Protokoll
1992/93:121
Justerades protokollet för den 27 maj.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:220 och 250 till utbildningsutskottet
Skrivelse
1992/93:248 till utrikesutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU36
Lagutskottets betänkande 1992/93:LU44
Utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU20, UU24, UU28, UU30, UU33
och UU34
EES-utskottets betänkande 1992/93:EU3
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1992/93:NU32 och
NU33 samt försvarsutskottets betänkande 1992/93:FöUll (beträffande de-
batten i dessa ärenden, se prot. 120).
Näringsutskottets betänkande NU32
Mom. 1 (statligt ägande av Statens provningsanstalt)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 138 för reservation 1 av
Axel Andersson m.fl.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
|
Prot. 1992/93:121 |
Mom. 2 (ombildning av Statens provningsanstalt till aktiebolag) Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 136 för reservation 2 av |
Axel Andersson m.fl.
|
Forskning m. m. |
Mom. 3-5 Utskottets hemställan bifölls. Näringsutskottets betänkande NU33 Mom. 3 (lämplighetskravet vid bearbetningskoncession) Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 135 för reservation 1 av Mom. 5 (avveckling av kronoandelsinstitutet) Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L Nil- Mom. 9 (statlig prospekteringsverksamhet) Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 136 för reservation 2 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Försvarsutskottets betänkande FöUll Mom. 1 Utskottets hemställan bifölls. Mom. 2 (riktlinjer om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst) Talmannen meddelade att propositioner först skulle ställas beträffande re- Riktlinjerna med undantag för naturlig avgång Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 137 för avslag. Naturlig avgång Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 137 för det av Sven Lund- 5 § Forskning m.m. Föredrogs |
|
2 |
1992/93:UbU15 Forskning (prop. 1992/93:170 delvis), |
1992/93:UbU13 Anslag till Lantbruksuniversitetet, m.m. (prop. 1992/93:170
delvis) samt
1992/93:UbU22 Lokalförsörjning m.m. för högre utbildning och forskning
(prop. 1992/93:169 delvis och 1992/93:170 delvis).
Talmannen meddelade att utbildningsutskottets betänkanden UbU16,
UbU15, UbU13 och UbU22 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 1 LENA HJELM-WALLÉN (s):
Fru talman! Nya kunskaper genom forskning har under mänsklighetens
hela historia använts för uppbyggnad och förbättring av människors livsvill-
kor men också för ödeläggelse och förtryck. Upptäckter och nya kunskaper
har alltid utmanat etablerade uppfattningar. Många är de exempel genom
historien på hur människor genom tilliten till ny kunskap har fått nya världs-
bilder att spridas samtidigt som auktoriteter har fått sin ställning och sina
privilegier hotade.
Forskning är därmed en samhällsförändrande kraft. Vi påverkas alla av
forskningsresultat direkt eller indirekt, förr eller senare. Det blir allt kortare
tidsrymd mellan det att ny kunskap kommer till och det att resultaten påver-
kar våra samhällen, våra arbetsplatser och våra enskilda liv.
Också i den pågående samhällsdebatten är det nödvändigt med forsk-
ningsresultat som inte kan misstänkas vara framtagna för att stödja enskilda
gruppers speciella intressen. Därför är inflytandet över forskning och insy-
nen i denna verksamhet av största betydelse för medborgarna. Därför är
också de riksdagsbeslut som vi i dag skall fatta om treårsprogram för forsk-
ning i Sverige mycket viktiga.
Fördelning av forskningsmedel är en svår uppgift. Den struktur för forsk-
ningspolitik som har byggts upp sedan Tage Erlanders tid har visat sig vara
mycket värdefull med ett nära samband och samspel mellan forskarvärld och
de i demokratisk ordning valda företrädarna för svenska folket.
Genom forskningspropositionerna 1984, 1987 och 1990 togs många steg
framåt. Detta innebar kraftiga resurstillskott för forskarutbildning och
forskningsråd, ett ökat internationellt engagemang, satsningar på energire-
laterad forskning, rymd- och miljöforskning, mer av forskningsinriktad
verksamhet vid de mindre och medelstora högskolorna samt ökad forsk-
ningsstyrning över sektorsforskningen.
Den socialdemokratiska tilltron till forskning är stark. Detta manifesteras
i dag genom att vi i vårt budgetförslag gör omdisponeringar och frigör mer
än 3 miljarder kronor för kommande treårsperiod, utöver vad regeringen
har föreslagit.
För oss är det självklart att forskning skall prioriteras inom den statliga
budgeten, även i tider som kräver stark återhållsamhet med statliga utgifter.
Många socialdemokratiska talare kommer i dagens forskninjsdebatter att
belysa forskningens betydelse inom olika områden. Inledningsvis vill jag be-
tona att den socialdemokratiska partimotionen ger prioritet åt det som är
ryggraden för forskning i vårt land: fakulteterna och forskningsråden. Dess-
värre ligger regeringens och utskottsmajoritetens prioritering på ett mark-
nadsstyrt system med olika stiftelser.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
Regeringens tilltag att ta medel från AP-fonden för att finansiera forsk-
ning kan ifrågasättas av många skäl.
Politiskt innebär detta att regeringen och de borgerliga partierna på ett
flagrant sätt bryter mot en av punkterna i höstens krisöverenskommelse.
Detta visar bara att den här regeringen inte är att lita på.
För AP-fonden innebär detta agerande att 10 miljarder av löntagarfonds-
medel undandras sitt lagenliga ändamål; att garantera ATP-utbetalningar i
framtiden. Vi vet alla att det inte finns ett överflöd av pengar i AP-fonden.
Ändå anser regeringen att 10 miljarder med ett penndrag kan tas bort från
fonden. Detta är ett ansvarslöst agerande.
För forskarsamhället är en normal finansiering över den statliga budgeten
att föredra. Därigenom skulle forskningen slippa att utsättas för en osäker
finansiering beroende av börsutveckling och aktieavkastning.
Regeringen har gjort forskarsamhället en stor otjänst genom att inte prio-
ritera forskningen så högt att ökade resurser fått plats i den vanliga budge-
ten, utan de måste tas från de framtida pensionerna.
Regeringens agerande är dubbelt utmanande. Förutom att ta pensionsfon-
dens medel i anspråk föreslår regeringen att företrädare för näringsliv och
forskarvärld ensamma skall besluta om användningen av dessa medel. Nä-
ringslivet, som på alla sätt har bekämpat AP-fondens förstärkning genom
löntagarfonderna, skall nu tillsammans med forskningsvärlden fördela dessa
medel till forskning. Ur en sådan provokation kommer inget gott, i synner-
het inte för forskningen.
Det är sedan typiskt för den moderate utbildningsministern att tillkomsten
av stiftelserna, som skall fördela dessa medel, och dessa stiftelsers samman-
sättning aldrig har varit föremål för diskussion inom forskarvärlden, än
mindre har varit ute på remiss i enlighet med regeringsformens berednings-
tvång.
Jag beklagar verkligen att Per Unckel på det här sättet nära nog har strävat
efter konfrontation i frågan om hur forskningen skall finansieras och for-
merna för resurstilldelning. Detta utgör en avgrundsdjup skillnad mot hur
tidigare socialdemokratiska regeringar hanterade de långsiktiga program-
men för att stödja svensk forskning.
Jag vill här vara mycket tydlig. I regeringsställning kommer vi socialdemo-
krater inte att fullfölja denna politik med marknadsinriktad forskningsfinan-
siering, odemokratiska stiftelsebildningar och AP-fondsfinansiering av
forskningen. Vi kommer att göra allt som är möjligt för att åter inlemma
forskningsfinansiering, former för medelstilldelning och ansvar för forsk-
ningspolitiken till det som tidigare varit normalt i vårt land.
Fru talman! Den forskning som i dag presteras i vårt land är inte bara
mycket omfattande utan även av hög kvalitet. Detta har verifierats vid åtskil-
liga tillfällen både genom internationella utvärderingar och genom att den
flitigt citeras i respekterade internationella vetenskapliga tidskrifter. Inom
vissa delar av t.ex. naturvetenskap och medicin bedöms svensk forskning
som ledande i världen.
Detta konstaterande innebär inte att vi anser att allt är väl beställt och att
inget behöver förändras. På samma sätt som man inom forskningen alltid
måste vara beredd att ompröva sina resultat och förändra dessa måste även
forskningspolitiken ständigt prövas.
Ett av regeringens mera spektakulära förslag är etablerandet av ”Centers
of Excellence” och satsning på ”forskning med särskild lyskraft” i stället för
att lägga ut de nytillkomna medlen i ”den allmänna smeten”, som utbild-
ningsministern så diplomatiskt brukar uttrycka sig.
Redan i dag finns det goda förutsättningar att stödja framstående forsk-
ning av hög internationell klass. Vi menar också att forskningen måste stå i
ett nära samband med utbildning och att även forskningen främjas av denna
nära kontakt. Den koncentration av resurser som regeringspartierna före-
språkar riskerar att gå ut över bredden i den svenska forskningen. Detta är
inte forskningen, näringslivet eller samhället betjänta av.
Svensk forsknings framtid hade varit mycket mer betjänt av en kraftig
satsning på utbildning av nya forskare.
Behovet av fler forskarutbildade i vårt land är uppenbart. Därför innehöll
1990 års forskningsbeslut ett mål om fördubbling av antalet examinerade
forskare.
Forskarutbildningen genomgår sedan 1990 en betydelsefull men kostsam
kvalitetsreform, nämligen en övergång till inrättandet av doktorandtjänster
i stället för utbildningsbidrag för de forskarstuderande. Denna omvandling
kräver i sig ett kraftigt resurstillskott. Om antalet dessutom skall utökas
krävs ännu större anslag.
I regeringens och utskottsmajoritetens förslag utgör ambitionsnivån och
medelstilldelningen en ekvation som inte går ihop. Det går inte att smita från
att det behövs ännu mer pengar än som har föreslagits i propositionen.
Vi ifrågasätter dessutom realismen i att abrupt - från den 1 juli i år -
stoppa möjligheten att inrätta tjänster med utbildningsbidrag. Detta riskerar
att leda till en minskning av antalet studiestödsrum inom många fakulteter.
Vi uppmanar därför regeringen att ompröva detta abrupta beslut och i
stället utarbeta en plan för hur utfasningen av utbildningsbidrag till förmån
för doktorandtjänster skall kunna ske fram till den 1 juli 1995. Ambitionen
med omvandlingen är vi alla överens om, men det måste finnas realism och
ordentliga anslag för att detta skall kunna klaras av.
Vi föreslår därför ytterligare 165 miljoner kronor, som skall satsas på stöd
till utbildning av nya forskare.
Vi är övertygade om att ingen åtgärd i dag kan mäta sig med en satsning
på forskarstuderande om man vill främja en önskvärd förstärkning och ex-
pansion av svensk forskning.
Fru talman! Tilltron till och synen på de mindre och medelstora högsko-
lorna skiljer sig kraftigt åt mellan partierna. Det har framgått när det gäller
satshingen på expansion av utbildning och än tydligare när det gäller forsk-
ning vid de nyare högskolorna.
Avön öm Moderaterna, under trycket av koalitionsregerandet, tvingats
nyansera sih svala hållning till dessa högskolor, finns det anledning att kriti-
sera utfallet i propositionen.
De anslagsökningar som utskottsmajoriteten, inkl. Centern, nöjer sig med
motsvarar inte på långt när vare sig behoven eller de förväntningar som ska-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
pats efter många års idogt arbete för att bygga under för ett verkligt avstamp
i 1993 års treårsprogram för forskning.
Regeringen vill inte i tillräcklig grad utnyttja den potential för forskning
som finns vid de mindre och medelstora högskolorna. Detta är allvarligt, inte
minst genom att dessa högskolor i sina regioner står näringslivet mycket
nära, särskilt de små och medelstora varu- och tjänsteproducerande företa-
gen, men även de forskningsbehov som finns inom den gemensamma sek-
torns olika verksamhetsområden.
Vi menar att målet bör vara att skapa en bas för kontinuerlig forsknings-
verksamhet vid de mindre och medelstora högskolorna, såväl i samverkan
med fakulteter vid s.k. moderuniversitet som med resurser för forskning på
eget programansvar. Detta innebär att vi inte kan acceptera att regeringen,
trots riksdagens tydliga beställning, underlåtit att presentera en modell för
hur dessa högskolor skall garanteras en rättmätig del av de fakultetsanslag
som universitet och fackhögskolor tilldelas.
Regeringen bör snarast återkomma i denna fråga. Förhoppningsvis kan
något ljus spridas över detta i dag. Regeringen kan knappast undvika att ge
besked i sitt regleringsbrev, även om den nonchalerat att, trots påstötning,
redovisa för utbildningsutskottet hur riksdagsbeslutet skall efterlevas.
Vid sidan av lösningen av denna fråga anser vi att ytterligare 80 miljoner
kronor bör tillföras de mindre och medelstora högskolorna för forsknings-
främjande åtgärder. Högskolan i Luleå bör dessutom ges 14 miljoner kronor
i särskilt forskningsstöd, så att det blir stöd även för forskning utanför den
tekniska fakulteten i Luleå.
Genom dessa åtgärder bör det vara möjligt att skapa stabila baser för
forskning vid de nyare högskolorna. Kommande treårsperiod skulle därmed
kunna bli mycket betydelsefull för att finna rätt avvägning mellan vad som
kan uppnås till rimliga kostnader samtidigt som den vetenskapliga kvaliteten
hålls på samma nivå som vid de stora lärosätena.
Jag är mycket besviken över att Centern har förenat sig med Moderaterna
och de övriga partierna i den borgerliga koalitionen och avstyrkt våra förslag
som syftade till att kraftigt förstärka forskningen vid de mindre och medel-
stora högskolorna.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de socialdemokratiska
reservationerna 1,3,4, 6 samt följdreservationerna 15-17,21-23,25-27, 30,
33, 38-47 samt reservationen i UbUlö.
(Applåder)
Anf. 2 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Fru talman! När den lilla grupp inom Ny demokrati som hade bestämt sig
för att sitta ned och diskutera hur vi skulle motionera i fråga om regeringens
forskningspolitiska proposition träffades, och det var ett av våra kortaste
möten, konstaterade vi mycket snabbt att den propositionen var som ljuv
musik. Därför vill jag gärna från denna talarstol också ge utbildningsminister
Per Unckel beröm för den. Vi instämmer i den i dess helhet. Vi konstaterade
också att den är så bra att den inte kräver att vi väcker någon motion av
större dimension. Det var bara några små skönhetsfläckar som vi ville motio-
nera om. Men jag återkommer till det.
Det är några områden som jag gärna kortfattat vill beröra och som vi
tycker är särskilt intressanta. Det gäller inte minst resonemanget om att kon-
centrera forskningen på områden som är av strategisk betydelse för Sverige.
Det är några ord i regeringens resonemang som vi tycker är särskilt ange-
näma: elitforskning, elitforskare, elitforskningscentra, Centers of Excel-
lence och att attrahera utländska toppforskare. Det är, som sagt, som ljuv
musik, och vi instämmer till fullo.
Satsning på eliten är alltid en strategisk fråga för ett land. Jag vill under-
stryka att den är det på grund av att det innebär omsorg om de många männi-
skorna. Utan en satsning på vår elit har vi inte en chans att erbjuda de många
människorna den välfärd och omsorg som eliten skapar genom att vinna ter-
räng. Vi önskar att detta tänkande också skulle prägla hela högskolan, uni-
versitetet och även gymnasiet och grundskolan. Och låt mig understryka att
det inte sker i konflikt med satsningar på de grupper som av andra benämns
som svaga. Tvärtom är detta en nödvändig förutsättning för att man verkli-
gen skall kunna värna de människor som av något skäl har ont om resurser.
Det sker inte på bekostnad av andra.
Låt oss nu hoppas att vi får slut på den symmetri, jämnstrukenhet och jan-
telagsmentalitet som tyvärr har vunnit terräng inom vissa delar av forsk-
ningsvärlden och den akademiska världen. Låt oss hoppas att vi i framtiden
skall slippa sätta citationstecken när vi ibland läser forskningsresultat.
En annan punkt som är tydlig i regeringens proposition är understrykan-
det av samverkan mellan universitetsforskning och näringsliv. Även det
tycker vi är utomordentligt bra. Om vi ser bakåt, finner vi att det tyvärr vuxit
fram en uppfattning att det skulle finnas något slags konflikt mellan närings-
livets intressen och universitetens fria forskning. Självfallet skall forskning
ske fritt och ha den klassiska friheten. Men det ligger ingen motsättning i att
ha en mycket nära samverkan med näringslivet. Det finns ingen konflikt, de
måste leva i symbios.
Jag kan, för att ytterligare understryka vikten av detta, hänvisa exempel-
vis till ledande forskningsnationer som USA och Japan.
Vi välkomnar alltså dessa kompetenscentrum, industriforskningsinstitut,
och, inte minst, universitetens rätt att äga forskningsbolag.
En annan punkt där jag gärna vill understryka vår uppskattning gäller sats-
ningarna på forskarutbildningen, med ambitionen att fördubbla denna fram
till år 2000. Det är utomordentligt viktigt. Speciellt mycket välkomnar vi
satsningen på kvinnor, som sannolikt är den största outnyttjade potentialen
inom detta område.
Naturligtvis är vi också glada över att Ny demokratis förslag om en sats-
ning på forskning inom tjänstesektorn har vunnit gehör i utskottet och resul-
terat i att ett enigt utskott har gjort ett tillkännagivande om satsningar inom
denna sektor. Tjänstesektorn är oerhört central för Sveriges framtid, och det
är på denna som vår BNP till stor del baseras.
Tyvärr vann vårt förslag om forskningen inom kreditsektorn inte samma
gehör. Det tycker vi är synd. Om man hade satsat i tid på detta, skulle vi
sannolikt ha kunnat slippa en stor del av finanskrisen. Fortfarande är det ju
en mycket stor brist här. Framför allt är det svårt att komma åt kompetensen
inom kreditgivningsområdet. Den har varit förbehållen affärsbankerna.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
Som bekant har det brustit grovt även inom många av dessa. Dock tröstar vi
oss med att detta bör kunna inrymmas inom satsningen på tjänsteforskning.
Fru talman! Jag skulle också med några ord vilja kommentera propositio-
nen om löntagarfondsmedel för forskning - Forskning i frontlinjen.
Vi i Ny demokrati är genuint positiva till denna proposition. Den är utom-
ordentligt bra. I samband med uppgörelsen när det gällde riskkapitalbolaget
sade vi att vi gärna såg en sådan här strategisk satsning.
Vi förorsakade viss turbulens när vi väckte vår motion. Vi så att säga tram-
pade genom golvet när vi i stället avsåg att sätta ner foten. Vi borde ha filat
på en att-sats. Sigge Fiirst skulle kanske ha sagt: Vi sköt en en gök med luft-
värnskanon.
Jag beklagar den lilla kortslutning i signalsystemet som vi förorsakade.
Avsikten var inte att skjuta förslaget i sank. Tvärtom tycker vi att det är ut-
omordenligt bra att använda löntagarfondspengarna till strategisk forskning
för att säkerställa och stärka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. Detta är
alltså mycket bra, ja, så bra att vi inte kan tänka oss ett bättre sätt att an-
vända medlen på. På det viset säkerställs verkligen medel för både dagens
och framtidens pensionärer. Det är mycket bättre än att konsumera peng-
arna i ett fallfärdigt ATP-system - tala om investering i framtida välstånd och
trygghet!
Däremot var vi initialt tveksamma till vad som kallas miljöstrategiska och
kulturvetenskapliga stiftelser. Det får inte tolkas så, att vi skulle vara avoga
till miljö och miljösatsningar och än mindre till kulturområden eller huma-
nistiska forskningsområden. Nej, tvärtom! Naturvetenskap och kultur går
hand i hand och hör intimt ihop med varandra.
Som vi uppfattat propositionen fanns det en tveksamhet och oro för att
det skulle bli nya miljö- och energisatsningar av den typ som förekom på 70-
och 80-talen och som vi betraktar som ett i det närmaste kolossalt slöseri.
Vidare var vi oroliga för att det skulle bli ett slags flumforskning inom det
kulturvetenskapliga området. Men efter diskussioner och överläggningar
och även efter utskottets behandling och de preciseringar och skrivningar
som den resulterat i tycker vi att förslaget är tillfredsställande.
Vi tycker också att det är klokt att placera pengarna i Riksbankens jubi-
leumsfond i stället för att skapa en ny stiftelse. Riksbankens jubileumsfond
har hittills visat sig göra ett utmärkt jobb.
I den för oss principiellt väldigt viktiga frågan om avkastning eller inte av-
seende de 10 miljarderna sade vi i ett tidigt skede att vi tycker att det är prin-
cipiellt fel att konsumera kapitalet. Därför säger vi i vår motion att endast
realavkastningen skall användas. Således är vi särskilt nöjda med att vi nu
kan konstatera att vi efter de överläggningar som varit har fått en bra lös-
ning, innebärande att man i praktiken säkerställer denna viktiga satsning på
obestämd tid och i ett i princip ändlöst perspektiv.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 20, som vi har avlämnat, i ut-
bildningsutskottets betänkande nr 15 och i övrigt till utskottets hemställan.
Vidare yrkar jag bifall till hemställan i utbildningsutskottets betänkande nr
16 i dess helhet.
Anf. 3 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till mina meningsyttringar i de
betänkanden som vi nu behandlar. Vad gäller utbildningsutskottets betän-
kande nr 15 yrkar jag bifall särskilt beträffande mom. 2, 5, 8, 12, 13, 28, 31,
39 och 69.
”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. Vill du vara dig
själver huld så älska frihet mer än guld.” Så skaldade biskop Tomas på 1300-
talet.
I allmänhet är det de borgerliga som påstår sig vara frihetens apostlar. I
forskningspolitiken ser man dock att det är just genom ett intimt samarbete
med näringslivet som forskningens frihet faktiskt riskerar att beskäras.
Jag tycker att det finns anledning att höja ett varnande finger när det gäller
den väg som man nu slår in på. I tidigare forskningspolitiska debatter under
80-talet, i vilka både jag och statsrådet deltagit, har det framför allt från mo-
derat sida framförts kritik mot just sektoriseringen av forskningen. Men frå-
gan är nu om man inte så att säga bakvägen ökar graden av sektorisering
bl.a. genom den här bolagsbildningen.
En av de nya tankarna i regeringens forskningspolitiska proposition var ju
de bolag för forskningen som universitet och högskolor nu skall ha rätt att
äga. Bolagen skal) arbeta i nära anslutning till högskolan. Men de skall ar-
beta på kommersiella villkor, med forskande personal anställd på de villkor
som förmodligen också skall gälla i näringslivet. Bolagen bör, enligt rege-
ringen, vara ekonomiskt och juridiskt skilda från högskolan.
De problem som uppkommer i och med den här konstruktionen är uppen-
bara. Bolagsformen innebär, precis som för annan bolagiserad offentlig
verksamhet, att insynen kan bli kraftigt begränsad. Detta kan alltså utgöra
ett effektivt hinder för spridningen av forskningsresultaten till andra än de
närmast inblandade. Jag vill alltså även peka på denna möjliga effekt, för
jag tror att det är viktigt att lyfta fram den.
En sådan här vetenskaplig slutenhet gagnar inte utveckling och framsteg.
I stället är det att gå tillbaka till en tid då ekonomiska resurser bestämde
människors rätt att ta del av kunskapen eller då medborgarrätt hette
pengar - för att tala med Heidenstam.
Det finns ingen anledning att det offentligt finansierade vetenskapssam-
hället skall behöva underordnas någon kommersiellt motiverad sekretess.
Låt detta, även om man nu kommer att ha möjlighet att bilda sådana här
bolag, vara en ledstjärna!
Vi har när det gäller svenska högskolor och universitet sett exempel på att
licentiatavhandlingar o.d. har hemligstämplats. Det enda som den vanlige
medborgaren kommer över är försättsblad och innehållsförteckning. Det
kan inte vara rätt. Detta strider ju mot grundtanken i den högre utbildningen
och forskningen, som skall kunna utsättas för en kritisk prövning, som skall
präglas av oväld osv.
En sådan här sammanblandning av roller måste undvikas, och forskningen
måste inriktas på det som i mycket vid bemärkelse kan sägas gynna samhället
i dess helhet. Georg Henrik von Wright skriver i sin nya bok Myten om fram-
steget att ”vetenskapen kan sägas utforska de marginaler inom vilka ett liv i
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
10
harmoni med förnuftet kan vara möjligt. Att överskrida dessa marginaler
innebär en ändamålslös självförintelse, en förnuftsvidrig perversion.”
Sverige skiljer sig från en rad andra länder när det gäller forskningens öp-
penhet, en öppenhet som utgör en garanti mot den perversion som von
Wright talar om. Vi har nämligen en stor del av forskningen inom högskolan
och inte i institutioner som är skilda från grundutbildningen. Det är ett bra
förhållande såväl för forskningen som för grundutbildningen som för sam-
hället utanför. Leder vi in utvecklingen på en annan väg riskerar forskningen
att förpuppas.
Just kopplingen mellan grundutbildning och forskning är en viktig kompo-
nent för att sprida forskningsresultat. Eller för att citera ur vår egen motion:
”1 brytningen mellan unga vetgiriga människor i grundutbildning och fors-
kare i forskningens frontlinje kan nya spännande möten ske till fromma för
båda parter.”
Beträffande doktoranderna, som är en nyckel till en positiv utveckling och
till att få fler forskarutbildade, slår regeringen fast att målet är att fördubbla
antalet doktorsexamina fram till år 2000. Det är en lovvärd målsättning, som
jag gärna ställer mig bakom. Den är helt i linje med den politik med starkare
satsning på forskning och högre utbildning som Vänsterpartiet under en lång
rad år har velat se. När jag tittar på de medel som regeringen tänker sätta in
för att nå detta mål blir jag däremot mera tveksam.
Det är t.ex. tveksamt om antalet doktorandtjänster som regeringen före-
slår räcker. En väg skall tydligen också vara att utnyttja möjligheterna till en
flexibel lönesättning. Det betyder i klartext en lönesänkning för vissa för att
fler skall få chansen. Nu ligger ju lönenivåerna för doktorander knappast på
någon astronomisk nivå. Därför tycker jag att det är märkligt att regeringen
lägger sig i detta och tror att man därigenom skall kunna åstadkomma bespa-
ringar. Det är säkert så att de som drabbas av dessa nya tongångar är de som
nu hankar sig fram på utbildningsbidrag, dvs. i första hand de som studerar
humaniora.
Sverige behöver fler forskarutbildade inom en rad olika för samhället vik-
tiga verksamhetsområden. Det görs visserligen vissa satsningar från rege-
ringens sida. Men de är inte tillräckliga enligt vårt sätt att se. De är till sin
struktur också delvis tveksamma.
Vi föreslår från Vänsterns sida att man nu skall bygga ut de fasta forsk-
ningsresurserna också till högskolorna i Karlstad, Växjö, Örebro och Sunds-
vall-Härnösand. Vi har därutöver föreslagit att det skulle göras vissa för-
stärkningar inom samhällsvetenskap och humaniora vad gäller Högskolan i
Luleå.
Under hela 80-talet har det i samband med forskningspolitiska beslut, i
samband med budgetpropositioner som har berört högskolans grundutbild-
ning, förts en debatt här i kammaren om att de nämnda högskolorna förr
eller senare skulle få fasta forskningsresurser. Moderaterna har spjärnat
emot. Men man har sett en utveckling inom Moderata samlingspartiet, där
allt fler också har tagit till sig kvalitetsargumenten för att ge de här högsko-
lorna fasta forskningsresurser.
Centerpartiet har varit det parti bland borgerligheten som hela tiden fram
till i dag har ställt upp på en sådan utveckling. Delar av Folkpartiet har också
varit inbegripna i denna debatt. Jag har förstått att det även där har funnits
sympatier för en sådan här utveckling.
Då är det något förvånande - och det vore intressant att få höra närmare
motiv till detta - när man nu väljer att gå ifrån de här högskolorna och i stäl-
let ger t.ex. Högskolan i Jönköping fasta forskningsresurser. Vilka är de bak-
omliggande motiven till ett sådant ställningstagande? Det vore på sin plats
både för oss som nu driver en positiv utveckling för de här högskolorna och
de lärare, annan personal och studenter som nog något förvånat höjde ett
ögonbryn när de läste det förslag som nu har kommit från regeringen på
forskningspolitikens område. Den förklaringen har de inte fått. Det är på sin
plats att de i dagens debatt kan få denna förklaring.
De här idéerna är inte heller, som jag nämnde, alldeles nya. Det är inte så
att t.ex. Högskolan i Örebro i mars kom på att den skulle ha fasta forsknings-
resurser. Det är inte så att kammarens utbildningspolitiker är alldeles oinfor-
merade om de kvalitetsvillkor som finns hos de här högskolorna, för att de
skall kunna bedriva och utveckla sin forskning. Det hade varit mycket bra
om de hade fått den här signalen, för det hade varit en signal om att de nu
skall fortsätta att utveckla sin verksamhet. Nej, inget sådant kommer.
Regeringen lägger fram förslag om användandet av resterande medel
inom löntagarfondssystemet. Vår principiella inställning är att dessa pengar
naturligtvis skall användas inom pensionssystemet i första hand. Men om det
inte finns en majoritet för detta i riksdagen, menar vi att man borde ha an-
vänt pengarna på ett sådant sätt att de återgår till produktiva investeringar.
Vi lade därför fram en rad förslag till korrigeringar i förhållande till regering-
ens förslag.
Vi menar att de här stiftelserna, eftersom pengarna kommer från löntagar-
fondssystemet, borde ha haft en bättre demokratisk styrning. Vi menar att
riksdagen skulle ha möjlighet att, liksom i all annan forskningsverksamhet,
återkomma vart tredje år och ta ställning till den fortsatta användningen av
medlen; den fortsatta verksamheten, dess fortsatta struktur. - Nej.
Vi menar att när man satsar på ökad forskning måste man också se på de
områden och de verksamheter som ligger runt omkring. Det är villkoret för
att få fler forskarutbildade. Därför hade det också varit på sin plats att man
samtidigt som man vill ha in fler i forskarutbildning också gjorde en kraftig
satsning på vuxenutbildning. - Nej.
Detta gör sammantaget, fru talman, att även om det finns lovvärda initia-
tiv inom regeringens forskningspolitik, finns det verksamheter runt omkring
som inte får de medel, inte den förstärkning och inte de villkor som de skulle
behöva för att nå målen för forskarutbildningen i Sverige. Jag tror att det
kommer att visa sig inom två tre år att den här politiken inte är fullödig. Då
får riksdagen anledning att återkomma med kompletteringar inom de områ-
den där substans saknas.
Anf. 4 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Utbildningsutskottet har behandlat de båda propositionerna
Forskning för kunskap och framsteg och Forskning i frontlinjen. Utbild-
ningsutskottets förslag finns i de båda betänkandena nr 15, som heter Forsk-
ning, och nr 16, som heter Löntagarfondsmedel för forskning.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
11
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
I betänkandet om forskningen läggs förslag fram om en inriktning på den
svenska forskningen för de närmaste tre åren på sammanlagt 37,5 miljarder
kronor. Det innebär en ökning med 600 miljoner kronor utöver pris- och lö-
neomräkning. Investeringar i lokaler och utrustning uppgår dessutom till
minst 2 miljarder kronor.
Utöver detta kommer de insatser som blir möjliga genom avvecklingen av
löntagarfonderna och som omfattar ca 10 miljarder kronor. Totalt är det
alltså en rejäl satsning på forskning i Sverige. Till skillnad från det socialde-
mokratiska förslaget är detta ett finansierat förslag. De socialdemokratiska
överbuden på tillsammans 3 miljarder kronor är inte till någon del finansie-
rade.
Det beslut som vi senare i dag skall fatta innebär alltså en avsevärd för-
stärkning av forskningssatsningarna i Sverige. Och det behövs, därför att det
svenska näringslivets forskningsinsatser sjönk från mitten av 1980-talet fram
till 1989.
Jag tycker att det är beklagligt att Socialdemokraterna, som hade rege-
ringsmakten under större delen av 1980-talet, inte tog till vara möjligheten
att göra större satsningar på forskning i Sverige, som man talar så vitt och
brett om i dag. Nu gör man det i och för sig på papperet men utan att ha en
enda krona av sina satsningar finansierad. Det gör att man inte kan tillmäta
sådana satsningar något större värde. Det är lätt att vara generös när man
inte behöver betala notan.
Vad gäller den bakomliggande analysen av behovet av forskningssats-
ningar i Sverige finner jag, med undantag för ett par politiska frågeställ-
ningar, en stor samstämmighet i utskottsbetänkandet. Flera länder i vår om-
värld stärker i dag sina insatser för forskning och utveckling. Det är med
dessa länder som Sverige skall konkurrera om framtida exportmöjligheter.
Det är därför viktigt att forskningsvolymen i Sverige ökar och att vår forsk-
ningsstruktur utvecklas. I det sammanhanget är kunskapsöverföringen mel-
lan universiteten och högskolorna, dvs. forskningsinstitutionerna, och nä-
ringslivet viktig men tyvärr otillräcklig.
Värdefull kunskap förblir ofta outnyttjad. I en del fall blir den uppköpt av
utländska företag och intressen. Helst hade vi väl alla här i kammaren sett
att svenska företag och intressen hade kunnat ta till vara de forskningsinsat-
ser som görs i landet på ett bättre sätt än vad som sker för närvarande.
Jag skulle själv kunna ge flera exempel från min allra närmaste omgivning
som visar på de svårigheter som tydligen finns inbyggda i det svenska samhäl-
let när det gäller att intressera svensk industri för att utnyttja de uppfinningar
som görs vid våra universitet och högskolor i dag.
Det finns flera skäl för detta. Bl.a. är den akademiska kompetensen inom
näringslivet alltför låg för att man rätt skall kunna ta till vara forskningsresul-
tat. Dessutom har i alltför stor utsträckning universitetens och högskolornas
utbildningsutbud inriktats mot den offentliga sektorn och mot kortare ut-
bildningar. Själv är jag som ekonomisk historiker en typisk exponent på
detta.
Av ca 27 000 sysselsatta forskarutbildade fanns för några år sedan 21 000
inom den offentliga sektorn, dvs. 75 %. Industrin däremot hade relativt få
12
forskarutbildade, litet över 2 000 personer, eller bara 0,2 % av de i industrin
sysselsatta. Det är en förfärande låg siffra!
Nu finns det lyckligtvis skillnader mellan olika branscher. Inom läkeme-
delsindustrin finns forskarutbildad personal i större omfattning än inom öv-
riga näringsgrenar. Personligen anser jag att det är en av förklaringarna till
att svensk läkemedelsindustri varit så framgångsrik.
Det skall dock sägas i detta sammanhang att svensk forskning på många
områden är av en mycket hög klass. Långsiktiga och målmedvetna sats-
ningar på forskning har bidragit till att bygga upp vårt välstånd - därom är
vi säkert alla överens.
Som jag inledningsvis antydde återfinns Sverige dock inte längre bland de
länder som satsar allra mest på forskning, enligt rapporter från de senaste
åren. Och det kan få allvarliga konsekvenser. Kunskapsutvecklingens om-
fattning i dag har en direkt effekt på hur starkt Sverige står i morgon. I den
hårda konkurrenssituation som finns i vår omvärld är avancerad och nyda-
nande forskning en förutsättning för Sveriges industriella men också kultu-
rella tillväxt.
För att uppnå detta måste forskningspolitiken enligt regeringens och ut-
skottets uppfattning inriktas på större koncentration av insatserna till områ-
den av strategisk betydelse för Sveriges fortsatta utveckling. En bättre sam-
verkan mellan universitet, högskolor och näringsliv måste komma till stånd,
en ökad flexibilitet i utbildnings- och forskningsorganisationen på högskolor
och universitet och därmed också en ökad förnyelseförmåga. Men det räcker
inte. Dessutom behövs en ökad rekrytering av forskare som skall kunna pas-
sas in i sin omvärld, dvs. att det krävs en ökad internationalisering.
Det är några viktiga vägar som angetts i propositionen och som vi i utskot-
tet också har tyckt är viktiga och riktiga.
Regeringens första prioritering inom forskningspolitiken är målmedvetna
forskningsinsatser inom vissa strategiska områden. Genom koncentrerade
satsningar kan starka forskningsmiljöer skapas. Vi är ett litet land, och vi
kan inte satsa på alla områden. Vi måste koncentrera våra satsningar. Dessa
kommer att verka som en förnyande och pådrivande kraft i hela forsknings-
systemet. För att vi skall kunna vara konkurrenskraftiga på 2000-talet krävs
inom samtliga grenar av forskningen en alltmer specialiserad kompetens.
Denna kompetens måste finnas också i form av en kontinuitet, en samling
av resurserna.
Det räcker inte med det. Man måste ha ett gränsöverskridande tänkande
mellan olika discipliner och hålla kontakt med de avancerade metod- och
teoriutvecklande instanserna världen över. För att man skall kunna säker-
ställa och utveckla den kompetensbas som finns i landet och samtidigt svara
för kontinuiteten inom forskningen fordras därför en relativt stor grupp av
forskare med hög och varandra kompletterande vetenskaplig kompetens,
för att nå den s.k. kritiska massan.
Forskningscentrum, s.k. Centers of Excellence, bör skapas inom eller i
nära anslutning till universitet och högskolor i syfte att göra det möjligt för
Sverige att framgångsrikt på dessa områden konkurrera med andra länder.
Utgångspunkten bör härvid vara att samla forskare med exeptionell kvalitet.
Prof. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
13
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
14
Annars når vi inte upp till den kompetensnivå som behövs för att vi fram-
gångsrikt skall kunna konkurrera.
Regeringen föreslår därför en alldeles speciell riktad satsning på 10 miljar-
der kronor av löntagarfondsmedlen för den här typen av forskningssats-
ningar. Pengarna skall kunna användas under en period av ungefär 15 år. De
kriterier som regeringen ställer för en forskning som skall bli aktuell innebär
bl.a.
att man bidrar till utvecklingen av Sveriges framtida konkurrenskraft,
att tillgången på kvalificerade forskare i landet ökas väsentligt,
att forskningen skall vara på högsta internationella nivå,
att man koncentrerar insatserna till ett begränsat antal områden,
att det internationella samarbetet stimuleras och
att allt detta dessutom skall ske i ära anknytning till universitet och högsko-
lor.
Detta föreslår regeringen, och utskottet instämmer. Vi tycker att löntagar-
fondsmedlen skall delas upp på tre områden. Ansvaret för dessa föreslås
överlåtas till tre stiftelser, en för varje område, som har att fatta beslut om
forskningens inriktning. De tre områdena föreslås bli följande:
För det första ett område för strategisk forskning, där huvuddelen av re-
surserna föreslås gå till forskning inom teknik, naturvetenskap och medicin.
Det är centrala områden i svensk forskning. Denna stiftelse föreslås få unge-
fär 6 miljarder kronor.
Det andra området kallas för miljöstrategisk forskning, ett område där
Sverige redan har nått långt och där en fond på 2,5 miljarder kronor innebär
att vi får ytterligare utvecklingsmöjligheter på det här viktiga forskningsom-
rådet.
Den tredje stiftelsen föreslås få 1,5 miljarder kronor, och den skall satsa
på kulturvetenskaplig forskning. Det tycker jag är ett betydelsefullt område,
att döma av den kunskapsutveckling som sker i vår omvärld som förändras
allt snabbare både tekniskt, ekonomiskt och socialt. Inte minst Sveriges
ökade samarbete med Europa understryker detta ytterligare.
Den andra prioritering som regeringen gör är att förstärka kunskapsutby-
tet mellan de vetenskapliga institutionerna och framför allt forskningen där
och utvecklingsarbetet i företagen. Det är tyvärr uppenbart att kunskapsflö-
det mellan universiteten, högskolorna och näringslivet är otillräckligt. Det
har jag talat om tidigare. Bristerna i samspelet gör att tillgänglig kunskap
inte når industriell tillämpning i den utsträckning som borde vara möjlig. Att
stimulera kunskapsflödet blir därmed en viktig forskningspolitisk uppgift.
Flera olika vägar kan prövas, t.ex. genom särskilda doktorandprogram i
samverkan mellan universitet, högskolor och näringsliv. Men - och det
tycker jag är viktigt att säga i de här sammanhangen - insatser av detta slag
måste också motsvaras av en tydlig vilja inom näringslivet att anställa dem
som utbildas. Vi vet att det inte alltid har varit så.
Samtidigt måste också förnyelseförmågan bli större inom universitetens
och högskolornas forskningsverksamhet, utan att den nödvändiga långsiktig-
heten därför äventyras. Det kan inte minst ske genom beredande av bättre
utvecklingsmöjligheter för unga forskare. I vissa fall är förnyelsens förutsätt-
ningar ökade resurser, som ju regeringen också ger. Oftast är emellertid en
ökad flexibilitet och dynamik det allra viktigaste, och vi vet att det finns en
stelhet i våra universitetssystem. Genom ökade kontakter forskare emellan -
gärna över fakultetsgränserna - genom insatser för att öka andelen kvinnliga
forskare, genom förbättrade möjligheter för yngre forskare samt genom
prioriteringar på expanderande forskningsinriktningar kan forskningsresur-
serna i Sverige utnyttjas bättre. I de här sammanhangen kan den särskilda
satsningen med hjälp av löntagarfondsmedlen innebära den avgörande för-
bättring som stärker vår relation till omvärlden på forskningsområdet.
I syfte att förnya forskningen, att stärka kvaliteten i den högre utbild-
ningen och att förse näringslivet och andra samhällssektorer med ökat antal
vetenskapligt utbildade medarbetare bör i enlighet med tidigare fastlagt mål
examinationen av doktorer fördubblas till år 2000. Totalt examineras för när-
varande ca 1100 doktorer per år. Forskarutbildningen måste förbättras och
effektiviseras för att säkerställa en rimlig disputationsfrekvens. Det är inte
lätt, men det är nödvändigt för att klara dessa satsningar.
För att stärka forskarrekryteringen anvisar regeringen en rad åtgärder
som utskottet instämmer i. De innebär bl.a. att fler doktorandtjänster inrät-
tas med särskild tonvikt på de tekniska, naturvetenskapliga och humanis-
tiska fakulteterna samt att utbildningsbidrag för doktorander bör omvandlas
till doktorandtjänster. Fr.o.m. den 1 juli i år tillkommer inga nya utbildnings-
bidrag. Detta är en fråga som utskottet har behandlat från tid till annan, och
nu kommer det avgörande beslutet att fattas. I det sammanhanget är det vik-
tigt att säga att karriärmöjligheterna efter doktorsexamen måste ökas. I an-
nat fall kommer man att uppleva att utbildningen leder in i en återvänds-
gränd.
Den tredje punkt som jag tycker är utomordentligt viktig är att forskning-
ens internationalisering behöver påskyndas. Genom EES-avtalet får Sverige
tillgång till EG:s alla program. Men det är viktigt att säga att den vidgade
forskningssamverkan på EG-nivå måste kompletteras med samverkan först
och främst med USA och Japan, men kanske också med bilaterala avtal med
enskilda EG-länder. Samarbetet med amerikanska forskningsinstitutioner
är avgörande för utvecklingen på åtskilliga av de forskningsområden där
Sverige i dag har särskilda förutsättningar.
För att göra det möjligt att stärka det bilaterala forskningssamarbetet bör
ökning av antalet forskar- och resestipendier ske. Om detta finns det säkerli-
gen en enig uppfattning i utskottet. Våra uppfattningar skiljer sig däremot
på några klart avgränsade politiskt känsliga områden. Det första är helt na-
turligt hur löntagarfondsmedlen skall användas.
Att Socialdemokraterna reagerar kraftigt och slår bakut när det gäller an-
vändning av löntagarfondsmedel, till vilket ändamål det än må vara, har jag
en viss förståelse för. Men när nu regeringen väljer att satsa på det i mitt
tycke bästa av alla alternativ tycker jag att det är märkligt att Socialdemokra-
terna inte kan ge oss någon liten positiv kommentar om att det i varje fall är
ett bra ändamål.
Att sedan Socialdemokraterna säger att denna satsning på 10 miljarder
kronor skall göras över budgeten låter mycket trevligt och bra. Tanken är väl
den att sedan löntagarfondspengarna fasats in skall de så småningom, någon
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
15
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
16
gång i början av 2000-talet, återigen fasas ut, varvid förhoppningsvis Sveri-
ges ekonomi är så bra att vi kan sätta in statliga medel. Men att nu tala om
detta tycker jag vittnar om bristande samhällsansvar.
Jag skulle vilja att Lena Hjelm-Wallén visar hur hon finansierar sin bud-
get. Enligt min bestämda uppfattning har hon ingen finansiering av den.
Socialdemokraterna talar om att det behövs ytterligare satsningar på
forskning. Man skall inte enbart införa doktorandtjänster fr.o.m. den 1 juli
i år utan också öka antalet utbildningsbidrag. Det är samma sak där: en väl-
lovlig satsning, men utan någon finansiering. Dessutom tror jag att den sats-
ning som regeringen gör medför att antalet forskarstuderande till institutio-
nerna når en sådan nivå att det blir svårt att klara ytterligare ökningar. Det
finns också en gräns för hur stora satsningar man kan göra, oavsett om man
finansierar dem eller ej.
Också i en annan fråga går det en politisk skiljelinje mellan å ena sidan
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, å andra sidan oss i majoriteten, och
det gäller beträffande de mindre och medelstora högskolorna.
Socialdemokraterna säger att regeringen inte vill utnyttja den potential
som finns där. Detta är fel. Det är självklart att vi vill utnyttja den potential
som finns. Med tanke på de satsningar som regeringen gör på de mindre och
medelstora högskolorna är det märkligt att Socialdemokraterna inte kan er-
känna det. Regeringen satsar särskilda medel på olika forskningsstödjande
åtgärder, och det tycker jag är bra. Dessutom skall vi göra det möjligt för
forskare och lärare på de mindre och medelstora högskolorna att i större ut-
sträckning ägna sig åt forskning.
Låt mig för att visa vad vi tycker i detta avseende återge vad utbildningsut-
skottet anför på s. 40 i sitt betänkande:
”Utskottet förutsätter för sin del att utgångspunkten för dessa direktiv blir
de resurser som innevarande budgetår avsätts under fakultetsanslagen för
motsvarande ändamål. Den erforderliga förändringen bör innebära att ett i
förhållande till innevarande budgetår förhöjt belopp budgeteras under fa-
kultetsanslagen för den kommande planeringsperioden. Höjningen bör av-
vägas mot de övriga resurstillskott för forskningsändamål som ställs till hög-
skolornas förfogande genom statsmakternas beslut och mot de ökade åta-
ganden vad avser grundutbildning som dessa högskolor skall fullgöra under
denna period. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen
och återkommer till riksdagen med frågan i nästa forskningsproposition.”
Jag tycker att Socialdemokraterna skulle ha kunnat nöja sig med detta.
Framför allt tycker jag att de, om de nu inte är nöjda, kunde ha gjort en
konkret precisering av det egna ställningstagandet, men det gjorde de inte.
De talade vitt och brett om någonstans mellan 6 och 60 miljoner kronor. Man
må säga att det inte kan vara lätt för departement och budgetansvariga att
hitta en lämplig awägningsnivå på ett sådant belopp. Någon precisering
måste jag kunna begära.
Om man nu inte kan göra någon precisering själv, borde man kunna av-
vakta att regeringen får göra dessa avvägningar. Det är den normala praxi-
sen. I det regleringsbrev som skall läggas fram i början av juni månad skall
den preciseringen finnas med. Om man sedan inte är nöjd, kan man komma
igen och klaga under nästföljande riksmöte.
Det förvånar mig att ni med denna brist på precisering kan skjuta så
skarpt.
Fru talman! Jag tror att Björn Samuelson målar upp en något överdriven
bild när det gäller risken för att den forskning som skall ske inom de bolag
som kan bildas vid universitet och högskolor skall bli så att säga hemligstäm-
plad och inte nå ut till omvärlden. Det ligger i bolagens, forskarens och sam-
hällets intresse att forskningsresultaten publiceras. Däremot kan det vara en
fördel med en bolagsbildning i fråga om patenträttigheter osv. Erfarenhe-
terna från andra länder visar att detta egentligen inte är något problem.
Sedan tror jag att Björn Samuelson hade litet otur. Han tog upp ett exem-
pel med en lic-avhandling. Han hade erfarit att den hade blivit hemligstäm-
plad efter en viss tid. En gång i tiden, Björn Samuelson, kunde en avhand-
ling som lades fram i samband med en licentiatexamen ligga framme under
14 dagar. Därefter hade studenten rätt att hemligstämpla lic-avhandlingen
för att sedan kunna avlägga en doktorsexamen med den avhandlingen som
grund. Det praktiserades av praktiskt taget alla som licentierade. Det står
en person i talarstolen som har gjort det. Det var min avsikt - även om det
senare inte blev så - att avlägga en doktorsexamen.
Jag tror inte att det finns någon reglering av den nya typen av lic-avhand-
lingar. Därför tror jag att Björn Samuelson inte alls behöver hysa den oro
som han har framfört här i talarstolen.
Anf. 5 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Fru talman! Rune Rydén försöker vifta bort 3 miljarder kronor. Han häv-
dar att det inte är fråga om något förslag. Han menar att pengarna inte har
finansierats från socialdemokratisk sida: Det är rent nonsens.
Vi har en skuggbudget där vi har gjort omprioriteringar. Den skuggbudge-
ten är väl så stark som regeringens budget. Rune Rydén framför mycket ihå-
liga argument bara för att skyla över att den borgerliga regeringen inte har
priorierat forskningen med normala budgetmedel. Det tycker jag är mycket
svagt när det gäller en så viktig verksamhet som forskning.
Vidare låter det som att stödet till forskningen vid de mindre och medel-
stora högskolorna är något som skall skjutas på framtiden. Rune Rydén sä-
ger att vi får komma tillbaka med våra krav om tre år när nästa forsknings-
proposition skall läggas fram. Vi får klaga senare. Vi är väldigt tacksamma
för det. Men det är faktiskt nu som det behövs pengar till forskningen vid de
mindre och medelstora högskolorna. Därför är vårt direkta yrkande vad gäl-
ler forskningsstödet att öka det från 106 miljoner kronor till 200 miljoner
kronor.
Jag trodde att Rune Rydén skulle ta chansen att förklara hur finansie-
ringen av de forskarstuderandes studier skall äga rum i framtiden. Här har
utskottsmajoriteten rört till det. Det råder en stor oro ute på fakulteterna,
hos forskarstuderande och inte minst hos de många unga begåvade studenter
som gärna vill genomgå forskarutbildning men som ofta avvisas eftersom det
inte finns tillräckligt med utrymme i studiestödet.
Hur skall det bli efter den 1 juli när utbildningsbidraget över huvud taget
inte längre får användas? Vad kommer det här att innebära? Hur många yt-
terligare kommer att avvisas? Ekvationen med ert vackra tal om behovet av
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
18
att utöka rekryteringen till forskarutbildningen gentemot medelstilldel-
ningen går inte ihop. Vi menar att det måste till en fördubbling av de ökade
resurser som regeringen har föreslagit för att ekvationen skall gå ihop. Jag
tycker att Rune Rydén är skyldig både kammaren och de ute i forskarsam-
hället ett svar på frågan hur det hela skall gå ihop.
Det talas ofta om de negativa sakerna. Det positiva är att utbildningsmi-
nistern ändå på ett förtjänstfullt sätt har dragit ut i härnad för att försöka
lösa de problem som finns -1.ex. att näringslivet efterfrågar så få forskarut-
bildade personer. Det säger jag som ett visst beröm.
Anf. 6 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Låt mig börja med att ansluta mig till det beröm som Lena
Hjelm-Wallén riktade till Per Unckel. Jag tycker personligen att ett av de
mer bekymmersamma dragen i den svenska högskolepolitiken har varit att
vi inte har lyckats överföra forskare från högskolorna och universiteten till
näringslivet. Det är väl en fråga som vi alla får ta ansvar för. Den kraft som
utbildningsministern visar när han puffar för att öka antalet forskare i nä-
ringslivet tycker jag är bra och riktigt. Men det gäller att näringslivet svarar
upp mot denna efterfrågan i motsvarande utsträckning för att detta problem
skall lösas.
Lena Hjelm-Wallén kommenterade den egna socialdemokratiska skugg-
budgeten. Jag ber kammaren att tänka över vad Lena Hjelm-Wallén sade.
Hon talade om att skuggbudgeten var starkt finansierad. Den skulle vara
t.ex. bättre finansierad än regeringens förslag. Men hon nämnde inte en
enda siffra. Hon förklarade inte hur budgeten finansierats. Det tycker jag är
upprörande.
Som tidigare ledamot i finansutskottet förstår jag mig inte på den typ av
finansiering som ni har praktiserat. Ni mörkar på alla punkter utan att för-
klara på något sätt hur ni tänker er att denna budget skall gå ihop. Lena
Hjelm-Wallén är skyldig mig en förklaring.
Vidare har vi frågan om de mindre och medelstora högskolorna. Jag kan
litet grand förstå Lena Hjelm-Walléns irritation. I opposition måste man av-
vakta åtgärder och beslut av regeringen. Man kräver att det skall ske saker
nu.
Men nu finns det ett visst berednings- och beslutssystem i regeringen. Det
har Lena-Hjelm Wallén på ett förtjänstfullt sätt i olika sammanhang pekat
på. Låt systemet fungera och låt regeringen fatta sina beslut. Därefter skall
vi studera besluten.
Socialdemokraterna var inte särskilt duktiga på att precisera den satsning
som behövde göras. Den låg på 6-60 miljoner kronor. Det talar sitt tydliga
språk.
Sedan har vi finansieringen av de forskarstuderandes studier och över-
gången till att det från den 1 juli enbart skall finnas doktorandtjänster. Det
är självklart att det vid ett sådant omvandlingsskede skapas en viss oro ute
på institutionerna och fakulteterna. Man vet inte riktigt hur de olika syste-
men slår för den enskilde individien som står på kölistan för att få ett utbild-
ningsbidrag. Men det är inte så - vilket jag fick ett visst intryck av här - att
utbildningsbidraget skall upphöra att finnas från den 1 juli i år. De som har
utbildningsbidrag i dagsläget får naturligtvis ha det utbildningsbidraget hela
den period som bidraget gäller.
Anf. 7 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Fru talman! Argumenten blir inte starkare, Rune Rydén, för att man hö-
jer rösten. Det gjorde Rune Rydén när han talade om skuggbudgeten.
Det här är inte en finanspolitisk debatt. Men jag kan försäkra Rune Rydén
att vår skuggbudget väl klarar finansieringen av de förslag till forskningssats-
ningar som vi har lagt fram.
Socialdemokraterna är ett mycket ansvarsfullt parti vad gäller sådana frå-
gor, för vi vet att vi när som helst åter kan vara i regeringsställning, och då
gäller det att också klara av det man har föreslagit.
Jag tror att de borgerliga har väldigt diffusa begrepp om vad löntagar-
fondsmedlen egentligen skall användas till. Rune Rydén talar om ”till vilket
ändamål det vara må”. Vet han inte att riksdagen har slagit fast att löntagar-
fondsmedlen skall gå in i AP-fonden för att garantera framtida pensionsut-
betalningar? Det är löntagarfondsmedlens ändamål, och det är inte fråga om
någonting annat.
Det är det ändamålet som ni nu attackerar, därför att ni inte kan hitta en
normal finansiering av forskningsverksamhet. Sedan kombinerar ni det med
att göra ett marknadsinriktat styrsystem med stiftelser, för att undandra
verksamheten från demokratisk kontroll.
Det är den här kombinationen, att både använda medel från helt fel håll
och på andras bekostnad och sättet att sedan fördela dem, som gör att vi har
reagerat mycket starkt. Till det kommer dessutom att det ni gör är ett direkt
brott mot den överenskommelse som träffades i höstas mellan regeringen
och Socialdemokraterna.
Löntagarfonderna är tydligen ett så rött skynke för de borgerliga att man
inte får nämna dem. Gör man det, blir det från borgerligt håll bara en massa
ordsvall utan substans, tal som man inte vet vad det egentligen handlar om.
Utan löntagarfonderna hade ni i dag stått totalt nakna i frågan om pengar till
forskningen.
Anf. 8 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag höjde inte rösten, Lena Hjelm-Wallén. Jag bara ställde
frågan en gång till och hoppades att Lena Hjelm-Wallén hörde vad jag sade.
Lena Hjelm-Wallén har inte i något avseende visat på att hon kan finansiera
sina ökade satsningar inom högskoleområdet, och det tycker jag är beklag-
ligt. Det hade varit önskvärt att man hade kunnat satsa ytterligare medel på
det området.
Jag erkänner gärna att detta inte är en finanspolitisk debatt, och vi behö-
ver kanske inte gå in på alla budgettekniska funderingar, men att ge någon
liten antydan om hur man disponerar sina medel hade varit klädsamt.
Sedan talar Lena Hjelm-Wallén om löntagarfondsmedlen. Jag förstår att
det är besvärande för Socialdemokraterna att medlen går till ett så viktigt
ändamål som forskning. Det känns säkert mycket besvärligt att argumentera
mot den typen av satsning, och då hänger man upp motståndet på de mera
formella resonemangen.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
Om nu detta inte är en finanspolitisk debatt, skall vi kanske inte heller
föra en debatt om löntagarfondsmedlen, för den frågan kommer igen i andra
sammanhang, i finansutskottet, men jag tycker att Lena Hjelm-Wallén har
alldeles fel när hon beskriver historien om löntagarfonderna. Jag antar att
statsrådet återkommer till hur man disponerar dem och varför man gör det.
20
Anf. 9 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan informera Rune Rydén om att det finns exempel på
avhandlingar eller uppsatser på betydligt lägre nivå än licentiatavhandling
som är hemligstämplade.
Rune Rydéns anförande var fyllt av ord som omges av en positiv atmosfär.
Han pratade om internationalisering, förnyelse, kontinuitet, gränsöver-
skridning, metod- och teoriutveckling och jag vet inte allt vad det var. Men
jag tycker, Rune Rydén, att det också är vår uppgift i den forskningspolitiska
debatten, inför det beslut som vi skall fatta nu, att kritiskt granska de förslag
som finns i propositionen och i betänkandet.
Att förhålla sig kritisk till bolagiseringen tycker jag är viktigt. Det är ange-
läget att peka på oönskade effekter som kan komma att uppstå av en sådan
konstruktion och att man faktiskt kan så att säga bakvägen öka graden av
sektorisering inom forskningen.
Om Rune Rydén som moderat har gått ifrån den kritiska ståndpunkten i
förhållande till en alltför sektoriserad forskningsvärld i Sverige, får jag kon-
statera att det är jag som är värdekonservativ i den här kammaren. Det har
jag ingenting emot att vara i just det fallet.
Inte med ett ord pratar Rune Rydén om hur viktigt det är att få en förank-
ring av forskningsverksamheten i samhället, att få till stånd en ändrad attityd
generellt sett när det gäller att inse vikten av en stor satsning på forskning
framöver, att få en ökad delaktighet i det svenska samhället, en ökad grad
av att folk ställer upp för de forskningssatsningar som vi måste göra. Den
aspekten går Rune Rydén helt förbi, inte ett ord i huvudanförandet om vik-
ten av ökad koppling mellan forskning och undervisningsverksamhet, trots
att utskottet tar upp det särskilt i samband med frågan om ”centers of excel-
lence” eller vad statsrådet kallar dem.
Jag vill inte se en ”japanisering” av den svenska forskningsverksamheten.
Vi har en annan tradition i Sverige i fråga om den inbördes relationen mellan
begreppen kunskap, kvalitet och kompetens. De begreppen är aldrig sta-
tiska. De är aldrig mål som slutgiltigt uppnås. Det är viktigt att ha det klart
för sig, när vi pratar om den framtida satsningen, bl.a. av forskningsmedel.
Anf. 10 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Låt mig inledningsvis bara få yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan i båda betänkandena, i alla deras delar.
Sedan vill jag säga till Björn Samuelson: Välkommen i gänget av värde-
konservativa! Då är vi ytterligare en. Det känns glädjande.
Björn Samuelson tog upp en i och för sig viktig debatt, tycker jag. Det är
riktigt att jag inte berörde frågorna om öppenhet och offentlighet så mycket
i mitt huvudanförande. Jag tog upp det som jag tyckte var nytt i propositio-
nen och i utskottets betänkande. Öppenhet och offentlighet är fina känne-
tecken för svensk högskola och svensk forskning som jag trodde att det fanns
en stor samstämmighet i uppfattningen om och att det därför inte fanns an-
ledning för mig att närmare utveckla mina synpunkter på det området.
Sedan vill jag bara säga till Björn Samuelson att det är riktigt att man kan
hitta exempel på t.o.m. två- och trebetygsuppsatser, för att använda de
gamla uttrycken, som har hemligstämplats därför att det har varit lämpligt
av affärsmässiga och andra skäl. Jag sitter själv i FOA:s styrelse och vet att
vi har fått flera forskningsinsatser utförda på universiteten som av olika an-
ledningar sedan måste hemligstämplas.
Men till att därför göra dessa undantag till så att säga det stora problemet
i den svenska forskningspolitiken och visa på att bolagen skulle kunna vara
så problematiska, tycker jag att steget är långt. Ett av skälen till att bolagen
har kommit till är ju att man tidigare hade bekymmer med att verksamhet
flyttades över till de olika forskningscentra som finns i anslutning till univer-
siteten, Ideon och allt vad de nu heter. Det skapade heller ingen bra situation
och ledde också till en viss forskarflykt. Att ha ett bolag kvar inom universi-
tetets eller högskolans ram, som man har på många andra ställen i världen,
skulle kunna vara en av de vägar som man prövar i sammanhanget.
Så jag tror att det här problemet inte är så stort som Björn Samuelson
låter påskina. Men det är klart att skulle det visa sig vara så illa som Björn
Samuelson säger, då kommer man att vidta åtgärder. Jag förutsätter natur-
ligtvis att man noga följer utvecklingen på området. Det kommer i varje fall
jag att göra.
Anf. 11 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Fru talman! Så fick jag då till slut ett erkännande om att det kan uppstå
problem med den nya konstruktionen. Som jag tidigare sade är det vår plikt
att i denna kammare ta upp de problem som vi kan se runt hörnet och tala
om att vi inte kommer att acceptera en sådan utveckling. Det är lika viktigt
som att lyfta fram andra förslag som finns i betänkandet.
Rune Rydén talar om metod- och teoriutveckling. Det är viktigt att vi
också utvecklar den politiska metoden. Rune Rydén står nu och talar om hur
bra det kommer att bli med användningen av dessa löntagarfondsmedel. Det
hade varit klokt om man när det gäller användningen av medlen sett till att
få en djupare förankring i det svenska samhället.
Medlen var inte från allra första början ämnade till en förstärkning av pen-
sionssystemet. Det vet vi. Det hade också talats om att man skulle kunna
använda dem till bl.a. regionalpolitiska insatser. Men nu är det som det är
med detta.
Jag menar att man från majoriteten borde ha sett till att få en bredare för-
ankring och ett mer demokratiskt inslag i styrningen av stiftelserna. Man
borde ha fördelat uppgifterna på forskningsstiftelserna på ett sådant sätt att
det hade kunnat motiveras också utifrån regionalpolitiska aspekter, osv.
Men det gör man inte. Man snävar i stället in.
Det är därför, Rune Rydén, som jag tror att ni kommer att möta en ganska
stor grad av oförståelse ute i landet för denna satsning.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
21
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
22
Anf. 12 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Hur konstruerar man ett system som är hundraprocentigt sä-
kert, Björn Samuelson? Jag tror inte att de farhågor som Björn Samuelson
här har framfört kommer att inträffa. Lita på mitt ord: Vi kommer att följa
utvecklingen. Skulle farhågorna besannas får man försöka att göra någon-
ting åt det.
Anf. 13 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det är ett viktigt beslut som riksdagen om några timmar står
inför att fatta. Det är ett viktigt beslut för att lägga ny grund för Sveriges
långsiktiga utveckling: kulturellt, ekonomiskt och industriellt.
Det forskningsbeslut riksdagen står i begrepp att fatta är en del av en ge-
nomgripande förstärkning av hela det svenska samhällets förmåga att ut-
veckla och utnytta kompetens. Kompetensbygget börjar nu genom en serie
förslag från regeringen att fullständigas till sin struktur.
Kompetensbygget utgår från fyra viktiga iakttagelser i vår omvärld som
hela den svenska kompetenspolitiken måste bygga på. Låt mig, fru talman,
inledningsvis stanna ett ögonblick kring detta.
För det första ökar vårt behov av kompetens i arbetsliv och i privatliv. Det
finns praktiskt taget inte något yrke eller någon sysselsättning som i dag kan
skötas med samma kompetens som i går. Det är praktiskt taget inte något av
det vi kommer att möta i morgon som kommer att kunna skötas med den
kompetens som vi har i dag.
För det andra förändras samtidigt kompetensens karaktär snabbt. Kun-
skaper byts. Nya kommer till, och gamla förbleknar i betydelse.
För det tredje ökar komplexiteten i det kunskapsbehov som vi nu möter.
Enklast illustreras detta av att de stora vetenskapliga upptäckterna numera
nästan undantagslöst görs i de kvalificerade mötena mellan människor med
olika bakgrund.
För det fjärde ökar det internationella utbytet snabbt inom såväl veten-
skap och utbildning som ekonomi och samhällsliv i övrigt. Det svenska sam
hället är i växande grad en del av ett internationellt samfund.
Den forskningspolitik riksdagen nu diskuterar skall mot denna bakgrund
ses tillsammans med samtliga övriga förändringar inom skola och högre ut-
bildning som regeringen för närvarande arbetar med. Inte minst skall den
naturligtvis ses i samband med den frigörelse och den förstärkning av den
akademiska grundutbildningen som riksdagen för bara några dagar sedan
fattade viktiga beslut om.
Men den skall också ses tillsammans med de förändringar av grundskolan
och gymnasieskolan som regeringen presenterade riktlinjerna för i går, och
den skall inte minst ses tillsammans med de ökade möjligheter föräldrar och
elever numera har fått - dess värre i strid med oppositionen här i riksdagen -
att välja skola efter inriktning och eget intresse.
Sammantagna gör dessa förändringar det svenska utbildnings- och forsk-
ningssystemet bättre skickat att möta den stora variation av allt större utma-
ningar som det svenska samhället måste klara av att möta om vi skall kunna
sörja för svenska folkets goda framtid.
Samtliga de förändringar som jag här som hastigast har skisserat utgår
ifrån vetskapen om humankapitalets - jag beklagar uttrycket - växande be-
tydelse för varje samhälles framtid. Den s.k. Lindbeckkommissionen under-
strök detta. Man skisserade för sin del fyra viktiga betydelser som humanka-
pitalet har för den ekonomiska utvecklingen.
Kommissionen skrev: Denna produktionsfaktor, som tillsammans med ka-
pital och arbete används i produktionen av varor och tjänster, är en källa till
innovation, dvs. en avgörande orsak till ekonomisk tillväxt. Ett land med
stor tillgång till humankapital har större förmåga att ta till sig teknologi som
utvecklats i andra länder. Det har en extern effekt. En individs produktivitet
blir högre om de som man samarbetar med har ett stort humankapital.
Fru talman! Låt mig för min egen del till detta gärna lägga två ytterligare
skäl för att understryka betydelsen av investeringar på detta område. Ett
gott humankapital är ytterst grunden för ett demokratiskt, öppet och vitalt
samhälle. Det utgör dessutom alltsom oftast själva förutsättningen för att
samhällets medborgare skall kunna leva ett gott liv och själva skapa sitt goda
samhälle.
Lindbeckkommissionen är inte nådig i sin kritik av vad det svenska sam-
hället historiskt sett har förmått att prestera på detta område. Kommissionen
understryker, att här ligger, sannolikt till följd av histioriska försyndelser, en
av de avgörande flaskhalsarna till att Sverige skall kunna utnyttja de möjlig-
heter som i övrigt kommer att randas när den ekonomiska krisen är genom-
stånden. Lindbeckkommisionen har mycket på fotterna när den kritiserar
det som tidigare varit.
Får jag belysa detta med en liten kort serie referat från skiftet mellan 80-
tal och 90-tal, vilka nästan övertydligt illustrerar detta när det gäller den aka-
demiska utbildningen. Vid den tiden hade kraven på utbyggnad av den aka-
demiska utbildningen, inte minst som bas för forskningen, börjat växa sig
starka bland insiktsfulla bedömare.
I budgetpropositionen 1989 svarade den dåvarande regeringen på dessa
propåer få följande sätt: Tillgängliga bedömningar visar betydande rekryte-
ringsbehov i en rad yrken, medan antalet ungdomar i högskoleålder minskar
förhållandevis kraftigt. Jag - dvs. dåvarande utbildningsministern - drar av
detta slutsatsen att några mer betydande förändringar av högskolans dimen-
sionering på allmänna linjer inte bör göras nu.
Ett år senare var det dags igen. Utbildningsministern skrev då på följande
sätt: Regeringen måste i detta sammanhang som i andra, väga högskoleut-
bildningens behov av resurser mot andra angelägna samhällsbehov. Det
finns också för närvarande ett allmänt behov av återhållsamhet när det gäller
beslut som binder resurser för framtiden.
Några månader senare sade ledamoten av denna kammare Bengt Silfver-
strand på följande sätt om behoven: När och i vilken utsträckning en utök-
ning kan få ske får emellertid bli föremål för en närmare prövning och vägas
mot andra angelägna samhällsbehov. Vi är överens om att ställningstagan-
den till en ökad dimensionering måste göras inom de närmaste åren.
Fru talman! Detta är saktfärdighetens politik. Det är den saktfärdighetens
politik som har gett upphov till de flaskhalsar på kompetensområdet som det
svenska samhället lider av i dag. Det finns starka skäl att lägga om politiken
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
23
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
bort från denna saktfärdighet. Detta är regeringen just nu i färd med att
göra.
Fru talman! Detta var något om den bakomliggande utgångspunkten för
en del av de förslag som riksdagen diskuterar i dag. Jag är den första att be-
klaga att Socialdemokraterna inte förefaller att orka med förändringen av
hela det svenska kompetenssystemet från skolan upp till forskningen.
