidrag. I själva verket straffas de kommuner som inte
ser något annat råd än att höja skatten. De kommuner som upprätthåller en
hög kvalitet på den kommunala barnomsorgen straffas. Jag är väldigt kritisk
mot detta.
I den socialdemokratiska reservationen som tar upp dessa frågor görs en
koppling till att kommunerna inte skulle få göra några neddragningar, t.ex.
uppsägningar inom den kommunala sektorn. Vänsterpartiet delar naturligt-
vis uppfattningen att dessa nedskärningar inte skall göras. Men samtidigt är
vi tveksamma till att reglera frågan på detta sätt. Vi tycker att det är ett stort
ingrepp i det kommunala självstyret. Vi tvekar därför till att yrka bifall till
den reservationen.
Herr talman! Storstadsproblemen finns med i betänkandet. Problemen
finns också med i de motioner som flera av oss har väckt. Vi anser att situa-
tionen i Stockholm, Göteborg och Malmö är mycket oroande. Särskilt frå-
gan om Haninge kommun har uppmärksammats. Nu görs en hänvisning till
Strukturkostnadsutredningen som skall lägga fram förslag. Det sägs att det
skall ske i böljan av juni. Men jag har hittills inte sett hur förslaget skall se
ut, men ändå är det så att säga det som avvisar våra motionskrav.
Jag skall i stort sett endast uppehålla mig vid frågan om Haninge kommun.
Det är naturligtvis bra att Haninge får lånet. Men även här är vi i Vänsterpar-
tiet mycket kritiska mot att Haninge straffas genom krav på att kommunen
inte får genomföra en skattehöjning. Frågan är varför lånen skall vara så
ofördelaktiga. Varför kan de inte, som Vänsterpartiet föreslår, vara ränte-
och amorteringsfria under några år? Jag ser med intresse fram emot hur kds
ledamöter kommer att agera i denna fråga, eftersom de också har väckt mo-
tioner och tycks vara överens med oss att villkoren skall vara betydligt mer
gynnsamma.
Haninge kommun har gjort misstag som gör att ekonomin nu befinner sig
i denna kris. Men samtidigt har man både från höger och vänster gjort stora
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
34
kompromisser för att komma till rätta med problemen. Moderaterna och hö-
gersidan har accepterat skattehöjningar, och vänstersidan har accepterat ut-
försäljningar av kommunens egendomar. Då kan det inte uppfattas som an-
nat än en bestraffning av en kommun som försöker lösa sina problem när
kommunen inte får höja skatten. Då förlorar kommunen rätten till statsbi-
drag.
Herr talman! Det finns mycket mer att säga i denna fråga. Jag vill särskilt
nämna frågan om en kommunakut. Vänsterpartiet har föreslagit att en kom-
munakut skall inrättas. Dessa 4,2 miljarder kronor kan betraktas som ett
steg på vägen. Föregående talare, Bo Jenevall, tog upp frågan om det inte
var dags för en ”statsakut”. Men det är en helt annan fråga där Vänsterpar-
tiet har kommit med en rad förslag till konkreta årgärder för att minska bud-
getunderskottet. Det finns ingen som helst motsatsställning.
Herr talman! Jag ställer mig bakom alla de förslag som finns i meningsytt-
ringen av Johan Lönnroth. Men jag vill särskilt yrka bifall till följande mo-
ment som tas upp i meningsyttringen: Mom. 1 som handlar om det samhälls-
ekonomiska utrymmet, mom. 18 som handlar om lånevillkor för Haninge
och till mom. 20 som gäller en kommunakut.
Jag vill särskilt nämna att vi stöder flera av de socialdemokratiska reserva-
tionerna, men särskilt reservation 5 - som tidigare socialdemokratiska talare
har tagit upp - som gäller konkurrrens i kommunal verksamhet. Det är vik-
tigt att myndighetsutövningen inte förfuskas. Jag yrkar bifall till den reserva-
tionen.
Anf. 36 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss tänka tillbaka på
åren i slutet av 1980-talet och tänka oss in i de positiva effekter som skulle
ha uppnåtts om den omstrukturering och förnyelse av den kommunala verk-
samheten som pågått de två senaste åren i stället hade kunnat inledas på all-
var redan de åren. Ingen torde kunna bestrida hur bra ett sådant tidigarelagt
förändringsarbete skulle ha varit för hela landet.
Jag nämner detta inte bara för att peka på att Socialdemokraterna, som
då var i regeringsställning, underlät att använda styråran till att på allvar sti-
mulera den kommunala sektorn till nytänkande, effektiviseringar och bespa-
ringar. Det var förvisso en allvarlig underlåtenhetssynd, som fick sina verk-
ningar bland mycket annat på samhällsekonomin. Jag nämner detta för att
påtala att Socialdemokraterna inte verkar ha lärt sig något av sina misstag.
Lindbeckkommissionen skriver visserligen i sitt betänkande: ”1 den mån
det går att lära av tidigare misstag är situationen ljus för Sverige.” Så verkar
det alltså inte generellt vara. Socialdemokraterna är tydligen inte bara be-
redda att göra om sina misstag utan också förvärra dem. Det intrycket för-
stärks när man läser deras reservation till betänkandet om den kommunala
ekonomin. I detta betänkande verkar de nu vilja använda statens styråra -
Per Olof Håkansson bekräftade detta nyss - till att förhindra ett viktigt och
fruktbart omstruktureringsarbete i kommunerna. De vill nämligen ställa
som villkor för kommuner och landsting för att få disponera skatteintäkterna
av de sänkta grundavdragen, de 4,2 miljarderna som Eva Zetterberg nyss
nämnde, att den enskilda kommunen och det enskilda landstinget skall för-
binda sig att inte verkställa uppsägning av personal under tiden den 1 juli
1993 till den 31 december 1994.
Innebörden av detta villkor blir att det nödvändiga och för framtiden syn-
nerligen betydelsefulla arbetet med att finna nya effektivare vägar att nå öns-
kade servicemål kommer att avstanna. Så snart effekten av en omstrukture-
ring, effektivisering eller annan förändring av verksamheten skulle kunna
innebära övertalighet får varsel av personal inte ske enligt s-förslaget. Då
skulle nämligen en statlig sanktion träda i kraft.
Bl.a. överföringar av arbetsuppgifter från egen regi till entreprenader
skulle förhindras eller i varje fall försvåras. Förslaget skulle, som vi påpekar
i utskottsbetänkandet, innebära ett principiellt mycket tveksamt ingrepp i
enskilda kommuners verksamhetsplanering. Det visar hur mycket som åter-
står innan socialdemokraterna här i riksdagen är beredda att på ett konstruk-
tivt sätt låta kommuner och landsting själva fullfölja det förändringsarbete
de står mitt uppe i. Jag vill för egen del gärna tro att detta förslag från den
socialdemokratiska riksdagsgruppen inte applåderas av de i konkret verklig-
het mer förankrade lokala företrädarna för partiet ute i kommunerna.
Socialdemokraternas politik tycks därutöver som vanligt vara inriktad på
skattehöjningar som lösning. Det är därför de väljer sig mot regeringens för-
slag, som har till syfte att motverka kommunala skattehöjningar i en situa-
tion när det kommunala skattestoppet inte förlängs. De är därför de lägger
fram förslag som skulle innebära att förändringsarbetet ute i kommunerna
tappar tempo.
Herr talman! I utskottets betänkande redovisas även de överväganden vad
gäller den kommunala ekonomin som kan göras inför 1994. 1994 är ju det
andra övergångsåret efter den stora reformeringen av bidragssystemet som
beslutades i fjol. Inför 1995 kommer det att vara nödvändigt med ytterligare
förändringar av det ekonomiska samspelet mellan stat och kommunsektor.
Målet bör vara ett långsiktigt stabilt regelsystem. Det bör vara konstruerat
så, att vi även uppnår önskemålet om en nettoström och att finaniserings-
principen lätt kan upprätthållas vid förändringar av finansieringsansvaret
samt att staten har möjligheter att styra den totala kommunala skattekvoten
på ett ändamålsenligt sätt.
I en rad motioner har bidragssystemets konstruktion berörts. De redovisas
i betänkandet. Med utgångspunkt i de utredningar som i dag bedrivs kom-
mer riksdagen att senare få besluta i de frågorna inför 1995.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i utskottets betän-
kande i dess helhet.
Anf. 37 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har lärt mig att lyssna mycket noggrant till det Lennart
Hedquist säger. Han kan väldigt mycket om kommunal verksamhet och kän-
ner kommunsektorn mycket väl.
Jag tycker att det är litet ledsamt att Lennart Hedquist nu diskuterar och
kritiserar ett förslag som han påstår är Socialdemokraternas. Det är faktiskt
inte så vi har skrivit det. Vi har inte lagt fram förslag om att man inte skall
verkställa uppsägningar i kommunsektorn på det sätt som Lennart Hedquist
beskriver. Jag försökte i mitt huvudanförande peka på just det faktum att
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
35
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
36
vi inte ser det som särskilt meningsfullt att dessa 60 000, 70 000 eller 80 000
kommunanställda tvingas ut i arbetslöshet. Kostnaden för denna arbetslös-
het gör att det inte blir någon besparing för samhället. Det kommer tillbaka
i en eller annan form.
Vi socialdemokrater tror att det är bättre att dessa människor finns kvar
inom kommunsektorn för att i första hand skaffa sig kompetens för att söka
ett jobb utanför den kommunala sektorn och i andra hand kanske utveckla
den kommunala verksamheten för att skaffa sig annan kompetens för att
kunna vara kvar i den kommunala verksamheten. Först i tredje hand skall
de finnas kvar inom kommunsektorn som en allmän resursförstärkning.
Den beskrivning och den kritik av vårt förslag som Lennart Hedquist gör
står inte på något sätt i kontakt med det förslag som vi har lagt fram. Jag
beklagar att Lennart Hedquist inte har satt sig in i innebörden av vårt förslag
och vad det grundas på.
Anf. 38 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Faktum kvarstår, Per Olof Håkansson, att ni i er reservation
skriver följande: ”Villkoren bör således utformas så att respektive kommun
och landsting, som skall ha del av medlen, förbinder sig att inte verkställa
uppsägning av personal under tiden från den 1 juli 1993 till den 31 december
1994.”
Jag tror med den kännedom jag har om den kommunala verksamheten att
ingen kommun ägnar sig åt att varsla personal i nuvarande arbetsmarknads-
läge och verkställa dessa varsel om man ser att det leder till ökade kostnader
för kommunen eller för samhällsekonomin. Man går ganska varsamt fram -
vi får rapporter om det från olika håll. Men det finns också situationer när
man gör omstruktureringar och förändringar och lägger över verksamhet
från egen regi till entreprenad som innnebär att övertalighet uppstår och att
det finns skäl att genomföra varsel.
Det är alldeles uppenbart att ni socialdemokrater föreslår att sådana åt-
gärder skall mötas av en statlig sanktion. Jag noterar att t.o.m. Eva Zetter-
berg från Vänsterpartiet har invändningar mot detta mycket trubbiga förslag
till hantering av kommunerna och den kommunala självstyrelsen.
Anf. 39 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har aldrig bestritt att det kan uppstå övertalighet i den
kommunala organisationsförändringen. Men det Lennart Hedquist nu be-
kräftar är att han egentligen är helt okänslig för de arbetslöshetstal som kom-
mer att öka om denna övertalighet och de andra förändringarna får slå ut i
full blom. Det finns signaler som säger att 60 000-80 000 människor under
de närmaste åren kommer att tvingas ut i arbetslöshet. Det är det problemet
vi försöker lösa.
Det är ingen hemlighet att vi har varit mycket tveksamma till att så att säga
byta ut de villkor för regleringen som regeringen har bäddat för. Men vi såg
ingen bättre lösning för att snabbt åstadkomma ett bra resultat. Därför har
vi formulerat villkoren så, att den kommun som inte verkställer uppsäg-
ningar får behålla pengarna. Syftet är ju - jag vill understryka det igen - att
lindra arbetslöshetens effekter. De människor som annars skulle blivit upp-
sagda och hamnat i arbetslöshet skall skaffa sig kompetens för att få ett jobb
utanför den kommunala sektorn eller ny kompetens för att kunna stanna
kvar i den kommunala sektorn.
Anf. 40 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Jag noterade att Bo G Jenevall i likhet med mig framhöll att
förändringsarbetet ute i kommunerna har blivit feltajmat. Jag uppehöll mig
i mitt anförande vid hur bra det hade varit om arbetet i stället på allvar hade
inletts under de sista åren på 1980-talet.
När så nu icke skedde är det av strukturskäl oerhört nödvändigt att det
sker utan fördröjning, trots det läge vi har nu. Vi får självklart beakta de
arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna, men det är fel väg att gå att som
Socialdemokraterna försöka lägga en hämsko på kommunernas möjligheter
att framgångsrikt driva detta arbete vidare.
Jag beklagar att Socialdemokraterna här i riksdagen har kommit med ett
så illa övertänkt förslag.
Anf. 41 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Betänkandet om den kommunala ekonomin ger upphov till
den tredje mer omfattande debatten om kommunerna under denna mandat-
period. Förra året beslöt vi att sjösätta ett helt nytt statsbidragssystem, den
s.k. påsen, samtidigt som en del problem med de nya statsbidragen krävde
ytterligare överväganden. P O Håkansson var inne på det. Därför tillkom
det också övergångsregler, och en utredare tillsattes med uppgift att ta sig
an de s.k. strukturkostnaderna, dvs. den strukturella kostnadsutjämningen
mellan kommunerna.
I dag har vi att fatta beslut om ytterligare utredningar, bl.a. för att skapa
ett robustare inkomstutjämningssystem med en nettoström av pengar från
staten till kommunen.
Herr talman! Det finns anledning att nämna att det finns en del ljuspunk-
ter i Sveriges ekonomi just nu. Förhoppningsvis kommer man i morgon att
tala mera om det i denna kammare. Men det har också att göra med ekono-
min för kommunerna.
Exporten ökar, räntorna går ned, kronan stärks och varslen minskar. In-
flationen är fortsatt låg. Det finns tecken som tyder på att konjunkturbotten
nu är nådd. Allt detta är glädjande. Självfallet återstår mycket för att vi skall
få balans i ekonomin, pressa ned budgetunderskottet och skapa förutsätt-
ningar för en trovärdig och långsiktig ekonomisk politik.
Det långsiktiga ekonomisk-politiska program som vi i morgon skall ta
ställning till ger goda förutsättningar för det. Det handlar om att klara en
ekonomi i balans och att klara välfärden - en bra sjukvård, en bra skola och
en bra barnomsorg. Detta är ju något som kommunerna sköter om, och som
också Eva Zetterberg var inne på.
Kommuner och landsting har en central roll i välfärdsfrågorna. Därför är
det självfallet viktigt att vi här i riksdagen ger kommuner och landsting rim-
liga förutsättningar att klara av att sköta dessa viktiga frågor.
Herr talman! Förra året hade vi en livlig debatt om indragningen av 7,5
miljarder från kommunerna. Det var också P O Håkansson inne på. Vi var
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
37
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Den kommunala
ekonomin
38
från borgerlig sida kritiska mot att Socialdemokraterna mörkade. De sade
nej, men de finansierade inte några ytterligare bidrag till kommunerna. Det
förs samma typ av budgetresonemang i dag, och kritiken kan framföras i dag
igen.
Herr talman! Det vore hederligare om Socialdemokraterna kunde er-
känna att de, om de får ansvaret att styra Sverige och Allan Larsson får bli
finansminister, inte heller skulle kunna ge kommuner och landsting lösare
tyglar i fråga om ekonomin. Överorden i de socialdemokratiska reservatio-
nerna ger ju ett intryck av det.
Herr talman! Jag uttalade förra året att indragningarna var tuffa för kom-
munerna, att det var ett nödvändigt men inte alls muntert beslut. De kom-
munalajulaftnarna som somliga fortfarande talar om är för länge sedan över.
Många kommuner genomgår för närvarande stora förändringar. Men bok-
sluten blev ändå inte så dystra som somliga olyckskorpar förutsade, och det
är viktigt att poängtera. Några av olyckskorparna tror jag vi kan hitta i denna
kammare.
Kommunerna har i dag ett plus. Staten har, som Bo G Jenevall var inne på,
ett gigantiskt underskott i sin ekonomi. I Socialdemokraternas reservationer
finns formuleringar av en styrka och i ett röstläge som inte överensstämmer
med verkligheten. Jag tittade igenom de reservationer som skrevs förra året.
Redan då målade Socialdemokraterna i väldigt mörka färger. De betrodde
inte kommunalmännen med att klara de ändrade förutsättningarna.
Herr talman! Inför kommande år sätts kommunerna under fortsatt stark
ekonomisk press. Det tror jag att vi alla är överens om. Men kommunerna
måste också vara med och minska det strukturella budgetunderskottet. Där-
för blir det ingen uppräkning av statsbidraget. Det blir en nominellt oföränd-
rad bidragsram och ett fortsatt starkt omvandlingstryck.
För att underlätta för kommuner och landsting får de behålla samma skat-
teunderlag för nästa år, trots sänkningen av grundavdraget. Det handlar om
4,2 miljarder kronor, som tillförs kommunsektorn. Det visar att regeringen
tar kommunernas problem på allvar. De personalneddragningar som kom-
munerna har aviserat bör därför kunna begränsas. Detta är viktigt att säga,
i synnerhet nu när konjukturen inte är den bästa, även om det finns ljus-
punkter.
Det finns dock en hake med dessa extra pengar. Kommunerna får inte
höja skatten. Jag tycker att det är ett rimligt krav. Helst hade jag sett att
det kommunala skattestoppet hävdes först 1995. Jag tycker att regeringens
förslag är en rimlig kompromiss. Att över lag höja kommunalskatten är
ingen lösning på problemet. Det handlar om att pressa kostnader och för-
söka få ut mer för skattepengarna.
Socialdemokraterna bullrar en hel del om dessa 4,2 miljarder och det upp-
hävda skattestoppet. De talar om inskränkt kommunalt självstyre. Lennart
Hedquist har berört den frågan. Jag tycker inte att det är så mycket att yvas
över. Som Lennart Hedquist säger föreslår Socialdemokraterna själva att
kommunerna som villkor för att få dessa 4,2 miljarder måste förbinda sig att
inte säga upp personal. Tala om kommunalt självstyre! Jag är nästan överty-
gad om att det kommer att leda till höjda kommunala skatter.
Jag skulle vilja fråga P O Håkansson om han är beredd att här i riksdagen,
som riksdagsman, i detalj bestämma hur hans kamrater i Trelleborg skall
forma kommunalpolitiken. Jag är inte så säker på att P O Håkanssons parti-
vän kommunalrådet Egil Ahl i Trelleborg är medveten om vad P O Håkans-
son i dag är beredd att besluta om.
Herr talman! I en rad motioner berörs utformningen av skatteutjämnings-
systemen. Utskottet hänvisar dels till Strukturkostnadsutredningen, dels till
Finansdepartementets kommande översyn av skatteutjämningen. Jag har av
medierna förstått att flera redan har böljat kommentera det som utredaren
Uno Svaleryd skall presentera nu på måndag - på måndag, Eva Zetterberg.
Det gäller de nya principerna för att klara av strukturkostnadsutjämningen,
att hitta en rimlig fördelningsnyckel som bl.a. inrymmer samtliga kommu-
ner. Jag tror att det kanske är klokt att spara det definitiva ställningstagandet
tills utredningen är presenterad och vi har fått in remissvar och synpunkter
från många övriga. Jag vill dock gärna säga att jag tycker att Svaleryd har
skapat en bra grundmodell för att få fram rättvisande standardkostnader, ett
i längden hållbarare system.
Herr talman! Slutligen några ord om Haninge. Haninge har hamnat i ex-
tremt trångmål genom ett illa skött bostadsbolag. Regeringen föreslår därför
att riksdagen skall bistå haningeborna med ett förmånligt lån, allt för att ge
Haninge kommun möjlighet att själv ta sig ur sina bekymmer. Regeringens
förslag överensstämmer inte till fullo med den förhandlingsuppgörelse som
landshövding Ulf Adelsohn framförhandlat. De väsentliga delarna finns
dock med. Jag tycker att det är riktigt att vi hjälper Haninge, dock utan att
ställa dörren på glänt till en kommunakut. Jag har förstått av tidningsuppgif-
ter att en samverkan över blockgränserna nu verkar komma i gång i Ha-
ninge, och det tyder ju på att Haninge har accepterat regeringens och utskot-
tets ställningstagande.
Herr talman! För mig som liberal utgör den verksamhet som kommuner
och landsting utför något av hjärtat i välfärdspolitiken. Det har varit och
kommer fortsatt att vara en ansträngande period för kommunerna. Jag är
övertygad om att de villkor som vi i dag i riksdagen anger är av det slaget att
både kommuner och landsting fortsatt kan ha hög kvalitet på verksamheten.
Jag vill yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande FiU29.
Anf. 42 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp några saker med Olle Schmidt, som är en av
företrädarna för den borgerliga majoriteten. För det första är det bra att
strukturkostnadsutredningen kommer och att vi i lugn och ro får ta del av
resultatet. Det är nödvändigt med en omfördelning av statsbidragen så att
storstäderna, som har så tunga kostnader på det sociala området, får en rätt-
vis bedömning och statsbidrag som utgår från de speciella behov som finns.
Olle Schmidt talade om vilket bra år 1992 hade varit för kommunerna. Jag
tog i mitt anförande upp att inte alla kommuner är i kris. Vi vet att det finns
en bra verksamhet på de allra flesta håll. Vi vet också att botten är nådd vad
gäller rationaliseringar och effektiviseringar. Man har nått långt där.
Jag vill gärna framhålla Stockholm bland de kommuner som har dålig eko-
nomi. Kommunen har visserligen inte extremt dålig ekonomi, men den har
tydliga problem. Man talar där om besparingar på 15-18 % inför 1994. Det
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Den kommunala
ekonomin
39
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Den kommunala
ekonomin
40
innebär inget annat än att man exempelvis måste utöka barngrupperna på
dagis, Olle Schmidt. I skolorna diskuterar man på sina håll att lägga avgift
på maten även för barn som går på låg- och mellanstadium eller att kraftigt
försämra kvaliteten på maten. Det innebär att det utrymme som finns för
ytterligare besparingar framöver är mycket litet.
Jag har tidigare anfört att jag har principiella svårigheter att ställa upp på
det socialdemokratiska förslaget. Det innebär att man lägger sig i det kom-
munala självstyret genom att säga att kommunerna inte får säga upp perso-
nal. Jag delar dock grundsynen i det förslaget, att man skall förhindra ytterli-
gare uppsägningar.
Men vad har ni från den borgerliga sidan att anföra i stället? Ni vill ju ge-
nomföra dessa besparingar, både på kort och lång sikt. Ni vill ställa krav på
kommunerna att inte höja skatten för att få del av extra bidrag under 1994.
Ni har ingenting att komma med på detta område, för att se till att kommu-
nerna kan hålla en hygglig kvalitet på verksamheten även i framtiden.
Anf. 43 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg säger att vi inte har någonting att komma
med. Det var väl ändå att ta i. I en mängd olika propositioner lägger rege-
ringen grunden för en bra ekonomisk utveckling i Sverige. Vi skall visserli-
gen ha den ekonomisk-politiska debatten i morgon, men senast i går såg jag
att räntorna är på väg ner och att kronkursen stärkts. Utvecklingen i Sverige
går allt bättre.
Jag har sett att man i en publikation, närstående både Socialdemokratin
och Vänsterpartiet, driver en kampanj. Man säger att det nu är fart på Sve-
rige igen. Det är bra. Vi har ansvaret att tala om att det faktiskt finns ljus-
punkter i svensk ekonomi. Regeringens långsiktiga ekonomiska politik leder
ju också till det. Jag har suttit i kommunal beslutsfattande ställning när eko-
nomin har rasat och inflationen har varit gigantiskt hög, och det finns ingen-
ting mer förödande för kommuner. Vid sådana tillfällen, Eva Zetterberg, är
det svårt att hålla någon kommunal budget i ordning.
Jag sade inte Eva Zetterberg, att 1992 var ett bra år. Jag sade att de olycks-
korpar som sade att det skulle gå extremt illa fick fel. Det är givetvis därför
som bl.a. SKTF i ett tiotal rapporter bemöter synpunkter om att kommuner-
nas ekonomi inte är så dålig som den tidigare sades vara. Det är viktigt att
poängtera.
Det är precis den situationen som regeringen är medveten om, nämligen
att nästa och kanske fler kommande år kan komma att bli besvärliga. Därför
tillför man kommunerna 4,2 miljarder kronor. Det är ju inga småsummor.
För min hemort blir det 70 miljoner kronor. Det är verkligen inga småsum-
mor. Man måste väl då säga att regeringen gör någonting.
Vad gäller det förslag i Strukturkostnadsutredningen som ger negativa ef-
fekter bl.a. för storstadsområdena har Eva Zetterberg och jag inte några de-
lade meningar om. Det har egentligen inte trätt i kraft, och jag tycker att vi
ändrar på förslaget. Uno Svaleryd påvisar en bättre modell i det förslag som
inom kort kommer att presenteras. Den ger bättre förutsättningar för stor-
städerna när det gäller att klara deras svåra sociala och ekonomiska pro-
blem.
Anf. 44 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Är 1992 års slutresultat blev inte fullt så illa som många av
oss befarade. Det håller jag med Olle Schmidt om. På den punkten kan vi
väl visa viss självkritik. Men vi vet också att det berodde på att skatteinkoms-
terna blev bättre 1992 beroende på 1990 års skatteinkomster. Men för 1993
kommer skatteinkomsterna att vara lägre.
Jag är säker på att alla är glada över att det verkar som att antalet jobb nu
ökar och att vi har en ekonomisk uppgång, även om den hittills är så pass
liten att jag finner det svårt att redan nu jubla.
Jag återkommer till att man från regeringens sida straffar kommuner som
redan i dag har det svårt. Haninge kommun är ett undantag. Men det görs
på ett sådant sätt att det för Haninge skapas ytterligare problem. Man hjäl-
per inte kommunen effektivt nog för att komma ur dess svåra situation.
Herr talman! Jag vill åberopa SKTF-rapporterna. Jag tycker att de är ut-
märkta på olika områden. Rapporterna har visat att flera av regeringens för-
slag om den ekonomiska politiken - jag tänker på sänkt sjukersättning, på
sänkt arbetslöshetsersättning och på en rad andra sådana områden - ofelbart
drabbar kommunerna, och kostnaderna stiger. Kommunernas kostnader för
exempelvis högre socialbidrag och högre bostadsbidrag ökar på grund av att
regeringen åstadkommit försämringar på andra områden. Jag tycker inte att
regeringen har så mycket att komma med när det gäller att hjälpa just de
kommuner som har svårt att upprätthålla en god kvalitet på önskad verksam-
het.
Anf. 45 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Jag har full respekt för dessa rapporter. Jag har läst dem alla.
Stundom använder jag dem som nattlig lektyr. Men huvudproblemet är ju,
Eva Zetterberg, att man utgår från ett statiskt läge.
Om vi i det här huset inte skulle göra någonting och om ingenting skulle
hända, om skatterna skulle fortsätta att stiga, om underskottet skulle fort-
sätta att öka och om ekonomin skulle försätta raseras, undrar jag hur situa-
tionen skulle bli. Skriv en rapport om det! Uppdraget skulle kanske Eva Zet-
terberg kunna åta sig. Det är den verkligheten och situationen som vi försö-
ker bemöta just för att bl.a. klara de viktiga välfärdsfrågorna i kommunerna.
Eva Zetterbergs och min uppfattning om det här är säkert ganska likartad.
Om vi inte skulle göra någonting skulle situationen för kommunerna bli så
oerhört mycket värre för kommunerna att välfärden verkligen skulle raseras.
Eva Zetterberg säger att regeringen straffar kommunerna. Jag blir nästan
upprörd. Jag har intrycket att de 4,2 miljarderna inte ”snöts ur näsan” vid
regeringsförhandlingarna. Mitt intryck är i stället att det här skedde genom
intensiva nattmanglingar vid vilka bl.a. några partiledare var närvarande.
Att säga att kommunerna straffas när det ”snyts fram” 4,2 miljarder kronor
till kommunerna är fel sätt att använda språket på. Eva Zetterberg är en för
begåvad person för att använda språket så. Vanligvis formulerar hon sig
mycket väl. Man skall inte säga så när det handlar om ett tillskott till den
kommunala verksamheten. Jag tycker att det var bra att dessa 4,2 miljarder
kronor tillfördes kommunerna. Däremot anser jag att det kommunala skat-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
41
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
42
testoppet kunde ha fått bestå även under 1994. Men jag har accepterat kom-
promissen, även om jag tyckt det vara rimligare att häva det till 1995.
Anf. 46 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har några kommentarer att komma med när det gäller
Olle Schmidts anförande.
För det första kritiserade Olle Schmidt litet svepande den socialdemokra-
tiska reservationen när han påstod att den var alldeles för expansiv. Den kri-
tiken bör ställas mot vad som faktiskt står i reservation 1, nämligen: ”Enligt
utskottets mening kommer utrymmet för en expansion av de kommunala ut-
gifterna under lång tid framöver att vara starkt begränsat.” Det kontrasterar
starkt mot Olle Schmidts osanna beskrivning.
För det andra gjorde Olle Schmidt ett nummer av att bokslutet för 1992
blev bättre än förutsett. Jag vill påminna om att det berodde på den efterslä-
pande utbetalningen av 1990 års skatteintäkter, i förening med det låga infla-
tionsläget för 1992. Det låga inflationläget hade i stor utsträckning den förra
regeringen arbetat fram. Jag vet att Olle Schmidt vet det här, men det kanske
inte alla gör.
För det tredje kritiserar Olle Schmidt oss socialdemokrater för att vi har
lagt fram ett förslag som enligt vår mening skall ”läka” arbetslöshetens gis-
sel. Det bygger på att man bättre skall utnyttja den kostnad som ligger i ar-
betslösheten. Enligt vår uppfattning är den bästa sparåtgärden att minska
arbetslösheten. Precis som Eva Zetterberg, undrar jag vilka förslag som
Folkpartiet har när det gäller att förhindra att dessa 60 000-70 000 kommu-
nanställda hamnar i arbetslöshet. Det är nämligen effekten av den politik
som Olle Schmidt så varmt förordar.
Anf. 47 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Oavsett om Socialdemokraterna är expansiva eller inte, så
var det som Per Olof Håkansson sade bra. Det kan väl också noteras, så att
vi i fortsättningen får en mer städad debatt.
När vi diskuterade de 7,5 miljarderna påminde jag att ni aldrig erkänt att
ni inte klarade finansieringen. Jag vågar påstå, Per Olof Håkansson, att in-
trycket som man har i den s.k. kommunvärlden - vi har ju varit på gemen-
samma konferenser exempelvis i vårt eget län - nämligen att det skall bli
lösare tyglar och att det skall bli lättare för kommunerna om Socialdemokra-
terna kommer till makten, är en mycket spridd uppfattning. Den typen av
dubbla budskap tycker jag fortfarande finns i den socialdemokratiska retori-
ken och debatten.
Det talas om hur den kommunala utvecklingen blev. Men alla de förutsätt-
ningar som här nämns av Per Olof Håkansson är väl ingenting nytt. Dem
grundade ju vi vår bedömning på. Jag vill inte påstå att Socialdemokraterna
är bättre på att göra prognoser än andra, men vi grundade faktiskt vår bedö-
ming på dem. Det går inte att i efterhand säga att det var därför som vi till
en del hade fel. Det handlade ju om ren demagogi, och det kan man väl er-
känna. Och det är ju ingenting ovanligt i politiken.
Att läka arbetslöshetens gissel. Jag delar självfallet den uppfattningen.
Men som jag sade både i mitt huvudinlägg och i repliken till Eva Zetterberg
är det den långsiktiga ekonomiska politiken som är huvudmedlet för att
klara sysselsättningen i vårt land. Det är väl ändå inte så att P O Håkansson
tror att det är den kommunala sektorn och den kommunala expansionen som
skall klara exempelvis Trelleborg eller Malmö. Det är väl ökade möjligheter
för den konkurrensutsatta sektorn i Sverige att exportera som skall klara
Sveriges ekonomi och sysselsättningen de närmaste åren.
Jag såg i går att man inom industrin på drygt ett år har förlorat 200 000
jobb. Motsvarande siffror inom den kommunala sektorn är det svårt att ex-
akt få fram, men den är inte speciellt hög jämfört med arbetslösheten inom
industrin. Det har skett en del friställningar, men det har huvudsakligen gällt
vikarier och tillsvidareanställda. Men någon exakt siffra har det varit svårt
för mig att få fram.
Anf. 48 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är glad för att Olle Schmidt i fortsättningen inte kommer
att sprida detta felaktiga påstående att vi skulle stå för lösa tyglar när det
gäller kommunsektorn. Jag kan bara be Olle Schmidt att han, när han skall
beskriva vår politik, citerar ordagrant vad vi sagt - i detta fall t.ex. i reserva-
tion 1.
Olle Schmidt fortsätter att misstolka vad vi säger. Vi är helt på det klara
med att det är den konkurrensutsatta sektorn som skall expandera. Men det
är inte det problemet gäller. Vi skall inte först skapa en ännu värre situation
när det gäller arbetslösheten för att sedan möjligen få det bättre. Vi måste i
stället se vad vi kan göra nu för dem som är på väg att bli arbetslösa. Det är
därför som jag har lagt fram detta förslag.
Jag förstår vad Olle Schmidt säger, men jag har inte fått veta vilken lösning
som Folkpartiet och Olle Schmidt föreslår för att förhindra att 60 000,70 000
eller 80 000 kommunanställda blir arbetslösa. Arbetslösheten kostar pengar,
och dessa pengar vill vi använda på ett bättre sätt. I första hand vill vi, som
jag har sagt många gånger tidigare i dag, ge dessa anställda en sådan kompe-
tens att de kan fungera i den konkurrensutsatta sektorn.
Vad är Folkpartiets svar på detta?
Anf. 49 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Vårt svar är åtminstone inte att vi vill öka budgetunderskot-
tet, såsom socialdemokraterna vill. Vi tror att det skulle försämra möjlighe-
terna att få bukt med Sveriges ekonomiska problem och att säkra sysselsätt-
ningen i vårt land.
Däremot är vi beredda att satsa extremt mycket på olika kompetenshö-
jande insatser. Enligt vårt förslag kan 140 000 personer komma i utbildning
eller bli föremål för andra arbetsmarknadspolitiska insatser. Den frågan
kommer vi att kunna debattera i morgon.
Herr talman! Ibland är det till en viss fördel att man skriver ned vad man
skall säga, eftersom man då kan citera sig själv, även om det är litet egenartat
att man behöver göra det. Vad jag sade i mitt huvudanförande var:
”Det vore hederligare om Socialdemokraterna” - alltså bl.a. P O Håkans-
son - ”kunde erkänna att de, om de får ansvaret att styra Sverige och Allan
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
43
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
44
Larsson får bli finansminister, inte heller skulle kunna ge kommuner och
landsting lösare tyglar i fråga om ekonomin.”
Det är detta som jag tror är det viktiga i den här diskussionen. Jag anser
fortfarande, P O Håkansson, att det är den typen av dubbla budskap som ni
är ganska skickliga på att föra ut, medan vi anger vad som gäller både före
och efter ett val.
Anf. 50 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Jag vet att man från kommunernas sida har mycket stor för-
ståelse för att man måste ta en betydande del av ansvaret för de nödvändiga
besparingar som krävs för att vi skall kunna uppnå balans i samhällsekono-
min.
De ansvariga i kommunerna är helt införstådda med att det - med den
dominerande andel av den offentliga ekonomin som kommunsektorn svarar
för - aldrig går att komma till rätta med de ekonomiska problemen utan att
kommunerna ställer upp.
Jag är också helt övetygad om att man är beredd att ta det ansvaret både
när det gäller att pressa ner sina kostnader och beträffande skatteuttaget.
Trots den mycket pressade situation som många kommuner befinner sig i
är det bara ett fåtal som sagt sig ha planer på att höja skatten när nu skatte-
stoppet inte förlängs. Det visar en undersökning som vi från Centern har låtit
göra bland våra kommunala företrädare.
Det finns därför ingen anledning att oroas för att det upphävda skattestop-
pet kommer att leda till några omfattande skattehöjningar.
Kommunerna är dessutom mycket väl medvetna om att det i så fall bara
leder till att man får betala igen på något annat sätt så länge det inte finns
något reellt expansionsutrymme i samhällsekonomin.
Att inte inkräkta på kommunernas grundlagsenliga rätt att själva besluta
om sin utdebitering är en principfråga. Men det är i hög grad även en fråga
om förtroende om man skall kunna påräkna att kommunpolitikerna utöver
sitt kommunala ansvar också skall ta sin del av ett samhällsekonomiskt hel-
hetsansvar. Ytterst är det även en grundläggande demokratifråga och avgö-
rande för om vi i framtiden över huvud taget skall kunna få någon att ställa
upp och åta sig politiska uppdrag i kommunerna. Upphävandet av skatte-
stoppet är därför en riktig och logisk åtgärd.
Skall kommunerna kunna ta det ansvar vi förväntar oss krävs det att vi
från riksdagens sida ger klara och långsiktigt stabila spelregler.
Det ges nu på flera olika sätt. Dels genom att riksdagen klargör att kom-
munerna inte de närmaste åren kan påräkna någon uppräkning av statsbi-
dragen. Dels genom att riksdagen understryker nödvändigheten av att en
större del än hittills av den kommunala verksamheten måste finansieras med
avgifter.
Genom olika beslut har också skapats förutsättningar för kommunerna att
pressa sina kostnader genom att utsätta verksamheten för konkurrens. Vär-
det av detta inser kommunerna själva. Någon särskild lag, som i det avseen-
det påtvingar kommunerna att göra något annat än det de anser vara bäst
för dem själva, behövs inte.
Genom att kommunerna nu får behålla de 4,2 miljarder kronor i ökade
inkomster för sänkningen av grundavdraget, som annars enlig finansierings-
principen skulle ha tillfallit staten, markeras riksdagens vilja att den nödvän-
diga neddragningen i kommunerna skall kunna ske på ett socialt och fördel-
ningspolitiskt acceptabelt sätt och utan skattehöjningar.
Eftersom personalkostnaderna utgör den helt dominerande delen av kom-
munernas kostnader kommer det i praktiken i de flesta fall att innebära en
viss fördröjning av neddragningarna på personalsidan eller - med andra
ord - en viss förlängning av bromssträckan som gör det lättare att i ordnade
former komma ner till rätt verksamhetsnivå.
Herr talman! En avgörande faktor när det gäller långsiktigheten och klar-
heten i spelreglerna är hur den slutliga utformningen av skatteutjämningssy-
stemet kommer att se ut.
Det nya utjämningssystem som lades fast för ett år sedan hade en riktig
ansats men var beträffande de ingående kostnadsfaktorerna i viss mån ofull-
ständigt.
Det var därför en riktig åtgärd av riksdagen att på förslag från regeringen
tillsätta den s.k. strukturkostnadsutredningen. Avsikten med den utred-
ningen har inte varit att den skulle komma med något helt nytt förslag utan
endast korrigera underlagsberäkningarna i det system som riksdagen samti-
digt antog.
Det var därför riksdagen inte ansåg det nödvändigt med någon parlamen-
tariskt sammansatt utredning utan att det räckte med en politisk referens-
grupp. Det handlade ju bara om att göra beräkningsmässiga korrigeringar.
Såvitt man nu kan förstå kommer Strukturkostnadsutredningen att lägga
fram ett mer eller mindre helt nytt förslag. Vad som hittils framkommit om
detta ger dess värre inga positiva signaler. Det förefaller strida mot princi-
perna både om enkelhet och om rättvisa.
Vill riksdagen ha kommunernas stöd för sin ekonomiska politik bör man
undvika att skapa onödiga konflikter med och inom kommunsektorn. Även
om man inte skall sälja skinnet förrän man skjutit björnen eller ens sett
skymten av den finns det därför anledning att uppmana till viss försiktighet
vad gäller Strukturkostnadsutredningens förslag, om det kommer att se ut
på det sätt som hittills framgått.
Herr talman! Haninge är den kommun som har det kanske allra besvärli-
gast i landet och som har hamnat i en mycket knivig situation. Det finns all
anledning för riksdagen att ställa upp och göra vad man kan för att Haninge
kommun skall klara sin situation i ett längre perspektiv. Men det är samtidigt
viktigt att det sker i sådana former att det inte ger felaktiga signaler till kom-
munsektorn och uppfattas som att det är fritt fram även för andra kommuner
som råkat i stora svårigheter att söka stöd hos staten.
Då kan vän av ordning säga att risken härför inte är så stor, eftersom det
inte finns någon annan kommun som har lika stora problem som Haninge.
Vi vet emellertid inte riktigt hur det kommer att bli framför - det är svårt att
göra en klar bedömning i denna fråga. Det finns många kommuner som har
det besvärligt, och risken för att vi skulle få en kö utanför regeringskansliet
skulle bli ganska stor om man på något sätt gav felaktiga signaler. Därför
tycker jag att den form vi väljer, dvs. stöd i form av ett räntefritt lån, är bra.
Jag tror inte att en dispens från villkoret att man inte får höja skatten för att
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
45
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
fä del av dessa 4,2 miljarder är någon bra modell. Det skulle innebära att
även andra kommuner skulle kunna söka den här typen av stöd.
I detta sammanhang vill jag även kommentera detta med kommunakut.
Det vore en fullständigt befängd åtgärd att öppna en kommunakut. Ingen
skulle på det medicinska området komma på tanken att öppna en akutmot-
tagning, om man inte hade någon medicin utan endast rådgivning att erbjuda
patienten. Staten har i dag inga resurser att i någon större omfattning överta
kommunala kostnader. Det skulle därför bara bli rådgivning som denna akut
skulle kunna ge, och då tror jag inte att den blir meningsfull.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
och avslag på samtliga reservationer och meningsyttringar.
Anf. 51 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag blev litet konfunderad när Roland Larsson började dis-
kutera resultatet av Strukturkostnadsutredningen. Den har ännu inte lagt
fram något förslag. Det är emellertid precis det uppdrag som utredningen
har fått som man kommer att redovisa. Det blir resultatet av utredningens
arbete som gör att man får dessa omfördelningar.
Det är precis detta uppdrag som utredningen har haft, och detta tycker
jag att man fullgjort på ett mycket förtjänstfullt sätt. Att det sedan drabbar
kommuner i andra riktningen skapar naturligtvis debatt. Men meningen var
ju att man skulle få ett underlag för att kunna göra en rättvisare fördelning.
Anf. 52 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Som jag sade tidigare har vi inte sett den här björnen. Men
såsom den har blivit beskriven tycker jag för min del att den verkar vara
ganska otäck. Jag tycker därför att den bör mötas med viss försiktighet. Det
var ungefär så jag uttryckte mig. Jag är medveten om att förslaget ännu inte
har lagts fram. På det här stadiet har jag bara velat markera att det som hitin-
tills har framgått inte har gett så positiva signaler som jag hade hoppats på.
Anf. 53 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill också vara litet försiktig i de här uttalandena, efter-
som jag själv sitter med i referensgruppen i utredningen. Vi får väl diskutera
detaljerna så småningom. Jag tycker att utredarna har gjort ett bra arbete.
Anf. 54 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Även om det går att skymta ett svagt ljus i slutet av tunneln
är det ekonomiska läget för kungariket Sverige fortsatt bekymmersamt. De
offentliga finanserna befinner sig i ett mycket ansträngt läge. Det är mot den
bakgrunden regeringens förslag skall ses. Detta innebär att kommuner och
landsting inte får någon uppräkning av statsbidragen de närmaste åren. Det
är svårt att se något hållbart alternativ till detta förslag.
Vid riksdagens behandling av förra årets kompletteringsproposition beslu-
tades om en minskning av statsbidragen till kommuner och landsting på 7,5
miljarder kronor. Det var inget lätt eller trevligt beslut, men det var ett nöd-
vändigt beslut mot bakgrund av underskottet inom den statliga delen av de
46
offentliga finanserna. Inom den kommunala sektorn däremot - förelåg ett
överskott. Minskningen under år 1993 måste ses i ljuset av detta.
Vi kristdemokrater räknade med att kommunerna skulle klara detta under
1993. Men vi insåg att det skulle komma att bli besvärligare under nästa år.
Att tumskruven dras åt under 1994 har även regeringen insett. Det märks
t.ex. i förslaget i kompletteringspropositionen om ytterligare 4,2 miljarder
kronor till kommunerna under 1994, och det är bra.
Herr talman! Innan jag kommenterar förslagen för 1994 vill jag beröra den
principiella frågan om hur staten skall styra kommunerna med hänsyn till de
samhällsekonomiska förutsättningarna. Jag ansluter mig till dem som anser
att staten har det övergripande ansvaret för utvecklingen inom hela den of-
fentliga sektorn. Utifrån samhällsekonomiska hänsyn måste staten staka ut
en väg som leder till stabilitet i hela samhällsekonomin.
Vägen till samhällsekonomisk stabilitet går över en sanering av de offent-
liga finanserna och en minskning av de offentliga utgifterna. Detta kan inte
isoleras till den statliga sektorn, utan måste även beröra den kommunala
sektorn. Jag tror att det framstår som rimligt även för de kommunföreträ-
dare som känner ett ansvar för helheten i den svenska ekonomin. Världens
största offentliga sektor kan inte fortsätta växa.
En önskan att begränsa kommuners och landstings expansionstakt är inget
nytt för den nuvarande regeringen. Den önskan har funnits från statsmak-
tens sida under de senaste decennierna. Tidigare förekom frivilliga överens-
kommelser med Kommunförbundet och Landstingsförbundet om lägre till-
växt inom kommunsektorn. Men det var inte någon framgångsrik metod,
varför en ny strategi som innebar direkta finansiella åtstramningar utveckla-
des under 1980-talet.
I stort sett varje år under 1980-talet har regering och riksdag beslutat om
olika åtgärder för att styra över finansiella resurser från den kommunala sek-
torn till staten och därigenom försökt få kommuner och landsting att bromsa
sin expansion. Dessa åtgärder har bl.a. inneburit indragningar från kommu-
ner och landsting med minst 34 miljarder under 1982-1991.
Herr talman! Jag vill nu återgå till de konkreta frågorna för 1994. När
kommunerna nu står mitt uppe i en besvärlig anpassningsperiod hälsar jag
med tillfredsställelse de tillfälliga åtgärder som regeringen föreslår för nästa
år.
För det första gäller det förslaget att ge kommuner och landsting ett extra
tillskott på 4,2 miljarder kronor. Detta bör göra det avsevärt lättare för dem
att behålla sin personal. Och det är viktigt under 1994 när arbetslösheten
beräknas nå sin absoluta topp. Jag skulle vilja uppmana kommuner och
landsting att utnyttja de ökade resurserna för att behålla personal och/eller
tidigarelägga angelägna investeringar. Det kan förbättra kommunernas och
landstingens ekonomi även på längre sikt.
För det andra gäller det förslaget till övergångsregler för 1994 av det stat-
liga utjämningsbidraget till kommunerna. Det är bra att regeringen föreslår
att den högsta tillåtna bidragsförändringen för en kommun minskas från 3 %
till 1,5 %.
Dessa två åtgärder tillsammans med arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
47
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Den kommunala
ekonomin
inkl. ROT-programmet, gör att den kommunala konsumtionsvolymen blir
drygt en procentenhet högre än den annars skulle ha blivit.
Herr talman! Frågorna kring hur kommunerna skall klara de närmaste
årens anpassningsperiod är omfattande. Det krävs både kreativitet, flexibili-
tet och god kampvilja ute i kommunerna för att effektivisera, rationalisera
och förändra på olika sätt. Det gäller bl.a. att släppa fram frivilliga och pri-
vata alternativ.
Exakt hur detta skall ske i vaije kommun och landsting är en fråga för
lokal debatt och lokala beslut. Det finns två tankar inför den typen av pröv-
ning av verksamhet som jag vill framhålla. Förändringar och besparingar
måste ske på ett socialt ansvarsfullt sätt. Det gäller också att tona ner kort-
siktiga aspekter och tänka långsiktigt hållbart.
Herr talman! Att en enskild kommuns ekonomiska situation blivit så be-
svärlig att den hamnat på regeringens och riksdagens bord är beklagligt. Men
Haninge kommun måste få en chans att komma på fötter igen. Utskottets
skrivning kring den statliga medverkan i en sanering av kommunens eko-
nomi framhåller att regeringen skall följa utvecklingen och överväga låne-
villkoren och återkomma till riksdagen om det visar sig nödvändigt. Därför
stöder vi kristdemokrater utskottets förslag.
Herr talman! Jag kan inte underlåta att instämma i kritiken mot det social-
demokratiska dubbelspelet. Det är inte trovärdigt att å ena sidan kritisera
regeringen för indragningen på 7,5 miljarder kronor förra året och att å
andra sidan inte lägga tillbaka en enda krona! Sanningen är den att Social-
demokraterna inte har de pengar som de på gator och torg ger sken av att
kunna ta fram.
Från det socialdemokratiska dubbelspelet går jag vidare till den socialde-
mokratiska paradoxen. Den hittar man i resonemanget kring det kommu-
nala skattestoppet, som nu upphör på regeringens förslag. I det principiella
resonemanget talar Socialdemokraterna självklart varmt om den kommu-
nala självstyrelsen. I nästa andetag kör man glatt över densamma. För att få
behålla det extra tillskottet under 1994 vill Socialdemokraterna ställa upp ett
absolut villkor som låser kommunernas handlingsfrihet.
Herr talman! Det förslag till vårdnadsersättning som aviseras till hösten
kommer sannolikt att medverka till en successiv ekonomisk lättnad för kom-
munerna. Det kommer nämligen att ge ökade förutsättningar för de föräld-
rar som så vill - vilket jag betonar - att ordna barnomsorgen själva och leder
därmed till en minskning av efterfrågan på kommunal barnomsorg. Refor-
men skapar också ett differentierat utbud av olika former av barnomsorg
som kommer att pressa kostnader och leda till ökad valfrihet.
Alternativet till en vårnadsersättning är att kommunerna tvingas bygga ut
den kommunala barnomsorgen för de tiotusentals barn som i dag inte får del
av samhällets barnomsorg, vilket skulle innebära en inte obetydlig kostnad
för kommunerna. Det är inte alltid ökad valfrihet, större ekonomisk rättvisa
och en sund samhällsekonomi går att förena så klart på en och samma gång
som när det gäller vårdnadsbidraget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i finansutskottets
betänkande 29.
48
Anf. 55 PER OLOF HÅKANSSON (s) replik:
Herr talman! Rose-Marie Frebran gjorde ett nummer av påståendet att
staten har ett överordnat ansvar för hela den offentliga sektorn. Jag undrar:
Vem är av motsatt uppfattning? I vart fall inte jag.
Anförandet inbjöd till en rätt principiell debatt om synen på den kommu-
nala verksamheten och den kommunala sektorn. Jag skulle gärna vilja fråga
Rose-Marie Frebran: Hur ser kds på primärkommunerna? Anser kds att pri-
märkommunema i dag är överfinansierade eller underfinansierade? Hur ser
kds på behovsutvecklingen? Är den ökande, eller är den minskande? Menar
man i kds att det finns en skillnad mellan om behoven tillgodoses i offentlig
verksamhet eller i privat verksamhet? Eller skall man bortse från de behov
som finns?
På slutet återkom Rose-Marie Frebran i sitt resonemang till vårt förslag
om villkor för att kommunerna skall få behålla de pengar som nu finns till-
gängliga genom att skattebasen har breddats. Rose-Marie Frebran resone-
rade i det sammanhanget i samma termer som representanter för de andra
högerpartierna och hävdade att vårt förslag innebär en låsning för kommun-
sektorn. Jag undrar: Vilken grad av större frihet ligger i det förslag som ut-
skottsmajoriteten har lagt fram?
Till sist, herr talman, vill jag till kds rikta samma fråga som jag riktade
till Folkpartiet. Med utgångspunkt i att vi försöker åtgärda arbetslöshetens
gissel, hur menar kds att vi skall lindra bekymren för de människor som kom-
mer ut i arbetslöshet om den politik som Rose-Marie Frebran bekänner sig
till skall fortsätta att vara gällande?
Anf. 56 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Ja, jag förde ett principiellt resonemang. Det kan man göra
även om det här i debatten inte har framförts så väldigt differentierande me-
ningar om detta överordnade ansvar. Det är väl bra om vi i så fall kan konsta-
tera att vi är överens om detta. Det kan då ligga till grund för våra fortsatta
samtal kring förhållandet mellan stat och kommun.
Från kds ser vi positivt på primärkommunema och på det kommunala
självstyret. Vi menar att det kommunala självstyret skall behållas och ut-
vecklas och att ansvar skall ges till kommunerna.
När det gäller behovsutvecklingen inser vi att det inom vissa områden na-
turligtvis finns ett ökat behov, som också kommer att utvecklas. Detta ingår
som en del i frågan om hur vi klarar den kommunala verksamheten i framti-
den. Det är överväganden och prioriteringar som måste göras inom den
kommunala sektorn på lokal nivå och kring vilka lokala och kommunala be-
slut måste fattas.
Vi ser ingen principiell skillnad i om verksamhet bedrivs i privat eller of-
fentlig regi, men vi är av den åsikten att vi behöver konkurrens och valfrihet,
och för det som samhället skall ha ansvar för skall vi naturligtvis ha en offent-
lig finansiering.
Ja, jag anser att det är en låsning att ställa de villkor som Socialdemokra-
terna ställer för att kommunerna skall få behålla de 4,2 miljarderna. Det lig-
ger en större frihet i att kommunerna, som vi i utskottsmajoriteten föreslår,
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Den kommunala
ekonomin
50
kan använda pengarna på ett sätt som man själv beslutar om på det lokala
planet.
I många fall kommer detta att innebära att arbetslöshetsproblemen lind-
ras, vilket är precis vad Per Olof Håkansson ömmar för. Vi ömmar också för
detta. Jag riktade själv en uppmaning till kommuner och landsting att de
skulle använda resurserna på ett ansvarsfullt sätt, och det är många som
kommer att göra det. I dag kunde vi som hade tillfälle att lyssna på radion
t.ex. få ett mycket glädjande besked från Karlskrona kommun, med ett icke-
socialistiskt styre och med ett moderat kommunalråd. Där har man fattat
beslut om att inte säga upp någon i kommunen under de närmaste två åren.
Det här ansvaret skall alltså ligga på kommunerna själva.
Anf. 57 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag kan lugna talmannen och deltagarna i debatten med att
jag inte skall hålla något långt anförande utan bara komma med några korta
kommentarer.
Först till Rose-Marie Frebran: Jag saknade i Rose-Marie Frebrans inlägg
en kommentar kring den kds-motion som faktiskt finns vad gäller Haninge
kommun. I den motionen konstaterar man att man inte kan bevilja Haninge
kommun de gynnsamma villkor som man i och för sig skulle önska dem vad
gäller räntor och amorteringar. Däremot anser man att Haninge kommun
skall undantas från kravet i fråga om de 4,2 miljarderna, om man tvingas
höja skatten. Kds har i debatten över huvud taget inte kommenterat den mo-
tionen. Det är väl ändå en rimlig andrahandsmöjlighet, som skulle finnas.
Jag avstår från ytterligare kommentarer kring Rose-Marie Frebrans ut-
läggning om vårdnadsbidraget och hur ekonomiskt fördelaktigt det skulle bli
för kommunerna. Jag delar inte den uppfattningen, men jag tror att vi får ta
diskussionen om det vid ett annat tillfälle.
Olle Schmidt hävdade tidigare i debatten, att om man låter allt vara som
det är i fråga om kommunernas ekonomi och alla andra övriga kostnader
skulle allting bli bra. Jag och Vänsterpartiet tror definitivt inte det. Vi tror
att det behövs väldigt stora förändringar vad gäller budgetunderskott och
kommunernas sätt att handskas med sina utgifter och uppgifter. Att däremot
inte ge kommuner som har svårt att klara sina åtaganden rimliga möjligheter
att klara vård, omsorg, skola, osv. på ett bra sätt är inte heller någon bra
utveckling.
Jag menar att de viktigaste insatserna för att stärka kommunerna är inrät-
tandet av t.ex. en kommunakut. Detta är i sammanhanget små insatser. De
stora insatserna är att vi ser till att ta vara på möjligheten att minska arbets-
lösheten, att skaffa fram jobb. Det är det som ger kommunerna skatteunder-
lag och som gör att de kan driva en bra verksamhet. Vad jag och Vänsterpar-
tiet kritiserar regeringen för är att man inte med tillräckliga krafttag tar itu
med de här problemen, utan att uppsägningarna och arbetslösheten även i
den kommunala sektorn kommer att öka ytterligare. Det accepterar inte vi.
Anf. 58 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Jag gick inte förbi Haninge kommun, Eva Zetterberg, utan
jag konstaterade att vi kan stödja utskottets skrivningar i betänkandet i fråga
om Haninge kommun, eftersom utskottet ger regeringen i uppdrag att noga
följa utvecklingen och att även mot slutet av den första inledande treårspe-
rioden överväga lånevillkoren och återkomma till riksdagen om det då visar
sig nödvändigt. Den här motionen är väckt av kds-representanter från Stock-
holm, nämligen Ingvar Svensson och Margareta Viklund, och de ömmar na-
turligtvis på ett särskilt sätt för Haninge.
Jag tycker i och för sig inte att det krav som framförs är särskilt orimligt,
men vi har ändå att tänka litet längre och fråga oss vad detta kan leda till,
om det kan ge en felaktig signal, om det kan göra att också andra kommuner
kommer och ställer sig utanför porten och knackar på och vill ha samma dis-
pens. Jag misstänker att det skulle kunna hända. När jag i morse på datorn
läste telegram från TT såg jag att ungefär motsvarande situation tydligen
finns i Sundsvall, där man nu har en skuld på 1,8 miljarder i ett bostadsbolag
som kommunen kommer att ta över. Det kommer naturligtvis att innebära
en oerhört stor påfrestning. Det kan också finnas andra kommuner som be-
finner sig i en väldigt besvärlig situation och som på detta sätt skulle kunna
få en felaktig signal.
Jag tror också att det, med hänsyn till Haninges konkurrensförhållande
till omgivande kommuner, kan vara lika förmånligt för kommunen att på ett
bräde få motsvarande 32 öre i extra tillskott som att öka kommunalskatten
för nästa år med 50 öre.
Sedan tycker jag att det är förvånande att inte Eva Zetterberg trycker på
Socialdemokraterna. De säger att de lägger hela ansvaret för beslutet på ma-
joriteten, men de reserverar sig inte mot beslutet. Återigen försöker de sitta
på två stolar. Återigen dubbelspel!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU20 Arbetslöshetsersättning m.m. (prop. 1992/93:150 delvis).
Anf. 59 JOHNNY AHLQVIST (s):
Herr talman! När det gäller indragningar för löntagarna lider inte den bor-
gerliga regeringen av någon brist på fantasi.
Utöver sänkningen av nivån i a-kassan så föreslår regeringen att avgångs-
vederlag skall räknas som lön från arbetsgivaren. Den som fått detta skall
inte kunna bli föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Visst finns det
anledning att se över detta, men det måste ske med viss urskiljning.
Vi socialdemokrater kan inte acceptera att s.k. allmänna skadestånd som
utbetalas vid sidan av ekonomiskt skadestånd enligt lagen om anställnings-
skydd skall betraktas som avgångsvederlag. Inte heller kan vi acceptera att
ersättning utbetald från försäkringsbolag skall anses som avgångsvederlag.
Regeringens förslag har avvisats av ett enhälligt utskott, både när det gäl-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
51
|
Prot. 1992/93:124 8juni 1993 |
ler denna del och när det gäller den beställning som utskottet gjorde i fråga |
. f f f nister Börie Hörnlund litet mer tid till eftertanke innan han återkommer i
Arbetslöshetsersättning , r s
° np.QQa traanr
|
m.m. |
För att den aktiva arbetsmarknadspolitiken och därmed arbetslinjen skall Den borgerliga regeringen håller nu på att punktera arbetslinjen och ge Att arbetsförmedlingarna inte får tillräckliga resurser för att ta hand om Herr talman! I dag skall vi i kammaren diskutera arbetslöshetsförsäk- Utformningen och förvaltningen av arbetslöshetsförsäkringen utgör en Regeringens högsta önskan är nu att ”socialisera” denna försäkring, inte Mitt under utredningsarbetet kastar sig regeringen över ersättningsni- Låt oss granska argumenten för att sänka ersättningsnivån i försäkringen. Det påstås ibland att ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen är hög Vad är tanken bakom arbetslöshetsförsäkringen? Den skall ge möjlighet till omställning vid arbetslöshet. Den är inte en so- Att arbetslöshetsförsäkringen har denna karaktär har också underlättat |
52
och att de så snart som möjligt har erbjudits omskolning till andra arbetsupp-
gifter.
Att nu sänka ersättningsnivån innebär därför en kraftig försvagning av för-
säkringens syften. En ersättning vars nivå närmar sig socialhjälpsstandard är
inte vad man förväntar sig när man blir arbetslös.
Mina första frågor till de borgerliga företrädarna blir därför: Anser ni att
arbetslöshetsförsäkringen är en social försäkring? Vilket land har ni som fö-
rebild när det gäller arbetslöshetsförsäkringens konstruktion?
Om ni nu skulle anse att arbetslöshetsförsäkringen bör jämställas med so-
cialförsäkringarna så innebär regeringens förslag att man vid arbetslöshet
kommer att få mycket sämre ersättning än man får när man exempelvis är
sjuk.
Den som har en genomsnittlig inkomst, ca 145 000 kr per år, får i dag
130 500 kr per år i arbetslöshetsförsäkring. Med regeringens förslag minskas
ersättningen till 116 000 kr. Om vederbörande i stället är sjuk under ett år
får han 120 000 kr plus semesterersättning med nästan 9 000 kr.
Än värre blir jämförelsen om man tar någon som tjänar litet mera än ge-
nomsnittet. Den som tjänar 200 000 kr får med regeringens förslag ca
146 000 kr i arbetslöshetsersättning. Om personen i stället är sjuk under ett
år får han 165 000 plus ca 12 000 kr i semesterersättning.
Min andra fråga till de borgerliga blir därför: Anser ni att en genomsnittlig
löntagare skall ha sämre ersättning när han är arbetslös än när han är sjuk?
Herr talman! A-kasseersättningens storlek är viktig i tre avseenden. Först
reglerar den inkomsten för alla de hundratusentals människor som nu är ar-
betslösa. Den reglerar också inkomsten för alla dem som är föremål för ak-
tiva åtgärder som är knutna till ersättningens storlek. Det innebär att mer än
en tiondel av arbetskraften är direkt beroende av ersättningsnivån.
Men i ett tredje steg får regeringens förslag om att sänka ersättningsnivån
allvarliga konsekvenser för alla löntagares inkomster. Ersättningsnivån styr
nämligen den lönenivå som de flesta arbetslösa måste acceptera när de söker
ett nytt arbete.
Tidigare var man tvungen att acceptera en lönenivå som låg på 80 % av
tidigare lön. Nu blir man tvungen att acceptera en lönenivå som ligger på
70 % av tidigare lön. Blir man sedan arbetslös igen så sänks ersättningen till
80 % av denna tidigare låga nivå. Detta betyder i praktiken lönesänkningar
på tusentals kronor i månaden för många människor. Detta kommer särskilt
att drabba kvinnorna på arbetsmarknaden.
Min tredje fråga till de borgerliga blir: Anser ni att det är rimligt att en
redan tidigare lågavlönad kvinna blir tvungen att acceptera 70 % av sin tidi-
gare inkomst för att få ett nytt arbete?
Jag måste också fråga de borgerliga ledamöterna i arbetsmarknadsutskot-
tet: Hur tror ni att en vanlig inkomsttagare skall ha möjlighet att från den
ena dagen till den andra få en sänkning av ersättningsnivån med 11,1 %?
Ta en ensamstående mamma med två barn. Hon tjänar 120 000 kr om året,
men blir arbetslös. I dag får hon 108 000 kr i arbetslöshetsersättning. Med
ert förslag får hon 96 000 kr, dvs. en sänkning av ersättningen med 1 000 kr
i månaden. Hur tror ni att hon skall ha råd med detta? Vilket blir ert råd till
henne, Anders G Högmark, när familjeekonomin klappar ihop?
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
53
Prot. 1992/93:124 Det vi kan vara överens om här i kammaren i dag är att arbetslöshetsför-
8 juni 1993 säkringen befinner sig i en finansiell kris. Med nuvarande höga arbetslöshet
uppstår ett galopperande underskott. Redan om ett år är det ackumulerade
Arbetslöshetsersättning underskottet 52 miljarder kronor.
Enligt min uppfattning är det oacceptabelt att ha ett så snabbt växande
underskott. Det är därför i högsta grad förvånande att regeringen saknar
strategi för hur man skall komma till rätta med underskottet. Det enda för-
slaget är att försämra ersättningen till de arbetslösa. Men det hindrar inte att
underskottet om ett drygt år är 52 miljarder kronor.
För att bryta denna utveckling måste arbetslösheten pressas tillbaka, och
för det krävs en ny ekonomisk politik och en ny arbetsmarknadspolitik.
Detta verkar inte regeringen vara medveten om.
Vi socialdemokrater vill stärka finansieringen av arbetsmarknadsfonden
på följande sätt.
Vi vill ta i anspråk det utrymme som skapas i sjukförsäkringssystemet ge-
nom den höjning av egenavgiften i sjukförsäkringen till 1,9 % som genom-
förs den 1 januari 1994. Detta frigör ett utrymme motsvarande 6,6 miljarder
kronor.
Arbetsgivaravgiften för sjukförsäkringen kan därmed sänkas och arbets-
marknadsavgiften höjas med motsvarande tal. På sikt vill vi fortsätta att om-
disponera de arbetsgivaravgifter som nu går till sjukförsäkringen så att de i
fortsättningen tillförs arbetsmarknadsfonden. Denna bör nämligen finansie-
ras i allt väsentligt genom arbetsgivaravgifter.
Vi vill också höja skatten för höginkomsttagarna med 4 miljarder kronor,
som skall tillföras arbetsmarknadsfonden.
Totalt innebär dessa förslag att fondens intäkter ökar med 10,6 miljarder
kronor på helårsnivå.
Detta är våra förslag för att trygga finansieringen av försäkringen.
Men vilka förslag har regeringen? Inga alls såvitt jag vet. I stället fortsätter
ni att låna till arbetsmarknadsfonden som om ingenting hänt.
