Onsdagen den 19 maj
Kl. 9.00-17.20
Protokoll
1992/93:113
Justerades protokollet för den 13 maj.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:229 till utrikesutskottet
Motionerna
1992/93:N62 och N63 till näringsutskottet
Beträffande proposition 1992/93:229. Ändring i lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner, m.m. hade regeringen föreslagit att riksdagen
skulle besluta att motionstiden för denna proposition förkortades till sex da-
gar.
Kammaren beslöt förkorta motionstiden till att utgå måndagen den 24
maj.
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkande 1992/93:SkU28, lag-
utskottets betänkande 1992/93:LU46, utrikesutskottets betänkanden
1992/93:UU22 och UU29 samt näringsutskottets betänkande 1992/93:NU29
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 109).
Skatteutskottets betänkande SkU28
Mom. 3 (uppgiftsskyldighet för betalningsförmedlare)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 119 för reservationen av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del. 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU46
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU22
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU29
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU29
Mom. 1 (ändringar i kämtekniklagen)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 20 för reservationen av
Bengt Dalström. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen meddelade att utrikesutskottets betänkanden UU13, UU19,
UU26, UU27 och UU32 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad de-
batt.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU13 Sydafrika (skr. 1992/93:145 och 1992/93:204).
Anf. 1 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! När jag skrev en motion i mars i år med anledning av regering-
ens skrivelse om avskaffande av handelsförbudet mot Sydafrika var det min
tredje motion i ämnet sedan jag kom in i riksdagen hösten 1991. Det är där-
för med tillfredsställelse jag noterar att regeringen nu avser att i en nära
framtid upphäva handelsförbudet och vissa andra sanktioner mot Sydafrika.
I regeringens skrivelse står ingenting om när handelsförbudet skall upp-
höra. Statsrådet Ulf Dinkelspiel framhöll nyligen i en interpellationsdebatt
i riksdagen att man avsiktligt och med hänsyn till det känsliga politiska läget
inte angivit en viss tidpunkt. Man avsåg emellertid att fortsätta med en libe-
ral dispensgivning till dess att sanktionerna hävts.
Låt mig rekapitulera den svenska sanktionspolitiken. Sedan år 1965 gäller
för Sydafrika ett förbud mot exportkreditgarantier. Den 4 november 1977
införde Sverige efter beslut av FN:s säkerhetsråd ett vapenembargo mot
Sydafrika. Embargot skärptes år 1985. Ett förbud mot investeringar i Syd-
afrika och Namibia infördes den 1 juli 1979. Lagen skärptes år 1985. Den
1 april 1990 upphävdes lagen gentemot Namibia. Under år 1985 utfärdade
regeringen rekommendationer om begränsning av handel och sjöfart med
Sydafrika samt om begränsningar inom kulturens och vetenskapens områ-
den. Den 1 oktober 1987 infördes förbud mot handel med Sydafrika och Na-
mibia. Förbudet upphävdes den 1 april 1990 gentemot Namibia. Viserings-
restriktioner gäller för sydafrikanska medborgare. Bojkottåtgärder från
kommuner och landsting har kunnat ske med stöd av särskild lag.
Sverige är otroligt. Vårt land var det första industriland som införde eko-
nomiska sanktioner genom förbudet 1979 mot nyinvesteringar i Sydafrika.
Den dåvarande folkpartistiska minoritetsregeringen får ta åt sig den tvivel-
aktiga äran av att ha bakbundit våra svenska Sydafrikaindustrier under 13
år. Riksdagen kommer enligt vår uppfattning att fortsätta att straffa svensk
industri, om man inte snarast upphäver alla sanktioner.
För de i Sydafrika verkande svenska företagen kommer framtiden fortfa-
rande att vara oviss. Besluten om nödvändiga investeringar kommer att
skjutas på framtiden. Detta anser vi vara olyckligt och felaktigt. Sverige är
det land som längst upprätthållit det generella förbudet mot handel med och
investeringar i Sydafrika.
Endast Sverige har numera kvar några handels- och investeringsrestriktio-
ner mot Sydafrika. Norge upphävde som näst sista land sina sanktioner den
15 mars 1993. Men Sverige håller ut, kosta vad det kosta vill. Principerna är
heliga. Socialistiska ANC skall stödjas, kosta vad det kosta vill.
Företrädare för Nationalistpartiet, Demokratiska partiet, Inkatha och det
sydafrikanska näringslivet påpekar att sanktionerna måste avvecklas, inte
minst med tanke på det prekära ekonomiska läget. Nämnda företrädare be-
skriver demokratiseringsprocessen som oåterkallelig.
Det är synnerligen angeläget att svenska företag omedelbart kan påbörja
kraftfulla investeringar i Sydafrika. Dagens stora problem är den omfattande
arbetslösheten i Sydafrika, som enligt färska källor berör ca 7 miljoner män-
niskor och motsvarar omkring 20 %. Problemen på arbetsmarknaden måste
tacklas på ett effektivt sätt. Sverige bör lämna sitt bidrag till att minska den
sydafrikanska arbetslösheten genom att underlätta svenska företags investe-
ringar i Sydafrika.
Vi föreslår att speciella generösa ramar fastställs för exportkrediter och
för EKN för att främja snabba investeringar i akt och mening att omgående
ta krafttag mot arbetslösheten och att man får sådana instruktioner att
svenska företag känner ett starkt stöd för investeringar i Sydafrika.
Exportrådet bör också upprätta kontor i Johannesburg med uppgift att
stödja våra exportansträngningar i södra Afrika. Vi i Ny demokrati anser att
det för de fattiga människorna i Sydafrika skulle vara bättre om de medel
som överförs till sydafrikanska organisationer, bl.a. mer än 100 miljoner kro-
nor till ANC, i stället utnyttjas för att snabbt starta nya investeringar i Syd-
afrika och dess grannstater. Därigenom skulle fler människor få ett menings-
fullt arbete.
Det är också viktigt att vi någon gång främjar mera egoistiska motiv - som
att verka till förmån för svensk industri. Vår industri har hamnat på efterkäl-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
ken när vi envetet år efter år har vidhållit sanktionerna. Andra länder har
tacksamt tagit över marknader där svenska företag skulle ha haft stora möj-
ligheter att verka om den svenska regeringen inte hade bakbundit företagens
manöverutrymmen.
Den hittills förda svenska politiken är självfallet moraliskt hedrande och
har säkert inneburit en press på den sydafrikanska regeringen att avveckla
apartheidpolitiken. Men vi i Ny demokrati inser inte varför den svenska re-
geringen till punkt och pricka skall följa ANC:s rekommendationer. Olika
politiska bedömare hävdar att fortsatta sanktioner inte längre har någon ef-
fekt. Det finns däremot ett stort behov av utländskt kapital för att vända den
negativa ekonomiska utvecklingen i Sydafrika. En hög arbetslöshet och en
instabil ekonomisk situation försvårar demokratiseringen i Sydafrika.
Låt nu äntligen svensk industri få samma möjligheter som andra länders
industrier. Fortsätt inte med denna erbarmliga dispensgivning. Smussla inte
med alla dessa generösa dispenser.
Ny demokrati föreslår att regeringen omgående upphäver förordningen
1987:477 om förbud mot handel med Sydafrika samt att i samband därmed
alla restriktioner, rekommendationer och lagar som införts för att förmå
Sydafrika att slå in på en väg mot demokrati och från apartheid omedelbart
upphävs.
Fru talman! Jag vill till sist yrka bifall till vår reservation som är fogad till
betänkandet.
Anf. 2 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Det här betänkandet handlar om två olika saker. Dels hävan-
det av sanktionerna mot Sydafrika, dels vårt framtida stöd till kampen mot
apartheid och för demokratiseringen av det sydafrikanska samhället..
Det är med utomordentligt stor tillfredsställelse som jag konstaterar att
ett enigt utskott - om man bortser från Ny demokrati, och det gör man gärna
i det här sammanhanget - står bakom betänkandet. Utskottet står bakom
konstaterandet att vi nu kan skönja den tid då det går att häva sanktionerna
mot Sydafrika.
Sanktionerna är av gammalt datum. Redan innan vi fick lagliga sanktioner
mot Sydafrika fanns det i Sverige en bred opinion som stödde kampen mot
apartheid i Sydafrika. Jag deltog själv i början av 60-talet i Sveriges ung-
domsorganisationers landsråds arbete med få fram en frivillig bojkott av
Sydafrikanska varor.
Vid Folkpartiets landsmöte 1964 - jag är en av de få i denna kammare som
deltog där - föreslog vi från ungdomsförbundets sida en svensk bojkott av
sydafrikanska varor. Detta arbete drevs vidare inom socialdemokratin och
inom många folkrörelser. Det var enligt min uppfattning en stor framgång
när Folkpartiregeringen 1979 drev igenom en sanktionslag. Vi är mycket
stolta, Lars Moquist, över den lagen. Sedermera skärptes sanktionerna mot
Sydafrika.
Förtjänsten för den stora sinnesändring som sker i Sydafrika tillkommer
dem som har fört kampen i Sydafrika och de många opinionsbildare och
kämpar som har deltagit i det decennielånga arbetet. Jag tror inte att det
råder något som helst tvivel om att också det internationella stödet har spelat
en stor roll för att apartheidregimen nu håller på att övervinnas.
De starka internationella påtryckningar som har utgått från opinionsbil-
dare i olika länder och från FN har varit en viktig kraft som har bidragit till
att också de vita i Sydafrika har förstått att deras kamp för apartheid är förlo-
rad. Det är därför fullt naturligt att vi, när vi nu avvecklar sanktionspoliti-
ken, med förvissning kan säga att vi har gett vårt lilla bidrag till att denna
omänskliga samhällsform går i graven. Vi skall samtidigt inte glömma att
mycket återstår att göra. Det är mycket långt kvar innan det sydafrikanska
samhället är ett jämlikt samhälle och de svarta får demokratiska rättigheter
som de i praktiken kan utnyttja.
Det här gör det helt nödvändigt att fortsätta att ge det solidariska stöd som
inte minst har utgått från Sverige under flera decennier. Ett andra inslag i
detta betänkande är därför att slå fast att det svenska stödet till demokratise-
ringen av Sydafrika måste fortsätta. Stödet kommer att fortsätta i andra for-
mer - men det måste fortsätta. Även om processen har kommit långt, är det
ändå långt kvar innan apartheidsystemet slutgiltigt är övervunnet.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i betänkandet.
Anf. 3 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall fatta mig kort.
Daniel Tarschys hävdar i sitt anförande att ett enigt utskott, med undantag
av Ny demokrati, vill avskaffa de nuvarande sanktionerna. Jag vill bara på-
peka att Daniel Tarschys kanske tänkte på något annat, nämligen hur sank-
tionerna infördes. Ny demokrati fanns inte i riksdagen vid det tillfället. Vi
vill avskaffa sanktionerna omedelbart. Det är det som skiljer oss åt. Annars
går det att uppfatta det hela som att vi motsätter oss att över huvud taget
avskaffa sanktionerna. Så är det inte. Vi vill att de skall avskaffas direkt.
Anf. 4 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Lars Moquist har helt rätt. Den skillnad som består mellan
Lars Moquists parti och majoriteten i utskottet är, att Ny demokrati menar
att sanktionerna kan avskaffas oberoende av utvecklingen i Sydafrika och
majoriteten i utskottet anser att denna fråga är kopplad till demokratise-
ringen i Sydafrika.
Anf. 5 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag instämmer i vad Daniel Tarschys har sagt, nämligen att det
är glädjande att vi numera har en stark majoritet i utskottet för den svenska
Sydafrikapolitiken. Vi vet vilken ståndpunkt Ny demokrati intar och skulle
inta även om partiet befann sig i Sydafrika.
Det finns emellertid en oklarhet för den som läser protokollen från utri-
kesutskottet och riksdagen, nämligen att frågan om det framtida stödet till
ANC hänskjuts till Utrikesnämnden. Där skall de närmare formerna för stö-
det till ANC diskuteras. Det här har sin förklaring i att det har funnits olika
uppfattningar om hur stödet skall ges och om ANC över huvud taget skall
stödjas under dessa omständigheter.
Vi har skapat en kompromiss som är hållbar och glädjande. Men det åter-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
står fortfarande frågetecken om hur det skall gå i Utrikesnämnden. Men nu
har frågan lyfts upp till partiledarnivå.
Varför är det så? Jo, Moderaterna, som från början har varit emot att ge
stöd till ANC och mot sanktionerna, har fått anpassa sig till huvudlinjen, där
Centern och Folkpartiet glädjande nog har anslutit sig till socialdemokratins
linje. Kom ihåg att när Nelson Mandela var här i maj i fjol sade Carl Bildt
att sanktionerna från svensk sida skulle hävas inom några veckor. Så blev det
ju inte. Verkligheten var annorlunda.
I april i år sade regeringsföreträdare att ANC nu inte kunde räkna med
stöd längre och att det skulle upphöra någon gång i sommar. Detta sade ut-
sända personer till den sydafrikanska regeringen och dessutom till dess före-
trädare här i Stockholm. Vi tyckte att detta var magstarkt, eftersom diskus-
sionen i riksdagen inte var avslutad.
Sydafrika är fortfarandet ett repressivt och auktoritärt samhälle som styrs
av en vit icke-demokratisk regim som har hela polis- och militärmakten och
hemliga underrättelsetjänsten bakom sig. Vi har sett effekterna av detta i
mord av olika apartheidmotståndare.
Nationalistpartiet, som kommer att bli ANC:s huvudmotståndare i valet,
har hela statsapparaten bakom sig. Partiet får både öppet och indirekt parti-
stöd från regimen.
ANC har aldrig deltagit i val. Huvuddelen av ANC:s blivande väljare är
förmodligen analfabeter. Att dra in stödet till ANC vore att garantera det
vita nationalistpartiet ett enormt administrativt och ekonomiskt övertag och
att stärka möjligheterna för ytterlighetsgrupper och våldsverkare bland de-
sperata svarta. Därför har vi från socialdemokratins sida med skärpa sagt att
Sveriges stöd till ANC måste fortsätta till dess demokratiska institutioner
finns på plats och ANC eller de olika partier som kan uppstå ur befrielserö-
relsen ANC - exempelvis Solidaritet i Polen blev ju flera partier - kan ställa
upp i allmänna demokratiska val på lika villkor för alla. Då är det naturligt
att avveckla det direkta, statliga stödet till ANC, men inte dessförinnan.
En som verkligen känner förhållandena i Sydafrika mer än någon annan i
detta land är Gunnar Helander. Han väckte egentligen opinionen i Sverige
och Norden för vad som pågick i Sydafrika. Han har bott där länge. Han var
vän med nobelpristagaren Luthuli. Han är domprost och är nu pensionerad.
Han skrev ett öppet brev till tidningen i förra veckan. Det lyder så här:
”Sydafrikas ANC har nu i åttio år gjort den viktigaste stora insatsen mot
rasismen. ANC har ett enda mål: att avskaffa raslagarna. Det är inget poli-
tiskt parti, bara en icke-rasistisk folkrörelse, ungefär som nej till kärnkraft
eller nej till valfångst. Bland dess medlemmar märks två nobelfredsprista-
gare: Albert Luthuli och Desmond Tutu.
Den ultranazistiska sydafrikanska rörelsen som har mord som arbetsme-
tod, har hotat bomba svenska beskickningen i Sydafrika för att Sverige ger
stöd åt ANC.
De kunde besparat sig mödan om de vetat att svenska UD redan delar
deras negativa syn på ANC och nu vill dra in stödet till ANC. Den nuvarande
utrikesministern har hela tiden, redan i oppositionsställning, konsekvent
röstat emot ANC och mot bojkott av Sydafrika.”
Det är just detta vi har haft att hantera i utrikesutskottet. Folkpartiet,
Centern och Socialdemokraterna har kämpat och fått Moderaterna att ställa
upp. Vi kommer att få höra i debatten av olika moderata företrädare att de
fortfarande är splittrade.
Gunnar Helander avslutar sitt brev så här: ”Att dra in stödet till ANC just
nu, när dess insats är oumbärlig för slutförandet av förhandlingarna om fria
val, vore från praktisk, psykologisk och politisk synpunkt ett förfärligt miss-
tag.”
Nu kan vi se att det sker en sinnesförändring också i själva regeringskan-
sliet, kanske under inflytande från andra nordiska regeringar. Den norske
utrikesministern har varit i Sydafrika, vilket aldrig den svenska utrikesminis-
tern har varit. Han har på plats sagt att Norge skall fortsätta stödja ANC.
Det lovade han när han träffade Desmond Tutu i april i Sydafrika. Den
danska ministern Helle Degn har också visat en mindre rigid inställning och
underströk det faktum att ANC helt saknar valapparat, som övriga partier
har. Detta säger hon i ett uttalande i tidningen. Denna insikt har nu spritt sig
också till biståndsminister Alf Svensson. Det är oerhört glädjande.
Alf Svensson säger så här, och det är ungefär som om han läser innantill i
tidigare uttalanden från många av oss: ”Att nu avbryta stödet till ANC vore
ett svek på mållinjen. Det vore hemskt att bli betygsatt som det land som
stödde befrielseorganisationen under de hårda åren, men som sedan svek så
att ANC inte kunde agera på lika villkor i valkampanjen.”
Jag skulle vilja be åhörarna att ha det i minne när de lyssnar på modera-
terna här framöver. Jag önskar med dessa ord yrka bifall till utskottets hem-
ställan.
Anf. 6 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Vi kan möjligtvis se ett demokratiskt Sydafrika inom ett år.
Man kanske inte skall vara alltför tvärsäker på det. Jag tycker dock att det
finns anledning till en försiktig optimism i denna fråga.
Vad det handlar om är inte ett regimskifte utan en systemförändring. Syd-
afrika har under apartheidregimen haft ett system med hårt förtryck. Det
har inte funnits mänskliga rättigheter. Sydafrika har inte varit någon rätts-
stat. Det har inte varit demokrati. Det ekonomiska och sociala systemet har
varit hårt reglerat och monopoliserat. Det har varit en stat som i många av-
seenden liknade de länder i Östeuropa vi nu har sett genomgå systemskifte.
Den sociala ingenjörskonsten har firat triumfer för att reglera mark, bo-
städer, arbetsmarknad, löner, utbildning, sociala frågor, transporter och fa-
miljepolitik - allt för att upprätthålla ett rasbaserat system. De svarta har
inte fått äga. De har inte fått bo var de vill. De har inte fått starta företag,
inte resa, inte ha de yrken de vill.
Vi kan se en samhällsstruktur som nu brakar ihop. Vad som sker i Syd-
afrika är att samhällssystemet inte förmår fortleva. Det faller samman av sin
egen tyngd. Sydafrika har blivit fattigare. Inte bara befolkningsmajoriteten
har under en lång tid blivit fattigare, utan också landet i sin helhet.
Sydafrika är också ett isolerat land. Landet har betraktat omvärlden som
fientlig. Den sydafrikanska regimen har haft mycket egenartade föreställ-
ningar om landets plats i Afrika. Man brukar säga att man har försvarat den
europeiska civilisationen och europeiska föreställningar, trots att man på
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
praktiskt taget varje punkt har brutit mot alla de regler och normer som vi i
Europa har utvecklat under många år. Landet har isolerat sig genom censur,
parabolförbud och genom att ha statsmedia av olika slag.
Den sanktionspolitik som har bedrivits har i många stycken varit ineffek-
tiv. Den har fördyrat en hel del av importen. Importen har ändå funnits där,
i allt väsentligt. Den del av sanktionspolitiken som har haft störst effekt har
varit kreditstoppet. Det har gjort att Sydafrika under många år har varit ett
kapitalexporterande land. Det har påmint litet om Rumänien, i den me-
ningen att landet har fått betala av på sina lån och inte kunnat få nya. Det
har varit den kraftigast verksamma delen av sanktionerna.
Har då sanktionerna påskyndat eller fördröjt apartheids oundvikliga fall?
Sanktionspolitiken har skärpt den ekonomiska nedgången framför allt ge-
nom kreditförlusterna. Den har å andra sidan stärkt landets isolering och
gjort det ännu svårare att hålla kontakt med omvärlden, inte minst för de
krafter som motarbetar apartheid. Den har framför allt stärkt statsmaktens
roll i Sydafrika. Den sydafrikanska statsmakten har genom sanktionspoliti-
ken fått en starkare ställning. Den har tagit över en del av de funktioner som
tvingats fram av sanktionspolitiken,
Man kan diskutera allt detta, som nu är historia. När det gäller sanktions-
politiken i dag kan man säga att det inte är särskilt bra att en demokratise-
ringsprocess åtföljs av en ekonomisk tillbakagång. Det är en ganska kraftig
ekonomisk tillbakagång i Sydafrika, i och för sig sedan många år. Den sista
milen fram till demokrati skulle kanske vara säkrare om den åtföljdes av till-
växt, än om den följs av negativ tillväxt. Tillväxtens roll för att säkra demo-
krati och systemskifte är central.
Jag sade att Sydafrika står inför ett systemskifte. Det kan gå i två alterna-
tiva riktningar. Den ena liknar det vi ser i Östeuropa. Man kan också tänka
sig en annan riktning, som mera liknar den traditionella afrikanska utveck-
lingen efter avkoloniseringen.
Följer man den östeuropeiska utvecklingslinjen, blir det ett snabbt och ge-
nomgripande systemskifte, där det första och viktigaste är att man får en
folkmajoritet som kan bestämma inriktningen. Den demokratiska legitimi-
teten i systemskiftet är central, det har vi sett i många andra länder. Den
stora folkmajoritet som hittills stängts ute från varje form av politiskt infly-
tande måste få sin del i bestämmandet.
Det behövs snabbast möjligt demokratiska val, och det är synd att det skall
dröja så länge. Vi hoppades väl för tre år sedan, när öppningen inleddes, att
det skulle gå mycket fortare. Nu verkar det vara inte fullt ett år kvar, men
det är likväl en lång tid. Det är olyckligt med den här typen av utdragna pro-
cesser. Våldsutvecklingen har väl också ett samband med detta.
Valet måste bli verkligt fritt, ett val som verkligen ger de sydafrikanska
medborgarna möjlighet att själva välja sina representanter i ett fritt parla-
ment. Statsmakten, som manipulerat Sydafrika under alla år, får naturligtvis
inte vara med och återigen snedvrida utvecklingen.
Men det gör det också svårt och mindre lyckligt för främmande länders
statsmakter att påverka själva valet. Vi kan påverka förutsättningarna för
demokrati, men vi kan inte vara med och påverka själva valutgången genom
att stödja olika parter. Sydafrikas statsmakt skall inte blanda sig i valet. Ej
heller skall främmande länders statsmakter göra det.
Statsmaktens roll i förändringen är, tror jag, i allt väsentligt negativ. Vi
har sett genom Goldstonekommissionen att den sydafrikanska statsmakten
i stor utsträckning har försökt sabotera utvecklingen mot demokrati. Det
känner vi också igen från Östeuropa, detta att kvardröjande element försö-
ker bromsa och hindra på olika sätt.
Statsmakten har administrerat apartheid i snart ett halvsekel, och det gör
att dess roll i förändringsprocessen helst skall minimeras. Statsmakten har
också i stor utsträckning varit ett reservat för afrikanderdelen inom den vita
minoriteten. Den har reserverat statsmakten som sin maktbas, kan man
säga.
Det behövs en snabbt stigande levnadsstandard för folkmajoriten, och den
kan i Sydafrika som överallt annars bara verkställas genom en snabb tillväxt.
Det borde vara möjligt för Sydafrika att komma upp i tillväxtsiffror som är
rimliga för utvecklingsländer, 8-10 % per år. Det är ingen omöjlighet för
Sydafrika, och det borde kunna gå relativt snabbt med tanke på Sydafrikas
förutsättningar i övrigt.
Det förutsätter då ett snabbt och genomgripande systemskifte, avreglering
och privatisering. Man kan tänka sig att privatiseringen går till så, att utför-
säljningen av tillgångar sker främst till svarta, som under alla år har varit
förvägrade sin rättmätiga andel av landets tillväxt och landets rikedomar.
Man har naturligtvis problem, som överallt annars, med hur man skall
kompensera dem vilkas egendom har stulits och beslagtagits på olagligt sätt.
Det är då en fråga om återställande eller kompensation, men där har vi också
lärt oss en del från den östeuropeiska utvecklingen.
40 % av de svarta beräknas vara arbetslösa. Det gör att omställningen
måste gå fort, och då kommer vi till detta med att dröja kvar med sanktio-
nerna. De spelar i och för sig inte så stor roll i dag, men det är viktigt att
tillväxten börjar nu. Det tar ett tag att komma upp i en hög tillväxtbana, och
det måste finnas ett hopp om att demokratin kommer att ge en välståndsök-
ning för de vanliga människorna.
Man måste få ett kapitalinflöde, utländska direktinvesteringar måste
komma in. Men framför allt är det naturligtvis framväxten av den svarta
företagsamheten - black business community - som kommer att vara nyck-
eln till Sydafrikas ekonomiska framsteg. Trots att stora företag, gruvor och
sådant spelar en viktig roll i Sydafrikas ekonomi, kommer ändå den breda
välståndsutvecklingen att hänga på de små privata företag, tillverkningsföre-
tag och tjänsteföretag, som i allt väsentligt måste bäras upp av den svarta
företagargruppen.
Alternativet till det systemskifte som jag nu skisserar kan vara en mera
traditionell afrikansk utveckling, sådan som vi har sett efter avkolonise-
ringen. I värsta fall kan man naturligtvis tänka sig en utveckling mot enpar-
' tistat eller afrikansk socialism, med stagnation och ett bevarande av fattigdo-
men. Nu tror jag inte att detta kommer att bli fallet, därför att utvecklingen
i Afrika i övrigt har väl givit tydliga läxor i det avseendet.
Låt mig, fru talman, avslutningsvis säga att Sydafrikas utveckling har en
enorm betydelse för hela Afrika. Sydafrika svarar för ungefär 35^10 % av
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
hela ekonomin i Afrika söder om Sahara. En positiv utveckling i Sydafrika
skulle kunna bli en enorm injektion för hela regionen och för hela Afrika.
Afrika behöver verkligen få till stånd en effektiv ekonomisk utveckling, så
att den glädjande utveckling vi har sett på många andra håll i tredje världen
också kan börja spira i Afrika.
Det finns cyniker som säger att Afrika inte kan utvecklas. Det tror jag är
fel. Jag tror att Afrika har på sitt sätt samma goda förutsättningar som alla
andra kontinenter. Fick vi se en positiv utveckling i Sydafrika, skulle det
kunna bli en viktig signal till den afrikanska utvecklingen.
Anf. 7 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Bara under de tre år som gått sedan president F.W. de Klerk
inledde sin reformpolitik har 8 000 människor mist livet i politiskt våld i Syd-
afrika. Men efter många år av uppslitande kamp med många offer och förlo-
rade år i fängelser kan det ändå nu skönjas en ljusning för människorna och
nationen Sydafrika.
De ledande politiska grupperingarna i Sydafrika - regeringen, ANC och
det zulubaserade Inkathapartiet - kom för någon vecka sedan överens om
att fria val skall hållas inom ett år. Delegaterna i författningsförhandling-
arna, som hålls utanför Johannesburg, har lovat att inom fyra veckor, unge-
fär den 2-4 juni, komma överens om valdatum. Valet skall hållas senast den
30 april 1994. Parterna var ense om att innan valdatum kan fastställas skall
de ha lyckats fastställa grundläggande principer för en ny författning. Så det
är bråda dagar nere i Sydafrika nu.
Men det ser nu ut som om en 300 år lång period av vit överhöghet i Syd-
afrika skulle kunna avslutas. Samtidigt hoppas vi att Sydafrika kan utvecklas
till ett multikulturellt samhälle där vit och svart och olika etniska grupper
lever i fredlig samexistens.
Just nu är förhandlingarna i ett mycket känsligt skede. Det är viktigt att
de två mest betydande parterna i den pågående förhandlingen, dvs. ANC,
som omfattar den största delen av den svarta befolkningen, och nationalist-
partiet, vars nya tillmötesgående politik har anslutning av huvuddelen av
den vita befolkningen, kommer ur förhandlingarna med politisk trovärdig-
het, en trovärdighet som sedan kommer att behöva stöd och arbetsro.
Apartheid har bromsat upp så mycket i Sydafrika. Våld och fattigdom
präglar ännu i dag en stor del av tillvaron. Mer än hälften av befolkningen
kan inte läsa eller skriva på grund av apartheidpolitiken. Enligt en uppgift
är spännvidden i fråga om lärartäthet i landet som helhet en lärare på 18
elever i vita skolor till en på 65 i svarta skolor. Arbetslösheten i landet är
mer än 40 % bland den arbetsföra befolkningen. 70 % av hushållen saknar
elektricitet, trots att elproduktionen i Sydafrika i dag ger ett överskott på
elkraft.
Fru talman! När valdatum fastställts och kanske också ett övergångsråd
tillsatts, är det ändå viktigt att den svenska regeringen på olika sätt fortsätter
att stödja landet. Det svenska biståndet till Sydafrika har tidigare motiverats
utifrån strävandena att främja demokratiseringsprocessen och att minska
fattigdomen. Det är motiv som måste gälla också ett bra tag framöver.
10
Sydafrika är egentligen ett rikt land. Men landets ekonomi har under lång
tid utvecklats mycket dåligt.
Våldet, oron och osäkerheten om vilken politik som kommer att föras
kommer även ett tag framöver att hindra investerare att satsa i Sydafrika.
Men det är genom ekonomisk tillväxt som de stora sociala behoven kan till-
godoses och förväntningar på bättre levnadsvillkor mötas. För det krävs
också en annan människosyn. Det handlar om människors lika värde.
Det är viktigt att Sydafrika nu utvecklas åt rätt håll. Vi som under så
många år på olika sätt försökt stödja den demokratiska processen har fortfa-
rande, även efter valdagens fastställande, ett moraliskt ansvar att utveckla
något vettigt av det satsade engagemanget och de ekonomiska medlen.
Men ett villkor för att utvecklingen skall gå åt rätt håll är att de stabila
krafterna, som utgörs av ANC och Nationalistpartiet, får ett andrum så att
deras arbete kan fortskrida. Den civiliserade och demokratiska världen
måste ge dem det moraliska stöd som krävs för att destabiliserande extrema
krafter inte skall få den styrka och utbredning som de så hett önskar.
Den mångåriga kampen mot apartheid som Sverige mer eller mindre varit
delaktig i på olika sätt måste nu utvidgas till att bli ett aktivt stöd till uppbygg-
naden av ett demokratiskt Sydafrika. Biståndet till Sydafrika måste anpassas
i takt med utvecklingen mot demokrati. Det säger vi också i betänkandet.
Det betyder att stöd måste ges till förberedelser och genomförande av val
samt till förebyggande av politiskt våld. Det som jag kallar för den sociala
infrastrukturen behöver få stöd i form av exempelvis uppbyggande av nya
demokratiska institutioner och frivilliga organisationer. Utbildning av de
stora fattiga samhällsgrupperna är kanske en av de viktigaste åtgärderna på
både kort och lång sikt.
Mordet på ANC-ledaren Chris Hani visade hur skör demokratin och upp-
byggnaden av den är och hur svårt det är att få en grogrund för den där den
tidigare inte funnits. Marken måste noga förberedas för att demokratiplan-
tan skall få fotfäste. Här har vi fortfarande en mycket stor uppgift i att på-
verka demokratiprocessen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 8 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag skall fatta mig kort eftersom det är ett i stort sett enigt
utskott som i dag för fram det här betänkandet. Vi i Vänsterpartiet är oer-
hört glada över att det är en i stort sett enig riksdag som i dag går till beslut
i den här frågan. Vi har en stabil majoritet i riksdagen för att upphävandet
av sanktioner skall kopplas till inrättandet av ett övergångsråd m.fl. krav
som den demokratiska rörelsen i Sydafrika ställer. Det är mycket viktigt att
visa på att den kopplingen finns och att vi i riksdagen anser att den skall fin-
nas.
Det fortsatta stödet till ANC är en lika viktig beståndsdel. Vi har sett att
ANC utgör större delen av den folkliga rörelsen i Sydafrika. ANC är inte,
som Ny demokratis representant försökte hävda, en liten marginell socialis-
tisk rörelse. ANC har visat en oerhörd politisk mognad och kan på ett aktivt
sätt föra Sydafrika fram till demokrati.