Låt mig säga ett par ord om formen för förändring. De reformer som nu
genomförs på skolans, den högre utbildningens och forskningens områden
utförs, genomförs och planeras på ett sätt som är ovanligt. De genomförs
nämligen så att de människor som skall genomföra förändringarna i verklig-
heten, dvs. skolans lärare och universitetens forskare, är primärparterna i
regeringens underhandlingar och diskussioner.
De reformer vi har lagt fram förslag om under det senaste året har samtliga
preparerats i ett växelspel mellan regeringen och dem som är närmast be-
rörda. I förberedelserna till den forskningsproposition som riksdagen i dag
diskuterar gick vi t.o.m. så långt att vi mitt under förberedelserna av proposi-
tionen skickade vissa grundläggande tankar på remiss till dem som berördes.
Det har varit en besvärlig process i den meningen att många inblandade
naturligtvis levererar många synpunkter. Men det har varit en oskattbar pro-
cess i den meningen att vi vet att de som närmast berörs nu är beredda att
genomföra den.
Det leder möjligen, Lena Hjelm-Wallén, till att en och annan traditionell
kommittéform får vika för hänsynen till dem som är närmast inblandade. Jag
är för min del beredd att beklaga att en del av kommittéformen därmed får
stryka på foten. Men jag är beredd att bära priset för allt det som vanns ge-
nom andras inblandning.
Herr talman! Det är dessutom så att förändringarna genomförs fort. Jag
har noterat att den socialdemokratiska oppositionen är särskilt bekymrad
över att det är hastighet i förändringsarbetet. Denna synpunkt förstår jag
emellertid inte alls. Alla som någon gång har varit inblandade i en förändring
av komplexa och stora system vet att det bara finns ett sätt att förändra, näm-
ligen att göra det fort. Annars fastnar förändringarna i felaktiga och omoti-
verade kompromisser där kraften och målmedvetenheten i förändringen går
om intet. Regeringen är inte beredd att riskera detta av det enkla skälet att
förändringen är så betydelsefull i sak.
Herr talman! Därtill kan läggas att vi har bråttom av det skälet att världen
runt omkring oss inte väntar på saktfärdighet.
Herr talman! Av alla de delar i det kompetenssystem som jag nu diskute-
rar som fungerar bäst, är forskningen lätt att utpeka. Forskningen har av tra-
dition liberala ådror som varit resistenta mot förment rationalitet och centra-
lismens självbedrägliga doktriner.
Sammanlagt satsar regeringen nu på en större utbyggnad av forskningen
än vad som har genomförts vid något annat tillfälle sedan idéerna och kon-
struktionen med en sammanhållen forskningspolitik infördes. Vi gör det
med stolthet därför att vi tror att det är nödvändigt för det framtida kompen-
tensbyggets skull. Det ger en viktig signal i ett läge där annat i vår ekonomi
tenderar att vara mörkt och förblekna det perspektiv som ligger bortom den
ekonomiska krisen.
Herr talman! Dessutom gör vi det med alldeles riktiga pengar. Jag är stolt
över att kunna säga det från denna talarstol. Lena Hjelm-Wallén försökte
tidigare beskriva att Socialdemokraterna minsann satsade vanliga budget-
medel på ett sätt som skulle vara bättre än de förslag regeringen har lagt
fram. I meningsutbytet med Rune Rydén framgick det väl med all önskvärd
tydlighet att dessa pengar emellertid inte var alldeles riktiga.
Fru Hjelm-Wallén sade att det minsann hade gjorts omprioriteringar i det
socialdemokratiska budgetförslaget som täckte detta. Får jag i all ödmjukhet
påpeka att den viktigaste omprioriteringen i det förslaget innebär en priori-
tering från denna generation till kommande. Prioriteringen är att någon an-
nan skall betala notan.
Finansutskottet har i sina bedömningar kommit fram till att Socialdemo-
kraterna kommer att ligga på ett budgetunderskott som ligger 20-30 miljar-
der kronor över det redan rekordhöga budgetunderskott som detta samhälle
dras med. Genom att finansiera mera med ökade underskott är det någon
som kommer efter oss som skall bära notan för detta snarare än den här ge-
nerationen. Detta, herr talman, är inte regeringens politik. Vatje generation
betalar för sig.
Låt mig mot denna bakgrund till slut kommentera tre särskilda områden
inom forskningspolitiken som har varit föremål för speciell debatt.
Låt mig börja med ett par ord om investeringar. När jag tillträdde som
utbildningsminister var en av de saker som förvånade mig allra mest hur sta-
ten under den tidigare regeringen så sorgfälligt misskött sina investeringar.
Mest misskött av allt var den högre utbildningens lokaler och utrustning. Det
är för mig alldeles obegripligt, herr talman, hur en regering någonsin kan
förvalta realkapital så uselt.
Under de år som den här regeringen har verkat har vi medvetet satsat på
att bokstavligen reparera den tidigare regeringens förbrytelser. I den forsk-
ningsproposition som riksdagen i dag diskuterar fortsätter vi att satsa på be-
tydande infrastrukturella insatser i nästan varje del av högskolesystemet.
Herr talman! Det kommer att ta sin tid innan detta får full effekt. Byggen
tar tid, och reparationer av tidigare försummelser i infrastruktur tar mycket
lång tid. Men det kommer att ske. Det sker målmedvetet på områden där
Sverige har särskilda konkurrensfördelar i vetenskapligt hänseende gent-
emot omvärlden.
Det andra området som jag skulle vilja säga ett par ord om är doktorand-
utbildningen och de ambitioner regeringen ger till känna på detta område.
Fru Hjelm-Wallén sade att redan den förra regeringen slog fast ambitionen
att fördubbla antalet doktorsexamina i den förra forskningspropositionen.
Det är korrekt. Det var bara det att man glömde att skriva dit årtalet när
detta skulle vara gjort. Att säga ”fördubbla” kostar ingenting. Det är den typ
av politiska markeringar som vi litet till mans gör för ofta och som är för litet
förpliktande. Denna regering satte ett årtal. Därmed satte vi en kraft bakom
ambitionerna som den förra regeringen saknade.
I enlighet med vad riksdagen tidigare fattat beslut om, föreslås i dag en
omvandling av de resterande utbildningsbidragen till doktorandtjänster. Vi
satsar sammanlagt 163 miljoner kronor dels på omvandling, dels på utbygg-
nad. Låt mig understryka att det sker inom ramen för ett helt program för
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
25
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
att rekrytera flera forskare. Det innehåller dessutom flera doktorander vid
industriforskningsinstituten. Det innehåller förslag om särskilda forskarsko-
lor. Inte minst innehåller det förslag om forskarutbildning som en del av de
löntagarfondsinsatser som jag om ett ögonblick skall återkomma till. Det in-
nehåller också förslag om bättre karriärmöjligheter efter examen.
Det är min förhoppning att riksdagen i sin tidigare beställning till rege-
ringen har gjort en korrekt bedömning om att den här politiken är förenlig
med de höga ambitioner som vi har om antalet doktorsexamina.
Jag avser att efter riksdagens beslut noga följa vad som kommer att in-
träffa. Jag kommer inte att vika från målet att fördubbla antalet doktorsex-
amina till år 2000.
Herr talman! Jag vill slutligen ta upp de kommande forskningsinsatserna
i den del de finansieras med löntagarfondsmedel. Min bedömning är att det
nuvarande svenska forskningsfinansieringssystemet i betydande delar funge-
rar väl. I förhållandet mellan fakultetsanslag, som universitet och högskolor
bestämmer över själva, och projektanslag till forskningsråd, som forskarna
får konkurrera om, ligger en konstruktiv, meningsfull och positiv konflikt.
Kombinationen av dessa båda resursslag har visat sig vara gagnelig.
Regeringens bedömning är att det vi saknar i systemet i dag är möjligheter
att målmedvetet och koncentrerat komplettera denna resursstruktur, med
möjlighet att lyfta det allra bästa som Sverige har eller skulle kunna få till
internationellt genombrott på bred front. Det är viktigt för Sverige som så-
dant, men också för Sveriges position som en intressant partner i det interna-
tionella forskningssamarbetet.
När regeringen nu har bestämt sig för att utnyttja löntagarfonderna för
detta ändamål, verkar Socialdemokraterna ha sagt sig att den sista striden
om fondsocialismen nu skall stå. Låt mig ta upp denna kastade handske. Jag
vill börja med att till fru Hjelm-Wallén för säkerhets skull säga några ord om
hur ATP-systemet faktiskt är uppbyggt. Då och då får jag nämligen ett in-
tryck av att inte ens Socialdemokraterna vet hur ATP-systemet fungerar. Det
bekymrar mig.
I en broschyr som kom ut för några år sedan beskrevs detta mycket enkelt.
På en sida stod det: Så här tror de flesta att ATP-systemet fungerar. De som
jobbar betalar in pengar till en fond som växer och växer. Sedan, när du blir
pensionär, får du tillbaka dina pengar med ränta. Det låter som om Social-
demokraterna tror att ATP-systemet fungerar så.
På motsatt sida i broschyren stod det: Men så här är det i verkligheten. Du
som jobbar betalar in pengar till dem som är pensionärer nu. Sedan, när du
blir pensionär, skall din pension betalas av dem som jobbar då. AP-fonderna
är bara en buffert, för att jämna ut tillfälliga över- eller underskott mellan
olika år. AP-fonderna tryggar således inga pensioner på sikt.
Så här är det. Ty följande, inga löntagarfonder i världen tryggar några pen-
sioner för framtiden. Endast ekonomisk tillväxt tryggar pensioner.
Socialdemokraterna vill bibehålla löntagarfonderna och öka budgetun-
derskottet för att satsa på forskning och gör därmed ett fenomenalt dubbelfel
i den ekonomiska politiken. Genom dessa båda ting knäcker man tillväxtför-
mågan. Eller har Lena Hjelm-Wallén träffat en enda företagare som tror att
26
ekonomisk tillväxt främjas genom ökat budgetunderskott och ett bibehål-
lande av löntagarfonderna?
Denna debatt har alltså inget med pensionerna att göra. I stället har den
med de gamla löntagarfonderna att göra. För Lena Hjelm-Walléns uppbyg-
gelse vore säkert en återgång till Rudolf Meidners ursprungliga idéer värde-
full, för kunskaps vinnande och historiskt perspektiv. För Rudolf Meidner
fanns inga pensioner. För Rudolf Meidner fanns fackets makt över företa-
gen. Det var detta 100 000 människor demonstrerade mot för litet drygt tio
år sedan utanför denna kammare. Det var, för att använda Lena Hjelm-Wal-
léns eget uttryck om regeringens forskningsförslag i dag, en provokation och
en medvetet sökt konfrontation med en betydande del av svenska folket.
Det är alltså sista striden om fonderna vi nu utkämpar. Regeringen har
valt att använda fonderna till någonting som kan ge bestående växtkraft i
det svenska samhället. Kunde vi inte lämna tillbaka pengarna till dem som
orättmätigt bestals på dem vid 1980-talets början, är det näst bästa att satsa
dem på hela vårt lands framtid. Med dagens pengar betalar vi morgondagens
välfärd. Det är ungefär så mycket tvärtemot den socialdemokratiska budget-
politiken man kan komma.
Herr talman! Det är viktigt att konstatera att Socialdemokraterna säger
sig inte vilja fullföja en politik av detta slag. Det är en signal om framtiden.
Visserligen är det ett tomt hot - det tar nog sin tid innan regeringen kommer
att ge en möjlighet för Socialdemokraterna att ens försöka förverkliga det.
Inte ens om de skulle få chansen att sitta vid köttgrytorna kommer möjlighe-
ten att finnas. Men som signal är det viktigt nog.
Herr talman! Jag kan inte komma ifrån intrycket av att den socialdemo-
kratiska oppositionen i dagens forskningsdebatt förefaller vara ett slags grå-
nad socialistisk jultomte. Jultomten har ju det bekymret att han inte finns i
verkligheten. Socialismen har, för dem som tror på den, det bekymret att
den tillhör en svunnen tid.
(Applåder)
Anf. 14 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! När man nu kanske inte är så stolt över det sätt som man
finansierar forskningen på, gäller det att gå till attack. Där är Per Unckel
väldigt effektiv. Han försöker nu skapa en fondsocialistisk debatt, när det
handlar om hur vi skall finansiera forskningen.
Vi tycker att det är väsentligt med forskning och en långsiktigt god finan-
siering av den. Vi menar att det är en otjänst för hela forskarsamhället om
man inte prioriterar forskningen över den statliga budgeten. Det har inte re-
geringen gjort. I stället tar regeringen av pensionärernas pengar för att skyla
sitt eget budgetmisslyckande.
Per Unckel hävdar att vi på något sätt skulle låna av framtiden. Men vad
Per Unckel gör är att direkt ta, förskingra pensionärernas pengar - de pengar
som faktiskt skall användas för att garantera pensionerna. Löntagarfon-
derna är en del i AP-fonderna, Per Unckel. Det går inte att komma ifrån.
Jag tycker att Per Unckel borde tala med mycket mindre bokstäver när
det gäller budgetunderskott. Han tillhör en regering som har rekord i det.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
27
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
28
Vi tar mycket större ansvar i vår skuggbudget än vad den regering som Per
Unckel sitter i gör.
Vi följer inte med i dessa turer, där kodorden tycks vara investering i hu-
mankapital, börsberoende forskning, bolagsbildning, osv. Vi har faktiskt
egna åsikter om vilka åtgärder som bäst gynnar utbildning och forskning.
När Per Unckel inte kan förklara hur finansieringen av forskarstudierna skall
klaras, attackerar han i stället. Vi vill, liksom ni, fördubbla antalet examine-
rade doktorer. Vi är överens om det. Men det behövs mera pengar. Ni har
lagt till 163 miljonr. Det räcker inte. Denna siffra bör minst dubblas för att
man skall uppnå det mål som vi är överens om.
Jag är mycket ledsen över att vi har en utbildningsminister som inte förstår
skillnaden mellan hafsverk och snabbt genomförda men ordentligt analyse-
rade förändringar.
Anf. 15 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Lena Hjelm-Wallén antyder att jag inte var stolt över försla-
get att använda löntagarfonderna till forskning. Om jag får tala om en hem-
lighet för Lena Hjelm-Wallén: Detta är den lyckligaste dagen i mitt politiska
liv. Jag får använda löntagarfondernas avveckling till det som jag anser vara
viktigast av allt. Jag är så stolt att jag inte kan vara stoltare över ett använd-
ningsområde för någonting som var så skändligen illa genomtänkt och så
skadligt för det svenska samhället som löntagarfonderna. Stolthet finns det
just nu ingen brist på i denna debatt för min del, Lena Hjelm-Wallén.
Lena Hjelm-Wallén säger att vi inte har prioriterat forskningen över bud-
geten. Då måste vi klarlägga vilken budget vi talar om. I den riktiga budge-
ten, som den här generationen betalar, har vi lagt på ett antal miljoner - 600
miljoner för att vara alldeles exakt - utöver det vi satsar med löntagarfonds-
medel. Socialdemokraterna lägger däremot på 3 miljarder - som det så vack-
ert brukar heta i propagandan - av kommande generationers budget i för-
hoppningen om att de skall tycka att det är en bra idé att betala detta. Det
är en dålig politik, Lena Hjelm-Wallén. Denna generation skall betala för
de insatser som den får.
Lena Hjelm-Wallén säger också att jag borde vara försiktig, eftersom bud-
getunderskottet har ökat under den här regeringen. Det är just det jag är.
Det är därför jag är så bekymrad över att Socialdemokraterna i dag och un-
der den kommande veckans alla ekonomiskt-politiskt relaterade beslut kom-
mer att välja att lasta bördorna på någon som kanske inte ens lever i dag.
Det är dålig politik. Det undergräver tillväxtförmågan, och det är i grund
och botten helt omoraliskt. Det finns ingen i den generationen som i dag kan
räcka upp handen och säga att de inte tycker att detta är rättfärdigt.
Vidare säger Lena Hjelm-Wallén att regeringen gör forskningen beroende
av utveckling på börsen. Det kan man naturligtvis säga i någon mening i och
med att de tillgångar som fonderna disponerar naturligtvis bör placeras på
ett sådant sätt att de ger bästa möjliga avkastning.
Problemet för Lena Hjelm-Wallén är att hon gör forskningsfinansieringen
beroende av att en kommande generation är beredd att betala notan, varom
vi inte vet någonting. Genom sin ekonomiska politik vill hon medvetet sänka
tillväxtförmågan och därmed betalningsförmågan i hela det svenska samhäl-
let. I valet mellan dessa båda inriktningar litar jag till konstruktiv ekonomisk
politik och börsnoterade aktier.
När det gäller doktorandtjänsterna vill jag bara för Lena Hjelm-Walléns
upplysning upprepa vad jag sade i mitt huvudanförande. Jag sade nämligen
att fru Hjelm-Wallén i sin kalkyl glömmer de löntagarfonder som hon själv
vill avveckla. I regeringens politik för att främja doktorander ingår ett hu-
vudansvar för löntagarfonderna. Jag förstår att Lena Hjelm-Wallén - och i
det här avseendet har jag respekt för henne - måste anslå mera pengar för
doktorandtjänster den vanliga vägen, eftersom hon samtidigt kräver att dok-
torandtjänster inte skall finansieras via löntagarfonderna. Om man räknar
på det här tror jag att det ånyo kommer att visa sig att regeringens linje kom-
mer att ge flera doktorandtjänster, som dessutom betalas av denna genera-
tion.
Anf. 16 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jaha, nu är Per Unckel så stolt, så stolt. Men han uppträder
då verkligen som en stolt tupp i lånta fjädrar. Löntagarfondspengarna till-
hör - enligt en lag som är stiftad av riksdagen - AP-fondssystemet och garan-
terar därmed pensionerna. Det är pensionspengar han tar för sin finansie-
ring. Det är detta som han är så stolt över.
Så vill inte vi göra. Forskningen är för viktig för det. Jag tror att det är
ett mycket tvivelaktigt nöje för forskarvärlden att få den här kontroversiella
finansieringen och dessutom det börsberoende som den innebär.
Några ord om doktorandtjänsterna. Under det budgetår som börjar redan
om en månad har vi bara de pengar som faktiskt kommer att anslås av riksda-
gen i dag över budgeten. Det är bara de pengarna som finns att tillgå, bl.a.
för doktorandtjänster. Löntagarfondsmedlen skall in i stiftelser, och det här
kommer det att ta lång tid att bygga upp. Per Unckel kanske vill tala om för
mig och omvärlden - framför allt de nya intresserade forskarstuderandena -
hur många ytterligare doktorandtjänster som kommer att inrättas med lönta-
garfondsmedel under 1993/94.
Anf. 17 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Lena Hjelm-Wallén har faktiskt rätt i att jag är stolt över
lånta fjädrar. Men jag har lånat fjädrarna av landets företagare och löntagare
som under tio år betalade löntagarfonderna. Jag är medveten om att det är
med dessa lånta fjädrar jag i dag kan vara stolt.
Det här har, fru Hjelm-Wallén, ingenting med pensioner att göra. Jag skall
inte trötta kammaren med att läsa upp den här broschyrtexten en gång till.
Jag tror att fru Hjelm-Wallén innerst inne vet, likaväl som Rudolf Meidner
och alla socialdemokrater som slogs för det här på 80-talet, att det inte är
pensionerna som Socialdemokraterna vill skydda genom löntagarfonderna.
Det är i stället en gammal kvarleva av gammalt socialistiskt tänkande.
Herr talman! Det är ändå ett tidens tecken att de som en gång stod på
barrikaderna och frimodigt slogs för socialismen nu är så till den milda grad
skamsna över arvet att de måste gömma sig bakom pensionärerna. Rudolf
Meidner var i den meningen modigare än Lena Hjelm-Wallén. Rudolf Meid-
ner sade som det var, och det tycker jag att man skall hålla honom räkning
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
30
för. Jag tycker att ni socialdemokrater som nu får se löntagarfonderna sking-
ras för goda syften - det är vad en riksdagsmajoritet i dag kommer att rösta
för - åtminstone bör säga att det är socialismen som vi nu röstar ner.
Jag kan faktiskt inte säga hur många doktorandtjänster det kommer att bli
från fakulteterna eller från löntagarfonderna. Löntagarfonderna skall utre-
das av en organisationskommitté, som jag avser att tillsätta inom några dagar
efter det att riksdagen väl har fattat sitt beslut. Fakulteterna fattar själva be-
slut om hur många tjänster de vill tillsätta. Det är ingenting som regeringen
bestämmer. Regeringen anger ett minimital eller en minimiandel av fakul-
tetsanslagen som avgör hur mycket man under alla omständigheter måste
ställa upp med. Ytterst är det emellertid varje universitets eget ansvar att
bestämma sig för hur stor andel av forskarpengarna man vill använda för att
anställa denna mycket speciella typ av forskare.
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande avser jag när beslutet väl är
fattat att noga studera huruvida den riksdagsbeställning som regeringen nu
effektuerar står i överensstämmelse eller inte med det samtidiga och såvitt
jag förstår nu också av Socialdemokraterna instämda kravet att en fördubb-
ling av antalet doktorsexamina skall ske till år 2000. Skulle det visa sig att
målen inte är förenliga med varandra kommer jag inte att avstå från att åter-
komma till riksdagen med förslag i en riktning som gör att målet kan fullföl-
jas.
Anf. 18 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det är ganska roande att få sitta på parkett och höra grälet
om fondsocialismen. Per Unckel skäller på Lena Hjelm-Wallén och säger att
det här är dagen då man skall sätta punkt för fondsocialismens era. Samtidigt
för han själv över dessa pengar till gamla typer av organisationer och till nya
fonder med snävare styrning och slutnare rum. Vem som står för fondsocia-
lismen, vem som står för särintressen och vem som gynnar vem är egentligen
delikatessfrågor.
Vad som däremot oroade mig varvad Per Unckel sade när han attackerade
de fackliga organisationerna. Jag tror, Per Unckel, att det är mycket farligt
att attackera dem i det här läget, särskilt när det gäller forskningspolitik. Jag
tror att vi måste ha med oss de fackliga organisationerna om vi skall kunna
utveckla näringslivet, om vi skall kunna ha en produktutveckling osv. Det är
precis detta man talar om när man använder begrepp som humankapital,
även om jag inte gillar det begreppet. Det handlar om att skapa en delaktig-
het.
I sitt anförande sade Per Unckel att kompetenskraven ökar såväl i arbetet
som i privatlivet. Per Unckel sade vidare att förändringstakten är hög, att
komplexiteten ökar och att internationaliseringen också brer ut sig. Då är
det viktigt att även diskutera i termer av återföring i samband med de beslut
som vi nu kommer att fatta. Det handlar om återföringen ut i samhället. Det
finns i dag organisationer och företag som av tradition kanske inte har så
stort inslag av akademisk kompetens inom sig, men de måste på något sätt
skaffa detta framöver.
Det handlar också om ansvarighetsfrågan, som jag tycker att statsrådet
går förbi. Det handlar om ansvaret ekonomiskt, kvalitativt och rent sociolo-
giskt. Om vi skall kunna skapa det goda livet, goda livsbetingelser, som Per
Unckel också var inne på, förutsätter det en ökad omslutning av ekonomi.
Det förutsätter också att vi ger människor möjligheten att kunna utveckla
nya livskvaliteter. Jag tror att det är viktigt att diskutera detta i en situation
där vi vet att det kommer att bli en bestående arbetslöshet även om konjunk-
turen svänger.
Jag tror att det är viktigt att diskutera i termer om återföring, ökad delak-
tighet, det delade goda i tider när vi ser att fattigdomen ökar, konflikter står
oss nära inpå dörren och vi ser att vi inte kommer att kunna smita undan de
stora miljöproblem som vi måste lösa framöver, t.ex. att vatten kommer att
bli en hårdvaluta.
Det är viktigt, herr talman, att kunna lyfta in dessa aspekter också i den
forskningspolitiska debatten. Man kan inte gå förbi dem, och man kan inte
förhåna människor som sluter sig samman i organisationer för att ta till vara
sina intressen. Gör man det kan man heller inte fatta ett forskningspolitiskt
beslut eller bygga en enda organisationsstruktur, ens inom forskningsvärl-
den. Det går inte.
Anf. 19 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag beklagar om jag - vilket jag faktiskt inte tror att jag
gjorde - diskuterade de fackliga organisationerna i någon annan mening än
deras delaktighet i uppbyggnaden av löntagarfondstrukturen. Det var ju - i
ärlighetens namn och för historieskrivningens skull - den konstruktion den
dåvarande regeringen valde, att ge de fackliga organisationerna centralt ett
avgörande inflytande över den socialiseringsprocess som fonderna var
tänkta att främja.
Jag är, som jag sade tidigare, glad och stolt över att kunna medverka till
att den processen nu slutgiltigt bryts.
Däremot är jag övertygad om att de fackliga organisationerna, liksom
många andra, har möjlighet att bidra till det som Björn Samuelson är ute
efter, nämligen det goda livet och den goda kompetensspridningen i en vi-
dare bemärkelse. Där tror jag att många måste mobiliseras. Jag tror att vi i
Sverige - om vi sträcker perspektiven bortom dagens riksdagsdebatt - har
många stora utmaningar framför oss i det som brukar kallas för den konti-
nuerliga kompetensutvecklingen. Där tror jag att många måste bidra. Där är
i dag bara frågorna ställda, men svaren är alldeles för rudimentärt utredda.
Skall jag ange för min egen del vad min nästa punkt i agendan avser är det
att gå in i just denna debatt.
Men får jag också, herr talman, understryka vad som för min del är av
avgörande betydelse i allt kompetensutvecklingsarbete, nämligen att se till
den enskilda individens egna, personliga utvecklingsmöjligheter. Det per-
sonliga i kompetensutvecklingen är både det som lyfter hela vårt samhälle
och det som för den enskilde skapar det goda livet.
Får jag hänvisa till ett par rader som författaren Lars Gustafsson skrev för
rätt många år sedan om sin syn på enskilda människors förmåga. Har skrev
så här: Det finns ingen människa så avig, så träaktig, så misslyckad, så skev
att inte världen skulle kunna frambringa det ögonblick, den enda sekund,
som den människan ensam behärskar.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
31
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
32
Jag gör gärna detta till ett slags credo för min syn på kompetenspolitik.
Det gäller att avstå från att se människor som problematiska, människor
med svårigheter, som vi så ofta gör i kompetensdebatten. Jag vill i stället se
till vaije människa som en människa med unika möjligheter.
Anf. 20 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! I sitt senaste inlägg tycker jag att Per Unckel delvis vänder
på klacken, men låt oss sluta att diskutera det. Han säger att det är viktigt
med de fackliga organisationerna. Men varför i hela fridens namn kunde då
Per Unckel inte gå dem till mötes genom att låta dem ingå i styrelserna för
t.ex. dessa forskningsstiftelser? Då kunde man ha tagit dem till vara och fått
en återkoppling.
Det var stopp när vi föreslog detta från Vänsterpartiets sida. Det fanns
inte utrymme för diskussion.
Jag tycker debatten mellan Lena Hjelm-Wallén och Per Unckel visar att
det hade varit möjligt att nå en uppgörelse i utskottet med en bredare poli-
tisk bas än den som nu blir med borgarna och Ny demokrati.
Vi är inte betjänta av konfrontationspolitik inom dessa områden.
Beträffande löntagarfonderna var det meningen att de skulle återinveste-
ras i företagen. Ursprungsidén var att de skulle ha regionalpolitisk bety-
delse, därför att företagen inte själva förmådde att göra detta. Man kan ju
säga att Per Unckel går Meidner till mötes fast han gör en kringelikroksväng.
Jag vill vidhålla, herr talman, att vi står inför stora förändringar, socialt,
ekonomiskt och miljömässigt i det svenska samhället. Det innebär uppoff-
ringar för en del framöver. Skall vi kunna gå i land med detta och lösa de
stora problem som vi står inför, behövs en bred uppslutning. Man måste i
så fall se till att man får största och bredaste majoritet inom politikens alla
delområden och största och tydligaste ansvarsutpekande, när vi kommer att
tvingas att fatta ganska jobbiga beslut framöver.
Anf. 21 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Kort bara: Jag tror inte Rudolf Meidner skulle bli glad och
stolt över att bli ställd jämte mig, såsom arvtagare till hans fondidéer. Jag är
inte alldeles säker på att jag i detta hänseende känner mig glad att bli ställd
jämte Rudolf Meidner.
Det kanske är bäst att erkänna att det inte är en tillfällighet att han är
socialdemokrat och jag moderat.
En kort kommentar till Björn Samuelsons undran om de fackliga organi-
sationerna och stiftelsestyrelserna.
Jag skall gärna säga varför jag känner tvekan inför Björn Samuelsons
tanke. Jag tror att all erfarenhet runt om i världen från forskningsstödjande
organisationer pekar entydigt i en riktning, nämligen att i sådana organisa-
tioner skall det inte sitta representanter för någon.
Jag ser framför mig fondstiftelser där kloka män och kvinnor, som inte
representerar någonting annat än sin egen kunskap och sin egen erfarenhet,
tar på sig den grannlaga uppgiften.
Jag har ingenting emot att i den prövning som ligger framför oss väga alla
typer av människor mot det uppdrag som fondstiftelserna skall utföra, men
utan att säga mig att de representerar någonting över huvud taget, bortsett
från det de själva står för i form av kunskap och erfarenhet.
Det är bakgrunden till mitt ställningstagande.
Anf. 22 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Rune Rydén sade att forskningssatsningarna hade sjunkit
under 1980-talet, och så frågade han vad den dåvarande regeringen gjorde.
Låt mig citera från s. 16 i propositionen:
”Från mitten av 1980-talet fram till 1989 sjönk det svenska näringslivets
forskningsinsatser. Trots att de statliga insatserna ökade under samma pe-
riod sjönk därmed den samlade forskningsandelen av BNP från ca 3 till ca
2,7 procent.”
Antingen har Rune Rydén inte läst propositionen, eller också har han
glömt vilka som regerade under andra hälften av 1980-talet. Skulle det sist-
nämnda vara fallet, rekommenderar jag att han tittar efter i statskalendern
eller något annat lämpligt dokument.
Låt mig sedan med anledning av Per Unckels något halsbrytande resone-
mang om budgetunderskottet stillsamt påminna om att den borgerliga riks-
dagsmajoriteten i fredags drev igenom ett beslut som innebär att detta bud-
getunderskott ökar med ytterligare 8-10 miljarder kronor med förslaget om
s.k. individuellt pensionssparande.
Beträffande de lånta fjädrarna så innehåller också Per Unckels fjäder-
skrud en och annan norpad fjäder, nämligen från de fem pensionsfonder som
nu upplöses. De fem pensionsfonderna är i rättslig mening inte något annat
än pensionsfonder. De har precis samma status och omfattas i stort sett av
samma placeringsregler som fjärde och femte AP-fonderna.
Något mindre demagogiskt kan man kanske kosta på sig att vara i den här
frågan när man har sakligt så dåligt på fotterna.
Mångfald för kvalitet, forskning i frontlinjen, frihet för kvalitet, decentra-
lisering, avreglering och avveckling är några av de retoriska bländverk som
omgärdar regeringens propositioner inom utbildning och forskning. Att in-
nehållet inte alltid motsvarar omslagsbilder och försättsblad finns det nu-
mera åtskilliga belägg för.
Regeringen inledde sina decentraliserings- och awecklingssträvanden ge-
nom att avveckla två myndigheter, nämligen Universitets- och högskoleäm-
betet, UHÄ, och Utrustningsnämnden för universitet och högskolor, UUH.
Samtidigt tillskapades två nya, nämligen ett sekretariat för utvärdering samt
en servicemyndighet. Den nuvarande besvärsnämndens uppgifter utvidga-
des samtidigt.
Regeringens nollsummespel på myndighetsområdet kan sammanfattas så
här: Två gick och två kom, och en fick mer att göra. Än allvarligare är kanske
ändå att de s.k. myndighetsreformerna inneburit en centralisering avviktiga
uppgifter till Utbildningsdepartementet.
I sin iver att göra rent hus med allt som kunde förknippas med den tidigare
utbildnings- och forskningspolitiken försökte regeringen också avveckla
Forskningsrådsnämnden, FRN. Efter massiv kritik från såväl forskarvärlden
som miljö-, ungdoms- och kvinnoorganisationer m.fl. samhällsintressen av-
visades förslaget av utbildningsutskottet.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
34
Nu gör regeringen ett nytt försök. Den här gången skall FRN vingklippas,
och nu har man hela den borgerliga utskottsmajoriteten inkl. Ny demokrati
med på noterna.
Beslutet att beskära FRN:s resurser visar hur motsägelsefull och illa un-
derbyggd forskningspolitiken är. I ena stunden talar regeringen om mångfald
för kvalitet. I propositionen skriver man bl.a.: ”För att kunna vara konkur-
renskraftig på 2000-talet krävs inom samtliga grenar av forskningen alltmer
specialistkompetens, kontinuitet, resurssamling och ett gränsöverskridande
tänkande.” Mångfald och gränsöverskridande var orden. Vad är det som
präglar Forskningsrådsnämndens uppskattade verksamhet? Det är just
mångfald och forskning i gränslandet.
Låt mig ta några exempel. Dagens svenskar lever längre än tidigare gene-
ration, men de är oftare sjuka. Varför söker så många vård för diffusa psyko-
somatiska besvär? Med utgångspunkt från denna ”hälsans gråzon” har FRN
initierat en serie minikonferenser kring temat Existentiella frågor och hälsa.
Den största globala miljöbelastningen kommer från det fåtal människor
som lever i de rika länderna. Vår livsstil, och hur den förhåller sig till en
långsiktigt bärkraftig utveckling, blir därför en central fråga. Forskningen
om livsstilar och miljö trevar sig fram på obanad mark. Det krävs tvärveten-
skapliga synsätt för att hantera problemen. FRN stöder denna forskning
inom programområdena Naturresurser och miljöforskning samt Individ,
samhälle och hälsa.
Den 24-25 april arrangerade FRN en kvinnohistorisk konferens i Stock-
holm tillsammans med Historiska Museet och Nordiska Museet. Konferen-
sen anknöt till utställningen Den svenska historien.
Hur väcker man barns och ungdomars nyfikenhet inför naturvetenskap
och teknik? Frågan är högaktuell i dag, eftersom intresset för NT-linjerna på
gymnasiet minskar. Kan man låta eleverna själva syssla med verklighetsnära
forskning, för att på så sätt stimulera nyfikenheten? Det är utgångspunkten
i några skolprojekt initierade av FRN, med just forskande arbetssätt som
bakgrund.
En annan märklig motsägelse är att regeringen anser att FRN i fortsätt-
ningen skall koncentrera sitt forskningsstöd till områden som bestäms av re-
gering och riksdag genom politiska beslut i riksdagen. Det går ju helt på tvärs
med regeringens i andra sammanhang ofta redovisade ambition att öka
forskningsorganens frihet och ansvar.
Vi socialdemokrater anser att FRN har den bästa kompetensen när det
gäller att sprida forskningsinformation utanför den vetenskapliga världen,
och vi motsätter oss regeringens förslag att minska anslaget till FRN med 10
miljoner kronor. Vi anser i stället att detta anslag bör utökas med 7 milj.kr.
för spridning av forskningsinformation, så att forskningsresultaten skall
kunna utnyttjas också inom arbetslivet.
Vi vill vidare satsa ytterligare 7,5 miljoner kronor på ungdomsforskning.
Vi vill också särskilt markera behovet av ökade resurser från samhället för
grundforskning om kooperativa mål och metoder.
Medel för vetenskaplig utrustning för detta ändamål anser vi även i fort-
sättningen bör fördelas av FRN. Regeringens förslag att avskaffa nuvarande
system och fördela ungefär hälften av medlen på en del av de samverkande
organen är en klar försämring. Nuvarande system har bevisligen klara förde-
lar när det gäller såväl överblick som samordningsmöjligheter och flexibili-
tet.
Herr talman! Jag kan nog inte tolka regeringens och riksdagsmajoritetens
hantering av frågan om FRN när det gäller minskningen av anslaget annat
än som en, åtminstone befarad, risk för ett första steg mot en avveckling.
Det som sades i fjol är uppenbarligen inte glömt, vilket är oerhört beklagligt.
Vi delar regeringens uppfattning att ökade forskningsinsatser kring Cen-
tral- och Östeuropa är väl motiverade, inte minst av utrikes- och säkerhets-
politiska skäl. Däremot finner vi det, i likhet med många inom forskarsam-
hället, utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen valt att ensidigt gynna
ett enda universitet med medel för sådan öststatsforskning. Ensidigheten
rimmar illa med talet om mångfald för kvalitet och betydelsen av likvärdig
konkurrens.
Vårt förslag är att medel för öststatsforskning ställs till Humanistisk-sam-
hällsvetenskapliga forskningsrådets förfogande, så att intresserade och kva-
lificerade forskare kan söka i fri konkurrens. Utskottsmajoriteten säger sig
inte ha funnit skäl att i denna fråga göra någon annan bedömning än rege-
ringen. Jag undrar vilken bedömning det är fråga om. Det framgår varken
av propositionen eller utskottsbetänkandet. Jag ställer frågan till mina vär-
derade kolleger Rune Rydén och Margitta Edgren. De har, om jag förstår
saken rätt, viss kännedom om öststatsforskningen och den kompetens som
till äventyrs också kan finnas på områden utanför den uppsaliensiska sfären.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de socialdemokratiska reserva-
tionerna 8, 13, 19, 21, 22, 28, 31, 34 och 36.
Anf. 23 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Apropå det som sagts om FRN i allmänhet vill jag upplysa
om följande:
De förändringar som regeringen förslår i FRN:s arbete är av två slag. Den
första förändringen innebär att regeringen på förslag av Forskningsrådet har
valt att koppla en del av anslagen avseende tung utrustning till beslut om
själva forskningsprojekten. Det är den linje som riksdagen tidigare fattat be-
slut om skall gälla för högskolesystemet i stort, nämligen att inte särskilja
utrustning och människor. Det ligger betydande klokskap i detta tidigare
riksdagsbeslut. Samma linje fullföljs också här.
Den andra förändringen innebär att regeringen föreslår en överflyttning
av vissa medel för information, från FRN till de universitet som svarar för
själva forskningen. Det är ett sätt att understryka det angelägna i att den som
har ansvaret för viss forskning också har ansvaret att sprida forskningens re-
sultat. Det här är två, enligt min mening, mycket logiska förändringar, som
inte i övrigt har något att göra med den betydelsefulla och gränsöverskri-
dande forskningsverksamhet som FRN hittills har finanserat, och som FRN
kommer att kunna finansiera även i framtiden.
Jag skulle vilja ställa Bengt Silfverstrand en fråga som har sin utgångs-
punkt i Bengt Silfverstrands inledning av sitt anförande. Varför skäms ni nu-
mera över löntagarfonderna? Jag har nämligen förstått av andra talare än
Bengt Silfverstrand under de senaste åren att så är fallet, och jag har grubb-
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
35
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
lat över det. Jag kommer ihåg hur Bengt Silfverstrand och många med ho-
nom, på den tiden som det verkligen begav sig, gick i tågen och med knutna
nävar sade att det här var betydelsefullt för maktförskjutningen i det svenska
samhället. Då stod ni upp för det som var fondernas innersta innebörd. Men
nu, när fonderna går på de sista skälvande minuterna av sin levnad, finns
inte det motivet kvar. Ni böjer huvudet och låtsas som om det ni själva en
gång stod för inte längre finns.
Varför skäms ni så? Är det därför att ni också har insett att socialismen är
en idé som har flytt och att ni nu försöker hålla den kvar med andra argu-
ment? Eller vad är det? Varför skäms ni?
Anf. 24 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Låt mig börja med Forskningsrådsnämnden. Vi skall inte
glömma bort att det var regeringens uttalade avsikt att Forskningsrådsnämn-
den skulle avvecklas. Genom en signal till Ny demokrati någonstans i fors-
karvärlden bestämde sig Ny demokrati för att gå på den socialdemokratiska
linjen. Man hävdade, med rätta, uppfattningen att FRN spelade en viktig
roll i forskarsamhället, inte minst när det gäller forskningsinformation.
Detta blev riksdagens beslut, och då föredrog den borgerliga riksdagsma-
joriteten att helt backa. Men det fanns skrivningar som gav anledning till oro
och misstänksamhet, bl.a. detta: Vänta bara, vi kommer igen - vi skall se
över hela organisationen.
Den konkreta innebörden av det som regeringen säger, vilket den borger-
liga riksdagsmajoriteten står bakom, är att FRN:s resurser beskärs. Samti-
digt uttalar man retoriskt förtroende för FRN såsom en viktig länk när det
gäller forskningsinformation.
Om man tror på ett forskningsorgans dynamik och inneboende kompe-
tens, är det ologiskt att med den andra handen skära bort möjligheterna.
Det står på rad efter rad att det också skall satsas på kvinnoforskning och
ungdomsforskning men att man inte får några nya pengar, utan fråntas me-
del och får klara detta genom omfördelning. Det står i propositionen.
När det sedan gäller löntagarfonderna, skäms socialdemokratin inte på
något sätt för dem. Om jag skall säga någonting om fonderna och deras slut-
giltiga konstruktion, är det att de sannolikt var för harmlösa i sin utformning
för att nå de syften som vi faktiskt hade.
Jag kan lämna Per Unckel ett oerhört klart besked: Det hade varit bra
om löntagarfonderna hade fått en sådan konstruktion och utformning att de
svenska löntagarna ute i företagen hade kunnat påverka utvecklingen av de
företag i vilka de jobbade på ett kraftfullare sätt. Det är precis detta som det
handlar om.
Sedan fattades också i demokratisk ordning i riksdagen ett beslut om att
avkastningen skulle gå till pensionsfonderna. Per Unckel kan inte på något
sätt komma ifrån att det är pensionsmedel som nu förskingras, att det är pen-
sionsfonder som dräneras. Det finns ingen principiell skillnad mellan de fem
pensionsfonder som nu upplöses och den fjärde och den femte AP-fonden,
utan de har haft i stort sett samma placeringsregler.
36
Anf. 25 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag ber att få understryka att regeringen inte flyttar en enda
forskningskrona från FRN. Vad vi däremot gör är att flytta en del av infor-
mationsansvaret till de institutioner som forskar, och en del av ansvaret för
fördelning av pengar till tung utrustning till dem som har att avgöra forsk-
ningsprojektens inriktning. Båda är kloka förändringar av FRN:s arbetsupp-
gifter.
Bengt Silfverstrand behöver inte ana någonting i det som står på eller mel-
lan raderna. Riksdagen har beslutat att FRN skall fortsätta sin verksamhet
och har bett regeringen att se över verksamhetsformerna. Det har vi nu
gjort, och vi föreslår dessa två förändringar. I övrigt skall FRN leva vidare
såsom regeringen och riksdagsmajoriteten har angivit.
Jag går nu över till löntagarfonderna. Bengt Silfverstrand är i alla fall en
hederlig karl - det måste jag i ärlighetens namn erkänna. Det är ett bra be-
sked att problemet med löntagarfonderna var att de var för litet socialistiska.
Jag förstår att det gör smärtan över att behöva avveckla också detta bety-
dande. Men när Bengt Silfverstrand i denna diskussion som en förklaring
framför att det var för litet socialism, har han i praktiken också undergrävt
hela det socialdemokratiska pensionsargumentet.
När ni tågade för mera socialism än vad det till slut blev - det var mycket
nog, tyckte jag - sade ni väl inte ett ord om att löntagarfondernas yttersta
syfte var att skydda pensionerna. Hur kunde ni för övrigt ha gjort det, när
pensionssystemet är uppbyggt efter helt andra principer än vad som skulle
ha kunnat vara tillämpligt om fonderna hade haft detta syfte?
Jag tackar i alla fall Bengt Silfverstrand för svaret. Det var ett hederligt
och rejält svar: Det var för litet socialism som den tidigare regeringen hade
möjlighet att införa. Ni beklagar att också detta går i graven. Vi övriga gläds
åt att också den lilla socialismen nu läggs till handlingarna.
Anf. 26 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Det står mycket klart uttryckt i både propositionen och ma-
joritetsskrivningen när det gäller FRN att det för ändamålet forskningsinfor-
mation förs över 10 miljoner kronor från FRN:s anslag till anslaget Vissa
särskilda utgifter för forskningsändamål. Det innebär de facto att FRN får
mindre att röra sig med för att bedriva de informationsinsatser som även re-
geringen i retoriska och högtidliga sammanhang tycker är bra.
Om man då samtidigt ställer krav på att FRN skall uträtta mer på andra
områden - här nämns kvinnoforskning, ungdomsforskning och energi-
systemområdet - innebär det att något annat får stå tillbaka. Resultatet blir
att FRN:s möjligheter att bedriva en effektiv forskning beskärs, till förmån
för andra intressen som regeringen kan ha. Då tycker jag att man skall säga
det rakt på sak.
När det gäller hederlighet och innebörden av ordet socialism handlar det
om hur man definierar uttrycket. Det finns klart uttalat bakom syftena -
vilka inte uppnåddes, beroende på att fonderna i kompromissens tecken fick
en för harmlös utformning - att löntagarna på sina egna arbetsplatser, i sina
egna företag, skulle kunna vara med och påverka utvecklingen i större ut-
sträckning genom ett visst ägande. Det handlar inte om ett majoritets-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
37
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
38
ägande, utan om ett inflytande över utvecklingen i företagen, i vardagslivet,
i arbetslivet - ingenting annat. Om det är det som Per Unckel betecknar som
socialism, tycker jag att det är en utomordentligt bra form av socialism.
Sedan blev den praktiska utformningen av löntagarfonderna, i den försik-
tiga placeringspolitiken, den att de restriktioner som omfattade dem var
ännu snävare än vad som gäller för fjärde och femte AP-fonderna. Det inne-
bär att man inte har haft möjligheten att förse småföretagen med riskkapital,
som de borde ha fått genom andra placeringsregler. Just i det avseendet lik-
nar löntagarfonderna väldigt mycket de riskkapitalbolag som regeringen se-
dan har hittat på.
Då kan man dra slutsatsen att det här rent ekonomiskt är ett nollsumme-
spel. Man tar genom dagens beslut 10 miljarder från pensionsfonderna och
flyttar över dem till forskningsområdet. Vi socialdemokrater har en rakare
och hederligare finansiering. Vi säger nämligen att forskningen är så viktig
för oss att vi tycker att den skall få konkurrera med andra ändamål och gå ut
över statsbudgeten.
Anf. 27 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Vi har här hört att Bengt Silfverstrand är en hederlig karl,
men även en hederlig karl kan höra alldeles galet. Han tillvitade mig ett citat
ur forskningspropositionen på s. 16 som löd på ett annat sätt än vad där verk-
ligen står.
Nu har han otur, därför att jag tog citatet direkt ur forskningspropositio-
nen. Eftersom jag i dag, till skillnad mot i vanliga fall, har ett par skrivna
sidor till mitt anförande, skall jag be att få citera ordagrant ur detta anför-
ande, för att bevisa för Bengt Silfverstrand att han antingen hörde fel eller
inte ville höra vad jag sade.
Det står så här: ”Det beslut som vi senare i dag skall fatta innebär alltså
en avsevärd förstärkning av forskningssatsningarna i Sverige.” Sedan kom-
mer mitt citat: ”Och det behövs därför att från mitten av 1980-talet fram till
1989 sjönk det svenska näringslivets forskningsinsatser.”
Anf. 28 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! I samband med det som Rydén nu läste upp som ett citat
ställde han också frågan - det är möjligt att han inte har skrivit det i sitt
manuskript - vad regeringen gjorde. Jag tyckte då att det var viktigt att kom-
plettera citatet som jag gjorde, nämligen med att staten i själva verket ökade
sitt anslag till forskningen. Om Rune Rydén också erkänner att det är på det
viset är vi överens. Det var näringslivet som svek under andra hälften av 80-
talet, medan regeringen satsade på forskning och utveckling, en satsning
som nu fortsätter - men vi socialdemokrater vill göra det över statsbudgeten,
medan den borgerliga riksdagsmajoriteten vill ta pensionsmedel i anspråk
för att satsa på forskningen.
Anf. 29 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Man skall inte med många ord försöka förklara bort att man
inte har hört vad som sagts. Det är helt klart att forskningssatsningarna från
näringslivets sida inte var tillräckliga under 80-talet. Jag har inte sagt någon-
ting annat, det står ingenting annat i propositionen, och ingen annan har hel-
ler sagt någonting annat här i kammaren.
Sedan är det helt riktigt att forskningssatsningarna från regeringarnas
sida, oberoende av karaktär, under 80-talet ökade, men antagligen inte till-
räckligt - den uppfattningen delar jag - för att göra de satsningar som redan
nu borde ha varit gjorda och som regeringen rättar till genom specifika sats-
ningar genom bl.a. löntagarfondspengarna.
Anf. 30 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag har konstaterat att Rune Rydén citerade en del av ett
viktigt stycke men glömde bort den viktiga del som innebär att den dåva-
rande socialdemokratiska regeringen faktiskt ökade forskningsinsatserna
under andra halvan av 80-talet. Detta är väsentligt att slå fast.
Jag konstaterar att vi uppenbarligen är överens på en punkt, nämligen om
att näringslivet svek när det gällde insatserna till forskarsamhället. Rege-
ringen och riksdagen fortsatte att öka sina insatser. Nu fortsätter vi på det
spåret, och det är bra, men vi socialdemokrater tycker att man skall våga ta
budgetmedel i anspråk för ett så viktigt område och inte dränera pensions-
fonderna för att klara viktiga forskningsändamål.
Anf. 31 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag skall tala om jämställdheten i högskolan med utgångs-
punkt i att begåvning som kapacitet för utbildning och forskning fördelar sig
lika i befolkningen, dvs. lika hos män och kvinnor.
Riksdagen har fokuserat jämställdhetsfrågor under hela 80-talet, men
trots alla goda intentioner och bra förslag har inte så mycket hänt. Detta
konstaterade Egon Hemlin i sin rapport till Utbildningsdepartementet; den
hette För att vara tjej är hon riktigt duktig. Låt mig citera några rader ur
hans sammanfattning:
Den bild av jämställdhetsarbetet i högskolan som tonar fram i denna stu-
die är dyster. Över en något längre period förefaller visserligen den allmänna
attityden ha rört sig en del i önskvärd riktning på enskilda punkter och i vissa
miljöer. I takt med att resursläget upplevts som alltmer ansträngt verkar
dock även förutsättningarna för jämställdhetsarbetet av allt att döma ha för-
sämrats. Skilda konkreta initiativ tycks ha svårt att få utrymme.
Som en följd av hans rapport tillsatte regeringen den jämställdhetsgrupp
för högskolan som kallar sig JÄST-gruppen. Samtidigt har Forskningsråds-
nämnden, FRN, som vi nyss hörde i debatten haft i uppdrag att komma med
förslag som ökar jämställdheten inom det tekniska området. Förslagen från
dessa båda organ - från JÄST-gruppen och från FRN - har bildat underlag
till det tiopunktsprogram som nu läggs fram i propositionen och tillstyrks i
betänkandet.
Vi saknar inte kunskap om hur det ser ut i högskolan i dag, men vi har
under hela 80-talet och 90-talet saknat entydiga signaler ut till högskolan att
regering och riksdag har menat allvar. Nu finns de signalerna, herr talman!
Vi har en högskolelag och en högskoleförordning som fokuserar jämställd-
het som ett ansvar för den enskilda högskolan. Vi får i dag ett tiopunktsprog-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
39
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
40
ram, och det finns även ett uppdrag till JÄST-gruppen att fortsätta sitt ar-
bete.
I propositionen och i betänkandet behandlas jämställdheten ur tre per-
spektiv: kvalitet, rättvisa och ekonomi.
När det gäller kvalitet finns det bl.a. en rapport från bl.a. Peter Scott, som
jag har refererat till tidigare här i kammaren och som gjordes häromåret på
uppdrag av 1989 års högskoleutredning, Higher Education in Sweden - A
Look from the Outside. Han menade att kvinnliga perspektiv har berikat
forskningen på många områden, kanske främst inom humaniora och sam-
hällsvetenskap, men även inom naturvetenskap och teknik. Detta visar
också FRN:s rapport tydligt. Fler kvinnor i högre akademiska befattningar
kan, enligt Scott, tänkas förskjuta balansen i gällande värderingsmönster.
I pedagogiska frågor är det sannolikt, menade Scott, att kvinnor företrä-
der en radikalare syn, bl.a. när det gäller pedagogisk utbildning av högsko-
lans lärare. Han betonade också att fler kvinnor kan leda till en mer förut-
sättningslös granskning av undervisningsmetoder och examinationsformer.
Men han förundrade sig samtidigt över att de svenska högskolorna inte såg
jämställdhet som en fråga om inomvetenskaplig kvalitet utan mer såg det
som någonting som tryckts på dem utifrån. Personligen tror jag att t.ex.
sexuella trakasserier kan förväntas avta då det finns en bra balans mellan
män och kvinnor på arbetsplatsen.
Liknande kvalitativa bedömningar kan naturligtvis göras på många sekto-
rer, där manliga och kvinnliga erfarenheter bör existera sida vid sida. Kända
exempel från den allmänna debatten utgör den kvinnodominerade barnom-
sorgen och - i ökande utsträckning - delar av det allmänna skolväsendet.
Det är ju bra för barn att i förskolan och skolan möta både män och kvinnor.
Från den manliga sfären kan man på liknande grunder nämna de medi-
cinska och tekniska områdena. Genom den manliga dominansen på chefsbe-
fattningar och i forskningen har sjukvården en tendens att bli alltför ”teknik-
orienterad” och lägga större vikt och intresse på forskning och behandling
av typiskt manliga sjukdomar. Det senaste exemplet är rapporter som tydligt
visat att män och kvinnor med hjärtinfarkt blir olika diagnosticerade och be-
handlade.
På samma sätt har fler kvinnor i teknisk utbildning och forskning bedömts
kunna ge tekniken ytterligare dimensioner, t.ex. i gränssnittet mellan teknik
och samhälls- resp, beteendevetenskap.
Det finns områden som borde uppmärksammas mer. Ett sådant är social-
tjänsten. Socionomutbildningen har på senare år blivit alltmer kvinnligt do-
minerad. De män som finns där går vidare till administrativt arbete eller till
forskning. Men både kvaliteten i det praktiska arbetet och kvaliteten i forsk-
ningen kräver att erfarenheter av praktiskt socialt arbete ingår.
Jämställdhet som rättvisefråga är inte längre en tydligt kontroversiell
fråga, åtminstone inte om begreppet tolkas snävt så, att det rör sig om båda
könens tillgång till befintliga möjligheter. Samhällets viljeinriktning speglas
också av jämställdhetslag, riksdagens mål för jämställdhet, kommande hög-
skolelag, förordningar, jämställdhetsprogram och handläggare för jäm-
ställdhet.
Men det är viktigt att observera att de här formella åtgärderna inte auto-
matiskt fylls med innehåll. Den traditionella uppdelningen av arbetsuppgif-
ter och ämnesval i högskolan har ju historisk och strukturell bakgrund. Mot-
ståndet är oerhört starkt, vilket otaliga rapporter och forskningspresentatio-
ner har visat. Det är detta motstånd som tiopunktsprogrammet bl.a. skall
hjälpa till att bryta ned.
Vi vet nämligen att grund- och forskarutbildning som är starkt präglad av
endera könet också har struktur, form, innehåll samt social och kulturell
miljö som speglar detta. För att förändra dessa strukturella förhållanden
måste man genomföra åtgärder som kan påverka strukturerna inifrån. Dessa
åtgärder måste belöna de forskare, människor, fakulteter och institutioner
som verkligen anstränger sig för att göra de här strukturförändringarna.
Ett tredje argument bakom tiopunktsprogrammet handlar om ekonomi.
För att behålla sin ställning som välfärdsnation måste Sverige anstränga sig
för att använda alla mänskliga resurser. Det betonades i Produktivitetsdele-
gationens betänkande Drivkrafter för produktivitet och välstånd, och i flera
extrarapporter till utredningen. I detta perspektiv framstår det som uppen-
bart att strukturer och traditioner som hindrar att svenska kvinnors kapacitet
fullt ut tas till vara och vidareutvecklas nu måste brytas ned. Högskolan har
en central roll när det gäller detta.
Det stora överskottet på studenter och sökanden till högskolan som finns
just nu kommer om några år att förbytas i ett underskott. Då har vi som
nation inte råd att låta begåvade kvinnor försvinna ur systemet och bort från
längre utbildningar, forskarutbildning och forskning.
Regeringen och riksdagen kommer förhoppningsvis att fatta beslut om ett
program som bidrar till att vi använder våra resurser på ett bättre sätt.
Till sist: Den enda förändringen i tiopunktsprogrammet, som utskottet fö-
reslår, innebär att en gästprofessur flyttas från FRN till Tema Teknik och
Social Förändring i Linköping. Den skall samtidigt inriktas mot naturveten-
skap och teknik. Detta görs eftersom Tema T i Linköping redan har en forsk-
ningsmiljö där en gästprofessor kan fungera.
Jag uppmanar riksdagens ledamöter att mycket noga studera betänkan-
dets avsnitt om jämställdhet och att var och en i sin miljö skall stötta och
stöta på så att vi i nästa forskningsproposition kan konstatera att en föränd-
ring har skett. Vi måste hitta metoder och angreppssätt som gör att männen
i forskarvärlden i högre utsträckning inser att frågan om jämställdhet även
är en kvalitetsfråga och en nationalekonomisk fråga.
Begåvade kvinnor behövs i forskningens fronter på samma sätt som begå-
vad män. Min uppmaning till fakulteter, forskningsråd och forskningsstiftel-
ser blir: Se kvinnor som en tillgång, inte i första hand som ett problem!
Om de inte inser detta blir min öppna fråga: Kommer Sverige som nation
att ha råd att inte på sikt använda kvotering?
Anf. 32 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Margitta Edgren nämnde bara helt i förbigående Forsk-
ningsrådsnämnden, men den har en mycket stark koppling till det viktiga
område som hon sedan talade om, nämligen kvinno- och jämställdhetsforsk-
ning.
Det är väldigt viktigt att klara ut hur utskottsmajoriteten ser på FRN:s
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
41
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
framtida roll, hur FRN skall kunna sköta sina uppgifter med minskade an-
slag. På s. 50 i betänkandet står det ”att FRN genom omfördelning inom sitt
anslag bör fördubbla sina insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning”.
Genom omfördelning skall man då inom nämndens anslag finansiera en gäst-
professur i kvinnoforskning. Det står vidare att FRN skall öka insatserna
inom de beskärda ramar som man har fått sig till del med 500 000 kr och att
nämnden genom omfördelning skall finansiera vissa insatser inom energisys-
temområdet.
Den här verbala leken påminner inte så litet om femöringen i barnvisan;
den femöringen skulle räcka till allting. Jag vill nu fråga Margitta Edgren:
Hur skall det gå till att med 10 miljoner kronor mindre öka insatserna på
utpekade områden? Vilka områden är det som får stå tillbaka om man nu
skall omfördela hela vägen?
42
Anf. 33 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Det är mycket tydligt att ett område som inte skall stå till-
baka är jämställdhets- och kvinnoforskning.
FRN får ett mycket tydligt ansvar för att kvinnoforskningen utvecklas och
vidareutvecklas. I tiopunktsprogrammet är det mycket tydligt sagt att man
skall omprioritera och fördubbla insatserna till kvinno- och jämställdhets-
forskning.
De 10 miljoner som FRN nu förlorar är medel som FRN tidigare har an-
vänt för forskningsinformation. I detta betänkande ges det ett ansvar för
forskningsinformation till varje fakultet, anslagsgivare, forskningsråd och
forskningsstiftelse. Därmed är det tydligt att det blir fler som kommer att ge
information inom ramen för sina resurser. FRN:s informationsansvar kom-
mer att utvidgas inom det område som gäller allmänhet, ungdomar och sko-
lor. För detta kommer de kvarvarande pengarna att räcka till.
Anf. 34 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! När det gäller kvinno- och jämställdhetsforskningen och de
ökade anslagen råder det inga delade meningar. Det är bra och riktigt att
man får de medlen till sitt förfogande. Så långt kan nog också resonemanget
om en omfördelning accepteras.
Det är rimligt att man säger att man tycker att ett område är viktigare än
andra och att man då avsätter ökade resurser till det. Men det går inte att
komma ifrån att det måste gå ut över någonting om anslagen skärs ned med
10 miljoner kronor och det sedan pekas ut en rad områden, inte bara kvinno-
och jämställdhetsforskningen, som skall få ökade resurser.
I FRN-nytt nr 2, 1993 pekas det ju ut en rad områden med, skall vi säga,
ganska populärvetenskapligt innehåll. Det är den typen av konferenser, mi-
niseminarier osv. som FRN har kunnat ordna för att göra forskningen till-
gänglig för en större grupp av människor, människor utanför den snävt ve-
tenskapliga världen.
Ett annat exempel utöver dem jag nämnde i mitt inledningsanförande är
forskning som är motiverad på lång sikt.
Det är ändå på det sättet, Margitta Edgren, att någonting som FRN gör i
dag inte kommer att kunna uträttas av FRN i framtiden, eftersom ambitio-
nerna på vissa preciserade områden ökas samtidigt som anslagen minskas.
Det är viktigt att Margitta Edgren inte lämnar detta därhän utan att hon är
vänlig och talar om på vilka områden som man nu får skära ned på ambitio-
nerna.
Anf. 35 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag är glad att Bengt Silfverstrand tog upp att vi ändå är
överens om satsningen på jämställdhet och kvinnoforskning och om FRN:s
betydelse under årens lopp för att hålla fram detta område. Det kanske jag
inte poängterade tillräckligt i mitt anförande, men jag är glad att jag har fått
anledning att säga det nu.
Om det på en scen där FRN tidigare har varit den ende aktör som har
haft informationsanvar nu kommer upp 10-15 andra aktörer som har egna
budgetpengar för att ge information til] allmänheten måste man anse att för-
utsättningarna är bättre än tidigare. Då kan den som tidigare var ensam
också klara sig med mindre pengar och ändå delta i ett samspel, där målet är
att information om den forskning som bedrivs i Sverige skall nå ut till allmän-
heten. I kraft av sin samlade erfarenhet och kompetens kommer FRN natur-
ligtvis att ha ett försprång i det sammanhanget. Jag utgår ifrån att andra som
också skall informera och tydligare ta sitt informationsansvar kommer att
dra fördel av denna erfarenhet. Därmed tycker jag att jag har svarat på
Bengt Silfverstrands fråga.
Det går inte att här i dag säga att man skall sluta att informera om det ena
och att man skall börja att informera om det andra. Detta är ett ansvar för
FRN, som FRN får sköta inom sin budget, och för samtliga - och jag vill
understryka samtliga -forskningsfinansierade organ i landet, alltså inte bara
för de statligt finansierade organen.
Anf. 36 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det är en sak som jag har funderat över när det gäller forsk-
ningspolitiken. När vi talar om olika sektorer - ekonomisk sektor, teknisk
sektor och medicinsk sektor - handlar det ofta om FoU, forsknings- och ut-
vecklingsarbete. Men när det gäller jämställdhet och kvinnoforskning talas
det bara om forskning och inte om utvecklingsarbete. Det är kanske beteck-
nande, eftersom de sektorer som jag tidigare nämnde är manliga områden,
där det är naturligt med utvecklingsarbete. Jag hoppas att vi kan komma dit-
hän att vi också kan tala om FoU-verksamhet i fråga om kvinno- och jäm-
ställdhetsforskning, inte minst för männens skull. Utvecklingen i samhället
i övrigt i dag konserverar oss män i vår roll, kanske i det sämsta avseendet.
Vad är det då som händer? Det finns tendenser till ökade löneskillnader
mellan kvinnor och män. Det görs kraftiga nedskärningar inom offentlig sek-
tor. Massor av arbetstillfällen för kvinnor försvinner. Sekundärt betyder
detta en nedvärdering av traditionella kvinnoarbeten såsom vård och om-
sorg. SKTF avlämnade en rapport i våras om att en del kommuner planerar
nedskärningar med 40 % inom barn- och ungdomssektorn, dvs. områden
där kvinnor traditionellt har kunnat få arbete. Nu aviserar den borgerliga
regeringen dessutom ett vårdbidrag. Det blir inte män i den akademiska kar-
riären som stannar hemma och väljer vårdbidrag. Det blir de kvinnor, Mar-
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
43
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
gitta Edgren, som egentligen skulle ha påbörjat sin forskarutbildning för att
kunna gå vidare med ett konstruktivt utvecklingsarbete inom kvinno- och
jämställdhetsforskningen. Jag är orolig, eftersom det är så motstridiga bud
och förslag från den borgerliga regeringen när det gäller jämställdhetsarbe-
tet.
Anf. 37 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! I går var Marianne Frankenhaeuser, som är professor vid
Stockholms universitet, här och talade. Vi var rätt många som lyssnade, be-
tecknande nog nästan bara kvinnor, förutom vår kamrat Rune Rydén som
deltog i sin egenskap av ordförande för RIFO. Marianne Frankenhaeuser
redogjorde för det senaste inom sin forskning. Det var ju professor Franken-
haeuser som visade att kvinnors stressnivå stiger när de kommer innanför
hemmets dörrar, till skillnad från män, som då slappnar av varpå deras
stressnivå sjunker. Det visar tydligt att kvinnors belastning är betydligt större
än mäns. Marianne Frankenhaeuser hade nu forskat vidare. Hon visade
skillnaden i livsvillkor för män och kvinnor som jobbar heltid. De viktigaste
hindren för kvinnor i t.ex. en forskningsvärld är fortfarande att de inte har
några förväntningar från omgivningen på sig, att de har få förebilder och att
samhället är byggt av män för män. Det är dessa tre faktorer som enligt Mari-
anne Frankenhaeuser är de absolut avgörande för att det är kvinnorna som
”går hem”.
Anf. 38 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Då drar jag den slutsatsen att en insats för att sänka stressni-
vån vore att aldrig införa detta vårdbidrag.
Anf. 39 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Utskottets vice ordförande Lena Hjelm-Wallén nämnde i sitt
huvudanförande att hon var besviken på Centern för att vi inte stöder den
socialdemokratiska reservationen beträffande resurser till de små och me-
delstora högskolorna. Björn Samuelson gav också uttryck för samma syn-
punkter i sitt anförande, där han dessutom efterlyste motiv till varför vi stö-
der en stiftelsehögskola i Jönköping.
Eftersom jag inte ser Lena Hjelm-Wallén här, börjar jag med att kommen-
tera det som Björn Samuelson sade. Man kan tänka sig att jag som smålän-
ning skulle vara avundsjuk på den satsning som man gör i Jönköping med
fasta forskningsresurser osv. Men efter den hearing som utbildningsutskottet
för ett tag sedan hade i andrakammarsalen med företrädare för olika univer-
sitet och högskolor stärktes jag i min uppfattning att vi i Sverige inte har råd
att undvara detta. Vi hade också fått erbjudande om att delta i arbetet med
att överföra vår högskola i Kalmar till stiftelseform. Men vi ansåg att vi inte
hade tillräckligt med krafter och resurser för detta. Vi ser inte med någon
som helst avundsjuka på det som man nu gör i Jönköping, tvärtom.
Nej, ingen behöver vara besviken på Centerns inställning när det gäller de
mindre och medelstora högskolorna. Vi är alldeles övertygade om - och det
har vi varit från början - att satsningarna på dessa högskolor inte kan undva-
44
ras. Dessa satsningar måste göras för att det skall bli en positiv effekt ute i
regionerna, och de kommer att påverka hela vår nation.
De mindre och medelstora högskolorna kan på ett mycket offensivt sätt
medverka till att stärka Sverige som kunskapsnation. Det behövs för att vi
skall kunna höja den allmänna kunskapsnivån och också för att det regionala
näringslivet skall blomstra och utvecklas.
Jag blir besviken när jag tar del av protokollet från debatten i december
när det gällde högskolelagen. Jag förstod att jag skulle bli angripen på den
här punkten i dag. Vi från Centern hade avgivit en särskild reservation, där
vi begärde resurser för forskning och forskarutbildning vid de små och me-
delstora högskolorna. Vi ansåg att vid de högskolor där det inte fanns någon
fakultetsnämnd skulle högskolestyrelsen kunna fungera som en sådan
nämnd, eller annars kunde högskolestyrelsen utse ett organ som skulle be-
stämma var forsknings- och forskarutbildningspengarna skulle satsas. En
viss del av fakultetsanslagen skulle då bli en ny anslagspost för dessa högsko-
lor. På det viset ville vi ha till stånd en ändring i högskolelagen.
Med den inställning som Socialdemokraterna har i dag borde de ha stött
den centerpartistiska reservationen. Men så icke, vi blev ensamma i den här
frågan. Den gången valde Socialdemokraterna att göra upp med Modera-
terna. Nu går de sin egen väg. Detta har vi accepterat. Vi insåg att vår väg
inte var framkomlig. Nu har vi valt att sluta upp kring en modell som redan
har böljat att tillämpas på flera håll i landet, nämligen en nätverkslösning,
där närliggande högskolor samverkar med ett universitet, sitt alma mater,
för att de skall uppnå en god kvalitet i forskningen och också för att kunna
ta till vara de stora outnyttjade resurser som finns vid de mindre och medel-
stora högskolorna. Många av de studerande som egentligen skulle ha möjlig-
het att gå vidare till forskarutbildning utgör en stor outnyttjad potential. Vid
dessa högskolor är det 0,3 % av de studerande med grundutbildning som går
vidare, medan det är 3 % på andra högskolor. Det har vi inte råd att und-
vara. Med vår modell får man också bättre möjligheter att rekrytera veten-
skapligt kvalificerade lärare.
Om vår modell skulle införas, blir det en god och fin kombination av det
gamla universitetets stora kritiska massa, som är nödvändig i forskarsam-
manhang, med sin heltäckande resursrika miljö och av de mindre och medel-
stora högskolornas nya offensiva satsning, mindre byråkrati och inte så tyng-
ande traditioner.
