Fredagen den 28 maj
Kl. 9.00-18.25
Protokoll
1992/93:118
1 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande socialutskottets betänkanden 1992/93:SoU26,
SoU20 och SoU23, skatteutskottets betänkande 1992/93:SkU31 samt lagut-
skottets betänkande 1992/93:LU45 (beträffande debatten i dessa ärenden,
se prot. 117).
Socialutskottets betänkande SoU26
Mom. 1 (rökfria miljöer)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 104 för reservation 1 av
Sten Svensson m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Harriet Colliander (nyd) anmälde att hon avsett att rösta ja men marke-
rats ha röstat nej.
Mom. 5 (åldersgräns för inköp av tobaksvaror)
Först biträddes utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motionerna So49 av Ingrid Näslund m.fl., So52 av Maud
Björnemalm m.fl., So54 av lan Wachtmeister m.fl., So421 av Tuve Skånberg
och Harald Bergström, So437 av Aiwa Wennerlund samt So499 av Torgny
Larsson i motsvarande delar med 36 röster mot 34 för reservation 3 av Leif
Bergdahl. 210 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Sten Svensson m.fl. med 93 röster mot
62 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall
till motionerna So49 av Ingrid Näslund m.fl., So52 av Maud Björnemalm
m.fl., So54 av lan Wachtmeister m.fl., So421 av Tuve Skånberg och Harald
Bergström, So437 av Aiwa Wennerlund samt So499 av Torgny Larsson i
motsvarande delar. 126 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 105 för reserva-
tion 2 av Sten Svensson m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (direkt tobaksreklam)
Utskottets hemställan bifölls med 188 röster mot 84 för reservation 4 av
Sten Svensson m.fl. i motsvarande del. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Lars Stjernkvist (s) och Karin Starrin (c) anmälde att de avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej. 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Mom. 7 (förtäckt tobaksreklam)
Först biträddes utskottets hemställan med godkännande av motiveringen
i reservation 4 av Sten Svensson m.fl. i motsvarande del med 80 röster mot
43 för meningsyttringen av Eva Zetterberg i motsvarande del. 157 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets mo-
tivering med 185 röster mot 83 för utskottets hemställan med godkännande
av motiveringen i reservation 4 av Sten Svensson m.fl. i motsvarande del. 13
ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (information)
Utskottets hemställan bifölls med 232 röster mot 39 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Stina Eliasson (c) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 10 (rökslutarstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 32 för meningsyttringen
av Eva Zetterberg i motsvarande del. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU20
Utskottets hemställan bifölls
Socialutskottets betänkande SoU23
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU31
Mom. 1 och 9 (ett individuellt pensionssparande och en schablonmässig av-
kastningsskatt)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 122 för reservation 1 av
Lars Hedfors m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (konkurrensneutralitet)
Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 21 för reservation 2 av
Peter Kling. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (avdrag för premie för makes pensionsförsäkring)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 23 för reservation 4 av
Peter Kling. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU45
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
Talmannen meddelade att jordbruksutskottets betänkande JoU19 och nä-
ringsutskottets betänkande NU28 skulle avgöras i ett sammanhang efter av-
slutad debatt.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU19 Åtgärder mot klimatpåverkan (prop.1992/93:179 delvis).
Anf. 1 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! För att travestera gårdagens talare skulle man i dag kunna
säga: Tyst i klassen! Alla kanske inte var här när Hans Karlsson höll sitt in-
ledningsanförande i går.
I dag behandlar vi ett betänkande som berör klimatfrågor. Det är i allra
högsta grad frågan om globala miljöfrågor. Därmed är det självfallet också
frågan om mycket centrala miljöfrågor. Vi har mer och mer lärt oss att det
är just de miljöfrågor som är gränsöverskridande och som berör hela vår
värld som ytterst är avgörande för vår, växternas och djurens överlevnad.
För att kunna klara av de svåra klimatfrågorna krävs det naturligtvis inter-
nationella åtgärder. Det är ingen tvekan om det. Det är dessa åtgärder som
är de viktigaste. Men det krävs också åtgärder på hemmaplan. Som i alla
miljösammanhang är det så att lokala, regionala, nationella och globala åt-
gärder samverkar.
Vi har en bakgrund till den här debatten i dag i regeringens klimatproposi-
tion, som har nr 179. Den heter Åtgärder mot klimatpåverkan. Den proposi-
tionen har i sin tur en utgångspunkt i den socialdemokratiska regeringens
uppdrag till Naturvårdsverket att utarbeta en klimatstrategi. Det var ett upp-
drag som debatterades i riksdagen i samband med behandlingen av miljöpro-
positionen 1991.
Vi har naturligtvis också ett uppdrag utifrån den världsmiljökonferens om
miljö och utveckling som hölls i Rio förra året.
Propositionen lyfter fram klimatkonventionen från Rio. Den tar också
upp en del andra frågor. Jag kan nämna några av dem rubrikmässigt för att
ni skall få ett sammanhang. Det gäller strategi och mål för att minska klimat-
påverkan, behovet av en vetenskaplig samordningsgrupp för forskning och
utveckling, information och utbildning, diverse mer eller mindre konkreta
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
åtgärder, ändringar i Montrealprotokollet angående ozonskiktet, insatser
inom Östersjöområdet och en hel serie energifrågor som berör Östeuropa.
Vi socialdemokrater kan ställa oss bakom väldigt mycket av det som står
i propositionen, men vi har också anledning att rikta kritik på vissa punkter.
När jag skulle förbereda mig för den här debatten roade jag mig med att
studera hur utskottets behandling såg ut 1988 och 1991 i samband med miljö-
propositionerna, speciellt debatten om klimatfrågorna. Ett genomgående
drag i debatten när Socialdemokraterna satt i regeringsställning var en
mycket stark kritik mot den socialdemokratiska regeringen.
Man efterlyste koldioxidtak och man ville kraftigt reducera koldioxidut-
släppen. Moderaterna talade om 20 % till år 2005. Centern hade ett långsik-
tigt mål på 60 %. Ambitionerna var mycket stora och bestämda. Man kritise-
rade Socialdemokraterna för att vi hade satt upp som mål att vi till år 2000
skulle kunna komma ner till 1990 års nivå.
Nu är det dessa partier som sitter i regeringsställning. Det är dessa partier
som har fått möjlighet att slutföra den s.k. UNCED-processen från världs-
miljömötet i Rio. Socialdemokraterna borde egentligen ha mycket stora för-
väntningar mot bakgrund av vad den dåvarande oppositionen sade.
Man skulle kunna säga att det ”bidde” en tumme, även om den kritiken
är något överdriven. Det har inte blivit mycket av de stora ambitioner som
framfördes 1988 och 1991.
I stället har det blivit vad vi socialdemokrater tidigare kritiserades för, dvs.
utredningar och litet handling. När de borgerliga partierna kom i regerings-
ställning tycks något ha svalnat. Om det inte är engagemanget är det i så fall
förmågan. Det är inte helt orättvist att hävda att klimatpropositionen är nå-
got av ett hopkok. Där finns inte mycket av strategi och konkretion. På vissa
områden har utvecklingen gått åt andra hållet. Där föreslås att energi- och
koldioxidskatterna skall sänkas kraftigt. Det här gäller för all del en del
andra skatter som också kan ha effekt på det här området.
Det är naturligtvis synd att det har blivit så här mot bakgrund av den vikt
som klimatfrågorna har. Vi känner till det globala hotet och konsekvenserna
av det. Det finns stora risker för allvarliga förändringar. Vi har därför mot
bakgrund av detta ett stort internationellt ansvar. I fråga om växthusgaserna
finns det många punkter att engagera sig i. Därför är det viktigt att engagera
hela samhället i denna uppgift. Försiktighetsprincipen gäller i allra högsta
grad här.
Även om det finns anledning att vara besviken på ett antal punkter i rege-
ringens förslag, är det naturligtvis positivt att vi nu får tillfälle att ratificera
klimatkonventionen. Samtidigt går det att notera att engagemanget för
denna konvention avtog under UNCED-processen från att ha varit mycket
starkt i början av processen under den socialdemokratiska regeringen och
också för övrigt när den borgerliga regeringen tillträdde. Aktionerna i Rio
var inte lika omfattande. Det fanns länder som ansåg det vara angeläget att
ligga före i åtaganden och därmed kunna dra med sig andra länder. Dessa
åtaganden var mer långtgående än vad UNCED-sekretariatet var berett att
genomföra. Men Sverige var inte berett att hoppa på det tåget. I stället följde
Sverige USA, som i praktiken var det land som drev igenom den slutliga ut-
formningen av klimatkonventionen.
Tidigare under den socialdemokratiska regeringstiden gick Sverige före.
Det gällde t.ex. Sofiamötet om kväveoxiderna eller svavelprotokollet.
Det är viktigt att det finns länder som ligger steget före och är pådrivande.
Det har blivit tystare i Sverige efter den borgerliga regeringens tillträde.
Det finns ett avsnitt om internationella frågor i propositionen och i betän-
kandet. Där förordas en vetenskaplig samordningsgrupp för forskning och
utveckling här i Sverige. Vi tycker att det är bra. Men vi tycker också att det
vore motiverat att få till stånd en samordnad och sammanhållen internatio-
nell studie av klimatförändringarnas påverkan på enskilda länder och regio-
ner. En sådan studie skall styras av en internationell eller regional samord-
ningsgrupp med en blandad sammansättning. Samordningsgruppen i Sverige
kan vara en del av den internationella gruppen. Vi har inte mött något gehör
för det förslaget hos utskottsmajoriteten. Intresset har varit svalt, varför vi
reserverar oss till förmån för det motionsförslaget. Det innebär att jag yrkar
bifall till reservation 5.
I avsnittet om internationella frågor finns det ett resonemang om behovet
av offensiva internationella överenskommelser. Det är viktigt att vi arbetar
vidare i Europa med konventionen om långa gränsöverskridande luftförore-
ningar. Även nytillkomna föroreningar måste tas med och NOX- och svavel-
dioxidprotokollen måste skärpas. Dessa frågor har tagits upp i bl.a. s-motio-
ner.
Vi kan här konstatera att det händer en del på det europeiska planet. Det
är positivt. Vad vi har förstått har den svenska regeringen håljit sig framme
och uppmärksammat dessa frågor. Det har vi anledning att vara glada för.
Det är oerhört viktigt att gå vidare. Det räcker inte med de beslut som har
fattats under 80-talet.
En annan del i avsnittet om internationella frågor berör Östersjöområdet
och Östeuropa. Det området växer i betydelse, inte bara när det gäller miljö-
frågorna utan även i andra sammanhang. Det är därför viktigt med genom-
tänkta och systematiska insatser i det området. Det finns behov av att klar-
lägga hur de samlade insatserna ser ut. Vid en förfrågan hos myndigheter
och regeringen är det lätt att se att det råder en relativt stor förvirring. Det
är ingen som har ett grepp över insatserna i Östeuropa. Det går inte att få
ett klart besked om hur de samlade insatserna ser ut och hur olika insatser
samverkar med varandra. Det är ingen som greppar helheten. Det här har
vi socialdemokrater framfört kritik mot i både utrikesutskottet och jord-
bruksutskottet. Det behövs samordning och det behövs en bättre översikt.
Därför har vi efterlyst en redovisning av åtgärder för en miljöanpassad ener-
giförsörjning. Jag yrkar härmed bifall till reservation 10.
Östersjösamarbetet måste ske samordnat och i stor utsträckning också
multilateralt. Finansieringen får ske gemensamt mellan länderna. Det finns
en risk att en flora av bilaterala insatser som inte är samordnade blir till fel-
prioriteringar, dvs. att pengarna inte används på ett effektivt sätt. Trots allt
råder det brist på pengar både i vårt land och i hela världen i övrigt. Därför
är det oerhört viktigt att vi vet vad vi gör. Vi måste vara effektiva, så att vi
får ut så mycket som möjligt av varenda krona, dollar eller D-mark.
Vi anser därför att det finns ett behov av ett samordnat program för denna
insats. Vi efterlyser detta i reservation 13, som jag nu yrkar bifall till. Vi
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
tycker att regeringens arbete varken ger oss denna överblick eller innehåller
detta samordnade program.
I det här sammanhanget vill jag passa på och lyfta fram energifrågorna.
Det har väckts några motioner i detta ämne, bl.a. från vår f.d. socialdemo-
kratiske miljöminister Birgitta Dahl. Hon tar upp atomsäkerhetsfrågorna i
Östeuropa. Det är en motion som också har väckts i Nordiska rådet. I motio-
nen krävs bindande internationella avtal rörande all kärnteknisk verksam-
het. Det krävs fortsatta nordiska ansträngningar. Motionen pekar också på
behoven av omedelbara initiativ för att utveckla alternativ till de miljöfarliga
anläggningarna i Baltikum och S:t Petersburgsområdet. Det gäller också Ko-
lahalvön. De anläggningar som finns där nu är livsfarliga. Därför är det vik-
tigt att de förbättras eller ännu hellre byts ut mot bättre energiproduktions-
anläggningar.
Det finns många andra problemområden i Östeuropa när det gäller ener-
gihushållning och resursslöseri. Det behövs ett systemtänkande i fråga om
energianvändning i Baltikum och Östeuropa. Det måste ske ett byte mot
långsiktiga förnybara energikällor även i det området. Vi är, mot bakgrund
av den utveckling som sker på det nordiska planet med hjälp av regeringens
insatser, glada över att vi har fått en gemensam skrivning på den punkten.
Vi förutsätter att regeringen aktivt bevakar detta mycket angelägna område
som energiförsöijningen i Östeuropa utgör. Vi menar att det här måste in-
rymmas i ett sammanhållet nationellt och internationellt program för områ-
det.
Vi har också pekat på en idé som vi tror är möjlig att utveckla. Det gäller
utsläppsramar, eller den s.k. miljöbubblan. Det är en idé angående samver-
kan runt Östersjöområdet. Vi konstaterar att Naturvårdsverket kommer att
få ett utredningsuppdrag i det avseendet.
Vidare har vi frågan om en miljöanpassad energiförsörjning. Vi vill se ett
mer sammanhållet och koncentrerat program med färre men större sats-
ningar och ökad kostnadseffektivitet. Vi vill omdisponera regeringens för-
slag till resursfördelning och satsa 221 miljoner kronor på området. Vi tycker
att regeringen i det arbete som nu görs plottrar sönder stödet till Östeuropa
på flera små anslag. Vi tror inte att de sammantaget kommer att få den effekt
som önskas. Vi pekar på behovet av att genomföra förberedande satsningar
för ett större biobränsleeldat kraftvärmeverk. Det kräver redan på plane-
ringsstadiet relativt stora belopp. Det är bättre att satsa på färre och större
insatser än på en förfärlig mängd små insatser som kanske inte hänger ihop.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation 14.
Reservation 14 innebär att vi är beredda att omdisponera medel från flera
anslag. Under förutsättning att riksdagen antar och bifaller reservation 14,
yrkar jag också bifall till reservationerna 15, 16, 24, 25 och 28.
I anslutning till Kommunikationsdepartementets bilaga till propositionen
tas frågor om den europeiska gemenskapen och trafiken upp. Man pekar på
att gemenskapen lyfter upp miljöproblemen i trafiken till diskussion. Det är
betydelsefullt att så sker. Det är också angeläget att regeringen driver försla-
get om en regional trafikkonferens i Europa. Det är ett uppslag från Riokon-
ferensens sida, och även det emanerar från den tidigare socialdemokratiska
regeringen.
Jag hoppas verkligen att denna konferens blir av. Jag har förstått att årta-
len åker kana framåt i tiden. Det senaste jag har fått höra är att den skall bli
av först 1996. Det är viktigt att konferensen blir av. Just i fråga om klimatet
är utsläppen från trafiken ett viktigt inslag i diskussionen.
Vi har ytterligare tre reservationer - 2, 12 och 17. Jag behandlar dem här
i mitt anförande, men av hänsyn till kammarens tid avstår jag från att yrka
bifall till dem. De övriga reservationer vi har fogat till betänkandet kommer
Ulla Pettersson att ta upp senare i debatten.
Det krävs krafttag både internationellt och nationellt om vi skall kunna
uppfylla klimatmålen och att reducera alla växthusgaser. Det räcker inte
med koldioxiden. Det här är en mycket allvarlig uppgift. Det är en stor ut-
maning, och det kräver naturligtvis gemensamma tag mellan och inom län-
derna.
Vi måste komma vidare i en fortsatt breddning och fördjupning av arbetet.
Det måste ske en större satsning.
Mot bakgrund av vad jag sade inledningsvis tycker jag att det finns anled-
ning att understryka att vi måste våga mer. Vi måste vara djärvare än vad
regeringen är. Det råder en ekonomisk kris i Sverige - det är sant. Men även
i en sådan situation måste vi kunna finna lösningar på problemen, exempel-
vis med miljöskatter och miljöavgifter som är så konstruerade att de kan fun-
gera också i en lågkonjunktur. Jag tycker inte att regeringen har lyckats i
denna uppgift. Det är helt uppenbart att förhandlingarna mellan olika par-
tier inför denna proposition har medfört att den tyvärr har blivit mer urvatt-
nad än vad kunskapsläget motiverar.
Anf. 2 MAX MONTALVO (nyd):
Fru talman! Ämnet för debatten är klimatpåverkan. Miljöproblemen är
globala. Vi kan också konstatera att 85-90 % av luft- och vattenföroreningar
kommer från andra länder till Sverige. Ny demokrati anser naturligtvis att vi
bör vara i täten när det gäller utveckling och forskning på detta område, men
det gäller att inte skjuta sig i foten samtidigt. Takten på arbetet måste vara
sådan, att t.ex. industri hinner anpassa verksamheten så, att landet kommer
i takt. Det är ingen idé att genomföra idéer och sätta upp regler som inte
går att efterleva. Vi anser därför att man måste ligga på, men samtidigt vara
realistisk.
Ny demokrati anser att man skall vara försiktig med koldioxidbeskatt-
ningen. Det gäller att inte försämra vår konkurrenskraft. Det är väldigt vik-
tigt att vi har en fungerande industri, och att vi, när vi bygger nytt inom el-
produktionen, inte på en gång sänker möjligheterna.
Det är väldigt viktigt att man har tillgång till billig energi. Om vi inte har
någon industri kvar har vi ingenting att satsa på miljön i alla fall.
I och med att föroreningarna kommer från andra länder tycker inte Ny
demokrati att det viktigaste är att satsa miljoner eller miljarder på att nå de
sista små futtiga delarna av rening i Sverige. Det är bättre att satsa på andra
sidan Östersjön. Om man jämför exempelvis Volvofabriken i Skövde med
en fabrik i Polen förstår man vad vi menar. Det är viktigt att vi ser utanför
våra gränser och inte bara stirrar blint på förhållandena här hemma och säger
att vi skall göra vårt allra bästa.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
Ny demokrati tycker att det kan vara lämpligt att skicka över arbetslösa
svenskar med yrkeskunskaper på det här området för att hjälpa till, som en
form av bistånd. Vi har mycket att göra på det området. Det finns hur
mycket som helst att ta tag i.
Det är bra att man håller på att skapa en multilateral fond för att förbättra
säkerheten vid kärnkraftverken i regionen på andra sidan Östersjön. Vi vill
påskynda detta arbete, för vi anser att det är av högsta prioritet att fonden
verkligen fort blir av. Det finns stora risker för olyckor där, vars effekter ra-
dikalt kan ändra klimatet.
Ny demokrati säger att Sverige aktivt bör verka för internationella regler
för höjd miljöstandard på motorfordon. Ett bra mål vore att få 50 % av värl-
dens fordon försedda med katalysator. Nästa steg för oss i Sverige är att för-
söka uppnå nästintill nollemission. Det är litet vansinnigt. Vi slänger ut stora
pengar på att nå dessa futtiga procent över en vanlig katalysators effekt. Som
vi ser det vore det bättre att satsa en del på att försöka utveckla en eftermon-
teringssats som man skulle kunna montera på världens bilar.
De 140 olika internationella överenskommelser som har gjorts i FN:s regi
har egentligen inte åstadkommit så mycket i de länder där det mest behövs.
Det har satsats mest i de länder som har haft ekonomiska förutsättningar.
Det har gjort att de globala energiproblemen är lika svåra i dag som de var
när man slöt dessa internationella avtal. Det vore bättre att försöka utveckla
en apparatur som var enkel och smidig att sätta på alla bilar med dålig eller
ingen rening alls. Då skulle man göra mer för den globala miljön än om man
håller på med futtigheter i Sverige och slänger ut stora pengar. Det finns en
överambition på det området från den svenska sidan, tycker jag.
Det är naturligtvis inget ont i att man fortsätter utvecklingen. Det är som
jag sade från början väldigt bra att vi ligger först, men det skall ju vara måtta
på allting. Ny demokrati anser att vi skall driva på utvecklingen även på vår
nivå, så att vi ligger före i Europa. Men vi skall inte göra såsom vi vid en
föreläsning häromdagen fick höra att man avser, dvs. att vi har kvar våra
regler när vi framöver går med i EG, medan de europeiska bilarna får köra
med lägre avgasreningsgrad i Sverige. De inhemska avgasreglerna skulle
göra att vi får större problem.
Vem skall betala mellanskillnaden? Det tror jag inte att någon här har
tänkt på. Det blir ju konsumenterna i Sverige, och då tror jag inte att de så
att säga är så intresserade av den miljö som den lilla åtgärden räddar.
Ny demokrati anser som sagt att det bör vara av stort intresse att ta fram
en enkel sats. Den skall vara så enkel att man kan sätta på den överallt. Na-
turvårdsverket är en bromsande instans. Jag tycker att man där i princip har
hindrat all sådan utveckling genom att bara tracka ned på den och säga att
det inte går, att den inte ger tillräckligt resultat eller att den inte har tillräck-
ligt lång livslängd. Det har inte varit någon stimulerande atmosfär för att
jobba med sådana produkter. Jag tycker att Naturvårdsverket borde ta en
annan inriktning och stödja sådana här projekt i stället för att vara emot
dem.
För att vara framåt vad beträffar miljön har vi sagt att man skall kunna
kräva av bilindustrin att den producerar nollemissionsbilar år 2007. Det är
den här typen av långsiktighet som vi tror är mycket viktig i miljösamman-
hang. Man kan inte bara vända blad, utan man måste ha litet långsiktighet.
Vår idé att komma med år 2007 som riktmärke innebär att industrin och
forskningen har en tid på sig att ställa om.
Vi hörde i går på förevisningen av ECC-bilen att det just är batterierna
som tar tid att utveckla för att man skall kunna få en produkt som går att
använda.
Här har vi allt i ett nötskal. Man får inte gå för fort fram. Allting måste
hänga med. Det har varit litet av en tävlan i att föreslå så många miljösats-
ningar som möjligt, men man har inte varit realistisk. Det är alltid kun-
derna -- dvs. våra väljare - som får betala i slutändan. Om man talar om pri-
set för dem är det inte alltid säkert att de ställer upp. Det måste till realism
för att vi verkligen skall få miljön ett steg framåt.
Anf. 3 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Det finns få saker till följd av mänsklig aktivitet som hittills
har påverkat klimatet så mycket som utsläppen av koldioxid, även om vi kan
diskutera i vilken utsträckning det har varit mätbart. De måste minska.
I många fall kan vi hänvisa till teknisk utveckling, ny reningsapparatur och
en förbättrad situation på sikt, om blott den ekonomiska och tekniska ut-
vecklingen får fortsätta med tillräcklig stimulans, eller i varje fall i frånvaro
av begränsningar och regler. Detta gäller inte för koldioxiden. Här är det
naturlagar som har övertaget. Vi har definitionsmässigt ingen möjlighet att
påverka de reaktioner som bildar koldioxid.
Det är alltså vårt sätt att hantera produktionsapparaten och vårt sätt att
förbränna som vi måste se över. Det regeringen nu föreslår är ju sammanta-
get en mängd åtgärder som innebär höjning av utsläppsnivåer - det gäller
allt ifrån transportapparaten till andra delar av det industriella samhället,
där vi i praktiken saknar mål.
Vi tycker att sådana mål skall sättas upp, i form av årtal och mängder som
skall hållas. Vår uppfattning är att 20 % utsläppsminskning från år 2000 till
år 2010 är ett exempel på den typ av långsiktiga mål som fordras för att vi
skall kunna komma fram till styrmedel som kan ge resultat. Vi tycker att
regeringen bör återkomma med förslag till en konkret aktionsplan för upp-
fyllandet av ett sådant mål.
Till de medel som vi hittills har använt hör beskattning. Naturvårdsverket
har i sitt åtgärdsprogram förordat skatt på elproduktionen med 8 öre per kilo
koldioxid och en höjning med 32 öre per kilo koldioxid för den s.k. icke ener-
giintensiva produktionen. Vi tycker att detta skall ersättas av ett enhetligt
system på en betydligt högre nivå. Men i avvaktan på det godtar vi naturligt-
vis höjning av den här typen av skatter och avgifter på sådant som bidrar till
koldioxidutsläppen.
Inom ett avsnitt av den industriella produktionen använder man i dag på
ett område rent kol, nämligen vid järnframställning och pelletstillverkning,
där kolet används som reduktionsmedel. En del av de överskottsgaser som
uppkommer i dessa processer kan utnyttjas för kraftvärmeproduktion. De
mängder som det handlar om i denna verksamhet motsvarar ungefär 10 %
av de totala koldioxidutsläppen. Visserligen har koldioxidutsläppen inom in-
dustrin minskat under de senaste 20 åren, men det är främst ett resultat av
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
10
övergång till andra fossila bränslen, t.ex. från kol till olja. Det är naturligtvis
ingen hållbar utveckling, men trots allt måste vi acceptera att industriproces-
ser arbetar på ett visst sätt, och vi måste utgå från vilka möjligheter som finns
rent tekniskt.
Om man i dag ersätter kol med olja eller naturgas vid råjärnsframställning
och pelletstillverkning, kan man uppnå kraftiga minskningar av koldioxidut-
släppen. För ett antal år sedan diskuterades möjligheten att i malmfälten an-
vända gas från de norska fälten för råjärnsproduktion i Luleå. Denna teknik
används också på många andra håll i världen.
Om vi inom landet tog hand om de högsvavliga restoljorna från våra raffi-
naderier, förgasade dem och renade dem från svavel m.m., skulle vi få en
gas som vore lämplig för råjärnsproduktion och pelletstillverkning. Märk väl
att det här handlar om uppskattningsvis 10 % av våra totala koldioxidutsläpp
i landet. Det är alltså inga små områden som vi skulle kunna påverka.
Vad gör vi nu i stället? Jo, vi säljer dessa oljor utomlands, där de bidrar
till försurningen av lufthavet och ger surt regn, som åtminstone till en del
faller över Sverige. Vi får alltså tillbaka dem direkt. Den här handeln skall
vi naturligtvis sluta med och i stället, som jag nämnde tidigare, använda
dessa oljor på ett sätt som medför bättre förhållanden för oss själva, bättre
ekonomi för oss själva och bättre förutsättningar när det gäller påverkan på
klimatet.
Vi tycker att det bör införas en skatt som stimulerar industrin att söka efter
bättre metoder och etablera samarbetsprojekt med oljeindustrin för att ta
till vara dessa restoljor. Detta kan också infogas i ett sammanhållet system.
Ett första steg mot ett sådant system skulle kunna vara att ta ut 5 öre per kilo
på det s.k. metallurgiska kolet, och det skulle kunna genomföras omedel-
bart.
Att få i gång en process genom vilken förgasning av oljor skulle komma
till ökad användning skulle vara ett exempel på hur de ekonomiska styrmed-
len kan verka. Sedan skulle man kunna gå vidare efter den linjen.
Det har sagts tidigare att klimatfrågorna till sin karaktär är globala, men
våra åtgärder mot dem måste i princip vara mycket lokala. Montalvo
nämnde t.ex. att det inte tjänar något till att göra så mycket mer i Sverige,
utan vi skall i stället se oss omkring i världen för att ta reda på var våra pengar
kan göra den bästa marginalnyttan. Det ligger naturligtvis en del i det.
I vårt närområde framstår Murmanskregionen på ett särdeles otäckt sätt
som ett område som måste åtgärdas. Bristfälligheterna drabbar naturligtvis
i första hand den egna befolkningen, men självklart påverkas också de nor-
diska länderna avsevärt. Här hittar vi naturligtvis inte bara klimatpåver-
kande verksamhet utan också oro för exempelvis utsläpp av radioaktivitet
från dumpat avfall, den marina verksamheten och kärnkraftsproduktionen.
Vi tycker att samarbetet i miljöfrågor när det gäller Murmanskregionen
måste intensifieras och rangordnas högre än vad som sker i dag. Kartlägg-
ningen måste fördjupas, och insatser för reduktion av utsläppen måste
komma till stånd med stöd av andra länder, bl.a. från oss. Jag håller med
Max Montalvo om att man skulle få mycket stor effekt även av relativt små
insatser.
Vi tycker att en del av de 56 miljoner kronor som har reserverats av rege-
ringen för att användas för samarbete med Central- och Östeuropa skall rik-
tas direkt till Barents-Murmansk-regionen.
Förutom direkt uppeldning av fossila bränslen för uppvärmning och kraft-
produktion har en stor del av de mänskliga aktiviteter som iakttagbart har
haft negativa effekter utövats inom transportapparaten. Transportapparaten
och bilindustrin har hos oss liksom i många andra högt utvecklade industri-
länder en avgörande betydelse.
Vi tycker att den svenska regeringen precis som de franska och tyska rege-
ringarna skall ställa krav på bilindustrin inom det egna landet. Det gäller
t.ex. att ställa krav på att vår bilindustri inom en viss tid skall åstadkomma
en minskning av bränsleförbrukningen eller, exempelvis inom fem år, skall
ha uppnått en hög andel av återvinningsbarhet.
Våra skrotbilskyrkogårdar skall vara ett minne blott. Det finns mängder
av områden i vårt land, faktiskt ganska stora arealer, som är belamrade med
bilvrak. Denna typ av skrot har stått där i decennier och är till mycket ringa
del möjlig att återvinna. Det skall alltså ställas krav på vår bilindustri lika
väl som man ställer krav exempelvis i Frankrike och Tyskland på den egna
bilindustrin.
Inom transportapparaten är det alltså inte bara drivmedlen som berörs,
men det är naturligtvis mycket viktigt att forskning och utveckling av nya
drivmedel och nya tekniker stimuleras på ett bättre sätt än i dag. Vi tycker
att de stöd som regeringen har föreslagit för bl.a. forskning och utveckling
beträffande hybridfordon är för blygsamma. Vi tycker att miljöavgifter skall
fonderas och användas för stöd till utveckling av miljöanpassad produktion
och miljöanpassade produkter. Vi behöver forsknings- och utvecklingsstöd
även för att vi effektivt skall kunna samordna det här med förslag som riktar
sig mot fossila drivmedel. Ett exempel är satsning på etanoldrivna bussar. Vi
behöver mera pengar för att få skjuts på verksamheten. Människor i allmän-
het bör få erfarenhet av att detta fungerar. Det är oerhört viktigt att vi får en
föreställning om att det är möjligt att komma fram på det här området. Då
måste vi på olika sätt stimulera användningar som folk ser resultatet av.
Vi tycker att en sådan här omställning till biobränslen kan förenas med
krav på omställning i jordbruket och energisektorn. Våra krav på diesel-
bränslen måste också skärpas kontinuerligt.
En del av transportsektorn som har varit relativt litet uppmärksammad är
tunga arbetsfordon, arbetsmaskiner och mindre motorer av typ gräsklippare
m.m. På det området finns också oerhört mycket att göra för att människor
skall få egen erfarenhet av att det faktiskt går att göra något med relativt
enkla medel. Om folk upplyses om att deras gräsklippare förorenar lika
mycket som deras bil, och de då vet vilken tidsdifferensen för användningen
av dessa båda är, tror jag att vi också skulle kunna få ett ökat tryck.
Fru talman! Jag står givetvis bakom Vänsterpartiets förslag såsom de är
formulerade i våra motioner. I det här sammanhanget nöjer jag mig dock
med att yrka bifall till min meningsyttring vad gäller mom. 5, 23 och 44.
Anf. 4 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är intressant att lyssna till den här debatten. Trots ändrad
planering både för kammarens och för min egen del fick jag ändock en möj-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
11
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
12
lighet att delta i debatten, och därför vill jag gärna komma med några syn-
punkter dels beträffande situationen i allmänhet, dels med anknytning till
den debatt som har förts hittills.
Det är viktigt att vi sorterar problemen en aning. För det första är det vik-
tigt att diskutera de åtgärder som vi vidtar i förhållande till den verklighet
som vi möter. Det är den första gruppen av problem. För det andra gäller
det vårt agerande i förhållande till andra nationer. Vi är inte ensamma på
den här planeten. Vad vi gör i Sverige har ekonomiska konsekvenser för vårt
förhållande till andra länder. För det tredje är det naturligtvis i viss mån in-
tressant hur partierna förhåller sig när det gäller ambitionsnivåer, strategier,
mål och medel och framför allt om det finns helhet och konsekvens i hand-
landet.
När man bedömer Sveriges handlande och den här propositionen i förhål-
lande till verkligheten är det bara att konstatera att vi alla kommer till korta.
Det är ingenting att hymla om, utan så är det. Problemen är gigantiska, och
de är internationella. Det är klart att ett litet land som Sverige inte kan göra
allt på hemmaplan, och Sverige kan inte heller ha ett dominerande infly-
tande över den internationella utvecklingen. Ur den synpunkten är naturligt-
vis klimatkonventionen inget heroiskt aktstycke. Det sade jag omedelbart
när man kompromissade inför Rio. Den dåvarande amerikanska administra-
tionen kritiserades, eftersom det var den som i första hand utgjorde en
bromskloss. Vi hoppas att det nu skall vara något annorlunda på den punk-
ten.
När det gäller frågan om Sverige i förhållande till andra nationer råder det
inget tvivel om att Sverige är ledande. Sedan kan man göra olika bedöm-
ningar av hur man skall agera för att få ut bästa möjliga effekt av sin pådri-
vande roll. Det kan vi gärna göra. Jag har mina erfarenheter. Fortfarande
är jag i mycket hög grad övertygad om att det är en styrka i internationella
förhandlingar att man själv agerar på hemmaplan. Vi kan hänvisa till att vi
är ledande i världen när det gäller att ta ut koldioxidskatt. Jag tycker att det
är viktigt att avfärda myten - jag tror att Berndt Ekholm var inne på det -
om att vi skulle ha sänkt ambitionerna på det området. Det är inte korrekt.
Framför allt är det bara att beklaga att andra länder inte har kommit ifatt
oss. Det enda land i världen som kan konkurrera på vår nivå i något avsnitt
är Norge. Det gäller t.ex. uttag av koldioxidskatt på bensin. I övrigt har vi
ensamma en ledande roll i världen.
Detta var också en av erfarenheterna från Rio. EG misslyckades att i för-
väg samla ihop sig till en gemensam linje inför Rio, trots att det handlade om
en så låg nivå som tre dollar per fat. Det är bara att konstatera det. Jag har
inte sagt detta för att försöka urskulda mig, utan bara för att förklara att
verkligheten - även den politiska internationella - är motsträvig. Sverige har
vissa, låt vara begränsade, möjligheter att påverka. Dessa möjligheter skall
vi självfallet utnyttja, och det gör vi också.
För några veckor sedan besökte jag Luzernkonferensen som gäller hela
Europa från Atlanten till Ural. Bland de länder som var närvarande var det
Sverige och Danmark som tydligast av alla agerade för skärpta målsättningar
och ökat samarbete och som var beredda att satsa resurser. Många - de allra
flesta - intog en mera passiv attityd. Sådant kan man bli deprimerad av, men
det är verkligheten i dagens Europa, för att ta ett exempel från de senaste
veckorna.
Jag har lyssnat på debatten här när det gäller partierna i förhållande till
varandra. Jag tycker att det är viktigt att understryka att vi nu går ifrån mål-
sättningar och strategier som är beroende av vad andra gör och att vi här
lägger fast en nationell målsättning för koldioxidutsläpp. Det gäller uppfölj-
ning för vår egen del. Vårt första steg är ansvaret för klimatkonventionen.
Sedan gäller det naturligtvis att snabbt få i gång arbetet internationellt. Det
är en självklarhet.
Det gäller för den skull förstås att inte glömma bort vad som sker på annat
håll, nämligen inom ramen för Montrealprotokollet och beträffande utsläp-
pen av de aggressiva ämnena CFC, HCFC, metylbromider m.m. Strax före
jul skärpte vi protokollet i Köpenhamn. Återigen är Sverige i ledningen.
Men det är självklart att alla andra länder kommer närmare oss. Det vore
verkligt illa om så inte vore fallet, men det har skett på det här området. Det
är bra. Vi eftersträvar att hitta möjligheter för allt fler länder att angripa de
här mycket viktiga problemen, som annars kan omintetgöra förutsättning-
arna för att klara klimatfrågorna, den farliga UV-strålningen etc.
Jag tycker inte att man i utskottets betänkande spretar i så olika riktningar
på den här punkten. Jag tror att vi har en ganska realistisk målsättning för
vad vi kan uppnå. Som jag sade inledningsvis är det naturligtvis viktigt att
man har en helhetssyn och att man är konsekvent, så att man inte agerar på
ett sätt inom olika sektorområden som belastar klimatet och på ett annat sätt
inom miljöområdet. Miljöområdet är övergripande i det här fallet. Det är
klart att jag ibland funderar över hur socialdemokratin har det internt, efter-
som man under hela det senaste året har vacklat och tvekat när det gällt att
lägga på skatt på sådan verksamhet som påverkar klimatet. Det må dock
vara Socialdemokraternas problem.
Det är viktigt att konstatera att vi brutto från regeringens sida har lagt
fram förslag på ungefär 10 miljarder kronor för att hålla tillbaka sådant som
utgör en belastning på klimat och miljö, främst fossila bränslen. Det är ett
bruttotal. Vi har av konkurrensskäl gjort sänkningar när det gäller industrin.
Det kan Socialdemokraterna inte rimligen anklaga oss för, eftersom vi ärvde
den Hjalmarsonska utredningen och skapade den här differentieringen. Alla
vet väl vid det här laget att i samband med de diskussionerna bestämde sig
regeringen för att höja det totala uttaget med ca 600 miljoner på årsbasis.
Av dessa pengar används 500 miljoner för att komma till rätta med klimat-
problem och för att göra satsningar i Östersjösamarbetet. Socialdemokra-
terna satte i gång det, men utan att betala notan. Det samarbetet är viktigt,
när frigörelsen nu sker i Östeuropa, och för reaktorsäkerhet och annat där.
Det är klart att inte ens 500 miljoner varje år räcker till allt.
Behoven på andra sidan Östersjön är, som flera av er har påpekat här,
gigantiska. Det handlar inte om hundratals miljoner utan om hundratals mil-
jarder. Det är på detta sätt vi har försökt att agera i de här frågorna. Men
det är alltså viktigt att avfärda alla myter om att vi har sänkt ambitionsnivån.
Vi har höjt ambitionsnivån, både skattevägen när det gäller klimatpåver-
kande utsläpp och när det gäller skärpningarna inom ramen för Montreal-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
13
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
14
protokollet. Vi har agerat internationellt för att andra skall haka på, men
där finns mycket övrigt att önska så här långt.
Anf. 5 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag tycker att miljöministern
höll ett balanserat anförande i ett sympatiskt tonläge. Detta säger jag mot
bakgrund av att så här lät det inte när vi satt i regeringsställning. Då var kriti-
ken mycket hård. Då var det inte fråga om att inse hur verkligheten ser ut i
andra länder, trots att situationen var värre än vad den är i dag när det gäller
uppslutning kring de här frågorna. Man var mycket tveksam när vi framförde
åsikten att vi nog får låta oss nöja med att stabilisera utsläppen fram till år
2000. Vi var med om att lansera den idén, som sedan kom att drivas när det
gällde klimatkonventionen, även man då inte nådde ända fram.
Även jag inser att de här frågorna är svåra. Jag menar att det trots det är
mycket viktigt att Sverige vill markera att frågorna är oerhört viktiga. Ett
mycket bra sätt att markera det är att ligga steget före och att visa att det
finns möjligheter att komma vidare och att andra länder kan haka på. Jag
tycker att detta nu inte alls har gjorts i lika hög grad som under den socialde-
mokratiska regeringstiden. Jag pekade på svaveldioxidprotokollet och kvä-
veoxiderna. Jag tänker också på Riokonferensen, där det hade funnits möj-
ligheter att anta konventionen såsom den blev utformad av majoriteten. Nå-
got annat var inte möjligt. Men vi kunde göra en markering av att vi för vår
del är beredda att där vi har möjlighet verka för att man går längre. Det
avstod regeringen från att göra. Varför gjorde ni den bedömningen, miljömi-
nistern?
Sedan vill jag säga något om den sänkta ambitionsnivån. Det är en sak
som man verkligen kan diskutera. Ta det senaste exemplet med sänkningen
av diselskatten. Det är klart att effekten av det blir en sämre miljö. Man får
inte en bättre miljö om man sänker skatten på diesel. Även om man kan tala
om summan av de åtgärder regeringen vidtog i samband med energiomlägg-
ningen, så är konstruktionen av åtgärderna, i jämförelse med det förslag på
åtgärder som vi lade fram, sådan att man inte uppnår den effekt på koldi-
oxidutsläppen som var meningen. Jag skulle vilja påstå att effekten blir en
försämring.
Hur kan miljöministern påstå att det kan bli en förbättring, när man
sänkte energiskatten på industrin så kraftigt som man valde att göra? På den
punkten hade vi socialdemokrater faktiskt ett annat förslag.
Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det gäller att ligga steget före - om det är vi helt överens. Det
är precis vad Sverige gör. Vi skall verka för att gå längre. Frågan är vad som
anmäls i Rio och vad som inte anmäls i Rio. Det vi gör här och nu är det som
betyder någonting. Vi går snabbare fram än andra, och vi gör det trots kra-
ven på konkurrensneutralitet. Detta har vi visat under de här ett och ett halvt
åren.
Det finns ingen sänkt ambitionsnivå. Det är dessutom viktigt att konsta-
tera att vi försöker ta hänsyn till helheten. Om svensk industri inte klarar
konkurrensförutsättningarna - och det kan vara så i vissa avseenden - eller
svenska transporter på vägarna, måste man vara beredd att försöka skapa
förutsättningar genom omfördelningar utan att därmed sänka ambitionsni-
vån. Det är precis detta det handlar om. Därför skall man inte se på en åtgärd
i taget, utan man skall se helheten. När vi förändrar kilometerskatten och
dieselskatten skall det alltså ses i ett helhetsperspektiv.
Inte nog med det, utan det är också viktigt att man har en långsiktig och
konsekvent linje för att klassa fordon - det har vi, och det har inte skett några
förändringar i det avseendet - och klassa bränslen. Dieseln är naturligtvis
inte något slutmål för våra godstransporter och heller inte i något annat av-
seende. Det gäller att hela tiden skapa de ekonomiska incitamenten, med
ekonomiska styrmedel som hjälp, för att det skall ske en övergång till det
som vi vill ha i framtiden, nämligen förnybar energi så långt det är möjligt.
Och det som måste ut ur systemet, dvs. allt som är fossilbränslebaserat, skall
belastas.
Detta är vår linje. Om man inte har den här helheten klar för sig förstår
man naturligtvis inte mycket av den enskilda åtgärden, och då kan man alltid
angripa den, men det är ju meningslöst. Alla som kan någonting om klimat-
frågorna inser ju att det verkligen handlar om helheten och alla källorna.
Jag tycker att Berndt Ekholrn gör det litet för lätt för sig. Det är också
viktigt att konstatera att socialdemokratins hantering av de här frågorna un-
der den senaste tiden inte har varit särskilt stabil. Det har av konjunkturskäl
eller av andra skäl varit hit och dit mest hela tiden kring både skatteuppgö-
relsen från i höstas och en del annat.
Anf. 7 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag förstår inte varför miljöministern säger att det är hit och
dit med socialdemokratin. Det enda som jag kan komma på att han kan
åsyfta är bensinskattehöjningen, som Centern aldrig har varit glad över. Men
en bensinskattehöjning har naturligtvis en god effekt i det här samman-
hanget. Vad vi syftade till var bara att vi i just det här konjunkturläget av
ekonomisk-politiska skäl ville skjuta upp skattehöjningen; vi ville däremot
inte slopa den.
Vi är helt överens om att klassningen är väldigt viktig. På den punkten
finns det ingen skillnad, mer än möjligen i fråga om detaljer.
Miljöministern talar också om energiskatteomläggningen och behovet av
att se till helheten. Vi har uppenbarligen olika åsikter om hur man skall kon-
struera omläggningen. Vi hade ett annat förslag, som vi ansåg var både eko-
nomiskt bättre och miljömässigt slagkraftigare. Det var inte nödvändigt att
göra en så kraftig sänkning av industrins energiskatter, eftersom industrin
ändå har mycket stora utsläpp.
Självfallet måste man betrakta frågan från helhetssynpunkt. Miljöminis-
tern säger att jag gör det lätt för mig, men jag kan lika gärna kontra och säga
att miljöministern gör det lätt för sig genom att hänvisa till helheten. Man
måste faktiskt diskutera både helheten och delarna. Jag delar inte regering-
ens uppfattning om hur det här programmet skall komponeras. Det skulle
bli slagkraftigare med vårt förslag.
Miljöministern sade att de 500 miljonerna gick till satsningar i Östeuropa.
Hälften går till satsningar i Östeuropa. De andra pengarna stannar i Sverige.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
15
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
16
Anf. 8 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag har inte påstått någonting annat. Detta var en ram som
var tillgänglig för klimatpåverkande åtgärder för Östeuropasamarbetet och
Östersjösamarbetet. Inom den ramen har vi gjort en prioritering, som inne-
bär att ungefär hälften går till Östersjösamarbetet. Det handlar om avlopps-
reningsanläggningar och liknande, som vi inte har anledning att diskutera i
det här sammanhanget. Det handlar också om de åtgärder som krävs i reak-
torer och som har berörts av andra talare i debatten. Det är naturligtvis inte
fråga om några stora investeringar, utan det gäller att rikta satsningarna stra-
tegiskt så att de gör bästa nytta och får bra effektivitet.
Det gäller också att delta i internationellt samarbete. Vi är ju inte en-
samma på den här arenan. Som ni vet har vi gjort en ansvarsfördelning i Öst-
europa. Finland är därför mer inriktat på kärnreaktorerna, Kolahalvön och
Sankt Petersburg, medan vi inriktar oss på Ignalinaområdet, där vi dessutom
samarbetar i den nya Nuclear Safety Fund för att mobilisera mer resurser,
främst hos G7-staterna men också i ett antal andra stater. Sverige är alltså
med i detta nya organ, som har en mer internationell förankring och inrikt-
ning på reaktorsäkerhet i Östeuropa.
När jag sade att det var hit och dit med socialdemokratin tänkte jag på fler
saker, men vi behöver inte fortsätta den diskussionen nu. Jag tänkte på deras
vacklande hållning i förhållande till kraftvärme. Jag skulle kunna ta upp alla
dessa stolta trafikplaner som vi ärvde och som vi nu håller på att miljöpröva.
Man hör ibland från socialdemokratiskt håll frågan: Varför förhalar Miljö-
och naturresursdepartementet de här frågorna? Men, nej, vi förhalar dem
inte, utan vi tar saker och ting på allvar. Det är klart att man påverkar klima-
tet också om man bygger en mängd trafikleder. Det är sådana saker jag syftar
på.
Nu skall inte detta fördölja att det finns en hygglig samstämmighet vad
gäller uppfattningar om klimatpåverkande åtgärder. Det vill jag gärna ta
fasta på, så jag tackar för de inledande vänliga orden.
Talmannen anmälde att Berndt Ekholm anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! I sin replik på Olof Johanssons anförande sade Berndt Ek-
holm att tonläget var bra. Det är naturligtvis en följd av att detta är ett om-
råde inom politiken där ingen egentligen tvistar om målet. Alla är beredda
att dra åt samma håll, om än måhända med något olika kraft i repen. Där
skiljer sig detta område från exempelvis den ekonomiska politiken, invand-
rings- och flyktingpolitiken och andra områden av det politiska fältet. Här
är vi definitionsmässigt eniga, eftersom varje annan ståndpunkt inte har nå-
got som helst stöd vare sig värderingsmässigt eller kunskapsmässigt.
Sverige är ledande, sade miljöministern. Vi kommer att ha ett nationellt
mål vad gäller koldioxiden. Ja, det är ju bra att vi är ledande, och det är bra
att vi kommer att ha ett mål. Sedan diskuterar vi var detta mål skall ligga.
Sverige befinner sig alltså i en ledande position i miljöfrågor och vad gäller
åtgärder mot klimatpåverkan, men skam vore det ju annars. Sverige är le-
dande på ett utomordentligt stort antal områden, och i förhållande till lan-
dets storlek är det en internationellt sett ganska märklig situation. Den kan
bara förklaras med Sveriges höga utbildningsnivå och med det faktum att vi
har haft en gynnsam ekonomisk utveckling och en möjlighet att sälja våra
varor till gynnsamma priser på världsmarknaden. Vi är baddare på att till-
verka flygplan och u-båtar för militär användning. Det är ingen sarkasm i
detta uttalande, utan jag bara konstaterar att så är fallet. Vi är framgångsrika
på vissa områden inom elektroniken, telekommunikationer och även inom
transportsektorn. Skam vore det därför om vi inte vore ledande även vad
gäller miljöfrågor rent allmänt och vad gäller frågor som tas upp i det betän-
kande som vi diskuterar nu. Det är inget att yvas över, utan detta är en följd
av vår tekniska nivå och vår utbildningsnivå.