Så lägger ni förstås en del av bördorna på de arbetslösa genom att sänka
ersättningarna. Därmed minskar naturligtvis utgifterna för fonden.
Men var hamnar utgifterna i stället? För även de som nu får en orimligt
låg ersättning måste ju kunna leva.
Till att börja med innebär ju regeringens besparing, som man påstår upp-
går till 6,8 miljarder kronor, att kommunerna mister skatteintäkter motsva-
rande 2 miljarder kronor. Det innebär förmodligen ytterligare arbetslösa i
kommuner och landsting. De som inte kan leva på sin arbetslöshetsersätt-
ning blir tvingade att gå till socialen för att få stöd. Det innebär ytterligare
utgifter för kommunerna och förmodligen ännu fler arbetslösa.
Statens inkomster från mervärdesskatt och andra punktskatter kommer
att minska med minst 1 miljard i och med denna köpkraftsindragning.
Kontentan blir att för samhällsekonomin i stort blir besparingen försum-
bar. Men för individen blir den mycket kännbar, för många en ren katastrof.
Detta har nu till och med Ny demokrati förstått. I Aktuellt Special i sön-
dags medgav Bert Karlsson att så är fallet. Därför frågar jag Laila Strid-Jans-
son: Varför vidhåller ni då den överenskommelse ni gjort med de borgerliga,
när även en av era partiledare motsätter sig den?
54
Enligt kompletteringspropositionen skall regeringen spara ytterligare 10
miljarder på arbetslöshetsförsäkringen. Hur skall detta gå till? Jag tycker det
är ett anständighetskrav att ni redovisar hur detta skall ske. Skall ersätt-
ningen bli 60 %? Skall ni skicka alla arbetslösa till socialen? Vad säger kom-
munerna om detta?
Hur har ni tänkt er att lotsa detta förslag igenom riksdagen? Jag kanske
borde ha frågat regeringen i stället, för även biträdande statsministern avfär-
dar ju förslaget. Det tycks råda stor oenighet i regeringen om detta.
Till sist måste jag också säga någonting om regeringens lagförslag. När re-
geringen kom med förslaget om att sänka ersättningsnivån och införa ka-
rensdagar sade vi att det innebär retroaktiv lagstiftning. Detta förnekade re-
geringen. Man sade att de som var arbetslösa när lagen trädde i kraft inte
skulle drabbas. Sanningen var emellertid precis den som vi sade.
Det har också de borgerliga ledamöterna i utskottet insett och delvis tagit
konsekvenserna av. Ikraftträdandet för karensdagarna skjuts nu till den 6
september, och det är bara den som då är arbetslös och senare får ett arbete
som kan drabbas av karensdagar med retroaktiv verkan.
Vi kan inte acceptera detta! Den som är arbetslös den 6 september skall
inte behöva förlora 3 000 kr. för att ta ett vikariat på några dagar. Detta är
orimligt. Det skulle aldrig accepteras om ett försäkringsbolag sänkte ersätt-
ningen efter det att ett försäkringsfall inträffat. Men för en borgerlig regering
är tydligen allting möjligt.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till den socialdemokratiska re-
servationen till betänkandet.
Anf. 60 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Ny demokrati begär en i grunden förändrad arbetsmark-
nadspolitik. Det nuvarande systemet klarar inte av anstormningen av arbets-
lösa. En sedan många år felaktig politik har lett till denna massarbetslöshet,
som nu håller på att leda in oss i en djup depression, där allt fler slås ut från
arbetsmarknaden och blir bidragsberoende.
Ny demokrati föreslår en reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Det
stora underskottet i försäkringen och den höga kompensationsnivån ger an-
ledning till omprövning av principerna för försäkringen. Denna åtgärd bör
komma till stånd för att bl.a. större rättvisa skall råda. Många arbetstagare
står helt utan försäkring, och trots detta ökar hela tiden underskottet i ar-
betsmarknadsfonden.
Ny demokrati anser att en tänkbar modell där arbetslöshetsersättningen
delas in i tre delar kunde se ut på följande sätt: Ett statligt grundskydd, en
obligatorisk försäkring som tecknas av arbetsgivaren, samt en frivillig för-
säkring.
Den obligatoriska ersättningen maximeras till 300 dagar. Fem karensdagar
skall gälla, och ersättningsnivån föreslås bli 75 % av lönen upp till en årslön
motsvarande 7,5 basbelopp. Det är alltså fullt möjligt för var och en att
skaffa sig ett hundraprocentigt skydd, beroende på den egna frivilliga insat-
sen.
Ny demokrati anser vidare att frågan om ersättningsnivåerna i arbetslös-
hetsförsäkringen måste ses i ett vidare perspektiv. En större överensstäm-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
55
Prot. 1992/93:124 melse med socialförsäkringssystemet måste eftersträvas. Då minskar risken
8 juni 1993 för fusk och ”bidragsoptimering”. Principen bör således vara att nivån på
den del av ersättningen som betalas av det allmänna är lika stor oberoende
Arbetslöshetsersättning . .... •
° av grunden for ersättningen.
Få saker har under det senaste året upprört allmänheten så som de s.k.
fallskärmsavtal som förekommer på arbetsmarknaden. Vi i Ny demokrati
instämmer till fullo i vad AMS har anfört om att det torde uppfattas som
stötande, att personer som har fått stora belopp i avgångsvederlag också
kompenseras med samhällsmedel för inkomstförlust. Det har visat sig att
t.o.m. personer som har fått lämna sitt arbete på grund av inkompetens och
oskicklighet har avtalat sig till ekonomisk ersättning med ansenliga belopp.
En person som genom ett sådant avtal får ekonomisk ersättning skall inte
dessutom ha rätt till av staten utbetald arbetslöshetsersättning. Detta borde
väl vara helt uppenbart.
Vår modell till ny arbetslöshetsförsäkring bör även kunna ligga till grund
för samordningen av avgångsvederlagen med arbetslöshetsersättningen. Till
den del avgångsvederlaget kan anses motsvara en påbyggnad under rimlig
övergångsperiod, bör man alltså bortse från detta vid samordningen med ar-
betslöshetsersättningen. Med en sådan modell förhindrar man stötande fall
av överkompensation. Man kan ju jämföra med uppehållslönen som är på
sex månader, under vilken tid man inte uppbär någon annan ersättning.
Vi i Ny demokrati anser att någon form av samordning måste ske mellan
ersättningarna och avgångsvederlagen. Vi tycker att majoriteten i utskottet
har en mycket restriktiv hållning till detta och även till orättvisorna som före-
kommer vad beträffar småföretagare, som jag snart kommer att gå in på.
Regeringens förslag reser emellertid en del frågor om hur samordningsre-
geln bör konstrueras. Bl.a. kan man ställa frågan om det finns anledning att
tillämpa olika bestämmelser beroende på om utbetalningen sker direkt från
den tidigare arbetsgivaren eller genom en fond eller liknande. Regeringen
bör skyndsamt återkomma i frågan. Med skyndsamt menar vi att ett färdigt
förslag bör finnas vid riksdagens öppnande i höst. Akuta frågor bör behand-
las akut.
Den tolkning av företagarbegreppet som har förekommit i praxis, särskilt
i samband med familjeföretagen, kan knappast anses stå i överensstämmelse
med gällande lagstiftning. Det av regeringen nu framlagda lagförslaget är
därför synnerligen välkommet. Det märkliga här är att det enbart är Ny de-
mokrati som stöder regeringens proposition i denna del. Däremot är rege-
ringspartierna restriktiva till förbättringar för småföretagare.
Några förtydliganden bör dock göras. Vid bedömningen av vem som skall
anses ha väsentligt inflytande instämmer vi i Ny demokrati i vad som sägs i
propositionen. Enbart den som har haft ett inflytande på verksamheten to-
talt som har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del berott på
dennes kompetens, åtgärder och ställningstaganden skall alltså omfattas. En
schablonmässig bedömning efter någons formella ställning i företaget får
inte förekomma. I varje ersättningsärende måste en sammanvägning göras
av samtliga relevanta omständigheter för att avgöra om delägaren i prakti-
ken har haft ett väsentligt inflytande av det nyss nämnda slaget.
56
Ett gynnsamt klimat för småföretagandet är en av de viktigaste förutsätt-
ningarna för att Sverige skall kunna ta sig ur krisen.
Få saker debatteras i dag så livligt som satsningen på småföretagare. Det
verkar som om alla partier nu plötsligt stöder Ny demokrati i denna fråga
och anser att det är inom de små och medelstora företagen som framtidens
jobb finns. Därför vore det väl högst naturligt, när vi äntligen är ense, att
acceptabla förutsättningar skapas för de små och medelstora företagen.
I den praktiska tillämpningen tycks man ha glömt att försäkringen faktiskt
omfattar alla förvärvsarbetande. En ytterst sträng praxis har tvingat företa-
gare att avyttra rörelsetillgångarna för att få rätt till ersättning. Enbart ge-
nom att göra sig av med företaget kan kriteriet att rörelsen skall ha upphört
”annat än tillfälligt” anses uppfyllt. Som framförs i propositionen är detta en
orimlighet. Företaget är ju ofta den enda möjligheten för den arbetslöse att
åter få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden.
Om möjlighet ges att göra undantag från kravet på att rörelsen skall ha
upphört definitivt kan man undvika de djupt otillfredsställande situationer
som dagens regler kan tvinga fram. Frågan är så angelägen att den bör få
snabbaste möjliga lösning. Med hänsyn till ärendets art bör dock regeringen
med förtur lägga fram ett konkret förslag i frågan.
Låt oss nu verkligen se till att samma horribla sak inte händer vad beträffar
anhöriga till företagare och deras rätt till arbetslöshetsersättning. Under 20
års tid har dessa felbehandlats på grund av att AMS har gett luddiga direktiv
till a-kassorna. Det värsta med detta är att många riksdagsledamöter har rea-
gerat på detta och rent slentrianmässigt motionerat. Ingen har tydligen ak-
tivt och verksamt följt upp sin motion. Observera tidpunkten 20 år! Detta
får fortgå tills vi i Ny demokrati aktivt och beslutsamt har agerat i frågan.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla reservationer som har avgetts av
Ny demokrati. För att spara tid åt kammaren yrkar jag nu emellertid endast
bifall till reservation 4.
Anf. 61 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Det är egentligen förvånansvärt att Ny demokratis represen-
tant nu har hållit ett anförande här om arbetslöshetsförsäkringen. Hon har
inte med ett enda ord nämnt vad som händer med de människor som helt
plötsligt blir utan en ersättning på minst 1 000 kronor i månaden.
Jag ställde frågan till Laila Strid-Jansson om hur hon tror att människor
upplever situationen när deras ersättning helt plötsligt sänks, när man redan
har en mycket låg ersättning och kanske har gått arbetslös under ett halvår.
Hur tror Laila Strid-Jansson att den människan skall klara sina samhällsupp-
gifter? Den frågan ställde jag i debatten här. Men från Ny demokratis sida
säger man inte ett ljud om detta.
Den andra frågan rörde Bert Karlssons uttalande i Aktuellt Special att
man inte gör några samhällsbesparingar genom att sänka ersättningsnivån.
Min fråga till Laila Strid-Jansson var då: Varför ställer i så fall Ny demokrati
upp i omröstningen här för att sänka ersättningsnivån?
Anf. 62 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Johnny Ahlqvist, problemet är ju att det inte finns några
pengar. Precis som Johnny Ahlqvist sade, galopperar arbetsmarknadsfon-
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
den och vi är alla medvetna om att besparingar måste göras. Men vi kan inte
lyfta ut en enda fråga. Vi har försökt att se allting som en helhet. Vi har bl.a.
föreslagit en helt ny familjepolitik, där barnbidragen skall vara inkomstprö-
vade, så att alla som tjänar en halv miljon kronor om året inte skall ha barn-
bidrag. Genom detta skulle vi spara 21 miljarder. Men det är inget annat
parti som är intresserad av detta.
Anf. 63 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag fick inte heller denna gång svar på min fråga. Laila Strid-
Jansson försöker hela tiden att slingra sig undan med att säga att Ny demo-
krati har förslag på andra områden.
De 6,8 miljarderna, som ni har skrivit under i det här betänkandet, kom-
mer att genomföras som en besparing. Detta har ni gjort därför att ni säger
att man måste spara de 52 miljarder som det ackumulerade underskottet i
arbetsmarknadsfonden kommer att bli i framtiden. Men vilka förslag har Ny
demokrati för att rätta till detta galopperande underskott?
Vi har från Socialdemokraternas sida sagt att vi inte behöver sänka nivån
för ersättning till de arbetslösa, utan det går att finansiera detta på annat sätt,
vilket inte får de sociala konsekvenser för många människor som en sänk-
ning av ersättningen skulle medföra. Det är just den frågan som det skulle
ha varit intressant att få besvarad, liksom vad Ny demokrati i övrigt säger om
den besparing, som enligt Bert Karlsson inte kommer att bli någon besparing
totalt sett, därför att kostnaderna i stället förs över på kommunerna. Det är
viktigt att ni i Ny demokrati öppet visar vad ni tycker i dessa frågor. Ni kom
ju in i rikdagen och gick till val på att vi andra som satt här inte hade något
rationellt tänkande utan det skulle ni stå för. Nu gör ni ju precis samma sak
som ni beskyllde oss för i valrörelsen 1991. Ni gör precis som Carl Bildt sä-
ger: ni taktiserar.
Anf. 64 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag undrar hur Socialdemokraterna ställer sig till frågan om
att höja egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen. Det har ni inte talat ett
ord om. Däremot pratar ni om att höja avgifterna för höginkomsttagare hela
tiden, och det kan inte vi acceptera.
Vi har föreslagit och fått igenom slopade grundavdrag. Vi vill helt enkelt
se till att få en ny familjepolitik. Man måste samordna alla system - socialför-
säkringssystem och arbetslöshetsersättning. Vi kräver en helt ny arbetslös-
hetsförsäkring, för den är väldigt orättvis som den är i dag.
Problemet är ju, på grund av politiken som har förts tidigare under många
år, att det inte finns några pengar. Man måste börja spara, men för rättvise-
aspektens skull har vi föreslagit en rad åtgärder, och jag vidhåller att man
inte kan plocka ut enskilda projekt.
Vi har fått igenom en del saker i finansutskottet men kanske inte hunnit
ända fram. Det ni föreslår har ni inte en klar finansiering för, anser vi.
58
Anf. 65 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag tror att det var den 2 april som riksdagen fattade beslut
om principerna för finanspolitiken och de arbetsmarknadspolitiska insat-
serna för nästa budgetår. Jag sade då att det var en skammens dag, bl.a. be-
roende på att den huvudsakliga finansiering av besparingen som man ville
komma med när det gällde underskottsfrågorna skulle de arbetslösa få stå
för.
Det är naturligtvis i dag vi tar det konkreta beslutet, och det är inte utan
att jag skäms på riksdagens vägnar, om beslutet blir det som regeringen och
utskottet har föreslagit. Många människor upplever i dag förtvivlan. Många
är rasande. En sådan mängd av protester som jag får nu från fackföreningar
och organisationer har jag aldrig tidigare fått i något ärende. När jag pratar
med människor på många håll i landet gråter de öppet. De vet inte vart de
skall ta vägen. De vet inte hur de skall klara sig.
Jag såg på TV:s nyheter i går, och man talade där om Gerhard Larssons
nya förslag. Det kommer ju en stor reform på det härområdet, det ser verkli-
gen inte bättre ut. Man pratade om att från dagens 80-procentsnivå i ersätt-
ningen göra ytterligare försämringar, dvs. man har liksom redan blivit klar
över att försämringarna har skett. Det känns väldigt obehagligt.
Arbetslöshetsförsäkringens roll är, som Johnny Ahlqvist sade, att utgöra
ett omställningsskydd. Det handlar om att främja arbetslinjen. Det handlar
om att trygga situationen socialt för arbetande människor som har slagits ut,
förhoppningsvis tillfälligt.
Historiskt sett handlar det om en anda av solidaritet, solidariska a-kassor
där man avstod från en del av vad man hade som arbetande för att kunna ha
ett försäkringsskydd när man gick ur arbetet. Men det var också ett slags
solidaritet mellan arbetande och icke arbetande åt andra hållet. Det var ett
sätt att förhindra social dumpning, dvs. att de arbetslösa skulle kasta sig in
och sänka lönenivåerna.
Det är alltså en relation mellan dem som arbetar och dem som befinner
sig i arbetslöshet. Därför har fackföreningarna alltid tyckt att detta kanske
är det allra viktigaste. Jag vill understryka det som Johnny Ahlqvist fram-
förde, att det här inte rör sig enbart om en allmän socialförsäkring, en trygg-
het för den som drabbas att kunna klara sin försörjning. Det handlar lika
mycket om en solidaritet som medför möjligheten att hävda en lönelinje, att
hävda arbetets rätt även för dem som har arbete.
Arbetsmarknadsfonden, som har dåliga finanser i dag och egentligen är
ett stort svart hål, finansierar mycket. Den står för arbetslöshetsförsäk-
ringen, och den står för utbetalningarna till kontant arbetsmarknadsstöd,
KAS. Den står också för utbildningsbidragen, och den del av de bidragen
som regeringen kraftigt ökar volymen av genom att införa som arbetsmark-
nadspolitisk volymåtgärd den s.k. arbetslivsutvecklingen. Man kan väl tänka
sig att i dag drygt 400 000 människor är beroende av utbetalningar från ar-
betsmarknadsfonden, det som vi ofta pratar allmänt om som a-kassan.
Jag vill slå fast några viktiga punkter. Det åberopas i utskottets material
och i regeringens proposition att vi har levt över våra tillgångar och att det
statsfinansiella läget kräver att vi gör ingrepp i arbetslöshetsersättningen.
Man måste vara klar över att arbetslöshetsförsäkringen inte är orsaken. Det
förefaller mig som om många tror att den är orsaken till att vi har fått en
ökad arbetslöshet och att vi har en ekonomisk kris.
Låt mig poängtera att så sent som 1991 hade fonden ett överskott på unge-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
59
Prot. 1992/93:124 fär 10 miljarder kronor. Helåret 1992 hade det hunnit bli minus 5 miljarder.
8 juni 1993 Men det var alltså först i slutet av 1992 som det började gå back, och det
” ’ berodde på att arbetslösheten hade blivit så stor.
Arbetslös etsersättning Underskottet i arbetsmarknadsfonden, att inte a-kassan räcker till, beror
på den ekonomiska krisen. Det beror på arbetslösheten. Det är inte tvärtom.
Det är inte de som i dag uppbär arbetslöshetsersättning som har levt över
sina tillgångar. Det är inte de som har spekulerat.
Varken samhällsekonomiskt eller individuellt är det rationellt eller rättvist
att genomföra en åtgärd av den typ som nu föreslås. Det minskar efterfrågan
i ekonomin och ökar snarast arbetslösheten, och det ökar beroendet av soci-
albidrag. Vi flyttar kostnader. Det är naturligtvis utomordentligt orättvist
och ett uttryck för en osolidarisk samhällssyn att låta dem som först drabbas
av arbetslöshet därefter drabbas av minskad ersättning.
Lösningen ligger i att minska belastningen på fonden, dvs. att fler männi-
skor är i arbete, fler människor uppbär lön, fler människor betalar avgifter
och skatter. Det finns ett samband som är grundläggande för underskottet i
arbetsmarknadsfonden, detta att a-kassan som vi säger kostar för mycket i
samhället; att intäkterna är för små och utgifterna för stora är den självklara
logiska följden av en hög arbetslöshet.
Vi har föreslagit att man skall höja arbetsmarknadsavgifterna, alltså att
intäkterna till fonden skall ökas. Det har avslagits. Hela vår arbetsmark-
nadspolitik och allmänt vår ekonomiska politik innebär att minska belast-
ningen på fonden. Det skulle också ha givit upphov till mycket mindre un-
derskott. Det har avslagits.
När det gäller nivåerna som försämras nu i arbetslöshetsförsäkringen och
i KAS kan jag bara stryka under det som Johnny Ahlqvist sade. De siffrorna
är korrekta. Det handlar om 12-13 % i sänkning. Det betyder 15 000 å
16 000 kronor per år, litet grand beroende på vilken lönenivå man ligger på.
Det skall noteras att någon semesterlönegrundande inkomst är det inte fråga
om. Det blir alltså värre nästa omgång för dem som drabbas.
Att genomföra det som nu föreslås innebär således att hårt dra åt svång-
remmen för dem som redan har litet. Det gör mig verkligen ont när jag tän-
ker på att riksdagen har avslagit praktiskt tagit samtliga förslag till inkomst-
ökningar för statskassan eller för arbetsmarknadsfonden under de senaste
månaderna. De inkomstförstärkningarna skulle ha inneburit att de som har
resurser också skulle få betala, och jag frågar de borgerliga politikerna: Är
det verkligen er uppfattning att det ni nu vill genomföra skulle vara ett sätt
att klara arbetsmarknadsfondens underskott, att det skulle vara ett sätt att
klara statsfinansernas brister?
Budgetunderskottet uppgår till över 200 miljarder och underskottet i ar-
betsmarknadsfonden till upp emot 50 miljarder när nästa budgetår har gått.
Ni kammar in kanske 5-6 miljarder på att klippa till mot de arbetslösa. Det
gör mycket litet nytta för statsfinanserna, men det drabbar mycket hårt de
utsatta.
Karensdagarna är ytterligare en kompletterande åtgärd, mellan 2 000 och
3 000 kronor beroende på vad man har för dagpenning. Socialdemokraterna
går med på det, och jag vill verkligen fråga Johnny Ahlqvist: Varför anser ni
60
att den miljarden är särskilt viktig att fånga in? Anser ni att den verkligen
bidrar till att förbättra statsfinanserna?
För mig är det lika egendomligt som när ni gick in och sparade på indu-
striarbetarnas semester eller så länge drev frågan om att höja pensionsål-
dern. Det är fel tänkt, och det drabbar fel grupp.
Karensdagarna är också ett sätt att göra människor tveksamma att ta jobb
kortsiktigt. De måste alltid fundera över om de kanske får jobb bara en kort
tid, då åker de på karensdagar sedan. Då kanske det är bättre att vänta på
ett permanent jobb, eftersom de då slipper karensdagar.
Karensdagarna motiveras i utskottets betänkande med analogier till sjuk-
försäkringssystemet. Jag förstår inte det. Det har ju ingenting med det att
göra. Det är en ren och skär besparing. Man valde fem dagar. Man kunde
ha valt tio dagar. Det kanske det blir nästa gång. Man klipper till mot de
arbetslösa.
Kom ihåg att när en period har gått, och jag återkommer kanske vid ett
senare tillfälle, då har jag inte någon semesterlönegrund, och jag har inga
sparade pengar. Jag har levt på en utomordentligt låg nivå, och jag får öppna
med en karensperiod. Jag anser att detta är fullständigt felaktigt.
Dessa 5-6 miljarder kommer man inte att spara inom ramen för den of-
fentliga sektorn. Jag såg att SKTF hade räknat på vad man uppfattade skulle
bli de kommunala konsekvenserna - ökade socialbidrag, ökade bostadsbi-
drag. Det handlar om 2 miljarder. Man får minskade momsintäkter, etc.
Detta är något som slår för dem som uppbär a-kassa. Det är något som slår
för dem som är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och som har
utbildningsbidrag.
Vi avvisar både sänkningen av nivån på a-kassan och på KAS. Vi avvisar
också införandet av karensdagar. Men för att spara tid skall jag nöj a mig med
att ställa mig bakom min egen meningsyttring totalt sett och yrka bifall till
meningsyttringen vad avser mom. 1.1 övrigt yrkar jag bifall till reservation
3 från Socialdemokraterna när det gäller nivåsänkningen. Där finns även en
del ytterligare synpunkter när det gäller finansieringen, där vi har litet olika
uppfattningar. Men materiellt sett är vi helt överens.
Låt mig slutligen säga att en mängd andra frågor behandlas i betänkandet.
Det handlar om tillämpningsbestämmelser av karensreglerna, samordnings-
frågor med avgångsvederlag, företagsbegreppet etc. På punkt efter punkt,
ja praktiskt taget på samtliga punkter, måste utskottet tillrättavisa, avstyrka
eller be att regeringen återkommer. Man tillrättavisar och kritiserar starkt
Börje Hörnlunds förslag. Detta tycker jag är ett tecken som vi oavbrutet
märker. Det är mycket låg kvalitet på propositionerna från Arbetsmarknads-
departementet.
Herr talman! Med mitt yrkande och med dessa kompletterande synpunk-
ter, avslutar jag mitt anförande.
Anf. 66 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag fick en konkret fråga från Hans Andersson om karensda-
garna.
Först vill jag till protokollet fastslå att vi inte ställer upp på den utformning
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
61
Prot. 1992/93:124 av karensdagarna som den borgerliga majoriteten har gjort, utan vi har re-
8 juni 1993 serverat oss i denna del.
777 7 ' Att vi accepterar karensdagarna beror på att vi har ett heltäckande förslag
r ets ös etsersättning fjnansjerjng öka intäkterna i arbetsmarknadsfonden, som bygger
på att alla solidariskt skall hjälpa till. Det skall arbetsgivarna göra genom
arbetsgivaravgiften och sjukförsäkringsavgiften. De människor som har ett
arbete skall hjälpa till att finansiera arbetsmarknadsfonden. De arbetslösa
får då lämna sitt bidrag genom denna karensperiod på fem dagar, som drab-
bar människorna en gång på en tolvmånadersperiod. Det är anledningen till
att vi har accepterat detta. Det är vårt heltäckande förslag till att finansiera
arbetsmarknadsfonden.
Anf. 67 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt att om man skall komma till rätta med de våld-
samma underskott som finns i arbetsmarknadsfonden måste man öka in-
komsterna. Det är vi överens om. Jag tror personligen att en hel del av detta
får ske genom skatten, helt enkelt därför att regering och riksdag har ett så
utomordentligt stort ansvar för valuta, räntor, investeringar och annat som
bestämmer den reella sysselsättningsnivån i samhället, både inom näringsli-
vet och inom kommuner och landsting.
En annan del måste täckas rakt ut från produktionen. Det bör i första
hand täckas genom arbetsgivaravgifter. Men man kan naturligtvis också all-
tid av fördelningspolitiska skäl diskutera olika nivåer på egenavgifterna.
Men detta är vi överens om, och det har ingenting att göra med att man skall
minska på ersättningen till dem som just har drabbats. De får ju betala ändå,
Johnny Ahlqvist. De får ju bara 90 %, eller 80 % nu, av sin tidigare lön. De
arbetslösa får väl sannerligen betala. Varför skall de dessutom ha karensda-
gar? Frågan är fortfarande obesvarad. Jag hoppas att Johnny Ahlqvist kan
skingra mina tvivel.
Anf. 68 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte vad det är för skillnad mellan oss. Hans Anders-
son säger att han är beredd att gå med på höjningar av egenavgifterna. Vi
socialdemokrater säger att vi inte är beredda att öka egenavgifterna till a-
kassan. Vad är det för skillnad, Hans Andersson, mellan att införa fem ka-
rensdagar eller att, som Vänsterpartiet vill, öka egenavgifterna?
Anf. 69 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Johnny Ahlqvist, jag har inte föreslagit att egenavgifterna
skall höjas. Jag har bara pekat på de finansieringskällor som i dag finns. Det
exakta krontalet, egenavgifter, kan man alltid diskutera om man därmed kan
komma framåt och hitta konstruktiva lösningar. Men självfallet kommer det
aldrig att kunna handla om så våldsamt stora belopp som ni talar om när ni
talar om karensdagar. Varför, Johnny Ahlqvist, går ni med på 3 000 kr under
fem karensdagar?
Anf. 70 ANDERS G HÖGMARK (m):
62 Herr talman! När man lyssnar litet grand på debatten - det gäller inte
minst Johnny Ahlqvists inlägg - får man en känsla av att motivet för att rege-
ringen lägger fram detta förslag är något slags allmän ondsinthet, en vilja att
komma åt de människor som har drabbats av arbetslöshetens gissel, ett sätt
att riktigt markera en asocial profil. Detta är så uppenbart felaktigt. Man
kan diskutera olika metoder och lägga olika värderingar på dem, men att
uppfatta regeringen som om den har ett ont uppsåt att verkligen komma åt
dessa människor, tycker jag kanske att vi kunde lämna i en någorlunda rimlig
och anständig debatt.
Ett av kanske två motiv, vilket även Johnny Ahlqvist och Hans Andersson
har varit inne på, för att göra förändringar i detta system är framför allt att i
stort sett drygt en tredjedel av de människor som är utan arbete i dag står
utanför de trygghetssystem som arbetslöshetsersättningen och KAS innebär.
Det andra motivet är naturligtvis det galopperande underskottet i arbets-
marknadsfonden.
På den sista punkten förefaller alla att vara överens, nämligen att den ut-
vecklingen inte kan fortsätta. Att ha ett underskott på 20 miljarder i år, 45-
50 miljarder nästa år och 80-120 miljarder på tre fyra år är icke möjligt att
acceptera framöver. Vi måste då se hur man skall komma till rätta med det.
Herr talman! Det finns i princip fem komponenter som reglerar Arbets-
marknadsfondens ekonomi. Det är givetvis arbetslöshetsnivån. Det är den
ersättning som man får om man blir arbetslös - a-kasseersättningsnivån. Det
är på utgiftssidan. Sedan har man egenavgiftsnivån som en tänkbar intäkt,
man har arbetsmarknadsavgiften, och man har självfallet de pengar som sta-
ten skjuter till.
Jag tror att man framöver kommer att vara i behov av att göra justeringar
i stort sett på alla dessa fem punkter. Det är alldeles uppenbart att den mest
effektiva punkten är att sänka arbetslöshetsnivån. Det är inte så enkelt som
att man bara kan kommendera fram detta eller att som Johnny Ahlqvist ge
ett intryck av att siffrorna för arbetslösheten steg när den borgerliga rege-
ringen tog över.
Redan 1989 varnade Göte Bernhardsson för att luften gick ur arbetsmark-
naden. Det var mitt under den välsignade perioden då Socialdemokraterna
hade regeringsmakten. Redan då började arbetslöshetssiffrorna att skjuta i
höjden.
Jag kan bara konstatera att denna arbetsmarknadsfond inte är konstrue-
rad för de nivåer som vi har både på utgiftssidan och på intäktssidan. De går
inte att hålla ihop med en arbetslöshet som är större än 2,5-3 %. Det finns
ingen möjlighet till det.
Johnny Ahlqvist säger att socialdemokratin har ett finansieringsalternativ.
Det är klart att det är ett alternativ, men man kan diskutera trovärdigheten
i detta alternativ.
Genom att föra över pengar från sjukförsäkringssystemet till arbetsmark-
nadsfonden och a-kassesystemet skulle man kunna finansiera det hela och
tillföra ett antal miljarder kronor.
Hur många miljarder, Johnny Ahlqvist, har sjukförsäkringssystemet gått
back med från 1987 till 1991? Ge en antydan här i kammaren om hur många
miljarder ackumulerade på fem år som det systemet gått back med. Om ett
system inte genererar några överskott, hur skall man då kunna föra över
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
63
Prot. 1992/93:124 pengar till ett annat system? En fattig kyrkråtta skall finansiera en annan,
8 juni 1993 ännu fattigare, kyrkråtta. Är det modellen?
” ’ Hur många miljarder gick alltså sjukförsäkringssystemet back med? Det
Arbets ös etsersättning ju ^etta som enligt Johnny Ahlqvists och Socialdemokraternas modell
skall finansiera det här aktuella systemet som går back.
Jag är alltså övertygad - på den punkten håller jag med både Hans An-
dersson och Johnny Ahlqvist - om att det är nödvändigt att mycket snabbt
göra någonting. Nu när Gerhard Larsson har lagt fram sitt förslag kan man
som en allmän iakttagelse säga att det alltid är mycket lättare att tala om vad
som inte är bra i ett system som föreslås. Kanske hade det varit mera kreativt
att föreslå ett alternativ, och då framför allt ett hållbart sådant.
Om tempot och betydelsen av att det är viktigt att snabbt göra någonting
tror jag att vi kan vara totalt överens i denna kammare. Det är inte rimligt
att ha ett växande - ja, galopperande - underskott.
Vidare är att notera att vad regeringen på ett antal punkter gör, just för
att åstadkomma en ny ekonomisk politik som häver arbetslösheten, är åtgär-
der på ett antal områden som vi inte närmare behöver gå in på här men som
regeringen vid ett flertal tillfällen har presenterat. Det gäller satsningar på
småföretagsamheten - en fråga som Laila Strid-Jansson varit inne på - och
regeringens många förslag på ett stort antal områden som gagnar småföre-
tagsamheten.
I dag upplever exportindustrin att orderingången blir allt bättre. Det är
alltså god orderingång och bra vinster. Därigenom skapas nya jobb inom ex-
portindustrin. Det kommer givetvis att innebära att även den inhemska in-
dustrin utvecklas och att vi får en vändning beträffande arbetslöshetssiff-
rorna. De talen började redan 1989 att rusa i höjden, Johnny Ahlqvist! Det
var inte i oktober 1991 som det började, utan vändningen skedde mitt under
det socialdemokratiska maktinnehavet. Självfallet var det ett utslag både av
den ekonomiska politik som ni förde och av den internationella konjunktu-
ren.
Utskottet har lagt fram en del förslag och gjort en del revideringar jämfört
med den proposition som presenterats. Det gäller bl.a. karensdagarna. Vi
menar att ett system med fem karensdagar per löpande tolvmåndaderspe-
riod är bättre ägnat att stimulera människor att ta just kortvariga jobb. Det
är av det skälet som vi också i stor enighet föreslår att ikraftträdandet skjuts
framåt, från den 5 juli till den 6 september. Här finns det framför allt två skäl
att anföra: Dels kan sommararbetsmarknaden med många kortvariga jobb
störas genom karensvillkoren, dels är det rent administrativt givetvis enklare
om det blir en något längre framförhållning.
Vidare har vi behandlat frågorna om en eventuell samordning av avgångs-
vederlag och ersättning i arbetslöshetsersättningen. Det är väldigt lätt att ge-
nom de stämningar som här finns lockas in i en diskussion om att avgångsve-
derlag är lika med ett slags fallskärmsavtal med förmåner i miljonklassen.
Sådana finns, men sådana bör stävjas på olika sätt. Det har varit alltför
mycket av den typen under de gångna åren.
Innan man omedelbart bejakar kravet på en samordning mellan avgångs-
vederlag och a-kasseersättningar är det viktigt att man inser att detta med
avgångsvederlag är ett mycket väl etablerat instrument på arbetsmarknaden.
64
Detta instrument används i stor omfattning, och så har det varit under lång
tid. Det kommer säkert också framöver att vara en förutsättning för att det
skall gå att få till stånd en vettig omstrukturering inom företagen. Människor
som har jobbat länge i ett företag skall få rimlig ersättning, om de tvingas
lämna företaget i förtid.
Utskottet pekar på en lång rad frågor som det är viktigt att klara ut. Av-
gångsvederlagen regleras i flera olika kollektivavtal. Inom det statliga syste-
met finns det en regel som säger att förutom arbetslöshetsersättningen skall
en form av avgångsvederlag utgå upp till 85 % av den ursprungliga lönen.
Det här regleras ju både via kollektivavtal och direkt mellan arbetstagare
och arbetsgivare.
Vi i utskottet har inte ansett det vara rimligt att den ena kategorin skall
befrias från samordningskravet, medan den andra skall underkastas det-
samma. Vi tycker att det finns anledning att ytterligare titta på detta.
Dessutom finns det skäl att fundera över om det skall ske en samordning-
jag ifrågasätter allvarligt en sådan - mellan ideellt utdömda skadestånd och
avgångsvederlag och arbetslöshetsersättning. Skall man exempelvis grunda
en sådan samordning på avtalat avgångsvederlag? Skall avtalet i sig utgöra
grunden för samordningen, eller skall det faktiskt utbetalade avgångsveder-
laget vara det som samordningen grundas på?
Herr talman! Det finns flera punkter som regeringen/departementet ytter-
ligare bör titta på innan vi i utskottet kan tycka att det är rimligt att säga ja.
Vi har också diskuterat arbetslöshetsbegreppet. Det råder väl inget tvivel
om att det under senare tid har kommit väldigt många oroande rapporter om
att företagarbegreppet i arbetslöshetsförsäkringen varit alltför vitt tolkat.
Utskottet definierar detta på ett snävare sätt. På klarspråk handlar det om
personer som har ett direkt ansvar för verksamheten, personer som har ett
direkt ägande och som i sin aktiva gärning kan påverka företagets resultat.
Självfallet skall man ha personlig utkomst av företaget.
Arbetslöshetsbegreppet för företagare har även diskuterats. Det har
gjorts gällande att man från ett företags sida borde kunna få åtnjuta arbets-
löshetsersättning om intäkterna tryter. Det kan gälla ett åkeri. Om inkoms-
terna blir lägre är det bara att konstatera att företaget inte längre existerar.
Sedan utgår arbetslöshetsersättning. Vi menar att det inte bör vara ett krav-
här har tillämpningen varit för hård - att företaget definitivt upphör och där-
med tvingas utförsälja sin egendom. Det kan finnas skäl t.ex. för ett åkeri att
helt enkelt ställa av bilarna. Då bevisar man att det inte förekommer några
iptäkter i rörelsen. I det läget borde man kunna få ut någon form av ersätt-
ning. Det finns anledning för regeringen att ytterligare titta på detta.
Utskottet har också tittat på ett antal frågeställningar och förslag som gäl-
ler samordningen mellan pensioner och arbetslöshetsersättning. Framför allt
gäller det sjömännens pensionsanstalt. Med stöd av vår initiativrätt i utskot-
tet har vi föreslagit att det skall vara möjligt med undantag från regler som
innebär att samordningen försätter pensionärerna i ett sämre läge.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.
Anf. 71 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Anders G Högmark rekommenderar mig att inte föra en dia-
log om att det här handlar om att man försöker komma åt löntagarna. Men
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
Prot. 1992/93:124 jag kan bara uppfatta framlagda förslag så, att man på alla sätt försöker
8 juni 1993 komma åt löntagarna.
... De borgerliga företrädarna i riksdagen har träffat en överenskommelse
* med Ny demokrati om den ekonomiska politiken, innebärande att skatten
för landets höginkomsttagare höjs med 148 kr! Samtidigt är man beredd att
sänka ersättningsnivån i fråga om a-kassan med 1 000-1 500 kr i månaden för
löntagarna. Kan inte detta tolkas så, att man på alla sätt försöker klämma åt
löntagarna och att man lämnar höginkomsttagarna åt sidan? Om inte, kan
jag inte förstå resonemanget här.
Så några ord om det galopperande underskottet. Jag redovisade i mitt in-
ledningsanförande att vi har ett heltäckande förslag som vi kan finansiera.
En del av den finansieringen består i en skatt för höginkomsttagarna som
skulle tillföra staten ca 4 miljarder. I botten finns mer än 10 miljarder som
kan tillföras arbetsmarknadsfonden.
Men vad har regeringen för alternativ, Anders G Högmark? Ni har ju
ännu inte presenterat någonting här utöver det förslag som Gerhard Larsson
hade presskonferens om i går och som biträdande statsministern Bengt Wes-
terberg redan har sågat av. Vad har alltså regeringen att komma med här?
Det är viktigt att veta vilka era alternativ är. Om ni har sådana, tycker jag
att ni skall redovisa dem.
När det gäller att sänka arbetslösheten har vi sedan hösten 1991 lagt fram
konkreta förslag och presenterat flera program för hur man skall kunna
minska arbetslösheten i det här landet. Men Anders G Högmark har tillsam-
mans med sina partikamrater och tillsammans med Ny demokrati konse-
kvent röstat ned alla våra förslag.
Så till det stora underskottet i sjukförsäkringen. Jag baserar mina uppgif-
ter på arbetsmarknadsministerns uttalande den 2 april i debatten här i riks-
dagen. Han sade att sjukförsäkringen redan är överfinansierad på grund av
den sjunkande sjukfrånvaron. Antingen har Anders G Högmark fel, eller
också har arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund fel.
Hur blir det med svaren på de frågor som jag ställde under debatten? Blir
det några samhällsekonomiska besparingar genom att man överför kostna-
derna till kommuner i stället? Vad är Anders G Högmarks svar till den en-
samstående mamma som jag nämnde? Vad skall hon klara sig med när hon
får sin lön sänkt med 1 000 kr i månaden när hon redan är drabbad?
Anf. 72 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Vad har regeringen för alternativ utöver det förslag som
Gerhard Larsson har presenterat i går? frågar Johnny Ahlqvist. Jag delar
uppfattningen att det borde ha funnits mer av substans i de förslag som har
lagts fram. Man kan lätt kritisera dem. Det finns väl inslag i dessa förslag
som man kan ta fasta på och säkert komplettera och utveckla. Problemet är
ju, om man nu skall vara öppen, att Socialdemokraterna och Johnny Ahl-
qvist är lika tomma på förslag. Man flyttar pengar från ett ställe till ett annat,
från ett ställe där det inte finns pengar.
Sjukförsäkringen har gått med underskott 1987, 1988, 1989, 1990 och
1991. Det är därifrån ni skall ta era pengar. Har man den enkla finansierings-
modellen att från ett system som går med underskott föra över pengar till ett
66
annat system som går med ett ännu större underskott, kan vi också ganska
snabbt snickra ihop någonting, men trovärdigheten i ett sådant förslag blir
ganska begränsad.
Om vi säger att vi inte kan röra den ena eller den andra komponenten i
systemet, att vi inte kan tänka oss egenavgifter osv., kommer vi aldrig att
kunna ta oss ur den här situationen. Jag är alldeles övertygad om att vi kom-
mer att behöva ändra på alla fem komponenterna. En sänkning av arbetslös-
hetsersättningsnivån kommer självfallet att bli den bästa hjälpen. Regering-
ens politik kommer, med satsning på företagsamhet och företagande, att ge
resultat. Det är inte för att hjälpa en och annan höginkomsttagare, en och
annan fabrikör eller direktör som vi stimulerar och på olika sätt underlättar
för familjeföretag och småföretagande. Det gör vi för att skapa goda produk-
tionsbetingelser, för att ge de människor som jobbar i produktionen möjlig-
heter att nyanställa och utveckla och därmed också få ner arbetslösheten,
skapa bättre lönebas och få in mer pengar till både det ena och det andra
systemet.
Inte minst kommer arbetsmarknadsfonden med sitt stora underskott att
gagnas av detta. Utan en sådan politik som innebär satsningar på företag-
samhet och företagande kommer vi aldrig ur problemen med arbetslösheten
och underskottet i arbetsmarknadsfonden.
Jag är väl medveten om, Johnny Ahlqvist, hur den människa som har si
eller så stor inkomst känner det. Jag inser mycket väl att detta känns ordent-
ligt, att det kommer att vara jobbigt. Om vi har utgångspunkten att inte nå-
gonting kommer att kännas när vi har ett budgetunderskott på 200 miljarder,
tror jag att vi lätt kommer att hamna i en situation där vi inte förmår att
göra någonting. Jag har inte några illusioner om att detta inte känns för de
människor som är drabbade av arbetslöshet. Vi måste på detta område lik-
som på många andra områden göra mycket mer än vad vi har gjort och fram-
för allt mer än vad Socialdemokraterna är förmögna till att föreslå, för att vi
skall kunna klara tryggheten på längre sikt och skapa goda betingelser för
arbete.
Anf. 73 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Anders G Högmark kommer med ett alternativ som samt-
liga berörda i det här landet faktiskt har ”sågat av”. Alla fackliga organisatio-
ner har sagt nej till Gerhard Larssons förslag. SAF har sagt nej till förslaget,
likaså Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Både arbetsgivare och
arbetstagare säger alltså nej till detta förslag. Detta skall då vara regeringens
alternativ till det förslag som vi har att komma med. Jag tycker att det är fel
att man slår sig för bröstet och säger att detta är vårt alternativ till Social-
demokraternas förslag.
Jag återkommer till sjukförsäkringen. Arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund stod i denna kammaren den 2 april och sade att sjukförsäkringen
redan är överfinansierad på grund av den sjunkande sjukfrånvaron. Jag tar
mer fasta på vad ministern säger i denna fråga än vad - Anders G Högmark
får ursäkta det - Anders G Högmark säger. Det finns ett överskott i sjukför-
säkringen, och dessa medel vill vi använda till att finansiera underskottet i
arbetsmarknadsfonden.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
68
Jag fick inget svar från Anders G Högmark på frågan varför Moderaterna
och den borgerliga regeringen kan acceptera en uppgörelse som innebär att
höginkomsttagarna bara skall betala 148 kr mer i månaden enligt den över-
enskommelse som ni har gjort med Ny demokrati, medan de som är arbets-
lösa skall betala 1 400 kr. Tio gånger så mycket skall de betala som redan är
drabbade.
Jag kan inte tolka detta på annat vis än att man vill komma åt dem som
har det sämst i det här landet. Jag kunde gärna för min del betala tio gånger
mer, därför att jag räknar mig som höginkomsttagare, precis som Anders G
Högmark är. Men det är tydligen bättre att ta från de arbetslösa.
När det gäller de 6,8 miljarder som vi talat om fick jag inte något svar av
Anders G Högmark på frågan hur stor den samhällsekonomiska besparingen
blir genom ert förslag. Hur mycket drabbar det kommunerna? Hur mycket
drabbar det samhällsekonomin genom att vi får in än mindre i skatter, därför
att skruvarna dras åt ännu hårdare och folk kommer att konsumera ännu
mindre i det här landet. Detta kommer att producera ytterligare arbetslöshet
i stället. Jag hade faktiskt varit tacksam för ett svar.
Anf. 74 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Om det måhända blivit ett missförstånd vill jag säga att jag
inte tycker att Gerhard Larssons förslag är någonting som man utan vidare
kan ha som underlag för ett förslag till riksdagen. Så har jag icke uttryckt
det. Däremot sade jag att det är väldigt lätt för alla dem som Johnny Ahlqvist
räknade upp att tala om hur dåligt förslaget är. Det hade varit väldigt bra om
de också hade varit litet kreativa och kommit med några alternativ. Då hade
det funnits mer för oss att ösa ur när vi nu debatterar hur vi skall konstruera
framtida system. Det förslag som Gerhard Larsson har presenterat finns det
många betänkligheter mot. Detta säger jag bara för att göra det tydligt för
Johnny Ahlqvist.
Jag är alldeles övertygad om, att om man gör sådana statiska analyser som
nu SKTF har gjort om hur mycket kommunerna och olika sektorer förlorar
med det förslag som regeringen förelägger riksdagen, kan man alltid leda i
bevis att de kommer att förlora si och så mycket. Men regeringen har faktiskt
ett litet mera dynamiskt betraktelsesätt. På sikt måste man se till att få bättre
fart på ekonomin. Skall alla särintressen tala om vilka försämringar vaije
förslag innebär, kommer man aldrig att kunna göra några förändringar.
Kvar står faktum, Johnny Ahlqvist, att man med det budgetunderskott
som vi har och med det galopperande utskott som vi har i arbetsmarknads-
fonden måste föreslå ett antal besparingar och åtgärder. Det går inte bara att
tro att man genom transfereringar från ett system till ett annat kan finansiera
olika saker.
Det må vara riktigt som arbetsmarknadsministern sade till Johnny Ahl-
qvist i debatten i april, att sjukförsäkringen nu har börjat ge ett litet över-
skott Men under de år som jag nämnde var det betydande underskott. Så det
är inte någon gedigen finansieringskälla. Det kan mycket snabbt leda fram
till att sjukförsäkringssystemet återigen går back. Med det underskott som
vi har haft tidigare finns det ingen säkerhet i detta.
Kontentan, Johnny Ahlqvist, av resonemanget att regeringen för en poli-
tik som otillständigt missgynnar de svaga och gynnar de starka är att alla,
inte minst de människor som i dag är utsatta på arbetsmarknaden, kommer
att ha bäst ut av att man för en ekonomisk politik som gör att nya jobb tillska-
pas och att vi igen får full sysselsättning framöver. Ingen är betjänt av att ha
ett galopperande underskott i arbetsmarknadsfonden eller i statens affärer,
allra minst de människor som i dag är utan jobb. Med ett budgetunderskott
får vi höjd ränta. Vi får sämre möjligheter till investeringar i landet, företa-
gen väljer att lägga sina investeringar i utlandet. Det skapar verkligen inte
de jobb som både Johnny Ahlqvist, jag och säkert alla i denna kammare
verkligen önskar att se i Sverige framöver. Då får vi en del av problemen
lösta.
Andre vice talmannen anmälde att Johnny Ahlqvist anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 75 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har några frågor. Jag skulle vilja ha en kommentar från
Anders G Högmark angående det som jag kallar för den låga kvaliteten på
propositionen. Bortsett från det enkla att skära ner nivåerna och införa så-
dana försämringar som karensdagar, finns det en serie förslag. Jag menar att
underlaget för dessa förslag saknas. Vi fann i utskottet att kvaliteten var för
låg. Det är viktigt att säga att utskottet i alla fall har gjort ett arbete, eftersom
jag brukar kritisera arbetsmarknadsutskottet hårt. Utskottet har gjort ett ar-
bete, som i praktiken innebär att vi underkänner propositionen. Det vore
intressant att få en kommentar kring detta från Anders G Högmark.
Anders G Högmark frågade vad det var som ger överskott. Låt mig fråga:
Hur gick det med de dynamiska effekterna av skattereformen? Den frågan
kunde jag ha ställt inte bara till de borgerliga partierna utan även till Social-
demokraterna. Hur är det med underfinansieringen? Är den 15, 20, 25, 30
eller 40 miljarder? Olika ekonomer har olika uppgifter, men det rör sig om
den storleksordningen. Låt oss säga att underfinansieringen uppgår till 20
miljarder. Det handlar om ett fyra gånger större belopp än vad försämring-
arna för de arbetslösa innebär - brutto - för statskassan.
Man kan undra över det här med onda avsikter. Jag menar att detta ingår
i en mycket allmän strategi som slår mot löntagarkollektivet i stort, och fram-
för allt mot de fackliga organisationerna. Det handlar om arbetslösheten och
självfallet också om utbildningsbidragen, om svårigheterna för de lågutbil-
dade att över huvud taget kunna tillägna sig arbetsmarknadsutbildning för
att kunna förstärka sin situation på arbetsmarknaden. Det vet Anders G
Högmark.
Det har varit väldigt mycket gnäll i de moderata leden över den mycket
blygsamma grundavdragsreformen, de 148 kronorna i månaden. Inser inte
Anders G Högmark vad dessa besparingar betyder för människor med
mycket små ekonomiska resurser, för familjer som har stora svårigheter att
klara det mest elementära?
Jag har ytterligare en fråga. ALU, som nu blir en volymåtgärd, kommer
att finansieras över samma arbetsmarknadsfond. Den volym som man räk-
nar med, 50 000-60 000 platser, kommer att kosta ca 6 miljarder kronor. Det
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
69
Prot. 1992/93:124 blir då ökade underskott i det som man brukar kalla för a-kassan. Hur skall
8 juni 1993 man göra med dessa?
Arbetslöshetsersättning ?6 änders G hÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Hans Andersson böljade med att fråga om underlagets kva-
litet. Om vi hade varit nöjda med underlaget, hade vi inte haft anledning att
skicka tillbaka ärendet. Det är mitt svar.
Hans Andersson undrade hur det var med de dynamiska effekterna. Se-
dan minns han litet nostalgiskt den tid då man hade marginalskatter på 70-
80 %. När man genomförde skattereformen och sänkte marginalskatterna
hade man den tanken att det mycket temporärt skulle bli ett underskott in-
nan den dynamiska effekten på olika sätt uppstod. Är det något slags dröm
om en återgång till det gamla s.k. goda samhället med marginalskatter på
70-80 % för 60-70 % av LO-gruppemas medlemmar? Är det vad Hans An-
dersson längtar tillbaka till? Vill han på något sätt återinföra beskattning av
småföretag, så att de riktigt skall känna att de sugs ut av skatteväsendet?
Det råder inga tvivel om att de åtgärder som regeringen har vidtaget bl.a.
när det gäller beskattning av småföretag har lett till mycket dynamiska effek-
ter. Det finns en investeringsglädje och en tro på framtiden i dag hos små-
företagen. Jag är inte alls övertygad om att den glädjen skulle finnas kvar ett
ögonblick, om Hans Andersson böljade tala om att återinföra ett antal saker
som är negativa för småföretagen och för näringslivet. Detta är litet grand
av dynamiska effekter. Somliga effekter kommer snabbare, andra uppstår
längre fram.
Man kan undra över det här med onda avsikter. Det finns inte någon rege-
ring som har satsat så kolossalt mycket på arbetsmarknadspolitiska insatser
som denna regering. Skälet till detta är givetvis att vi har en hög arbetslöshet.
Regeringen har satsat långt mer pengar än någon annan regering på arbets-
marknadspolitik och arbetsmarknadsutbildning.
När det gäller ALU-verksamheten är det viktigt att både utskottet och
kammaren framöver observerar de kvaliteter som finns i ALU-verksamhe-
ten, så att det inte bara blir en volymvara som kostar pengar. Det måste
också finnas ett innehåll i denna verksamhet, vilket riksdagen en gång i tiden
fattade beslut om. Det finns all anledning att observera framöver. Men kom
inte och säg att inte den här regeringen gör mycket stora insatser inom ar-
betsmarknadspolitiken! Ingen annan regering har gjort så mycket i det här
avseendet.
Anf. 77 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag nämnde över huvud taget inte arbetsmarknadspolitik.
Det finns inte heller någon annan regering som har administrerat en så hög
arbetslöshet som den här regeringen.
När det gäller ALU, tolkar jag Anders G Högmarks svar så, att han är
medveten om att det inte är fråga om någon ambitiös arbetsmarknadspolitik.
Det finns ingen hög kvalitet på ALU-sidan. Men vad jag var ute efter var de
kostnader som döljs och som faktiskt dyker upp precis i den fond som utskot-
tet och regeringen vill göra någonting åt. Det rör sig om ungefär samma be-
lopp som försämringen av arbetslöshetsförsäkringen innebar.
70
Jag nämnde de dynamiska effekterna, eftersom Anders G Högmark kriti-
serade SKTF:s undersökningar och andra undersökningar som har gjorts,
där man har försökt att se på vad en sådan här besparing innebär rent dyna-
miskt. Det innebär att man flyttar kostnader, att momsintäktema kan bli
mindre, att bostadsbidragen blir högre och att socialbidragen blir högre.
Anders G Högmark frågade mig vad jag vill, om jag bara vill beskatta det
svenska folket och göra livet bedrövligt för de flesta människor. Nej, jag vill
ha en beskattning efter bärkraft, men det har vi inte längre. Jag vill också ha
en hushållning av landets finanser, som innebär att intäkter och utgifter sva-
rar mot varandra.
Det finns inte ett enda förslag från regeringen som har inneburit att in-
komsterna till arbetsmarknadsfonden har förstärkts i ett läge då utgifterna
är så stora. Håller Anders G Högmark med om att orsakerna till den höga
arbetslösheten, till det höga budgetunderskottet och till underskottet i ar-
betsmarknadsfonden inte är arbetslöshetsförsäkringen eller kontant arbets-
marknadsstöd? Det är i stället effekter av den ekonomiska krisen och den
höga arbetslösheten. Den verkliga lösningen innebär att minska arbetslöshe-
ten. Det handlar då - och det kan jag hålla med om - om ett brett spektrum
av ekonomisk-politiska och näringspolitiska ågärder och om en mycket aktiv
arbetsmarknadspolitik, men om detta skall vi tala i morgon. Anders G Hög-
mark måste ändå hålla med om att detta fördelningspolitiskt sett är djupt
orättvist, om man tittar på hur det slår för olika människor.
Anf. 78 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga två saker.
Jag är mycket medveten om att det finns mycket bra kvalitet på ALU-
verksamheten inom systemets nuvarande ram. Med den enorma expansion
av ALU som har skett under de gångna månaderna är jag alldeles övertygad
om att det finns en hel del inslag av sådant som man kritiskt bör granska
och rimligtvis förbättra. Det ligger i sakens natur. Det är viktigt att det finns
kvalitet i de arbetsmarknadspolitiska insatserna och att det blir en generell
kompetenshöjning, så att det inte bara blir fråga om en allmän försörjnings-
inrättning. Det är viktigt att det finns ett inslag av kompetens.
Hans Andersson har en god inställning, att man skall låta intäkter och ut-
gifter vara i balans. Det är det som regeringen intensivt försöker med, dvs.
att banta underskottet i budgeten för att få intäkter och utgifter något mer i
balans. Jag vet inte på vilket sätt Hans Andersson och hans parti aktivt har
bidragit till detta, men det skulle vara välkommet om det drogs åtminstone
ett litet strå till stacken.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 79 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Det är viktigt att få fler människor i arbete. Jag menar att
regeringen arbetar målmedvetet för att det skall bli så. Man kan också se ljus
i tunneln. Trovärdigheten i den ekonomiska politiken spelar en central roll
för möjligheten att komma till rätta med Sveriges problem.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
71
Prot. 1992/93:124 Ljuset i tunneln avspeglas i att det har blivit en större konkurrenskraft
8 juni 1993 inom exportindustrin och att vi har fått avtal som främjar tillväxten. Vi har
” “ ' också i kompletteringspropositionen fått förslag om reala åtgärder för att
Arbetslöshetsersättning ylejcja snat,],t växande statliga budgetunderskottet.
Av samhällsekonomiska skäl är det nödvändigt att de redan tidigare under
våren beslutade besparingarna i arbetslöshetsförsäkringen och i KAS ge-
nomförs. Vi har i arbetsmarknadsutskottet dock ansett att införandet av ka-
rensdagar bör senareläggas två månader, detta för att inte sommarvikarie-
marknaden skall störas. Vi har också under utskottets arbete kommit fram
till en ändring av den av regeringen föreslagna femveckorsregeln. För att det
inte skall bli orimligt bör det vara en regel om att de fem karensdagarna skall
ligga inom en tolvmånadersperiod. När det gäller övergångsreglerna har ut-
skottet förtydligat - vilket jag tycker är mycket bra - att man inte skall be-
höva belastas med några karensdagar för att åter få arbetslöshetsersättning,
om avbrottet i arbetslöshetsperioden har berott på t.ex. sjukdom.
Det här betänkandet från arbetsmarknadsutskottet illustrerar tydligt hur
komplicerat vårt samhälle egentligen är och hur t.ex. olika regler i ersätt-
ningssystem påverkar andra regler eller utfallet för den enskilde.
Ett tydligt exempel på detta är frågan om avgångsvederlag och arbetslös-
hetsersättning. Helt klart är det stötande att en person med frikostiga s.k.
fallskärmsavtal också skall kunna erhålla arbetslöshetsersättning. Men frå-
gan är var gränsen för samordning skall gå. En sak är säker, nämligen att vi
inte kan ha olika regler för olika anställningsformer. Detta skulle bli fallet
om ersättningar som med stöd av kollektivavtal betalas ut via parterna från
fonder eller stiftelser inte skulle samordnas, men väl ersättningar som beta-
las ut direkt av arbetsgivaren.
Utskottet förutsätter att regeringen gör en ordentlig genomlysning av
dessa förhållanden liksom av om samordningsregeln verkligen skall gälla när
avgångsvederlaget grundar sig på ideell skada.
Man bör också ta sig en ordentlig funderare på om man ändå inte skall
acceptera kollektivavtal som syftar till utfyllnadsersättning, särskilt när er-
sättningsnivåerna nu sänks i försäkringen.
Att samordningsregler kan slå väldigt snett visas i ett annat sammanhang
av exempel från Handelsflottans Pensionsanstalt. I vissa fall kan den nuva-
rande utformningen av samordning mellan arbetslöshetsersättning och vissa
pensioner t.o.m. ge till resultat att den arbetslöse får sämre ersättning om
han har pension än om han inte har det. Utskottet har förutsatt att rege-
ringen med stor skyndsamhet föreskriver om undantag i sådana fall då sam-
ordningsreglerna leder till orimliga konsekvenser.
Företagare och kanske framför allt anställda anhöriga i familjeföretag är
en grupp som behandlats styvmoderligt när det gäller arbetslöshetsförsäk-
ring. Företagarbegreppet har givits en alldeles för vidsträckt tolkning. Ut-
skottet understryker att en grundläggande förutsättning för att man skall be-
traktas som arbetslös företagare är att man personligen har varit verksam i
rörelsen.
När det gäller arbetslöshetsbegreppet för företagare och möjlighet till ar-
betslöshetsersättning också vid tillfälliga uppehåll i rörelsen är det viktigt att
vi får genomlyst hur skyddet för företagare skall konstrueras, så att det inte
72
blir en snedvriden konkurrens när man så att säga ”lägger företaget i mal-
påse”. Den nuvarande lagens innebörd är att en företagare skall anses som
arbetslös när hans verksamhet i rörelsen upphört annat än tillfälligt. Något
absolut krav på att en företagare skall ha sålt fast egendom och rörelsetill-
gångar för att betraktas som arbetslös uppställs emellertid inte. Utskottet
förutsätter att regeringen återkommer i frågan om undantag från huvudre-
geln.
Det är naturligtvis väldigt viktigt att en företagare skall ha rätt och möjlig-
het att återfå fotfästet på arbetsmarknaden. Då kan det vara av avgörande
betydelse för honom eller henne att ha kvar t.ex. ett inarbetat firmanamn.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Anf. 80 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Utvecklingen på arbetsmarknaden har visat på stora pro-
blem med den kontanta ersättningen vid arbetslöshet.
Vissa familjer lider enormt, medan andra familjer finner sig i att få ersätt-
ning och på olika sätt försöker att klara sig så gott de kan.
Den som är sysslolös utan riktigt arbete behandlas olika beroende på om
han eller hon tillhör en arbetslöshetskassa eller ej. I dagligt tal säger medbor-
garna: Om jag är med i facket får jag arbetslöshetsersättning.
Det är en grundmurad och felaktig uppfattning att man skall vara med i
facket för att få arbetslöshetsersättning, men fackrepresentanter, både stora
och små, lever gott på detta.
Låt oss nu en gång för alla underlätta för de anställda att gå med i en ar-
betslöshetskassa till dess att en genomgripande förändring sker. I det här för-
slaget saknar jag någonting om detta. Det är enormt viktigt att den anställde
på ett enkelt sätt skall kunna bli medlem i en arbetslöshetskassa. I dag får
man tillskriva den arbetslöshetskassa som man vill tillhöra. När det gäller
vissa kassor får man dessutom svar från facket att man, om man vill gå med
i arbetslöshetskassan, skall göra det via facket. Det är horribelt att facket
använder statliga medel på det viset. En avgränsning måste ske, men alla
förändringar tar som bekant tid, oerhört lång tid enligt min uppfattning.
När frågor är känsliga skjuts besluten upp, trots att arbetslösheten i dag
kostar runt 100 miljarder. Det är en oerhörd siffra. Det är en tredjedel av
vårt budgetunderskott. Det ligger snart på 300 miljarder, även om rege-
ringen fortfarande talar om 200 miljarder. Enligt källor lär det nämligen
närma sig 300 miljarder.
Det nuvarande systemet ger fel signaler. Det ger t.ex. ökad möjlighet till
svartjobb. Det är allvarligt. Jag är övertygad om att det finns många medbor-
gare som har ersättning av något slag som samtidigt arbetar i någon form.
Systemet uppmanar till det. Dessutom kan man konstatera att en företagare
som har gått i personlig konkurs inte kan jobba vitt om han för sitt arbete
skall få något kvar utöver existensminimum.
Herr talman! Så mycket förnuft har våra medborgare att de väljer ett an-
nat sätt om det ges signaler om att de inte får någon inkomst om de jobbar
mer. Då jobbar de svart. Det gör ju deras bekanta. Det smittar av sig. Detta
är en farlig utveckling. Den vita sektorn blir mindre och mindre, och en sväl-
lande svart sektor skall finansieras av den krympande vita sektorn.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
73
Prot. 1992/93:124 Det är ett grundproblem, och det hjälper inte att vi önskar att få mer
8 juni 1993 pengar.
" ” ' Alla med sunt förnuft förstår att detta inte håller. Det har tagits upp till
Arbetslöshetsersättning £jej,att j racjion vid ett tillfälle då byggbranschen diskuterade detta problem.
m m- Allt fler blir på detta sätt bidragsberoende.
Egentligen kostar arbetsmarknadsförsäkringen 10 000 kronor per år för
vaije försäkrad, och det är ohållbart. Det begriper den här församlingen.
Man säger: Vi måste krympa kostnaderna. Det går inte att ha den här explo-
sionen. Men när det sedan skall betalas blir det liv.
Den försäkrade betalar i dag själv endast 600 kronor av dessa 10 000 kro-
nor. Det är alltså fråga om 600 kronor av de 10 000 kronor som det kostar.
Lägg därtill att det finns avgångsvederlag och fallskärmar, både större och
mindre, vilket min partikollega tidigare talade om, som överkompenserar
den som har drabbats på ett eller annat sätt. Man skall givetvis inte överkom-
pensera när man ser en sådan här bild framför sig. Det är i ett sådant sam-
manhang angeläget att ta itu med fallskärmarna. Det borde ha högsta priori-
tet till förändring.
I gårdagens Aftonbladet stod rubriken: Öppen strid om a-kassan väntar.
Jag förstår att det kommer att bli strid. Men landet har inte råd till detta.
Sverige har inte råd med en öppen strid. Vi i Sverige måste hitta på lösningar
med sunt förnuft. Ny demokrati har föreslagit en del. Andra har föreslagit
andra. Någonting måste vi här mixa ihop, och det måste gå snabbt. Jag bru-
kar säga att det måste gå med blåljus. Det är vad som behövs.
83 % av arbetskraften är medlem i någon av våra 42 arbetslöshetskassor.
Dessa kassor är vanligen knutna, som jag tidigare nämnde, till en facklig or-
ganisation. Arbetslösheten för medlemmarna i a-kassorna är relativt sett
lägre än för dem som inte är medlemmar. Det konstateras i den utredning
som Gerhard Larsson har lagt fram för någon dag sedan.
Arbete skall löna sig. Det är en grundförutsättning för en positiv utveck-
ling i Sverige. Då måste detta åter bli en möjlighet.
Herr talman! En miljon medborgare saknar i dag ett riktigt jobb. Man har
alltså på ett eller annat sätt gömt detta faktum med allt ifrån lönegarantier
till utbildningar. En miljon människor. Detta är en allvarlig fråga.
