Onsdagen den 26 maj
Protokoll
1992/93:116
Justerades protokollet för den 19 maj.
Föredrogs men bordlädes åter
Skatteutskottets betänkande 1992/93:SkU31
Lagutskottets betänkande 1992/93:LU45
Socialutskottets betänkanden 1992/93:SoU20, SoU22, SoU23 och SoU26
Utbildningsutskottets betänkande 1992/93:UbU14
Näringsutskottets betänkande 1992/93:NU31
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU14,
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93.-AU16, konstitutionsutskot-
tets betänkande 1992/93:KU34, finansutskottets betänkande 1992/93:FiU24
och trafikutskottets betänkande 1992/93:TU36 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot. 113).
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för miljöpolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 130 för reservation 1 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 2 (en ny kretsloppsproposition)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 9 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (konsekvensanalys av en kretsloppsanpassad samhällsutveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 18 för reservation 2 av
Max Montalvo.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 ma; 1993
Mom. 6 (utveckling mot ett kretsloppssamhälle)
Först biträddes reservation 3 av Margareta Winberg m.fl. - som ställdes
mot meningsyttringen av Jan Jennehag i motsvarande del - med acklama-
tion.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 128 för reserva-
tion 3 av Margareta Winberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (bilindustrins och trafikens roll i kretsloppet)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 131 för reservation 4 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 12 (plan- och bygglagen)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 21 för reservation 5 av
Max Montalvo. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 14 (energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 130 för reservation 6 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 15 (ekonomiska styrmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 131 för reservation 7 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 16 (miljöskatt/avgift på hushållsprodukter)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 131 för reservation 8 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 20 (substitutionsprincipen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Jan Jenne-
hag i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 22 (tvätt- och rengöringsmedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Jan Jenne-
hag i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 43 (avfallshanteringen och kommunerna)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 131 för reservation 11 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 47 (definitionen av avfall)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 130 för reservation 12 av
Margareta Winberg m.fl.
Mom. 56 (elektroniska produkter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Jan Jenne-
hag i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Mom. 1 (avslag på proposition 1992/93:218)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 131 för reservation 1 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 3 (skyldigheten att anmäla ledig plats)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i re-
servation 2 av Ingela Thalén m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (den fackliga vetorätten)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 173 röster mot 131 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 3 av Ingela Thalén m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU24
Mom. 3 (upphandlingsförfarandet för vissa kostnadsfria förbrukningsartik-
lar inom sjukvården)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 127 för reservationen av
Hans Gustafsson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU36
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU30 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regerings-
ärendenas handläggning.
Anf. 1 TALMANNEN:
Granskningsdebatten uppdelas liksom tidigare år i flera avsnitt. Varje av-
snitt behandlas som ett självständigt ärende och talarlistan för de olika av-
Granskning av
regeringen
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
snitten kan alltså utökas med ytterligare talare. Då alla under ett avsnitt an-
mälda talare haft ordet övergår kammaren till att debattera nästa avsnitt.
Voteringarna äger rum i ett sammanhang sedan samtliga avsnitt slutdebat-
terats.
Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation m.m.
(avsnitten 1-9)
Anf. 2 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Svenska folket har en stark känsla för rättssäkerhet; en stark
känsla för att allt skall gå rätt och schyst till. Granskning av dem som fått och
utövar politisk makt är ett viktigt inslag i vår svenska demokrati. Riksdagens
konstitutionsutskott har enligt grundlagen skyldighet att granska statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. KU har därmed en
viktig uppgift i vår demokrati.
Mediernas granskning av den politiska verksamheten och av politikernas
göranden och låtanden är en annan viktig del av den demokratiska processen
i vårt land. Med presstödets hjälp vill vi socialdemokrater bevara mångfal-
den i svensk press till nytta för den viktiga granskande uppgift som medierna
har. Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet ser vi socialdemokrater
som viktiga inslag för att hålla vår demokrati frisk och levande. I en reserva-
tion till ett annat KU-betänkande har vi socialdemokrater utvecklat hur nöd-
vändigt det är att regeringens förhandlare inte faller undan för de lägre ambi-
tioner, som man inom EG i dag har på detta viktiga område. Vi socialdemo-
krater anser att offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar.
Mina partikamrater i KU kommer på de olika sakområdena av gransk-
ningsverksamheten att närmare utveckla de socialdemokratiska reservatio-
nerna och utskottets yttranden i några väsentliga frågor. Jag kommer att ta
upp några principiella och allmänna synpunkter.
KU har slutfört den under förra året påbörjade granskningen av statsrå-
dens innehav av aktier. Huvudfrågan gäller svenska folkets förtroende för
att våra mer framträdande beslutsfattare, dvs. regeringens ledamöter, fattar
sina beslut utan några hänsyn till privatekonomiska intressen.
Det är inte särskilt anmärkningsvärt om det föds misstankar, när aktie-
ägande statsråd som gott som dagligen - formellt som informellt - fattar be-
slut i frågor som rör företag som de är aktieägare i. Det är en principiellt
viktig fråga, därför att trovärdigheten riskerar att bli nedsatt. Detta är farligt
för politikens anseende och för folks förtroende för de politiska beslutsfat-
tarna.
Ingen har beskyllt näringsministern och utrikeshandelsministern för att
medvetet fatta beslut som skulle gynna de företag där de har stora aktiepos-
ter och därmed dem själva. Vi socialdemokratiska ledamöter i KU har inte
misstänkliggjort dem på något sätt. Vi granskar de båda statsrådens aktiein-
nehav utifrån konstitutionella utgångspunkter.
Men redan misstanken om jäv är skadlig för politikens anseende. Politik
är ju först och främst en fråga om förtroende. Det är med näringsministern
och övriga statsråd som med Caesars hustru. De får inte ens misstänkas.
Därför är det ingen liten eller ointresssant fråga i vår svenska demokrati som
KU har arbetat med. Jävsrisken får aldrig bagatelliseras. Det är en styrka
för den svenska demokratin att vi ser ytterst allvarligt på frågor om jäv,
mutbrott och fiffel som skadar förtroendet för dem som utövar den politiska
makt som väljarna har anförtrott dem. Också vi i Sverige bör dra lärdom av
det som har skett i Italien. En demokrati som vill överleva måste kontrollera,
granska och sätta gränser.
Jag tycker, fru talman, att det är anmärkningsvärt att de borgerliga leda-
möterna och Ny demokratis ledamot i KU inte finner några som helst pro-
blem förknippade med aktieägande statsråd i landets regering. Jag finner det
anmärkningsvärt att de borgerliga partierna och Ny demokrati inte ser några
risker för vårt demokratiska system med att statsråd fattar beslut om företag
som de är delägare i.
Jag tycker att det är beklagligt att de borgerliga och Ny demokrati i KU
inte har velat vara med och göra demokratin den tjänsten att sätta nödvän-
diga regler och gränser för statsrådens aktieinnehav.
Det material som vi har fått in till KU visar hur statsråd med aktier tvingas
att anmäla jäv vid regeringssammanträde efter regeringssammanträde. Ma-
terialet visar också att statsråden trots ett omfattande kontrollsystem, som
regeringen har byggt upp, är med och fattar beslut för företag i vilka man
själv äger aktier.
Utfrågningar om statsrådens förmögenhetsinnehav har tidigare och nu ägt
rum med tidigare statsministrar. Utfrågningarna med Tage Erlander, Olof
Palme, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten och Ingvar Carlsson skilde sig på ett
märkbart sätt från utfrågningarna med den nu sittande statsministern Carl
Bildt. De andra såg alla seriöst på de konstitutionella problemen med att ha
statsråd med stora aktieposter. De var eniga om vikten av att hävda stats-
rådstjänstens integritet. De besvarade alla utskottets frågor med allvar. Men
jag tvingas säga, fru talman, att vi trots att utskottet har haft två utfrågningar
med Carl Bildt inte har fått ett seriöst samtal med honom i frågan om det
inte innebär några problem med att på vissa poster i regeringen ha personer
som är stora aktieägare i de företag som man som minister ofta fattar beslut
om. Från socialdemokratisk sida förstår vi helt enkelt inte att han inte kän-
ner någon oro över det förhållandet att statsråd i hans regering sitter på två
stolar; att de fattar beslut för företag som de är med och äger. Vid förra årets
utfrågning raljerade Carl Bildt med frågan. Vid årets utfrågning försökte
statsministern att förlöjliga KU. Jag ser det faktiskt som ett demokratiskt
problem att statsministern vägrar att diskutera den konstitutionella frågan.
Det har sagts - främst från moderathåll - att vi socialdemokrater driver
ren partipolitik när vi tar upp frågan om statsrådens innehav av aktier. Jag
vill tillbakavisa den beskyllningen.
KU:s granskning av statsrådens förmögenhetsinnehav började för tio år
sedan. 11983/84 års granskningsbetänkande sade KU att man hade för avsikt
att även i fortsättningen uppmärksamt följa frågan.
Tidigare har inte de borgerliga partierna tagit lika lätt på frågan som de
borgerliga och Ny demokrati nu gör. Förre statsministern Thorbjörn Fälldin
sade t.ex. att om ett statsråd ofta hamnar i en jävssituation, kan läget bli
ohållbart och göra det nödvändigt för honom eller henne att sälja aktierna.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
Förre statsministern Ola Ullsten sade att om någon har aktier i en verksam-
het, som nära berörde det egna departementets område, skulle den aktie-
posten säljas, annars kunde inte vederbörande åta sig statsrådsuppdraget.
I ärlighetens namn, fru talman, måste sägas att alla statsråd inte tar lika
lätt på aktieägande som statsministern och de borgerliga i KU gör. Kommu-
nikationsminister Mats Odell sålde sina aktier, eftersom han insåg att det var
omöjligt att ha dem kvar om han skulle kunna sköta statsrådsuppdraget utan
privata sidoblickar. Jag menar att Mats Odells ställningstagande, som stats-
ministern dessvärre har tagit avstånd ifrån, förtjänar respekt för klarsyn och
för att han insett att frågan är starkt förbunden med trovärdighet till politiker
och politiskt arbete.
Att KU granskar statsrådens aktieinnehav har inte det minsta att göra med
inställningen till aktieägande. Jag tycker personligen att det är bra att folk
sparar i aktier. Det tycker också vårt parti, och de socialdemokratiska leda-
möterna i KU tar inte avstånd från aktieägande statsråd generellt.
Vi vill inte förbjuda statsråd att äga aktier eller att spara i aktier. Vi vill
inte heller sätta någon övre gräns för hur stor aktieförmögenhet ett enskilt
statsråd får ha - men med två undantag. Vi anser att näringsministern och
det statsråd som handlägger utrikeshandel, exportfrågor och krigsmateriel-
frågor inte skall äga aktier. De båda bör stå fria från ägarbindningar till nä-
ringslivet. Sedan är det upp till var och en att avgöra hur man vill förfara
med sina aktieposter. Om en försvarsminister ägde en större aktiepost i för-
svarsindustrin, skulle vi anse att detta var olämpligt.
När jag själv var industriminister hade jag inställningen att jag och min
familj inte skulle äga aktier. De aktier som vi hade såldes när jag blev indu-
striminister. Tilltro till näringslivet kan en industriminister visa på andra sätt
än genom att äga aktier i företag som han arbetar med. Äger näringsminis-
tern aktier, ger detta upphov till ideliga jävssituationer. Det finns statistik
som bevisar detta. Ministern vinnlägger sig helt säkert om att inte fatta beslut
som gynnar hans egna företag och honom själv. Detta kan då leda till den
motsatta effekten att han avstår från att fatta vissa beslut. Det visar ju bara
hur omöjligt det är för en näringsminister att äga aktier.
Fru talman! Konstitutionsutskottet riktar kritik mot statsminister Carl
Bildt för att han vid regeringsbildningen inte insåg att invandrar- och flyk-
tingpolitiken är ett utsatt och svårhanterligt område. I stället för att låta Bir-
git Friggebo koncentrera sig på uppgiften som invandrarminister fick hon
dessutom ansvaret för både kultur- och jämställdhetsfrågorna.
Utskottet konstaterar att det sommaren 1992 fanns öppna motsättningar
mellan regeringen och Invandrarverket om hur den stora tillströmningen av
asylsökande från f.d. Jugoslavien skulle hanteras. I flera avseenden har detta
varit till skada för handläggningen av invandrar- och flyktingfrågorna och för
tilltron till invandrar- och flyktingpolitiken.
Regeringen borde ha agerat starkare så att Invandrarverket på ett bättre
sätt hade kunnat hantera den mycket ansträngda situationen. Det ansvariga
statsrådet kan inte frånkännas ansvar. Men huvudansvaret ligger på statsmi-
nistern, som införde och höll fast vid en felaktig organisation av regeringsår-
betet, trots att han fick kritik av bl.a. oppositionsledaren på den här punk-
ten.
Fru talman! Det tillhör inte vanlighetena i Sverige att en statsminister -
varken en sittande eller en före detta - får kritik från riksdagens konstitu-
tionsutskott. Utöver utskottskritiken i flyktingärendet erhåller Carl Bildt
kritik i s-reservationen till granskningsärendet om statsrådens innehav av
värdepapper och om jäv - detta därför att han inte visade tillräcklig omsorg
när han utsåg sina statsråd.
Vi får gå tillbaka ända till i böljan av 1930-talet för att hitta en statsminis-
ter och en före detta statsminister som har fått kritik av konstitutionsutskot-
tet. Det gällde i båda fallen C-G Ekman, som vi på olika sätt minns från den
svenska historien.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets betänkande nr 30 med
undantag av de avsnitt där det föreligger socialdemokratiska reservationer.
I dessa fall yrkar jag bifall till reservationerna nr 1, 2, 3, 6 och 7.
Anf. 3 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Jag vill först rikta ett tack till konstitutionsutskottets kansli
med Magnus Isberg i spetsen, som har lagt ner ett fantastiskt arbete på att
få fram detta dechargebetänkande. Det har varit bråda dagar för personalen
och, skulle jag anta, även nätter.
Rent generellt kan man konstatera att parlamentets kontroll av regeringen
är av allra största betydelse i en parlamentarisk demokrati. Vi har också en
rad olika kontrollmekanismer, t.ex. frågeinstitutet, enkla frågor och inter-
pellationer och frågestunden. Vi har riksdagens revisorer, som har fått för-
stärkta resurser. Vi har justitieombudsmännen. Vi har möjligheten att be-
gära misstroendeförklaring mot statsråden. Vi har konstitutionsutskottet,
som har att utföra en fortlöpande granskning av, som det heter i Regerings-
formen 12 kap. 1 §, ”statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning”.
Tanken med denna granskning är som Nils Stjernquist och Erik Holmberg
framhåller i inledningen till utgåvan av Sveriges grundlagar att ”den i främsta
rummet skall vara administrativt inriktad och inte politiskt”. Det är alltså
fråga om att granska regeringens åtgärder såsom högsta förvaltningsmyndig-
het, sättet att handha bemyndiganden och andra åtgärder inom normgiv-
ningen, förfarandet med lagrådsremisser samt publiceringen av författ-
ningar.
Har det blivit så? Har vi fått denna opolitiska granskning av regeringsarbe-
tet? Till dels har vi tvivelsutan fått det. Men frestelsen är naturligtvis väldigt
stor, i synnerhet för en opposition, att utnyttja granskningen för egna parti-
politiska syften. Oppositionen är i detta hänseende ofta livligt påhejad av
massmedierna, som mindre intresserar sig för den föga glamorösa delen av
granskningsarbetet och i stället riktar sin uppmärksamhet på prickning eller
inte prickning av ett statsråd. I detta sammanhang har Lindbeckkommissio-
nen kanske rätt när den påpekar nödvändigheten av att bättre utbilda jour-
nalisterna och ge dem erforderlig kunskap.
Går det att undvika frestelsen att till varje pris försöka sätta åt ett statsråd?
Ja, jag tycker att vi började rätt bra i konstitutionsutskottet under denna
mandatperiod. Men vi har inte nått ända fram. Det framgick redan i de-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
chargedebatten för exakt ett år sedan. Då var det fråga om motsättningar i
ett par fall. I år har det blivit betydligt fler.
Vi är inte ute i partipolitiska syften, sade Thage G Peterson. Jag kan inte
komma ifrån att en viss småaktighet präglar väldigt många av de anmärk-
ningar som Socialdemokraterna vill rikta mot regeringen. Detta kommer
fram rätt tydligt i deras reservationer.
Thage G Peterson fäster stor vikt vid just värdepappersinnehavet och det
förmenta jäv som kan inträffa i olika situationer. Men naturligtvis har han
fullständigt fel, när han tror att vi på den borgerliga sidan inte skulle ta all-
varligt på dessa problem. Det framgår för övrigt också av utskottets betän-
kande, där det sägs att det gäller att gå vidare och undvika för framtiden att
man hamnar i situationer där det över huvud taget kan inträffa något som
gör att förtroendet för statsråd kan ifrågasättas.
Jag reagerar starkt mot KU:s ordförande, när han säger att det inte har
gått att föra ett seriöst samtal med statsministern i dessa frågor. Visar stats-
ministern ingen oro?, frågar Thage G Peterson. Han påstår också att statsmi-
nistern skulle ha förlöjligat KU. Allt detta är ingenting annat än rent och
skärt nonsens. Vi hade en seriös utfrågning, där statsministern svarade på de
frågor som ställdes och inte lät någon fråga vara obesvarad. Jag kan inte
komma ifrån att Socialdemokraterna här driver en ren partipolitik, och jag
beklagar att så sker.
Jag skulle önska att konstitutionsutskottet i fortsättningen bemödade sig
mer om att komma fram med en kritik von oben. Konstitutionsutskottet får
inte bli ett partipolitiskt instrument bland många. Konstitutionsutskottet för-
lorar i respekt om det ägnar sig åt denna partipolitisering. Det finns ju förut-
sättningar för att man skall kunna lyfta upp konstitutionsutskottet. I konsti-
tutionsutskottet har vi briljans, kunnighet och politisk erfarenhet hos herr
ordföranden och också hos de andra ledamöterna som representerar det so-
cialdemokratiska partiet. Det borde finnas alla förutsättningar i världen för
att kunna lyfta dessa frågor och se på dem på det sätt som vi lyckades med i
förra årets granskning när det gällde en del ärenden.
I granskningsarbetet förekommer det såväl stort som smått. Man får en
känsla av att många anmälningar som görs kanske görs på rent okynne, och
ofta läggs de i realiteten direkt åt sidan av utskottet. Ett av de värre exemp-
len som vi hade under den gångna granskningen var den anmälning som gjor-
des mot utbildningsministern, som även ansvarar för samefrågor, för att han
under ett besök hos samerna hade fått motta ett smycke till sin hustru, en
värdig minnesgåva, dock, som det senare visade sig, utan något större eko-
nomiskt värde. Smycket återlämnades då omedelbart.
En viss återhållsamhet borde nog prägla önskan om att framställa anmäl-
ningar till utskottet, anmälningar som ofta främst kanske syftar till att få en
oförtjänt men tillfällig publicitet.
Av stor betydelse i granskningsarbetet är självfallet att kontrollera hur re-
geringskansliet arbetar. I princip är det regeringen som själv beslutar om hur
den vill organisera sitt arbete. Vi har fått fram mycket värdefull statistik och
många värdefulla redovisningar om regeringsarbetet. I något fall har utskot-
tet också haft anledning till vissa kritiska synpunkter. Det gäller upphand-
lingsformen för vissa konsultuppdrag. Självfallet skall upphandlingsförord-
ningen följas över hela linjen.
Vi har sett på lagrådsremisserna. När Lagrådets yttrande inte inhämtas
skall detta motiveras. Så sker i allmänhet. Men vi har också funnit en del
brister.
Vi har sett på propositionsavlämnandet. Det är ju legio att konstitutions-
utskottet vid varje granskning har anmärkningar att rikta mot det sätt på vil-
ket propositionerna avlämnas. Vi har fått vara med om en icke acceptabel
anhopning av propositioner, där den stora skräckdagen var den 2 november
1992, då inte mindre än 39 propositioner avlämnades.
Vi har också granskat författningsutgivningen. En beslutad lag skall utfär-
das av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart som det kan ske. Ti-
den mellan utgivningen från trycket och författningens ikraftträdande bör
vara minst fyra veckor. Men i 54 % av fallen kom författningar ut från
trycket mindre än två veckor före ikraftträdandet, i 36 % under den sista
veckan och i 67 fall efter eller på dagen för ikraftträdandet. Detta är natur-
ligtvis inte acceptabelt, och konstitutionsutskottet förutsätter att regeringen
vidtar de nödvändiga åtgärderna för att råda bot på detta.
Vi har också granskat myndigheternas internationella avtal. Där konstate-
rar vi att det har blivit en klar förbättring av redovisningen.
Mycket annat skulle också kunna tas fram i dessa sammanhang, men jag
skall avstå från att göra det. Det är alltså stort som smått som blandas. Ut-
skottet har inte några stora anmärkningar att rikta mot regeringen. Vi har
som sagt kunnat konstatera att det finns partipolitiskt betingade motsätt-
ningar och att man från oppositionens sida har velat rikta anmärkningar bl.a.
när det gäller innehavet av värdepapper, något som har varit föremål för re-
geringens stora intresse. Aldrig någonsin tidigare har vi haft någon särskild
etikkommitté som skall hjälpa regeringen i detta sammanhang.
Jag tycker att ett exempel på småaktigheter är de anmärkningar som har
riktats mot kommunikationsministern.
Även när det gäller tjänstetillsättningarna, för att inte tala om Sydafrikaä-
rendet, som jag skall återkomma till senare, uppfattar jag oppositionens age-
rande som rätt otillständigt.
Det finns alltså en del punkter där det råder oenighet, men jag hoppas
ändå, fru talman, att vi för framtiden skall kunna få den lyftning av konstitu-
tionsutskottets granskningsarbete som jag har efterlyst.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på
reservationerna, med undantag av reservation 4 som jag ber att få yrka bifall
till.
Anf. 4 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Självklart, Birger Hagård, är det en styrka om konstitutions-
utskottet kan bli enigt i granskningsärendena. Men det kan inte undvikas att
ledamöterna ibland kommer fram till olika meningar. Men jag tycker att det
är litet ensidigt av Birger Hagård att tala som om det vore bara Socialdemo-
kraterna som partipolitiserar och tar ställning enligt politiska grunder. Den
gloria som Birger Hagård sätter upp för de borgerliga partierna och för Ny
demokrati, lyser inte särskilt kraftfullt. Men där vi inte är eniga, där uppstår
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
10
det av naturliga skäl en diskussion om huruvida granskningen är partipoliti-
serad.
I årets granskning förekommer två stora ärenden där meningarna går isär
efter blockgränsen. Det ena ärendet berörde jag ganska mycket i min inled-
ning, nämligen frågan om statsrådens innehav av värdepapper och om jäv.
Där råder det inte några skilda uppfattningar om sakförhållandena. I stället
skiljer sig meningarna åt när det gäller vilka åtgärder som statsministern och
enskilda statsråd bör vidta med anledning av vad som har kommit fram. Jag
tycker inte att det är så konstigt att man kommer fram till olika bedömningar
just i den frågan. Det som jag reagerar mot, vilket jag vill upprepa, är att de
borgerliga partierna inte har tagit allvarligt på problemet. Om de hade gjort
det, hade de kunnat vara med om att sätta upp regler och gränser. Men det
gjorde de inte.
I det andra ärendet, Polenärendet, gällde det först att reda ut ett visst hän-
delseförlopp. Där är vi också överens om bakgrundsbeskrivningen. Men vi
liksom många andra har blivit förvånade över att majoriteten har kommit
fram till sin slutsats just mot den bakgrundsbeskrivning som vi har varit eniga
om. Här och var i massmedierna har det talats om en stark politisering från
den borgerliga sidan.
Om vi, Birger Hagård, hade velat driva partipolitik i granskningsarbetet,
vilket han tror att vi gör, för att få kritik riktad mot ett enskilt statsråd, hade
vi haft en strålande chans till detta i flyktingärendet. Det hade varit en enkel
sak för oss att utforma kritiken mot Birgit Friggebo såsom Harriet Collian-
der och Ny demokrati gör. Då hade det ju blivit majoritet för en kraftig kritik
mot statsrådet Friggebo. Men det gjorde vi ju inte. Vi föll inte för Birger
Hagårds frestelser. Eftersom vi hävdar att det är fråga om kritik på konstitu-
tionella grunder, ansåg vi att kritiken skulle riktas åt rätt håll, dvs. mot stats-
minister Carl Bildt. Jag tycker därför att Birger Hagård skall vara litet försik-
tigare när han så att säga gör den fortsatta analysen av partipolitiseringen.
Det är all right att vi kommer fram till olika ståndpunkter, men använd inte
de ord som Birger Hagård använde i sitt anförande.
Anf. 5 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Helt säkert har det i det förgångna förekommit övertramp
också från borgerlig sida när man har befunnit sig i opposition. Jag är den
förste att medge att sådant har sagts som inte borde ha sagts, att sådant har
skett som inte borde ha skett. Men det innebär inte att man skall underlåta
att se framåt.
Jag ville ta fasta på vad jag tyckte var en början till ett sådant arbete, där
man fick till stånd granskning uppifrån, där vi alla försökte att klättra upp på
någon sorts piedestal för att se ned. Jag tror inte att vi kommer att lyckas i
alla sådana försök, men det kanske inte vore så dumt att pröva det.
Jag tar definitivt inte på mig någon gloria, men jag kan konstatera en sak.
I årets granskning hade vi det stora Polenärendet uppe. Där kom vi på den
borgerliga sidan, även inom Ny demokrati, fram till dess att det inte fanns
några konstitutionella aspekter som man i det här fallet kunde säga att förre
finansministern Allan Larsson hade brutit emot. Då drar vi naturligtvis en
slutsats av detta. Samtidigt konstaterar vi att det har varit en anmärknings-
värd handläggning, med brådska hit och dit. Dessutom har två företag, som
varit involverade under ett par års tid, helt plötsligt satts åt sidan.
Jag förmodar att detta kommer att tas upp under den särskilda punkt där
de här frågorna skall debatteras i dag. Jag vill bara redan nu konstatera att
vi väl aldrig kommer att få reda på exakt vad som hänt, eftersom tyvärr vår
tidigare ambassadör Jean-Christophe Öberg inte längre finns bland oss.
Rent generellt står det jag har sagt kvar, nämligen att jag önskar att vi för
framtiden skall kunna få en mer saklig och mindre partipolitiserad gransk-
ning av arbetet, där inte strävandena till vaije pris skall gå ut på att pricka
ett statsråd. KU:s arbete är för värdefullt. KU skall vara ett utskott som re-
spekteras för sin integritet, för sin förmåga, sin vilja att föra demokratin
framåt genom att ange olika vägar, vägar som vi också har angett när det
gäller t.ex. jävssituationer och andra bindningar till starka intressen eller
olika organisationer. Jag tror att vi alla, var och en på sitt håll, får dra ett strå
till den här stacken för att vi skall få en bättre tingens ordning.
Anf. 6 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar Birger Hagårds uppfattning att förra årets gransk-
ning var behagligare på många sätt, om nu KU:s granskning skall vara be-
haglig. Atmosfären var bättre i KU under förra granskningsomgången. Jag
vet inte riktigt vad som har insmugit sig i konstitutionsutskottets rum av
ökade-motsättningar och konfrontationer. Jag skall gärna så här i inled-
ningen till årets granskningsdebatt ta regeringspartiernas främste företrä-
dare Birger Hagård i hand och säga att vi socialdemokrater är beredda att
fortsätta ansträngningarna för att KU:s granskningsverksamhet skall vara så
saklig och seriös att både riksdagen och svenska folket får förtroende för
den. Det finns vissa bockar från årets granskningsverksamhet som det kom-
mer att pekas på under dagen. Dem skall vi naturligtvis inte skyla över.
Birger Hagård sade att i Polenärendet hade de borgerliga och Ny demo-
krati inget skäl för konstitutionell kritik. Trots detta, trots att ni insåg att det
inte fanns några skäl för en konstitutionell kritik, föll ni för frestelsen att
uttala kritik både mot förre finansministern Allan Larsson och mot den so-
cialdemokratiska regeringen. Det var efter det uttalandet som vi i den social-
demokratiska gruppen höjde på ögonbrynen och frågade oss hur ni hade
lyckats med den bedriften. Vi räknade faktiskt med ett enigt utskott på den
här punkten. Trots alla dokument och utfrågningar, som pekade åt ett enda
håll och där vi var överens om bakgrundsbeskrivningen, lyckades ni med
bedriften att utforma en kritik.
Birger Hagård tog illa vid sig för att jag kritiserade Carl Bildts uppträ-
dande i KU. Jag är nog inte ensam om det. Det är många som har hört av sig,
som har upplevt det så. Jag skall ge en rekommendation till Birger Hagård.
Förutom att han är ledamot av KU är han också en erkänd statsvetare och
forskare. Läs igenom utskrifterna, Birger Hagård! Jämför dem med utfråg-
ningar med tidigare statsministrar! Jag hyser full tillit till och fullt förtroende
för att Birger Hagård med sina statsvetenskapliga kunskaper skall kunna dra
slutsatser från en sådan genomgång.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
11
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
12
Anf. 7 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! När det gäller Polenärendet vill jag bara upprepa att det inte
fanns någon anledning till konstitutionella anmärkningar. Däremot fanns det
olika, skall vi säga händelser i samband med handläggningen av ärendet som
var förvånande. Jag talade tidigare om den brådska det var fråga om när det
gällde BITS. Det gällde också den omständigheten att två företag kopplades
bort. Säkert kan många missförstånd ha förekommit, beroende på hur per-
soner i det här sammanhanet har agerat. Vi har alltså inte riktat någon kon-
stitutionell kritik mot Allan Larsson. Det ansåg vi inte att vi kunde göra.
Till utfrågningen med Carl Bildt. Carl Bildt har sitt temperament, han har
sitt sätt att framträda. Där skiljer alla vi människor oss åt. Han har lätt för
att tala och det ena med det andra. Men det var en offentlig utfrågning. Jag
har då inte märkt något av den kritik som ordföranden nu säger sig ha fått
del av. Tvärtom har man till mig sagt: Vilket lysande framträdande detta var.
Men det kanske är naturligt att man i olika sammanhang till mig säger så.
Nog om det.
Jag tar till mig det som Thage Peterson förde fram, att vi tillsammans kan-
ske skall kunna få till stånd en ändring av en del av arbetet. Vi kommer sä-
kert inte att bli överens på alla punkter. Men vi kan vara överens om hur vi
skall bära oss åt för att inte vara överens, så att säga, om själva arbetssättet.
Kanske kan vi i vissa fall gå in i vår kammare och tänka efter litet grand och
säga oss att vi i det gemensamma arbetet bör se mer på frågorna från admi-
nistrativ än från politisk utgångspunkt, just det som Stjernquist och Holm-
berg bl.a. tar upp i ”Sveriges grundlagar”.
Anf. 8 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! I en demokrati är kontrollmakten en viktig funktion. Den yt-
tersta kontrollen utövas naturligtvis i de allmänna valen, men också dess-
emellan har medborgarna ett berättigat intresse av att se hur den överläm-
nade makten förvaltas.
Ordföranden i KU nämnde offentlighetsprincipen. Även de borgerliga le-
damöterna i KU har denna princip som en omistlig del i vår demokrati.
Ingen av oss har någon som helst avsikt att tillåta att medborgarnas möjlighet
att granska makthavarna genom offentlighetsprincipen skulle kringskäras el-
ler minskas.
Under de senaste åren har vi kunnat notera hur den allmänna kontrollen
ökar. KU:s inflytande har stärkts, riksdagens revisorers granskning har blivit
mer djupgående och mer uppmärksammad. Den allmänna opinionen har
blivit mer alert och reagerar snabbare när makten inte förvaltas på avsett
sätt.
Jag anser att orsakerna till att man lägger ökad vikt vid kontrollen framför
allt finns att söka i två utvecklingstendenser.
För det första har vi den ökade decentraliseringen, som ju innebär att de
högsta beslutande organen med förtroende överlämnar ett ökat ansvar till
organ på regionala och lokala nivåer, att efter egen modell nå de uppsatta
målen. I en sådan styrningsmodell ökar självfallet behovet av att kontrollera
om målen förverkligats och om det skett på ett acceptabelt sätt.
För det andra är det färre medborgare som engagerar sig politiskt. Det
innebär bl.a. att de utövar sin kontroll på ett mer offentligt sätt är tidigare,
då man t.ex. var aktiv i ett politiskt parti och där framförde sina synpunkter.
Ett utslag av detta är t.ex. att man vänder sig till olika medier för att uppnå
sina syften. Massmedierna har svarat på den utmaningen. TV-kanalerna har
mängder av s.k. granskningsprogram, och pressen är full av fallstudier där
makthavarnas hantering av enskilda ärenden nagelfars.
Resultat blir att den enskilde medborgaren aktiveras och bildar påtryckar-
och kontrollgrupper. Det är utmärkt att så sker så länge man inte tappar bort
de principer som skall granskas. Det finns en risk för att det till slut inte går
att få sin sak prövad hos en myndighet om man inte har ett massmedieupp-
båd bakom ryggen, och ibland uppstår tvivel. Därför blir också den formella
kontrollen allt viktigare i vårt samhälle.
Även konstitutionsutskottets granskning av den exekutiva makten, dvs.
regeringen, har ökat i betydelse. Här gäller det också ett ansvar som riksda-
gen har överlämnat för att få sina beslut förverkligade.
En stor del av vårt betänkande upptas varje år av en granskning av makt-
utövandet i vardagen, dvs. den administrativa hanteringen. Här finns det en
stor enighet i utskottet. Vi kan också se hur utskottets uttalanden och tillkän-
nagivanden får effekt mycket snabbt.
I takt med att de internationella kontakterna har ökat har KU sett att det
tidigare hos ett stort antal myndigheter fanns internationella överskommel-
ser och avtal som inte fanns registrerade någonstans och om vars existens
det inte fanns någon samlad kunskap. Efter påpekanden från KU kan vi nu
konstatera att det arbete som inleddes av UD förra året har följts upp med
en rad instruktioner till myndigheterna om en redovisning av avtalen på ett
enhetligt och överskådligt sätt, vilket vi också välkomnar.
Det framhålls att man i regeringskansliet säger: ”Konstitutionsutskottet
ser oss. ” Det verkar dock inte ha haft någon effekt när det gäller författnings-
utgivningen. Detta område har försämrats på ett helt oacceptabelt sätt. Hela
54 % av författningarna kom ut mindre än två veckor före ikraftträdandet.
Det är mycket uppseendeväckande att så många som nästan 70 stycken ut-
kom från trycket samma dag som de trädde i kraft eller t.o.m. efter ikraftträ-
dandet. Hur skall det vara möjligt för medborgarna att följa gällande lagar
och förordningar när de inte ens finns tillgängliga i skrift?
Det är uppenbart att förhållandena har blivit sämre. Utskottet förväntar
sig att regeringen vidtar åtgärder. Vi pekar t.ex. på att det är möjligt att sena-
relägga lagars ikraftträdande om man befarar att tiden för behandlingen är
för knappt tilltagen. Det är också möjligt att sprida ut ikraftträdandena över
året och inte koncentrera dem till halvårsskiften som föregås av långa helger.
Andra delar av KU-arbetet rör granskningen av enskilda fall för att ge
riktlinjer för framtiden. Här är det särskilt viktigt att man hela tiden har han-
teringen av principerna i tydlig åtanke och inte förfaller till personförföl-
jelse. Det har Socialdemokraterna gjort när det gäller granskningen av stats-
rådens aktieinnehav.
Statsråden i den här regeringen, till skillnad från tidigare socialdemokra-
tiska regeringar, har från början redovisat sitt eget och sina familjemedlem-
mars aktieinnehav. De har överlämnat dem till oberoende förvaltning. Dess-
utom har regeringen tillsatt en etisk kommitté. Allt har varit öppet för
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
gerings arbetets or-
ganisation m.m.
13
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
14
granskning från början. Den borgerliga regeringen har spelat med öppna
kort. Man har inte, som statsministern i en tidigare socialdemokratisk rege-
ring, hävdat att statsrådens aktieinnehav är ett problem först när medbor-
garna får reda på det. Trots all offentlighet och vidtagna försiktighetsmått
framhärdar Socialdemokraterna härvidlag i en reservation riktad mot stats-
råden.
KU:s majoritet har dock hållit sig till principerna och lagt fast en klar mo-
dell för hur förmögenhetsredovisningen skall gå till i framtiden. Där skall
allt finnas med, såväl aktieinnehav och tillgångar av annat slag som pensions-
utfästelser och bindningar till organisationer och fackföreningar. Detta bör
ge klara riktlinjer för framtiden, så att inga tveksamheter uppstår.
Ett tydligt exempel från tidigare granskningar är krigsmaterielexporten.
Där har våra riktlinjer lett till att det inte råder någon tveksamhet när det
gäller hanteringen.
Till konstitutionsutskottet kommer också en rad anmälningar som till sin
natur är sådana att det är uppenbart att de tillkommit för att ge anmälaren
tillfälle till ett politiskt utspel. I detta sammanhang vill jag citera utskottsord-
föranden som i förra årets granskningsdebatt sade följande:
”KU är inte ett forum för granskningsanmälningar med partiegoistiska
syften. Sådana frågor kan med fördel klaras av i interpellationsdebatter och
frågestunder.”
Det vore en fördel om herr ordföranden spred det uttalandet också till
sina partikamrater. Det finns nämligen en tendens till att man försöker driva
oppositionspolitik genom KU-anmälningarna. Det gagnar inte KU:s gransk-
ningsuppgift, och inte anmälarna heller.
Fru talman! Jag kommer senare i debatten att ta upp frågan om Allan
Larssons roll i och den socialdemokratiska regeringens hantering av bistån-
det till Polen. Ingela Mårtensson kommer att delta i debatten om flyktingpo-
litiken. Därför vill jag nu endast yrka att KU:s betänkande med gillande
läggs till handlingarna. Ett undantag är reservation 4, som jag yrkar bifall
till. Dessutom yrkar jag avslag på övriga reservationer.
Anf. 9 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Det fanns mycket i Ylva Annerstedts anförande som jag
tyckte om. Jag var faktiskt på väg att resa mig upp och instämma i hennes
anförande. Sedan kom hon emellertid med en plump i sitt anförande, när
hon beskyllde Socialdemokraterna för personförföljelse. Det var ett litet
onödigt uttalande.
Ingen har beskyllt näringsministern och utrikeshandelsministern för att
medvetet fatta beslut som skulle gynna de företag där de har stora aktiepos-
ter och därmed dem själva. De socialdemokratiska ledamöterna i KU har
inte misstänkliggjort dem på något sätt. Det sade jag i mitt anförande, och
det har vi sagt under KU-behandlingen. Vi har också sagt det i offentlig ut-
frågning.
Vad Ylva Annerstedt däremot inte berörde i kopplingen till just detta ut-
talande är huvudorsaken till att vi har granskat och diskuterat detta ärende.
Jag skulle bli glad om jag kunde få ett tankeutbyte med Ylva Annerstedt om
detta.
Regeringsformen talar om att statsråd inte får inneha uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet för honom eller henne. Det är ut-
gångspunkten. KU har skyldighet att granska statsrådens ämbetsutövning
och regeringsärendenas handläggning.
Ylva Annerstedt vet att det i vårt land pågår en välgörande debatt om för-
troendet för dem som har fått uppdrag i näringsliv, finansvärld, banker och
politik. Efter vad som har hänt i bankvärlden frågar många människor sig
vem man egentligen kan lita på. Folk upprörs av fallskärmsavtal och dolda
förmåner och över att personer med viktiga förtroendeuppdrag sitter på två
eller flera stolar.
Jag sade i mitt anförande att politik främst är en fråga om förtroende. Jag
vill fråga Ylva Annerstedt: Tror verkligen inte Ylva Annerstedt att folk i all-
mänhet funderar över att det är möjligt att sitta i Sveriges regering och fatta
beslut om de företag som man har ägarandelar i? Tror inte Ylva Annerstedt
att redan misstankar är tillräckliga för att skada förtroendet?
Konstitutionsutskottet uttalade i 1983/84 års granskning bl.a. hur nödvän-
digt det bedöms vara för det politiska arbetets anseende att allmänheten kan
ha förtroende för att statsråden står självständiga gentemot ovidkommande
intressen. Jag vill fråga: Delar Ylva Annerstedt i dag vad KU uttalade för tio
år sedan?
Anf. 10 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker definitivt att Socialdemokraternas hantering av
detta ärende visar att man försöker misstänkliggöra de statsråd som det är
fråga om. Reservationen på denna punkt har ju också fått den effekten.
Thage G Peterson talar om att det är viktigt att förtroendet inte rubbas.
Ja, det anser också vi. Det är oerhört viktigt att man kan ha förtroende för
dem som handhar makten i vårt land, och vår utredning har faktiskt visat
att det inte finns några som helst omständigheter som skulle göra att detta
förtroende rubbas.
Vi kan inte utforma uttalanden bara på grund av misstankar. Det är därför
som KU gör en ordentlig genomgång och granskning av alla tillgängliga
fakta. Vi har också möjlighet att få ett underlag som inte i andra fall står till
buds, dvs. när man i allmänhet talar om olika företeelser i samhället. Vi har
alla handlingar på bordet, och de visar klart och tydligt att det inte finns nå-
gonting i hanteringen av detta ärende som skulle misstänkliggöra statsråden
eller rubba förtroendet för deras möjligheter att hantera regeringsmakten.
Anf. 11 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Nu gör Ylva Annerstedt mig nyfiken. Vilken hantering av
detta ärende har vi socialdemokrater gett som innebär personförföljelse? På
vilken punkt skulle vi i vårt uppfyllande av grundlagens åläggande att utöva
kontroll ha gått till väga på ett sätt som innebär personförföljelse?
Vi har i utskottet varit fullt eniga om att vi skall ha utfrågningar, och de
har genomförts offentligt. Inte har det i något läge riktats kritik mot något
enskilt statsråd för att han eller hon medvetet skulle först och främst se till
personliga intressen. Vi är för övrigt i bakgrundsbeskrivningen överens om
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
15
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
hanteringen av de dokument som vi har fått fram och som vi har varit eniga
om att rekvirera från regeringskansliet.
Jag menar därför att Ylva Annerstedt är skyldig kammarens ledamöter
och de socialdemokratiska ledamöterna i KU en närmare förklaring av på
vilket sätt vi skulle ha gett detta ärende en hantering som gör att Ylva Anner-
stedt vågar tala om personförföljelse. Vi är överens om bakgrundsbeskriv-
ningen, och vi har genomfört alla dessa utfrågningar. Sedan har vi kommit
fram till olika slutsatser. Jag sade i min polemik med Birger Hagård att jag
inte finner det så onaturligt att vi kan dra olika slutsatser.
Men det som man bortser från, och därav mina frågor till Ylva Anner-
stedt, är följande fråga: Rubbas medborgarnas förtroende för en ledamot i
regeringen, om man tillåter att det här dubbelstolsittandet får fortgå?
Ylva Annerstedt svarar nej på mina frågor. Hon tycker inte att det finns
någon anledning till oro, till att sätta upp gränser och till att fastställa några
regler för statsrådens aktieinnehav. Det är ett ärligt svar som Ylva Anner-
stedt har gett mig. Jag är inte säker på att det är ett så särskilt klokt svar med
hänsyn till den debatt som pågår hos svenska folket, där man i dag känner
för en utveckling som vi har sett i andra länder i Västeuropa.
Vi socialdemokrater menar att det är mycket bättre att öppet ta upp en
diskussion i dessa frågor och därmed klart markera var vi står. Det här har
inte bara en konstitutionell utan också en moralisk och etisk dimension.
Anf. 12 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! Thage G Peterson försöker ge sken av att majoriteten i utskot-
tet inte skulle vilja ställa krav på att det skall finnas regler för hur förmögen-
het skall förvaltas under den tid som man är statsråd. Vi lägger tvärtom fram
en ganska lång lista på vilka regler som skall gälla i framtiden. Vi talar om
att man skall överlämna värdepapper ingående i förmögenheten till offentlig
förvaltning. Vi pekar på de regler som finns i flera andra länder. Vi pekar på
möjligheten att ange procentsatser för begränsning av olika hanteringar. Vi
pekar på att det också är angeläget att man redovisar de pensionsutfästelser
som finns från gamla arbetsgivare. Vi pekar på att man måste redovisa bind-
ningar till organisationer eller fackföreningar. Vi pekar alltså på en lång rad
regler och hanteringsmodeller som vi menar bör komma till stånd.
I vår granskning har det också visat sig att de statsråd som det är aktuellt
att titta på från första stund har överlämnat sin förmögenhet för extern för-
valtning. Inget av de här statsråden hanterar alltså själv sin förmögenhet.
Det skall helt klart och tydligt fastslås att det inte finns någon kritik att rikta
mot den hantering som har skett av förmögenheterna i den här regeringen.
Tvärtom visar vår granskning att statsråden har varit försiktiga i överkant -
vilket vi faktiskt också säger på några ställen - just för att inte skapa någon
grund för misstro. Det finns alltså ingen sådan anledning att rikta misstro
mot de statsråd som är aktuella.
Jag förstår inte vad Thage G Peterson syftar på när han säger att vi inte
skulle vara villiga att ställa upp några regler. Vi pekar på en lång rad sådana
i utskottsmajoritetens skrivning.
16
Anf. 13 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag har suttit och lyssnat på de ärade utskottskollegernas me-
ningsutbyte och gjort några anteckningar.
Jag måste först säga att jag blev förvånad över inledningen till det anför-
ande som utskottets ärade ordförande höll, där han försökte framställa det
som om Socialdemokraterna skulle ha något slags särskild inställning till of-
fentlighet och meddelarskydd och som om det skulle finnas företrädare för
majoriteten som vore ute för att inskränka offentligheten och meddelarskyd-
det.
Jag har märkt denna tendens i några andra debatter som vi har haft, men
de frågorna är inte uppe till behandling i dag. Jag tycker att det är synnerli-
gen anmärkningsvärt att ordföranden inleder med insinuationer kring ett
ärende som inte ens är föremål för behandling i dag - dessutom fullständigt
grundlösa. Socialdemokraterna har sannerligen inget monopol på vakthåll-
ningen omkring offentlighetsprincipen i vårt land.
Jag har själv suttit med i en utredning där vi försökte utvidga en del av de
moment som grundlägger offentlighetsprincipen till att gälla även inom den
privata sektorn. Vi kom långt, och vi lade fram ett förslag. Men det vågade
inte den socialdemokratiska regeringen lägga fram. LO och Arbetsgivare-
föreningen med armarna om halsen på varandra sade nej till det, och därmed
blev det ingenting. Jag har i alla de utredningar jag har medverkat i på det
här området sannerligen försökt att slå vakt om offentlighetsprincipen och
alla dess förutsättningar.
Jag har varit med om den diskussion som nu förs om KU:s uppgifter i
många år. Jag vågar nog påstå att den definition som Birger Hagård återgav
ur Stjernquists och Holmbergs grundlagskommentar grundar sig på en in-
ställning som var vanlig i slutet på 6O-talet och böljan på 70-talet när det
gällde KU. Man trodde att KU:s granskningsverksamhet skulle om inte helt
somna in så i varje fall få en mer kameral inriktning när det gällde förvalt-
ningspraxis och sådana saker som nu finns i början av vårt betänkande och
som i och för sig kan vara viktiga.
Det visade sig sedan att konstitutionsutskottets granskning till mångas för-
våning levde upp i början på 70-talet. Jag skall inte närmare här gå in på
orsakerna till det - det har jag många tankar om annars. Den blev mer och
mer omfattande, mer och mer intressant och stäckte sig över allt vidare om-
råden. Den inriktningen har, oavsett vilka regeringar som har haft makten,
hållits vid liv. Det tycker jag är bra.
För min del tror jag inte att det skulle vara särskilt lyckat att återföra KU
till något litet bås där man sitter och enbart tuggar på regler. Då har vi missat
den unika möjlighet som KU har som ett organ i gränslandet mellan juridik,
statsrätt och politik. Det är just den positionen som gör det möjligt för KU
att göra insatser, ta fram material och komma till slutsatser som ingen annan
instans i samhället kan åstadkomma. Det är själva finessen med konstitu-
tionsutskottet som granskningsorgan, vilket många missuppfattar. Det kriti-
seras gubevars i pressen. Jag tycker att det är precis där konstitutionsutskot-
tet skall finnas.
Vi kan naturligtvis beskylla varandra för att politisera och för att inte poli-
tisera. KU är givetvis ett politiskt organ. Riksdagen är ett politiskt organ.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
gerings arbetets or-
ganisation m.m.
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
Det är inte så konstigt om man kommer till olika slutsatser i frågor som är
en del av hela det politiska livet. Det som är så värdefullt för alla som är
intresserade av tillståndet i riket är ju den faktaframställning som finns i ut-
skottets s.k. recit. Vi brukar vara ense om den. Även om det har varit litet
gnöligt ibland har vi dock lyckats att bli ense om sakbeskrivningen.
Det har gjorts mycket gedigna utredningar i en lång rad viktiga frågor un-
der åren. Jag vill gärna instämma i Birger Hagårds beröm av vårt kansli, som
har lagt ned ett fantastiskt fint arbete som vanligt. Jag är inte ett dugg över-
raskad; det brukar vara så. Kansliet har också i allra högsta grad bidragit
till bakgrundsbeskrivningarna, vilka man inte skulle kunna få fram på annat
sätt.
Man kan naturligtvis säga att det är märkligt att det finns utrymme för
konstitutionsutskottets granskning i en parlamentarisk demokrati där alla
viktiga beslut fattas i riksdagen, oavsett om det gäller statsfinanserna eller
om det gäller lagstiftning, och där regeringen är helt underordnad riksdagen.
Regeringen är ett slags förberedande och verkställande utskott för riksdagen
om vi ser det ur konstitutionell synpunkt. Jag tror att det var Birger Hagård
som var inne på det faktum att regeringen ständigt är utsatt för utfrågningar
av olika slag här i kammaren och för granskning av annan karaktär. Sedan
har vi massmedierna som ständigt är på alerten, även om de ibland hugger
fel.
Trots att det finns en stor öppenhet i det svenska styrelsesystemet har det
visat sig att det finns en plats för konstitutionsutskottets granskning som är
viktig att fylla. Det bidrar ytterligare till att öka öppenheten i det svenska
samhället. Utskottet kan ta fram material av ett slag som trots offentlighets-
principen är svårt att få tag i även för medierna.
Jag tror således på utskottets möjligheter att framöver fullgöra denna vär-
defulla och viktiga uppgift, och jag tror att utskottet dessutom kan få nya
intressanta uppgifter om Sverige kommer med i EG. Här vidgas fältet. I och
med ett EG-inträde kommer ju regeringsledamöternas positioner att bli nå-
got annorlunda än vad de är nu, eftersom det är ministerrådet som fattar
besluten i slutskedet i en rad frågor. Jag kan här se framför mig nya intres-
santa granskningsuppgifter för konstitutionsutskottet.
Vi har anmärkt på mycket i betänkandet. Tidigare talare har varit inne på
det, och jag skall inte upprepa det. Men jag vill upprepa en sak som jag har
tjatat om i ungefär 20 år. Det gäller propositionsavlämnandet, författnings-
utgivningen och liknande ting - dvs. ryckigheten i arbetet för riksdag och
regering. Den grundläggande orsaken är att vi har fel budgetår.
Nu tycks det äntligen börja lossna i den frågan. Fler än jag inser att det
är på det sättet. Riksdagsutredningen arbetar med frågorna, och den kan
möjligen lägga fram ett förslag om en ändring av budgetåret så småningom.
Budgetårets förläggning är den grundläggande orsaken till propositionsan-
hopningen och till svårigheterna att få ut författningar i tid på vårkanten.
Riksdagen fattar besluten så sent.
Det hindrar inte att regeringen skall känna sitt ansvar. Jag står naturligtvis
bakom den kritik som riktas mot regeringen för att den inte har varit tillräck-
ligt uppmärksam på dessa frågor. De är i allra högsta grad av intresse för
18
riksdagens arbete när det gäller propositionsavlämningen. Jag har velat refe-
rera till den egentliga bakgrunden till de svårigheter som finns.
Jag måste säga att det stöter mig litet grand att lyssna på utskottets ärade
ordförande. Jag får en känsla av att man från socialdemokratiskt håll vill ge
sken av att man står för något slags högre moral än andra. Det gör mig alltid
litet upprörd. Jag tycker inte om moralister över huvud taget. Pretentio-
nerna och brösttonerna vad gäller de frågor vi håller på med här har jag svårt
att förstå.
Jag instämmer med Ylva Annerstedt när hon påpekar att det inte finns
någon grund för att påstå att vi från regeringssidan skulle vara ointresserade
av de problem som statsråd med stora förmögenhetsinnehav kan råka ut för.
Det är vi inte, utan tvärtom. Det är bara att läsa innantill i betänkandet.
Vi behandlar detta sida upp och sida ner och kommer fram till en lång rad
rekommendationer om hur det bör vara.
Det är också korrekt att konstatera att vi i den noggranna genomgång som
har gjorts inte har kunnat finna några fall där vi kan visa att statsråd faktiskt
har försökt gynna sig själva. Om vi hade gjort det, skulle vi minsann ha slagit
larm. Men vi har inte kommit på några sådana fall, och då är det korrekt att
tala om det. Det innebär inte att vi från majoritetens sida tycker att nuva-
rande tillstånd är bra.
Utskottets ärade ordförande sade t.ex. att vi från majoritetens sida inte
tyckte att det fanns anledning att sätta några gränser. Det är en verklighets-
förfalskning. Det stämmer inte med vad som står i majoritetens skrivning i
utskottsbetänkandet.
De inledande anförandena har svept över det mesta. Jag skall avstå från
att på förhand beta av de olika ämnesområdena. Vart och ett av dessa kom-
mer att bli noggrant behandlat i fortsättningen.
Fru talman! Jag ber att få instämma i de yrkanden som tidigare har fram-
ställts av Birger Hagård och Ylva Annerstedt.
Anf. 14 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! De borgerliga har lovprisat personalen vid KU:s kansli. För
att det inte skall uppstå något missförstånd om ordförandens relationer till
kansliet vill jag meddela kammaren att jag härför avsikt att tacka personalen
för dess insatser genom att bjuda dem på lunch torsdagen den 10 juni.
Jag är glad över tredje vice talmannens uppslutning kring offentlighets-
principen och meddelarskyddet. Jag hade inte heller väntat mig något annat.
Självfallet känner jag till och respekterar hans fina och bestående arbetsin-
satser på detta område. Men just därför tyckte vi socialdemokrater att det
var överraskande och trist att vi inte fick hans stöd när vi i höstas ville ge
regeringen till känna att den, i förhandlingarna med EG, skulle göra en klar
utgångsdeklaration om offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Varför
tog jag upp den frågan i min inledning? Jo, därför att den hör hemma i en
granskningsdebatt.
Svenska medier kan inte fungera på det sätt som vi vill att de skall göra,
för att granska och hålla demokratin frisk och levande, om vi inte får ha kvar
offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Det är inte bara riksdagens
konstitutionsutskott som sköter granskningen. Medierna har också en viktig
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
19
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
20
granskande uppgift. Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet hör
hemma i det sammanhanget.
Vi socialdemokrater har nog inte högre moral än andra partier i riksdagen.
Vi har aldrig hävdat det. Vi har inte heller tagit till några brösttoner i diskus-
sionen. Men det finns en skillnad, om man utgår från diskussionen om stats-
rådens aktieinnehav. Vi socialdemokrater är oroliga för den debatt som på-
går om förtroendet för dem som har fått andras uppdrag i näringsliv, finans-
värld, banker och politik. Därför menar vi att vi måste leva upp till regerings-
formens intentioner om att statsråd inte får inneha uppdrag eller utöva verk-
samhet som kan rubba förtroendet för honom eller henne. Statsråden är inte
vilka personer som helst. Därför är jag litet förvånad och förundrad, ja, litet
överraskad över tredje vice talmannens litet slappa inställning till de demo-
kratiska aspekterna av detta granskningsärende. Jag kan ha en viss förståelse
för att han som vice ordförande i konstitutionsutskottet av rent partitaktiska
eller politiska skäl tvingas acceptera majoritetens linje i sakfrågan i ett slut-
ligt avgörande av ärendet, i det gränsland som man ofta talar om mellan juri-
dik och politik. Men jag har ingen förståelse för att han inte är orolig för att
det här finns en förtroendekris i Sverige.
Anf. 15 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag återkommer till ämnena yttrandefriheten och offentlig-
hetsprincipen, som vi egentligen inte diskuterar i dag. Det enda som skilde
var att Socialdemokraterna ville ha ett tillkännagivande till regeringen i en
fråga där regeringen hade precis samma uppfattning som den utskottet gav
uttryck för. Det skulle vara en konstig metod i utskottet. Man skulle då insi-
nuera att regeringen företrädde en annan linje än den utskottet så tydligt
markerade i sin skrivning. Utskottets ärade ordförande får ursäkta, men jag
ser det närmast som ett försök att inbilla folk att Socialdemokraterna hade
någonting annat på hand eller någon större iver i denna fråga än andra. Jag
var mycket förvånad över Socialdemokraternas agerande i den frågan, om
man ser det ur saklig synpunkt. I övrigt var jag inte alls förvånad.
Ordföranden frågar om vi inte är oroliga för den allmänna debatt som förs
i samhället om förmögenhetsförvaltning och missbruk på olika sätt inom fi-
nansvärlden. Det är klart att vi är det. Den ena skandalen läggs till den
andra. Det är förfärligt. Jag medverkar gärna till att fördöma detta, oavsett
om det är finansspekulation, fallskärmsavtal eller vad det än må vara. Men
det må tillåtas mig att notera att alla dessa avarter har sin rot i det glada 80-
talet. Jag hörde aldrig Socialdemokraterna då uttala några varningar. Hela
spelet fick rulla på, och det gjorde det med besked, ända ut över kanten av
klyftan.
Vi har ingen slapp inställning när det gäller statsrådens förmögenhetsinne-
hav. Vi har ingen slapp inställning till uppföljning av grundlagens paragrafer
om att statsråden inte får inneha uppdrag som kan skada deras förtroende.
Vad vi har sagt återfinns i konstitutionsutskottets betänkande. Vi utgår från
att regeringen fullföljer det som står där.
Från mitt parti finns inget statsråd som är aktuellt i dessa sammanhang.
De har så ynka litet aktier, de stackarna, så de har inte kommit med på listan.