Detta kommer att bli ett mycket fruktbart samarbete, och det kommer att
medverka till, som vi ser det, nytänkande, vitalitet och mångsidighet. Vi i
Centern är långt ifrån ensamma om att hysa dessa tankar. Vi från sydöstra
Sverige, som arbetar med vår speciella form av samverkanslösning i ett nät-
verk, har en stor motion med 26 undertecknare med socialdemokraten Hans
Gustafsson som första namn. I motionen utvecklar vi hur vi ser på denna
modell och dess möjligheter till framgång i regionen. I utskottets skrivning
finns många positiva omdömen om vår modell i sydöstra Sverige, och man
anser att denna form av samverkan och nätverkslösning är en samverkans-
form och en modell som skall förstärkas, vilket jag hälsar med stor och upp-
riktig tacksamhet.
Jag har fått på min lott att något kommentera betänkande UbU22. Som
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
45
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
46
utbildningsministern sade i sitt anförande handlar det om vad som kan över-
sättas som högskolornas och universitetens infrastruktur. Det är nu rege-
ringen får reparera vad som tidigare har försummats och det är detta som
utvecklas i UbU22, lokalförsörjning m.m. för högre utbildning och forsk-
ning.
Det kommer att hända mycket på detta område. Från den 1 juli 1993 tar
universitet och högskolor över Byggnadsstyrelsens ansvar för lokalförsöij-
ningen. Hädanefter skall man då själv svara för sin lokalplanering, välja hy-
resvärd och sluta hyresavtal. I går fattade riksdagen dessutom beslut om att
införa ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor med
stor frihet att fördela givna resurser mellan olika kostnadsslag.
Det nya resurstilldelningssystemet kräver ett fortsatt mycket noggrant
översynsarbete, därför att det här gäller att dela upp lokalkostnader mellan
grundläggande högskoleutbildning och forskning. Här måste man skrida till
verket med stor noggrannhet.
I höst avser utbildningsutskottet ordna en offentlig utfrågning, liksom tidi-
gare har gjorts, för att analysera dessa frågor som har så stor betydelse för
hela högskolevärlden.
Herr talman! Jag vill något nämna anslagen till lokalförsöijningen. Det är
tre anslag som vi i dag skall ta ställning till. Det första, Gl, är ett gammalt,
traditionellt reservationsanslag som avser resurser för inredning och utrust-
ning. Detta har redan påbörjats och skall nu fullföljas enligt gällande ord-
ning. Utskottet har inga invändningar mot de kostnadsramar som föreslås,
utan yrkar bifall till regeringens reservationsanslag på 836 500 000 kr.
Det andra anslaget, G2, gäller medelstillskott enligt den nya resurstilldel-
ningsordningen för lokaler vid universitet och högskolor. Medlen skall an-
vändas till lokalhyror, bränsle, elektricitet, vatten och andra kostnader för
fastighetsdrift. Här kommer den nya friheten in som innebär att medelstill-
skottet från detta anslag också får användas till andra utgifter för grundläg-
gande högskoleutbildning samt forskning och forskarutbildning. I högskole-
propositionen redovisas i en särskild bilaga ett 90-tal lokalförsörjningspro-
jekt som universitet och högskolor har tagit upp i sin fördjupade anslags-
framställning. Här föreslås nu att många av dessa projekt skall planeras och
genomföras.
I den följande forskningspropositionen finns förslag på andra lokalförbätt-
ringar, vilket utbildningsministern nämnde. Jag kan nämna några exempel:
Materialcentrum vid universitetet i Uppsala, Biomedicinskt centrum vid
Lunds universitet - allt som jag nu nämner är spetsforskningssatsningar som
är mycket viktiga för Sverige som industrination - Fysikcentrum vid Stock-
holms universitet och Tekniska högskolan i Stockholm där man vill uppnå ett
nära samarbete, utbyggnad av preklinisk forskning vid universitetet i Umeå.
Detta var bara några exempel som jag ville nämna.
Under allmänna motionstiden väcktes flera motioner om olika byggpro-
jekt vid universitet och högskolor. Flertalet av dessa får ses som tillgodo-
sedda genom att de finns med bland de lokalförsörjningsprojekt som kom-
mer att åtgärdas enligt vad regeringen har redovisat i propositionen. Det blir
ökade hyreskostnader. Som utbildningsministern sade är det mycket som be-
höver åtgärdas. Kostnaderna kommer att öka med 275 miljoner kronor per
år. Dessutom har man avsatt särskilda medel på 133 miljoner för utrustning
och underhåll. Sammantaget är detta en stor post i budgeten som uppgår till
2 986 000 537 kr som avsätts för just detta ändamål.
Socialdemokraterna har på den här punkten den enda reservation som är
fogad till detta betänkande. De vill att forskningsverksamheten vid de små
och medelstora högskolorna skall räknas in i underlaget. Jag ser detta som
följdriktigt. De följer här sin linje konsekvent och vill satsa på de mindre och
medelstora högskolorna. Då menar vi att man inte kan försaka att reservera
sig också på den här punkten. I utskottets yttrande säger vi att meningen är
att en översyn skall ske och att regeringen för riksdagen skall redovisa hur
man vill ha uppdelningen av lokalkostnader, och vi avslår denna reservation.
Det är en reservation, som enligt min personliga reflexion är ganska onödig.
Socialdemokraterna vill här framhålla sig som det enda parti som värnar om
de mindre och medelstora högskolorna. Det tycker jag är ett grundfalskt
tyckande, om jag får dra dessa slutsatser. Alla är betjänta av en god organisa-
tion vid de mindre och medelstora högskolor som har forskning i sin verk-
samhet. Vi menar också att den modell som utskottet nu förordar, och som
vi hoppas att riksdagen kommer att besluta om, är en modell som har framti-
den för sig, och som vi i Centern har valt att stödja för att nå högsta möjliga
effekt av insatta resurser i form av hög kvalitet i forskningsverksamheten.
Slutligen, herr talman, vill jag med det anförda yrka bifall till UbU22 och
avslag på Socialdemokraternas reservation och Vänsterpartiets meningsytt-
ring-
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
Anf. 40 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill göra klart för Marianne Jönsson att det inte beror på
att min farfar kommer från Alvestatrakten, att jag är värmlänning, att jag
har studerat i Örebro eller att jag älskar Ådalen, att jag föreslår fasta forsk-
ningsresurser till högskolorna i Växjö, Karlstad, Örebro, Sundsvall och
Härnösand. Detta ställningstagande har gjorts utifrån den debatt som vi har
drivit i forskningspolitiska sammanhang under 80-talet, då vi har sett att
kompetensen och kunskapen vid dessa högskolor har växt fram så att vi an-
såg det vara dags för ytterligare satsningar. I den frågan har vi tidigare fått
stöd av Centern.
Det finns ju inget motsatsförhållande i att bygga upp nätverksorganisatio-
ner och att ge fasta forskningsresurser till dessa högskolor. Men det är alltså
så man nu skall tolka Centern, att det nu är nätverk som gäller. Från Cen-
terns sida är det nu inte längre tal om att bygga ut de fasta forskningsresur-
serna till ytterligare högskolor i Sverige.
Det skulle vara intressant att få möta Centern i den politiska debatten in-
för valet 1994 i just dessa frågor bl.a.
Anf. 41 MARIANNE JÖNSSON (c) replik:
Herr talman! Naturligtvis är målet fasta forskningsresurser, men vägen dit
är lång. Vi har i sydöstra Sverige gjort en egen organisation för hur vi tänker
oss detta stegvis genomfört. Vi bildar tillsammans med vårt universitet, som
i det här fallet är Lund, en forskningsorganisation där de fasta forskningsan-
slagen senare fördelas efter hur vi anser att de bör prioriteras. Vi bildar en
47
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
48
fast forskningsorganisation bland våra tre högskolor. Sedan får man tänka
sig detta stegvis. Det är inte någon process som vi kan se slutet på under
detta århundrade. Målsättningen måste naturligtvis vara självständiga enhe-
ter med upprätthållande av högsta kvalitet. Detta har vi inte nu möjlighet
att uppnå utan hjälp av ett universitet.
Anf. 42 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill för protokollets skull säga att om Centern hade velat
fanns det möjlighet att i utskottsbehandlingen om forskningspolitiken ge re-
geringen till känna om fasta forskningsresurser till dessa högskolor. Det hade
varit möjligt för Centern om man hade haft förmågan och kraften att se till
att dessa högskolor hade fått en början till en fast forskningsorganisation ge-
nom en uppgörelse när det gäller pengarna från de forna löntagarfonderna.
Men Centern valde, herr talman, att inte agera i denna fråga. Jag vet inte
vad det är som håller Centern tillbaka från tidigare välgrundade politiska
ståndpunkter. Men jag förmodar att det är regeringssamarbetet som förhind-
rar Centern att inta sin egen regionalpolitiska profil och centerprofil fram-
över. Detta kommer att stå Centern dyrt, herr talman.
Anf. 43 MARIANNE JÖNSSON (c) replik:
Herr talman! Minns i december, Björn Samuelson. Centern väckte då för-
slag om fasta forskningsresurser till de mindre och medelstora högskolorna.
Och det skulle naturligtvis vara inskrivet som en paragraf i högskolelagen.
Men vi blev ensamma om detta. Var fanns Björn Samuelson då, och var
fanns Socialdemokraternas representanter? Vi är pragmatiska, och vi vet att
vi inte kan gå den vägen. Vi vill ha snabba resultat, och vi är väldigt otåliga,
eftersom vi vet att detta betyder otroligt mycket för våra regioner.
Anf. 44 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! När vi hörde Marianne Jönssons anförande har vi bevittnat
ett formidabelt och praktfullt kostymskifte när det gäller Centerns utbild-
ningspolitik.
I hennes senaste replik sade hon att man inom Centern har blivit ensam
när det gäller förslaget om fasta forskningsresurser. Därför har man blivit
pragmatisk. Detta verkar näst intill obegripligt. Larz Johansson, som före-
trädde Centern, hade nämligen ett förslag om att högskolestyrelserna skulle
få fatta beslut om forskningsresurser. Det gjordes då försök att få en kom-
promiss till stånd av pragmatiska skäl, eftersom Centerns motion låg ganska
nära Socialdemokraternas. Då kom vi fram till att vi åtminstone skulle se till
att vi i utskottet fick ett beslut om att avsätta, att öronmärka, forskningsre-
surser till de mindre och medelstora högskolorna. En majoritet gjorde detta
ställningstagande, men Centern stod kvar vid sin uppfattning.
Nu kommer frågan åter upp till behandling, men regeringen har inte effek-
tuerat ens den riksdagsbeställning som Centern tyckte var alltför mjuk.
Det står klart och tydligt i beslutet: Utskottet vill vidare förorda att det
inom varje fakultetsanslag genom statsmaktens beslut avsätts en viss vinstan-
del för lärare och mindre och medelstora högskolor.
Det är klart och tydligt uttryckt att det är på det sättet. Då undrar jag,
Marianne Jönsson, om Larz Johanssons mer långtgående krav inte var för-
ankrade i Centerpartiet eller om Centerpartiet har bytt utbildningspolitik?
Anf. 45 MARIANNE JÖNSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bara att läsa innantill. Som Bengt Silfverstrand
nämnde satt jag inte i utbildningsutskottet då. Men naturligtvis är vår inställ-
ning att vi skall satsa på de mindre och medelstora högskolorna djupt förank-
rad i centerrörelsen. Jag kan vara vittne bara till det som jag kan läsa. Och
det står tydligt att Centern är ensam om reservation 34, och vi ville också att
en ändring skulle göras i högskolelagen. Det blev då en majoritet i utskottet.
Det som Bengt Silfverstrand sade om att detta skulle effektueras av rege-
ringen väntar vi på. Och det kommer i regleringsbrevet, Bengt Silfverstrand.
Anf. 46 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Den logiken är väl inte riktigt knivskarp. Om man i sin plä-
dering för de mindre och medelstora högskolorna inte uppnår det som man
tycker är det absolut bästa - i detta fall ett embryo till fakultetsuppbyggnad,
att man skall få fasta forskningsanslag - då är det nästintill obegripligt att
man inte väljer det näst bästa, som väl ändå är, Marianne Jönsson, att man
klart och tydligt uttalar att det skall vara fråga om öronmärkta resurser.
Varför frångår Centerpartiet sin uppfattning, och varför kan Centerpartiet
inte ansluta sig till det mycket rimliga kravet att riksdagen lever upp till de
beslut som en gång har fattats, nämligen att man klart och tydligt skall ställa
vissa ekonomiska resurser till förfogande för de mindre och medelstora hög-
skolorna?
Det som utskottsmajoriteten nu ställer sig bakom innebär, och det tycker
jag att Marianne Jönsson borde erkänna, att man inte lever upp till det riks-
dagsbeslut som klart och tydligt citeras på s. 39. Det innebär att Centern
grovt har svikit sina tidigare mycket varma pläderingar för de mindre och
medelstora högskolorna.
Det är bara att notera att det var retorik från Centerns sida. När det kom
till verkliga beslut, stod Centern inte fast vid sina krav. Det är särskilt an-
märkningsvärt, Marianne Jönsson, med tanke på de rundresor som har
gjorts och de löften bland de mindre och medelstora högskolorna som Cen-
tern har avgett. Det var en oerhört stark kritik från de mindre och medel-
stora högskolorna i fjol för att vi inte kunde leva upp till det som de menade
att de var berättigade till. Nu sviker Centern alltså de mindre och medelstora
högskolorna. Utskottsmajoriteten har inte förmågan att tala om för rege-
ringen vad man vill när det gäller de mindre och medelstora högskolorna.
Det är bara att notera att Centern inte räckte till. Centern har helt böjt sig
för Moderaterna när det gäller utbildningspolitiken. Centerns profil när det
gäller utbildningspolitiken är helt utsuddad.
Anf. 47 MARIANNE JÖNSSON (c) replik:
Herr talman! Det var att ta till kraftord. Jag får då säga, Bengt Silfver-
strand, att när det gäller dessa frågor har ni verkligen inte visat framfötterna.
Jag är besviken på att Socialdemokraterna inte kunde stödja decemberreser-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
50
vationen. Man skall inte gråta över spilld mjölk, men där är vi nu. Rege-
ringen skall effektuera detta beslut. Det skall ske i regleringsbrevet.
Jag måste säga att det naturligtvis kittlar Bengt Silfverstrand att försöka
få in en kil mellan regeringspartierna och att försöka få oss i Centern att bli
den kil som skall så splittring och split. Jag har inte något intresse av att ställa
upp på det. Jag vill se framgång för våra högskolor i hela landet. Jag välkom-
nar det trendbrott som nu har skett i utskottets skrivning när det gäller sam-
verkanslösningar tillsammans med ett alma mater i regionen.
Anf. 48 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Andra representanter för utskottsmajoriteten, t.ex. Mari-
anne Jönsson, liksom statsrådet tidigare har på ett utmärkt sett visat forsk-
ningens stora betydelse och regeringens stora och goda ambitioner. Jag vill
instämma i de bifallsyrkanden som de har gjort i de betänkanden som vi be-
handlar i dag.
Särskilt glädjande för mig som kristdemokrat är användandet av de av-
vecklade löntagarfonderna just till forskning. En väsentlig del av forsknings-
satsningarna kommer att ske inom det medicinska området, i synnerhet
inom äldreforskningen. Genom denna forskning kommer medlen och dess
nytta att komma folket till del, inte minst pensionärerna.
Forskningspropositionerna och utskottets betänkanden är omfångsrika
och mångfasetterade. Jag har fått på min lott att ta upp de etiska aspekterna.
Både i regeringens proposition Forskning för kunskap och framsteg,
1992/93:170, och i dagens utskottsbetänkande 1992/93:UbU15 finns avsnitt
om etikens betydelse för högskolan i allmänhet och för forskningen i synner-
het.
Man kunde möjligen tänka sig att etik och moral framför allt hörde till den
fostrande roll som grundskola och gymnasium har. Så anges också i de båda
läroplanspropositioner som regeringen har gett riksdagen som sommarläs-
ning följande tänkvärda ord:
”De normer, som skolans verksamhet skall bygga på, såsom respekt för
människans värdighet, individens frihet och integritet, jämställdhet mellan
kvinnor och män, omsorgen om den som har det svårt, det personliga ansva-
ret, har en djup förankring i vårt land och vår kultur. Det är normer, som
således har djupa rötter i vår historiska utveckling. Som särskilt viktig fram-
står skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk huma-
nism. ---Frågor om etik och moral hör hemma inom i stort sett alla ämnen
i skolan och även utanför lektionstiden.” Detta står på s. 19-20.
Finns samma fostrande och karaktärsdanande uppgift även på universi-
tetsnivå? Ja, hävdar professorn i rättshistoria, Kjell Å Modéer, under rubri-
ken Universiteten och moralen i Sydsvenskan den 25 november 1992. Han
skriver: ”Vem ansvarar egentligen för samhällsmoralen, det vill säga sam-
hällsmedborgarnas moraliska och etiska ansvar i förhållande till såväl med-
människor som staten? Min tro är att den frågan får sin plats i universitetsut-
bildningen. Harvarduniversitetets förre rektor Derek Bok tillhör de auktori-
teter inom den högre utbildningen som återkommande kritiserat universite-
tens brist på moralbildning. 'Inom universitetsmiljön’, skriver Bok, "måste
studenterna få hjälp från universiteten att utveckla moralisk standard och
medborgerligt ansvar.’ Också de svenska universiteten måste i framtiden få
spela rollen av utvecklare av professionell etik. Universiteten måste spela en
tydligare och synligare roll som förmedlare av en sund samhällsmoral.” Så
långt professor Modéer.
Det är mycket viktiga synpunkter på universitetsutbildningen som profes-
sor Modéer anför. Jag vill påstå att regeringen bit för bit klargör etikens bety-
delse inom all utbildning, och det är min förhoppning att universiteten skall
ta vara på det etiska intresse och de behov som så klart signaleras.
Men med högskolans grundutbildning är väl också behovet av etik passe-
rat? Forskarna bör väl ha ett samvete som styr och ett starkt etiskt medve-
tande, utan någon särskild etisk vägledning? Så borde det verkligen vara.
Sverige har t.ex. undertecknat Genévedeklarationen från 1948, där det fast-
slås att en läkare skall förplikta sig ”till den yttersta respekt för mänskligt liv
alltifrån konceptionen till döden”. Tyvärr visar verkligheten att forskare,
även mycket framstående sådana, mycket väl kan ha en djupt oetisk männi-
skosyn.
Francis Crick, som upptäckte DNA-spiralen och fick nobelpris för detta,
skriver i ”Of molecules and men” 1966: ”Inget nyfött barn borde förklaras
vara människa innan det fått sina arvsanlag undersökta. Skulle barnet inte
bestå provet har det förverkat sin rätt att leva.”
James Watson, Cricks nobelpriskollega, sade i maj 1973 i tidskriften
Prism: ”Om ett barn inte levandeförklaras förrän tre dagar efter förloss-
ningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle att ta ställning, medan bara ett
fåtal har möjligheten under det nuvarande systemet. Läkaren kunde sedan
låta barnet dö om föräldrarna så ville och därmed spara en massa elände och
lidande.”
Regeringspropositionen ”Forskning för kunskap och framsteg” andas stor
insikt om etikens betydelse inom forskningen. Låt mig citera ett stycke på
s. 6: ”Forskningen kan inte i sig ge svar i grundläggande normativa frågeställ-
ningar. Samtidigt måste forskningen bedrivas inom de etiska ramar som ut-
gör grundvalarna för vårt samhälle. Det innefattar ett värnande av den per-
sonliga integriteten, men också av de rättsliga och andra regler som gäller
för samhällelig verksamhet i övrigt. Speciellt inom medicinsk och genetisk
forskning behövs särskilda former för forskningsetisk granskning. Det är
viktigt att kontinuerligt följa verksamheten i detta avseende. Regeringens
grundsyn i etiska frågor framgår av regeringsförklaringen 1991.”
I nämnda regeringsförklaring sägs det på s. 15: ”Den snabba utvecklingen
inom den medicinska och biologiska forskningen reser ständigt nya och svåra
etiska problem. Denna utveckling ställer krav på en sammanhållen och
etiskt förankrad politik. Utgångspunkten skall alltid vara den syn på männi-
skan och på människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken
och den västerländska humanismen. Alla människor har samma värde. Den
grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv.”
I kds-motionen 1992/93:UblO3, under rubiken ”Forskningens priorite-
ringar”, föreslås att regeringen uppdrar åt universitetskanslern att noga följa
de etiska frågorna i forskningen och övervaka att de etiska principer som
utgör grundvalarna för vårt samhälle följs. Det är av största värde, anförs det
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
51
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
52
i motionen, att regeringen så klart som möjligt anger att forskningen måste
bedrivas inom de angivna etiska ramarna.
Herr talman! Det är med glädje som jag som kristdemokrat konstaterar
att ett enigt utskott erinrar om att regeringen såväl i regeringsförklaringen
hösten 1991, vilken jag nyss citerade ur, som i den föreliggande propositio-
nen uppmärksammat de etiska frågeställningarna på ett sådant sätt att syftet
med de kristdemokratiska motionärernas önskemål enligt utskottet är tillgo-
dosett.
1 två utredningar har forskningsetiska frågor behandlats: SOU 1989:74
”Forskningsetisk prövning. Organisation, information och utbildning” samt
SOU 1989:75 ”Etisk granskning av medicinsk forskning”. Dessutom inrätta-
des 1985 Statens medicinsk-etiska råd med uppgift att belysa medicinsk-
etiska frågor i ett övergripande samhällsperspektiv. I rådets direktiv ingår att
i ett etiskt perspektiv bevaka och bedöma den medicinska forskning, dia-
gnostik och behandling som är särskilt känsliga för den mänskliga integrite-
ten och som på sikt kan hota människovärdet.
Herr talman! Med det anförda tror jag att jag visat att regeringen har en
stor etisk medvetenhet när det gäller utbildning i allmänhet och, som i dag,
när det gäller etik och forskning. Både i regeringsförklaringen och i proposi-
tionen anges klart den värdegrund som samhället skall bygga på: den kristna
etiken och den västerländska humanismen. Regeringen skriver inte rutin-
mässigt att man tänker ”följa utvecklingen” utan använder starka formule-
ringar. På s. 251 i propositionen står det: ”Regeringen avser att noga följa
de frågor som är förknippade med kunskapsutvecklingen inom det genetiska
forskningsområdet och härvid särskilt bevaka de etiska aspekterna.”
Ett exempel på att det inte är tomma ord är den utredning som regeringen
tillsatt och som gäller en s.k. samvetsklausul. Man skall utreda konskeven-
serna av införandet av en samvetsklausul när det gäller studenternas möjlig-
het att avstå från vissa moment i utbildningen som strider mot deras samve-
ten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkande UbU15, i syn-
nerhet till skrivningarna om forskning och etik.
Anf. 49 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Det är klart att forskare, lika väl som människor i allmänhet,
har olika uppfattningar om saker och ting. Men till syvende och sist är det ju
samhället och staten som anger gränserna för etiken vad gäller forskningen.
En sak tycker jag skall understrykas alldeles speciellt i det här samman-
hanget, nämligen att forskarsamhället och forskarna som individer känner
ett mycket stort ansvar för de här frågorna. Det förs en bra debatt på detta
område.
Låt mig visa på ett exempel på det ansvar som forskarna och forskarsam-
hället har tagit. När hybrid-DNA-forskningen började fanns det nämligen
vissa farhågor för att den skulle kunna användas på ett sätt som inte stod i
överensstämmelse med etiken och med vad samhället i övrigt ansåg. Då be-
slöt de forskare som arbetade med hybrid-DNA-forskningen att införa ett
moratorium tills motsatsen hade bevisats. Det tycker jag är ett alldeles ut-
märkt bevis för att man känner ansvar för de här frågorna.
Anf. 50 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar Rune Rydén för den värdefulla kompletteringen
av det jag sade i mitt anförande.
Det är inte min avsikt att framställa de båda nobelpristagarna som goda
representanter för forskare i allmänhet och för svensk forskning i synnerhet.
Det är för att undvika sådana fullkomligt flagranta övergrepp på etiken som
både politiker och forskare gemensamt måste se till att den etiska fanan hålls
högt.
Anf. 51 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Forskningens syfte är att söka ny kunskap och nya samman-
hang. Dess organisation och inriktning måste löpande anpassas för detta,
allteftersom nya infallsvinklar bedöms som viktiga. Följdriktigt måste också
kvinnors kunskaper och erfarenheter påverka forskningen.
Vi socialdemokrater vill understryka vikten av att även forskarsamhället
tillförs ökad kunskap om förhållanden som är av betydelse för ett gott liv för
både kvinnor och män. Därför får könsperspektivet aldrig begränsas till den
s.k. kvinnoforskningen. Kvinno- och jämställdhetsforskningen skall i stället
vara pådrivande i en utveckling mot att könsperspektivet beaktas av det sam-
lade forskarsamhället. Det gäller i all forskning.
Erfarenheterna från kvinnoforskningen ger vid handen att en särredovis-
ning av kvinnor och män visar på mönster som eljest inte kommer fram. På
de allra flesta områden är kvinnors och mäns villkor olika - olika beslut på-
verkar kvinnor och män på skilda sätt.
Kvinnors hälsa, kvinnosjukdomar samt mäns och kvinnors biologiska
skillnader måste ägnas ökad uppmärksamhet inom medicinsk forskning.
Kvinnors insatser måste synliggöras inom humanistisk och samhällsveten-
skaplig forskning, och kvinnors och mäns villkor i arbetslivet måste ägnas ett
ökat intresse.
Under avsnittet om kriminalpolitiken i forskningspropositionen saknar vi
en prioritering av forskning kring kvinnomisshandel och sexuella övergrepp
mot kvinnor. Dessa saker får inte bara ses som kvinnofrågor, utan de skall
också i hög grad ses som frågor om hur kriminalpolitiken fungerar. Det-
samma gäller forskning i fråga om övergrepp mot barn. Här krävs ökad kun-
skap om metoder vid förhör med barn, om värderingar av barns utsago m.m.
När det gäller detta sätt att förhålla sig till kvinnoforskningen har utskottet
gjort en mycket bra sammanfattning i betänkandet. Jag rekommenderar
kammaren denna läsning.
Herr talman! 1990 års forskningspolitiska beslut, som initierades av den
socialdemokratiska regeringen, innebar ett kvantitativt och kvalitativt
språng framåt för den samlade kvinnoforskningen i Sverige. Samtidigt har
antalet forskarutbildade kvinnor inom flertalet fakulteter ökat.
Fortfarande är dock andelen forskarutbildade kvinnor låg. Särskilt an-
märkningsvärd är den mycket låga andelen kvinnor bland högskolelektorer
och professorer. Det är faktiskt bara 19 % av högskolelektorerna och 6 %
av professorerna som är kvinnor. Vi anser det därför angeläget att det tio-
punktsprogram som regeringen - utifrån FRN och den s.k. JÄST-gruppen -
föreslår i propositionen genomförs.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
54
Vi socialdemokrater stöder självklart också förslaget om 1 miljon till
forskningsområdet genus och teknik vid högskolan i Luleå, och vi har med-
verkat till att gästprofessuren i kvinnoforskning som regeringen föreslagit in-
rättas vid FRN, placeras i Linköping och får inriktningen naturvetenskap
och teknik.
Fortfarande återstår dock en hel del att göra, och vi socialdemokrater vill
ta ytterligare initiativ, utöver propositionen, i två avseenden.
Kvinnoforskningen spelar en viktig roll för att öka insikterna om betydel-
sen av könsperspektiv i samhället. Mot den bakgrunden ökar antalet kvinn-
liga forskarstuderande på tok för sakta, särskilt inom juridisk och teologisk
fakultet och inom de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Vi anser
att det finns anledning att närmare analysera de bakomliggande faktorerna
till att det vid vissa fakulteter inte har skett någon ökning av andelen forskar-
utbildade kvinnor. Vi anser att dessa insikter är mycket viktiga att få för det
fortsatta arbetet med att stärka kvinnors ställning inom forskningen. Detta
förslag går utöver regeringens och utskottsmajoritetens. Vi vill ge regeringen
det till känna.
I JÄST-gruppens anda borde det vara möjligt för riksdagen att ena sig om
att beställa den här analysen. Men det vill inte den borgerliga majoriteten i
utskottet, tyvärr. Vi befarar att avsaknaden av en sådan analys kommer att
försinka arbetet för ökad jämställdhet inom forskningen. Vi socialdemokra-
ter står fast vid vårt yrkande.
Det är också angeläget att det sker en betydande satsning på forskarutbild-
ning inom vård- och omsorgsområdena, där andelen kvinnor är stor. Det är
inte tillfredsställande och högst orättvist att möjligheterna till forskarutbild-
ning är få och att andelen forskarutbildade lärare är anmärkningsvärt låg
inom området omvårdnad. Här krävs en betydande satsning på forskarut-
bildning under planeringsperioden. Även detta vill vi socialdemokrater ge
regeringen till känna. Men inte heller här är majoriteten tillmötesgående,
tyvärr. Det är beklagligt, eftersom vi vet att kompetens är någonting mycket
viktigt för framtiden, även inom det här området. Vi skulle därför gärna vilja
ha förklaringar till majoritetens kallsinnighet inför vårt yrkande.
Herr talman! Vi socialdemokrater vill också satsa ytterligare 3 miljoner
kronor på att stärka befintliga kvinnoforum vid universiteten och en del hög-
skolor. Vi vill anslå en miljon för att stödja nyetablering av kvinnoforum vid
högskolorna i Gävle/Sandviken, Karlstad och vid Mitthögskolan.
Trots begränsade anslag har kvinnoforum medverkat till en betydande ök-
ning av kvinnoforskningen. Vid samtliga forum ges kurser på grundnivå - på
vissa orter även på doktorandnivå. Forum arrangerar också nationella och
internationella konferenser med möten mellan kvinnoforskare och mellan
kvinnoforskare och kvinnor inom politik, samhälls- och arbetsliv. Kvinnofo-
rum spelar på sina högskolor inte minst en viktig roll för kvinnliga forskare
inom olika discipliner, som här har stöd och en mötesplats. De behöver stär-
kas ytterligare och nyetableringar bör uppmuntras.
Utskottet avstyrker vårt yrkande om ytterligare pengar till forum utan vi-
dare spisning och motivering. Det är mycket otillfredsställande och anmärk-
ningsvärt mot bakgrund av att vi faktiskt skriver i betänkandet hur viktigt det
är med kvinnoforum och deras funktion som grundbult i kvinnoforskningen.
Alla möjliga åtgärder måste till för att öka antalet kvinnor i forskarutbild-
ningen och i forskningen. Varför inte stärka kvinnoforum yterligare i enlig-
het med våra förslag?
Herr talman! Margitta Edgren ställde en fråga i slutet av sitt anförande.
Den gällde om vi kan låta bli kvotering om vi inte ser resultat av de jämställd-
hetssatsningar som görs nu. Personligen kan jag tänka mig att överväga kvo-
tering i framtiden. Men jag tycker att vi skall försöka undvika det. Vi har
nu i våra reservationer lagt fram förslag som ytterligare skulle kunna stärka
kvinnornas andel. Jag har redogjort för dem. Jag skulle önska att riksdags-
majoriteten hade kunnat lyssna på oss i de här avseendena.
Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen 48.
Herr talman! Jag skall slutligen bara kommentera ytterligare två socialde-
mokratiska reservationer, 24 och 37. Först forskningen inom skolväsendet.
Vi socialdemokrater anser att skolan är landets viktigaste kulturinstitu-
tion. Här kan barn och ungdomar ges upplevelser och skapande som redskap
för resten av livet. Vi vill därför anvisa ytterligare 730 000 kronor utöver re-
geringens förslag till forskning om kultur i skolan på detta anslag.
Till sist anslaget till Konstfack. Svensk och nordisk industri har en viktig
konkurrensfördel i en mycket god tradition inom designområdet. Vi har där-
för med tillfredsställelse hälsat den uppräkning av anslagen till grundutbild-
ningen vid landets designutbildningar som görs i högskolepropositionen.
Denna satsning borde ha följts upp i den forskningspolitiska propositionen.
Nordisk design har internationellt kommit att uppfattas som ett begrepp.
Inom designområdet finns som inom andra forsknings- och utvecklingsom-
råden anledning att stärka samverkan mellan högskolorna och det omgi-
vande samhället.
Herr talman! Vi socialdemokrater vill därför anslå 1 miljon kronor utöver
regeringens förslag till Konstfack för stöd till utvecklingen av samarbete mel-
lan nordiska designhögskolor, till samverkan mellan designutbildningarna
och industrin samt till stöd för intressanta utvecklingsprojekt.
Anf. 52 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag är helt överens med Ewa Hedkvist Petersen när hon be-
skriver kvinnoperspektiv och könsperspektiv.
Ewa Hedkvist Petersen tar upp socialdemokraternas reservation 12, dvs.
att man vill ha mer analys av varför det är som det är. Jag måste upprepa det
jag sade i mitt anförande. Vi saknar inte kunskap om hur det ser ut och hur
det är på olika områden. Vi vet också varför det ser ut så. Det är historiskt,
traditionellt betingat.
Forskarsamhället är ett samhälle för män, byggt på mäns värderingar. Det
vi nu måste koncentrera oss på och vara överens om är att verkligen tillsam-
mans försöka bryta ned de här barriärerna. Vi måste hjälpa till och omdana
forskarsamhället så att det blir ett samhälle för både män och kvinnor, som
bygger på både mäns och kvinnors värderingar. Jag vill bara om igen påpeka
att vi inte saknar kunskap om hur det ser ut och varför det ser ut på det viset.
Det som nu måste till är en insikt, en uthållighet, en tålmodighet, en långsik-
tighet i att ändra mot ett annat sätt.
Det är korrekt som beskrivs, att Socialdemokraterna har begärt mer
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
55
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
pengar till forum/centrum. Regeringen och nu även majoriteten i utbild-
ningsutskottet har accepterat att forum/centrum i princip får nöja sig med de
pengar de har och koncentrera sig på att detta med kvinnor i forskning skall
spridas till att visa hela könsperspektivet. Forum/centrum är koncentrerade
på kvinnoforskning, forskning om och av kvinnor. Nu menar vi att tio-
punktsprogrammet innebär en brytning, så att vi kommer att ge möjligheter
för kvinnor över hela fältet. Då prioriterar vi det.
Jag vill ta upp två punkter i tiopunktsprogrammet. För det första är det en
prioritering av doktorandtjänster, som har som ett av sina syften att under-
lätta för kvinnor. Det är statliga tjänster och de medger alla de möjligheter
som finns på andra statliga tjänster, nämligen att förena yrkesarbete med
familj och barnafödande.
För det andra sägs det klart på en av punkterna att man i fördelningen
skall prioritera områden med stora grupper av kvinnliga studerande, bl.a.
vård och omsorg.
Anf. 53 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Jag kan också konstatera att jag och Margitta Edgren är
eniga om ansatsen i denna diskussion, att vi vill stärka kvinnoforskningen
och könsperspektivet i den svenska forskningen och det svenska forskarsam-
hället. Sedan kan man diskutera redskapen. Man kan diskutera vad vi vet
och vad vi inte vet.
Jag håller med om att vi har stora kunskaper om det svenska forskarsam-
hället och den könssegregering som finns. Men det utesluter inte att vi gör
ytterligare analyser när vi ser områden som halkar efter och det är specifika
områden. Dessutom har vi en ekonomisk utveckling i samhället som påver-
kar alla samhällsområden, även forskningen. En lågkonjunktur påverkar
också forskningen och kvinnornas funktionssätt. Vi tycker alltså att det är
viktigt med analyser.
Vi vill anslå mer pengar till kvinnoforum. Vi vet att de gör en stor insats.
De har faktiskt varit kilen in i forskarsamhället. Vi vet också att de fortfa-
rande på många håll faktiskt arbetar under en ganska svår situation. Vi har
visserligen kunskaper om hur verkligheten är, men man skall också kunna
arbeta i vardagen.
Vi socialdemokrater vill alltså anslå mer pengar till befintliga forum för att
stärka dem ytterligare och ge dem råg i ryggen ytterligare. Men vi vill också
ha pengar till nyetablering på tre ytterligare högskolor, för de behöver också
kvinnoforum som den grundbult de utgör när det gäller att ge en bas till detta
mycket viktiga arbete.
Anf. 54 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag är helt överens med Ewa Hedkvist Petersen: Kvinnofo-
rums/-centrums arbete under årens lopp när det gäller att göra kvinnoforsk-
ning synlig kan inte tillräckligt nog prisas. De har bidragit till att man numera
kan se att det tidigare funnits perspektiv som inte har belysts. Jag tror att
dessa forums/centrums kilfunktion mycket kraftfullt har bidragit till att man
t.ex. vid Göteborgs universitet nu planerar för en institution för kvinno-
forskning.
Jag läste för någon vecka sedan en rapport från Norges forskningsråd om
kvinnor i akademien. Återigen är problemet, som rapporten mycket tydligt
visar, att forskarsamhället inte är könsneutralt. Rapporten avslöjar akade-
mien som manskulturell, dominerad av pappor med uppmärksamheten rik-
tad mot sönerna, som kvalificerar sig för att gå i pappas fotspår.
Hur vi öppnar detta mycket könsvärderade system för mammor och
flickor är vårt huvudproblem. Vi vet hur det är. Nu är frågan vad vi måste
göra.
Anf. 55 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga att detta är en väldigt stimulerande debatt,
det är ett mycket viktigt ämne som vi nu diskuterar.
När det gäller kvinnoforum behövs verkligen nyetablering. Det berörde
inte Margitta Edgren. Hon säger att forum har en viktig funktion som kil i
forskarsamhället. Det är så. Det är därför som vi vill stödja nyetablering på
flera orter, för vi vet att ju fler forum det finns, desto mer kan man hjälpas
åt. Men det får inte stanna där, utan vi måste se till att kvinnornas villkor
och kvinnornas plats i fakulteterna stärks. Det var också tanken bakom det
forskningspolitiska förslag vad gäller kvinnoforskning som den socialdemo-
kratiska regeringen lade fram 1990. Det handlade just om att stärka kvin-
norna ute på fakulteterna.
Vi vill alltså anslå ytterligare 4 miljoner kronor till kvinnoforum.
Margitta Edgren berörde inte tanken på kvotering. Som jag sade i mitt
anförande kan jag mycket väl tänka mig att överväga det om ingenting hän-
der. Om vi ser att det kanske t.o.m. blir bakslag, som vi har sett på många
områden, får vi börja fundera i de banorna. Än är vi inte där. Vi har vårt
tiopunktsprogram. Dessutom har vi ytterligare förslag som vi hade hoppats
få riksdagens majoritet bakom.
Jag hoppas nu att vi från alla partier i denna kammare kan fortsätta att ta
ett gemensamt ansvar och försöka hitta olika åtgärder för att verkligen sätta
redskapen i händerna på dem som vill stärka jämställdheten i forskarsamhäl-
let och stärka könsperspektivet. Då kanske vi kan undvika kvotering.
Anf. 56 BO ARVIDSON (m):
Herr talman! Jag skall i den här debatten kommentera utbildningsutskot-
tets betänkande 13 om anslag till Lantbruksuniversitetet m.m.
Sveriges lantbruksuniversitet har en särställning bland universitet och
högskolor i vårt land. Universitetets verksamhetsområde omfattar hela
landet. Det innebär att verksamheten finns på många orter i landet när det
gäller såväl utbildning som forskning och försöksverksamhet.
Sveriges lantbruksuniversitet har ett nationellt ansvar för viktig utbild-
ning, forskning och försöksverksamhet inom sitt område. Styrelsen för Sve-
riges lantbruksuniversitet har därför ett särskilt ansvar för hur utbildning och
forskning skall organiseras och lokaliseras för att olika behov och intressen
skall kunna tillgodoses. Det är också bara Lantbruksuniversitetet som för
närvarande får utfärda examen för t.ex. lantmästare, agronom, jägmästare,
skogsmästare, landskapsarkitekt och veterinär.
I proposition 170 beskriver regeringen Sveriges lantbruksuniversitets upp-
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
57
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
58
gifter och dess roll som sektorsuniversitet. Man framhåller att SLU även i
fortsättningen bör vara ett samlat sektorsuniversitet för de areella verksam-
heterna under Jordbruksdepartementets ansvarsområde.
Regeringen begär riksdagens godkännande av det övergripande målet för
SLU:s verksamhet. Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen har för-
ordat. Utbildningsutskottet framhåller dock några punkter som man anser
vara viktiga i det fortsatta arbetet. Det gäller vad regeringen har anfört om
behovet av flexibilitet och samarbete över universitets- och fakultetsgränser.
Lantbruksuniversitetet har verksamhet på flera universitetsorter eller i de-
ras närhet. Det bör därför finnas ökade möjligheter till samarbete t.ex. för
Ultuna med Uppsala universitet, för Alnarp med Lunds universitet och för
skogsvetenskapliga fakulteten i Umeå med Umeå universitet.
Likaså ser utskottet det som angeläget att möjligheter till samordning mel-
lan de olika fakulteterna inom SLU, som SLU har angivit skall undersökas,
skapas. Ett av skälen till sammanslagningen 1977 var ju att ge förutsättningar
för bättre resursutnyttjande, vilket sammanslagningen skulle skapa.
Regeringen anför i propositionen att det är viktigt att SLU i framtiden
prioriterar sådan grundforskning som stödjer ett hållbart nyttjande av biolo-
giska naturresurser med särskild inriktning på de areella näringarna. SLU
bör även i fortsättningen ha ansvaret för försöksverksamheten. Vidare sägs
i propositionen att den mer produktionsinriktade försöksverksamheten i allt
högre grad bör finansieras av näringen, och på sikt bör denna verksamhet
helt finansieras av resp, bransch. Det ankommer på SLU att organisera för-
söksverksamheten så, att resurserna för verksamheten används effektivt.
Utbildningsutskottet framhåller att det är angeläget att förändringarna
sker på ett sådant sätt och i sådan takt att värdefulla erfarenheter och till-
gångar tas till vara.
Utskottets skrivning bör ses mot bakgrund av den debatt som pågått under
våren om hur SLU:s resurser skall användas och fördelas. Jag har uppfattat
det så att man på sina håll något övertolkat propositionen när det gäller för-
söksverksamhetens finansiering, åtminstone på kort sikt. Det kan knappast
vara en vettig hushållning med resurser i form av människor och anlägg-
ningar att snabbaweckla försöksverksamheten. Näringen måste rimligtvis
också få tid och möjlighet att ta ställning till vilka ekonomiska insatser man
kan och önskar göra.
Till de mera tvivelaktiga åtgärderna hör enligt min uppfattning förslaget
att lägga ner stallarna för husdjursforskning som berör Alnarp. Så sent som
1986 invigdes stallet för nötkreatur, och kostnaden för detta låg på över 40
miljoner kronor. Lyckligtvis verkar det nu som om de omedelbara planerna
på nedläggning förkastats.
Jag vet att jordbruksministern har haft möten med olika intressenter inom
jordbruksnäringen och livsmedelsindustrin för att undersöka deras inställ-
ning till att medverka ekonomiskt, så att den mera produktionsinriktade för-
söksverksamheten kan fortsätta om än i förändrad form. Försöksverksamhe-
ten utgör ett viktigt underlag för den mera produktionsinriktade rådgiv-
ningen. Likaså bör den kunna ge viktig återkoppling även för den mera
grundläggande forskningen.
Regeringen framhåller skogsnäringens betydelse för landets ekonomi och
anser mot bakgrund härav att medel genom omfördelningar inom SLU bör
tillföras den skogsvetenskapliga fakulteten. Ett samlat program för trätek-
nisk forskning och träfiberforskning skall inrättas. Enligt propositionen skall
SLU inom ramen för befintliga resurser avsätta minst 5 miljoner kronor för
sin medverkan i detta program. Vidare har för SJFR:s medverkan beräknats
ytterligare 4,5 miljoner kronor, och under avsnitt 12 i propositionen beräk-
nas 10 miljoner kronor i anslag till NUTEK för nämnda program. Utskottet
tillstyrker vad som anförts i propositionen härom.
Herr talman! Jag skall nu övergå till att kommentera några motioner som
behandlas i betänkandet.
I ett antal motioner tas frågan om skoglig forskning och utbildning i södra
Sverige upp. Utskottet instämmer i vad som framförts i motionerna när det
gäller den sydsvenska skogsnäringens och skogsforskningens betydelse för
landet. Utskottet noterade redan föregående år att satsningarna på södra
Sverige hade varit små jämfört med övriga landet. Mot bakgrund av det syd-
svenska skogsbrukets karaktär och speciella förhållanden bör enligt utskot-
tet behovet av kunskap om sydsvenska skogliga förhållanden beaktas.
När det gäller den skogliga utbildningen konstaterar utskottet att den un-
der flera år varit föremål för utredning inom SLU. Skogsutbildningsgruppen
inom SLU lade i november 1992 fram sitt slutförslag. Det innehåller bl.a.
förslag om ett nytt treårigt skogsmästarprogram omfattande 120 poäng.
Denna utbildning skulle då ersätta nuvarande skogsteknikerutbildning samt
skogsmästarutbildning om två resp, ett år.
Tyvärr beslutade SLU:s styrelse vid sitt sammanträde i början av maj att
inte genomföra den diskuterade förändringen till det nya skogsmästarpro-
grammet. Beslutet innebär att de nuvarande utbildningarna kommer att be-
drivas oförändrat. Utskottet anser att detta är beklagligt. Utskottet utgår
från att frågan om de framtida skogliga utbildningarnas innehåll, organisa-
tion och lokalisering snarast skall få en lösning. Framtidens krav på en hög
kompetens på skogsområdet hade enligt min uppfattning tillgodosetts bättre
om man redan nu beslutat om den nya utbildningen.
Skogsteknikerutbildningen kommer efter nedläggningen av utbildningen
i Värnamo att finnas på Skinnskatteberg i Västmanland och Bispgården i
Jämtland. Skogsmästarutbildningen finns på Skinnskatteberg. När det gäller
de motioner där den skogliga utbildningen i södra Sverige tas upp hänvisar
utskottet till sitt ställningstagande föregående år i denna fråga. Utskottet an-
förde då att vid den pågående översynen av den skogliga utbildningen bör
behovet av kunskap om sydsvenska skogliga förhållanden särskilt beaktas.
Vidare framhåller utskottet att det bör vara en självklarhet att det i de
skogliga utbildningarna förmedlas kunskaper om den svenska skogen och de
särskilda förhållandena i olika delar av landet, oberoende av var utbild-
ningen är lokaliserad.
I flera motioner tas verksamheten vid Garpenberg upp, såväl utbildning
som forskning. Regeringen har i sin proposition framhållit att verksamheten
i Garpenberg är en värdefull resurs, som bör kunna utnyttjas även i fortsätt-
ningen bl.a. i samarbete med högskolorna i Falun-Borlänge och Gävle-Sand-
viken.
I anslutning till Garpenberg behandlar utskottet frågan om forskning
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning tn. m.
59
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
kring privatskogsbruket och det småskaliga skogsbruket. Utskottet anser att
det inom SLU:s resurser bör vara möjligt att stödja kvalificerade och ange-
lägna forskningsprojekt inom privatskogsbrukets och det småskaliga skogs-
brukets område.
I några motioner tas frågan om en satsning på livsmedelsforskning i Skåne
liksom på livsmedelsteknisk utbildning i Skara upp. Utskottet anser beträf-
fande forskningen på livsmedelsområdet att det är angeläget att kunskaps-
uppbyggnaden fortsätter när det gäller den senare delen av livsmedelsked-
jan, framför allt för att Sverige skall kunna hävda sina livsmedelsprodukter
i utländsk konkurrens.
1 Information från Skogs- och jordbrukets forskningsråd nr 1 år 1993 be-
skriver rådet sina insatser inom svensk livsmedelsforskning. Det förs för när-
varande en diskussion med speciellt MFR, NUTEK och TFR angående sam-
verkan och gränsdragningar mellan råden vad gäller livsmedelsforskning.
I flera regioner, inte minst i Skåne, har livsmedelsindustrin stor betydelse.
I Skåne finns dessutom den tätaste koncentrationen av kompetens på livsme-
delsområdet. Vid sidan av Sveriges Lantbruksuniversitet och Lunds univer-
sitet bedrivs livsmedelsforskning t.ex. vid Köttforskningsinstitutet i Kävlinge
och vid Nordreco i anslutning till Svenska Nestlé i Bjuv. Jag ser det för min
del som angeläget att livsmedelsforskningen kan bidra till att svenska livsme-
del ges möjlighet att hävda sig i den internationella konkurrensen. De förde-
lar som finns t.ex. när det gäller det goda hälsoläget på djursidan bör tas till
vara. Genom utskottets skrivning poängteras betydelsen av livsmedelsforsk-
ningen.
När det gäller livsmedelsteknisk utbildning hänvisar utskottet till att det
ankommer på universitet och högskolor att själva bestämma vilka utbild-
ningar man vill satsa på.
I en socialdemokratisk motion begärs att 4 miljoner kronor förs över till
SLU från Skogs- och jordbrukets forskningsråd för riksskogstaxeringen. Ut-
bildningsutskottet anser att fördelningen mellan fasta och rörliga resurser är
av stor betydelse för möjligheterna att uppnå såväl stabilitet som förnyelse.
En rimligt stor andel obundna forskningsresurser kan bibehållas genom att
de förläggs till SJFR. Utskottet anser därför inte att medel skall föras över
till SLU från SJFR.
Utskottet betonade redan föregående år riksskogstaxeringens värde.
Härom är vi alla överens. Tidigare finansierades den genom Skogsstyrelsen
och medel från skogsvårdsavgifterna. Dessa har numera avskaffats. I propo-
sitionen föreslås att 6 miljoner kronor tillförs SLU för att garantera riks-
skogstaxeringens fortsatta verksamhet. Regeringen anser också att kostna-
derna i ökad utsträckning bör täckas med avgifter. I övrigt bör det enligt ut-
skottet ankomma på SLU och andra berörda organ att fördela tillgängliga
resurser till olika ändamål.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utbildningsutskottets hemställan i utskot-
tets betänkande nr 13 och avslag på reservationerna.
Anf. 57 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Forskningspropositionen, som nu ligger på våra bord, är en
diger lunta. Låt mig ta upp en till synes mindre fråga, som dock enligt min
mening är principiellt viktig, nämligen det nationella reservexemplaret, som
förvaras vid universitetsbiblioteket i Lund.
Det tryckta ordet i vårt land har en särställning. Pliktexemplar av skrifter
från svenska tryckerier och från svenska förlag om skrifterna är tryckta
utomlands går till samtliga universitetsbibliotek och till Kungl. biblioteket i
Stockholm, KB.
Lunds universitetsbibliotek och KB i Stockholm är skyldiga att spara allt.
Enbart dessa båda får dessutom vissa kategorier av tryck, främst oföränd-
rade nytryck och dagstidningar. KB är nationalbibliotek, medan Lunds uni-
versitetsbibliotek har det nationella reservexemplaret. KB:s exemplar får
användas enbart inom KB:s murar, medan universitetsbiblioteket i Lund har
ansvaret för fjärrlån till andra bibliotek - både inom och utom landet.
Herr talman! För att se över bevarandereglerna tillsatte den förra rege-
ringen 1991 en särskild utredning, Pliktleveransutredningen, som lade fram
det drastiska förslaget att reservexemplaret vid universitetsbiblioteket i
Lund skulle avskaffas. Flera remissinstanser reagerade mot detta, bl.a.
Lunds universitets styrelse.
I den allmänna debatten har stark kritik framkommit mot förslaget. För-
slaget skulle leda till en försämring av den svenska traditionen att väl doku-
mentera det tryckta ordet. Huvudargumenten mot förslaget är följande.
- Den humanistiska forskningen har stor nytta av det nationella reservex-
emplaret. Ett viktigt område utgör pressforskningen, som härigenom nu har
tillgång till alla dagstidningar i pappersform, medan övriga leveransbibliotek
endast har mikrofilm av tidningarna.
- Svenska akademiens ordbok, SAOB, har sin redaktion i anslutning till
universitetsbiblioteket i Lund. Jag tror inte att jag tar till i överkant om jag
säger att SAOB är det största humanistiska projektet i Norden, och det är
för sin verksamhet helt beroende av ett komplett svenskt tryck.
SAOB är en mycket utförlig och grundlig redovisning av svenskt ordför-
råd från år 1521 till våra dagar. Under lång tid framöver kommer SAOB att
behöva direkt tillgång till ett så komplett svenskt tryck som möjligt. 30,5
band av ordboken är utgivna medan 9,5 band återstår att skriva, vilket i tid
innebär 30-35 år. Som ni förstår är de noggranna i Lund.
Reservexemplaret är en ytterst viktig resurs för fjärrlåneverksamheten.
Det har varit en fördel för övriga pliktexemplarsbibliotek att ett fullständigt
exemplar har funnits i Lund. De har kunnat gallra i sina egna bestånd efter
principer som de lokalt har funnit lämpliga i vetskap om att ”allt finns ju i
Lund”.
Lunds UB har också ansvaret för de internationella fjärrlånen. Varje land
har genom internationella avtal förbundit sig att låna ut sitt eget tryck till
andra länder.
Herr talman! Hotet mot reservexemplaret vid Lunds UB är med hjälp av
det beslut som skall fattas i dag avvärjt. Regeringen avvisar utredningsförsla-
get, och utskottet instämmer. Det är bra. Här vill jag ge utbildningsminis-
tern - som har det goda omdömet att vara närvarande i kammaren - en eloge
för detta. Det här är måhända ett litet beslut i denna digra lunta, men det är
bra.
Herr talman! Däremot är det sämre ställt med finansieringen. Det är ett
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
61
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
återkommande problem i den här församlingen. Här är regeringens förslag
och utskottet mycket njuggt mot Lunds universitet. För att finansiera beva-
randet av pliktexemplaret anslår regeringen 500 000 kr, dvs. en halv miljon
kronor. När Lunds universitet besvarade remissen på Pliktleveransutred-
ningens förslag beräknades merkostnaden för Lunds UB till 3,5 miljoner
kronor. Det handlar alltså om en differens på 3 miljoner kronor.
Jag tycker inte att det är rimligt att riksdagen begär att merkostnaden skall
finansieras inom ramen för budgeten för Lunds universitet i sin helhet eller
Lunds UB.
Herr talman! I kommunala sammanhang - jag sysslar en hel del med så-
dana frågor - brukar vi tala om den s.k. finansieringsprincipen. Den är vi
ganska stolta över. Staten skall alltså inte kräva av kommunerna att utföra
saker som de inte får betalt för. Jag tycker att denna princip är tillämplig i
detta fall. Regeringen borde därför ta initiativ till en fortsatt utredning om
merkostnaderna för reservexemplaret vid Lunds UB. Det är högst rimligt att
staten som princip tillskjuter extra medel för denna nationella funktion. Jag
har därför i en motion föreslagit, som en temporär lösning, en omfördelning
av resurserna för nästa budgetår för att finansiera reservexemplaret vid
Lunds UB.
Kungliga biblioteket i Stockholm, som totalt erhåller drygt 90 miljoner
kronor, skulle kunna bidra med 1,5 miljoner kronor. Som jämförelse kan
nämnas att Lunds UB erhåller drygt 23 miljoner kronor i årligt bidrag. I vän-
tan på en mer permanent lösning av finansieringsproblemet föreslås reste-
rande 1,5 miljoner kronor finansieras inom ramen för den budget som Lunds
universitets styrelse har att tillgå. Jag hoppas att regeringen kan återkomma
i den frågan. Det här har jag föreslagit i en av mina motioner, men tyvärr
avvisar utskottet förslaget - vilket jag tycker är beklagligt.
Herr talman! Jag tycker att reservexemplaret vid Lunds UB är betydelse-
fullt för forskningsmiljön rent allmänt, men framför allt i Sydsverige. Det är
viktigt att vi slår vakt om Nordens största universitet och den humanistiska
forskningsmiljön.
I andra sammanhang brukar jag poängtera att alltför mycket redan i dag
centraliseras till Stockholm. Jag tycker att det finns tecken på detta även här
om inte problemen löses i tid.
Herr talman! Jag har, för att underlätta kammarens arbete, inte något spe-
ciellt yrkande. I stället förutsätter jag att regeringen återkommer i finansie-
ringsfrågan. Det finns ju rikligt med tillfällen till det. Jag kommer att fort-
sätta att bevaka frågan. Jag hoppas dock att jag inte kommer att bli som
Vimmerby tidning och Bismarck. Om det nationella reservexemplaret skall
kunna bevaras intakt vid Lunds UB måste problemen med betalningen få en
långsiktig lösning. Även i ekonomiskt kärva tider måste kulturarvet vara
värt att bevara - också i Sydsverige!
Anf. 58 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! I många sammanhang har bl.a. här i riksdagen påtalats hur
viktigt det är för en region att ha tillgång till högre utbildning och forskning.
Jag skall inte upprepa den argumentationen. I och med det betänkande som
62
diskuteras i dag och de beslut som skall fattas i dag förstärks i någon mån de
mindre och medelstora högskolornas ställning. Det är positivt.
Det är också viktigt att de mindre och medelstora högskolorna får möjlig-
het att skapa en egen forskningsmiljö. Att ha egna forskningsresurser skulle
ge en stabilare grund för planeringen av forskningsinsatserna. Om den ve-
tenskapliga kvaliteten skall kunna upprätthållas skall naturligtvis forsknings-
arbetet ske i samarbete med de stora universiteten och högskolorna.
I betänkandet tas flera viktiga mål för forskningen upp. Forskningen skall
förnyas, kvaliteten skall förbättras, näringslivet och andra samhällssektorer
skall få tillgång till vetenskapligt utbildade medarbetare, osv. Man skall
också nå yngre studenter, och man skall nå flera kvinnor.
Om även de mindre och medelstora högskolorna skall kunna bidra till att
uppfylla de mål som på detta sätt formulerats måste de tilldelas ökade forsk-
ningsresurser. De resurser som avsätts för nätverkssamarbete är bra och sär-
skilt viktiga för de mindre högskolorna. Men de olika nätverken borde få en
möjlighet att växa upp till jämnstora enheter. Jag anser att den möjligheten
inte ges i dag i de förslag som har lagts fram.
De totala forskningsresurserna som nu tilldelas de mindre och medelstora
högskolorna är, enligt min mening, för snålt tilltagna. I dessa tider där kon-
kurrensen har blivit ledstjärna på de flesta områden måste alla kunna gå in
i denna konkurrenssiutation under likvärdiga villkor. Det kan inte de små
högskolorna göra med tanke på de beslut som förväntas fattas av riksdagen
i dag. De måste spänna sina bågar hårdare än andra. Universiteten och de
stora högskolorna får en ordentlig påspädning i penningpåsen. Det är i och
för sig positivt. Men till dem som har mycket har givits mera - så tycks det
mig när jag läser förslagen till fördelningen av forskningsmedel.
I den socialdemokratiska reservationen nr 6 finns förslag till en liten, men
dock, förstärkning på 5 miljoner kronor till bl.a. Högskolan i Falun/Bor-
länge. Det är en blygsam summa pengar i jämförelse med vad som tilldelas
universiteten och de större högskolorna, men den skulle ha oerhört stor be-
tydelse för forskningsverksamheten vid vår högskola. Pengarna skulle också
få stor betydelse för det nätverksbyggande som pågår i vår region. Med de 5
miljoner kronor som i vår reservation också föreslås skall tilldelas Högsko-
lan i Gävle/Sandviken skulle nätverket - Gävle/Dala-fakulteten, som alltså
består av högskolorna i Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken och Skogshögsko-
lan i Garpenberg - få ett tillskott på 10 miljoner. Det skulle ge nätverket en
verklig plats i forskningssamhället.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservation nr 6.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
Anf. 59 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det har givits ganska samstämmigt beröm av de aktuella be-
tänkandena och denna viktiga fråga. Då jag är en litet grand utanförstående
representant kan jag förmoda att detta beröm till alla delar äger sin riktighet.
Vi har från Ny demokratis sida varit samstämmiga i dessa frågor. Men vi
har en annan uppfattning vad gäller miljö- och kulturforskningen. Det sägs
att våra önskemål har blivit tillfredsställda på den punkten. Jag har väl i och
för sig ingen anledning att betvivla det. Men jag vill ändå stryka under att
63
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
64
den forskningen måste ske på ett mer praktiskt sätt än vad som i varje fall
kan utläsas av propositionen.
Vi kommer då in på ett allmängiltigt problem i fråga om forskningen.
Egentligen är väl både forskningsvärlden och näringslivet lika duktiga eller
dåliga var och en på sitt sätt. De talar framför allt inte riktigt samma språk
vid alla tillfällen. Forskarna talar sitt språk, och näringslivet talar sitt språk.
Rune Rydén kom in litet grand på detta ämne. Han sade att näringslivet
visar otillräcklig kompetens att tillvarata forskningsresultaten.
Jag vill inte riktigt hålla med om det, utan jag tror att orsaken är att man
har olika bakgrund. Jag tror att det är väldigt nödvändigt att få en bättre
koppling, men jag vet inte hur det skall gå till. Kanske man skulle kunna ha
någon sorts praktikverksamhet med utbyte mellan skolorna och näringslivet.
Rune Rydén var inne på att det väl är litet för dåligt med forskare ute i
näringslivet. Ja, men då måste man också ställa frågan: Varför är det dåligt
med forskare i näringslivet? Det måste bero på, tror jag, som själv kommer
från näringslivet, att man på det praktiska planet inte riktigt har förtroende
för forskarna. Man tycker att de i många avseenden är alldeles för teoretiska.
Det leder fram till det som jag tycker är den viktigaste biten i det här sam-
manhanget, och det är ju att om man inte talar samma språk och inte tillräck-
ligt mycket inriktar sig på ändamålsforskning, får vi inte något påtagligt re-
sultat av det som vi nu önskar åstadkomma.
En annan viktig sak är miljöforskningsdelen. Vi har här i landet en bra
”miljöindustri”, som vi skall slå vakt om och som har framtiden för sig. Sve-
rige kan verkligen bli en ”miljöexportör” av stora mått. Men då krävs det
också att man tar litet mera praktiska tag i sammanhanget och redan från
början startar ett samarbete mellan forskarvärlden på området och det som
är gjort i näringslivet. Man måste börja i den änden, att så att säga nollställa
sig till att börja med.
Jag har litet egen erfarenhet på det här området, inte minst med avseende
på länderna på andra sidan Östersjön, de som smutsar ner allra värst. Det
har utförts väldigt mycket forskning i de länderna, och jag tror att det skulle
vara till stor nytta för den svenska forskningen att inleda ett samarbete och
ta reda på allt som man där har av grundmaterial, så att vi slipper göra saker
och ting två gånger.
Låt mig sedan gå över till det som väl har blivit huvudtemat i debatten.
Det har blivit en löntagarfondsdebatt. Jag skall inte förlänga den, för argu-
menten är vid det här laget väl kända, men jag skulle vilja peka på en sak i
sammanhanget som jag tycker behöver tydliggöras.
Löntagarfondspengarna kommer faktiskt från näringslivet, och nu skall vi
nyttiggöra oss dem för ett väldigt viktigt ändamål, nämligen forskningen. Då
tycker jag att det är självklart att man skall ha en ändamålsinriktad verksam-
het. Det är ju faktiskt, om vi förlänger resonemanget litet grand, företagens
pengar, lika väl som det är i det jag kanske känner bättre till, nämligen risk-
kapitalsatsningen. Därför tycker jag att det är ett ansvar för universiteten
och högskolorna att verkligen förbättra och utöka samarbetet med näringsli-
vet.
Det finns ett yttrande från finansutskottet som jag själv har varit delaktig
i, där man tillstyrker att löntagarfondsmedlen används på det sätt som är
anvisat. Det finns också en liten tabell fogad till finansutskottets yttrande,
av vilken framgår att för närvarande - beloppet har kanske stigit ytterligare -
är det ca 14,4 miljarder kvar sedan riskkapitalet har fått sina pengar. Gör
man sedan avdrag för de 400 miljoner som skall gå ut i sparpremie så små-
ningom och de maximalt 85 miljoner som skall användas för att täcka fond-
företagens kostnader, återstår ändå, när vi sedan drar av de stora pengarna -
de 10 miljarderna till forskningsstiftelserna och de 1,7 miljarderna till hög-
skolestiftelserna - vad vi kan kalla för en övervinst på drygt 2 miljarder, om
vi utgår från siffrorna i betänkandet.
Det föranleder mig att ställa en direkt fråga till utbildningsministern: Har
utbildningsministern funderat något över den här överlikviden och vad man
i så fall skall använda den till? Jag skulle vilja skicka med ett budskap och
en begäran att man använder dessa medel till att göra ytterligare en direkt
koppling mellan näringsliv och utbildningsväsende, för att skapa den kom-
munikation som är helt avgörande för om satsningen skall bli riktig.
Det är naturligtvis ett belopp som kan bli större eller mindre, men efter-
som vi kan anta att det fr.o.m. nu kommer att gå uppåt för oss här i Sverige
och även internationellt, kan de 2 miljarderna mycket väl bli 3 när det blir
dags att använda dem.
Jag vill som sagt fråga utbildningsministern om han har tänkt någonting på
det här och om han i så fall delar min uppfattning om hur man skall använda
pengarna. Jag skulle annars väldigt gärna kunna tänka mig att föreslå att de
används till ytterligare förstärkning av riskkapitalsatsningen.
I det här sammanhanget skulle jag också vilja rent allmänt fästa uppmärk-
samheten vid teknikparkerna, som jag tycker är en utmärkt form för kopp-
ling mellan universitet, högskolor och näringsliv. De har på ett påtagligt sätt
visat hur man kan göra den kopplingen. Jag tror att man kan tydliggöra det
ännu mera, och kanske skulle ”överkapitalet” rent av kunna användas i den
satsningen.
Herr talman! I övrigt har det mesta sagts och yrkanden har redan tidigare
ställts, så jag slutar här.
Anf. 60 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Bo G Jenevall säga att det var intressanta syn-
punkter som han framförde. Frågan om de två olika kulturerna, näringsli-
vets kultur och universitetens och högskolornas kultur, som sällan och svårli-
gen möts, tycker jag att det finns all anledning att titta närmare på.
En av de tankegångar som framförs i propositionen och i utskottets betän-
kande är ju att man skall försöka underlätta överförandet av forskningsresul-
tat från högskolorna och universiteten till näringslivet. Att vi har varit så då-
liga på det i Sverige har, tror jag, flera orsaker. En av dem är den som jag
nämnde och som Bo G Jenevall också antydde, nämligen bristen på kompe-
tenta forskare i det svenska näringslivet. Men där är bilden inte entydig. Det
finns områden med utomordentligt hög forskartäthet och stor förståelse för
vad som sker på universiteten och högskolorna.
Det andra skälet är, tror jag, att vi har en forskningsstruktur i Sverige som
delvis skiljer sig från den som finns i omvärlden. I Sverige har vi i mycket
liten utsträckning stora branschforskningsinstitut som sysslar med tillämpad
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
66
forskning och utvecklingsarbete och som utgör en brygga mellan universite-
ten, som sysslar med grundforskning, och industrin.
Man skulle också kunna peka på den satsning som EG för närvarande gör
med sina olika ramforskningsprojekt, t.ex. DG 12 och 13, som ursprungli-
gen grundades med det bestämda syftet att stärka EG-ländernas industri i
kampen mot Japans och USA:s industrier. Man hade i EG-länderna ungefär
samma svårigheter som vi har i Sverige att förmedla forskningsresultaten
från universiteten och högskolorna ut i industrierna. Delvis kan vi redan nu
se att man har lyckats inom EG:s ram, delvis kan vi se att det fortfarande
återstår en bra bit att gå.
Jag tror inte att det här är ett problem som man löser från den ena dagen
till den andra, men att vi nu är medvetna om svårigheterna tror jag i sig självt
innebär att man på sikt kommer att klara ut dem.
Anf. 61 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det föranleder mig att ta upp en annan fråga som är kopplad
till det Rune Rydén nu sade: Har man övervägt eller kan man tänka sig att
överväga - och den frågan går naturligtvis också till utbildningsministern -
att gå över till ett sådant system som man i Amerika har för professorerna?
Där har de betalt bara för nio månader om året, och den resterande ersätt-
ningen får de själva tjäna in på annat sätt, vilket leder till att man så att säga
rent praktiskt och påtagligt organiserar kopplingen till näringslivet.
Professorerna har på många universitet skyldighet att tillföra sitt universi-
tet x miljoner dollar för att över huvud taget ha sin anställning kvar. Jag tror
att det skulle vara nyttigt för en del slumrande akademiker på våra universi-
tet och högskolor.
Om jag är rätt underrättad sitter en professor på livstid och har inte sär-
skilt mycket tryck på sig. Det finns också professorer som har påtalat för mig
att andra kolleger håller tillbaka och inte släpper fram doktoranderna. Det
är ett problem att tänka på i det här sammanhanget.
Litet förändrade regler skulle kanske skapa en större aktivitet på våra uni-
versitet och högskolor.
Anf. 62 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Varje system har sina fördelar och nackdelar. Det svenska
systemet innebär en stor kontinuitet och en stor trygghet. Man kan slå vakt
om forskningens frihet på ett sätt som man kan göra på få andra ställen i
världen.
Det amerikanska systemet är mycket stimulerande och mycket konkur-
rensbefrämjande för de människor som lyckas i det. Jag har tjänstgjort i
båda systemen. Jag tror mig något så när veta hur de fungerar. Jag är inte
säker på att man utan vidare kan överföra det amerikanska systemet i svensk
miljö. Men det är helt klart att de frihetssträvanden som propositionen nu
anvisar vägar för innebär att man kan pröva nya modeller här i Sverige. Det
tror jag kan vara stimulerande.
Debatter om professorernas livstidsjänster uppstår från tid till annan. Jag
kommer ihåg att vi som studentpolitiker diskuterade att de bara skulle få
sitta sex år åt gången. Sedan skulle de anställas på nytt om de uppfyllde kra-
ven. Jag är i dag inte säker på att det är en väg som jag direkt vill rekommen-
dera. Men man kan alltid föra en debatt om dessa frågeställningar.