I det sammanhanget skulle jag vilja fråga miljöministern: Varför sätter vi
inte i gång att använda restoljorna? Varför använder vi inte våra raffinade-
rier till att ta hand om restoljorna, för att förgasa och rena dem och sedan
använda dem i industriprocessen vid järnframställning? Jag hade hoppats på
en kommentar från miljöministern kring detta. Jag menar att vi också på det
området skulle kunna inta en ledande position, vilket vi inte gör i dag.
Anf. 10 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag har inte försökt att yvas å våra vägnar. Det finns ingen
anledning till det. Jag bara konstaterar hurdant läget är. Utöver de skäl som
Jan Jennehag nämner till vår ledande position finns det väl anledning att på-
minna om att vi är en liten befolkning på en stor yta, att Sverige är ett land
med stora naturresurser och - och det är viktigt i det här sammanhanget -
att vi har mycket större möjligheter än de allra flesta andra länder i världen
att, om vi vill, använda det förnybara, eftersom vi har det själva.
Låt oss alltså se de fossila bränslena, som vi har importerat till det här
landet under en lång tid, som en beklaglig parantes i historien. Det har na-
turligtvis varit ett stort misstag, men det har varit billigare och enklare, och
det har inte alltid varit ”inne” - jag har varit med i debatten ganska länge, så
jag vet - att tala för det förnybara. Men det är det som hela tiden måste in i
större utsträckning för att vi skall klara av att lösa de här frågorna.
Det är också viktigt att säga att vi inte skall åberopa växande skog och
växande gröda som ett skäl för att inte göra tillräckligt. Med det växande
följer naturligtvis också att vi absorberar koldioxid. Skulle vi räkna in också
det ligger vi rätt hyggligt till, men det skall vi inte göra, utan det är förbrän-
ningen det handlar om, i synnerhet de fossila bränslena.
Jag kan gärna gå in på de tekniska frågorna. Låt mig bara konstatera att
jag är övertygad om att miljöteknik är en framtidsmarknad. De företag som
är beredda att satsa på avancerade lösningar på det här området kommer att
ha ett konkurrensförsteg. Jag tycker att det är viktigt att svensk industri häv-
dar sig på det här området, och jag utgår från att man är medveten om hur
viktig den svenska ledande positionen är för att vi skall kunna skapa de förut-
sättningar som krävs för att leverera lösningar som andra kommer att behöva
i allt större utsträckning ju längre tiden går.
Det är viktigt att man är medveten om problemen med förgasningsteknik.
Jag delar Jan Jennehags uppfattning att det är fel att leverera den här sortens
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
energiråvara till andra länder med tanke på den sämre utrustningen och för-
bränningen. Det är ett generellt problem i miljöpolitiken. Men inte heller på
hemmaplan är alla tekniska problem lösta. Det finns delade meningar om
hur det här skall hanteras. Jag tror inte att Jan Jennehag och jag har några
delade meningar när det gäller vad vi i sak eftersträvar. Men det är viktigt
att det fungerar i verkligheten.
Anf. 11 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Det här replikskiftet, Olof Johansson, visar på en tendens till
att vi tycker ungefär lika. Om vi nu gör det, efterlyser jag nästa steg. Jag
återkommer till en sak som jag nämnde tidigare: Är man överens om i stort
sett allt, bör man gå in på detaljer och möjligen redovisa olika åsikter och
analysera skälen därtill.
Om vi nu kan konstatera att det är rimligt att industrin fortsätter att ut-
vecklas -järnframställning lär vi i Sverige nog hålla på med ett bra tag till -
undrar jag varför vi inte kan få en konstruktion när det gäller skatter och
avgifter som bidrar till att denna teknik utvecklas snabbare, en skatt som
skulle stimulera till att man inom industrin avstod från att använda kol som
reduktionsmedel. Man skulle också kunna få till stånd ett samarbetsprojekt
inom oljeindustrin för ett tillvaratagande. Sverige har ju trots allt en bety-
dande raffinaderikapacitet.
Varför kan man inte i hög grad anslå materiella resurser i stället för att
bara komma med symboliska ord? Återigen vill jag påpeka att det handlar
om 10 % av våra koldioxidutsläpp. Det är alltså inga små mängder som vi
hanterar jämfört med vad vi diskuterar i andra sammanhang, exempelvis tra-
fikens påverkan. Det är ett billigt sätt. Det är också mycket begripligt för
svenska folket när man ser att man kan få snabba resultat bara genom att
resurserna inriktas konkret på klart avgränsade områden i industriproduk-
tionen. På den punkten saknar jag ett svar från Olof Johansson.
Anf. 12 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Den här typen av insatser behövs många gånger. Problemet
är emellertid att det, med de åtgärder som vidtas, ofta blir ett för detaljerat
styrande, och att man, om man bara går in på ett visst område och gör en
anpassning till en viss bransch eller till ännu smalare områden, tappar hel-
hetsperspektivet.
Men det får inte hindra oss. Det finns naturligtvis anledning att ta fasta på
det som Jan Jennehag har sagt. Jag vill i varje fall inte avvisa möjligheterna.
Jag har emellertid, när jag har undersökt det här problemet, funnit att den
riktade åtgärdens karaktär ofta ger effekter på andra områden och som kan
vara besvärliga att hantera. Annars är vi överens om att kolet, likväl som
oljan, skall så att säga pressas ut ur systemet. Det skall också synas skatte-
mässigt, men det skall vara så enkelt som möjligt. Det skall också finnas tek-
niska alternativ. Jag utgår från att sådana går att klara.
Talmannen anmälde att Jan Jennehag anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 13 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Fru talman! Olof Johansson sade att vi nästan är värst i världen vad gäller
koldioxidskatt, och han tycker att det är vettigt. Jag tycker att det verkar
överilat. Det innebär försämrad konkurrenskraft. Det är ju transporterna
som ger oss välstånd, och 70 % av transporterna sker på vägarna. Vi får nog
vara litet försiktiga och inte bara trampa i väg. Vi skall ju fortsätta att exi-
stera också i Sverige. Man kan som sagt var ifrågasätta om vi har råd att vara
värst i världen.
Det gäller att få i gång arbetet internationellt för att komma på samma
våglängd. Olof Johansson sade att man jobbar med det, och jag anser att det
är där man bör lägga ned det mesta arbetet, så att satsningen blir global
också på detta område.
Olof Johansson sade att man satsar på industrins konkurrenskraft genom
att hålla tillbaka den här miljösatsningen. Det är bra att man tänker på indu-
strin i det här sammanhanget; vi vill ju inte se sådana överilade satsningar på
miljöklassning av tunga fordon som vi såg tidigare. De sänkte nästan hela
näringen. Det får inte vara så bråttom att man inte hinner ställa om.
Jag hörde också att det är viktigt för svensk industri med miljöteknik; att
kunna utveckla produkter och sälja dem. Men det är också viktigt att pro-
dukterna är så enkla att de kan köpas i den del av världen som bäst behöver
dem. Vi skall inte vara värst med att ta fram det mest unika. Jag tror nämli-
gen inte att det gör något för miljön globalt.
Jag vill tillägga att jag naturligvis stöder våra reservationer, och jag yrkar
bifall till reservationerna 1, 6 och 9.
Anf. 14 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Max Montalvos yttranden uttrycker ett klart spänningsförhål-
lande: vi skall inte vara värst i världen och inte göra överilade saker. Det
senare kan jag hålla med om, men att vara ledande i vissa delar av miljöom-
rådet där man har speciellt goda förutsättningar är viktigt för att få i gång
arbetet internationellt, något som Max Montalvo sedan instämde i var vik-
tigt.
Man blir inte trovärdig i internationella sammanhang om man inte själv är
beredd att göra det som man talar om för andra att de skall göra, i alla fall
inte som liten nation. Jag tycker därför att Max Montalvo skall gå hem och
fundera en gång till över spänningen i Ny demokratis politik på det området.
Energiråvaror är inte den enda produktionsfaktorn. Det handlar om den
sammantagna mängden arbetskraft, kapital och energiråvaror, och den va-
rierar naturligvis mellan olika branscher. Här kan vi göra en hel del genom
att växla så att vi inte försämrar den totala konkurrenskraften, utan lägger
en sådan belastning på olika produktionsfaktorer, så att vi både blir konkur-
renskraftiga och klarar miljökraven.
Jag tycker att för litet tankemöda ägnas åt detta. Användningen av ekono-
miska styrmedel är ett uttryck för synsättet att vi måste sätta pris på miljön.
Det är inte gratis att smutsa ner eller att förstöra klimatet; någon gång kom-
mer det en räkning. Det är därför departementet har tagit fram skrifterna
om miljöskulden, dvs. det som inte betalas i dag kommer senare som en nota
till någon annan, i första hand till kommande generationer. Det är mycket
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
19
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
lätt att glömma det och säga att vi inte bryr oss om det och att de får betala
både för oss och för sig själva.
Vi anser inte att detta är en moraliskt och etiskt vettig uppfattning. För att
kunna hantera dessa mycket svåra problem måste vi sätta pris på miljön och
aktivt använda ekonomiska styrmedel. Det var därför vi gjorde kompromis-
sen mellan olika syften; konkurrensneutralitet, miljömål och sänkt kol-
dioxidskatt för industrin i vissa lägen. Det är inget slutgiltigt bud, utan man
får se hur det fungerar för både den ”vanliga” och den mer energiintensiva
industrin och om det finns möjligheter till omfördelning i nya situationer.
Det är riktigt att det i österled finns utrymme för allt. Jag skulle kunna
berätta om olika projekt som vi för närvarande arbetar med. En del av pro-
jekten handlar egentligen inte om teknik, utan om att få ett avlopp som fun-
gerar. Det är inte någon särskilt hög teknologinivå, men så eländig är situa-
tionen i Östeuropa.
Anf. 15 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i att vi inte skall dra ner på vår ambition
här hemma, Olof Johansson. Det är bra att det nu görs en sammankoppling
med konkurrenskraften. Jag menar att vi för att uppnå en global miljöpåver-
kan måste hjälpa de länder som inte har kommit någon vart. De kan inte ta
fram de produkter som vi kan ta fram, och vi kanske kan göra en mycket stor
insats där.
Man skall inte bara se på vårt lilla område - det är futtigt att göra det -
utan man skall nog se det här miljöproblemet som ett världsproblem. Som
jag nämnde i mitt huvudanförande, har de 140 olika överenskommelser som
gjorts hittills egentligen inte haft så stor verkan på de ställen där behovet
varit störst. Det som är sorgligt i dag är att det mest är industriländerna som
har anammat de här sakerna. Jag tycker att vi skulle kunna satsa mer på att
hjälpa de länder som har större behov på detta område.
Anf. 16 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill påminna om att vi sedan cirka fem år tillbaka har ett
miljömål i biståndspolitiken. Jag hoppas att Max Montalvo är medveten om
det. Det är självklart att det just handlar om att bistå de länder som inte kan
klara detta själva med lagom teknik.
Det finns en annan förutsättning, som i synnerhet är ett problem i Öst-
europa. Det är att energin där har varit så lågt prissatt att den nästan har
varit en fri nyttighet. Om man då inte har någon press på sig att spara och
hushålla, blir det slöseri. Det är precis det som vi har sett där. Om det skall
bli effektivitet räcker det inte bara med att gå in med punktinsatser eller ens
systemförändringar, dvs. att byta olja mot t.ex. förnybara energikällor. Det
handlar också om att prissätta energin på ett sådant sätt att man inte både
slösar och har brist när det blir kallt.
Den situationen gäller tyvärr i flera av våra grannländer på andra sidan
Östersjön. Därför måste vi också påverka deras sätt att bygga upp sina ener-
gisystem framöver, och det försöker vi göra.
20
Anf. 17 IVAR VIRGIN (m):
Fru talman! Det har varit en stillsam debatt. Låt mig återgälda Berndt Ek-
holms vänlighet mot miljöministern och säga att jag tyckte att han också höll
en sympatisk ton i sitt anförande. Det hindrar inte att vi i många avseenden
ändå har betydande meningsskiljaktigheter på en rad områden i det vi nu
debatterar. Framför allt kanske vi har anledning att titta litet på historie-
skrivningen, som Berndt Ekholm gjorde.
Under Riokonferensen för snart ett år sedan var klimatkonventionen, som
riksdagen nu föreslås godkänna, en av de verkligt stora frågorna.
I själva verket har klimatfrågan, alltsedan Brundtlandkommissionen av-
gav sin rapport om miljö och utveckling i början av 1987, varit på topp bland
miljöfrågor. Det är med all rätt. Även om den vetenskapliga bevisningen
inte är 100-procentig när det gäller de risker som ligger framför oss, är per-
spektivet så hotande att åtgärder redan nu är av största vikt.
Det var också denna insikt som låg bakom riksdagens beslut 1988, på för-
slag av Centerpartiet och Moderata samlingspartiet, att vi som första parla-
ment i världen skulle ha målsättningen att koldioxidutsläppen skulle vara
oförändrade framöver. Om man använder 1987 som referensår, hade vi till
1991 minskat våra koldioxidutsläpp med 12 %. Vi har alltså väl levt upp till
den målsättning som riksdagen då lade fast.
Det kan vara värt att notera, Berndt Ekholm, att Socialdemokraterna rös-
tade emot förslaget om oförändrade koldioxidutsläpp 1988. Jag tycker att
det bör nämnas i debatten att Socialdemokraterna vid den tiden inte var be-
redda att medverka till att riksdagen blev det första parlament som fattade
detta beslut. Psykologiskt var det ett mycket viktigt beslut, därför att det
kom direkt efter Brundtlandkommissionens rapport. Det var en markering
att ett nationellt parlament kunde fatta beslutet, trots att frågan inte hade
debatterats internationellt annat än inom kommissionens ram.
Det är också viktigt att påminna om att Birgitta Dahl, som var miljöminis-
ter på den tiden, kallade beslutet om oförändrade koldioxidutsläpp för to-
kigt. Hennes karakteristik av vad riksdagen då gjorde var minsann färgad av
ganska svavelosande epitet. Hon tog alltid fram den stora trafikökningen
som ett argument för omöjligheten att leva upp till riksdagens fastlagda mål-
sättning. Det är inget tvivel om att hon har många ekon bland socialdemo-
krater i dag.
I propositionen finns en utmärkt sammanfattning av koldioxidutsläppen
för olika sektorer från 1970 till 1991. Man kan där konstatera att våra sam-
manlagda koldioxidutsläpp har minskat med över 40 % under den perioden.
I propositionen ges också förklaringen till denna positiva utveckling. Jag
citerar: ”Utsläppsminskningen kan till en del ses som en konsekvens av
höjda oljepriser och ökad effektivisering och energibesparing. Besparing-
arna inom bostäder/service har dock i stort sett motverkats av att nya hus
byggts. Den avgörande förklaringen till nedgången i koldioxidutsläppen är
övergång från olja till el och utbyggnad av kärnkraften som skedde mellan
år 1976 och 1984. Andra faktorer som påverkat utvecklingen är utbyggnaden
av fjärrvärme och att den elproduktion med oljeeldade kondenskraftverk
som fanns under 1970-talet i stort sett ersatts av kärnkraft.”
Det mest intressanta kanske ändå är att från sektorn samfärdsel - just det
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
21
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
22
område som Birgitta Dahl nästan alltid tog upp i sina debatter - har koldi-
oxidutsläppen minskat med 2 % efter riksdagsbeslutet 1991. Det stämmer
inte alls med den vanliga uppfattning om vad som har hänt på det här områ-
det som ofta torgförs.
En av Birgitta Dahls älsklingstankar om bilismens ohämmade tillväxt är
härmed fullständigt torpederad. Man kan fråga sig vad detta beror på.
Jag är övertygad om att energieffektiviseringen på fordonssidan har väl
balanserat trafikökningen. Bilindustrin anpassade sig snabbt till oljeprishöj-
ningarna och till de signaler som utgick från Brundtlandkommissionens rap-
port.
Jag tror att man redan då de första signalerna kom i början av 80-talet var
beredd att vidta åtgärder, när det gällde teknisk utveckling, för att balansera
trafikökningen.
Det är i så fall inte första gången som den tekniska utvecklingen springer
ifrån de politiska besluten. Det är glädjande att kunna konstatera detta. Det
vittnar om den dynamik som ligger inbyggd i den fria marknadsekonomin.
Ett annat exempel på den här dynamiken har vi i Volvos nya elhybridbil -
jag tror att den har nämnts i debatten vid ett par tillfällen. Den kan köras så
att den ger nollutsläpp i känsliga områden och mycket låga utsläpp där så-
dana kan accepteras. Den kan ställas om för drift med biobränslen och alltså
ge nollutsläpp vad gäller koldioxid.
För ett par år sedan skulle denna bil ha betraktats som en hägring i det
blå. De flesta var nog förvånade över att den kunde se dagens ljus så snabbt.
Jag tror att förvåningen var stor även på Volvo. Förklaringen till att det
kunde gå så snabbt ligger i en rad tekniska genombrott. Även om det kom-
mer att dröja många år innan den är färdigutprovad pekar den definitivt mot
den tidpunkt då miljöproblemen när det gäller personbilstrafiken i stort sett
är lösta.
Regeringen föreslår ju 9 miljoner kronor till forskning, utveckling och de-
monstration av el- och hybridfordon. Det är en riktig och viktig satsning för
att den utveckling som nu är på gång skall kunna säkerställas och påskyndas.
Det är beklagligt att Socialdemokraterna reserverar sig mot det här anslaget.
I själva verket är detta en mycket hoppfull utveckling. Den pekar mot
möjligheten att klara av hotet mot miljön och ändå kunna bibehålla den rör-
lighet som vi har vant oss vid och som betyder så mycket för vårt välbefin-
nande.
Även på lastbilssidan sker en positiv utveckling, om än i något långsam-
mare tempo. Politikernas krav på lastbilarna ökar, och det finns all anledning
att även hälsa det med tillfredsställelse.
Det är också bra att regeringen nu anger en nationell strategi för koldi-
oxidutsläppen från fossila bränslen. De skall år 2000 inte ligga högre än år
1990. Utskottet har dessutom tillåtit sig att göra ett tillägg när det gäller den
här målsättningen, nämligen att koldioxidutsläppen efter år 2000 skall mins-
kas. Det är en viktig och nödvändig markering.
Båda dessa målsättningar bör vara möjliga att uppnå, bl.a. genom den
satsning på biobränsle som nu sker runt om i vårt land. Satsningen stimuleras
av den höjning av koldioxidskatten som gäller för fjärrvärme till alla förbru-
kare utom industrin.
Man kan jämföra denna nya nationella målsättning med den som gällde
under Socialdemokraternas regeringsinnehav. Då var målsättningen att Sve-
rige i samarbete med EG och EFTA-länderna skulle få till stånd en stabilise-
ring av de totala västeuropeiska koldioxidutsläppen och en utveckling av
kostnadseffektiva styrmedel. Det var en vag och opreciserad målsättning,
som väl speglade Socialdemokraternas låga ambition på det här området.
Det var väl egentligen ett fullföljande av den kritik som man då vid alla till-
fällen förde fram när det gällde det ursprungliga beslut som riksdagen fat-
tade 1988.
Regeringen anger också i klimatpropositionen att satsningar från svensk
sida på att utveckla sänkor bör ses som kompletterande åtgärder till huvud-
inriktningen, nämligen att utsläppen av koldioxid skall minskas. Det är en
bra inriktning. Men det är viktigt att man gör en fortlöpande utvärdering av
de här satsningarna för att se vad de har för koldioxidupptagande effekt, och
det är viktigt att man noggrant registrerar detta så att det kan användas när
man fastlägger ambitionsnivåer i framtiden.
På samma sätt måste de medel som vi avsätter t.ex. för energieffektivise-
ring i Estland, Lettland, Litauen, Polen och kanske delar av Ryssland bedö-
mas också med utgångspunkt i hur koldioxidutsläppen kan minskas. Det är
rimligt att de insatser som vi gör i de här områdena också registreras och på
något sätt kan ingå som en del i ett nationellt mål. Då kan dessa satsningar
bli en integrerad del i en sammanhållen klimatstrategi. Därför är det viktigt
att man noggrant har kontroll på vad de här satsningarna har för effekt i
fråga om utsläppsminskningar.
Man kan självfallet tänka sig att sätta ramar för bl.a. koldioxidutsläppen i
Östersjöregionen. Det fordrar förhandlingar med berörda stater, men det
kan mycket väl visa sig vara en framkomlig väg. Detta är markerat i en soci-
aldemokratisk reservation, och utskottet har egentligen ingenting att erinra
mot denna tanke men tar för givet att den kommer att finnas med i diskussio-
nen. Men det är viktigt - och det har också under debatten inskärpts - att de
åtgärder som vi vidtar är kostnadseffektiva, helt enkelt av den anledningen
att det först är då som miljöpolitiken får den stringens som behövs. Om
pengarna används på rätt sätt innebär det också att det blir möjligt att göra
ännu fler miljöinsatser.
För att kunna få ett grepp om de medel som i dag anvisas över fyra huvud-
titlar krävs det en kontinuerlig redovisning av miljösamarbetet med Öst-
europa. Det är - som det har påpekats i debatten - ganska svårt att få ett
grepp över de här satsningarna. I betänkandet har vi därför skrivit in att vi
förväntar oss en sådan första redovisning av regeringen under hösten 1993.
Jag tror att det är viktigt att riksdagen på det sättet markerar att det är önsk-
värt att saker verkligen följs upp. Dessutom kan man konstatera att rege-
ringen har tillsatt en särskild samordnare i sammanhanget, nämligen ambas-
sadör Christer Sylvén. Han har från årsskiftet uppgiften att sammanställa
och samordna de här insatserna.
Det råder inget tvivel om att de medel som avsätts för insatser i de östeuro-
peiska länderna kan ge helt andra utsläppsminskningar än vad motsvarande
medel satsade i Sverige skulle ge. Detta har påpekats under riksdagsdebatter
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
23
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
24
sedan lång tid tillbaka, men nu är ju den här kunskapen omsatt i praktisk
handling. Det är glädjande.
Regeringens starka inriktning på detta område är ett av de mest positiva
inslagen i den samlade miljöpolitiken. Det är samtidigt självklart - och det
tror jag att man måste ha klart för sig - att den här inriktningen kommer att
möta bakslag här och var, helt enkelt därför att vi opererar i en miljö som vi
inte är vana vid.
En långvarig socialistisk samhällsordning har förvisso åstadkommit djup-
gående skador. Svårigheterna beskrivs ju bra i det bistra polska konstateran-
det att det är lätt att göra en god fisksoppa av ett akvarium, men det är betyd-
ligt svårare att göra ett vackert akvarium av en fisksoppa. Detta ger mycket
drastiskt en bild av vad det här handlar om. Fru talman! Jag vill med det
anförda yrka bifall till hemställan i jordbruksutskottets betänkande nr 19 och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 18 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Nu kanske det finns anledning att ändra tonläget litet grand.
År 1988 drev faktiskt Moderaterna de borgerliga partierna med sig i syfte
att kärnkraften skulle bevaras. Det råder inget tvivel om att det var därför
som man var så aktiv i den här frågan.
Det är intressant att notera att man har fått ge med sig i den regeringsför-
klaring som kom 1991, och det borde man kanske dra vissa lärdomar av.
Till saken hör faktiskt också att vi socialdemokrater inte alls argumenterar
på det sättet som Ivar Virgin ger sken av.
Det står i vår reservation från 1988 att socialdemokraterna i utskottet an-
slöt sig till förslaget i motion JoU30 om att regeringen skall klarlägga ener-
gianvändningens effekter på koldioxidhalten i atmosfären och utarbeta ett
program för att minska utsläppen så att koldioxidbalans långsiktigt kan upp-
nås. Vidare står där att avvikelser från den långsiktiga inriktningen på kort
sikt kan förekomma.
Det senare gjorde att vi ville vara ärliga och sade att det inte alls var säkert
att man kunde fastställa ett tak och sedan sänka det, utan att vi kunde få en
uppgång under 1990-talet och sikta på 2000.
Intressant är det att konstatera att precis den målsättning som Social-
demokraterna då ställde upp för är den som den borgerliga regeringen fort-
sätter att driva, inte det som man sade. Jag måste få fråga: Var finns era
vackra ambitioner om 20 % minskning av koldioxidutsläppen till år 2005?
Var finns de i regeringens material? Var finns verkligheten bakom det? Detta
var vad ni drev i varje fall 1991 - jag minns inte om ni drev frågan redan
1988. Det skulle jag bra gärna vilja ha besked om.
Vi agerade realistiskt, precis på samma sätt som Olof Johansson försöker
enligt sitt anförande, där han inser att detta är en mycket komplicerad fråga.
Men ni moderater har ett särskilt ansvar, för det är ni som har drivit på hår-
dast. Jag tycker att ni nu i regeringsställning lägger er. Jag skulle vilja veta
varför ni gör det. Kan det möjligen vara så att Centern står i vägen för era
ambitioner?
Ivar Virgin var mycket aktiv i debatten 1991 och lanserade de moderata
idéerna om en minskning med 20 %. Han kritiserade oss socialdemokrater
hårt för att vi inte var tillräckligt framåt i denna fråga. Skuggan måste nu
falla - det är faktiskt en skugga i dag - över er nu när ni haft chans att i rege-
ringsställning driva er energipolitik. Ni hade en chans i Rio att vara i frontlin-
jen, men ni tog den inte.
Anf. 19 IVAR VIRGIN (m) replik:
Herr talman! Min kritik mot Socialdemokraterna när det gäller beslutet
1988 kvarstår. Vid det tillfället hade det varit en ganska ringa uppoffring från
Socialdemokraterna att gå med på det krav som ställdes på ett koldioxidtak.
Utvecklingen har senare visat att kravet var mycket realistiskt. Det var väl-
förankrat i verkligheten. Vi har vaije år efter 1987 - som ju är det rimliga
basåret eftersom beslutet fattades i juni 1988 - lyckats minska koldioxidut-
släppen med 12 %. När vi ville höja ambitionsnivån och till år 2005 dra ner
med 20 %, var utgångspunkten att vi redan hade lyckats att komma åtmin-
stone halvvägs i den ambitionen, och detta på mycket kort tid, på fyra år.
Vi tyckte att ambitionen att dra ner med 20 % från 1987 till 2005 var en
rimlig målsättning. Denna målsättning hade dessutom internationell upp-
backning. Det var i Torontokonferensen 1987 som tanken lanserades, och
den anammades av bl.a. dåvarande Västtyskland. Man gjorde olika fördel-
ningar mellan östra och västra Tyskland. Koldioxidreduktionen i Västtysk-
land skulle vara 25 % från 1987 till 2005, medan man i Östtyskland hade en
högre ambitionsnivå, 35 % minskning.
Vi har i regeringsförklaringen gjort vissa kompromisser - där har Berndt
Ekholm helt rätt. Jag ser inte dessa kompromisser som stående mot kravet
på 20 % reduktion till år 2005. Jag tror att det är mycket möjligt att uppnå
det målet. Det finns all anledning att ha det kravet i åtanke.
Utskottet markerar dessutom med sin skrivning om att utsläppen efter
2000 skall minska en vilja åt det hållet. Att det sedan inte är uttryckt i pro-
cent är en annan sak. Där har självfallet vissa kompromisser fått göras. Men
Berndt Ekholm kan vara helt lugn - vår ambition ligger kvar i detta av-
seende.
Anf. 20 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Vi drar naturligtvis, precis som Jan Jennehag nämnde tidi-
gare i debatten, åt samma håll. Det är avsevärt mycket enklare att komma
framåt när vi gör det än när det är tvärtom, som i många andra frågor.
Moderaterna har just i denna fråga gått ut så oerhört hårt. När de sedan
får chansen i regeringsställning, blir det inte mycket av det hela. Vi valde i
regeringsställning att inte göra så utan var försiktiga i denna fråga. Vi fick
skäll från oppositionen, och i praktiken får vi det i dag också, för att vi gjorde
det. Det är svårt att acceptera, därför att det är en verklighetsbeskrivning
som är väldigt politiserad och som inte helt har med utvecklingen att göra.
Jag tycker att Olof Johansson där mer höll sig till fakta.
Vi kan naturligtvis diskutera om utgångsåret skall vara 1987 eller 1988; det
var en strid. Det betyder väldigt mycket för sifferexercisen. Jag skall inte gå
vidare där, för det är egentligen inte särskilt väsentligt.
När det gäller trafiken, som Ivar Virgin var inne på i sitt huvudanförande,
är det intressant att konstatera att regeringens politik fördjupar en lågkon-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
25
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
junktur, som i sin tur leder till att vi naturligtvis får en mindre trafikvolym
än vi annars skulle ha haft. Det påverkar givetvis utsläppen, i det här fallet,
positivt.
Återigen till Moderaternas agerande. De drev mycket hårt på att införa
en ganska hög koldioxidskatt. Om jag minns rätt var det 46 öre, eller i varje
fall i närheten av det. När de kommer i regeringsställning medverkar de till
att sänka skatten för industrin till 8 öre och visserligen höja den något för
hushållen. Vi hade infört en skatt på 25 öre. Proklamationerna om den höga
koldioxidskatten fanns för att vinna opinionsvinster i miljörörelsen och i
andra sammanhang. När man sedan konfronteras med den bistra verklighe-
ten, medverkar man i stället till att sänka koldioxidskatten.
Låt oss vara överens om och erkänna att frågan om att begränsa växthus-
gaserna är svår. Den kräver gemensamma tag. Den kräver en intensiv debatt
och diskussion på det internationella planet och en hög aktivitet, något som
regeringen måste ta på sig, när det gäller att driva på och just i det fallet gå
steget före. Den kräver också, som den här propositionen är första steget
till, någon form av nationell strategi, som måste fördjupas avsevärt om vi
skall lyckas med vårt uppdrag att i praktiken rädda det här klotet till kom-
mande generationer.
Anf. 21 IVAR VIRGIN (m) replik:
Herr talman! Debatten om koldioxidskatten har varit uppe tidigare. Jag
vet inte om jag skall behöva upprepa Olof Johanssons förklaring. Skatten
har faktiskt höjts avsevärt när det gäller förbrukare som inte som industri-
sektorn är utsatta för stark konkurrens, från 24 öre till 32 öre. Det är i varje
fall en bra bit på väg mot det som vi tidigare angivit som målsättning. Det är
också litet grand fråga om hur man definierar koldioxidskatten inom drivme-
delsområdet. Med den höjd som energiskatterna har på det området är må-
let väl uppfyllt. Det är ju det område som framför allt och inte minst Social-
demokraterna har tagit upp i debatten.
Berndt Ekholm talade om USA i sitt inledningsanförande. Det är ändå
glädjande att kunna konstatera att kongressen tydligen har röstat igenom de
delar som har med energibeskattning att göra. Det var en viktig markering
och ett viktigt beslut för en global medverkan till en harmonisering av kol-
dioxidskatterna. Det finns dock gränser för hur långt ett land kan gå när det
gäller höjning av dessa skatter och takten för höjningen.
Anf. 22 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Ivar Virgin sade att han tyckte att det var bra med en miljö-
klassning av tunga fordon. Det förvånar mig litet. De tunga fordonen belas-
tades med en miljöskatt på 80 000 kr, samtidigt som de skulle miljöutrustas
för att uppfylla kraven från den 1 januari till en kostnad av 40 000 kr.
Nu ställer Moderaterna upp på nya koldioxidskatter. Det här är visserligen
ingen skattedebatt, men jag ställer mig ändå litet frågande. Är det så, att
Moderaterna ställer upp på skattehöjningar när det gäller behjärtansvärda
områden men i andra fall kritiserar skattehöjningar? Jag tycker att det är en
litet lustig konsekvens.
26
Anf. 23 IVAR VIRGIN (m) replik:
Herr talman! När frågan om miljöklassning av tunga fordon var uppe
första gången, röstade vi emot det förslaget av det skäl som jag var inne på
förut, nämligen att det gäller att harmonisera den här typen av skatter med
andra länders skatter. Det förslag som då var aktuellt, men som sedan inte
genomfördes, var inte rimligt i förhållande till konkurrensen från andra län-
der. Såvitt jag vet har vi alltid ålagt oss den restriktionen att göra den här
bedömningen, vilken bl.a. gjordes när det gällde energibeskattningen för in-
dustrin förra året.
Man måste göra anpassningar så, att det blir rimliga konkurrensvillkor för
industrin. Det är en absolut nödvändighet, inte minst från miljösynpunkt.
Om vi har en väl fungerande industri, är det möjligt att öka vår välfärd, och
denna välfärd kommer delvis att kunna utnyttjas för miljösatsningar. Därför
är upprätthållandet av konkurrenskraften inom industrin en utomordentligt
viktig faktor.
Anf. 24 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Det finns frågor vilkas lösning utgör en förutsättning för att
de flesta av de politikområden som vi dagligdags behandlar i riksdagen över
huvud taget skall vara värda att ta sig an. Klimatfrågorna får nog räknas dit.
Som relativt nybliven ledamot i jordbruksutskottet vill jag påminna om
det ansvar vi har att sprida denna kunskap inom och utanför det här huset.
Det är ganska självklart för dem som dagligen och stundligen arbetar med
dessa frågor, men enligt min uppfattning skulle det inte skada med en litet
rejälare miljödebatt i samhället.
När jag har gått tillbaka till tidigare debatter om just klimatfrågor har även
jag frapperats av Ivar Virgins utveckling från tuffa Viktor till lille Fridolf.
Men när det gäller just den här frågan måste vi väl alla bli något av stålmän
i kampen mot växthusgaserna.
Jag skall i mitt anförande ägna mig något mindre åt internationella avtal
och övergripande strategier. Det är alldeles självklart att en fråga av den här
karaktären lätt hamnar på det internationella planet. Det internationella
samarbetets betydelse är uppenbar för alla, men jag skall ändå försöka att
konkretisera diskussionen till en mer nationell nivå. Jag börjar med att ta
upp frågan om kodioxidutsläppen.
Naturvårdsverket har föreslagit att energianvändningen i och koldioxidut-
släppen från de industrier som gör av med särskilt mycket energi borde prö-
vas vid tillståndsgivning enligt miljöskyddslagen. Det tycker också vi. Om
den energiintensiva industrin beskattas så hårt att konsekvenserna blir att vi
får importera produkter som framställts med sämre energihushållning och
större utsläpp i andra delar av världen, gör man naturligtvis ingen miljövinst.
Därvidlag instämmer jag med miljöministerns tidigare framförda åsikt. Men
det finns också andra vägar att pröva, av vilka miljöskyddslagen är en väg.
Vi har därför reserverat oss på den punkten.
Det är bra att regeringen tillsätter en utredning som skall se över hur jord-
och skogsbruket kan bidra till att minska koldioxidutsläppen. Det vore också
bra om utskottet kunde ta ställning för den råvara som Sverige har unika
möjligheter att utnyttja inför en ny energisituation, nämligen vår skog.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
27
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
28
Vi har nyligen diskuterat skogspolitik här i kammaren. Därför skall jag
inte ta upp någon större debatt om denna. Jag hänvisar bara till vår möjlighet
att i det här avseendet bli ett föregångsland med tanke på den kompetens,
den infrastruktur och den skogsvård som vi har.
Skogen är en förnybar energiråvara. När kärnkraften skall avvecklas, vil-
ket glädjande nog nu även Moderaterna ansluter sig till, kommer vi att be-
höva skogen. Men vedeldningen är inte helt utan problem. För att vara mil-
jövänlig kräver den effektiv energianvändning och rening. Det finns i vårt
land fler än 100 000 vedpannor som inte är miljögodkända. Dessa släpper
årligen ut mer än 100 000 ton kolväten. Den småskaliga vedeldningen ger
också upphov till andra utsläpp, såsom sot, tjära och metan. Om man ställer
krav på en gräns för högsta tjärhalt, kan man uppnå att all nyinstallation sker
med s.k. miljögodkända pannor och braskaminer. I det sammanhanget hade
vi önskat en större aktivitet från utskottet.
Herr talman! Oavsett vad vi anser om bilismens värde är den en av de
största miljöbovarna i vårt nutida samhälle. Det kommer under lång tid
framöver att förbli en av de viktigaste uppgifterna för oss som politiker att
stimulera, begära och ibland tvinga fram bilar som ger allt mindre miljöpå-
verkan. En sänkt dieselskatt är i detta sammanhang inte någon bra signal.
Ett av de ekonomiska styrmedel som står oss till buds är miljöklassning av
fordon, som gäller fr.o.m. senaste årsmodell, dvs. fr.o.m. 1993 års modeller.
Vi vill nu att man skall förbereda införandet av en ny miljöklass, någonting
som också förutskickades vid introduktionen av de nuvarande miljöklas-
serna. Det handlar alltså återigen om att vara framåtsyftande och stimulera
tillkomsten av 2000-talets bilar. I betänkandet finns rubriken En strategi för
1900-talet inom transportsektorn. Jag förstår att det måste vara ett tryckfel;
det skall nog vara 1990-talet. Men det är viktigt att vi fattar sådana beslut att
ingen tror att vi utformar 1900-talets politik när det bör vara 2000-talets.
Liksom flera andra i utskottet var jag i går kväll och beskådade en s.k.
hybridbil. De framfusigaste av oss hade också möjlighet att provköra den.
Efter den demonstrationen är min bestämda uppfattning att utvecklingskraf-
ten inom industrin är stor, och då menar jag inte bara inom bilindustrin.
I en av de socialdemokratiska motionerna till detta betänkande tas med
utgångspunkt i situationen i Västsverige upp en rad förslag till åtgärder för
att man skall komma till rätta med försurningen av mark, vatten och skogar.
Det kan tyckas ligga litet vid sidan av klimatfrågorna, där ju växthusgaserna
är de väsentligaste, men utskottet har valt att behandla denna motion i det
sammanhanget. Även där har vi avgett en reservation, som i huvudsak hand-
lar om denna försurning.
I förra veckan debatterade vi i denna riksdags miljöutskott riktlinjer för
en kretsloppsanpassad utveckling. Då försökte vi socialdemokrater att få
riksdagen att gå med på ett beslut som borde vara självklart i dag, nämligen
beslutet om en awecklingsplan för bly i bensin. Vi kan bara hoppas att leda-
möterna, som nu har haft ytterligare en vecka på sig att tänka över saken, i
dag är beredda att ansluta sig till oss i ett krav på regeringen om att nu ta
fram en sådan awecklingsplan.
Herr talman! Sverige var först ut i världen med att sätta en definitiv gräns
för freonerna. Ozonskiktet har inte blivit tjockare sedan dess. Tvärtom har
larmrapporterna om att uttunningen fortsätter kommit ganska tätt under de
senaste åren. Det är nu dags att ta ytterligare steg bort från de ozonnedbry-
tande utsläppen. Vi föreslår i en reservation en skatt på det som brukar kal-
las mjuka freoner, som förkortas HCFC. Den bör införas i enlighet med det
förslag som har utarbetats av Naturvådsverket.
Jag vill därmed avsluta mitt anförande, herr talman, och yrkar bifall till
reservationerna 4,7,20 och 26. Det innebär att det återstår några reservatio-
ner som vi inte har yrkat bifall till, men vi står självfallet bakom även dessa.
Anf. 25 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Ulla Pettersson återkommer till frågan om bly i bensinen.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är litet grand av ankdammspolitik över
Socialdemokraternas värderingar här. Här talar man om att det här är så vik-
tigt att göra just i Sverige. Senast i går hörde vi att Volvo tillverkar bilar utan
katalysator, som säljs till länder som inte har blyfri bensin över huvud taget.
Jag menar att det får vara någon måtta på energin att göra något för vårt
land. Om man inte jobbar globalt med miljöpolitiken får den ju ingen effekt
över huvud taget. Detta borde ju alla begripa. Det får vara någon måtta.
Anf. 26 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Max Montalvo har naturligtvis alldeles rätt i att vi måste ar-
beta globalt med klimatfrågorna. Här finns ingen motsättning. Vi måste ar-
beta på flera fronter. Vi kan inte gå ut i världen och kräva insatser, om vi inte
själva är beredda att gå i spetsen för att fortlöpande flytta fram våra positio-
ner. Både Max Montalvo och jag vet ju att det enda skälet till att inte ett
enigt utskott står bakom kravet på en awecklingsplan för blyad bensin i dag
är Max Montalvos omtanke om s.k. veteranbilar.
Anf. 27 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Vi behöver väl inte profilera oss som varande värst på allting
bara för att hjälpa andra. Vi kan ju hjälpa andra genom de mål vi har nått.
Om vi kan få dem att komma upp till låt säga 20 % av det som vi har nått,
har vi kommit långt vad gäller miljön i världen, och det är det viktiga.
Anf. 28 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar att vi inte har större tidsutrymme, därför att det
skulle vara roligt att få föra en allmän debatt med Max Montalvo om hur man
över huvud taget bedriver internationellt samarbete. Jag tycker verkligen att
det finns anledning för oss att ibland vara värst - nu vill jag inte kalla det för
värst utan bäst - i dessa sammanhang. Det är oerhört viktigt att man i ett
internationellt samarbete inte stannar upp, slår sig för bröstet och säger: Se
vad bra vi är! Kom upp till vår nivå! I stället skall vi ständigt självkritiskt
flytta fram positionerna.
Anf. 29 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag kan dela Ulla Petterssons nyligen framförda uppfattning
att miljödebatten borde vara intensivare än vad den är just i dag. När vi drab-
bas av många andra problem som dyker upp, minskar kanske debatten och
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
29
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
30
möjligtvis också engagemanget i dessa frågor. Men jag tror ändå att det i
botten finns ett grundläggande och grundmurat engagemang i Sverige för
miljöfrågor.
Jag skall börja med att litet grand kommentera det beslut om koldioxidut-
släpp som fattades 1988, eftersom den frågan har diskuterats. Då fanns det
en ganska bred opinion i riksdagen, annars hade inte det beslutet fattats.
Centerpartiet hade länge drivit frågan om en sänkning av koldioxidutsläp-
pen. När vi i början på 80-talet började att driva denna fråga möttes vi av ett
ganska stort oförstående från många andra partier, inte minst Socialdemo-
kraterna som sade: Det där är ändå inte så viktigt och vi har ganska god tid
på oss.
Sedan har utvecklingen gått mycket snabbt och framför allt har kunska-
perna ökat mycket kraftigt. Därmed har också ambitionerna ökat. Man kan
då kanske säga att de partier som fattade beslutet 1988 hade litet olika motiv
för att sänka koldioxidutsläppen så mycket som vi då var beredda att göra
och som vi nu också har som målsättning. Det är en minskning av koldioxid-
utsläppen som vi måste arbeta för framöver för att över huvud taget kunna
leva på den här jorden. Då är det naturligtvis oerhört viktigt vad som görs
från andra länder och inte bara här. I det här sammanhanget kommer Balti-
kum- och Östeuropapolitiken in. Eftersom den frågan är aktuell i betänkan-
det vill jag bara säga några ord om den. Även Berndt Ekholm har varit inne
på den frågan. Socialdemokraternas förslag säger egentligen inte särskilt
mycket om vad de tänker och vad de vill göra. De vill klumpa ihop detta och
göra några storstilade satsningar. Jag är inte säker på att detta är det rätta.
Vad man nu gör är att man med pengar stödjer verksamheter i Baltikum för
att förbättra miljön, men också för att gå in på en biobränslesatsning som är
ganska stor. Det finns många sådana möjligheter där borta. Sedan kommer
också kärnsäkerhet och annat in i bilden, men det är en annan fråga.
Jag tycker inte att Socialdemokraterna har så mycket att yvas över när det
gäller Östeuropapolitiken, eftersom starten av den inte var särskilt lyckad.
Man valde att låta SIDA hantera något som de inte kunde hantera. De dis-
kussioner som nu har förts i KU om hur detta fungerade ger egentligen en
bild av hur det inte borde vara. Jag tror att det fungerar betydligt bättre nu,
därför att nu har SIDA, SAREK och andra som hanterar detta fått en erfa-
renhet också av den här typen av verksamhet, vilket man inte hade tidigare.
Biobränslesatsningarna i Sverige är också viktiga. Konkurrenskraften för
biobränslena har faktiskt förbättrats. Den ändring av dieselskatten som Ulla
Pettersson tog upp har ju faktiskt förbättrat konkurrensen för biobränslen.
I och med att man nu lägger en direkt skatt på bränslena medan man inte
har en sådan skatt på biobränslen, görs biobränslena konkurrenskraftiga.
Jag var i Örebro i måndags för att titta på en verksamhet där man använ-
der raps och linolja för att driva fordon i länet, framför allt i tätorterna. Hela
satsningen på det s.k. skafibränslet som består av 30 % rapsolja är mycket
framgångsrik och kan förbättra miljön högst avsevärt.
I utskottsförslaget ingår också satsningar på att utvinna etanol ur skogsrå-
vara. Det är där man kan få fram de stora kvantiteterna för en mer storskalig
övergång till användning av biobränsle.
En minskning av trafiken är på något sätt avgörande för att vi skall lyckas
med att minska koldioxidutsläppen. Detta gör man inte bäst genom de stor-
skaliga satsningarna på Dennisleder och andra konstruktioner runt de stora
städerna och inte heller genom att bygga Öresundsbron. Vad jag förstår har
Socialdemokraterna hamnat i en svår situation när man å ena sidan har drivit
dessa frågor väldigt hårt och å andra sidan hävdar att man skall minska ut-
släppen.
Satsning på tågtrafik är en fråga. Där gör nuvarande regering satsningar
som tidigare inte har gjorts. Det är oerhört viktigt att detta arbete fortgår
för att få ett större mått av både gods- och persontrafik på järnväg i förhål-
lande till vad vi har i dag.
Dessa förutsättningar förbättras successivt, bl. a. genom byggen av järnvä-
gar men framför allt genom att man skaffar material att köra på dessa järnvä-
gar, vilket gör att människor får både komfort och snabbhet och därmed ut-
nyttjar detta på ett betydligt bättre sätt.
Ulla Pettersson talade om freonerna. Både 1988 och 1991, men framför
allt 1988, försökte vi driva Socialdemokraterna till en mer offensiv politik
när det gällde att minska freonerna och tidigarelägga borttagandet av dem.
Det lyckades vi inte med. Vi har sedermera fått ställa upp på de socialdemo-
kratiska målsättningarna när vi har närmat oss dem. Det har inte funnits nå-
gon möjlighet att ändra dem.
Men Socialdemokraterna kan inte säga att de har gått före övriga partier
här i kammaren i särskilt många sammanhang. Vi i Sverige har gått före
andra länder. Det är viktigt, och det har vi varit överens om och är fortfa-
rande överens om. Det har skett en mycket kraftig utveckling. Den har na-
turligtvis skett på grund av att det har funnits en politisk vilja och beslutsam-
het i Sverige på denna punkt. Det har säkert också påverkat utvecklingen
ute i världen och de protokoll som skrevs i Montreal och som förstärktes i
Köpenhamn.
Ulla Pettersson tog även upp försurningsfrågorna. I detta sammanhang
har vi ett mycket stort bekymmer. Men jag återkommer till att det även i
detta sammanhang är trafiken som har en mycket stor del i detta problem.
Om man gör ytterligare satsningar på trafiken, ökar trafiken. Och då är det
inte särskilt lätt att få till stånd den minskning som vi skulle behöva.
Slutligen vill jag säga något om miljöklassning av fordon. Jag kan delvis
dela den uppfattning som Socialdemokraterna har framfört i sin reservation.
Denna uppfattning hade vi när dessa beslut fattades, och jag tror att det var
1991. Men samtidigt kan vi i riksdagen inte fatta beslut som går litet hit och
dit. Vi måste ha en målsättning som är långsiktig och inte ändra besluten
undan för undan. Industrin och de som gör de innovationer som behövs för
att nå de mål som vi vill uppnå måste från det ena ögonblicket till det andra
veta vad som skall hända. Nu fastställdes dessa mål och dessa bestämmelser,
och jag tror att vi får leva med dem ett tag och se vad de kan åstadkomma
tills vi ser hur verkligheten blir. När det gäller sakfrågan är det inget fel på
dessa krav.
Som tidigare sagts har vi sett att det på bilsidan kommer fram prototyper
som kan ge dessa lägre utsläpp. Volvo har tagit fram detta. Det finns även
andra koncept på detta och andra utvecklingsmöjligheter. Det är viktigt att
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
31
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
32
bilindustrin får jobba vidare, så att vi även kan få en industriell nytta av detta
i Sverige, vilket jag tror är fullt möjligt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 30 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Jag skall ge en kort replik. Lennart Brunander talade om
Östeuropa och apostroferade mig. Han efterlyste vad Socialdemokraterna
vill. Vi har talat om det i vår motion. Vi har angett en grundinriktning för
ett samlat program som bygger på att man måste begränsa insatserna, som
jag sade i mitt huvudanförande, och att man måste begränsa sig till ett visst
geografiskt område. Man kan inte täcka hela detta område om man skall få
slagkraft i insatserna. I stället bör man samordna insatserna med andra län-
der och den vägen få en samlad insats t.ex. för Baltikum och andra delar av
Östeuropa.
Man kan inte begära att vi som oppositionsparti skall utarbeta en fullstän-
dig strategi åt regeringen. Det är faktiskt regeringens uppgift att göra det,
även om vi kommer med ett motförslag. Det är regeringen som har resur-
serna, och det är regeringen som bör använda dessa resurser, men det har
den inte gjort.
Anf. 31 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Jag skall inte begära någon strategi från Socialdemokra-
terna, eftersom de förmodligen inte har någon. Regeringen har en strategi i
detta sammanhang.
