Torsdagen den 27 maj
Protokoll
1992/93:117
Anf. 1 TALMANNEN:
Vid kammarens sammanträde torsdagen den 3 juni efter muntliga frågor
lämnar miljöminister Olof Johansson (c) information om regeringens skri-
velse 1992/93:255 om inriktningen av det svenska miljöarbetet inom EES
och EG.
Föredrogs men bordlädes åter
Jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU19
Näringsutskottets betänkande 1992/93:NU28
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkanden 1992/93:BoU24
och BoU19, jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU15, finansutskot-
tets betänkande 1992/93:FiU25, skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU35 samt kulturutskottets betänkande 1992/93:KrU30 (beträf-
fande debatten i dessa ärenden, se prot. 116).
Bostadsutskottets betänkande BoU24
Mom. 2 (förverkandefristen)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 12 för meningsyttringen
av Lars Werner i motsvarande del.
Mom. 3 (återvinningsfristen)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 130 för reservation 1 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 7 (upprepade betalningsförsummelser)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 11 för meningsyttringen
av Lars Werner i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117 Mom. 18 (avgift för kabel-TV)
27 maj 1993 Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 15 för meningsyttringen
av Lars Werner i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Tage Påhlsson (c) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 131 för reservation 1 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 2 (segregeringen inom bostadssektorn)
Utskottet hemställan bifölls med 293 röster mot 10 för motion Bo51 yr-
kande 2 av Lars Werner m.fl.
Mom. 3 (bostadsförmedling m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Oskar Lindkvist
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Mom. 1 (näringsläckaget från skogsmarkerna)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 10 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (de skogspolitiska målen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 172 röster mot 130 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 1 av Margareta Winberg m.fl.
Mom. 4, 5 och 6 (medlen i skogspolitiken)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 173 röster mot 130 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 2 av Margareta Winberg m.fl.
Mom. 7 (biotopskydd och våtmarksdikning)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 19 för reservation 3 av
Max Montalvo.
Harriet Colliander (nyd) anmälde att hon avsett att rösta nej men marke-
rats ha röstat ja.
Mom. 20 (utökad redovisningsskyldighet och anmälningsplikt)
2 Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 128 för reservation 6 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 23 (skogsbruksplaner)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 129 för reservation 7 av
Margareta Winberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 27 (inventering)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 129 för reservation 8 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 32 (regionalpolitiskt stöd)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 130 för reservation 9 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 48 (naturvårdsavgift)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 13 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del.
Mom. 49 (skogsbruksavgift)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 131 för reservation 12 av
Margareta Winberg m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU25
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU35
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU30
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU22 Husläkare m.m. (prop. 1992/93:160).
Anf. 2 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater avvisar den särskilda husläkarlagen. Vi
säger också nej till fri etablering för husläkare. Vi säger nej till den omfat-
tande listbyråkrati som följer med husläkarlagen.
Om riksdagen senare i dag beslutar att anta husläkarlagen, kommer vi so-
cialdemokrater att så snart vi får tillfälle att riva upp de beslut som är nega-
tiva för sjukvården. Det är ett löfte till alla de människor som är oroliga över
vad som skall hända med primärvården när den nuvarande modellen monte-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
ras ned och ersätts med privata husläkarbolag som skall konkurrera om med-
borgarnas gunst.
Vi socialdemokrater delar den oro som många människor känner inför det
som nu händer i primärvården. Rätten till en lika och rättvist fördelad sjuk-
vård över hela landet är hotad om riksdagen antar husläkarlagen. Det mark-
nadstänkande som regeringen och de borgerliga riksdagspartierna nu är på
väg att införa i sjukvården kan leda till situationer där plånboken avgör om
man får tillgång till den sjukvård man behöver.
Det kommer också att leda till omprioriteringar i sjukvården. När läkarna
skall ut och marknadsföra sig tvingas de prioritera det som ger synbart resul-
tat direkt, medan det långsiktiga folkhälsoarbetet får stryka på foten.
Hur går det med våra stolta åtaganden i ett internationellt perspektiv?
Kommer plåster- och pillerbehandlingarna i första rummet? Kan vi leva upp
till våra åtaganden gentemot WHO när det gäller att förbättra folkhälsan? I
så fall måste vi prioritera folkhälsoarbetet och se till att det får utrymme.
Mödra- och barnahälsovården har betytt mycket när det gäller att före-
bygga och behandla ohälsa. Vi har i Sverige en mycket låg barnadödlighet.
Det är ett av resultaten av lång tids förebyggande verksamhet. Men i huslä-
karförslaget ägnar man inget större intresse åt att trygga denna framgångs-
rika verksamhet.
Skolläkarna slopas med ett penndrag, utan någon närmare granskning och
konsekvensanalys. Hur går det för de barn och ungdomar som lever i utsatta
sociala miljöer? Skall dessa offras på marknadens altare?
Vad kommer den omfattande och hårt kritiserade listbyråkratin att kosta?
Lagrådet hade invändningar, Socialstyrelsen likaså, men det bryr sig rege-
ringen och utskottsmajoriteten inte om.
Vad kommer då att känneteckna en husläkare i regeringen Bildts och ut-
skottsmajoritetens tappning? Ja, det är inte lätt att säga. Företagsläkare, on-
kologer etc. är exempel på de innovationer i ämnet som de borgerliga leda-
möterna i socialutskottet presterat. Varför, frågar vi socialdemokrater. Var-
för, frågar allmänläkare och primärvårdspersonal landet runt. Ja, vi kanske
får svar under dagens debatt.
Fru talman! Det är en mycket märklig situation vi står inför. De partier
som före riksdagsvalet pläderade för mer decentralisering och mindre cen-
tralstyrning och som ansåg att politiken styrde för mycket och att människor
i allmänhet inte fick möjlighet att använda sin kreativa förmåga, är nu på väg
att genomföra ett av de mest centralistiska regelverk som det här landet har
sett.
Här stod de, Göte Jonsson, Ulla Orring m.fl. i valrörelsen för knappt två
år sedan och talade om valfrihetsrevolutionen som skulle genomföras om det
blev regeringsskifte. I dag kommer dessa, som då utgav sig för att vara frihe-
tens främsta banerförare, att begränsa valfriheten för alla medborgare, att
begränsa kommunernas och landstingens möjligheter att utveckla hälso- och
sjukvården.
Trots att riksdagens majoritet av allt att döma senare i dag kommer att
anta regeringens förslag till husläkarlag, är det svårt att uppbringa männi-
skor som tycker om regeringens centralstyrda husläkarmodell. Ja, utanför
det här huset har jag inte mött någon. Förmodligen finns det några här i riks-
dagen, men jag skulle tro att jag kan räkna dem på mina tio fingrar.
Svenska folket får betala ett högt pris för att hålla ihop regeringen. Jag ser
nämligen inget annat motiv för moderater, centerpartister och kristdemokra-
ter att stödja husläkarförslaget än just regeringens fortbestånd.
Studerar man motionerna om husläkarpropositionen framgår det med all
önskvärd tydlighet att ingen egentligen vill ha den här lagen. Från alla partier
kommer det motioner som direkt eller indirekt avvisar förslaget. Men dessa
motionärer kommer väl i dag att vika sig för partipiskorna på Rosenbad, när
voteringen skall genomföras.
Fru talman! Sverige befinner sig i ekonomisk kris. I den situationen före-
slår den borgerliga regeringen att 600 miljoner skall användas som smörjme-
del för att på kort tid hasta fram genomförandet av ett husläkarförslag. Detta
tvingar dessutom sjukvårdens huvudmän runt om i landet till kostsamma och
onödiga omgångar.
Huvudmännen vill inte, oavsett om de har borgerlig eller socialdemokra-
tisk majoritet, ha någon nationell husläkarlag. Och det är ju förståeligt. Här
har man satsat tid och pengar för att möta människors behov av en utvecklad
primärvård där valfrihet råder. När man är som bäst på väg att genomföra
detta klampar en borgerlig regering och en borgerlig riksdagsmajoritet in på
arenan och skapar oro bland alla de människor som är verksamma inom pri-
märvården och hos alla dem som behöver en väl fungerande primärvård.
Men än finns möjligheten att förhindra denna kostnadsökning, denna
centraliseringssträvan, detta systemskifte i den svenska hälso- och sjukvår-
den. De socialdemokratiska reservationerna finns. Det är bara att ansluta
sig. Då spar vi pengar åt samhället. Vi förhindrar onödig oro och bekymmer
hos människor. Vi ger landsting och kommuner möjlighet att fortsätta sitt
framgångsrika arbete med att utveckla primärvården.
Fru talman! Vi socialdemokrater vill understryka vikten av kontinuitet i
relationerna mellan patienterna och hälso- och sjukvården. Vi gör det ge-
nom att föreslå en sådan förändring i hälso- och sjukvårdslagen att huvud-
männen åläggs att planera verksamheten på ett sådant sätt att varje invånare
fritt kan välja den läkare man vill ha.
Vi vill ta till vara det som fungerar bra och förbättra det som fungerar
mindre bra i dagens sjukvård. Med andra ord vill vi bygga vidare på och ut-
veckla den befintliga primärvården.
Vi vill genom detta säkerställa rätten till en personlig sjukvård för alla. Vi
vill skapa förutsättningar för förebyggande hälsovård på arbetet, i skolan
och där vi bor. Vi vill behålla rätten att välja vårdcentral, läkare och skö-
terska. Vi vill ha sjukvården tillgänglig för alla, vi vill ha rättvisa mellan olika
delar av landet. Det är behoven som skall styra vilken hälso- och sjukvård vi
skall ha, inte sjukvårdens administration, organisation eller driftform.
Kontinuitet är ett av de viktigaste inslagen såväl i sjukvården som i det
förebyggande arbetet. Vi vill med utgångspunkt i att patienten skall få bästa
tänkbara vård skapa förutsättningar för kontinuitet mellan patienter och lä-
kare.
Men behovet av kontinuitet mellan patient och sjukvårdspersonal är na-
turligtvis lika stort för alla personalgrupper. Det är viktigt att all personal får
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
utvecklas, att arbetsinnehållet utvecklas för alla. Vi vill uppnå detta inom
ramen för dagens sjukvårdsorganisation och med ett landstingskommunalt
eller primärkommunalt huvudmannaskap.
Det är angeläget att människor känner sig trygga i kontakten med sjukvår-
den. En läkare som patienten fått möjlighet att träffa flera gånger och som
han fått förtroende för ger denna trygghet. Den långvariga relationen inne-
bär en trygghet i sig samt att det är tryggt att ha en rådgivare gentemot den
övriga sjukvården.
Fru talman! Områdesansvaret är ett centralt inslag i dagens primärvård.
Det ger förutsättningar för primärvårdens personal att skaffa sig kunskap om
området och de människor som bor där, kunskap om områdets yttre miljö,
sociala miljö och bostadsmiljö. Det förebyggande arbetet kan förbättras,
och det inte bara minskar lidande, utan sparar också pengar.
Områdesansvaret säkerställer också hälso- och sjukvård för dem som har
missbruksproblem, som är särskilt resurskrävande eller som inte själva söker
den hjälp och den behandling som behövs.
Distriktssköterskorna har en särskild roll i primärvården. De har en unik
och självständig roll såväl inom sjukvården som inom den förebyggande
verksamheten. Det är viktigt att slå vakt om distriktssköterskornas roll och
att utveckla den tillsammans med primärvården i övrigt. I ett internationellt
perspektiv är distriktssköterskan med sina allmänkunskaper unik. Distrikts-
sköterskan står för närhet, tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet och områdes-
ansvar. Distriktssköterskan kan ofta agera där andra myndighetspersoner
nekas tillträde. Detta är naturligtvis av ett särskilt värde, exempelvis när det
gäller möjligheten att ingripa i situationer där barn far illa.
I arbetet med att utveckla primärvården måste distriktssköterskornas
kompetens och erfarenhet tas till vara.
Fru talman! Sjukvårdshuvudmannen skall naturligtvis avgöra etablerings-
behovet. Målet är att primärvården skall ha hög kvalitet, skall styras demo-
kratiskt, finansieras solidariskt och fördelas efter behov. Det är viktigt att
vara öppen i valet av medel och metoder för att på bästa sätt uppnå dessa
mål. Det innebär t.ex. att vården kan erbjudas av olika vårdgivare - offent-
liga, kooperativa och privata. Målen bestäms politiskt, och ansvaret att de
uppfylls är politikernas. En starkt privatiserad primärvård försvårar möjlig-
heterna till insyn och därmed att utkräva ansvar eller för den enskilde med-
borgaren att påverka verksamheten.
Fru talman! Jag stöder naturligtvis samtliga socialdemokratiska reserva-
tioner. Men för att underlätta arbetet i kammaren yrkar jag bifall endast till
reservationerna 1, 2, 7, 8 och 10.
Anf. 3 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! År 2017 kommer en ung amerikansk journalist till Sverige för
att se sina föräldrars f.d. hemland, välfärdslandet Sverige. Hon studerar med
särskilt intresse hälso- och sjukvården, och hon får en god inblick i hur den
för närvarande fungerar och hur den fungerade tidigare.
”Nu har vi inga läkare som sysslar med administration och ekonomi, utan
alla anställda inom den gemensamma, kommunala vården ägnar all tid och
kraft till att bota folk. Privatläkarna har en del administrativt arbete, men
deras verksamhet är begränsad.---Tala om ökad effektivitet!---All
vårdpersonal ingår i vårdteamen med olika specialinriktningar---i varje
vårdlag ingår läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och ibland en sekrete-
rare som håller ordning på datainformationen. Vi har också några hem-
vårdsteam.---Inom hela vårdorganisationen har vi vad ekonomerna kallar
'konsumentval’---. Vi har inga geografiska gränser---. I varje stadsdel
eller distriktssjukhus finns också ett patientråd som kommunerna är skyldiga
att inrätta.”
Så beskriver Gunilla Wettergren i sin bok ”Resan till vårt nya land” en
folkhemsvision för år 2017, dvs. en hälso- och sjukvård som invånarna är
nöjda med.
Någon husläkare finns däremot inte med i den framtidsvisionen, inte ens-
vilket kanske borde ha varit angeläget - en husläkare som tar hand om de
sjuka hus som byggdes på 60- och 70-talen.
Man kan fråga sig varför husläkarsystemet inte finns med i en framtidsvi-
sion. Enligt min uppfattning är inte hela förslaget till husläkarreform dåligt.
Inte heller tror jag att förslaget skulle syfta till att förbättra människors till-
gång till en bra hälso- och sjukvård. Det är bra att fritt val av husläkare skall
garanteras i lag och att det skall bli en bättre kontinuitet. Det är bra att det
finns krav på samverkan och att de lokala förutsättningarna skall styra ut-
formningen av vården.
Vi från Vänsterpartiets sida menar att dessa mål mycket väl går att uppnå
på annat sätt, framför allt genom att förstärka den nuvarande primärvården.
Vänsterpartiet säger nej till förslaget om husläkare. Vi säger nej till försla-
get eftersom vi tycker att det ger ensidigt ökad makt till den enskilde läka-
ren.
Vi säger nej eftersom det finns en stor risk för att redan fungerande orga-
nisationer och lagarbete försvinner. Jag tänker framför allt på disktriktsskö-
terskor, mödra- och barnhälsovården och annan verksamhet.
Vi säger nej därför att risken att den förebyggande vården åsidosätts också
är stor.
Vi säger nej därför att frågan om patienternas fria val är en myt. Det finns
all anledning att tro att de som är först framme har bäst möjligheter att välja
de bästa husläkarna.
Vi anser också att det finns en risk för ökade kostnader för sjukvården
och reklamen för husläkarna. Hur skall de annars göra sig kända och få de
patienter de önskar?
Vi säger nej därför att förslaget leder till ökad byråkrati.
Vi säger nej därför att vi tror att det är svårt att få ”olönsamma” patienter
att bli antagna av husläkarna. Personer blir över, och plånboken styr vilka
patienter husläkaren väljer.
Vi säger också nej eftersom reformen, trots att regeringen vill att den skall
finansieras inom systemet, efter behandlingen i socialutskottet kommer att
bli en dyr reform. Den kommer att kosta 200 miljoner mer. Det går inte att
genomföra inom systemets ramar.
Vi tror att dessa pengar kan användas för andra insatser just för att för-
bättra dagens primärvård, eller åtminstone inte öka budgetunderskottet yt-
terligare genom att helt enkelt behålla pengarna.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Fru talman! Listan på både för- och nackdelar kan göras längre än den jag
har räknat upp här. Jag vill därför stanna här. Jag refererade till en framtids-
vision. Det finns ju redan i dag en bra sjukvård - men den kan bli bättre.
Fru talman! Jag vill därför referera till vad SPRI skriver i sin rapport om
internationella jämförelser. Ett avsnitt har rubriken Kasta inte ut barnet med
badvattnet. Jag undrar om statsrådet Könberg har läst vad SPRI skriver? I
rapporten står följande: ”Utvecklingen i de länder som studerats i projektet
är i många avseenden, om än i olika takt, på väg i riktning mot en ”svensk’
primärvård.” SPRI menar att vi inte har särskilt mycket att lära av reformen,
utan att vi mycket väl kan gå vidare inom det system som finns i dag.
Vi i Vänsterpartiet vill på alla sätt medverka till förbättringar inom pri-
märvården. Det finns uppenbarligen en hel del att ta tag i. Men vi säger nej
till husläkarförslaget.
Jag hänvisar till Vänsterpartiets motion och instämmer i de socialdemo-
kratiska reservationerna.
Anf. 4 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Äntligen får vi införa ett husläkarsystem - en reform för
svenska folkets bästa. Vi som var med redan på 70-talet och förde fram för-
slaget om husläkare - en modell för en enklare och tryggare sjukvård - kän-
ner en glädje över att nå detta mål. Önskemålen från allmänheten, patien-
terna, om kontinuitet och ett tryggare system har hela tiden varit starka. Lä-
karen är dock motorn i sjukvårdsarbetet.
Dåvarande biträdande socialministern, nuvarande talmannen, Ingegerd
Troedsson skrev direktiven till den första utredningen om husläkare i maj
1977. Då hade man i regeringsförklaringen från 1976 fastlagt behovet av att
bygga ut den öppna vården och att samtidigt göra det lättare för patienterna.
Nu i maj 1993 står vi, efter 18 år av utredningar och förberedelser, inför ett
beslut om husläkare.
Vad har hänt under alla dessa år? Varför har inte primärvården byggts ut?
Av socialutskottets betänkande från 1978/79 framgår att utskottet ansåg att
den då lagda propositionen inte innebar något nytt. Arbetet med att utveckla
primärvården pågick, sade utskottet. Och så har diskussionen fortgått.
Riksdagens revisorer konstaterade dock i sin rapport 1991, att trots flerfal-
diga beslut i riksdagen om prioritering och utbyggnad av primärvården, har
landstingen fortsatt att prioritera en expansion av den somatiska slutenvår-
den på bekostnad av primärvården. Läkarförbundet har också pläderat för
ett husläkarsystem som en första linjens sjukvård.
Öppenvården har, tyvärr under decennier, präglats av en bristsituation.
Särskilt i glesbygder har det varit svårt att rekrytera läkare till den öppna
vården. Ändå var fram till 1930-talet mer än hälften av landets läkare syssel-
satta utanför sjukhusen. 1970 hade andelen minskat till 18 %, och denna
minskning har fortgått.
Trots att Sverige är ett av världens läkartätaste länder finns det inget indu-
striland där andelen primärvårdsläkare är så liten som i vårt land - ca 15 %.
I England, Australien, Nya Zeeland och Canada är ca 40 % av läkarkåren
verksam i primärvård.
Detta förhållande avspeglar även resursfördelningen mellan olika sekto-
rer av hälso- och sjukvården. Socialutskottets majoritet konstaterar att den
första frontlinjen har fått stå tillbaka. Det har framför allt inneburit bris-
tande kontakter mellan läkare och patient och en sämre sjukvård och dess-
utom onödiga kostnader för samhället och för skattebetalarna. Tyvärr har vi
slösat med våra resurser genom att inte kunna erbjuda denna kontinuitet i
vården -genom att inte kunna erbjuda en husläkare. Med husläkarlagen kan
vi göra detta.
Jag vill också i detta sammanhang särskilt framhålla distriktssköterskorna
och även annan personal inom primärvården och deras betydelsefulla insat-
ser, inte minst under 80-talet. Många mindre vårdcentraler har byggts upp
där distriktssköterskorna, särskilt i glesbygden, har utgjort ryggraden i av-
saknad av fast läkarbemanning. Man tog verkligen sitt ansvar för befolkning-
ens hälsa!
Vi vet att sammantaget enbart två tredjedelar av de inrättade allmänläkar-
befattningarna var besatta med läkare med specialistkompetens. Resten av
läkarna var tillfälliga vikarier, med återföljande konsekvenser i form av bris-
tande kontinuitet och förtroende. I Norrlandslänen var situationen ännu
sämre. Danska läkarstafetter blev oftast lösningen.
Utskottet uppskattar den resurs som distriktssköterskorna utgör. Jag vill
verkligen påpeka att vi inte ser husläkarsystemet som ett hot mot distrikts-
sköterskan och övrig personal - det gäller också barn- och mödrahälsovår-
den - utan tvärtom som ett incitament för ökat samspel och kunskapsöver-
förande. Genom effektiv daglig samverkan kan erfarenheter och informa-
tion som gagnar den enskilda patienten utbytas. Den här lagen är ju till för
patientens bästa.
Jag har väldigt svårt att förstå Hans Karlssons indignation. Han talar om
att riva upp beslutet om en husläkarlag och om att lagen skulle innebära ett
nedmonterande av välfärd och av det system vi har nu. Betyder patientens
önskemål ingenting i det socialistiska planeringssystem som Hans Karlsson
pläderar för?
Patienten får genom husläkaren rätt vård på rätt nivå, anser vi. Kritik och
ifrågasättande av hur det preventiva arbetet, baserat på ett områdesansvar,
i fortsättningen skall kunna organiseras framförs av bl.a. Socialdemokra-
terna. Svaret är ju att sjukvårdshuvudmannen själv får möjlighet att besluta
om vilket åtagande som skall gälla i resp, sjukvårdsområde. Reformen tar
inte bort det regionala och lokala inflytandet. Jag vill dessutom tillägga att
den förskrivningsrätt av läkemedel för distriktssköterskor som nu finns
också i fortsättningen skall finnas och att den skall gälla ett bredare sorti-
ment. Det blir en fortsatt försöksperiod.
I stort sett följer utskottsmajoriteten regeringens proposition. Vi har före-
slagit några förändringar. De har delvis framförts av Ny demokrati. Det
handlar om att husläkaren förutom en kapiteringsersättning och patientav-
gift kan få ersättning enligt en åtgärdstaxa. Det skulle vara en taxa främst
för mer omfattande åtgärder: vissa kirurgiska ingrepp, tidskrävande utred-
ningar m.m. Detta nämns i SPRI-rapport nr 343.
Vi vill uppmuntra husläkare att själva kunna bistå patienten. Det kan vara
relevant i de trakter där det är långa avstånd mellan husläkare och sjukhus.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
10
Vi föreslår enbart att regeringen får återkomma till riksdagen med komplet-
terande bestämmelser om åtgärdstaxa.
Vidare föreslår utskottet att skillnaden mellan patientavgift hos husläkare
och hos övriga specialistläkare får vara högst 50%. Detta ges också rege-
ringen till känna.
Utskottet instämmer i huvudprincipen att husläkaren skall ha allmänlä-
karkompetens, men dispens skall i varje enskilt fall kunna beviljas av Social-
styrelsen. Utskottsmajoriteten anser att dispens skall kunna ges mer gene-
röst - förutom för de i propositionen nämnda kategorierna invärtesmedici-
nare och geriatriker också för t.ex. företagsläkare, reumatologer och onko-
loger. Det ankommer på regeringen att efter delegation bemyndiga Social-
styrelsen att utfärda dessa regler. Varje enskilt fall måste prövas av Socialsty-
relsen.
Utskottet tar ytterligare ett initiativ. Det gäller tiden för genomförandet
av reformen. I propositionen föreslås att läkare fr.o.m. den 1 juli 1993 skall
kunna anmäla sin avsikt att verka som privatpraktiserande husläkare. För
att ge landstingen ytterligare tid att förbereda anmälningarna föreslår ut-
skottsmajoriteten att tidpunkten flyttas fram till den 1 oktober 1993. Verk-
samheten får påbörjas tre månader efter det att anmälan har gjorts.
Tidpunkten för lagens ikraftträdande ändras inte. Utskottsmajoriteten fö-
reslår, precis som regeringen, att en husläkarreform genomförs i Sverige
med början den 1 januari 1994, för att vara fullt genomförd år 1995.
Det finns ett ordspråk som säger att man inte ser skogen för alla träd. Jag
tycker att det ordspråket mycket väl överensstämmer med den socialdemo-
kratiska inställningen till husläkarförslaget, och med Vänsterpartiets inställ-
ning. Man reser hinder där det inte finns några, och man vägrar att se helhe-
ten. Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå Socialdemokraternas invänd-
ningar mot att patienten får en kontinuerlig läkarkontakt och får välja själv.
Vad protesterar man emot?
Kan det vara mot att alla invånare i landet nu får möjlighet att själva välja
en husläkare? Kan det vara mot att husläkaren skall få ett tydligt och precise-
rat ansvar för de personer som väljer henne eller honom? Kan det vara mot
att vissa grundkrav som är lika över hela landet skall vara uppfyllda? Kan
det vara mot att husläkaren alltid skall ansvara för mottagning, jour, hembe-
sök, råd, förebyggande vård och samverkan med andra service- och rådgi-
vare? Kan det vara mot att verksamheten dessutom skall följas upp och ut-
värderas? Kan det vara mot att sjukvårdshuvudmännen skall organisera häl-
so- och sjukvården på ett sådant sätt att det blir möjligt för var och en i vårt
land att få välja sin egen läkare, och att detta lagfästs i en särskild lag?
Socialdemokraterna framhärdar - Hans Karlsson har givit uttryck för det
ifrån talarstolen - och yrkar avslag på förslaget om husläkare med motivet
att lagstiftningen bl.a. innebär ett allvarligt ingrepp i den kommunala själv-
styrelsen. Vidare menar Socialdemokraterna att förslaget beskär huvudmän-
nens möjligheter att upprätthålla en likvärdig och rättvis hälso- och sjuk-
vård. Har det i realiteten fungerat så hittills?
Jag påminner om den beskrivning jag gjorde i inledningen av mitt anför-
ande. Vården har definitivt inte skett på lika villkor. Som förhållandena är i
dag har befolkningen i läkartäta områden ofta tillgång till flera parallella sy-
stem: vårdcentraler, fria sjukhusmottagningar och privata mottagningar an-
slutna till försäkringskassan. Detta betalar vi skattebetalare solidariskt, sam-
tidigt som glesbygden saknar läkare. Är det den modellen Socialdemokra-
terna vill slå vakt om?
I reservation 2 framför man den åsikten att kommunerna skall åläggas att
planera verksamheten så, att varje invånare frivilligt kan välja personlig lä-
kare. Då menar Socialdemokraterna inte att det handlar om ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Resonemanget håller inte.
Vi är överens om att primärvården skall utvecklas - varför då inte stödja
majoritetsförslaget? Det är tydligen väldigt svårt att anamma tanken att pa-
tientens fria val skall vara styrande. Det är svårt för Socialdemokraterna att
komma ifrån den centrala planeringen och styrningen av enskilda männi-
skor. Det sitter så att säga i själen hos Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna säger vidare att sjukvården måste vara tillgänglig för
alla och rättvist fördelad mellan olika delar av landet. Det är ju vad vi vill
åstadkomma med husläkarreformen. Patienten skall styra - inte vårdappara-
ten.
Vidare säger Socialdemokraterna att en reform måste utgå från de olika
villkor och förutsättningar som råder inom landstingen. Ja visst, vårt förslag
innebär att landstingen får rätt att fastställa vilka uppgifter husläkaren har
och hur samverkan skall ske med övriga enheter.
I reservation 3 säger Socialdemokraterna att det finns grundläggande mot-
sättningar, men vi har faktiskt samma uppfattning som Socialdemokraterna,
som delar propositionens och utskottets mening att 2 000 personer, i varje
fall inledningsvis, är ett realistiskt riktmärke för varje husläkare, för att kon-
tinuiteten och kvaliteten skall kunna upprätthållas i förhållandet mellan pa-
tient och läkare. Jag förstår inte vari skillnaden i synsättet består.
I reservation 4 framförs förslag om att en husläkare bör vara specialist i
allmänmedicin. Från majoritetens sida tror vi dock att det kommer att behö-
vas ett tillskott av allmänläkare, och i propositionen nämns dispensmöjlighe-
terna, som jag har varit inne på tidigare. Från utskottets sida föreslår vi en
generös dispensmöjlighet för företagsläkare, specialister inom reumatologi
och onkologi samt för det fåtal tidigare provinsialläkare som saknar specia-
listutbildning. Men en individuell prövning skall göras av Socialstyrelsen.
Det finns många onödiga reservationer i det här betänkandet. En av dem
är den där Socialdemokraterna föreslår att patienterna i första hand skall
vända sig till öppenvården. Det säger vi också i majoritetsskrivningen.
Det som sägs i reservation 9 om forskning och utbildning är också klart
utsagt av utskottsmajoriteten. Att det behövs pengar för utbildning och in-
formation är helt klart. Det kravet vill vi inte tumma på.
Avslutningsvis, fru talman, sammanfattar utskottets majoritet att huslä-
karsystemet bör införas för att de flesta människor vill ha en stabil och varak-
tig kontakt med samma läkare och samma vårdpersonal. Den lokala basor-
ganisationen kommer även fortsättningsvis att spela en nyckelroll i det före-
byggande hälsoarbetet. Det blir särskilt viktigt att följa utsatta gruppers be-
hov av sjukvård och även se till att dessa får vård på lika villkor.
Det är beklagligt att Socialdemokraterna helt ställt sig utanför denna nya
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
11
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
12
reform för människors bästa. Jag yrkar avslag på samtliga reservationer och
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 5 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Ulla Orring frågar varför vi socialdemokrater inte vill vara
med på att införa husläkarlagen. Hon talar om valfrihet, och hon talar om
att vi är för centralstyrning. Jag vill då tillåta mig att citera ur betänkandet,
på s. 25:
”Enligt 5 § i förslaget till lag om husläkare skall husläkaren föra särskild
förteckning över dem som han eller hon är husläkare för. Husläkaren skall
se till att landstinget fortlöpande har kännedom om vilka dessa personer är.
6 § stadgar att en enskild kan avstå från att bli förtecknad hos husläkare ge-
nom att meddela detta till landstinget. De som inte avstått från att förtecknas
och inte själva valt en husläkare skall enligt 7 § av landstinget fördelas på
husläkarna inom landstinget. Husläkaren och de passivt förtecknade skall
underrättas om åtgärden.”
Fru talman! Vilket fantastiskt tillfälle att bygga upp nya byråkratier! Vil-
ket fantastiskt tillfälle att skapa nya dataregister, att verkligen se till att
svenska folket är registrerat i alla ändar!
Det är särskilt roligt att notera att det frihetsälskande Folkpartiet nu bry-
ter en lans för att vi verkligen skall finnas förtecknade från vaggan till gra-
ven. Vilka möjligheter öppnas inte här till samköming, så att Svensson verk-
ligen blir kartlagd i alla avseenden!
Blir Husläkarverket nästa innovation, ett statligt verk som får till uppgift
att hålla ihop alla register? I propositionen finns ju ett embryo till detta i
form av husläkardelegation.
Då blir frågan från mig till Ulla Orring: Tycker Ulla Orring att husläkarla-
gen är mera decentraliserad än det socialdemokratiska förslaget?
Anf. 6 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Det är litet glidande motiveringar som Hans Karlsson här
framför, framför allt om att Folkpartiet som det frihetsälskande partiet vill
åstadkomma en samköming av registren. Om Hans Karlsson läser ordentligt
i det betänkande som han hänvisar till, finner han ett ganska klart uttalande
av konstitutionsutskottet om integritetsfrågorna och datalagen. Vi tänker
inte tillåta att en samköming skall kunna ske, och det framgår också.
Sedan måste jag än en gång fråga Hans Karlsson: Vad har Hans Karlsson
emot att patientens fria rätt för en enda gångs skull får råda? Vi har haft ett
system i vårt land där patienterna har blivit skuffade mellan den ena läkaren
och den andra.
Som jag sade i mitt huvudanförande, förstår jag uppriktigt sagt inte Social-
demokraternas argumentering för ett avslag på husläkarlagen och att de vill
låta vårdcentralen och den sjukvårdsapparaten bestämma vilken läkare jag
skall få söka mig till. Jag anser att den fria rätten för patienten är det allra
allra viktigaste.
Det är självklart att om husläkaren skall ha ett ansvar för sina patienter i
det område där han finns eller för dem som har antecknat sig för att få denna
husläkare, måste han också ha någon form av anteckningar om patienterna.
Jag tycker att i det förslag som vi framför finns också ansvaret för de männi-
skor som kanske inte direkt kommer att söka läkare, de som kanske är i mest
behov av att få känna att de också är delaktiga av samhällets välfärd.
Anf. 7 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Ulla Orring och jag har uppenbarligen helt skilda definitioner
på valfrihet. Faktum är ju att med husläkarlagen beskärs valfriheten.
Nu kan människor fritt välja läkare. Man kan avstå från att välja läkare,
om man så vill, men om man vill ha den möjligheten efter det att husläkarla-
gen har genomförts, tvingas man att i särskild ordning tala om detta för hu-
vudmannen. Det är ju en märklig form av frihet.
Varför, Ulla Orring, kan inte människor få välja själva om de vill lista sig?
Varför måste man belasta sjukvården både ekonomiskt och organisatoriskt
helt onödigt genom att genomdriva en modell som både Lagrådet och Social-
styrelsen har kritiserat?
En annan del av Ulla Orrings anförande handlade om etableringsrätten
och fördelningen av sjukvårdens resurser. Genomförs det förslag som vi i
dag debatterar, finns det mycket som talar för att läkarna kommer att flockas
i de befolkningstäta områdena, och glesbygden lämnas åt sitt öde. Det här
betyder naturligtvis ökad sjukvårdskonsumtion på platser där det finns gott
om läkare, medan det blir underkonsumtion där det inte finns någon läkare.
Det är orättvis fördelning av resurser, och det kommer att leda till en dyrare
sjukvård.
Varför inte lyssna på oss socialdemokrater? Varför inte lyssna på alla dem
som runt om i landet nu utvecklar primärvården? Och lyssna på dem som
verkligen vill se till att människor kommer närmare primärvården! Ta till
vara alla de synpunkter som patienter och personal har, i stället för att nu
införa en lagstiftning som innebär att vi här i riksdagen talar om hur sjukvår-
den skall se ut både i Haparanda och i Malmö!
Anf. 8 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Ja, Hans Karlsson, vi har mycket olika grundinställning i frå-
gan om valfrihet. Socialdemokraterna håller kvar vid systemet att det är nå-
gon annan som skall välja vad jag själv vill ha.
Det systemet har vi haft i Sverige, och vi har sett hur det har utvecklats.
Det har blivit så att läkarna har flockats i storstadsområdena. De har inte
flyttat ut i landet på det sätt som var meningen.
Jag tycker faktiskt med den redovisning som jag gav här i mitt anförande
att det är ett misslyckande för socialdemokratisk sjukvårdspolitik att inte en
fördelning över landet har kunnat ske på ett bättre sätt. Det här kommer att
öka patientens makt att själv få begära den läkare som denne vill ha. Rege-
ringens förslag om en husläkarlag innebär att man fritt skall få välja. Det är
inte Socialdemokraternas förslag.
Det frågades varför man inte lyssnar på Socialdemokraterna. Det som har
hänt i landet är att vi har lyssnat på Socialdemokraterna och därför har pri-
märvården inte utvecklats på det sätt som både riksdag och regering har be-
gärt tidigare. Primärvården har stagnerat.
Det är först under senare år, då den nya regeringen tillträtt och det skrevs
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
13
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
14
in i regeringsdeklarationen att vi skulle få en husläkarlag, som man har bör-
jat organisera om sig. Jag har lyssnat till ett flertal läkare som är verksamma
ute i landet och som är mycket glada över det här förslaget. I morse kunde
vi i radion höra från en kvartersakut här i Stockholm.
Till sist några ord om registrering. Alla är redan registrerade. Det blir man
när man kommer till barnavårdscentralen första gången.
Anf. 9 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill först instämma i Hans Karlssons synpunkter när det
gäller valfriheten. Ulla Orring, vi har diskuterat den här frågan tidigare. Den
här typen av valfrihet är till för dem som har bäst förutsättningar att välja.
Det är så att den som känner till läkarna bäst kommer att kunna ta för sig,
medan andra människor kommer att ha svårigheter att göra det. Vi vet också
att det kommer att kosta mycket, eftersom broschyrer och annat material
måste gå ut till befolkningen för att ge intryck av att man kan göra ett val.
Redan i dag kan man dock, Ulla Orring, begära att få en viss läkare. På
de flesta vårdcentraler försöker man ha denna kontinuitet. Jag tror att
mycket kan göras på det området, utan att man för den skull inför ett helt
nytt system.
Jag vill ställa ytterligare ett par frågor till Ulla Orring. Ulla Orring talade
om distriktssköterskorna och deras organisation och sade att det inte var
några problem. Jag undrar om man från Folkpartiets och den borgerliga ma-
joritetens sida inte har fått några som helst skrivelser eller samtal ifrån di-
striktssköterskor som är mycket oroade och ser negativt på den här refor-
men. Senast häromdagen kom ett brev från distriktssköterskorna i Hallunda
som tog upp hur man som fristående organisation i ett område med husläkar-
systemet kommer att bli helt underställd en läkare, och det blir läkaren som
skall avgöra hur man skall arbeta. Det anser jag vara en mycket negativ kon-
sekvens av den här reformen.
Till sist vill jag fråga om det här som Ulla Orring tog upp om att specialis-
ter med dispens skall kunna bli husläkare. Riksförbundet mot reumatism har
t.ex. tagit upp att det i dag finns en stor brist på reumatologer. Hur blir det
i framtiden om dessa reumatologer går över till att bli husläkare? Jag menar
att det kommer att uppstå en rad nya problem i och med den här reformen.
Anf. 10 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Det är klart att om man skall genomföra en sådan stor och bra
reform för svenska folket finns det delar i förslaget som måste justeras. Jag
hoppas att jag sade det i mitt anförande. Allt är inte klart.
Eva Zetterbergs sista fråga gällde reumatologer. Vi har faktiskt inte yrkes-
förbud. Det finns möjligheter även för läkarna att välja sin verksamhet. De
läkare som är intresserade av att gå över till att vara husläkare skall ha möj-
lighet att göra det. Något mera har vi inte sagt om det. Jag har också nåtts
av skrivelserna.
Jag är mycket väl medveten om vilken oerhörd resurs distriktsskö-
terskorna har utgjort och utgör i dag. Det nämnde jag också i mitt anför-
ande. Självfallet skall distriktssköterskorna vara med i hälsoarbetet ute i
landet. Sjukvårdshuvudmannen får organisera detta tillsammans med huslä-
karen. Vi släpper inte greppet om distriktssköterskorna. Vi behöver dem
även i framtiden.
Eva Zetterberg sade att när man får välja blir det de välinformerade som
tar för sig. Det kan mycket väl vara så. Det ser vi när det gäller museibesö-
ken. Det är de intellektuella som går på museum. Det är inte de andra som
egentligen också skulle ha ett stort utbyte av våra fina museer. Eva Zetter-
berg, det är därför vi avsätter pengar för information så att människor skall
få kunskap om det nya husläkarsystemet som vi tänker genomföra. Det är
till människors bästa att patienten själv får välja. Så har det inte fungerat
tidigare.
Anf. 11 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Ingen har motsatt sig att patienterna skall få välja. Tvärtom
vill vi från alla partier öka den möjligheten och se till att kontinuiteten blir
bättre. Eftersom vi alla således är överens om att det är bra att patienterna
skall få välj a, skulle man ha kunnat bygga på det samförståndet och gå vidare
med den här lagstiftningen. Det kan man göra i stället för att i efterhand
klara ut situationen där man uppenbarligen har brustit i förslaget.
Man skulle ha kunnat rätta till det innan och lyfta fram problemen med
just distriktssköterskorna. Det är inte för att det är roligt att bråka som de
skriver till oss och är missnöjda. Det är därför att de klart och tydligt ser att
patientarbetet kommer att bli lidande i en annan organisation och därför att
de värnar om omvårdnadsarbetet ute i ett gemensamt vårdlag. Vi tycker att
det är väsentligt att ta fasta på det här. Jag menar att det har brustit både
från regeringens sida och från utskottets majoritet när man kör igenom ett
förslag utan att försöka se till att det blir bra.
Anf. 12 ULLA ORRING (fp) replik:
Fru talman! Jag undrar om Eva Zetterberg har läst utskottsbetänkandet
och sett det arbete som utskottet har gjort för att förbättra vissa förslag som
fanns i propositionen. Vi har särskilt tagit upp frågan om distriktsskö-
terskorna. Vi ger också regeringen ett par tillkännagivanden där vi begär att
regeringen skall återkomma med förslag till riksdagen. Det har lagts ner ett
mycket omfattande arbete. Det arbetet grundlädes med en departements-
promemoria som var ute på remiss till Landstingsförbund, Kommunförbund
m.fl.
Det här förslaget är väl genomarbetat. Men det gäller att vända skutan
och komma bort ifrån det socialistiska planeringssystemet. Det fordrar både
informationsinsatser och kunskaper. Vi gör det här i insikten om att detta
kommer att bli det bästa för patienterna. Det är det vi strävar efter. Vi gör
inte detta för att jäklas - på ren svenska - mea någon yrkeskår. Vi vill att det
här arbetet även i fortsättningen skall utföras i samarbete, men att det är jag
som patient som skall få bestämma vilken läkare jag vill gå till.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Anf. 13 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Riksdagen kommer i dag att ta ställning till en av de största
förändringar som föreslagits inom sjukvården i vårt land. Det gäller införan-
det av ett husläkarsystem. Syftet med reformen är synnerligen enkelt, nämli-
gen att ge varje invånare i Sverige rätt att välja sin egen läkare - en huslä-
kare.
Det är beklagligt att det har dröjt så länge innan riksdagen har kommit så
här långt med frågan. Men när jag väl har sagt det kan jag också passa på
att uttrycka min tillfredsställelse över att vi får diskutera detta ärende under
ordförandeskap av fru talmannen, som var den som en gång i världen lade
fast direktiven till den s.k. kontinuitetsutredningen som Gunnar Hjerne
ledde i slutet på 70-talet, som hade att göra med frågan om att införa huslä-
kare i vårt land.
Den proposition som socialutskottet i allt väsentligt tillstyrkt innehåller
följande huvudpunkter. För det första skall alla invånare ha möjlighet att
välja en egen husläkare. För det andra skall husläkaren ha ansvar för ett an-
tal namngivna personer. Husläkarens lista skall omfatta mellan 1 000 och
3 000 personer. I medeltal beräknas husläkarens lista bestå av ca 2 000 perso-
ner.
För det tredje skall husläkaren vara specialist i allmänmedicin. Dispens
kan ges av Socialstyrelsen till läkare med annan specialistkompetens. För det
fjärde kan husläkaren vara landstingsanställd eller privatpraktiserande.
För det femte skall husläkaren kunna etablera sig fritt. För det sjätte skall
husläkaren i huvudsak få en fast ersättning efter hur många personer som
finns på hans eller hennes lista samt en rörlig ersättning. För det sjunde skall
husläkaren bl.a. erbjuda mottagnings- och jourverksamhet och hembesök
samt samverka med andra vårdgivare.
Två av de allvarligaste bristerna i svensk sjukvård har varit vårdköerna och
att den första linjens sjukvård är för dåligt utbyggd.
Genom att regeringen hösten 1991 kom överens med Landstingsförbundet
om att införa en vårdgaranti - med statliga stimulansbidrag det första året -
har väntetiderna till flera olika operationer och behandlingar väsentligt för-
kortats.
Vårdgarantin omfattar tio behandlingar eller insatser, och genom garantin
skall patienten erbjudas operation inom tre månader. Det resultat vi har fått
det första året inom det här området är bl.a. att vårdköerna har minskat
kraftigt och att det stora flertalet personer som står i kö, framför allt äldre
människor, har kunnat få hjälp mycket mycket tidigare än vad som tidigare
var fallet. I själva verket är nog vårdgarantin en av de största framgångarna
inom svensk sjukvård under de senaste decennierna.
Nu återstår nästa steg i regeringens fortlöpande arbete för att reformera
svensk sjukvård, nämligen att ge alla i vårt land möjlighet att skaffa sig en
husläkare.
Under senare år har det blivit uppenbart att den första linjen inom sjuk-
vården, primärvården, behöver förstärkas. Den frågan har flera gånger ta-
gits upp här i riksdagen, och Riksdagens revisorer har i en rapport pekat på
behovet av en utbyggnad av primärvården. Sverige är, som redan har
16
nämnts, i dag ett av världens mest läkartäta länder, men med en stark kon-
centration på sjukhusvård och övrig specialistvård.
I en rapport om sjukvården som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle
häromåret beställde av fem framstående utländska forskare konstaterades
att mycket fungerar väl inom sjukvården i Sverige, men man konstaterade
också att vi i förhållande till andra länder har en svagt utvecklad allmänläkar-
vård, och man rekommenderar att detta förhållande rättas till. Dessutom
ansåg de forskare som utarbetade rapporten att bristen på valfrihet för den
enskilde och vårdköerna var andra problemområden inom vård och sjuk-
vård.
Jag vill starkt betona att det är mycket som fungerar bra i den svenska
primärvården. Jag tänker då särskilt på barnavårds- och mödravårdscentra-
lerna samt den vård som ges av distriktssköterskor. Svagheten i det nuva-
rande systemet är främst att det finns för få läkare, och det är det förhållan-
det som regeringen i och med det föreliggande förslaget har föreslagit riksda-
gen att rätta till.
Att vi i den svenska husläkarmodellen har föreslagit att husläkaren skall
ha ansvar för ett i internationella sammanhang relativt stort antal personer,
dvs. ca 2 000, beror i första hand på att vi har välfungerande och för Sverige
unika distriktssköterskor. Genom att de har en hög kompetens och ett själv-
ständigt yrkesansvar kan de komplettera husläkaren på ett mycket förtjänst-
fullt sätt, och därmed tror vi att husläkaren kan ha ansvar för ett större antal
invånare än vad som är fallet exempelvis i Danmark.
En del av kritikerna till husläkarsystemet hävdar att vi som argumenterar
för husläkare är hopplösa nostalgiker, som minns TV-serien om doktor Fin-
lay, som arbetade hos den godhjärtade doktor Cameron i den skotska staden
Levenford på 1920-talet.
Självfallet är det stora skillnader mellan doktor Finlays Skottland på 20-
talet och Sverige på 90-talet. Det är inte heller någon som har föreslagit att
vi okritiskt skall införa doktor Finlay i svensk sjukvård. Vad jag anser att vi
måste göra är att ta till vara det som var bra hos doktor Finlay, kombinera
det med det som är bra i den nuvarande svenska primärvården och med led-
ning av dessa erfarenheter skapa en bra primärvård i vårt land för 2000-talet.
Det som var bra hos doktor Finlay var att invånarna i Levenford hade en
egen läkare, som de kände väl och som de hade en kontinuerlig och förtroen-
defull kontakt med. En jämförelse från 90-talets Sverige är att ställa följande
fråga: Hur många svenskar kan i dag namnge sin egen läkare?
Det vi skall ta till vara från den svenska primärvården är samarbetet mel-
lan olika personalkategorier inom vården, mödra- och barnhälsovården,
distriktssköterskevården, m.m. Jag tror att det är genom att kombinera de
goda sidorna hos olika system som vi kan få en bra primärvård i vårt land.
Vad det ytterst handlar om är att bygga upp en organisation med kunniga
husläkare, som kan ta hand om kanske nio tiondelar av det som kan klaras i
öppenvård och som vet när patienten behöver hjälp av någon annan, exem-
pelvis någon annan läkare. Därför behövs kunniga, allmänmedicinskt utbil-
dade husläkare, som har en bred medicinsk kunskap som gör att de kan ta
hand om de flesta av våra vardagskrämpor. I Sverige finns en väl utbyggd
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
18
organisation med övriga specialistläkare, som kan ta hand om oss när vi be-
höver en gråstarroperation, när vi behöver få en höftled utbytt, osv.
I debatten om husläkarförslaget har det ofta framförts att systemet är en
gammal idé, som kanske kunde ha gjort nytta på 70-talet men som numera
är på väg att överges i andra länder. Det stämmer inte. Husläkarsystemet
finns i många länder i Västeuropa, det lever i högönsklig välmåga och är un-
der utveckling. I Danmark, Storbritannien och Nederländerna utgör huslä-
karen basen i sjukvårdssystemet. I Finland införs nu systemet, och i Norge
pågår försöksverksamhet.
Överallt där husläkaren finns är han eller hon synnerligen uppskattad av
allmänheten. För att låna ett ordspråk från Storbritannien: ”The proof of the
pudding is in the eating”, dvs., litet fritt översatt, det är bara när något pro-
vas som man kan bedöma dess värde. Den bästa reklamen för husläkarna är
länder där systemet har prövats.
Eva Zetterberg sade att hon tyckte att det var bra med en lag som garante-
rade husläkare, och hon avslutade sitt anförande med att yrka bifall till alla
socialdemokratiska reservationer. Hon tog dessutom upp ett påstående om
att det skulle finnas en SPRI-rapport som visade att det här med husläkare
skulle man inte bry sig så mycket om.
Jag har läst rapporten - jag har den med mig i bänken, jag har den t.o.m.
med mig i talarstolen - och jag undrar verkligen om det är samma rapport
som jag och Eva Zetterberg har läst. Det som sägs i den rapport som Eva
Zetterberg åberopar är sådant som att man i England arbetar intensivt på
utvecklingen av primärvårdsteam, och rapporten fortsätter: Husläkarens
roll som patientens fasta punkt och den goda patient-läkar-relationen vill
man givetvis slå vakt om. Det anser man vara en klar styrka i jämförelse
med svensk primärvård. Litet längre ner skriver man i rapporten: I England,
Holland och Danmark består utmaningen inför framtiden i viss mån av att
förändra primärvården i vår riktning, utan att förstöra husläkarens centrala
roll.
Därmed har vi kanske till handlingarna lagt en myt som, inte minst från
socialdemokratiskt håll, har spridits i den svenska debatten under de senaste
åren, en myt om att det i de gamla husläkarländerna skulle finnas en längtan
och trängtan att kopiera de svenska vårdcentralerna.
Den stora bristen i vår sjukvård har av allmänheten ofta upplevts vara att
man ofta får träffa en ny läkare vid varje läkarbesök. Ett annat stort problem
under senare år har varit att få distriktsläkarna att stanna kvar på vårdcentra-
lerna. Många allmänläkare har upplevt att det har varit svårt att påverka sin
arbetssituation, och därför har de ofta bytt arbetsuppgifter.
Genom att vi inför ett husläkarsystem skulle de flesta av bristerna i primär-
vården kunna rättas till. Försöksverksamhet har bedrivits på ett antal platser
i landet.
När försöken med s.k. kvartersakuter påbörjades i Stockholms innerstad
för fem sex år sedan var den kanske vanligaste invändningen - för sådana
förekom - att husläkare inte behövdes i storstadsområden, eftersom det där
fanns så gott om sjukhus och specialistläkare, men att de säkert skulle fun-
gera väl i glesbygd. Efter att den här försöksverksamheten i Stockholms in-
nerstad har resulterat i en stor succé, är argumentet i år att verksamheten
säkert fungerar bra i en storstad men att det inte alls skulle fungera i gles-
bygd. Det är bara motståndet som består. Argumenten förändras oavbrutet.
Skälet till att husläkarsystemet inte skulle fungera så bra i glesbygd sägs
ibland vara att man där inte kan välja bland olika läkare på samma sätt som
man kan i de regioner som är tätbefolkade. Så är det förstås. Ju tätare männi-
skorna bor, desto mer utbyggd är servicen, och valfriheten inom ett visst geo-
grafiskt område är förstås större. Men att detta skulle vara ett skäl att inte
försöka åstadkomma så stor valfrihet som möjligt på olika håll i vårt land har
jag aldrig förstått.
Av de utvärderingar som gjorts av de olika försöken med husläkare fram-
går att patienterna är mycket nöjda med tillgänglighet, bemötande och be-
handling. I exempelvis Helsingborg har husläkarförsöket, enligt både pati-
enter och personal, lett till otvetydiga framgångar. Ur patientens synvinkel
har läkarrollen gjorts tydlig, och för läkaren har systemet inneburit en stark
drivkraft att ta hand om sina egna patienter.
Regeringens och socialutskottets husläkarförslag innebär att medbor-
garna har rätt att när som helst byta husläkare. Den enskilde har rätt att be-
söka övriga specialistläkare direkt utan remiss, dock i regel till en högre pa-
tientavgift. Kroniskt sjuka kan få en s.k. långremiss och betalar då samma
kostnad vid besök hos sina specialistläkare som vid besök hos sin husläkare.
Vidare har man, som redan nämnts i debatten, förstås även rätt att avstå från
att bli förtecknad hos en husläkare.
Vid en internationell jämförelse är förslaget till husläkarsystem i Sverige
unikt i sina frihetsgrader för patienter och läkare. Svensken får en mycket
stor frihet att välja sin egen husläkare och också byta. Dessutom får man,
som jag har nämnt, besöka övriga specialistläkare utan remisstvång, vilket
tillämpas i de flesta andra länder. Husläkarna kan såväl vara verksamma
inom landstingen som privatpraktiserande, till skillnad från i andra länder,
där egentligen bara den ena formen är möjlig - man är antingen offentligan-
ställd eller, i flertalet länder, privatpraktiserande.
Landstingen ges enligt regeringens förslag möjlighet att bestämma inne-
hållet i vad husläkaren skall göra, och husläkaren bestämmer om han eller
hon vill etablera sig på dessa villkor.
Landstingen fastställer bl.a. självständigt följande:
- former för samarbete med andra vårdgrupper, t.ex. distriktssköterskor
- hur mödra- och barnahälsovården skall organiseras
- former för listningen av patienter
- nivåer för individersättning
- vad som skall ingå i tilläggsåtagandet, t.ex. det förebyggande arbetet, ut-
vecklingsarbete m.m.
- eventuell särskild ersättning till husläkare som etablerar sig i glesbygd el-
ler i socialt utsatta områden.
För att underlätta införandet av husläkarreformen föreslår regeringen och
utskottet att sammanlagt 600 miljoner kronor satsas under en treårsperiod.
Pengarna skall användas för utbildning, information och uppföljning. Jag
anser att det är särskilt viktigt med informationen till allmänheten om huslä-
karreformen.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
20
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har, om man får tro vad de sagt
skriftligt och här från talarstolen, tänkt sig att man skall ha ett system där alla
skall få något slags rätt att välja en egen läkare, men anser uppenbarligen att
detta kan genomföras utan några kostnader. Enligt en reservation här i dag
yrkar de avslag på dessa resurser till primärvården.
Dessa resurser är bl.a. tänkta att användas för utbildningen av andra spe-
cialister för att komplettera så att dessa kan användas som husläkare, för
utbildning av distriktssköterskor och så att de skall kunna få rätt att skriva
ut medicin på ett annat sätt än i dag etc.
En annan viktig punkt i förslaget är att reformen följs upp. I första hand
ligger detta ansvar på Socialstyrelsen. Det finns dock anledning att särskilt
uppmärksamma vissa delar av husläkarreformen: fördelningen av läkare i
landet, konkurrensneutralitet m.m.
Lagen föreslås träda i kraft fr.o.m. år 1994, och systemet skall vara helt
utbyggt vid utgången av år 1995, dvs. inom två och ett halvt år från nu.
En viktig del att bevara inom den nuvarande primärvården är, som jag
nämnt, samarbetet mellan olika personalgrupper. Jag tänker särskilt på sam-
arbetet mellan läkaren och distriktssköterskan. Genom husläkarsystemet
kan detta samarbete utvecklas och fördjupas i framtiden på olika sätt på
olika håll i landet. För att stärka distriktssköterskans roll föreslår regeringen
också att distriktssköterskor skall få rätt att förskriva vissa läkemedel. På så
sätt kan patienten få en bättre service, framför allt vid hembesök. Rege-
ringen avser att komma med förslag om ytterligare försöksverksamhet för
att se om man kan gå ändå längre i dessa avseenden.
Den förebyggande vården kan utvecklas genom husläkarsystemet. Med
den nära kontakt som husläkaren och patienten får kan det individinriktade
förebyggande arbetet förbättras, med positiva effekter för folkhälsan.
Min bestämda uppfattning är att husläkarreformen kommer att innebära
lägre kostnader för hälso- och sjukvården på sikt - detta jämfört med om
reformen inte skulle införas.
Beslut om utbyggnad av olika husläkar- eller familjeläkarmodeller har re-
dan tagits av minst 17 av de 26 sjukvårdshuvudmännen.
Efter diskussioner i socialutskottet har en majoritet kommit överens om
att föreslå ett införande av husläkare i Sverige. Utskottet har tillstyrkt allt
väsentligt i propositionen men har därutöver - efter bl.a. förslag från Ny de-
mokrati - enats om att det skall införas en särskild åtgärdstaxa, som innebär
att husläkaren får extra ersättning för t.ex. vissa kirurgiska ingrepp och en
del tidskrävande utredningar. Möjligheterna att tillämpa denna taxa bör en-
ligt min mening vara öppen för samtliga husläkare.
Dessutom har utskottet föreslagit att skillnaden mellan patientavgiften
hos husläkaren och hos övriga specialistläkare får vara högst 50 %. Om riks-
dagen i eftermiddag beslutar enligt detta, så avser jag att se till att regeringen
i början på hösten lägger fram ett förslag till lagreglering på den punkten.
Utskottet föreslår också en prövning i positiv anda av dispensansökningar
från läkare med annan behörighet än allmänläkarkompetens. Reglerna för
detta avser regeringen att ta ställning till i nästa vecka, om det blir ett positivt
beslut i eftermiddag.
Genom ett bifall från riksdagen till utskottsförslaget kommer samtliga in-
vanare i Sverige som så vill att senast vid utgången av år 1995 få välja sin
egen läkare. Patienten får en kontinuitet i en väl fungerande relation mellan
patient och läkare. Vården kommer därmed att bli mer lättillgänglig.
Ett beslut i enlighet med socialutskottets förslag innebär att vi inom ett
par år kommer att ha avskaffat en av de största bristerna hittills i svensk sjuk-
vård.
Fru talman! Det viktigaste med husläkaren är inte att kopiera doktor Fin-
lay eller någon annan, utan att dra lärdomar av goda utländska exempel och
kombinera detta med bra erfarenheter från svensk primärvård och skapa ett
husläkarsystem med utgångspunkt därifrån. Det husläkarförslag som riksda-
gen skall ta ställning till i dag innebär just detta!
I detta anförande instämde Charlotte Branting, Olle Schmidt, Siw Pers-
son, Lars Sundin, Barbro Westerholm, Lennart Rohdin och Ulla Orring
(alla fp).
Anf. 14 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! En SPRI-rapport har åberopats. Vi är många som har den
med oss här i kammaren. Jag vet inte om vi läser den på samma sätt, men
det finns ett avsnitt som har rubriken Kasta inte ut barnet med badvattnet.
Där står:
”Utveckling av husläkarverksamhet där varje invånare får sin egen läkare
kan vara ett sätt att markera att något nytt håller på att hända i svensk pri-
märvård. Det finns dock skäl att varna för att man i ivern att skapa något
nytt, glömmer att försäkra sig om att sådant som redan fungerar bra i Sverige
kan behållas och utvecklas vidare.
Sett i ett internationellt perspektiv har Sverige i många avseenden ett för-
språng. Engelsmän, holländare och i viss mån också danskarna strävar efter
att, efter svensk förebild, komma fram till en bättre samverkan mellan olika
personalkategorier och verksamheter. Man vill satsa mer på förebyggande
insatser i allmänhet och man anser att svensk mödra- och barnhälsovård är
mycket bra. Finland håller för närvarande på att utveckla teamarbete i pri-
märvården av den typ som vi länge haft i vår svenska vårdlagsorganisation.
Man diskuterar också det önskvärda i att minska den splittring som blivit
följden av att ha många olika sorters sköterskor som svarar för olika delar
av verksamheten.”
Jag vill med anledning av det som sagts i rapporten fråga statsrådet varför
inte landsting och kommuner kan få fortsätta med att utveckla primärvården
utifrån de lokala och regionala förutsättningar som finns.