Anf. 63 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Rune Rydén är mycket kunnig på detta område. Det respek-
terar jag. Jag är mindre kunnig. Jag har egentligen bara en enda tes, nämli-
gen att man skall öka samarbetet mellan skolorna och näringslivet, framför
allt vad gäller ändamålsforskning.
I det sammanhanget ger vi i Sverige en litet väl stor del av medlen till
grundforskning i jämförelse med vad man gör i många andra länder. Det är
traditionellt sett fint för forskare att grundforska och få sina rapporter ut-
givna. Men forskningen måste leda till någonting. Grundforskningen är na-
turligtvis mycket nödvändig. Men vi skall inte ha större del av grundforsk-
ningen än vad vår del i världen i övrigt innebär. Det skall vara en tydligare
ändamålsforskning.
Anf. 64 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Bo G Jenevall ställde en fråga till mig om vad regeringen
eventuellt överväger att föreslå beträffande den resterande delen av lönta-
garfonderna. Jag skall strax svara på detta. Jag vill dock först tillägga något
om bakgrunden till frågeställningen.
Som vi talade om i inledningen av debatten är förhållandet mellan å ena
sidan universitet och högskolor och å andra sidan industrin en av de två hu-
vudutmaningar som regeringen anger i sin proposition. Det gäller delvis mot
bakgrund av det Rune Rydén påpekade, nämligen att vi i Sverige håller oss
med en relativt unik forskningstruktur. Det gör vi enligt min mening på goda
grunder.
Vi satsar lejonparten av de offentliga forskningsmedlen på universiteten
och högskolorna som forskningsmiljöer. Bakgrunden till detta är helt enkelt
att Sverige är litet. Man vill ha hyggligt starka forskningsmiljöer. Man måste
då ha en viss koncentration för att uppnå den goda kvalitet som Sverige be-
höver. Det ställer - och detta är viktigt - frågan om kommunikationer mellan
universitetssystemet och företagen i blixtbelysning. Vi har till följd av vår
forskningsstruktur en större utmaning än vad andra länder har.
Det är därför regeringen har lagt en sådan vikt vid att föreslå en lång rad
olika saker, vilka inte ensamma löser de problem vi nu diskuterar, men som
bidrar till en lösning. Det handlar om de speciella forskarskolor som vi vill
inrätta, stimulans till doktorander inom industrin och delvis om en profile-
ring av vissa av de mindre högskolorna mot mer industrirelaterade områden.
Det handlar också om de särkilda forskningsbolag som regeringen föreslår
och de särskilda satsningar på teknikparker som samtidigt föreslås.
De två sista förslagen är direkt ägnade att skapa en struktur på universite-
ten där universitetsforskare och näringsliv kan mötas i gemensamma pro-
jekt. Men det skall ske - och också detta är viktigt - utan att någondera par-
ten skall behöva ge avkall på sin speciella kultur.
Det är en fördel för vårt lands framtid om företagen är företag och forsk-
ningscentrum är forskningscentrum. Men det gäller, precis som Bo G Jene-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
67
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
vall påpekar, att hitta länkarna mellan dem så att inte kunskap blir outnytt-
jad och oframforskad.
Vad vi nu kommer att göra, när riksdagen i eftermiddag förhoppningsvis
har beslutat i enlighet med utskottets förslag om att satsa en betydande
mängd av löntagarfondspengarna på de forskningsstiftelser regeringen har
föreslagit, är dels att sätta i gång dessa stiftelser, dels avvakta hur resultatet
kommer att se ut i själva utskiftningsögonblicket när det gäller eventuella
resterande medel.
Jag är öppen för att under tiden fram till dess överväga allehanda olika
förstärkningar i enlighet med de principer som riksdagen förhoppningsvis
kommer att lägga fast. Vi skall diskutera detta i ljuset av de erfarenheter
vi kommer att vinna av de nya samverkansformer som vi nu håller på att
utveckla.
Herr talman! Jag vill som en högst personlig synpunkt understryka att jag
för min del är övertygad om att den starkaste koppling av gott slag mellan
universitet, högskolor och industrin som kan uppnås är de människor som
fraktar sig själva mellan de olika kulturerna. Det är en för liten förståelse
inom delar av universiteten för kulturen utanför universitetsvärlden, och det
är en för liten förståelse inom industrin för kulturen innanför universitets-
väggarna. Ökad kunskap, och därmed ökad förmåga att tala med varandra
och utbyta erfarenheter, kommer båda systemen att gagnas av.
Den sista fråga Bo G Jenevall ställde till mig var om regeringen är beredd
att överväga att ta en tredjedel av professorernas arbetstid ifrån dem, om jag
nu spetsar till frågeställningen. Som Rune Rydén påpekade är vi nu på väg
in i ett system där professorstillsättningar kommer att ske vid universiteten.
Det är upp till dem att själva avgöra på vilka villkor de i detta hänseende vill
enrollera sina medarbetare.
Jag ser betydande fördelar - och också nackdelar, det skall gudarna veta -
med att öka vissa universitetsanställdas behov av bokstavlig kontakt med
världen utanför universiteten. Jag skulle välkomna om vi i framtiden får se
tjänstekonstruktioner som i detta hänseende skiljer sig mellan olika universi-
tet och högskolor, för att därigenom bidra till en befrämjande konkurrens
mellan dem.
Anf. 65 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att utbildningsministerns svar lät mycket hopp-
fullt. Jag skulle också vilja skicka med att man när detta skall verkställas i
diskussionerna med de berörda parterna gärna påpekar, och gör det ofta,
varifrån dessa pengar kommer, nämligen från näringslivet. Det kan vara ett
ytterligare argument för att de skall öka kontaktytan.
Nu kommer jag in på detaljer som jag kanske inte borde tala om. Men
man borde kanske överväga att i doktorandutbildningen väva in någon form
av tvingande praktik i näringslivet. Där kunde man få direkta kopplingar in-
för kommande anställningar, och så kan vi lösa den problematiken.
Anf. 66 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! I samma anda som jag nyss talade när det gällde högskolor-
nas möjligheter att skräddarsy eller profilera sin egen verksamhet åt litet
olika håll, både när det gäller innehåll och strukturer i övrigt, finns möjlighe-
ten för högskolorna till betydande variationer när det gäller doktorsutbild-
ningens innehåll.
Ett av syftena bakom det förslag jag tidigare nämnde om de särkilda fors-
karskolorna - som vi diskuterar i propositionen, och där regeringen begär
riksdagens förtroende för att inrätta sådana eller stimulera fram dem - är
just att få något större mångfald i doktorsutbildningen för att se vilka olika
typer av utbildningar som är mest gagneliga för att föra utbildningssystemet
framåt. På detta område, liksom på så många andra, mår Sverige bra av att
ha olika typer av utbildningsformer, även för en och samma doktorsgrad.
Det gemensamma för detta, och det som staten ställer krav på, är att kvalite-
ten på de doktorer som kommer ut ur detta mångfasetterade system har in-
ternationellt hög slagkraft.
Herr talman! Eftersom Bo G Jenevall i sitt förra inlägg ansåg att vi i Sve-
rige har en för stor andel grundforskning i förhållande till den totala kakan,
vill jag säga att detta är ett svårt och komplicerat område att ha en alldeles
exakt uppfattning om. Om vi tittar på den samlade svenska forsknings- och
utvecklingsinsatsen ligger den på 35-40 miljarder kronor om vi räknar sam-
man det som staten satsar och det som privata intressenter satsar. Grund-
forskningsdelen av detta rör sig om ca 7-8 miljarder kronor.
Jag är inte övertygad om att det är en för stor andel grundforskning i för-
hållande till den tillämpade delen i det långa loppet. Jag tror snarare att pro-
blemet ligger på det område där Bo G Jenevall och jag började samtalet,
nämligen i förmågan att nyttiggöra kunskaper som faktiskt finns och kan
plockas fram. Jag har sett för många exempel där goda idéer läggs ad acta,
inte medvetet, men därför att ingen hittade fram till dem för att ta över dem
till nästa utvecklingssteg.
Anf. 67 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att detta låter mycket positivt och bra. Jag vill
bara kort komma med ett litet förslag när det gäller det vi egentligen talade
om, nämligen vad man skulle kunna göra med dessa förmodade två miljar-
der. Vi kanske kan koppla ihop de två goda ändamål som vi hittills har an-
vänt pengarna till, nämligen riskkapital och forskning och utveckling. Vi
kanske skulle använda dem till ett riskkapitalbolag som är speciellt inriktat
för de forskningsresultat som är utvecklingsbara. Det är ju inte alldeles lätt
att få pengar till att utveckla dem.
Anf. 68 INGA BERGGREN (m):
Herr talman! Här kommer till slut, eller nästan till slut, en motionär som
vill börja så här:
I regeringens proposition står det så här på s. 63: ”Konsumentfrågor, spe-
ciellt frågor om hushållsekonomi har särskild betydelse för de enskilda män-
niskorna i tider av ekonomisk kris och stora samhällsförändringar.---Re-
geringen anser att det är angeläget att forskningen på konsumentområdet
kan utvecklas.”
Jag är fullständigt överens med regeringen om detta. Jag vill passa på att
här utveckla de tankar som jag tillsammans med Inger René har framfört i
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
69
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
en motion om vikten av hushållsvetenskaplig forskning som behandlas i be-
tänkandet UbU15.
Jag vill vidare framhålla vikten av att forskning om familjen och hushållet
fortgår även under icke kristider. Varför? Jo, detta bör ske med tanke på att
värdet av det osynliga arbete som utförs i privata hushåll uppskattas till en
tredjedel av bruttonationalprodukten. Dessutom kan det konstateras att den
privata konsumtionen år 1991 uppgick till TV) miljarder kronor enligt SCB.
Därav var värdet för inköp av livsmedel, textilier, kläder och bohag 242 mil-
jarder kronor.
Vid tre av våra universitet - universiteten i Göteborg, Umeå och Upp-
sala - finns hushållsvetenskapliga institutioner som bedriver utbildning.
Ingen av dem har fasta forskningsresurser, men det pågår ett arbete för att
bygga upp en forskningsverksamhet. Vid Uppsala universitet är ämnet hus-
hållsvetenskap forskarutbildningsämne vid den samhällsvetenskapliga fa-
kulteten sedan november 1991, liksom vid Göteborgs universitet sedan de-
cember 1992.
Utgångspunkten i hushållsvetenskaplig utbildning och forskning är hus-
hållet i vardagssituationen. Området innefattar frågeställningar som organi-
sation, tidsutnyttjande, ekonomi, mat, avfallshantering, boende, textil osv.
i det privata hushållet såväl som i storhushållet.
Här handlar det om att utveckla teorier om interaktionen inom hushållen
och mellan hushållen och övriga i samhället. Ytterst handlar det om natio-
nalekonomi och att använda egna och andras resurser med förnuft. Det inne-
bär en forskning som tar fram underlag för att ge konkreta förslag på hur
man kan använda mänskliga och materiella resurser så att livskvaliteten opti-
meras i vid mening. Det är helt enkelt det som utbildningsminister Per Unc-
kel talade om tidigare i dag, nämligen att göra det möjligt för den enskilde
att skapa det goda livet.
Som ett bra exempel på ämnets tvärvetenskapliga karaktär kan nämnas
det samarbete som utvecklats mellan den tekniska forskningen på Chalmers
tekniska högskola och universitetet i Göteborg. Där kan hushållsvetenskap-
ligt utbildade personer med såväl goda kunskaper inom sitt eget område som
forskningserfarenheter bidra till att utnyttja tekniska forskningsresultat i
praktisk tillämpning.
Hushållsvetenskapligt utbildade människor är en stor resurs som finns i
många olika verksamheter. Några områden som jag kan nämna är undervis-
ning, forskning, rådgivning, marknadsföring, storhushållsadministration
och opinionsbildning.
De vanligaste benämningarna på hushållsvetenskap på universitetsnivå i
den angloamerikanska delen av världen är home economics, human ecology
eller home Science. Benämningen household/family and consumer studies
förekommer också. I Tyskland används begreppet Haushaltwissenschaft på
akademisk nivå.
Det kan konstateras att det 1990 avlades examina i ämnet hushållsveten-
skap vid 206 institutioner i hela världen. Det totala antalet doktorsexamina
var för samma år 251, varav 132 i USA, 85 i Tyskland, 27 i Indien, 5 i Japan
och 2 i Storbritannien. Dessa siffror kommer från International Federation
70
for Home Economics, en non-governmental organization (NGO) till FN.
För Sverige är motsvarande siffra 1 doktorsexamen 1992.
Låt mig göra några reflexioner. Jag anser att det är utomordentligt att re-
geringen för att öka andelen kvinnor i forskning och forskarutbildning satsar
på ett tiopunktsprogram. Ett prioriterat område blir naturvetenskap och tek-
nik. Det är jättebra. Men vart har de områden som av tradition och hävd
intresserat flickor, t.ex. vård, undervisning och i det här fallet lärare i hus-
hållsvetenskapliga ämnen tagit vägen i målsättningen att öka antalet forskar-
studerande för att fram till år 2000 fördubbla antalet doktorsexamina?
Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jag vill peka på den
potential och de forskarförmågor som finns gömda inom just det hushållsve-
tenskapliga området. Här tas frågor om resurshushållning, attityder och be-
teende vid val av livsmedel m.m. upp på ett naturligt sätt. Det är helt enkelt
väsentliga framtidsfrågor för oss som enskilda individer, konsumenter, famil-
jer, hushåll och samhällsmedlemmar.
Jag har inte någon principiell invändning mot regeringens huvudmålsätt-
ningar angående forskningens övergripande inriktning. Jag anser snarare
tvärtom att det är ytterst angeläget att stimulera och satsa på kvalificerad
utbildning och forskning. Jag håller fullständigt med om att spetskompetens
och spetsforskning är viktiga för Sverige som företagarnation. Men det be-
hövs även forskning inom det som varit vardagsnära under lång tid.
Ett sådant område är kvalificerad konsumentforskning. Här finns åtmin-
stone tre intressenter:
- enskilda, som behöver kunskaper för att kunna fungera som medvetna och
kritiska konsumenter med bibehållen individuell självständighet,
- industrin, som behöver kunskap om attityder och beteenden för att kunna
anpassa sitt utbud efter konsumenternas individuella önskemål,
- stat och kommun, som behöver kunskap om medborgarnas värderingar,
attityder och beteenden för att kunna anpassa lagstiftning och service, inkl,
skolan som behöver utveckla undervisningen och kompetensen i hemkun-
skap/hushållsekonomi.
För konsumentforskningen är hushållsvetenskapen central. Hushållsve-
tenskapen är, som ni förstår, en ny akademisk disciplin i Sverige, som där-
med har svårigheter att hävda sig inom de nuvarande forskningsrådens ur-
valssystem. I både Göteborg och Uppsala har den begränsade satsning som
skett på hushållsvetenskaplig forskning uteslutande skett genom omfördel-
ning inom fakulteterna. Att lita på en sådan generositet fortsättningsvis är
att bygga vidare på en alltför bräcklig grund.
Olika möjligheter att kanalisera medel till en forskningsverksamhet under
uppbyggnad måste prövas.
En väg är att inrätta ett konsument- och hushållsvetenskapligt forsknings-
råd. En annan möjlighet kan vara att låta Forskningsrådsnämnden initiera
forskning inom området och föreslå hemvist för denna verksamhet inom re-
dan existerande forskningsråd. Konsumentpolitiska kommittén har säkert
tankar om hur forskningen om familjen/hushållet skall kunna bedrivas och
vidareutvecklas. Externa medel från företag och branscher är ytterligare en
väg att pröva.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
71
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m.m.
Jag uttrycker nu min tillfredsställelse över regeringens skrivning ”att det
är angeläget att forskningen på konsumentområdet kan utvecklas”, som jag
började mitt anförande med. Detta fastslås ytterligare i lagutskottets betän-
kande LU48 som vi skall diskutera i kammaren senare i dag. Där står: ”Lag-
utskottet vill för sin del starkt understryka behovet av forskning på konsu-
mentområdet.”
Jag vill till slut starkt poängtera det angelägna i att regeringen lever upp till
dessa citerade formuleringar. Jag förväntar mig också att regeringen, snarast
efter det att Konsumentpolitiska kommittén har avslutat sitt arbete, åter-
kommer med tydliga förslag om inriktning och lämpliga finansieringsformer
för forskningen inom konsumentområdet.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det UbU15 och avslag på samtliga reservationer och meningsyttringar.
Anf. 69 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag vill bemöta Inga Berggren när hon talar om prioritering
av forskarstöd till områden med många kvinnor. Det är just det regeringen
och förhoppningsvis riksdagen gör i och med tiopunktsprogrammet, en tyd-
lig prioritering av områden med stora inslag av kvinnliga studerande. Där
kan självfallet också hushållsvetenskap passa in.
Jag uppfattade hos Inga Berggren en viss kritik mot satsningen på teknik.
En sådan satsning står inte i motsats till vad Inga Berggren kräver. Just hus-
hållsvetenskap som kvinnligt forskningsområde har stora inslag av teknik,
och kommer därmed också att få del av den satsning som vi nu gör på natur-
vetenskap och teknik med kvinnligt könsperspektiv.
Anf. 70 INGA BERGGREN (m) replik:
Herr talman! Det som har glatt mig under dagen är den samstämmighet
som finns här i kammaren när det gäller att stimulera unga forskare och satsa
på kvinnlig forskning. Inte desto mindre vill jag gärna ta upp just forsk-
ningen inom vård och utbildning, för att ytterligare poängtera och ge exem-
pel. Det är oerhört viktigt att man stöttar den vetenskapliga grunden där den
är svag. Det är just inom dessa områden.
Jag vill bara kort bemöta Margitta Edgren när hon säger att mitt anför-
ande andas en viss kritik mot att man prioriterar naturvetenskap och teknik.
Så var det inte. Jag sade att det var jättebra.
Anf. 71 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jag tycker att det är bra att utbildningsministern har funnits
i kammaren under hela denna debatt. Det vill jag ge honom en eloge för.
Men jag begärde inte ordet bara för att säga det.
Jag begärde ordet för att kommentera det meningsutbyte som var mellan
utbildningsministern och Bo G Jenevall, om de eventuellt återstående peng-
arna från löntagarfonderna. Där framgick att de bägge debattörerna ansåg
att detta var näringslivets pengar. Vi vet att socialdemokratin har en annan
syn.
Detta är i allra högsta grad också löntagarnas pengar. Tanken har varit att
72
pengarna skulle gå till pensioner bl.a. Detta är pengar som har förvaltats väl
och inte gått in i spekulationskarusellen under 1980-talet.
Vi hörde av meningsutbytet att det kunde bli pengar över från löntagar-
fonderna vid utskiftningen. Då funderar man, som Bo G Jenevall, på vad de
pengarna skall användas till. Det framkom att utbildningsministern inte
visste hur de pengarna skulle användas, utan det kunde man fundera över.
Men de skall i alla fall inte vara kvar i löntagarfonderna. Det kan vi konsta-
tera.
Jag hörde tidigare i dag utbildningsministern säga att detta var den lyckli-
gaste dagen i hans liv. Då tänkte jag att det kanske är för att vi skall fatta ett
forskningspolitiskt beslut och satsa pengar på forskningen. Men det var för
att löntagarfonderna skall slaktas. Det var därför det var den lyckligaste da-
gen i hans liv. Det är överordnat det forskningspolitiska beslut vi nu skall
fatta, och det beklagar jag.
Inga pengar skall få bli kvar hos pensionärerna. Det kan bli pengar över
efter denna åtgärd, och det skall funderas över hur de skall användas. Ingen-
ting skall bli kvar hos pensionärerna. Det tycker jag är upprörande, och det
är ett brott mot höstens krisöverenskommelse.
Anf. 72 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag trodde att löntagarfondsdebatten var avslutad, men den
tycks fortsätta, och det är intressant. Visst kan man hävda att löntagarna har
del i löntagarfondspengarna, om man hade gjort som det var tänkt från bör-
jan, nämligen att löntagarna skulle göra avsteg från sina avtalskrav för att
bidra till löntagarfonderna. Så skedde inte. Löntagarna tog i stället för sig
extra rejält under denna tid. Det är faktiskt företagarnas pengar. Det vill jag
alldeles bestämt hävda.
Jag tyckte att Per Unckel utvecklade detta med pensionerna på ett alldeles
excellent sätt tidigare. Det finns ingen anledning att upprepa det. Det är inte
några pensionspengar vi talar om. Det har heller aldrig varit tanken.
Visst skall vi göra av med alla dessa pengar. Den saken är vi fullständigt
överens om. Nu talar vi bara om hur vi skall använda den sista delen av peng-
arna, som det faktiskt har blivit en viss tillväxt på. Det är inte tack vare So-
cialdemokraterna.
Anf. 73 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Den enda kommentar jag vill göra är att det visst är så att
dessa pengar skulle stärka AP-fonderna och vara en del av pensionerna. I
övrigt är det regeringen som står för krisöverenskommelsen.
Anf. 74 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter som önskar votera om forsk-
ningspolitiken om ursäkt för att jag kommer att förlänga debatten någon mi-
nut.
Ewa Hedkvist Petersen citerade mig. Jag vill därför göra den lilla juste-
ringen att säga att jag sade att det var den lyckligaste dagen i mitt politiska
liv. För mig är politiken inte det allra högsta i livet, även om politiken är
viktig nog.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning m. m.
73
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
74
Men det är lyckligt därför att vi på en gång, som jag sade i mitt anförande,
förmår att göra rent hus med det värsta hotet mot det fria, öppna samhället
som Sverige har gått igenom, nämligen löntagarfonderna. Vi kan göra detta
genom att använda dessa pengar på ett sådant sätt att de stärker forskningen
och Sveriges utvecklingskapacitet. Det kallar jag, på mitt språk, politisk
lycka. Jag har förstått att det för somliga i denna kammare i stället är en
politisk olycka. Jag beklagar att ni fortfarande är kvar på den barrikaden,
men jag kan inte göra mycket åt det.
Frågan om vems pengar det egentligen rör sig om är i någon mening filoso-
fisk. Pengarna finns i dag i awecklingsfonden 1992-1994. Det kan knappast
ha överraskat Ewa Hedkvist Petersen att regeringens ambition är att av-
veckla denna fond i sin helhet. Det har nämligen riksdagen redan fattat be-
slut om. Den nyheten är vid det här laget nästan ett år gammal.
Att jag i dag inte har en klar uppfattning om den exakta användningsfor-
men, beror på det jag började med att säga i mitt svar till Bo G Jenevall,
nämligen att regeringen medvetet har sagt sig vilja ha marginal med tanke
på den eventuella utvecklingen på börsen. Ty följande vore det inte rimligt
att utan marginal inteckna varje krona. Man måste följa den ekonomiska
utvecklingen på sådant sätt att man har kunskap och användningsalternativ
den dag vi i detalj kan bedöma fondernas värde. Att fortsätta efter i princip
samma linje för användning av dessa fondresurser som nu redan är på väg
att beslutas för de tio, är för min del ett logiskt sätt att tänka. Jag kommer
att fortsätta tänka i samma banor.
Anf. 75 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Det är bra, utbildningsministern, att vi kan vara eniga om
att politik inte är allt utan att det finns andra värden här i livet.
Det som faktiskt händer är att regeringen sviker en överenskommelse från
i höstas. Regeringen sviker en mycket viktig krisöverenskommelse som gjor-
des över partigränserna. Jag vet inte hur det här går ihop med att regeringen
nu säger att man försöker hålla etiken och moralen högt.
Vi anser att pengarna behövs till pensionärerna. Det har varit vår åsikt
under en lång tid. Det är ingen nyhet för regeringen. Det är naturligtvis
också en av anledningarna till att vi är upprörda över att slakten av löntagar-
fonderna överordnas det forskningspolitiska beslutet. Det är bara att be-
klaga.
Anf. 76 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag vet inte om Ewa Hedkvist Petersen hade favören att få
lyssna till Bengt Silfverstrands mycket klargörande inlägg för några timmar
sedan. Han talade om varför socialdemokratin egentligen var för löntagar-
fonderna. Det fanns inte en susning om pensioner i det inlägget. Bengt Silf-
verstrand meddelade att han egentligen endast beklagade en enda sak, näm-
ligen att det var för litet socialism i löntagarfonderna. Det må stå för honom.
Jag tyckte, som jag sade då, att det var alldeles tillräckligt mycket socialism
redan från början.
Nu skall vi, Ewa Hedkvist Petersen, följa kursutvecklingen under måna-
derna framöver för att se huruvida pengar som blir kvar efter dagens beslut
verkligen kommer att bli kvar eller om den diskussion som vi just nu för är
helt hypotetisk. För min del gäller att löntagarfonderna skall avvecklas, och
att det är en slutgiltig avveckling. Inte minst väljarna gav för två år sedan ett
klart och entydigt besked om att detta var deras önskan. Den förpliktelsen
tänker vi leva upp till.
Därutöver för regeringen emellertid en ekonomisk politik som nu så sak-
teliga håller på att vända utvecklingen i Sverige uppåt igen. Att man får fart
på den tillväxt som Ewa Hedkvist Petersen talade om och som jag berättade
för kammaren om tidigare, är den avgörande förutsättningen för att pensio-
närerna med trygghet skall kunna se fram emot sin ålderdom. Ett är alldeles
entydigt och säkert: Skulle vi fortsätta att på socialdemokratiskt maner öka
budgetunderskottet och bibehålla ens den minsta misstanke om att löntagar-
fonderna kan dyka upp igen undergrävs förutsättningarna för en trygg ålder-
dom.
Anf. 77 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det är helt riktigt - jag tackar för att Per Unckel än en gång
bekräftade detta - att jag ganska tydligt klargjorde för vad målsättningarna
och syftena med löntagarfonderna var. Detta var den ena biten i mitt klarläg-
gande.
I en annan lika klargörande bit sade jag att det inte finns någon juridisk
eller de facto-skillnad mellan de fem pensionsfonderna som i debatten har
gått under namnet löntagarfonderna och den fjärde och femte AP-fonden
som fortfarande är kvar. Så långt har man från regeringssidan ännu inte avi-
serat att man skall ta dem i anspråk, varken när det gäller forskning eller
andra ambitioner. Den enda skillnad som föreligger mellan de fem pensions-
fonderna som nu skall avvecklas och den fjärde och femte AP-fonden är att
reglerna för placering har varit ännu strängare för de fem löntagarfonderna,
pensionsfonderna.
I slutändan kommer vi således fram till ett konstaterande som inte ens Per
Unckels demagogik kan komma ifrån. Det är pensionsmedel som nu skall
upplösas och delas ut för forskningsändamål. Det socialdemokratiska alter-
nativet är att forskning och utveckling är så viktiga områden att de skall
kunna konkurrera i vanliga budgetsammanhang med alla andra samhällsom-
råden.
Anf. 78 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Det finns en mycket stor skillnad mellan löntagarfonderna
och pensionsfonderna. Pensionsfonderna är tillskapade för att sörja för män-
niskors trygga ålderdom. Löntagarfonderna är tillskapade för att skapa so-
cialism. Vi avvecklar socialismen och bevarar tryggheten för ålderdomen.
Det är detta riksdagen kommer att fatta beslut om alldeles strax.
Herr talman! Får jag även säga för fullständigheten i protokollet och som
allmän upplysning att när Socialdemokraterna hävdar att det riksdagen nu
är på väg att göra, nämligen att avveckla fondsocialismen, skulle stå i strid
med en uppgörelse med regeringspartierna från i höstas, talar man medvetet
i nattmössan eller åtminstone mot bättre vetande. I samband med krisupp-
görelserna kom vi överens om att samråda om hur vi skulle bete oss när det
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
75
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m. m.
gäller forskningsfinansiering med löntagarfondsresurser. Samrådet har ägt
rum. Däremot kom vi inte överens om det som var uppenbart, nämligen att
vi inte på förhand kunde veta huruvida vi skulle bli ense. Blir man inte ense
är det en regerings skyldighet att regera. Det skulle jag säga även om det var
Bengt Silfverstrands parti som innehade regeringsmakten.
Anf. 79 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Låt mig bara klargöra att det inte förekom någon som helst
samråd om fondernas slutliga användning. Detta är fakta i målet.
Det är ingen skillnad mellan om man i den fjärde och femte AP-fonden
placerar aktier och avkastningen på dessa går tillbaka till pensionsfonderna
eller om avkastningen på de aktieplaceringar som har gjorts inom ramen för
de fem pensionsfonderna till sista kronan går tillbaka till pensionsfonderna.
Det är pensionsmedlen som nu skingras för vinden - visserligen för forsk-
ningsändamål. Dessa pengar hade vi kunnat ordna på ett rakare, klarare och
mycket objektivare sätt.
Anf. 80 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! När det gäller överenskommelsen och samrådet mellan par-
tierna vet jag inte vilken ställning Bengt Silfverstrand har i sitt parti. Men
jag har själv deltagit i ett samråd med Bengt Silfverstrands partivänner. När-
varande var herrar Jan O Karlsson och Leif Pagrotsky. Svar lämnades på
samrådet av förutvarande statsministern och partiordförande Ingvar Carls-
son.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkanden
1992/93:UbUl6, UbU15, UbU13 och UbU22.
Utbildningsutskottets betänkande UbU16
Mom. 1 (löntagarfondsmedel för forskning)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 139 för reservationen av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 6 (formerna för prövning av stiftelsernas verksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 300 röster mot 10 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (styrelsernas sammansättning)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 12 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (fasta forskningsresurser vid vissa högskolor)
76 Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 11 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 26 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 11 (vuxenutbildning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 10 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (lokalisering av stiftelsen för miljöstrategisk forskning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Björn Sa-
muelson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Mom. 1 (forskningens betydelse för Sverige som industrination)
Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot 129 för reservation 1 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 2 (forskningens organisation)
Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 10 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 5 (översyn av fakultetsorganisationen)
Utskottets hemställan bifölls med 304 röster mot 11 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del.
Mom. 8 (forskarutbildningen utom såvitt avser vissa medel under fakulte-
terna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Björn Sa-
muelson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (medel för forskarutbildningen)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 138 för reservation 3 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 10 (den rörliga resursen)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 136 för reservation 4 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 12 och 13 (forskning vid de mindre och medelstora högskolorna,
m.m.)
Först biträddes reservation 6 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. i motsvarande
del med 142 röster mot 10 för meningsyttringen av Björn Samuelson i mot-
svarande del. 166 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 142 för reserva-
tion 6 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från
att rösta.
Sigge Godin (fp) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
77
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning m.m.
Mom. 28 (tillkännagivande om Forskningsrådsnämndens forskningsinfor-
mation)
Först biträddes reservation 8 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. - som ställdes
mot meningsyttringen av Björn Samuelson i motsvarande del - med ackla-
mation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 169 röster mot 132 för reserva-
tion 8 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 31 (anslagsbeloppet under Forskningsrådsnämnden: Forskning och
forskningsinformation)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 11 för meningsyttringen
av Björn Samuelson i motsvarande del. 34 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 39 (kvotering av forskarassistenttjänsterna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Björn Sa-
muelson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 42 (dyrbar vetenskaplig utrustning)
Utskottets hemställan bifölls med 188 röster mot 129 för reservation 13 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 57 (medelsanvisningen till de juridiska fakulteterna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 17 av Lena Hjelm-
Wallén m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 60 (resurser för forskning om Central- och Östeuropa)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 138 för reservation 19 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 63 (forskning om kreditgivning)
Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 24 för reservation 20 av
Stefan Kihlberg.
Mom. 66 (medelsanvisningen i övrigt till de samhällsvetenskapliga fakulte-
terna)
Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot 128 för reservation 21 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Mom. 69 (anslagsbeloppet under Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk-
ningsrådet: Forskning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 22 av Lena
Hjelm-Wallén m.fl., dels meningsyttringen av Björn Samuelson i motsva-
rande del - bifölls med acklamation.
Mom. 86 (anslagsbeloppet under Medicinska forskningsrådet: Forskning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 28 av Lena Hjelm-
Wallén m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 97 (anslagsbeloppet under Naturvetenskapliga forskningsrådet:
Forskning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 31 av Lena Hjelm-
Wallén m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 105 (anslagsbeloppet under Teknikvetenskapliga forskningsrådet:
Forskning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 34 av Lena Hjelm-
Wallén m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 142 (anslagsbeloppet under Vissa särskilda utgifter för forskningsän-
damål)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 134 för reservation 48 av
Lena Hjelm-Wallén m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU22
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag-
ningslistan närmast upptagna ärendena, utrikesutskottets betänkande
UU31, lagutskottets betänkande LU48, försvarsutskottets betänkande
FÖU13 och socialutskottets betänkande SoU25, fick avgöras i ett samman-
hang efter avslutad debatt.
Anf. 81 ANDRE VICE TALMANNEN:
Riksdagen hälsar finländska riksdagens grundlagsutskott välkommet.
(Applåder)
Anf. 82 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag hälsar statsminister Carl Bildt, miljöminister Olof Johansson, civilmi-
nister Inger Davidson, statsrådet Bo Könberg och statsrådet Beatrice Ask
välkomna till de muntliga frågorna.
Jag erinrar om önskvärdheten av korta frågor och så långt möjligt korta
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
79
|
Prot. 1992/93:121 |
svar. Jag erinrar också ledamöterna om att vänta med att tala tills mikrofon- |
|
Muntliga frågor till |
De fängslade svenska medborgarna i Irak Anf. 83 PIERRE SCHORI (s): Herr talman! En fråga till statsministern: Vi kunde i går se statsministern Vi tycker att den tid nu har kommit då statsministern själv bör bölja agera Anf. 84 Statsminister CARL BILDT (m): Herr talman! Låt mig först meddela att vi löpande informerar företrädare Det är möjligt att denna information inte alltid når fram till Pierre Schori. Detta är en fråga där jag agerar så gott som dagligen. Det ligger i sakens Anf. 85 PIERRE SCHORI (s): Herr talman! Jag kan försäkra statsministern att jag är fullständigt infor- Min fråga gällde närmast på vilket sätt statsministern agerar, om han är I övrigt vill jag säga att jag inte tycker att man skall utnyttja den här frågan |
80
Anf. 86 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Som väl har framgått av de redovisningar som har lämnats
också i Utrikesnämnden har det som Pierre Schori efterlyser redan skett.
Jag har vid ett flertal olika tillfällen, i litet olika former, vänt mig direkt
till den högsta instansen i Irak. Det har också kommit svar. Men det enda
svar som vi egentligen bryr oss om är att de tre svenskarna frisläpps.
Jag måste säga att jag beklagar att Pierre Schori på det sätt som bl.a. upp-
gifterna i Svenska Dagbladet i dag visar sprider felaktiga föreställningar. Om
Pierre Schori är till fullo informerad är det ännu mycket värre, därför att då
är det medvetet. Om han inte har hela bilden är han möjligen ursäktlig.
Privatisering av offentlig verksamhet
Anf. 87 WIDAR ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har en fråga till statsministern.
Hur vill statsministern kommentera den undersökning som visar att priva-
tiseringar av offentliga verksamheter har varit mycket mer framgångsrika i
socialdemokratiskt styrda kommuner än i kommuner som styrs av Modera-
terna och de andra borgerliga partierna?
Anf. 88 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Låt mig passa på tillfället att beklaga att jag inte hade möjlig-
het att närvara på Widar Anderssons lilla tillställning på rummet den 27 maj.
Jag var visserligen inbjuden, men jag hade tyvärr förhinder.
Låt mig också säga att jag inte har sett undersökningen i detalj utan bara
sett några referat i pressen. Jag skall läsa den.
Den är intressant så till vida att den visar att privatiseringar är någonting
som man också i socialdemokratiska kommuner inser är någonting som leder
till effektivisering. Det är bra. Om man i socialdemokratiska kommuner gör
bra privatiseringar kan jag inte tycka annat än att detta är bra för Sverige
och för socialdemokratin.
Organisationsstödet
Anf. 89 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern. Det handlar om nå-
got som om möjligt är ännu segare än Saddam Hussein, nämligen organisa-
tionsbidragen.
I Sverige - detta arma land som går back med hundratals miljarder - utbe-
talas ca 13,5 miljarder, varav ungefär hälften kommer ifrån staten.
Nu har regeringen aviserat ett visst intresse av att få koll på de här kostna-
derna. Det kan tänkas att regeringen inte har så lång tid på sig, kanske bara
drygt ett år. Jag undrar om ni tänker göra någonting åt detta?
Jag har hört talas om att ni och Socialdemokraterna har haft en uppgörelse
om att faktiskt åtgärda det här. Är den uppgiften riktig, eller är det bara ett
illasinnat rykte, eller är det något paket som har spruckit?
Den första frågan gäller alltså om ni tänker göra någonting åt organisa-
tionsstödet. Fråga nummer två är: Har ni tillsammans med Socialdemokra-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
terna kommit överens om att kapa en miljard, och kommer ni i så fall att stå
för det, bägge två?
Anf. 90 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! I den senare delen vet jag inte riktigt vad lan Wachtmeister
syftar på. Men det som ingick i en av krisöverenskommelserna mellan rege-
ringen och Socialdemokraterna under hösten var ju att vi skulle göra en ned-
skärning av det statliga partistödet med 10 % under den kommande mandat-
perioden. Det ligger självfallet fast. Jag utgår från att det gäller även för den
socialdemokratiska sidan.
Organisationsstödet är ett stöd som utgår till väldigt många olika organisa-
tioner för väldigt många olika verksamheter. Det gäller t.ex. enskilda organi-
sationers aktiviteter inom biståndsområdet. Då är det inte fråga om stöd till
organisationen i sig, utan det är ett stöd till den enskilda organisation som
gör biståndsinsatser, inte sällan mycket bra sådana och inte sällan bättre än
dem som staten förmår göra. Det handlar om t.ex. Lottakåren, frivilliga för-
svarsorganisationer och ungdomsorganisationer. Det är svårt att dra alla
över en kam.
Men en utredning under Jan-Erik Wikström är tillsatt som skall göra en
översyn av delar av detta. Det kan civilministern informera närmare om. Ut-
redningen skall också redovisa förslag till alternativa sätt att finansiera olika
organisationer.
I övrigt kan jag försäkra lan Wachtmeister att regeringen bedriver ett intill
ytterlighet restriktivt budgetarbete. Det finns ingen sektor som är fredad för
Finansdepartementets argusögon i det sammanhanget.
Anf. 91 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jo, herr statsminister, det finns det visst, nämligen alla de
s.k. heliga korna: bistånd, flyktingpolitik och just den här frågan.
Jag vill bara påminna om att det finns en förteckning på 222 A4-sidor som
är fulla med mottagare av organisationsstöd. Det är inte bara de nobla insti-
tuten som får dessa pengar. Det är alla möjliga organisationer som jag tror
står Pierre Schori närmare än statsministern.
Anf. 92 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Det senare skall jag självfallet undersöka speciellt.
Det är klart att vi gör en löpande prövning av de här sakerna, och vi har
också tillsatt speciella översyner, t.ex. av anslagen inom Utrikesdepartemen-
tets område när det gäller bidrag till t.ex. olika typer av fredsorganisationer.
Det är fullt möjligt att det var detta som lan Wachtmeister syftade på. Slut-
satser har också redovisats.
I övrigt finns det icke längre några heliga kor i statsbudgeten, inte ens på
Jordbruksdepartementets område. Allting granskas, och med de krav om att
sanera de offentliga finanserna som vi kommer att ha på oss under relativt
lång tid i framtiden finns det inget område som kommer att kunna undantas
från granskning. Det gäller sannerligen också organisationsstödet.
82
Konventionen om den biologiska mångfalden
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Anf. 93 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag vänder mig till Olof Johansson.
Vi har under en ganska lång tid väntat på en proposition om den biolo-
giska mångfalden. Min första fråga är: Kommer det någon?
För några dagar sedan kunde man läsa i Göteborgs-Posten att regeringen
i denna proposition - om den nu kommer - kommer att vilja ha undantag
när det gäller den FN-konvention som Olof Johansson själv skrev under i
Rio de Janeiro, nämligen när det gäller hur tvister skall lösas. Man använder
samma argument som USA använde för att i Rio inte underteckna konven-
tionen. Om detta skulle vara sant är det väldigt upprörande. Min andra fråga
är därför: Är detta sant?
Anf. 94 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Regeringen har i dag beslutat att till riksdagen avge proposi-
tion angående ratificering av konventionen om biologisk mångfald.
Vi har valt att separat behandla just den delen som handlar om ratifikatio-
nen. Bakgrunden till detta är att det är viktigt att vi så snabbt som möjligt
ratificerar. Det har med ikraftträdandet att göra, att så många länder som
möjigt så snabbt som möjligt ratificerar. Då blir konventionen också bin-
dande.
Därefter återkommer regeringen under hösten med behandlingen av kon-
sekvenserna på hemmaplan i Sverige. Jag hoppas att riksdagen inte tar illa
vid sig av att vi delar upp propositionen i två delar på det här sättet. Men det
här är den faktiska bakgrunden. Saker och ting bör kunna beslutas under det
här året, även det som gäller konsekvenserna i Sverige. Vi har valt att dela
upp det på det här sättet.
Sommararbete till ungdomar
Anf. 95 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag har en fråga till hela regeringen, men förväntar mig spe-
ciellt svar från skolministern och ungdomsministern. Den gäller alla de ung-
domar som går ut skolan nästa vecka. Tusentals av dem önskar att de får ett
sommarjobb, men det får de inte.
Jag undrar vad regeringen gör för att skaffa fram ordinarie ungdomsjobb,
men också sommarjobb till alla de ungdomar som faktiskt vill jobba på som-
maren.
Anf. 96 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Som kammaren mycket väl vet har det vidtagits många ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder, varav en stor del har varit direkt riktade till
ungdomar. Vi arbetar för att sätta fart på ekonomin, vilket så småningom
kommer att ge resultat.
Jag kan förstå Eva Zetterbergs oro. Den delar vi alla, inte minst vi som är
tonårsföräldrar. Många ungdomar kommer att gå utan arbete i sommar. Det
vidtas därför olika åtgärder. Vi har bl.a. gett ett speciellt uppdrag till Statens
Muntliga frågor till
regeringen
83
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
ungdomsråd, som kommer att mobilisera de ideella organisationerna för att
de skall bidra till att ge ungdomar möjlighet att träffas, att få aktiviteter och
sysselsättning.
Förutom de ordinarie arbetsmarknadspolitiska insatserna görs det alltså
även en hel del vid sidan om för att fånga upp inte minst utsatta ungdomar.
Det kommer att finnas mobila enheter som rör sig runt i storstäderna och
som de ideella organisationerna svarar för. Dessa enheter kommer att spe-
ciellt ta sig an utsatta ungdomar som rör sig i cityområdena.
Ungdomars utlandsresor
Anf. 97 ALWA WENNERLUND (kds):
Herr talman! Jag vill fråga civilministern hur det blir med ungdomars möj-
ligheter att röra sig över nationsgränserna, vilket var ett av de ämnen som
man diskuterade på ungdomsministerkonferensen i Wien. Jag tänker då
främst på Interrailkortet. Kommer ungdomar att enkelt och billigt kunna
resa i Europa i fortsättningen?
Anf. 98 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Interrailkortet är en väldigt viktig del i ungdomars möjlighet
att röra sig över gränserna. Vid ungdomsministerkonferensen, som Aiwa
Wennerlund hänvisar till, diskuterades ungdomars möjlighet att över huvud
taget röra sig över gränserna. Man diskuterade en konvention, som ännu
inte är undertecknad, eftersom det fortfarande finns en del skiljaktiga åsik-
ter.
Vi tog också upp frågan om Interrailkortet. Det bestämdes bl.a. att ung-
domsministrarna skall vända sig till kommunikationsministrarna i Europarå-
dets olika medlemsländer. Tillsammans med dessa skall ungdomsminist-
rarna försöka att få en fortsättning av Interrailkortet. Den här frågan har
denna vecka diskuterats i Europasammanhang. Jag vet ännu inte hur läget
är just för tillfället. Men jag håller frågan aktuell och är själv mycket pådri-
vande i det sammanhanget.
Sverige är ju speciellt intresserat. Det är väldigt många ungdomar från
Sverige som utnyttjar Interrailkortet, medan ungdomar i t.ex. Spanien och
Frankrike gör det i mycket liten omfattning. Det kan därför vara vissa svårig-
heter att få en fortsättning av Interrailkortet. Men vi gör vad vi kan.
Konventionen om den biologiska mångfalden
Anf. 99 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja fortsätta med den fråga som Margareta Win-
berg tog upp och ställde till Olof Johannsson, eftersom hon aldrig fick något
fullständigt svar. Har regeringen för avsikt att föreslå avikelser från den kon-
vention som Olof Johansson var med och undertecknade i Rio de Janeiro
med samma motivering för sitt ställningstagande som USA hade, vilket USA
nu har gått ifrån?
84
Anf. 100 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det finns inga sådana undantag dikterade av USAts tidigare
ställningstagande.
Bosnien-Hercegovina
Anf. 101 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till statsministern.
I riksdagens debatt den 29 april om kriget i Bosnien sade utrikesministern
så här: ”Målsättningen för en uppgörelse har hela tiden varit och måste så
förbli att hålla samman Bosnien-Hercegovina som en multietnisk självstän-
dig statsbildning och förvägra bosniska serber och kroater den självpåtagna
rätten att med våld bryta ut stora stycken territorium och ansluta dem till
sina moderstater.”
Jag vill fråga statsministern om han delar den uppfattning som bl.a. Euro-
paparlamentet gav uttryck för under förra veckan, nämligen att den aktions-
plan som USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Spanien har antagit
nu faktiskt innebär att den väpnade aggression som bosniska serber och
kroater med stöd av Serbien och Kroatien har begått accepteras.
Anf. 102 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Nej, jag delar inte den uppfattningen. Målet, som det formu-
lerades av utrikesministern och som Lennart Rohdin citerade, är att detta
skall vara en del av en stegvis implementering av Vance-Owen-fredsplanen.
Detta finns också angivet i den gemensamma aktionsplanen. Från allmänna
utrikespolitiska och internationell-rättsliga synpunkter vore något annat
oacceptabelt och otänkbart.
En annan sak är ju - och det är vi mycket väl medvetna om - att medlen
för att nå detta mål inte är alldeles självklara. Det finns en betydande osäker-
het i den internationella debatten. Det är värt att notera att Sverige i det
sammanhanget har visat en större beredskap att ställa upp, inte bara i ord
utan även i handling, för att stödja de beslut som FN:s säkerhetsråd har fat-
tat och kommer att fatta än vad många andra nationer har visat i detta kri-
tiska läge, och det är någonting som vi i denna kammare har anledning att
vara stolta över.
Sjukhemsavgiftema
Anf. 103 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till biträdande socialminister Bo Kön-
berg.
I denna vecka publicerade Socialstyrelsen en rapport om konsekvenserna
av det beslut som fattades strax före jul rörande sjukhemsavgifterna. Rap-
porten visar att dessa avgifter har höjts mycket kraftigt - vilket vi social-
demokrater befarade - med mellan 80 % och 220 %. I enskilda fall har höj-
ningen varit t.o.m. 1 000 %.
I samband med debatten ville vi avvisa det här förslaget. Vi hade i stället
ett förslag om ett högkostnadsskydd. Nu när så många pensionärer lever un-
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
85
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
86
der Socialstyrelsens norm för socialbidrag, är ni då beredda att pröva vårt
förslag om ett högkostnadsskydd?
Anf. 104 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Bakgrunden till detta beslut var ju den långdragna diskussio-
nen om de skilda reglerna för avgifter inom de ålderdomshem som kommu-
nerna länge hade haft ansvaret för och inom de sjukhem som kommunerna
fick ansvaret för den 1 januari 1992 genom den ÄDEL-reform som bl.a. frå-
geställarens parti i regeringsställning var med om att driva igenom. Reglerna
för de olika vårdformerna blev alltså desamma fr.o.m. årsskiftet.
Sedan tidigare har det funnits en bestämmelse när det gäller ålderdoms-
hem om ett förbehållsbelopp. Socialministern uttalade i propositionen att
han utgick ifrån att samma regler skulle gälla i framtiden. Men vi såg också
till att det skulle göras en utvärdering, och det var denna utvärdering som
presenterades häromdagen. Den tyder på att man på många håll hanterar
detta med avgifterna på ett sätt som överensstämmer med riksdagsbeslutet,
medan man här och var ännu inte har gjort det, men det betraktar jag mer
som en ”inledande turbulens” i samband med de nya reglerna.
Jag är inte säker på att högkostnadsskydd i formell bemärkelse är den kor-
rekta lösningen. Man bör i stället se till att kommunerna i större utsträckning
använder sig av det regelsystem som fanns tidigare.
Anf. 105 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Det var väl en underdrift att säga att det bara är fråga om
”här och var”. Enligt de pressreferat som jag har läst är det väldigt många
pensionärer som i dag lever under socialbidragsnormen, just på grund av
detta beslut. Det fanns ju ett förslag om ett högkostnadsskydd, som väckte
kritik. Vi föreslog att regeringen på nytt skulle pröva frågan. Med tanke på
vad som har hänt - och som berör väldigt många personer - borde det finnas
anledning för regeringen att på nytt pröva frågan.
Anf. 106 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det stämmer att det är många personer som berörs, efter-
som det är många personer som vistas på ålderdomshem och sjukhem.
Frågan om att många pensionärer lever under socialbidragsnormen har
principiellt inte med det här beslutet att göra. På den punkten är det inte
någon skillnad mot de tidigare reglerna, i vilka det förutsattes att man, om
man hade den lägsta pensionen, fick behålla ett belopp som motsvarade
1 200-1 300, om jag minns rätt. Sedan fick man behålla en viss andel, en fem-
tedel av överstigande inkomster. Det har varit fråga om att försöka harmoni-
sera de system som fanns sedan tidigare. I samband med detta finns det nog
beslut som behöver ses över.
Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna
Anf. 107 HENRIK S JÄRREL (m):
Herr talman! Jag har en fråga till statsministern. I början av 50-talet ratifi-
cerade Sverige den s.k. europeiska konventionen till skydd för de grundläg-
gande mänskliga fri- och rättigheterna, men införlivade den inte direkt med
den svenska rättsordningen.
Nyligen har den s.k. Fri- och rättighetsutredningen lagt fram sitt betän-
kande vari man föreslår att den s.k. Europakonventionen skall inarbetas i
den svenska rättsordningen. Min fråga till statsministern blir: Är det också
regeringens avsikt att följa utredningens förslag?
Anf. 108 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! I formell mening - ibland måste man vara formell - är detta
en utredning som fortfarande är ute på remiss. Vi hade en överläggning här-
omkvällen, som jag tidigare refererade till, mellan företrädare för samtliga
riksdagspartier om den fortsatta handläggningen av författningsfrågorna. Vi
kommer att få in remissvaren på de olika författningsfrågor som nu är ak-
tuella i början av september. Därefter kommer vi att börja sammanställa
detta. Vi kommer sedan att ha överläggningar mellan riksdagspartierna från
mitten av oktober i några veckor framåt för att därefter lägga ett stort författ-
ningspaket på riksdagens bord i början av december. Det kommer att bli en
stor och betydelsefull förändring, som man kan säga rör en europeisk moder-
nisering av delar av vår grundlag.
Jag skall inte föregripa utredningen, men låt mig säga att jag personligen,
i andra egenskaper än som statsminister, under ca 10-15 år har arbetat för
att vi i Sverige skall göra precis det som Henrik S Järrel nämner och som
den petriska utredningen om fri- och rättigheterna nu föreslår, nämligen det
självklara att inkorporera Europakonventionen om skyddet för de mänsk-
liga fri- och rättigheterna i den svenska grundlagen. Detta borde ha gjorts
långt tidigare och det är hög tid att det nu sannolikt också kommer att ske.
Konventionen om den biologiska mångfalden
Anf. 109 JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! Miljöministern har två gånger fått frågan om regeringen
överväger svenska undantag från konventionen om biologisk mångfald.
Första gången undvek miljöministern att besvara frågan genom att beskriva
uppdelningen av propositionen som teknisk. Andra gången undvek miljömi-
nistern frågan genom att säga att det inte kommer att bli några undantag som
motiveras av samma skäl som man hade anfört i USA.
Nu vill jag återkomma till frågan för att få ett rakt besked av miljöminis-
tern. Överväger regeringen svenska undantag från konventionen om biolo-
gisk mångfald?
Anf. 110 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det finns möjlighet till sådana undantag, men jag tillbakavi-
sar insinuationen om att vi skulle gå i någon annans ledband. Det var därför
jag med viss bryskhet besvarade denna fråga. Det finns naturligtvis frågor av
teknisk karaktär som vi har anledning att bedöma i särskild ordning, med
utgångspunkt från svenska förhållanden. Detta har inget med politisk vilja
att göra. Därför avvisar jag bestämt de här insinuationerna.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
87
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Muntliga frågor till
regeringen
88
Anf. 111 JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! Betyder miljöministerns senaste svar ett ja på min fråga, om
regeringen överväger svenska undantag från konventionen om biologisk
mångfald?
Anf. 112 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag svarar formellt och korrekt att regeringen inte har avslu-
tat bedömningen av detta ärende ännu. Vi har tagit ställning till själva kon-
ventionen, och den innehåller inte något som tidigare har åberopats här. Vad
vi däremot kommer att göra är naturligtvis att presentera ett konsekvensför-
slag som har betydelse för den svenska hanteringen, en nationell handlings-
plan och dylika ting. Den beredningen är ännu inte avslutad. Den är inte mer
än i sin början. Därför svarar jag inte på dessa frågor.
Avdragsrätt för bidrag till ideella organisationer
Anf. 113 RICHARD ULFVENGREN (nyd):
Herr talman! Min fråga riktar sig till civilministern. Civilministern efterly-
ser fler enskilda och frivilliga insatser för välgörenhet m.m., enligt ett press-
meddelande från i förrgår. Min fråga är: När tänker civilministern förmodli-
gen äta lunch med Bo Lundgren och då föreslå en skattemässig avdragsrätt
för välgörenhet? Detta är mycket vanligt i andra länder.
Anf. 114 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Det är riktigt att vi vill satsa mer på den ideella sektorn. Det
som Richard Ulfvengren antagligen har läst är att vi har tillsatt en beredning
som skall se över möjligheterna för den ideella sektorn att mer aktivt ta del
i samhället. Detta är en inriktning som vi vill stödja.
När det gäller avdragsrätten för ideella organisationer ingår den uppgiften
i Jan-Erik Wikströms utredning. Han kommer i början av augusti i år att
lämna ett förslag även på den punkten. Jag vet inte riktigt vad han kommer
fram till ännu. Jag vill inte föregripa utredningens resultat.
Skolelever med bristande kunskaper
Anf. 115 ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag har en fråga till skolminister Beatrice Ask om förslaget
till ny läroplan för grundskolan. Ca 4,5 % av alla elever lämnar varje år
grundskolan utan fullständiga kunskaper. Skolministern skriver att detta är
ett stort problem och att man skall återkomma med förslag till åtgärder för
dessa elever.
Jag undrar om skolministern redan nu kan säga något om vad dessa förslag
till åtgärder kommer att innebära.
Anf. 116 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! I det förslag till ny läroplan för grundskolan som vi har lagt
fram ingår bl.a. en rättighet för elever med svårigheter att redan vid den na-
tionella bedömningen efter femte skolåret få extra stöd och hjälp. Detta är
ett exempel på vad vi avser att göra. Det finns anledning att där fundera mer
över vilka insatser man kan tänka sig, även om jag tror att det är viktigt att
lärarna och den lokala nivån får utforma detta mer konkret.
När man går vidare och ser på slutet av grundskolan, dvs. årskurs nio, avi-
serar vi att elever som inte har tillräckliga grundkunskaper i svenska, eng-
elska och matematik inte bör beredas plats på de nationella programmen,
utan de bör ges en individuell studieplan, så att de kan få hjälp och möjlighet
att genomföra gymnasiestudierna på ett sätt som de kan klara av. Tyvärr är
det i dag många elever med otillräckliga kunskaper som aldrig kommer i
kapp, utan de hoppar av eller misslyckas med många tragiska resultat som
följd. Det finns naturligtvis mer att göra på detta område, men detta är två
exempel ur den proposition som regeringen har lagt.
TVy landshövding i Malmöhus län
Anf. 117 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Jag har en kort fråga till statsministern eller möjligen till ci-
vilministern.
Vi har ett vackert residens i Malmöhus län som trängtar efter en ny lands-
hövding. Den här regeringen har ju sagt sig vara snabb och inte senfärdig.
Nu har den här landshövdingestolen tyvärr stått tom sedan några månader.
När tänker statsministern och regeringen utse en ny landshövding i Malmö-
hus län?
Anf. 118 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Framför allt är regeringen noggrann. Vi ägnar denna fråga
stor noggrannhet och hoppas att kunna presentera ett namn så snabbt som
möjligt.
Anf. 119 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Detta svar har jag i olika sammanhang hört tidigare. Kan jag
möjligen få det litet mer preciserat? Betyder det före sommaren? Märk väl
att jag inte frågar vem statsministern kommer att utse.
Anf. 120 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Det var synd att frågaren inte frågade om vem, därför att det
kunde ha blivit intressant. Men besked kommer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 121 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är uppenbart att det svenska närmandet till EG kommer
att påverka vårt sätt att arbeta med miljöpolitiska frågor. Det finns därför
skäl att ange hur politiken skall bedrivas så att miljöfrågorna ges en ökad
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
89
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Information från
regeringen
90
tyngd i EG och EES-avtalets institutioner. Regeringens strategi för detta har
presenterats för riksdagen i form av en skrivelse (1992/93:255) om inrikt-
ningen av det svenska miljöarbetet inom EES och EG.
Eftersom miljöfrågorna är en av regeringens fyra prioriterade områden,
och särskilt viktiga i samband med vårt närmande till EG, vill jag inför kam-
maren ta upp några aspekter av särskild betydelse.
Jag kommer att peka på de möjligheter som närmandet till EG ger för
det svenska miljöarbetet. Jag kommer att nämna några viktiga sakfrågor och
därefter diskutera hur vi skall arbeta inom EES och EG för att se till att mil-
jöarbetet förs vidare och lagstiftningen skärps.
Låt mig börja med att slå fast två grundläggande principer för vårt arbete.
Den första är att högsta tillämpade ambitionsnivå skall gälla. Detta inne-
bär att inget land skall behöva sänka sina regler på miljöområdet.
Den andra principen är att miljöarbetet skall gå framåt. Ambitionsnivån i
miljöarbetet skall höjas och miljökraven skärpas.
Dessa utgångspunkter gör det klart att miljöhänsyn måste spela en avgö-
rande roll i Sveriges närmande till EG.
Vad innebär närmandet till EG för Sveriges nationella och internationella
miljöarbete?
I ett internationellt perspektiv är den svenska miljöpolitiken progressiv.
Vi har kommit längre än många av våra europeiska grannar, för att inte
nämna resten av världen. Självklart kommer vi att fortsätta det internatio-
nella arbetet. Vi skall fortsätta ha höga och höjda miljöambitioner, också
som EG-medlem.
Jag vill understryka att det svenska miljöarbetet redan i hög grad är inter-
nationellt inriktat. Detta har varit naturligt, eftersom de flesta av våra miljö-
problem är av gränsöverskridande karaktär. Sverige har spelat en viktig roll
t.ex. i förberedelserna inför FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio
de Janeiro, i arbetet på ett nytt svavelprotokoll inom ECE, i kemikaliearbe-
tet inom till exempel OECD, för att stoppa utsläpp av ozonnedbrytande äm-
nen, t.ex. inom ramen för Montrealprotokollet, och för att rena Östersjön.
Med ett medlemskap, ja redan med EES-avtalet, kommer det svenska ar-
betet att bli ännu mer internationaliserat. Närmandet till EG ger nya och
förbättrade möjligheter att omvandla våra nationella ambitioner till interna-
tionella bindande åtaganden. Vi kommer att verka för gemensamma regler
på en hög skyddsnivå för hela EG/EES-området. Sådana miljöregler kom-
mer att vara effektivare i så motto att de är av bindande karaktär.
Det är samtidigt nödvändigt att slå vakt om möjligheten för enskilda län-
der att gå längre än det gemensamma regelverket. På så vis främjas en dyna-
misk utveckling på miljöområdet.
Vi vill bidra till en skärpt miljöpolitik och ett ökat miljömedvetande inom
gemenskapen. Möjligheterna att övervaka och följa upp att reglerna efter-
levs måste förstärkas. EG måste utvecklas till en dynamisk internationell
kraft på miljöområdet.
Låt mig i sammanhanget peka på positiva tendenser inom EG. Miljöpoliti-
kens betydelse har vuxit inom EG och ett omfattande regelverk har utveck-
lats med bindande föreskrifter. Det femte miljöaktionsprogrammet ger en
god grund för en ambitiös politik där miljö integreras i andra sektorer.
Maastrichtavtalet stärker miljöpolitikens ställning inom EG och underlättar
beslutsfattandet. Utvecklingen inom EG-rätten visar tendenser att gå i vad
vi anser vara rätt riktning.
I regeringens skrivelse om inriktningen av det svenska miljöarbetet inom
EES och EG tar vi upp en rad konkreta frågor, där vi menar att EG behöver
påverkas. Det gäller konkreta sakfrågor, lika väl som allmänna principer.
Miljöhänsyn måste integreras i de olika samhällssektorerna. Särskilt viktigt
är att miljö inte underordnas andra frågor eller ses som en sektor för sig.
På försurningens område är det angeläget att EG med kraft verkar för ef-
fektiva utsläppsbegränsningar och medverkar till en effektiv europeisk poli-
tik. Utsläppen i EG-området påverkar inte bara EG-ländernas egen natur
och byggnader. Tyskland och Storbritannien är de två största utländska käl-
lorna till svavelnedfall i Sverige, var och en ungefär lika betydande som ned-
fallet med ursprung inom våra egna gränser. På detta område har EG:s poli-
tik helt tydligt varit för svag. Det är en svensk huvuduppgift att medverka till
att en övergripande politik med skärpta krav utvecklas inom gemenskapen.
Samma inställning gäller för övrigt också koldioxidbeskattningen.
På transportsidan måste vi jobba dels för striktare utsläppsnormer från
fordon, dels för att främja miljömässigt riktiga transportsystem. Här är det
nödvändigt att uppmärksamma effekten av ökade transporter som en följd
av fri rörlighet. Vi behöver använda ekonomiska styrmedel för att stimulera
kollektivtrafik och miljövänliga transportsätt, för att få fram miljövänligare
fordon och bränslen och för att totalt minska utsläppsvolymen av olika ned-
smutsande och försurande ämnen från trafiken. Därigenom kan vi säker-
ställa att morgondagens fordon som skall trafikera den infrastruktur som vi
i dag bygger inte kommer att vara ett hot mot miljön.
EG måste ta ett större ansvar för insatser i Östeuropa och i Östersjöarbe-
tet, inte minst i Baltikum. På avfallsområdet bör producentansvaret prägla
regelsystemet. På kemikalieområdet bör EG skärpa reglerna och tillämpa
principer om företagens ansvar, den omvända bevisbördan och substitutions-
principen.
Det finns mycket att göra, särskilt att se till att sektorernas ansvar på mil-
jöområdet förstärks.
Euratom behöver uppmärksammas särskilt i närmandet till EG. Detta
görs också i medlemskapsförhandlingarna. Bakgrunden är att fördraget kom
till under helt andra förhållanden än dem som råder nu. Sverige ställer därför
särskilda krav på denna punkt. De för Sverige omistliga principerna om of-
fentlighet och meddelarfrihet gäller även för Euratomsamarbetet. Vi vill sä-
kerställa att den nationella beslutanderätten vad gäller utnyttjandet av kärn-
kraften inte påverkas.
När det gäller frågan om radioaktivt avfall och använt kärnbränsle gäller
principen om nationell suveränitet.
Hur skall vi då arbeta för att nå de mål som vi har satt upp?
För det första är en förutsättning för ett framgångsrikt miljöarbetet öp-
penhet i beslutsfattandet.
En aktiv miljöopinion är en styrka för oss i det här sammanhanget.
En annan förutsättning för ett framgångsrikt internationellt miljöarbete är
intensiva kontakter på alla nivåer. Det internationella kontaktnätet på mil-
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Information från
regeringen
91
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
92
jöområdct är omfattande och har byggts upp under en rad av år. Detta kon-
taktnät kan nu användas för att sprida information om våra intressen inför
närmandet till den europeiska gemenskapen.
I samband med olika internationella överläggningar tas givetvis EG-frå-
gorna upp under hand. Vi har under våren haft bilaterala överläggningar
med så gott som samtliga EG-länder. Vi har också regelbundet kontakt med
EG:s ordförandeland och med kommissionen.
De nordiska kontakterna är som alltid högt prioriterade. Inom EES eller
som EG-medlem måste vi målmedvetet hålla kontakt med likasinnade län-
der och skapa stöd för en god politik på miljöns område. Miljökrafterna
inom EG kommer att stärkas om medlemsskaran utvidgas med ytterligare
nordiska länder och Österrike. Vi har inför förhandlingarna noterat bety-
dande samstämmighet mellan kandidatländerna.
I ett framtida EG är det också fullt möjligt att en grupp starkt miljöinrik-
tade länder tillsammans driver fram en alltmer framåtsyftande lagstiftning.
Denna möjlighet diskuterades vid det möte som den fungerande ordföran-
den i EG:s ministerråd, danske miljöministern Svend Auken, bjudit in kan-
didatländerna till i maj. Vid mötet deltog även Ioannis Paleokrassas, kom-
missionsledamot med ansvar för miljöfrågor.
Man kan också konstatera att Beneluxländerna tillsammans med Tyskland
redan nu bildat en sådan allians i vissa frågor.
Redan nu har närmandet till EG kommit att påverka vårt sätt att arbeta.
Vi är med i olika forskningsprogram. Vi har kommit in i arbetet på vissa
centrala områden, exempelvis för bilavgaser och kemikalier. Vi strävar efter
att snabbt få delta i expertgrupper också på andra områden. Vi har experter
som arbetar inom kommissionen. Och vi har omfattande formella och infor-
mella kontakter med EG-länder.
Närmandet till EG ger oss goda möjligheter att verka för att våra natio-
nella ambitioner omvandlas till bindande internationella regler. Vi har länge
verkat i denna riktning. Nu gäller det att se till att vi på ett effektivt sätt ut-
nyttjar de instrument som erbjuds.
Anf. 122 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Riksdagen har begärt en redovisning när det gäller miljöpo-
litiken i förhållande till EG och EES. Det är därför som regeringen har över-
lämnat denna skrivelse. Nu är skrivelsen mycket vag. Jag hade hoppats att
miljöministern skulle ha haft litet mer preciserade besked att lämna till riks-
dagen i dag. Tyvärr är jag besviken på den punkten.
Jag vill ställa några frågor. Sverige är, eller har framför allt varit, ett före-
gångsland på miljöområdet. Men i en del avseenden behövde vi faktiskt
skärpa våra egna regler med anledning av EES-avtalet.
Regeringen har fått riksdagens bemyndigande att göra det, men så har inte
skett. Varför? Det gäller allt från stora frågor, t.ex. frågan om regleringen
av bioteknik, till mindre frågor om exempelvis försäljningsförbudet när det
gäller förordningar för miljöfarliga batterier, luftkvaliteten i tätorter och av-
fallsförbränning.
Så till min andra fråga. Varken i regeringens skrivelse eller nu görs någon
problemanalys. I EG:s medlemsländer brukar man inte skräda orden när
man har uppfattningar om varandra och om andra medlemsländers problem.
Från den svenska regeringens sida har det inte kommit någon analys av var
svårigheterna finns när det gäller EG:s medlemsländer. Vilka är våra vän-
ner? Vilka är våra fiender? Vad behöver vi satsa våra krafter på?
Vidare saknar jag en redovisning av ett annat viktigt område, där Sverige
är ett föregångsland. Det gäller då avgasreglerna. Såvitt jag förstår är det
inte längre själva nivåerna på utsläppen som är problemet utan det faktum
att vi har ett långtgående tillverkaransvar och en besiktning som fungerar
mycket bättre än den man har i EG:s medlemsländer.
Det är oerhört viktigt att få besked om hur det går med arbetet på just det
här konkreta området. Finns det några möjligheter att EG närmar sig vårt
sätt att se på de här problemen?
Anf. 123 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag välkomnar naturligtvis kritiska synpunkter. Det vore ju
snarast tjänstefel om oppositionsföreträdare här skulle inta en annan attityd.
Möjligen skulle det t.o.m. kunna innebära en försvagning i våra förhand-
lingar.
Jag gör själv en väldigt viktig distinktion när jag informerar riksdagen. Jag
informerar här nämligen inte om förhandlingsarbetet. Det sker i EG-delega-
tionen, och så skedde i går i samband med det senaste chefsförhandlarmötet.
Vi har alltså snarast en unik öppenhet i det fallet.
Utöver detta har riksdagen, utan att göra en särskild hemställan till rege-
ringen, fått den här skrivelsen. Där sägs ingenting om medlemskapsförhand-
lingarna. Det är därför som en vaghet måhända uppstår.
Det är väldigt viktigt att vi är överens om vad som från riksdagens sida har
sagts, om vad som har begärts och om vad vi har levererat. Jag ställer upp
med denna information i den här debatten, därför att nämnda skrivelse kom
så pass sent att riksdagen kanske inte hinner diskutera den färdigt under vår-
sessionen. Därför kan det finnas anledning att föra debatten om de här prin-
ciperna ett steg vidare. Jag tror att det är viktigt att vi kan göra det. Jag tror
också att det är viktigt att vi är överens om de avgränsningar som gäller i den
här diskussionen.
Frågorna om avgasrening diskuterades och rappporterades alltså i går.
Det är klart att jag kan tala om att det inte är problemfritt i det avseendet.
De svar som vi hittills fått har varit negativa. Det gäller offentliggjorda
ståndpunkter från EG-kommissionen, som alla känner till.
Vi har alltså valt att inte göra en problemanalys här. Men med hänvisning
till det som jag faktiskt har sagt vill jag framhålla att jag uppfattar saken så,
att vi har mer gemensamt med vissa länder inom EG och i den nordiska län-
derkretsen än vi har med vissa andra länder inom EG. Det har jag också
framfört i mitt huvudanförande.