Den samordning med andra länder som Berndt Ekholm talar om sker ju.
Det har varit en sådan överläggning i Gdansk om hur man skall finansiera
de enorma satsningar som krävs i Östeuropa för att klara miljösituationen
där, vilket naturligtvis även påverkar oss.
De satsningar som kommer att göras i Baltikum med utgångspunkt i de
pengar som nu har satsats kommer att ge effekt. Om effekten blir större eller
mindre än den effekt som Socialdemokraternas lösning eventuellt skulle få
är naturligtvis omöjligt att säga. Men denna effekt kommer att nås snabbare.
Om man skall göra som Socialdemokraterna vill, samla dessa pengar för att
sedan se vad man skall göra, då dröjer det ytterligare innan man kommer i
gång.
Anf. 32 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Herr talman! Om Lennart Brunander anser att vi inte har någon strategi
över huvud taget, måste han ha lyssnat mycket dåligt. Vi har ju angett hu-
vudinriktningen. Skillnaden mellan den borgerliga strategin och den social-
demokratiska, oavsett om det gäller miljöpolitik eller insatser i övrigt - som
ledamot i utrikesutskottet vågar jag påstå att jag kan uttala mig om övriga
insatser - är att regeringen vill plottra litet överallt i alla möjliga olika sam-
manhang och länder, medan Socialdemokraterna vill koncentrera insatserna
mer.
Om man efterlyser den samlade Östeuropastrategin, inte minst kopplad
till vad andra länder gör, till Europabanken EBRD och till samarbete med
EG och andra aktörer, kan man inte få några svar. Vi har haft utfrågningar
i utrikesutskottet, och jag har kunnat konstatera att vi inte kan få besked
från regeringen om hur dess strategi ser ut. Men den stora skillnaden är att
vi vill koncentrera insatserna mer, eftersom vi tror att det ger slagkraft. Vi
vill samarbeta med andra länder för att täcka helheten.
Anf. 33 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Vi är helt överens om att vi skall samarbeta med andra län-
der. Det är den enda möjligheten för att vidta verksamma åtgärder där
borta, eftersom det är så mycket som måste göras.
Om den storskaliga satsning som Berndt Ekholm och Socialdemokraterna
talar för är bättre än den som regeringen vill göra, dvs. att man redan nu går
in och vidtar de åtgärder som är möjliga att vidta, får framtiden utvisa. Men
helt klart är att en del saker måste göras snabbt för att förbereda de större
åtgärderna. Det var också en del av det som Socialdemokraterna startade
under sin tid i regeringen, dvs. att börja göra upp vissa planer för hur mil-
jöarbetet skulle gå till. Jag tror inte att denna storskalighet alltid är det allena
saliggörande. Socialdemokraterna har alltid tyckt att storskalighet har varit
bra. Men också de små insatserna har betydelse. Och det är de små insat-
serna tillsammans som får betydelse. I detta sammanhang får de betydelse
tillsammans med andra länders insatser.
Anf. 34 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Lennart Brunander talade om biobränslen. Jag vill kommen-
tera det något. Han sade att den stadiga mängden biobränsle i fortsättningen
måste komma från skogen. Men varför står vi då ensamma i fråga om vår
reservation i denna fråga? Vi säger ju precis detta i reservationen. Men det
sägs ingenting om detta i utskottstexten.
Beträffande freonerna kunde man ju ha förväntat sig att Lennart Brunan-
der, med de höga ambitioner som han gav uttryck för i sitt anförande, skulle
ha ställt sig bakom en skatt på de s.k. mjuka freonerna. Det har vi inte heller
sett att han har gjort.
Slutligen: Lennart Brunander tycker att vi velar när det gäller miljöklas-
serna. Men jag har svårt att förstå vad det velandet skulle bestå i. Vad vi vill
är att regeringen förbereder nästa steg i miljöklassningssystemet. Det kravet
finns i vår reservation. Jag har svårt att se detta som något annat än en
ganska så rak linje.
Anf. 35 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Jag sade inte att bioenergin i fortsättningen bara skall tas
från skogen. Utan tvivel kan jordbruket stå till tjänst med ganska mycket av
biobränslen när det gäller både vegetabiliska oljor och etanol. Beträffande
den storskaliga användningen måste etanol tas från skogen.
I propositionen finns det förslag om att 15 miljoner kronor skall avsättas
just för utvecklingen av den här typen av etanol. Det kravet är alltså väl till-
godosett i propositionen. Naturligtvis krävs det en fortsatt utveckling. Det
finns också ett intresse för dessa frågor. Sedan får beskattningen av bräns-
lena styra nyttjandet av dessa åt rätt håll.
När det gäller freonerna förhåller det sig så som jag beskrivit. Socialdemo-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
kraterna var tidigare faktiskt inte de som ville gå snabbast fram. Men sedan
har tiden så att säga hunnit ifatt oss. Vi kan alltså inte gå fortare fram.
Det är naturligtvis riktigt att också användningen av de mjuka freonerna
måste minska. Det skulle kunna vara fördelaktigt med skatter också i det
avseendet. Möjligen får vi ta upp den frågan senare. Jag är inte principiellt
motståndare till en skatt när det gäller de här freonerna. Den frågan finns
dock inte med i detta sammanhang, så den har inte kommit med i helhetsbil-
den här.
När det gäller miljöklassningen av bilar är det faktiskt så att Socialdemo-
kraterna under en senare diskussion i frågan motarbetade detta med ytterli-
gare ett steg i miljöklassningssystemet. Nu vill man driva frågan. Man hänvi-
sar till utvecklingen framöver, och det är mycket möjligt att man har rätt. Vi
får väl så småningom gemensamt ta fram ett material. Den här frågan har
Socialdemokraterna, som sagt, tidigare i ansvarsställning inte velat föra
fram.
Anf. 36 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Lennart Brunander vill inte satsa på Dennisringleder och
den typen av trafikleder. Jag undrar då om det är bättre för människor som
är på väg in mot Stockholm att de varje dag skall behöva sitta i bilköer. Vi
har ju lärt oss att det är den kortaste tiden och det jämnaste varvet som gäller
för att utsläppen skall minska. Mot den bakgrunden förstår jag inte fram-
förda synpunkt, nämligen att det inte skall vara några trafikleder av nämnda
slag. Men sådana här trafikleder måste väl vara bättre för miljön.
Visserligen kan det hävdas att det blir ytterligare trafik. Men nog skall vi
väl ha friheten att välja att köra bil om vi vill göra det, för annars är det ju
meningslöst att vi har byggt upp ett samhälle för bilismen.
Biltätheten i Sverige är inte speciellt stor. Dessutom är det vi här talar om
egentligen inte ett problem för övriga landet. Men det är kanske just där vi
har knuten, dvs. att det är just Stockholm som från skattesynpunkt gynnas.
Jag vet inte riktigt vilken inställning Lennart Brunander har i detta av-
seende.
Anf. 37 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Centerpartiet jobbar för ett decentraliserat samhälle där just
arbetsresor och resor till en plats där service ges skall vara kortare. När det
gäller Stockholm, Göteborg, Malmö och andra tätorter där det behövs sats-
ningar av nämnda slag är det satsningar på kollektivtrafiken som är viktiga
för att människor skall slippa sitta i bilköer.
Anf. 38 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om att satsningar på kollektivtrafiken är
bra för t.ex. vissa områden. Men jag tycker att det ena för den skull inte
utesluter det andra. Man bör satsa också på bilismen, eftersom de flesta tyd-
ligen väljer bilen. Människor skall ju inte styras uppifrån med krav på att de
skall åka kollektivt.
34
Anf. 39 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Problemet är bara att vi inte har hur mycket pengar som
helst. Eftersom vi har en begränsad mängd pengar måste vi styra använd-
ningen av dessa mot det som är bäst från olika synpunkter. Miljöfrågorna
t.ex. måste också komma med i bilden, och då är kollektivtrafiken viktigast.
Anf. 40 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Tonläget i debatten berördes här. Min ambition i dag är inte
att höja tonläget. I stället vill jag, liksom var fallet i en tidigare debatt, för-
söka lyfta fram orsakerna till att vi diskuterar klimatåtgärder. Dess värre
uppfattar många i dag inte den hotbild som faktiskt finns när det gäller
mänsklighetens överlevnad - för att ta stora ord i munnen.
Får vi inte ordning på frågorna om klimatet kommer våra barn, barnbarn
eller kommande generationer inte att ha ett klimat som motsvarar det som
vi i dag lever i. Man kommer att ha att hantera problem som är betydligt
större än dem som vi har.
Den tilltagande uppvärmningen av atmosfären är ett av mänsklighetens
absolut allvarligaste problem. Det är svårt för forskarna att dra exakta slut-
satser av klimatförändringarnas effekter. Men de prognoser som tas fram är
definitivt tillräckliga för att inte någon skall kunna blunda för det faktum att
ytterligare insatser är helt nödvändiga när det gäller att begränsa de negativa
effekterna.
Det aktuella kunskapsläget beträffande växthuseffektens påverkan på kli-
matet redovisades 1990 av IPPC, FN:s vetenskapliga klimatpanel, utifrån ett
låtgåperspektiv avseende växthusgaser fram till år 2100. En någorlunda
gynnsam utveckling av världsekonomin leder, om inte särskilda åtgärder vid-
tas för att hejda utsläppen, till en kraftig acceleration av de årliga utsläppen
av växthusgaser. I dag cirkulerar 1,5 % av jordens kolförråd i atmosfären.
Om motåtgärder inte vidtas, kommer nivån redan om knappt 40 år att vara
dubbelt så hög i jämförelse med den förindustriella nivån. Den ökade före-
komsten av växthusgaser i atmosfären kan komma att leda till följande:
1. Medeltemperaturen ökar med 0,3 grader per årtionde, och det är den
snabbaste ökningstakten under de senaste årtusendena. Det innebär att vi
från dagens nivå räknat kommer att få en temperaturhöjning på ca 3 grader
fram till slutet av nästa århundrade.
2. Nederbörden ökar med 3-15 %. Samtidigt ökar avdunstningen lika
mycket.
3. Kontinenterna kommer att värmas upp snabbare än haven.
Konsekvenserna på ekosystemen kommer att bli mycket vittgående. Eko-
system tvingas flytta, eller också slås de ut. Havsnivån stiger, och det får
oöverskådliga konsekvenser för stora landområden. Ekosystem som är be-
roende av vegetationsperiodens längd kommer att påverkas särskilt mycket.
Det gäller framför allt det norra barrskogsområdet och Arktis. Många arter
kan bli utrotade, speciellt i de artrika tropikerna. Arter som lever i små isole-
rade ekosystem, t.ex. på öar och bergstoppar, är särskilt utsatta.
Även i haven kommer ekosystem att förskjutas på grund av temperatur-
förändringarna. En temperaturhöjning kan direkt påverka produktionen av
växtplankton. Ännu större kommer sannolikt den indirekta påverkan att
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
35
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
36
vara, eftersom en av klimateffekterna troligtvis blir ändrade havsströmmar
och därmed en annorlunda och förändrad tillgång på näring.
Herr talman! Den proposition om åtgärder för att begränsa klimateffek-
terna som riksdagen nu har att ta ställning till är bl.a. en konsekvens av den
klimatkonvention som Sverige tillsammans med drygt 150 andra nationer
untertecknade i Rio de Janeiro förra sommaren.
Vad man där kunde enas om var att i-ländernas utsläpp av växthusgaser
inte fick öka. Är 2000 skall de inte vara större än de var 1990.1 propositionen
föreslås att Sverige antar denna målsättning på det nationella planet.
Det är samma mål som EG har satt upp. Men enskilda i-länder som Au-
stralien, Danmark, Nederländerna och Tyskland har förbundit sig vid reduk-
tionsmål på mellan 20 % och 25 % till år 2005. Det är alltså en klar minsk-
ning. Om målet är att halten av koldioxid i atmosfären inte skall öka, måste
utsläppen av koldioxid minska kraftigt sett utifrån dagens utsläppsnivå. Det
är positivt att utskottet nu också slår fast, bl.a. mot bakgrund av en kds-mo-
tion, att utsläppsnivån skall minska efter år 2000.
Vidare föreslås i propositionen ett antal åtgärder, bl.a. förlängt investe-
ringsstöd til biobränslebaserade kraftvärmeverk, utvecklingsprogram för att
förbättra miljöprestanda hos mindre panncentraler och en utredning om hur
jord- och skogsbruk mest effektivt kan bidra till ett minskat nettoutsläpp av
koldioxid. Det är åtgärder som var för sig är bra, men mot bakgrund av vad
jag tidigare har sagt ser man att de egentligen är otillräckliga.
Den föreslagna målsättningen i propositionen och de åtgärder som före-
slås kan endast betraktas som ett första steg, och det är helt nödvändigt att
snarast höja ambitionsnivån och gå vidare.
Herr talman! Under den gångna 20-årsperioden har de svenska koldioxid-
utsläppen minskat med 40 %. Härutöver har Sverige, vilket också framhålls
i propositionen, infört en koldioxidbeskattning som ligger väsentligt högre
än den föreslagna nivån inom EG. En del tar detta som intäkt för att inget
ytterligare behöver göras, och att Sverige ligger mycket bra till vid en inter-
nationell jämförelse. De beräkningar som IPPC utfört visar dock att utsläp-
pet i snitt i världsbefolkningen inte bör ligga högre än ca 1 500 kg/person och
år. För en medelsvensk ligger nivån för närvarande på 7 000 kg/person och
år.
Om man menar allvar med en fortsatt strävan att få en hållbar utveckling
måste koldioxidutsläppen begränsas genom att energisektorn, trafiksektorn
och andra viktiga samhällssektorer förändras, detta parallellt med att arbetet
med att få till stånd internationella överenskommelser om effektiva styrme-
del intensifieras.
För att näringslivet skall kunna ha en god framförhållning och inte riskera
att hamna i underläge gentemot näringslivet i andra länder, behöver målsätt-
ningar på lång sikt formuleras och åtgärdsprogram och styrmedel som upp-
fyller de bägge målen om stärkt näringsliv och reduktion av växthusgaser an-
ges. Det är rimligt att beskattningen på ändliga resurser, som exempelvis fos-
sila bränslen, ökar, medan beskattning på arbetskraften sänks som kompen-
sation. Det här är exempel på styrmedel utformade efter en helhetssyn.
Detta saknas dess värre i alltför stor utsträckning i dag.
Ett effektivare energiutnyttjande av vattenkraft och stimulanser för alter-
nativ energiproduktion är vidare helt centralt för att reduceringen av koldi-
oxidutsläppen och avvecklingen av kärnkraften skall kunna ske parallellt.
Här får det inte bli en motsättning. Det framskymtade litet tidigare i de-
batten att det fanns olika motiv för att driva klimatfrågorna. Jag hoppas att
vi är överens om att oavsett motiven måste åtgärderna till för att minska kol-
dioxidutsläppen. Samtidigt är det min och mitt partis uppfattning att vi också
skall genomföra avvecklingen av kärnkraften.
Herr talman! Tekniskt inriktade studier utförda efter initiativ av Natur-
vårdsverket pekar på att det finns stora möjligheter att minska koldioxidut-
släppen genom effektivisering och övergång till energiformer med lägre ut-
släpp.
Det finns en betydande potential för ökad användning av biobränslen i
Sverige. Den sammanlagda bränslepotentialen enbart från skogen beräknas
uppgå till drygt 100 TWh. Till detta kommer biobränslen från jordbruket.
Här vet vi att vi har en stor potential och att vi kommer att få mer biobräns-
len från den sidan.
Slutligen, herr talman, beskrivs det i utskottets betänkande att man har
dragit i gång en utredning om hur koldioxidutsläppen inom trafiksektorn
skall kunna begränsas. Det här är väldigt positivt. Vidare har en utredning
om ”joint implementation” - gemensamt genomförande inom Östersjöom-
rådet av åtgärder inom klimatområdet - initierats. Detta kan leda till en ef-
fektivisering av insatserna för att få till stånd en snabb reducering av koldi-
oxidutsläppen.
Men jag vill i det här sammanhanget också framhålla att det är viktigt att
”joint implementation” inte får innebära att nödvändig, och ibland dyr, ut-
veckling av tekniker och framtagande av nya tekniska lösningar upphör i ett
i-land som Sverige. Tvärtom måste vi vara pådrivande och ledande i detta
arbete. I enlighet med klimatkonventionen har i-länderna ett ansvar för att
ta ledningen i kampen mot onaturliga klimatförändringar och deras skadliga
effekter. Sverige bör vara i första ledet. Jag utgår ifrån att regeringen arbetar
vidare med att, som jag tidigare sade, höja ambitionsnivån på det här områ-
det.
Anf. 41 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Regeringen har i en proposition föreslagit åtgärder mot kli-
matpåverkan. Jag har i en motion, åtminstone som jag själv tycker, förbätt-
rat den här propositionen med ett tjugotal förslag. Jag vill särskilt yrka bifall
till motion J088, yrkande 1.
Jag beklagar givetvis mycket att jordbruksutskottet inte har velat tillstyrka
det här yrkandet eller de 19 andra som motionen innehåller. Det handlar om
växthuseffekten. Jag tycker att växthuseffekt är ett begrepp som vi borde
utmönstra ur diskussionen med det snaraste. Det för tankarna till ett varmt,
behagligt, jämt, stillsamt klimat, som man kan finna i växthus.
Men de konsekvenser som forskarna förväntar sig av temperaturförhöj-
ningen är av ett helt annat slag. Det handlar om drastiska klimatföränd-
ringar - långa torkperioder, stormar, översvämningar. Det handlar om för-
höjda vattennivåer, som kommer att lägga stora delar av länder som redan
är överbefolkade under vatten, länder som Egypten och Bangladesh. Det
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
37
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
38
handlar om förändrade betingelser för växtligheten, som ekosystemen inte
har en chans att hinna med i, dvs. förändrade betingelser för den livsmedels-
produktion som vi faktiskt alla i grund och botten är beroende av för vår
existens. Det är alltså mycket allvarliga problem som det handlar om.
Det är positivt att det kommer en sådan här proposition till Sveriges riks-
dag. Den gör det mycket mot bakgrund av den stora konferens som FN ord-
nade förra året i Rio de Janeiro, som handlade om globala miljöproblem,
om social utveckling och om kopplingen mellan de båda begreppen.
Men det är en liten viktig detalj som saknas i betänkandet. Det är det
enkla påpekandet att den klimatkonvention som man fattat beslut om vid
Riokonferensen är helt otillräcklig. Den är alldeles för vag. Den är alldeles
för opreciserad när det gäller de mycket stora minskningar av utsläpp av de
här klimatpåverkande gaserna som är nödvändiga. Den är otillräcklig glo-
balt, och den leder till att besluten på den nationella nivån blir otillräckliga.
Den här insikten saknas till viss del i propositionen, men också i jord-
bruksutskottets betänkande. Jag vill gärna instämma i den kritik och den
fråga som Berndt Ekholm tidigare i debatten har framfört. Varför har inte
regeringen varit tydligare på den punkten, att konventionen är otillräcklig?
Varför har man inte försökt vara mer pådrivande, i den mån det är möjligt
för ett enskilt land att vara det?
Det är naturligtvis svårt. Man måste i huvudsak arbeta internationellt för
att komma längre. I propositionen uttrycks och i betänkandet citeras detta
från propositionen, att detta är nödvändigt. Men för den som inte läser riks-
dagstrycket - och det är nog, vill jag påstå, de flesta - blir intrycket av den
svenska hållningen och de svenska aktiviteterna ett helt annat. Då uppfattar
man snarare Sverige som frånvarande i den politiska debatt som förs kring
klimatpåverkan och åtgärder mot den.
Det finns en svensk närvaro på hög nivå när det gäller forskning, t.ex. i
forskningspanelen IPPC, som andra har nämnt. Om man jämför den
svenska hållningen på det här området med den som åtminstone tidigare har
präglat Sveriges inställning på kemikalieområdet, framstår skillnaderna som
oerhört uppenbara. Det är också uppenbart, när man gör en sådan jämfö-
relse, att den svenska hållningen på kemikalieområdet har haft mycket stor
betydelse för utvecklingen av arbetet inom OECD, för utvecklingen av arbe-
tet inom EG och på andra håll.
Jag tycker att det finns anledning att rikta kritik mot regeringen på den
här punkten. Det är därför som det första yrkandet i min motion handlar om
att Sverige måste vara mer aktivt.
Det som sägs om relationerna till EG på detta område uttrycker en under-
dånighet och inaktivitet som tyder på att det inte finns en insikt om hur arbe-
tet bedrivs inom EG. Det går nämligen till så att initiativen tas av enskilda
länder. Det krävs aktivitet. Man kan inte passivt vänta på vad kommissionen
tänker föreslå.
Det är också viktigt att uppmärksamma den förändring som regimskiftet i
USA innebär. Den nya regeringens vicepresident har fäst mycket betydelse
vid dessa frågor och har markerat att det nu finns en helt annan inställning
från USA:s sida. Det finns större möjligheter att genomföra en internatio-
nell koldioxidskatt.
Det är oerhört viktigt att man gör detta internationellt. Före det ameri-
kanska valet var den svenska regeringen aktiv. Statsminister Carl Bildt var
över i USA och uttalade sitt stöd för att George Bush skulle vinna president-
valet. I och för sig kan man förstå att det kan orsaka problem när han nu inte
vann valet. Men det skulle vara trevligt om regeringen visade tillstymmelse
till lika stort intresse för att nu efter valet utnyttja de möjligheter som nu
finns till mer aktivitet på miljöområdet.
Det är en alltför begränsad ambition i regeringens proposition. Det är
tveksamt om man ens kommer att uppnå den, dvs. att utsläppen av växthus-
gaser och koldioxid skall vara oförändrade och att man efter sekelskiftet
skall kunna gå mot en minskning. Många av de förslag som Naturvårdsver-
ket har lagt fram, och som Naturvårdsverket menar är nödvändiga om man
skall uppnå enbart denna begränsade ambition, förs inte fram i propositio-
nen, och de finns heller inte med i jordbruksutskottets betänkande. Det är
därför tveksamt om man når ens den begränsade nivån.
Jag skall ta upp några av de förslag som jag har berört i min motion och
som inte har vunnit stöd. De svenska utsläppen av metan är 500 000 ton per
år varav 300 000 ton kommer från avfallstippar. Metanet uppstår vid ned-
brytningsprocessen. Det står i betänkandet att Naturvårdsverket till somma-
ren 1993 kommer med allmänna råd. Man skall alltså ge kommunerna råd
om hur de skall kunna utvinna metanet. Det kan t.ex. användas i energisys-
tem.
Detta är inte en imponerande ambitionsnivå. Diskussionen om att utvinna
metan ur avfallstippar har i detta land pågått i åtminstone 20 år. År 1993
kommer Naturvårdsverket med allmänna råd. Jag tycker att det är beklag-
ligt. Det är den största enskilda utsläppskällan i Sverige vad gäller metan.
Det talas i propositionen om avveckling av HCFC, dvs. den mildare for-
men av freoner. Utskottet accepterar att man skall utreda ytterligare. Varför
skall man göra det? Det finns utredningar. Naturvårdsverket har utrett detta
och har lagt fram ett förslag som innebär förbud för en stor del av tillverk-
ningen från år 1995 och att man lägger skatt på HCFC. Man lägger också
skatt på CFC för att, så att säga, behålla proportionerna i farlighet mellan
dessa båda ämnen. Varför skall man utreda detta ytterligare en gång?
Jag har i min motion föreslagit att man skall gå snabbare fram när det gäl-
ler omhändertagandet av freon, t.ex. i frysar och kylskåp. De effekter på
ozonskiktet som vi nu ser kommer från freoner som för decennier sedan
släpptes ut i atmosfären. Effekterna av alla de kylskåp och frysar som vi nu
använder kommer vi att se först om ytterligare några decennier. Vi tar ännu
inte ordentligt hand om dem när vi skrotar dem. Jag tycker att det är beklag-
ligt att man inte inser att det är mycket viktigt att man går snabbare fram på
detta område än vad man hittills har gjort.
När det gäller åtgärder i Östersjöområdet delar jag uppfattningen att man
får ett mycket splittrat intryck av vilka åtgärder som vidtas, hur pengar an-
vänds och till vad de går. Det är bra att utskottet markerar att man vill ha en
samlad redovisning senast till hösten. Jag delar också synpunkterna i reser-
vation 10.
Det påpekas i betänkandet att det ofta saknas en fungerande struktur i
mottagarlandet. Jag vill gärna ta ett positivt exempel från Polen, där det nu-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpå verkan
39
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
40
mera finns någonting som heter Ekofond. Det är en institution som efter
vetenskaplig genomgång har sorterat olika miljöprojekt i fyra huvudområ-
den, varav klimatpåverkan är ett område. Långväga luftföroreningar, påver-
kan på Östersjön och bevarande av biologisk mångfald är de andra. Man har
gett dessa projekt prioritet. Man har en klar struktur för hur finansieringen
skall gå till och hur åtgärderna skall genomföras.
Det finns nu alltså åtminstone i Polen en fungerande struktur. Om miljö-
ministern hade varit kvar i kammaren hade jag frågat honom om den svenska
regeringen har uppmärksammat detta och om den har för avsikt att använda
sig av denna mottagarinstitution. Man kan göra det på olika sätt.
När det gäller trafiken är det bra, vilket redovisas, att det ordnas regionala
konferener runt om i världen. Sverige har varit pådrivande i det arbetet. En
sak som är viktig att ta upp är de svenska avgasreglerna i förhållande till reg-
lerna inom EG. Det anses numera att det inte är själva nivåerna inom avgas-
regleringen som skiljer så mycket mellan Sverige och EG, utan det är be-
stämmelser inom andra områden.
Det gäller själva tillsynen. Vi har i Sverige ett tillverkaransvar som
sträcker sig över ett visst antal år eller ett visst antal mil, och vi har en mycket
effektiv och fungerande besiktning. Jag hade önskat mig en redovisning av
hur Sverige arbetar för att detta skall förankras även inom EG-systemet. Det
är av oerhört stor betydelse.
Det är viktigt att komma ihåg att trafiken står för en växande andel av
koldioxidutsläppen. Det redovisas i betänkandet att andelen minskat de två
senaste åren, men det säger ingenting om hur långsiktig den minskningen är.
Den kan mycket väl vara en effekt enbart av försämrade konjunkturer.
Vi vet att ett projekt inom EG, förverkligandet av den inre marknaden,
också i rapporter inom EG förutses ge stora effekter i form av ökad trafik.
Detta måste mötas mer aktivt med miljöåtgärder på detta område.
På s. 45 i betänkandet finns en lång och vacker skrivning om hur viktigt det
är att man tar hänsyn vid den långsiktiga trafikplaneringen, att man satsar på
kollektivtrafiken, osv. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man mot bakgrund
av en sådan ambition landar i konkreta förslag om Öresundsbron.
Det kan tyckas tjatigt, men det är värt att upprepas: Allteftersom arbetet
fortskrider med Öresundsbron blir det allt tydligare hur omöjligt detta pro-
jekt är. Jag hoppas att Socialdemokraterna vill ändra sin inställning.
Jag har föreslagit att man går vidare med förändringar av beskattning av
tjänstebilar och att man har en tydlig strategi med tidsramar när det gäller
trafiken. Det är inte mina förslag från början, utan de kommer från andra
håll, bl.a. från Naturvårdsverket.
Det som skiljer Kalifornien och Sverige är just att man i Sverige ger Natur-
vårdsverket och andra i uppdrag att utreda, men att det inte får några kon-
kreta effekter. Men om man sätter en tidsram och säger att år 2000 skall en
viss andel av fordonsparken vara miljöanpassad blir det resultat.
Utskottet bekräftar också i betänkandet att det är de tydliga Kaliforniska
kraven som har drivit fram den internationella utvecklingen. Biltillverkarna,
t.ex. Volvo, forcerar nu utvecklingen för att ta fram elbilar och andra typer
av hybridfordon. Det finns enligt min mening också på denna punkt anled-
ning att rikta kritik mot regeringen för att den i stället för att vidta konkreta
åtgärder utreder och åter utreder, uppenbarligen för att dölja motsättningar
inom regeringen.
Jag föreslår i min motion att man skall avsätta mer pengar för att åstad-
komma denna teknikutveckling. Regeringen föreslår 9 miljoner kronor, och
det är närmast ett hån. I reservation 22 avvisar Socialdemokraterna både re-
geringens och mitt förslag.
Om utskottets ärade ledamöter hade läst min motion - vilket de förmodli-
gen inte har - hade de förstått att jag inte avser något traditionellt stöd till
industrierna, utan den typ av åtgärder som också beskrivs i betänkandet,
dvs. avancerad teknikupphandling.
Det talas om att man har ställt 5 miljoner kronor till förfogande för sådan
teknikupphandling. Var och en som har något så när hum om vad bilar och
bussar kostar kan ju fundera över hur många fordon man kan få för 5 miljo-
ner kronor.
I USA har man många lyckade exempel på denna typ av kampanjer. En
heter Golden carrot. Den har varit riktad till just dem som producerar kyl-
skåp och frysar. Den innebär att den som producerar ett kylskåp eller en frys
som bäst motsvarar de uppställda kraven har en garanterad order och får
alltså sälja en viss andel av dessa nya kylskåp och frysar. Man kan ha en lik-
nande typ av morot när det gäller produktion av fordon. Det var så jag hade
tänkt mig med de resurser jag föreslog.
Herr talman! Eftersom vi nu talar om klimatpåverkan vill jag avslutnings-
vis säga, att för den händelse Ny demokrati har någon klimatpåverkande ef-
fekt är det knappast i den meningen att det är temperaturhöjande när det
gäller miljöpolitiken. Jag tycker att det är pinsamt att höra representanter
för ett politiskt parti som vill göra anspråk på att bli seriöst bemött delta i
miljödebatten i riksdagen och uppenbarligen vara i så total avsaknad av in-
tresse, engagemang och förslag på detta område.
Anf. 42 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Vi är inte alls på något vis emot detta, Annika Åhnberg. Vi
vill bara ha en viss måtta när det gäller att gå fort fram. Det gäller att samhäl-
let, forskningen, industrin och alla andra hänger med så att det blir någon
riktig effekt av det hela och inte bara en massa tomma ord här i riksdagen.
Det är därför som vi kanske har en något låg profil. Men den är inte på något
vis åt andra hållet.
Anf. 43 ANNIKA ÅHNBERG (-) replik:
Herr talman! Max Montalvo sade också i sitt inledningsanförande att han
tyckie det var bra om Sverige var först, men att vi kunde vara det med måtta.
Jag tror att den som har ambitionen att vara först med måtta ganska snabbt
blir förbisprungen. Jag får bara hoppas att, om detta gäller Ny demokratis
inställning till sig själva, det också gäller för politiken.
Jag tycker mig märka av miljödebatterna att det är många som menar att
det inte är någon mening bemöta Ny demokrati när partiet har låga ambitio-
ner på detta område, men jag anser det vara viktigt. Ny demokrati är uppen-
barligen ett parti som får allt större inflytande på regeringspolitiken. Det är
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
41
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
42
därför viktigt att avkräva också detta parti konkreta förslag och att ställa det
till svars för bristen på politik på detta område.
Anf. 44 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg använder samma modell igen. Jag kan bara
säga att det inte finns någon brist på politik. Det finns inte någon brist på
engagemang. Men det gäller att vi jobbar globalt över hela världen med mil-
jögrejorna. Det gäller då att påverka dem som inte har nått någonstans alls
att nå någonstans och inte bara hålla på att ivra för att vi skall dra in på vår
välfärd genom att ha en massa överidéer.
Anf. 45 ANNIKA ÅHNBERG (-) replik:
Herr talman! ”Miljögrejorna” gäller visserligen globalt, som Max Mon-
talvo uttrycker sig. Men det måste väl också inbegripa Sverige? I övrigt upp-
manar jag alla som funderar över Ny demokratis miljöpolitik att läsa deras
motioner och reservationer. De talar för sig själva.
Anf. 46 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Vi står nu inför att godkänna klimatkonventionen som
skrevs under vid Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling i
Rio de Janeiro förra året. Detta är ett grundläggande beslut för framtida mil-
jöarbete och en milstolpe i det globala miljöarbetets historia. Det känns hög-
tidligt att få vara med att fatta detta beslut. Samtidigt är vi medvetna om att
konventionen behöver skärpas, och Sverige måste driva på i denna utveck-
ling.
Jordbruksutskottets betänkande innehåller därutöver en rad ytterligare
frågor, varav jag vill kommentera några.
Sverige måste även bli pådrivande när det gäller att använda ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken. Det är glädjande att det nu finns en stor samstäm-
mighet här i riksdagen i denna fråga, eftersom Folkpartiet har verkat för
detta i mer än ett kvarts sekel. Det måste gå fortare än så att få internationell
acceptans för tankarna på olika miljöavgifter. Det är viktigt att få internatio-
nellt harmoniserade regler om de ekonomiska styrmedlen för att skapa en
konkurrens på lika villkor. Jag tänker bl.a. på koldioxidskatter och energi-
skatter. Detta underlättas om Sverige blir medlem i EG.
Vi måste fortsätta arbetet med en skatteväxling så att vi mer beskattar mil-
jöutsläpp och användningen av naturresurser. I gengäld kan man minska be-
skattningen av arbetskraft.
Ett annat exempel på ekonomiska styrmedel som vi liberaler anser bör
prövas är överlåtbara utsläppsrätter. Det är en intressant metod att ta mark-
nadsekonomin i miljövårdens tjänst. Rätt använd bör sådana utsläppsrätter
kunna vara effektiva i att bekämpa vissa globala och regionala miljöpro-
blem.
Det är bra och effektivt för miljön med insatser i exempelvis Estland, Lett-
land och Litauen. Dock måste man avvisa idéer som ibland framförs om att
använda våra insatser i andra länder som en motivering för att inte göra nå-
gonting alls på hemmaplan.
I betänkandet behandlas också den blyade bensinen som vi alla strävar
efter att få bort. I dag har det dock verkat på Max Montalvo som om Ny
demokrati inte har det målet. Frågan är vilken metod som skall användas.
Jag anser att skatten på blyad bensin borde höjas ytterligare, utöver den höj-
ning som genomfördes den 1 januari i år, för att stimulera en snabb övergång
till det blyfria sortimentet.
Vi hörde för en stund sedan Ulla Petterson tala om att det finns en social-
demokratisk reservation om att regeringen borde upprätta en awecklings-
plan. Här visas skillnaden mellan min tilltro till marknadskrafterna och ett
socialistiskt planekonomiskt tänkande.
Det är viktigt att man beaktar klimatproblemen när framtida beslut fattas
i riksdag, regering och på andra håll. Det är många olika beslut som måste
bli konsekventa för att vårt klimat skall utvecklas på ett rimligt sätt. På
denna punkt är jag allvarligt bekymrad över riskerna att mänskligheten
kommer att ta ett antal små steg i fel riktning. Då blir den sammanlagda glo-
bala effekten djupt olycklig.
Jag skall inte här nämna några konkreta exempel. Då skulle vi kunna få
en debatt om Öresundsbron. Men det är uppenbart att trafiksektorn är ett
bekymmersamt område. Här känner jag stor sympati för de synpunkter som
framfördes av Lennart Brunander tidigare i debatten.
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande i dess helhet.
Anf. 47 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Lennart Fremling säger att han föredrar marknadskrafternas
lösning av problemet med den blyade bensinen. Jag och mitt parti föredrar
att inte vänta på att marknadskrafterna eventuellt skall behaga gå i den rikt-
ning som vi vill. Vi vill se till att vi blir av med den fullständigt onödiga tillsat-
sen bly i bensin så snabbt som möjligt.
Anf. 48 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Det är inte fråga om att vi skall vänta för att använda mark-
nadskrafterna. Det är snarare tvärtom så, att skall myndigheterna besluta
om en strikt plan, får den inte vara så tajt att man inte kan genomföra den i
praktiken. Det är snarare risk för att det kommer att dra ut längre på tiden
om man gör upp planer, än om man använder marknadskrafterna på ett posi-
tivt sätt.
Anf. 49 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Som jag sade tidigare till Max Montalvo vet vi allihop i ut-
skottet vad det beror på att det inte blev en awecklingsplan. Att det inte
blev enighet i utskottet berodde helt och hållet på Ny demokratis inverkan
på majoriteten.
Anf. 50 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Att säga att vi är emot awecklingen av blyad bensin helt och
hållet är väl att ta i. Är det ett påhopp från Folkpartiet eller vad är det? Såvitt
jag vet var Lennart Fremling med när vi gjorde upp skrivningen om hur det
här skulle gå till.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Åtgärder mot
klimatpåverkan
43
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
Vi är med på en avveckling av blyad bensin när man ser att det är tekniskt
och ekonomiskt möjligt, dvs.det får inte bli så att de som har fordon som går
på denna bensin, inte har möjlighet att använda dessa. Det är det vi är ute
efter. Vi vill se till att de kan använda sina fordon.
Så länge man inte kan lägga ansvaret för att ersätta eventuella skador på
oljebolagen - det var tydligen svårt ur lagsynpunkt - måste vi ta det försiktigt
med att avveckla. Det är inte meningen att människor inte skall ha någon
valfrihet att kunna utnyttja sina fordon.
Anf. 51 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Tidigare i dag tyckte jag att det lät på Max Montalvo som
om vi inte borde avveckla den blyade bensinen här i Sverige, utan att det var
mer angeläget att vi satsade på att införa katalysatorrening i andra länder
runt om i världen. Det är ett exempel på att man tar insatser på annat håll
till intäkt för att inte göra något här i vårt eget land.
Vi har möjlighet att använda ekonomiska styrmedel. Om vi gör det garan-
terar vi även möjligheten för veteranbilar att till en något högre kostnad få
tag i sin bensin. Veteranbilarna kör ju å andra sidan inte så mycket på våra
vägar. Den kostnadshöjningen bör man gott kunna ta i det sammanhanget.
Anf. 52 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag menade inte att det fanns någon motsättning med det
ena eller andra, Lennart Fremling. Jag tycker att vi gott och väl kan behålla
den blyade bensinen i Sverige så länge vi behöver den. Om man sedan sätter
ett högt pris på den, drabbar det inte oss veteranbilsälskare så hårt. Det har
vi råd med, eftersom vi bara kör några hundra mil om året. Men den måste
finnas. Det var det jag påpekade.
Detta och att vi sedan i stället skulle arbeta för att öka medvetenheten om
detta i utlandet i högre grad har inget med varandra att göra. Det är bara en
strävan efter att få en hårdare linje även i utlandet, så att vi har samma vill-
kor. Det löser sig säkert.
Anf. 53 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Jag tackar för de beskeden från Max Montalvo. Då kan jag
dra slutsatsen att vi alla gemensamt strävar efter att få bort den blyade bensi-
nen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 3 §.)
44
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU28 Vissa energipolitiska frågor (prop. 1992/93:100 delvis och
1992/93:179 delvis).
Anf. 54 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! När det gäller det betänkande, NU28 om vissa energipoli-
tiska frågor, som vi nu står i begrepp att behandla, råder det samstämmighet
i utskottet på flertalet av de områden som behandlas. Så är t.ex. fallet när
det gäller myndighetsorganisationen på energiområdet, när det gäller bioe-
nergiforskningen och när det gäller insatser för en ny energiteknik.
Enligt min mening är det av stort värde för landet med en politisk enighet
i så stor utsträckning som möjligt, när det handlar om ett för ett industriland
som Sverige så viktigt område som energin. Samtidigt måste vi tyvärr konsta-
tera att det råder delade meningar i utskottet på några viktiga områden.
Herr talman! Det är därför vi socialdemokrater har fogat åtta reservatio-
ner till det här betänkandet. För att kammaren skall vinna tid skall jag inte
yrka bifall till alla dem, även om vi naturligtvis står bakom samtliga. Jag vill
yrka bifall till reservationerna 1, 3, 8 och 9.
Låt mig sedan övergå till att kommentera vår uppfattning där den skiljer
sig från utskottsmajoritetens.
I reservation 1 gällande riktlinjer för energipolitiken anser vi att utskottets
borgerliga majoritet alltför okritiskt svalt propositionens kommentar till hur
det går med programmen för omställning och utveckling av energisystemet.
I propositionen heter det att dessa program i stort sett löper som planerat
och att resultaten hittills synes motsvara de mål som låg till grund för 1991
års energipolitiska beslut.
Vi socialdemokrater i utskottet anser att programmet för en effektivare
energianvändning successivt måste kompletteras och vidareutvecklas för att
ge företag och enskilda tydliga motiv för hushållning med energi och för en
övergång till förnybara energikällor. Det är därför jag yrkar bifall till reser-
vation 1.
Utskottets borgerliga majoritet godtar de riktlinjer för en svensk klimat-
strategi på energiområdet som förordas i propositionen. Det gör inte vi so-
cialdemokrater. I likhet med vad som sägs i motionen från vår utskottsgrupp
anser vi att det är absolut nödvändigt med en skärpt politik på det här områ-
det. I regeringens förslag saknar vi en mer långsiktig strategi för hur, och i
vilken takt, nya energikällor och tekniska lösningar skall tas i drift.
Att ha en energipolitik som ger klara spelregler för aktörerna inom indu-
strin har varit en styrka för industrin. Att Sverige just nu befinner sig i en
industriell kris beror på flera faktorer, dels den internationella lågkonjunk-
turen, dels att företagen inte tror på den låtgåpolitik som förs av den borger-
liga regeringen på det här området.
Herr talman! För att svensk industri skall kunna hävda sig och också återta
förlorade positioner på världsmarknaden måste det finnas en långsiktig ener-
gipolitik i Sverige. Det finns inte i dag. Enligt vår mening tappar Sverige i
tempo med den passiva hållning som regeringen visar i det här avseendet och
som utskottets majoritet så okritiskt ställer upp på. Därför yrkar jag bifall
till reservation 3 som är fogad till betänkandet.
Herr talman! Vi framför i vår motion att det är av stor betydelse för vår
framtida energianvändning i Sverige att det nu slutligen fattas ett avgörande
beslut om utbyggnaden av den planerade gasledningen mellan Norge och
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
45
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
46
Finland. I samband därmed bör en avsättningsmarknad i Mellansverige säk-
ras samt ledningsnätet på sikt integreras i hela regionen.
I reservation 8 framför vi att förslaget är så intressant att frågan genom
regeringens försorg bör utredas. En sådan utredning bör också omfatta för-
slag till gasledningens geografiska sträckning. Jag yrkar bifall till reservation
8.
Vår sista reservation, nr 9, handlar om statens ansvar för sina anställda.
Frågan är generell, även om den här specifikt handlar om anställda vid Vat-
tenfall. Många statliga företags verksamhet i skogslänen har medfört både
sysselsättning och möjligheter till industriell utveckling.
Den privatisering av statlig egendom som den borgerliga regeringen är i
full färd med att genomföra kommer att få allvarliga regionalpolitiska konse-
kvenser. De kraftigt höjda avkastningskraven på bl.a. Vattenfall kommer att
medföra avfolkning av hela bygder i framför allt Norrlands inland.
Vi socialdemokrater anser att regionalpolitiskt tänkande måste prägla alla
politikområden för att regional balans skall kunna uppnås. Det är regeringen
som har ansvaret för att så skall ske. När hela bygder drabbas, som i fråga
om Vattenfalls mycket kraftiga arbetskraftsneddragningar, måste regeringen
ta sitt ansvar. Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna. Därför
yrkar jag bifall till reservation nr 9.
Herr talman! Till sist några ord om avregleringen av elmarknaden. I ett
särskilt yttrande som fogats till betänkandet upprepar vi vår uppfattning,
nämligen att det finns goda skäl att skynda långsamt. Innan beslut fattas om
avregleringen måste det finnas möjligheter att utvärdera erfarenheterna från
motsvarande avregleringar i andra länder. Sverige behöver inte upprepa de
eventuella misstag som andra länder har gjort. Vi vänder oss också med all
kraft mot den koppling som vissa nyliberaler har fört fram mellan avregle-
ringen och privatiseringen av Vattenfall.
Herr talman! Vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med
förslag i ämnet med anledning av den utredning som inom kort skall vara
färdig. När den situationen föreligger kommer vi socialdemokrater att ta
ställning.
Anf. 55 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att framföra de yrkanden jag har, så att
jag inte rör till det för mig senare i anförandet.
Först och främst yrkar jag bifall till Vänsterpartiets meningsyttring till
mom. 1, som gäller riktlinjer för energipolitiken. Jag yrkar också bifall till
meningsyttringen till mom. 8, som gäller satsning på biobränslebaserad
kraftvärmeproduktion. Vidare yrkar jag bifall till meningsyttringen till
mom. 10, som gäller satsning på ny energiteknik och framför allt vindkraft
och sol. Dessutom yrkar jag bifall till meningsyttringen till mom. 21, som
gäller avveckling av kärnkraften. Jag vill också instämma i den socialdemo-
kratiska reservationen nr 9, som handlar om Vattenfalls ansvarstagande för
friställd personal.
Axel Andersson hänvisade i sitt anförande till den energiuppgörelse som
finns mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet från våren
1991 och som hela den borgerliga regeringen ställer sig bakom. Han menar
att detta är ett stort framsteg och att det är en bra grund för en stabil energi-
politik. Det ges spelregler till såväl kraftindustrin som den energiberoende
industrin.
Det är möjligt att Axel Andersson i viss mån har rätt. Jag vill nog hävda
att denna överenskommelse har en mängd olyckliga inslag. De har förmedlat
signaler till framför allt kraftindustrin, vilket i sin tur har försinkat introduk-
tionen av de s.k. alternativen på den svenska energimarknaden. Det har
skett på grund av att det på nytt finns frågetecken kring kärnkraftsaweck-
lingen. Det är fråga om väldigt grundläggande frågor, bl.a. om kommande
regeringar, som bygger på de partier som omfattas av överenskommelsen,
avser att avveckla den svenska kärnkraften. Jag vet att Socialdemokraterna
bestämt hävdar detta i dag och att Centerpartiet hela tiden med bestämdhet
har hävdat detta. Folkpartiet och Moderaterna har åtminstone tidigare glidit
i sina formuleringar i fråga om kärnkraftsavvecklingen.
Jag vill gärna tro folk på deras ord. Här får talarna möjlighet att deklarera
hur de just i dag ser på dessa frågor. Jag kommer dock att bedöma vad de
säger i relation till vad som har sagts tidigare. Kärnkraftsdebatten har - som
alla vet som har varit med under de senaste 10-20 åren - präglats av löften
och tyvärr av många svikna löften. Den har präglats av löften om årtal, dvs.
när kärnkraftsavvecklingen skall inledas, men också av upphävda löften om
årtal. En tung invändning mot energiöverenskommelsen är att partierna
upphävt det riksdagsbeslut som finns sedan tidigare om startdatum för kärn-
kraftsavvecklingen, dvs. att den första reaktorn skall ställas av 1995 och den
andra reaktorn skall ställas av 1996. I överenskommelsen och i utskottets
betänkande står det att kärnkraften skall vara avvecklad 2010. Men det
framgår inte när avvecklingen skall inledas.
Jag tycker att detta är dåligt från två synpunkter. Det är dåligt därför att
det skapar förvirring. Vi har en överskottssituation på elmarknaden. Det är
ett överskott på energi som motsvarar i storleksordningen vad två kärn-
kraftsreaktorer i normal drift kan producera. Det innebär att man utan att
det skulle uppkomma brist eller osäkerhet i elförsörjningen kan stänga av
två reaktorer i dag. I dag står en reaktor, och man kan alltså ställa av en
reaktor till.
Det här skulle möjligtvis kräva en viss uppgradering av kraftöverförings-
nätet. Vänsterpartiet föreslår i en av de motioner som behandlas i betänkan-
det att det skall ske en sådan uppgradering av överföringsnätet med 300 mil-
joner kronor.
Vi har alltså ett lysande tillfälle att inleda kärnkraftsavvecklingen. Det har
ur elförsörjningssynpunkt inte varit sakligt motiverat att upphäva beslutet
om 1995 och 1996 som tidangivelser för de två första avställningarna.
En annan effekt av beslutet är att det har skapat osäkerhet hos producen-
terna. Det finns inget incitament till att på allvar introducera ny teknik för
t.ex. elproduktion från biobränslen, vilket är nödvändigt ur klimatsynpunkt.
Det debatterades alldeles nyligen. Elproduktion från sol, vind och våg är
inte heller viktigt. Det finns heller inte något riktigt starkt incitament till att
intensifiera effektivisering eller besparing inom energiområdet på grund av
att vi har ett elöverskott och på grund av att det har skapats osäkerhet om
huruvida avvecklingen över huvud taget kommer att genomföras.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
47
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
48
Beslutet och den stora enigheten kring det är ur saklig energipolitisk syn-
vinkel ett dåligt beslut, eller åtminstone ett beslut med mycket stora brister.
Jag tror att alla energidebattörer är överens om att utvecklingen mot förnyel-
sebar inhemskt baserad elproduktion måste komma. Den måste komma av
miljöskäl och av en mängd andra skäl. Det är en utveckling som pågår värl-
den över.
Att vi i så stor utsträckning tvingas lita till kärnkraften - den står för ca
50 % av vår elförsörjning - är också dåligt av flera olika andra skäl, t.ex. av
säkerhetsskäl. Sannolikheten för stora, katastrofala kärnkraftsolyckor även
i Sverige är inte försumbar. Vi har under det gångna året kunnat konstatera
påtagliga problem i de svenska reaktorerna, vilka betecknas som världens
bästa reaktorer, då fem reaktorer har stått avställda i ungefär ett halvårs tid
på grund av säkerhetsproblem. Som jag sade tidigare står en reaktor fortfa-
rande avställd på grund av säkerhetsproblem.