Statsrådet nämnde här från talarstolen att 17 landsting har eller är på väg
att införa någon form av husläkarsystem. Men det är ju någonting annat än
den husläkarlag som vi nu diskuterar. Hos dem får man alltså möjlighet att
utifrån lokala förutsättningar utveckla primärvården på ett sådant sätt att de
människor som vill välja en läkare kan göra detta, men utan den omfattande
byråkrati som kommer att bli följden av denna lag. Varför kan då inte huvud-
männen få fortsätta det utvecklingsarbetet?
I stället kommer den borgerliga majoriteten att rösta igenom en central-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
21
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
styrning, en centralreglering, av sjukvården som egentligen inte liknar nå-
gonting annat.
Anf. 15 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Hans Karlsson hade också med sig SPRI-rapporten som hand-
lar om internationella jämförelser. Men han vill tydligen bara läsa vartannat
stycke. De andra styckena har jag redan pekat på i repliken till Eva Zetter-
berg, som uppehöll sig vid samma stycken som Hans Karlsson.
Hela temat i kapitlet Kasta inte ut barnet med badvattnet överensstämmer
utomordentligt väl med det anförande jag höll. Vi skall ta till vara det bästa
i vårt system och det bästa från de utländska exemplen, och det är precis vad
som har skett.
De som brytt sig om att närmare sätta sig in i husläkarpropositionen och
socialutskottets betänkande vet om att sådana saker som ersättningsmodel-
lerna i stor utsträckning har påverkats av erfarenheter från andra håll.
Men om det nu behövs får jag väl, fru talman, än en gång läsa upp det som
Hans Karlsson inte vill tala om, t.ex. erfarenheterna från Storbritannien:
”Husläkarens roll som patientens fasta punkt och den goda patient/läkar-
relationen vill man givetvis slå vakt om. Där anser man sig ha en klar styrka
jämfört med svensk primärvård.”
Sedan kom Hans Karlsson in på frågan om frihet. Det är alldeles uppen-
bart att det han menar med frihet är frihet för huvudmännen. Vi skall ha en
stor frihet för de svenska huvudmännen inom de verksamheter de är ansva-
riga för, men vi skall också ha stor frihet för medborgarna. Det är ju det som
hela verksamheten syftar till.
I det här konkreta fallet innebär husläkarlagen enligt min bestämda me-
ning en god avvägning när det gäller att lägga fast grundläggande rättigheter
och skyldigheter för patienter och läkare runt om i vårt land och stora möjlig-
heter till lokala och regionala variationer. Detta uppehöll jag mig också vid
i mitt anförande.
Hans Karlsson har för att vara socialdemokrat iklätt sig en litet ovanlig roll
genom att företräda kampen mot byråkrati i vårt land. Jag är tacksam för
alla som vill ansluta sig till den kampen, men om Hans Karlsson anser att
det känns som ett stort ok för exempelvis vårt danska broderfolk att man i
Danmark har en husläkare att gå till, så tror jag att han skulle kunna vinna
på ett studiebesök där.
Anf. 16 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill fortsätta att läsa ur SPRI:s rapport. Statsrådet säger
att jag läser bara varannan rad, men det skulle i så fall också kunna gälla
statsrådet. Jag läser litet längre ner på samma sida: ”Utvecklingen i de länder
som studerats i projektet är i många avseenden, om än i olika takt, på väg i
riktning mot en 'svensk’ primärvård.”
Statsrådet säger att vi här plockar det bästa ur olika system. Det är just
vad sjukvårdshuvudmännen håller på med ute i landet, var och en från sina
utgångspunkter, möjligheter, resurser osv. Men detta arbete stoppas nu. Vil-
ken huvudman vågar fortsätta detta utvecklingsarbete när man inte vet i vil-
22
ken grad det ramlar ner frifräsare och etablerar sig som husläkare på grund
av den här lagen?
I verkligheten innebär det som riksdagen nu är på väg att göra att vi försvå-
rar och försinkar utvecklingen av primärvården. Vi kommer att få vänta
längre innan vi får en utvecklad primärvård än om vi hade avstått från att
införa detta system, längre än om vi hade låtit huvudmännen fortsätta det
utvecklingsarbete som nu pågår.
Varför får inte människor själva välja om de vill lista sig eller inte, statsrå-
det Könberg? Varför skall vi nu belasta samhällsekonomin med en massa nya
kostnader, bara därför att vi skall centralreglera primärvården/sjukvården?
Anf. 17 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! När riksdagen i slutet på 1970-talet diskuterade den proposi-
tion som emanerade från den utredning som fru talmannen satte till i sin då-
varande egenskap var Socialdemokraterna emot husläkarförslaget. Nu säger
de att förslaget om husläkare var en bra idé på 1970-talet - det har man insett
efteråt - men att det inte fungerar på 1990-talet.
Vad det egentligen handlar om - detta framgick ganska tydligt i Hans
Karlssons senaste inlägg - är att det som gör Socialdemokraterna till så
hätska motståndare till ett husläkarförslag utgörs av den del som handlar om
etableringsrätt på vissa villkor för dem som vill etablera sig. Det är vakts-
låendet om landstingens vetorätt mot etableringar som styr hela den social-
demokratiska argumentationen, och jag tycker att det var bra att det fram-
kom så tydligt som det gjorde här.
Socialdemokraterna betraktar det nuvarande systemet, där det finns allt-
för få allmänläkare och där alltför få människor träffar samma läkare vid sina
kontakter som ett frihetssystem, medan de ser ett förslag som innebär att
alla skall få möjlighet att välja en egen läkare som någonting som handlar
om ofrihet. Jag skall med intresse följa Hans Karlssons försök att få svenska
folket att tro på det.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Anf. 18 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte fortsätta citatläsningen ur SPRI-rapporten, då
Hans Karlsson har visat att SPRI värnar om den svenska modellen och pekar
på hur man kan utveckla den och ta med de inslag i propositionen som kan
leda framåt.
Vad jag vill peka på är det som jag tog upp i mitt inledningsanförande. Jag
vill inte svartmåla förslaget, tankarna eller ambitionen från vare sig regering-
ens eller utskottsmajoritetens sida. Jag är övertygad om att man har tagit
fram förslaget och bearbetat det för att förbättra för den enskilde patienten
och göra sjukvården bättre. På den punkten vill jag inte framföra någon som
helst kritik. Jag tror också att ambitionen är att visa hur man kan öka konti-
nuiteten.
Det som jag inte ställer upp på och som gör att vi ansluter oss till de social-
demokratiska reservationerna är det sätt som man vill genomföra detta på.
Det kommer att bli ett brott mot den nuvarande primärvårdsorganisationen,
som vi tycker i allt väsentligt är bra. Därför säger Vänsterpartiet nej till re-
formen som den ser ut just nu och som den har förelagts riksdagen.
23
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
24
Statsrådet var inne på avdelningen studiebesök och rekommenderade
Hans Karlsson ett besök i Danmark. Exemplet Helsingborg nämndes också.
Socialutskottet var för inte så länge sedan på besök just i Helsingborg och
studerade hur husläkarreformen hade fungerat när man försökt att på egen
hand ta vara på den. Det var mycket intressant, och man hade många kri-
tiska synpunkter mot regeringens förslag. Man pekade också på ett klart pro-
blem, nämligen att sjukvårdskonsumtionen hade ökat drastiskt där systemet
införts. Därför undrar jag om Bo Könberg har varit på besök i Helsingborg
eller om han skulle kunna intressera sig för det. Jag tror att man har en hel
del att lära där.
Fru talman! I mitt första inlägg frågade jag hur statsrådet Könberg som
regeringens representant såg på detta att socialutskottet nu har ökat på sta-
tens budgetunderskott med ca 200 miljoner. Är det också något som rege-
ringen tycker är positivt i riksdagsbehandlingen?
Anf. 19 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag valde förra gången att inte kommentera det som Eva Zet-
terberg sade sist, eftersom jag inte förstod det. Men Eva Zetterberg kommer
säkert i sitt nästa inlägg att upplysa mig om vad det är för brott som socialut-
skottet har ägnat sig åt på den punkten.
Jag är beredd att tro Eva Zetterberg när hon säger att hon inte vill svart-
måla förslaget, inte minst med tanke på de många givande diskussioner hon
och jag har fört i en annan parlamentarisk församling i den här staden.
Däremot har jag litet svårt att förstå att hon, med den positiva syn hon
säger sig ha på värdet av en ökad kontinuitet, kan komma fram till något så
negativt som att yrka bifall till det dussintal socialdemokratiska reservatio-
ner som har fogats till utskottsbetänkandet.
Möjligen är det ett resultat av att Vänsterpartiets motion med anledning
av husläkarförslaget var synnerligen rudimentär och mynnade ut i ett yr-
kande om avslag på en proposition som bl.a. innebar en förstärkning av di-
strikssköterskornas ställning. Det kanske var lättare att ställa sig bakom de
socialdemokratiska reservationerna, men jag tycker att det är som att
komma ur askan i elden.
Helsingborg har jag besökt, dock inte lika nyligen som riksdagen och ut-
skottet. Jag var där förra hösten. Jag har tagit del av rapporten från den
första tidens försöksverksamhet och tycker att den pekar mot goda resultat
av flera slag.
Eva Zetterberg och flera av kritikerna har sagt sig vara oroliga för att vi
på något sätt skulle bryta med den nuvarande svenska primärvården eller
rasera den. Jag har aldrig förstått logiken i det. I förslaget sägs att man får
rätt att välja en husläkare och att de läkare som vill etablera sig och som
uppfyller villkoren om utbildning etc. har rätt att pröva sina möjligheter att
få patienter anslutna. Precis som nu kommer det att bli sjukvårdshuvudmän-
nens sak att avgöra hur man organiserar verksamheten för egen del.
Att detta skulle leda till en fullständig katastrof för primärvården har hit-
tills ingen lyckats bevisa, och jag skulle bli synnerligen förvånad om någon
lyckades göra det i kammaren i dag. Det måste alltså finnas en tanke hos Eva
Zetterberg och de andra kritikerna om att människor, så fort de får välja,
kommer att välja bort den nuvarande primärvården. Jag har väldigt svårt att
se det så. Där systemet fungerar väl är det nog ingen som väljer bort det, och
där det till äventyrs fungerar mindre väl kanske några gör det. I konkurren-
sen kommer säkert alla på bägge sidor att anstränga sig för att bli bättre, så
att vi totalt sett får en bättre primärvård än vad vi har i dag.
Anf. 20 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag hinner bara kommentera några av de saker statsrådet tar
upp.
Vad gäller distriktssköterskorna har det uttalats att det finns frågor som
måste ses över och att det finns ytterligare delar av deras organisation som
inte är avklarade när man i dag fattar beslut om husläkarsystemet. Detta har
behandlats i socialutskottets betänkande, men det finns frågor som inte är
lösta i och med att denna proposition läggs fram, som Ulla Orring tidigare
var inne på.
När det gäller frågan om pengarna, Bo Könberg, hävdade regeringen då
den först gick ut med propositionen att finessen var att det inte skulle kosta
mera, utan finansieras inom ramen. Men när förslaget nu behandlas i riksda-
gen visar det sig att det ändå innebär en kostnadsökning. Det var detta som
jag undrade hur Bo Könberg såg på.
Anf. 21 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag för gärna en dialog med Eva Zetterberg också om detta,
men jag förstår fortfarande inte vad hon syftar på.
Om regeringsförslaget bifalls innebär det att ett engångsbidrag om 200
miljoner kronor per år skall utbetalas under tre års tid. Något liknande
gjorde vi när vi sjösatte vårdgarantin för operationer. Staten satsade en halv
miljard kronor under ett år och talade från början om att det var den perio-
den som gällde.
Nu föreslår vi 600 miljoner kronor under en treårsperiod för att få i gång
det här systemet, som jag för min del är övertygad om är både bättre för
medborgarna och på sikt billigare än om vi inte genomför det. Socialutskot-
tet har, såvitt jag vet, inte föreslagit några ytterligare pengar till den delen.
Som sjukvårdsminister har jag förstås inte så mycket emot om riksdagen
vill anslå mer pengar till sjukvård, inte minst till primärvården. Samtidigt har
jag, som medlem av en regering som med all rätt är mycket bekymrad över
budgetunderskottet, anledning att fundera över om det vore klokt att anslå
mer pengar i ett läge där vi har det mycket svårt.
Jag har som sagt inte kunnat se var detta tilläggsanslag på 200 miljoner
finns. Om det finns vore det bra om Eva Zetterberg letade fram det, så att
vi kan ha med det i den fortsatta debatten.
Talmannnen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 22 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! Statsrådet Könberg och jag har haft tillfälle att ett antal
gånger diskutera frågan om husläkare. Jag beklagar att Socialdemokraterna
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
25
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
26
och regeringen inte kunde komma överens. Vi var framme vid den kompro-
miss som samtliga politiska partier - frän vänster till höger - har varit över-
ens om i Landstingsförbundet, men det gick tyvärr inte att enas om den, och
jag beklagar detta.
Riksdagen möter nu en husläkarproposition som inte är bra. Socialutskot-
tet har behandlat den. Där överlät Folkpartiet till Moderaterna att med Ny
demokrati förhandla fram ett sämre förslag än det Bo Könberg hade skrivit
fram. Nu skall t.o.m. onkologer bli husläkare - hur det skall gå till och vad
som är finessen med det måste väl övergå t.o.m. sjukvårdsministerns för-
stånd. Det har redan uppstått stora frågetecken kring åtgärdstaxan. Skall
den gälla också allmänmedicinska läkare? Jag utgår från att den måste göra
det. Den kan väl inte bara gälla specialisterna. - Jag kan alltså inte se att
kompromissen har gjort förslaget bättre - tvärtom!
Jag måste tyvärr konstatera, Bo Könberg, att det här är en 15-20 år gam-
mal idé. Den passade då men tyvärr inte i dagens verklighet. Till råga på allt
skall det bli ett obligatorium för hela Sverige. Frivilligheten och den kommu-
nala självstyrelsen litar man tydligen inte på. Här gäller det att gå i takt och
tänka i takt - samtidigt och lika över hela landet, från Skåne i söder till Norr-
botten i norr.
Sammanfattningsvis noterar jag två saker som jag tycker måste vara be-
svärande för Folkpartiet i regeringen.
För det första: Man överlät till Moderaterna att tillsammans med Ny de-
mokrati förhandla fram den här kompromissen. Folkpartiet och dess ledning
har ju på olika sätt klart demonstrerat att partiet inte vill vara beroende av
Ny demokrati. Här blev man det plötsligt i väldigt hög grad i en av Folkparti-
ets hjärtefrågor.
För det andra: Jag har hört flera folkpartister - Leijonborg och Wester-
berg t.ex. - predika mångfaldens evangelium och plädera mot enfald från
kammarens talarstol när de var i opposition. Här får vi nu som jag ser det
uppleva det omvända förhållandet: Vi möter ett förslag som står för enfald
och inte öppnar för mångfald. Man drar in på den valfrihet som medbor-
garna i dag har när det gäller sjukvården.
I omkring 17 landsting finns - det har sagts tidigare här i dag - olika model-
ler för att välja egen läkare. Därtill kommer att vi också har organiserat
vårdlag i samverkan - mödravård, barnahälsovård. Det finns vidare öppen
psykiatri, och vi har folkhälsoarbetet. Det innebär en helhetssyn på primär-
vården och en kontinuitet som alla politiska partier i Landstingsförbundet
står bakom.
Det går alltså att åstadkomma partipolitisk enighet kring den viktiga frå-
gan om kontinuitet patient-läkare. Men det räckte tydligen inte för rege-
ringen - här är det en ideologi som skall gälla, här är det kartan och inte
terrängen som gäller. Då är man beredd att köra över en partipolitiskt enig
opinion som finns i Landstingsförbundet, och man är beredd att köra över
myndigheter och organisationer. Som jag uppfattade det när vi hade utfråg-
ning i socialutskottet var nästan hela Sjukvårdssverige kritiskt till det här och
kunde inte förstå det.
De brev man får utifrån fältet är ungefär som det som kom från vårdcent-
ralen i Båstad, där personalen sade: Nuvarande distriktsläkarorganisation
med vårdcentraler fungerar i dag utomordenligt bra. Varför rasera den? Vi
protesterar därför mot det förslag till förändringar inför husläkarreformen
som framlagts. Det ger inget helhetsperspektiv och inget områdesansvar och
kostnaderna ökar, säger man.
En centerpartist som är verksam i området och ordförande i distrikts-
nämnden i Ängelholm har skrivit ett öppet brev där hon säger: Låt oss själva
få bestämma hur vi vill ha det med vår primärvård. Vi behöver inga huslä-
kare. Vi behöver väl fungerande team i primärvården. Slå inte sönder något
som fungerar mycket bra.
Ungefär så här låter reaktionerna ute på fältet. Men enfalden består inte
enbart i utmaningen av sjukvårdsopinionen landet runt. Enfalden omfattar
också husläkarförslaget i sak och den människosyn som det representerar.
Jag skall något komma in på hur jag ser på det.
Här ger regeringen och därmed riksdagen nationellt lagstöd åt en grund-
trygghet som alla i landet får och som gäller ett åtagande att få gå till en hus-
läkare. Det stadgas i 9 §. Men mödravård, barnhälsovård, hemsjukvård, re-
habilitering, dvs. all annan primärvård, får om riksdagen nu antar förslaget
inget nationellt lagstöd, utan det blir frivilligt; det är upp till varje landsting
att förhandla fram att denna verksamhet förverkligas. Här tycker jag att hus-
läkaridéns gammalmodighet avslöjas, Bo Könberg. Här ger man nationellt
stöd åt en insats i sjukvården, medan all annan verksamhet lämnas därhän -
det blir frivilligt för landstingen att ordna detta. Detsamma gäller befolk-
nings- och områdesansvaret, som inte heller får något lagstöd.
Vi fick en föredragning av ett antal ledamöter som hade varit på besök i
England. En hälsning skickades med därifrån: Överge inte befolknings- och
planeringsansvaret! Övergå inte till en efterfrågestyrd vård! Det var häls-
ningen. Det är det vi gör här nu. Och dessutom släpper man via den fria
etableringen kostnadskontrollen. Det blir som jag ser det en dyrare form än
det alternativ som Socialdemokraterna står för, nämligen frivillig listning för
dem som så vill - därmed skulle man klara samma sak.
Men jag har förstått att regeringens utgångspunkt är ideologisk - det stora
problem som ideologerna inom regeringen ser är att vi har ett s.k. sjukvårds-
monopol. Man anser att det är det som är felet, och då leds tanken till nä-
ringspolitik, och det är i den ekonomisk-näringspolitiska världen som rege-
ringens husläkarorganisation har hamnat. Men-märk väl! - det blir närings-
frihet bara för en yrkesgrupp, för läkarna. De andra yrkeskategorierna, som
gör lika viktiga insatser, begåvas inte med en särskild lag om näringsfrihet!
Det skvallrar, tycker jag, om den människosyn som ligger bakom de här tex-
terna och lagparagraferna.
Vilka krafter släpper man loss när man lyfter fram ekonomin på det här
sättet? En antydan kan vi få när vi ser på konsekvenserna i Stockholms läns
landsting. Här har det moderatledda landstinget beslutat om en husläkarre-
form - jag vet inte om den skall vara i gång den 1 januari 1994 eller den 1
juli 1994. Läkarna skall gå till privata vårdbolag. Går de inte dit skall de gå
till landstingets vårdbolag. Här sägs ingenting om de andra delarna av pri-
märvården.
När det här blev känt av människorna i ett område här i Stockholm protes-
terade de och sade: Men vi vill ju ha mödravård och barnhälsovård. Om jag
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
27
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
28
är korrekt informerad fattade landstinget då ett nytt beslut, där man sade
att det får finnas mödra- och barnhälsovård, om befolkningen i området så
önskar. Man häpnar när man hör på vilket sätt frågorna hanteras här i Stock-
holm!
Jag har arbetat i Psykiatriutredningen i ett par år. Vi tycker att vi hyggligt
har ringat in de brister och revor i välfärden som finns för en mycket gömd
och glömd grupp människor.
Vi tror att det psykiska lidandet kan minskas om man bygger ut en social
dimension och ger människor anpassad sysselsättning, anpassat boende och
bättre öppenvård inom psykiatrin. Detta är ju miltals från det som Lédel
talar om, nämligen att man skall ta in anbud och på försök ha privat psykia-
trisk vård. Frågan är om Bo Könberg skall skriva en proposition som bygger
på Psykiatriutredningens förslag eller på Lédels nyliberala yra här i Stock-
holm.
Nu sprids alltså oron bland personalen i Stockholms läns landsting - av
förståeliga skäl. Det har uppstått en diskussion. Distriktssköterskorna säger:
Vi vill bilda en egen organisation för övrig primärvård, eftersom vi blir
ställda åt sidan.
Då blir distriktsläkarna arga och säger till distriktssköterskorna: Ni är
egoistiska. Ni skall ju vara tillsammans med oss.
Så är nu diskussionen i full gång. Krafter släpps loss, som man i förväg inte
riktigt har tänkt på.
Vad funderar folksjälen mer över? Kulturjournalisten Martin Arnesen
skrev i Expressen att de pengar som de privata husläkarna nu får skall täcka
undersökningar, typ röntgen och bakterieodling. Detta bekostas i dag av
sjukhusen med allmänna medel. Då frågar man sig om de kommer att ta alla
prover. Kommer de att ta alla röntgenbilder?
Det är en mycket skör tråd som det här förslaget vilar på. Ajabaja, den
dag som det kommer ut att man av ekonomiska skäl gör missar när det gäller
diagnostik och inte klarar av att hålla kvaliteten.
Kulturskribenten skriver vidare: En snabbräkning ger då följande utslag
ä la Bo Söderstens terminologi: Lättbehandlade patienter, oftast yngre, lika
med närande människor. Svårbehandlade och sjuka patienter, oftast äldre,
lika med tärande människor.
Man är alltså rädd för att det blir för mycket av det ekonomiska synsättet
i sådana här viktiga frågor.
Det här visar hur husläkarreformen egentligen berör grundtankarna i den
generella välfärdspolitiken, som ju innehåller både solidariska övervägan-
den och etiska principer. Det här djupliggande perspektivet kanske vi glöm-
mer bort. En dansk filosofiprofessor som heter Ulf J. Jensen har i sin bok
Moral och människosyn i vården fångat den här idésynen i välfärdspolitiken.
Han skiljer nämligen mellan social solidaritet och social förståelse. Social
förståelse menar han är att hjälpa människor när de har hamnat i nöd och
lidande. Social solidaritet menar han är att förebygga och förändra de meka-
nismer i samhället som i onödan leder till lidande och sjukdom.
Det är precis den djupa princip som Bengt Westerberg så fint stod och
talade för här i riksdagen för en tid sedan, när vi antog LSS-reformen, som
gäller de funktionshindrade. Det handlar om det här djupare synsättet, dvs.
att inte bara låta folk ramla ner, utan göra ändringar i omvärlden och därmed
få bättre möjligheter till utveckling. Detta förde man in för den här gruppen
människor. Men det drar man - som jag ser det - nu undan, eftersom befolk-
nings- och områdesansvaret inte finns med. Husläkarförslaget är i det här
djupare förhållningssättet till människors samhälle litet illavarslande.
Jag frågar mig: Var finns den analys som visar att bristerna i dagens pri-
märvård är så stora och svåra att den här systemförändringen behöver ge-
nomföras? Var finns dokumentationen över att hela svenska folket längtar
efter den här reformen, som Ulla Orring tror? Jag tror inte alls att Ulla Or-
ring tolkar folksjälen. Möjligtvis har hon läst in valhandboken, men det är
en viss skillnad mellan Folkpartiets valhandbok och det som människosjälen
står för.
Jag vill ta upp en fråga med Bo Könberg. Den har en demokratisk dimen-
sion. Den här reformen togs fram från en departementspromemoria, utan
parlamentarisk medverkan. Är en förändring på väg inom regeringen? Skall
vi få uppleva att ett antal viktiga reformer genomförs utan någon parlamen-
tarisk medverkan? Skall den sakliga analys som vi är vana vid i svensk parla-
mentarism inte få plats? Jag ställer dessa frågor eftersom en mycket stor
principfråga för hälso- och sjukvården nu signaleras, nämligen hur man skall
gå vidare med etableringen av läkare. Detta utreds tydligen internt i en de-
partementspromemoria .
För en tid sedan gick Börje Hörnlund ut och sade att den framtida regio-
nalpolitiken inte skulle formas genom parlamentarisk medverkan, utan det
skulle finnas några råd som han plockar ihop. Kan det vara meningen att
vi skall få djupa motsättningar både i sakfrågor och i de här demokratiska
formfrågorna?
Nog märks det i sjukvårdspolitiken att vi har en regering som består av
fyra politiska partier som har olika uppfattningar om stort och smått i hälso-
och sjukvården. Jag moraliserar inte. Jag bara konstaterar detta. Rege-
ringen har svårt att driva en sammanhållen sjukvårdspolitik.
I dag skall vi ta ställning till husläkarpropositionen. Samtidigt är en utred-
ning på gång om hälso- och sjukvården år 2000.1 den finns parlamentariker
med. Jag tackar för det. Där utreds olika modeller för finansiering och orga-
nisation. Det finns en prioriteringsutredning, och Psykiatriutredningen skall
beredas. Socialstyrelsen kikar på chefsläkarorganisationen etc. Var finns
sammanhållningen? Jag har tidigare frågat Bo Könberg varför man drog ut
husläkeriet, varför det inte fick finnas med i den samlade bilden och helhe-
ten.
Jag ser det också som att det kommer att bli styrande för den kommande
Sjukvårdsutredningen om riksdagen nu tar ställning till husläkarpropositio-
nen. Genom att man bestämmer att Landstinget skall vara finansiär kan man
knappast säga att det skall vara rent bord när Sjukvårdsutredningen ser på
finansieringen och organisationen. Den ståndpunkten kommer Socialdemo-
kraterna att inta.
Det har ställts frågor om hur Socialdemokraterna kommer att göra med
den här reformen om vi skulle komma till makten. Det är klart att Social-
demokraterna inte kan riva upp alla beslut. Det går inte. Däremot har vi sagt
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
29
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
30
att det kan bli nödvändigt att rätta till systemförändringar, att göra korrige-
ringar i de system som vi inte anser är bra.
Om det finns områden där vi tycker att regeringen har tappat sin verklig-
hetskompass, kan Socialdemokraterna behöva hjälpa de borgerliga att åter-
upptäcka det självklara här i livet. Nog har en del självklarheter inte fått
komma med när det gäller husläkarreformen. Det får då bli en prövning vid
ett eventuellt maktskifte hur sådana korrigeringar skall göras i framtiden.
Med detta, fru talman, står jag självfallet bakom samtliga s-reservationer,
men yrkar bifall till reservationerna nr 1, 2, 7, 8 och 10.
Anf. 23 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Fru talman! Med den egendomliga debattordning som råder - jag har bli-
vit placerad på nionde plats - får jag tydligen inte delta. Jag får bara rätta till
fel, och det skall jag göra.
Vi har förhandlat både med representanter för Folkpartiet och Ny demo-
krati.
Anf. 24 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det var ett omfattande anförande som Bo Holmberg höll. Det
innehöll många olika saker. Jag skall försöka kommentera några av dem,
som det finns särskild anledning att ta upp.
Jag börjar med den fråga som rörde regeringens svårighet att driva en sam-
manhållen sjukvårdspolitik. Den tycktes basera sig på kritiken att vi ägnar
oss åt ett intensivt reformarbete på sjukvårdsområdet. Det är ingenting som
regeringen skäms över. Det är någonting som regeringen är stolt över.
Vi är stolta över att vi har varit med om att se till att vi i fjol fick en drastisk
minskning av sjukvårds- och operationsköerna. Vi är stolta över den propo-
sition om husläkare som vi nu lägger fram, och vi är glada över att vi på en
mängd områden - varav Bo Holmberg har räknat upp några - håller på att
ta fram material, ofta i parlamentariska former, för att få bättre underlag för
den framtida sjukvårdspolitiken på 2000-talet.
Det gläder mig också för primärvårdens och svenska folkets skull att Bo
Holmberg nu är avsevärt mera dämpad än han framstått i massmedierna un-
der den senaste tiden när det gäller detta med att eventuellt riva upp det
beslut senare i dag som måhända innebär ett bifall till regeringsförslaget. Jag
är inte förvånad, herr talman, att så är fallet, eftersom det nog inte hade varit
så bra för Socialdemokraterna att gå till val på frågan om ett avskaffande av
medborgarnas möjlighet till en egen läkare. Politiskt skulle jag dock inte ha
det minsta emot att detta var en valplattform för Socialdemokraterna i 1994
års val. Men med tanke på behovet av arbetsro inom primärvården tycker
jag att det är bra att Bo Holmberg nu dämpar ner det tidigare mullrandet
högst betydligt.
Bo Holmberg återkommer till det som Socialdemokraterna ofta framför,
nämligen att husläkartanken är en 15-20 år gammal idé. Han har fel på den
punkten. Idén är mycket äldre än så, och det är inte så konstigt. Idén är ju
så självklar i och med att det finns ett stort värde i att ha en personlig kontakt
i stället för att gång på gång behöva träffa nya och okända personer.
Om Bo Holmberg tycker att idéer automatiskt blir sämre ju äldre de är,
får han fortsätta med att kritisera förslaget - som alltså är ännu äldre än som
framgick här.
Ert huvudangrepp består tydligen också i att partierna i Landstingsförbun-
det inte skulle vara så nöjda med vårt förslag. Jag vill då peka på att man
från Landstingsförbundets sida har önskat en lagreglering på flera av de här
punkterna. Såvitt jag förstår kommer Bo Holmbergs förslag och Social-
demokraternas reservationer i dag inte att leda till den lagreglering som ef-
terlysts från flertalet, eller kanske t.o.m. från alla, partier inom Landstings-
förbundet.
Anf. 25 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att det finns en majoritet - från
vänster till höger - i Landstingsförbundet som är för en kompromiss i den
här frågan. Också Socialdemokraterna ställer sig bakom en sådan kompro-
miss. Men detta räcker inte för regeringen. Därför utmanar man nu sjuk-
vårdsopinionen på den punkten. Samtidigt möter man betydande motsätt-
ningar från i princip alla personalorganisationer.
Den föreslagna husläkarreformen, Bo Könberg, har således en mycket
svag ställning opinionsmässigt. Vidare har reformen inte alls den förankring
som man önskar att sjukvårdspolitiska reformer skall ha, och det beklagar
jag-
Jag kritiserar regeringen för att den saknar en sammanhållen sjukvårdspo-
litik. Det verkar ju vara så, att man överlåter på de olika politiska partierna
att spela på var sin planhalva. Centern spelar på sina frågor och Folkpartiet
på sina. Men när man skall komma till skott kommer också andra partier in
i bilden, och då blir det osammanhängande.
Jag har fortfarande svårt att förstå varför regeringen valde att bereda frå-
gan om husläkare vid sidan av den stora hälso- och sjukvårdsutredningen.
Bo Könberg säger att den här frågan är en mycket stor sjukvårdspolitisk
fråga, ja, den största på väldigt många år - om jag rätt uppfattat det som
sagts. Jag skall inte värdera detta. Om nu Bo Könberg tycker så, varför drevs
då husläkarfrågan vid sidan av den parlamentariska medverkan, den sakliga
beredning som den stora sjukvårdsutredningen skall göra vad gäller organi-
sation och finansiering av sjukvården i övrigt?
Anf. 26 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag blir inte mera klar över vad som skulle vara osamman-
hängande i regeringens politik efter att ha lyssnat till, om jag får säga så, Bo
Holmbergs något osammanhängande redogörelse för vad det osamman-
hängande skulle bestå i. Möjligen framstår det klarare i nästa omgång.
Bo Holmberg ställer en fråga till mig: Varför fick inte den utredning som
sysslar med sjukvårdens framtida finansiering också ta ställning till frågan
om vi skall ha husläkare i det svenska systemet?
Svaret är mycket enkelt. Den utredning som Bo Holmberg åberopar har
en utomordentligt stor uppgift. Det handlar framför allt om den övergri-
pande finansieringen och organisationen av svensk sjukvård inför nästa se-
kel. Det handlar också om de totala ekonomiska behoven inför nästa sekel.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
31
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
32
Att utredningen dessutom skulle ägna sig åt frågan om hur den första linjens
sjukvård skall se ut förstår jag inte riktigt.
Tre modeller pekas ut i direktiven för hur den framtida finansieringen skall
se ut. Alla tre är fullt förenliga med ett husläkarsystem på denna punkt.
Anf. 27 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte försöka att med mera pedagogik motivera var-
för jag tycker att regeringen har en osammanhängande sjukvårdspolitik. I
stället skall jag konkret ta upp en annan punkt. Det gäller då bristen att skilja
ut sjukvårdsutredningen från husläkarfrågan. Dessa frågor drivs alltså i se-
parata fåror.
Primär- och sjukhusvården hänger ihop. Bo Könberg pekade på en brist i
svensk sjukvård, nämligen den alltför stora sjukhusorganisationen. Jag delar
den uppfattningen. Om denna sak skall angripas måste det ske parallellt med
att frågan om förhållningssättet tas upp när det gäller organisationen av pri-
märvården. Det gäller alltså att göra satsningar och att utveckla ett samar-
bete mellan sjukhusvård och primärvård beträffande diagnostik, utbildning
osv. På det sättet kan vi få den kvalitativa trygghet i primärvården som hittills
saknats.
Jag tror inte att Bo Könbergs tidsplan för utvecklingen av husläkarorgani-
sationen kommer att hålla. Personligen tror jag att det i Sverige behövs en
krisuppgörelse mellan regering och opposition när det gäller att sammanhål-
let se till hur en bantning av sjukhusvården kan åstadkommas samtidigt som
en satsning på primärvården görs.
I fråga om denna viktiga och stora uppgift har man inte, som jag ser saken,
hållit ihop det hela politiskt och sakligt. Först utreder man ju sjukhusvårdens
finansiering och organisation. Samtidigt kör man fram en husläkarproposi-
tion där helhetsgreppet saknas.
Anf. 28 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag vill bara peka på det faktum att de tre modeller som finns
i den utredning som Bo Holmberg och jag diskuterar är tänkbara för den
framtida finansieringen av sjukvården.
För det första handlar det om en reformerad landstingsmodell. För det
andra handlar det om att föra över långt större resurser till husläkarna än
vad husläkarna eller primärvården kostar. För det tredje handlar det om ett
slags obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
Det är dessa tre alternativ som under Göran Rådös ledning Bo Holmberg
och andra parlamentariker nu diskuterar. På vilket sätt någon av de här tänk-
bara modellerna skulle påverkas negativt av ett bra husläkarsystem har jag
ännu inte förstått. Jag tror att det blir svårt att förstå om argumenten fort-
sättningsvis är av samma typ som de argument som hittills framförts i den
här diskussionen.
Jag delar Bo Holmbergs uppfattning att vi har anledning se över sjukhus-
organisationen i vårt land. Men det är huvudsakligen en uppgift för sjuk-
vårdshuvudmännen. Att det skulle vara en nackdel för dem i det samman-
hanget att ha en bra primärvård har jag svårt att förstå. Vad vi på riksplanet
kan hjälpa till med är framtagningen av olika typer av utredningsmaterial i
olika sammanhang. Men att låta alla reformer vänta bara för att man funde-
rar över hur sjukvården skall finansieras i slutet av 90-talet tycker jag vore
synd. Precis lika synd hade det varit att avstå från den vårdgaranti som blev
en så stor framgång under 1992.
Anf. 29 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Socialutskottets ordförande Bo Holmberg hade vänligheten
att nämna mitt namn i sitt anförande. Jag vill returnera den älskvärdheten
och säga att jag tror att också socialutskottets ordförande läser partipro-
gram.
När det gäller husläkarpropositionen och allmänhetens önskemål att ha
en egen läkare vill jag säga att jag själv har stora erfarenheter i det samman-
hanget. Inte minst gäller det då det område som jag representerar och där
j ag har varit verksam. Vi har fått uppleva läkarstafetter av olika slag. Därige-
nom har mycket raserats i fråga om de program för den goda hälsovård som
vi har velat genomföra.
Svensk sjuk- och hälsovård är bra, och den blir ännu bättre med ett huslä-
karsystem. Nog är det märkligt att det i Sverige, ett av de läkartätaste län-
derna, bara är 15 % av yrkeskåren som är verksam inom primärvården. Pri-
märvården är ju den främsta frontlinjen. Det är där som man kan möta män-
niskors önskemål och behov.
Samarbetet i utskottet inom den borgerliga gruppen - för övrigt har vi
också haft diskussioner med Ny demokrati - har resulterat i det förslag som
vi lägger fram. I förslaget säger vi att vi vill att den här verksamheten skall
genomföras och att det skall vara en varaktig kontakt mellan läkare och pa-
tient.
Anf. 30 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Det kan i och för sig anses vara märkligt att vi inte har kom-
mit längre i Sverige när det gäller utbyggd primärvård. Men såvitt jag förstår
är detta en fråga som är partipolitiskt neutral. Skälen till att man inte har
kommit fram tillräckligt snabbt är många. Ett mycket viktigt skäl har varit
de motsättningar som har funnits inom läkarkåren. Läkarna har ansett att
man inom primärvården kvalitativt sett inte skulle kunna åstadkomma sär-
skilt mycket som var bra. Innan jag kom in i rikspolitiken har jag själv delta-
git i debatter med det temat, som Läkaresällskapet anordnade. Gränsfejd
eller samverkan mellan sjukhusläkare och primärvårdsdoktorer var ett tema
som var aktuellt under 70-talet. Man var då inne i en process där man så
småningom accepterade en utbyggnad av primärvården. Vi får alla ta till oss
av den kritik som kan riktas mot att det hela inte har gått snabbare.
Vi i socialutskottet var eniga om att man skulle utöka läkarutbildningen i
Umeå. Vi tyckte att det var en mycket bra metod att se till att fördelningen
av läkare över hela landet blev mer rättvis. Men Ulla Orring lyckades ju inte
övertyga sina partivänner i utbildningsutskottet att ta samma ställning som
vi i socialutskottet hade gjort. Därmed är möjligheten att åstadkomma en
rättvisare läkarfördelning försatt, och det innebär framför allt fortsatta för-
sämringar för Norrland i förhållande till det övriga landet.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Anf. 31 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag delar Bo Holmbergs uppfattning om en utbyggnad av
läkarutbildningen i Umeå. Det skulle ha stor betydelse vid rekrytering av
läkare till öppenvården i Norrland. Det var ju flera partier som inte ville gå
med på det. Bl.a. var man från Stockholm väldigt rädd att släppa några ut-
bildningsplatser. Men i det fallet kan kanske Bo Holmberg vara med och på-
verka i framtiden.
Arbetet med att införa husläkare är naturligtvis en lång process. Det
märkliga är att socialdemokraterna inte kan ställa upp, nu när vi har kommit
så här långt. Det beklagar jag. Om det inte blir en stor gemenskap bakom
detta förslag, kommer detta att utgöra ett hinder vid verkställandet av det
beslut som jag hoppas att vi kommer att fatta. Det har varit en intensiv mot-
eld. Bo Holmberg och jag vet att det är svårt att genomföra förändringar.
De flesta människor vill ha det som det alltid har varit. Men om man för
framtiden vill utveckla en välfärd och en bra sjukvård, är husläkarsystemet
ett steg på vägen.
Anf. 32 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Ulla Orring vill att jag skall hjälpa till att utöka läkarutbild-
ningen i Umeå. Men Ulla Orring skall inte uppvakta mig. Hon skall i stället
uppvakta den egna ”familjen”, eftersom det var den som inte orkade med
det hela. Jag var mycket nöjd över att socialutskottet efter besöket i Umeå
kunde enas kring en utökning av läkarutbildningen i Umeå.
Socialdemokraterna i socialutskottet lyckades att få med sina partivänner
i utbildningsutskottet. Om de borgerliga hade agerat på motsvarande sätt,
dvs. hade fört socialutskottets stafettpinne vidare, hade det funnits ett riks-
dagsbeslut i dag om ytterligare 50 utbildningsplatser. Så Ulla Orring, upp-
vakta inte mig utan satsa resurserna där de gör bättre nytta: Tala med parti-
vännerna i det egna ledet.
Anf. 33 GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationerna.
Jag tycker att socialutskottets ordförandes syn på hur det omfattande för-
slaget om husläkare har behandlats i utskottet och kritik, mot behandlingen
snarare tyder på argumentnöd än på en faktisk beskrivning av behandlingen
i utskottet. Jag vill understryka att det har varit en mycket konstruktiv be-
handling av propositionen utifrån innehållet i propositionen och i de olika
motionerna, inkl, motionerna från Ny demokrati. Ny demokratis represen-
tant i utskottet Leif Bergdahl har på ett konstruktivt sätt bidragit till den
skrivning som finns i socialutskottets betänkande. Det är inget märkvärdigt
med detta. Det är ju på så vis som man arbetar i ett utskott.
Herr talman! Grunden och motiven för detta förslag är ju att sjukvården
skall bli bättre genom en bättre primärvård. Detta är det angelägna i det här
sammanhanget. Det innebär inte att vi framför en generell kritik mot den
nuvarande sjukvården, men vi anser att med förslagen i propositionen och i
betänkandet kan målsättningarna i hälso- och sjukvårdslagen bättre uppnås.
34
Vi vill ha en god tillgänglighet, en bättre kontinuitet, en ökad valfrihet och
också en förbättrad kvalitet.
Ett viktigt motiv för detta förslag är att man skall stärka patientens ställ-
ning. Genom detta förslag får alla patienter alla möjligheter att välja sin egen
husläkare. Är man inte nöjd med det första valet kan man byta. I detta ligger
faktiskt en total valfrihet. Därför är det ur valfrihetsaspekt så utomordentligt
svårt att förstå kritiken från bl.a. socialdemokratiskt håll.
I och med detta förslag kan kvaliteten inom sjukvården bli bättre. Sjuk-
vårdskonsumenterna liksom producenterna blir medvetna. Men det innebär
inte att dagens konsumenter inom öppenvården inte är medvetna. Med detta
förslag uppstår det genom denna valfrihet ett nytt förhållande, en ny relation
mellan patienten och läkaren. Vi moderater menar att den förbättrade möj-
ligheten till kontinuitet och personliga kontakter är positiv, sett från kvali-
tetssynpunkt när det gäller sjukvården som sådan.
Varför skall man då lagstifta på detta område? Varför skall det vara lika-
dant i hela landet? Jo, helt enkelt därför att det skall finnas samma rättighe-
ter och samma möjligheter för alla svenskar att kunna välja sin husläkare,
vilket också är majoritetens åsikt. Detta skall vara en demokratisk rättighet
inom ramen för den sjukvård som skall ges, solidariskt och lika för alla. I
detta sammanhang är också den fria etableringsrätten en mycket viktig del
av konkurrensneutraliteten mellan producenter. Här finns det också anled-
ning att betona att sjukvårdshuvudmännen skall leva upp till denna konkur-
rensneutralitet. Man behöver nog inte betvivla sjukvårdshuvudmännens am-
bition, men statsmakterna bör noga följa utvecklingen på detta område och
se till att lagens intentioner verkligen fullföljs på ett riktigt sätt.
De socialdemokratiska företrädarna är ganska patetiska i sina resone-
mang om valfriheten. Om vi historiskt ser tillbaka några år på valfriheten
inom hälso- och sjukvården, har de borgerliga partierna fått skjuta social-
demokraterna framför sig i den valfrihetsdebatt som har förts i riksdagen, i
Landstingsförbundet och ute i de enskilda landstingen. Socialdemokraterna
har faktiskt inte mycket att slå sig för bröstet för när det gäller synen på pa-
tientens valfrihet.
Jag vill understryka att det är en skillnad i synen på valfrihet, om det gäller
valfriheten för den enskilde patienten eller om det gäller valfriheten för sjuk-
vårdshuvudmannen. När det gäller valet av valfrihet mellan vem som skall
ha tolkningsföreträde menar vi att det faktiskt är patienten som skall ha tolk-
ningsföreträde i det här sammanhanget. Bl.a. därför behövs en lagstiftning
just på den här punkten.
När det sedan gäller frågan om inskränkningen av sjukvårdshuvudmän-
nens ansvar är socialdemokraternas resonemang också på den punkten
ganska förvirrat, måste jag säga. Samtidigt som socialdemokraterna kritise-
rar den inskränkning som införandet av lagen om husläkare innebär har de
själva i sina reservationer ganska långtgående inskränkningar när det gäller
huvudmännens rätt att bestämma över hälso-och sjukvården. Man kan
tolka detta så, att man från socialdemokratiskt håll inte vet på vilket ben man
skall stå i det här sammanhanget.
Jag vill också understryka och hänvisa till beslutet om vårdgaranti. I vissa
sammanhang är det faktiskt nyttigt för enskilda patienter att riksdag och re-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
35
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
36
gering fattar övergripande beslut. När vi från Moderata samlingspartiets sida
första gången i en partimotion presenterade kravet om en vårdgaranti - jag
tror att det var 1986 eller 1987 - beroende på de långa köer som då fanns i
svensk sjukvård, avvisade den socialdemokratiska majoriteten givetvis våra
krav på vårdgaranti.
En av de första åtgärderna som den borgerliga regeringen, med statsrådet
Könberg som sjukvårdsminister, genomförde var just ett beslut om vårdga-
ranti. Vi såg vilken omedelbart positiv effekt denna har fått. Med den ut-
gångspunkten måste man dra slutsatsen att det i många fall kan vara hälso-
samt för den enskilde patienten att också riksdag och regering tar ett övergri-
pande ansvar, om det är så att det finns brister. Det är egentligen precis
samma sak i frågan om husläkare.
Det är också intressant att se den socialdemokratiska ambivalensen i sy-
nen på husläkarna. Här ställer man sig upp och kritiserar husläkarförslaget
som princip, samtidigt som man säger att de enskilda sjukvårdshuvudmän-
nen själva måste få bestämma över sin organisation. Samtidigt vet vi att 17
sjukvårdshuvudmän är på väg att införa husläkarsystem, sådana system som
socialdemokraterna här kritiserar därför att de är fel.
Det finns egentligen ingen logik i den socialdemokratiska kritiken. Ni har
nog, tror jag, snarast fastnat med vänsterbenet i den ideologiska rävsaxen.
Ni vet egentligen inte på vilken tuva ni skall ställa ner högerfoten. Det är
nog precis på det sättet som statsrådet Könberg tidigare har sagt, att där skon
klämmer allra mest är just frågan om etableringsfriheten. Frågan om etable-
ringsfriheten är också en kardinalfråga för den enskilde patientens valfrihet.
Socialdemokraterna vet således att svenska patienter vill ha valfrihet. Därför
skriver man om valfrihet, men man är inte beredd att ge patienterna de in-
strument som krävs för att patienterna verkligen skall uppnå valfrihet i dessa
olika sammanhang.
Herr talman! Jag vill också peka på distriktssköterskornas viktiga roll i pri-
märvården. Distriktssköterskornas viktiga roll i primärvården har redan
markerats i propositionen, och i utskottsbetänkandet markerar vi detta yt-
terligare när vi understryker distriktssköterskornas roll. Jag vill gärna också
från den här talarstolen understryka den viktiga rollen.
Men det finns inget motsatsförhållande i beslutet om husläkare enligt be-
tänkandet och en fungerande verksamhet för distriktssköterskor. Här tror
ändå utskottsmajoriteten att sjukvårdshuvudmännen, utifrån de klara utta-
landen som har gjorts i proposition och betänkande, på ett konstruktivt och
riktigt sätt löser den frågan, så att vi också i framtiden kommer att ha en
fungerande distriktssköterskeorganisation. Jag hyser goda förhoppningar på
den punkten.
Jag kan säga att jag personligen tycker att det skulle vara ganska intressant
att ytterligare få belyst en eventuell förändring när det gäller huvudmanna-
skapet för distriktssköterskorna så till vida att distriktssköterskorna kanske
skulle ingå i den kommunala huvudmannaskapsorganisationen när det gäller
sjukvården, därför att man arbetar mycket nära den kommunala organisa-
tionen. Detta är någonting som får tas upp i samband med utredningen om
den framtida hälso- och sjukvården i stort.
Jag vill också, herr talman, helt hastigt kommentera frågan om åtgärds-
taxa och patientavgifter. Jag tror att de beslut som har fattats, t.ex. när det
gäller en åtgärdstaxa, innebär att husläkarna faktiskt får en ännu bredare
möjlighet att verka inom ramen för den kontinuitet som vi tror är viktig i det
här sammanhanget.
Herr talman! Jag ser detta också som ett viktigt steg i ledet för en ännu
bättre sjukvårdsorganisation för de svenska medborgarna. Detta gäller för
alla svenska medborgare. Det är givetvis inte på det sätt som socialutskottets
ordförande försökte måla upp, att väldigt många grupper kommer att drab-
bas av husläkarförslaget. Tvärtom skall förhoppningsvis den enskilde på ett
bättre sätt få sina behov tillgodosedda genom att patient och läkare knyts
närmare varandra.
I övrigt ser jag heller inte, i likhet med statsrådet Könberg, någon egentlig
svårighet i det faktum att vi först fattar ett beslut om husläkare och att vi
sedan driver vidare frågan om sjukvårdens finansiering och organisation in-
för 2000-talet inom ramen för den utredningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Anf. 34 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Göte Jonsson talade om logik. Då kan man fråga sig vilken
logik som är hans och Moderaternas, när man i sitt partiprogram pläderar
för att avskaffa landstingen samtidigt som man medverkar till att landstingen
skall vara finansiärer i ett husläkarsystem.
Jag vill återkomma till frågan om valfrihet. Vad är det för valfrihet när
människor skall tvingas att tala om för sjukvårdshuvudmannen att man inte
vill bli listad? Vad är det för valfrihet när man inte, som nu, kan få möjlighet
att välja litet olika doktorer? Vad är det för valfrihet att bygga upp en byrå-
krati av det slag som detta komma att medföra? Hur kan det gå ihop att man
å ena sidan hävdar att man skall avskaffa byråkrati eller ta bort och rationali-
sera och att man å andra sidan bygger upp både nya byråkratier och hierar-
kier? Varför skall inte människor själva kunna få avgöra om de vill lista sig?
Varför skall man belasta sjukvården både ekonomiskt och organisatoriskt
med nya pålagor?
Anf. 35 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! För det första måste vi hitta ett fungerande system när det
gäller relationen mellan valfrihet och finansiering. Det är detta fungerande
system som vi försöker att uppnå inom ramen för husläkarförslaget, där vi
dels har den fasta ersättningen, dels ersättning utifrån prestation. Detta är
en förutsättning. Det finns faktiskt behov av förutsättningar för att kunna
skapa valfrihet för patienten. I det här sammanhanget är detta en förutsätt-
ning för valfriheten. När sedan grunden för förutsättningen är lagd innebär
det att varje patient själv kan välja sin läkare. Om vederbörande däremot
inte bryr sig om att göra ett läkarval, blir han eller hon automatiskt listad av
sjukvårdshuvudmannen. Om man däremot inte alls vill bli listad har man
möjlighet att säga ifrån. På det här sättet skall det fungera.
Personligen tycker jag att det egentligen inte är för mycket begärt att,
inom ramen för en allmän offentligt finansierad sjukvårdsorganisation, ändå
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
37
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
38
ställa upp vissa kriterier och ställa vissa krav på motprestation för att uppnå
en valfrihet.
Men vad vill Socialdemokraterna? De vill ju inte ens lägga grunden för
valfriheten. De säger först nej till husläkarförslaget, som ger patienten förut-
sättningar att välja. Sedan säger de nej till den fria etableringsrätten, som
ger läkaren förutsättningar att välja i vilken form som han vill driva sin verk-
samhet. Socialdemokraterna säger ja till sjukvårdshuvudmannens absoluta
rätt att själv bestämma.
Jag tycker nog att Hans Karlsson skall sätta sig ned och noga begrunda i
vilket system som den enskilda patienten har den största valfriheten. Jag är
övertygad om att om inte Hans Karlsson kan göra en objektiv bedömning av
detta, kommer säkerligen den svenska sjukvårdskonsumenten, den svenska
patienten, att kunna göra denna bedömning. Därför är jag ganska trygg när
det gäller Moderata samlingspartiets partiprogram på denna punkt.
Anf. 36 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det här är väl dagen då Göte Jonsson och Moderaterna blev
centralister. Göte Jonsson pläderar här mycket engagerat för denna lag, och
han går så långt att han säger att vi måste ha ett visst tvång för att åtstad-
komma denna valfrihet. Det är verkligen att göra logiska kullerbyttor.
17 landsting håller på att genomföra någon form av familjeläkarsystem el-
ler husläkarsystem, vad man nu kallar det. Detta vill nu den borgerliga majo-
riteten i riksdagen förhindra dem att fortsätta med. I stället skall de invänta
lagstiftning och direktiv från central nivå. Hur detta kan gå ihop med valfri-
het, decentralisering, osv., kan jag inte förstå.
Anf. 37 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! Att vi från moderat sida accepterar central lagstiftning som
garanterar den enskilde valfrihet är ingenting nytt. Vi har under väldigt
många år faktiskt krävt att vi i hälso- och sjukvårdslagen och i socialtjänstla-
gen skall skriva in patientens, kundens, klientens valfrihet. Detta innebär att
vi tvärtom uppnår ett viktigt mål genom att vi i lagen får patientens valfrihet
inskriven. Det är ingen kullerbytta, Hans Karlsson, att jag därmed också
menar att vi, eftersom vi har en offentligt finansierad sjukvård, får ställa nå-
got rimligt krav på motprestation från den som skall ha tillgång till tjänsten.
Då tycker jag ändå att det innebär en ganska minimal inskränkning av valfri-
heten att man får meddela landstinget vilken läkare som man vill ha som
husläkare eller att man direkt kontaktar den läkare som man har förtroende
för. Det är en ganska minimal inskränkning av valfriheten. Detta är snarare
en förutsättning för att valfriheten skall uppnås. Men med den sjukvårdspo-
litik som Hans Karlsson förespråkar ges inte ens den förutsättningen.
Anf. 38 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Efter mycket diskuterande under två decennier och flera för-
slag, står vi nu inför ett beslut om ett husläkarsystem i Sverige.
Jag tror att det som blev den tändande gnistan och som gjorde att debatten
på nytt blossade upp och banade väg för ett förslag var Läkarförbundets egen
skiss över hur ett system kunde se ut. Det har sedermera visat sig att uppslut-
ningen från läkarkåren inte var total, men det är en annan sak. Men ett motiv
för denna skiss var att det skulle bli lättare att rekrytera läkare till husläkar-
systemet än till distriktsläkartjänsterna, också i glesbygdsområden.
Det har från flera håll anförts att förslaget om husläkare kommer alldeles
för sent och att utvecklingen redan har sprungit förbi. Något ligger det må-
hända i detta. Det fanns ju en tid då primärvården närmast var satt på undan-
tag och när man såg de stora sjukhusen som det som man i första hand skulle
göra de stora satsningarna på. Men sedan ett antal år tillbaka har det skett
ett markant spårbyte. I de flesta landsting har det gjorts mycket medvetna
satsningar för att få till stånd en väl fungerande primärvård. På många håll
har man också lyckats skapa en god kontinuitet i kontakten mellan läkare
och patient, dvs. det som är ett viktigt syfte med husläkarreformen.
I praktiken har man i flera landsting redan genomfört en husläkarreform,
och på andra håll har man långt framskridna planer, precis som sjukvårdsmi-
nistern sade här tidigare. Vanligast är det att man har vårdcentralerna som
bas och att man därför har ett geografiskt områdesansvar i organisationen.
Den irritation som har märkts från landstingsvärlden, och ibland fortfa-
rande märks, har säkert sin grund i en oro för att det som man har byggt upp
och som man menar fungerar bra och är stolt över skall förstöras eller i varje
fall rubbas. Jag kan förstå den oron. För oss i Centern är det viktigt att man
ger förtroende och makt åt lokala och regionala organ, i det här fallet lands-
tingen. Det är ju där som man känner förutsättningarna, och det är där som
man vet hur man skall utforma verksamheten för att den bäst skall komma
invånarna till godo.
Men jag anser också, vilket vi är överens om från Centerns sida, att man
från regeringen visat en stor lyhördhet för sjukvårdshuvudmännens syn-
punkter och att man har tagit hänsyn till att vi har ett vidsträckt land med
vitt skiftande förutsättningar. Det är inte någon färdig modell som man
prackar på landstingen, utan det ges ett stort utrymme för att man inom
landstingen skall kunna skapa sin egen variant.
Det allra viktigaste med detta beslut är att alla invånare i vårt land får en
i lag fastslagen rätt till en egen husläkare. Hur man sedan kommer att bygga
upp verksamheten kring husläkarna osv., tror jag kommer att skifta mellan
landstingen lika mycket som det skiftar i dag med nuvarande organisation.
Bo Holmberg sade sig citera en centerpartist från Skåne som hade uttryckt
oro för husläkarsystemet. Jag tycker naturligtvis att det är hedervärt att Bo
Holmberg och andra socialdemokrater grundar sin uppfattning på vad Cen-
tern anser. Men den oro som denna kvinna gav uttryck för måste också ses
som ett resultat av den ”information”, som mest liknar skrämselpropaganda,
som har vällt in över landstingspolitiker, och där Socialdemokraterna inte är
oskyldiga.
Det har i sammanhanget uttryckts oro över bl.a. att man, som det sägs,
tappar det geografiska områdesansvaret. Det finns ju, som har sagts här tidi-
gare, ingenting i propositionen som direkt anger att ett sådant områdesan-
svar måste finnas. Men det är å andra sidan inte heller på det sättet att möj-
ligheten är utesluten. Det kan visserligen ligga nära till hands att tro att efter-
som människor fritt får välja sin läkare oavsett var läkaren har sin verksam-
het, skulle denna chans till områdesansvar redan då gå förlorad. Men den
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
39
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
erfarenhet som man har i andra länder visar ju att det normalt inte fungerar
på det sättet. I de allra flesta fall väljer man en läkare som man har nära till.
Vi har också ett svenskt exempel att peka på, nämligen i Kronobergs län.
När man där gick ut med ett erbjudande om husläkarval fick man snabb re-
spons. Kronobergarna var intresserade av en egen husläkare. I första hand
valde de en distriktsläkare på den närmaste vårdcentralen. Detta tyder alltså
på att de grundläggande förutsättningarna för ett geografiskt områdesansvar
skapas redan vid läkarvalet. Om man därtill lägger att sjukvårdshuvudmän-
nen i avtalet med husläkarna kan lägga in uppgifter av olika slag, t.ex. att
handha barnhälsovården i området, viss allmänpreventiv verksamhet, sam-
verkan med distriktssköterska och andra yrkesgrupper och andra samhälls-
organ i området, bör det i själva verket finnas goda förutsättningar att klara
ett områdesansvar även i framtiden.
Det har också hävdats från en del håll att alltför stor uppmärksamhet i
husläkarförslaget riktas åt läkarkåren och att man glömmer andra yrkes-
grupper som är viktiga i hälso- och sjukvården. Det ligger naturligtvis i sa-
kens natur att ett förslag som handlar om ett nytt system för läkarna, eller
en stor del av dessa, särskilt berör frågor ur det perspektivet.
Jag tror inte alls att det behöver bli så att yrkesgrupper som sjuksköter-
skor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer m.fl. blir åsidosatta. Jag
tror att det finns förutsättningar för det motsatta. Behovet av de här yrkesut-
övarnas insatser minskar ju inte därför att öppenvården är organiserad på
ett något annorlunda sätt. Det inser man alldeles säkert i landstingen. Jag är
också övertygad om att en klok husläkare som vill behålla sina patienter ser
till att han eller hon har ett nära samarbete med de yrkesgrupper som i så
många fall är helt nödvändiga för att man skall kunna ge en komplett vård
och behandling.
En ledare i Läkartidningen för några månader sedan var formulerad som
en dikt, och där stod bl.a. apropå nya trender:
”Det är hela sjukvårdssystemet som vänder
Här finns bara plats för en tanke i sänder”
Jo, ibland känns det så. Nog är det viktigt att vi inte låter pendelsvängning-
arna blir alltför våldsamma. När vi nu går in för ett husläkarsystem innebär
det en rejäl satsning på primärvården och på allmänläkarna. Men för den
skull behöver vi inte i framtiden utesluta andra specialister och slutenvårds-
resurser. Vi måste vara observanta på utvecklingen, så att vi inte förlorar
djupet i den medicinska kompetensen.
Nu är hela sjukvården föremål för två stora utredningar. Jag tror att bl.a.
de kan ge oss en god grund för att vi skall kunna fatta långsiktiga beslut på
riks-, kommunal- och landstingsplan som går i takt med varandra och där
man ser till att helheten blir bestående.