Men man måste konstatera att ingen regering har gjort mer för att lyfta fram
dessa frågor i ljuset. Regeringen har, som många har påpekat, t.o.m. tillsatt
en särskild etikkommitté. I flera avseenden har statsråden varit alltför för-
siktiga. Det är närmast löjeväckande att strunta i att delta i ett regeringsbe-
slut därför att man råkar ha aktier för 900 kronor. Det är väl ingen som tror
att ett regeringsbeslut i det fallet kan vara av något särskilt personligt in-
tresse.
Anf. 16 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Jag medger gärna att vi har kvar många beklagliga rester från
spekulationsekonomin. Men statsråden med stora aktieinnehav är väl ändå
ingen produkt av 80-talet?
De har ju kommit in i regeringen efter den borgerliga valsegern 1991, så
de statsråden tar vi liksom inget ansvar för.
Sedan sade tredje vice talmannen att inget av centerstatsråden hade de här
problemen. Men då vill jag ändå åberopa en intervju som jordbruksminister
Karl Erik Olsson gav och som han inte har dementerat på något sätt, där han
faktiskt var inne på att de starka ekonomiska bindningarna skapar problem,
problem som vi socialdemokrater har fäst uppmärksamheten på.
Jordbruksministern sade i den intervjun, om jag får tolka orden någor-
lunda fritt, att hans starka bindningar till jordbrukets ekonomiska intressen
och hans personliga ekonomiska intressen gör att han är räddare för att fatta
beslut. Det gör att han så att säga får en svårare arbetsdag.
Från socialdemokratiskt håll är vi förvånade över att den borgerliga majo-
riteten och Ny demokrati i KU inte har sett komplikationerna i det här ären-
det.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor till tredje vice talmannen inför hans
sista replik. Jag gör det också mot den bakgrunden att han ju inte bara är
vice ordförande i konstitutionsutskottet och tredje vice talman i riksdagen.
Han är också en erkänd statsvetare med rötter i folkrörelserna. Därför tror
jag att han bättre än många andra borde kunna se på de problem, både etiska
och moraliska, som är förbundna med de frågor som vi nu diskuterar, om
förtroendet för politik och politiker.
Tror tredje vice talmannen verkligen inte att vanligt folk utanför Riksdags-
huset kan börja undra hur landet styrs och om inte redan det förhållandet att
misstankar föds utgör en fara för demokratin?
Slutligen, fru talman, vill jag än en gång erinra om att i 1983/84 års gransk-
ningsbetänkande gjorde KU ett enhälligt uttalande som jag citerade i min
replik till Ylva Annerstedt. Jag vill dra det igen: ”hur nödvändigt det bedöms
vara för det politiska arbetets anseende att allmänheten kan ha förtroende
för att statsråden står självständiga gentemot ovidkommande intressen.”
Delar tredje vice talmannen fortfarande den uppfattning som kommer till
uttryck i detta uttalande?
Anf. 17 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Vad beträffar citatet som utskottets ordförande läste upp står
jag naturligtvis på samma ståndpunkt nu som då. Det finns heller inget i ut-
skottets majoritetsskrivning som svär mot detta.
Vad Socialdemokraterna i det här ärendet ägnar sig åt - jag börjar bli litet
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
21
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
22
misstänksam vad gäller motiven, måste jag säga - är att måla upp en felaktig
bild av var majoriteten står. Och sedan skjuter dé vilt på den! Det är visserli-
gen ett gammalt debattrick att man tillvitar motståndaren åsikter och upp-
fattningar som vederbörande inte har, och sedan angriper man dessa uppfatt-
ningar och åsikter alldeles våldsamt.
Vi har inte nonchalerat det här problemet. Jag hänvisar än en gång till vad
som står i utskottsbetänkandet, och jag tycker att man skall fortsätta på den
väg som konstitutionsutskottet har angivit för att lösa problemet.
Naturligtvis besvarar jag jakande frågan om jag tror att det är viktigt att
allmänheten har förtroende för sina politiker - självklart! Men då får vi ju
inte själva hjälpa till med att utså misstro där det inte finns någon grund för
detta.
Visst finns det politiker som dummar sig, och det finns politiker som är
värda kritik i allra högsta grad, men flertalet politiker är faktiskt hederliga
och gör så gott de kan. Sedan kan även detta kritiseras naturligtvis, men det
är inte en moralisk fråga utan det är en fråga av annan karaktär.
Karl Erik Olsson har gjort ett uttalande. Ja, det är väl en följd av den all-
männa debatten. Men jag föreställer mig att vi i framtiden i en regering
måste kunna ha människor med erfarenhet från alla möjliga områden i sam-
hället. Hur skall vi annars kunna få fram en regering som vet någonting, som
kan någonting och som representerar någonting? Vi kan väl inte ha en sär-
skild ombudsmannakår som vi skulle specialutbilda för att bli statsråd och
absolut fria från alla förmögenheter, helst bostäder väl också. I vaije fall
borde de inte ha några gårdar.
Jag erinrar mig Platons undervisning rörande det här problemet. Han me-
nade att man skulle uppfostra folk undan för undan till att bli politiker. Först
när de var färdigutbildade, i 50-årsåldern, skulle de få börja ägna sig åt poli-
tik, och då skulle de stå fria från allting annat. Är det ett utslag av ett slags
nyplatonism som vi nu bevittnar?
Talmannen anmälde att Thage G Peterson anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 18 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Även jag vill instämma i tacket till kanslipersonalen för dess
utomordentliga arbete när det gäller granskningsfrågorna. Fast jag kan inte
utlova någon lunch, i alla fall inte under den närmaste tiden.
Det har framförts ett antal värdefulla synpunkter av Birger Hagård, Ylva
Annerstedt och Bertil Fiskesjö, och jag skall inte upprepa alltför mycket av
vad de har sagt. Men det är några aspekter som jag gärna skulle vilja ta upp
i diskussionen här.
Konstitutionsutskottets ordförande nämnde i början pressens betydelse
för en god granskning av den politiska verksamheten, och han betonade där
mångfaldens betydelse. Jag delar uppfattningen att ett gott samhälle utveck-
las, om där finns en mångfald av balanserande maktfunktioner, och dit hör
bl.a. KU:s granskning av regeringen.
Vi är ju ofullkomliga människor, och vi lever i ett ofullkomligt samhälle.
Därför behöver vi avbalanserade maktfunktioner. Jag tror att i grunden
måste det finnas en balans mellan den verkställande makten, den lagstif-
tande makten och den dömande makten, och sedan har vi då det offentliga
samtalet och pressens och övriga mediers funktion.
Men dess värre är den dömande makten inte särskilt kraftfull som maktba-
lansfaktor i Sverige, och det är kanske av historiska skäl. KU:s gransknings-
makt är mycket viktig, men jag tror att vi behöver flera avbalanserande fak-
torer, inte minst på den juridiska sidan. Jag passade på, eftersom KU:s ord-
förande tog upp pressens betydelse, att peka på att vi behöver t.ex. en för-
fattningsdomstol för att ytterligare öka mångfalden av maktbalans i samhäl-
let.
Fru talman! Här har tidigare diskuterats partipolitisering av gransknings-
verksamheten. Aktieägandet har varit på tapeten, trots att det är ett särskilt
ärende senare under dagen. Jag skall inte alltför djupt gå in på det här ären-
det, men låt mig nämna en mycket olycklig effekt som kan uppstå om KU:s
granskningsverksamhet bedrivs på ett felaktigt sätt.
Jag menar att Socialdemokraterna har bidragit till ett sådant olyckligt age-
rande. Medvetet eller omedvetet skapas en mediabild som sätts på rege-
ringen. Den förenklade nidbild som kan utvecklas är att det enda ett statsråd
sysslar med är att sko sig genom aktiespekulationer. Det är mycket olyckligt
om den nidbilden sprids.
En annan typ av nidbild drabbar ibland oss riksdagsledamöter, t.ex. att vi
sitter i kammaren och sover, och när vi är vakna försöker vi höja våra löner.
Den typen av förenklade nidbilder måste vi motverka med all kraft, men
dess värre förstärker Socialdemokraterna i den här debatten den förenklade
nidbilden av regeringen som aktiespekulanter.
Jag har förståelse för att det finns ett legitimt taktiskt behov för en opposi-
tion, oavsett kulör, att ifrågasätta en regerings trovärdighet, men jag skulle
vilja vädja om en viss försiktighet. Nidbilder kan ju, när de väl har skapats,
komma att vidlåda även regeringar av annan kulör.
Fru talman! Det finns flera svårigheter i den granskningsverksamhet som
konstitutionsutskottet ägnar sig åt. Polenaffären, som senare kommer att
diskuteras här, är ett exempel på att det kan finnas stora svårigheter. Rege-
ringsledamöter kan genom olika signalsystem, vilka ibland är mycket kom-
plicerade, bidra till situationer som, om de varit möjliga att dokumentera,
skulle medföra t.ex. konstitutionell kritik. Statsråd kan medvetet eller
omedvetet, direkt eller indirekt, genom sitt agerande påverka utvecklingen
i enskilda ärenden. Det finns hypoteser som tyder på att det var vad som
hände i Polenaffären.
De informella signalerna är mycket svåra att dokumentera. Om en tanke
funnits i en ministers hjärna eller i en industriledares hjärna, och man samti-
digt har ett intresse av att inte delge omvärlden denna tanke, kan det bli
utomordentligt svårt för t.ex. konstitutionsutskottet att genomföra en analys
av läget. Man kan därmed också förhindra att det framförs kritik mot age-
randet, eftersom det bara kan anas. Det är lätt att sopa igen spåren om de
enbart finns dokumenterade i någons hjärna.
Fru talman! Frågan om författningsutgivning har tidigare varit på tapeten
här i debatten. Där finns en hel del att säga. Jag skall inte upprepa alltför
mycket av det som sagts. Det måste komma till stånd en skärpning på detta
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
23
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
område. Vi måste ställa kraftfulla krav på regeringen på den här punkten.
Ylva Annerstedt redogjorde för en hel del statistik på området som visade
att utvecklingen hade försämrats.
Även vi i riksdagen har ett visst ansvar för sent utkomna författningar, dels
genom vår arbetsplanering och arbetsrytm, dels därför att vi tycks vara litet
rädda för att ha litet udda tider för ikraftträdandet.
Riksdagsutredningen arbetar med att få en bättre årsrytm för riksdagen,
bl.a. genom en omläggning av budgetåret till kalenderår. Om detta kan bli
ett faktum kan riksdagen hjälpa till att få en bättre författningsutgivning.
Men trycket på regeringen att leva upp till rimliga rättssäkerhetskrav när det
gäller författningsutgivningen måste kvarstå med oförminskad styrka. Det
är viktigt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 och i övrigt till utskottets
hemställan.
Anf. 19 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet för att bemöta Ingvar Svenssons nidbildsre-
sonemang. Han vädjade om att oppositionen skulle lugna sig med hänsyn
till att regeringens ställning inte skulle bli för svag i folks ögon. Det är en
utomordentligt farlig uppfattning som jag av två skäl inte kan dela.
Det första skälet är att vår parlamentarism förutsätter regering och oppo-
sition. Det är viktigt att oppositionen granskar regeringen och debatterar re-
geringens förslag. Endast på så sätt kan demokratin hållas frisk och levande.
Regeringens ställning hos allmänheten får sedan bedömas utifrån regering-
ens göranden och låtanden.
Regeringen får regera på ett sådant sätt att folk tror på den och tycker om
regeringen. Det kan inte vara oppositionens uppgift att lägga åt sidan sin
oppositionsroll bara för att regeringen i folks ögon skall få en bättre ställ-
ning. Därför är Ingvar Svenssons resonemang utomordentligt farligt i vår
parlamentariska demokrati. Detta var det första skälet.
Det andra skälet till att jag reagerade är att det är farligt för demokratins
fortbestånd och tron på ett rättssamhälle om inte politikerna och det poli-
tiska systemets verksamhet granskas. Vådan av att så inte sker ser vi i det
som just nu äger rum i Italien.
Jag har följt den italienska krisen mycket noga. Där sitter nu bakom lås
och bom ett stort antal politiker från alla partier, statsråd, tidigare partile-
dare och folk från näringslivet. Över hundra ledamöter av det italienska par-
lamentet nämns i utredningar och är föremål för åtal eller åtalsundersök-
ningar.
Jag såg ett TV-program där några italienare från gatan sade: ”Vi litade på
våra politiker. Vi valde dem därför att vi trodde att de skulle sköta sig och
sköta våra angelägenheter på ett vettigt och utmärkt sätt. Men samtidigt har
vi inte lagt oss i.” Där kom självkritiken.
Det är oerhört viktigt att vi har förtroendemän runt om i landet och män-
niskor som intresserar sig för partipolitiskt arbete. Här kommer Ingvar
Svenssons tes in i bilden. Det skulle bli förödande om vi inte skulle ha till-
gång till den fria debatten och det partipolitiska arbetet - utan några lug-
nande åtgärder.
Anf. 20 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Fru talman! Jag delar Thage G Petersons inställning när det gäller gransk-
ningsfunktionen i ett demokratiskt samhälle. Där har vi inte skilda åsikter.
Mitt resonemang om maktbalans byggde helt och hållet på detta synsätt.
Det jag pekade på var att oppositionen inte saknar ansvar för den bild som
målas upp i media, fixeringen vid snuttifiering, snedvridenheten när man
speglar konflikter, osv. Det är viktigt att man hjälper till att skapa en allsidig
bild som är relevant för vad som faktiskt inträffar och vad regeringen ägnar
sig åt.
Jag menar att vi både i den politiska debatten och i den allmänna mediade-
batten alldeles för litet diskuterar begreppet relevans. Där har oppositionen
ett ansvar för vilka bilder som skapas. Där kan man bidra, och man kan
också uppträda med en viss försiktighet. Det var detta jag vädjade om.
Anf. 21 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Fru talman! Detta är mitt andra granskningsår i utskottet. Jag har noterat
att det har skett en viss kantring i arbetet mot partipolitiska ställningstagan-
den. Förra året rådde balans, kanske därför att man granskade två rege-
ringar, den avgångna socialdemokratiska regeringen och den nytillträdda
borgerliga regeringen. I år har vi granskat den borgerliga regeringens sätt att
sköta sitt fögderi, med undantag för granskningen av Allan Larssons roll i
Polenaffären.
Socialdemokraterna har blivit aggressiva och gått till överdrift i sitt parti-
politiska nit, såsom i ärendet om statsrådens aktieinnehav. De borgerliga le-
damöterna är alldeles för överslätande mot de sina när de förtjänar kritik,
såsom när regeringen låter bortåt 5 miljarder rinna ner i ett stort svart hål,
därför att regeringen inte styrt Sverige i flyktingpolitiskt hänseende somma-
ren 1992. Ny demokrati har en särskild reservation beträffande flyktingpoli-
tiken och ett särskilt yttrande som avser Birgit Friggebos uttalande om koso-
voalbaner.
I några ärenden har Ny demokrati fungerat som moderator. Jag tänker då
på Polenärendet och aktieinnehavet. Vi har också medverkat till förstärkta
skrivningar vad gäller kulturministerns hantering av ägarfrågorna beträf-
fande Sveriges Radio och Näringsdepartementets konsultupphandlingar.
I ett ärende har utskottet varit rörande enigt mot Ny demokrati, och det
gäller utnämningspolitiken. Jag hade på utskottets begäran begränsat min
anmälan och begärde således granskning av regeringens utnämningar av
verkställande direktörer i statliga aktiebolag. Ett enat utskott kunde med en
suck av lättnad konstatera att anmälan inte kunde tas upp till granskning,
eftersom utnämningar i statliga aktiebolag inte faller inom KU:s gransk-
ningsområde. Det kan förvisso vara sant. Sakförhållandena är dock sådana
att regeringen utser kandidater till verkställande direktörsposter, fast den sä-
ger att den inte har med saken att göra. Det är principiellt intressant med
hänsyn till vissa paragrafer i regeringsformen som regeringen har att följa
vid andra utnämningar. Under denna punkt i betänkandet har jag ett särskilt
yttrande, eftersom en utebliven granskning inte medger reservation.
Jag har läst igenom äldre granskningsbetänkanden och funnit att modera-
ter och folkpartister varit mycket aktiva granskare av de socialdemokratiska
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
25
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
26
regeringarnas utnämningspolitik. 1 1990/91 års granskningsbetänkande finns
t.ex. en lång lista på politiska utnämningar som vissa av utskottets nuvarande
ledamöter står bakom. Nuvarande försvarsminister Anders Björck angrep
frejdigt kompisskap vid utnämningar. Nuvarande kulturminister Birgit Frig-
gebo säger: ”att självfallet kommer det för en eventuellt borgerlig regering
i höst att vara viktigt att se till att man har skickliga verkschefer. Det ska
genomföras ett omfattande förnyelsearbete, och då måste det finnas duktiga
verkschefer”.
Det var då det. Nu har de borgerliga partierna bildat regering och anam-
mat den socialdemokratiska utnämningspolitiken, och då har de borgerliga
ledamöterna helt förlorat sitt klös. Man kunde i utskottet t.o.m. göra sig litet
lustig över mina granskningsambitioner. De kanske var väl ambitiösa, men
när jag på utskottets begäran snävade in min anmälan och lyfte fram ett prin-
cipiellt intressant problem avstyrdes granskningen. Mig veterligt har utskot-
tet ofta studerat underhandskontakter som statsråd haft, men i detta fall var
det inte aktuellt. Om utskottet hade haft ett ärligt uppsåt i sitt avslag skulle
utskottet ha tagit ett utskottsinitiativ och lämnat ärendet till Riksdagens revi-
sorer för en generell granskning. Men så skedde inte, eftersom det sedan
oktober 1991 uppenbarligen finns ett oheligt brödraskap mellan samtliga
partier utom Ny demokrati när det gäller hur regeringens utnämningsmakt
används.
Inom en snar framtid följer bolagiseringen av Domänverket, Televerket
och SJ. Skall de företagen månne också bli ställen där man gömmer undan
omöjliga kompisar på feta tjänster med fallskärmsavtal?
Konstitutionsutskottet är det högsta revisionsorganet över regeringen.
Den kontroll som sker är viktig och förutsätter öppenhet - också sådan öp-
penhet att departementen lämnar de uppgifter som KU begär. I år tredska-
des Näringsdepartementet.
Det finns också material hos regeringen som KU inte har granskat, nämli-
gen de hemliga protokollen. Det gjorde man på 70-talet och en bit in på 80-
talet, men sedan försvann den granskningen av någon för mig okänd anled-
ning. Jag aktualiserar härmed ett nygammalt objekt för granskning. För-
hoppningsvis kan det bli tid till detta om regeringen tar fram regler för stats-
rådens aktieförvaltning så att vi slipper en ny långkörare om aktieinnehav.
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan i gransk-
ningsbetänkandet utom i de avsnitt som rör flyktingpolitiken, närmare be-
stämt avsnitt 12 a. Vad beträffar detta avsnitt yrkar jag bifall till Ny demo-
kratis reservation nr 5.
Anf. 22 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det har flera gånger i den politiska debatten anförts från
företrädare för Vänsterpartiet att den enda vägens politik har misslyckats
och att svenska folket har fått nog av den här regeringen. Sådana uttalanden
grundar sig emellertid på den politik som regeringen har fört och som ju of-
tast har ett stöd i riksdagen. Självklart ingår den typ av tjänsteutövning och
handläggning som regeringen utför i den bild som vi också har av regeringen.
Men enbart på grund av de konstitutionella svagheter som vi kritiserar rege-
ringen för kan vi inte driva något krav på regeringens avgång.
Jag tycker för min del att det kanske kan vara på sin plats, såsom ny leda-
mot av KU, att något reflektera över den politiska miljö i vilken regeringen
och riksdagen har att utöva sin makt. Det finns kanske en viss risk för hem-
mablindhet när det gäller maktförhållandena i samhället.
Den tredje statsmakten, massmedia, spelar givetvis en viktig roll som
maktfaktor i politiken och som granskare av riksdag och regering. Det är så
vi också vill ha det. För ett av våra ärenden, Polenärendet, har pressen spelat
en viktig roll för att frågan skulle ”komma upp på bordet”. I samtliga de tre
anmälningar som ligger till grund för KU:s arbete i Polenärendet hänvisas
det till massmedia. Media är utgångspunkten.
Under utredningens gång har det blivit alltmer tydligt att åtminstone ett
av de företag som känner sig drabbat av den förra regeringens beslut har
spelat en viktig roll för pressens initiativ. Påståendena i pressen har senare
också visat sig ha en relativt svag grund.
Jag tycker för min del att det är naturligt att företag - både stora och små -
försöker utveckla makt över samhällsutvecklingen. Vi påmindes mycket
kraftigt om detta i september 1992 då de stora utflödena av valuta mer eller
mindre lamslog det politiska livet. Var det bara så att aktörer med stora kapi-
taltillgångar förde ut valuta ur landet för att säkra värdet av sina tillgångar
eller var det i själva verket en utförsel för att framtvinga en annan politik än
den som riksdag och regering utformat?
I de finska TV-nyheterna framträdde för en tid sedan en anonym s.k. med-
iakonsult. Han påstår sig år 1991 i samarbete med finska storföretag ha ar-
rangerat en mediakampanj mot den finska regeringen och mot den finska
marken för att framtvinga en devalvering. Den framtvingades också den 14
november 1991.
Jag menar att det borde ha funnits anledning för KU att fråga sig vad som
låg bakom valutautflödena i Sverige och i vilken politisk miljö som krisupp-
görelserna i september fattades. Hur mycket gick svenska media i storföreta-
gens och finansintressenas ledband? Vilka förutsättningar skapades för rege-
ringens maktutövning? KU borde också ha kunnat fråga sig om det är rimligt
med uppgörelser av det slag som genomfördes i september 1992. Är det rim-
ligt att partiledare med snabba förhandlingar under några timmar eller några
nätter snabbutreder och föreslår en politikomläggning i den omfattning som
det här var fråga om? Är det rimligt ur konstitutionell synpunkt att rege-
ringen i ett snabbt ingånget avtal med ett oppositionsparti låser en stor del
av riksdagsarbetet? Kan ett sådant avtal med darrigt beslutsunderlag över
huvud taget väntas hålla vid en närmare granskning? I praktiken har nu kris-
uppgörelserna mellan regeringen och Socialdemokraterna fallit sönder.
Det känns litet märkligt att konstitutionsutskottet inte förmått granska re-
geringsutövningen i det här avseendet. Det vore verkligen synd om uppgö-
relser över blockgränserna av det här slaget på något sätt skulle stå utanför
möjligheterna till KU-granskning. Jag tror inte att en sådan ordning skulle
stärka riksdagens anseende. Över huvud taget stärks inte förtroendet för
vare sig konstitutionsutskottet eller riksdagen om konsensuspolitik blir nå-
got som man avhåller sig från att granska.
Det är också anmärkningsvärt att EG-frågan i stort sett lyser med sin från-
varo i det här betänkandet. Vi kan fundera över vad det beror på. Ur konsti-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
27
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
28
tutionell synpunkt finns det givetvis många frågor att ställa. Tredje vice tal-
man Bertil Fiskesjö har något berört den här problemställningen. Det har
också ställts frågor ifrån konstitutionsutskottet i samband med EES-proposi-
tionen i höstas. En utfrågning av en del av Grundlagsutredningens folk ge-
nomfördes i augusti.
EG-medlemskapet kommer emellertid enligt min mening att innebära
högst påtagliga förändringar av hur man bereder beslut om lagar och förord-
ningar. Har t.ex. regeringen ansträngt sig tillräckligt för att det svenska sam-
hällslivet i hela dess bredd på något sätt skall komma med i den berednings-
process av lagar och förordningar som EES-avtalet och EG-medlemskapet
senare kommer att medföra?
Det är en beredningsprocess som i hög grad kännetecknas av hemlighets-
makeri och lobbyism från kapitalstarka intressen i Europa.
Vi vet nu att t.ex. LRF medverkar i EG-förhandlingar. Vilka andra intres-
sen kommer att få detta privilegium? På vilka grunder sker urval av intres-
seorganisationer och företag i dessa sammanhang? Vilken insyn kommer de
att få i EG-kommissionens expertkommitté? Jag tycker det borde ligga i
konstitutionsutskottets eget intresse att klarlägga dessa fundamentala frå-
gor. Man får säkert anledning att återkomma till dessa frågeställningar.
Att det finns makt också utanför detta hus och utanför regeringskansliet
har vi också påmints om av problemen med vissa regeringsledamöters stora
aktieinnehav. En stor del av konstitutionsutskottets granskning detta år och
förra året har fått ägnas åt detta problem med rika och mäktiga människor
som kan sitta på två stolar samtidigt. Hur det har påverkat förtroendet för
politikerna kan vi kanske återkomma till senare i debatten, men det har re-
dan berörts rätt grundligt. Jag tror inte man kan underskatta den problema-
tik som dessa stora förmögenhetsinnehav innebär.
Jag skall slutligen, herr talman, bara beröra ett problem i denna omgång
som har att göra med makten över utvecklingen av infrastrukturen. Det gäl-
ler utseende av ledamöter i Vägverkets styrelse.
Riksdagen har flerfaldiga gånger uttalat sig om de övergripande målen för
trafikpolitiken. 1 1988 års trafikpolitiska beslut slogs fast att miljöhänsyn och
hushållning med naturresurser var viktiga övergripande mål för infrastruk-
turpolitiken. Både Boverkets och Riksdagens revisorer har markerat att
Vägverket och de andra trafikverken har haft problem med att uppfylla
dessa mål. Från många håll i landet kommer också en ihållande kritik mot
den miljöförstöring som vissa typer av infrastruktursatsningar medför.
I Dagens Nyheter av i dag uppmanas vi av en känd professor i transport-
ekonomi att ta fasta på de miljömål som riksdagen har varit enig om.
När regeringen den 27 februari i fjol utsåg styrelse i Vägverket blev den
styrelsen snarast en företrädare för transportmedelsindustri och transportö-
rer än miljöintressen. Miljöintressena blev något bättre representerade av
den påfyllning av styrelsen som gjordes den 25 juni, men i huvudsak kvarstår
den här obalansen. Jag tror inte att det nya Vägverkets styrelse kan bli något
kraftfullt instrument för att uppfylla de miljömål som riksdagen har lagt fast
för trafikpolitiken.
Jag har i en meningsyttring velat markera detta, och jag vill redan nu, herr
talman, yrka bifall till min meningsyttring vad gäller statsrådens förmögen-
hetsinnehav och jäv, vid avsnittet 10 a, och när det gäller regeringens hand-
läggning av Europainformationen vid avsnittet 16 c. Jag återkommer till de
frågorna senare i debatten.
Anf. 23 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! Ett av de ärenden som utskottet haft anledning att ta upp till
granskning var de av regeringen och departementen upphandlade konsult-
uppdragen. Under 1992 utgjorde kostnaden för dessa tillhopa 64 miljoner
kronor.
Ett av dessa konsultuppdrag upphandlades inom Näringsdepartementet
och gick till J K L Information AB, ett företag som, exempelvis, har gjort
tjänster åt ett antal kommuner, bland dem också det moderatledda Helsing-
borgs kommun i dess privatiseringskampanj. Den aktuella upphandlingen
gällde olika tjänster inom kommunikationsområdet i samband med privati-
seringsarbetet. Den gjordes till en kostnad av nästan 600 000 kr.
Det i sammanhanget anmärkningsvärda är det sätt på vilket upphand-
lingen gick till. Med hänsyn till beloppets storlek borde ett formaliserat an-
budsförfarande ha skett. I stället togs vissa underhandskontakter med några
tänkbara uppdragstagare. De kan inte anses fylla de krav som uppställts i
upphandlingsförordningen och Riksrevisionsverkets föreskrifter.
Enligt upphandlingsförordningen skall upphandling ske genom sluten
upphandling, förhandlingupphandling eller s.k. direktupphandling.
Sluten upphandling sker genom infordrande, prövning och antagande av
anbud utan förhandling med anbudsgivare.
Förhandlingsupphandling sker genom infordrande, prövning och anta-
gande av anbud, varvid beslutet föregås av förhandling med anbudsgivare.
Direktupphandling sker genom köp eller beställning utan infordrande av
anbud i särskild ordning.
Enligt förordningen skall myndigheten vid varje upphandling välja den
form som bedöms lämplig med hänsyn till kravet på affärsmässighet.
Förhandlingsupphandling får användas, som det heter, då det klart fram-
går att affärsmässigt godtagbara villkor inte kan erhållas med sluten upp-
handling. Förhandlingar får inte föras förrän anbud infordrats, ingetts och
anbudstiden gått ut.
Direktupphandling får användas då det är fråga om mindre belopp, eller
om de andra upphandlingsformerna skulle kunna kosta för mycket med hän-
syn till upphandlingens storlek, eller om det är fråga om brådskande fall eller
då synnerliga skäl föreligger.
I det här aktuella fallet har, trots beloppets storlek, inte ett formaliserat
anbudsförfarande skett. Man har tagit några underhandskontakter med
andra tänkbara uppdragstagare, men i former som inte uppfyllt de krav som
ställs enligt gällande bestämmelser.
Mot denna bakgrund utrycker ett enhälligt konstitutionsutskott kritik för
handläggningen inom Näringsdepartementet. Med hänsyn till storleken på
uppdraget borde en förfrågan ha gått även till andra eventuella uppdragsta-
gare för att konkurrensen skall anses tillfredsställande och för att kraven på
affärsmässighet och objektiv behandling skall vara tillgodosedda.
Vidare påpekar utskottet att detta borde ha inneburit att Näringsdeparte-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m.m.
29
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens sam-
mansättning och re-
geringsarbetets or-
ganisation m. m.
30
mentet hade upprättat ett skriftligt förfrågningsunderlag, så att även inte till-
frågade intressenter hade haft möjlighet att få del av underlaget och lämna
anbud.
Utskottet understryker i sitt betänkande också vikten av att allt av bety-
delse som förekommit i ett upphandlingsärende dokumenteras väl. Så har
inte skett. Anteckning har inte gjorts i acceptabel omfattning. Det har inte
förts anteckning om vad som förekom i samtal med andra företag.
Det förtjänar också påpekas att det har varit svårt att få fram uppgifter
från departementet. Vid upprepade tillfällen har konstitutionsutskottet be-
gärt svar på ett antal i sammanhanget relevanta frågor utan att tillräckligt
nöjaktiga besked kunnat ges.
Det har alltså varit svårt att få fram uppgift på exempelvis vilka som äger
det aktuella företaget. Det har varit svårt att få fram närmare uppgifter om
anbudsförfarandet och en precisering av uppdragen.
Man kan ställa sig frågan varför det har tagit sådan tid. Det kan man ha
olika uppfattning om, men uppenbart är att det inom departementet funnits
ett motstånd mot att ge besked till riksdagens granskningsutskott, konstitu-
tionsutskottet, på de frågor som har ställts.
Herr talman! Jag vill påpeka att utskottet varit enhälligt i sin bedömning.
Jag noterar detta med tillfredsställelse.
Med hänsyn till uppgiftens art skulle man kunna ställa sig frågan varför
inte departementet anställde någon eller några för att utföra de begärda
tjänsterna. Av en uppdragsformulering framgår att uppdraget skulle mot-
svara en heltidstjänst underviss tid, och att en viss namngiven person skulle
svara för minst två tredjedelar av detta arbete.
Nu valde man i stället upphandlingsformen. Då är det nödvändigt att gäl-
lande bestämmelser följs.
Jag vill än en gång uttrycka min tillfredsställelse över att det gick att få
fram ett enhälligt beslut i utskottet vid bedömningen av detta fall.
Anf. 24 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Hösten 1992 beställde riksdagen ett ROT-program av rege-
ringen. Det uppfattades så här i huset, och det uppfattades så i omvärlden,
inte minst av byggbranschen. Men när budgetpropositionen framlades kom
regeringen i stället med ett awecklingsprogram när det gällde ROT.
Detta anmälde jag till konstitutionsutskottet i januari. Varför? Jo, först
och främst fanns det naturligtvis väldigt starka sakliga skäl för att sätta ett
rejält ROT-program i sjön med tanke på den arbetslöshet som finns och
fanns i byggbranschen.
Vidare hade jag också den uppfattningen att det är regeringens sak att
verkställa de meningar som riksdagen har gett den till känna.
Nu har riksdagen ändå, på egen hand, utformat ett ROT-program. Det är
inte idealiskt. Det är inte så bra som det borde vara, men det är ändå ett
ROT-program. Så i praktiken har riksdagen hävdat sin ställning gentemot
regeringen. Men jag tycker ändå att det hade varit på sin plats att konstitu-
tionsutskottet också hade understrukit vikten av att regeringen följer de be-
slut som fattas här i kammaren. Det är ett anständighetskrav, skulle jag vilja
säga.
Statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m.
(avsnitt 10 a)
Anf. 25 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Statsrådens innehav av värdepapper har redan berörts i de-
batten, men alltjämt finns det konstitutionella aspekter som ytterligare be-
höver beröras.
Den granskning som har genomförts i år kan väl sägas vara en uppföljning
av tidigare års granskning på detta område. Faktiskt har konstitutionsutskot-
tet under de senaste 15 åren med jämna mellanrum lagt ned ett omfattande
granskningsarbete beträffande statsråds innehav av värdepapper och de pro-
blem som därmed kan uppstå vid utövningen av regeringsmakten.
Jag är ganska övertygad om att vi ifrån konstitutionsutskottets sida kom-
mer att fortsätta detta granskningsarbete. Vi måste ju se vad regeringen
kommer att göra av de olika förslag som nu redovisas i konstitutionsutskot-
tets betänkande.
Precis som tidigare har sagts redovisade utskottet vid 1983/84 års riksmöte
gällande praxis för statsråds förmögenhetsinnehav. Vikten av att hävda stats-
rådstjänstens integritet och betydelsen av att iaktta jävsbestämmelsema be-
tonades då i konstitutionsutskottets betänkande. 1978/79 slog KU med
skärpa fast statsministerns ansvar för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap.
9 § andra stycket i regeringsformen.
Herr talman! Till det sistnämnda skall jag återkomma, eftersom det måste
tillmätas särskild betydelse vid en konstitutionell granskning av hithörande
frågor.
Den granskning som utskottet nu genomfört om statsråds innehav av vär-
depapper och därmed sammanhängande komplikationer i regeringsarbetet
är utan tvivel en av de viktigaste som gjorts på det här området. Frågan har
kommit att ställas på sin spets genom att Sverige i dag har den aktietätaste
regeringen någonsin i modern tid.
Utskottets arbete har förvisso tagit lång tid, men också satt tydliga spår i
regeringsarbetet. Det visar hur nödvändig och viktig debatten om statsråds
aktieinnehav varit, inte minst med tanke på de många jävsliknande situatio-
ner som bevisligen uppstår i samband med regeringsbesluten och vid förbe-
redelse av dessa.
Den omfattande samhällsdebatt som KU:s granskning av statsrådens ak-
tie- och förmögenhetsinnehav redan initierat har faktiskt haft det goda med
sig att Carl Bildts regering börjat få upp ögonen för problemen. Först för-
sökte man sopa problemen under mattan. Det är först i efterhand som Carl
Bildt, om än motvilligt, medgivit att statsrådens aktieinnehav är till förfång
för regeringsarbetet och att ständigt jävsliknande situationer uppstår.
Sett mot den bakgrunden ter sig majoritetens skrivningar i betänkandet
som mycket märkliga. Man tvingas konstatera att problem i regeringsarbetet
kan följa av att statsråd innehar stora poster av värdepapper. Därefter nöjer
man sig med att ange vissa vägar för hur dessa frågor skall lösas för framti-
den, men man vägrar att ta ställning till granskningsärendets konstitutionella
kärnfrågor.
I majoritetens skrivningar varken ställs eller besvaras frågan om statsmi-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
31
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
32
nistern tog för lättvindigt på sin uppgift som regeringsbildare. Majoriteten
avstår från att besvara frågan om statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § i
regeringsformen. Majoriteten avstår från att besvara frågan om statsråden
till följd av sina personliga ekonomiska intressen iakttagit den försiktighet
som varit påkallad i jävsfrågan. Det är mycket komprometterande, enligt
min mening, att utskottsmajoriteten avstått från att besvara dessa frågor i
sina skrivningar.
Vid regeringsbildningen åligger det ju statsministern att försäkra sig om
att de blivande statsråden verkligen uppfyller de krav som ställs i 6 kap. 9 §
i regeringsformen. Statsministerns ansvar är detsamma oavsett om det rör
sig om en enpartiregering eller om det är fråga om en koalitionsregering.
Detta insåg inte Carl Bildt när han bildade sin regering. Utfrågningarna visar
att Carl Bildt inte fullt ut var medveten om detta sitt ansvar när han bildade
sin regering. Vår granskning har klart visat att Carl Bildt tog alltför lätt på
sin uppgift som regeringsbildare. Statsministern kan naturligtvis inte undgå
allvarlig kritik för att ha brustit i dessa avseenden.
Carl Bildt brast också i omsorg när han utsåg Per Westerberg och Ulf Din-
kelspiel till statsråd för närings- och handelspolitiska frågor. Han borde ha
kunnat förutse, just med anledning av deras stora aktieinnehav, att de skulle
tvingas avstå från att delta i ett stort antal regeringsärenden på grund av jäv
och osäkerhet om jäv. Carl Bildt måste ha insett att såväl Per Westerberg
som Ulf Dinkelspiel i hög grad också riskerade att behöva delta i beslut gäl-
lande bolag där de samtidigt hade intressebindningar. Vid utskottets gransk-
ning har det framkommit att sådana olyckor också inträffat i flera fall. Så-
dana olyckor får alltid negativa konsekvenser när de blir kända. Allmänhe-
tens förtroende för statsråden och deras ämbeten skadas. Blotta misstanken
att statsråd inte kan hålla isär egna ekonomiska intressen från landets in-
tresse, som de är satta att tjäna, är allvarlig. En sådan situation står faktiskt
inte i samklang med 6 kap. 9 § regeringsformen, vars syfte just är att värna
om statsrådens integritet.
Genom utskottets granskning är det fullt klarlagt att regeringens arbete
försvåras av några statsråds stora aktieinnehav. Det påverkar beredningsar-
betet inom regeringskansliet menligt, vilket inte är bra; i näringsministerns
fall t.ex. är det inte bra för svensk industri och svenska näringar.
Detta borde ha stått klart för Carl Bildt när han utsåg Per Westerberg till
industriminister. Folket måste kunna lita på att ett statsråd alltid med oväld
handlägger varje ärende. Det får inte finnas minsta tillstymmelse till hänsyn
till privata intressen. Jag tror därför att det är utomordentligt svårt för stats-
råd att ha en aktieportfölj av betydelse. Detta gäller särskilt närings- och
utrikeshandelsministern, som varit föremål för granskning, men kan natur-
ligtvis gälla fler ministrar i Carl Bildts regering. Vi har kommit fram till att
Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till följd av sina personliga intressen i
vissa företag inte iakttagit den försiktighet som varit påkallad i jävsfrågan.
Därför kan inte heller dessa båda statsråd undgå kritik i detta avseende.
När det gäller jävsfrågan framgår det tydligt vid granskningen att framför
allt näringsministern mycket dåligt satt sig in i de regler som gäller. Han har
vid utfrågningarna gjort gällande att det ur jävssynpunkt går att göra skillnad
mellan s.k. rutinärenden och andra ärenden. Detta är inte korrekt. Jäv är
jäv, även om det rör ett ärende av rutinkaraktär. Det borde naturligtvis nä-
ringsministern veta. Även om ett ärende inom regeringen handläggs enligt
fastställd praxis bör inte statsrådet delta i handläggningen. Det har Per Wes-
terberg gjort. Näringsministern skulle nog må bra av att självmant göra ett
besök hos regeringens särskilt inrättade myndighet, Etikkommittén, för hit-
hörande frågor.
När det gäller framtiden och vad som behöver göras för att förhindra att
dagens problem uppstår i regeringsarbetet på grund av statsrådens stora ak-
tieinnehav är vi ganska samstämmiga i utskottet. Vi är överens om att något
generellt förbud för statsråd att inneha aktier eller annan egendom inte bör
utfärdas. I den socialdemokratiska reservationen görs dock på denna punkt
en klar och viktig markering. Vi slår fast att vissa statsrådsposter har en så-
dan karaktär att ett aktieägande inte är förenligt med uppdraget. Bakom det
ställningstagandet finns ett gediget sakmaterial, som bl.a. bygger på tidigare
regeringsbildares erfarenheter på grund av deras långvariga regeringsarbete.
Mycket talar för att t.ex. förvaltningslagens regler, som regeringen tilläm-
par men inte lyder under, inte är tillräckligt långtgående i det här avseendet.
Etikkommitténs ordförande, f.d. justitierådet Bengt Hult, var inne på lik-
nande tankegångar när han besvarade frågor inför utskottet.
För framtiden bör det vara regel att statsråd överlämnar sina aktier till en
oberoende extern förvaltning. Att i detta sammanhang överlämna värdepap-
peren till en förvaltare med vilken statsrådet har ekonomiska intressebind-
ningar eller nära familjeband anser vi vara klart olämpligt.
Utskottet har tagit del av de regler för extern förvaltning av regeringsleda-
möters förmögenheter i form av s.k. blind trust som förekommer i bl.a. Ca-
nada och USA. Vi föreslår att regeringen skyndsamt utreder om ett system
med blind trust kan införas i Sverige. Ett sådant system skulle lösa de pro-
blem och jävsliknande situationer som i dag ständigt uppstår i regeringsarbe-
tet så långt vi kan se. När det gäller redovisningar av olika intressebindningar
o.d. kan det finnas skäl att studera de norska reglerna, förutom dem som
gäller i Canada och USA.
Herr talman! Sakligt sett kan man inte komma till någon annan stånd-
punkt än att statsminister Carl Bildt tagit för lätt på sin uppgift som rege-
ringsbildare. Han har helt enkelt inte levt upp till sitt ansvar för att statsrå-
den uppfyller kraven i 6 kap. 9 § andra stycket i regeringsformen. För detta
riktar vi allvarlig konstitutionell kritik mot statsminister Carl Bildt.
Anf. 26 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Den granskning som genomförts när det gäller stora aktiein-
nehav hos flera av statsråden har lett till en insikt om att det funnits kompli-
kationer i regeringsarbetet och att regeringsarbetet har störts av dessa för-
hållanden. I ett stort antal fall har statsråd, för att undvika risk för jäv, ansett
det nödvändigt att avstå från att delta i beslut. Från den 5 oktober 1991 till
den 28 januari 1993 rör det sig om 501 fall. Ändå är vi inte säkra på att ha
hittat alla fall. Det rör sig om i storleksordningen 100 ärenden per minister.
För att i tid kunna upptäcka risken för jävssituationer har man i regeringen
tvingats upprätta en omfattande byråkratisk procedur för kontroll av vilka
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m. m.
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
34
regeringsärenden som är på gång och vilka ministrar som eventuellt har ak-
tier.
Man har också tvingats inrätta en särskild etikkommitté. Den har i uppgift
att ge statsråden riktlinjer som statsråden skall följa i förvaltningen av sina
förmögenheter. Enligt min bedömning har förtroendet för regeringen rub-
bats på grund av de stora aktieinnehav som en del statsråd har.
Det är i huvudsak tre lagrum i grundlagen som reglerar dessa förhållan-
den: förvaltningslagens regler om jäv, 6 kap. 9 § regeringsformen och insi-
derlagen.
Stora förmögenhetsinnehav och särskilt stora aktieinnehav kan vara för-
knippade med makt över företagsstyrelser och företagsinvesteringar och
därmed över delar av samhällsutvecklingen.
Ett relativt litet skikt människor i vårt land kontrollerar större privata ak-
tieposter och har därigenom en makt över samhällsutvecklingen som männi-
skor med små eller inga förmögenheter inte har. När en stor aktieägare blir
statsråd tillförs den här aktieägaren ytterligare en maktposition.
Om förvaltningen av en aktieförmögenhet kräver sådan tid att förvalt-
ningen inte kan vara en fritidssyssla utan inskränker statsrådets arbetstid och
engagemang i regeringsuppdraget menar vi att det uppenbart inte är fören-
ligt med 6 kap. 9 § regeringsformen.
Vid granskningen av regeringen har vi inte funnit att den här förvaltningen
har tagit sådan tid att man kommit i konflikt med regeringsformen just på
den här punkten. Däremot kan man i allmänhet ha kommit i en sådan kon-
flikt att förtroendet rubbats.
För att undvika att förtroendet för ett statsråd rubbas eller att vederbörän-
des opartiskhet ifrågasätts och regeringsarbetet försvåras bör det vara en hu-
vudregel att aktieinnehav eller andra värdehandlingar som har direkt bind-
ning till ett eller flera enskilda företag helt enkelt avyttras innan statsrådet
tillträder på sin post.
Den här åtgärden bör enligt vår mening också gälla närstående - hustru
resp, make och barn.
Mindre aktieinnehav medför givetvis ett mindre hot för ett rubbat förtro-
ende. Var gränsen för ett mindre aktieinnehav skall dras får bestämmas från
fall till fall. En lämplig gräns skulle kunna vara i storleksordningen ett eller
ett par basbelopp.
Om regeringen vill undvika gränsdragningsproblematiken och vara säker
på att opartiskheten inte ifrågasätts bör givetvis också små aktieposter avytt-
ras. Det torde vara en mindre uppoffring att avyttra ett mindre aktieinnehav
än ett stort aktieinnehav.
Den här beskrivna ordningen kan i framtiden naturligtvis komma att er-
sättas av någon form av extern förvaltning - s.k. blind trust, som vi tidigare
varit inne på i debatten. Det innebär att statsråd och närstående inte har in-
syn i hur förmögenheten förvaltas. Med den förvaltningsform som rege-
ringen för närvarande har finns det en sådan insyn. Ännu har vi inte sett
någon utredning som visar att det är möjligt att genomföra s.k. blind trust i
Sverige. Jag menar att man skyndsamt bör genomföra en sådan utredning.
Det har för övrigt vi i Vänsterpartiet motionerat om här i riksdagen.
Statsrådens förmögenhetsförhållanden och ekonomiska intressen bör i öv-
rigt registreras vid inträde i regeringen. Därefter bör man också registrera
de förändringar som inträffar. Registreringen skall givetvis också gälla när-
stående.
För statsråden bör också innehav av andra uppdrag och t.ex. pensionsut-
fästelser från tidigare verksamhet registreras.
Jag instämmer i huvudsak i den kritik som Kurt Ove Johansson riktade
mot regeringen och som finns formulerad i reservation 1.
Emellertid har jag en meningsyttring, där jag föredragit en annan formu-
lering. Jag vill inte skilja på de olika statsrådens ställning när det gäller aktie-
innehav. Jag tycker att det borde vara rimligt att samtliga statsråd valde att
förvalta sina förmögenheter i en s.k. blind trust. Till dess att vi har uppnått
en sådan ordning bör innehaven kunna avyttras.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till min meningsyttring vad gäller
punkten 10 a.
Anf. 27 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Debattordningen blir litet lustig. Frågan om statsråds aktie-
innehav och värdepapper har vi ju behandlat i ett flertal olika replikom-
gångar redan under den första punkten. Därför kan jag fatta mig relativt kort
nu.
Vad vi här debatterar är självfallet i vilken utsträckning statsråden har levt
upp till vad som sägs i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen - att statsråd
inte får inneha uppdrag eller ägna sig åt verksamhet som kan rubba förtroen-
det för dem. Det är alltså statsrådens integritet som det är fråga om.
Här har alltså tagits upp ett enda problem, nämligen i vilken utsträckning
statsråd är innehavare av värdepapper eller äger aktier. Men naturligtvis kan
också många andra problem uppstå som kan försätta statsråd i konfliktsitua-
tioner.
Man kan ha starka intressen genom att vara lierad med en organisation av
något slag. Det kan finnas pensionsutfästelser med i bilden. Kort sagt: Det
finns en rad olika områden som kan göra att statsråds integritet kan ifråga-
sättas, och det får naturligtvis icke ske.
Här har emellertid det hela, som sagt, koncentrerats till aktieinnehavet -
ett av problemområdena i det här sammanhanget. Från socialdemokratisk
sida har man försökt göra att stort nummer av detta.
Men för att ge saker och ting de rätta proportionerna kan följande sägas.
Den socialdemokratiska oppositionen vill inte att det slås fast att det på nå-
got sätt skulle vara diskriminerande att äga delar av svensk industri och att
inneha värdepaper. I stället gäller det ju att förhindra att misstanke uppstår
om att något statsråd skulle agera i egen sak.
Under perioden den 5 oktober 1991-den 22 januari 1993 har det förekom-
mit 20 392 regeringsärenden. Näringsminister Per Westerberg har avstått i
94, Ulf Dinkelspiel i 72 och Mats Odell i 1 fall. Statsministern har avstått
i 100 fall. Då måste väl statsministern vara en riktig hejare när det gäller
aktieinnehav. Statsministern har redovisat att han äger 66 Nobelaktier och
att hans son vid dennes födelse fick 10 aktier i Investor. Detta kan förvisso
knappast vara av en sådan omfattning att det på något sätt skulle ens verka
diskriminerande.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
När det gäller de statsråd som det här är fråga om och som har litet större
innehav - Per Westerberg, Ulf Dinkelspiel och Margaretha af Ugglas - kan
det sägas att de har lämnat över sitt aktieinnehav till extern förvaltning. Där-
med kan de inte på något sätt själva påverka någonting när det gäller dessa
papper.
Mot denna bakgrund ter sig naturligtvis den socialdemokratiska reserva-
tionen minst sagt märklig. Det är en sak att den här problemställningen ak-
tualiseras. Det är bra att så sker. Men sedan närmar man sig vad som i den
tidigare debatten kallats för personförföljelse. Det gäller då Per Westerberg
och Ulf Dinkelspiel.
Det sägs att Carl Bildt skulle ha tagit för lätt på sin uppgift när han utsåg
Per Westerberg till näringsminister - inte till industriminister, en felsägning
som Kurt Ove Johansson råkade göra - och Ulf Dinkelspiel till utrikeshan-
delsminister.
Det är naturligtvis alldeles uppåt väggarna när Socialdemokraterna agerar
på ett sådant sätt. Det är ett misstänkliggörande, som vi har kommit fram till
förut. Det är ett försök att bygga upp en mytbildning, som inte är acceptabel.
Det hör dessutom till saken att de ärenden där man skulle ha kunnat ifråga-
sätta Per Westerbergs integritet, till största delen inte handläggs inom hans
departement utan inom andra departement, kanske i första hand Finansde-
partementet.
När man från socialdemokratisk sida försöker göra gällande att majorite-
ten skulle vara ointresserad av denna problematik, gör man sig naturligtvis
skyldig till ett helt felaktigt påstående.
Majoriteten säger klart och tydligt i det betänkande som vi nu debatterar
att det är ”lämpligt att regler utformas för hanteringen av jävsfrågor i rege-
ringsärenden som riktar sig direkt till regeringen”. Vidare kan man tänka sig
att sätta upp en beloppsgräns som reglerar själva deltagandet. Man konstate-
rar dock att jävssituationen aldrig helt kan förebyggas. Därför säger majori-
teten också att bestämmelserna bör ses över och blind trust införas, av den
typ som finns i Canada och USA. Norge nämns också som ett intressant
land, där man har försökt komma till rätta med problemen. Man stryker
också under att andra intressebindningar kan komma in i sammanhanget och
att det gäller att försöka värja sig emot dem.
Kort sagt vill jag konstatera att Socialdemokraterna i den här reservatio-
nen har gått till stora överdrifter. Man kan säga att det är bra att frågan har
kommit upp, men det finns också all anledning för oss att se till att det inte
blir några överdrifter när det gäller resonemang av den här typen.
Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Anf. 28 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Birger Hagårds anförande visar än en gång hur enormt lätt
regeringspartierna tar på problematiken i den här viktiga frågan.
Jag reste i mitt inledningsanförande tre frågor som utskottsmajoriteten
har vägrat att över huvud taget gå in på. Det är tre viktiga konstitutionella
frågor, som det hade varit rimligt att KU som granskningsutskott hade tagit
tag i. Vi har gjort det i den socialdemokratiska reservationen. Utskottsmajo-
36
riteten har egentligen bara nöjt sig med att försöka skriva saker som skulle
kunna få betydelse för de här frågorna i framtiden.
Man har alltså vägrat att gå in och pröva det konstitutionellt viktiga, t.ex.
statsministerns ansvar för att statsråden verkligen lever upp till 6 kap. 9 §
andra stycket i regeringsformen när han bildar regering.
Jag hävdar med bestämdhet att Carl Bildt, när han bildade regering, inte
insåg det ansvar som han hade som regeringsbildare. Det framgick så tydligt
vid de utfrågningar som vi hade med Carl Bildt inför konstitutionsutskottet
att det förhöll sig på det sättet. Carl Bildt sade helt enkelt att ansvaret i det
avseendet också till viss del skulle vila på de partiledare vars partier ingår i
den nuvarande koalitionsregeringen. Jag hävdar att det inte finns något stöd
för detta i regeringsformen, som är fullständigt klar på den punkten. Det är
alltså statsministern som vid regeringsbildningen har ansvaret för att statsrå-
den verkligen svarar emot 6 kap. 9 § i regeringsformen. Detta kommer Bir-
ger Hagård inte ifrån.
Sedan försöker Birger Hagård förlöjliga den socialdemokratiska reserva-
tionen genom att säga att statsministern ju bara har något hundratal aktier.
Men det som är intressant är att statsministern trots detta har avstått från att
delta i 100 beslut. Det visar bara hur ogenomtänkt frågan om aktieinnehavet
varit när Carl Bildt har försökt tackla den.
Anf. 29 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Kurt Ove Johanssons position blir inte starkare därför att
han upprepar sig. Jag konstaterar än en gång att statsministern självfallet har
det konstitutionella ansvaret för att bilda regering. Varken Carl Bildt eller
någon annan har ett endaste ögonblick försökt att förneka detta. Däremot
fastslog han vid en utfrågning att han naturligtvis konsulterar de andra parti-
ledarna i en koalitionsregering. Men inget tvivel skall råda om att det konsti-
tutionella ansvaret ligger hos statsministern - det är helt givet.
Det kan också konstateras att inte någon regering tidigare har tagit fasta
på den här problematiken så som den nuvarande regeringen har gjort.
Denna regering har satt till en särskild etikkommitté. De statsråd som har
ett aktieinnehav har deponerat detta för extern förvaltning. Man har från
början varit klart medveten om de problem som kunnat uppstå.
Att statsministern har avstått från att delta i olika ärenden beror på att
man nu vill ha helt klarlagt vilka regler som skall finnas för framtiden. Det
finns inga särskilda regler i dagsläget, utan det är förvaltningslagens regler
för jäv och insiderlagen som man har att falla tillbaka på i det här samman-
hanget. Det är angeläget, precis som har sagts i utskottets betänkande, att
få fram nya regler för framtiden. Men inte någon regering har tidigare tagit
fasta på den här problematiken så som den nuvarande regeringen har gjort.
Det har tidigare funnits flera regeringar där personer har haft rätt stora
aktieinnehav av olika slag. Inte ens Hjalmar Branting på sin tid var barskra-
pad. Det fanns en utrikesminister som hette Knut Wallenberg som inte heller
var barskrapad. I den förra socialdemokratiska regeringen fanns också stats-
råd som lämnade sina aktier till extern förvaltning.
Detta är inte något nytt, men det nya är att man nu på allvar har tagit itu
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
37
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
38
med problematiken. Då kan vi gott vara utan misstänkliggöranden av olika
slag.
Anf. 30 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det kan i och för sig ha sitt intresse att Birger Hagård och
jag är överens om att statsministern har ansvaret för att regeringsledamö-
terna svarar upp mot 6 kap. 9 § regeringsformen när han bildar regering.
Men vad vi diskuterar är inte Birger Hagårds uppfattning i denna fråga, utan
vad vi diskuterar är vilken insikt som Carl Bildt hade i denna fråga när han
bildade regering.
Jag skall läsa upp ett par rader från det svar som statsministern gav mig
när jag ställde de här frågorna vid utskottsutfrågningen. Han säger så här:
”Det yttersta konstitutionella ansvaret vilar alltid på statsministern, även
om det skall tilläggas att i en koalitionsregering har det ansvaret i reell me-
ning en något annorlunda karaktär.”
Jag hävdar, Birger Hagård, att statsministern har fel på den punkten. Det
har inte någon betydelse om det är en enpartiministär eller om det är en fler-
partiministär; statsministern har samma ansvar vid regeringsbildningen.
Vidare vill jag nämna vad Carl Bildt ytterligare sade: ”---men här ligger
ett ansvar också på ledarna för de övriga partier som ingår i regeringen.”
Jag hävdar att Carl Bildt har fel på den punkten. Birger Hagård och jag
var ju överens om att det var statsministern som hade ansvaret, inte några
andra partiledare som ingår i regeringen. Alltså har Birger Hagård här med-
givit precis det jag sade, nämligen att statsministern vid regeringsbildningen
inte till fullo insåg det ansvar som han hade som regeringsbildare. Det är
detta som är särskilt intressant.
Sedan vill jag påpeka att ni i majoritetsskrivningen på s. 54 medgett att
aktieägandet ändå är ett problem för regeringen. Ni säger: ”Å andra sidan
kan det vara till nackdel om ett statsråd på grund av onödigt strikta regler
inte kan delta i regeringsarbetet i full utsträckning.”
Det visar att om Carl Bildt vid regeringsbildningen hade satt sig in i vad
ett aktieägande hos statsråden skulle få för betydelse för regeringsarbetet,
hade man naturligtvis inte hamnat i den situation som man nu har.
Detta ger klara belägg för att den socialdemokratiska reservationen är
stark.
Anf. 31 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Kanske inte fullt så stark som Kurt Ove Johansson så gärna
vill tro.
Självfallet kan ett aktieägande innebära problem för ett statsråd. Det är
detta som vi har talat om hela dagen. Det har vi slagit fast gång efter annan.
Det är därför vi över huvud taget har fått den här diskussionen och diskute-
rat frågan vid olika tillfällen. Men ingen tidigare regering har på allvar för-
sökt göra något åt dessa problem. Det enda som inträffade var att man på
sin tid redovisade statsrådens aktieinnehav. Det har skett vid olika tillfällen
allt sedan 1976, vill jag minnas.
När det gäller ansvaret är det här en strid om ord. Det konstitutionella
ansvaret har naturligtvis ytterst statsministern. Ingen har ett ögonblick tve-
kat om detta. Däremot hade, det invände också Carl Bildt, andra partiledare
ett reellt ansvar. Det är verkligheten som tränger på här.