Hela den händelsekedjan har visat på stora brister i det interna säkerhets-
arbetet på kärnkraftverken. Säkerhetskommittén i Barsebäck erkänner
detta i Dagens Nyheter idag. Det har också visat sig finnas stora brister hos
de övervakande myndigheterna. Kärnkraftinspektionen har visat stark själv-
kritik, och den har blivit kritiserad utifrån för senfärdighet i sitt agerande.
Kärnkraften är alltså en säkerhetsrisk och ett miljöhot. Kärnkraften är
också en risk på så vis att den innebär en bristande tillförlitlighet och en sår-
barhet. Jag hänvisar till att fem reaktorer ställdes av. Det ledde inte till några
påtagliga konsekvenser när det gällde elförsörjningen på grund av att vi hade
en sällsynt gynnsam väderlekssituation när det skedde.
Herr talman! Detta är skälen till att en del av Vänsterpartiets meningsytt-
ring utgör en markering av nödvändigheten i avställning av den svenska
kärnkraften och i att avställningen inleds snabbt. Den måste inledas snabbt
för att den skall kunna ske på ett ordnat sätt. Vänsterpartiet menar att vi
behöver en lag som möjliggör en stängning av svenska kärnkraftverk. Det
lagstiftningsarbetet har inte påbörjats. Det behövs en plan för avställningen,
och det behövs en snabbawecklingsplan i reserv, om vi skulle hamna i en
situation som är värre än den som rådde för cirka ett år sedan och om man
verkligen snabbt skulle behöva dra ned på de svenska kärnkraftverken och
kompensera med elförsörjning från andra källor.
Herr talman! Jag ser att jag har använt det mesta av min tid till denna
viktiga fråga. Jag vill erinra om två andra viktiga moment i Vänsterpartiets
energipolitik. Det ena är en ytterligare markering av och satsning på bio-
energi. Vi föreslår ett anslag som är 300 miljoner kronor större än det som
föreslås i betänkandet. Det är av energipolitiska skäl viktigt att ytterligare
snabba på introduktionen av bioenergi. Man bör i det läge vi har nu stimu-
lera introduktion av energisnål teknik, ny energiteknik av typen bioenergi,
solenergi och vindenergi. Det skapar jobb, och det rustar svenska företag
och det svenska samhället för framtiden.
Vi menar att det är självklart att Vattenfall som ett stort statligt företag
skall ta sitt sociala ansvar för de bygder där företaget har verkat och för dem
som varit anställda och hjälpt till att bygga upp företaget.
Jag vill slutligen instämma i de synpunkter som förs fram i det särskilda
yttrandet från Socialdemokraterna om avreglering av elmarknaden. Jag tror
att en sådan avreglering är nödvändig och i huvudsak bra, men dess tempo
och hur den skall genomföras bör diskuteras noggrant.
Anf. 56 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Egentligen finns det i dag ingen större anledning att disku-
tera de framlagda alternativen till regeringens förslag på det energipolitiska
området. Detta understryker också Axel Andersson i sitt inledningsanfö-
rande, där han konstaterar hur samstämmiga vi egentligen är i många av-
seenden på det energipolitiska området i denna riksdag.
Avvikelserna är trots allt mycket små. I dag finns det bara nio reservatio-
ner, vilket är betydligt mindre än under det 80-tal som på något sätt emane-
rade ur Birgitta Dahls energipolitik. Vi har i dag en energiöverenskommelse
från våren 1991, som står inskriven i den borgerliga regeringens regerings-
deklarationer från både 1991 och 1992.
Jag noterar att Socialdemokraterna vill styra bort pengar från satsningar
på biobränsleforskning i Sverige. De föreslår inte lika mycket pengar som
regeringen när det gäller ytterligare anslutning till fjärrvärme, och de tar
bort alla pengar för utvecklingen av elbilar. De vill hellre satsa på Baltikum.
Jag vill inte ifrågasätta om det är rätt eller fel. Jag tror att den mängd pengar
som regeringen anslagit är tillräcklig i den osäkra situation som råder i Balti-
kum. Vi är mera betjänta av att satsa på just biobränsle, fjärrvärme och ut-
veckling av elbilar för att någon gång framöver kunna hjälpa Baltikum vi-
dare.
Alla dessa avvikelser är i det stora sammanhanget mycket små anteck-
ningar eller bockar i marginalen, som varken gör till eller från. Spännvidden
mellan olika uppfattningar i riksdagen har till synes krympt. Det är det korta
perspektivet som gäller. Vi skjuter tveklöst problemen framför oss i förhopp-
ning om att forskning och teknisk utveckling skall lösa problemen åt oss.
Tror vi att det blir på det sättet? Svaret blir ja - men kommer det att ske
inom det korta tidsperspektiv som vi arbetar inom? På den frågan blir det
med ens mycket svårare att svara ja. Enligt min mening är det mer troligt att
svaret på frågan blir nej.
Den mycket infekterade energipolitiska debatt vi har haft och som skakat
våra industriella grundvalar har även fått utlandet att lyfta på ögonbrynen
en eller två gånger. Det har kostat oss mycket i pengar och arbetstillfällen.
Men debatten har också bidragit till en lång rad positiva saker. Allmänhe-
ten och inte minst politiker har tvingats att engagera sig, lära sig vad energi
är och vad den betyder för oss som individer och för vår nation.
Säkerhetskraven har skärpts vad gäller kärnkraften. Stora insatser har
gjorts i kärnkraftstekniken i vårt land. Sverige tillhör i dag eliten på detta
område och kan därmed bidra till att kärnkraften i andra länder - inte minst
i öststaterna - kan ges en ökad säkerhet. Detta skall vi vara glada över.
Vi har också tack vare denna intensiva energipolitiska debatt kunnat anslå
stora medel för forskning på alternativa områden och även där nått en kun-
skap och kompetens som kan bidra till att vi lättare kan ta till oss erfarenhe-
ter från internationell utveckling på energiområdet.
Men det vi kan notera är att det, trots att enorma insatser gjorts i Sverige
och inte minst internationellt på FoU-området, just nu inte finns några alter-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
nativ av större betydelse till vår kärnkraft. Allt talar för att det dröjer många
år innan kommersiellt intressanta alternativ till kärnkraften kommer i till-
lämpning.
Det är i det sammanhanget värt att notera att vi har lagt locket på när det
gäller utbyggnad av vattenkraften. Vi har år 2010 som ett slags riktmärke för
avveckling av kärnkraften. Det som står till vårt förfogande är olja, kol och
naturgas, dvs. fossila bränslen med alla deras problem.
Det förvånar mig därför litet grand, herr talman, när Rolf L Nilson säger
att kraftindustrin har försinkat alternativen på energimarknaden. Frågan är
vilka alternativ som Vänsterpartiet och Rolf L Nilson har till det som nu står
oss till buds.
Det ligger mycket av sprängkraft i svensk energipolitik, en konflikt mellan
kortsiktiga lösningar och förslag och de mera långsiktiga funderingarna.
Regeringen vill nu satsa på biobränsle, och det är bra. Vi har i dag ett
överskott på skogsråvara som inte efterfrågas av vår skogsindustri. Retur-
papperet har ganska snabbt helt förändrat situationen när det gäller skogs-
brukets avverkningar. Nu kan vi få möjligheter att konvertera oljebaserade
och kolbaserade kraftvärmeanläggningar till biobränsle. Vi kan också börja
tillverka etanol av skogsbränsle och därmed kanske successivt ersätta bensin
och diesel i våra fordon.
Men inte kan någon av oss tro att de ungefär 20 miljoner kubikmeter skog
som står till vårt förfogande på något sätt skall utgöra en ersättning för 70
terawattimmar kärnkraftsel. Då uppstår naturligtvis frågan om vi i stället
kan spara. Kan vi utveckla energisparande teknik? Ja, naturligtvis, men det
blir bara en droppe i havet. Det ger enbart marginella tillskott.
Vi har, som vi alla vet, i dag en hög arbetslöshet i Sverige. Hela regerings-
politiken är inriktad på att bygga ut den industriella sektorn. Vi vill att före-
tag skall flytta till Sverige och investera här. Småföretag skall startas i det
sammanhanget. Vi vill också gärna se att våra viktiga exportindustrier inve-
sterar och bygger ut för att därigenom kunna erbjuda våra arbetslösa arbete.
Men detta kräver mera av energi, inte minst elenergi. Den svaga ök-
ningen, ja, t.o.m. minskningen av efterfrågan på el, som Rolf L Nilson tar till
intäkt för att man ganska snabbt skall kunna stänga av två reaktorer, ligger i
viss mån till grund för den industrifientliga energipolitik som alldeles spe-
ciellt bär Birgitta Dahls signum.
Vi står, herr talman, inför svåra omställningsproblem, både med tanke på
våra möjligheter att bygga ut vår industriella sektor och bereda arbete åt
många och med tanke på att vi som politiker kanske måste sätta oss ned och
ompröva vår energipolitik.
Vi har all anledning att fundera litet mera över vår långsiktiga energipoli-
tiska framtid.
Runt om i världen satsar man på fusionsforskning. Runt om i världen sat-
sar man på fissionsforskning. Runt om i världen satsas stora belopp på sol-
energi. Man försöker komma underfund med fotosyntesens möjligheter att
omvandla ljus till energi. Man satsar på en utveckling av bränsleceller. Man
satsar på lagring av energi, bilbatterier, supraledning och mycket annat.
Men trots att ofantliga forskningsinsatser görs världen runt har vi fortfa-
50
rande en mycket läng väg att vandra. Det vi behöver i Sverige är en ekono-
misk tillväxt. För det krävs energi, till rätt pris.
Låt oss gå framtiden till mötes med mera öppna ögon och öron och forma
vår energipolitik så att den är flexibel inför de utmaningar som vi framöver
med all sannolikhet kommer att möta. Vi är på väg och har redan tagit stora
steg mot en miljövänligare energiproduktion, och det kan vi i Sverige vara
stolta över, men vi har ännu inte nått ända fram. Därför vore det olyckligt
med energipolitiska låsningar under 90-talet.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 57 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag känner mig av naturliga skäl mera befryndad med Bir-
gitta Dahls energipolitik än med Per-Richard Moléns, även om Birgitta Dahl
tyvärr inte stod loppet ut. De markeringar som gjordes av Socialdemokra-
terna och av Birgitta Dahl personligen under den socialdemokratiska rege-
ringsperioden var framsynta även ur energipolitisk synvinkel.
Per-Richard Molén är, som sig bör, konservativ även på industripolitikens
område. Man skall låta företagen sköta sig själva och ge dem lättnader i de-
ras verksamhet. Vi vet av lång erfarenhet att det innebär att man riskerar att
bevara gamla energistrukturer och föråldrad teknik och att man får svåra
omställningsproblem när marknaden hinner upp de svenska företagen och
när företag från länder vars regeringar är mera framsynta än den nuvarande
borgerliga regeringen konkurrerar ut våra svenska företag.
Den vanliga frågan som dyker upp är: Vilka är alternativen? Alternativen
har upprepats i 20 år: effektivare teknik, sparande och biobränslen.
När det gäller biobränslen kan jag nämna att vi när vi deltog vid ett möte
på Vattenfall fick höra att man där har skjutit upp sina ganska storslagna
planer på att satsa på biobränslebaserad elproduktion. Det finns inga skäl
till att fullfölja dem, eftersom det finns gott om el.
I mindre men inte obetydlig utsträckning finns också vindkraft. Per-Rich-
ard Molén nämnde solkraft som internationellt mycket intressant men även
i viss mån intressant i Sverige. Detsamma gäller i viss utsträckning också
samarbetsprojekt när det gäller vågenergi. Detta är de kända alternativen.
Jag vill ställa en fråga till Per-Richard Molén om händelserna under 1992-
1993: Har de stora säkerhetsproblemen med den svenska kärnkraften, som
kallas - och jag är beredd att instämma i det - världens mest säkra kärnkraft,
fått Per-Richard Molén och regeringspartierna att reflektera över kärnkraf-
tens säkerhet och dess ställning som framtida källa för elförsöijning?
Anf. 58 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Vi befinner oss under 90-talet i en situation där vi har stora
industriella problem och en hög arbetslöshet. Lönsamheten inom vårt nä-
ringsliv är mycket låg. Vi har haft och har rätt många svåra omställningspro-
blem. För att på nytt få fart på Sverige och för att få en utökning av den
industriella sektorn är vi tvingade att på något sätt tillgodose den efterfrågan
på el som finns.
I mycket sammanfaller min och Rolf L Nilsons uppfattningar när det gäller
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
51
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
kärnkraften och dess säkerhet, och det gäller även beträffande resultaten av
forskning och teknisk utveckling. Men jag vill inte dela Rolf L Nilsons
mycket positiva inställning till forskningens möjligheter att snabbt ta fram
nya tekniker som skall kunna ge spareffekter och neddragningar av elkon-
sumtionen.
På den sista delen av frågan, om säkerhetsproblemen och avstängningarna
av de fem reaktorerna, vill jag säga att det ändå ger oss en form av trygghet
att vi i Sverige har så höga säkerhetskrav och en sådan kontroll på denna
verksamhet, inte minst via SKI, att man behärskar problemen. Utvecklingen
har ju inte stått stilla sedan tidigt 70-tal, när man beslutade om den svenska
kärnkraften. Jag tror att man i dag ligger kolossalt långt framme när det gäl-
ler att behärska den säkerhet som vi har all anledning att kräva.
Anf. 59 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp det sista först. Det finns ett mycket svårt pro-
blem, nämligen den bristande erfarenheten av gamla reaktorer. Det finns
ingen egentlig internationell erfarenhet av hur gamla kärnkraftsreaktorer
beter sig. Vi måste vänta oss det oväntade. Därför måste vi vara oerhört för-
siktiga och vidta mycket noggranna säkerhetsåtgärder. Den mest radikala
säkerhetsåtgärden är ju att göra sig av med denna farliga energikälla så
snabbt som möjligt.
När det gäller forskning och utveckling kan man säga att beträffande de
alternativ som jag nämnde är den mest intensiva och grundläggande forsk-
ningsfasen passerad. Man är så långt framme att det som i stället behövs är
att i stor omfattning få in produkterna på den svenska marknaden. Det gäller
att stimulera företagen till investeringar.
Våra diskussioner om den svenska krisen har handlat alldeles för mycket
om att flytta momssatser uppåt eller nedåt, om huruvida det skall vara billig-
are att bo eller att tälta osv. Det borde satsas mera på att stimulera investe-
ringar som rustar det svenska näringslivet för framtiden och som gör det för-
månligt för företagen att byta sig till energisnål och ren teknik. De kommer
att konkurrera i en situation där omvärlden kräver en snål och ren teknik.
Vi har chansen att i dessa hänseenden få en konkurrensfördel, men det
krävs snabba insatser för detta. Den nuvarande krisen är den rätta tidpunk-
ten för sådana investeringar i det svenska näringslivet. Sådana åtgärder mo-
derniserar och skapar jobb. Härigenom kan statliga medel användas på ett
så vettigt sätt som möjligt i stället för till i stor utsträckning passiva åtgärder.
Man kan aktivt skapa riktiga jobb och upprusta både kompetensen inom ar-
betskraften och den svenska industrins konkurrenskraft.
Anf. 60 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Regeringens näringspolitik är helt inriktad på att sänka skat-
ter och arbetsgivaravgifter och att på många andra sätt höja näringslivets
lönsamhet. Det är just genom lönsamheten som vi har möjligheter att byta
ut gamla, mindre effektiva industri- och maskinenheter mot nya.
Det vore glädjande om Vänsterpartiet och Rolf L Nilson kunde ställa sig
bakom denna regeringens politik. Då skulle hans syften bättre uppfyllas än
52
genom den mycket destruktiva näringspolitik som Vänsterpartiet och Rolf L
Nilson nu står för.
Anf. 61 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Per-Richard Molén uppehöll sig i sitt anförande nästan ute-
slutande vid de bekymmer han ser i samband med övergången till ett annat
resurssnålare energisamhälle i framtiden. Därför vill jag i min replik också
diskutera den här frågan litet mer med Per-Richard Molén. Det ansluter till
vår reservation nr 1.
Den pessimism som Per-Richard Molén ger uttryck för borde i utskottsar-
betet ha lett till att den borgerliga majoriteten mera aktivt skulle ha deltagit
i de diskussioner vi förde om behovet av att trycka på regeringen när det
gäller insatser för att skynda på omställningen. Det gäller såväl sparpro-
grammen som övergången till inhemska förnyelsebara energikällor.
I den här riksdagen är flertalet partier - samtliga regeringspartier och So-
cialdemokraterna med stöd av Rolf L Nilsons parti - överens om det vi kallar
för energiöverenskommelsen. Detta förpliktar oss som är ledamöter av Sve-
riges riksdag och som har ställt upp på det här att göra allt som står i vår
makt för att se till att tiden utnyttjas effektivt. Enligt vår uppfattning sölar
regeringen i den här frågan. Man nöjer sig - även den borgerliga majoriteten
i utskottet som jag citerade - med begrepp som ”synes” och ”torde”, när man
måste ha en mera bestämd uppfattning om hur det här skall gå till.
Herr talman! Jag yrkar därför än en gång bifall till reservation nr 1.
Anf. 62 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det finns all anledning att använda orden ”sy-
nes” och ”torde” mot bakgrund av det krav och behov av en viss ödmjukhet
vi ändå måste känna, inte minst med tanke på de ofantliga insatser när det
gäller forskning och teknisk utveckling - som inte bara har gjorts i Sverige
utan även runt om i världen - som ännu egentligen inte gett några konkreta
anvisningar om hur ersättning av olika befintliga produktionsanläggningar
skall kunna ske. Jag tycker inte att det är fråga om försiktighet utan tvärtom
om en kraftfull och långsiktig inriktning på regeringens politik.
Man satsar 64 miljoner kronor på elkraft. I år anslår man 100 miljoner
enligt en femårsplan och 750 miljoner för effektivare användning av energi.
I år anslår man också 222 miljoner kronor för insatser på ny energiteknik när
det gäller vindkraft, solvärme och biobränsle. Socialdemokraterna föredrar
i stället att lägga pengarna i Baltikum. Man lämnar bidrag till energiteknik-
fonden med 72 miljoner, och bara i år anslås 221 miljoner kronor till energi-
forskning. 200 miljoner kronor anslås till biobränsleeldade kraftvärmeverk
och vedpannor. Bara under det här året satsas över 1 miljard kronor på ener-
giforskning och teknisk utveckling för att man skall kunna skapa möjligheter
till en övergång.
Jag är helt övertygad om att det kommer att ge ett gott resultat. Mycket
av det här är Axel Andersson och Socialdemokraterna med på. I det avseen-
det tror jag att vi kan känna en optimism. Men på kort sikt tror jag att vi
måste inse verklighetens bistra ansikte och vara ödmjuka inför framtiden.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
53
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
54
Anf. 63 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! I ett avseende delar jag Per-Richard Moléns uppfattning,
nämligen att vi måste närma oss problemen med ödmjukhet. Det innebär
dock inte att vi skall sitta stilla och lägga armarna i kors och vänta på att
andra skall uträtta allting. Det är gott och väl, Per-Richard Molén, med de
summor som räknades upp och som regeringen satsar. Hur mycket pengar
vi än satsar är det risk för förseningar om inte en aktiv regering pressar på så
att de som får dessa pengar med förtroendet att de skall forska och utveckla
också gör det. Jag säger inte detta därför att jag skulle vara säker på att man
är passiv ifrån forskarhåll. Det har dock aldrig skadat i historien med en ak-
tiv politisk ledning för viktiga politiska frågor - och inte heller i detta fall.
Anf. 64 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik:
Herr talman! Nog satsar den här regeringen på en lång rad områden för
att uppnå resultat. Vi kan som politiker och politiska instanser anslå medel,
men vi måste ändå - därvid har jag inte samma uppfattning som Axel An-
dersson - förlita oss på andra. Det är inte vi här i riksdagen som skall ta fram
den mest eleffektiva utrustning som skall kunna vara till glädje för industrin.
Det är inte vi som konstruerar vedpannorna. Vi anslår medel. Jag är helt
övertygad om att inte minst våra duktiga svenska forskare skall kunna ta
fram det här, men det tar tid.
Ett bra exempel på våra insatser på det här området gäller etanol. Rege-
ringen har lagt fram ett förslag där det konstateras att etanoltillverkningen i
första hand bör baseras på skogsbränsle och mindre på jordbrukets grödor.
Utskottets majoritet har velat göra ett uttalande till regeringen om att det nu
börjar bli dags att anslå medel för en förprojektering av en fullskaleanlägg-
ning. Jag tycker att det är en klar viljeinriktning om att vi nu på något sätt
skall hitta någonting för att ersätta den bensin och diesel som vi använder i
våra bilar. Vi är alla överens om att dessa bränsletyper inte kommer att leda
till särskilt bra miljö eller till lycka framöver.
Anf. 65 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Rimligtvis kan jag hålla med Axel Andersson om att det är
mycket viktigt att vara enig på energiområdet beträffande de satsningar som
skall göras framöver. Den energiöverenskommelse som gjordes mellan Cen-
terpartiet, Socialdemokraterna och Folkpartiet var naturligtvis mycket vik-
tig och nyttig. Den blir ju inte sämre av att andra partier har anslutit sig till
den. Det är en styrka att man kan ha ett någotsånär enigt uppträdande inför
framtiden.
Sedan är det helt klart att det finns en del meningsskiljaktigheter när det
gäller i vilken takt och omfattning åtgärderna bäst skall genomföras. Det har
ändock hänt en hel del saker under de senaste två åren. När man åker om-
kring i landet märker man att vi har en ökad satsning på bioenergi. Vi har
mycket stor användning av biobränslen på ett antal ställen som jag har be-
sökt, t.ex. i Borås och Örebro. Nu håller Vattenfall på med att bygga en för-
gasningsanläggning för vedbränsle i Värnamo. Det görs satsningar även på
andra områden. Detta medför att möjligheterna att utnyttja biobränslen
ökar.
De satsningar som här har redovisats för att etanol skall kunna ersätta ben-
sin och dieselolja är också viktiga. På samma sätt är satsningarna på vegeta-
biliska oljor - som jag pratade om tidigare i samband med behandlingen av
ett annat betänkande på jordbruksutskottets område - mycket viktiga. För-
ändringen av dieselskatten är ett exempel på att bioenergin har getts ökade
möjligheter och bättre konkurrenskraft. Det är så vi kan vinna framgång i
det här sammanhanget.
Centerpartiet har som sin målsättning att det framtida energisystemet
måste baseras på förnybar energi. För oss är det en självklarhet att sådan
energi skall produceras över hela landet. Styrkan i de förnyelsebara energi-
källorna är att de finns överallt - bioenergi, vindkraft, solenergi m.m. Det
är också viktigt att vi kan producera el i de biobränslebaserade anläggning-
arna. Det finns exempel på att man även i ganska små anläggningar kan pro-
ducera både värme och el. Det sägs ibland att man inte kan göra det. Det
finns forskare som har utvecklat det här och har små anläggningar i praktisk
drift. Jag har varit i Ulricehamn och tittat på sådana här anläggningar, där
man också tar ut el med en ganska liten panna. Enligt dem som använder
sådana här anläggningar är de både ekonomiskt och tekniskt bra både för
kommunen och för användarna.
I energiöverenskommelsen togs också frågorna om kärnkraftens framtid
upp. Det är ganska klart att målsättningarna för kärnkraftens avveckling lig-
ger fast. Möjligheterna att få in de alternativa energikällorna hänger också
samman med det utrymme som finns på energimarknaden, i det här fallet på
elmarknaden.
Det är utan tvivel på det sättet att vi i dag har ett överskott på el. Det
manifesteras av att man i värmeanläggningar går in med en ganska stor
mängd el för att få fram fjärrvärme. Det är egentligen inte nödvändigt, och
det skulle inte ske om vi inte hade haft ett överskott.
Därmed sammanhänger också introduktionen av de nya energislagen med
att utrymme skapas genom att reaktorer ställs av. Det är alldeles tydligt att
det är den vägen vi måste gå. Efter hand som reaktorerna blir slitna och krä-
ver reparationer skall de också ställas av för att ge möjligheter till den över-
gång till andra energikällor som ju faktiskt riksdagen har fattat beslut om.
För Centerpartiet är det här en viktig fråga.
Över huvud taget kommer hela satsningen på kretsloppssamhället att öka
satsningarna på bioenergi och andra biologiskt inriktade material. Industri-
samhället har ju i stor utsträckning hittills tagit sina resurser från de fossila
bränslena och de fossila materialen, och det är detta som har skapat bekym-
ren med koldioxidutsläpp och utsläpp av andra förorenande ämnen, det som
vi nu skall komma bort från.
För att vi skall få en hållbar utveckling är det viktigt att vi tar de resurser
som vi behöver från skogen. Vi har mycket skog i Sverige. Vi har en stor
skogstillväxt, och vi har en möjlighet att öka uttaget ur skogen och att an-
vända skogen till just energi. Vi kan ta råvara från åkern. Vi har också där,
liksom även i havet, möjlighet att öka produktionen av energi.
Biobränslekommissionen, som tittade på den här frågan, redovisade att
det finns möjlighet att få kanske 200 TWh från biobränslena. Även om detta
inte är tillgängligt i dag, är det en möjlig utvecklingsväg, som vi på det sättet
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
55
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Vissa energi-
politiska
frågor
kan träda in på. Det ger också ett hållbart, ett säkrare och ett miljömässigt
riktigt samhälle. Det är på det sättet vi skapar kretsloppssamhället.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i det betänkande
som vi nu behandlar.
Anf. 66 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Låt mig först uttrycka viss förvåning över att Rolf L Nilson
inte räknade in kds bland dem som gett tydliga signaler om att kärnkraftsav-
vecklingen skall fullföljas. Det måste vara en tillfällig lapsus i minnesfunktio-
nen hos den ledamot som jag annars tillmäter god kunskap i de här frågorna.
Jag skall inte i onödan förlänga debatten genom att tala om alla de goda
delar i betänkandet som det råder stor enighet omkring. I mitt inlägg vill jag
endast beröra en liten men viktig del av betänkandet, nämligen kärnkrafts-
frågan och en viss del i energiöverenskommelsen, som också fått sin förank-
ring i regeringsförklaringen.
I energiöverenskommelsen talas det tydligt om en årlig kontrollstation för
att vi skall belysa hur fullföljandet av kärnkraftsavvecklingen skall gå till. En
hel del energipolitiska beslut har fattats av regering och riksdag under de
senaste åren, beslut som är positiva. Men, herr talman, en redovisning från
NUTEK av dagsläget inom energiområdet är det inte möjligt, inte ens med
bästa vilja i världen, att benämna kontrollstation. Det är NUTEK:s uppgift
att redovisa den faktiska situationen, och så har också skett. Utifrån bl.a.
det materialet är det departementets och regeringens uppgift att formulera
och redovisa de energipolitiska slutsatserna, slutsatser som skall sättas in i
det långsiktiga perspektivet och stämmas av mot beslutet att avveckla kärn-
kraften till år 2010. Detta är helt i enlighet med energiöverenskommelsen
och därmed regeringsförklaringen. Det självklara konstaterandet att energi-
balansen är stark kan inte anses uppfylla löftet om en årlig kontrollstation.
Herr talman! Här måste jag uttrycka ett visst missnöje över det sätt på
vilket regeringen har behandlat frågan. I ett inlägg i denna kammare den 15
oktober 1992 hävdade jag att en parlamentarisk awecklingskommitté borde
tillsättas. Mot bakgrund av det jag här har lyft fram konstaterar jag att beho-
vet av en awecklingskommitté kvarstår. Den frågan, liksom frågan om kärn-
kraftsawecklingen och kontrollstationen, möts i propositionen av en då-
nande tystnad.
Anf. 67 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Roland Lében har rätt. Det var ett förbiseende. Jag är
mycket väl medveten om både de markeringar som kds som parti har gjort
och de som Roland Lében har gjort från talarstolen.
När jag ändå har ordet vill jag instämma i de synpunkter som Roland Lé-
ben förde fram vad gäller sättet att hantera kontrollstationen. I betänkandet
redovisas NUTEK-rapporten, och den redovisas i budgetpropositionen,
men den politiska bearbetningen och slutsatserna, förslagen till åtgärder som
skulle komma i och med NUTEK:s rapport, saknas.
Jag vill också instämma i de synpunkter som Roland Lében förde fram
56
|
angående behovet av en parlamentarisk awecklingskommission. Jag tror att |
Prot. 1992/93:118 28 maj 1993 |
|
Överläggningen var härmed avslutad. |
Vissa energi- |
Beslut
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU19
och näringsutskottets betänkande 1992/93:NU28.
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
Mom. 3 (ambitionsnivån i den nationella klimatpolitiken)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Max Montalvo -
bifölls med acklamation.
Mom. 5 (en nationell strategi för klimatpolitiken efter år 2000)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 10 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del.
Mom. 10 (Koncessionsnämndens prövning)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 121 för reservation 4 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 12 (en studie av klimatförändringarna)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 121 för reservation 5 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 14 (internationell koldioxidbeskattning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Jo88 yrkande 1 av
Annika Åhnberg - bifölls med acklamation.
Mom. 16 (miljösatsningar i Östersjöområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 16 för reservation 6 av
Max Montalvo.
Mom. 18 (miljöklassystem för motorfordon m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 120 för reservation 7 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 23 (kärntekniskt samarbete m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot 10 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del.
Mom. 24 (samordning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och miljöåtgär-
der)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 16 för reservation 9 av
Max Montalvo.
57
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
58
Mom. 26 (en redovisning av miljösamarbetet med de baltiska staterna)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 120 för reservation 10 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 31 (Östersjösamarbetets utformning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 119 för reservation 13 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 32 (ett nytt anslag till åtgärder för miljöanpassad energiförsöijning i
Baltikum m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 120 för reservation 14 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 42 (awecklingsplan för blyad bensin m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 122 för reservation 20 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 44 (miljöanpassade drivmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 12 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 54 (ersättande av fossila bränslen/kärnkraft med skogsbränsle)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 121 för reservation 26 av
Margareta Winberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU28
Mom. 1 (allmänna riktlinjer)
Först biträddes reservation 1 av Axel Andersson m.fl. med 114 röster mot
11 för meningsyttringen av Rolf L Nilson i motsvarande del. 140 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets mo-
tivering med 151 röster mot 121 för reservation 1 av Axel Andersson m.fl.
Mom. 2 (en klimatstrategi inom energiområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 120 för reservation 3 av
Axel Andersson m.fl.
Mom. 8 (främjande av biobränslebaserad kraftvärmeproduktion)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L Nil-
son i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (insatser för ny energiteknik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L Nil-
son i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 17 (förutsättningarna för naturgasverksamhet i Vattenfall Naturgas
AB, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 111 för reservation 8 av
Axel Andersson m.fl.
Mom. 21 (avveckling av kärnkraften)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 12 för meningsyttringen
av Rolf L Nilson i motsvarande del. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 36 (statens ansvar för anställda inom Vattenfall AB)
Utskottets hemställan bifölls med 148 röster mot 121 för reservation 9 av
Axel Andersson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde fick före-
tas till avgörande vid arbetsplenum onsdagen den 2 juni.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU14 Grundläggande högskoleutbildning (prop. 1992/93:169).
Anf. 68 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Högskolan spelar en utomordentligt central roll i det
svenska samhället - så central att det känns litet svårt att med några få ord
fånga den. Vi har alla stora förväntningar på högskolan i olika avseenden.
Högskolan skall erbjuda möjligheter för unga människor som vill skaffa
sig djupa kunskaper på olika områden, som drömmer om att bli läkare, jour-
nalist eller förskollärare.
Den skall tillhandahålla utbildning åt de redan yrkesverksamma som vill
förkovra sig ytterligare.
Den skall ställa upp med kurser utanför högskoleorterna och bereda ut-
bildningsmöjligheter för dem som inte kan eller vill studera på heltid.
Den skall bidra till vårt samhälles utveckling och välstånd.
Den skall berika regioner, företag och förvaltningar genom att se till att
det finns kvalificerad personal.
Högskolan skall ställa upp för kvinnor och män i samma mån.
Den skall utveckla både skaparkraft och kritiskt tänkande hos människor
och stärka demokratin.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
60
Högskolan skall hjälpa vårt samhälle att arbeta bättre tillsammans med
andra länder i internationell integration och internationell konkurrens.
Grundutbildningen i högskolan, som vi diskuterar i dag, skall dessutom
utgöra basen för forskarutbildning och forskning.
Högskolan skall med andra ord uträtta stordåd bland oss.
I dag - eller egentligen på onsdag - skall vi här i riksdagen besluta om
ekonomiska ramar och regler för högskolan för tre år framåt, så att den kan
motsvara våra förväntningar på den.
Den svenska högskolan har av tradition en stark och fri ställning. Styrkan
har den fått av våra förväntningar på den, friheten av den obundenhet som
den solidariska skattefinansieringen innebär. Högskolan behöver inte gå ut
och jaga privata finansiärer för utbildningssatsningar och forskningsprojekt.
Under andra halvan av 80-talet påbörjade den dåvarande socialdemokra-
tiska regeringen ett reformarbete, för att i den nya tiden och med de nya
förutsättningarna skapa ytterligare inre frihet i högskolan. Högskolan skulle
få treåriga budgetperioder och ett samlat anslag till varje enhet. Den statliga
styrningen skulle bli mål- och resultatorienterad. Resursfördelningen mellan
enheterna skulle i större utsträckning göras beroende av faktiskt uppnådda
resultat beträffande både kvantitet och kvalitet. Det centralt fastställda lin-
jesystemet skulle avskaffas.
Samtidigt med de organisatoriska förändringarna påbörjades också ett ar-
bete för att stärka högskolan i dess utbildarroll. Lärarnas kompetens och pe-
dagogiska skicklighet lyftes fram.
Herr talman! Propositionen om den grundläggande högskoleutbildningen
och följaktligen detta betänkande handlar i mycket stor utsträckning om in-
förandet av ett nytt resurstilldelningssystem, som på ett dramatiskt sätt skil-
jer sig från tidigare ordningar.
Vi socialdemokrater kritiserar inte regeringen för de grundtankar om ett
bätte resursutnyttjande som det här systemet bygger på. Tankarna kommer
från vår egen regeringstid. Däremot är vi starkt kritiska till det sätt på vilket
förändringarna genomförs liksom till den okänslighet för skilda lokala förut-
sättningar som systemet ger uttryck för.
Jag skall inte ge mig in på att inför kammaren i detalj försöka förklara hur
systemet är tänkt att fungera. Det skulle bli krångligt och möjligen kräva
både overheadbilder och tabeller. På något besynnerligt sätt är nämligen sy-
stemet mycket schabloniserat och enkelt samtidigt som det är komplicerat.
Enkelt uttryckt skall dock högskolorna få sina pengar beroende av i hu-
vudsak två faktorer, dels hur många studenter som finns vid högskolan, dels
hur många poäng dessa studenter presterar. Därutöver skall högskolorna i
vissa fall få ersättning för särskilda åtaganden. Högskolan i Örebro får t.ex.
extra pengar för skolledarutbildning. På sikt är det också tänkt att det skall
finnas en kvalitetsfaktor med i det här, men vi vet ännu inte hur den skall se
ut.
Regeringen hade tänkt sig att 30 % av anslagen till högskolan skulle vara
beroende av antalet studenter och att 70 % skulle vara beroende av dessa
studenters avklarade poäng.
Högskolan behöver säkert bli effektivare, bl.a. genom att genomström-
ningstiderna förkortas. Om studenterna tar alltför lång tid på sig blir det dyrt
både för den enskilde och för staten. Studenterna behöver alltså stödjas på
olika sätt, bl.a. pedagogiskt, för att litet snabbare nå resultat.
Vi socialdemokrater oroar oss emellertid över att den stora vikt som fästs -
framför allt i regeringens ursprungliga förslag-vid presterad poäng kan leda
till att lärarna känner sig tvingade att förenkla tentamina så att studenterna
klarar sina poäng litet lättare och tar hem pengar till institutionen. Åtmin-
stone kan man tänka sig att det finns en sådan risk innan vi har fått den här
kvalitetsfaktorn.
Högskolorna har ett regionalt ansvar. Det har riksdagen fastslagit tidigare,
och det uttalar utskottet enhälligt också denna gång. Samtidigt menar vi so-
cialdemokrater att resurstilldelningssystemet gör det svårare för högsko-
lorna att ta detta regionala ansvar. Det regionala ansvaret tar sig nämligen
uttryck i distansutbildningar, utbildningar lokaliserade utanför högskolans
huvudort och deltidskurser för bl.a. yrkesverksamma.
Det säger sig självt att det blir betydligt dyrare för högskolan i Luleå att
bedriva ingenjörsutbildning i Kiruna, 40 mil bort, än att ha den förlagd till
högskolans egna lokaler i centrala Luleå. Systemet tar inte hänsyn till kraf-
tigt skilda, geografiska förutsättningar eller andra olikheter som kan råda.
Det är också känt att poängproduktionen, om man får uttrycka sig på det
litet vanvördiga viset, är lägre i distansutbildningar och deltidskurser.
Vi har alltså känt en oro över att högskolorna skulle bli mindre villiga att
erbjuda kurser på andra orter - distansutbildningar och deltidskurser - just
på grund av att man har fäst så stor vikt vid poängproduktionen. Inte vet jag
om det här har varit avsiktligt. Vi ställer i alla fall inte upp på det. Vi sätter
tvärtom stort värde på dessa utbildningsformer. Vi menar att riktvärden för
omfattningen av utbildning av den här arten borde anges i högskolans utbild-
ningsuppdrag. Vi har också föreslagit att 50 %, i stället för 70 %, av anslagen
skall vara beroende av avlagda betygspoäng. Följaktligen skall 50 % hänga
samman med studenten som sådan.
Uppenbarligen har också regeringspartierna känt att det var något lurt
med fördelningen, eftersom majoriteten i utskottet har gjort en justering av
dessa siffror från 30 % resp.70 % till 40 % resp. 60 %.
Ibland har regeringen och utbildningsminister Per Unckel förfärligt
bråttom. Ibland är senfärdigheten ett bekymmer för oss. Jag skall åter-
komma till den. Just nu är det den stora brådskan som är bekymret.
Förslaget om detta nya och dramatiskt annorlunda resurstilldelningssys-
tem såg inte dagens ljus förrän i januari. Det hade inte varit föremål för nå-
gon offentlig debatt, och det hade inte remissbehandlats. Utan omsvep
byggde ändå utbildningsministern sin proposition - den som vi nu behand-
lar - på det förslag som lades fram i januari. Propositionen kom en månad
senare.
I ett antal motioner har olika effekter för de enskilda utbildningsenhe-
terna beskrivits. En del högskolor vinner rejält. Men Hälsouniversitetet i
Linköping t.ex drabbas hårt. Det finns också exempel på utbildningsvägar
som råkar i fara.
Det är möjligt att det är rimligt att en viss omfördelning mellan högskolor
skall komma till stånd, men i så fall måste det nog grundas på någon sorts
analys och förklaring. Utbildningsministern konstaterar bara helt lakoniskt
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
61
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
i propositionen att någon viss typ eller storlek av universitet eller högskola i
jämförelse med andra inte missgynnas.
Därmed låter han det hela bero, utan att se om det finns något särskilt
mönster.
Vi socialdemokrater anser att det, nu när regeringen har skyndat fram ett
nytt system på detta makalösa sätt, inte är mer än rimligt att detta följs upp
av en parlamentarisk arbetsgrupp. I den kunde man fånga upp den typ av
effekter som jag har nämnt tillsammans med andra utvärderingar och utred-
ningar. Det var naturligtvis ogörligt för oss i utskottet att med de motioner
som vi hade som underlag bölja göra justeringar i systemet. Det hade blivit
godtyckligt. Vi hade inte bilden av effekterna för hela landet klar för oss.
Därför tyckte vi att det hade varit rimligt att detta kunde följas upp och skö-
tas av en parlamentarisk arbetsgrupp, men så blev inte fallet.
Utskottsmajoriteten avvisade vårt förslag. I stället har man fått till något
otydligt om ”parlamentarisk insyn”, vad det nu är för någonting. Vad är det
för någonting?
Herr talman! Nu kommer vi till senfärdigheten.
Fler människor måste få tillgång till högre utbildning. Individerna behöver
det, och nationen behöver det.
Många ungdomar, förfärande många, är arbetslösa i dag. En stor andel av
dessa vill inget hellre än att skaffa sig en högskoleutbildning.
I början av juli i fjol hävdade vi socialdemokrater att högskolan skulle till-
delas ökade resurser för att kunna ta in fler studenter. Vi ansåg att det var
läge för ett utskottsinitiativ. Det tyckte inte den borgerliga majoriteten. Men
i slutet av augusti kom ett pressmeddelande från regeringen om ytterligare
4 000 platser. Pengarna till detta kom senare på hösten. Då kom också, som
ett resultat av krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och regeringen,
ytterligare 2 000 platser. De senare var visserligen tidsbegränsade.
Nu har vi socialdemokrater föreslagit 10 000 platser och 350 miljoner kro-
nor ytterligare för vart och ett av de tre åren i planeringsperioden. Detta
avstyrker majoriteten i detta betänkande. Regeringen kom häromveckan i
kompletteringspropositionen duttande med 3 000 ytterligare platser. Det är
bra, men det är litet synd att man inte tar litet rejäla tag på en gång.
Som jag tidigare sade finns det många som vill satsa på utbildning. Efter-
som en stor del av platserna i högskolan nu besätts lokalt har vi inte någon
ordentlig bild över hur många som har sökt och hur många platser som finns.
Men till styvt 31 000 platser för vilka Verket för Högskoleservice har skött
antagningen har det funnits ca 89 000 sökande, dvs. nästan tre gånger så
många sökande som antal platser.
Vi socialdemokrater fäster stor vikt vid den uppgift som de mindre och
medelstora högskolorna har i utbildningssamhället. De är betydelsefulla
både för nationen och för den region som de verkar i. Därför vill vi fördela
en betydande andel av de nya resurser som vi föreslår till dessa högskolor.
Välutbildade människor behövs i hela landet. Utbildningsmöjligheter på
nära håll gör utbildning tillgänglig för fler. Därför vill vi ha en ökad satsning
på de mindre och medelstora högskolorna. Det gör att de kan bredda sitt
utbud och på ett mera komplett sätt ta ansvar i sin region.
62
Herr talman! Jag skall nu övergå till att säga några ord om några särskilda
utbildningsområden. Jag vill börja med teknikerutbildningen.
När reformen med den tvååriga ingenjörsutbildningen genomfördes var
det en efterlängtad åtgärd. Både utbildningssamhället och näringslivet ansåg
att det behövdes en förstärkt ingenjörsutbildning för nivån under civilingen-
jörer. Den nya utbildningen spreds till många orter i landet, och det skulle
bli en ganska omfattande dimensionering. Vi skulle vara i mål med den till
budgetåret 1993/94.
Nu föreslår regeringen att utbyggnaden av ingenjörsutbildningen skall
stoppas och att ett antal ingenjörsplatser skall omvandlas till utbildningsplat-
ser för civilingenjörer. Vi anser att det behövs fler civilingenjörer och att ut-
bildningen bör byggas ut vid de tekniska högskolorna. Vi menar t.o.m. att
civilingenjörsutbildningen på sikt bör byggas ut så kraftigt att vi efterlyser en
utredning om en ny teknisk högskola.
Däremot anser vi att det är alldeles fel politik att nervöst i det rådande
konjunkturläget dra ner den tvååriga ingenjörsutbildningen. Vi hävdar be-
stämt att industrin, när konjunkturerna vänder, kommer att ha ett mycket
stort behov av välutbildad teknisk personal. Det är ett behov som inte kan
täckas med bara civilingenjörer. Många ungdomar skulle gå förlorade för det
tekniska området, om inte något mellansteg finns.
En helt annan sak är att det kan vara rimligt att erbjuda möjligheter för
höskoleingenjörer att gå fördjupningskurser eller att, via olika arrange-
mang, bli civilingenjör.
Nästa område som jag vill ta upp gäller den barn- och ungdomspedago-
giska utbildningen. Regeringen har föreslagit att dimensioneringen av denna
utbildning skall minska och att utbildningen på sikt skall förlängas till 120
poäng. Vi accepterar neddragningen, och vi tycker att förlängningen är bra.
Högskolorna har numera också möjliheter att själva profilera denna utbild-
ning och utveckla den tillsammans med kommunerna för att möta de nya
krav och förväntningar som skolbarnomsorg ställer på utbildningen. Ansva-
ret vilar på bägge parter.
Vi motsätter oss, herr talman, alldeles bestämt att regeringen vill lägga
ned den barn- och ungdomspedagogiska utbildningen vid tre högskolor, i Fa-
lun/Borlänge, Halmstad och vid Mälardalens högskola. Detta är olyckligt.
Att en så stor ort som Västerås t.ex. helt skulle komma att sakna barnom-
sorgsutbildning är närmast orimligt. Det skulle utarma högskolornas utbild-
ningsprofil och omöjliggöra för dem att ge fortbildning och fördjupningsut-
bildning åt barnomsorgspersonalen på de orter det här gäller.
Herr talman! Ett enhälligt socialutskott har uttalat att riksdagen nu bör
fatta beslut om en utökning av grundutbildningen av läkare i Umeå med 50
årsplatser under 1994. Man pläderar, som vi tycker, övertygande för detta. I
Norrland står man inför stora pensionsavgångar. Läkarbristen är stor i Norr-
land, trots att man försökt med särskilda rekryteringsinsatser. Det är uppen-
bart att en överproduktion av läkare i södra Sverige inte påverkar läkarsitua-
tionen i Norrland särskilt mycket.
Socialutskottet är alltså enigt. Vi har ställt oss bakom de krav som ställts,
framför allt i en motion från bl.a. Monica Öhman. Den borgerliga majorite-
ten i utskottet har gått emot socialutskottets enhälliga bedömning. Norr-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
63
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
64
landslandstingen och människorna i Norrland får vänta ytterligare på sina
doktorer.
Så till optikerutbildningen. Den skall inordnas i högskolan, och det är bra.
Det innebär en förstärkning av utbildningen, och utbildningen får en ordent-
lig forskningsbas. Däremot är det obegripligt varför regeringen ville centrali-
sera utbildningen till Stockholm och Karolinska institutet. I dag bedrivs så-
dan utbildning också framgångsrikt i Borensberg i Östergötland. Enligt vår
mening borde utbildningen i sin helhet knytas till den medicinska fakulteten
vid Universitetet i Linköping. Där finns en rad lämpliga utbildnings- och
forskningsområden att anknyta till, liksom möjligheter att ta till vara perso-
nalens kompetens och andra resurser i Borensberg.
Handelshögskolan i Stockholm är en privaträttslig figur och skiljer sig från
övriga högskolor i landet. Den har själv valt att stå fri från staten. Den byg-
ger sin finansiering i stor utsträckning på externa finansiärer.
I detta perspektiv anser vi det inte rimligt att Handelshögskolan i Stock-
holm skall få bidrag till grundläggande högskoleubildning på samma sätt som
de statliga högskolorna. Det skulle helt enkelt innebära ett kraftigt gyn-
nande av Handelshögskolan. Därför har vi föreslagit en mindre ökning av
anslagen till Handelshögskolan än regeringen. Vi vill att det skall bli klart
att Handelshögskolan inte får ta ut avgifter för sådana utbildningar som före-
kommer vid statliga universitet och högskolor.
Till sist men rakt inte minst, herr talman, vill jag ta upp frågan om kårobli-
gatoriets avskaffande. Den frågan har stötts och blötts här i riksdagen med
anledning av motioner under åratal. Meningarna om nyttan av kårobligato-
riet har skiftat under åren. År 1989 enades riksdagen om att konsekvenserna
av ett avskaffande borde utredas, och så skedde, men inte hur ett avskaf-
fande skulle gå till. Det är viktigt att betona.
Nu har regeringen i stor brådska lagt fram ett förslag om avskaffande av
kårobligatoriet. Det visar sig att nästintill alla problem omkring en sådan åt-
gärd fortfarande är olösta. Det finns inget besked om hur studenterna i fram-
tiden skall kunna göra sin stämma hörd i olika organ i högskolan för bl.a.
utbildningsbevakning. Studenthälsovårdens fulla finansiering är inte löst.
Hur ansvar för finansiering och drift av studentbostäder och samlingslokaler
skall ordnas framgår inte. Det finns ingen kalkyl för vilka kostnader slopan-
det av kårobligatoriet medför för staten.
Egentligen får varken vi här i riksdagen eller högskolorna och studenterna
veta särskilt mycket mer av propositionen än att kårobligatoriet skall avskaf-
fas med utgången av juni 1995.
Vi har inte motsatt oss principerna i avskaffandet, även om vi kan se en
rad fördelar med kårobligatoriet. Men vi tycker att det minsta man kan kräva
är att avvecklingen skall ske i ordnade former, framför allt är detta det
minsta studenterna kan begära. Det blir alldeles fel på detta sätt. Ge oss först
en strukturerad och kostnadsberäknad plan så att vi får ett vettigt beslutsun-
derlag. Så himmelens bråttom kan det väl inte vara med tanke på hur länge
vi har haft kårobligatoriet.
Herr talman! Inger Lundberg kommer senare att ta upp ytterligare några
trådar ur betänkandet, framför allt när det gäller lärarutbildningen.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3, 5, 6, 7, 8, 12, 14 och 16-46.