I det här betänkandet tas frågan om dispenser upp. Vänsterpartiets mo-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
11
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
12
tion avfärdas med att det bara är någon enstaka dispens som har givits från
investeringsförbudet. Vi avsåg även handelsförbudet. Vi vet alla här att det
har skett en mycket generös dispensgivning där. Jag är också litet överraskad
över skrivningen, eftersom frågan diskuteras i konstitutionsutskottet. Vi har
tidigare haft diskussioner här i kammaren med Ulf Dinkelspiel om detta.
Det har inte förefallit vara den mycket restriktiva hållning som vi i Vänster-
partiet gärna hade sett.
Fru talman! Med tanke på att det är en i stort sett enig riksdag som i dag
går till beslut i den här frågan - jag vill gärna instämma med de tidigare ta-
larna på den här punkten - tycker jag att det är ytterst förvånande att vi inte
har någon representant från regeringen här. Nu står vi ju ännu en gång inför
den situationen att riksdagen går emot regeringen. Regeringen har trots
mycket tydliga signaler från riksdagen lagt fram en skrivelse fast man vet att
det finns en klar majoritet i riksdagen som går emot den.
Det har också funnits en rad oklarheter vad gäller det fortsatta stödet till
ANC. Man har bl.a. pekat på att Utrikesdepartementet har givit signaler till
den vita rasistiska regimen och sagt att det inte alls är säkert att vi fortsätter
med stödet till ANC osv. Det var Pierre Schori också inne på. Det hade varit
av största vikt att antingen vår biståndsminister eller vår utrikeshandelsmi-
nister Ulf Dinkelspiel hade uppträtt här för att understryka behovet av ett
fortsatt stöd till demokratiprocessen i Sydafrika. Det hade haft ett mycket
stort värde. Jag är mycket överraskad över att regeringen inte anser sig ha
tid eller möjlighet att delta i den här debatten.
Fru talman! Jag skall sluta med att yrka bifall till hemställan i det här be-
tänkandet.
Anf. 9 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! När apartheidsystemet år 1948 presenterades som den fram-
tida modellen för hur Sydafrika skulle formas och styras och som den fram-
tida lösningen på hur rasisternas förhållande till den afrikanska urbefolk-
ningen skulle permanentas var det en provokation mot resten av världen.
Att bara några år efter de demokratiska krafternas seger över diktatursta-
terna i andra världskriget forma en stat på rasismens grundvalar var dömt
att misslyckas i ett längre perspektiv. Motkrafterna skulle lyckligtvis visa sig
starkare.
Hur lång tid det skulle ta att bryta ner apartheidsystemets omänskliga och
förnedrande statsbildning skulle bl.a. komma att avgöras av hur resten av
världen och världssamfundet skulle reagera och förhålla sig till den sydafri-
kanska staten.
Den orimliga, omänskliga och förnedrande människosyn som apartheid-
systemet representerar väckte som sagt starka motkrafter. Allt starkare krav
restes på att isolera och med fredliga medel bekämpa Sydafrika, dock ej av
alla. Högerkrafter av olika schatteringar sökte argument för att försvara
apartheidsystemets existensberättigande och på olika sätt mildra och tona
ner kritiken. Det skedde även här i Sverige.
Argument av typen att man inte skall blanda sig i andra länders inre ange-
lägenheter, och det förhållandet att man visade en mjuk och undfallande at-
tityd samt en konstlad förståelse för apartheidföreträdarnas filosofi, mår
bäst av att tyna bort i glömska. De sista dödsryckningarna när det gäller
denna inställning kan dock spåras i den isolerade reservation som Ny demo-
krati fogar till dagens betänkande.
Världssamfundets, och inte minst Sveriges, envisa fördömande av apart-
heidsystemet som möjlig statsbildning har äntligen börjat ge resultat. Apart-
heidsystemet befinner sig i dag i sina dödsryckningar, men vi är ännu inte
framme vid den slutliga dödsförklaringen.
Sanktionerna gentemot Sydafrika har haft åsyftad verkan och gett resul-
tat. Det råder inget tvivel om det, även om röster hörts om att så ej är fallet.
Det är som regel röster som aldrig önskat eller aktivt verkat för en föränd-
ring och ett nedbrytande av apartheidsystemets innersta filosofi.
Sveriges klara avståndstagande från och bekämpande av apartheidsyste-
met har varit kraftfullt och i långa stycken ledande. Sverige har i FN och i
andra fora varit pådrivande för att försöka påverka och förändra situationen
i Sydafrika, bl.a. genom kraftfullt stöd till ANC. Precis som framhålls i den
utrikespolitiska deklarationen från 1987 var detta något som avvek från Sve-
riges traditionella linje i sanktionsfrågor. Det var en engångsföreteelse som
motiverades just av apartheidfrågans helt unika karaktär.
Personligen mötte jag för första gången på ett mycket konkret sätt apart-
heidsystemets grymma ansikte när jag i början av 1960-talet anlände till
Kapstaden och skulle sända ett telegram hem till Sverige för att berätta att
jag kommit fram till Sydafrika.
Utanför Kapstadens postkontor stod två köer vid varsin ände av huset -
en kö för vita och en kö för färgade och svarta. Att som vit i protest försöka
ställa sig i den icke-vita kön avvisades bryskt. I den stunden lovade jag mig
själv att varhelst möjlighet gavs verka för en förändring av denna ovärdiga
och inhumana människosyn.
30 år har gått sedan dess. Apartheidsystemet ligger i sina dödsryckningar,
men det rör sig fortfarande. Inte förrän alla, vita som svarta, förstått att
apartheidsystemet för alltid skall förpassas till historiens skräpkammare kan
motståndet mot systemet läggas ner.
Som i så många andra frågor inom politiken fordras även i Sydafrikafrågan
en stor uthållighet och envishet. Enligt mitt förmenande har tyvärr uthållig-
heten och envisheten inte visat sig vara tillräcklig när det gäller sanktionspo-
litiken gentemot Sydafrika. Det kan i ett längre perspektiv få oönskade kon-
sekvenser. Att inte hålla hela sträckan ut vore olyckligt. Jag befarar att
många länder släppt sanktionerna alltför tidigt.
En viss otålighet har också kunnat förmärkas från regeringens sida vad
gäller hävandet av sanktionerna och upphävandet av stödet till ANC. Det
framgår av den proposition som lagts fram och av de uttalanden som gjorts.
Nu rättar dock utskottet och riksdagen till viss del till detta, bl.a. genom da-
gens betänkande, både vad gäller sanktionsfrågan och stödet till ANC.
Enligt utskottets uppfattning skall upphävandet av sanktionerna kunna
ske i två villkorade steg. Handelsförbudet skall hävas när en bindande över-
enskommelse om ett övergångsråd föreligger, det s.k. Transitional Executive
Council. Investeringsförbudet skall hävas när övergångsrådet tillträtt.
Det stöd som utgår på olika sätt till ANC måste finnas kvar. Precis som
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
13
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
14
utskottet framhåller bör ytterligare överväganden och samråd i Utrikes-
nämnden ske vad gäller formerna för detta fortsatta stöd.
Även efter det att ett val skett i Sydafrika och en ny författning antagits
kommer stöd och hjälp i olika former att vara påkallade. Precis som SIDA
påpekat är det omöjligt att bedöma hur lång övergångsperioden under ut-
vecklingen mot demokrati kan komma att bli. Arvet efter apartheid kommer
att vara en mycket tung börda för en demokratiskt vald regering i Sydafrika.
Bistånd med inriktning mot att främja en demokratisering kommer att behö-
vas även efter övergångsperioden.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationen.
Anf. 10 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Jag har väckt en motion som behandlas i detta betänkande
och tar till orda, eftersom det är min övertygelse att Sverige omedelbart bör
häva sanktionerna mot Sydafrika.
När det gäller handels- och investeringssanktioner står Sverige nu i en sär-
ställning i världen. Sverige är det enda land som håller fast vid dessa sanktio-
ner. Vi ser nu alla fram mot att förhandlingsprocessen i Codesa skall leda
fram till en positiv lösning. Därom råder det enighet i Sveriges riksdag.
Enligt min mening saknar vårt lands sanktionspolitik helt betydelse för de-
mokratiseringsprocessens fortskridande i Sydafrika. Den processen avgörs
av helt andra faktorer. Ingen kan väl på allvar tro att beslut om en övergångs-
regering eller ett allmänt val i Sydafrika på något sätt är beroende av om
Sverige har handels- och investeringssanktioner eller ej.
Jag var en av deltagarna i Sydafrikadelegationen. Efter två veckors resor
i Sydafrika med dagarna fyllda av möten med politiker av alla schatteringar,
representanter från olika kyrkor, representanter för småföretagen, ekono-
mer, organisationsföreträdare och många andra drog jag slutsatsen att Sve-
rige borde normalisera sina förbindelser med Sydafrika.
Efter besöken i många av de svarta bostadsområdena, och inblicken i de
dåliga levnadsförhållanden många svarta lever under, kom jag fram till att vi
borde häva sanktionerna och bl.a. tillåta våra svenska företag att medverka
i uppbyggnaden av det nya Sydafrika.
I detta betänkande diskuteras hur man bäst kan stödja demokratin i Syd-
afrika och hur man bäst kan bistå landet i demokratiseringsprocessen. Den
bästa biståndsinsats vi i riksdagen kan göra för majoriteten i Sydafrika är att
skapa möjligheter för investeringar, teknologiöverföringar och handel. Den
bästa insatsen vi i vår riksdag kan göra för att stärka demokratiseringsproces-
sen och hjälpa till att stabilisera landet är att häva sanktionerna och låta våra
företag vara med i uppbyggnaden av landet.
De svenska företag som har övervintrat i Sydafrika har utsatts för risken
att bli definitivt utkonkurrerade av företag som fritt har kunnat verka i
landet. Ett snabbt upphävande av de svenska sanktionerna har stor bety-
delse för de svenska företagen. Generösa dispenser är under rådande om-
ständigheter givetvis bra. Men det är samtidigt en form av strutspolitik. Det
enda rätta är att avveckla sanktionssystemet omedelbart.
Kraven på investeringar för att förbättra levnadsförhållandena för de
svarta är enorma. Svenska företag kan göra en viktig insats genom att vara
med och bygga upp infrastrukturen i de svarta områdena. När nya bostads-
program kommer i gång finns det stora behov av elektrifiering och utbygg-
nad av telefonnät till de svarta områdena och mycket annat.
Här kommer svenska företags verksamhet att kunna bidra med mycket
positivt. Svenska företag ser också etablering i Sydafrika som en bas för
verksamheten i hela södra Afrika. Det gagnar vare sig Sveriges eller det nya
Sydafrikas intressen om Sverige fortsätter att inta en särställning och vidhål-
ler sanktionspolitiken.
Den demokratiseringsprocess som inleddes för mer är tre år sedan är oå-
terkallelig. Alla vägar tillbaka till apartheid är stängda. Sverige bör nu följa
övriga europeiska länders - inkl. Norges, Danmarks och Finlands - exempel
och snarast häva sanktionerna mot handel och investeringar.
Jag tycker att det är djupt beklagligt att regeringen av riksdagen tvingas
att förhala sanktionsawecklingen. Det är inte klok poltik att lägga hinder
för svenska företag, försvåra för svenskt näringsliv och med sanktioner mot-
verka att välbehövliga insatser till gagn för de svarta i Sydafrika kan komma
till stånd.
Fru talman! Med detta fullföljer jag tankegångarna i min motion. Jag
kommer vid voteringen att stödja reservationen från Ny demokrati till detta
betänkande.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Anf. 11 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Karin Falkmer säger att vägarna mot apartheid är stängda.
Ja, jag tror att det är vad vi alla önskar. Men vi vet att vägen mot ett allmänt
deltagande i val och mot ett land i fred och demokrati är oerhört lång i Syd-
afrika. Vi vet att det händer många saker på den vägen. Mordet på Chris
Hani visade att betydande personer i högt uppsatt ställning finns med i sam-
manhanget.
Det finns en rad andra problem som har uppstått under dessa förhand-
lingar. Förhoppningsvis är vägen mot apartheid stängd, men det är absolut
inte självklart.
Det gör, anser vi i Vänsterpartiet, att Sveriges möjligheter till bidrag när
det gäller att stödja processen mot demokrati måste finnas kvar.
Karin Falkmer säger i dag att det är dags att upphäva sanktionerna. Men
alla här som är engagerade i Sydafrikafrågan önskar naturligtvis, tror jag, att
sanktionerna så snart som möjligt skall kunna upphävas och att det inte skall
behövas särskilda åtgärder i Sydafrika för att säkra demokratin. Men samti-
digt vet vi att den situationen inte råder i dag. Vi i Sverige är inte ensamma
i världen om att ha kvar sanktionsstödet, utan det stödet finns kvar också på
andra håll i världen.
Vi vet också att detta stöd kan utöva en press på den vita regimen. Det är
därför som vi vill att sanktionerna behålls.
Hur kan Karin Falkmer se detta så enkelspårigt som hon gör? ANC be-
traktas ju av så gott som samtliga andra partier som den betydande parten i
processen mot demokrati. Det är den kraften som ber oss om det här stödet
och som har sagt: Släpp inte sanktionerna förrän vi har en övergångsregim,
val utsatts osv.!
15
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
16
Det är mot den bakgrunden, Karin Falkmer, som kraven finns kvar. Det
är också därför som en i stort sett enig riksdag inte vill upphäva sanktionerna
förrän villkoren i fråga är uppfyllda.
Avslutningsvis: Karin Falkmer talade i sitt huvudanförande om hur viktigt
det är att vi stöder den här processen. Det gäller att få till stånd en ekono-
misk utveckling som gynnar de flesta som bor i Sydafrika. Men i andra sam-
manhang talas det om mycket kraftiga nedskärningar beträffande biståndet
till ANC. Några andra vägar talas det inte om. Hur går detta ihop? Biståndet
till ANC skall skäras ner, men samtidigt sägs det att sanktionerna inte skall
behållas - något som de folkliga rörelserna i Sydafrika kräver. Jag tycker
alltså att resonemanget inte går ihop.
Anf. 12 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Apartheidsystemet är ute. Det är dött. Apartheidsystemet
kommer inte att återupprättas i Sydafrika. Det är jag fullständigt övertygad
om. Om apartheidsystemet skulle återupprättas, skulle det nämligen bli full-
ständigt kaos i landet.
Demokratiseringsprocessen går framåt steg för steg, men det kan ta tid.
När Sydafrikadelegationen kom hem var det många som trodde att demo-
kratiseringsprocessen skulle ros i hamn betydligt snabbare än som visat sig
vara fallet.
Det viktiga är dock att denna process så småningom får ett positivt resul-
tat. Den största risken när det gäller den här processen och detta med ett
demokratiskt Sydafrika är det våld som finns i landet. Våldet härrör bl.a.
från de usla levnadsförhållanden som många svarta lever under. Dessutom
gror kriminaliteten i de här områdena, och den bidrar också till våldet.
Sedan har vi det politiska våldet, som bl.a. innebär att ett i det närmaste
regelrätt krig pågår i vissa delar av landet mellan ANC och Inkatha.
Dessa faktorer bidrar till att den process som pågår i Codesa förhalas och
bromsas. Detta är det största hotet mot den process som pågår.
När det gäller de svenska sanktionerna vill jag säga att vi är ensamma om
att ha handels- och investeringssanktioner. Det är en myt att tro att våra
svenska sanktioner på något sätt skulle bidra till att demokratiseringsproces-
sen så att säga snabbare puffas i hamn.
De svenska Sydafrikasanktionerna har ingen påverkan på demokratise-
ringsprocessen. Deras främsta funktion är faktiskt att förhindra och mot-
verka svensk verksamhet i landet - detta trots att denna verksamhet behövs.
Det bästa bistånd Sverige kan ge Sydafrika, och detta är det allra effekti-
vaste, är att vi bedriver handel med landet och att vi tillåter våra företag att
investera där. På det sättet skapas jobb i landet. Dessutom blir ekonomin
bättre. Vi kan hjälpa till, även om vi därmed inte löser de enorma proble-
men.
Anf. 13 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Ja, Karin Falkmer, vi kan hjälpa till. Ett sätt att hjälpa till är
att vi inte upphäver sanktionerna förrrän de förutsättningar föreligger som
man från ANC samt från Codesa och andra organisationer i Sydafrika har
bett oss om.
Visst finns här en viss nackdel för svenska företag. Och visst tror vi i Väns-
terpartiet, och det gör väl även de flesta av oss här, att det är positivt om
svenska företag kan få investera i Sydafrika. Men att göra det i detta läge,
där betingelserna inte är uppfyllda, är att gå tvärtemot de sydafrikanska rö-
relsernas önskemål.
Jag tycker alltså att det är märkligt att Karin Falkmer ställer sådana krav
som hon i dag ställer.
Så till frågan om apartheid. Jag tror också att det systemet är ute och att
det inte går att återgå till det. Men samtidigt finns ju väldigt många lagar
kvar som faktiskt är klart rasåtskiljande. Vidare finns det en rad faktorer
i Sydafrika som gör att de svartas och de vitas levnadsvillkor är helt olika.
Villkoren är faktiskt totalt väsensskilda för de allra flesta.
I fråga om våldet är det av avgörande betydelse för framtiden hur ett
fungerande samhälle kan byggas upp. I lika hög grad är det fråga om fattig-
domen. En stor del av Sydafrikas svarta befolkning lever ju i fattigdom. Sve-
rige, som är ett jämförelsevis rikt land, har att även fortsättningsvis ge stöd
till förmån för den sociala och ekonomiska utvecklingen i Sydafrika.
I det sammanhanget kommer våra investeringar och våra möjligheter när
det gäller svenska företag att vara en bidragande faktor när processen väl är
avslutad. Jag tänker då på detta med övergångsråd, demokratisk författning
och demokratiska val. I den processen behövs ANC, vars villkor så totalt
skiljer sig från de vita partiernas att det är nödvändigt att vi från svensk sida
också framöver har ett stöd till ANC. Så får det vara tills vi hittar nya former
för stöd till den sociala och ekonomiska utvecklingen.
Det är nämnda solidaritet som jag efterlyser hos Karin Falkmer. Jag har
väldigt svårt att finna något uttryck för den. Karin Falkmer går ju emot en
på dessa punkter i övrigt enig riksdag.
Anf. 14 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Jag går in i den här debatten, därför att jag är fullständigt
övertygad om att jag har rätt.
Jag har varit i Sydafrika i 14 dagar och träffade då en mängd människor
från olika områden i samhället, från olika organisationer och partier, från
kyrkor, från företag osv. Jag lyssnade på alla. Men de enda som sade till oss
som var där nere att behålla sanktionerna var ANC och de som är direkt
lierade med ANC. Övriga sade: Häv sanktionerna! Låt era företag komma
till vårt land! Hjälp oss att bygga upp landets ekonomi! Och hjälp oss att
genom era företag se till att bostads- och levnadsförhållandena för en majo-
ritet av de svarta blir bättre!
För detta krävs det direkta insatser från olika företags sida samt en stabi-
lare ekonomi och situation i landet. Återigen är det våldet som jag tänker på.
För att våldet effektivt skall kunna motarbetas måste Sydafrikas ekonomi bli
bättre. De svarta måste känna att de får det bättre.
Apartheidsystemet är borta. Men det som detta upprörande system åstad-
kommit finns kvar. Det är ju följderna av apartheid som märks när man reser
runt i Sydafrika och besöker de svara kåkstäderna utanför Johannesburg,
Kapstaden eller Durban. I Sverige förhindrar vi nu faktiskt svensk verksam-
het i landet. Detta kan inte vara en rimlig och riktig politik om vi verkligen
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
18
vill - vilket jag tror att vi gör - bistå Sydafrika i den utveckling som landet
är inne i nu.
Talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 15 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Fru talman! Jag har fört den här debatten tidigare i denna kammare med
Karin Falkmer och jag vet från början att jag inte kommer att kunna påverka
eller övertyga henne vilka argument jag än kommer med. Jag skulle ändå
vilja att Karin Falkmer funderade över ett par saker.
Karin Falkmer kan kanske fundera över det faktum att hon står isolerad
tillsammans med Ny demokrati. Karin Falkmer säger att hon beklagar att
riksdagen nu stramar upp och korrigerar vad regeringen har gjort. Jag tycker
att det är utmärkt. Det borde vara en tankeställare för Karin Falkmer att
hon tillhör minoriteten tillsammans med Ny demokrati.
Efter två veckors resa har Karin Falkmer format sig en uppfattning. Jag
har all respekt för den här resan och för de personer som Karin Falkmer har
träffat och lyssnat till. Det förvånar mig dock hur man kan undgå att träffa
alla dem som har en annan uppfattning än den som delegationen kom hem
och berättade om. Det är inte bara ANC som ger de här signalerna.
När jag var nere i Sydafrika för någon månad sedan sade enskilda organi-
sationer, kyrkor m.fl. det precis motsatta till mig. De sade: Stå ut. Vi har
sanktionerna. Lämna oss inte. Lägg inte ut snubbeltråd precis när vi skall nå
målsnöret.
Var fanns dessa människor när Sydafrikadelegationen var i Sydafrika?
Sanktionerna har ingen betydelse, säger Karin Falkmer. Det argumentet
har vi hört här i åratal. Det finns de som fortfarande förnekar att den upp-
komna situationen, nu när vi ser ljuset i tunneln, beror på sanktionerna. Jag
är övertygad om att vi inte hade varit där vi är i dag i utvecklingen om inte
världssamfundet hade ställt upp såsom det har gjort. Jag kan bara beklaga
att man i vissa fall har varit alltför snabb med att dra tillbaka sanktionerna.
Karin Falkmer säger att den bästa insatsen är att häva sanktionerna. Nej,
den bästa insats vi kan göra är att lyssna och stödja de demokratiska kraf-
terna i Sydafrika. Det är den bästa insatsen.
Apartheid var dömd från början. Det är inte så att det är först under de
senaste åren som apartheidsystemet är på väg ut. Från böljan när systemet
en gång inplanterades stod det klart att det skulle gå mot sin undergång. Frå-
gan var hur lång tid det skulle ta. Det har tagit alltför lång tid, mycket bero-
ende på att sådana argument som Karin Falkmer i dag för fram har florerat.
Anf. 16 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! På en punkt delar jag helt och fullt Karl-Göran Biörsmarks
inställning, nämligen att apartheidsystemet var dömt från början. Det var ett
fullständigt omöjligt och inhumant system. Var och en i Sydafrika borde ha
insett att det var dömt att misslyckas.
Sanktionerna har haft effekt. Men det är inte i första hand de sanktioner
som Sverige har stått för - handels- och investeringssanktioner - som har
påverkat ekonomin i Sydafrika. En påverkan skedde när de ekonomiska
sanktionerna kom in i bilden. När USA drog sig ur landet hamnade man i
Sydafrika i en situation där man isolerade sig och införde en helt felaktig
närmast planekonomisk ekonomi. Man gick in för att klara sig själv. Man
byggde upp en vapenindustri så att man blev självförsörjande. Man satsade
på konvertering från kol till olja och på jättedyra projekt som bidrog till att
försämra ekonomin i landet.
Den ekonomiska situationen i Sydafrika är inte bra i dag. För alla länder
som säger sig vilj a hjälpa till i processen för ett nytt Sydafrika borde det vara
angeläget att vara med och se till att landets ekonomi blir bättre så fort som
möjligt. Det kan man bl.a. göra genom att bedriva handel och tillåta svenska
företag att ha verksamhet i Sydafrika.
När jag var i Sydafrika lyssnade jag på alla. Vi träffade säkerligen en hel-
täckande representativ skara människor. Människor inom ANC och med
dem befryndade sade till oss att vi skulle behålla sanktionerna. Alla andra
sade något annat. Det gäller t.ex. den katolska kyrkan och det liberala par-
tiet som tidigare har varit för sanktionspolitik. Flera som tidgare hade varit
för sanktionspolitik sade till oss att tillfället nu är kommet då ni bör ändra er
politik och komma hit och vara med om att bygga upp landet i stället. Jag har
lyssnat till alla och dragit mina slutsatser av detta. Jag har inte bara lyssnat till
ANC.
Anf. 17 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Fru talman! Det skulle onekligen vara intressant att göra en resa i Syd-
afrika tillsammans med Karin Falkmer och diskutera den här politiken på
plats och lyssna på olika åsikter. Därefter skulle vi komma hem och kanske
kunna ha samma erfarenhet på det här området. Jag förstår inte hur man
kan få så olika bilder av situationen och av hur folk resonerar, men det är
bara att konstatera att det är så. När jag var i Sydafrika för bara någon må-
nad sedan fick jag en signal.
När Karin Falkmer var i Sydafrika för drygt ett och ett halvt år sedan fick
hon en annan signal. Hon kom hem till Sverige och sade i allmän eufori att
nu är allting klart, sanktionerna kan hävas, demokratin är säkrad och apart-
heidsystemet är borta. Det är intressant att se att man trodde att det här
skulle ske förra sommaren. Det sade man i sin rapport. Man var så ivrig att
man pressade fram att det i utrikesutskottets betänkande skulle stå att rege-
ringen skulle kunna genomföra detta under sommaren om hållpunkterna,
som vi lade in i betänkandet, skulle uppfyllas.
Jag trodde aldrig på det. Det var bra att vi fick med de klara signalerna
om under vilka omständigheter sanktionerna skulle hävas. Precis som jag
och många andra här i kammaren befarade inträffade det aldrig, och det har
fortfarande inte inträffat. Det är denna utveckling som gör att jag anser att
det är förödande att ha för bråttom. Det sägs att alla andra länder nu har
hävt sanktionerna. Det är inte sant. USA, Canada och Australien har kvar
sina sanktioner. Jag beklagar att våra nordiska grannländer har haft för
bråttom. Men som jag sade inledningsvis, fru talman, kommer Karin Falk-
mer och jag aldrig att nå varandra på den här punkten.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
19
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
20
Anf. 18 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara komma med en upplysning. Jag hade en avvi-
kande mening i Sydafrikadelegationens betänkande.
Karl-Göran Biörsmark sade att det har varit för bråttom. Nu står vi en-
samma när det gäller handels- och investeringssanktioner. T.o.m. Norge har
upphävt dessa sanktioner mot Sydafrika. Vi är sista slaven på vagnen.
Jag vill ställa några frågor till Karl-Göran Biörsmark. Tror Karl-Göran
Biörsmark att det faktum att Sverige fortfarande har kvar sanktioner på han-
dels- och investeringsområdet påverkar beslutsprocessen i CODESA?
Tror Karl-Göran Biörsmark att det faktum att Norge upphävde sina sank-
tioner på de här områdena påverkar demokratiseringsprocessen i CO-
DESA? Tror Karl-Göran Biörsmark att det faktum att Finland upphävde
sina sanktioner på handels- och investeringsområdet påverkar demokratise-
ringsprocessen i CODESA? Tror Karl-Göran Biörsmark att det faktum att
Danmark har upphävt sina sanktioner mot Sydafrika påverkar demokratise-
ringsprocessen i CODESA?
Talmannen anmälde att Karl-Göran Biörsmark anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 19 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Man kan respektera Karin Falkmers uppfattning; hon har en
övertygelse, och hon är ärlig. Jag tror faktiskt att hon representerar sitt parti
i det här avseendet, så på det viset är hon ärlig. Men det hon säger är ju inte
rätt för den skull.
Moderaterna argumenterar med övertygelse och hetta i Sydafrikadebat-
ten när det gäller att försvara de svenska företagens rätt. Men lidelsen för
den som kämpar för demokrati och frihet lyser med sin frånvaro. Apartheid
är inte dött. Apartheid är fortfarande ett system av institutionaliserad
ondska som dagligen kräver sina offer i form av undernärda barn, poliser
som skjuter civila, torterade människor, människor som hängs. Apartheid
kommer inte att vara dött förrän vi fått en konstituerande församling som
lägger grunden till en fri demokratisk författning som i sin tur leder till all-
männa demokratiska val där ANC och deras befryndade sopar bort resterna
av den konservativa diktatur som vi haft i Sydafrika.
Många har varit i Sydafrika på sistone. Ibland hör man det man vill höra.
Men när man hör på den vita regimens företrädare, som flera av oss kunde
göra för några månader sedan, märker man hur skakade de är. De märker
att marken gungar under deras fötter och de säger att sanktionerna har haft
effekt. Det ser man också på samhället. Det är mycket som fattas där som
borde vara på plats. Det kommer på plats först när demokratin är fullödig,
när alla har rösträtt och alla människor är lika värda.
ANC och sydafrikanerna i stort behöver inte våra råd om privatisering,
avreglering och systemskiften. De vet vad som skall göras. De har kämpat i
80 år - offrat och dött, gått i exil i underjorden, torterats och fängslats - för
sin kamp för frihet och demokrati. De behöver inte några råd - särskilt inte
från dem som aldrig har lyft ett finger för att hjälpa dem.
Oliver Tambo sade strax innan han dog för en månad sedan att vår största
uppgift blir nu, när demokratin kommer att införas till följd av vår långa
kamp, att befria de vita från deras rädsla för demokrati.
I detta anförande instämde Karl-Erik Svartberg (s).
Anf. 20 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Pierre Schori har till viss del rätt i det han sade i inledningen.
Men apartheidsystemet som sådant är borta. Det är följderna av det inhu-
mana projektet som Sydafrika kommer att leva med under lång tid. De lev-
nadsvillkor som de svarta lever under botar man inte från en dag till en an-
nan. För det krävs att landets ekonomi kommer på fötter. När det gäller att
demokratiseringsprocessen skall fortskrida är jag också enig med Pierre
Schori. Men vi ser nog litet olika på frågan om sanktionerna och deras effek-
ter. De sanktioner - handelssanktioner och investeringssanktioner - som vi
har haft och har, åtminstone på papperet, har inte haft någon större effekt i
Sydafrika.
I Sydafrika finns ett utbud av varor som står i nivå med vilket västerländskt
land som helst. Någon begränsning när det gäller handel har det alltså egent-
ligen inte varit.
Det finns en bilpark som är modern och i nivå med den vi ser på gatorna
här i Stockholm. Skillnaden är bara att man inte har några Volvo eller Saab
i Sydafrika. Det är de tyska och japanska bilmärkena som man ser på ga-
torna i städerna i Sydafrika. De produceras lokalt. Det finns åtta bilfabriker
som licenstillverkar bilar i Sydafrika.
Våra svenska företags verksamhet har till en del tagits över av sydafri-
kanska företags verksamhet. Atlas Copcos produkter t.ex. tillverkas av syd-
afrikanska företag. Dessa produkter konkurrerar sedan på världsmarknaden
med våra företags produkter. Det är en effekt av vår sanktionspolitik. En
annan effekt är att många svarta som har arbetat i svenska företag förlorar
sina jobb. Det är beklagligt eftersom de svenska företagen, med sina tradi-
tioner när det gäller att driva företag, faktiskt har haft mycket positivt att
tillföra när det gäller exempelvis arbetsmarknadspolitik.
De sanktioner som har påverkat Sydafrika och som har medverkat till att
knäcka landet ekonomiskt är i första hand de ekonomiska sanktionerna.
Anf. 21 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag hyser all respekt för Volvo och Saab, men det är inte de
som kommer att genomföra demokratin i Sydafrika. Det blir allt tydligare
var Karin Falkmer och hennes parti lägger sitt engagemang: Det är de
svenska företagen som gäller. Vi har inte hört någonting om kampen för de-
mokratin.
Karin Falkmer ställde ett antal frågor till Karl-Göran Biörsmark som han
inte kunde besvara eftersom han inte hade rätt till det. Historien kommer
att ge svaret, när apartheid, denna konservativa extrema diktatur, äntligen
försvinner. Då kommer man att få svar på vilka det var som från början
stödde kampen för demokrati och frihet, trots att det handlar om ett land
långt borta. Vilka var det som först på slutet engagerade sig? För vad enga-
gerade de sig? Jo, för Volvo och Saab.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
21
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Sydafrika
Ani. 22 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Jag vill kommentera det som Pierre Schori berörde sist, näm-
ligen frågan, om Sydafrika i framtiden kommer att behöva råd och hjälp vad
det gäller uppläggningen av den framtida politiken. Jag tror att det är oer-
hört viktigt. Det finns många lärdomar att dra för en demokratisk regering i
Sydafrika av systemskiften av olika slag. Det är en rik erfarenhet som nu
växer fram i Central- och Östeuropa som kommer att bli av stor betydelse
för Sydafrika eftersom man i stor utsträckning skall bryta ned samma struk-
turer som har funnits i Östeuropa. Jag kan säga att när jag i mina överlägg-
ningar med Ramaphosa har betonat marknadsekonomin och vikten av att
vid ett systemskifte snabbt slå sönder de gamla regleringsstrukturerna har
det väckt ett påfallande intresse.