Dessutom måste vi få fram nya signaler. Egenavgifterna är betydligt högre
i våra konkurrentländer än vad de är i Sverige. Det vägrar Socialdemokra-
terna att inse. En försäkring skall vara som sitt underlag, nämligen självfi-
nansierad och robust. Men i dag är det, som vissa talare har sagt, ett stort
svart hål.
Det beror på att den som berörs bara med 3 % har finansierat den egenav-
gift det är fråga om. Arbetsgivarna lägger till 27 %, och sedan lånar vi upp
70 %. Detta håller inte! Det är omöjligt att få en sådan ekvation att gå ihop.
Det finns ingen livskraft i det försäkringssystemet.
Hur gör man i konkurrentländerna? Jo, i Tyskland och i Frankrike har
man 10-15 gånger högre individavgift än vad vi här tidigare har diskuterat.
Vi måste alltså pröva förändringar av avgiften så att det blir en sund finansie-
ring av vår arbetslöshetsförsäkring. Det är en angelägen uppgift att göra med
det snaraste.
74
Anf. 81 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag kan inte låta bli att begära ordet när jag hör Claus Zaar.
Detta var ett mycket otydligt inlägg, vill jag påstå. Det var mycket svårt att
uppfatta något rationellt budskap. Men det fanns underströmmar.
Den vita sektorn finansierar den svarta sektorn - och det tycks vara de
arbetslösa. Det är skandalöst att man får höra sådana antydningar och ankla-
gelser. De är fullständigt obevisade. Det är löst prat och insinuationer. De
arbetslösa kostar så och så mycket. Är det de arbetslösas fel? Nej, det är det
inte.
De arbetslösa vill ha arbete, Claus Zaar, men ekonomin tillåter dem inte
att få det. Nydemokraterna har just föreslagit att göra det som Claus Zaar
så ivrigt antyder, nämligen höja egenavgifter, sänka ersättningsnivåer, osv.
Man vill göra det ännu värre för vanligt folk och för dem som har drabbats
av arbetslöshet. Bert Karlsson antyder andra saker i TV och i tidningar. Men
det som Claus Zaar står för är den råa nydemokratiska politiken.
Facket och a-kassan är inte samma sak. De har aldrig varit samma sak.
Facket är just löntagare som har gått ihop. Man har sett som en viktig första-
handsuppgift att vara solidarisk när det gäller arbete och arbetslöshet.
Vilka är orsakerna till det svarta hålet? Ja, naturligtvis den dåliga ekono-
min. Den har lett till arbetslöshet, finanskris och spekulativt beteende. Det
har gjort det omöjligt att få ett jobb.
Om jag inte har ett jobb får jag ingen lön och betalar ingen skatt och ingen
arbetsmarknadsavgift. Jag blir beroende av bidrag. Det är dåligt. Men jag
skall inte få lök på laxen. Jag skall be att få slippa att Ny demokrati anklagar
mig för att jag är arbetslös.
Anf. 82 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Hans Andersson nämner här några saker om de anställda.
Han begär fakta. Det är då bäst att jag redovisar dem.
Jag undersökte själv som egen företagare om det gick att anställa. Jag
vände mig till arbetsförmedlingen och frågade. De hade fyra personer som
de rekommenderade till en kort anställning. Jag kontaktade de personerna.
Herr talman! Jag hörs visst inte i högtalarna. Jag står tydligen i fel bänk.
Ursäkta mig. Jag kom på fel plats, men sådant kan livet vara.
Hans Andersson ville ha reda på vilket underlag jag hade. Jag har själv
gjort undersökningar. Jag har dessutom läst den rapport från Byggentrepre-
nörerna i Stockholm som nämndes i radion. Där fanns en beräkning av hur
många som hade arbetslöshetsunderstöd och samtidigt bedrev annan verk-
samhet.
Jag konstaterade att av de fyra som jag nämnde fanns det inte möjlighet
att anställa någon omedelbart. De hade annan sysselsättning eller ville inte
ta jobb just då av personliga skäl. Det finns alltså skäl för min synpunkt att
arbetskraften är svart.
Bert Karlsson har redogjort för att det inom 70 % av restaurangerna före-
kommer svart verksamhet. Vi vet att två restauranger omedelbart fick stänga
när det undersöktes vad de höll på med här i Stockholm. Det fanns anmärk-
ningar på samtliga restauranger. Har man den åsikt som framkom här tidi-
gare slår man dövörat till när verkligheten talar.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Arbetslöshetsersättning
m.m.
75
|
Prot. 1992/93:124 8 juni 1993 |
Det finns många familjer som lider. Det vet jag. Det är därför som det är |
är en felaktig socialdemokratisk ekonomisk politik.
Arbetslöshetsersättning
|
m.m. |
Anf. 83 HANS ANDERSSON (v): Herr talman! Jag hörde mycket väl vad Claus Zaar sade. Han frågade om Det som gör mig mest upprörd är att det tas några enstaka exempel, något Här talar vi om att det finns en armé på en halv miljon människor som vill Anf. 84 CLAUS ZAAR (nyd): Herr talman! Det finns en miljon människor som vill ha arbete just i dag, Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering På grund av kontroll av voteringsanläggningen beslöt kammaren kl. 14.23 |
76
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.35.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkanden 1992/93:SkU26,
SkU30, SkU36 och SkU37, lagutskottets betänkanden 1992/93:LU16 och
LU47, försvarsutskottets betänkande 1992/93 :FöU 14, socialutskottets be-
tänkanden 1992/93:SoU27 och SoU28, trafikutskottets betänkanden
1992/93:TU29 och TU37, jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU23,
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU18, bostadsutskottets be-
tänkande 1992/93:BoU25 (forts, från s. 29) samt finansutskottets betän-
kande 1992/93:FiU29 och arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU20.
Mom. 3 (skepp och luftfartyg)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 142 för reservation 1 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 6 (budgeteffekter)
Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 142 för reservation 2 av
Lars Hedfors m.fl.
Mom. 7 (alternativmedicin)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 144 för reservation 3 av
Lars Hedfors m.fl. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (skolor)
Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 24 för reservation 4 av
Peter Kling. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (fastighetsförvaltning)
Utskottets hemställan bifölls med 306 röster mot 16 för meningsyttringen
av Lars Bäckström. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 18 (reklam i TV)
Utskottets hemställan bifölls med 300 röster mot 22 för reservation 6 av
Peter Kling. 1 ledamot avstod från att rösta.
77
Prot. 1992/93:124 Övriga moment
8 juni 1993 Utskottets hemställan bifölls.
78
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (övriga frågor)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 141 för reservationen av
Lars Hedfors m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 1 (principlösningen av en stimulans för byggnadsarbeten)
Först biträddes reservation 1 av Lars Hedfors m.fl. med 168 röster mot 22
för reservation 2 av Peter Kling. 133 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 159 röster mot 141 för reserva-
tion 1 av Lars Hedfors m.fl. 22 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2-4
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 5 (privatisering)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 142 för reservationen av
Bo Holmberg m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (inriktningen av trafiksäkerhetsarbetet inför 2000-talet)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 22 för reservation 1 av
Kenneth Attefors. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 4 (den organisatoriska hemvisten för Vägverkets registerverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 129 för reservation 2 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 5 (ett trafiksäkerhetsprogram fram till år 2000)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 143 för reservation 3 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 9 (ändring av hastighetsbegränsningssystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 28 för reservation 5 av
Kenneth Attefors. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Sonia Karlsson (s) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 11 (utökad befogenhet för kommun att föreskriva hastighetsbegräns-
ningar)
Utskottets hemställan bifölls med 310 röster mot 14 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Mom. 18 (ABS-bromsar på släpvagn som dras av tung lastbil med sådana
bromsar)
Utskottets hemställan bifölls med 309 röster mot 14 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Mom. 22 (krav och strategi för bättre fordon)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 141 för reservation 8 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 25 (reflexsele i buss och lastbil)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 139 för reservation 9 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 29 (meddelande av föreskrifter om kontroll av viss säkerhetsutrust-
ning)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 142 för reservation 10 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 32 (flygande inspektion)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 141 för reservation 11 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 37 (övningskörning med personbil för den som fyllt 16 år)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 175 röster mot 140 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 12 av Sven-Gösta Signell m.fl. 4 ledamöter avstod från
att rösta.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
79
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
80
Mom. 50 (trafikförsäkringen och sjukvårdskostnaderna för trafikolycksfal-
len)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 22 för reservation 15 av
Kenneth Attefors.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 4 (länsstyrelsernas ansvar och samarbetet mellan Fiskeriverket och
länsstyrelsernas fiskeenheter)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 138 för reservation 1 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 6 (ålljustring)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 31 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna
1991/92:Jo409 och 1992/93:Jo403 av Christer Skoog m.fl. 7 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 9 och 10 (kräftfiske i enskilt vatten, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 190 röster mot 130 för reservation 2 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 11 (skyddszon runt fasta redskap m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 190 röster mot 130 för reservation 3 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 12 (redskapsbegränsning)
Först biträddes reservation 5 av Sverre Palm med 59 röster mot 36 för re-
servation 4 av Max Montalvo. 223 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 242 röster mot 54 för reserva-
tion 5 av Sverre Palm. 23 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 14 (kompetens som kriterium för erhållande av licens)
Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 21 för reservation 6 av
Max Montalvo. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (förslaget till fiskelag i övrigt)
33 § fiskelagen
133 § föreslogs överlåtelse åt utländsk myndighet att kontrollera att inter-
nationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande efterlev-
des vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium. För beslut om så-
dan överlåtelse krävdes enligt 10 kap. 5 § regeringsformen att tre fjärdedelar
av de röstande förenade sig om beslutet. Beslut skulle fattas genom omröst-
ning med rösträkning.
Utskottets hemställan bifölls med 317 röster mot 0 för avslag, dvs. utskot-
tets hemställan hade bifallits av minst tre fjärdelar av de röstande.
Mom. 19 i övrigt
Utskottets hemställan bifölls.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (samhällsekonomiskt utrymme för den kommunala sektorn)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 277 röster mot 13 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsva-
rande del. 27 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (översyn av statsbidragssystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 140 för reservation 2 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 9 (ekonomiska regleringar år 1994 mellan staten och kommunsek-
torn)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 129 för reservation 3 av
Hans Gustafsson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 17 (statligt lån till Haninge kommun)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 22 för reservation 4 av
lan Wachtmeister i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 18 (bemyndigande att utforma lånevillkoren under reservationsansla-
get Lån till kommuner)
Först biträddes reservation 4 av lan Wachtmeister i motsvarande del med
26 röster mot 15 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del.
278 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 289 röster mot 22 för reserva-
tion 4 av lan Wachtmeister i motsvarande del. 9 ledamöter avstod från att
rösta.
(forts, s. 176)
Då voteringsanläggningen på nytt var ur funktion, beslöt kammaren pa
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
82
förslag av andre vice talmannen att voteringarna skulle fortsättas efter de-
batten om trafikutskottets betänkande TU35 (7 §).
Med anledning av det stora antalet talare i dagens debatter och framför allt
i den nu förestående debatten om trafikutskottets betänkande TU35 föreslog
andre vice talmannen att kammaren beslutade att följande begränsningar i
yttranderätten skulle gälla.
De talare som i den utdelade talarlistan hade antecknats för ett anförande
om tio minuter skulle få tala längst denna tid. Övriga talare fick tala längst
sex minuter.
Kammaren biföll detta förslag.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU35 Investeringar i trafikens infrastruktur m.m. (prop.
1992/93:176 och 1992/93:100 delvis).
Anf. 85 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Det känns tillfredsställande att vi nu från trafikutskottet kan
förelägga riksdagen ett betänkande om investeringar i trafikens infrastruktur
m.m. Vi har där över partigränserna lyckats ena oss om ett första delbeslut
om kraftigt ökade investeringar i vägar och järnvägar. Under trafikutskottets
23-åriga tillvaro har något i kronor räknat mer omfattande förslag om trafik-
och infrastrukturfrågor aldrig tidigare behandlats, vare sig av utskottet eller
av riksdagen. Ett bevis på att det i riksdagen finns ett grundmurat intresse
för trafik- och infrastrukturfrågor är att vi haft inte mindre än 121 motioner
och 420 yrkanden att ta ställning till.
Utskottet har lyckats med det som Kommunikationsdepartementet och
regeringen misslyckats med, nämligen att finansiera det kommande årets in-
vesteringar i infrastrukturen.
Trots att ett enigt finansutskott i början av året uttalade sig för att det inte
fanns skäl för att ändra de nuvarande principerna för finansiering av infra-
strukturinvesteringarna, föreslog regeringen att finansieringen skulle ske ge-
nom lån i stället för med anslag.
Det bör poängteras att ett enigt trafikutskott ställt sig bakom vad som
framhålls i den socialdemokratiska motionen, nämligen att finansieringen
skall ske på traditionellt sätt genom anslag över budget.
Jag känner ett behov av att uttala en uppskattning till utskottets borgerliga
ledamöter för att de lyckats motstå de påtryckningar som de varit utsatta för
från såväl Kommunikations- som Finansdepartementet. Inte mindre lätt har
det varit att under utskottsarbetet ha stöd av Ny demokratis representant,
som under utskottsarbetets gång bytt ståndpunkt dag från dag helt beroende
på vilka signaler som han fått från sin partiordförande.
Men som sagt: Nu kan vi känna oss nöjda med att utskottet så klart uttalat
sig i finansieringsfrågan och gett regeringen ett stort och välförtjänt neder-
lag.
Tyvärr har de borgerliga ledamöterna inte ställt upp på samma sätt när det
gäller de målsättningar vi socialdemokrater anser vara nödvändiga att uppnå
för att vi skall klara de investeringsbehov som Vägverket och Banverket har
för den kommande tioårsperioden. Klart framgår av vår socialdemokratiska
motion TU71 och de 15 socialdemokratiska reservationerna som bifogas ut-
skottsutlåtandet att det fordras kraftigare insatser än vad regeringen har fö-
reslagit om vi skall lyckas förbättra dagens svåra sysselsättningsläge och mot-
verka de konkurrensnackdelar vårt land har i och med de långa avstånden.
Men vi kan ändå konstatera att utskottet i betänkandet trots allt föreslår
kraftigare investeringar och visar en större framtidstro än vad regeringen har
gjort.
Utskottet ger regeringen ett mycket dåligt betyg och vi anser i likhet med
företrädare för Vägverket, Banverket, SJ, Vägföreningen, länsstyrelser,
landsting, kommuner, branschorganisationer för att nämna några, att rege-
ringens proposition om investeringar i trafikens infrastruktur är att beteckna
som en mycket bristfällig och ofullständig produkt.
Vi instämmer i kritiken att det är en bristfällig och ofullständig proposition
som på grund av motsatsförhållanden inom regeringen fått denna svaga ut-
formning. Man har svårt att förstå att en regering som lägger fram proposi-
tioner av denna kvalitet kan kalla sig för den mest kompetenta.
Den av mig tidigare åberopade socialdemokratiska motionen TU71 har i
motsats till propositionen fått ett mycket positivt mottagande från berörda
verk, länsstyrelser, landsting, kommuner, branschorganisationer och många
enskilda personer som är intresserade av trafik- och infrastrukturfrågor.
Regeringen och inte minst kommunikationsministern vill ofta framhålla
att 1990-talet skall bli infrastrukturens årtionde.
Om riksdagen beslutar enligt utskottsmajoritetens förslag om infrastruk-
turinvesteringar lär inte möjligheterna att göra 1990-talet till ett infrastruktu-
rens årtionde vara stora.
Jag vill inte trötta kammaren med alltför många siffror, men låt mig ändå
få säga att den socialdemokratiska regeringen våren 1991 föreslog att man
inför den kommande 10-årsperioden borde satsa 100 miljarder kronor på in-
frastruktur. Nu har regeringen lagt fram ett förslag som också blir utskotts-
majoritetens förslag om 98 miljarder kronor, alltså 2 miljarder kronor
mindre än vad den socialdemokratiska regeringen föreslog.
Detta är inte någon storsatsning när vi alla vet att behoven är minst de
dubbla. Mot den bakgrunden är vårt förslag om 200 miljarder kronor inför
den kommande 10-årsperioden inte något överbud.
Inför det kommande budgetåret föreslår utskottsmajoriteten ett raman-
slag på 6 297 miljoner kronor till vägar inkl, bärighetsåtgärder. Vi social-
demokrater i utskottet föreslår ett ramanslag på 12 500 miljoner kronor. Är
det så att man vill påstå att detta är ett överbud, ja då är också Vägverkets
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
83
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
äskande överbud, för detta är summor som Vägverket ansett sig behöva för
det kommande budgetåret.
När det gäller ramanslag till järnvägar föreslår majoriteten att man skall
stanna på en summa av 5 925 miljoner kronor. Vi föreslår i vår reservation
6 000 miljoner kronor för att bättre tillgodose Banverkets behov. Inte heller
här är det tal om någon överbudspolitik.
Ramanslaget till länstrafikanläggningar föreslås av utskottsmajoriteten till
2 123 miljoner kronor och vi föreslår 2 500 miljoner kronor. Jag är medveten
om att den summan inte är helt tillfredsställande, men det är ytterligare ett
bevis på att vi inte bedriver någon överbudspolitik. Nej, säg dess rätta namn,
det är en realistisk infrastrukturpolitik.
I betänkandet finns inte mindre än elva tunga avvikelser från propositio-
nen, där utskottet är helt enigt.
Utskottets förslag innebär att ytterligare 18,8 miljoner kronor skall anvi-
sas under anslaget Utredningar. Dessa medel skall tilldelas delegationen för
infrastrukturinvesteringar för att möjliggöra en privat finansiering av Arlan-
dabanan.
Sammanlagt kommer 30 miljoner kronor att ha anvisats till projekt om
Arlandabanan i syfte att få privat finansiering. Dessa pengar har gått och
kommer i huvudsak att gå till två ekonomiska och juridiska konsulter. Vi
socialdemokrater anser att Arlandabanan skall vara en del av stomnätet och
bibehållas i samhällets ägo.
Vi vet alla att det inte finns några möjligheter att få en järnväg att bli eko-
nomiskt bärkraftig så att den kan ge ägarna någon avkastning. Därför borde
även riksdagens borgerliga ledamöter inse att det inte går att få fram någon
privat finansiering av Arlandabanan.
Vi motsätter oss därför att delegationen för infrastrukturinvesteringar
skall tillföras ytterligare medel i syfte att få till stånd ett privatfinansierat pro-
jekt för Arlandabanan. De 30 miljonerna borde ha kunnat användas till
bättre ändamål.
En stor brist i propositionen, som vi också har påtalat i utskottsarbetet, är
saknaden av samordning mellan de olika kommunikationsslagen. Sjöfart
och flyg nämns knappast, trots att de utgör en stor och viktig del i vårt kom-
munikationssystem .
De reservationer som berör vägar och järnvägar kommer Bo Nilsson resp.
Jarl Lander att senare redogöra för, varför jag avstår från att kommentera
dem.
Förmågan att på ett effektivt sätt organisera transporter och kommunika-
tioner anser vi socialdemokrater ha en avgörande betydelse för utvecklingen
av välfärd, samhällsekonomi och miljö. Dessutom kan det skapa tusentals
meningsfulla arbetstillfällen genom att vägar, järnvägar och järnvägsindu-
strin byggs ut och förbättras.
Men detta betyder också att vi kommer bättre förberedda till mötet med
det nya Europa. Med hänsyn till vårt geografiska läge och exportberoende
måste våra kommunikationer vara av minst lika god kvalitet som våra kon-
kurrentländers, bl.a. inom EG. Utvecklingen i Sverige och omvärlden med-
för alltså nya krav på de medel som behövs för att förnya och utveckla ge-
84
mensamma lösningar som tillgodoser transportbehoven och minskar trafi-
kens påverkan på miljön.
Därför inleddes under den socialdemokratiska ledningen en ny era i tra-
fikpolitiken. Strukturella förändringar tillsammans med stora ekonomiska
insatser blev upptakten till en offensiv för att Sverige skall stå väl rustat för
framtiden. Riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 gav inriktningen för trafik-
politiken under 1990-talet.
1988 års beslut utgick från fem stora uppgifter:
1. att utveckla infrastrukturen för 2000-talets behov,
2. att kraftigt begränsa trafikens miljöpåverkan,
3. att minska antalet döda och skadade i trafiken,
4. att höja effektiviteten i transportsystemet,
5. att säkerställa en tillfredsställande trafikförsörjning i hela landet.
Dessa mål är fortfarande högaktuella och bör ligga som grund för hur vi
skall fortsätta att utveckla våra kommunikationer mot 2000-talet.
Vi socialdemokrater vill alltså fortsätta att utveckla trafikpolitiken så att
dessa för samhällsutvecklingen strategiska uppgifter kan förverkligas.
Till betänkandet finns fogade en rad socialdemokratiska reservationer.
Helt naturligt ställer vi oss bakom samtliga dessa reservationer. Men vi vill
speciellt yrka bifall till reservationerna 1, 2, 4, 5, 6, 9,10,12,13,14 och 15.
Anf. 86 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Först vill jag kommentera vad Sven-Gösta Signell sade om
det där med partiordföranden, hans partipiska, ändra ståndpunkter och så.
Problemet med Sven-Gösta Signell är att han aldrig varit med om den par-
lamentariska situation som finns i kammaren just nu. Ny demokrati är fak-
tiskt ett vågmästarparti. Den rollen skall vi naturligtvis försöka utnyttja, an-
nars är den fullständigt bortkastad. Därför har vi faktiskt litet av krämar-
mentalitet, som Bo Nilsson brukar säga emellanåt. Man försöker köpa och
sälja sina reservationer så att man får ut det bästa av det hela. Det är fullt
naturligt. Så har det inte varit tidigare, men så är det nu.
När det gäller finansieringen: Varför valde vi 98-miljardersalternativet?
Jag tyckte det var ganska naturligt. Det finns tre oberoende källor jag vänder
mig till för att konstatera att detta med lönsamheten på infrastrukturinveste-
ringar kanske är något överdrivet. Man tror att det skall bli en enorm ökning
av tillväxten, att arbetslösheten skall minska och att alla Sveriges problem
skall bli lösta på en gång.
I NUTEK:s utredning 1993:6 kan man läsa i rapportens slutsatser att det
är överdrivet att säga att investeringar i vägar och järnvägar påtagligt ökar
den ekonomiska tillväxten och att det är meningslöst att forcera fram inve-
steringar i transportinfrastrukturen.
I en annan passus talas det om att det finns en mängd samhällsekonomiskt
lönsamma investeringar, och att dessa givetvis skall genomföras, men att nä-
ringslivets tillväxt inte påtagligt påverkas.
Man säger också att man vet för litet om infrastrukturens inverkan på till-
växten. Man måste forska mera.
Vi har visserligen blivit överens i utskottet om att vi skall försöka ta reda
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
85
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
86
på om det är så lönsamt med dessa trafikinvesteringar. Jag hoppas naturligt-
vis att det är så, för det är väldigt trevligt med en massa pengar.
I SOU 1993:16 från Assar Lindbeck står det i brödtexten att ROT-pro-
gram är billigast och bäst för att få folk i arbete snabbt. Att satsa på ROT-
sektorn är mycket billigare än att sätta människor i arbete med vägar, där
det mest bara är jättestora maskiner.
Punkt nr 70 har många hänvisat till, bl.a. Tom Heyman. I punkt 70 av de
113 står det att situationen på arbetsmarknaden motiverar att man tidigare-
lägger och forcerar investeringar i infrastrukturen. Sett över en längre period
finns det dock inga skäl att höja investeringsnivån utöver den redan beslu-
tade, eftersom man inte har funnit några indikationer på allvarliga brister i
den traditionella infrastrukturen, dvs. vägar, järnvägar, hamnar, telenät etc.
Dessutom har jag här Studier i offentlig ekonomi, Ds 1993:22, från Fi-
nansdepartementet. I pressmeddelandet kring denna utredning kan man
läsa att författaren Jan Ove Jansson, verksam i Linköping, menar att de till-
växtbefrämjande effekterna av infrastrukturinvesteringar kraftigt överdri-
vits.
Detta är grunden till att jag anser att de 98 miljarderna, som förresten re-
geringen föreslagit, är en lagom nivå på investeringarna.
Det finns en annan författare, Per Kågesson, som i en debattartikel i Göte-
borgs-Posten för någon månad sedan skrev att om man skall anslå 200 miljar-
der, som Socialdemokraterna vill, kommer man på sikt att få en sådan nega-
tiv avkastning på detta kapital som investerats i infrastrukturen, att man får
skära ner på den offentliga sektorn för att få pengar att betala räntor, kapital-
kostnader och underhåll av alla dessa vägar vi skall bygga.
Det bor faktiskt bara 8,5 miljoner människor i det här landet. Vi kan inte
bygga som om vi vore 20 miljoner människor. Det var min kommentar.
Sedan säger Sven-Gösta Signell att alla verk tycker det är så bra med So-
cialdemokraternas motion om 200 miljarder. Men tacka för det! Jag skulle
väl också tycka det var jättekul om man vräkte pengar på det verk jag skulle
vara chef för. Det är bara den haken att även generaldirektören på Tumba
sedelpress måste sättas i arbete. Kontentan av det hela är att det inte finns
tillräckligt med pengar för att få i gång allt detta som Socialdemokraterna
vill.
På något sätt tycker jag att Socialdemokraterna har tagit över Ny demo-
kratis roll som populistiskt parti, i alla fall i det här sammanhanget. Här rör
det sig utan någon som helst tvivel om ett populistiskt utspel.
Kommunikationsminstern kallade faktiskt Ny demokrati till förhandlingar
när det gällde infrastrukturpropositionen - vad Bengt Westerberg sedan än
säger. Också vi ligger således litet grand bakom det hela. Därför tycker jag
att propositionen i stort sett är bra.
Vi bygger vägar i områden där människor bor. Vi får motorvägstriangeln.
Det finns planer på att bygga ut snabbtågstrafiken ända upp till Sundsvall
och ner till Malmö. Vi är för Vedabron, som ministern föreslår. Å andra si-
dan skulle vi mycket väl kunna tänka oss att byta ut Vedabron mot andra
och bättre infrastrukturinvesteringar i Norrland. Låt pengarna vara kvar i
Norrland, men Vedabron är faktiskt ett något överdrivet projekt.
Det finns i infrastrukturpropositionen ett antal rader om att man observe-
rat att muren i Berlin föll 1989. Det kommer att bli en jättemarknad på andra
sidan av Östersjön. Och nu lägger vi fast ett infrastrukturprogram som gör
att vi snabbt kan få över gods till Ostkusten, där hypersnabba fäijor i en
framtid förmodligen kommer att gå från Karlskrona över till andra sidan av
Östersjön.
På en punkt kan jag hålla med Sven-Gösta Signell: Borgarna har totalt
glömt sjöfarten och flyget. Därför har jag anslutit mig till Socialdemokrater-
nas motion om en planering av Flintrännan, Rödkobbsleden och en ränna
uppe i Luleå. Det som sägs i motionen är bra, och det är en markering gent-
emot den borgerliga regeringen som har missat det här med sjöfart och flyg.
Herr talman! Så några ord om det s.k. tredje spåret genom Stockholm.
Tyvärr har man kämpat ganska så förgäves med att få utskottet att svänga
och ta tunnelalternativet i stället för det tredje spåret. Anledningen till att vi
väljer tunnelaltemativet i stället för det tredje spåret är att vi - vi människor
lever ju en mycket kort tid här på jorden - faktiskt har en skyldighet att be-
vara det kulturarv som vi tagit över. Vi har alltså ingen rätt att, för att lösa
våra infrastrukturproblem under de närmaste åren, förstöra 300-500 år
gamla kulturminnen. Vi anser inte att det är rätt att göra så.
Dessutom är Sveriges huvudstad en av de vackraste i världen. Det är fak-
tiskt en skyldighet för samtliga ledamöter i denna kammare att värna om en
av världens vackraste huvudstäder. Detta är ingen Stockholmsfråga, anser
jag, utan det är en riksfråga.
Jag hade framställt en reservation om det tredje spåret genom Stockholm.
I reservationen hade jag ett yrkande om 2 miljarder extra för tunnelalternati-
vet. När jag tog tillbaka det, blev utskottets skrivning litet mjukare. Jag får
tacka Jan Sandberg för det. Jag hoppas att de fem rader om detta som finns
i betänkandet kan göra att vi får i gång ytterligare diskussioner om det tredje
spåret.
Dessutom vill jag tacka Ulf Kristersson och Lotta Edholm för att de har
ytterligare aktiverat sig här. Såvitt jag förstår kommer den nydemokratiska
gruppen att stödja Ulf Kristerssons och Lotta Edholms förslag här. Jag tror
nämligen att Ulf Kristersson kommer att yrka på ett stopp för det tredje spå-
ret. Det här är naturligtvis en markering från vår sida, eftersom vi tycker att
detta är mycket viktigt. Jag hoppas att fler ledamöter stöder det förslag som
Ulf Kristersson troligen kommer med.
Till slut några ord om Dennispaketet. Vi i Ny demokrati kom ju in i politi-
ken ganska sent, men det behöver jag ju inte tala om här. I stort sett är det
två år sedan vi kom in i riksdagen. Vi var alltså inte med om upptakten när
det gäller Dennispaketet.
Dennispaketet är ett fruktansvärt mastodontprojekt. Man försöker lösa
2000-talets trafikproblem med 1950-talets teknik, dvs. med breda vägar som
inte kommer att behövas framöver. Men utredningar har ju tillsatts, bl.a. på
initiativ av oss nydemokrater. Här kommer klimatpropositionen in. Utred-
ningarna skall undersöka om det över huvud taget skall vara tillåtet att köra
med något annat än nollemissionsfordon i innerstäder efter år 2007.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet men reserverar
mig beträffande punkt 8. Det gäller automatisk hastighetsövervakning. Jag
vet att Moderaterna där har ett särskilt yttrande.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
87
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
88
Anf. 87 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Kenneth Attefors inledde med att säga att jag inte riktigt
förstår den nya parlamentariska situationen. Nej, det gör jag verkligen inte!
Även om ett parti som råkat komma in i riksdagen gör gällande att det är ett
vågmästarparti, begriper jag inte vad det har att göra med detta med att byta
åsikt från den ena dagen till den andra, att inte kunna stå fast vid sin åsikt.
Tillräckligt som bevis här är det som Kenneth Attefors sade i slutet av sitt
anförande om det tredje spåret. Han talade om en kompromiss med de bor-
gerliga partierna som han har gjort. Men sedan säger han att det är bra att
det kommer ett motförslag. Det är således inte mycket att ta fasta på! En
sådan parlamentarisk situation förstår jag mig inte på.
Sedan säger Kenneth Attefors att vi socialdemokrater gör oss populära,
att vi får verken att applådera genom överbud. Men vad är de applåderar?
Jo, de applåderar att vi ställer upp på deras krav. Är det fråga om överbud
beträffande Vägverket eller Banverket? Jag har aldrig hört när vi träffat re-
presentanter för dessa att Kenneth Attefors har sagt: Ni för överbudspolitik.
Det ni äskar är överbud.
När det gäller förhandlingen med regeringen vill jag säga att det verkligen
är intressant att detta kommer med i protokollet.
Jag ser att kommunikationsministern nu kommer in i kammaren. Det glä-
der mig. Tyvärr fick jag inte tillfälle att ha kommunikationsministern som
åhörare när jag höll mitt anförande. Men det finns kanske möjligheter att
diskutera en del saker senare.
Det var intressant att höra att Kommunikationsdepartementet har för-
handlat med Ny demokrati. Jag är glad över att det kommer med i protokol-
let. Däremot blev jag mycket förvånad över att i en i Skövde utkommande
liberal tidning för ett tag sedan kunna läsa: Nydemokrat räddar E 20 som
motorväg. Kenneth Attefors säger att han har lyckats rädda E 20 som motor-
väg. Med vilka medel? Jo, han har kommit underfund med att det i diskus-
sionerna med de borgerliga partierna endast är hot som hjälper. Han har an-
vänt sig av hot. Det är en sak i det parlamentariska livet som jag icke har
någon förståelse för.
Jag hoppas att vi får klart för oss hur det förhåller sig. Är det så att ni har
fallit för hot? Jag tror faktiskt bättre om de borgerliga ledamöterna i utskot-
tet. Jag tror inte att de har fallit för hot utan för sakargument.
Anf. 88 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Sven-Gösta Signell är en hedersperson. Men 25 år i riksda-
gen sätter naturligtvis sina spår.
Vi nydemokrater har inte samma belastning när det gäller att följa de reg-
ler som ni har satt upp. Ni har inte levt i en annan parlamentarisk situation
än dagens. Ny demokrati är faktiskt ett vågmästarparti. Naturligtvis skall vi
utnyttja den situationen så mycket som möjligt. Det är faktiskt ett krav från
våra väljare att vi skall göra det.
Sedan talas det om 200 miljarder i stället för 100 miljarder. Jag tycker fort-
farande att de utredningar som jag har talat om här i talarstolen styrker mitt
påstående att 100 miljarder är fullt tillräckligt.
Vidare sägs det att jag har förhandlat med regeringen. Ja, jag har försökt
att få med i varenda tidning att jag har gjort det, men man har inte velat ta
med det. Det här gjorde jag redan i början av förhandlingarna. Jag tyckte
att det var jättebra att tala om det, just för att visa att vi inte var så utstötta
som många hade försökt göra gällande. Detta är alls inte någon nyhet. Att
det kommer med i dagens protokoll är bara bra. Herr Signell kan ju då läsa
om detta i protokollet.
Naturligtvis är hot inte detsamma som att ge någon en smocka. Det är inte
sådana hot det är fråga om. Det kan ju finnas mjukare varianter - det är väl
sådana som jag har utnyttjat i det här fallet, helt i enlighet med mina försök
att utnyttja partiets vågmästarposition i riksdagen.
Anf. 89 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Det är måhända så som Kenneth Attefors säger: Har man
varit med i 25 år här, sätter det kanske sina spår.
Jag vet inte om jag får chansen att sitta kvar som riksdagsman så länge
som 25 år. Ännu återstår några år. Men jag skulle inte ha något emot att
fortsätta några år till. Men det är inte den direkta avsikten nu.
Kenneth Attefors säger att hot kan vara av olika slag. Jag frågar ändå: Vad
är det för hot som har bitit? Är det så att ni inte har kunnat förhandla utan
hot?
I gjorda tidningsintervju säger Kenneth Attefors: Jag har kommit under-
fund med att hot är det enda som biter på dem. Jag säger om de inte stödjer
mig i den här, så stjälper jag dem i en annan fråga.
Är detta det förhandlingsklimat som gällt för er? Om Kenneth Attefors
inte vill vare sig bekräfta eller dementera detta, vore jag mycket tacksam om
kommunikationsministern kunde säga hur det förhåller sig. Är det på det
här sättet ni har förhandlat, är vi socialdemokrater verkligen bekymrade -
dvs. att en part kan hota och att ni böjer er för det.
Om ni säger att ni har diskuterat sakargument, har vi förståelse för ert
agerande. Är det däremot fråga om hot, beklagar vi verkligen den situation
som därmed uppstått i Sveriges riksdag och i regeringen.
Anf. 90 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! 22 år, sade jag - inte 25. Jag har fått bekräftat att det är som
jag sade från en som varit med i 25 år här. Men 22 år är inte så dåligt!
Vad kan hotet ha varit? Jo, hotet är ni. Vi har hotat att rösta på Social-
demokraterna i vissa fall. Det är det stora hotet. Men det är bara några få
gånger vi har utnyttjat den möjligheten. Visserligen finns det mycket heder-
värda socialdemokratiska ledamöter i trafikutskottet. Jag tycker att social-
demokraterna där är utomordentligt bra.
Minister Odell är ju här. Han får väl förklara hur förhandlingarna har gått
till och hur det har varit.
Anf. 91 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Till viss del kan jag hålla med Sven-Gösta Signell när han
kritiserar propositionen och säger att den är, och har varit, otydlig. Dess-
utom har det varit svårt att utläsa vad regeringen egentligen menar med sin
satsning.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
90
Man kan nästan tro att regeringen - åtminstone kommunikationsminis-
tern - på sina resor ute i landet har fått kritik för dåliga vägar t.ex. och att
kommunikationsministern då har utlovat en vägstump här och en järnvägsbit
där.
Det finns ingen helhetslösning i propositionen när det gäller järnvägs- el-
ler vägsatsningar.
En utgångspunkt för oss har varit att trafikpolitiken måste vara till gagn
för alla människor i vårt land, oavsett var de bor.
En annan utgångspunkt för oss har varit att trafikpolitiken i så stor ut-
sträckning som möjligt måste vara miljövänlig. Därför är vi kritiska till den
stora satsning på nya motorvägsbyggen som vi kan läsa om i betänkandet.
Samhällsplaneringen måste ändras så att transporterna minskar så mycket
som möjligt. Det kan inte vara meningen att gods och varor skall transporte-
ras härs och tvärs genom landet.
Man transporterar bagerivaror från södra till norra Sverige. En samhälls-
planering skulle göra att investeringar i infrastrukturen skulle kunna se ut på
ett helt annat än vad den gör i dag. Det satsas i propositionen oerhört mycket
pengar på infrastruktur. Av de satsningar som görs går den största delen i
dag till vägarna. Det är inte fråga om underhåll av vägar, utan det är nya
vägar som byggs. Det är verkligen tragiskt när man i dag kan åka runt och
se att Vägverkets största uppgift är att sätta ut skyltar som varnar för spårig
vägbana.
Det är så det blir i dag, när man satsar så litet på underhåll. Det skulle
behövas mycket mer underhåll än vad som görs i dag. Vi skall komma ihåg
att det i dag med allmänna och enskilda vägar finns runt 415 000 km väg som
behöver underhållas. Detta talas det mycket litet om i den här propositio-
nen. I stället talas om nya gigantiska motorvägsbyggen. Dessa kommer inte
att skapa några arbeten. Den som tror att man löser den höga arbetslösheten
genom att satsa stora pengar på järnvägar och vägar, tror jag gör ett stort
misstag.
Det är däremot bra att ha ett väl utbyggt transportsystem den dag kon-
junkturen vänder till en högkonjunktur. Däremot instämmer jag i kritiken
att sjöfarten totalt har kommit bort i propositionen. Vi skall då veta att en
stor del av godstransporterna i Sverige i dag sker till sjöss. När det gäller
utrikeshandel svarar sjötransporterna för 78 % av importen. När det gäller
exporten är det 53 % som går sjövägen. Inom landet är 59 % sjötransport.
Dessa uppgifter finns över huvud taget inte med i detta betänkande.
Man kan bygga ut hamnarna med terminaler där gods kan lastas om från
sjötransport till eventuell väg- eller järnvägstransport. I dag får man vid
hamnarna göra en stor omlastning för godstransport med bil, oavsett om
godset sedan skall transporteras via järnväg. Detta försvårar möjligheterna
till en effektiv transportapparat. Den här frågan har man totalt glömt bort.
Kenneth Attefors var inne på frågan om tredje spåret. Herr talman! Jag
tycker att några av de få ord om tredje spåret som Kenneth Attefors fick
med i betänkandet egentligen är väldigt andefattiga.
Vi föreslog, vilket också Kenneth Attefors talade om, ett tunnelalterntiv.
Jag tycker att det är mycket som talar för ett tunnelalternativ. För det första
talar man i dag om att tredje spåret inte kommer att räcka till för trafiken på
2000-talet. Då måste man i alla fall bygga en tunnel. För det andra skulle
en byggarbetsplats för anläggare skapas här i Stockholm. Den skulle vara
välbehövlig med tanke på den höga arbetslösheten här i Stockholm. I dag är
investeringskostnaderna ganska låga i förhållande till den nivå som var för
några år sedan. För det tredje skulle tunneln rädda en del kulturbyggnader.
Om tredje spåret byggs kan man inte garantera att dessa byggnader inte ska-
das. Detta vet utskottet mycket väl, eftersom vi i utskottet har deltagit i en
rundvandring där vi fick ganska god information om att det inte finns några
garantier för detta.
Kenneth Attefors och jag försökte att få till stånd ett utskottsinitiativ till
trafikutskottet. Detta papper hann knappt komma upp på bordet förrän
Centerns representant yrkade avslag, vilket också blev utskottets ställnings-
tagande. Detta tycker jag är mycket märkligt, eftersom Centern ute i landet
slåss för hembygdsgårdar, fäbodvallar och slåtterängar m.m., med all rätt.
Men när det gäller att rädda kulturbyggnader i Stockholm har man totalt
glömt bort var man hamnar. Då hamnar man tillsammans med vissa andra
partier som kallas betongpartier, vilka Centerpartiet tyvärr verkar att fullt
och fast ansluta sig till.
Det är tur att det i Stockholm finns en stor opinion mot tredje spåret. Men
riksdagen, trafikuskottet och Kommunikationsdepartementet visar då vilka
man är. Då är man egentligen folkets herrar och inte dess tjänare. Jag bekla-
gar verkligt djupt att man har hamnat i situationen att en folkopinion som
också går över partigränserna inte kan förhindra detta, utan totalt körs över.
Jag hoppas att inte sista ordet är sagt när det gäller tredje spåret. Men med
den stirrighet man har visat, tror jag att detta slag är förlorat. Men man kan
väl försöka att hoppas in i det längsta. Det sista som överger människan är
ju hoppet.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall - jag står givetvis bakom alla
de meningsyttringar som jag har till detta betänkande - vid mom. 1, 7, 17
och 43.
Anf. 92 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Det kommer att bli en stor dag för svensk transportpolitik
och för riksdagens trafikutskott, när kammaren om några timmar kommer
att säga ja till investeringar i storleksordningen 98 miljarder för den kom-
mande tioårsperioden. Detta står i skarp kontrast till det förhållande som
var under 70- och 80-talet. På 50- och 60-talet, när bilismen expanderade,
gjordes årligen investeringar för framför allt vägväsendet på ca 2 % av brut-
tonationalprodukten. Men de sjönk drastiskt under 70- och 80-talet. Under
mitten av 80-talet var siffran nere i 0,4 %. Det var en förändring som innebar
kapitalförstöring och uppbromsning av samhällsaktiviteter.
Trafikpolitiska beslut fattades 1963 då man bekände sig till konkurrensen
som vägledande princip. 1979 års beslut innebar att man godtog det sam-
hällsekonomiska marginalkostnadssynsättet. I samband med 1988 års "trafik-
beslut gjordes den väsentliga förändringen av järnvägspolitiken i landet som
skiljandet av Banverket från Statens järnvägar innebar och den omstruktu-
reringsprocess som också följde för Statens järnvägar. Principen om en re-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
91
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
92
gional balans fastställdes också 1988, dvs. en trafikpolitik i landet som tillgo-
doser allsidiga samhällsintressen.
Den proposition som regeringen i år har lagt fram har som bärande motiv
att säga ja till säkerhet, effektivitet, miljö och regional balans. Vad som än
här har sagts om regeringens proposition, tycker jag att den är bevis på ett
utomordentligt fint arbete där fyra partier har arbetat fram ett mycket bra
trafikpolitiskt program som kommer att göra, Sven-Gösta Signell, 90-talet
till infrastrukturens årtionde.
På 80-talet snålade Socialdemokraterna in på anslaget till infrastrukturen.
Mot slutet kom man underfund med att en förbättring av investeringstakten
inom infrastrukturen i landet måste ske. Man började då med att anslå
10 miljarder - en miljard om året - under en tioårsperiod. Men det dröjde
inte längre än till påföljande år förrän man inte kunde fullfölja detta. Det
var ett särskilt utskottsinitiativ från trafikutskottet som gjorde att nyinveste-
ringarna i järnvägar ökade från 800 miljoner till 2,5 miljarder på två år, för
att därigenom infria vad vi redan hade beslutat om.
En del av Socialdemokraternas kritik innebär att de tycker att 1988 års
trafikpolitiska beslut skall utvärderas. Ja, det tycker vi också. Till grund för
den proposition som regeringen har lagt fram ligger ju en partiell utvärde-
ring, som kommer att ske fortlöpande under tiden framöver.
Socialdemokraterna har också uttalat kritik mot att denna infrastruktur-
proposition inte omfattar sjöfart och luftfart, men att dessa områden inte
finns med är ganska självklart. Sjöfartens infrastruktur, hamnar och ham-
nanläggningar, bekostas i allmänhet av kommunerna, och luftfarten sköts av
ett affärsdrivande verk som får sina inkomster via avgifter, medan såväl järn-
vägar som vägar är direkt anslagsberoende i investeringsfrågor.
Jag tycker inte att det är så konstigt. Det viktiga är att vi sammantaget
får en kommunikationspolitik i landet som tillgodoser sjöfart, luftfart, vägar,
järnvägar, post och tele samt forskning över huvud taget på det trafikpoli-
tiska området. Att staten där har ett övergripande ansvar, är vi alla överens
om.
Sedan måste jag säga till utskottets ordförande Sven-Gösta Signell att jag
åhörde med förvåning det inlägg som han gjorde. Det rimmade inte särskilt
väl med den samförståndsanda som under åratal har rått i vårt utskott.
Jag tycker för min del, och jag tror att många på den borgerliga sidan delar
min uppfattning, att Socialdemokraternas investeringsförslag är ett verkligt
överbud. Jag har skrivit upp det. För vägarna har ni ökat regeringens an-
slagsyrkande med 35 miljarder, för järnvägarna med 13 miljarder, för läns-
trafikanläggningar med 11 miljarder och för bärighetsåtgärderna med 8 mil-
jarder.
Ni har alltså ett överbud på 67 miljarder. Jag skulle vara mycket tacksam
om Sven-Gösta Signell ville tala om var ni har fått tag i pengarna eller var
den guldgruva är belägen där ni hämtar dessa pengar.
I en tid när landet lider under en exceptionell lågkonjunktur avsätter alltså
regeringspartierna nära 100 miljarder till kraftiga infrastruktursatsningar,
som hela vår samhällsekonomi kommer att få nytta av. Jag tycker att det
är viktigt att man utgår från det faktiska läget när man bedömer viljan och
förmågan till att göra någonting på infrastrukturområdet.
Jag tycker inte att man behöver vara särskilt tveksam när man säger att
infrastruktursatsningar är förutsättningen för en stigande välfärdsutveckling
i samhället. Det finns bevisat överallt. Om sådana satsningar sedan inte eli-
minerar arbetslösheten i den utsträckning som de gjorde förr i tiden, är en
helt annan sak. Men att infrastruktursatsningar - att bygga vägar och järvä-
gar och att använda dem - har stor betydelse för välfärdsutvecklingen i
landet är oomtvistligt.
Till sist några anmärkningar om en annan del av trafikutskottets betän-
kande, den som gäller finansieringen. Det var inte bara en automatisk upp-
slutning kring s-sidans anslagsfinansiering som vi gjorde. Trafikutskottet frå-
gade självfallet det specialutskott som finansutskottet utgör i sådana frågor.
När ett enigt finansutskott förklarade att det åtminstone för närvarande inte
var tillrådligt att använda sig av lånefinansiering men sade att man skulle
göra utredningar och återkomma i frågan, var det en naturlig attityd från
trafikutskottets sida att följa vad ett specialutskott på det området hade sagt.
Förr i tiden, under det socialdemokratiska regeringsinnehavet, när vi hade
relativt goda inkomster, dock inte större än att besparingar krävdes i stats-
budgeten, var trafikområdet det första område som drabbades. Då kunde
man med kraft föra fram teorin om att lånefinansiering av infrastrukturinve-
steringar, som annars inte skulle ha kommit till stånd, var en mycket välbe-
tänkt väg att gå.
Men i dagens läge, när vi lånar till arbetslöshetsunderstöd och över huvud
taget statsbudgeten går med ett par hundra miljarders underskott, spelar det
sett från statens finansiella position ingen roll om vi tar anslagen till infra-
struktursatsningar ett par tre år framåt direkt över anslag eller om vi lånar
till dem. Finansieringssituationen är densamma.
Innan jag avslutar detta inledande resonemang om trafikutskottets betän-
kande 35 om infrastruktursatsningar, vars hemställan jag nu begär bifall till i
alla avseenden, herr talman, vill jag säga några ord om trafikutskottets eniga
beslut att prioritera att E 4 i sin nuvarande sträckning från Helsingborg upp
till Stockholm skall utföras i motorvägsstandard utan dröjsmål.
Det beror ju på att vägförhållandena i södra Sverige ändrats markant. Se-
dan Östtyskland har gått upp i Västtyskland har vi fått en ny väg som kom-
mer att ge utrymme för mycket trafik direkt till den delen av kontinenten.
Brobeslutet kommer att innebära en stark anhopning av trafik från Malmö
till Köpenhamn, och Helsingborg-Helsingör kommer fortfarande med sin
uppbyggda samhälls- och näringslivsstruktur att vara en mycket viktig konti-
nentalhamn för Sverige.
Det är absolut riktigt att vidta den prioritering som trafikutskottet nu har
gjort i stor enighet. Det kommer att bli tillfälle senare att bygga upp ett rikt
förgrenat nät för våra transporter från Skåne till kontinenten.
Anf. 93 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt, men jag är så liten att en del påstår att
jag inte syns när jag står i bänken. Det var därför av ren artighet mot kamma-
ren som jag gick fram till talarstolen.
Rolf Clarkson säger att på 1980-talet fuskade vi med satsning på infra-
strukturen. Då gjorde vi inte de stora satsningar som behövdes. Men vad
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
93
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
94
berodde det på? Jo, det berodde helt enkelt på att vi hade en överhettning i
Sverige. Industrin krävde mycket arbetskraft, och vi satsade på produktion.
Det var tillverkningsindustrin som tog mycket av arbetskraften, och vid så-
dana tillfällen - tyvärr, måste j ag kanske säga - blir infrastruktursatsningarna
eftersatta.
Men under lågkonjunkturer är det rätta ögonblicket att satsa på infra-
struktur, och det är detta vi har påpekat dels i våra motioner, dels under ut-
skottsarbetet. Nu är det lämpligt att bygga vägar och järnvägar. Enligt be-
räkningar kan det nu göras mellan 20 och 25 % billigare.
I slutet av 1980-talet gick konjunkturen ner. Då grep den socialdemokra-
tiska regeringen in och föreslog att vi skulle satsa ordentligt på infrastruktu-
ren och föreslog de 100 miljarderna.
Nu säger Rolf Clarkson att mitt inlägg var tråkigt att höra, för det innebär
att samförståndet i utskottet håller på att brista. Om så vore, skulle jag vara
mycket ledsen över det, men jag tror att jag kan ta det Rolf Clarkson säger
ganska lugnt.
Rolf Clarkson säger att vi tidigare satsade 2 % av nationalprodukten men
att vi på 80-talet gick ner till 0,4 %, vilket han tyckte var mycket bedrövligt.
Vad är det vi nu gör, som föranleder Rolf Clarkson att tala om att samför-
ståndet spricker och att vi för en överbudspolitik? Jo, vi försöker få upp inve-
steringarna från 1 % av nationalprodukten till 1,5 å 2 %. Det är målsätt-
ningen, och är det detta som kallas för överbudspolitik, då tar jag det med
lugn.
Anf. 94 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill först göra ett tillrättaläggande. Jag yrkade bifall till
samtliga delar i hemställan i trafikutskottets betänkande TU35, men det
finns en reservation, nr 3, som regeringspartiernas företrädare står bakom
och som jag nu yrkar bifall till.
Jag fruktar inte att det goda arbetsklimat och samarbetsklimat som vi har
i trafikutskottet skall riskeras för framtiden. Men vad jag vill säga till Sven-
Gösta Signell är att Socialdemokraterna som parti inom nästa alla sektioner
ger uttryck för överbudspolitik eller populistiska utspel. Jag har inte begärt
något annat av Sven-Gösta Signell än att han skall förklara varifrån han får
dessa pengar. Han har inte förklarat det, men det har alltid varit en gängse
arbetsmetod från partiernas sida att man har talat om vilken budget som man
har och hur man således skall täcka sina utgifter.
I Socialdemokraternas krav i trafikutskottet finns en sådan klar överbuds-
politik som ger Socialdemokraterna möjlighet att tillgodose alla tänkbara
önskemål som finns i alla delar av landet och på alla områden. Det har inte
vi, som måste föra en ansvarsfull penningpolitik. Det är därför som jag anser
att Sven-Gösta Signell och hans kolleger i utskottet har agerat på ett sätt som
inte ådrar dem någon särskild aktning i ekonomiska hänseenden.
Anf. 95 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Rolf Clarkson frågade mig varför jag inte sade något. Men
det berodde på att min taletid var slut.
Jag skall säga något om finansieringen. Jag sade tidigare till Rolf Clarkson
att regeringspartierna var utsatta för stora påtryckningar från både Kommu-
nikations- och Finansdepartementet. De ville att ni skulle ändra er. Jag gav
er faktiskt uppskattning. Jag tyckte att ni har gjort det bra. Det var i samför-
ståndets tecken som jag tyckte att ni har gjort något bra.
Rolf Clarkson frågade vilken lösning Socialdemokraterna har för framti-
den. Jag vill inte vara så fräck att jag säger: Vad har ni för någon? Var i pro-
positionen, och var i utskottsmajoritetens förslag står det hur man i framti-
den skall ta ut de 98 miljarderna? Det finns ingen täckning för detta.
Men vad säger vi att vi har? Jo, vi vill med ökade investeringar skapa flera
arbetstillfällen, få fart på Sverige och låta de människor som i dag ofrivilligt
har blivit bidragsmottagare i stället få möjlighet att få ett arbete och bli skat-
tebetalare. Vi vill öka sysselsättningen.
Socialdemokratins politik är en tillväxtpolitik. Det är vår målsättning. Ty-
värr måste jag säga att den nuvarande regeringens målsättning mer är en åt-
stramningspolitik. Det är en politik utan framtidstro. Vi har en politik för
framtiden. Vi vill alltså göra en ökad satsning på infrastrukturen för att få
fart på Sverige. Det är det som vi i framtiden kommer att göra. Kom inte
och angrip oss för att inte redovisa vår finansiering när denna regering och
utskottsmajoritet inte gör det i större utsträckning än vi. Vi tror alltså på
detta.
Man kan skälla på oss socialdemokrater. Men man kan gå tillbaka hur
långt som helst i historien då socialdemokratin har haft regeringsansvar. Vi
har alltid haft budgetar som har varit balanserade, eller vi har i alla fall visat
hur olika saker skall finansieras.
Jag vill också gärna säga att även Moderata samlingspartiet har varit ett
parti som har haft en stor respekt för hur saker och ting skall finansieras.
Tyvärr saknas denna respekt hos andra partier.
Anf. 96 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill först säga något om finansieringsformen när det gäl-
ler infrastruktursatsningarna. Om riksdagens finansutskott inte hade kom-
mit med sitt yttrande, som innebar att regeringens förslag avstyrktes, hade
vi följt det. Det har nämligen ingen betydelse, som jag sade i mitt inlednings-
anförande, om man gör på det ena eller på det andra sättet när det gäller att
bekosta investeringarna. Men om riksdagen såsom första statsmakt har sagt
att den vill avvakta och först utreda hur man skall finansiera investeringar av
denna sort så gör man det.
När det gäller resonemanget om att ha en budget som håller, kan jag säga
att Socialdemokraterna och även andra partier brukar ha det här i riksdagen.
Men jag efterlyser den i år. Jag har inte sett något förslag från den socialde-
mokratiska riksdagsgruppen som är en heltäckande budget för det kom-
mande verksamhetsåret. Det är därför som man har rätt att anklaga Social-
demokraterna för att föra en oansvarig överbudspolitik.
Anf. 97 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill meddela att anslag om kvällsplenum har uppsatts.
Vidare erinrar jag om att överläggningarna i dag fortsätter utan något mid-
dagsuppehåll.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
96
Anf. 98 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Rolf Clarkson. Han skäller
litet grand på Socialdemokraterna. Han ansåg att de hade varit dåliga på att
underhålla vägarna under 80-talet och att det var rena kapitalförstöringen.
Jag skulle därför vilja fråga Rolf Clarkson varför man nu inte skall öka un-
derhållet på vägarna i stället för att bygga nya motorvägar och stora motor-
trafikleder. Då gör man ju exakt samma misstag. Om man inte utökar under-
hållet på vägarna, innebär det såvitt jag förstår en fortsatt kapitalförstöring.
Rolf Clarkson sade också att staten har det övergripande ansvaret, och
sedan räknade han upp vägar, järnvägar, post och tele. Jag tror att även sjö-
farten kom med litet i slutet av hans uppräkning, och det tycker jag är bra.
Det håller jag helt och hållet med om. Jag tycker att staten fortsättningsvis
skall ha detta övergripande ansvar. Om vi kan vara överens om det framöver,
då kanske vi kan ta oss ur en stor del av de problem som ligger framför oss.
Jag efterlyste en sammankoppling, dvs. att när det nu görs så stora investe-
ringar i järnvägar och vägar skulle man knyta samman detta med terminaler
till hamnar. Jag tror att man skulle tjäna mycket på det. Man skulle slippa
ha en godshantering som innebär att gods kommer t.ex. med båt, men man
måste ändå transportera det om man vill ha det på järnväg. Jag tycker att i
den satsning som skall göras fram till år 2003 borde detta ha varit med.
Anf. 99 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! För det första vet Karl-Erik Persson mycket väl att upplägg-
ningen av den infrastrukturproposition som riksdagen har fått från rege-
ringen innebär att man har fördelat resurserna på olika områden. Järnvä-
garna har alltså relativt sett fått betydligt mer än vad vägarna i landet har
fått. Man har tagit med en utbyggnad av motorvägssystemet av det enkla
skälet att vi därigenom vinner ökad trafiksäkerhet. Vi sparar ett antal männi-
skoliv, och vi sparar ett stort antal skadade i trafiken genom att föra trafiken
där den är som tätast på motorvägar. Jag kan inte föreställa mig att Karl-
Erik Persson har något att invända mot en sådan satsning. Dessutom är det
effektivt. Vi får en mindre miljöpåverkan om en sådan övervägande del av
biltrafiken framförs i jämn takt på motorvägarna än om vi har trafikstock-
ningar på andra typer av vägar.
Anf. 100 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Givetvis har Rolf Clarkson rätt i att man skall rädda liv när
det gäller vägtransporter. Men det är inte säkert att man räddar så många liv
bara genom att bygga en stor motorväg någonstans där man kanske kunde
ha satsat på att bygga bort trafikhinder på andra områden. Man skulle kan-
ske kunna rädda lika många liv på det sättet. Men det är litet svårt att säga
vad som gör bäst nytta när det gäller att rädda liv.
Jag är inte så säker på att man räddar liv bara för att man bygger en motor-
väg. Rolf Clarkson vill bygga E 4:an från Helsingborg till Stockholm. Jag
tror att det finns många vägar där nere som skulle kunna tjäna på att bli
bättre tillgodosedda, både när det gäller att rädda liv och att förbättra mil-
jön. Alldeles säkert finns det områden där nere där det är trafikstopp, där
trafiken står stilla. De kommer inte att få några medel genom den här propo-
sitionen eller det här betänkandet, vad jag förstår. Det blir de stora vägarna
som får något. Då har vi missat litet av både miljömålet och möjligheten att
rädda liv, tycker jag.
Anf. 101 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! Med det förslag till fördelning av resurserna på vägområdet
som presenteras i regeringens proposition får man en mycket lycklig fördel-
ning av trafiken.
Det kan inte förnekas, Karl-Erik Persson, att till motorvägarna hör ett
stort antal tillförselvägar med god standard. Det betyder att vi har fått en
regional balans med motorvägarna som stomme. Det är en regional balans
som tillförsäkrar hög säkerhet och effektivitet även i den delen av nätet.
Anf. 102 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Under det här riksdagsåret har frågorna om utbyggnaden av
trafikens infrastruktur verkligen stått i centrum av debatten inom många
olika samhällssektorer. Det speglar vilken betydelse transportsektorn har i
samhället, men också den konflikt som faktiskt finns mellan olika samhälls-
mål.
Jag tycker att debatten under det gångna året till stor del har handlat om
investeringar i trafikens infrastruktur som ett kortsiktigt stabiliseringspoli-
tiskt medel. Oppositionen har t.ex. pekat ut just investeringar i infrastruktu-
ren som ett av de främsta medlen för att kortsiktigt bekämpa arbetslösheten.
Överbuden har också haglat över riksdagen. Inte på lång tid har Social-
demokraterna visat en så stor vilja att anslå medel till infrastrukturåtgärder
som just nu. Det är synd att inte den heta investeringsviljan manifesterades
litet kraftfullare under den tid man faktiskt styrde landet.
På den tiden styrdes medlen i stället över till kortsiktig konsumtion. Det
var faktiskt inte i första hand överhettningsproblem, Sven-Gösta Signell,
utan det var olika särintressen som tryckte på och pressade upp statens trans-
fereringar till hushållen mer och mer. De nådde faktiskt sin höjdpunkt när
vi hade de ekonomiska hjulen att snurra som allra fortast här i landet.
Jag noterar med tillfredsställelse att den då ansvarige ministern, Kjell-
Olof Feldt, nu i egenskap av ordförande i Vägföreningen, beklagar de social-
demokratiska regeringarnas och sitt eget handlande när det begav sig.
Hur som helst, nu har regeringen presenterat ett långsiktigt förslag till hur
infrastrukturen skall byggas ut under de kommande tio åren. Det program
som regeringen har lagt fram är grundat på en helhetssyn över transportsy-
stemet, men det är också en avvägning mellan olika trafikpolitiska mål.
Jag noterar med tillfredsställelse att trafikutskottet i sitt betänkande i allt
väsentligt har godkänt det förslag till inriktning av investeringarna som rege-
ringen har lagt fram. Jag konstaterar också att utskottet delar regeringens
bedömning när det gäller i vilken takt som programmet skall genomföras.
Men i detta betänkande finns också en avvikelse från regeringens förslag,
som jag anser vara värd att kommentera. Utskottet föreslår nämligen att me-
del skall anvisas över statsbudgeten på sedvanligt sätt och inte genom att
Vägverket och Banverket lånar direkt i Riksgäldskontoret.
Jag beklagar faktiskt att inte trafikutskottet och finansutskottet var be-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
98
redda att ta steget fullt ut och godkänna regeringens förslag. Visserligen in-
nebär inte trafikutskottets betänkande någon ändrad ambitionsnivå jämfört
med regeringens förslag. Men den tydlighet och den överblick som hade bli-
vit följden av att finansiera investeringarna genom lån, med en mer bokfö-
ringsmässig avskrivningstid, förloras när investeringarna finansieras direkt
över statsbudgeten år för år. Med lån kan nämligen investeringskostnaden
periodiseras över tiden och kostnaderna i statsbudgeten kan på ett relevant
sätt fås att spegla konsumtionen av infrastruktur.
Nu väljer utskottet att fortsätta med det sedvanliga sättet att i stället finan-
siera investeringsprogrammet med anslag som finansieras genom underskott
i statsbudgeten. Kapitalkostnaderna kommer inte att synliggöras, utan de
kommer att uppstå som en bland många anonyma kostnader på kontot Rän-
tor på statsskulden. Kostnader för kortsiktig konsumtion och långsiktiga in-
vesteringar kommer alltså även i fortsättningen att blandas samman, med
ökad otydlighet som följd.
Men jag noterar, herr talman, att finansutskottet i sitt yttrande till trafikut-
skottet inte helt har gett upp tanken på en lånemodell. Finansutskottet reser
bl.a. frågan på vilket sätt riksdagen skall utöva sin finansmakt och hur det
hittills vedertagna sättet att genom anslagsbeslut fastställa budgetregle-
ringen kan utvecklas vidare. Dessutom aviserar finansutskottet att man har
för avsikt att hos regeringen hemställa om en översyn av de frågor som har
aktualiserats vid behandlingen av infrastrukturpropositionen. Jag tycker att
det är mycket positivt att man har insett att formerna för hur staten styr lång-
siktiga investeringar faktiskt behöver utvecklas.
Det innebär, enligt min uppfattning, att nya styrformer och redovisnings-
principer bör tillämpas om även riksdagens inflytande skall kunna öka och
på ett mer ändamålsenligt sätt redovisa de faktiska aktiviteterna i ekonomin.
Jag ser fram emot att regeringen nu får arbeta vidare med att utveckla sta-
tens styrformer och redovisningsprinciper för bl.a. investeringar i vägar och
järnvägar.
Herr talman! Vi är alla här överens om att investeringarna i vägar och
järnvägar måste öka. I ivem att överträffa regeringens förslag har Social-
demokraterna redovisat planeringsramar som är orealistiska att genomföra
med det statsfinansiella läge som nu råder. Socialdemokraterna föreslår in-
vesteringar för totalt 155 miljarder kronor under en tioårsperiod. Det är en
50-procentig anslagsökning jämfört med regeringens förslag. Den stora frå-
gan, som flera här i kammaren redan har ställt, är hur detta skall finansieras.
Det socialdemokratiska överbudet på infrastrukturens område tycks vara
ett kännemärke, herr talman, för dagens socialdemokrati. Om man studerar
deras ekonomiskpolitiska motion, som väcktes i anslutning till komplette-
ringspropositionen, finner man överbud på område efter område. Summan
av överbuden är inte sammanräknad någonstans. Jag kan förstå det. Det
skulle nämligen leda till ett fullständigt gigantiskt budgetunderskott.
I den socialdemokratiska strategin för den ekonomiska politiken föreslås
åtgärder som skulle leda till ett statligt upplåningsbehov på dryga 300 miljar-
der kronor. Det är ca 20 % av Sveriges bruttonationalprodukt. Inget jämför-
bart land kommer ens i närheten av sådan statsskuldsättning som Sverige
skulle göra med den socialdemokratiska politiken.
Men, herr talman, då skall man komma ihåg att de överbud som vi har
att behandla i dag icke finns med i Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska
motion med anledning av kompletteringspropositionen, vilket är ytterst an-
märkningsvärt.
Det är inte så konstigt att vi aldrig har hört de applåder som skulle komma
från verken för den socialdemokratiska infrastrukturpolitiken. De har kan-
ske förstått att man över huvud taget inte har brytt sig om att föra in denna
tillkommande kostnad i sin egen motion, som skall vara ett alternativ till re-
geringens kompletteringsproposition. Såvitt jag förstår skulle de socialde-
mokratiska trafikpolitikerna för sina överbud behöva lägga till ytterligare ca
100 miljarder kronor under en tioårsperiod, inkl, de i och för sig vällovliga
ökade satsningarna på underhåll.
Vi delar den socialdemokratiska ambitionen. Men regeringen har gått nå-
got längre när det gällt att försöka finansiera sina anslag. Det är detta som
skiljer oss åt.