Anf. 69 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! För ett oppositionsparti finns det bara två huvudpositioner
att inta, lärde mig en erfaren politiker i början av min mandatperiod här:
antingen alltför litet, alltför sent, alltför långsamt - ibland kallas det för radi-
kalism - eller alltför mycket, alltför tidigt, alltför fort - det skulle kunna kal-
las för konservatism. Applicerat på regeringens proposition och utbildnings-
utskottets betänkande 14 är Ny demokratis ståndpunkt det första: för litet,
för sent, för långsamt.
Mina socialdemokratiska vänner tycks i huvudsak tycka tvärtom. Därmed
blir nydemokraterna radikala och socialdemokraterna konservativa. Det är
litet anmärkningsvärt med tanke på att det brukar vara tvärtom.
I grunden stödjer vi regeringens proposition. Jag vill gärna ge Per Unckel
välförtjänt beröm för den. Inriktningen är riktig. Vi tycker att propositionen
är bra i sin helhet, även om vi tidigare har gett uttryck för att vi gärna skulle
vilja se en skarpare inriktning mot akademisk utbildning och övrig postgym-
nasial kvalificerad utbildning. Vi inser att det inte finns möjligheter att få
majoritet för en sådan inställning. Det gör att vi har valt - eftersom vi tycker
att huvudinriktningen i propositionen är korrekt med bara få kosmetiska
ändringar - att bara avge en reservation.
Jag skall nu kommentera några punkter i propositionen. Tillsammans med
de tidigare besluten för en ny högskolelag finns det nu äntligen förutsätt-
ningar för våra universitet och högskolor att själva ta ansvaret och slippa klå-
fingrigheten från centralbyråkrater och centrala politiska instanser.
En väsentlig faktor i det sammanhanget är det nya resursfördelningssyste-
met, som vi välkomnar och tycker är bra i grunden. Ännu bättre blev det när
man tillmötesgick Ny demokratis önskemål och höjde studentpengen från
30 % till 40 %.
Förvisso är detta ett system, som för universiteten och högskolorna är av-
görande nytt, men det tvingar också fram ett helt annat tänkande och ett
fokuserande på studenterna samt på undervisnings- och utbildningskvalite-
ten. Det stora flertalet vid universiteten tycker att systemet är bra, även om
det finns en del som anser att det blir litet kusligt när det nu tydliggörs vad
kvaliteten innebär och när man inte automatiskt får pengar beräknade på
antalet platser.
Vi har en reservation när det gäller dimensioneringsfrågan. Som har fram-
gått av tidigare motioner från Ny demokrati är vi för principen fri antagning
av samtliga behöriga studenter. Den grundinställningen har vi kvar, samti-
digt som vi konstaterar att det är litet märkligt att socialdemokraterna, som
vill öka antalet platser, inte stöder den principen. Men jag har förstått att
detta beror på att vi inte vill styra vilka högskolor och universitet det kan bli
fråga om, utan det vill vi låta marknaden, dvs. studenterna, bestämma. Och
detta blir uppenbarligen alldeles för hotfullt för socialdemokraterna.
Herr talman! Slutligen vill jag ta upp frågan om kårobligatoriet. Äntligen
kan vi se början på slutet till denna institution. Åtskilliga har försökt att måla
upp katastrofscenarion om vad som händer när kårobligatoriet tas bort. Alla
som har målat upp dessa katastrofscenarion har en sak gemensamt: de tycker
uppenbarligen att dagens kårer är dåliga, eftersom de förutsätter att studen-
terna inte kommer att stanna kvar i dem. Vår utgångspunkt är precis den
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
66
motsatta. Vi är övertygade om att kårerna är bra och att studenterna alldeles
frivilligt vill vara kvar i dem. I de få fall som det inte blir så, är avsikten att
det skall skapas ett sådant tryck på kårerna att de blir så bra att studenterna
vill vara med i dem.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr 4 och i övrigt till utskot-
tets hemställan.
Anf. 70 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp två saker från Stefan Kihlbergs anförande.
Han påstod att det blir otäckt när kvaliteten blir tydliggjord. Problemet är att
kvalitetsfaktorn är otydlig. Jag är själv övertygad om att Hälsouniversitetet i
Linköping, som verkligen bygger på kvalitet, hade fått en annan utdelning i
pengar om kvalitetsfaktorn hade kunnat beräknas. För övrigt väljer studen-
ter i mycket stor utsträckning med fotterna. Det är få som är upplysta om
var den bästa kvaliteten kan tänkas finnas.
Stefan Kihlberg sade att vi socialdemokrater är rädda och tycker att det är
hotfullt med fri intagning. Det hotfulla för oss är i så fall är att man bara
skickar över en påse med pengar till Utbildningsdepartementet, som sedan
får fördela dem efter var studenterna råkar hamna någonstans. Det ställer vi
rakt inte upp på, därför att det tycker jag skulle vara hotfullt.
Anf. 71 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till den meningsyttring som vi har
fogat till detta betänkande under mom. 1,5,21,28 och 87. Jag står naturligt-
vis bakom också de övriga momenten.
Den proposition som ligger till grund för det betänkande som vi nu skall
behandla och fatta beslut om ingår i något slags strategisk utbildningspolitisk
bombflotta från det moderatledda Utbildningsdepartementet. Det är en rik-
tigt ”grabbig” proposition fylld med sådana slagord som t.ex. ”konkurrens”.
Tyvärr måste jag konstatera att denna grabbighet inte helt uppvägs av att
resurssystemet till viss del korrigeras eller av det faktum att jämställdhetsar-
betet inom högskolan behandlas i ett avsnitt dels i propositionen, dels i be-
tänkandet.
Efter en genomläsning av propositionens huvudsakliga förslag om resurs-
system - visserligen korrigerat av utskottet - och andra förslag - t.ex. frågan
om kårobligatoriet - måste det erkännas att det finns en kvarvarande smak
av Biggles över det hela. Fast det är klart att Biggles oftast träffade målet.
Det är mer än vad man kan påstå om majoritetens förslag i betänkandet.
Med ideologin som syfte missar majoriteten förnuftet som mål.
Majoriteten gasar på med ett nytt resurssystem. Gasen i botten, full acce-
leration och sedan får vi se hur det går. Majoriteten, dvs. regeringspartierna
och Ny demokrati, är inte ens beredda att gå oss i Vänsterpartiet och social-
demokraterna till mötes då det gäller en nogsam uppföljning av det nya re-
surstilldelningssystemet. Det hade gått att skapa en väldigt bred politisk ma-
joritet för ett nytt resurssystem för högskolan, om regeringspartierna bara
hade haft viljan, förmågan eller förtroendet att föra en vidare förhandling i
utbildningsutskottet. I stället väljer regeringspartierna ånyo minsta möjliga
majoritet med hjälp av Ny demokrati.
Det är inte bra att välja en så svag majoritet för ett förslag av den här ty-
pen. Den farhågan förstärks när man läser om alla resultat och eventuella
brister i förutsättningarna för systemets funktion, som belamrar majoritets-
texten i betänkandet. Det finns en mängd skyddsnät och sådant inskrivet.
Man skriver att det förutsätter att förslag till direkt kvalitetsfrämjande inslag
i resurstilldelningssystemet föreläggs riksdagen. Vad avser majoriteten med
kvalitetsfrämjande inslag? Vad är det som inte finns i grundkonstruktionen?
Längre fram i texten återkommer majoriteten till frågan om kvalitet. Man
påstår att det föreslagna systemet så som det presenteras i betänkandet skall
stimulera både effektivitet och kvalitet samt att högskolor och universitet
skall ta väl hand om sina studenter. Jaha, och varför skall det till kvalitets-
främjande komponenter längre fram i tiden, när det enligt utskottet redan
finns denna stimulanseffekt? Man måste liksom bestämma sig för att inta en
hållning. Man kan inte inta en dubbel hållning, åtminstone inte på samma
sida i betänkandet. På vilket sätt har högskolorna och universiteten tidigare
tagit hand om sina studenter?
Frågorna reser sig en efter en ju närmare man funderar över det system
som nu skall införas. Hur skall de effekter som leder till att det blir fler inoffi-
ciella rekommenderade studiegångar byggas bort? Annars återinrättas ju i
praktiken linjesystemet så att säga genom bakdörren. Studentpeng och pre-
station hänger ju samman.
Hur långt kan ett effektivitetsresultat i studieprestation drivas utan att det
de facto leder till könstraditionella val av ämnen, Margitta Edgren? Det
finns en risk i detta. Hur borde ett resurstilldelningssystem konstrueras som
kunde ha åtminstone en delverkan för en jämnare social rekrytering till
högre studier? Vilka komponenter bör ingå i ett resurstilldelningssystem
som kan öka valmöjligheterna och stärka utbildningens kvalitet genom att
systemet främjade samarbete mellan högskolorna? I det här sammanhanget
bör man nog ställa sig frågan om huruvida det förslagna systemet riskerar att
ha motsatt verkan.
Jag menar att alla dessa frågor om eventuella effekter av resurstilldel-
ningssystemet faktiskt motiverade en möjlighet för riksdagen att via en par-
lamentarisk grupp följa upp och snabbt korrigera fel och brister i systemet.
Tyvärr vill inte majoriteten gå oss och Socialdemokraterna till mötes i den
frågan.
Det är litet märkligt, herr talman, därför att när frågan om att ett nytt
statsbidragssystem för lärarlöner i gymnasieskolan skulle införas, vilken är
mer begränsad än den här frågan - det var ett förslag från Vänsterpartiet -
fick vi stöd av de borgerliga partierna. De ansåg att det var viktigt att frågan
följdes upp via parlamentariska grupper. Men, men, tiderna förändras.
I betänkandet föreslås också att kårobligatoriet skall avskaffas. Det är ett
principbeslut som skall fattas. Det är ett gammalt krav från Vänsterpartiets
sida. Men tyvärr kan jag i dag inte stödja ett avskaffande, därför att jag
tycker att underlaget för ett principbeslut är väldigt tunt. Det sägs t.o.m.
klart i propositionen att det är tunt och att en rad andra frågor måste belysas.
Därför vore det inte i vägen att låta beslutet vila till dess att riksdagen har
ett fullödigt underlag för sitt beslut.
Jag tycker att jag som riksdagsledamot måste ha överblick över olika ef-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
67
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
68
fekter, konsekvenser, framtida krav och behov för att kunna fatta beslut. Om
jag behöver litet mer tid - det har ingenting med radikalism eller konserva-
tism att göra, Stefan Kihlberg - använder jag den tiden om jag ser att den
åtminstone inte åstadkommer försämringar av det beslut som efter ett tag
kan komma att fattas.
Vi har i vår motion och i detta betänkande tagit upp frågan om jämställd-
hetslagstiftningen. Vi vill att den skall utvidgas att också gälla utbildnings-
området. Utskottsmajoriteten säger att det redan finns täckande lagstiftning
så att olika jämställdhetsproblem som t.ex. sexuella trakasserier kan tas upp
utan att jämställdhetslagstiftningen också skulle gälla på utbildningsområ-
det. Man hänvisar till att det redan finns civilrättsliga och straffrättsliga möj-
ligheter.
För vår del handlar utvidgningen om en klar markering om att jämställd-
hetsarbetet är oerhört viktigt. Det handlar också om en annan markering.
Vi anser att den som begår högre studier också utför en arbetsinsats, nämli-
gen en investering för samhället. Vi tror inte riktigt på detta med civilrättslig
möjlighet, därför att för den student eller forskarstuderande som har utbild-
ningsbidrag, dvs. för den som har doktorandtjänst, skulle det ställa sig väl-
digt krångligt och dyrt. Det skulle kräva både pengar och tid att civilrättsligt
driva en fråga om t.ex. sexuella trakasserier. När nu utskottet hänvisar till
arbetsmarknadsutskottet undrar jag om man egentligen har tänkt igenom
detta.
Utskottet talar om straffrättslig påföljd. Men det kräver att brottet i så fall
är ganska grovt för att åklagaren skall pröva ärendet. Man skulle alltså klart
vinna på en markering om att man inte accepterar olika typer av segregering
och dålig behandling av människor beroende på vilket kön de tillhör. En så-
dan markering skulle man vinna på här. Tyvärr väljer inte utskottet att gå oss
till mötes på den här punkten.
Herr talman! För något år sedan splittrades UHÄ i olika nya statliga myn-
digheter; Verket för högskoleservice och det som nu kallas för Kanslersäm-
betet. Vi var motståndare till detta då, och vi är motståndare till denna splitt-
ring nu. Vi kan inte se att vi tjänar något vare sig i effektivitets- eller kvali-
tetshänseende på att skapa fler enskilda statliga myndigheter. Därför har vi
i betänkandet föreslagit att dessa myndigheter kan slås samman till en orga-
nisation.
Slutligen, herr talman, vill jag säga några ord om dimensioneringen. I går
fick vi uppgifter om att det var tre sökande till vatje högskoleplats. Det är ju
glädjande i sig, men det är då ledsamt att inte fler unga människor kan erbju-
das högskolestudier, när de nu så gärna vill studera på högskola.
Utskottet har pekat på att det finns ett problem med beredningen av olika
förslag när det gäller dimensioneringen. Det sägs, vilket jag tror att vi är
överens om, att man vill erbjuda så många utbildningsplatser som möjligt.
Socialdemokraterna föreslår en kraftig dimensioneringsökning. Motargu-
mentet är att det inte finns plats. Fysisk plats finns det säkert - man kan
vända sig till Securum för att låna litet lokaler - men det finns inte kompe-
tens. Här står alltså två diametrala ståndpunkter mot varandra: Jo, säger de
som vill öka utbildningen, nej, säger de som på något sätt vill hålla igen,
samtidigt som det finns någon gemensam ståndpunkt där alla naturligtvis in-
ser att det vore klokt att ta till vara den här viljan hos de svenska ungdo-
marna. Jag säger, herr talman, i det här fallet såsom Hoola Bandola sjöng:
Vem kan man lita på? Det vore intressant att få ett klargörande från Social-
demokraterna och Margitta Edgren, som är majoritetstaleskvinna, om var
sanningen ligger. Går det att öka dimensioneringen av högskolan? Vi har för
vår del sagt att det är viktigt att det sker och att regeringen i mån av möjlighet
så fort som möjligt bör lägga fram ett förslag om ytterligare platser för stude-
rande på högskola.
Anf. 72 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag vill till kammaren framföra utbildningsminister Per Unc-
kels beklagande att han inte är här i dag. Det hänger samman med att debat-
ten flyttades. Personligen är jag ju glad egentligen, därför att han är i Lund
för att hedra doktorspromoveringen med sin närvaro.
Herr talman! Björn Samuelson hade ett par slående inledningsord om den
nya regeringens utbildningspolitik som en strategisk bombflotta. Strategisk,
ja. Strategisk utifrån att Sveriges relativa styrka när det gäller högre utbild-
ning och forskning alltsedan 6O-talet har försvagats. Det är denna strategiska
insikt som man nu har börjat hantera, som förresten även den tidigare social-
demokratiska regeringen inledde när man insåg att utbildning och forskning
är en strategisk fråga för landet.
Att den relativa styrkan har försvagats finns det många förklaringar till.
En bygger på att högre utbildning i ett livsperspektiv lönar sig dåligt för den
enskilde. Därav följer att ungdomar har valt bort längre högskolestudier.
Andra förklaringar är att det på 70- och 80-talen var lätt att få jobb med
skapliga ingångslöner direkt efter gymnasiet. Då satsade man inte på högre
utbildning. Dessutom blev många teknikstuderande lockade under 80-talet
av bra jobb och höga löner att hoppa av sina studier före examen.
Andra förklaringar kan vara de politiska ingrepp som gjordes i högskole-
systemet genom UKAS, PUKAS och U 68, vilka innebar att regelstrukturen
och byråkratin i systemet kändes alltför strikta och alltmera omoderna i för-
hållande till yrkeslivets förändringar.
Faktum är ju att andelen högskoleutbildade ända fram till de senaste fyra
fem åren har sjunkit i varje årskull. Av dagens 40-åringar har 25 % eftergym-
nasial utbildning, medan andelen bland 30-åringarna ligger strax över 20 %.
Samtidigt har andelen högre utbildade i andra länder ökat.
OECD:s rapport Employment Outlook för 1987, som är den senaste, visar
att ungefär 11 % av arbetskraften i Sverige hade högskoleexamen. I Storbri-
tannien var det 17 %, i USA 23 % och i Japan nästan 15 %.
Om man bryter ned dessa siffror för industrin, visar det sig att Sverige fak-
tiskt hamnar i ett ännu sämre underläge. I Sverige finns knappt 5 % av de
högskoleutbildade inom industrin, medan siffran för Storbritannien är drygt
10 %, för USA 18 % och för Japan nästan 12 %.
Ett exempel fick utskottet vid sitt studiebesök i Japan där t.ex. Nippon
Steel hade 10 000 forskare som var högskoleutbildade, och antalet anställda
var totalt 60 000.
Alla är alltså nu överens om att vi måste ha högre utbildning och forskning
som motor för att behålla och utveckla en välfärd för alla medborgare. Då
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
69
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
70
måste utbildningarna i Sverige kunna mäta sig innehållsmässigt och kvali-
tetsmässigt men också i fråga om volym, dvs. antalet studenter i systemet,
med andra länder och helst överträffa andra länder, eftersom vi också måste
kompensera för vårt lilla språk.
Herr talman! Vi har tidigare hört att det nu inte är någon brist på sökande
i systemet. Hösten 1990 sökte 65 000 till 25 000 platser. Hösten 1992 sökte
netto 100 000, och ungefär hälften kom in. Vi har just fått veta att antalet
sökande i år är ca 90 000.
Det växande intresset i Sverige för högre studier har paralleller med andra
länder. Tyskland och Norge är näraliggande exempel. Vi följer alltså en in-
ternationell trend som naturligtvis hänger samman med den ökande insikten
i alla länder om att kraven i arbetslivet på högre utbildning ökar och att ut-
bildningens betydelse för varje lands konkurrenskraft ökar.
Har då riksdagen svarat upp mot detta ökade intresse och gett resurser till
fler platser? Ja, högskolan har blivit betydligt större. Från 1991 till 1995 ökar
antalet heltidsstuderande med 50 000. Samtidigt säger Socialdemokraterna i
en rad olika motioner och reservationer att antalet platser borde öka ännu
mer. Socialdemokraterna glömmer då bort att det även finns en mottagar-
sida för sökande som är viktig att värna och som inte får överexploateras.
Mottagarna i detta sammanhang är de som skall fungera som lärare och
som skall orka vara inspiratörer och garanter för att den utbildning som ges
också blir av hög kvalitet. Lärarna måste hinna med att se varje student som
individ. Jag anser att högskolans lärare och ledningar har kraftsamlat oer-
hört genom att klara av den stora ökning som riksdagen har fattat beslut om
under de senaste fyra åren.
Naturligtvis betyder den tilltro som riksdagen därmed visat högskolesyste-
met mycket för viljan att klara av detta. Där som på andra områden gäller
väl att den som får ett ansvar och befogenheter därtill gör allt för att klara
av det.
Men på samma sätt som man kan lasta en häst så att den stupar, finns det,
menar jag, gränser som inte kan överskridas för riksdagens möjligheter att
bestämma volymutvecklingen i högskolesystemet.
Björn Samuelson, det nya med resursfördelningssystemet är ju också att
högskolorna själva i allt högre grad kan avgöra när den samlade orken, dvs.
lärarkapacitet, lokaler, utrustning, studentservice, räcker till för att klara av
ytterligare studenter.
Inom de utbildningsuppdrag som nu ges i detta betänkande finns det ut-
rymme för upp till 210 000 studenter. Det finns alltså möjligheter. Men skill-
naden är att vi tilltror högskolorna själva att kunna avgöra när de har möjlig-
heter att öka antalet studenter.
Högskolorna är nämligen lika medvetna som vi i riksdagen om vad kon-
kurrenskraften för landet betyder och vilken roll som högskolorna spelar i
denna utveckling.
Principerna för det nya resursfördelningssystemet är antagna tidigare. De
konkretiseras nu. Vi lämnar ett system som ger ersättning efter antalet plat-
ser tilldelade av riksdagen och övergår till ett system som ersätter högsko-
lorna utifrån vad de faktiskt presterar, kvantitativt och kvalitativt. För varje
högskola anges de examina som de har rätt att utfärda från den 1 juli i år.
Regeringen kan efter kanslerns prövning utvidga dessa rättigheter men
också dra in dem.
Systemet innehåller delar som hänger ihop.
Den första delen är att högskolan får ersättning i efterhand för prestatio-
ner på helårsbasis i poäng som studenterna presterar. Underlaget framgår av
Resursberedningens betänkande. Men, som också framhålls i propositio-
nen, detta är en beräkning. Varje högskola kan själv avgöra hur resurserna
skall fördelas inom det egna reviret och göra omfördelningar mellan områ-
dena.
Det är viktigt att påpeka att ersättningen innefattar kostnader för fort- och
vidareutbildning, distansundervisning och merkostnader för studenter med
funktionshinder. Distansundervisning betonas därmed som en av de former
för undervisning som hör till en högskolas repertoar. Funktionshindrade stu-
denter hör också till högskolans vardag, och ersättningssystemet innebär att
de har och skall ha samma möjligheter till högre studier som andra studenter.
När kostnaderna blir extra stora, finns det en pott pengar att tillgå som för-
valtas av Stockholms universitet. Det är mera en praktisk fråga, beroende
på att Stockholms universitet har mer än 50 % av landets studenter med
funktionshinder.
För den aktuella budgetperioden förväntas drygt 54 000 examina med
minst 120 poäng genomföras, dvs. i genomsnitt 18 000 per år. Målet för 1998
och därefter sägs i propositionen vara 20 000-25 000 examina. Herr talman!
Som en jämförelse kan jag nämna att 14 000 examinerades förra året.
Detta är ett synnerligen krävande beting, som dessutom kräver att många
fler ungdomar söker sig till gymnasieskolans teoretiska och tekniska pro-
gram och kurser. Flickorna är där den stora potentialen. Men betinget krä-
ver också förändringar inom högskolan, att nya former för högskoleutbild-
ningar utvecklas.
Den andra delen är en studentpeng. Tidigare kallades den rörlig resurs.
Den följer med till den högskola som valts av studenten. Regeringen före-
slog mycket riktigt att den skulle vara 30 % av ersättningen. Men under ar-
betet med förslaget har utskottets majoritet ändrat studentpengens storlek
till 40 %. Detta är inget skumt, Björn Samuelson. Detta görs för att vi vill
ytterligare markera omsorgen om studenterna och deras insatser.
Så till den tredje delen, som gäller ersättning för särskilda uppdrag. Där-
med garanteras att vissa mer udda, men för landet i dess helhet viktiga, äm-
nen finns kvar, även om det för den enskilda högskolan möjligen skulle
kunna vara frestande att lägga ner utbildningen i sådana här ämnen.
Det kan gälla ett visst språk, t.ex. samiskan i Umeå, egyptiologin i Upp-
sala eller utvecklingsarbetet i fråga om exempelvis distansundervisning i
Umeå. Det kan också gälla lokalisering av svenskundervisning för utländska
gäststudenter till flera högskolor. För Stockholm anges som särskilt uppdrag
att 275 helårsstudenter skall lokaliseras till Huddinge.
Den fjärde delen gäller ersättning för kvalitet, i form av en premie för kva-
litet. Utskottets majoritet beklagar uppriktigt att den delen inte är färdigut-
vecklad. Arbete pågår, och vi har fått löftet från departementet att den här
delen blir klar under nästa budgetår.
Herr talman! Med det här systemet har högskolorna utrymme för egna
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
71
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
72
prioriteringar inom ramen för det tak som är angivet. Riksdagen kommer
inte att bestämma vare sig kurser och ämnen eller lokalisering. Högskolorna
kan själva avgöra hur många de kan åta sig att utbilda, dvs. de får själva
avgöra om den samlade orken räcker till för fler studenter med bibehållen
undervisningskvalitet. Studenterna kan välja friare. De kan komponera sina
utbildningar utifrån egna intressen och utifrån de signaler som de uppfattar
från arbetslivet.
För vissa utbildningar fastställer riksdagen ett minsta antal examina. Det
gäller sådana som det måste finnas tillräckligt många av i ett nationellt per-
spektiv, och det handlar då om lärare, läkare och civilingenjörer.
Studierna kan leda till tre olika examina: högskoleexamen, kandidatexa-
men och magisterexamen.
I betänkandet fastställs magisterexamensrätt beträffande universiteten
och fyra av högskolorna. Kanslersämbetet har i uppdrag dels att utvärdera
och bedöma alla som söker rätt att ge magisterexamen, dels att kontinuerligt
följa upp dem som har fått den rätten. Det är alltså inte en för alltid given
rättighet, utan alla måste bevisa sin kvalitet och därmed försvara sin rätt.
Viktiga inslag i Kanslersämbetets bedömning kommer att vara den ak-
tuella högskolans lärarkår och dess vetenskapliga och pedagogiska kompe-
tens.
Betänkandet fokuserar på kvalitet. Utbildningarna följs upp och kontrol-
leras, främst genom högskolans eget kvalitetsarbete men också genom åter-
kommande utvärderingar med internationella och nationella externa exami-
natorer. Detta behövs naturligtvis för att säkra kvaliteten, men också som
signal till studenterna. Informationen från kvalitetskontrollerna ökar stu-
denternas möjligheter att välja ort och ämne. Underlaget skall vara sådant
att de kan söka sig till utbildningar med erkänt god kvalitet.
Jag vill återigen betona vad utskottet säger, nämligen att det är viktigt att
den utlovade kvalitetsprincipen i resursfördelningssystemet föreläggs riksda-
gen nästa budgetår.
Reservanterna befarar att högskolan nu kommer att betona kvantiteten
på bekostnad av kvaliteten. Nej, jag tror inte att man är så dum att man gör
det. För den egna överlevnaden på sikt gäller det ju för högskolorna att hålla
kvalitetsfanan högt, för annars kommer inte studenterna.
Signalvärdet beträffande kvaliteten, det gäller då både blivande studenter
och arbetslivets avnämare, skall inte undervärderas. Utan en kvalitetskon-
troll och säkerställd kvalitet kommer inte heller det eftertraktade internatio-
nella samarbetet att utvecklas. Det samarbetet försiggår nämligen i dag i
sträng internationell kvalitetskonkurrens.
Det är också viktigt att följa upp att universitet och högskolor tar sitt an-
svar när de nu själva avgör en utbildnings lokalisering. Detta innebär ett vid-
gat ansvar för den region som de verkar inom - ett ansvar som innebär att
universiteten ser de mindre, nya högskolorna som likvärdiga partner i fråga
om grundutbildningarna och t.ex. uppmuntrar till rörlighet sinsemellan när
det gäller lärare och studenter.
Herr talman! Studentpengen kommer att innebära att högskolan måste
vara rädd om sina studenter. Studenternas val och studieresultat kommer att
påverka anslagen och därmed direkt högskolornas lönsamhet och möjlighe-
ter att utvecklas. Studenterna är en gående resurs som man måste ta hänsyn
till och vars intresse och förtroende man måste vinna. Studenterna är måna
om effektiva studier. De vet att varje termin extra kostar för den egna plån-
boken. Därmed är studentpengen effektivitetspådrivande på flera plan.
På sikt, det visar demografiska siffror, kommer det att bli ont om studen-
ter. Då blir det en kamp mellan högskolorna om studenterna, vilket natur-
ligtvis än mer betonar hur viktigt det är att man vårdar och värnar samt lyss-
nar till studenterna.
Herr talman! Jag skall så kommentera några reservationer. Jag tar dock
inte upp frågan om kårobligatoriets avskaffande, för den frågan kommer
Tuve Skånberg senare att ta upp här.
Först gäller det läkarutbildningen i Umeå. Flera motionärer har framfört
att de önskar en utökning. Ett enigt socialutskott har tillstyrkt. Men en majo-
ritet av oss i utbildningsutskottet tillstyrker inte.
Skälet till vår mera avvaktande hållning är för det första att det, om Umeå
universitet prioriterar 50 utbildningsplatser för läkare, blir möjligt att man
själv gör omfördelningen. För det andra - och det är nog det viktigaste skä-
let -vill vi invänta en aviserad långtidsprognos beträffande framtidens läkar-
behov.
Det är nämligen så att spåren från tandläkarutbildningen förskräcker, vil-
ken snabbt och kanske oöverlagt utökades förra gången. Nu måste den ut-
bildningen dras ner, eftersom behovet av tandläkare minskar enligt bl.a.
Landstingsförbundets prognoser.
Reservationen om den parallella lärarutbildningen upplevs som en gam-
mal seg skivbekant. Socialdemokraterna kan tänka sig en sneddning in i lä-
rarutbildningen för akademiker. Riksdagen har tidigare beslutat om 40
poängs praktisk-pedagogisk tilläggsutbildning för personer med andra aka-
demiska meriter. Såvitt jag förstår är vi överens om det viktigaste, nämligen
att det är bra och utvecklande för skolan att ha lärare med olika bakgrund
och yrkeserfarenheter och i olika åldrar. Vidare är det bra att man skall
kunna bli lärare på otraditionella vägar. Utbildningarna finns. De är alltså i
gång. På vissa håll är de mycket uppskattade, på andra mindre uppskattade.
Om utbildningarna på sikt inte uppskattas av studenter eller framtida ar-
betsgivare kan vi vara säkra på att de försvinner - det borgar studentpengen
för!
Reservation 15 handlar om en jämnare social rekrytering. Målet för hela
högskolepolitiken är att landets begåvningar tas till vara, oavsett social situa-
tion. Faktum är att trots allt vackert tal under 70- och 80-talen har den sociala
snedrekryteringen snarare förstärkts. En utredare arbetar med dessa frågor,
och hans rapport kommer i sommar. Den skall handla om hur vi kan komma
till rätta med den här sneda rekryteringen. I detta sammanhang gör reserva-
tionen varken till eller från.
Herr talman! Sedan några ord om jämställdheten inom högskolan. Riks-
dagen har tidigare satt upp ett mål för hur jämställdheten skall utvecklas.
Det är bara att konstatera att vägen till det målet är mycket lång.
Till högskolans grundutbildningar söker fler kvinnor än män. Men färre
kvinnor än män kommer in och långt färre kvinnor går vidare till de längre
utbildningarna - trots att kvinnor från alla gymnasielinjer, inkl, de naturve-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
73
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
74
tenskapliga och tekniska linjerna, har bättre betyg än männen. Hur går detta
ihop?
Herr talman! Det finns också en gemensam politisk medvetenhet om att
ett samhälle behöver både män och kvinnor som ägnar sig åt kvalificerade
längre studier. Hur kan vi medverka till att denna politiska medvetenhet
sprids och görs till en viktig angelägenhet för högskolorna själva?
Det finns nu förutsättningar. Hjälpmedlen är den nya högskolelagen och
högskoleförordningen. I dessa betonas högskolornas ansvar för jämställdhe-
ten inom högskolorna och likställs med deras ansvar för internationalise-
ringen. Jag är dessutom övertygad om att just jämställdhetens utveckling
kommer att visa sig vara en bra indikator på kvalitet och kommer att kunna
premieras i ett nytt kvalitetssystem.
Jämställdheten är självklart en fråga om rättvisa mellan könen, men också
en viktig fråga om kvalitet i utbildningarna och om nationalekonomi.
När vi i dag behandlar ett nytt system för resurser, så glöm inte att vi i
framtiden kommer att få ont om studenter. Vaije högskola måste anstränga
sig för att locka till sig och behålla de begåvade flickorna. Annars blir det
inte möjligt att nå de mål som har satts upp.
Det, herr talman, kommer att bli den stora möjligheten och den stora ut-
maningen för högskolorna i framtiden. Den högskola som anstränger sig att
lyhört lyssna även på kvinnorna kommer inte att förgås, utan att utvecklas.
Till allra sist, herr talman. Den större frihet som de senare åren getts till
högskolorna är inte en gång för alla given. Den kan dras in och den kan ut-
ökas. Högskolorna är ett verktyg i samhällets tjänst och en del av samhällets
infrastruktur. De finansieras i huvudsak av skattebetalarna, vilket innebär
att i friheten måste finnas en lyhördhet för samhället och för skattebetalarna.
Insikten måste finnas att medborgarna har berättigade krav på insyn och be-
rättigade krav på information om hur skattepengarna används. Högskolorna
får inte bli isolerade öar i samhället, utan de måste alltid interagera med
andra utbildningar, kulturinstitutioner och delar av samhället. Som liberal
ställer jag helhjärtat upp på den utökade friheten för högskolorna. Men som
liberal vet jag också att frihetens gränser ständigt måste debatteras. Det
finns för samhället oundgängliga kunskaper, som inte fångas i en doktorsav-
handling, men som ändå förtjänar respekt.
Anf. 73 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det var ett intressant anförande som Margitta Edgren höll.
Särskilt gällde det hennes vidareanalys av mitt påstående om bombflottan.
Man behöver inte bomba sönder saker, man kan bomba andra företeelser.
Jag tror att det är stor risk att man har valt fel taktik för att nå fram till sitt
strategiska mål. Jag tror att man har litet bråttom. Ett område som jag tror
kan lida men av det är jämställdhetsarbetet. Margitta Edgren var själv inne
på att jämställdhetsarbetet är viktigt utifrån rekryteringsbehov framöver och
att det måste utvecklas. Vi kommer inte runt det. Vi kommer att gå tillbaka
som kulturnation om vi inte utvecklar jämställdhetsarbetet även inom hög-
skolan.
Det är två saker jag skulle vilja höra Margitta Edgrens funderingar kring.
Om man driver effektivitetstänkandet, alltså poängproducerandet, alltför
långt, menar jag att man löper en risk att genom bakdörren föra in ett linje-
system igen. Även om de är outtalade finns det rekommenderade studie-
gångar, därför att studenterna plockar poäng den vägen. Det är det ena. Det
andra är att man fastnar i könstraditionella val i högskolan, därför att man
vet att det klarar man av.
För att komplicera bilden ytterligare torde väl också den ökade beto-
ningen av traditionella universitetsideal och universitetskulturer, som man
nu kan se i regeringens högskolepolitik, gynna män, eftersom dessa struktu-
rer är byggda av män och för män. Därför gäller det att vara vaksam här. Jag
säger inte att 60- och 70-talens högskolepolitik på något sätt var jämställd-
hetsfrämjande. Men vi måste ta vårt ansvar inom vårt område, inom utbild-
ningspolitikens område, oavsett om det handlar om högskola, gymnasie-
skola eller grundskola, för att främja jämställdhetsresultaten.
Till platsantalet. Det finns plats för 211 000 helårsstudenter, står det i be-
tänkandet, inte 210 000. Är det detta som är luften i systemet? Hur stor del
av det antal helårsstudenter vi kommer att ha nu till hösten på upp till
211 000 är luften i systemet? Det är dessa fakta jag skulle vilja ha fram för
att man skall kunna fatta ytterligare beslut om kvalitetshöjande åtgärder och
ökad dimensionering.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
Anf. 74 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet och avslag på reservationerna.
Björn Samuelson funderar över om jämställdheten kommer i kläm när ef-
fektiviteten skall öka. Det var huvudproblemet, eller hur?
Jag har funderat väldigt mycket på det. Men det är inte någon självklarhet
att de här två sakerna hänger ihop. För det första är de könstraditionella
val som man har gjort hittills i högskolan en följd av underliggande skolors
inskolning till kvinnoval eller flickval.
Man kan, vilket man på många håll är i full gång med, redan från början
försöka ändra på detta, genom att redan i förskolan eller på dagis ge flickor
insikten: Detta är ett område som jag är bra på, som jag duger till och som
det är roligt att jobba med, så som t.ex. förskolorna i Israel jobbar. De vet
att flickor och pojkar på något underligt sätt har olika uppfattning om geo-
metriska figurer. Då använder man de geometriska figurerna i leken för att
träna och minska den här skillnaden i uppfattningsförmåga. På så vis kom-
mer också flickor in i att det här är någonting som är till för dem. Den insik-
ten måste finnas med genom grundskolan, genom gymnasiet och hela tiden
spädas på och förstärkas. Då minskar risken av att man i högskolan väljer
könstraditionellt.
Det var det första. Det tror jag nästan är den avgörande delen och en del
som vi här inte har varit speciellt medvetna om. Men nu ökar medvetandet
om att flickor och pojkar behandlas olika i skolan.
Den andra delen är högskolans eget arbete. Som jag sade blir det ont om
studenter framöver. Då är faktiskt inte högskolorna mindre begåvade än att
de inser att det är viktigt att ta hand om de ”brighta” flickorna, och inte bara
bottenskrapa alla pojkar och låta de mycket begåvade flickorna rinna dem
genom fingrarna. Av tvång, vilja eller överlevnadsvillkor kommer man att
75
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
ändra sitt innehåll, sina former, metoder och arbetssätt, så att man också
attraherar flickorna och får dem att stanna kvar.
För det tredje finns det en växande insikt om att kvaliteten i utbildningen
kräver att både män och kvinnor aktivt deltar. Det är i brytpunkten mellan
olika erfarenheter, uppfattningar, attityder och värderingar som kvalitet
uppstår.
Anf. 75 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är mycket intressant att föra den här dialo-
gen, samtalet, med Margitta Edgren om jämställdhetsarbetet och vad vi kan
göra inom utbildningens område. Det finns mycket att göra för tjejer och
kvinnor i skolan på många olika områden. Jag håller med Margitta Edgren
om detta. Det var någon som sade: Om tjejerna vore färgade skulle skolan
och samhället åtalas i vissa fall.
Jag tror också att det i vissa fall handlar om att frigöra oss killar och män
i utbildningssystemet. Också vi är fjättrade vid systemet. Genom denna
fjättring förhindrar vi en utveckling. Vi sitter som klossar i systemet. Det var
därför som jag tog upp exemplen med det universitetsliknande gamla idea-
let. Det är inte säkert att det i alla fall, och i vart fall inte när det gäller jäm-
ställdhetsarbetet, gagnar en sådan utveckling jag och Margitta Edgren vill
ha.
Vi måste vara observanta. Vi kämpar nu på detta område, och vi vet att
det är viktigt för landets utveckling framöver och hur viktigt det är för jäm-
ställdhetsarbetet. Men det är viktigt att vi också tittar på andra områden.
När det gäller rekrytering av kvinnor till högre studier kan man få dem att
komma tillbaka när de är litet äldre. Ett vårdnadsbidrag vore förödande för
detta, Margitta Edgren.
Anf. 76 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Fru talman! Jag vill böija med att kommentera en del av Margitta Edgrens
historiebeskrivning. Jag skall inte beröra någon stor del av den. Det kan vi
kanske diskutera vid något annat tillfälle.
Margitta Edgren sade att högre utbildning inte märks i lönekuvertet. Hon
uttryckte sig inte riktigt på det sättet, men jag förstår att det var det hon
menade. Utbildning lönar sig sämre. Utbildningsministern skriver också om
dessa saker i propositionen. Det lönar sig för dåligt. Man får för dåligt betalt
om man skaffar sig högre utbildning.
Jag funderar litet över vad regeringen tänker ta för konsekvenser av detta.
Tänker man gå in aktivt i och stödja SACO i förhandlingarna, eller vad bety-
der det egentligen i realiteten?
När det gäller frågan om dimensioneringen har vi först påstått någonting.
Då gick det inte. Det fanns inte lärare, och det fanns inte lokaler, när vi före-
slog något. Men några månader senare finns det lärare och lokaler, och då
kommer man med förslag. Jag undrar om sådana saker är bundna till vem
som föreslår en dimensioneringsökning.
Jag vet att resursfördelningssystemet kortsiktigt slår på så sätt att flera
högskolor känner att de måste ta in flera hundra extra studenter bara för att
76
behålla de pengar de tidigare har haft. Det kanske vore litet lättare för dem
om de åtminstone fick en slant för det.
Vi är inte motståndare till resursfördelningssystemet som princip. Vi anser
snarare att det är bra, men vi tycker att det gick för fort. Jag undrar om Mar-
gitta Edgren inte känner någon oro inför den typ av signaler som har kommit
från fältet. Det är därifrån oron kommer. Man frågar sig: Klarar man vi di-
stansutbildningen? Klarar vi de olika uppdrag vi kan tänkas ha om vi plötsli-
gen får 10 miljoner mindre till en verksamhet? Klarar vi det?
Kan det finnas oformligheter i systemet som man kanske kunde behöva
slipa av litet grand och ändra litet grand på? Är det redan perfekt? Det är
vad min fråga handlar om. Varför kan man inte tillsätta en parlamentarisk
arbetsgrupp som följer upp detta? Och vad är parlamentarisk insyn för nå-
gonting? Är det att statssekreteraren ringer och berättar vad han tänker
göra, eller vad är det?
Av det Margitta Edgren sade drar jag slutsatsen att omsorgen om studen-
ten sitter i studentpengen. Det var därför ni ändrade relationerna. Då är väl
50 % i studentpeng större är 40 %, Margitta Edgren?
Anf. 77 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Naturligtvis är inte kompetensen när det gäller dimensione-
ringen på något sätt bunden hos departementet eller regeringen. Av de 3 000
platser i utökning som nu anges i kompletteringspropositionen utgörs hälften
av basår som riktas mot flickor. Det följer upp tidigare basårssatsningar som
man har gjort år efter år. Det andra är i huvudsak platser som man skall an-
vända för att uppmuntra t.ex. distansundervisning.
Jag vill gärna kommentera det Berit Löfstedt sade om hastigheten. Social-
demokraterna är inte kritiska mot att vi ändrar systemet, men de är synnerli-
gen kritiska mot hastigheten. Frågan är då: När är det rätt hastighet?
Det är inte någon nyhet att ett nytt system skulle införas. Det har, trots
vad Berit Löfstedt tidigare här har sagt, ändå utarbetats av en grupp männi-
skor med djup och ingående kunskap om högskolans verklighet. Förslaget
har förankrats i gruppen och sedan i möten med alla rektorer. Det finns alltså
ett ordentligt underlag till själva metoden.
När det sedan gäller hastigheten har i varje fall jag fått signaler från hög-
skolor och från universitet att just diskussionerna i samband med detta nya
resursfördelningssystem har varit så hisnande nya och motiverande. Man har
aldrig tidigare diskuterat detta inom institutioner, fakulteter och universitet.
Enbart diskussionen om systemet har varit förlösande, och man har samar-
betat som aldrig tidigare.
Vi är också medvetna om, vilket utskottet också säger på s. 37 i betänkan-
det, att detta måste följas upp. Resursberedningen skall följa upp detta även
i framtiden. Om så behövs skall korrigeringar föreslås. Utskottet anser att
den uppföljningen bör ske i form av en parlamentarisk insyn.
En parlamentarisk insyn kan ske på olika sätt. Men för mig betyder detta
att utskottet i sin helhet upprepade gånger får besök av Resursberedningen
och med Resursberedningen kan diskutera de eventuella korrigeringar som
föreslås, vilka riksdagen sedan skall fatta beslut om.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
77
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
78
Anf. 78 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Fru talman! Högskolorna har uppenbarligen uppfattat budgetdialogen, el-
ler budgetprocessen, på litet olika sätt. Man kanske har upplevt det som his-
nande nytt. Men jag har också hört omdömet parodiskt. Vi har nog mött
diverse reaktioner, skulle jag kunna föreställa mig.
De flesta högskolor hade inte den blekaste aning om vilket utfall detta sy-
stem skulle få för dem. Jag tycker att det är bra att man har kommit fram till
ett nytt system, men man kunde ha berett det litet ordentligare. Det finns
saker som behöver slipas av eller möjligen fixas till om de skall bli bra.
Utskottet är kanske inte riktigt rätt forum för att föra samtal med Resurs-
beredningen.
Jag vill fråga Margitta Edgren hur hon tror att läkarförsörjningen i Norr-
lands inland skall klaras av. Har det t.ex. någonting att göra med läkarutbild-
ningen i Lund? Själv tror jag inte att de knappast alls hänger samman.
Sedan vill jag också fråga hur man skall klara av försörjningen när det gäl-
ler barnomsorgspersonal i t.ex. Eskilstuna och Västerås när man har lagt ner
utbildningen där.
Anf. 79 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Det är klart att det kan finnas olika skolor när det gäller detta
med hastigheten i införandet. En del vill absolut vara säkra till 100 %. De
vill ha hängslen och livrem samtidigt och vara hundraprocentigt övertygade
om att det är det perfekta.
Det är ett sätt att arbeta, men det är faktiskt ganska trögt och långsamt.
Detta är ett hyfsat system. Det kan finnas mindre eller större saker som be-
höver rättas till. Det finns också förutsättningar för att rätta till dem. Vitsen
är faktiskt att man kan göra utvärderingen i samarbete med dem som kom-
mer att vara inne i systemet. Därmed kan man också få en bättre uppfölj-
ning.
När det gäller läkarförsörjningen i Norrlands inland har vi inte för all
framtid hindrat doktorer att komma till Norrlands inland med det här beslu-
tet. Vi säger att innan vi lägger på 50 läkartjänster i Umeå, som kanske skall
tas någon annanstans ifrån, vill vi se hur det långsiktiga behovet av läkare
ser ut. Det kan inte vara en underlig inställning. Spåren efter ökningen av
tandläkarutbildningen förskräcker. Det är inte bra för en utbildning att ena
budgetperioden få x platser fler för att nästa budgetperiod få backa för att
det blev för många och få lägga ner platser. Det är inte bra för vårt anseende
och för de personer och den personal som är ansvarig för en utbildning.
När det sedan gäller förskollärare i Eskilstuna och Västerås är det faktiskt
så att i december 1992 var 16 000 förskollärare arbetslösa. 8 000 var i utbild-
ning i högskolan, och 10 000 var i utbildning i gymnasieskolan. Jag tror inte,
Berit Löfstedt, att just Eskilstuna och Västerås kommer att sakna förskollä-
rare. Jag tror att den förskollärare som är arbetslös väljer att flytta till Eskils-
tuna eller Västerås hellre än att fortsätta att vara arbetslös.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi nu är överens om att den jättestora
neddragningen med 25 % av de barn- och ungdomspedagogiska utbildning-
arna till förskollärare genomförs. Jag är litet ledsen över att vi inte kan vara
överens om hur den skall göras.
Anf. 80 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Det var utomordentligt intressant att höra Stefan Kihlberg
föra upp den här debatten till de statsvetenskapliga höjderna. I början gick
det väl att följa med för oss vanliga kammarledamöter, men sedan blev det
litet svårt. Man vill ha ett obegränsat tillträde till högskolorna, bl.a. för att
möta ungdomsarbetslösheten. Men man föredrar att följa majoritetsförsla-
get om att inte bygga ut högskolan ytterligare, i stället för att följa det social-
demokratiska förslaget om ytterligare 10 000 platser.
Det är en ny sorts statsvetenskap och en litet ny form av politik. Det var
några som i valrörelsen sade att det skulle vara raka rör. Jag vet inte hur
många krokar det egentligen är på de här rören.
Fru talman! En fråga som är utomordentligt angelägen är handikappfrå-
gan. Samtidigt som Socialdepartementet lade en ambitiös proposition på
handikappområdet, arbetade Utbildningsdepartementet med en högskole-
proposition. Den försämrar allvarligt förutsättningarna för studenter med
funktionshinder att studera vid universitet och högskolor. Låt mig säga till
Margitta Edgren att varken högskolorna eller handikapporganisationerna
menar annat än att propositionen är ett allvarligt steg tillbaka.
Få satsningar torde vara så lönsamma för samhället som insatser för att
göra det möjligt för studiebegåvade studenter med funktionshinder att
skaffa sig en högskoleutbildning.
Innan UHÄ avvecklades fanns det ett väl fungerande system för omför-
delning av resurser för att anpassa utbildningarna till handikappade studen-
ter. Varje högskola gjorde en procentuell avsättning av sitt grundutbildnings-
anslag för särskilda handikappinsatser. Om inte anslaget förbrukades vid
den enskilda högskolan, omfördelades det via UHÄ till de högskolor som
hade stora kostnader för att kompensera olika funktionshinder hos studen-
terna.
När UHÄ avvecklades föreföll det som om de handikappade studenterna
glömdes bort. Trots att det inte är mycket mer än en månad kvar av budget-
året har högskolorna ännu inte fått besked om hur de skall få ersättning för
sina särskilda kostnader under innevarande budgetår.
Allt utskottsmajoriteten gör i betänkandet är att konstatera att VHS sam-
lar in uppgifter från högskolorna. Ingenting sägs om omfördelning mellan
högskolorna. Jag vill fråga Margitta Edgren om högskolorna kommer eller
inte kommer att kompenseras för sina särskilda kostnader för handikappade
studenter 1992/93? Enligt vilka principer kommer en sådan kompensation
att ske?
Inför budgetåret 1993/94 finns ett anslag för stöd till studenter med funk-
tionshinder. Anslaget uppgår till 8,9 miljoner kronor. Det är otillräckligt.
Redan för två år sedan var kostnaderna 14 miljoner kronor. Sedan dess har
högskolan byggts ut kraftigt. Mycket talar för att intresset för högskolestu-
dier är särskilt stort hos studenter med funktionshinder. De är ju svaga på
arbetsmarknaden.
Vi bedömer att anslaget för budgetåret 1993/94 behöver vara minst 22 mil-
joner kronor. Vi är också utomordentligt oroade över att utskottsmajorite-
ten framhåller att 50 % av kostnaderna för studenter med särskilda behov
skall täckas av den enskilda högskolan. Risken är uppenbar att högskolornas
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
79
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
intresse för att aktivt rekrytera handikappade studenter minskar, när så stora
krav läggs på den enskilda högskolan.