Det har funnits en afrikansk tradition av utveckling i rakt motsatt riktning.
Därför finns det en risk - och det var man uppmärksam på - att man, när
man har vunnit den politiska makten, använder den för att styTa ekonomin
på ett slags inverterat sätt jämfört med hur man gjorde under apartheidti-
den, dvs. att man använder den som ett regleringsinstrument och tror att
man kommer fram den vägen.
Sydafrika behöver snabb tillväxt. Jag tror att det är det absolut viktigaste
för att demokratin skall säkras när man väl har fått den på plats. Om man
skulle få en demokratisering som inte motsvaras av en välståndsökning ute i
de svarta kåkstäderna kommer demokratin att sitta löst. Det finns redan en
betydande otålighet. Man vill se att den här processen ger resultat för var
och en. Därför är just det ekpnomiska systemskiftet så oerhört centralt i Syd-
afrika. Många goda krafter kan ge råd. Vi svenskar kan kanske inte ge råd,
eftersom vi inte har genomgått en sådan utveckling. Men jag kan tänka mig
att Jeltsin, Balcerowicz och andra som har denna erfarenhet kan ge värde-
fulla råd.
Det är faktiskt en chockterapi som behövs. 40 % är arbetslösa, och ekono-
min är totalt förödande för majoriteten av landets befolkning. Då är en
snabb ekonomisk omvandling oundgängligt nödvändig. Annars kommer den
demokratiska processen inte att bli särskilt långvarig.
Anf. 23 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Göran Lennmarker förekom mig litet. Apartheidpolitiken
under den tidigare regimen i Sydafrika kännetecknades ju av en reglerad
ekonomi. Det har varit en protektionism utåt, som har medfört att ekono-
min i Sydafrika har blivit så dålig och urusel, som jag sade i ett tidigare in-
lägg.
Det behövs ett nytt system. Det räcker inte bara med att apartheidpoliti-
ken kommer bort från kartan. Det måste också bli en utveckling mot demo-
krati och marknadsekonomi.
Det som är viktigt för den stora majoriteten av befolkningen är ju att man
får bättre levnadsvillkor. Det får man om det blir tillväxt och bättre ekonomi
i landet. Det är en förutsättning för detta. Ur den aspekten är det viktigt att
vi i Sverige häver sanktionerna och tillåter våra företag att medverka i en
uppbyggnad av det nya Sydafrika, en uppbyggnad som jag hoppas att vi alla
stöder.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU19 Säkerhet och nedrustning (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 24 MAJ BRITT THEORIN (s):
Fru talman! Det sägs ofta att det kalla kriget är slut. I den meningen att
tvåblockssystemet är uppbrutet, Sovjetunionen är upplöst och muren har
försvunnit är det sant. Men fortfarande finns viktiga dimensioner av kallt
krig kvar: fiendebilder, upprustning, massförstörelsevapen och offensiva
konventionella vapen.
Det kalla krigets s.k. ordning har ersatts av en mycket mer komplicerad
situation, som ställer oss inför nya utmaningar och krav på nya metoder. Då
trodde man att freden kunde skapas med våldets medel, och då trodde man
på avskräckning. Nu blir vårt huvudproblem att lära oss att lösa konflikter i
stället för att låsa fast dem. Det ”gamla” spelets regler fungerar inte i de nya
konflikterna i f.d. Jugoslavien och Sovjetunionen. Det rör sig om krig och
inbördeskrig som inte kan avskräckas och där militära motåtgärder riskerar
att skapa vida större problem. I stället behövs en medvetenhet om konflikter
som sådana, deras psykologi och kulturella dimensioner, om förhandling,
medling, skiljedom, förlikning och våldsförebyggande åtgärder.
Klarar vi inte detta i tid gäller olika typer av civila och militära fredsbeva-
rande åtgärder, såsom övervakning av vapenvila och buffertzoner. Samtidigt
måste man sätta in fredsskapande åtgärder, som förhandling, skiljedom och
medling, tillsammans med fredsbyggande åtgärder, dvs. försoning och ge-
mensamma utvecklingsprojekt som motverkar orsakerna till våldet.
Vi socialdemokrater menar att detta kan och måste utvecklas till en sam-
manhängande politik. Vi har i två partimotioner U404 och U409 utvecklat
våra synpunkter och presenterat en politik för fred och nedrustning. I tio
reservationer har vi särskilt markerat områden där vi skiljer oss från den bor-
gerliga majoriteten. För att spara riksdagens tid nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationerna 1, 5, 6, 7, 8 och 9.
Vi är på vissa områden överens, t.ex. när det gäller frågan om ett fullstän-
digt stopp för alla kärnvapenprov. Vi ser det som positivt att regeringen har
för avsikt att på nytt lägga fram förslaget till avtalstext från 1991, med en viss
revidering. Jag vill gärna här på nytt med tillfredsställelse notera att rege-
ringen avvisar varje tanke på att tillåta provsprängningar på under 1 000 ton
trotyl, något som framför allt militära kretsar i USA och Frankrike för fram.
Däremot föreligger det uppenbart bristande kommunikation mellan ut-
skottets borgerliga majoritet och Utrikesdepartementet i en annan fråga där
utskottet är överens, nämligen frågan om de medicinska och miljömässiga
effekterna av kärnvapen. Utskottet säger enigt att det är angeläget att de
medicinska och miljömässiga effekterna noggrant undersöks och förutsätter
Säkerhet och
nedrustning
23
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
24
att regeringen aktivt deltar i den fortsatta internationella diskussionen och
tar egna initiativ.
Regeringens agerande i förra veckan ger mot denna bakgrund mycket öv-
rigt att önska. Visserligen var regeringen aktiv men inte på det sätt som ut-
skottet hade förväntat sig. Och riksdagen kommer i dag att fatta beslut om
detta. Då behandlades i Världshälsoorganisationen på nytt frågan om kärn-
vapenanvändningens laglighet mot bakgrund av de medicinska och miljö-
mässiga konsekvenserna av kärnvapen. Sverige ställde sig då, förunderligt
nog, på kärnvapenmaktemas sida, till stor förvåning för tredje världens län-
der. Denna Sveriges medverkan på kärnvapenmakternas sida hjälpte emel-
lertid inte. Med klar majoritet beslöt Världshälsoorganisationen att ett utta-
lande från Internationella domstolen skulle begäras. Och jag utgår från att
regeringen efter dagens beslut överger stödet för kärnvapenmakterna och
fortsätter att föra den traditionella svenska politiken mot kärnvapen.
I reservation 1 tar vi upp Sveriges agerande vid nationella och internatio-
nella konflikter och frågan om ett svenskt konfliktinstitut. Det finns uppen-
bart både utrymme för och behov av ett initiativ, som kan utveckla kompe-
tens och resurser för betydande svenska insatser i fråga om förhandling,
medling och försoning i sådana konflikter. I kraft av sin historia och tradito-
nella ställning i det internationella samfundet har Sverige ovanligt goda för-
utsättningar att spela en särskild roll i dessa avseenden.
Riksdagen har vid flera tillfällen - bl.a. med anledning av socialdemokra-
tiska och folkpartistiska motioner - uttalat sig för tanken på ett svenskt kon-
fliktinstitut. Trots riksdagens uttalade förväntningar om initativ och förslag
från regeringen har sådana saknats hittills. Enligt vår mening bör en utred-
ning snarast tillsättas med uppgift att fördjupa analysen och föreslå former
och resurser för hur svenska insatser på dessa områden skall kunna förstär-
kas.
I reservation 2 tar vi upp frågan om ett särskilt anslag för gemensam säker-
het och menar att utvecklingen i omvärlden kan förväntas ställa ett högre
krav på svenska insatser för att en global solidaritet och säkerhet skall främ-
jas. Det kan t.ex. handla om civila insatser i anslutning till FN:s fredsinsat-
ser, observatörer, förtroendeskapande åtgärder eller annat icke-militärt stöd
i ESK:s regi. Dessa insatser kan beröra flera olika anslag. Vi menar att en
utredning bör tillsättas med uppgift att framlägga ett samlat förslag för ge-
mensam säkerhet.
I reservation 3 tar vi upp frågan om en kärnvapenfri zon i Norden, och i
motsats till den borgerliga majoriteten menar vi att tiden är mogen för att
aktualisera frågan om zonen, som ett viktigt nedrustningssteg i processen
mot en kärnvapenfri värld. En enig riksdag har under en följd av år uttalat
sig för en kärnvapenfri zon i Norden. Sverige bör nu snarast ta initiativ till
förverkligandet av en sådan zon.
I reservation 4 vill vi ha en översyn av den svenska utrikespolitiken som
skall göras av en kommission, för att se över Sveriges internationella an-
svarstagande. Kommissionen bör gå djupare in på åtminstone fyra områden:
gemensam säkerhet, biståndet, Östeuropasamarbetet och flyktingpolitiken.
I reservation 5 tar vi upp en svensk brigad i fredens tjänst och kräver att
regeringen snarast inleder planeringen för en svensk frivillig fredsstyrka av
brigadstorlek, för fredsbevarande insatser. Denna fredsbrigad bör finansie-
ras inom det befintliga försvarsanslaget.
FN:s generalsekreterare begärde i ”Dagordning för fred” att länderna
skulle vara beredda på att snabbt ställa upp i fredsbevarande operationer.
Uppgifterna för dessa styrkor är av såväl militär, civil som polisiär art. På den
civila sidan kan det röra sig om övervakning av att respekten för mänskliga
rättigheter efterlevs, flyktinghjälp och humanitärt bistånd, valövervakning
m.m. På den militära sidan skulle uppgifterna, utöver de traditionella freds-
bevarande och fredsskapande, kunna gälla insatser i samband med miljö-
och naturkatastrofer. Generalsekreteraren rekommenderade att anslagen
till denna verksamhet tas från försvaret, inte från Utrikesdepartementet.
Vi menar att man i Sverige - likaväl som i Danmark, där man upprättar
en internationell fredsstyrka, och i Norge, där man utvidgar fredsbered-
skapsstyrkan för fredsbevarande operationer från 1330 till 2 000 man - bör
planera för en frivillig fredsstyrka finansierad över försvarsanslaget.
I reservation 6 tar vi upp kärnvapen till sjöss och kräver att Sverige fortsatt
skall arbeta för ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss. Det kalla
krigets slut har visserligen lett till att samtliga sjöbaserade taktiska kärnva-
pen tas bort från amerikanska och ryska fartyg och placeras i land och att de
två makternas ytfartyg och attackubåtar blir kärnvapenfria. Men kärnvapen
kan när som helst på nytt placeras ut, då inget internationellt förbud mot
dem finns.
Den borgerliga majoriteten anser att den pågående minskningen av anta-
let kärnvapen i världen inte ger särskilda skäl till att förbjuda dessa kärnva-
pen. Vi delar inte den uppfattningen. Tvärtom menar vi att just dessa vapen
snabbt bör förbjudas och inte bara föras i land.
I reservation 7 behandlas två av våra viktiga förslag på kämvapenområ-
det, dels frågan om olagligförklarande av kärnvapen, dels frågan om att
ställa alla kärnvapen under internationell kontroll.
Säkerheten för framtiden kan inte bygga på tillit till kärnvapen. Därför
måste möjligheten till kärnvapenanvändning på lång sikt elimineras. Ett vik-
tigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda användningen av kärnvapen.
Redan vid FN:s 40-årsjubileum tog Olof Palme upp frågan och ansåg att ”vi
bör överväga möjligheten att i internationell lag förbjuda användningen av
kärnvapen”.
Ett steg i denna riktning vore att alla kärnvapenmakterna förband sig att
inte använda kärnvapen först, något som Kina och Ryssland redan har gjort.
Om alla kärnvapenmakterna gjorde likadana utfästelser skulle det i prakti-
ken resultera i ett förbud mot användning av kärnvapen. Sådana utfästelser
skulle sedan följas av en internationell överenskommelse om totalförbud
mot användning av kärnvapen. Sådana förslag har diskuterats internationellt
och stöds av många länder och internationella organisationer, nu senast vid
Rajiv Gandhi Memorial Initiative i New Delhi för några veckor sedan.
Vi menar att Sverige bör framlägga förslag om icke-första användning,
icke-användning och olagligförklarande av kärnvapenanvändning.
I reservation 8 tar vi upp den internationella vapenhandeln och kräver att
Sverige i FN lägger fram förslag om en internationell regim för begränsning
och kontroll av den internationella vapenhandeln, inkl, vapenproduktionen.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
25
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
26
Den internationella vapenhandeln har lett till en omåttlig kapprustning.
Mer än någon annan konflikt visade Gulfkriget tydligt detta. Över 80 % av
Iraks vapen kom från de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. FN:s
generalsekreterare har varnat för att överkapaciteten av vapen i den rika
världen leder till att de säljs i den tredje världen, något som också flykting-
kommissariens representant med all tydlighet klargjorde för utrikesutskottet
för några månader sedan. Han berättade att vapnen flödar in i Somalia och
att en Kalasjnikov kan köpas för 10 dollar och en fullt utrustad stridsvagn för
2 000 dollar. Afrikas Horn fortsätter på så sätt att vara en krutdurk. Han
vädjade till oss att försöka hindra vapenflödet i världen.
FN har beslutat om ett frivilligt register för vissa tyngre vapen. Vi menar
att detta skall ses som ett första, men inte till fyllest, steg mot en begränsning
och kontroll av den internationella vapenhandeln. Vad som behövs är en in-
ternationell regim, under FN, för att kontrollera och begränsa den interna-
tionella vapenhandeln. Den skall vara obligatorisk, omfatta både köpare och
säljare och omfatta alla vapen, den militära produktionen, service och know-
how.
I reservation 9 behandlas militära resurser och miljön. Sverige har varit
pådrivande i dessa frågor, lett en FN-studie och arbetat fram förslag om hur
militära resurser kan användas för att rädda och återställa miljön. Vi menar
att regeringen inte följt upp detta svenska förslag, sedermera generalsekre-
terarens, vare sig vid Riokonferensen, i generalförsamlingen eller på annat
sätt. Vi anser att regeringen i Förenta nationerna aktivt bör arbeta för att
militära resurser kommer till användning så att miljön kan räddas och åter-
ställas.
I reservation 10 tar vi upp antipersonella landminor och kräver att rege-
ringen bör följa det amerikanska exemplet och införa exportstopp för land-
minor. Dessa minor sprids inte minst vid inbördeskrig. I dag finns det 100
miljoner antipersonella landminor utplacerade runt om i världen, ofta helt
utan kontroll, utan minkartor och utan hänsyn till civilbefolkningen. Dessa
finns t.ex. i Afghanistan, Cambodja och Somalia, och ytterligare 100 miljo-
ner antipersonella landminor finns i lager. Hundratusentals människor lem-
lästas och dör varje år på grund av dessa minor. Ofta är det barn som drab-
bas. En del av dessa plastminor ser ut som leksaker och sprängs när barn
plockar upp dem. Andra kräver bara trycket av 1 kg för att explodera. Vi
menar att den svenska regeringen dels bör agera internationellt för att sane-
ring av minor skall ske i de värst drabbade länderna, dels bör agera för en
begränsning av användandet och spridandet av landminor.
Till slut: Freds- och nedrustningspolitiken är inte statisk. I takt med de
positiva förändringarna mot en kraftig såväl ensidig som förhandlad nedrust-
ning måste självfallet svensk freds- och nedrustningspolitik analyseras och
förändras. Fortfarande finns dock de flesta kärnvapen, konventionella va-
pen och också kemiska vapen kvar, varför huvuddragen i en aktiv svensk
nedrustningspolitik fortfarande bör kvarstå.
Anf. 25 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Väpnade konflikter lär vi få se i framtiden, liksom vi har sett
under historien. Vi kommer naturligtvis också att veta någorlunda var dessa
konflikter kommer att uppträda. Enbart i Europa finns ett sjuttiotal kon-
flikthärdar. Alla kommer naturligtvis inte att övergå i väpnat våld.
Om vi tittar på historien och försöker lära av vad som nu händer i det forna
Jugoslavien, kan vi konstatera att fredsforskare i många sammanhang under
lång tid har varnat för konfliktriskerna i samband med Jugoslaviens upplös-
ning. Den blodiga tragedin i Bosnien får inte upprepas på andra håll. Det är
lätt att säga, men så länge vi inte utnyttjar de möjligheter att undersöka, ut-
reda och forska kring de latenta konfliktorsakerna, skall vi inte bli förvånade
om vår praktiska politik slår slint.
Vänsterpartiet har föreslagit att Sverige skall ta initiativ till en studie om
vilka insatser som behövs för att undanröja latenta konfliktorsaker, och en
sådan studie bör leda till någon form av konfliktförebyggande givarmöte.
Utskottet säger i betänkandet att detta i och för sig är riktigt. En mängd
forsknings- och utredningsinsatser är redan på gång. Olika forskningsinstitu-
tioner i landet och i Europa arbetar i ungefär samma riktning.
Utskottet säger att det ”finns anledning att förmoda att de forskningsresul-
tat som framkommer i många fall kan vara av relevans för utrikesförvalt-
ningen”. Det är mycket elegant formulerat, men samtidigt uttrycker det en
oförståelse för själva idén att rikta forskning och att göra den direkt tillämp-
lig i konfliktlösande arbete.
Det kan alltså inte vara så att ett antal ospecificerade insatser så att säga
skall spillas över till en verksamhet som på något sätt, genom slumpens med-
verkan, skall lösa de våldskonflikter som förekommer.
I tanken om ett svenskt initiativ till sådana här studier finns det ett allmänt
välvilligt förhållningssätt, men så länge vi inte tar till vara och gör allvar av
idén att rikta forskningsinsatser mot detta område, kommer vi gång på gång
även i framtiden att konstatera att vi borde ha gjort någonting men struntade
i det.
Svensk säkerhetspolitik har utsatts för en omvärdering och en glidning i
vår uppfattning om vad som är en fredsbevarande inställning från Sveriges
sida. Detta har naturligtvis sin grund i förändringarna i Europa, och avsikten
är att det skall bli möjligt för oss att ingå i Europeiska unionen.
Utskottsmajoriteten menar att svensk säkerhetspolitik inte kan vara fix
och färdig för evig tid; den utsätts liksom alla andra förhållanden för föränd-
ringar. Självfallet är det så.
Den traditionella svenska alliansfriheten, syftande till neutralitet i krig,
har haft just den flexibiliteten och gjort det möjligt för Sverige att i olika
sammanhang under historiens skiften hålla en linje som har verkat fredsbe-
varande. Den har inte bara varit till gagn för oss själva, utan den har också
kunnat ge verktyg och möjligheter för en utveckling i stort.
Vänsterpartiet anser som bekant att den svenska säkerhetspolitiken inte
skall bygga på medlemskap i Europeiska unionen. Neutralitetspolitiken
skall upprätthållas med alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Det
är bara ett kollektivt säkerhetssystem som omfattar hela Europa som kan ge
stabilitet i det nya Europa, och det organet heter för närvarande ESK.
Det här kommer naturligtvis, om vår glidning i den traditionella politiken
fortgår, att minska Sveriges möjligheter att föra en politik i ett vidare sam-
manhang.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
27
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
28
Örlogsbesök och kärnvapen till sjöss diskuteras i princip årligen i Sveriges
riksdag. Sjöburna kärnvapen finns kvar. Huruvida sådana vapen medförs vid
besök av utländska örlogsfartyg i svenska hamnar får vi inte veta. Vi förut-
sätter att besökare följer svensk lag. Den besökande staten avkrävs inga ga-
rantier.
Detta medför naturligtvis att den besöksverksamhet som vi i Sverige anser
vara en del i ett större och viktigt mönster innehåller ett osäkerhetsmoment.
Jag är mycket tveksam till om denna typ av militärt utbyte verkligen ökar
förtroendet mellan länder. Om vi återigen tittar på historien, finner vi mäng-
der av exempel på stater som intill dagen före en konflikts utbrott har sysslat
med den typen av utbyte.
Jag tror att örlogsbesök som en del i förtroendeskapande åtgärder är nå-
gonting som har haft en propagandistisk innebörd, som inte har haft någon
kontakt med verkligheten. Det är mycket tveksamt om det utgör något vä-
sentligt element i vårt arbete för fred och nedrustning.
Den inställningen att ett villkor för att örlogsbesök skall få göras i svenska
hamnar är att man ger en utfästelse om att man inte har kärnvapen ombord
skulle, med utgångspunkt från svensk tradition och hur Sverige har uppfat-
tats i de här sammanhangen, naturligtvis inte ses som något uppseendeväck-
ande, utan snarare som en bekräftelse på att vi menar allvar med kravet på
ansvar för hur man uppträder med sådana här vapen.
Detta bör vara möjligt. Regeringen bör i ESK ta initiativ till en överens-
kommelse för att det skall kunna bli ett vidare mönster. Intill det har skett
bör Sverige på eget initiativ verka för att förbjuda besök där man inte klart
deklarerar detta.
Fru talman! Jag står självfallet bakom Vänsterpartiets uppfattningar om
säkerhet och nedrustning som de uttrycks i våra motioner. I fråga om detta
betänkande nöjer jag mig med att yrka bifall till Bertil Måbrinks meningsytt-
ring när det gäller mom. 11 och 16.
Anf. 26 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Efter det kalla krigets slut lever Sverige i en radikalt ny säker-
hetsmiljö. Det har gjort det angeläget för oss att söka förankra vår trygghet
i en bred säkerhetspolitik. I den ingår ett starkt försvar. I den ingår en strä-
van att söka utveckla mekanismer för gemensam säkerhet, genom ett vidare
samarbete med vår omvärld. I den ingår självfallet också mycket målmed-
vetna strävanden efter nedrustning.
I det här betänkandet behandlas huvudsakligen motioner om nedrust-
ningssträvanden. På det området råder relativt små åsiktsskillnader i utskot-
tet. Vi ställer alla upp bakom en aktiv svensk nedrustningspolitik. De reser-
vationer som har avgivits är huvudsakligen markeringar från Socialdemokra-
ternas sida av att regeringen kunde göra mera på områden där regeringen
redan är mycket aktiv.
Flertalet reservationer avspeglar inga åsiktsskillnader i sak. På några
punkter har vi olika uppfattningar om metoder. Socialdemokraterna önskar
tillsätta en stor kommission som skall utreda all svensk utrikespolitik, all
svensk biståndspolitik, allt svenskt östbistånd och all svensk flyktingpolitik i
ett sammanhang. Det har föresvävat majoriteten att detta är en olycklig
form för att ta itu med dessa mycket stora och viktiga frågor, och vi tror att
det inte skulle vara meningsfullt att ha en utredning med så stort mandat.
En av reservationerna föranleder mig att höja ett ögonbryn, och det är
reservation nr 2. Där föreslår Socialdemokraterna ett nytt anslag för gemen-
sam säkerhet som skall finansiera svenska FN-styrkor.
I budgetbehandlingen nyligen tog vi upp den frågan. Regeringen föreslog
ett höjt anslag just för svenska FN-styrkor. Socialdemokraterna önskade
däremot spara på den posten och minskade anslaget med 50 miljoner kronor
i sitt budgetalternativ. Det är inte särskilt tilltalande att man i budgeten för-
söker minska anslaget för ett visst ändamål och sedan återkommer med en
reservation om att inrätta ett nytt anslag för samma ändamål. Det är trots
allt pengarna som räknas, om man skall försöka bedöma vilket allvar som
ligger bakom orden i sådana här viktiga frågor.
Jag vill, fru talman, yrka avslag på de socialdemokratiska reservationerna.
Till Jan Jennehag vill jag gärna säga att jag delar hans uppfattning att
forskning om konfliktförebyggande metoder är utomordentligt viktig. Vi har
också i Sverige en relativt omfattande forskning på det här området. Vi har
institutioner för freds- och konfliktforskning. Vi har en del fristående forsk-
ningsinstitut som får stöd via Utrikesdepartementet. Vi har SIPRI, Stock-
holms fredsforskningsinstitut. Vi har också ett nytt anslag, som vi behand-
lade i budgeten helt nyligen. Regeringen vill satsa mer pengar på säkerhets-
politiska studier, ett förslag som tyvärr inte fick stöd här i riksdagen hos valda
delar av oppositionen.
Jag delar helt uppfattningen att detta är ett viktigt område. Men jag skulle
vilja påstå att det redan i dag görs stora och värdefulla insatser på det områ-
det. Här råder alltså inte någon skillnad i sak mellan regeringssidan och
Vänsterpartiet.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 27 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Det var intressant att höra utrikesutskottets värderade ord-
förande tala om att den borgerliga majoriteten står helt bakom en aktiv
svensk nedrustningspolitik. Det hade kanske varit på sin plats om regeringen
hade presenterat en sådan.
Anledningen till att vi har den här debatten i dag är just att Socialdemo-
kraterna har presenterat ett fullständigt program för en svensk nedrustnings-
politik. Det återfanns inte i regeringens proposition. Inte ens ordet nedrust-
ning fanns. Intresset för den aktiva svenska nedrustningspolitiken har i vart
fall inte redovisats av regeringen förrän vi från socialdemokratiskt håll tog
upp frågorna i en motion. Jag hoppas att det intresse som deklarerats av utri-
kesutskottets ordförande också leder till att vi vid nästa proposition får en
deklarerad svensk regeringspolitik på det här området.
Även om Sveriges riksdag i mångt och mycket har varit enig i de här frå-
gorna under årens lopp - dvs. alla partier utom Moderaterna har stått bakom
en aktiv svensk nedrustningspolitik - vore det bra om regeringen presente-
rade sin politik. Nu råkar det vara Moderaterna som styr området. Det kan-
ske är förklaringen till att vi inte får veta någonting, utan får pressa fram
ståndpunkterna från regeringen.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
29
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
Jag vill gärna säga något om konfliktinstitutet, eftersom det faktiskt är vi
som har tagit upp frågan om ett svenskt konfliktinstitut den här gången. Tidi-
gare har vi varit flera som har drivit på. Jag skall i ärlighetens namn säga att
det inte bara är den borgerliga regeringen som har varit mycket svag i sitt
agerande, utan dessförinnan även den socialdemokratiska. Men riksdagen
har gjort alldeles klara uttalanden och uttryckt önskemål om att man vill ha
ett förslag från regeringen.
Det pågår naturligtvis en hel del. Där har Daniel Tarschys rätt. Freds- och
konfliktinstitutet i Uppsala gör ett stort jobb. TFF i Lund gör ett stort jobb.
Inte minst, skulle jag vilja säga, har de fått ett starkt internationellt renommé
för sitt mångåriga och mycket systematiska arbete i Jugoslavien och med kri-
sen där.
Det vi efterlyser är att det inte bara skall sitta en grupp här och en grupp
där som skall kunna tycka till och som, när de får förfrågan, skall kunna
ställa upp och hjälpa till att lösa konflikterna. Vi vill ha en sammanhållen
svensk politik på det här området. Då är det inte bara fråga om forskning.
Det är fråga om att utforma modellerna för och bestämma sig för vilket an-
slag man vill ge ett sådant konfliktinstitut.
Var det sedan skall ligga måste vara regeringen fritt och obetaget att för-
söka plocka fram. Men det finns uppenbarligen ett behov, både inom ESK-
processen och i övrigt i världen, att man med den traditionella svenska kon-
fliktlösningsmetoden arbetar på detta och ser hur Sverige skulle kunna bidra
till den processen i världen.
Anf. 28 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Maj Britt Theorin är besviken över att regeringen inte har
kommit till riksdagen med en nedrustningspolitik. Det kan möjligen bero på
att regeringen gör den bedömningen att det inte är i riksdagen som en sådan
politik skall bedrivas, utan i internationella organ. Det är självfallet vid ned-
rustningskonferensen i Geneve, i FN:s nedrustningskommitté och i alla möj-
liga andra internationella sammanhang som vi skall driva nedrustningspoli-
tik. Det gör också regeringen, en mycket aktiv sådan.
Det är fullkomligt möjligt för Maj Britt Theorin att ta del av alla de initia-
tiv som tas på olika håll. Summerar man allt det som regeringen har åstad-
kommit är det en utmärkt aktiv nedrustningspolitik. Jag vill tillbakavisa på-
ståendet att det skulle råda passivitet och att man inte med tillräckligt stort
allvar skulle gå in för att fullfölja det mångåriga svenska arbete som har be-
drivits på det här området.
Anf. 29 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Detta var en synnerligen förunderlig replik från utrikesut-
skottets ordförande. Är det inte riksdagen som skall var med och forma och
fatta beslut om den svenska nedrustningspolitiken, vad är då riksdagens upp-
gift? Det är naturligtvis riksdagen som talar om för regeringen vad man anser
är centralt och viktigt. Om regeringen har ambitioner är det regeringens
uppgift att redovisa dem till riksdagen och få dem godkända därifrån.
Nej, tyvärr, Daniel Tarschys, det vore för mycket sagt att den här rege-
30
ringen driver en aktiv nedrustningspolitik. Det har jag tillräckligt lång erfa-
renhet för att kunna säga.
I Förenta nationerna har inställningen totalt förändrats från svensk sida.
FN har över huvud taget förlorat intresse för den här regeringen. Det är där
man i första hand samlar en bred internationell majoritet för de olika försla-
gen inom nedrustningsområdet. Nedrustningskonferensen i Geneve är ett
slags verkställande organ. Där finns också Sverige med, tack och lov. Där
har Sverige varit med från början och varit mycket aktivt och pådrivande.
Men det dröjde ganska länge innan vi fick klarsignal från den här rege-
ringen om att man faktiskt hade för avsikt att fortsätta den aktiva politiken
för ett provstopp. Vi fick tvinga fram det i en debatt i den här kammaren för
knappt ett år sedan. Dessförinnan var man på väg att överge den traditio-
nella svenska politiken.
Det är självklart att riksdagen skall diskutera de här frågorna. Det är själv-
klart att regeringen borde presentera vad den har för avsikter på det ena eller
det andra området. Det enda vi hittills har fått fram är att regeringen säger
att spridningsfrågorna är viktiga. Där vill man engagera sig. I övrigt är det
en följsamhet i nästan alla delar i FN till vad EG-länderna säger, dvs. Sverige
bedriver en politik som är mycket mer återhållsam än tidigare.
Sverige har haft ett internationellt anseende genom att vara pådrivande i
freds- och nedrustningsfrågorna. Det var inte utan skäl som jag pekade på
vad den svenska regeringen gjorde vid WHO i förra veckan. Där ställde man
sig på kärnvapenmakternas sida och ställde inte upp på traditionell svensk
politik, nämligen att ifrågasätta kärnvapen. Det är förunderligt. Jag hoppas
att det var ett misstag och att riksdagens beslut i dag leder till att regeringen
följer den politik som riksdagen lägger fast.
Anf. 30 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Maj Britt Theorin låtsas vara överraskad över att utrikespo-
litik bedrivs utrikes. Men det är faktiskt på det internationella planet som
man har anledning att ta olika nedrustningsinitiativ. Det vet också Maj Britt
Theorin. Även i de socialdemokratiska reservationerna talas det om initiativ
som skall tas utrikes, inte i riksdagen.
Att komma till riksdagen och be om stöd för den politik som vi alla är
eniga om, måste ändå vara en överloppsgärning, eller hur? Det finns en bred
grundläggande enighet i den svenska nedrustningspolitiken sedan länge. Det
finns inget som helst behov av att återigen samla riksdagen bakom den poli-
tik som Sverige driver aktivt och energiskt i olika internationella forum. Det
som Socialdemokraterna gör är att i sina motioner hävda att man har tappat
tempo på olika områden. Man för också fram en del uppslag som regeringen
i sin sållning av olika initiativ finner vara mindre angelägna att föra fram.
Självfallet måste man i nedrustningsarbetet välja var och när man aktuali-
serar olika frågor. Man väljer inte att aktualisera frågor som man inte har
större förhoppningar om skall leda till framgångar, utan man har en viss eko-
nomi i sin strategi. Det är regeringens politik ett uttryck för.