Om den socialdemokratiska överbudspolitiken skulle omsättas i politiska
beslut i stället för att bara vara retoriskt luftbubbel, skulle Sverige verkligen,
herr talman, varaktigt fastna i skuldfällan. Växande budgetunderskott skulle
leda till stigande räntor, som skulle försämra investeringsklimatet och statsfi-
nanserna och snabbt leda Sverige till en helt annan ”division”. Det är dags
för Socialdemokraterna att återvända till verkligheten. Vi har inte råd med
den här typen av överbudspolitik, som når sådana olympiska mått som redo-
visas i de reservationer som Socialdemokraterna har avgett i utskottet.
Herr talman! Den politik som redovisas i utskottets betänkande innebär
en välbalanserad infrastruktursatsning, som förtjänar riksdagens stöd.
Anf. 103 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag hörde bitterheten hos ministern när det gäller lånefinan-
siering eller finansiering via statsbudgeten. Jag kan delvis hålla med minis-
tern, för det var faktiskt i en motion från Socialdemokraterna som man
krävde lånefinansiering och som ni tillstyrkte, medan era borgerliga kolleger
i utskottet inte gjorde det. Det gav vi regeringen till känna.
Sedan ville Ingvar Carlsson inte lånefinansiera. Då ändrade sig också so-
cialdemokraterna i utskottet. Det var faktiskt Socialdemokraterna och vi
som från början ville låna. Sedan drog herr Signell bort mattan under fot-
terna, förmodligen på order från Ingvar Carlsson.
Anf. 104 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Vi brukar alltid uppskatta att kommunikationsministern
kommer hit och presenterar sin politik när vi diskuterar trafikfrågor. Det har
han delvis gjort nu också. Av sitt tiominutersanförande ägnade kommunika-
tionsministern några minuter åt sin politik. I övrigt skällde han mest på soci-
aldemokratin. Det var en ny jargong. Jag är inte alls förvånad, därför att
detta har hänt tidigare.
Jag kritiserade förut propositionen. Ni har fått kritik. Kommunikations-
ministern var inte i plenisalen, men han påstår att han har lyssnat på debat-
ten. Då vet han att länsstyrelser, landsting, kommuner, branschorganisatio-
ner osv. har varit enormt kritiska mot propositionen. Vi har också varit det,
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
99
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
100
men vi har aldrig sagt att propositionen är en bluff. Därför blev jag mycket
förvånad när jag läste i Finanstidningen att kommunikationsministern på en
pressträff, där han skulle presentera regeringens syn på trafiksäkerhetsfrå-
gorna, ägnade ungefär halva tiden åt att skälla på den socialdemokratiska
trafikmotionen - kalla det för bluff eller ren överbudspolitik om ni så vill.
När man i den politiska debatten beskyller motståndarna för att bluffa
bara för att dölja sina egna misslyckanden, tycker jag att debatten förs på en
mycket låg nivå. Det är vad som sker här i dag. Det är vid sådana här tillfäl-
len som jag och många med mig tycker att det politiska arbetet känns litet
olustigt.
Kommunikationsministern talar om överbudspolitik. Då vill jag fråga
kommunikationsministern: Är Banverket orealistiskt när det presenterar
budgetar som går upp till samma summor som våra? Är Vägverket orealis-
tiskt när det lägger fram vägplaner för en tioårsperiod? När vi gör det är det
orealistiskt och överbudspolitik.
Sedan frågar kommunikationsministern varför vi inte vill medverka. Jag
sade förut att det var dåligt med investeringar under 80-talet. När Georg An-
dersson var kommunikationsminister lade han fram ett förslag om att vi
skulle satsa 100 miljarder på infrastrukturen. Det är 2 miljarder mer än vad
Mats Odell nu föreslår.
Anf. 105 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Sven-Gösta Signell refererade till en pressträff. Syftet med
den var att jag skulle kommentera den socialdemokratiska infrastrukturmo-
tionen. Jag tycker ändå, herr talman, att det får vara tillåtet för regeringen
att något granska och studera den, även om Sven-Gösta Signell i dag tycker
att det är olustigt. Det har jag full förståelse för. Men det borde han ha tänkt
på innan han satte sitt namn där.
Det är mycket enkelt att dementera det jag har sagt genom att redovisa
hur man har tänkt sig finansieringen. Har Sven-Gösta Signell över huvud
taget bett Allan Larsson att föra in detta bland de angelägna åtgärder som
Socialdemokraterna vill ha med i en kommande budget? Har man gjort det
är saken klar. Men när man inte ens tar med detta när Socialdemokraterna
redovisar vilka utgifter och inkomster man räknar med att det här landet
skall ha, då får man faktiskt finna sig i att även en kommunikationsminister
en dag som denna ifrågasätter det.
Jag anser naturligtvis inte att Vägverket och Banverket lägger fram orea-
listiska förslag i sina anslagsäskanden. Tvärtom har Sven-Gösta Signell och
jag precis samma uppfattning om behoven som Banverket och Vägverket
har. Men alltför ofta handlar det i politiken om att avväga de tillgångar som
finns mot behoven och att göra en prioritering. Det har varit möjligt nu, herr
talman, att få ett mycket kraftigt nivålyft. Det är inte möjligt att ytterligare
fördubbla det. Det gäller alltså att besinna sig. Oppositionens roll är natur-
ligtvis att opponera, men man måste ändå ha viss hederlighet när man redo-
visar hur man skall finansiera saker och ting.
Sven-Gösta Signell återkommer till de 100 miljarderna. Jag hade trott att
jag skulle slippa höra det en gång till. Då vill jag anföra följande om dessa
100 miljarder. 45 miljarder består egentligen av resten av de ordinarie ansla-
gen under detta sekel. 10 miljarder är hälften av det s.k. delfinanslaget.
Dessa 10 miljarder var nya pengar som den tidigare regeringen tog fram.
Därutöver är det ytterligare 10 miljarder som vi nu finansierar i denna in-
frastrukturproposition för att fylla på delfinanslaget. Sedan är det 30 miljar-
der som skall betalas av kommande trafikanter enligt Dennispaketet, Göte-
borgsuppgörelsen och uppgörelsen om Öresundsbron. Slutligen är det 15
miljarder som man räknar med att få in genom näringslivsmedverkan - Sven-
Gösta Signell har redan talat om att några sådana pengar vill man inte ha när
det gäller Arlandabanan.
Det här är alltså en gigantisk luftpastej. Sanningen om dessa 100 miljarder
är att man utöver ordinarie anslag tog fram 10 miljarder kronor, en tiondel
av dessa miljarder.
Anf. 106 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Finansieringen av Arlandabanan har utretts mycket. Men 30
miljoner kronor kunde ni ha sparat.
Vad kom det engelska konsultbolaget fram till? Jo, man skulle finansiera
med järnvägsobligationer. Jag skulle kunna ge kommunikationsministern
tips om hur han gratis kunde få dessa. Rune Thorén, som kommer att tala
senare, har vid flera tillfällen motionerat om järnvägsobligationer. Jag hop-
pas att jag inte har missuppfattat det, annars får han rätta mig. Tala med
Rune Thorén, kommunikationsministern, så får ni dem garanterat gratis och
sparar 30 miljoner. Det är ett bra spartips.
Sedan säger kommunikationsministern att vi bluffar med lånefinansiering.
Vad är det ni finansierar med? Jo, genom lån. Är det svårt att finansiera det
hela?
Kommunikationsministern säger att vi inte har kommit med några finan-
sieringsförslag. I vår finansmotion från januari föreslog vi 17 miljarder till
investeringar. Det finns täckning för de kommande åren. Som jag sade tidi-
gare vill vi sätta fart på Sverige. På det viset kommer vi att få inkomster. Om
vi får fart på landet, kommer vi också att kunna finansiera det hela.
Det är en sak som jag inte vill låta vara oemotsagd. Under mina år här -
Kenneth Attefors tyckte att de har varit för många, jag tycker inte det, men
det är en annan sak- har jag aldrig varit med om att någon kommunikations-
minister har fått ett sådant enormt bakslag på en proposition, som nu Mats
Odell får. Ni har fått stryk på elva viktiga punkter, men det nämner ni ingen-
ting om, trots att vi har varit eniga i utskottet. Ni har fått bakslag på investe-
ringsplanen, på investeringar i sjöfarten, på E 6:an, på E 20, på E 4:an när
det gäller sträckan Gävle-Sundsvall, på E 4:an genom Skåne, på Botniaba-
nan, på Nyköpingslänken och på Nordlänken. Är det någonting att vara stolt
över? Nej, inte alls.
Anf. 107 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Sven-Gösta Signell återkommer till de 30 miljoner kronor
som regeringen vill anslå till Delegationen för infrastrukturinvesteringar,
som inrättades av den socialdemokratiska regeringen för att den i samverkan
med näringslivet skulle ta fram pengar och annan typ av privatfinansiering.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
101
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
102
Denna delegation skall få dessa resurser för att kunna arbeta vidare för att
ta fram pengar till bl.a. Arlandabanan.
På stående fot inbjuder jag Sven-Gösta Signell att komma upp på departe-
mentet, så skall han få en genomgång av detta. Jag tror att det skulle göra
vår debatt litet mera meningsfull.
Sven-Gösta Signell tycker att vi kommer lindrigt undan genom att vi före-
slår en lånefinansiering. Det är ju detta som skiljer oss från socialdemokra-
terna. Ni avstyrker vårt förslag och vill i stället ta fram pengarna över stats-
budgeten. Då får ni faktiskt lov att också visa hur det skulle gå till.
Anf. 108 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är litet svårt att kommentera det som kommunikations-
ministern har sagt. Jag vill bölja med att säga att det är första gången som
jag deltar i en debatt med kommunikationsministern. Men jag har varit med
i debatter med andra kommunikationsministrar. Och jag har aldrig varit med
om att en minister har berömt sig själv så väldigt mycket och talat så väldigt
litet om det betänkande som behandlas i kammaren.
Man hakar upp sig på om det skall vara lånefinansiering eller om det skall
vara finansiering över budgeten och på de gigantiska beloppen. Jag måste
faktiskt påminna kammaren om - även om det inte hör till denna debatt -
att man vaije månad betalar ut 3 miljarder kronor i arbetslöshetsersättning.
Det skulle man kanske också ha med i den här debatten.
Anf. 109 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har till detta betänkande fogat ett särskilt yttrande, och
jag skall i huvudsak ägna min talartid åt bakgrunden till detta.
Ett av landets största byggföretag har nyligen gått ut i affärstidningama
med en helsidesannons, där man säger: Att satsa på infrastrukturen är att
bygga upp landets framtid. Visst är det på det viset. När nu detta betänkande
går igenom här i riksdagen, kommer nära 100 miljarder att pumpas ut under
en tioårsperiod för att bygga upp och rusta vår framtid i form av vägar, broar,
järnvägar och andra viktiga kommunikationer. På det sättet skall vi få bättre
förutsättningar att utveckla näringslivet och få snabbare kommunikationer
mot Europas centrum.
Eller som trafikutskottet uttrycker sig: förbättra kvaliteten i transportsy-
stemet och binda samman landets olika delar på ett effektivt sätt samt öka
tillgängligheten till de för vår ekonomi betydelsefulla europeiska markna-
derna.
Så långt låter allt positivt. Men är det så, att vi med detta betänkande som
grund verkligen bygger framtiden för hela landet? Om så vore fallet, borde
investeringarna vara någorlunda jämt fördelade över landet. Tyvärr är det
inte så.
Med den inriktning som satsningarna nu har koncentreras huvuddelen på
storstadsregionerna och i södra Sverige. Därmed riskerar det trafikpolitiska
delmålet om regional balans att bli en pratbubbla utan rejält innehåll. En
vacker målformulering som varken regering eller riksdag orkar leva upp till.
Konkret får Norrland bara smulor av dessa storsatsningar. Några exempel:
Från Stockholm till Skåne skall E4 få utbyggd motorvägsstandard under
planperioden, medan dess norra del t.ex. genom Väster- och Norrbotten inte
får någon som helst upprustning. Detsamma gäller riksväg 45, som i sin södra
del rustas upp, medan den norra delen bara får punktvisa insatser, dvs. lag-
ningar av tjälskott och liknande mindre förbättringar.
På järnvägsområdet gäller samma obalans mellan norr och söder. Huvud-
delen av miljardsatsningarna går till att knyta samman storstadsregionerna,
medan t.ex. den för Norrland så viktiga pulsådern norra stambanan får sina
investeringar kraftigt bantade: från de planerade 2,3 miljarderna till 200 mil-
joner. Den för Norrland så viktiga framtidssatsningen Botniabanan får bara
sin startsträcka putsad i form av en mindre satsning på Ådalsbanan. Inget
annat kommer i stort sett att ske under denna långa period.
De som påstår att denna proposition och utskottets majoritetsskrivning är
en satsning för hela landet måste vara otroligt inskränkt i sin framtidssyn,
eller måste tro på det enkla budskapet att om man bara satsar på storstä-
derna så utvecklas hela landet automatiskt.
Det betyder naturligtvis inte att vi norrlänningar är negativa till insatser i
storstadsregionerna, men det får inte ske till priset av en utarmning av gles-
byggdslänen.
Vilka krafter påverkar den borgerliga politiken när en så våldsam snedför-
delning sker av framtidsinvesteringarna i infrastrukturen? Är det de framträ-
dande politiska lobbyistema som har fått stort utrymme i storstadstidning-
arna som har påverkat de politiska besluten, eller är det näringslivets lob-
byister i form av t.ex. Rail Forum som de borgerliga nu till fullo ställer upp
på? Eller är det kanske effekten av att den borgerliga majoriteten ofta
tvingas att söka politiskt stöd hos det extremt storstadsfixerade Ny demo-
krati som har bidragit till att skapa denna obalans?
Det är ju alla skattebetalare som skall vara med och betala notan på när-
mare 100 miljarder. Och visst kan hela landet utvecklas med en bättre fördel-
ning av dessa resurser.
Vi stöder alltså gärna viktiga projekt i storstäderna och i landets södra del,
men vi i norra Sverige måste också få vår del av investeringskakan. Storsats-
ningarna på infrastrukturen är viktiga, oavsett om vi går med i EG eller ej.
De är oerhört viktiga för framtidsbyggandet, men om inte inriktningen för-
ändras, är jag övertygad om att norrlänningarnas syn på EG och kopplingen
mot söder kan komma att förändras.
Om vi skall vara med och närma oss Europa på lika villkor, bör självfallet
detta också komma till uttryck nu när kommunikationerna skall förbättras.
Det finns många skäl för detta.
De fem nordligaste länen hade tillsammans ett nettoexportöverskott på
över 46 miljarder, och det totala nettoexportvärdet per sysselsatt i Norrland
ligger 19 000 kr över riksgenomsnittet.
Vi är självfallet beredda att även i fortsättningen dela med oss av våra na-
turresurser, men solidaritet kan aldrig vara enkelriktad. Vi måste också få
vår del av framtidssatsningarna.
Jag har dock den förhoppningen att en annan regering och en annan riks-
dagsmajoritet skall förändra och justera denna långsiktiga inriktning av sats-
ningarna på infrastrukturen, så att alla människor - oavett var de bor och
verkar i vårt land - skall kunna känna sig delaktiga i framtidssatsningarna.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
103
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
104
Fru talman! Det är mot den bakgrunden som jag har avgett detta särskilda
yttrande.
Anf. 110 KENTH SKÅR VIK (fp):
Fru talman! Folkpartiet liberalerna står bakom utskottsmajoriteten när
det gäller detta betänkande, men jag vill ändå här lyfta fram de ståndpunkter
som Folkpartiet har i infrastrukturfrågor samt något beröra vägfrågorna.
Som liberaler vill vi skapa ett samhälle där människor, idéer och varor kan
förmedlas och transporteras snabbt och effektivt. Väl utbyggda kommunika-
tioner inom Sverige är nödvändiga för näringsliv och sysselsättning i alla de-
lar av landet. Goda kommunikationer med utlandet är en förutsättning för
Europasamarbetet. Resor till och från arbetet, serviceställen och fritidsakti-
viteter är viktiga för ett fungerande vardagsliv.
Samhället har ett övergripande ansvar för att kommunikationerna funge-
rar. Men det hindrar inte att trafikföretagen drivs i annan regi, tvärtom.
Folkpartiet liberalerna vill främja konkurrensen mellan trafikföretag, för
att konsumenternas behov skall tillgodoses till rimliga priser.
Det är glädjande att det i regeringens proposition finns förslag om kraftiga
satsningar på järnvägar och vägar. Detta är viktigt inte minst ur regionalpoli-
tisk synpunkt. Utan ordentliga vägar och järnvägar hämmas utvecklingen i
glesbygden. Men med satsningar i den storleksordning som vi i dag skall fatta
beslut om tillsammans med de tidigareläggningar av investeringar som den
borgerliga regeringen fattade beslut om under sitt första år, ökar möjlighe-
terna till en god utveckling för glesbygden vad gäller vägar och järnvägar.
Det är ändå värt att påpeka att det ej går att bygga järnvägar och vägar
bara för byggandets skull. Inriktningen av projekten måste planeras med
hänsyn till ekonomisk tillväxt, ökad trafiksäkerhet och miljön. Därför måste
dessa faktorer vägas emot varandra innan ett projekt sätts i gång.
Socialdemokraternas alternativ till regeringens förslag präglas av över-
budspolitik. När det gäller Socialdemokraternas infrastruktursatsningar kan
man säga: sent skall syndaren vakna. Efter att under en större del av 1980-
talet ha eftersatt investeringar i framför allt vägar och järnvägar präglas nu
Socialdemokraternas politik av överbud och löften om dubbelt större anslag.
Jag tänker nu kommentera en del olika projekt i vägdelen av propositio-
nen. Att E 4 nu får motorvägsstandard mellan Helsingborg och Stockholm
och vidare upp till Gävle samtidigt som E 6 mellan Trelleborg, Göteborg och
Uddevalla får motorvägsstandard är något som vi i Folkpartiet har arbetat
för länge. Att E 20 mellan Stockholm och Göteborg får motorvägsstandard
hela vägen är också ett önskemål. Ett första steg till detta tas i betänkandet,
men det vore givetvis önskvärt att hela E 20 blir motorväg, enligt vår upp-
fattning.
Fru talman! Det är inte bara i södra Sverige som det behövs bra vägar. I
Norrland är vägarnas standard också viktig. De skall klara ett bistrare kli-
mat. De skall klara tunga transporter på relativt små vägar dit ej järnvägen
når. Satsningar görs nu på att förbättra och höja vägstandarden också i Norr-
land. Söderifrån sett kommer delar av Bergslagsdiagonalen och även den s.k
Räta linjen att ingå i det nationella stamvägnätet. Dessa vägar är av bety-
delse som transitvägar till och från Norrland och därmed också av betydelse
för Norrlands fortsatta utveckling. En väsentlig höjning av vägstandarden i
Norrland genomförs också, och en förbättring av riksväg 45 från Värmlands-
gränsen mot norr är också en nödvändighet.
Om jag vänder blicken mot min egen hemtrakt, Västkusten, kan jag säga
att det är glädjande att E 6 blir motorväg, vilket tidigare har nämnts. Att
riksväg 45 byggs som motorväg upp till Vänersborg är mer komplicerat. En
eventuell vägsträckning intill Göta älv kan bli problematisk, och om riksväg
45 skall byggas ut måste speciella studier genomföras över de rådande mark-
förhållandena eller också måste nya markområden tas i anspråk. Vad gäller
E 6 från Uddevalla till Svinesund har utskottet, i motsats till kommunika-
tionsministern, glädjande nog beslutat att denna vägdel skall byggas om till
motorvägsstandard. Nu måste Vägverket och Kommunikationsdepartemen-
tet försöka omprioritera eller ta fram behövliga pengar för färdigställandet
av en nödvändig om- och utbyggnad. Detta är något som jag har arbetat för
i riksdagen under flera år, och det är nu tillfredsställande att se planerna för-
verkligas. Ett annat viktigt vägprojekt i Västsverige är utbyggnad av riksväg
40 till full motorvägsstandard. Att denna utbyggnad är nödvändig beror på
att riksväg 40 har varit mycket olycksdrabbad under åren. En höjning av
standarden på denna väg kommer att drastiskt öka trafiksäkerheten och
minska antalet trafikoffer.
Fru talman! Regeringens förslag, som också utskottet i stort ställer sig
bakom, är väl prövat. Pengar satsas på projekt i hela Sverige. Det är stora
medel som satsas. Jag skulle vilja påstå, som talare före mig redan har gjort,
att en regering aldrig tidigare i modern tid har satsat så här mycket på ut-
byggnad av infrastruktur. Detta visar de borgerliga partiernas intention att
medverka till en utveckling där näringslivet, jobben och välfärden i hela Sve-
rige tryggas genom goda väg- och järnvägsförbindelser. Dessutom höjs tra-
fiksäkerheten och människoliv kan sparas. Därför yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan.
Anf. 111 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Rolf Clarkson har på ett utmärkt sätt tidigare i debatten före-
trätt utskottets majoritet och redovisat de överväganden som ligger bakom
majoritetsskrivningen i betänkandet.
Men eftersom detta är det största beslut som har fattats inom
infrastrukturområdet vill jag ändå passa på att ta tillfället i akt att redovisa
min och Centerns syn på infrastrukturen. Med hänsyn till det ansträngda ar-
betsläget i kammaren skall jag dessutom göra det mycket kortfattat.
Satsningar inom infrastruktursektorn är strategiska satsningar inför fram-
tiden. Genom att det skapas bra kommunikationer för svenskt näringsliv för-
bättras företagens möjligheter att konkurrera på den viktiga Europamarkna-
den. Att i den nu rådande mycket djupa och långvariga lågkonjunkturen
göra kraftfulla insatser är en klok politik. Det är billigare. Man får fler mil
järnväg eller väg till ett visst pris, jämfört med hur det var för ett eller ett par
år sedan. Dessutom skapas sysselsättning inom den viktiga bygg- och anlägg-
ningssektorn. Men framför allt står Sverige, genom dessa investeringar
bättre rustat som nation för att ta till vara den förbättrade konjunktur som
vi vet kommer.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
105
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
106
Låt mig också konstatera att det är mycket tillfredsställande att vi nu får
till stånd mycket kraftiga investeringar i infrastrukturen - det rör sig om näs-
tan 100 miljarder under den kommande tioårsperioden. Ändå vet vi som
sysslar med trafikpolitik att behoven är så stora och många att långt ifrån alla
kan tillgodoses, trots denna stora satsning. Detta beror till stor del på att
investeringar i vägar och järnvägar har eftersatts under en lång följd av år.
Centern har under många år varit pådrivande när det gäller både takten
och nivån på investeringar i vägar och järnvägar. Vi fullföljer nu denna poli-
tik i regeringsställning. Trots ett mycket allvarligt statsfinansiellt läge med
stora budgetunderskott gör nu riksdag och regering denna mycket kraftfulla
satsning på de här viktiga framtidsinvesteringarna.
I 1988 års trafikpolitiska beslut, vars mål fortfarande ligger fast, fastställ-
des fem olika delmål för trafikpolitiken. Det handlade om tillgänglighet, ef-
fektivitet, säkerhet, god miljö och regional balans. Dessa mål är delvis mot-
stridiga. Därför är det bra att riksdagen nu på ett helt annat sätt än tidigare
lägger fast inriktningen för investeringarna.
Det är svåra avvägningar och prioriteringar som ligger bakom betänkan-
det. Det har gjorts avvägningar mellan de olika trafikpolitiska målen. Det
har gjorts avvägningar mellan hur mycket som skall satsas på väg resp, järn-
väg, och det har gjorts avvägningar mellan olika regioners berättigade intres-
sen. Som jag sade förut är den statsfinansiella situationen sådan att alla väl-
motiverade satsningar inte kan genomföras. Jag tycker ändå att det förslag
som nu föreligger är en bra avvägning och sammanjämkning mellan de olika
intressena.
Från Centerns sida har vi tidigare framför allt kritiserat den socialdemo-
kratiska regeringen för att två av dessa fem delmål har uppfyllts väldigt då-
ligt. Det har gällt målen om god miljö och regional balans. I det nu förelig-
gande förslaget är dessa mål på ett väsentligt sätt bättre tillgodosedda än tidi-
gare. Jag hade kanske för min del velat lägga än större vikt vid att de miljö-
och regionalpolitiska målen skall uppfyllas, men det är en fullt acceptabel
kompromiss som har uppnåtts.
Dessa investeringar skall också, Sten-Ove Sundström, ses tillsammans
med de olika satsningar i mångmiljardklassen som regeringen har gjort i
olika s.k. sysselsättningspaket, både förra året och i år. Just i dessa sysselsätt-
ningspaket har de regionalpolitiska behoven tillgodosetts i ganska stor ut-
sträckning.
Om man skall förverkliga de stolta deklarationerna om att hela Sverige
skall leva krävs kraftfulla satsningar på infrastrukturen. Bra kommunikatio-
ner är den viktigaste förutsättningen för att en bygd eller en region skall
kunna få en positiv utveckling.
Även på miljöpolitikens område är trafiken ett strategiskt område. Skall
en bra miljö åstadkommas måste också trafikpolitiken underställas kraven
på ekologisk balans. Det handlar om kraftfulla satsningar på kollektivtrafik
och spårburen trafik, men det handlar också om att på olika sätt minska ut-
släppen från bilar, lastbilar och bussar, eftersom dessa transportmedel är de
enda realistiska för många typer av transporter i flera områden i vårt land.
Det är oerhört viktigt med en helhetssyn i trafikpolitiken. De olika trafik-
slagen skall samverka - väg, järnväg, sjö- och luftfart. Här behövs utan tvivel
ytterligare åtgärder vidtas för att få detta samspel att fungera ännu effekti-
vare.
Fru talman! Jag kan avslutningsvis konstatera att dagens beslut innebär ett
viktigt trendbrott när det gäller investeringar i den viktiga infrastrukturen.
Inte minst gläder det mig som centerpartist och järnvägsförespråkare att in-
vesteringarna i järnvägar nu når nya rekordnivåer.
Anf. 112 LARS SVENSK (kds):
Fru talman! Investeringar i vägar och järnvägar tilldrar sig alltid stort in-
tresse. I samband med utarbetandet av betänkandet har utskottet behandlat
inte mindre än 424 yrkanden. Jag är imponerad av det sätt på vilket kansliet
har hanterat frågorna och den vilja som har funnits i utskottet att komma
framåt i behandlingen.
Goda kommunikationer är bra för ett land. Det råder det stor enighet om.
Svårare är det att definiera vad som är goda kommunikationer. För den som
bor nära tunnelbanestationen kan bilen anses som onödig i samhället. För
en glesbygdsbo kan den vara en livsnödvändighet.
Upprinnelsen till proposition 176 om investeringar i trafikens infrastruk-
tur finner vi i ett utskottsinitativ, där det sades att riksdagens och regeringens
inflytande över investeringsplaneringen borde stärkas, utan att någon detalj-
styrning får ske. Utskottet ansåg dessutom att det var av grundläggande be-
tydelse att övergripande politiska avvägningar skall ske på politisk nivå och
inte på myndighetsnivå och att regeringen borde ge riksdagen ett underlag
med förslag till övergripande riktlinjer.
Det här måste tolkas som att de övergripande besluten skall fattas på poli-
tisk nivå och att vi skall överlåta detaljerna - när, var, hur, osv. - till verken,
dvs. experterna.
De satsningar som nu föreslås i proposition 176 innebär ett stort lyft vad
gäller investeringar i vägar och järnvägar jämfört med vad vi har varit vana
vid under 80-talet. För åren 1993-1996 föreslås investeringar i en storleksord-
ning som är fem gånger större än vad som kunde åstadkommas under 80-
talet. Det betyder också - om jag förstått Sven-Gösta Signells anförande
rätt - att om man mäter en regerings kompetens genom investeringsnivån,
kommer vi att ha en regering med fem gånger högre kompetens än vad vi
hade under 80-talet.
Det är därför med förvåning vi nu ser att Socialdemokraterna inte är
nöjda, utan föreslår att investeringarna i det närmaste skall fördubblas. I den
s.k. 200-miljardersreservationen kan man summera investeringarna till 155
miljarder, att jämföras med propositionens 98 miljarder. Förklaringen ligger
naturligtvis i att Socialdemokraterna i opposition har tillgång till betydligt
mer pengar än regeringen.
Propositionen innebär ett stort lyft när det gäller järnvägen. Satsningarna
utgör det största paketet på över 100 år.
En allmän kritik är att propositionen saknar s.k. miljöprofil. Vid en jäm-
förelse mellan satsningar på väg resp, järnväg kan sägas att allt under 50 %
i satsning på järnväg är lika med underkänt.
Om vi beaktar att endast 12 % av de långväga persontransporterna och
28 % av de långväga godstransporterna sker på järnväg, kan man konstatera
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
107
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
108
att över 40 %, dvs. 32 miljarder plus halva LTA-anslaget, satsas på järnvä-
gen. Det sker alltså en kraftig överinvestering om vi ser till det faktiska nytt-
jandet. Det sker helt avsiktligt för att styra över mer av transporterna till
järnväg. Ser vi till Socialdemokraternas reservation, vill man med sin ”över-
investering” lägga 17 miljarder extra på järnväg och hela 43 miljarder på vä-
garna.
Vi kristdemokrater vill vara med om att skapa ett samhälle där vi kan er-
bjuda snabba och effektiva kommunikationer såväl inom landet som ut i
världen, och det skall ske på ett trafiksäkert och miljövänligt sätt - en kombi-
nation som inte alltid är den lättaste att åstadkomma.
- Vi måste skapa ett vägsystem som kan erbjuda ett körsätt som minimerar
utsläppen.
- Vi måste satsa på järnväg och på övrig kollektivtrafik som på olika sätt
nyttjas av allmänheten, och vi skall dessutom stimulera användningen.
- Vi måste ställa höga krav på bränsle och fordon.
- Vi måste ta till vara de möjligheter som finns att bygga säkra vägsystem.
Detta var några exempel. Vi kan konstatera att detta finns omnämnt i pro-
positionen.
Det finns två extra känsliga infrastruktursatsningar som nu är mycket de-
batterade. Det är Öresundsbron och tredje spårets dragning genom Riddar-
holmen.
När det gäller tredje spåret, som omfattas av detta betänkande, undrar jag
om det egentligen är så klokt att låta vårt vackra Stockholm, kringgärdat av
så mycket vatten, vara nav för tågtrafiken. Uppsala ligger faktiskt närmare
Arlanda än Stockholm. Det hade kanske varit bättre att lägga navet där.
Från Uppsala finns det dessutom redan en fungerande pendeltrafik till
Stockholm.
Vi kan ändå konstatera att utskottet inte helt har stängt dörren för alterna-
tiva lösningar. Kravet är att inte kostnad och tidsplan allvarligt äventyras.
Fru talman! Det betänkande vi nu skall ta ställning till bygger i stort på
proposition 176. Små justeringar har gjorts, vilka kommer att lyftas fram se-
nare i debatten.
När det gäller finansieringen konstaterar utskottet, tyvärr, att finansut-
skottet inte accepterar att lån tas upp i Riksgäldskontoret, utan man förordar
anslag via statsbudgeten. Det är beklagligt, men trafikutskottets ställningsta-
gande påverkar ändå inte omfattningen av investeringarna eller ger någon
tidsförskjutning.
Fru talman! Jag yrkar, förutom bifall till reservation 3, bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 113 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Det har sagts tidigare att hela Sverige skall leva, och det kan
vi vara överens om. Vi är också lika överens om att det krävs goda kommuni-
kationer för att uppnå detta. Men vi kanske snart måste börja fråga oss vil-
ken sorts kommunikationer vi skall ha i vårt land.
Det finns nämligen vad gäller Sverige ett antal begränsningar, vilket man
ser vid en jämförelse med andra länder. Sverige har en stor yta. Vi har en
låg befolkningstäthet, och vi har, höll jag på att säga, inga pengar. Det beslut
vi kommer att fatta i dag, med inriktning på järnväg och biltrafik, måste vi
acceptera. Men vi kanske måste tänka en gång till när det gäller de satsningar
vi skall göra på 2000-talet.
Fru talman! Frågan måste ställas: Har Sverige förutsättningar att bli ett
järnvägsland? Tyskland har tio gånger fler invånare än Sverige men bara
65 % av Sveriges yta. Man talar om snabbtågen i Frankrike. Men man glöm-
mer att tala om att Parisområdet rymmer lika mycket människor som hela
Sverige. Man talar också ofta om snabbtåget mellan Paris och Lyon. Lyon
är lika stort som Stockholm.
Skulle man applicera dessa förutsättningar på Sverige, skulle Stockholm
vara lika stort som Sverige är i dag, och Alingsås skulle vara lika stort som
Stockholm. Då hade det kanske funnits skäl att bygga snabbtågsförbindel-
ser. Det finns i dag snabbtåg som visar mycket röda siffror. Vi kan inte slösa
och låna pengar till kommunikationer som inte har någon chans att bära sig.
Nu får vi visserligen i riksdagen i allmänhet och i utskottet i synnerhet av
lobbyister höra att framtiden för Sverige är järnvägen. Men jag kan, fru tal-
man, inte undgå att påpeka, att ett särpräglat drag hos dessa lobbyister är att
de samtliga är mycket hårt knutna till järnvägsindustrin. Detta klara faktum
får vi aldrig bortse ifrån när vi skall hantera svenska folkets pengar.
Det har sagts här i dag att det är billigare att bygga järnvägar nu. Det kan
förvisso ingen förneka. Men som Elving Andersson också sade är det lika
många procent billigare att bygga vägar. Det framgår inte alltid av den debatt
som vi för.
Fru talman! Jag menar att vi inte får utesluta biltransporter av miljöskäl
som inte riktigt existerar längre. På det här området finns det en mycket
kraftig positiv utveckling. De lastbilar och bussar vi ser i dag och dem vi ser
i morgon kommer att skilja sig väsentligt från dem vi hade för fem år sedan.
Fru talman! Jag är inte motståndare till järnväg och inte någon aktiv före-
språkare för bil- och busstrafik, men vi skall använda de kommunikations-
slag där vi får mest för pengarna och där vi ändå kan göra en god insats för
miljön.
Jag har inte tid att provocera just nu eftersom jag skall spela fotboll. Låt
mig ändå till sist ställa en fråga. Det gäller Öresundsbron. Eftersom jag kom-
mer från Malmö är den ganska intressant för mig. Jag skulle vilja ha svar på
följande fråga. Jag har åkt runt i Sverige med utskottet och privat. Då har
jag noterat att alla de som använder de broar som finns, är ytterst tacksamma
för dem. Små broar är tydligen positiva, men inte längre broar. Var går grän-
sen i meter mellan en negativ och en positiv bro?
Anf. 114 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag kommer i huvudsak att ta upp frågan om vägpolitiken i
allmänhet och dess betydelse i framtidens transportsystem. Men jag kommer
också att ta upp våra socialdemokratiska förslag och därmed våra reservatio-
ner som lagts till betänkandet TU35.
1990-talet kommer säkerligen att bli infrastrukturens årtionde, framför
allt om de satsningar som vi socialdemokrater föreslår blir förverkligade.
Regeringens förslag till investeringar är otillräckliga. Det har bekräftats av
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
109
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m. m.
110
att kommunikationsministern just sade att han egentligen ställde upp på
både Banverkets och Vägverkets förslag. Då tror jag att vi ligger ganska rätt.
Det skall tilläggas att satsningarna på drift och underhåll avvägarna också
är klart otillräckliga. Med andra ord bevarar de inte vägkapitalet, vilket alla
experter anser vara ett av de viktigaste målen för vägpolitiken.
I ett nytt Europa kommer transportsektorn att få en viktigare roll än i dag.
Transporterna kommer att öka enormt, och de regioner och länder som vå-
gar satsa på att bygga ut sin infrastruktur kommer att stå sig väl i framtidens
nya Europa. Vi socialdemokrater är övertygade om att Sverige bl.a. därför
behöver ett nationellt vägnät av minst den omfattning och kvalitet som Väg-
verket föreslagit i sitt sammanvägda förslag. Vi behöver det för tillväxtens
och näringslivets skull, men också för trafiksäkerhetens skull. Detta är inte
minst viktigt mot bakgrund av vårt avståndshandikapp i förhållande till den
stora centraleuropeiska marknaden.
Sverige är en del av Norden. Norden är en viktig del av Europa - dess
vägar hör samman. Med en planeringsram på 75 miljarder kronor är det möj-
ligt att under planeringsperioden nå full målstandard på alla de vägar som
Vägverkets sammanvägda förslag till stamvägnät omfattar.
Vi socialdemokrater föreslår att planeringsramen bör vara 75 miljarder
kronor under planperioden 1994-2003. Vägarna är och kommer under lång
tid att vara basen i transportsystemet. De är en nödvändighet för såväl den
svenska glesbygden som industrins behov av flexibla transporter. För att
detta system skall fungera på ett bra sätt i framtiden behövs åtgärder inom
hela vägtrafiksystemet, en väl utbyggd infrastruktur och en modern miljö-
vänlig fordonspark.
Stora satsningar måste emellertid göras för att minska trafikens miljöpro-
blem. Målet måste vara att så snart som möjligt nå kravet om avgasfria for-
don. Katalysatorer och blyfri bensin har glädjande nog gett flera positiva
miljöeffekter. Före år 2000 kommer bilarnas blyföroreningar nästan att ha
försvunnit. En rad andra utsläpp från personbilarna kommer också att ha
minskat med ca 80 % jämfört med situationen före införandet av katalysato-
rer. Krav måste ställas på ytterligare minskningar av föroreningarna. Ytterli-
gare insatser måste göras för att stimulera forskning och utveckling av el-
drivna och vätgasdrivna bilar och bilar tillverkade med hybridteknologi.
Även beträffande lastbilar bör det självfallet också vara möjligt att på sikt
uppnå avgasfria fordon i början av 2000-talet. Här gäller det att få statsmak-
ten och samhället att ställa krav på biltillverkare, forskare och användare.
Vi socialdemokrater är beredda att ställa långtgående krav för att minska
trafikens miljöproblem.
Förutom att införa tekniska förbättringar av fordonen kommer ett viktigt
medel för minskning av luftföroreningarna i städerna att vara omläggning av
vägnätet, så att genomfartstrafiken leds utanför städerna. Vi vill att förbifar-
ter skall byggas för att förbättra miljön i utsatta orter. Därmed kommer man
inte bara att kunna minska de lokala luftföroreningarna i städerna väsentligt,
man kommer också i höggrad att reducera bullerproblemen. Om man samti-
digt kan minska hastigheten på det lokala vägnätet i städerna, kommer väg-
trafikens totala bullerproblem att minska väsentligt.
Vi politiker måste våga pröva olika möjligheter för att minimera trafikens
miljöproblem. Vägverket anger i sin sammanfattning att man genom sats-
ningar på järnvägsinvesteringar kan minska vägtrafikens ökningstakt, obser-
vera ökningstakt, med 3 procentenheter. Även om jag tror och hoppas på en
större överflyttning av inte minst godstrafik till järnväg, måste man konsta-
tera att det inte är möjligt att i någon nämnvärd grad minska behovet av stora
investeringar i Sveriges vägnät.
Fru talman! Jag måste tyvärr återgå till betänkande 35 för att bevisa de
svagheter som det borgerliga förslaget innehåller. En bidragande orsak är
den kompromiss som träffats mellan de borgerliga partierna. En kompro-
miss blir sällan riktigt bra, och här finns ett bevis för detta. Genom kraven
från Centern har stamvägnätet utökats för mycket. Det är för många vägar
som ingår och därmed minskar möjligheten till måluppfyllelse. Det blir där-
med omöjligt att tillgodose de i stamvägnätet ingående vägarnas investe-
ringsbehov.
Vi socialdemokrater anser att regeringen gör fel när man pekar ut ett för
stort antal vägar som stamnätsvägar, samtidigt som man inte är beredd att
satsa på dessa vägar på ett sätt som gör att de förtjänar beteckningen stam-
nätsväg.
Låt mig ta några exempel och börja med E 4 Gävle-Haparanda. I Vägver-
kets sammanvägda förslag föreslås att E 4 Gävle-Sundsvall skall få motor-
vägsstandard samt att E 4 Sundsvall-Haparanda skall byggas ut till 13-me-
tersstandard. 2,1 miljarder kronor skall investeras under planperioden,
alltså fram till år 2003.
I utskottsmajoritetens förslag kommer delen Sundsvall-Haparanda inte
att få ett enda nickel, inte ens till punktvisa insatser. När det gäller delen
Gävle-Sundsvall har standarden sänkts till 13 meter, trots uttryckliga löften
från kommunikationsministern om motorvägsstandard. Detta gäller inte
minst den färdigprojekterade delen Söderhamn-Hudiksvall.
Ett parallellbygge med Ostkustbanan ger en samordningsvinst på ca 100
miljoner kronor. En stor del av sträckan är färdig för start. En nerpriorite-
ring till 13 meter innebär en försening av projektet med minst sex månader.
Om man i ett senare skede, vilket troligen är nödvändigt, kommer att bygga
ut till motorväg, innebär detta en total kostnadsfördyrning på denna sträcka
med ca 130 miljoner kronor.
Denna E 4-del från Gävle till Haparanda är en viktig pulsåder för norra
Sverige. Sten-Ove Sundström har ju redan talat om det. Därför måste det
kännas bittert för kommunikationsministern, även om han inte är närva-
rande i kammaren nu, att bokstavligt talat ha blivit överkörd i en så viktig
regionalpolitisk fråga. När han dessutom har varit uppe på platsen och ut-
tryckligen lovat att det skall bli motorvägsstandard, måste nederlaget kännas
så mycket värre. Man frågar sig om de andra borgerliga partierna är beredda
att ta ansvar för ett sådant löftesbrott.
Utskottsmajoriteten skriver något kryptiskt om att regeringen i fråga om
vissa vägavsnitt och inom investeringsramen bör kunna avvika från den
målstandard som anges i propositionen i fall då det är uppenbart att en avvi-
kelse skulle innebära betydande effektivitetsvinster.
Det jag nu har sagt om framför allt sträckan Söderhamn-Hudiksvall är väl
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
111
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
112
ett sådant exempel, eller hur Jan Sandberg, som är majoritetens företrä-
dare? Jag vill gärna ha ett konkret svar på den frågan.
Nästa sträcka är E 20 sträckan Göteborg-Örebro. Där skriver de borger-
liga och Ny demokrati att inga åtgärder bör vidtas som hindrar att även
sträckan Göteborg-Örebro på sikt kan uppnå motorvägsstandard. Detta är
enligt min uppfattning ungefär ”god dag yxskaft”. Vägverket anser att det
skulle behövas 6 miljarder kronor, varav 4,2 under planperioden, och majo-
riteten föreslår 160 miljoner, observera 160 miljoner. Detta betyder att det
praktiskt taget inte kommer att hända något positivt för E 20, bortsett från
någon enstaka punktinsats.
E 22-stråket mellan Karlskrona och Malmö är en viktig pulsåder för syd-
östra Sverige. Det finns mycket besvärliga förbifarter både i Skåne och Ble-
kinge. Det är också en väg med hög trafikbelastning och brister i trafiksäker-
heten. Denna väg kommer säkerligen att öka i betydelse av framför allt två
skäl: dels den fasta förbindelsen över Öresund, dels den, som alla är överens
om, ökade trafiken mot Östeuropa. Även här har regeringens dåliga kom-
promiss betytt att vägen klassats ner, vilket får negativa konsekvenser för
sydöstra Sverige, inkl. Skåne.
En annan konsekvens av regeringens förslag kommer att synas när det gäl-
ler E 6 Göteborg-Svinesund. Den sträckan är av stor betydelse inte bara för
Sverige utan också för Norge. Den vägen kan inte heller byggas ut till motor-
vägsstandard under planperioden. Detta trots att borgarna i utskottet tycker
att det vore riktigt. Det finns starka skäl till att stödja det socialdemokratiska
alternativet - om inte annat så av trafiksäkerhetsskäl. Denna väg är hårt be-
lastad.
Jag måste emellertid också säga något positivt om utskottets borgerliga
ledamöter. Det gäller framför allt vägsträckningarna i Skåne. Utskottet har
i enighet konstaterat att Skåne är ett viktigt transitområde för export och
import av varor. Också en mycket stor del av personresorna till och från Sve-
rige passerar landskapet. Därför behövs i framtiden inte en utan två pulsåd-
ror för vägtrafiken söderut genom Skåne. Det hedrar utskottets ledamöter
att vi kunnat enas om detta.
Sammanfattningsvis måste det dock sägas att regeringens förslag om me-
del till väginvesteringar är otillräckliga. Dessutom har kompromissen inne-
burit att ett för stort vägnät tillförts stamvägnätet. Detta betyder att många
viktiga vägar som har stor betydelse för det nationella vägnätet inte får sin
berättigade del av anslaget för utbyggnad. Dessutom kommer betydande
summor gå förlorade då redan färdigprojekterade vägar måste nedpriorite-
ras från t.ex. motorväg till 13-metersväg och att samordningsvinster går för-
lorade.
Nu hade jag tänkt att ta upp frågan om vägunderhållet. Men jag måste
notera att jag inte hinner med.
Jag konstaterar att det behöver satsas mer på vägunderhållet. Det har de
flesta här redan sagt. Vi vill satsa 3,5 miljarder kronor till för att bevara väg-
kapitalet. De borgerliga säger nej.
Jag hinner inte ta upp frågan om länsanslagen. Jag avslutar med att säga
följande. Finansieringen av dessa investeringar är ett stort problem. De
flesta industriländer i vår närhet satsar 1,5-2 % av bruttonationalprodukten.
Rolf Clarkson säger att vi också har gjort det. Jag tycker att det finns all
anledning att sikta på att nå dit igen. Det är kanske det som behövs för infra-
strukturen. Jag tror att det finns möjlighet att diskutera frågan om finansie-
ringen framöver. Jag hinner som sagt inte fördjupa mig i den frågan nu.
Anf. 115 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Karl-Erik Persson har redovisat konsekvenserna av Vänster-
partiets politik och inställning till utbyggnaden av vägnätet.
Här finns olika symbolfrågor. Öresundsbron har under lång tid varit en,
där vårt nej till projektet har varit en konsekvens av den syn vi har på utbygg-
naden avvägnätet. Vedaprojektet är en annan sådan testpunkt där man kan
se vilka konsekvenser politiken får.
Låt oss ta Vedaprojektet som ett exempel. Vi kan först och främst konsta-
tera, att i betänkandet har de motionsförslag som säger nej till bygget avfär-
dats praktiskt taget utan kommentarer. Beslutsunderlaget i propositionen
var undermåligt. Det var helt enkelt inte möjligt att ta ställning till Vedapro-
jektet med utgångspunkt i de uppgifter som presenterades i propositionen.
Där jämfördes Vedaprojektet med Sandöalternativet. Sandöalternativet in-
nebär, med hjälp av en ändrad sträckning av vägen, en förbättring av Sandö-
broama.
I propositionen finns inte heller någon ekonomisk jämförelse. Det är yt-
terst anmärkningsvärt att i en proposition ange alternativ utan att jämföra
de ekonomiska utfallen.
Vägverket har gjort ett omfattande utredningsarbete, och Vägverket re-
dovisar Sandöalternativet som ett samhällsekonomiskt klart mer fördelak-
tigt alternativ. Detta nämns över huvud taget inte i propositionen eller be-
tänkandet. Någon jämförelse mellan kalkylerade kostnader för drift och un-
derhåll nämns inte heller. Miljökonsekvenserna anges som likvärdiga, men
att Vedaalternativet blir nio kilometer kortare. Först och främst är detta fel-
aktigt. Det blir en skillnad på två kilometer. Det rör sig om sju kilometers
förkortning. Men det viktigaste är att läsaren närmast bibringas föreställ-
ningen att Vedaalternativet skulle vara att föredra från miljösynpunkt. Nå-
gon annan motivering än förkortning av vägsträckan ges inte.
Låt oss titta på vad gällande lag säger. Vi kan se att av 2 kap. i naturresurs-
lagen framgår det att stora mark- och vattenområden som inte alls eller en-
dast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i
miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påverka område-
nas karaktär. Det är ju alldeles utmärkt. Få saker påverkar detta områdes
karaktär i så hög grad som Vedaprojektet.
Det här var naturfrågorna. Det finns mängder av andra skäl som gör detta
område värt att skydda, t.ex. fornminnen. Denna vägsträckning kommer att
gå i ett område som är av stor betydelse för vårt kulturarv och vårt historiska
arv.
Om man skulle göra en samhällsekonomisk kalkyl över vad som har ford-
rats för att skapa den miljö som nu finns där och sedan jämför med vad som
satsas på detta projekt, skulle det visa sig att jämförelsen blir helt orimlig.
Vi kommer i ett slag att ödelägga stora värden som aldrig kommer att gå att
återskapa. Vad blir nu skyddsvärt, fru talman, om man låter detta projekt
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
114
genomföras? Vilka andra områden i Sverige kommer då att anses skydds-
värda vid framtida vägprojekt av liknande slag?
Övriga uppgifter i propositionen var av närmast fiktiv karaktär. Rege-
ringen hävdar att planberedskapen för vägbygget är mycket god. Det är möj-
ligt. Men det intressanta är naturligtvis återigen jämförelsen med andra al-
ternativ. Hur bra är detta projekt i förhållande till Sandöalternativet? Det är
inte alls säkert att Vedaalternativet är överlägset i fråga om att snabbt
komma i gång med bygget. Förmodligen tvärtom. Sandöalternativet kan
startas omedelbart. För Vedaprojektet gäller också att de geologiska förhål-
landena är mycket ofullständigt utredda. Överraskningar blir oundvikliga.
Kostnaderna kommer att öka. Sandöalternativet är inte i lika hög grad osä-
kert.
Fru talman! Det är sällan som riksdagen har haft ett sådant dåligt underlag
att ta ställning till. Jag yrkar bifall till Karl-Erik Perssons meningsyttring vad
gäller mom. 9.
Anf. 116 JAN SANDBERG (m):
Fru talman! Jag skall främst beröra de vägsatsningar som tas upp i betän-
kandet. Det är ingen nyhet att förslaget från regeringen innebär de största
satsningarna i modern tid på bl.a. vägarna.
Det är är av olika skäl bra, t.ex. om vi vill ha ökad tillväxt i landet, funge-
rande vägtransporter, ökad trafiksäkerhet och en bättre miljö. Det är också
positivt om det här samtidigt kan ge många nya arbetstillfällen.
Utskottet stöder i huvudsak regeringens förslag. Men utskottet föreslår
också vissa justeringar. Rent allmänt vill utskottet ha en något större inrikt-
ning på bredare och trafiksäkrare vägar, framför allt motorvägar, på vissa
sträckor. Det här skall finansiellt lösas inom den ram som föreslås. Norra
delen av E 6, Göteborg-Svinesund, skall få motorvägsstandard. Det hand-
lar om att eventuella förseningar av utbyggnaden av E 4 måste undvikas. I
första hand skall E 4 byggas ut till motorväg i nuvarande sträckning genom
Skåne. Därefter kan en ny sträckning i södra Skåne byggas. Vad det gäller
E20 säger utskottet att inga åtgärder skall vidtas som hindrar att även
sträckan Göteborg-Örebro på sikt skall kunna uppnå motorvägsstandard.
Trafikutskottet uttalar också att regeringen inom ramen för ett visst vägav-
snitt får avvika från målstandarden 13 meter till motorvägsstandard om det
kan innebära betydande effektivitetsvinster. Det kan exempelvis gälla E 20
mellan Göteborg och Örebro eller E 4 mellan Gävle och Sundsvall.
Det avsätts också medel för en bro över Ångermanälven - den s.k. Veda-
bron. Det är inte direkt ett nytt förslag som har kastats fram, vilket före-
gående talare antydde. Det har behandlats på det sätt som dylika förslag
skall behandlas. Det är heller ingen nyhet att många kommuner och Länssty-
relsen tycker att Vedabron är det bästa förslaget.
Utskottet betonar också att länstrafikanläggningssatsningarna på vägsidan
skall öka framkomligheten och minska avgasutsläppen.
Intresset för propositionen har varit mycket stort. Behovet av fungerande
vägtransporter är stort, och nyttan är stor. Man kan också se intresset i det
stora antal motioner som har avlämnats i samband med propositionen. En
del motioner har fått en positiv behandling. Andra har inte fått lika positiv
behandling, framför allt därför att vi inte har obegränsat med pengar i Sve-
rige.
Jag vill här betona att riksdagen normalt inte bestämmer så mycket om
detaljer i vägdragningar m.m. utan mer om målinriktningar för olika pro-
jekt. Så är det även i det här betänkandet.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i betänkandet med undantag
för mom. 4, där vi moderater har en reservation - reservation nr 3.
Jag kan inte undgå att något kommentera Socialdemokraternas förslag.
Jag skulle vilja kalla det för julaftonsteoremet. De vill göra alla satsningar
överallt. Problemet är bara, vilket nämnts tidigare, Socialdemokraternas fi-
nansiering.
Om jag skall kommentera några av de frågor Bo Nilsson tog upp i sitt in-
lägg vill jag säga följande. Det framfördes synpunker på att vi försöker vara
litet mer flexibla vad gäller satsningarna på stamvägnät och riksvägnät. Jag
tycker inte att man skall kritisera att vi försöker vara litet mer flexibla. Det
här är trots allt saker som riksdagen inte skall fatta detaljbeslut om. Det är
ett sätt att från utskottets sida se till att de som kan dessa saker bäst - Vägver-
ket, regeringen - ser till att de här avvägningarna görs. Det blir säkerligen
mycket bra på alla sätt och vis.
Det har också framförts kritik mot att vi föreslår att man på vissa sträckor
skall gå från målstandard 13 meter upp till motorvägsstandard. Det skulle
omöjliggöra satsningar på dessa speciella vägsträckor. Så är det inte heller.
Det tar kanske litet längre tid, och måluppfyllelsen kan kanske inte nås un-
der denna planperiod, men målet är helt klart.
Det var litet underligt att höra Bo Nilsson kritisera trafikutskottets ställ-
ningstagande om vissa vägsträckor och påstå att utskottsmajoriteten har en
annorlunda inriktning och nya skrivningar, när han i samma andetag säger
att han tycker att det är väldigt bra att utskottet har en speciell skrivning om
E 4 i Skåne. Det var tydligen bra.
Vi tycker att den skrivningen liksom utskottsmajoritetens övriga skriv-
ningar i betänkandet är bra. Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.
Anf. 117 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Jan Sandberg tog upp Vedaprojektet och nämnde att kommu-
ner och Länsstyrelsen i Västernorrland är positiva. Ja, det är de naturligtvis.
Här blir det pengar till Norrland - det blir pengar till länet. Det är också en
symbolfråga när det gäller satsning på Norrland.
Jag menar att Norrland behöver andra satsningar än motorvägar och stora
trafikinvesteringar. Sådana behövs också, men inte i den form som Vedapro-
jektet har fått.
Länsstyrelsen i Västernorrland har i detta fall valt att företräda andra in-
tressen än de miljömässiga. Jag kan ha förståelse för det, även om jag bekla-
gar det. Länsstyrelsen och kommunerna har heller inte behövt ta hänsyn till
Vedaprojektets sämre samhällsekonomiska lönsamhet i jämförelse med
Sandöalternativet. Det är ju staten som betalar, och pengar spiller över i lä-
net. Det är inte konstigt att Länsstyrelsen och kommunerna är positiva.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
115
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
116
Anf. 118 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är ganska konstigt att höra Jan Sandberg tala om julafton.
Kommunikationsministern har uttalat att de insatser vi socialdemokrater fö-
reslår är vad som behövs, men att Sverige inte klarar av det. När vi tycker
att vi kan genomföra förslagen säger Jan Sandberg att det är julafton. Tycker
inte också Jan Sandberg att vårt förslag egentligen är bäst? Han har bara
inga pengar.
Det vore välgörande att få ett sådant svar, för jag tror att det är det Jan
Sandberg tänker. Han behöver inte säga det i dag om han inte vill; han kan
säga det sedan.
När det gäller de löften om att E 6 och E 20 skall bli motorväg osv. som
Jan Sandberg ger är det ju faktiskt på det sättet att ni inte har några pengar
till det. Det är bara att konstatera att det blir mycket dyrare att först bygga
13-metersväg och sedan motorväg. Det är slöseri med statens medel att göra
en sådan prioritering.
Ett av skälen till problemen, Jan Sandberg, är att ni har dragit in för
många vägar i stamvägnätet. Därför måste ni försämra det. Om vi skulle
räkna kvadratmeter tror jag inte att vi socialdemokrater föreslår fler kvad-
ratmeter väg än vad ni gör. Det är bara det att ni har lagt ut ett pussel över
landet. Det tror jag inte att Jan Sandberg själv tycker är speciellt bra, men
så är det när fyra partier skall samsas.
Jag hade tänkt att i mitt anförande tala om att det är bra att ni visar flexibi-
litet. Det har vi socialdemokrater nämligen också skrivit i vår reservation.
Men man hinner inte med allt. Låt mig säga, fru talman, att jag tycker att
det är på gränsen till orättvist att inläggen i debatten om en så stor fråga -
150 miljarder skall satsas på nybyggnad och underhåll av vägar - skall klaras
på 10 minuter. Det är praktiskt taget omöjligt. Jag vill ha sagt det.
När det gäller E 6 och E 20 har också Folkpartiet sagt att det är viktigt att
vi bygger motorvägar, därför att det är det som behövs. Det bästa sättet att
klara det är faktiskt att rösta på våra reservationer, för då blir det de vägar
och den vägstandard som de flesta egentligen vill ha, men som regeringen
anser att vi inte har pengar till. Bifall till våra reservationer innebär att vi
kan bygga de motorvägar som alla egentligen vill ha.
Anf. 119 JAN SANDBERG (m) replik:
Fru talman! Jag kallar det julaftonsteoremet därför att jag tänker på hur
det fungerar fram till jul. Man skriver ofta en väldigt lång önskelista med alla
julklappar man vill ha, men man vet att man troligen bara får några av dessa
julklappar.
Vi moderater kan också skriva en väldigt lång önskelista på de projekt vi
vill satsa på. Jag skulle kunna tänka mig att som en sådan lista ha exempelvis
Vägverkets lista på förslag. Men det handlar om att det måste betalas.
Regeringen gör den största satsningen i modern tid på olika infrastruk-
turåtgärder, däribland vägar - 98 miljarder. Vad gör Socialdemokraterna?
De dubblar! Jag tycker att det här är ledsamt. Jag tror också att utomstående
intressenter förstår att det aldrig skulle ha kommit som förslag från en even-
tuell socialdemokratisk regering. Om man har regeringsmakten så känner
man också ett ansvar för landets finanser.
Antag att Socialdemokraternas förslag skulle gå igenom. Vad händer? Jag
tjror att Assar Lindbeck och Lindbeckkommissionen skulle ta sig för pannan.
De tycker att vi redan nu ligger högt när det gäller vad man egentligen kan
satsa på infrastruktur under en sådan här period.
Om s-förslaget går igenom blir det en ytterligare belastning på statsbudge-
ten. Räntan far upp. Det näringsliv vi har i Sverige som är beroende av risk-
villigt kapital kommer att få ännu svårare att investera. Det kommer att få
till följd att även räntorna för bostadslån går upp, vilket gör att boendekost-
naderna ökar. Vi kommer med all säkerhet att se att kronans värde böljar
dala och att inflationen tar fart.
Det handlar om att ta ansvar för en rimlig, vettig och kraftfull satsning på
infrastrukturen, samtidigt som man tar ett lika stort ansvar för Svea rikes
finanser. Det tycker jag är minst lika viktigt.
Anf. 120 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jan Sandberg sade i sitt första inlägg att det är Vägverket som
kan dessa frågor. Det var intressant att notera, därför att i nästa ögonblick
säger han att Vägverkets förslag är som en önskelista inför julafton - man
lägger bara fram en massa förslag.
Vägverket kan naturligtvis det här. Man vet var satsningarna behöver gö-
ras. Jag tycker att det finns alla skäl att lyssna på vad Vägverket säger. Det
må vara hänt att vi inte kan leva upp till det, men visst är det så att det är
Vägverket som kan det här.
Jag måste än en gång säga till Jan Sandberg: Jag tror inte att vi socialdemo-
krater och inte heller Vägverket vill satsa på flera vägar. Vi vill ha ett natio-
nellt stamvägnät som måste ha en hög standard. Det är det vi vill satsa på.
Ni lägger pussel, och därmed får ni sämre måluppfyllelse. Då blir det sämre
vägar där vägarna bäst behövs. Det finns skäl att konstatera det.
Det talas hela tiden om överbud. Rolf Clarkson är alltid intressant att höra
på. Han upplyste oss om att satsningarna på vägar och järnvägar på 1960-
talet var 2 % av bruttonationalprodukten. Det betyder att denna satsning
inte på något sätt är den största som någonsin har gjorts, åtminstone inte om
man räknar i andelar. Vi måste nu tillbaka till sådana satsningar som vi
gjorde på 1960-talet. Det är som vi säger, att dessa satsningar inte är större.
Däremot är de mindre än vad ni säger.
Oavsett vad Jan Sandberg tycker i dag måste vi upp, till nivån 2 % av brut-
tonationalprodukten. Jag tror att vi måste det. Landet behöver det. Närings-
livet behöver det. Det är nödvändigt för trafiksäkerheten. Därför måste vi
göra det.
Flera av de stora industriländerna i Europa, inte minst EG-länderna, sat-
sar redan 2 % av sin bruttonationalprodukt på infrastrukturen. Varför skulle
det då vara så omöjligt för oss att göra det? Låt oss i stället föra en vettig
diskussion om hur det skall finansieras och klara ut det på ett bra sätt. Då
tror jag att vi kunde vara överens om att 2 % är nödvändigt.
Anf. 121 JAN SANDBERG (m) replik:
Fru talman! Bo Nilsson säger: Varför inte göra som övriga Europa och
satsa 2 % av bruttonationalprodukten på infrastrukturinvesteringar? Jag
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
117
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
önskar att vi kunde göra det. En av orsakerna till att vi inte kan göra det i
dag är att vi tidigare i Sverige inte har gjort som övriga Europa. Vi har gått på
tvärs mot den allmänna ekonomisk-politiska utvecklingen i övriga Europa.
Därigenom har vi bäddat för de stora problem vi i dag har, med mycket stora
budgetunderskott m.m. Hade vi redan då följt Europa, inte bara på detta
område utan även på det ekonomisk-politiska området, hade vi möjligen
kunnat diskutera en ökning av ramen. Med en satsning på i stort sett 100
miljarder, med de förutsättningar som finns, har vi faktiskt tagit i ordentligt.
Talmannen anmälde att Bo Nilsson anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 122 PONTUS WIKLUND (kds):
Fru talman! Det känns som en betydelsefull dag för oss gävleborgare. Re-
geringens stora infrastruktursatsning, som behandlas i detta betänkande, be-
rör oss i ganska betydande grad, med all rätt. Gävleborg är Sveriges sjunde
största län. Det utgör förbindelselänken mellan övriga Norrland och resten
av Sverige. Länet svarar tillsammans med övriga Norrlandslän för en stor del
av vårt lands nettoexportinkomster och är en lönsam del av Sverige.
Infrastruktursatsningama kommer att minska en del av Norrlands av-
ståndshandikapp till övriga Sverige och Europa och förbättrar således kon-
kurrenskraften, till hela landets fromma.
Regeringspropositionen innebar dock två besvikelser för oss. Den ena är
att Bergslagsdiagonalen/Askersundsleden bryts i Borlänge och inte når fram
till Hälsingekusten.
Det är bra att utskottet har en positiv skrivning. Utskottet betonar det an-
gelägna i att Vägverket enligt propositionen tar upp behovet av bättre väg-
förbindelser från Borlänge/Falun till Norrlands kustland. Vi hyser en stor
förhoppning om att det skall resultera i första hand i punktvisa förbättringar
av vägsträckan, i väntan på en framtida stamväg som rimligen måste komma.
Den andra besvikelsen var att E 4, sträckan Gävle-Sundsvall, i propositio-
nen inte föreslogs få motorvägsstandard. Däremot föreslås detta för E 4 sö-
der om Gävle, som har lägre trafikintensitet inte minst i fråga om tyngre tra-
fik. En stor del av trafiken från Norrland viker nämligen av i Gävle, på den
s.k. Räta linjen mot Västerås.
Standarden på E 4 norr om Gävle är på sträckan Söderhamn-Hudiksvall
mycket låg. Vägverket har därför, i hög grad med kommunikationsminis-
terns goda minne, redan projekterat för motorväg på den sträckan. En stor
del av den vägen kan byggas parallellt med en ny sträckning av Ostkustba-
nan, vilket ger betydande samordningsvinster, ca 100 miljoner.
Utskottet har tagit hänsyn till de sakskäl som förts fram bl.a. från berörda
kommuner, där det finns ett stort engagemang i denna för framtiden så vik-
tiga fråga, och till intentionerna i flera motioner, inkl, min egen motion T32.
Utskottet skriver bl.a. följande: ”Utskottet vill vidare understryka att re-
geringen i fråga om vissa vägavsnitt och inom investeringsramen för resp,
vägavsnitt bör kunna avvika från den målstandard som anges i propositio-
nen, i fall då det är uppenbart att en avvikelse skulle innebära betydande
118
effektivitetsvinster. Sådana vinster synes kunna nås t.ex.---på E4,
sträckan Gävle-Sundsvall.”
Effektivitetsvinsten blir i första hand störst just på sträckan Söderhamn-
Hudiksvall. Där är projekteringen av motorväg redan klar. Det beslut som
nu skall fattas innebär att den politiska spärren mot motorvägsbygge undan-
röjs. Det är vår starka förhoppning att regeringen, efter beslutet här i riksda-
gen, omgående ger klartecken till Vägverket att starta bygget. Det kommer
att betyda mycket för utvecklingen i framtiden, och det förbättrar något det
nu svåra sysselsättningsläget.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 123 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Detta var ett lovtal till den socialdemokratiska politiken,
framför allt när det gäller sträckningen av E 4 från Gävle och uppåt och dess-
utom motorvägen Borlänge-Falun. Jag skulle inte ha kunnat säga det bättre
själv än vad Pontus Wiklund nu gjorde.
Jag tycker dock att Pontus Wiklund skall fråga Jan Sandberg om betydel-
sen av den planering man nu har gjort och förlusten av dessa pengar. Vad
betyder det för Borlänge och Falun att man skulle få motorväg mellan dessa
båda orter i Dalarna, som är så oerhört viktiga? Ställ frågan till Jan Sand-
berg, och be att få ett svar! Det tycker jag skulle vara välgörande för den
fortsatta debatten.