Vår oro delas av handikapporganisationerna. De menar också att det nya
resurssystemet kan slå hårt mot högskolornas benägenhet att stimulera stu-
denter med funktionshinder till högskolestudier. Själva handikappet i sig be-
tyder många gånger - oavsett den enskilda studentens begåvning och enga-
gemang - att högskolestudierna kan komma att ta litet längre tid än för andra
studenter. Sådana praktiska faktorer som tiden för att översätta litteratur till
punktskrift kan t.ex. påverka studietiden för en blind student. Vi social-
demokrater krävde att resurssystemets effekter för funktionshindrade stu-
denter skulle följas upp. Vi fick ingen tydlig skrivning av utskottet i den frå-
gan.
Jag vädjar till majoriteten att tänka om och stödja socialdemokraternas
reservation angående medel till funktionshindrade studenter vid högskolan.
Jag måste säga till Margitta Edgren att jag är mycket förvånad över att Folk-
partiets företrädare i utskottet lyssnat mer på den moderata statssekretera-
ren än på handikapporganisationerna när man utformat betänkandet.
Fru talman! I det bastanta betänkande om högskolan som utbildningsmi-
nistern lagt fram finns ingen plan för att bryta snedrekryteringen till högsko-
lan. Inte heller utskottsmajoriteten har ansett det mödan värt att begära att
departementet utvecklar en strategi för att bryta den sociala snedrekryte-
ringen. I stället väljer man att vänta på den utredningsman som skall vara
färdig med sitt betänkande i juli i år. Det är en märklig strategi när man arbe-
tar med en av de viktigaste, men också svåraste frågor som finns på hög-
skoleområdet, att först genomföra stora förändringar och sedan möjligen
göra justeringar för att bryta snedrekryteringen.
Det finns många tendenser till att klassklyftorna ökar i samhället. Utslag-
ningen från arbetsmarknaden är dramatisk. Hårdast drabbas den som saknar
en ändmålsenlig utbildning.
Även om tillgången till utbildning formellt är jämlik finns en mängd fakto-
rer - materiella och immateriella - som gör det oändligt mycket svårare för
en ung människa från arbetarklassen att få del av en akademisk utbildning.
Särskilt tydligt är det när det gäller de längre utbildningarna, t.ex jurist-, lä-
kar- och civilingenjörsutbildningarna. Här är andelen studenter vars föräld-
rar har kort grundutbildning extremt låg.
I stället för att aktivt söka motverka snedrekryteringen väljer regeringen
en mängd åtgärder inom det utbildningspolitiska området som i stället för-
stärker den. Låt mig ge några exempel.
De privata skolorna överkompenseras. Den allmänna grundskolans resur-
ser för att stödja elever med särskilda behov av stöd skärs ner. Skolpengssys-
temet i kommunerna omfördelar resurser från miljonprogramsområden till
områden med välbärgade och välutbildade föräldrar.
Trots att tillkomsten av mindre och medelstora högskolor varit ett av de
viktigaste instrumenten för att bryta snedrekryteringen till högskolan, har
regeringen konsekvent prioriterat universiteten i sin fördelning av nya plat-
ser till högskolan. Det mest flagranta exemplet var höstens fördelning av
högskoleplatser, där över 80 % av de nya högskoleplatserna fördelades på
80
universiteten och ett tjugotal mindre och medelstora högskolor fick dela på
20%.
Arbetsmarknadsministern har i flera sammanhang anfört att just utbygg-
naden av de mindre och medelstora högskolorna är ett av de viktigaste regio-
nalpolitiska medlen. Jag vill fråga majoritetens företrädare i debatten om
prioriteringen av universitetens utbyggnad ligger i linje med regeringsdekla-
rationens uttalanden om att hela Sverige skall leva.
Nedddragningen av den kommunala vuxenutbildningen och folkbild-
ningen är andra exempel på att regeringspolitiken förstärker i stället för
minskar snedrekryteringen till högre utbildning.
Regeringens ointresse för att utveckla YTH-utbildningen är oroväckande.
Det pågår nu en snabb förändring i industrin. Många industriarbetare med
kort utbildning kan komma att slås ut om de inte får tillgång till en adekvat
vidareutbildning. En av utbildningspolitikens viktigaste uppgifter måste vara
att utveckla utbildningssamhället så att utslagning motverkas och alla grup-
per får del av en framtidsinriktad utbildning. Majoritetens intresse förefaller
allt för mycket vara inriktat mot de grupper som traditionellt rekryterats till
högre utbildning.
Fru talman! Flera studier visar att den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning grundläggs redan i grundskolan.
Jag tror att varenda en av oss kan vittna om vilken betydelse för intresset
och engagemanget i skolan lärarens förmåga att stimulera intresset och själv-
förtroendet hos vaije enskilt barn har. När man frågar ungdomar vad de an-
ser utmärker en bra lärare svarar de ofta att det är en lärare som bryr sig, en
lärare som tycker om oss och en lärare som kan göra skolarbetet intressant.
Det är en lärare som verkligen vill att jag skall lära mig något.
När riksdagen i juni 1985 fattade det historiska beslutet att införa en lärar-
utbildning anpassad efter grundskolans behov och med det specifika i lärar-
yrket i centrum, var det uttryck för den betydelse för den svenska skolan
som riksdagen tillmätte en god och ändamålsenlig lärarutbildning. Den nya
lärarutbildningen har rönt stor uppskattning. Utbildningen ger lärarna goda
och relevanta ämneskunskaper samtidigt som de får stor ämnesbredd.
Den värvning av teori och praktik som utbildningen innehåller, ger stu-
denterna möjlighet att under hela utbildningen utveckla sin yrkesroll. Kun-
skaperna i de olika ämnena blir inga mål i sig, utan medel för att stödja och
utveckla barn och ungdom i grundskolan.
Det är därför allvarligt att majoriteten i stället för att utveckla en grund-
skolelärarutbildning som sätter lärarrollen i centrum, väljer att satsa på den
s.k. parallellärarutbildningen. Här tar man inte till vara den alldeles spe-
ciella betydelse för utvecklingen av läraryrket som värvning av ämnesstudier
och pedagogisk utbildning innebär.
Uppdelningen av lärarutbildningen efter två olika principer ger också ett
mycket otydligt budskap till Skolsverige. Vad är regeringens avsikt med lä-
rarutbildningen? Är det att utveckla den utifrån grundskolans behov eller är
det att behålla arbetsmetoder och synsätt som hörde den gamla realskolan
till?
Framgången för den s.k. Unckelutbildningen har uteblivit. Till 540 till-
gängliga utbildningsplatser antogs inte fler än 178 studenter 1992/93. Avhop-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
82
pen från utbildningen har varit många, och flera studenter har haft en snäv
utbildningsbakgrund. Trots det väljer regeringen att med en drucken per-
sons envishet hävda parallellärarutbildningen. I utbildningsuppdragen sätter
man ett genomförande av parallellärarutbildningen i stor skala som villkor
för att berörda högskolor skall uppnå examinationsvillkoren. Vi socialdemo-
krater föreslår att det misslyckade försöket med parallellärarutbildning upp-
hör och att platserna vid de berörda högskolorna omformas till den till
grundskolan anpassade utbildningen för årskurserna 4-9.
Det är angeläget att ta till vara intresset från den grupp studenter som har
stor fallenhet för läraryrket, men som i början av sin högskoleutbildning haft
en annan inriktning av sin utbildning än just läraryrket. Därför vill vi att re-
geringen tillsammans med lärarhögskolorna och med utgångspunkt i den
grundläggande ideologi som finns vid skolorna - det är viktigt, Margitta Ed-
gren - tar fram modeller som ökar möjligheten till sneddning in i lärarutbild-
ningen. Så skulle grundtankarna i lärarutbildningen kunna tas till vara utan
att lärarbegåvningar, som kanske under flera år med stor framgång vikarie-
rat ute i grundskolorna, tvingas genomföra hela den tre och ett halvt eller
fyra och ett halvt år långa utbildningen.
I den socialdemokratiska reservationen framhåller vi också vikten av att
lärarutbildningen har en nära kontakt med skolans vardag. Utbildningen
måste utvecklas i takt med det utvecklingsarbete som drivs ute i kommu-
nerna. Vi beklagar att majoriteten inte velat göra en markering av detta be-
hov.
Fru talman! Jag tycker att det känns fint att höra Margitta Edgren så enga-
gerat prata om behovet av utveckling av jämställdhetsfrågorna i högskolan.
Jag tror att vi är överens på de allra flesta områdena. Men jag vill peka på
ett par punkter där jag hade hoppats att vi hade kunnat komma litet längre.
En punkt är det socialdemokratiska förslaget om att bygga ut resurserna för
vårdhögskolorna så att de skall ha möjlighet att erbjuda kompetensutveck-
ling bl.a. för de många kvinnor som finns i vården. Det socialdemokratiska
förslaget skulle ge dem möjlighet till fortbildning. Den andra punkten är det
tidigare diskuterade förslaget om nedläggning av förskoleutbildningarna i
Falun/Borlänge, Mälardalen och Halmstad. Det är beklagligt. Det är många
barnskötare som vill utvidga sin utbildning mot förskollärarutbildning. Vi
vet att närheten till utbildningarna är viktiga.
Vi socialdemokrater, Margitta Edgren, tror på en stark barnomsorg i
framtiden. Vi är nu överens om att det behövs en 25-procentig neddragning
av utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger. Men vi tror icke på en
långsiktig neddragning av utbildningarna. Vi tror att det ligger ett oerhört
stort värde både för barn och kvinnor och för jämställdheten att det finns
fina, bra daghem och fritidshem över hela landet. Utbildningarna måste vara
just så decentraliserade som de är i dag.
Margitta Edgren vet precis lika väl som jag att det går att skära ned utbild-
ningarna med 25 % men ändå behålla dem i Mälardalen, Falun/Borlänge och
Halmstad. Varför inte backa på den punkten? Det finns ett så starkt tryck
från de berörda orterna.
Fru talman! Jag vill slutligen instämma i de yrkanden Berit Löfstedt fört
fram tidigare i debatten. Jag stöder dessutom övriga s-reservationer. Men
jag vill särskilt därutöver yrka bifall till reservation 2 mom. 4 och till reserva-
tion 11 mom. 44.
Anf. 81 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Om Inger Lundberg hade lyssnat hade hon hört att jag fak-
tiskt svarade dels på frågan om studenter med funktionshinder, dels på frå-
gan om social snedrekrytering. Men låt mig upprepa svaren.
När det gäller 1992/93 står det på s. 39 i betänkandet att regeringen kom-
mer att reglera anslagen till läroanstalter som haft högre kostnader än vad
de rimligen hade kunnat finansiera själva.
När det gäller 1993/94 finns det inbyggt i ersättningssystemet en ersättning
för de rimliga merkostnader som varje högskola kan få för studenter med
funktionshinder. Utgångspunkten är ideologin att studenter med funktions-
hinder hör till högskolornas vardag. Det skall vara fullkomligt normalt att
det också finns studenter som på ett eller annat sätt behöver mer stöd och
hjälp än andra. Bara om det är fråga om kostnader som det rimligen inte går
att bestrida själv går det att få hjälp med minst 50 % från den pott som hante-
ras av Stockholms universitet.
Vidare har vi frågan om snedrekrytering. Det finns en rapport som visar
att trots allt vackert tal från Socialdemokraterna under många årtionden har
det inte gått att lösa problemet med snedrekrytering. Utredaren skall i juni
presentera idéer, skisser och förslag till hur man aktivt och praktiskt skall
kunna komma åt detta problem.
Vidare har vi Inger Lundbergs påstående att det finns en grundläggande
ideologisk skillnad mellan de traditionella lärarutbildningarna och parallell-
lärarutbildningen. Vad är det enligt Inger Lundbergs synsätt som är den
ideologiska skillnaden mellan grundläggande lärarutbildningar som ges på
lärarhögskolor och de andra akademiska utbildningar som ges på universitet
och samma högskolor? Det finns en skillnad praktiskt, pedagogiskt och di-
daktiskt. Men den skillnaden får även de som har andra ingångar till utbild-
ningen ta del av.
Sedan är det fråga om vårdhögskolorna. Jag tycker också att det är viktigt
att man utvecklar utbildningen på vårdhögskolorna. Det finns en utredning
som pågår med Anita Bråkenhielm som utredare. Den skall resultera i för-
slag till utveckling av utbildningen på vårdhögskolorna. Eftersom resultatet
ligger så nära i tiden har vi som kutym att inte föregå förslagen, utan vi invän-
tar vad som kommer. Men de åsikter utskottet, majoritet eller minoritet, un-
der årens lopp har haft angående utvecklingen av utbildningen på vårdhög-
skolorna kommer naturligtvis att påverka de förslag som regeringen kommer
att lägga fram.
Anf. 82 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag hade förmånen att lyssna på Margitta Edgren. Jag konsta-
terade att det icke fanns ett klart besked om hur högskolorna skulle kompen-
seras för sina kostnader 1992/93.
Tror fru Edgren på allvar att de 8,9 miljoner kronorna, som regeringen
och utskottsmajoriteten har tagit med i Stockholms universitets budget, på
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
83
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
något rimligt sätt kan möta de speciella kostnaderna för studenter med funk-
tionshinder? Låt mig ta ett exempel, nämligen högskolan i Örebro.
Redan innevarande år har högskolan särskilda extra kostnader för studen-
ter med funktionshinder på nära 4 miljoner kronor. Skolan räknar dessutom
med en ökad tillströmning av studenter med funktionshinder. Det beror på
att studenterna behöver och mycket väl kan tillgodogöra sig utbildningen om
de får stöd. Det är fråga om kortsiktigt mycket dyrbara men långsiktigt
mycket lönsamma stödinsatser som görs för dessa studenter.
Totalt räknar vi socialdemokrater med att de extraordinära kostnader som
ligger utöver det resp, högskola tidigare har täckt själv kommer att vara ca
22 miljoner kronor. Ni har budgeterat för 8,9 miljoner kronor. Det finns en
uppenbar risk att högskolornas intresse för att rekrytera dessa studenter som
behöver mycket stöd kan minska. Det är inte jag som målar den fule på väg-
gen, utan precis samma synpunkter kommer från högskolorna och Stock-
holms universitet - som ansvarar för fördelningen - och från handikapporga-
nisationerna.
Vidare kort något om lärarutbildningarna. Det finns en ideologisk skill-
nad. Det är icke ämnena i sig som är det viktiga i den grundskoleutbild-
ningen för årskurserna 4-9. Det är förmågan att lära ut kunskaperna, för-
medla kunskaperna och engagera eleverna. Vi är helt överens om att lärarna
för detta behöver gedigna yrkeskunskaper. Han eller hon behöver också in-
tegrationen, praktiken, metoden och förmågan att sätta barnen och läraryr-
ket i centrum. Där tycker vi att den nya lärarutbildningen för utvecklingen
tillbaka. Det är därför vi är angelägna om att rätta till det misstag som den
s.k. Unckelutbildningen är.
Anf. 83 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Hör inte Inger Lundberg vad jag säger? I resursfördelnings-
systemet ingår också ersättning för studenter med funktionshinder. Lunds
universitet har redan från början avsatt, på samma sätt som tidigare, en cen-
tral pott för detta. Det är en självklarhet. Det går sedan att utöver denna
pott få pengar från Stockholm. Skulle inte de pengarna räcka är det möjligt
att återkomma och anhålla om mer pengar. Detta kommer att självklart ingå
i den upföljning som resursberedningen skall göra av hela det nya systemet.
Jag vet att det har varit och är mycket extra kostnader i just Örebro, efter-
som hörselhandikapp kräver så stora och dyrbara tekniska utrustningar. Det
kommer att betalas ut extra pengar ur den gemensamma potten. Om inte
potten räcker ingår det i resursberedningens uppföljningsarbete att föreslå
korrigeringar.
Sedan är det lärarutbildningen. Det Inger Lundberg tar upp är inte ideolo-
giska skillnader. Skillnaden kan väl ändå inte vara att Inger Lundberg menar
att den som är lärare själv inte behöver kunskaper? Det är ju det viktigaste.
Man måste själv veta vilken grund man står på och vad ämnet handlar om.
Sedan måste man själv med hjälp av vidareutbildning pedagogiskt, didak-
tiskt och metodiskt ta på sig så att säga andra glasögon för att bearbeta det
egna stoffet. Där är vi helt överens. Det är vad tilläggsutbildningen om 40
poäng handlar om.
84
Anf. 84 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Redan det tidigare resursfördelningssystemet innehöll krav
på den enskilda högskolan. 0,15 % av anslaget till grundutbildningen skall
av varje högskola avsättas till en grundpott som stöd för handikappade stu-
denter. För många universitet och högskolor, kanske för Lund, var det till
fyllest. När det uppstod extraordinära kostnader omfördelades pengarna.
Det går inte att bortse från att de 8,9 miljoner kronorna är otillräckliga.
Jag kan ha respekt för att ni inte har prioriterat i budgeten för en höjning till
22 miljoner kronor. Men jag tycker att det är förvånansvärt att Folkpartiets
representanter inte har tagit frågan på större allvar, dvs. att de inte har tagit
upp till diskussion att utöver de 8,9 miljoner kronorna ha ett system för om-
fördelning. En motion i denna fråga fanns med vid utskottets behandling. Vi
i den socialdemokratiska gruppen tog upp en motion till diskussion. Men det
blev bara kalla handen. Vi socialdemokrater trodde att handikapporganisa-
tionernas synpunkter skulle ha påverkat utskottet - men icke! Vad som fram-
går i betänkandet är den moderata statssekreterarens budskap, nämligen att
högskolorna skall ta ansvaret.
För mig som örebroare är det naturligtvis utomordentligt bra om det kan
göras en särbehandling av högskolan i Örebro, men problemet är generellt.
Det slår hårdast i Örebro och Stockolm, som har den största andelen handi-
kappade studenter. Handikapporganisationerna anser att det system ni har
format är en allvarlig riskfaktor när det gäller de handikappade studenternas
möjlighet till högskolestudier.
Anf. 85 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Inger Lundberg inleder sitt anförande med att trassla in sig i
ett statsvetenskapligt resonemang. Jag skall försöka hjälpa henne att trassla
sig ur det. Möjligheten att jag lyckas kanske inte är så stor, för jag anar att
det beror på ideologiska blockeringar.
Inger Lundberg förstår inte varför Ny demokrati inte stödjer Socialdemo-
kraternas yrkanden på ytterligare 10 000 platser. Jag försökte förklara det i
mitt anförande. Vi vill ha principen fri antagning för samtliga behöriga sö-
kande. Det kanske är 5 000, eller det kanske är 25 000. Vi tycker att det skall
bli det antal platser som universiteten kan erbjuda, givetvis med bibehållen
kvalitet, och med bibehållen kvalitet på de sökande. De skall naturligtvis
vara behöriga.
Vi vill med andra ord låta studenterna och universiteten och inte planeko-
nomiska socialdemokratiska politiker styra. Det skall inte styras från riksda-
gen. Det är väl det som är skillnaden. Vi tror att studenterna och universite-
ten vet bäst, medan Inger Lundberg tror att storebror Socialdemokraterna i
gammal god ordning vet bäst.
Jag vill kort nämna grundskollärarutbildningen som Inger Lundberg så
varmt hyllar. Den är säkert bra i väldigt många sammanhang, men vi kan
inte förstå varför den skulle vara den enda vägen. Socialdemokraterna kriti-
serade statsministern för hans enda väg. Själva är de inne på precis samma
väg. De säger att det bara finns en rätt väg till läraryrket, och den är den s-
märkta grundskollärarutbildningen. Detta säger de trots att vi vet att den
har brister. T.o.m. de fackliga organisationerna - Lärarförbundet och LR -
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
85
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
tillstår att det finns brister i elevmaterialet och att det saknas sunda utsorte-
ringsmekanismer. Socialdemokraterna säger nej till lärarlegitimation och lä-
rarcertifikat som skulle säkerställa kvaliteten.
Ny demokratis utgångspunkt är att det enda som är viktigt är att Sveriges
elever får bra lärare. Hur de har blivit bra och vilken utbildning de har gått
är inte det viktiga. Man kan lämna över åt dem själva och deras eget om-
döme och åt universiteten och högskolorna att se till att skapa den kvalite-
ten.
Det finns många sätt att skapa hög utbildningskvalitet, och man kan säker-
ställa den med lärarlegitimation eller lärarcertifikat. Men som vanligt vet So-
cialdemokraterna bäst, och jag får otäcka, uniformerade känslor av kalla,
ostliga vindilar när jag lyssnar på Inger Lundberg.
Anf. 86 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte hur jag skall bemöta det sista - det kanske är
bättre att inte försöka bemöta det alls. Jag vill däremot bemöta Stefan Kihl-
berg då det gäller de sakfrågor vi diskuterar.
Stefan Kihlberg är för en helt fri antagning till högskolan under förutsätt-
ning att berörda studenter är behöriga. När det gäller kravet på behörighet
är vi helt överens. De borgerliga lägger i betänkandet fram ett förslag om att
över huvud taget inte bygga ut antalet högskolor utöver tidigare beslut. I
kompletteringspropositionen har det kommit ett förslag om ytterligare 3 000
platser.
Vi socialdemokrater föreslår en utbyggnad med 10 000 platser. Låt mig ta
som exempel högskolan i Karlstad. Vi föreslår en utbyggnad med 400 platser
där. Antag, Stefan Kihlberg, att 500 elever vill söka till högskolan i Karlstad
och är behöriga. Är det då inte bättre att 400 av dem får plats vid högskolan
i Karlstad än att ingen får plats? Ligger inte det närmare era ambitioner? Jag
har väldigt svårt att förstå logiken i Stefan Kihlbergs resonemang.
Det låter också på Stefan Kihlberg som om vi socialdemokrater vill tvinga
studenterna till högskolorna mot deras vilja. Det vi har sagt är att vi skall
bygga ut högskolorna eftersom det finns starka önskemål från ungdomarna.
Antag, Stefan Kihlberg, att det bara är 300 studenter som vill söka till hög-
skolan i Karlstad. Då blir det bara 300 som söker, och det blir möjlighet för
regeringen att omfördela 100 platser till en annan högskola. Det är inte nå-
gon högre form av logik i Ny demokratis ovilja mot att som andrahandsalter-
nativ ställa sig bakom den socialdemokratiska reservationen.
Vad menar vi, Stefan Kihlberg, med olika bakgrund och olika förutsätt-
ningar? Om det är någonting vi socialdemokrater tycker är viktigt, så är det
att människor skall komma till högre utbildning - däribland lärarutbildning -
med väldigt olika kunskaper, social bakgrund och erfarenheter i bagaget.
Det som är viktigt för en bra skola är att barnen kan möta lärare från olika
miljöer, men också att de lärarna har fått del av den stora kunskap om peda-
gogik som faktiskt finns vid lärarhögskolorna och att de har fått mogna som
lärare i en didaktisk process.
Anf. 87 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag inser att Inger Lundberg har svårt att förstå vår utgångs-
punkt. Det beror möjligen på att den frihet som ett fritt tillträde till högsko-
lan ger skrämmer henne så ofantligt. Det är inget andrahandsalternativ att
styra och ställa och omfördela. Vi vill lämna det fritt åt högskolorna.
Vi har sagt att principen är densamma som när det gäller finansieringen
av sjukförsäkringen. Vi vet inte hur många som blir sjuka, men vi täcker
kostnaderna. Det är vår grundprincip även när det gäller akademiska stu-
dier. Alla som är behöriga skall få studera, och de universitet och högskolor
som kan erbjuda utbildning med bibehållen kvalitet skall få göra det utan att
det styrs och ställs från detta hus.
Det innebär att Inger Lundberg blir nöjd. De som söker till Karlstad och
som Karlstad kan erbjuda kvalitetsutbildning får det. Det behövs inget an-
drahandsalternativ. Man behöver inte gissa om det blir 10, 14, 15 eller 500
som söker. Det löser sig genom den efterfrågan som finns.
Vi är fullständigt överens om att lärare med väldigt många olika utgångs-
punkter och med mycket olika bakgrund behövs, men för mig är det fullstän-
digt obegripligt varför det bara finns en väg att gå, nämligen den traditionella
grundskollärarutbildningen, för att bli en bra lärare. Det är definitivt inte på
det sättet. Det är definitivt inte så att man blir en bra lärare bara för att man
har gått den utbildningen. Jag har mött många och beklämmande exempel
under de ett och ett halvt eller två åren som jag har varit i riksdagen. Jag har
träffat på blivande lärare som inte inger hopp för framtiden.
Anf. 88 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till UbU14, särskilt i den del
som handlar om avskaffandet av kårobligatoriet. Det har fallit på min lott
att kommentera det något.
I och med debatten och det påföljande beslutet att avveckla kårobligato-
riet slutförs nu en mer än tjugoårig process. Under 60-talet restes krav från
Sveriges förenade studentkårer, SFS, samt från ett par studentkårer på att
avskaffa kårobligatoriet. Det resulterade i Kårobligatorieutredningen, som
tillsattes i juli 1970. Den kartläggning som blev resultatet ledde fram till 1973
års Obligatoriekommitté och SOU-utredningen ”Kårobligatorium?” 1976.
År 1977 fattade riksdagen principbeslutet att kårobligatoriet skulle av-
skaffas. Obligatorieberedningen, som tillsattes 1977 och som arbetat fram
till december 1992 med Bertil Östergren och senare med Peter Honeth som
särskild utredare, fick i uppgift att ta fram underlag för att kunna verkställa
det principbeslut att avveckla kårobligatoriet som riksdagen fattat. Utred-
ningen föreslog att obligatoriet skulle upphöra den 1 juli 1995, och på den
linjen har regeringen gått i proposition 1992/93:169 Högre utbildning för
ökad kompetens, som nu till sist också tillstyrks av utbildningsutskottets ma-
jorietet i det betänkande vi behandlar i dag.
Trots att det gäller en högskoledebatt med reservationer från oppositionen
förefaller det mig som om partierna är långt mer överens och har större sam-
syn i denna fråga än i de flesta andra.
Såvitt jag förstår - rätta mig om jag har fel - är vi som företräder de sju
partierna i riksdagen överens om följande:
- Kårobligatoriet strider mot den s.k. negativa föreningsrätten och att det
är principiellt riktigt med en frivillig anslutning till de intresseorganisatio-
ner som kårer och nationer är.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
88
- Studentrepresentationen har stora demokratiska brister när kårvalen har
så dåligt engagemang från studenternas sida att valdeltagandet brukar
hålla sig under 20 %. Studentföreträdarnas mandat kan ifrågasättas.
- Riksdagens principbeslut från 1977 att obligatoriet skall avvecklas ligger
fast.
- Kårerna och nationerna har en mycket värdefull verksamhet genom bl.a.
sina studiesociala insatser, studentbostäder och samlingslokaler.
- Vid avvecklandet av obligatoriet måste staten ta sitt ansvar för att möjlig-
göra studentfackligt arbete, med allmänna val för representation i univer-
sitets- och högskoleorgan, utbildningsbevakning och annan intressebe-
vakning.
- Det är orimligt att studenterna själva skall bekosta sin egen hälsovård. Re-
dan nu har ju huvudmannaskapet från studentkårerna övertagits och be-
kostas av staten, även om en stor del för närvarande finansieras av studen-
terna. Vi är eniga om studenthälsovårdens stora värde och om att den bör
vara förebyggande, kurativ och arbeta med studierelaterade hälsopro-
blem.
- Driften av kårernas och nationernas studentbostäder och samlingslokaler
skall tryggas. Vi är överens om det stora kulturella och historiska värde
som inte minst nationernas samlingslokaler har.
- Vid den avveckling av obligatoriet som vi alla önskar skall studenterna
vara representerade.
Man kan då fråga: Vad är vi då oense om? Jo, om tidpunkten. Obligatoriet
skall upphöra om två år, i och med utgången av juni månad 1995, menar
utskottsmajoriteten. Nej, senare, säger Socialdemokraterna och Vänster-
partiet. Det är fel metod, frågan måste först beredas färdigt. Björn Samuel-
son sade att han ville låta beslutet vila och att han behövde litet mer tid.
Men Socialdemokraternas metod är redan prövad sedan 1977, i 16 år. När
obligatoriet avskaffas 1995 har det gått mer än ett kvartssekel sedan frågan
väcktes. Det kan jämföras med det halvår som det tagit för regeringen att
presentera denna proposition sedan Peter Honeth i december 1992 lämnade
sitt förslag till avveckling av kårobligatoriet.
Varför skulle regeringen ha större utsikter att med sin deadline, den 1 juli
1995, kunna förhandla med studentorganisationerna om kårernas fortsatta
verksamhet och statens stöd till dem än med den metod som Socialdemokra-
terna prövat i 16 år och nu vill fortsätta med?
Jo, därför att det nu kommer att finnas helt andra förutsättningar för för-
handlingarna och ett helt annat intresse hos studenterna. Så länge studentor-
ganisationerna trodde att frågan kunde förhalas, eller rent av förhindras, sä-
ger det sig självt att varje incitament till att hitta en god lösning saknades.
Den ombonade och privilegierade situation, med det skattefrälse som obli-
gatoriet innebär, ville helt naturligt inte studentorganisationerna släppa.
Men när de nu ställs inför faktum, att obligatoriet är borta om två år, kom-
mer de att ha allt intresse för framgångsrika förhandlingar. Det är detta öm-
sesidiga intresse som Socialdemokraterna inte lyckats skapa under de 16 år
som gått sedan 1977.
Från utskottsmajoritetens sida vill vi nu betona att i det awecklingsarbete
som nu kommer att pågå fram till 1995 skall de studentfackliga och studieso-
ciala frågorna lösas på ett för alla tillfredsställande sätt under en kontinuerlig
dialog med studenternas representanter och med företrädare för universitet
och högskolor.
Till de fördelar som vi tror att obligatoriets avskaffande innebär hör den
vitalisering av studenternas engagemang och förnyelse av formerna för stu-
dentrepresentationen som bör kunna bli följden. Sämre än dagens situation
kan det i alla fall knappast bli, där bara en bråkdel av studenterna deltar i
kårvalet.
Så vill jag till sist ställa några frågor till Socialdemokraterna och Berit Löf-
stedt, som om jag förstått rätt svarar för oppositionen.
Är det en riktig bild som har tecknats, att Socialdemokraterna i 16 år har
velat avveckla kårobligatoriet? I så fall, varför har man inte förmått göra
det?
Nästa fråga: I händelse av att Socialdemokraterna skulle komma till rege-
ringsmakten efter valet 1994, kommer Socialdemokraterna att riva upp be-
slutet om avveckling av kårobligatoriet 1995? Eller är det kanske så att So-
cialdemokraterna i tysthet är ganska nöjda med sakernas utveckling och att
den borgerliga regeringen nu fört den kvartssekelgamla frågan i hamn, så att
den inte ånyo ligger och väntar vid ett eventuellt maktskifte?
Jag vill också ställa följande fråga: Hur ser Berit Löfstedt på den nation i
Uppsala som missbrukat sin skattebefrielse? Jag förutsätter att Berit Löf-
stedt är bekant med den frågan.
Anf. 89 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att Tuve Skånberg har läst på historiken,
och det är bra. Man lär sig mycket när man skall hålla anföranden i kamma-
ren.
Jag efterlyser fortfarande svar från Tuve Skånberg på alla de frågor som
oroar studenterna och högskolorna om vilka praktiska konsekvenser som ett
avskaffande skulle få. Flotta uttalanden att de skall få sitta med, att det nog
skall ordna sig med pengarna och att det nog skall bli bra med studenthälsan
tror jag inte att studenter och högskolor blir särskilt imponerade av. De be-
höver få litet bättre besked.
Åtminstone jag tycker vidare att den metod som Tuve Skånberg anvisar
för att förhandla med studentkårerna, vilka skall ha svärdet över nacken,
inte är uttryck för ett balanserat sätt att se på förhandlingar. Jag tycker att
studentrepresentanter och studentkårer i Sverige gör ett utomordentligt ar-
bete. De betyder oerhört mycket för utbildningsbevakningen på universitet
och högskolor och därmed för kvaliteten på högskolorna. De betyder också
oerhört mycket för de enskilda studenternas boende och sociala välbefin-
nande. Det går att rada upp mängder av sådana punkter.
Jag vet inte hur jag skall karakterisera Tuve Skånbergs beskrivning av stu-
dentkårerna och studentföreträdarna. Den gör mig närmast bekymrad.
Jag vet inte varför Tuve Skånberg tycker att jag skall uttala särskilt om en
nation i Uppsala som burit sig illa åt - som om det vore ett exempel på hur
studenter och studentkårer rent allmänt bedriver verksamhet. Fånerier,
Tuve Skånberg!
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
89
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
90
Kårobligatoriet har inte varit någon stor fråga, som vi har slitit årligen
med. Jag tycker själv att SFS och kårerna har svängt litet fram och tillbaka i
sina åsikter. Om jag får tala litet för mig själv, vill jag säga att jag tycker att
det är en praktisk fråga. Det är inte någon stor ideologisk fråga.
Vi har numera ett kongressbeslut på att man bör avskaffa kårobligatoriet,
och vi följer upp det, men det är viktigare hur man praktiskt kan ordna stu-
denternas verksamhet, deras förutsättningar att få inflytande och deras möj-
ligheter att få bostäder och annat. Formerna är inte det väsentligaste.
Tuve Skånberg är mig svaret skyldig när det gäller hur man skall klara så-
dant som studenthälsan, inflytandet, studentbostäder och samlingslokaler.
Jag vill inte en gång till höra att det skall ordnas. Hur skall det ordnas, Tuve
Skånberg?
Anf. 90 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! När det gäller värdet av kårernas och nationernas verksam-
het poängterade jag att vi i alla de sju riksdagspartierna är helt överens. Jag
har inte någon uppfattning som avviker från utskottsmajoritetens. De är vär-
defulla, och deras verksamhet bör kunna fortsätta till väl för de studenter
som söker sig till dem.
I propositionen anger regeringen att studenternas fackliga, sociala och
ekonomiska frågor skall bli föremål för den beredning som behövs, vilken
beräknas bli klar den 1 januari 1994. Skillnaden är att regeringen nu kommer
att ha möjlighet att föra samtal med studenterna så att viktiga studentintres-
sen kan tillgodoses. Regeringen får återkomma om den här beredningen vi-
sar på behov av statliga finansiella åtgärder.
Delar Berit Löfstedt inte min inställning att den principiella frågan nu
kommer att lösas och att det är riktigt med en avveckling av kårobligatoriet?
Är det inte lyckligt att det sker snabbare i stället för att den här kvartssekel-
långa processen skall dra ut ytterligare på tiden?
Anf. 91 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jo, Tuve Skånberg vi är överens om principen. Tuve Skån-
berg undrade tidigare om vi skulle riva upp beslutet vid ett eventuellt makt-
skifte - det maktskifte som kommer att ske nästa höst. Varför skulle vi göra
det? Vi har ett kongressbeslut i vårt parti om principen.
Jag säger bara att jag tycker att det är onödigt att oroa studenter och hög-
skolor med att fatta beslut i bakvänd ordning. Det hade kanske kunnat ta ett
år. Då skulle man få svar på de frågor som Tuve Skånberg nu fortfarande är
mig svaret skyldig på. Uttalandena om att man skall göra något är okej, men
det sägs ingenting om vad det kostar. Det vore ganska bra för riksdagen att
t.ex. få veta vad det kostar.
Anf. 92 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Nu framstår den sista lilla skillnaden mellan utskottsmajori-
teten och Socialdemokraterna - ett år. Berit Löfstedt säger den 1 juli 1996,
medan vi säger den 1 juli 1995. Vad har Berit Löfstedt för garanti för att det
inte skulle ta ytterligare 16 år med det sätt på vilket Socialdemokraterna hit-
tills har valt att arbeta på? Kan inte det sätt som utskottsmajoriteten har valt
möjligen vara det enda sättet för att kunna få det här klart till 1995 eller
1996?
Andre vice talmannen anmälde att Berit Löfstedt anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 93 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig börja med att instämma i den syn gällande högsko-
lan som Berit Löfstedt och Inger Lundberg tidigare har gett uttryck för.
Jag vill också inledningsvis yrka bifall till reservation 7, mom. 12. Det gör
jag oavsett hur omröstningen gällande reservation 3 kommer att utfalla. Jag
står naturligtvis också bakom övriga socialdemokratiska reservationer.
Jag vill uppehålla mig vid den del i betänkandet som handlar om platserna
inom det barn- och ungdomspedagogiska programmet. Jag är starkt kritisk
till det förslag som finns beträffande nedläggningen av detta program vid
några högskolor - bl.a. vid högskolan i Halmstad.
När jag tog del av propositionen ”Högre utbildning för ökad kompetens”,
läste jag att utbildningar med inriktning mot den privata sektorn och närings-
livet måste förstärkas. Denna synpunkt delar jag. Vi socialdemokrater har i
många sammanhang påtalat vikten av en välutbildad arbetskraft. Men, herr
talman, när jag läste vidare noterade jag ”att särskilt vid mindre och medel-
stora högskolor är utbildningsutbudet i alltför stor utsträckning koncentrerat
på den offentliga sektorns behov!” Mot detta måste jag verkligen protestera.
Detta påstående tycks dess värre också vara en av anledningarna till försla-
get om nedläggning av den barn- och ungdomspedagogiska utbildningen vid
bl.a. högskolan i Halmstad.
Jag kan inte hålla med om att utbildningen vid högskolan i Halmstad är
speciellt inriktad mot den offentliga sektorn.
Herr talman! Utskottets majoritet skriver också att det är till nackdel för
utbildningens kvalitet att behålla en utbildning med ett minimalt antal plat-
ser. Jag vill med bestämdhet hävda att det är en ännu större nackdel att helt
beröva en region möjligheterna till utbildning, fortbildning och vidareutbild-
ning. För nog måste väl utskottets borgerliga ledamöter inse att med den
kompetens som följer med personalen som arbetar med den barn- och ung-
domspedagogiska utbildningen så skapas ett kunskapscentra som måste räk-
nas som en mycket stor tillgång i en region. Detta kunskapscentra vill jag
verkligen behålla i Halland!
Förskollärarlinjen i Halmstad har t.ex. byggts upp under en 20-årsperiod
i nära samarbete med näraliggande kommuner och olika organisationer.
Jag anser att det är angeläget att det barn- och ungdomspedagogiska pro-
grammet finns med i den fortsatta positiva utvecklingen när högskolan nu
byggs ut.
I samverkan med andra program och kurser kan det barn- och ungdoms-
pedagogiska programmet utvecklas till en viktig profil för högskolan och re-
gionen. Den kompetens som byggts upp på detta område skall enligt min
uppfattning inte avvecklas utan utvecklas och även fortsättningsvis ge möj-
ligheter till såväl grundutbildning som fort- och vidareutbildning för personal
inom barnomsorg och skola. Det här är viktigt nu i dessa dagar när det sker
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
91
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
92
sådana omvälvningar inom barnomsorgens och skolans område. Med det
förslag som nu ligger från utskottets majoritet stoppas en verksamhet som
under många år har varit en tillgång för den pedagogiska utvecklingen i mitt
län.
Herr talman! Jag vägrar att byta bort denna verksamhet mot en helt nä-
ringsinriktad utbildning. Jag menar att mångfalden berikar högskolans verk-
samhet. Det bör finnas plats för både inriktning mot industri, handel, servi-
ceverksamhet och barn- och ungdomspedagogik vid en högskola som Halm-
stads.
Det socialdemokratiska förslaget att behålla 60 platser för den barn- och
ungdomspedagogiska utbildningen vid högskolan i Halmstad är ett utomor-
dentligt förslag. Med dessa 60 platser kan en kompetens behållas i regionen,
utbildning och vidareutbildning kan erbjudas och ett redan väl utvecklat in-
ternationellt utbyte och en etablerad FoU-verksamhet kan fortsätta.
Herr talman! Det är för mig en gåta att mina borgerliga riksdagskolleger
på Hallandsbänken ej tycks vilja stödja en fortsatt god utveckling inom länet
då det gäller den barn- och ungdomspedagogiska verksamheten. Att inte
stödja det socialdemokratiska fördelningsförslaget gällande platserna är
verkligen att utarma utvecklingsmöjligheterna på det pedagogiska området
där hemma.
Nu finns dock chansen att under ytterligare några dagar tänka över det här
och läsa vår socialdemokratiska motion. Förhoppningsvis kommer ni då att
lämna ert stöd när vi går till omröstning i nästa vecka.
Anf. 94 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! I utskottet är man, som jag tidigare sade, överens om att en
neddragning av de barn- och ungdomspedagogiska utbildningarna bör och
måste göras. Som Ingegerd Sahlström också redovisade är vi oense om var
den skall göras.
Vi i majoriteten anser att det är bättre att de högskolor som skall ha utbild-
ning också har en viss volym, dvs. en viss kritisk massa. Då räcker inte de 60
platser som Socialdemokraterna föreslår. Det räcker inte för att upprätthålla
internationellt utbyte och forsknings- och utvecklingsarbete. Det är inte
möjligt att upprätthålla det med en bas på 60 helårsplaster.
I gengäld har högskolan i Halmstad fått 90 nya ingenjörsplatser och så
mycket som 690 platser för ekonomi, språk och ADB. Med den basen finns
det möjlighet att vidareutveckla högskolan Halmstad.
Jag är helt övertygad om att om riksdagen skulle tillfredsställa Ingegerd
Sahlströms önskemål skulle den barn- och ungdomspedagogiska utbild-
ningen i Halmstad inte ha möjlighet att upprätthålla den kvalitet som man
måste begära av en högskoleutbildning.
Anf. 95 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag är naturligtvis mycket tacksam för den föreslagna ut-
byggnaden och de ytterligare platser som skall komma högskolan i Halmstad
till del. Vi har tidigare från socialdemokratiskt håll påpekat vikten av att de
mindre och medelstora högskolorna får ytterligare resurser. Det är bra att
högskolan i Halmstad får det.
Däremot kan jag inte hålla med Margitta Edgren när hon säger att 60 plat-
ser inte skulle kunna vara en bas för utbildning på ett pedagogiskt verksam-
hetsområde. Jag ser kanske den här utbildningen i ett något vidare perspek-
tiv än vad Margitta Edgren gör. Det är inte enbart själva platsantalet som är
en förutsättning för en pedagogisk verksamhet i en region. Har man platser
och kunskap så genererar det andra verksamheter, och då garanteras vida-
reutbildning och fortbildning på ett viktigt område.
Anf. 96 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Nej, man behöver inte alls ta upp tacksamhet i det här sam-
manhanget. Det är sunt och klokt hushållande med resurser att man satsar
på en kritisk massa där det finns möjligheter och där det finns förutsättningar
för utveckling.
Om barn- och ungdomspedagogiska utbildningar skall försvara sin plats i
ett högskolesystem så måste de uppfylla samma kvalitetskrav och kvalitets-
kriterier som andra högskoleutbildningar när det gäller vetenskapligt skol-
ade lärare osv. För att man skall konkurrera är det tyvärr, Ingegerd Sahl-
ström, inte möjligt att upprätthålla det med en bas på 60 helårsplatser.
Anf. 97 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Margitta Edgren och jag har uppenbarligen helt skilda upp-
fattningar när det gäller hur många platser som behövs för att upprätthålla
en verksamhet. Anser inte Margitta Edgren precis som jag gör att en sådan
här bas med 60 platser ändå ger stora möjligheter i en region för att bibehålla
och vidareutveckla pedagogiska kunskaper?
Anf. 98 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Bra universitet och bra högskolor måste ta vara på de bästa
studenterna och dessutom ge dem en högt kvalificerad undervisning med
möjlighet till kreativ utveckling. Detta innebär att utnyttjandegraden och
prestationsgraden vid högskolor och universitet kommer att bli viktiga signa-
ler för institutionernas framtida utveckling. Konkurrensen kommer att skär-
pas. Endast de bästa läroplatserna kommer att kunna utvecklas på sikt. De
bästa högskolorna kommer att attrahera de bästa bland både undervisnings-
personal och studenter.
Vi kommer att få se en stor förändring. Den byråkrati och styrning från
särintressen som ägt rum sedan en lång tid tillbaka har gjort att både kompe-
tens och kvalitet har åsidosatts i många fall. Vi känner till problem vid uni-
versiteten där man tvingas anordna preparandkurser för att studenterna
skall klara sig.
Nu är det nya vindar. Samtidigt har vi en oerhört kärv arbetsmarknad. Det
medför att det just i detta läge behövs fler platser vid högskolorna. Det har
regeringen också uppmärksammat efter en viss tid. Men fortfarande håller
man fast vid en spärrad utbildning.
Det är just nu som alla kreativa resurser bör tillvaratas, det är just nu vi
har studenter som vill utbilda sig i högre grad än någonsin, och det är därför
nu som vi bör ge möjlighet till detta.
Enligt Ny demokratis åsikt skall en i princip fri antagning ske till högskolor
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
93
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
94
och universitet. Sedan får de antagna tävla i fri konkurrens och visa vad de
går för.
Herr talman! Läkarkåren har som vi vet byggts upp med hj älp av vrålplug-
gande studenter, som har fått lov att prestera 4,9 eller 5,0 i studentbetyg och
som i många fall inte är lämpliga som läkare. Särintressen har styrt antag-
ningen, och nationens intresse har undertryckts. Vi har inte utbildat de lä-
kare som nationen har behov av, och nu har vi litet då och då i tidningsartik-
lar kunnat se resultatet. Samtidigt som läkarna har en orimlig arbetsbörda
råkar de också kunna genomföra felaktiga behandlingar och ställa felaktiga
diagnoser. De får då schavottera i pressen och blir sedan anmälda till an-
svarsnämnden.
Det är alltså inte i grunden läkarnas fel att de har råkat ut för det här, utan
felet ligger i Läkarförbundets styrning av utbildningens volym - eller snarare
Läkarförbundets påverkan; styrningen skall ju ske härifrån denna kammare
utifrån vad regeringen föreslår i propositionen. Det har varit lobbyintressen
som legat bakom, och de särintressena har varit oerhört starka. Det är det
som är beklämmande när vi sedan ser resultatet.
Det är därför vi vill ha en i princip fri antagning. Då har inte dessa intres-
sen möjligheter att påverka, utan då är det skickligheten, lämpligheten och
den fria konkurrensen som ser till vilka som skall bli exempelvis läkare.
Jag har talat med studievägledare vid universitet som säger att de bästa
studenterna finns i gruppen som har ett medelbetyg på knappt 4 eller högre.
Sedan skall de fritt konkurrera. Det skall inte vara bara de som har vrålplug-
gat som skall komma in på en utbildning. Felet med den spärrade utbild-
ningen är att vi tar in de som vrålpluggar, de som ofta inte totalt sett är de
lämpligaste för yrket.
Vi skall låta de studerande välja utbildning beroende på sitt intresse. Det
ger nationen det största utbytet på lång sikt. På kort sikt kan vi styra och
spärra och leka och dra i trådar, men på lång sikt måste vi se till nationen.
Det är då det är viktigt att ta vara på kreativiteten hos alla dessa studenter,
som vill komma in på högskolan. Låt oss ge dem en möjlighet, men tvinga
dem inte in i ett utbildningssystem som de inte finner lämpligt för sin egen
utveckling. Låt studenterna välja sin egen väg!
Vi håller på och hattar med ett antal tusen platser, men det är just den
styrningen som Ny demokrati vill bort ifrån. Vi vill ha frihet inom hela uni-
versitets- och högskolesektorn. Ta bort spärrarna i största möjliga utsträck-
ning, och gör det så snart som möjligt! Det är ett råd som är lönsamt för
nationen. Alternativet för dem som inte kommer in på högskolan nu är ju
att gå in i ett arbetslöshetsersättningssystem, som t.o.m. är mer kostbart för
nationen än att de får gå vid det universitet eller den högskola där de vill gå.
Om vi ser på omvärlden kan vi konstatera att man exempelvis i Tyskland
har en likadan situation som vi har här. Man inser där att föreläsningar kan
ske i större lokaler. Det finns gott om lediga konferensutrymmen. Det finns
också gott om lärare - även om de inte har den formella kompetensen, så
finns det konsulter på hög nivå med erfarenhet bl.a. från näringslivet. Det
finns alltså inga hinder annat än ideologiska.
Det är ekonomi att öppna högskolan för alla, och jag hoppas att det sker
så snart som möjligt.
Anf. 99 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att vi nu har hört ännu en nydemokrat i de-
batten som säger att det behövs fler platser på högskolan, att det är nu vi
skall ta till vara de kreativa resurserna och att det med tanke på arbetsmark-
nadssituationen är utomordentligt angeläget. Samtidigt är nydemokraterna
inte beredda att stödja Socialdemokraternas förslag att bygga ut högskolan
med ytterligare 10 000 platser. Det är, herr talman, utomordentligt anmärk-
ningsvärt.
Det är också mycket anmärkningsvärt att nydemokraternas företrädare är
upprörd över att man från olika håll följer Läkarförbundets syn på dimensio-
neringen av läkarutbildningen. I socialutskottets utlåtande över önskemålen
om en utbyggnad av läkarutbildningen i Umeå konstaterar socialutskottet
att man inom Läkarförbundet är negativt inställd till utbyggnaden av utbild-
ningen, men utskottet menar ändå att den faktiska situationen i Norrland är
sådan att man bör planera för en utökning av utbildningen till hösten 1994.
Trots det går Claus Zaar och Stefan Kihlberg, de två nydemokraterna i ut-
bildningsutskottet, emot ett enigt socialutskott och följer Läkarförbundet.
Det är, herr talman, anmärkningsvärt.
Anf. 100 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Tidigare i denna debatt har Stefan Kihlberg redogjort just
för vår syn på detta, orsaken till att vi inte följer det plantänkande som Inger
Lundberg och hennes partivänner förespråkar. Vi vill ha en fri högskola.