Många av de frågor som ofta är kontroversiella på hemmaplan är kontro-
versiella på samma sätt inom EG. Det är alltså mycket lätt för mig som före-
trädare för miljöpolitiken att diskutera med miljöpolitiska företrädare i EG.
Sällan finns det problem där. I stället finns det ett problem i förhållande till
sektorintressen och en kortsiktig ekonomi. Ofta är det andra ministrar,
andra kommissionärer och generaldirektorat inom EG som är företrädare i
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Information från
regeringen
93
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
94
detta sammanhang. Det är där det finns problem, och inte på miljöföreträ-
darmötena. Om detta kan vara en problemanalys på ett övergripande plan
delar jag gärna med mig.
När det gäller förändringar hos oss har vi anmält att vi i samband med att
en miljöbalk införs i svensk lagstiftning kommer att anpassa. Det är klart att
det återstår en del att göra i det avseendet. Som bekant är det materialet ute
på remiss. Det skall leda till förslag till riksdagen våren 1994. Därmed har
jag besvarat delfrågorna.
Anf. 124 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Jag är litet förvånad över miljöministerns svar. Om miljömi-
nistern verkligen menar att medlemsförhandlingarna skall undantas från dis-
kussionen kring Sveriges miljöpolitik i förhållande till EG och EES är vi defi-
nitivt inte överens.
Jag tror att de flesta, precis som jag, har tolkat alla löften om en väldigt
stor öppenhet i diskussionerna och förhandlingarna som något mera än att
riksdagens EG-delegation skall hållas informerad. Om det är det som miljö-
ministern menar, är vi definitivt inte överens. Jag tror nämligen att det är
väldigt viktigt att det här förs ut till en allmän diskussion.
När det gäller de förändringar på de konkreta områden som jag nämnt
och som borde göras med anledning av EES-avtalet vill jag framhålla att det
definitivt inte är nödvändigt att avvakta hela den stora utredningen kring en
miljöbalk. Jag kan bara tolka det som sägs här som en dålig undanflykt. En
lång rad av förändringarna borde faktiskt kunna göras omgående - ja, borde
redan ha gjorts.
Anf. 125 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! En del av de förändringar som föranletts av EES-avtalet är,
som bekant, redan gjorda. De frågorna har varit föremål för behandling här
i riksdagen. Men detta innebär inte att allting är klart. Dessutom är ju EES-
avtalet ännu inte i kraft.
Som svar på frågan om vad riksdagen har begärt hänvisar jag till det ut-
skottsbetänkande där det här har framförts. Det är riksdagens beställning
som jag svarar upp mot i skrivelsen.
Anf. 126 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Ja, vi fick vänta länge på den här skrivelsen. Det är tråkigt,
bl.a. av det skälet att riksdagen under detta riksdagsår inte hinner ha en ge-
nomgripande diskussion om de här sakerna. Det hade kanske varit bra att
ha en sådan diskussion med tanke på förhandlingarna om ett eventuellt med-
lemskap.
Det är också tråkigt att Olof Johansson inte, till skillnad från t.ex. Karl
Erik Olsson, besökt oss i jordbruksutskottet för att redogöra för positionen
vad gäller förhandlingarna. Jag hörde nu att EG-delegationen i går fick så-
dan information.
Olof Johansson talar om två saker som, såvitt jag förstår, är övergripande
för förhandlingarna.
För det första gäller det detta med högsta tillämpade ambitionsnivå - så
står det. Jag vill då gå tillbaka till skrivelsen, vilken - som Annika Åhnberg
sade - är väldigt tunn. De sex första av de femton sidorna är en beskrivning
av EG och EES-avtalet. Därpå följer den s.k. strategin.
På s. 7 står det: Inga normer kommer att sänkas.
På s. 8 står det: I de fall harmoniserande regler införs kommer detta med
nödvändighet att minska Sveriges möjligheter att ha särlösningar inom varu-
relaterade områden.
Vilken är positionen i det här fallet - den ambitiösa eller den anpassliga?
Mera konkret undrar jag: Kommer regeringen att hävda att de övergångsbe-
stämmelser som EES-avtalet innehåller skall permanentas i ett förhandlings-
resultat?
För det andra säger Olof Johansson: Den andra övergripande saken är att
man skall höja nivån.
Betyder det att Olof Johansson menar att det vid ett eventuellt medlem-
skap blir möjligt för oss att ensidigt - något som i alla fall miljöministern
vill, om jag har tolkat honom rätt - höja våra ambitioner på exempelvis det
varurelaterade området?
Anf. 127 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! För det första vill jag tillbakavisa det som sades om att jag
skulle ha visat en ovilja att uppträda i jordbruksutskottet. Jag har inte varit
inbjuden. I varje fall har någon inbjudan inte nått fram till mig, men jag
kommer gärna!
För det andra förstår jag inte invändningen att skrivelsen skulle komma
sent. Skrivelsen har ju tagits fram utan att riksdagen gjort någon framställ-
ning därom. Det finns alltså inget uttalande, tillkännagivande, från riksda-
gen, utan vi gör detta frivilligt.
Det var en motion från Mats Hellström som föranledde utskottet att säga:
Det här är väl självklart. Således kan vi väl förutsätta att en redogörelse
kommer.
För det tredje var detta inte bundet till medlemskapsförhandlingarna,
utan det är bundet till vårt framtida agerande i förhållande till EG som orga-
nisation - egentligen oavsett om vi är med eller inte. Men om vi förutsätter
att svaret i folkomröstningen blir ja, är det självfallet intressantast att tala
om våra möjligheter att som deltagare i EG påverka miljöpolitiken i den de-
len av Europa, med spridning till andra delar av världen. Så är det med själva
uppdraget.
När det gäller frågan om förmenta motsättningar i formuleringar i skrivel-
sen vill jag svara att det är felaktigt. Det finns inga sådana motsättningar.
Harmonisering är inte a priori en sänkning av ambitioner. Harmonisering är
en del av en process, där man samordnar sig. Man kan samordna sig uppåt,
som bekant. Därför finns det ingen motsättning i förhållande till detta och
regeringsförklaringens ord om att vi skall använda högsta tillämpade ambi-
tionsnivå.
Anf. 128 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag vet inte hur inbjudan utformades, men statssekreteraren
och en person till var där. Jag tolkade det som att de var där i stället för
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
95
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Information från
regeringen
96
miljöministern, eftersom jordbruksministern själv kom när vi bjöd på
samma vis. Men det behöver vi inte diskutera här.
När det står i skrivelsen att det kommer att minska Sveriges möjligheter
att ha särlösningar inom varurelaterade områden, skall jag tolka det som att
det handlar om de fall där vi har en lägre ambitionsnivå än EG? Är det då vi
inte skall ha några särlösningar?
Anf. 129 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Tillämpningen av ”högsta tillämpade ambitionsnivå” är en
förpliktelse för oss själva att anpassa oss uppåt när vi ligger lägre och att inte
sänka våra krav när vi ligger högre. Det är innebörden av den principen. Det
är den som vi tillämpar med syftning i första steget på EG-medlemskapsför-
handlingarna, i nästa steg på det som kan komma att hända därefter.
Anf. 130 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Min fråga gäller trafikområdet. Det står på s. 14 i skrivelsen
att det är särskilt angeläget, för att möta den ökande transportvolym som
kan bli följden av den inre marknaden, att man tar fram nya konkreta hand-
lingsplaner. Jag har inte sett till några sådana planer, och jag är mycket be-
kymrad över den ökande transportmängd som vi kommer att få som en näs-
tan automatisk följd av den inre marknaden.
I en rapport som heter Task force on the environment and the internal
market, som kom för några år sedan bedömde EG självt att miljöproblemen
när det gäller trafiken kommer att bli närmast oöverstigliga.
Jag har försökt att läsa litet i de papper som har kommit senare, bl.a. nå-
gonting som heter Towards sustainability. Jag har inte hittat någonting som
lugnar mig på den här punkten. Miljöministern sade att vi måste uppmärk-
samma effekterna av den ökande trafiken. Uppmärksamma? Vad betyder
det? Skogen dör i västra Sverige, där jag bor.
Miljöministern sade att vi måste minska utsläppen av nedsmutsande och
försurande ämnen. Jo, självklart. Men genom trafiken får vi utsläpp inte
bara av nedsmutsande ämnen, utan också av koldioxid, som inte är någon
förorening, men en gas som finns i för stor mängd och som påverkar klima-
tet. Jag vet att miljöministern förstår detta. Men de flesta människor tror att
om man bara har avgasrening och katalysatorer på bilarna löser sig detta.
Vi kommer inte åt kväveutsläppen från trafiken heller, vi kommer inte ens
att uppnå de mål som vi har beslutat om här i riksdagen. Hur skall vi komma
till rätta med miljöproblemen från trafiken? Vilken strategi finns det där?
Anf. 131 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det som står i skrivelsen är självfallet framåtsyftande i de
delar som följer efter den inledande problembeskrivningen, eller analysen,
som Annika Åhnberg efterlyste.
Det är klart att det då återstår saker att göra. Det vore märkligt annars.
En av de saker som vi har varit pådrivande för är att de regionala trafik- och
miljökonferenser som diskuterades under Rioprocessen också kommer till
stånd i vår världsdel. Det är vad jag också vet att kommunikationsministern,
som sitter framför mig, arbetar för. Man bör alltså inom ramen för ECE,
som ju omfattar hela Europa och dessutom Nordamerika, ta tag i de regio-
nala trafik- och miljöfrågorna och där ta fram handlingsplaner.
Jag har många gånger fört debatten om hur vi handlar själva. Det kanske
för för långt att i detta sammanhang beskriva helheten. Men det handlar om
att vi måste se till att byta mesta möjliga av våra drivmedel mot biobaserade
drivmedel. Det måste vara inriktningen. Det finns ingen annan inriktning
för att klara miljöproblemen, inkluderande CO2-utsläppen. Det är inrikt-
ningen. Det är det som har gjort att regeringen under förra året, med början
från den 1 januari 1992, brutto har höjt miljöskatter med ca 10 miljarder
kronor för att belasta just det som skall pressas ut ur systemet. Detta trodde
jag var allmänt bekant i den här kammaren.
Självfallet räcker inte detta. Därutöver har vi det som i hög grad är EG-
relaterat i de diskussioner som pågår; våra avgasbestämmelsekrav, hållbar-
het för utrustning, etc. Men jag går inte in på den delen, utan jag konstaterar
bara att detta är kontroversiellt i förhandingarna i förhållande till EG. Vi
driver vår linje, så får vi se vad vi till sist kan komma fram till för resultat.
Jag har redovisat vilken ambitionsnivå vi har, dvs. vi skall inte sänka våra
ambitioner.
Jag tycker däremot att det är viktigt att vi själva så långt det är möjligt
sopar rent framför egen dörr. Det ger den starkaste positionen i alla förhand-
lingar. Det är klart att vi har anledning att driva på här hemma för miljöklass-
ning av bränslen och miljöklassning av fordon. Det är precis det vi har gjort.
Dessutom har vi under sen tid agerat för att få bort blyet ur bensinen genom
att öka differentieringen av drivmedelsskatten på det området.
Jag vill tillägga en reservation. En del gör en analys av varje del i sig. Jag
tycker att det är viktigt att göra den på helheten. Vi är naturligtvis medvetna
om att ökade transportbehov skapar risk för ökade miljökonsekvenser. Det
är bl.a. sådant som vi prövar när det gäller den tilltänkta och av den tidigare
riksdagsmajoriteten beslutade förbindelsen över Öresund.
Anf. 132 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag bedömer risken för ökande negativa miljökonsekvenser
som så överhängande att jag ställer mig tveksam till hela idén om att ha en
inre marknad på det sätt som man har tänkt. Jag vill fråga miljöministern:
Hur bedömer miljöministern möjligheterna att komma ifrån fossila bränslen
i bilar, när lobbyverksamheten från bil- och oljeindustrin är så stark som den
är inom EG och när erfarenheterna hittills är ganska dystra på det här områ-
det? Jag tänker då på koldioxidskatten.
Anf. 133 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skall inte diskutera den fasta förutsättningen för vår de-
batt, den inre marknaden eller inte. Den är under uppbyggnad och Sverige
har bestämt sig för att vilja vara en del av denna inre marknad. Det får vi
båda godta som förutsättning för den här debatten i varje fall, annars leder
det fel.
Vi vet att det här är ett område som är besvärligt att påverka. Det är inget
att hymla om. Så är det. Vi vet att det inte lyckades för EG att inför Riokon-
ferensen komma fram till en gemensam uppfattning. Det är bl.a. den frågan
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Information från
regeringen
98
som jag syftar på när jag talar om vilka länder som ligger oss närmast i mil-
jöarbetet. Det är de i den norra delen av Europa och våra egna grannar i
Norden, om de blir medlemmar.
Jag är för min del övertygad om att man i första hand måste gå den ekono-
miska vägen. Det är då man motiverar och initierar alla konsumenter att
sätta kraft bakom sitt handlande. Om man har tillräckliga ekonomiska inci-
tament styr man mycket starkt. Det innebär inte att man skall ge upp den
politiska vägen eller samarbetet mellan stater. Det är en kombination. Man
måste ha de ekonomiska incitamenten. Vi har inte haft tillräckliga sådana
ännu.
Därför är CO2-skatten naturligtvis viktig. Det är också viktigt att den kan
etableras konkret inom EG. Hittills har det inte lyckats, men egentligen
borde framgången vara enklare att nå nu, efter den nya amerikanska admi-
nistrationen, än före Riokonferensen. Jag vet att de som är miljöpolitiskt
verksamma inom EG använder sig av den förändrade amerikanska positio-
nen som ett betydelsefullt argument för att driva på internt inom EG. Men
där som här finns det intressen som motarbetar detta, det är riktigt.
Anf. 134 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Tydligen är det fel på inbjudan från EG-delegationen också,
eftersom miljöministern, på samma sätt som när det gällde jordbruksutskot-
tet, inte har förstått att han var välkommen dit. Det är kanske detta som
medför att det blir problem. Jag var visserligen inte med hela tiden på infor-
mationen från delegationen i går, men jag var inne när frågorna ställdes. Det
är samma frågor som ställs här. Man efterlyser förhandlingsunderlag, för-
handlingsplan, strategin osv. och tycker att man är allmänt dåligt informe-
rad.
Vi måste sopa rent framför egen dörr. Det är naturligtvis det allra första
vi måste göra. Men många EG-länder har stora förväntningar på Sverige när
det gäller miljöfrågorna, därför att vi tidigare ansetts som det absolut mest
pådrivande. Om vi vill medverka till att flytta fram EG:s positioner, måste
vi också göra det här i Sverige.
EG ser till tendenserna i medlemsländernas politik på olika områden. Om
regeringen nu intar en mera återhållen ställning, kan EG dra den slutsatsen
att det hos oss saknas det stöd som man hade förväntat sig. Det gäller både
i förhandlingssituation och i ett kommande medlemskapsförhållande.
Vad vi har efterlyst är en strategi för det framtida miljöarbetet. Den strate-
gin finner vi inte i denna skrivelse. Vi vill se en strategi som innehåller helhe-
ten, som Olof Johansson själv sade alldeles nyss. Men den här skrivelsen
innehåller inte någon helhet, utan där behandlas olika delfrågor var för sig.
Vi skulle vilja veta vad Olof Johansson har för strategiska framtidsplaner
för att höja miljöambitioner utöver den nivå som vi har i dag.
Anf. 135 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Departementet företräds naturligtvis i de berörda organen,
jordbruksutskottet och EG-delegationen, av personer som svarar för helhe-
ten. Om det sedan är statssekreterare eller jag spelar mindre roll. Det går på
ett ut. Så jag förstår inte vad den här kritiken består i. Den har i varje fall
inte nått mig tidigare. Dessutom har jag haft möjlighet att diskutera med
hela jordbruksutskottet på departementet.
Här saknas inte några möjligheter till öppenhet. Jag har, som jag sade,
t.o.m. frågat vad ni helst ville ha. Om ni ville ha den här skrivelsen, skulle
vi ta fram den under våren. Men nu får jag kritik för att den kommer för
sent. Ni får bestämma er hur ni skall ha det.
För det första har ni inte begärt att få ett dokument där man tar upp med-
lemskapsförhandlingarna. Jag kan bara åberopa riksdagsbeslutet i den de-
len. Jag kan citera - om inte någon annan har texten kan säkert mina medar-
betare hjälpa mig med det. Detta har vi alltså rättat oss efter, så den debatten
kan vi lämna åt sidan, för det börjar bli tröttsamt.
Vad utskottet sade var att man skulle ta till vara den möjlighet att påverka
miljöpolitiken som ges av EES-avtalet. Regeringens strategi skulle enligt ut-
skottet handla om detta, inte om medlemskapsförhandlingar. Sedan får riks-
dagens EG-delegation fortlöpande information i ärendet, liksom de utskott
som så begär. EG-delegationen fick så sent som i går en orientering om för-
handlingarna på miljöområdet efter den senaste chefsförhandlarträffen i
Bryssel.
Jag tillbakavisar definitivt att vi på något sätt skulle försöka hålla tillbaka
någon information.
För det andra vill jag naturligtvis tala om för Inga-Britt Johansson det-
samma som jag har sagt tidigare i debatter här, att vi inte sänkt ambitionsni-
vån. Vi hävdar högsta tillämpade ambitionsnivå i miljöpolitiken. Om Inga-
Britt Johansson inte tror på mig, kan jag hänvisa till regeringsförklaringen
och de riktlinjer som vi följer i förhandlingarna och som är offentligt redovi-
sade. Det är alltså försök till mytbildning när någonting annat sägs. Jag kan
ta till starkare ord än så, men jag skall stanna där för tillfället.
Det är riktigt att vi bör sopa rent framför egen dörr. Det är precis vad vi
gör. Om det är så stora brister i det som har varit hittills i Sverige, kan det
inte enbart bero på den regering som har suttit ett och ett halvt år, när den
tidigare regeringen hade ett nioårigt mandat på sig.
Anf. 136 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är inte jag som blandar in förhandlingarna, utan det är
faktiskt ministern.
Jag försökte få ministern att tala om vilken kommande miljöstrategi den
här regeringen har för att höja ambitionsnivån. Det gäller naturligtvis i första
hand nivån i Sverige, om vi skall kunna hävda den gentemot EG och EES.
Beträffande informationen till EG-delegationen - Olof Johansson håller
sig gärna till den delen av debatten - kan jag säga att det enda underlag som
vi har fått är ett allmänt uttalande i Dinkelspiels anförande om att vi skall
hålla den nivå som vi har. Men vi har inte fått några konkreta förhandlings-
krav, och det har vi begärt. För att vi skall kunna ställa krav gentemot andra
måste vi alltså ha dem själva först. Det hade vi förväntat oss att få i den här
strategiskrivelsen. Det har vi inte fått.
Anf. 137 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Låt mig hänvisa till dokumentet ”Sweden Position Paper on
Environmental Protection”, daterat den 15 april 1993 och överlämnat till
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
EG-delegationen, visserligen på engelska men ändå, och i den del som berör
Euratom till dokumentet ”Sveriges position rörande Euratom”, daterat den
10 maj. Om postgången inte har fungerat beklagar jag det. I så fall vill jag
veta om detta inte nått EG-delegationen.
Anf. 138 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Vi är alla medvetna om att miljöpolitiken inom EG alltjämt
i huvudsak är en nationell angelägenhet och att EG i huvudsak fastställer
minimiregler centralt. Men nu finns en utveckling på gång, inte minst när
Maastrichtavtalet en gång är genomfört, där mera kommer att kunna beslu-
tas på EG-nivå.
Mot bakgrund av den inriktning i det svenska miljöarbetet som miljömi-
nistern här har redogjort för vill jag fråga: Finns det någonting i det som EG
arbetar med, eller i det som man i framtiden kan se komma in, som oroar
miljöministern? Ser man skillnader av central betydelse när det gäller viljan
att komma till rätta med miljöproblemen inom EG och i Sverige? Är det
något särskilt område som miljöministern särskilt har uppmärksammat?
Anf. 139 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! CO2-beskattningen, som vi redan berört här, är naturligtvis
ett problem. Det är dokumenterat att EG inte har kunnat samla sig till en
gemensam uppfattning där. Avsikten var att så skulle ske före Riokonferen-
sen förra året vid den här tidpunkten. Där har man inte lyckats. Det beror
på att man har olika uppfattningar om både ambitionsnivå och framgångssätt
och, vill jag tillägga, på icke-tillräcklig press från andra parter, eftersom
detta naturligtvis påverkar konkurrensförmågan.
Japan och USA har inte legat långt framme på detta område. Det har där-
emot vi och de övriga nordiska länderna. Sverige och Norge är världsledande
på detta område. Den mytbildning som ibland sker att detta skulle ha för-
ändrats sedan den 1 januari 1993 är felaktig. Vi har ju höjt ambitionerna på
CO2-beskattningsområdet. Vi väntar fortfarande på ett genombrott på det
området.
Ett annat tydligt problem, som öppet debatterades inom EG-kretsen för
någon månad sedan på Lucernkonferensen, är hur mycket av skattepolitiken
som i fortsättningen skall ligga inom EG och hur mycket av den som inte
skall göra det. På den punkten har Storbritannien en helt avvikande uppfatt-
ning. Engelsmännen vill över huvud taget inte tänka tanken att få in hela
skatteproblematiken i EG-sammanhanget. Det får den indirekta effekten att
inte heller harmonisering på miljöområdet blir möjlig. Det är ett olöst pro-
blem inom EG.
Man kan också rada upp en del andra frågor - även om de inte är av så
principiellt avgörande karaktär - där vi har nått olika långt. Vi kan t.ex. när
EG-kommissionen uttalar sig om den svenska förhandlingsuppläggningen få
ett negativt besked därför att det just nu inte finns något annat att hänvisa
till inom EG.
Bilavgasområdet är ett exempel på detta. Men det innebär inte att vi anser
att loppet på något sätt är kört. Det handlar om att driva dessa frågor vidare
100
så framgångsrikt som möjligt enligt den princip som jag har nämnt, om
högsta tillämpade ambitionsnivå.
Låt mig också säga att jag tycker att det inom EG finns ett starkt gehör för
de svenska kraven inom miljöområdet, vilka i allmänhet är mera långt-
gående. Ett uttryck för detta fick vi i samband med mötet i Århus när EFTA-
kandidatländerna och EG:s miljöledning, såsom jag nämnde i mitt inled-
ningsanförande, träffades under Svend Aukens ordförandeskap.
Det sades då direkt, och jag upprepade det sedan vid presskonferensen,
att det handlade om ”no lowering of standards”, dvs. ingen sänkning av stan-
darder, på miljöområdet. Det var det uttryckssätt som personer från EG-
kommissionen själva använde vid dessa överläggningar. När jag repeterade
det på presskonferensen sade ingen emot.
Det är ett belägg för att det inom miljösektorn finns bra möjligheter att
föra dialogen vidare både med den nye kommissionären Yoannis Paleokras-
sas och naturligtvis med Laurens Brinkhorst. Det är mot den bakgrunden
som detta arbete bedrivs. Vi är alltså hoppfulla om våra möjligheter. Men
det skall inte förnekas att det inom EG också finns sektorintressen som hål-
ler emot. Man skall i det avseendet vara öppen och redovisa sina erfarenhe-
ter utan hänsynstaganden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 140 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! SAS har, som jag vid tidigare tillfällen berört här i kamma-
ren, under flera månader fört diskussioner med flygbolagen KLM (Neder-
länderna), Swissair (Schweiz) och Austrian Airlines (Österrike) med sikte
på ett omfattande samarbete. Detta arbete har nu kommit så långt att jag
har funnit det lämpligt att informera riksdagen i frågan.
Bakgrunden till dessa diskussioner finns i den fortgående avregleringen
av flygbranschen i Europa och den genomgripande strukturförändring som
denna för med sig. Jag kan beträffande bakgrunden även hänvisa till vad re-
geringen sagt i proposition 1992/93:59 om omstrukturering av det svenska
ägandet i SAS, som riksdagen behandlat tidigare i vår, och till proposition
1992/93:202 om ändring i avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om civil
luftfart, som riksdagen har på sitt bord för närvarande och som behandlar en
anslutning till det s.k. tredje avregleringssteget inom EG:s luftfartsmarknad,
vilket tillämpas i EG:s medlemsländer sedan den 1 januari 1993.
SAS ledning har mot denna bakgrund satt upp ett antal kriterier som man
menar är nödvändiga för att lyckas på en flygmarknad präglad av fri konkur-
rens. Dessa kriterier innefattar finansiell styrka, konkurrenskraftig kost-
nadsnivå, en stark position på en tillräckligt stor hemmamarknad, ett brett
kundunderlag, ett bra trafikprogram och en bra produkt.
Med dessa utgångspunkter har SAS utvärderat tre strategiska framtidsal-
ternativ:
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
101
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
102
1. att fortsätta som självständigt flygbolag
2. att söka samgående med ett av de tre stora Europabolagen (British Air-
ways, Lufthansa eller Air France)
3. att delta i en ”fjärde styrka” genom att söka samgående med Swissair och
Austrian - som redan ingår i det existerande samarbetet ”European Qua-
lity Alliance” - utökat med KLM.
Utvärderingen har bl.a. skett med hjälp av ett internationellt konsultföre-
tag, och den har visat att det sammantaget är fördelaktigast för SAS att ar-
beta utifrån alternativ 3, ett samgående med flera andra medelstora euro-
peiska flygbolag. I grunden för analysen har legat omsorgen om de nödvän-
diga interkontinentala flygförbindelserna för de skandinaviska ländernas nä-
ringsliv.
Ett fortsatt agerande som självständigt flygbolag, eller med lösa allianser
som hittills, har bedömts ge otillräckliga stordriftsfördelar och marknadsba-
ser, vilket innebär lönsamhetsproblem som leder till en gradvis minskning av
SAS trafiksystem och som på sikt hotar den interkontinentala verksamhe-
ten.
Ett samgående med något av de tre största europeiska flygbolagen skulle
visserligen innebära tillgång till stordriftsfördelar och ett konkurrenskraftigt
internationellt trafiknät, men ger samtidigt ett mycket begränsat inflytande
för de skandinaviska länderna gentemot en helt dominerande motpart, vil-
ket på sikt skulle kunna leda till försämringar av trafiksystemet från skandi-
navisk utgångspunkt.
Det förordade alternativet innebär däremot att ungefär jämnstora flygbo-
lag går samman, vilket leder till att inget av de ingående bolagen ensamt kan
dominera verksamheten, samtidigt som konstellationen blir tillräckligt stor
för att kunna ge de eftersträvade rationaliseringsmöjligheterna och stor-
driftsfördelarna.
SAS företagsledning och styrelse har delat slutsatserna av denna analys.
Mot denna bakgrund har diskussioner förts inom ramen för projektet, som
haft arbetsnamnet AJcazar. 16 olika arbetsgrupper med representanter från
de fyra flygbolagen har haft som uppgift att genomlysa möjligheter och pro-
blem med ett tätt samarbete mellan bolagen. De övergripande principerna i
arbetet är att etablera ett integrerat trafiksystem baserat på flera knutpunk-
ter och utnyttja den geografiska spridningen av dessa knutpunkter för att
skapa effektiva förbindelser till, från, via och inom Europa. Nonstopförbin-
delser skall finnas från samtliga knutpunkter där det lokala trafikunderlaget
så tillåter eller konkurrenssituationen så kräver. Samarbetet avses ge syner-
gieffektcr och kostnadsreduktioner inom bl.a. marknadsförings- och försälj-
ningsorganisationen, produktutveckling och upphandling etc.
Samordningen inom konstellationen SAS, Swissair, KLM och Austrian
har föreslagits ske genom bildande av ett gemensamägt managementbolag,
där ägarandelarna 30, 30, 30 resp, för Austrian Airlines 10 % tills vidare fö-
reslagits. Managementbolaget skall övergripande styra all flygverksamhet i
gruppen, och de ingående flygbolagen skall införa gemensam resultatfördel-
ning och utdelningspolitik.
Arbetet har nu kommit så långt att det finns ett utkast till intentionsavtal
(”memorandum of understanding”). Detta dokument avses bli undertecknat
under juni månad om det ges klarsignal för förhandlingar. Vidare avses un-
der perioden juni-september ett s.k. integrationsavtal knutet till etableran-
det av det tidigare nämnda managementbolaget bli utarbetat. I denna första
fas bibehåller parterna sina rättsliga identiteter, medan managementbolaget
leder verksamheten med en styrelse med representanter från samtliga delta-
gande flygbolag. I utkastet till intentionsavtal ingår emellertid också förplik-
telser om att arbeta mot en andra fas, där flygbolagen fusioneras till en rätts-
lig enhet. Denna fas bedöms dock tidigast kunna inträda om cirka 5 år, men
blir beroende på bl.a. utvecklingen beträffande de civila luftfartsavtalen med
länder utanför EG-området.
Inom kort avser SAS styrelse besluta om man skall inleda förhandlingar
om ett samgående i enlighet med vad jag har anfört. Såväl staten som de
privata aktieägarna i SAS svenska moderbolag delar uppfattningen att så-
dana förhandlingar bör inledas. Regeringen kommer att återkomma till riks-
dagen inför ett slutligt ställningstagande till samarbete och samgående mel-
lan de berörda flygbolagen.
Anf. 141 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Vi har under ett antal veckor kunnat se i tidningarna att nå-
got har varit på gång med SAS. Efter vissa krumbukter i debattartiklar och
i en interpellationsdebatt har vi nu fått en information som jag välkomnar.
Man hade kunnat hoppas på en litet större öppenhet i denna viktiga fråga.
Fusionen, Alcazar, innebär en oerhört stor förändring för flygverksamheten
i Sverige.
Jag har några frågor till statsrådet. SAS ledning har ägnat sig åt en del
analysarbete, bl.a. i 16 arbetsgrupper. Det är bra. Men regeringen har ett
vidare ansvar för den sammanhållna infrastrukturen och kommunikatio-
nerna både inom landet och utomlands. Vilka oberoende analyser har rege-
ringen gjort av de konsekvenser som Alcazarmodellen, eller någon annan
modell, kan innebära för kommunikationerna i framtiden? Har regeringen
gjort några sådana oberoende analyser?
En förändring av SAS, till Alcazar eller något annat, kan ge genomgri-
pande konsekvenser för Arlanda som navflygplats, ”hub”, och som denna
regions största arbetsplats. Vilka analyser har regeringen gjort vad avser Ar-
landa som nav i framtiden och som en av vår regions största arbetsplatser?
Vilka konsekvenser blir det?
Anf. 142 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Först är jag litet förvånad över att Ines Uusmann tycker att
det inte har varit en tillräcklig öppenhet i denna fråga. Jag vet att SAS led-
ning har varit i trafikutskottet och informerat i frågan. Jag själv översände
till Ingela Thalén inför vår interpellationsdebatt allt det material som fanns
tillgängligt för regeringen. Vi har strävat efter fullständig öppenhet i denna
fråga. Dock vill jag säga att frågan fortfarande är en utpräglad bolagsfråga.
Det är därför som denna information framför allt handlar om att arbetet med
analysen har kommit så långt att det är dags att gå in i förhandlingar.
Ines Uusmann påpekar mycket riktigt att det har varit ett mycket omfat-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
103
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Information från
regeringen
tande arbete med dessa analyser. Hon pekar på att regeringens ansvar fram-
för allt handlar om att ha en fungerande flygförsörjning i Sverige.
Jag kan berätta att så sent som vid dagens allmänna beredning var SAS
inrikeschef på besök. Han redovisade de konsekvenser som SAS anser följer
av detta. Jag kan berätta för Ines Uusmann att de slutsatser som dras är att
detta kommer att gynna utvecklingen på Arlanda. Stockholm kommer att ha
mycket goda möjligheter att behålla och förstärka dagens position med vissa
interkontinentala operationer på ett omfattande nonstopnät till destinatio-
ner i Europa, likaså rollen som knutpunkt för svensk inrikestrafik och för
trafik till Finland och destinationer i nordöstra Europa.
Vidare var det frågan om huruvida regeringen skall genomföra en analys
i sammanhanget. Det är vår uppfattning att vi vill se att förhandlingarna
kommer i gång. Först när vi ser resultatet av dem är det dags för regeringen
att ta ställning i den delen.
Anf. 143 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill knyta an till inrikestrafiken. Nu fick vi ett svar beträf-
fande möjligheterna att Arlanda skulle kunna utvecklas. Men jag uppfattade
det nyssnämnda svaret som att det fortfarande skulle vara som en del i den
internationella trafiken.
Hur bedömer regeringen att Alcazarsamarbetet kommer att påverka den
nationella flygtrafiken, dvs. inrikesnätet i sin helhet? Det har i debatten ta-
lats mycket om den interkontinentala trafiken och i viss mån det europeiska
nätet men väldigt litet om den nationella flygverksamhet som SAS för närva-
rande bär en stor del av. Hur kommer det att bli i framtiden om det blir ett
Alcazarsamarbete? Vilka krav ställer regeringen? Vilka direktiv vill rege-
ringen som ägare i det sammanhanget rikta mot bolaget?
Häromdagen kunde vi läsa i tidningarna att Schweiz regering nu ställde
krav på Swiss Air att parallellt utreda alternativ. Hur bedömer den svenska
regeringen att sådana propåer kommer att kunna påverka de nu pågående
samarbetsdiskussionerna?
Anf. 144 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Kort om den bedömning som görs av inrikestrafiken: Det
kommer snarare att ha en positiv effekt att få en inmatning från de andra
bolagen till det svenska inrikesnätet. Det är den bedömning som görs av
SAS. Vi har i dag inget annat underlag.
När det gäller den nya situation som har inträtt efter avregleringen är det
likadant som det redan har blivit för järnvägen, som Georg Andersson själv
har medverkat till, nämligen att SJ kör den trafik som är lönsam. Sedan har
staten möjlighet att, om det anses vara regionalpolitiskt viktigt, upphandla
olönsam trafik.
Vi har nu gett ett uppdrag till statens förhandlingsman Kaj Janérus att
handla upp trafik mellan i första hand Umeå och Östersund. Vi får se vad
det kommer ut av denna förhandling, dvs. vilket trafiknät som kommer att
avteckna sig.
Men detta är inget ansvar som vi i dagens läge kan ålägga SAS. Att tillgo-
104
dose trafikförsörjningen är något som regeringen kan göra genom att handla
upp trafik där det kan visa sig nödvändigt av regionalpolitiska skäl.
Jag träffade i förra veckan den schweiziske kommunikationsministern,
som nu även är president i Schweiz. Vi hade tillfälle att diskutera frågan. Jag
träffade även min holländske kollega. Regeringarna i Schweiz och Holland
har en positiv attityd till projektet. Jag kan konstatera att det finns stäm-
ningar i Schweiz för att även undersöka andra alternativ. Det är ingenting
som den svenska regeringen kan ha några synpunkter på, utan det är en na-
turlig process.
Dock tycker jag att det material som presenterats från SAS ger vid handen
att alternativ 1, dvs. att fortsätta på egen hand, i förlängningen skulle även-
tyra den svenska inrikestrafiken. Alternativ 2, dvs. att gå samman med något
av de tre stora bolagen Lufthansa, British Airways eller Air France, skulle
skapa en så oerhört dominerande ställning för den samarbetspartnern att vi
också skulle få betydligt mera negativa konsekvenser än i det nu förordade
alternativ 3.
Anf. 145 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag tror att det är klokt om man inte kategoriskt avvisar olika
alternativ i denna process - som kan bli svår när fyra intressenter skall för-
enas. Om den schweiziska regeringen tvekar kan det innebära att alternativ
måste sökas upp. Det är mot den bakgrunden som jag ställde frågan om
Schweiz.
Jag inser också effekterna för inrikestrafiken av kommersialisering och av-
reglering. Men ett flygbolag, liksom andra kommersiella verksamheter, kan
ju ändå ha större eller mindre ambitioner att klara vissa delar av aktivite-
terna. Om SAS går in i ett mångnationellt samarbete, kan det ju finnas risk
för att engagemanget för inrikestrafiken i Sverige minskar. Att så inte sker,
tycker jag är något som den svenska regeringen har anledning att slå vakt
om i de diskussioner som skall föras.
Anf. 146 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Låt mig bara konstatera att inrikestrafiken har en oerhört
dominerande ställning inom hela SAS-koncernen, exempelvis när det gäller
antalet starter och landningar, och har en mycket stor betydelse. Den verk-
samheten kommer även i framtiden att styras från Sverige, och jag är överty-
gad om att de representanter som staten framgent kommer att ha i SAS sty-
relse kommer att verka i den riktningen.
Anf. 147 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Kommunikationsministern har talat en hel del om SAS inter-
kontinentala linjer och även om Arlanda. Mina frågor anknyter liksom
Georg Anderssons till inrikesflyget. Det vore intressant, om kommunika-
tionsministern kunde säga något mera konkret om vad samgåendet med
andra bolag betyder för inrikestrafiken.
Kommunikationsministern nämnde att det snarast har en positiv effekt.
Men kan man säga någonting om vad det betyder för risken att det blir ett
starkare monopol? Kommer konkurrensen att kunna öka eller minska? Kan
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Information från
regeringen
105
|
Prot. 1992/93:121 |
man räkna med att flyget får flera eller färre turer? Blir det mindre eller |
annat sätt än att Arlanda är nav i ett nät?
|
Forskning och |
Det vore intressant, om det fanns några tankar på vilka effekter på det här Anf. 148 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds): Herr talman! De frågor som Lennart Fremling ställer tror jag bättre kan När det gäller starkare monopol framgår det av SAS eget material att man Fler eller färre turer är en utpräglad marknadsfråga, som styrs av efterfrå- Vad beträffar större eller mindre flygplan kan man nog räkna med att det Överläggningen var härmed avslutad. 9 § Forskning och forskarutbildning Föredrogs Anf. 149 MAJ BRITT THEORIN (s): Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och I reservation 2 vänder vi oss mot att regeringen, som just i dag på nytt |
|
106 |
Argumentet för minskningen av anslagen till FOA är minst sagt besynner- |
ligt. Ryssland har, säger man, ett mer omfattande datanät för seismisk infor-
mation, och därför kan Sverige kraftigt minska sitt seismiska program utan
hinder. Detta synes vara en total omläggning av svensk nedrustningspolitik
när det gäller kärnvapen. Aldrig tidigare har Sverige ansett det vara kärnva-
penmakternas uppgift att sig själv kontrollera. Sverige har sedan Alva Myr-
dals dagar alltid hävdat att det behövs en oberoende internationell övervak-
ning och varit pådrivande i det internationella arbetet för den seismologiska
övervakningen.
Förutvarande utrikesministern Karin Söder erbjöd på sin tid att Sverige
skulle bygga upp det internationella seismologiska centret, något som Sve-
rige sedan dess arbetat på. Nu skall vi lita på en av kärnvapenmakterna i
stället! Uppenbart håller regeringen på att medvetet avveckla Sveriges kapa-
citet på området och därmed vår ledande roll internationellt. Detta är inte
acceptabelt.
Underförstått antyder utskottet att seismologisk övervakning är en be-
gränsad form, när man med andra metoder kan uppnå kunskapen om vapen
redan innan de används, och hänvisar till kemiavtalet. Sannolikt avser man
”challenge inspections”, dvs. kontroll på platsen, men detta är inget nytt och
kan inte ersätta den seismologiska övervakningen.
Inte heller de nya förslag som regeringen lägger fram i dag i Geneve om
att IAEA skall bli kontrollmyndighet för ett provstoppsavtal kan ersätta den
seismologiska övervakningen. Tvärtom behöver IAEA som hittills endast
sysslat med civil kärnkraft - om detta förslag accepteras av alla parter - kraf-
tigt byggas ut med just seismologisk kunskap, som man helt saknar nu.
I reservation 4 vänder vi oss mot det nya anslaget för säkerhetspolitisk
forskning och begär att ärendet återremitteras till regeringen för en ny be-
redning i former som är brukliga.
Bakgrunden är remarkabel. I en rapport, som hårt kritiserats från sakkun-
skapen, dvs. universiteten, för att vara summarisk, tendentiös och föga rätt-
visande, föreslogs av utrikesministerns särskilde rådgivare ett nytt institut,
ett centrum för Östeuropastudier, och utbyggt stöd till Östekonomiska insti-
tutet vid Handelshögskolan. Den massiva kritikstormen ledde till en viss re-
trätt, och i stället föreslås nu att en särskilt forskargrupp etableras vid Utri-
kespolitiska institutets forskningsavdelning.
Från socialdemokratiskt håll kan vi inte acceptera att den nya forskargrup-
pen finansieras genom minskade resurser till folkrörelsernas freds- och
forskningsarbete och anser att frågan bör återremitteras till regeringen för
ny beredning i de former som är brukliga. Vid en sådan beredning bör också
frågan om forskning rörande Central- och Östeuropa prövas och nordiska
erfarenheter vägas in.
Alltså bifall till reservationerna 2 och 4!
Anf. 150 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Utrikesutskottets betänkande UU31 handlar om forskning
och forskarutbildning inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Vi
inser självfallet att viss forskning behövs inom detta område. Konflikter mel-
lan stater och inom stater har alltid funnits. Konfliktsituationen har dock
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning och
forskarutbildning
107
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning och
forskarutbildning
108
märkbart förändrats efter Tysklands återförening, efter Sovjetunionens sön-
derfall och efter Warszawapaktens upplösning.
Vi ser positiva förändringar främst inom två områden, dels USA:s och
Rysslands vilja till en långtgående kärnvapennedrustning, dels de minskade
motsättningarna mellan öst och väst. Men vi ser också negativa förändringar
i spåren av öststaternas långsamma demokratisering. Etniska och religiösa
motsättningar flammar upp i forna Sovjetunionen och Jugoslavien. Dessa
konflikter har ofta sin bakgrund i att olika minoriteter i ett land är eller kän-
ner sig förtryckta. Många känner sig mer eller mindre fördrivna från sin hem-
bygd.
Nya etniska konflikter får många forskare, institutioner och föreningar att
äska nya pengar för nya forskningsprojekt. Kanske behövs det ny forskning,
kanske inte.
Ny demokrati anser att anslagen inom F-anslaget måste begränsas. Med
ett budgetunderskott som växer med en halv miljard per dygn kan bespa-
ringar med några tiotals miljoner synas oväsentliga. Vi anser dock att med
den ekonomiska kris som Sverige nu befinner sig i måste det sparas - i smått
som i stort. De anslag som berörs av betänkandet är sådana anslag där det
både kan och måste sparas.
Vi föreslår en reducering av anslagen F3 Bidrag till Stockholms internatio-
nella fredsforskningsinstitutet (SIPRI) och F5 Utrikespolitiska institutet
med ca 30 %.
När det gäller Utrikespolitiska institutet kommer detta institut på förslag
av regeringen och i enlighet med utskottets betänkande att få resurser för att
etablera en särskild forskargrupp. Två och en halv miljoner kronor föreslås
för detta ändamål vartill kommer en miljon för andra forskningsprojekt som
är av särkild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse. Socialdemokraterna
vill ha motsvarande forskning, men kan inte acceptera att den nya forsk-
ningsgruppen finansieras genom minskade resurser till folkrörelsernas freds-
och forskningsarbete. Vi motsätter oss att det över huvud taget övervägs att
ytterligare skattemedel tillförs för forskning inom det utrikes- och säkerhets-
politiska området.
Däremot hälsar vi i Ny demokrati med tillfredsställelse regeringens förslag
att dra ned F4-anslaget för forskningverksamhet för rustningsbegränsning
och nedrustning i förhållande till innevarade budgetår med 5 635 000 kr. Re-
geringens förslag ligger väl i linje med förslaget i vår motion U 401. Vi före-
slår en reducering på ca 30 %, och regeringen föreslår en reducering på
35%.
Det är synd att regeringens eventuella sparambitioner endast nådde detta
anslag. Tydligen inser inte regeringen vådan av vårt stora budgetunderskott,
eller så har man blivit fartblind och ser bara miljarder framför sig. Men innan
ett belopp har blivit en miljard har det varit kronor och ören.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till våra reservationer nr 1
och nr 3.
Anf. 151 FIÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Som företrädare för utskottsmajoriteten kan jag konstatera
att det råder stor enighet i utskottet om de grundläggande frågor som be-
handlas i detta betänkande, även om vi har några reservationer. Det finns en
bred enighet och en gemensam insikt.
Den nya internationella situationen är ett mycket starkt argument för be-
hovet av nya kunskaper. Det gäller att även utnyttja gamla kunskaper som
kanske i och för sig har funnits men som inte varit riktigt relevanta i det
världsläge som vi har haft fram till de allra senaste åren.
Som ett exempel kan det finnas skäl att erinra om den patentföreställning
man ofta stötte på om att allt österut i Europa i stort sett var likadant. Det
var ungefär samma politiska förutsättningar, samma ekonomiska förutsätt-
ningar, osv., eftersom allt var inlåst i samma förtryckarsystem. Nu vet vi alla
betydligt bättre.
De händelser som inträffat de allra senaste åren visar dessutom på helt nya
problem där väsentlig ny kunskap behövs. Det gäller inte minst nationalis-
men och de nationella konflikter som har dolts under så lång tid i de östliga
delarna av Europa.
Det finns oenighet på fyra punkter. Ny demokrati har avgett två reserva-
tioner som gäller anslagen till SIPRI och Utrikespolitiska institutet. Jag för-
står i och för sig Ny demokratis sparvilja. Men man kan ändå göra den re-
flexionen att de medel som satsas på forskning och vetenskap nästan alltid i
det långa loppet är väl använda medel.
Kan man undvika att dra ner mer än absolut nödvändigt på satsningar på
detta område - vilket vi i majoriteten menar att man kan - är det långsiktigt
värdefullt för Sveriges säkerhet, förståelsen av Sveriges framtida roll i det
nya Europa, och givetvis även för Sveriges ekonomi och ekonomiska möjlig-
heter i framtiden. Jag tillstyrker därför utskottsmajoritetens skrivningar i
dessa två avseenden.
Detsamma gäller de två punkter där det finns socialdemokratiska reserva-
tioner. Det gäller först och främst forskning för rustningsbegränsning och
nedrustning. Maj Britt Theorin redogjorde nyss för den Socialdemokratiska
synen. Detta är givetvis en fråga där det finns utrymme för olika bedöm-
ningar. Men jag måste ändå reagera något mot den beskrivning av majorite-
tens argument som Maj Britt Theorin gjorde.
Det är i och för sig utomordentligt positivt att det nu finns bättre möjlighe-
ter både politiskt och rent tekniskt, och man kan i dessa sammanhang se
fram emot en mer konstruktiv insats också från Ryssland. Det är positivt.
Men det är bara en del i den allmänna bild - där en större förändring har
skett - som utskottsmajoriteten beskriver.
Sverige har stött ett förslag, som nu har börjat leda till resultat, om att
upprätta ett gemensamt centrum för denna typ av övervakning i stället för
de fyra som tidigare funnits. I detta sammanhang har utvecklingen i Ryss-
land sitt intresse. Men det är inte bara Ryssland som är argumentet, vilket
framgår mycket tydligt av utskottsmajoritetens text.
Det har skett förändringar i omvärlden. När det sker förändringar anser
jag att det inte är en orimlig slutsats att man också kan förändra de medel
med vilka man försöker uppnå dessa mål, vilka i allt väsentligt är desamma
som tidigare. Jag tillstyrker även här utskottsmajoritetens skrivning.
Den andra socialdemokratiska reservationen gäller forskning av särskild
utrikes-och säkerhetspolitisk betydelse. Som Maj Britt Theorin konstate-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning och
forskarutbildning
109
|
Prot. 1992/93:121 3juni 1993 |
rade har det framförts betydande kritik mot den utredning som föregick re- |
denna kritik.
|
Forskning och |
Jag finner att det förslag som vi nu har att ta ställning till är väl avvägt. Socialdemokraterna har litet grand ett behov av att föra kampanjen mot Anf. 152 MAJ BRITT THEORIN (s): Herr talman! Låt mig börja med det första som Håkan Holmberg talade Vad den nuvarande regeringen gör är att frånhända sig möjligheterna att Man säger att det går att använda andra metoder för att kontrollera. Dessa Det är bara att konstatera att den nuvarande regeringen litar på att Ryss- När det gäller den forskning som berörs i den andra reservationen var det Anf. 153 HÅKAN HOLMBERG (fp): Herr talman! Jag tror att varken jag eller någon annan vid något tillfälle |
|
110 |
Det tycker jag inte riktigt hör hemma i en sansad diskussion. |
Jag förstår mycket väl att denna utredning upprörde känslorna på olika
sätt. Men det väsentliga är, som det ju brukar vara när utredningar diskute-
ras, att regeringen sedan tar intryck av olika synpunkter som framförs. Det
är också vad som har skett i det här fallet.
Den invändning som Maj Britt Theorin nu framför har mycket litet med
den ursprungliga huvudpunkten i den socialdemokratiska kritiken att göra.
Jag tycker att det låter ganska konstruerat. Det är fortfarande fråga om att
föra det oväsen man förde från början, ända fram till riksdagsdebatten för
att markera att man verkligen fört oväsen. Det må man väl göra om man vill,
men det sakliga underlaget sviktar en smula numera.
Det väsentliga när det gäller övervakningen av kärnvapenprov är det som
utskottsmajoriteten framhåller, nämligen att den totala bilden är förändrad.
Maj Britt Theorin var mer diffus när det gällde att försöka göra ett nummer
av detta med Ryssland. Jag uppskattar det. Det väsentliga är att bilden har
förändrats. Om det internationella läget förändras och det sker framsteg som
även Sverige aktivt medverkar till - det har ju skett - är det inte orimligt att
prova om samma resultat kan uppnås i de nya former som nu finns till hands.
Jag vidhåller mitt tidigare yrkande.
Anf. 154 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Den forskarrapport som togs fram skickades inte på remiss.
Trots det fick den mycket kraftig kritik från bl.a. universitetshåll. Den be-
handlades alltså inte i vederbörlig ordning. Den ledde ändå till att regeringen
inte lade fram samma förslag. Vi menar nog att man bör gå den rimliga vägen
när man har förslag om ändrade forskningsinsatser att komma med. Men
framför allt skall det inte gå ut över folkrörelsernas freds- och forskningsar-
bete som har skett här.
När det gäller den andra delen, är det en större principiell skillnad. Jag vill
gärna göra Håkan Holmberg uppmärksam på det. Det är inte så enkelt som
att världsläget har förändrats och att Ryssland besitter, som det står i utskot-
tets betänkande, en större kunskap om seismologisk övervakning än vad
man vetat om tidigare. Det är inte heller så att vi skulle kunna nöja oss med
detta och dra ner på vår seismologiska övervakning.
Sverige var först med att ta initiativ till den seismologiska övervakningen
under Alva Myrdals ledning. Den har sedan fullföljts under alla regeringar
därefter. Den är en mycket viktig del i det internationella samfundets möjlig-
heter att kontrollera att kärnvapenmakterna följer de avtal som de skriver
under.
Nu vill alltså den nya regeringen kraftigt dra ner på det. Det är vi besvikna
över. Framför allt eftersom de samtidigt säger sig vilja ha ett provstoppsav-
tal. Då blir det ännu underligare. Vi vet inte riktigt om regeringen verkligen
menar detta eller om de bara rätt ut vill fortsätta att lita på kärnvapenmak-
terna. Det går en principiell skiljelinje mellan borgerligheten och socialde-
mokratin här, och den har inte att göra med att vi lever i en ny tid.
Anf. 155 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! När det gäller den omtalade utredningen kan jag bara kon-
statera att det inte är utredningen som vi kommer att votera om längre fram,
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning och
forskarutbildning
111
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning och
forskarutbildning
utan det är ett utskottsbetänkande som i väsentliga drag skiljer sig från det
som egentligen föranledde den socialdemokratiska kanonaden på den här
punkten.
I övrigt är ju ändå poängen att det nu finns förslag om precis det som Sve-
rige har arbetat för så länge. Att då inte vilja dra slutsatsen att det faktiskt
skett - eller åtminstone kommer att ske, om det inte hakar upp sig i sista
minuten - en väsentlig förändring som vi själva har tillskyndat, är inte ett
konstruktivt sätt att närma sig det hela. Jag tycker att det är att litet väl
mycket hålla fast vid exakta ståndpunkter, krav och ageranden som har dri-
vits tidigare i tidigare situationer. Verkligheten förändras ju faktiskt. Ibland
låter det som om Maj Britt Theorin på något sätt har litet svårt att medge att
världen faktiskt har blivit så pass mycket annorlunda att det går att verka
även i andra former för t.ex. detta mål.
Anf. 156 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Det är kanske inte så stor idé att fortsätta debatten. Men låt
mig säga att jag definitivt inte är emot att finna nya former i en förändrad
värld. Men om det gäller att kontrollera att kärnvapenmakterna icke företar
provsprängningar krävs det att det internationella samfundet kontrollerar
det, dvs. Sverige och andra länder som har den kapaciteten. Vi kan inte lita
på att kärnvapenmakterna talar om för oss att de inte gör det. Där tror jag
inte att världen har förändrats. Vi kan faktiskt inte lita på dem förrän kärn-
vapnen helt är borta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU48 Konsumentforskning (prop. 1992/93:170 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU13 Forskning (prop. 1992/93:170 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
112
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU25 Forskning inom Socialdepartementets verksamhetsområde
(prop. 1992/93:170 delvis).
Anf. 157 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på behovet av
ökade satsningar på den reumatologiska forskningen. Nu är det kanske inte
särskilt många som lyssnar, men förhoppningsvis kan det ändå gå hem nå-
gonstans att jag har pekat på problemet.
Förra året hade vi ett nordiskt reumatikerår som syftade till att sprida kun-
skap och information om reumatiska sjukdomar, reumatikers situation och
om insatser på forskningsområdet och utbildningsområdet. Det har gett väl-
digt många bra resultat. Jag var aktivt medverkande till att det här året kom
till stånd och till att vi fick en nordisk rekommendation till våra länder om
att man skall göra en plan för förstärkta insatser mot reumatiska sjukdomar
i Norden.
Inom WHO räknar man med att det finns ungefär 200 olika reumatiska
sjukdomar. Det är ungefär en miljon svenskar som har någon typ av reuma-
tisk sjukdom.
Nu är man ganska nära ett genombrott i forskningen. Det skulle vara sam-
hällsekonomiskt ganska intressant att få en ordentligt satsning just i det ske-
det. Bara 1-2 % av de pengar som går till medicinsk forskning satsas på reu-
matologisk forskning. Reslutatet av de reumatiska sjukdomarna drar 20-
25 % av vård- och försäkringskostnaderna. Det vore av samhällsekonomiskt
stort intresse att satsa nu, när man står inför ett genombrott. Dessutom kan
man ge ett bättre liv åt väldigt många människor.
Nu är man mycket nära att hitta en möjlighet att bota vissa av de reumato-
logiska sjukdomarna. Jag tycker att det är mycket intressant. Det är värt att
göra en extra satsning i samtliga våra länder. Jag vill på det här sättet göra
den svenska riksdagen uppmärksam på att det kan hända saker före år 2000
om vi lägger på ett kol nu.
Utskottsmajoriteten är mycket positiv till min motion. Man har även tidi-
gare uttalat sig om behovet av att ytterligare forskning sker. Man nöjer sig
med att utgå ifrån att regeringen beaktar vad som här har anförts. Jag hoppas
att det räcker den här gången. Annars skall jag själv medverka till att påpeka
det.
Anf. 158 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! I det här betänkandet på det sociala området behandlas en
rad olika förslag med inriktning på social forskning. Det är många viktiga
och bra förslag som har lagts fram i motioner och av utskottet.
En del av de här motionerna har mött en något snäv behandling. Jag tän-
ker bl.a. på forskningen om kvinnosjukdomar, självmord och incest för att
nämna några områden. Det finns förvisso flera viktiga områden. Men när
det gäller de områden jag nämnt, talar man om allt som görs där som om vi
Forskning inom
Socialdepartementets
område
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
114
kunde nöja oss med det. Det låter som om allt var väl när det gäller forskning
om kvinnors hälsa eller när det gäller självmordsforskningen. Jag tycker inte
att så är fallet. Det finns oändligt mycket mer att göra på dessa områden.
När det gäller forskningen om incestoffer är jag litet överraskad över att
majoriteten har varit så njugg mot den socialdemokratiska motionen på det
här området.
Under allmänna motionstiden lade vi från Vänsterpartiet, Folkpartiet och
kds fram en gemensam motion. Det var i stort sett samma förslag vi lade
fram, nämligen att vi skulle ha en central instans, ett institut, som tar upp
frågor som gäller både forskning om och behandling av dem som drabbats
av incest. Tyvärr hade vi den gången inte Socialdemokraterna med oss. Mo-
tionen har senare avslagits av riksdagen. Jag är glad över att man på detta
vis ändå vill lyfta fram de frågorna och hoppas att vi framöver kommer att
få ett resultat och skapa en sådan instans.
En central instans som har hand om forskning på detta område står inte i
motsatsställning till att det görs en rad olika lokala projekt. Det handlar inte
om hur man tar hand om och ställer upp för dem som drabbas av incest. Där
handlar det om att samla den gemensamma kunskap som finns i landet på
detta område, för att bidra till de olika lokala projekt som finns ute på fältet.
Jag vill yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen på detta om-
råde.
Herr talman! Jag vill framför allt ta upp ett annat förslag om välfärdsforsk-
ning, som Vänsterpartiet har framfört i motion Ubl21. Där talar vi om bety-
delsen av en utvidgad levnadsnivåundersökning. I betänkandet avstyrks vår
motion med motiveringen att sådan forskning redan pågår. Jag inser att vi
borde ha förklarat oss bättre och beklagar att man inte har studerat våra mo-
tionsförslag närmare.
Vi säger att vi vill ha en ny levnadsnivåundersökning, och det kan vara litet
missvisande. Vi borde ha förtydligat oss och nämnt att det gäller en utvidgad
undersökning på detta område. Det som sker i dag är i betydligt mindre skala
än vad vi föreslår.
Statistiska centralbyrån har världens bästa statistik. Man samlar in ett om-
fattande statistiskt material rörande en rad områden i livet. Men man får inte
pengar till att utnyttja det insamlade materialet för levnadsnivåundersök-
ningar. För varje år har man fått allt mindre pengar till denna typ av forsk-
ning.
Det är särskilt viktigt att SCB får pengar till välfärdsforskning, så att man
kan göra analyser av transfereringssystemen. Då kan vi se hur vi kan komma
till rätta med orättvisor i samhället. Det gäller fördelningen av de gemen-
samma resurserna, våra gemensamma tillgångar. Jag menar att det är spe-
ciellt angeläget i dessa dagar, när vi får allt tydligare tecken på att klyftorna
i vårt land ökar och att avståndet faktiskt ökar mellan dem i samhället som
har det bra och dem som har det dåligt. Det är av oerhört stor betydelse att
vi får seriös forskning på detta område, som visar hur vi skulle kunna åtgärda
detta och komma till rätta med de ökande klasskillnader som finns i vårt
land. Det tycker jag att utskottets majoritet helt har missat när man har av-
styrkt vår motion. Jag beklagar att inte heller Socialdemokraterna har velat
tillstyrka den.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till vår motion Ubl21,
punkterna 31 och 32 i hemställan. Jag nöjer mig inte med att yrka att vi skall
genomföra en levnadsnivåundersökning utan vill också att pengar skall an-
slås, så att SCB kan göra en sådan undersökning.
Anf. 159 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Socialutskottet har i stort sett med tillfredsställelse tagit del
av regeringens forskningsproposition. Propositionen berör ett för landets
framtid viktigt område, vilket inte minst har framgått av inläggen här.
Sverige har förmånen att tillhöra det fåtal länder som har jämn och hög
utbildningsnivå, väl fungerande nätverk för utbildning och internationellt
sett unikt brett stöd till de studerande. Detta är förutsättningen för den
breda rekryteringsbas som är nödvändig för att Sverige skall vara ett forsk-
ningsintensivt land med betydande insatser i frontforskningen inom många
viktiga områden. Vi betraktas även internationellt som en stormakt inom
forskningen, bl.a. inom områden som nämndes här tidigare. Detta gäller
inte minst inom socialutskottets ansvarsområde, samhällsvetenskaper, häl-
so- och sjukvård.
Vi kan vara stolta över att Sverige, ett litet land, bidrar så mycket till den
internationella utvecklingen. Men vi skall inte glömma att detta är förutsätt-
ningen för vårt välstånd och välfärd. Tillgången till frontforskning inom
landet är en förutsättning för att man skall kunna bedöma kvaliteten och re-
levansen av forskningen i andra länder och snabbt tillämpa sådana resultat
inom vårt samhällsliv, vår hälso- och sjukvård och även inom vår industri.
Vi välkomnar förslagen i propositionen om en ökad satsning på forsk-
ningen och i stort sett även gjorda prioriteringar. En ökad satsning på forsk-
ning är också förutsättningen för att vi skall behålla vår ställning i toppen,
när allt fler länder upptäcker betydelsen av dessa samband och även de satsar
mer på sin forskning. Vår internationellt sett framskjutna ställning inom
forskningen är inte självklar. Vi måste ständigt anstränga oss för att behålla
den.
Socialutskottet har behandlat många motioner med anledning av proposi-
tion 170. Flera av dem har nämnts här i kammaren. Jag känner stor sympati
för nästan samtliga yrkanden. Som väl är har flertalet blivit tillgodosedda
och behöver inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Andra innehåller goda
förslag som dock skulle utgöra en detaljstyrning av prioriteringar inom
forskningen, som riksdagen och regeringen ibland kan finna nödvändig men
bör vara sparsam med. Sverige är, som sagt var, ett litet land. Det bästa sättet
att använda våra forskningsresurser på är oftast att bestämma riktlinjerna,
fördela medel i stort och sedan överlåta prioriteringar till inomvetenskapliga
bedömningar i väl fungerande forskningsråd som arbetar med stor och av
alla erkänd integritet.
Jag vill till tidigare talare säga att det var svårt att inte föra vidare flera
goda motionsförslag. Allt kan dock inte tillgodoses på en gång. Jag hoppas
att flera av dessa förslag skall kunna beaktas i den uppföljande forsknings-
proposition som regeringen aviserade till 1994.
Mot den bakgrunden vill jag tillstyrka främst femte avsnittet i regeringens
proposition, med de förtydliganden som finns i socialutskottets betänkande.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
115
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
116
Bra forskning är beroende av långsiktiga satsningar. Det är därför viktigt
att vi har så gott som fullständig politisk enighet bakom socialutskottets be-
tänkande. Jag vill här endast kort beröra några punkter i utskottets betän-
kande.
Statens institut för psykosocial miljömedicin, som vi har skrivit ganska ut-
förligt om i betänkandet, bör inte endast under planeringsperioden utan
också under överskådlig tid behålla ställningen som en självständig myndig-
het. Där bedrivs målinriktad forskning, utbildning, dokumentation och in-
formation inom frågor med hög samhällsrelevans. Institutet uppvisar utom-
ordentligt goda resultat och förvaltar väl de resurser som samhället kunnat
ställa till förfogande. Institutet skall nu utöka sin verksamhet med en fjärde
inriktning, på invandrarmiljö och hälsa. I praktiken utvidgas institutets verk-
samhet till ytterligare ett område, som Eva Zetterberg nämnde, genom in-
rättande i januari i år av ett centrum för suicidforskning och prevention.
Detta är ett oerhört angeläget och länge försummat forskningsområde.
Utskottet sade att det var framsynt att detta centrum förlädes geografiskt
till institutet för psykosocial medicin. Det var onekligen en miss att knyta
centrumet organisatoriskt till yrkesmedicinska kliniken, som faktiskt inte
har mycket gemensamt med suicidforskning och suicidprevention. Jag hop-
pas att man inte heller i framtiden kommer att ha mycket gemensamt. Detta
bör rättas till, vilket utskottet också framhåller i sitt betänkande. Jag har stor
förståelse och viss sympati för reservationen enligt vilken detta bör ges rege-
ringen till känna. Under mina kontakter med Socialdepartementet och Ut-
bildningsdepartementet har jag dock förstått att man är väl medveten om
problemet och är på väg att rätta till detta förhållande. Mot den bakgrunden
bedömde majoriteten att ett tillkännagivande inte var nödvändigt.
Inom hälso- och sjukvården pågår en snabb utveckling av formerna för or-
ganisation och styrning. Den ekonomiska situationen tvingar samtidigt fram
rationaliseringar och ibland smärtsamma prioriteringar. Allt detta ställer
stora krav på en vetenskaplig utvärdering av det vi gör inom sjukvården. Jag
vill peka på de värdefulla insatser som görs av bl.a. SBU och SPRI för att
vetenskapligt utvärdera dels våra metoder, dels effekterna av olika organisa-
toriska förändringar. Men en förutsättning för den verksamheten är att vi
inte bara upprätthåller utan också ökar den tillämpade kliniska forskningen,
som är grunden för alla dessa utvärderingar.
I propositionen uppmärksammas att införande av nya ekonomiska styrsys-
tem kan skapa svårigheter för den tillämpade kliniska forskningen. Det
mesta av den forskningen bedrivs vid våra universitetssjukhus. Dessa tvingas
också i praktiken att ta hand om de mest komplicerade fallen, vilket man
inte får glömma. Det är angeläget att man vid budgeteringen och vid utform-
ningen av nya ekonomiska styrsystem beaktar detta så att våra universitets-
sjukhus inte får minskade förutsättningar att fullfölja sina viktiga uppgifter.
Enligt propositionen kommer regeringen noga att följa den utvecklingen,
och regeringen är medveten om dessa problem. Utskottet ville tillägga att vi
anser att regeringen särskilt måste beakta den tillämpade kliniska forskning-
ens betydelse, inte minst när det gäller den reumatologiska forskning som
nämndes av Lena Öhrsvik. Forskningen måste öka och ges ökat stöd.
Enligt vårt betänkande bör regeringen överväga och eventuellt utreda
lämpliga former för förstärkning och säkring av resurserna för detta ange-
lägna forskningsområde. Det är mycket starka skrivningar som vi överläm-
nar till departementen. Vid våra kontakter med Utbildningsdepartementet,
främst med sekreteraren hos utbildningsministern, har det framgått att rege-
ringen är väl medveten om dessa problem och att åtgärder skall vidtas även
utan något tillkännagivande.
I detta sammanhang vill jag personligen nämna att sjukhusledningarna vid
åtminstone tre av våra universitetssjukhus konsekvent vill skilja uppgiften
som prefekt för en klinisk institution från uppgiften som klinikchef och
chefsöverläkare. De diskriminerar prefekterna såsom varande olämpliga för
uppgiften som chefsöverläkare. Detta gagnar inte den kliniska forskningen,
undervisningen eller sjukvården. Jag har uppfattat att jag har fått förståelse
för detta när frågan diskuterades här i kammaren med utbildnings-och
forskningsministern så sent som förra veckan.
Som Eva Zetterberg nämnde skadas unga människor genom incest för
hela livet, och faktiskt skadas också den berörda föräldern. Forskningen
inom detta område är svår, men också oerhört viktig. Jag vill påminna om
att Samhällsvetenskapliga forskningsrådet har fått ökade resurser och priori-
terar familjeforskning. Vi utgår från att man inom den ramen kommer att ta
till vara bra forskningsprojekt beträffande incest och anser därför inte att ett
tillkännagivande fyller någon funktion.
Vi välkomnar att Socialvetenskapliga forskningsrådet prioriterar familje-
och missbruksforskning och att dessa områden tillsammans med kvinno-
forskningen, som Eva Zetterberg nämnde, är prioriterade inom det nybil-
dade Folkhälsoinstitutet, som också har viktiga forskningsuppgifter och re-
surser för att stärka forskningen.
Herr talman! Jag är en av de äldsta eller kanske den äldste av riksdagens
nuvarande ledamöter. Jag är en av de få eller kanske den ende som har kom-
mit hit till Sverige som flykting. Det är mot den bakgrunden kanske naturligt
att jag personligen med tillfredsställelse hälsar regeringens inställning som
kommit till uttryck i propositionen om betydelsen av forskning om äldre och
om invandrares villkor. Forskningen i Sverige är oerhört bred och den omfat-
tar många områden.
Jag yrkar bifall till regeringens förslag i proposition 170 med de förtydli-
ganden som framgår av socialutskottets betänkande nr 25.
Anf. 160 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 161 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jerzy Einhorn har engagerat talat om olika delar av den so-
ciala forskningen, och jag har stor respekt för det. Jag har uppfattat det stora
engagemang som Jerzy Einhorn har på olika områden, och jag noterade att
vi har samma uppfattning om vikten av forskning vad gäller barn och ungdo-
mar som har drabbats av incest.
Jag vill dock vidhålla att jag därför tycker att det är desto mer märkligt att
man från majoritetens sida inte har velat tillstyrka den här reservationen. I
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
117
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
118
betänkandet sägs att den nyutnämnda Barnombudsmannen även skall ta på
sig denna fråga. Jag har mycket svårt att se att Barnombudsmannen även
skall kunna ta som sin uppgift att sammanfatta forskningen och driva forsk-
ningen vidare på just det härområdet. Barnombudsmannen haren rad andra
uppgifter som redan föreligger.
Jag vill upprepa frågan om varför man inte från majoritetens sida har ställt
sig bakom detta förslag. Kds-ledamöter har bl.a. skrivit under den motion
som jag talade om tidigare, om att inrätta ett centrum för forskning och be-
handling för incestdrabbade.
Jag vill också ta upp det andra förslag som har framställts i Vänsterpartiets
partimotion och som gäller levnadsnivåundersökningar, eftersom jag inte
tycker att vi har fått ett fullständigt svar i betänkandet. Det avslag som vi får
på vårt motionsförslag har inte riktigt tagit hänsyn till vad det handlar om. I
dag får vi mycket tydliga signaler om att klasskillnaderna ökar i vårt land.
Jag tror att det då är mycket betydelsefullt att följa upp detta och studera
hur skillnaderna i människors levnadsvillkor ser ut mera konkret. Vi bör
också fråga oss vad vi kan göra åt det för att se till att skillnaderna inte ökar
utan tvärtom minskar.
Anf. 162 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag delar faktiskt i princip uppfattningen i de uttalanden som
Eva Zetterberg har gjort här. Jag vill ytterligare understryka att det ändock
finns en enighet i stora drag bakom socialutskottets betänkande i dessa frå-
gor.