Anf. 124 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Fru talman! Jag vill påstå att vi i vårt parti har tänkt igenom denna sak. Vi
tycker att det är en fin avvägning i utskottets betänkande. Det finns många
krav. Här har getts öppningar för att lösa de problem som jag nämnde, och
det är vi tacksamma för.
När man lyssnar på Socialdemokraterna kommer man osökt att tänka på
talesättet Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Med era över-
bud vet man inte var vi hamnar. Jag menar att vi genom att bifalla utskottets
hemställan kommer att kunna lösa dessa problem, även om det tar litet
längre tid än vad vi hade hoppats.
Det finns redan en del pengar anslagna för motorvägsbygge mellan Söder-
hamn och Hudiksvall, närmare bestämt 340 miljoner. Bygget kan starta i au-
gusti.
Anf. 125 BO NILSSON (s) replik:
Fru talman! Nu har jag förstått Pontus Wiklund. Det är alltså inte byg-
gande han vill ha, utan öppningar. Det kan jag bara beklaga.
Anf. 126 BO FORSLUND (s):
Fru talman! Det betänkande vi nu behandlar gäller investeringar i trafi-
kens infrastruktur. Vi hade verkligen ställt stora förhoppningar till det. Ty-
värr måste jag konstatera att utskottets majoritet faktiskt har grusat våra för-
hoppningar.
Vi har i dag betydande brister i infrastrukturen i Västernorrland. De läg-
ger hinder i vägen för att länet skall kunna utvecklas ytterligare, både ekono-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
119
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
120
miskt, socialt och kulturellt. Ett förbättrat väg- och järnvägsnät har en avgö-
rande betydelse för näringslivets utveckling. Därför är det en god investering
både på kort och lång sikt att satsa på för länet viktiga infrastrukturella åtgär-
der. Vi socialdemokratiska ledamöter från Västernorrland har föreslagit så-
dana åtgärder i våra motioner.
Standarden på de nationella väg- och järnvägsstråken längs Norrlandskus-
ten är klart undermålig, för att uttrycka sig milt. Man kan utan överdrift på-
stå att vägstandarden i Västernorrland är landets utan jämförelse sämsta,
samtidigt som genomfarten i Sundsvall har den högsta trafikbelastningen på
E 4 norr om Arlanda.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en särskild förhandlare för att
säkra långsiktiga och miljömässiga överenskommelser och förslag om trafik-
investeringar i Sundsvall-Timråregionen.
Dessa utredningsförslag har överlämnats till regeringskansliet och försla-
gen resulterade i ett paket av projekt i syfte att förbättra trafik- och miljösi-
tuationen i Sundsvallsområdet.
Vi är därför i dag djupt besvikna över att den borgerliga regeringen inte
avsatt en enda krona utöver dem som det redan beslutats om när det gäller
byggandet av Vedabron.
En förbättring av vägstandarden för E 4 genom Västernorrland är både
från trafiksäkerhets- och miljösynpunkt mycket välmotiverad. Sådana inve-
steringar skulle betydligt begränsa den mycket höga arbetslöshet som råder
i Västernorrland.
Slutligen, fru talman, ställer jag osökt frågan om huruvida man har någon
vision om hur miljö- och trafiksituationen skall klaras i en sådan viktig indu-
striregion som Sundsvall-Timrå utgör.
Anf. 127 ARNE JANSSON (nyd):
Fru talman! Norrland bidrar i hög grad till Sveriges välstånd, inte minst
genom malmen, skogen och vattenkraften.
Det finns siffror på att näringslivet i de fem nordligaste länen, vars produk-
tion i stora delar går på export, under 1988 svarade för ett nettoexportvärde
på 40 miljarder kronor. Detta skall jämföras med nettoexportvärdet för hela
riket som under samma tid uppgick till 240 miljarder kronor.
Vidare bidrar de fem nordligaste länen med drygt 80 % av landets vatten-
kraftsproduktion och 40 % av landets totala elkraftsproduktion. Av detta
”exporteras” 50 % av den producerade elkraften till Sydsverige.
Skulle man sätta en prislapp på denna export skulle den lyda på ca 8 mil-
jarder kronor årligen. De vinster som turistnäringen dessutom tillför - och i
ökad omfattning kommer att tillföra - Sverige tack vare den lockande norr-
ländska naturen är avsevärda.
Med dessa tankvärda fakta vill jag beröra en av pulsådrarna till Norrland,
nämligen E 4.
Vägverket har utifrån sin planering utgått från att E 4 upp till Sundsvall
skall byggas ut till motorväg. Kommunikationsminister Mats Odell har också
officiellt anslutit sig till Vägverkets uppfattning i detta avseende. Därför var
det minst sagt förvånande när regeringen stoppade de färdiga utbyggnads-
planerna för motorväg när det gäller sträckan Söderhamn-Hudiksvall och i
stället föreslog att E 4 norr om Gävle, till Sundsvall, skulle utgöras av en
13 m bred vägbana. Detta föreslår man samtidigt som E 4 söder om Gävle
skall byggas ut till motorväg!
Är det återigen någon form av politiskt mygel som legat till grund för dessa
beslut?
Verkligheten utvisar att E 4 norr om Gävle, t.ex. mellan Söderhamn och
Enånger, trafikeras av 6 790 fordon per årsmedeldygn, varav den tunga trafi-
ken utgör 13 %. Söder om Gävle är motsvarande siffror 5 950 fordon och
10 % tung trafik.
Insatserna behövs norr om Gävle, inte söder därom! Varför bortser rege-
ringen så plötsligt från dessa fakta?
I sitt betänkande skriver utskottet: ”Utskottet vill vidare understryka att
regeringen i fråga om vissa vägavsnitt inom investeringsramen för resp, väg-
avsnitt bör kunna avvika från den målstandard som anges i propositionen, i
fall då det är uppenbart att en avvikelse skulle innebära betydande effektivi-
tetsvinster. Sådana vinster synes kunna nås t.ex.---på E4, sträckan
Gävle-Sundsvall. Av effektivitetsskäl bör regeringen vidare kunna avvika
från den grad av måluppfyllelse på de olika stråken, vid planperiodens slut,
som anges i propositionen.”
Fru talman! På grund av att riksdagen nu skall gå på semester har en över-
enskommelse träffats om tidsbegränsade anföranden. Detta beklagar jag
djupt då det förhindrar mig att inför riksdagen framlägga de fakta som tydli-
gen utskottet saknar. Dessa fakta borde kunna påverka den kommande vote-
ringen till förmån för bl.a. motion T43. Men nu är det tydligen viktigare att
riksdagen få ta semester.
Fru talman! Få projekt är nämligen så koordinerade för att uppnå samord-
nings- och effektivitetsvinster som detta. Jag har därvid inte ens berört ar-
betslösheten som råder i länet. Meningsfyllda jobb skulle även ha kunnat
skapas i länet, som har landets näst högsta arbetslöshet.
Få projekt har enat kommuner som detta genom ett gemensamt delta-
gande i finansieringen. Här skall betonas att finansieringen därvid gäller
byggande av motorväg, inte byggande av motortrafikled.
Med tanke på utskottets skrivning, nämligen att en målstandardavvikelse
på denna sträcka bör kunna göras eftersom det skulle innebära effektivitets-
vinster, är det för mig obegripligt att utskottet inte till 100 % tillgodosett min
hemställan i motion T43, yrkande 2, att prioritera bl.a. motorvägsbyggande
av E 4 när det gäller sträckan Söderhamn-Enånger.
Fru talman! Med det anförda hemställer jag i enlighet med det utdelade
särskilda yrkandet att riksdagen bl.a. med anledning av min motion T43, yr-
kande 2, ger regeringen till känna vad utskottet anfört om stamvägnätets
standard och utbyggnadstakt, med den ändringen att motorvägsbyggande på
det olycksdrabbade och svårframkomliga avsnittet av E 4 mellan Söderhamn
och Enånger skall prioriteras.
Det utdelade särskilda yrkandet har följande lydelse:
9. beträffande väginvesteringarnas inriktning och stamvägnätets omfatt-
ning m.m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
121
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
122
1992/93:T43 yrkandena 1 och 2,1992/93:T44,1992/93:T71 yrkande 6 i denna
del, 1992/93:T522 yrkande 2, 1992/93:A478 yrkande 7 samt med avslag på
motionerna 1992/93:T32,1992/93:T36 yrkande 1,1992/93:T37, 1992/93:T40,
1992/93:T42, 1992/93:T46, 1992/93:T53, 1992/93:T54, 1992/93:T62 yrkan-
dena 11, 19, 28 och 29, 1992/93:T65 yrkande 1, 1992/93:T66, 1992/93:T68
yrkande 2, 1992/93:T70 yrkande 2, 1992/93:T72, 1992/93:T75, 1992/93:T76
yrkande 1, 1992/93:T77, 1992/93:T82 yrkande 1, 1992/93:T83, 1992/93:T90
yrkande 2, 1992/93:T94 yrkande 5, 1992/93:T203 yrkande 5, 1992/93:T205
yrkandena 1-2 och yrkande 3 i denna del, 1992/93:T216 yrkande 6,
1992/93:T225 yrkande 2, 1992/93:T301, 1992/93:T302, 1992/93:T304,
1992/93:T305, 1992/93:T306, 1992/93:T309 yrkande 1, 1992/93:T310,
1992/93:T314, 1992/93:T318, 1992/93:T319, 1992/93:T320, 1992/93:T324 yr-
kande 1, 1992/93:T325, 1992/93:T326, 1992/93:T327 yrkande 1,
1992/93:T328, 1992/93:T331, 1992/93:T332, 1992/93:T333, 1992/93:T339,
1992/93:T340, 1992/93:T342, 1992/93:T344, 1992/93:T556 yrkande 2,
1992/93:T640 yrkande 6, 1992/93:A410 yrkande 7 och 8, 1992/93:A427 yr-
kande 2, 1992/93:A443 yrkande 6 och 7, 1992/93:A472 yrkande 6,
1992/93:Fi211 yrkande 24, 1992/93:N317 yrkande 13 samt 1992/93:Ub646 yr-
kandena 11 och 12
dels godkänner att vägsystemet skall inriktas mot ökad trafiksäkerhet i en-
lighet med vad som redovisas i proposition 1992/93:176,
dels godkänner att stamvägnätet skall utgöras av riksvägarna E 4, E 6,
E 20, E 18, 70(till Mora), 40, 26, E 22, 48/64 (till Kristinehamn), 45, 50, 60
(till Borlänge), 56/67,25, 31/33, E 10, E 12, E 14 och E 65 i enlighet med vad
som redovisas i proposition 1992/93:176,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
stamvägnätets standard och utbyggnadstakt med den ändringen att motor-
vägsbyggande på det olycksdrabbade avsnittet av E 4 mellan Söderhamn och
Enånger prioriteras.
Anf. 128 LEO PERSSON (s):
Fru talman! Debatten i dag handlar om hur betydelsefulla investeringarna
i trafikens infrastruktur egentligen är.
I avsnitt 7 i betänkandet konstaterar utskottet att det väckts ett stort antal
motioner om investeringar i olika vägar och järnvägar.
Utskottet anser att de synsätt som beskrivs i motionerna i princip är rik-
tiga.
Utskottet har i motionerna funnit flera angelägna exempel på investe-
ringar i bl.a. vägar och järnvägar men konstaterar att hanteringen av detta
kräver ett väl utvecklat planeringssystem som förmår att peka ut de objekt
som är lämpligast.
Fru talman! Jag kan ställa upp på att de konkreta förslag som finns i motio-
nerna skall ingå i planerna, men motionerna speglar faktiskt för skogslänens
del ett allmäntillstånd som är mycket allvarligt vad avser länsvägnätets bärig-
het och underhåll.
Utskottet borde ha kunnat inse att det som utskottet anser är riksdagens
uppgift, nämligen ”att utforma principer för de övergripande ramarna och
riktlinjerna för investeringsplaneringen”, på ett än bättre sätt skulle kunna
beskriva den ”regionala balansen” av den betydelse som den har vid bestäm-
mande av resp, anslags storlek. Det gäller oavsett om man går på den litet
generösare linje som Socialdemokraterna anvisar i sin motion eller om man
använder den fördelningsram som majoriteten är överens om.
Fru talman! Nu har utskottet - om man får tro Vägverkets tolkning, som
kommit mig till del när det gäller det beslut vi nu skall fatta - sagt att man i
huvudsak skall inrikta sina planeringsmodeller på ”trafiksäkerhet och
miljö”, vilket gör att aspekter på ”regional balans” kommer på undantag.
Fru talman! Jag vill starkt påtala behovet av att länsvägnätet i skogslänen
får en ökad bärighet. Det räcker inte med att snart alla broar nu har byggts
om, utan det måste också finnas vägar med bärighet mellan broarna. Nu
tvingas man under långa perioder begränsa, eller i vissa fall helt stänga, hälf-
ten av länsvägnätet i skogslänen.
Fru talman! Det är av utomordentlig vikt att man uppfattar att det skett
en förändring i skogsnäringens villkor. Nu handlar det om att än mer be-
trakta trädet från skogen såsom färskvara. Trädet skall, så fort som det i prin-
cip fällts, kunna fraktas direkt till skogsförädling.
Det gäller såväl transporter till pappersindustrin som transporter till såg-
verken. Tiden måste hållas kort mellan uttaget av råvara och förädling.
Detta är en förutsättning för den svenska skogsnäringens konkurrenskraft,
och därför är bärigheten på länsvägnätet av stort riksintresse. Skogsnäringen
ger många inkomstmiljoner till Sveriges försörjning.
Sammantaget är behovet av omedelbara åtgärder enbart i skogslänen be-
räknat till ca 13 miljarder kronor enligt en rapport som glesbygdsmyndighe-
ten överlämnade till regeringen i januri 1993. Majoriteten i utskottet vill an-
slå 7 miljarder till bärighetsåtgärder. Detta är väl litet, och jag anser därför
att det finns stort fog för reservation 4 av socialdemokraterna i utskottet.
Reservanterna har förstått att behovet är större och har därför föreslagit ett
anslag på 15 miljarder för den tioårsperiod som planeringen gäller.
Socialdemokraterna har också sagt att det är viktigt att reparationerna och
underhållet av vägarna ökar.
Jag hoppas att någon företrädare för trafikutskottet kan tala om ifall man
har förstått att det är viktigt att regionala hänsyn skall påverka fördelningen
av anslaget. Vad man kunnat läsa i massmedia på sistone tyder på att man
ansett att detta skall komma på undantag även i fortsättningen.
Min oro när det gäller bärigheten gör att jag måste yrka bifall till motio-
nerna T55 och T337. Utskottet har vid sin bedömning inte tagit tillräcklig
hänsyn till detta. Jag vet att Per Erik Granström i sitt anförande kommer att
mer ingående beröra LTA-medlen. Vårt län, Kopparbergs län, har fått så
liten del av dessa att det skulle ta 150 år att bygga bort bristerna i det länet.
Av de speciella anslag som har fördelats genom sysselsättningspaketen,
dvs. drygt 11,7 miljarder, fick Dalarna 442 miljoner kronor för åtgärder för
att förbättra sin infrastruktur.
Detta är verkligen bekymmersamt: LTA-anslaget är helt otillräckligt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen nr
4, som ger en bättre balans än den fördelning som utskottets majoritet föror-
dar.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
123
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
124
Anf. 129 PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Fru talman! I trafikutskottets betänkande TU35 behandlas investeringar
i trafikens infrastruktur för tio år framåt. Under avsnittet Inriktningen av
trafikpolitiken konstaterar utskottet att de delmål för trafikförsörjningen om
tillgänglighet, effektivitet, säkerhet, god miljö och regional balans som riks-
dagen ställde sig bakom 1988 bör ligga fast.
En god infrastruktur är en grundläggande förutsättning för ekonomisk till-
växt. Med rätt planering av infrastrukturen förbättras förutsättningarna för
att ge tillväxten en regionalt utjämnande effekt.
I motioner tar vi socialdemokratiska ledamöter från Dalarna upp frågor
som har strategisk betydelse för länets utveckling men som också har bety-
delse för angränsande län.
Under avsnitt 4 i betänkandet behandlas stamvägnätets omfattning, stan-
dard och utbyggnadstakt. Utskottet delar den i motion T54 och även i andra
motioner uttalade uppfattningen att Bergslagsdiagonalens betydelse skulle
öka om den förlängdes via Falun till en punkt vid Norrlands kustland. Av
propositionen framgår att det ingår i Vägverkets uppgifter att bedöma beho-
vet av förbättrade vägförbindelser mellan Bergslagsdiagonalens upptag-
ningsområde i norr och Norrlands kustland. Utskottet vill för sin del betona
det angelägna i denna uppgift.
Jag gör för min del två positiva tolkningar av skrivningen. För det första
har benämningen Bergslagsdiagonalen blivit ett begrepp. För det andra tol-
karjag utskottets skrivning som en beställning av en utbyggd Bergslagsdia-
gonal, som skulle bidra till ett effektivare resursutnyttjande och utgöra en
viktig förbindelse mellan Norrland och mellersta Sverige.
Till detta vill jag också lägga att en utbyggd Bergslagsdiagonal/Asker-
sundsled ger stora förkortningar i det övergripande vägsystemet för fjärrtra-
fik mellan Norrlandskusten och Syd- och Västsverige. Dessutom är den av
betydelse för utvecklingen av näringslivet i Bergslagen.
Utskottet fullföljer dock inte tydligt sin beställning med att föreslå en för-
längning av Bergslagsdiagonalen från Borlänge och norrut. Med utskottets
ställningstagande kommer inte heller Falun att beröras. Det innebär att en
residensstad ställs utan anslutning till det nationella stamvägnätet. Detta be-
dömer vi socialdemokrater i Dalarna som mycket olyckligt.
Fru talman! Jag yrkar av den anledningen, under förutsättning av bifall till
reservation 4, bifall till reservation 5, i vilken Socialdemokraterna i utskottet
i vart fall föreslår att sträckan Borlänge-Falun bör få motorvägsstandard un-
der planperioden.
Av propositionen framgår också att berörda länsstyrelser har anmält sär-
skilt intresse för investeringar i vissa uppräknade länsjärnvägar. Utskottet
säger i sin skrivning att det är angeläget med satsningar i länsjärnvägarna.
Möjligheterna till sådana satsningar ökar också väsentligt till följd av försla-
get i kompletteringspropositionen. Utskottet förutsätter att de av länsstyrel-
serna tidigare anmälda investeringsbehoven för länsjärnvägarna därmed kan
tillgodoses i väsentliga delar.
Vad jag kan konstatera är att någon länsjärnväg som berör Dalarna inte
finns med i uppräkningen. Detta beror inte på att Dalarna, som är en av de
regioner som har flest antal kilometer länsjärnväg, saknar behov av upprust-
ning av dessa. Tvärtom är det så att många års eftersatt underhåll, behov av
att klara tunga transporter som trätåg på Västerdalsbanan och transporter
av skrot och valsade produkter på bandelen Ludvika-Fagersta tillsammans
med en utvecklad persontrafik kräver stora insatser för att höja bärigheten
och minska restider.
Min oro är att utskottets skrivning kan tolkas som att investeringsbehovet
i länsjärnvägarna med de insatser som nu föreslås är i stort tillgodosett.
Det skulle för mig ha känts tryggare med en skrivning som gett anvisning
om att regeringen vid fördelning av LTA-anslaget haft att ta speciell hänsyn
till län med stort inslag av länsjärnvägar. En skrivning i den riktningen skulle
också till viss del ha tillgodosett yrkandena i motioner från de socialdemo-
kratiska ledamöterna på Dalabänken.
Fru talman! I reservation 10 föreslår Socialdemokraterna en högre plane-
ringsram för byggande av länstrafikanläggningar. Jag vill yrka bifall till den
reservationen. Helst hade jag naturligtvis velat yrka bifall till motionerna
T55 och T532. Ett beslut enligt reservationen ökar dock, som jag ser det,
möjligheterna att tillgodose de synpunkter som jag framfört beträffande
länsjärnvägar.
Anf. 130 JARL LANDER (s):
Fru talman! Jag skulle vilja bölja mitt anförande med att instämma i vad
Bo Nilsson sade om det problem som vi utskottsledamöter nu har ställts in-
för, när vi på en begränsad tid tvingats genomgripande diskutera och lägga
fram förslag om hur infrastrukturinvesteringarna framöver skall ske. Jag
tycker också att det är mycket olyckligt att kammaren har begränsat våra
taletider. När det gäller järnvägssidan, som vi nu skall debattera, behövs det
mycket diskussion om vi skall lyckas lyfta över ytterligare gods från landsväg
till järnväg.
Järnvägen framstår alltmer som ett transportmedel med stora utvecklings-
möjligheter. Till detta kommer att järnvägstransporterna är energieffekti-
vare och därför lättare kan uppnå de målsättningar för miljön och den hus-
hållning med naturresurser som vi i denna kammare tidigare har uttalat oss
för.
De investeringar som nu föreslås kommer att leda till överflyttning av per-
sontrafik och godstransporter till järnvägsnätet. Detta medför, trots en för-
väntad teknikutveckling när det gäller såväl landstrafik som flygtrafik, bety-
dande miljövinster. Även om de totala utsläppsnivåerna fortfarande kom-
mer att vara högre än vad naturen långsiktigt tål - i varje fall enligt de flesta
experter - ger investeringarna i järnvägen ett betydande bidrag till ett mil-
jöanpassat trafiksystem.
Detta förutsätter naturligtvis att en planeringsinriktning måste innehålla
förslag om utbyggnad och upprustning av bannätet för att erhålla kortare
transporttider, liksom att kombitrafiken väg-järnväg ges utvecklingsmöjlig-
heter. Förutsättningarna för strategiskt placerade terminaler för samordning
av bil-, tåg- och båttransporter måste också ingå i planeringsinriktningen.
Med dessa förutsättningar och ett modernt informationssystem om godsflö-
den, omlastningar mellan transportslag osv. skulle snabba järnvägstranspor-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
125
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
126
ter mellan landets produktionsområden och de viktigaste konsumtionsområ-
dena såväl i Sverige som ute i Europa kunna erhållas.
Denna inriktning har jag tidigare upplevt att vi varit överens om inom alla
partigrupper i trafikutskottet. Men när regeringen nu presenterat sitt förslag
till planeringsinriktning för den kommande tioårsperioden, kan jag bara
konstatera att det är något som är fel i regeringsförslaget. Hur skall man an-
nars uppfatta propositionen när man först tillstyrker vad Banverket föreslår
och därefter tillför ytterligare bandelar i planeringsunderlaget. Detta skall
sedan färdigställas med mindre medel än vad Banverket har beräknat att det
är möjligt att färdigställa projekten för.
Banverket kommer i sin sammanfattning fram till att dess investeringsför-
slag med inriktning ”Koncentration” bör läggas till grund för den fortsatta
stomnätsplaneringen. För att uppväga vissa brister i uppfyllandet av målen
för effektivitet, tillgänglighet och regional balans anser verket att förslaget
bör kompletteras med utbyggnaden av Ostkustbanan, som ingår i de andra
förslagen och som kommer att kunna bli en kraftfull länk i ett sammanhållet
högklassigt godsstråk från Luleå i norr till Skåne i söder.
Vi socialdemokrater anser att Banverkets förslag till planeringsinriktning
för den kommande tioårsperioden är ganska väl avvägd, och vi tillstyrker i
princip detta planeringsförslag. Vi finner inte anledning att, såsom rege-
ringen gör, gå in och kullkasta ett så genomgripande och - måste jag säga -
samhällsekonomiskt så lönande förslag som det Banverket nu framlagt.
Regeringen har utökat Banverkets förslag till att gälla ett antal ytterligare
bansträckor. Regeringen säger i propositionen att den långsiktiga inrikt-
ningen bör grundas på det av Banverket utarbetade investeringsalternativet
”Hög” med inriktning mot ”Miljö/Tillgänglighet”. Detta bör modifieras med
hänsyn till önskvärdheten att snabbt bygga ut järnvägen mellan befolknings-
täta områden, med hänsyn till behovet att säkerställa den regionala balansen
och till behovet att tillgodose näringslivets grundläggande transportbehov.
Vidare står det att läsa i regeringsförslaget: ”1 den långsiktiga inriktningen
ingår också en viss utvidgning av järnvägssystemet.”
Fru talman! Jag måste säga att det här låter egentligen mycket bra, ända
fram till dess att man tar del av den summa pengar som regeringen är beredd
att satsa på dessa planer. För det som, utan utökat förslag, är kostnadsberäk-
nat till 40 miljarder anslår regeringen 32 miljarder kronor. Hur menar ut-
skottsmajoriteten att Banverket skall klara av detta?
Vi har vidare från socialdemokratiskt håll försökt utröna vilka ekono-
miska och praktiska konsekvenser regeringens och utskottsmajoritetens för-
slag får för Banverkets planeringsinriktning. Jag måste då erkänna att det
inte är helt lätt att sätta sig in i hela denna planeringsprocess, och jag kan ha
förståelse för att vissa skillnader uppstår när det gäller hur planerna skall
läsas.
Jag vill också säga, att i och för sig kan regeringen mycket väl göra avvikel-
ser från ett statligt verks förslag. Det är nu fråga om ett förslag med ett plane-
ringsunderlag i storleksordningen 40 miljarder kronor under tio år. Det är så
pass omfattande att vi inte kan förstå hur regeringskansliet liksom utskotts-
majoriteten bara på några veckor, utan remissförfarande, kunnat granska
och så radikalt förändra planeringsförslaget.
Hur kan man t.ex. säga att SJ skall fortsätta utvecklingen av godstrafiken
på Norrland så att denna kan öka i volym, när man förändrar Banverkets
förslag på norra stambanan från beräknat 2,3 miljarder till en nivå på endast
200 miljoner? Hur skall den norrländska industrin kunna få förutsättningar
för effektivare järnvägstransporter?
Jag vill också peka på en annan grov avvikelse. Det gäller verkets sats-
ningar på trafiksäkerhetsåtgärder. Här har en nedskärning skett från 1,4 mil-
jarder till 200 miljoner. Det är anmärkningsvärt nonchalant av regeringen att
hantera Banverkets goda försök till trafiksäkerhetsarbete på det här sättet.
Utskottsmajoriteten föreslår nu ett ramanslag för det kommande budget-
året på 5 925 miljoner. Det är i och för sig bra. Det är också bra att majorite-
ten föreslår att det under den kommande treårsperioden bör fastställas en
ram på 18 670 miljoner kronor. Men sedan då? Vi talar ju om en tioårspe-
riod. För tioårsperioden är regeringsförslaget 32 miljarder. Nästan två tred-
jedelar av detta anslag anser alltså majoriteten skall förbrukas under de
första tre åren. Ändå täcker man inte Banverkets hela förslag. Vad skall man
göra de resterande sju åren? Det förslag som Banverket har presenterat för
regeringen inför skrivandet av infrastrukturpropositionen innehåller sam-
hällsekonomiskt lönsamma objekt långt utöver regeringens förslag. Skall
inte de färdigställas eller skall de bara byggas ut punktvis, såsom man i pro-
positionen har föreslagit att man skall göra med vägarna?
Av detta följer att vi socialdemokrater hävdar att det behövs en väsentligt
höjd ambitionsnivå för investeringar i järnvägens infrastruktur. Därför åter-
kommer vi till det som tidigare har diskuterats här i dag, nämligen att det
behövs i storleksordningen 45 miljarder under en tioårsperiod. För det när-
maste budgetåret föreslår vi 6 miljarder.
Fru talman! Tiden går snabbt, men jag måste ändå säga några ord om det
som ändock är mest anmärkningsvärt i utskottsmajoritetens förslag. Det är
bristen på medel till underhåll. I dag råder det redan obalans mellan under-
hållspengar och behovet av dessa pengar. Banverket säger i sin skrift att man
måste få minst 3 miljarder för underhållskostnader. Vi socialdemokrater sä-
ger att regeringens förslag bör ökas med 1,5 miljarder. Regeringens och ut-
skottsmajoritetens förslag är 2,8 miljarder. Dessa 2,8 miljarder kommer att
medföra ytterligare obalans när det gäller underhållet av svensk järnväg.
Anf. 131 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! I World Watch Institutes rapport från 1993 visas hur järnvä-
gens renässans pågår runt om i världen. I USA, bilresandets land framför
alla andra, har delstaten Kalifornien beslutat att satsa 375 miljarder på nya
spårbundna system. I Frankrike fortsätter satsningen i en liknande storleks-
ordning. I Tyskland planeras järnvägsinvesteringar på ungefär 200 miljarder
under tio år. Vi som kräver ökade satsningar på järnvägsinvesteringar är i
gott sällskap.
Snabbtågen förefaller vara extremt trafiksäkra. Bland 3 miljoner passage-
rare på japanska och franska snabbtåg har hittills noll dödsfall inträffat.
Det är ingen tillfällighet att satsningar på järnvägen görs i regioner i värl-
den där trafikträngseln och miljöförstöringen är stor. Kostnaderna för den
tid och den energi som slösas bort i bilköer och på flygplatser motsvaras av
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
127
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
128
värden i mångmiljardklassen. Detta har även Storstadskommittén i vårt land
visat.
Varför börjar då inte regering och riksdag ännu mer bestämt att styra tra-
fikpolitiken i riktning mot en ekologiskt uthållig politik? Man har egentligen
gott stöd i 1988 års trafikpolitiska riktlinjer. Där sades att man först och
främst skulle tillgodose medborgarnas och näringslivets grundläggande be-
hov av transporter. Man skulle bidra till ett effektivt resursutnyttjande i sam-
hället som helhet. Man skulle motsvara högt ställda krav på säkerhet i trafi-
ken. Man skulle främja god miljö och hushållning med naturresurser och bi-
dra till regional balans. Dessa fem punkter skulle mycket väl kunna använ-
das som argument för utbyggnad av järnväg och godstrafik, t.ex. i Norrland,
som Jarl Lander nyss talade om.
Formuleringarna är dock faktiskt litet annorlunda än de som förekommer
i den socialdemokratiska reservationen 1. Där har man utelämnat målsätt-
ningen med hushållning med naturresurser.
Jag menar att både den förra och den nuvarande regeringen i själva verket
har fattat en rad beslut som har försvårat för tågtrafiken att konkurrera på
godstrafikens område. Lönsamhetskravet har i praktiken blivit svårt att för-
ena med de fem delmålen. Även Riksdagens revisorer har pekat på svårighe-
terna att uppnå de trafikpolitiska målen. Åtminstone borde miljökostna-
derna för olika trafikslag utredas ordentligt.
År 1991 togs utvecklingsbidraget för SJ:s godstrafik bort. Det uppgick till
450 miljoner kronor. Den långväga långtradartrafiken har stegvis fått till-
stånd till allt högre axel- och boggitryck. Det kommer att kosta hundratals
miljoner per år i ökat vägunderhåll. Minskningen av accisen på lastbilar,
borttagandet av kilometerskatten och sänkningen av skatten på dieselolja
som vi nyligen genomförde, har naturligtvis också missgynnat godstrafiken
på järnväg. Dessutom menar vi att landsvägstrafiken inte står för hela sin
samhällsekonomiska kostnad. Om man räknar in miljöeffekter, sjukvårds-
kostnader och trängseleffekter betalar stora delar av vägtrafiken i själva ver-
ket inte sina kostnader.
I den mån styrning har förekommit under de senaste åren har man vidtagit
åtgärder som har ökat svårigheterna för godstrafik på järnväg att kunna kon-
kurrera. Följaktligen har andelen långväga godsvägstrafik på lastbil ökat.
Om man hade följt 1988 års trafikpolitiska beslut borde man ha gjort
tvärtom och kraftigt underlättat godstrafiken på järnväg. Tanken var att
gods skulle föras över från väg till järnväg. Nu kan man fråga sig om det är
marknaden eller lobbyisterna som har tagit kommandot. I en artikel härom-
dagen reste Dagens Nyheter frågan om det var Rail Forum med Curt Nicolin
som styrde.
Man kan fråga sig hur det är med lobbyismen för t.ex. motorvägsbyggen.
Varifrån kommer påtryckningar för Öresundsbron, ScanLink-projektet och
motorvägarna genom Bohuslän? Ofta är det en kombination av biltillver-
kare, oljebolag, åkeribranschen, vägbyggnadsindustrin, kommunpolitiker
och andra som driver på. Naturligtvis värnar också Vägverket liksom Ban-
verket om sin verksamhet.
Det är inga små intressen som är krafter bakom olika infrastrukturpro-
jekt. Vill man vara litet elak kan man säga att infrastrukturpropositionerna
de senaste åren har visat att väg- och brolobbyister har varit mycket dukti-
gare än järnvägslobbyister.
Vi frågar oss om det finns någon oberoende samhällsekonomisk analys av
de här infrastrukturinvesteringarna. Kommer de i verkligheten att vara lön-
samma i längden? Kanske är det tele- och datakommunikationer som kom-
mer att vara framtidens mest växande kommunikationsmedel?
Vänsterpartiet föreslår en kraftigare satsning på järnvägar än vad både re-
geringen och Socialdemokraterna föreslår. Vi föreslår en satsning om 70 mil-
jarder på en tioårsperiod, och denna satsning skall innefatta stomjärnvägar
och andra järnvägar. Vi ville för ytterligare satsningar utöver de av rege-
ringen föreslagna lyfta fram Västkustbanan, Ostkustbanan, godsstråket ge-
nom Bergslagen, Norge-Väner-länken, Bohusbanan och sträckan Borås-
Herrljunga-Uddevalla, Bothniabanan och Norrbothniabanan samt norra
stambanan och Västkustbanan.
Vi beklagar djupt motorvägssatsningarna i storstäderna.
När det gäller Stockholmsområdet har vi tagit ställning för att ett tredje
och eventuellt fjärde spår skall gå i tunnel. Detta tog Karl-Erik Persson upp
i förmiddags. Vi anser också att förbindelsen mellan Uppsala och Arlanda
inte får släppas.
Vi har ställt oss bakom kravet att Riksbangård Syd skall lokaliseras till
Hässleholmstrakten.
Jag yrkar bifall till Karl-Erik Perssons meningsyttring avseende mom. 43.
Anf. 132 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! Det beslut vi fattar i dag är den största satsning på järnvägs-
området som riksdagen någonsin har fattat beslut om. I nästa års budget av-
sätts mer än 10 miljarder för järnvägsändamål. Det är en bra signal som vi i
dag ger till landets kommuner och till vår industri och övrig näringsverksam-
het. Alla vet nu vad man har att planera efter.
De stora satsningar som den närmaste tiden sker på järnvägen i vårt land
innebär en stark förbättring för godstrafiken, och tåget får därigenom en
rättmätig chans att bli ett alternativ till såväl bilen som flyget på många
sträckor. Vad det sedan har för betydelse för miljön och vad det innebär i
fråga om ett minskat behov av andra satsningar behöver jag säkerligen inte
gå in på. Genom den överföring av transporter från väg till järnväg som där-
med möjliggörs ökar också trafiksäkerheten på våra vägar.
Denna genom tiderna största satsning sker också i en tid då vi behöver
öka sysselsättningen. Jag vill här tillbakavisa de påståenden som ibland görs i
debatten om att detta är alltför dyra jobb. Självfallet är även järnvägsbyg-
gandet i dag ett starkt mekaniserat arbete, men totalt sett, om man ser på
antalet direkt sysselsatta samt materialåtgång, ger det ett gott tillskott till
arbetsmarknaden. Ännu viktigare är ändå att det sedan indirekt ger en ökad
sysselsättning och välfärd genom att en utbyggd järnväg, som jag tidigare har
sagt, ger bättre förutsättningar för vårt näringsliv.
En utbyggnad av järnvägen ger också ökade möjligheter för en förbättring
av den regionala pendeltågstrafiken, inte bara i våra tre storstadsområden
utan även på andra håll i landet. Det ger också ökade möjligheter för andra
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
130
aktörer, såsom länstrafiken m.fl., att upprätthålla såväl person- och godstra-
fik som matarlinjer till de stora huvudstråken.
Det är också en stark signal som riksdagen i dag avger, eftersom vi i princip
är eniga om det vi föreslår. Visserligen föreligger reservationer, men det be-
tyder i stort sett inte att man är emot vad regeringen och utskottsmajoriteten
föreslår utan att man vill gå ännu längre i sina satsningar. I första hand gäller
detta under planeringsperioden - skillnaderna för nästa år är närmast margi-
nella.
Det är inte bara regeringen, riksdagen, Banverket och SJ som av naturliga
skäl visat intresse för ett ökat järnvägsbyggande. Nej, från såväl länsstyrelser
som kommuner och olika slag av företagssammanslutningar, exempelvis
handelskammare, har utskottet fått ta del av skrivelser och uppvaktningar
om behovet av en järnvägsutbyggnad. På många håll har det varit ett flertal
kommuner liksom län som slagit sig samman om att redovisa det gemen-
samma behovet.
Allt detta visar att de järnvägssatsningar som regeringen och riksdagen nu
gör är mycket välgrundade.
I och med att vårt land är avlångt och därmed har stora transportbehov
är det av mycket stor vikt att vi genom snabba transporter kan minska vårt
avståndshandikapp inom landet - detta om vi menar allvar med devisen Hela
Sverige skall leva, och det gör vi ju. Av allt större betydelse blir också att vi
kan minska avståndet till övriga Europa, eftersom vi, oberoende av om vi
kommer med i EG eller ej, torde få räkna med en utvidgad handel med öv-
riga världen, och då inte minst med Europa.
Fru talman! Till betänkandet finns fem reservationer fogade angående
järnvägen, och Vänsterpartiet har dessutom avgivit s.k. meningsyttringar.
Jag skall något ägna mig åt att kommentera reservationerna.
I reservation 13 tar Socialdemokraterna upp den allmänna planeringsin-
riktningen i fråga om järnvägen. I långa stycken har jag svårt att se några
åsiktsskillnader. De erinringar som reservationen innehåller ser jag egentli-
gen mera som uttryck för en samsyn vad gäller utbyggnaden, men reservatio-
nen är betingad dels av att Socialdemokraterna anser sig kunna finansiera
en större utbyggnad än vad regeringen och riksdagsmajoriteten dristat sig
till, dels av att man önskar vissa klarlägganden.
Jag skall nu försöka att bringa viss klarhet på vissa punkter.
När det gäller Nyköpingslänken har även majoriteten i riksdagen till viss
del avvikit från själva propositionen. Utskottet anser därför, vilket framgår
av utskottsmajoritetens text, att de 4,5 miljarder som omnämnes i reserva-
tionen ej i sin helhet nu skall satsas på en utbyggnad av Nyköpingslänken.
Andra av Banverket redovisade projekt bör prövas än en gång innan rege-
ringen tar slutlig ställning till på vilka objekt dessa 4,5 miljarder skall förde-
las. Vid en sådan prövning kan ett flertal av de i reservationen upptagna pro-
jekten komma i fråga.
Beträffande Nordlänken, dvs. järnvägen mellan Oslo och Göteborg, har
utskottet anfört det vara av vikt att detta projekt kan förverkligas skynd-
samt.
Beträffande Botniabanan synes det mig som om vi är överens om att
sträckan Örnsköldsvik-Husum skall kunna utgöra den första delen och att
Banverket närmare får titta på den frågan. Det är inte fråga om industrispår
utan en sträcka som utgör en del i Botniabanan.
Några särskilda åtgärder behöver enligt min uppfattning därför ej vidtas
med anledning av reservation 13, och jag yrkar därmed avslag på densamma.
I reservation 14 föreslås att mera pengar skall satsas på drift och underhåll,
vilket Jarl Lander nyss talade om. Utskottet bedömer att de avvägningar
som regeringen gör är tillräckliga, och jag yrkar därför avslag på reservatio-
nen.
I reservation 15 tar man upp frågan om anslag till nyinvesteringar i järnvä-
gar. Skillnaden mellan regeringens förslag för kommande budgetår och So-
cialdemokraternas förslag är faktiskt inte särskilt stor. Utskottsmajoriteten
föreslår, som Jarl Lander nyss nämnde, 5 925 miljoner kronor och Social-
demokraterna 6 miljarder. Vänsterpartiet föreslår för sin del 2 miljarder mer
än utskottsmajoriteten. Men det är som sagt i detta sammanhang fråga om
mycket små skillnader mellan Socialdemokraternas förslag och utskottsma-
joritetens. Jag ber att få yrka avslag på såväl Socialdemokraternas som Väns-
terpartiets förslag.
När det gäller reservation 17, som handlar om järnvägsindustrin, vill jag
framhålla vad som tidigare gjorts genom medverkan från AMS och därmed
tidigareläggningar av beställningar. Utskottet förutsätter att detta kan ske
även vid kommande tillfällen, och jag yrkar därför avslag även på denna re-
servation.
Tredje spåret här i Stockholm har på senare tid blivit en viktig Stockholms-
fråga, som också förekommit mycket i media. Utskottet vill för sin del erinra
om vad som sägs i propositionen om att största möjliga hänsyn måste tas till
stadsbild och kulturmiljö. Utskottet förutsätter samtidigt att den nu föror-
dade ytsträckningen över Riddarholmen bör kunna frångås om man kan
åstadkomma en finansieringslösning för ett tunnelalternativ som inte inkräk-
tar ekonomiskt eller verksamhetsmässigt på det övriga järnvägsbyggandet.
Det bör ankomma på berörda intressenter att ta sådana initiativ. Detta påpe-
kas också i det betänkande vi nu debatterar.
Jag har på senare tid sett att Dennisöverenskommelsen förekommit i dis-
kussionen. Det måste vara intressenterna i Stockholm som tar upp den dis-
kussionen direkt med departementet. Men om man kommer överens lokalt
utan att tidsmässigt förhindra eller fördyra, kan det från utskottets och riks-
dagens sida inte finnas något som gör att man är emot denna lösning.
Fru talman! Till sist vill jag ännu en gång understryka värdet av att vi i
denna kammare är så överens om de satsningar vi gör för våra spårburna
kommunikationer. Det tog lång tid innan järnvägen fick de investeringsme-
del den så väl behöver, men nu verkar vi vara överens om dels att det behövs,
dels att vi också alla är beredda att anslå medel, även om nivåerna är olika.
Det bådar gott inte bara för svenskt näringsliv, utan för oss alla.
Slutligen vill jag yrka bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande
inom järnvägsavsnittet i dess helhet samt avslag på samliga reservationer un-
der samma avsnitt.
Anf. 133 JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Rune Thorén avslutar med att säga att han är glad att svensk
järnväg har fått de medel man så väl behöver. Jag vill bara påminna Rune
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
131
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
132
Thorén om att äskandena från Banverket ligger på en mycket högre nivå än
regeringsförslaget. De ligger också på mycket högre nivå än vad vi social-
demokrater säger att vi har förutsättningar att finansiera i det s.k. julaftons-
förslaget, som andra i debatten kallat det socialdemokratiska förslaget. Vi
föreslår där att man under en tioårsperiod investerar 200 miljarder i infra-
strukturen.
Sedan säger Rune Thorén att skillnaden i anslag för nästa år inte är så stor.
Nej, jag måste säga att vi är positivt överraskade från socialdemokratisk sida
över att den borgerliga gruppen i trafikutskottet sträckte sig så långt. När
förslaget om lånefinanisering föll och man skulle anslagsfinansiera så blev
det ett rätt bra förslag för nästkommande år. Det är ett bra förslag för de tre
första åren, Rune Thorén.
Men i mitt anförande frågade jag: Vad händer efter de tre åren, när ni har
förbrukat två tredjedelar av tioårsanslaget? Förlitar ni er månne på att det
efter nästa val blir en annan majoritet i kammaren som kan fortsätta att
stötta svensk järnväg, så att vi kommer över till miljövänligare transporter
här i landet?
Sedan också en kommentar till det Rune Thorén säger om Husumspåret,
Nordlänken, osv.
Det är positivt att ni i utskottet har tagit de initiativen, i motsats till rege-
ringen. Men jag vill påminna om att det vad gäller Nordlänken bara är en
liten del som har förutsättningar att rymmas inom ert förslag under tioårspe-
rioden, fastän ni säger att det är ett prioriterat objekt. Detsamma gäller Hu-
sumspåret.
Det vore tacknämligt om ni kunde övertyga regeringen om att det inte är
Ådalsbanan som är början till en Botniabana, utan en rejäl järnväg på det
s.k. Husumspåret.
Anf. 134 RUNE THORÉN (c) replik:
Fru talman! Jag sade, Jarl Lander, att det vi gjorde var väbehövligt. Jag
sade inte att det var tillräckligt. Jag är helt klar i min uppfattning att det be-
hövs ännu mera pengar.
Men låt oss genomföra satsningarna för de första tre åren och se sedan.
Jag är helt övertygad om att vi kommer att fortsätta med en mycket stark
investering.
Jag har inte riktigt samma tro som Jarl Lander på att en annan majoritet i
denna kammare efter nästa val - om det skulle bli så - skulle ha större förut-
sättningar.
Jag har från denna talarstol haft diskussioner med företrädare från Social-
demokraterna om större satsningar på järnvägen. Jag har sagt, bl.a. till
Georg Andersson: Låt oss åtminstone vara överens om behovet.
Nu synes både majoritet och minoritet vara överens om behovet av olika
satsningar. Då tror jag att vi i framtiden även kommer att kunna klara att
täcka behovet. Tidigare har vi hela tiden diskuterat behovet. Nu är vi eniga
om de stora sakerna, Botniabanan, Nordlänken och Götalandsbanan. Förut
var det nästan nonsens att diskutera sådant, men inte nu.
Så småningom måste vi också finna medel. Det har vi nu gjort. Under tre
års tid sker en mycket stark utbyggnad av järnvägen. Jag är förhoppnings-
full. Men jag får säga till Jarl Lander: Mitt hopp är större om vi bibehåller
den här majoriteten än om vi återgår till den som inte byggde alls i den här
utsträckningen.
Anf. 135 JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Än en gång vill jag börja där Rune Thorén slutade. Han säger
att den föregående majoriteten inte byggde. Men jag tyckte att vi både i ut-
skottsdiskussionerna och tidigare här i kammaren i dag, var nästan överens
om varför det inte byggdes så mycket på järnvägssidan under 1980-talet. Det
var ju bl.a. överhettningen i industrin som gjorde att staten inte satsade
några stora summor på infrastruktur över huvud taget.
Däremot vet jag att Centern, och Rune Thorén i synnerhet, har varit väl-
digt välvillig att föreslå medel till infrastrukturen, i synnerhet på järnvägssi-
dan. Det förvånar oss socialdemokrater nu att Centern inte fortsätter att leva
upp till vad man sade under förra valperioden, när Centern, Miljöpartiet och
Vänsterpartiet alltid skulle överglänsa varandra i antalet kronor till järnvägs-
satsningar. Det hade varit ett utmärkt läge för Centern att nu stötta det för-
slag som vi socialdemokrater framlägger.
Jag är också väldigt förvånad, fru talman, över att Centern och Rune Tho-
rén inte pratar sig varm för ytterligare underhållspengar till järnvägen. Som
jag sade i mitt anförande ger ett lägre underhållsanslag än 3 miljarder ytterli-
gare obalans mellan stomjärnvägar och nyinvesteringar och det behov av
vidmakthållande åtgärder som behövs från Banverkets sida.
Det betyder att de s.k. icke-prioriterade järnvägarna går ner i kvalitet, och
att transporterna på dessa bansträckor inte kan fylla behovet av ytterligare
godstransporter på stomjärnvägsnätet.
Med ett underhållsanslag lägre än 3 miljarder tappar den svenska järnvä-
gen godstrafik totalt sett. Ett sådant beslut var det väl inte meningen att
Rune Thorén skulle vara med om att fatta?
Anf. 136 RUNE THORÉN (c) replik:
Fru talman! Jarl Lander säger att under 1980-talet var arbetsmarknadssi-
tuationen orsaken till att man inte kunde satsa på järnvägarna. Men det för-
bjöd ändå inte Socialdemokraterna att vara överens med oss om att det fanns
behov av en järnvägsutbyggnad. Men inte ens det kunde ni vara med på.
Att ni inte hade pengar att anslå kan jag hålla er räkning för, men ni ifråga-
satte hela tiden behovet av utbyggnaden. Jag har många gånger stått i den
här talarstolen och förtjust den debatten: Låt oss åtminstone vara överens
om behovet. Låt oss sedan se hur vi kan få fram pengar.
Anf. 137 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Med anledning av det senaste replikskiftet kanske man kan
säga att en viss industri var överhettad på 1980-talet. Det var den byggnads-
industri som byggde onödiga bankpalats, affärsgallerier och kontorshus som
i dag står tomma och är en del i bankkrisen. Satsningarna borde i stället ha
skett på järnvägar, vägar och kollektivtrafik.
Men jag tänkte fråga Rune Thorén en annan sak. Centern har alltid för-
sökt framstå som ett parti som kämpar för och slår vakt om miljö och kultur-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
133
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
134
miljö. Nu släpper ni fram det tredje spåret ovan jord. Vi vet att förr eller
senare behövs ett fjärde spår, som inte kommer att rymmas ovan jord. Sam-
tidigt hotas de här gamla byggnderna. Hade det inte varit rimligt att ni hade
lagt på något litet gram på de här 32 miljarderna för att klara ett tunnelalter-
nativ genom Stockholms city, så att vi också hade haft utrymme för det fjärde
spåret?
Anf. 138 RUNE THORÉN (c) replik:
Fru talman! I budgeten har vi 6 miljarder kronor. Om vi tar 2 miljarder
för att lägga i Stockholm blir det en tredjedel. Men vi har hört av kammarens
ledamöter tidigare att det redan är en stor obalans. Därför har vi sagt: man
gör stora satsningar i Stockholmsregionen, t.ex. Dennispaketet. Låt Kom-
munikationsdepartementet och företrädare för Storstockholm diskutera om
man kan komma fram till andra lösningar. Då tycker vi det är bra. Tredje
spåret som helhet är ju också en fördel för Stockholms miljö. Kan man lät-
tare komma in med tåg till Stockholm kanske en del av billedsbyggandet här
i Stockholm kan undvaras.
Men det är ingen sak som riksdagen lägger sig i. Låt dem klara det, så får
vi se. Det är därför vi har denna öppna skrivning i utskottsmajoritetens text
som jag har redovisat. Jag ser fortfarande förhoppningsfullt på att man kan
lösa detta.
Anf. 139 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Såvitt jag begriper är det också bristande kapacitet ovanjord
när det gäller själva stationsområdet. Dessutom kunde man ha markerat att
man hade kunnat avstå ifrån att bygga en massa nya motorvägar i Stock-
holmsområdet, vilket föreslås i Dennispaketet. Dessa motorvägsbyggen
finns det en massiv kritik mot i Stockholmsområdet från miljömänniskorna.
Anf. 140 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Fru talman! Intresset och engagemanget kring detta betänkande är stort,
inte bara i kammaren och i riksdagen, utan även runt om i landet. Jag kom-
mer i mitt inlägg att uppehålla mig kring infrastrukturen i Västernorrland
och övriga Norrland.
Avgörande för näringslivets utveckling i vår del av landet är att kommuni-
kationerna förstärks och byggs ut. Detta är inte minst viktigt för exportindu-
strin, men också för utvecklingskraften i de mindre, befintliga företagen och
för nystartande av företag.
Det är framför allt viktigt för Sverige, därför att exportindustrin bidrar
med viktiga och betydande inkomster till landet.
Fru talman! När det gäller utbyggnaden av järnvägen vill jag anföra föl-
jande. Järnvägstransporterna går i dag på ett bannät som planerades och
byggdes på 1800-talet. Därför måste Sveriges järnvägsnät moderniseras och
kompletteras med nya bansträckningar för att vi skall få ett effektivare järn-
vägssystem. Snabba och säkra transporter är en grundförutsättning för att
det svenska näringslivets konkurrenskraft skall förbättras. Detta är inte
minst viktigt i en tid då Europa får en allt större betydelse för Sverige och
den svenska industrins utveckling.
Vår miljö kräver också att det i framtiden finns reella möjligheter att välja
miljövänliga transportsätt för både gods och personer.
Detta är motivet till att vi kräver att Botniabanan skall byggas. Regering-
ens och utskottsmajoritetens förslag medför en alltför långsam utbyggnads-
takt av Botniabanan. Därför yrkar vi i vår motion 1992/93:173 att i byggstar-
ten av Botniabanan skall ingå utbyggnaden till Kramfors och delen Örn-
sköldsvik-Husum.
Jag delar utskottets bedömning om delen Örnsköldsvik-Husum och vill
med kraft understryka vad som sägs i betänkandet på s. 111-112: ”Med Hu-
sumspåret har härvid inte någon industrispårslösning av enklare karaktär av-
setts utan anläggandet av en kvalitativt högtstående bandel som skall ingå
som en integrerad länk i den kommande Botniabanan.” Detta är oerhört
viktigt.
En av förutsättningarna för Botniabanan är snabbtåg till Sundsvall-
Härnösand. En tidigare förutsättning har varit att snabbtågsförbindelsen
skall vara klar 1996. Den tidsplanen måste hållas.
Fru talman! Våra förslag när det gäller järnvägstrafiken efter Norrlands-
kusten kan sammanfattas i följande punkter:
1. Snabbtåg till Sundsvall-Härnösand senast 1996.
2. Projektera och påbörja byggandet av Botniabanan. I etapp 1 skall ingå
utbyggnaden till Kramfors och delen Örnsköldsvik-Husum.
3. Överför snarast Ådalsbanan till stomnätet.
Vad gäller mittstråket och sträckan Storlien-Östersund-Sundsvall är vi
mycket positiva till den kapacitetshöjning som föreslås. När det gäller norra
stambanan vill jag poängtera att det är viktigt att ytterligare förbättringar
görs för att förbättra transportmöjligheterna i övre Norrland.
Herr talman! Jag vill också passa på att beröra järnvägsindustrins situation
i landet. I en tid som av regeringen kallas för infrastrukturens årtionde, då
det läggs ned miljarder på nya järnvägsspår eller upprustning av järnvägs-
spår, är det nödvändigt att motsvarande satsning görs på de fordon som skall
trafikera de nya spåren. Om inte dessa beställningar görs nu är risken stor
för att en betydande del av denna industri som vi har i Sverige kommer att
vara nedlagd när järnvägsspåren blir klara för att tas i bruk.
Sedan ett år tillbaka är produktionen vid ABB Railcar i Örnsköldsvik ned-
läggningshotad. Om inte företaget får ytterligare beställningar riskerar ytter-
ligare 250 man att mista sina jobb. Detta får också stora följdverkningar för
underleverantörer och andra. Det är därför av trafik- och arbetsmarknads-
politiska skäl viktigt och ett måste att AMS, SJ och industrin tillsammans
verkar för att skyndsamt få till stånd ytterligare beställningar av regionaltå-
get X12.
Därför vill jag yrka bifall, herr talman, till den socialdemokratiska reser-
vationen 17 som fogats till detta betänkande.
Herr talman! Det går undan därför att det är ont om tid. Men utan att
spåra ur vill jag ändå passa på att beröra vägarna i vår del av landet.
När det gäller länets vägar och Norrlandsvägar har många känslor upp-
rörts. Vägstandarden i vårt län och i Jämtlands län tillhör utan jämförelse
landets sämsta. Det är inte med stolthet och glädje som jag konstaterar att
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
135
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
136
vi leder den ligan, tvärtom. Vi inser vilka oerhörda problem som finns i stor-
stadsregionen, men hos oss handlar det ibland om att ha en väg värd namnet.
På våren händer det ibland att man tror att man har kört fel och hamnat i
det nyplöjda potatislandet. Därför måste vi ha rätning i den debatten. Bra
vägar är ett överlevnadsvillkor för hela Sverige.
Det är bra att Vedabron nu byggs. Det är också bra att ett enigt utskott
fullföljer det den tidigare socialdemokratiska regeringen föreslog, nämligen
att bygga Vedabron. Men förutom Vedabron avsätts inte en krona för E 4-
an norr om Sundsvall. Vi kräver därför ytterligare medel för upprustningen
av E 4-an norr om Sundsvall.
Herr talman! Slutligen frågan om våra länsvägar. För att uppnå den mål-
standard som Vägverket har satt upp, anser vi att anslaget måste fördubblas
upp till 2 miljarder.
Anf. 141 HUGO BERGDAHL (fp):
Herr talman! Som liberal är jag för mångfald. Det gäller inte minst inom
infrastrukturen. Det är viktigt att det satsas på olika kommunikationssätt för
att alla människor i vårt land skall få ett fullgott infrastrukturnät. I mitt in-
lägg avser jag att ta upp en del av de satsningar som görs på järnvägar i det
betänkande som vi nu behandlar.
Järnvägsnätets uppbyggnad under den senare delen av 1800-talet var av
stor betydelse för Sveriges utveckling till en modern välfärdsstat. Under en
stor del av 1900-talet har järnvägen kommit i skymundan för bilismen och
dess utveckling. Men under senare år har järnvägen och satsningar på järn-
vägar återigen kommit i fokus. Det beror inte minst på en allt större miljö-
medvetenhet från allmänhetens sida.
Under en lång rad år på 1980-talet eftersattes dock behovet av investe-
ringar i järnvägar av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. När den
nuvarande regeringen tillträdde på hösten 1991 förändrades den strategin
genom att beslut fattades om att tidigarelägga flera järnvägsprojekt. Och nu
i dag skall vi ta ställning till ännu större satsningar på järnvägen och järnvägs-
trafiken. Jag skulle vilja påstå att ingen annan regering i modem tid har sat-
sat lika mycket på att bygga ut järnvägarna som vår nuvarande regering är i
färd med att göra. Det är vidare rätt tidpunkt att satsa på järnvägsutbyggnad.
I dagens lågkonjunktur med överkapacitet i byggsektorn finns chansen att
bygga billigare än någonsin, och det gäller att passa på medan den möjlighe-
ten finns kvar.
En stor satsning på järnvägens infrastruktur kräver även investeringar i
modern högteknisk rullande materiel. Detta tryggar i sin tur många arbets-
tillfällen och ger den svenska järnvägsindustrin en möjlighet att även för ut-
ländska kunder visa upp vad svensk högteknologi kan prestera även på detta
viktiga område.
Herr talman! Det är starka miljöskäl och regionalpolitiska skäl som talar
för att göra järnvägen till ett så slagkraftigt alternativ som möjligt till bil-
transporter för både gods och människor. Därför har järnvägen stor bety-
delse oavsett var i landet man bor. För storstadsbon blir järnvägen viktig för
att han eller hon skall kunna åka tåg till jobbet och därmed slippa sitta i bil-
köer med ökad miljöförstöring som följd. Glesbygdsbon har stor nytta av
bra järnvägsförbindelser för att ta sig till sitt länscentrum eller till någon
knutpunkt för vidare transport ut i landet. Glesbygdsbon har också nytta av
järnvägen, eftersom tillgång på järnväg kan innebära att ett företag etablerar
sig på en ort och därmed skapar nya och i många fall välkomna arbetstillfäl-
len.
Det var inte minst av omsorg om glesbygden som Folkpartiet liberalerna
motsatte sig en nedläggning av persontrafiken på Inlandsbanan. Det är med
tillfredsställelse som vi nu kan konstatera att trafiken hålls i gång. Detta är
betydelsefullt för utvecklingen i våra inlandskommuner i norr.
Som representant för en del av Mälardalen är det med stor glädje jag kan
konstatera att Mälarbanan och Svealandsbanan fullföljs genom olika inve-
steringar i den grundsatsning som Banverket gör. Utbyggnaden innebär radi-
kalt förbättrade resmöjligheter till och från Stockholm för boende i Örebro,
Västmanlands och Södermanlands län. Det är också en utbyggnad som bety-
der mycket för näringslivet i dessa län. Minskad restid till huvudstaden inne-
bär större möjligheter för företag att etablera sig i regionen kring Mälaren.
Snart ligger t.ex. Västerås inom pendelavstånd till Stockholm. Med det nya
snabbtåget tar man sig den sträckan på ca 50 minuter.
Mälarbanan är nog tveklöst ett av de mest intressanta järnvägsbyggena i
modern tid. Det är ett infrastrukturprojekt som innehåller de flesta av de
faktorer som framtiden kommer att kräva av den här sortens järnvägsarbe-
ten. Jag tänker då på visionärt tänkande, helhetssyn och samarbete mellan
näringsliv och myndigheter i syfte att kraftigt snabba upp handläggnings- och
byggtider.
På bara litet drygt ett år har arbetet med att binda samman orterna mellan
Örebro och Stockholm kommit en bra bit på väg. Delar av sträckan kommer
att vara färdiga 1995, för att sträckan senast år 2000 skall vara helt utbyggd
för snabbtågstrafik. Detta innebär t.ex. att det blir fullt möjligt att bo i Väs-
terås och jobba i Stockholm eller vice versa. På sträckan Örebro-Stockholm
halveras nästan restiden från dagens 170 minuter till ca 95 minuter när ut-
byggnaden är helt klar.
I propositionen anför kommunikationsministern att projekteringen av
Botniabanan skall påböijas och att en första etapp skall byggas under plane-
ringsperioden. Detta är i och för sig bra, men från Folkpartiet liberalernas
sida hade vi gärna sett att denna bana hade byggts i snabbare takt. Men man
kan inte få igenom alla sina goda förslag i olika tidevarv.
Som kommunikationsministern konstaterar, är Botniabanan viktig om
Norrlandskusten skall kunna behålla och förbättra sin konkurrenskraft. Yt-
terligare ett stort antal bansträckor är värda uppmärksamhet. Tiden tillåter
inte att jag tar upp dessa bitar i dag.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna och meningsyttringarna, självfallet med un-
dantag för reservation 3, som jag kommer att rösta för.
Anf. 142 KENNETH LANTZ (kds):
Herr talman! Tillåt mig först att ge mitt samtycke och stöd till utskottets
betänkande TU35!
Vid denna debatt är det många med mig som har uttryckt sin glädje och
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
137
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
138
siat om framtiden angående järnvägen. Många har talat om att man skall
satsa mer på järnväg, och varför inte? Som kristdemokrat vill jag vara med
i den satsningen och med emfas uttrycka behovet av kollektiva transport-
möjligheter med järnväg.
Vi har inte på flera årtionden sett rallare ute för anläggning av nya spår.
Nej, i stället har det varit reparationer och nedläggningar man har sysslat
med. Det är därför helt i sin ordning att glädjen står högt i tak över de sats-
ningar som nu görs just på järnvägen.
Vi har under flera år sett hur jämvägsresandet har minskat i stället för
att öka. Detta är, av ganska enkla förklarliga skäl, beroende på den njugga
infrastrukturpolitik som tidigare förts av socialdemokrater i Kommunika-
tionsdepartementet. Ingen kan obemärkt notera skillnaden som vårt betän-
kande lyfter fram. Om vi ser på skillnaderna i satsningar på järnväg, finner
vi att de är ganska betydande.
Mitt på 1980-talet satsade man blygsamma 600 miljoner per år, vilket skall
jämföras med våra åtaganden i dag som är cirka tio gånger så mycket, dvs. i
runda tal 6 miljarder kronor till järnväg!
Herr talman! Flera har säkert redan före mig påtalat skillnaden mellan
t.ex. OECD-ländema och Sverige. OECD satsar drygt 1 % av BNP, medan
vi ligger på mindre än 0,6 % under 1980-talet. Det kommer att bli en klar
förbättring, om regeringen får det stöd som utskottets betänkande uttrycker.
Utskottet står enigt bakom strategiska satsningar på järnvägs- och kollek-
tivresandet. Det är av stor vikt att utbyggnaden av södra stambanan får
fortgå till gagn för snabbtåg mellan Malmö och Stockholm. Men även Väst-
kustbanan är betydelsefull, och här vill jag tala litet för min egen hemmare-
gion.
Att satsa på dubbelspår på Västkustbanan kommer snart att visa sig vara
lyckosamt. Men även en ny dragning som en fortsättning på den sträck-
ningen blir en klok investering och kommer att hälsas med tacksamhet och
glädje. Jag ser fram emot att kunna hälsa Landskronas Bo Nilsson välkom-
men till Helsingborg, tågresande, för att se HIF:s fortsatta spel i allsvenskan.
Det är inte bara som en efterlängtad arbetsmarknads- eller stödinsats vi
skulle få uppleva den fortsatta dragningen av Västkustbanan. Nej, herr tal-
man, den kommer också att bli en miljöinsats, eftersom många i dag väljer
den egna bilen för pendlandet mellan bl.a. Landskrona och Helsingborg.
Sedan kan jag inte låta bli att säga något om en fast förbindelse mellan
Sverige och Danmark. Det är självklart att en fast förbindelse behövs för att
göra det enkelt och rationellt för snabbtågen att nå Danmark och därefter
vidare ner till den europeiska kontinenten. För många av oss kristdemokra-
ter i Skåne är en fast förbindelse för järnväg ett alternativ.
Det är inte svårt att glida över till miljöaspekterna nu. Järnväg är ur miljö-
och energisynpunkt den bästa transportören av såväl personer som gods. Ut-
skottets önskan om att föra över mycket av transportarbetet från väg till
järnväg bör realiseras genom denna av kommunikationsminister Odell så
kraftfulla insats. Det finns exempel på konkreta lösningar av besvärliga bil-
trafikstockningar vid Hamburg. Där håller kristdemokraterna på att arbeta
med en tåglösning som skall transportera gods och bilar till och förbi staden,
i stället för en satsning på ytterligare motorvägar.
Hur skall vi då få svensken att resa med tåg? Avslutningsvis, herr talman,
kvarstår just denna fråga. Vi kan bygga hur mycket järnväg som helst, utan
att folk utnyttjar detta kollektiva resesätt.
Regeringen har nu i dagarna att ta ställning till lägre moms på bl.a. kollek-
tivresandet, och SJ har förtjänstfullt gått före med att sänka biljettpriserna.
Detta är strategiskt riktigt. Det måste bli ”inne” att resa med tåg, och det
måste vara lönsamt. Det måste finnas incitament som gör att tågresor blir
attraktiva även för affärsmän. Kristdemokraterna har alltid förordat jäm-
vägsresandet, och vi ser med stor tillfredsställelse på de satsningar som rege-
ringen gör till fördel för spårbunden trafik.
Slutligen vill jag med tanke på SJ:s goda föredöme ställa frågan: När skall
då länstrafikbolagen sänka sina priser? Det borde vara ett axiom att detta
kollektiva transportsätt gör allt för att locka privatbilisterna in i sina bussar.
Vi kristdemokrater anser trafikutskottets betänkande 35 vara bra. Vi kan
utan problem plocka fram ännu flera behov - självklart! - men satsningarna
på järnväg är en klar miljösatsning som ligger väl i linje med kristdemokra-
tisk ideologi.