40
Anf. 39 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Rosa Östh skulle behöva bedriva upplysningsverksamhet
inom det egna partiet så att man bättre skulle förstå innebörden i husläkarre-
formen, om jag nu uppfattade henne rätt. Om Gunnel Wallin i Centern har
missuppfattat reformen och i onödan är orolig, är hon ingalunda ensam om
det, Rosa Östh. Det landstingsråd som representerade Landstingsförbundet
vid socialutskottets hearing, landstingsrådet Blom, är också centerpartist.
Han uttalade oro å hela Landstingsförbundets vägnar. Landstingsförbundet
besitter ändå stor insikt om konsekvenser av förändringar. Så landstingsrå-
det Blom och många andra hyser oro.
Jag vill återge ett par meningar ur en motion som Birgitta Carlsson och
Bengt Kindbom har väckt: ”Det är mycket väsentligt att den fortsatta ut-
vecklingen av hälso- och sjukvården sker i harmoni med en strävan att vida-
reutveckla primärvården utifrån en samlad syn på hälso-och sjukvård. En
husläkar-/familjeläkarreform måste utgå från de olika villkor och förutsätt-
ningar som råder inom olika län. Det är inte genom centralstyrning och de-
taljreglering som en fortsatt utveckling av primärvården ska garanteras.”
Rosa Östh får nog bedriva ett väldigt omfattande upplysningsarbete för
att det skall bli lugn i leden.
Jag tror, Rosa Östh, att de oroande signalerna tyvärr är befogade. Ger
man en grupp lagstöd men inte alla andra som arbetar inom samma område,
känner man sig naturligtvis åsidosatt. Det talade man också om för oss vid
socialutskottets hearing. Vad säger vi till dem som känner sig åsidosatta ge-
nom denna lag? Jag tror att deras oro är berättigad.
Jag har frågat Bo Könberg i de diskussioner som vi har haft hur dessa två
system teoretiskt och intellektuellt verkligen går att förena. Det har varit
problemet för mig. Bo Könberg tror att vi klarar en husläkarreform och kla-
rar att kombinera den med primärvården, utan att behöva riva i den övriga
primärvården. Det har jag litet svårt att förstå - därav den oro som vi känner
inför reformen.
Anf. 40 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag håller med Bo Holmberg om att det behövs en omfat-
tande informationsverksamhet. Detta inte minst som motvikt till all den
skrämselpropaganda som i första hand Socialdemokraterna är pappa till.
Det är klart att det då uppstår ett stort behov av att rätta till den bild som
man försöker ge av förslaget.
Erfarenheten har lärt mig att man sällan skall ägna sig åt överdrifter. Det
har jag försökt att inte göra i detta sammanhang heller, vilket jag vill påstå
att Socialdemokraterna gjort i detta fall.
Jag har klart gett uttryck för att jag förstår den oro man känner i lands-
tingen för att man får förstört någonting som man tycker är på väg att fun-
gera bra. Men jag har, genom att naturligtvis mycket noga ta del av det för-
slag om ligger, kommit till insikt om att möjligheterna finns att inte bara ta
till vara det goda som har byggts upp utan också att lägga in husläkaren som
ett verksamt redskap i organisationen på primärvårdsplanet.
Anf. 41 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag är förvånad över att Rosa Östh säger att Socialdemokra-
terna har ägnat sig åt att sprida falska rykten om reformens innehåll.
Jag har haft möjlighet att bekanta mig med frågan under en lång tid. Jag
har haft möjlighet att borra ner i reformen ordentligt i sak. Jag har ibland
känt att jag har varit nere på assistentnivå när det gäller denna reform, för
att riktigt förstå den. Jag vill därför tillbakavisa påståendet att vi skulle ägna
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
41
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
42
oss åt att bedriva skrämselpropaganda. Vi har givit uttryck åt den oro som
vi känner, känslomässigt och intellektuellt, inför denna reform.
Vi har också sett vad som händer i Stockholm, Rosa Östh, om det går illa.
Personalen är orolig, man vet inte vad som skall hända. Det fattas konstiga
beslut, och man river ner. Personal och de som bor här frågar sig: Varför
skall man riva i saker som fungerar bra, när det finns så mycket som är dåligt
och det är kris i Sverige? Ägna er åt det och riv inte det som är bra, säger
man. Jag måste tyvärr hålla med om att det har blivit så i Stockholm.
Jag är rädd för att propositionen kan legalisera den här typen av dålig
landstingspolitik. Jag hoppas självfallet att majoriteten av landstingen skall
hantera husläkarpropositionen på ett bra sätt, så att de farhågor som vi hyser
icke skall besannas.
Anf. 42 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Det är en viss skillnad på skrämselpropaganda och falsk ryk-
tesspridning. Det senare var Bo Holmbergs eget uttryck, det var inte jag som
använde det.
Jag har bara refererat det som andra människor har berättat för mig på
olika håll i landet, där de har läst artiklar som olika socialdemokrater har
skrivit, skickat pressmeddelanden om, osv. Jag menar att det här handlar om
rejäla överdrifter.
Jag tror att både Bo Holmberg och Hans Karlsson i sina ljusaste ögonblick
inser att det är fråga om överdrifter. Det är någon form av politisk demon-
stration när man vill göra det här förslaget så dramatiskt som man gör i dag.
Vi vet båda att det alltid finns en viss oro hos människor och hos yrkesut-
övare när man försöker införa något nytt.
Jag menar, som jag sade tidigare, att det här inte behöver vara så omstört-
ande. Det är omstörtande för den enskilda patienten, genom att hon får en
lagstadgad rätt att välja läkare. Men allmänheten tror jag inte utifrån sett
kommer att märka så stor förändring i den verksamhet som planeras i lands-
tingen. Jag tror att det finns goda förutsättningar, med den klokskap som
finns ute bland sjukvårdshuvudmännen, att förslaget kommer att fungera
mycket bättre än vad Bo Holmberg säger sig tro.
Anf. 43 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman! Jag skall ge Bo Holmberg en möjlighet att rätta till en sak i
sin replik. Han berättade att han hade fått dyka så djupt ner som till assi-
stentnivå för att förstå husläkarpropositionen. Då känner jag mig som en
assistent, för jag har faktiskt förstått ganska mycket av den.
Jag vill börja med att säga att det är för att det inte har fungerat i svensk
sjukvård som det här förslaget kommer. Den tanke som ligger till grund för
husläkarsystemet är att garantera alla en god hälso- och sjukvård. Det målet
kan uppfyllas på många sätt. Men en grundförutsättning är att människor
känner sig trygga när de går till läkaren.
Att vara sjuk innebär en stor ängslan. När människor är sjuka är de också
oroliga. Att själv få välja sin husläkare är därför ett stort steg mot ökad
trygghet i vården. En patient som känner sin läkare kan lättare beskriva sina
besvär. Det är också lättare för läkaren att ställa diagnos och föreslå behand-
ling. De allra flesta människor vill också ha en stabil och varaktig kontakt
med samma läkare eller annan vårdpersonal.
Hälso- och sjukvården fungerar bra i Sverige. Men det som har saknats
under lång tid är just en helhetssyn på människan. Människan måste ses inte
bara utifrån fysiska, sociala och psykiska behov, utan även utifrån kulturella
och existentiella behov. Personlig kontakt, individuell omvårdnad och konti-
nuitet är mycket viktiga delar i vården, som hitintills tyvärr inte fått särskilt
stort spelrum.
Övrig vårdpersonal, förutom husläkaren, kommer att spela en större roll
i framtiden. Distriktssköterskorna, som gör en stor insats, har sällan upp-
märksammats. Därför är det mycket tillfredsställande att distriktssköter-
skorna nu kommer att kunna skriva ut läkemedel till samma kostnader som
läkare. Detta är också ett viktigt steg i att stärka vården nära patienterna.
I utskottsbetänkandet, SoU22, betonas ett fördjupat samarbete mellan di-
striktssköterskorna och läkare. Det ser jag som mycket positivt. Även kravet
på att husläkarnas ansvar för hemsjukvården och vård i livets slutskede skall
ske i samverkan med distriktssköterskorna är något som kommer att vara
enormt viktigt för både patienterna och personalen.
En bidragande orsak till att distriktssköterskornas roll kan komma att lyf-
tas fram i husläkarreformen är att varje landsting nu ges möjlighet att självt
avgöra hur distriktssköterskornas verksamhet skall organiseras. Detta är en
mycket stor frihet. Över huvud taget har landstingen fått i stort sett fria hän-
der att organisera sjukvården. Det är bra. Det ger den här reformen tyngd.
Man måste se det som en möjlighet för alla att utifrån geografiska och andra
aspekter anpassa systemet.
Genom denna frihet får landstingen själva mandat att besluta om bestäm-
melser för samverkan mellan husläkare och andra inom vård och rehabilite-
ringsområdena. Jag tycker att detta är tillfredsställande. Politiker i lands-
tingen har stor kompetens att avgöra vad som passar deras hälso- och sjuk-
vårdsområde bäst. Att husläkarsystemet kan anpassas så mycket till lokala
förhållanden vinner först och främst patienterna på.
Om sjukvården skall tillgodose befolkningens behov, måste den kunna
vara utformad på olika sätt i olika delar av landet. Nu gäller det för alla att
inte inrikta sig på svårigheterna, utan att se möjligheterna. De lokala politi-
kerna i landstingen kommer att få en ännu viktigare roll i framtiden, att verk-
ligen vara med och utforma och se till så att vården organiseras på ett sätt
som fyller befolkningens behov.
Jag vill ställa en fråga till statsrådet Könberg: Har jag förstått statsrådet
rätt om jag tror att åtgärdstaxan kommer att vara ett tilläggsåtagande och att
denna möjlighet kommer att vara öppen även för allmänläkare?
Jag tycker också att det är väldigt viktigt att vi på allt sätt ser till att den
här reformen blir av god kvalitet och en möjlighet. Människors behov måste
få vara viktigare än att det bara blir ”köp och sälj”. Vi måste värna om män-
niskors allra väsentligaste och viktigaste behov.
Anf. 44 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson talar varmt om svensk hälso- och sjukvård
och berömmer den. Det är bra. Hon talar om att husläkarlagen ger lands-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
43
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
tingen frihet att utveckla sina sjukvårdsmodeller. Hon tar avstånd från ”köp
och sälj”.
Jag måste få fråga Chatrine Pålsson varför hon stöder den här husläkarla-
gen. Om det är någonting som öppnar för ”köp och sälj” i svensk sjukvård
så är det husläkarlagen. Den ger möjligheter till ett marknadstänkande, där
man kanske kan likna köp av sjukvård med köp av tvättmedel. Olika aktörer
skall finnas, och de skall konkurrera och marknadsföra sig på ett sådant sätt
att medborgarna tecknar sig på deras listor.
Sverige har, precis som Chatrine Pålsson säger, en mycket välrenommerad
sjukvård. Många länders sjukvårdspolitiker reser hit för att titta på vad vi
har åstadkommit och är avundsjuka på det resultat vi har nått. Nu öppnar
man för att riva ner detta. Jag säger inte att det behöver bli så, men genom
den här lagen öppnas möjligheten att införa ”köp och sälj” i sjukvården. Det
är verkligen en logisk kullerbytta som Chatrine Pålsson gör sig skyldig till
när hon å ena sidan kritiserar ”köp och sälj”, å andra sidan om en stund skall
rösta för det.
Anf. 45 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Hans Karlsson har naturligtvis rätt i att jag tycker att vi gene-
rellt har en bra sjukvård. Men om Hans Karlsson också hade lyssnat på mig
hade han hört när jag sade att anledningen till det här förslaget är att det inte
har fungerat, att människor har saknat en kontinuitet på läkarsidan, för att
ta ett exempel. Jag hoppas att inte detta har undgått Hans Karlsson.
Jag har inte heller tagit generellt avstånd från ”köp och sälj”. Observera
att jag sade ”än bara”. Vi måste ha en kvalitet och en trygghet för patienter-
nas skull. Det är två skilda saker.
Vi skall inte riva ner. Jag tycker att den meningen andas dålig respekt och
en diskriminering av de politiker som finns i landstingen. Har Socialdemo-
kraterna en sådan stab av människor som river ner sjukvårdssystemet är det
ert problem. Jag vet att det finns många duktiga politiker i olika partier som
visst kan ta ansvar för detta. Jag tror inte att någon river ner systemet.
Jag vill avsluta med att säga att det i propositionen står om en uppföljning
som skall göras. Det har också statsrådet mycket nogsamt sagt.
Anf. 46 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson säger nu att det skäl man har till att införa
lagen är att sjukvården inte har fungerat. För en liten stund sedan sade hon
att vi hade en mycket bra sjukvård. Det reser naturligtvis en del frågor.
Över till en annan fråga. Det sades att det är landstingen och landstingspo-
litikerna som skall avgöra hur det här skall se ut. Det är inte så, Chatrine
Pålsson. Husläkarlagen öppnar för fri etablering. Det innebär att det inte
längre finns någon politisk kontroll över hur sjukvården kommer att utveck-
las.
Det finns vissa styrmekanismer. Men om man får en fri etablering av lä-
kare innebär det att det inte finns någon politisk kontroll över sjukvården.
Det betyder att vi kan få ett marknadstänkande med ”köp och sälj” i dess
rätta mening.
44
Anf. 47 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag talar onekligen om en generellt god sjukvård. Men jag
erkänner också att det finns brister även i den. Det beklagar jag att inte Hans
Karlsson gör som politiker.
När det gäller den fria etableringen är det fortfarande landstingen som
kommer att ha kontroll över om dessa läkare skall komma i åtnjutande av
pengarna. Det är en viktig grundbult att landstingspolitikerna rent praktiskt
kommer att ha ett mycket stort ansvar för detta.
Jag tror inte att så värst många läkare etablerar sig om de inte kommer i
åtnjutande av samhällets stöd.
Anf. 48 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Chatrine Pålsson ställde en fråga till mig som gällde ett av
de tre tillkännagivanden som utskottet har föreslagit riksdagen att göra till
regeringen, nämligen den del som rör åtgärdstaxan. Hon undrade om en så-
dan framtida åtgärdstaxa även skulle stå öppen för de framtida husläkare
som är allmänläkare, vilket ju det stora flertalet kommer att vara.
Det tillkännagivande som utskottet har föreslagit synes i första hand möj-
ligen syfta på andra specialister. Jag har för min del, som jag antydde i mitt
huvudanförande, gjort den bedömningen att det vore värdefullt om alla hus-
läkare, i den mån de har kompetens, skulle kunna göra detta. Jag hoppas att
jag på den punkten inte har misstolkat utskottsmajoritetens önskemål.
Anf. 49 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Jag vill först formellt protestera mot det sätt på vilket debat-
ten bedrivs. Jag är nionde talare, och jag har inte haft någon möjlighet att
gå in i replikskiften, fastän jag har försökt två gånger. Jag har endast fått
tillfälle till att rätta till ett fel.
Jag vill bara tala om att jag har bränt mitt krut, och jag är inte längre de-
battsugen. Jag kunde lika gärna lämna in mitt skrivna anförande till proto-
kollet. Man kunde kalla det för ”read by title”, som man gör vid utländska
kongresser. Det innebär att det går in i protokollet utan att jag behöver läsa
upp det. Jag skall dock läsa upp det, eftersom detta system icke tycks fungera
i denna kammare.
Som de flesta här känner till har Ny demokrati, och då särskilt jag, varit
mycket kritiska till att införa ett husläkarsystem. Varför går vi då med på
detta? Det var vi som förra sommaren så starkt kritiserade det preliminära
folkpartiförslaget, som egentligen kanske inte var ett förslag. Det var vissa
olika synpunkter från olika håll vilka diskuterades.
Man talade där om en primärvårdsstyrd modell, där husläkaren satt på
pengarna och köpte tjänster och kontrollerade sjukvården. Man skulle vi-
dare inte få byta husläkare annat än möjligen en gång per år. Privatläkarna
skulle diskrimineras. Man talade om att patientavgiften för privatläkare
borde vara minst tre gånger så hög som till husläkare.
Vidare skulle husläkaren inte få någon extra ersättning för hembesök.
Husläkaren skulle alltså bli en läkare som inte besökte ditt hus! Någon pre-
stationsersättning skulle inte få förekomma. Förutom att ägandeformen
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
45
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
skulle vara fri, skulle det vara planekonomi helt rakt igenom. Självfallet
kunde vi inte ställa upp på detta.
En framstående folkpartist, Daniel Tarschys, skrev en mycket välbalanse-
rad och initierad artikel om husläkarsystemet. Jag läste igenom den och
tänkte: Herregud, jag håller med om alltihop! Artikeln avslutades med att
författaren sade att Leif Bergdahl inte borde ha börjat kommentera det hela
innan han sett förslaget. Jag måste erkänna att även jag håller med om det.
Han hade rätt i det. Mina kommentarer var för tidiga. Det var ännu inget
förslag. Det var olika synpunkter som fördes fram från olika håll, och dem
borde jag inte ha kommenterat.
Det är väldigt mycket som har hänt sedan förra sommaren. Det har cirku-
lerat mer eller mindre hemliga promemorior och utkast till propositioner.
Som tur var har vänliga personer från de mest oväntade håll försett mig med
dessa promemorior. Jag vet inte om jag har fått alla, men jag har i varje fall
fått vissa av dem. Jag har kunnat följa ärendets gång, och det har varit bra.
Man har gradvis kunnat ställa om sig. Sakta väcktes tanken att detta kanske
till slut kunde bli något som vi kunde gå med på.
Så inträffade delpensionssmällen med efterföljande mindre regeringskris.
För att över huvud taget kunna samarbeta med regeringspartierna behövdes
det som mellan stater en del förtroendeskapande åtgärder. Jag förstod att
om vi skulle kunna komma överens om den husläkarreform som var folkpar-
tisterna så kär, skulle vi säkerligen kunna förbättra klimatet mellan oss. Det
hade gått bra på många håll redan då, men jag var övertygad om att detta var
en viktig fråga. Jag ansträngde mig verkligen för att försöka komma överens.
Vi i Ny demokrati väckte vår husläkarmotion. Den motionen skapade
möjligheter för överenskommelser. Det fanns inte några direkt orimliga yr-
kanden eller krav i motionen. Sammanfattningsvis krävde vi att det inte
skulle kosta mer att gå till husläkaren än till de billigare privatpraktiserande
specialisterna. Vi fick igenom det kravet så till vida att det får kosta 50 %
mer att gå till privatpraktiserande specialist.
En viss ökning av patientavgifterna kan man kanske tycka vara motiverad,
eftersom husläkaren har en hel del åtaganden som inte specialisten har. Han
går t.ex. jour. Jag är övertygad om att jourersättningarna i husläkarsystemet
inte kommer att bli så otroligt gynnsamma som i dagens distriktsläkarsys-
tem. Det är motiverat med en litet högre avgift.
Sedan fick vi igenom en åtgärdstaxa. Såvitt jag har förstått, och vad vi som
förhandlat har förstått, gäller åtgärdstaxan både allmänläkare och specialis-
ter. Tanken med åtgärdstaxan var att man skulle stimulera husläkarna - vil-
ket vi har hört flera gånger förut här i dag - till att göra mer kvalificerade
ingrepp och utföra mer kvalificerade undersökningar.
Jag kan som exempel nämna, att om husläkaren använder engångsmate-
rial och plockar bort en liten vårta, vilket alla husläkare bör kunna, kostar
engångsmaterialet 102 kr. Skulle han ta emot patienten för ingreppet fick
han 100 kr, och han skulle då förlora 2 kr. Risken finns att han skriver en
remiss i stället, eftersom det är fördelaktigare. Det är så det har gått till på
distriktsläkarmottagningar. På många ställen plockar man inte bort vårtor,
utan man skickar vidare remisser. Det var en stor framgång att nu få en åt-
gärdstaxa.
I husläkarförslaget föreslogs att husläkeriet inte skulle kunna kombineras
med att man är specialistläkare. Jag tycker att motiveringen var vettig. Man
skulle inte kunna remittera patienter till sig själv. Om man själv var huslä-
kare skulle man inte kunna remittera patienten till sig själv som specialist.
Det skulle innebära en litet märklig situation.
Vi förhandlade här med Folkpartiet och Moderaterna. Det har varit
mycket konstruktiva förhandlingar, och de har skett i en mycket vänlig och
uppriktig anda. Vi har verkligen försökt att lösa dessa problem. Vi kom då
fram till - det var inte mitt förslag - att åtgärdstaxan även skulle kunna om-
fatta specialister.
Låt oss säga att fem husläkare i Vilhelmina bildar en husläkargrupp. De
kanske vill ha dit en ögonläkare och en öronläkare, vilka dessutom kan få
dispens och bli husläkare. De skulle kunna få litet extra betalt om de köpte
in komplicerade instrument, ögoninstrument och liknande. Jag har hört från
många håll att man tycker att det är vettigt.
Den andra aspekten när det gäller åtgärdstaxan är att man mycket väl kan
tänka sig att husläkaren även är specialist. Varför skall vi inte kunna ha hus-
läkare som är både allmänläkarspecialister och specialister i något annat
ämne, t.ex. ögon eller öron? Jag tror att dessa tjänster kommer att bli attrak-
tiva.
De gamla distriktsläkarna, de hette provinsialläkare på den tiden, var ofta
kirurger. De hade i regel tjänstgjort i tio år innan de fick dessa tjänster. Så
attraktiva var distriktsläkartjänsterna på 30- och 40-talet. Jag tycker att vi
skall kunna ha husläkare som även är specialister i vissa områden av Sverige
där det inte finns samma tillgång på specialister som här i Stockholm.
Sedan måste vi betona att husläkarförslaget kan innebära en risk för att
man cementerar landstingsmonopolet. Jag har fått upprepade försäkringar
om att husläkarförslaget inte på något sätt föregriper utredning HS 2000 där
man skall ta ställning till de olika formerna för sjukvård i Sverige.
Vår nydemokratiska representant i socialförsäkringsutskottet har skrivit
en reservation där vår uppfattning om detta står att läsa. Man skall fritt
kunna välja mellan de olika modellerna trots husläkarförslaget. Jag har fått
försäkringar om att så kommer att bli fallet.
Låt mig sedan gå in på en fråga som ofta dyker upp. Det är mängder av
patienter, doktorer, anhöriga och mammor som har ringt och skrivit till mig
och frågat varför vi skall skrota det nuvarande distriktsläkarsystemet. De sä-
ger att det är så bra. Men är det så bra egentligen? Jag tycker inte det.
Det här systemet är synnerligen dyrt. Det finns statistik från Stockholms
län som visar att ett distriktsläkarbesök i dag kostar 800 kr plus kostnaden
för administrationen. Man vet inte hur stora administrationskostnaderna är i
dag, men de är säkert 200 kr per besök. Ett besök hos en privatpraktiserande
specialist kostar totalt, inkl, patientarvoden, 300-400 kr.
Med förslaget till åtgärdstaxa och med den dynamik som vi nu har för-
handlat fram är jag övertygad om att kostnaden för ett besök hos en huslä-
kare ligger närmare kostnaden hos en specialist än kostnaden hos en di-
striktsläkare. Jag tror att detta ekonomiskt kommer att bli ett bra system.
Husläkarna kommer att arbeta betydligt hårdare än vad distriktsläkarna gör
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
47
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
48
i dag. Distriktsläkarna har i dag i genomsnitt sex-tio patienter per dag. Det
finns någon enstaka som har mer än tio patienter per dag.
Vi måste ta upp detta med prestationsersättning. Jag har gjort det flera
gånger i den här kammaren. Före den 1 januari 1970 arbetade provinsiallä-
karna i Sverige med en åtgärdstaxa. De hade en ganska låg grundlön. Det
mesta av inkomsten kom från åtgärder man gjorde på mottagningen. Man
fick även en del inkomster från hembesöken. På den tiden hade en distrikts-
läkare 30-45 patienter per dag. Det var det normala. Jag arbetade själv då.
Så är det i dag i många andra länder där man har prestationsersättning.
Jag skall nämna en fransk distriktsläkare som exempel. Jag läste ett repor-
tage om en sådan för ett tag sedan. Han började sin dag med tio-tolv hembe-
sök. Han blev bjuden på calvados på nästan varje ställe, men det kunde han
inte dricka. Det var vissa komplikationer med detta. Sedan gick han till sin
mottagning. Där hade han minst 30 mottagningsbesök. Han hade alltså 40
besök om dagen. Så är det även i andra länder. Jag har tittat litet på Japan
och många andra länder.
Visserligen blir det säkert en viss överkonsumtion. Därför har jag föresla-
git att vi skall ha ungefär 20 besök per dag som riktlinje. Då kan man bedriva
en kvalificerad sjukvård. Det är dubbelt så mycket som den nuvarande dist-
riktsläkaren presterar.
Sedan är frågan om det nuvarande distriktsläkarsystemet är billigt och om
doktorn tjänar dåligt. Det har ju framkastats här att åtgärdstaxan skulle
kunna leda till att man gör en massa onödiga ingrepp osv.
Låt mig ta ett extremfall. Det mesta jag har sett en distriktsläkare tjäna
var i en kommun i Norrbottens län. Jag läste det i Norrländska Socialdemo-
kraten. Vad jag förstår arbetade den här doktorn varenda dag under ett år,
jag tror att det var 1991. Han drog in 2,4 miljoner kronor i inkomst. Med
50 % marginalskatt vet vi att han fick ganska mycket över. Men det är ett
extremfall. Det här systemet är dyrt främst på grund av att jourersättning-
arna är så oerhört bra. På helger har man ju 100 % extra. Har man många
timmar blir det mycket pengar.
En annan fråga som jag tänkte ta upp är att det är många som har klagat
över att husläkaren kommer att få problem med att vara graviditetsledig.
Det är klart att det blir problem. Hon kommer säkerligen inte att få de oer-
hört gynnsamma ersättningar som finns i dag. Jag fick ett exempel fram-
skickat till mig som handlar om en 30-årig kvinnlig distriktsläkare. Hon
födde tre barn under en femårsperiod. Under den tid hon inte var på arbetet,
dvs. när hon vårdade sina barn - då har man alltså 90 % av lönen inkl, ersätt-
ning från försäkringskassan -, kostade hon försäkringskassan och lands-
tinget närmare 2 miljoner kronor inkl, sociala avgifter. Detta var under fem
år.
Det är en oerhört gynnsam kompensation för att föda barn. Det finns inte
ett land till i världen som har en sådan gynnsam kompensation. Dessa perso-
ner kommer säkert att missgynnas i det nya systemet. Jag tror inte att man
kan ha sådana ersättningsnivåer på en husläkarpraktik som drivs ekono-
miskt.
Jag förstår givetvis den oro som många distriktsläkare känner. Det är nå-
got nytt för dem att sköta ett företag osv. Men jag tror att det flesta av dist-
riktsläkarna kommer att trivas mycket bra som husläkare. De slipper att bli
styrda av landstinget och övriga organisationer. De kan göra detta i egen
regi.
Herr talman! Som avslutning vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande.
Anf. 50 TREDJE VICE TALMANNEN:
Innan jag lämnar ordet till Hans Karlsson för genmäle vill jag, med anled-
ning av inledningen i Leif Bergdahls anförande, understryka att talarlistan
är uppgjord helt i enlighet med den praxis som sedan länge råder i riksdagen.
Anf. 51 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Leif Bergdahl vittnar här om att människor inte tycker om
detta med husläkare och centralstyrningen. Det understryker det som jag
tidigare tog upp i mitt anförande. När man pratar med människor är det
mycket tydligt att de inte kan förstå varför vi i riksdagen skall stifta en lag
som reglerar hur sjukvården skall se ut på olika ställen i landet.
Jag vill ta upp en sak med Leif Bergdahl. Det är något som jag har tagit
upp med några av debattörerna tidigare. Hur kan en företrädare för ett parti
som gick till val på att avskaffa all byråkrati nu medverka till att införa nya
byråkratier och hierarkier? Ni kommer att medverka till att införa nya data-
register och till att svenska folket hamnar i ännu ett register. Varför kan inte
företrädare för Ny demokrati låta människor själva bestämma om de vill lista
sig? Varför skall man tvinga människor att bli listade? Varför skall man be-
lasta sjukvården med bekymmer både för pengar och organisation genom att
införa det här nya systemet?
Anf. 52 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag förstår oron över datasamhället och registreringen. Men
någon form av register måste vi ju ha. Varför kan vi inte använda datatekni-
ken till det? Vi får se till att dessa register inte får samköras med andra regis-
ter.
Människor har ju varit oroliga för detta, men det är väldigt många som är
positiva också. Det är inte något vetenskapligt urval som tar kontakt med
mig per telefon eller brev. De som tycker om systemet hör väl sannolikt inte
av sig, utan de som hör av sig är i regel de som inte tycker om det och vill
ändra på det hela. Jag vill minnas att det finns en undersökning som visar att
de flesta i alla fall vill ha en egen doktor.
Anf. 53 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Leif Bergdahl bekräftar än en gång de signaler som han har
fått om den oro som många hyser inför det som nu är på väg. Leif Bergdahl
säger att vi måste ha någon form av register och att vi då borde kunna an-
vända datatekniken. Varför det?
I den socialdemokratiska modellen för hur vi skall utveckla primärvården
behöver vi inga sådana här register och inga centrala byråkratier. Där får
varje sjukvårdshuvudman själv bestämma hur det skall se ut efter de förut-
sättningar som gäller inom resp, område.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
50
Det är alltså inte en tvingande nödvändighet att rigga upp sådana register.
Men det borgerliga förslaget tvingar fram en ny registrering av svenska fol-
ket, och jag har oerhört svårt att förstå hur Ny demokrati kan stödja det,
med tanke på de uttalanden som man har gjort under resans gång.
Anf. 54 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag är inte rädd för det här registret. Jag tror inte att det
kommer att leda till något missbruk. Däremot är jag rädd för många andra
register, sådana som är skapade av Socialdemokraterna. Det finns gott om
sådana register.
Detta märkte vi främst i valrörelsen, när vi blev granskade utan och innan.
Man visste precis t.o.m. hur många vapen vederbörande hade och ställde
frågor om med vem jag skulle ut och jaga. Det finns alltså gott om betydligt
farligare register än detta register över patienter.
Anf. 55 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Det kan väl inte ha undgått någon att förslaget om husläkare
har mötts av en mycket hård kritik från allmänhetens sida och från persona-
len inom vården, och protesterna bara växer. Det finns alltså ett kompakt
motstånd mot husläkarsystemet, och även långt inne i det borgerliga lägret
ifrågasätter man detta förslag.
Men likväl har man tydligen för avsikt att driva igenom förslaget, vilket är
beklämmande ur demokratisk synvinkel. Jag är övertygad om att det inte
heller här i kammaren finns särskilt många som innerst inne tror på förslaget,
men sannolikt röstar man ändå igenom det, eftersom det är en kompromiss
mellan regeringspartierna. Det är ju det skäl som anges ute i landet när man
diskuterar med borgerliga företrädare.
Det var den här gången Folkpartiets tur att avgöra en fråga. Så går det till
i det borgerliga spelet, och då måste de andra partierna hänga med. Men
bakom protesterna, som man naturligtvis måste ta på mycket djupt allvar,
finns en mycket stark oro och förtvivlan, en vrede vilken, som jag ser det, är
ganska naturlig.
Sjukvården är en oerhört viktig trygghetsfråga för människorna. Vården
är ett av de viktigaste exemplen på betydelsen av solidaritet och rättvisa i ett
samhälle. För de allra flesta av oss är det fullständigt självklart att vi skall få
den vård som vi behöver. Kvaliteten skall vara den bästa, och den skall vara
lika för alla. Plånboken skali inte i något avseende vara avgörande.
Detta har varit utgångspunkten när man under många år har byggt upp
svensk sjukvård, som nu håller på att raseras bit för bit. Turen har nu kommit
till vårdcentralerna, som enligt regeringsförslaget skall slås sönder. Det är
helt klart att tankarna om privatisering och systemskifte, som borgerligheten
nu driver på olika sätt, är förödande för svensk sjukvård.
Det finns knappast någon politisk fråga som under den senaste tiden har
engagerat allmänheten i så hög grad som just husläkarsystemet. Tidningarna
har varje dag innehållit en lång rad artiklar och insändare där man proteste-
rar mot förslaget och uppmanar riksdagen att rösta emot det. Protesterna
riktas naturligtvis mot regeringspartierna och mot Ny demokrati, som står
för betänkandet.
Vi har alla fått ett stort antal brev i den här frågan. Senast i går fick samt-
liga riksdagsledamöter i Kristianstads län en skrivelse från Eva Johansson i
Brösarp med 870 namnunderskrifter. Hon skriver bl.a.:
Vi vill att vårdcentralerna skall vara kvar. Man skall inte ta bort en väl
fungerande vårdform.
Hon avslutar med uppmaningen: Rösta mot förslaget om husläkare!
Dagligen möter vi meningsyttringar av det här slaget, och dessa måste man
naturligtvis ta på djupt allvar.
Personalen på vårdcentralerna i Tyringe, Hästveda, Bjärnum och Perstorp
vädjar om att den skall få behålla sina väl fungerande vårdcentraler och in-
stämmer i följande uttalande, som gjorts av Peter Nilsson i Dalby:
Ifall husläkare kommer att genomdrivas, kan vi förvänta oss en period av
turbulens, förvirring, kostnadsökningar och utslagning av personal inom pri-
märvården. Detta bör dokumenteras för framtiden, och de beslutande politi-
kerna ställas till ansvar.
Så måste naturligtvis också ske.
I en annan artikel i en Skånetidning framhålls att husläkare är ett ålder-
domligt trivselbegrepp för en doktor som alltid kunde komma, kände famil-
jemedlemmarna och inte hade reglerad arbetstid. För drygt 20 år sedan hade
husläkarsystemet varit tilltalande, men primärvården har byggts ut, och till-
gängligheten har successivt förbättrats. Personalen arbetar i dag i team, där
varje medlem bidrar iped sin kunskap och erfarenhet. På de flesta håll i
landet är det möjligt att få hembesök av läkare, distriktssköterskor m.fl. Det
ger närhet och trygghet.
Jag vet att Gunnel Wallin har citerats tidigare i debatten. Gunnel Wallin
är inte vem som helst. Hon är en ganska intressant person, centerpartistisk
ordförande i distriktsnämnden i Ängelholms sjukvårdsdistrikt. Hon uttalar
sig på Centerns vägnar och riktar sig då till borgerliga riksdagsledamöter i
länet. Hon säger:
Det vi behöver är ett väl fungerande team i primärvården, precis som vi
har i dag, där alla yrkeskategoriers kompetens tas till vara, allt för patientens
bästa, med stor valfrihet och tillgänglighet. Slå inte sönder något som funge-
rar mycket bra i dag och som ni får uppleva vid era studiebesök i hembygden!
Gunnel Wallin slår också fast att Ängelholms sjukvårdsdistrikt inte behö-
ver någon husläkare.
Jag kan också konstatera att Centerns landstingsgrupp i Malmöhus län går
emot förslaget om husläkare och inte anser att en husläkarlag gynnar primär-
vården i Sverige. Vårt system är bra och kan bli bättre, säger man därifrån.
Kds i Kristianstads län säger i ett uttalande: Vi vill inte ha ett husläkarsys-
tem. Vi vill ha en ännu bättre primärvård.
Man påpekar helt riktigt också att det samlade ansvaret för barnhälsovår-
den försvinner. Det är naturligtvis en allvarlig erinran mot förslaget.
Det finns mängder av sådana här uttalanden. Jag tycker att de är mycket
intressanta och visar att det ingalunda finns någon enighet inom det borger-
liga lägret om detta. Det finns ett mycket stort avstånd mellan ledamöterna
här i kammaren och dem som är praktiskt verksamma ute i landet.
Det är väl alldeles klart att husläkarsystemet riskerar att kraftigt försämra
primärvården och att få allvarliga följder för det förebyggande arbetet och
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
51
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
52
för folkhälsan. Det innehåller, som vi ser det, en läkarfixering, där distrikts-
vård, barnhälsovård, mödravård, arbetsterapi m.m. sätts på undantag.
Det är också ett mycket kostnadskrävande förslag. I Kristianstads län har
man räknat fram att det kommar att kosta 60 miljoner, pengar som tas ifrån
vården i dag och som mycket väl behövs där.
Det har också sagts tidigare i debatten att idén om husläkare är gammal.
Den föddes för 20 år sedan, då primärvården var dåligt utbyggd och läkar-
kontinuiteten svag. Därefter har det skett en mycket klar förbättring. Det
är förvånande, som vi och många andra anser, att regeringen nu driver en
husläkarlag utan att utgå från den fina primärvård som i dag finns runt om i
landet.
Den nuvarande primärvårdsorganisationen, där distriktsläkare har ett
områdesansvar, har gett mycket goda resultat, och det är beklagligt att man
inte utgår från den organisation som finns i dag och som fungerar mycket
väl.
Vi socialdemokrater avvisar förslaget, vilket har framgått tidigare i debat-
ten. Vi yrkar avslag på husläkarlagen, och vi värnar i stället om en samman-
hållen primärvård. Som vi ser det finns det ett mycket starkt stöd ute i landet
hos såväl allmänheten och personalen som i det borgerliga lägret för tankar
av det här slaget. Vi menar, vilket också framgår av reservationerna, att det
är ytterst värdefullt att relationen läkare-patient kan garanteras med hjälp
av en ändring i hälso- och sjukvårdslagen. Landstingen, dvs. sjukvårdshu-
vudmännen, skall åläggas att planera verksamheten så att varje invånare fri-
villigt kan välja en personlig läkare.
Förslaget är olyckligt. Förslaget om husläkarsystemet slår sönder dagens
mycket väl fungerande primärvård. Husläkarsystemet hotar framför allt
barnhälsovården, vilket är en allvarlig erinran. Mer arbetskrävande patien-
ter, som barn och gamla, kommer i kläm då husläkarna skall konkurrera om
de lönsamma orterna och patienterna.
Om förnuftet får råda måste förslaget stoppas. Jag hoppas att de borger-
liga ledamöterna tar intryck av allmänhetens samstämmiga reaktioner. Det
har kommit brev och det har varit möjligt att läsa artiklar. Förslaget om hus-
läkare är ett system som ingen vill ha, och det är viktigt att i dag säga nej till
detta.
Anf. 56 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Förhoppningen är att diskussionerna skall leda till att männi-
skor når ökade insikter, kommer på nya saker och kombinationer och att de
möjligen kan komma närmare varandra. Så har det inte varit mot slutet av
denna diskussion. Jag tycker att Börje Nilssons inlägg utan konkurrens har
nått bottennivån i diskussionen. Det är ett vilt fäktande med argument av
typen att plånboken inte skall vara avgörande och att barnhälsovården rase-
ras, etc. Detta kombineras med den intressanta bilden av en enig svensk be-
folkning som vill värja sig mot tanken på att den skall få välja en egen läkare
för en fast kontakt i framtiden. Det här har inte speciellt mycket med verklig-
heten att göra.
Det finns inget i detta förslag som innebär att patienterna skall få betala
mer om de väljer den ena eller den andra läkaren utöver det som Social-
demokraterna själva är med på, nämligen en differentiering mellan olika ty-
per av specialister.
De ordsammansättningar som Börje Nilsson använder är förstås sådana
som han är van vid att använda i olika sammanhang och som han klistrar fast
vid allt han tycker illa om.
Jag har tillsammans med andra borgerliga debattörer i debatten försökt
att förklara att förslaget inte innebär att det som är bra skall raseras. I stället
skall rätten att välja läkare kombineras med att man skall kunna behålla det
som är bäst i primärvården. Det är väl uppenbart att Börje Nilsson inte är
beredd att lyssna på detta.
Börje Nilsson återupprepar också, vilket jag tycker börjar bli parodiskt,
tankegången att husläkarförslaget som kom för 20 år sedan var så utomor-
dentligt bra. Börje Nilsson representerar ett parti som när förslaget då lades
fram röstade emot det. Om förslaget mot förmodan skulle avslås i dag, vilket
jag inte tror, och sedan dyker upp igen om 10 år, kommer väl Börje Nilsson
att hävda att förslaget som lades fram på 90-talet kanske var bra men att det
nya förslaget inte är bra. Så forsätter det hela. Argumenteringen varierar,
men motståndet består.
Jag har litet svårt, herr talman, att förstå det oerhörda engagemanget i att
försöka förhindra att svenska folket skall få möjligheten att välja en egen
läkare. Det görs också många anspelningar om att det finns en enighet bland
motståndarna till förslaget. Man har åberopat att det är speciellt illa i Stock-
holm.
Jag vill nämna att häromdagen hade en av morgontidningarna en genom-
gång av en Gallupundersökning från tre Stockholmskommuner. 35 % av de
tillfrågade hade inte någon bestämd uppfattning, drygt 50 % var för och 10,
11 % var emot. I det läget står Hans Karlsson och säger att det knappt finns
tio personer i Sverige som är för husläkare. Argumentnöden, herr talman,
böljar bli ganska dramatisk.
Anf. 57 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har i mitt inlägg velat fånga upp all den kritik som finns
i landet mot förslaget. Jag förstår att det är ytterst besvärande för Könberg
och den borgerliga majoriteten. Könberg försöker med den teknik han visar
här i debatten att komma ifrån den kritiken.
Jag har citerat många uttalanden. De kommer framför allt från personer
som är förtroendevalda i landsting och som har oerhörda kunskaper och er-
farenheter. Jag kan bara konstatera att det finns ett stort avstånd mellan
vissa förtroendevalda ute i landet och dem som företräder rikspolitiken.
Det är väl helt klart att sjukvården håller på att förändras i grunden. Ett
systemskifte är på gång, och det här förslaget är ett led i systemskiftet. Det
kan Bo Könberg aldrig komma ifrån.
Sjukvårdspersonalen i Åhus kan inte finna något bärande argument för
detta förslag. De har slutligen kommit fram till att det är fråga om ideologi.
Det är ett faktum.
Anf. 58 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Börje Nilsson vidgar nu sin kritik till att gälla inte bara det
av honom så avskydda husläkarförslaget utan även andra förändringar inom
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
54
svensk sjukvård. Det skulle vara intressant att få höra honom berätta litet
mer om de stora försämringarna som ägde rum under fjolåret för de patien-
ter som har stått i kö. Under den tid Socialdemokraterna hade mer att säga
till om i Sverige stod patienterna avsevärt längre tid i kön. Det kunde vara
av visst värde att höra några kommentarer om det. Det här är förstås fråga
om att få driva oppositionspolitik oavsett innehållet på den punkten.
Jag skulle vara tacksam att få höra en förklaring angående vad det är i
husläkarförslaget som gör att det är patientens plånbok som får styra. Det
kanske var ett yttrande som Börje Nilsson helst vill glömma.
Anf. 59 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är väl helt klart att om man sammanfattar alla aktioner
och övrigt som pågår på sjukvårdsområdet kan man skönja ett bestämt mål
från borgerlighetens sida, nämligen att det är fråga om en privatisering och
marknadsanpassning. Det är väl tänkbart att dagens förslag om ett husläkar-
system inte leder till det. Men sammantaget är detta säkert inriktningen i
borgerlighetens politik. Jag är övertygad om det.
Anf. 60 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag tyckte att det senaste inlägget var möjligen litet långt-
gående gällande de konkreta insatser som nu har gjorts. Det är exempelvis
fråga om en dramatisk förbättring för framför allt alla de äldre patienter som
väntar på att opereras för grå starr, inkontinens eller dåliga höftleder, osv.
Börje Nilsson ägnar sig åt enkla slogans från de sämsta valhandböckerna.
Det är inte mycket jag kan göra åt saken, mer än att jag får fortsätta att tala
om vad som sker och Börje Nilsson får tala om vad han tror sker.
Anf. 61 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jag tänker ta upp en del av husläkarpropositionen som jag
känner stark oro för, nämligen konsekvenserna för skolläkarna.
Regeringens husläkarproposition kommer att innebära att skolläkarna
försvinner. Det är tyvärr avsikten i propositionen. Husläkarna skall enligt
regeringen ta över skolläkarnas arbete då barnens föräldrar väljer husläkare.
Vi socialdemokrater beklagar och motsätter oss förslaget främst på grund av
de konsekvenser detta för med sig för barnen och ungdomarna i skolan.
Jag tycker att det är uppseendeväckande att regeringens förslag bygger på
en missuppfattning om skolläkarnas arbete. Regeringen tror nämligen att
skolläkarnas arbete bara handlar om stora hälsoundersökningar, men så är
det ju inte. Regeringen förbiser i propositionen helt att skolläkarna i samar-
bete med distriktsvården i mycket stor utsträckning arbetar med förebyg-
gande hälsovård bland barn och ungdomar.
Skolhälsovården står för den djupare förståelse för olika befolkningsgrup-
pers situation som Bo Holmberg beskrev väldigt fint i sitt anförande. Vi
tycker att det är ett viktigt arbete. Regeringen förbiser alltså att skolläkarna
betyder väldigt mycket för t.ex. utsatta barn och ungdomar och deras livssi-
tuation.
Det är anmärkningsvärt att ett statsråd i den borgerliga regeringen med en
folkpartistisk socialminister som säger sig värna utsatta barn och ungdomar
lägger fram ett sådant förslag. Jag vill fråga hur det går ihop att säga att man
värnar utsatta barn och ungdomar och deras livssituation och samtidigt lägga
fram ett husläkarförslag som får de konsekvenser för skolläkarna vi nu ser.
Herr talman! Riksdagen uttalade med anledning av en skollagsproposition
så sent som för ett par år sedan att skolhälsovården bör ses som elevernas
företagshälsovård och ges i nära anslutning till deras arbetsplats av personal
med kännedom om den aktuella arbetsmiljön, dvs. såväl skolans innehåll
och verksamhet som den aktuella skolans miljö och inre arbete. Det uttalade
vi, och nu är den borgerliga riksdagsmajoriteten beredd att kasta de här tan-
karna överbord. Med skolöverläkarens i Stockholm ord kan man säga föl-
jande: att ersätta skolläkaren med husläkare innebär egentligen bara att
skolläkaren tas bort - utan ersättning.
Man kan av naturliga skäl inte kräva att husläkarna skall ha den special-
kompetens som skolläkaren har. Skolläkaren har specialkunskaper som är
mycket viktiga. Det är för det första kunskap om skolan som organisation
och för det andra kunskap om åldersgrupperna i skolan, främst tonåring-
arna, vilka så ofta hamnar mellan olika stolar. Vi vet att dessa specialkunska-
per är ovärderliga om man har barnens och ungdomarnas bästa för ögonen.
Jag skall exemplifiera: För det första har hela 10-15 % av skolbarnen fått
diagnoser gällande handikapp eller långvarig sjukdom. Av dessa barn har
1/3 problem som faktiskt påverkar skolsituationen. Det behövs kunskap om
skolan för att man skall kunna hjälpa dessa barn.
För det andra vet vi att många elever har psykosociala hälsoproblem. Det
kräver specialkunskaper, inte minst om tonåringar, som skolläkarna har.
För det tredje krävs det särskilda hälsoinsatser i skolan för elever med in-
vandrarbakgrund och för flyktingbarn - ibland på grund av vad dessa barn
har upplevt och de konsekvenser det får för deras situation i skolvardagen.
Här har skolläkarna ovärderliga kunskaper som de också kan förmedla till
andra personalgrupper i skolan.
Herr talman! Det är barnen och ungdomarna som får betala priset när re-
geringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten till varje pris skall införa
husläkare. Det går ut över skolläkarna.
Den grupp elever som lever en ombonad tillvaro kommer säkert att klara
sig, men det är som sagt värre för de grupper som har en utsatt social situa-
tion i sin hemmiljö. Det kan inte förutsättas att husläkaren ensam skall täcka
upp den verksamhet som i dag sker i samverkan mellan skolläkaren och dist-
riktsläkaren, vilka har områdes- och befolkningsansvar.
Till sist, herr talman, vill jag instämma i Hans Karlssons yrkanden med
anledning av betänkandet.
Anf. 62 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Jag tycker att det är synd att det gått så mycket prestige i
husläkardebatten och att sakfrågan och tanken bakom - rätten att i så stor
utsträckning som möjligt få en och samma läkare och rätten att fritt välja
vårdcentral, sjukhus och läkare - kommit i skymundan. Dagens primärvård
har byggts ut, och tillgängligheten har successivt förbättrats. Vi har fått en
valmöjlighet inom sjukvården. Det finns all anledning i världen att fortsätta
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
55
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
att bygga ut primärvården, där personalen arbetar i team och där varje per-
son bidrar med sin kunskap, sin erfarenhet och sin kompetens.
I dagens primärvård har vi också på de flesta håll i landet möjligheter att
få hembesök av läkare, distriktssköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnas-
ter, undersköterskor m.fl. Denna samlade kompetens ger närhet och trygg-
het.
Man kan alltså träffa en och samma läkare på sin vårdcentral i dagens pri-
märvårdssystem. Det är i praktiken samma sak som det Folkpartiet länge
velat ha, nämligen en husläkare. Varför då inte fortsätta att bygga ut och
förbättra inom den nuvarande organisationen? Varför slå sönder bra vård-
team, principen om områdesansvar osv.? Man gör det egentligen enbart av
prestigeskäl.
En viktig utgångspunkt vid genomförandet av husläkarsystemet borde
vara rätten till och kraven på en rättvis, jämlik och väl fungerande primär-
vård. Detta är en förutsättning för att människor skall uppfatta primärvår-
den som ett reellt alternativ till den dyrare sjukhusvården, som åtminstone i
storstadsområdena är den vårdform som står för hög tillgänglighet och ett
jämlikt mottagande.
Andra viktiga förutsättningar är att den vård som ges inom primärvården
skall präglas av hög kvalitet och kompetens, och att vården utgår från en
helhetssyn på individen. För att dessa krav skall kunna uppfyllas krävs ett
samarbete mellan primärvårdens olika personalgrupper och med andra
vårdnivåer inom hälso- och sjukvårdsorganisationen.
Som exempel kan nämnas primärvårdens roll i rehabiliteringsarbetet, som
på senare tid koncentrerats på att minska långtidssjukskrivningarna och und-
vika förtidspensioneringarna och i stället få människor i arbete.
Det kommer att ställas krav på ett utökat samarbete också med andra hu-
vudmän. Det förebyggande arbetet är ett annat exempel där samverkan
både inom och utanför den egna verksamheten är betydelsefull. Det måste
också vara heltokigt att omvandla företagsläkare till husläkare, då företags-
hälsovården måste vara arbetsplats- och branschanknuten och spegla förhål-
landet mellan arbetsplats och individ. Vi vet i dag att många till följd av to-
kiga beslut när det gäller företagshälsovården i stället kommer att bli huslä-
kare.
Så vill jag göra några kommentarer till förslaget till lag om husläkare. Lag-
paragrafen 2 innehåller regler för husläkarnas anställningsform. Husläkaren
skall således kunna vara såväl offentligt som privat anställd eller verksam
som egen företagare.
En driftsform som prövats på flera håll och i olika sammanhang är koope-
rativ - såväl personalkooperativ som brukarkooperativ. I Stockholms läns
landsting finns t.ex. ett väl fungerande personalkooperativ vid Västerha-
ninge vårdcentral. Kooperativet, som finansieras med landstingsmedel via
avtal, arbetar framgångsrikt med befolkningsansvaret i hela området.
Det finns all anledning att hålla dörren öppen även för andra driftsformer.
Det skulle för väl fungerande kooperativ vara mycket olyckligt om lagen inte
tillät denna driftsform.
Det föreliggande förslaget innebär att allt initiativ och ansvar för organisa-
56
tionen av primärvården flyttas från såväl konsumenterna som vårdpersona-
len i allmänhet till läkarkåren.
Lagförslagets 3 § innehåller en åldersgräns för när ungdomar har rätt att
själva välja husläkare. Gränsen är satt till 16 år. Med tanke på att ungdomar
utvecklas olika och att många ungdomar, av flera skäl, kan känna behov av
att anförtro sig åt annan läkare än sina föräldrars, bör åldersgränsen 16 år
slopas. Som skäl till detta kan nämnas att skolhälsovården ofta har ungdo-
marnas stora förtroende och att skolläkare i många fall väl fyller uppgiften
att fungera som husläkare för ungdomarna.
I lagförslagets 9 § redogörs för husläkarens uppgifter enligt basåtagandet.
Lagtexten ger emellertid knappast uttryck för den bestämda uppfattning
som anförs i propositionstexten när det gäller vikten av att träffa samma lä-
kare. I lagtexten sägs att husläkaren ansvarar för att personer på husläkarens
lista genom mottagnings- eller jourverksamhet vid behov kan komma i kon-
takt med en läkare och att de i skälig omfattning kan få hembesök.
Det här ger ingen som helst garanti för att man får träffa husläkaren, vare
sig på mottagningen eller än mindre vid jour- eller hembesök. I texten i pro-
positionen räknas husläkarens basåtaganden upp, vari ingår att ”minst om-
fatta mottagningsverksamhet, hembesök, jour, råd och förebyggande insat-
ser”. Samtidigt klargörs det att om man väljer en husläkare långt från bosta-
den, får man vara beredd att avstå från hembesök.
Det är således helt motstridande uppfattningar som framförs i lagtexten
resp, i propositionen.
Ja, så här kan man fortsätta att granska paragraf efter paragraf och hitta
synpunkter, motsättningar och i många fall ogenomtänkta förslag.
Det är heller ingen tvekan om att den personal som aktivt arbetar med
primärvården i dag är starkt kritisk till husläkarreformen. Vilka vårdfördelar
räknar man med att vinna med det nya systemet? Att läkarna får fördelar är
helt klart, men övriga personalkategorier och framför allt patienterna?
Ulla Orring sade i sitt inledningsanförande i dag: Äntligen, äntligen! Jag
får väl då gratulera Folkpartiet till att den här reformen nu med stor sanno-
likhet kommer att träda i kraft, därför att Folkpartiet har haft frågan om
husläkare med på sitt program i åtminstone 20 år utan att få majoritet för
genomförandet.
Nu får man med sig andra partier men säkerligen av olika skäl. Modera-
terna har uppenbarligen gått med på en husläkarmodell därför att de ser den
som en bas för privatiseringar.
Man spelar högt med en genom åren upparbetad och erkänt bra primär-
vårdsorganisation som har gett god service med sina vårdcentraler, mödra-
och barnavårdscentraler och distriktssköterskor.
Det handlar inte om någon liten verksamhet på marginalen, som i vissa fall
här i dagens debatt har gjorts gällande. Det rör primärvård för hela landets
invånare och ett oerhört stort patientkontaktnät. Det handlar om miljontals
besök hos distriktssköterskor, mödravårdscentraler och barnavårdscentraler
årligen.
Införande av husläkarsystemet innebär stora förändringar som kan få för-
ödande konsekvenser för dagens framgångsrika system. Primärvården får
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
57
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
58
inte bli en lekstuga för borgerliga privatiseringsivrare med systemskifte som
övergripande mål.
Jag vill avslutningsvis bara säga: Att patienten i så stor utsträckning som
möjligt skall få tillgång till en och samma läkare är vi överens om. Men det
går att få inom nuvarande system och är också i dag etablerat. Därför tycker
jag att det är vansinne att man slår sönder väl fungerande system bara för att
det nu har gått prestige i husläkarfrågan.
Med det, herr talman, vill j ag yrka bifall till reservationerna som det redan
har yrkats bifall till av Hans Karlsson.
Anf. 63 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 64 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Det torde inte vara någon större hemlighet i denna försam-
ling att jag inte har varit någon större tillskyndare av husläkarförslaget. Jag
anser att man när det gäller en stor omorganisation av vården borde ha av-
vaktat den finansieringsutredning som nu arbetar.
Men när jag nu tycker mig ha fått garantier för att de förslag som even-
tuellt kommer fram ur den utredningen och som kan syfta framåt till en an-
nan organisation av vården och när jag också vet att man har ökat flexibilite-
ten betydligt under arbetets gång i utskottet, är jag beredd att i dag ställa
upp för förslaget.
Egentligen, herr talman, har jag begärt ordet för att sjunga distriktsskö-
terskans lov. Det har flera talare redan gjort, men det tål att upprepas.
Vi är elva sjuksköterskor från fem partier här i riksdagen som flera år å
rad har motionerat gemensamt över partigränserna, och vi har då hållit fram
distriktssköterskan som en nyckelperson i vården. Jag vill ge den nuvarande
regeringen en eloge för att den äntligen efter alla års försöksverksamhet när
det gäller distriktssköterskans rätt att förskriva vissa läkemedel har kommit
till skott och ger denna rätt fullt ut. Det har visat sig att det har varit mycket
framgångsrikt. Bl.a. har Riksdagens revisorer framhållit de goda resultaten
i sin rapport 1990/91:4.
I vår motion har vi påtalat den utomordentligt viktiga roll som distrikts-
sköterskan spelar - och då inte bara hon utan också barnmorskor och skol-
sköterskor - i det förebyggande arbete som också har lovordats här tidigare
i dag. Mödra- och barnhälsovården har i hög grad bidragit till att Sverige har
en i särklass låg barnadödlighet i dag.
Vi har i vår motion sagt att genom sin uppsökande verksamhet, sin närhet
till befolkningen och sitt samarbete med socialtjänsten och barnomsorgen
har dessa yrkesgrupper en områdesbaserad kunskap som inga andra inom
primärvården besitter och som det är viktigt att slå vakt om även i framtiden.
Nu har både propositionen och utskottet talat om distriktssköterskans
nyckelroll i vården. Jag hänvisar främst till s. 33 och 34 i betänkandet, där
man talar om den viktiga preventiva rollen.
Det sägs i betänkandet att husläkarsystemet ger förutsättningar för sjuk-
vårdshuvudmännen att utforma vården på ett sådant sätt att husläkarna
verkligen kommer att anlita distriktssköterskorna. Men jag tycker att det är
viktigt att framhålla att distriktssköterskan har en alldeles egen yrkesroll,
liksom andra inom den primära vården, vilket vi inte får glömma bort.
Distriktssköterskorna och barnmorskorna samarbetar med sjukgymnas-
ter, arbetsterapeuter, laboratorieassistenter och andra grupper, och vi menar
att oavsett vem som bedriver vården är det viktigt med ”samverkanscentra”
för olika yrkesgrupper.
Jag hoppas nu att sjukvårdshuvudmännen skall leva upp till betänkandets
intentioner och att sjuksköterskorna får behålla och utveckla sin egen yrkesi-
dentitet, sin egen yrkesroll, och inte bli något slags mottagningssköterskor
för läkarna, som jag tycker att jag har sett tendenser till på senare år. För
märk väl: Distriktssköterskan är distriktets sköterska och icke doktorns! Jag
tycker att det är viktigt. Det har funnits tendenser på senare år, och det gäller
inte minst föregående regering när den antog förslaget om chefsöverläkare.
Moderata samlingspartiet var då det enda parti som gick emot att man så att
säga satte läkarna på piedestalen och glömde all den viktiga vård som utförs
av annan personal. Jag tycker att det är viktigt att understryka det.
Det är viktigt att framhäva att vi sjuksköterskor - det är dock länge sedan
jag själv jobbade i praktisk sjukvård - inte är läkarassistenter. Sjuksköters-
korna har en alldeles egen yrkesroll.
Beträffande beslutet om chefsöverläkarna ser vi motionärer nu med till-
fredsställelse att det här inte kommer att putsas upp när det gäller husläkar-
förslaget. Vi har i vår motion önskat att all primärvård skulle behandlas på
samma sätt. Men vi får väl nöja oss med att avvakta den utvärdering som
Socialstyrelsen skall göra på området - en utvärdering som redan borde ha
påbörjats. Man har ännu inte tagit sig an det här problemet.
Herr talman! Om vi skall klara vården i framtiden när vi får allt knappare
resurser - förhoppningsvis minskar inte resurserna, men vi har hur som helst
mycket knappa resurser - är det naturligtvis helt nödvändigt att vården ges
på rätt nivå. Vi brukar tala om lägsta möjliga omhändertagandenivå. Det
har också betonats av utskottet att detta är viktigt. Därför tycker jag att det
är särdeles viktigt att de som arbetar inom primärvården - sjuksköterskor
m.fl. grupper - används. Det är kanske också den allra billigaste vårdfor-
men. Därför har inte minst distriktssköterskan en oerhört viktig nyckelroll i
vården.
Herr talman! Jag tycker att Socialdemokraterna i sin reservation nr 8
mycket väl har beskrivit vikten av bl.a. distriktssköterskors, mödra-och
barnhälsovårdens och sjukgymnasternas roll. Tyvärr läser jag in en liten
bockfot i att man vill att allt skall förbli vid det gamla. Man vill konservera
monopolet. Därför kommer jag att avstå från att rösta på den reservationen.