Jag delar också Eva Zetterbergs uppfattning att Barnombudsmannen inte
kan bedriva forskning. Barnombudsmannen kan dock ta fram problemen
och belysa vad som händer. Det kan bli ett viktigt underlag för forskningen.
Forskning kan inte kommenderas fram. Genom att satsa mer resurser på
ett visst bestämt område kan vi inte alltid åstadkomma att detta område prio-
riteras. Inom det Samhällsvetenskapliga forskningsområdet finns det dock
ett stort intresse för denna fråga. Jag skulle bli mycket förvånad om Social-
medicinska forskningsrådet skulle avslå bra ansökningar om incestforsk-
ningen. Det är en fråga som i vårt samhälle har hög aktualitet, inte minst
genom mycket information som har kommit fram och alltid har funnits i
denna fråga.
Det är mycket viktigt med levnadsnivåundersökningar, och jag har förstå-
else för att man vill ha en utvidgad levnadsnivåundersökning. Men jag kan
inte komma ifrån att jag personligen tycker - och då talar jag även för majo-
riteten - att man först bör avvakta den pågående utvärderingen av den un-
dersökning som nyligen genomförts innan man drar upp riktlinjer för en ut-
vidgad levnadsnivåundersökning.
Anf. 163 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det är bra att Jerzy Einhorn och jag är överens om de stora
dragen vad gäller det här forskningsområdet.
Jag vill också upprepa att Barnombudsmannen omöjligen kan ta fram
forskningsunderlag och delta i forskningen, men som Jerzy Einhorn säger ta
in underlag om frågeställningar och sprida det vidare. Men till detta behövs
kvalificerad forskning. Eftersom vi är överens här beklagar jag att majorite-
ten inte velat tillstyrka denna motion, utan gått på linjen att sätta sitt hopp
till att andra skall avgöra frågan om resurser till området för dem som drab-
bats av incest.
I fråga om levnadsnivåundersökningar kan jag bara konstatera att jag be-
klagar att intresset inte finns hos utskottsmajoriteten och tyvärr inte heller
från Socialdemokraterna, att i det här fallet se hur de ökade klasskillnaderna
mellan människor slår och vad vi skulle kunna göra åt det. Jag tror alltså att
det som görs på det här området inte är tillräckligt.
Anf. 164 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar för påpekandet beträffande incestforskningen.
Jag kanske uttryckte mig otydligt. Barnombudsmannen - vi inrättade nyli-
gen en sådan tjänst - kan inte ta fram underlag för forskning. Men underlag
för forskning är information om vad som händer i landet. Det är min djupa
övertygelse att Barnombudsmannen känner ansvar för att tydliggöra de si-
tuationer som förekommer när det gäller incest.
Det är beklagligt att det är så svårt att få fram fakta om detta tabubelagda
område. Men att informationen kommer fram och meddelas kan stimulera
forskningen och kan ge underlag, inte för ombudsmannens forskning, men
för olika forskningsprojekt.
Jag tror att en uttalad begäran om satsning på incestforskning skulle vara
en detaljstyrning av forskningen som enligt min bedömning i dagens läge inte
fyller någon funktion utöver de satsningar som redan gjorts genom att man
prioriterar familjeforskning och att Socialvetenskapliga forskningsrådet har
fått ökade resurser.
På en punkt kan jag inte hålla med Eva Zetterberg. Jag tycker att hon med
sin slutsats, att det inte finns intresse för levnadsnivåundersökningar, har
dragit för långt gående slutsatser från utskottets ställningstagande.
Utskottet säger klart och tydligt att vi vill avvakta resultaten av den utvär-
dering som pågår av den för inte länge sedan gjorda levnadsnivåundersök-
ningen innan vi tar ställning till hur vi skall gå vidare. Detta är inte brist på
intresse för frågan som sådan.
Anf. 165 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Under den allmänna motionstiden lämnade Viola Furu-
bjelke och jag in vår motion om incest, som det har talats om här en stund,
och om förstärkt forskning med anledning av detta. Motionen handlade
både om offren och förövarna.
Motionen har sin grund i signaler som vi motionärer har fått från personal
i bl.a. socialtjänsten, från sådana som arbetar med rehabilitering av familjer
där incest har förekommit.
Incestproblemet har ju uppmärksammats mer och mer under de senaste
åren. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att incest har blivit vanligare,
bara att det har blivit synligt och kommit upp i dagen. Att så har skett tror
jag är bra i sig, därför att det skapar förutsättningar för bearbetning och re-
habilitering,
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
119
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
120
Utskottsmajoriteten har, som redan framgått, föreslagit att vår motion
skall avslås. Man tycks mena att de forskningsinsatser som görs är till fyllest.
Det är säkert inget fel på de forskningsinsatser som görs, men min poäng
är att det behövs mer.
De som arbetar inom skola, sjukvård, socialtjänst och i rättsväsendet kän-
ner att deras kunskaper när det gäller att hjälpa drabbade barn och familjer
är otillräckliga, och då behövs det mer forskning.
Jag är inte socialarbetare, men jag kan föreställa mig att det är ett mycket
svårt och mycket grannlaga arbete att rehabilitera familjer där det förekom-
mer incest. Sådana insatser kan man inte göra bara på känn och med stöd av
allmänna kunskaper om familjerelationer. De metoder som används måste
vara grundade på djupa kunskaper och baserade på forskning.
Mot bakgrund av vad utskottsmajoriteten skriver om vår motion förstår
jag inte riktigt varför man inte orkat med ett tillkännagivande till regeringen
om vikten av att Socialvetenskapliga forskningsrådet satsar på forskning om
incest.
Det är forskningsrådet som måste ta ansvar både för att det kommer an-
slag till detta forskningsområde och till forskningsinformationen. Jag in-
stämmer i det som sagts tidigare om att det inte kan vara Barnombudsman-
nens uppgift att sköta forskningsinformationen och än mindre förstås, an-
slagsgivningen.
Jag kan inte se att det hade varit någon nesa för regeringen att riksdagen
lyft fram forskning om incest och meddelat regeringen att man vill ha en
prioritering av detta. Det hade kunnat ses som ett ytterligare stöd för de in-
satser som ändå görs och stimulans att ägna sig mer åt dem.
Jerzy Einhorn sade att det skulle ha varit detaljstyrning. Jag vill gärna säga
att jag själv, som sitter i utbildningsutskottet, ogärna föreslår detaljstyrning
av forskning. Men jag menar att detta är ett ganska brett forskningsområde.
Jag exemplifierar med att människor i skolan, i socialtjänsten, i rättsväsen-
det och i sjukvården på olika sätt konfronteras med familjer där incest har
förekommit. Det är inget smalt litet område, och det kan inte betecknas som
detaljstyrning, menar jag, när det handlar om ett brett forskningsområde.
Därför kan jag som ledamot i utbildningsutskottet tala för detta område.
Jag vill yrka bifall, herr talman, till reservation 2.
Anf. 166 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar Berit Löfstedt för hennes inlägg. Jag vill påpeka
en mycket viktig sak, nämligen att incest tyvärr nog förekommit i mycket
större omfattning än vad vi är medvetna om i dag. Den välkomna större öp-
penheten i samhället har tagit fram det stora och oerhört tragiska problemet
till ytan.
Ett avslag i utskottet kan ha olika grunder. När vi rent formellt yrkade
avslag var vår bedömning att motionen har blivit tillgodosedd.
Med risk för att jag upprepar mig vill jag ändå säga att det, om man skall
uttala sig om huruvida ett område skall prioriteras, inte räcker med att områ-
det är viktigt, utan man måste veta att det finns forskare med icke beviljade
forskningsprojekt. Jag tror faktiskt inte att så är fallet. Jag har talat med fors-
kare inom området, ett område som är mycket svårt.
Den bild som jag har är att det i dag inte finns några bra forskningsprojekt
som Socialvetenskapliga forskningsrådet inte beviljar. Därför gjordes be-
dömningen att en prioritering av detta inte skulle fylla någon funktion utan
uppfattas som detaljstyrning. Att vi önskar forskning på visst område är ju
inte den enda förutsättningen för att den skall kunna bedrivas, utan det
måste ju också finnas bra projekt och som inte fått stöd. Men, som jag sade
tidigare, jag tror inte att det är fallet.
Anf. 167 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det här börjar bli besynnerligt. Först säger Jerzy Einhorn
att min motion är tillgodosedd, därefter säger han att det inte finns några bra
forskningsprojekt. Uppenbarligen betyder det att det inte finns några bra
forskare på det här området som klarar av det.
Om det är på det viset är det mycket alarmerande. För det berörda forsk-
ningsrådet finns det då all anledning att på olika sätt stödja igångsättandet
av denna typ av forskning. Jag är den första att tillstå att dåliga projekt gyn-
nar varken detta eller något annat område, men forskningsrådet har möjlig-
het att ta initiativ.
Om det är såsom Jerzy Einhorn beskriver, finns det ytterligare skäl att ut-
tala att detta område borde vara prioriterat.
Anf. 168 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag beklagar att jag återkommer i samma fråga i debatten.
Jag menar att motionen är tillgodosedd därför att Socialvetenskapliga
forskningsrådet kommer att få ökade anslag tack vare den proposition som
förhoppningsvis vinner bifall i morgon. Familjeområdet är prioriterat av So-
cialvetenskapliga rådet, eftersom incestforskningen bedrivs inom det områ-
det. Genom prioritering av ett brett område med ökade anslag, där denna
forskning är en mycket viktig faktor, har motionen tillgodosetts.
Anf. 169 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Socialutskottet har haft en ingående beredning av proposi-
tionen när det gäller ett antal viktiga sakområden. De förslag som socialut-
skottet nu lägger fram till riksdagen är i förhållande till förslagen i proposi-
tionen förbättrade på några viktiga områden.
Det gäller behovet av klinisk-medicinsk forskning, av reumatologisk
forskning och av mer lokal och regional välfärdsforskning.
SBU har uppvaktat utskottet. SBU är en liten myndighet som vetenskap-
ligt skall utvärdera de behandlingsmetoder som finns inom svensk sjukvård.
Man påpekade bekymmersamt risken att basen för den kliniska forskningen
inom sjukvården håller på att smalna av rätt ordentligt. Man var orolig över
att vi skulle gå mot en utveckling där vi allvarligt skulle försvåra möjlighe-
terna att kritiskt granska de medicinska behandlingsmetoderna och den me-
dicinska diagnostiken.
Alla som jobbar med sjukvård vet att svensk och internationell sjukvårds
framgång ligger i att man har ändamålsenliga och bra behandlingsmetoder
och diagnostik.
Någon har sagt att internationell sjukvård har upplevt tre revolutioner.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
122
Den första var den naturvetenskapliga revolutionen i slutet av 1700-talet.
Den andra kom efter kriget, då vi fick ekonomiska möjligheter att bygga
upp finansieringen av de nya möjligheterna som följde med den medicinska
utvecklingen. Den tredje revolutionen sägs vara att vi nu behöver gå in i en
period där vi på ett helt annat sätt än tidigare utvärderar de behandlingsme-
toder och den diagnostik som finns. Personligen tror jag att det här finns
mycket stora möjligheter att minska lidande och att göra rätt väsentliga be-
sparingar totalt sett i samhällsekonomin.
SBU skickade alltså ut en oerhört allvarlig signal, dvs. att basen för den
medicinsk-kliniska forskningen riskerade att försvagas. Det är därför oer-
hört glädjande att utskottet, i enhällighet, på den här punkten har förbättrat
förslaget i propositionen. Utskottet föreslår i stället riksdagen att ge rege-
ringen till känna att uppmärksamma denna fråga och att överväga om en
utredning borde göras för att man skall kunna försäkra sig om att en olycka
inte sker, och att bra medicinskt tillämpad forskning fortsättningsvis kan
åstadkommas.
Jag vill citera något som utskottet skriver med anledning av de nya ekono-
miska styrsystem som prövas i sjukvården: ”Här behövs en kritisk gransk-
ning av beställare-utföraremodellens inverkan på den kliniska forskningen.”
Jag finner det angeläget att också just den biten kommer med här.
Även företrädare för den reumatologiska forskningen har uppvaktat ut-
skottet. Utskottet har gjort en bra skrivning när det gäller det området. Be-
hovet av lokala och regionala studier lyfts fram. Det är nog viktigt att vi får
sådana.
Om vi i Sverige vill ha reda på hur barn i exempelvis skolan mår, har vi
hitintills nöjt oss med att Socialstyrelsen gör en nationell studie. Men alla vi
som är ute reser i detta land vet ju att skolsituationen för barn i inlandet
är en helt annan än exempelvis här. Vi kan fördjupa besluten när det gäller
välfärdspolitiken, om vi får mer av lokala och regionala studier
Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 2. Man
är i socialutskottet i sak överens. Det som skiljer i uppfattningarna är att
Jerzy Einhorn anser att man inte skall besvära regeringen när det gäller de
här två punkterna, medan vi anser att regeringen skall besväras. Framför allt
skall regeringen besväras när det gäller behovet av forskning om incest.
Jerzy Einhorn vet ju att forskningsvärlden är en värld för sig. Om inte riks-
dagen ger en tydlig signal genom ett tillkännagivande till regeringen, så att
regeringen är besvärad av riksdagen, är risken uppenbar att det som vi i sak
är överens om inte genomförs i praktiken. Därför vill vi, på dessa två punk-
ter, ha ett tillkännagivande.
Anf. 170 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Först vill jag tacka Bo Holmberg för att han påpekade att
det är mycken omsorg nedlagd när det gäller reumatologisk forskning. Jag
glömde att säga det till Lena Öhrsvik, men hon känner kanske redan till det.
En särskild utfrågning har gjorts.
Jag delar Bo Holmbergs framförda uppfattning att utskottet förbättrat för-
slaget i regeringens proposition. Och det är ju vår uppgift här i riksdagen.
Jag vill i det här sammanhanget påminna om att det, genom att det i pro-
positionen sägs att regeringen är uppmärksam när det gäller införande av
nya ekonomiska styrsystem, kan skapa svårigheter för den tillämpade kli-
niska forskningen. I propositionen sägs också att regeringen kommer att
följa utvecklingen noga. Men i ett enigt utskott och i riksdagen har vi tagit
tag i denna problematik. Jag uppskattar mycket att utbildningsministern,
forskningsministern, är i kammaren. Det var nämligen så, att när jag skulle
diskutera denna fråga med Utbildningsdepartementet var utbildningsminis-
terns statssekreterare endast närvarande, utbildningsministern var bortrest.
Det är min djupa övertygelse att de utfästelser som jag har fått och fört
vidare till utskottet om åtgärder för att säkra resurser till den tillämpade kli-
niska forskningen - som faktiskt är hotad - seriöst kommer att uppfyllas utan
något tillkännagivande till regeringen.
Vi genomför förändringar i styrsystemen och organisationen inom sjuk-
vården. Dessa förändringar är nödvändiga men enormt omfattande, och där-
för är det naturligt att de också kan skapa problem på vissa områden. Jag är
övertygad om att regeringen är uppmärksam på dessa problem och kommer
att ta tag i dem.
Jag vill än en gång understryka det som jag avslutade mitt anförande med
att säga, nämligen att en långsiktigt bra forskning är beroende av långsiktiga
satsningar. Inte minst debatten här i kammaren har visat att det råder mycket
stor politisk enighet om de bedömningar som socialutskottet har lagt fram.
Det föreligger avvikande meningar i enstaka frågor, och jag hoppas att vi
skall kunna återkomma och diskutera dem igen när regeringen lägger fram
den aviserade översynen av forskningspropositionen 1994.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning inom
Socialdepartementets
område
Beslut
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU31, lag-
utskottets betänkande 1992/93:LU48, försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU13 och socialutskottets betänkande 1992/93:SoU25.
Utrikesutskottets betänkande UU31
Mom. 1 och 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3 (anslaget F 3. Bidrag till Stockholms internationella fredsforsknings-
institut (SIPRI))
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 20 för reservation 1 av
Lars Moquist.
Mom. 4 (anslaget F 4. Forskningsverksamhet för rustningsbegränsning och
nedrustning)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 139 för reservation 2 av
Pierre Schori m.fl.
123
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Mom. 5 (anslaget F 5. Utrikespolitiska institutet)
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 22 för reservation 3 av
Lars Moquist.
Mom. 6 (anslaget F 6. Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säker-
hetspolitisk betydelse)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 136 för reservation 4 av
Pierre Schori m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Lagutskottets betänkande LU48
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FÖU13
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU25
Mom. 2 (målsättningen för verksamheten inom ansvarsområdet för Statens
institut för psykosocial miljömedicin)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 139 för reservation 1 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 6 (medelsanvisningen till Socialvetenskapliga forskningsrådet: Forsk-
ningsmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 10 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion Ubl21 yr-
kande 32 av Gudrun Schyman m.fl.
Mom. 12 (forskning om incest)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 140 för reservation 2 av
Bo Holmberg m.fl.
Mom. 19 (en ny levnadsnivåundersökning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Ubl21 yrkande 31 av
Gudrun Schyman m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde fick före-
tas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
124
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU30 Forskning - Anslag till Brottsförebyggande rådet, m.m.
(prop. 1992/93:100 delvis och 1992/93:170 delvis).
Anf. 171 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Rubriken för den här debatten är Forskning - Anslag till
Brottsförebyggande rådet, m.m. Det är en rätt harmlös rubrik och en rätt
harmlös fråga, kan man tänkas tycka. Men bakom den rubriken döljer sig
ett betydligt större och viktigare ställningstagande än bara till ett anslag till
en statlig myndighet.
Här i kammaren och i andra riksdagssammanhang brukar ledamöter från
alla partier tala väl om den brottsförebyggande verksamheten. Samtliga par-
tier brukar säga att det mest verkningsfulla medlet för att på litet sikt minska
brottsligheten och brottsutvecklingen är de förebyggande åtgärderna.
Att förebyggande insatser, framför allt bland ungdomar, har positiva ef-
fekter på brottsutvecklingen finns det ett otal exempel på. I Danmark har
man sedan ungefär tio år satsat på att jobba med just ungdomar för att få
ned brottsligheten där - nu börjar man se resultaten av detta, och de är posi-
tiva. Också på många håll här i Sverige har det bedrivits s.k. grannsamver-
kan mot brott - med gott resultat. Med relativt enkla åtgärder har man lyck-
ats få ned mängden bilstölder, inbrott, skadegörelse och annat sådant som
drabbar människor i bostadsområdena.
Inom ramen för de försöksprojekt som BRÅ, polisen och lokala myndig-
heter bedrivit på fem orter i landet har man också uppnått goda resultat. Ett
exempel är från Karlskoga - Degerfors, där man faktiskt har lyckats halvera
antalet brott av vissa typer. Det rör sig om exempelvis skadegörelse och miss-
handel. Polisen i området säger att man efter det här projektets genomfö-
rande faktiskt har fått tid och resurser över för att bekämpa andra typer av
brott. Dessutom har det blivit lugnare på stan, så att allmänheten vågar vis-
tas på allmänna platser.
Allt det här uppfattar vi från alla partier som någonting positivt, och vi
kan åtminstone med läpparna erkänna att denna typ av verksamhet borde
utökas rejält. Problemet är att det från den borgerliga majoritetens sida mest
blir just en läpparnas bekännelse. När man kommer till frågan om resurser
och arbetsmetoder gör man inom den borgerliga majoriteten enligt min me-
ning en helt annan prioritering. Man är från den borgerliga majoritetens sida
inte beredd att satsa några nya resurser för att få i gång fler sådana här brotts-
förebyggande projekt.
Från socialdemokratiskt håll har vi i dessa kärva tider tyckt att det har va-
rit viktigt att prioritera området, och vi är av den uppfattningen att 4 extra
miljoner bör anslås för att stötta och utvidga lokala brottsförebyggande pro-
jekt. Helst skulle vi vilja att riksdagen kunde anslå större summor pengar,
men pengarna räcker som sagt inte till allt.
Från borgerlighetens sida har man bemött vårt krav med att säga att peng-
arna är slut. Visst skulle det vara bra om man kunde satsa på att få i gång
Forskning -Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
125
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning -Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
126
fler lokala brottsförebyggande projekt, men det statsfinansiella läget tillåter
enligt majoriteten inte detta. Visst skulle det argumentet kunna ha en viss
relevans, om det hade kommit från något annat håll än från de borgerliga
regeringspartierna. De har i praktiken valt en annan inriktning.
När det kommer till fördelningen av resurser verkar det för borgerligheten
vara viktigare att hålla fångarna inspärrade några månader extra, vilket
brottsforskare och andra menar inte ger några som helst positiva effekter på
brottsutvecklingen, än att politiskt medverka till att få fram ökade resurser
för den brottsförebyggande verksamheten. Den borgerliga majoriteten kos-
tade i våras på sig att i ett slag öka statens årliga utgifter med i runda slängar
215 miljoner kronor för att kunna avskaffa halvtidsfrigivningen. Då var ar-
gumenten om det statsfinansiella läget som bortblåsta.
Politik handlar givetvis om att prioritera, och den borgerliga majoriteten
har som jag har förstått saken tyckt att det har varit viktigare att prioritera
längre inlåsning än att göra andra offensiva insatser för att på sikt dämpa
brottsutvecklingen. Det förvånar mig inte så mycket att Moderata samlings-
partiet står för den linjen, men att Centerpartiet har gått med på den linjen
tycker jag är förvånansvärt, och jag tycker inte att det stämmer överens med
den inriktning som Centerpartiet tidigare har haft i de här frågorna.
Den borgerliga majoriteten stoppar inte bara en utökad satsning på lokala
brottsförebyggande projekt, utan man ser också till så att det organ, Brotts-
förebyggande rådet, BRÅ, som har haft en central roll i det här arbetet ving-
klipps rejält och under den kommande treårsperioden får kraftigt minskade
anslag. BRÅ:s aktiva roll och speciella verksamhet, som kopplar ihop forsk-
ning inom det kriminalvetenskapliga området med praktisk brottsförebyg-
gande verksamhet, avskaffas i princip, och i stället vill man göra BRÅ till ett
expertorgan, som i princip skall serva regeringen.
Vi har reserverat oss mot den här inriktningen av BRÅ:s verksamhet. Vi
gör det därför att vi tror att det är viktigt att ha en direkt koppling mellan
vad man kan kalla teoretiska studier och forskning och praktisk tillämpning
av dessa.
Som vi ser det har BRÅ under årens lopp utfört ett mycket gott arbete i
den här andan. BRÅ:s forskningsrapporter och andra rapporter som har
getts ut inom det kriminalvetenskapliga området röner ofta mycket stor upp-
märksamhet och har stor betydelse för den debatt som vi för bl.a. här i riks-
dagens kammare.
BRÅ:s medverkan i de lokala brottsförebyggande projekten har också
haft en oerhörd betydelse på det sättet att man har sett till så att projekten
har byggts upp på ett systematiskt sätt och på ett sätt som gör det möjligt att
utvärdera och att lätt flytta över kunskaper från det ena stället till det andra
och därmed se om man faktiskt når de mål man har tänkt nå med de lokala
projekten. Om man tar bort den uppgiften för BRÅ finns en risk för att den
systematik och den vetenskaplighet som har funnits bakom BRÅ:s engage-
mang försvinner.
Regeringen föreslår att en skarp gräns dras mellan vad man kallar grund-
forskning, som skall utföras på universiteten, och tillämpad forskning, som
delvis skall få utföras på BRÅ. Vi tror att det är utomordentligt svårt att
just på det kriminalvetenskapliga området göra en sådan väldigt distinkt och
strikt uppdelning. Vi har därför yrkat på att riksdagen avslår regeringens för-
slag till en sådan ny inriktning av BRÅ:s verksamhet. Vi anser att den nuva-
rande inriktningen är bra, och vi vill dessutom stärka den del av BRÅ:s verk-
samhet som är inriktad på stöd av lokalt brottsförebyggande arbete.
Vi har därför föreslagit att BRÅ får behålla sin verksamhetsinriktning och
att det där inrättas en professur, så att forskningen vid BRÅ ytterligare
stärks och att det markeras hur viktig den forskning är som de har bedrivit
och som vi hoppas de skall få bedriva också i framtiden. Vi har i vårt förslag
lyckats se till att vi för BRÅ:s verksamhet har 3 miljoner kronor utöver vad
regeringen har föreslagit. Vi har föreslagit att BRÅ ges uppgiften att centralt
samordna det brottsförebyggande arbetet, vilket inte minst är viktigt för att
vi skall få ett grepp om ifall de insatser som görs lokalt verkligen ger något
resultat. Vi har också föreslagit att BRÅ får i uppdrag att medverka till star-
tandet av fler lokala brottsförebyggande projekt och att man får 4 extra mil-
joner för att kunna utföra det arbetet.
Herr talman! I det här betänkandet behandlas också anslaget till Stiftelsen
Institutet för framtidsstudier. Regeringen vill utvärdera verksamheten, vil-
ket mycket väl kan vara på sin plats, men man vill innan denna utvärdering
görs dra ner anslaget med 1 miljon kronor. Socialdemokraterna motsätter
sig att anslaget minskas innan utvärderingen är gjord. Risken är att en
minskning av anslaget nu är början på en nedläggning, och vi tycker att en
utvärdering skall göras mer förutsättningslöst och att man skall se till så att
man under tiden inte förlorar värdefull kompetens för den händelse man
kommer fram till att den här verksamheten skall behållas i sin nuvarande
omfattning eller kanske t.o.m. utökas. Vi tycker därför att det är rimligt att
stiftelsen får ett oförändrat anslag till dess att regeringen har presenterat sin
analys och sina slutsatser av denna.
Herr talman! Socialdemokraterna står bakom samtliga reservationer till
betänkandet. Av praktiska skäl, för att bespara kammaren litet arbete, yrkar
vi bifall bara till reservation 1, och vi kommer också att begära votering på
den punkten.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
ni
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
128
Anf. 172 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! I justitieutskottets betänkande nr 30 behandlas viss forsk-
ning, bl.a. anslag till Brottsförebyggande rådet. I propositionen 1992/93:100
bil. 3, Justitiedepartementet, föreslog regeringen riksdagen att i avvaktan
på särskild proposition angående forskningen anvisa reservationsanslag. Jag
hänvisar vad gäller alla detaljer till utskottets betänkande s. 1. Senare har
regeringen i proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg an-
visat reservationsanslag samt lagt fram förslag beträffande inriktningen av
Brottsförebyggande rådets verksamhet. Man har även som en följd av detta
anvisat ett ramanslag om 20 516 000 kr.
Genom att man nu anvisar ett ramanslag, som kommer att ersätta två tidi-
gare anslag, får BRÅ en möjlighet att använda sina resurser på ett mycket
mer flexibelt sätt. BRÅ får också möjligheten att disponera sina anslag över
en treårsperiod. För BRÅ liksom för andra myndigheter gäller att man
måste sträva efter att effektivisera och rationalisera verksamheten, och det
bör man lättare kunna göra under dessa förhållanden.
Det som man utgått ifrån vad gäller Justitiedepartementets verksamhets-
område är att både lagstiftaren och de rättstillämpande myndigheterna har
ett stort intresse av en väl fungerande juridisk forskning. Bl.a. kommer sam-
arbetet i Europa i framtiden att ställa stora krav på den svenska rättsord-
ningen, något som även medför ökade krav och nya uppgifter för den rätts-
vetenskapliga forskningen. Det är därför som regeringen har föreslagit en
betydande satsning på detta område.
För att stärka den kriminalvetenskapliga forskningen föreslår regeringen
att 2,75 miljoner kronor tillförs den kriminalvetenskapliga forskningen vid
universitet och högskolor genom omprioriteringar inom Justitiedepartemen-
tets ansvarsområde, samt att 4 miljoner kronor under tre år överförs från
sektorsorganet BRÅ till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrå-
det, HSFR, för stöd till kriminalvetenskaplig forskning. Som underlag för
regeringens ställningstagande, som har biträtts av utskottet, ligger betänkan-
det SOU 1992:80 Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. I betänkan-
det har utredaren kartlagt den forsknings- och utredningsverksamhet som
bedrivs inom universitet och högskolor.
I betänkandet lämnas även ett flertal förslag för att stärka den kriminolo-
giska och kriminalpolitiska forskningen, bl.a. genom inrättandet av nya fors-
kartjänster och universitetsprofessurer. I stället för remissbehandling ge-
nomfördes förra året en hearing i Justitiedepartementet, och därefter kom
ett antal skriftliga yttranden till departementet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till betänkandet och avslag på reservatio-
nerna 1 och 2, där man i stället för den utökning vid universitet och högsko-
lor som utskottsmajoriteten förordar anbefaller en utökning av verksamhe-
ten vid BRÅ och inrättande av en professur vid BRÅ.
Socialdemokraterna anser i reservation 3 att allt brottsförebyggande ar-
bete skall centraliseras till BRÅ. Det är ett något senkommet ändringsför-
slag, kan man tycka, eftersom de tidigare medverkat till att medel getts såväl
till Rikspolisstyrelsens forskningsenhet som till Stiftelsen Institutet för fram-
tidsstudier. Det sistnämnda organet bedriver framtidsstudier och långsiktig
analys bl.a. för att stimulera till öppen diskussion i samhället.
När Brottsförebyggande rådet inrättades år 1974 var avsikten att det
skulle fungera som ett samordnande aktions- och informationsorgan, men
redan från början har där även bedrivits en omfattande forskning. Enligt den
nu gällande instruktionen skall BRÅ främja brottsförebyggande insatser
inom olika områden av samhällsverksamheten och samordna samhällets och
enskildas insatser mot brott.
Forskningen vid BRÅ har under senare år primärt inriktats på att ge un-
derlag för kriminalpolitiska problemlösningar och brottsförebyggande refor-
mer. En betydande del av denna verksamhet har föranletts av regerings- och
riksdagsbeslut. Av stor vikt för inriktningen är de prioriteringar som framgår
av budgetpropositionen.
Regeringen anser - och det biträds också av utskottet - att BRÅ bör ut-
vecklas till ett kvalificerat expertorgan i kriminalpolitiska frågor under rege-
ringen. Det innebär att BRÅ får en delvis ny roll i fråga om utvecklingsar-
bete, utvärdering och tillämpad forskning. Samtidigt bör uppbyggnaden av
den kriminalvetenskapliga forskningen vid universiteten intensifieras.
Förutom att BRÅ i sin framtida roll skall fokusera på utveckling och utvär-
dering inom det kriminalpolitiska fältet skall rådet också i fortsättningen
sammanställa och förmedla för rådets verksamhetsområde relevant informa-
tion om kriminalvetenskaplig forskning till myndigheter, andra organisatio-
ner och enskilda. Det är därför viktigt att rådet noggrant följer den forskning
som sker inom universitet och högskolor och vid andra sektorsorgan. En an-
nan mycket betydelsefull uppgift i framtiden blir att under regeringen an-
svara för övergripande utredningar och analyser av samhällets samlade insat-
ser inom det kriminalpolitiska fältet och på så sätt kunna ge underlag för
statsmakternas kriminalpolitiska åtgärder.
Huvudansvaret - och det är viktigt att komma ihåg - för det praktiska
brottsförebyggande arbetet ligger på andra myndigheter än BRÅ, i huvud-
sak på polisen.
Jag vill mycket kort också kommentera verksamheten vid Rikspolisstyrel-
sens forskningsenhet. I det betänkande som jag hänvisar till angav utredaren
att han hade övervägt att föreslå att också professuren för polisforskning
skulle föras över till Stockholms universitet. Eftersom verksamheten ännu
inte helt har funnit sin form, vill vi dock för närvarande inte göra några för-
ändringar. Man bör först kunna överblicka alla konsekvenser av sådana för-
ändringar.
Herr talman! Jag har nu i stort redogjort för utskottsmajoritetens syn på
den framtida utvecklingen vad gäller framför allt BRÅ. Jag yrkar avslag på
samtliga reservationer och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 173 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle med stort intresse ta del av de argument som ma-
joriteten har haft för att vingklippa BRÅ på det sätt som man nu gör. Jag har
faktiskt svårt att hitta några bra argument för att man skall slå sönder en
verksamhet som fungerar bra, som har högt anseende och som har fungerat
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
130
på ett mycket intressant och bra sätt i internationella kontakter. BRÅ har
dessutom en synnerligen god förmåga att kombinera olika typer av forskning
med en praktisk tillämpning.
Detta kanske Birgit Henriksson kan utveckla. Jag har min egen lilla teori,
och det är att Utbildningsdepartementets chef driver ett slags princip att i
stort sett all forskning skall bedrivas på universitet och högskolor. Det kan
väl vara okej som en slags grundprincip. Men jag tycker att det är märkligt
när det gäller en verksamhet som har fungerat bra, som har skött sig och som
har försett oss och andra samhällsdebattörer med oerhört viktigt kunskaps-
underlag.
Birgit Henriksson sade att när BRÅ får ett anslag kan de arbeta på ett mer
flexibelt sätt. Vad Birgit Henriksson glömde att tala om är att detta enda
anslag minskar sedan mycket drastiskt under den kommande treårsperio-
den. Det blir en total minskning på 4 miljoner kronor. Jag tycker att det är
en märklig prioritering som regeringen gör i ett läge där det snarare borde
ges ökade insatser för forskning och det lokala brottsförebyggande arbetet.
Vi tycker att det är viktigt att någon har uppgiften att ta hand om den cen-
trala samordningen av det brottsförebyggande arbetet. Det är inte för att allt
arbete skall bedrivas centralt, utan för att systematisera och utvärdera. Det
har framgått i många rapporter att en hel del av det som kallas för lokala
brottsförebyggande projekt faktiskt inte har fungerat och inte gett några re-
sultat. Det är viktigt att det arbetet ges en speciell form. Jag tycker att BRÅ
har funnit denna form. Det konstaterades också i en departementsprome-
moria som lades fram för ett litet tag sedan.
Vidare finns det en politisk skillnad som jag tycker att vi måste resonera
om. Om man har ambitionen att bryta brottsutvecklingen måste man vara
beredd att lägga resurser på brottsförebyggande arbete. Jag har inte kunnat
se någon sådan vilja hos majoriteten. Man är beredd att sprätta i väg i princip
hur många miljoner som helst på att hålla folk inlåsta en månad extra. Men
det är väldigt snålt från regeringens sida när det gäller att få fram några extra
miljoner för att få snurr på det brottsförebyggande arbetet. Det är en bra
upplysning för medborgarna inför nästa val.
Anf. 174 BIRGT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Vi för över anslag för att inrätta professurer i det Humanis-
tisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Det är ett sätt att utöka den ve-
tenskapliga forskningen - och även att sprida kunskaper om forskning.
Kent Carlsson säger att vi slår sönder BRÅ och att det anslag som skall
ges över en period på tre år kommer att dras ned och därmed inte ge större
handlingsfrihet. Jag anser att det är ett försök att lägga ut dimridåer. Alla
vet att en summa pengar kan användas på ett mer effektivt sätt om den ges
över en längre period. Många institutioner har klarat det. Jag tror också att
BRÅ är fullt kapabel att klara av detta.
Justitieutskottet var för inte så länge sedan inbjudet att besöka BRÅ. Där
förklarade representanter för BRÅ att de trodde att de skulle klara detta
mycket bra. De var tacksamma över att få ha en tidsperiod på tre år på sig.
Det verkade över huvud taget inte vara någon panik i agerandet.
När det gäller det brottsförebyggande arbetet, har faktiskt polisverksam-
heten decentraliserats. Vi har talat om och gett riktlinjer för hur det förebyg-
gande arbetet skall kunna förbättras med hjälp av områdespoliser. I storstä-
derna kallas de för kvarterspoliser. Polisen skall göras mer synlig, och poli-
sen skall finnas ute i samhället på ett helt annat sätt. Detta anser vi vara
mycket väl brottsförebyggande. Det är det bästa sättet vi kan tänka oss.
Forskning och utredningar, som bl.a. vi från riksdagens och regeringens sida
kräver, kommer att ligga kvar på BRÅ.
Anf. 175 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Visst, det är alldeles utmärkt att vi får fler områdespoliser
som kan jobba mer problemorienterat och med brottsförebyggande arbete.
Det är vi helt överens om. Problemet under många års tid - både under bor-
gerliga och under socialdemokratiska regeringar - har varit att det inte har
blivit så mycket av de stolta deklarationerna i regeringspropositioner.
I dag finns det ca 350 kvarterspoliser i det här landet. Den politiska ambi-
tionen från denna sal har varit betydligt högre. Det är därför vi socialdemo-
krater tycker att det är viktigt att vi från riksdagens sida gör en markering.
Vi måste tillföra resurser som kan fungera som en slags katalysator. Det är
klart att de 4 miljoner kronor som vi socialdemokrater har föreslagit inte
räcker till att bedriva flera hundra projekt, om inte de lokala polismyndighe-
terna, kommunerna och andra myndigheter kan bidra.
Jag har fortfarande svårt att se hur en minskning med 400 miljoner kronor
skulle innebära att den typ av forskning som BRÅ har ägnat sig åt stärks.
Det finns ju många områden som behöver täckas, som inte minst vi från riks-
dagens sida har uttalat önskemål om. Det har gällt att få fram mer kunskaper
om varför människor börjar begå brott osv. Då ter det sig märkligt att dra
ned på resurserna och att ge sig på ett organ som ingen har uttalat kritik mot,
som bara har fått lovord och som har gett oss politiker en hel del underlag
för våra ställningstaganden. Jag vet inte vad denna ovilja att fortsätta denna
goda verksamhet som BRÅ utför grundar sig på. Men det kanske jag kan få
höra i Birgit Henrikssons nästa replik.
Det är kanske litet konstigt att jämföra de 215 miljoner kronor som majo-
riteten lyckades fixa fram under vårkanten för att det skulle vara möjligt att
ta bort halvtidsfrigivningen med vår litet mera blygsamma summa 4 miljoner
kronor för det brottsförebyggande arbetet. Men det råder en skillnad i synen
på hur ”omsvängningen” skall gå till. Vi vill se en mer utökad och kraftfull
satsning på det brottsförebyggande arbetet. Om det inte sker, ser det hela ut
att barka åt skogen. Det blir fler intagna på fängelserna, och brottsutveck-
lingen fortsätter åt fel håll.
Om man verkligen vill ta itu med dessa frågor, måste man politiskt vara
beredd att göra prioriteringar och satsa ökade resurser på brottsförebyg-
gande verksamhet. Detta gör inte majoriteten. De väljer i stället att lägga
flera hundratals miljoner på att låsa in fångar ett par månader extra.
Anf. 176 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Kent Carlsson vet lika väl som jag att det tar en viss tid att få
nyordningar att slå igenom. Kent Carlsson säger att det inte finns så många
kvarterspoliser. Det är väl riktigt. Men det börjar komma fler och fler på
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
131
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
område efter område i storstäder och på landsbygden. Efter det att det nu
har givits ett annat slags budgetansvar sker omorganiseringar.
Det tar tid att vända en trend. Men vi ser klara, tydliga tecken, och vi ser
hur det på många ställen har vuxit fram ett samarbete mellan polis och
boende just för förebyggande av brott, stölder, överfall osv.
De 4 miljoner kronorna är inte en summa pengar som dras in och försvin-
ner. De överförs till universitet och högskolor för att det på det sättet skall
vara möjligt att bedriva forskning på flera ställen ute i samhället. Humanis-
tisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet skall se till att den forskningen
kommer till stånd.
Jag tror att det är mycket positivt för framtiden att det finns kriminologisk
forskning även vid våra universitet och högskolor och att den inte är samlad
till enbart en instans i Stockholm. En av orsakerna är att forskning skall be-
drivas där den hör hemma, dvs. vid universitet och högskolor.
132
Anf. 177 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tar till orda i det här ärendet därför att jag under många
år har varit styrelseledamot i BRÅ. Jag vill också säga min mening om det
därför att jag är delegat i Europarådet, som har haft ganska bestämda me-
ningar om det brottsförebyggande arbetet.
Det är riktigt, som Birgit Henriksson sade i sitt anförande, att vid BRÅ:s
tillkomst 1974 var det framför allt ett kriminalpolitiskt utrednings- och ak-
tionsorgan. Sedermera har uppgifterna vad gäller den tillämpade forsk-
ningen, den kriminalpolitiska inventeringen, brottsanalysen och statistisk re-
dovisning kommit att spela en växande roll. BRÅ är och har varit en mycket
viktig kunskapsbank för enskilda och organisationer och har bedrivit en om-
fattande informationsverksamhet.
Det är inget tvivel om att det som nu kallas ny inriktning för BRÅ innebär
att BRÅ:s verksamhet kommer att bantas så länge som den påbörjade politi-
ken fullföljs. Redan under denna vecka förbereds det uppsägningar av inte
mindre än sex personer i det här lilla myndighetsorganet, och det kommer
av allt att döma att behövas ytterligare inskränkningar och reduceringar i
verksamheten.
Detta måste bedömas som mycket olyckligt, inte minst med hänsyn till den
växande brottsligheten. Men det måste också sägas vara illa genomtänkt, av
den enkla anledningen att andra organ som redan tidigare har haft en brotts-
förebyggande roll, exempelvis inom polis och andra rättsorgan och inom ut-
bildningsväsendet, inte får några ordentliga förstärkningar för att bedriva en
aktiv brottsförebyggande verksamhet.
Det väsentliga som sker - och som man nu måste konstruera fram en ny
linje på - är att man överför ganska betydande medel, vilket Kent Carlsson
redan har varit inne på, från BRÅ till universitet och högskolor. BRÅ har i
och för sig inte haft någonting emot att man utvecklar forskningen och utred-
ningsverksamheten inom universitet och högskolor. Tvärtom kan den kon-
kurrensen och den injektion som BRÅ kan få därifrån vara bra och värde-
full. Däremot har BRÅ motsatt sig bestämt att det skall ske en neddragning
av BRÅ:s egna resurser på det sätt som nu föreslås i propositionen och av
utskottets majoritet.
Brottsligheten är i tilltagande. 1950 hade vi ca 200 000 anmälda brott. Nu
ligger antalet på omkring 1,2 miljoner, och prognosen fram till årsskiftet är
att det kommer att bli en ökning med ca 200 000. Det här är och upplevs
också av väldigt många människor som ett av de allvarligaste samhällspro-
blemen i dag.
Då är det ju mycket märkligt att man slår in på vägen att inskränka verk-
samheten i stället för att utöka den. Jag vill för min del säga att jag var kritisk
även under den socialdemokratiska regeringsperioden, därför att man inte
satsade tillräckligt. Jag gjorde åtskilliga inlägg, skrev motioner o.d., för att
jag ansåg att man borde satsa betydligt mera på brottsförebyggande verk-
samhet. Då var det fråga om förstärkningar som enligt min mening var för
små. Nu är det ju en avlövning av verksamheten som är ytterst betänklig,
och man tar inte hänsyn till realiteterna.
Det är mycket märkligt att man inte vill satsa mera på den brottsförebyg-
gande verksamheten också av den anledningen att möjligheterna inom ra-
men för rättsväsendet att bryta brottsutvecklingen måste betecknas som
mycket begränsade. Det är inte bara svenska utan också internationella erfa-
renheter.
Av 10,5 miljarder kronor som inom Justitiedepartementets verksamhets-
område används för åtgärder mot brott är det mindre än 1 % som används
till brottsförebyggande verksamhet. De som nu är intresserade av att bryta
brottsutvecklingen och bekämpa brottsligheten borde agera på ett helt annat
sätt. Det är särskilt märkligt att en representant för Moderaterna agerar på
det sätt som vi har hört i dag.
Jag måste säga att jag saknar den tiden då Björn Körlof var med i styrelsen
för BRÅ. Han hade ju en verklighetssyn på de här problemen, och han
skulle ha varit mycket behövlig i dessa nedbantningstider.
Europarådets ministerkommitté rekommenderar medlemsländernas re-
geringar inte bara att inrätta brottsförebyggande råd och stödja dem, utan
rekommenderar också att de skall ägna sig åt kartläggning av brottslighet,
planering av brottsförebyggande arbete, implementering och utvärdering av
brottsförebyggande program, dvs. göra det som var tanken här från början,
nämligen ge rådet uppgiften att vara ett aktionsorgan.
Här tar man nu bort den samordnande rollen och ersätter den med en ut-
redning som vi inte vet riktigt var den kommer att hamna. Det är mycket
betänkligt att man gör den här minskningen av verksamheten utan att ha
någonting förberett.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning -Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
Anf. 178 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara mycket kort kommentera det Hans Göran
Franck sade om att man nu slår sönder en kunskapsbank. Men så är det ju
faktiskt inte. BRÅ är fortfarande en viktig kunskapsbank.
BRÅ kommer visserligen fortsättningsvis att få en delvis ny roll, men det
är ju utvecklingsarbete, utvärdering och tillämpad forskning som skall sam-
manställas, och BRÅ skall då vara spindeln i nätet. BRA skall förmedla och
samordna det som kommer fram från olika institutioner. Det kallar jag inte
133
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning -Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
att slå sönder en kunskapsbank, utan det kallar jag att använda den på ett
bra sätt.
Jag tror att det är positivt att vi får en uppbyggnad av kriminalvetenskaplig
forskning vid våra universitet. Jag vet att det alltid är svårt att införa föränd-
ringar, men ändå måste man ibland förändra.
Vi har inte anslag tillräckligt för allt vi skulle vilja, men när Hans Göran
Franck säger att mindre än 1 % avsätts för brottsförebyggande insatser är
det ju inte riktigt, även om det stämmer i fråga om just den bit som BRÅ har
svarat för.
Genom det decentraliseringsarbete som pågår - och genom att man ute i
de olika polisdistrikten, polisnämnderna och polisstyrelserna har större in-
blick i arbetet och kan disponera medel inom sina ramar - kan man, vilket
vi också har visat på, arbeta även på det brottsförebyggande området. Vi
moderater anser att detta är viktigt, och därför lägger vi stor vikt vid dessa
frågor.
Anf. 179 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag har inte alls någonting emot att man reformerar och ut-
värderar verksamheten. Tvärtom. Jag menar att det är viktigt att man gör
det, att man förändrar till det bättre och att man anpassar verksamheten till
de rådande behoven. Däremot är jag, mot den bakgrund jag har tecknat,
bestämt emot att man inskränker verksamheten. Det är inte på något sätt
realistiskt att göra detta. Det är vad det hela rör sig om.
Man vill göra BRÅ till enbart ett expertorgan. Det står tydligt. Det skall
lyda under regeringen. BRÅ har självfallet en roll att spela för varje rege-
ring. Men vi har ju också varit angelägna att BRÅ skulle vara en instans med
en viss grad av självständighet. Men de orden saknas i propositionen.
Samverkansdelegationen avvecklas utan att man har någonting att komma
med i stället. Det är ytterligt betänkligt. Man hänvisar till vad en utredning
skall göra och till polisens roll. Polisen har bedrivit brottsförebyggande verk-
samhet under lång tid. Vilka resurser får polisen för att kunna axla denna
ledande roll? Det har inte ens klarlagts. Vi får se vilka förslag den nytillsatta
utredningen kommer med. Men vad skall ske under tiden?
Det är enligt min mening inte någon ansvarig politik att göra på det viset.
Det behövs ett organ som har den centrala rollen. BRÅ har förutsättning-
arna, kunskaperna och kapaciteten att fortsätta verksamheten tillsammans
med alla myndighetsorgan som behövs i detta arbete. BRÅ föreslog också
att verksamheten skulle utvidgas till att omfatta vissa andra organ, exempel-
vis Skolverket, för att på det sättet få en mer heltäckande samordning.
Man har inte ens kunnat gå med på att det skall inrättas en professur hos
BRÅ, vilket det finns ett verkligt behov av för att man skall kunna upprätt-
hålla kvaliteten. Det står att utskottet inte nu är berett att tillstyrka att en
professur inrättas. Vad betyder det? Birgit Henriksson kanske kan tala om
för mig vad nu betyder. När skall i så fall denna professur inrättas?
Man talar om rollfördelningen. Det är mycket märkvärdigt att man talar
om rollfördelning när det gäller polisen och allmänheten. Men man talar inte
alls om rollfördelning när det gäller BRÅ. Det förvånar mig mycket. Inte
134
ens Ingbritt Irhammars mycket modesta yrkande om att få ett informations-
häfte har utskottet kunnat tillstyrka.
Anf. 180 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall ge ett mycket kort svar. Hans Göran Franck vet att
man överför pengar till forskning vid universitet och högskolor och att man
på detta sätt ser till att man också får medel för att inrätta professurer.
Anf. 181 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Det som Birgit Henriksson nu säger förändrar ingenting vad
gäller den befogade kritik som framförts. Dessutom finns det inte heller nå-
gon ordentligt genomtänkt tanke om en mycket viktig del av verksamheten,
nämligen den del som avser den lokala förankringen av arbetet.
Trots att BRÅ bedriver ett viktigt arbete med en rad viktiga projekt får
BRÅ inte alls något extra för detta viktiga och vitala arbete. Samtidigt finns
det oklarheter i hur man tänker sig detta i framtiden.
Anf. 182 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Jag har begärt ordet i detta ärende eftersom också jag är
styrelseledamot i BRÅ sedan lång tid tillbaka. Mot bakgrund av att vi i BRÅ
för några dagar sedan hade ett styrelsesammanträde där vi ingående diskute-
rade betänkandet och de förändringar som nu är på gång kände jag att det
var viktigt att framföra de tankegångar och synpunkter som man inom
BRÅ:s ledning har beträffande detta betänkande. Det finns också oklarhe-
ter i betänkandet som behöver förtydligas.
Jag vill börja med att instämma i det som Kent Carlsson sade. BRÅ har
allmänt sett ett mycket gott anseende runt om i landet och internationellt.
BRÅ har mycket goda kontakter som är värda att värna om och bygga vidare
på. BRÅ gör ett fantastiskt fint arbete på det brottsförebyggande området.
Varför behövs då förändringar?
Det har funnits en utredning som har tittat på BRÅ:s verksamhet och or-
ganisation. Ola Nyquist har suttit som ensamutredare på detta område. Mot
bakgrund av hans utredning har det också genomförts en hearing i justitieut-
skottet, vilket Birgit Henriksson också nämnde.
Även jag var närvarande vid den hearingen. Det är viktigt att säga att man
där var mycket nöjd med det utredningsförslag om Ola Nyquist lade fram.
Man menade att det är oerhört viktigt att förlägga grundforskningen inom
kriminalpolitiken till högskolor och universitet. Det rådde en mycket stor
enighet om detta. Om man ser till remissyttrandena har också remissinstan-
serna tillstyrkt detta.
Det utesluter inte att forskning skall bedrivas vidare hos BRÅ. Det är
mycket viktigt att säga att man skall fortsätta med forskning hos BRÅ. Jag
vill läsa innantill ur den förordning med instruktioner för Brottsförebyg-
gande rådet som alldeles nyligen utarbetats i departementet. Birgit Henriks-
son nämnde några av de uppgifter som BRÅ skall ha.
Jag vill för att understryka det viktiga med fortsatt forskning läsa innantill
vad om står om forskningen så att det inte råder några oklarheter om att
BRÅ skall fortsätta att bedriva forskning. Där står i ett par punkter följande:
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
135
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
BRÅ skall bedriva eller medverka i forsknings- och utvecklingsarbete där
resultaten kan belysa orsaker till brott. BRÅ skall i fortsättningen också be-
driva eller medverka i forsknings- och utvecklingsarbete som kan ge under-
lag för åtgärder eller som gäller utvärdering av vidtagna åtgärder.
Det kan alltså inte råda någon oklarhet. BRÅ skall fortsätta med forsk-
ning. Dock skall den grundläggande, huvudsakliga forskningen bedrivas vid
högskolor och universitet. Själv är jag mycket nöjd med att forskning också
förläggs till Lunds universitet. Detta är vad som gäller beträffande tyngd-
punkten. Visst skall BRÅ utvecklas till ett kvalificerat expertorgan. Men
man skall fortsätta med kriminalpolitisk forskning.
Så till frågan om professuren. Nu inrättas professurer vid Stockholms uni-
versitet och vid Lunds universitet. Det kommer att finnas ett nätverk. Ut-
skottet säger att en professur vid BRÅ inte skall inrättas nu. Då frågas det
härvad ”inte nu” betyder. Den frågan ställde jag också i opposition när rege-
ringen år efter år skrev att vi inte skulle inrätta en professur vid BRÅ nu.
Låt mig deklarera att jag anser, precis som det framkom vid styrelsens
sammanträde häromdagen, att det är viktigt att också BRÅ kan få en profes-
sur i framtiden. Jag tänker agera för det. Jag tror att det är viktigt. Men det
är bra att vi först får komma i gång med de professurer som är beslutade,
och att de får verka ett tag. För att BRÅ:s anseende och verksamhet skall
kunna hållas på en hög nivå är det viktigt att även BRÅ får en professur.
Därmed har jag sagt det.
Både Kent Carlsson och Hans Göran Franck sade att det finns en skillnad,
nämligen att regeringen vill riva ner och minska det brottsförebyggande ar-
betet medan oppositionen vill göra starka insatser. Vi anser att 4 miljoner på
tre år skall flyttas över till högskolor och universitet. Ni anser att de skall
vara kvar hos BRÅ. Sedan vill ni ha 3 miljoner, plus 1 miljon till Institutet för
framtidsstudier. Ni vill också anslå 3 miljoner till lokala brottsförebyggande
projekt.
BRÅ jobbar nu med fem olika projekt tillsammans med kommuner. De
är inte färdigutvecklade ännu. De är dessutom inte utredda och utvärderade
ordentligt. I den nya utredning, Trygghet i lokalsamhället, som nu är tillsatt
skall man se vidare på erfarenheter från de här projekten och se hur man i
alla polisdistrikt runt om i landet kan arbeta vidare med lokala brottsföre-
byggande projekt. Det är mycket viktigt att flytta ner dessa på så låg nivå
som möjligt ute i polisdistrikten. Där kan man finna olika lokala lösningar.
BRÅ skall arbeta fram modeller som man kan använda. Det skall man göra
utifrån de fem projekten i nuvarande form.
När det sedan gäller det brottsförebyggande informationshäftet, upplever
jag att det är en mycket positiv skrivning om det häfte som jag har motione-
rat om. Utskottet säger att idén bör vidareutvecklas. BRÅ:s kunskaper när
det gäller brottsförebyggande insatser för den enskilda människan bör tas till
vara, står det i betänkandet. Sedan överlämnar man detta till utredningen
Trygghet i lokalsamhället som skall titta vidare på detta. Eftersom jag själv
sitter i den utredningen också, tänker jag väl bevaka att vi får fram sådana
informationshäften. Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet
136
Anf. 183 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle visst kunna lita på de försäkringar som Ingbritt
Irhammar ger om att BRÅ även i framtiden skall fortsätta med forsknings-
verksamhet. Först kan man fråga sig om inte oppositionen under utskottsar-
betet hade kunnat få se den förordning som regeringen tydligen har i sin by-
rålåda. Vi har ännu inte fattat beslut här i riksdagen om vad som skall hända
med BRÅ.
Det arbete som, vad jag förstår av vad Ingbritt Irhammar sagt, i stora drag
skall vara som i dag, skall bedrivas på tre år med 4 miljoner kronor mindre.
Jag trodde att Ingbritt Irhammar ville ha en satsning på forskning och brotts-
förebyggande arbete, det har hon åtminstone visat tidigare. Jag förstår inte
hur detta går ihop. Även om man gör satsningar på universiteten och hög-
skolorna, är det ändå så att BRÅ har en speciell kunskap och en speciell
uppgift att fylla.
När det gäller professurerna har faktiskt Ingbritt Irhammar möjlighet att
stödja den tanken. Det är en gammal fråga. Detta med en professur vid
BRÅ är inte något nytt för Ingbritt Irhammar. Det har vi debatterat i den
här kammaren i många år. Nu finns chansen att slå till. Det är bara att rösta
på den reservation som Socialdemokraterna har lämnat på det här området.
Jag är litet nyfiken på om Ingbritt Irhammar, som är mångårig ledamot av
BRÅ:s styrelse, kan tala om vad det är i BRÅ:s verksamhet som inte är så
bra. Vad är det som behöver lyftas bort och förändras? Majoriteten måste ju
ha tankar om det, och definitivt den som har så ingående kunskaper om
BRÅ:s verksamhet som Ingbritt Irhammar.
Jag tror att det tyvärr är så att man har bestämt sig för en princip som blir
svår att tillämpa. Det är att göra en distinkt och strikt uppdelning i grund-
forskning och tillämpad forskning. Vi vet att det är oerhört svårt att göra det
på det här området. De båda forskningsarterna är så väldigt hopkopplade.
Jag tycker att BRÅ har lyckats att jobba med båda. Man har dessutom kun-
nat koppla detta till en praktisk verksamhet.
Jag skulle kunna vara fräck och säga så här: De höga ambitioner som jag
har uppfattat att Centerpartiet har haft på det här området har seglat i väg.
Priset för detta var att man i utskottets betänkande fick en positiv skrivning
om ett informationshäfte. Jag tycker att det är att sälja sig litet billigt.
Anf. 184 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Först vill jag förklara varför den här skrivningen om att BRÅ
skall fortsätta att medverka i forsknings- och utvecklingsarbete inte var med
när betänkandet behandlades i utskottet. Det var därför att den här förord-
ningen med instruktioner inte delades ut till oss i regeringspartierna förrän i
slutet av maj. Däremot kommer den att träda i kraft den 1 juli 1993. Forsk-
ningen kommer inte att upphöra där emellan.
Jag nämner detta i dag därför att utskottet tidigare inte har haft någon
möjlighet att få information om att det särskilt trycks på att BRÅ skall fort-
sätta att bedriva forskningsverksamhet också. Det är dock en skillnad. Det
är självklart. Den grundläggande forskningen skall i huvudsak ske på hög-
skolor och universitet. Det utesluter inte att viss grundläggande forskning
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning -Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
137
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
138
även kan ske på BRÅ. Forskningen skall dock i huvudsak vara tillämpad.
Det är en skillnad.
Det är därför de 4 miljoner kronorna på tre år flyttas från BRÅ till högsko-
lor och universitet. Det är inga pengar som försvinner när det gäller det
brottsförebyggande forskningsarbetet. De flyttas från en plats till en annan.
Varför vill vi då inte bifalla Socialdemokraternas reservation nr 2 när det
gäller professur vid BRÅ? Det var en fråga som jag också ställde mig under
ett antal år i opposition när Socialdemokraterna i regeringsställning inte ville
yrka bifall till min motion där jag ville inrätta en professur vid BRÅ. Om
man läser er reservation så säger ni faktiskt så här: ”Regeringen bör få i upp-
drag att förbereda inrättandet av en professur vid BRÅ och återkomma till
riksdagen med förslag.”
I den här reservationen, och även i er motion, saknar jag faktiskt medel
för detta. Dessutom har ni inte själva så särskilt tydligt talat om när och hur
det skall ske. Ni kunde ju ha lagt fram ett klart och finansierat förslag där ni
talat om hur det skulle gå till. När det gäller mitt uttalande att jag tycker att
detta är viktigt, kan man väl säga att när tiden är mogen, när det är klart och
när det finns medel är det kanske den rätta tiden att inrätta den här professu-
ren.
Kom inte och säg att det finns någon större grundläggande skillnad i vad
Socialdemokraterna vill satsa på brottsförebyggande insatser och vad rege-
ringen vill satsa! Det skiljer 3 miljoner som skall gå till lokalt brottsförebyg-
gande arbete plus 1 miljon till institutionen. Vi satsar i stället dessa pengar på
en utredning som skall ta fram exakt var det är bäst att göra denna satsning.
Anf. 185 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det handlar om ambitionsnivån. Regeringens ambitionsnivå
är tyvärr litet låg. Man satsar en del pengar på universiteten för forskning.
Det är utmärkt. Det instämmer vi också i. Men vi har velat behålla BRÅ och
t.o.m. stärka BRÅ.
Om Ingbritt Irhammar hade bläddrat längre fram i betänkandet hade hon
upptäckt var pengarna fanns någonstans. I reservation 6 finns en ökning av
anslaget till Brottsförebyggande rådet på 3 miljoner kronor. Om Ingbritt Ir-
hammar läser de motioner som ligger till grund för detta kommer hon att
upptäcka att det är professorstjänsten. Vi har minst sagt sett till så att det
finns pengar, och blir över, till allmän forskningsverksamhet.
Det är litet märkligt att det finns papper hos riksdagens ledamöter som
berättar vad det nya organet skall arbeta med, innan riksdagen har beslutat
om BRÅ:s framtida inriktning. Det är möjligt att man har en sådan ordning
att man delar detta till regeringspartierna, men det hade varit en fördel om
oppositionen också hade fått titta på detta. Det är klart att det har en viss
betydelse för vårt ställningstagande här i kammaren.
Det finns klara skillnader, det instämmer jag i. Vi vill anslå 3 miljoner ex-
tra till forskningsverksamhet på BRÅ. Nästa år vill vi anslå ytterligare 4 mil-
joner kronor för att utöka antalet brottsförebyggande lokala projekt. Vi
tycker inte att det är tillräckligt med de fem som har varit i gång under en
tid. Vi tror att man behöver gå ut på bred front och använda de kunskaper
som delvis redan är utvärderade. Man behöver se till så att Brottsförebyg-
gande rådet kan fungera som en katalysator och att ett arbete av detta slag
bedrivs på många fler ställen. Vi vet ju att det ger effekt.
En annan skillnad är, som jag ser det, kombinationen av ambitionsnivå
och vilja. Jag har tjatat om det förut. Jag kan inte tolka det på annat sätt
än att bl.a. Centern har varit väldigt svag när det gäller att värna om det
brottsförebyggande arbetet. Vi behöver en utökning av det arbetet, om vi
skall mota den hemska utveckling som antyds, att vi skulle få 200 000 fler
anmälda brott fram till sekelskiftet. Det är märkligt att Centern, och majori-
teten, är beredd att plocka fram 215 miljoner för att få bort halvtidsfrigiv-
ningen och inte är beredd att plocka fram ens 7-8 miljoner kronor för att
stärka det brottsförebyggande arbetet och forskningsverksamheten.
Det är en politisk skillnad, och den skall vi givetvis använda oss av i den
politiska debatten. Jag är bara förvånad över att Centerpartiet deltar på den
sidan.
Anf. 186 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Jag får ge Kent Carlsson rätt på en punkt. Jag tycker också
att det är tråkigt att denna information inte kom fram i tid, när betänkandet
behandlades. Det gäller alltså förordningen med instruktion för Brottsföre-
byggande rådet. Där framgår mera tydligt bl.a. att forskning även i fortsätt-
ningen skall bedrivas av BRÅ. Det hade säkert kunnat innebära att ni inte
hade behövt reservera er på det området.
När vi för över medel för forskning till universiteten innebär det att de
medel som tidigare gått till andra uppgifter på BRÅ försvinner. Det innebär
att personal sägs upp, och det beklagar jag. Det är alltid tragiskt när personal
sägs upp. Men det är här fråga om vilken inriktning man skall ha och hur
man skall använda resurserna mest effektivt.
Vi förlorar troligtvis sex anställda på BRÅ. Två av dem jobbar med infor-
mationsfrågor, och en jobbar med administration. Vi vet att det behövs folk
för de uppgifterna. Men det är alltså inte forskningen som det minskas på.
Tre utredartjänster försvinner också. En av tjänsterna har inte varit besatt
på tre år. En annan person på en sådan tjänst är tjänstledig. Men det drabbar
naturligtvis ändå en viss utredningsverksamhet, som förs över till universitet
och högskolor. Det kan vara bra att veta bakgrunden till omprioriteringen,
från information och administration till ren forskningsverksamhet.
Anf. 187 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det är svårt för Ingbritt Irhammar att bestrida att förslaget
i utskottsbetänkandet inte går i den riktning som hon själv hade önskat och
som hon har pläderat för inom Brottsförebyggande rådet. Det är i och för
sig riktigt att BRÅ kan fortsätta med vetenskaplig forskning. Men möjlighe-
terna att göra det på ett effektivt och bra sätt, både här i landet och på den
internationella arenan, blir väsentligt mindre, när man inte kan framträda
med forskare som har professorsställning. Det har Ingbritt Irhammar tidi-
gare varit mycket angelägen om.
Det rör sig inte bara om en professor. Det är också frågan om hur den
kriminalpolitiska forskningen skall bedrivas. Det gäller om BRÅ i detta av-
seende skall ha en fortsatt central roll, naturligtvis tillsammans med universi-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
139
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning - Anslag
till
Brottsförebyggande
rådet, m.m.
140
tet och högskolor. Är Ingbritt Irhammar för att BRÅ skall ha den ställ-
ningen?
Samverkansdelegationen avvecklas. Jag har haft den uppfattningen att
Ingbritt Irhammar inte bara har varit för att den skall behållas utan också för
att den skall få erforderliga resurser och att den skulle utökas på så sätt att
även Skolverket och Socialstyrelsen skulle vara representerade.
Det är slutligen en fråga om rollfördelningen. I propositionen och ut-
skottsbetänkandet är det klart att det kommer att saknas ett övergripande
ansvar under en viss tidsmarginal. Det måste betraktas som särskilt olyckligt
under en så kritisk tid när det gäller brottsutvecklingen.
Anf. 188 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Det är inte någon hemlighet att jag gärna skulle ha velat ha
mycket större resurser till det brottsförebyggande arbetet. Därför är det
också med stort intresse som jag nu skall arbeta inom Kommittén för trygg-
het i lokalsamhället. Där skall vi se över inte bara rollfördelningen mellan
polis, kommun och enskilda i det brottsförebyggande arbetet utan också vil-
ken typ av insatser som behövs i framtiden. Jag tror att det är viktigt med en
sådan genomgripande utredning på detta område.
Jag har en viss grunduppfattning om vem som skall ha huvudansvaret i det
brottsförebyggande arbetet i fortsättningen, med insatser för den enskilde.
Jag tror att det är Polisen som skall ha det. Det har visat sig. Jag har läst om
de fem projekt som Brottsförebyggande rådet och även Rikspolisstyrelsen
är inblandade i. De erfarenheter jag har kunnat dra på dessa områden är att
det är viktigt att Polisen spelar en central roll.
BRÅ:s roll i detta sammanhang är, som jag ser det, att få fram modeller
som kan anpassas till mindre eller större samhällen och tips om på vilka olika
sätt man kan arbeta brottsförebyggande inom kommunerna och polisdistrik-
ten.
Jag skulle framför allt ha velat ha större resurser. Vi hade också en diskus-
sion i Brottförebyggande rådets styrelse om att vi kommer att försöka an-
söka om större resurser särskilt när det gäller ekobrottsligheten. Det är
också viktigt att vi får utökade resurser för bekämpning av miljöbrott, sär-
skilt nu när miljöbalken skall införas. Den behöver följas nära.
Samverkansdelegationen skall bort. Men Hans Göran Franck lyssnade
också på ansvariga inom Brottsförebyggande rådet som sade att samverkan
skall fortsätta. Delegationen skall bort, men samverkan och samordningen
skall fortsätta. Man beklagade tidigare att Samverkansdelegationen inte
hade kunnat implementera många av sina tankar och idéer. BRÅ hade ingen
möjlighet att styra. Det har BRÅ aldrig haft. Frågan är vilken roll BRÅ skall
ha i samordningen, om BRÅ inte skall ha mandat att påverka.
Anf. 189 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Samverkansdelegationen avvecklas. Det sägs uttryckligen
att BRÅ inte skall ha något övergripande myndighetsansvar för samordning.
Man kan undra om BRÅ över huvud taget skall ha något myndighetsansvar
i fortsättningen.
Det allvarligaste är att det inte finns någon myndighet, någon instans, som
har det övergripande myndighetsansvaret enligt det här förslaget. Vi får
vänta på att en utredning skall komma med en del åsikter om detta. Ingbritt
Irhammar kan inte komma ifrån att det måste bedömas som otillfredsstäl-
lande. Ingbritt Irhammar har själv varit med om att säga att det övergripande
ansvaret för BRÅ inte bara skall behållas utan även förstärkas. BRÅ sade
bestämt ifrån att det faktum att resurser skulle överföras till högskolor och
universitet inte fick gå ut över BRÅ:s anslag.
Ingbritt Irhammar talade avslutningsvis om det viktiga lokalarbetet. Jag
delar hennes uppfattning om hur viktigt det är. Ett faktum är dock att det
uttryckligen står att BRÅ inte skall ha några extra resurser för detta, utan
att det arbetet skall ske inom den nedbantade budgetramen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU29 Forskning för kunskap och framsteg (prop. 1992/93:170 del-
vis).
Anf. 190 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! I kulturutskottets betänkande nr 29 behandlas forsknings-
och utvecklingsinsatser inom kulturområdet. Det rör sig sammanlagt om sju
olika anslagsposter, och jag har för avsikt att kortfattat kommentera två av
dem.
Den första anslagsposten jag vill ta upp är forskningsmedel till Naturhisto-
riska riksmuseet. I regeringens förslag till riksdagen har man inte tänkt sig att
anslå medel till det nordiska samarbetsprojektet om en jonmikrosond som
riksmuseet deltar i. Jonmikrosonden, som är ett avancerat analysinstrument
för geologisk forskning, är i övrigt till huvuddelen finansierad, men till drif-
ten behövs för svenskt vidkommande två tekniska tjänster placerade vid Na-
turhistoriska riksmuseet.
I forskningspropositionen menade regeringen att alla anslag till forskning
som bedrivs vid museerna skulle frysas i avvaktan på kommande utredningar
inom kulturområdet. Det kan i sig verka som en riktig åtgärd, eftersom mu-
seernas forskningsverksamhet står under utredning. Men det får naturligtvis
inte tillåtas bli ett obönhörligt stopp för all utökad forskning vid museerna.
Från socialdemokratisk sida uppmärksammade vi just jonmikrosondpro-
jektet vid Naturhistoriska riksmuseet i två motioner. Också andra partier har
skrivit motioner i denna fråga.