Det Socialdemokraternas reservationer är ett uttryck för är att man inte
har samma uppdrivna känsla för ekonomi i nedrustningsarbetet. Det är där-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
31
|
Prot. 1992/93:113 19 maj 1993 |
för som majoriteten föreslår att vi skall gå på utskottets linje och avvisa de |
|
Säkerhet och |
Anf. 31 JAN JENNEHAG (v) replik: Herr talman! Daniel Tarschys markerar i sitt anförande öppet och ganska Det finns alltså all anledning i världen att utnyttja den kompetens som Anf. 32 DANIEL TARSCHYS (fp) replik: Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande har regeringen just tagit Jag noterade också att det inte var riktigt starkt stöd här i riksdagen när Anf. 33 JAN JENNEHAG (v) replik: Herr talman! Jag minns däremot vad Vänsterpartiet sade, och det ligger Anf. 34 BIRGITTA HAMBRAEUS (c): Herr talman! Utrikesministern vädjade till riksdagen den 24 februari att Nu är det fråga om - med FN-terminologin - fredsskapande styrkor, där Centern väckte omedelbart efter utrikesministerns vädjan frågan i utrikes- Inget annat parti var intresserat, och någon debatt har inte kommit till |
32
med förslag att riksdagen skall ge klarsignal att sända en trupp till de stri-
dande i forna Jugoslavien. Förberedelser med rekrytering pågår redan.
USA överväger militärt ingripande, men enligt Fredrik Braconier i
Svenska Dagbladet i dag har Bill Clinton uttalat sig okunnigt om förhållan-
dena i Kosovo:
”Något betänksam blir man också”, skriver Fredrik Braconier, ”när
USA:s president talar om åtgärder mot serberna om ’de försökte ockupera
Kosovo och förtrycka albanerna där’. Sedan de två Balkankrigen 1912-13
har Kosovo varit en del av Serbien - på medeltiden var det serbernas urhem -
—. Men det är nog en fördel om de potentiella ingriparna har basfakta
klara för sig.”
Det här visar hur oerhört komplicerad situationen är. Det finns många
också i Sverige som inte vet vad striderna gäller i forna Jugoslavien.
USA:s allierade, EG-staterna, är ytterst tveksamma till militärt ingri-
pande. Något beslut i FN:s säkerhetsråd är inte aktuellt.
Med TV-bilderna av övervåldet på näthinnan är det lätt att ropa efter
enkla lösningar. Sådana rop har hörts också i riksdagen i olika sammanhang.
Men krig är aldrig enkelt. Tanken att vi nu skall förbereda soldater psykolo-
giskt på att döda, att stå ut med att man kanske träffar oskyldiga barn av
misstag är för mig förfärlig. Sverige verkar vara berett att kasta sig in i något
som kan bli ett Vietnamkrig. Vet vi ens vem som är fienden?
Sverige har inte krigat sedan början på 1800-talet. Vi har däremot varit
mycket engagerade för fred med icke-våldslösningar, i medling och i kampen
för förståelse och rättvisa i världen. I Koreakriget, där FN faktiskt var en
stridande part, i Gulfkriget och i Somalia har vi medverkat med sjukhus. Vi
har försökt hjälpa dem som blivit sårade, men vi har inte varit engagerade i
att döda. Jag anser att det är djupt tragiskt att vi nu ändrar inställning.
Herr talman! Vi har inte ens börjat utnyttja de befogenheter som ordfö-
randeskapet i Europeiska säkerhetskonferensen, ESK, ger oss. Sverige är
alltså i år ordförande och nästa år med i presidiet för den största organisation
som finns för mänskliga rättigheter, för ekonomiskt och vetenskapligt samar-
bete för fred och förtroendeskapande i Europa. CSCE, Conference on Secu-
rity and Cooperation in Europé, har 52 medlemsstater: alla EG- och EFTA-
staterna och alla central- och östeuropeiska stater samt USA och Canada,
med Japan som observatör. Sverige är alltså ordförande för den gruppe-
ringen. Eftersom ESK inte tyngs av en stor trögrörlig byråkrati, har ordför-
andelandet stora möjligheter och ett stort ansvar att använda sig av de befo-
genheter som ESK-länderna kommit överens om.
I utskottets betänkande redovisas några ESK-beslut, som ordförandelan-
det kunde göra bruk av i bl.a. Jugoslavien. På s. 16 beskrivs den s.k. Vallet-
tamekanismen, som innebär att varje ESK-land nominerar upp till fyra fram-
stående personer, vilka vid behov skall kunna stå till förfogande för fredliga
lösningar av mellanstatliga tvister. Rapportörer kan sändas i väg mot en ak-
tuell stats vilja, om minst tio ESK-stater enar sig om detta. Det är alltså ett
beslut som fattats av ESK:s stater i konsensus. Det beslutet skulle vi kunna
göra nytta av, men det gör vi inte.
Vid ESK:s senaste utrikesministermöte i Stockholm 1992 beslöts också att
utöka samarbetet med s.k. NGO, non-governmental organizations, alltså
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
34
frivilligorganisationer i medlemsstaterna, till praktisk samverkan på fältet.
Jag citerar ur ett utkast till sammanfattningen av ESK:s beslut:
”CSCE strategy includes: - Increased efforts at treating the root causes of
conflicts by applying all aspects of the human dimension of the CSCE and
by involving non-governmental organizations and individual citizens more
directly into the work of the CSCE.”
Vi har alltså möjligheter som ordförandeland i ESK att engagera männi-
skor i ESK:s medlemsstater, experter, frivilligorganisationer, forskare,
freds- och konfliktforskare, vana förhandlare, gräsrotsrörelser att på allt sätt
medverka för att lösa konflikten i forna Jugoslavien. I de delar av forna Ju-
goslavien där krig inte pågår skulle dessa grupper säkert vara välkomna. Sve-
rige skulle kunna ta sådana initiativ. Men det gör vi inte.
UD måste bli aktivare i detta arbete! Den militära styrka som vi förbere-
der oss för att sända på FN:s begäran beräknas kosta nära en halv miljard
kronor. Tänk om man satsade denna summa för att aktivera alla frivilligorga-
nisationer i ESK:s medlemsstater.
Herr talman! Jag har föreslagit, och jag vill gärna nämna det också från
riksdagens talarstol, i en skrivelse till utrikesministern att ordföranden i In-
ternationella kvinnoförbundet för fred och frihet i Sverige - det är alltså en
gren av internationella WLFF, Women’s League for Peace and Freedom -
skall anlitas för att engagera folkrörelser och experter i ESK:s medlemssta-
ter.
Vi hade ett nordiskt möte där fyra av ESK:s medlemsstater - Norge, Fin-
land, Sverige och Danmark - var representerade. Alla delade min uppfatt-
ning om att det vore ytterst väsentligt att ESK:s ordförandeland engagerade
denna person, som är mycket kunnig, för att aktivt söka upp de möjligheter
som vi har att engagera människor i alla ESK:s medlemsstater för forna Ju-
goslavien.
Sveriges huvuduppgift som ordförandeland i ESK är inte att nu stärka or-
ganisationers konstruktion, vilket man nu tycks ägna sig åt, utan det är att
handla för att engagera alla goda krafter i ESK:s medlemsländer för att hitta
en möjlig lösning i det forna Jugoslavien. Vi kan inte nu bara ägna oss åt
forskning, hoppas på att något resultat skall komma fram och att bygga upp
organisationer. Vi måste handla med de instrument vi har. Sveriges ansvar
som ordförandeland måste utnyttjas. Det är detta och nästa år som vi har på
oss.
Jag vill med detta anförande vädja till alla som har en möjlighet att in-
gripa, att se till att vi blir mycket mer aktiva i kampen för fred i det forna
Jugoslavien.
Anf. 35 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
En förutsättning för att det engelska citatet skall komma in i protokollet
är att det översätts till svenska.
Anf. 36 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag skall översätta detta citat som är ganska viktigt.
ESK:s strategi innehåller en ökad ansträngning för att gå till roten med
orsakerna till konflikterna genom att se till att alla aspekter av den mänskliga
dimension som ESK arbetar med skall komma fram, men också genom att
blanda in icke regeringsorganisationer - dvs. frivilligorganisationer och en-
skilda medborgare - mer direkt i ESK:s arbete.
Anf. 37 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Först vill jag slå fast att kristdemokraternas främsta strategi
för fredsplanering är de politiska idéer som bär upp den kristdemokratiska
rörelsen. Det gäller bl.a. principen om människors lika värde, mänskliga rät-
tigheter och förvaltaransvar.
Herr talman! Under hela efterkrigstiden betraktade vår omvärld, öst som
väst, Sverige som en del av västvärlden. Sveriges kulturella identitet och sty-
relseskick har under modern tid ansetts tillhöra den sfär som utgörs av de
västeuropeiska demokratierna. Mot denna bakgrund är det inte mer än na-
turligt att vi bejakar vår europeiska identitet. Begreppet neutralitet känns
därför i detta sammanhang något haltande. Dessutom kan man ställa sig frå-
gan vilka vi skall ställa oss neutrala till.
När jag läser Vänsterpartiets motion U258 slås jag framför allt av två ihå-
liga idéer. Den första är övertygelsen om behovet av att återkoppla begrep-
pet neutralitet till vår alliansfrihet. Den andra bygger på att Sverige har att
välja mellan ESK och den europeiska gemenskapen i val av regionalt säker-
hetspolitiskt forum samt att valet bör falla på ESK.
Vi kristdemokrater hävdar tvärtom att en integrerad och stark europeisk
gemenskap kommer att utgöra den stabiliserande kärna och inspirations-
källa som den europeiska kontinenten och ESK så väl behöver.
Jag anser att de västeuropeiska länderna, som under en lång tid har kunnat
bygga upp en stark demokratisk kultur och ett betydande välstånd, är för-
pliktigade att se till att den europeiska gemenskapen tar sitt politiska och
strategiska ansvar. Europas roll som fredsmakt måste vidareutvecklas. Att
verka för ett ESK som gradvis får fred och stabilitet från ett aktivt och enga-
gerat EG är en av de mest betydande tjänster som vi kan göra för FN, vilket
i olika sammanhang också har uttryckts av FN.
I den socialdemokratiska motionen U409 betonas att Sveriges framtid blir
alltmer knuten till andra länders. Länderna delar en ödesgemenskap. Ett
förnyat internationellt samarbete är därför nödvändigt. Jag delar helt grund-
tanken i denna motion: FN som ytterst verkar för att åstadkomma ett harmo-
niskt världssamfund måste ständigt uppmärksammas. Inte klart utsagt, men
ändå tydligt, känner jag igen en kritik som går ut på att regeringen alltför
ensidigt fokuserar på Europa och EG. Enligt mitt synsätt finns det dock inte
någon motsättning. Om FN får representera visionen om en enad värld bör
den mot omvärlden öppna europeiska gemenskapen ses som ett delmål mot
denna vision.
Herr talman! Vi är många som delar avskyn mot kärnvapen och skräcken
för dess konsekvenser. I Sverige har det inneburit att vi har funnit en bred
politisk enighet som verkar för nedrustning. Frågan är vilka åtgärder som
bäst främjar en fredligare värld. I den mycket ambitiösa och genomarbetade
socialdemokratiska motionen U404 återupptas frågan om en nordisk kärn-
vapenfri zon som en åtgärd för nedrustning. Tanken är vacker och jag är
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
35
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
egentligen inte emot den. Men vad skulle den egentligen åstadkomma i den
situation som råder i dag?
De nordiska länderna är ju redan kärnvapenfria samtidigt som de flesta av
USA:s och Rysslands kärnvapen är strategiska, dvs. att de har en transkonti-
nental räckvidd. Det finns en risk för att en kärnvapenfri zon får samma
verkningar som en förordad nordisk miljören zon, trots vetskapen om att
hotet från miljöförstöringen kommer från andra håll och inte stannar vid
gränserna.
Jag upplever att dagens kärnvapenhot inte längre kommer ifrån stormak-
terna, utan från den växande men illa kontrollerade skaran nya kärnvapen-
länder. För dem är det ganska ointressant om Norden förklarar sig vara en
kämvapenfri zon eller inte. Då hjälper nog bara aktiva insatser som förhand-
lingar och påtryckningar.
Som nordbo känner jag i stället för närvarande en betydande oro över det
forna Sovjetunionens tidigare så stolta flotta. Många fartyg var både kärn-
kraftsdrivna och kärnvapenbestyckade, vilket innebär att över 140 reaktorer
behöver tas om hand. De får inte röna samma öde som 17 andra reaktorer
som utan betänkligheter har sänkts i havet. Denna fråga tycker jag är mer
angelägen att lyfta fram i debatten än frågan om en nordisk kärnvapenfri
zon.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 38 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Margareta Viklund hade synpunkter på Vänsterpartiets
koppling till alliansfriheten och neutralitet i krig. Detta är ingen uppfattning
som har kommit nertrillande från ovan och som saknar förankring i det
svenska samhället. Tvärtom har detta under en utomordentligt lång tid varit
en av grundbultarna i vår politik. Jag kan inte se vad det är som gör att denna
politik har blivit ihålig. En politik som under decennier, för att inte säga un-
der en ännu längre tid, bevisligen har varit framgångsrik ger ett visst fog för
att man mycket noga gör undersökningar innan man är beredd att lämna
den.
Vad sedan gäller ESK är naturligtvis den institutionen eller processen av
en annan karaktär än ett säkerhetssystem som bygger på Europeiska unio-
nen, bl.a. beroende på vilka stater som är inblandade i processen och fram-
för allt vilket målet är med hela arbetet i organisationen.
Anf. 39 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Vi lever faktiskt, Jan Jennehag, i en litet annorlunda värld
än vad vi gjorde när begreppet alliansfrihet diskuterades och lades fast. Vi
lever faktiskt på 1990-talet. Det är en svår situation bl.a. i ett land som hette
Jugoslavien. Världen är orolig på många olika sätt. Vilket land och vilken
stat skall vi vara neutrala mot? I vilken situation menar Jan Jennehag att
vi skall vara neutrala? Situationen var helt annorlunda när dessa begrepp
infördes. Vi behöver tänka över vad begreppen står för i dag. Jag tror att det
är en situation som vi inte kan komma undan.
36
Anf. 40 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Det karakteristiska för begreppet alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig är just att flexibiliteten i den politiken har visat sig hålla
under så skiftande förhållanden. Det finns väl ingen anledning att binda upp
detta kring de tidigare strukturerna som vi i Europa har haft under de se-
naste decennierna, utan tvärtom. Förhållandet med de konfliktmönster som
vi nu kan se och den roll som Sverige kan spela utifrån en så fast grundad
position som vi tidigare har haft gäller fortfarande.
Det finns alltså ingen anledning att påpeka att vi lever i 1990-talet och att
situationen i Europa är förändrad. Den kommer självklart att förändras
även framöver. Vi kommer att leva i nästa årtusende, och även då kommer
det att finnas behov av självständiga stater, som icke är allierade i fredstid i
militärpakter och som iakttar neutralitet vid konflikter i området.
Anf. 41 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag har redan sagt vad jag behöver säga.
Anf. 42 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Debatten om neutraliteten var i och för sig riktad till Väns-
terpartiet. Men det kanske ändå för saklighetens skull kan vara på sin plats
att klargöra att det vid neutralitet inte är fråga om att vara neutral mellan
två parter. Den svenska neutralitetspolitiken uppfanns inte under andra
världskriget utan går tillbaka till Karl XIV:s dagar. Grundinställningen för
neutralitetspolitiken är att hålla Sverige utanför konflikter. I så måtto har
neutralitetspolitiken inte heller i dag förlorat sin betydelse.
Det som jag tyckte var viktigast att ta upp var en del av Margareta Vik-
lunds kommentarer. Dels ansåg hon att vi socialdemokrater hade en bra och
genomarbetad motion, dels tyckte hon att det egentligen inte var nödvändigt
att göra någonting. Låt mig bara säga att vi kanske har litet olika syn. Detta
kommer fram i olika värderingar. Margareta Viklund talade om Europa och
EG såsom en fredsmakt. I detta begrepp ligger något annat än talet om ett
fredligt Europa.
Ni fokuserar alltför mycket på Europa. Sedan den borgerliga regeringen
kom till har tyvärr passiviteten varit mycket påtaglig när det gäller freds- och
nedrustningsfrågor på den globala arenan. Att intresset har fokuserats till
Europa har t.o.m. deklarerats tydligt och klart. Det har också lett till att Sve-
rige inte kom in i säkerhetsrådet. Tredje världens länder kunde inte förstå
varför de skulle rösta in ytterligare ett europeiskt land, som inte var intresse-
rat av tredje världens problem.
Det är litet intressant att höra att en kärnvapenfri zon i Norden i och för
sig är en god tanke men att man egentligen inte behöver den i dag, eftersom
andra saker behövs. Jaså! Jag trodde att kds samt dess ungdomsförbund och
kvinnoförbund stod bakom tanken på en kärnvapenfri zon i Norden. Den är
inte alls allena saliggörande i sig, utan en kärnvapenfri zon i Norden är ett
av instrumenten - precis som de kärnvapenfria zonerna i Latinamerika och
i Södra Pacific - för att minska handlingsutrymmet för kärnvapenmakterna.
Det finns i Utrikesdepartementet ett långt och väl genomarbetat förslag
om hur en zon skall fungera. Huvudsakligen är det så att de länder som vill
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
38
ingå i en zon skall deklarera sig kärnvapenfria för att därmed tvinga kärnva-
penmaktema att inte vare sig hota eller använda kärnvapen mot dessa regio-
ner. Det är nog så betydelsefullt. För visst har vi förhandlat om en minskning
av de strategiska kärnvapnen i världen, men ännu har inte ett enda av de
strategiska kärnvapnen börjat förstöras. Kärnvapen finns alltså kvar i stor
mängd. Alla instrument - zoner, avtal, laglighet, provstopp och icke-sprid-
ningsavtal - behövs för att minska kärnvapnens roll i världen.
Anf. 43 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag måste erkänna från början att jag inte har den stora erfa-
renhet av vare sig nedrustningspolitik eller säkerhetspolitik som Maj Britt
Theorin har, som länge har funnits med här i riksdagen och i många andra
utrikespolitiska sammanhang. Men jag vill ända vidhålla att jag anser att ti-
den nu kan vara mogen att man ser över de olika begreppen neutralitetspoli-
tik och allianspolitik utifrån vad jag tidigare har sagt.
Maj Britt Theorin sade att den nuvarande regeringen är väldigt litet utri-
kespolitiskt centrerad i FN-sammanhang. Men som jag sade tidigare är man
positiv till just det utvidgade EG-samarbetet från FN-håll. Man ser EG till
stora delar såsom en samarbetspartner när det gäller att bevara freden och
samarbeta på annat sätt. Jag vill påminna Maj Britt Theorin om att vår utri-
kesminister faktiskt är ordförande i ESK och där gör en betydande insats för
att bevara freden i Europa. Så visst engagerar sig den nuvarande regeringen
i fredsfrågorna. Jag kan inte förstå något annat.
Jag sade tidigare att tanken på en kärnvapen fri zon är en bra tanke och
att den säkert är riktig, men jag anser inte att den frågan nu är så angelägen
att lyfta fram som just frågan om de kärnvapenbestyckade ubåtarna och vad
vi skall göra med dem. De utgör ett större hot och ett svårare problem.
Anf. 44 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Jag tänker inte föra någon EG-debatt, för den är inte intes-
sant i dessa sammanhang. Vi måste faktiskt, om vi vill åstadkomma kärnva-
pennedrustning, en nedrustad värld och fred, skapa globala avtal. Det kan
Europa aldrig klara själv. Det kan vi inte heller klara med bilaterala överens-
kommelser, utan ett globalt agerande är nödvändigt. Där är den svenska re-
geringens passivitet mer uttalad.
Jag vill påminna Margareta Viklund om att Sveriges riksdag enhälligt har
slagit fast att den militära alliansfriheten består. Jag trodde inte att vi var på
väg att ändra den i denna debatt.
Frågan om zonerna är behövliga eller ej kan man ha olika uppfattning om.
Men inställningen till en kärnvapenfri zon är fortfarande inte ändrad i Sveri-
ges riksdag, som ju i enighet har begärt att regeringen skall arbeta fram ett
förslag om en kärnvapenfri zon i Norden. Detta har gjorts. Vi vill att det
arbete som har utförts både på svensk och på skandinavisk nivå nu skall föras
vidare till konkret handling. Det har vi begärt i vår reservation.
Visst är spridningen av kärnavfall i Karahavet fruktansvärd. Det råder
ingen diskussion om den saken. Sovjet har helt olagligt sänkt inte bara kärn-
vapenbestyckade fartyg utan även tusentals tunnor med kärnavfall där. Ty-
värr har det spridits kärnavfall även i andra delar av världen, t.ex. Sellafield
i England. Detta måste man komma åt. Det är naturligtvis oerhört viktigt
att man stoppar denna spridning och får en internationell granskning av den.
Hittills har inte heller den nuvarande ryska regeringen tillåtit internationella
vetenskapsmän att göra en oberoende granskning. Vi borde vara överens om
att den delen är viktig.
Det är även viktigt att vi inte sprider kärnvapen till nya kärnvapenmakter.
Men det är lika betydelsefullt att vi använder de olika instrument som vi kan
få i vår hand, både avtal om nedrustning och en kontroll av att avtalen följs,
avtal om kämvapenfria zoner, avtal där kärnvapen ställs under FN:s kontroll
och avtal om olagligheten med kärnvapen. Därtill kommer provstoppet och
icke-spridningsfördraget. Alla dessa instrument skall vi använda oss av. Som
diktaren en gång sade: Passivitet är också en handling. Tyvärr tvingas jag
säga - med instämmande, som jag förstod, av Birgitta Hambraeus - att den
svenska regeringen inte är tillräckligt aktiv i dessa frågor.
Anf. 45 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Det hör väl till Maj Britt Theorins uppgifter att i olika sam-
manhang hoppa på regeringen. Men jag kan inte förstå vad Maj Britt Theo-
rin grundar sitt påstående på att den nuvarande regeringens intresse för utri-
kespolitik och för internationellt arbete skulle vara mindre än den tidigare
regeringens. Aldrig någonsin tidigare har väl just det internationella utbytet
varit så stort som just nu mellan olika länder och i olika internationella sam-
manhang.
Visst skall vi ha avtal på många olika områden, och det är väldigt bra. Men
det allra viktigaste är väl ändå att man ser till att de olika avtalen uppfylls
och fullföljs. Det torde vi vara överens om. Mycket finns kvar att göra, Maj
Britt Theorin, för säkerheten i världen. Jag hoppas att vi skall kunna samar-
beta.
Anf. 46 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Till betänkandet om säkerhet och nedrustning har vi i Ny
demokrati fogat ett särskilt yttrande angående en internationell fredsska-
pande militär styrka underställd FN:s säkerhetsråd. Bakgrunden till vårt ytt-
rande är följande:
Vi anser att tiden i världshistorien är mogen för en internationell militär
styrka som får en roll som liknar den som en polisorganisation har i en en-
skild nation. Samtidigt måste den internationella domstolen reservationslöst
accepteras av medlemsländerna som högsta organ för lösning av internatio-
nella konflikter.
Rollen som världspolis har ofta fått spelas av USA, som i Somalia och då
Kuwait befriades från den irakiska invasionen. USA kan dock inte ta på sig
denna roll i all framtid. Den inhemska amerikanska opinionen kommer inte
att i alla lägen acceptera att amerikanska liv riskeras och offras i fjärran län-
der. Det gäller speciellt om inte andra länder är beredda att hjälpa till för att
upprätthålla världsfreden och försvara demokratiska staters överlevnad.
Låt oss se på Jugoslavien. Vad kan omvärlden göra för det forna Jugosla-
vien? Det finns, enligt min mening, tre möjligheter.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
39
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
40
Den första är att inte göra något alls mer än att skicka hjälpsändningar,
fördöma de stridande parterna och hoppas på att konflikten löser sig själv.
Den andra är att acceptera den etniska rensningen och att andra länder
erbjuder de fördrivna människorna bostad på annan plats i världen.
Den tredje möjligheten och, enligt vår mening, det enda hållbara alterna-
tivet är att man med internationell rätt arbetar fram den bästa lösningen och
sedan med internationella militära trupper ser till att denna lösning efterlevs.
Vi i Ny demokrati anser att FN skall inrätta permanenta fredsskapande
styrkor, s.k. peacemaking units, som medlemsländerna ställer till säkerhets-
rådets förfogande. Dessa styrkor skall vara tyngre beväpnade än FN:s freds-
bevarande styrkor, och de skall kunna tycka in med kort varsel. De fredsska-
pande FN-styrkorna skall rekryteras på frivillig basis och genomgå gedigen
utbildning i resp, lands nationella armé. Insatser av dessa styrkor skall beslu-
tas av säkerhetsrådet.
Mellan 1945 och 1987 har FN gjort 13 fredsbevarande insatser och sedan
1987 ytterligare 13. Omkring 528 000 människor lär ha tjänat under FN:s
flagg. 800 av dem har omkommit. De sammanlagda kostnaderna för dessa
insatser uppgår till över 45 miljarder kronor. I dagsläget är fredsbevarande
insatser under den kommande tolvmånadersperioden planerade till en kost-
nad av drygt 16 miljarder kronor. Trots att detta belopp utgör bara ynka
3 promille av de globala militära satsningarna, flyter inbetalningarna från
medlemsländerna in mycket trögt.
Vi anser att Sverige bör spela en aktiv och pådrivande roll, så att dessa
styrkor bildas så snart som möjligt. Det är självklart att Sverige som nation
måste vara berett att tillsammans med andra nationer ingripa för att lösa blo-
diga konflikter i omvärlden - ingripa med trupp, inte bara med diplomatiska
uttalanden, detta inte minst för att vi själva skall kunna få hjälp om Sverige
anfalls av främmande makt. Det kalla kriget är över, och nu finns det förut-
sättningar för att skapa denna internationella polis som så väl behövs. Sve-
rige kan spela en viktig roll som pådrivande nation i denna fråga om bara
insikten och den politiska viljan finns.
Herr talman! Vår mening i Ny demokrati är att regeringen i internationella
sammanhang skall verka för att FN inrättar permanenta fredsskapande styr-
kor, s.k. peace-making units, under säkerhetsrådets kontroll och att Sverige
utbildar stridande förband som kan sättas in för fredsskapande aktioner och
således inte bara för fredsbevarande sådana när FN så finner det lämpligt.
Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Jag hade först inte tänkt att gå upp i talarstolen i denna de-
batt. Men några av inläggen föranleder mig att ändå göra några korta kom-
mentarer.
Birgitta Hambraeus tog upp frågan om ESK:s aktivitet när det gäller Jugo-
slavienkonflikten. Hon som alla andra känner en stor vanmakt när hon ser
det som sker. Jag tror att vi alla önskar att vi kunde finna effektivare sätt att
hantera denna konflikt. Dock - och det är det som jag vill säga till Birgitta
Hambraeus - är orsaken till att ESK inte gör mer i just den konflikten, eller
specifikt det som utspelar sig i Bosnien-Hercegovina, att det i dag framför
allt är FN som bär det internationella ansvaret för agerandet.
Jugoslavienkonferensen tillkom ju i samråd mellan FN och EG. Bl.a.
Vance-Owen-planen kom fram den vägen. ESK gör dock vissa saker som ett
komplement till FN. Det är en styrka att man har skilda organisationer som
kan agera på något olika sätt. Jag tänker på de FN-observatörer som finns
inom Restjugoslavien, framför allt i Kosovo och på andra ställen, och där
gör ett viktigt jobb. Man kan säga att FN och ESK har spelat litet olika roller.
Men att ESK självständigt skulle söka dra till sig initiativet parallellt med att
FN arbetar tror jag vore olyckligt. Det skulle bara leda till en kaotisk situa-
tion. Bekymret nu är ju snarast att kunna samla sig kring åtgärder, inte att
hitta nya organ för att diskutera detta.
Den andra punkten gäller nedrustningspolitiken. Där tycker jag att det är
centralt att något betona vad som nu står i fokus. Det viktigaste som vi kan
se framöver är väl tre eller fyra saker som är väldigt centrala att uppnå på
nedrustningsområdet.
Det första är att få en förlängning av icke-spridningsavtalet, det s.k. NPT,
som går ut i mitten av 90-talet -1995. Där lägger naturligtvis Sverige, tillsam-
mans med många andra länder, ned stora ansträngningar på att få en förläng-
ning och få det tätare och mera effektivt fungerande än det hittills har varit,
därför att man skall försöka se till att även länder som skriver på avtalet inte
skall kunna fuska i patiensen.
Det andra är ett gyllene tillfälle som vi har när det gäller provstoppssidan.
För närvarande finns det nämligen inte några provstopp för kärnvapen eller
kärnsprängningar. Det är orsak till att det nu är ett mycket centralt tillfälle
att hårt pressa fram förslaget om förbud mot alla former av kärnspräng-
ningar, både kärnvapensprängningar - alltså provsprängningar - och s.k.
fredliga kärnsprängningar.
Det tredje, och på sitt sätt det kanske viktigaste av allt, är att se till att
många av de avtal som har träffats om nedrustning också genomförs i det
verkliga livet. Det gäller ju framför allt nedrustningen inom f.d. Sovjetunio-
nen, där Sverige också söker bidra t.ex. i de två instituten i Moskva och Kiev
för att bidra till att kämvapennedrustningen och kärnvapenkompetensen
inte förskingras och hamnar på fel ställen, dvs. att se till att avtalen Start 1
och Start 2 fullföljs och att även de andra avtalen för nedrustning verkligen
fullföljs.
Ett fjärde område för Sverige är att via suveränitetsstöd till Baltikum se
till att dessa länder kan bygga upp en rimlig säkerhetskapacitet, som ju på
deras nivå ofta handlar om att se till att gränserna kan skyddas, inte mot
militära anfall utan mera mot smuggling och beväpnade ligor och vad det nu
kan vara som hotar gränsstabiliteten.
Detta är fyra mycket centrala områden som just nu står mycket högt upp
på agendan. Det finns mängder av andra saker som Sverige agerar i, men
dessa fyra ser jag som mycket centrala, inte minst med tanke på tidsläget.
Slutligen vill jag ta upp frågan om det europeiska agerandet kontra det
internationella. Här tror jag att det verkligen är fel att se det som ett slags
motsatsställning. Om Sverige är intressant i Europa är vi också intressanta i
övriga världen. Låt oss tänka oss att vi skulle tycka att Egypten vore intres-
sant om Egypten inte engagerade sig starkt i sin del av världen. Jag tycker
att det skulle vara en bisarr tanke. Vi tycker att Egypten är intressant därför
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
41
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
42
att Egypten agerar starkt i arabvärlden i sin region. På samma sätt är Sverige
intressant, därför att vi är en stark aktör i vår region - i Västeuropa genom
den europeiska integrationen, i Östeuropa genom vårt mycket starka enga-
gemang i Baltikum, i Ryssland, men också i övriga Central- och Östeuropa.
Det gör oss till en starkare och intressantare partner också i Asien i övrigt,
där man för övrigt tycker att EG och EG-samarbetet är mycket intressant. I
Ostasien och även i Sydasien diskuterar man mycket olika former av regional
integration, där man tittar på Europa och det europeiska samarbetet. Det är
intressant i arabvärlden, där man konstaterar att man inte har lyckats så väl
med sitt eget samarbete, därför att det har varit bara politiskt och inte inne-
hållit detta tunga ekonomiska samarbete som har varit så effektivt i Europa.
I Latinamerika försöker man kopiera mycket av det som EG har tagit fram
genom frihandelsområden och annat.
Den europeiska samverkansmodellen är alltså mycket intressant i resten
av världen. Den följs med mycket stort intresse. Sverige har naturligtvis som
en aktiv deltagare i den europeiska integrationen mycket större möjligheter
att vara en intressant partner i Latinamerika, i arabvärlden, i Asien och i
Östeuropa än vad vi skulle vara om vi inte hade denna mycket starka euro-
peiska politik. Att försöka konstruera en motsättning mellan dessa tror jag
i grunden är fel.
Anf. 48 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Jag vill inskränka mig till att kommentera det Göran Lenn-
marker replikerade när det gäller mitt anförande.