Men jag tycker att motiveringarna för de olika grupperna inom vården är
mycket bra.
Anf. 65 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag förstår att Gullan Lindblad inte är någon tillskyndare av
husläkarlagen. Det blir mycket tydligt när man läser den motion som hon
hänvisar till. Hon säger bl.a. att man vill framhålla det positiva med ett om-
rådesansvar. Distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor samarbetar även
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
59
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m. m.
60
med sjukgymnaster, arbetsterapeuter och laboratorieassistenter, för att
nämna några viktiga grupper. Det är viktigt med samverkanscentra oavsett
vem som bedriver vården. Genom ett områdesansvar kan vårdgivarna bilda
sig en uppfattning om invånarnas livsbetingelser, t.ex. boende, trafik, skola,
barnomsorg och sociala miljöeffekter.
Jag förstår inte att Gullan Lindblad med den här argumentationen över
huvud taget kan ansluta sig till systemet med husläkare. Det skulle vara
bättre om Gullan Lindblad verkligen stod för vad hon säger, nämligen att
hon ansluter sig till det socialdemokratiska avslagsyrkandet. Då skulle di-
striktssköterskorna få en möjlighet att vara en del i primärvården. Nu riske-
rar vi i stället att bryta upp de samverkansformer som finns.
Anf. 66 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag tror att Hans Karlsson hörde på litet dåligt vad jag sade.
Jag betonade just att från det första preliminära förslaget om husläkare till
det betänkande vi har i dag har väldigt mycket hänt. Det har framför allt
skett genom att utskottet har framhållit de saker som jag tycker är viktiga.
På s. 32-34 - Hans Karlsson torde ha varit med om utarbetandet - sägs att
det är mycket viktigt att sjukvårdshuvudmännen verkligen ser till att berörda
personalgrupper kommer att ges utrymme och att vården utformas i enlighet
med de behov och förutsättningar som finns. Jag tror att varje vårdhuvud-
man - oavsett vem det är - kommer att leva upp till detta. Jag är också över-
tygad om att man från regeringens sida kommer att beakta detta i det kom-
mande arbetet.
Det är mycket värdefullt att flera läkare kommer in i bilden. Det är värde-
fullt att vi inte bara har en monopolsjukvård utan att det blir flera specialister
och att flera kan etablera sig i vården. Jag ser något positivt i att vi har ett
flexibelt vårdbehov. Jag tvekar i dag inte inför detta.
Det är oerhört viktigt att den preventiva vården verkligen betonas och
beaktas i fortsättningen och att de grupper som jag har räknat upp får en
nyckelroll även i fortsättningen.
Anf. 67 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Gullan Lindblad säger att hon under resans gång har fått
sådana förändringar till stånd att hon nu kan stödja det här. Jag kan inte
riktigt se vilka förändringar som har inträffat i texterna och som skulle be-
tyda att de ambitioner som Gullan Lindblad ger uttryck för i sin motion,
skulle ha fått genomslag. Det är nog snarast så att Gullan Lindblad har tving-
ats acceptera det här för att hålla ihop regeringen och få igenom ärendet här
i kammaren.
I debatten här har det från och till talats om att vi socialdemokrater är
emot valfrihet, husläkare och emot att människor skall kunna välja fritt, ha
en egen läkare osv. Jag vill här passa på att peka på vad jag sade redan tidi-
gare. Vi socialdemokrater understryker vikten av att relationen mellan pa-
tienten och hälso- och sjukvården har en kontinuitet. Vi verkar för det ge-
nom att föreslå den här förändringen i hälso- och sjukvårdslagen. Sjukvårds-
huvudmännen skall åläggas att planera verksamheten, så att de människor
som vill välja en läkare kan göra detta.
Vi vill ta vara på det som fungerar bra och naturligtvis rätta till det som
inte fungerar bra i dagens sjukvård. Men vi vill göra det med utgångspunkt
ifrån den nuvarande primärvårdsorganisationen. Vi är övertygade om att det
är den bästa och snabbaste vägen för att nå framgång. Vi vill se till att det
finns en personlig verksamhet och att det finns förutsättningar för en före-
byggande hälsovård på arbetet, i skolan och i samhället där vi bor. Vi vill se
till att man har kvar rätten att välja läkare. En sådan rätt finns redan i dag.
En del har påstått att en sådan möjlighet kommer att ges genom husläkarla-
gen, men det finns redan en möjlighet att välja läkare. Vi vill se till att sjuk-
vårdsresurserna är så fördelade att alla människor har möjlighet att komma
i åtnjutande av dem när de behöver. Det är behoven som skall styra - inte
vad vi har för driftform, organisation eller administration.
Anf. 68 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Hans Karlsson känner mig mycket dåligt när han säger att
jag har tvingats acceptera. Mig tvingar ingen. När jag hade konstaterat att
väldigt många av de krav som jag har ställt för att få en flexiblare organisa-
tion och för att fler läkare kan komma in i bilden som husläkare har tillgodo-
setts och att inte minst skrivningarna när det gäller den förebyggande vården
var bra m.m., accepterade jag förslaget.
Jag sade tidigare att om det bara gäller texten i Socialdemokraternas reser-
vation, tycker jag att man mycket väl har motiverat vilken roll husläkarna,
distriktssköterskorna, mödra- och barnhälsovården m.fl. skall ha. När jag
sedan lyssnade till debatten blev jag helt förskräckt. Då förde man verkligen
fram synpunkter om ett evigt konserverande av ett landstingsmonopol där
man inte kan tänka sig andra flexibla lösningar. Det sägs visserligen i vissa
fagra ord, men debatten har med all tydlighet visat vad ni vill åstadkomma.
Sedan blir man litet full i skratt när man hör att både socialdemokrater
och vänsterpartister i dag talar sig varma för valfrihet. Den åsikten han nog
inte utmärkt de partierna allra mest genom åren. Tvärtom har man velat ha
stora system som skulle passa alla. Vi vet också vad det har blivit för resultat
av det.
Anf. 69 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag vill kommentera ett par av de saker som har kommit upp
sedan jag sist hade förmånen att ha ordet för att sedan närma mig något som
kanske kan vara en avslutning på den här innehållsrika debatten.
Ewa Hedkvist Petersen tog upp frågan om skolläkarna. Jag tror att hon
var den första i dag som tog upp den aspekten. Hon använde i det samman-
hanget ett ord som jag tror att alla socialdemokrater i dag har använt i dis-
kussionen av husläkarförslaget, nämligen att förslaget kommer att rasera allt
möjligt.
Regeringsförslaget innebär att antalet allmänläkare, husläkare, under de
närmaste två tre åren kommer att öka med ungefär 50 %. Omkring 4 500
husläkare kommer om några år att finnas, och de kommer att innebära en
resurs som vi förut aldrig har haft på den nivån. I utskottsbetänkandet sägs
att detta sannolikt kommer att påverka antalet skolläkare. Det är väl en rim-
lig bedömning att förstärkningar inom vården som når människor påverkar
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
61
|
Prot. 1992/93:117 27 maj 1993 |
beslut som fattas exempelvis ute i kommunerna. Jag har inte velat hemlig- |
Ewa Hedkvist Petersen undrade om inte detta kommer att leda till att
|
Husläkare m.m. |
svaga och utsatta grupper drabbas. Jag tror inte det. Om vi förstärker resur- Det är alltså inte på något sätt ett motsatsförhållande för oss i Folkpartiet Sylvia Lindgren var, liksom många andra socialdemokratiska talare, inne Vad är det som ligger i argumentet om att det är prestigeskäl som ligger Sylvia Lindgren och andra socialdemokrater har i dag talat sig varma för Det har av flera talare anförts att husläkarförslaget, möjligheten att välja Häromveckan, herr talman, var det i Aktuellt inför dagens debatt ett in- |
|
62 |
tillsammans med en socialdemokratisk landstingspolitiker, som var negativt |
inställd till husläkare. När inslaget väl sändes kunde jag konstatera att den
gamle mannen som inte var lönsam - på vilket sätt nu gamla och sjuka nå-
gonsin är lönsamma i den meningen - hade valt en privat husläkare i Vallen-
tuna. Reportern frågade honom: Vad säger du om att ha en husläkare? Då
svarade mannen: Det är det bästa jag kan tänka mig. Man har att göra med
samma läkare hela tiden, och man behöver inte berätta en hel roman. I re-
portaget diskuterades sedan de olika ersättningsbelopp som läkarna får, och
läkaren sade då till den gamle mannen att denne inte behövde bry sig om att
han så att säga inte går med vinst. Mannen svarade då: Nej, jag har inte brytt
mig om vad de har skrivit i tidningarna heller. Jag menar att det tyder på att
den gamle mannen har en avsevärt mycket bättre förmåga att bedöma de
här sakerna än de socialdemokratiska talare som jag i dag har lyssnat till i
debatten.
Det har i dag från socialdemokratiskt håll riktats en kanonad mot det här
förslaget. Det finns nästan inte något ont på jorden som inte husläkare och
möjligheten att välja en egen husläkare skulle åstadkomma. Det är - för att
använda en formulering som jag har använt en gång tidigare i dag-fråga om
den obotfärdiges förhinder. Av någon anledning är man helt och hållet emot
förslaget. Jag har för min del gissat att det har att göra med vaktslåendet om
landstingens vetorätt vid etableringar. Det är den ömmaste av punkterna.
Det är en misstanke som också Göte Jonsson var inne på när han försökte
komma fram till vad som är bakgrunden till den oerhörda upphetsningen in-
för en så enkel tanke som att vi svenskar skulle få möjlighet att välja en egen
läkare.
Förslaget är enkelt. Jag kan, herr talman, sammanfatta det i några ord.
Utskottsbetänkandet och regeringsförslaget innebär att alla svenskar skall få
rätt att välja en egen husläkare, att det för de läkare som uppfyller kvalitets-
kraven skall finnas en etableringsfrihet, att det skall råda konkurrensneutra-
litet emellan dem och att det även i fortsättningen lokalt skall finnas ut-
rymme för att utforma systemet som det passar.
Konstigare än så är inte förslaget, och det är väl värt att vinna bifall av
riksdagen inom några minuter.
Anf. 70 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talmanI Bo Könberg påstår att jag har sagt att det här förslaget ”rase-
rar” den situation vi har nu. Det ordet har jag aldrig använt. Däremot känner
jag en väldigt stark oro när jag ser att konsekvensen av husläkarförslaget är
att också skolläkarna försvinner, med den kompetens de har i dag och med
den möjlighet att göra ett arbete i skolan som de har i dag. Det är faktiskt
en konsekvens av husläkarförslaget. Och när man läser propositionen ser
man att regeringen faktiskt också är medveten om det. Jag menar att rege-
ringen inte tar de följderna av beslutet på tillräckligt stort allvar.
Den kompetens som finns hos skolläkarna - och naturligtvis också hos
skolsköterskorna, som utför ett mycket stort och viktigt arbete och förhopp-
ningsvis kommer att fortsätta med det - är ovärderlig när det gäller att se
hurdan situationen är för barnen i skolan, se deras arbetsmiljö och vilka vill-
kor de lever med och medverka till att barnen och ungdomarna inte hamnar
i svåra situationer, medverka till att de inte hamnar i situationer där de blir
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
63
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
utsatta och till att de inte får en dålig skol- och arbetsmiljö. Den kompeten-
sen och den kunskapen behöver vi faktiskt i den svenska skolan, och jag
tycker att det är fel att husläkarförslaget skall innebära att den kompetensen
försvinner. Det blir ju faktiskt följden om förslaget genomförs.
Ulla Orring sade under debatten att man framöver får rätta till felaktighe-
ter som kan uppstå. Jag vill därför fråga Bo Könberg: Kommer man att rätta
till de konsekvenser som det här beslutet får?
Anf. 71 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag utgår från att Ewa Hedkvist Petersens fråga var seriöst
menad. Det är ju självfallet så att nästan ingenting av det vi människor byg-
ger är perfekt. Möjligen är det som de stora konstnärerna skapar perfekt,
men av det som vi andra håller på med är ingenting perfekt. Det är också
självklart att saker som inte är perfekta måste rättas till i en strävan att få
dem bättre - vi kommer däremot aldrig att lyckas med att få dem perfekta.
Av det Ewa Hedkvist Petersen sade om skolläkarna låter det som om hus-
läkarlagen på något vis skulle förbjuda skolläkare, men så är det självfallet
inte. Vad det handlar om är en bedömning som vi har gjort. Vi menar att
verksamheten kommer att få en annan utformning, kanske rned färre skollä-
kare, om hela svenska folket har en fast läkarkontakt via husläkarsystemet.
Om det är så att Ewa Hedkvist Petersen och andra socialdemokrater tän-
ker rösta emot socialutskottets förslag därför att man tror att skolläkare och
annat skall förbjudas i lag, kan de alltså nu låta bli att rösta emot och i stället
rösta för, eftersom något sådant inte blir följden av förslaget.
Ewa Hedkvist Petersen sade också att hon inte hade använt ordet ”ra-
sera”. Jag antecknade det i all hast. Är det fel, ber jag om ursäkt och konsta-
terar att hon i så fall är en av de få socialdemokratiska talare som i dag inte
har använt ordet ”rasera”.
Anf. 72 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att regeringen är beredd att rätta till
de dåliga konsekvenser av beslutet som vi kanske kommer att se i framtiden.
Det noterar jag.
Sedan vill jag säga till Bo Könberg att det som jag är orolig för är att den
kunskap om barns och ungdomars livsvillkor som grupp i samhället och i sko-
lan och om deras arbetsmiljö som faktiskt skolläkarna har försvinner. Det är
deras specialistkompetens, som man bara kan få om man arbetar aktivt i en
skola och dess miljö. Det är en mycket viktig kunskap, och jag tycker att en
biträdande socialminister och sjukvårdsminister ur folkhälsoperspektiv
skulle vara orolig för att den kompetensen försvinner.
Av naturliga skäl, som jag sade tidigare, kan man inte kräva att husläkaren
har denna kunskap om han eller hon inte jobbar i skolan mera än vad en
husläkare kommer att kunna göra med alla de patienter av olika schatte-
ringar den har.
Det är den oro jag känner. Jag hoppas att detta beslut kommer att följas
upp ordentligt och att vi rättar till det som blir fel.
64
Anf. 73 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! I Bo Könbergs senaste anförande talade han som om man i
dag inte skulle ha möjlighet att välja läkare. Det är naturligtvis fel. Möjlighe-
ten att välja läkare är inte någon innovation som kommer med husläkarla-
gen. Den har funnits tidigare.
Ett antal borgerliga talare har raljerat över att vi socialdemokrater talar
om valfrihet, precis som om det skulle vara något nytt. Men det är skillnad
på vår valfrihet och den valfrihet som de borgerliga talarna syftar på.
Vår valfrihet handlar om valfrihet för alla och inte bara för några, medan
husläkarlagen kan leda fram till att det blir valfrihet endast för några.
Statsrådet Könberg berömmer sig av att ha avskaffat köerna, men det var
ju den socialdemokratiska regeringen som såg till att man böljade kapa dem.
Anf. 74 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Om jag förstod Hans Karlssons inlägg rätt handlade det om
att Socialdemokraterna skulle vara för valfrihet åt alla i stället för åt några.
Det låter alldeles utmärkt - vem är inte hellre för valfrihet åt alla i stället för
åt några? Men vad det hade att göra med de förslag som nu står emot var-
andra i den kommande omröstningen har jag ännu inte kunnat utröna.
Det är väl mera sannolikt att man får valfrihet åt alla i ett system som byggs
ut kraftigt och som tillförs pengar än i ett system där man vill ha en allmänt
opreciserad skrivning i lagen och inte vill tillföra några resurser.
Till sist något om Socialdemokraternas insatser för vårdgarantin. Jag kan-
ske får påminna om att det väcktes en motion för flera år sedan från moderat
håll i den här frågan, och i januari 1991 väckte Folkpartiet med, tror jag,
Daniel Tarschys som första namn förslag om en vårdgaranti. Det förslaget
nappade sedan Socialdemokraterna på. Det var bra att de gjorde det, men
den egna insatsen var inte speciellt imponerande.
Anf. 75 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Valfrihet för alla, vad har det med husläkarlagen att göra,
frågar statsrådet Könberg.
Resultatet av husläkarlagen kan faktiskt bli att det inte är valfrihet för alla
längre, och det är vad jag syftade på i min förra replik.
Anf. 76 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Jag blev litet förvånad över att Bo Könberg så starkt angrep
att jag tyckte att detta med husläkare och rätten till egen läkare nu har ham-
nat i en prestigedebatt. Men det senaste inlägget från Bo Könberg belyser
ändå en prestigedebatt: Vem står egentligen för vårdgarantin?
Sanningen är väl den, Bo Könberg, att det är två frågor som framför allt
Folkpartiet har profilerat inom sjukvården, och det är husläkare och rätten
till eget rum. Jag tycker att det är bra att man har jobbat på det viset.
När det gäller rätten att ha en egen läkare har vi också sagt att vi definitivt
inte är emot det. Vi tycker att det mycket väl kan inbegripas i den organisa-
tion som vi har i dag. Vi har möjligheten att fritt välja läkare. Vi har också
möjligheten att fritt välja vårdcentral och även sjukhus. Men vi ser också
detta som en helhet, med ett team som jobbar på en vårdcentral med områ-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
66
desansvar. Där finns inte bara en husläkare. Det finns distriktssköterskor,
undersköterskor, terapeuter, kuratorer, sjukgymnaster m.fl. Det är inte all-
tid så att man behöver ha kontakt med just husläkaren. Det är detta helhets-
begrepp som för oss socialdemokrater är så viktigt.
Det är också viktigt att man har en hög kvalitet, god tillgänglighet och ett
förtroende plus helhetssynen.
Med det nu föreliggande förslaget lägger man på tok för stor vikt vid just
läkarnas roll och tappar bort många andra personalgrupper. Här har diskute-
rats inte minst distriktssköterskornas roll.
När man bestämmer sig för att ha flera läkare innebär det i många fall
konverteringar av tjänster. Det gör man i dag ute i våra landsting utan att
man dessförinnan tittar på vem som skall göra vad i det nya systemet.
Skall husläkarna ta emot patienterna för att titta på bensåren och först
linda upp lindan på gamla tant Agda innan hon blir undersökt osv.? Då inne-
bär det i många fall att man utnyttjar husläkarna till många andra uppgifter
än det som de är duktiga på. På så vis kan det komma att bli en väldigt dyr
och felaktig reform.
Anf. 77 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! På en punkt skall jag ge Sylvia Lindgren rätt. När Hans
Karlsson och jag diskuterar vem som först lade fram förslaget om vårdga-
ranti liknar det förstås en strid om prestige eller, om man så vill, att göra
reklam för det egna partiets insatser. Jag är fullt beredd att överlåta bedöm-
ningen av Socialdemokraternas och Folkpartiets insatser till andra och dra
mig tillbaka från den striden just nu.
Det som väckte min upprördhet i Sylvia Lindgrens tidigare inlägg var att
hon försökte hävda, som jag uppfattade det, att Folkpartiet liberalerna, jag,
regeringen och andra lade fram ett stort och viktigt förslag om en förändring
i svensk sjukvård av prestigeskäl - underförstått att vi själva tyckte något
annat i sakfrågan.
Jag tycker att den politiska debatten skulle må bra av att man i stället för
att leta varandras motiv tog på allvar de motiv som anförs. Det finns säkert
då och då dolda motiv här i världen, men de är oerhört mycket färre än vad
politiska meningsmotståndare tror om varandra.
Den typen av debatt har jag tidigare inte mött så ofta hos Sylvia Lindgren,
och det var kanske orsaken till min förvåning.
Sedan vill jag bara, herr talman, erkänna mig skyldig till den anklagelse
som Sylvia Lindgren riktade mot Folkpartiet: Vi har profilerat oss på huslä-
kare och eget rum.
Anf. 78 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Återigen: vi har redan i dag rätten att välja läkare. Det är
därför hela den här reformen ter sig väldigt märklig.
Jag skall ge ett exempel från min egen vårdcentral, där man nu har infört
husläkarsystemet, alltså i Stockholm. Där har läkarna bestämt sig för att
vara ett team - men det är läkarna som har kommit överens om detta.
Jag ringde häromdagen därför att jag ville ha ett recept. Man frågade mig:
Hos vilken läkare är du listad? Ingen aning, sade jag, för jag visste inte till
vilken läkare jag skulle anmäla mig. Jag hade inte den kännedomen när lap-
pen ramlade ner i min brevlåda. Då gick den som hade svarat i telefon och
letade upp mitt namn och sade: Du är listad hos doktor X, men tyvärr har
han telefontid bara på onsdagar mellan kl. 8 och 10, så var så god och åter-
kom då. Jag sade att jag inte kunde återkomma då, och jag fick till svar att
det var endast då som min husläkare hade telefontid.
Detta sköts alltså på ett annat sätt än vad jag har varit van vid när jag har
vänt mig till min vårdcentral.
Vi har inte använt ordet ”rasera”, som samtliga socialdemokrater anklaga-
des för. Däremot har jag sagt att införandet av husläkarsystemet innebär
stora förändringar, som kan få förödande konsekvenser för dagens fram-
gångsrika system. Det påståendet står jag helt och fullt för, Bo Könberg.
Anf. 79 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Om det skulle behövas några fler argument för husläkare -
jag tror knappast det - tycker jag att den episod som Sylvia Lindgren be-
skrev, om hur det ser ut innan husläkarlagen införs, kan vara ett gott argu-
ment för att rösta för den.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (avslag på förslaget om husläkare)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 130 för reservation 1 av
Bo Holmberg m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (utformningen av husläkarreformen)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 129 för reservation 2 av
Bo Holmberg m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (husläkarnas etableringsrätt)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 172 röster mot 130 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 7 av Bo Holmberg m.fl.
Mom. 11 (husläkarna och omvärlden)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 130 för reservation 8 av
Bo Holmberg m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (medelsanvisningen till Bidrag till husläkarsystem m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 130 för reservation 10 av
Bo Holmberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Husläkare m.m.
67
|
Prot. 1992/93:117 27 maj 1993 |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. |
|
Tobakslag |
Beslut om uppskjuten votering På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som Anf. 80 ANDRE VICE TALMANNEN: Meningsyttringar från åhörarläktaren är inte tillåtna. |
68
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU26 Tobakslag (prop. 1992/93:185).
Anf. 81 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! I socialutskottets betänkande nr 26 behandlas regeringens
proposition om tobakslag samt 78 motionsyrkanden inom detta ämnesom-
råde.
Den föreslagna lagen innehåller regler om vissa miljöer där rökning inte
skall få äga rum eller där vissa utrymmen skall hållas fria från tobaksrök.
Huvudregeln är att rökning inte skall vara tillåten i lokaler för barnomsorg,
skolverksamhet och annan verksamhet för barn och ungdom, färdmedel i
inrikes kollektivtrafik, lokaler för hälso- och sjukvård, lokaler avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med särskild service eller vård.
I lokaler där offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anord-
nas och i andra lokaler dit allmänheten har tillträde skall, om miljön inte
är rökfri, finnas områden där rökning inte är tillåten. Även för hotell och
restauranger ges särskilda regler.
Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lo-
kal eller annat utrymme som omfattas av lagförslaget svarar för att reglerna
följs. Vidare föreslås en skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att sam-
verka för att arbetsplatser i allt väsentligt blir rökfria.
Det huvudsakliga syftet med den lagstiftning som föreslås är att skydda
allmänheten från att ofrivilligt utsättas för tobaksrök och att skydda barn och
ungdom från att börja bruka tobak. Regeringen understryker att den lag som
nu föreslås är ett första led i åtgärder för att begränsa tobaksbrukets skade-
verkningar. Beroende på den fortsatta utvecklingen kan det bli aktuellt att
till riksdagen återkomma med ytterligare förslag till åtgärder, t.ex. om syftet
med bestämmelserna inte uppnås eller om nya regler införs inom EG.
Socialutskottet är väl medvetet om de hälsorisker och det obehag som
många människor drabbas av på grund av rökningen. Det är därför mycket
viktigt att människor inte mot sin vilja tvingas vistas i lokaler där det röks
och utsättas för passiv rökning. I den föreslagna lagen finns för vissa lokaler
och utrymmen bestämmelser om begränsningar av rökningen.
Information om tobakens skadeverkningar har sedan länge bedrivits i vårt
land. Även om andra åtgärder vidtas för att minska tobaksbruket är olika
former av information och utbildning fortfarande grundläggande element i
samhällets åtgärder mot tobaksbruket. Genom det tobaksprogram som det
nyligen inrättade Folkhälsoinstitutet bedriver har de hälsoupplysande infor-
mativa insatserna mot tobaksbruket förstärkts på central nivå, vilket är
mycket betydelsefullt. Det är också viktigt att informationen om tobakens
skadeverkningar intensifieras på lokal nivå inom skolor, primärvården, fri-
villiga organisationer etc.
Skolans förebyggande insatser måste få hög prioritet och stort utrymme på
skolschemat. Särskild vikt måste läggas vid att nå de ungdomsgrupper som vi
vet i dagsläget röker mycket. Sjuk- och primärvårdens kunskaps- och infor-
mationsmaterial om tobakens skadeverkningar måste komma skolor och öv-
riga myndigheter till del. Särskilt angeläget är att understryka vikten av att
gravida kvinnor och småbarnsföräldrar informeras om tobakens skadliga ef-
fekter. I detta sammanhang har mödravården och sjukvården en viktig roll,
liksom Folkhälsoinstitutet.
Insatserna för att tillförsäkra människor en rökfri miljö måste fortsätta
och intensifieras. Unga människor i hemmet och i skolan skall erinras om
vikten av att de inte börjar röka och av att de - om de trots allt börja röka -
visar hänsyn mot dem som inte röker.
Fostran av barn och ungdom i hem och skola är avgörande för gundläggan-
det av sunda och goda värderingar, liksom all informationsverksamhet och
opinionsbildning. Utvecklingen i Sverige är av dessa skäl mycket positiv.
Antalet rökare minskar sedan flera år. Detta tyder på att de redan vidtagna
åtgärderna har haft god effekt. Det är en mycket viktig folkhälsofråga att
minskningen fortsätter. Sverige är kanske det land som har de bästa utsik-
terna att nå WHO-målet: att 80 % av befolkningen skall vara rökfri år 2000.
Herr talman! Så här långt är socialutskottet enigt, och därför ställer sig
utskottet bakom regeringens förslag om införandet av den nya tobakslagen.
Men som framgår av betänkandet vill en majoritet, bestående av Ny de-
mokrati och Socialdemokraterna, att riksdagen skall uttala sig för en betyd-
ligt mer långtgående reglering. Dessa partier tillmäter inte det enskilda, per-
sonliga ansvaret någon större betydelse - av deras ledamöter i utskottet att
döma. Trots att vi kan notera mängder av lokala lösningar, som leder till allt
fler rökfria miljöer i vårt samhälle, intar de förmynderiets roll. Den skilje-
linje som därmed har uppstått inom socialutskottet gäller principfrågan om
det verkligen är riksdagen som skall fatta beslut med denna innebörd. Där-
med devalverar majoriteten värdet av de uttalanden som utskottet enhälligt
gjort om vikten av information och upplysning.
Ny demokratis representant har snabbt anpassat sig till den förmyndar-
mentalitet som hans parti i den senaste valrörelsen lovade att med alla medel
bekämpa. Ny demokrati har numera förvandlats till ett skattehöjar-, för-
buds- och regleringsparti. Det visar att partiet är opålitligt, i ordets sämsta
mening. Man tror inte längre - tvärtemot vad man hävdade i valrörelsen -
att människor kan ta något eget personligt ansvar. Man förstår inte att för-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
69
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
70
mynderiet underminerar det individuella ansvarstagandet. Alla dessa signa-
ler har gått upp i rök.
Intrycket av vindrutetorkarpolitiken inom Ny demokrati framstår än mera
tydligt när sex nydemokratiska representanter - fem ledamöter av denna
kammare och även partisekreteraren - i en debattartikel i Dagens Nyheter i
dag skriver att de vill fimpa hela lagförslaget. Därmed går man så att säga
180 grader på tvärs mot partiets linje i socialutskottet.
När socialutskottets socialdemokrater väckte sin motion med krav på
skärpningar reagerade Aftonbladet. På ledarsidan skrev man den 15 april:
”Detta måste ses som ett beklagligt återfall i sjuttiotalistiskt förbudstän-
kande. Så fort man då upptäckte något som man ogillade krävdes lagstiftning
eller åtminstone centralt utfärdade påbud. Men det är inte med förbud eller
statliga pekpinnar man löser problemen. Upplysning är effektivare, upplys-
ning och råd om hur man bär sig åt om man vill sluta.”
Herr talman! Jag tror att det finns många inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen som har samma sunda inställning till det personliga och det
lokala ansvarstagandet. De vill, liksom vi reservanter, överlåta till arbetsgi-
vare, arbetstagare och deras organisationer att komma överens om hur man
skall åstadkomma rökfria arbetsmiljöer och hur man skall förhindra att män-
niskor ofrivilligt utsätts för tobaksrök.
En decentraliserad beslutsordning gör det möjligt att ta hänsyn till de
högst varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser. Det är ange-
läget att parterna känner ett stort ansvar för att dessa frågor löses på ett posi-
tivt sätt och bejakar de värderingar som regering och riksdag står bakom.
Därmed blir lösningarna förankrade, bejakade och respekterade av dem
som närmast berörs av åtgärderna. Det visar den framgångsrika utveckling
som redan pågår - utan att riksdagen i lagtext föreskrivit hur detta skall gå
till.
Den bedömning och avvägning som sjukvårdsministern och regeringen
har gjort i propositionen bör därför kunna accepteras av riksdagen.
Jag yrkar därför i motsvarande del bifall till reservationerna 1 och 2.
Herr talman! Det är angeläget att Sverige harmoniserar regler som berör
handeln med tobaksvaror med motsvarande regler inom EG. På detta om-
råde har EG under senare tid antagit direktiv i skärpande riktning om att
förpackningar till tobaksvaror skall förses med varningstexter, innehållsdek-
laration och uppgifter om högsta tjärhalt i cigarettrök. Direktiven omfattas
av EES-avtalet. I Sverige finns det sedan 1977 en lagstiftning om varnings-
text och innehållsdeklaration på förpackningar till tobaksvaror, som synes
överensstämma med EG:s direktiv.
Regeringen har i propositionen föreslagit att nuvarande regler om var-
ningstext och innehållsdeklaration justeras så, att det klart framgår att före-
skrifter kan meddelas om fler varningstexter på varje förpackning. Vi reser-
vanter ser positivt på detta förslag, eftersom information om tobakens ska-
deverkningar är av mycket stor betydelse för att en minskning av tobakskon-
sumtionen skall kunna åstadkommas.
Innan ytterligare regler, som berör handeln, antas bör - för att motverka
uppkomsten av handelshinder - samråd ske med företrädare för producen-
ter, importörer och detaljister samt berörda myndigheter. Införande av ett
ensidigt svenskt reklamförbud skulle också innebära betydande konkurrens-
nackdelar för den svenska tobaksindustrin, som marknadsför produkter som
relativt sett är mindre hälsofarliga än utländska tobaksprodukter. Någon
möjlighet att stoppa reklam för utländska tobaksprodukter i utländska tid-
skrifter och TV-kanaler, som i allt högre utsträckning läses och ses av ungdo-
mar, finns inte. Reklam för tobaksprodukter kommer således att nå fram till
många ungdomar även om ett reklamförbud införs.
Den utländska tobaksindustrin använder sig redan av s.k. dold reklam,
genom att registrera sina varumärken även för andra produkter än tobaksva-
ror. Med nuvarande yttrandefrihets- och tryckfrihetslagstiftning är det svårt
att förhindra denna form av smygreklam. I Sverige är tobaksreklamen redan
mycket noga reglerad. Reklamen är också balanserad. I annonser upptar
varningstexter minst 20 % av ytan. Om ett förbud införs försvinner även
denna form av produktinformation, och alternativet blir med säkerhet en
ökande flora av dold reklam och varumärkesexponeringar i många samman-
hang.
Herr talman! Alldeles nyss fick jag en tidning där man kan se ett tydligt
exempel på denna smygreklam. Det är Televerket Radios programtidning
Calling. På omslaget ser man snabba sportbilar med varumärken: Marlboro
och Camel. Och i en text står det: ”Hallå där i depån! Nu behöver ni inte
skruva på mera turbotryck, för det här racet har jag som i en liten ask.”
Herr talman! Så här går det till. Vi kommer att få se mycket mer av det
här. I Sverige har vi en reglerad tobaksreklam som är öppen, synlig, saklig
och måttfull. Varningstexter upptar minst 20 % av annonsytan. Då vill jag
fråga majoriteten om den verkligen vill få denna ersatt av en aldrig sinande
flora av dold reklam - smygreklam och varumärkesexponeringar i de mest
besynnerliga sammanhang.
Kreativiteten hos reklammännen känner som bekant inga gränser. Det var
alltså ett färskt exempel som jag tog upp.
Det finns också risk för att internationella märken med högre halter av
kolmonoxid och tjära m.m. ökar. Det finns vidare en skillnad mellan effek-
terna av ett reklamförbud när det gäller alkohol och tobak. När det gäller
alkoholen, där reklam inte är tillåten i Sverige, är förbudet verkningsfullt.
På tobaksområdet - där distributionsmonopolet är borttaget, till skillnad
från hur det är på alkoholområdet - blir det sannolikt så, att de som kan
förfoga över resurserna för smygreklam också tar hand om marknaden. Mo-
tionärernas förslag kommer enligt reservanterna enbart att påverka mark-
nadsandelarnas fördelning. Den totala konsumtionen kommer inte att
minska. Vad som talar för detta är att vi har en mindre andel rökare i Sverige
än man har i länder som länge har haft reklamförbud. Mot denna bakgrund
är regeringens och statsrådet Könbergs bedömning välmotiverad, och vi re-
servanter tillstyrker därför regeringens förslag till ställningstagande i frågan
om reklamförbud.
Herr talman! Förutom till reservationerna 1 och 2 ber jag att få yrka bifall
till reservation 4.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
71
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
72
Anf. 82 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Vi har i dag haft en intensiv debattomgång om husläkarför-
slaget, och nu skall tobakslagen diskuteras här under eftermiddagen och
kvällen.
Många delar uppfattningen att det pågår en global katastrof i det tysta.
Därmed är rökningen ett av de största hoten mot mänskligheten. Jag går inte
så långt, men jag är mycket väl medveten om tobakens skadeverkningar.
De omdömen som fälls här är hårda och måste tas på allvar. Cancerkom-
mittén beräknar att 10 000-12 000 människor årligen avlider i vårt land till
följd av sjukdomar orsakade av rökning, eller också har rökningen varit en
bidragande orsak. Man frågar om vi politiker inte vill göra något åt detta.
Frågan är enkel, men svaret är mera komplicerat.
Självklart kan vi inte utan att reagera ta del och mycket starkt beröras så-
väl av de skadliga effekter som rökningen åsamkar den enskilde individen
som av de totala kostnader som rökningen förorsakar samhället och hälso-
och sjukvården.
Framför allt måste vi värna de unga, så att de inte hamnar i ett beroende-
förhållande när det gäller tobaken. Det gäller att skjuta på debuten. Enligt
vissa forskare finns det också ett starkt samband mellan rökningen och bru-
ket av narkotika.
Om vi förmår minska tobaksbruket kommer vi längre fram att se resulta-
tet - ett förbättrat hälsoläge. Särskilt viktigt här är de gravida kvinnorna och
barnen, vilka skulle må bättre. Vidare skulle det bli minskad sjukfrånvaro.
Antalet sjukpensionärer skulle bli mindre osv.
Jag tror att alla vi som varit med vid behandlingen av den här propositio-
nen är överens om att rökningen måste minska och om att tobaksbruket är
ett av de stora folkhälsoproblemen.
Tobaksutredningen var klar redan för tre år sedan. En rad radikala förslag
lades fram, vid sidan av de allmänna informationsinsatserna. Man talade om
rökfrihet i arbetslokaler där fler än en person arbetar, om reklamförbud och
om en åldersgräns för inköp av tobaksvaror. Men den dåvarande socialde-
mokratiska regeringen orkade inte ta i den här heta potatisen.
Nu har vi en borgerlig regering. För första gången föreslås en tobakslag,
som jag och många med mig anser vara det första steget mot en mycket re-
striktivare hållning till tobaksbruket. Frågan är inte okontroversiell. Som jag
ser saken är det viktigt att åstadkomma ett relevant resultat: en lagstiftning
som kan följas.
Förslagen innebär förbud mot rökning i daghem, på skolor och i fritidslo-
kaler. Detsamma gäller lokaler för hälso- och sjukvård samt tandvård. Sär-
skilda rökrum får dock inrättas. På större restauranger skall det finnas rök-
fria områden, och hotellen skall erbjuda rökfria rum.
Här vill utskottsmajoriteten gå längre. Men med en decentraliserad be-
slutsordning bör parterna kunna komma överens, tycker jag och övriga re-
servanter, om att en rökfri arbetsmiljö skall åstadkommas, oavsett om det är
stora eller små arbetsplatser. Jag instämmer därmed i vad som sägs i reserva-
tion nr 1 om rökfria miljöer.
Herr talman! Frågan om en åldersgräns för inköp av tobak är också en
mycket angelägen fråga för mig. Det gäller här att gå så långt som möjligt,
så att rökdebuten skjuts upp. Under de senaste veckorna har vi blivit på-
minda om att det är 600 ungdomar i veckan som börjar röka. Beträffande
elever i årskurs 9 visar studier att mer än var fjärde rökare är flicka och var
femte är pojke. Detta är skrämmande. Här behövs det inte bara förbud mot
inköp utan också en oändlig kampanj med fakta om rökningens skadeverk-
ningar, främst ute på våra skolor. Även föräldrar och andra anhöriga måste
på alla sätt bidra här och sprida upplysning.
Det folkhälsoinstitut som har tillkommit har också en särskild uppgift då
det gäller att bevaka rökningen, att försöka förhindra densamma och att
sprida information.
Det finns faktiskt goda exempel på aktiva klasser med aktiva lärare som
hårt driver kampen mot tobaken. Mycket sådant måste till när det gäller att
stärka elevernas självförtroende och deras mod att säga ifrån.
Jag är mycket tveksam till en lagstiftning, för jag anser att det blir svårt att
följa en sådan. Langning kan uppstå, och den blir ett stort problem i och med
att man därmed bryter mot lagen. Jag ställer mig därför bakom reservation
nr 2. Det gäller alltså att i stället i första hand välja upplysningens väg.
Däremot kommer jag att rösta för ett reklamförbud. Jag stöder således
propositionen i denna del.
Sedan länge har jag funnit att den reklam som vi nu har är mycket motsä-
gelsefull. Först ser man häftig reklam t.ex. om den låga tjärhalten i en ciga-
rett. Men sedan finns det på cigarettpaketen upplysningar om hur hälsovåd-
lig rökningen är. För en sådan reklam finns det inte plats i vårt samhälle.
Reklamanhängarna och tobaksbolagen framhåller att reklamens syfte är
att locka rökare att röka cigaretter som har lägre tjärhalt. Men argumenten
håller inte. Sverige har redan i EES-avtalet förbundit sig att följa EG:s regler
om maximigränser för tjära. 1993 blir cigaretter med mer än 15 mg tjära för-
bjudna. Om några år sänks gränsen förhoppningsvis ytterligare.
Norrmännen, som har haft reklamförbud sedan 1975, röker sedan 1988
cigaretter som i genomsnitt innehåller 13 mg tjära. För Sverige har motsva-
rande siffra varit 15 mg, trots reklam och konsumentupplysning. Inte ens en
rökare torde se ett reklamförbud som ett ingrepp i integriteten när det gäller
detta med att inte utsättas för tobaksreklam.
I Norge och Finland, där man sedan länge har reklamförbud, har inte nå-
got av de multinationella tobaksbolagen fått en starkare ställning - ett annars
vanligt argument från de inhemska bolagens sida.
Herr talman! Allra sist vill jag säga att jag tycker att vi måste få bort rekla-
men för tobak. Låt oss alla med Folkhälsoinstitutet i spetsen driva på, så att
vi får ett tobaksfritt samhälle så långt detta är möjligt! Det är hög tid att
vi inser realismen när det gäller de skador som tobaken åstadkommer. Den
föreslagna tobakslagen är det första steget här.
Anf. 83 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det står ställt utom varje tvivel att tobaksbruket är ett av
våra allra största folkhälsoproblem.
Det är egentligen ganska märkligt att vi i den tidvis ganska intensiva miljö-
debatt som vi har fört inte har ägnat tobaken som miljöproblem större upp-
märksamhet än vad vi hittills har gjort.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
74
I propositionen och i underlaget till denna finns en mycket bra redovisning
av hur allvarligt tobaksbruket är för vår hälsa och av hur det utgör en klart
dominerande faktor vid många av våra svåraste sjukdomar.
Våra relationer till tobaken är i högsta grad en attitydfråga. Vill vi minska
tobakens skadeverkningar, handlar det därför om att åstadkomma attityd-
förändringar.
I det avseendet är samhällets inställning av avgörande betydelse. Det är
därför mycket bra att den här propositionen äntligen har kommit. Det visar
att regering och riksdag ser mycket allvarligt på tobaksproblemet.
Skall man från samhällets sida lyckas att ändra på attityder, måste man gå
fram på ett sätt som gör att människor inte får känslan av förmyndarmentali-
tet och intrång i det som ligger inom den privata sfären. Sådant leder bara
till att aldrig så goda avsikter kan få rakt motsatt effekt.
Av de förslag som nu ligger framför oss är de flesta sådana att de borde
kunna möta stor uppslutning från allmänheten.
Det borde t.ex. inte ens bland de största tobakskonsumenterna vara svårt
att få förståelse för de delar av lagförslaget som syftar till att skydda andra
som inte själva röker från att bli utsatta för tobaksrök. Skärpningen när det
gäller rökfria miljöer är därför mycket välmotiverad.
Eftersom de flesta numera är ganska väl medvetna om tobakens risker,
torde det inte heller vara svårt att få stöd för de ökade kraven på riskinforma-
tion och produktkontroll.
Herr talman! När det gäller möjligheterna att åstadkomma en attitydför-
ändring till tobaken, är reklamfrågan av alldeles särskild betydelse.
Det är mycket svårt att förklara logiken i att vi samtidigt som vi talar om
tobaken som ett av våra största folkhälsoproblem accepterar reklam och
marknadsföring som ju syftar till att öka konsumtionen. Hur skall man på
det sättet kunna räkna med att få förståelse för problemets allvar?
Reklam handlar dessutom just om attitydpåverkan, som i detta fall syftar
till en ökad tobaksanvändning.
Att försöka möta reklam med information är nästan omöjligt, eftersom
reklam alltid är subjektiv, medan information så långt möjligt skall vara
objektiv. Att försöka bemöta sådant som vänder sig till våra känslor genom
att vädja till vårt förstånd låter sig tyvärr inte alltid göras så lätt.
Att samhället skall lägga ner stora pengar på information för att motverka
effekten av ännu större satsningar på reklam från tobaksindustrin förefaller
dessutom både meningslöst och bortkastat.
Mot detta kan naturligtvis sägas att det är svårt att förhindra att ett re-
klamförbud kringgås på olika sätt. Man kan t.ex. få in tobaksreklam via TV-
satellitkanaler eller också kan den bäras på kläder i och med det internatio-
nella utbytet. Genom att människor reser mer kan de på så sätt få med sig
tobaksreklam till Sverige.
Jag tycker inte att detta är något hållbart argument. Den möjligheten finns
ju även när det gäller alkohol, trots att vi här har reklamförbud.
En annan invändning kan naturligtvis vara att ett reklamförbud innebär
ett intrång i marknadsekonomin. Jag kan förstå att t.ex. Moderaterna tycker
att detta är ett avsteg från den syn som man har på marknadsekonomin. Men
inte heller detta argument håller riktigt.
Så länge inte tobaken, och för övrigt även alkoholen, svarar för sina egna
verkliga kostnader råder det inte någon fri marknad i egentlig mening på det
här området. Först om det, som jag här i riksdagen tidigare har föreslagit,
togs ut en särskild sjukvårdsavgift eller en särskild sjukvårdsskatt på tobak,
som gick direkt till sjukvårdshuvudmännen för att fullt ut täcka de kostnader
som samhället får bära för tobakens skador, skulle man kunna tala om mark-
nadsekonomi även på det här området.
Ett reklamförbud är dessutom inte något som kan eller borde uppfattas
som en inblandning i enskilda människors rätt att själva bestämma och ta
ansvar. Det är ingen som personligen far illa av att slippa att usättas för re-
klam.
Herr talman! Mot den här bakgrunden yrkar jag bifall till förslaget om
reklamförbud, dvs. utskottets majoritetsförslag.
Att sätta en åldersgräns för inköp av tobak tror jag skulle motverka sitt
syfte. Jag tror att detta av väldigt många skulle uppfattas som ännu ett inslag
av förmynderi och snarare öka ungdomarnas nyfikenhet på tobaken. I vart
fall anser jag inte att det här är en metod som man bör ta till som en första-
handsåtgärd innan man prövat andra åtgärder.
Jag anser att socialdemokraternas förslag, att regeringen skall återkomma
med ett lagförslag om åldersgräns om det visar sig att rökning bland ungdo-
mar ökar, är onödigt. Man måste kunna utgå ifrån att regeringen gör på det
viset, om man finner att detta är den lämpligaste åtgärden i händelse av ök-
ning av konsumtionen. Det behövs därför inget tillkännagivande på den här
punkten.
Jag yrkar alltså avslag på förslaget om åldersgräns, på utskottets förslag
och bifall till reservation nr 2..
Herr talman! Vad sedan slutligen gäller utskottsmajoritetens förslag i för-
hållande till det som föreslås i propositionen i fråga om rökfria miljöer har
jag svårt att se att det i praktiken innebär någon större skillnad. Jag tror näm-
ligen inte att det som skiljer mellan dessa två förslag på något vis kommer
att upplevas som något reellt problem. Det finns nog inte så särskilt stora
problem just när det gäller tobaksrökning i utomhusmiljöer och på arbets-
platser, som inte går att klara på frivillig väg. Jag tror att en lagstiftning även
på det här området skulle motverka sitt eget syfte, och dessutom skulle det
uppfattas som klåfingrighet.
Anf. 84 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! I år firas faktiskt ett fyrtioårsjubileum. Det var 1953 som
två unga brittiska forskare publicerade den första studien, där man på ett
ovedersägligt sätt visade att tobak framkallar lungcancer. Under de följande
40 åren påvisades att tobaksrökning framkallar betydligt fler tumörformer
och dessutom förträngningar i blodkärlen, hjärtinfarkt samt ytterligare ett
flertal sjukdomar som medför svårt och livslångt lidande. Jag vill bara nämna
emfysem, den andnöd som plågar många gamla som rökte när de var unga.
Under den allra senaste tiden har det påvisats skador hos dem som vistas
i lokaler där andra röker. Detta gäller särskilt skador hos barn. Barn i livmo-
dern hos rökande kvinnor påverkas på ett mycket allvarligt sätt. Effekterna
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
75
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
76
av passiv rökning har gett tobaksfrågan en ny etisk dimension. Det är inte
längre en ensak för den enskilde om han röker eller inte.
Man har också lyckats kartlägga de mekanismer genom vilka tobak fram-
kallar sjukdom och lidande. Bl.a. finns i tobaksröken 15 starka giftämnen
som man enligt gällande lagar inte får sprida i något annat annat samman-
hang än vid rökning. Tobak är lika starkt beroendeframkallande som flera i
dag förbjudna narkotika.
I Sverige rekryteras årligen 30 000 nya rökare och 10 000 människor dör
av tobaksbruk. Tobak är i dag den största enskilda folkhälsofaran. Vi är alla
överens här i kammaren om att det är oerhört angeläget att minska tobaks-
bruket, men vi är inte helt överens om vilka medel som är lämpliga för att
nå detta mål och inte heller om hur man löser konflikter mellan detta önske-
mål och våra andra förväntningar på samhället.
Ett grundläggande problem är här att det är barn och ungdom som är de
mest utsatta. Det är de som behöver skydd. Över 80 % av dem som röker
har börjat göra det före 18 års ålder. Flertalet börjar numera när de är 14
eller 15 år. Har man klarat sig till 18 års ålder är det mycket få som börjar
röka som vuxna.
Tyvärr blir alla risker med tobaksbruk, bl.a. risken för för tidig död, kraf-
tigt förhöjda om vanan etableras före 15 års ålder. Dessutom är tobaksbruk
under uppväxtåren mer cancerframkallande än senare i livet. Om den vanan
etableras tidigt under livet är den mer beroendeframkallande och det är svå-
rare att sluta, även om man sedan som vuxen vill göra det. Flera undersök-
ningar har visat att det stora flertalet vuxna rökare vill sluta, men tyvärr inte
kan det.
Det vi diskuterar här i dag gäller främst hur vi bäst skall skydda våra barn
och hur vi bäst skall hindra rökdebuten hos barn. När man är 14 år har man
svårt att stå emot omgivningens tryck och man har svårt att stå emot öppen
eller dold reklam. Många barn och tonåringar upplever att de i praktiken
inte har något val, om de vill vara med bland de tuffa.
Det är inte omdiskuterat, utan vi är alla överens om att hälsoinformation
skall vara basen i allt arbete som siktar till att förebygga tobakens skadeverk-
ningar. Men de relativt begränsade satsningar som samhället gör på hälsoin-
formation motverkas mycket effektivt av en alltmer omfattande, uppfin-
ningsrik och skickligt utformad reklam. Flera undersökningar har klart visat
att förbud mot tobaksreklam har avgörande betydelse för en minskad to-
bakskonsumtion. Jag vill understryka att redan regeringens proposition in-
nehåller en rad kloka förslag, som siktar till att begränsa tobakens skade-
verkningar, vilka kan vara effektiva. Jag vill här nämna produktkontroll av
tobaksvaror, information om tobakens skadeverkningar, förstärkt informa-
tion på flera plan; i skolor, inom sjukvården, på arbetsplatser och centralt
genom kunskapsinhämtning och kunskapsspridning. En av det nybildade
Folkhälsoinstitutets främsta uppgifter är uppföljning och kunskapsspridning
om tobakens skadeverkningar.
Herr talman! Jag har i 38 år levt bland cancerpatienter. Jag kan inte säga
hur många, men det är på otaliga människor som jag har sett effekterna av
tobaksbruket, och jag har sett det lidande som detta framkallar. Jag har sett
patienter som började röka som barn, som hör till de lyckliga som blev bo-
tade från sin lungcancer och som inte kan sluta, trots att de vill och trots att
de bara har en lunga kvar att röka med. Jag är personligen mycket starkt
präglad av dessa upplevelser. Mot den bakgrunden är det kanske naturligt
att jag tycker att detta faktiskt är ett mycket viktigt ögonblick i riksdagens
arbete.
Jag skulle också, mot bakgrund av min personliga erfarenhet, gärna se att
riksdagens beslut om möjligt skulle gå längre än regeringens proposition. Jag
vill säga att av alla åtgärder som vi diskuterar - om man ser på vad som är
vetenskapligt bevisat - är det viktigaste att vi får ett förbud mot tobaksre-
klam. Jag vill också säga att jag ser positivt på vad som sägs i propositionen,
att detta inte är slutpunkten för landets lagstiftning i den här frågan, utan att
detta bara är början.
Herr talman! Det är många talare anmälda. Vi kommer i dag att få höra
mycket om personlig frihet. Bl.a. fick vi läsa om personlig frihet i Dagens
Nyheter i morse, där man försökte kritisera Leif Bergdahl.
Att slå vakt om den personliga friheten är oerhört viktigt. Men, mina vän-
ner, barn har i praktiken ingen personlig frihet när de börjar röka. De behö-
ver i stället vårt stöd och vår hjälp.
De som måste vistas i offentliga lokaler och som får andnöd har ingen reell
personlig frihet. De behöver i stället vår hjälp. Vuxna som har opererats för
lungcancer, och som inte kan sluta röka, har ingen personlig frihet att göra
det. De behövde vår hjälp för att inte börja när de var barn, och den hjälpen
fick de inte.
Vi skall i morgon bitti här i kammaren avgöra om våra barn och barnbarn
skall få den hjälpen eller om vi skall säga till dem att vi i stället ville slå vakt
om deras personliga frihet när de var 14 år gamla.
Dagens debatt och den följande voteringen i morgon är för mig viktiga
ögonblick i min korta riksdagserfarenhet. Jag undrar faktiskt om inte beslu-
tet om en tobakslag i framtiden kommer att framstå som det viktigaste av
alla beslut som den nu sittande riksdagen har fattat.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i regeringspropositionen om en
tobakslag med de skärpningar som framgår av socialutskottets betänkande.
Samtidigt vill jag vädja till mina riksdagskolleger att allvarligt överväga de
skärpningar av lagen som framgår av olika motioner.
(Applåder)
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
Anf. 85 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! I motsats till alkoholen, som bevisligen har använts av de
indoeuropeiska folken i minst 4 000 år, skedde europeernas första kontakt
med tobaken endast för knappt 400 år sedan i samband med Columbus upp-
täcktsresor. Tobaken har, i likhet med andra droger såsom meskalin och
peyote, av Amerikas indianer väsentligen använts i rituella sammanhang,
och väl var väl det.
Även i vårt land var tobaksbruket tämligen begränsat långt in på 1900-
talet. T.ex. kvinnor rökte mycket sällan. Det var i sällsynta fall gamla gum-
mor som rökte pipa. Men i övrigt började inte kvinnor röka förrän på 40-
talet. Det var först i samband med kvinnornas s.k. frigörelse som man bör-
jade upptäcka skivepitelcancer hos kvinnor i den västliga världen.
77
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
78
Under mina 20 år som thoraxkirurg har det skett en markant ökning av
antalet kvinnor med lungcancer. Nu är denna sjukdom nästan lika vanlig hos
kvinnor som hos män. I framtiden kommer det att vara vanligare att kvinnor
får denna sjukdom, eftersom kvinnorna i dag röker mer. Men det är en la-
tenstid för induktion av cancer på uppemot 20-30 år. Det dröjer därför ett
tag innan vi ser denna övergång.
Rökning orsakar inte bara död i cancer, främst skivepitelcancer i lungorna
men även andra cancerformer, t.ex. urinblåsecancer, njurcancer och cancer
i munhåla och svalg, utan det finns de som anser att det dör betydligt fler
människor i rökkomplikationer till följd av hjärt- och kärlsjukdomar än till
följd av cancer.
Man har gjort en uppskattning av att 10 000-12 000 personer i Sverige per
år dör i komplikationer till följd av rökning. Men jag tror att denna siffra är
betydligt underskattad. Jag tror att det är betydligt fler som dör till följd av
detta. Det är t.ex. mycket ovanligt att se en icke-rökande man under 45 år
som har haft en hjärtinfarkt.
Internationellt råder det en samstämmig uppfattning om rökningens skad-
lighet. Läkarorganisationer världen över har lyckats genomdriva reklamför-
bud och åldersgränser för inköp. Det är mycket märkligt att Sverige, som i
många avseenden är ett upplyst land, har hamnat på efterkälken på detta
område. I fråga om bekämpning av rökningens skadeverkningar är Sverige
ett verkligt B-lag. T.ex. Italien införde reklamförbud redan 1962. Sedan är
det fråga om vilken effekt det har haft i Italien. Det finns ingen statistik som
visar några effekter. Finland införde reklamförbud 1977, Norge 1975, Island
1985, Frankrike 1977, Belgien 1987, Irland 1988, New York 1987, och i dag
har de flesta delstater i USA restriktioner mot rökning. Mera långtgående
restriktioner saknas, förutom i ett antal bananrepubliker, egentligen bara i
Sverige och Danmark.
Inom mitt område, dvs. inom hjärtkirurgin, har vi länge vetat att återfal-
len efter en operation är mycket vanligare hos rökare än hos dem som icke
röker. Jag läste en artikel i kvällspressen senast i går om detta. Det var några
kirurger i England som inte ville operera rökare. Detta handlande tar jag
bestämt avstånd från. Alla människor, inkl, rökare, skall givetvis ha den
hjälp som vi kan ge dem. Jag anser att det moraliskt är absolut fel att villkora
detta. Däremot är varje kirurg skyldig att före operationen mycket noggrant
gå igenom det hela. Jag har faktiskt ännu inte haft en enda patient som inte
har lovat att försöka sluta röka efter operationen. De allra flesta har slutat
röka innan de kommer till en kirurg.
Det har varit lätt att övertala patienter att sluta röka. De har befunnit sig
i en situation då de har haft direkt anledning att ta ställning till detta. De
vet att om de fortsätter att röka riskerar de att mycket snabbt få ett återfall.
Däremot har det varit mycket svårt att övertala politiker. Särskilt svårt har
det varit att övertala nydemokrater. Jag måste tyvärr medge att jag i detta
sammanhang har misslyckats till 100 %. Ändå är jag övertygad om att alla
de som jag har misslyckats med att övertala, vilket är ganska många, skulle
hålla med mig om de hade min erfarenhet. Jag skulle önska att jag hade kun-
nat förmedla den outsägligt sorgliga känslan av otillräcklighet som jag har
känt varje gång som jag efter en operation har stått inför en patient och talat
om att cancern tyvärr inte gick att ta bort, att det inte gick att göra något.
Det har sedan länge stått klart för mig att man rent kirurgiskt-tekniskt inte
kan göra så mycket för dessa patienter. Man kan bara marginellt förbättra
prognosen. Om man skall göra något måste det ske i det förebyggande arbe-
tet, dvs. att se till att människor inte börjar röka.
Man räknar med att ca 250 miljoner människor som i dag lever kommer att
dö till följd av rökning. Det här är det klart största hälsoproblemet. Tobaken
dödar långt fler än alkohol, narkotika, aids och trafikolyckor tillsammans.
Under den tid som denna proposition har handlagts, har jag fått en mängd
brev och telefonsamtal. Bl.a. ringde en gammal narkoman och upplyste mig
om att det utan rökning i princip inte skulle finnas något knark. Han hade
inte känt en enda narkoman - han hade känt många under åren, eftersom
han hade varit narkoman ganska länge - som inte hade varit rökare innan
han eller hon hade börjat med narkotika. Han sade att alla haschrökare bör-
jar med tobak. Och han upplyste mig om att uttrycket joint, som används i
USA, som jag tidigare inte har vetat vad det betyder, innebär att man blan-
dar tobak med hasch och att tobaken är nödvändig för att det hela inte skall
slockna. Vederbörande anser alltså att tobaksrökning är det första stadiet till
narkomani. Givetvis kan man inte vända på detta och säga att alla som röker
blir narkomaner. Men i stort sett alla narkomaner har haft rökning som
första last, vilket jag håller med om.
Jag har hittat en annan undersökning där man har studerat manliga narko-
tikamissbrukare i Sverige, dvs. människor som var notoriska missbrukare.
De hade använt hasch och liknande substanser minst 50 gånger. Av dem
hade 99,6 % varit rökare innan de började med hasch.
Jag har här gett några personliga synpunkter på rökandet och skall inte
mer än i korta ordalag beröra det som vi kommer att rösta om i morgon.
När det gäller reklamförbudet lyckades vi med vår motion åstadkomma
att regeringspartierna delade på sig. Kds, Folkpartiet och Centern anslöt sig
till majoriteten i utskottet, dvs. Socialdemokraterna och Ny demokrati. Jag
hoppas verkligen att riksdagen i morgon röstar för reklamförbud. Ny demo-
krati, liksom flera andra partier, har fri röstning i den här frågan.
Jag skall sedan övergå till frågan om åldersgränsen. Om man skall nå ef-
fekt i fråga om rökskadorna, måste man se till att människor aldrig bötjar
röka. I dag uppges ca 600 ungdomar böija röka varje vecka i Sverige. När-
mare 30 % av flickorna och drygt 20 % av pojkarna i klass 9 rökte 1992. To-
baksutredningen föreslog 18 år som åldersgräns för inköp. Det föreslog även
vi. Åldersgränser finns i dag i Finland, Island, Norge, Storbritannien, Ca-
nada och i nästan alla delstater i USA.
Amerikanska studier visar att en åldersgräns leder till minskad konsum-
tion. Det som Moderaterna framför, dvs. att människor skulle börja röka av
trots och att en åldersgräns skulle göra att antalet unga som börjar röka
skulle öka, saknar all vetenskaplig grund. Jag får här referera till Journal of
American Medical Association, den 11 december 1991, volym 266, nr 22. Jag
ber er här uppmärksamma antiintellektualismen i Moderaternas agerande.