Anf. 143 LARS BJÖRKMAN (m):
Herr talman! Det förslag till åtgärder i trafikens infrastruktur som rege-
ringen lagt på riksdagens bord är den största satsning som gjorts inom detta
område i modern tid. Den ekonomiska svältkur som infrastrukturområdet
hållits på under hela 80-talet ersätts nu med mycket kraftfulla insatser.
De planeringsramar som enligt propositionen är föreslagna innebär att
järnvägsprojekt för 32 miljarder kommer att genomföras fram till år 2003.
Därtill kommer den ram på 7 miljarder i anslag för länstrafikanläggningar
som genom länsstyrelsernas prioriteringsramar kommer att till viss del till-
föras järnvägssektorn.
De satsningar som nu föreslås i regeringens proposition innebär att upp-
rustning av delar i det befintliga bannätet sker samtidigt som betydande ny-
satsningar görs på ett antal bansträckningar. Målsättningen är att överföra
andelar av trafiktillväxten till järnvägsnätet, samtidigt som en del av den be-
fintliga gods- och persontrafiken på landsväg med fördel kan överföras till
det spårbundna alternativet.
De järnvägssträckor som knyter ihop internationella förbindelser måste få
en snabb och prioriterad utbyggnad för att kunna svara mot de behov som
finns såväl på gods- som på persontrafiksidan.
När det gäller godstrafiken måste en samlad transportstrategi ligga till
grund för var olika framtida knutpunkter som hamnar, broar, färjelägen,
rangeringskapacitet osv. kommer att finnas tillgängliga. Vidare måste gods-
trafikens flexibilitet öka och satsningar på effektiv terminalhantering, kom-
bitrafik, heltågssystem osv. fortsätta och vidareutvecklas. De är alla exempel
på åtgärder som leder till att järnvägens attraktionskraft ökar även på godssi-
dan.
Bedömningen av var den största samhällsnyttan för persontrafikområdet
finns måste göras i samklang med godssidans förutsättningar och krav. Ett
effektivt samutnyttjande av spårens kapacitet ger naturligtvis det bästa un-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
139
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
140
derlaget för ytterligare satsningar, och därmed ökar dessa linjer sin ekono-
miska bärkraft.
Den begränsade satsning som gjorts för att höja kvaliteten på ett antal
högtrafikerade järnvägssträckor har inneburit att det av SJ lanserade snabb-
tågskonceptet fått ett mycket positivt mottagande av resenärerna. Hög kom-
fort, kombinerad med hög servicenivå, i de snabbgående X2000-tågen har
blivit ett attraktivt alternativ till framför allt flyget, även på relativt långa
avstånd.
Ett antal nya relationer är aktuella för denna snabbtågstrafik, och resan-
deutvecklingen kopplad till möjligheten att upprusta banorna förbättrar
framtida utveckling även på detta område.
Det ekonomiska utrymme som skapas genom det beslut som riksdagen
förväntas fatta i detta ärende i dag innebär fortsatt satsning på järnvägs-
sträckor där persontrafiken är eller kan förväntas bli tillräckligt omfattande
och olika varianter av snabbtåg kommer att kunna erbjudas.
Främst kommer den s.k. storstadstriangeln att färdigställas. Därefter kan
motsvarande lösningar bli aktuella på andra sträckor. I och kring våra stor-
städer och i andra regionala befolkningscentrum kommer den satsning som
nu görs att innebära att järnvägens stora transportkapacitet fullt ut kan nytt-
jas och bli en positiv faktor för miljön och för regionernas utveckling.
För att mera effektivt utnyttja olika kollektivtransportmedel är det av vikt
att de olika aktörerna på marknaden i framtiden strävar mot ett ökat samar-
bete. SJ ansvarar i dag för såväl planering som genomförande av trafiken på
stomjärnvägarna. Ansvaret omfattar såväl den långväga som den lokala och
regionala trafiken.
Samtidigt har trafikhuvudmännen i de olika länen ansvaret för trafiken på
det regionala och lokala vägnätet och på länsjärnvägarna. I trafikhuvudmän-
nens ansvar ligger att klara tidtabelläggning mot de tågavgångar som finns i
regionen samt att i ett antal fall genom att teckna avtal med SJ köpa tågplat-
ser i det befintliga utbudet. Möjligheter att påverka tidtabell och antal tåg
eller andra trafikförutsättningar är starkt begränsade. Jag tror därför, herr
talman, att möjligheter att upplåta viss trafikeringsrätt på såväl stomjärnvä-
garna som det regionala järnvägsnätet till länshuvudmännen måste tillska-
pas. Därigenom ges förutsättningar för både ökad konkurrens och bättre
samarbete mellan olika aktörer. Sådana lösningar är möjliga, och de måste
genomföras till alla skattebetalares och kollektivresenärers bästa.
Den investeringsram som har föreslagits av regeringen i infrastrukturpro-
positionen är av mycket betydande storlek. Av många skäl, t.ex. transport-
ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga och politiskt-strategiska, och för att
korta vårt avståndshandikapp gentemot Europa, är det mycket viktigt att
dessa pengar snabbt kommer till nytta. Det är därför närmast en självklarhet
att investeringar som görs tidigt kan komma till utnyttjande där man har sat-
sat dem. Byggetapperna skall därför planeras på ett sådant sätt att vaije om-
eller tillbyggnad som tas i bruk ger miljö-, säkerhets- och tidsvinster.
Byggandet av det tredje spåret och Arlandabanan här i Stockholm är an-
gelägenheter inte endast för invånarna i vår huvudstad. Utskottets skriv-
ningar om tredje spåret visar att staten är beredd att ta en rimlig del av det
ekonomiska ansvaret för att genomföra projektet. Den slutgiltiga lösningen
får dock inte fördröjas genom långt utdragna förhandlingar. Hela övriga lan-
dets järnvägstrafik till och från Stockholm påverkas av denna bansträcka.
Den resurs som avsätts för upprustning av Botniabanan innebär att en ef-
terlängtad och viktig satsning på förbättrad järnvägskommunikation längs
Norrlandskusten påböijas, vilket vi tycker är positivt.
De ekonomiska ramar som har givits har inte rymt alla projekt. Jag bekla-
gar att Götalandsbanan inte har fått det utrymme som den kanske hade för-
tjänat. Men man får använda tiden fram till nästa planperiod på ett sådant
sätt att det ges förutsättningar för att ta fram underlag för att bygga landets
första höghastighetsbana och därigenom binda ihop den befolkningstäta re-
gionen mellan Göteborg och Stockholm via Jönköping, Linköping och Norr-
köping.
Avslutningsvis vill jag instämma i det av Rolf Clarkson i debatten fram-
förda yrkandet.
Anf. 144 LOTTA EDHOLM (fp):
Herr talman! Under 60-talet utplånades en stor del av Stockholms kollek-
tiva minne. Gamla träkåkar, slingrande gator och 1700-talspalats revs för att
ge plats åt glas och betong. Stockholms city bokstavligen förvandlades under
några få år. Inte bara byggnader och gator försvann. Rivningsmarodörerna
gick t.o.m. så långt att de förändrade själva naturen. Av Brunkebergsåsen
finns i dag inte mycket kvar.
Det är väl få som i dag är nöjda med miljön kring Sergels torg. Miljön där
har aldrig attraherat stockholmarna utan betraktas mest som en plats som
det gäller att ta sig bort ifrån så fort som möjligt. Området har inte heller
blivit charmigare med tiden.
Nu riskerar vi att återigen göra om samma gamla misstag. För att få ett
tredje järnvägsspår till Stockholms central är vi, dagens politiker, beredda
att ytterligare förstöra miljön kring Riddarholmen och Årsta.
På Riddarholmen finns Sveriges historia. Här har Sveriges riksdag en gång
haft sitt säte. Kungar har både fötts och blivit begravda på denna ö. Genom
tiderna har Riddarholmen varit centrum för det politiska livet i Sverige. Nu-
mera rymmer Riddarholmen en del av Sveriges myndigheter. Här har JämO,
diskrimineringsombudsmannen och Svea hovrätt sina lokaler.
Denna miljö kommer, om tredje spåret blir verklighet, att skadas. Riddar-
holmen är redan i dag svårt sargat av trafikleder. Att bygga det tredje spåret
i ytläge förvärrar situationen ytterligare. En bit till av Riddarholmen går åt
för att järnvägen skall fram.
Tredje spåret kommer att dras rätt igenom medeltida valv. Under Riddar-
holmskyrkan kommer tågen att dundra förbi 7 meter ifrån kyrkans kor. Jag
anser att det är viktigt att komma ihåg att Riddarholmskyrkan är en av
Stockholms äldsta byggnader. Det är en byggnad som man inte bör behandla
hur som helst.
Men problemen med dragningen av tredje spåret stannar inte vid Riddar-
holmen. Även Årstabron utsätts för stora skador om spåret byggs i ytläge.
Vem bryr sig om en gammal bro, kanske någon säger. Årstabron är dock en
av Sveriges vackraste och mest värdefulla broar. Den är den enda bron i Sve-
rige som av regeringen utsetts till byggnadsminnesmärke. En ny bro för det
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
141
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
tredje spåret skulle anläggas alldeles intill den gamla, och därmed förstöra
vyn över Årstabron.
Riksdagen skulle i dag kunna besluta sig för att sätta punkt för betongpoli-
tiken. Genom att säga ett klart och tydligt nej till tredje spåret i ytläge skulle
vi nu kunna bevisa, en gång för alla, att gamla byggnader och miljöer faktiskt
är värda att bevara och att detta måste gå före kortsiktiga ekonomiska intres-
sen.
Jag väljer att säga kortsiktiga intressen. Enligt SJ:s bedömning kommer
det att behövas ytterligare ett spår om 20 år. Det spåret måste gå i en tunnel
om man inte vill spränga bort Riddarholmskyrkan. Därför vore det sam-
hällsekonomiskt riktigt att redan nu bygga en tunnel som rymmer både det
tredje och det fjärde spåret. Då har vi löst Stockholmsregionens trafikpro-
blem för många år framöver.
Med det anförda, herr talman, vill jag yrka bifall till det särskilda yrkande
som finns utdelat på bänkarna och som har följande lydelse:
39. beträffande planeringsinriktning för järnvägar
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:T509, 1992/93:T536,
1992/93:T552 och med avslag på motionerna 1992/93:T35 i denna del,
1992/93:T36 yrkande 5, 1992/93:T48, 1992/93:T52, 1992/93:T59 yrkande 4,
1992/93:T61 yrkande 3, 1992/93:T62 yrkandena 9,17,18, 20 i denna del och
yrkandena 22-25, 1992/93:T63 yrkande 3 i denna del, 1992/93:T69 yrkan-
dena 2 och 3, 1992/93:T71 yrkande 7 i denna del, 1992/93:T73, 1992/93:T76
yrkande 2, 1992/93:T78, 1992/93:T201 yrkande 3 i denna del, 1992/93:T203
yrkande 4, 1992/93:T204 yrkande 2 i denna del, 1992/93:T205 yrkande 3 i
denna del, 1992/93:T208 yrkande 6, 1992/93:T215 yrkande 8, 1992/93:T219
yrkande 3, 1992/93:T225 yrkande 1 i denna del, 1992/93:T501 yrkande 1,
1992/93:T514, 1992/93:T517, 1992/93:T519 i denna del, 1992/93:T525,
1992/93:T526, 1992/93:T527 yrkande 3, 1992/93:T528, 1992/93:T529,
1992/93:T530, 1992/93:T537 yrkande 1, 1992/93:T538 yrkande 1,
1992/93:T541 yrkande 1, 1992/93:T544, 1992/93:T545, 1992/93:T547,
1992/93:T555, 1992/93:T557, 1992/93:T559, 1992/93:T561, 1992/93:T563,
1992/93:A416 yrkande 7, 1992/93:A472 yrkande 5 i denna del och
1992/93:Fi211 yrkande 23,
dels godkänner den långsiktiga inriktning för investeringar i järnvägstrafi-
kens infrastruktur som föreslås i proposition 1992/93:176,
dels godkänner den planeringsinriktning för järnvägsinvesteringar för år
2003 som föreslås i proposition 1992/93:176,
dels med anledning av regeringens förslag om avvägning beträffande stom-
nätet och det tredje spåret genom Stockholm som sin mening ger regeringen
till känna följande:
Det tredje spåret bör lösas genom en tunnellösning i stället för genom en
ytspårlösning. Det bör ankomma på berörda myndigheter, kommuner och
andra intressenter att gemensamt finna en sådan lösning.
142
dels godkänner den inriktning beträffande investeringar i vissa av Arlan-
dabanans delar, det s.k. Fyrspåret och den s.k. Norra böjen som föreslås i
proposition 1992/93:176,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om Bot-
niabanan och i övrigt godkänner den avvägning beträffande de s.k. storpro-
jekten som föreslås i proposition 1992/93:176.
I detta anförande instämde Hadar Cars (fp) och Johan Brohult (-).
Anf. 145 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Lotta Edholm var i kammaren när jag höll
mitt anförande om järnvägstrafiken. Men det mesta går ju att läsa i utskot-
tets betänkande, eftersom det var detta som jag refererade till.
Vi enades i utskottet i stort sett om den skrivning som kom fram i slutet
av behandlingen, och det är den som jag har redovisat. Bl.a. skriver utskot-
tet att den nu förordade ytsträckningen över Riddarholmen bör kunna från-
gås. Alltså har utskottet inte på något sätt låst sig för att det är denna yt-
sträckning som det är fråga om, utan vi kan också tänka oss en tunnel. Men,
som jag nyss sade, vi kan inte tänka oss att 2 miljarder av bl.a. de 6 miljarder
som nu anslås för järnvägstrafik skall gå till Stockholm när vi vet att mängder
av ledamöter har berättigade krav om byggande ute i landet.
Jag vet, vilket också har stått i tidningarna och framkommit i en del utred-
ningar, att det i hela Stockholmsregionen är fråga om ganska mycket pengar
både till kollektivtrafik och vägar, inte minst genom Dennisöverenskommel-
sen. Men riksdagen skall inte peka ut för er vad ni skall ändra på. Ni i Stock-
holmsregionen, dvs. Stockholms stad, kringliggande kommuner och lands-
tinget, är själva bäst skickade att se över detta, diskutera det med kommuni-
kationsministern och komma fram med en lösning. Vi är inte på något sätt
emot det från utskottets sida. Det finns en öppenhet.
Anf. 146 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att detta bara är en fråga för Stockholmsre-
gionen. Jag tycker att det är en riksangelägenhet. I det här området finns
Sveriges historia. Det var här som Sverige en gång grundades. Det är mer än
någon annan del av landet.
Det handlar inte ens bara om Sverige. Det handlar om Nordens historia.
Det handlar om Östersjöområdets kollektiva historia. Det är därför jag är
så angelägen om att riksdagen här och nu skall säga att man tycker att det
här är så viktigt att vi vill bestämma oss för att spåret faktiskt skall gå i tunnel
och inte i ytläge.
Anf. 147 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Om vi fattade det beslutet nu skulle vi samtidigt säga att det
är riksdagen som skall stå för den totala kostnaden för tunneln. Det är inte
riksdagen beredd att göra.
Däremot är vi beredda att diskutera om Stockholmsregionen satsar
pengar eller på något sätt bidrar med en lösning. Det kan även bli statliga
medel, därför att Dennisöverenskommelsen kan tas upp och diskuteras. Det
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
143
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
är upp till er att klara den saken. Vi skall inte centraldirigera det från riksda-
gen.
Anf. 148 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Det är mycket roligt att Rune Thorén inte utesluter litet mer
statliga pengar till tredje spåret, så att det kan genomföras på ett bra sätt.
Men jag vill också påpeka att jag faktiskt inte yrkar på att staten skall gå in
med mera pengar. Jag yrkar enbart på att riksdagen här skall bestämma sig
för att järnvägen inte skall gå i ytspårläge.
Anf. 149 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Om spåret skulle medföra de skador som Lotta Edholm för-
söker beskriva hade vi sagt nej från trafikutskottet. Vi har orienterat oss or-
dentligt om detta. Vi har gjort ett mycket grundligt arbete för att undersöka
detta. Vi har inte kommit fram till att några sådana stora skador skulle ske
på Riddarholmen som hon försöker måla upp här.
Tredje spåret behövs om trafiken skall kunna fungera. Vi bygger ut järn-
vägen. Alla jublar och skriker: Bygg ut järnvägstrafiken så mycket som möj-
ligt! Men varje gång man skall göra det kommer samma människor och skri-
ker högljutt att inget får göras.
Det är lätt att säga: Bygg en tunnel nu, då kommer ni också att lösa framti-
dens problem, när det behövs fyra spår! Men det går icke, om Lotta Edholm
inte har blivit orienterad om det, att dra någon annan trafik än pendeltågs-
trafik i en tunnel som skall gå 65 meter under markytan. Det går inte, och
det löser inte järnvägsproblemen. Det behövs alltså ett tredje spår ovan
jord, icke i tunnel.
Skall Stockholmsregionen kunna lösa sina trafikproblem med hjälp av
Dennispaketet får ni inte stycka upp Dennispaketet. Det måste koncentreras
på en sak om det skall kunna bli ordning och reda på infrastrukturfrågorna i
Stocholmsregionen.
Det finns människor som pendlar in till stan. Ni kan inte begära att de skall
komma 65 meter under markytan. Vad kommer de att göra? Det blir ett ökat
bilåkande. Är det bättre för den här miljön med ett ökat bilåkande? Den
frågan vill jag ställa. Äventyra inte regionens miljö och förvärra inte dess
trafikproblem med detta! Det Lotta Edholm har sagt här är faktiskt överdrif-
ter.
Anf. 150 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag noterar att Sven-Gösta Signell använder samma argu-
mentation som landstingsrådet för Moderaterna i Stockholms län, Elwe Nils-
son, gör. Han säger att kollektivtrafikresenärer inte kan åka under jord.
Själv åker jag tunnelbana - under jord - varje dag till mitt arbete här i riksda-
gen. Det går alldeles utmärkt. Jag tror inte att någon har klagat på det hit-
tills.
Järnvägen skall inte gå 60 meter under jord. Man pratar om ungefär 40
meter underjord. Jag tror att de som åker kollektivt in till Stockholms city
klarar detta. Det visar också de opinionsyttringar här i Stockholm som säger
144
att man faktiskt är mycket orolig för miljön på Riddarholmen och omkring
Årsta.
Anf. 151 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s) replik:
Herr talman! Jag återkommer för att tala om att det enligt den undersök-
ning vi har är bevisat att spåret inte gör de här intrången på Riddarholmen
som Lotta Edholm försöker göra gällande.
Lotta Edholm åker någon tunnelbana som går 65 meter underjorden. En
sådan har jag aldrig upplevt här. Det är 40 meter man pratar om. Ja, det är
40 meter under Akallabanan som tunneln kommer att gå. Men det är ju
några meter ovanför också, glöm inte det Lotta Edholm!
Anf. 152 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Om man åker underjord tror jag inte att det spelar någon
roll om man, när man tittar ut genom fönstret, vet att man är 40 meter under
jord eller om man vet att man är 10 meter underjord. Underjord är under
jord, oavsett hur djupt det är, om man inte når ner till Kina förstås.
Det resonemang som förs tycker jag är helt felaktigt. Jag tycker att det är
fel att försvara tredje spåret i den lösning som nu föreslås. Det vore åtmin-
stone hedervärt om man sade att det här är ett problem. Det är ett problem
att vi går in i medeltida källarvalv, att vi riskerar att förstöra en av Stock-
holms äldsta byggnader.
Byggnadsstyrelsen säger i sitt yttrande att man inte kan garantera att kyr-
kan inte tar skada av det här sättet att dra spåret. Jag tycker att det är viktigt
att försöka bevara de miljöer som finns i Stockholm, men faktiskt också i
andra delar av landet, till eftervärlden, till våra barn och barnbarn, och inte
förstöra ytterligare.
Andre vice talmannen anmälde att Sven-Gösta Signell anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 153 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill bötja med att instämma i Lotta Edholms anförande.
Jag vill också komplettera med en del uppgifter.
Det tredje spåret, som har diskuterats mycket i Stockholmsregionen, be-
hövs av kapacitetsskäl. Men det kommer också, med den utveckling vi nu
kan se för den lokala pendeltågstrafiken, med utbyggnaden av snabbtågstra-
fiken runt Mälaren och ut i landet och med den förväntade ökningen av gods-
trafiken, mycket snabbt att behövas ett fjärde spår. Men den lösning som
regeringen har valt, och som utskottet i huvudsak ställer sig bakom, innebär
att man faktiskt genom att bygga ett tredje spår i ytläge förhindrar en ytterli-
gare utökning av kapacitet.
Jag har vid flera tillfällen ställt frågan till kommunikationsministern om
det fjärde spåret. Om man har byggt det tredje spåret i ytläge, skall det
fjärde läggas genom Riddarholmskyrkan? Jag har också frågat om det är
Gustav IV:s gravkor som skall få ge plats för det fjärde spåret.
Detta är en mycket konstig lösning, som innebär att man faktiskt stänger
möjligheten att öka kapaciteten i det här snittet. När man vill ha ett fjärde
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
146
spår, vilket kommer att behövas, måste man gå ner i tunnel eller välja en helt
annan sträckning, och det kommer att bli dyrt.
Vårt förslag är att man redan nu skall bygga en tunnel och se till att vi får
både ett tredje och ett fjärde spår. Då skapar vi en lösning som ökar säkerhe-
ten. Om det inträffar en tågolycka i dag innebär det att man inte bara block-
erar regionaltrafiken, man blockerar också hela Sveriges fjärrtågstrafik.
Förslaget ger också möjligheter att få tillräcklig kapacitet vid Centralen. I
dag räcker inte perrongerna till. Leder man in mer trafik på Stockholms cen-
tral får man väl börja med katapulter för att slänga av tågpassagerarna, så
att man får in nya tåg.
Där finns ingen kapacitet att öka antalet perronger. Då måste man riva
antingen den nya postterminalen eller Centralstationen. Med tunnellös-
ningen får man också en möjlighet att bygga nya perronger som ligger under
jord. Med det löser man också kapacitetsproblemen vid Stockholms central.
Det finns många andra argument för att välja tunnellösningen. Långsiktigt
blir det mycket billigare. Vi får bättre kapacitet och ökad säkerhet. Anled-
ningen till att man nu säger nej från regeringens och utskottets sida, även om
man håller öppet för lokala initiativ, är att det är strid om pengar: Hur
mycket skall gå till Stockholm, och hur mycket skall gå till resten av landet?
Det är en väl känd strid här i riksdagen.
Vi socialdemokrater som förespråkar tunnellösningen har sagt att när det
är ett sådant riksintresse som trots allt Ridddarholmen och dess framtid är,
måste också riksdagen våga ta sitt ansvar, även om det kan vara jobbigt. Det
handlar faktiskt inte om att ha 2 miljarder nästa år utan om 2 miljarder under
en byggtid på kanske sju år. Man får då alla de fördelar som jag nämnde
tidigare.
Stockholms socialdemokrater förespråkar en lösning som innebär att man
lägger det tredje och det tjärde spåret i tunnel. Det är som sagt mest kost-
nadseffektivt, och man får bättre säkerhet. Vi slipper ingrepp på Riddarhol-
men, som är en historiskt mycket värdefull miljö. Vi får också en lösning på
kapacitetsproblemen vid Stockholms central. Med den lösningen stör vi inte
den nuvarande trafiken.
Herr talman! Den voteringsordning som kommer att gälla vid voteringen
om en liten stund innebär att jag inte rent kan stödja förslaget om tunnel-
alternativet. Socialdemokraternas förslag om den ekonomiska ramen kom-
mer att falla tidigt i en votering. Då faller också de socialdemokratiska för-
slagen i denna del. Det innebär att den ekonomiska ram som skall fyllas
kommer att fyllas med bara det borgerliga förslaget. Såvitt jag har förstått
kan jag inte yrka rent på tunnelalternativet, utan jag måste yrka på det som
föreslås under mom. 9. Det gör att jag i omröstningen kommer att stödja
Lotta Edholms förslag, även om jag inte stödjer den borgerliga inriktningen
på hur järnvägstrafiken skall utformas. Jag gör detta därför att det inte finns
någon annan teknisk lösning. Detta vill jag tala om för kammaren.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga till mina partikamrater och även andra
partiers representanter att det kanske är ett sammanträffande att det är tre
av riksdagens yngsta ledamöter som förespråkar tunnellösningen. Jag vill
inte påtala att det skulle vara någon generationsklyfta här, men helt klart är
att vi som tillhör den yngre generationen oavsett parti uppenbarligen har ett
större intresse av att bevara vår historia och vår värdefulla kulturmiljö. Jag
hade hoppats att våra äldre ledamöter hade kunnat vara lika framsynta.
Anf. 154 JARL LANDER (s) replik:
Herr talman! Eftersom jag är engagerad i järnvägsfrågor, känner jag att
jag något måste kommentera det Kent Carlsson sade. Låt mig börja bak-
ifrån. Kent Carlsson säger att det är de yngsta här i riksdagen som har arbetat
för detta. Jag vill då påminna honom om att även de äldre har gjort det.
Oskar Lindkvist står som första namn på den socialdemokratiska motionen
om tunnelaltemativet i stället för ytläge.
Det är viktigt att vi klargör vad vi har sagt i trafikutskottet. Sven-Gösta
Signell sade tidigare att vi på plats och ställe vid ett flertal tillfällen har gått
igenom problematiken. Problem nummer 1 för Riddarholmen är inte ett
tredje järnvägsspår i ytläge, utan det är biltrafiken som dundrar förbi på en
motorväg 25 meter från Riddarholmens kyrka. Om inte stockholmarna kla-
rar av den delen först och främst, finns det ingen anledning att ens fundera
över problemet med ett tredje spår i ytläge.
Biltrafiken kommer antagligen att ganska snart fördärva det som finns i
närheten av motorvägen. För att bättre klara av trafiken har man i Dennispa-
ketet kommit överens om ett tredje spår i ytläge, troligen beroende på att
tunnelaltemativet är opraktiskt, med tunneln 65 meter under marknivå. Det
är inte bara fråga om att åka tåg, utan man måste också kliva av och ta sig
upp till marknivå. Det är inte många pendelresenärer som vill göra det. Att
stockholmare som bor i innerstaden vill göra det är helt klart, för de åker
säkert inte pendeltåg. Men de som bor i förorterna och åker pendeltåg tror
jag icke kommer att göra det utan gå över till bilar. Då blir det ytterligare
bilar på motorvägen förbi Riddarholmskyrkan.
Med det alternativ som bl.a. Banverket har utarbetat finns det förutsätt-
ningar att dra det tredje spåret utan att man skadar koret i kyrkan eller de
reliker och annat som finns i valven, under eller bredvid valven på Riddar-
holmen. Det är tekniskt möjligt. Ett förslag skulle vara att göra intrång på
motorvägen och bygga det tredje spåret så att det tar utrymme från motorvä-
gen. Då bromsar vi biltrafikutvecklingen och kan föra över mer trafik på tåg
i Stockholmsområdet.
Anf. 155 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Om nu trafikutskottet har granskat denna fråga så intensivt
och utförligt, borde det ha framgått av den granskningen att det finns många
olika tunnelalternativ. Banverkets är ett. Det finns ett flertal alternativ som
bygger på att stationen läggs på ett annat ställe. Det innebär att hela kom-
plexet skulle hamna mellan 20 och 25 meter underjord.
Varifrån kommer denna omsorg om oss stockholmare, att vi skall få resa
ovanjord? Vi har åkt tunnelbana sedan 50-talet. Det är antagligen den mest
uppskattade kollektivtrafikformen i Stockholmsområdet. Med en tunnellös-
ning och genom att de olika spåren skulle knytas ihop med den nya stationen
skulle det bli bättre omstigningsmöjligheter. Man skulle komma fram
mycket snabbare än i dag. Man skulle komma direkt upp till anslutande tun-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
147
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
nelbane- och busstrafik, vilket man inte gör i dag med det sätt varpå pendel-
tågen tar sig in till Centralen.
Jag måste få ställa en fråga till Jarl Lander. Vi kommer att ha behov av ett
fjärde spår, kanske inte i morgon men om 10-15 år med den utveckling som
vi kan se. Var skall det spåret läggas? Om man nu låser sig vid lösningen
tredje spåret i ytläge, innebär det att man har utnyttjat hela den kapacitet
som finns. Nu kan man klämma in det bredvid Riddarholmskyrkan. Men var
lägger man det fjärde spåret? Det måste man lägga i tunnel, eller också får
man dra det någon helt annanstans. Då blir det fruktansvärt dyrt, och inte
är det speciellt vettigt.
Centralens kapacitet har ingen från utskottet berört. Det är ett stort pro-
blem i dag. SJ-folket säger att man får låta tågen stå alldeles för kort tid på
Centralen. Man skulle behöva betydligt fler perronger för av- och påstig-
ning. Det får man inte med ytspårsalternativet. Det blir samma kapacitet.
Än värre blir det när tågtrafiken ökar.
Jag tycker att ytspårsalternativet är kortsiktigt. Det gör att man klarar sig
ur det dilemma som vi har just nu med kapacitetsproblem. Men man löser
inte problemet långsiktigt för fjärr- och regionaltågtrafiken, som vi hoppas
skall expandera väldigt kraftigt. Jag tycker att det är synd att vi ser så kortsik-
tigt.
Sedan skulle jag vilja be mina äldre kolleger som har stöttat tunnellös-
ningen om ursäkt. Man kanske får betrakta Oskar Lindkvist som ett undan-
tag i detta avseende.
Anf. 156 JARL LANDER (s) replik:
Herr talman! Kent Carlsson säger att det finns flera alternativa tunnellös-
ningar. Vi har tydligen bara studerat en av dem. Vi vet från utskottets sida
att det finns flera alternativ. Det är ett av de stora problemen. Dennisöver-
enskommelsen innebär att man snart skulle kunna klara ut mycket av Stock-
holms trafikproblem. Om nu riksdagen säger att den måste ses över och att
det ena eller det andra tunnelalternativet måste ses över, fördröjer vi hela
Dennispaketets genomförande. Då fördröjs ju hela Dennispaketet säkert
lika länge som det enligt Kent Carlsson lär dröja tills det blir ett fjärde spår
vid Stockholms central.
Jag tror icke att det behövs ett fjärde spår under överskådlig tid. Med ett
tredje spår ökas kapaciteten teoretiskt med bortemot 100 %. Den tid som
behövs för att vi i det här landet skall överföra så mycket gods- och person-
trafik som möjligt till järnväg blir mycket lång. Så länge har vi nog inte den
tanken att det behövs ett fjärde spår. Innan dess kan vi kanske flytta trafiken
mot andra resandeströmmar än precis rakt genom den s.k getingmidjan.
Angående Stockholms centrals utrymme och möjligheter att ta emot av-
och påstigande, undrar jag vad det är som begränsar Centralens utrymme till
de 100-200 meter som Centralens byggnad nu mäter. Det finns väl utrymme
norrut där både söder- och norrgående resande får plats, och inte som i dag
då det är bara norrgående resande som utnyttjar det utrymmet. Det går
alltså icke att använda Centralens utrymme som ett argument för att folk
skall tas ned 65 meter under marknivå, samtidigt som man skall göra en så-
148
dan järnvägsdragning att icke vanliga resandetäg, persontåg och godståg kan
köras på den sträckan.
Jag måste ändå hävda att trafikutskottets skrivning i betänkandet - även
om jag inte företräder majoriteten - är riktig. Vi säger att vi har full förstå-
else för att det icke skall göras några intrång i de bevaransvärda delarna i
Stockholms centrum och på Riddarholmen. Men det är upp till Banverket
och regeringen att klara ut den saken tillsammans med stockholmarna. Öv-
riga landet kan icke acceptera de fördröjningar som uppstår till följd av pro-
blemet med järnväg genom den s.k. getingmidjan i Stockholm.
Anf. 157 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Visst är utskottets formulering vacker. Den talar om att man
skall ta största möjliga hänsyn till kulturmiljö och annat. Det tackar vi för.
Jag tror tyvärr att detta blir till intet förpliktande, när det kommer till sakens
avgörande. Vi från tunnelförespråkarsidan har ju försökt att argumentera
för att det är nödvändigt att riksdagen tar ett ansvar och anger riktningen.
Det är inte en vanlig spårdragning som skall ske, utan det här är en spårdrag-
ning som skall ske mitt igenom de kulturmiljökänsligaste delarna i landet.
På Riddarholmen finns det många historiska byggnader som har ett speciellt
värde för oss.
Trafikutskottets förslag innebär att man bollar tillbaka frågan till regio-
nen. Jag tror också att regionen måste hitta den ekonomiska lösningen på
tunnelaltemativet. Men det skall även finnas en möjlighet att resonera med
staten, SJ och andra om en omfördelning av andra pengar som inte ingår i
Dennispaketet för att man skall finna en lösning som klarar kulturmiljö och
samtidigt ökar kapaciteten.
Jag vet inte var man kan hitta stöd för resonemanget att stockholmarna
inte vill åka underjorden. Folk åker tunnelbana i Stockholm, både stadsbor
och länsbor. Man tycker att det är ett utmärkt sätt att ta sig fram. Dessutom
finns det flera alternativ som innebär att man inte behöver gå ner så långt
underjorden. Därtill blir det mycket bättre omstigningsmöjligheter till tun-
nelbana, buss och andra kommunikationsmedel vid Centralen.
Det är inte jag, utan det är folk på SJ som hävdar att kapaciteten vid Cen-
tralen är ett problem. Även om man med ett tredje spår kan ta in fler tågsätt
till Stockholm, har man litet svårt att ställa dem någonstans. Det finns två
byggnader här som utgör en begränsning. Visst kan man förlägga perronger
ännu längre bort, men då får kollektivtrafikresenärer och andra mycket
långa vägar att ta sig till andra kommunikationsslag. Dessutom måste väl tå-
gen växlas någonstans, och det tror jag att man gör norr om Centralstations-
byggnaden.
Herr talman! Avslutningsvis kommer inte frågan att dö med detta. Den
kommer i allra högsta grad att hållas vid liv av dem som värnar om kulturmil-
jön i Stockholm och i Sverige.
Andre vice talmannen anmälde att Jarl Lander anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
149
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
150
Anf. 158 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Jag vet att det är ont om tid, men jag vill bara säga några
saker till Kent Carlsson.
Jag ser inget negativt med att det är de yngsta som har tagit tag i dessa
frågor. Det gäller inte bara det tredje spåret, utan det gäller också Dennis-
överenskommelsen. Det är precis som Kent Carlsson säger, att man nu bol-
lar tillbaka frågan till regionen. Utskottets skrivning medger ändå en öppen-
het att kunna föra diskussioner mellan regionen, departementet samt också
mellan SJ och Banverket. Efter Kent Carlssons beskrivning av alla positiva
fördelar borde det gå att hitta en lösning.
Kvar står dock utskottets skrivning, nämligen att det i huvudsak inte får
bli någon fördyring när det gäller de statliga pengarna eller att byggandet av
ett tredje spår fördröjs. Om det hade varit fråga om en liten kommun ute i
landet, hade jag kunnat förstå att det hade varit svårt att anlita dyra konsul-
ter. Men med Stockholmsregionens kapacitet måste det vara ganska enkelt
att få fram en redovisning av vad som är positivt och att kunna byta ut vissa
delar i Dennisöverenskommelsen.
Men som sagt, det är inte vi i riksdagen som skall påpeka detta, utan det
är ni själva som skall ta initiativet. Utskottet ger i alla fall den öppenheten
genom sin skrivning.
Anf. 159 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Den planering som pågår i Stockholmsområdet när det gäl-
ler spårutbyggnaden är inriktad på att oavsett om man väljer ett ytalternativ
eller ett tunnelalternativ skall man klara detta tidsmässigt på ungefär samma
tid. Det är ett klokt sätt att arbeta på, därför att då håller man alla dörrar
öppna.
Jag vill återkomma till det ansvar som Sveriges riksdag har för sådana kul-
turmiljöer som är av riksintresse. Utskottet säger nu i princip att detta bara
är en Stockholmsfråga. Så är det faktiskt inte. Riddarholmen är inte bara en
angelägenhet för stockholmare. Det är därför som jag och andra i den här
debatten anser att det är riksdagens ansvar att ange en inriktning när det
gäller ett sådant riksintresse som Riddarholmen med Riddarholmskyrkan
och andra byggnader.
Visst kan man hitta lösningar i Stockholmsregionen, som gör att man kan
få fram en tunnellösning. Men det kommer antagligen att behövas diskussio-
ner också med staten om anslag, kanske inte i storleksordningen 2 miljar-
der - som det här har talats om - utan betydligt mindre summor. Det måste
finnas öppenhet för att kunna föra en diskussion mellan staten, regionen och
de lokala intressenterna.
Utskottets uttalande är till vissa delar bra, men det innebär också en rad
begränsningar för diskussionerna, begränsningar som vi inte har ansett vara
acceptabla.
Herr talman! Slutligen går det ju skillnader mellan de lokala partierna i
Stockholmsområdet och de centrala partierna. Rune Thoréns partikamrater
i Stockholm är väldigt starka motståndare till lösningen med ett ytspår. Man
hade hoppats att det kunnat påverka litet grand, precis som jag hade hoppats
att jag kunnat påverka mina partikamrater i andra delar av landet. Tyvärr
har vi inte lyckats, någondera av oss. Det är synd att det blir så, framför allt
för kulturmiljön och Riddarholmen.
Anf. 160 ULF KRISTERSSON (m):
Herr talman! Ibland fattar vi historiska beslut här i kammaren. Stoltheten
brukar vara påtaglig vid de tillfällena.
När vi senare i kväll av allt att döma kommer att besluta om ett byggande
av tredje spåret över Riddarholmen, är detta inte ett historiskt beslut -
tvärtom, tyvärr. Det blir ett tragiskt ohistoriskt beslut som den här kamma-
ren fattar.
Sverige och Sveriges städer förändras ju hela tiden, och så måste det själv-
fallet vara. Varje generation måste rimligen få bidra med sitt, med sin lilla
byggsten i en ständig förändring och förbättring av en stad - detta gäller även
Stockholm.
Det är alltså inte en stillastående stad som jag är ute efter, inte en stad som
är färdigbyggd. Stockholm skall inte förvandlas till ett dött hembygdsmu-
seum. Tredje spåret handlar inte alls om detta.
Det är en sak att bygga nytt, att utveckla och att dra sitt strå till stacken i
en stad med urgamla anor. Men det är en helt annan sak att riva, att ha sön-
der och att förstöra det gamla.
Det är en sund utveckling att omtänksamt låta det sena 1900-talets bygg-
nader prägla Stockholm. Det är på gränsen till kriminellt att förstöra kultur-
miljöer, vilka andra generationer aldrig någonsin kommer att få se.
Vi skulle i dag kunna fatta ett i genuin mening historiskt beslut. Histo-
riskt - i den meningen att vi visar att vi respekterar vår gemensamma svenska
historia, som är så koncentrerad till just Riddarholmen. Historiskt - genom
att för första gången på allvar markera att vi nu bryter med 50- och 60-tals-
traditionen att göra Sveriges städer fulare och fulare. Historiskt - genom att
visa att vi alla har lärt av gamla misstag, så att våra barn och barnbarn inte
skall behöva beskylla oss för det som jag beskyller 50-talets obetänksamma
betongpolitiker för.
Det fanns en gång en attityd i detta samhälle som jag tror håller på att
försvinna. Det är ett slags ”vaxduksmentalitet” - dvs. att allt som är praktiskt
också är bra. Den attityden präglade en gång Sverige, med Alva Myrdal som
ledande uttolkare. Politiken var för dem ett kliniskt redskap att göra om
med. Med rationella metoder skulle det gamla bort och det moderna in. Vi
brukar kalla detta för social ingenjörskonst. Med tiden har vi lärt oss att
människor inte var så programmerbara och så styrbara. De har faktiskt käns-
lor, en historia och ett ansvar för det som kommer efter dem.
Myrdals sociala ingenjörskonst ser vi i överförd bemärkelse också i hund-
ratals svenska städer. De praktiska, fula, fantasilösa och oharmoniska torgen
ser likadana ut överallt med samma fula Åhléns- och Domusvaruhus. De är
mer gjorda för att allt skall vara praktiskt och lätt att tvätta rent än för att
människor skall trivas där. De är precis som en vaxduk.
Denna mentalitet ser vi också spår av i Stockholm. Den sexfiliga Central-
bron, miljonprogrammet, Plattan vid Sergels torg, parkeringshusen i Klara
är alla jättepraktiska. Alla har de förstört en naturligare stad, och alla är de
beslutade av betongpolitiker med pengar, linjal och kompass.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
151
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
152
Dess bättre är denna tidsanda på väg att försvinna. Det är bara här i riks-
dagen som tidsandan fortfarande lever och frodas. Riksdagen blir sist i Sve-
rige med att förstå att 90-talet kräver något annat än 50-talets planmässighet.
Betongattityden är borta i samhället. Men betongpolitikerna lever kvar.
För mig som moderat är det extra orimligt att just de borgerliga partierna -
som i över ett decennium alltmer har kritiserat just denna sociala ingenjörs-
konst, och som på goda grunder ofta uttrycker sin ilska över allt som förstör-
des på 50- och 60-talet - nu går i spetsen för att ytterligare förstöra Riddar-
holmen.
Till sist: Ingen vill egentligen ha tredje spåret. Jag har hittills inte mött en
enda person som engagerat har försvarat tanken på ett tredje spår. De som
vill ha tredje spåret vill i stället blunda och svälja, eftersom det är enklast.
Vi måste, säger de, annars faller hela Dennispaketet.
Också jag vill förbättra Stockholms kommunikationer. Men Dennis kan
inte rimligen vara heligare än att kloka människor någon gång kan säga: Vi
hade fel på just den här punkten.
Utskottets tomma ord är verkligen en läpparnas bekännelse. Utskottet vi-
sar motsatsen till politiskt ledarskap. Utskottet har dåligt samvete, och där-
för gör man en bisak till huvudsak. Det går fortfarande att tänka om. Det är
inte för sent! Men om inte Sveriges riksdag visar att den bryr sig om att ta
sitt ansvar för världens vackraste huvudstad, vem skall då ta detta ansvar?
Jag ber att avseende mom. 39 få yrka bifall till det av Lotta Edholm under
överläggningen framställda yrkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Stefan Kihlberg, Lars Moquist och Peter
Kling, (alla nyd).
Anf. 161 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! De tre sista talarna på talarlistan - Lotta Edholm, Kent
Carlsson och Ulf Kristersson - har alla tagit upp frågan om det s.k. tredje
spårets dragning genom Stockholm.
Symboliskt nog representerar dessa talare just de tre partier som den
29 september 1992 undertecknade uppgörelsen om infrastrukturens utbygg-
nad i Stockholmsregionen, dvs. den s.k. Dennisuppgörelsen.
Eftersom Lotta Edholm - nu med instämmande av de två andra ledamöter
jag nämnde - under debatten har yrkat att riksdagen skall uttala sig för att
bygga tredje spåret i en tunnel, utan att samtidigt anvisa de 2-2,5 miljarder
extra som en tunnel kostar, finns det skäl att erinra om vad som står i den
Dennisuppgörelse som träffades år 1992.
Jag citerar: :”Ur miljö-, stadsbilds- och kulturhistorisk synpunkt är en tun-
nel att föredra. Däremot är ett ytalternativ den bästa lösningen ur kollektiv-
trafiksynpunkt. Oavsett vilket alternativ som väljes fattas beslutet av stats-
makterna, och objektet finansieras helt med statliga medel.”
Redan i Dennisuppgörelsen konstaterades alltså att olika intressen stod
mot varandra: å ena sidan vad som var bäst för kollektivtrafiken och ekono-
min, å andra sidan vad som var bäst för stadsmiljön. Hur avvägningen mellan
dessa intressen skulle göras tog de regionala företrädarna för Socialdemo-
kraterna, Moderaterna och Folkpartiet aldrig ställning till. Man utgick ifrån
att det var ytaltemativet som gällde, och man konstaterade bara att det var
en fråga för staten.
Efter detta har en enhällig kommunstyrelse i Stockholm uppvaktat stats-
makterna och begärt en förnyad prövning av statens möjligheter att ställa
upp med de ytterligare miljarder som erfordras för ett tunnelbygge. Rege-
ringen har, av en lång rad skäl, inte ansett sig kunna tillmötesgå denna begä-
ran.
Man kan diskutera regeringens beslut. Det råder inget tvivel om att tredje
spåret i ytläge påverkar stadsmiljön, enkannerligen vid Riddarholmen och
vid Årstabron. Ingreppen vid Riddarholmen är dock i sak ganska små. Man
kan ta dem till intäkt för att förespråka tunnelalternativet. Däremot kan man
inte ta dem till intäkt för att kalla regeringens företrädare och Dennisför-
handlarna för närmast kriminella och alldeles definitivt inskränkta betong-
politiker, vilka med total nonchalans för Stockholms och Sveriges kulturarv
vill skövla och förstöra vår stadsmiljö. För man resonemanget på det sättet
är man enligt min uppfattning inte seriös!
Herr talman! Det finns en opinion i Stockholm för en tunnellösning. Det
finns två alternativa sätt att tillmötesgå den opinionen.
Det ena alternativet är att de regionala företrädarna i Stockholm ändrar
sig, beslutar om tunnelalternativet och stryker någon annan ingrediens i
Dennisuppgörelsen för att finansiera tunneln. Det alternativet kräver inget
riksdagsbeslut. Riksdagens trafikutskott, regeringen och kommunikations-
ministern är öppna för detta.
Det andra alternativet är att staten ändrar sig, dvs. beslutar om tunnelför-
läggning och anvisar 2-2,5 miljarder extra. Det alternativet kräver riksdags-
beslut. Märkligt nog har inte någon i dagens debatt föreslagit detta.
I stället har Lotta Edholm, Kent Carlsson och Ulf Kristersson lanserat ett
nytt alternativ som över huvud taget inte existerar, nämligen att staten å ena
sidan skall bestämma sig för tunnelaltemativet men å andra sidan inte ta an-
svar för beslutet och anvisa pengarna.
Herr talman! Detta är ett förslag som i praktiken har mycket litet att göra
med tredje spåret. Förslagets innebörd är i stället att man slaktar Dennis-
uppgörelsen.
I praktiken framtvingar man med ett sådant ställningstagande en omför-
handling av hela Dennisuppgörelsen, i full vetskap om att regionens företrä-
dare bara kan ena sig om tunneln men inte om vilket projekt i Dennisuppgö-
relsen som man skall stryka. Ulf Kristersson kommer att vilja stryka snabb-
spårvägen, Lotta Edholm kommer att vilja stryka Västerleden, och Kent
Carlsson måhända Österleden.
Man avger rimligen yrkandet i full vetskap om att de olika projekten inte
ens är utbytbara. Tredje spåret finansieras av staten/Banverket, medan t.ex.
snabbspårvägen huvudsakligen betalas av Landstinget. Det är en ganska bi-
sarr tanke att Stockholms läns landsting skulle slopa snabbspårvägen för att
därefter skänka bort sina pengar till Banverket. Inte heller Österleden och
Västerleden är mot tunneln utbytbara projekt, eftersom de huvudsakligen
är tänkta att finansieras med vägavgifter.
Herr talman! Jag hör till dem som vid ett antal tillfällen från denna talar-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
153
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
stol har artikulerat min uppfattning att Stockholmsregionen under en följd
av år har brandskattats av en i mitt tycke storstadsfientlig statsmakt. Investe-
ringarna i Stockholmsregionens infrastruktur har enligt min uppfattning
konsekvent eftersatts under en följd av år. Jag är den förste att beklaga att
staten inte är beredd att reparera de försyndelsema genom att ta ett större
finansieringsansvar för hela Dennisuppgörelsen, inkl, tunnelalternativet.
Men inte ens den besvikelsen kan få mig att förfalla till ren demonstrations-
politik - i synnerhet om den demonstrationspolitiken i praktiken hotar helt
nödvändiga infrastrukturinvesteringar i denna region om 36 000 miljoner
kronor. Det kan jag inte ens ursäkta med att jag tillhör kammarens yngre
ledamöter.
Herr talman! Mot denna bakgrund ber jag att få yrka avslag på det av
Lotta Edholm m.fl. under överläggningen framställda yrkandet.
Anf. 162 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag blir litet upprörd när Mikael Odenberg kallar detta för
demonstrationspolitik. För mig är det något som är mycket viktigare än så.
Det handlar om vårt gemensamma kulturarv och hur vi tar vara på den miljö
som vi har fått till skänks av våra förfäder, och som vi förhoppningsvis också
skall kunna lämna vidare till dem som kommer efter oss. Jag skulle inte ha
ägnat mig åt denna verksamhet om det bara var fråga om att demonstrera.
Det är litet märkligt att Mikael Odenberg så nonchalant säger att vårt al-
ternativ inte är ett reellt alternativ. Utskottet säger i sitt betänkande att det
är möjligt att göra denna omfördelning inom Dennisavtalets ram. Det är inte
bara jag, Ulf Kristersson och Kent Carlsson som tror på detta, utan det gör
även trafikutskottet.
Detta är en så viktig fråga att vi som är politiker i dag måste göra vårt
absolut bästa för att få en annan lösning till stånd än den lösning som kom-
mer att av eftervärlden dömas som felaktig och som en politik som ledde till
att omistliga kulturvärden förstördes.
Anf. 163 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Jag har i debatten reagerat mot två saker. Det ena är det sätt
på vilket man har fört diskussionen. Man försöker att framställa dem som
inte intar den egna positionen som betongpolitiker - gärna äldre, inskränkta,
omtöcknade och fortfarande berusade efter 1950- och 1960-talens skövlingar
av stadsmiljön i Stockholm.
Min andra invändning är att yrkandet innebär demonstrationspolitik, av
det enkla skälet att Stockholms miljö- och kulturarv aldrig kan skyddas och
bevaras av vackra ord i denna kammare. Vi lever nu trots allt i en så cynisk
verklighet att kulturarvet bara kan räddas med pengar, i detta fall 2-2,5 mil-
jarder kronor.
Man kan föra en diskussion om det är motiverat att satsa 2-2,5 miljader
kronor på en tunnelförläggning. Jag vill gärna tillmötesgå opinionen i Stock-
holm och förorda en tunnelförläggning. Men jag inser att jag inte kan med-
verka till att ett sådant beslut fattas här i denna kammare om jag inte samti-
digt anvisar pengarna. Fattar jag beslut om tunnelförläggning utan att anvisa
154
pengar spräcker jag hela Dennisuppgörelsen och sätter investeringar på
36 000 miljoner i denna region i fara.
Detta gäller intill dess att Lotta Edholm, Ulf Kristersson och Kent Carls-
son kan komma tillbaka till kammaren och inte bara vara överens om att
en tunnel är bra, utan också vara överens om vad det är som skall strykas i
Dennisuppgörelsen för att denna tunnel skall kunna finansieras. Det kan,
herr talman, dessa tre ledamöter inte komma överens om.
Anf. 164 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag är helt övertygad om att vi tre skulle kunna komma över-
ens, om det var på oss det hängde i denna fråga. Det handlar också om att
vilja och att tycka att dessa miljöer är så viktiga att man är beredd att på nytt
sätta sig ner vid förhandlingsbordet och försöka att göra någonting åt saken.
Anser man att detta är oviktigt kan man givetvis inte komma överens.
Men om alla tycker att det är lika viktigt kan man självfallet komma överens.
Det handlar faktiskt om vuxna människor. Jag tror inte att man kommer att
rasera Dennisavtalet genom att en gång till försöka komma överens om nå-
gonting som väldigt många faktiskt är överens om.
Anf. 165 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Lotta Edholm är på denna punkt mindre trovärdig av det
enkla skälet att hon inte har kunnat komma överens med Ulf Kristersson och
Kent Carlsson om ens den allra lättaste utvägen. Den utvägen är den helt
logiska som en konsekvens av det ursprungliga ställningstagandet, nämligen
att staten, vars pengar Lotta Edholm dessutom har ansvar för tillsammans
med oss andra, betalar dessa 2-2,5 miljarder kronor.
Man lägger ett yrkande här i kammaren om att riksdagen i praktiken skall
omöjliggöra en ytförläggning. Sedan säger man att regionens företrädare får
klara ut hur detta skall finansieras regionalt. Jag menar att detta är demon-
strationspolitik. Jag har följt Dennisförhandlingarna tillräckligt nära för att
kunna ha en rätt väldokumenterad uppfattning. Jag säger att detta i prakti-
ken skjuter hela Dennisuppgörelsen i sank. Då sätter man investeringar i
regionen på 36 miljarder kronor i fara. Det vill jag inte vara med om.
Anf. 166 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Herr talman! Det är väl ändå alldeles uppenbart att betongpolitiken är en
realitet. Det räcker med att ta en promenad hem till Mikael Odenberg här-
ifrån för att inse att det är så. Jag tycker att det är direkt oseriöst att bagatelli-
sera det.
Däremot är det alldeles uppenbart - och där har Mikael Odenberg rätt -
att ingen människa har fattat dessa beslut av illvilja. Inte ens ett beslut om
det mest makabra monument över den här perioden är fattat av illvilja. Det
är alldeles uppenbart. Men ibland blir det inte som man hade tänkt sig.
Ibland förändras uppfattningen om vad som är bra och vad som är dåligt. Då
är det värre om man fattar beslut som är irreparabla än om man fattar beslut
som är fullt möjliga att gottgöra.
Jag kan inte begripa att man kan undvika att dra paralleller. I stället för
att säga att vi skall stoppa och att vår uppgift är att förbättra, göra vackrare
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
155
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
156
och försköna, säger man cyniskt att det ser så fruktansvärt ut i alla fall att en
liten sak till inte spelar någon roll. Det är ju innebörden i resonemanget. Jag
tycker att Mikael Odenberg själv är oseriös när han gör bisak till huvudsak.
Riksdagen anger premisserna. Mikael Odenberg vill i stället göra frågan
om Riddarholmen till en huggsexa för stadens och länets intressenter. Jag
kan inte förstå hur man kan acceptera den tanken. Utskottet tycker liksom
vi att uppgörelsen måste göras inom gällande ramar. Jag tycker att det är ett
rimligt krav. Men varför skall riksdagen avsvära sig möjligheten och skyldig-
heten att säga på vilka premisser detta skall ske?
Utskottet lämnar allt helt öppet. Det låter vackert, men är på gränsen till
ansvarslöst. Vi vill ange på vilka premisser denna överenskommelse får fat-
tas. Det kommer dessutom att förenkla en överenskommelse, därför att all
gammal prestige som ligger nergrävd i Dennispaketet kommer plötsligt att
vara meningslös, eftersom riksdagen har sagt sitt. Dennispaketet är bra, men
inte heligt. I smått är ingen bättre än att han kan förändras när det måste
ske.
Anf. 167 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Jag bagatelliserar ingalunda den s.k. betongpolitiken. Till
skillnad från Ulf Kristersson har jag varit stockholmare så pass länge att jag
har ett och annat diffust barndomsminne av hur det såg ut. Det är inte det
frågan gäller. Jag har ingen annan uppfattning än att det vore önskvärt med
en tunnelförläggning av det tredje spåret. Jag har inte argumenterat och sagt
att vår stadsmiljö är så förstörd att det inte gör något om vi bygger litet till.
Det har inte varit tal om det.
Jag har hävdat att det bara är statsmakterna som kan finansiera den här
tunnelutbyggnaden därför att det är en statlig angelägenhet. Jag hade haft
respekt för Ulf Kristerssons ställningstagande om han här i kammaren hade
föreslagit att staten skulle tillskjuta dessa medel. Men om han inte föreslår
det och ändå vill bestämma om en tunnelförläggning, innebär det i praktiken
att han skjuter Dennisuppgörelsen i sank. Det tycker jag är ansvarslöst om
man vill värna Stockholmsregionens miljö.
Anf. 168 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Herr talman! Mikael Odenberg missförstår mig. Jag tror inte att det är
avsiktligt. Vi säger exakt samma sak som utskottet. Men i stället för att säga
att om man vill så får man skapa förutsättningar för en tunnellösning, säger
vi att en premiss är att det inte dras ett ytspår.
Vi inser lika väl som utskottet att det inte är läge att nu kräva ytterligare
flera miljarder som skall användas för infrastrukturinvesteringar i Stock-
holm, även om det principiellt mycket väl skulle gå att argumentera för att
detta är en statlig angelägenhet. Vi inser att det finns en möjlighet att omför-
dela pengar inom Stockholm som alla skulle kunna bli nöjda med.
I stället för att komma med tomma ord och tomma öppningar om att det
är möjligt, när alla vet att läget är ganska låst, kan riksdagen ta ansvar genom
att förenkla och ange premisserna. Då vet alla exakt på vilka förutsättningar
man kommer att driva förhandlingarna vidare, nämligen inget ytspår över
Riddarholmen.
Anf. 169 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Förhandlingarna är avslutade, Ulf Kristersson. Regionen
har redan möjligheten att omfördela inom Dennispaketets ram. Det framgår
av kommunikationsministerns uttalande och av trafikutskottets betänkande.
Då säger Ulf Kristersson att det inte är riktigt bra och att det inte är läge
att föreslå mer pengar. Jag kan försäkra Ulf Kristersson att tunneln inte kan
byggas av luft allena. Då säger han att man får omfördela inom Dennisupp-
görelsens ram och att det är att förenkla Dennisuppgörelsen och klargöra
premisserna. Nej, det är att skjuta Dennisuppgörelsen i sank av det enkla
skälet att Dennisuppgörelsen är träffad på den ekonomiska premissen att
staten skall ta hela ansvaret för det tredje spåret.
Som jag tidigare har påvisat är det i praktiken omöjligt att förena Dennis-
uppgörelsens tre avtalsslutande parter om mer än att prioritera tunnelpro-
jektet. Man kan inte ena dessa tre parter om vilket projekt som skall stryka
på foten. Då är det oseriöst om riksdagen i praktiken förbjuder en ytförlägg-
ning.
Återigen: Jag hade haft respekt för yrkandet om det hade åtföljts av 2-2,5
miljarder kronor. Det gör det inte. Då är ett avslagsyrkande motiverat, herr
talman.
Anf. 170 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Ärade åhörare i kammaren! Jag tänker inte tala om det
tredje spåret. Jag vill gå från det tredje spåret till Botniabanan och från den
debatt som har rört gamla kulturvärden till satsningar på framtiden och en
ny kultur för Norrland.
Behovet av investeringar i transportinfrastruktur har ökat under senare
år, när det gäller både vägar och järnvägar. Den investeringsinriktning som
regeringen nu anger är därför både nödvändig och riktig, inte minst ur miljö-
synpunkt när det gäller järnvägen. Det är en rejäl satsning. 88 miljarder kro-
nor kommer att investeras under perioden 1994-2003 förutom redan avsatta
10 miljarder. Det blir en framtidssatsning och upprustning av både väg- och
järnvägsnätet - ett under decennier försummat kommunikationsnät.
Jag anser att det är riktigt att mobilisera samhällets resurser för insatser
som man vet kommer att förbättra hela samhällets funktion. Väl fungerande
transporter är inte ett självändamål, utan en nödvändig förutsättning för att
samhället skall utvecklas.
Vi är därför många som anser att byggandet av Botniabanan kommer att
bli av största betydelse. Den kommer att bli strategiskt viktig, inte minst för
det regionala samspelet längs Norrlandskusten. Den kommer dessutom att
bli minst lika betydelsefull för en ökad integrering mot Europa och Nord-
kalottområdet. Ingen kan förneka att det finns ett klart samband mellan eko-
nomisk struktur, ekonomisk integration och transportbehovens omfattning.
Herr talman! Behovet av en Botniabana, en kustbana, har egentligen fun-
nits alltsedan stambanans tillkomst vid sekelskiftet. Nyttan och behovet har
successivt växt sig allt starkare. Det nuvarande järnvägssystemet planerades
och byggdes med utgångspunkt i de krav som rådde på 1800-talet. Särskilt
lokaliseringen av norra stambanan en bit inne i landet och ej vid kusten präg-
las av den tidens försvarssystem. Den betjänar inte de folktäta kustområ-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
157
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
158
dena och inte industrin längs kusten på det sätt en Botniabana kommer att
göra.
Nu ser vi fram emot 2000-talet. Vi ser möjligheterna för vårt näringsliv
och industrin i norr att leva upp till de krav som finns om snabba transporter
för både varor och tjänster bland avnämarna. Den totala mängden gods-
transporter från området norr om Sundsvall och uppåt motsvarar enligt
gjorda beräkningar ett årligt exportvärde av 40 miljarder kronor. Botniaba-
nan kommer att spela en viktig roll för transporter inom exportindustrin som
dagens kapacitet och banstandard på stambanan inte klarar av.
Botniabanan kommer att komplettera norra Sveriges järnvägsnät och bli
en väsentlig länk för både gods- och persontrafik. Inte minst kommer arbets-
marknaden att på lång sikt förstärkas genom ett närmande av universitets-
staden Umeå och industriområdet i Örnsköldsvik och på ännu längre sikt
Skellefteåområdet och längre norrut. Därför blir en utbyggnad av järnvägs-
nätet Örnsköldsvik-Husum en angelägen uppgift. Husumfabriken är en av
Europas största massafabriker.
Både Banverkets och SJ:s egna prognoser visar att Botniabanan/Ostkust-
stråket blir det tredje största persontrafikstråket i Sverige.
Utskottet konstaterar i betänkandet att enligt Banverkets underlag kan
Botniabanan få stor betydelse, och utskottet delar även regeringens uppfatt-
ning om att projektet bör ha hög prioritet. Det finns olika uppfattningar om
etappindelningen i projektet. Regeringens förslag är att starta bygget med
Ådalsbanan till Kramfors. Borgerliga ledamöter från Västerbotten och Väs-
ternorrland har lagt förslag om sträckan Örnsköldsvik-Husum.
Jag instämmer i utskottets bedömning att regering och riksdag skall fast-
ställa de övergripande målen, men Banverket med berörda intressenter -
kommuner m.fl. - får avgöra hur olika etapper skall tillkomma. Det viktiga
för oss i Västerbotten och Västernorrland är att projektet nu finns med i pla-
neringen. Därmed bör regeringen med det snaraste tillsätta en särskild ut-
redningsman som skall utreda den vidare utbyggnaden. Jag instämmer även
i utskottets bedömning att villkoren för medverkan från regionala intressen-
ter inte skall komma att skilja sig från vad som tillämpas i övrigt för utbygg-
naden av järnvägsnätet i vårt land.
Det finns många skäl för att bygga Botniabanan. Jag tror att det viktigaste
skälet är att Botniabanan skall finnas för att bidra till en regional balans i
vårt land.
Med detta yrkar jag bifall till propositionen.
Anf. 171 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Efter att ha lyssnat på Ulla Orrings anförande har jag en
rekommendation att ge henne. Ulla Orring bör stödja de socialdemokratiska
reservationerna 4 och 13. Det är fel av Ulla Orring och utskottsmajoriteten
att ställa sträckan Husum-Örnsköldsvik mot utbyggnaden av sträckan
upp mot Kramfors. Vi menar i vår reservation att det skall gå att klara
både-och. Därför tycker jag att Ulla Orring skall stödja vår reservation.
Anf. 172 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det är klart att det finns många åsikter om hur Botniabanan
skall planeras och vilka etapper som skall byggas ut. Jag tycker att utskottets
majoritet har kommit fram till den rätta modellen. Utbyggnaden får plane-
ras med hjälp av denna särskilda utredningsman som skall titta närmare på
detaljerna.
Jag är väldigt glad för att det för första gången har kommit ett förslag i en
proposition från regeringen, och nu i betänkandet, om en Botniabana. Jag
har många gånger talat för detta här i riksdagen. Men det har inte funnits
något gehör från socialdemokratiskt håll i denna fråga.
Anf. 173 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är bra att Ulla Orring har fört kampen för Botniabanan
i riksdagen. Men den rätta modellen är faktiskt att ställa upp på att Botnia-
banan skall byggas i snabbare takt än vad utskottsmajoritetens förslag inne-
bär. Vi menar att sträckan Örnsköldsvik-Husum har visat sig i flera utred-
ningar vara mycket lönsam. Vi har från Banverket, SJ och Botniabanegrup-
pen fått klart för oss att det är en samhällsekonomiskt riktig investering att
satsa på Botniabanan i dess helhet.
Man skall inte vänta med en riktig och viktig investering, utan man skall
sätta full fart. Därför vidhåller jag, Ulla Orring, att ett bra sätt att klara detta
är att stödja den socialdemokratiska reservationen nr 13.
Anf. 174 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det är ju alltid roligt att det går att ändra sig. Socialdemo-
kraterna tog mer än tio år på sig för att komma till insikt om Botniabanans
betydelse. Tidigare gällde det inte att snabba upp utan mest att bromsa. Den
här regeringen och utskottsmajoriteten har lagt ned ett betydande arbete på
att föra fram Botniabanan till ett projekt som kan genomföras och som kom-
mer att vara till stor gagn för folket som bor utefter Norrlandskusten och för
industrin. Det tycker jag är allra viktigast i förslaget.
Man måste också vara realist. Jag undrar var Socialdemokraterna har de
extra pengar som behövs för att finansiera det förslag som Elvy Söderström
för fram.
Andre vice talmannen anmälde att Elvy Söderström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 175 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Väl utbyggd infrastruktur är något av nyckeln för ett lands
och en regions utveckling. Väl fungerande kommunikationer kan frigöra de
möjligheter och resurser som finns i en region. Å andra sidan kan dåliga
kommunikationer kväva spirande kreativitet och utvecklingskraft.
Framtidens arbetsmarknad kommer att vara ännu mer än hittills beroende
av snabba och säkra kommunikationer, oavsett om vi pratar om tele- och
datakommunikation, järnvägar, vägar, flyg eller båt. Detta gäller i synnerhet
i glest befolkade regioner, eftersom det i dessa områden krävs någon form
av arbetsfördelning mellan olika orter. Det kan vara högre utbildning på ett
ställe, tyngre industri på ett annat ställe osv. Men goda kommunikationer
bidrar också till ökad livskvalitet i form av bättre kontakter människor emel-
lan.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
159
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
160
Norrland, och för min del särskilt Västerbottens län, behöver kanske mera
än mer tätbefolkade områden goda kommunikationer. Kommunikationsmi-
nistern brukar säga att Sverige har ett avståndshandikapp på ca 60 mil gent-
emot övriga Europa - och det stämmer. Men Norrland har i genomsnitt det
dubbla. Att undanröja detta handikapp är kanske den viktigaste regionalpo-
litiska insatsen som kan göras - kanske viktigare än många andra åtgärder
som skall vidtas.