Kurt Ove Johansson vet lika väl som jag hur det går till att bilda en koali-
tionsregering. Man gör upp mellan partiledningarna. När det gällde att till-
sätta statsråd är jag övertygad om att Olof Johansson, Alf Svensson och
Bengt Westerberg i det här fallet har haft ett icke ringa inflytande på vilka
personer som har valts att företräda dessa partier i regeringen. Det är det
reella ansvaret, men det skall skiljas från det konstitutionella ansvaret. Det
är den distinktionen Carl Bildt gör. Jag tycker att den är alldeles uppenbar
för envar som vill tränga in i problematiken.
Anf. 32 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den här regeringen har hamnat
i problem och fått verkliga bekymmer. Det är riktigt, som Birger Hagård
säger, att ingen tidigare regering har gjort så mycket i denna fråga. Det beror
på att det inte heller funnits någon regering som har haft ett så avsevärt antal
miljonärer placerade på dessa maktpositioner.
Man har tvingats till att deponera sina tillgångar i extern förvaltning. Man
har tvingats att tillsätta en etikkommitté och införa en särskild procedur för
att upprätthålla kontrollen, så att inte jäv inträffar.
Den här situationen är alltså i någon mening ansträngd för regeringen.
Därför tycker jag att det skulle vara intressant att höra om Birger Hagård
tycker att det vore lämpligt att man nu skyndsamt utreder möjligheten att
införa ett blind trust-system så att förmögenheterna kan omplaceras.
Anf. 33 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Alldeles givet är förhoppningen hos majoriteten att när re-
geringen skriver om en sak och föreslår en åtgärd, skall det utföras så skynd-
samt som möjligt. Jag tror att regeringen också vill göra det för att få klara
regler.
Vi har som sagt insiderlagens och förvaltningslagens bestämmelser att
följa i dag. Det är angeläget att få fram ett rejält innehåll på detta område
också. Man skall naturligtvis inte skynda på så fort att det mer eller mindre
blir ett mischmasch av det hela. Det skall naturligtvis vara väl genomtänkta
regler som införs för framtiden.
Anf. 34 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag får tacka för den här repliken. Jag noterar att reservan-
terna och majoriteten på den punkten är eniga om att det här bör ske skynd-
samt.
Anf. 35 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Mycket har redan sagts om statsrådens aktieinnehav. Jag vill
bara klargöra Ny demokratis uppfattning i frågan.
Vi anser att aktieinnehav är förenligt med att vara statsråd, men förvalt-
ningen av innehavet skall vara sådant att statsrådssysslan kan utövas utan att
statsråd gång efter annan ställs utanför regeringsbeslut på grund av jäv eller
jävsliknande situationer.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
40
Nu har regeringen tagit ett så stort säkerhetsavstånd - för att inte minist-
rarna skall bli beskyllda för att gynna sina egna intressen - att antalet jäv,
som enligt förvaltningslagen inte är faktiska jäv, inte är rimligt. Jag tänker
på bl.a. statsministern som leder ligan, fastän han inte äger mer än 66 Nobel-
aktier. Jag har en känsla av att statsministern envisas med att behålla sina
aktier värda 900 kr för att sätta saker på sin spets och få fram en lösning.
Jag anser inte att posten som näringsminister är den mest utsatta. Närings-
ministern är inte industriminister, som Socialdemokraterna envist har häv-
dat. De flesta industriärenden handläggs faktiskt på Miljödepartementet,
och Utrikesdepartementets handelsavdelning har en del.
Vi i utskottet har studerat förhållandena i andra länder. Jag måste säga att
jag har blivit förvånad över hur lättvindigt vi i Sverige har betraktat förmö-
genhetsförhållanden som aktieägande och bindningar av annan art som kan
påverka statsrådens yrkesutövning. Den här kritiken får Socialdemokra-
terna ta åt sig. De har under sin långa maktutövning varit så fullkomliga att
de inte ansett sig behöva upprätta en enda förtroendeskapande regel.
I andra länder, exempelvis i Canada, blir i stort sett allt genomlyst, och
aktierna förvaltas i s.k. blind trusts. Det är bara tillgångar av icke-kommer-
siell natur, exempelvis den privata bostaden, bil och konstverk, som lämnas
utanför. En blivande minister i Canada skall lämna fullständig rapport över
sina skulder och tillgångar. Han skall också lämna uppgifter om kompanjon-
skap, direktörs- och andra styrelseposter han har haft de senaste två åren
före utnämningen. Det kan också handla om pensionsavtal.
Jag aviserade i god tid Ny demokratis inställning i frågan. Ny demokrati
bildar i det här ärendet utskottsmajoritet tillsammans med regeringspar-
tierna. Vi har lyft fram Canada som ett exempel värt att studera när etikkom-
mittén griper sig an arbetet.
Eftersom regeringen har uttryckt sin önskan att det skall skrivas regler för
hur statsråds förmögenhet skall hanteras och eftersom det inte har förekom-
mit några oegentligheter under den borgerliga regeringens tid, anser jag att
Socialdemokraterna mycket väl hade kunnat ena sig med utskottsmajorite-
ten, i stället för att göra ett stort nummer av något som inte förtjänade denna
nedlagda tid och kraft från utskottets ledamöter och kansli. Kansliet förtjä-
nar en stor eloge för sitt mycket tålmodiga och goda arbete.
Jag hoppas nu att regler skyndsamt skrivs så att vi slipper återuppta följe-
tongen om statsrådens aktieinnehav, som vi upplevt under de senaste ett och
ett halvt åren sedan hösten 1991.
Anf. 36 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Till att börja med vill jag säga till Harriet Colliander att det
inte är korrekt att det under den tid då Socialdemokraterna var i regerings-
ställning inte fanns några regler för regeringsarbetet när det gäller det fall
som vi nu diskuterar. Precis som i dag fanns ju förvaltningslagens regler. Jag
vill än en gång ha sagt - vilket jag också sade i mitt inledningsanförande -
att man måste diskutera om huruvida förvaltningslagens regler håller med
tanke på de stora problem med aktieägande som regeringen i dag har.
Man skall ju veta att insiderlagen kom till under den socialdemokratiska
tiden. Om jag har förstått rätt så är det på samma sätt med insiderlagen som
med förvaltningslagen, dvs. insiderlagen gäller inte för regeringens ledamö-
ter, men den tillämpas ändå. Jag vill påminna Harriet Colliander om att även
tidigare socialdemokratiska regeringar har redovisat sitt förmögenhetsinne-
hav.
Det ligger i och för sig något i det som Harriet Colliander säger om att
några större regelverk inte har sett dagens ljus under de socialdemokratiska
regeringarna. Det kan måhända bero på att de problem som vi nu diskuterar
i princip inte fanns då. Det är därför som det är litet fel av Birger Hagård att
ta till brösttoner. Han sade att det inte finns någon tidigare regering som har
gjort så fantastiskt mycket på det här området som den nuvarande rege-
ringen. Men till detta har ju den här regeringen varit nödd och tvungen. Det
finns alltså ingen tidigare regering som under modern tid har varit så aktie-
stinn som dagens regering. Jag kan försäkra Birger Hagård att även om man
räknar med Brantings regering under 20-talet, överträffar den nuvarande re-
geringen alla tidigare kända, moderna rekord i fråga om aktiestinnhet. Där-
för är det inte så konstigt att den nu sittande regeringen har varit tvungen att
vidta de åtgärder som den har gjort, vilket bara har styrkt den socialdemo-
kratiska reservationen.
Anf. 37 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag är litet grand förvånad över Kurt Ove Johanssons språk-
bruk i detta sammanhang. Reservationen ger ju uttryck för att det förvisso
inte är något fel i att äga aktier för statsrådens vidkommande. Men det före-
faller som att detta inte är Kurt Ove Johanssons hjärtas mening. Han talade
om ”aktiestinnhet”, samtidigt som han riktigt ville måla ut vad det är för far-
liga saker som man rör sig med. Till detta vill jag bara säga: Jag är tacksam
och glad för att det finns kompetent folk i regeringen, som har erfarenhet av
förvaltning av kapital.
Regeringen har kanske inte varit alldeles nödd och tvungen att gripa sig
an dessa problem. Men man har ansett det vara etiskt rimligt och lämpligt
att göra det.
Det är riktigt att förvaltningslagens och insiderlagens regler inte gäller för
regeringens ledamöter. Regeringen vill dock ändå tillämpa dem i brist på de
andra regler, som vi nu hoppas skall kunna skapas.
Självfallet har regeringen varit intresserad av att själv gripa sig an denna
problematik. Men det är alldeles givet att den agitation som har förts fram
från den socialdemokratiska sidan när det gäller just dessa frågor naturligtvis
har gjort det ännu mer angeläget för regeringen att klara ut detta en gång för
alla. På det sättet blir det ju också litet lättare för framtida regeringar. Det
kan tänkas att det någon gång i en - som jag hoppas - avlägsen framtid kom-
mer en socialdemokratisk regering som består av riktigt goda aktieinneha-
vare och som blir hjälpta av de åtgärder som har vidtagits av den här rege-
ringen.
Anf. 38 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Birger Hagård undrade varför jag använde uttrycken ”aktie-
täta” och ”aktiestinna” regeringsledamöter. Jag kan berätta att dessa uttryck
härstammar från den utfrågning som utskottet hade med statsministern i det
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
41
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
42
här ärendet. Beträffande Hjalmar Branting uttryckte statsministern det så
att Hjalmar Branting var en ”tät typ”. Om landets statsminister kan använda
sig av den vokabulären, tror jag att också riksdagens ledamöter tål att höra
att regeringens ledamöter är aktietäta, för det är de verkligen. Detta är ju
ett problem för den nu sittande regeringen.
Jag läste tidigare upp för Birger Hagård vad ni själva har skrivit: Å andra
sidan kan det vara till nackdel om ett statsråd på grund av onödigt strikta
regler inte kan delta i regeringsarbetet i full utsträckning. Ni har ju klart och
tydligt talat om för oss att det är ett problem för det nuvarande regeringsar-
betet med dessa aktiestinna statsråd.
Jag förstår inte varför inte majoriteten i sina skrivningar har varit beredd
att framföra någon konstitutionell kritik. Om Carl Bildt vid regeringsbild-
ningen noggrant hade satt sig in i denna fråga - som han som regeringsbil-
dare är skyldig att göra - hade han inte behövt hamna i denna situation, eller
som någon tidigare i debatten uttryckte det: behövt hamna i denna löjliga
situation. Detta är ju bl.a. en av utgångspunkterna för vår konstitutionella
kritik, att statsministern när han bildade sin regering inte tillräckligt nog-
grant hade satt sig in i en regeringsbildares ansvar. Han hade inte heller sett
till att de statsråd som han utsåg verkligen levde upp till 6 kap. 9 § andra
stycket regeringsformen.
Harriet Colliander talade om att det borde ha varit en enighet i utskottet.
Om ni bara hade varit beredda att pröva de konstitutionella aspekterna - och
inte bara vad som skall göras för framtiden - hade vi kanske kunnat komma
överens. Men problemet i utskottet var att ni vägrade att pröva de konstitu-
tionella frågorna. Det är därför som dagens debatt i kammaren kanske blir
litet för lång.
Anf. 39 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Ett felaktigt påstående blir ju inte riktigare för att det uppre-
pas inte bara en gång utan kanske två, tre, fyra eller t.o.m. fem gånger.
Regeringen var självfallet medveten om alla dessa problem. Det är därför
som den vidtar olika åtgärder. Att man sedan kan ha det problematiskt är ju
självförvållat, eftersom man så till den milda grad vill leva upp till de bestäm-
melser som finns att det inte skall finnas aningen av en misstanke om något
jäv, någon jävsliknande situation eller någonting sådant.
Som jag ser det ger Kurt Ove Johansson uttryck för en prinsessan på ärten-
attityd, och jag hoppas att man skall komma bort ifrån den. Men det finns
alltså inte någon saklig grund för en konstitutionell kritik mot regeringen.
Det har inte anförts ett enda konkret fall där regeringen över huvud taget
ens har kommit i närheten av att ha missbrukat sin ställning.
Anf. 40 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Det är kanske den kungliga svenska avundsjukan som anfäk-
tar socialdemokraterna. Vi i Ny demokrati anser inte att det är fult att äga
aktier. Vi anser att det är förenligt att vara statsråd och samtidigt äga aktier.
Men det beror på hur aktierna förvaltas.
Vi anser också att man alltför ensidigt har skjutit in sig på frågan om aktie-
innehav. Det finns andra bindningar som kan vara väl så intressanta att
granska. Som jag tidigare har sagt har Socialdemokraterna inte upprättat en
enda förtroendeskapande regel, utöver vad förvaltningslagen och grundla-
gen säger. Om man hade gjort det hade man kanske kunnat se klara rågångar
mellan socialdemokratiska partiet, LO, fack osv. Det hade handlat om sty-
relseposter som man har innehaft, resor, arvoden och mycket av det som vi
tycker att man skall ta upp i den här genomlysningen.
När vi väl nu har granskat den borgerliga regeringens aktieinnehav och
hur de borgerliga ministrarna har utövat sin syssla, har vi inte kunnat rikta
någon kritik på konstitutionell grund. Alla har skött sitt jobb bra.
Det vi nu vill att regeringen skyndsamt skall göra är att vidta åtgärder inför
framtiden, och det anser vi att socialdemokraterna mycket väl hade kunnat
gå med på. Här finns en annan skiljelinje mellan partierna som inte är kon-
stitutionellt betingad utan mer partipolitiskt betingad.
Anf. 41 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag har lärt känna Harriet Colliander så till vida att hon, när
hon så vill, kan vara en mycket god lyssnare. Men när hon inte vill lyssna
slår hon dövörat till, vilket hon tydligen har gjort i den här frågan, kanske
beroende på att den här frågan är litet känslig för hennes parti. Det är ju inte
obekant att det finns en vice partiledare i Ny demokrati som tydligen har en
litet annorlunda ståndpunkt i den här frågan, vilket han åtminstone har gett
uttryck för i massmedier.
Vad jag egentligen menade med Harriet Colliander som lyssnare var när-
mast att både Thage G Peterson och jag i dagens debatt starkt har understru-
kit att det inte är något fult att äga aktier. Detta har vi båda slagit fast. Jag
gjorde det i mitt huvudanförande. Därför undrar jag om Harriet Colliander
har sovit någon skönhetssömn så att hon inte har kunnat lyssna sig till båda
våra budskap.
Harriet Colliander sade i sitt anförande att det hade varit bra om vi i ut-
skottet hade kunnat bli eniga på den här punkten. Det är möjligt att vi hade
kunnat bli eniga om utskottsmajoriteten hade varit beredd att pröva det som
är konstitutionellt intressant i detta sammanhang, nämligen om statsminister
Carl Bildt när han bildade sin regering hade levt upp till sitt ansvar som rege-
ringsbildare. Den frågan har inte blivit besvarad av utskottsmajoriteten.
Man har heller inte besvarat frågan om statsråden verkligen uppfyller kraven
i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen, och man har inte besvarat den
intressanta frågan om statsråden på grund av sina personliga ekonomiska in-
tressen har iakttagit den försiktighet som har varit påkallad i jävsfrågan.
Alla dessa tre viktiga konstitutionella aspekterna har ni, så att säga, vägrat
att diskutera. Ni har ju egentligen bara skrivit regler för framtiden. Om vi
hade fått en sakdebatt i utskottet om de här tre viktiga konstitutionella frå-
gorna är det möjligt att vi hade kunnat bli överens. Men den chansen avstod
faktiskt Harriet Colliander från. Detta är bara ett faktum att konstatera.
Anf. 42 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! De åsikter som jag redovisar här i kammaren är Ny demo-
kratis åsikter. Bert Karlssons uttalande kan man nog tolka som en allmänhe-
tens undran över hur det egentligen ligger till med ministrars aktieinnehav
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Statsrådens innehav
av värdepapper,
jäv m.m.
43
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Kommunikations-
ministerns engage-
mang i vårdhemmet
Majgården i Gnesta
och då främst näringsministerns, som socialdemokraterna envist har velat
kalla för industriminister, vilket han inte är. Det är den här typen av funde-
ringar hos allmänheten som man skall bringa klarhet i genom att skriva or-
dentliga regler inför framtiden. Det är så vi nydemokrater anser att det skall
vara.
Kurt Ove Johansson sade att jag inte har lyssnat. Jag tror nog att jag har
lyssnat, men vad jag har hört är det som sägs mellan raderna och som inte
sägs rakt ut, att det finns en partipolitisk skiljelinje mellan Socialdemokra-
terna och Ny demokrati i denna fråga.
Vad vi har diskuterat i utskottet är de konstitutionella frågorna. Vi anser
inte att man utifrån konstitutionen kan kritisera Carl Bildt. Om man ser på
vad som har hänt, kan man faktiskt inte säga att någon har misskött sig. Man
kan inte konstatera att det har funnits några missförhållanden. Mot den bak-
grunden kan man inte rikta någon kritik mot att han inte har skött sitt stats-
ministerskap ordentligt vid valet av ministrar. Därav följer att det inte heller
finns något att säga om 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. De jävssi-
tuationer som man försöker undvika genom att ta ut detta enorma säkerhets-
avstånd har inneburit att det inte har uppstått några jäv.
Det enda som kan diskuteras är rutinärendena och vad de egentligen inne-
bar när man inte kände till att man ägde något som man på rutinmässiga
grunder fattade beslut om. Det finns liksom ingenting att ta på. Det som är
viktigt inför framtiden handlar inte bara om aktier utan om att statsråden
skall bli ordentligt genomlysta. Det enda som skall lämnas åt sidan är det
som är privat - hus, bil och konstverk. Aktier skall man ha möjlighet att
lämna till förvaltning där man inte själv sköter aktierna. Det finns statsråd i
regeringen som inte skulle önska annat än att det fanns s.k. blind trusts att
stoppa in sina aktier i, så att man slapp se dem. Denna önskan tycker jag
skall vederfaras regeringen fortast möjligt. När dessa regler har skapats kan
jag inte se att det skall vara några problem med att äga aktier, därför att då
undviker man också jävssituationerna.
Kommunikationsministerns engagemang i vårdhemmet Majgården i Gnesta
(avsnitt 10 b)
Anf. 43 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Repetitionen är kunskapens moder. Därför vill jag än en
gång repetera vad flera ledamöter redan har påtalat, nämligen att enligt re-
geringsformen 6 kap. 9 § får statsråd icke utöva allmän eller enskild tjänst.
Han eller hon får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan
rubba förtroendet för honom eller henne.
Av förarbetena till denna grundlagsbestämmelse framgår att det är olämp-
ligt att statsråd är engagerade i verksamhet, som huvudsakligen har ett eko-
nomiskt syfte.
Kommunikationsministerns engagemang i Majgården torde vara i ekono-
miskt syfte och ekonomiskt betingat.
Regeringsformens föreskrifter har bl.a. tillkommit för att värna om stats-
44
rådstjänstens integritet och för att garantera att statsråden koncentrerar sina
krafter på sina uppdrag i regeringen.
När Mats Odell tillträdde som kommunikationsminister beslöt han snabbt
att avyttra sina aktier i Ericsson. Det var bra. Även utskottets ordförande
berömde honom för detta i sin inledning av dagens debatt.
Mats Odell uttalade för en tid sedan i TV 4 på ett tydligt och berömvärt
sätt att han såg svårigheter i att förena rollen som statsråd med att inneha
aktier av det slag som tidigare i dag har debatterats. Detta sade han som en
förklaring också till att han avyttrade sina Ericssonaktier. Men när det gäller
statsrådets engagemang i Majgården nöjde sig Mats Odell, efter samråd med
Reidunn Laurén, med att lämna sina uppdrag i bolagets styrelse och att över-
låta dess skötsel till sin hustru.
Herr talman! De bolag som Mats Odell är delägare i är inga små rörelser
vilka som helst. Som framgår av konstitutionsutskottets handlingar har dessa
företag under 1992 haft bruttointäkter som uppgått till 55 miljoner kronor.
Verksamheten har alltså inte varit av någon begränsad omfattning.
Två av bolagen har dessutom, genom att de driver vårdhemsverksamhet,
verkat inom en mycket känslig bransch. Detta visar inte minst den uppmärk-
samhet som förhållandena på vårdhemmet Majgården har fått i medierna.
I egenskap av delägare i bolagen har Mats Odell ett ansvar för att utse
ledning för bl.a. vårdhemmet Majgården. Det har även förelegat - och jag
vill påstå att det föreligger - risk för att han i egenskap av ägare har tvingats
och kan tvingas att gripa in i bolagets skötsel på olika sätt.
Ja, men Mats Odell har ju överlåtit skötseln av företaget till bl.a. sin
hustru, kanske någon säger. Men trots detta föreligger de risker som jag har
redovisat.
I ett brev till konstitutionsutskottet säger kommunikationsministern att
han ej medverkade vid informationsmötet med de anhöriga den 14 novem-
ber. Däremot var Mats Odell ”av sociala skäl” med vid en träff med de anhö-
riga under hösten 1991. Jag ställer mig frågan: Hur kan man se på Mats Odell
om han medverkar vid träffar såsom ägare eller av sociala skäl?
Herr talman! I samband med konstitutionsutskottets utfrågning av stats-
ministern den 21 april 1992 svarade statsminister Carl Bildt följande på frå-
gan om han förhört sig om vederbörande statsråds ekonomiska intressebind-
ningar och hur eventuella förmögenhetsinnehav är placerade: ”Vid det
första möte som hölls mellan de personer som sedermera samma dag skulle
utses till statsråd tog jag den 4 oktober, en onsdag, på morgonen också upp
denna fråga och gjorde en relativt utförlig genomgång av min syn på vilka
krav som skulle ställas på de enskilda statsråden i denna del.”
Trots detta underlät kommunikationsminister Mats Odell att underrätta
statsministern om sitt engagemang i bl.a. Majgården. Att så är fallet har ju
statsrådet Mats Odell också skriftligt bekräftat till konstitutionsutskottet.
Vi socialdemokrater anser att Mats Odell inte borde ha nöjt sig med att
diskutera frågan om sitt bolagsengagemang enbart med Reidunn Laurén
utan borde ha upplyst även statsministern om förhållandena i samband med
regeringsbildningen. För sin underlåtenhet att informera statsministern an-
ser vi socialdemokrater att Mats Odell inte kan undgå kritik.
Jag yrkar bifall till reservation 2 till detta betänkande.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Kommunikations-
ministerns engage-
mang i vårdhemmet
Majgården i Gnesta
45
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Kommunikations-
ministerns engage-
mang i vårdhemmet
Majgården i Gnesta
46
Anf. 44 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Ärendet beträffande Mats Odell och sambanden med det
familjeägda Majgården bygger från första böljan på en rad underligheter.
Först gjorde en viss tidning ett intervjufalsarium genom att i Mats Odells
mun lägga ord, som föreståndaren för vårdhemmet Majgården uttalat för
tidningen i fråga. Därmed kom det i artikeln att framstå som om kommuni-
kationsministern ägnade sig åt ”annan verksamhet”.
På grundval av dessa falska uppgifter anmälde KU:s ordförande kommu-
nikationsminister Mats Odell till granskning. Skälet skulle enligt anmälan
vara regeringsformen 6 kap. 9 §, som Elvy Söderström här var inne på, där
det sägs att statsråd inte får utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för
vederbörande.
Det är intressant att Elvy Söderström här tar upp just 6 kap. 9 § och försö-
ker antyda att det skulle föreligga en del komplikationer. Men det framgår
inte av den socialdemokratiska reservationen att man har dessa synpunkter.
Granskningen har enligt ett enigt utskott visat att Mats Odell inte har utövat
sådan verksamhet.
I samband med tillträdet som statsråd frånträdde Mats Odell uppdragen i
de familjeägda företagens styrelser och har sedan inte deltagit i skötseln av
familjeföretagen. I detta läge är grunden för anmälan undanröjd. Trots detta
avger socialdemokraterna en reservation. Nu skall man kritisera statsrådet
för att han inte före tillträdet informerade statsministern om sina familje-
företag. Så här står det i reservationen: ”Han borde inte ha nöjt sig med att
enbart diskutera frågan” med Reidunn Laurén ”vars uttalanden dessutom
ifrågasatts av andra statsrådskolleger”.
Det är alltså riktigt som Elvy Söderström konstaterade att Mats Odell och
statsminister Carl Bildt båda har bekräftat att de vid regeringsbildningen
inte tillsammans diskuterade Mats Odells familjeföretag. Men det är också
riktigt att ett stort antal pressuppgifter 1991 kring kds blivande riksdags-
grupp redogjorde för Mats Odells engagemang i familjeföretagen. Före-
komsten av dessa familjeföretag var alltså ingen nyhet.
Detta bekräftade också statsministern vid KU-utfrågningen den 20 april.
På Thage G Petersons fråga om Mats Odell anmält sitt engagemang i familje-
företagen svarade statsminister Carl Bildt: ”Nej det gjorde han inte. Det har
jag varit medveten om i alla fall.”
Den kritik som Socialdemokraterna framför i reservationen är verkligen
en fantasiskapelse. Borde inte Socialdemokraterna ha kontrollerat samtliga
statsråd på denna punkt? Borde inte också t.ex. Karl Erik Olsson har kritise-
rats? Han kanske inte har nämnt för statsministern att han har ett jordbruk.
Socialdemokraterna har i denna fråga inte bara givit sig ut på hal is. De har
brakat igenom den och är i full fart på väg mot botten.
Sedan blir jag nyfiken. Jag kan inte låta bli att undra över formuleringarna
kring statsrådet Reidunn Laurén. Skulle möjligen Mats Odell vara så synsk
eller klärvoajant att han insåg att statsrådet Laurén senare skulle göra utta-
landen som kunde ifrågasättas av andra statsråd? Därmed har jag inte be-
kräftat det socialdemokratiska påståendet om uttalanden som ifrågasatts av
andra statsråd. Men själva hypotesen om kraven på ett statsråds klärvoajans
gör mig verkligen nyfiken. Vilka begåvningar anser Socialdemokraterna att
man skall ställa såsom krav på en blivande minister? Inte ens Kristdemokra-
terna kan ställa upp med så profetiska begåvningar.
Herr talman! Jag vill med kraft tillbakavisa den undermåliga socialdemo-
kratiska reservationen nr 2.
Anf. 45 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill till Ingvar Svensson säga att vi socialdemokrater
grundar vårt ställningstagande på de faktiska förhållandena och på det svar
som Mats Odell skriftligt har redovisat till konstitutionsutskottet. Vi har inte
som sed att grunda våra ställningstaganden på reportage i olika kvällstid-
ningar. Vi håller oss faktiskt till de verkliga förhållandena. I sitt skriftliga
svar till utskottet har Mats Odell kort och koncist svarat ja på frågan om han
informerat statsministern om sitt aktieinnehav och sitt engagemang i Maj-
gården bl.a.
Regeringens handläggning av svensk hjälp till skogsindustrin m.m. i Polen
(avsnitt 11)
Anf. 46 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Frågan om svenskt bistånd till den polska skogsindustrin
blåstes först upp som en jättelik politisk skandal. Den hade ju, innan fakta
lades på bordet, precis allt från vänskapskorruption till ett gigantiskt slöseri
med allmänna medel. Dessutom, sades det, skulle en f.d. finansminister vara
inblandad.
Vilken fantastisk historia! Vilket journalistiskt scoop! De två journalister
som avslöjade denna sataniska politiska härva belönades med stora journa-
listpriset. Det hade de väl varit värda, om historien hade varit sann, men nu
vet alla att så inte var fallet.
Någon har skaldat: Lögn och förbannad dikt. Det är ett välförtjänt betyg
i detta fall. Inte nog med att de båda journalisterna bara vinklade och för-
vrängde fakta i sin tidning, de ljög också inför konstitutionsutskottets ordfö-
rande efter en utfrågning av chefen för BITS, Gunilla Olofsson. De påstod
att hon hade lämnat felaktiga uppgifter i utfrågningen.
Journalisternas påståenden visade sig vara en lögn. Men stora journalist-
priset, priset för förra årets främsta dagstidningsjournalister, får de behålla.
I jakten på politiska motståndare är tydligen allt tillåtet.
Man skall akta sig för att dra alla över en kam. Det är en god regel. Det
hedrar majoriteten av journalistkåren i Sverige som har tagit avstånd från
den typ av journalistik som jag nu har talat om. Nästan ingen har ställt upp
för pristagarna. De seriösa mediearbetarna genomskådade den stora journa-
listbluffen.
Herr talman! Jag skall avsluta denna del av mitt anförande genom att ci-
tera några rader ur Östgöta Correspondenten. Där sägs det:
”Nu har sakfrågan granskats av riksdagens konstitutionsutskott. Utskottet
underkänner enhälligt Expressens beskyllningar att Allan Larsson i strid
med grundlagen skulle ha ägnat sig åt ministerstyre.---Tidningen har att
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
47
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
48
välja mellan att inregistrera sitt fiasko och be Allan Larsson om ursäkt eller
att attackera riksdagsutskottet för att blunda för en skandal.”
Herr talman! Jag säger tack till Östgöta Correspondenten. Det var ord i
rättan tid.
Herr talman! Biståndet till polsk skogsindustri var ingen politisk skandal.
Några oegentligheter har inte förekommit, vare sig från något enskilt stats-
råd eller från regeringens sida. Luften har gått ur ballongen med alla beskyll-
ningar om ministerstyre och brott mot våra grundlagar. Frågan är om detta
ärende för konstitutionsutskottets vidkommande inte borde ha avslutats när
utskottets föredragande i detta ärende, Ingvar Åkesson, återvände och pre-
senterade de uppgifter som han fått fram vid sitt besök på svenska ambassa-
den i Warszawa. Å andra sidan är det naturligtvis bra att de flesta som på ett
eller annat sätt ägt insikter i ämnet har fått komma till tals. Ingen kan säga
annat än att utskottet i sin granskning har gått grundligt fram när det gäller
materialinsamlingen.
Naturligtvis hade utskottets granskning varit lättare att genomföra om am-
bassadör Jean-Christophe Öberg varit kvar i livet. Som person var Öberg en
mycket aktiv och engagerad person i allt som han över huvud taget företog
sig. Att han personligen engagerade sig starkt för att främja samarbetet mel-
lan Sverige och Polen framgår med stor tydlighet i det material som utskottet
nu presenterar för riksdagen.
Alla som kände ambassadör Öberg har inför utskottet gett uttryck för att
han var en person med stor integritet. Han gick ofta sina egna vägar och var
inte rädd för att ta egna initiativ när han ansåg att det behövdes. Så gott som
alla som har utfrågats av utskottet har sagt sig i ambassadör Öberg se en per-
son som varken kunde styras av någon finansminister eller några andra.
Genom de fakta som föreligger i ärendet har utskottsmajoriteten fått
medge att Allan Larsson inte har gjort sig skyldig till ministerstyre eller nå-
got oegentligt ur konstitutionell synpunkt. Det är bra att enighet därom före-
ligger i utskottet. Ett annat ställningstagande hade måhända varit till mer
skada för konstitutionsutskottet än för Allan Larsson.
I detta ärende föreligger en mycket omfattande beskrivning av vad som
har hänt. Om den beskrivningen är utskottet enigt. Det är bra. Det är då
sakligt sett beklagligt att utskottets majoritet saknat mental styrka att i detta
ärende låta sin bedömning bygga på dessa fakta och helt avstå från kritik mot
ett enskilt statsråd och mot regeringens handläggning av ärendet. Några fel
har nämligen inte gjorts, och vill det sig illa kan utskottsmajoritetens skriv-
ningar ställa till problem i den framtida regeringsutövningen. Till detta kan
vi återkomma i debatten.
Mest klandervärt i majoritetsskrivningen är att man inte kan dra rågången
mellan juridik och politik i granskningen, vilket har diskuterats här ganska
ingående under morgontimmarna. Vi brukar tala om och faktiskt vara över-
ens om att det i vår granskning i konstitutionsutskottet finns en gråzon som
vi måste acceptera. Men det är farligt om granskningen genomförs på ett
sådant sätt att politiken i denna gråzon alltför mycket inkräktar på juridiken.
Då riskerar konstitutionsutskottets granskning att förlora i trovärdighet.
Jag anser att de borgerliga partierna i majoritetsskrivningarna går alldeles
för långt i detta ärende. Partinitet har tagit överhanden. För att kunna utdela
politiska tjuvnyp, förvanskas fakta på de mest flagranta sätt. Man kan natur-
ligtvis utnyttja sin majoritet i utskottet på det sättet. Men förvanskade fakta
är förvanskade även om en majoritet står bakom dem.
Trots att de borgerliga partierna på konstitutionella grunder inte kan rikta
någon kritik mot Allan Larsson, försöker de i sina skrivningar ge intrycket
av att han som finansminister skulle ha spelat en avgörande roll för polacker-
nas val av NLK-Celpap. Detta gör de trots att hela vår materialinsamling
visar en helt annan bild av Allan Larssons insatser. Det är inte hederligt att
göra på det sättet.
Allan Larsson har inför utskottet utförligt berättat om sina göranden och
låtanden, vilket ledde till att Björn Wahlström kom att engagera sig i Polen.
Det finns ingenting i utskottets faktainsamling som motsäger de uppgifter
som Allan Larsson har lämnat inför utskottet.
Det finns inte heller något som helst stöd i utskottets material som pekar
mot att polackerna levt i föreställningen att en biståndsfinansiering förut-
satte att de valde Björn Wahlströms företag. Däremot finns det dokument
som styrker uppgiften att valet av NLK-Celpap var polackernas eget val.
Som bevis för att polackerna inte skulle ha gjort ett självständigt val av
samarbetspartner anför majoriteten det förhållandet att ambassadör Öberg
i ett utkast till mötesprotokollet antecknat att Trzeciakowski accepterar tex-
ten.
Det är, enligt min mening, närmast hårresande att argumentera på det sät-
tet. Det är skämmigt, som de säger i Skåne, att det görs i ett betänkande från
konstitutionsutskottet.
Var någonstans kan man finna att ordet acceptera betyder påtryckning?
Det är nog bara i regeringspartiernas politiska gråzoner som det kan ske.
Dessutom verkar majoriteten inte veta på vilket ben den skall stå. När den
tar upp frågan om upphandlingen säger den att polackerna inte krävde att
NLK-Celpap och Wahlström skulle få uppdragen. Här menar man alltså att
det fordrades att polackerna skulle ha framställt krav på detta.
Nu visar emellertid de fakta som finns redovisade i betänkandet att po-
lackerna verkligen ville ha det just på det här viset. Från regeringskansliet
var man utomordentligt angelägen om att få klarhet i just detta. Det var där-
för som statssekreteraren Säve-Söderbergh skrev sitt brev till ambassadör
Öberg. Det svar som den polska regeringen gav visar klart att polackerna
ville ha NLK-Celpap och Wahlström. Dessa viktiga dokument förbigår ma-
joriteten med tystnad.
Ni gör ett nummer av att ambassadör Öbergs hustru, Birgit Öberg, i en
PM anfört att den som får finansministern på sin sida också får resurser. Det
anförs i ett sammanhang där ni hävdar att valet av NLK-Celpap inte skulle
vara ett självständigt polskt val. Bevisföringen är här inte bara häpnadsväck-
ande, utan t.o.m. befängd. Samtidigt är den ett bra exempel på hur man
måste förvränga en uppgift för att kunna dela ut politiska tjuvnyp.
Fakta i målet, herr talman, är följande:
Formuleringen i Birgit Öbergs PM skall ses mot bakgrund av att Allan
Larsson som finansminister var ansvarig i regeringen för de internationella
finansiella frågorna. Allan Larsson hade ett formellt regeringsbeslut bakom
sig, från den 17 maj 1990, att underteckna avtalet om EBRD, en bank med
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
uppgift att bl.a. utveckla ett industriellt samarbete med Östeuropa. Det var
i det arbetet som Allan Larsson för övrigt träffade den polske vice utrikesmi-
nistern i Paris och vid en middag med honom kom att diskutera förutsätt-
ningarna för ett svenskt-polskt samarbete. Att ambassadör Öberg betrak-
tade det som en fördel att Sveriges regering genom sin finansminister tog
aktiv del i EBRD:s tillkomst och utveckling måste ses som en självklarhet.
Mest häpnadsväckande av allt är måhända att majoriteten i sin skrivning
hävdar att polackerna skulle ha missletts och att Spin-Off och Scandiaconsult
gick miste om möjligheterna att konkurrera om två konsultuppdrag.
Det är riktigt att dessa båda företag inte lyckades särskilt bra vid detta
tillfälle i Polen. Men det berodde inte på att de inte fick konkurrera, som ni
skriver i majoritetsyttrandet. Orsaken till att man misslyckades var snarare
den att konkurrensen var alldeles för hård. Att det förhöll sig på det sättet
framgår klart av vårt insamlade material och de dokument som vi har att
tillgå. Är man bara läskunnig kan det inte råda något som helst tvivel på den
punkten.
Scandiaconsult var för sin del intresserat av den polska stålindustrin. Det
framgår också klart. Det var inte skogsindustrin som var deras starka sida.
Spin-Off var ett enmansföretag och hade inte någonting att sätta emot när
ett av världens främsta företag på skogsområdet kom in i bilden. Självfallet
ville polackerna vid ett självständigt val ha det bästa som kunde erbjudas.
Valet av NLK-Celpap var från den utgångspunkten inte svårt att förstå.
Uppgiften i era skrivningar, att ärendet vi nu diskuterar under flera måna-
der hanterades som ett biståndsärende, är också felaktig. NLK-Celpap blev
ett biståndsärende hos regeringen den 22 augusti, och det formella regerings-
beslutet fattades den 13 september.
Ni har rätt när ni säger att ärendet kom att handläggas snabbt. Det är
emellertid inte detsamma som att ärendet kom att händläggas för snabbt.
Alla kriterier för ett korrekt beslut var uppfyllda när regeringen gjorde sitt
ställningstagande den 13 september 1990. Vill man lägga ner litet möda kan
man gå tillbaka till våra dokument och få klara belägg för detta.
Majoriteten har i sin bedömning kommit fram till att den normala ord-
ningen är att biståndsärendena skall handläggas av BITS. Ni anser därför
att det var anmärkningsvärt att regeringen i det nu aktuella fallet tog över
handläggningen och beslutade i BITS ställe. Vad som är anmärkningsvärt är
snarare majoritetens slutsats på den punkten. Det råder inget som helst tvi-
vel om att regeringen har befogenhet att fatta beslut av detta slag. I det här
fallet ville BITS också att regeringen skulle fatta beslutet. Detta förbigår ma-
joriteten helt i sina skrivningar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen på
den punkten.
Anf. 47 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Överenskommelsen med Polen har sina rötter i det som
skedde redan 1989, när Ingvar Carlsson den 12-14 oktober besökte Polen
och gav erbjudande om stöd till Polen och ett samarbete för att utveckla
marknadsekonomi och demokrati. Då fanns en expertdelegation med, un-
50
der ledning av Staffan Sohlman, som förde samtal med de polska myndighe-
terna.
Den 16 november 1989 gjorde ministern i premiärministerns kansli, Wi-
told Trzeciakowski, en skriftlig framställning till ambassadör Öberg med be-
gäran om samarbete i fråga om stål-, skogs- och varvsindustrin. Han sade sig
ämna ta initiativ till ett antal studier i syfte att omstrukturera den här indu-
strin. Ambassadör Öberg rapporterade hem om den här framställningen.
Det var egentligen ingenting nytt som framfördes när Allan Larsson träf-
fade vice utrikesminister Jerzy Makarczyk och förde ett samtal om samarbe-
tet med Sverige den 29 maj i Paris. Det samtalet skedde i samband med att
avtalet om EBRD undertecknades.
Vi kan alltså på goda grunder anta att polackerna ville ha samarbete med
Sverige för att balansera andra större makter och företag som visade intresse
för Polens industri. Det måste också anses rimligt att den svenska regeringen
ville vara med på ett hörn och påverka vad den nya banken skulle göra.
Allan Larssons kontakt med Wahlström efter mötet i Paris var givetvis ett
val av en kontakt. Den hade naturligtvis senare en styrande effekt på polack-
ernas möjligheter. Men något ministerstyre kan det inte vara fråga om i de
här sammanhangen. Björn Wahlström är ju inte en svensk myndighet, även
om man ibland kan få det intrycket när man går igenom materialet om hans
uppfattning om vilket uppdrag han hade.
Frågan är om Larsson sedan styrde Öberg och ambassaden i Warszawa på
något otillbörligt sätt. Det kan i och för sig inte vara något fel att Larsson
kontaktar ambassaden och Öberg och informerar om att Wahlström skall
komma till Polen, som de hade kommit överens om. Möjligen kan man säga
att Larsson skulle ha kunnat gå vägen via Utrikesdepartementet och Staffan
Sohlman, men det kan man inte heller säga är något nödvändigt krav. Det
är en naturlig kontakt.
Mot bakgrund av det vi vet om Öberg är det svårt att tro att han mot sin
vilja tvingades engagera sig för Björn Wahlström. Det måste för övrigt vara
en ambassads skyldighet att serva varje svensk företagare eller industriman
som kommer och vill ha en kontakt med landets regering. Självfallet kan ett
sådant här samarbete mellan ambassaden och företagen utformas på många
olika sätt.
Om Öberg var sval i engagemanget kan han ha gett en tjänsteman uppdra-
get att hjälpa Wahlström. Vi får det intrycket att han efter överväganden
med sig själv blev tämligen entusiastisk inför Wahlströms besök, även om
han våndades över att de vänner som han tidigare engagerat sig för kom i
kläm. Den vånda som Öberg kände kan vara en förklaring till de delvis mot-
stridiga budskap som tycks ha utgått från ambassaden i Warszawa. Öberg
försökte emellertid det som är naturligt i ett sådant sammanhang, nämligen
att få de olika företagen att samarbeta om ett projekt i Polen.
Det är fullt möjligt att den samlade bilden som den polska regeringen fick
av Wahlströms information och av Öberg gav intrycket att det svenska bi-
ståndet var förknippat med Wahlströms namn. Eftersom det fanns en rad
andra anbud för att bistå Polen, fanns ju också andra valmöjligheter om man
inte hade varit intresserad av Björn Wahlström.
Polen hade ju självt från början sökt stöd från Sverige för att balansera
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
51
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
52
andra intressen. I verkligheten fanns det inte heller något som hindrade po-
lackerna från att använda de svenska pengarna till att engagera andra företag
än Wahlströms eget företag, NLK-Celpap.
Det sägs att man borde ha begärt in anbud för att få en konkurrensupp-
handling. Det måste rimligen ha varit polackernas uppgift att göra det. Pro-
blemet var att Wahlström inte ville delta i ett sådant anbudsförfarande. Om
polackerna var intresserade av Wahlström, var man tvungen att välja det här
förfarandet. Tydligen valde man att komma överens med den svenska rege-
ringen, skriva under det här avtalet och låta Wahlström engagera sig.
Jag har här gett en beskrivning av hur polackerna har agerat, vilka valmöj-
ligheter de har haft och vilka utgångspunkter de har haft.
Den svenska riksdagens intentioner för samarbetet med Polen gällde mil-
jösamarbete. I riksdagens betänkande finns det också formuleringar som
handlar om kunskapsöverföring och kompetensuppbyggnad i Polen, även
om tyngdpunkten ligger på miljökraven. I debatten under den här perioden
knöt vi ju ofta an till problemen med Östersjön och samarbetet mellan miljö-
rörelser i Sverige och på andra sidan Östersjön, bl.a. i Polen.
Man kan till nöds säga att Wahlströms projekt kan klämmas in i dessa for-
muleringar och hamna inom ramen för de intentioner som riksdagen hade,
även om jag inte har så lätt att betrakta Björn Wahlström som någon fram-
stående miljökämpe. Vi kan inte säga att regeringens handlande i det här
avseendet varit direkt i strid med riksdagens beslut. Det faller inom ramen
för det beslut som riksdagen fattat.
I praktiken blev det också ett försök att ge svensk industri en position i
Polen. Någon sådan ambition finns i och för sig inte uttalad i riksdagsbeslu-
tet. Det blir givetvis en konsekvens när svenska företag uppmanas att enga-
gera sig i samarbetet med Polen.
I efterhand kan man säga att det fanns en viss blåögdhet i betänkandet när
det gällde att starta framgångsrika miljöprojekt. De konkreta resultaten i
Polen av det här miljösamarbetet har inte fått någon stor omfattning. Det
har blivit många hyllmeter med konsultrapporter. Björn Wahlström och
NLK-Celpap har bidragit med en del.
Herr talman! Mot den här bakgrunden kan jag inte göra annat än att i
huvudsak instämma i yrkandet i den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 48 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Först vill jag med tillfredsställelse konstatera att statsrådet
Björck befinner sig i kammaren för att lyssna på KU:s granskningsdebatt,
liksom tidigare statsrådet Friggebo. Bägge två har ju i sina tidigare uppgifter
som KU-granskare just kritiserat detta att regeringen inte har ägnat tillräck-
lig uppmärksamhet åt våra granskningsdebatter.
I Expressen den 14 maj var huvudrubriken: ”Larsson får kritik av KU.” I
Aftonbladet samma dag hette det längst ner i ledarens sista stycke: ”Där-
emot har de borgerliga inte kunnat belägga att Allan Larsson handlat i strid
mot grundlagen eller utövat ministerstyre i den så kallade Polenaffären.” Så
olika kan man uppenbarligen tolka KU:s betänkande beroende på vilka glas-
ögen man har på sig.
Låt mig först deklarera att konstitutionsutskottets granskning inte går ut
på att ”sätta dit” någon, som någon slarvigt har uttryckt det. Konstitutionsut-
skottets granskning går ut på att granska statsrådens tjänsteutövning dels i
förhållande till de lagar och regler som gäller, dels i förhållande till vad som
går an i det gränsland mellan juridik och politik som vi tidigare har diskuterat
här i dag.
Ibland granskas vissa områden, som vi berörde i inledningen, och ibland
granskar vi ett visst handlingssätt på förekommen anledning. Polenaffären
är just ett exempel på det senare.
Utskottet har delat upp ärendet i två avsnitt. Vi har granskat dels Allan
Larssons roll i sammanhanget, dels den dåvarande regeringens.
Det hela börjar i slutet av maj på en lunch hos Allan Larsson. Då säger
Björn Wahlström till Allan Larsson att svensk industri borde vara med i Öst-
europa och att han själv var beredd att göra en insats. Nästa dag är Allan
Larsson i Paris för att vara med om undertecknandet av överenskommelsen
om den nya utvecklingsbanken, EBRD.
Vid detta möte är det polackerna som tar kontakt med Allan Larsson för
att undersöka om hjälp från Sverige kan påräknas till Polen. Vid hemkoms-
ten tar Allan Larsson omedelbart kontakt med Björn Wahlström personli-
gen och med ambassdören i Warszawa Jean-Christophe Öberg för att upp-
mana denne att stödja Björn Wahlström.
Under juni far Björn Wahlström fram och tillbaka mellan Polen och Sve-
rige. Öberg skickar ett antal telegram till Allan Larsson om sina egna och
Wahlströms aktiviteter. Öberg skriver bl.a. att Björn Wahlström till polack-
erna säger sig ha regeringens uppdrag, något som Allan Larsson inte alls rea-
gerar över, trots att det inte existerar något regeringsbeslut. Det indikerar
tydligt att Allan Larsson ser Björn Wahlströms agerande som naturligt och
att detta agerande har hans välsignelse. Om så inte hade varit fallet borde
alla varningsklockor ha ringt hos Allan Larsson. Han borde också ha gjort
något åt det.
Aktiviteter i det här biståndsärendet pågår hela sommaren, men det är
först i slutet av augusti som biståndsministern blir inkopplad.
Utskottet förklarar tydligt att vi inte menar att det skulle vara olämpligt
av svenska statsråd att delta i exportfrämjande åtgärder, så länge det sker i
allmänna termer och så länge inte ett enskilt företag favoriseras på bekost-
nad av andra.
Att Björn Wahlström introducerades i Polen på initiativ av finansminis-
tern måste ha gett polackerna uppfattningen att en finansiering med bi-
ståndsmedel förutsatte att man valde Björn Wahlström och hans företag.
Detta stöds också av uttalanden av den dåvarande vice industriministern Ka-
nia, som menade att det skulle vara ohyfsat att säga nej när den biståndsgi-
vande svenska regeringen sade att saken skulle bli bäst utförd av Björn
Wahlström och hans bolag.
Också i andra sammanhang finns uttalanden från polackerna att de ”ac-
cepterar tanken på svenskt deltagande genom advisory board”, vilket inte
alls tyder på några polska krav på att det var Björn Wahlström som skulle
utföra uppdraget.
Det är alldeles uppenbart att det är Allan Larssons roll och hans sätt att
agera som konstitutionsutskottet kritiserar. Det är ingen som helst tvekan
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
53
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m. m. i Polen
54
om det. Om konstitutionsutskottet framhåller att det beskrivna agerandet är
anmärkningsvärt, är det en mycket tydlig signal att man inte skall göra så.
Det går inte an. Det är också en tydlig signal att andra ministrar skall akta
sig för att göra likadant, oavsett hur mycket Aftonbladet och Kurt Ove Jo-
hansson försöker förringa konstitutionsutskottets uttalande. Konstitutions-
utskottet kritiserar också kraftigt den socialdemokratiska regeringens hante-
ring av hela frågan.
Agerandet är i sanning märkligt. Först får biståndsorganet BITS i uppdrag
att bereda och ansvara för Polenbiståndet. Därefter väljer Allan Larsson ut
Björn Wahlström som enda aktör, trots att det fanns andra intressenter i
sammanhanget. Matchningen av Björn Wahlström pågår i flera månader
utan att biståndsministern är inkopplad. Så småningom kommer ärendet till
henne, och då skrivs ett avtal om att Björn Wahlström och hans företag skall
vara enda motpart till polackerna. Björn Wahlström får själv bestämma pri-
set för insatsen - ingen blygsam summa minsann, nej 10 % av hela biståndet
till Polen skall han ha.
Innan avtal skrivs får BITS i nåder yttra sig. En vecka får BITS på sig att
granska detta stora kontrakt - något som normalt tar en månad för BITS.
Det hela är så anmärkningsvärt att BITS går till Riksrevisionsverket för att
få vägledning, eftersom något liknande tidigare aldrig inträffat.
Trots den korta tiden för granskningen har BITS allvarlig kritik på flera
punkter mot det förslag som Björn Wahlströms företag presenterat. Och det
var inga små påpekanden som gjordes. Nej, man skrev t.ex.:
-att studiens syfte inte framgick
-att det var oklart vem som var polsk motpart
-att det inte var rimligt att göra nya åtaganden enligt fas B förrän utfallet av
fas A hade beräknats
-att uppdraget var för stort för företaget
-att kostnaderna var orimligt höga
-att det var en ensidig produkt, som inte avspeglade polska önskemål.
Dessa allvarliga invändningar struntade regeringen i och fattade beslut
ändå. De här mycket grava påpekandena viftar också Kurt Ove Johansson
och Socialdemokraterna bort och påstår att det är lögn och förbannad dikt
och förvanskade fakta.
Regeringens beslut att ge kontraktet till Björn Wahlström och hans före-
tag sammanföll i tiden som av en händelse med börsintroduktionen av detta
företag. Ett stort kontrakt med Polen ökade naturligtvis förväntningarna på
och tilltron till företaget i börsintroduktionen.
Härmed kommer vi till ytterligare ett märkligt inslag i hanteringen. Nu
skulle tjänsterna inte upphandlas genom anbud - dvs. genom att flera kunde
konkurrera samtidigt. Vi vet ju av erfarenhet att ett sådant förfarande ger
kunden fördelar genom valfrihet och möjligheten att pressa priset. Nej, de
företag som under flera år bearbetat den polska marknaden fick inte ens vara
med och lägga anbud. Det förfarande som Torgny Larsson så kraftfullt tog
avstånd från i inledningsdebatten och som ett enigt utskott bedömt som
olämpligt framställer den socialdemokratiska regeringen här som lämpligt
och upphöjer det till norm.
Detta avsteg från normalt agerande motiverar den socialdemokratiska re-
geringen med att det var polackerna som krävde det. Det finns emellertid
inga som helst bevis för att så var fallet. Inga dokument stöder ett sådant
påstående. Tvärtom uttalar de ansvariga polska ministrarna i en radiointer-
vju att de kände sig tvungna att acceptera Björn Wahlström och hans företag
när kreditgivarna så tydligt signalerade vad de ville ha.
Kurt Ove Johansson försöker säga att Spin-Off och Scandiaconsult inte
lyckades särskilt bra i sammanhanget och att det berodde på att de inte var
särskilt bra. Anledningen till att de inte lyckades var att de faktiskt aldrig
fick chansen att konkurrera på lika villkor. Allan Larsson hade redan kon-
taktat Björn Wahlström, och polackerna hade givits signaler om vilket före-
tag som biståndsgivaren Sverige hade utvalt för uppdraget.
Ministern Trzeciakowski skriver, som jag sade förut, brev där han ”accep-
terar” tanken på svenskt deltagande. Detta tyder definitivt inte på några
polska krav. Detta uttalande glömde Kurt Ove Johansson däremot att citera.
Lena Hjelm-Wallén försökte visserligen vid utfrågningen slå blå dunster i
ögonen på konstitutionsutskottet genom att påstå att Björn Wahlströms
företag utsågs, som hon citerade det, ”in respons to the Polish request”, var-
vid hon hänvisar till protokollet av den 7 september.
Det är emellertid ett alldeles felaktigt påstående. I 2 § står det bl.a. föl-
jande: ”In respons to Polish requests, the Swedish delegation declared its
willingness to cooperate with the Polish authorities in supporting a study of
the Polish forestry based industry.”
Inte ett ljud om att polackerna krävde Björn Wahlström och hans bolag.
Nej, denna ”request” kom uppenbarligen från annat håll.
Det finns alltså en lång rad missgrepp från s-regeringens sida i hanteringen
av denna mycket stora del av biståndet till Polen, och därför har konstitu-
tionsutskottet klart sagt ifrån att det absolut inte får gå till så här.
Sveriges anseende som biståndsgivare till östländerna får inte undergrävas
genom det agerande som förekommit i Polenaffären. Kurt Ove Johansson
påstår att konstitutionsutskottets uttalande skulle orsaka problem i framti-
den. Jag förstår inte riktigt vad han menar med det påståendet. Att KU säger
ifrån när en regering hanterar våra skattemedel på ett så lättvindigt sätt som
i Polenaffären kan bara stödja och stärka förtroendet för konstitutionsut-
skottets granskningar.
Anf. 49 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Ylva Annerstedt började sitt anförande med att nämna tid-
ningarna Expressen och Aftonbladet och påpekade med hur olika glasögon
man tydligen kunde se en och samma fråga. Nu använder inte Ylva Anner-
stedt glasögon, men när man har lyssnat till hennes fantastiska inlägg här,
skulle man möjligen önska att hon hade haft något hjälpmedel för att tränga
in i den dokumentation som utskottet ändå har presterat.
Ylva Annerstedt säger att det inte skulle finnas ett enda dokument som
visar att polackernas val av NLK-Celpap skulle vara ett självständigt val. Jag
vet inte vad Ylva Annerstedt bygger det på, men jag vet att Ylva Annerstedt
bl.a. sitter i BITS styrelse, och jag lovar Ylva Annerstedt att jag innan de
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m. m. i Polen
55
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
replikomgångar som vi skall ha är till ända skall från min styrelse ta fram
flera dokument som säger att polackerna självständigt gjorde sitt val.
Jag skall inte trötta kammaren med att läsa på främmande språk. Men jag
skall läsa upp ett dokument som visar hur snedvriden Ylva Annerstedts argu-
mentering är på olika punkter. Det är ett brev från Trzeciakowski till hans
statssekreterare Marian Kania: ”Det är med stort nöje jag mottagit uppgif-
ten om att samtalen med den svenska sidan om utarbetande av ett program
för omstrukturering och utveckling av trä- och massaindustrin i Polen har
framskridit långt. Jag får härmed be Er, Herr Minister, att i republiken Po-
lens namn underteckna det dokument som bekräftar Huvudplanen för det
polsk-svenska samarbetet på detta område. Initiativet att inkludera svenska
experter att hjälpa till i förhandlingarna för att utarbeta en strategi för stål-
industrin har också mitt fulla stöd.”
Var någonstans kan Ylva Annerstedt finna att detta från polackernas sida
skulle kunna uppfattas som ett tvång? Det här är ett uttalande som finns i
den samling av dokument som konstitutionsutskottet har sammanställt. Ylva
Annerstedt säger att det inte finns ett enda dokument som kan styrka vad
jag har sagt. Jag har visat upp ett dokument. Jag lovar, Ylva Annerstedt, att
jag skall visa på flera dokument under denna replikomgång.
Men säg inte att det inte finns ett enda dokument. Det är lögn!
Anf. 50 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Det framgår inte ett dugg av det brev som Kurt Ove Johans-
son har läst upp att det är Polen som kräver att Björn Wahlström och hans
företag skall anlitas. Man är positiv till utarbetande av och medhjälp till en
omstrukturering av den polska skogsindustrin. Man är också positiv till ini-
tiativet med en s.k. advisory board. Men vem kom initiativet från? Inte var
det från polackerna.
Kurt Ove Johansson skiljer mellan att dokumenten visar att polackerna är
nöjda med överenskommelsen och vad jag påstår, nämligen att det inte finns
några som helst krav från den polska sidan om att det är det företaget och
den personen som skall utföra uppdraget. Tvärtom! Det finns dokument som
visar att polackerna accepterar något som tydligen har förutskickats. Det är
klart att den person som har stöd från den svenska finansministern och
backas upp så tydligt av den svenska ambassadören, och på olika sätt själv
talar om att han har regeringens uppdrag, inte avvisas av polackerna.
Allan Larsson gör ju ingenting för att skingra missförståndet om att Björn
Wahlström skulle agera på regeringens uppdrag. Allan Larsson får brev från
Polen där Öberg talar om att detta är Björn Wahlströms budskap till polack-
erna. Men Allan Larsson gör ingenting åt det. Han låter detta passera - all-
deles uppenbart med sitt gillande.
Om det från svensk sida hade funnits en önskan att det skulle ske en upp-
handling i konkurrens, att det skulle ges tillfälle för polackerna att välja mel-
lan flera olika konkurrenter, hade man uppenbarligen inte alls agerat på det
sättet.
Anf. 51 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar återigen att Ylva Annerstedt far med osan-
ning ifråga om dokumentationen. Hon säger att det inte finns dokument som
talar för att det är fråga om ett frivilligt val från polackernas sida. Jag tycker
att det är skamligt att i kammaren, med tanke på de samlade dokumenten,
föra en diskussion på det sätt som Ylva Annerstedt gör.
Jag skall läsa några rader i en skrivelse från en styrelse där Ylva Anner-
stedt själv är ledamot. Vi får se om det finns några fakta som över huvud
taget biter på Ylva Annerstedt. Det gäller beslutsnummer 78-90 från år 1990.