Moderaterna var även mycket ivriga motståndare till att införa hjärndödsbe-
greppet för ett tiotal år sedan. De förhindrade att man skulle kunna hjälpa
en mängd människor med hjärttransplantationer. Därför var jag intresserad
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
79
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
av hur det kom sig att Moderaterna, som jag trodde var ett upplyst parti och
som många av mina kolleger sympatiserar med, kunde vara så pass ivriga
motståndare till det som var självklart för den tänkande människan. Detta
förvånade mig då. Men i dag förvånar det mig inte. Jag känner en hel del
moderater och vet hur de agerar.
Nästa antiintellektuella fråga som jag gissar kommer att stödjas av Mode-
raterna är ett amalgamförbud. Redan nu har ledande moderater, men jag
vill inte nämna några namn, framfört åsikter som går stick i stäv mot Läkar-
förbundet, Läkaresällskapet, Socialstyrelsen och Tandläkarförbundet.
Herr talman! Jag vill avsluta detta anförande med att yrka bifall till utskot-
tets hemställan förutom i mom. 5, där jag yrkar bifall till min reseivation
3, dvs. till yrkande 1 i motion So50, den s.k. kvinnomotionen med Barbro
Westerholm som första namn. Detta yrkande finns även med i en menings-
yttring från Vänsterpartiet.
Anf. 86 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Nydemokraterna sade i valrörelsen att det inte kostar ett öre
att ta bort en massa förbud. Vi behöver inga överförmyndare, säger de i sitt
partiprogram. Nu försvarar Leif Bergdahl, som representant för Ny demo-
krati, en partimotion där man kräver ökad lagreglering.
Jag skall genast säga att vi är överens om folkhälsoperspektivet. Det har
framgått tydligt av mitt inledningsanförande, så den debatten behöver vi inte
föra vidare. Jag har slagit fast hur vi ser på frågan.
Vad debatten gäller är hur långt vi i riksdagen skall gå med lagstiftning för
att reglera det mänskliga beteendet i olika sammanhang. Var går gränsen
mellan riksdagens lagreglerande och respekten för det personliga och det lo-
kala ansvarstagandet? Jag skulle gärna vilja få höra det från Leif Bergdahl,
därför att Leif Bergdahl är så motsägelsefull. Som vi hörde nyss är han inte
främmande för alkohol. Han säger i ett uttalande i en dagstidning så här:
Alkohol i måttliga mängder är bara nyttigt för hjärtat och för kolestero-
let. Två, tre starköl har samma effekt för att ta ner kolesterolet som fem kilo-
meters jogging.”
Det är en direkt plädering för att använda alkohol. Sedan säger Leif Berg-
dahl från Ny demokrati att den enskilda människan när det gäller tobak inte
kan få göra sina egna personliga bedömningar och ta ett eget ansvar, utan
här måste vi lagreglera. Det är tvärtemot vad man gick till val på.
Jag har noterat att fem ledamöter från Ny demokrati och partisekretera-
ren i en artikel i Dagens Nyheter går till attack mot oss andra därför att vi är
förbudsivrare. Jag har i mitt inlägg velat peka på vem som är den verkliga
förbudsivraren i denna fråga. Det är Leif Bergdahl själv. Att partisekretera-
ren deltar i denna artikel är en viktig markering. Därför vill jag också veta
om Leif Bergdahl verkligen företräder hela sitt parti eller inte. Den uppgift
som man har som ledamot i ett riksdagsutskott är att företräda sitt parti där.
Det är mot den bakgrunden som man för förhandlingar och träffar överens-
kommelser som sedan skall hålla. Detta har vi diskuterat i andra samman-
hang tidigare, så det behöver jag inte påminna om.
Vidare vill jag veta av Leif Bergdahl hur lagförslagen konkret skall utfor-
80
mas, hur åtgärderna skall kunna kontrolleras och hur överträdelser skall
kunna beivras.
Anf. 87 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Det var många frågor. Tobak uppfyller alla kriterier för att
klassificeras som ett narkotikum. Tobak dödar mer än alkohol och trafik-
olyckor tillsammans. Det är här inte fråga om ett förbud mot att använda
tobak. Det är fråga om ett förbud att förleda våra ungdomar och barn under
16 år som ännu inte har en klar uppfattning om saker och ting. Det är dessa
som tobakreklamen främst riktar in sig på. Det är dem som vi skall förhindra
att förledas i det fördärvliga.
Personligen är jag mycket starkt mot alla förbud, men jag är för förbud
mot narkotika, droger som heroin. Det hoppas jag att även Sten Svensson
är. Tobak är ett narkotikum. Jag är för att förbjuda narkotika, som fördärvar
folk - folk luras in på det.
Med detta är det slut med förbud för min del. Jag kommer inte att med-
verka till några förbud mot alkohol och liknande - gärna information men
inte förbud.
Sten Svensson frågade om jag företräder mitt parti. Vi har i denna fråga
en partimotion med lan Wachtmeister som första namn. Jag försvarar den
partimotionen. Hur många som i partiet stöder den vet jag inte. Jag hoppas
att det är en majoritet, men jag vet inte ens det. Vi får se det vid omröst-
ningen i morgon. I den här frågan tillämpar vi, i motsats till alla andra frågor,
fri röstning.
Sten Svensson frågade hur man skall kontrollera att lagen följs. Jag förstår
att det är svårt. Personligen är jag inte för några som helst andra kontrollsys-
tem än dem vi har t.ex. när det gäller folköl. Man kan förlora rätten att för-
sälja varan om man bryter mot reglerna. Jag är inte för kontroll. Här är det
fråga om en markering. De unga vet att tobak är så pass farlig att man inte
kan sälja den fritt hur som helst.
Anf. 88 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Den omständigheten att partisekreteraren går på tvärs mot
partiledaren är en intressant markering. Just det att hon deltar i artikeln är
alltså viktigt att konstatera. Vi får som sagt se vid omröstningen i morgon
huruvida Leif Bergdahl är representativ för sitt parti eller inte i denna fråga.
Jag frågade hur lagen skall utformas. Leif Bergdahl svarade ungefär så
här: ”Det är nog svårt att hitta på några kontroller.” Jag förstår det, därför
att varken Ny demokrati eller Socialdemokraterna har tillhandahållit några
som helst konkreta förslag i sin beställning till det tillkännagivande som de
vill att riksdagen skall ge till regeringen. Hur skall man kunna belysa rege-
ringen om vad det är man vill, om regeringen skall återkomma med konkreta
förslag, när man inte själv kan prestera någonting konkret?
Hur åtgärderna skall följas upp och kontrolleras har Leif Bergdahl inte
någon större aning om. Han säger tvärtom att det bara är en markering. Då
vill jag fråga Leif Bergdahl: Hur skall man kunna skapa respekt för en lag
när man på förhand, som Leif Bergdahl, vet att man inte kan kontrollera
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
81
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
82
den? Är det verkligen att föregå med gott exempel att redovisa en sådan
ståndpunkt?
Hur skall eventuella överträdelser beivras? frågade jag. Jag fick inget kon-
kret svar på den frågan heller. Jag vill gärna veta hur man skall kontrollera
inköp av tobak i kiosker och andra försäljningsställen mot bakgrund av det
förslag till åldersgräns som Leif Bergdahl har redovisat. Skall det bli så även
där att man ser mellan fingrarna som Leif Bergdahl nyss antydde? Han sade
att detta bara är en markering som man inte skall bry sig så mycket om. Men
varför i all världen kräver man då lagstiftning?
Anf. 89 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Partisekreteraren i Ny demokrati har inte alls den tunga
ställning som partisekreteraren i andra partier. Hon är mer eller mindre en
pressombudsman hos oss. Hon har inte någon tung politisk roll.
Skall man ha lagar som man inte kontrollerar rigoröst? Hur är det med
t.ex. barnaga? Såvitt jag vet kontrolleras det inte alls, men kontrollen finns
någonstans i bakgrunden som ett slags riktmärke.
Jag diskuterade med en erfaren ICA-handlare 18-årsgränsen vid försälj-
ning av folköl. Jag frågade honom hur det var med kontrollen. Han svarade:
Det är ingen kontroll, men vi säljer inte till dem som är under 18 år, eftersom
det finns en lag.
Jag tror att det här i praktiken kommer att fungera ganska så bra. Vad som
kan hända är att man kan förlora sin rättighet att sälja tobaksvaror. Jag
tycker inte att det skall vara någon mer kontroll. Det är absolut inte me-
ningen att man skall kontrollera och visitera folk, definitivt inte.
Anf. 90 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Strax efter det att regeringen presenterat sitt förslag till ny
tobakslag fick jag och övriga ledamöter ett brev från Nore Johansson i Kristi-
anstad. Han undrade, med tanke på det lidande som rökningen utsätter
framför allt astmatiker för, om tobakslagen skall värna om nikotinisterna el-
ler främja folkhälsan.
Mitt svar och Vänsterpartiets uppfattning är att det är folkhälsan som to-
bakslagen skall värna om. Det står inte i någon motsatsställning till stöd till
dem som vill sluta röka och innebär inte heller restriktioner i den personliga
friheten.
Jag behöver inte här i kammaren ge mer information om tobakens skador
och de problem som de för med sig. Det har andra gjort vältaligt. Ingen av
oss kan påstå att den här debatten inte föregåtts av intensiv information.
Herr talman! Den här debatten och det beslut som vi kommer att fatta
i morgon har föregåtts av åratal av diskussion om och försök att minimera
rökningen och skadeverkningarna. Det var med stora förväntningar som jag
och många andra tog emot förslaget om tobakslag. Jag vill först säga att jag
är glad att det över huvud taget kom. Ingen tidigare regering har, som någon
annan har påpekat, lagt fram förslag om tobakslag. Bara det var naturligtvis
ett bra steg.
Men, herr talman, utan överdrift måste jag säga att både jag själv och
många andra ändå blev besvikna på det lagförslag som kom. Vi hade hoppats
att utskottsbehandlingen med kraft skulle rätta till det som fattades i propo-
sitionen. Så har skett i en hel del avseenden. Men jag tycker ändå att det är
en hel del som fattas.
Det som är bra i utskottsmajoritetens förslag är reklamförbudet. Det är
fråga om offentliga lokaler, skolgårdar osv.
Men jag tycker att det är viktigt att slå fast att vi från samtliga partier som
har motionerat i de här frågorna och krävt en hårdare lagstiftning inte är ute
efter rökarna eller efter att sätta skottpengar på rökare, som en del tycks tro.
Jag blev, liksom flera andra här tror jag, förskräckt i morse över artikeln
i Dagens Nyheter. Många ledande nydemokrater, kloka i en hel del andra
frågor, tycks på det här området helt ha tappat huvudet. Ni undrar om vi
som vill ha starkare lagstiftning tänker spärra in dem som ”tar sig en cigg” i
fängelse. Ni undrar om man skall avskeda dem som röker. Ni undrar om man
skall ge dem 800 kr i böter för en olaglig cigarett.
Jag menar att det här sättet att lyfta fram sina åsikter är djupt osakligt. Jag
tror att ni som är motståndare till skärpningarna i tobakslagen är mycket väl
medvetna om att ingen av dem som kräver hårdare tobakslag vill ha en in-
skränkning av den personliga friheten. Det är ingen här som vill ha skott-
pengar på rökare eller som vill att frågan framställs på det här sättet.
Vad det handlar om är att se till att vi inte får en ung generation med fler
rökare. Det gäller att minska antalet människor som i dag är fast i tobaksbru-
ket och ge dem allt tänkbart stöd för att de skall kunna sluta röka. Det är
precis vad det handlar om, att se till att minska rökningen för de flestas skull,
för dem som inte är rökare och som lider av passiv rökning samt att se till att
vi inte får nya rökare.
Jag tror också att de flesta av oss har tagit del av alla de brev och skrivelser
som vi har fått från enskilda personer, från olika handikappförbund eller för-
bund som på olika sätt har engagerat sig i den här frågan. Jag kan bara
nämna Astma-Allergiförbundet, Hjärt-Lungfonden, strupcanceropererade,
Tobaksskadefonden, m.fl., som med god argumentation just har lyft fram
hur viktigt det är att få den här hårdare lagstiftningen.
Vi som driver de här frågorna är väl medvetna om att det har hänt en del
på det här området. Jag kan själv gå tillbaka till hur det var för 20 år sedan
på arbetslivets område. Då kunde man som icke-rökare på arbetstid tvingas
sitta med på konferenser och möten där det ansågs helt legitimt att röka.
Detta har minskat. Men vi vet också att det, utan att det ställs krav på rökare
att inte röka så att andra drabbas av det, är problem för icke-rökare att stå
på sig. Vi tror alltså att man behöver det här stödet i lagstiftningen.
Jag vill yrka bifall till utskottets majoritetsförslag, men också yrka bifall
till min meningsyttring. Jag vill hävda att den i allt sammanfaller med reser-
vationen om åldersgräns från Ny demokrati. Jag vill särskilt lyfta fram några
av de punkter som finns i min meningsyttring. En av dem överensstämmer i
allt väsentligt med den gemensamma motion som kvinnor från samtliga par-
tier har lämnat in. Vi har alltså samma yrkanden i meningsyttringen som de
som finns i motionen.
Åldersgränsen anser jag och många andra som är föräldrar skulle vara ett
mycket starkt stöd. Man skulle som förälder kunna säga att det finns en
gräns. Är man under 16 år, som vi har lagt fast här, har man inte rätt att
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
83
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
inhandla cigaretter. Jag tror att det skulle vara ett mycket starkt stöd för väl-
digt många föräldrar.
Vi vill också ha stöd till rökare som vill sluta. Det är mycket svårt för
många att göra det. Jag tror att vi som inte röker och inte har det problemet
skall ställa upp med allt som är tänkbart för att ge det stödet.
Vi säger också nej till den indirekta reklamen. Vi vill inte stanna vid den
direkta reklamen, för vi vet vilken påverkan även den indirekta reklamen
har.
Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till det jag tidigare har nämnt,
(forts.)
Kammaren beslöt kl.17.54 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
84
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
(forts. SoU26)
Anf. 91 RINALDO KARLSSON (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater anser att regeringens förslag till tobaks-
lag är helt otillräcklig. Om man menar allvar när man säger att man vill
minska tobaksbruket och skapa rökfria miljöer måste man vara beredd på
att vidta de åtgärder som behövs. Regeringens förslag till tobakslag innehål-
ler enligt min mening egentligen ingenting.
Tvärtemot vad de andra har sagt här måste man fråga sig om det över hu-
vud taget var någon mening med att lägga fram ett förslag om en sådan lag.
Man slår egentligen endast fast vad som redan är accepterat. Det är en kom-
promiss i vanlig ordning ifrån den borgerliga regeringen. Jag hoppas ändock
att riksdagen skall förbättra lagförslaget, så att det blir någonting av det hela.
Det gäller för oss riksdagsmän att vara tydliga när vi uttrycker oss. Det är
synd att Jerzy Einhorn inte är i kammaren just nu. Jag begrep egentligen inte
vad han menade när han höll sitt anförande. Det verkade som om han yr-
kade bifall till allt, både till reservationerna och till utskottets hemställan.
Men det får han väl förklara närmare senare.
Vi vet att tobaksbrukets samlade skadeverkningar är ett av de största folk-
hälsoproblemen i dag. Världshälsoorganisationen har beräknat att minst tre
miljoner människor i världen årligen dör i förtid till följd av tobaksbruket.
Av dessa dödsfall inträffar ungefär en halv miljon i Europa. I Sverige inträf-
far så mycket som 10 000 dödsfall per år på grund av rökning.
Med denna kunskap är det självklart att vi måste ta ställning för folkhälsan
emot tobaken. Vi måste visa detta i konkreta åtgärder som syftar till att
minska tobaksbruket. Tobaksrökningens skadeverkningar är annars väl
kända. De omfattar lungcancer och en rad andra cancerformer, hjärt- och
kärlsjukdomar, kroniska lungsjukdomar, magsår, benskörhet, ryggbesvär,
allergi m.m. Det händer t.o.m. att rökningen påverkar åldrandet, i synner-
het hos kvinnor.
På senare år har också skadeverkningar till följd av passiv rökning börjat
uppmärksammas alltmer. Utöver fosterskador skall läggas att barn till rö-
kande föräldrar ofta drabbas av sjukdomar i andningsorganen. Lungcancer
till följd av passiv rökning är en annan risk. Allergi kan vara ytterligare en
komplikation.
Herr talman! Allt detta säger oss att tobaksbruket måste begränsas. Det
räcker inte med rekommendationer. År 1983 utfärdade Socialstyrelsen och
Arbetarskyddsstyrelsen råd om begränsning av rökning i gemensamhetslo-
kaler. Det har visat sig att dessa råd inte alls givit de effekter som vi önskat
oss. Det råder fortfarande oacceptabla förhållanden på många ställen.
I Finland och Norge har man lagstiftning om rökfria miljöer i offentliga
lokaler och på arbetsplatser. Nu har även Frankrike infört en lag om rökfria
miljöer. Den gäller både offentliga lokaler och på arbetsplatser. Preliminära
rapporter säger att lagen redan har lett till väsentliga förbättringar på arbets-
platser och lokaler såsom teatrar, muséer och liknande. I USA har miljö-
vårdsmyndigheterna klassificerat tobaksrök som ett cancerframkallande
ämne klass A, dvs. samma kategori som asbest, radon och bensen. I Canada
trädde en ny lag i kraft den 1 januari i år om rökfria miljöer.
Vi anser att det nu är hög tid att Sverige lagstiftar om rätten till en rökfri
miljö. Vi begär därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med
ett lagförslag om rätten till en rökfri miljö.
Herr talman! Vi Socialdemokrater vill förbjuda tobaksreklam på samma
sätt som vi har förbud mot alkoholreklam. Vi anser att det är en nödvändig
åtgärd för att minska tobaksbruket. Vi har tagit ställning för folkhälsan.
Nya vetenskapliga rapporter från England visar att tobaksreklam leder till
en ökad konsumtion. Ungdomar är mest påverkbara. Reklamen antyder att
tobaksbruket är vuxet, statusfyllt och allmänt accepterat. På så sätt försvagas
medvetandet om tobakens skadlighet. Ett reklamförbud skulle ge rätt signa-
ler. Tobaksbruket är farligt.
Många argument har använts av dem som är emot reklamförbud för to-
bak. Man har bl.a. hävdat att reklamförbudet skulle strida mot yttrande- och
tryckfriheten. Det stämmer inte. Reklamförbud för tobak och alkohol kan
lagfästas utan att det strider mot grundlagen. Ett annat argument som fram-
förs är att utländska tobaksprodukter skulle gynnas på bekostnad av de
svenska. Erfarenheterna från Norge visar att försäljningen av utländska ci-
garettmärken inte har ökat sedan reklamförbudet infördes.
I Sverige är det inte tillåtet att göra reklam för alkohol. Tobaken leder till
fler dödsfall än alkoholen. Det är därför rimligt att vi även förbjuder tobaks-
reklam. Tobaksreklam är förbjuden i många andra länder, t.ex. Island, Fin-
land, Norge, Frankrike, Italien, Portugal och Belgien. Ett reklamförbud för
tobak i Sverige är i linje med strävandena i stora delar av Europa.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
85
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
86
Vi anser att regeringen skall återkomma till riksdagen med ett lagförslag
om ett reklamförbud för tobaksvaror.
Herr talman! Insatser för att förhindra att barn och ungdomar börjar an-
vända tobak måste ges högsta prioritet. Majoriteten av rökarna börjar röka
före 20 års ålder. Vi vet också från många studier att tobaksrökning medför
större risker ju tidigare rökdebuten sker. Det är med andra ord ytterst ange-
läget att hindra barn och ungdomar från att börja röka. Information och ut-
bildning om tobakens skadeverkningar är mycket viktigt. Skolans förebyg-
gande insatser måste helt klart prioriteras. Vi måste lägga särskild vikt vid
att nå de ungdomsgrupper som vi i dag vet röker mycket.
Förbud mot tobaksreklam är ett sätt att visa ungdomarna samhällets syn
på tobaksmissbruket. Tobaksutredningen föreslog en åldersgräns på 18 år
för inköp av tobaksvaror. En åldersgräns finns i flera länder. Åldersgränsen
varierar mellan 16 och 19 år. En åldersgräns för inköp av tobaksvaror kan
innebära ett stöd för osäkra ungdomar. Men det kan också i sämsta fall göra
rökningen mera spännande. Vi ser med stor oro på hur allt fler ungdomar
börjar röka. Den utvecklingen måste brytas. Om vi inte lyckas med detta,
anser vi att en åldersgräns för inköp av tobak bör övervägas.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Anf. 92 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag vill tacka Rinaldo Karlsson för påpekandet. Talmannen
har också påpekat detta för mig efter mitt anförande. Jag var nog mycket
tydlig i mitt anförande, men det kanske var min bristande erfarenhet av riks-
dagsarbetet som medförde att jag inte var så tydlig i mitt yrkande. Jag tackar
Rinaldo Karlsson en gång till för att han gav mig tillfälle att förtydliga mig.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Samtidigt vill jag be mina kolle-
ger i riksdagen att överväga de skärpningar av lagen som framgår av olika
motioner. Det var detta jag ville säga. Tack.
Anf. 93 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Lagen innehåller ingen substans, ville Rinaldo Karlsson säga
alldeles nyss. Det gör den absolut, och därför har vi enhälligt tillstyrkt de
lagförslag som regeringen har utarbetat. Dessutom har vi gemensamt gjort
mycket starka uttalanden till förmån för folkhälsofrågorna. Vi tar alla ställ-
ning för folkhälsan. Det finns ingen oenighet i bedömningen på den punk-
ten, Rinaldo Karlsson.
Vad det däremot råder oenighet om är vilka metoder man skall använda
för att uppnå målet. Jag vill fråga Rinaldo Karlsson: Var går gränsen mellan
det personliga ansvarstagandet hos enskilda individer och hos enskilda par-
ter på arbetsplatser å ena sidan och en detaljerad styrning genom lagstiftning
å den andra? Någonstans måste ju gränsen gå.
Vi kan i dag notera att det finns en lång rad rökfria miljöer som har kom-
mit till stånd därför att man har tagit intryck av opinionsbildning och den
information som fungerar bra. Vi har alltså i vårt land en serie av lokala lös-
ningar. Det blir allt vanligare. Vi ser också i statistiken att rökningen mins-
kar - det här fungerar.
Då är frågan om det verkligen är riksdagen som skall fatta dessa beslut.
Skall vi inte med förtroende kunna överlåta åt enskilda individer och en-
skilda organisationer och parter på arbetsmarknaden att själva utöva det här
ansvaret? Det borde vara i konsekvens med de uttalanden som vi gör när
vi sätter så stor tilltro till information och opinionsbildande verksamhet, de
uttalanden som Rinaldo Karlsson tillsammans med övriga ledamöter av so-
cialutskottet har stått bakom. Jag tycker att det är en felaktig signal att deval-
vera värdet av detta.
Sedan vill jag fråga Rinaldo Karlsson: Hur skall den lagstiftning som han
begär att regeringen skall lägga fram utformas konkret? Vilka sanktionsmöj-
ligheter skall finnas? Hur skall de utformas? Hur skall kontrollen utövas?
Om man begär att regeringen skall lägga fram konkreta lagförslag borde
man rimligen tillhandahålla några konkreta besked i utskottsbetänkandet,
hur skall eljest regeringen kunna formulera den lagstiftning som majoriteten
begär?
Anf. 94 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag menar att det lagförslag som finns inte innehåller något
nytt av värde, utan i lagförslaget konstateras sådant som vi redan har upp-
nått, t.ex. att man inte bör röka där små barn vistas. Det är en självklarhet
som man bara understryker. Helt klart är vi inte emot det, men vi menar
att man är tvungen att komma med någonting ytterligare, ge råg i ryggen åt
människor som skall fatta beslut och också ge signaler till ungdomar.
Det är inte i första hand de äldre rökarna som vi så att säga vill komma åt,
utan vi vill i första hand se till så att ungdomar och andra inte börjar röka.
Vi i de lagstiftande organen måste klart slå fast vad vi menar. Signaler bety-
der väldigt mycket. Vi kan inte släppa det här hur som helst. Den instans vi
sitter i, riksdagen, har helt klart ansvar för folkhälsan.
Jag vet att många ute på arbetsplatserna sätter sitt hopp till arbetsmarkna-
dens parter. Det skulle kanske jag också ha gjort om det inte vore så att det
finns två parter. Jag har tillhört en av dem i över 30 år, och jag vet hur svårt
det är att fatta beslut t.ex. i centrala skyddskommittéer. Som exempel kan
jag nämna att vi hade en läkare som vägrade sitta med i skyddskommittén
om han inte fick röka. Jag måste erkänna att det hände för ett antal år sedan.
Nu har t.o.m. läkarna blivit litet förståndigare.
Det är väldigt viktigt att vi ger parterna på arbetsmarknaden, både arbets-
givare och fack, litet råg i ryggen, så att de kan fatta de här besluten.
Vi vet också att det ofta är bättre på större arbetsplatser, där man har sam-
arbetsorgan som skyddskommittéer och liknande. Men på arbetsplatser där
två tre stycken arbetar och där arbetsgivaren röker, där är rökning tillåten.
Arbetstagarna där har ingenting att sätta emot, utan de är i det fallet alldeles
för svaga. Det gäller inte minst i dagens arbetsmarknadsläge, då det skulle
vara väldigt svårt att ställa de kraven utan att ha lagen i ryggen.
Jag måste säga att jag beundrar Sten Svensson som kan argumentera på
ett sådant förträffligt sätt när han har så väldigt dåligt på fotterna. Jag måste
ge honom en eloge. Var någonstans i riksdagen har vi under senare år gjort
upp ett lagförslag som riksdagen sedan skulle ta ställning till? Jag bara frågar.
Regeringen har också inflytande över utredningarna. Vi här i riksdagen ser
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
87
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
det som regeringens skyldighet att lägga fram förslag till lagar. Varken ut-
skotten eller vi enskilda ledamöter kan arbeta fram ett lagförslag. Det är
ändå litet väl magstarkt att påstå det. Mer oerfarna människor än de som
sitter här kanske skulle gå på det, men vi gör det inte.
Anf. 95 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Rinaldo Karlsson sade alldeles nyss att det här lagförslaget
inte innehåller någonting nytt, men det är ju ett lagförslag som vi inte har
haft tidigare och Rinaldo Karlsson yrkar ju bifall till detta. Därför har det ju
ett värde, eller hur? Jag förstår inte varför Rinaldo Karlsson devalverar vär-
det av lagen som sådan. Han är ju med bland dem som vill att riksdagen skall
bifalla lagförslaget.
Nu vill jag veta hur de här åtgärderna skall utformas. Ni vill alltså att det
i alla offentliga miljöer skall införas rökförbud. Hur skall de utformas? Hur
skall de kontrolleras? Hur skall de följas upp? Någon liten anvisning kan ni
väl ändå åstadkomma! Jag fick inget svar tidigare i debatten när jag frågade
Leif Bergdahl. Nu vänder jag mig även till Rinaldo Karlsson, eftersom ni har
bildat majoritet, och frågar: Vad är ni överens om? Delar Rinaldo Karlsson
Ny demokratis uppfattning att det här inte går att kontrollera, utan att det
blir närmast verkningslöst? Varför skall man i så fall stifta lagar, om man på
förhand vet att de inte kommer att fungera? Lagstiftningen måste vara klar
och entydig, den måste kunna uppfattas på ett korrekt sätt och bejakas av
medborgarna för att den skall kunna följas.
Jag hänvisade i mitt huvudanförande till en artikel i Aftonbladet, och jag
vill nu påminna om vad jag sade: Det är inte med förbud eller statliga pek-
pinnar som man löser problemen. Upplysning är effektivare, upplysning och
råd om hur man bär sig åt om man vill sluta röka. Är det som Aftonbladet
skriver i den här ledaren värt någonting enligt Rinaldo Karlsson? Har Ri-
naldo Karlsson ingen respekt för de här synpunkterna? I den här ledaren står
det tydligt och klart att man sätter tilltro till att arbetsmarknadens parter kan
komma överens, och man vill inte ha någon detaljerad lagstiftning.
Anf. 96 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det är roligt att Sten Svensson refererar till en artikel i Af-
tonbladet som han anser vara sanningsenlig. Det är inte ofta man får höra
sådant från en moderat politiker, men det får de väl ta åt sig på Aftonbladet.
Jag vet hur det fungerar på arbetsmarknaden, eftersom jag har varit där i
över 30 år. Jag vet att man behöver litet grand i ryggen för att klara av situa-
tionen. Som jag sade tidigare råder arbetstagarna inte helt och hållet över
arbetsplatserna, utan det är ofta chefer och liknande personer som ger nor-
merna; när de röker är det fritt fram. Tack och lov har man nu på arbetsplat-
serna slutat bjuda på cigaretter vid sammanträden. Också det hör till en för-
gången tid.
Att vi här skulle detaljreglera och skapa en lag att lägga fram för riksdagen
att ta eller förkasta tror jag skulle vara fel.
Helt klart litar vi på värdet av att informera. Om det har vi varit helt över-
ens. Vi har på det sättet nått ganska långt i det här samhället, inte minst när
88
det gäller vuxna människor. Nu är det ungdomar vi talar om och ifall vi ger
dem signaler om att det är tillåtet att bruka tobak.
Vi har sagt att man skall ha rätt till en rökfri miljö. Om människor kräver
att få vistas i en rökfri miljö och om de far illa av tobaksrök, skall de ha lagen
på sin sida. Om det däremot är fråga om några personer som arbetar i samma
rum och som alla vill röka, så kan de avgöra det själva. Men man skall ha
rätt att få vistas i en rökfri miljö. Man skall inte behöva bli pådyvlad rök,
särskilt med tanke på att vi vet hur farligt det är.
Det är nästan litet genant att behöva stå här och dribbla med orden bara
för att få några människor att förstå hur farligt det ändå är med tobaksrök.
Man borde väl ändå ta sitt förnuft till fånga även inom Moderata samlings-
partiet -jag antar att moderater innehåller ungefär samma ingredienser som
vi andra. Även deras barn och hustrur farväl illa på arbetsplatser och i andra
miljöer där människor röker. Jag hoppas därför att t.o.m. Moderaterna in-
stämmer i att vi skall slåss för folkhälsan - åtminstone i socialutskottet bör
vi väl ändå göra det.
Anf. 97 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det råder inget tvivel om att det ämne som vi nu diskuterar-
och jag menar då inte själva tobakslagen utan tobaksfrågan - är en av våra
största folkhälsofrågor, om icke den allra största. Alkoholen ställer förstås
till oerhört mycket mer elände genom sina sociala konsekvenser, men ser
man bara till de rent medicinska konsekvenserna befinner sig tobaken i en
särställning.
Det är samtidigt en fråga som är svår att hantera på det viset att om toba-
ken hade uppfunnits i dag skulle den med största sannolikhet omedelbart
förbjudas. Det torde väl möjligen också gälla alkoholen.
Men nu kommer tobaken inte att uppfinnas i dag eller i morgon, utan den
har funnits med oss i flera hundra år och är en del av många människors
vanor - eller ovanor, som de flesta skulle säga. Det gör att vi måste avväga
olika önskemål mot varandra. Om man inte ansåg det skulle man naturligtvis
gå in för ett rent tobaksförbud i landet. Av vad jag kan se av handläggningen
och höra i debatten har hittills ingen gjort det. Alla som diskuterar frågan
inser att det handlar om en avvägning mellan å ena sidan det stora önskemå-
let att kunna motverka tobaksbruket och å andra sidan vad man kan göra för
att på olika sätt förmå vuxna att låta bli att röka. Alla är ju överens om att
barn inte skall röka.
Det sker en minskning av tobaksbruket. Under de senaste decennierna
har allt fler miljöer i praktiken blivit rökfria. Men minskningen går för lång-
samt. Enligt regeringens mening behöver man även vidta åtgärder för att få
rökfria miljöer i större utsträckning än vad som hittills åstadkommits genom
lokala beslut av olika slag.
Innan jag kommer in på själva tobakslagen vill jag peka på två andra sätt
att motverka tobaksbruket: informationen och prisinstrumentet.
Informationssidan har under senare år fått en förstärkning vad gäller bl.a.
marknadsföring mot tobak genom inrättande av Folkhälsoinstitutet. En av
dess viktigaste uppgifter är att försöka få ned tobaksbruket.
När det gäller priset råder det inget tvivel om att det på detta område -
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
89
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
90
liksom när det gäller alkohol - är viktigt att bedriva en aktiv prispolitik. Det
betyder i klartext höga skatter på denna vara. Detta är inte minst viktigt för
att motverka att ungdomar röker eller över huvud taget börjar röka. Det
finns gott om material som tyder på att priset har stor betydelse just för ung-
domar.
Även här har det skett en förbättring på senare tid, tycker jag. Det nämns
sällan i debatten, men så sent som i december i fjol skedde en stor höjning
av skatten på tobak - jag tror att det var den högsta höjning som någonsin
genomförts på en gång. Det finns vissa tecken, om än hittills inte slutgiltiga,
som tyder på en kraftig minskning av tobaksbruket i böljan på året. Vi skall
inte ropa hej förrän det gått några månader till, men det finns klara tecken
på att det skett en minskning.
Det förslag riksdagen nu skall ta ställning till, om inte i kväll så i morgon
bitti, är den första tobakslagen i vårt lands historia. Man kan, som många
har gjort som vill gå längre, kritisera förslaget för att det inte går så långt
som man själv vill. Men den innehåller alldeles klart skärpningar på flera
punkter.
Det finns för första gången bestämmelser om hur det skall vara på restau-
ranger som har mer än ett femtiotal platser. Det finns bestämmelser om ho-
tell, som inte funnits tidigare. För arbetsplatser innebär lagen ett klart stad-
gande att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att arbetslokaler
och liknande utrymmen i allt väsentligt blir rökfria. Man skall särskilt verka
för att de som vistas på en arbetsplats inte ofrivilligt utsätts för tobaksrök.
Man kan diskutera om man skall skärpa formuleringen och gå längre.
Flera av er har önskat det, men jag tyckte att replikskiftet senast mellan Ri-
naldo Karlsson och Sten Svensson ändå antydde vissa svårigheter när det gäl-
ler hur man skall formulera sig för att klara ut det hela. Rinaldo Karlsson,
som tyckte att den föreslagna tobakslagen var helt meningslös, tyckte ändå
att man kunde röka på arbetsplatsen om två som satt i samma rum var över-
ens om det. Helt problemfritt blir det nog inte för lagstiftaren om riksdagen
skickar en beställning i enlighet med vad utskottsmajoriteten och jag har fö-
reslagit.
Det finns dock en klarare bestämmelse i den föreslagna tobakslagen om
arbetsplatser än det funnits någon gång tidigare.
Det som väckt mest kritik i den allmänna debatten har rört tobaksreklam
resp, åldersgräns.
Det lades fram ett förslag om att förbjuda tobaksreklamen i vårt land vå-
ren 1991. En mycket stor majoritet i denna kammare, bestående bl.a. av Ri-
naldo Karlssons parti, bestämde sig för att gå emot förslaget. Man sade att
man inte ville ha något förslag förrän man hade fått se vilka bestämmelser
EG skulle utfärda för hela EG-området. De individuella EG-länderna kan
som bekant göra som de vill i den här frågan.
Regeringen har följt den här bestämmelsen, dvs. inte lagt fram något för-
bud mot tobaksreklam. Nu verkar det finnas en majoritet i utskottet och
möjligen i kammaren för en beställning om en lag mot tobaksreklam. Om
riksdagen som korporation har ändrat uppfattning får vi väl se i morgon bitti.
Skulle det vara så kommer regeringen, som alltid är riksdagens ödmjuka
tjänare, att göra det den kan för att fullgöra de beställningar riksdagen har
att komma med. Men regeringen känner sig inte speciellt träffad av kritiken
för att ha lyssnat på riksdagen och inte lagt fram något förslag på denna
punkt. Det är en sak som jag då och då har litet svårt att förklara för allmän-
heten, som tycker att man skall lägga fram förslag och inte bry sig så mycket
om vad riksdagen sade 1991. Men jag räknar med en viss förståelse i den här
församlingen för att vi har följt den beställning riksdagen har lagt fram.
Vad gäller åldersgränsen avvisades saken den gången också. Alla var över-
ens om att man skall göra vad man kan för att förhindra att ungdomar börjar
röka. Jag har aldrig i mitt liv träffat någon människa som - oavsett vad hon
tycker för övrigt i denna fråga - inte haft den uppfattningen. Men det rör sig
om vad som är det lämpligaste medlet. Den gången gjorde man bedöm-
ningen att det var större risk med den förbjudna fruktens lockelse än den
effekt man skulle uppnå genom att införa en åldersgräns. Detta kan man
förstås på olika sidor och som människor med god mening ha olika uppfattt-
ningar om.
Regeringen valde att stanna på samma uppfattning som riksdagen hade
för ett par år sedan.
Herr talman! Socialutskottet föreslår nu att riksdagen skall anta den to-
bakslag som regeringen har föreslagit. Det noterar jag med tillfredsställelse.
Dessutom har det väckts förslag om ett antal ytterligare beställningar till re-
geringen. Regeringen avvaktar med intresse riksdagens omröstning i denna
del.
Om riksdagen har ändrat sig om tobaksreklamen får regeringen vara be-
redd att ta till sig detta.
Det jag för egen del, herr talman, har uppskattat under dessa månaders
debatt om tobakslagen är att så många velat engagera sig på folkhälsosidan
för att vi skall vidta åtgärder av olika slag för att minska tobaksbruket och
dess mycket stora skadeverkningar. Oavsett vad resultatet av omröstningen
blir för övrigt, kommer den att ha lett till två saker. Den ena är att vi för
första gången får en tobakslag. Den andra är att medvetandet om dessa frå-
gor kraftigt har stärkts. Det tackar vi speciellt för.
Anf. 98 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Ministern har helt rätt i att vi hade frågan uppe i fjol, eller
när det var, och att vi sade att vi skulle lugna oss i avvaktan på EG. Men
skillnaden är att det nu kom en tobakslag som vi var tvungna att ta ställning
till. Vi kan också säga att situationen under detta år har ändrat sig markant,
eftersom andra europeiska länder och länder utanför Europa har infört olika
typer av reklamförbud.
Det är väldigt viktigt att vi också är följsamma i den här frågan. Det skulle
vara konstigt om Sverige, som varit ledande när det gäller folkhälsan, plöts-
ligt skulle hamna på efterkälken. Det skulle vara både farligt och genant.
Europa följer Sverige ganska väl i den här frågan. De vet att vi varit fram-
gångsrika, och det betyder en del för andra vad vi gör här i Sverige.
Vi har också fått telegram, bl.a. från Europaparlamentet, där man skri-
ver: Jag önskar dig stor framgång. Du kan vara säker på att vi ger dig ett
stort stöd för dina åsikter. Helt klart har man skickat detta till Ingvar Carls-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
91
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
son, men han tillhör ju vårt parti så vi får väl ändå säga att vi har ett stort
stöd.
Aldrig någonsin har det kommit så mycket skrivelser till parlamentet un-
der den senaste tioårsperioden som just i denna fråga. Vi har haft större frå-
gor, men aldrig frågor som engagerat folk så mycket. Jag tänker inte minst
på de utsatta grupperna astmatiker och liknande som inte kan vistas i miljöer
där vi andra kräver att vi skall kunna vara.
Här har vi ett stort ansvar. Jag tror att vi tillsammans här i riksdagen kan
bära det ansvaret.
92
Anf. 99 MAUD EKENDAHL (m):
Herr talman! Politiken är det möjligas konst, har det sagts. När det gäller
behandlingen av tobakspropositionen stämmer verkligen detta. Det mest
imponerande är Ny demokratis agerande i denna fråga. Detta parti, som
gick till val på ”sunt förnuft” och avbyråkratisering, tror inte längre på sina
egna paroller. Låt mig citera ur Ny demokratis partiprogram:
”Vi behöver inga överförmyndare. Vi behöver inga som bestämmer åt oss
i våra egna liv. Däremot behöver vi varandra.”
Det låter ju ganska bra - om partiet nu lät orden följas av handling. Men
i fråga om tobakslag har partiet kastat alla sina heliga principer över bord.
Ny demokratis partimotion med lan Wachtmeister som första namn är en
veritabel orgie i förbud och misstro mot de enskilda individernas förmåga att
fatta kloka och vettiga beslut. Motionens förbudsiver följs sedan konsekvent
upp i utskottsbetänkandet och utgör majoritetens förslag. Låt mig kommen-
tera Ny demokratis och majoritetens förslag.
För det första går Ny demokrati och Socialdemokraterna ihop och begär
att regeringen skall återkomma till riksdagen med ett förbud för rökning inte
bara i miljöer där barn och ungdom vistas, utan också ”lokaler där offentliga
tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och andra lokaler dit
allmänheten har tillträde bör enligt utskottets mening omfattas av rökför-
bud”.
Med andra ord innebär det att all rökning på cafeterior, restauranger, dis-
kotek, barer, pubar etc. kommer att förbjudas. I Ny demokratis Sverige skall
man få gå på restaurang och supa skallen av sig, men att röka en cigarett blir
stenförbjudet. Var logiken finns är höljt i dunkel. Och hur har man tänkt sig
att restaurangnäringen skall överleva?
Vidare kräver Ny demokrati och Socialdemokraterna att det blir förbjudet
att röka på arbetsplatser. Frivilliga överenskommelser, baserade på det be-
römda ”sunda förnuftet” avvisas. Det är inte dåligt, lan Wachtmeister - som
inte är här.
Så hotar man: Om inte rökning bland ungdomar minskar skall regeringen
återkomma med åldersgräns för inköp. Hur regeringen skall få ned rök-
ningen bland ungdom och på vilken nivå den är acceptabel är man klok nog
att inte gå in på. Men här visar Ny demokrati en förvånande övertro på över-
heten.
Majoriteten föreslår vidare att direkt tobaksinformation förbjuds. Det be-
tyder att det blir förbjudet att informera kunder om att det finns en vara
som faktiskt är tillåten. Här faller Ny demokrati och Socialdemokraterna i
famnen på Folkpartiet, Centern och kds. Tobaksinformation, som också kal-
las tobaksreklam, förbjuds alltså. Å andra sidan slipper ju Marknadsdomsto-
len jaga antalet kameler i annonser. Men hur ett informationsförbud stäm-
mer överens med Ny demokratis paroller om en fri marknadsekonomi för-
står åtminstone inte jag.
Herr talman! Man kan ha respekt för att det finns de som anser att rökning
är farligt och skadligt och bör beivras. Men jag måste ändå i mitt stilla sinne
fråga mig varför man i så fall över huvud taget kan acceptera att tobak säljs.
Det är ju faktiskt farligt att leva också, eller hur?
Slutligen: Inte nog med att Ny demokrati förfäktar skattehöjningar - man
tror sig också lösa problemen med förbud och regleringar. Så lätt är det att
hamna i det ”politiska träsket”, lan Wachtmeister - som inte är här.
I dag, efter flera veckors behandling av ärendet i utskottet, publicerar
några skrämda nydemokrater en artikel i Dagens Nyheter och försöker
rädda vad som räddas kan. Man kan fråga sig var dessa personer varit under
ärendets behandling. Till dessa författare vill jag bara rikta en påminnelse
om att deras partiordförande lan Wachtmeister i sin motion går den absolut
motsatta vägen. Ny demokrati - ytterligare ett förbudsparti. Det är intres-
sant, men tragiskt.
Låt mig upprepa citatet från partiprogrammet:
”Vi behöver inga förmyndare. Vi behöver inga som bestämmer åt oss i
våra egna liv.”
Det är lätt att säga, men ack så svårt att leva upp till, lan Wachtmeister -
som inte är här.
Herr talman! Slutligen vill jag bara instämma i Sten Svenssons yrkanden.
Anf. 100 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag utgår från att Maud Ekendahl ändå delar min uppfatt-
ning att det är en viss skillnad mellan reklam och information. Den som har
sett reklam-TV, på svenska eller utländska TV-kanaler, vet hur reklamen är
utformad. Den som har sett Socialstyrelsens eller andras information har
också sett skillnaden mellan insmickrande reklam, som vänder sig till käns-
lor-inte alltid våra bästa känslor-, och den typen av information som syftar
till att tala om hur det är i verkligheten. Kravet på information är trots allt
att den skall vara saklig. Som jag sade i mitt anförande tidigare, är det svårt
att ställa den här typen av reklam, som vädjar till våra känslor, mot en saklig
information.
Det finns ingen marknadsekonomi i de här sammanhangen. Skulle det
vara så att marknadsekonomin fungerade, skulle också de som levererar och
säljer tobak få betala den sjukvård som på olika sätt krävs för att klara de
skador som tobaken förorsakar. Då skulle man kunna tala om verklig mark-
nadsekonomi - i annat fall är det inte marknadsekonomi.
Ett reklamförbud är inte någon inskränkning i den enskildes rättigheter
eller frihet. Det är ingen som drabbas negativt av det. Det är ingen som lider
av att slippa utsättas för reklam - tvärtom är det ganska skönt. Det är alltså
mera en inskränkning för dem som levererar och tillverkar en, enligt allas
uppfattning, farlig produkt.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
93
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
94
Anf. 101 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Om vi säger nej till tobaksreklam och om vi skall försöka
rädda våra unga, vilket har framkommit i debatten, kan vi inte bortse från
att många ungdomar läser utländska tidskrifter och tittar på olika TV-kana-
ler m.m., och att de tar del av den reklam som på något sätt kommer in från
andra länder.
Om vi tar bort tobaksreklamen försvinner den produktinformation som
finns i de s.k. reklamannonserna. 20 % av annonsytan upptar varningstexter
och information av olika slag. Där informeras man om att man kan välja en
cigarrett med lägre halter av kolmonoxid och tjära. Möjligheten att infor-
mera om att man kan välja en cigarrett som är mildare kommer alltså att
försvinna.
Jag tycker att den tobaksreklam som finns i dag redan är både reglerad
och balanserad.
Anf. 102 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande tidigare, är det viktigt att man
försöker klara den balansgång mellan restriktioner och frihet som krävs för
att det skall vara möjligt att påverka attityder. Tobaksanvändningen är en
typisk attitydfråga. Därför tycker jag bl.a. att man inte kan gå mycket längre
än vad som föreslås i propositionen när det gäller rökfria miljöer och ålders-
gräns. Jag tycker att reklamförbudet definitivt inte är något som drabbar en
enskild persons frihet. Därför är det rimligt att ha ett reklamförbud.
Jag tycker inte att man kan avstå från att stifta lagar bara för att det råkar
finnas möjligheter att ibland kringgå dem. Det skulle vara märkligt om vi
varje gång vi skall stifta en ny lag skall fråga oss om det går att kringgå lagen.
Om det skulle vara fallet, skall vi alltså avstå från att stifta denna lag. Det
skulle i så fall inte stiftas många nya lagar i denna församling.
Anf. 103 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Är det inte märkligt att ett företag som säljer en produkt inte
skall få saluföra denna produkt med hjälp av någon form av reklam? Låt oss
använda det begreppet. Det är faktiskt lika tokigt i fråga om alkoholen. Det
borde ju vara möjligt för ett företag att få saluföra sina produkter. Det är ju
möjligt för alla andra produkter. Låt oss få tänka som självständiga männi-
skor. Politikerna skall inte styra. Låt människorna få styra och avgöra själva
vad de vill.
Anf. 104 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Vi står nu efter många års väntan inför ett av de viktigaste
hälsopolitiska beslut riksdagen har mött. Det är fråga om ett politiskt mod -
som tidigare har svikit - att ta itu med en så riskabel livsstil som tobaksbru-
ket. Det modet finns nu här. Successivt har kunskaperna ute i samhället om
tobakens skadeverkningar slagit rot, och nu finns det en mycket tydlig opi-
nion för en tobakslag och dessutom för en skärpning av det lagförslag som
regeringen har lagt fram. Opinionen består inte längre av bara läkare, tand-
läkare och andra inom hälso- och sjukvården som har haft att hjälpa alla de
människor som fått svåra sjukdomar på grund av sitt tobaksbruk. Opinionen
består nu också av allmänheten och journalister. Man inser att det inte hjäl-
per med enbart information och kunskapsförmedling. Vi som har arbetat
med information och kunskapsförmedling i många år vet av erfarenhet att
det behövs också vissa regler med restriktioner för att värna om människors
rätt till en rökfri miljö och för att förebygga att barn och ungdom börjar
röka.
Det här är ingenting unikt för Sverige. Samma inställning finns i USA, och
den breder ut sig i Europa. Skillnaden mellan t.ex. Frankrike och England
å ena sidan och Sverige å den andra är att motståndet till restriktioner för att
minska tobaksbruket varit mer hårdnackat i Sverige. Min hypotes är att vi i
Sverige har haft ett mer omfattande regelsystem för allt möjligt än t.ex. Eng-
land och Frankrike. Därför reagerar vi mer negativt till nya regler än vad
man gör i dessa båda andra länder. Frankrike har ju både reklamförbud och
förbud mot rökning på arbetsplatserna, och England har en 16-årsgräns för
utköp av tobak.
Tobaksbrukets skadeverkningar är numera väl kända. Men insatserna för
att minska skadeverkningarna har inte stått i relation till skadeverkningarna.
Om ett läkemedel, ett livsmedel eller ett ogräsmedel hade förorsakat 10 000
dödsfall om året i Sverige, varav 60-70 barn i samband med födelsen eller
tiden strax efter, hade säkert dessa medel omedelbart dragits in från markna-
den. Företaget hade fått stora skadeståndskrav, och myndighetspersoner
hade ställts till ansvar för att detta har fått ske.
Men nu handlar det om ett beroendeframkallande medel i klass med amfe-
tamin men utan dess sociala effekter. Det är ett medel som har använts under
flera hundra år. Då inträder skyddsmekanismer hos beslutsfattare: De säger
att människor fritt skall få välja livsstil. Många rökare finns bland beslutsfat-
tarna, och då tycker man dessutom så som man röker.
Statsrådet Könberg anmärkte på att ingen hade yrkat på totalförbud. Nej,
vi inser att det inte går. Då försätts alla de människor i samhället som i dag
är nikotinberoende i en oerhört bekymmersam situation. Vi måste i stället
satsa på att förebygga rökdebut.
Men valet att bli rökare är inte så fritt som man tror. De flesta börjar röka
i tonåren på grund av kamrattryck eller på grund av ungdomars allmänna
benägenhet att testa risker. Dessutom tror alltför många ungdomar att de
kan sluta röka när de vill. Intervjuer med unga rökande kvinnor visar att de
är medvetna om riskerna och riskerna för ett väntat barn. Men de tänker
sluta röka om de blir gravida. Vad de bortser från är svårigheten för många
av dem att sluta på grund av det beroende som utvecklats.
Nikotin är den beroendeframkallande substansen i tobak. Nikotinet på-
verkar ett antal nervreceptorer i hjärnan och andra delar av nervsystemet.
Senare tids forskning har ökat vår kunskap om hur nikotin påverkar hjär-
nans s.k. belöningssystem, vilka är centrala för den positiva upplevelsen av
rökning.
Människor reagerar olika på nikotin, och man brukar tala om två huvudty-
per av rökbeteende. I den ena typen tycks toppnivåerna av nikotin, de s.k.
kickarna, vara avgörande. Cigaretterna doseras rätt glest, och den avgö-
rande faktorn tycks vara positiv förstärkning, dvs. att erhålla en kemisk belö-
ning från nikotin.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
95
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
96
I den andra typen är huvudsaken att erhålla en jämn nikotinnivå över hela
det vakna dygnet. Rökningen verkar styras av negativ förstärkning, dvs.
undvikande av abstinenssymtom. Det senare beteendet kan ses om ett rent
fysiskt nikotinberoende och avspeglas i vanor som rökning före frukost, bi-
behållen rökning vid luftvägsinfektioner, etc. Dessa personer har sämre möj-
ligheter att sluta än den förstnämnda gruppen. En studie av avlidna rökare
visar att dessa har ett ökat antal nikotinreceptorer i hjärnan. Det kan för-
klara deras beroende.
Allt talar för att vi nu på alla olika sätt måste förebygga rekryteringen av
nya tobaksbrukare. Satsning på barn och ungdom och de vuxna de kommer
i kontakt med har hög prioritet. I betänkandet lyfts fram vikten av informa-
tion och kunskapsförmedling. För detta behövs mer pengar än vad som sat-
sas i dag. Kvinnor från sex av riksdagens sju partier har motionerat om en
avgift på fem öre per cigarett för att bekosta information om tobakens skade-
verkningar. Det är beklagligt att betänkandet inte innehåller ett förslag om
detta. Jag yrkar därför bifall till Eva Zetterbergs meningsyttring till mom. 9.
Det är bra att utskottsmajoriteten föreslår reklamförbud. Roland Larsson
utvecklade argumenten så bra att jag inte kommer att upprepa dem här.
Folkpartiet liberalerna har stött förslaget om reklamförbud tidigare i reser-
vationer till olika betänkanden där tobaksfrågan tagits upp. Men regeringens
proposition och den borgerliga reservationen är en kompromiss i regerings-
samarbetet. Jag har inte ändrat uppfattning i reklamfrågan. Jag yrkar bifall
till utskottets majoritetsskrivningimom. 6. Dessutom yrkar jag bifall till me-
ningsyttringen till mom. 7 av Eva Zetterberg om den förtäckta tobaksrekla-
men. Den sammanfaller med yrkandet i sexpartimotionen So267.
Jag är, liksom utskottsmajoriteten, medveten om svårigheterna att
komma åt den förtäckta reklamen. Men jag tycker att man skulle ha givit
regeringen ett tydligare uppdrag än vad man har gjort i betänkandet. Sten
Svensson har själv givit argumenten för varför det bör finnas förbud också
mot indirekt reklam.
Utskottsmajoriteten har också skärpt förslagen i propositionen när det
gäller de rökfria miljöerna på arbetsplatserna. Detta tycker jag är utmärkt.
Reservanterna har inte förstått svårigheterna att garantera icke-rökarna en
rökfri miljö i synnerhet på små arbetsplatser.
Om en lag skall stiftas på denna punkt är det möjligt att utgå från Social-
styrelsens och Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om rökfria arbetsplat-
ser. Råden kan därmed bli bindande och Yrkesinspektionen därmed bli till-
synsmyndighet för det området.
Jag nämnde tidigare att barn och ungdom måste prioriteras när det gäller
förebyggande insatser. Utskottets majoritet trycker också starkt på det här,
men ställer sig avvaktande till införandet av en åldersgräns. Tiden är nu mo-
gen för att man inför en åldersgräns på 16 år. Invändningarna är att den
skulle vara svår att övervaka och att unga människor skulle få en ökad benä-
genhet att testa tobak. Men de amerikanska erfarenheterna talar mot detta.
Rökning bland ungdomar minskade när en åldersgräns infördes.
Jag vill alltså yrka bifall till förslaget om ett införande av en åldersgräns på
16 år. Det finns såväl en reservation som en meningsyttring och yrkanden i
ett antal motioner om detta. För att underlätta voteringen yrkar jag därför
bifall till reservation 3 av Leif Bergdahl, som bygger på den sexpartimotion
där mitt namn står först. Jag hoppas att det inte går prestige i vems eller
vilket partis yrkande på en 16-årsgräns vi röstar på. Sakfrågan är viktigast.
Majoriteten av rökarna vill sluta röka, men väldigt många misslyckas.
Ungefär 80 % av de rökare som söker hjälp vid rökawänjningskliniker åter-
faller inom ett år, och prognosen för att lyckas skiljer sig i själva verket inte
från prognosen vid heroinmissbruk. Därför är det extra viktigt med forsk-
ning för att försöka få fram effektiva rökawänjningsmetoder. Också till
detta skulle den ovan nämnda femöringen användas. Jag yrkar därför bifall
till Eva Zetterbergs meningsyttring om rökslutarstöd i mom. 10.
Jag sade inledningsvis att det här är en historisk dag för folkhälsoarbetet i
Sverige. Vi har just fattat beslut om husläkare och står nu inför beslut om en
tobakslag, som är en lag som värnar om friheten - frihet från drogberoende
och frihet från tobaksrelaterad ohälsa.
Anf. 105 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Barbro Westerholm sade att det inte räcker med informa-
tion. Under 80-talet gick man ju ut med en intensiv information på skolorna.
Jag har fått uppfattningen att det fick till följd att rökningen minskade vä-
sentligt. Men den här informationen inom skolan har avtagit. Man måste ju
fortsätta med en förstärkt information.
Vad gäller arbetsplatserna vill jag inte hålla med Barbro Westerholm om
att det är bekymmersamt på små arbetsplatser. Jag har arbetat som företags-
sköterska i elva år och har haft hand om ett antal små arbetsplatser. Man har
faktiskt många gånger följt de allmänna råd som Socialstyrelsen och Arbe-
tarskyddsstyrelsen har författat, som är undertecknade av Barbro Wester-
holm. Det är råd som har utgått från arbetsmiljölagen. Jag tycker att vi skall
låta arbetsgivare och arbetstagare ta hand om det här, med de medel som de
har i sina skyddskommittéer.
Vad gäller åldersgränsen måste jag ställa följande frågor till Barbro Wes-
terholm: Hur vill Barbro Westerholm lösa problemet med kontrollen, om
man stiftar en sådan lag? Jag vill gärna ha konkreta förslag om hur vi skall
kunna efterleva en sådan lag, när det går att köpa cigaretter i glassbutiker,
kiosker och överallt. Finns det inte en risk för de ungdomar som är nyfikna
och vill känna sig ”riktigt vuxna” att det lockar ännu mera om man sätter en
åldersgräns?
Jag vill ställa en sista fråga till Barbro Westerholm om indirekt reklam:
Hur skall man lösa tryckfrihetsfrågan?
Anf. 106 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Först skall jag beröra detta med arbetsplatserna. Jag satt i
Socialstyrelsen och hade en nära relation till Arbetarskyddsstyrelsen. Det är
uppenbart att man på vissa arbetsplatser klarar sig långt med de allmänna
råden, men inte alls på alla. Det har funnits tydliga önskemål om bindande
bestämmelser, men vi kunde bara ge de här allmänna råden. Det är för de
grupperna som den här lagen behövs. Jag och Rinaldo Karlsson är - med de
erfarenheter som vi har bakom oss - överens om detta.
Maud Ekendahl nämnde åldersgränsen och tillsynen. Engelsmännen har
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
97
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
en åldersgräns och har lagt upp ett system för hur man skall kontrollera toba-
kisten och andra. Jag kan det inte i detalj. Men det är naturligt att vi ser på
hur man arbetar i England och i andra länder där det finns en åldersgräns.
När det gäller information och kunskapsförmedling sade jag i mitt anför-
ande - och det står också i motionen - att vi måste satsa mycket mer. Det är
här femöringen skall användas. Men det räcker inte med detta, utan också
det här lagstödet behövs. Det visade vår erfarenhet också i början av 80-
talet.
Den indirekta reklamen är en knepig fråga. Men redan nu kunde man ha
givit regeringen uppdraget att ta itu med den i stället för att vänta. Då skulle
man vinna tid.
Anf. 107 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Nu har sakfrågan blivit utomordentligt väl belyst både i de-
batten i massmedia - inte minst i Dagens Nyheter - och i debatten i dag här
i riksdagen. Jag tror inte att det finns något ytterligare behov av att jag pläde-
rar i frågan.
Jag vill dock i korthet avge röstförklaring och yrkanden utifrån min mo-
tion So421 vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att anta de förslag som Tobaksutredningen har
förordat om rökfria arbetsplatser, åldersgräns på 18 år för inköp av tobak
och reklamförbud mot tobaksvaror.
Därav följer att jag kommer att rösta med utskottet i mom. 1 beträffande
rökfria miljöer och i mom. 6 beträffande direkt tobaksreklam.
När det gäller åldersgräns för inköp av tobaksvaror yrkades det nyss på
en 16-årsgräns. Det är ju ett enormt framsteg jämfört med hur det har varit
tidigare. Barn - hur långt ner i åldrarna som helst - har kunnat köpa cigaret-
ter. De flesta börjar ju röka så tidigt som i yngre tonåren - ja, rent av ännu
tidigare. En 16-årsgräns är naturligtvis bättre än ingenting. Men jag vill yrka
på en 18-årsgräns. Då slipper man den besvärliga gränsdragningen när man
slutar grundskolan och skall gå över till gymnasiet och bli stor. Det är inte
konstigare att ha en 18-årsgräns för inköp av tobaksvaror än att ha en 18-
årsgräns för inköp av folköl i en livsmedelsaffär. Jag tror att det är lika enkelt
att expediera tobaksvaror som folköl.
Därav följer att jag yrkar bifall till min motion So421, liksom till de krist-
demokratiska och socialdemokratiska motionerna So49, So52, So437 och
So499 i de delar man i dessa yrkar på en åldersgräns på 18 år för inköp av
tobaksvaror.