Herr talman! Jag vill beröra ett järnvägsprojekt som färdigutbyggt kom-
mer att bli en viktig katalysator för att främja Norrlands utveckling. Det gäl-
ler Botniabanan, som också Ulla Orring har berört, och snabbtågsbanan
mellan Sundsvall och Umeå. Det intressanta med detta projekt är att det
enligt de kalkyler som finns uppvisar en hög samhällsekonomisk lönsamhet.
Lönsamheten skall vara högre än för både Götalandsbanan och Nordlänken,
vilket många kanske har svårt att förstå. Men det är faktiskt sant. Det här är
alltså ett projekt som både uppfyller de krav som statsmakterna har på ett
projekts lönsamhet och dessutom har stor betydelse för en regions utveck-
ling. Jag skulle vilja gå så långt att jag jämför betydelsen av denna investe-
ring med lokaliseringen av universitetet till Umeå. Jag tror nämligen att det
kan bli likadana positiva följdeffekter.
Jag skall inte ta upp alla de fördelar jag kan se med en Botniabana. Men
jag konstaterar att det är otroligt värdefullt att regeringen, och även utskot-
tet, ger principiellt klartecken för Botniabanan i det beslut vi skall fatta i dag.
Det är ett viktigt besked. Det är också bra att det finns ungefär 1 miljard
kronor reserverade inom de 32 miljarder kronor som avsätts till järnvägsin-
vesteringar. Jag är också glad över att ledamöterna i trafikutskottet kraftigt
tillskyndar banan. De tycker att banan bör ha hög prioritet. Av betänkandet
framgår det att inte minst mot bakgrund av det aktuella sysselsättningsläget
är det enligt utskottets mening viktigt med ett snabbt igångsättande. Det
önskar utskottet skall ges regeringen till känna.
Denna skrivning innebär bara en sak. Banverket och regeringen måste ge
arbetet med projektering och igångsättande av banan högsta prioritet. Som
jag ser det bör förprojekteringen därför komma i gång redan under den kom-
mande vintern. Jag kan inte tolka propositionen och utskottets skrivning,
och det beslut vi skall fatta i dag, på något annat sätt.
Jag noterar också med glädje att motion T69, som jag har väckt tillsam-
mans med mina borgerliga kolleger på Västerbottensbänken, har blivit
mycket positivt behandlad. Det gäller farhågorna om att några särskilda vill-
kor för finansieringen skulle åläggas regionen jämfört med andra projekt.
En del debattörer har hävdat att så skall bli fallet. Utskottet betonar nu att
så kommer inte att bli fallet. Det gäller också den låsning i propositionen
som fanns till att den första etappen skulle vara en upprustning av Ådalsba-
nan, vilket vi motionärer ville låta vara en mer öppen fråga. Även på denna
punkt går utskottet oss till mötes genom att anföra att det bör ankomma på
Banverket att utifrån samhällsekonomiska grunder avgöra vilken etapp av
Botniabanan som skall komma först. Någon låsning finns alltså inte, som jag
uppfattar att Elvy Söderström har tolkat propositionen. Vilken etapp som
skall påbörjas först bedöms utifrån samhällsekonomiska grunder. Jag tror att
det är riktigt.
Av erfarenhet vet jag att Botniabanans fördelar blir allt tydligare ju mer
olika beslutsfattare sätter sig in i projektet. Därför är jag inte orolig för att
säga att dagens beslut kommer att vara genombrottet för Botniabanan. Vi
vet i dag inte när hela Botniabanan upp till Umeå kan bli färdigställd. För
detta finns inte tillräckligt med pengar anslagna. Men jag är övertygad om
att detta riksdagsbeslut kommer att bli starten på den process som skall leda
fram till invigningsdagen. Därför är detta ett viktigt steg, även om arbetet
med att förverkliga projektet långt ifrån är färdigt utan bara är i sin inled-
ning.
Jag noterar också att i den socialdemokratiska partimotionen nämns
knappt Botniabanan vid namn. Alla frågor om projektet överlåts utan tyd-
liga ställningstaganden till Banverket. I reservation 1 klagar Socialdemokra-
terna på att Botniabanan inte kan fullföljas under planperioden. Men man
vågar sig inte på någon tydlig skrivning om att man vill ha en snabbare ut-
byggnad av Botniabanan. När vi sedan vet att det inte finns något gehör hos
Allan Larsson och socialdemokraterna i finansutskottet för de 200 miljar-
derna till investeringar i infrastrukturen, faller den socialdemokratiska re-
servationen platt till marken.
Jag noterar också att det är mycket positivt att Vedaprojektet skall komma
i gång utefter E 4 och att också E 10, E 12, E 14 och riksväg 45 för första
gången finns med i stamvägnätet. Därmed får de en högre prioritet i medels-
tilldelningen och i underhållet.
Vad som är litet mer bekymmersamt är att E 4 norr om Sundsvall inte får
några stora medel i utskottets förslag och i regeringens proposition. Det här
skall ses mot bakgrund av att en rad förbättringar för närvarande pågår längs
denna del av E 4 med hjälp av tidigare anvisade medel i extra projekt. Dess-
utom skall Vedaprojektet byggas för 2 miljarder kronor, och det skall finnas
utrymme för vissa punktinsatser längs sträckan med utgångspunkt i sam-
hällsekonomiska effektivitets-, miljö- och trafikskäl. Den nolla i en tabell i
propositionen, och som många debattörer har fastnat för, anger just en in-
riktning och är inte ett definitivt och exakt mått. Mot den bakgrunden yrkar
jag bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande.
Anf. 176 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Stefan Attefall tar upp vikten av bra kommunikationer. Det
har flera talare understrukit i debatten. Hur kan då Stefan Attefall ställa upp
på en inriktning på 0 kronor - som han avslutade sitt inlägg med - till sats-
ningar på E 4 norr om Sundsvall, förutom satsningen på Vedaprojektet? Vi
anser att det inte är till fyllest. Vi vet vilka ytterligare behov som finns,
främst av miljöskäl. Jag vill peka på de miljöproblem som finns i Sundsvall,
och jag vill peka på de stora miljöproblem som finns med tunga transporter
genom Örnsköldsviks centrum. Jag kan inte förstå på vilket sätt man förbätt-
rar kommunikationerna genom att ställa upp på en inriktning med 0 kronor.
Så till Botniabanan. Det handlar inte om att jag är orolig för vilken etapp
vi skall bölja med. I stället anser jag att man i fråga om den första etappen
bör bygga ut både delen Örnsköldsvik-Husum och delen upp till Kramfors.
Jag vet att bl.a. delen Örnsköldsvik-Husum kommer att kraftigt förstärka
stambanan fram till dess att Botniabanan som helhet är färdigbyggd.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
161
11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
Även till Stefan Attefall har jag en rekommendation: Stöd reservation nr
13 från Socialdemokraterna!
Anf. 177 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Först några ord om E 4:an norr om Sundsvall. 2 miljarder
kommer att satsas på det s.k. Vedaprojektet. För närvarande byggs det på
en mängd olika platser utefter E 4:an för hundratals miljoner kronor.
Man skall nog inte tolka - jag försökte säga det i mitt tidigare inlägg -
tabellen i fråga så, att nollan innebär 0 kr. Jag vet att en del socialdemokrater
läser denna tabell mycket noga. Speciellt gäller det vissa rader där. Det
handlar här i stället om inriktningen. Även i hemställan talas det om inrikt-
ningen på planeringen.
Det är sant att inga stora summor är avsatta för de kommande åren för
just satsningar på E 4:an. Men det innebär inte att inte bra punktinsatser
med goda argument kan komma att inrymmas här. Jag tror att också Elvy
Söderström inser det, när hon i höst tar del av Vägverkets förslag, som rege-
ringen kommer att behandla.
När det gäller Botniabanan innebär ett stöd av den socialdemokratiska re-
servationen inte någon som helst förbättring. Dels bygger denna reservation
på ett luftslott i fråga om finansieringen, dels innebär ett stöd för denna re-
servation avslag på de motioner som bl.a. jag har väckt. Jag har nämligen
noga läst att-satsen i det här avseendet. Man vågar inte ens skriva i sin reser-
vation att man vill att Botniabanan snabbt skall byggas. Inte heller anges
några konkreta starttidpunkter. I stället är det en luddig skrivning om att
man misstänker att det här arbetet inte kommer att komma i gång och färdig-
ställas enligt de önskemål som finns. Reservationen är alltså mycket svag.
Tyvärr är det väl just den här sortens vacklande som präglar Socialdemo-
kraternas hållning i denna fråga. Man inser nu att man inte kan vara emot,
men man är heller inte helhjärtat för. Detta gäller inte Elvy Söderström, som
har engagerat sig i frågan. Däremot är man i partiet inte lika övertygad som
Elvy Söderström. När jag upptäcker att det finns en harmoni hos er, blir jag
nog mera positiv.
Anf. 178 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Den socialdemokratiska reservationen är inte något luft-
slott. Låt mig anföra vad som står där: För att dessa storprojekt skall kunna
förverkligas fordras en väsentligt högre planeringsram, såsom föreslås i mo-
tion T71.
Reservationen faller alltså inte platt till marken, som Stefan Attefall sade.
Genom att stödja reservationen medverkar man till ytterligare medel till en
snabbare utbyggnad av Botniabanan. Reservationen leder alltså till att räl-
sen snabbare kommer på plats.
Återigen några ord om vägarna. Jag är litet förundrad över hur man kan
vara så glad över och positivt inställd till en inriktning som handlar om 0 kr.
Det gäller i alla fall inte mig. Men jag kan kanske få en förklaring av Stefan
Attefall.
162
Anf. 179 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag är inte glad över att det inte finns några stora penningbe-
lopp avsatta för en utbyggnad av E 4:an norr om Sundsvall. Jag konstaterar
bara att satsningar görs på olika håll utefter E 4:an. 2 miljarder kommer att
utbetalas för ett projekt som är mycket viktigt inte bara för Västernorrlands
län utan också för Västerbotten och Norrbotten.
Vidare konstaterar jag att nollan i den tabell som Elvy Söderström har läst
mycket noga inte betyder 0 kr. I stället handlar det om en grövre inriktning
vad gäller medelstilldelningen.
Jag vill gärna ha mera pengar till allting. Men jag inser att det finns be-
gränsningar och prioriteringar. Sett till hela Norrland - Gävleborgs län och
Västernorrlands län samt Västerbotten och Norrbotten - och de stora E 4-
stråken genom Norrland tycker jag ändå att tilldelningen är hyfsad. Däremot
finns det alltid önskemål om mera att fylla på med.
Slutligen några ord om Botniabanan. Som har framkommit tidigare i den
här debatten föreslås ökade investeringar om 200 miljarder. Därmed kan
man visa snällhet mot alla intressen och krav runt om i landet. Men en tro-
värdig ekonomisk politik innebär att motioner och reservationer i infrastruk-
tursammanhang följs upp även i den ekonomiska politiken.
Jag har roat mig med att läsa det betänkande från finansutskottet som vi
skall debattera i morgon. Där finns inte någon som helst finansiering när det
gäller vad Socialdemokraterna lovat i trafikutskottet. Vad socialdemokra-
terna i trafikutskottet gör har icke stöd hos socialdemokraterna i finansut-
skottet. Den diskussionen måste ni först föra internt. När ni har tagit upp
den diskussionen kan jag börja tro på era ord. Fram till dess har jag dock
svårt att tro på dem.
Anf. 180 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Med anledning av den kulturhistoriska debatten här för en
stund sedan vill jag läsa upp vad riksrådet Carl Bonde skrev 1635 till Axel
Oxenstierna: I Norrland hava vi inom våra gränser ett Västindien blott vi
förstå att bruka det.
Det förståndet har man. Norrländsk exportindustri är av avgörande bety-
delse för Sverige som helhet. Under 1990 hade de fem Norrlandslänen ett
nettoexportöverskott på över 46 miljarder kronor. Det ger i Norrbotten
19 000 kr per invånare över riksgenomsnittet. I Västerbotten är motsvarande
siffra 17 800 kr, i Västernorrland 22 700 kr, i Jämtland 26 500 kr och i Gävle-
borg 13 100 kr. Vad som är intressant med dessa siffror är helheten, Sveriges
totala möjligheter att inte bara befästa sin position som exportnation utan
också vidareutveckla och effektivisera exporten.
En helt avgörande faktor är våra möjligheter att över ett dygn transpor-
tera norrländska exportprodukter ner till Europa. För detta behövs det en
betydande upprustning av infrastrukturen, inte minst i Norrlandslänen. Det
är därför glädjande att notera den satsning som regeringen nu gör för att
förbättra och bygga ut infrastrukturen.
Inte minst viktigt är det att riksdagen följer regeringens linje när det gäller
byggandet av Vedabron över Ångermanälven. Jag förutsätter, herr talman,
att Vägverket utnyttjar den arbetskraft och de maskiner som är lediga och
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
163
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
164
sätter i gång byggandet av Vedabron direkt efter det att riksdagen fattat be-
slut.
Herr talman! I årtionden har frågan om ett dubbelspår på stambanan dis-
kuterats. På grund av topografi och orimliga kostnader har projektet inte
förverkligats. Ett byggande av Botniabanan skulle, till en lägre kostnad, få
samma effekt som ett dubbelspår på stambanan, samtidigt som man skulle
få fördelen av snabba förbindelser mellan kuststäderna.
I betänkandet finns ett resonemang om att överlåta åt Banverket att av-
göra om Botniabanan skall påbörjas med Husumspåret. Regeringen föreslår
att man skall prioritera sträckningen med Ådalsbanan till Kramfors. Banver-
ket har bekräftat att det är mycket god samhällsekonomi att bygga Botniaba-
nan som helhet. Jag finner det angeläget att första etappen av Botniabanan
blir en upprustning av Ådalsbanan, vilket innebär en förlängning av Ostkust-
banan från Härnösand mot Kramfors.
Därmed tillgodogör man sig fördelen med att snarast få en upprustad bana
på sträckan mellan Härnösand och Kramfors och vidare upp till Örnskölds-
vik. En byggstart med Husumspåret innebär att man missar effekten att till-
godose persontransporterna mellan ett antal städer utefter Norrlandskusten.
I vaije fall får man vänta i åratal på detta. En sammanhängande sträckning
mot Stockholm genom en upprustning av Ådalsbanan tycker jag är så vä-
sentlig att det är där man skall böija.
Jag förutsätter att Banverket kommer att följa regeringens synpunkter i
den här frågan.
Med anledning av Elvy Söderströms synpunkter här vill jag säga att jag
inte riktigt begriper vad Socialdemokraterna säger. Jag ursäktar Elvy Söder-
ström när det gäller de synpunkter hon här anför. Hon är ju relativt ny i Sve-
riges riksdag. Men vi som har varit med några år och som har konstaterat
vilka insatser beträffande infrastrukturen i Norrland som Socialdemokra-
terna har gjort kan klart och entydigt säga att dessa verkligen har varit brist-
fälliga.
Herr talman! Jag noterar med stor glädje att två viktiga infrastrukturpro-
jekt i Västernorrland nu får sin start, inte enbart för Norrland utan för att
exportindustrin skall få en väl fungerande infrastruktur, som ger exportin-
komster till glädje för hela Sverige.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 181 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Till Sigge Godin vill jag säga att det för mig och oss social-
demokrater inte handlar om antingen-eller. Jag vill än en gång påpeka att vi
i vår reservation föreslår att ramen för järnvägsinvesteringar skall utökas till
en betydligt större summa. Då ryms både-och.
Jag vill påminna Sigge Godin om att sträckan Örnsköldsvik-Husum har
väldigt stor betydelse för den oerhört viktiga industri vi har. Ett av Europas
största pappers- och massakombinat finns i Husum. Det är viktigt att även
den industrin får del av bra kommunikationer, och får bra möjligheter att
snabbt nå sina kunder med produkter. För att det skall vara möjligt krävs att
sträckan Örnsköldsvik-Husum så snart som möjligt byggs ut.
Sigge Godin säger att han förlåter mig för mina åsikter, eftersom jag är så
ny i riksdagen, men den här uppfattningen har inte bara jag. Den delas av
Socialdemokraterna. Då får Sigge Godin förlåta alla socialdemokrater vad
gäller synen på satsningar på järnvägsutbyggnad.
Anf. 182 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Det är rätt intressant att höra Elvy Söderström. Hon säger
att man skall utöka ramen. Varför har ni inte utökat ramarna under alla år
tidigare? Husumspåret har, vad jag vet, varit aktuellt i minst 20 år. Vi har
väntat i 20-30 år på andra investeringar i infrastrukturen i hela Norrland.
Det har inte gjorts några insatser. Men nu, när ni är i opposition, går det bra
att bara plussa på och säga att man skall bygga allt på en gång.
Uppriktigt sagt tycker jag att det är konstigt att ni inte säger att ni vill börja
bygga Botniabanan i Haparanda och fortsätta neröver.
Allt skall göras på en gång, nu. Under lång tid, kanske 50 år, har ni inte
gjort ett smack. Jag blir helt enkelt upprörd.
Jag kan faktiskt ursäkta Elvy Söderströms syn på dessa frågor. Men förre
kommunikationsministerns insatser kan jag inte ursäkta. Han har, som väs-
terbottning och norrlänning, haft alla förutsättningar ...
Anf. 183 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Elvy Söderström.
Anf. 184 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag behöver berätta litet historia för Elvy Söderström, så att
hon kan följa med i kammarens resonemang, i varje fall sedan 1985.
Jag skulle vilja påstå att det inte har skett några insatser för norrländsk
infrastruktur. Det har vi missat mycket export på. Vi hoppas att det skall bli
en förbättring, nu när vi får nya förslag.
Anf. 185 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tackar Sigge Godin för det sista, men jag kan mitt partis
historia. Men vad är det för historia som har utmålats här i kammaren i dag?
Ulla Orring lägger in en betydelse i Botniabanan och pekar på vikten av att
just sträckan Husum-Örnsköldsvik byggs ut. Sigge Godin, som tillhör
samma parti, talar om vikten av att just sträckan upp till Kramfors byggs ut.
Vad som händer är att ni säger antingen-eller, och vi säger både-och. Vi
kräver inte att allt skall byggas på en gång. Vi kräver att det i den första
etappen i utbyggnaden av Botniabanan skall ingå båda de delar som jag tror
jag har nämnt hundra gånger i dessa replikskiften.
Herr talman! Det har även tidigare gjorts stora satsningar på infrastruktu-
ren i Norrland. Vi kan tycka att det inte är tillräckligt. Om jag inte minns
fel, tror jag att Sigge Godin, när han nyttjar flyget till Midlanda flygplats,
nyttjar Deltavägen. Jag tror att han bor så till. Mig veterligt kom Deltavägen
till under förra mandatperioden. Då hade vi en socialdemokratisk regering.
Även Sigge Godin måste läsa på historien litet mer.
Anf. 186 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Det var att ta till, att ta upp den lilla stumpen Deltavägen
när man talar om historien. Jag konstaterade också i förra valrörelsen att
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
165
|
Prot. 1992/93:124 |
dåvarande kommunikationsministern grävde en grop med grävmaskin, och |
demokratiska historien.
|
Investeringar i trafi- |
Jag tycker faktiskt att man skall prioritera med måtta när man under i alla Andre vice talmannen anmälde att Elvy Söderström anhållit att till proto- Anf. 187 LENA KLEVENÅS (s): Herr talman! Mitt anförande handlar också om Västernorrland. Riksdagen har instiftat naturresurslagen och i lagtexten angett några om- Om inte regeringen besinnar sig och tillämpar den lagstiftning som finns, Herr talman! Jag anser att det är en fara för demokratin om riksdagen stif- Regeringen skriver i sin proposition att Vägverket bedömt miljökonse- Vedabron kommer inte heller att ersätta Sandöbron, som ändå måste re- Herr talman! Därför yrkar jag bifall till motion T76, yrkande 1 under |
166
Anf. 188 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag vill bara kort säga till Lena Klevenås att vägen inte går
rätt igenom naturområdet utan i kanten. Vi har tyvärr fått göra denna avväg-
ning. Man kan som miljövän vara besviken över att vi tvingas till detta.
Lena Klevenås talar om att man förstör kulturmiljö. Då vill jag se vad det
blir kvar av Klockestrand om man skulle förbättra Sandöbron och bygga om
E 4 norr om Sandöbron. Den skulle gå genom den lilla byn Klockestrand,
och då kommer det inte att finnas kvar ett enda hus där, vad jag kan förstå.
Dessutom tvingas man gå med tunnlar genom bergen osv. Det skulle bli ett
ingrepp som vi mycket länge skulle beklaga att vi givit tillåtelse till.
Anf. 189 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Jag håller inte med om den beskrivning Sigge Godin gör.
Han menar att den nya vägen och den nya Vedabron går i kanten av Höga
kusten-området. De skär tvärs igenom Norabygden, som är speciellt intres-
sant och har mängder med fomlämningar. Det finns alternativ. Man hade
kunnat reparera eller nykonstruera Sandöbron på samma ställe som tidigare
och skydda dessa områden. Jag begriper inte vad naturresurslagen skall ha
för funktion om vi inte lyckas bevara de områden som vi själva har utpekat
såsom varande av riksintresse.
Anf. 190 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Som västemorrlänning kan jag bara konstatera att jag tycker
att det skulle vara ett ingrepp i kulturmiljön i Klockestrand att reparera San-
döbron. Jag har också varit inne på den tanken. Tillfarterna till denna gamla
bro måste förbättras på grund av de branta backar som finns. Man kan rimli-
gen inte acceptera att de skall vara kvar när man gör en nybyggnation. Då
får man ett ingrepp som jag skulle beklaga väldigt mycket.
Jag kan samtidigt också beklaga att vi har tvingats in i kanten av natur-
skyddsområdet, men ibland får man prioritera som politiker. Vi får hoppas
att det här ändå blir en bra lösning, samtidigt som vi får en mycket, mycket
kortare sträckning av E 4.
Anf. 191 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Jag tycker fortfarande att detta ingrepp är stort och allvar-
ligt. Det gäller inte bara en stor bro - det sägs att det är Europas största
hängbro. Ytterligare 14 broar skall byggas inom ett geologiskt mycket kom-
plicerat område som inte heller är utforskat ur kultursynpunkt. Det var just
landskapsbilden som man skulle bevara i detta område.
Jag tycker att man åtminstone borde ha prövat projektet enligt naturre-
surslagen, och det sker inte i det här fallet. Jag tycker att det är allvarligt,
och jag tror att det kommer att bli prejudicerande. Jag har svårt att se vilka
andra områden som skulle ha högre skyddsintressen.
Anf. 192 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Timmen är sen, men debattlusten är stor. Mot den bakgrun-
den vill jag säga att det är väldigt otillfredsställande att vi skall tvingas till en
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
167
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
168
så komprimerad behandling av ett så stort och viktigt ärende som är fallet
här i kväll. Jag beklagar detta.
Jag tycker också att kommunikationsministerns framträdande här var
mycket anmärkningsvärt. Han gästspelade en kort stund för att göra ett stort
angrepp på den socialdemokratiska ekonomiska politiken, men hade mycket
litet att säga om den proposition som han har presenterat om kommunikatio-
nerna.
Han angrep Socialdemokraternas finansiering av infrastruktur och prisade
sin egen. Hans eget förslag - regeringens förslag - var att låna till allt. Vart-
enda gruslass och varenda meter asfalt skulle man gå till Riksgälden och låna
pengar till. Det är ingen heroisk insats när det gäller investeringar.
Till Lena Klevenås, talaren före mig, vill jag säga följande. Den 22 augusti
1991 var för mig en stor glädjens dag. Då undertecknade jag regeringens be-
slut om att bygga en ny förbindelse över Ångermanälven. Jag har här en ko-
pia av det beslutet. Det står att regeringen beslutar att investeringen skall
genomföras i enlighet med överenskommelser, och att Vägverket för detta
ändamål får belasta anslaget K1. Beslutet fattades för snart två år sedan.
Jag var glad därför att denna nya bro skulle förkorta avståndet mellan
landet norr om Ångermanälven och landet söder därom med mer än 8 kilo-
meter. Jag var glad därför att lastbilarna därmed kommer att kunna köra
med full last. I dag får sådana lastbilar gå en omväg på över fyra mil, och det
är väldigt dåligt ur miljösynpunkt och ur transportekonomisk synpunkt.
Av dessa skäl är Vedaprojektet oerhört viktigt för den norra tredjedelen
av Sverige. Vi tycker faktiskt att det är väldigt angeläget att det nu genom-
förs, och att pengarna äntligen kommer på rätt ställe. Mats Odell har ju an-
vänt de tidigare tilltänkta pengarna till andra ändamål under denna tid.
Rolf Clarkson gjorde en historisk exposé. Jag tycker att det är förvånande
att han glömde regeringens förslag och riksdagens beslut våren 1991 när det
gäller infrastrukturen. Då fattade vi här i kammaren ett beslut om att infra-
strukturinvesteringarna skulle inriktas på nivån 100 miljarder kronor under
90-talet. Ändå säger de borgerliga nu att ingen annan regering än den nuva-
rande har satsat så mycket. Man talar om det trendbrott som skall ha inträf-
fat.
Under den tid den borgerliga regeringen har suttit har den ju braverat med
att det nu satsas väldigt mycket på infrastrukturen. Varför har man kunnat
göra det? Jo, därför att man har spenderat de pengar som vi tog fram våren
1991. Det är bra, men det är inte något nytt initiativ från den nuvarande reg-
ringen.
Rolf Clarkson talar om kapitalförstöring. Kapitalförstöring inom infra-
strukturen uppstår när man inte underhåller. Det förslag som regeringen nu
lägger fram och som riksdagens majoritet tillstyrker innebär att underhålls-
anslaget inte ökar. Så är det. De socialdemokratiska reservationerna innebär
ett plus på tre och en halv miljard för vägunderhållet och på en och en halv
miljard för järnvägsunderhållet. Det skulle motverka kapitalförstöringen!
Men regeringens och utskottsmajoritetens förslag innebär att kapitalförstö-
ringen fortsätter.
Trafikutskottets majoritet är väldigt välvillig till många projekt, men till-
för inga pengar utöver vad regeringen har föreslagit. Det kallar jag överbud.
Utskottet försöker packa mer i en påse som är alldeles för trång. Det är ett
underkännande av Banverkets och Vägverkets planering och bedömning.
Där konstateras det att man inte kan genomföra allt som trafikutskottet stäl-
ler i utsikt inom de snäva ekonomiska ramar som föreslås.
Jag vill säga något kort om den norra regionen. Stefan Attefall, jag och
övriga Norrlandsriksdagsmän fick ett brev från vägdirektören i vårt vägdist-
rikt. Han konstaterar att propositionen inte innebär några pengar till E 4
norr om Sundsvall, till E 12 genom Västerbottens län eller till riksväg 45 ge-
nom hela inlandet. Det är hans tolkning av propositionen, och ingen har
motsagt honom.
I stambanan genom övre Norrland görs mycket begränsade tilläggsinves-
teringar. För Botniabanan innebär regeringens förslag inte en krona under
tioårsperioden framöver. Det regeringen föreslår är en upprustning av
Ådalsbanan, men det är icke Botniabaneprojektet. Nu säger utskottsmajori-
teten att den kan tänka sig att flytta pengarna för Ådalsbanan till Husumspå-
ret. Men för att komma ned till Sundsvall på en Botniabana måste man ju
också utnyttja Ådalsbanan. Bestäm er nu för vad ni vill satsa på! Med ert
förslag blir det ingen Botniabana.
Utskottsmajoriteten accepterar dessutom att kommunerna i området skall
stå för ca 10 % av kostnaden. Det skulle innbära att kommunerna Örn-
sköldsvik, Nordmaling och Umeå skall stå för ca 800 miljoner om man byg-
ger upp till Umeå.
Nej, Stefan Attefall, framtiden för Botniabanan är mycket mörk om den
socialdemokratiska reservationen faller här i dag. Det är genom förslagen i
den socialdemokratiska reservationen som utrymme ges för att över huvud
taget böija bygga Botniabanan.
Anf. 193 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Visserligen är jag inte kommunikationsminister, men som
ledamot av finansutskottet skulle jag gärna vilja kommentera det Georg An-
dersson. tog upp om finansieringen av infrastrukturinvesteringarna.
Jag vill först uppmärksamma Georg Andersson på att den fond som Georg
Andersson ville bygga upp för några år sedan avstyrktes av ett enigt finansut-
skott och avslogs av riksdagen. Det är ungefär samma principiella resone-
mang som ligger bakom att finansutskottet nu avstyrkte förslag om just
denna lånemodell. Utskottet ville däremot ha en fördjupad analys av hur
riksdagen kan utöva sin finansmakt när det gäller lånefinansieringsmodeller,
men också av hur man kan klara redovisningen av drift- och kapitalutgifter.
Det innebär ingenting i sak för själva investeringsvolymen. Det handlar
om budgetteknik. Det finns andra uppfattningar i riksdagen än vad som har
funnits i regeringen.
Om Georg Andersson hade lyssnat till kommunikationsminister Mats
Odell hade han fått en redovisning av - om han inte visste det tidigare - hur
mycket luft det var i de miljarder som fanns med i den trafikinvesteringsplan
som Georg Andersson själv lade fram. Det var egentligen bara 10 miljarder
som var finansierade utöver de ordinarie anslagen på ungefär 4,5 miljarder
per år. Resten fanns inte. De 10 miljarder som inte fanns då är finansierade
i det beslut som riksdagen i dag kommer att fatta.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
169
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
170
Självfallet är vi som är tillskyndare av Bothniabanan inte nöjda med att
det finns med bara 1 miljard av beräknade 7 å 8 miljarder. Men en miljard
är mer än noll, och 1 miljard finns också med i propositionen och utskottets
betänkande inom realistiska ramar - detta till skillnad från den socialdemo-
kratiska politiken, som bygger på luftslott. Socialdemokraterna i trafikut-
skottet har inte fått stöd ens av sina partivänner i finansutskottet. Därför är
den här reservationen utan tyngd och värde i praktiken.
Slutligen bara några ord om E 4 i norra delen av Sverige. Självfallet bekla-
gar jag att det inte går att få fram mer pengar nu. Jag sade i mitt anförande
att det kommer pengar till E 4 i Vedaprojektet. Det byggs för närvarande på
en lång rad platser efter E 4 i bl.a. Västerbotten och Norrbotten. Det kom-
mer dessutom att finnas utrymme för olika typer av punktinsatser. Jag har
forskat i detta och talat med såväl departement och myndigheter som Väg-
verket region Norr om detta.
Detta kommer att klarna för Georg Andersson och andra under höstens
arbete med att konkretisera det beslut som vi kommer att fatta i dag. Själv-
fallet kan man önska mer, men man får inte gapa för mycket, för då kan man
mista hela stycket. Det ordspråket, som vi hört tidigare i dag i kammaren,
tror jag faktiskt att det är värt att tänka på.
Anf. 194 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Om man har noll, är det inte så mycket att förlora, även om
man förlorar hela stycket.
Det är ju litet märkligt att vi nu skall fatta ett beslut och Stefan Attefall
säger att om vi forskar, så kommer vi att upptäcka att det finns pengar någon-
stans. Jag skulle önska att man redovisade var pengar finns redan när man
fattar beslutet.
När de borgerliga ledamöterna diskuterar Bothniabanan, gör de en omde-
finition och försöker därmed klara en omöjlig debatt. Bothniabanan börjar
i Kramfors och går norrut upp till Umeå.
Nu säger man att vi skall rusta upp Ådalsbanan upp till Kramfors och att
vi därmed har gjort en första etapp på Bothniabanan. Men det är ju när man
gjort upprustningen upp till Kramfors som man har kommit fram till det som
skall vara Bothniabanan. Gör ni den upprustningen, har ni inga pengar för
fortsättningen norr om Kramfors och därmed inga pengar till Bothniabanan.
Ni säger att ni då i stället skall ta en bit längre norrut, mellan Husum och
Umeå. Men därmed tar ni bort pengar från Ådalsbanan. Då säger Sigge Go-
din att det inte är meningen, utan han utgår från att avsikten med propositio-
nen och utskottsbetänkandet är att Ådalsbanan och inte Husumspåret skall
byggas.
När det gäller vägarna konstaterar vägdirektören att det inte finns några
pengar för vägarna norr om Sundsvall. Det har här varit en lång debatt om
stora investeringar i Umeå, en debatt som Stefan Attefall och hans partivän-
ner har deltagit i. Plötsligt upptäckte man häromveckan att det faktiskt inte
finns några pengar att diskutera. Ändå är Stefan Attefall oerhört nöjd med
sakernas tillstånd. De kan inte gärna glädja många andra än hans allra när-
maste.
När det gäller finansieringen har kommunikationsministern föreslagit att
man skulle skulle låna till allt. Man säger att det var en mycket fin lösning.
När vi våren 1991 lade fram ett förslag anvisade vi omedelbart 10 miljarder,
som ni nu har börjat hantera genom att bygga. Det är bra det. För att klara
planeringsramen på 20 miljarder i årliga anslag under 10 år gav vi ca 50 mil-
jarder. Det var inte någon dålig pott som vi började med genom det beslutet.
Anf. 195 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Regeringens förslag innebar att man skulle inrätta ett
anslagskonto på statsbudgeten. Man skulle alltså ha 100 miljarder under 10
år och helt enkelt betala en tiondel varje år. Men man skulle låna upp mer
pengar för kraftsamlingar i investeringar under de närmaste åren. Den låne-
finansieringen innebär ju inte att pengarna inte skall betalas. Varje år skall
det betalas räntor och amorteringar. Det var inte detta det handlade om.
När man sammanställer de ändringar som trafikutskottet och finansut-
skottet har gjort finner man att det inte blir någon skillnad i upplåningsbeho-
vet. Det är mer en redovisningsteknisk skillnad. Gör alltså ingen större affär
av detta än den affär som vi hade för tre år sedan, när den lånefond som
Georg Andersson hade föreslagit inte gick igenom i riksdagen. Det är den
typen av debatt det handlar om.
För Botniabanan har utskottet föreslagit att ungefär 1 miljard skall avsät-
tas för en första etapp. Exakt vilken etapp som skall vara den första uppdras
det åt Banverket att bedöma.
Det är riktigt att det inte finns några mer pengar för detta. Men för att ett
sådant här projekt skall kunna förverkligas går det oftast inte att ta hela
stycket på en gång. Vi får nu 1 miljard, och vi skall jobba vidare på att få fler
miljarder. I Västerbotten har man dragit i gång en namninsamling för att öka
trycket och få ett folkligt krav bakom detta projekt. Socialdemokraterna är
inte intresserade att vara med om detta. Om tre år kommer beslutet att revi-
deras, och om sex år sker det ytterligare en revidering. Det gäller att ligga
på och visa att det finns argument för den här banan.
Trafikutskottets skrivning på den här punkten visar klart att banan har hög
prioritet, och banan har kommit längre än vad den någonsin hade gjort med
en socialdemokratisk majoritet i riksdagen.
Jag är inte nöjd med alla delar av propositionen. Jag inser att det handlar
om att hitta en rimlig avvägning och om att ge och ta. Jag försöker bara tala
om för Georg Andersson och andra socialdemokrater som bara ser det nega-
tiva i allting att det händer också positiva saker. Det byggs för fullt efter E 4
i Norrland. Vi har också Vedaprojektet. Att påstå att det inte finns någon-
ting är därför fel.
Det är inte heller så att Vägverkets direktör sagt att det inte finns några
pengar. Han har skrivit att att medlen för satsningar på E 4 i norr är små.
Det är riktigt, och det beklagar jag. Men mitt alternativ är att stödja en över-
budspolitik som innebär att investeringarna fördubblas men där man inte har
med sig ens de socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet på den poli-
tiken. Vad är den då värd när det kommer till kritian och när Socialdemokra-
terna eventuellt får regeringsmakten? Det är det som är frågan. Men den vill
Georg Andersson aldrig svara på.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
171
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
Anf. 196 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har fått en skrivelse från vägdirektören i Luleå. Den kan
ju Stefan Attefall ta fram och läsa en gång till. I skrivelsen konstaterar han
att regeringens proposition inte ger någon standardhöjning på riksvägarna
norr om Sundsvall; det är bara fråga om punktvisa insatser av trafiksäker-
hetsskäl. Det blir ingen ny genomfart vare sig i Örnsköldsvik eller i Umeå.
Var positiv! säger Stefan Attefall. Det är en käck uppmaning. Den rege-
ring som jag tillhörde fattade ett beslut om Vedaprojektet redan hösten
1991. Jag var mycket glad då. Nu har genomförandet fördröjts, men det
hindrar inte att jag är glad i dag också om det nu kan genomföras. Men vi är
naturligtvis inte nöjda med att denna 98-miljarderssatsning i stort sett bara
blir den satsning i norra Sverige som Vedaprojektet innebär.
Med anledning av vad Stefan Attefall sade om en lånefond måste jag upp-
mana honom att läsa på litet bättre. Vad vi i kammaren i stor enighet beslu-
tade om våren 1991 handlade inte om någon lånefond, utan det gällde reala
pengar, som ni har använt till glädje för er själva i den borgerliga majoriteten
men också för medborgarna runt om i landet. Den glädjen delar vi alla, men
det var pengar som anvisades våren 1991.
Anf. 197 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att debatten nu går på övertid. Jag vill emellertid
gärna medge att under Georg Anderssons tid som kommunikationsminister
så skedde det ett trendbrott när det gäller investeringar i infrastruktur i
landet.
Under en lång period, ett par decennier dessförinnan, bar både den ena
och den andra regeringen ansvaret för den styvmoderliga behandlingen av
infrastrukturen i landet. Jag gör gärna det medgivandet att Georg Anders-
son bröt trenden.
I mitt anförande talade jag faktiskt om de 10 miljarder som skulle utgå
under tio år. Jag kunde då ha nämnt att det var Georg Anderssons proposi-
tion som angav detta.
Som en relativt mild avslutning på denna mycket långa debatt om en så
stor satsning som det nu är fråga om kan jag dock säga att de 98 miljarder
som nu skall satsas under en tioårsperiod, enligt regeringens proposition, är
synonyma med dem som Socialdemokraterna har i sina 155 miljarder. Vi har
alltså konsensus för de 98 miljarderna, och Socialdemokraterna har pengar
för resten av beloppet, som vi andra inte disponerar.
Anf. 198 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag får först tacka för erkännandet. Får jag sedan tillägga att
problemet framöver kanske ändå inte är de glansfulla investeringarna, som
vi nu försöker tävla om vem som kan göra störst och flest.
Problemet är det som Clarkson tog upp i sitt inledningsanförande, nämli-
gen underhållet och kapitalförstöringen. Jag tror att Clarkson och jag också
kan enas om att man måste göra en kraftsamling för att öka underhållsansla-
gen. Jag beklagar att den borgerliga majoriteten inte har velat göra det den
här gången. Jag hoppas att man gör det nästa gång, om man får en chans till.
172
Anf. 199 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! När man investerar i sådan omfattning som vi kommer att
bestämma om i dag blir det ett större nät, som är dyrbart att underhålla. Det
är riktigt. Det kommer att kosta ännu mer i framtiden. Det är vi helt på det
klara med, men bilden är inte entydig. Det kan också tänkas att investerings-
nivån läggs på ett sådant sätt att underhållskostnaderna relativt sett inte står
i proportion till vad de är i dag.
Anf. 200 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag blir faktiskt upprörd när jag hör Georg Andersson i sitt
inlägg säga att det med vårt, dvs. den borgerliga majoritetens, förslag inte
blir någon Bothniabana.
Jag undrar om Georg Andersson luftar ett önsketänkande. Jag har fört
många debatter med Georg Andersson som kommunikationsminister, just
om Bothniabanan. Jag har frågat efter planer och visioner, men dörren har
varit stängd. Ingenting har kommit fram.
Nu, då vi i alla fall får se att en borgerlig regering lägger fram förslag och
också anvisar 1 miljard till finansieringen kritiseras det av den förre kommu-
nikationsministern. Jag måste verkligen säga att det är långt mellan ord och
handling när det gäller Georg Anderssons nyvaknade intresse för Bothnia-
banan. I realiteten tror jag inte att det finns något intresse för den.
Investeringarna för infrastrukturen låg under 60-talet på motsvarande 2 %
av bruttonationalprodukten. 1975 sjönk andelen till strax över 0,5 % och har
sedan hållit sig på ungefär den nivån.
I den budget som den socialdemokratiska regeringen lade fram under de
sista åren låg investeringar i vägar och järnvägar på ca 5 miljarder.
Jag vill än en gång betyga att vi från Norrlandslänen är tillfredsställda med
att Bothniabanan nu för första gången nämns. För klarhets vinnande vill jag
också upprepa vad jag sade i mitt inlägg, nämligen att jag instämmer i utskot-
tets bedömning, dvs. att regering och riksdag skall fastställa de övergripande
målen, men att Banverket tillsammans med berörda intressenter, kommuner
m.fl., får avgöra hur olika etapper skall tillkomma. Det viktigaste för oss i
Västerbotten och Västernorrland är att Bothniabanan nu blir till.
Anf. 201 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig helt kort. Jag tror inte att jag med ett
ytterligare inlägg kan få Ulla Orring att erkänna skillnaden mellan Bothnia-
banan norr om Kramfors och Ådalsbanan, som går söder om Kramfors. Om
man inte vill utgå från riktiga och gemensamma definitioner är det omöjligt
att diskutera sakfrågan.
Ulla Orring ifrågasätter mitt intresse. Det är ett demagogiskt politiskt
knep, som man använder när man inte har något annat argument att ta till.
Ulla Orring upprepar detta med att vi under 60-talet investeringsmässigt
satsade över 2% av bruttonationalprodukten. När vi nu tycker att det är
dags att höja nivån utöver den procent som det nu är fråga om säger ni att
det är orealistiskt, att det är en överbudspolitik, och ni talar om luftslott och
paket från jultomten osv. Det är väl inte alldeles orimligt att komma tillbaka
till 60-talsnivån, också på det här området.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
173
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
174
Anf. 202 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det hade varit möjligt för Georg Andersson som kommuni-
kationsminister och den socialdemokratiska regeringen att komma tillbaka
till 60-talets nivå under de goda åren, med det stora penningflödet, men då
saknades visioner för att bygga ut det järnvägsnät som vi så väl behövde i
norra Norrland och i norra Norrlands kustland.
Det är försummelser som vi nu får ta igen. Trots de knappa ekonomiska
villkor som nu råder är regeringen beredd till detta. Jag vill starkt tillbaka-
visa Georg Anderssons påstående om att Bothniabanan inte omfattas av den
borgerliga regeringen. Det är faktiskt vad den gör.
Anf. 203 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Nyss gjorde trafikutskottets vice ordförande den deklaratio-
nen att ett trendbrott skedde under den socialdemokratiska regeringsperio-
den, vad gäller investeringar i infrastrukturen. Ulla Orring har anledning att
titta på protokollet från dagens debatt.
Det är en ständig paradox i den här kritiken. Å ena sidan säger man att
den socialdemokratiska regeringen under 80-talet medgav en sådan oerhörd
överhettning, med inflationsdrivande ekonomi. Å andra sidan säger man att
det byggdes för litet. Ni får nog bestämma er för vad som är huvudlinjen i
kritiken mot den ekonomiska politiken under 80-talet.
Anf. 204 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Ehuru jag har mitt hemvist på östgötabänken lovar jag att
inte säga ett enda ord om östgötakommunikationerna, ej heller om det ange-
lägna i att snarast bygga ut Götalandsbanan.
Jag tänkte i stället uppehålla mig, och göra några randanmärkningar, vid
en av de stora riksangelägenheter som har tagits upp i dag, nämligen Riddar-
holmen och den förstörelse som Riddarholmen hotas av, om det skulle bli
ett tredje ytspår.
Jag vill passa på att uttrycka min tacksamhet och min beundran inför de
insatser som har gjorts av Lotta Edholm, Ulf Kristersson och Kent Carlsson
i den här debatten. De har betonat det historiska arvet och våra skyldigheter
gentemot de kommande generationerna. Allt detta bottnar naturligtvis
också delvis i en del egna upplevelser.
Under 50- och 60-talet hade jag min ungdomstid. Jag kände då en stark
vanmakt inför de vansinnesinsatser som gjordes när man förfulade, rev ner
och förstörde miljön i våra städer, inte bara i Stockholm utan i hela landet.
Det var kanske också därför som jag så småningom med tacksamhet kunde
flytta till en stad som Vadstena. Riksantikvarieämbetet hade dess bättre
skyddat staden från den skövling som så många andra av våra städer under-
gick under samma tid.
När tredje spåret dök upp i diskussionen trodde jag, och säkert många
med mig, att förslaget var så vansinnigt att det väl aldrig någonsin kan bli en
verklighet. Jag sade på ett tidigt stadium till mig själv att jag aldrig någonsin
skulle kunna lägga min röst för ett tredje ytspår, som skulle skövla Riddar-
holmen. Det har sagts att Riddarholmen redan utsatts för en kraftigt förstö-
relse. Det är sant. Men man behöver ju inte gå vidare på den vägen.
På Riddarholmen finns inte bara Riddarholmskyrkan med sitt gravkor
som skulle komma att ligga nära, alltför nära, ett tredje spår. Det är också
den plats där vi finner ett av de hörnfästen som Birger Jarl var upphovsman
till. Inte minst borde det vara angeläget för kammaren att notera att på Rid-
darholmen fanns vårt första riksdagshus, Hebbeska huset. Riddarholmen in-
nefattar mer än någon annan plats ett koncentrat av svensk historia.
Vi har naturligtvis en skyldighet mot kommande generationer. Jag skulle
vilja säga att det gäller att rädda Riddarholmen till varje pris och att defini-
tivt se till att vi inte får något tredje ytspår.
Nog har riksdagen ett stort ansvar. De må så vara att trafikförhållandena
i stort här i Stockholmsregionen utgör en fråga för stockholmarna. Men visst
har också vi i riksdagen ett ansvar.
Det har talats om en fördyring på 2-2,5 miljarder. Dessa beräkningar kan
dock också ifrågasättas redan nu. Vi har sett hur byggkostnaderna har gått
ner. Det är mycket möjligt att dessa 2-2,5 miljarder redan ligger inom ramen
för de 36 miljarder som har nämnts här. Handen på hjärtat, tror ni att de
kommande generationerna kommer att vara särdeles intresserade av hur
mycket som spenderades 1993 eller i slutet av 1900-talet? Man kommer att
konstatera att antingen fick vi fram en godtagbar lösning för framtiden eller
också blev det fråga om en gigantisk förstörelse av det historiska moment
som Riddarholmen utgör. Man kommer bara att minnas det som har för-
störts, men man kommer inte att minnas några siffror i detalj.
Detta får inte ske. Rädda Riddarholmen till varje pris! Det enda yrkande
av dem som står till buds och som kan infria detta är såvitt jag förstår det
yrkande som har lagts fram under överläggningen av Lotta Edholm. Jag ber
att få hemställa om bifall till detta yrkande. Jag hoppas att riksdagen inser
att vår mission gäller litet mera än bara 1993. Den gäller också ansvaret för
kommande generationer.
(Applåder)
Anf. 205 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka min högt värderade partibroder Birger
Hagård för hans inlägg. Det var till sitt innehåll naturligvis inte bara framåt-
syftande, utan det gav också en fin beskrivning av den plats som Riddarhol-
men och dess byggnader har i alla stockholmares hjärta. Jag kan därför in-
stämma i huvuddelen av det som Birger Hagård anförde.
Min enda lilla detaljinvändning gäller att han uttrycker stöd för det yr-
kande som har framlagts under överläggningarna i detta ärende. Det yrkan-
det är nämligen inte ägnat att trygga en förläggning av tredje spåret i tunnel.
Det är snarare ägnat att sabotera den Dennisuppgörelse som har träffats.
Bortsett från denna formella aspekt är det icke desto mindre med glädje
som j ag som riksdagsman vald ifrån Stockholms stad kan se att om vi i denna
kammare får möjlighet att anslå ytterligare 2 å 2,5 miljarder kronor till infra-
strukturinvesteringar i Stockholmsregionen, kommer det inte bara att vara
vi Stockholmsledamöter som står bakom ett sådant beslut. Vi kommer även
att få stöd från Birger Hagård. För denna geografiska osjälviskhet ber jag
att få tacka Birger Hagård.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
175
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Investeringar i trafi-
kens infrastruktur
m.m.
Anf. 206 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag kan försäkra att när det gäller riksangelägenheter spelar
det väldigt liten roll från vilken ort man kommer. Det spelar ingen roll alls.
I det här fallet hoppas jag att Mikael Odenberg och alla andra goda krafter
kan komma fram till vettiga lösningar, som kanske inte heller kostar alltför
mycket pengar. Jag vill dock understryka att det centrala för mig just nu är
att rädda Riddarholmen från den förstöring som den riskerar att utsättas för.
Anf. 207 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Ambitionen att rädda Riddarholmen förenar mig och Birger
Hagård. Den i sammanhanget olyckliga omständigheten är att det inte under
överläggningarna har framförts något yrkande om att rädda Riddarholmen,
dvs. att anslå de för tunnelbygget erforderliga 2-2,5 miljarder kronorna. Det
har bara framförts yrkande om att spränga Dennisuppgörelsen. Det har jag
svårt att ställa mig bakom, och det borde även Birger Hagård ha svårt att
ställa sig bakom. I övrigt tror jag att vi är överens på alla punkter.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande finansutskottets betänkande 1992/93:FiU29 (forts,
från s. 81), arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU20 och trafik-
utskottets betänkande 1992/93:TU35.
Mom. 19 (undantag från regeln om minskning av utbetalda skattemedel år
1994)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 293 röster mot 21 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 4 av lan Wachtmeister i motsvarande del. 7 ledamöter
avstod från att rösta.
Mom. 20 (inrättande av ”kommunakut”)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Johan
Lönnroth i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 21 (konkurrens i kommunal verksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 139 för reservation 5 av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i fråga om karensdagar
för arbetslöshetsersättningarna)
Först biträddes utskottets hemställan med godkännande av motiveringen
i reservation 1 av Ingela Thalén m.fl. med 133 röster mot 10 för meningsytt-
ringen av Hans Andersson i motsvarande del. 179 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets mo-
tivering med 182 röster mot 130 för utskottets hemställan med godkännande
av motiveringen i reservation 1 av Ingela Thalén m.fl. 10 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 5 (karensvillkoret under löpande ersättningsperiod)
Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 140 för reservation 2 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 7 (dagersättning och kompensationsnivå)
Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 140 för reservation 3 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 8 (reformering av arbetslöshetsförsäkringen)
Utskottets hemställan bifölls med 300 röster mot 21 för reservation 4 av
Laila Strid-Jansson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (inriktningen av trafikpolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Sven-Gösta Signell m.fl. med 139 röster
mot 10 för meningsyttringen av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 173
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av
Sven-Gösta Signell m.fl. - genom uppresning.
Mom. 2 (utvärdering av trafikpolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 138 för reservation 2 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 4 (investeringar i sjöfartens infrastruktur)
Vid rösträkningen avgavs 161 röster för utskottets hemställan och 161 rös-
ter för reservation 3 av Rolf Clarkson m.fl.
Förste vice talmannen konstaterade att rösterna var lika delade och för-
klarade ärendet bordlagt (riksdagsordningen 5 kap. 6 §).
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
177
12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
8juni 1993 råde
178
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU31 Ombildande av vissa tjänster inom riksdagens förvaltnings-
område (förs. 1992/93:RFK5).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU35 Sjukavdrag för riksdagsledamöter och statsråd.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU37 Inrättande av en parlamentarikerkommitté med anledning av
EES-avtalet.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Mom. 1 (ändring i riksdagsordningens huvudbestämmelser)
I detta moment föreslogs ändring av huvudbestämmelse i riksdagsord-
ningen. Av ändringsförslaget framgick att ändringen önskades bli genom-
förd med ett enda beslut. För bifall härtill krävdes att minst tre fjärdedelar
av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenade sig om
beslutet.
Beslut skulle fattas genom omröstning med rösträkning.
Utskottets hemställan bifölls med 311 röster mot 8 för avslag dvs. utskot-
tets hemställan hade bifallits med minst tre fjärdedelar av de röstande och
mer än hälften av riksdagens ledamöter.
Mom 2
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU31 Länsrätternas behörighet (prop. 1992/93:159, 1992/93:185,
1992/93:200 och 1992/93:215).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU38 Slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m. (prop. 1992/93:150 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU28 Bidrag till internationellt samarbete kring den byggda miljön
m.m. (prop. 1992/93:179 och 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
179
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
180
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av förste vice talmannen beslöt kammaren att de på föredrag-
ningslistan närmast upptagna ärendena, näringsutskottets betänkanden
NU35, NU37, NU34 och NU36, fick företas till avgörande i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU35 Prövningsnämnd för bankstödsfrågor (prop. 1992/93:245).
Anf. 208 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! I samband med att riksdagen behandlade och fattade beslut
om inrättande av en bankstödsnämnd agerade vi i Ny demokrati kraftfullt
för att den, utformad kring en skuldgaranti, måste villkoras för att undanröja
möjlighet till missbruk och samtidigt tillförsäkra staten erforderliga kontroll-
möjligheter, del i vinster vid återbetalning vid en framtida avveckling av stö-
det etc. Vidare såg vi det som rimligt att exempelvis ställa krav på försälj-
ningen av kringverksamheter som fondkommissionärer, finansbolag, vissa
fastighetsbestånd etc. Självfallet måste staten ställa krav på rationalisering
av verksamheten. Även beslutsrutinerna måste ses över så att man i stället
för att fatta beslut i kollektiva organ med oklar ansvarsfördelning, inför be-
slutsmodeller med tydligt personligt ansvar för beslutsfattaren.
Givetvis måste även gällande gamla och oskäliga fallskärmsavtal upp-
hävas. Räntemarginalerna måste granskas och styras in på en lägre nivå.
Riksdagen tvingades för drygt ett halvår sedan att fatta ett alltför snabbt
beslut om en bankakut. Det gavs en ytterst kort tid för en mer genomträng-
ande analys och inträngande överväganden om andra lösningar än den
grundprincip som var föreslagen, dvs. att staten skulle säkra banksystemet
genom en skuldgaranti.
Efter det att riksdagen behandlade och beslutade om inrättandet av den
s.k. bankakuten har vi i Ny demokrati tillsammans med finansiella experter
arbetat fram en bättre lösning än den nu gällande skuldgarantin. Det är en
lösning som baseras på en tillgångsgaranti enligt förslaget i vår nu aktuella
motion, kring vilken lösning nu lan Wachtmeister senare avser att föra fram
ytterligare synpunkter.
Jag vill för min del följa upp våra kritiska synpunkter på regeringens för-
slag till lagregler om villkoren för det statliga stödet till bankerna, baserat på
skuldgarantin.
När det gäller att tillförsäkra staten del i den värdestegring som uppkom-
mer om ett institut som har fått stöd återfår sin lönsamhet, sägs i en paragraf
att staten bör tillförsäkras del i denna värdestegring. Självfallet måste detta
”bör” ändräs till ”skall”, med ett givet tillägg: intill dess beloppet är återbe-
talt.
Enligt 10 § föreslås lagregler för tvångsinlösen, som kommer i uppenbar
konflikt med äganderättsprincipen och som kan uppfattas som en konfiska-
tion. Förslaget om inlösen bör avslås och utgå i den föreslagna lagstiftningen.
I 11 § sägs att lösenbeloppet skall motsvara aktiens verkliga värde. Ut-
trycket ”verkliga värde” bäddar för tillämpningssvårigheter, då man inte har
ställt upp närmare krav på hur detta skall bestämmas. Det skall exempelvis
bedömas genom ett utlåtande av en erkänd, oberoende expertisgrupp på
området.
Tvångsförvaltning bör inte få förekomma på grund av att ett kreditinstitut
inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor inte har befunnits vara oskäliga,
sägs det i lagen. Första punkten i 13 § bör utgå. Vi har, som framgår av vår
motion, också andra kritiska synpunkter på formuleringarna i detta lagav-
snitt.
För prövning av Bankstödsnämndens beslut föreslås en särskild pröv-
ningsnämnd. Då denna i allt väsentligt kommer att fungera som domstol el-
ler domstolsliknande nämnd, menar vi att det vore riktigare att kalla den för
domstol i stället för nämnd - förslagsvis Bankstödsdomstolen. Detta har
även föreslagits från socialdemokratiskt håll. Detta prövningsorgan skall be-
stå av tre ledamöter, varav två skall vara jurister med domarerfarenhet.
I syfte att få bästa kompetens i prövningsförfarandet är det enligt vår me-
ning - även om exempelvis den tredje ledamoten är en ekonom med banker-
farenhet - angeläget att minst en av juristerna vid sidan av sin domarkompe-
tens har affärsjuridisk erfarenhet av betydande omfattning, eller annan ade-
kvat erfarenhet från näringsliv eller bank.
I § 26 konstateras att avgöranden i denna prövningsnämnd för bankstöds-
frågor inte får överklagas. Detta ser vi allvarligt på. I en rättsstat är det en
självklarhet att frågor som berör äganderätten inte bara kan prövas i en in-
stans, utan rätt till överklagande. Med hänsyn till att det här säkert kan upp-
komma komplicerade frågor om inlösen och tvånsförvaltning, vilka ytterst
berör äganderätten, förefaller det vara mest ändamålsenligt att låta Högsta
domstolen ta hand om överklaganden.
Herr talman! Avslutningvis vill jag också säga några ord om lagens giltig-
hetstid. Normalt skall lagen gälla utan tidsbegränsning. I ett undantagsfall,
om särskilda skäl föreligger, kan man välja att tidsbegränsa en lag.
Regeringen föreslår i sin proposition att de viktigaste lagparagraferna
upphör att gälla vid utgången av 1995. Vi i Ny demokrati ser det som mest
ändamålsenligt att låta lagen gälla ett år i sänder. Regeringen kan då åter-
komma med en proposition om förlängning, om detta befinnes påkallat, och
riksdagen får en möjlighet att pröva lagen.
Herr talman! Givetvis står vi bakom samtliga förslag i vår hemställan, men
för att få en snabbare hantering vid den efterföljande voteringen yrkar jag
bifall endast till våra reservationer vid momenten 1, 3, 4, 9, 10 och 16.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
181
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
Anf. 209 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Vid den översyn av riksdagens arbetsformer som pågår har
man diskuterat möjligheten att inskränka motionsrätten i vissa fall. Det här
ärendet är ett exempel på hur vi för tredje gången under detta riksdagsår
debatterar precis samma frågor, med undantag av en, nämligen den om
Prövningsnämndens inrättande.
Varje gång har Ny demokrati fört fram sina synpunkter motionsvägen och
reservationsvägen. Av de 16 reservationer som finns här har vi tidigare be-
handlat 14 stycken. Det är alltså ingenting nytt som har framkommit.
Vad vi har gjort i utskottsarbetet är att vi ytterligare har fått frågorna be-
lysta genom att vi har haft hos oss representanter för Bankinspektionen,
Svenska bankföreningen och Bankstödsnämnden. Vi har också haft besök
av folk från Finansdepartementet som återigen har lämnat sina synpunkter
på Ny demokratis olika förslag.
Något nytt ställningstagande finns alltså inte, bortsett från just Prövnings-
nämnden. Där har Ny demokrati två ändringsförslag. Det ena är att man vill
kalla nämnden för domstol, Domstolen för bankstödsfrågor. Det är, som jag
ser det, en mycket marginell förändring som man vill göra. Jag tror inte att
det spelar någon större roll vilken beteckning det här organet har.
Den andra ändringen som Ny demokrati pekar på är att man bör se till att
det finns bankekonomisk expertis inom nämnden. Utskottet har vid behand-
lingen av den frågan utgått ifrån att regeringen naturligtvis kommer att tillse
detta när den tillsätter nämnden.
Om vi sedan tittar bara som hastigast på de förslag till förändringar som
Ny demokrati för fram, kan vi säga att de för de mesta går ut på att statens
sits skulle försämras och bankernas förbättras i förhandlingssituationen. I
slutändan skulle det få till resultat att skattebetalarnas pengar skulle så att
säga lättare kunna försvinna i förhandlingarna än om man håller fast vid den
modell som riksdagen tidigare har ställt sig bakom.
Ett annat skäl till att inte göra de här ändringarna är att arbetet är i full
gång. Att mitt under en period när man håller på med förhandlingar med
flera banker kasta sig in i att ta beslut om nya förändringar i systemet vore
utomordentligt olyckligt.
Det skulle naturligtvis försena arbetet, men framför allt skulle det ge en
konstig signal till omvärlden, där man faktiskt med en viss beundran har tit-
tat på det system som vi har byggt upp här i Sverige för att komma till rätta
med de svåra problemen inom bankväsendet.
Därför, herr talman, finns det ingen anledning för riksdagen att fatta något
annat beslut än den har gjort tidigare, och därför yrkar jag bifall till närings-
utskottets hemställan i betänkande 35 och avslag på Ny demokratis reserva-
tioner.
Anf. 210 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Det här är en fråga som handlar om det svenska bank- och
kreditsystemet, som i det närmaste har totalhavererat. Det är ingen liten de-
taljfråga som man hyvlar av på några minuter så här på kvällskvisten, egent-
ligen.
182
Gudskelov finns det ännu möjlighet för bankakuten att ändra den attityd
man hittills har intagit. Jag skall bara snabbt gå igenom hur det ser ut.
Staten har åtagit sig att garantera stabiliteten i betalningssystemet. Den
garantin har skapat förväntningar hos bankerna. Tror någon att S-E-Ban-
kens aktier skulle stå i någonting annat än noll kronor, om inte garantin
fanns?
Dessutom är garantierna så definitiva att staten inte kan frånsäga sig dem.
Spelreglerna har ändrats helt och hållet i det svenska finansiella systemet,
och de ändrades plötsligt, mer eller mindre i panik. Nu försöker man att rätta
till det efter förmåga.
Bankgarantin verkar bli ungefär som så mycket annat vi gör i Sverige, en
sorts masochistiskt verktyg; man straffar dem som är duktiga och hjälper
dem som är sämst. Garantin är inte konkurrensneutral i den utformning den
har nu, och det gäller att se upp.
Ni skall aldrig inbilla er att S-E-Banken kommer att ta någon sorts sam-
hällsansvar i de förhandlingar som kommer! Den tar vad den får, precis som
alla andra i Bidrags-Sverige, kapitalister eller socialister. Därför är det väl-
digt viktigt hur man utformar den här garantin. Det handlar inte om banker-
nas pengar. Det handlar om skattebetalarnas pengar.
Vi har vissa åsikter kring det här, som ni vet. Om staten ger stöd, är det
staten som skall ställa villkor. Ju större det stödet är, desto tuffare skall vill-
koren vara. Jag är rädd för att det är precis åt andra hållet. Man backar på
något sätt inför beloppen.
Som Bengt Dalström nämnde skall man givetvis villkora att bankerna
skall sälja ifrån kringverksamhet och sådant, rensa och yxa ner verksamhe-
ten till en hård kärna, precis som de gör med sina kunder varenda dag, så de
skulle inte bli särskilt överraskade. Man kan t.o.m. yxa bort de befintliga
fallskärmsavtalen, osv.
Nationalekonomiskt finns det en utformning som snabbare skulle rå på
räntemarginalerna, och det är det viktigaste i dag i Sverige. De räntor folk
betalar är räntorna som bankerna har, och de är i dag dubbelt så höga på
utlåning som på inlåning, vilket givetvis är skandalöst och beror på hela det
här systemet.
Nu håller bankakuten på att bli någon sorts gigantisk finansiell spelare,
statskapitalismens högborg. Som alla myndigheter och verk kommer den sä-
kert att göra sitt yttersta, men som i så många andra fall kanske det inte
räcker till, kanske därför att den nödvändiga koordinationen, det samlade
greppet, inte finns, kanske därför att Riksbanken bara gör det svårare för de
banker som bankakuten skall rädda, kanske därför att regering och riksdag
över huvud taget inte riktigt förstår sammanhangen - och det kan man kan-
ske också förstå att man inte förstår, om uttrycket tillätes.
Det är inte så lätt för riksdagen att kunna allting, men i det här fallet tror
jag inte att man begriper särskilt mycket över huvud taget - förlåt mig!
Bankstödet ges i dag i form av en skuldgaranti. För att garantera skulderna
i bankernas balansräkningar görs en enorm och ganska fåfäng ansträngning
att få reda på hur räkenskaperna ser ut.
Internationella konsultföretag har redan tjänat över 100 miljoner kronor
i arvoden på att försöka få reda på hur det ser ut i bankerna. Mina frågor är:
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
183
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
184
Har man fått någon ordning? Nej. Vet bankakuten hur bankerna har det?
Nej. Har bankerna hjälpt till för att plocka fram siffrorna? Nej. Operationen
kallas due diligence, och den är nödvändig just på grund av denna skuldga-
ranti, utformningen på sätet.
Nu finns det ett helt annat instrument som heter tillgångsgaranti. Det spe-
lar ingen roll om det kommer arroganta representanter för Finansinspektio-
nen och annat och påstår att detta inte gäller. Jag kan säga att den person
som var utomordenligt nära att bli chef för bankakuten, men som dömdes
av Aftonbladet och Expressen att inte bli det, hade fört fram denna idé om
han hade haft chansen. Det är alltså inte så alldeles långt borta. Då kanske
denna kris hade varit löst nu.
Vad är det som är vitsen med detta? Jo, vitsen är att det är konkurrensneu-
tralt, dvs. att det är ett system som med samma fördel skulle kunna utnyttjas
i olika omfattning och i den omfattning som bankerna väljer, av Handels-
banken, S-E-Banken, Föreningsbanken och alla banker som över huvud ta-
get är inblandade i detta, och att åtgärderna skulle få effekt mycket tidigare.
Bankerna skulle vidare inte ha något problem med sin kapitaltäcknings-
grad. Det är den som skall vara 8 %, därför att man minskar det kapital som
skall täckas genom denna mycket eleganta konstruktion. Plötsligt går det att
göra bankbusiness igen. Bara en sådan sak som att bankerna kan bli banker
igen: de kan börja låna ut pengar och ge krediter precis som de skall.
Om detta kombineras med goda villkor för staten som ställer upp med ga-
rantierna skulle skattebetalarna kunna njuta av vinsterna av detta.
Jag är tyvärr övertygad om att i alla andra uppgörelser som kommer att
träffas kommer skattebetalarna att bli torskar i den gamla bemärkelsen, dvs.
att de kommer att förlora, och få betala detta. Det beror på att man inte har
insett faran i det upplägg som man nu har.