Vi har inte råd att tänka så snävt och vara så rigida. Sverige är ordförande
för ESK. Göran Lennmarker sade att vi bl.a. är närvarande som observatö-
rer i Kosova, men detta måste självfallet kunna utvidgas. Kan verkligen
Göran Lennmarker ha någonting emot att man parellellt med FN:s och EG:s
ansträngningar engagerar människor runt om i ESK:s medlemsländer för att
komma dit och med andra metoder än diplomati och militära insatser göra
insatser där?
Jag tänker t.ex. på medborgardiplomaterna, Citizen Diplomat, som finns
i USA. Jag tänker på olika terapiskolor som tillsammans med olika befolk-
ningsgrupper skulle kunna komma till rätta med och läka konflikterna. Jag
tänker på TFF i Sverige som Maj Britt Theorin nämnde som en oerhört
framgångsrik medlare - man var faktiskt enligt den kosovoalbanske presi-
denten mer framgångsrik än vad ESK:s observatörer är nu med sina tusen-
lappar som de kanske kan få från UD.
Jag tänker på HCA-Helsinki Citizens’ Assembly - dvs. de medborgarrö-
relser som har bildats som just NGO:s i samband med ESK-processen. De
har bl.a. en ordförande i Belgrad.
Jag kan bara nämna några få exempel här, men runt om finns det männi-
skor med förhandlingskompetens som inger förtroende - framstående per-
soner - som om ESK tog initiativet skulle kunna medverka både med råd
och med aktivt deltagande i det förra Jugoslavien. De skulle inte minst stödja
den majoritet av människor i det forna Jugoslavien som vill ha slut på kriget.
De skulle kunna ta kontakt med de kvinnogrupper som finns där. Det är
mycket få kvinnogrupper som önskar fortsätta etnisk rensning och krig.
Inte kan väl Göran Lennmarker mena att ESK skall passa bara för att FN
och EG försöker där nere eller att det inte är lämpligt att man utökar verk-
samheten med det mandat man faktiskt har fått i enhällighet bland ESK:s
stater?
Anf. 49 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Det viktiga är, Birgitta Hambraeus, att man går hand i hand
och att man inte försöker konkurrera med FN. Det är också det som har
skett. ESK skall dessutom bli en regional organisation i FN-stadgans me-
ning, vilket ytterligare understryker vikten av att man så att säga samkör.
ESK kan visst göra värdefulla insatser parallellt med FN. Men ESK skall
inte ge sig in på det centrala förhandlingsområde som FN och FN:s säker-
hetsråd nu har att hantera. Det vore mycket olyckligt, och det skulle inte
gagna ett gott syfte.
Anf. 50 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Jag är verkligen glad över Göran Lennmarkers förtydli-
gande. Jag har självfallet aldrig föreslagit att ESK skulle konkurrera på
samma område som FN - tvärtom. Hela mitt anförande innebar ju att ESK
skulle kunna komplettera med ny expertis och helt enkelt ta ett nytt grepp i
denna fruktansvärda konflikt och på det sättet bidra till freden.
Jag är tacksam över att Göran Lennmarker tydligen missförstod mitt an-
förande. Jag får i stället hoppas på och vädja till Göran Lennmarker om att
han framför tankarna att Sverige som ordförande i ESK nu tar nya initiativ
för att med NGO:s, dvs. frivilligorganisationer runt om i ESK:s medlemssta-
ter, bidra till en lösning av konflikten.
Anf. 51 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Jag skall inte föra debatt med Göran Lennmarker om ESK
kontra FN. Däremot vill jag gärna ta upp några av de andra frågor han
nämnde.
Han nämnde att tre eller eventuellt fyra saker nu står i fokus för rege-
ringen. Jag hoppas att det gäller Moderaterna och inte regeringen i dess hel-
het. Om det vore så, vore det ganska förödande.
Vad gäller förlängning av NPT har vi inga delade meningar och inte heller
när det gäller frågan om provstopp. Det är tack vare att riksdagen har drivit
fram ett ställningstagande mot Moderaterna som vi har fått en aktivitet i
provstoppsfrågan. Det var i det material man plockade fram från UD tidi-
gare inte alls en fråga som man skulle prioritera. Det är bra om vi är överens
om det nu.
Det är naturligtvis bra om vi är överens om att avtalen som man har kom-
mit överens om skall hållas - inte bara från Sovjets sida utan från alla parters
sida. Men det räcker inte med bilaterala avtal. Som jag sade tidigare är de
ännu inte satta i sjön. Det är långt kvar till dess att vi har kommit vidare med
nedskärningen av kärnvapen i sig.
Den fjärde punkten gällde suveränitetsstöd för Baltikum. Finns det mode-
rata tankar på att bygga upp försvaret i Baltikum? Det är ju en viktig ned-
rustningsåtgärd för den här regeringen.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
43
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
Jag kan inte riktigt hänga med Göran Lennmarker i det han sade om mot-
sättningarna mellan Europa och FN. Han säger att vi i Sverige, om vi är in-
tressanta i vårt integrationsarbete i Europa, också blir intressanta i världen.
Men skulle inte Sverige vara intressant i världen om det inte skulle komma
att ingå i EG?
Historien började inte med den moderatledda regeringen där den svenska
utrikespolitiken skulle drivas med en europeisk identitet. Svensk utrikespo-
litik är av mycket gammal hävd internationell och global. Det vi har beklagat
är att man har snävat in den till att fokuseras på Europas intressen.
Det visade sig också att det är så. Göran Lennmarker bekräftar ju faktiskt
det vi befarar. Det fanns de facto inget intresse från regeringens sida för att
få Sverige med i säkerhetsrådet just i denna intressanta tid. Sveriges erfaren-
heter hade kunnat vara av godo i förändringen av säkerhetspolitiken.
Sveriges aktiviteter i Förenta nationerna och i Europa är viktiga, men man
kan inte säga att man bara skall fokusera på Europa och därmed tro att man
får gehör i världen i övrigt. Sveriges gehör i världen i övrigt har tyvärr mins-
kat genom den politik som regeringen har bedrivit i Förenta nationerna.
Anf. 52 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Först vill jag kommentera det som sades om suveräni te tsstö-
det, som syftar till att skapa en stabilare situation. Det är ett stöd som inte
syftar till en militär uppbyggnad, men däremot till att man skall kunna klara
av gränskontroller, kustbevakning och sådant som är nödvändigt för att se
till att man har en stabil gränssituation. Det är ett viktigt led i de stabilise-
rande och säkerhetsskapande åtgärderna. Visst är det blygsamt - det är
ingen stor sak - men det är likväl viktigt.
Det är nog ändå så, Maj Britt Theorin, att vår europeiska identitet i utri-
kespolitiken inte står i motsatsställning till en aktivitet i andra delar av värl-
den. Maj Britt Theorin och andra har målat upp en bild av att man inte skulle
kunna var aktiv i Europa och samtidigt vara aktiv på andra ställen.
Jag tror att denna regering faktiskt har varit mer aktiv i Asien än den före-
gående, både när det gäller ekonomiska förbindelser och när det gäller
mänskliga rättigheter. Regeringen har utmärkt goda kontakter i Latiname-
rika. Ett exempel bland många på detta är ett förestående besök av Aylwin
från Chile. Vi har utmärkt goda kontakter i Afrika. Jag ser att biståndsminis-
tern sitter där borta. Han har vid ett flertal tillfällen rest i Afrika, och han
har utmärkt goda kontakter där.
Jag skulle vilja påstå att denna regering utmärks av att den har bättre för-
bindelser med Västeuropa, bättre förbindelser med Östeuropa - Rysslands-
förbindelserna har väl aldrig någonsin varit bättre - och förmodligen bättre
förbindelser med Ostasien. Jag är inte säker på att den socialdemokratiska
regeringens förbindelser med Indien var så särskilt goda. Vi vet vad ordet
Sverige förknippas med där. Vi har kanske också bättre förbindelser med
Latinamerika. Jag har inte möjlighet att bedöma om förbindelserna med Af-
rika är bättre eller ej, men jag är alldeles övertygad om att summan av karde-
mumman är väl spridda förbindelser där det europeiska engagemanget på
intet sätt står i motsatsställning till ett engagemang i ett vidare sammanhang.
44
Europa är ju inte slutet utan öppet - ett Europa som lever i samspel med
omvärlden.
Anf. 53 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Det brister litet i logiken, Göran Lennmarker. Om nu denna
regering har etablerat så utomordentliga ekonomiska förbindelser med värl-
den i övrigt, är det ju litet underligt att man därifrån inte ansåg Sverige vara
så betydelsefullt att man ville rösta för oss i säkerhetsrådet. Det gjorde man
inte. Man klargjorde t.o.m. att skälet härtill var att Sveriges intresse för den
övriga världen hade avtagit med den nya regeringens inträde. Inställningen
tog sig inte bara deklaratoriska former utan visade sig också i hur man rös-
tade i Förenta nationerna.
Från att tidigare ha haft en självständig kritisk hållning mot stora makter
blev Sverige en av amen-sägarna som följer efter när de tyngre ekonomiska
makterna säger ifrån. I varje fall ställer inte majoriteten av världens länder,
representerade i Förenta nationerna, sig bakom den nya borgerliga regering-
ens politik, och den ville inte ha oss med i säkerhetsrådet, just beroende på
den politik som ni själva har drivit. Jag förstår inte logiken i Göran Lennmar-
kers resonemang.
Framför allt är det väl en fara i att säga som Göran Lennmarker, att om vi
integrerar vårt arbete i Europa, växer intresset för oss också ute i världen.
Men om, kanske mot förmodan, Sverige inte skulle integreras i Europa,
skulle därmed världens intresse för Sverige minska? Det är ju beroende av
Sveriges eget agerande i Förenta nationerna, i Europa och på andra håll hur
världens länder ställer sig till om Sverige nu är en viktig part eller inte.
I nedrustningsfrågorna är det bara att konstatera att Sverige från hösten
1991 tyvärr har ändrat röstbild i Förenta nationerna och blivit en passivare
part, inte som tidigare en pådrivande part. Man måste bestämma sig för hur
man vill ha det. Jag uppfattar det nya läget som beklagligt, eftersom det lett
till att Sveriges roll i det internationella samfundet har minskat.
Anf. 54 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det är nog alldeles korrekt så, att om Sverige skulle stå isole-
rat i Europa, skulle vår roll globalt sett minska jämfört med om vi finns med
i den europeiska integrationen.
I frågan om FN:s säkerhetsråd tror jag att Maj Britt Theorin gör en felak-
tig tolkning om hon tror att man gör ett slags ideologisk värdering av rege-
ringar vid val av ledamöter i FN:s säkerhetsråd. Jag tror snarare att det
gjorda valet visade hur svårt det är för ett land som inte på samma sätt som
våra konkurrentländer har naturliga gemenskaper. Spanien tillhör EG och
har sin spansk-amerikanska lojalitet. Nya Zeeland har samväldeslojaliteten,
som betyder väldigt mycket. Nästan en tredjedel av FN:s medlemmar tillhör
samväldet. Valet illustrerar snarare hur svårt det är för ett land att hävda sig
i den typ av konkurrens som vi för första gången var med i, om det inte tillhör
en större gemenskap. Det är den slutsats som jag tycker att vi kan dra av
säkerhetsrådskandidaturen.
Vad vidare gäller den ideologiska samhörigheten tror jag återigen inte att
man i FN låter denna avgöra vilka som skall sitta i säkerhetsrådet. Däremot
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
45
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Säkerhet och
nedrustning
46
är det väl inget tvivel om att denna regering har en betydligt större ideologisk
samhörighet med stora delar av tredje världen och Östeuropa. Avregle-
ringar, privatiseringar och marknadsreformer är en mycket dominerande po-
litisk huvudkraft i världen. Den dominerar Östeuropa och i Ostasien och
kommer nu även i Indien, som nu börjar slå in på den typen av politik. Vi
ser den också i åtskilliga framgångsrika länder i Latinamerika.
Vi förde tidigare en debatt om vikten av att också Sydafrika efter demo-
kratiseringen går in på privatisering och avreglering. Detta är en politik som
står i samklang just med tredje världens länder, som vill ta sig ut ur fattig-
dom, och står inte i motsatsställning till dem.
Anf. 55 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Jag tror inte att vi kommer så mycket längre, men låt mig
säga att det inte precis är den politik som Göran Lennmarker gör sig till tales-
man för, marknadskrafternas fria spel och privatisering, som tredje världens
länder frågar efter i Förenta nationerna.
Det är bara att konstatera att Sverige förlorade sin plats. Jag var där som
delegat, och jag förde samtal med en serie av mina tidigare kolleger i ned-
rustningsarbetet. De gav mig skälen till att Sverige inte fick deras röster. Sve-
rige hade ändrat politik. Sverige har i åratal haft 120-130, kanske upp till 150
länder bakom sina förslag i Förenta nationerna. Sverige har alltså haft ett
mycket starkt stöd för sin politik i alla år. Man kan ju själv räkna ut om 12
länder i EG är starkare än 140-150 länder i FN.
Jag tror inte att man skall driva EG-debatten på de villkoren. Jag tror inte
heller att det är så att det starka svenska internationella engagemanget för
fred, nedrustning och solidaritetsfrågor i FN är en black om foten för Sve-
rige. Det skapar i stället ett mycket starkt och viktigt stöd.
Det är alldeles klart att vi inte har en ideologisk samsyn, och jag vågar
nog med min internationella erfarenhet säga att den ideologiska samsyn som
Göran Lennmarker försöker föra till torgs att tredje världen skulle stå
bakom inte är något som vi känner igen från våra kontakter ute i världen.
Det är en annan politik som man kräver, inte de fria marknadskrafternas
spel, där de svaga människorna slås ut.
Anf. 56 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det är säkert korrekt att Maj Britt Theorin inte känner igen
det från sina egna internationella kontakter. Men det kan för den skull ändå
vara en korrekt bild av hur det förhåller sig.
Låt mig bölja med att peka på att de stora och dramatiska förändringar
som sker i tredje världen just innehåller t.ex. privatisering. Privatiseringen
av det kinesiska jordbruket är förmodligen den enskilt viktigaste utveck-
lingsbefrämjande åtgärd som har genomförts på vår jord. Den berör 900 mil-
joner människor på den kinesiska landsbygden, människor som gick från en
djup fattigdom och stor hungersnöd in i en snabb utveckling. De har fortfa-
rande långt till välstånd, men är likväl i en snabb utvecklingsprocess.
Vi ser början på detta också i Indien och i Latinamerika. Förhoppningsvis
skall vi också kunna se det i Afrika, så att Afrika kommer ut ur sin stagna-
tion.
Detta är trots allt ett bispår. När det gäller frågan om en motsatsställning
mellan Europa och resten av världen har varken jag eller regeringen ställt
Europa i denna motsatsställning mot världen, utan det är den socialdemo-
kratiska oppositionen som har velat måla upp en bild av att genom att rege-
ringen engagerar sig för Europa skulle den vara likgiltig eller negativ inför
resten av världen. Det är ju ett bisarrt påstående. Man kan vara mycket aktiv
när det gäller Europafrågan och den europeiska integrationen samtidigt som
man är mycket aktiv också när det gäller Östeuropas demokratisering: Balti-
kum, Ryssland och Polen - vårt närområde. Det gäller även Öst- och Cen-
traleuropa i dess helhet. Samtidigt kan man också vårda förbindelserna med
Asien, Afrika och Latinamerika. Det finns ingen som helst motsatsställning
i detta, och det är vår poäng i detta sammanhang.
När det återigen gäller säkerhetsrådet kan man ha många olika versioner,
men det är klart att i kampanjerna inför valet spelar många av de grundläg-
gande lojaliteterna - samväldet, det spanskspråkiga Amerika och EG:s
tyngd och betydelse i politiken - faktiskt en viss roll. När man agerar i FN
sorterar man inte ut regimer som man tycker om eller inte tycker om, utan
man gör mera långsiktiga och strategiska överväganden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU26 Styrnings- och samarbetsformer i biståndet (prop.
1992/93:244 och 1992/93:100 delvis).
Anf. 57 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Låt mig först uttrycka min uppskattning av att det ansvariga
statsrådet är här för att delta i denna debatt.
I Sverige har vi haft en tradition av politisk enighet kring principerna och
formerna för vårt samarbete med utvecklingsländerna. Vi har här i riksda-
gen haft enighet och mycket stora majoriteter såväl för de biståndspolitiska
målen som för formerna för organisationen av vårt bistånd.
Under de 30 år som det svenska biståndet existerat har det naturligtvis
förändrats till innehåll och volym. Nya mål har kommit till, nya myndigheter
har inrättats och nya uppgifter för biståndet har vuxit fram.
När vi socialdemokrater satt i regeringsställning sökte vi vid varje föränd-
ring av biståndspolitiken att nå politiskt samförstånd. Den traditionen har
tyvärr nu brutits. Det är märkligt av många skäl.
För det första utsätts biståndet i dag för ett starkt tryck - större och mer
krävande uppgifter och samtidigt minskande resurser. För det andra attack-
eras biståndet, för det mesta på osakliga grunder, och utsätts t.o.m. för rena
förtalskampanjer. För det tredje undermineras biståndsviljan allteftersom
budgetunderskottet ökar och den inhemska ekonomiska krisen djupnar.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
48
I det här klimatet är det än mer nödvändigt för biståndets skull att söka
samförståndslösningar. Men icke så. Trots att regeringen varit väl medveten
om att vi socialdemokrater varit mycket kritiska mot förslagen, så tog man
inte kontakt med oss när propositionen utformades. Trots att vi socialdemo-
krater i vår motion klart uttalade att vi i utskottsbehandlingen ville återknyta
till samförståndspolitiken, så möttes vi av kalla handen.
Resultatet är att vi nu har ett förslag på riksdagens bord som är föga håll-
bart i ett längre perspektiv. Vid ett regeringsskifte, som ju inte är helt otänk-
bart, lever förslagen i det här betänkandet ett farligt liv.
Enligt propositionen är syftet med förslagen att öka effektiviteten i det
svenska biståndet genom att göra regeringens och myndigheternas ansvar
och uppgifter tydligare inom ramen för en mål- och resultatorienterad styr-
ning. För att nå detta syfte föreslås för det första en förändrad anslagsstruk-
tur, för det andra en ny modell för samarbetet med mottagarländerna och
för det tredje en integrerad fältorganisation.
Den nya föreslagna anslagsstrukturen innebär att nuvarande landramar
skall ersättas av s.k. indikativa planeringsramar. Vi socialdemokrater kan
inte ställa upp på den förändringen eftersom det betyder att långsiktigheten
i biståndet försvagas. Vi är negativa till förslaget eftersom det innebär en
försämring utifrån mottagarländernas perspektiv. Förslaget försämrar, en-
ligt vår mening, möjligheterna till planering för mottagarna av svenskt bi-
stånd.
Propositionens förslag att avskaffa de avtalsfästa landramarna kommer att
innebära att mottagarlandets möjlighet att foga in det svenska biståndet i sin
egen ekonomiska planering och budgetering minskar.
I betänkandet finns ingen klar och tydlig definition av det nya begreppet
”indikativa planeringsramar”. Det är därför angeläget att här i kammaren få
ett klargörande på den här punkten av utskottets talesman.
Propositionen ger inga övertygande argument för att avskaffa det nuva-
rande systemet med landramar. Vi socialdemokrater vill behålla landra-
marna och de övergripande samarbetsavtal med mottagarländerna som nu-
mera finns.
Vidare föreslås i propositionen att importstödet lyfts ur landramarna och
sammanförs med det s.k. betalningsbalansstödet. Vi menar att importstödet
bör behållas inom landramarna eftersom detta, som är ett direkt stöd till
strukturprogrammen, måste vara av långsiktig karaktär. Strukturprogram-
men i sig karakteriseras ju av långsiktighet.
Det andra förslaget i propositionen avser en ny modell för samarbetet med
mottagarländerna. Jämte de s.k. landprofilerna, som använts som plane-
ringsinstrument de senaste åren, införs nu begreppet landsstrategier. Avsik-
ten är att regeringens ansvar skall bli tydligare i själva beredningsprocessen.
Förslaget innebär egentligen en förskjutning från myndigheten, SIDA, till
regeringskansliet. Jag tycker det är på sin plats att påminna om vår svenska
förvaltningstradition, där vi har en tydlig och klar rollfördelning mellan myn-
dighet och regeringskansli. Myndigheten skall bereda och verkställa, och re-
geringskansliet skall utarbeta riktlinjer och formulera mål och policy.
Med det här förslaget går regeringskansliet in i myndigheternas arbetsupp-
gifter. Det finns redan nu oklarheter vad gäller samordningen i biståndsbe-
redningen. Det här förslaget renodlar inte myndighetens resp, departemen-
tets åtaganden - tvärtom innebär det, som vi ser det, en sammanblandning
av rollerna.
I den utredning som har föregått propositionen pekar flera av våra myn-
digheter på denna oklarhet. Enligt vår uppfattning borde man för att nå
större effektivitet i biståndet koncentrera sitt arbete på att hitta samord-
ningsmöjligheter mellan svenskt bilateralt bistånd och övriga givare, t.ex.
EG och de multilaterala organen.
I utredningen påpekas att det inte finns samordningsproblem mellan de
olika myndigheterna men väl oklarheter mellan myndigheter och regerings-
kansli. Det är svårt att göra en bedömning av det förslag som nu läggs fram,
och det är oklart vilka vinster man gör för att nå en större effektivitet i bistån-
det.
Slutligen har vi det tredje förslaget i propositionen, vilket är att fältadmi-
nistrationen skall integreras. Även det här förslaget är, enligt vår mening,
behäftat med oklarheter. Det kan möjligen innebära effektivitetsvinster.
Men vi socialdemokrater menar att de förslag som förts fram i remissom-
gången och i SIDA:s yttrande om regionala ambassader bör återigen grans-
kas närmare. Vi är alltså inte beredda att tillstyrka regeringens förslag i den
här frågan.
Under förra riksmötet gav riksdagen regeringen till känna, med anledning
av en socialdemokratisk motion, att regeringen skulle återkomma med för-
slag om hur bl.a. riksdagens insyn och inflytande över biståndets utformning
kunde säkerställas. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord har snarare
minskat riksdagens insyn och inflytande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till våra tre reservationer nr 1, 3 och 5.
Anf. 58 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag nu ser att ett statsråd från
regeringen är närvarande. Vid behandlingen av de båda tidigare betänkan-
dena om Sydafrika och om säkerhetspolitiken prioriterade tydligen ansva-
riga statsråd annan verksamhet än riksdagsdebatten.
Ny demokrati har lagt fram sin syn på biståndets inriktning och omfattning
i en rad motioner. Vi har föreslagit ett helt nytt grepp på biståndsmyndighe-
terna både på hemmaplan och i fält. Vi anser att Sverige borde renodla bi-
ståndet till sådant som det här landet är verkligt duktig på och se till att den
hjälpen verkligen når dem som mest behöver den. Vi menar att dagens be-
fintliga myndigheter som SIDA, BITS, SwedeCorp, Sandö U-centrum, Ex-
portrådet, EKN, Svensk exportkredit m.fl. bör omvandlas till två nya myn-
digheter med skilda huvudinriktningar.
Den ena myndigheten skall ha det totala ansvaret för det som kan kallas
för hårdvaran. Det kan vara katastrofinsatser, infraprojekt, flyktinghjälp,
familjeplanering m.m. Till sin hjälp skall man ha en operativ enhet med så-
dana tekniska och personella resurser att de mycket snabbt kan vara på plats
där hjälpen behövs.
Den andra myndigheten skall ha det totala ansvaret för mjukvaran. Det
kan gälla exportkrediter, garantier, lån, skuldsanering, utrikeshandel m.m.
Självfallet skall det vara ett nära samarbete mellan de två myndigheterna.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
50
De båda nya myndigheterna skall ha hela världen som sitt arbetsfält, men
med en prioritet på Baltikum och Östeuropa.
En ny utredning som rör olika myndigheter och organisationer har avise-
rats av regeringen. Vi avvaktar med stort intresse de förslag som regeringen
kommer att lämna.
Vi anser att de multilaterala anslagen skall överföras till Utrikesdeparte-
mentets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete. I dag finns det
multilaterala anslag fördelat dels i olika departement, dels hos biståndsmyn-
digheterna.
Ny demokrati instämmer i vikten av att såväl riksdagens som regeringens
möjligheter att styra biståndets inriktning förbättras. Om akuta hjälpbehov
uppstår i ett land eller i en region skall planeringen och organisationen vara
sådan att vi snabbt skall kunna bistå de människor som behöver vår hjälp.
Flexibiliteten i biståndet måste öka - beredskapen för ändrad inriktning skall
alltid vara hög. Regeringens förslag om hur man skall hantera de s.k. reser-
vationerna tycker vi är bra, dvs. att reserverade medel skall kunna överföras
till nya projekt och t.o.m. till nya länder.
Ny demokrati anser att biståndsinriktningen i större utsträckning än vad
som är fallet i dag skall präglas av projekttänkande. Självfallet skall fasta
programländer och deras landramar avvecklas.
Vi vill också få till stånd en avsevärt bättre redovisning av biståndet. All-
mänheten måste få en saklig information om de olika utvecklingsprojekten
inom biståndet - både över projekt som gått bra och över projekt där satsade
medel inte fått den effekt som avsetts. Vi vill också att en mera utförlig redo-
visning lämnas till riksdagen varje år. Redovisningen skall ge riksdagen ett
objektivt underlag för att bl.a. möjliggöra kostnadsbesparingar och rationa-
liseringar inom biståndet.
Av regeringens proposition framgår att regeringen skall förhandla med
mottagarlandets regering om lämplig biståndsinsats. I dessa förhandlingar
bör också regeringen driva fram krav på en ökad koordinering mellan andra
givarländer. Man bör samråda med andra mottagarländer och kartlägga de-
ras bistånd.
Ny demokrati föreslår att Sverige tar ett helt nytt grepp på sin ”fältadmini-
stration” i såväl industri- som utvecklingsländer. Vi föreslår att ambassader,
biståndskontor, exportråd m.m. slås ihop till en enhet, det vi kallar för Swe-
den Centre.
För utvecklingsländerna föreslås i propositionen att biståndskontor och
ambassad integreras och att det utses en chef för denna enhet med ett hel-
hetsansvar. Detta är säkert bra, men vi vill gå längre. Vi föreslår en regionali-
sering. Vi anser att många länder i södra och mellersta Afrika skall skötas
från två fasta regionkontor med helhetsansvar för biståndsinsatser, handels-
utbyte, turism och rena diplomatiska frågor. Strategiska städer är enligt vår
mening Johannesburg och Nairobi.
Johannesburg bör förutom Sydafrika ansvara för länder som Mozambi-
que, Namibia, Botswana, Lesotho, Zimbabwe, Zambia, Malawi och An-
gola.
Nairobi skulle förutom Kenya kunna ansvara för Tanzania, Zaire,
Uganda, Somalia, Etiopien, Sudan och Nigeria.
Vi anser att detta skulle ge stora besparingar, innebära bättre samordning,
ge större möjligheter att bevaka regionala projekt men ändå inte nämnvärt
försämra den sedvanliga diplomatiska aktiviteten i de olika länderna. De
flesta huvudstäder i de kringliggande länderna nås med flyg inom en till två
timmar.
Vi i Ny demokrati har ofta påpekat vikten av att ha rätt person på rätt
plats. Den som skall ha ansvaret för den regionala verksamheten bör själv-
fallet ha de kvalifikationer som krävs för en sådan uppgift. Man bör utöver
den sedvanliga UD-rekryteringsbasen i mycket större utsträckning låta re-
krytera chefer från det privata näringslivet och från enskilda organisationer.
Av propositionen framgår att integrationen och de förändringar denna
föranleder bör genomföras successivt. Vi delar inte denna uppfattning. Vi
anser att det av besparingsskäl är angeläget att genomföra integrationen av
ambassader och biståndskontor snarast möjligt. Vi vill, genom en regionali-
sering av all verksamhet till två kontor, att integrationen genomförs på ett
mycket mera genomgripande sätt än vad som anges i propositionen.
Herr talman! Jag vill till sist yrka bifall till våra reservationer 2, 4 och 6.
Anf. 59 BERTIL MÄBRINK (v):
Herr talman! Jag får väl stämma in i kören och säga att det är bra att Alf
Svensson, biståndsministern, är här. Men jag tänker inte gnöla över att mi-
nistrarna inte var här tidigare under debatten. Jag har full respekt för att de
kanske har annat att göra. Jag tror inte att det är av ointresse. Jag har varit
med i 23 år. Oavsett vilken regering som sitter är det samma gnällande. An-
tingen är statsråden här för mycket eller också är de här för litet. Det är bra
att Alf Svensson är här, så att vi får höra vad detta kan innebära så små-
ningom.
Herr talman! Regeringen har uppenbarligen mycket brått att lägga om det
svenska biståndet från solidaritet med u-ländernas folk till ideologisk styr-
ning utifrån ett dogmatiskt synsätt. Det syntes bl.a. i nedskärningarna i bi-
ståndsbudgeten. Det syns ännu tydligare i det förslag till ändring av styr-
nings- och samarbetsformerna i biståndet som regeringen har lagt fram.
Regeringen talar i förslaget om effektivitet. Men blir biståndet effektivare
därför att UD:s biståndsavdelning utarbetar landstrategier eller för att SIDA
och de andra biståndsmyndigheterna får mindre att säga till om? Sitter UD-
folket inne med större u-landskompetens än SIDA? Vad det handlar om är
naturligtvis att regeringen vill ha ökade möjligheter till politisk styrning.
Regeringen talar om marknadsekonomi. Men gynnas marknadsekono-
miska reformer i u-länderna om man avskaffar landramarna och de övergri-
pande samarbetsavtalen med mottagarländerna? Det leder ju i stället till
mindre långsiktighet och minskat ansvarstagande från mottagarländernas re-
geringar.
Regeringen talar om demokrati. Men vilken demokrati blir det för u-län-
dernas bönder och kvinnor om svenska UD skall göra upp strategin? Männi-
skorna i mottagarländerna finns inte med i regeringens proposition.
Regeringen talar om ökad insyn och mer inflytande för riksdagen. Men
enligt dessa förslag får riksdagen, vad jag förstår, mindre insyn och mindre
möjlighet att styra biståndet. Riksdagen får bara ta ställning till vad som kal-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
51
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
52
las indikativa planeringsramar. Sedan vill regeringen ha makt att flytta
pengar från en verksamhet till en annan. I och för sig praktiserar regeringen
redan detta. Regeringen har skurit ner på landramarna och utlovat bistånd i
andra former. Förra året utlovades exempelvis 70 miljoner kronor till Viet-
nam, som stöd för en uppgörelse med IMF. Det blev ingen uppgörelse, där-
för att USA sade nej. Men vart har de 70 miljonerna tagit vägen?
Regeringen vill slå ihop ambassader och biståndskontor, och så kallar man
det integrerad fältadministration. Vilka vinster det kan ge och hur det skall
utformas är inte klart ännu. Det vill regeringen bereda ytterligare. Alltså,
först riksdagsbeslut och sedan beredning, så kan regeringen själv bestämma.
Ett alternativ till detta har föreslagits av SIDA, nämligen regionala ambas-
sader. Det skulle spara upp emot 20 miljoner kronor. Jag anser att detta är
något som borde prövas.
Vänsterpartiets slutsats blir att regeringens förslag skall avvisas. I stället
måste en ordentlig översyn av biståndsarbetet göras. Vi har i Vänsterpartiet
i åratal kritiserat det plottriga i att biståndet är uppdelat på en mängd anslag
utanför landramama, minskningen av det landprogrammerade biståndet,
den försvagade utvecklingsorienteringen och riksdagens minskade insyn,
som också leder till minskad insyn för allmänheten. Man måste också se på
effektiviteten i de multilaterala organen, dit Sverige avsätter betydande bi-
ståndsmedel.
Det finns en rapport som visar att 35 % av Världsbankens projekt miss-
lyckas. Tänk om SIDA:s projekt till 35 % skulle misslyckas! Nu gör de inte
det. Biståndsministern är ju en ivrig försvarare av Världsbanken. Det skulle
vara intressant att höra en kommentar.
Kritiken mot WHO och FAO växer. Här behövs ökad insyn för riksdagen.
Borde det inte också göras en effektivitetsstudie av EG:s bistånd? Det är ju
många som är angelägna om att Sverige snabbt skall bli medlem i EG. Man
borde studera om EG:s bistånd är effektivare än Sveriges bistånd. Det skall
bli intressant att se. Det har ju annars rykte om sig att vara byråkratiskt och
trögt.