Det vore i stället rimligt att Socialdemokraterna tänkte om. Man vet att
det är 120 000 sökande och att kanske 90 000 av dessa är behöriga. Då vore
det inte för mycket begärt att vi kunde enas om att ha en helt fri antagning
till högskolan. Det hade varit bra. Just nu blir situationen oerhört besvärlig
för dem som inte kommer in på den utbildning de har sökt. Vi bör ta till vara
de resurser som finns, och vi kan lösa det här, Inger Lundberg, bara vi hjälps
åt.
Anf. 101 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! I voteringen om utbyggnaden av högskolan kommer först tre
yrkanden att stå mot varandra: majoritetsförslaget om att säga nej till de
10 000 platserna, Socialdemokraternas förslag om 10 000 platser och nyde-
mokraternas förslag om fri antagning. Det finns anledning att tro att nyde-
mokraternas förslag faller i den första voteringsomgången. Jag måste därför
än en gång fråga Claus Zaar: Ger det inte större frihet åt ungdomarna att
få ytterligare 10 000 platser eller, efter kompletteringspropositionen, 7 000
platser än att icke få dessa platser? Är det ändå inte så att utbyggnaden gyn-
nar ungdomarna och åtminstone bitvis tillgodoser de krav som Ny demokrati
har fört fram?
Nej, Claus Zaar, det ni i Ny demokrati håller på med är att driva en taktik-
politik på en nivå som jag som har varit aktiv i politiken i många år inte
trodde förekom. Jag vet att ni i olika sammanhang har talat väldigt illa om
politiken och om politiker, att ni har sagt att det är ett väldigt taktiserande.
Frågan är om det inte är er bild av hur politiken skall fungera som ni nu för-
verkligar i ert agerande. För oss som har jobbat aktivt som politiker gäller
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggan de
högskoleutbildning
95
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
96
att sätta de behov och de önskemål vi möter ute i samhället i förgrunden,
inte att hålla på med taktikspel av det slag som Stefan Kihlberg och Claus
Zaar här ägnar sig åt.
Anf. 102 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Det här är inte taktikspel, Inger Lundberg. Det är snarare
det som Inger Lundberg och hennes partikamrater håller på med som är tak-
tikspel. De sätter ut ett mete som vi skall nappa på. Vi har däremot lagt ut
ett helt nät som studenter har nappat på. Då är det väl bättre att också ni går
in i det nätet.
Det här gäller nationens intresse, och det är inte bara fråga om taktik från
Ny demokratis sida. Det är nationens intresse som vi diskuterar. Vi kommer
att få kanske 30 000-40 000 studenter som är missnöjda när de inte har kom-
mit in på någon utbildning. Det kan också bli fler - jag har inte de exakta
siffrorna klart för mig, men det rör sig om tiotusentals studenter som upple-
ver en frustration över det samhälle de lever i. I stället för de demonstratio-
ner vi har haft här kanske vi, om vi inte gör någonting, får helt andra demon-
strationer, och detta på grund av att vi i denna kammare ofta inte befinner
oss tillräckligt nära verkligheten.
Tidigare hade vi en fri antagning till högskolan. Låt oss införa det tillfäl-
ligt. Vi behöver inte ha det under hur lång tid som helst, utan vi kan disku-
tera anpassningar. Men just nu finns ett enormt behov av att vi gör detta.
Anf. 103 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Om jag någonsin har varit litet grand attraherad av tankarna
på fri antagning, så har de försvunnit helt och hållet efter att jag har hört
Claus Zaars inlägg. Ta Tyskland som exempel, sade han. I Tyskland tar man
in hundratusentals studenter i överfyllda biolokaler. De undervisas av kon-
sulenter och liknande, och genom en stenhård provsättning slås sedan allt
fler successivt ut. Det hela slutar med att kanske 70 000 av de 100 000 efter
två, tre eller fyra års utbildning är utslagna med jättelika studieskulder och
ingen utväg ur detta. Jag tror inte på det.
Man kan också fundera på om Claus Zaar egentligen har lyssnat till debat-
ten i dag. Hela den här stora förändringen handlar ju om att öka friheten
för studenterna, att öka deras möjligheter att välja. Det handlar om att öka
högskolornas frihet att själva utforma sina antagningssystem, att själva sätta
sina särskilda behörighetskrav.
Just läkarutbildningen är ju ett utmärkt exempel på att det går att genom-
föra antagningen på annat sätt än genom att bara gå efter betyg, som nu
Claus Zaar ser som någonting så negativt. På Karolinska och i Linköping
kompletterar man betygsantagning med intervjuer och får på så sätt fram
människor som har förutsättningar för att på ett empatiskt sätt verka i hälso-
och sjukvården. Logiken stämmer alltså inte riktigt.
Dessutom är det faktiskt en myt att Läkarförbundet skulle styra plane-
ringen av platserna för läkarstuderande. Men i Läkarförbundet skulle man
nog önska att den möjligheten fanns.
Precis som vi i Folkpartiet säger, det framgår av betänkandet, är det lång-
siktiga analyser, utförda av Landstingsförbundet, Kommunförbundet, och
departement samt i olika utredningar, om den framtida utvecklingen av lä-
karbehovet som styr. Vi kunde därför inte utöka antalet platser med 50 i
Umeå, som vi tidigare talat om. Vi vill nämligen invänta analyser här.
Högskolan är inget dagis, Claus Zaar! Det är en kvalitativ verksamhet som
skall bedrivas inom högskolan, och denna skall bidra till att nationens kon-
kurrenskraft ökar och att de enskilda människorna så att säga växer. Man
måste därför sätta vissa kvalitativa krav på en sådan verksamhet. Att i det
sammanhanget ta Tyskland som exempel tycker jag faktiskt är botten.
Anf. 104 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! När man beaktar vilka konkurrensländer som vi i framtiden
kommer att ha, måste man också se till vilka utbildningssystem som man i
dessa länder försöker använda sig av. Man kan då inte bara beakta ideolo-
giska bindningar utan måste även tänka på konkurrens på lika villkor.
Jag vill inte påstå att Tysklands lösning är den bästa. Men man har där
så att säga sett till att redan i första steget ta hand om studenterna i så stor
utsträckning som möjligt.
Vid en fri antagning kommer självfallet vissa studenter inte att klara given
utbildning. Vi kan inte garantera något annat. Andelen studerande är ju
stor, eftersom i stort sett alla elever går igenom gymnasiet.
Om vi har 120 000 sökande är det mer än vad en årskull omfattas av. Vi
slösar bort resurser och kreativitet genom våra låsningar. Jag tror att läget
kommer att vara förändrat före hösten. Det som vi i dag talar om kommer
då inte att gälla, utan vi kommer säkerligen närmare och närmare fri antag-
ning - och det redan innan hösten kommer.
För läkarutbildningen är det ju bra ordnat i Linköping och på Karolinska
sjukhuset i Stockholm. Men det räcker inte. Det skulle vara så överallt. Det
var i Linköping som man började med den här lämplighetstesten.
Jag menar alltså att det måste finnas en möjlighet att bli läkare, om man
är intresserad, även om man har ett något lägre betyg än dessa toppbetyg
såsom 4,9 och 5,5. De elever som har dessa betyg har ju under hela sin gym-
nasietid tvingats så att säga vrålplugga. Givetvis skall man plugga, men det
skall vara en rimlig nivå på pluggandet. Hos vissa elever snurrar det ju nästan
till i huvudet, efter att ha pluggat så mycket.
Vilka är det som påverkar Landstingsförbundet när det gäller behovet av
läkare? Jag undrar om det inte är läkarna som är med och påverkar också
vid dessa bedömningar.
Anf. 105 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Ett problem, Claus Zaar, är att näringsliv och industri inte
använder de högskoleutbildade. Som jag sade i mitt huvudanförande från
talarstolen, är det inte mer än 5 % som är sysselsatta i industrin i Sverige.
Det är oacceptabelt, när man jämför med hur det är i andra länder. Det är
därför fel att tro att man kan lösa problemen genom en fri antagning, så alla
kan gå igenom högskolan. Det är inte det som är det grundläggande proble-
met.
När det gäller antagningen till läkarutbildningen i Linköping, skulle jag
vara mycket förvånad om det inte kommer ett nytt antagningssystem också
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
98
till de andra medicinska utbildningsorterna. Studenterna står redan i dag -
före studentpengens tid - på kö och väljer Linköping.
Med en studentpeng kommer det nu att tvingas fram andra antagningssys-
tem. Om studenterna med förkärlek väljer orter som använder betyg plus
intervjuer vid antagningen, kommer självfallet även Lund, Umeå och Göte-
borg att testa den metoden. Om det visar sig att man med ett sådant antag-
ningssystem får de bästa studenterna, som blir de bästa doktorerna, är de
andra orterna inte dummare än att de också använder samma system - om
det visar sig att systemet sållar bort alla dem som Claus Zaar säger är olämp-
liga.
Anf. 106 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Det är positivt att Margitta Edgren nämner förändringarna
inom läkarutbildningen. Jag tror att vi får mer och mer av detta inom hela
högskolan. Det är alltså inte bara den utbildningen som behöver ses över.
Därför är det positivt att det blir en konkurrens.
Vi har glömt bort de studenter som inte kommer in på dessa spärrade lin-
jer-det är dem som jag värnar om. Vad skall de göra? Jag har inte fått något
besked om en lösning för dem. Det sägs att ungdomspraktik och liknande
skall tillgripas. Men tiden går. Tidigare kunde de ta ett jobb och söka nästa
år, men den möjligheten är nu minimal. Det är bara de som känner någon
som har ett företag som kan få jobb under en eventuell väntetid innan de
kan söka igen.
Här är det en kris i dag, och vi sätter oss ner och blundar för den, av tak-
tiska skäl. Vi borde helt enkelt tänka om. Jag är övertygad om att vi har
tänkt om före hösten och att det då blir i princip fri antagning.
Andre vice talmannen anmälde att Margitta Edgren anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 107 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Låt mig i likhet med Ingegerd Sahlström börja med att yrka
bifall till reservation 7, som gäller mom. 12, - detta oavsett hur omröstningen
utfaller gällande reservation 3 - samt till övriga socialdemokratiska reserva-
tioner.
Herr talman! I regeringens proposition 1992/93:169, Högre utbildning för
ökad kompetens, säger utbildningsministern sammanfattningsvis att univer-
sitet och högskolor inte bara har ”en rätt att besluta om utbildningsutbudet
utan också en skyldighet att genom en ständigt pågående omprioritering för-
nya och utveckla den utbildning som erbjuds”.
Målet för utbildningspolitiken under 1990-talet är att utbildningsvolymen
skall föras upp minst till jämförbara länders nivå. Vidare sägs att andelen
studenter på långa utbildningar måste öka samt att utbildningar mot den pri-
vata sektorn och näringslivet måste förstärkas. Civilingenjörsutbildningen
måste byggas ut.
Något längre fram i propositionen säger man att ”det är särskilt viktigt att
de mindre och medelstora högskolorna---utformar ett optimalt utbild-
ningsutbud som anpassas till de egna förutsättningarna för kompetensupp-
byggnad och efterfrågan från studenter och omgivande arbetsliv”. Man
framhåller också ”vikten av att högskolorna har en betydande bredd för att
kunna tillgodose studenternas krav på närhet till utbildning”.
Herr talman! Det anges också fyra särskilt betydelsefulla förhållanden för
att möjliggöra nödvändiga förändringar. Ett av dem är att utbildningsutbu-
det vid de mindre och medelstora högskolorna är ”i alltför stor utsträckning
koncentrerat på den offentliga sektorns behov”. För att kunna spela en ny
roll för näringslivets utveckling bör åtminstone vissa högskolor få en delvis
ny roll, genom att de inriktas ”i huvudsak mot behov inom industri, handel
och serviceverksamhet”. En av dessa högskolor är högskolan i Eskilstuna/-
Västerås eller, som den i framtiden kommer att heta, Mälardalens högskola.
I propositionen föreslås också att utbildningen av förskollärare och fritids-
pedagoger helt läggs ner vid Mälardalens högskola, vilket innebär en minsk-
ning med 510 helårsstudenter. Netto ökar denna utbildning. Ministern före-
slår en omprioritering och en utökning av högskolans resurser med 940 hel-
årsstudenter.
Utbildningsutskottets majoritet har tillstyrkt förslaget i propositionen, vil-
ket innebär att utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger läggs ner
vid Mälardalens högskola.
Det är klart att det är bra att utbildningsutbudet ökar vid Mälardalens
högskola - det råder inget tvivel om det. Den miljö skolan befinner sig i är
också, utifrån ett näringslivsperspektiv, den rätta att öka utbudet i för indu-
stri, handel och serviceverksamhet. Det är emellertid helt fel att lägga ner
utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger, den s.k. barn- och ung-
domspedagogiska utbildningen. Det finns många skäl till detta.
Jag delar utbildningsministerns uppfattning i fråga om vad jag tidigare har
sagt. Det är bra att högskolorna inte bara har en rätt, utan också en skyldig-
het, att förnya och utveckla utbildningen, liksom att de långa utbildningarna
skall öka. Det är då, med nämnda inriktning, märkligt att man inte lyssnar
på Högskolestyrelsens bedömningar. I mars 1993 uttalade sig Högskolesty-
relsen för att få behålla utbildningen, men med en nästan 50-procentig sänk-
ning av kapaciteten. Redan i sin fördjupade anslagsframställning uttalade sig
högskolan för att en förlängning av utbildningen skulle kunna ske.
I Sörmland och Västmanland är det alltför få ungdomar som söker sig vi-
dare till universitet och högskolor efter sin gymnasieutbildning. Här finns en
mycket stor reserv att ta vara på när utbildningsvolymen nu skall öka. Men
då måste förändringarna ske utifrån ”efterfrågan från studenter och omgi-
vande arbetsliv”, som det också sägs i propositionen.
I dag har inte mindre än 460 intresseanmälningar inkommit till den utbild-
ning som skall läggas ner. I en skrivelse till utbildningsutskottet, från lands-
hövdingarna i Sörmland och Västmanland, från Eskilstuna kommun och
Västerås stad, från de båda landstingen och de båda kommunförbunden,
hemställdes om en omprioritering av utbildningen i landet så att utbildning-
arna av förskollärare och fritidspedagoger får finnas kvar vid Mälardalens
högskola, om än i begränsad omfattning. ”Det omgivande arbetslivet” ansåg
detta så viktigt att en uppvaktning gjordes hos utskottet tillsammans med
Högskolestyrelsen. Utskottet informerades om att det, vid Högskolestyrel-
sens sammanträde i mars månad 1993, från ABB i Västerås hade uttalats
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
99
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
vikten av att utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger får finnas
kvar, bl.a. för att ge bättre förutsättningar för näringslivet i Mälardalen.
Bakom uppvaktningen står flera politiska partier, med flera representan-
ter från de båda länen. Det är litet märkligt att nu se agerandet i betänkan-
det. Detsamma gäller ett enhälligt uttalande från Mälardalsrådets styrelse,
vilket består av de fyra landstingen runt Mälaren samt Eskilstuna, Västerås,
Uppsala och Stockholms kommuner. De hävdar att det är så viktigt att ut-
bildningen av förskollärare och fritidspedagoger får finnas kvar vid Mälarda-
lens högskola att detta bör prioriteras.
I regionen Sörmland/Västmanland är det viktigt att få till ”en bredd på
högskolan för att tillgodose studenternas krav på närhet till utbildning”. För
att öka antalet sökande och därmed öka utbildningsvolymen i landet bör Mä-
lardalens högskola ha en större bredd än den som utskottsmajoriteten nu
föreslår.
Utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger föreslås minskas med
25 % i hela landet. I Uppsala, Västmanland, Sörmland och Örebro län mins-
kas platsantalet i relation till antalet invånare med mer än 50 %. I Koppar-
berg och Gävleborgs län minskas platsantalet med drygt 75 %. I södra och
norra delarna av Sverige ökar kapaciteten. Enligt vad som har kommit till
min kännedom har dock flera högskolor inte använt medlen för att utöka
utbildningen av förskollärare och fritidspedagoger, utan det har i stället skett
en utökning av andra utbildningar.
Det finns en alldeles påtaglig risk att utbildningskapaciteten i en framtid
kommer att vara för låg. Detta gäller särskilt den del av Mellansverige som
jag har nämnt. Genom den olyckliga obalansen kommer även fort- och vida-
reutbildningen att försvåras.
Jag vill ta upp ett av de tre huvudskäl som Högskolestyrelsen angav i sitt
beslut att hos utbildningsutskottet hemställa om att en viss utbildning fak-
tiskt skulle få finnas kvar. ”Vid högskolan i Eskilstuna/Västerås finns unika
möjligheter att profilera barn- och ungdomsutbildning mot det tekniskt-na-
turvetenskapliga hållet. Den starkt vikande rekryteringen till tekniskt-natur-
vetenskaplig utbildning måste mötas med aktiva och långsiktiga insatser av
skilda slag, framför allt i förskola och skola. Regeringen har aviserat att den
avser att ta initiativ i denna fråga. Vi anser att ett starkt skäl för att bibehålla
utbildningen vid Mälardalens högskola är just möjligheten att här bedriva
försöksverksamhet med denna inriktning. Högskolan skulle här kunna göra
insatser även inom fortbildningen av barnomsorgspersonal för landet som
helhet.”
Det har kommit till min kännedom att ett sådant projekt som det ovan
nämnda redan har startat vid högskolan men det kommer, såvitt jag förstår,
att läggas ner om utbildningen måste upphöra.
Något ytterligare som är viktigt att framhålla i detta sammanhang är vik-
ten av att det finns utbildningar som ger kvinnor möjlighet att studera vid
högskola. Förskollärar- och fritidspedagogutbildningar behövs också av
detta skäl i regionen Sörmland/Västmanland.
Ett viktigt arbete har påbörjats vid ett nyligen startat centrum för välfärds-
forskning i Eskilstuna rörande välfärd för barn och ungdomar i ett regionalt
100
perspektiv. Samarbete sker med lärare vid utbildningen för förskollärare och
fritidspedagoger. Detta lovande samarbete bör fortsätta att utvecklas.
Vid högskolan bedrivs också en betydelsefull utbildning med tvåspråkig
/interkulturell profil. Det är en mycket viktig utbildning i ett så invandrartätt
område som västra Mälardalen faktiskt är.
Slutligen, herr talman, kan jag bara konstatera att 40 lärare blir arbetslösa
med utskottsmajoritetens förslag i detta betänkande. En viktig samhälls-
funktion tas bort, och regionens mångfald på utbildningsområdet försämras
mycket drastiskt. Det här känns långt ifrån bra.
I detta anförande instämde Margareta Israelsson (s).
Anf. 108 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater från de västsvenska länen har i gemen-
samma motioner krävt ökade satsningar på såväl grundutbildning som forsk-
ning vid regionens högskolor. För de här kraven har vi utomordentligt starka
skäl.
Västsverige svarar faktiskt för inte mindre än ungefär en fjärdedel av Sve-
riges industriella kapacitet. Den starkt exportinriktade industrin drabbas nu
utomordentligt hårt av neddragningar, inte minst bilindustrin.
Den västsvenska industrin är beroende av kraftfulla insatser för att klara
den förnyelse som är nödvändig. För att de jobb som har försvunnit skall
kunna återskapas krävs det likaså kraftfulla insatser så att regionens närings-
liv får en ny struktur.
Den omdaning av vår region som väntar kräver därför aktiva insatser,
bl.a. näringspolitiska och utbildningspolitiska sådana. Västsverige behöver
betydligt fler personer som har högskole- och forskarutbildning än vad man
har i dag.
Vi i Västsverige har därför svårt att acceptera att universitetet i Göteborg
och högskolorna i vår region får en mindre andel av de statliga resurserna
för högskoleutbildning och forskning än vad som svarar mot befolkningsun-
derlaget.
Så är det i dag, trots att flera delar av Västsverige har en jämförelsevis
liten andel invånare som har längre utbildning. Jag tror att det har blivit så
här beroende på att en del av uppbyggnaden av högskoleutbildningen i vårt
land har skett av regionalpolitiska skäl, under en tid då arbetsmarknadsläget
var mycket bra i Västsverige. Men i dag vet vi att situationen är en helt an-
nan. Sysselsättningen i industrin minskar kraftigt, och arbetslösheten stiger
kraftigt.
I den socialdemokratiska reservationen föreslås det betydligt fler platser
till såväl Chalmers som Göteborgs universitet och högskolorna i Borås,
Halmstad, Skövde och Trollhättan/Uddevalla.
Sammanlagt föreslås i reservationen 1 750 platser till de västsvenska hög-
skolorna utöver vad regeringen och nu de borgerliga i utskottet föreslår. En
sådan utbyggnad skulle befria lika många ungdomar från arbetslöshet och
vara en viktig injektion för regionens utveckling.
Men de borgerliga bryr sig inte mycket om de västsvenska behoven. Hela
vår motion om situationen och behoven i Västsverige - där en femtedel av
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
101
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
102
Sveriges befolkning finns - avstyrks nu av de borgerliga, med en halv mening
som motivering. Det är en ganska häpnadsväckande nonchalans.
Slutsatsen av regeringens och de borgerligas agerande kan bara bli att de
borgerliga sviker de arbetslösa ungdomarna i Västsverige och att de inte ser
till det behov av ökade utbildningsinsatser som finns i Västsverige.
Om de borgerliga riksdagskollegerna från Västsverige hade varit här
skulle jag vilja fråga: Hur skall ni förklara för ungdomar i regionen att ni
föredrar att de skall vara arbetslösa framför att rösta för de 1 750 högskole-
platser som Socialdemokraterna föreslår? Hur skall ni förklara för alla inom
Västsveriges näringsliv och organisationer, som mycket hårt har tryckt på
om ökade satsningar på utbildning, att ni röstar på att det skall vara 1 750
platser färre i Västsverige än vad Socialdemokraterna föreslår?
Även om jag vet att det inte är särskilt meningsfyllt uppmanar jag de bor-
gerliga kollegerna i Västsverige att rösta på de socialdemokratiska reserva-
tionerna.
Anf. 109 MARGARETA ISRAELSSON (s) :
Herr talman! Låt mig inledningsvis få yrka bifall till reservation nr 7, mom.
12, oavsett hur omröstningen utfaller gällande reservation 3.
När riksdagen nu skall ta ställning till dimensioneringen av barn- och ung-
domspedagogisk utbildning sker detta mot bakgrund av ett något splittrat
underlag. Regeringen hävdar i sin proposition, med instämmande av utskot-
tets majoritet, att antalet utbildningsplatser bör skäras ner för att undvika
en hög arbetslöshet i framtiden. Detta kan jag och medmotionärerna från
Västmanland och Sörmland instämma i. Vi vill naturligtvis inte medverka till
att människor utbildas till arbetslöshet.
Men utskottet säger också: ”Att det är till nackdel för utbildningens kvali-
tet att bibehålla en utbildning med ett minimalt antal platser vid ett stort an-
tal högskolor.” Det gäller att ha en kritisk massa, sade Margitta Edgren nyss.
Det skall då vara ett annat skäl för att inte ens i en mindre omfattning bibe-
hålla utbildningen vid högskolan i Falun/Borlänge, högskolan i Halmstad
samt vid Mälardalens högskola.
Men utbildningen skall ju finnas kvar på ett stort antal platser: Malmö,
Kristianstad, Kalmar, Växjö, Jönköping, Göteborg, Borås, Vänersborg,
Norrköping, Karlstad, Örebro, Stockholm, Uppsala, Gävle, Härnösand,
Umeå och Luleå. Man genomför alltså inte nedskärningen i landet genom
en kraftig strukturrationalisering, som utskottets ordförande har hävdat i en
tidningsintervju.
Visserligen har regeringen, med instämmande av utskottsmajoriteten, valt
att kraftigt öka dimensioneringen vid högskolorna i Växjö, Kalmar, Kristi-
anstad och Karlstad. Detta kommer att innebära att täckningsgraden högst
väsentligt ökas i resp. län. De får över 200 årsplatser per 100 000 invånare.
Kronobergs län får över 300. Då frågar man sig naturligtvis om dessa högsko-
lor kommer att genomföra en utbildning av så stor omfattning som riksdagen
nu ger dem resurser för.
Då svarar utskottsmajoriteten: Nja, det är inte vår sak att lägga oss i hur
man gör ute på högskolorna.
Låter inte detta märkligt? Det bör sägas att det finns mycket tydliga signa-
ler från flera högskolor om att man inte tänker utnyttja tilldelade platser för
barn- och ungdomspedagogisk utbildning. Men nu är inte utskottsmajorite-
ten orolig för kvaliteten längre, trots att detta var ett av skälen till att göra
denna nedskärning och omlokalisering av utbildningsplatserna.
Det skall också tilläggas att även högskolor med barn- och ungdomspeda-
gogisk utbildning i mindre omfattning troligtvis kommer att minska antalet
utbildningsplatser.
Detta visar ju med all önskvärd tydlighet att Per Unckel och hans stödpat-
rull i utbildningsutskottet har skapat ett resurstilldelningssystem som är både
hårt reglerande och slappt, på samma gång. I en kommentar till regerings-
propositionen uttrycks Sveriges Förenade Studentkårers åsikt om detta:
”Regeringens försök att centralplanera genom stora nedskärningar är
dock en besvikelse. Så länge platserna är eftersökta anser SFS att de skall
finnas kvar”.
Vart tog egentligen den där omtalade friheten vägen? Det är lätt att in-
stämma i kravet i reservation 1 på att en parlamentarisk arbetsgrupp skall
tillsättas för att följa utfallet av det nya resurstilldelningssystemet.
Det verkar faktiskt som om regeringen oroar sig mer för att det skall utbil-
das för många till arbeten inom barnomsorg och fritidsverksamhet än över
att personalen skall räcka till i framtiden. Det är en något skrämmande tanke
att utbildningsministern kanske utnyttjar fördelningen av utbildningsplatser
som ett led i familjepolitiken. Ändå är det ju fullt möjligt att i framtiden
hävda personalbrist som ett argument för ytterligare neddragningar inom
barnomsorgen.
Ni räknar väl inte med att en fortsatt hög arbetslöshet skall ge minskad
efterfrågan på barnomsorg framöver. Bäva månde alla kvinnor som planerar
att skaffa barn! Kanske har de både sänkt ersättning från föräldraförsäk-
ringen och försämrade möjligheter till god barnomsorg att vänta.
Vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap vid högskolan i Eskils-
tuna/Västerås ser man nedläggningen som en klar politisk viljeinriktning.
Jag skall citera en skrivelse därifrån: ”Det absolut enda argument som ver-
kar finnas är: Mälardalens högskola specialiseras mot privat arbetsmarknad,
alltså skall alla utbildningar för offentlig sektor bort. Det är ett nyliberalt
ideologiskt hugskott från den moderate utbildningsministern.” Ja, detta
tycker jag att Per Unckel visade med all önskvärd tydlighet redan i debatten
den 16 mars kring frågor ställda av Alf Egnerfors och mig. Då hade utbild-
ningsministern den dåliga smaken att hota mig: Om ni fortsätter att driva
kravet på bibehållen förskollärar- och fritidspedagogutbildning kanske jag
omprövar mitt beslut att ge er mer teknisk utbildning.
Så talar en sann demokrat.
Vi motionärer menar att det finns starka skäl för att examinationsrätten
och 90 platser skall bibehållas vid Mälardalens högskola:
Annars försvinner 510 utbildningsplatser vid högskolan i Eskilstuna/Väs-
terås - hela förskollärar- och fritidspedagogutbildningen.
Annars åderlåts Mälardalsregionen på 53 % av sina utbildningsplatser
inom förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna. Antalet utbildnings-
platser i regionen är redan före nedskärningen lägre än i övriga landet, i för-
hållande till befolkningsmängden.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
103
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
Annars minskar utbildningsutbudet främst för regionens kvinnor, som
ofta på grund av sin sociala situation är geografiskt bundna.
Annars måste 460 personer, som trots förslaget om nedläggning anmält
intresse för att utbilda sig vid Mälardalens högskola, söka sin utbildning
utanför regionen.
Annars kommer regionen att lida stor brist på förskollärare i framtiden.
Annars går regionen miste om förskollärare och fritidspedagoger som ge-
nom förlängd utbildning till 120 poäng erhåller större kompetens även i in-
ternationellt perspektiv.
Annars befarar de fackliga organisationerna på sikt en sämre pedagogisk
verksamhet inom förskola och skolbarnomsorg.
Annars ges ej möjlighet att förverkliga det nya framarbetade utbildnings-
programmet med särskild inriktning mot naturvetenskap och teknik.
Annars saknas möjligheterna att utbilda förskollärare och fritidspedago-
ger med särskild kompetens att stödja barn med annat hemspråk och annan
kultur än den svenska, en av högskolans specialiteter.
Annars, säger högskolans studentkår, blir det en förändrad jämvikt mel-
lan könen bland studenterna. T.o.m. det kan påverka studiemiljön.
I detta anförande instämde Reynoldh Furustrand (s).
Anf. 110 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Utbildningsutskottet är ett av de utskott som har de allra
flesta yrkanden att ta ställning till, det vet vi. Att det i denna flod av yrkan-
den kan hända att ett viktigt ärende drunknar och inte får den behandling
det förtjänar är fullt förståeligt. Jag är rädd för att högskoleutbildningen för
optiker är en sådan fråga.
När motionärer från ett län går samman och motionerar om att förlägga
utbildningen till just deras län, är naturligtvis risken stor att det hela avfärdas
som en fråga om bypolitik och inte av särskilt stor vikt. Men, herr talman,
högskoleutbildningen för optiker är inte en bypolitisk fråga. Det är inte hel-
ler frågan om vilket universitet som skall få uppdraget att anordna utbild-
ningen.
I dag finns det optikerutbildning på två platser i landet: i Stockholm och i
Borensberg, som ligger mellan Linköping och Motala i Östergötland. Den
nuvarande optikerutbildningen är en specialkurs i gymnasieskolan.
Nu skall gymnasieutbildningen avskaffas, och optikerna skall högskoleut-
bildas. I och med högskolestatusen finns det alla skäl att koncentrera utbild-
ningen till ett ställe, för större kommer den inte att bli.
En förläggning till ett ställe har vi motionärer inget att erinra mot. Där-
emot har vi, som representanter för samtliga partier utom Moderaterna,
svårt att förstå att det finns några som helst fördelar med att förlägga utbild-
ningen till Stockholm. Vi menar att alla kända skäl talar för att det är Linkö-
pings universitet som borde få uppdraget att anordna utbildningen.
Både Karolinska institutet i Stockholm och universitetet i Linköping vill
ha utbildningen och har gjort framställningar om detta. Att förlägga optiker-
utbildningen till universitetet i Linköping och ge just det universitetet rätt
104
att utfärda optikerexamen innebär, som jag har sagt, många fördelar framför
en förläggning till Stockholm.
Universitetet i Linköping har en tvärvetenskaplig inriktning. Den medi-
cinska utbildningen på Hälsouniversitetet är omvittnat god. Ögonkliniken är
välkänd för sin kompetens. Optikers utbildning och yrkeskunskaper kom-
mer även med en högskoleutbildning att baseras på medicinsk vetenskap,
oftamologi, beteendevetenskap, teknologi och ekonomi - för att nämna
några områden. Alla dessa discipliner finns väl representerade inom univer-
sitetet i Linköping.
Herr talman! Under snart 30 år har Stefanskolan i Borensberg samarbetat
med ögonkliniken på universitetssjukhuset när det gäller den medicinska ut-
bildningen. Fortbildningskurser för redan yrkesverksamma optiker anord-
nas i samarbete mellan Stefanskolan och universitetet. Flera andra kurser på
högskolenivå har genomförts av Stefanskolan och universitetet i Linköping
tillsammans. Man har också haft uppdragsutbildning inom områden fysika-
lisk optik och optiska instrument med FFV i Linköping.
Det är alltså litet märkligt att först propositionen och sedan utbildningsut-
skottet utan motivering helt sonika ger Karolinska institutet uppdraget att
stå för den kommande högskoleutbildningen för optiker.
Vi som har haft tillfälle att sätta oss in i ärendet menar att fördelarna för
Linköping väger över i valet mellan Stockholm och Linköping. Nu tror inte
ens jag att Karolinska institutet i och för sig inte skulle klara av att ordna en
bra högskoleutbildning för optiker. Det tror jag visst att man kan. Men så
länge det handlar om att ha utbildningen på ett ställe och vi måste välja mel-
lan Stockholm och Linköping, är det olyckligt att man varken i propositio-
nen eller i utbildningsutskottets betänkande har motiverat sitt val.
Vi undrar vad det är som talar för Karolinska institutet. Det står inte ett
enda ord om detta i betänkandet. Vad är det för kunskaper om dessa två
ställen som utskottets majoritet har men som den inte vill skriva om? Jag
utgår från att man har några sakliga argument när man gör det val som man
gör. Vad är det ni vet som vi motionärer inte vet? Kan det vara så enkelt
att blotta namnet Karolinska institutet låter så förtroendeingivande, att man
därför har gått den lättaste möjliga vägen och valt det man känner till?
Om det inte är slentrian som avgjort, vore jag och mina medmotionärer
mycket tacksamma om vi kunde få ett klargörande och fick höra argumenten
för Karolinska institutet. Vi är naturligtvis beredda att omvärdera vårt ställ-
ningstagande, om det finns starka argument som ensidigt talar till Stock-
holms fördel.
Från studiesocial synpunkt väger Borensberg och Linköping klart över. I
Borensberg är det, för att ta ett exempel, inga problem för studenterna att
hitta bostad. Kommunikationerna till Linköping är goda. I Stockholm är det
däremot mycket svårt att få tag på ett studentrum. Avstånden är stora, och
det finns en risk för att den lilla gruppen högskoleoptiker drunknar i den
stora studentkåren.
Nya lokaler med hög standard togs i bruk 1983 i Borensberg, och all den
moderna utrustning som krävs för optikerundervisningen finns redan.
Herr talman! Jag tror inte att jag behöver argumentera mer för detta. Min
och mina medmotionärers slutsats är alltså att optikerutbildningen bör för-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
105
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbddning
106
läggas till universitetet i Linköping. Där finns den samlade kompetens som
behövs för att utveckla optikerutbildningen. Kunnande och resurser vid Ste-
fanskolan i Borensberg kan tas till vara på ett sätt som gör det hela ekono-
miskt försvarbart. Det har många fördelar.
Herr talman! Jag tror inte heller att jag behöver argumentera mer mot
Karolinska institutet. Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 22 i
betänkandet.
Anf. 111 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi tillsammans skall glädjas åt att optikerut-
bildningen nu blir en treårig högskoleutbildning. Det har jag och Elisabeth
Persson önskat länge.
Regeringen har gjort den bedömningen att ansvarigt för utbildningen skall
vara Karolinska institutet. Men det i sig innebär inte att optikerutbildningen
absolut skall bedrivas i Stockholm. Ansvaret för utbildningen är en sak, men
det betyder också att det finns möjligheter att använda kompetens, kun-
nande, lokaler och utrustning som finns t.ex. vid Stefanskolan i Borensberg.
Vad här läggs fast är att Karolinska institutet skall ha det sammanhållande
ansvaret.
Är det så bra i Linköping och i Stefanskolan som det har sagts, utgår jag
från att man i Karolinska institutet är så klok att man använder det underlag
som redan finns. Det är också ett sätt att få ut mer verksamhet för samma
pengar, en hushållning med begränsade resurser, något som vi ju alla är an-
gelägna om.
Anf. 112 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Också jag är glad över att det blir en högskoleutbildning.
Den här frågan har tidigare diskuterats i kammaren många gånger.
Men handen på hjärtat, Margitta Edgren, detta är väl att gå över ån efter
vatten! Frågan är om huruvida universitet i Linköping är kompetent att vara
huvudman för denna utbildning eller inte. Finns det kanske - som vi hävdar-
fördelar med att just universitetet i Linköping blir huvudman? Vad är det
som skulle göra att resurserna utnyttjas bättre om Karolinska institutet blir
huvudman? Jag tycker att det vore sanslöst. Visserligen måste man pendla,
men även om man åker med snabbaste förbindelsen, X2000, mellan Stock-
holm och Linköping, tar resan 2 timmar. Sedan tar det 20 minuter med buss
till Borensberg. Dessa transportkostnader och tidskostnader som uppstår,
oavsett om det gäller förflyttning av studenter eller av lärare, elimineras om
man låter universitet i Linköping ha huvudmannaskapet.
Jag är angelägen om att få svar på min fråga. Finns det några skäl som gör
att inte universitetet i Linköping är fullt kompetent att stå som huvudman
för utbildningen? Jag tror inte att det är på det sättet. Jag kan tänka mig att
om universitetet i Linköping på ett tidigare stadium hade varit bättre med sin
marknadsföring, hade det här problemet kanske inte uppstått. Några sakliga
skäl - att man saknar kompetens i Linköping, att man inte har erfarenhet
av tvärvetenskapligt arbete, att man inte har erfarenhet av att inrätta nya
högskoleutbildningar - finns inte. Tvärtom, jag vill hävda att man är väl så
kompetent, såväl i Linköping som i Stockholm.
Margitta Edgren, jag är ledsen, men om det är ett slags resursresonemang
som ligger bakom, har ni nog ärligt talat hoppat i galen tunna.
Anf. 113 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Representanter från Östergötland ur alla partier, förutom
Moderaterna, har väckt en gemensam motion, där vi hemställer att optiker-
utbildningen skall bedrivas vid universitetet i Linköping och att Borensberg
skall kunna fortsätta att utgöra en bas för utbildningen.
Mot bakgrund av att vi har denna gemensamma motion med företrädare
från sex av riksdagens partier, är det med besvikelse som jag har tagit del av
utskottets betänkande i denna del. Förhoppningen var givetvis att det skulle
finnas motsvarande stöd i utbildningsutskottet som det vi lyckades samla i
länet.
I betänkandet står att utskottet inte har funnit skäl att frångå regeringens
bedömning att Karolinska institutet bör bli ansvarigt för optikerutbild-
ningen. Men regeringens bedömning vilar på felaktiga grunder. I propositio-
nen om högre utbildning för ökad kompetens anges som skäl för förslaget
att ”en så stor del av utbildningen redan bedrivs i Stockholm att Karolinska
institutet därför får i uppdrag att anordna utbildningen”. Som jag redan
nämnt, stämmer inte detta.
Vid Stefanskolan i Borensberg deltar vaije läsår 160 elever i den reguljära
gymnasieutbildningen för optiker. På S:t Eriks gymnasium i Stockholm finns
det totalt 128 elever per år.
På Stefanskolan finns det dessutom många veckoslutskurser för både opti-
ker och legitimerade optiker. Läsåret 1992/93 har dessa kurser samlat totalt
ca 70 deltagare. Kurserna hålls under tre alternativt fem veckoslut. Vid S:t
Eriks gymnasium hålls inga veckoslutskurser för optiker.
Vid en närmare jämförelse kan det alltså konstateras att det finns lika
många platser i utbildningen i Borensberg som i Stockholm. Det som väger
över för Borensberg är att genomströmningen där är större, dvs. att man där
utbildar fler med samma resurser. Slutsatsen av detta blir att utbildningen är
billigare i Borensberg samtidigt som den håller en hög kvalitet. Alla argu-
ment talar för att utbildningen bör förläggas dit.
Dessutom framförs i propositionen att om Linköpings universitet skall an-
ordna utbildningen, förutsätts en flyttning från Motala till Linköping. Inte
heller detta stämmer. Förutsättningen är att stora delar av utbildningen även
i framtiden skall bedrivas på Stefanskolan i Borensberg, där omfattande re-
surser redan finns i form av lokaler, inredning, utrustning och lärare. Precis
som Elisabeth Persson sade har optikerutbildning bedrivits vid skolan i Bo-
rensberg sedan 1956, dvs. under 37 år. Det är en lång och värdefull tradition
som bör tillvaratas.
Att förlägga den nya optikerutbildningen till universitetet i Linköping och
ge universitetet rätt att utfärda optikerexamen skulle innebära många förde-
lar såväl för utbildningen i sig som för regionen.
Elisabeth Persson har tidigare varit inne på att universitetet i Linköping
har en stark tvärvetenskaplig inriktning. Alla de discipliner som behövs för
en optikers utbildning och yrkeskunskaper finns på universitetet. Samarbete
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
107
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
108
mellan ögonkliniken på universitetssjukhuset och Stefanskolan har pågått i
30 år.
Dagens beslut handlar om att koncentrera utbildningen till en ort.
De skäl som i propositionen anses tala för att utbildningen bör förläggas
till Stockholm är felaktiga, vilket jag härmed har påvisat i mitt inlägg. Vi kan
därför utgå ifrån att det inte föreligger några avgörande skillnader mellan
Stockholm och Linköping i själva sakfrågan.
Det framstår därför som självklart att utbildningen bör förläggas till Lin-
köpings universitet och att Stefanskolan i Borensberg får utgöra en bas för
utbildningen.
Vi talar ofta i denna kammare om behovet av att decentralisera olika verk-
samheter. Optikerutbildningen har funnits under 37 år i Borensberg. Att nu
utan vägande skäl centralisera denna till Stockholm kan inte vara riksdagens
egentliga mening.
Med hänvisning till vad jag har anfört i denna fråga yrkar jag bifall till
reservation nr 22 under mom. 79 av Lena Hjelm-Wallén m.fl.
Herr talman! Jag förväntar mig att riksdagen bifaller reservationen och
därmed också den flerpartimotion som har väckts av ledamöter från Öster-
götland, vilket innebär att optikerutbildningen skall bedrivas vid universi-
tetet i Linköping.
Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 22.
Anf. 114 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara lyfta fram det som Sonia Karlsson sade, att just
det som kan se ut som ett argument för att förlägga utbildningen till Karo-
linska institutet är ett resonemang om att man där har haft större delen av
den totala utbildningen. Det var utmärkt att Sonia Karlsson påpekade att så
faktiskt inte är fallet. Detta resonemang måste grunda sig på en desinforma-
tion till departementet. Jag har stor förståelse för att sådant kan hända. Som
jag sade i mitt anförande har jag också stor förståelse för att vissa ärenden
kanske inte får den seriösa behandling som de förtjänar. Nu har både riksda-
gen och utskottet efter denna debatt möjlighet att rätta till detta dåligt un-
derbyggda förslag genom att rösta för motion Ub22, vilket jag hoppas att
man kommer att göra. Jag tycker inte att man skall se det som någon form
av prestigeförlust att förlora.
Sonia Karlsson har framhållit detta argument på ett bra sätt. Från någon
annan har jag inte hört några andra argument som talar för Stockholm.
Anf. 115 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till det av Reynoldh Furustrand
under överläggningen framställda yrkandet under mom. 12:
12. beträffande dimensionering och lokalisering av barn- och ungdomspe-
dagogisk utbildning
dels att riksdagen bifaller res. 7 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)
dels att riksdagen hos regeringen begär förslag om den omräkning av an-
slagen till universiteten i Lund, Göteborg, Umeå och Linköping, högsko-
lorna Falun/Borlänge, Halmstad, Karlstad och Växjö samt Mälardalens hög-
skola som följer av vad som anförts i res. 7.
Detta yrkande kommer att delas ut som ett särskilt yrkande under debat-
ten.
I övrigt yrkar jag bifall också till de reservationer som Berit Löfstedt tidi-
gare har yrkat bifall till under debatten.
Herr talman! I flera motioner har vi socialdemokrater från Dalarna fram-
fört våra synpunkter och önskemål när det gäller den högre utbildningen vid
Högskolan Falun/Borlänge.
Högre utbildning och forskning blir allt viktigare som regionalpolitiskt
styrinstrument. Den blir allt viktigare för den enskilda människan och hen-
nes möjligheter till egen utveckling samt hennes möjligheter att skaffa sig
en plats på arbetsmarknaden. Den blir också allt viktigare för näringslivets
möjligheter att förse sig med anställda som har hög och rätt kompetens i sin
yrkesutövning.
I Kopparbergs län har vi en, vid jämförelse med övriga landet, låg utbild-
ningsprofil. Vi har också ett mycket kärvt arbetsmarknadsläge, mycket på
grund av att de stora basnäringarna inom järn- och skogshantering har om-
strukturerats och rationaliserats. Det behövs färre anställda i företagen, men
de som skall anställas behöver en annan kompetens än tidigare.
I vår region finns en mycket stark efterfrågan på högre utbildning. Det är
oerhört viktigt att utbildningen vid vår högskola tillåts att expandera.
Det är därför med besvikelse jag konstaterar att utbildningsutskottets ma-
joritet har avslagit de socialdemokratiska motionskraven om en utbyggnad
på 10 000 årsstudieplatser för landet, av vilka Högskolan Falun/Borlänge
skulle ha tilldelats ytterligare 300 platser.
Med små ekonomiska insatser hade vi kunnat ge arbetslösa ungdomar,
kvinnor och män samt även de människor som redan har arbete, men som
behöver stärka sin kompetens inför framtida behov, en hjälpande hand sam-
tidigt som landet och näringslivet hade getts en resurs inför framtiden. Det
hade kunnat hjälpa de ungdomar som nu går ut gymnasieskolan att se möj-
ligheter i stället för svårigheter.
En annan besvikelse gäller lokaliseringen av den barn- och ungdomspeda-
gogiska utbildningen. Enligt betänkandet vidhåller utskottsmajoriteten pro-
positionens förslag om att lägga ner utbildningen vid tre högskolor.
Jag har, liksom mina partikolleger i utskottet, insikt om att antalet utbild-
ningsplatser bör skäras ned. Men nedskärningen bör inte drabba bara tre
högskolor utan de bör delas upp även på andra högskolor som bedriver ut-
bildningen.
Som framhållits i vår dalamotion har framför allt förskollärarlinjen en re-
gional rekrytering. Det betyder att länets arbetsmarknad inom denna sektor
försörjs av Högskolan Falun/Borlänge. Länets kommuner ser med oro på
möjligheterna att rekrytera utbildad personal och att vidareutbilda personal
till sin barnomsorg. Det är dessutom ett mycket ogenomtänkt förslag som
regeringen har lagt fram med tanke på det växande samarbete som sker mel-
lan verksamheterna inom barn- och ungdomspedagogiken och grundskolan.
Det är ett hårt slag mot de kvinnor som genom att utbildningen finns nära
hemorten sett en möjlighet att få en fast förankring på arbetsmarknaden ef-
ter genomgången utbildning.
Vad beträffar Högskolan Falun/Borlänge bör därför av flera skäl de 60 ut-
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
109
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
110
bildningsplatserna, som vi har föreslagit i vår motion, behållas. Högskolan
bör också fortsättningsvis få behålla sin examensrätt till denna utbildning.
Herr talman! Jag är även kritisk mot de förslag till resurstilldelningssystem
som finns i betänkandet, även om det är bättre än det förslag som regeringen
har framlagt i sin proposition. Det kommer att missgynna de mindre högsko-
lorna, framför allt de som har verksamheter i glesbygd och högskolor som
bedriver distansutbildning eller utbildning på halvfart.
Herr talman! Jag har yrkat bifall till den tidigare socialdemokratiska reser-
vationen av Berit Löfstedt, men också till det särskilda yrkandet som har
framförts här under debatten.
I detta anförande instämde Reynoldh Furustrand och Margareta Israels-
son (båda s).
Anf. 116 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Det är förunderligt hur olika man kan hantera frågor i denna
riksdag. Utskottets majoritet går utan att blinka emot ett enigt socialutskott
som tillstyrker en utökad läkarutbildning i Umeå. Behovet av en utökad lä-
karutbildning i norra Sverige råder det inget tvivel om. Samverkansnämnden
i norra Sverige har också i total enighet påtalat dessa behov, och uppvakt-
ningar har gjorts från de politiska partierna. Trots detta är den borgerliga
majoriteten inte beredd att just nu ta ställning till en utökning. En fråga som
man då ställer sig är: När kan det då bli aktuellt?
Det finns ett väl dokumenterat behov av en utökning av läkarutbild-
ningen. Man har också erfarenheter av att om utbildningen ökas, ger det
effekter så, att även orter utanför de stora städerna kan få en tillfredsstäl-
lande läkarbemanning.
När man sedan läser motiven till att utskottsmajoriteten avstyrker motio-
nen, förstår man ingenting. Motivet är att det finns några läkare som är ar-
betslösa i Stockholm. Därför skall man vara restriktiv med att utöka utbild-
ningen.
Prognoser över läkarbehovet har med jämna mellanrum redovisats från
såväl Läkarförbundet som från företrädare för landstingen. Det finns få
grupper som är så väl kartlagda som läkarkåren. Därför anser jag att man
nu bara ägnar sig åt undanflykter.
Ett bevis för detta är inte minst förhållandet att ett enhälligt socialutskott
tillstyrker en utökning av läkarutbildningen i Umeå just med motiven att de
undersökningar som har genomförts visar att en utökad utbildning i Umeå
innebär att fler stannar kvar efter examen för att tjänstgöra i något av Norr-
landslänen. Därtill kommer att stora pensionsavgångar, som sker en bit in
på 2000-talet, också innebär en ytterligare minskning av läkartätheten.
Herr talman! Vad jag tror att det handlar om är att mina norrländska riks-
dagskolleger på den borgerliga kanten också har insett detta. Det saknas
vilja och kunskap i regeringen om de förhållanden som råder i norra Sverige.
Jag kan inte tolka det på annat sätt, eftersom det i denna debatt inte finns
någon borgerlig norrländsk företrädare anmäld, trots de stora ansträng-
ningar som också de borgerliga norrländska företrädarna har gjort för denna
så viktiga fråga.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till socialdemokraternas re-
servation 8. Jag står självfallet bakom även de övriga yrkanden som Berit
Löfstedt har framställt i debatten.