BITS hävdar följande: ”Polen har genom ministern vid premiärministerns
kansli, Witold Trzeciakowski, begärt svenskt stöd för en djupgående hel-
hetsstudie av landets skogsindustri.”
Av ett annat dokument med beslutsnummer 98-90 från samma år - Ylva
Annerstedt kan kontrollera detta hos styrelsen - framgår följande: ”Polen
har genom ministern vid ministerrådets kansli, Witold Trzeciakowski, begärt
svenskt stöd för en djupgående helhetsstudie av landets skogsindustri.”
Finns det, Ylva Annerstedt, fortfarande inte något dokument som tyder
på att det här är ett självständigt val från Polens sida? Jag tycker att det är
fruktansvärt oförskämt att med tanke på den enorma dokumentation som
konstitutionsutskottet har presterat göra sådana uttalanden i riksdagen.
Vi kan gå till våra handlingar och läsa vad Säve-Söderbergh har skrivit till
Öberg. Han framför där önskemål om konkreta besked från den polska si-
dan. Det var i akt och mening ett exempel på att den svenska regeringen inte
kunde fatta beslut den 13 september 1990 om det inte fanns klara anvisningar
från den polska sidan att Polen ville ha NLK-Celpap. När regeringen hade
fått de beskeden kunde beslut fattas. Det gjordes på ett helt korrekt sätt den
13 september.
Vi diskuterar nu BITS styrelse, där Ylva Annerstedt är ledamot. Det går
att läsa vad Gunilla Olofsson har sagt inför utskottet. Hon tyckte att det var
naturligt att regeringen fattade beslutet. Det går att läsa med vilka glasögon
som helst, oavsett styrka, att det hela förhåller sig så.
Jag tycker att Ylva Annerstedt skall noggrannare studera de akter som
finns i denna fråga innan hon tar till orda.
Anf. 52 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Kurt Ove Johansson försöker ge sken av att det finns doku-
ment som visar på polska krav på att Björn Wahlström och hans företag skall
anlitas. Dessa dokument existerar inte. I stället citerar Kurt Ove Johansson
en rad handlingar där det talas om att Polen har begärt svenskt stöd. Det är
ingen som har betvivlat det - varken majoriteten eller någon annan. Visst
finns det en begäran om svenskt stöd från Polen. Men vi menar att många
företag skall ges möjligheter att konkurrera. Man skall inte från början utse
ett enda företag - som i det här fallet har skett från svensk sida.
Polackerna har aldrig krävt att Björn Wahlström och hans företag skulle få
uppdraget. I varje fall finns det inte dokumenterat i våra handlingar. Svenskt
stöd - javisst! Men inte ett visst utpekat företag.
Vi i Folkpartiet vänder oss mot detta. Både Spin-Off och Scandiaconsult
fanns med i bilden. Men de tilläts inte konkurrera, viket naturligtvis påver-
kade de priser som polackerna tvingades betala för denna insats. Det var
pengar som togs från den samlade biståndspolitiska ramen.
Kurt Ove Johansson gör ett nummer av att Gunilla Olofsson vid utfråg-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
57
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
ningen uttryckte att det var bäst att regeringen fattade beslut. Ja, det är
klart. BITS ville väl inte fatta beslut på dessa premisser. Jag citerade den
långa rad av kritiska utalanden som BITS gjorde efter den mycket korta ge-
nomgång som BITS tvingades att genomföra. BITS var inte intresserad av
att fatta beslut med det underlaget. Men regeringen struntade i de allvarliga
anmärkningarna som BITS riktade mot förslaget och fattade ändå beslut.
Det är det vi kritiserar.
Andre vice talmannen anmälde att Kurt Ove Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 53 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Den s.k. Polenaffären är ett typexempel på hur det inte skall
gå till när ett statsråd - och för den delen, hela regeringen - skall utöva den
fullkomligt självklara uppgiften att delta i exportfrämjande verksamhet och
verka till förmån för svenskt näringsliv i utlandet. Den uppgiften kan alls inte
ifrågasättas. Det skulle vara utomordentligt allvarligt och klandervärt om
man från regeringssidan inte agerade på ett sådant sätt.
Det är alltså inte Allan Larssons arbete för att främja svenskt näringsliv i
Polen som ger anledning till kritik. Det som är anmärkningsvärt och allvar-
ligt är tillvägagångssättet och handlandet som ledde till att ett svenskt före-
tag, NLK-Celpap, gynnades i förhållande till två andra svenska företag,
Spin-Off och Scandiaconsult. Allan Larssons agerande medförde utan tvivel
att de två sistnämnda företagen gick miste om möjligheten att konkurrera
om två konsultuppdrag, för vilka de i ett par års tid lagt ner ett omfattande
arbete. Det arbetet gick helt till spillo, på grund av det handlande som Allan
Larsson gjorde sig skyldig till.
Herr talman! Vid en lunch hos Allan Larsson den 28 maj 1990 aktualise-
rade Björn Wahlström, som redan påtalats, frågan om svenska industriinsat-
ser i östblocket, uppenbarligen bl.a. i Polen. I sammanhanget bör påtalas att
NLK-Celpap, där Björn Wahlström var ordförande, just skulle introduceras
på börsen, varför det naturligtvis skulle vara välkommet med ett lönsamt en-
gagemang.
Redan dagen därpå, den 29 maj, tog Allan Larsson vid ett samtal med den
polske vice utrikesministern Makarczyk i samband med EBRD-mötet i Paris
upp frågan om svenska industriinsatser i Polen med hjälp av biståndsmedel.
Han förordade därvid särskilt Björn Wahlström, vars kompetens främst på
stålindustriområdet han betonade särskilt. Att man från polsk sida visade
intresse för förespeglade generösa svenska insatser är inte särskilt förvå-
nande.
Omedelbart vid hemkomsten från bankmötet kontaktade så Allan Lars-
son såväl Björn Wahlström som Sveriges dåvarande Polenambassadör Jean-
Christophe Öberg i den uppenbara avsikten att det fr.o.m. nu var fråga om
Björn Wahlström och NLK-Celpap och ingenting annat i den aktuella
svenska biståndsinsatsen i Polen. Tilläggas skall att även Michael Sohlman
på UD kontaktades. Däremot fann Allan Larsson ingen anledning att över
huvud taget nämna ärendet för den ansvarige biståndsministern Lena
58
Hjelm-Wallén, som först långt senare kopplades in på ärendet. Detta är milt
sagt märkligt.
Introduktionen av Björn Wahlström och NLK-Celpap skedde alltså i full
vetskap om att Spin-Off och Scandiaconsult redan agerade på den polska
marknaden. Deras engagemang hade dittills haft fullt stöd av ambassadör
Öberg på ett vitsordat entusiastiskt sätt. Denna entusiasm och detta stöd
upphörde plötsligt på nolltid. Vad var det som fick ambassadören, känd för
att vara rakryggad i allt sitt agerande, att så plötsligt överge sitt tidigare enga-
gemang och helt övergå till att verka för Björn Wahlström och NLK-Celpap?
Tyvärr kan vi av kända skäl aldrig få det klarlagt av honom själv. Men det
finns utsagor från hans nära omgivning som vittnar om att det alls inte var
en helhjärtad helomvändning han då gjorde. Det finns därtill utsagor från
samma håll som talar om skandal i sammanhanget.
Bortsparkade från arenan var alltså Spin-Off och Scandiaconsult. Nu
följde ett antal rapporter från ambassadör Öberg till Allan Larsson och -
i de flesta fall - också kabinettssekreteraren Pierre Schori. Detta lät Allan
Larsson ske, trots att han påstått att han inte vidare befattade sig med ären-
det efter den första introduktionen. Av dessa rapporter framgår bl.a. att
Björn Wahlström ansåg sig ha ett uppdrag från den svenska regeringen. Det
är synnerligen anmärkningsvärt att Allan Larsson inte ens försökte se till att
detta blev tillrättalagt. Han såg alltså heller inte till att rapporterna riktades
till biståndsministern, vars ärende det utan tvivel blivit. Hon levde ostörd av
ärendet i sin egen lilla värld och har inför KU uttalat att hon tyckte det var
bra och riktigt att andra ministrar skötte hennes ärenden utan hennes vet-
skap. Det vore frestande att ifrågasätta varför man med den inställningen
över huvud taget hade en speciell biståndsminister i den socialdemokratiska
regeringen, men jag skall avstå från att göra det.
Det blev alltså NLK-Celpap och Björn Wahlström som, med stöd av 30
miljoner kronor i biståndsmedel, utan sedvanlig upphandling och utan all
konkurrens, fick uppdraget. Det var onekligen ingen dålig utdelning av
lunchsamtalet den 28 maj. Nämnas bör att man begärde ca 45 miljoner kro-
nor, vilket av BITS prutades till de 30 miljonerna med anledning av en alltför
vidlyftig och illa underbyggd offert. Nämnas bör också att den beräknade
motsvarande kostnaden för de båda bortspolade företagen rörde sig om ca 8
miljoner kronor.
Det finns alltså enligt utskottsmajoriteten anledning att rikta allvarlig kri-
tik mot Allan Larsson, vars agerande utskottet vid upprepade tillfällen an-
sett vara anmärkningsvärt. Det kan däremot inte ledas i bevis att Allan Lars-
son har brutit mot konstitutionen, och då är det en fullkomlig självklarhet
att utskottet inte gör något annat uttalande utöver det anförda.
Herr talman! Det finns också starka skäl för utskottet att rikta allvarlig
kritik mot hela den socialdemokratiska regeringen, inkl. Allan Larsson, för
handläggningen av ärendet. Regeringen tog utan minsta rimliga anledning
över ett biståndsärende som definitivt skulle ha handlagts av BITS. Därtill
fick BITS en orimligt kort remisstid att yttra sig över ärendet. Trots detta
lyckades dock BITS rädda 15 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar.
Men trots mycket grava anmärkningar från BITS sida om NLK-Celpaps för-
slag, fattade regeringen beslut om detta den 13 september 1990. BITS fann
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
59
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
60
regeringens handlande vara så utomordentligt anmärkningsvärt att man
vände sig till Riksrevisionsverket, för att få besked om man var tvungen att
lyda. Det var man tvungen att göra, enligt Riksrevisionsverket, och så blev
det precis som det var tänkt från början, när det hela drogs i gång.
Någon formell framställan från Polen förelåg inte. Trots att ärendet var ett
biståndsärende sedan mer än två månader, påbörjades behandlingen av det
i Utrikesdepartementets utvecklingsavdelning först den 22 augusti 1990.
Upphandlingen har skett genom förhandsupphandling, men något som visar
att man från polsk sida krävde att uppdraget skulle gå till NLK-Celpap och
Björn Wahlström finns inte. Självklart skulle då ett anbudsförfarande ha ägt
rum, vilket alltså inte skedde.
Det finns således en rad påtagliga anledningar att rikta kritik mot den so-
cialdemokratiska regeringen för dess handläggning av detta ärende.
Herr talman! Slutligen vill jag citera vad fru Birgit Öberg har anfört i en
skrivelse: ”Den som får finansministern på sin sida får också resurser.” Detta
är ett utomordentligt talande och avslöjande uttalande. Motsvarande under-
stryks också av ett uttalande av den tidigare polske vice industriministern
Kania. Han uttalar i en radiointervju följande: ”Om den svenska regeringen
ger pengar och säger att saken blir bäst gjord av herr Wahlström och den där
firman, då skulle det ju vara fruktansvärt ohyfsat av mig att säga nej. Inte
sant? Att säga att vi inte ville veta av vare sig Celpap eller herr Wahlström.”
Kurt Ove Johansson antyder att det inte gick att konkurrera med anbudet
från NLK-Celpap. Det var skälet till att företaget fick uppdraget. Nej, det
gick inte att konkurrera med 30 miljoner kronor i biståndspengar från den
svenska regeringen, riktade till ett enda företag. Det är det som är så utom-
ordentligt anmärkningsvärt.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets skrivning.
Anf. 54 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Nu har vi i alla fall fått ett besked om vad majoritetsyttrandet
bygger på och med vilka glasögon man har läst vårt material. Man har tydli-
gen inte läst konstitutionsutskottets dokument, utan den fruktansvärda re-
dovisning som Hans Nyhage har givit är egentligen ingenting annat än ett
upprepande av vad som har stått i tidningen Expressen.
Det är alltså med Expressens glasögon som majoriteten har läst det här
ärendet. Då kan man ju förstå att skrivningarna har blivit som de har blivit.
Om majoriteten hade läst de dokument som föreligger, hade nog ett och an-
nat blivit annorlunda.
När det sedan gäller Scandiaconsult måste jag få upplysa herr Nyhage om
att Scandiaconsult egentligen inte var intresserade av skogen. Scandiacon-
sult var intresserade av metallindustrin. Det framgår så tydligt och klart i
våra handlingar att det inte borde kunna gå ens Hans Nyhage förbi.
Dessutom var det inte på grund av bristande konkurrens som Scandiacon-
sult och Spin-Off inte fick uppdraget, utan precis som jag sade i mitt huvud-
anförande hängde det samman med att det var för mycket konkurrens. De
hade ingenting att sätta emot. Spin-Off var ett enmansföretag, och när ett av
världens främsta på skogsområdet kom in på den polska marknaden hade
Spangenberg ingenting att sätta emot.
Titta på vad Spangenberg har sagt när han kommit till utskottet! Han har
sagt att han lämnade en offert och att den offerten slogs av andra offerter.
Det är inte så konstigt. Så är det i affärslivet. Nyhage kan väl läsa innantill i
våra handlingar.
Dessutom är det ju på det sättet att även om Jean-Christophe Öberg inte
längre finns i livet, har han lämnat en del anteckningar och brev efter sig. I
ett av de breven, som också Nyhage har tillgång till, står det: ”Jag tror för
egen del, även om jag inte vet det med säkerhet, att vi blev bortdribblade av
fransmän, tyskar och engelsmän som hade helt andra ambitioner än vi
hade.” Det säger han i ett brev till Per Lennart Karlsson.
Men hur kan man då hävda, Hans Nyhage, att det inte skulle finnas kon-
kurrens? Det var ju snarare tvärtom. Konkurrensen var, precis som jag sade,
för stor.
Anf. 55 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! I all välmening vill jag uppmana Kurt Ove Johansson att vara
något litet mindre imponerad av sin egen förmåga att läsa handlingar, i mot-
sats till oss eländiga borgare. Det skulle vara snyggt om Kurt Ove Johansson
slutade med den sortens argumentering. Att han vill göra det här till en glas-
ögondebatt i stället för en konstitutionell granskningsdebatt är också ganska
typiskt.
Kurt Ove Johansson sade alldeles otvetydigt att konkurrensen var för
hård. Ja, den var alldeles för hård - det är helt korrekt - därför att det fanns
ett företag, med ett stöd från den svenska regeringen på 30 miljoner kronor,
som aktualiserades av den svenska regeringen, eller rättare sagt dess finans-
minister, för den polska regeringen. Det var det företaget som introducera-
des. Det var Björn Wahlström som skulle ha uppdraget, och det rörde sig
om 30 miljoner. Det räddades tack och lov 15 miljoner i sammanhanget.
Att kunna konkurrera på sådana villkor, Kurt Ove Johansson, gick bara
inte. Det finns inte ens en gång någon rimlig möjlighet att konkurrera. Det
är detta som är så anmärkningsvärt, och jag beklagar om igen att vi inte kan
få veta hela verkligheten av Jean-Christophe Öberg själv. Det hade varit
utomordentligt nyttigt i sammanhanget. Jag är helt övertygad om att hade vi
kunnat få hans version, hade ärendet tagit en helt annan vändning än det har
gjort nu.
Anf. 56 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Herr Nyhage säger att det här inte är någon konstitutionell
debatt, och det har jag definitivt aldrig påstått heller. Jag har hela tiden häv-
dat att den debatt som Nyhage för inte håller någon som helst konstitutionell
kvalitet.
Precis som Nyhage själv har sagt, är det inte möjligt i det här fallet att rikta
någon konstitutionell anmärkning mot vare sig regeringen eller ett enskilt
statsråd. Nyhage håller till i den politiska gråzonen, där det har skrivits så
mycket i de här sammanhangen. Nyhage har valt - tyvärr får jag väl säga -
utifrån sina utgångspunkter att läsa ärendet med tidningen Expressens ögon.
Det är ju det som är så ruskigt. När Nyhage har ett så utomordentligt ma-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
61
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
terial till sitt förfogande borde han i stället ha kunnat föra en sakdebatt i
frågan.
Det förhåller sig på det sättet att Allan Larsson har gjort precis vad man
skall göra. Han har varit i Paris, och han har träffat en representant för den
polska regeringen. Han åker hem och berättar det för den som har hand om
frågan på UD. Han berättar det för en person som är kunnig på skogsområ-
det. Han tar kontakt med Öberg, och sedan säger han: Nu är det ett förhål-
lande mellan er och UD.
Allan Larsson har gjort precis det han skall göra och precis det som vi har
sagt från konstitutionsutskottet att en minister skall göra när han är ute och
främjar de svenska intressena.
Dessutom kan jag berätta för Nyhage att den här frågan har varit uppe vid
en frågeomgång i riksdagen. Då var det Alf Svensson som svarade, och han
sade så här: ”Såvitt jag kunnat utröna har studien som NLK-Celpap utfört
rönt stort intresse och den polska regeringen var mycket angelägen att före-
taget skulle få uppdraget att genomföra en andra fas med mer detaljerade
studier av vissa anläggningar sedan den första kartläggningen redovisats.
Studien har bedömts ha stor betydelse för ansträngningarna att omstruktu-
rera den polska skogsindustrin.”
Ett sådant här svar i riksdagen, herr Nyhage, delas bland ledamöterna i
regeringen, så det här är regeringens linje, och regeringen har tydligen en
helt annan uppfattning än den som Nyhage har presenterat här. Det är rätt
intressant att konstatera.
Jag tycker att Nyhage skall sluta med sin smutskastning på det här områ-
det!
Anf. 57 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att jag i högsta grad anser att det här skall
vara en konstitutionell debatt, inte den glasögondebatt som Kurt Ove Jo-
hansson har försökt göra den till.
Allan Larsson gjorde precis vad han skulle göra, hävdar Kurt Ove Johans-
son. Att Allan Larsson engagerat sig för svenskt näringsliv är, har jag sagt,
fullt korrekt. Men han gick utöver vad han borde ha gjort. Han introduce-
rade ensidigt ett svenskt företag. Han förespeglade polackerna ensidigt att
det var just detta företag och Björn Wahlström som skulle ha uppgiften. Han
lovade också starkt svenskt bistånd i sammanhanget. Det är det som är så
utomordentligt allvarligt. Han gick alltså utöver vad han rimligen skulle ha
gjort, och det är detta som vi har anmärkt på.
Sedan är det inte bara Allan Larsson som skall klandras, utan hela rege-
ringen skall klandras för handläggningen av ärendet, och det har vi framfört.
Hela handläggningen, inte minst gentemot BITS, är utomordentligt avslö-
jande för hur illa regeringen har skött ärendet. Det finns alltså starka skäl
att rikta allvarlig kritik.
Andre vice talmannen anmälde att Kurt Ove Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 58 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Utskottsmajoriteten kritiserar förre finansministern Allan
Larsson för att han genom sitt agerande kan ha misslett polackerna att tro
att projektet hade den svenska regeringens stöd och att han därmed medver-
kade till att två företag gick miste om möjligheten att konkurrera om två
konsultuppdrag. Detta finner utskottsmajoriteten vara anmärkningsvärt.
Utskottet drar vidare slutsatsen att ärendet i själva verket var avgjort på
ett långt tidigare stadium än när regeringen fattade sitt beslut den 13 septem-
ber 1990. Underförstått menar utskottsmajoriteten att ärendet avgjorts när
Allan Larsson träffade polackerna som ett led i en exportfrämjande verk-
samhet.
Det Allan Larsson kritiseras för är just hans deltagande i exportfrämjande
verksamhet. Det är i den verksamheten som utskottsmajoriteten beskyller
honom för att ha misslett polackerna. Genom sitt deltagande i inledningen
av det som blev ett biståndsärende avgjorde Allan Larsson de facto ärendet,
anser utskottet, eftersom polackerna trodde att projektet hade den svenska
regeringens stöd.
Om den borgerliga utskottsmajoritetens beslut också blir riksdagens,
kommer statsråden i framtiden att ställas inför mycket svåra awägnings-
problem och gränsdragningsproblem, vilket kan leda till att de hellre avstår
från att delta i exportfrämjande verksamhet än att de utsätter sig för kritik
för sitt deltagande. KU:s uttalande innebär att statsråden i framtiden måste
sätta bestämda gränser så att inte deras deltagande och agerande får repre-
sentanter för företag och andra länders regeringar att tro att dessa företag,
för att citera utskottsmajoriteten, ”har den svenska regeringens stöd”.
Herr talman! Jag är den ende i KU som har erfarenhet av regeringsarbete,
varav sex år som industriminister. Det var sex år med ideliga resor till andra
länder som ledare för industridelegationer. Det var mottagningar, luncher,
middagar och samtal med besökande delegationer, företag och ministrar.
Ofta är det så, att man som statsråd är med i inledningen till något som efter
hand blir en offert, en leverans eller ett uppdrag.
Herr talman! Jag vill säga följande: Jag har från min egen statsrådstid flera
fall där jag absolut skulle ha avstått från att deltaga, avstått från att ta emot
besök och avstått från att förmedla förfrågningar till svenska företag i sam-
band med utlandsresor om KU:s uttalande då hade funnits.
Livet i regeringen är inte så enkelt och okomplicerat som den borgerliga
utskottsmajoriteten tycks tro. Arbetsdagen är som regel fylld av awägnings-
problem och bedömningar av vilka gränser som inte får överträdas. Nu sätter
KU upp en ny gräns: Ett statsråd får inte delta i exportfrämjande verksamhet
om hans eller hennes deltagande kan ge intryck av att han eller hon därmed
uttalar stöd för ett företag eller projekt.
Jag vill upprepa detta: Ett statsråd får i fortsättningen inte delta i export-
främjande verksamhet om hans eller hennes deltagande kan ge intryck av att
han eller hon därmed uttalar stöd för ett företag eller projekt.
Herr talman! Det är ofta så, att de stora svenska industriföretagen, Ex-
portrådet och Industriförbundet för fram önskemål om att ministrar från
andra länder skall inbjudas till Sverige. Det kan vara svenska exportföretag
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
63
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
64
som diskuterar order, eller är på gång att etablera kontakter med ett land,
som gärna vill att ett besöksutbyte på ministernivå skall äga rum.
Ibland är också industri- och handelsministrar på besök i Sverige inbjudna
av svenska företag, myndigheter eller organisationer av olika slag. Det är då
naturligt att man önskar ett sammanträffande med kolleger i den svenska
regeringen. Inte så sällan vill den gästande ministern ha referenser för de
företag som är värd för hans eller hennes besök eller som man planerar att
handla med.
Det är inte så ovanligt att det svenska statsrådet vid sådana tillfällen intro-
ducerar representanter för svenska företag. Det går naturligtvis inte att ute-
sluta att ett besökande statsråd eller en besökande handelsdelegation vid så-
dana tillfällen kan få intryck av, eller få för sig, att det svenska företaget eller
projektet har den svenska regeringens stöd, även om det bara varit fråga om
ett samtal eller en s.k. artighetsvisit. Det är ju ändå i den gästande ministerns
ögon ett samtal och en mottagning!
Herr talman! Nu stänger den borgerliga utskottsmajoriteten dörren för så-
dana informella kontaktvägar, vilket jag finner mycket olyckligt. Med min
erfarenhet av regeringsarbete, av möten med handels- och industridelegatio-
ner av olika slag och av kontakter med regeringskolleger från andra länder,
måste jag tyvärr konstatera att utskottsmajoritetens granskningsuttalande i
detta ärende med nödvändighet måste innebära att de svenska statsråden blir
mycket försiktigare och därmed mindre benägna att delta i exportfrämjande
verksamhet i framtiden. Detta är naturligtvis till stor skada för svensk indu-
stri och handel, och därmed också till skada för sysselsättningen i Sverige.
Självfallet skall KU:s ordförande respektera alla KU:s beslut, även sådana
som fattats med minsta möjliga röstmarginal. Detta beslut har fattats med
åtta röster mot sju. Föreligger det en viss utskottsmajoritet, även med ordfö-
randens utslagsröst, är det självfallet en utskottsmajoritet.
Jag har gått igenom detta ärende mycket noga utifrån mina egna erfaren-
heter som statsråd. Jag kommer med hänvisning till KU:s uttalande att råda
statsråd till utomordentligt stor försiktighet och rekommenderar dem, om
de vill undgå kritik, att avstå från att delta i exportfrämjande verksamhet när
tveksamhet föreligger.
Herr talman! Jag vill fråga utskottsmajoriteten, som består av de borger-
liga och Ny demokrati: Vet ni egentligen vad ni har gjort genom detta utta-
lande? Men ännu är det inte för sent att ändra sig!
Anf. 59 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Återigen gör Thage G Peterson sig skyldig till en billig reto-
risk fint. Han konstruerar en bild av vad utskottet har sagt, och sedan argu-
menterar han mot den.
Jag skall citera utskottets skrivning. Där står: ”Enligt utskottets mening är
det inte bara tillåtet utan också önskvärt att statsråd deltar i exportfrämjande
verksamhet så länge det sker i allmänna termer och så länge inte ett enskilt
företag därigenom får en särställning eller på annat sätt gynnas i förhållande
till något annat svenskt företag.”
Det är precis detta som utskottet säger och ingenting annat. Vi tycker
tvärtom att det är bra att vi tvingar statsråden till överväganden när de står
i begrepp att göra insatser. Det skall vara fråga om ett allmänt stöd till ex-
portfrämjande åtgärder och ett allmänt stöd till olika sektorer av den
svenska industrin. Vi har inte alls sagt att statsråden skall avhålla sig från att
stödja de svenska intressena. Därmed faller Thage G Petersons hela resone-
mang platt till marken.
Anf. 60 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Ylva Annerstedt hänvisade just till utskottets hela skrivning.
Den är utomordentligt viktig i sammanhanget. I mitt anförande betonade
jag den fullkomligt självklara uppgiften att delta i exportfrämjande verksam-
het och verka till förmån för svenskt näringsliv i utlandet som ett svenskt
statsråd har. Jag sade också att den uppgiften inte alls kan ifrågasättas. Det
skulle däremot vara utomordentligt allvarligt och klandervärt om man från
regeringssidan inte agerade på det sättet.
Nu söker utskottets värderade ordförande måla upp bilden av att svenska
statsråd inte skulle kunna verka till förmån för svenska företag i exportfräm-
jande verksamhet just med anledning av utskottets ställningstagande. Men
ett sådant påstående från utskottsordförandens sida faller på sin egen orim-
lighet.
Vi har hela tiden verkligen betonat vad det gäller, nämligen att ett svenskt
statsråd inte får, i full vetskap om att det redan finns andra svenska intressen-
ter på området, agera uteslutande till förmån för ett helt annat företag. Det
är där skon klämmer. Det är där som Allan Larsson har gjort fel enligt vår
mening.
Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till Thage Peterson, och det skulle
förvåna mig mycket om svaret blir ja. Gjorde Thage Peterson någon gång,
som industriminister, motsvarande insats, så att han i full vetskap om att det
fanns svenska företag som arbetade inom ifrågavarande område likväl vände
sig till ett annat företag och gav företaget och utlandet sådana impulser att
just detta företag skulle ha det ifrågavarande arbetet? Det skulle förvåna mig
oerhört om Thage Peterson svarade ja på den frågan.
Anf. 61 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Jag väntade mig att svaret på mitt inlägg skulle bli retorik
och att det skulle sägas att det hela faller platt till marken. Det kan jag fak-
tiskt lämna därhän.
Jag har dock inte på enda punkt blivit bemött med sakargument, Hans
Nyhage, utan bara med allmänna ord om att jag har fel och förstorar upp.
Det går att säga vänliga ord inne i ett uttalande om att statsråden t.o.m. har
skyldighet att delta i exportfrämjande verksamhet, men det är ganska oin-
tressant. Ni landar i kritik mot förre finansministern Allan Larsson därför
att han deltog i exportfrämjande verksamhet. Det är det som är poängen,
Hans Nyhage. Ni landar i kritik mot Allan Larsson för att han deltog i ex-
portfrämjande verksamhet och ni sätter upp en ny gräns.
Ni säger faktiskt att ett statsråd inte får delta i exportfrämjande verksam-
het om hans eller hennes deltagande kan ge intryck av att han eller hon där-
med uttalar stöd för ett företag eller ett projekt. Det är en ny gräns som
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
66
svenska statsråd fr.o.m. i morgon bitti har att rätta sig efter när de skall delta
i exportfrämjande verksamhet.
Ni gör felet att ni tror att statsrådens tid är fylld utan komplikationer. Ni
tror att när man svarar i telefonen då Exportrådet eller Industriförbundet
ringer och ber en ta emot en delegation, från ett annat land, ledd av en indu-
stri- eller näringsminister, skall man genast säga att man inte kan uttala något
stöd för Sverige, för svensk industri eller för något företag eftersom man då
får KU på sig.
Ni har ytterligare försvårat för statsråden genom att sätta upp en ny gräns
och tala om att statsråden måste vara oerhört försiktiga så att de inte ger
någon preferens åt något håll. Då blir det inte så enkelt att vara statsråd i
fortsättningen och delta i exportfrämjande verksamhet om man samtidigt
skall ha KU:s uttalande och nya gräns på halsen.
Jag har velat säga detta utifrån mina erfarenheter från mina sex år som
industriminister. Jag vet vilka gränsdragnings- och awägningsproblem man
har. Ni har varit ganska tydliga i att tala om vad ni egentligen är ute efter. I
er kritik ligger en kritik mot att den förre finansministern deltog i export-
främjande verksamhet. Det är det som det handlar om.
Anf. 62 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Först kan jag konstatera att Thage Peterson inte svarade på
min direkta fråga om hans eget agerande som industriminister. Det kan jag
bara tolka som att han naturligt nog inte har agerat på något annat sätt än
vad han skulle göra, nämligen inte agera till förmån för ett företag mot ett
annat företag.
Sakargumentet, Thage Peterson, är att ett svenskt statsråd inte skall
främja ett svenskt företag till skada för andra svenska företag som arbetar
inom exakt samma sektor och som därtill redan är i gång med arbetet. Det
är mot detta som kritiken riktas.
Det förekommer alltså ingen kritik mot Allan Larsson för hans deltagande
i exportfrämjande verksamhet - absolut inte. Det var enligt min mening hans
skyldighet att göra det. Men det gäller sättet som han gjorde det på. Han
gick utöver vad han skulle göra. Det är det som vi kritiserar. Vi kritiserar
alltså inte att han ville verka för svenskt näringsliv i Polen, men vi kritiserar
att han verkade för enbart ett enda företag och för ordföranden i styrelsen
av det företaget i full vetskap om att det redan fanns andra svenska företag
på arenan. Det är detta som kritiken riktas mot, och det är där vi har sakar-
gumentet.
Det har inte ett vitten att göra med att ett svenskt statsråd inte skulle
kunna ta emot en delegation och tala om exportfrämjande åtgärder. Det har
inte ett dugg med det att göra. Det gäller handläggningen av ärendet.
Anf. 63 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Hans Nyhage, livet är inte så enkelt i regeringen. Hans Ny-
hage gör det så enkelt som att om det finns två företag i samma bransch eller
inom samma specialitet bör statsrådet inte delta i en industridelegation. Då
bör statsrådet inte ta emot besök från det ena företaget.
Vi har två bilföretag i Sverige. Skall en svensk näringsminister i fortsätt-
ningen efter ert utlåtande kunna leda en industridelegation där bara Volvo
ingår? Eller måste han då säga att Saab måste vara med för att han skall
kunna leda delegationen?
Som industriminister ställdes jag inför den uppgiften flera gånger när
svenska byggföretag hade bjudit in industri- och handelsministrar från andra
länder. Skulle jag då varje gång ha sagt att jag inte kan ta emot vederbörande
utan att Skanska eller BPA är med och att jag inte bara kan sitta med t.ex.
Armerad Betong?
Från majoriteten säger man att statsrådet inte får finnas med i bilden när
det finns två företag. Det visar bara hur omöjligt och olyckligt ert ställnings-
tagande är. Det är inte ovanligt att statsråd får förfrågningar under resor som
förmedlas till svenska företag när statsrådet kommer hem. Jag har upplevt
det många gånger. Jag drar mig till minnes från resor i Thailand, Schweiz och
Sydkorea att jag fick förfrågningar som gällde svensk industri som jag sedan
förmedlade till svenska företag. Det gällde också att ge tips om anbudsmöj-
ligheter, affärskontakter m.m. Men det var aldrig fråga om regeringsupp-
drag, utan man förmedlade möjligheter för svensk industri att verka, göra
affärer, få anbud och öka sysselsättningen i Sverige.
Jag upprepar igen: hade jag vid det tillfället haft detta uttalande från kon-
stitutionsutskottet, så hade jag avstått från sådana uppdrag därför att det
fanns gränsdragningsproblem till följd av konstitutionsutskottets uttalande
som jag inte hade kunnat gå förbi.
Därför menar jag att vad konstitutionsutskottet har gjort och riksdagen är
på väg att göra, om riksdagen om en stund följer konstitutionsutskottet, är
att införa en ny gräns som med nödvändighet kommer att göra de svenska
statsråden mycket försiktigare. De måste då iaktta denna nya gräns som ni
har satt upp.
Jag är inte alldeles säker på, Hans Nyhage, att ni egentligen riktigt vet vad
ni har gjort och vilken skada ni åstadkommer för svensk industri och svensk
sysselsättning med detta uttalande.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Nyhage anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 64 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag skulle med några ord vilja beröra upphandlingsdelen.
Det har framförts att den upphandlingsmodell man använde, förhandlings-
upphandling, skulle stå i strid mot någon förordning. Så är det naturligtvis
inte. Det är precis som chefen för BITS, Gunilla Olofsson, har framhållit
för utskottet, att förhandlingsupphandling är en väldigt vanlig metod i dessa
sammanhang.
Hon betonar också, vilket är väldigt viktigt och riktigt i detta samman-
hang, att när det gäller Polenbiståndet är det trots allt något nytt. Hon säger
på ett ställe i sina svar att den slutgiltiga uppläggningen i dessa sammanhang
kanske inte är riktigt färdig ännu.
Låt oss då gå till det principiella. Regeringen har fattat beslut och sedan
uppdragit åt BITS att genomföra vissa uppgifter. Är det förkastligt? Det på-
står utskottsmajoriteten.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
67
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
68
Då är det intressant att konstatera att jag har framför mig - och en del
av detta finns för övrigt också i vårt material - exempel där den nuvarande
regeringen har förfarit principiellt på samma sätt. Det är inte bara ett fall,
utan två handfullar av beslut av liknande slag.
Hans Nyhage var tidigare intresserad av att föra en konstitutionell debatt.
Det har vi inte gjort hittills det vill jag understryka. Det har mest varit råskäll
och försök att utifrån vårt grundläggande material komma med vilseledande
synpunkter. Men om man nu vill föra en konstitutionell debatt då vill jag
ställa frågan: Kommer Hans Nyhage och hans vänner på regeringssidan att
till konstitutionsutskottet anmäla för granskning alla dessa andra ärenden
som ju finns, där regeringen principiellt beslutat på samma sätt som när det
gällde Celpapp, där man först beslutade och sedan sade till BITS: Var så
god, här är regeringens beslut.
Eftersom ni kritiserar detta regeringsbeslut, måste ni väl vara konsekventa
i den fortsatta granskningen. Det är rimligt att Hans Nyhage, när denna de-
batt är slut, springer upp till konstitutionsutskottets kansli och omedelbart
anmäler även dessa andra ärenden för granskning.
Sedan får vi se hur bred den politiska gråzonen är för regeringspartierna,
om ni kan komma fram till samma skrivningar som i det ärende vi nu talar
om.
Anf. 65 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Kurt Ove Johansson försöker frångå vad vår anmälan verkli-
gen gäller, nämligen att den dåvarande svenska regeringen ensidigt i full vet-
skap om att det fanns andra företag på arenan, gynnade ett svenskt företag
utan att låta de andra två vara med och konkurrera. De kunde det inte, där-
för att regeringen ställde sig bakom de 30 miljoner kronorna, från början
t.o.m. 45, kan man nästan misstänka.
Det är detta saken gäller. Det är här vi anför kritiken. Vi har sagt i vår
skrivning att eftersom det inte fanns någon begäran från Polen att just NLK-
Celpapp och Björn Wahlström som skulle ha ärendet, utan dessa i stället när-
mast påtvingats dem, då borde man i stället ha gått ut med ett anbudsförfa-
rande. Jag tror jag kan övertyga Kurt Ove Johansson helt om att den upp-
fattningen står även Gunilla Olofsson på BITS bakom.
Anf. 66 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! De som känner mig vet att jag inte springer ifrån en debatt.
Jag tar den gärna, och allra helst med Hans Nyhage.
Det är väl ändå konstitutionellt intressant att se konsekvensen av det ställ-
ningstagande utskottsmajoriteten nu gör. Man säger att det är förkastligt att
regeringen fattar ett sådant beslut. Men chefen för BITS, Gunilla Olofsson,
har sagt att hon tyckte att det var naturligt att regeringen gjorde det, efter-
som det rörde sig om så stora belopp. Det finns uttryckligen sagt ifrån hennes
sida att hon inte såg något konstigt i det. Men majoriteten tycker att detta är
konstigt och fel.
Men nu vet jag också att vi här har ärenden där Hans Nyhages regerings-
kamrater varit med om att fatta beslut som i princip är likadana. Varför kan
då inte Hans Nyhage vara så konstitutionellt rakryggad att han säger att han
kommer att anmäla även dessa till konstitutionsutskottet? Skall inte de ut-
sättas för precis samma prövning som den socialdemokratiska regeringens
beslut? Är det för mycket begärt, Hans Nyhage, att ni i den konstitutionella
delen håller er rakryggat på samma linje? Det är väl närmast ett rättvisekrav
som man måste ställa efter den här debatten. Ni måste väl fullfölja detta.
Det är orimligt att ni ser mellan fingrarna och låter den nu sittande rege-
ringen göra fel på fel. Jag har två handfullar av ärenden där man principiellt
har beslutat på samma sätt.
Visa nu för en gångs skull, Hans Nyhage, att det finns en konstitutionell
ryggrad hos majoriteten! Gå upp till konstitutionsutskottet och anmäl även
dessa ärenden!
Jag springer inte ifrån någon debatt. Jag fortsätter gärna diskussionen om
Polenärendet, och detta är en del av det ärendet.
Anf. 67 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Att Kurt Ove Johansson gärna, länge, omfattande och ofta
debatterar behöver han inte upplysa vare sig riksdagens kammare eller leda-
möterna av konstitutionsutskottet om, men det vore bra om Kurt Ove Jo-
hansson debatterade det saken verkligen gäller, nämligen vår kritik av att
den dåvarande regeringen handlade mot två svenska företag till förmån för
ett annat svenskt företag. Det är där kritiken ligger. Regeringen gjorde detta
mot bakgrunden av utlovade stora pengar, nämligen ca 30 miljoner kronor.
I den konkurrensen kunde alltså de andra icke vara med.
Om det skulle vara så att den nuvarande svenska regeringen har handlat
på motsvarande sätt, så skall jag gärna titta på det ärendet. Jag drar mig inte
för att rikta kritik av samma skäl som jag har gjort i det här fallet, det lovar
jag Kurt Ove Johansson, om det verkligen förhåller sig så. Jag har inte sett
ifrågavarande handlingar. Kom ihåg att jag säger att handlandet skall ha
skett på motsvarande sätt, mot vissa svenska företag till förmån för ett annat.
Slutligen, herr talman: Det var väl ingen tillfällighet att BITS gick till Riks-
revisionsverket? Det var mot bakgrund av att man var tvungen att handla
som man gjorde, att man gick med på att regeringen handlade ärendet.
Anf. 68 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det finns flera saker i Hans Nyhages senaste anförande som
är utomordentligt intressanta.
Till att börja med säger han om dessa ärenden, som jag har fört på tal, att
de skulle ligga utanför dagens debatt. Det gör de inte. De finns faktiskt med
i utskottets handlingar.
Hans Nyhage säger att han inte har sett handlingarna. Det är ganska fan-
tastiskt. Det stöder min teori att somliga läser med glasögon som gör att de
inte ser allt; de ser bara det de vill se. Det är precis det jag har sagt hela
tiden.
Det finns anledning att än en gång rekapitulera frågan om polackernas
egen vilja. Jag har hänvisat till Bengt Säve-Söderberghs brev till ambassadör
Öberg. Han säger att han vill ha klara besked från den polska regeringen och
att de skall uttala sitt intresse för NLK-Celpapp.
Det finns handlingar som talar om för oss att ambassadör Öberg har fram-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
69
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
70
fört dessa synpunkter till den polska regeringen. Likväl hävdar man att det
inte finns dokument som skulle bilda underlag för det här regeringsbeslutet.
Om Hans Nyhage bad någon jurist, t.ex. i det egna partikansliet, att gå
igenom våra handlingar skulle man komma fram till att det inte finns någon
som helst saklig grund för att kritisera det sätt på vilket det här regeringsbe-
slutet har kommit till. Jag vill alltså, herr talman, än en gång upprepa att alla
de anklagelser som Hans Nyhage har riktat mot Allan Larsson saknar grund.
Hans Nyhages sätt att argumentera kallar Östgötacorrespondenten för
rutten moral. Jag vill instämma i det när det gäller argumenten och kritiken
mot Allan Larsson. De saknar totalt grund.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Nyhage anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 69 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Kurt Ove Johansson tar upp en särskild debatt om upphand-
lingsförfarandet. Det finns anledning att understryka att huvudprincipen i
upphandlingsförordningen är konkurrensupphandling. Man kan göra avsteg
från det om det finns speciella skäl; det kan vara sysselsättningsskäl, eller
säkerhetsskäl t.ex. Det kan också ges möjlighet att göra avsteg från konkur-
rensupphandling om det t.ex. finns krav från motparten på ett speciellt före-
tag. Men här finns inga bevis för att det finns ett sådant krav. Hur mycket
Kurt Ove Johansson än framhärdar finns det i våra handlingar - jag har läst
samtliga KU:s handlingar - inget dokument som framställer ett klart krav
från polsk sida på att NLK-Celpapp och Björn Wahlström skulle ha uppdra-
get.
Kurt Ove Johansson säger att regeringen tog över beslutet och att BITS
tyckte att det var bra. Om inte regeringen hade tagit över beslutet hade det
ju inte blivit något beslut. På de lösa boliner som regeringen fattade beslut
ville inte BITS fatta något beslut; kostnaderna var orimligt höga, det fanns
inte något klart syfte med studien, det fanns inte något gehör för de polska
synpunkterna etc. Det beslutsunderlaget tyckte BITS var alldeles för dåligt
och man såg gärna att regeringen övertog beslutet. Man såg alltså gärna att
regeringen tog över, om det nu tvunget skulle tas ett beslut. Om BITS hade
avstått från att fatta beslut hade det inte blivit något Polenkontrakt för Björn
Wahlström inför börsintroduktionen av hans företag.
Faktum kvarstår: Det finns inga handlingar från polsk sida som klart doku-
menterar ett uttalat krav på att det skall vara Björn Wahlström och NLK-
Celpapp som skall utföra uppdraget. Konstitutionsutskottets uttalande är
kristallklart: Vi vill inte att våra ministrar skall hantera biståndsärenden på
det här sättet.
Anf. 70 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag har gång på gång sagt att Ylva Annerstedt har fel på den
punkten. Det finns klara belägg för att polackerna ville ha NLK-Celpapp
som samarbetspartner. Det framgår av våra handlingar. Det hjälper inte att
Ylva Annerstedt gång på gång påstår motsatsen. Bengt Säve-Söderbergh var
noga med att man skulle ha svart på vitt på att polackerna var införstådda
med den lösning som var föreslagen. Det finns uppgifter som visar att detta
är polackernas vilja, och ingenting annat. Det var förutsättningen för rege-
ringsbeslutet.
När det gäller förhandlingsupphandling är Ylva Annerstedt och jag över-
ens om att man kan använda sig av den upphandlingsmetodiken bl.a. när det
finns särskilda skäl. Man kan ju se på de svar som BITS chef, Gunilla Olofs-
son, gav i utskottet att hon fann det naturligt att regeringen tog över och
fattade beslutet. Det finns ingen tvekan heller på den punkten.
När det gäller just den delen kom ju en polsk delegation till Sverige. Det
var också ett skäl till att inte en regeringen underlydande myndighet skulle
föra diskussionerna och skriva avtalen.
När det gäller de ärenden som jag tog upp med en annan ärad ledamot i
den här kammaren har regeringen fattat beslut över huvudet på BITS, för
att använda er egen terminologi: 1 miljon kronor för idrottsutbyte med de
baltiska staterna i samband med Sveriges internationella femdagarsoriente-
ring i Södermanland. Det är ett ärende på 1 miljon. I det fallet kan man inte
hävda att den stora kostnaden var orsaken till att regeringen tog över beslu-
tet; likväl har det skett.
Detta är konstitutionellt intressant med tanke på den diskussion ni för i
ert majoritetsyttrande. Det är ju inte oväsentligt att vi i en sådan här debatt
diskuterar konsekvenserna av de skrivningar majoriteten gör.
Anf. 71 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Kurt Ove Johansson återkommer ständigt till att det skulle
finnas belägg för att polackerna har krävt Björn Wahlström och NLK-Cel-
papp. De påståendena blir inte sannare därför att Kurt Ove Johansson upp-
repar dem och därför att han säger dem med hög röst. Det finns inga hand-
lingar som säger att polackerna kräver detta företag och denna person. Det
finns ett flertal belägg för att man begär svenskt stöd. Det är ingen som oppo-
nerar sig mot det. Men det finns andra intressenter inblandade, och det visste
regeringen.
Man kan frångå huvudprincipen i förhandlingsförordningen om det finns
särskilda skäl, det är vi ense med Kurt Ove Johansson om. Men här fanns
det särskilda skäl att stå fast vid huvudprincipen eftersom det fanns ett kon-
kurrerande företag som hade bearbetat marknaden under ett par år. Det
fanns alltså anledning för regeringen att framhärda i en anbudsupphandling
för att bäst tillvarata hanteringen av biståndspengarna.
I andra ärenden är det flera myndigheter som hanterar biståndet till Polen
och östländerna. BITS är inte alls den enda intressenten i sammanhanget.
Men just i det ärende som vi nu diskuterar och som har anmälts till konstitu-
tionsutskottet på grund av den märkliga hanteringen var det BITS som hade
det ursprungliga ansvaret.
Här konstateras när det gäller hanteringen en lång rad märkligheter. Det
gäller då både Allan Larsson och den dåvarande regeringen. Det är den han-
teringen som konstitutionsutskottet har kritiserat.
Konstitutionsutskottet uttalar sig mycket klart: Så här skall hanteringen
av biståndsärenden och biståndsmedel inte gå till, och så här skall svenska
ministrar inte agera. De skall agera i allmänna termer och får inte favorisera
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av svensk
hjälp till skogsindu-
strin m.m. i Polen
71
|
Prot. 1992/93:116 26 maj 1993 |
ett företag till förmån för ett annat svenskt företag. Det ger helt felaktiga |
|
Granskning av |
Flyktingpolitiken m.m. |
|
Flyktingpolitiken m.m. |
Anf. 72 INGELA MÅRTENSSON (fp): Herr talman! Konstitutionsutskottet granskar varje år regeringens hante- Denna förändring i riktningen på kritiken speglar också en skrämmande Häromdagen publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av en do- Jag kan inte låta bli att framföra min oro över att sådana åsikter nu fram- Däremot finns det i Bert Karlssons anmälan till KU tongångar i den rikt- Men jag skall börja med att bemöta Socialdemokraternas kritik mot den Jag måste säga att jag blev glatt överraskad över att statsministern så aktivt Påståendet att statsministern inte skulle inse flyktingfrågornas betydelse |
|
72 |
Socialdemokraterna kritiserar statsministern för att regeringen inte har en |
minister som sysslar med flyktingfrågorna på heltid. Man bortser då från att
invandrarministern inte längre ansvarar för överklagningsärenden, som en-
ligt riksdagens beslut skall överföras till en särskild nämnd. Det har också
skett. Därmed har en ansenlig del av invandrarministerns arbetsbörda avlas-
tats. Till detta kommer, vilket vi har fått klart för oss genom Carl Bildts svar
till konstitutionsutskottet, att också han avsätter en stor del av sin arbetstid
just till flyktingfrågorna - inte minst förra sommaren, då Carl Bildt och Bir-
git Friggebo hade mycket täta kontakter.
Vidare säger Socialdemokraterna att regeringen borde ha agerat starkare,
så att Invandrarverket på ett bättre sätt hade kunnat hantera den mycket
ansträngda situationen. Vad avses med detta påstående? Invandrarverkets
chef sade under utfrågningen att verket på ett mycket bra sätt kunnat möta
den stora strömmen asylsökande. Jag delar den uppfattningen. Verket lycka-
des på ett förvånansvärt bra sätt se till att alla asylsökande fick tak över huvu-
det.
Man kan ju jämföra situationen förra året, när 60 000 människor kom hit
från det forna Jugoslavien, med den situation som rådde hösten 1989, då det
kom en ström av turkbulgarer till Sverige. Den dåvarande socialdemokra-
tiska invandrarministern ansåg att man inte kunde hantera situationen utan
utnyttjade en särskild paragraf i utlänningslagen för att inte följa denna fullt
ut. Då handlade det om 1 397 turkbulgarer som hade kommit i november
samma år - att jämföra med 127 i juli. Ökningen var alltså betydligt mindre.
Detta kan inte jämföras med situationen under senare tid.
Ny demokrati riktar stark kritik mot Birgit Friggebo för att visumtvång
inte infördes för kosovoalbaner förrän i oktober 1992. Man hänvisar till In-
vandrarverkets förra chef Christina Rogestam. Vid denna tidpunkt be-
dömde Invandrarverket att man inte kunde avvisa asylsökande till Kosovo
på grund av den situation som rådde. Det säger sig självt att man då inte skall
upprätta visumtvång för människor från just nämnda provins. Regeringen
var, som sagt, mycket aktiv i just denna fråga under den här tiden. Det har
såväl invandrarministern som statsministern gett bevis på.
Regeringen beslöt den 8 oktober förra året att viseringsfrihet inte längre
skulle gälla för medborgare från Serbien-Montenegro och Makedonien.
Detta beslut var en konsekvens av att FN hade beslutat att Belgrad inte
skulle betraktas som successor till det forna Jugoslavien. Regeringen öns-
kade även ett samordnat nordiskt agerande på den här punkten, och så
skedde också. Den 8,9 och 10 oktober fattade Danmark, Norge och Sverige
det beslut som blev den logiska följden av FN-beslutet när det gäller Jugosla-
vien. Den 10 oktober infördes vidare viseringsfrihet för medborgare från
Bosnien-Hercegovina på grund av den svåra situationen där.
I Ny demokratis reservation sägs det: ”När resurserna inte räcker till
måste gränserna stängas genom att visumtvång införs.” Det är ett häpnads-
väckande påståendei Jag trodde att vi i Sveriges riksdag åtminstone var över-
ens om att följa FN:s flyktingkonvention. Då är vi också skyldiga att låta
asylsökande som kommer till vårt land få sina ärenden prövade. Menar ni i
Ny demokrati att vi skall frångå FN-konventionen?
Vidare sägs det i reservationen att det var fel att upphäva det s.k. Luciabe-
slutet, att det skulle ha gett fel signal. Men faktum är att det beslutet inte lett
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
73
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
74
till att antalet asylsökande, bortsett från Jugoslavien, har ökat. Det har Bir-
git Friggebo också kunnat visa på genom statistik. Vilket bevis har Ny demo-
krati för motsatsen? Vad är det för låtgåpolitik som invandrarministern be-
skylls för?
Vidare kritiseras regeringen för att inte ha skött kontakterna med Invand-
rarverket på ett acceptabelt sätt. Christina Rogestam har inte riktat samma
beskyllningar. Tvärtom har hon sagt att det inte fanns motsättningar mellan
ministern och henne själv. Däremot har Christina Rogestam gjort andra be-
dömningar än regeringen när det gäller politiska ställningstaganden. Men
det är ju regeringens skyldighet att bedriva den politik som den anser vara
lämpligast och som följer den lagstiftning som riksdagen har beslutat. In-
vandrarverkets uppgift är inte att utforma politiken, utan att verkställa det
som politikerna beslutar. Riksdagen har beslutat att vi skall ha en human
flyktingpolitik. Den skall t.ex. inte följa konjunkturläget, såsom Christina
Rogestam och Arbetsmarknadsverkets chef föreslog i ett öppet brev till in-
vandrarministern. Det står inte i överensstämmelse med riksdagens beslut.
Till slut vill jag ta upp den kritik som utskottet uttrycker vad gäller Birgit
Friggebos uttalande om kosovoalbaner. Vi i konstitutionsutskottet ansåg
också att det var ett olämpligt uttalande. Det insåg Birgit Friggebo när det
hela kom ut i TV, och hon bad om ursäkt dagen efter och försökte nå ut med
det budskapet.
Vad ett statsråd uttrycker offentligt är viktigt - inte minst på ett så ömtåligt
område som invandrar- och flyktingpolitiken. Hur vi här i riksdagen hante-
rar dessa frågor är också viktigt. Det borde Ny demokrati fundera över.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation 4.
Anf. 73 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Sveriges överliberala flyktingpolitik fungerar fortfarande
som en magnet. Hit kommer många som söker ett bättre liv undan fattigdom
i sina hemländer. Dessa ekonomiska flyktingar beviljar vi politisk asyl på be-
kostnad av dem som i ordets rätta bemärkelse är politiska flyktingar.
Denna förment altruistiska flyktingpolitik har också blivit ytterst inkonse-
kvent, som när kosovoalbanerna sökte sig hit under sommaren 1992. Då för-
lamades regeringens handlingskraft, eftersom ideologi och verklighet visade
sig vara oförenliga. I sin beslutsvånda upphörde regeringen att i flyktingpoli-
tiskt hänseende styra Sverige. Regeringens oförmåga att hantera situationen
belystes också av att dess ministrar gick ut i massmedia och sade olika saker.
Regeringen skickade heller inga signaler till Kosovo som gjorde klart för
människorna där att de inte kunde räkna med att få stanna här. Regeringens
inhemska strategi var att lova Invandrarverket de pengar som verket be-
hövde för personalförstärkningar och för, som det visade sig, att skaffa fram
40 000 bäddar under sommarmånaderna.
Regeringen hade kunnat införa visering i maj 1992, när det stod klart att
flyktingströmmen hit var organiserad. Men det gjorde inte regeringen. Inte
heller införde regeringen visering i juni, då det hade kunnat göras utan in-
vändningar från FN:s flyktingkommissarie. Nej, regeringen väntade till den
8 oktober, då FN fattade det formella beslutet att inte betrakta Serbien-
Montenegro som successor till Jugoslavien.
Mellan den 10 juli och den 10 oktober kom inte mindre än 30 000 koso-
voalbaner hit. Hade viseringen införts i maj, när den massiva inströmningen
började, hade den situationen kunnat undvikas. Vad det betyder mätt i
mänskliga tragedier inser man lätt när man vet att 96 % skickas hem till ing-
enting. Det lilla de hade i Kosovo såldes för att de skulle kunna finansiera
biljetten till Sverige.
Den dag överklagningskarusellen är avklarad här i Sverige har den koso-
voalbanska flyktingströmmen kostat de svenska skattebetalarna mellan 4
och 5 miljarder kronor helt i onödan - förutom att de falska förespeglingarna
kostat stort mänskligt lidande.
Regeringen lät med avsikt 4-5 miljarder flyta ner i ett enda stort, svart
hål, samtidigt som regeringen förhandlade med Socialdemokraterna om hur
Sveriges ekonomiska kris skulle lösas. Den snabbaste och mest effektiva be-
sparingsmöjligheten lät man rinna sig ur händerna.
I utskottets utfrågningar av invandrarministern och statsministern har jag
frågat dem båda varför regeringen inte införde visering i maj 1992, som che-
fen för Invandrarverket då ville, eller åtmistone i juli samma år, när Invand-
rarverket böljade skicka tillbaka kosovoalbaner. Men både Birgit Friggebo
och Carl Bildt klänger sig fast vid Invandrarverkets verkställighetsstopp,
som rådde mellan november 1991 och juli 1992. Det innebar att kosovoalba-
ner inte skickades tillbaka, i avvaktan på utvecklingen av läget i Kosovo.
Sammankopplingen mellan visering och verkställighetsstopp är ett logiskt
felslut, som också Ingela Mårtensson gjorde sig skyldig till. De som befinner
sig utanför Sverige har nämligen ingen rätt att komma hit, men när de väl är
här och har sökt asyl är de vår angelägenhet.
Vårt enda åtagande är att ta emot konventionsflyktingar. Vi har ansvar för
dem som är här, inte för några andra. Om vi finner att vi inte kan ta emot
fler stänger vi gränsen - vi är faktiskt suveräna.
När Sverige inte skickade tillbaka kosovoalbaner under verkställighets-
stoppet, innebar det att vi tog ansvar för dem som var här. Detta hade dock
inte behövt förhindra att Sverige införde visering. Dåvarande chefen för In-
vandrarverket är av samma uppfattning. Visering hade också varit den signal
som kunde ha hindrat kosovoalbanerna från att sälja hus och hem för en bil-
jett till Sverige.
Jag och många med mig undrar hur det är möjligt att en regering kan låta
4-5 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar försvinna till ingen nytta.
Jag har lusläst konstitutionsutskottets utfrågningsprotokoll, protokoll från
riksdagsdebatter, motioner om flyktingpolitik, utrikesutskottets betänkan-
den om mänskliga rättigheter, äldre betänkanden från konstitutionsutskottet
om granskningen av beslutet från den 13 december 1989 och regeringsförkla-
ringen från 1991. Utifrån dessa dokument har jag försökt bilda mig en upp-
fattning om orsaken till regeringens oförmåga.
Den socialdemokratiska regeringen ändrade den 13 december 1989 praxis
i tillämpningen av utlänningslagen. I december 1989 var antalet asylsökande
ca 5 000, och merparten av dem var turkbulgarer. Skärpningen gjordes med
hänvisning till att det svenska samhället inte klarade av påfrestningarna och
att flyktingarna inte kunde ges ett värdigt mottagande.