Anf. 108 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa samma fråga till Tuve Skånberg som
jag ställde till Barbro Westerholm.
Eftersom Barbro Westerholm inte kunde tala om vad det skulle vara för
kontroll om en åldersgräns infördes undrar jag om Tuve Skånberg vill för-
klara hur den kontrollen skall se ut om en åldersgräns införs.
98
Anf. 109 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! En inköpskontroll när det gäller tobak är inte svårare att
genomföra än den som redan finns när det gäller folkölet. I tveksamma fall
kan man begära legitimation.
Anf. 110 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill vända mig till Tuve Skånberg angående 18-årsgrän-
sen.
I vår motion hade vi ett yrkande om en 18-årsgräns, men under ärendets
behandling insåg jag ganska snabbt att det inte fanns någon som helst möjlig-
het att nå någon större framgång med denna gräns. Glädjande nog har
Barbro Westerholm anslutit sig till att stödja vår reservation 3 om 16-års-
gränsen. Det är egentligen inte vår ursprungliga idé. Den är hämtad från
kvinnomotionen.
Nu frågar jag Tuve Skånberg: Kan Tuve Skånberg tänka sig att ta tillbaka
yrkandet om 18-årsgränsen och i en senare fas rösta på 16-årsgränsen, som
har större möjlighet att gå igenom?
Anf. 111 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Nej, jag kan inte tänka mig att ta tillbaka mitt yrkande, men
om det skulle falla väljer jag det näst bästa.
Anf. 112 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag är fullt nöjd, och jag är tacksam för att även ni kommer
att ge ert stöd här. Jag misstänker att Tuve Skånberg stöds av ganska många.
Anf. 113 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Frågorna kring förslaget om en tobakslag har väckt starka
känslor. Det här har raskt blivit en s.k. laddad fråga - fullt i klass med famil-
jepolitiken och alkoholpolitiken. Inte minst gäller det mitt eget parti. Såle-
des finns det i Sveriges största dagstidning i dag en debattartikel av några
partikamrater som går stick i stäv med Ny demokratis partimotion i ämnet.
Med så lojala partivänner behöver man inga fiender eller motståndare!
Nåväl, jag skall ändå försöka anlägga en någorlunda saklig infallsvinkel.
Vulgärargumenten och tobaksindustrins vinklade dimridåer har lyckats göra
sig väl hörda och behöver inte min hjälp.
Tobaksrökning är först och främst en miljöfråga, och därmed också en
folkhälsofråga. Propositionen innehåller en utmärkt beskrivning av såväl to-
baksbruket i ett folkhälsoperspektiv som tobaksrökningens skadeverk-
ningar. Jag vill därför endast sammanfattningsvis konstatera att rökningens
hälsorisker och skadeverkningar i dag är välkända och vetenskapligt väldo-
kumenterade - och även odiskutabla! Endast tobaksindustrin förnekar dem.
Jag välkomnar också att man vederlägger den spridda vanföreställningen
att tobaksrökning har varit allmän i vårt land sedan lång tid tillbaka i histo-
rien. Detta anförs ibland som argument för en mera liberal syn på rökning
och rökare.
Som Leif Bergdahl mycket riktigt konstaterat är tobaksrökning som en
mera allmän företeelse i Sverige en mycket sen företeelse. Det handlar om
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
99
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
40-talet och framåt. Att anföra historiska skäl som argument för röktolerans
är med andra ord att visa en mycket grund historieuppfattning.
Tobaksrök innehåller ett fyrtiotal cancerframkallande kemiska ämnen.
Två av dessa, 4-aminodifenyl och beta-naftylamin, är så farliga att deras före-
komst är strängt förbjuden över huvud taget enligt svensk arbetsmiljölag.
De finns på den s.k. A-listan, där även asbest och andra mycket hårt kontrol-
lerade miljögifter finns.
Av detta följer att det i teorin, men inte i praktiken, föreligger ett förbud
mot tobaksrök sedan 15 år i Sverige. Om en kopiator eller en dator släppte ut
de här ämnena, skulle de över huvud taget inte ha fått användas på svenska
arbetsplatser. Däremot tolereras i praktiken dessa gifter när de kommer från
tobaksrök - men endast då. Denna tolerans finner jag mycket anmärknings-
värd och mycket ologisk.
Flera talare har konstaterat att tobaksrökning dödar fler människor än vad
kokain, heroin, aids, bränder, mord, självmord, alkohol och trafikolyckor
tillsammans gör. Detta är också vetenskapligt mycket väldokumenterat och
absolut ingen skrämselpropaganda.
Ändå gör min kärlek till den personliga friheten att jag absolut inte vill
förbjuda tobaksrökning. Det måste vara vaije vuxen människas ensak att
besluta om hur, och hur länge, hon eller han vill leva sitt liv - dock med en
viktig restriktion: inte på medmänniskors bekostnad! Min dyrkan av den
personliga friheten är således oskiljaktigt förenad med motsvarande dyrkan
av hänsynen till medmänniskorna.
Detta leder mig fram till följande grundteser:
- Det är vaije vuxen människas självklara rätt att röka tobak - så länge
detta inte sker på andra människors bekostnad eller tvingar andra människor
till passiv rökning.
- Inga människor skall tvingas till passiv rökning i något sammanhang.
Tvånget att vara passiv rökare anser jag vara ett av huvudproblemen när
det gäller rökning. Detta tvång är i dag en realitet för en majoritet icke-rö-
kare på många arbetsplatser, på de flesta restauranger, i entréer, vestibuler
och korridorer etc.
Inte ens riksdagen klarar av problemet. Tvärtom är det omöjligt att arbeta
i de här husen utan att tvingas vara passiv rökare titt som tätt. Jag har aldrig
arbetat på en arbetsplats där man har haft så slapp inställning som är fallet i
riksdagen. I ärlighetens namn skall jag dock säga att det har blivit litet bättre
under de senaste veckorna, bl.a. sedan jag agerat ganska kraftigt gentemot
både talmannen och riksdagens förvaltningskontor. Det finns nämligen reg-
ler sedan lång tid tillbaka, men man har struntat i dem.
Jag menar att det är orimligt och hänsynslöst att medvetet tvinga en majo-
ritet av oskyldiga människor att vara passiva rökare. Förr ansågs passiv rök-
ning rent av vara harmlös, och det är kanske delvis en förklaring till den stora
röktoleransen i dag. Nu vet vi emellertid bättre. Även den passiva rökning-
ens stora hälsorisker är vetenskapligt väldokumenterade. Inte minst tydligt
blev det i januari i år, då USA:s ansedda miljömyndighet Environmental
Protection Agency, EPA, efter många års studier och ett mycket intensivt
motstånd från den amerikanska tobaksindustrin fastslog att passiv rökning
100
orsakar bl.a. lungcancer och svåra andningsbesvär och dödar ca 3 000 ameri-
kaner årligen.
Jag välkomnar därför socialutskottets betänkande och tillkännagivanden,
där människors generella rätt att slippa tobaksrök i alla offentliga/allmänna
lokaler och på alla arbetsplatser fastslås. I normalfallet torde detta i en för-
längning i praktiken innebära att rökning inte kan vara tillåten annat än i
lokaler av typen rökrum, dragskåp e.d., där det ordnats med särskild ventila-
tion.
Att tillåta rökning i den ena delen av en lokal och förbjuda den i den andra
delen torde vanligtvis vara ungefär lika begåvat och lika meningsfullt som att
tillåta urinering i ett hörn av en simbassäng och att hänvisa badande som inte
vill simma i förorenat vatten till den del av simbassängen där det är förbjudet
att urinera.
Detta, Maud Ekendahl, är logiken! Maud Ekendahl hade ju svårt att för-
stå logiken. Det må återfalla på henne själv. Det är, för att ha samma språk-
bruk som hon, okej att supa skallen av sig, så länge det sker med vett och
vilja och inte sker med andra människors liv som insats. Maud Ekendahl får
gärna röka skallen av sig, om hon gör det i en miljö där ingen annan utsätts
för röken.
De flesta rökare börjar röka före 20 års ålder. Man vet att det är få som
börjar röka som vuxna. Det är också klarlagt att unga lågutbildade kvinnor
är klart överrepresenterade bland rökare. Mycket tyder på att tobaksrök-
ning blir en del i sökandet efter vuxenrollen och en del i en identifikations-
process under den känsliga period som ungdomsåren utgör.
Den öppna och, inte minst, förtäckta tobaksreklamen spelar också ytterst
skickligt på dessa strängar - särskilt Marlboro och Camel. Detta visar på vik-
ten av en intensifierad information och upplysning till barn och ungdomar
såväl genom skolans försorg som i andra sammanhang. Jag tror emellertid
inte att detta är tillräckligt. Därför förordar jag en åldersgräns för inköp av
tobak samt, naturligtvis, reklamförbud för tobak.
Jag är väl medveten om att detta gynnar hälsan, men självfallet inte to-
baksindustrin. Jag är också väl medveten om de invändningar som man kan
anföra mot de här restriktionerna. Men jag tycker att de väger lätt i förhål-
lande till de fördelar som med säkerhet uppnås genom restriktioner. Lagstift-
ningen är viktig bl.a. för att markera samhällets inställning till rökning lik-
som för att skapa konkurrensneutralitet för t.ex. restauranger. Lagstift-
ningen behövs dessutom som motpol till de synnerligen starka och uteslu-
tande kommersiella krafter som tobaksindustrin utgör. Detta har också kon-
staterats.
Om man tittar ut över världen, ser man faktiskt att Sverige är förbiseglat
av flertalet utvecklade länder. Man har således i de flesta länderna inom EG
och i Norden mycket strängare restriktioner. Som inspirationskällor vill jag
gärna framhålla t.ex. Canada, USA (särskilt Kalifornien), Norge och Fin-
land. Men även Frankrike visar framfötterna.
Jag vill också gärna kommentera några argument och invändningar som
har förekommit i debatten här i kammaren och i den allmänna debatten.
Ni är förbudsivrare. Man löser inga problem med förbud, hörs från vissa
håll. Visst gör. man det! I själva verket är det ju med förbud som hela samspe-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
101
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
let mellan människor säkerställs och samhällsutvecklingen styrs. All lagstift-
ning innebär ju någon form av förbud. Jag tycker också att det vore trevligt
om vi slapp alla förbud och i stället kunde förlita oss på alla människors goda
omdöme, etik och moral. Men så enkelt är det som bekant inte i ett civilise-
rat samhälle. Land skall med lag byggas. Det är ett gammalt känt begrepp.
Jag tycker att det är sympatiskt att det i lag är strängeligen förbjudet att slå
ihjäl eller misshandla sina medmänniskor. Men detta förbud påverkar inte
mitt handlande - jag skulle inte heller misshandla eller slå ihjäl någon utan
förbud. Från den synpunkten kan man säga att detta förbud inte behövs.
Det är också förbjudet att köra mot rött ljus - även detta förbud är ganska
praktiskt. Men i ärlighetens namn skall jag tillstå att jag gärna skulle vilja ha
fri fart i trafiken och slippa de förbud som fartbegränsningar innebär, men
jag inser med lätthet att detta skulle få orimliga konsekvenser på samhälls-
nivå.
Då blir min fråga till bl.a. Maud Ekendahl: När tycker hon att det är bra
med förbud? Skall vi ha personlig frihet att också välja asbest - bromsbelägg
av asbest är ju bättre än asbestfria? Nej, det tycker jag inte. Det är bra att
asbest är förbjudet. Låt människor välja, säger Maud Ekendahl. Ja visst. Är
det möjligen så, att Maud Ekendahl är anarkist?
Nej, Sten Svensson och hans kumpaner, det handlar inte ett skvatt om att
vara förbudsivrare eller ej. Det handlar om att bry sig om sina medmänni-
skor och om att visa omsorg och hänsyn. Men jag kan förstå om Sten Svens-
son har svårt för det här, eftersom detta aldrig har varit Moderaternas adels-
märke. Tvärtom, har jag förstått av en tidningsartikel häromdagen, inser
man nu att bristen på social prägel och på socialt engagemang kanske är Mo-
deraternas största problem.
Däremot brukar Moderaterna kräva lag och ordning. Det är ett gammalt
moderat slagord. Vad är lag och ordning, annat än att se till att lagregler och
förbud efterlevs? Och detta kommer igen. Maud Ekendahls stora bekymmer
är hur man skall kunna kontrollera att ett förbud efterlevs. Min motfråga till
Maud Ekendahl är: Hur kontrollerar man att förbudet mot barnaga efter-
levs? Det viktiga är inte att kontrollera efterlevandet av förbudet, utan det
är att sända signaler, alltså en form av signalpolitik.
En annan sak som borde bekymra Moderaterna är att de inte tycker om
förbud så fort som kommersiella intressen är involverade. Helt plötsligt blir
man väldigt mjuk och eftergiven. Vi som har jobbat i näringslivet och sett
vilka krafter där finns vet också att näringslivet kräver mycket strama tyglar,
bl.a. en mycket tuff konkurrenslagstiftning. Företag skall bara ta kommer-
siella hänsyn. Det är en del av spelreglerna. Samtidigt är det vi politiker som
skall ha ansvaret för spelreglerna och tyglarna, när de behövs sättas in.
Jag håller gärna med om att vi i Sverige har alldeles för många förbud inom
områden där de verkligen inte behövs. Men detta kan ju inte vara ett argu-
ment mot att införa nya förbud som verkligen behövs.
Åldersgräns handlar om signalpolitik. Man kan dra en parallell med för-
budet mot barnaga. Det lockar inte till trots, som Jerzy Einhorn så välformu-
lerat uttryckte det. Om det nu är så, Maud Ekendahl, att en åldersgräns gör
att det blir attraktivt att röka, blir den enda logiska slutsatsen att vi måste ta
102
bort åldersgränsen för alkohol. Och det tycker jag definitivt inte. Men med
den logik som Maud Ekendahl tillämpar blir detta konsekvensen.
Tobaksindustrin gillar självfallet inte reklamförbud. Sålunda har Svenska
Tobaks AB kastat sig in i debatten och fått en del riksdagsledamöter att tro
på vad man säger. Jag känner igen - ordagrant - Sten Svenssons inlägg från
Tobaksbolagets lobbybrev, som har nått oss alla. Svenska Tobaks AB har
lyckats med en ovanligt tendentiös, vinklad och ologisk argumentation. Man
försöker att dra paralleller med Norge och Finland och bevisa att reklamför-
bud inte har någon effekt. Som fan läser Bibeln eller Konsten att ljuga med
statistik är en korrekt rubrik på Tobaksbolagets argumentation.
Tobaksindustrins trovärdighet är naturligtvis mycket liten. Man erkänner
inte ens att tobaksrökning är hälsovådligt. Man säger sig inta en strikt ”neu-
tral” hållning.
Fråga gärna en ledande företrädare för Svenska Tobaks AB om huruvida
tobaksrökning är hälsovådligt, och man kommer med en orgie av undanflyk-
ter. Man tillstår inte det. Svaren är mycket avslöjande. Det internationella
samförståndet är mycket nära. Om Svenska Tobaks AB skulle erkänna att
tobaksrökning är hälsovådligt, skulle nämligen den amerikanska tobaksin-
dustrin omedelbart få en stämning på halsen, och de vet man. Ja, men det
finns ju varningstext på paketen, invänder någon kanske. Ja visst, det är för
att det krävs i lag, inte för att Tobaksbolaget vill.
Reklamförbudet betyder ingenting, säger man också. Då är frågan: Varför
gör man då reklam? Det påminner mig om frågan som en marknadsförings-
konsult fick av en kund: Hur mäter man effekten av reklam? Det är svårt,
sade marknadsföringskonsulten, men ni kan ju sluta att göra reklam, så får
ni se.
Reklamförbud vore ett dråpslag mot svensk tobaksindustri, fortsätter man
vidare. Det är struntprat. Fråga Vin & Sprit AB, om man förlorade på att
reklamförbudet när det gäller alkohol infördes i Sverige. Tvärtom, Vin &
Sprit behåller sin totalt dominerande marknadsandel i Sverige. Dessutom
har Vin & Sprit lyckats mycket bra internationellt. Det vore kanske bra om
Tobaksbolaget gjorde ett litet studiebesök hos Vin & Sprit.
Avslutningsvis: Sten Svensson är så bekymrad över artikeln i Dagens Ny-
heter. Jag tror inte att han skall vara så bekymrad. Jag har skrivit motionen,
som lan Wachtmeister sedan har läst, ändrat och skrivit under. Det är med
andra ord vår partimotion. Ian Wachtmeister är som bekant partiledare i Ny
demokrati. Dessutom ingår han i vårt verkställande utskott. Vår ledamot i
utskottet, Leif Bergdahl, och Jan ingår i verkställande utskottet. Leif har
också varit med och utformat motionen. Han är bekymrad över att vår parti-
sekreterare och några till, varav ytterligare en inte ens är ledamot i riksda-
gen, har gett uttryck för en annan uppfattning. Det kan man i och för sig ha
synpunkter på. Men vi har beslutat att vi skall ha fri omröstning, vilket gör
att jag inte vet hur alla kommer att rösta. Ett gott stalltips är dock att utskot-
tet segrar övér regeringen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 och till meningsyttringen
avseende förtäckt tobaksreklam av Eva Zetterberg. Under övriga moment
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
103
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
Anf. 114 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Som Stefan Kihlberg säkert förstår är det helt omöjligt att
bemöta allt det som han sade på de få minuter som jag har till förfogande.
När det gäller dagens artikel i DN, har Stefan Kihlbergs egna partikamra-
ter sagt så här angående förbudsivrare: De har inte förstått att förbudsmen-
taliteten urholkar det individuella ansvarstagandet. Den här debatten hand-
lar just om individen. Jag kan klart säga att vi moderater tror på individen.
Därför kan vi inte gå med på ett förbud mot tobaksreklam. Visserligen har
vi fri röstning i morgon, så det kanske blir några avhopp, men det kommer
det också att bli i andra partier. Men majoriteten delar den åsikten.
Stefan Kihlberg säger också att rökning inte får ske på andras bekostnad.
Därför måste man införa en lag om förbud. Dessa begränsningar har kunnat
ske mer och mer på frivillig basis. Det finns särskilda bord på restauranger.
På flyget röker man inte längre. Man röker utanför, på flygplatsen. Sjukhu-
sen har infört rökförbud. Men det är så som det skall växa fram, att de som
servar människor själva skall avgöra hur de vill göra. På vissa arbetsplatser
är det så trångt att det inte finns någon möjlighet att låta rökarna röka inom-
hus. Då får dessa gå på rast senare än icke-rökarna. Det finns många möjlig-
heter.
Jag sade i mitt anförande någonting lustigt om att som nydemokrat får
man supa skallen av sig, men man får inte ta en cigarrett ute på en restau-
rang. Det är precis det som blir följden om ni får er vilja fram. Då får man
inte röka på barer, restauranger, kaféer, osv. Stefan Kihlberg ville inte
nämna någonting om hur man skall göra i resturangnäringen framöver, om
man förbjuder rökning.
Det roliga uttrycket att jag själv skulle supa skallen av mig eller röka skal-
len av mig - eller hur det nu var Stefan Kihlberg sade - använde jag bara
som en enkel illustration. Ni tycker ju om litet folkligt här i kammaren.
Anf. 115 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag kan inte på dessa få minuter upprepa mitt anförande.
Men det skulle uppenbarligen behövas. Antingen har jag uttryckt mig utom-
ordentligt oklart, eller också har Maud Ekendahl uppenbara problem att
förstå, eller också vill hon inte förstå. Alla svar på de frågor som hon ställde
gav jag i mitt anförande.
Låt mig försöka igen. Det är en oerhörd skillnad på om någon röker och
bara förstör sin egen hälsa. Det är okej, så länge det är fråga om vuxna män-
niskor just av de skäl som Maud Ekendahl framför. Men jag tycker inte att
det är okej när man tvingar andra människor till samma sak. Det kallar jag
för hänsynslöshet, inte frihet. Det är förstås en frihet att ha ihjäl andra män-
niskor, om man skall uttrycka sig drastiskt. Men det är inte en frihet för mig.
Däremot är det helt okej om Maud Ekendahl röker på en restaurang, om
hon kan göra det så, att inte andra människor tvingas- att göra samma sak.
Det finns rätt många länder som faktiskt klarar detta. Man har rökavdel-
ningar och icke-rökavdelningar.
Men det kräver ventilationstekniska lösningar som är ganska avancerade.
Det finns, vilket Maud Ekendahl kanske har upptäckt, på tåg något som he-
104
ter rökkupé. Där kan rökarna ju sitta. De kan gärna sitta där hela tiden och
behöver inte komma in till oss andra och lukta.
Min fråga kvarstår när det gäller denna enfaldiga förbudsdiskussion: Vill
Maud Ekendahl förbjuda asbest?
Anf. 116 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Regeringens proposition 1992/93:185 var ett steg framåt när
det gäller tobakens skadeverkningar. I socialutskottets betänkande
1992/93:SoU26 tas ännu ett steg vidare. Det är vi naturligtvis glada för. Men
vi tycker att man kunde ha tagit ett par steg till. Jag talar nu för mig själv och
för de kvinnor i de sex partierna som har skrivit en lång hemställan i den
motion som vi har väckt under flera år.
Låt mig, herr talman, börja med att slå fast att man inte får förväxla förbud
mot att röka med förbud mot reklam. Tyvärr tror även personer i denna
kammare att detta är samma sak. Det har inte ett dugg med varandra att
göra.
Vi moderater tror på individens frihet. Men vi vet också att det finns indi-
vider som behöver stöd, framför allt de som är unga och vissa som är svaga.
Det stödet skall de ha, och det vill vi enligt vår ideologi också ge dem.
Jag vill återkomma till några saker som har sagts här i dag. Och det blir då
en upprepning, men det bryr jag mig inte så mycket om, herr talman.
600 människor i veckan måste nyrekryteras för att rökningen i Sverige
skall kunna bibehållas på nuvarande nivå. Det är 30 000 personer om året.
Jag vill fråga dem som eventuellt lyssnar: Tror ni att det handlar framför allt
om dem som är över 20 år eller över 18 år? Nej, jag tror inte det. Jag vet att
det inte är det, utan det är de allra yngsta, just de som började röka av
samma anledning som jag en gång i tiden gjorde. Jag kände mig ung och dum
när jag började studera vid Uppsala universitet. Och vad gjorde man bl.a.
den första dagen? Jo, man tog sin första cigarett för att åtminstone se litet
vuxnare ut. Det värsta är att denna önskan att se vuxen ut nu för tiden böljar
så förfärligt mycket tidigare.
Av de 600 som börjar röka varje vecka, vet man nu statistiskt att 125 kom-
mer att dö i förtid på grund av rökrelaterade eller tobaksrelaterade sjukdo-
mar. Det är så verkligheten ser ut, och det är det som vi inte får glömma.
Jag är övertygad om att ett reklamförbud kommer att bli nödvändigt för
att förebygga barns och ungdomars rökning.
Tobaksutredningen, som jag tror lade fram sitt betänkande 1990, föreslog
också ett reklamförbud. Likaså föreslog den en åldersgräns för inköp av to-
bak. Till denna gräns återkommer jag senare.
Inom EG har man nu gjort en undersökning som publicerades så sent som
i tisdags. Den var underskriven av monsieur Malbois, som har varit här i Sve-
rige och diskuterat med den EG-grupp som sysslar med dessa frågor och med
harmoniseringen mellan Sveriges och Europas lagstiftning på detta område.
Undersökningen gjordes bland 12 800 personer, vilket någon här nämnde.
Tre fjärdedelar av dessa personer över hela Europa var positiva till ett re-
klamförbud. Av dem ville 63 % av rökarna ha förbud, medan 80 % av icke-
rökarna ville ha förbud.
Man har också brutit ned siffrorna på olika länder. Låt mig då, även om
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
105
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
106
det tar några minuter, nämna att i Portugal stod 88 % bakom ett reklamför-
bud, i Italien 85 %, i Grekland 81 %, pä Island och i Spanien 79 %, i Tysk-
land 75 % och i Storbritannien 72 %. Något lägre siffror fann man i Luxem-
burg där det var 68 %, i Belgien 67 %, i Frankrike 66 %, i Nederländerna
57 %, och i Danmark var det lägst, 54 %. Således var det även i Danmark
bra siffror, 4 % över genomsnittet.
Detta visar tydligt hur opinionsläget har ändrats under senare år. Förbud
finns i dag i Finland, på Island, i Norge, Frankrike, Italien, Portugal, Ca-
nada, Thailand, Australien och på Nya Zeeland. Jag skall nöja mig med dem
och inte gå in på de stater i USA som också har reklamförbud.
Inom EG diskuterar man för närvarande ett förslag till direktiv om total-
förbud mot såväl direkt som indirekt reklam. EG-parlamentet har faktiskt
godkänt detta i en första behandling. Men hälsovårdsministrarna sitter nu
och funderar på vilket ställningstagande de skall göra, och sedan skall det bli
en andra behandling.
I ett brev som jag fick i min hand i morse, och jag tar för givet att alla
ledamöter fick det, från svenska Tobaksbolaget sägs det att ett reklamförbud
skulle vara ett dråpslag mot svensk tobaksindustri och mot arbetet med att
ta fram produkter som så långt som möjligt minskar de hälsorisker som för-
knippas med rökning.
Det är självklart att Tobaksbolaget försvarar tobaksreklamen. Men den
verklighet som Tobaksbolaget beskriver stämmer inte med den verklighet
som vi lever i. Man säger att reklamen skulle tas över av internationella me-
dier och att vårt land skulle översållas av reklam via bl.a. satellit.
Får jag då påminna om ett faktum. I hela Europa gäller redan totalförbud
mot tobaksreklam i gränsöverskridande radio- och TV-sändningar. Det rå-
der således totalförbud mot gränsöverskridande radio- och TV-sändningar
som innehåller reklam. Det är, om någon vill veta det, EG-direktiv
85/552/EEC, den 3 oktober 1989. Det är likaså totalt förbjudet för tobaksbo-
lag att sponsra TV-program. Just TV-reklam för tobak är sedan länge förbju-
den i en rad andra länder.
De farhågor som man hyser i branschen om att vi skulle bli översållade av
reklam utifrån stämmer faktiskt inte.
I sammanhanget vill jag också påminna om att t.o.m. reklambranschens
eget organ, tidskriften Resumé, för ett par veckor sedan förordade reklam-
förbud. Man ville tydligen inte längre medverka i reklamkampanjer som syf-
tar till att locka nya rökare, speciellt i yngre årgångar.
Herr talman! Jag nämnde i början av mitt anförande även en åldersgräns
för inköp av tobak. Från många har tanken framförts att en åldersgräns
skulle kunna locka till rökning i stället för motsatsen. Jag har en viss respekt
för den synpunkten. Men erfarenhet från Norge har dock övertygat mig om
att det finns positiva konsekvenser med en åldersgräns. Vi har i vår kvinno-
motion föreslagit en gräns på 16 år.
I sin argumentation mot en åldersgräns hänvisar Tobaksbolaget till Norge
och bifogade med sitt brev till oss en statistik, som några av er kanske såg,
som visar hur de internationella märkenas försäljning steg brant. Då fick
man intrycket att den totala försäljningen hade stigit i linje med försälj-
ningen av internationella märken. Men så är det faktiskt inte. Det är faktiskt
i stället på det sättet att man i Norge tidigare rullade sina egna cigaretter. Då
fanns man inte med i statistiken. När Norge sedan kom med i EFTA och det
blev friare handelsförbindelser slutade man att rulla sina cigaretter och
köpte i stället internationella cigaretter. Men har Tobaksbolaget talat om
detta i sitt brev till oss i dag? Nej, man låtsades att det var försäljningen av
de internationella märkena som hade ökat och därmed den totala konsum-
tionen av cigaretter. Det är således inte riktigt.
Med sitt diagram vill Tobaksbolaget bevisa att det hade gått åt skogen i
Norge i och med att man införde reklamförbud och en åldersgräns för inköp
av tobak.
I Norge infördes reklamförbud och åldersgräns för inköp av tobak 1975.
Först hände ingenting, och sedan hände praktiskt taget inte heller något un-
der några år. Men sedan började saker hända. Jag har några siffror som visar
hur många ungdomar mellan 13 och 15 år som rökte vid vissa årtal. 1975, när
man kom i gång med denna propaganda mot tobak och med förbudet, var
det 17 % i åldersgruppen 13-15 år som rökte. 1980 sjönk siffran till 14 %.
1985 hade siffran sjunkit till 11,5 %. 1990 hade siffran sjunkit till 10 %. Det
är tyvärr den senaste siffran som jag har. Detta visar, tvärtemot vad vi har
fått reda på i en mängd informationsmaterial, att man har lyckats i Norge.
Det är naturligtvis ingen av oss som påstår att det här är det enda sättet
att stoppa eller minska rökningen. Självklart inte. Men det är en väg, för-
utom genom den information som alla talar om och som är så oerhört viktig
och som vi Gud ske lov är eniga om.
Man har från Tobaksbolaget sagt att om man inte får göra reklam, kom-
mer man inte att kunna sälja sina cigaretter med lägre tjärhalt. Jo, det har
man också lyckats göra i Norge. Och även om tjärhalten sjunker, minskar
inte nikotinhalten.
Jag är därför väldigt besviken över den information som vi har fått från
tobaksbolagens sida. De säger att de kanske inte kan sälja sina produkter.
Det kan bara utländska firmor göra. I utredningen 1990 konstaterades att
svenska Tobaksbolaget hade en mycket stark ställning. Det har ungefär 87 %
av cigarettmarknaden. Näringsfrihetsombudsmannen sade då, att eftersom
ett reklamförbud nästan alltid gynnar hemmamarknaden, räknade han med
att svenska Tobaksbolaget skulle få sälja ännu mera, i precis rak motsats till
vad bolaget hävdade, att det skulle bli till förmån för utlandet. Det finns ing-
enting som säger det.
Man har också anfört att reklamförbudet i Italien var helt utan effekt. Det
infördes redan 1962, har det nämnts här i dag. Man följde inte upp det har
det sagts. Men det gjorde man omkring 1975. Jag kan, herr talman, ta fel på
något år. Sedan dess har det blivit effektivare. Vi såg också av de siffror som
jag redovisade vilken inställning människorna där hade.
Jag skulle vilja sluta med att citera ett par rader från en affisch, ”Läkare
mot Tobak”, som jag har med mig:
”1 decennier har tobaksindustrin presenterat nya tobaksprodukter med
'hälsoargument’. Den ena uppfinningen Triskare’ än den andra. För 30-40
år sedan dök cigarettfiltren upp som skulle göra det riskfritt att röka och fort-
farande försöker industrin slå blå dunster i ögonen på rökarna med nya fil-
tertyper. ---Vi vet att rökaren drar i sig lika mycket nikotin ur lågtjäreciga-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
107
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
retten alltmedan industrin försåtligt lägger ut rökridåer av ”hälsoupply-
sande’ reklam om lågtjärecigarettens förmenta oskadlighet.”
Jag anser, herr talman, att vi som arbetar med dessa frågor har ett väldigt
stort ansvar. Vi har kommit så långt att vi kanske får ett förbud mot reklam
för tobak. Jag är emot alla förbud som inte måste införas av hälsoskäl eller
andra skäl. Jag har arbetat många år för detta. Jag vill för dem som talar om
partitillhörighet i samband med denna fråga säga: Tro inte att moderater är
för reklamförbud över hela linjen. De är, som i många andra partier här i
riksdagen, delade i denna fråga, precis som vi är i en del andra frågor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget om reklamförbud. Jag yrkar bi-
fall också till Leif Bergdahls reservation 3 beträffande åldersgräns 16 år.
Anf. 117 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Elisabeth Fleetwood kom in på att EG:s hälsoministrar har
fört en diskussion om detta. Då skulle jag vilja informera henne och kamma-
rens ledamöter om att ministrarna hade tobaksreklamförbudet uppe på
agendan i dag i Biyssel. Ministrarna konstaterade att det fortfarande inte
finns erforderlig majoritet för ett tobaksreklamförbud inom EG, då Dan-
mark, England, Tyskland, Holland och Grekland fortfarande emotsäger sig
förbud. Frågan kommer inte att diskuteras förrän Belgien tar över president-
skåpet i EG.
Anf. 118 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Jag hade inte trott att vi skulle debattera mot varandra. Låt
mig säga att om vi skall behöva vänta tills Belgien tar över presidentskapet
är det okej, för det tar inte så lång tid.
Vad jag framför allt vill nämna är att opinionssiffrorna i den senaste under-
sökningen visar att tillskyndarna till reklamförbudet ligger på ca 80 %. Då
skall man också komma ihåg att en hel del av de länder som var med i under-
sökningen redan har reklamförbud och skulle i så fall ha upplevt det negativa
av ett sådant förbud. Trots det är både rökare och icke-rökare positiva till
reklamförbud och har naturligtvis, antar jag, förstått att det har en hälso-
bringande effekt.
Anf. 119 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Vi skall inte alls debattera mot varandra. Eftersom ingen
annan än Elisabeth Fleetwood tog upp EG:s hälsoministrars diskussion,
tyckte jag att det var angeläget att tala om vad de har sagt i dag, så att infor-
mation gick ut till alla.
Anf. 120 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Har tärningen kastats rullar jag den gärna vidare. Desto
bättre när Sverige kommer in i EG och vi kanske kan påverka situationen på
ett sådant sätt som många av oss önskar.
108
Anf. 121 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att jag tyckte att det var mycket
uppfriskande att lyssna till Elisabeth Fleetwood efter att ha hört ett par
andra talesmän för Moderaterna, som jag inte tycker verkar ta frågan på det
allvar som man bör göra utan diskuterar om att vara förtjust eller icke för-
tjust i förbud, i stället för att tala om alla de ungdomar som lockas in i en
vana eller ovana som i många fall kommer att följa dem hela livet - om nu
livet blir så långt för deras del.
Tobakens skadlighet är inte längre en omdiskuterad fråga. Frågan är om
vi skall göra något mer radikalt för att inte nya generationer av rökare skall
värvas.
Det är sällsynt att en utrednings slutsatser så kapitalt negligeras som skett
med Tobaksutredningen. Det är häpnadsväckande att tänkande människor
så villigt sticker huvudet i sanden och blundar för fakta. I motsats till vad
många av talarna sagt i dag måste jag säga att även om jag naturligtvis är
glad att en tobaksproposition äntligen har lagts fram, tycker jag att man får
leta efter något menlösare. Huvudsakligen slår man in öppna dörrar. Man
talar om att man skall göra det man redan har kommit på mycket god väg
med att klara av. Det är väl i och för sig bra, men det behövs radikalare mått
och steg.
Vi skall ta ställning till ett betänkande där man föreslår ett par mycket
väsentliga förbättringar i förhållande till propositionen. Man har skjutit in
sig på två viktiga mål: att skydda allmänheten från att ofrivilligt utsättas för
tobaksrök och att skydda barn och ungdom från att börja använda tobak.
Tobaksbruket är utan tvivel ett av våra allra största hälsoproblem, för att
inte säga det största. Det berör naturligtvis i första hand de människor som
brukar tobak, men även de som ofrivilligt utsätts för tobaksrök far illa av
den.
Jag skall inte i detalj gå in på rökningens skadeverkningar. I det här sam-
manhanget skulle jag gärna vilja uttrycka min uppskattning över den breda
information som tidningar och inte minst läkare försett oss med.
Tobakens gifter är farliga för alla viktiga organ. Risken för cancer i de mest
skiftande former och i många av kroppens organ är välkänd. Jag hoppar över
det jag hade tänkt säga om flera andra sjukdomar, för det har väl belysts
tidigare under dagen.
Problemet med att utsättas för rök ofrivilligt har uppmärksammats alltmer
under senare år. En del upplever helt enkelt att det är obehagligt, och andra
har starka allergiska besvär av röken. Sjukdom och för tidig död kan i sämsta
fall bli följden även av passiv rökning.
Enligt mitt förmenande är det otroligt att människor fortfarande kan ut-
sättas för rök dag ut och dag in på sin arbetsplats. Visst har det blivit mycket
bättre på många arbetsplatser. Det hjälper tyvärr inte dem som dag efter dag
tvingas vistas i samma rum som vanerökare. Det är makalöst att vi, trots den
arbetsmiljölagstiftning vi har, kan tillåta gifter från tobaksrök i halter som
ibland är 100-200 gånger högre än högsta tillåtna halt i arbetsmiljön. Var
finns logiken, och var finns konsekvensen?
Den enda logiska slutsats man kan dra är att rökning skall förbjudas i ar-
betsmiljöer. Detsamma gäller offentliga lokaler där olika sorters tillställ-
ningar anordnas. Ingen skall behöva stanna hemma för att inte behöva ut-
sätta sig för rök. Utskottets majoritet har här kommit till samma slutsats som
en lång rad motionärer. Det måste ändå vara angelägnare att tillgodose det
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
109
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
110
allmänna intresset av rökfrihet än rökarnas frihet, vilken få betraktas som
ett särintresse.
Den fråga som engagerar mig allra mest är alla de barn och ungdomar som
börjar att röka och i många fall lägger sig till med en ovana som visar sig svår
att bryta. Vi har hört tidigare att 600 börjar röka varje vecka. Det blir mer
än 30 000 på ett år! Och praktiskt taget alla av dessa är under 20 år. Det vikti-
gaste av allt måste därför vara att vi ser till att ungdomar aldrig börjar röka.
I det här sammanhanget har den inställning omgivningen och samhället i
stort visar en avgörande betydelse. Rökfria hem, rökfria skolor, rökfria ar-
betsmiljöer och offentliga miljöer kommer att ge ett intryck av att rökfrihet
är en naturlig livsstil. Föräldrar, lärare och idrotts- och fritidsledare som är
föredömen på det här området blir en positiv kraft, som hjälper barn och
ungdomar att aldrig börja röka.
Informationens och undervisningens betydelse på det här området kan
inte överskattas. Den bör systematiskt bedrivas på mödravårdscentraler,
barnavårdscentraler, daghem, förskolor och skolor och vara riktad till för-
äldrar, barn och ungdom med syftet att skapa en rökfri generation. Det har
bedrivits en omfattande undervisning i våra skolor under en lång följd av år.
Skolorna behöver nu backas upp av samhället på ett tydligt sätt.
Att göra reklam för en produkt som innehåller en otalig mängd gifter är
irrationellt. Branschen skulle aldrig lägga ut alla dessa svindlande penning-
summor på reklam om det inte lönade sig. En lång rad länder både i och
utom Europa har redan infört förbud mot tobaksreklam, mer eller mindre
långtgående. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma med för-
slag om förbud mot direktreklam. Det är en nödvändig åtgärd med tanke på
reklamens inverkan på attityder. Inte minst ungdomar är känsliga för påver-
kan. Reklamförbudet bör även omfatta smygreklam på kläder, sportartiklar
o.d. för att bli effektivt.
Förslaget om en åldersgräns för inköp av tobaksvaror har utskottet inte
velat ställa sig bakom, vilket är mycket beklagligt. Det är min förhoppning
att riksdagens ledamöter skall visa sig klokare. Det är häpnadsväckande att
en produkt som innehåller så många gifter kan fritt köpas av barn. När det
gäller medicin, som förväntas ha en del positiva effekter för det är därför
man använder den, råder stränga regler med recepttvång.
Föräldrar och lärare behöver det stöd en åldersgräns ger för att deras in-
formation och förmaningar skall gå fram bättre. I första hand är det natur-
ligtvis en återhållande faktor för barnen och ungdomarna själva. En sådan
gräns för inköp är ingalunda orimlig. Flera länder har åldersgräns både i
Europa och i andra delar av världen. För inköp av alkohol på Systemet har
vi länge tillämpat en åldersgräns på 20 år och 18 år när det gäller inköp av
folköl. Trots att den inte fungerar till 100 %, finns det flera undersökningar
som klart visar på de återhållande effekterna. Jag tror knappast någon skulle
vara beredd att plädera för att vi skulle ta bort denna åldersgräns i dag. Efter
vad jag har hört här i kammaren i dag blir jag fundersam.
Det finns av naturliga skäl inte så många undersökningar ännu som visar
effekten av en åldersgräns i internationella sammanhang när det gäller för-
bud mot inköp av tobaksvaror som det finns när det gäller alkohol. Det finns
dock en del amerikanska undersökningar som visar på mycket positiva effek-
ter. Vi har också fått ta del av vad som har hänt i Norge. Det tycker jag var
mycket positivt att höra. Det är ganska naturligt att minskad tillgänglighet
leder till ett minskat bruk.
Den gräns Tobaksutredningen pläderar för är 18 år. Det gör också åtmin-
stone sju motionärer med anledning av tobakspropositionen. Vi är många
som menar att 18 år är en bättre gräns än 16 år. Det är känsligt att göra to-
baksvarorna tillgängliga just när man är i slutet av högstadiet eller när man
slutar högstadiet. Många befinner sig på grund av olika mognad fortfarande
inom den gräns där många gör sin rökdebut. Vid 18 år skulle med all sanno-
likhet de eventuellt negativa effekterna av att man plötsligt får lov att köpa
vara mindre uttalade. Man är äldre och klokare och mindre benägen att på-
verkas av grupptryck.
I några länder har man t.o.m. från att ha haft 16 år höjt åldersgränsen till
18 år. 1 USA är det många stater som har 18-årsgränsen, men jag är medve-
ten om att våra grannländer och även andra europeiska länder har 16 år.
En del hinner faktiskt fylla 16 år redan när de är kvar i grundskolan. Jag
tror att det skulle vara olyckligt om några som befinner sig i grundskolan
skulle kunna köpa tobaksvaror fritt, kanske skryta med detta för sina kamra-
ter eller bli tråkade av sina kamrater om de inte vill sälja vidare. På högsta-
diet, där jag själv har arbetat i 30 år - jag har alltså lång erfarenhet av detta -
är eleverna i en mycket känslig ålder. Därför vill jag verkligen förorda 18-
årsgräns.
Leif Bergdahl frågade Tuve Skånberg om han skulle ställa upp på en 16-
årsgräns, om inte detta med 18-årsgräns går igenom. Jag vill faktiskt ställa
samma fråga till er som förordar en 16-årsgräns. Jag hoppas att inte någon
prestige får styra oss i det här fallet, utan att vi från ömse sidor är villiga att
ställa upp på varandras åldersgränser, om det blir så att den ena eller den
andra faller. Det viktiga är ju att det blir en åldersgräns. 18 år är ingen ona-
turlig gräns. Det är dessutom myndighetsåldern. Det jag har fört fram just
när det gäller högstadiebarnens oerhörda utsatthet och känslighet tror jag är
ett mycket starkt argument. Vid 18 har de flesta med god marginal passerat
den vanligaste debutåldern. Jag tror att den marginalen behövs. Då upplevs
det säkert inte som lika ”fräckt” att få köpa tobaksvaror.
Till sist vill jag framhålla att jag anser att tobaksfrågan från att ha varit ett
problem för män alltmer har blivit en kvinnofråga så allvarlig som någon.
Var fjärde flicka röker i årskurs 9 och var femte pojke. Det visar en landsom-
fattande undersökning som nyligen gjordes på 6 000 niondeklassare. Det här
är en avsevärd ökning, som tar oss tillbaka till 70-talet.
Det har sagts här, och det är sant, att vi har ungefär ett konstant antal
personer som röker. Men det finns en ökning när det gäller ungdomar som
är mycket oroande. Jag har erfarenheter av niondeklasser där ingen har
rökt. Nu talar man, efter landsomfattande undersökningar, om var fjärde
flicka och var femte pojke. Detta är allvarligt.
Det är möjligt att fler i de äldre årgångarna har slutat och att vi därför har
en viss minskning. I förhållande till mycket tidiga år har vi en minskning.
Det är jag medveten om.
En annan mycket viktig och skrämmande siffra är den som det står om i
tobakspropositionen, om jag minns rätt. Bland ensamstående blivande möd-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
111
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
rar på 19 år har man hittat 60 % som röker. Detta påverkar de barn som de
väntar. Med mycket stor sannolikhet kommer många av dem att fortsätta
röka även efter det att de fått sina barn. Dessa barn kommer då att växa upp
i en miljö där de dagligen utsätts för tobaksrök.
Det här är inte bara en personlig fråga. Det är inte bara vars och ens ensak.
Jag skulle önska att de flickorna hade fått den hjälpen när de var litet yngre
att aldrig börja röka. Jag hoppas verkligen att kammarens ledamöter tar den
här frågan på stort allvar och inte ytligt diskuterar om man är förbudsivrare
eller inte. Det här rör något mycket allvarligare än så. Det rör våra barns
och ungdomars framtid. Det rör våra kvinnors livskvalitet. Därför vill jag
plädera för att vi verkligen tänker oss för.
Jagskall nu komma till de yrkanden jag har med anledning av olika motio-
ner i det här betänkandet.
Med anledning av betänkandet vill jag yrka bifall till vad utskottet har an-
fört beträffande rökfria miljöer. Det sammanfaller också med vår motion
So49, som har väckts av mig, Liisa Rulander och Lars Svensk, dessutom med
en motion som Fanny Rizell och jag väckte under allmänna motionstiden,
So453, yrkande 4 och 5, samt en rad andra motioner.
Jag vill också yrka bifall till vad utskottet har anfört beträffande tobaksre-
klam, där också kraven i våra motioner So49 och So453, yrkande 2 i båda
motionerna, stämmer överens, plus en rad andra motioner. Jag vill säga att
det är påfallande vilken rad av motioner vi har fått. Det visar att väldigt
många inte tycker att det som står i propositionen räcker.
Slutligen vill jag yrka bifall till en åldersgräns på 18 år i enlighet med yr-
kandena i följande motioner: So49, yrkande 1, So52 - det är en s-motion,
det andra var en kds-motion -, yrkande 2, So421, en kds-motion, So437, en
kds-motion, yrkande 4, So499, en s-motion, yrkande 3, So54, en Ny demok-
rati-motion, yrkande 3, och So48, en s-motion, yrkande 1.
Dessutom vill jag ställa upp på mom. 7 i Vänsterpartiets meningsyttring,
som gäller den förtäckta tobaksreklamen, och även mom. 9, som handlar om
information. Detta stämmer mycket väl överens med båda de motioner som
jag har väckt. Jag talar väldigt mycket om informationens betydelse.
Anf. 122 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! I hela den här debatten har farligheten framkommit. Vi
måste ha reklamförbud, åldersgränser. Vi har hört Ingrid Näslund i detalj ta
upp produktens farlighet.
Jag skulle vilja ställa en fråga, eftersom ingen tidigare har velat besvara
den fråga jag ställde i mitt inledningsanförande. Om det är så farligt och vi
måste begränsa på olika sätt, varför inte göra det enda raka när ni har chan-
sen och är i majoritet, varför inte förbjuda tobaksbruk över huvud taget i
Sverige?
112
Anf. 123 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! För mig fick det väldigt gärna bli förbud. Jag skulle inte
sakna rökningen en dag. Jag tycker det skulle vara väldigt bra för hälsan.
Men vi ser hur det är även när vi diskuterar en del av de mindre omfattande
förbuden. Vi vet ännu inte om vi får majoritet för dem.
Jag är faktiskt av den uppfattningen att den förebyggande verksamheten
är viktig. Man skall inte lura in människor i ett beroende och därefter be-
handla dem hårt och hänsynslöst och bara säga att nu är det slut. Man har
faktiskt i England börjat fundera på om man skall operera människor som
använder tobak och inte är villiga att sluta. De är inte längre prioriterade.
Det tycker jag är mycket hårt, måste jag säga.
Jag tycker att man i stället måste börja nu. Det jag hade satt som överskrift
på mitt anförande var En rökfri generation. Jag tror nämligen att det här är
vägen till att få ett näst intill rökfritt Sverige. Har man inte börjat när man
är 18 år tror jag att man därefter är så klok att det blir otroligt få som kommer
att börja röka. Det kommer alltså att bli ovanligare och ovanligare. Då behö-
ver vi inte förbjuda det eller också blir det naturligt att göra det, därför att
det blir betraktat ungefär som knark.
Anf. 124 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Föregående talare yrkade bifall till ett av våra motionsyrkan-
den. Vi hade också en 18-årsgräns från början. Men jag har varit med under
utskottets behandling. Jag insåg ganska snabbt att det inte fanns någon som
helst möjlighet att få någon större anslutning till 18-årsgränsen. Så vi valde
att stödja den här kvinnomotionen med 16-årsgräns.
Jag vädjar att vi får stöd för den. Jag tror att vi har kommit väldigt långt i
och med att en mängd kvinnor från vänsterhåll och även från Folkpartiet
stöder något som Ny demokrati har reserverat sig för, även om det inte är
våra idéer från början, utan deras. I det här fallet skulle man vilja att alla
som över huvud kan tänkas vilja ha en åldersgräns ansluter sig till den minst
stränga nivån, dvs. 16-årsåldern.
Anf. 125 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Fru talman! Jag tycker naturligtvis att det är bättre att det blir en ålders-
gräns, även om jag med min erfarenhet är allvarligt oroad över att den skall
infalla vid just denna ålder. Jag hade i dag ett samtal med min son som är 25
år. Han har den här åldern närmare inpå sig, även om det nu har gått nästan
tio år.
Han sade att han inte ens tycker att jag skall gå med på en 16-årsgräns och
att det inte är klokt om gränsen går vid just den åldern. Däremot hade han
en mycket stark tro på en 18-årsgräns. Jag sade till honom att jag inte kan se
det som han gör att en 16-årsgräns skulle försämra. Jag tror att om vi nu
börjar med en 16-årsgräns skulle vi senare kunna höja den om man finner
att den var mindre bra.
Jag kommer att rösta för en 18-årsgräns. Om förslaget på en 18-årsgräns
vinner hoppas jag verkligen att de som röstar för en 16-årsgräns är generösa
och stöder en 18-årsgräns. Det kan väl inte vara något fel att vi får ungdomar
att avhålla sig från rökning i två år till. Jag tycker att vi i det här fallet skall
stödja varandra.
Anf. 126 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Det har varit mycket intressant att lyssna till eftermiddagens
och kvällens debatt. Flera borgerliga företrädare för regeringspartierna re-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
114
dovisar hur allvarligt de ser på tobakens skadeverkningar. Men när de kom-
mer till utskottets betänkande och de borgerliga reservationerna, då blir de
genast mer otydliga. Det är uppenbart att de har stora problem med rege-
ringens proposition och med den behandling de tillstyrkt i utskottet.
Detta kommer allra tydligast till uttryck från kds representant Jerzy Ein-
horn, som har uppenbara problem med regeringens förslag liksom med de
borgerligas utskottsförslag. Han vädjar till kammaren att vid röstningen
även överväga förslag i enskilda motioner. Det är inte konstigt mot bakgrund
av den erfarenhet som Jerzy Einhorn själv har som högt aktad cancerläkare
att han uttrycker sig som han gör. Leif Bergdahl från Ny demokrati, även
han läkare med erfarenhet av tobakens skadeverkningar, har märkligt nog,
med tanke på det parti han tillhör, kunnat agera för förbud och lägga fram
förslag efter egen övertygelse. Och man ser skillnaden i resultatet. Även Ste-
fan Kihlbergs inlägg var väl värt att lyssna till.
Helt uppenbart har regeringen misslyckats med sin tobaksproposition. Ut-
skottets behandling och majoritetens sätt att köra över regeringen ger tydligt
belägg för det. Det är, tycker jag, anmärkningsvärt att regeringen inte kun-
nat samla sig till ett starkare förslag mot bakgrund av Tobaksutredningens
förslag. Jag förstår inte hur Centern, Folkpartiet liberalerna och i än högre
grad kds kunnat medverka till att lägga fram ett sådant svagt förslag. Det är
lättare att förstå Moderaternas hållning, eftersom jag inte har några förvänt-
ningar på det partiet i den här frågan.
I utskottet har de borgerliga företrädarna för regeringspartierna endast
kunnat medverka till en förändring av propositionen, och det gäller förslaget
till reklamförbud. Det är i och för sig bra, men långt ifrån tillräckligt, vilket
tydligt framgick av den socialdemokratiska talesmannen Rinaldo Karlssons
anförande.
Omsorgen om den enskildes frihet har fått gå före folkhälsan i regerings-
partiernas agerande. Det är intressant att detta sker i en mycket tung miljö-
fråga. Agerandet känns delvis igen från agerandet i övrigt vad gäller miljö-
politiken, där utvecklingen av politiken har snarlika drag. Vi kan ta gårda-
gens debatt om en ny skogsbrukslag bara för att nämna ett exempel. Rege-
ringen ligger inte i frontlinjen när det gäller miljöpolitiken.
Jag behöver inte uppehålla mig vid någon redovisning av hur farligt to-
baksbruket är. Det har andra stått för. Jag går direkt på betänkandet utifrån
den motion som jag tillsammans med andra företrädare för de kristna social-
demokraterna varit med om att utforma, So48.
Jag tycker utskottets majoritetsförslag i stort är ganska bra. Men jag har
svårt att förstå varför utskottet inte redan nu vill plädera för ett genomfö-
rande av en åldersgräns, när man säger att denna fråga har högsta prioritet.
Det är visserligen bra att man så tydligt pekar på att nästa steg kan bli ett
inköpsförbud. Flera talare har ju pekat på hur viktigt det är med en ålders-
gräns. Det har t.o.m. de borgerliga gjort, men de hoppar sedan av idén ge-
nom sin reservation.
Skulle vi få en åldersgräns på 16 eller ännu hellre 18 år, skulle vi förhindra
att flera ungdomar kom in i tobaksbruket. Tobaksutredningen föreslår en
18-årsgräns, och det har vi motionärer anslutit oss till. Den rädsla som finns
för att ett inköpsförbud skulle verka lockande är mycket överdriven. Och
under alla omständigheter borde ju ett förbud leda till minskat tobaksbruk,
även om inte heller ett sådant förbud är 100-procentigt effektivt. Att någon
kan påstå motsatsen är obegripligt för mig. Ett förbud skulle skapa ett socialt
tryck utöver den signaleffekt det har. Jag menar att samhället måste ta ställ-
ning och visa på en norm i det här fallet.
Jag skulle helst ha velat yrka bifall till vår egen motion So48, yrkande 1.
Eftersom utskottet inte har utarbetat något lagförslag, vilket vi yrkade på
och förutsatte, får jag ansluta mig till det tillkännagivande som bl.a. finns i
motion So499 av en av mina socialdemokratiska kolleger, Torgny Larsson.
Det har också andra motionärer föreslagit. Nu senast pläderade Ingrid Näs-
lund för det.
När det gäller reklamfrågan är det bra att nästan alla partier sluter upp
omkring ett förbud mot direktreklam, men det borde också ha varit ett för-
bud mot förtäckt reklam, indirekt reklam, precis som Tobaksutredningen fö-
reslagit. Jag stöder därmed Vänsterpartiets yrkande i mom. 7.
Utskottets förslag avseende rökfria utrymmen är betydligt bättre än pro-
positionens. Det är direkt anmärkningsvärt att regeringen hanterar frågan
som om det normala är att rökning tillåts, men att det skall finnas rökfria
utrymmen i allmänna lokaler osv. Det borde väl ändå vara tvärtom! Undan-
taget skall naturligtvis vara rökutrymmet. Jag förstår inte att de borgerliga i
utskottet inte orkat med att ställa upp på majoritetsskrivningen i detta fall.
Regeringspartierna verkar ha låst sina riksdagsmän, vilket framgår av de
krystade motiveringarna, som lämnats här i debatten.
I vår motion har vi föreslagit ytterligare begränsningar av rökutrymmena,
bl.a. i gemensamma bostadsutrymmen och i allmänna uteutrymmen, där
mycket folk samlas. Jag tycker även att det är välmotiverat, men jag kan
förstå om utskottet inte är berett att ställa upp, när stöd i det här fallet saknas
från Tobaksutredningen. Jag avstår därför från att yrka något i detta fall.
Fru talman! Om utskottets majoritetsförslag går igenom är det ett stort
steg framåt. Får vi motionärer och andra som har yttrat sig här också gehör
för ytterligare en del yrkanden, så blir resultatet ännu bättre. De borgerliga
reservationerna måste helt enkelt avslås. Jag kan återigen inte låta bli att
förvånas över hur inte minst ett parti som kds har kunnat ansluta sig till de
svaga förslag som regeringen och reservanterna i utskottet lägger fram. Var
finns omsorgen om samhällets utsatta? Heder åt dem som har opponerat sig.
Anf. 127 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Jag skall inte blanda mig i den intressanta striden om huruvida
man skall ha en åldersgräns på 16 eller 18 år. Mitt enda bidrag till den diskus-
sionen är en uppmaning till ledamöterna som inte kan komma överens att
kompromissa genom att biträda reservation 2 och inte införa någon ålders-
gräns alls.
Fru talman! Jag tänkte inte delta i den restriktionskör som har ljudit i kam-
maren sedan middagsuppehållet. Låt mig därför allra först, för undvikande
av missförstånd, slå fast några personliga uppfattningar.
Jag anser för det första att tobak och tobaksbruk är mycket skadligt för
hälsan. Jag skulle vilja påstå att det finns en överväldigande dokumentation
som tydliggör att tobaksbruk är en av de mest hälsovådliga sysselsättningar
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
115
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
116
som människor kan ägna sig åt och som förkortar livet med 5-10 år. Det gör
att jag tycker att det är bra om man kan minska tobaksbruket i samhället.
För att nå det målet tycker jag att det är rimligt att vi fortsätter att hålla höga
tobakspriser genom en avskräckande beskattning. Det är för övrigt en åt-
gärd som inte minst riktar sig mot de ungdomsgrupper som flera talare har
nämnt som särskilt angelägna att skydda mot tobakens skadeverkningar.
Jag tycker att det är korrekt att staten satsar skattepengar på information
och upplysning om tobakens skadeverkningar, inte minst genom skolans för-
sorg. Jag tycker att det är rimligt att man har regelsystem som skyddar män-
niskor som inte röker från de människor i omgivningen som röker på ett sätt
som inte är hänsynsfullt.
Jag menar också att det inte är det här som dagens ärende handlar om, i
varje fall inte nu längre. Det handlar i stället om att en majoritet i socialut-
skottet och en kör av ledamöter under dagens och kvällens debatt vill att vi
skall överge den hittills ganska framgångsrika politik som vi har haft i Sverige
i fråga om tobaksbruket, en politik som har byggt just på information, upp-
lysning och särskilt beskattning. I stället skall vi välja en ny linje, som mer
bygger på förbud, restriktioner och pekpinnar.
Jag vill gärna innan jag går vidare markera vad jag har markerat tidigare,
nämligen att jag under det senaste halvåret, när diskussionen om tobaksla-
gen har varit intensiv, vid flera tillfällen har haft anledning att reagera mot
det sätt på vilket många av förbudsivrarna - om det epitetet tillåts - debatte-
rar. Det har kommit till uttryck här i kammaren; Ingrid Näslund var nyss
uppe i talarstolen och antydde att de som inte tycker som hon i frågan inte
betraktar tobaksbruket och problemen som är förknippade med det med all-
var. Andra talare har tidigare varit uppe i debatten och indikerat att den som
inte är beredd att införa olika förbud och restriktioner rimligen måste sakna
varje form av intresse för människors hälsa och varje form av socialt ansvars-
tagande.
Också de lobbyorganisationer som under det senaste halvåret och året har
varit ute och luftat sina åsikter, och med stor framgång, har i väldigt stor
utsträckning byggt sin argumentation på att de som inte delar organisatio-
nernas uppfattningar om nödvändigheten av att införa restriktioner är
mindre ansvarskännande människor, som saknar ett äkta intresse för sina
medmänniskor.
Jag vill gärna markera att jag har tyckt och tycker väldigt illa om det sättet
att föra argumentationen. Det inger inte respekt.
Det inger heller inte respekt när organisationer som Läkare mot tobak och
Tandläkare mot tobak försöker vältra sin frustration över sitt eget misslyck-
ande med att sprida kunskaperna om tobakens skadeverkningar från sjukhu-
sen ut i samhället över på politikerna genom att säga att felet är politikernas,
eftersom dessa inte har ingripit med lagstiftning.
Inställningen till de frågor som berörs i det här ärendet från socialutskottet
handlar inte om ett val mellan å ena sidan hälsointresset och å andra sidan
någon sorts intresse för tobaksindustrin, utan det handlar om vad man har
för syn på ansvarsfördelningen mellan å ena sidan individer och medborgare
och å andra sidan politiker och beslutsfattare i samhället.
Jag tycker att det ärende som ligger på kammarens bord till delar är en
studie i beskäftighet, förmyndaranda och övertro på det politiska beslutsfat-
tandets möjligheter att påverka mänskligt beteende.