Herr talman! Jag tänker, för att spara kammarens tid, inte yrka bifall till
mina meningsyttringar. Vi kommer att stödja de socialdemokratiska reserva-
tionerna.
Anf. 60 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Kristina Svensson underströk med all rätt att det råder om-
fattande enighet i kammaren vad gäller biståndet. Vi hade nyligen en debatt
om biståndets mål, inriktning och omfattning, där det fanns skiljelinjer men
där enigheten var mera påfallande.
Den proposition som dagens debatt gäller handlar huvudsakligen om tek-
niska spörsmål. Flertalet av de frågor som tas upp i propositionen är egentli-
gen sådana som regeringen kunde ha avgjort på egen hand eller enkelt infört
i nästa års budgetproposition. Att regeringen ändå valt att gå fram till riksda-
gen med förslaget är, utgår jag ifrån, ett utslag av en vilja att vara öppen och
föra en diskussion om de tekniska spörsmålen.
Man kan självfallet ha olika uppfattningar om hur anslag skall vara kon-
struerade, exakt hur dialogen skall föras med våra mottagarländer, exakt hur
biståndskontor och ambassader skall samspela och vilka samordningsmöjlig-
heter som finns på det administrativa planet. Jag uppfattar inte de frågorna
som alltför ödesdigra, men jag tror att de bedömningar som regeringen har
gjort är kloka. Utskottets majoritet ställer sig bakom de bedömningarna. Vi
menar att lösningarna kan prövas.
Skulle det visa sig att man har tagit fel, får man naturligtvis lära av erfaren-
heten och vidta de förändringar som kan behövas allteftersom.
De invändningar som har kommit från höger och vänster innehåller,
tycker jag, en del rimliga resonemang. Det görs en del rimliga invändningar,
som jag utgår ifrån att regeringskansliet kommer att beakta.
Nu tänker jag mera på de invändningar som kommer från vänster än på
dem som kommer från höger. Ny demokrati har mera tagit tillfället i akt att
låta sina käpphästar galoppera ytterligare ett varv runt arenan. Jag kan inte
finna att de har ändrat karaktär sedan vi senast såg dem i farten.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 61 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys är ju klarsynt nog att inse att förslaget rym-
mer en hel del otydligheter. Jag tolkar hans inlägg på det sättet att man är
beredd att göra justeringar längre fram, om utfallet blir vad vi befarar, nämli-
gen ytterligare otydlighet i biståndet och att man inte når det som är syftet,
effektivitet, vilket vi menar att man inte gör.
Sedan skulle jag gärna vilja höra en definition av vad som menas med ”de
indikativa planeringsramarna”. Jag har faktiskt inte fått det klart för mig un-
der utskottsbehandlingen.
Anf. 62 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag skall då be att få läsa högt från betänkandet, s. 8 längst
ner:
”1 begreppet 'indikativ’ ligger därvid att ett visst mått av flexibilitet införs
i medlens användning. Riksdagen fattar beslut om planeringsramen för varje
land, men en möjlighet till begränsade överföringar mellan olika verksam-
hetsområden bibehålls. Samtidigt är avsikten att mera långsiktiga delar av
det ändamålsbestämda biståndet skall infogas i de indikativa planeringsra-
marna.”
Anf. 63 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste konstatera att det inte är någon särskilt stringent
definition av begreppet.
Det är olyckligt, tycker jag, att införa ett språkbruk som innebär att man
i stället för att vara tydlig går vidare i biståndsjargongen med ytterligare
märkliga ord som konstrueras. Jag anser att det är beklagligt, måste jag säga.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
53
|
Prot. 1992/93:113 19 maj 1993 |
Anf. 64 DANIEL TARSCHYS (fp) replik: Herr talman! Utskottets skrivning får betraktas som indikativ. |
|
Styrnings- och |
Anf. 65 Statsrådet ALF SVENSSON (kds): Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på den debatt som varit Inledningsvis vill jag slå fast - och det gjordes också alldeles nyss här av Regeringen tillsatte då, som vi alltför väl vet vid det här laget, en utred- Utredningen har sedan gått ut i ett brett remissförfarande, och glädjande Landramarna kom till i biståndets barndom, men de förknippas fortfa- Utvecklingen under senare tid, inte minst under 1980-talet, har medfört Det här vill vi ändra på genom att göra en tydligare redovisning av det Riksdagens rätt att besluta om ramar får inte sammanblandas med avtals- Vi har proceduravtal, som reglerar frågor om skatter och tullar, vem som |
54
Sedan har vi insatsavtal, som reglerar olika projekt och program. De sluts
normalt för från ett år upp till fem år.
Vidare har vi s.k. samarbetsavtal, som avtalsfäster för ett eller två år
framåt hur mycket som går inom landramen. Eftersom riksdagen är fri att
förändra landramen, måste dessa avtal justeras-uppåt eller nedåt-för varje
år, och vi vet att så sker också. Så i praktiken blir det därför fråga om ettåriga
avtal.
Det innebär att vi för vaije år avtalsfäster med mottagaren hur mycket
vi skall betala ut för en del av de projekt som vi sedan tidigare avtalsfäst i
insatsavtal, som har mycket längre avtalsperioder.
Nu vill vi renodla den här avtalsstukturen. Efter den här korta redogörel-
sen tycker jag att det vore konstigt om inte fler vill ställa upp på det, herr
talman. Därmed vill vi också ha ett system som liknar andra givares. Vi talar
väldigt ofta i biståndspolitiska sammanhang om ”likeminded” stater, och då
nämner vi alltid Norge, Danmark och Nederländerna. Norge, Danmark,
Nederländerna och Sverige ligger i en klass för sig. Låt oss få säga det.
Dessa länder har aldrig använt sig av sådana avtal som vi har. Jag vill inte
hävda, och det tror jag inte att någon här i kammaren vill, att deras bistånd
är mindre långsiktigt än vårt svenska. Andra myndigheter vid sidan om
SIDA, jag tänker på SAREC och BITS, kan ju helt uppenbart etablera lång-
siktiga samarbeten utan landramsavtal.
Sedan sägs det, och det har också hävdats här i dag, att regeringen vill
minska myndigheternas roll. Socialdemokraterna säger i sin motion att de
vill ha starka myndigheter med kompetens och professionalism. Ja, det vill
också vi. Jag tror att detta bygger på en missuppfattning. Både i utredningen
och i propositionen framhålls kraven på kompetens och vikten av att bygga
upp en sådan. Förslagen bygger på mål- och resultatstyrning, precis som det
sagts här. Riksdagen har ju för övrigt redan beslutat om att så skall vara fal-
let.
Det innebär att regeringen och departementet måste inrikta sig på de
övergripande målen och kravställandet. Myndigheterna ges ökad frihet att
enligt sina olika arbetssätt och övriga förutsättningar finna effektiva lös-
ningar på problem i arbetet med att uppnå målen. Både i utredningen och i
propositionen betonas vikten av att existerande styrinstrument används i så
stor utsträckning som möjligt.
Sedan vill jag säga några ord om fältadministrationen. Vi vet ju alla att
besparingskrav gäller. Det finns skäl för att vi skall spara. Vi kommer inte
förbi kraven. Vi vet också att våra relationer med mottagarländerna blir fler.
Därför är det viktigt att vi kan uppvisa ett ansikte utåt. Vi menar att det talar
för just integrering.
Att avveckla våra ambassader i några av våra viktigaste mottagarländer,
som har föreslagits här, vore att sända ut fel signaler i dessa tider. Det har
föreslagits att vi skulle avveckla våra ambassader i Tanzania, Mogambique,
Zambia och Angola. Jag förstår faktiskt inte hur man kan föreslå att vi skall
diskriminera - jag menar att det innebär det - det svarta Afrika så till den
grad att vi bara skulle ha ett par ambassader där. Vad skulle det likna?
När vi talar om fältadministrationen ser vi att det finns ett överväldigande
stöd i remissvaren för en integrering. Det är egentligen bara SIDA och Afri-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
55
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
56
kagrupperna som är emot. Sammanlagt 25 remissinstanser stöder en integre-
rad fältadministration. Det är naturligvis en styrka.
Herr talman! När man talar om fältadministration tycker jag att man skall
erinra om att flera av våra biståndsmyndigheter har mycket svårt att komma
till tals. Det tror jag är en erfarenhet som vi delar här. SIDA har ett eget
utomordentligt bra fungerande administrativt kontor vid sidan av ambassa-
den. Men var finns talesmännen för SAREC och BITS? Jag tror att det är
en fördel ur många synvinklar att vi har en enhetlighet här, att Sverige upp-
träder med ett ansikte. Det är naturligtvis skäl nummer ett. Men det finns
också besparingsskäl att lyfta fram.
Herr talman! Jag nöjer mig med dessa punkter.
Anf. 66 BERTIL MÄBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag har också läst vad remissinstanserna har skrivit här. Det
finns ju också kritik från betydande remissinstanser när det gäller det här
förslaget. Man nämner osäkerhet, otydlighet osv. Afrikagrupperna och
SIDA är inte oväsentliga i sammanhanget. Jag anser att de besitter den stora
sakkunskapen om biståndsarbetet och administrerandet av biståndet. Jag
kan också nämna Nordiska Afrikainstitutet.
Varför har ni så bråttom med det här förslaget, Alf Svensson? Hade det
inte varit bättre att ta ytterligare tid på sig? Då hade de organisationer i det
här landet som faktiskt jobbar i praktiskt arbete med biståndsfrågorna, och
har gjort det under årtionden, kunnat vara med på ett mycket tidigare sta-
dium och även fått tillfälle att påverka ett sådant här förslag innan det kasta-
des fram. Jag har mycket svårt att förstå brådskan i detta och att man uteläm-
nar viktiga solidaritetsorganisationer i det här landet.
Det har sagts att om förslaget inte håller skall man ompröva det. Men var-
för ha den ordningen? Det hade varit bättre med ett mer genomgripande och
grundläggande arbete för att arbeta fram ett bra förslag.
Anf. 67 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Vi tycker att detta är ett bra förslag, annars hade vi inte lagt
fram det. Sedan är det väl alltid så att det antingen går för fort eller för lång-
samt. Lagom tempo hålls väl i regel aldrig när man ogillar ett förslag och
skall bedöma det.
Sakkunskapen försvinner inte. Det är inte så att SIDA ställs vid sidan om.
Det är snarare så att SIDA:s roll blir mera renodlad. Det är nästan alltid så
när saker och ting förändras att man är mån att hålla fast vid det man har
haft och det man har arbetat utifrån. Det är detta vi möter från de två remiss-
instanser som nämndes här, SIDA och Nordiska Afrikainstitutet. Jag
nämnde dem själv också.
Herr talman! Det är mycket vanligt, tro mig på mitt ord, att man möter
SIDA-medarbetare ute i tjänst som säger att det här är ett bra förslag. Jag
har mött dem i åtskilliga länder och i åtskilliga sammanhang. Det har också
funnits anledning att känna uppmuntran från deras håll. Det vore förfärligt
om vi inte vore så öppna att vi vågar ompröva. Det är en omprövning som
sker nu, och vi tycker att den sker utifrån vad verkligheten har lett oss fram
till och vad den har visat att vi behöver förändra. Jag tycker inte att en abso-
lut rigiditet skall efterlysas eller understrykas i några sammanhang och inte
heller här.
Anf. 68 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Herr biståndsminister! Det är ingen som ifrågasätter att man
måste pröva biståndet hela tiden. Det måste ju vara en kontinuerlig process.
Att peka ut några som inte är för att vi ständigt skall ompröva är inget bra
försök. Vi skall ompröva biståndet.
Jag och andra ifrågasätter varför dessa förändringar skall ske så snabbt att
man inte ens ger svar på alla frågor och alla problem som dyker upp. Varför
stänger man ute de viktiga stora solidaritetsorganisationerna i det här landet
från ett sådant utrednings- och förändringsarbete? Den frågan kvarstår. Var-
för denna brådska? Det svarar inte Alf Svensson på.
Jag har ställt frågan: På vilket sätt skulle detta innebära bättre effektivitet
i biståndet? Ni föreslår att vi skall förändra landramsmodellen och utarbeta
landstrategier. På vilket sätt skall det öka effektiviteten?
Det står ingenting i propositionen om detta, och ni kan inte visa på någon-
ting sådant. Det är då inte en bra produkt. Det kommer att uppstå oklarhe-
ter, osv.
Man skulle ha kunnat förbättra effektiviteten i nuvarande system utan att
riva upp och ta bort landramsmodellen. Är SIDA och de svenska biståndsor-
ganen i dag så ineffektiva i jämförelse med exempelvis Världsbanken att
man tvingas göra på det här sättet?
Det finns uppgifter om att 35 % av Världsbankens projekt är misslyckade.
Sverige ger mycket stora summor till Världsbanken, Alf Svensson. Vore det
inte bättre att man tittade litet grundligare på den delen?
Anf. 69 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Ett effektiviserande av Världsbanken kan inte ersätta vårt
intresse av och vårt arbete för att effektivisera det bilaterala biståndet.
Även om det inte direkt hör till denna debatt, herr talman, har jag all rätt
att understryka att vi från svenskt och nordiskt håll arbetar mycket intensivt
och har arbetat mycket intensivt. Jag har medarbetare som är värda rejält
beröm för exempelvis insatserna med nordiska FN-projekt. Även multilate-
ralt sker förändringar, och man arbetar för effektiviseringar.
Vilka vinster är det man gör? Jag trodde att en del av detta framkom av
mitt korta inledningsanförande. Jag talade om integrerad fältadministration.
Landramssystemet är enligt vårt sätt att se föråldrat, eftersom en allt mindre
del av de bilaterala medlen ryms inom landramen. Riksdagen skall nu i stäl-
let få ta hand om och fatta beslut om hela beloppet och inte bara delar av
det.
Jag tror fortfarande att en renodling, om jag får använda det ordet, av
rollerna och myndigheternas uppgifter kommer att leda till effektivitet. Det
är självfallet inte lätt att i en proposition skriva hur många kronor det är
fråga om. Men det kommer att ge effektivitetsvinster, vilket är till glädje för
mottagarländerna.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
57
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
Anf. 70 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Alf Svensson nämnde att propositionen har varit föremål för
en grundlig analys i utskottet. Det är riktigt. Men det var faktiskt i det arbe-
tet som vår misstro mot förslaget förstärktes genom de samtal och de utfråg-
ningar som ägde rum. När vi t.ex. lyssnade till SIDA:s representanter blev
vi stärkta i den uppfattning som jag har redovisat här i dag.
Statsrådet säger att en referensgrupp var knuten till denna utredning. Ja,
det är riktigt. Men den kom till på ett mycket sent stadium. Utredaren hade
då hållit på ganska länge. Det är en stor senfärdighet från departementet när
det gäller parlamentarisk medverkan.
Det finns ett exempel på detta just nu. Det gäller utvärderingssekretaria-
tet. Styrelsen är fortfarande inte tillsatt. Det beslutet fattades här i riksdagen
för mer än ett år sedan. Finns det några som skall arbeta med effektivisering
av biståndet så är det detta utvärderingssekretariat.
Jag kan instämma i Bertil Måbrinks synpunkter på vad de tunga remissor-
ganen säger i denna fråga. Slutsatsen att det sker en förskjutning från myn-
digheter till regeringskansli kvarstår. Det är vad detta förslag innebär, och
det kan vi inte ställa upp på.
Vi behöver självfallet göra besparingar inom fältorganisationen. Men vi
menar att det förslag som finns i utredningen inte är tillräckligt granskat. Det
skulle vi vilja göra innan vi fattar beslut i dessa frågor.
Kärnan i debatten är givetvis: Kommer dessa förslag att ge ett effektivare
bistånd? Nej, det tror vi inte.
Anf. 71 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag skulle kunna läsa högt ur utredningen på s. 215. Sidan är
nu nämnd till protokollet, och det är upp till var och en att läsa och ta del av
det kapitel som handlar om konsekvenser ur effektivitetssynpunkt.
Jag är inte så naiv att jag tror att jag här och nu kan övertyga Kristina
Svensson och Bertil Måbrink. Men jag vill ändå försäkra, och tro mig i detta
avseende på mitt ord, att vår avsikt har varit att göra biståndsorganisationen
mer effektiv och med en klar rollfördelning. Jag har uppfattat åtskilligt av
det som redan under 80-talet sagts i andra sammanhang som att detta var
något att sträva efter i högre grad än vad som kanske tidigare har varit fallet.
Jag är litet förvånad över att de 25 remissinstanserna inte betyder särskilt
mycket. Det är enbart SIDA och den nordiska Afrikagruppen som gäller.
Hur skall de övriga remissinstanserna uppfatta detta? Är inte deras uppfatt-
ning lika mycket värd?
Herr talman! Den integrerade fältadministrationen skapar förutsättningar
för effektivitet. Menar verkligen Kristina Svensson att man skulle inrätta re-
gionala ambassader som skall täcka in det gigantiska område i det svarta Af-
rika det är fråga om? Jag är förvånad över den inställningen. Om jag har
förstått saken rätt delar Socialdemokraterna och Ny demokrati den uppfatt-
ningen.
Anf. 72 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag sade nog inte riktigt så. Jag sade följande: Det förslag
som SIDA pekar på som en möjlighet för besparingar och större effektivitet
borde granskas ytterligare innan vi fattar beslut om en förändrad fältorgani-
sation. Det var vad jag sade.
Vi vill alla ha ett effektivt bistånd. Statsrådet hänvisar till det arbete som
gjordes under slutet av 80-talet på departementet. Ett antal utredningar till-
sattes, och det kom förslag om t.ex. rollfördelning. Vi menar att man borde
ha använt sig av detta material innan man nu går att fatta beslut.
Statsrådet säger att vi enbart lyssnar till vad man säger på SIDA. Det är
naturligt att vi lyssnar på SIDA i den här frågan, eftersom det är SIDA som
är den myndighet som hanterar det landramsbaserade biståndet. Man pekar
i utredningen på att det egentligen inte finns några oklarheter i ansvarsför-
delningen mellan de svenska biståndsmyndigheterna. Det är alldeles klart
vad var och en skall göra. Men man menar att det finns en oklarhet i ansvars-
fördelningen mellan regeringsdepartement och myndighet.
Anf. 73 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill gärna ha sagt att man naturligtvis också skall lyssna
på SIDA. Det är självklart. Man skall givetvis ta till vara den sakkunskap
som finns där. Det är regeringens avsikt.
Jag påstår att det förslag som nu läggs fram, och som jag hoppas att riksda-
gen kommer att anta i kammaren, gör att SIDA:s kapacitet kan utnyttjas
bättre. Låt mig påpeka att det finns önskemål om att vi skall kunna föra över
verksamhet till exempelvis en myndighet som BITS efter det att SIDA arbe-
tat bilateralt under en period.
Jag menar att den organisation som vi för närvarande har inte underlättar
ett sådant arbetssätt, för att använda ett understatement. Det förslag som
regeringen nu lägger fram kommer att underlätta detta. Jag tycker att också
detta är angeläget. Därmed vill jag ha sagt, herr talman, att det finns all an-
ledning att lyssna på flera remissinstanser.
Anf. 74 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Vi tycker att det finns mycket som är bra i regeringens pro-
position. Men i vissa frågor vill vi gå ännu längre. Vi är otåligare och vill att
integrationen skall gå snabbare. Samma sak gäller Utvärderingssekretaria-
tet, som det nu måste bli fart på.
Apropå vad som sagts om de regionala ambassaderna vill jag säga att
SIDA, Socialdemokraterna och Ny demokrati - men det är kanske inte till-
räckligt att vi tycker så här - anser att man närmare skulle utreda frågan om
regionala ambassader. Att statsrådet med patos frågar vad detta skulle leda
till och talar om vad man i de afrikanska länderna skulle tycka, föranleder
mig att säga att man egentligen får tycka vad man vill. Måste vi spara, så
måste vi väl spara.
Men om vi nödvändigtvis skall göra av med en viss summa pengar kan
dessa kritiska stater få mera i bistånd om vi sparar på administrationen.
Alf Svensson gör sig mera till tolk för slentriantänkande, tycker jag. Stats-
rådet finner det ju helt omöjligt att införa en sidoackreditering i långt större
utsträckning än som i dag är fallet.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
59
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
Anf. 75 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Också jag skulle önska att Utvärderingssekretariatet kom i
gång snabbare. Det är inte tu tal om den saken. Men det är inte alltid som
det går som man önskar eller ens enligt arbetsinriktningen.
Vi är emellertid väldigt nöjda med att sekretariatet är inrättat. Jag tror att
det kommer att vara oss alla till hjälp framöver.
Lars Moquist tog upp frågan om regionala ambassader när det gäller afri-
kanska länder. Han sade: De får väl tycka vad de vill. Ja, det är nog den
inställningen som är förhärskande från herr Moquists sida. Jag tycker inte
att den inställningen platsar i Sveriges riksdag.
Jag menar att vi har ett ansvar för länderna i det svarta Afrika. Det ligger
i solidaritetens intresse men också i vårt eget intresse - det handlar ju också
om vår överlevnad - att vi engagerar oss. Jag tror att det är till gagn att man
inte befinner sig alltför långt från mycket svåra regioner som har en bräcklig
administration.
Om man tittar på detta med NGO och helt snabbt och kort drar en paral-
lell, märker man ofta att deras förmåga till effektivitet och till att handla rätt
i svåra situationer har att göra med att de är decentraliserade. De finns på
platsen i fråga, lever med människorna och ser vad som händer. Man kom-
mer inte nerdimpande, vilket här skulle vara fallet, i ett flygplan - i och för
sig tar det inte så lång tid att flyga.
Man kan dock aldrig bilda eller bygga upp kontakter och skaffa sig en rik-
tigt djup förståelse för dessa saker. Jag har väldigt svårt, herr Moquist, att
inse det rimliga i resonemanget, om man nu verkligen vill hjälpa, om man
verkligen är inriktad på att göra biståndet så effektivt som möjligt också från
mottagarens sida.
Anf. 76 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Vi vill ha en effektivisering både av biståndet och av admi-
nistrationen. I det läget tycker vi att det är lämpligt att överväga en sidoack-
reditering på fler ambassader än som i dag är fallet.
Anf. 77 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Låt mig erinra om följande, som jag förmodar att också Lars
Moquist har tagit del av.
Frågan om regionala ambassader prövades särskilt i utredningen Utrikes-
förvaltningens inriktning och organisation (SOU 1988:58).
I den utredningen prövades alternativa former för utlandsrepresentation:
dels det s.k. KSA-systemet med Stockholmsbaserad ambassadör för ett
större verksamhetsområde, dels s.k. regionambassader. Utredningen kon-
staterade att ett arrangemang med regionambassader sannolikt skulle kräva
ökade resurser och bara kunna genomföras i undantagsfall.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 78 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Det mesta är väl redan sagt i den här debatten, men jag vill
ändå göra några markeringar och framföra några undringar.
Sverige har länge på olika sätt manifesterat sin uttalade vilja att hjälpa
världens fattigaste länder såväl för att lindra nöd som för att åstadkomma
utveckling. Också efter regeringsskiftet hösten 1991 fullföljs den linjen. Bi-
ståndspolitiken har också genomgått ett antal kvalitativa förbättringar. I en
första fas har demokrati och marknadsekonomi fått en mera framträdande
plats i biståndspolitikens målsättning. Stöd för en sådan linje har man bl.a.
funnit hos de mer tongivande utvecklingsekonomerna.
Nu är det dags att driva igenom nästa kvalitetsförbättring inom biståndet
genom ett införande av striktare styrnings- och samarbetsformer. Det tycker
jag är bra. Den förra insatsen kan beskrivas så, att den syftade till att för-
bättra biståndets innehåll. Den nya förestående insatsen kan beskrivas som
en positiv utveckling av biståndets form.
Eftersom dels antalet biståndsprojekt totalt sett vid en utblick över värl-
den överstiger i-ländemas finansieringsmöjligheter, dels i-ländernas bi-
ståndsbudgetar minskar på grund av det kärva ekonomiska läget, ställs det
större och större krav på att varje biståndskrona får så stor effekt som möj-
ligt.
Även om enprocentsmålet återupprättas kommer vår solidaritet i framti-
den att möta svårare och större krav från omvärlden. Antalet samarbetsom-
råden ökar liksom antalet samarbetsländer. För att kunna möta den här si-
tuationen på ett aktivt sätt krävs det effektivitet. Med andra ord: Utdel-
ningen av en relativt stor, men ändå begränsad, insats maximeras så mycket
som möjligt.
Herr talman! Den nuvarande svenska strukturen vad gäller biståndets fält-
administration präglas av otydlighet utåt och dubbelarbete i fråga om admi-
nistrationen.
I det perspektivet är det särskilt välkommet att regeringen med exempel-
vis den s.k. Engblomska utredningen som underlag nu föreslår ett antal åt-
gärder som syftar till förbättrade styrnings- och samarbetsformer inom bi-
ståndet. Ytterst är syftet att förtydliga regeringens och resp, biståndsmyndig-
heters ansvar och uppgifter samt att ge en tydligare och bättre bild av det
samlade biståndet. Dessa åtgärder är genomtänkta och förankrade. Ett stort
antal remissinstanser är klart positiva till utredningens förslag. Men man bör
observera att flera av förslagen ligger i linje med vad som tidigare har beslu-
tats här i kammaren men som inte genomförts.
Redan år 1973 fattade riksdagen beslut om en förstärkt integration av bi-
ståndskontor och ambassader i programländerna. Men förslaget har inte ge-
nomförts fullt ut. Kraven på helhetsperspektiv, behovet av en fördjupad po-
licydialog med mottagarländerna, bredden i det svenska utvecklingssamar-
betet, kraven på samordning av biståndet och, inte minst, nödvändigheten
av besparingar talar för en integrering.
Konstigt nog har i samband med nämnda utredning och proposition ett
antal röster höjts i protest. Naivt nog trodde jag att myndigheternas effekti-
vitet var allas angelägenhet och därför borde vara ett område av samför-
stånd. Men det motstånd från vissa håll som den Engblomska utredningen
och propositionen framkallar får mig att misstänka att det finns ideologiska
meningsskiljaktigheter eller t.o.m. kanske hotade särintressen förknippade
med den här frågan - intressen som jag inte känner till.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
61
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
Jag ställer mig nu frågan: Vad är det som är så kontroversiellt i denna ut-
redning?
Herr talman! Kan det vara förslagen rörande regeringens styrning av myn-
digheterna?
Den realitet som biståndet i dag skall kunna hantera består av en ökning
av antalet mottagarländer och ett mångfasetterat bilateralt bistånd som in-
volverar flera svenska myndigheter samtidigt.
Förhållandet mellan regeringen och myndigheterna måste därför präglas
av en mål- och resultatorienterad styrning, som hävdats tidigare. Därför har
kraven på myndigheterna skärpts. Det innebär att verksamheten stramas
upp genom att den redovisas och analyseras under budgetprocessen. Bud-
getprocessen utnyttjas då som ett effektivt centralt styrnings- och samord-
ningsinstrument. Med denna åtgärd garanteras inte bara att skattebetalarnas
biståndskronor utnyttjas effektivare, utan myndigheterna får också ökad fri-
het att inom givna ramar planera och genomföra verksamheten.
Kan det då vara de åtgärder som syftar till en bättre överblick över motta-
garländerna som upprör känslorna?
I samarbetet med enskilda större mottagarländer föreslås att landstrate-
gier inrättas som möjliggör en regelbunden revidering av det svenska bistån-
dets inriktning och sammansättning. Dessa strategier utgör underlag för
prioriteringar i verksamheten och en tydligare samordning mellan myndig-
heterna och ökar möjligheterna till en delegering av ärenden till myndighe-
terna. Grunden för strategierna skall vara de resultat som uppnåtts inom bi-
ståndet, de erfarenheter som enskilda organisationer har i sin verksamhet,
mottagarländernas behov och egna prioriteringar samt regeringens anvis-
ningar om huvudmål för biståndet. Men man bör ånyo påpeka att ett steg i
den riktningen redan har tagits genom införandet av landprofder för vissa
samarbetsländer.
Vidare föreslås att s.k. indikativa planeringsramar, något som vi har disku-
terat här, skall ersätta de nuvarande avtalsfästa landramarna. Också här
ställs samarbetsinriktning samt förväntade och uppnådda resultat i centrum.
Detta kontrasterar med tidigare och, tyvärr, nuvarande synsätt, som foku-
serat ensidigt på utbetalningarna. Jag tycker att det är på sin plats att vi i
Sverige, när vi talar om hjälp till självhjälp, också verkar för att ansvaret för
ett effektivt resursutnyttjande tydligare vilar på mottagaren.
Herr talman! Till sist några ord om den åtgärd som utredningen föreslår
och som jag redan nämnt. Åtgärden går ut på att integrera ambassadernas
allmänna avdelningar och biståndskontoren och att ha en enhetlig chef.
En grundregel inom management har alltid varit att den högra handen all-
tid skall veta vad den vänstra gör. Med separat ledning av diplomati och bi-
stånd är det inte konstigt att den nuvarande strukturen präglas av otydlighet
utåt och dubbelarbete när det gäller administrationen.
Det är inte någon ny managementkunskap som jag plockar fram. Riksda-
gen fattade, som jag tidigare sagt, redan år 1973 beslut om en förstärkt inte-
gration av biståndskontor och ambassader.
Inte nog med att resultat förväntas ge vinster i form av effektivitet och
enhetlighet, besparingarna lär också bli ganska betydande - pengar som jag
hoppas går till en ny välriktad biståndsinsats.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 79 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig väldigt kort. De frågor vi ställer oss är
följande:
Kommer biståndet att bli effektivare med hjälp av de här förslagen?
Kommer långsiktigheten i biståndet att bevaras genom de här förslagen?
Är det inte så att biståndet fragmenteras?
Det här är de frågor som vi har i detta sammanhang. Jag trodde att de med
all tydlighet hade framgått i tidigare inlägg.
Anf. 80 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte beröra sakfrågan, utan jag skall bara göra ett
påpekande.
Statsrådet Alf Svensson sade i sitt inledningsanförande att det till den ut-
redning som låg till grund för propositionen hade knutits riksdagsledamöter.
Det uttalandet gör att man kan tro att riksdagsledamöter ingick i själva ut-
redningen. Så var det emellertid inte. Det var ambassadör Göran Engblom
som fick i uppdrag av statsrådet att göra den aktuella utredningen, som såle-
des var en enmansutredning.
Karl-Göran Biörsmark från Folkpartiet och jag fick en inbjudan från utre-
daren att under hösten 1992 vid, vill jag minnas, fyra tillfällen få information
och samtala med utredaren och hans medhjälpare om de frågor som han ar-
betade med. Jag ingick alltså inte i utredningen. Som socialdemokratisk re-
presentant har jag således inte heller något ansvar för de förslag som utreda-
ren presenterade. Göran Engblom var införstådd med det. Det var fråga om
att vi fick information. Det var värdefullt och bra. Vi kunde komma med
något påpekande och vi hade samtal om dessa viktiga frågor.
Anf. 81 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag vill svara på de frågor som Kristina Svensson ställde till
mig. Jag hann inte fram till min plats tidigare.
Ja, jag tror att effektiviteten i biståndet blir bättre. Som jag sade tidigare
tror jag att man kan utnyttja varje enskild biståndskrona bättre. Man får
också ökad insyn i verksamheten och kan planera på ett bättre och effekti-
vare sätt. Det är mitt svar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Styrnings- och
samarbetsformer
i biståndet
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU27 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
63
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Användningen av
inkomna medel för
biståndsverksamhet
64
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU32 Användningen av inkomna medel för biståndsverksamhet
(prop. 1992/93:219).
Anf. 82 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag har respekt för kammarens tid och begränsar mig till att
yrka bifall till meningsyttringen i detta betänkande. I meningsyttringen finns
en utförlig motivering till varför vi inte är överens om det som föreslås i pro-
positionen och betänkandet.
Anf. 83 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag skall följa Bertil Måbrinks exempel och inte orda så
mycket om detta betänkande. Det finns motiveringar till utskottets ställ-
ningstagande. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkande
1992/93:UU32.
Anf. 84 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag skall i någon mån följa exemplet, men jag skall ändå an-
vända talarstolen. Orsaken till det är att jag tycker att det kortfattade betän-
kande som vi har framför oss är mycket glädjande.