Folkpartiet ansåg att beslutet den 13 december 1989 var olagligt och be-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
75
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
76
gärde granskning i KU 1990 och 1991. Utskottet fann inte vid något tillfälle
grund för kritik. Folkpartiet reserverade sig båda gångerna, 1991 genom Bir-
git Friggebo. Folkpartiets ställningstagande var att påfrestningarna på det
svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen inte kunde anses
vara så stora att man borde tillämpa bestämmelserna om särskilda skäl.
I Folkpartiets partimotioner om flykting- och invandrarpolitiken 1989/90
och 1990/91 klargör partiet sin syn på viseringsfrågans oförenlighet med
själva flyktingbegreppet och slår fast: ”Visumkrav kan inte och får inte
hindra asylsökande att komma in i landet.”
I motionen som skrevs i januari 1991 står det att det är felaktigt att säga
att asylrätten missbrukas, och att det på grund av opinionen inte finns plats
för fler flyktingar. Därefter följer, med hänvisning till Kosovo: ”Beslutet från
den 13 december måste upphävas.” Det är värt att notera att det i riksdagen
våren 1991, i utrikesutskottet och i kammaren, fastslogs att kosovoalbaner
inte är att betrakta som politiska flyktingar.
11991 års regeringsförklaring aviserades att beslutet från den 13 december
1989 skulle upphävas. Folkpartiets flyktingpolitik blev en av hörnstenarna i
regeringspolitiken, och partiet besatte också ministerposten för att säkra den
politiken.
Strömmen av kosovoalbaner ökade under hösten 1991, och Invandrarver-
ket höll regeringen underrättad. I december 1991 var antalet asylsökande
drygt 4 000, varav merparten från Kosovo. Detta skall jämföras med 5 000 i
december 1989, då skärpningen infördes. Invandrarverket vädjade till rege-
ringen om en fördröjning av upphävandet tills man visste mer om utveck-
lingen i Jugoslavien, men Birgit Friggebo vill inte lyssna. Den 17 december
upphävdes beslutet.
Den 5 december - alltså två veckor tidigare - finns den första organiserade
busstransporten från Kosovo till Sverige dokumenterad. Birgit Friggebo
valde att bortse från fakta och rådde i stället regeringen att öppna gränserna.
I april 1992 tog flyktingströmmen fart. Under maj organiserade serber buss-
transporter till Sverige. Det var ett led i den etniska rensningen. Trafiken
påtalades från Invandrarverket, i massmedia och den 14 maj förra året även
här i kammaren, men Birgit Friggebo valde att bortse från detta.
Jag måste efter att ha studerat tillgängliga handlingar konstatera att vi i
oktober 1991 fick en invandrarminister som följde regeringsförklaringen
utan att se verkligheten, som inte lyssnade till Invandrarverkets varningar
och vädjanden och som bortsåg från fakta i syfte att förverkliga Folkpartiets
flyktingpolitik. Enligt denna betraktas kosovoalbanerna som politiska flyk-
tingar.
Det är märkligt att Moderaterna har svalt Folkpartiets flyktingpolitik med
hull och hår och därmed accepterat att budgetunderskottet har ökat med
bortåt 5 miljarder kronor. Det är ett uppseendeväckande dyrt pris för poli-
tisk enighet inom regeringen. Birgit Friggebo har dokumenterat sin oför-
måga att se verkligheten och i stället fallit för frestelsen att förmå regeringen
att acceptera en naiv flyktingpolitik. För detta förtjänar regeringen och i syn-
nerhet Birgit Friggebo kritik, och det svenska folkets dom kommer att bli
hård.
Ny demokrati har inte kunnat finna några förmildrande omständigheter i
Birgit Friggebos hantering av denna fråga, och vi har en reservation till be-
tänkandet.
Anf. 74 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Ja, det fanns många trådar att ta upp i Harriet Collianders
anförande. Jag skall försöka att bemöta en del av kritiken. Till att börja med
vill jag säga att det inte är Folkpartiet som vi granskar, utan konstitutionsut-
skottet granskar regeringen.
Harriet Colliander börjar med att säga att vi har en överliberal flyktingpo-
litik som fungerar som en magnet. Det finns många som precis tvärtom häv-
dar att det i dag över huvud taget är väldigt svårt att komma in och få asyl i
Sverige. De anser att praxis har hårdnat. Under utfrågningen frågade jag
Birgit Friggebo om detta, men det har inte gått ut några sådana signaler från
regeringens sida. Många anser dock att det har blivit hårdare än tidigare. Jag
vill bara belysa detta litet, eftersom Ny demokrati påstår att flyktingpoliti-
ken är överliberal.
Harriet Colliander säger sedan att regeringen är oförmögen att fatta beslut
eller att över huvud taget sköta flyktingpolitiken. Nu riktar man från Ny de-
mokratis sida in sig enbart på Birgit Friggebo. Som tidigare har framkommit
handlar det inte bara om Birgit Friggebo. Hela regeringen, inte minst stats-
ministern, har ju varit mycket involverad och har mycket aktivt tagit del av
utvecklingen i det forna Jugoslavien. Det är en fruktansvärd situation där.
Det är väldigt svårt att över huvud taget bedöma vart den kommer att leda.
Det är inte fråga om regeringens oförmåga. Det är ju inte bara i Sverige som
man har svårt att veta hur man skall hantera situationen och hur man skall
kunna hjälpa de människor som drabbas på det här viset. Det sägs alldeles
för litet i Harriet Collianders anförande om människorna som verkligen har
behov av skydd.
Regeringens ambition var ju också att vi skulle ha ett samordnat nordiskt
agerande. Finland gick visserligen ut tidigare, men tillsammans med Dan-
mark och Norge har vi haft en samordnad politik. Det har vi också haft tidi-
gare i andra delar. Finland skiljer sig från de övriga nordiska länderna när
det gäller flyktingpolitiken. Jag vet inte om det är ditåt man strävar från Ny
demokratis sida.
Sedan talas det om organiserad överföring med busstransporter osv. Hur
folk tar sig hit är ju inte någon huvudfråga. Däremot bör man naturligtvis ge
signaler, om det förekommer att folk på ett otillbörligt sätt luras. Det gjorde
också regeringen och Utlänningsnämndens chef när man begav sig till Make-
donien och talade om vilken politik vi hade och också sände tillbaka make-
donier. Detta fick sedan effekt. När det däremot gäller Bosnien-Hercego-
vina är situationen en annan.
Anf. 75 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! I Ny demokrati tycker vi att Birgit Friggebo faktiskt förtjä-
nar kritik. Hon är ju både rådgivande och föredragande när det gäller flyk-
tingfrågor i regeringen.
Flyktingpolitiken var en framförhandlad del i regeringsförklaringen. Det
var alltså en folkpartistisk flyktingpolitik som var framförhandlad, och det
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
77
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
78
vevt en folkpartistisk invandrarminister som vi fick. Så den kritiken tycker vi
nog att vi kan stå för.
Det som händer i Jugoslavien är fruktansvärt, men vi kan inte rädda alla
nödlidande i världen genom att låta dem komma till Sverige. De frågor som
vi diskuterar var aktuella sommaren 1992. Hela Birgit Friggebos argumente-
ring utgår från att hela det forna Jugoslavien är ett krigsområde, trots att det
förs krig i en mycket begränsad del, och eftersom det är krig i Jugoslavien
har alla rätt att komma hit. Om man för ett sådant resonemang kan man säga
att alla från det forna Sovjet skall komma hit om det förekommer krigshand-
lingar i Azerbajdzjan. Det är liksom en felaktig utgångspunkt.
Det förekom icke krigshandlingar i Kosovo, men man befarade kanske att
sådana skulle förekomma i framtiden. Därför skulle man inte införa någon
visering som gjorde klart för människor att det faktiskt inte lönade sig att
sälja sin egendom och komma hit. Människor blev faktiskt lurade. Hela byar
tömdesju i Kosovo. Serber sökte ju upp dem och var dem behjälpliga med
både biljett och pass för att de skulle ta sig till Sverige. 40 000 människor
kom hit, och 96 % av dessa skickades tillbaka. Det är verkligen inhumant.
Det innebär ju ett fruktansvärt mänskligt lidande. Dessutom kostade detta
5 miljarder, till ingen nytta. 5 miljarder är ju ingen föraktlig summa. På något
sätt blir vi miljöskadade i den här kammaren när vi pratar om miljoner och
miljarder. Man vet till slut inte vad man bollar med. Men det är ju tågsätt
med tusenlappar det handlar om - om jag nu skall försöka att visualisera
penningbelopp.
Vi menar att den här viseringen skulle ha genomförts. Jag vet inte vad
Folkpartiet har fått i utbyte, eller hur man har resonerat i regeringen. Jag
har ju sett hur svårt det är att i regeringen klara av överenskommelserna sins-
emellan. Jag förstår att det kanske har varit många hårda tag beträffande de
här frågorna inom regeringen.
Anf. 76 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är hela regeringen som står bakom flyktingpolitiken.
Det är inte Folkpartiets politik utan den nuvarande regeringens. Harriet
Colliander borde inte minst ha uppmärksammat detta vid utfrågningen av
statsministern. Dessutom vill jag lyfta fram att både Birgit Friggebo och
statsministern också har agerat internationellt. Vi kan naturligtvis inte ta hit
alla flyktingar från ett område, utan Europa måste ta sitt ansvar. Birgit Frig-
gebo har ju tagit initiativ till att de europeiska staterna skulle samlas för att
diskutera hur Europa skall ta sitt ansvar också för människor som är i en svår
situation.
Tyvärr hårdnar det i dag på många olika kanter i Europa. Därför är det
mer angeläget än någonsin att det görs en samlad bedömning och att man
gemensamt tar ett ansvar för detta. Det har man gjort på olika håll, bl.a.
vid Genévemötet, som sagt. Carl Bildt tog också i ESK förra sommaren upp
frågan om att man i ett internationellt sammanhang skall diskutera de här
frågorna. Konstitutionsutskottet har ju inte haft någon anmärkning när det
gäller detta. Jag tror att man i stället måste uppskatta regeringens initiativ
på de här områdena.
När det gäller Kosovo framställer Harriet Colliander det som om det vore
frid och fröjd i Kosovo. De albaner som finns där har ju under många år
förföljts av serber. Det är ju ingen lätt situation som de har varit utsatta för.
Amnesty international kommer med rapporter om situationen och är kritisk
mot att alltför många kosovoalbaner skickas tillbaka.
Invandrarverket gjorde själv den bedömningen att det inte gick att ta ställ-
ning till hur man skulle förfara med kosovoalbanerna, om de skulle skickas
tillbaka eller ej. Det var då Ny demokrati tydligen tyckte att man dessutom
skulle införa visumtvång.
Då vill jag jämföra det med situationen i Bosnien-Hercegovina. Beträf-
fande flyktingar därifrån har vi inte visumtvång i dag, därför att situationen
i Bosnien är så svår. Tycker Ny demokrati att vi skall införa visumtvång även
när det gäller flyktingar från Bosnien-Hercegovina?
Det vore bra med litet humanitet i Ny demokratis politik i dessa frågor.
Det är bara fråga om att det kostar si och så mycket till ingen nytta. Var finns
humaniteten?
Anf. 77 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Var finns humaniteten? Inte är det humanitet att 40 000 ko-
sovoalbaner under falska förespeglingar kommer hit, av vilka 96 % skickas
tillbaka. Det är inte humanitet.
Låt oss ta upp detta med visering. Det är fel att koppla ihop verkställig-
hetsstopp och visering. Som jag sade i mitt anförande har vi ansvar för dem
som är här. För dem som är utanför har vi inte ansvar. Vi är endast skyldiga
att ta emot konventionsflyktingar.
När det gäller visering är huvudregeln enligt utlänningslagen att en utlän-
ning som reser in eller vistas i Sverige skall ha visum, om inte utlänningen
har uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller
Norge. Huvudregeln är alltså viseringskrav. Regeringen får föreskriva un-
dantag från kravet på visering. I utlänningslagen finns dessa undantag an-
givna, bl.a. medborgare i Jugoslavien.
Den enklaste åtgärden för att införa viseringskrav för medborgare från
f.d. Jugoslavien var att ta bort friheten från visering för medborgare från
Jugoslavien, dvs. att helt enkelt stryka ordet Jugoslavien i förordningen. Om
man inte hade velat ta bort det för alla, kunde regeringen helt enkelt ha upp-
hävt viseringskravet för medborgare från f.d. Jugoslavien med undantag för
personer som kom från en viss del. Något laghinder mot detta finns inte.
Huvudregeln är ju viseringskrav enligt utlänningslagen.
De avtal som Sverige måhända har skrivit under är endast folkrättsligt bin-
dande och behöver faktiskt inte sägas upp för att Sverige skall kunna till-
lämpa den svenska utlänningslagen enligt dess ordalydelse, dvs. viserings-
kravet. Utlänningslagen gäller framför eventuella internationella överens-
kommelser. Möjligen skulle Sverige ha kunnat bli utsatt för en begränsad
internationell kritik, men det hade knappast varit troligt med tanke på hur
länder t.ex. i vår omedelbara närhet agerar.
Jag kan bara konstatera att Folkpartiet sedan flera år har drivit frågan om
att viseringskravet i utlänningslagstiftningen skall tas bort. Oviljan att införa
viseringskrav för medborgare från Jugoslavien får därmed sin naturliga för-
klaring, anser jag.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
79
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
80
Att vi har verkställighetsstopp och inte skickar tillbaka folk hindrar inte
att vi inför viseringskrav. Man kan inte betrakta kriget i delar av Jugoslavien
som att det förekommer krig överallt och säga att alla är välkomna hit. Sedan
skickar vi tillbaka merparten av dem som har kommit hit. Någonstans måste
man bestämma sig.
Jag har kritiserat att regeringen inte hade någon inhemsk strategi annat än
att pytsa pengar till Invandrarverket. Jag har inte kritiserat regeringen för
att den tog de goda initiativen utanför Sverige, alltså samtal om hur man
skall kunna lösa problemen. Det bästa är att lösa problemen mera på plats,
i flyktingarnas närhet, inte genom att ta alla hit till Sverige.
Anf. 78 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Det går en depression över Europa, inte bara en ekonomisk
utan även en som handlar om själen. En kontinent av människor känner sig
förödmjukade, kränkta av själva historien, berövade sina förväntningar,
svikna på löften och skrämda av framtiden.
Detta gäller naturligtvis främst människorna i de östra och centrala de-
larna av Europa. Men hela västvärlden befinner sig i en dramatisk strukturell
omvandling på grund av den elektroniska och informationsteknologiska re-
volutionen. En fast struktur har rämnat även för människor i det rika väst.
För somliga är förlusten identifierbar: en förlorad anställning, en förlorad
inkomst. För andra är den ansiktslös: gränser luckras upp, allting flyter.
Kommer även marken under fotterna att snart ge vika?
I ett sådant läge fungerar människor i grupp och i nationer primitivt. Kol-
lektivet drar sig samman, sluter sig, stöter ut det främmande, mobiliserar sitt
försvar. Aktiveras ångesten, ligger benägenheten till attack alldeles under
ytan. Så skriver Eva Ekselius i en tankeväckande artikel, här återgiven i
starkt förkortad version av mig. Jag delar hennes analys.
I ett sådant läge måste man ställa utomordentligt höga krav pä landets in-
vandrarminister att energiskt, i rätt tid och med takt och finkänslighet han-
tera flyktingfrågan. Invandrarpolitik värd namnet har många viktiga dimen-
sioner: att upplysa svenskar, att slå ner på rasism och främlingsfientlighet,
att skapa goda internationella kontaktytor. Vårt land skall tillsammans med
andra länder sötja för att de flyktingar vi tar emot här i Sverige behandlas
väl. Handläggningstiderna för asylsökande skall vara rimliga.
Sverige har varit unikt i ett avseende: Vi har fört en invandrarpolitik värd
namnet i så måtto att vi fört en aktiv integreringspolitik. Har man fått stanna
i landet, skall man ha samma möjligheter som svenska medborgare. Man
får aktiv hjälp till anpassning. Vi kan med andra ord vara stolta över den
invandringspolitik vars ideologiska riktlinjer formades under socialdemo-
kratins regeringsinnehav.
Flykting-, kultur- och jämställdhetspolitik är centrala frågor inte bara för
socialdemokratin utan även för Folkpartiet. Därför kunde man ha hoppats
på att en folkpartistisk minister med större känslighet och skärpa hade foku-
serat på dessa frågor. Tyvärr tvingas vi konstatera motsatsen. Vaghet och
planlöshet har kännetecknat den förda politiken. Oöverlagda uttalanden har
skadat flyktingars, regeringens och landets anseende.
Vi socialdemokrater uttalar kritik för ryckigheten i planeringen och sam-
arbetssvårigheten med Invandrarverket och dess förra generaldirektör
Christina Rogestam.
Det får betraktas som en extraordinär åtgärd att som Christina Rogestam
offentligt och i ett TT-telegram i juni 1992 efterlysa en reaktion på de förslag
som Invandrarverket lämnat redan i december 1991. Under våren hade hon
vid upprepade tillfällen begärt besked av regeringen om reglering av mass-
flyktingsituationen och viseringsregler. Under kalenderåret 1992 kom 81 000
personer till Sverige. Christina Rogestam efterlyste på ett mycket tidigt sta-
dium konkreta åtgärder inför en flyktingsituation som hotade att bli omöjlig
att bemästra. Åtgärderna dröjde på ett otillfredsställande sätt.
Christina Rogestam hävdade i en utfrågning inför utskottet att verket
hade en planering för 50 000 människor. Hon sade: Under juni månad be-
fann vi oss över den planeringen och kämpade dag för dag för att få fram de
bäddar som behövdes.
Om det existerade någon planering eller strategi, som Birgit Friggebo har
kallat det, på departementet kunde Christina Rogestam inte uttala sig om.
Hon kände i varje fall inte till den. Naturligtvis var hon i detta läge i behov
av stöd från invandrarministern. Somliga uthyrare och mellanhänder tog
dessutom ut ockerpriser för sina tjänster.
Sammanfattningsvis kan man säga att det hela tiden är Invandrarverket
som tar initiativ till olika åtgärder, till utredningar som sedan tillsätts, t.o.m.
till den internationella konferensen i Geneve i flyktingfrågor som så små-
ningom blev verklighet, även om det formellt naturligtvis var regeringen som
tog initiativet.
Vi har också konstaterat att invandring, kultur och jämställdhet är tre
tunga områden som blev en minister övermäktiga. Det är främst Carl Bildt
i egenskap av regeringsbildare som borde ha insett detta. Invandrings- och
flyktingpolitik är ett heltidsuppdrag.
I en TEMO-undersökning sade sig två av tre intervjuade vara missnöjda
med den förda flyktingpolitiken. Den undersökningen gjordes hösten 1992.
Borde då inte statsministern ha dragit några slutsatser av detta utbredda
missnöje? Hade inte en omorganisation av regeringsarbetet tett sig rimlig,
åtminstone vid den tidpunkten? Både Carl Bildt och Birgit Friggebo har i
utskottets utfrågningar slagit fast att flyktingpolitiken är ett prioriterat om-
råde. Mot bakgrund av detta borde det tydligare ha framgått att flyktingpoli-
tiken var ett prioriterat område i regeringsarbetet. Vi riktar alltså lika
mycket kritik mot statsministern som mot invandrarministern i det här fallet.
Uppenbarligen finns det en tradition eller någonting annat som gör att de -
dvs. kosovoalbanerna - är mer benägna att snatta, stjäla cyklar och tvätt el-
ler vad det nu kan vara än andra flyktinggrupper, påstod Birgit Friggebo i
TV 2:s Rapport i somras. Har kosovoalbanerna detta i generna eller i blodet,
precis som man förr i världen sade om zigenarna? Det finns uppenbarligen
en tradition eller någonting annat som gör att Birgit Friggebo stöter sig
med - för att inte säga grovt förolämpar - invandrargrupper. Något statis-
tiskt belägg för sitt påstående hade hon inte heller.
Gärningen hets mot folkgrupp är straffbar. Justitiekanslern har prövat om
yttrandefrihetsbrott har förelegat i detta fall. Han har dragit slutsatsen att
invandrarministerns yttrande balanserades av att andra uppfattningar fick
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
82
komma till uttryck. Därmed går den ansvarige utgivaren för programinslaget
i Rapport fri.
Statsråden är ansvariga inför riksdagen. Konstitutionsutskottet är enigt i
följande uppfattning.
Birgit Friggebos uttalande om kosovoalbanernas brottslighet var generali-
serande och nedsättande för den berörda folkgruppen. Ett uttalande av
denna art, och särskilt från ett statsråd, riskerar att gynna invandrarfientliga
stämningar och stärka fördomar om folk från andra kulturer. Det måste en-
ligt utskottets mening ställas höga krav på statsråd när det gäller uttalanden
i olika frågor. Uttalanden av statsråd har en särskild tyngd och kan få ett
stort genomslag. Utskottet konstaterar dock att Birgit Friggebo vid uppre-
pade tillfällen bett om ursäkt och försökt att reparera de skador som uttalan-
det kan ha orsakat. Uttalandet har enligt min mening mer skadat Birgit Frig-
gebos och den svenska regeringens anseende än kosovoalbanernas, eftersom
det saknade all saklig grund.
Socialdemokraterna tar avstånd från Ny demokratis reservation i flykting-
ärendet. Vi anser att man inte så kategoriskt kan fastslå när visumregler för
kosovoalbaner skulle ha införts. Det är också en politisk bedömningsfråga,
inte en konstitutionell fråga. Harriet Colliander skiljer sig något litet från
det ovärdiga sätt på vilket nydemokrater i denna kammare argumenterar
och agerar för övrigt i flyktingfrågorna. Genom sitt agerande här brukar ny-
demokrater uppamma en viss främlingsfientliget, en främlingsfientlighet
som ändå blossar upp då och då, särskilt i oroliga tider. Partiet räknar kanske
med att detta agerande ger röster. Så enkelt är det kanske. Men jag måste
säga att agerandet är föraktligt.
Nu har en ny ton av hyckleri smugit sig in i denna förkunnelse: Det är så
synd om människor som lockas hit till en fristad från krigets Jugoslavien,
låter det plötsligt, när vistelsen blir tillfällig. Detta hyckleri kunde jag tyvärr
känna igen i Harriet Collianders anförande. Jag har också blivit verkligen
upprörd när nydemokrater här i kammaren har spelat ut gamla människor
emot invandrargrupperna. Man säger att de äldre inte får den omvårdnad
som de skulle behöva, därför att medel anslås till flyktinghjälpen. Domen
över nydemokraterna kommer att bli hård, Harriet Colliander, för intole-
rans och brist på generositet över huvud taget i flyktingfrågan. Det är min
fasta förvissning.
Anf. 79 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung inledde med att säga att man skall ställa
höga krav på invandrarministern. Jag tycker att man skall ställa höga krav
på alla ministrar. Var och en har ju ansvar för sitt område, och detta ansvar
måste de naturligtvis uppfylla efter bästa förmåga. Jag anser att Birgit Frig-
gebo har gjort det. Den kritik som framförs är mycket vag, tycker jag. Man
talar om vaghet och planlöshet, men det finns inte något riktigt konkret att
ta på.
När det gäller motsättningarna mellan Invandrarverkets förra chef Chris-
tina Rogestam och Birgit Friggebo, bekräftas ju inte dessa av utfrågningen.
Christina Rogestam sade också att hon ansåg att invandrarministern hade
tillräckligt med tid för att sköta dessa frågor och att invandrarministern och
hon hade täta kontakter. Christina Rogestam lämnade inte verket på grund
av några motsättningar mellan Birgit Friggebo och henne själv. Som jag sade
i mitt tidigare anförande har det däremot framkommit att invandrarminis-
tern gjorde andra bedömningar. Det är självklart att en regering måste ha
rätt att själv bedöma vilka politiska ställningstaganden som man skall göra.
Att det sedan har skilj t sig när det gäller Christina Rogestam och regeringen
är en annan sak.
Det gjordes ju en viss omorganisation inom regeringen efter hur frågorna
hänger ihop. Jämställdhetsfrågorna gick över till socialministern, men detta
berodde mer på frågornas art och deras samband.
Catarina Rönnung påstod att flykting- och invandrarpolitiken inte skulle
vara något prioriterat område för regeringen. Det är ett mycket märkligt på-
stående, inte minst med tanke på det engagemang som såväl Birgit Friggebo
som statsministern har haft i dessa frågor. Statsministern åkte t.o.m. själv
dagen före julafton ner till området för att bilda sig en uppfattning om förhål-
landena. Under hela tiden har han fått kontinuerlig information om läget.
Under förra sommaren var detta en av de två tre frågor som var mest priori-
terade. Att påstå att detta skulle vara ett icke prioriterat område är för mig
minst sagt märkligt.
I fråga om kosovoalbanerna och det uttalande som Birgit Friggebo fällde,
är vi ju alla överens om att det var olämpligt, vilket hon själv har sagt och
bett om ursäkt för.
Anf. 80 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag vill erinra kammaren om att oppositionsledaren Ingvar
Carlsson på ett väldigt tidigt stadium och vid upprepade tillfällen varnade för
■att den nya regeringsorganisationen med en invandrarminister på halvtid,
som hade andra tunga uppdrag skulle kunna leda till mycket olyckliga spän-
ningar mellan regeringen och Invandrarverket. Tyvärr fick Ingvar Carlsson
rätt på den här punkten. Vi socialdemokrater har med rätta påtalat de brister
i handläggningen av invandrarpolitiken i dess helhet, som vi anser att Birgit
Friggebo har gjort sig skyldig till.
Vi socialdemokrater anser att Christina Rogestam som generaldirektör
hade rätt att kräva snabbare besked. Hon hade vidare rätt att kräva re-
spons - negativ eller positiv - på sina idéer. Jag menar inte att Cristina Roge-
stam i alla lägen hade rätt, men hon kunde i alla fall kräva ett svar på alla de
frågor som hon på ett tidigt stadium aktualiserade.
Vi tycker också att ansvaret i hög grad vilar på Carl Bildt, eftersom han i
egenskap av regeringsbildare borde ha insett att Birgit Friggebo inte klarade
av tre tunga områden: invandring, kultur och jämställdhet. Dessa områden
har mycket stor bäring på människor och mänskliga relationer. De kräver tid
och att man är oerhört grannlaga i sina överväganden. Nu har vi bara disku-
terat flyktingpolitiken. Jag vill också erinra om att Birgit Friggebo även har
invandrarpolitiken inom sitt område. Här finns det oerhört många problem
att lösa och som hon borde ta itu med.
Det gäller t.ex. en hög arbetslöshet bland invandrare, att 70 % av de in-
vandrare som går i svenskundervisning hoppar av och det gäller kriminalitet.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
83
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
Jag pekar dä inte ut vissa grupper, men det har förekommit kulturkrockar
och kriminalitet som man pä något sätt borde ta itu med och informera om.
Jag anser att en minister har skäppan full och över nog full om flykting-
och invandrarpolitiken skall skötas på ett tillfredsställande sätt.
Det var Carl Bildt som påstod att flyktingpolitiken var ett prioriterat om-
råde. Detta instämde Birgit Friggebo i. Men vad jag menar är att prioriteten
har visat sig alltför litet.
Anf. 81 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Ingvar Carlsson varnade för att ha en invandrarminister på
halvtid, säger Catarina Rönnung. Men man måste se att situationen nu är
helt annorlunda efter att merparten av de 10 000 ärenden med överklagan-
den per år, som invandrarministern tidigare hade att ta ställning till, nu har
överförts till Utlänningsnämnden. Vi var ju här i riksdagen helt överens om
att invandrarministerns tidigare situation, att hon skulle avgöra kanske 200-
300 individuella ärenden under en dag, var helt ohållbar. Jag satt själv med
i Asylutredningen. Juristerna där häpnade över hur man kunde fatta så
många beslut, på ett sätt som man kunde säga var rättssäkert, under en dag.
Vi var ju helt överens om att utvecklingen var ohållbar. Därför var vi
tvungna att föra över ärenden till Utlänningsnämnden. Självfallet fick detta
också konsekvenser för invandrarministern genom att hon avlastades hela
den börda som överklagandena innebar. De ärenden som i dag beslutas av
invandrarministern rör sig om 400 per år. Det handlar ju inte bara om att
fatta beslut i ärenden. I och med att beslutsfattandet låg hos invandrarminis-
tern förde detta också med sig uppvaktningar, brev och att folk hörde av sig
osv. Den delen har nu försvunnit. Detta är inte unikt, utan snarare tvärtom.
Inget annat land har en invandrarminister på heltid. Varför skulle vi då ha
det nu, när vi har gjort om ansvarsfördelningen på detta vis? Detta trodde
jag också att vi var överens om.
När det återigen gäller Christina Rogestam har hon inte sagt att det rådde
några motsättningar. Socialdemokraternas resonemang är att denna situa-
tion har lett till motsättningar. Det är mycket konstiga argument som an-
vänds, t.ex. att det har berott på att Carl Bildt inte har tagit ansvar. Det är
en lång kedja av påståenden, som jag tycker är mycket märkliga. Motsätt-
ningarna har ju inte slagits fast av Christina Rogestam. När hon inte ville
förändra när det gällde förvarstagande av barn, ansåg sig regeringen inte
vilja följa de rekommendationer som hon gav. Det står regeringen fritt fram
att handla efter sin politiska bedömning.
Catarina Rönnung kommer också in på flera andra frågor som t.ex. in-
vandrarpolitiken. Där har regeringen lagt fram förslag och tillsatt en utred-
ning som just skall prioritera invandringspolitiken. I den anstormning som
nu har varit har invandringspolitiken kommit i kläm. Därför måste den ses
över. Också andra frågor, som Catarina Rönnung nämnde, har tagits upp av
regeringen. Men jag har inte tid att gå in på dessa nu.
Anf. 82 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag fortsätter att hävda att Christina Rogestam lämnades i
sticket på ett otillbörligt sätt under sommaren då hon hade en planering för
50 000 platser och fler flyktingar än så kom in i Sverige. Då fick hon inte den
uppbackning som jag anser att hon faktiskt behövde. Även om hon kanske
har varit litet fin i kanten och inför utskottets utfrågning har sagt att inga
motsättningar har förekommit, blev hon ändå så less på att vara generaldi-
rektör i Invandrarverket att hon på sommaren bad om att få byta anställning,
även om hon inte skulle avträda med omedelbar verkan.
Det är klart att man kan säga att inget annat land har en invandrarminister
på heltid, men inget annat land har hittills heller fört en så förnämlig invand-
ringspolitik som Sverige. Det finns inget land som har tagit så väl hand om
de flyktingar och invandrare som en gång har fått stanna som just vårt land.
Här krävs att man följer upp ordentligt när det gäller svenskundervisning,
möjligheten att få arbete och integreringen i det svenska samhället.
Informationen om hur flyktingarna har det, särskilt när flyktingfientlighe-
ten blossar upp i landet, som jag tror att Carl Bildt instämde i behovet av,
skulle man som invandrarminister kunna ägna sig åt i princip dygnet runt.
Om Birgit Friggebo hade haft mer tid att ägna sig åt invandrarfrågorna
kanske hon hade gjort litet mer måttfulla bedömningar och inte gjort de utta-
landen som hon gjorde när det gällde kosovoalbanerna. De har verkligen
skadat, inte bara kosovoalbanerna utan hela Sveriges och regeringens an-
seende. Det är snudd på oförlåtligt, trots att vi i utskottet förlåter henne, att
invandrarministern kunde ha en så fördömande attityd som hon hade när
hon drog alla kosovoalbaner över en kam och ansåg att de var stöldaktiga.
Om hon hade haft litet mer tid kanske hon förhoppningsvis hade avhållit sig
från att låta sig provoceras till ett så dumt uttalande.
Anf. 83 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung sade att vi i Ny demokrati uttalar oss litet
märkligt, och att ett slags hyckleri har smugit sig in i Ny demokratis deklara-
tion när det gäller flyktingpolitiken.
Vi har hela tiden sagt att den svenska flyktingpolitiken är inhuman. Be-
handlingen av kosovoalbanerna är ett alldeles utomordentligt exempel på
detta. Man får komma hit och sedan åker man ut härifrån. Det kanske inte
sker lika kvickt som man kom hit utan det dröjer kanske 1,5-2 år innan man
lämnar Sverige, men man måste dock lämna landet.
När ett samhälle har begränsade samhällsresurser skall dessa fördelas. Jag
kan inte se att det skall vara förbjudet att ha synpunkter på hur resurserna
fördelas. Det har vi här i riksdagen och det har folket ute i landet också. Jag
tycker att man skall få ha åsikter om detta utan att misstänkliggöras.
Med den utveckling som invandrarpolitiken har haft i Sverige håller vi på
att skapa en s.k. fjärde marginaliserad klass som lever på bidrag, och den
kan bli väldigt stor. Detta är något som svenska folket har svårt att acceptera
och förlika sig med. Situationen blir också inhuman därför att de människor
som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden får en hopplös situation. Jag me-
nar att historiens dom kommer att bli hård. Om man utgår från statistik och
forskningsrapporter kan man på ett ungefär räkna fram att de utomnordiska
invandrare som vi har här i Sverige, utan att de föder barn, kommer att ut-
göra 21 % av befolkningen om ungefär en mansålder. Svenskarna kommer
att bli i minoritet i sitt eget land omkring år 2050. Då har vi också åstadkom-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
85
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
86
mit ett mångetniskt samhälle med etniska och religiösa konflikter precis som
vi kan se på kontinenten och i det forna Jugoslavien. Då har vi importerat
problemen hit. Den som inte vill ha en sådan utveckling i Sverige skall kunna
få säga det utan att bli misstänkliggjord.
Vi kan faktiskt inte här i Sverige lösa tredje världens problem. Det är naivt
att tro det. Genom att vi har den i förhållande till omvärlden avvikande asyl-
politiken, bidrar vi till en negativ utveckling i tredje världen, eftersom det är
de bäst utbildade människorna som söker sig hit. I de här länderna blir man
därigenom dränerad på kunskap och kompetens. Man måste alltså hitta
andra vägar.
Jag tycker att vi faktiskt har rätt att få framföra dessa åsikter utan att bli
anklagade för att vara hycklare, rasister eller vad det nu är ni påstår. Jag
trodde att sådant var ute ur den här kammaren vid det här laget.
Anf. 84 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! I demokratins namn har naturligtvis Ny demokrati rätt att
framföra vilka åsikter som helst. Jag som varande motståndare till Ny demo-
krati är också i min fulla rätt att bemöta dem. Det är verkligen märkligt att
det är just Ny demokrati som står för humaniteten i flyktingfrågan i Sverige
och i denna kammare. Alla vi andra som sitter här skulle alltså vara inhu-
mana. Det är ett så märkligt påstående att jag skall lägga det på minnet.
Anf. 85 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag ställer mig i huvudsak bakom konstitutionsutskottets
skrivning när det gäller granskningen av flyktingpolitiken. Men jag har i en
meningsyttring markerat att jag anser att utskottet inte har haft tillräckligt
granskningsunderlag för att bedöma regeringens beslut att avvisa vissa pe-
ruanska asylsökande. Avvisningen har skett med hänvisning till anknyt-
ningen till terrorism, men jag betvivlar att avvisningen är förenlig med utlän-
ningslagen och Genévekonventionen om tortyr. Jag hade gärna sett att ut-
skottet hade kunnat tränga djupare in i dessa problem. Tyvärr har vi inte
hunnit med det denna gång, och det kanske finns anledning att återkomma.
Det råder en påtaglig skillnad mellan den svenska regeringens bedömning
av situationen för de mänskliga rättigheterna i t.ex. Peru och den ameri-
kanska regeringens bedömning. Jag anser att en väg för utskottet att gå fram
vore att granska om de 19 fall som regeringen har fattat beslut om och som
var startpunkten för den nuvarande behandlingen av de peruanska flykting-
arna har behandlats i enlighet med svensk utlänningslagstiftning och de kon-
ventioner som Sverige har skrivit under.
I övrigt ställer jag mig bakom utskottets skrivning i detta avsnitt.
Anf. 86 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag vill göra några korta kommentarer. Frågan om Birgit
Friggebos uttalande om kosovoalbaner grundas på en anmälan, som jag
gjorde i ärendet. Det var bra att utskottet gjorde en enhällig bedömning så
att det blev en samlad markering. För egen del hade jag förvisso kunnat gå
längre i min kritik på denna punkt. Men jag vill ändå här markera att Birgit
Friggebos uttalande inte bara var olämpligt. Utskottet skriver att uttalandet
var generaliserande och nedsättande för de berörda kosovoalbanerna. Det
framgick inte av Ingela Mårtenssons anförande.
Jag vill även ha sagt att statsministern praktiskt taget omedelbart försva-
rade detta generaliserande och nedsättande uttalande. Det hade varit på sin
plats att även han hade bett om ursäkt för vad han yttrade i den frågan.
Jag vill framhålla att det inte rör sig om att vare sig nu eller tidigare kräva
en invandrar- och flyktingminister på heltid. I reservationen sägs att det hade
varit behövligt att ha en minister som hade dessa frågor såsom huvudsakligt
ansvarsområde. Det finns all anledning att fortfarande hysa den åsikten.
Den omständigheten att Birgit Friggebo såsom invandrar- och kulturminis-
ter har sluppit ifrån att handlägga de enskilda ärendena innebär inte att det
saknas behov av en minister med detta såsom huvudsakligt ansvarsområde.
Särskilt i den kritiska situation som rått hade det varit behövligt. Det är ju
alldeles klart att inte bara flyktingfrågorna saknat en tillfredsställande bear-
betning. Det är ett faktum att såväl Invandrarverket som regeringen har i
allt väsentligt fått ägna sig åt flyktingfrågor och därför inte kunnat ägna in-
vandrarfrågorna tillräcklig tid.
Det var bra att Ingela Mårtensson framförde kritik mot Invandrarverkets
dåvarande chef, som framförde det beramade uttalandet om konjunkturpo-
litik. Men man undrar då varför det inte kunde komma till uttryck i reservan-
ternas uttalande. Detta är en del av det som inte har varit bra. Inte bara på
denna punkt utan på en rad andra punkter har det förelegat klara och påtag-
liga motsättningar, där Invandrarverket inte har kunnat fungera på ett till-
fredsställande sätt. Det var därför inte heller överraskande att Christina
Rogestam till slut avgick.
Sverige har inte bara ett åtagande, Harriet Colliander. Utöver Genéve-
konventionen har vi lagbestämmelser om de facto-flyktingar. Inte ens genom
13 december-beslutet sattes dessa bestämmelser helt åt sidan. Det var de
mest skyddsbehövande som då kom in i bilden. Dessutom har vi de humani-
tära skälen, som det också finns bestämmelser om. Slutligen finns det be-
stämmelser om krigsvägrare. I detta sammanhang bör man ge en saklig bild
av vad lagar och förordningar föreskriver.
Vi har också skyldigheter gentemot UNHCR. Jag tycker att Harriet Col-
liander helt bortser från att 3,5 miljoner människor har blivit hemlösa i Jugo-
slavien. Även om de har fått en kortare fristad i olika länder, har ändå hund-
ratusentals människor undgått död och förintelse genom att Europa trots allt
ställt upp, om än på ett ofullgånget sätt.
Anf. 87 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! De regler som Hans Göran Franck säger att vi har att följa
är sådana regler som vi själva har stiftat och som vi själva också kan ändra
eller tillfälligt sätta ur spel, vilket vi gjorde när vi skärpte det s.k. 13 decem-
ber-beslutet. Det är precis vad vi kan göra, när vi finner att vi inte kan ta
emot flera flyktingar i Sverige.
Regeringen tog hänsyn till vad UNHCR ansåg när det gällde att skicka
tillbaka kosovoalbaner sommaren 1992. Jag menar att vi måste se till hur
förhållandena är här i Sverige och hur vi bäst kan hjälpa. Vi i Sverige kan
inte ta emot alla. Det förmodar jag att även Hans Göran Franck inser. Vi
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
87
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
88
måste verka för att förhållandena ute i världen blir bättre, så att människor
inte kommer hit.
Anf. 88 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Att ständigt tala om för oss att vi i Sverige inte kan ta emot
alla blir alltmer ihåligt för varje gång det sägs. Harriet Colliander bryr sig
inte ett dugg om att 3,5 miljoner människor i det forna Jugoslavien har blivit
hemlösa. Vi har tagit emot 75 000-80 000 av dessa människor. Det finns en
demagogi i sättet att uttala sig om det här som förekommer inte bara här
utan i ännu gravare och allvarligare former när man talar ute i landet.
Det är ju alldeles klart att Sverige har gjort bara ett mindre åtagande i
detta fall. Det rör sig om att 700 000 människor har flytt till Västeuropa. Men
bakgrunden till det hela har blivit att den återstående delen av dessa 3,5 mil-
joner människor har fått stanna i krigsområdena och i närområdena. Detta
har blivit konsekvensen av att alltför få länder har ställt upp. I Västeuropa
är det framför allt Tyskland, Schweiz, Österrike, Holland och Sverige som
har ställt upp på ett någorlunda hedervärt sätt. Men den stora bördan har
drabbat det forna Jugoslavien, Ungern, Tjeckoslovakien och de länder som
ligger närmast. Jag kan vittna om hur pass allvarlig denna situation är efter
det att jag nyligen har besökt Tjeckoslovakien och en del av det forna Jugo-
slavien.
Anf. 89 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Jag bagatelliserar inte förhållandena i Jugoslavien. Vad jag
menar att vad man skall göra, vilket också den svenska regeringen har gjort
genom sina internationella kontakter, är att försöka hjälpa så nära som möj-
ligt. Det är de möjligheter som man i första hand har.
När jag säger att vi inte kan ta emot alla i Sverige, menar jag att det finns
en begränsning när det gäller vad vi kan åstadkomma här i Sverige. Vi måste
rikta in våra åtgärder på att hjälpa så nära de behövande som möjligt. Det
är en uppfattning som jag står för.
Anf. 90 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Även detta uttalande från Harriet Colliander visar att hon
har vissa svårigheter med att sätta sig in i frågan. Sanningen om historien är
ju att de huvudsakliga insatserna, inte bara från Sveriges sida utan även från
andra länders sida, sker genom de insatser som under ledning av UNHCR
görs i grannområdena och i det forna Jugoslavien och som görs av FN. Där
sätts ju de stora mänskliga och andra resurserna in. Jag tycker att de är otill-
räckliga. Men det blir ju inte bättre av att man här försöker tala om den här
frågan som om alla insatser rör sig om att alla kommer hit och att man bortser
från den andra sidan av saken. I detta sammanhang behövs det både och.
Det tycker jag att Harriet Colliander borde inse.
Harriet Collianders sätt att argumentera har varit till skada. Men dess
bättre växer det nu fram en stark opinion. Det visar sig också att insamling-
arna till förmån för de hemlösa och för flyktingarna från det forna Jugosla-
vien växer sig allt starkare, och Ny demokrati blir förhoppningsvis alltmer
isolerat. Men domen, vilket tidigare sades av Catarina Rönnung och som jag
vill upprepa, kommer att bli hård över Ny demokrati och dess gelikar i andra
länder.
Anf. 91 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag kunde inte låta bli att begära ordet igen för att reagera
på Harriet Collianders replikskifte med Catarina Rönnung, som jag tyckte
var ett fasansfullt inlägg.
Jag tillåter mig att kalla det för en rasistisk åskådning när man talar om att
svenskarna skall bli i minoritet framöver och om att man vill särskilja raser.
Då har man enligt mitt förmenande en rasistisk åskådning. Det var precis
denna typ av argumentering som fanns i den artikel i Svenska Dagbladet som
jag tog upp i mitt anförande till att bötja med och som har väckt stor förstäm-
ning hos dem som har läst artikeln och som har förundrat sig över att man
över huvud taget publicerat den. Nu har vi fått höra samma argumentering
här i Sveriges riksdag. Jag tycker att det är förfärligt.
Anf. 92 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag förstår av Ingela Mårtenssons inlägg att jag inte har de
rätta åsikterna. Och när jag inte har de rätta åsikterna så kallas de för rasis-
tiska.
Om vi här i Sverige tar emot 50 000, 60 000 eller 70 000 människor varje
år är det klart att svenskarna så småningom blir i minoritet. Man kan räkna
fram detta genom födelsetal hos invandrare som kommer hit och genom fö-
delsetal hos svenskarna och hur många som kommer hit. Det är inte alls så
svårt att räkna ut hur befolkningsförhållandena kommer att bli här i Sverige.
Jag påstår att det svenska samhället, med de stora befolkningsgrupper
som vi tar in här i Sverige från olika håll i världen - de flesta kommer faktiskt
från tredje världen, trots att Jugoslavienproblemet nu skymmer detta för-
hållande - blir ett mångetniskt samhälle. Vad är det för fel att säga det? Det
blir ju så.
Vi vet också att människor har svårt att leva sams i mångetniska samhällen
med olika religioner. Det är inget konstigt med det heller. Många svenskar
vill inte ha ett sådant samhälle. Det skall man också kunna få säga.
Om Ingela Mårtensson vill ha ett sådant samhälle, så må det vara hennes
åsikt. Men jag skall inte behöva stå här och bli kallad rasist därför att jag
beklagar att svenskarna så småningom blir i minoritet.
Anf. 93 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Harriet Colliander vad det är för fel att
Sverige blir ett mångetniskt samhälle, om det inte redan är det. Är det inte
bra med litet nytt och friskt blod, så att tröga svenskar får litet uppblandning
från främmande nationer? Är det inte av värde att vi i Sverige inte isolerar
oss utan får andra kulturella influenser än dem som vi själva kan åstad-
komma? Varför skulle det vara något negativt att vi öppnar våra gränser för
andra folkslag? Vi har ju alla en gång invandrat till Sverige. Ingen av oss är
fri från detta. Svenskar kan ju inte isolera sig i Sverige och stänga gränserna
och säga att vi inte vill ha ett mångetniskt samhälle. Det har vi redan.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
89
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
90
Det skulle också vara roligt att få veta när svenskarna enligt Ny demokra-
tis beräkningar kommer att vara i minoritet.
Anf. 94 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Av det sätt som Harriet Colliander resonerar på måste det
vara på det sättet att hon föredrar att det skall bo bara svenskar i Sverige.
Om man anser det har man väl en rasistisk inställning? Men precis som Cata-
rina Rönnung sade har vi redan ett mångkulturellt samhälle. Vi har haft in-
vandring under väldigt många år. Vi är ju svenskar allihop. Förresten, vad
är det för fel på att det kommer andra grupper hit?
När man resonerar på ett sådant sätt måste man vara medveten om att det
är en rasistisk inställning. Om man skall behålla visa raser, så är det väl en
rasistisk inställning? Och vad betyder det för de förfärliga grupper som lyck-
ligtvis inte är så stora i Sverige i dag men som ändå finns där? De är skräm-
mande. Att Ny demokrati som ett parlamentariskt parti vill blåsa under så-
dana stämningar är förfärligt.
Anf. 95 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Först vill jag säga till Catarina Rönnung att det finns befolk-
ningsrapporter, det finns statistik, det finns undersökningar. Jag kan furnera
Catarina Rönnung med sådana uppgifter. Det är ingenting som jag står och
fabricerar här. Sådant kan man ta reda på. Det är inga konstigheter med det.
Man kan räkna fram detta. Det är bara objektiva siffror, man behöver inte
lägga några värderande aspekter på dem, som ni gör här. Så fort jag tar fram
en faktauppgift lägger ni värderande aspekter på den, vilket jag inte gör.
Jag blev litet upprörd över Ingela Mårtensson som pratar om rasistiska
grupper. Det får stå för henne själv. Jag pratar om ett mångetniskt samhälle,
om etniska grupper som kommer hit. Det ligger egentligen inget negativt i
det. Jag konstaterar bara att det är ett sådant samhälle som vi får. Frågan är
om man vill ha ett sådant samhälle.
Jag tycker att det finns en gräns, när den svenska kulturen inte är det som
är det tongivande i Sverige längre. Om jag vill att vi skall ha en svensk kultur-
tradition, att det skall vara den svenska identiteten, kan jag väl få tycka och
anse det. Det är många med mig som anser det.
Det har varit skillnad på invandring. Om man ser på invandringen århund-
raden tillbaka, med tyskar, valloner och judar som har kommit hit, och även
arbetskraftsinvandringen på 50- och 60-talen, har det varit människor som
har kommit hit i mindre grupper och som så småningom har sugits upp och
assimilerats i det svenska samhället.
Nu är det inte så längre. Nu är det stora grupper som kommer från helt
andra kulturkretsar i världen än från Västeuropa, där vi så att säga hör
hemma och har vår kulturtradition. Det är människor från tredje världen
med helt andra kulturer, helt andra släkttraditioner och helt annan religion
som kommer hit.
Vi menar att människor skall ha rätt att leva med sina kulturtraditioner.
De skall inte tvingas in i det svenska. Har man den uppfattningen och männi-
skor inte kan bli assimilerade här, får vi ett mångetniskt samhälle. Då är frå-
gan om man tycker att det är bra eller inte. Det kan man ha olika åsikter
om. Jag önskar att den dominerande kulturtraditionen i Sverige skall vara
svensk. Det är Ny demokratis uppfattning, och för det behöver man inte bli
beskylld för att vara rasist.
Anf. 96 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! Jag är också en av dem som blev minst sagt häpen över det
yttrande som Harriet Colliander har fällt ett par gånger. Jag tycker att Har-
riet Colliander skall ställa sig frågan: När blir man svensk?
Hon försöker räkna fram när den svenska folkstammen är i minoritet. En
del av oss som befinner oss i den här kammaren har son-namn. Vi kan heta
Pettersson, Mårtensson eller Larsson. Vi är troligen svenskar. Det finns i
denna kammare även de som har främmande namn. Men jag betraktar dem
också som svenskar. Även om man kan ha förfäder som har kommit från
andra länder, blir man efter hand i stor utsträckning assimilerad. Jag begri-
per mig inte på logiken i det yttrande som Harriet Colliander har fällt.
Enligt det senaste inlägget tycks hon göra något slags skillnad beroende
på hur långt ifrån Sverige man bor. Hon talar om att det är fråga om helt
andra religioner. Jag vill bara erinra Harriet Colliander om att det inte är så
länge sedan man på många håll här i Sverige med fasa såg på katoliker. Det
var på ungefär samma sätt som vissa i vårt land ser på muslimer i dag.
Jag tycker att Harriet Colliander är skyldig att förklara, här eller i något
annat sammanhang, vad som menas med svensk kulturtradition. Själv bor
jag i en stad, Göteborg, där många olika folkgrupper har bidragit till den
kulturtradition som finns. Det är så också med landet i övrigt.
Anf. 97 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Det finns många grupper i samhället som propagerar för
svenskhet. Det brukar vara ytterlighetsgrupper på högerkanten för det
mesta.
Jag skulle vilja fråga Harriet Colliander, som också propagerar för svensk-
hetens bevarande, om hon sympatiserar med gruppen Bevara Sverige
svenskt eller om hon tar avstånd från den gruppens agerande.
Anf. 98 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag har aldrig sagt bevara Sverige svenskt och jag stöder inte
gruppen Bevara Sverige svenskt.
Nu pratas det om ytterlighetsgrupper. Det var väl en ytterlighetsgrupp här
i riksdagen som till slut lyckades få upp en svensk flagga här i kammaren.
Jag tycker att det får finnas gränser när man pratar om ytterlighetsgrupper.
Det är väl inte så konstigt vad svensk kultur och kulturtradition är, om
man kan sin kulturhistoria och tittar bakåt i tiden. Vad jag vet kan vi inte
konstatera att det har varit några stora invandringar till Sverige kanske sedan
stenåldern. Man kan räkna upp vilka folkgrupper som kom hit under medel-
tiden. Vi har alltså alltid, så långt vi kan se tillbaka, tillhört den västeurope-
iska kulturtraditionen. Vi har haft den katolska kyrkan här, fast vi på 1500-
talet övergick till protestantismen. Det är fortfarande samma kulturkrets
som vi hämtar vårt tankegods ifrån.
Jag tycker inte att man kan dra likhetstecken mellan islam och katolska
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
91
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Flyktingpolitiken
m.m.
kyrkan. Det handlar om två helt olika kulturkretsar. När man plockar in väl-
digt många främmande element kan det bli en god uppblandning. Men det
kan också bli så, om man som vi har en mycket stor invandring från tredje
världen, att dessa människor inte blir assimilerade i det svenska samhället,
utan att det uppstår motsättningar. Det kan vi se på många håll i världen.
Det är i så fall inte något märkligt som inträffar här i Sverige.
Anf. 99 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Harriet Colliander gör sig skyldig till en del glidande formu-
leringar. Om man skulle stå på den sida som vill ha en generös och tolerant
flykting- och invandrarpolitik, står man plötsligt inte upp för Sverige som na-
tion. Vår nationalsymbol, den svenska flaggan, ifrågasätts. Jag tycker att den
argumenteringen också är egendomlig.
Anf. 100 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Nu förstår jag ingenting. Skulle jag ifrågasätta den svenska
flaggan? Det var såvitt jag förstår den borgerliga majoriteten här i riksdagen
som såg till att det över huvud taget kom upp en flagga här i kammaren.
Jag tycker att den här diskussionen börjar urarta. Man försöker misstänk-
liggöra Ny demokrati. Det är vad ni är ute efter.
Det vi säger är att vi är rädda för det mångetniska samhälle som man håller
på att skapa. Det har inte bara positiva drag. Vi har till Sverige importerat
en grov kriminalitet. Vi har fått religioner som inte passar ihop i Sverige.
Det kommer så småningom att bli problem. Det är vi övertygade om. Det
kan jag få säga utan att bli kallad för rasist, hoppas jag.
Anf. 101 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Harriet Colliander var litet slarvig med fakta beträffande vår
nationalsymbol, den svenska flaggan.
Det var så att jag, när jag var talman, tog det slutliga initiativet i talmans-
konferensen och förvaltningsstyrelsen till att flaggan sattes upp. Det fanns
vid det tillfället också en motion. Den var skriven av Görel Bohlin, om jag
inte minns fel.
Det var alltså i fullkomlig enighet som nationalsymbolen fick en plats i
plenisalen. Jag skulle vara tacksam om Harriet Colliander inte sprider några
felaktiga uppgifter om hur det gick till.
Anf. 102 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Trovärdigheten i argumentationen i de inlägg som jag har
hört från Harriet Colliander skulle stärkas om vi fick se Ny demokrati ställa
upp i kampen mot rasism här i Sverige. När vi deltar i den kampen på olika
håll i landet ser vi inga företrädare för Ny demokrati. I stället för man fram
argumentationen att vi skall stänga våra gränser. Då underblåser man i själva
verket den rasism som är ett visst problem i det här samhället.
92
Utnämningsfrågor
(avsnitt 13)
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Anf. 103 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig först yrka bifall till reservation 6 i detta betän-
kande.
Efter bemyndigande av regeringen den 10 januari 1991 tillkallade den då-
varande justitieministern under våren 1991 en parlamentarisk kommitté
med uppdrag att utreda frågor om s.k. registrerat partnerskap m.m. Den här
kommittén arbetar under namnet Partnerskapskommittén.
Sedan kommitténs sekreterare hade entledigats på egen begäran utlystes
sekreteraruppdraget under sommaren 1992, och två personer anmälde sitt
intresse för uppdraget. Den ena av dem återkallade senare sin anmälan.
Därefter beslutade statsrådet Reidunn Laurén den 11 september om förnyat
förfarande med intresseanmälan. Samma dag underrättades den återstående
sökande, en revisionssekreterare som böljat i hovrätt för över 20 år sedan
och som tjänstgjort som rådman i hovrätt i omkring fyra år, om statsrådets
beslut.
Ytterligare två sökande anmälde intresse för tjänsten. Båda dessa hade
avsevärt kortare tjänstgöringstid än revisionssekreteraren. Den 16 oktober
förordnade statsrådet Reidunn Laurén en hovrättsassessor, som börjat i hov-
rätt cirka sex år tidigare, att biträda som sekreterare i Partnerskapskommit-
tén.
Enligt en promemoria från Justitiedepartementet har just Partnerskaps-
kommittén fått ett grannlaga uppdrag som bl.a. berör viktiga etiska och reli-
giösa värderingar hos många människor. Man anser också att det är väsent-
ligt för frågans fortsatta hantering att kommitténs arbetssätt inte kan miss-
tänkliggöras och att dess förslag inte kan ifrågasättas annat än på rent sakliga
grunder. Man anser vidare att krav på neutralitet skall kunna ställas med sär-
skild tyngd när det gäller sekreteraruppdraget i denna kommitté.
Enligt promemorian och statsrådet Reidunn Laurén har den nämnda revi-
sionssekreteraren inte ansetts uppfylla kravet på neutralitet. Anledning till
detta är att personen i fråga har åberopat att han har författat den av Social-
styrelsen utgivna boken Homosexuellas rättigheter. Vidare har han åberopat
att han sedan 1978 har följt och medverkat i den offentliga debatten rörande
de homosexuellas situation i samhället. Han har tio års erfarenhet av psyko-
logiskt, socialt och juridiskt arbete inom RFSL rådgivning för homosexuella.
Enligt 11 kap. 9 § andra stycket i regeringsformen skall vid tillsättande av
statlig tjänst avseende endast fästas vid sakliga grunder såsom förtjänst och
skicklighet. I 4 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA)
hänvisas till vad som är föreskrivet i regeringsformen eller annan författning
om saklig grund för tillsättande av statlig tjänst. Vidare föreskrivs i paragra-
fen att bland de grunder som sålunda skall beaktas vid tillsättandet av statliga
tjänster skall skickligheten sättas främst om det inte finns särskilda skäl för
något annat.
Vi socialdemokrater anser att det i detta ärende inte finns några särskilda
skäl för att man skall frångå det som föreskrivits. Vi ifrågasätter därför stats-
rådet Reidunn Lauréns bedömning i det aktuella ärendet. Vi anser att revi-
Granskning av
regeringen
Utnämningsfrågor
93
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Utnämningsfrågor
sionssekreteraren har en stor kunskap och erfarenhet på det område som
Partnerskapskommittén har att utreda. Det är kunskaper och erfarenheter
som kan vara utredningen till nytta.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till hans långa domstolserfarenhet
torde det kunna förutsättas att han under ordförandens ledning skulle ha
kunnat utföra sekreteraruppdraget i kommittén med erforderlig objektivi-
tet. Inte ens statsrådet kan hävda något annat.
Vi socialdemokrater anser vidare att de ledamöter som partierna har ut-
sett att ingå i kommittén, liksom de personer som har att ta ställning till kom-
mitténs kommande förslag, inte låter sig förledas att misstro sekreterarens
arbete på grund av att han skulle kunna knytas till vissa partsintressen utifrån
sina åberopanden.