Anf. 117 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Jag har inte på något sätt för avsikt att gå i svaromål med
någon av de tidigare debattörerna, därför att utskottsmajoriteten på ett all-
deles förträffligt sätt har företrätts av Margitta Edgren och Tuve Skånberg.
Margitta Edgren har också utförligt bemött de senaste inläggen. Därför be-
rörjag inte dessa.
Jag vill som avslutning på den här debatten göra det som jag tror att utbild-
ningsministern skulle ha gjort om han hade kunnat vara här i dag, nämligen
tacka för en viktig och intressant debatt.
Jag tänker också göra några få allmänna kommentarer. Utbildningsutskot-
tet har ju haft en mycket intensiv vår och ytterligare debatter kommer att
följa. Proposition 1992/93:169 är en del i fullföljandet av regeringens reform-
strategi, en strategi i tre steg som lades fast i princippropositionen Universi-
tet och högskolor - frihet för kvalitet. Steg 1: att skapa frihet och incitament
för utveckling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor, steg 2:
fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och fristående uni-
versitet och högskolor samt steg 3: ett förändrat ickestatligt huvudmanna-
.skap för vissa universitet och högskolor.
Vi kommer här i kammaren inom kort att fortsätta debattera den här stra-
tegin.
Riksdagens beslut i december 1992 ger statliga universitet och högskolor
ökad frihet, bl.a. när det gäller studieorganisation, utbildningsutbud, antag-
ning av studenter och disposition av resurser. Lag och förordning ger garan-
tier för kritiskt tänkande, forskningens frihet och rättssäkerhet, för funktio-
nella beslutsformer och ett tydligt ledningsansvar. Vi får en internationellt
gångbar examensordning. Och nu får vi ett nytt resurstilldelningssystem, ett
utbildningsuppdrag för varje högskola och regler för examensrätt för fristå-
ende högskolor.
Den ökade friheten kombineras med stimulans till nytänkande, kvalitets-
konkurrens och ett effektivt utnyttjande av resurser. Universitet och högsko-
lor får vida ramar men samtidigt en skyldighet att genom en ständigt på-
gående utvärdering och omprioritering förnya och utveckla. Detta har Mar-
gitta Edgren på ett utmärkt sätt beskrivit i denna debatt.
Den högre utbildningens kvalitet och omfattning är av avgörande bety-
delse för Sveriges konkurrenskraft och för den enskilde. Behoven av ökad
kunskap ökar ständigt. Detta är en kraftig utmaning för vårt land. Och uni-
versiteten och högskolorna spelar en mycket viktig roll.
Jag håller med Berit Löfstedt om att det är svårt att fånga universitetens
och högskolornas roll i ord. Men ett är dock säkert, nämligen att deras möj-
ligheter att självständigt fatta viktiga beslut frigör kreativitet och nyska-
pande.
Den högre utbildningen måste byggas ut kraftigt. Och så sker nu. Sverige
måste ha minst lika stor del av varje ungdomsgrupp i högre utbildning som
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Grundläggande
högskoleutbildning
111
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
112
andra länder. Fler måste välja längre utbildningar. De tekniska och naturve-
tenskapliga områdena måste förstärkas.
Men samtidigt måste utbyggnaden göras på ett sätt som säkerställer kvali-
teten, vilket betonas både i propositionen och av utskottets majoritet. Det
är en utomordentligt viktig avvägning som måste göras.
Regeringens strategi och reformarbete stärker de studerandes möjlighe-
ter. Mångfald och flexibilitet i utbildningsutbudet stimuleras, och detta ökar
de studerandes möjligheter att välja ämnen och inriktning på studierna.
Konkurrensen om studenterna kommer att leda till lösningar som bättre till-
godoser studenternas krav och önskemål och dessutom till högre kvalitet.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag framhålla att vi med detta betän-
kande tar ett stort steg mot en förstärkt grundutbildning vid universitet och
högskolor.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)
Anf. 118 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Berndt Ekholm har frågat mig vilka åtgärder regeringen har
vidtagit med anledning av parlamentarikerkonferensens i Brasilia slutdoku-
ment, vilka åtgärder som planeras framöver mot bakgrund av Brasiliamötet,
och om regeringen avser agera internationellt för de skärpningar i förhål-
lande till Riomötets dokument, som Brasiliamötet föreslår.
Berndt Ekholms interpellation är välkommen, dels för att den ger en möj-
lighet att utveckla regeringens syn på utgången av och uppföljningen av UN-
CED, dels för att den uppmärksammar ett dokument, som till stor del stäm-
mer överens med den svenska förhandlingslinjen inför FN:s konferens om
miljö och utveckling, UNCED.
Som jag tidigare sagt i riksdagen ser regeringen Riokonferensen som en
framgång. Konferensens beslut får ses som en böljan på en långsiktig process
mot en miljömässigt hållbar utveckling. De svenska förhandlingsmålen har
i huvudsak tillgodosetts, även om vi inte kunnat nå hela vägen i en förhand-
lingsprocess, där 181 regeringar sökt enighet om slutdokument av ett omfång
som långt överstiger vad man tidigare hanterat i liknande förhandlingar.
Slutdokumentet från parlamentarikerkonferensen om miljö och utveck-
ling i Brasilia i november 1992 är ett ambitiöst dokument som omfattar en
mängd av de områden som behandlas i Riokonferensens dokument. Låt mig
ta fasta på några av de centrala förslagen i parlamentarikerdokumentet.
I dokumentet föreslås att i-länderna till år 2000 skall leva upp till bistånds-
målet 0,7 % av BNP. Detta mål överensstämmer helt med den linje som de
nordiska länderna gemensamt drev inför UNCED, men endast med liten
framgång. Uttalandet från Brasilia kan förhoppningsvis öka trycket på de
stora givarländerna att närma sig det av FN antagna målet.
Det kan också finnas skäl att erinra om att en av de viktigaste frågorna
för många av de fattigaste länderna, särskilt i Afrika, ökenspridningen och
torrområdenas problem, nu följs upp i en särskild förhandlingskommitté un-
der svenskt ordförandeskap. Målet är att nå överenskommelse om en kon-
vention före mitten av 1994.
Vidare föreslås i parlamentarikerdokumentet att den nya kommissionen
för hållbar utveckling, CSD, skall ge hög prioritet åt översynen av Agenda 21
och åt uvecklingen av mätbara mål och tidtabeller. FN:s generalförsamling
beslutade i höstas om inriktningen på CSD:s arbete. Ett av de viktigare insla-
gen i CSD:s verksamhet är uppdraget att granska uppföljningen av Agenda
21 och komma med förslag beträffande nya samarbetsarrangemang och ta
upp nya frågeställningar och problem i en dynamisk uppföljningsprocess.
Sverige kommer aktivt att medverka i CSD.
Den svenska regeringen arbetar sedan en längre tid med flera av sakfrå-
gorna i uttalandet från Brasilien. Ett exempel rör den ekonomiska politiken
och frågan om nationalräkenskaperna. Regeringens budgetproposition 1992
innehöll en bilaga om principerna för användning av ekonomiska styrmedel
i miljöpolitiken. Konjunkturinstitutet arbetar på uppdrag av regeringen med
att utveckla metoder och modeller för redovisning av sambanden mellan
miljö och ekonomi. Sverige driver även frågan om miljö och ekonomi i upp-
följningen av konventionen om biologisk mångfald.
Ett annat exempel rör städernas miljö på energi- och vattenområdena. Jag
har i januari närmare redogjort för regeringens arbete på området, bl.a. ut-
vecklingen av samordnad investeringsplanering för en miljöriktig infrastruk-
tur för transporter, överenskommelserna för trafik och miljö i storstadsom-
rådena och det svenska initiativet för att åstadkomma en god planering av
resurserna i Östersjöområdet. I ett globalt perspektiv har Sverige tillsam-
mans med den holländska regeringen hållit ett expertseminarium om tätor-
ter, miljö och energi i uppföljningen av Agenda 21 och i förberedelse inför
världskonferensen om boende- och bebyggelsefrågor 1996. Vi har inom
FN:s Europakommission, ECE, tagit initiativ till en regional konferens om
miljö och transporter 1996.
Vad gäller uppföljningen av konventionen om biologisk mångfald har re-
geringen för avsikt att lägga fram en proposition till riksdagen i juni. Denna
kommer att ta upp frågan om ratifikation av konventionen. Därefter följer
förslag som rör den nationella tillämpningen av konventionen, inbegripande
en svensk strategi för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska
mångfalden och inom ramen för en sådan strategi en svensk landstudie. Sve-
rige agerar aktivt i de internationella förberedelserna för det första partsmö-
tet enligt konventionen. Ratifikationsprocessen går snabbare än förutsett,
och konventionen kommer sannolikt att träda i kraft redan under 1994. Den
amerikanska administrationen har nyligen givit signaler om att man planerar
att skriva under konventionen. De förbättrade förutsättningarna för en ame-
rikansk anslutning till konventionen måste självfallet varmt välkomnas. Ra-
tifikationen av klimatkonventionen har aktualiserats genom regeringens kli-
matproposition till riksdagen i februari. Det mesta tyder på att konventionen
kommer att uppnå erforderligt antal ratifikationer redan i år, vilket innebär
att ett första möte med konventionens parter skulle kunna äga rum tidigt
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993 ,
Svar på
interpellationer
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 118
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
114
1995. Den nya amerikanska administrationen har sagt att man avser att sta-
bilisera utsläppen av växthusgaser på 1990 års nivå år 2000, och presidenten
har beställt en konkret plan till augusti månad i detta syfte. Den ändrade
amerikanska linjen kommer med all sannolikhet att få stor betydelse i det
fortsatta förhandlingsarbetet inom konventionens ram.
Genom regeringens kretsloppsproposition (1992/93:180) föreslås införan-
det av producentansvar för ökad återvinning och återanvändning och där-
med bättre hushållning med naturresurserna. I propositionen föreslås som
ett första steg en tillämpning av producentansvaret på förpackningar och
papper. Regeringen avser att nu gå vidare med att ange konkreta mål och
tidtabeller för tillämpningen av producentansvar på nya varuområden.
Regeringen redovisade genom skrivelse 1992/93:13, FN:s konferens om
miljö och utveckling - UNCED, i höstas till riksdagen sin syn på UNCED
och planerna för uppföljningen. Såsom angivits i skrivelsen avser regeringen
att återkomma till riksdagen under nästa riksmöte med en redovisning av hur
det svenska uppföljningsarbetet fortskrider och med förslag till erforderliga
åtgärder.
I förberedelsen för en sådan redovisning har Agenda 21 och Riodeklara-
tionen skickats ut på en bred remiss. Remissen syftar bl.a. till förslag till för-
ändringar för integration av UNCED-besluten i den nuvarande svenska poli-
tiken och lagstiftningen, till förslag om ändrade konsumtions- och produk-
tionsmönster i riktning mot en kretsloppsanpassad samhällsutveckling och
kommunernas redovisning av planer för att utveckla lokala Agenda 21. Jag
har vidare tillsammans med mark- och planministern och ordföranden i
Kommunförbundet i brev till samtliga kommuner uppmanat dem att beakta
och utnyttja Riodokumenten i berörda delar av kommunernas verksamhet
med sikte på lokala Agenda 21, samt bjudit in samtliga kommuner och läns-
styrelser till ett antal regionala konferenser under denna vår inför detta upp-
följningsarbete.
Jag vill framhålla att regeringen lägger stor vikt vid ett effektivt uppfölj-
ningsarbete på alla nivårer i samhället. Det är mycket positivt att världens
parlamentariker har lagt fast en högre ambitionsnivå än den regeringarna
kunnat uppnå enighet om i Rio. Jag kan försäkra Berndt Ekholm att rege-
ringen kommer att verka internationellt för att utveckla och förstärka UN-
CED-besluten. Parlamentarikerkonferensens slutdokument är ett viktigt led
i den process som nu är i gång för att följa upp Riokonferensens beslut och
på olika plan säkerställa dess mål om en övergång till hållbar utveckling.
Anf. 119 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag tackar miljöministern för svaret, som jag har haft tid att
läsa några gånger. Svaret innehåller en hel del bra information. Men jag
skulle nog vilja diskutera en del saker som inte finns med där.
Det är litet tråkigt att den här konferensen har fått så pass litet uppmärk-
samhet, i alla fall i Sverige. Det gäller ju ändå parlamentarikernas koppling
till den stora världsmiljökonferensen i Rio, den största konferens som FN
någonsin har haft.
Visserligen deltog inte 180 länder i Brasilia utan bara ett femtiotal. Men
där fanns ändå en ansenlig mängd företrädare för den värld som vi lever i.
Om jag minns rätt kom det folk från alla regioner i världen. Det är väldigt
viktigt att parlamentarikerna är ordentligt engagerade i sådana här frågor.
Till syvende och sist är det ju de som skall fatta besluten. Regeringarna är i
stället verkställande organ.
Det intressanta med uppföljningskonferensen i Brasilia ett halvår efter
konferensen i Rio är att ställningstagandena var så pass radikala som de var.
I vissa stycken blev jag faktiskt något överraskad över diskussionen. I andra
stycken blev jag kanske besviken.
Precis som miljöministern tycker också jag att Riokonferensen var en
framgång, i alla fall i den meningen att det var många länder som var repre-
senterade där och att man lyckades enas på så många punkter som man
gjorde. Men det är klart att man från svensk sida kan känna en viss besvi-
kelse över att en hel del av besluten nog var återhållsamma och litet avmätta.
Jag tycker att det är bra, som sägs i svaret, att det pågår en remissomgång
i Sverige. Om det är rätt som sägs i miljöministerns svar - och detta verkade
vara mycket positivt - om alla kontakter som tagits, borde det borga för att
en hel del svarar. Jag hoppas verkligen att många kommuner verkligen stäl-
ler upp och gör en lokal Agenda 21.
Vidare är det intressant att ta del av informationen om arbetet med öken-
spridningskonventionen och Sveriges engagemang i det avseendet.
I min interpellation har jag tagit upp de frågor som jag tycker är viktigast
och som berör Sverige. I det sammanhanget vill jag utveckla ytterligare
några tankar.
Miljöministern nämner biståndsmålet - 0,7 % av BNP fram till år 2000.
Årtalet lyckades man inte enas om på Riokonferensen. Volymen däremot är
man överens om sedan tidigare.
Naturligtvis är det väldigt viktigt att vi i Sverige, trots att vi backat en del
vad avser biståndet, fortsätter att driva kravet på 0,7 % av BNP och att vi
internationellt är mycket aktiva härvidlag. Jag förutsätter att även nuva-
rande regering är aktiv här.
Vidare kommenterade miljöministern nationalräkenskaperna. Jag vet att
regeringen har tagit en del initiativ och att Konjunkturinstitutet är inkopplat.
Däremot känner jag en viss osäkerhet när det gäller den tid som detta kom-
mer att ta. Om jag minns rätt skulle man behöva ha fem år på sig för att
hinna prestera ett slutresultat.
Sedan undrar jag om det bara är Konjunkturinstitutet som är inkopplat på
detta. Forskarvärlden och kanske också en rad myndigheter borde ägna sig
åt den här frågan, som onekligen är oerhört viktig. Det gäller alltså att
koppla samman miljö och ekonomi. Om vi inte lyckas göra det på lång sikt,
kommer vi förmodligen att vara väldigt illa ute när vi skall lösa de olika pro-
blemen. Ekonomin är ju grundläggande förvåra möjligheter att lösa proble-
men. Därför är det också väldigt viktigt att vi diskuterar vår skattepolitik.
Det är väsentligt att vi får en grönare skattepolitik. Vi socialdemokrater sä-
ger i våra två stora miljömotioner att vi vill vidareutveckla skattereformen i
den riktningen.
Det som sägs i svaret om den biologiska mångfalden är också bra.
När det så gäller FN-kommissionen, som miljöministern också talar om,
är det väldigt viktigt att Sverige driver på samt att vi får mätbara mål men
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
115
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
116
även, som jag skriver, preciserade delmål och tidtabeller. Den svenska linjen
inför Riokonferensen var ju att vi skall vara konkreta för att driva utveck-
lingen framåt. Men miljöministern ger inte något tydligt svar i det avseendet.
Jag frågar därför om det också är den nuvarande regeringens linje att driva
miljöpolitiken så att vi kan sätta upp konkreta mål som vi sedan strävar efter
att nå.
Det har sagts att klimatkonventionen måste vidareutvecklas i nämnda
riktning. På Brasiliakonferensen krävdes just konkreta mål att sträva mot.
Men USA ville inte ställa upp på det. Jag hoppas att den nya administratio-
nen är mer intresserad. Dessutom hoppas jag att den inte bara är intresserad
av att mötas för att diskutera den här konventionen utan att den också är
beredd till konkretiseringar.
Jag har fått information om att man i USA vill belägga importen med en
koldioxidskatt. Det skulle innebära att exempelvis svenska varor, som redan
är belastade med en sådan skatt, belastas en gång till när de kommer till
USA. Det skulle kunna leda till att svensk industri sätter sig till motvärn mot
exempelvis en höjning av den svenska koldioxidskatten. Detta vore inte bra
för vår miljöutveckling. Jag skulle vilja höra vad miljöministern har för syn-
punkter i den frågan och om han har kommit i kontakt med den.
I senare inlägg ber jag att få återkomma med ytterligare några frågor.
Anf. 120 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Efter Berndt Ekholms kommentarer här har jag nog inte sär-
skilt stor anledning att vidareutveckla dessa frågor.
Det är riktigt att regeringar är exekutiva organ. Men regeringar är också
förhandlande organ, vilket är viktigt i sådana här internationella samman-
hang. Jag vill starkt understryka just detta. Det är därför som jag i mitt svar
har ägnat ett betydande utrymme åt parlamentarikerkonferensen. Det gäller
då de punkter som den har tagit upp och att den har uppmärksammats för
litet. Där har vi, riksdagen och regeringen, naturligtvis ett ansvar när det
gäller att försöka förbättra situationen.
Också jag hoppas att kommunremissen innebär att vi verkligen snabbt får
fram lokala handlingsprogram. Det finns ingenting från de konferenser som
regeringen eller Miljö- och naturresursdepartementet har anordnat som jä-
var det påståendet. Det är många som kommer till konferenserna, och in-
tresset är stort.
När det gäller ökenspridningen kan jag säga att vi under förhandlingarna
inför Riokonferensen, och även därefter, fått ett betydande förtroende. Vi
har ju inte mycket öken att hänvisa till, så det är inte på den grunden som vi
leder detta konventionsarbete. Däremot är frågan om ökenspridningen en
av de allra viktigaste frågorna vid uppföljningen av Riokonferensen. Sverige
spelar där en aktiv roll genom ordförandeposten. Det arbetet etappredovisa-
des för ett par veckor sedan på UNEP-sammanträdet i Nairobi.
När det gäller nationalräkenskaper, ekonomi och ekologi är det korrekt
att det bara är nationalräkenskapsdelen som ligger på Konjunkturinstitutet.
Även SCB är involverat. Naturvårdsverket är involverat när det gäller att ta
fram miljöindex. På departementet har vi dessutom tagit fram rapporter om
miljöskulden. Vidare arbetar vi från våra utgångspunkter på att få in de här
frågorna i relevanta kommittér inom GATT. Det handlar alltså om miljö och
handel. Jag antar att det har spritts att vi har haft konferenser på bl.a det
temat inom ramen för Miljövårdsberedningen. Det här är således bara en
del av ett stort och viktigt arbete.
Att man har fått lång tid på sig beror på våra erfarenheter av utvecklingen
i detta sammanhang. OECD tog upp de här frågorna första gången 1969.
Ändå är man inte framme vid något mål. Detta skall inte uppfattas som ett
försök att skylla på internationella organ. Vi vet att det tar sin tid att arbeta
med de här frågorna nationellt och att även koppla dem till möjliga interna-
tionella lösningar. I den här uppgiften föreligger också i fortsättningen ett
förhandlingsarbete. Detta har vi självfallet anledning att förbereda oss för.
När det gäller att vidareutveckla skattereformen har jag inget ytterligare
att tillägga. Jag tycker också att det är viktigt att man tänker i termer av, som
vi var inne på i debatten tidigare i dag, samlade produktionsfaktorer. Men
det är inte säkert att den belastning - avgifter, skatter eller vad man nu an-
vänder - som vi har i dag är den optimala. En skatteväxling, där man sänker
skatten på arbete och ökar den på olika typer av miljöbelastande råvaror
eller användningen av sådana, är självfallet en nödvändig utveckling.
Beträffande den biologiska mångfalden kommer vi med en proposition
som sannolikt delas upp i två steg, för att vi snabbt skall komma fram till en
ratifikation och snabbt få i gång processen internationellt, så vi medverkar i
den. Det är möjligt att det innebär att riksdagen kan sambehandla de här
propositionerna i ett andra led, som mera utförligt inkorporerar det arbete
vi själva skall göra på det området.
När det gäller Commission for Sustainable Development, som den heter,
CSD, är jag kanske litet vagare i svaret. Det är möjligt. Men det beror på
att den inte har startat sin verksamhet ännu. Första mötet kommer i juni.
Jag kommer själv att medverka där, under den ministerperiod som man läg-
ger in, för att följa det arbetet under ett antal dagar.
Jag instämmer naturligtvis i att det är positivt att den nya amerikanska
administrationen, som jag redan har sagt i svaret, har en annan attityd, när
det gäller både biologisk mångfald och klimatkonventionen. Jag vet att man
har funderingar på att lägga in koldioxidavgift på importerade varor. Jag är
också mycket skeptisk till den modellen, för den kan skapa en del grus i ma-
skineriet.
Anf. 121 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Det är viktigt att Sverige aktivt bevakar vad det här gruset
eventuellt kan innebära. Det är naturligtvis inte bra om en sådan åtgärd får
som effekt att andra länder inte vill göra effektiva insatser när det gäller kol-
dioxidavgifter eller skatter.
Åter till frågan om nationalräkenskaperna. Min uppfattning är att intres-
set bland ekonomerna - i alla fall i vårt land, och jag tror att det är så i många
andra länder också, kanske i de flesta - för att ge sig i kast med att hitta
lösningar på problemet med kopplingen ekologi-ekonomi tyvärr är svagt.
Jag är förvånad över att det inte är starkare. Det skulle vara ett nytt forsk-
ningsfält, som det vore spännande att ta sig in i. Men det tycks inte vara så.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
117
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
118
Då tror jag att vi politiker måste vara mycket drivande. Ett led i det kan vara
att man jobbar med många olika kanaler.
En kanal som jag tycker verkar intressant, och som vi i mitt parti har mo-
tionerat om, är att vi på universitetet får in bl.a. professorstjänster inom det
här området och att vi kan få in andra tjänster också så att våra högskolor i
ökad utsträckning ägnar sig åt detta. Det kan man i viss utsträckning styra
politiskt. Jag tror att det är en väldigt viktig väg att gå, utöver att utnyttja
våra myndigheter och institut av olika slag. Jag tror att det är bra om många
arbetar med detta.
Sedan skulle jag vilja lyfta fram en ny fråga. Det gäller Riodeklarationen.
Det var intressant att man vid Brasiliakonferensen beslutade sig för att kräva
att den här deklarationen skulle utvecklas till bindande Earth Charter, som
det heter på engelska, som det var tänkt från böljan. Man tyckte att det
skulle vara lämpligt att ha som målsättning för FN:s jubileum 1995 - det
måste väl bli 50-årsjubileum, om jag räknar rätt - att kunna anta en förnyad
Riodeklaration som en bindande stadga. Det skulle jag gärna vilja höra mil-
jöministerns kommentar till.
En annan fråga som också tas upp, som jag tycker är mycket viktig, är att
GATT, UNCTAD och en del andra institutioner måste koppla ihop miljö
och handel. Bl.a. sägs att man måste arbeta med miljökonsekvenser också
när det gäller handel. Man kunde där fråga sig: Skulle inte vi från svensk sida
göra en miljökonsekvensöversyn av våra handelsavtal i den takt vi orkar för
att se efter att de är förenliga med en god miljö? Det skulle också vara ett
sätt att visa att vi är pådrivande i politiken. Jag har inte hört att vi har tagit
några sådana initiativ. Jag skulle vilja höra hur miljöministern ser på detta.
Anf. 122 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är riktigt att det behövs en breddning av de ekonomiska
kunskaperna och intresset på området miljöekonomi, även om det finns åt-
skilliga som arbetar med det. Ett sådant exempel i Sverige är Beijerinstitu-
tet, som faktiskt är väldigt starkt inriktat på ekologisk ekonomi och som
dessutom har mycket bra förbindelser med åtskilliga forskare både i öst och
i väst. Jag har själv varit där och diskuterat med dess representanter. I det
fallet är Beijerinstitutet ett klart föredöme. Det har kopplingar via sina med-
arbetare till befintliga högskolor.
När det gäller frågan om bindande charter kan inte Sverige ha någon an-
ledning att motsätta sig en sådan utveckling. Frågan är hur mycket man kan
komma överens om i den formen. Jag tycker att de principer som redan finns
i Riodeklarationen är bra och att man naturligtvis har anledning att verkligen
följa upp även hur denna deklaration kommer att tillämpas framöver. Det
är där som principerna finns, t.ex. försiktighetsprincipen, naturligtvis för-
orena-betala-principen och andra sådana grundläggande instrument, som
börjar bli mer och mer generellt använda. Det är klart att det inte är möjligt
att i förväg säga vilken metod som är den bästa. Men om det i CSD-arbetet
kommer att visa sig att den här typen av deklarationer inte leder till fram-
gång är det klart att man skall gå vidare och använda starkare metoder, dvs.
bindande fördrag.
När det gäller handeln är det fel att säga att vi ingenting har gjort. Det
första vi gjorde var att skriva in kopplingen miljö och handel i regeringsför-
klaringen hösten 1991. Vi har därefter aktiverat oss och även GATT har akti-
verat sig på det här området. Jag har haft samtal med EG-kommissionens
medlemmar för att utröna deras attityder. Det är viktigt att de är med i ett
sådant här arbete.
Den konferens vi hade i miljövårdsberedningen om miljö och handel hade
just till syfte att vi själva skulle lyfta de här frågorna på hemmaplan. Det är
ett prioriterat område som vi arbetar vidare med. Det är mycket möjligt att
man så småningom kan komma fram till en översyn av de avtal som är ak-
tuella.
Det viktiga arbetet är naturligtvis att få utnyttja det momentum som finns
i att den amerikanska administrationen har börjat ägna sig åt ett tänkande
på det här området. Det är inte ofta som man har fått så pass positiva signaler
om förståelse för ekologisk ekonomi. Det är det ena.
Det andra är att vi hoppas att de 6-7-åriga förhandlingarna inom GATT
skall kunna avslutas, förhoppningsvis under det här året, och att man skall
kunna gå vidare internationellt med miljö-handel-perspektivet. Det är klart
att vi hela tiden har anledning att driva på för en sådan utveckling och samti-
digt efter förmåga arbeta på hemmaplan kring de här frågorna, för att ut-
veckla metoder och strategier för hur vi skall kunna få en bättre sakernas
tillstånd när det gäller miljö-handel.
Anf. 123 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Hade tanken om den bindande chartern 1995 varit en åsikt
från en enskild riksdagsman eller ett enskilt land hade den kanske varit
mindre realistisk. Men om det är världens parlamentariker som uttrycker
den här uppfattning får den naturligtvis en helt annan tyngd.
Miljöfrågan är en av de viktigaste framtidsfrågorna, och man bör rimligen
använda ett jubileum till att se framåt och inte bakåt. Med tanke på FN-
jubileet 1995 blir det intressant att sondera möjligheten att gå vidare med
den här stadgan till det som den var tänkt att bli från början. Jag inser att
det finns problem på vägen. Det är säkert så.
När det sedan gäller frågan om miljö och handel hoppas jag att jag inte
uttryckte mig på det sättet att regeringen inte har gjort något. Jag pekade på
själva handelsavtalen. Jag har aldrig hört att vi har gått igenom våra handels-
avtal och sett om de håller ur ekologisk synpunkt. Vi granskar till punkt och
pricka om de håller ur ekonomisk synpunkt. Men vi har inte kommit längre
än till en idédebatt om att granska avtal vad det gäller miljöfrågan.
Man kanske inte kan granska alla avtal. Det finns ju små och stora. Men
när det gäller de större avtalen som har effekter på miljön borde man ta till
sig det här förslaget. Det har ju kommit från andra håll tidigare. Miljökonse-
kvensbeskrivningar är ju något som vi intresserar oss för också i Sverige och
i Europa. Detta är ju ungefär samma sak, i alla fall bra nära. Det känns vik-
tigt att göra detta.
Det känns också viktigt att nästa GATT-runda blir en miljörunda. Vi har
inte tid att vänta längre nu. Handeln är så avgörande för hur vi får en god
miljö. Det vi vet från kretsloppspropositionen och från andra insatser som
är gjorda. Det borde vi kunna vara ense om.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
119
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
Eftersom det här, vad jag förstår, är min sista replik vill jag lyfta fram yt-
terligare en fråga från den här konferensen. Det gäller frågan om skogsprin-
ciperna. Där ansågs det också att vi borde ta ett steg till, precis som när det
gäller Riodeklarationen, och förhandla vidare om en ramkonvention. Det
var också avsikten från början, men olika länder motsatte sig det.
Jag undrar om Sverige framöver har något intresse av att sondera möjlig-
heterna att skärpa dessa principer i linje med vad man föreslår från den här
konferensen och i linje med vad som var tänkt från början.
Den sista punkten som är intressant är att Brasiliakonferensen föreslår att
vi skall skära ner våra utgifter för att vi skall klara stödet till en hållbar ut-
veckling i framför allt u-länderna. Man pekar på att vi måste skära ner bl.a.
de militära utgifterna. Det tycker jag var ett mycket intressant uppslag som
stämmer väl med min politiska övertygelse. Nu vill jag fråga miljöministern
om han också kan tänka sig att dela en sådan synpunkt. Vi har t.ex. föreslagit
att vi skall överföra miljöpengar till Östeuropa. Det är ett stöd, och det är
även säkerhetspolitik.
Anf. 124 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Nu vidgar Berndt Ekholm dessa frågor en aning. Men jag
skall gärna kommentera dem i alla fall.
Låt mig börja på handelsområdet. Där är det viktigt att vi lyfter upp dessa
frågor till att bli stora internationellt just nu. Det kan med fördel ske i första
hand inom GATT, men även i de regionala samarbetsorganisationerna. Vi
kanske inte ägnar oss så mycket åt miljökonsekvensbeskrivningar just nu.
Det beror på att vi ägnar oss mycket åt handelspolitik genom de EG-för-
handlingar som pågår. Det är där vi lägger tyngdpunkten.
På område efter område undersöker vi för- och nackdelar och hur vi skall
förverkliga högt ställda ambitioner på miljöområdet i det kommande euro-
peiska samarbetet. Det är precis vad det handlar om egentligen. Det är det
arbetet som vi av naturliga skäl lägger ner huvuddelen av våra ambitioner på
just nu.
Vidare har vi frågan om principerna för skogen. Det är riktigt att det var
ett av de svårare områden som diskuterades i Rio. Jag vet relativt detaljerat
hur det gick till, eftersom jag var med i slutförhandlingarna. Jag vet vilka
spänningar som fanns mellan u- och i-världen. Delvis finns de spänningarna
kvar. De har inte försvunnit.
Vi har låtit försiktiga personliga sonderingar göras med hjälp av en känd
svensk ambassadör, Ola Ullsten. Det har skett med regeringens goda minne,
främst från Jordbruks- och Miljödepartementen. Samtalen har inte lett nå-
gonstans än så länge. Men det finns möjligheter att fortsätta sonderingarna
i samband med CSD-mötet. Jag har i samband med UNEP-mötet för två
veckor sedan fört samtal med min indiske kollega på området. Indien, Ma-
laysia och en del andra syd- och sydostasiatiska stater är av stor betydelse
om det över huvud taget skall gå att komma vidare. Informella kontakter
kommer att finnas.
Jag vill nämna att det vid UNEP-mötet gjordes en koppling till det mili-
tära. Vi har börjat med att informera andra länder om vad den svenska mili-
120
tären och det svenska försvaret gör och avser att göra för att få en bättre
miljö - i varje fall städa efter sig när man har förstört den.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 125 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Lars Biörck har frågat mig om regeringen avser utreda frå-
gan om det lämpliga i att subventionera ett bränsle som ur kretsloppssyn-
punkt har flera likheter med högt beskattade fossila bränslen.
Det bränsle som Lars Biörck har i åtanke i detta sammanhang är torv. Kol-
dioxidskatten uppgår i dag till 32 öre/kg utsläppta mängder koldioxid och
omfattar oljeprodukter, kol och naturgas. Med hänsyn till önskemålet om
likvärdiga konkurrensförhållanden mellan svensk och utländsk industri upp-
går koldioxidskatten till en fjärdedel av den allmänna nivån för industrin och
växthusnäringen. För närvarande utgår således ingen koldioxidskatt för
torv. Torv omfattas däremot - i likhet med fossila bränslen - både av svavel-
skatt och av kväveoxidavgift. I sammanhanget kan också nämnas att det stöd
som infördes år 1991 till kraftvärmeproduktion med biobränslen inte lämnas
till anläggningar där torv svarar för den huvudsakliga bränsleförsörjningen.
Frågan om torv skall likställas med fossila bränslen övervägdes år 1990 i
samband med riksdagens beslut att införa en koldioxidskatt. Vid torvbryt-
ning påverkas en rad naturliga kretslopp för växthusgaser. Torvbrytning in-
nebär bl.a. att avgången av metan upphör, vilket är positivt ur klimatsyn-
punkt. Förbränning av torv medför emellertid, i likhet med förbränning av
andra bränslen, ett utsläpp av koldioxid. Beräkningar som gjorts med ut-
gångspunkt i preliminära uppskattningar av olika gasers klimatpåverkan vi-
sar att brytning och förbränning av torv ger upphov till nettoemissioner av
växthusgaser både i ett långt och i ett kort tidsperspektiv.
Miljöavgiftsutredningen ansåg att det fanns skäl att låta en koldioxidskatt
även omfatta torv. Samtidigt ansåg utredningen att det under en övergångs-
period var rimligt att undanta torv från beskattning mot bakgrund av de inve-
steringar som gjorts i anläggningar för brytning och förbränning av torv. Un-
der remissbehandlingen av Miljöavgiftsutredningens förslag framkom att det
råder stor osäkerhet om nettoflödena av koldioxid och andra växthusgaser.
Mot bakgrund av dessa omständigheter infördes ingen koldioxidskatt på
torv.
Naturvårdsverket har i sin senaste rappport om åtgärder mot klimatför-
ändringar på nytt berört torvbrytningens effekter från klimatsynpunkt. Ver-
ket anser att det fortfarande finns stora osäkerheter i beräkningarna av de
naturliga flödena. Frågan om torvbrytningens effekter på klimatet kommer
att belysas, bl.a. inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet.
Enligt min bedömning finns därför just nu inga skäl för att ompröva un-
dantagen för torv i koldioxidbeskattningen.
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
121
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
122
Anf. 126 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Jag får tacka miljöministern för svaret.
Jag tycker att svaret utmynnar i en slutsats som inte helt står i samklang
med de tveksamheter som framgår i övriga formuleringar.
Miljöministern nämner där att man inte tycker att torv är så värdefull att
man vill ge stöd till kraftvärmeproduktion med hjälp av torv. Han har också
konstaterat att Miljöavgiftsutredningen tyckte att det skulle vara koldioxid-
skatt på torv. Naturvårdsverket uttalar att det finns stora osäkerheter.
Om denna fråga får belysas framöver finns det kanske orsak att tänka om
och att låta också torv betraktas som ett fossilt bränsle. Det handlar om just
det. Är torv ett fossilt bränsle eller ett biobränsle som anses ingå i det natur-
liga kretsloppet?
Vi må konstatera att torv liksom olja och kol har bildats av organiska äm-
nen. Det har lagrats i jorden. Torv är en organisk jordart. Det har bildats för
kanske 8 000-10 000 år sedan, efter den senaste istiden. Med den nybild-
ningstakt vi har kommer vi säkert inte att kunna utnyttja den nybildade tor-
ven på den här sidan om nästa istid. Då pratar vi en period på kanske femtio-
tusen år innan torven ånyo kan användas.
Torven skapar när den bryts sår i landskapet. Det förfular landskapsbilden
och skadar miljön för biotoper och mikroorganismer. Det är därför också
väldigt besvärligt att få tillstånd till torvtäktsbrytning i Sverige. Det kanske
inte direkt motarbetas, men det försvåras på många sätt.
I stället kommer en import av torv att förekomma i ökande utsträckning.
Det var anledningen till min interpellation. Jag undrar om det verkligen är
en förnuftig resursallokering att vi importerar torv som ett skattesubventio-
nerat bränsle, som naturligtvis påverkar miljön i de länder det kommer ifrån.
Jag har hört talas om att det till följd av just beskattningsreglerna för bio-
bränslen även importeras flis från Canada. Det verkar inte överdrivet för-
nuftigt att vi, på grund av att vi har speciellt gynsamma skatteregler, ger un-
derlag för så pass långa transporter för att få hit ett biobränsle.
Vi satsar på hjälp till Baltikum och Ryssland. Man kan fråga sig vad det
är för vits med att vi tar hit torv, medan man där använder fossila bränslen
för sin egen energiproduktion.
Anf. 127 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Handelsvägarna är ibland outgrundliga - jag håller med om
det. Det händer mycket på det område där vi byter varor med varandra som
ibland inte kan förstås - i alla fall inte med vanligt rationellt tänkande. Man
får utgå ifrån att de som handlar vet vad de gör och att de gör det med ut-
gångspunkt från sina behov och från den ekonomiska kalkyl som görs.
Det som är påtagligt i vårt närområde i dag är att vi har helt olika nivåer
på ekonomin. Det betyder att vi också har olika kostnader. Man kan lugnt
påstå att det som beskrivs i förhållande till Baltikum och öststaterna över
huvud taget inte är någon riktigt normal situation. Jag vill inte kalla det för
social dumpning, för det är ett felaktigt ord i det sammanhanget, men det
ligger en underskattning av produktionsfaktorn arbetskraft bakom de kost-
nader och kalkyler som gör att vi importerar en del därifrån.
Jag tycker att det är viktigt att nämna den faktorn, för den spelar nog en
avsevärd roll, även om det naturligtvis är intressant att vi till skillnad från
många andra länder har en nollbeskattning av förnyelsebar energi - tyvärr
dock inte på alla områden, vill jag tillägga.
Vi som har följt den energipolitiska debatten under litet längre tid vet att
det redan tidigare har gjorts differentieringar mellan olika energiråvaror.
Differentieringen av naturgasen i förhållande till kolet och oljan är ett typ-
exempel på just detta. Sakligt sett skulle en sådan differentiering, om den
görs, också kunna ske beträffande torven, eftersom den skiljer sig från en
del andra, mera renodlade fossila bränslen. Det har därför alltid föresvävat
mig att man måste gå den vägen, om man skall ta in torven i kategorin fossila
bränslen.
Som jag har påpekat i interpellationssvaret, och som även andra har kon-
staterat, vill man inte gärna omintetgöra lönsamheten i gjorda investeringar.
Vi har som bekant erfarenheter av detta. Vi politiker har i en del fall agerat
för kortsiktigt i förhållande till det som har byggts upp.
Jag behöver inte nämna mer än kärnkraften - mycket av hela dess existens
vilar på att den är utbyggd. I annat fall hade säkert svenska folket säkerligen
skåpat ut den i folkomröstningen 1980. Men reaktorerna stod där, och då
hade man förståelse för argumentet att de gjorda investeringarna måste ut-
nyttjas.
Något av samma synsätt påverkar självfallet situationen på torvområdet,
och måste göra det. Jag tycker inte att vi har rätt att hur kortsiktigt som helst
förändra förutsättningarna för näringen. Sedan kan jag ha många invänd-
ningar mot torvtäkter som man avser att ta upp, Gullhögsflon och vad det
nu handlar om. Men då är det miljömässiga synpunkter som spelar in, och
vi har instrument för att sortera ut vad som är skyddsvärt från det som vi kan
tänka oss att exploatera. En sådan bedömning gör vi också. De möjlighe-
terna saknas inte.
Låt mig nämna ytterligare en komplikation som gör att jag är något svä-
vande i svaret, nämligen att det inom EG för närvarande inte finns några
bestämmelser om beskattning av torv. Man har ibland också där en sådan
sökande attityd. Det är möjligt att sådana bestämmelser kommer att införas
i en framtid.
Jag vill också nämna att Näringsdepartementet i brevsvar som lämnats till
EG när man förhört oss om svensk energipolitik i anslutning till medlem-
skapsförhandlingar och annat självfallet har redovisat att torv ur ekonomisk
synpunkt i Sverige hittills har behandlats som ett biobränsle vilket som helst.
Det har då också framhållits att det är ett svenskt intresse att bevaka de eko-
nomiska förutsättningarna för den svenska torvindustri som har byggts upp.
Det är de besked som har getts i det sammanhanget.
Kort sammanfattat innebär detta att vi för närvarande inte från regering-
ens sida har tänkt aktualisera denna fråga. När jag talar om vad som kan
komma att hända framöver är det denna mera nyanserade linje som över
huvud taget är tänkbar, och den internationella utblicken måste finnas med.
Anf. 128 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Jag tycker mig också i detta inlägg från miljöministern
skönja den osäkerhet som gäller om de framtida reglerna för beskattning av
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
123
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
124
svensk torv. Jag förstår att torv inte direkt är miljöministerns skötebarn. Han
är medveten om att det finns problem både miljömässigt och av andra orsa-
ker
I alla debatter kan det gå litet av mode, och vi hade en period för 10-15 år
sedan då torv ansågs vara räddningen för många av de problem som vi kunde
ställas inför på energiområdet i Sverige. I dag tror jag att fler och fler inser
att det inte var så lyckligt.
Vi har i dag haft en stor debatt om klimatpåverkan, och jag kan inte när
jag ser igenom handlingarna finna att någon vare sig i motioner, i propositio-
ner från regeringen eller i utskottets betänkande precis har lovordat torv. Jag
tror inte ens att torven har nämnts i sammanhanget.
Jag är liksom miljöministern medveten om att vi nu har fått företag att
investera i torvbrytning och att det inte kan vara klok politik att plötsligt
rycka undan benen för de investeringarna. Det som jag framför allt vänder
mig mot är att man här frestar till import av bränsle som ger koldioxidut-
släpp.
En bättre metod, om vi vill stimulera svensk torvutvinning, vore att lägga
subventionen i form av utebliven koldioxidskatt på själva utvinningen.
Anf. 129 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill först klart deklarera att enligt mitt synsätt, som är
sakligt och vetenskapligt grundat, är vedråvara helt överlägsen torv. Det in-
nebär att man måste tillse att negativa konkurrenseffekter till följd av att
torv skulle främjas framför vedråvara skall undvikas. Den frågan kan natur-
ligtvis påverkas av de mera tillfälliga förhållanden runt Sveriges gränser som
gör att det just för närvarande är intressant att importera torv.
Jag återkommer till den nyanserade hållningen till denna fråga ur skatte-
synpunkt. Det är en skillnad i detta avseende. Kol och olja har utvecklats
under tiotals miljoner år medan torven ibland kanske bildas under en period
av 10 000 år. Det sker på en annan tidsskala. Vedråvaran tillväxer under en
period av kanske 100 år och energiskogen under 3 år. Det är viktigt att ha
detta tidsperspektiv klart för sig.
Men denna fråga är inte avgjord. Jag tror att det kommer att ha stor bety-
delse hur de stora elefanterna i världen kommer att hantera dessa frågor,
t.ex. vad LISA kommer att göra med en mera medveten politik på det här
området och därnäst vad EG kommer att göra.
Enligt de uppgifter som jag har tillgängliga, utan att själv direkt ha följt
detta, eftersom det ligger inom Näringsdepartementets område, lär EG-
kommissionen i sitt senaste förslag om kombinerad energi- och koldioxidbe-
skattning ha inkluderat torv bland de bränslen som skulle påläggas en koldi-
oxidavgift. Men EG är inte ensamt om detta, och det finns olika attityder i
olika länder. Dessutom är frågan inte slutbehandlad utan kommer upp i juni
ytterligare en gång, och då får vi anledning att lyssna till de synpunkter som
framförs.
Jag skulle bli förvånad om man inte så småningom hamnar i den nyanse-
rade hållning som jag har talat om och som är sakligt och vetenskapligt grun-
dad. Det är miljöeffekterna som skall avgöra och som även skall påverka
skattesatserna. Dessutom måste man ta hänsyn till de investeringar som har
gjorts. Man skall alltså vara försiktig med snabba och tvära kast på detta om-
råde. Därför kan den något reflekterande attityd som jag har intagit försva-
ras.
Anf. 130 LARS BIÖRCK (m):
Herr talman! Det känns som om miljöministern och jag i grunden är över-
ens om torvhanteringen inför framtiden.
Vi har ju skrivit under FN:s ramkonvention. Miljöministern hade alldeles
nyss tillfälle att diskutera Riokonferensen. I samband med Riokonferensen
sade vi att vi skall försöka åstadkomma sänkor, där vi så att säga kan bibe-
hålla den bundna koldioxiden. Då kanske man får konstatera att denna torv
kommer att vara en sådan typ av sänka, där koldioxid som annars kanske
skulle gå ut i atmosfären och bidra till växthuseffekten, kan bli kvar.
Därmed ber jag ånyo att få tacka miljöministern för svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anmäldes och bordlädes
Motion
med anledning av skr. 1992/93:251 Redogörelse för vidtagna åtgärder för att
stärka det finansiella systemet
1992/93:N65 av lan Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd)
Konstitutionsutskottets betänkanden
1992/93:KU33 Riksdagens byggnader
1992/93:KU40 Ändringar i sekretesslagen
Skatteutskottets betänkanden
1992/93:SkU29 Tullfrågor
1992/93:SkU34 Sänkning av dieseloljeskatten
Justitieutskottets betänkanden
1992/93:JuU32 Delegering av arbetsuppgifter till kanslipersonal vid domstol
1992/93:JuU33 Försäkringsöverdomstolen m.m.
1992/93:JuU34 Prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsök-
ningsmål
1992/93:JuU35 Immunitet och privilegier för NORSAD-fonden
1992/93:JuU36 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
1992/93:JuU37 Penningtvätt
Försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöUll Värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst m.m.
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU19 Sjukförsäkringsregister hos de allmänna försäkringskassorna
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Svar på
interpellationer
125
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Kulturutskottets betänkanden
1992/93:KrU27 Den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten
1992/93:KrU28 Ägande av den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksam-
heten
1992/93:KrU31 Ny organisation för Dialekt- och ortnamnsarkiven samt
svenskt visarkiv m.m.
Jordbruksutskottets betänkanden
1992/93:JoU17 Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och
Estland på fiskets område
1992/93:JoU24 Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och
Ryska federationen på fiskets område
1992/93:JoU25 Lag om marknadsreglering på fiskets område, m.m.
1992/93:JoU26 Godkännande av vissa marina konventioner
Näringsutskottets betänkanden
1992/93:NU32 Ombildning av Statens provningsanstalt till aktiebolag
1992/93:NU33 Ändringar i minerallagen
Bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU21 Bostadsbidragens administration - bostadsanpassnings-
bidrag
8 § Kammaren åtskildes kl. 18.25.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 2 § anf. 18 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 3 § anf. 65 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 75 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 85 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
126
Innehållsförteckning
Fredagen den 28 maj
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
1 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 27
maj ............................................ 1
Socialutskottets betänkande SoU26
Socialutskottets betänkande SoU20
Socialutskottets betänkande SoU23
Skatteutskottets betänkande SkU31
Lagutskottets betänkande LU45
Meddelande om samlad votering .......................... 3
2 § Åtgärder mot klimatpåverkan ......................... 3
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
Debatt
Berndt Ekholm (s)
Max Montalvo (nyd)
Jan Jennehag (v)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Ivar Virgin (m)
Ulla Pettersson (s)
Lennart Brunander (c)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Annika Åhnberg (-)
Lennart Fremling (fp)
Beslut fattades efter 3 §
3 § Vissa energipolitiska frågor ........................... 44
Näringsutskottets betänkande NU28
Debatt
Axel Andersson (s)
Rolf L Nilson (v)
Per-Richard Molén (m)
Lennart Brunander (c)
Roland Lében (kds)
Beslut ............................................... 57
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
Näringsutskottets betänkande NU28
Beslut om uppskjuten votering............................ 59
4 § Grundläggande högskoleutbildning ..................... 59
Utbildningsutskottets betänkande UbU14
Debatt
Berit Löfstedt (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Björn Samuelson (v)
Margitta Edgren (fp)
127
Prot. 1992/93:118
28 maj 1993
Inger Lundberg (s)
Tuve Skånberg (kds)
Ingegerd Sahlström (s)
Claus Zaar (nyd)
Reynoldh Furustrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Elisabeth Persson (v)
Sonia Karlsson (s)
Inger Hestvik (s)
Mats Lindberg (s)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Beslut skulle fattas den 2 juni
5 § Svar på interpellation 1992/93:133 om uppföljningen av parla-
mentarikerkonferensen i Brasilia ..................... 112
Miljöminister Olof Johansson (c)
Berndt Ekholm (s)
6 § Svar på interpellation 1992/93:179 om koldioxidskatt........ 121
Miljöminister Olof Johansson (c)
Lars Biörck (m)
7 § Bordläggning ...................................... 125
128
gotab 44002, Stockholm 1993