Jag skall be att få ta upp två saker av alla de olika aspekter som ryms i det
här ärendet. Först vill jag ta upp frågan omförbud mot tobaksreklam. Jag tar
upp den frågan därför att den på ett sätt är den principiellt mest intressanta
i hela ärendet. Det är under det senaste årets ivriga lobbyverksamhet från
förbudsivrare inom och utom kammaren kanske den fråga som har tonat
fram som någon sorts överordnad symbolfråga.
Den principiella huvudinvändningen mot ett reklamförbud är givetvis att
det innebär en inskränkning av yttrande- och tryckfriheten. Yttrandefrihe-
ten försvinner naturligtvis inte därför att man inför ett reklamförbud, men
det är klart att det innebär en inskränkning.
Många förbudsivrare raljerar med den här invändningen och säger att det
är barns och ungdomars frihet från tobak som skall värnas, inte de multina-
tionella tobaksbolagens frihet att bedriva sin hämningslösa profitjakt. Så
brukar det heta i propagandan, men lika fullt kvarstår faktum, nämligen att
ett totalt reklamförbud är en inskränkning i tryckfriheten, möjlig att införa
uteslutande därför att det finns en särskild undantagsklausul i tryckfrihets-
förordningen.
För mig bygger värnet om yttrande- och tryckfriheten på en väldigt viktig
förutsättning, nämligen att inskränkningar inte skall göras bara därför att en
majoritet av beslutsfattarna råkar tycka illa om en viss företeelse. Ändamå-
let får aldrig helga medlen när det gäller inskränkningar i grundläggande fri-
och rättigheter.
Riksdagen skall, fru talman, inom kort behandla ett annat förslag till in-
skränkningar i yttrandefriheten, ett ärende som också har väckt mycket stor
debatt. Det handlar då om skärpningar av sekretesslagen, som i sin nuva-
rande utformning tvingar Stockholms tingsrätt att lämna ut material som har
beslagtagits i ett barnpornografimål. Det lär inte bli några svårigheter för
riksdagen att fatta det beslutet i bred enighet, och det råder säkert inget tvi-
vel om den personliga avsky som varje ledamot av kammaren känner inför
en sådan företeelse som barnpornografi. Men när vi fattar beslutet här i kam-
maren kommer vi inte att göra dessa inskränkningar i tryckfrihetslagstift-
ningen primärt som ett uttryck för vår egen personliga avsky inför företeel-
sen, hur stark denna avsky än är, utan vi kommer att grunda inskränkning-
arna på behovet av att värna integriteten för de barn som har utnyttjats i den
här hanteringen, och vi kommer att grunda inskränkningarna på det faktum
att framställning och spridnig av barnpornografi i alla andra sammanhang är
olagliga handlingar.
Förslaget om förbud mot tobaksreklam däremot grundas i väldigt hög
grad på personligt tyckande, och jag menar att det är en bräcklig grund för
att tafsa på yttrande-och tryckfriheten. Om någon av kammarens många
förbudsivrare hade lagt fram förslag om förbud mot försäljning av tobak,
hade jag haft respekt för krav på reklamförbud. Då hade det kravet varit
logiskt, och då hade det varit principiellt försvarbart. Nu är det emellertid
ingen som har lagt fram ett sådant förslag om totalförbud mot tobaksproduk-
ter, och då tycker jag, från principiella utgångspunkter, inte heller att försla-
get att införa ett reklamförbud är korrekt.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
118
Förslaget är också sakligt sett väldigt tvivelaktigt. Den allra mest uppen-
bara effekten av ett reklamförbud har diskuterats tidigare. Det är givetvis
att de inhemska företagen missgynnas, att man ger konkurrensfördelar till
den internationella tobaksindustrin, som på ett helt annat sätt har möjlighe-
ter att operera via internationella medier och via olika former av smygrek-
lam, sponsring, utlåning av firmamärket till exempelvis klädfabrikanter, osv.
Vi ser ju prov på den typen av reklam i vårt samhälle. Jag menar att risken
är uppenbar att den typen av reklam kommer att öka om ett reklamförbud
införs.
Nästa uppenbara effekt av ett reklamförbud är naturligtvis att den svenska
tobaksindustrins produktutveckling försvåras. Jag är den förste att vidgå att
det inte finns några cigaretter som är nyttiga, men jag tycker ändå att den
produktutveckling som har skett under de gångna åren, mot svagare produk-
ter, är relativt positiv. Det har naturligtvis inte gjort produkterna nyttiga,
utan de är fortfarande hälsovådliga, mycket hälsovådliga, men möjligen nå-
got mindre hälsovådliga än vad de var för tio år sedan. Hade vi haft ett re-
klamförbud hade den produktutvecklingen inte varit möjlig av det enkla skä-
let att man då inte hade kunnat marknadsföra de nya produkterna.
Det vanligaste argumentet för ett reklamförbud är att reklamen ger en
sorts legitimitet till tobaksprodukterna och till rökningen som företeelse. Ett
förbud påstås därför vara ett verksamt medel för att minska den totala to-
bakskonsumtionen. Jag menar att inte heller det argumentet är sakligt grun-
dat. Det bygger främst på tyckande och personlig tro.
I Sverige har tobakskonsumtionen minskat i 20 års tid. Av män var cirka
hälften dagligrökare i mitten av 1960-talet. I dag är de under 30 %. Bland
kvinnor är siffran ännu lägre. Bland rökande ungdomar har debuten succes-
sivt förskjutits uppåt i åldrarna.
Den här utvecklingen har varit möjlig att åstadkomma utan reklamförbud.
Den har varit möjlig att åstadkomma genom en politik mot tobakens skade-
verkningar som har byggt på information, upplysning och insatser via skatte-
politiken.
I Norge och Finland, som har diskuterats tidigare, som införde reklamför-
bud på 1970-talet är rökningen betydligt vanligare än i Sverige. Och inga
ungdomar röker så mycket som de finländska, trots både reklamförbud och
åldersgräns för inköp.
Jag påstår inte att skillnaderna mellan de nordiska länderna bevisar att
reklamförbud är verkningslösa, men de ger sannerligen inte stöd för för-
budsivrarnas tro på motsatsen.
Jag tycker att det finns en tendens att uppfinna fakta om man inte har dem.
T.o.m. en ledamot som Jerzy Einhorn, vars person jag hyser den allra största
repekt för, tycker jag slirar litet i den motion han och Elisabeth Fleetwood
har väckt. Där slås det fast att i länder där tokbaksreklam är tillåten har to-
bakskonsumtionen ökat. Det är inte ett sant påstående. Så är inte fallet i
Sverige.
Det hävdas att i de länder där totalt reklamförbud genomförts har ned-
gången i tobakskonsumtionen varit fyra gånger snabbare än i de länder där
man endast genomfört en begränsning. Det stämmer heller inte på t.ex. den
nordiska utvecklingen.
Det hävdas att i en analys över sambandet mellan reklam och tobaksbruk
i 33 länder har man funnit att under hela den perioden var tobakskonsumtio-
nen i olika länder matematiskt korrelerad till restriktionerna i tobaksrekla-
men. Det är såvitt jag förstår inte heller sant.
Det sista påståendet kan inte rimligen relatera till någon annan undersök-
ning än den som den nyzeeländska kemikalieinspektionen, Toxic Substances
Board, presenterade 1989. Den omfattade mycket riktigt en studie av förhål-
landena i 33 länder. Men slutsatsen var inte att det fanns ett matematiskt
samband. Slutsatsen var - och det är den mest långtgående slutsats som har
presenterats - i all sin vaghet att det är mer sannolikt att ett reklamförbud
minskar tobakskonsumtionen än det är sannolikt att ett reklamförbud inte
minskar tobakskonsumtionen. Men vagare än så kan man inte uttrycka det,
och det i en undersökning som också har mötts av ganska mycket kritik.
Liknande slutsater har USA:s hälsovårdsmyndighet, Surgeon General,
kommit fram till. Där kunde man, också 1989, konstatera att det inte finns
någon vetenskaplig, rigorös studie som ger ett definitivt svar på grundfrågan
huruvida reklamen höjer nivån på tobakskonsumtionen eller ej.
Jag skall inte utesluta att ett förbud mot tobaksreklam kan påverka den
totala tobakskonsumtionen, men jag tycker att man skall vara ärlig nog att
erkänna att det inte finns några studier som styrker detta på ett övertygande
sätt.
Sanningen är att vi har oerhört dåliga kunskaper om vilken inverkan ett
reklamförbud över huvud taget har. Men på den bräckliga grunden vill ett
stort antal ledamöter av denna kammare införa inskränkningar i yttrande-
och tryckfriheten. Det tycker jag, fru talman, är anmärkningsvärt.
Om möjligt än mer anmärkningsvärt är utskottsmajoritetens förslag att
lagstifta om förbud mot rökning på alla arbetsplatser och i alla lokaler dit
allmänheten har tillträde.
Nydemokrater och socialdemokrater i utskottet vill därmed, såvitt jag för-
står, förbjuda all rökning på bl.a. kaféer, restauranger, diskotek, barer och
pubar. Jag menar att det är ett fullständigt groteskt ställningstagande, som
helt saknar förankring i det svenska folkdjupet.
I sak är det ett utomordentligt långtgående förbud som en utskottsmajori-
tet förordar. Det är också ett förbud som ingriper i den enskildes näringsfri-
het. Om jag öppnar en restaurang, måste det rimligen vara upp till mig att
avgöra vilken service som jag vill erbjuda allmänheten och vilka villkor som
jag vill erbjuda mina kunder. Det kan inte vara lagstiftarens sak att tvinga
mig som näringsidkare att anpassa mina tjänster efter vad Leif Bergdahl och
Stefan Kihlberg till äventyrs vill ha. Det är förvisso ingen mänsklig rättighet
för Leif Bergdahl och Stefan Kihlberg att besöka just min restaurang, om
jag nu vill tillåta rökning där.
Nydemokraternas dubbelspel tycker jag har tagit sig alldeles osedvanligt
uppseendeväckande former i det här ärendet. I fråga efter fråga har vi upp-
levt att man säger en sak och gör en annan. I valrörelsen for Ny demokrati
land och rike runt, staplade ölbackar, kritiserade klåfingriga politiker, argu-
menterade mot förbud och förmynderi. Sedan medverkar man genom en
motion med lan Wachtmeister som första namn till det mest långtgående ut-
slaget av politiskt förmynderi som vi har upplevt på många år i Sveriges riks-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
119
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
120
dag. Samtidigt låter man några andra nydemokrater skriva en motartikel i
Dagens Nyheter. Så håller man sig vän med alla, fru talman, oavsett åsikter.
Man kan fråga sig litet en passant, när Ny demokrati nu skall föra Sverige
ur krisen genom att göra det billigare att bo på hotell och locka hit turister,
hur man tror att man kan locka hit några utländska turister till ett land där
det i praktiken inte skall vara tillåtet att röka annat än utomhus. Det kanske
beror på att det inte är något problem på Sommarland - där är man ju utom-
hus.
Enligt min uppfattning hade regeringen presenterat ett balanserat förslag
till tobakslag. Det förslaget har misshandlats vid utskottets behandling av
propositionen. Jag ber för egen del att få yrka bifall till de borgerliga reserva-
tionerna 1 och 2 och den reservation 4 som avgivits av de moderata ledamö-
terna i utskottet.
Anf. 128 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Vi är alla överens om att information och kunskapsförmedling
är basen för det tobaksförebyggande arbetet. Men vi behöver mera för att
föra en framgångsrik tobakspolitik.
Reklamförbud är en sådan insats. Det är beklagligt att Mikael Odenberg
inte har tagit del av de vetenskapliga data som presenterades vid socialut-
skottets utfrågning i detta ämne. Roland Larsson har också beskrivit förde-
larna väldigt väl.
Om tobaken hade marknadsförts i dag hade den inte blivit tillåten, på
grund av de beroendeframkallande egenskaperna. Men nu är det så att den
finns, och många är beroende av den. Därför vore det cyniskt att yrka på ett
förbud mot försäljning. Däremot måste vi med alla tänkbara medel före-
bygga debut.
Är verkligen den tobakspolitik framgångsrik, Mikael Odenberg, som
skördar 10 000 liv om året i detta land och dessutom förorsakar en ökning av
lungcancer bland kvinnor? Är det en framgångsrik politik? Fordras det inte
litet mer för att åstadkomma en förändring till det bättre?
Anf. 129 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Det går alltid att göra mer mot tobaksbruket. Det går framför
allt att göra mer när det gäller att föra ut de kunskaper om tobakens skade-
verkningar som vi har.
Däremot är jag övertygad om att en politik mot tobakens skadeverkningar
som bygger på information, upplysning och höga skatter på tobaksprodukter
är betydligt mer ägnad att nå framgång mot rökningens utbredning i samhäl-
let än den mer förbudsinriktade politik som Barbro Westerholm har gjort sig
till tolk för.
Jag har också kritiserat att man är beredd att ta ett sådant principiellt all-
varligt steg som att införa inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten - inte
därför att sådana inskräkningar inte ibland är motiverade, utan därför att de
i det här fallet grundas på så ytterligt vaga omständigheter.
Vi har inte en tillförlitlig kunskap som säger att ett reklamförbud leder till
en minskad total konsumtion. Har man inte den kunskapen borde man hålla
sig för god för att införa den typen av restriktioner i lagstiftningen. *
Anf. 130 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Det är just den kunskapen vi har. Den meddelades oss också
på ett mycket klargörande sätt vid utskottets utfrågning.
När det gäller reklamförbudet får allmänheten i dagsläget dubbla bud-
skap. Dels sprider vi information om tobakens skadeverkningar, dels tillåter
vi samtidigt information om tobak som är försäljningsdrivande. Det här är
två motsägelsefulla budskap, och det är därför som det är så viktigt att kun-
skapen om skadeverkningarna och vikten av att inte börja röka utvecklas
och sprids. Men då skall man inte arbeta med motinformation i form av re-
klam.
Anf. 131 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! När man lyssnar på Barbro Westerholm kan man nästan förle-
das att tro att vi här diskuterar valet mellan en totalt fri marknadsföring av
tobaksprodukter å ena sidan och ett totalt reklamförbud å andra sidan. Det
gör vi inte.
Vi har redan i dag mycket långtgående restriktioner för marknadsföringen
av tobaksprodukter, som mycket minskar inslaget av dubbla budskap.
Jag skulle vilja hävda att det främsta dubbla budskapet ligger i den om-
ständigheten att mellan en fjärdedel och en tredjedel av den vuxna befolk-
ningen är brukare av tobak. Man kan inte undvika att haverera intellektuellt
om man å ena sidan säger att vi skall tillåta och sälja den här produkten, men
å andra sidan vill förbjuda dem som tillverkar produkten att tala om vad de
har att erbjuda kunderna.
Jag skulle ha mycket större respekt för Barbro Westerholms ståndpunkt
om hon ville förbjuda tobaksprodukter, men det vill hon inte.
Talmannen anmälde att Barbro Westerholm anhållit att till protokollet få
antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 132 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! Jag befinner mig i en situation som jag aldrig trodde att jag
skulle hamna i här i kammaren, men jag kände mig tvungen att begära replik
mot Mikael Odenberg.
Mikael Odenberg säger bl.a. i sitt långa anförande att han tyckte väldigt
illa om det sätt på vilket vi har argumenterat. Eftersom han kastade sina
blickar bl.a. mot mitt håll, kan jag inte annat än förstå att jag var en av dem
som han tyckte illa om i fråga om argumentationstekniken. Det var en studie
i beskäftighet, sade han.
Jag blir både ledsen och upprörd. Det är naturligtvis inte tillfälliga känslor
eller ställningstaganden som gör att man engagerar sig i en sådan här sak.
Jag hade inte tänkt ta upp det, men jag har varit aktiv som lekman i Cancer-
fonden i ett tiotal år. Jag har genom samarbete med forskare lärt mig att det
här är en väldigt allvarlig fråga.
Jag har framför mig ett avsnitt ur Folkhälsans Tobaksbruk bland barn och
ungdom. Bl.a. Jerzy Einhorn har suttit med som expert. Beträffande tobaks-
reklamen sägs följande: ”Tobaksreklam har en positiv effekt på tobakskon-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
121
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
sumtionen och reklamförbud eller restriktioner har en negativ eller åtmin-
stone dämpande effekt på tobakskonsumtionen.”
Så uttrycker man sig när man inte vill ta till överord, utan vara säker på
att man står på fast mark.
Man säger vidare: ”Litteraturgenomgången visar också att barn och ung-
domar är mer påverkbara av tobaksreklam än vuxna.” Det är det som vi har
försökt hävda här.
”Reklamsatsningen för tobaksvaror bidrar till att fler unga människor bör-
jar använda tobak samt stimulerar rökare att fortsätta röka. Det finns inte
några vetenskapliga belägg för att märkeskonkurrens skulle leda till en ökad
försäljning av mindre hälsofarliga produkter.”
Jag vill inte ställa någon fråga till Mikael Odenberg, men jag hävdar att
vetenskapsmän som i åratal har sysslat med de här frågorna inte konstaterar
sådana konsekvenser utan en djup kunskap och vetenskapliga rön bakom
sig. Att då påstå att vi politiker som för fram detta - politiker har också varit
engagerade i det här arbetet - är beskäftiga och talar om saker som vi inte
begriper, tycker jag är något övermaga, fru talman.
Anf. 133 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Det hade varit mycket övermaga om jag hade gjort det, men
det har jag inte. Jag har reagerat mot det sätt på vilket en del av de debattö-
rer som har varit mycket aktiva i argumentationen för förbud har valt att
argumentera. Det är ingen kritik som jag har riktat mot Elisabeth Fleet-
wood, som jag tycker har argumenterat på ett fullständigt korrekt och ärligt
sätt, utifrån sina åsikter. Tyvärr har jag upplevt att en del andra debattörer
på hennes sida inte har haft det förhållningssättet.
När jag har riktat kritik mot dem som försöker ifrågasätta motståndarens
ärliga uppsåt och ambitioner, är det självklart att det första jag sedan gör inte
är att ifrågasätta uppsåtet och ambitionerna hos Elisabeth Fleetwood och
alla andra som har samma uppfattning som hon. Elisabeth Fleetwood behö-
ver inte ta åt sig på den punkten. Jag har riktat kritik i sak på en punkt, och
det är att jag tycker att man i hennes och Jerzy Einhorns motion har behand-
lat en del sakuppgifter aningen vårdslöst. Det är en kritik som jag naturligt-
vis står för.
Anf. 134 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! Nej, jag tänker inte ta åt mig. Däremot känner jag mig
mycket ödmjuk i den här debatten, eftersom vi handskas med en materia
som är mycket komplicerad, eftersom det gäller beslut som har vidsträckt
betydelse långt fram i tiden. De skadeverkningar som vi vill försöka bidra
till att undvika visar sig ju inte förrän om många år för dem som börjar bruka
tobak i dag. Då sitter antagligen ingen av oss här i kammaren.
Jag tänker därför inte ta åt mig personligen, men jag beklagar att vi skall
behöva föra debatten med en misstänksamhet, som jag tycker mig skönja.
122
Anf. 135 JERZY EINHORN (kds) replik:
Fru talman! Jag har respekt för samtliga synpunkter som har framförts i
debatten i dag. Jag har också respekt för det som Mikael Odenberg har sagt,
även om han använde mycket starka ord och sade att jag var vårdslös i min
vetenskapliga bedömning av det material som finns. Han tycker det, och då
har han rätt att säga det här.
Jag skall i morgon till Mikael Odenberg överlämna den sammanställning
som Elisabeth Fleetwood nämnde och som gjordes av Folkhälsogruppens ar-
betsgrupp för tobaksfrågor. Det tog två år att göra den. Jag kan informera
om att den har översatts till engelska. Den har införlivats med EG:s litteratur
i dessa frågor utan någon kritik. Den isländska undersökningen är där en av
flera undersökningar. Jag är mycket medveten om att Tobaksbolaget i Sve-
rige hårt kritiserar den isländska utredningen.
Jag vill hävda att allt som har framkommit efteråt, inte minst publikatio-
nen från det brittiska hälsovårdsministeriet, styrker uppfattningen att förbu-
det mot tobaksreklam är direkt korrelerat till minskningen av tobakskon-
sumtionen i det berörda landet. Detta väcker ännu mera respekt, eftersom
slutsatsen är att man inte vill införa ett reklamförbud.
Fru talman! Låt mig säga en annan sak. Mitt andra riksdagsår närmar sig
sitt slut. Jag är mycket glad att jag har fått uppleva den här dagen i riksdagen,
men inte bara därför att jag personligen tycker att den fråga som vi diskute-
rar är så viktig och att den lag som vi beslutar om kanske i framtiden skall
framstå som det viktigaste beslut som den sittande riksdagen har fattat. Jag
är medveten om att riksdagen inte skulle fungera om vi skulle diskutera alla
frågor tvärs över parti- och blockgränser. Jag är glad över att jag har, tillsam-
mans med mina kolleger i riksdagen, fått uppleva när en sådan öppen debatt
har ansetts vara lämplig - inte minst för att personliga och etiska skäl har
respekterats. Det har varit mycket uppfriskande att höra denna debatt.
Jag hoppas att någon gång i en inte alltför avlägsen framtid någon annan
fråga kan bedömas vara lämplig att diskutera i en fri debatt över parti- och
blockgränserna.
Anf. 136 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Jag kan gärna vidgå att mitt ordval generellt sett brukar vara
oförsiktigare än det ordval som brukar prägla Jerzy Einhorns anföranden i
kammaren. Det får väl delvis hänföras till skilda personligheter och kanske
till skillnader i ålder och erfarenhet.
Jag har naturligtvis inte beskyllt Jerzy Einhorn för någon vårdslöshet i
hans vetenskapliga gärning. Det vore mig helt främmande att göra. Jag pe-
kar på att det referat som görs av en undersökning som nämns i Jerzy Ein-
horns och Elisabeth Fleetwoods motion är helt annorlunda än det referat
som 1987 års Tobaksutredning har i sitt betänkande av, såvitt jag förstår, ex-
akt samma utredning. Det är klart att detta gjorde mig aningen betänksam
när jag läste motionen. Jag ville påtala denna diskrepans oavsett vilka orsa-
ker den kan ha.
Anf. 137 JERZY EINHORN (kds) replik:
Fru talman! Jag tackar Mikael Odenberg för vad han har sagt. Jag upp-
skattar vad han har sagt och hans inställning till mig personligen. Jag har stor
respekt för hans djupa motivation i många frågor och till hans person.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
123
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
124
Anf. 138 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Fru talman! Jag är glad för den utmärkta lektion vi har fått av Mikael
Odenberg i hur man bör debattera i kammaren. Samtidigt vill jag påpeka
att jag på intet sätt nedvärderar andra människors ståndpunkter. Däremot
förbehåller jag mig rätten att tala om när jag tycker att de har fel.
Jag tycker att det är allvarligt att det är de principiella hänsynen som tycks
vara viktigast i den här frågan. Ingen av oss kan ha principer som vi inte
någon gång måste rucka på inför verkligheten.
Det har tidigare i debatten sagts att tryckfriheten kan komma i fara vid ett
förbud mot tobaksreklam. Då efterlyser Mikael Odenberg att tobaksbruket
skall förbjudas för att på så sätt vara konsekvent. Men enligt vad Mikael
Odenberg själv har sagt finns det redan inskränkningar. Vi fortsätter nu med
att vidga omfattningen av dessa inskränkningar. Vi har gått längre i fråga om
alkohol än i fråga om tobaksreklamen. Det är också något som har med frå-
gan om tryckfriheten att göra.
Men ibland måste andra principer få vara överordnade, och här är det
fråga om omsorgen om människor. Man kan inte låta principerna gå före
omsorgen om människor. Det här gäller våra barn. Barn i 10-15 års ålder
utsätts för reklam, och de har inte lika lätt för att sila informationen som vi
vuxna tror att vi kan göra. Därför är det befogat att rucka på tryckfrihets-
principen, eftersom det här finns något som är viktigare.
Anf. 139 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Inte heller jag anser att man skall driva principiella invänd-
ningar hur långt som helst. Jag har anfört principiella invändningar på en
punkt. Det gäller inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. I det
här fallet gäller det yttrande- och tryckfriheten. Där tycker jag att man skall
ha ett principiellt förhållningssätt. Jg vill t.o.m. hävda att det är mycket vik-
tigt att man har ett principiellt förhållningssätt.
Jag har också anfört en lång rad lämplighetsskäl, bl.a. frågan om varför ett
reklamförbud inte är särskilt lyckat. Jag har pekat på en del internationella
erfarenheter som visserligen inte bevisar något men som kan ge upphov till
en del misstankar om att ett sådant förbud inte är särskilt verkningsfullt. Ett
sådant förbud kan få skadeverkningar på andra områden, t.ex. genom en
ökad mängd smygreklam och dold reklam.
Jag vill inte biträda en åldersgräns. Det är inte av principiella skäl, utan
det är av lämplighetsskäl. Jag tror inte att det är ett verkningsfullt sätt att
angripa rökproblemen i samhället.
Jag anförde lämplighetsskäl mot att införa totalt rökförbud i alla lokaler
dit allmänheten har tillträde. Jag tror att ett sådant förbud kommer att deval-
vera riksdagens anseende hos breda befolkningsgrupper i vårt samhälle. De
kommer inte att ta oss på allvar. Det minskar våra möjligheter att aktivt be-
kämpa tobaksbruket i det svenska samhället.
Det här är farhågor som jag har. Jag har full respekt för att Ingrid Näslund
inte delar dem. Jag vet att hon har en annan uppfattning. Det må vara oss
tillåtet att ha olika uppfattningar i dessa frågor.
Men mina invändningar grundar sig inte på att jag har mindre starka ambi-
tioner att försöka minska tobakskonsumtionen i det svenska samhället än
vad Ingrid Näslund har. Det handlar om val av metod. Jag tror att informa-
tion, upplysning och en aktiv skattepolitik är det bästa verksamma medlet
för att minska tobakskonsumtionen i Sverige.
Anf. 140 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Fru talman! Mikael Odenberg talade tidigare om att det verkar som om
vi nu vill avstå från att använda oss av vägar som hittills har visat sig vara
lyckosamma, t.ex. information. Det är inte på något sätt fråga om detta.
Jag har talat länge och grundligt om hur viktigt jag tycker att det är med
information. Men vi har använt oss av den metoden under många år. När det
gäller ungdomarna ser vi för tillfället, jag hoppas att det är för tillfället, fak-
tiskt en ökning av tobaksbruket. Bruket pendlar ibland upp och ner. Men vi
har inte heller fått någon markant nedgång bland ungdomarna. Det är kon-
stant 600 ungdomar som börjar röka varje vecka. Därför anser vi att vi måste
ta till andra metoder.
Det verkar som om Mikael Odenberg inte tror på de undersökningar som
har gjorts i andra länder i fråga om tobaksreklam. Då är det bättre att vi
själva gör dessa undersökningar och övervakar att de blir grundliga och verk-
ligt vetenskapligt trovärdiga. Det är ett bra sätt att pröva om reklamförbudet
fungerar. Jag tycker inte att vi har något att förlora på det. Det här gäller
våra barns framtid, och det får gå före allt annat.
Anf. 141 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Det är just omsorgen om barnen som vägleder även mig. Men
det här får mig att komma fram till en annan slutsats än den Ingrid Näslund
kommer fram till.
Min uppfattning är att om inskränkningar görs i tryckfrihetslagstiftningen
genom att införa totalt reklamförbud, bör man ha litet grand på fotterna in-
nan det görs. Jag har refererat till två stora undersökningar från hälsovårds-
myndigheter som indikerar att kunskapen om tobaksreklamens inverkningar
på totalkonsumtionen är mycket bräcklig. Den kunskapen och övertygelsen
bör finnas innan ett beslut fattas om en sådan lagstiftning.
Fru talman! Jag menar att vi nått resultat i Sverige men den politik som vi
hittills har drivit, dvs. med hjälp av information.
Vi har nått bättre resultat än vad man har gjort i snart sagt alla andra län-
der. Vi har under den här mandatperioden dessutom genomfört mycket kraf-
tiga höjningar av tobaksskatten. Jag vågar påstå att det är en av de mest
verksamma åtgärder som man över huvud taget kan vidta. Den tar sikte just
på den grupp som Ingrid Näslund vid ett flertal tillfällen speciellt har nämnt,
nämligen ungdomarna. Det finns ingen grupp i samhället som är så priskäns-
lig när det gäller tobaksvaror som just ungdomarna. Låt oss använda det in-
strumentet! Låt oss satsa mer på information och upplysning! Låt oss sprida
hälso -och sjukvårdens kunskaper om tobakens skadeverkningar till befolk-
ningen utanför sjukhusen! Låt oss bygga vidare på den linjen i stället för att
riskera att det skapas ett ännu större avstånd mellan folk i allmänhet och
beslutsfattarna i denna kammare!
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
125
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
Anf. 142 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag kan förstå att de som har marknadsekonomi mera som ett
slags religiös övertygelse än som en politisk uppfattning får knottror på ryg-
gen när de hör talas om begreppet reklamförbud. Jag är själv anhängare av
marknadsekonomi, men det är bara en politisk övertygelse.
Nu är det så, Mikael Odenberg, att det inte råder någon marknadseko-
nomi på det här området. Jag vill tvärtom påstå att tobaksbranschen är den
mest samhällssubventionerade verksamhet som finns. Den kostar nämligen
skattebetalarna miljardbelopp årligen i form av kostnader för sjukvård, re-
habilitering och liknande - för att inte tala om allt mänskligt lidande som
följer av detta. Detta är inte någon marknadsekonomisk bransch. Möjligen
skulle den kunna bli det om man på det här området införde miljöavgifter
liknande dem som finns på andra miljöförstörande områden. Det skulle
stämma bra med Mikael Odenbergs uppfattning om en aktiv skattepolitik.
Låt oss då i varje fall gå den vägen så småningom att vi tillser att den här
branschen får stå för sina verkliga kostnader! Då skulle den här branschen
inte alls ha någon möjlighet att över huvud taget överleva. Ett förbud mot
tobak skulle vara en mild åtgärd jämfört med en sådan faktisk marknadseko-
nomisk åtgärd.
Anf. 143 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Den här marknadsekonomiska svängen förstod jag ärligt talat
inte. Jag har inte pratat om någon marknadsekonomi i det här samman-
hanget på annat sätt än att jag har givit uttryck för uppfattningen att en
straffbeskattning av tobaksprodukter - som gör att priset hålls högt - är ett
ganska verksamt medel för att dämpa konsumtionen. Detta gör jag kanske
inte i första hand därför att det är ett marknadsekonomiskt förhållningssätt,
utan därför att detta är en metod som dokumenterat ger resultat, till skillnad
från många av de andra metoder som har diskuterats i den här kammaren
i kväll. Jag efterlyser fler åtgärder som bygger på dokumenterade resultat,
snarare än på personligt tyckande från ledamöternas sida.
Jag skall också komma in litet på resonemanget om skattebetalarnas kost-
nader - även om tiden egentligen inte räcker till i en replik. Man skall vara
försiktig när man talar om detta. Vi vet att det finns ett mycket stort antal
tobaksrelaterade sjukdomar, men jag vill ändå uppmärksamma den högt
ärade ledamoten på att mortaliteten, även om hela svenska folket skulle
sluta röka i morgon, även fortsättningsvis kommer att ligga på 100 %. Vi
kommer fortfarande att bli sjuka, inte i tobaksrelaterade sjukdomar men i
andra sjukdomar. Det är alltså väldigt svårt att över huvud taget göra den typ
av kostnadsvärderingar som föregående talare gav uttryck för. Sanningen är
att vi inte ens när det gäller detta egentligen vet någonting om vilka kostna-
der tobaksbruket till äventyrs medför.
Anf. 144 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Under den debatt som har förts här i dag har det nog ganska
tydligt framkommit att det inte råder något som helst tvivel om tobakens
skadeverkningar och att tobaken förorsakar stora lidanden för människor på
126
olika sätt. Man kan bli sjuk, och man kan kanske därför inte heller fortsätta
att arbeta utan måste lämna ett aktivt samhällsliv.
Man kan överhuvud taget inte ifrågasätta detta. Det här är en bransch som
kostar en massa pengar. Det råder det inget tvivel om. Det är en bransch
som också har miljöpåverkan. Det råder det heller inget tvivel om. Det är
rimligt att man, om man är marknadsekonom, för diskussionen fullt ut och
säger att branschen skall stå för sina kostnader. En sådan diskussion är jag
beredd att föra vid en kommande förhandling.
Anf. 145 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Fru talman! Om jag hade byggt hela min argumentation på någon sorts
marknadsekonomisk fundamentalism skulle jag kunna förstå Roland Lars-
sons invändningar. Men detta har ju inte varit utgångspunkten för mitt reso-
nemang. Utgångspunkten har varit att man inte i onödan skall göra in-
skränkningar i grundläggande fri- och rättigheter i lagstiftningen och att man
skall försöka välja metoder som är verksamma för att minska tobakskonsum-
tionen i samhället. Detta har skilt oss åt.
Ibland skulle man kanske tänka litet vidare när man diskuterar de hälso-
politiska målsättningarna. En bra hälsopolitik kanske inte alltid entydigt
handlar om att lägga år till livet utan också om att lägga liv till åren. Det
kanske inte i första hand handlar om att undanröja vissa specifika dödsorsa-
ker och att öka medellivslängden med ett visst antal år. I vidare bemärkelse
handlar en bra hälsopolitik om att människor i samhället skall få en ökad
livskvalitet.
Det finns en del människor som beter sig på ett olämpligt sätt, från rent
medicinska utgångspunkter. De tar en konjak till kaffet, röker en cigarr, äter
fet bearnaisesås m.m. Det är möjligt att de från medicinska utgångspunkter
beter sig på ett mindre lämpligt sätt - ett sätt som Roland Larsson har in-
vändningar mot. Men i det enskilda fallet kan det faktiskt innebära livskvali-
tet. Det är inte säkert att Roland Larsson är rätt person att sätta sig till doms
över det här.
Anf. 146 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! I en skrivelse till riksdagens ledamöter och till socialutskottet
vädjade Sveriges Läkarförbund, Svenska Läkaresällskapet och Läkare mot
tobak om en kraftfullare tobakslag än den som föreslås i regeringens propo-
sition till riksdagen.
Man ansåg att det från från regeringens och riksdagens sida krävs aktiva
åtgärder för att begränsa tobaksmissbruket och minska rekryteringen av
ungdomar till tobaksbruk.
Det är, som många har påpekat, en urvattnad proposition som vi nu be-
handlar, om man jämför med underlaget till propositionen, dvs. Tobaksut-
redningens betänkande, där man förespråkar åldersgräns och förbud mot to-
baksreklam.
Vad är det då som gör att regeringen lägger fram en sådan här urvattnad
proposition? Det kan ju, fru talman, inte bero på okunskap, eftersom både
Tobaksutredningen och den samlade läkarkåren har redovisat den verkliga
bilden av tobaksbruket och dess konsekvenser i dag. Är det möjligen den
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
\Z1
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Tobakslag
enskildes rättigheter och risken att man ses som förbudsivrare som har drivit
regeringen? Ja, det kanske är det. Debatten handlar nämligen ofta om indi-
videns frihet att själv kunna välja. Rökare ställs mot icke-rökare. Men det
är en rökridå, om man kan tillåta sig ett sådant uttryck, för att dölja den
verkliga anledningen till regeringens menlösa proposition.
Det är utan tvivel de tunga ekonomiska intressena i tobaksindustrin som
har påverkat den här propositionen. Diskussionen i dag borde egentligen
mer handla om tobaksindustrins rätt att fortsätta sälja tobaksprodukter till
barn och ungdomar. Är vi verkligen beredda att satsa våra ungdomars hälsa
för att tobaksindustrin skall gå med vinst?
Att förbjuda försäljning av beroendeframkallande produkter till omyn-
diga borde inte av någon upplevas som stötande. Självfallet borde en medve-
ten tobakspolitik värna barn och ungdomar, dels för att förhindra en tidig
debut, vilket förvärrar de medicinska riskerna, dels på grund av att rökdebu-
ten sällan inträffar efter 20-årsåldern, vilket många har påpekat i dag.
Fru talman! Vi borde i dag lyssna på Sveriges läkarkårs vädjan om att vi
skall välja våra barns och ungdomars hälsa och inte, som regeringen gör,
falla till föga för tobaksbolagens lobbying.
Mikael Odenberg sade att vi är på väg att överge en framgångsrik politik
mot tobaksbruket. Nej, vi vill förbättra och förstärka politiken på detta om-
råde. Därför, fru talman, stöder jag kraven på reklamförbud och på en ål-
dersgräns. I första hand röstar jag för 18-årsgränsen. I andra hand följer jag
Leif Bergdahls reservation om 16-årsgränsen.
Anf. 147 WIGGO KOMSTEDT (m):
Fru talman! I denna sena timme har jag bara en enda enkel fråga att ställa
till dem som företräder linjen för en åldersgräns vid tobaksinköp: Hur ser
den cigarettautomat ut som tar reda på om den som vill utnyttja automaten
är över 16 år?
Om ni inte kan svara seriöst på frågan, visar ni på dubbelmoral och hyck-
leri. Så är det nämligen, om man försöker stifta lagar som det inte går att
efterleva. Jag förväntar mig svar från alla som har företrätt nämnda linje.
Fru talman! Detta är ett inlägg från en icke-rökare, men en företrädare
för människornas frihet!
Anf. 148 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Det är nog inte längre populärt att debatten går vidare. Det
finns ett tryck här i lokalen från dem som vill gå över till andra ämnen.
Jag tror inte att Wiggo Komstedt har läst tobaksutredningen. Av den fram-
går det mycket tydligt att en förutsättning för föreslagna åldersförbud är att
sådana här automater förbjuds - alltså ytterligare ett förbud, om det nu kan
glädja Wiggo Komstedt.
Anf. 149 WIGGO KOMSTEDT (m):
Fru talman! Det var precis vad som var att vänta av företrädarna för
nämnda linje. Det riktigt lyste i Berndt Ekholms ögon när han talade om att
även automaterna skall försvinna.
128
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Dopning
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU20 Dopning.
Anf. 150 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Denna sena timme blir det telegramtext.
Det gäller ett välkommet betänkande i en viktig fråga rörande ett miss-
bruk som breder ut sig dels inom idrotten, dels som rent skönhetsmedel för
att bygga upp kroppen.
Inom idrotten har man tagit itu med problemet. Det är viktigt att man
också kommer åt problemet bland kroppsbyggarna, bland dem som vill gå
en genväg beträffande de muskulösa förändringar som önskas. Därför är det
bra att en parlamentarisk utredning kommer till stånd. Den kommer också
att omfatta vad som är en viktig inkörsport, nämligen bruket av medel som
i och för sig är ofarliga men som styr in unga människor i sådana tankebanor
att de tror att de måste använda kemiska ämnen, främmande medel, för att
bli vackra, starka och snabba.
Det är ett enigt utskott som står bakom betänkandet, vars hemställan jag
yrkar bifall till.
Anf. 151 FANNY RIZELL (kds):
Fru talman! Efter debatten tidigare i kväll kan detta tyckas vara en futili-
tet. Men risken finns att också detta utvecklas till någonting i större skala.
Därför tycker jag att det är viktigt att ta tag i problemen med dopning.
Dopning är inte längre ett problem enbart bland elitidrottare. Även andra
kategorier, framför allt ungdomar, använder anabola steroider. Dopning har
blivit allt vanligare i en allt vidare krets. Antalet tullbeslag har ökat markant.
Den svenska tullen uppskattar att beslagtagen mängd uppgår till bara 5 %
av den illegala införseln.
Priset på s.k. ryssfemmor - den vanligaste typen av anabola steroider - är
i dag inte mer än 3-5 kr. Det visar att spridningen av anabola steroider kan
vara mycket stor. Enligt Riksidrottsförbundet finns det uppskattningsvis
50 000 människor i Sverige som använder anabola steroider.
Flur utbrett bruket är har man inte kartlagt. Därför ser jag med tillfreds-
ställelse fram emot den översyn som socialutskottet efterfrågar. En samlad
översyn är nämligen nödvändig. Utredningen föreslås titta närmare på om-
fattningen och karaktären när det gäller dopningen och analysera följderna
av missbruket på både kort och lång sikt. Vidare föreslås utredningen stu-
dera behovet av insatser. Det gäller t.ex. kriminalisering av icke-medicinskt
bruk.
En kriminalisering kan komma att hjälpa Polisen i arbetet med åtgärder
mot dopning. Avsaknaden av en lagstiftning mot bruket av anabola steroider
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
130
gör att Polisen i dag står maktlös vid upptäckten av att en person använder
dessa preparat. Först när man hittar en avsevärd mängd av medlet och kan
knyta det till någon person kan Polisen verka på rättslig väg.
Missbruket av dopningspreparat är ett problem. Ibland leder detta miss-
bruk till våldsyttringar och många andra problem i det sammanhanget. I
grund och botten visar missbruket även på en människosyn som innebär att
människors utseende och fysiska prestation är viktigare än personlighet och
självuppfattning.
Jag ser alltså fram emot föreslagna utredning och hoppas att den föreslår
sådana åtgärder att vi kan mota Olle i grind innan problemet blivit stort och
oöverblickbart. Tack!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU23 Medicintekniska produkter (prop. 1992/93:175).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU31 Individuellt pensionssparande (prop. 1992/93:187).
Anf. 152 YVONNE SANDBERG-FRIES (s):
Fru talman! Riksdagen skall nu, kl. 22.05, bölja diskutera frågan om ett
individuellt pensionssparande i bank. Förslaget innebär att det skattegyn-
nade pensionssparandet utvidgas till att omfatta nya former och att avkast-
ningsskatten på pensionskapital sänks.
Det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringspartierna, med stöd av Ny
demokrati - dvs. med knappast möjliga riksdagsmajoritet - väljer att driva
igenom det här förslaget.
För det första är det fullständigt galet att i det ekonomiska läge som nu
råder ytterligare stimulera hushållens sparande. Hushållen sparar redan nu
egentligen alldeles för mycket. Den privata konsumtionen minskar, och ar-
betslösheten växer. Landet lider av en efterfrågekris, enligt en samfälld kör
av ekonomer.
För det andra leder förslaget till ytterligare stora och allvarliga försäm-
ringar av statsfinanserna. Som vanligt när det gäller regeringens förslag på
skatteområdet bryr man sig inte ens om att försöka beräkna omfattningen
av det skattebortfall som förslagen leder till. Ännu mindre visar man hur
bortfallet skall finansieras.
Risken måste anses vara stor att många människor som redan har stora
summor sparade helt enkelt flyttar sitt sparande till det nya individuella pen-
sionssparandet för att på så sätt komma i åtnjutande av det skatteavdrag om
1 basbelopp, som ju pensionssparandet berättigar till. Som bekant är 1 bas-
belopp i dag drygt 34 000 kr. Olika beräkningar kan göras när det gäller stor-
leken på skattebortfallet under de närmaste åren. Till detta skall sägas att
det naturligtvis är så, att vid en uppskjuten beskattning får man skatta för
pengarna när man tar ut dem.
Om var tionde svensk väljer att utnyttja detta väldigt förmånliga erbju-
dande, blir de omedelbara effekterna att statsinkomsterna nästa år kommer
att minska med över 8 miljarder kronor. Och detta när vi är mitt uppe i år-
hundradets budgetkris!
Enligt vår bestämda uppfattning är det fördelningspolitiskt tveksamt att
införa en ny dyr sparform som sannolikt och främst kommer att utnyttjas av
redan välbeställda grupper.
För det tredje är det fel att när hela det offentliga pensionssystemet just
nu ses över av en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp komma med för-
slag till dellösningar av det här slaget. Människors rätt till en ekonomiskt
tryggad ålderdom är en så allvarlig och viktig fråga att den bör bedömas sam-
lad, i ett sammanhang. Det är också en fråga som det är minst sagt olämpligt
att fatta beslut om med minsta möjliga majoritet.
Utskottsmajoriteten har valt att inte lyssna på oss socialdemokrater. Det
är vi socialdemokrater i skatteutskottet vana vid, så det är inte mer med det.
Men att majoriteten inte ens lyssnar till sakkunskapen hos t.ex. Riksbanken
och Riksgäldskontoret, som båda har avstyrkt förslaget, är kanske något
mer förvånande.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 153 PETER KLING (nyd):
Fru talman! I skatteutskottets betänkande SkU31 behandlas bl.a. förslag
till individuellt pensionssparande. Ny demokrati ställer sig bakom hemstäl-
lan i detta betänkande, samtidigt som vi i en reservation gör en kraftig mar-
kering, riktad till regeringskansliet, att det måste råda en fullständig konkur-
rensneutralitet mellan den nya sparformen och det befintliga pensionsspa-
randet.
Vi i Ny demokrati vill även på sikt ta bort avkastningsskatten, i likhet med
vad de flesta länderna i Europa har gjort. I dessa länder anser man att det är
bra att stimulera ett privat pensionssparande.
Vidare har vi avgett en reservation, som handlar om andra förmånstagare
än make och barn i pensionsförsäkring. Vi anser att det är självklart att en
försäkringstagare skall kunna sätta in någon annan förmånstagare, om för-
säkringstagaren inte har barn och make. Om jag hade en bra pensionsförsäk-
ring och skulle gå och dö, tillfaller denna pension försäkringskollektivet, vil-
ket är vansinnigt.
Sedan har vi en annan reservation, som handlar om avdrag för premier för
makes pensionsförsäkring. Även detta är en självklarhet. Tidigare fick en
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
131
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
132
make avdragsrätt också för makans premier, vilket gjorde att båda makarna
kunde ha en bra pensionsförsäkring. Makarna var då likställda vid skils-
mässa, pensionering och arvsfall. Dagens regler innebär att kvinnan i många
fall nöjer sig med att vara förmånstagare till mannens försäkring, vilket ger
en sämre trygghet för kvinnan. Det är ofta som kvinnor befinner sig i denna
situation. En förändring av reglerna kan därför också anses som en åtgärd
för att stärka kvinnans ställning.
Fru talman! Härmed vill jag yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Vi stäl-
ler oss självfallet bakom reservation 3, även om vi inte yrkar bifall till den.
Anf. 154 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! De stora debattämnena under denna långa dag har varit hus-
läkarsystemet och ny tobakslag. Detta är frågor som berör varje individ.
Även dagens sista fråga, som inte väcker någon större uppmärksamhet, är
en stor fråga som berör många individer. Den berör också landets ekonomi.
Det är en viktig fråga på sikt.
Regeringen och skatteutskottet föreslår nu att man skall införa ännu en
skattesubvention. Man vill gå vidare på den enda vägen och med skattepoli-
tik för tillväxt, något som den här regeringen har arbetat med sedan den till-
trädde. Men, fru talman, för mig framstår detta bara som skattepolitik för
missväxt, eftersom det bara är det som man har åstadkommit.
Grundtanken med det här förslaget är att det skall införas en ny sparform
som skall finansieras och gynnas med skattereduktioner. I Vänsterpartiets
meningsyttring har vi skrivit: Ur konjunktur- och stabiliseringspolitiska ut-
gångspunkter måste regeringsförslagen om ytterligare skattestimulanser för
att öka hushållssparandet bedömas som illa avvägda. Då har vi inte tagit till
överord.
Varför skall man nu öka hushållssparandet? 1990 var hushållens finan-
siella sparande negativt, minus 14 miljarder. 1993 är hushållssparandet posi-
tivt, plus 85 miljarder. Det är en förbättring med ungefär 100 miljarder. Det
är ju en ganska påtaglig förstärkning. Det torde inte behövas några ytterli-
gare skattelindringar för att bibehålla eller höja denna nivå.
Sparformer som finansieras med skattesubventioner betyder ett skatte-
bortfall. 1990 var statens finansiella sparande 18 miljarder. 1993 har staten
ett finansiellt negativt sparande på minus 237 miljarder. I det läget borde
man besinna sig, när man skall besluta om nya förmåner. Sparkvoten har för
hushållens del stigit från minus 0,6 1990 till plus 7,8 1993. Det är en oerhört
kraftig ökning. Det fanns tider när det svenska folkhushållet levde över sina
tillgångar. I dag lever folkhushållet under sina tillgångar. Sparandet är för
högt.
Regeringen vill då öka detta sparande. Varför? Är det för att trygga inve-
steringarna? I så fall glömmer regeringen att ekonomin numera är interna-
tionaliserad. Det nationella sparandet, Knut Wachtmeister, har mycket litet
att göra med de nationella investeringarna i en internationell ekonomi. Det
är ju pinsamt att det är jag som skall inse detta och inte moderaterna, som
är de klassiska företrädarna för marknadsekonomin. Jag har lärt mig min
läxa. Det är tydligen så, att moderaterna behöver ha bakläxa. De behöver
att ytterligare läsa på sina egna utgångspunkter för marknadsekonomin.
Om sparandet ökar i hushållen, hur kommer det då att ske? Jo, man kan
öka sitt hushållssparande ännu mer. Därmed minskar den effektiva efterfrå-
gan i ekonomin. Om efterfrågan i ekonomin minskar ännu mer, blir det
ökade arbetslöshetsproblem. Det är olämpligt att genomföra det här försla-
get, såväl av budgetskäl som av konjunkturskäl.
Man kan ju också flytta sparande från en form till en annan. Det är också
en möjlighet. I det här fallet flyttar man sparandet från en form som är be-
skattad med 30 % till en annan sparform som kommer att beskattas scha-
blonmässigt med 9 %. Det gör ett kraftigt arbritage. Därmed försvagas
också statsfinanserna.
Förutom att detta förslag är olämpligt att genomföra av både konjunktur-
och budgetskäl, är det dessutom olämpligt av konkurrensskäl. Bankerna har
redan stora statssubsidier, tack vare att bankdirektörerna har misskött sig. I
radio har jag hört att man t.o.m sjunger en schlager med texten: Ja, ja, ja,
du kan lita på mig. Jagvet vad jaggör. Jag är ingen bankdirektör. Skall dessa
banker som nu får statsstöd dessutom som extra stöd få ett skattefinansierat
pensionssparande? Det är alltså av konkurrensskäl inte rimligt att införa den
nya sparformen, jämfört med de etablerade sparformer som finns.
Yvonne Sandberg-Fries har nämnt en rad olika remissinstanser som har
varit kritiska. Några av remissinstanserna som är kritiska borde ju ha gemen-
samma utgångspunkter med Moderata samlingspartiet. Dessa remissinstan-
ser säger att de inte vill ha specialsydda riktade stöd för att gynna sparandet,
utan att de vill ha generella åtgärder.
Det är så underligt i det här fallet. Från klassiska moderata och allmän-
borgliga utgångspunkter borde man komma fram till andra slutsatser än vad
regering och utskottsmajoritet har gjort. Att det är på det viset kan man se
av att det finns borgerliga motionärer som inte stöder propositionen. Sedan
finns det lojaliteter inom partier som gör att man ibland naturligtvis ut-
trycker sig litet försiktigt. Bengt Harding Olson från Folkpartiet liberalerna
och Christina Linderholm från Centerpartiet har en argumentering i sina
motioner som är densamma som min. Sedan är deras yrkanden i och för sig
att man skall skjuta på förslaget ytterligare ett år. Men deras argumentation
talar ju snarare för att man borde avvisa denna proposition och detta ut-
skottsbetänkande. Så gör man dock inte, och varför inte? Jo, för att man
har en ideologisk övertygelse som man håller fast vid. Denna ideologiska
övertygelse kostar samhället pengar: minskade skatteintäkter och ökade
budgetunderskott. Just nu stör den också möjligheterna för en ekonomisk
återhämtning. Det är ju synd att man skall ha så fasta ideologiska skygglap-
par, Knut Wachtmeister, att man inte besinnar sig på denna punkt.
Det finns faktiskt inte ett enda rimligt skäl för att genomföra detta förslag
just nu - även om det kan finnas skäl att överväga denna åtgärd på sikt - i
detta konjunkturläge, i denna statsfinansiella situation, samtidigt som det
sitter en stor utredning som skall se över hela pensionssystemet. Och då tar
man till denna dellösning som kan försvåra andra helhetslösningar!
I denna fråga står man sakligt sett oerhört svag. Möjligen kan man röst-
mässigt klara hem det. Men om man fortsätter denna skattepolitik, blir det
bara skattepolitik för missväxt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
133
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
134
Anf. 155 KNUT WACHTMEISTER (m):
Fru talman! Proposition 187 om individuellt pensionssparande, som vi nu
behandlar, öppnar flera nya möjligheter till ökad valfrihet för den enskilda
människan att sörja för sin ålderdom.
De förmånliga skatteregler som gäller för vanliga pensionsförsäkringar
skall det nya sparandet också få del av. Härigenom kommer konkurrensneu-
tralitet att råda mellan dessa båda sparformer och följaktligen, vilket också
är tillfredsställande, också mellan de institut som tillhandahåller de olika
sparformerna.
Det nya sparandet kommer att kunna ske i värdepappersfonder, i enskilda
värdepapper och genom vanlig inlåning på konto. För att ytterligare stärka
valfriheten och minska inlåsningseffekterna är avsikten att man utan skatte-
konsekvenser skall kunna flytta sitt sparande mellan de olika sparformerna
samt också från ett institut till ett annat.
En vanlig försäkring är en fordran som försäkringstagaren har på försäk-
ringsbolaget, medan det i det individuella pensionssparandet är den enskilde
själv som äger sina sparmedel. Därför kan den som sparar i form av aktier
rösta för dessa på bolagsstämman, och det går också bra att spara i utländska
aktier eller aktiefonder.
Utbetalat belopp från sparandet beskattas som pension, och ålderspensio-
nen får betalas ut först efter uppnådda 55 års ålder och skall med vissa in-
skränkningar utgå under minst fem år. För invalidpension gäller andra reg-
ler. Den skattemässiga avdragsrätten innebär att man det år som sparandet
sker får dra av maximalt ett basbelopp, för närvarande 34 400 kr. Pensions-
försäkring och individuellt pensionssparande blir därmed skattemässigt i
stort sett likställda.
Beskattningsfrågorna har varit ganska knepiga att lösa, dels därför att nu-
varande skatteregler ingalunda är fullkomliga, dels därför att spararna i det
nya systemet själva äger kapitalet. För att förenkla det hela föreslås nu en
schabloniserad avkastningsskatt på i princip allt pensionskapital.
Skattesatsen föreslås bli 9 % för pensionskapital och 20 % för övrigt kapi-
tal. Motsvarande skattesatser är i dag 10 % resp. 25 %. När det gäller skat-
terna i ett EG-perspektiv kan man konstatera att gränsdragningen mellan
livförsäkringsbolag och sakförsäkringsbolag kan komma att behöva ändras.
Skatteutskottet förutsätter att ett förslag kan läggas fram till hösten i god tid
före ikraftträdandet den 1 januari 1994.
För att garantera att endast seriösa institut kommer att syssla med den nya
sparformen fordras Finansinspektionens tillstånd. De som kan ifrågakomma
är banker och värdepappersföretag, svenska såväl som utländska.
Det är mer än troligt att den nya sparformen blir en framgång, och detta
av flera skäl - den ökade valfriheten, förmånliga skatteregler samt också för
att många förefaller att ifrågasätta ATP-systemets möjligheter att i framti-
den trygga pensionen.
Jag skall därefter kommentera reservationerna. Socialdemokraterna yr-
kar inte helt oväntat avslag på propositionen. Kollektivistiska lösningar bru-
kar föredras från deras håll. De yrkar också på att skattesatsen på avkast-
ningen skall vara 10 % resp. 25 % i stället för 9 % resp. 20 %. De bemöter
bara i allmänna ordalag regeringens förslag till lägre skattesats.
I den bakomliggande motionen är Socialdemokraterna positiva till att ut-
vidga det privata pensionssparandet, och de inser också fördelarna med den
föreslagna schabloniserade beskattningen.
Här slutar dock den positiva kritiken, och skälen till att avstyrka proposi-
tionen har ju redovisats av Yvonne Sandberg-Fries.
Hushållssparandet anses ha blivit för stort. Men till det kan sägas, även till
Lars Bäckström, att Sverige under de senaste 20 åren har haft ett internatio-
nellt sett mycket lågt sparande och dessutom ett praktiskt taget permanent
underskott i bytesbalansen. Att sparandet under den senaste tiden legat
högt, torde till stor del bero på människors medvetenhet om det nödvändiga
i att sanera sina skulder.
Det finns all anledning att slå vakt om ett gynnsamt sparandeklimat i vårt
land. Inte minst utländska erfarenheter visar att sparandet ökar om gene-
rella sparstimulanser paras med individuella.
Yvonne Sandberg-Fries oro över kostnaderna är högst överdriven. Och
hennes kritik mot att beslutet kommer att fattas med minsta möjliga majori-
tet imponerar inte särskilt mycket. Har Socialdemokraterna aldrig gjort
detta? De kontroversiella löntagarfonderna, en av vår tids största socialise-
ringar, antogs inte med någon imponerande majoritet.
Yvonne Sandberg-Fries, och även Lars Bäckström, säger också att det är
fel tidpunkt. Lars Bäckström åberopade dessutom ett antal borgerliga mo-
tionärer. Jag tror att de inte är särskilt tacksamma att få detta stöd från Lars
Bäckström. I själva verket är de hovsamma i kritiken och vill bara skjuta upp
ikraftträdandet något.
Det finns ytterligare tre reservationer fogade till utskottets betänkande,
samtliga av Peter Kling från Ny demokrati.
I den första reservationen anser reservanten att konkurrensneutraliteten
inte är tillräcklig utan att sparandet i pensionsförsäkringar missgynnas. Till
detta kan jag säga att konkurrensneutraliteten nu har blivit långt större ge-
nom den föreslagna sparformen.
I ytterligare två reservationer har Peter Kling varit vänlig nog att stödja
två moderata motioner, dels när det gäller en utvidning av förmånstagarkret-
sen, dels när det gäller kravet på avdragsrätt för premien för makes pensions-
försäkring. Även om det ligger en hel del i motionsförslagen, har skatteut-
skottet avstyrkt dem med den huvudsakliga motiveringen att en översyn av
skattereglerna för försäkringssparandet har startats i regeringskansliet.
Beträffande den allmänna kritiken att det är fel tidpunkt att införa sparan-
det, vill jag än en gång understryka att vi har ett utomordentligt lågt spa-
rande internationellt sett och ett mycket stort bytesbalansunderskott. Därför
förvånar det mig att ni inte inser att sparandet här hemma är värdefullt och
att man borde slå vakt om det.
Fru talman! Med det sagda yrkar jag bifall till utskottets hemställan med
anledning av propositionen och avslag på reservationerna.
Anf. 156 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Knut Wachtmeister sade att vi inte inser att bytesbalansen kan
vara negativ. Ni moderater är ju för EG och EU, vilket betyder att man tar
bort alla gränser. Hur är det med bytesbalansen i det perspektivet? Kan Knut
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
135
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
136
Wachtmeister redogöra för t.ex. Stockholms bytesbalans, Skånes bytesba-
lans eller Götalands bytesbalans? Nej, det går inte. I det moderata perspek-
tivet blir bytesbalansbegreppet ungefär lika relevant som Skånes bytesba-
lans. Det är fakta i detta sammanhang.
För mig kanske perspektivet är något annorlunda. Men alla saker bör i
vart fall ha ha ett slags inre logik. Jag tror att vi skall ha en ökad ekonomisk
integration. Men vi skall fortfarande behålla en nationell bestämmanderätt.
Men just bytesbalansbegreppet kommer att bli allt mindre relevant i det
kommande decenniets ekonomi.
Det är riktigt att man skulle återställa den alltför höga skuldsättningen
som skedde i mitten av 80-talet. Det är gjort, Knut Wachtmeister. Det är
t.o.m. så att man har kommit tillbaka till det läge som rådde kring 1981 när
det gäller hushållens sparande. Denna återställning är redan gjord.
Jag vill ställa en fråga till Knut Wachtmeister. Vad kommer denna ytterli-
gare skattesubventionerade sparform att kosta? Jag har läst propositionen.
Det finns inte ett ord om detta där. Avsnitt 6 i propositionen, där de ekono-
miska konsekvenserna tas upp, innehåller inga siffror. Det är något egenar-
tat för ett avsnitt som handlar om ekonomiska aspekter. Men Knut Wacht-
meister har kanske fått underhandsmaterial, information som kan ge oss
fakta i det målet.
Beträffande skattesatsen 9 %, Knut Wachtmeister, kan jag göra en kort
resumé. I skatteutredningen föreslogs 20 %. I propositionen föreslogs 15 %.
Sedan sänkte Moderaterna den till 10 %. Och nu går man ned til 9 %. Det
är de små stegens skattesänkning.
Motivet för att gå till 9 % är mycket egenartat. Man trodde att 10 % skulle
ge bortemot 5-6 miljarder. Men det gav bara 3 miljarder. Därför måste man
sänka ännu mer när man övergår till en ny skatteform.