Enligt vår uppfattning, herr talman, är detta ingen liten fråga. För oss är
det mycket viktigt att yttrandefriheten respekteras och att otillbörlig diskri-
minering inte får ske. Därför kan statsrådet Reidunn Laurén inte undgå viss
kritik.
Anf. 104 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag råkar bo i ett län som var utan landshövding i ett helt
år. Curt Boström lämnade landshövdingeuppdraget den 30 juni 1991. Den
borgerliga regeringen tog då itu med problemet med en landshövding i Norr-
botten. Det gick mycket långsamt. Först den 26 mars 1992 förordnades den
nya landshövdingen Brodin. Han kunde då tillträda den 1 juli 1992.
Jag har nöjt mig med att godta utskottets skrivning. Där framhåller man
vikten av att onödigt dröjsmål undviks när det gäller att utse landshövding.
Om det här händer igen är det inte uteslutet att man får göra en kraftfullare
markering.
Jag har tidigare berört tillsättandet av ledamöter i Vägverkets och Trafik-
säkerhetsverkets styrelser. Riksdagen slog 1988 fast att trafikpolitiken skulle
ha ett övergripande mål som handlade om miljöhänsyn och hushållning med
naturresurser. Sedan dess har vi haft en debatt där såväl forskare som trafik-
planerare och miljömänniskor kritiserar regering och riksdag för att man
inte lyckas att uppfylla dessa målsättningar när det gäller trafikpolitiken och
infrastrukturen.
I dag kan vi läsa en artikel i Dagens Nyheter som också behandlar detta
att vi skall stå fast vid de mål som vi har ställt upp.
När regeringen utsåg ledamöter i Vägverkets och Trafiksäkerhetsverkets
styrelser föreföll det som om man har skjutit dessa övergripande målsätt-
ningar i bakgrunden. Jag tycker att det kunde ha varit en tydligare skrivning
i utskottets betänkande om dessa försummelser. Därför har jag lämnat en
meningsyttring som ger ett förslag till en alternativ skrivning.
Jag tror att det är oerhört viktigt att ledamöter i Vägverkets styrelse är
människor som kan driva igenom de politiska riktlinjer för infrastrukturen
som riksdagen faktiskt har lagt fast.
Anf. 105 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! I 4 kap. 3 § lagen om offentlig anställning hänvisas till vad
som är föreskrivet i regeringsformen eller annan författning om saklig grund
för tillsättning av statlig tjänst.
I paragrafen föreskrivs också att bland de grunder som skall beaktas vid
tillsättning av statliga tjänster skall skickligheten sättas främst, om det inte
finns särskilda skäl för något annat.
Grunderna till bestämmelserna i lagen om offentlig anställning och an-
ställningsförordningen finns i de överväganden som är redovisade i proposi-
tionen om den statliga personalpolitiken. I denna proposition framhålls att
till skickligheten också skall hänföras de faktorer som är avgörande för att
bedöma den sökandes lämplighet för den aktuella tjänsten.
Här understryks också att det är av grundläggande betydelse för meritvär-
deringen att det är de krav som är förknippade med tjänsten som bestämmer
vilka skicklighetsfaktorer som skall beaktas och hur tungt dessa skall väga.
Yrkesskicklighet och personliga egenskaper blir mätare på de individuella
förutsättningarna att fylla de krav som den aktuella befattningen ställer på
sin innehavare.
Enligt Bertil Wennergren, som har skrivit I statens tjänst, brukar tjänste-
tillsättningsbeslut framhållas som ett typexempel på avgöranden som grun-
dar sig på lämplighetsbedömningar och inte på rättsliga bedömningar. Han
tar också fram det som i annat sammanhang kallas statsnyttan, dvs. det all-
männa intresset av att offentliga funktioner utövas av personer som är bäst
skickade för uppgifterna, och menar att denna också kan ingå i bedöm-
ningen.
Statsrådet Laurén har vid den aktuella tjänstetillsättningen gjort den be-
dömningen att kommitténs verksamhet bäst gagnats av att sekreterarens
neutralitet inte kan ifrågasättas. Inga invändningar har rests mot revisions-
sekreterarens kompetens. Det är emellertid av allmänt intresse att kommit-
téns samtliga ledamöter kan känna förtroende för sekreteraren och att resul-
tatet av utredningsarbetet inte skall kunna misstänkliggöras med hänvisning
till sekreterarens partiskhet.
Eftersom olika uppfattningar kan råda när det gäller lämplighetsbedöm-
ningar, har utskottet inga andra kommentarer till tillsättningsförfarandet än
att det är viktigt att yttrandefriheten respekteras.
Jag yrkar att utskottets skrivning godkänns och att reservation 6 avslås.
Bengt Hurtig har kommenterat tillsättningen av landshövdingeposten i
Norrbottens län. Konstitutionsutskottet har uttalat att man självfallet skall
tillse att inget onödigt dröjsmål uppstår vid tillsättning av landshövdingepos-
ter liksom också vad gäller andra poster. Men Bengt Hurtig kan inte vara
omedveten om de mycket speciella förhållanden som rådde vid detta tillsätt-
ningsförfarande.
Bengt Hurtig kommenterar också utnämningen av ledamöter i Vägverkets
och Trafiksäkerhetsverkets styrelser. KU gör en mycket genomgripande och
fyllig redovisning av hela den hantering som skett av dessa utnämningar.
Alla formella krav är tillgodosedda, och därför har utskottet inte funnit an-
ledning att göra något särskilt uttalande i detta ärende.
Jag yrkar att utskottets skrivning godkänns.
Anf. 106 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater anser att det är anmärkningsvärt att ut-
skottsmajoriteten har kommit fram till den uppfattning som den hamnat på
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Utnämningsfrågor
95
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Utnämningsfrågor
96
i denna fråga. Vi anser inte att det svar som statsrådet Reidunn Laurén gav
i en interpellationsdebatt här i kammaren i frågan om tillsättningen av pos-
ten som sekreterare i denna kommitté var till fyllest utifrån den bedömning
som hon har gjort.
Det enda som statsrådet hänvisar till är frågan om neutraliteten. Vi anser
att en person som den här berörde, som har en så god kunskap om de frågor
som det gäller, mycket väl förmår att vara objektiv i sitt arbete i Partner-
skapskommittén. Vi anser att den bedömning som statsrådet hänvisar till i
denna fråga inte håller.
Personen i fråga har öppet deklarerat sina åsikter på området. Jag vill
fråga utskottsmajoritetens talesman om hon anser att en person som uttalar
sig i ett visst spörsmål i fortsättningen skall vara diskvalificerad för arbete
som sekreterare i en statlig utredning på det området.
Anf. 107 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Det är inte okänt för Lisbeth Staaf-Igelström att det i den
kommitté som skulle utreda förutsättningarna för ett registrerat partnerskap
fanns mycket stor övervikt av personer som redan hade uttalat sig för ett
registrerat partnerskap, nämligen ordföranden och två experter. Bland kom-
mitténs ledamöter fanns inte förtroende för att kommitténs arbete med en
ytterligare person som omfattade denna ståndpunkt skulle bli så neutralt
som alla ledamöter av kommittén har rätt att förvänta sig.
Det är en lämplighetsbedömning huruvida man utöver dem som redan har
uttalat en bestämd mening också skall ha en sekreterare med samma uppfatt-
ning. Det kom mycket tydliga signaler att i så fall förtroende inte skulle före-
ligga, och då hade statsrådet att ta hänsyn till om respekten för kommitténs
arbete skulle kunna bli till fyllest.
Utskottet har mycket klart uttalat att det faktum att en person har en eller
annan uppfattning inte får diskriminera denne när det gäller att få ett visst
uppdrag. Men vad som tillkommer i det här fallet är ju att det fanns en stor
grupp av personer i detta arbete som redan hade uttalat sig för en viss upp-
fattning.
Anf. 108 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag anser fortfarande att det är mycket märkligt att utskotts-
majoriteten har intagit denna ställning. Den person som vi nu diskuterar har
en mycket bred yrkesmässig bakgrund på detta område och en stor kunskap
och erfarenhet. Med den kunskapen och den erfarenheten bör han kunna
arbeta mycket objektivt just i denna kommitté.
Vi anser fortfarande att utskottsmajoriteten inte har respekterat yttrande-
friheten och att det förekommit en otillbörlig diskriminering av just denna
person.
Anf. 109 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! I utskottets skrivning görs det mycket klart att utskottet inte
på något vis ifrågasätter revisionssekreterarens kompetens. Vad vi uttalar
oss om är principerna för tjänstetillsättning, och vi pekar på att det finns
olika sätt att göra lämplighetsbedömningar. I det här fallet har statsrådet be-
dömt att det inte var lämpligt att ytterligare tillföra personer med en klart
uttalad uppfattning när det redan fanns så många som hade samma uppfatt-
ning. Samtliga ledamöter i kommittén skall kunna känna förtroende för sek-
reterarens arbete. Det är den lämplighetsbedömning som statsrådet har
gjort.
Anf. 110 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag har till KU anmält för granskning hur regeringen använ-
der sin utnämningsmakt. Jag gjorde min anmälan mycket vid. Den omfat-
tade nämligen i stort sett alla utnämningar. Men jag hade inte i min vildaste
fantasi anat att den ena A4-bunten med utnämningar efter den andra skulla
komma in till kansliet. När utskottet sade - inte utan viss skadeglädje - att
jag nu måste precisera mig, gick jag hem och, enligt order, preciserade mig.
Därvid försökte jag lyfta fram en principiellt intressant frågeställning, som
gällde på vilket sätt verkställande direktörer utnämns i statliga aktiebolag.
Jag snävade alltså in min granskningsanmälan till att gälla sättet på vilket
verkställande direktörer i statliga aktiebolag utnämns.
Tillvägagångssättet är raffinerat. Regeringen tar helt enkelt fram en kan-
didat som en av regeringen för detta ändamål speciellt tillsatt bolagsstyrelse
får i uppgift att utnämna. Samtidigt säger regeringen när kritik framförs att
den inte har med utnämningen att göra. Det är bolagsstyrelsens ansvar. Re-
geringen gör på detta enkla sätt utnämningar utan att beakta regeringsfor-
mens stadganden.
Jag lyfte fram utnämningarna av Christina Rogestam till verställande di-
rektör i Utbildningsfastigheter i Göteborg AB och Larz Johansson till verk-
ställande direktör i AMU-gruppen AB. Beträffande dessa utnämningar syns
tydligt det stegvisa förfarandet, dvs. att flytta över ansvaret från regering till
bolagsstyrelse. Jag beklagar att personer har namngivits, eftersom det är
principen jag är speciellt ute efter.
Jag börjar med utnämningen av Christina Rogestam. Hon var chef för In-
vandrarverket, med något år kvar av sitt förordnande, när hon bad rege-
ringen att få lämna verket och få ett annat arbete. Den 16 december 1992,
när riksdagen fattade beslut om en ny organisation för statens fastighetsför-
valtning, stod det klart att Christina Rogestam skulle bli VD i den fastighets-
koncern som skulle bildas.
Regeringen beslutade sedan att bilda Utbildningsfastigheter i Göteborg
AB och gav två tjänstemän i uppdrag att genomföra bolagiseringen. De fick
fullmakt att föra statens talan vid den konstituerande bolagsstämman då bo-
laget bildades. Tre ledamöter utsågs - Christina Rogestam och två tjänste-
män från Finansdepartementet. Samma dag hade denna trepersonerssty-
relse konstituerande sammanträde och utsåg Christina Rogestam till VD.
Detta ärende visar på två saker. Det första är att regeringen, i egenskap
av ägare till de statliga bolagen, i praktiken utser VD. Det andra är att den
som en gång fått en chefspost i ett statligt företag är försedd med fallskärm i
form av utnämning till ny chefspost.
Jag hävdar att Christina Rogestam blev offer för en dålig regeringspolitik.
Det har tydligt framgått i granskningen av flyktingpolitiken. Hon räddades
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Utnämningsfrågor
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Utnämningsfrågor
98
av regeringen ur en ohållbar situation - som Birgit Friggebo och regeringen
hade skapat sommaren 1992.
Mycket av den kritik som finns att rikta mot Invandrarverket beror på
otillräckliga direktiv från regeringen. De problem som Ny demokrati har på-
talat kvarstår fortfarande i verket. Det är djupt olyckligt om Ny demokratis
kritik mot Invandrarverket har kommit att drabba Christina Rogestam per-
sonligen. Detta var aldrig vår mening, utan vi önskade bara diskutera prin-
cipfrågan.
När det gäller bolagiseringen av AMU och tillsättandet av Larz Johansson
var gången följande. Den 22 mars 1993 avgick AMU:s ordförande, förre
centerpartistiske riksdagsmannen Håkan Hansson, i protest mot att rege-
ringen ämnade utse Larz Johansson till VD. Hansson ansåg att hans uppdrag
att leda AMU-gruppen in i en bolagisering omöjliggjordes. Hansson hade
bl.a. i uppdrag att organisera en ledning och styrelse till det nya bolaget.
Statssekreteraren i Arbetsmarknadsdepartementet sade: ”Vi tar ansvar för
tillsättningen.” Håkan Hansson klargjorde att han motsatte sig det sätt på
vilket Larz Johansson skulle tillsättas.
Den 25 mars fick bolagiseringskommittén regeringens uppdrag att bilda
ett interimsbolag. En interimsstyrelse utsågs, i vilken Larz Johansson var en
av ledamöterna.
Skarp kritik har bl.a. riktats från Ny demokratis sida mot regeringens han-
tering av chefsurvalet.
För att freda sig mot kritiken anlitade interimsstyrelsen ett chefsrekryte-
ringsföretag, som fick i uppgift att ta fram en kravprofil för tjänsten som VD
för AMU. Den 19 april presenterades kravprofilen för interimsstyrelsen, och
den 26 april beslutade styrelsen att Larz Johansson motsvarade kravspecifi-
kationen.
Jag ringde dagen efter till Arbetsmarknadsdepartementet och frågade om
utnämningen var klar. Det var den. Jag frågade också vilka andra kandidater
som hade varit aktuella. Jag fick till svar att det fanns inga andra kandidater
än regeringens kandidat, dvs. Larz Johansson. Detta anser jag vara anmärk-
ningsvärt.
Jag har med intresse studerat kravspecifikationen och Larz Johanssons
meritförteckning. Larz Johansson har ovedersägligen specialkompetens från
utbildningsområdet, vilket är en av de sju huvudrubrikerna i kravspecifika-
tionen. I övrigt är överensstämmelsen klen och på vissa viktiga kompetens-
områden obefintlig.
Det är väl känt i riksdagen att regeringen med denna utnämning löst in-
terna samarbetsproblem inom utbildningspolitikens område. Men frågan är
om det är rimligt att belöna en person som de borgerliga partierna anser vara
besvärlig med att utnämna denne till VD i ett statligt aktiebolag med 7 000
anställda och 4 miljarder i omsättning. Det borde vara ett oeftergivligt krav
att vederbörande har kompetens och erfarenhet av att leda ett stort företag
med fastställda lönsamhetsmål. Det handlar dock om förvaltning av offent-
liga medel, dvs. skattepengar.
Det råder en väsentlig skillnad mellan dessa två utnämningar. Det var
inget fel på Christina Rogestam, men väl på den situation som regeringen
räddade sig ur genom att flytta på henne. I det andra fallet klarade inte rege-
ringspartierna att styra Larz Johansson, och då löste regeringen det proble-
met med hjälp av en chefsutnämning.
Det finns ledamöter från både borgerligt och socialdemokratiskt håll som
har sagt till mig att det här är väl inget att bråka om. Det är ju så här det går
till. Det måste ju finnas manöverutrymme.
Det är mot den här bakgrunden som det principiellt intressanta blir oin-
tressant för det politiska etablissemanget. Här håller alla ihop oavsett parti-
färg. Efter nästa val kanske de sitter vid makten, och då förväntar de sig att
andra accepterar att de gör likadant.
Således är det inte intressant för de sedan länge etablerade partierna i ut-
skottet att granska utnämningarna i de statliga aktiebolagen. En sådan
granskning skulle nämligen visa att regeringen dribblar sig runt kravet på
att den skall fatta beslut på sakliga grunder, såsom det stadgas i 1 kap. 9 § i
regeringsformen. Vidare gäller att när regeringen utnämner någon skall av-
seende fästas endast vid förtjänst och skicklighet, såsom det stadgas i
11 kap. 9 §.
Det är ett oeftergivligt krav att regeringsformen följs i alla utnämnings-
ärenden och att bolagiseringen inte får bli ett sätt att skapa nya arbetstillfäl-
len för obekväma personer. Bolagiseringen skall vara ett steg på vägen mot
en privatisering, som med hjälp av konkurrens skapar ett bättre och mer ef-
fektivt utnyttjande av resurser.
Jag utgår från att samtliga partier instämmer i den utnämningspolitik som
fastställts i regeringsformen. Inga avsteg härifrån skall kunna accepteras.
Det vore katastrof för skattebetalarna om inte regeringen till varje post som
inbegriper ett stort ansvar utnämnde den därför mest lämpade personen.
Det är konkurrensupphandling som skall gälla även i fråga om statliga före-
tagschefer.
Anslagsfrågor inom Utbildningsdepartementet
(avsnitt 14)
Anf. 111 INGVAR JOHNSSON (s):
Fru talman! Konstitutionsutskottet har granskat utbildningsministerns
handläggning av dels frågan om utökning av antalet högskoleplatser hösten
1992, dels frågan om anslag till den nyinrättade Idrottshögskolan i Stock-
holm. I båda frågorna redovisar konstitutionsutskottet enhälliga skrivningar
som är mycket kritiska till bristerna i utbildningsministerns handläggning.
Jag tycker att det är positivt att de borgerliga instämmer i denna kritik.
Först och främst föreslog Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i utskot-
tet under sommaren 1992 att utskottet skulle ta ett initiativ för att få fram
fler högskoleplatser.
Detta initiativ avvisades av de borgerliga. Men den 20 augusti beslöt rege-
ringen om 4 000 nya platser i högskolan fr.o.m. hösten 1992. Detta regerings-
beslut innehöll dock inget förbehåll om riksdagens godkännande, och någon
proposition i frågan förelåg inte vid riksmötets öppnande.
Krisuppgörelsen den 20 september samma år innehöll förslag om ytterli-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Anslagsfrågor
inom Utbildnings-
departementet
99
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Anslagsfrågor
inom Utbildnings-
departementet
gare 2 000 högskoleplatser från våren 1993. Tiden gick utan att regeringen
kom med någon proposition, vare sig om de 4 000 eller de 2 000 platserna.
Först den 25 november, med en fördröjning på över tre resp, två månader,
presenterades förslagen för riksdagen. Vid den tidpunkten var de 4 000 plat-
serna sedan lång tid intagna av studenter på de högskolor som tilldelats plat-
serna. När propositionen väl kom saknades dessutom förslag till fördelning
på högskolorna av de 2 000 ytterligare platserna.
Riksdagen fick genom bristerna i utbildningsministerns handläggning inte
möjlighet att påverka utläggningen av platser på högskolorna. Det var ändå
känt för utbildningsministern att Socialdemokraterna ville ha en annan för-
delning än regeringen föreslog, med fler av platserna till de mindre högsko-
lorna.
Det var därför mycket tillfredsställande att ett enhälligt utbildningsutskott
senare reagerade mycket skarpt på utbildningsministerns handläggning och
uttalade att ”det fann ärendets hantering otillfredsställande”.
Utbildningsutskottet markerade vidare ”att det nu inte finns skäl att
frångå den hittillsvarande ordningen att det är riksdagen som fastställer pla-
neringsramarna i högskoleutbildningen”.
I det granskningsbetänkande vi nu behandlar instämmer ett likaså enhäl-
ligt KU i utbildningsutskottets kritiska bedömning av ärendets handläggning
och uttalar vidare: ”Regeringsbeslutet borde ha försetts med förbehåll av
riksdagens godkännande och propositionen borde ha förelagts riksdagen vid
riksmötets början.”
Konstitutionsutskottet erinrar också om att budgetmakten, vid sidan av
lagstiftningen, i svensk konstitutionell rätt framstår som en särskild, riksda-
gen tillhörig statsfunktion. Redan i regeringsformens portalkapitel fastslås
att riksdagen bestämmer hur statens medel skall användas. Därav följer att
regeringen icke självständigt kan ikläda staten ekonomiska åtaganden utan-
för av riksdagen godkända ramar.
Den andra frågan som har granskats handlar om anslaget till Idrottshög-
skolan i Stockholm. I propositionen om lärarutbildning föreslogs att högsko-
lan skulle erhålla 14 855 000 kronor, vilket också blev riksdagens beslut. I
regleringsbrevet angavs emellertid det av riksdagen anvisade beloppet till
11 717 000 kronor.
Detta lägre belopp angavs stämma med vad som redovisats i samband med
riksdagens godkännande av Idrotthögskolans inrättande. Senare beviljades
högskolan dock ytterligare 2 miljoner ur anslagsposten till regeringens dispo-
sition. Om detta noterar ett enhälligt konstitutionsutskott att riksdagen ej
informerades om felräkningen av anslagsposten för Idrottshögskolan.
Konstitutionsutskottet säger vidare: ”Det är för utgiftsprövningen viktigt
att riksdagen i likhet med berörda myndigheter erhåller uppgift av Utbild-
ningsdepartementet om felräkningar i enskilda anslagsposter och i ändringar
av anslag.”
Fru talman! Med dessa markeringar om bristerna i utbildningsministerns
handläggning av nämnda frågor vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets
enhälliga skrivning på denna punkt.
100
Regeringens handläggning av ansökningar om undantag från förbudet mot
handel med Sydafrika
(avsnitt 15)
Anf. 112 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det har förekommit alltför mänga felbedömningar av utveck-
lingen i Sydafrika. En del av dem har präglats av bristande insikter och öns-
ketänkande. Det har också funnits mycket starka ekonomiska företagarint-
ressen som utövat kraftiga påtryckningar på politiker och andra beslutsfat-
tare.
Det har inte hjälpt att det funnits objektiva och oberoende källor att ösa
ur. Amnesty international, Kyrkornas världsråd, Internationella juristkom-
missionen och Internationella röda korset har regelbundet presenterat in-
trängande rapporter som varnat för tendentiös missvisande information om
Sydafrika. Framträdande vita sydafrikaner som författarna Nadine Gordi-
mer, nobelpristagare, och Albie Sachs, liksom den svarte biskop Tutu, har
man inte heller lyssnat tillräckligt till.
Mycket betänkliga har varit de upprepade påståendena under de senaste
åren om att en lösning är nära förestående och dröjer bara några veckor. Så
uttalade sig bl.a. statsminister Carl Bildt förra sommaren.
Det kanske inte är så lätt för en moderat politiker att verka för svenska
sanktioner, när partiet under hela sin oppositionstid varit motståndare till
dem. I regeringsställning har Moderata samlingspartiet ett stort inflytande
över utrikes- och handelspolitiken genom att partiet besätter stats-, utrikes-
och handelsministerposterna.
Detta påverkar också utskottsmajoritetens bedömning av regeringens
handläggning av ansökningar om undantag från förbudet mot handel med
Sydafrika. En granskning av majoritetens skrivning ger visst belägg för
detta.
Men låt mig först säga vad majoritet och reservanter är ense om.
Avgörande för de svenska åtgärderna vad avser sanktionerna mot Syd-
afrika skall vara utvecklingen i landet. Handelsförbudet skall kunna upp-
hävas när det föreligger en bindande överenskommelse om en interrimsrege-
ring i Sydafrika, och investeringsförbudet skall inte längre tillämpas när en
sådan regering har bildats.
Något avtal om övergångsregering finns emellertid inte. Långt mindre har
den installerats. Trots intensiva ansträngningar har man ännu inte uppnått
några avgörande resultat.
Varför? Motsättningarna är betydande. Framför allt konservativa och hö-
gerextrema krafter, särskilt bland den vita befolkningen men även bland
svarta grupper, gör allt för att sabotera en utveckling mot ett demokratiskt,
ickerasistiskt Sydafrika. Detta har varit mycket tydligt under den senaste
veckan. Även de Klerk-regeringen, som råder över polis, militär och admini-
stration, har ett stort ansvar för den allvarliga våldsspiralen och andra över-
grepp.
Vad gäller möjligheten att använda sig av dispensförfarandet säger ut-
skottsmajoriteten att regeringen tillämpat den ”på ett sätt som står i överens-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av ansök-
ningar om undan-
tag från förbudet
mot handel med
Sydafrika
101
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av ansök-
ningar om undan-
tag från förbudet
mot handel med
Sydafrika
102
stämmelse med handelsförbudsförordningens bestämmelser och vad som ut-
talats i förarbetena”.
I förordningen sägs att regeringen i det enskilda fallet kan medge undan-
tag för in- och utförsel dels.om ett upprätthållande av förbuden skulle med-
föra effekter som är ägnade att motverka syftet med förbudet, dels om det i
övrigt finns särskilda skäl. I förarbetena anges följande: ”Beträffande möj-
ligheterna till undantag från förbuden, hänvisades i propositionen till 9 § i
internationella sanktionslagen, enligt vilken paragraf regeringen för visst fall
kan medge undantag från förbud som har meddelats med stöd av lagen. I
den proposition som föregick lagen anförde föredragande bl.a. att dispens-
givningen är avsedd att vara restriktiv.”
I de följande riksdagsbesluten uttalades ”att undantagsreglerna emeller-
tid, såsom framhållits i en motion (c) bör tillämpas strikt”. Med hänsyn till
det kraftigt ökande och stora antalet beviljade dispenser sedan regeringsskif-
tet 1991, gör jag bestämt gällande att angivna rättsliga förutsättningar inte
är uppfyllda.
Regeringen har i stället under sitt maktutövande tillämpat rakt motsatt
dispensgivning, nämligen en ”generös politik”, vilket också handelsminis-
tern uttryckligen uttalat vid flera tillfällen. Detta i sin tur beror på att rege-
ringen räknat med att häva handelsförbudet redan under april månad detta
år, vilket alltså inte skett.
I den senare frågan har regeringen fått bakslag under riksdagsbehand-
lingen tack vare en stark kritik från alla partier utom Moderata samlingspar-
tiet och Ny demokrati.
Majoriteten åberopar ett uttalande av utrikesutskottet, upprepat i årets
betänkande från samma utskott, i vilket sägs att avsikten beträffande dis-
pensförfarandet generellt inte vore att ”frångå gällande sanktionssyfte, men
att ge visst utrymme för en tillämpning anpassad till utvecklingen i Syd-
afrika”.
Men detta uttalande liksom aktuell förordning och förarbeten ger inte
stöd för att som handelsministern lägga stor vikt vid sysselsättningsskäl vid
dispensgivningen. Detta framgår av hans uttalanden i riksdagen, bl.a. den
12 mars i år. Han förklarade också att samma hänsyn kommer i fortsätt-
ningen att tas till sysselsättningen i Sverige.
Det står dock helt klart det vi s-ledamöter har framhållit i vår reservation:
”Att handelsförbudets införande kunde medföra negativa konsekvenser för
svenska företag och orter kunde enligt förarbetena inte uteslutas. I första
hand borde eventuella problem kunna lösas av företagen. Den fördel ett un-
dantag skulle kunna innebära för ett företags sysselsättning och produktion
i Sverige kan i linje härmed inte utgöra skäl för att tillämpa undantagsbe-
stämmelsen. Handelsförbudets syfte och förarbetenas uttalanden om en re-
striktiv tillämpning av undantagsbestämmelsen ger inte heller vid handen att
undantag kan medges i sådana fall.”
Birger Hagård kan enligt vad jag förstår inte finna något uttalande i förar-
beten eller riksdagsbeslut som talar just om svenska sysselsättningsskäl. Det
framhölls i stället i förarbetena att svårigheterna för de personer som direkt
drabbades av sysselsättningseffekterna av Sydafrikabojkotten skulle solida-
riskt bäras av hela samhället. Det är för övrigt uppenbart att inga sanktioner
av någon betydelse kan genomföras, om sysselsättningsskälet får den bety-
delse som detta tillmätts i en lång rad dispensbeslut, en stor del efter avstyr-
kan från Kommerskollegium.
De skäl som Atlas Copco åberopat kan också enligt s-reservationen med-
föra dispens.
I likhet med anmälarna till KU kan man dock fråga sig om det finns stöd
för en generell dispensgivning, vilket var fallet för Atlas Copco. Dispensen
borde ha haft en konkret specificering. I handelsförbudsförordningen liksom
i förarbetena finns inget föreskrivet om generell dispensgivning.
Min uppfattning är att det finns goda skäl för slutsatsen i s-reservationen,
nämligen att regeringen får till viss del anses under år 1992 ha tillämpat möj-
ligheten att medge undantag från handelsförbuden på ett sätt som inte står i
överensstämmelse med vad som anges i förordningen och dess förarbeten.
Riksdagens uttalanden har inte heller gett utrymme för en sådan tillämpning
av undantagsbestämmelsen som skett från regeringens sida. Statsrådet Din-
kelspiel kan därför inte undgå kritik härför.
Fru talman! Jag yrkar bifall till s-reservationen nr 7.
Anf. 113 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Den här reservationen från s-sidan är utomordentligt svagt
grundad, om den över huvud taget har någon grund alls.
Jag skall inte falla för frestelsen att diskutera Sydafrikapolitik med Hans
Göran Franck. Det skulle jag mycket väl kunna göra, men jag tror inte att
vi har något gemensamt på en enda punkt. Jag skall i stället enbart hålla mig
till det ärende som vi har här i kammaren, nämligen frågan om utrikeshan-
delsministern på något sätt skulle ha begått någonting som kan sägas vara
konstitutionellt oriktigt.
Då kan jag konstatera att något sådant finns inte. Beslutet om dispenser
fattades av regeringen den 29 oktober 1992 för ett antal olika företag. Man
kan i utskottets eget betänkande se grunderna för detta. På s. 122 står det
att läsa: ”Beslutet hade i sedvanlig ordning föregåtts av samråd med den par-
lamentariska Sydafrikadelegationen och i Utrikesnämnden.” Dessutom
hade Kommerskollegieum tillstyrkt framställningen.
Också utrikesutskottet har behandlat frågan, senast för några veckor se-
dan, och den var uppe här i kammaren för, vill jag minnas, 10-14 dagar se-
dan. Utrikesutskottet konstaterar att ”hittillsvarande beslut om dispenser
från handelsförbudet gjorts efter prövning av varje enskilt ärende, i enlighet
med de principer som regeringen lagt fram i Utrikesnämnden”.
Jag hittar inte några som helst reservationer från Socialdemokraterna i det
betänkandet. Frågan är alltså vilka jag skall lita på. Skall jag lita på social-
demokraterna i utrikesutskottet, på socialdemokraterna i Utrikesnämnden
eller på socialdemokraterna i konstitutionsutskottet?
Det finns ingenting som kan åberopas till stöd för den socialdemokratiska
reservationen. Jag undrar om inte ett misstag har blivit begånget här, att man
har slarvat över det hela.
Om man nu närde en misstanke om att allt inte var konstitutionellt riktigt,
varför ställde man då inte en fråga till statsrådet Dinkelspiel, när han fanns
i utskottet? Det hade sagts ifrån från början att den möjligheten gavs. Ingen
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av ansök-
ningar om undan-
tag från förbudet
mot handel med
Sydafrika
103
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av ansök-
ningar om undan-
tag från förbudet
mot handel med
Sydafrika
104
enda fråga ställdes om detta till Ulf Dinkelspiel. Audiatur et altera pars -
hör också den andra sidan! - är en gammal god princip.
Jag yrkar, fru talman, avslag på den socialdemokratiska reservationen och
bifall till konstitutionsutskottets skrivning.
Anf. 114 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Birger Hagård säger att den reservation som vi socialdemo-
krater har avgivit är svagt grundad, men han har inte på en enda punkt be-
mött det jag anförde i mitt inlägg.
Vi skall inte ha en Sydafrikadebatt nu, men det ligger i sakens natur att
man i ett ärende av detta slag givetvis får ge en kort bakgrund till situationen,
och det var det jag gjorde.
Vad gäller det beslut som Birger Hagård hänvisar till förhåller det sig så
att utrikesutskottet har yttrat sig i den här saken. Utskottet utgick ifrån att
avsikten med dispensgivningen inte vore att frångå gällande sanktioners
syfte men att ge visst utiymme för en tillämpning anpassad till utvecklingen
i Sydafrika. Det uttalandet gjordes också året dessförinnan. Det var alltså
utskottets mening att man inte skall ha en dispensgivning som är så vidsträckt
att den frångår sanktionernas syfte.
Sedan skrev utrikesutskottet: ”Utskottet vidhåller denna uppfattning. Ut-
skottet noterar samtidigt att hittillsvarande beslut om dispenser från han-
delsförbudet gjorts efter prövning av varje enskilt ärende i enlighet med de
principer som regeringen lagt fram i utrikesnämnden.”
Det är bara ett konstaterande om att den nuvarande regeringen har läm-
nat en rapport om detta. Den har där anfört att de principer som jag har
beskrivit i mitt första inlägg har varit vägledande. Det betyder kort och gott
att det inte är fråga om den restriktiva tillämpning som både förordning och
riksdagsbeslut går ut på, utan det är motsatsen.
Det regeringen har redogjort för är att man i strid med dessa ställningsta-
ganden har lagt om praxis till att bli en liberal och generös praxis. Detta har
regeringen vidgått både i skrivelse och i yttranden här i riksdagen.
Jag har ställt frågor om detta. Det har ägt rum flera frågedebatter och in-
terpellationsdebatter i denna fråga. Vi visste precis var utrikeshandelsminis-
ter Dinkelspiel stod.
Anf. 115 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Hans Göran Franck citerar just det som jag citerade. Jag kan
bara konstatera att Utrikesnämnden inte har haft några invändningar mot
det förfaringssätt som det här har varit fråga om - ej heller Kommerskolle-
gium eller utrikesutskottet.
Min fråga kvarstår: Vem skall jag tro på? Skall jag tro på socialdemokra-
terna i Utrikesnämnden, i utrikesutskottet eller i konstitutionsutskottet? Än
en gång: Varför ställdes inte en enda fråga till statsrådet Dinkelspiel när han
besökte utskottet? Det finns inte någon som helst grund för försöket att rikta
kritik mot statsrådet Dinkelspiel.
Anf. 116 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Vi har haft utfrågningar med utrikeshandelsminister Dinkel-
spiel här i riksdagen. Vi har noga penetrerat dessa frågor i flera debatter med
honom. Dessa protokoll har funnits fogade till ärendet. Jag vet inte om Bir-
ger Hagård har läst protokollen från interpellationsdebatterna. Där framgår
just de saker som jag har berört i mitt första inlägg.
Vad sedan angår Utrikesnämnden vet jag inte hur det förhåller sig med
Birger Hagårds kunskaper om vad som har förekommit där. Men så mycket
vet jag: I den debatt som har förekommit här i kammaren har utrikeshan-
delsminister Dinkelspiel blivit utsatt för precis samma kritik som vi framför
i vår reservation och som jag har framfört i mitt inlägg. Bl.a. har Pierre
Schori i den debatt som förekom här i kammaren framfört just en sådan kri-
tik.
Anf. 117 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Hans Göran Franck må gilla eller ogilla den politik som förs
av regeringen, och i det här fallet utrikeshandelsministern. Det är relativt
ointressant i sammanhanget. Den fråga som vi har att besvara är om det finns
någon konstitutionell anmärkning som kan riktas mot statsrådet. Vi har kun-
nat klara ut att någon sådan inte finns.
Min fråga kvarstår. Statsrådet Dinkelspiel var hos utskottet. Det fanns alla
möjligheter - det hade sagts ifrån i förväg - att diskutera Sydafrikaärendet,
eftersom det fanns en anmälan hos konstitutionsutskottet. Det var ingen
som tog den chansen. Det framgår tydligt av de protokoll vi har från utfråg-
ningar.
Vad Hans Göran Franck refererar till är något helt annat. Det är en inter-
pellationsdebatt som förekom i sammanhanget. Det jag talar om är den ut-
frågning som skedde i utskottet. Där berördes denna fråga icke med ett ord.
Anf. 118 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det är i och för sig riktigt att det inte ställdes några frågor till
utrikeshandelsminister Dinkelspiel, som då hördes i ett helt annat ärende.
Vi ansåg från vår sida att det inte var påkallat att ställa ytterligare frågor till
honom eftersom ärendet var tillräckligt belyst. Om nu Birger Hagård ansåg
att det inte var tillräckligt belyst hade han själv kunnat ställa frågor till utri-
keshandelsministern, vilket han inte gjorde.
Jag har lagt märke till att Birger Hagård med stor tvärsäkerhet ständigt
talar om att alla andra för fram uppfattningar som inte har någon konstitutio-
nell aspekt. Det blir inte särskilt mycket bättre av att han ständigt upprepar
det.
Vad jag här gör gällande är att den dispensgivning som har förekommit
efter regimskiftet - framför allt under 1992, men också den som nu fortsät-
ter - inte är förenlig med den förordning som finns, och som inte har ändrats,
samt de förarbeten som finns. Den är inte heller förenlig med de beslut som
riksdagen har fattat i dessa frågor. Det är av den anledningen som utrikes-
handelsministern inte kan undgå kritik.
Anf. 119 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Hans Göran Franck får verkligen ursäkta mig om det är så att
jag talar om konstitutionella frågor när ärendet gäller konstitutionsutskot-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Regeringens hand-
läggning av ansök-
ningar om undan-
tag från förbudet
mot handel med
Sydafrika
105
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Övriga ärenden
tets granskning. Det är just det som saken skall gälla, och absolut inte någon-
ting annat.
Hans Göran Franck må ha vilken uppfattning han vill när det gäller själva
sakfrågan - huruvida man har följt gällande regler eller inte. Jag kan endast
slå fast att Utrikesnämnden inte har haft någonting att invända och inte hel-
ler utrikesutskottet, där frågan primärt hör hemma. Det finns inte några som
helst reservationer någonstans. Det är därför som jag är förvånad över att
man över huvud taget har fört fram den här reservationen.
Anf. 120 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Övriga ärenden
(avsnitt 16)
Anf. 121 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! I betänkande 1990/91:UU8 sade utrikesutskottet: Mot bak-
grund av de uttalanden utskottet tidigare gjort rörande svenskt medlemskap
i EG anser utskottet att ytterligare informationsinsatser är nödvändiga i syfte
att främja en allsidig belysning av och diskussion om Sveriges Europasamar-
bete. Utskottet förutsätter att regeringen kommer med förslag med denna
innebörd.
I ett tillkännagivande till regeringen sade kulturutskottet samma år: Det
är viktigt att den bredd och flexibilitet och tidigare erfarenheter från studie-
och informationskampanjer som finns inom folkbildningen tas till vara i in-
formationsarbetet om EG.
I kompletteringspropositionen 1991/92 föreslog regeringen att 50 miljoner
skulle användas för informationsinsatser om europeisk integration. Man har
alltså infört ett nytt begrepp. När utrikesutskottet talar om Europasamar-
bete har det hos regeringen blivit fråga om europeisk integration. Någon för-
delning av summor på olika informationsinsatser förslås inte i denna propo-
sition.
När man sedan i regeringsbeslutet i juni 1992 skulle fördela pengarna ham-
nade 35 miljoner kronor hos Utrikesdepartementet och 15 miljoner kronor
hos den nyinrättade delegationen för informationsinsatser om europeisk in-
tegration. Detta vållade en kraftig indignation i den allmänna opinionen.
Under sommaren diskuterades dessa frågor, och den 8 oktober ändrade re-
geringen fördelningen så att ytterligare 10 miljoner fördes över til) delegatio-
nen från Utrikesdepartementet.
Av de medel som delegationen har fördelat har en mycket liten del gått till
organisationer och verksamhet som inte önskar ett medlemskap i den euro-
peiska unionen. I huvudsak har dessa pengar gått till organisationer som an-
tingen inte har tagit ställning eller som är för ett medlemskap. Jag kan inte
finna att det är helt i enlighet med andemeningen i de beslut som riksdagen
har fattat beträffande inriktningen av informationsinsatsen. Allsidighet,
106
bredd och flexibilitet i informationsinsatserna har inte uppnåtts. Jag anser
att kritik borde ha riktats mot regeringen för den bristen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till min meningsyttring i avsnitt 16 c.
Anf. 122 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Jag kan instämma i delar av den kritik som framfördes här
senast mot regeringens handläggning av informationsinsatser beträffande
europeisk integration. Jag var den som anmälde ärendet för konstitutionsut-
skottet på uppdrag av den socialdemokratiska gruppen i kulturutskottet.
Regeringen tvingades sedan också att ändra sig och föra över ytterligare
10 miljoner kronor till olika organisationer. Jag är för min del beredd att nu
acceptera detta med den markering som har gjorts i det särskilda yttrandet
från Socialdemokraternas sida. Det är också en viss markering av att det är
viktigt att regeringen nu faktiskt ser till att handlägga den här frågan på ett
rimligare sätt.
Jag skall dock i huvudsak göra några kommentarer till avsnitt 16 d om
handläggningen av Sveriges Radio AB. Även i den frågan har jag lämnat en
anmälan till KU. Den gäller framför allt tre punkter. En av punkterna hand-
lar om uttalanden som kulturministern på regeringens vägnar gör inför Sve-
riges riksdag om förutsättningarna för ett nytt avtal mellan Sveriges Radio
och staten. Kulturministern har sagt att de överenskommelser som tidigare
har gjorts mellan riksdagspartierna gäller. Strax därefter meddelade rege-
ringen att man på en rad avgörande punkter har ändrat på de överenskom-
melser som har gjorts. Man har tagit ställning som strider mot detta. Jag me-
nar att dessa ändringar är så pass allvarliga att man har anledning att ifråga-
sätta vilka krav man skall ställa på regeringens redogörelser inför riksdagen.
Man kan säga att detta är mer en politisk än en konstitutionell fråga, men
den har den konstitutionella bäringen att regeringen på något sätt måste
kunna tolereras av en majoritet i riksdagen. Det är förutsättningen för parla-
mentarismen.
Den andra punkten i min anmälan gäller att kulturministern har sagt att
man har haft en arbetsgrupp mellan departementet och ägarna för att arbeta
fram en plan för extra bolagsstämma, aktieöverlåtelser m.m. Ägarna som då
åberopades känner inte till att något sådant har förekommit. Enligt deras
uppfattning är det som kulturministern påstår felaktigt. Är det rimligt att
riksdagen från konstitutionell synpunkt accepterar att regeringen, i detta fall
genom kulturministern, lämnar felaktiga uppgifter till riksdagen? Det borde
åtminstone vara en tillräcklig grund för att man skall undersöka om så de
facto har skett.
Dessa två frågor har inte kommenterats av KU. Från KU:s sida har man
över huvud taget inte nämnt att dessa frågor har anhängiggjorts i form av en
anmälan.
På den tredje punkten riktade jag kritik mot en regeringsskrivelse som var
mycket sent inlämnad. Man fattade beslut i slutet av förra året, den 19 no-
vember. Först den 24 november överlämnades skrivelsen till riksdagen. Mo-
tionstiden utgick den 9 december. Riksdagens juluppehåll var planerat till
den 19. Detta ledde till att kulturutskottet tvingades att sammanträda innan
motionstiden hade gått ut. På den punkten har dock konstitutionsutskottet
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Övriga ärenden
107
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Granskning av
regeringen
Övriga ärenden
108
kommit med en viss, om än något mjuk, kritik. Den bör ändock vara så pass
tydlig att regeringen borde inse att den i fortsättningen bör bedriva denna
verksamhet med litet större skyndsamhet och inte närmast provocera - vil-
ket jag uppfattade det som - riksdagen genom att vänta en hel vecka med
att lägga fram ett ärende på riksdagens bord efter det att man fattat beslut.
Därmed kunde inte heller motionstiden börja löpa.
Fru talman! Slutligen tycker jag att man inom KU skulle fundera över hur
man skall hantera anmälningsärenden fortsättningsvis. Jag menar att det är
rimligt att det som är utgångspunkten för en granskning på något sätt skall
anmälas i handlingen. I detta fall är det två anmälningar - dels om informa-
tionsverksamheten beträffande den europeiska unionen, dels kulturminis-
terns handläggning av dessa ärenden - som inte finns med. I och med detta
har jag inget annat yrkande än de som har framförts ifrån socialdemokrater-
nas sida i KU.
Överläggningen var härmed avslutad.
Talmannen meddelade att propositioner först skulle ställas beträffande
envar av de frågor som berördes i de reservationer och den meningsyttring
som fogats till betänkandet och därefter i ett sammanhang på övriga frågor.
Statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m.
Först biträddes reservation 1 av Thage G Peterson m.fl. med 127 röster
mot 11 för meningsyttringen av Bengt Hurtig i motsvarande del. 164 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter avgavs 168 röster för godkännande av utskottets anmälan i före-
varande del och 135 för godkännande av anmälan i reservation 1 av Thage
G Peterson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Kommunikationsministerns engagemang i vårdhemmet Majgården i Gnesta
Beslöts med 169 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
133 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 2 av Thage G
Peterson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Regeringens handläggning av svensk hjälp till skogsindustrin m.m. i Polen
Beslöts med 170 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
133 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 3 av Thage G
Peterson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Regeringens planering och handläggning av flyktingpolitiken
Först biträddes reservation 4 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl.
med 143 röster mot 20 för reservation 5 av Harriet Colliander. 140 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter avgavs 150 röster för godkännande av anmälan i reservation 4 av
tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. och 136 för godkännande av utskot-
tets anmälan i förevarande del. 16 ledamöter avstod från att rösta.
Statsrådet Reidunn Lauréns handläggning av visst tjänstetillsättningsärende
Beslöts med 171 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
133 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 6 av Thage G
Peterson m.fl.
Regeringens handläggning av ansökningar om undantag från förbudet mot
handel med Sydafrika
Beslöts med 170 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
133 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 7 av Thage G
Peterson m.fl.
Regeringsbeslut om medel för informationsinsatser om europeisk integration
Beslöts med 292 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
10 röster avgavs för godkännande av anmälan i meningsyttringen av Bengt
Hurtig i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga i betänkandet upptagna frågor
Utskottets anmälan godkändes.
Utskottets betänkande lades till handlingarna.
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde fick företas till av-
görande vid morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU24 Ändringar i jordabalkens hyresregler (prop. 1992/93:115).
Anf. 123 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Det här betänkandet, som handlar om hyreslagen och föränd-
ringar i den, kan man litet förenklat säga innehåller två typer av förslag. För
det första vill regeringen med sin proposition förbättra skyddet för alla dem
som av ekonomiska skäl har svårt att klara sina boendekostnader. För det
andra vill man försämra skyddet för dem som är störande och som därför
inte längre är välkomna i sin lägenhet. På båda dessa punkter är minoriteten
och majoriteten i utskottet i princip överens.
För att ta det sista först: Vi tycker att det är orimligt att begära av någon
att man skall behöva stå ut med allvarliga störningar i boendet. Alla har rätt
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
109
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
att bo tryggt och kunna sova om nätterna. Vi kan därför ställa upp på de
förslag som innebär att man vid mycket allvarliga fall av störningar skall
kunna säga upp en hyresgäst. Men jag vill betona att det handlar om mycket
allvarliga störningar; våld eller hot om våld nämns som exempel.
Utskottet gör en del justeringar och preciseringar som rättar till en del
skönhetsfel i propositionen. Det är bra.
När det gäller skyddet för dem som av ekonomiska skäl har svårt att klara
sitt boende, gör utskottsmajoriteten visserligen en del förbättringar jämfört
med det ursprungliga förslaget, men det räcker inte. De förslag som läggs
står inte i rimlig proportion till den oerhört dramatiska utveckling som i dag
sker i landet.
Under de två senaste åren har 166 000 människor, enligt Boverkets beräk-
ningar, tvingats försämra sin boendestandard på grund av ekonomin. Anta-
let vräkningar har ökat och uppgick i fjol till 6 000. Alla rapporter tyder på
att antalet vräkningar ökar ytterligare i år.
För första gången sedan 1940-talet ökar trångboddheten i landet. För dem
som har små ekonomiska resurser blir porten till den ordinarie bostadsmark-
naden allt svårare att ta sig igenom.
Det finns flera orsaker till den oerhört dramatiska förändringen. Viktigast
är naturligtvis den kraftiga nedskärningen av bostadssubventionerna, den
allmänna konjunkturnedgången och ökningen av arbetslösheten. Men det är
inte bara ekonomiska förklaringar som ligger bakom, utan en hel serie för-
slag till regelverk på bostadsmarknaden - var för sig ganska små och harm-
lösa förändringar - har tillsammans bidragit till den här dramatiska utveck-
lingen.
Jag skall som allra hastigast nämna några exempel.
Det började redan omedelbart efter regimskiftet med att den nya rege-
ringen förändrade stödsystemet så att de allmännyttiga företagen i dag har
precis samma villkor som de privata värdarna.
Nästa steg som vi här i kammaren inom kort skall ta - jag befarar att det,
tyvärr, blir så - är att de allmännyttiga företagen också i all annan lagstiftning
likställs med de privata. Följden blir naturligtvis att de allmännyttiga företa-
gen meddelar sin uppdragsgivare, kommunen: Nu kan vi inte längre ta större
socialt ansvar än de privata värdarna. Nu har vi precis samma spelregler som
de privata värdarna. Därför måste vi behandla våra bostadskonsumenter
med samma kritiska ögon som alla andra gör. Vi spelar på samma karga
marknad som alla andra.
Det är detta som sammantaget har lett till stora förändringar. I en kom-
mun som inte ligger så långt från huvudstaden har det kommunala bostads-
företaget meddelat att långtidsarbetslösa inte längre tås emot. Det är ett all-
deles för stort risktagande att välkomna sådana i våra lägenheter, säger man.
I väldigt många kommuner meddelar det kommunala bostadsföretaget att
man inte längre kan ta emot fler invandrare.
Det är alltså inte bara människor som av olika skäl kan betraktas som stö-
rande eller besvärliga utan också andra oerhört stora grupper som omfattas
av den här hårdare attityden på bostadsmarknaden. En mängd enskilda tra-
gedier blir resultatet. Det är sådant här som döljer sig bakom den oerhört
110
dramatiska statistiken. 166 000 människor har nämligen under de senaste
åren tvingats flytta.
Från majoritetens sida kommer man naturligtvis att säga: Det här försla-
get och det här betänkandet kan väl ändå inte bidra till en sådan här utveck-
ling. Det är sant. Den kan inte det. Som jag sade förut kan varje isolerat
förslag i sig tyckas rätt så harmlöst. I det här fallet rör det sig faktiskt om ett
i och för sig litet steg, men ett steg i rätt riktning. Sammantaget skapar ändå
de här regelförändringarna ett oerhört kärvt klimat.
Därför ville vi socialdemokratiska reservanter med hjälp av det här betän-
kandet skärpa det skyddsnät som nu mer än någonsin behövs för de hyres-
gäster som har det besvärligt ekonomiskt och som, tyvärr, blir allt fler.
Självfallet står jag bakom samtliga s-reservationer. Jag nöjer mig dock
med att yrka bifall till reservation nr 1 om återvinningsfristen. Det gäller
alltså den tid som de familjer eller de enskilda som inte längre klarar av sin
hyra och som har sagts upp av värden har på sig att rätta till det hela och
återvinna sin lägenhet. I dag är den fristen för kort. Regeringen gör en kos-
metisk förändring som egentligen inte innebär någon förbättring. Utskotts-
majoriteten gör en justering, men denna är inte tillräckligt bra.
Vi vill förlänga den här återvinningsfristen, som vi tycker skall vara fyra
veckor. Då har man säkert en månad på sig. Under den tiden får man försöka
komma till rätta med misstaget.
Det är, som sagt, sant att en skillnad om en vecka när det gäller utskotts-
majoritetens och -minoritetens förslag om återvinningsfristen kan synas vara
högst marginell. Men om kammaren väljer att stödja vår reservation innebär
det att ett litet litet steg tas när det gäller att så att säga rulla tillbaka den
utveckling som har bidragit till de ökade orättvisorna och den ökade utslag-
ningen på bostadsmarknaden.
Nästa betänkande som kammaren skall behandla gäller dramatiskt för-
sämrade villkor för dem som har det ekonomiskt besvärligt. Även där kan
ytterligare ett antal små steg tas, just för att värna den sociala bostadspoliti-
ken. Jag hoppas innerligt att kammaren så småningom gör det.
Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 1 i betänkandet.
Anf. 124 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det är mycket positivt att det kommer ett förslag till ny hy-
reslag. Ett sådant har vi länge väntat på. Man kan undra om inte själva orden
ändringar i jordabalken också borde ha ändrats. Folk måste ju förstå vad det
handlar om.
Vad det handlar om är en förbättring av situationen för hyresgäster både
för att skötsamma hyresgäster skall få möjlighet att bo i lugn och ro utan
störningar och för att de människor som vill göra rätt för sig men som av
någon anledning inte har kunnat betala sin hyra i tid ändå skall få en chans
att bo kvar.
Därför finns det en hel del positiva inslag i lagstiftningen. Men jag skulle
vilja ställa en fråga till regeringens företrädare, men det finns inte någon så-
dan här: Hur kan det komma sig att detta tagit så lång tid?
Hyreslagskommittén var färdig 1991 med sitt förslag. Vad har man gjort?
Så omfattande är inte den här propositionen att det behövs två år för att få
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
111
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
112
fram ett lagförslag. Möjligtvis antyder det att intresset från regeringens sida
inte har varit alltför stort.
Det är, som sagt, trots allt viktigt att det här förslaget i dag föreligger och
att vi kan göra en del förändringar. I själva propositionen finns det en del
förslag som jag ser positivt på, t.ex. att förverkandefristen utökas till en
vecka och man inte skall kunna kräva att en ny hyresgäst skall betala en tidi-
gare hyresgästs hyresskuld, som tidigare gällde.
Vidare är det bra att utskottsmajoriteten har tagit upp definitionen av
detta med störande hyresgäster och att man påpekar att det inte handlar om
anledningen till att någon är störande eller om att peka ut en viss grupp, de
psykiskt sjuka - som man från regeringens sida har pekat ut. I stället pekar
man på att det handlar om arten av grav störning. Det är det väsentliga när
det gäller diskussionen om förverkad hyresrätt. Det väsentliga är alltså inte
t.ex. om en person är psykiskt sjuk.
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet är alltså positiva till en del av förslagen i
propositionen och betänkandet. Men det finns också en hel del minustecken
och brister som vi tycker att det borde ha gått att komma till rätta med. Vi
instämmer därför i samtliga s-reservationer.
Vidare yrkar jag bifall till meningsyttringen vad gäller mom. 2 om förver-
kandefristen, mom. 7 om upprepade betalningsförseelser och mom. 18 om
kabel-TV. Jag skall helt kort förklara varför vi har dessa yrkanden.
Herr talman! Det grundläggande, nämligen den allvarliga situation på bo-
stadsmarknaden som många människor i dag upplever - Lars Stjernkvist var
inne på den frågan - har man från majoritetens sida över huvud taget inte
tagit upp. Att antalet vräkningar ökar och att problemen kan vara stora för
människor som faktiskt vill betala sin hyra, som vill bo kvar och som vill
sköta sitt boende nämns alls inte.
Det viktiga här tycker jag är att förverkandefristen, som utökas med några
dagar, är för kort. Vi i Vänsterpartiet kräver att förverkandefristen skall vara
två veckor. Det beror just på att de allra flesta som hamnar i nämnda situa-
tion inte gör det därför att de inte vill betala sin hyra utan därför att de har
akuta ekonomiska problem.
Sedan gäller det återvinningsfristen. Vi anser, i likhet med Socialdemokra-
terna, att den skall vara fyra veckor just för att människor skall ha en möjlig-
het att bo kvar. En bostad är inte någon handelsvara, som de borgerliga par-
tierna i många sammanhang hävdar, utan bostaden är en grundläggande so-
cial rättighet. Vi måste till det yttersta se till att människor inte mot sin vilja
tvingas flytta därför att de inte har råd med boendet. De skall ges möjlighet
att hitta ett sätt att komma ur sin ekonomiska situation, få hjälp från social-
nämnden eller på annat sätt och kunna bo kvar.
Frågan om upprepade betalningsförseelser tas upp i vår meningsyttring,
men Socialdemokraterna har bara ett särskilt yttrande. Jag undrar varför So-
cialdemokraterna inte vill ta upp den frågan. Det finns klara och konkreta
anledningar - även om det inte rör sig om oförutsedd sjukdom - till att män-
niskor borde få en chans. Jag tror att samtliga här som är intresserade av
bostadsfrågor har fått konkreta exempel på att det har varit förutsebart när
människor inte har betalat sin hyra. Det kan vara långvarig sjukdom eller
annat som har inträffat, men man har trots allt inte kunnat övertyga värden
och därmed inte fått bo kvar. Jag tycker alltså att vi skulle kunna vara över-
ens på den här punkten.
Jag vill också ta upp frågan om kabel-TV, som har varit föremål för viss
diskussion. Jag hade hoppats på en reservation från Folkpartiet, eftersom
delar av Folkpartiet och Vänsterpartiet har förefallit vara överens på den här
punkten, nämligen om att avgifter för kabel-TV inte borde räknas in i hyran.
Jag saknar både en reservation och ett särskilt yttrande, och jag ser fram mot
att höra Olle Schmidts förklaring.
Herr talman! Jag stannar här och står kvar vid mitt tidigare yrkande. Jag
konstaterar att vi måste ha en förstärkt hyreslagstiftning för att kunna se till
att människor har möjlighet att bo kvar och se till att stoppa utslagningen.
Det är de viktigaste insatserna som vi kan göra på hyresområdet.
Anf. 125 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! När jag hörde Lars Stjernkvist i inledningen fick jag nästan
uppfattningen att han ville ha en allmän bostadspolitisk debatt, men efter ett
tag kom han in på de saker som vi skall diskutera med anledning av detta
betänkande.
Det är glädjande att vi i de olika partierna är tämligen överens om tagen.
Därför tänker jag inte upprepa att vi är överens om förbättringar, utan jag
skall närmast ta upp en sak som vi tydligen inte är helt överens om, nämligen
återvinningsfristen.
När det gäller förverkandefristen råder det i stort sett en ganska bred poli-
tisk enighet i utskottet, och den förlängs nu till en vecka. Däremot föreligger
delade meningar om längden på återvinningsfristen. I regeringens proposi-
tion föreslås två veckor, men utskottsmajoriteten är inte nöjd med det utan
föreslår tre veckor. I en reservation, som Lars Stjernkvist nämnde, föreslår
Socialdemokraterna fyra veckor, och Vänsterpartiet ansluter sig till den.
Jag vill gärna redovisa majoritetens ställningstagande i den här frågan.