Bakom det betänkandet finns nämligen ett riktigt engagemang för det
svenska biståndet av en folkrörelse, i det här fallet kyrkorna. Man har kon-
staterat att vi i Sveriges riksdag på förslag av den svenska regeringen har be-
slutat oss för att minska det svenska biståndet i storleksordningen 1,5 mil-
jard, dvs. ungefär 10 %. Man reagerar praktiskt genom att samla in pengar.
Pengarna skickas till Utrikesdepartementet för att användas i biståndssam-
manhang. Man vill i någon mån gå från ord till handling och visar att man
inte accepterar den här utvecklingen. Trots det beslut vi har fattat tycker jag
att vi alla i den här riksdagen skall vara mycket glada över det här. Det finns
faktiskt folkrörelser i Sverige i dag som reser sig upp och säger att det inte
är rätt att vi tar pengarna från dem som är mest utsatta.
Vi har många problem i Sverige. Det är förvisso sant. Vi har många utsatta
grupper även i Sverige. Men det finns inga människor som är så utsatta som
de nänniskorna som vi möter i tredje världen. Det kan jag säga efter att själv
har gjort några resor och sett hur det ser ut. Jag tycker därför att det var
mycket positivt att den här aktionen genomfördes. Jag hade gärna sett att
fler folkrörelser hade engagerat sig för biståndet på olika sätt än vad som har
varit fallet.
Jag noterar att utskottet i sitt betänkande stryker under att det är olyckligt
att vi har avvikit från enprocentsmålet under trycket av den ekonomiska kri-
sen i Sverige. Jag tycker att det är positivt att utskottet också ger regeringen
en reprimand. Som exempel på hur man skall återgå till enprocentsmålet an-
vänder man den konsekvensanalys som finns i kompletteringspropositionen.
Med litet vetskap om hur regeringsarbetet fungerar är jag ganska säker på
att Finansdepartementet har tvingat igenom att det skall stå så här i komplet-
teringspropositionen. Jag tror inte att intresset från det hållet är så stort för
att återgå till enprocentsmålet - tyvärr. Jag har i och för sig inga säkra belägg
för det, men jag har en känsla av att man inte gör sådana prioriteringar.
Det här har också fött en annan tanke hos mig. I detta betänkande talar
vi om prioriteringar. Det står klart och tydligt. Strängt taget hela utskottet
har skrivit under på att vi skall prioritera en återgång till enprocentsmålet.
Trots det finns det partier i den här riksdagen som anser att andra saker skall
prioriteras. Det är särskilt intressant att konstatera att ett av de partierna är
kds som prioriterar ett vårdnadsbidrag före en återgång till enprocentsmålet.
Jag tror säkert att man kan hitta fel och brister även i mitt parti på det här
området. När vi gör våra prioriteringar glömmer vi att vi faktiskt har skurit
ner biståndet. Om det är någon reform som vi i dag bör inrikta våra insatser
på så är det att återställa enprocentsmålet och inte att inleda nya satsningar
på andra områden. Jag hoppas att vi skulle kunna enas och att det som ut-
skottet säger om prioritering är något som vi alla kan sluta upp omkring.
Biståndet skall prioriteras så fort som det över huvud taget är möjligt och så
snart som ekonomin det tillåter. Jag hoppas att vi långt före budgetåret
1987/88 skall vara tillbaka på enprocentsmålet.
Anf. 85 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Det går tydligen inte att vara generös och ta hänsyn till kam-
marens tid. Trots att jag tycker att det räckte med att hänvisa till vår me-
ningsyttring får jag nu ändå lov att gå upp i debatten.
Jag kan instämma i det Berndt Ekholm sade. Precis det som Berndt Ek-
holm har sagt står i meningsyttringen. Jag är tacksam för att det togs upp.
Jag hoppas att Berndt Ekholm också stöder meningsyttringen.
Det är riktigt som Berndt Ekholm säger att utskottet har gett regeringen
en knäpp på näsan när det gäller den förnumstighet och det sätt att komma
med pekpinnar som propositionen präglas av. Regeringen säger exempelvis:
”det inte är någon bra ordning att föreningars och enskilda medborgares en-
gagemang för ett aktivt bistånd kommer till uttryck på så sätt att man försö-
ker få privat insamlade medel kanaliserade via statsbudgeten”. Så talar en
fullfjädrad statsbyråkrat som ingenting har hört och ingenting har förstått.
Man borde i stället ha tackat - precis som Berndt Ekholm säger - de kyrkor,
samfund och biståndsorganisationer som tog det här initiativet och uppehål-
ler det här solidaritetsengagemanget. I propositionen nämnde man inte ens
att kampanjen kom till just som en protest mot att man skar ner biståndet
med 1,5 miljard. Detta rättade, som jag har sagt tidigare, utskottet till. Det
tycker jag hedrar utskottet.
Vi har tidigare i biståndsdebatten diskuterat enprocentsmålet. Jag vill
minnas att det är Karl-Göran Biörsmark som i någon tidningsartikel har sagt
att man skall fortsätta att tjata om att enprocentsmålet skall återställas. Nu
har vi gjort det en gång till. Det kommer att bli ytterligare tillfällen. Det är
helt oacceptabelt att man först 1997/98, i bästa fall, kan tänka sig att åter-
ställa enprocentsmålet.
Anf. 86 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag skall vara ganska kortfattad. Man kan väl säga att vi är
överens. Det är inte mycket som skiljer meningsyttringen från betänkandet.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Användningen av
inkomna medel för
biståndsverksamhet
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Användningen av
inkomna medel för
biståndsverksamhet
66
Jag - som har följt biståndet under några år i riksdagen - tycker att den be-
tänkandetext som vi har samlats kring i utskottet är osedvanligt stark. Det
är glädjande att vi har kunnat enas kring detta. Jag hoppas att regeringen
denna gång kommer att lyssna på vad utrikesutskottet säger i biståndsfrågor.
Det är inte alltid man har gjort det.
Anf. 87 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! När Berndt Ekholm tar till sådana ord som han gör när det
gäller kds kan jag inte låta bli att kommentera det. Han säger bl.a. att kds
prioriterar vårdlönen före satsningen på biståndet.
Jag vill påminna Berndt Ekholm om att det bud som man hade från bör-
jan, när man talade om nedskärningar i den gemensamma uppgörelsen, låg
på en neddragning med 4 miljarder. Då protesterade inte Socialdemokra-
terna särskilt mycket. Jag vet att biståndsministern kämpade oerhört för att
få biståndet på den nivå där det är i dag. Att jämföra vårdlönen och våra
aktiviteter för den med insatser som gäller biståndet är ungefär som att jäm-
föra äpplen och bananer. Det är en jämförelse som jag protesterar mot.
Anf. 88 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Buden om hur mycket man skall skära i biståndet kommer
från den borgerliga regeringens finansdepartement. Som jag sade i mitt an-
förande anklagar jag Finansdepartementet för att alltför ofta försöka skära
i biståndet. Detta är inte första gången det sker. Man borde lyssna mer på
den opinion som finns för biståndet. Att det skall skäras 4 miljarder i bistån-
det är alltså inte något socialdemokratiskt förslag, utan det är den borgerliga
regeringens finansdepartement som har lagt det budet.
Jag tycker inte att det är fel att jämföra vad vi skall prioritera, exempelvis
den vårdlön som kds föreslår. Jag kan nämna annat som vi bör prioritera.
Jag anser personligen att vi i första hand skall prioritera de mest utsatta i
samhället oavsett om de finns i Sverige eller utomlands. Jag vill börja med
dem i tredje världen eftersom det är de som har det allra sämst.
Jag tycker att det är en fråga om etik och moral, om det är biståndet som
skall återställas först eller om det är andra sektorer i det svenska samhället.
Jag tycker att jag har god grund för mitt påstående att vi bör - precis som
det står i betänkandet - prioritera en återgång till enprocentsmålet.
Anf. 89 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag hade tänkt att jag skulle instämma i vad Berndt Ekholm
sade. Men jag gjorde inte det på grund av hans något ojusta påhopp på Fi-
nansdepartementet. Vi har väl alla våra problem med finansministrarna.
Men jag känner finansministern väl, och jag kan gå i god för att där klappar
ett hjärta som också är för ett ökat bistånd. Uppgörelsen mellan Socialdemo-
kraterna och regeringen ledde ju fram till detta som vi båda beklagar. Men
vi arbetar båda för en återgång till 1 %.
Jag är litet orolig för hur Berndt Ekholm kommer att klara detta i sitt
parti, när man ser på de besparingar som Allan Larsson förutskickar att man
skall göra på exempelvis flykting- och biståndsområdet. Vi kommer att få
det ganska tufft båda två, skulle jag tro.
Anf. 90 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag har egentligen ingen anledning att kommentera K-G
Biörsmarks inlägg. Men han säger att Socialdemokraterna tänker skära i bi-
ståndet. Det vill jag härmed dementera.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU13,
UU19, UU26, UU27 och UU32.
Utrikesutskottets betänkande UU13
Mom. 2 (sanktionerna mot Sydafrika)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 20 för reservationen av
Lars Moquist. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Karin Falkmer (m) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU19
Mom. 1 (nationella och internationella konflikter)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 129 för reservation 1 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 11 (svensk säkerhetspolitik)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 7 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom 13 (fredsbevarande och fredsskapande styrkor)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 129 för reservation 5 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 16 (kärnvapen till sjöss)
Först biträddes reservation 6 av Pierre Schori m.fl. - som ställdes mot me-
ningsyttringen av Bertil Måbrink i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 170 röster mot 127 för reserva-
tion 6 av Pierre Schori m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 17 (internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 129 för reservation 7 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 21 (internationell vapenhandel)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 129 för reservation 8 av
Pierre Schori m.fl.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Användningen av
inkomna medel för
biståndsverksamhet
|
Prot. 1992/93:113 19 maj 1993 |
Mom. 23 (militära resurser och miljön) Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 129 för reservation 9 av |
Pierre Schori m.fl.
|
Riktlinjer för en |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Utrikesutskottets betänkande UU26 Mom. 1 (en förändrad anslagsstruktur) Först biträddes reservation 1 av Pierre Schori m.fl. med 127 röster mot 20 Härefter bifölls utskottets hemställan med 148 röster mot 127 för reserva- Mom. 2 (en ny modell för samarbetet med mottagarländerna) Först biträddes reservation 3 av Pierre Schori m.fl med 132 röster mot 22 Härefter bifölls utskottets hemställan med 148 röster mot 129 för reserva- Mom. 3 (en integrerad fältadministration) Först biträddes reservation 5 av Pierre Schori m.fl. med 129 röster mot 22 Härefter bifölls utskottets hemställan med 148 röster mot 129 för reserva- Utrikesutskottets betänkande UU27 Utskottets hemställan bifölls. Utrikesutskottets betänkande UU32 Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 10 för meningsyttringen Beslut om uppskjuten votering På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som 9 § Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling Föredrogs |
|
68 |
(prop. 1992/93:180). |
Anf. 91 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna nr 1, 3, 4 och 6. Inga-Britt Johansson kommer i ett anför-
ande senare att tala för våra övriga reservationer.
Det var med mycket stora förväntningar som vi tog emot regeringens pro-
position om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling. För-
väntningarna var uppskruvade, förseningen stor och propositionen, när den
väl kom, alldeles för mager, "tyvärr tvingades vi ganska snabbt konstatera att
förväntningarna på förslag till kraftfulla åtgärder inte infriades.
Vi delar självfallet regeringens uppfattning att det finns ett mycket stort
behov av förändringar i hela vårt samhälle, när det gäller såväl konsumtion
och produktion som energi-, transport- och jordbrukspolitik, och vi ställer
upp på de allmänna riktlinjerna för den framtida miljöpolitiken.
Redan under vår regeringstid, då Birgitta Dahl var miljöminister, inledde
vi omställnings- och awecklingsplaner och förberedde oss på en ny fas i mil-
jöpolitiken. Det var en fas som skulle bli svårare, därför att den direkt skulle
påverka människors levnadsvanor.
Det är en gigantisk förändring som förestår i Sverige och i alla våra väster-
ländska industrisamhällen om vi skall klara uppgiften att skapa den hållbara
utveckling som vi har satt oss före. Vi måste bötja i vårt eget land och se
kritiskt på vår egen livsstil och på våra egna konsumtions- och produktions-
mönster. Vi lever på en materiell standard som är omöjlig på global nivå.
Den rikaste femtedelen av mänskligheten, som vi tillhör, förbrukar fyra fem-
tedelar av jordens resurser.
FN:s stora konferens Miljö och utveckling i Rio de Janeiro för snart ett år
sedan förstärkte och bekräftade vår uppfattning att en hållbar utveckling på
jorden inte är möjlig, om inte vi i den rika delen av världen förmår minska
vår förbrukning av ändliga råvaror och fossil energi. Miljön på jorden kan
inte räddas om vi inte utrotar fattigdomen i u-världen. Det är där ökningen
av den materiella standarden är nödvändig för att inte slitaget på skog och
mark skall bli förödande.
En hel del av den mest miljöförstörande industriproduktionen är nu för-
ändrad, åtminstone i vårt land, och med ny teknik har produktionen blivit
både mindre energikrävande och mindre resursförbrukande. Det är en posi-
tiv utveckling, men den räcker inte.
Omställningen kan, om vi bejakar den och redan nu böljar ta konsekven-
serna av vad jorden tål, förenas med god livskvalitet och gott om arbetstill-
fällen. Men då måste vi våga se att det krävs förändringar på många områden
och acceptera att det är ekologin i första hand och inte bara ekonomin som
sätter de yttre ramarna för vår mänskliga verksamhet.
Herr talman! En så storslagen ansats som denna proposition borde ha re-
sulterat i en analys av vilka kretslopp som är mest angelägna att sluta. Vi
är inte lika övertygade som regeringen om marknadskrafternas goda vilja.
Tempot i miljöarbetet har sjunkit betänkligt under de senaste två åren, och
det kommer att ta onödigt lång tid att uppnå angelägna miljömål, som vi
hade önskat tydligare formulerade.
Det som förvånar oss är att så mycket energi är nedlagd på förpacknings-
återvinning och så litet på långsiktiga strategier och ekonomiska styrmedel.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
69
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
Vi menar att det brådskar med att ta itu med de konstruktioner och investe-
ringar som får långsiktig effekt, t.ex. byggnader, bilar, datorer och hushålls-
apparater. Det hade varit naturligt att nu reglera hur man skall bygga och
vilka material man skall använda för att rivning av hus i framtiden inte skall
åstadkomma miljöskador. Det är lika angeläget att husen också under sin
användningstid är miljövänliga och inte skadar människors hälsa.
Det är i detta perspektiv vi vill se den kretsloppsanpassade samhällsut-
vecklingen. Att nu, som regeringen föreslår, öka insamlingen av stålplåt - i
huvudsak kattmatsburkar - och inte bry sig så mycket om kretsloppet i jord-
bruket är att bölja med en detalj som skymmer sikten för ännu viktigare
kretslopp.
Det är också av avgörande betydelse att se till att det finns avsättning för
det insamlade materialet. I propositionen saknas förslag till hur t.ex. den
kraftiga ökningen av insamlad stålplåt skall tas om hand. Det är angeläget
att hela kretsloppskedjan fungerar för det insamlade avfallet. Allmänhetens
förtroende försvinner om sorterat material ändå hamnar på tippen.
Produktion och konsumtion måste kretsloppsanpassas, men det betyder
inte bara att förpackningar och annat skall samlas in. Det betyder också att
de kan återföras till nyttig användning med rimliga insatser av energi. Fram-
gångarna med kretsloppstänkandet får inte saboteras genom att man kör
orimligt långa avstånd för att samla in mycket små mängder. Självklart måste
hanteringen som helhet bli så litet energi- och resurskrävande som möjligt.
Vår reservation nr 3 gäller utvecklingen mot ett kretsloppssamhälle och
områdena energi, jordbruk och näringspolitik.
Energin i ett kretsloppssamhälle kommer rimligen från förnybara energi-
källor, såsom biomassa, sol, vind och vatten. Det är angeläget att på ett
bättre sätt än hittills stimulera användning av förnybara energikällor. Våra
relativt sett låga energipriser har tyvärr motverkat detta.
En ökad användning av biomassa kräver dock teknikutveckling för att
man skall komma till rätta med de höga kolväteutsläppen. Här behöver vi
bättre pannor för vedeldning t.ex. och mer forskning för att kunna framställa
och använda biogas.
Energihushållningsplaner i industrin, även i den icke elintensiva industrin,
måste utvecklas. Energisparande ger på alla områden den allra bästa vins-
ten. Jag återkommer senare till energibesparing på bostadsområdet.
Vi anser också att obligatoriska energideklarationer behövs för elappara-
ter och annan elkrävande utrustning.
Så kommer vi till jordbruket. Den viktigaste resurs vi har i Sverige är vår
matjord. Genom det jordbruk som vi bedriver håller vi på att utarma, inte
bara flora och fauna, utan själva mullkapaciteten i matjorden. Detta är vårt
och hela västvärldens stora kretsloppsproblem. Genom att vi i Sverige och
övriga västvärlden har haft en helt lineär jordbrukslinje, dvs. vi har produce-
rat livsmedel på landsbygden och fraktat dem till städerna, har fosfor i en
jämn ström gått från land till stad. Genom våra vattentoaletter har sedan
våra mänskliga restprodukter, som ju i praktiken är jordbrukarnas avfall,
hamnat i våra sjöar, i stället för på åkrarna. Detta är det verkligt stora krets-
loppsproblemet. Slammet från våra reningsverk borde enligt kretsloppsmo-
70
dellen tillbaka till åkrarna. Skall jordbrukarna ta producentansvar för sina
produkter, borde detta vara en självklarhet.
Bristen på kretslopp i livsmedelsproduktionen gör att mullkapaciteten ut-
armas, och vi måste importera handelsgödsel. Detta kostar mycket i reda
pengar för samhället. Ett stort problem är också att den fosfor som man bry-
ter alltid innehåller kadmium. Bristen på kretsloppstänkande leder alltså till
att vi har fått problem med kadmium i våra livsmedel, med utarmade jordar
samt med övergödda sjöar och vattendrag. Fosforn har hamnat på fel ställe
i naturen. Detta är inte hållbart längre. Fosfor kommer för övrigt också att
bli en bristvara i framtiden. Att skapa en kretsloppsanpassad utveckling i
jordbruket och ett samspel mellan stad och land ser vi som mycket viktiga
frågor för den av regeringen föreslagna kretsloppsdelegationen.
Vi är starkt kritiska till regeringens tidigare beslut att ta bort prisregle-
ringsavgiften på handelsgödsel. Detta stämmer dåligt med kretsloppstän-
kandet. 1990 års jordbrukspolitiska beslut var ett steg i riktning mot ett mer
miljövänligt jordbruk. Mindre kemikaliesering, mer extensivt jordbruk, ba-
lans mellan produktion och konsumtion och ett jordbruk i hela landet var
mål som låg väl i linje med kretsloppstanken.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag om hur
jordbruket skall passa in i ett kretsloppssamhälle.
För att möjliggöra återförandet av slam på åkrarna, måste avloppsvatten
från industrier skiljas från avlopp från hushåll. Vi välkomnar förslaget till
ändring i VA-lagen, som borde möjliggöra för kommuner att neka tillträde
till VA-nätet för industrier som släpper ut giftigt avloppsvatten. Här behövs
i stället utbyggnad av slutna kretslopp för avloppsvatten i de industrier som
har starkt förorenande processer.
Näringspolitiken hör också hemma i kretsloppssamhället. En utveckling
mot ett kretsloppssamhälle måste möjliggöra en samverkan mellan närings-
och miljöpolitik. Miljöpolitiken måste upphöjas till en strategiskt viktig
fråga för näringslivet. En av näringspolitikens viktigaste uppgifter under
1990-talet är att driva på för att göra den industriella utvecklingen godtagbar
ur miljösynpunkt. Hårda miljökrav har lett till, och kommer att leda till, för-
delar för de industrier som kan ta vara på konsumenternas efterfrågan på
miljövänliga produkter. Häri finns stora utvecklingsmöjligheter.
Det är viktigt att konstatera att det går att göra någonting åt de flesta mil-
jöproblem, och att den svenska industrin i flera fall medverkat mycket kon-
struktivt. Den för miljön goda utvecklingen har statsmakterna stimulerat ge-
nom att använda en mängd olika instrument som skatter, avgifter, lagar och
förordningar. Det är viktigt att samhället också i fortsättningen tar kloka po-
litiska beslut för att påskynda denna utveckling.
Reservation nr 4 gäller trafiken. Propositionen saknar skrivningar som
uppmuntrar och stimulerar kollektivtrafiken, vilket är negativt, eftersom
miljöproblemen i samband med trafiken är mycket allvarliga. I en krets-
loppsanpassad samhällsutveckling bör en utbyggnad av kollektiva och miljö-
vänliga färdsystem finnas med.
Trafiken kan inte tillåtas förorena i nuvarande utsträckning i ett krets-
loppsanpassat samhälle. Regeringen ger inga andra förslag än miljöklassning
av fordon och introduktion av biobränsle. Frågan är om inte vägtrafikens
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
71
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
72
andel av transportarbetet måste minska och ge utrymme för mer miljövän-
liga transportslag.
Men även bilismen måste anpassas, och därför bör bensinen miljöklassas.
Med nuvarande tillverkningsmetoder är motoralkoholer tveksamma ur
energisynpunkt. Däremot tror vi att en utveckling av biogas och gasdrivna
fordon kan var en bra utvecklingsmöjlighet.
Det är ingen hemlighet att de av oss i riksdagen beslutade målen på trafik-
området strider mot de av oss i samma riksdag beslutade miljöpolitiska må-
len, t.ex. om begränsning av utsläpp av kol- och kväveoxider. Här behövs en
analys och förslag till hur denna konflikt skall lösas. Vi anser att genomgri-
pande förändringar av hela vårt transportsystem är nödvändigt. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag.
Reservation nr 6 slutligen gäller bostäder och energibesparing. Den posi-
tiva trenden med energibesparing inom bostadssektorn, då energianvänd-
ningen för uppvärmningsändamål minskade kraftigt, har nu brutits. Man
kan t.o.m. se en liten ökning i vissa fall. Orsakerna kan vara de sänkta olje-
priserna och att statens stöd till energisparande avvecklades.
Till detta skall man lägga den kraftiga ökning av användningen av elenergi
som används till drift av ventilationsanläggningar, pumpar, hissar, tvättstu-
gor, motorvärmare, belysning, m.m. Vid val av utrustning vid renoveringar
tas mycket liten hänsyn till framtida elförbrukning. Denna utveckling måste
stoppas.
Särskilda medel för informations- och utvecklingsinsatser bör därför enligt
vår mening avsättas för att stimulera bostadsföretag, fastighetsägare och bo-
stadsrättsföreningar att genomföra olika projekt som kan förbättra energi-
hushållningen inom bostadsbeståndet. Stöd till marknadsintroduktion av ny
teknik som kan bidra till minskad energianvändning bör också övervägas.
Herr talman! Jag yrkar med detta bifall till våra reservationer nr 1, 3, 4
och 6.
Anf. 92 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad sam-
hällsutveckling innehåller inte bara förslag till riktlinjer för en kretsloppsan-
passad samhällsutveckling, utan den innehåller också en rad förslag till åt-
gärder. Sammantaget innebär förslagen i propositionen ett sytemskifte inom
miljöpolitiken. Det är ett sytemskifte som kan medföra många positiva för-
ändringar, men som samtidigt kan drabba inte bara enskilda företag och
medborgare, utan också själva marknadsekonomins funktionssätt.
Om propositionen okritiskt läggs till grund för samhällets fortsatta åtgär-
der inom miljöpolitiken kan den leda till en hel del oönskade effekter. För-
ändringen kan i sin förlängning medföra att det skapas ett slags planekolo-
giskt system som riskerar att sätta marknadsekonomin ur funktion. Jag anser
att konsekvenserna av en sådan genomgripande förändring skulle ha analy-
serats och ingått som en väsentlig del i en sådan här proposition. Kravet på
god miljö får aldrig bli ett självändamål.
Mot bakgrund av detta hade det varit önskvärt om man särskilt hade ägnat
uppmärksamhet åt att analysera de konsekvenser som förslagen får var för
sig och tillsammans. Jag tänker då på den privata äganderätten, näringsfrihe-
ten och den fria konkurrensen samt på vilka kostnader förslagen i övrigt kan
leda till för samhället, medborgarna och de enskilda företagen.
Herr talman! Trots de här bristerna anser vi i Ny demokrati att propositio-
nens huvudsakliga innehåll är i grunden positivt. Konsekvenserna av försla-
gen måste dock från de berörda synpunkterna ges särskild uppmärksamhet
under de närmast kommande åren, så att det blir möjligt att snabbt upptäcka
oönskade effekter och genomföra nödvändiga förändringar.
Nu ser jag med viss tillfredsställelse i betänkandet att formuleringarna har
öppnat för den här sortens samtal längre fram. Det står t.ex. så här: De fast-
ställda ambitionerna som gäller för miljöpolitiken skall stegvis gå vidare med
konkreta mål och tidsramar. Näringslivet skall även i fortsättningen ha en
frihet att själv utarbeta och välja metod för att nå detta mål inom angivna
tidsramar.
Detta är i och för sig bra. Men det är inte bra att att man inte gjorde en
sådan konsekvensanalys innan man presenterade propositionen. Om man i
efterhand upptäcker att någonting är fundamentalt fel i tanken är det så dags
att ändra på det. Man borde tänka efter före.
Jag är vidare tveksam till den föreslagna förändringen i plan- och byggla-
gen, vilken går ut på att det av lagen klart skall framgå att lagens bestämmel-
ser syftar till att främja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö.
Skälen till tveksamheten är i allt väsentligt desamma som jag redan har
anfört, dvs. frågan om vilka konsekvenser ändringen får för den privata
äganderätten, näringsfriheten och den fria konkurrensen. Genom ändringen
i portalparagrafen får hela lagkomplexet ett nytt innehåll. Innebörden av la-
gen kommer att ändras, tillämpningen blir en annan. Rättssäkerheten kan
uppenbarligen komma i fara.
Regeringen har tillkallat en utredare med uppgift att se över PBL. Utred-
ningen skall bl.a. överväga behovet av närmare bestämmelser för ökad mil-
jöhänsyn i den fysiska planeringen. I det sammanhanget kommer tillämp-
ningen av kretsloppsprincipen att särskilt uppmärksammas. Resultatet av ut-
redningen skall redovisas i etapper, med slutredovisning i april nästa år.
Herr talman! Jag tycker att detta är en rätt egendomlig situation. Jag har
många gånger i utskottet blivit avfärdad när jag har tillstyrkt mina motioner
med motiveringen att en utredning är på gång och att den snart kommer att
redovisa sitt resultat. Vi kan inte föregripa detta. Det har jag fått nöja mig
med, antingen jag velat eller ej.
I det här fallet är det precis tvärtom. Här finns det en utredning. Utreda-
ren har fått i särskild uppgift att titta på just de här problemen. Man skall
lägga fram ett delbetänkande inom kort och slutredovisningen inom mindre
än ett år. Varför väntar man då inte med att fatta genomgripande beslut om
ändring i lag? Jag tycker att det är egendomligt. Det är därför jag har reser-
verat mig mot detta.
Avslutningsvis vill jag än en gång säga att vi i huvudsak står bakom själva
kretsloppstanken och principerna bakom propositionen. Men vi har de här
två allvarliga invändningarna. Jag yrkar därför bifall till Ny demokratis två
reservationer som är fogade till betänkandet.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
74
Anf. 93 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Själva ordet ekologi har blivit ett modeord. Ekologi, läran
om samspelet i naturen. Ordet används i de mest skilda sammanhang. En
positiv tolkning är naturligtvis att medvetenheten har ökat och att det gör att
det är positivt att använda begrepp som på något vis antyder att den som
säger ordet bär denna medvetenhet.
En överföring till det politiska språket och till regeringens vilja att mar-
kera medvetenhet var naturligtvis kretsloppspropositionen. Kretsloppet är
en princip som i hög grad är ekologisk. När det gäller samspelet i naturen är
kretsloppet en av de viktigaste delarna.
Att samhället måste bruka naturresurser och använda förnybara energi-
källor utan att skapa avfall och andra negativa miljöeffekter är en självklar-
het. Frågan är bara hur vi skapar sådana system som gör att detta blir fallet,
och hur skapar vi ekonomiska resurser i de fallen, vilka inte är så få? Det
står i konflikt med vårt sätt att producera varor och tjänster.
Sverige som ett litet och högt utvecklat industri- och tjänstesamhälle grun-
dar en stor del av sin ekonomi på handel och förbindelser av allehanda slag
med omvärlden. Detta skapar både möjligheter och begränsningar för hur
vi skall agera inom snart sagt alla områden.
Sveriges ansvar för att driva på miljöutvecklingen är stort. Sverige är le-
dande inom ett antal tekniska områden.
Tekniker som kan ingå i ett kretsloppssamhälle kommer på sikt att vara
den enda grunden för världens produktion och naturligtvis också för svenskt
näringsliv. Det är alltså viktigt att ett land som Sverige går längst när det
gäller miljökraven och att vi markerar vår plats som en högt utvecklad indu-
strination genom att skapa exempel på hur man kan producera så att hante-
ringen ingår i ett kretslopp.
Vilka riktlinjer skall man då ha? Det finns naturligtvis en mängd olika sätt
att angripa problemen på. Men samhället som beställare av varor och tjäns-
ter måste ställa långsiktiga krav. De man köper och beställer av skall ge möj-
lighet till ett kretsloppsbeteende. Alla slag av styrmedel, från rena förbud
till avgifter, skall användas. Om miljöavgifter råder ingen diskussion. De
kommer att användas, och de har visat sig vara någorlunda effektiva i förhål-
lande till andra styrmedel.
Våra beslut i Sverige måste alltid ställas i relation till omvärlden. På kort
sikt finns det naturligtvis, liksom vi tvingas göra ranordningar inom landet,
möjligheter för oss att fundera över vad vi bör göra i Sverige och vilka sats-
ningar vi behöver göra utanför landet i form av hjälp eller teknikspridning
på annat vis.
Vi måste också använda vårt inflytande till att minska klyftan mellan i-
och u-länder, dels naturligtvis för att uppnå det kretsloppsbeteende som är
önskvärt för världen som helhet, men också för att undvika väpnade konflik-
ter som naturligtvis i dessa sammanhang är ett av de mer allvarliga exemplen
på mänskligt beteende som icke är kretsloppsanpassat. Det betyder att vår
livsstil måste förändras. Vår materiella konsumtion per individ måste ändras
och minskas. Varuproducenterna måste kunna ta ansvar för sina produkter
och se till att de ingår i ett fullständigt kretslopp. Kraven som vi ställer på
produktionen skall självfallet kunna förändras, men de skall endast kunna
förändras i miljövänlig riktning. Ett exempel på motsatsen är sänkningen av
skatten på fossila bränslen.
Det är ofta effektivt om vaije bransch eller sektor själv får tala om hur
man vill att dess produktion skall ingå i ett kretsloppssamhälle. Myndighets-
direktiv eller andra samhällsbeslut är inte alltid effektivast, utan det kan
vara: Här har ni en uppgift. Lös den på det sätt ni finner lämpligt, bara det
blir gjort!
Häri måste naturligtvis också kunna ingå att samhället förbjuder vissa ty-
per av varor och produktionssätt. Om en verksamhet inte kan redovisa hur
en omställning skall gå till, måste naturligtvis samhället ha möjligheter att
förbjuda den. Nya verksamheter måste ifrågasättas om de inte kan ingå i ett
kretsloppssamhälle.
Med exempel av den typ som jag nu har talat om vill jag ge Vänsterpartiets
syn på propositionen, vilken har visat en god vilja och som har aktualiserat
debatten. Men propositionen är knappast möjlig att hantera för att förändra
vår vardag nu. Det finns ett antal utredningsdirektiv och lägesbeskrivningar
som egentligen inte kan kallas för förslag från en regering på hur man vill att
produktion skall bedrivas i Sverige.
Vi tycker därför att regeringen skall få i uppdrag att återkomma med ett
nytt förslag. Regeringen bör få en tidsgräns. Det skall finnas en press. Den
1 januari kan vara ett lämpligt datum.
Energisektorn måste naturligtvis liksom övriga sektorer baseras på förny-
bara energislag. För Sveriges del skall vi öka användningen av biobränslen.