Bankerna skulle inte, om de fungerade, behöva sparka ut existerande
kunder som man gör i dag. Vi har massvis med konkurser. Vi har egendom-
liga förfaranden där banker använder sig av garantilön och annat i konkurs-
drabbade företag för att låta staten ta över lönerna medan de själva plockar
ut sina lån. Varför? Jo, därför att de ligger så nära gränsen när det gäller att
klara sina egna kapitaltäckningskrav. Detta skulle man kunna råda bot på.
Nu finns alltså förslaget, och det finns så pass nära. Då handlar det egentli-
gen bara om att Bankstödsnämnden osv. får en så kompentent bemanning
som möjligt, så att de med stor integritet och stor intelligens kan granska
förslaget om tillgångsgaranti, innan de gräver ned sig i de gamla vanliga
skyttegravarna och talar om varför de aldrig kan ändra sig. Vi har försökt att
få in litet friskt blod i detta sammanhang, därför att ofelbarhetssyndromet är
föga klädsamt i bankkrisernas Sverige. Om det är något som man har gjort
där så är det väl fel. Man har gjort fel hela tiden. Man gjorde fel då man satte
i gång med garantin. Nu gör man fel när man skall utforma detaljerna i den.
Det var över huvud taget länge sedan som några banker eller Riksbanken
gjorde rätt i Sverige. När jag ser på styrelsens sammansättning i dag blir jag
något lättad av att i alla fall hitta en kompetent person i form av Marcus
Storch.
Jag tror möjligen att detta handlar om att man inte begriper vad detta är
för något. Jag tror att de flesta inte vet vad tillgångar i en bank är för något.
Man snackar om skulderna. Det är alltså fråga om hur en balansräkning i en
bank ser ut. Tillgångarna är låneportföljen. Det handlar om bankens utlå-
ning. Det är den som utgör tillgångarna, och det är den som garanteras i
detta upplägg. Den som ger garantin får en premie, och det är staten som
ger garantin. Det är skattebetalarna som får tillbaka den premien. Om man
skall ha säkerhet, om man har ett företag som håller på att gå i konkurs, och
någon går in och hjälper det företaget att leva vidare, bör lämpligen den som
ger den hjälpen få något tillbaka. I detta fall skulle man få tillbaka två
gånger. Först skulle man få premien för detta, som skall vara 1 % av garan-
tin, dvs. 3-4 miljarder om året per bank. Sedan skulle man också få tillbaka
när bankkrisen är över och aktiekurserna stiger. Så går det att lösa.
Jag hoppas att förnuftet till sist kommer att segra när frågan går vidare in
i bankakuten.
(Applåder)
I detta anförande instämde Dan Eriksson i Stockholm, John Bouvin, Peter
Kling, Bengt Dalström, Ulf Eriksson och Max Montalvo (alla nyd).
Anf. 211 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Herr talman! Ian Wachtmeister böljade med att säga att detta inte är nå-
gon detaljfråga. Nej, förvisso icke. Om vi ser till penningmängden är det den
största fråga som riksdagen har att behandla under detta riksmöte.
Ian Wachtmeister för fram ett tvetydigt tal. Han säger att det är staten som
får gå in och ställa medel och garantier till förfogande och att staten då skall
ställa villkor. Det är vi helt överens om. Men när vi presenterar de villkor
som staten ställer upp, går ni inte med på dem. Ni vill inte att man skall få
göra inlösen av aktier i en bank som inte vill så att säga vara med på de regler
som gäller. Ni vill ha en annan värdering av aktierna i banken. Ni vill att det
skall finnas en ytterligare instans där bankerna kan överklaga statens beslut.
Och ni talar om att de uppställda reglerna är oskäliga osv. Hela tiden är det
alltså bankernas sits som ni intar. Ni ställer staten i ett sämre läge, som jag
sade inledningsvis.
När det gäller den nyhet som Ny demokrati förde fram den 21 april, när
vi hade den förra debatten i detta ärende, det som kallas tillgångsgarantin,
har utskottet nu verkligen försökt att få all expertis som finns på detta om-
råde i Sverige att yttra sig. Det hade vi inte möjlighet att göra vid det tillfäl-
let, eftersom förslaget presenterades här i kammaren av lan Wachtmeister.
Ingen, vilket finns omnämnt i utskottsbetänkandet, av de instanser som har
deltagit vid hearingarna har stött denna tanke. De har sagt att det är möjligt
att Bankstödsnämnden vid något tillfälle kan hitta en modifierad form av
tillgångsgaranti. I så fall har man i dag den möjligheten med de bestämmel-
ser som riksdagen tidigare har fattat beslut om.
Ian Wachtmeister säger att denna tillgångsgaranti skulle ge bankerna en
likvärdigare konkurrenssituation. Det kan man säga, eftersom man ställer
exakt samma garanti till alla, vare sig de behöver den eller inte. Men de ban-
ker som kommer till bankakuten och ber om hjälp är ju i ett sådant prekärt
läge att de är så att säga nedslagna på golvet och behöver hjälp för att resa
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
185
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Prövningsnämnd
för Bankstödsfrå-
gor
sig. Att banker som har klarat sig bättre då skall få samma stöd av staten
verkar inte riktigt logiskt.
Anf. 212 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jo, det verkar faktiskt mycket logiskt att alla skall kunna få
åtnjuta samma sorts villkor. Vi måste ge banker möjlighet att konkurrera på
lika villkor, precis som vi skall göra med industrin osv.
Låt mig om de experter som ni har använt er av, Bankföreningen och
Bankinspektionen, säga följande. Jag har läst deras uttalanden. Jag skulle
vara beredd att ställa upp på en konfrontation med dem tillsammans med
experter, tidigare bankstödsaktuella personer, osv., så skulle vi få se att de
har fel på i stort sett vaije punkt. Hur kan de ha fel på så många punkter?
Ja, hur kan Riksbanken ha fel på så många punkter? Hur kan det komma sig
att vi gör fel nästan jämt när det gäller banker? Det är något fel från böljan
till slut.
Vi ställer inte staten i ett sämre läge. Vi ställer staten, dvs. skattebeta-
larna, i ett bättre läge, för vi ser för det första till att man får betalt för den
garanti man ställer upp med. För det andra ligger man kvar med optioner
som gör att man när aktierna går upp kan göra betydligt större vinster. Vi
agerar för skattebetalarna. Det kan jag garantera. Vi agerar mot bankerna.
Det är klart att Bankföreningen inte gillar det. Är ni tokiga? Förlåt.
Anf. 213 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag är en av dem som anser att man skall kalla saker och ting
för vad de faktiskt är. Statsministern sade exempelvis i höstas att ett miss-
lyckande skall kallas ett misslyckande. I analogi med det anser jag att en
domstol skall kallas en domstol, inte, som i det här fallet, en nämnd.
Det råder inget tvivel om att den myndighet som riksdagen nu kommer
att inrätta för att pröva ärenden från Bankstödsnämnden är en domstol. Ja,
myndigheten är t.o.m. en specialdomstol, inrättad med den speciella kompe-
tens som behövs för att pröva enbart bankstödsfrågor.
Av det andra lagrådsyttrandet, som avgavs sedan regeringen hade övergi-
vit den första lagrådsremissens förslag om att låta Svea hovrätt pröva dessa
frågor, framgår att ”enligt lagrådets mening utgör inte vad som sägs i 2 kap.
11 § regeringsformen något hinder mot att uppkommande tvister med anled-
ning av bankstödet på sätt föreslagits prövas av en särskilt inrättad domstol”.
Observera att Lagrådet här talar om en domstol. Trots detta väljer rege-
ringen att kalla myndigheten Prövningsnämnden för bankstödsfrågor. Att
Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen kräver att vissa civila rät-
tigheter prövas av en oavhängig och opartisk myndighet klaras genom de
regler som skall gälla för den här myndigheten. Regeringen förmår emeller-
tid inte, förmodligen av doktrinära skäl, att kalla myndigheten för vad den
faktiskt är, nämligen en domstol.
Utskottet säger i sitt betänkande att namnet inte spelar någon roll. Det
väsentliga är innehållet i verksamheten. Jag kan emellertid inte bortse från
förväxlingsrisken, inte minst på det internationella planet, mellan de här
båda nämnderna, Bankstödsnämnden och Prövningsnämnden för bank-
186
stödsfrågor. Hade Bankstödsdomstolen valts som namn hade det inbördes
förhållandet varit helt klart.
Jag förstår naturligtvis att det smärtar det låt mig kalla det fundamentalis-
tiska Justitiedepartementet att gå med på att inrätta en ny specialdomstol
samtidigt som befintliga specialdomstolar skall avvecklas av principiella
skäl.
Min uppfattning är att det har ett egenvärde om det kan skapas bred upp-
slutning i riksdagen kring hur våra domstolar skall vara organiserade. Det
har i det här fallet inte ens gått att få enighet om att kalla en domstol för en
domstol. Det tycker jag är beklagligt.
Oavsett namnet kommer Sverige i kväll att få en ny specialdomstol. Jag
anser att min motion hade bort bifallas.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU37 Redogörelse för vidtagna åtgärder för att stärka det finan-
siella systemet (skr. 1992/93:251).
Anf. 214 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Redan i samband med att bankkrisen var ett faktum, då
Nordbanken begärde sina första 5 miljarder förra våren, reagerade vi i Ny
demokrati kraftigt mot den ofullständiga informationen från regeringen. Vi
motionerade då om en omgående utredning som skulle klarlägga bakgrun-
den till den uppkomna bankkrisen. Vår motion avslogs i vanlig ordning här
i riksdagen.
Den 18 juni förra året anmälde jag såväl finans- som näringsministern till
KU för bristande information till utskott och riksdag med anknytning just
till Nordbankenaffären, en anmälan som fortfarande ligger någonstans i
konstitutionsutskottets gömmor, tyvärr.
Regeringen återkom också med krav på ytterligare 20 miljarder kronor.
Då förnyade Ny demokrati sina krav på en utredning i en ny motion. Även
den avslogs i vanlig ordning av riksdagen, efter att ha avstyrkts av utskottet.
Nu har regeringen i en skrivelse till riksdagen presenterat en redogörelse
för vidtagna åtgärder för att stärka det ekonomiska systemet. Vi tycker inte
att den utformning man har kommit fram till är tillfredsställande. Vi har mo-
tionerat om att regeringen skall åläggas att lämna kvartalsrapporter till riks-
dagen om vidtagna åtgärder och om utvecklingen inom det finansiella syste-
met, främst Bankstödsnämndens verksamhet.
Regeringens skrivelse utgör i sig en dyster läsning. Den dokumenterar
verkligen bakgrund och resultat till dags dato av vårt finansiella systems kol-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Redogörelse för
vidtagna åtgärder
för att stärka det fi-
nansiella systemet
187
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Redogörelse för
vidtagna åtgärder
för att stärka det fi-
nansiella systemet
188
laps. Det räcker med att läsa från skrivelsen: Statens garantiåtagande under
1992 uppgick till över 70 miljarder kronor.
Under de senaste tre åren har bankerna reserverat ca 120 miljarder för
konstaterade och befarade kreditförluster. Vid årsskiftet 1992/93 återstod
dåliga lån med ränteeftergifter motsvarande 110 miljarder kronor. Med ut-
gångspunkt från regeringens beräkningar kan staten räkna med att åka på
ytterligare 100 miljarder i garantiåtagande.
Dessa astronomiska tal överstiger väsentligt de beräkningar som gjordes i
samband med att bankakuten sjösattes i december 1992. Redan då var emel-
lertid regeringen beredd på att förlusterna inom banksystemet kunde förvän-
tas bli betydande, även om man då förklarade att den av oss i Ny demokrati
under debatten i december framförda siffran på 200 miljarder var alltför hög.
Men utvecklingen visar att den inte var det.
Regeringen framhöll emellertid att man avsåg att visa stor öppenhet och
därvid hålla riksdagen kontinuerligt informerad. Ny demokrati reagerade
därvid på att regeringen från riksdagen erhållit ett carte blanche på att med
bankstödet spendera ett obegränsat antal miljarder mot ett något vagt löfte
om att hålla oss i riksdagen underrättade.
Nu som då anser Ny demokrati att denna information på regeringens vill-
kor är högst otillfredsställande. Vi föreslår därför att regeringen skall åläg-
gas att avlämna minst en allsidig och saklig rapport varje kvartal till riksda-
gen, en kvartalsrapportering som också är parallell med bankernas normala
kvartalsrapporter. Detta med tanke på de enorma värden som här faktiskt
står på spel. Felbeslut kan äventyra hela det svenska finansiella systemet.
Det är nödvändigt att riksdagen får regelbundna kontrollpunkter och tillfälle
till debatt med ansvariga ministrar i den här frågan.
För att ytterligare förstärka riksdagens möjligheter till insyn i bankstöds-
verksamheten vill vi faktiskt gå ytterligare ett steg längre och ålägga Bank-
stödsnämnden att varje månad rapportera till näringsutskottet eller annat
ansvarigt utskott.
Mot bakgrund av vad som här framförts, herr talman, yrkar jag bifall till
vår reservation enligt motion N65 i betänkande NU37.
Anf. 215 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Riksdagens bemyndigande till regeringen och Bankstöds-
nämnden är mycket omfattande, som Bengt Dalström sade. Vi delar i sak
den uppfattningen att regeringen skall ge riksdagen full insyn och informa-
tion när regeringen eller Bankstödsnämnden har någonting att informera
om. Men att, som det har föreslagits här, formalisera det hela till att kräva
kvartalsrapporter och månadsrapporter till utskottet tycker vi ändå är att gå
litet väl långt. Det har aldrig förekommit tidigare.
Även om vi i sak är överens om att riksdagen skall ha full insyn och få full
information avvisar vi i utskottet förslaget men påpekar att utskottet när som
helst kan kalla till sig representant för Finansdepartementet, Bankstöds-
nämnden eller någon annan myndighet som har information att lämna.
Bengt Dalström och alla andra ledamöter i riksdagen har möjlighet att när
som helst ställa frågor och interpellationer till berört statsråd och på det viset
få fram den information som man tycker är viktig. Med dessa möjligheter att
agera såväl i utskottet som i kammaren tycker vi att vi täcker in det berätti-
gade krav som kan ställas när det gäller information i dessa mycket viktiga
frågor.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till näringsutskottets hemställan i
betänkande 37 och avslag på Bengt Dalströms reservation.
Anf. 216 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! För mig kommer dessa synpunkter från Rolf Dahlberg inte
som någon överraskning. Vi har fört denna diskussion i utskottet. Jag har
försökt övertyga Rolf Dahlberg om att vi i riksdagen skall ställa krav på att
få kontinuerlig information och på att Bankstödsnämnden bygger upp en
fast rutin för att avrapportera till oss i sådana här frågor. Jag gör det mot
bakgrund av att rapporteringen kring bankkrisen, som jag förde fram i mitt
inledningsanförande, har varit synnerligen bristfällig. Det har alltid varit
fråga om mycket snabba puckar när det har gällt miljarder.
Vi får i en proposition från regeringen information på en fredag. På tis-
dag - fem dagar har vi alltså på oss - skall vi komma med våra förslag och
synpunkter. Den typen av agerande från regeringens sida i tunga ekono-
miska frågor finner vi inte tillfredsställande.
För att kunna påverka det hela och förebygga bankkrisens mera ödesdigra
skador, genom information och införande av vissa rutiner som Finansinspek-
tionen inte hade, föreslog vi utredningar. Vi fick inte det. Riksdagen avslog
vårt förslag. Nu begär vi kontinuerlig information. Det gäller fortfarande
mycket pengar. Riksdagen kommer att avvisa vår begäran. Jag finner det
högst otillfredsställande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU34 Sammansättningen av Stockholms tingsrätt i konkurrens-
rättsliga mål och ärenden (prop. 1992/93:234).
Anf. 217 BO BERNHARDSSON (s):
Herr talman! Näringsutskottets betänkande 34 handlar om sammansätt-
ningen av Stockholms tingsrätt i konkurrensrättsliga mål och ärenden. När-
mare bestämt handlar det om huruvida intresseledamöter skall ingå i tings-
rätten eller inte. Både majoritetens och Socialdemokraternas ståndpunkter
är väl kända. De har redovisats senast när riksdagen fattade beslut om en ny
konkurrenslag och Marknadsdomstolens sammansättning.
Jag kan konstatera att vi socialdemokrater håller fast vid den uppfatt-
ningen att skilda erfarenheter hos företagare, löntagare och konsumenter på
ett värdefullt sätt kan komplettera det juridiska expertkunnandet. Detta gäl-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Sammansättningen
av Stockholms
tingsrätt i konkur-
rensrättsliga mål och
ärenden
189
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Sammansättningen
av Stockholms tings-
rätt i konkurrens-
rättsliga mål och
ärenden
ler både Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt när det gäller kon-
kurrensrättsliga mål.
Med detta låter jag mig nöja. Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska
reservationen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan Andersson, Reynoldh Furustrand, Lars
Stjemkvist, Nils Nordh, Inge Carlsson, Widar Andersson och Mats Lind-
berg (alla s).
Anf. 218 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! I och med att den nya konkurrenslagen träder i kraft den 1
juli i sommar kommer Stockholms tingsrätt att vara första instans vid pröv-
ning av konkurrensrättsliga frågor. Tingsrättens beslut kommer att kunna
överklagas till Marknadsdomstolen, som blir sista instans. Stockholms tings-
rätt skall besluta bl.a. i mål om konkurrensskadeavgift och företagsförvärv.
Dessutom skall vissa av Konkurrensverkets beslut kunna överklagas till
Stockholms tingsrätt.
Stockholms tingsrätt får när det gäller frågor av konkurrensrättslig art en
utpräglad rättsskipande roll. Genom beslutet att intresseledamöter inte skall
ingå i Stockholms tingsrätt blir det lika kompetens i både underrätt och över-
rätt, vilket jag tycker är klokt. Sammansättningen med lagfarna domare och
ekonomiska experter borgar för en objektiv rättsskipning.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till näringsutskottets hemställan i
betänkande 34 och avslag på reservationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU36 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
190
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1992/93:NU35,
NU37, NU34 och NU36.
Näringsutskottets betänkande NU35
Mom. 1 (statens del i värdestegringen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (inlösen av aktier)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (grund för inlösen och tvångsförvaltning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (namnet på prövningsorganet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (överklagande)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Mom. 16 (tillgångsgaranti)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 15 av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU37
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Bengt Dal-
ström - bifölls med acklamation.
Näringsutskottets betänkande NU34
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (intresseledamöter i Stockholms tingsrätt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Birgitta Johans-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Näringsutskottets betänkande NU36
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
På förslag av förste vice talmannen beslöt kammaren att de på föredrag-
ningslistan återstående ärendena, trafikutskottets betänkanden TU30,
TU32, TU39 och TU40, skulle företas till avgörande efter avslutad debatt.
191
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
192
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU30 En telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket,
m.m (prop. 1992/93:200).
Anf. 219 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande
TU30, förutom till mom. 19, under vilket jag tillsammans med socialdemo-
kraterna i utskottet har avgett en reservation, nr 7, som gäller en fond för
handikappade.
För övrigt är det ett bra betänkande. Vi kan acceptera att Televerket blir
ett bolag. Det kommer att ligga en väldigt bra telelag som grund för denna
omvandling från ett statligt verk till ett bolag.
Jag har fått många brev och telefonsamtal, och jag har också haft många
möten med folk som är insatta i branschen. Samtliga, inkl, facket på Telever-
ket, är väldigt positivt inställda till att Televerket skall bli ett aktiebolag.
Jag skall inte orda mer om detta. Som sagt var tillstyrker vi det hela. Det
är synd att Socialdemokraterna har ändrat sig i frågan och inte längre vill att
Televerket skall bli ett aktiebolag. Göran Persson har tydligen fått hela den
socialdemokratiska gruppen att ändra sig. Göran Persson tycker inte att Te-
leverket skall bolagiseras, eftersom han är rädd för att det skall privatiseras.
Den farhågan är visserligen befogad, men den faran kommer nog inte att
föreligga förrän om fyra-fem år.
Däremot är vi väldigt glada för att vi har lyckats få igenom en motion som
vi aldrig trodde att vi skulle få igenom. Det är Ny demokratis motion nr 129,
som handlar om differentierad teletaxa för pensionärer. Den motionen
trodde vi att ingen skulle acceptera, men tack vare Rolf Clarksons godkän-
nande har vi fått igenom den.
Eftersom vi lever så nära 2000-talet och kan utnyttja den moderna tekni-
ken, skall denna utnyttjas också för våra gamla. Vi bor ofta på annan ort än
vad våra föräldrar gör. Vi borde hålla bättre kontakt med dem, och de skall
kunna hålla kontakt med oss. Därför bör teletaxorna för pensionärer redu-
ceras, så att kontakten kan upprätthållas. Den här motionen ligger i tiden.
Det är positivt att den borgerliga majoriteten i trafikutskottet tillsammans
med oss har tillstyrkt denna motion och att riksdagen skall ge regeringen til|
känna att den skall låta utreda denna fråga. Det är alltså en mycket kraftig
signal till regeringen att de gamla skall tas om hand på ett modernt sätt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande
TU30, förutom beträffande mom. 19, som gäller handikappsfonden, där jag
yrkar bifall till reservation 7.
Anf. 220 ANITA JÖNSSON (s):
Herr talman! Vi behandlar nu trafikutskottets betänkande angående för-
slag till telelag samt en omvandling av Televerket till aktiebolag.
Vi står naturligtvis bakom samtliga socialdemokratiska reservationer.
Men för att spara kammarens tid vill jag yrka bifall endast till reservatio-
nerna 1, 2, 3, 4 och 5.
Ett fungerande telenät och bra teletjänster i hela landet är en nödvändig
förutsättning för välfärd för medborgarna och för goda betingelser för nä-
ringslivet. Betydelsen av väl fungerande telekommunikationer ökar också i
takt med informationsteknologins utbredning inom allt fler samhällssekto-
rer.
Goda telekommunikationer ingår också som en viktig del i vår infrastruk-
tur. Det är ett område i en mycket stark teknisk utveckling.
Telemarknaden är i dag helt avreglerad. Allt fler aktörer ger sig in på den
svenska telemarknaden. Därför är det viktigt att det nu införs en lagreglering
som på bästa sätt uppfyller de mål för telepolitiken som riksdagen har lagt
fast.
Vi har här i kammaren tidigare varit överens om att det är növändigt med
en telelag för att marknaden skall kunna regleras. När vi nu äntligen har fått
regeringens proposition, måste vi tyvärr konstatera att den inte på bästa sätt
skapar förutsättningar för att garantera goda telekommunikationer, vilket
var villkoret för att vi socialdemokrater skulle medverka till en förändring
av Televerkets associationsform.
Vi socialdemokrater anser att en telelag måste medverka till att följande
tre mål uppfylls.
För det första måste de av riksdagen fastlagda telepolitiska målen garante-
ras. Det gäller i första hand de regionala och sociala mål som innebär att bra
telekommunikationer finns tillgängliga för alla.
För det andra måste en telelag vara konkurrensneutral. Inget teleföretag
skall ges sämre förutsättningar för att konkurrenter skall kunna etablera sig
och ta marknadsandelar.
För det tredje måste man kunna utläsa konsekvenserna av de förändringar
som föreslås. Införandet av en telelag och genomförandet av en bolagisering
av Televerket måste bygga på en analys av vilka effekter som förväntas.
Anf. 221 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Jag har förstått att jag skall försöka att hålla mig kort.
Det här betänkandet innehåller förslag till ny telelag och lag om radio-
kommunikation. Sedan föreslås det även att Televerket skall bli ett av staten
helägt aktiebolag från den 1 juli, Telia AB.
Detta kan då anses vara en avreglering, men faktum är att det är fråga om
en reglering. Tidigare har det inte funnits någon lag på detta område. Det är
en sådan som vi nu skall fatta beslut om.
Tanken är att det skall bli en effektiv konkurrens på teleområdet. Det för-
slås att tillstånd som kan innehålla bindande krav skall ges.
I korthet handlar detta betänkande om att vi skall få en telekommunika-
tionsmarknad som kommer att innehålla fyra honnörsord: utveckling, kund-
anpassning, konkurrens och lägre priser.
Med denna mycket kortfattade redovisning av betänkandets innehåll vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan, med undantag för mom. 19, under
vilket jag yrkar bifall till reservation 7.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
193
13 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
Anf. 222 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Jag tänkte i mitt inlägg koncentrera mig på de regionalpoli-
tiska konsekvenserna av regeringsförslaget. Generellt får avreglering nästan
alltid negativa konsekvenser för glesbygden, t.ex. i Norrlands inland.
Befolkningsunderlaget är ofta alldeles för litet för att göra investeringar i
telekommunikationer och annan infrastruktur lönsamma, om man ser det
hela i ett snävt företagsekonomiskt perspektiv. Det hindrar naturligtvis inte
att samma investeringar många gånger kan vara mycket lönsamma sett i ett
samhällsekonomiskt perspektiv.
Det är ju faktiskt så att en stor del av landets välstånd baseras på den
skogsråvara, vattenkraft och malm som produceras i Norrland. Men för att
denna del av landet även fortsättningsvis skall ge ett lika stort bidrag till lan-
dets exportinkomster krävs det en väl fungerande infrastruktur även i framti-
den. Det gäller inte minst på telekommunikationsområdet.
I annat fall kommer de ekonomiska konsekvenserna att bli förödande inte
bara för de berörda regionerna utan för hela landet. Därför måste alltid av-
regleringar kombineras med regler som gör att de företag som vill konkur-
rera på de attraktiva områdena tvingas att ta ansvar också för försörjningen
av glesbygdens behov. Det är på denna punkt det brister i regeringens propo-
sition.
I propositionen och utskottsmajoritetens yttrande föreslås inte alls till-
räckliga styrmekanismer för att undvika att glesbygden skadas allvarligt, om
man ser det hela på litet sikt. Om man, som de borgerliga partierna föreslår,
ålägger Telia AB att ensamt svara för att servicen upprätthålls i s.k. olön-
samma områden, kommer det att leda till att företagets långsiktiga konkur-
renskraft och ekonomi skadas allvarligt. I förlängningen kommer det att leda
till att man inte kan upprätthålla servicen utanför de befolkningstätaste om-
rådena.
Skulle vi få en sådan utveckling kommer inte bara de glesbefolkade de-
larna av Norrlands inland att skadas. Hela landets ekonomi kommer att för-
sämras, eftersom utvecklingsmöjligheterna för våra basnäringar försämras
kraftigt. Därför är det absolut nödvändigt att vi får en telelag som garanterar
de telepolitiska målen. Lagen måste också göras konkurrensneutral, så att
alla företag som verkar på telemarknaden får vara med och ta ansvar för de
företagsekonomiskt olönsamma delarna av marknaden.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att det inte kan hjälpas, när man
läser regeringens och utskottsmajoritetens förslag, att man får den uppfatt-
ningen att det för de borgerliga partierna är betydligt viktigare att öppna te-
lemarknaden för utländska företag än att slå vakt om bra telekommunikatio-
ner i hela landet. Det finns inte ens en ordentlig analys av vilka konsekvenser
förslagen får för möjligheten att upprätthålla de telepolitiska målen och en
bra teleservice i hela landet.
Herr talman! Jag hade trott att jag skulle komma upp i talarstolen efter
det att de socialdemokratiska företrädarna i trafikutskottet hade hunnit avge
sina yrkanden. Därför avslutar jag med att inte avge något särskilt yrkande.
Jag utgår från att de socialdemokratiska utskottsföreträdarna avger särskilda
yrkanden på de områden de vil) ha votering. Jag instämmer på förhand.
194
Anf. 223 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Hans Stenberg från Socialdemokraterna har hängivit sig åt
att köpa grisen i säcken, som det heter, genom att utan förbehåll godkänna
de inlägg som senare skall hållas av någon socialdemokrat.
Problemet är, Hans Stenberg, att telekommunikationsmarknaden i dag är
oreglerad. Detta betänkande innebär att vi reglerar telemarknaden, bl.a. för
att se till att just glesbygden ges goda telekommunikationer. Om herr Sten-
berg läser sitt eget partis förslag kan han konstatera att det innebär att vi
fortsatt får en oreglerad marknad under en period framöver. Det i sin tur
innebär stora risker för glesbygden.
Hans Stenberg sade i sitt inlägg att det var viktigt att få en telelag. Då vill
jag uppmana Hans Stenberg att rösta för utskottsmajoritetens förslag.
Anf. 224 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Vi har i dag ett system som gör det, om man ser det hela i
ett internationellt perspektiv, mycket billigt i Sverige att utnyttja teletjäns-
ter. Det gäller framför allt glesbygden, där man har stora avstånd.
Det som är oroande i regeringens förslag och i utskottsmajoritetens för-
slag är att man i den föreslagna lagstiftningen inte ålägger de företag som
skall konkurrera på marknaden att ta ansvar för försörjningen även i gles-
bygden. Man nöjer sig med att ålägga ett företag hela det ansvaret. Jag är
djupt oroad över vilka konsekvenser det kommer att få på lång sikt.
Att jag nöjde mig med att instämma i de yrkanden som de socialdemokra-
tiska företrädarna i utskottet kommer att göra i kommande anföranden är
inte så konstigt. Jag har läst reservationerna, och jag ställer mig naturligtvis
bakom dem. Men för att spara tid för kammaren vill jag inte yrka bifall till
samtliga reservationer, utan jag överlåter åt uskottsföreträdarna att välja ut
de reservationer de vill yrka bifall till. Det förmodar jag att ni andra uppskat-
tar.
Anf. 225 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall ta kammarens tid i anspråk under en mycket kort
stund. Jag försäkrar herr Stenberg att farhågan för att glesbygden inte skall
få någon telefoni framöver är ogrundad. Det är just därför det stiftas en tele-
lag, dvs. för att förhindra en utarmning.
När företrädare för med Televerket konkurrerande telebolag har besökt
utskottet och talat för sin sak har samtliga, åtminstone såvitt jag hört, sagt
att de är villiga att på sikt bygga upp en fond - ungefär som den handikapp-
fond som vi är överens med Socialdemokraterna om - för att garantera att
telekommunikationer även skall finnas där herr Stenberg bor.
Det talades om att de borgerliga och vi i Ny demokrati vill bolagisera och
göra om Televerket till bolaget Telia. Jag vill påpeka för hen Stenberg, att
det vill även herr Stenbergs väljare, dvs. facket på Televerket. Jag ringde så
sent som i dag för att få den sista bekräftelsen på detta, så att vi inte skulle
få den konfrontationen.
Även fackföreningarna i Televerket är mycket positiva till att det skall bli
ett aktiebolag. De ser möjligheterna att expandera med sitt företag på den
internationella telemarknaden.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
195
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
196
Anf. 226 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag märker att herr Attefors jämställer telekommunikatio-
nerna i Norrland med något slags handikapp. Vi är oroliga för att vi får den
utvecklingen. Om Attefors och riksdagsmajoriteten får råda leder det till att
vi behöver något slags handikapp för att stötta kommunikationerna i gles-
bygden.
De konkurrenter som här kan komma ifråga är knappast några små före-
tag som inte skulle kunna klara av att från början ta detta ansvar. Vi kan nog
förutsätta en utveckling där de stora multinationella telejättarna går in på
den svenska marknaden. Det finns ingenting som säger att de inte skulle
kunna ta samma ansvar som det svenska företaget.
Jag har inte sagt ett ord om att vi inte skulle kunna bilda ett bolag av denna
verksamhet. Det jag vänder mig emot är att man ålägger ett bolag att ensamt
ta det samhällsekonomiska ansvar som alla som agerar på marknaden borde
vara ålagda att ta från början. Det kommer att bli oerhört svårt att senare
införa nya ålägganden för företag som redan finns på marknaden.
Anf. 227 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! I det betänkande från trafikutskottet som vi behandlade för
inte alls länge sedan, TU35, sade Rolf Clarkson något som jag tyckte var
bra. Han sade att staten skulle ha det övergripande ansvaret för Sveriges
kommunikationer. Han räknade bl.a. upp även telekommunikationerna. Då
måste ju frågan bli: Hur skall man kunna ha det övergripande ansvaret när
man bildar ett bolag?
Vad jag förstår minskar ju riksdagens och andra intressenters möjligheter
till insyn om man bildar ett bolag. I dag är det definitivt omöjligt för dem
som är intresserade att följa verksamheten när det bildas ett bolag. Då har
man gått ifrån en princip som man tidigare i dag har sagt var så väldigt viktig.
Sedan skall jag ge Kenneth Attefors en möjlighet till replik. Jag vet inte
vilka fackliga företrädare han har talat med när det gäller bolagiseringen av
Televerket. Jag har faktiskt partikamrater som är fackliga företrädare på Te-
leverket. De har en helt annan uppfattning. Det är tydligt att Kenneth Atte-
fors skall bredda sin uppfattning i fråga om de fackliga kontakterna. De är
oroliga och undrar hur man skall klara av att bibehålla servicen i glesbygden.
Svenska Televerket är ett ganska litet telebolag i det stora internationella
sammanhanget. Vem är det som har intressen av att köpa upp och komma
in på den här marknaden? Televerkets möjligheter att vara ute på den inter-
nationella marknaden i dag tycks vara mycket bra. Televerket har i dag ett
ganska brett samarbete med holländska telebolag och engelska telebolag.
Detta har gått bra även om man har arbetat i verksform. Då är det knepigt
att man skyller på detta för att bilda ett bolag och utveckla dessa idéer. Jag
anser att det är en bluff från Televerkets sida att ha det som ett argument.
Om vi tittar på de utskott som har yttrat sig över bolagiseringen av Tele-
verket är både försvarsutskottet och konstitutionsutskottet mycket kritiska
till den här formen. Det är intressant att läsa försvarsutskottets yttrande. Det
står bl.a. så här: ”Den valda organisationsformen för att behandla bered-
skapsfrågorna bör emellertid följas upp och utvärderas då erfarenheter vun-
nits.”
Då är frågan var man vinner den erfarenheten. Enligt den tolkning som
jag gör, måste man egentligen ha varit utsatt för en blockad eller en krigssi-
tuation för att kunna göra den utvärderingen. Det går ju inte att göra detta
annars. Det är en märklig tolkning som försvarsutskottet gör. Det skulle vara
roligt att veta om någon av trafikutskottets representanter tolkar det här på
ett annat sätt. Det är ju en mycket allvarlig kritik som riktas från försvarsut-
skottets sida. Försvarsutskottets tolkning är ju också mycket knepig.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till den meningsyttring
jag har rörande mom. 22 i detta betänkande. För övrigt står jag bakom de
socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 228 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Det skulle varit en liten politisk sensation om inte herr Pers-
son gått emot den här bolagiseringen. Hade däremot herr Lars Bäckström
suttit i trafikutskottet hade han säkert varit för en bolagisering. Han är en
litet mer modern vänsterpartist kan jag tänka mig.
När det gäller styrningen av telebolagen framöver och den fara som herr
Persson ser i den, kan jag hålla med honom litet grand. Vi har bildat en ny
myndighet som heter Telestyrelsen som just skall ha till uppdrag att bevaka
konkurrensen på telemarknaden. Telestyrelsen är inte parlamentariskt sam-
mansatt. Där sitter bara en kds-are, en moderat och en socialdemokrat. Jag
tycker faktiskt inte att det är riktigt rättvist. Antingen skall den här myndig-
heten vara helt politikerfri eller också skall den vara parlamentariskt sam-
mansatt. Jag har framfört detta till Kommunikationsdepartementet, och de
arbetar på saken. Vi kanske syns i Telestyrelsen framöver, herr Persson.
När det gäller samgåendet med det holländska bolaget är det nästan ett
krav att Televerket blir ett bolag om det skall bli ett riktigt permanent och
aktivt samarbete. Det har jag förstått när jag har talat med Tony Hagström
när han varit i utskottet. Det går inte att sköta detta i verksform.
Anf. 229 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Att Kenneth Attefors har sådan kännedom om dem som fö-
reträder Vänsterpartiet i riksdagen visste jag faktiskt inte. Jag måste nog
göra honom besviken på den punkten. Lars Bäckström kommer att stödja
mig här. Kenneth Attefors hade fel en gång till. Om sedan Lars Bäckström
är modernare än jag får faktiskt andra bedöma. Där kanske Kenneth Atte-
fors har rätt.
Är detta att komma med i styrelsen ett krav som man har för att godkänna
betänkandet. Kenneth Attefors har i andra sammanhang hotat att om han
inte fick som han ville skulle han fälla regeringen. Frågan är om han har fått
löfte om att sitta med i Telestyrelsen om han går med på detta.
Anf. 230 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Som jag sagt tidigare är det inte smockan som hänger i luften
när jag talat om hot. Jag har hotat med Socialdemokraterna. Det ligger litet
i det.
Jag vet inte hur det kommer att gå, men signalen är sådan, vad jag har
förstått, att Telestyrelsen skall breddas politiskt. Antingen skall den vara po-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
197
14 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 124
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
litikerfri eller också skall alla ha samma förutsättningar att få den första insy-
nen. Telestyrelsen kommer faktiskt att bli en stor maktfaktor när det gäller
Televerket och även när det gäller Posten. Vad jag förstår efter att ha läst
Postutredningen skall även Posten läggas under Telestyrelsen. Telestyrelsen
skall bevaka även Posten. Det blir en mycket viktig myndighet som antingen
alla skall ha chans att få insyn i eller ingen.
Anf. 231 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Detta var ett medgivande från Kenneth Attefors. Det har
funnits ett hot med för att godkänna den här telepropositionen. Att det inte
var en smocka kan jag förstå. Vem skulle Kenneth Attefors hota med en
smocka?
Anf. 232 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Konstitutionsutskottet och Riksdagens revisorer har tidigare
påtalat att det är nödvändigt att de konstitutionella konsekvenserna noga
belyses när affärsverk som är att betrakta som statliga förvaltningsmyndighe-
ter bolagiseras. Grundlagsfrågor reglerade i tryckfrihetsförordning och rege-
ringsform är berörda.
Vad händer med offentlighetsprincipen? Offentlighetsprincipen är inte
ens förhandlingsbar när Sverige lägger fram villkoren för vårt inträde i EG.
När det affärsdrivande Televerket förvandlas till Telia AB försvinner samma
offentlighetsprincip som genom ett trollslag utan att motsvarande bestäm-
melser skrivs in i bolagsordningen.
Allmänheten kan således inte mot bolagets vilja få tillgång till andra hand-
lingar än dem som förvaras hos Patent- och registreringsverket, dvs. främst
redovisningshandlingar. Allmänhetens insyn försvåras högst väsentligt.
KU:s borgerliga majoritet tar inte så starka ord i sin mun, utan säger att insy-
nen ändrar karaktär. Så kan man ju också uttrycka saken.
Den kontroll som tidigare utövats av Justitieombudsmannen, Justitiekans-
lern och Riksrevisionsverket upphör också. Bolaget kontrolleras som andra
bolag av de på stämman valda revisorerna. Riksdagen får en årlig presenta-
tion av det statliga bolagets redovisning. Det är allt, och det har givetvis ett
begränsat värde. Är månne bolagisering ett första steg i en utförsäljning och
privatisering? Underlättas den av att Telia AB drivs precis som andra aktie-
bolag med en begränsad insyn? Jag förutsätter att även om Telia blir privat-
ägt, kommer de telepolitiska målen även fortsättningsvis att gälla i vårt land.
Hur handskas man med den statliga förmögenheten när associationsfor-
men ändras? Affärsverken förfogar över ca 80 % av de statliga tillgångarna.
Det är alltså inga små summor det är fråga om.
Trafikutskottets borgerliga majoritet har inte ansett att de förändringar
som berör vår konstitution behöver utredas av en parlamentariskt samman-
satt kommitté, som ett enigt KU tidigare har krävt. Det förvånar mig. Också
regeringen har tyckt att en departementspromemoria från en s.k. expert-
grupp har varit ett tillräckligt underlag för denna viktiga proposition.
KU har tidigare påtalat att konsekvensanalyser behövs för propositioner
av denna karaktär. Ingen ordentlig konsekvensanalys har gjorts om vad som
198
händer när ett affärsverk blir bolag. I en 300 sidor lång proposition har man
kostat på sig en halv sida.
I en avvikande mening av socialdemokraterna i KU framgår det att de an-
ser att ett grundläggande demokratiskt krav är att konsekvenserna avviktiga
ställningstaganden, speciellt om de berör grundlagsfrågor, kan överblickas
innan beslut fattas.
Vi anser sammanfattningsvis att propositionen är behäftad med så många
brister att den inte kan bifallas i fråga om telelag och bolagisering.
Civildepartementet överväger för närvarande en lagstiftning där bestäm-
melser som överensstämmer med offentlighetsprincipen, inkl, meddelarfri-
heten, skall gälla i kommunala bolag - även när det finns inslag av privat
ägande. När det gäller ett för hela nationen så viktigt bolag som det statliga
Telia AB, anses inte insyn i enlighet med offentlighetsprincipen vara nöd-
vändig. Redan i dag finns för att skydda de egna produkterna i affärsdri-
vande verk lagen om företagshemligheter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 233 ANITA JÖNSSON (s):
Herr talman! Jag skall be att få fortsätta med det jag påbörjade i mitt tidi-
gare anförande, nämligen skälen till att vi socialdemokrater säger nej till
propositionen.
Det finns ytterligare motiv till att vi säger nej till en bolagisering av Tele-
verket, nämligen regeringens allmänna strävan att privatisera statlig verk-
samhet. I förslaget förs resonemang om statens möjligheter att styra tele-
marknaden i en situation då betydande delar av Telia AB:s aktiestock över-
gått i privat ägo. Detta visar enligt vår uppfattning att kommunikationsmi-
nistern i sitt lagstiftningsarbete haft en sådan utveckling som mål. Detta
stämmer också väl överens med tidigare principiella ställningstaganden från
regeringens och riksdagsmajoritetens sida.
Visserligen säger Mats Odell i propositionen att det nya bolaget bör så
långt han nu kan överblicka vara helt statligt ägt. Men det finns ett annat
statsråd, nämligen Per Westerberg, som har gjort andra uttalanden som
präglas av ivern att privatisera. Dessa dubbla budskap bidrar till osäkerhet
om framtiden vad gäller ägandet av Televerket. Telelagen måste bygga på
att staten även fortsättningsvis kommer att äga Televerket.
Jag kommer nu att beröra de kritiska synpunkter vi har mot några av lag-
förslagen.
Först och främst har vi 2 §, lagens ändamålsparagraf. I den ges riksdagen
möjlighet att fastställa de telepolitiska målen. Vi anser att den målformule-
ring som riksdagen tidigare har ställt sig bakom också skall finnas i denna
2§.
Utskottsmajoriteten hävdar att man i lagtexten inte behöver ha med väl
inarbetade begrepp, t.ex. landets olika delar eller regionala och sociala hän-
syn. Med den tilltro till marknaden som den borgerliga regeringen ger ut-
tryck för, är det absolut nödvändigt att i lagen fastlägga målen för att även i
framtiden garantera de sociala och regionala åtagandena - eftersom markna-
den inte tar några sociala och regionala hänsyn.
Under de senaste åren har den svenska telemarknaden förändrats kraftigt.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
199
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
200
Det gäller främst inom tekniken. Kunder och leverantörer av telefonitjäns-
ter söker internationella lösningar, och en politisk omprövning av de telepo-
litiska medlen har skett.
I det förslag vi har att ta ställning till i dag skall andra medel än dem som
tidigare har använts styra verksamheten. Det är framför allt marknaden som
skall styra telepolitiken. Vi är mycket oroliga för vad som skall hända med
telekommunikationerna om några år, om Sverige som nästan enda land låter
marknaden helt ta över utvecklingen av teletjänsterna. Det är viktigt att vi
håller samma tempo i avregleringen som andra länder.
De flesta länder har nämligen fortfarande ett lagfäst monopol på tele-
marknaden, både när det gäller möjligheterna att erbjuda teletjänster och
när det gäller att bygga telenät. Länder som förespråkar konkurrens på lika
villkor måste ställa krav på ömsesidighet när utländska teleföretag vill eta-
blera sig.
Vi menar att det är rimligt att fastslå i telelagen, eller i annan ordning, att
den öppna svenska telemarknaden endast skall vara öppen för företag som
har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till länder med motsvarande mark-
nadssituation på teleområdet.
Som jag tidigare har sagt är det viktigt att lagstiftningen är tydlig. Utform-
ningen av 13 §, som gäller tillståndsvillkoren, är mycket allmänt hållen. Jag
tänkte återkomma till dessa frågor.
Anf. 234 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Jag skall försöka begränsa mina inlägg med tanke på riksda-
gens arbetsplanering.
Problemet är att Anita Jönsson och Socialdemokraterna vill avslå hela för-
slaget om en ny telelag. De vill inte bolagisera Televerket, m.m. Det är deras
huvudinvändning.
Det här är litet av: ”Stanna världen, jag vill hoppa av!”
Problemet i dag är att utvecklingen på detta område är mycket snabb. Vi
måste anpassa lagstiftningen till denna utveckling. Problemet är också att
det i dag inte finns någon reglering. Med Socialdemokraternas förslag kom-
mer det inte att finnas i framtiden heller. Då riskerar vi att få problem i gles-
bygden och även en del av de problem som Socialdemokraterna har fört fram
här.
Faktum är att de flesta är nöjda med detta förslag. De fristående aktörerna
och Televerket tycker att det är bra. Men det verkar som om Socialdemokra-
terna är kvar i en svunnen tid. Man får detta klart för sig när man läser den
socialdemokratiska reservationen nr 4: ”Televerket är en gemensam till-
gång, uppbyggd som en del av folkhushållet. Det är genom fortsatt gemen-
sam förvaltning av dessa tillgångar som utskottet anser att telepolitiken bör
utvecklas. Utskottet känner ett ansvar för att föra detta demokratiska upp-
drag vidare som en motvikt till de kortsiktiga kapitalintressena på markna-
den.”
Man känner sig förflyttad inte bara 10 utan 20 år tillbaks i tiden. Detta är,
mina vänner, sann socialism! Är det med hjälp av socialism och planhushåll-
ning som Socialdemokraterna vill driva den tekniska utvecklingen i framti-
den?
Nej, utvecklingen och framtiden kräver en ny telelag som anpassas till ut-
veckling, kundanpassning, konkurrens och lägre priser. Om man anser detta
bör man yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Anf. 235 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! I vårt tidigare replikskifte talade Jan Sandberg om att köpa
grisen i säcken. De är just vad jag tycker att den borgerliga majoriteten gör.
I det här förslaget finns inte någon som helst konsekvensanalys av vad som
kommer att hända med telemarknaden i framtiden med tanke på det förslag
som vi i dag skall ta ställning till.
Det är inte alla som är lika förtjusta i att denna ändring görs utan att det
finns en lagstiftning som kan garantera att vi klarar de telepolitiska mål som
vi har att ta ställning till i kammaren. Av en artikel i Affärsvärlden framgår
det att inom EG accepteras fortfarande monopol på vissa områden, medan
Sverige driver på att få in nya konkurrenter. I Sverige bedrivs något av en
försöksverkstad, eftersom man inte vet konsekvenserna av att avveckla s.k.
naturliga monopol.
Jag är stolt över att vi socialdemokrater tar till vara de möjligheter som
tekniken ger och de framsteg som vi alla kan få del av - på lika villkor och
över hela landet. Men jag är mycket rädd för att den möjligheten till infly-
tande över den tekniska utvecklingen försvinner om vi helt överlåter på
marknaden att sköta den här fördelningen.
Anf. 236 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! När det gäller telelagen innebär detta att vi går vidare i ut-
vecklingen av telekommunikationerna i glesbygden.
Men att landa på Socialdemokraternas linje innebär att den nuvarande
gråzonen blir kvar med ett antal olika aktörer på olika områden som mer
eller mindre kommer att tvinga Televerket att ifrågasätta en hel del av verk-
samheten.
Med telelagen får vi inte den negativa effekten. Om vi fattar beslut i enlig-
het med utskottets majoritet, utökar vi servicen till glesbygden. Vi garante-
rar inte bara telekommunikationer och taltelefoni utan också telefaxkom-
munikationer och datakommunikation till glesbygden inom en nära framtid.
Det är en sådan här positiv utveckling, bl.a. för glesbygden, som Social-
demokraterna säger nej till.
Anf. 237 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Vi tycker att det är bra att man även garanterar telefax och
viss datakommunikation. Men det här är egentligen att slå in öppna dörrar.
Redan 1995 kommer nämligen 95 % av dem som har telefoni att få de här
tjänsterna.
Kommunikationsministern säger i propositionen att man inte kommer att
begära att Televerket skall investera ytterligare för att klara de här målen.
På det sättet skulle vi i alla fall ha fått tjänsterna i fråga. Men det är bra att
de garanteras genom den skrivning som finns.
Sedan något om detta med telefonin i glesbygden. Televerket kommer i
ett avtal att få i uppdrag av regeringen att klara de regionala och sociala åta-
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
201
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
202
gandena. Men man får inte ta betalt för de här uppgifterna. Vi ser därför en
fara här med tanke på vad som kommer att hända om några år, när Telever-
ket tappar marknader som är allra lönsammast. Då har man heller inte möj-
lighet att utveckla de här tjänsterna i glesbygden.
Hur blir det med minskningen av Televerkets marknadsandelar? Man
skall ju kunna klara av de sociala åtagandena.
Anf. 238 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Denna sena timme skall vi alltså fatta beslut om en av de
allra viktigaste näringspolitiska och infrastrukturella systemförändringarna
någonsin i Sverige.
Televerket är det första kommunikationsverket som bolagiseras. Därför
har hanteringen av frågan om bolagiseringen av Televerket en principiell be-
tydelse också för de andra affärsverken - Posten och SJ - och för hanteringen
av dem.
Gemensamt för de här kommunikationsverken är tillgängligheten, servi-
cen, effektiviteten och valfriheten för konsumenterna. Ett antal mål gäller
här.
För det första skall alla i vårt land - både medborgarna och näringslivet -
ha goda kommunikationer. Det skall också vara hög servicenivå, oavsett var
man bor eller vilken verksamhet man använder.
För det andra skall vi ha en kostnadseffektivitet som gynnar oss alla som
skattebetalare och medborgare.
För det tredje skall vi som konsumenter ha en reell valfrihet. Det skall
vara konkurrens på lika villkor. En konkurrens på lika villkor kan bidra till
lägre priser och bättre kvalitet på tjänsterna.
Man kan fråga sig: Kommer det att finnas en fungerande konkurrens på
den marknad som Televerket i dag agerar på? Det finns ju delmarknader -
något som tidigare talare varit inne på. Men för merparten av den service
som i dag utförs av Televerket kommer Televerket att vara monopolist. Det
innebär att man är en stor och dominerande aktör när det gäller hushållstele-
foni. Detta innebär också att det av effektivitetsskäl är viktigt att man drar
nytta av stordriftsfördelarna.
Därför tycker vi att det är väldigt konstigt att man måste utveckla den här
marknaden av ideologiska skäl, på många människors bekostnad när det gäl-
ler effektivitet och service. Vi menar att likvärdiga villkor måste gälla för
samtliga aktörer på den här marknaden. Vi skall alltså inte diskriminera de
stora aktörerna - i det här fallet Televerket.
Precis som Anita Jönsson sade finns det sociala och regionala åtaganden
som Televerket kommer att bli skyldigt att sköta. Men man kan inte göra det
på kommersiella grunder. Därför bör det, som vi ser saken, vara så att detta
finansieras inom sektorn. Det betyder att alla som agerar inom telesektorn
bör bidra. Ingen skall ha en chans att bara plocka russinen ur kakan.
Detta kan kallas för korssubventionering. Man kan lösa det här genom att
alla aktörer kommer med och betalar en avgift, eller också får man genom
ett slags koncessionslagstiftning lösa problemet. Detta har man av ideolo-
giska skäl över huvud taget inte velat titta på vare sig i regeringen eller i ut-
skottet. I andra fall brukar utskottet vara mycket noga med att undersöka
olika alternativ.
Vi ser en oerhört stor brist i hanteringen av den här principiellt mycket
viktiga frågan. Förutom de orsaker som Anita Jönsson har redovisat gör
också detta att vi i dag yrkar avslag på propositionen.
Jag biträder alltså de yrkanden som Anita Jönsson tidigare har redovisat.
Anf. 239 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Ines Uusmann är mycket ensam om att slå vakt om Telever-
kets monopol. Inte ens Televerket självt vill ha kvar monopolet.
Anf. 240 INES UUSMANN (s) replik:
Herr talman! Jag talade inte om ett formellt monopol, utan jag sade att
Televerket när det gäller hushållstelefonin i fortsättningen kommer att fun-
gera som en reell monopolist.
För att Jan Sandberg skall förstå vad jag menar vill jag säga att det innebär
att vi brukar skilja mellan formella monopol och monopol som också Assar
Lindbäck benämner som reella monopol.
När det gäller Posten, Televerket och ett antal andra mycket stora sam-
hällsåtaganden kan man inte i ett land som Sverige få en likvärdig konkur-
rens. Om avsikten finns att vi skall ha en fungerande regional service, måste
man på något sätt reglera den här marknaden.
De som företräder trafikutskottets majoritet menar att man skall kunna
ålägga Televerket det som här nämnts. Sedan får det bli som det blir. Men vi
menar att det är orättvist mot Televerket, som inte har en chans att på sikt
klara detta.
Anf. 241 ANITA JÖNSSON (s):
Herr talman! Det känns nästan genant att behandla ett så här stort och
viktigt ärende på detta sätt. Tyvärr har tillfället gjort att vi måste göra så här.
Som jag tidigare har sagt är det viktigt att lagstiftningen är tydlig. Men vi
konstaterar att 13 § om tillståndsvillkoren, med den utformning den har fått,
är mycket allmänt hållen och att den lämnar utrymme för Telestyrelsen att
fritt avgöra vilka tillståndsvillkor som skall diskuteras och fastställas med
resp, operatör.
Det är inte Telestyrelsen som skall bedöma och motivera vilka villkor som
skall gälla för varje tillståndshavare. Vi anser att riksdagen skall fastställa
vilka villkor Telestyrelsen skall pröva för varje tillståndshavare. Däremot
kan Telestyrelsen göra undantag från de obligatoriska villkoren, t.ex. om till-
ståndshavarens verksamhet är mycket begränsad.
Riksdagen har tidigare uttalat sig för att ett fortsatt politiskt inflytande
måste garanteras vid en förändring av televerksamheten. Med det lagförslag
som vi nu skall ta ställning till, med alla uppgifter som Telestyrelsen får, blir
det Telestyrelsen som godtyckligt kommer att få ansvaret för utformningen
av telepolitiken.
En bolagisering av Televerket förutsätter en konkurrensneutral lagstift-
ning. Regeringen förmår inte presentera en lagstiftning som vi tycker kan
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
En telelag och en
förändrad verk-
samhetsform för
Televerket, m.m.
203
Prot. 1992/93:124
8 juni 1993
Kompletterings-
propositionen inom
trafikutskottets om-
råde
204
kallas konkurrensneutral. Televerket kommer att åläggas uppgifter som in-
nebär att konkurrensen snedvrids, till Televerkets nackdel.
Bl.a. sägs det: På grund av de stordriftsfördelar som Televerket kan tillgo-
doräkna sig skall man inte kompensera sig för de sociala och regionala åta-
ganden som staten har ålagt Televerket.
Men då undrar jag: Har inte aktörer som British Telecom och det franska
telebolaget, som är betydligt större än Televerket i dag är, stordriftsfördelar?
De företag som i första hand kommer att söka sig till den svenska telemark-
naden är de stora multinationella bolagen, med starka hemmamarknader.
I detta sammanhang kan också noteras att den svenska telemarknaden
inte växer i någon större omfattning. De konkurrenter som nu etablerar sig
gör det alltså på Televerkets bekostnad.
Vidare kan vi inte se att det finns skäl att, efter det att en telelag trätt i
kraft, i avtal frångå de förslag till lösningar som finns i lagförslaget. Telever-
ket skall alltså inte få tillgodogöra sig samtrafikavgiftema fullt ut.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 3, 4 och 5.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU32 Ändring av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil
luftfart (prop. 1992/93:202).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU39 Kompletteringspropositionen inom trafikutskottets område
(prop. 1992/93:150 delvis och prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 242 JARL LANDER (s):
Herr talman! Trafikutskottets betänkande TU39 rör kompletteringspro-
positionen inom kommunikationsområdet. Det är egentligen stora övergri-
pande frågeställningar som väcks. Det gäller SJ:s fortsatta utveckling, SJ-
koncernens inriktning osv. Det gäller flyget i inre Norrland, hur det skall
finansieras och hur människor skall ta sig mellan bostaden och sjukvårdscen-
traler. Det rör också riksfärdtjänsten och dess kommunalisering.
Herr talman! Jag har förstått att talmännen och också kammarens ledamö-
ter kanske inte är mottagliga för ytterligare argumentation. Socialdemokra-
terna har fogat fyra reservationer till detta betänkande. Jag skall kort och
gott be att få yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 4.
Anf. 243 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Jag kan ansluta mig till vad Jarl Lander sade, att det i denna
sena timme kanske är omöjligt att påverka riksdagens ledamöter.
När det gäller kommunaliseringen av riksfärdtjänsten tycker jag att det är
en märklig situation. Riksdagen och trafikutskottet kommer att köra över
handikapporganisationer, kommunförbund, landstingsförbund m.fl. Den
meningsyttring vi har fogat till betänkandet är värd att läsa.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till vår meningsyttring vad avser
mom. 10 och 11.
Anf. 244 LARS BJÖRKMAN (m):
Herr talman! Den sena timmen inbjuder knappast till att hålla långa anför-
anden. Jarl Lander var föredömlig i sitt sätt att korta ned sitt anförande. Jag
skall följa det goda exemplet. Jag skall bara göra en kort kommentar.
Jag tror kanske inte att tidpunkten hade förändrat kvaliteten i pläderingen
för de reservationer som de socialdemokratiska ledamöterna i trafikutskot-
tet har avlämnat. Jag tror att resultatet hade blivit ungefär detsamma, även
om pläderingen hade blivit lång.
Herr talman! Jag skall inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på de reservationer som fogats till betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU40 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Företogs till avgörande trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU30,
TU32, TU39 och TU40.
Mom. 1 (avslag på regeringens lagförslag m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 135 för reservation 1 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Kompletterings-
propositionen inom
trafikutskottets om-
råde
205
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
206
Mom. 2 (sociala och regionalpolitiska hänsyn)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 137 för reservation 2 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 3 (tillståndsvillkor)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 137 för reservation 3 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 11 (Televerkets verksamhetsform m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 138 för reservation 4 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 12 (samtrafikavgifter)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 136 för reservation 5 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 19 (fond för handikappstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 154 för reservation 7 av
Rolf Clarkson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 22 (korrigering av anslag)
Utskottets hemställan bifölls med 305 röster mot 8 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (SJ:s utveckling under rekonstruktionsperioden och riktlinjer för
det fortsatta reformarbetet)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 136 för reservation 1 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 4 (SJ-koncernen)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 136 för reservation 2 av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 10 (finansiering av flygtrafik mellan Östersund och Umeå)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 129 för reservation 4 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 11 (avslag på propositionens förslag om riksfärdtjänstens kommunali-
sering)
Utskottets hemställan bifölls med 300 röster mot 9 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1992/93:227 Godkännande av konventionen om biologisk mångfald
1992/93:253 Import av och partihandel med starköl
1992/93:257 Ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning
av EES-avtalet
Skrivelse
1992/93:258 Farligt gods m.m.
Förslag
1992/93:RR7 Riksdagens revisorers förslag till följd av statens stöd till Saab-
Scanias bilfabrik i Malmö
23 § Kammaren åtskildes kl. 0.07.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. voteringen kl. 11.14,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 60 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen kl. 15.26,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 109 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 140 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 188 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 222 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
207
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
Meddelande om uppskjuten votering ....................... 1
Talmannen
Meddelande om dagens sammanträde ...................... 1
Talmannen
3 § Svenskt deltagande i av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för
säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien................ 2
Utrikesutskottets betänkande UU35
Debatt
Pierre Schori (s)
Talmannen
Bertil Måbrink (v)
Daniel Tarschys (fp)
Nic Grönvall (m)
Maj Britt Theorin (s)
Ingbritt Irhammar (c)
Margareta Viklund (kds)
Birgitta Hambraeus (c)
Sten Söderberg (-)
Göran Lennmarker (m)
Björn von der Esch (m)
Lennart Rohdin (fp)
Leif Bergdahl (nyd)
Håkan Holmberg (fp)
Lars Moquist (nyd)
Karl-Erik Svartberg (s)
Beslut ............................................... 28
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 7
juni ........................................... 29
Utbildningsutskottets betänkande UbU20
(forts, s. 77)
Beslut om samlad votering............................... 29
5 § Den kommunala ekonomin ........................... 29
208
Finansutskottets betänkande FiU29
Debatt
Per Olof Håkansson (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Lennart Hedquist (m)
Olle Schmidt (fp)
Roland Larsson (c)
Rose-Marie Frebran (kds)
Beslut fattades efter 6 §
6 § Arbetslöshetsersättning m.m........................... 51
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU20
Debatt
Johnny Ahlqvist (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Anders G Högmark (m)
Isa Halvarsson (fp)
Claus Zaar (nyd)
Ajournering .......................................... 76
Återupptagna förhandlingar .............................. 77
Beslut ............................................... 77
Skatteutskottets betänkande SkU26
Skatteutskottets betänkande SkU30
Skatteutskottets betänkande SkU36
Skatteutskottets betänkande SkU37
Lagutskottets betänkande LU16
Lagutskottets betänkande LU47
Försvarsutskottets betänkande FÖU14
Socialutskottets betänkande SoU27
Socialutskottets betänkande SoU28
Trafikutskottets betänkande TU29
Trafikutskottets betänkande TU37
Jordbruksutskottets betänkande JoU23
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU18
Bostadsutskottets betänkande BoU25
Finansutskottets betänkande FiU29 (delvis)
(forts, s. 176)
Beslut om reglerna för debatten om trafikutskottets betänkande
TU35 .......................................... 82
7 § Investeringar i trafikens infrastruktur m.m................ 82
Trafikutskottets betänkande TU35
Debatt
Sven-Gösta Signell (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Rolf Clarkson (m)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Sten-Ove Sundström (s)
Kenth Skårvik (fp)
Elving Andersson (c)
Lars Svensk (kds)
Sten Andersson i Malmö (m)
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
209
Prot. 1992/93:124 Bo Nilsson (s)
8 juni 1993 Jan Jennehag (v)
Jan Sandberg (m)
Pontus Wiklund (kds)
Bo Forslund (s)
Arne Jansson (nyd)
Leo Persson (s)
Per Erik Granström (s)
Jarl Lander (s)
Bengt Hurtig (v)
Rune Thorén (c)
Elvy Söderström (s)
Hugo Bergdahl (fp)
Kenneth Lantz (kds)
Lars Björkman (m)
Lotta Edholm (fp)
Kent Carlsson (s)
Ulf Kristersson (m)
Mikael Odenberg (m)
Ulla Orring (fp)
Stefan Attefall (kds)
Sigge Godin (fp)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Lena Klevenås (s)
Georg Andersson (s)
Birger Hagård (m)
Beslut ............................................... 176
Finansutskottets betänkande FiU29 (forts, från s. 81)
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU20
Trafikutskottets betänkande TU35 (ärendet bordlädes)
8 § Ombildande av vissa tjänster inom riksdagens förvaltningsom-
råde ........................................... 177
Konstitutionsutskottets betänkande KU31
Beslut ............................................... 177
9 § Sjukavdrag för riksdagsledamöter och statsråd............. 178
Konstitutionsutskottets betänkande KU35
Beslut ............................................... 178
10 § Inrättande av en parlamentarikerkommitté med anledning av
EES-avtalet ..................................... 178
Konstitutionsutskottets betänkande KU37
Beslut ............................................... 178
11 § Länsrätternas behörighet ............................ 178
Justitieutskottets betänkande JuU31
Beslut ............................................... 179
12 § Slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94,
m.m........................................... 179
Justitieutskottets betänkande JuU38
210 Beslut ............................................... 179
13 § Bidrag till internationellt samarbete kring den byggda miljön
m.m........................................... 179
Jordbruksutskottets betänkande JoU28
Beslut ............................................... 180
Beslut om samlad votering ............................... 180
14 § Prövningsnämnd för bankstödsfrågor ................... 180
Näringsutskottets betänkande NU35
Debatt
Bengt Dalström (nyd)
Rolf Dahlberg (m)
lan Wachtmeister (nyd)
Göran Magnusson (s)
Beslut fattades efter 17 §
15 § Redogörelse för vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella
systemet ........................................ 187
Näringsutskottets betänkande NU37
Debatt
Bengt Dalström (nyd)
Rolf Dahlberg (m)
Beslut fattades efter 17 §
16 § Sammansättningen av Stockholms tingsrätt i konkurrensrättsliga
mål och ärenden.................................. 189
Näringsutskottets betänkande NU34
Debatt
Bo Bernhardsson (s)
Karin Falkmer (m)
Beslut fattades efter 17 §
Yl § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............. 190
Näringsutskottets betänkande NU36
Beslut ............................................... 190
Näringsutskottets betänkande NU35
Näringsutskottets betänkande NU37
Näringsutskottets betänkande NU34
Näringsutskottets betänkande NU36
Beslut om samlad votering............................... 191
18 § En telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket,
m.m........................................... 192
Trafikutskottets betänkande TU30
Debatt
Kenneth Attefors (nyd)
Anita Jönsson (s)
Jan Sandberg (m)
Hans Stenberg (s)
Karl-Erik Persson (v)
Catarina Rönnung (s)
Ines Uusmann (s)
Beslut fattades efter 21 §
Prot. 1992/93:124
8juni 1993
211
Prot. 1992/93:124 19 § Ändring av avtal med Norge och EEG om civil luftfart..... 204
8 juni 1993 Trafikutskottets betänkande TU32
Beslut fattades efter 21 §
20 § Kompletteringspropositionen inom trafikutskottets område .. 204
Trafikutskottets betänkande TU39
Debatt
Jarl Lander (s)
Karl-Erik Persson (v)
Lars Björkman (m)
Beslut fattades efter 21 §
21 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............. 205
Trafikutskottets betänkande TU40
Beslut ............................................... 205
Trafikutskottets betänkande TU30
Trafikutskottets betänkande TU32
Trafikutskottets betänkande TU39
Trafikutskottets betänkande TU40
22 § Bordläggning ..................................... 207
212
gotab 44018, Stockholm 1993