Om förfallodagen när det gäller hyresbetalning är den sista dagen i måna-
den har hyresgästen en vecka på sig att betala hyran innan hyresrätten är
förverkad. Eftersom hyresgästen får betala per post, kan hyresvärden be-
höva avvakta ytterligare ett par dagar innan han kan börja agera. Det kan ta
ytterligare några dagar innan återvinningsfristen böljar löpa, just beroende
på att hyresvärden dels skall underrätta hyresgästen, dels skall meddela soci-
alnämnden om uppsägningen och anledningen till uppsägningen. Det med-
delandet skall gå till den kommun i vilken lägenheten är belägen. Först där-
efter börjar återvinningsfristen löpa.
Enligt majoritetsförslaget skall återvinningsfristen utsträckas till tre
veckor. Den totala tiden blir då ungefär fem veckor, vilket vi bedömer som
fullt tillräcklig tid för att hyresgästen med mycket god tidsmarginal skall
kunna få en ny månadslön och hinna betala hyran.
Vi bedömer också återvinningsfristen som fullt tillräcklig för att social-
nämnden skall hinna agera och kunna åta sig ett betalningsansvar, som får
uppfyllas även efter återvinningsfristens utgång. Genom ett sådant åtagande
från socialnämndens sida förlorar inte hyresgästen sin bostad. I den nya
kommunallagen, som vi antog här i riksdagen för ett eller två år sedan, har
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
114
delegationsmöjligheterna dessutom kraftigt utökats, vilket ytterligare un-
derlättar för sociala myndigheter att kunna agera.
Det finns dessutom i förslaget till hyreslag en passus som säger att hyres-
gästen i klart ursäktliga fall kan få bo kvar i sin hyreslägenhet även om hyres-
gästen betalat sin hyra efter återvinningsfristens utgång. Hyresgästen kan ha
drabbats av sjukdom eller liknande oförutsedda omständigheter.
Jag vill i alla fall understryka att det normala givetvis är att hyresgästen
skall betala sin hyra i tid. Hyresvärden skall inte behöva finna sig i att hyran
betalas långt senare än vad som står i hyresavtalet. En väl fungerande fastig-
hetsförvaltning bygger på att hyresgästerna betalar sin hyra enligt gällande
hyresavtal.
Jag hade tänkt att nu gå in på begreppet störande hyresgäster, men jag
lämnar det avsnittet just beroende på att vi är helt överens om de föränd-
ringar och förbättringar som görs i bostadsutskottets betänkande.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta mitt anförande med att säga, att i det
betänkande som vi nu diskuterar tas delar av hyreslagstiftningen upp. En
allmän uppfattning om hyreslagen är att den är både svåröverskådlig och
ganska svår att förstå för gemene man. När man läser propositionen ser man
att regeringen utlovar en redaktionell och språklig översyn. Det är bra. Hy-
reslagen är ju en lag som berör många av oss, och därför är det särskilt viktigt
med en hyreslag som många kan förstå och tillämpa.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på de
reservationer som har fogats till betänkandet.
Anf. 126 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Jag vill ta upp en mindre del av betänkandet, och det handlar
om rätten att avstå från kabel-TV och möjligheten att slippa betala för något
som man inte alls vill ha.
Diskussionen är inte ny, och den värsta debatten får väl anses ha blåst
över. Men jag tycker, precis som Eva Zetterberg, lika fullt att frågan är prin-
cipiellt och ideologiskt viktig.
Det förslag om en ny hyreslag som i dag ligger på riksdagens bord är bättre
än tidigare lag, men den ger fortfarande inte den enskilde hyresgästen möj-
lighet att säga nej och slippa betala för kabel-TV.
Innehav av kabel-TV jämställs med gemensamma nyttigheter som vatten,
el, tvättstuga och lekplatser. Ända från början när kabel-TV på allvar bör-
jade introduceras i vårt land - i min hemstad Malmö var man bland de första
att installera kabel-TV i stor omfattning - kritiserades detta synsätt. Många
hyresgäster klagade och opponerade sig mot det kollektiva beslutandet över
deras huvuden, men alltid förgäves.
I flera domar, också i högre instans, har man ställt sig på kollektivets sida
mot individens egna beslutandemöjligheter. Jag har alltid funnit detta lika
stötande.
Jag kanske skall säga att jag personligen inte har någonting emot kabel-
TV som sådan. Jag har själv bortåt 15 kanaler - även om jag måste säga att
mycket av det som visas är av diskutabel kvalitet. Men det är inte poängen.
Det viktiga är att jag anser att den som inte vill ha dessa kanaler heller inte
skall behöva betala för dem. Så är det tyvärr inte i dag.
Om kabel-TV installeras får man i varierande grad ett antal kanaler utöver
de svenska kanalerna, vare sig man vill eller inte.
Tekniken möjliggör både installering av kabel-TV i omgångar och filtre-
ring och avgränsning av innehavet. Det finns alltså inga tekniska skäl för att
påtvinga alla hyresgäster kabel-TV. Det är endast praktiska och ekonomiska
skäl som i sann kollektivistisk anda har varit vägledande. Principen tycks
vara att någon annan alltid vet bättre än man själv.
Herr talman! Det är sant att den här beslutsmodellen är enkel och smidig.
Den är ganska typisk för hur vi i Sverige under många år har resonerat.
Ganska talande för hur man från bostadsföretagen och hyresgäströrelsen
ser på de här principiella synpunkterna är den kommentar som jag ofta har
mött under de här åren: Äsch, det här med kabel-TV är väl ingenting att
tjafsa om. Vi hade en precis likadan diskussion om tvättstugor på 60-talet,
och den debatten har ju alla glömt.
Herr talman! Detta är ju ett pragmatiskt synsätt, men det är inte desto
mindre stötande.
En av våra viktigaste uppgifter i den här kammaren är att öka medborgar-
nas möjligheter att själva bestämma över sina liv. Att påtvinga människor
någonting som de inte vill ha ökar inte friheten. Det är precis tvärtom. Det
är därför med visst vemod, får jag väl säga, som jag här får argumentera för
vad jag tycker är riktigt - och vad jag faktiskt tycker är väldigt liberalt - ut-
ifrån en vänsterpartistisk meningsyttring. I korthet fångar den mycket väl
det som jag anser vara en självklarhet.
Eva Zetterberg begärde en förklaring. Möjligen kan min förklaring smäl-
tas av Eva Zetterberg. Jag försökte de aktuella dagarna att hjälpa min hustru
att föda medlem nummer två i familjen, som sedermera också kom den 28
april. Jag hoppas att Eva Zetterberg tycker att det är ett tillräckligt skäl till
att jag inte kunde vara närvarande vid utskottets sammanträde. Jag får väl
också säga att den uppfattning som jag har inte delas av alla mina partivän-
ner. De kan säkert uppfatta mig som något rigid.
Utskottet i övrigt tycker tydligen inte att människor själva skall få välja
vad de skall kunna se på sinaTV-apparater i vardagsrummen. Det tycker jag
är konstigt. I vaije fall tycker tydligen utskottet att människor skall betala
för något som de varken vill betala för eller ens ha. Man skall t.o.m. kunna
bli vräkt från sin lägenhet om man inte snällt ställer upp på de här villkoren.
Herr talman! Ännu konstigare blir utskottets ställningstagande när man
hänvisar till regeringens departementspromemoria om ändringar i hyresför-
handlingslagen. Den syftar ju till att stärka hyresgästernas ställning och ge
dem större möjligheter att själva bestämma, dvs. stå utanför det kollektiva
förhandlingssystemet. Det betyder rimligen att man också skall kunna välja
bort kabel-TV. Detta är en bra utveckling som stärker individen mot kollek-
tivet. Det hade varit naturligt att utskottet också i frågan om kabel-TV hade
gått på samma ideologiska linje. Men så har det tyvärr inte blivit.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara för tydlighetens skull komma in
på ett omtalat fall i Hässleholm. Där vägrar en 85-årig dam att betala kabel-
TV-avgiften. Hon hotas nu med vräkning. Jag talade senast med henne för
några timmar sedan. Man har inte gett vika. Man vill att hon skall bli vräkt,
men ännu har hon inte blivit det. I hennes fall handlar det dock om en bo-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Ändringar i jorda-
balkens hyresregler
115
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
116
stadsrättsförening. Då gäller som bekant en speciell lagstiftning. Jag har i en
motion i det här ärendet föreslagit att regler liknande dem som vi i den här
diskussionen talar om skall gälla, men den motionen kommer först att be-
handlas till hösten.
Principiellt är det givetvis ingen skillnad mellan en bostadsrättsinnehava-
res och en hyresgästs möjlighet att säga nej till kabel-TV och slippa betala
för något som de inte alls vill ha.
Vi svenskar är ju ett fogligt folk, även om det under de senaste åren har
knakat en del i de fasta fogarna. Men, herr talman, det är skönt, och det är
tur att det finns oppositionella personer, som Martha Högberg i Hässleholm,
som orkar stå emot när etablissemang och beslutsfattare marscherar fram i
stram takt. Martha Högberg är ju ändå 85 år.
Om vi skall fullgöra vårt uppdrag - de enskilda väljarnas uppdrag - i det
här huset vore det nog på tiden att vi i viktiga principiella frågor inte så ofta
valde att solidarisera oss med starka och mäktiga organisationer eller intres-
sen utan mer entydigt valde att stå på de enskildas sida. Det kanske skulle
vara litet mer ideologi framför det pragmatiska och praktiska.
Frågan om kabel-TV är för mig både ideologisk och principiell, som jag
inledningsvis sade.
Jag vill med detta faktiskt yrka bifall till Lars Werners meningsyttring av-
seende mom. 18 om avgift för kabel-TV, som Eva Zetterberg talade för.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)
Kammaren beslöt kl. 17.54 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU19 Minskad statlig reglering av kommunernas ansvar för boen-
defrågor (prop. 1992/93:242).
Anf. 127 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Vi skall nu debattera BoU19, Minskad statlig reglering av
kommunernas ansvar för boendefrågor. Det låter inte särskilt dramatiskt,
men det är en viktig del i de borgerliga partiernas plan för omvandlingen av
bostadsmarknaden.
För oss socialdemokrater är en god bostad åt alla grundläggande i bostads-
politiken. Vi tror på det demokratiska system där valda politiker kan ställas
till svars för sitt handlande. Skall vi kunna föra en rättvis bostadspolitik som
tar hänsyn till människors behov, måste vi ha bostadspolitiska instrument.
Det är dessa instrument som regeringen nu vill ta ifrån oss.
Nu är det marknaden som skall ta ansvar. Marknaden skall planera och
fördela. Men marknaden kan inte ställas till svars, och marknaden har inget
samvete. På område efter område flyttas nu ansvaret från den offentliga sek-
torn till den privata. Lösningarna skall vara individuella. Samhällets ansvar
reduceras mer och mer till att bli någon form av välgörenhetsinrättning för
att trots allt upprätthålla skenet av en social trygghet. Detta gäller inte minst
på bostadsmarknaden.
Majoriteten vill att vi i dag skall fatta beslut som fråntar kommunerna de-
ras ansvar för den kommunala bostadsförsörjningen. Kommuner och fastig-
hetsägare skall få förmedla lägenheter efter egen önskan.
För oss socialdemokrater är kommunernas ansvar för bostadsförsörj-
ningen och bostadsförmedlingen viktigt. Dessa hör dessutom ihop. För att
de boende i kommunerna skall kunna få en överblick över hur bostadsmark-
naden ser ut utan att ta kontakt och anmäla sig som sökande hos varenda
fastighetsägare, är det viktigt att det finns en sammanhållen bostadsförmed-
ling i kommunen. Då kan kommunen och byggföretagen få en uppfattning
om hur behoven ser ut och vad som efterfrågas.
En undersökning visar att i 59 kommuner måste de bostadssökande ställa
sig i 22 olika köer hos fastighetsägare för att få en bostad. Det säger sig självt
att det är ganska tidskrävande och besvärligt. Det är svårt att få en rättvis
fördelning efter en sådan process.
Vi tror på samhällsplanering. Vi tror på en demokratisk planering där
människor är delaktiga. Det ger mer valfrihet för den enskilda människan
än den marknadstyrda planeringen för människor efter köpkraft. Vår modell
ger levande områden och samhällen med den kringservice som människor
behöver för det goda boendet. Samhällsplanering motverkar segregation.
Behovet av samhällsplanering har inte minskat på senare år, snarare
tvärtom. Det är enklare att planera bra områden när allt byggs nytt än att
förnya de befintliga bostadsområdena. Inom överskådlig tid kommer
mycket av byggverksamheten att bestå av förnyelse av de befintliga områ-
dena.
En bostadsförmedlings centrala uppgift är att hjälpa människor att få en
bostad, oavsett deras sociala och ekonomiska situation. Bostadsförmedling-
arna inrättades en gång för att erfarenheten visade att marknaden själv inte
lyckades eller kanske inte hade viljan att se till att alla hade tak över huvu-
det. Det var godtycke, kontakter och pengar som i stället blev de avgörande
faktorerna för vem och vilka som gavs möjlighet till en god bostad.
Kritik mot bostadsförmedlingarnas verksamhet har inte saknats. Uppgif-
ten att förmedla bostäder, vilka under lång tid har varit avsevärt färre än
antalet sökande, har inte varit lätt. En kommunal bostadsförmedling löser
inte en bristsituation, den är bara ett fördelningspolitiskt instrument.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
117
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
118
Men det grundläggande problemet diskuteras sällan. Hur skall vi kunna
garantera alla någonstans att bo? Hur skall vi i framtiden undvika systemet
med ”social housing”, som man bl.a. har i England, där mindre bemedlade
grupper hänvisas till ett boende med lägre standard? Där markeras deras
standard och deras utslagning tydligt i samhället.
De flesta är nog eniga om att en förändring av bostadsförmedlingarnas or-
ganisation och verksamhet är nödvändig för att anpassa dem till nya villkor
och nya förhållanden i samhället. Men steget mellan en förändring och ett
avskaffande är ganska långt. Ett avskaffande löser definitivt inte de problem
som existerar för många bostadsökande. Det kan inte heller frånta kommu-
nen ansvaret att försörja sina medborgare med bostäder.
I stället borde vi alla inse fördelarna med att undvika social utslagning och
segregering, inte bara för att vara snälla mot svaga grupper, utan för att hela
samhället tjänar på det. Sociala spänningar och ökade klyftor ger ofrånkom-
ligen större otrygghet och osäkerhet, vilket alla får känna av.
Vi socialdemokrater föreslår att kommunen skall ha kvar ansvaret för bo-
stadsförsörjningen samt en sammanhållen bostadsförmedling. Det skall vara
en aktiv och serviceinriktad bostadsförmedling som förmedlar alla lägenhe-
ter i kommunen. Kommunen avgör vem som skall svara för verksamheten.
Den kan utföras i kommunal regi eller läggas ut på entreprenad.
Om vi får gehör för en sammanhållen bostadsförmedling är vi beredda -
men endast då - att acceptera regeringens förslag om en förmedlingsavgift.
Regeringen arbetar på olika sätt för att jämställa de allmännyttiga bo-
stadsföretagen med de privata. Dessa förändringar kan endast accepteras
om alla bostadsföretag, även de privata, tar sitt sociala ansvar och om vi får
behålla de lagliga möjligheterna att agera för en rättvis fördelning på bo-
stadsmarknaden.
Om bostadsmarknaden skall fungera bra för de boende och om kommu-
nerna skall kunna fullgöra sina skyldigheter och ansvara för en bra bostads-
försörjning åt alla, krävs en fungerande bostadsanvisningslag.
Även om inte de befintliga lagarna alltid används aktivt i dag, ger de i alla
fall kommunerna och de ansvariga politikerna en möjlighet att lagvägen göra
en rättvis fördelning av de befintliga bostäderna. Vi socialdemokrater anser
därför att den kommunala bostadsanvisningslagen skall vara kvar.
Till sist tycker vi att det är positivt att utskottet har enats om ett tillkänna-
givande om befrielse från stämpelskatten när det gäller övergång från kom-
munal bostadsstiftelse till kommunalt bostadsaktiebolag.
Herr talman! Med de förändringar som nu i rask takt genomförs på bo-
stadsmarknaden, med minskade bostadssubventioner, nya villkor för bo-
stadsföretagen, minskat ansvar och minskade möjligheter för kommunerna
att agera kommer bostadssegregationen att öka i vårt land. Jag yrkar bifall
till de socialdemokratiska reservationerna och avslag på propositionen.
Anf. 128 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Minskad statlig reglering av kommunernas ansvar för boen-
defrågor kan väl låta bra. Jag tror inte att någon av oss som arbetar med
bostadsfrågor tycker att det är bra med detaljregleringar eller att staten i
onödan lägger sig i vad kommunerna har att göra.
Men det är inte riktigt det som saken gäller här, utan det är att den borger-
liga regeringen med utskottsmajoritetens goda minne vill avskaffa bostads-
förmedlingarna, de instrument som kommunerna har för en kommunal bo-
stadsförsörjning. Vänsterpartiet säger därför självfallet nej till denna för-
ändring. Vi vill ha kvar en bostadsförsörjningslag. Vi anser att den är ett
mycket viktigt medel för att få rättvisa i boendet.
Vi vill tvärtom stärka den lagen och önskar att det skulle vara obligatoriskt
för alla kommuner att ha bostadsförmedling. Men vi menar självfallet också
att den kan utformas på mycket olika sätt. Det behöver inte innebära en ut-
ökad byråkrati ute i kommunerna, utan varje kommun kan själv avgöra hur
bostadsförmedlingen skall skötas. Det kan t.ex. vara så att en tjänsteman
som redan har andra uppgifter kan förena dessa med uppdraget att handha
bostadsförmedlingen. Vi menar att det är ett allvarligt ingrepp som den bor-
gerliga majoriteten gör när man nu vill avskaffa kommunernas möjligheter
på detta område.
Jag vill också peka på att vi från Vänsterpartiet tagit upp frågan om segre-
geringen. Vi menar att denna redan i dag är ett allvarligt problem och vill ha
betydligt starkare medel för att försöka minska segregeringen. Vi har därför
ett särskilt yrkande på den punkten. Jag tror att vi alla är klara över att segre-
geringen ökar.
Det gavs häromdagen en rapport i Dagens Nyheter om inkomstskillnader
och ökad segregering i Storstockholmsområdet, och jag vet att liknande ten-
denser finns i andra storstäder. Denna fråga är mera aktuell än någonsin.
Men den borgerliga majoriteten tycks inte ha något som helst intresse för att
åstadkomma förändringar på denna punkt.
Herr talman! Jag yrkar avslag på propositionen och instämmer i de social-
demokratiska reservationerna. Men jag vill också yrka bifall till yrkande 2 i
motion Bo51, dvs. till vårt yrkande beträffande segregering i boendet.
Herr talman! Jag vill till slut dra en parallell som jag tagit upp i andra sam-
manhang men som fortfarande känns aktuell. Det gäller frågan om bostads-
försörjningen eller människors rätt att bo. Eftersom jag också är intresserad
av de kyrkliga frågorna, har jag gjort en jämförelse med situationen vad gäl-
ler begravningsväsendet.
Man tycks över partigränserna vara helt överens om att samhället har ett
ansvar för att var och en får en god begravning, vilken sedan som bekant kan
utformas på olika sätt. Det tycks mig märkligt att samma intresse inte tycks
finnas vad gäller en god bostad. Jag tycker att det är väl så angeläget att män-
niskor kan få bo bra medan de lever. Därefter kan vi också se till att männi-
skor dessutom får en bra begravning.
Anf. 129 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Minskad statlig reglering av kommunernas ansvar för bo-
stadsförsörjningen låter inte särskilt dramatiskt, säger både Marianne Carl-
ström och Eva Zetterberg, och det är det ju inte heller. Men sedan målar de
med stora överdrifter upp omfattande förändringar som det inte är fråga om.
Det är som om utskottets två värderade ledamöter inte har en aning om att
vi har ändrat i regeringens förslag på fyra väsentliga punkter, inte minst på
den mycket väsentliga punkt som gäller kommunernas möjligheter att även
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
119
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
120
i framtiden stödja de kommunala bostadsbolagen och bostadsstiftelserna.
Detta gör, herr talman, att jag tvingas att något beskriva innehållet i betän-
kande BoU19, som vi nu behandlar.
Utgångspunkten är att förenkla och avbyråkratisera kommunernas hante-
ring av boendet. Alla talar varmt om förenklingar och avregleringar - det
låter ju så bra, som nyss framhölls från denna talarstol - men när det gäller
att verkligen ta tag i frågorna och ta fram de konkreta förslagen kommer
samma gamla regleringsdiskussion tillbaka, och då är det tydligen inte lika
lätt.
Det framlagda förslaget innebär att bostadsförsörjningslagen och anvis-
ningsrättslagen avskaffas och att kommunernas ansvar för bostadsförsörj-
ningen fortsättningsvis skall regleras efter vad som stadgas i kommunallagen
och i socialtjänstlagen. Man rensar alltså upp i lagarna. En särskild lag stiftas
som gör det möjligt för kommunerna att även i fortsättningen ge ekonomiskt
stöd till det enskilda hushållet.
Utskottet tillstyrker i sina huvuddrag regeringsförslagen. På fyra punkter
gör utskottet förtydliganden, ändringar eller tillkännagivanden.
Det gäller för det första i fråga om möjligheterna för kommunerna att full-
följa sina borgensåtaganden i nybyggnadsärenden enligt 1992 års finansie-
ringsregler, i sådana ärenden som ännu inte fullföljts. I dessa fall får kommu-
nen möjlighet att ligga kvar med tidigare utfästelser om kommunal borgen
enligt vad som utlovats i samband med att preliminärt beslut fattats.
För det andra gäller det ett tillkännagivande om befrielse från stämpel-
skatt i två år, om en kommunal stiftelse vill övergå till att bli ett aktiebolag.
Det gäller också i vissa andra sammanhang.
För det tredje - och det är mycket viktigt - gör utskottet ett klarläggande
om vad som stadgas i kommunallagen om möjlighet för kommuner att även
i fortsättningen stödja kommunala bostadsstiftelser ekonomiskt. Enligt
kommunallagen blir detta möjligt precis som tidigare gällt i bostadsförsörj-
ningslagen.
Vad som i sak förändras i förhållande till vad som tidigare har gällt enligt
bostadsförsörjningslagen, förutom de förenklingar som åstadkoms genom
att en rad onödiga lagtexter försvinner, är att kommunernas uppgift att göra
upp bostadsförsörjningsplaner inte längre skall vara obligatorisk utan blir
frivillig. Genom att anvisningsrättslagen avskaffas försvinner kommunernas
möjlighet att genom lag tvinga fram en anvisningsrätt. Även här kommer
den frivilliga linjen med icke obligatoriska avtal att gälla i framtiden.
Bostadsförmedlingstvånget avskaffas, som sagts. En effektivisering av för-
medlingsverksamheten görs genom att flera konkurrerande förmedlingar får
förekomma. En avgift får tas ut, som skall återbetalas om en förmedling inte
leder till resultat.
Socialdemokraterna vill ha kvar den tvingande lagstiftningen och är tydli-
gen fortfarande motsträviga när det gäller att förenkla. Men det gäller än-
dock inte helt, och det är positivt. Socialdemokraterna är beredda att gå ett
steg åt rätt håll genom att gå med på att bostadsförmedlingsverksamheten,
som visserligen även fortsättningsvis skall vara ett kommunalt ansvar, kan
läggas ut på entreprenad.
Herr talman! Huvudfrågan gäller således det kommunala ansvaret för bo-
stadsförsöijningen. Det finns då anledning att erinra om att förenklingarna
i lagstiftningen i praktiken inte innebär några förändringar i kommunernas
ansvar för bostadsförsörjningen. Detta ansvar har tidigare inte varit fastlagt
i bostadsförsörjningslagen annat än indirekt, genom tvånget att upprätta bo-
stadsförsöijningsplaner och genom möjligheten att tvinga fram anvisning-
rätt, när frivilliglinjen inte har kunnat hävdas.
De nu gjorda förändringarna innebär självfallet inte att kommunerna skall
sluta att planera för bostadsförsörjningen. Den kommun som gör det kom-
mer säkerligen snart att möta en stark opinion från kommunmedborgare och
olika intresseorganisationer. Kommunala bostadsförsörjningsplaner är
minst lika viktiga dokument i framtiden som de har varit hittills. De kommer
också att kunna tas fram på precis samma sätt som hittills.
För det första visar de kommunala planerna en kommuns ambition för bo-
stadsförsörjningen och ger information om hur kommunen vill lösa bostads-
försörjningsfrågorna.
För det andra ger de viktig information till alla entreprenörer och andra
intressenter om vilka kommande projekt som kan bli aktuella att sätta i gång
och som kan innebära sysselsättning inom entreprenad- och byggbranschen.
Jag tror inte att kommunerna vill avhända sig möjligheten att ge information
till allmänheten och andra intressenter.
Arbetet med att ta fram, forma och fatta beslut om bostadsförsörjnings-
planerna har ytterligare ett viktigt syfte, nämligen att stimulera till debatt
om hur den framtida bostadsförsörjningen skall utformas. Jag tror inte heller
här att kommunerna frivilligt avstår från dessa möjligheter. Dumma vore de
annars. Om de skulle avstå, skulle det förmodligen bero på en tandlös opi-
nion eller dåliga intresseorganisationer i kommunerna. Tvärtom kan frivillig-
linjen stimulera till en vitaliserad och utökad debatt om den kommunala bo-
stadsförsörjningen. I så fall har vi uppnått ett viktigt och mycket positivt re-
sultat, eftersom det i själva verket är på det lokala planet som den egentliga
bostadsdebatten hör hemma. Det här har varit min och Centerns utgångs-
punkt i arbetet med att ta fram dessa förslag. Jag tycker att det är värdefullt
att föra ned debatten dit den hör hemma.
Jag tycker att det är dags att släppa förmyndarattityden gentemot kommu-
nerna och att våga lita på att kommunfolket har positiva syften med vad de
genomför. I vår civiliserade värld anser jag att det är förlegat att tro att kom-
munalpolitikerna inte är vuxna uppgiften att se till att alla kommuninvånare
får tillgång till så många bostäder som det finns behov av. I dag tävlar snarare
kommunerna om att bygga så attraktiva bostadsområden som möjligt för att
dra till sig så många kommuninvånare som möjligt. Jag tror inte att någon
kommun skulle komma på tanken att inte ombesörja en så effektiv bostads-
försörjning som möjligt. Det är inte nödvändigt att med hjälp av diktat i lag-
stiftningen använda en förmyndarattityd över de lokala kommunalpoliti-
kerna. Det är dags att myndigförklara kommunerna också på bostadspoliti-
kens område.
Herr talman! Detsamma gäller i fråga om bostadsförmedlingen och anvis-
ningsrätten. Det kommunala bostadsförmedlingsmonopolet och den kom-
munala anvisningsrätten har, där de har tillämpats, inte visat sig utgöra det
skydd för de svaga bostadskonsumenterna som var meningen när de inrätta-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
121
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
122
des. Bl.a. Marianne Carlström och Eva Zetterberg har talat sig varma för
detta. Fortfarande har de som har kontakter och pengar möjlighet att skaffa
sig den bostad de vill ha och tränga sig före i de förmedlingsköer som finns.
Det har ju personer i högt uppsatta positioner inom de kretsar som står re-
servanterna nära och som omhuldar just tvångslinjen själva gjort.
Om inte en reglering ger avsett resultat måste man försöka pröva andra
vägar. Vi från Centern är beredda att göra det, och det är det vi försöker att
göra nu. Systemet med konkurrens är en väg som vi nu vill pröva. Men samti-
digt vill vi gardera de svaga bostadskonsumenterna från att hamna vid sidan
av eller att förlora sin trygghet. Därför finns det mycket klart markerade
skrivningar i utskottsbetänkandet och i propositionen angående den arbets-
grupp med representanter från berörda myndigheter som skall följa utveck-
lingen av effekterna av att anvisningsrätten tas bort. Arbetsgruppen skall
reagera och lägga fram förslag om något går snett. Det är den garanti vi har
krävt. Den finns i förslaget, och det tycker jag är bra.
Härigenom går vi ytterligare ett steg på vägen mot att försöka lösa proble-
men för dem som har svårt att få en bostad. Vi har hittills inte lyckats, och
nu vill vi pröva andra vägar för att det skall gå bättre. Vi hjälper inte dessa
människor genom att behålla samma byråkratiska regler som tidigare har
visat sig vara olämpliga för att klara de svagas situation.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets hem-
ställan i sin helhet och avslag på de två reservationerna och det bifallskrav
som Eva Zetterberg tidigare framfört i talarstolen.
Anf. 130 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Precis som jag sade i mitt anförande har bostadsförmed-
lingen inte alltid fungerat. Men den har fungerat i många fall. Vilken väg
väljer regeringen? Jo, att avreglera, sluta planera och att överlämna åt mark-
naden att sköta bostadsförsörjningen och bostadsförmedlingen. Kan det
vara en lösning?
Jag tror visst att man behöver förnya och förändra. Men vi skall inte över-
lämna åt marknaden att sköta detta själv. Jag tror också, Agne Hansson, att
vissa kommuner kommer att fortsätta ungefär som vanligt, dvs. upprätta ett
bostadsförsörjningsprogram. Det kommer att fungera bra. Men vad gör
Agne Hansson om kommunerna inte gör detta? Varför skall de lagliga möj-
ligheterna tas bort?
Visst tycker jag att kommunerna skall vara självständiga. Det kan de ju
vara ändå och med hjälp av de lagliga möjligheterna se till att det viktigaste
ges, nämligen en god bostad för alla - även för dem som är svaga. Hur skall
denna grupp som nämns i propositionen kunna se till att alla de svaga i hela
landet skall få bostäder? Jag har svårt att hänga med där, Agne Hansson.
Det är klart att vi är eniga på vissa punkter. Vissa förbättringar har kommit
fram under utskottsbehandlingen. Men är det verkligen Agne Hanssons
uppfattning att avregleringen skall ske på detta sätt, eller är det ett resultat
av den moderata bostadspolitiken?
Anf. 131 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är möjligt att förslagen till avregleringen hade sett an-
norlunda ut om inte Centern hade varit med i arbetet med att utforma förslå-
gen. Det finns två reservationer fogade till betänkandet. Jag förstår att Mari-
anne Carlström gärna försöker att göra en höna av en fjäder. Men jag tycker
inte att skillnaderna är så stora.
Precis som har skett hittills kommer säkert de flesta kommuner att upp-
rätthålla ett bostadsförsörjningsprogram, säger Marianne Carlström. Ja, just
det. Jag tror att samtliga kommuner kommer att göra det utan att det behövs
pekpinnar och diktat i lagstiftningen.
Marianne Carlström frågade vad jag kommer att göra om vissa kommuner
inte kommer att upprätthålla ett bostadsförsörjningsprogram. Jag tror inte
att det finns kommunalpolitiker som inte vill göra så i dag. Då får de ju inte
människor att flytta till kommunen. Alla kommuner vill ju växa. I samband
med att den fysiska riksplaneringen genomfördes, planerade varje kommun
för ett befolkningstal som låg skyhögt över vad vi någonsin kommer att få i
detta land. Jag tror att det var ca 50 miljoner.
Vad gör jag? Ja, alla centerpolitiker i dessa kommuner kommer att driva
en utomordentligt tuff oppositionspolitik - om de inte redan är i majoritet.
I centerkommuner kommer denna situation aldrig att inträffa. Självklart
kommer vi att vinna opinionen och få majoritet. Då kommer vi att se till att
det skapas fungerande bostadsförsörjningsprogram i kommunerna. Då har
vi lyckats med att vitalisera den kommunala debatten och flytta ned bostads-
politiken på den nivå den hör hemma på. Man skall inte diskutera centrala
regler och central lagstiftning på ett tekniskt plan - fjärran från människors
vardag och verklighet. Det är i verkligheten som vi skall diskutera hur vi bäst
skall ordna vårt eget boende. Det vitaliserar kommunalpolitiken, och det
vitaliserar våra lokala intresseföreningar på området.
Det stimulerar totalt sett till att vi får en betydligt bättre bostadsförsörj-
ning och en betydligt bättre bostadsförmedling, med ökad rörlighet och
bättre anpassning. Det blir resultatet av det förslag som vi nu skall besluta
om.
Anf. 132 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Agne Hansson tycker att skillnaden mellan oss är väldigt li-
ten. Men jag känner att den blir större ju mer vi pratar. Jag har inte den
tilltron till alla politiker. Framför allt har jag inte den tilltron till marknaden.
Nu lämnar vi över t.ex. bostadsförmedlingen till marknaden att sköta, med
konkurrens och frivillighet. Jag förstår inte hur en svag bostadskonsument,
som får ställa sig i en mängd olika köer, skall klara av att få en bostad till ett
rimligt pris, på samma villkor som en person som har det gott ställt.
Visst kan man ställa politiker till svars en gång vart tredje år. Men jag tror
inte att det är så lätt för den enskilde. Det hade varit mycket enklare om vi
hade haft kvar lagstiftningen och dessa möjligheter. Jag är övertygad om att
framtiden kommer att utvisa att segregationen kommer att öka med dessa
förändringar, och det är bara att beklaga.
Anf. 133 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Kan Marianne Carlström svara på hur man bättre kan ställa
en kommunalpolitiker till svars, som har ansvaret för bostadsförsörjningen,
när vi har en central lagstiftning, som den enskilde politikern inte bär ansva-
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
Minskad statlig reg-
lering av kommu-
nernas ansvar för
boendefrågor
123
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
124
ret för? Det är betydligt enklare att sätta tummen i ögat på en kommunalpo-
litiker och utkräva ansvar om detta är något som är frivilligt, och han inte
uppfyller kraven.
Har Marianne Carlström så dåliga erfarenheter av sina egna partikamra-
ter? Litar hon inte på sina egna politiker? Kanske får jag svaret att det kan
finnas kommuner där varken centerpartister eller socialdemokrater har ma-
joriteten. Men det är väl ingen nackdel. Då driver vi en opposition så att vi
får majoritet, om vi kan ställa kommunalpolitikerna till svars.
Vi vill att det skall finnas både kommunala bostadsförmedlingar och pri-
vata eller andra förmedlingar i konkurrens. Det måste väl vara ett effekti-
vare system än att låta en privat förmedlare få monopol. Kan det vara
bättre? Då finns det väl risk för att vi kommer i delo med konkurrenslagstift-
ningen. Genom att flera stimuleras att vara med och förmedla lägenheter
borde vi få en effektivare förmedling. Alla fastighetsägare är naturligtvis in-
tresserade av att få sina lägenheter uthyrda. Ingen är väl så dum att han låter
sina lägenheter vara tomma, om han kan ta chansen att hyra ut dem. Då har
han ett intresse av att välja en effektiv väg att få lägenheter förmedlade. Det
är givet att de effektivaste och bästa förmedlingarna kommer att vara fram-
gångsrikare än om vi har en monopolsituation, där förmedlingen inte har
något tryck på sig för att få finnas kvar i framtiden.
Anf. 134 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tror inte heller att någon fastighetsägare vill ha tomma
lägenheter. Men denna fråga är mycket större än så. Det hör också ihop med
bostadsförsörjningsprogrammet och att kommunen skall ha det övergri-
pande ansvaret för planering och bilda fullständiga, fullgoda bostadsområ-
den. Jag tror att kommunalpolitiker och rikspolitiker tillsammans skall agera
för en bra bostadsmarknad. Därför vill jag inte ta bort den centrala lagstift-
ningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU15 En ny skogspolitik (prop. 1992/93:226).
Anf. 135 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! I morgon kommer riksdagen att fatta ett s.k. klassiskt be-
slut - ett beslut om den framtida skogspolitiken, i dag kallad ny skogspolitik
eller, som centern annonserar i tidningen Land, revolution inom skogsbru-
ket. Med klassiskt menar jag att liknande beslut under det senaste decenniet
har fattats med tio, tjugo års mellanrum. Ofta är det konjunkturen som har
styrt utredningar och beslut. Revolution är nog inte heller det rätta ordet.
Skogspolitik har det funnits sedan landisen drog sig tillbaka. I medeltidens
landskapslagar skymtar omtanken om framför allt de bärande träden. Gus-
tav Vasa - vår store riksbyggare - snuddade vid skogspolitiken i sina ofta
tämligen bryska brev och plakat. 11734 års allmänna lag finns regler för sko-
gen. Sparsamhet anbefalles. Tankegångarna följdes också upp i senare
skogsordningar, både allmänna och lokala.
Mönstret på 1900-talet är ganska entydigt: reglering och liberalisering. Ef-
ter varje avreglering har riksdagen fått besluta om en reglering. Känns
mönstret igen i dagens förslag?
Det som skiljer 1990 års skogspolitiska utredning och följande proposition
från de tidigare är att naturvårdsfrågorna har kommit på tapeten. Sydsveri-
ges ädla löv och Norrlands fjällnära barr väckte allt hetare känslor. Tid-
ningen Land hade en artikel med rubriken ”En svart epok går i graven” om
20 års diskussioner om hormoslyr, biologisk mångfald m.m., och om miljöo-
pinionens kamp för bättre miljö.
Enligt vår mening är det betydelsefullt att man nu i klartext även formar
miljömål för skogsbruket och att detta jämställs med produktionsmålet. Så
långt är vi socialdemokrater överens med utskottsmajoriteten. Men motiven
är precis lika långt ifrån varandra som i tidigare beslut.
Enligt förslaget skall skogspolitiken även i fortsättningen bidra till att upp-
fylla de övergripande målen för den ekonomiska politiken, regional- och sys-
selsättningspolitiken samt miljöpolitiken. När det gäller regionalpolitik är
ett fortsatt boende på landsbygden en viktig fråga från skogsbrukets utgångs-
punkt. Att uppmärksamma frågan är viktigt just nu, när regeringen har på-
börjat förhandlingar om ett EG-medlemskap vad gäller t.ex. regionalpolitik
och olika framtida stödformer.
Genom att ange skogen som en nationell tillgång betonar man dess unika
samhälleliga värden. Den är en resurs som inte endast har betydelse för den
enskilde skogsägaren utan också för olika regioner och för hela samhället.
Betänkandets ord om frihet, ansvar och kunskap ekar ganska tomt, när man
har det långa skogspolitiska perspektivet. Det betyder att skogen byter ägare
tre fyra gånger mellan sådd och skörd. De s.k. marknadskrafterna klarar inte
att hantera problem med så långt tidsperspektiv. Det finns därför inga skäl
att tro att en avreglering av skogsbruket skulle göra marknaden effektivare
eller att marknaden skulle ta de nödvändiga miljöhänsynen.
Vi står nu inför ett vägval: Att välja den gamla konflikten om ägandet,
som man har gjort i utredning och proposition, eller att stanna upp och tänka
om. Vi människor har länge trott att vi kan omforma naturen efter våra be-
hov. Vi kan inte det. I någon ände får vi alltid betala. Vilken är människans
roll i naturen? Att härska över den eller vara en del av den? Eller skall vi
visa att vi kan förvalta våra naturresurser på ett varsamt sätt? Vi socialdemo-
krater har valt.
Sverige var drivande vad gäller biologisk mångfald inför Rio-konferensen.
Detta förpliktigar också till åtgärder. Omvärlden har ögonen på oss. Efter-
som skogen bidrar till en bättre miljö globalt och regionalt genom växande
träd och genom en rad nyttiga produkter som kan baseras på förnybara råva-
ror är det nödvändigt att skogsbruket bygger på de naturliga ekologiska för-
utsättningarna om vi skall kunna bevara biologisk mångfald.
Den framtida skogspolitiken måste visa att man så långt som möjligt kan
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
125
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
förena bevarande av biologisk mångfald med ett aktivt skogsbruk med in-
riktning på hög och värdefull virkesproduktion. Detta måste vara utgångs-
punkten för den framtida skogspolitiken, så att Sverige även i framtiden skall
kunna vara ett fortsatt ledande skogsland och ett internationellt föredöme.
Vi vet även att en framgångsrik export i framtiden kommer att kräva mil-
jöanpassade produkter och processer och miljöanpassat skogsbruk.
Eftersom skogsnäringen är vår viktigaste exportnäring och därmed en av
vårt lands basnäringar med avgörande betydelse för såväl sysselsättning som
välfärd är det mycket viktigt att utveckling och forskning om nya avancerade
miljövänliga processer fortsätter. En uthållig tillväxt som nationellt och glo-
balt kan försötja en växande världsbefolkning måste ha en produktion som
baserar sig på förnybara råvaror och en ökad återanvändning. I det perspek-
tivet talar det mesta för att träbaserade produkter fortlöpande skall ersätta
produkter som i huvudsak tillverkas med utnyttjande av fossil energianvänd-
ning.
Miljömedvetenhet kan främja konkurrenskraft och skapa nya arbetstill-
fällen. Trots den rådande lågkonjunkturen finns det utvecklingsmöjligheter
för svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri. Denna positiva syn saknar
vi socialdemokrater i utskottsbetänkandet.
Herr talman! Vi ifrågasätter även påståendet att avreglering och bortta-
gande av skötselföreskrifter gynnar naturvården. Resonemanget om avre-
gleringens generella effekter är vilseledande och osakligt. Det är bara att gå
tillbaka i historien till 1960- och 1970-talet då avsaknaden av regleringar inte
förhindrade schabloniserade storskaliga skötselmetoder. Det är ju dessa år-
tiondens stora hyggen och åtföljande monokulturer utan ståndortsanpass-
ning som i stor utsträckning har varit orsaken till miljömyndigheternas och
miljöorganisationernas kritik mot skogsbruket.
Därför menar vi socialdemokrater att förslaget att avskaffa ett flertal
grundläggande bestämmelser i skogsvårdslagen och samtidigt upphöra med
de översiktliga skogsinventeringarna och avskaffa skogsbruksplaner inte hi-
storiskt sett innebär ny skogspolitik utan återgång till det redan passerade.
Inte heller tror vi som utskottsmaj oriten att ett mångfasetterat skogsbruk
alltid gynnar naturvården om det inte finns en samordning och en övergri-
pande helhetssyn över större områden. I slutet av propositionen sägs det
också att det inte är möjligt att bevara den biologiska mångfalden genom
åtgärder som planeras med utgångspunkt i bedömningar rörande ett enskilt
arbetsobjekt. Därför krävs det enligt propositionen en samordning av befint-
liga och pågående naturinventeringar. Enligt vår uppfattning talar detta,
tvärtemot vad som föreslås i betänkandet, för ett bibehållande av verknings-
fulla skogspolitiska medel.
Det handlar om att i stället för att awecka utveckla beskrivnings- och pla-
neringssystem som klarar den mer komplicerade verksamhet som kommer
att finnas i framtiden. Det är viktigt att både naturvård och virkesproduktion
kan planeras i samma system. Det gäller både skogsbruksplaner, ÖSI och
andra inventeringar.
Regeringens förslag till ny skogspolitik har presenterats som en kompro-
miss mellan produktion och naturvård. Det är fel. Jordbruksministern säger
126
att skogsbruket bör naturanpassas, men han vidtar inte de åtgärder som
krävs.
Vi beklagar också att ministern inte orkade att i detta sammanhang även
behandla frågor om biologisk mångfald och dithörande ersättnings- och in-
trångsfrågor. Eftersom bilden av den framtida naturvården inte i dag är full-
ständig, är det också viktigt att man följer upp de beslut som riksdagen nu
kommer att fatta. Vi föreslår därför att regeringen efter fem år återkommer
till riksdagen med en rapport angående måluppfyllelse.
Det nya miljömålet och näringens sektorsansvar för en rik varierad skogs-
miljö ställer också krav på ökade kunskaper hos skogsägarna. Enligt propo-
sitionen skall kunskapsbyggandet vara frivilligt och bekostas av skogsägarna
själva. Men hur det skall göras och vilka kunskaper som skall skaffas talar
man inte om. Det är därför nödvändigt att utvecklingen av kunskapsuppbyg-
gandet och rådgivnings- och informationsverksamheten noga följs upp, så
att inte bristande resurser för kunskapsinhämtning omintetgör den framtida
skogspolitiken.
Eftersom riksdagen utan någon djupare analys avskaffade skogsvårdsav-
giften mitt i pågående utredning försvann många viktiga verksamheter som
finansierades med dessa medel. Sektorn måste även i framtiden ta ett eget
ansvar för finansiering av vissa aktiviteter, t.ex. utveckling, forskning, infor-
mations- och rådgivningskampanjer och speciella naturvårdsinsatser. Därför
föreslår vi socialdemokrater en skogsbruksavgift på 2 promille av det taxe-
rade skogsbruksvärdet. Medlen skall föras till en fond för gemensamma in-
satser för skogsbrukets utveckling.
Herr talman! Till sist vill jag säga att vi socialdemokrater naturligtvis står
bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall endast till
följande reservationer: nr 1, 2, 6, 7, 8, 9 och 12.
Anf. 136 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Även till synes fullgoda produkter kan ha skavanker. Jag
tycker att regeringens proposition om en ny skogspolitik i stort sett är mycket
bra. Den är uppbyggd på mjuka medel. Många regleringar har fått ge vika
för andra mer sympatiska och effektiva metoder för att försöka uppnå det
skogspolitiska målet. En skavank som vi inom Ny demokrati emellertid an-
ser bör rättas till är behandlingen av frågorna om våtmarker och biotoper
förr och i fortsättningen.
Miljöpolitikens mål och riktlinjer skall naturligtvis också gälla för skogs-
sektorn. I Skogsutredningen har skogsmålet jämställts med miljömålet för
skogsbruket. Detta innebär att bl.a. att skogsbruk genom olika skogspoli-
tiska medel i högre grad än hittills skall anpassas för att säkra den biologiska
mångfalden.
Vad bör känneteckna sådana medel? Jo, sådana politiska medel måste
vara kostnadseffektiva vid myndighetsutövning och leda till en aktiv medver-
kan från skogsägarna.
Det är inte främmande för det enskilda skogsbruket att som ett led i mo-
dern skogsskötsel göra anpassningar till fromma för den biologiska mångfal-
den. Tvärtom finns det stor mottaglighet för rådgivning och utbildning i äm-
net, och många skogsägare har lång erfarenhet.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
127
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
128
I grunden måste det mesta av anpassningsarbetet för den biologiska mång-
falden rymmas inom den handlingsram som skogsvårdslagen skall utgöra.
Inom den ramen skall skogsbrukaren själv vara beslutsför.
Erfarenheter talar för att rådgivning och utbildning är överlägsna medel
för att omsätta de nya riktlinjerna i det praktiska skogsbruket. Skogsägarna
måste själva genom ett ansvarstagande och med stöd av de nämnda mjuka
medlen få göra sådana anpassningar i sitt brukande som ligger i linje med
det skogspolitiska målet i skogsbruket. Detaljregleringar och oförutsebara
ingrepp i brukarens beslutssfär måste undvikas.
Miljöadministration och lagstiftning får emellertid inte bli mer omfattande
än att man på ett tillfredsställande sätt skall kunna garantera viktiga anpass-
ningar i skogsbruket och göra prioriterade avsättningar, t.ex. naturreservat.
Det är helt enkelt nödvändigt med en helhetssyn på skogsbruket - i enlig-
het med de jämställda målen - och att staten fattar beslut om de skogspoli-
tiska medlen vid ett och samma tillfälle.
När man nu tar detta stora grepp om skogspolitiken, och dessutom ut-
trycker att miljömålet skall likställas med produktionsmålet, är det märkligt
att så stora frågor som biotopskyddet och våtmarkerna i skogen lämnas utan-
för för att hanteras i ett annat sammanhang.
Det finns en uppenbar risk för överlappningar mellan biotopskyddet och
andra detaljstyrande regleringar i naturvårdslagen och i skogsvårdslagens
vidgade bestämmelser. Bestämmelserna måste vara rättssäkra, och intrång,
utöver den hänsyn som skall tas i enlighet med gällande skogspolitik, måste
ersättas.
Av vad som framgått av det förslag som Naturvårdsverket lämnat till rege-
ringen om biotopskyddet och våtmarksfrågan finns mycket starka tvivel om
huruvida rättssäkerhet kommer att uppnås och huruvida ersättning kommer
att utgå vid s.k. intrång.
Det inventeringsarbete som nu genomförs inom skogsvårdsorganisationen
beträffande nyckelbiotoper och viktiga sumpskogsprojekt bör tillställas
markägarna så att dessa kan inlemma kunskaper om sådana områden i sin
skogsskötsel och i sina planer. Detta blir ett effektivare sätt att uppnå effekti-
vitet i naturvårdsarbetet.
Där myndigheten vill skapa formella garantier kan man använda sig av
skogsvårdslagens hänsynsregler eller naturreservat. Med kravet på helhets-
lösning följer att regeringen samtidigt måste överväga alla möjligheter i
skogsvårdslagen resp, naturvårdslagen för att påverka skydd och skötsel av
vissa skogsbiotoper. På samma sätt måste bestämmelser om våtmarksdik-
ning fattas när den övriga skogspolitiken avgörs och inte brytas ut för en se-
nare behandling av regering och riksdag. Man måste ta ett helhetsgrepp.
Herr talman! Jag tar tillfället i akt att åter betona att jag är mycket orolig
för vad som i framtiden kommer att hända när det gäller våtmarkerna och
biotopskyddet. Inom dessa känsliga områden tycker man verkligen att rege-
ringen borde orkat med och känt ansvar för att genomföra en helhetsbedöm-
ning i stället för att nu kallt konstatera: ”det hade varit en fördel om detalj-
reglerna för biotopskydd lagts fast innan den skogspolitiska propositionen
presenterades”. Efter Sinikka Bohlins inlägg borde jag i varje fall kunna
räkna med att Socialdemokraterna kommer att stödja denna vår reservation.
Med detta, herr talman, känner jag mitt, mitt partis och allas vårt ansvar
och yrkar bifall till vår reservation nr 3 avseende mom.7.
Anf. 137 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Skogen är ofta en indikator på miljöproblem. Den är i vissa
fall en tidig indikator och i andra fall en sådan där man får bekräftelse på det
som redan har varit känt och som man borde ha kunnat åtgärda.
Vi vet alla vilka skador som är definitiva, exempelvis de i Centraleuropa.
Vi kan alla se effekterna av skador i Sverige. I vilken utsträckning dessa ska-
dor går att åtgärda kan diskuteras. Men jag är övertygad om att vi i många
fall har fått definitiva och obotliga skador som vi saknar möjlighet att åt-
gärda.
Skogen är inte bara en indikator. I många fall utgör skogsbruket en del av
problemet. Näringsläckaget från våra skogsmarker är ett exempel på detta.
Den situation vi har i dag betyder först och främst att skogen töms på nä-
ringsämnen. De hamnar i stället i våra sjöar och hav där de bidrar till över-
gödning och förgiftning.
Det är inte bara försurande nerfall som är orsak till detta. Jag tänker här
närmast på tungmetaller och annat som löses ut i marken. Också utdik-
ningar, torrläggningar, felaktiga skogsvårdsmetoder och stora kalhyggen har
bidragit till det ökade läckaget. Trots förbättringar är situationen långt ifrån
tillfredsställande.
Propositionen och utskottets betänkande ger ingen ledning om hur vi skall
förfara framöver på detta område. Regeringen bör alltså återkomma med
förslag om hur näringsläckaget från skogsmarkerna skall minska.
Den biologiska mångfalden tar sig ibland något underliga uttryck. Vi har
ökat den biologiska mångfalden i skogsbruket genom att införa exempelvis
contortatall. Den åtgärden har diskuterats många gånger både i denna kam-
mare och på andra ställen.
När det gäller läget för contortatallen menar jag att det är fullkomligt
självklart att ytterligare plantering av contortatall bör stoppas. Den areal
som finns, ungeför 500 000 hektar, räcker mer än väl för att konstatera att
detta var en felaktig satsning. Planteringarna infördes för att man skulle få
bättre tillväxt i svårföryngrade lägen. Men allteftersom tiden har gått, och vi
har kunnat iaktta vilken effekt de har haft, har vi sett att det var en felsats-
ning. Det finns ingen anledning att fortsätta med denna.
I den del av utskottets betänkande som behandlar förslag förs i långa
stycken ett resonemang som leder i rätt riktning. Men det jag saknar är en
utvärdering och en effektbedömning av förslag och åtgärder. Utskottsbetän-
kandet utgör i stort sett om inte en direkt hyllning till jordbruksministerns
förslag så i varje fall en mycket nära anslutning till det.
Jag menar att vi i många fall minskar våra möjligheter att göra utvärde-
ringar. Skogsbruksplanen nämndes här tidigare av Sinikka Bohlin. Det är
alldeles uppenbart att det behövs planer som det går att i efterhand se resul-
tatet av. Samtidigt hamnar vi i den situationen att vi med detta erkännande
nu står i ett läge där de inte behöver redovisas. Det är en paradox.
Jag tror att vi också kommer att få se ett skogsbruk där vi får allt färre små
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
130
skogsägare. Det är personer som inte direkt lever av sin skog. Kunskap går
där alltmer förlorad.
Det är fråga om kunskap och information. Återigen har vi här ett exempel
på att vi saknar utvärdering och mål vilka gör det möjligt att se effekterna i
verkligheten. Naturvårdshänsyn kan i och för sig vara förbilligande för
skogsbruket. Men det är inte helt säkert att det förhåller sig så.
Ett exempel är om vi minskar antalet arealer som utsätts för kalhyggen.
Vi får då en ny maskinpark. Det är inte alls säkert att de mindre maskiner
som i dag har fått en ökad användning, exempelvis vid röjning, är önskvärda
på sikt. Vi får en ökad påverkan in i minsta skrymsle av maskinverksamhet,
och markerna utsätts för maskinpåverkan i hög utsträckning.
Den effekt vi kommer att få av detta förslag är att påverkan på skogsnä-
ringen ur naturvårdshänsyn är att betrakta som icke märkbar.
En följd av det här blir naturligtvis ökade krav på avsättningar som skall
skyddas. Det har diskuterats procentsiffror. Är 5 % en minimisiffra? Ja, för-
modligen. Förmodligen måste vi öka till 10-15 % av den produktiva skogs-
marken, som resultat av att vi inte kan få ett skogsbruk som tar de natur-
vårdshänsyn som behövs på sikt.
Ett förslag som Vänsterpartiet hade i det här sammanhanget gäller en na-
turvårdsavgift. För att finansiera en ökad reservatsbildning fordras inte bara
att man kan lösa det här via statsbudgeten utan också att man låter bran-
schen stå för de kostnader som uppstår i det här sammanhanget. Det tycker
jag ligger i linje med regeringens krav på ett kretsloppssamhälle. Varje
bransch skall stå för sina miljöskador och kostnader för restaurering och be-
varande. Miljöministern och jordbruksministern tillhör samma parti. Jag
undrar om man då inte borde ha samma syn på en sådan grundläggande
fråga.
Jag konstaterar också att utskottets betänkande egentligen inte innehåller
någon vettig kommentar om förslaget om att införa en naturvårdsavgift. En
sådan kan konstrueras på olika sätt. Jag är ute efter att få en diskussion ut-
ifrån det synsättet. Avgiften bör tas ut så tidigt som möjligt i förädlingspro-
cessen när en producent har att välja mellan råvara och naturmaterial. Jag
menar att en sådan konstruktion skulle bidra till kretsloppssamhället, efter-
som returmaterial kommer att bli lönsammare.
Herr talman! Jag står givetvis bakom Vänsterpartiets uppfattningar såsom
de uttrycks i våra motioner. De socialdemokratiska reservationerna stämmer
också i allt väsentligt med min uppfattning. Men jag nöjer mig nu med att
yrka bifall till min meningsyttring när det gäller mom. 1 och 48.
Anf. 138 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag vill bölja med att yrka bifall till jordbruksutskottets hem-
ställan.
Det här är en ganska viktig fråga som in på 2000-talet kommer att styra
Sveriges viktigaste näringsgren. Skogsbruket är mycket långsiktigt. Som
jordbruksministern säger kan man med omloppstiden som bakgrund se hur
pass viktigt det är med kontinuitet i skogspolitiken. Man kan t.ex. titta på
skogsbruksplanerna. Är 1983 stiftades en lag om att man skulle ha skogs-
bruksplaner. De planer som därefter togs fram gäller fortfarande.
Sedan dess har det skett ganska stora förändringar i politiken, i första hand
rent känslomässigt men även när det gäller miljölagstiftningen. Det är
mycket viktigt att den här lagstiftningen inte blir för ryckig.
Trots att vi för första gången i svensk historia jämställer miljöintresset med
produktionen finns det personer från SNF som demonstrerar mot den här
nya lagstiftningen. Det tycker jag är litet underligt, eftersom man har fått så
pass mycket till godo. Det förekommer även kritik från andra hållet, från
skogsägarna. Eftersom vi får kritik från båda hållen, kan vi nog ta det till
intäkt för att vi kanske nått en hygglig svensk kompromiss som kan ge oss en
bra skogspolitik inför framtiden.
Det är mycket viktigt att vi betonar skogsnäringens stora betydelse för
Sveriges ekonomi. Skogsnäringen i Sverige lever på egna meriter och knap-
past på några budgetmedel. Tidigare hade vi skogsvårdsavgift. Den fick be-
tala nästan allt av det som delades ut. Nu har vi tagit bort den avgiften och i
princip de bidrag som har funnits.
Detta skall ställas i relation till hur man i andra länder sköter sin skogspoli-
tik. Vi kan ta Canada som exempel, där skogen till 90 % ägs av samhället.
Där köper man avverkningsrätter för en spottstyver. Samhället bygger
skogsvägar åt den som skall avverka. Tidigare har man inte ens behövt åter-
plantera. Och det skall vara något som svensk skogsindustri och skogsnäring
skall konkurrera med. Det är likadant med OSS, staterna på östsidan. Där
har skogsmarken inte värderats till någonting, och där har inte arbetskraften
heller värderats. Sedan finns det andra länder i Europa, t.ex. Tyskland, där
man har mycket stora bidrag till skogsnäringen.
Vår skogsnäring har således inte några anslag. Ändå bidrar vår skogsnä-
ring till mellan 50 och 60 miljarder i bytesbalanstillskott för Sverige. Det är
mer än dubbelt så mycket som verkstadsindustrin och bilindustrin tillsam-
mans. Det ger sysselsättning, ofta i glesbygd. Därför måste vi vara mycket
aktsamma när vi hanterar den här näringen. Vi får inte genom oförsiktighet
skapa en ny krisnäring. Vi har sett nog med kriser. En näring som inte behö-
ver gå till akuten skall vi vara tacksamma för.
Det ställs en hel del krav från olika håll, och det kan vara litet svårt att
sammanfatta dem. Men om man börjar dra i alla tråder rör det sig om fantas-
tiska mängder pengar som det ställs krav på att näringen skall bidra med.