Glädjande nog har kulturutskottet i sin helhet ställt sig bakom förslaget
att öka anslagsposten till Naturhistoriska riksmuseet så att inte jonmikro-
sondprojektet äventyras. Detta är bakgrunden till att ett enigt kulturutskott
föreslår riksdagen en uppräkning av anslaget med 770 000 kr utöver vad re-
geringen har föreslagit i forskningspropositionen.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
142
Den andra anslagsposten som jag önskar kommentera gäller anslaget till
Statens kulturråd. Regeringen föreslår förvisso en blygsam förstärkning av
anslaget utöver sedvanlig kostnadsuppräkning. I en socialdemokratisk mo-
tion har vi pekat på vikten av att man forskar kring den vittomfattande ama-
törverksamhet som bedrivs inom kulturområdet.
Jag vill understryka för riksdagen att Statens kulturråd, som är vårt exper-
torgan på det här området, i sin rapport om ett vidgat deltagande i kulturlivet
har påvisat vilken stor vikt amatörernas verksamhet har för att sprida konst-
och bildintresset i vidare kretsar.
Vi menar i den socialdemokratiska motionen, i likhet med Statens kultur-
råd, att det finns många frågor som behöver studeras närmare. Vi behöver
öka kunskapen om hur amatörverksamheten är organiserad, hur den finan-
sieras, vilka materiella och personella resurser som står till förfogande och
vad det är som gynnar resp, missgynnar amatörverksamheten. Sist men inte
minst borde vi naturligtvis skaffa oss bättre kunskaper om vilken betydelse
amatörverksamheten har för barn- och ungdomskulturen i det här landet.
Herr talman! Vi menar att det är viktigt att få svar på de frågor som vi
ställer i motionen. Det är viktigt i synnerhet som vi inom kulturområdet nu
har flera utredningar som avser att forma den kulturpolitik som vi i framti-
den skall bedriva från statens sida.
Det är för oss socialdemokrater en självklarhet att forskningsresultat på
amatörområdet bör föreligga som en del i de pågående Kultur- och Musei-
eutredningarna och inte komma efter det att utredningarna om framtidens
kulturpolitik är färdiga. Därför har vi i vår motion föreslagit en ökning av
anslaget till Statens kulturråd med 1,5 miljoner kronor för nästa budgetår.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de två reservationer som finns i kulturut-
skottets betänkande nr 29.
Anf. 191 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! En viktig kulturpolitisk uppgift är att värna vårt kulturarv.
Det är nödvändigt för att vi skall kunna utveckla vår kulturella identitet och
för att vi skall kunna möta det övriga Europa med ett kulturellt självför-
troende.
Värnet av kulturarvet förutsätter kunskap om vår kultur, dess källor, dess
utveckling och dess influenser. Att utveckla vår kultur betyder bl.a. att vi
söker öka kunskaperna om den och arbetar för att skapa bättre förutsätt-
ningar för att bevara den. Därför är forskning viktig för kulturpolitiken.
Detta betänkande behandlar inte den kulturvetenskapliga forskningen vid
universitet och högskolor utan avser kulturområdets myndigheter och insti-
tutioner och omfattar medel för sju olika anslagsposter.
Regeringen föreslår att de sektorsansvariga kulturmyndigheternas möjlig-
heter att uppträda som kvalificerade beställare av den forskning som behövs
för att utveckla verksamheten stärks. Anslaget för forsknings- och utveck-
lingsverksamhet inom kulturområdet föreslås därför uppräknat med 3,3 mil-
joner kronor utöver kompensation för prisökningar. Detta sker i en tid då
många andra anslag i regeringens budget minskas.
Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens kulturråd får ökade re-
surser. Dessa tre myndigheters roller i forskningspolitiken framstår som väl
definierade. De tre myndigheterna redovisar tydliga program för sina behov
av forskningsstöd och anger tydliga utgångspunkter för sitt uppträdande i
forskningsorganisationen.
I sitt program för kulturmiljövårdens sektorsforskning anger Riksantikva-
rieämbetet fem prioriterade områden, nämligen åtgärder mot nedbrytning
av det fysiska kulturarvet, odlingslandskapets kulturvärden, bebyggelsens
återanvändning och den tekniska byggnadsvården, integration i samhällspla-
neringen och kulturmiljövårdens professionalisering samt hantering av indu-
striarvet.
Riksarkivets planering för arkivväsendets verksamhetsforskning under
den kommande treårsperioden bygger på fyra programområden; uppbygg-
nad av en nationell arkivdatabas, arkiv och modern informationsteknik, ar-
kivens långsiktiga bevarande samt svenska arkiv i ett internationellt perspek-
tiv.
Statens kulturråd redovisar en återhållsam syn på omfattningen av den
forskning som bör finansieras via rådet. Kulturrådets uppgift är att ha över-
blick och kontakt med forskningen på ett sätt som gör att relevanta resultat
kan läggas till grund för kulturpolitiska bedömningar. Kulturrådet bör för-
foga över egna resurser i första hand för kulturpolitiska utvärderingar, för
visst utvecklingsarbete samt för forskningsinformation.
Regeringens förslag innebär en total anslagsökning till Kulturrådet med
drygt 20 % för nästa budgetår. Det är detta Björn Kaaling kallar en ”blyg-
sam” ökning! Utskottets majoritet kan inte biträda den ökning med ytterli-
gare 1,5 miljoner kronor som föreslås i motionerna Kr7 och Ubl28, utan
motionsyrkandena avstyrks.
Herr talman! Även museerna redovisar viktiga behov av forskningsinsat-
ser. Sammantaget framstår emellertid museernas roll i forskningsorganisa-
tionen som delvis splittrad och i behov av preciseringar. Museiutredningen
skall därför behandla frågor om museernas forskning. Det är således rimligt
att avvakta resultaten av Museiutredningens arbete innan man tar ställning
till den fortsatta utvecklingen av anslagstilldelningen till museerna. Något
uttalande från riksdagens sida i denna fråga är inte motiverad. Motion Kr8
bör därför avslås.
Ett enigt utskott vill emellertid biträda begäran om 770 000 kr till driften
av ett nordiskt jonmikrosondprojekt. Sveriges bidrag till driften skall avse
medel till två tekniska tjänster. Oförändrade anslag till museernas forskning
i avvaktan på Museiutredningen får enligt flera motionärer inte äventyra ge-
nomförandet av projektet. Utskottet delar motionärernas bedömning och
tillstyrker de aktuella motionsyrkandena.
Herr talman! Jag yrkar bifall till kulturutskottets hemställan i betänkande
29.
Anf. 192 BJÖRN KAALING (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att Rose-Marie Frebran tycker att jag tog i
när jag kallade den 20-procentiga ökningen av Statens kulturråds budget på
detta område blygsam. Om man överför det i kronor så ser man att det inne-
bär en ökning på 300 000 kr utöver den kostnadsuppräkning det i övrigt
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
143
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
144
handlar om. Det är möjligt att man inte skall säga att det är blygsamt som
en ökning, det kan jag hålla med om.
Men det gör ju inte forskningen kring amatörverksamheten mindre viktig.
I vår motion har vi föreslagit att man skall öka anslaget med 1,5 miljon för
att den här angelägna forskningen kring amatörverksamheten skall kunna
bedrivas. Den har trots allt en stor betydelse, det vet vi. Vi vet att den är
oerhört viktig för barn och ungdom, men vi vet inte riktigt hur den ser ut.
Den är inte kartlagd. Vi skulle behöva den informationen och de uppgifterna
i samband med den utredning som skall lägga fram förslag. Vi skall så små-
ningom ta ställning till den framtida kulturpolitik som staten skall bedriva.
Då är det viktigt att vi har den information som den här typen av forskning
skulle kunna ge.
Anf. 193 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Det är bra att Björn Kaaling tar tillbaka litet i bedömningen
av storleken på ökningen till Kulturrådet. Jag vill hävda att man självfallet
inte kan kalla en 20-procentig ökning för blygsam.
Vi får finna oss i att räkna i procent. Det finns en mängd olika anslag man
skulle kunna klaga på när det gäller ökningen om man talar i fasta krontal.
Men självklart måste vi i en stor budget tala i procent.
Vill man ha en stor ökning på en post måste man på något sätt ompriori-
tera. Man kan inte bara plussa på och nästan fördubbla ett anslag utan att
det märks någon annanstans.
Vi som regeringspartier måste ta ansvar för ekonomin i det här landet. Det
är som jag ser det oansvarigt att plussa på i den föreslagna storleksord-
ningen. Vi har inte funnit det möjligt att omprioritera för att lägga på de
pengar på anslaget som oppositionen har velat ha.
Inte ens Vänsterpartiet har ställt upp på det här, utan Socialdemokraterna
är ensamma om reservationen.
Anf. 194 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Det händer att man som riksdagsledamot får ett uppdrag
utanför riksdagen. Jag har fått ett uppdrag som jag är mycket tacksam och
glad för. Det är som ordförande i Museiföreningen, och det är därför jag vill
säga ett par ord här.
Regeringen säger i propositionen att man tycker att museerna har en vik-
tig forskningsuppgift, men att man ser bilden litet splittrad. Därför har man
givit Museiutredningen i uppdrag att titta på forskningen och se vilka resur-
ser som behövs och hur de skall fördelas.
Jag förstår det. Vi har en lång rad museer. Vi har statliga - vissa är ansvars-
museer, vissa är centralmuseer - och vi har kommunala museer, privata mu-
seer, hembygdmuseer och en lång rad andra. Det är klart att bilden är, som
man säger i propositionen, splittrad.
Vi är också övertygade om att museernas uppgift i vårt framtida Sverige
kommer att vara stor. Jag tror att museerna kommer att få en vidgad uppgift
i den nya skolan. Jag tror också att museerna på ett bra sätt kommer att
kunna bidra till bilden av Sverige i ett vidgat samarbete med Europa. Det
gäller inte bara Europa, utan det gäller bilden av Sverige i hela världen.
Därför kommer vi att med nyfikenhet och med öppenhet för samarbete se
fram emot Museiutredningens resultat. Jag vill också säga att utredningen
förvår del har börjat väldigt bra. Vi har redan haft sammanträde med Musei-
utredningens ordförande, där vi haft möjlighet att framföra våra synpunkter
och fått höra en del av hans synpunkter, även om arbetet ännu bara just har
börjat.
Jag kommer därför inte att säga någonting om vad som kommer att ske.
Jag vill tillägga att i Museiföreningens styrelse sitter också Björn Kaaling,
som var första talare i detta ärende. Vi kommer att följa mycket noggrant
vad som sker.
Museiutredningens betänkande kommer att ligga till grund för de ställ-
ningstaganden som kommer att ske i den s.k. stora kulturutredningen.
Ett önskemål som man framställt i propositionen och som utskottet också
har ställt sig bakom är att det så att säga uteblivna forskningsbidraget för det
här året inte får betyda att vi för framtiden ligger lägre än andra. Det har
man som sagt redan slagit fast i propositionen. Naturligtvis kommer musei-
företrädarna runt om ilandet att se till att så inte heller sker. Det finns därför
ingen anledning att befara det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU34 Transportforskning (prop 1992/93:170 delvis och 1992/93:100
delvis).
Anf. 195 BO NILSSON (s):
Herr talman! 1990-talet blir säkerligen infrastrukturens årtionde. Det be-
tyder naturligtvis att forskningen om trafik och transporter ökar i betydelse.
Med tanke på de stora belopp som krävs och som delvis redan investerats i
trafikens infrastruktur, rullande materiel och för drift och underhåll, är det
viktigt med ökad kunskap. Det är angeläget att planera och att politiker och
tjänstemän på olika nivåer får tillförlitliga och goda prognoser och faktaupp-
gifter om hur transportsystemet kan tillgodose dagens och morgondagens ef-
terfrågan på transporttjänster.
Det är viktigt att ha god kännedom om konsekvenser av ingrepp och åtgär-
der i trafiksystemet samt kostnader för dessa förändringar.
Det är utifrån detta perspektiv som behovet av forskning om trafik och
transporter skall bedömas. Man måste ha ett på forskning baserat fakta- och
kunskapsunderlag inför behovet av förändringar i transportsystemet.
I proposition 170 om forskning för kunskap och framsteg har vi noterat att
den sammanlagda statliga satsningen på transportforskning ökar med drygt
47 miljoner kronor. Det är både nödvändigt och glädjande.
Regeringen betonar också i propositionen just vikten av forskning och ut-
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Transportforskning
145
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Transportforskning
146
veckling på transport- och kommunikationsområdet. Men man har, enligt
vår mening, dragit felaktiga slutsatser när det gäller de organisatoriska frå-
gorna.
Att renodla beställar-/utförarrollerna, som vill regeringen vill åstad-
komma, har möjligen ett teoretiskt intresse. Men detta är varken tillräckligt
utrett eller färdigt för beslut.
När det gäller forskning är kvalitet och tillförlitlighet, i varje fall för oss
socialdemokrater, viktigare än den ideologiska köp- och säljmentalitet som
alltför ofta präglar den borgerliga regeringens politik. Dessutom finns det
andra alternativ som bör tas med i en diskussion om framtidens organisation
när det gäller transportforskningen.
Vi socialdemokrater menar att det finns många vinster att göra på en ökad
samverkan mellan SGI, VTI och TFB. Rätt utförd borde en sådan samord-
ning kunna utgöra grunden för en internationellt sett slagkraftig enhet som
kan tillgodose behov över hela spektrumet, från geoteknik och vägteknik till
trafikteknik.
Nu finns risken, med regeringens och utskottsmajoritetens förslag, att
forskningsverksamheten allvarligt försämras. VTI skall halveras, och där-
med går viktig kunskap och kompetens förlorad. Dessutom skall prognos-
verksamheten tydligen - för oss ter sig detta fullständigt galet - läggas under
Kommunikationsdepartementet. Det måste vara en borgerlig innovation
och dessutom något unikt att vetenskapliga uppgifter förläggs till regerings-
kansliet.
Så sent som 1991, alltså för mindre än två år sedan beslöts i samband med
avvecklingen av Transportrådet att uppgiften att utarbeta prognoser, plane-
ringsmetoder och samhällsekonomiska bedömningar skulle läggas på VTI.
Efter riksdagens beslut rekryterade naturligtvis VTI medarbetare till
denna nya funktion. Man utgick från att verksamheten skulle innebära ett
stort mått av forskning och utveckling. Sex högt kvalificerade ekonomer, sta-
tistiker, fysiker och matematiker nyrekryterades för att arbeta tillsammans
med bl.a. övriga VTI och universitetet i Linköping.
I samarbete med Banverket och Vägverket pågår för närvarande slutför-
andet av mer detaljerade prognoser rörande långväga personresor och gods-
transporter. Gruppen arbetar dessutom med fortsatt kompetensuppbyggnad
och utbyggnad av nätverk för prognosarbete och vidareutveckling av trafik-
beräkningsmodeller.
Nu när verksamheten är uppbyggd och i full aktivitet föreslår regeringen
och majoriteten i utskottet att denna del av VTI åter skall flyttas till Stock-
holm och regeringskansliet. För det första anser jag att detta strider mot riks-
dagens beslut om utlokalisering av statlig verksamhet. För det andra menar
jag att sju åtta mycket kvalificerade medarbetare skingras och sprids för vin-
den. Därmed förloras värdefull kompetens och kunskap om prognoser och
trafikberäkningsmodeller. Vidare är jag nästan säker på att verksamheten
bedrivs effektivare på VTI än i Rosenbad.
Lars Björkman, förklara och motivera denna fullständigt obegripliga för-
ändring! Om så inte sker, anar jag att här finns en hund begraven. Upp till
bevis, Lars Björkman! Vi socialdemokrater yrkar avslag på propositionen
i denna del. Dessutom yrkar vi att 3 490 000 kr överförs från anslaget A 2
Utredningar i departementet till anslaget G 2 Bidrag till Statens Väg- och
trafikinstitut, VTI.
Forskningsdelen och VTI:s verksamhet samt den miljö som institutet ut-
gör är en värdefull resurs för transportforskningen. Detta gäller inte minst i
ett internationellt perspektiv där VTI redan har goda kontakter och aktivt
medverkar i nätverk och forsknings- och utvecklingsprojekt såväl på nordisk
som på europeisk och global nivå.
I propositionen skriver Mats Odell bl.a.: Såväl Riksrevisionsverket och
Transportforskningsutredningen som de remissinstanser som behandlat frå-
gan gav ett entydigt svar på frågan om att VTI behövs.
Såväl VTI:s kompetens som VTI:s resurser framhålls i remissvaren. Rege-
ringens slutsats är att VTI inom den framtid som nu kan överblickas behövs
och fyller en viktig funktion inom transportforskningen. Vidare skriver man:
Sammantaget utgör VTI den i särklass starkaste forskningsresurs som Sve-
rige förfogar över i dag på transportområdet.
Utskottet var för en tid sedan på studiebesök på VTI. Det var en skara
imponerade personer som vid flera tillfällen gjorde positiva uttalanden om
verksamheten. Inte minst på återresan var omdömena mycket entydiga:
Detta var en bra verksamhet.
Jag utgår från att Lars Björkman och Moderaterna inte är lika falska som
Ny demokratis representant Kenneth Attefors. Visserligen sade han att det
här var mycket fint. Men han menade inte vad han sade, tvärtom. Han ville
bara vara artig. Jag hoppas att Lars Björkman är mer seriös än Kenneth At-
tefors.
Att i nästa ögonblick skära bort hälften av anslaget och därmed halvera
VTI:s verksamhet är emellertid ett minst sagt märkligt förfarande. Vi kan
självfallet inte ställa upp på sådana dåligt underbyggda förändringar.
Att rasera en sådan tillgång som VTI är och att i stället bygga upp en admi-
nistrativ apparat för att fördela förhållandevis små penningsummor anser vi
är kvalificerat slöseri med statens resurser. Det är väl ännu ett exempel på
regeringens och den borgerliga majoritetens krämarmentalitet.
Vi vill också peka på faran här, nämligen att ett alltför stort beroende av
uppdragsgivare riskerar att forskningens möjligheter allvarligt försämras när
det gäller att arbeta fritt och oberoende av snäva och kortsiktiga intressen.
Inte minst riksdag och regering behöver ett från olika intressenter fristående
underlag för sina beslut.
Vi socialdemokrater anser att VTI:s forsknings- och utvecklingsarbete bör
få fortsätta i nuvarande omfattning. Det innebär att VTI:s verksamhet bör
fortsätta inom följande områden:
- säkerhet i väg- och järnvägstrafik,
- planering och utformning samt byggande, underhåll och drift av vägar
och järnvägar,
- analyser av miljö- och energieffekter avseende samtliga transportslag
och
- utveckling av samhällsekonomiska metoder samt transport- och trafik-
program avseende samtliga transportslag.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Transportforskning
Förutom det egentliga forskningsarbetet bör institutet förmedla kunskap
147
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Transportforskn ing
148
om trafik och transporter till olika grupper i samhället också i fortsättningen.
Man bör också få behålla det övergripande ansvaret för information och do-
kumentation på transportforskningsområdet.
Redan nu har VTI sagt upp 20 personer under budgetåret 1992/93, och
man har varslat 25 personer om uppsägning under det kommande budget-
året. Det betyder att 20 % har skurits bort på två budgetår. Hur kan man,
Lars Björkman, uttala sig i lyriska ordalag om en bra och effektiv verksam-
het och i nästa ögonblick använda yxan och halvera VTI? Jag väntar med
spänning på svar. Men kom nu inte med ideologiska floskler, utan kom med
konkreta argument!
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation i trafikutskottets betän-
kande TU34 om transportforskning.
Anf. 196 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag strök mig på talarlistan och skall alltså inte ta de anmälda
sex minuterna i anspråk. Jag tycker att jag inte har särskilt mycket att tillföra
debatten.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet i dess helhet. Jag tycker näm-
ligen väldigt bra om den aktuella beställar-/utförarmodellen. Detta gäller
nästan samtliga kommuners sätt att arbeta, och jag tycker att det även skall
gälla på riksplanet.
Sedan vill jag tala om för Bo Nilsson att jag faktiskt inte var med på resan
till VTI i Linköping. Om någon annan från mitt parti var med, så får det som
det här talas om stå för vederbörande. Jag är i varje fall inte så falsk som det
här talas om.
Däremot vet jag att jag för några veckor sedan sade till Bo Nilsson att man
när man är ute på utskottsresor och åker runt på besök inte direkt talar om
för människor vid sittande bord och när det bjuds på fin mat och gott vin att
deras verksamhet är fruktansvärt dålig. Naturligtvis beter man sig artigt vid
sådana tillfällen. Det är verkligen mänskligt att bete sig så. Det gäller även
oss riksdagsmän.
Jag var, som sagt, inte med på resan så jag tar inte åt mig när det gäller det
som Bo Nilsson sade här i talarstolen.
Anf. 197 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jo, det är klart att man kan göra så, Kenneth Attefors. Man
kan alltså vara artig men mena precis raka motsatsen. Men man kan ju avstå
från att fälla ett omdöme om verksamheten.
VTI:s verksamhet var, det ansåg alla de som var med på resan, bra och
effektiv. Man ansåg att VTI:s verksamhet måste få fortsätta med tanke på
trafiksäkerhet, miljö och andra forskningsuppgifter.
Att sedan säga att man betedde sig på ett visst sätt för artighetens skull har
jag menat var genomfalskt, och det tycker jag fortfarande.
Anf. 198 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Fortfarande yrkar jag alltså bifall till utskottets hemställan,
därför att jag tycker att det är väldigt bra att även vi inom staten håller på
att ordna beställar- och utförarmodeller, precis som kommunerna gör. Wi-
dar Andersson sade vid frågestunden här i dag att de socialdemokratiska
kommunerna går mycket bättre än de borgerligt styrda kommunerna, så jag
tror att även Socialdemokraterna vill att beställar- och utförarorganisatio-
nen införs.
Till sist vill jag än en gång säga till Bo Nilsson att jag inte var med på resan
till VTI i Linköping.
Anf. 199 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag får säga till Kenneth Attefors, som jag sade i den förra
debatten, att för oss socialdemokrater är forskning och resultat viktigare än
köp- och säljmentalitet. Det präglar också Kenneth Attefors uppfattning i
den här debatten, och jag kan bara beklaga detta.
Anf. 200 LARS BJÖRKMAN (m):
Herr talman! Bakom utskottets betänkande angående forskning inom
kommunikationsområdet ligger regeringens proposition om forskning för
kunskap och framsteg.
Regeringen uttrycker där vikten av att vi, trots vårt kärva ekonomiska
läge, kraftfullt satsar på att stärka forskningsresurserna kring kommunika-
tionsfrågorna. Det moderna samhällets krav på utveckling går i många av-
seenden genom de förbättrade möjligheter till kommunikation som den för-
finade tekniken gett oss möjlighet till. I propositionen föreslås därför att
forskningsområdet kring kommunikationerna får en anslagshöjning med ca
50%.
Utskottet delar regeringens uppfattning att forskningsinsatser inom kom-
munikationsområdet har en strategisk betydelse för välfärdsutvecklingen
och den ekonomiska tillväxten.
Det är därför angeläget att forskningen bedrivs på en effektiv och kvalita-
tivt högtstående nivå. Enligt utskottets mening kan en tydligare rollfördel-
ning mellan olika aktörer medverka till att en bättre överblick uppnås samti-
digt som styrningen och samordningen underlättas. Utskottet delar därför
regeringens uppfattning att Transportforskningsberedningens roll som sam-
ordnare av den övergripande kommunikationsforskningen skall förstärkas.
Utskottet stöder också propositionens förslag om att all sektorsforskning
bör utföras i konkurrens. Universitet och högskolor och övriga forskningsut-
förande organ, däribland Vägtrafikinstitutet, VTI, bör därför i ökad ut-
sträckning ses som en samlad resurs för kommunikationsforskningen. Med
en övergång till en mer utvecklad resultatstyrning ställs också ökade krav på
en bättre redovisning av uppnådda resultat, vilket utskottet tycker är angelä-
get. Forskningens kvalitet och relevans kan därmed även lättare utvärderas.
Utskottet delar därför regeringens bedömning att beställar-, utförar- och
användarrollerna så långt möjligt skall renodlas inom området.
Därmed tillstyrker utskottet förslaget i propositionen att VTI bör anvisas
ett ramanslag på 33,6 miljoner kronor och att Transportforskningsbered-
ningen anvisas ett ramanslag på 119,4 miljoner kronor.
Utskottet är väl medvetet om att förslaget innebär ändrade förutsättningar
för VTI. Enligt utskottet representerar VTI en värdefull forskningsresurs
och forskningsmiljö genom institutets tvärvetenskapliga uppbyggnad och
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Transportforskning
149
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Transportforskning
150
den kontinuitet som finns i verksamheten. Från utskottets sida instämmer vi
därför i det som regeringen har anfört i propositionen om angelägenheten av
att träffa långsiktiga avtal mellan Transportforskningsberedningen och
VTI - detta för att underlätta planeringen och för att möjliggöra en långsik-
tig kunskapsuppbyggnad hos institutet. Utskottet anser det vidare vara av
stor vikt att erfarenheterna av konkurrensen mellan utförarna kommer att
följas upp och dokumenteras på lämpligt sätt.
Då VTI:s verksamhet med detta förslag kommer att renodlas är det riktigt
att institutet befrias från sitt ansvar för prognosverksamheten inom trans-
portsektorn. Utskottet stöder därför regeringens förslag om att en delega-
tion för prognos- och utvecklingsverksamhet tillskapas och lokalmässigt för-
läggs till Konjunkturinstitutet. Utskottet stöder också propositionens förslag
om att Kommunikationsdepartementets utredningsanslag räknas upp till
12,490 miljoner kronor.
Av propositionens allmänna riktlinjer framgår att regeringen anser att
forskningsinsatser inom kommunikationssektorn är av strategisk betydelse
för såväl välfärdsutvecklingen som den ekonomiska tillväxten. Forskningen
skall därför medverka till att ta fram underlag för att uppnå de politiska mål
som läggs fast för sektorns utveckling samt öka handlingsberedskapen inför
problem som inte kan förutses i dag, genom att bygga en kunskaps- och kom-
petensbas för framtiden.
Den kunskapsuppbyggande forskningen bör prioriteras enligt regeringens
förslag, och sju områden bör särskilt uppmärksammas. Dessa är: miljö, in-
frastruktur, telekommunikation, informationsteknologi, effekter av mark-
nadsförändringar och avreglering, kollektivtrafik samt trafiksäkerhet.
Utskottet vill understryka, att med de viktiga satsningar som nu planeras
och genomförs på infrastrukturområdet måste ökade krav ställas på forsk-
nings- och utvecklingsarbete inom en rad områden. Den pågående interna-
tionaliseringen och Sveriges närmande till Europa ökar behovet av en vidgad
och fördjupad forskningssamverkan över gränserna, liksom behovet av att
forskningen medverkar till att förbättra förutsättningarna för industriell pro-
duktion inom landet.
Möjligheterna att bemästra trafikens miljöproblem ställer ökade krav på
trafikforskningen. Miljö-, energi- och trängselproblem kommer sannolikt
att prägla trafikdebatten det närmaste decenniet, varför kraven på kollektiv-
trafiken som problemlösare ökar. Transportforskningen bör vidare, enligt
utskottets mening, i ökad utsträckning kunna medverka till att modern, re-
surssnål teknik används och bidra till att underhålls- och driftskostnader kan
begränsas samtidigt som stränga miljökrav tillgodoses.
Den avreglering av olika transportmarknader som nu pågår kräver nya ak-
törer och organisationsförhållanden. Detta gör att kraven på forsknings- och
utvecklingsinsatser inom t.ex. tele-, post-, taxi- och kollektivtrafikområdena
kan komma att omformuleras och få ökad styrka.
I propositionen anges angelägenheten av att fortsätta med utvecklingsin-
satser för den lokala och regionala kollektivtrafiken. Resultaten av dessa ut-
vecklingsprojekt är goda, varför regeringen föreslår att Transportforsknings-
beredningen för forsknings-, utvecklings- och demonstrationsobjekt inom
kollektivtrafikområdet avsätter ett belopp på 15 miljoner kronor per år. Be-
loppet bör huvudsakligen användas till projekt som faller inom trafikhuvud-
männens ansvarsområde. Utskottet delar regeringens bedömning och till-
styrker även detta förslag.
Utöver de satsningar som regeringen föreslår i denna proposition kommer
ytterligare medel att anslås till transportforskningen. Transportforsknings-
beredningen erhåller genom det beslut som fattades i riksdagens energipoli-
tiska beslut våren 1991 under fyra år 30 miljoner kronor årligen till utveck-
lings- och demonstrationsprojekt. Därutöver kommer, i och med att klimat-
propositionen 1992/93 antogs för en vecka sedan, ytterligare medel att anvi-
sas till Transportforskningsberedningen för utveckling av el- och hybridfor-
don.
Herr talman! Socialdemokraterna i utskottet har, med stöd av Vänsterpar-
tiet, i en reservation invänt mot omstruktureringen inom transportforsk-
ningsområdet. Bo Nilsson har mycket tydligt belyst detta. Reservationen in-
nebär att man reagerar mot att Transportforskningsberedningens roll som
beställare och samordnare stärks och tydligaregörs. Man säger i reservatio-
nen att en sådan förändring kan vara intressant, men anser den ej vara till-
räckligt utredd. Vidare invänder reservanterna mot förslaget att överföra
prognosverksamheten till ett departementet närstående organ. Jag kan bara
konstatera att man inte har velat ta del av den transportforskningsutredning
som har föregått förslagen och som ligger till grund för regeringens proposi-
tion.
Utredaren har i sitt betänkande fått stöd av i stort sett alla remissinstanser,
med ett undantag. VTI hade en avvikande uppfattning - och det kanske inte
är särskilt förvånande.
Herr talman! Med den inriktning av transportforskningen i Sverige som
föreslagits i propositionen och som tillstyrks av trafikutskottet, kommer
svensk kommunikationsforskning att kunna bidra till välfärdsutveckling och
ekonomisk tillväxt. Det är min och allas förhoppning att den samlade kom-
petens som finns tillgänglig på detta område skall, genom sina forskningsin-
satser, bidra till att öka handlingsberedskapen inför dagens, men också mor-
gondagens, problem samt bygga upp en kunskaps- och kompetensbas för
framtiden.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i trafikutskottets
betänkande och avslag på den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 201 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag trodde att Lars Björkman skulle ha några egna uppfatt-
ningar i den här frågan och inte bara ta upp det som står i betänkandet och
i propositionen. Jag trodde att Lars Björkman hade en egen åsikt i den här
frågan, men jag förstår att det kan vara litet jobbigt.
I propositionen står det på s. 138: ”För att effektivisera forskningen.” Vi-
dare står det: ”Övergången till resultatstyrning ställer krav på en bättre redo-
visning.”
Det är ju en rätt allvarlig kritik som man kan utläsa mellan raderna. Jag
skulle gärna vilja höra vad det är som ligger bakom att man kritiserar både
det ena och det andra när det gäller transportforskningen och framför allt
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Transportforskning
151
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Transportforskning
152
VTI:s forskning. Det vore bra med en egen kommentar till det här, alltså
inte något som finns skrivet.
Det är uppenbart att Kenneth Attefors och Lars Björkman har samma
uppfattning när det gäller konkurrens. Konkurrens är alltså det viktigaste.
Kvalitet, oberoende och en fristående forskningsinsats är inte lika viktigt
som konkurrens. Detta är vad jag kallar en krämarmentalitet, som jag inte
tycker om.
Lars Björkman sade någonting intressant. Han sade nämligen att det är
viktigt att det nu knyts långsiktiga avtal mellan TFB och VTI. Det förstår
jag, eftersom det väl är där som oron ligger. Ni tror att ni har frigjort er från
ansvaret genom att hoppas på att TFB skall sluta långsiktiga avtal. Men tänk
om TFB inte gör det. Då skingras den resurs, med internationella kvaliteter,
som ni säger är den viktigaste när det gäller transportforskning i Sverige. Det
är faktiskt mycket lösligt!
Jag tror att jag har läst Transportforskningsutredningen precis lika noga
som Lars Björkman. Det vill jag säga utan att på något sätt framhålla mig
själv. Men när det gäller prognoserna kan jag icke fatta att man 1991 anstäl-
ler kvalificerade människor och beslutar att den här frågan skall tas om hand
av VTI. När allt är uppbyggt och de håller på att jobba för fullt säger man
helt plötsligt: Nu skingrar vi de här människorna för vinden. I bästa fall kan
vi kanske få några stycken anställda borta på Rosenbad, som kan arbeta med
sådana här viktiga frågor.
Detta är att förstöra kompetens. Det är ett dåligt förslag. Lars Björkman
borde kunna säga att det är på det sättet.
Anf. 202 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Herr talman! Jag tror kanske inte att jag kan tillfredsställa Bo Nilssons alla
önskemål vad gäller att ändra uppfattning i förhållande till vad utskottet har
sagt. Om Bo Nilsson tycker att jag håller mig till vad utskottet har sagt är det
kanske inte så konstigt, därför att jag tillhör den majoritet i utskottet som
har varit med om att utforma den här skrivningen. Självfallet står jag bakom
de idéer och åsikter som betänkandet ger uttryck för.
Under hela den här dagen har det gått som en tråd - jag skall inte säga en
röd tråd, därför att det skulle jag väl få äta upp - genom debatten att man
skall försöka att sätta sin tillit till köp- och säljmetoden, genom att i konkur-
rens upphandla forskning på en rad områden. I det här fallet gäller det trans-
portsektorn.
Vi menar att de universitet och högskolor som i dag har transportforskning
på sina program eller som vill starta en sådan verksamhet i konkurrens med
bl.a. VTI skall få vara med och göra det, om de kan konkurrera på ett kvalifi-
cerat sätt om att utföra forskningsuppdragen.
Jag delar Bo Nilssons uppfattning - det gör för övrigt hela utskottet, och
det framgår av skrivningen - att den kompetens som finns på VTI kommer
att kunna användas. Det är där som vi kommer in med de långsiktiga avta-
len. Det tror vi är en framkomlig väg. Därför kan vi väl säga att vi har en
framtidstro även för VTI, även om forskningsuppdragen i större utsträck-
ning än vad som gäller i dag kommer att finansieras med anslag för vilka
Transportforskningsberedningen har gjort prioriteringen.
Men om Bo Nilsson fullt berättigat har den här stora tilltron till VTI:s
kompetens finns det väl, med den positiva skrivning som utskottet har, ingen
sådan anledning till oro som röstläget ger vid handen. Låt oss i stället anta
att den kompetens som finns kommer att utnyttjas. Det står i betänkandet,
och det är vår långsiktiga lösning.
Anf. 203 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller detta med egna åsikter ville jag bara under-
stryka att det som står skrivet kan man ju faktiskt läsa. Därför vore det in-
tressant att höra Lars Björkmans egna kommentarer. Men jag förstår att det
inte går.
Jag har fått en skrivelse från de anställda på VTI. Där står det: ”Den oro
som har skapats på VTI i och med transportforskningsutredningens förslag,
den därpå följande FPP samt övriga förslag på förändringar av verksamhe-
ten har bland annat lett till att fem mycket meriterade forskare sökt och fått
annat arbete. Sjösätts de förslag som finns i FPP kommer sannolikt ytterli-
gare ett antal av våra mest meriterade forskare att söka sig från VTI.
Vid VTI har under lång tid byggts upp kompetens som genererat fram-
gångsrika forskningsmiljöer inom ett flertal områden. Det föreligger en
uppenbar risk, att de krav på förändringar av verksamheten vid VTI som för
närvarande framförs från olika håll, kommer att rasera dessa miljöer.”
Jag förstår efter den här debatten att det kanske litet grand är detta som
Lars Björkman och de borgerliga partierna är ute efter. Det går uppenbart
inte att bevara kompetensen med den politik som nu förs. Den splittras. Det
är detta ett klart och tydligt bevis för. Vi borde vara rädda om kompetensen.
Vi behöver ju kvalificerad forskning nu när infrastrukturen står i centrum
och så kommer att göra under 90-talet. Det är uppenbarligen så. Då är det
faktiskt synd att värdefull kompetens förstörs. Jag förstår nu att ni med er
uppläggning litet grand menar att det skall vara på det här sättet.
Till sist vill jag om röstläget säga att det, om jag har varit litet högljudd,
beror på att jag är engagerad. Det är klart att det är litet jobbigt när man
möter en engagerad motståndare. Men själv tycker jag att det är en fördel
att vara engagerad när man framträder i den här kammaren.
Anf. 204 LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Herr talman! Bo Nilssons röstläge skall jag inte kommentera. Det är själv-
fallet en tillgång att kunna ha ett engagemang. Jag skall inte vidare kommen-
tera den biten.
På något sätt är det en ologisk cirkel som Bo Nilsson försöker skapa. Den
oerhörda kompetens som finns på VTI-sidan bedyras och betygas. Jag har
inte ett ögonblick tänkt att ifrågasätta den kompetensen. Vi har ju i betän-
kandet snarare understrukit vikten av att den behålls, genom att långsiktiga
avtal tecknas. Därför finns det egentligen inte någon grund för den stora oro
som forskarna och Bo Nilsson görs sig till tals för. Den kompetens som finns
i landet på det här området kommer ju i större utsträckning än i dag att behö-
vas, eftersom ett betydligt större anslag kommer att ställas till hela det här
forskningsområdets förfogande.
I alla lägen när det sker förändringar känner man naturligtvis en viss oro.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Transportforskning
153
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
Det är ingenting som är unikt för forskare eller några andra yrkesgrupper.
Det är samma oro, som vi måste ha respekt för, som förekommer så snart
en förändring eller omstrukturering är på gång, men det får ju inte vara ett
argument eller leda till att vi aldrig har modet eller möjligheten att göra för-
ändringar.
Regeringen och därtill också utskottet har ansett att vi på ett mera effek-
tivt sätt kommer att kunna utnyttja de samhällsmedel som ställs till förfo-
gande genom de åtgärder som vi nu föreslår. Det är den bärande idén bakom
hela den här tanken. Därför tror jag att den oro som Bo Nilsson så engagerat
har burit fram å forskarnas vägnar säkert kan vändas till någonting positivt,
när man nu verkligen ser att satsningen är stor och att kompetensen finns.
Den kommer att behövas. Det är jag fullständigt övertygad om.
Anf. 205 LEO PERSSON (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas en motion, T84, vilken jag
och några till står bakom. I den motionen yrkar vi att riksdagen skall ge rege-
ringen till känna den här informationsteknologins betydelse för dessa olika
trafikgrenar. Utskottet har svarat följande: Enligt utskottets mening bör det
främst vara en uppgift för ansvariga myndigheter att pröva hur den långsik-
tiga kunskapsuppbyggnaden bör se ut och bedöma vilka forskningsmiljöer
som är lämpliga att bygga upp.
Kanske har utskottet läst motionen litet dåligt, eftersom man svarar på
det här sättet. Jag har nämligen erfarit att både Banverket och Vägverket i
Borlänge har önskat att en sådan här miljö tillskapas där de finns lokalise-
rade. Skall man kanske tolka utskottets skrivning så, att om beställarna,
Vägverket och Banverket, skulle beställa en sådan forskningsmiljö, skulle
man kunna få regeringen att ställa upp på att en så stor del av verksamheten
flyttas att dessa effekter kan uppnås genom att man kommer nära varandra
och kan utveckla en ännu bättre miljö, som gör att man får en mycket bättre
kvalitet än den man redan har? Visserligen har många här bedyrat att kvali-
teten är bra, men jag tror ändå att miljön skulle kunna bli ännu tydligare och
bättre om de här forskarna och myndigheterna, som är de största köparna
av de här tjänsterna, kunde komma varandra så nära som möjligt.
Utskottet borde ha kunnat utveckla de här tankarna litet bättre och inte
bara avstyrka motionen så som man gör.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU18 Forskning för kunskap och framsteg (prop. 1992/93:170 del-
vis).
154
Anf. 206 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Det kommer att krävas mycket omfattande insatser för att
vi skall kunna förändra samhällets utveckling i linje med de överenskommel-
ser som träffades i Rio 1992. På kort sikt kan utvecklingen påskyndas genom
lagstiftning, normer och andra styrmedel. Den mer omfattande omställ-
ningen ställer krav på långsiktigt inriktad forskning och utveckling. För att
uppnå den önskade utvecklingen krävs därför en samlad strategi, omfat-
tande åtgärder som får genomslag på kort, medellång och lång sikt.
Det yttersta målet för samhällets miljöforskning är att vi erhåller kunskap
för att förstå problem, utveckla ny teknik och nya system för en hållbar ut-
veckling. Varje myndighet och forskningsråd bör ha ett ansvar för att stödja
miljörelaterad forskning inom resp, sektor.
Herr talman! Vi socialdemokrater kommer att ge miljöforskningen fort-
satt hög prioritet, och för att vi skall kunna uppnå de mål riksdagen har be-
slutat om vill vi öka anslaget till ren miljöforskning med 53 miljoner kronor
jämfört med regeringens förslag. Vi vill särskilt prioritera forskningen kring
olika miljöpolitiska styrmedel.
Även regeringspartierna har vid flera tillfällen poängterat vikten av en
ökad användning av styrmedel. I forskningspropositionen står det bl.a. att
”forskning kring ekonomiska mekanismer och incitament är centralt i sam-
manhanget”. Ändå presenteras inget konkret förslag till ökade resurser för
detta angelägna forskningsfält.
I Miljöforskningsutredningens slutrapport Långsiktig miljöforskning
framgår att forskning om olika styrmedel på miljöområdet hittills varit rela-
tivt blygsam. Vi socialdemokrater anser att denna forskning är mycket viktig
för att vi skall kunna bedöma vilka åtgärder på miljöområdet som är kost-
nadseffektiva. Det är en forskning som är angelägen av både politiska och
företagsekonomiska skäl och som dessutom alla riksdagens partier säger sig
prioritera. Därför föreslår vi att ett Centrum för miljöekonomi och styrme-
delsforskning inrättas.
Det finns, herr talman, all anledning att bygga vidare på den struktur som
har byggts upp för svensk forskning. Regeringen ger en helt felaktig bild av
svensk forskning. Sverige deltar sedan länge i olika internationella forsk-
ningsprogram och ligger inom många områden redan i dag vid forskningens
frontlinje. Svenska forskningsresultat har haft stor betydelse för drivandet
av internationella förhandlingar, bl.a. när det gäller klimatfrågor, försurning
och kretslopp.
Därför anser vi socialdemokrater att förslaget att Stockholms internatio-
nella instituts anslag skall reduceras till mindre än hälften av det tidigare inte
stämmer med den framtida inriktningen av miljöforskningen. Institutet kom
till på socialdemokratiskt initiativ. Målsättningen var att främja utvecklingen
av mer miljövänlig och resurssnål teknik, och verksamheten skulle hållas
inom fem huvudområden: energistudier, klimatfrågor, bioteknik, ekonomi
med etik och miljövärden samt särskilda studier. En viktig uppgift var att
sprida information och främja utbytet av kunskaper och erfarenheter mellan
olika länder om sådan teknik.
Mot bakgrund av den positiva utvärderingen är det märkligt att utskottet
föreslår att anslaget skall reduceras så kraftigt.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
155
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
156
Man bedömer att antalet medverkande forskare i EG:s miljöforsknings-
verksamhet under den kommande treårsperioden kommer att öka. Svenskt
deltagande i EG:s miljöforskning utgör ett komplement till den nationella
miljöforskningen.
Allt större andel av Naturvårdsverkets forskningsanslag går nu till forsk-
ningsprojekt inom EG:s ram. Vi finner det angeläget att svenska forskare
deltar i dessa forskningsprogram, men forskningsanslaget måste tillåtas att
öka i motsvarande takt, så att inte den inhemska forskningen om mer speci-
fika svenska miljöproblem får stryka på foten. Därför föreslår vi socialdemo-
krater en anslagsförstärkning om 32 miljoner kronor utöver de anslag som
går till av utskottsmajoriteten prioriterade forskningsområden, eftersom vi
anser att det är angeläget att forskningen om organiska och andra miljögifter
får fortsatt stöd. Forskningen om hur genetiskt modifierade organismer på-
verkar miljön måste intensifieras, liksom forskning som rör den biologiska
mångfalden.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation nr 4 till betän-
kandet.
Anf. 207 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Sveriges ställning som högt utvecklad industrination har
byggt och kommer även i framtiden att i hög grad bygga på goda forsknings-
resurser. En del av den forskningen har varit direkt samhällsfinansierad, och
en annan väsentlig del har haft sin grund i kvalificerade samhällsbeställ-
ningar.
Ett exempel på detta är försvarsindustrin. Även om jag inte tycker att
samhällsbeställningarna på det området skulle ha varit så många som de hi-
storiskt sett har varit och förmodligen - dess värre, enligt min mening - även
i framtiden kommer att bli, är det helt klart att svensk försvarsindustris fram-
gångsrika ställning på den internationella marknaden har byggt på svenska
samhällsbeställningar.
Det här förhållandet gäller naturligtvis också för miljöforskningen. Mark-
naden har inom många områden visat ett, milt uttryckt, begränsat intresse.
Samhället måste ställas om så att det bli ekologiskt anpassat. Svenskt nä-
ringsliv måste också övergå till produktion som är miljöanpassad; både pro-
dukterna och processerna skall ingå i ett ekologiskt kretslopp. Avgörande
för den samhällsekonomiska nyttan av forsknings- och utvecklingsinsatser är
alltså att man satsar på områden som kan ingå i det ekologiskt anpassade
samhället.
Miljöforskningen måste naturligtvis koncentreras till områden där Sverige
i dag har en god ställning och en högkvalitativ forskning och där vårt land är
bland de främsta forskningsnationerna. Det är svårt att ge sig in på någon
rangordning, men jag kan nämna några områden som vi menar bör ligga
långt framme och dit samhället bör rikta sina insatser. Det gäller t.ex. miljö-
medicin, kustnära marinekologi, klimatforskning, miljöteknik och avfalls-
teknik. Inom dessa områden är det endast en samhällsstyrd och samhällsfi-
nansierad forskning som inte bygger på ett omedelbart ekonomiskt vinstin-
tresse vilken kan garantera resultat.
Vad gäller anslag till miljöforskning säger regeringen att man vill satsa på
ett uthålligt samhälle med en bevarad biologisk mångfald. Mot detta mål
svarar inte de ekonomiska resurser som föreslås. I praktiken innebär rege-
ringens förslag att anslagen till exempelvis Naturvårdsverkets miljöforskning
minskar. Vi tycker att de bör räknas upp. Vi föreslår att de räknas upp med
40 miljoner kronor, så att de totalt hamnar på 199 miljoner kronor.
Om vi utgår från att en stor del av de problem som forskningen måste lösa
gäller u-länder och miljön i Östeuropa, är det anmärkningsvärt att rege-
ringen föreslår en väsentlig minskning av anslaget till Stockholms internatio-
nella miljöinstitut. Det är knappast en institution som kan få något från
marknaden. Här är det direkta anslag som måste komma till. Vi föreslår att
anslaget till institutet höjs med 18 miljoner kronor utöver regeringens för-
slag.
Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i synpunkterna i Sinikka
Bohlins anförande och även i yrkandet om bifall till reservationen nr 4. I
övrigt yrkar jag bifall till min meningsyttring vad gäller mom. 1 och 6.
Anf. 208 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet och
konstaterar att regeringen med sitt förslag och utskottet med sitt ställningsta-
gande har lagt en fortsatt god grund för den svenska miljöforskningen. Det
gäller inte bara för förslagen i det betänkande som vi diskuterar nu i dag,
utan också åtgärder som vidtas för utnyttjande av andra resurser för en mil-
jöstrategisk forskning. Om detta kan vi diskutera mer.
Dess bättre är den syn på miljöfrågor och på behovet av miljöforskning
som redan har redovisats här gemensam för oss alla som är verksamma inom
miljöområdet. Miljöforskningen är viktig och behöver visas större uppmärk-
samhet. Detta kommer också till uttryck i regeringens proposition och i den
diskussion som utskottet för i betänkandet.
Sedan kan man diskutera enskildheter, bl.a. Stockholm Environment In-
stitute, som två talare före mig har tagit upp. Detta institut har uppenbart en
mycket viktig uppgift, som uppmärksammats i regeringsförslaget och även i
utskottets betänkande. Men det har också klart uttalats vid institutets till-
komst och även i anslutning till dess verksamhet att det skall söka även ex-
tern finansiering. Det är alltså inte så, som Jan Jennehag sade, att man måste
förlita sig bara till anslag från den svenska staten, utan också externa resurser
kan tillföras. Detta har också skett och kommer framdeles att ske.
Det är inte heller så att institutet genom regeringens förslag får en nedsku-
ren budget. Hos institutet finns ackumulerade resurser som kan möjliggöra
verksamhet på en nivå som kommer att vara i samklang med de för institu-
tets verksamhet uttalade målen.
När det gäller svensk medverkan i den forskningsverksamhet som EG be-
driver och hur stora svenska resurser som därutöver står till förfogande för
svensk miljöforskning är bilden inte riktigt så mörk som Sinikka Bohlin ut-
målade. Faktum är ju att EG-resurserna, sedan medel från Sverige tillförts,
är mycket väl tillgängliga för svenska forskare också på områden som är av
till synes nationell karaktär. Här finns alltså möjligheter för svenska forskare
att också inom EG:s ram delta i en verksamhet där deras kompetens och
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
157
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
158
möjligheter kommer att kunna tas väl till vara. Det är inte fråga om någon
begränsning av utrymmet för svenska forskare.
Behovet av forskning på flera av de områden som har nämnts tidigare i
debatten - biologisk mångfald, kretslopp m.m. - är självfallet också rege-
ringen medveten om, och det kommer också till uttryck i regeringsförslaget
och i utskottets betänkande. Men vi står här i den vanliga situationen att re-
geringen lägger fram ett väl balanserat förslag, där ekonomiska aspekter har
vägts in, och att oppositionen, med tillgång till mer pengar ur den outgrund-
liga svarta lådan, lägger fram ett höjningsförslag. Hade Socialdemokraterna
i första hand förslag till höjningar i verksamheten som varit kopplade till åt-
minstone en liten antydan om var man skulle hitta resurserna, hade diskus-
sionen varit mera fruktbar.
Jag är ändå glad över att i sakfrågan samstämmighet råder om behovet av
en stark och dynamisk högkvalitativ svensk miljöforskning. Jag tror inte att
vi behöver vara oroliga för att så inte kommer att vara fallet framöver. Be-
tänkandet utgör ytterligare ett belägg för att det finns ett starkt politiskt en-
gagemang bakom den svenska miljöforskningen.
Anf. 209 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Lennart Daléus nämnde den svarta lådan. Det låter magiskt,
som om Vänsterpartiet skulle ägna sig åt trollerikonster för att finansiera
sina förslag. Så är inte fallet. Vi har finansierat vartenda öre.
Det är ganska märkligt att gång på gång behöva utstå kritik som går ut på
att det minsann är lätt för oppositionen att föreslå högre anslag än regeringen
och att vi inte visar ekonomiskt ansvar. Samtidigt kan vi få höra att vi är ena
riktiga kamrerstyper, som har förlorat visionerna och som sitter och räknar
pengar för att få budgeten att gå ihop.
Nu har vi fått budgeten att gå ihop. Vårt förslag är uttryck för en åsikt om
vart samhällets resurser bör riktas, och i det här fallet tycker vi att de mer
bör gå till exempelvis Stockholms internationella miljöinstitut. Jag tror visst
att externa finansieringar har en roll att spela, men jag är helt övertygad om
att miljöforskningen måste drivas och styras genom att samhället ger anslag
till i demokratisk ordning utvalda områden.
Anf. 210 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag ifrågasätter tyngden i den finansieringsmodell som också
Vänsterpartiet har fört fram. Jag menar att modellen inte uppfyller de krav
som man kan ställa vid en redovisning av en seriös finansiering av de överbud
som finns på området.
Jag vill återigen säga att jag respekterar det starka stöd som också Jan Jen-
nehag visar för forskningens roll på miljöområdet. Det kan inte ha undgått
Jan Jennehag att det under den gångna treårsperioden har skett en ganska
kraftfull höjning inte minst av resurserna till Naturvårdsverket för miljö-
forskning. Det kan inte heller ha undgått Jan Jennehag att det inte på något
sätt har varit tal om att försvaga den svenska miljöforskningen. Inriktningen
på en stark miljöforskning är mycket tydlig i regeringens förslag och i utskot-
tets betänkande. Det har tydligt markerats vilka vägar och resurser som kan
användas till detta.
Jag är övertygad om att det finns en bred samsyn inte minst i forsknings-
världen över hur miljöforskningen skall vara organiserad och få sina resur-
ser.
Anf. 211 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jag betvivlar inte Lennart Daléus engagemang och ärliga
uppsåt. Problemet när det gäller samhällsfinansieringen är naturligtvis att
Lennart Daléus parti ingår i en regering som systematiskt har minskat och
kommer att minska samhällets inkomster.
Budgetunderskott har en intäkts- och en utgiftssida. Det är intäktssidan
som är problemet. Vi i Vänsterpartiet har en annan uppfattning om detta.
Vi säger klart att det inte går att minska inkomsterna på skattesidan. Man
tvingas i många stycken att gå en annan väg om det skall bli utrymme för
bl.a. miljöforskning.
Anf. 212 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag skulle kunna ge en lång redogörelse för vår syn på vilka
delar av forskningen som primärt skall finansieras av samhälleliga medel.
Jag kan ta hela skalan från grundforskning, via den riktade grundforsk-
ningen till den tillämpade forskningen, teknisk utveckling och så småningom
marknadsföring. Det skulle naturligtvis föra för långt i det här samman-
hanget.
Men det faktum att vi inte alltid vill öka statens inkomster och sedan för-
dela dem till delar av forskningsverksamheten är inte detsamma som att vi
inte anser att forskningsvärlden är mycket viktig i det svenska samhället. Jag
delar Jan Jennehags bedömning - det är inte något som jag eller någon an-
nan skäms för - att vi har en annan syn än Jan Jennehag på de olika rollerna
i samhället.
Anf. 213 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten i kväll genom att ta upp den
finansiella frågan. Den har debatterats under fem timmar på förmiddagen
här i kammaren. Inte heller skall jag ta upp den ideologiska skillnaden som
finns mellan Socialdemokraterna och regeringspartierna.
Jag kan hålla med Lennart Daléus på en punkt. Det gäller grunden i miljö-
forskningen. Svensk miljöforskning har med hjälp av statlig styrning resulte-
rat i en internationellt sett bra forskning. Sverige har varit i frontlinjen.
Det finns en sak som förvånar mig i dag. I klimatpropositionen såväl som
i kretsloppspropositionen vågar man inte gå vidare för att även i framtiden
vara i frontlinjen vad gäller miljöforskning. Ett exempel är att Stockholms
internationella miljöinstitut slås sönder. Jag kan till en viss grad hålla med
om att extern finansiering kan användas även i framtiden. Men det här är ett
område där det många gånger är svårt att få tillgång till en extern finansie-
ring. Den här typen av forskning, t.ex. om problemen i Östersjön, ger inga
marknadsvinster.
Att kraftigt skära ned anslagen och inte ha denna framtidsvision, att det
som finns splittras och att inte bygga något nytt, stämmer inte med den front-
linjetanke som man ändå försöker framhäva i forskningspropositionen.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
159
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning för
kunskap och fram-
steg
160
Vidare oroas jag över den nationella forskningen. Naturvårdsverket har
visserligen fått större anslag. Samtidigt ökar hela tiden andelen internatio-
nell forskning - det tycker jag är bra - inom Norden, inom EG och utanför
EG. Men vi skall komma ihåg att vi måste fylla på nedifrån för att klara av
den nationella forskningen. De svenska miljöförhållandena är inte lika med
de övriga nordiska ländernas eller EG-ländernas förhållanden. Där finns
t.ex. den geologiska särarten och vår tillgång till skog som kan sänka kol-
dioxidhalterna.
Det finns alltså behov av en utökning av den nationella forskningen. Sam-
tidigt måste vi utöka den internationella forskningen. Jag ser en mycket stark
motsättning i forskningspropositionen vad gäller internationell och nationell
forskning. Man försöker dock visa i propositionen att ett framsteg görs när
forskningen läggs över på de enskilda branscherna.
Anf. 214 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Får jag först notera att det inte är tal om att regeringen vill
skära ned på den svenska miljöforskningen eller ens de samhälleliga insat-
serna till den. Det bör noteras till protokollet. Det är verkligen inte på det
sättet.
Naturligtvis råder det litet olika syn på saker i samhället. Lättast illustreras
detta av - det kan se ut som en händelse, men är faktiskt en tanke - att den
här regeringen vill använda delar av de gamla löntagarfondsmedlen till en
kraftfull satsning på miljöstrategisk forskning. Där har vi en samhällsupp-
fattning och ett samhällsengagemang i ett nötskal. Vi vill använda de gamla
löntagarfondsmedlen delvis till en kraftfull satsning på miljöstrategisk forsk-
ning.
Vidare har vi frågan om Stockholm Environment Institute. Institut av
denna karaktär lever och dör. Mycket av verksamheten vid Stockholm Envi-
ronment Institute har sin upprinnelse i det gamla Beijerinstitutet, som var
knutet till Vetenskapsakademien. Den levde med denna inriktning i några år
och knoppades sedan av och gick över i annan verksamhet. Detta dynamiska
skeende skall man naturligtvis ta till vara. Det är uppenbart att Stockholm
Environment Institute kommer att visa sig ha en förmåga att attrahera inter-
nationella fondmedel och ha ett externt finansieringssystem som kommer att
bära frukt för institutets verksamhet. Det kommer att vara fullt möjligt att
upprätthålla och expandera den verksamhet som finns vid Stockholm Envi-
ronment Institute med de resurser som totalt sett står till institutets förfo-
gande. Sedan får framtiden utvisa vilken väg institutet och det svenska sam-
hället väljer att föra institutet i det här hänseendet.
Herr talman! Jag förstår att Sinikka Bohlin inte vill diskutera finansie-
ringsfrågan när det gäller forskning eller annan verksamhet.
Anf. 215 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! De tre minuter som jag har till förfogande i min replik räcker
inte till för att diskutera den stora frågan om den ekonomiska politiken, som
vi har helt olika åsikter om. Jag får koncentrera mig på miljöforskningen.
Att skära ned är kanske inte hela frågan. Men regeringen för fram en helt
annan inriktning på forskningen i denna proposition än vad som tidigare har
funnits i det här landet. Regeringen lägger mycket av forskningen på nä-
ringslivet och minskar den statliga forskningen. Regeringen vill här, som på
alla andra områden, minska den politiska styrningen. Det är viktiga områ-
den som behövs i framtiden, och miljöforskningen är där kanske det vikti-
gaste området.
Visst behövs näringslivet och deras insatser för forskningen. Det har även
funnits tidigare. Men det skiljer i inriktningen på näringslivets forskning och
statens ansvar för den. Ofta är forskningen inom näringslivet av kortsiktig
karaktär. Det kan gälla att förbättra befintlig teknik som skall tas i bruk
ganska snart. Staten måste ha ansvaret för den långsiktiga forskningen och
utvecklingen, t.ex. tekniska lösningar och styrmedel för att få fram ett slutet
kretslopp på avfallsområdet.
Något som är viktigt och som hänger ihop med den internationella forsk-
ningen är hur vi skall behandla informationen, dvs. informationsbehandling
och tillgängligheten för relevanta miljödatabaser. Det gäller att ta vara på
den internationella forskningen, föra över resultaten till Sverige och över-
sätta dem till svenska förhållanden, men också att få resultaten av den
svenska forskningen att bli tillgänglig i databaser. Därför tycker vi att det är
viktigt med ett centrum för att styra forskningen. Vi försöker ändå att få vårt
samhälle att utvecklas på ett hållbart sätt. Det måste finnas en statlig styrning
på det område som är så viktigt för människorna och ekologins fortlevnad.
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning
Anf. 216 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Det blir litet dumt det här, för det är uppenbart att Sinikka
Bohlin och jag har många gemensamma värderingar när det gäller synen på
vilka områden som är angelägna för miljöforskning. Men jag skulle ha litet
större respekt för de överbud som Sinikka Bohlin och Socialdemokraterna
för fram också i den här frågan, om jag hade fått åtminstone en antydan om
hur Socialdemokraterna hade tänkt finansiera dessa överbud, som kan före-
falla angelägna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU30 Forskning (prop. 1992/93:170 delvis).
Anf. 217 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Det krävs en strukturell förnyelse av industrin i vårt land.
Den industriella produktionen i Sverige måste kontinuerligt få ett högre
kunskapsinnehåll. Förädlingsgraden måste öka. En mycket viktig åtgärd för
att åstadkomma detta är att öka investeringarna i forskning och utveckling.
Svensk industri håller alltjämt en mycket hög klass när det gäller produk-
tionsprocesser men har under de senaste tio åren halkat efter när det gäller 161
11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning
162
produktförnyelse. Sedan ett tiotal år tillbaka utvecklas inte den svenska in-
dustrin i riktning mot mer avancerade produktområden. Detta är ett struktu-
rellt problem för Sverige. Vårt land har sin styrka i grundforskningen, medan
den del av FoU-verksamheten som leder till industriell tillämpning inte är
lika väl utvecklad. En kraftig upprustning av den tillämpade forskningen
måste snarast komma till stånd.
Ett annat problem är den starka koncentrationen av FoU-verksamheten
till stora företag i några få branscher. Mindre tillverkningsföretag svarar i
dag för 2 % av industrins totala FoU, medan 90 % av all FoU i näringslivet
utförs av ett tiotal stora företag.
Skall Sverige kunna återta en ledande position som industriland, måste
en produktförnyelse komma till stånd och en kraftfull satsning göras på den
tekniska forskningen och utvecklingen. Det gäller således att skapa mycket
gynnsamma villkor för forskning och utveckling i vårt land. Grundforsk-
ningen måste bedrivas inom sektorer som gynnar svensk industri. Vidare
måste forskningsresultaten utnyttjas effektivt i Sverige. Därutöver krävs att
förnyelsen inriktas på att kommersiellt omsätta de nya produkterna.
Forskningsprogrammet måste för den kommande treårsperioden utfor-
mas med utgångspunkt i vad som krävs för att åter skapa en positiv ekono-
misk utveckling. Den tillämpade forskningen och teknikutvecklingen måste
kraftfullt stärkas. Ett led i att åstadkomma detta är att stärka kontakterna
mellan högskola och näringsliv.
Vidare gäller att om svenska företag skall få möjlighet att upprätthålla och
utveckla sin verksamhet, är det helt avgörande att liknande spelregler för
forskning gäller i Sverige som i konkurrerande länder. Detta gäller inte minst
i ett perspektiv där Sverige eventuellt kommer att bli medlem i EG eller i
varje fall är på väg att teckna ett EES-avtal. Men så är inte fallet i dag när det
gäller de statliga insatserna för tillämpad teknisk forskning och utveckling.
Det är därför nödvändigt med en större omfattning av statliga insatser på
forskning och utveckling, sett i ett internationellt perspektiv. Det regeringen
föreslår på detta område är blygsamt.
Herr talman! För att åstadkomma det som jag inledningsvis talat om när
det gäller teknisk forskning och utveckling föreslår vi följande:
En större satsning på industriforskningsinstituten, då dessa utgör en viktig
del av den kompetens som arbetar med industriella miljöproblem och kun-
skaps- och tekniköverföring till små och medelstora företag. Det bör också
påpekas att vi i Sverige har en blygsam omfattning på detta område, i mot-
sats till våra viktigaste konkurrentländer.
En ytterligare satsning på FoU-insatser för små och medelstora företag.
Att särskilda medel anvisas till av regeringen föreslagna industrirelevanta
kompetenscentra i anslutning till universitet och högskolor. Här är det dock
viktigt att påpeka de knappa resurser som regeringen tillfört, och därför fö-
reslår vi att man utökar ramen med 100 miljoner kronor per år. Det är också
viktigt att man därigenom kan skapa ett aktivt deltagande från företag inom
olika teknologiområden. Vi anser också att medlen skall användas för att
förstärka det tvärvetenskapliga arbetet och industrianknytningen.
Det är också viktigt med ökat stöd till NUTEK för teknisk forskning och
utveckling.
Herr talman! Ett av de viktigaste budskapen i regeringens politik har varit
satsningarna på småföretag och nya produkter. När man då kommer till
verkligheten och ser de neddragningar som den borgerliga regeringen med
Ny demokratis hjälp har genomfört på dessa områden, blir man betänksam.
Vi vill därför kraftfullt öka stödet till uppfinnarverksamheten. Detta skulle
också ge möjlighet att göra insatser i tidig såddfinansiering, teknikupphand-
ling och förstärkta produktråd i samarbete med utvecklingsfonderna.
Vi vill också inrätta en speciell fond för inhämtning av forskningsresultat
från andra länder. Det är framför allt de små och medelstora företagen som
saknar möjligheten att hämta teknologiskt kunnande från andra länder.
Detta är speciellt allvarligt, eftersom det är denna företagskategori som för-
väntas svara för den långsiktiga tillväxtpotentialen i svenskt näringsliv.
Vi anser också att regeringen bör återkomma med ett målinriktat stöd till
forskningen, bl.a. genom speciella branschprogram. När det gäller energi-
forskningen bör regeringen också återkomma. Vi anser att den urholkning
av anslaget som regeringen föreslår är oförenlig med energiöverenskommel-
sen.
Herr talman! Att det viktigaste näringspolitiska området i vårt land är
skogsindustrin behöver kanske inte upprepas i denna kammare. Men konse-
kvensen av ett sådant beslut i riksdagen som regeringen och utskottets majo-
ritet nu föreslår kan komma att få en avgörande betydelse för svensk skogs-
närings framtid i negativ riktning.
Vi socialdemokrater är beredda att göra kraftfulla satsningar på den trärå-
varubaserade industrin, för att möta den alltmer hårdnande konkurrensen.
Vi måste satsa på en ökad forskning på fibern som material för att finna nya
produkter och förfinade processer, detta därför att industrin i dag står inför
en total omvandling från bulkproducent till producent av teknikintensiva
och högt specialiserade produkter. Det är därför viktigt att vi ser till att bran-
schen får en möjlighet att skapa dessa förutsättningar inför framtiden.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1, 6, 9 och 10
till näringsutskottets betänkande nr 30. Vi socialdemokrater står självfallet
bakom även de övriga reservatiionerna.
Anf. 218 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Det Mats Lindberg säger inledningsvis är kloka ord, som jag
tror delas av alla som sysslar med de här frågorna. Den svenska industrin
står inför en sorts avgörande vägskäl, där det gäller att förnya både teknologi
och produkter.
Det finns en grundläggande synpunkt på detta som man måste tjata om
ständigt. Det är att den förändring och förnyelse, både av produktionsappa-
rat och av produktsortiment, som krävs inom det svenska näringslivet för att
kunna möta den internationella konkurrensen under slutet av detta sekel
och början av nästa, måste innebära en ekologiskt anpassad produktion och
ekologiskt anpassade tekniker. Tillverkningen skall ske så energi- och mate-
rialsnålt som möjligt, och det som tillverkas skall kunna omhändertas, cirku-
leras och komma åter i form av nya produkter.
När vi från Vänsterpartiet hävdar detta bemöts vi gång på gång av rege-
ringsföreträdare med den litet schablonartade inställningen att det inte finns
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
163
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning
164
någon motsättning mellan ekologiskt anpassad produktion och ekologiskt
anpassade produkter och ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten är
det avgörande.
Detta är en komplicerad relation. Det har historien lärt oss. Det finns
stora förödda områden i Europa och i övriga världen som visar att vi har
betalt och fortfarande betalar ett oerhört högt pris för den tillväxt som har
förekommit och som förekommer - kanske inte just nu i Sverige, men i
andra delar av världen. Denna utveckling kan inte fortgå som den tidigare
har gjort.
Det krävs en medveten styrning mot resurssnålhet och cirkulära processer.
Vi yrkar i Vänsterpartiets meningsyttring att riksdagen skall göra ett utta-
lande till regeringen med denna innebörd. Det behövs, och det måste stän-
digt påpekas.
När det gäller den tekniska forskningen och utvecklingen under 80-talet
var början av 80-talet en bra period. Men slutet av 80-talet innebar en ned-
gång inom den tekniska forskningen och utvecklingen. Detta gäller inte de
offentliga satsningarna. Staten satsade under 80-talet tvärtom ständigt mer
pengar på forskning och utveckling.
Men de svenska företagen, med vissa undantag, drog ner på sina sats-
ningar på forskning och utveckling under andra halvan av 80-talet. Det visar
att det inte på ett självklart sätt sker forskning och utveckling spontant i nä-
ringslivet. Det finns andra värden och motiv som är viktigare och som kan
avleda tankarna.
Samma utveckling som vi har haft i Sverige har ägt rum i andra länder. Det
gäller bl.a i USA och i andra konkurrentländer. Men i viktiga konkurrent-
länder som Japan och Tyskland har företagen fortsatt att satsa på teknisk
forskning och utveckling och har ökat sina insatser. De står därför förhållan-
devis bättre rustade än vad svenska företag gör att möta utmaningar, exem-
pelvis på miljöområdet.
Slutsatsen av detta är att det krävs omfattande samhälleliga satsningar på
grundforskning. Det är alla överens om. Men satsningen på utvecklingsle-
det, den nya tekniken och de nya produkter som skall tas fram och föras ut
på marknaden, kan inte ansvariga politiker överlåta helt och hållet åt mark-
naden eller åt de privata företagen.
Detta gäller framför allt det alltmer viktiga området små och medelstora
företag. Det är ett komplicerat problem. Andelen högutbildad personal i
små och medelstora företag är skrämmande låg. Beredskapen att ta emot ny
kunskap och forskningsrön är delvis som ett resultat av detta låg i små och
medelstora företag. Det finns en kultur som man måste bearbeta och hjälpa
företagen att bryta. Det är en kultur av misstro mot högutbildat folk, åtmin-
stone i vissa branscher, och därmed också en viss rädsla och osäkerhet inför
det nya.
Det behövs därför massiva satsningar på teknisk forskning och utveckling
som är speciellt inriktad på små och medelstora företag. Vänsterpartiet före-
slår i motioner med anledning av propositionen och i meningsyttringen till
detta betänkande en ökad satsning på teknisk forskning och utveckling med
250 miljoner för att möta en sådan efterfrågan.