Detta är ett synnerligen egenartat argument för att sänka skattesatsen.
Man hade kunnat dra precis motsatt slutsats, dvs. att eftersom man trodde
att 10 % skulle ge 5-6 miljarder måste man höja procentsatsen. Men ni har
anpassat skattesatserna till vad det nu råkar bli. Men det är ju förödande,
eftersom det är detta som skapar det sätt att se på skattepolitiken som skapar
budgetunderskotten, Knut Wachtmeister. Och det skapar, om vi ser på pen-
sionsfrågan, dessa underskott, vilket är omöjligt för att klara av de framtida
pensionerna. Tänk på den pensionseffekten!
Anf. 157 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag börjar med det sista. Jag har förståelse för Lars Bäck-
ströms undran över varför man har kommit fram till just procentsatserna
9 % och 20 %. Det är inte lätt att uttyda av propositionen. Därför har jag
borrat mig in litet grand i det och tagit reda på de verkliga förhållandena.
Det beror på hur prisutvecklingen har varit på fastigheter och på aktier,
och hur skattetrycket har minskat. Då har man i Finansdepartementet räk-
nat fram hur detta skulle slå för att man skulle få in oförändrade skatteintäk-
ter. Då kom man fram till en kurva som började med 8 %, fortsatte med 9 %
och slutade med 10 % över ett antal år. Då tog man medelproportionalen av
det, dvs. 9 %. Det är därför som den siffran finns i propositionen.
Lars Bäckström frågade mig vidare om kostnaderna. Det står inte i propo-
sitionen. Det beror naturligtvis pä att man inte har någon uppfattning ännu,
och kan inte heller ha, om omfattningen av det här sparandet. Det kommer
så småningom att visa sig. Sedan finns det möjlighet att göra de justeringar
som erfordras, exempelvis genom ökade besparingar.
Sedan inledde Lars Bäckström en finansdebatt som jag inte riktigt begrep.
Den var småskalig, för det talades om Skånes bytesbalans och Stockholms
bytesbalans. Jag begrep som sagt inte riktigt vad Lars Bäckström menade,
så jag har ingen kommentar till hans synpunkter där.
Anf. 158 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Nej, det är många som hissnar litet grand över det europeiska
perspektivet och inte riktigt inser vad det betyder. För den moderata politi-
ken betyder det att ni får lämna era gamla argumentlinjer, på tal om att vi
måste göra detta på grund av bytesbalansen. Därför måste vi pressa upp det
inhemska hushållssparandet. Era gamla argument blir irrelevanta när ni har
fört in de nya elementen och lämnat er gamla nationalism. Det blir svårt
ibland att få det att gå ihop logiskt. Man kan så att säga bara ha den ena
ståndpunkten.
Vad jag skulle ha klarlagt, Knut Wachtmeister, är vad detta kostar i skatte-
bortfall. Jag var litet orättvis förut när jag sade att det inte fanns någonting
i avsnitt 6 om kostnaderna. Där finns faktiskt vad gäller avkastningsskatten
en siffra på att vi kan förlora 890 miljoner kronor i statsfinanserna. 890 miljo-
ner kronor - det är ungefär 1 miljard. Det är inte det enda bortfallet. Ett
större bortfall blir det om man börjar flytta sparande som beskattas till 30 %
till en ny sparform som i princip beskattas med en schablon på 9 %. Det är
ett bortfall. Hur stor del av de 400 miljarder som finns i banksystemet från
hushållen kommer att länkas in i den här metoden? Det kan bli ett bortfall
på kanske 2 miljarder. Då är vi snart uppe vid kanske 3 miljarder.
Ni kan inte fortsätta, Knut Wachtmeister, att öka budgetunderskott med
att ge 2-3 miljarder i månaden till grupper som är resursstarka. Det har vi
inte råd med i det här landet.
Jag vill återigen fråga: Hur mycket kommer detta att kosta samhällseko-
nomin? Har ni inte gjort några beräkningar, då förstår jag varför budgetun-
derskotten skenar.
Anser Moderata samlingspartiet att hushållens sparkvot skall ligga på 8 %
varje år, eller på vilken nivå anser ni att det skall ligga?
Jag vill avslutningsvis säga att regeringspartierna ju själva i propositionen
konstaterar att detta pensionssystem redan är mycket gynnat. På s. 87 i pro-
positionen står att läsa hur ni själva redogör för att ni har skapat oerhört
gynnsamma villkor skattcmässigt. Varför går ni vidare på denna väg? Har vi
råd att föra en så generös politik mot de grupper som har så mycket pengar
att de kan spara ännu mer, när vissa grupper lever under små omständigheter
och arbetslösheten ökar?
Anf. 159 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Fru talman! Naturligtvis är det glädjande att Lars Bäckström och vänster-
partisterna iklätt sig spararnas klädsel. Det är vi inte vana att se från deras
sida.
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
137
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
138
Lars Bäckström underkänner de resultat som ett ökat sparande kommer
att ge. Nu har Lars Bäckström inte rätt till fler repliker. Jag tror ändå att
Lars Bäckström är så klok att han håller med mig om att skall det sparas i
den svenska staten, är det bättre att sparandet sker på hemmaplan än att
man går utanför landets gränser, lånar upp pengar för att betala av vårt stora
budgetunderskott. Jag tror att vi kan vara överens om det, Lars Bäckström.
Anf. 160 YVONNE SANDBERG-FRIES (s) replik:
Fru talman! Tidpunkten skulle tydligen vara väl vald, enligt Knut Wacht-
meister. Det är inte bara vi socialdemokrater och vänsterpartisterna som har
upptäckt att det här är en sällsynt olämplig tidpunkt för att genomföra en
sådan här åtgärd. Jag rekommenderar till läsning en mycket bra artikel i Da-
gens Industri i dag av ekonomen Dag Lindskog. Han skriver: Tidpunkten är
den sämsta tänkbara. Han utvecklar sedan sitt resonemang, som jag tycker
att utskottsmajoriteten borde ta del av.
Skattefrågor är en del av finanspolitiken. Det är inte bara fråga om en
massa teknik. Vi har i dag en efterfrågekris. T.o.m. regeringens egen ekono-
mikommission konstaterar detta med eftertryck. Vi har en nedgång i den
privata konsumtionen som är den största som vi har upplevt. Ännu värre blir
det nästa år. Detta måste vi ha klart för oss och ha som utgångspunkt för våra
resonemang om huruvida det är lämpligt i dag att stimulera människor till
att spara mer än vad de redan gör.
Sedan till budgeteffekterna. Jag tycker faktiskt att det är ganska anmärk-
ningsvärt att vi gång på gång till skatteutskottet får propositioner från rege-
ringen där man totalt nonchalerar de effekter i form av skattebortfall som
uppstår som följd av regeringens förslag. Det är en sak att vi kan ha olika
meningar om förslagen, det skall vi ha i en demokrati. Men det tillhör an-
ständigheten att en regering redovisar effekterna av sina förslag.
Det är väldigt enkelt att sänka skatter, men det är väldigt svårt att göra de
besparingar som blir nödvändiga för att fylla igen de hål som skattesänkning-
arna ger. Det vet alla människor. Det vet vi att regeringen inte klarar av.
Vi har ett gigantiskt budgetunderskott i dag. Därför tycker jag att det är ett
anständighetskrav att be att få en redovisning, ett försök till en beräkning,
uppskattning, kalkyl eller kalla det vad ni vill. Någon form av underlag borde
man ändå kunna begära från regeringen.
Slutligen om breda majoriteter, löntagarfonder och pensionsfrågan. Vi
har en parlamentariskt tillsatt grupp i pensionsfrågan. Varför har vi det? Jo,
därför att alla inser att beslut av den här karaktären är så långsiktiga och så
oerhört betydelsefulla för människorna, att de inte skall behöva oroa sig för
att det skall göras ändringar i och med att riksdagsmajoriteterna ändras som
följd av valutslagen. Det är detta det handlar om. Då måste man se hela sam-
hällets insatser, vare sig det handlar om skattefrågor eller pensionssystem, i
ett sammanhang.
Anf. 161 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Fru talman! Yvonne Sandberg-Fries sade att det är lätt för Moderaterna
och de övriga regeringspartierna att sänka skatterna, men det är svårt att
göra besparingar. Ja, det är svårt att göra besparingar därför att de hela tiden
motverkas av oppositionspartierna, som ständigt säger nej till besparingar
och inte själva vill redovisa några nämnvärda alternativ.
Jag tycker att det finns anledning att ställa en fråga till Yvonne Sandberg-
Fries, som är ytterst kritisk mot förslaget. Under debatten om husläkarrefor-
men sade en socialdemokratisk talesman, att om Socialdemokraterna kom-
mer tillbaka till makten, kommer de att riva upp husläkarreformen. Kom-
mer Socialdemokraterna, om de kommer tillbaka till makten, att riva upp
reformen om det individuella pensionssparandet?
Yvonne Sandberg-Fries refererade en artikel i dagens nummer av Dagens
Industri. Jag har också läst den. Vad som slog mig var att författaren var från
försäkringsbranschen. Då är det inte så konstigt att denne man hade kritiska
synpunkter på en pensionsform som kommer att medföra samma skattemäs-
siga villkor som gäller inom försäkringsbranschen, där man tidigare fått
härja relativt ostörd.
Anf. 162 YVONNE SANDBERG-FRIES (s) replik:
Fru talman! Knut Wachtmeister frågade om vi skall riva upp beslutet om
vi kommer tillbaka makten. Redan efter halvtid med den här regeringen har
det tyvärr fattats så många tokiga beslut i denna riksdag, att om vi skulle
försöka återställa allt och ändra alla de besluten, skulle vi ta oss an en över-
mäktig uppgift.
Jag har sagt att vi socialdemokrater ser allvarligt på att man inte försöker
söka bredare lösningar och se helheten i pensionsfrågan. Det budskapet vill
jag göra väldigt tydligt. Om vi inte skaffar breda majoriteter kring sådana
här frågor, kan det innebära att olika riksdagsmajoriteter kommer att ändra
villkoren för, i det här fallet, sparandet.
Vi har också sagt, vilket jag antar att Knut Wachtmeister har läst i vår
reservation, att vi anser att pensionssparandet redan i dag är ett oerhört gyn-
nat sparande. Det vet alla som kan reglerna. Både de som nytecknar och de
som redan har sådana här pensioner är människor som är relativt välbe-
ställda och som fortfarande drar nytta av de fördelar som rätten till avdrag
för pensionsförsäkringar innebär. För vår del ser vi snarare en utveckling
mot höjda avkastningsskatter inom pensionssparandet än de sänkningar som
regeringen nu förslår. Det är också ett besked för framtiden.
Jag noterar att jag inte fick någon kommentar när det gäller budgetkon-
sekvenserna. Jag förstår det. Det finns inget stöd att få i budgetpropositio-
nen för att man skall kunna göra några kommentarer om budgetkonsekven-
serna. De lyser med sin frånvaro.
Anf. 163 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt svar till Lars Bäckström att det inte går att
göra en exakt kalkyl av vad detta kommer att kosta i den ena eller den andra
riktningen, utan det får utvecklingen visa så småningom.
Jag noterade med viss tillfredsställelse att Yvonne Sandberg-Fries i vart
fall var försiktig när hon svarade på frågan om Socialdemokraterna skulle
riva upp reformen om de kom tillbaka till makten. Faktum är att den social-
demokratiska motionen andas en positiv syn på att utvidga det privata pen-
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
139
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
140
sionssparandet. Likadant var man positiv till den föreslagna schabloniserade
beskattningen.
I sitt första anförande sade Yvonne Sandberg-Fries att bl.a. Riksbanken
och Riksgäldskontoret var emot reformen. Riksbanken var det därför att
man är litet osäker på hur aktiemarknaden skall utveckla sig. Riksgäldskon-
toret har tidigare haft att hantera ett förmånligt sparande där skattekonse-
kvenserna inte längre gäller. Då kan man kanske begripa att de är något
tveksamma. Men Yvonne Sandberg-Fries underlät att nämna alla de institut
som var positiva. Jag kan hjälpa henne. Det var Finansinspektionen, Riksre-
visionsverket, Konkurrensverket, Bankföreningen, Sparbankernas bank,
Finansbolagens förening, Fondbolagens förening, Fondhandlarföreningen,
Aktiespararna, Aktiefrämjandet, Industriförbundet m.fl. Så den positiva
kritiken har övervägt.
Anf. 164 ROLAND SUNDGREN (s):
Fru talman! Det här är ett förslag som definitivt ligger helt fel i tiden. Det
har framhållits av Yvonne Sandberg-Fries i debatten. Det framhålls också i
motioner från Bengt Harding Olson från Folkpartiet, Christina Linderholm
från Centern. Vissa väsentliga synpunkter har också framförts av Kenneth
Lantz från Kristdemokraterna.
Som det har sagts här finns det allvarliga invändningar från såväl Riksban-
ken, Riksgäldskontoret som Lagrådet mot det här förslaget. Jag upplever att
förslaget har pressats fram av skatteministern, medan tveksamheten har va-
rit mycket stor bland de övriga tre partierna i regeringen till att nu lägga fram
förslaget.
Det finns tre övergripande invändningar mot förslaget.
För det första skapar det en snedvriden konkurrenssituation mellan de
olika aktörerna på marknaden. Vi har i dag en specifik lagstiftning, med
unika regelverk för samtliga de pensionsformer som finns på marknaden. I
stället för att eftersträva enhetlighet för man nu in ytterligare ett regelverk.
Dessutom omfattas bankerna av Bankstödsnämndens omsorger, vilket inte
försäkringsbolagen gör.
För det andra har vi konsumentaspekten. Det pågår stora förändringar
inom det sociala välfärdssystemet. Medborgarna borde få ett bättre underlag
när de skall fatta beslut om vilket riskskydd de behöver täcka upp indivi-
duellt. Många konsumenter kommer att bli besvikna på det pensionsskydd
de får genom banksparandet.
Det finns ett mycket begränsat efterlevandeskydd, ingen premiebefrielse
som ger garantier till ett bra pensionsskydd och i regel kommer pensionsspa-
rande i bank att omfatta fem, möjligtvis tio års pension. Då behovet är störst
av bra pensionsskydd, upphör det. Detta kan visa sig förödande för många
som tror sig ha ett sparande för ålderdomen, och så upphör det när sjukhus-
räkningarna blir som högst och behovet av ålderspension som störst.
Konsumenten kommer inte att få det lätt att välja bland marknadens alla
pensionsformer, där var och en har ett unikt regelverk.
För det tredje kommer en ny subventionerad sparform att innebära bety-
dande störningar på kapitalmarknaden. Detta kommer också vid en tid-
punkt då det minst av allt är angeläget att stimulera det privata sparandet.
Det kommer också att belasta statsbudgeten genom avdragsrätten, som
Riksbanken har beräknat till minst 2 miljarder kronor.
Bengt Harding Olson, Folkpartiet, har ingen hovsam kritik mot det här
förslaget. Det finns en mycket bra sammanfattning av hans motion, där han
hävdar att det individuella pensionssparandet i bank borde skjutas på framti-
den, efter det att en samlad översyn av regelverket gjorts för de olika pen-
sionssystemen. Detta för att åstadkomma generella förenklingar och förbätt-
ringar av reglerna och skapa reella förutsättningar för en konkurrens på lika
villkor mellan samtliga institut på marknaden. Detta skulle komma konsu-
menterna och pensionstagarna till godo i form av lägre kostnader och högre
avkastning på insatt kapital. En sådan översyn skulle också kunna samord-
nas med de idéer som föreligger beträffande frivillig ATP-komplettering
samt de sannolika förändringar som är att vänta inom ramen för tjänstepen-
sioneringen inom såväl den privata som den statliga sektorn.
För att få fart på Sveriges ekonomi krävs att den inhemska efterfrågan
ökar. Att i det läget föreslå en speciallagstiftning för att ytterligare stimulera
hushållssparandet verkar inte särskilt genomtänkt. Om nya sparstimulanser
i ett längre perspektiv är nödvändiga kan bättre avgöras om något eller några
år, säger bl.a. Bengt Harding Olson.
Det vore en nåd att stilla bedja om att tillräckligt många av de folkparti-
ster, centerpartister och kristdemokrater som har i stort sett samma uppfatt-
ning som den som uttrycks i den socialdemokratiska reservationen har ku-
rage att rösta efter egen övertygelse, så att vi kan stoppa detta för statskassan
dyrbara och för konsumenterna katastrofala förslag. De enda som gynnas är
skatteplanerare, som säkert kommer att utnyttja denna fördelaktiga möjlig-
het att komma undan skatt genom att pensionsspara i bank både för sig
själva och övriga familjemedlemmar.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 165 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Fru talman! För att Kenneth Lantz skall komma till tals innan debatten
skall avbrytas kl. 23 avstår jag från att gå i svaromål på Roland Sundgrens
inlägg.
Anf. 166 KENNETH LANTZ (kds):
Fru talman! Jag har inte för avsikt att lämna något yrkande, eftersom mina
framställningar tillgodosetts till det stora hela i det betänkande vi just nu be-
handlar. Men jag vill ändå aktualisera några punkter.
Inför en framtid som ter sig alltmer kärv, ekonomiskt sett, kommer det att
krävas ett större personligt och individuellt ansvar för den egna pensione-
ringen. Det är därför tacksamt att just denna proposition föreligger. Dock
finns risken att man missar målet genom en alltför slapp och dålig kontroll
av de avtal som jag hoppas att många skall teckna framöver.
För oss kristdemokrater är det viktigt att arbeta för människor som hör till
låg- och mellaninkomsttagarna. Med tanke på framtiden är det lika viktigt
för låg- och mellaninkomsttagare som för rika att teckna avtal om ett pen-
sionssparande. Denna proposition kommer därför i rätt och riktig tid. Alter-
nativen blir fler och, kanske det viktigaste av allt, tre olika saker:
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
141
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Individuellt
pensionssparande
1. Pensionssparandet kommer att bli enklare att förstå.
2. Man kan med det nya systemet lägga till riskmomentet.
3. Förmånstagarförordnandet bör kunna bli enklare.
De här tre orsakerna kommer att göra pensionssparandet mer intressant
för en ännu större grupp.
Jag har några års erfarenhet inom branschen och har sett flera fall som inte
borde förekomma. Många avtal som har tecknats har blivit avtal som har
bedragit försäkringstagarna. Det är därför som jag har skrivit min motion,
Sk38, och där påtalat behovet av en adekvat utbildning av de personer som
skall meddela och teckna avtal mellan försäkringstagare och försäkringsgi-
vare.
Fru talman! Det finns en uppenbar risk, trots betänkandet om det enkla
individuella pensionssparandet, att många människor sitter som kunder och
tecknar avtal som de kanske kommer att ångra.
Jag har flera gånger mött människor som har sagt sig ha en bra pensions-
försäkring. Men vid en gemensam översyn har vi kunnat konstatera att dessa
avtal inte stämmer med deras egna intentioner. Jag vill inte att kristdemokra-
terna skall agera så att vi får ännu fler personer i vårt land med feltecknade
pensionsavtal. Det är inte ärligt mot vare sig försäkrade eller eventuella för-
månstagare.
Låt mig därför ännu en gång påminna om behovet av en gemensam utbild-
ning för den grupp människor som skall äga rätt att företräda försäkringsbo-
lag, banker, värdepappersbolag, ja, över huvud taget pensionssparinstitut.
Det är därför viktigt att Finansinspektionen agerar så att vi kunder kan
känna oss trygga. Jag vill påtala vikten av trygghet. Den måste finnas, inte
bara genom några sparade kronor, utan även genom de avtal som de facto
kommer att tecknas.
Sedan vill jag ta upp det som Roland Sundgren här i kväll målar upp som
stora hot. Jag anar dock en framtid där vi kanske upplever en annan social-
försäkringsförmån än den vi har i dag. Det kan komma att bli betydligt lägre
belopp. I detta skede bör denna försäkringsmodell med stor sannolikhet sna-
rare bereda större valfrihet och enklare förståelse för dels ett pensionsspa-
rande, dels ett försäkringstagande med risker för sjukdom och ålderspen-
sion.
Jag har också hört under debatten här i kväll att man har påtalat att det
bara är de rika som tecknar försäkring. Min erfarenhet säger dock motsat-
sen. Guldåldern ligger bakom oss i den här branschen. De kunder som vi
i dag får teckna försäkringar med är företrädesvis kvinnor och medel- och
låginkomsttagare.
Det är viktigt att ge skattelättnader och förmånstagarlättnader. Jag ser
fram emot det arbete som skall fortsätta inom det här området. Vi kommer
förhoppningsvis att få förenklade förmånstagarförordnanden och skattereg-
ler inom pensionssparandet.
Avslutningsvis är jag övertygad om att konkurrensen kommer att öka.
Sparbenägenheten kommer också att öka. Låt det dock inte ske på bekost-
nad av att vi förlorar en väl utbildad säljkår.
142
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU45 Ändring i lagen om marknadsdomstol m.m. (prop.
1992/93:195).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid morgonda-
gens arbetsplenum.
Anmäldes och hänvisades omedelbart till utskott
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:254 Svenskt deltagande i avFN:s säkerhets-
råd beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien
1992/93:1127 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1992/93:1128 av Birgitta Hambraeus (c)
1992/93:1129 av Maj Britt Theorin och Hans Göran Franck (s)
1992/93:1130 av Sten Söderberg (-)
1992/93:1131 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
till utrikesutskottet
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:256 Sekretess i mål om barnpornografibrott
1992/93:K30 av Eva Zetterberg (v)
1992/93:K31 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström (s)
till konstitutionsutskottet
Individuellt
pensionssparande
143
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
144
Anmäldes att följande frågor framställts
den 26 maj
1992/93:737 av Lennart Hedquist (m) till näringsministern om informationen
om villkoren för utländsk företagsetablering:
Det pågår för närvarande en rad seriösa försök att intressera utländska
företag och företagare att etablera sig i vårt land. Bl.a. är så fallet i Uppsala.
Därvid är de som arbetar med detta i hög grad beroende av att informatio-
nen om Sverige är aktuell och till sitt innehåll relevant för beslut om investe-
ring och etablering. En sådan informationsfolder saknas tyvärr för närva-
rande. Det kan inte heller anses rimligt eller ändamålsenligt att framtagan-
det av en sådan skall överlåtas på enskilda orter eller regioner. Den senaste
upplagan av ”Investment in Sweden” togs fram 1991. Regering och riksdag
har sedan dess vidtagit förändringar som gjort att villkoren för utländska fö-
retags etableringar i Sverige avsevärt förbättrats.
Vad avser näringsministern göra för att säkerställa att aktuell information
tas fram om de nya gynnsammare villkor som nu gäller i Sverige för investe-
ring och nyetablering av företag?
1992/93:738 av Göte Jonsson (m) till kommunikationsministern om ersätt-
ning från Vägverket för skada på fordon:
En regnig kväll i november 1992 skadades flera fordon i samband med att
de kördes i en djup grop med skarpa kanter som uppstått på körbanan. Bilis-
terna kunde inte se skadan i vägbanan. Vederbörande har sedan begärt er-
sättning från Vägverket för den skada han åsamkats, men han har fått be-
sked att ersättning inte utbetalas.
Vilka åtgärder är kommunikationsministern beredd att vidta för att ändra
reglerna vad avser ersättning för skada beroende på vägbanans brister?
1992/93:739 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Bo Könberg om konkurrens-
begränsning inom hälso- och sjukvården:
Till Konkurrensverket har inkommit anmälningar mot vissa landsting som
enligt anmälarna begränsat konkurrensförutsättningarna inom hälso- och
sjukvården.
Konkurrensverket, som bl.a. har till uppgift att främja en effektiv konkur-
rens inom såväl privat som offentlig verksamhet, har redvovisat kritiska ana-
lyser vad gäller det sätt på vilket landstingen hanterat vissa frågor ur konkur-
renssynpunkt. Konkurrensverket pekar också på svårigheten att få till stånd
rättvis konkurrens inom ramen för nuvarande organisation och överlämnar
bl.a. sina synpunkter till utredningen HSU 2000.
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att på ett bättre sätt trygga en
rättvis konkurrens inom hälso- och sjukvården?
1992/93:740 av My Persson (m) till socialministern om omhändertagandet Prot. 1992/93:117
av demenssjuka: 27 maj 1993
Runt om i landet begås dagligen brott! Detta sker bl.a. på många grupp-
boenden för senildementa. Enligt bestämmelser får inte demenssjuka perso-
ner som bor på detta sätt hållas inlåsta mot sin vilja. Samtidigt är det ett
faktum att de för det första ofta inte har en egen vilja, för det andra måste
hållas inlåsta för sin egen säkerhets skull. Därför begår personalen dagligen
en i praktiken brottslig handling.
Mot bakgrund av att antalet gruppboende åldersdementa ökar kraftigt
kommer balansen mellan å ena sidan den dementes säkerhet och å den andra
sidan personalens brottsliga handling, om de låser in den boende, att bli ett
allt vanligare problem.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att inlåsning av demenssjuka i ex-
empelvis gruppboende skall kunna förekomma utan att lagöverträdelse
sker?
1992/93:741 av Pehr Löfgreen (m) till statsrådet Bo Lundgren om reglerna
om beskattningen av arv:
Reglerna för arvsbeskattningen är föråldrade. I dag sker t.ex. värdering
av aktieinnehav på dödsdagen. Fram till tidpunkten för arvsskiftet har man
ingen möjlighet att köpa eller sälja. Gör man dessutom arvsavstående, kan
man i extrema fall vara tvungen att ta av egna pengar för att fylla upp barnens
del på grund av kursfall.
Ännu sämre är det när barn skall skifta fast egendom. Värderingen bygger
inte på en rimlig fastighetsdeklaration anpassad till dagens värde, utan vär-
den från de ”gyllene” åren. Det kan bli så att fädernegården måste säljas -
som alla vet är det omöjligt att få ekonomi på ett överlåtet jordbruk.
I förlängningen kommer granplanteringarna att breda ut sig, vårt vackra
landskap buskas igen och förutsättningarna för ett öppet landskap kommer
att försvinna.
Vilka åtgärder är skatteministern beredd att överväga för att dödsbon inte
skall förlora pengar på en föråldrad arvsbeskattning?
1992/93:742 av Jan Sandberg (m) till statsrådet Bo Lundgren om bankstödet
och bankers företagsförvärv:
Uppgifter i pressen har gjort gällande att SE-banken avser att köpa ett
brittiskt försäkringsbolag, Inter Life Assurance Company.
Man kan undra om det verkligen är lämpligt att SE-banken, som har så
stora problem att man för närvarande diskuterar med staten om miljardstöd,
gör nya riskfyllda företagsförvärv.
Det kan i förlängningen innebära att SE-banken kan använda skattebeta-
larnas pengar som säkerhet för att köpa ett utländskt försäkringsbolag, dvs.
gå in i en ny bransch där man nästan helt saknar erfarenhet.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att överväga om banker som kan vara
145
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 117
Prot. 1992/93:117 beroende av offentligt stöd planerar att genomföra riskfyllda företagsför-
27 maj 1993 värv?
1992/93:743 av Barbro Westerholm (fp) till statsrådet Bo Könberg om in vit-
ro-fertilisering:
Några landsting avser att inte längre stå för kostnaderna för in vitro-fertili-
sering, en behandling som är medicinskt motiverad för att avhjälpa barnlös-
het i vissa fall. Det innebär att patienter boende i olika delar av Sverige inte
längre har tillgång till en hälso- och sjukvård på lika villkor.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att hälso- och sjukvårdslagens
målsättning skall kunna garanteras i fortsättningen?
1992/93:744 av Alf Wennerfors (m) till statsrådet Alf Svensson om Uganda
och de mänskliga rättigheterna:
Enligt uppgifter i bl.a. massmedier har läget skärpts i Uganda. Presiden-
ten Museveni har förbjudit demonstrationer och offentliga möten. Enligt
den ugandiska tidningen The Citizen har Museveni deklarerat att polis och
militär skall använda våld för att förhindra offentliga opinionsyttringar. En-
ligt tidningen har t.o.m. sagts ”Om ni vill begrava människor, fortsätt med
politiska möten”.
Biståndssamarbetet med mottagarländerna skall bl.a. grunda sig på demo-
krati, flerpartisystem och mänskliga rättigheter. Mot dessa principer bryter
Uganda och dess diktator. Vad som nu tydligen sker i landet kan inte passera
opåtalat i givarländerna.
Vilka åtgärder avser biståndsministern vidta med anledning av presiden-
ten Musevenis senaste odemokratiska agerande i Uganda?
1992/93:745 av Lars Björkman (m) till kommunikationsministern om försva-
rets konkurrens med den civila transportbranschen:
Genom att tillämpa det ”sambrukskoncept” som skapats av regeringen
kan exempelvis militära fordon utan att utsättas för normal konkurrens ut-
föra transporter åt andra offentliga organ. Detta har medfört att i transport-
branschen verksamma företag delvis slagits ut ur denna marknad utan att
kunna tävla på likvärdiga villkor. De militära fordonen behöver inte kalky-
lera med några fasta kostnader som avskrivningar, försäkringar m.m. Dess-
utom ”finns ju fordonet redan”.
Det förekommer vidare uppgifter om att tjänster offererats till föreningar
och skolklasser med stöd av ”sambrukskonceptet”.
Vilka åtgärder avser kommunikationsministern vidta för att förhindra att
osund konkurrens slår ut den verksamhet som fullt ut tvingas bära sina egna
kostnader?
146
1992/93:746 av Sinikka Bohlin (s) till miljöministern om fortsatt kontroll av
importerat virke:
Svenska skogsbolag importerar en del virke från det forna Sovjet. Statens
strålskyddsinstitut, SSI, kontrollerar virket från kraftigt radioaktivt nedsmit-
tade områden. Resultaten är än så länge lugnande.
Är miljöministern beredd att medverka till att kontrollerna av importvir-
ket fortsätter?
den 27 maj
1992/93:747 av Inga-Britt Johansson (s) till jordbruksministern om farliga
kemikalier i barnmat:
Enligt uppgifter i massmedia har i dagarna en forskningsrapport visat att
det finns rester av farliga kemikalier i barnmat på burk av sådan mängd att
det påverkar barnens hälsa. Bl.a. hävdar författaren att en del av det ökade
antalet allergiska barn och möjligen också en ökad andel diabetiker skulle
kunna härledas till dessa restsubstanser.
Livsmedelsverket bekräftar i radions nyheter att nämnda kemikalier an-
vänds och att det finns rester.
Vilka åtgärder avser jordbruksministern vidta för att säkerställa att barn-
mat är oskadlig?
1992/93:748 av Inga-Britt Johansson (s) till statsrådet Görel Thurdin om
strandskyddet:
Regeringen har beslutat om dispens från strandskyddslagen i vissa områ-
den i Sverige.
Kommer regeringen att föreslå ytterligare försämringar i strandskyddet?
1992/93:749 av Harriet Colliander (nyd) till kommunikationsministern om
sändningsfrekvenserna för privat lokalradio:
I regeringens proposition angående privat lokalradio utlovades 60 sänd-
ningsfrekvenser för privat lokalradio.
Enligt uppgift finns dessa frekvenser inte tillgängliga.
Som skäl till att sändningsfrekvenserna inte gjorts tillgängliga uppger Te-
lestyrelsen att frekvenserna är under koordinering med de nordiska grann-
länderna.
Vad ämnar kommunikationsministern att göra för att styrelsen för lokalra-
diotillstånd omedelbart skall få tillgång till de av regeringen utlovade sänd-
ningsfrekvenserna för privat lokalradio?
1992/93:750 av Claus Zaar (nyd) till kulturministern om asylpolitiken:
Med anledning av den skärpta tyska asylpolitiken från den 1 juli 1993 vill
jag fråga kulturministern följande:
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
147
Prot. 1992/93:117 Vad ämnar kulturministern göra för att anpassa den svenska flykting- och
27 maj 1993 invandrarpolitiken till den som gäller i Tyskland från den 1 juli?
148
1992/93:751 av Ingvar Eriksson (m) till jordbruksministern om bekämp-
ningen av tuberkulos hos hjortdjur:
Tuberkulos i hjorthägn påvisades i Sverige första gången i maj 1991. Där-
efter har ytterligare fall påvisats. Sjukdomen har kunnat härledas till en im-
port av hjortar från England 1988. Denna import stoppades inte trots känne-
dom om att smitta fanns i England.
Då nu sjukdomen påvisats i Sverige, har drastiska och för samhället, men
inte minst för drabbade ägare av hjorthägn, kostsamma åtgärder satts in.
Nu bereds förslag till lagstiftning i jordbruksdepartementet enligt fråge-
svar från den 18 maj 1993.
Landets hjorthägnägare känner nu stor oro på grund av att vissa uppgifter
tyder på att bekämpning av tuberkulos enligt det kommande förslaget inte
längre skulle ske med stöd av epizootilagen. Detta skulle ekonomiskt hårt
slå mot drabbade hjortägare.
Vilka åtgärder är jordbruksministern beredd att förorda för bekämp-
ningen av tuberkulos i hjorthägn?
1992/93:752 avAlfWennerfors (m) till miljöministern om säker transport av
flygbränsle:
Varje dag transporteras flygbränsle från Lidingö via centrala delar av Stor-
stockholm med ett 50-tal jättestora tankbilar till Arlanda. Detta innebär
stora trafik- och miljörisker. Konsekvenserna om en tankbil blir inblandad i
en trafikolycka skulle bli mycket stora.
För fyra år sedan fick Louddens Flygbränsleledning AB koncession att ge-
nom pipeline dragen i den befintliga Käppalatunneln transportera flyg-
bränsle till Arlanda.
Vilka åtgärder är miljöministern beredd att vidta för att skapa från miljö-
synpunkt säkra flygbränsletransporter till Arlanda?
1992/93:753 avAlfWennerfors (m) till socialministern om marknadsföringen
av lågalkoholvinerna:
I slutet av 80-talet introducerade Vin & Sprit AB det s.k. lågalkoholvinet.
Man ville erbjuda ett alkoholsvagt alternativ med god vinsmak och av hög
kvalitet till de övriga befintliga starkare alkoholdryckerna.
Från 1988 och fram t.o.m. 1991 har årskonsumtionen av detta lågalkohol-
vin omfattat 100 000 - 300 000 liter utom 1992, då konsumtionen ökade till
drygt 1 miljon liter. (1988 -104 0001,1989 - 295 0001,1990 - 217 0001,1991 -
258 000 1,1992 - 1 033 000 1) Denna ökning svarade främst det nyintroduce-
rade mousserande lågalkoholvinet för.
Den totala vinkonsumtionen är drygt 100 miljoner liter under ett år, vilket
säger en del om det ringa intresset för lågalkoholvinet. En av orsakerna till
detta är emellertid att den vanlige konsumenten inte har information eller
kunskap om detta goda men alkoholsvaga vinalternativ på grund av alkohol-
reklamförbudet.
Vilka åtgärder är socialministern beredd att vidta för att skapa mer infor-
mation och kunskap om lågalkoholvinerna?
1992/93:754 av Lennart Rohdin (fp) till statsrådet Alf Svensson om bistånd
till Eritrea:
Eritrea är fritt! Mer än 30 års befrielsekrig är över. 40 år har gått sedan
Eritrea införlivades med Etiopien i strid med FN:s beslut om federation.
Sverige har som få länder ett långt historiskt förflutet i Etiopien och Eritrea.
Visst katastrofbistånd har gått till ändamål i Eritrea innan landet nu blev fritt
och erkänt också av Sverige. 30 års krig har lämnat ett förött land efter sig.
Behovet av långsiktigt utvecklingsbistånd är enormt. Eritrea torde fylla alla
kriterier för att bli ett svenskt biståndssamarbetsland.
I Sverige har sedan 60-talet tusentals eritreaner vistats som flyktingar. Få
länder i tredje världen har Sverige faktiskt fått en sådan anknytning till. För-
utsättningarna för ett väl fungerande biståndssamarbete är ovanligt goda.
Avser statsrådet att ta initiativ för att inleda ett långsiktigt utvecklingssam-
arbete med det fria Eritrea?
1992/93:755 av Lennart Fremling (fp) till statsrådet Bo Lundgren om hund-
skatten:
I januari i år motionerade jag om ett avskaffande av hundskatten och av
kommunernas skyldighet att föra ett hundskatteregister. Skatteutskottet be-
dömde att riksdagen bör avvakta regeringens pågående överväganden. Lik-
nande motioner behandlades i mars 1992. Då inhämtade utskottet att det
pågår ett arbete inom regeringskansliet i syfte att förändra reglerna om
hundskatt.
Mot denna bakgrund vill jag fråga skatteministern när resultat kan väntas
av detta arbete.
1992/93:756 av Tage Påhlsson (c) till kommunikationsministern om snabb-
tåg Stockholm-Östersund:
Frågan om snabbtågstrafik på Norra stambanan och den anslutande linjen
mot Östersund-Storlien har sedan några år drivits av länsstyrelserna i Gäv-
leborgs och Jämtlands län tillsammans med berörda kommuner.
Vid ett möte i september 1992 i Bollnäs mellan bl.a. kommunikationsmi-
nistern och berörda kommuner i Hälsingland utlovades snabbtågstrafik på
sträckan Östersund-Stockholm med fyra timmars färdtid. Kommunika-
tionsministern erbjöd sig också att omgående tillsätta en statlig förhandlings-
man med uppgift att förverkliga snabbtågsidén.
Någon sådan är såvitt mig bekant ännu inte tillsatt, och man är inom den
berörda regionen mycket otålig och angelägen att få projektet i gång snarast
möjligt.
Jag vill med anledning härav fråga kommunikationsministern:
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
149
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
När kommer löftet om en statlig förhandlingsman med uppgift att arbeta
med snabbtågsprojektet Östersund - Stockholm att uppfyllas?
1992/93:757 av Sigrid Bolkéus (s) till kommunikationsministern om snabb-
tåg Stockholm-Östersund:
Vid sitt besök i Bollnäs den 16 september 1992 lovade kommunikationsmi-
nister Mats Odell att tillsätta en statlig utredningsman för att studera möjlig-
heterna att åstadkomma snabbare tågtrafik sträckan Stockholm-Öster-
sund.
Har den statliga utredningsmannen tillsatts som skall studera möjlighe-
terna att åstadkomma snabbare tågtrafik sträckan Stockholm-Östersund?
1992/93:758 av Lena Klevenås (s) till miljöministern om förberedelserna för
att avveckla kärnkraften:
I energiöverenskommelsen från januari 1991, och även i den borgerliga
regeringsförklaringen, utlovades årliga kontroller av att förberedelserna för
kärnkraftsawecklingen fortskrider enligt planerna.
Förra året, som var den borgerliga regeringens första år, ställdes kontroll-
stationen in. I år skulle den äntligen bli av.
Fortskrider förberedelserna för kärnkraftsawecklingen enligt planerna?
1992/93:759 av Karin Israelsson (c) till statsrådet Bo Lundgren om mark-
nadsföringen av Absolut Vodka:
I anslutning till att Sverige antog WHO:s dokument ”European Alcohol
Action Plan” tillsammans med andra europeiska stater fastslogs bl.a. att län-
derna skulle aktivt sträva att förverkliga målet att sänka alkoholkonsumtio-
nen med 25 % fram till år 2000.
Sverige har också i förhandlingar med EG sagt sig ha höga ambitioner vad
avser de hälsopolitiska målen och framhållit betydelsen av att skadeverk-
ningarna av alkoholkonsumtionen hålls nere.
Det är i sken av detta anmärkningsvärt att Vin & Sprit AB då aviserar sitt
deltagande vid Taejon Expo -93 i Sydkorea med Absolut Vodka. Eftersom
kritik tidigare riktats mot den aggressiva marknadsföring Vin & Sprit AB för
utomlands och även i biståndsländer är det anmärkningsvärt att ett statligt
företag inte respekterar riksdagens och regeringens målsättning att med-
verka till en sänkning av alkoholkonsumtionen i alla delar av världen.
Jag vill med anledning av detta fråga statsrådet:
Vilka motiv finns för att exploatera Absolut Vodka i anslutning till rubri-
cerad utställning? Vilka mål har regeringen för avsikt att formulera för att
begränsa skadeverkningarna av försäljningen av Absolut Vodka utanför lan-
dets gränser?
150
1992/93:760 av Lena Klevenås (s) till miljöministern om kommunernas rein-
vesteringar i VA-nätet:
En angelägen miljöåtgärd i kommunerna vore att reparera läckande vat-
ten- och avloppsledningar. Detta skulle dessutom ge ett bra tillskott till sys-
selsättningen.
Avser regeringen att vidta några åtgärder för att stimulera kommunerna
att tidigarelägga reinvesteringar i VA-nätet?
1992/93:761 av Krister Örnfjäder (s) till utbildningsministern om meritvärde-
ringsregler i komvux:
Under våren har CSN:s styrelse beslutat om nya meritvärderingsregler i
komvux från höstterminen i år.
Detta beslut har det blivit många reaktioner på. Bl.a. befaras att studie-
gången förlängs och att kostnaden för samhället och den enskilde ökar.
Är regeringen medveten om konsekvenserna av detta förslag för den en-
skilde och samhället, och är man i så fall beredd att rätta till dessa?
1992/93:762 av Ulrica Messing (s) till arbetsmarknadsministern om ung-
domsarbetslösheten:
Då ungdomspraktikplatserna upphör fr.o.m. sommaren innebär det att yt-
terligare 10 OOO-tals unga människor hamnar i arbetslöshet. Sommarvikariat
och andra extrajobb som kan tänkas dyka upp under sommaren är en möj-
lighet till sysselsättning för några av dem. Men för de allra flesta kommer det
att innebära långa dagar utan något vettigt att göra.
Att sysslolösheten innebär stora problem vet vi, dels ekonomiskt för alla
dem som blir begränsade i sina möjligheter att leva och utvecklas, dels socialt
för de människor som på alla sätt försöker fördriva sin tid. 100 000 arbetslösa
ungdomar på våra torg i sommar kommer att innebära svårigheter på många
sätt.
Ungdomspraktikplatserna har inte, som vi hoppades, lett till fast anställ-
ning för ungdomarna.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att dämpa den galopperande ar-
betslösheten bland unga människor?
1992/93:763 av Sten Östlund (s) till arbetsmarknadsministern om arbetslösa
sjömäns pension:
I motion A242 om samordning av arbetslöshetsersättning och pensionsför-
måner påvisades de konsekvenser samordningen får för dem som har låga
pensioner före 65 års ålder. Reglerna som tillkommit för att förhindra över-
kompensation får helt orimliga konsekvenser för medlemmar i Svenska sjö-
folksförbundets arbetslöshetskassa. Arbetslösa sjömän med låg sjömans-
pension får ut långt lägre sammanlagd ersättning på grund av pensionen och
samordningen än om de inte hade haft någon pension alls. Ett exempel:
Barbro Lövkvist har en sjömanspension på 1 758 kr per månad. Under 450
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
151
Prot. 1992/93:117 dagars arbetslöshet har hon erhållit 88 973 kr från a-kassan. Om hon inte
27 maj 1993 haft någon pension skulle hon ha fått 188 050 kr.
Motionen behandlades i arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU17. Ett enhälligt utskott instämde i att dessa effekter inte varit
lagstiftningens mening och syfte. Riksdagen beslutade 1993 enligt arbets-
marknadsutskottets yrkande och begärde att regeringen skulle återkomma
till riksdagen med förslag enligt utskottets skrivning. Trots den uppenbara
nödvändigheten av att ärendet behandlas skyndsamt har regeringen underlå-
tit att återkomma.
Vilka initiativ avser arbetsmarknadsministern ta för att effektuera riksda-
gens beslut?
1992/93:764 av Inga-Britt Johansson (s) till näringsministern om ansvaret för
fastighetsjuridisk rådgivning:
Samtidigt som länsbostadsnämnderna läggs ner försvinner också deras ut-
talade ansvar för den fastighetsjuridiska rådgivningen. Detta sker samtidigt
som olika rapporter visar att köpare av nya småhus är en mycket utsatt grupp
som har stora svårigheter att själva finna vägar att få rättelse av de problem
som uppstår.
Var avser näringsministern lägga ansvaret för den fastighetsjuridiska råd-
givningen i fortsättningen?
1992/93:765 av Birger Andersson (c) till kommunikationsministern om sänd-
ningsfrekvenserna för privat lokalradio:
Styrelsen för lokalradiotillstånd tog under april månad emot intressean-
mälningar från dem som vill starta privat lokalradio. Ytterligare anmäl-
ningar har senare strömmat in. Totalt har hittills nära 250 intresseanmäl-
ningar inkommit.
Telestyrelsen har tydligen svårigheter att anvisa sändningsfrekvenser. Med
anledning härav vill jag fråga statsrådet:
När och i vilken omfattning kan Telestyrelsen redovisa frekvenser så att
styrelsen för lokalradiotillstånd kan handlägga tillståndsfrågorna?
1992/93:766 av Oskar Lindkvist (s) till statsrådet Bo Lundgren om bostads-
subventionerna:
Enligt uppgifter skall bostadssubventionerna minska med 500 miljoner
kronor fr.o.m. den 1 januari 1994. Med tanke på den osäkerhet ett sådant
beslut skapat vill jag till statsrådet Lundgren ställa följande fråga:
När avser regeringen för riksdagen presentera sitt förslag till hur bespa-
ringen skall läggas ut?
1992/93:767 av Eva Johansson (s) till statsrådet Betrice Ask om handikap-
pade barns rätt att välja skola:
152
I propositionen om ”Valfrihet i skolan” föreslås att kommunerna skall
kunna placera en elev i en annan skola än hon/han valt om betydande organi-
satoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för kommunen om man skall
infria den enskilde elevens eget val. Det kan finnas skäl för att göra en lag-
ändring för att klara mycket stora problem i rena undantagsfall.
För en tid sedan fick en elev i Göteborg besked om att hennes val av skola
inte skulle kunna uppfyllas om skolan, som planerats, blir fristående. Trots
att den fristående skolan skulle garanteras mer pengar än samma skola i
kommunal regi skulle ha fått, ansåg man sig inte kunna tillfredsställa de krav
flickans relativt begränsade handikapp gällde.
Alla barn har rätt till en trygg och positiv skolstart. Ett besked om att man
inte är välkommen till sin närmaste och önskade skola på grund av att man
betraktas vara för dyr, försvårar självklart en bra skolstart.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga skolministern:
Är skolministern, mot bakgrund av det inträffade, beredd att uttala att
både fristående och kommunala skolor skall ha skyldighet att ta emot barn
med handikapp i sin verksamhet, såvitt inte mycket starka skäl talar för en
annan placering?
1992/93:768 av Bo GJenevall (nyd) till näringsministern om utskiftningen av
aktier i riskkapitalbolagen:
Vid utskiftningen av aktier, till de företag som är berättigade att erhålla
dessa i riskkapitalbolagen, finns en mindre grupp företag som av olika anled-
ningar inte har kunnat svara under den angivna svarstiden.
I denna grupp av företag finns ett antal som med angivande av resp, skäl
begärt att få ut sina aktier. Det har ännu inte givit något resultat. Jag är med-
veten om att regeringen ännu inte har tagit slutlig ställning, men jag måste
ändå ställa frågan nu då tiden för riksdagsledamöter att ställa frågor går ut i
dag kl. 10.
Frågan är alltså:
Kommer dessa företag att få sina aktier, som de är berättigade till? Om så
ej blir fallet, vilka hållbara skäl kan i så fall regeringen ange?
1992/93:769 av Eva Johansson (s) till statsrådet Beatrice Ask om utveck-
lingsstörda barns rätt att välja skola:
Rätten att välja skola har sedan flera år varit inskriven i skollagen. Den
borgerliga regeringen har ofta betonat sitt intresse för att stärka denna rätt.
Förslag har hastats fram utan att man inväntat resultatet av tillsatta utred-
ningar, och det har funnits begränsad tid att höra synpunkter från berörda.
Det finns dock ett undantag. När det gäller de utvecklingsstörda barnen
och deras föräldrars rätt att välja skolform tar regeringen god tid på sig för
att lägga fram ett förslag.
Riksdagen har behandlat frågan flera gånger det senaste året utan att frå-
gan har förts framåt. Majoriteten har hänvisat till att en arbetsgrupp i depar-
tementet arbetar med frågan och att den förväntas vara klara först 1994.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga skolministern följande:
Är skolministern beredd att skynda på arbetet i arbetsgruppen, så att de
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
153
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
154
utvecklingsstörda barnen och deras föräldrar så snart som möjligt får sin
självklara rätt att avgöra i vilken skolform barnen skall gå?
1992/93:770 av Bo GJenevall (nyd) till statsministern om ett ansvarigt stats-
råd för bostadspolitiken:
Varför har statsministern valt att inte ha ett ansvarigt statsråd för bostads-
politiken, utan i princip åtta?
Det innebär ju i praktiken att bostadsutskottets ordförande blir ”bostads-
minister” och kansliet ”bostadsdepartement”.
1992/93:771 av Martin Nilsson (s) till kulturministern om kommunernas an-
svar för flyktingmottagning:
Det har sedan slutet på 80-talet blivit ett allt vanligare fenomen att kom-
muner tackar nej till att ta emot flyktingar. Det är tyvärr ofta relativt väl-
mående kommuner utan stora invandrargrupper. Detta innebär att flykting-
förläggningar förläggs till kommuner med sämre ekonomiska möjligheter,
vilka får ta emot större invandrargrupper.
Detta är djupt olyckligt då detta innebär än mer segregation i det svenska
samhället. Det skapar också grogrund för främlingsfientlighet och rasism,
vilket med alla tänkbara medel måste motarbetas.
Om allt fler kommuner väljer att säga nej till flyktingmottagande innebär
det också att kommunerna kommer att styra den nationella möjligheten att
föra en generös flyktingpolitik.
Med anledning av ovanstående skulle jag vilja fråga statsrådet Friggebo
vilka åtgärder regeringen avser vidta för att alla kommuner verkligen tar sitt
ansvar för flyktingmottagningen.
1992/93:772 av Martin Nilsson (s) till statsrådet Beatrice Ask om det nya
betygssystemet:
Enligt uppgifter i media har regeringen nu enats kring ett förslag om nytt
betygssystem. Valfrihet sägs vara modellen som nu gäller. Skolorna skall lo-
kalt få bestämma om de vill ha den av regeringen fastslagna utvärderingsmo-
dellen före årskurs nio.
Regeringen förutsätter dock att betyg ges tidigare. Detta är naturligtvis ett
sätt att ena en uppenbart oenig regering i en känslig politisk fråga.
Risken är att föräldrar tvingar fram betygssystem väldigt tidigt och att val-
friheten att välja betygsfria skolor, framför allt på mindre orter, blir obefint-
lig. Därutöver ger regeringen, enligt media, inte några som helst möjligheter
att arbeta med andra sorters betygssystem. Betyg är inte någon odelat positiv
erfarenhet. I ett skolväsende präglat av alltför mycket betyg uppmuntras de
på prov mätbara kunskaperna och inte, som betygsutredningen ville, elever-
nas förmåga att förstå sammanhang. Om betyg ges i ett alltför tidigt stadium
riskerar systemet att uppmuntra konkurrens i stället för samarbete.
Jag vill därför nu fråga statsrådet Ask om regeringen avser vidta åtgärder
för att regeringens nya betygssystem snarast utvärderas av oberoende peda-
gogiska experter, så att de eventuella negativa effekterna som ovan skisse-
rats kan undvikas.
1992/93:773 av Lennart Rohdin (fp) till statsministern om internationella
sanktioner mot Kroatien:
Sedan flera veckor har en hänsynslös etnisk rensning av muslimer från sta-
den Mostar och andra städer i centrala och sydvästra Bosnien ägt rum. Rens-
ningen utförs av bosniska kroater. Den skiljer sig inte i något avseende från
den etniska rensning som bosniska serber begått under snart 14 månaders
krig i Bosnien. Bosniska kroater har under dessa 14 månader sett till att till-
försäkra sig det de anser sig ha rätt till av det självständiga Bosnien-Hercego-
vina. Det har kunnat ske i skuggan av omvärldens mer än berättigade avsky
inför det fruktansvärda våld som bosniska serber gjort sig skyldiga till.
På samma sätt som ledningen i republiken Serbien på olika sätt medverkat
och understött de bosniska serberna i deras etniska rensning understöds de
bosniska kroaterna av ledningen i republiken Kroatien. Kroatien och Ser-
bien har vid flera tillfällen manifesterat sina gemensamma långsiktiga ambi-
tioner med Bosnien-Hercegovina.
Kommer Sverige mot bakgrund av den etniska rensning bosniska kroater
genomför i Bosnien-Hercegovina att medverka till att internationella sank-
tioner vidtas mot Kroatien på samma sätt som mot Serbien?
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
1992/93:774 av Lennart Rohdin (fp) till statsministern om Bosnien-Hercego-
vina:
Kriget i Bosnien har nu snart pågått i 14 månader - kriget i det forna Jugo-
slavien i snart två år. Vance-Owen-planen innebar i flera avseenden att de
parter som haft mer långtgående ambitioner än vad omvärldens erkännande
av Bosnien-Hercegovina som självständig stat gav dem, via våldsaktiviteter
uppnått mer. Såväl serber som kroater tillerkändes stora delar av territoriet.
Serberna förkastade planen då deras ambitioner sträcker sig än längre.
Spelet kring Vance-Owen-planen har gått ut på att genom förhalningar,
nu i fem månaders tid, uppnå det som vid planens utformande ännu inte var
fait accompli. De bosniska serberna har nu förkastat fredsplanen i förviss-
ning om att omvärlden inte tillräckligt kraftfullt kan hindra dem att uppnå
sina ambitioner. USA och dess allierade tycks nu ha givit upp även Van-
ce-Owen-planens mål.
Står Sverige bakom uppfattningen att Bosnien-Hercegovina i praktiken
upphört som enhetlig stat så som den erkändes av bl.a. Sverige genom inva-
let i FN för ett år sedan?
13 § Kammaren åtskildes kl. 23.01.
155
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 24 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 62 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.54,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 124 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
156
Torsdagen den 27 maj
1 § Meddelande om information från regeringen .............. 1
Talmannen
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 26
maj ............................................ 1
Bostadsutskottets betänkande BoU24
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Finansutskottets betänkande FiU25
Skatteutskottets betänkande SkU35
Kulturutskottets betänkande KrU30
4 § Husläkare m.m..................................... 3
Socialutskottets betänkande SoU22
Debatt
Hans Karlsson (s)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Orring (fp)
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Bo Holmberg (s)
Leif Bergdahl (nyd)
Göte Jonsson (m)
Rosa Östh (c)
Chatrine Pålsson (kds)
Tredje vice talmannen (om talarlistan)
Börje Nilsson (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Sylvia Lindgren (s)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Gullan Lindblad (m)
Beslut ............................................... 67
Beslut om uppskjuten votering............................ 68
Andre vice talmannen (erinran till åhörarläktaren)
5 § Tobakslag ......................................... 68
Socialutskottets betänkande SoU26
Debatt
Sten Svensson (m)
Ulla Orring (fp)
Roland Larsson (c)
Jerzy Einhorn (kds)
Leif Bergdahl (nyd)
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
157
Prot. 1992/93:117 Eva Zetterberg (v)
27 maj 1993 forts.
Ajournering .......................................... 84
Återupptagna förhandlingar .............................. 84
5 § (forts.) Tobakslag (forts. SoU26) ....................... 84
Rinaldo Karlsson (s)
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Maud Ekendahl (m)
Barbro Westerholm (fp)
Tuve Skånberg (kds)
Stefan Kihlberg (nyd)
Elisabeth Fleetwood (m)
Ingrid Näslund (kds)
Berndt Ekholm (s)
Mikael Odenberg (m)
Karl-Erik Svartberg (s)
Wiggo Komstedt (m)
Beslut skulle fattas den 28 maj
6 § Dopning .......................................... 129
Socialutskottets betänkande SoU20
Debatt
Barbro Westerholm (fp)
Fanny Rizell (kds)
Beslut skulle fattas den 28 maj
7 § Medicintekniska produkter............................ 130
Socialutskottets betänkande SoU23
Beslut skulle fattas den 28 maj
8 § Individuellt pensionssparande.......................... 130
Skatteutskottets betänkande SkU31
Debatt
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Knut Wachtmeister (m)
Roland Sundgren (s)
Kenneth Lantz (kds)
Beslut skulle fattas den 28 maj
9 § Ändring i lagen om marknadsdomstol m.m................ 143
Lagutskottets betänkande LU45
Beslut skulle fattas den 28 maj
10 § Beslut om fortsatt ärendebehandling ................... 143
11 § Anmälan och hänvisning av motioner................... 143
12 § Anmälan om frågor
1992/93:737 av Lennart Hedquist (m) om informationen om
villkoren för utländsk företagsetablering.............. 144
1992/93:738 av Göte Jonsson (m) om ersättning från Vägverket
för skada på fordon.............................. 144
158
1992/93:739 av Göte Jonsson (m) om konkurrensbegränsning
inom hälso- och sjukvården........................ 144
1992/93:740 av My Persson (m) om omhändertagandet av de-
menssjuka ..................................... 145
1992/93:741 av Pehr Löfgreen (m) om reglerna om beskatt-
ningen av arv................................... 145
1992/93:742 av Jan Sandberg (m) om bankstödet och bankers
företagsförvärv................................. 145
1992/93:743 av Barbro Westerholm (fp) om in vitro-fertilisering 146
1992/93:744 av Alf Wennerfors (m) om Uganda och de mänsk-
liga rättigheterna................................ 146
1992/93:745 av Lars Björkman (m) om försvarets konkurrens
med den civila transportbranschen.................. 146
1992/93:746 av Sinikka Bohlin (s) om fortsatt kontroll av im-
porterat virke.................................. 147
1992/93:747 av Inga-Britt Johansson (s) om farliga kemikalier i
barnmat....................................... 147
1992/93:748 av Inga-Britt Johansson (s) om strandskyddet.. 147
1992/93:749 av Harriet Colliander (nyd) om sändningsfrekven-
serna för privat lokalradio......................... 147
1992/93:750 av Claus Zaar (nyd) om asylpolitiken......... 147
1992/93:751 av Ingvar Eriksson (m) om bekämpningen av tu-
berkulos hos hjortdjur............................ 148
1992/93:752 av Alf Wennerfors (m) om säker transport av flyg-
bränsle ....................................... 148
1992/93:753 av Alf Wennerfors (m) om marknadsföringen av
lågalkoholvinerna............................... 148
1992/93:754 av Lennart Rohdin (fp) om bistånd till Eritrea. . 149
1992/93:755 av Lennart Fremling (fp) om hundskatten..... 149
1992/93:756 av Tage Påhlsson (c) om snabbtåg Stockholm - Ös-
tersund ....................................... 149
1992/93:757 av Sigrid Bolkéus (s) om snabbtåg Stockholm-Ös-
tersund ....................................... 150
1992/93:758 av Lena Klevenås (s) om förberedelserna för att
avveckla kärnkraften............................. 150
1992/93:759 av Karin Israelsson (c) om marknadsföringen av
Absolut Vodka................................. 150
1992/93:760 av Lena Klevenås (s) om kommunernas reinveste-
ringar i VA-nätet................................ 151
1992/93:761 av Krister Örnfjäder (s) om meritvärderingsregler
i komvux...................................... 151
1992/93:762 av Ulrica Messing (s) om ungdomsarbetslösheten 151
1992/93:763 av Sten Östlund (s) om arbetslösa sjömäns pension 151
1992/93:764 av Inga-Britt Johansson (s) om ansvaret för fastig-
hetsjuridisk rådgivning........................... 152
1992/93:765 av Birger Andersson (c) om sändningsfrekven-
serna för privat lokalradio......................... 152
1992/93:766 av Oskar Lindkvist (s) om bostadssubventionerna 152
Prot. 1992/93:117
27 maj 1993
159
Prot. 1992/93:117 1992/93:767 av Eva Johansson (s) om handikappade barns rätt
27 maj 1993 att välja skola.................................. 152
1992/93:768 av Bo G Jenevall (nyd) om utskiftningen av aktier
i riskkapitalbolagen.............................. 153
1992/93:769 av Eva Johansson (s) om utvecklingsstörda barns
rätt att välja skola............................... 153
1992/93:770 av Bo G Jenevall (nyd) om ett ansvarigt statsråd
för bostadspolitiken.............................. 154
1992/93:771 av Martin Nilsson (s) om kommunernas ansvar för
flyktingmottagning.............................. 154
1992/93:772 av Martin Nilsson (s) om det nya betygssystemet 154
1992/93:773 av Lennart Rohdin (fp) om internationella sank-
tioner mot Kroatien.............................. 155
1992/93:774 av Lennart Rohdin (fp) om Bosnien-Hercegovina 155
160
gotab 43996, Stockholm 1993