Socialdemokraterna har här kommit med ett förslag om att man skall
lägga två promille per år till en fond, som man inte riktigt vet hur man skall
hantera. I utredningen står det att i princip skulle hela skogskapitalet avver-
kas på 45 år. Två promille skulle bli 1 % på fem år. Det blir då faktiskt så
mycket som 9 % av avverkningsvärdet som Socialdemokraterna vill pungslå
skogsägarna på, utan att det ens har fått några inkomster.
Det finns en annan myndighet som har stuckit ut hakan, nämligen Natur-
vårdsverket. Man säger att skogsägarna måste betala 5-6 kronor per kubik-
meter för att de själva skall kunna finansiera köpet av mark till naturreser-
vat. Det här stämmer inte alls med de intentioner vi har i den skogspolitiska
kommitténs betänkande och i den här propositionen. Ibland kan man fråga
sig om vi har ett rakt igenom demokratiskt valt styre, eller om det finns små
öar av byråkrati där demokratin inte går fram.
Det finns ett överskott på skogsråvara i dag, vilket kanske har bekymrat
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
131
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
132
den skogspolitiska kommittén en del. Jordbruksministern och jordbruksut-
skottet har dock en litet mer optimistisk syn. Vi har en tillväxt på ungefär
100 miljoner kubikmeter per år. Vi tar bara ut 60. Överskottet på råvaran är
en utmaning för näringen. När det nu börjar gå bättre igen är det viktigt att
skogsindustrin använder vinsterna till forskning och utveckling. Det är vik-
tigt att skogsnäringen med sin forskning och utveckling tar sikte på att ut-
veckla användandet av trä och att utveckla nya produkter och nya markna-
der.
Herr talman! I propositionen tycker jag att man suger litet för mycket på
tesen att skogsbruket inte har levt upp till miljömålet. Skogsbruket har fak-
tiskt gjort en hel del.
Man följde 1979 års skogvårdslag och till viss del de nya regler som gällde
från 1982. Där fanns det en väldigt stark inriktning på produktion. 1982 an-
togs en lag med vilken man kunde tvinga skogsägarna att avverka även om
det inte var lönsamt. Nu behövde man inte tvinga dem, eftersom priserna på
skogsråvara gick upp. Man kunde alltså få ut råvara ändå. Men sådan var
atmosfären i lagstiftningen och i samhället på den tiden. Man kan säga att
miljösidan fick stå tillbaka. Detta formade skogspolitiken under 1980-talet.
Omkring 1985 kom nya miljövindar in i samhällsdebatten. Det kom ny
lagstiftning, visserligen inte på skogsvårdsområdet, men skogsbruket och
skogsmyndigheten tog ändå till sig detta. Man började med kampanjen Ri-
kare skog.
I dag har 80 000 skogsägare i princip gått kursen Rikare skog, som är mil-
jöinriktad. Här har skogsägarna gått före lagstiftarna. Redan innan proposi-
tionen antas i morgon har 80 000 gått denna kurs.
Jag tror det är på samma sätt som med 1979 års krav på produktion. Om
skogsägarna får de rätta signalerna i form av rådgivning, utbildning och sam-
råd från myndigheterna, kommer de att vilja ta vara på den egna skogens
miljövärden, precis som de velat ta till vara produktionsvärdet. Jag tror inte
detta är något problem.
Regeringen tror alltså på skogsägarnas goda vilja och att deras miljöin-
tresse kommer att slå igenom när det gäller vårdandet av den biologiska
mångfalden. Jag tror inte vi skall behöva bli besvikna.
Jag noterar med tillfredsställelse att utskottet i princip är enigt om målen
i den svenska skogspolitiken. Däremot råder oenighet om hur vi skall nå må-
len och vilka medel som skall användas.
Vi från regeringspartierna vill arbeta på ett sådant sätt att vi har skogs-
ägarna med oss i stället för mot oss. Jag tycker mig se att Socialdemokraterna
inte i samma utsträckning vill bygga på skogsägarnas goda vilja. De vill ha
mer detaljstyrning och mera byråkrati.
Skogsägarna vill om de vet och kan. Därför är det väldigt viktigt med ut-
bildning. Det måste ske en ordentlig satsning på utbildning, inte bara av
skogsägarna, utan även av entreprenörer och processförare. Det finns med
i propositionen.
Jag såg i senaste numret av Skogseko att - och noterar med tacksamhet -
Skogsstyrelsen tagit initiativ till att utbilda sin personal i skogsmiljöfrågor.
Det är där det måste börja om den nya skogspolitiken skall bli framgångsrik.
Om inte myndigheterna kan ge klara signaler-och jag tror man kan säga att
det har brustit tidigare på det här området - så kommer det alltid att brista
ute på fältet. Skyll sedan inte på skogsägarna för att de inte lever upp till
myndigheternas önskemål.
Jag vill poängtera: Vi gör det inte lättare för skogsägarna med den nya
politiken, tvärtom. Det blir svårare, men nu blir det i skogsägarnas eget in-
tresse att klara en högre målsättning än tidigare. Det gäller även miljöfrågor.
Skogsägarna myndigförklaras.
I en del artiklar har det kommit fram ett ifrågasättande av återbeskog-
ningsplikten. För att det inte skall råda någon missuppfattning vill jag säga
att kravet på återbeskogning, som infördes i den första skogsvårdslagstift-
ningen år 1903 och som var den viktigaste delen av denna, fortfarande är
grundläggande i skogspolitiken.
Det är en väldigt fin norm som finns inplanterad i svenska skogsägares
bakhuvuden. Vi borde kunna exportera den till andra länder där man inte
alls har samma känsla för återbeskogning, utan skövlar sin skog.
Jag skall kanske vända mig till jordbruksministern. Skogspolitiska kom-
mittén har inte föreslagit någon sanktion i form av fängelsestraff, men det
har sedan kommit till i propositionen. Jag är inte särskilt positiv till detta,
men jag kanske kan få en kommentar från jordbruksministern om detta.
På s. 64 och 66 finns reservationer från Socialdemokraterna och Ny demo-
krati. Det gäller att biotopskyddet borde ha ingått i skogspolitiska kommit-
téns betänkande, så att vi nu skulle ha kunnat ta ställning till hela skogspoliti-
ken. Så är inte fallet.
Det oroar skogsägarna och det är inte tillfredsställande för oss politiker
heller, det kan jag nog säga. Men nu får vi besluta om det som finns, och
sedan får vi nagelfara propositionen om biotopskydd och våtmarksdikning
när de ärendena kommer till behandling.
På s. 67 tar Socialdemokraterna upp skyldigheten att röja och gallra och
reserverar sig där. De räknar med att skogsägarna inte kan vara riktigt själv-
ständiga egna företagare.
Vi har inte på något sätt ifrågasatt vikten av att man vårdar ungskog. Men
systempartiet lyser igenom i förmynderi. Vi vill hävda att man kan vårda
ungskog på olika sätt. Det finns inte bara en regel för det.
Det är likadant med skogsbruksplanerna. De är till för ägarna och inte
för myndigheterna, vilket somliga kanske tror. Så har det alltid varit. Därför
förutsätter i varje fall jag att de allra flesta skogsägare kommer att hålla sig
med en skogsbruksplan. Jag tycker inte att man behöver tvinga fram en så-
dan positiv lösning.
Socialdemokraterna har också yrkat bifall till ett förslag om anmälnings-
skyldighet när det gäller att utnyttja helträd. Det är, tycker jag, att överdriva
litet. Av 17,5 miljoner kubikmeter varor som skulle kunna tas ut tar man ut
0,5. Det tas alltså inte ut mycket. Det är inte så lönsamt att det är någon idé
att hålla på så.
Efter varje avreglering följer en reglering, fick vi höra här från Sinikka
Bohlin. Men nu är det faktiskt tvärtom. I dag avreglerar vi. Men vi är ganska
måttliga. Jag tror inte att detta kommer att erbjuda några större problem.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
133
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
134
Anf. 139 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Carl Olov Persson tog upp frågan om de skogsbruksplaner
som vi socialdemokrater har föreslagit, och han funderar över om vi själva
vet vad vi skall använda dem till. Det går bra, Carl Olov Persson, att läsa i
den socialdemokratiska motionen och reservationen. Där står väldigt klart
att vi tänker använda dem till utveckling, forskning, skogliga inventeringar,
informations- och rådgivningskampanjer och speciella naturvårdsinsatser.
Han nämnde också Naturvårdsverkets nya förslag vad gäller eventuella
naturvårdsfonder. Kanske kan dessa tankar samköras den dag vi får förslaget
på riksdagens bord.
Vi har ju också sagt att det är olyckligt att vi inte i samband med skogspoli-
tiken också får behandla frågan om biologisk mångfald. Vi hade kunnat
klara av den problematiken på en gång och inte behövt ha flera slitande de-
batter.
Det finns också en motsägelsefullhet i vad Carl Olov Persson säger. Han
förstår inte vårt förslag med 2 %o till fonden. Men sedan säger han att skogs-
näringens framtida vinster skall användas till utveckling och forskning.
Jag vet inte vad Carl Olov Persson menar med skogsnäringen. Är det bara
näringen, eller också skogsbruket? I så fall är det samma sak: I stället för
att ta vinsterna kan var och en lägga litet pengar i denna fond och klara de
gemensamma åtaganden som vi har.
Carl Olov Persson sade också att vi socialdemokrater vill byråkratisera.
Det är kanske där skiljelinjen går mellan Socialdemokraterna och regerings-
partierna. Ni betonar i betänkandet och propositionen ägande, ägarens an-
svar och ägandets förträfflighet. Vad vi tror på är skogsvårdslagstiftningen
som är ett av de medel som vi har använt för att styra en bra skogspolitik i
det här landet. Vi tycker att den är väl avvägd. Den är internationellt känd
och efterföljd. Den har också varit normgivande bland skogsägare.
Jag förstår att det, för dem av er som är skogsägare, vore enklast att man
inte över huvud taget hade några lagar. Men vi som ser det mer allmänt ser
skogspolitiken som en ryggrad i välståndet. Det gäller då att politiken kan
styra. Det är inte det enskilda ägandet som är det viktiga, utan samhällsin-
tressena.
Anf. 140 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! När det gäller fonderna har det kommit en del förslag som i
allra högsta grad stör skogsnäringen. Det pratas om ett biotopskydd. Det
kan komma att kosta skogsägarna så mycket som 5 % av vad man skulle
kunna avverka. Man måste alltså minska avverkningen. Socialdemokraterna
vill föreslå 9 %. Naturvårdsverket vill föreslå 5-6 kronor. Vi har på förslag
en minskning av priset på 50 % i vissa glesbygdsområden.
Socialdemokraterna bidrar med sitt förslag - om man lägger ihop allt
detta - till att flytta ned skogsodlingsgränserna från fjälltrakterna mot kus-
ten. Det måste ju gå åt budgetmedel för att stödja glesbygden i stället; kan-
ske för att plantera skog, som är allt ointressantare att avverka. Detta kan
kombineras med att man fortsättningsvis själv som skogsägare betalar för
rådgivning - den är alltså inte gratis längre - att man får plantera utan stöd
och att man själv får bekosta skogsvård, skogsvägar osv.
När det gäller ägandet och ansvaret tycker jag att man skall ligga litet lågt
när man argumenterar för en annan typ av ekonomi. Vi har sett hur misskött
det kan bli när inte äganderätten respekteras utan man har ett kollektivt
ägande. Jag tror att ägandet betyder att man får människor som är intresse-
rade och som vill göra mer för att vi även skall få ett bra kollektivt ägande.
Anf. 141 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! När det gäller fonderna ser vi kompetenshöjningen som man
också pratar mycket om i betänkandet och propositionen. Vi socialdemokra-
ter anser att sektorn också har sitt ansvar i fråga om kompetenshöjning. Det
gäller både för skogsägare och näringen som sådan.
Jag blir litet fundersam när Carl Olov Persson säger att det för tillfället
finns vissa störande moment för skogsägarna. Ett av dem är biotopskyddet.
Jag tror att man då är ute och seglar. Det är ju ändå så att biotopskyddet har
kommit till för att vi skall bevara den ekologiska grund som finns i naturen,
för att våra skogar över huvud taget skall växa. Vi talar om en helhetseko-
logi.
Att virkespriserna har gått upp stör också skogsägarna. Visst har virkes-
priserna gått upp, men det är ju näringen själv som har höjt priserna genom
att införa avståndsrelaterade priser i Norrland. Visst slår det mot inlandet.
Vi har ju dessutom en världsomfattande lågkonjunktur och en borgerlig re-
gering. Nog kan man tänka sig att det händer saker och ting.
Vad gäller äganderätten som sådan, kan man prata om den kollektiva
äganderätten på olika sätt. Jag tror att Carl Olov Persson syftar på de gamla
öststaterna. I Sverige finns det faktiskt en gammal tradition som vi också
kallar för kollektivt ägande av våra nationella tillgångar. Skogen är en natio-
nell tillgång. Det har ni också skrivit under på både i propositionen och i
betänkandet. Det gäller då att använda den resursen för hela nationens
nytta, inte bara för den enskilde skogsägarens.
Anf. 142 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! Sektorn har ett ansvar för kompetenshöjningen. Det fram-
går klart i propositionen. Sektorn skall få stå för det genom att det kommer
att kosta pengar att utbilda sig i fortsättningen. Det är alltså inte något som
samhället ställer upp med gratis. Det ingår i detta.
Att jag skulle anse biotopskyddet vara ett problem för näringslivet är inte
riktigt. Jag ser det inte alls som något problem för närvarande. Vi får se hur
den propositionen ser ut. Jag talar om kostnaderna för näringslivet som så-
dant. Vi kanske kan drabba näringslivet på så sätt att vi skaffar en ny krisnä-
ring. Det är inte något vi vill ha.
Det var väl en missuppfattning när vi talade om att virkespriset har gått
upp. Det har gått ner - i vissa lägen med 50 %.
Vi skall nog vara tacksamma för att vi har en borgerlig regering. Det är ju
faktiskt så att tiderna har lett fram till en kris som vi får reda ut.
Det är helt riktigt att skogen är en nationell tillgång. Men den skall då
också skötas på ett bra sätt. Jag tror att vi har hittat en form att få den riktigt
skött, nämligen privat ägande, och att man respekterar äganderätten.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
135
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
136
Anf. 143 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Det gläder mig att Carl Olov Persson hyser samma oro som
jag gör beträffande biotoperna och våtmarkerna. Jag tyckte mig förstå att
även Sinikka Bohlin var inne på samma linje, och nu kommer fyrklöverns
talesman.
Varför måste man, som Carl Olov Persson sade, anta hemställan i betän-
kandet i dess helhet? Varför inte beakta vår reservation, som tydligen alla
partier, med olika ordvändningar tillstyrker? Skall man inte, när möjlighet
finns, göra ett bra ställningstagande bättre? Varför skall man vänta?
Anf. 144 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! Frågan om biotopskyddet dyker upp igen. Jag vill betona att
propositionen visar att vi vill ta ett ansvar för miljöfrågorna och att vi jäm-
ställer miljöfrågor och produktionsmål. Det handlar alltså inte om att vi ned-
värderar miljön, utan om ekonomin i skogsbruket.
Att vi nu skall fatta ett beslut i den skogspolitiska frågan, tycker jag är
självklart. Vi har behandlat frågan i tre år, fram till den 1 januari 1994 när
den nya lagen skall träda i kraft. Vi får så småningom frågan om biotopskyd-
det på våra bord. Då får vi undersöka hur det skall finansieras. Vi kanske
får se på hur skogsnäringen totalt skall skötas ekonomiskt.
Anf. 145 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag får inte riktigt svar på mina frågor om biotopskyddet.
Carl Olov Persson har tydligen samma inställning beträffande detta. Det
finns inte något väsentligt som skiljer oss åt. Att man då inte kan göra ett
bra beslut bättre, förstår jag inte. Varför kan man inte säga: Vi tar in reserva-
tionen. Varför måste man anta hemställan i betänkandet i dess helhet? I stäl-
let förordas att man skall vänta på ett nytt betänkande, en ny proposition.
Under tiden kommer mycket att hända. Vi står mellan två hötappar och vet
inte vad vi skall göra.
Anf. 146 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! Arne Jansson måste nog lära sig att politik är en process.
Inte någon gång fattas alla beslut samtidigt. Hela tiden måste man i stället
kunna tänka: I morgon kommer ett nytt beslut, och det påverkar det beslut
som vi fattade i går.
Vi måste alltså handla förnuftigt även i framtiden när vi fattar beslut.
Anf. 147 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Skogen är en viktig grund för vårt välstånd. Det har den varit
sedan århundraden tillbaka. Skogens värde har framstått som viktigt både
för den enskilde invånaren och för landet. Detta är bakgrunden till det in-
tresse och den omsorg som både markägare och statsmakt har visat skogen.
Genom idogt arbete har skogarna under detta århundrade utvidgats och ut-
vecklats, samtidigt som de har kunnat ge ett omfattande tillskott till vår för-
sörjning.
Det är därför inte så märkligt att alla som har sin själ i skogen reagerar
starkt på de hot som vi nu kan se. Det är faktiskt just nu, vid den här tiden
på året, som vi ser hoten mycket påtagligt. Skogen stressas just nu av torka
i vissa delar av landet och är då särskilt känslig mot luftföroreningar och kraf-
tig instrålning. Vi ser detta i form av torkade granar och döende plantor.
Luftföroreningarna är nu det största hotet mot våra skogar.
En del luftföroreningar förorsakar vi själva här i vårt land. Genom miljö-
politiska insatser har vi lyckats förbättra situationen en del. Men ganska
mycket återstår att göra.
Regeringen har t.ex. tagit upp frågan om en miljöavgift på kväveoxidut-
släpp, en avgift som skulle kunna ge inkomster. Det är pengar som kunde
användas till att reparera en del skador, t.ex. genom utökade kalkningsinsat-
ser. Det är rimligt att förorenaren får betala.
En stor del av hoten kommer dock från områden utanför vårt land. När
det gäller dessa hot måste vi gemensamt i internationella forum försöka finna
en lösning. Vi måste gemensamt försöka minska utsläppen genom att dela
med oss av våra kunskaper och i form av direkta hjälpinsatser.
Det hot mot våra skogar som luftföroreningarna utgör är ett exempel på
att det i den nationella skogspolitiken inte kan bortses från vad som händer
i världen i övrigt. Den svenska inställningen till skogen och oron inför framti-
den har bäddat för den positiva inställning som vi hade under FN:s miljökon-
ferens förra året. För oss var det inte svårt att acceptera de s.k. skogsprinci-
perna, som lyfter fram kravet på ett hållbart utnyttjande av skogarna till
fromma för nuvarande och kommande generationer samt ett skogsbruk som
är utformat så att en biologisk mångfald bevaras.
Vi hade gärna gått längre i riktning mot en skogskonvention om världens
skogar. Men särskilda intressen, behov och traditioner gör att vi i stället får
arbeta på en mera långsiktig lösning i riktning mot ett sådant mål. Det kan
ske genom överläggningar vid internationella konferenser. Men jag tror
också att direkta kontakter mellan enskilda utvecklingsländer och industri-
länder ännu mera kan stimulera till en positiv utveckling.
Vi måste lära oss att förstå och respektera varandras inställning till sko-
garna och främja utbytet av kunskaper och erfarenheter.
Bojkotter mot import av tropiskt virke gagnar regnskogarna ungefär lika
litet som kalkning av den svenska skogsmarken skulle kunna lösa problemet
med luftföroreningar och lika litet som den biologiska mångfalden skulle
kunna bevaras enbart genom ökade reservatsavsättningar.
Internationellt sett har vi också ett moralliskt ansvar för att bevara en bio-
logisk mångfald i den svenska naturen. Växt- och djurarter som normalt hör
hemma i våra skogar skall kunna leva vidare i livskraftiga bestånd.
Om inte vi här hemma lever upp till denna princip kan vi heller inte ställa
krav på andra nationer att de skall göra det.
Skogspolitiken är en stor och viktig politisk fråga. Den svenska skogspoli-
tiken måste i sina huvuddrag vara långsiktig. Den långsamma utvecklingen i
våra skogar och de långsiktiga effekterna av ingreppen i dem gör att stora
svängningar i politikens inriktning inte är acceptabla.
Det är därför som jag med tillfredsställelse konstaterar att det nu, liksom
vid tidigare stora skogspolitiska beslut - även om Sinikka Bohlin vill fram-
hålla en del skillnader - i huvudsak råder bred politisk enighet om grunderna
för politiken.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
137
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
138
Ser vi tillbaka och jämför förslagen från 1979, 1948 eller 1903 med de för-
slag som riksdagen nu skall besluta om, finner vi stora likheter i de grundläg-
gande principerna. Men vi kan också se hur politiken har utvecklats. Nya
kunskaper och nya värderingar har fortlöpande fått göra intryck på politi-
kens utformning.
Jag är väldigt glad att vi nu är framme vid ett beslut om en ny skogspolitik.
Även om detta inte är någon revolution, är det en ganska kraftig förändring.
Skogspolitiska kommittén med Sven Eric Lorentzon som ordförande har
gjort ett väldigt bra arbete, och detta arbete ligger bakom den proposition
som regeringen har arbetat fram.
Den skogspolitik som riksdagen nu skall ta ställning till skiljer sig från tidi-
gare beslut på två principiellt viktiga sätt:
För det första införs ett miljömål som jämställs med produktionsmålet.
Hänsynen till miljö- och naturvården stärks därmed.
För det andra sker det en betydande avreglering och förenkling. Ansvaret
förs över till dem som arbetar med skogen och till skogsägarna.
Det starkaste motivet för en förändrad skogspolitik just nu är den ökade
insikten om behovet av att vårda och vara aktsam om hela skogsekosyste-
met, att vårda marken, inte bara träden, samt att skydda växt- och djurlivet,
inte bara det högre utan också småkryp och mikroorganismer som fyller en
viktig funktion sett till helheten.
Frågan om biotopskyddet har tagits upp här i kammaren. Regeringen
kommer framöver att lägga fram en proposition om bevarandet av biologisk
mångfald. Avsikten är att vi i det sammanhanget skall redovisa den närmare
utformningen av biotopskyddet. Något riksdagsbeslut i den frågan är inte
aktuellt, eftersom ett sådant fattades redan våren 1991. Däremot behövs det
förordningsbestämmelser som beslutas av regeringen. Det är dessa som vi
avser att redovisa i den kommande propositionen.
Förslaget i vår skogspolitiska proposition gäller främst vilken myndighet
som skall ha ansvaret för tillsynen av lagstiftningen. Där förordas att Skogs-
vårdsstyrelsen skall ha tillsynen enligt de bestämmelser som redan finns i na-
turvårdslagen när det gäller arbetsföretag och biotopskydd på skogsmark.
Jordbruksutskottet har inte haft någon erinran här. Jag ser det som en för-
del för skogsägarna att skogsfrågorna kan samlas hos en myndighet i linje
med principen om att även myndigheterna skall ta ett sektorsansvar för mil-
jöfrågorna.
Den nya skogspolitiken ger skogsägaren en större frihet och ett större an-
svar. Det är skogsägaren som bäst känner sin skog, och därför kan han eller
hon bäst avgöra vilka åtgärder som skall vidtas. Röjning, gallring och skogs-
bruksplaner blir frivilliga. Tvånget att slutawerka slopas. Skogsägaren ges
också ansvaret för att naturvårdsintressena tillgodoses.
En ökad frihet kräver också ett ökat ansvar av skogsägaren. Det ansvaret
gäller både kunskaper och ekonomi. Nya skogsägare måste inse att ett an-
svarsfullt skogsbruk kräver kunskaper och ödmjukhet. De måste själva så
långt som möjligt ta initiativ till att skaffa sig sådana kunskaper. Men skogs-
ägarna måste också, i likhet med näringsidkare i övrigt, ta ett ökat ekono-
miskt ansvar för sin verksamhet och sitt skogsbruk. Genom dagens skogspo-
litiska beslut kommer denna princip att markeras tydligare än hittills.
Kunskaper finns till stor del redan, men de behöver också byggas ut. Ri-
kare skog-kampanjen har varit till stor hjälp i att öka kunskaperna om den
biologiska mångfalden. I den forskningspolitiska propositionen har vi före-
slagit att den skogsvetenskapliga forskningen skall prioriteras vid Lantbruks-
universitetet.
Den nya skogspolitiken innehåller alltså en ökad handlingsfrihet och sam-
tidigt ett ökat ansvarstagande. Den som brukar skogen skall inte behöva
vara låst vid standardmallar för skogsskötsel. Vidgade ramar och ökad frihet
inom skogsbruket ger dessutom utrymme för en ökad mångfald och en varia-
tion som är betydelsefull, sett från miljösynpunkt.
Samtidigt är det viktigt att ramarna och principerna för skogsbruket finns
kvar och ligger fast i lagstiftningen. Detta är en sedan länge accepterad linje
i den svenska skogspolitiken. De grundläggande normerna i skogsvårdslag-
stiftningen har en djup förankring hos skogsägarna i vårt land.
I fråga om straffpåföljden enligt skogsvårdslagen, skulle jag vilja säga att
förslaget innebär att man nu får samma regler som i dag gäller för de allra
grövsta brotten mot bestämmelser i naturvårdslagen och ädellövskogslagen.
Ingen har hittills dömts till fängelse för brott mot naturvårdslagen. För att
sanktion i någon form skall kunna utdömas vid överträdelse av bestämmel-
serna om naturvårds-och kulturmiljövårdshänsyn, krävs det först att ett
föreläggande görs av skogsvårdsmyndigheten.
Herr talman! Det framtida skogsbruket måste också inriktas på att produ-
cera skogsråvaror till saker som vi tidigare inte har trott vara möjliga. Föräd-
ling av skogsråvara kan få en ny innebörd. Skogen måste användas i ett ak-
tivt arbete för en bättre miljö, i arbetet för ett kretsloppssamhälle. Biolo-
giska, miljövänliga råvaror måste ersätta fossila råvaror i ökad omfattning.
Turismen kan bli en viktig inkomstkälla för många jord- och skogsbru-
kare. Avkoppling i tysta skogsområden i hela Sverige kommer att efterfrågas
alltmer i ett öppet Europa.
1993 års skogspolitiska beslut kommer att lägga grunden för en fortsatt
positiv utveckling i vårt land, där skogsbruket är ett viktigt underlag för sys-
selsättning och försörjning och en levande landsbygd, ett uthålligt skogs-
bruk, som främjar en biologisk mångfald och en hållbar utveckling av våra
skogar.
Anf. 148 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag är överens med jordbruksministern om målen. Det kan-
ske är det som är den djupa grunden i svensk skogspolitik. Vad gäller medlen
går vi olika vägar, som vi också har gjort tidigare.
Jag skulle ändå vilja tacka jordbruksministern för en sak. Om jag jämför
utredningen och propositionen, måste jag hedra jordbruksministern för att
propositionen har fått en grönare profil och tacka för att han har tagit ganska
många saker från den socialdemokratiska reservationen i utredningen.
Kunskap är alltid viktig, men kunskap är också föränderlig. Jag tvivlar inte
på att de aktiva skogsägarna skaffar sig den föränderliga kunskapen. De kan-
ske har råd att göra det, men frågan är var de kommer att köpa den. Kommer
vi inte att undergräva kompetensen i detta land? Signalen till skogsvårds-
myndigheterna är också: Ni behöver inte göra någonting. Det är många som
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
139
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
140
skall sägas upp. Skogsägarorganisationerna har redan fått säga upp ganska
mycket folk. Var kommer den framtida kompetensen att finnas?
Det här är samtidigt en signal till dem som söker sig exempelvis till hög-
skoleutbildningar på det skogliga området, att det kanske inte finns något
behov av den kunskap som har funnits tidigare.
Det finns också en grupp, som kanske växer hela tiden, och det är s.k.
utbor, som har ärvt eller på annat sätt fått skogsfastigheter och inte är helt
beroende av dem. De kanske bor långt ifrån dessa fastigheter. Hur klarar
man kunskapförsöijningen bland dem på ett bra sätt?
Det finns många frågetecken, och därför sade jag i mitt anförande att nå-
gonting som är mycket viktigt, när vi nu är i opposition och inte kan besluta
som vi vill utan regeringens förslag går igenom, är detta: Hur kommer kun-
skapen att följas upp i framtiden? Tappar vi det som vi internationellt sett
har varit mycket bra på tidigare?
Vad gäller lagstiftningen tycker vi olika. Vi tycker att lagstiftningen i vårt
förslag är balanserad. Någonting som jag funderar över är att man nu förenk-
lar. Tidigare hade vi en ramlag från 1923. Det blev då problem, därför att det
inte fanns sanktionsbestämmelser för skogsvården och det hela tiden gjordes
tolkningar. Den risken kommer att finnas också nu: Hur tolkar man olika
åtgärder? Om jag gör fel och missköter min skog behöver jag inte få något
straff för det.
Det som är bra i betänkandet är att det på naturvårdssidan införs sanktio-
ner som följer ädellövskogslagstiftningen. Vad händer då på skogssidan
inom de närmaste 10-20 åren?
Anf. 149 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! I fråga om lagstiftningen skulle jag vilja säga att det är två
saker som är viktiga att komma ihåg. När det gäller den ekonomiska använd-
ningen av skogen, dvs. att nå upp till produktionsmålet, finns det en ekono-
misk drivkraft i skogsägarnas företagande. Därför tror vi inte att detaljregle-
ringar från samhället gör situationen bättre.
När det däremot gäller frågan om miljöhänsyn, både i naturmiljö och i
kulturmiljö, kan det finnas och finns en konflikt mellan utnyttjandet av sko-
gen och dessa hänsyn. Det krävs att det finns sanktionsmedel, och vi har
alltså förstärkt dem i den här lagstiftningen.
Jag tror inte att det är något bekymmer. Det uttrycks ibland som en fara
att fängelsestraffet har kommit in. Om någon missköter sig skall det natur-
ligtvis utdömas ett straff, men vi vet av erfarenhet att de allra flesta skogs-
ägare inte missköter sig utan följer reglerna.
I dagsläget finns det naturligtvis skogsägare som inte är särskilt intresse-
rade av sin skog, men jag tror att det övervägande flertalet utnyttjar skogen
på ett riktigt sätt i samverkan med andra skogsägare, genom t.ex. skogsäga-
reföreningar eller andra typer av organisationer och företag, som kan klara
av detta. Vi ser inga tydliga tecken på att det skulle vara på något annat sätt.
Jag tar naturligtvis gärna till mig Sinikka Bohlins tack i den första delen
av hennes replik. Jag tycker själv att det här är en bra balansgång. Jag frågar
inte så mycket efter varifrån olika förslag kommer. Jag är i och för sig en
ganska enveten samförståndspolitiker, men jag har rätt många egna syn-
punkter om miljövården, grundade på centerpolitiska ståndpunkter. Jag har
därför inte behövt låna särskilt mycket från den socialdemokratiska reserva-
tionen i utredningen.
Anf. 150 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Efter att ha lyssnat på jordbruksministern, både på hans an-
förande och hans replik, ställer jag mig samma fråga som någon annan
gjorde tidigare i kväll: Jag undrar om det är miljöministern som talar så vist,
i så fall är vi väldigt tacksamma för det bytet.
När det gäller den ekonomiska drivkraften och den tro som jordbruksmi-
nistern har på skogsägarna tror jag också att de flesta skogsägarna är intres-
serade av sin skog. Men riksdagen har också det övergripande ansvaret för
hela nationens skogstillgångar. Det är där som våra uppfattningar om med-
len skiljer sig åt.
Man pratar hela tiden från regeringspartiernas sida om skogsägare, alltså
om de särintressen som även Assar Lindbeck har betonat - men då har andra
exempel använts. Vi skall också komma ihåg att skogsnäringen som sådan
är en väldigt stor arbetsgivare i det här landet. Den ger väldigt många männi-
skor arbete. I och för sig har antalet arbetstillfällen inom skogsnäringen kraf-
tigt minskat på grund av rationaliseringar, nu senast under lågkonjunkturen,
och av andra orsaker. De många människor som arbetar för att skogsägaren
och skogsnäringen skall ha kapital utgör alltså grunden. Därför är det också
viktigt att den allmänna demokratin är med och styr skogspolitiken, så att
ansvaret inte enbart läggs på den enskilde ägaren.
Anf. 151 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag är inte orolig för att det skall hända några olyckor i
skogsbruket på grund av att det inte finns tvingande bestämmelser när det
gäller att uppnå produktionsmålet.
Om någon skogsägare under någon period skulle låta bli att avverka och
inte sköta sin skog kan det kanske kompensera det förhållandet att vi inte
avsätter så mycket reservat som vi egentligen skulle vilja, därför att vi inte
har tillgång till hur mycket pengar som helst.
Jag vet inte riktigt vad Sinikka Bohlin sade om miljöministern, men som
en upplysning kan jag ju nämna att miljöministern och jag kommer från
samma parti. Vi är mycket goda vänner och har oftast samma uppfattning.
Anf. 152 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jordbruksministern nämnde i sitt anförande att ökade reser-
vatsbildningar inte är enda medlet för att säkra den biologiska mångfalden.
Nej, naturligtvis inte! Det tror jag inte att någon har påstått, men frågan är
om reservatsbildningar på något vis kan bidra i en positiv riktning när det
gäller att säkra biologisk mångfald.
Jag tolkar nu jordbruksministerns minspel som att han håller med om att
så är fallet. Då kommer man in på frågan: Är det ur någon synpunkt önsk-
värt att vi har en större areal som är reserverad, i förhållande till hur det är
i dag? Jag tror det. Då är vi inne på finansieringsfrågan. Detta måste på nå-
got vis betalas om vi inte skall acceptera en metod som innebär konfiskation,
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
141
11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 116
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
142
vilket jag inte tror att vi skall göra, och jag är övertygad om att jordbruksmi-
nistern inte heller är inne på det. Det är den del av svensk näring som drar
fördel av skogen, som lever av den, som också skall betala för detta. Det tror
jag också att jordbruksministern och jag är överens om. I vart fall måste jag
tolka övriga delar av centerpartiets politik i den riktningen.
Jag återkommer till det som jag sade i mitt anförande: Vad är det för fel
med att det på produkter som kommer från skogen finns en naturvårdsavgift
som används till reservatsbildning?
Anf. 153 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag tror inte att Jan Jennehag var med i jordbruksutskottet
för något år sedan, men Jan Jennehag kanske minns att jag då, som ordfö-
rande, hjälpte till att plussa på betydligt när det gällde reservatsavsättning-
arna, jämfört med det socialdemokratiska förslaget. Det är ett litet tecken
på min inställning i den här frågan.
När det gäller frågan om naturvårdsavgift kan jag säga att vi under lång
tid har haft en skogsvårdsavgift som har utgjort en typ av extrabeskattning
av en näringsverksamhet. Jag och regeringen har den uppfattningen att den
här typen av kollektiva intressen är någonting som skall bäras av samhället
som sådant och inte av en konkurrensutsatt näring från skogsbruket. Skogs-
bruket arbetar faktiskt helt och hållet på världsmarknadens premisser, som
Carl Olov Persson sade i sitt anförande, och är alltså utsatt för ett ganska
hårt tryck i Sverige.
Det finns bra skogstillgångar, men de ligger inte alltid lätt till. Det är vik-
tigt att inte belasta den här resursen extra mycket.
Anf. 154 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jordbruksministern minns alldeles rätt. Jag var inte med i
utskottet för ett år sedan.
En naturvårdsavgift kan naturligtvis inte direkt jämföras med den tidigare
skogsvårdsavgift som ju ensidigt och enbart, kan man väl säga, drabbade
skogsägaren, åtminstone i första ledet. Det är fråga om vilket synsätt man
skall ha.
Jordbruksministern säger att det här helt är samhällets angelägenhet och
att det skall gå via statsbudgeten. Men man måste ändå kunna diskutera var
någonstans man skall ta ut avgiften. Att ta ut en avgift på produkter från
skogen skulle ligga i linje med hur man finansierar väldigt många andra frå-
gor.
Jag konstaterar att vi kanske inte kommer längre i den här diskussionen i
dag, men jag är övertygad om att det här synsättet kommer att diskuteras.
Det har ju så stor överensstämmelse med hur vi betraktar andra effekter av
miljöstörande verksamhet, om jag skall uttrycka det så.
Anf. 155 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Vi kan nog, som Jan Jennehag säger, diskutera den här frå-
gan. Det är det vi gör, men vi har olika uppfattningar. Det är inte heller
omöjligt att man slutar med den ståndpunkten.
Det är viktigt att man i de flesta sammanhang driver linjen att förorenaren
skall betala. Detta använde jag också i mitt anförande som ett exempel på
hur vi skall kunna få in resurser för att kunna klara den mycket allvarliga
försurningsfrågan. När det däremot gäller att avstå en del av det som är be-
traktat som enskild egendom för att tillgodose samhälleliga intressen är den
slutsats som Jan Jennehag drar inte lika självklar.
Anf. 156 CARL OLOV PERSSON (kds) replik:
Herr talman! Jordbruksministern tar upp det här med sektorsansvaret.
Det är en viktig fråga. Sektorn skall ju enligt propositionen ta ansvar för var-
dagsskogsbruket och det landskap och den miljö som finns där.
Det som sägs om att förorenaren skall betala tycker jag är fint. Det kan ju
inte vara riktigt att skogsbruket skall betala för svavelnedfall som bilar och
industrier har ställt till med. Det är definitivt inte skogssektorns ansvar, utan
det är någon annan sektors ansvar. Därför är miljöavgifter på kväveutsläpp
en bra idé för att klara just kalkningen.
Jag tror att detta med Skogsstyrelsen som myndighet är mycket viktigt.
Det har ju visat sig att Skogsstyrelsen har ett utbrett förtroende på grund av
att man har skött sitt myndighetsarbete på ett förtroendefullt sätt gentemot
skogsägarna. Man har klarat samrådet på ett bra sätt. Det är nog viktigt att
det inte blir någon kompetensuttunning i det sammanhanget.
När det gäller detta med straffpåföljden hade vi två motioner från Centern
där man också tyckte att straffpåföljden kanske var litet fel tilltagen. Det var
därför jag tog upp detta.
Anf. 157 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Jag uppfattade inte att det fanns så mycket av fråga i Carl
Olov Perssons anförande. Jag vill gärna understryka betydelsen av ett sam-
manhållet sektorsansvar. Vi har diskuterat den frågan ganska mycket inför
propositionen. Jag anser att det är ganska klart fastlagt i propositionen.
Sedan kommer frågan om straffsanktionerna ständigt tillbaka. Den har
diskuterats mycket sedan propositionen lades fram. Jag har inga bekymmer
med dem. Jag tycker att det är en rimlig princip att om det begås ett allvarligt
brott skall det kunna utdömas ett straff. Det har av en del massmedieartiklar
skapats en oro hos vissa skogsbrukare att de utan att egentligen ha gjort nå-
gonting skall kunna hamna i fängelse. Det är naturligtvis en alldeles orimlig
tanke. Det krävs ett klart föreläggande, och det skall vara ett grovt brott för
att det skall kunna utdömas ett sådant straff.
Det kommer alltså att vara en samverkan mellan markägare, skogsägare
och skogsvårdsstyrelserna, precis som vanligt. Jag är övertygad om att det
goda samarbete som man har haft med skogsmyndigheterna kommer att
fortsätta. Därför tror jag att detta kommer att fungera bra. Ytterst skall det
naturligtvis vara så i ett rättssamhälle, att om man begår ett fel skall man
kunna bli bestraffad.
Anf. 158 CARL G NILSSON (m):
Herr talman! Äntligen skall vi besluta om en skogspolitik som kommer att
myndigförklara Sveriges ägare och förvaltare av skog. De kommer själva att
få sköta och bruka sin skog.
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
143
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
144
Ansvarstagande är bättre än tvång. Samarbete är bättre än konfrontation.
Klarhet är bättre än krångel. Därför är den nya skogspolitiken bättre än den
gamla.
Med den nya politiken och den nya skogsvårdslagen kommer vi att få se
en mångfald i svenskt skogsbruk. Det är en mångfald som blir till gagn för
miljön, naturen och först och främst för ett långsiktigt skogsbruk. Den skall
garantera många jobb och ge oss goda exportinkomster. Härtill kan vi lägga
alla andra värden som skogen skänker oss, rekreation, jakt, svamp, bär
m.m.
Men framför allt är skogen - och kommer att förbli - vår i särklass vikti-
gaste exportnäring. Denna ständigt förnyelsebara naturresurs ger oss årligen
i exportinkomster 50-60 miljarder kronor netto, som tidigare har sagts. För
att använda en annan jämförelse är det ungefär fyra gånger så mycket som
hela vår bilindustri ger. Alla inser betydelsen av detta. Utskottet skriver
också: ”skogspolitikens inriktning mot hög och jämn virkesavkastning kvar-
står”.
Samtidigt som miljöfrågor och naturvårdshänsyn får en allt mer framskju-
ten plats i den nya skogspolitiken, föreslår regering och utskott betydande
avregleringar i skogsvårdslagen. Den enskilde brukarens - stor eller liten,
privat eller bolag - ansvar ökar, men också friheten.
Jag tror att den enskilde skogsägaren eller förvaltaren i bolaget själv kan
avgöra röjningsbehov och när det är dags att gallra, utan inblandning av oss
politiker. Ur miljösynpunkt är jag övertygad om att brukarna är bättre skick-
ade att fatta sådana beslut än avlägset placerade politiker och byråkrater.
Men detta ökade ansvar förutsätter naturligtvis goda kunskaper, och kan-
ske också bättre kunskaper i en del fall, hos dem som förvaltar skog och ar-
betar med skogsbruk. Här har, som också sagts i kväll, Sveriges skogsägare
redan visat en mycket god vilja. Som Carl Olov Persson sade har inte mindre
än 75 000-80 000 deltagare genomgått den förnämliga utbildningen Rikare
skog.
När nu den nya förenklade lagstiftningen skall verkställas i form av före-
skrifter från Skogsstyrelsen finns det anledning att betona vad både jord-
bruksministern och vi i utskottet säger om den saken. Vi säger i betänkandet
att det är nödvändigt att de bemyndiganden som lagen kommer att innehålla
inte utnyttjas för att skapa en ny omfattande och komplicerad detaljregle-
ring för skogsägarna.
Kravet på återbeskogning ligger starkt fast. Det finns anledning att betona
detta på grund av en debatt i den frågan. Ett decentraliserat privat ägande
av skogen skapar starka motiv till den långsiktighet som politiker och byrå-
krater så uppenbart har visat sig sakna.
Skogsbruket kan inte förvänta sig någon hjälp från Socialdemokraterna. I
den långa raden av reservationer som finns till betänkandet kan vi utläsa att
man från det hållet ingenting har lärt och ingenting förstått. Det är ju den
nuvarande lagstiftningen som har resulterat i ett ensidigt centralstyrt skogs-
bruk, eftersom skogsägarna tvingades att rätta sig efter förutbestämda detal-
jerade regler och ålägganden. Lagen har tvingat fram kalhyggen, för tidig
avverkning, granskog där det förut har varit lövskog och igenplantering av
hagmarker. Parollen har varit volym i stället för kvalitet. Till detta har kom-
mit att ekonomiska pålagor, som t.ex. skogsvårdsavgiften, pressade skogs-
ägarna ännu mer.
Att Socialdemokraterna fortfarande, genom dessa reservationer, håller
fast vid tvång som ett medel att nå produktionsmålet illustrerar partiets brist
på idémässig förnyelse. Finns det någon annanstans i världen i dag där man
bygger ny lagstiftning på tvång när man vill lösa kriser eller andra problem?
Sven-Eric Lorentzon, ordförande i Skogspolitiska kommittén, valde sam-
arbetets väg i den skogspolitiska utredningen. Alla borgerliga partier samt
Ny demokrati ställde sig bakom avregleringen. Det beslut som samma par-
tier i dag ställer sig bakom i riksdagen bygger i stort sett på utredningsförsla-
get. Två år efter Socialdemokraternas fall har äntligen skogsbönderna myn-
digförklarats. Socialdemokraternas vanstyre i skogen är till ända.
En avreglerad lagstiftning kommer att tillföra skogsbruket den mångfald
av brukaridéer som finns hos Sveriges ca 250 000 skogsägare. En orörd, eller
för all del förstärkt, äganderätt är här av största betydelse. Det man äger,
vårdar man. Den här principen är av ovärderlig betydelse för stimulansen till
ett uthålligt och kvalitetsinriktat skogsbruk. Därmed är den också en garanti
för en god naturvård och ett starkt naturskydd.
I dag tvingas markägare acceptera försvårande intrång i den enskilda
äganderätten på upp till 10 % av berörd del av sin fastighet utan ersättning.
I det särskilda yttrande som vi har fogat till betänkandet påpekar vi risken
för att naturvård och biologisk mångfald försvinner om äganderätten urhol-
kas.
Enligt vår mening, som framgår av det särskilda yttrandet, bör man alltid
och utan begränsning få ersättning vid försvårad pågående markanvändning.
Denna princip bör naturligtvis gälla vid alla typer av inskränkningar i driften.
Den frågan skall inte avgöras i och med detta betänkande. Vid den kom-
mande behandlingen av en ny miljöbalk blir detta för oss moderater en viktig
fråga.
Jag har noterat att vissa debattörer på sistone har varit ute för att miss-
tänkliggöra den nya skogspolitiken. Själv är jag dock övertygad om att an-
svarstagande, samarbete och klarhet alltid är att föredra. Tvång, konfronta-
tion och krångel skall alltid undvikas så långt möjligt, inte minst i miljöpoliti-
ken. Om inte annat kommer verkligheten slutligen att visa det.
Vår nya skogspolitik kommer att samarbeta med skogsägarna, inte arbeta
mot dem. Den innebär avreglering för mångfald, skatteminskning för uthål-
lighet och soliditet, utbildning och information för bättre miljöhänsyn. Jag
är, herr talman, övertygad om att vi med detta kommer att kunna vara stolta
över våra svenska skogar och vår svenska skogspolitik.
Anf. 159 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Det var många områden som togs upp och många vackra ord
som sades i Carl G Nilssons anförande. Jag skulle vilja börja med beskriv-
ningen av skogsnäringen. Den stämde inte riktigt med den beskrivning som
finns i betänkandet och propositionen. Där står: Bärande inslag i näringslivs-
politiken är avreglering, ökad konkurrens, avskaffning av subventioner.
Men man pratar aldrig om det som kan utvecklas här i landet. Och så skyller
ni på Socialdemokraterna och säger att vi är bakåtsträvare. Vad är ni själva
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
145
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
146
då, med ert förslag om avreglering? Det är att gå tillbaka till 1960- och 1970-
talens lagstiftning, utan reglering. Vilka följder den fick tog jag upp i mitt
inledningsanförande. Det var då vi skapade monokulturen och de stora kal-
hyggena, som har kritiserats av miljövårdsorganisationer och Naturvårds-
verket sedan tio år tillbaka. Det är där problemen ligger. Ni vill gå tillbaka
dit.
Den kritik som har framförts mot lagstiftningen i övrigt gäller egentligen
inte själva lagen. Det är föreskrifter som har kritiserats. Som jag sade tidi-
gare är denna skogsvårdslag väl känd överallt i världen. Många länder har
tagit efter den skogsvårdslagstiftning och de skogsvårdsorganisationer vi har
i Sverige.
Carl G Nilsson sade att alla de partier som satt i utredningen ställde sig
bakom en avreglering, precis som nu. Men i utredningen fanns reservationer
från alla partier utom Moderaterna. De kanske hade litet svårt att reservera
sig, därför att det var en moderat som satt som ordförande. Inte fanns det
någon enorm enighet i utredningen. Jag har redan tidigare tackat jordbruks-
ministern för att propositionen är bättre än utredningen.
När det gäller äganderätten ligger vi socialdemokrater långt ifrån Modera-
terna. Det kan man bara konstatera när man läser det särskilda yttrande som
bifogats betänkandet vad gäller ersättningsfrågorna. Det skall bli intressant
att se, när denna fråga kommer tillbaka till kammaren, hur de andra rege-
ringspartierna ställer sig. Man böljar fundera vad det är frågan om när man
läser följande i det särskilda yttrandet från Moderaterna: Speciellt den biolo-
giska mångfalden riskerar att drabbas hårt om äganderätten inskränks.
Anf. 160 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara mycket kort replikera och påpeka att det som
har kritiserats i nu gällande skogsvårdslagstiftning är just resultatet av den-
samma, i form av monokulturer, stora kalhyggen och ett ensidigt skogsbruk.
Det är detta vi vill ändra på just genom att ge brukarna själva ett större an-
svar. Vi tror att ett frisläppande av den kunskap och de idéer som finns kom-
mer att ge en ökad mångfald och ett mera mångfasetterat skogsbruk. Det är
vad vi är ute efter.
Jag talar om enigheten mellan de partier som i dag står bakom propositio-
nen. Den grundläggande tanken är att vi är för en ökad avreglering och ett
ökat ansvarstagande för brukarna.
Anf. 161 SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Det är roligt att höra att ni är eniga om någonting. Det ver-
kar inte så alla dagar, när jag läser tidningarna.
Jag saknar fortfarande det som Carl G Nilsson tog upp i sitt anförande,
framtidssynen på näringen. Var har regeringspartierna den? Det gäller inte
bara detta betänkande om skogsnäringens framtid. Det gäller också de
andra betänkandena från utskottet, om kretslopp och klimat.
Anf. 162 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Vår framtidssyn beträffande skogsbruket består i att vi i Sve-
rige allt framgent kommer att ha ett skogsbruk som är kvalitetsinriktat. Där-
med kommer vi att ha stora möjligheter till framgångar på världsmarknaden,
som kommer att ge oss stora inkomster och därmed garantera vår välfärd.
När det gäller tillämpningen av den framtida skogspolitiken står vår för-
hoppning till de enskilda initiativen och de många brukarnas olika idéer.
Anf. 163 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! För att spara kammarens tid skall jag fatta mig kort. Jag yr-
kar bifall till utskottets hemställan och gläds över att Folkpartiet liberalerna
har fått ett stort inflytande över det framlagda förslaget.
I det skogspolitiska arbetet har Folkpartiet konsekvent strävat efter en
starkare ställning för naturvården. Nu lyfts miljömålet fram jämfört med ti-
digare. Skogsbruk skall bedrivas långsiktigt och i överensstämmelse med de
förutsättningar naturen ger.
Vi har inte rätt att utrota växt- och djurarter i våra svenska skogar. Därför
måste skogsbruket bedrivas på ett bättre sätt än tidigare. Stora kunskaper
krävs hos alla personalkategorier som arbetar med skog. Dessutom måste
ytterligare reservat avsättas, särskilt i södra och mellersta Sverige och i norra
Sveriges kustområde.
Miljökonsekvensbeskrivningar är en bra metod att få underlag för ett
bättre beslutsfattande. Även på detta område har liberaler varit tidigt ute.
Så sent som hösten 1992, i Skogspolitiska kommitténs huvudbetänkande, var
folkpartiets representant Märtalisa Holmgren tvungen att skriva ett särskilt
yttrande för att framhålla behovet av miljökonsekvensbeskrivningar. I pro-
position och utskottsbetänkande har detta sedan blivit allmänt accepterat.
Det är glädjande att vi har kunnat driva fram ett nytt tänkande.
När det gäller den framtida myndighetsorganisationen måste bevakas att
miljöavvägningar, som kan väntas få en successivt ökande betydelse i framti-
den, skall kunna göras på ett rationellt sätt. Länsstyrelsernas roll måste där-
vid noga studeras.
Från regionalpolitisk synpunkt vore det angeläget med ökad förädling av
trädråvaran nära växtplatsen. Ökad satsning på forskning och utveckling
inom det trätekniska området kan därför vara av stor betydelse för exempel-
vis Norrlands inland och det inre av Dalarna.
Herr talman! Jag är övertygad om att den liberala förvaltarskapstanken
kommer att vara grundläggande för ett rationellt långsiktigt skogsbruk, som
betyder så mycket för vårt land, både ekonomiskt och från miljösynpunkt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
En ny skogspolitik
147
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
148
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU25 Oförutsedda utgifter för budgetåret 1993/94 (prop.
1992/93:100 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU35 Sexmånadersregeln för sjömän (prop. 1992/93:217).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU30 Uppskov med behandlingen ay vissa ärenden.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU19 Åtgärder mot klimatpåverkan
Näringsutskottets betänkande
1992/93:NU28 Vissa energipolitiska frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 25 maj
1992/93:735 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Reidunn Laurén om myndig-
hets skadeståndsansvar:
Ett företag i Jönköping ansökte om registrering av ett aktiebolag hos Pa-
tent- och registreringsverket. Företaget registrerades med önskat namn. Ef-
ter cirka fem år blev företagaren stämd av en engelsk medborgare som ansåg
att företaget inte skulle få drivas med ett namn som liknade hans eget. Frå-
gan föranledde prövning först i tingsrätten och sedan i hovrätten. Företaga-
ren förlorade målen.
Detta har medfört mycket extra arbete och höga kostnader för företaget i
fråga. Från företagets sida har försök gjorts att erhålla skadestånd med an-
ledning av att PRV handlagt ärendet så att namnet först registrerades, men
sedan genom domstolsprövning inte fick användas. Skadeståndsanspråken
har avslagits.
Jag vill med anledning av detta fråga statsrådet Reidunn Laurén:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidtaga så att enskilda personer och
företag kan erhålla ersättning för skada som åsamkats genom bristfällig
handläggning av ärenden?
1992/93:736 av Ingbritt Irhatnmar (c) till statsrådet Alf Svensson om Turkiet
och de mänskliga rättigheterna:
Både PKK och den turkiska regeringen har under många år utsatt befolk-
ningen i Turkiet för förföljelse och terrorhandlingar. PKK har ganska nyli-
gen proklamerat vapenvila i Turkiet. Den har väckt förhoppningar om en
lugnare situation i landet, framför allt i de sydöstra delarna, där många kur-
der bor.
Den turkiska regeringen har tyvärr ännu ej utnyttjat vapenvilan till att
skapa en fredligare utveckling i landet. Den turkiska militären och polisen
fortsätter att förtrycka befolkningen.
Inom undantagsområdena har militären efter den ensidiga vapenvilan
fortsatt att bränna ner byar och åkrar. Människor blir fortsatt anhållna utan
förklaringar och utfrågade under tortyr på polisstationerna. Journalister, lä-
kare, advokater och andra personer arbetar, med risk att mista livet, vidare
för att stödja personer som fått sina mänskliga rättigheter kränkta.
Undantagstillståndet i östra Turkiet måste hävas och samma lagar gälla för
alla invånare i landet, för att en fredlig utveckling skall kunna ske i området.
På vilket sätt ämnar den svenska regeringen utöva påtryckningar på Tur-
kiet, så att undantagstillståndet kan hävas och mänskliga rättigheter respek-
teras i landet?
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
13 § Kammaren åtskildes kl. 21.20.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 21 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 47 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 76 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 110 (delvis),
149
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
av talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 123 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.54,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 157 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
150
Onsdagen den 26 maj
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 19
maj ............................................ 1
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Finansutskottets betänkande FiU24
Trafikutskottets betänkande TU36
4 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärende-
nas handläggning ................................. 3
Konstitutionsutskottets betänkande KU30
Talmannen (om debattreglerna)
Debatt
Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation m.m.
(avsnitt 1-9) ..................................... 4
Thage G Peterson (s)
Birger Hagård (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Ingvar Svensson (kds)
Harriet Colliander (nyd)
Bengt Hurtig (v)
Torgny Larsson (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m. (avsnitt 10 a)...... 31
Kurt Ove Johansson (s)
Bengt Hurtig (v)
Birger Hagård (m)
Harriet Colliander (nyd)
Kommunikationsministerns engagemang i vårdhemmet Majgården i
Gnesta (avsnitt 10 b)............................... 44
Elvy Söderström (s)
Ingvar Svensson (kds)
Regeringens handläggning av svensk hjälp till skogsindustrin m.m. i
Polen (avsnitt 11) ................................. 47
Kurt Ove Johansson (s)
Bengt Hurtig (v)
Ylva Annerstedt (fp)
Hans Nyhage (m)
Thage G Peterson (s)
151
Prot. 1992/93:116
26 maj 1993
152
Flyktingpolitiken m.m. (avsnitt 12)......................... 72
Ingela Mårtensson (fp)
Harriet Colliander (nyd)
Catarina Rönnung (s)
Bengt Hurtig (v)
Hans Göran Franck (s)
Torgny Larsson (s)
Thage G Peterson (s)
Utnämningsfrågor (avsnitt 13) ............................ 93
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Bengt Hurtig (v)
Ylva Annerstedt (fp)
Harriet Colliander (nyd)
Anslagsfrågor inom Utbildningsdepartementet (avsnitt 14) ....... 99
Ingvar Johnsson (s)
Regeringens handläggning av ansökningar om undantag från förbudet
mot handel med Sydafrika (avsnitt 15) ................. 101
Hans Göran Franck (s)
Birger Hagård (m)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
Övriga ärenden (avsnitt 16) .............................. 106
Bengt Hurtig (v)
Åke Gustavsson (s)
Beslut ............................................... 108
Beslut om uppskjuten votering............................ 109
5 § Ändringar i jordabalkens hyresregler.................... 109
Bostadsutskottets betänkande BoU24
Debatt
Lars Stjernkvist (s)
Eva Zetterberg (v)
Birger Andersson (c)
Olle Schmidt (fp)
Beslut skulle fattas den 27 maj
Ajournering .......................................... 116
Återupptagna förhandlingar .............................. 116
6 § Minskad statlig reglering av kommunernas ansvar för boendefrå-
gor ............................................ 116
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Debatt
Marianne Carlström (s)
Eva Zetterberg (v)
Agne Hansson (c)
Beslut skulle fattas den 27 maj
7 § En ny skogspolitik .................................. 124
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Debatt
Sinikka Bohlin (s)
Arne Jansson (nyd)
Jan Jennehag (v) Prot. 1992/93:116
Carl Olov Persson (kds) 26 maj 1993
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Carl G Nilsson (m)
Lennart Fremling (fp)
Beslut skulle fattas den 27 maj
8 § Oförutsedda utgifter för budgetåret 1993/94 ............... 148
Finansutskottets betänkande FiU25
Beslut skulle fattas den 27 maj
9 § Sexmånadersregeln för sjömän......................... 148
Skatteutskottets betänkande SkU25
Beslut skulle fattas den 27 maj
10 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............. 148
Kulturutskottets betänkande KrU30
Beslut skulle fattas den 27 maj
11 § Bordläggning ..................................... 148
12 § Anmälan om frågor
1992/93:735 av Göte Jonsson (m) om myndighets skadestånds-
ansvar ........................................ 148
1992/93:736 av Ingbritt Irhammar (c) om Turkiet och de mänsk-
liga rättigheterna................................ 149
153
gotab 43992, Stockholm 1993