Vi har tyvärr inte så mycket pengar att spendera som Socialdemokraterna
har i sina motioner och i sina förslag. Frågan om var de får sina pengar ifrån
har debatterats här fram och tillbaka under hela dagen. Jag skall därför inte
gå in på den ytterligare. Jag tycker att den har blivit rätt allsidigt belyst. De
pengar som vi vill anslå räcker faktiskt till en hel del utöver vad regeringen
föreslår.
När det gäller samverkansformer mellan företag och högskolor är det vik-
tigt att pröva nya sådana. Vi i Vänsterpartiet är inställda på att detta måste
göras. Vi är inte beredda att köpa den lösning som regeringen föreslår med
stiftelser finansierade via försäljning av statliga aktier till ett värde motsva-
rande 1 miljard.
Vi kan tänka oss en sådan lösning, men den borde redovisas bättre och
kanske prövas ytterligare. Vår huvudinvändning är här att vi inte är beredda
att låta regeringen själv avgöra när och hur man skall sälja statliga aktier för
ett värde av 1 miljard. Vi anser att en sådan fråga skall redovisas för riksda-
gen och beslutas av riksdagen.
Det är viktigt att det görs satsningar i skogsindustrin och i den träbaserade
industrin. Det är också ett område där de spontana satsningarna från nä-
ringslivet inte har räckt till. Man är inte så väl rustad som man borde vara
för att möta nästa sekel.
Sveriges ekonomi är i alltför hög grad beroende av trä som råvara. Man
måste få fram mer sammansatta och mer komplicerade tillämpningar med
ett mycket högre kunskapsinnehåll även vad gäller träråvaran. Svensk indu-
stri kommer inte att kunna konkurrera med produkter med ett lågt kun-
skapsinnehåll när det bjuds ut billig råvara från framför allt östra Europa.
Vi har inte en chans att konkurrera med lågprisland på träområdet, och vi
skall inte göra det.
Vänsterpartiet har därför yrkat på att det skall göras satsningar på dessa
områden och att regeringen skall återkomma med förslag om program för
utvecklad träforskning och skogsindustriforskning. En åtgärd som måste
nämnas i detta sammanhang är att pröva nya vägar att använda skogsråvaran
för att ta fram drivmedel som är miljövänliga och inte bidrar till ett nettotill-
skott av koldioxid. Det finns idéer om hur sådant skall göras. De bör prövas,
och man bör satsa ytterligare på detta.
Slutligen till ett område som kan synas ligga litet vid sidan av, men som
hör till näringsutskottet. Det gäller forskning på konkurrensområdet. När
man nu satsar på detta område är det viktigt att satsningar också görs för att
ta fram kunskap om de nya typer av ekonomisk brottslighet som växer fram,
och som kan förväntas växa fram, i den nya ekonomiska miljö som skapas
av nya konkurrensförutsättningar, ökat internationellt samarbete och ett
eventuellt svenskt medlemskap i EG. Vi måste vara rustade för att möta den
nya typ av ekonomisk brottslighet som med säkerhet kommer. Det måste
göras med hjälp av en utvecklad kunskap på området. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.
Med det anförda vill jag först säga att jag givetvis står för alla de marke-
ringar som har gjorts i meningsyttringen. Men för att spara kammarens tid
yrkar jag bifall till meningsyttringen i vad avser mom. 1, som gäller den all-
männa inriktningen av teknisk forskning och utveckling, mom. 5, som gäller
de små och medelstora företagen, mom. 16, som gäller anslaget till teknisk
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
165
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
166
forskning och utveckling samt slutligen mom. 26, som gäller det jag avslut-
ningsvis talade om, nämligen konkurrensforskningen.
Anf. 219 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! När jag lyssnade på Mats Lindberg, som är den socialdemo-
kratiska talesmannen vid det här tillfället, noterade jag att han själv lade fast
ett underbetyg för den politik som Socialdemokraterna bedrivit under de se-
naste åren, från 1982.
Mats Lindberg sade att vi behöver en strukturell förnyelse. Sverige har
halkat efter de senaste åren. Detta är ett strukturellt problem för Sverige,
säger Mats Lindberg. Med den politik som Socialdemokraterna har bedrivit
har vi behov av en strukturell förnyelse. Vi har halkat efter de senaste åren.
Det är värt att ta till sig den ärliga deklarationen från Mats Lindberg.
Låt mig inledningsvis teckna litet historia när det gäller forskningen. 1 slu-
tet på 50-talet ägnade jag själv en kort tid åt forskningsarbete vid Stockholms
högskola. På den tiden kunde man notera att vi fick mycket pengar från USA
och mycket pengar från näringslivet. Dessa pengar möjliggjorde forsk-
ningen.
Under de första åren på 60-talet började Socialdemokraterna misstänklig-
göra USA. De hävdade att många av anslagen kom från CIA. Det innebar
att många forskningsanslag från USA försvann. Socialdemokraterna ifråga-
satte också forskarnas integritet och hävdade att det fanns ett visst samröre
med den del av näringslivet som ägnade sig åt forskning. Det ledde till en
tudelning där näringslivet i viss mån stängdes ute från den intressanta forsk-
ning som bedrevs under början av 60-talet.
Detta skapade egentligen inga problem på 60-talet och under första hälf-
ten av 70-talet, beroende på att den ekonomiska tillväxten tillät att man
överlämnade en ökande ström av budgetmedel som kunde ersätta de anslag
från näringslivet och utlandet som försvann bort.
I dag är situationen en helt annan. Den ekonomiska tillväxten har avtagit
och t.o.m. blivit negativ. Statens möjligheter att frikostigt stödja forskningen
har naturligtvis begränsats.
Dessutom har Socialdemokraterna bedrivit en politik som har inneburit
att många duktiga forskare under 70-talet och inte minst under 80-talet,
sökte sig utomlands för att få möjlighet att bedriva forskning. Och vi kunde
inte gärna locka hit utländska forskare till Sverige på grund av en hård in-
komstbeskattning. Det innebar att intressanta delar av svensk forskning flyt-
tade utomlands.
Värdet av det som vi har förlorat genom en forskningspolitik med socialis-
tiska förtecken kan med all sannolikhet uppskattas till mycket stora belopp.
Vi har gått miste om företag och arbetstillfällen på grund av en uttalat nega-
tiv syn från Socialdemokraterna när det gäller företagare, inte minst när det
gäller de mindre företagarna. Socialdemokraterna hade en stark tilltro till de
höga skatternas välsignelse för ekonomisk utveckling. I stället för att låta
företagen bygga upp reserver för forskning, brandskattades företagen ge-
nom skatter och löntagarfondsavgifter.
Det är detta som den borgerliga regeringen nu sedan två år tillbaka snabbt
försöker rätta till så att vi får den strukturella förnyelse som Mats Lindberg
efterlyser. Den borgerliga regeringen har på kort tid förändrat näringslivskli-
matet. Vi har ökat samarbetet och kunskapsutbytet mellan våra universitet
och högskolor och näringslivet. Det kommer att komma mycket positivt av
detta. Därför vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga de elva reservationer som Socialdemokraterna har lämnat.
Herr talman! Det kan vara på sin plats med några kommentarer om en-
skildheter i regeringens forskningsförslag. I huvudsak är det förslag som re-
geringen har lagt fram på området för teknisk forskning och utveckling något
som i rätt hög grad sammanfaller med det som den socialdemokratiska rege-
ringen lade fram i den föregående forskningspropositionen. Detta gör att nio
av Socialdemokraternas elva reservationer bara innehåller förslag till större
anslag. De innehåller däremot inga avvikelser i sak.
Det finns dock två nyheter som den borgerliga regeringen presenterar. De
är av stort och väsentligt värde. Det ena är en samverkansfunktion mellan
universitet och högskolor och näringslivet. Den syftar till att öka kunskaps-
utbytet och även det kommersiella utbytet av bedriven forskning.
Enligt min och utskottsmajoritens uppfattning är det angeläget att man
har tillgång till en sådan kontaktfunktion vid våra universitet och högskolor.
Den skall kunna erbjuda licensförmedling, patentering och kommersiell ut-
veckling av forsknings- och utvecklingsresultat.
Under ett stort antal år har vi haft en export av idéer till England, USA
och inte minst Japan. Det vet också Mats Lindberg. Forskningrapporter som
är offentliga har fångats upp och exploaterats i andra länder. Det här beror
mycket på att vi saknat just det kontaktorgan som regeringen nu föreslår.
Det skall kunna ställa upp och hjälpa till här. Sådana organ är vanliga utom-
lands.
Regeringen ställer 1 miljard kronor av medel från bl.a. privatiseringen till
förfogande för det här ändamålet. Det skall upprättas stiftelser vid våra uni-
versitet och större högskolor. Meningen är inte att man skall förbruka de
medel som ställs till stiftelsernas förfogande. De skall användas och förvaltas
så att de behåller sitt reala värde.
Det kommer med andra ord att bli en bra affär att vi själva i Sverige ut-
vecklar våra forskningsresultat. Därmed kan vi få de nya företag och de nya
arbetstillfällen som Sverige så väl behöver. Därför förvånar det mig att So-
cialdemokraterna och även Vänsterpartiet motsätter sig det här förslaget ge-
nom att hävda att det inte är tillräckligt förberett.
I stället är det en obegripligt negativ inställning till privatiseringen av stat-
liga företag och de intäkterna som får styra, mer än omtanken och viljan att
utveckla svenskt näringsliv.
Den andra nyheten är förslaget om ett kompetenscentrum där företag och
universitet skall kunna öka samarbetet ungefär på samma sätt som det funge-
rar i industriforskningsinstituten. Därmed ökar möjligheterna att i mer tvär-
vetenskapliga miljöer foga samman t.ex. bioteknik, informationsteknik och
materialteknik. Där är vi i princip överens.
Slutligen har näringsutskottets borgerliga majoritet skärpt upp regering-
ens förslag när det gäller forskningen på det trätekniska området. Vi pekar
på att man ur anslagen för energiforskning och från ännu ej disponerade me-
del ur löntagarfonderna kan få pengar för en mer intensifierad träteknisk
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
167
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning
168
forskning. Regeringen bör redan i höst kunna komma tillbaka till riksdagen
med ett komplett skogsindustrielit forskningsprogram. Kjell Ericsson kom-
mer något senare att utveckla detta närmare.
Herr talman! Detta är de två nya inslag som den borgerliga regeringen
har lagt fram. De kommer att skapa ett ökat förtroende, tankeutbyte och
erfarenhetsutbyte mellan näringsliv och forskarvärld. Jag är helt övertygad
om att detta kommer att leda till en helt annan utveckling av Sverige än den
vi har upplevt under 6O-tal, tidigt 70-tal och 80-tal. Då får vi den strukturella
förnyelse som Mats Lindberg har saknat under 80-talet och som han nu efter-
lyser.
Får jag också något kommentera vad Rolf L Nilson säger. Rolf L Nilson
gör en riktig analys, denna gång som så många gånger annars. Han är väl
insatt i näringspolitiken. Men jag tycker att han drar felaktiga slutsatser. Han
är något av en romantiker. Han inser inte och tar inte hänsyn till den interna-
tionella konkurrensens konsekvenser för de förutsättningar som svenskt nä-
ringsliv har att ensamt gå i bräschen för en ekologiskt anpassad produktion.
Vi måste på något sätt böja oss för den internationella konkurrensen och låta
näringspolitiken präglas mera av realism än av romantik.
Anf. 220 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt som Per-Richard Molén säger, jag tycker att
det är viktigt att vara ärlig. Men skillnaden mellan mig och Per-Richard Mo-
lén är nog den att vi, när vi inser att vi bör ändra inställning, också är beredda
att ompröva vad vi tidigare har sagt. Det är någonting som Per-Richard Mo-
lén bör fundera över. Ni borde också vara beredda att självkritiskt granska
vad ni har föreslagit. Då tror jag också att ni är beredda att göra ytterligare
insatser på forskningsområdet.
Det sägs att vi bara kräver ytterligare insatser. Då har Per-Richard Molén
inte läst våra motioner. På nästan alla punkter har vi klart deklarerat vad vi
har för åsikt och vad man kan göra. Jag vill speciellt peka på de motioner
som har med innovations- och uppfinnarstöd att göra. Där kan man hitta
många saker som skulle vara till stort gagn för svensk industri, framför allt
när det gäller nyföretagande. Regeringspartierna slåss oerhört hårt för ny-
företagandet, men i praktisk handling är man inte beredd att göra några in-
satser.
Anf. 221 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Mats Lindberg säger att Socialdemokraterna är beredda att
ompröva den politik man har bedrivit. Det tycker jag är bra. I den debatt vi
har haft under de senaste månaderna har det dock inte verkat finnas någon
större benägenhet från det partiets sida att ompröva sin politik.
Jag kan lova att vi från den borgerliga regeringens sida är beredda att om-
pröva vår politik. Det är bara det att vi först måste fatta beslut i riksdagen
om forskningspolitiken, i morgon bitti, och därmed sätta den i sjön. Därefter
kan vi se resultatet och sedan göra en omprövning. Det är svårt att ompröva
förslag som man ännu inte har beslutat om i riksdagen. Därför menar jag att
den argumentation som Mats Lindberg för fram här har liten bäring.
När det gäller stöd till forskning, uppfinnarverksamhet och en lång rad
andra områden är vi överens. Men Socialdemokraterna och i viss mån även
Vänsterpartiet lägger fram förslag utan att hänvisa till någon finansiering.
Vi har anvisat 1 miljard kronor till kontaktorgan, genom välsignelsen av en
privatisering som frigör ett kapital som satsas på framtiden. Den insatsen för
forskning saknar vi i det socialdemokratiska partiets förslag i anslutning till
den näringspolitiska delen av forskningen.
Anf. 222 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Ni har avsatt pengar för den delen. Däremot finns det inga
förslag till hur det skall se ut eller gå till.
Per-Richard Molén säger att vi först måste fatta beslut i morgon, och se-
dan skall man se hur det fungerar. Men det är inte bara i dessa frågor som
det har varit diskussion. Vi har under mer än ett års tid arbetat med nyföreta-
gande och uppfinnare. Inte på någon punkt har Moderaterna och de andra
borgerliga partierna följt vad som sägs från omgivningen, från dem som job-
bar i verksamheten eller i våra förslag. På alla punkter har man avvisat detta.
Det är underligt att det finns en liten grupp i Sveriges riksdag som inte inser
vad alla andra har insett för länge sedan.
Man borde kunna fatta ett beslut och sedan kunna ändra sig och stå för att
man kanske hade fel vid ett tidigare tillfälle. Det är det jag kallar för ärlighet,
Per-Richard Molén.
Anf. 223 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Det kallar jag också för ärlighet. Det finns en klar skillnad
mellan Socialdemokraternas näringspolitik och filosofi och den borgerliga
sidans. Mats Lindberg efterlyser konkreta, detaljerade förslag om hur den
miljard kronor som skall fördelas till stiftelser skall användas.
Här har man den centrala styrningen, där politikerna fattar beslut i detalj,
kontra möjligheten till valfrihet och enskilda initiativ hos de människor som
bäst begriper hur verksamheten skall formas. Jag hoppas att det leder till att
man i en stiftelse som får del av pengarna finner en lösning som är lämplig,
och att man i en annan stiftelse finner en annan lösning. Det innebär i sin tur
att det sätt som Chalmers disponerar sina stiftelsepengar på inte behöver
vara en mall för de lösningar och konstruktioner i fråga om kontaktorgan
som man kommer fram till vid Tekniska högskolan i Linköping, i Luleå eller
i Stockholm.
Andre vice talmannen anmälde att Mats Lindberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 224 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! För att man skall kunna vidta rätt åtgärder måste man ha en
riktig verklighetsbeskrivning och historiebeskrivning. Jag tycker inte att Per-
Richard Moléns beskrivning av 1970- och 1980-talen, eller ens av perioden
tidigare, är korrekt. Han gör ett grundläggande fel, som borgerliga debattö-
rer gör i många sammanhang som rör näringspolitik och teknisk forskning
och utveckling. Alla brister som de upptäcker tillskriver de felaktiga poli-
tiska beslut.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
169
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
170
Jag konstaterade i mitt anförande att samhället satsade rejält med pengar
och ökade satsningarna under hela 1980-talet, medan företagen i Sverige och
USA, med vissa undantag, inte gjorde nödvändiga satsningar på forskning
och utveckling. Det mönstret i Sverige och USA, och även i Schweiz, bryter
mot mönstret i Japan och Tyskland. Där fortsatte företagen att satsa. Åtmin-
stone i USA har man konstaterat att det var en felaktig politik som måste
rättas till. Jag tycker att vi borde konstatera det i Sverige också. Även om
politiker har gjort korrekta och bra insatser, har vissa företag - alltför
många - inte förstått sitt eget bästa.
Vi måste fördela ansvaret på ett rimligt sätt för att kunna vidta korrekta
åtgärder. Politikerna måste ta sitt ansvar. De privata företagen och företags-
ledarna måste också ta sitt ansvar. Det har gjorts framsynta satsningar. Erics-
son, med koppling till Televerket, kom och lade sig kloss intill högskolorna
i Sverige och utvecklar nya produkter. De är starka på världsmarknaden.
ASEA, som har en koppling till SJ, har gjort samma sak. Läkemedelsföre-
tag, med koppling till landstingen och kemiinstitutionerna på de svenska uni-
versiteten, är världsledande på vissa områden. Bofors, med säkra försvars-
beställningar, är också framstående.
Här finns ett tydligt mönster av framgångsrika företag i symbios med sam-
hället. Beställningar från en stor offentlig sektor har gett utvecklingsklimat
och bra produkter som har blivit internationellt konkurrenskraftiga.
Anf. 225 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Som jag har sagt tidigare är mycket av den analys som Rolf
L Nilson kommer med helt riktig, men slutsatserna blir felaktiga. Jag håller
helt och hållet med om att många svenska företag drog ned på forskningen
under 1980-talet, och det hände också på olika ställen utomlands.
Sedan nämner Rolf L Nilson Japan som ett exempel på motsatsen. Går
man mera till de grundläggande förutsättningarna och försöker förklara var-
för just Japan skulle utgöra någon form av undantag, finner man att det i
Japan mycket beror på att näringslivet och företagen tillåtits att ha en högre
lönsamhet. Man har låtit företagen där i mycket större utsträckning än exem-
pelvis i Sverige bygga upp sådana reserver som är nödvändiga för att de skall
kunna våga satsa på forskning för framtiden. Med det skattesystem vi har
haft i Sverige, inte minst för företagen och inte minst när det gäller arbetsgi-
varavgifter, har möjligheterna för svenska företag inte varit tillräckliga för
att klara av det här.
Trots det har man i Sverige lyckats rätt väl. Men man kan ju ställa sig frå-
gan, herr talman: Varför har en del av våra mycket framgångsrika svenska
internationella koncerner förlagt sin forskning utomlands? Kan man kanske
finna en förklaring just i svårigheterna att i Sverige, exempelvis under 1980-
talet, få hit framstående utländska forskare? Att behålla svenska forskare,
ge dem rättfärdig lön för arbetet och uppskatta deras begåvning hade varit
bättre än att ta i anspråk företagens pengar för löntagarfonder och mycket
annat.
Nu tror jag att vi är på rätt väg. Nu skapar vi en forskarmiljö. Vi skapar
ett samarbete mellan forskning och näringsliv och ökar lönsamheten genom
att sänka företagens skatter. På det sättet får vi någonting helt annat än det
vi har kunnat erfara och se under 60-talet men kanske mest under 70- och
80-talen.
Anf. 226 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Under hela den period som Per-Richard Molén talat om har
det förekommit ett intensivt forskarutbyte mellan Sverige och omvärlden.
Högt kvalificerade utländska forskare har bedrivit forskning vid svenska uni-
versitet lika väl som svenska forskare har bedrivt forskning vid utländska
universitet. Det är t.o.m. så att japanerna, som jag har använt som exempel,
är intresserade av att köpa över svensk grundforskning för att berika sin egen
forskarmiljö. Detta har t.ex. skett från Karolinska institutet här i Stock-
holm.
Jag vill inte säga att skattesystem och liknande inte har någon effekt. Det
är klart att det har effekt, men det finns mer. Industrialister och framsynta
företagsledare rustar i sitt hus. Vi har sett att vissa har gjort det. De drivs
inte bara, utgår jag ifrån, av att kortsiktigt tjäna pengar, utan de vill också i
sitt arbete bidra till välfärdsutvecklingen och skapa nya produkter på sina
områden. Man gör det på vissa ställen, men somliga har importerat en före-
tagskultur där detta kommer i skymundan. Sådana problem måste vi identi-
fiera.
När det gäller finansiering och privatisering sade jag i mitt anförande att
det vi vänder oss emot i den lösningen - förutom att det här kunde beredas
litet bättre - främst är att regeringen själv vill avgöra hur försäljningar skall
göras. Vi har inte avvisat försäljningar av statliga aktier. Det är helt rimligt
att staten inte behöver äga samma aktier alltid, utan kan sälja vissa och köpa
andra. Men när det rör sig om miljardbelopp bör riksdagen fatta beslutet och
inte regeringen.
Sedan tror jag att Per-Richard Molén har fel när han säger att man inte
skall vara romantisk som jag och tro att Sverige kan gå före med miljökrav
och miljösatsningar. Det som tyskar och japaner gör är att försöka gå före
på just dessa områden.
Tysk bilindustri har på miljöområdet, när det gäller återanvändning, varit
mycket mera framsynt än man har varit inom svensk bilindustri. Den har
också varit framsynt när det gäller att använda miljöargument i marknadsfö-
ringen. Jag tror att det är en av anledningarna till att svenska bilar har så
svårt att komma in på tysk marknad. Vi har inte lanserat detta med återan-
vändning som tyskarna gör.
Ett exempel som bekräftar vad jag har sagt är ju de krav som ställdes i
fråga om klorblekt pappersmassa. Industrin skrek i högan sky: Det här kla-
rar vi inte - vi konkurreras ut! Men nu säger man att detta rustade svensk
pappersindustri och gav den konkurrensfördelar som man drar nytta av.
Anf. 227 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! När det gäller det sista håller jag med Rolf L Nilson om att
industrin inte alltid har ställt upp i olika sammanhang. Jag håller med i fråga
om det klorblckta papperet, där man beskrev omöjligheten att snabbt kunna
göra en övergång och hänvisade till någon form av marknad. Men när kraven
ställdes gick det väldigt snabbt att få fram lösningar. Det är värt att notera.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
171
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Forskning
172
Vad man har saknat i Sverige - för att nu ta upp litet mera av vad Rolf L
Nilson tog upp tidigare - i forskningsmiljön är litet mera av en intellektuell
forskarmiljö. Man har på något sätt i Sverige präglats av Jantelagen, att
ingen skall vara bättre än någon annan. Detta har inte givit forskare den ära
och uppskattning för det arbete de gjort som de varit förtjänta av.
Sedan blir man litet ledsen av att en principfråga, om man skall privatisera
eller inte och om det skall avgöras av regeringen eller riksdagen, skall lägga
hinder i vägen för att ställa önskvärda medel till forskningens förfogande.
Jag tror, herr talman, med handen på hjärtat, att både Mats Lindberg och
Rolf L Nilson ändå inser värdet av att man skapar dessa kontaktorgan, där
forskarna kan presentera sina forskningsrapporter och få dem behandlade
och där man kan ordna med patentering och licensförmedlingar och även få
tillgång till början av det riskkapital som är nödvändigt för att få ut nyhe-
terna litet mera kommersiellt.
Det som gör mig mest sorgsen i hjärtat är att man låter ideologiska princi-
per gå före förnuftsskäl när det gäller en satsning på framtiden inom forsk-
ningen.
Andre vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 228 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! De insatser som nu görs för teknisk forskning och utveckling
är av största betydelse för vår framtida industriella utveckling. Det råder
inget tvivel om att Sverige har varit och fortfarande är en betydande industri-
nation, även om vi halkat efter under det senaste decenniet.
Det är många faktorer som medverkat till att Sverige varit en framgångs-
rik industrination. Även om Sverige är en liten nation har svenska företag,
seriösa och välutbildade företagsledare, arbetare, köpmän, ingenjörer och
även svenska varor låtit tala om sig i en hel värld. Jag kan som exempel
nämna Ericsson, som haft en succéartad utveckling.
Det är nu viktigt att svenskt näringsliv ges förutsättningar att ytterligare
förkovra sig så att vi blir en absolut ledande industrination.
De insatser som föreslås i dagens betänkande är därför av största bety-
delse. Det är viktigt att staten ansvarar för den grundläggande forskningen
och utvecklingen av basteknologier. De viktigaste målen för statens insatser
kan man ange i tre punkter.
Den första är att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft och den
svenska ekonomins attraktionskraft när det gäller industriell verksamhet.
Den andra är att stimulera näringslivets teknikutveckling och skapa gynn-
samma förutsättningar för företagen genom en konkurrenskraftig och indu-
striinriktad forsknings- och utvecklingsmiljö.
Den tredje är att skapa minst lika goda förutsättningar för näringslivets
teknikutveckling som de som råder i våra viktigaste konkurrentländer.
Regeringens näringspolitik har till syfte att återskapa goda möjligheter för
produktiva investeringar och för produktivt arbete i vårt land. Därför är till-
skapandet av ett bra klimat för industriell förnyelse och utveckling av ny
kunskap en central del av näringspolitiken.
Jag vill också understryka vikten av att små och medelstora företag i större
utsträckning än för närvarande kan tillgodogöra sig forskningsresultat och
även medverka i verksamheten med forskning och utveckling. Särskilda me-
del har också anslagits för detta ändamål. Ett sådant område är t.ex. mikro-
elektronikområdet, där det anvisats 50 miljoner. Därmed får NUTEK möj-
lighet att stärka de små och medelstora företagens möjligheter att delta i
denna forskning och utveckling.
Det är också viktigt att det sker en förstärkning av forskningssamverkan
mellan universitet/högskola och näringslivet. De samverkansfunktioner som
har nämnts här är kontaktfunktioner, en god utvecklingsmiljö, licensförmed-
ling och lokal riskfinansiering. Dessa samverkansfunktioner skall bedrivas i
stiftelser vid universitet och högskolor.
Vid varje nyinrättad samverkansfunktion bör det finnas en licensförmed-
ling, där forskare kan få hjälp med patentering och ekonomisk exploatering
av forsknings- och utvecklingsresultat. Alltför många forskningsresultat har
försvunnit från vårt land tidigare. Det nämnde också Per-Richard Molén.
Därför är det bra att man nu får bättre möjligheter att ta till vara våra goda
idéer.
Även finansieringsbehovet bör man fästa stort avseende vid. Uppfinnare
och innovatörer har över huvud taget svårt att finna finansiärer. Så är det
också på forskningssidan. Därför är det angeläget att det går att ordna finan-
siering i tidiga utvecklingsskeden, så att projekt kan nå fram till den punkt då
kommersiella bedömare kan avgöra om idén är gångbar eller ej. För övrigt
kommer regeringen att skyndsamt tillsätta en utredning om uppfinnarnas
och innovatörernas situation.
Herr talman! Per-Richard Molén har tagit upp de viktigaste delarna av
betänkandet, så jag skall bara gå in på några detaljer.
Jag skulle vilja uppehålla mig litet runt skogsnäringens behov av forsk-
ning. Skogsnäringen är Sveriges i särklass viktigaste exportindustri. Den ger
oss nettoinkomster på ca 55 miljarder. Vi har också i vårt land mycket stora
tillgångar på skog. Tillväxten i våra skogar är för närvarande ca 100 miljoner
kubikmeter per år. Vi avverkar i dag omkring 65 miljoner kubikmeter. Det
innebär att vi har ett stort överskott av skogsråvara. Den räcker till att både
koka, såga, elda och en hel del annat. Därför är det angeläget att sätta in
större resurser i forskningen om skogsråvaran i syfte att ytterligare förädla
denna för oss så viktiga råvara.
Vi säljer i dag ofta en stor del av vår export i bulkvara. Här finns det stora
möjligheter till ytterligare förädling som skulle ge oss ett bättre konkurrens-
läge och därmed bättre inkomster.
Vi hade i näringsutskottet en del uppvaktningar, bl.a. av företrädare för
sågverksnäringen och deras ordförande förre statsministern Thorbjörn Fäll-
din. Han kunde berätta att han hade besökt många sågverk i samband med
invigningar. På de flesta ställen hade han sett stål och betong i sågverkskonst-
ruktionerna. Men på ett ställe hade han sett ett sågverkshus i trä. När Fälldin
hade gratulerat sågverksägaren till detta hade sågverksägaren berättat hur
svårt det var att få tag i en konstruktör som kunde konstruera stora träbygg-
nader.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
173
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
174
Detta illustrerar behovet av ytterligare utbildning och forskning runt trä-
teknik. Vi måste ge denna råvara de bästa förutsättningar.
Därför har utskottet slagit fast att stora värden ligger i en ökad användning
av skogsråvara. Vi har också tagit upp att man bör fördela ytterligare medel
till träforskningen. Vi förutsätter också att regeringen till hösten för riksda-
gen redovisar utformningen av det föreslagna skogsindustriella forsknings-
programmet, där det framgår att ytterligare resurser satsats på bl.a. träforsk-
ningen.
Det är bra att det också sker fortsatta insatser för forskningen på bioener-
giområdet. Det är ett viktigt samhällsmål att stimulera till ytterligare an-
vändning av biobränsle.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 229 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag vill uppehålla mig vid uppfinnarstödet i det nu aktuella
betänkandet om forskning.
I olika sammanhang har vi här i kammaren diskuterat uppfinnarnas och
innovatörernas betydelse för landets ekonomi. De utgör de facto grunden
för den tillväxt och det nyföretagande vi behöver för att säkra den välfärd vi
alla eftersträvar.
Herr talman! Hitintills har riksdagen och regeringen inte nämnvärt med-
verkat till att innovationsklimatet stimuleras. Särskilt gäller detta för de en-
skilda uppfinnarna och de små progressiva företagen. Dessa frågor har hitin-
tills hanterats av NUTEK. Jag vill belysa de satsningar som man har ägnat
sig åt.
Budgetåret 1991/92 disponerades ca 70 miljoner främst för att utnyttjas
som närings- och innovationsbidrag - en i sig nästan oförsvarligt liten ekono-
misk satsning på den intressegrupp som verkligen kan bidra till den nödvän-
diga tillväxten.
1992/93 upphörde detta uppfinnarstöd. NUTEK delegerade dessa frågor
till utvecklingsfonderna och de där etablerade produktråden. Man fick hela
10 miljoner att dela upp på de 24 produktråden - ca 400 000 kr per produkt-
råd. Det är enligt min uppfattning en makalöst underdimensionerad sats-
ning. Samtidigt fick Svenska uppfinnareföreningen 6 miljoner för sin organi-
sation omfattande ett tjugotal deltidsanställda rådgivare till uppfinnare på
gräsrotsnivå. T.o.m. detta anslag har ifrågasatts under det tidigare budgetar-
betet. Gudskelov är anslaget nu säkrat för 1993/94!
Som sägs i det nu aktuella betänkandet har näringsutskottet tidigare i år
behandlat frågan om stödet till uppfinnare. Redan under den allmänna mo-
tionstiden lade Ny demokrati fram ett förslag om ett effektivare och mer om-
fattande stöd till innovatörer. Det baserades på ett utnyttjande av utveck-
lingsfondernas organisation och de där nyetablerade produktråden.
I mitt särskilda yttrande i det sammanhanget poängterar jag vikten av att
kompetensen inom produktråden hålls på en hög nivå. Såväl representanter
för Uppfinnarföreningen som adjungerade experter från det lokala närings-
livet måste vara representerade vid handläggningen av olika produktidéer.
Målsättningen är ju att produktråden skall fungera som bollplank för den
enskilde uppfinnaren eller småföretagaren.
Produktråden skall sedan medverka till finansieringen - vare sig detta sker
med bidrag eller det sker med lån under den första utvecklingsfasen i ett ut-
värderat projekt. Det gäller just patentsökning, prototypframtagning, mark-
nadskartläggning etc. fram till det läge där Industri- och nyföretagarfonden,
ett riskkapitalbolag eller ett redan etablerat företag går in som samarbets-
partner.
I vår motion framför vi alternativa lösningar beträffande finansieringen av
uppfinnarstödet, som emellertid måste vara i storleksordningen minst 100
miljoner.
Med hänsyn bl.a. till förslagen i vår motion om en innovationsfond som
en idé gav näringsutskottet och riksdagen regeringen i uppdrag att om-
gående utreda och lägga fram förslag till åtgärder för att stödja uppfinnare
och innovatörer.
Departementet har, enligt vad jag erfarit, utformat kommittédirektiven
och kommer förhoppningsvis denna vecka att utse en enmansutredare. Mål-
sättningen är att ett förslag presenteras redan i mitten av september. Vi ser
fram emot att man lyckas göra utredningen i snabb takt, samtidigt som den
blir väl dokumenterad.
Med detta skulle förslagen i vår tidigare motion om uppfinnarstöd bli till-
godosedda. Självfallet kommer Ny demokrati att kritiskt och med intresse
följa den beslutade utredningens arbete och resultat.
Herr talman! Mot bakgrund av de här framförda synpunkterna om uppfin-
narstödet ansluter vi i Ny demokrati oss i övrigt till utskottsmajoriteten och
yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet vad gäller betänkandet
NU30.
Tiden ger mig faktiskt möjlighet att göra en liten politisk reflexion, mot
bakgrund av vad jag här har hört och kanske med adress till Mats Lindberg.
Man frågar sig varför Socialdemokraterna inte redan under 70- och 80-talen
insåg behovet av satsningar på forskning och uppfinnare. Behovet av att
skapa ett positivt innovationsklimat fick tydligen stå tillbaka exempelvis för
den offentliga sektorns utbyggnad. Först nu, i ett ekonomiskt kritiskt läge,
är Socialdemokraterna beredda att satsa på detta med förutsättningarna för
tillväxt, dvs. nya produkter och nya företag.
Anf. 230 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Jag skall fatta mig väldigt kort.
Är det så att Bengt Dalström skulle vilja att det som han nämnde om upp-
finnarstödet genomförs så snabbt som möjligt och beslutas om redan i mor-
gon, finns möjligheten att stödja reservation nr 6. Den handlar just om en
satsning på det som Bengt Dalström här tog upp.
Anf. 231 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Nej, Mats Lindberg, jag är helt nöjd med det beslut som
utskottsmajoriteten har fattat. Att vi kommer att få ett effektivt stöd av-
seende uppfinnare och innovatörer är jag övertygad om. Vi är säkert överens
om att det behövs åtminstone några månader för att komma underfund med
hur bästa effekt uppnås och om vilken finansiering vi skall arbeta med. Vi
måste ju göra detta inom den ekonomiska ram som gäller för vårt arbete.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Forskning
175
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Byggnadsforskningen
176
I vår motion föreslår vi för resten lösningar som inte kommer att belasta
statsbudgeten på något sätt. Vi antyder nämligen möjligheten att exempelvis
arbeta med kapital - 100 miljoner, 200 miljoner eller 300 miljoner - från In-
dustri-och nyföretagarfonden. Huruvida detta är juridiskt möjligt och ac-
ceptabelt vet vi inte. Jag tror i varje fall på den satsning som vi i Ny demo-
krati gör när vi ansluter oss till utredningsidén i utskottsmajoritetens förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU14 Forskning inom Arbetsmarknadsdepartementets verksam-
hetsområde (prop. 1992/93:100 delvis och 1992/93:170 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU23 Byggnadsforskningen (prop. 1992/93:100 delvis och
1992/93:170 delvis).
Anf. 232 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Vi skall nu diskutera det sista forskningsärendet för i dag -
ett ärende som tyvärr har skötts mycket dåligt från regeringens sida. Vilket
departement som har huvudansvaret är oklart, precis som när det gäller
många andra bostadsfrågor. Det är en dragkamp mellan olika ministrar och
departement, och kanske framför allt mellan olika partier. Regeringen och
utskottet har varit oeniga in i det sista, och frågan är om man vet vad man
vill när det gäller vissa delar av byggnadsforskningen.
Det oenigheten gäller är den forskning som bedrivs i Gävle på Statens in-
stitut för byggnadsforskning, SIB. I första hand gäller det den samhällsve-
tenskapligt inriktade delen.
Regeringen föreslår att SIB:s verksamhet omstruktureras, så att organisa-
tionen upphör den 1 juli 1993. Den samhällsvetenskapligt inriktade forsk-
ningen skall utvärderas och en ny institution bildas för bygg- och fastighets-
forskning vid KTH som skall lokaliseras till Gävle. Till den nya institutionen
skall de professurer som redan tillsatts inom SIB knytas samt den professur
i nationalekonomi som är under tillsättande.
De delar som inte hör hemma i den nya KTH-institutionen, den samhälls-
vetenskapliga forskningen, skall utvärderas för att pröva dess fortsatta exi-
stens.
Agerandet är mycket märkligt. Först tillsätter regeringen en utredning om
SIB:s verksamhet och låter det materialet gå på remiss. Sedan skriver man
en proposition utan att på något sätt utgå från utredningen eller från de syn-
punkter som har kommit fram vid remissomgången. Inte heller redovisar
man remissvaren, utan man talar bara om att remissvaren finns att läsa på
departementet.
Till råga på allt har man heller inget färdigt förslag att komma med, utan
den samhällsvetenskapliga delen skall ytterligare utredas innan beslut kan
fattas i den delen - detta trots att det var den nuvarande regeringen som gav
direktiv till den genomförda översynen. Men när det gäller den tekniska de-
len är det bråttom; här har det snabbutretts, och här skulle man enligt rege-
ringens förslag starta den 1 juli 1993.
Nu har frågan förändrats under utskottsbehandlingen, och det är inte lätt
för en utomstående att förstå och följa behandlingen av detta ärende. Även
för en ledamot av utskottet kan det vara svårt att förstå alla turer. Vad är det
som egentligen ligger bakom? Och varför är det så bråttom?
Att den tekniska delen av forskningen skall finnas kvar och starta så snart
som möjligt är majoriteten överens om. Den delen skall starta så snart förbe-
redelserna är klara och utan att riksdagen fattar ytterligare beslut i frågan.
Där ligger den första skiljelinjen mellan oss och majoriteten. Vi vill fatta
beslut om hela paketet på en gång, och vi vill se hela förslaget innan vi tar
ställning.
Enligt uppgift har man från näringslivet fått löfte om pengar till den tek-
niska forskningen, men de pengarna är förenade med villkor. Näringslivet
ställer bara upp om de ekonomiska professurerna knyts till den tekniska
forskningen. Och när näringslivet ställer villkor viker sig majoriteten.
Vi socialdemokrater anser att de ekonomiska professurerna har en natur-
lig anknytning till Uppsala universitet och den samhällsvetenskapliga forsk-
ning som bör föras dit.
Det är bra att branschen ställer upp med finansiering av forskningen, så-
som utskottet tidigare har tagit initiativ till. Men det är inte branschen som
ensidigt skall diktera villkoren.
I förra veckan besvarade utbildningsministern en interpellation om SIB.
Förutom den socialdemokratiska interpellanten deltog flera borgerliga leda-
möter, och gemensamt för dem var deras oro för den samhällsvetenskapligt
inriktade forskningen. De kritiserade regeringens handläggning av frågan
och verkade inte lugnade, trots att Per Unckel påstod att den samhällsveten-
skapliga delen skall få finnas kvar. Ministern försvarade regeringens förslag
att avskeda personal i väntan på utvärderingen av den samhällsvetenskapliga
delen. Ledamöterna uttryckte också oro för att personalen skall söka sig
andra och säkrare arbetsuppgifter. Därmed skulle den kompetens som finns
i Gävle i dag slås sönder. Vi socialdemokrater delar den oron.
Dagen efter interpellationsdebatten justerade utskottet föreliggande för-
slag, som också visar på ett misstroende för regeringens avsikter. När det
gäller den samhällsvetenskapliga delen har majoriteten enats om en frist till
den 1 januari 1994, och under tiden skall den samhällsvetenskapliga delen
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Byggnadsforskningen
177
12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 121
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Byggnadsforskningen
178
utredas ytterligare och beslut fattas i höst. Det är en framgång, men det är
också viktigt att det kommer fram ett genomarbetat förslag innan beslut skall
fattas. Majoriteten måste inse att den delen av forskningen inte kan finansie-
ras med en stor del externa medel, utan här måste samhället gå in. Det finns
inte samma intresse från branschen för detta som för den tekniska delen.
Den forskning som byggts upp på SIB har ett mycket gott nationellt och
internationellt anseende. Internationaliseringen av byggmarknaden, EES-
avtalet och ett eventuellt medlemskap i EG kommer att ställa ökade krav på
byggforskningen och samarbetet mellan de olika forskningsdelarna.
Herr talman! Det är bra att oenigheten i utskottet och regeringen har re-
sulterat i att beslutet om den samhällsvetenskapliga delen har skjutits upp
ett halvår. Men oron för framtiden finns tyvärr kvar. Regeringens handlande
i denna fråga innebär att personalen under lång tid har fått och får leva med
en stor ovisshet om sin framtid. För några veckor sedan kom order från Nä-
ringsdepartementet att säga upp personalen - innan riksdagen fattat beslut i
ärendet. Personalen får nu fortsätta att leva med denna ovisshet. Jag vill
gärna tro det, även om det är svårt, att regeringen och utskottets hela majori-
tet skall inse att den samhällsvetenskapliga forskningen har ett värde i ett
modernt samhälle, om man skall kunna erbjuda en god bostad till alla. Inom
den närmaste framtiden kommer mycket av bostadsbyggandet att vara inrik-
tat på renovering och ombyggnad i stället för nybyggnad, och detta kommer
att ställa ökade krav på den samhällsvetenskapliga forskningen på byggom-
rådet.
Vi socialdemokrater anser att den tekniska delen skall föras till KTH och
den samhällsvetenskapliga delen till Uppsala universitet, men båda skall lo-
kaliseras till Gävle. De två institutionerna skall ledas av var sin förståndare
med styrelse och därtill hörande vetenskapligt råd. Vi har också, till skillnad
från regeringen och utskottet, finansierat vårt förslag med 25 miljoner kro-
nor från forskningsanslaget och 27 miljoner kronor från Byggforskningsrå-
det. SIB skulle med vårt förslag upphöra som självständig myndighet den 1
juli 1994. Det skulle innebära att det fanns tid att förbereda den nya organi-
sationen.
Till sist: utskottets majoritet skriver försiktigt att regeringen bör överväga
om inte de direktiv som skall vägleda utredningsarbetet bör göras mer om-
fattande. Och de berörda organisationerna bör beredas möjligheter att
komma med synpunkter. Hade det inte också varit rimligt med parlamenta-
risk insyn i utredningsarbetet?
Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
I detta anförande instämde Karl Hagström (s).
Anf. 233 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Jag yrkar bifall till Lars Werners meningsyttring till betän-
kandet.
Anf. 234 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag önskar att jag också kunde vara kortfattad vid denna
sena timme, och jag skall försöka komprimera mitt anförande så mycket som
möjligt. Det skulle egentligen behövas en hel del tid för att bemöta något av
det som Marianne Carlström tog upp i sitt anförande.
Låt mig först, herr talman, säga att jag inte alls tycker att regeringen har
skött ärendet dåligt. Ansvarsfördelningen i fråga om byggforskningen är
precis densamma som fördelningen på alla andra områden i regeringen, dvs.
att det är Näringsdepartementet, som har ansvaret för byggfrågorna, som
har huvudansvaret. Sedan kommer Utbildningsdepartementet in, precis som
i alla andra delar av forskningen, som det övergripande, samordnande de-
partementet.
Det är inte heller så att vi i de olika partierna inte vet hur vi vill ha det.
Jag tycker inte alls att det var fel att vi hade en dialog i utskottet. Det har
lett fram till ett mycket bättre förslag, som jag ser det. Det är ett bevis på att
demokratin fungerar och på att utskottet och riksdagen har en roll. Det är
inte något fel.
Jag är förvånad över att Marianne Carlström är så kritisk, när Socialdemo-
kraterna har fått vara med och påverka, liksom Ny demokrati. Jag skall vil-
ligt erkänna att jag har försökt ta till mig alla synpunkter och låtit alla partier
agera. Jag har personligen, utifrån min och partiets utgångspunkt, sett att
det har lett fram till ett bättre förslag.
Bostadssektorn står inför stora förändringar. Stora förändringar har redan
genomförts. Kraven på förnyelse är stora och därmed kraven på ökade kun-
skaper. För framtiden gäller det att bl.a. tänka nytt-välja rätt-bygga lätt.
Det kan röra sig om hur vi väljer material, hur vi ställer om tekniken och hur
vi påverkas av en ökad internationalisering.
Herr talman! Jag hade tänkt ta upp viktiga inriktningar på förändringar
och uppgifter som motiverar en ökad forskning på det här området, men jag
avstår från det i denna sena timme. Jag nöjer mig med att först och främst
konstatera att miljö och kvalitet blir viktiga begrepp i framtiden. Hur vi gör
kvaliteten i boende till en konkurrensfaktor och hur vi utvecklar ett mer re-
sursbevarande boende är sådana viktiga frågor som framtiden måste ge svar
på.
Jag nöjer mig med att konstatera att behovet av framtida byggforskning
både på det tekniska området och på det samhällsvetenskapliga området är
stort.
Herr talman! Det råder enighet i utskottet om omfattningen och huvudin-
riktningen av byggforskningen för framtiden. När det gäller hur forskningen
närmare skall organiseras, främst beträffande omstruktureringen i Gävle,
har enigheten inte varit fullständig, vilket Marianne Carlström tog upp.
Behandlingen av organisationen i den här delen har varit ganska omfat-
tande i utskottet. Det har varit nödvändigt och nyttigt. Den ledde nästan
fram till enighet i förslagen även i den delen. De överväganden som nu har
gjorts i utskottet har lett fram till att en sammanhållen byggnadsforskning
förlagd till Statens institut för byggnadsforskning i Gävle även i fortsätt-
ningen skall garanteras. Det är mycket bra.
Om nu riksdagen följer utskottets förslag kan den osäkerhet och den oro
som Marianne Carlström pratade om skingras. Det är också bra. Jag tycker
inte alls att den ligger kvar efter det att utskottet har gjort så starka skriv-
ningar i den här delen. I utskottstexten slås det ju nu fast att det skall finnas
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Byggnadsforskningen
179
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Byggnadsforskningen
en intakt byggnadsforskning vid SIB i Gävle. Det skall finnas en teknisk del
med bygg- och fastighetsforskning som knyts till Tekniska högskolan i Stock-
holm men förläggs till Gävle och en samhällsvetenskaplig del vars organisa-
toriska tillhörighet skall utredas under det närmaste året, men även den skall
vara förlagd till Gävle.
Detta innebär att nedläggningen av SIB skjuts fram ett halvår, att ingen
personal sägs upp den 1 juli och att den tekniska enheten om så anses lämp-
ligt kan starta enligt de riktlinjer som har fastställts i och med samordningen
med KTH. Den här lösningen öppnar för att behålla den möjlighet som var
avsedd i propositionens förslag, nämligen att snabbt nå en medfinansiering
från branschens sida. Det är huvudanledningen. Det är inte alls på det sättet
att näringslivet ställer några direkta villkor. Det är naturligtvis mycket bra
att branschen har varit beredd att ta upp en diskussion på den här punkten,
men självfallet skall vi som företrädare för samhället också väga in de här
synpunkterna. Inte minst från mitt partis sida har vi tidigare medverkat till
att få till stånd en sådan dialog som kan leda fram till en vettig lösning och
där branschen tar sitt ansvar. De tidigare beslut som även Socialdemokra-
terna och Centern har varit med om att fatta i den här kammaren har lett till
att branschen är beredd att ta ett större ansvar utan att några diktat för den
skull ställs från den ena eller den andra sidan. Det har varit en dialog som
har varit fruktbärande för forskningen, och jag hoppas att den kan fortsätta.
Utskottets ändringsförslag har tillkommit för att just slå vakt om den
forskning och verksamhet som bedrivs i Gävle och för att skapa så goda för-
utsättningar som möjligt för en fortsatt effektiv och bra byggnadsforskning i
vårt land. Förslaget tillgodoser också de krav som har förts fram i den här
frågan från enskilda ledamöter på Gävlebänken. Det tycker jag för min del
också är tillfredsställande. Med regeringens förslag i botten och de ändringar
som nu har gjorts i utskottet har vi lyckats väl med det här.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till hemställan i
dess helhet i utskottets betänkande och avslag på övriga yrkanden som har
ställts i debatten.
Anf. 235 MARIANNE CARLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jo, visst blev vi eniga om det mesta, Agne Hansson, men
visst var det så att säga med ett nödrop. Det var nästan en slump att vi till
slut blev eniga.
Visst är det bra med demokrati, men kritiken mot regeringen kan man
aldrig komma ifrån. Om regeringen hade lämnat bra direktiv, behandlat den
här utredningen på ett bra sätt och sedan lagt fram förslag om den samhälls-
vetenskapliga och tekniska delen samtidigt hade vi sluppit en massa merar-
bete och personalen hade sluppit oro och splittring.
Nu blev vi som sagt till slut nästan eniga. Det handlar om finansieringen.
Det handlar om det här halvåret, och det handlar också om de nationaleko-
nomiska professurerna, som vi tycker hör hemma på den samhällsvetenskap-
liga delen. Det känns bra att vi blev eniga, men regeringens agerande kan
aldrig förklaras bort.
180
Anf. 236 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Vi har nått en bättre balanspunkt nu i den här debatten. Jag
tror att kvintessensen blir ganska bra för byggnadsforskningen. Vi behöver
nog inte närmare diskutera hur regeringen har handlagt den här frågan.
Man bedömer naturligtvis regeringens handlande också utifrån de förslag
som läggs fram. Man kan kanske inte begära att regeringen lägger fram so-
cialdemokratiska förslag i sin helhet. Det är kanske först då som man möjli-
gen skulle anses ha handlat rätt.
Jag menar att den demokratiska process som vi nu har haft har lett fram
till ett bra resultat. Jag tror att regeringen är nöjd med det, och det finns
anledning att vi i utskottet är nöjda med det. Det hade varit värre om vi inte
hade lyckats med att klara av den här frågan på ett bra sätt. Då kanske ut-
skottet också hade blivit utsatt för kritik. Nu har vi tagit ett gemensamt an-
svar. Alla i den här processen har medverkat till att skapa en bättre lösning
för byggforskningen, och jag hoppas att det nu skall gå att förverkliga det
här beslutet så att vi får en tekniskt fulländad forskningsdel och en samhälls-
vetenskapligt bra forskning även i framtiden. Det är utskottets huvudinrikt-
ning. Det tror jag är bra för byggforskningen, Gävle och landet.
Anf. 237 MARIANNE CARLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det kanske hade varit bra om regeringen hade lagt fram litet
mer socialdemokratiskt inriktade förslag, eftersom vi nu faktiskt ändå har
nått total enighet. Då hade vi sluppit en massa merarbete, Agne Hansson.
Anf. 238 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Jag vill ge några synpunkter i anslutning till motion Bo36
som handlar om SIB.
Låt mig först säga att jag är positiv till den i propositionen föreslagna klyv-
ningen av SIB, liksom till den framtida nära anknytningen till den utvecklade
forsknings- och utbildningskulturen vid Tekniska högskolan resp. Uppsala
universitet. Det kan ses som en garant för att kvalitet och effektivitet skall
kunna upprätthållas även i framtiden, och i detta ser jag även ökade möjlig-
heter till framtida expansion i Gävle.
Vad som inte var bra i propositionen var framför allt vissa delar i förslaget
om genomförande, vilket jag liksom andra har framhållit i olika samman-
hang. Speciellt detta att personalen skulle sägas upp den 1 juli 1993, i år såle-
des, innan den samhällsvetenskapliga delen visste just någonting om sin
framtid var olyckligt. Det måste ha känts närmast kränkande för de an-
ställda. Utskottet har i sin skrivning löst detta på ett tillfredsställande sätt
genom att skjuta på avvecklingen av SIB till den 1 januari 1994. Då skall det
finnas vetskap om framtiden även för urbanforskningen, efter ny riksdagsbe-
handling. Rimligen blir då de samhällsvetenskapliga professurerna kvar
inom urbanforskningen, där de hör hemma.
Så några korta ord om finansieringen av forskningen i framtiden. Jag är
övertygad om att det alltid, och inte minst under de närmaste åren, kommer
att finnas byggnadsforskning som är viktig för de enskilda människorna men
inte kommer att vara av något större intresse för branschen. Jag vill kort
nämna två sådana områden, som nu är underutvecklade.
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Byggnadsforskningen
181
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Byggnadsforskningen
182
Det ena gäller hur vi skall kunna anpassa kostnaden för nya bostäder till
en nivå som gör att vi har råd att bo där. Det vill vi göra så skonsamt som
möjligt, genom att minimera nackdelarna för de boende och helst få dem att
se de fördelar som jag tror också finns. Vi bör undvika att komma snett eller
in i återvändsgränder som ger stora kostnader på sikt. För detta behövs mul-
tidisciplinärt utvecklingsarbete, forskning.
Det andra området är ventilation och inomhusmiljö. Under de senaste år-
tiondena har antalet personer med känslighet och allergi ökat kraftigt.
Uppemot en tredjedel av svenskarna har besvär. Många mår dåligt, och vissa
är svårt sjuka. Mycket talar för att inomhusluften är visserligen bara en av
många men säkerligen den främsta orsaken till dessa förhållanden. Enligt
beräkningar utsätts mellan 600000 och 900 000 människor i svenska bostä-
der för ett inneklimat som påverkar hälsan. Vi måste komma fram till klara
direktiv, som med marginal säkrar en god inomhusluft i bostäder, och vi
måste få system som i offentliga lokaler garanterar en frisk ventilation.
I forskningspropositionen står det att förmågan att erhålla extern finansie-
ring kan ses som ett kvitto på att forskningen har relevans. Kanske det, men
dessutom finns forskning som betyder mycket för många boende men som
branscherna inte prioriterar. Jag har gett exempel på sådan forskning.
Jag har med glädje noterat att utskottet skriver om detta problem och sä-
ger att relevant forskning på dessa områden självfallet liksom tidigare måste
kunna erhålla statlig finansiering genom basanslag och projektmedel. Det är
av avgörande betydelse att vi finner vägar så att detta realiseras.
Anf. 239 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! När jag hörde Marianne Carlström rev jag bort en stor del
av mitt anförande. Hennes anförande uttrycker till fullo vad vi på Gävle-
borgsbänken anser.
I betänkande BoU23 hoppades jag se en positiv vändning i förhållande till
vad som skrevs i propositionen. Men ett halvår är ett halvår och inget mer.
Om nu detta är det halmstrå som institutet hänger på, då är det ganska skört.
Jag hade hoppats på att inget tvivel längre skulle råda efter bekräftelsen på
att den i Sverige bedrivna byggnadsforskningen har ett både nationellt och
internationellt gott anseende, ja, ett av världens förnämsta.
Om utskottet i sin text ville redovisa bättre tankar än regeringen har gjort
i propositionen, varför då inte helt följa Socialdemokraternas reservationer
och avvisa förslaget och därigenom ge utredningen en förutsättningslös om-
prövning? Om utskottsmajoriteten hade föreslagit en fullvärdig finansiering,
hade utredningen kunnat arbeta mer förutsättningslöst.
Till de borgerliga ledamöterna i utskottet vill jag säga att jag hoppas att
jag till hösten inte skall behöva upprepa mig och säga ”Vad var det jag sade?”
utan att jag i stället skall få ett positivt förslag när det gäller byggnadsforsk-
ningen.
Anf. 240 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Det är med ganska stor lättnad, som jag tagit del av bostads-
utskottets betänkande om byggnadsforskningens framtid. Det ger visserli-
gen inga slutliga svar på frågan hur den även internationellt mycket uppskat-
tade svenska byggnadsforskningen skall utformas i fortsättningen, men det
ger en handlingsfrist, en handlingsfrist som många haft allt svårare att tro var
avsikten med förslaget i forskningspropositionen.
Det är helt riktigt att utskottets betänkande innebär att Statens institut för
byggnadsforskning kommer att upphöra för gott. Där finns nog ingen åter-
vändo. Det är också riktigt att utskottet utsträckt tidsfristen till ytterligare
bara ett halvår, vilket naturligtvis inte helt undanröjer den oro som funnits,
inte minst hos personalen vid SIB. Det är en oro som, fullt förståeligt, alltid
uppstår vid omfattande förändringar.
Men det är en tidsfrist som nu ger den samhällsvetenskapliga byggforsk-
ningen en ärlig chans att bli seriöst bedömd. Därmed skapas också förutsätt-
ningar för att förslagen om den framtida utformningen blir sakligt välgrun-
dade. Utskottets tidsfrist bör därför välkomnas av alla som engagerat sig i
denna fråga.
Jag välkomnar också att utskottet tagit fasta på och uttryckt det olyckliga
i den oro om framtiden som alldeles i onödan skapats bland personalen vid
SIB. Att bygga upp en högt kvalificerad forskningsmiljö tar mycket lång tid.
Att rasera en befintlig kan ske väldigt fort.
Vid Statens institut för byggnadsforskning verkar också ett osedvanligt
stort antal kvalificerade kvinnliga forskare. I en så starkt manligt dominerad
del av samhället som forskningen, bör därför förändringar av det slag som
riktats mot byggforskningen ske med särskilt stor omtanke.
Det verkar tyvärr inte som om den här frågan på regeringskansliet hante-
rats av dem som har den rätta känslan för forskningens särskilda krav och
förutsättningar. Jag hoppas att vändningen i frågans hantering nu i slutändan
också är ett tecken på att den i fortsättningen, i det fortsatta reformarbetet,
kommer att skötas med en helt annan förståelse för frågans karaktär.
Herr talman! Nu gäller det att blicka framåt. Jag hade, som framgått av
de motioner i ärendet jag väckt, gärna sett att hela den hittillsvarande bygg-
forskningen samlat knutits till Uppsala universitet. Jag tror ändå att det med
utskottets betänkande nu har skapats en god grund att bygga på i det kom-
mande arbetet med att strukturera framtiden för byggforskningen.
Den snabba utvärdering som Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsk-
ningsrådet fått i uppgift att förelägga regeringen senast den 1 oktober ger oss
vidare en möjlighet att inte behöva tappa tempo eller att den samhällsveten-
skapliga forskningen inte behöver komma pä efterkälken i förhållande till
det organisationsarbete som redan startat för den teknisk-naturvetenskap-
liga forskningens knytning till KTH.
Utskottet slår redan nu fast att: en samhällsvetenskapligt inriktad bygg-
forskning skall bibehållas i en ny organisation. Det borde enligt min mening,
även i dagens allt hårdare prioriteringstider, vara ganska givet. Internationa-
lisering, avreglering och privatisering ändrar nu väsentligt förutsättningarna
för samhällsbyggande och boende i Sverige. Städer, samhällen och individer
ges nya möjligheter men utsätts också för hot om utslagning, förslumning,
segregation och miljöförstöring.
Herr talman! Jag är övertygad om att den samhällsvetenskapliga forsk-
ningen kan hävda sig väl i det kommande förändringsarbetet. Tanken med
en förändring av byggnadsforskningens organisatoriska struktur var, enligt
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Byggnadsforskningen
183
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Byggnadsforskningen
184
propositionen, att knyta denna närmare den akademiska grundforskningen
för att därmed säkra en vetenskaplig kvalitet på forskningen. Det välkomnar
jag-
Den närmare knytningen av den hittillsvarande sektorsforskningen till
den akademiska grundforskningen innebär nya möjligheter för byggforsk-
ningen. Om den sker till två av våra främsta universitet/högskolor borgar det
för hög vetenskaplig nivå på såväl den teknisk-naturvetenskapliga som den
samhällsvetenskapliga byggforskningen i en allt hårdare forskningskonkur-
rens.
Klyvningen av det gamla Byggforskningsinstitutet får emellertid inte inne-
bära att man kastar bort de otvetydiga fördelar som ett tvärvetenskapligt ar-
bete över vetenskapliga disciplingränser inneburit. De organisatoriska lös-
ningar som nu skall formas måste bygga på ett fortsatt nära samarbete mellan
de båda nya institutioner som förhoppningsvis kommer att skapas, i deras
fortsatta lokalisering i gemensamma lokaler i Gävle.
Det mångvetenskapliga samarbetet inom Statens institut för byggnads-
forskning mellan olika forskningsdiscipliner har med åren skapat en mångsi-
dig forskningsmiljö, som givit urbanforskningen vid institutet en obestridlig
styrka. Den fortsatta lokaliseringen till Gävle stärker förutsättningarna för
ett mer omfattande och befruktande samarbete med högskolan i Gävle/-
Sandviken.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i bostadsutskottets
betänkande 23.
Anf. 241 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag avstod från att replikera på Karl Hagströms anförande,
eftersom jag inte visste om tiden skulle räcka. Det finns nu några minuter
över. Tillåt mig därför att säga några ord i ett kort anförande.
Rent allmänt vill jag säga att jag har noterat många av de positiva inlägg
som har gjorts av debattörerna och den positiva vändning som utskottets ar-
bete har gett.
Utskottet har inte tvekat i fråga om Gävle i det här sammanhanget, Karl
Hagström. Vi har flyttat fram positionerna när det gäller det utredningsar-
bete som skall ske. Vi har markerat vidgningen av det arbetet, att det skall
ske mer förutsättningslöst. Det är bra. Debatten visar att det är viktigt att
regeringen inom så kort tid som möjligt kommer tillbaka till riksdagen med
ett förslag.
Karl Hagström säger att ett halvår är ett halvår, men, Karl Hagström, ett
år är inte mer än ett år. Den finansiering som finns i det socialdemokratiska
förslaget är ettårig för Byggforskningsrådet. En fortsatt finansiering med en
så kraftig beskärning av pengarna från BFR skulle äventyra en mycket stor
del av annan forskning.
Jag har i det här ärendet haft nära kontakter med Karin Starrin, som har
jobbat mycket för Gävle, och det har lett fram till positivt resultat. Det har
också funnits ett stort intresse från Ny demokrati och Socialdemokraterna
för att hitta en lösning på detta. När ett nytt förslag skall tas fram krävs det
av oss alla att vi tar allvarligt på ansvaret att hitta en vettig finansiering inför
framtiden.
Anf. 242 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Agne Hansson anmärkte på att jag talade om ett halvår. Nu
räcker nog inte tiden till för Agne Hansson att förklara för mig hur han, efter
det att budgetpropositionen och forskningspropositionen har lagts fram,
skall ta fram resten av pengarna, om utredningen kommer fram till något
annat. Det är nämligen en omöjlighet.
Anf. 243 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Vi finansierar nu med anslag SIB för det halvår som skall
till. Regeringen föreslog ju i det sammanhanget ett anslag på 1 000 kr. Där
tar vi alltså fram pengar.
Den finansiering som finns i det socialdemokratiska förslaget är icke mer
än ettårig och inte långsiktig, så vi får tillsammans ta på oss det ansvaret.
Det var vad jag ville säga.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU32 Förslag till en lag om personregister i riksdagens informa-
tionssystem RIXLEX (förs. 1992/93:RFK4).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid morgonda-
gens arbetsplenum.
Anmäldes och bordlädes
Skatteutskottets betänkanden
1992/93:SkU26 Mervärdesskatt
1992/93:SkU30 Beskattning av allmännyttiga bostadsföretag
1992/93:SkU36 Skattereduktion för vissa reparationsarbeten
1992/93:SkU37 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Byggnadsforskningen
185
Prot. 1992/93:121 Lagutskottets betänkanden
3 juni 1993 1992/93:LU16 Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s re-
gelverk m.m.
1992/93:LU47 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU14 Lokalisering av Försvarets internationella centrum m.m.
Socialutskottets betänkanden
1992/93:SoU27 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1993/94
1992/93:SoU28 Smittskyddsinstitutet m.m.
Utbildningsutskottets betänkanden
1992/93:UbU17 Valfrihet i skolan
1992/93:UbU18 Högskolor i stiftelseform
1992/93:UbU20 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Trafikutskottets betänkanden
1992/93 :TU29 Trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet
1992/93:TU37 Ändring i körkortslagen (1977:477)
Jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU23 Fiskelag m.m.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU18 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU25 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
23 § Kammaren åtskildes kl. 22.58.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 5 § anf. 13 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 56 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 §, anf 120,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 159 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 207 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
186
/Barbro Nordström
Innehållsförteckning
Torsdagen den 3 juni
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
3 § Förnyad bordläggning ............................... 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 2
juni ........................................... 1
Näringsutskottets betänkande NU32
Näringsutskottets betänkande NU33
Försvarsutskottets betänkande FöUll
5 § Forskning m.m..................................... 2
Utbildningsutskottets betänkanden UbUlö, UbU15, UbU13
och UbU22
Debatt
Lena Hjelm-Wallén (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Björn Samuelson (v)
Rune Rydén (m)
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Margitta Edgren (fp)
Marianne Jönsson (c)
Tuve Skånberg (kds)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Bo Arvidson (m)
Olle Schmidt (fp)
Inger Hestvik (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Inga Berggren (m)
Beslut ............................................... 76
Utbildningsutskottets betänkande UbUlö
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Utbildningsutskottets betänkande UbU22
Beslut om samlad votering ............................... 79
Välkomsthälsning ...................................... 79
Andre vice talmannen
6 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 79
Andre vice talmannen
De fängslade svenska medborgarna i Irak.................... 80
Pierre Schori (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Privatisering av offentlig verksamhet........................
81
187
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
188
Widar Andersson (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Organisationsstödet.....................................
Ian Wachtmeister (nyd)
Statsminister Carl Bildt (m)
Konventionen om den biologiska mångfalden .................
Margareta Winberg (s)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Sommararbete till ungdomar..............................
Eva Zetterberg (v)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Ungdomars utlandsresor .................................
Aiwa Wennerlund (kds)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Konventionen om den biologiska mångfalden .................
Inga-Britt Johansson (s)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Bosnien-Hercegovina ...................................
Lennart Rohdin (fp)
Statsminister Carl Bildt (m)
Sjukhemsavgiftema .....................................
Jan Andersson (s)
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna......
Henrik S Järrel (m)
Statsminister Carl Bildt (m)
Konventionen om den biologiska mångfalden .................
Jan Bergqvist (s)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Avdragsrätt för bidrag till ideella organisationer ...............
Richard Ulfvengren (nyd)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Skolelever med bristande kunskaper ........................
Ulrica Messing (s)
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Ny landshövding i Malmöhus län ..........................
Olle Schmidt (fp)
Statsminister Carl Bildt (m)
7 § Information från regeringen om inriktningen av det svenska mil-
jöarbetet inom EES och EG.........................
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Åhnberg (-)
Margareta Winberg (s)
Lena Klevenås (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Hadar Cars (fp)
8 § Information från regeringen om SAS ....................
81
83
83
84
84
85
85
86
87
88
88
89
89
101
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Ines Uusmann (s)
Georg Andersson (s)
Lennart Fremling (fp)
9 § Forskning och forskarutbildning........................ 106
Utrikesutskottets betänkande UU31
Debatt
Maj Britt Theorin (s)
Lars Moquist (nyd)
Håkan Holmberg (fp)
Beslut fattades efter 12 §
10 § Konsumentforskning................................ 112
Lagutskottets betänkande LU48
Beslut fattades efter 12 §
11 § Forskning ........................................ 112
Försvarsutskottets betänkande FÖU13
Beslut fattades efter 12 §
12 § Forskning inom Socialdepartementets verksamhetsområde ... 113
Socialutskottets betänkande SoU25
Debatt
Lena Öhrsvik (s)
Eva Zetterberg (v)
Jerzy Einhorn (kds)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Berit Löfstedt (s)
Bo Holmberg (s)
Beslut ............................................... 123
Utrikesutskottets betänkande UU31
Lagutskottets betänkande LU48
Försvarsutskottets betänkande FÖU13
Socialutskottets betänkande SoU25
Prot. 1992/93:121
3juni 1993
Beslut om uppskjuten votering............................ 124
13 § Forskning - Anslag till Brottsförebyggande rådet, m.m...... 124
Justitieutskottets betänkande JuU30
Debatt
Kent Carlsson (s)
(forts.)
Ajournering .......................................... 127
Återupptagna förhandlingar .............................. 127
13 § (forts.) Forskning - Anslag till Brottsförebyggande rådet, m.m.
(forts. JuU30).................................... 128
Birgit Henriksson (m)
Hans Göran Franck (s)
Ingbritt Irhammar (c)
Beslut skulle fattas den 4 juni
14 § Forskning för kunskap och framsteg.................... 141
Kulturutskottets betänkande KrU29
Debatt
189
Prot. 1992/93:121
3 juni 1993
Björn Kaaling (s)
Rose-Marie Frebran (kds)
Elisabeth Fleetwood (m)
Beslut skulle fattas den 4 juni
15 § Transportforskning ................................. 145
Trafikutskottets betänkande TU34
Debatt
Bo Nilsson (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Lars Björkman (m)
Leo Persson (s)
Beslut skulle fattas den 4 juni
16 § Forskning för kunskap och framsteg.................... 154
Jordbruksutskottets betänkande JoU18
Debatt
Sinikka Bohlin (s)
Jan Jennehag (v)
Lennart Daléus (c)
Beslut skulle fattas den 4 juni
Yl § Forskning ........................................ 161
Näringsutskottets betänkande NU30
Debatt
Mats Lindberg (s)
Rolf L Nilson (v)
Per-Richard Molén (m)
Kjell Ericsson (c)
Bengt Dalström (nyd)
Beslut skulle fattas den 4 juni
18 § Forskning inom Arbetsmarknadsdepartementets verksamhets-
område ......................................... 176
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14
Beslut skulle fattas den 4 juni
19 § Byggnadsforskningen ............................... 176
Bostadsutskottets betänkande BoU23
Debatt
Marianne Carlström (s)
Jan Jennehag (v)
Agne Hansson (c)
Pontus Wiklund (kds)
Karl Hagström (s)
Lennart Rohdin (fp)
Beslut skulle fattas den 4 juni
20 § Förslag till en lag om personregister i riksdagens informations-
190
system RIXLEX.................................. 185
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Beslut skulle fattas den 4 juni
21 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 4 juni ........... 185
22 § Bordläggning ..................................... 185
gotab 44012. Stockholm 1993