Även här tycker jag att vi måste sätta press på regeringen att sätta datum och
att sätta upp mål som skall nås. Regeringen får själv tala om hur man skall
åstadkomma detta.
Hur landets energiförsörjning till större del skall kunna baseras på bio-
bränslen är ett exempel på ett sådant mål som riksdagen kan anta och ge
regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till.
Drivmedel är en annan viktig fråga. Sammansättningen av produkten är
viktig, eftersom stora mängder hanteras och förbrukas. Vi är överens om att
bly i bensin skall bort. Vänsterpartiet tycker att en mycket snar gräns kan
sättas. Det finns inga tekniska och ekonomiska skäl för att inte omedelbart
övergå till blyfri bensin. Det lager som finns i landet måste naturligtvis an-
vändas, men former för detta är möjliga att finna om man är klar över att
blyad bensin icke skall produceras från ett visst datum. Det finns i detta sam-
manhang detaljfrågor som kanske fordrar ytterligare belysning, exempelvis
hur man skall lösa problemet med de motorer som kräver blyad bensin. Jag
är övertygad om att marknaden i det fallet är effektiv med att förse sina kun-
der med produkter som gör att man kan använda exempelvis veteranbilar.
Det är i detta fall inga stora mängder som det är fråga om.
En omfattande handel med kemikalier gör att vi inte kan se enbart till na-
tionsgränserna. Regeringen måste därför driva kretsloppstänkandet interna-
tionellt. Även här tycker jag att man kan sätta datumgränser och mål på ett
annat sätt än vad som görs i propositionen. Man bör markera att man ser
allvarligt på dessa frågor. Hur skall vi effektivare utnyttja exempelvis substi-
tutionsprincipen för kemikalier?
Tvätt- och rengöringsmedel används i stor mängd och i princip av alla
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
75
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
76
människor. Dessa bidrar till övergödning av våra sjöar och hav. Det finns
miljövänligare alternativ. Vilka styrmedel används för att snabbare än nu
komma ifrån problemet med övergödning från tvätt- och rengöringsmedel?
Regeringens förslag när det gäller förpackningar finns det i och för sig inte
mycket att säga om. Det är bra. Men målen? Återigen, varför inte ha en
tidsgräns? Varför inte tala om att ett mål exempelvis skall vara uppnått inom
två år, den 1 januari 1996. Problemet med förpackningsmaterial är mycket
stort och för den enskilde konsumenten omöjligt att överblicka. Ett produ-
centansvar får naturligtvis också praktiska problem. Men om konsumenten
själv skall ta hand om ett tiotal olika slag av förpackningar plus ett antal
andra uttjänta varor, som man skall källsortera och hantera på olika vis, blir
det naturligtvis praktiskt ogörligt. Återigen, varför inte sätta en tidsgräns
från regeringens sida? Kom med förslag före den 1 januari om hur antalet
förpackningsmaterial och retursystem skall minskas!
Elektriska och elektroniska produkter skall kunna återbrukas. I Tyskland
finns ett förslag på detta område som kan tjäna som förebild. Även här finns
möjligheter att återkomma med exakta formuleringar om mål som är möj-
liga att förhålla sig till och att ta ställning till. Propositionen innehåller få av
den typen av mål, vilket jag tycker jag är den största bristen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min meningsyttring i mom. 2, 6, 20, 22
och 56.
Anf. 94 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets hemställan i sin helhet.
För det andra vill jag säga att jag tycker att det är tråkigt att miljöministern
på grund av ett tidigare bokat och sedan länge fastlagt internationellt enga-
gemang inte kan delta i debatten här i dag.
Det förslag som regeringen har lagt om en kretsloppsanpassad samhällsut-
veckling är ett banbrytande förslag, som innebär ett regelrätt spårbyte i mil-
jöarbetet. Genom att föra in begreppet kretsloppstänkande och begreppet
producentansvar som delar av huvudpunkterna i detta, förändras förutsätt-
ningarna för många aktörer på miljöområdet att ta sitt ansvar och att visa
sitt miljöengagemang. Det må gälla förtroendevalda i olika sammanhang-i
kommuner, i företag och inte minst vi enskilda medborgare.
Det är glädjande att utskottet med glädje och stort engagemang har be-
handlat regeringens olika förslag, vilket naturligt nog också har resulterat i
att man har ställt sig bakom regeringens inriktning. När jag talar om utskot-
tet menar jag inte bara utskottsmajoriteten, utan också reservanterna på
olika punkter i utskottshanteringen. Det är uppenbart att alla reservanter
står bakom de grundläggande attityderna i regeringens förslag och därmed
också i utskottets betänkande. Man försöker att göra några, som man tydli-
gen uppfattar det, korrigeringar på olika punkter. Korrigeringarna visar
egentligen med vilken vilsenhet man från en del partiers sida tidigare har
uppfattat miljöfrågorna.
Grundbegreppen här är kretsloppsresonemanget och producentansvaret.
När det gäller kretsloppsarbetet pekar regeringen mycket tydligt på att här
hör en mängd samhällssektorer samman, vilka måste in i kretsloppsarbetet.
Dit hör energifrågorna, trafikfrågorna, industrin, skogs- och jordbruket,
forskningen och utbildningen. Lena Klevenås berörde i sitt inlägg flera av
dessa sektorer. Det är riktigt att dessa sektorer hör hemma i kretsloppsarbe-
tet. Poängen är att regeringen talar om detta. Man säger att nästa steg i arbe-
tet blir att inlemma dessa samhällssektorer i arbetet. Vi har, säger rege-
ringen, nu koncentrerat oss på det kretslopp som man ibland kallar för tek-
nosfären, dvs. hantering av material och varor i ett kretslopp som människan
mycket starkt kan påverka.
När det gäller kretsloppet slår regeringen tydligt fast vilka prioriteringar
som skall gälla. Man klargör tydligt synen på naturresurser och material.
Man säger: Resurser skall användas. De skall återanvändas, materialåter-
vinnas, energiåtervinnas och i sista hand deponeras.
För regeringen är detta kretslopp alldeles tydligt, hur materialet och resur-
serna skall flöda på ett riktigt sätt i samhället. Med den utgångspunkten går
regeringen vidare och pekar ut begreppet producentansvar, som innebär att
producenten i fortsättningen skall ta ansvaret för en vara sedan den är slutan-
vänd för sitt ursprungliga ändamål. Häri ligger något väldigt nytt i miljöarbe-
tet. En ny aktör får ett ansvar som han inte tidigare har haft och får det med
en mycket tydlig skärpa. Här ligger det nya - och det tyngsta, borde man väl
säga - i regeringens förslag, nämligen att man begär av riksdagen att succes-
sivt få gå vidare i tur och ordning med nya material och nya varuslag som
skall in i kretsloppstänkandet.
Sedan gör man några markerade nedslag. Det är nyttigt med de konkreta
nedslagen, även om det sedan är regeringen som också när det gäller dem
skall gå vidare med förordningar som får kraft ute i samhället. Man gör ned-
slag i förpackningsfrågan. Vi borde alla vara överens om att det kanske är så
att förpackningarna i det svenska hushållsavfallet inte utgör världens största
miljöproblem. Jag är beredd att skriva under på den synen.
Här har vi internationella erfarenheter att luta oss mot, inte minst från
Tyskland och andra delar av Europa. Ett arbetsmaterial finns tillgängligt när
det gäller förpackningar. Vi kan konstatera att förpackningarna i hushållsav-
fallet utgör ett resurs- och miljöproblem. Flera faktorer strålar samman mot
att vi skall ta det första konkreta steget på detta område. Det är viktigt att
vi gör det.
Till skillnad från Jan Jennehag har jag läst i propositionen de väldigt tyd-
ligt angivna årtalen - dem som Jan Jennehag efterlyser - när olika krav skall
vara uppfyllda i återanvändnings- och återvinningshänseenden. Jan Jenne-
hag har som brukligt är velat flytta de årtal som regeringen har angivit med
ett år åt ena hållet. Men det imponerar inte såsom argumentation för själva
grundattityden till hur man skall behandla frågan. De där åren fram och till-
baka känner vi igen. Man försöker höja ribban på något sätt. Men grunden
är på ett mycket tydligt sätt lagd i regeringens förslag när det gäller hante-
ringen av förpackningarna. Det viktiga är att regeringen tydligt markerar på
förpackningsområdet att det primärt är fråga om återanvändning och mate-
rialåtervinning. Därmed har man också infört en restriktion mot det som
brukar kallas energiutvinning.
Det fina i detta är naturligtvis att man ger en tydlig signal till producenten.
Man säger: Skruva ihop grejorna rätt i ena ändan. Sätt ihop materialet. Gör
förpackningarna riktiga i den ändan. I den andra ändan är det producenten
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
77
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
själv som får ta hand om materialet och sköta materialåtervinningen. Tro
inte att det mot slutet finns en självklar lösning, som säger att man i alla fall
eldar upp materialet och blir av med det. Den lösningen är inte prioriterad
eller ens understruken i regeringens förslag.
En del förpackningar är litet mer okända för oss. Jag är inte övertygad om
att de alla hänger samman med hund- och kattmat, vilket Lena Klevenås
ville påstå. Men det finns förpackningar av typ stålplåt och en del pappers-
förpackningar, där vi måste gå fram genom att först studera förutsättning-
arna för ett kravställande. Det uppdraget kommer regeringen naturligtvis
skyndsamt att ge till Naturvårdsverket så att vi får en möjligt att genom att
skapa mål låta de förpackningar som nu behandlas litet mjukare liksom
hinna i kapp de förpackningar som vi nu genom utskottets skrivning ställer
mycket konkreta krav på.
Den andra gruppen material utgörs av returpapper. Också när det gäller
behandlingen av returpapper för regeringen en ambitiös men ändå mycket
varsam politik. Med varsam menar jag att man tar uppenbar hänsyn till de
behov som samtidigt kan finnas i den svenska skogsnäringen av att kunna
utnyttja den svenska skogen såsom råvara i olika sammanhang, inte minst
när det gäller exportintressena. Regeringen gör det möjligt för skogsindu-
strierna att nationellt ta ett producentansvar. Man kan effektivisera miljö-
aspekterna samtidigt som man får möjlighet att utnyttja denna resurs på ett
sätt som stämmer med skogsindustriernas och samhällets behov.
När det gäller den tredje grupp ämnen som regeringen har behandlat i sitt
förslag redovisar man ett mycket tydligt åtagande från den aktuella näring-
ens sida. Det gäller nickel-kadmium-batteriema, de laddningsbara batterier
som finns bl.a. i biltelefoner. Här har näringen gått in med ett åtagande, som
innebär att man redan under det verksamhetsår som börjar den 1 juli i år
kommer att kunna uppnå 60 % insamling och året därpå 90 %. Det är ett
mål som inte är obekant för riksdagen. Regeringen kommer naturligtvis att
noggrant följa att man klarar de angivna målen. Gör man inte det har rege-
ringen uppenbart riggat bilan för att låta den falla genom en väsentligt
strängare lagstiftning. Jag tror inte att vi behöver befara någon passivitet
från regeringens sida på denna punkt.
Ytterligare ett material behandlas i den ändring av VA-lagen som möjlig-
gör för anläggningsinnehavaren, oftast kommunen, att vara strängare mot
den som är påkopplad eller vill bli påkopplad på systemet. Det ger en inter-
nationellt sett unik möjlighet för kommunerna att agera med fasthet, inte
minst mot de industrier som ofta kan innebära ett problem i VA-hante-
ringen. Men även andra påkopplade kan säkert komma i fråga för agerande
från anläggningsinnehavarens sida.
Det viktiga med regeringens förslag är att det är konkret och visar en
mycket tydlig väg. Man blir dock litet kluven när man lyssnar på debatten
här. Lena Klevenås sade att det bara är fråga om riktlinjer, som egentligen
inte leder till några konkreta resultat. Christer Windén däremot var orolig
för att förslagen är så konkreta och så tydligt påverkar inte minst det svenska
näringslivet. Jag är nog benägen att på denna punkt hålla med Christer Win-
dén. Förslagen är tydliga, och de kommer att påverka det svenska näringsli-
78
vet på ett dynamiskt och offensivt sätt. Jag tror att näringslivet behöver dessa
tydliga mål och ramar. Aktörerna pekas ut tydligt i regeringens förslag.
Mycket viktigt är också att regeringen visar vilken väg man kan gå vidare
på och pekar ut vilka materialgrupper och varugrupper som står i kö för att
komma in i kretsloppssamhället. Man exemplifierar med datorer, bilar och
skrotdäck. Man anger nya materialgrupper som också kan utsättas för ett
producentansvar, t.ex. textilier och plast, inte minst PVC-plast. Man stakar
ut en mycket tydlig väg och anger även vilka instrument som man kommer
att arbeta med. Där kan den aviserade kretsloppsdelegationen ses såsom en
spjutspets i det fortsatta arbetet.
Herr talman! Jag tycker att man kan känna sig trygg på vägen mot ett
kretsloppssamhälle. Vi kan nu se att regeringen förbereder de uppdrag som
har aviserats i propositionen och som kommer att bli en följd av riksdagens
beslut med anledning av utskottets betänkande, nämligen uppdrag som gäl-
ler tvättmedel, klor, PVC och avfallsskatten samt naturligtvis tillsättandet av
kretsloppsdelegationen. Det gäller att få delegationen att omedelbart fun-
gera såsom en spjutspets.
Regeringens förslag har naturligtvis grundat sig på olika saker. Själva age-
randet med ett kretsloppsarbete kan man naturligtvis hitta spår till, bl.a. in-
ternationellt, som ett resultat av den stora konferensen i Brasilien förra året
i FN:s regi. Man kan också hitta drag av idéer från utvecklingen inte minst i
Tyskland, där man har böljat arbeta med producentansvarsbegreppet på ett
mycket tydligt sätt.
Men det viktigaste är väl ändå att man i regeringens förslag kan spåra en
mycket tydlig ambition på miljöområdet, en ambition om att just kunna
peka ut mål, gränser och aktörer på det fortsatta miljöområdet. Jag vill säga
att det är banbrytande. Man flyttar strömfåran i helt nya viktiga och riktiga
riktningar. Det kommer att ställa krav på oss alla i samhällsarbetet, på politi-
ker, på näringslivet, på de ideella organisationerna och inte minst på en-
skilda individer.
Herr talman! Avslutningsvis är jag glad över att debatten i dag redan
mycket tydligt har visat att det egentligen inte finns några invändningar från
oppositionen. Det finns en bred uppslutning bakom de tankar och det age-
rande som redovisas i kretsloppspropositionen. Det är därför som jag med
stor glädje än en gång kan yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 95 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Lennart Daléus känner sig mer hemma med Ny demokrati
än med oss socialdemokrater. Det gör mig litet bekymrad men inte särskilt
förvånad. I Ny demokratis reservation talas det om att god miljö aldrig får
bli ett självändamål och att man skall analysera vilka konsekvenser som för-
slagen får för den privata äganderätten. Problemen med miljöpolitiken är ju
att den har så svårt att hävda sig mot andra starkare ekonomiska intressen.
Det beror på att marknaden tar väldigt litet hänsyn till det som inte ägs pri-
vat, t.ex. vatten och luft. Vilka nya strömfåror är det som den nya miljöpoli-
tiken skall flyta i om inte politiken kan hävda sig gentemot marknaden? Vil-
ken strömfåra är det som vattnet i Öresund skall ta, för att ta ett exempel?
Jag tycker att det är bekymmersamt att de centerpartistiska ministrarna,
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
79
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
som ju är två på miljöområdet, inte lyckas hävda miljöpolitiken lika väl som
den moderata utbildningsministern och den moderata skolministern lyckas
göra på det skolpolitiska området. Det krävs politiska motåtgärder av kraft-
fullt slag på miljöområdet, och jag är orolig om Lennart Daléus inte förstår
i vilket sällskap han har hamnat.
Jag skall villigt erkänna att kretsloppsbegreppet är genialt. Jag vill gärna
ge en eloge för det. Men det måste fyllas med ett konkret innehåll. Vi vill ha
förslag t.ex. på trafikpolitikens, jordbrukspolititikens och energipolitikens
områden.
Lennart Daléus säger att det är fråga om spårbyte, att förutsättningarna
har förändrats. De har tyvärr på vissa punkter ändrats åt fel håll. De senaste
två åren har ni t.ex. sänkt koldioxidskatten, förändrat avgifterna på handels-
gödsel och bekämpningsmedel och ytterligare differentierat skatten på die-
sel. Detta är förslag och beslut som leder i fel riktning. Jag är enveten med
att hävda att detta kretsloppsförslag inte är tillräckligt tydligt och starkt och
inte ger tydliga signaler. Vilken trafikpolitik, Lennart Daléus, ligger i linje
med kretsloppstänkandet? Hur många motorvägar skall vi bygga, och hur
många filer skall Öresundsbron få? De utredningar och förslag som ligger till
grund för besluten är ju inte trovärdiga. Miljöberäkningama stämmer ju inte
överens med de ekonomiska beräkningarna för att detta broprojekt skall gå
ihop.
Jag skall nämna ett exempel. Vi har fortfarande kärnkraften kvar. Vind-
kraften, som är så framgångsrik om vi bara ville, skulle vi kunna införa. Hur
skall vi ekonomiskt styra med politiska beslut, så att vindkraften får ett fäste
på marknaden och så att vi kan genomföra det som vi har beslutat, nämligen
att avveckla kärnkraften?
Anf. 96 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Lena Klevenås är inte riktigt rättvis när hon redogör för det
som jag sade. Jag har inte sagt att jag känner mig mer hemma hos Ny demo-
krati. Det tror jag att Lena Klevenås snabbt erinrar sig. Vad jag sade var att
Ny demokratis, dvs. Christer Windéns, här gjorda bedömning av konkretio-
nen i den här propositionen föredrar jag före Lena Klevenås bedömning att
den inte har ett konkret innehåll. Jag stannar gärna i min recension av Ny
demokrati med det konstaterandet. Något annat har jag inte sagt, och jag
tror att något annat lätt skulle förstöra debatten mellan oss två.
Jag har markerat och regeringen har i propositionen markerat att det finns
ett antal frågor som måste lösas och som måste in i kretsloppsarbetet. Dit
hör trafikfrågorna och energifrågorna och även bostadsfrågorna, som Lena
Klevenås tidigare har tagit upp. Dessa frågor hanteras nu i regeringsarbetet.
Lena Klevenås och jag som individer kan säkert ha stor sympati för varand-
ras åsikter när det gäller diskussionerna om Öresundsbron och när det gäller
stora trafikleder, inte minst i närheten av den stad där riksdagen ligger. Vi
kan också möjligen ha likartade synpunkter när det gäller kärnkraften. Pro-
blemet för Lena Klevenås är att jag i dessa frågor är enig med mitt parti i
attityder, åsikter, kunskaper och erfarenheter, medan det är svårt för Lena
Klevenås att hävda att hon med någon kraft i sitt parti kan driva en entydig
80
position när det gäller bro, kärnkraft och trafikleder, för att nämna de exem-
pel som hon själv tog upp.
Lena Klevenås tog även upp frågan om att nu utnyttja de ekonomiska styr-
medlen. Men den tiden är inte långt borta då Socialdemokraterna reserve-
rade sig i utredning efter utredning mot användandet av ekonomiska styrme-
del i miljöpolitiken. Så långt har vi i alla fall kunnat vända Socialdemokra-
terna, att de har förstått värdet av det instrumentet för att komma till rätta
med flera miljöproblem.
Anf. 97 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Vem som kommer att bli mest framgångsrik i att förändra
det sällskap i vilket vi arbetar politiskt får framtiden utvisa. Jag tycker att
Lennart Daléus har uppenbara svårigheter att hävda miljöintresset tillsam-
mans med de moderata kamraterna i den nuvarande borgerliga regeringen.
Jag tycker inte att er miljöpolitik är trovärdig när det gäller hur man skall få
i gång det kretsloppsanpassade samhälle som vi ställer oss bakom. Det är
riktigt som Lennart Daléus säger att vi accepterar ekonomiska styrmedel,
därför att vi lever på en marknad. Men vi tror att det behövs kloka politiska
beslut och en viljeinriktning som är tydlig, och vi har inte denna starka tilltro
till marknaden.
Jag vill ställa en fråga till Lennart Daléus angående de 8 miljarderna som
regeringen i kompletteringspropositionen anger skall tas in på miljöavgifter.
Var skall dessa pengar komma ifrån? Vilka avgifter är det som skall höjas
eller införas för att ni skall få ihop denna enorma summa? Det är ett exem-
pel.
Jag vill ta upp en sak som Lennart Daléus sade i sitt första inlägg. Jag hann
inte bemöta det tidigare, och jag tyckte att det var litet fräckt. Det gäller den
vilsenhet som vi tidigare har visat. Jag förmodar att Lennart Daléus åsyftar
Birgitta Dahl som miljöminister. Jag tycker att det är väl magstarkt att påstå.
Jag undrar nämligen om vi någonsin har haft en så framgångsrik miljöminis-
ter som lyckades ge så tydliga signaler till näringslivet att vi faktiskt fick
mycket stora förbättringar på miljöområdet när det gäller just tillverkningen
inom industrin.
Anf. 98 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! När det gäller i vilket sällskap man befinner sig i, var det som
jag tydligt refererade till att jag inte har några problem med de åsikter som
jag har i det parti som jag representerar. Dess bättre, herr talman, har jag
inte heller några problem med de åsikter som jag har redovisat när det gäller
kretsloppsarbetet och möjligheten att i huvudsak få gehör för dem i den nu-
varande regeringen.
Om jag inte hörde riktigt fel i Lena Klevenås första inlägg, talade hon om
den nu aktuella propositionen som en storstilad proposition. Jag delar gärna
den bedömningen. Jag är också glad över att det är en proposition som rege-
ringen definitionsmässigt står bakom, alltså hela regeringen. Jag tror säkert
att de andra regeringspartierna gärna delar uppfattningen att Centern har
haft en pådrivande roll i detta arbete. Men det är hela regeringen som står
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
82
bakom den här propositionen, med den tyngd och den nya inriktning som
den pekar på.
Det är riktigt, Lena Klevenås, att jag när jag talade om vilsenhet bl.a. me-
nade Birgitta Dahl. Vi kan i efterhand se hur många inriktningar och natur-
ligtvis också detaljer i Birgitta Dahls och den dåvarande regeringens arbete
helt enkelt ledde fel. Enskilda överenskommelser med olika branscher i
olika frågor gav inte något helhetsgrepp på frågan. Det var detaljlösningar
på flera olika områden.
Med detta förslag sätts tydliga ramar, men man skapar ändå frihet för de
olika aktörerna att finna lösningar som leder fram till de mål som regeringen,
och jag hoppas nu också riksdagen, kommer att kräva. Det är själva poängen
i detta. Poängen är inte att söka dellösningar så fort man ser problemen
poppa upp.
Vi har försökt att se och hantera möjligheterna och att inte isolerat söka
enstaka problem. Det tror jag är grunden. Jag är glad att Lena Klevenås och
Socialdemokraterna i grunden, trots den debatt vi för här, ställer sig bakom
det förslag regeringen har lämnat.
Anf. 99 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Lennart Daléus uppehöll sig en hel del kring förpackningar
i sitt anförande. Jag sade också att propositionens förslag och utskottets
hemställan vad gäller olika förpackningar inte är så dumma. Det är väl bra
då, Lennart Daléus. Man kan undra vem Lennart Daléus polemiserar emot.
Lennart Daléus säger att det enda Vänsterpartiet har att komma med är
att justera ett år hit och ett år dit, dvs. att kräva att åtgärderna görs snabbare.
Det är ju inte så konstigt. Det är en del av oppositionens funktion att konsta-
tera att en inriktning eller en åtgärd är bra, men ifrågasätta om den inte kan
göras litet bättre och genomföras något snabbare.
Det är inte helt obekant att Centerpartiet, när det befann sig i opposition,
också gjorde detta. I stället säger Lennart Daléus att han minsann har läst
propositionen noga, och att han vet att förslaget är väl avvägt och inte bör
ifrågasättas.
Det finns självfallet andra områden där det inte är samma konkretion och
där det inte sätts gränser. Det är ju de områdena som det huvudsakliga ifrå-
gasättandet från min sida gäller. Att kritisera oppositionen för att den vill ha
snabbare åtgärder än vad regeringen vill tycker jag är poänglöst.
Anf. 100 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag tror att jag var onödigt dum som kritiserade Jan Jenne-
hag för att han fullföljde oppositionens uppgift. Det gjorde han naturligtvis,
men det stannade ju också väsentligen vid det. Det fanns inget innehåll i full-
följandet av den uppgiften. Det är det som är litet bekymmersamt.
Jag kan läsa högt ur den meningsyttring som Jan Jennehag har fogat till
betänkandet. Han säger där att Vänsterpartiet vill nå de uppsatta målen den
1 januari 1996, och att lagstiftningen kommer att vara föråldrad om den ge-
nomförs den 1 januari 1997 som regeringen vill. Det är just detta årtalshat-
tande utan sakligt innehåll som naturligtvis är ett sätt att fullfölja opposi-
tionsrollen men inte mycket mer.
Det jag invände mot i Jan Jennehags första inlägg var att han förnekade
att det över huvud taget satts några gränser i regeringens förslag. Jag kan en
gång till peka på att de gränserna och de årtalen är satta. De är väl avvägda.
De är rent av milda, men samtidigt stränga. De är tydliga, men samtidigt
möjliga att klara av. Jag är övertygad om att den balans regeringen har nått
i hanteringen av förpackningarna kommer att visa sig framgångsrik.
Anf. 101 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Låt oss då lämna årtalshattandet beträffande förpackningar!
Jag accepterar regeringens förslag i detta stycke och avstår från att yrka på
att utvecklingen skall gå ett år snabbare på detta område. Låt oss i stället
titta på alla de andra områden där regeringen över huvud taget inte har satt
upp några konkreta mål! Det är det jag tycker är det viktiga.
Anf. 102 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Det är alldeles tydligt att det finns konkreta mål på flera
andra punkter. När det t.ex. gäller returpapper säger regeringen mycket tyd-
ligt att en 75-procentig insamling i förhållande till dagens 63-procentiga skall
vara nådd år 2000. Det markeras mycket tydligt vad som skall gälla.
Det markeras mycket tydligt i det åtagande från näringslivets sida som re-
geringen har föreslagit i propositionen vilka insamlingsgrader som skall vara
nådda när det gäller nickel-kadmium-batteriema och vid vilka årtal. Tydlig-
heten finns.
Det viktiga är att regeringen inte försöker bruka våld mot tydligheten ge-
nom att springa fram på områden där vi i dag inte har ett tillräckligt under-
lag. Det menar jag, herr talman, är en del i en seriös miljöpolitik. Ta de steg
som vi är färdiga att ta, men ha också modet att vänta den tid det tar för att
ytterligare utreda de frågor som behöver belysning innan vi med acceptans i
hela samhället kan fortsätta det aktiva miljöarbetet!
Andre vice talmannen anmälde att Jan Jennehag anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 103 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Jag gläder mig åt att Lennart Daléus bedömningar i så hög
grad överensstämmer med mina att han känner sig närmare mig än Social-
demokraterna. Jag delar inte alls Lena Klevenås rädsla för att det är så.
Lennart Daléus sade att det är ett mycket tydligt förslag. Det håller jag
med om att det är. Jag skulle också vilja ställa en fråga till Lennart Daléus
med anledning av näringslivets inställning till propositionen och de föränd-
ringar som gjordes innan den presenterades. Jag har mycket stor förståelse
för att man t.ex. inom pappersindustrin är väldigt rädd för att politiker skall
bölja fingra på frågor som hur stor inblandning av returpapper i pappers-
massa man skall ha. Det är den sortens frågor som är skrämmande och som
kan få oerhört stor betydelse för svensk industri i ett europeiskt samman-
hang.
Jag återkommer till mitt påstående om att jag anser att det borde ha fun-
nits utrymme och i varje fall definitivt motiv för att göra en bättre analys av
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
83
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
84
konsekvenserna för näringslivet och den privata äganderätten och konkur-
rensen innan man presenterade propositionen i sin helhet. Jag vill fråga Len-
nart Daléus om han delar min bedömning eller om han menar att man kan
lösa problemen efter hand som de dyker upp.
Anf. 104 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag vill inte att Christer Windén skall dra för stora växlar på
att jag delade hans uppfattning om att den proposition vi diskuterar är kon-
kret. Jag kan tvärtom hitta många åsikter, inte minst i reservationer från Ny
demokrati i detta ärende, som jag över huvud taget inte delar. Så t.ex. är
jag av den bestämda uppfattningen att god miljö är ett självändamål. Den
uppfattningen delar uppenbarligen inte Ny demokrati att döma av reserva-
tionerna.
Utan att fördjupa mig i det skall jag säga att jag tycker att det är riktigt att
man samtalar med näringslivet och med industrin, som också är aktörer som
är viktiga för att arbetet skall kunna fullföljas. Det får från regerings och
riksdags sida aldrig bli en undfallenhet inför de skrämskott och de skrämsel-
resonemang som från tid till annan kommer från näringslivet.
Samtalen måste naturligtvis hela tiden bygga på en korrekt beskrivning.
Christer Windén tar med skärpa avstånd ifrån att t.ex. införa krav på in-
blandning av returpapper i papperstillverkningen. Något sådant förslag
finns, jag höll på att säga självfallet, heller inte med i regeringens proposition
och har aldrig diskuterats i arbetet med regeringens proposition. Det är
alltså inte aktuellt att diskutera med näringslivet.
Nu skall ju regeringen, som den meddelar i propositionen, föra överlägg-
ningar med dem som inom skogsindustrin är berörda av de nya förslagen
när det gäller returpapper. Men regeringen kommer naturligtvis aldrig att ge
avkall på de krav som den anger i propositionen.
Regeringen kommer naturligtvis inte heller att överge strömfåran i detta
arbete. Det kommer att föras diskussioner under vägen och att göras korri-
geringar, om man har valt en del vägar som visar sig svåra att hantera, men
grunden ligger naturligtvis fast från regeringens sida. Det är i regeringens
arbete också tydligt att miljön sätter ramarna för näringslivets agerande.
Anf. 105 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Det räcker inte att bara tala om producentansvar. Man
måste också tillse att det finns tillräckliga styrmedel. Annars händer ingen-
ting i miljöfrågorna.
Ett viktigt medel för att få till stånd ett kretsloppssamhälle är att avpassa
skatter och avgifter på ett sådant sätt att man når önskad effekt. Avsikten är
alltså inte att förstärka budgeten med 8 miljarder, utan att minska använd-
ningen av skadliga ämnen. Vi beklagar därför att man inte vare sig i proposi-
tionen eller i utskottsmajoritetens text har presenterat hur man tänkt sig att
de framtida miljöekonomiska medlen skall kunna hanteras.
Vi har i reservationerna 7 och 8 pekat på behovet av en utredning liksom
också på behovet av forskning för att få en god målprecision och kostnadsef-
fektiva lösningar. Kommunerna har numera möjlighet att differentiera av-
fallstaxorna. Vi anser att även vatten- och avloppstaxan, liksom energitaxan,
bör kunna utformas så, att den ger användarna klara ekonomiska incitament
att minska förbrukningen. Mycket återstår också att göra när det gäller hus-
hållsprodukter. Även där kan miljöavgifter eller skatter användas så, att de
får en styrande effekt på konsumentpriset och därmed också på använd-
ningen.
Ett annat styrmedel är naturligtvis de direkta förbuden. Det är viktigt att
så snart som möjligt få bort farliga ämnen från miljön. Ett sådant exempel
är bly i bensin. Det finns i dag både tekniska och ekonomiska möjligheter
att genomföra detta. Två bensinkedjor har redan tagit bort blyet. Vi verkar
vara överens om detta i utskottet, men utskottsmajoriteten anser att risken
för att veteranbilar skall skadas är så avgörande för frågan att man inte vill
medverka till en sådan begäran till regeringen. Här har Ny demokrati verkli-
gen fått gehör för sin konsekvensbeskrivning. Orimligheten i ett sådant här
ställningstagande talar för sig själv och behöver inte ytterligare kommente-
ras.
En annan typ av tillsatser som vi anser skall förbjudas eller ges begränsad
användning är optiska vitmedel, som är ett exempel på onödiga farliga ke-
miska ämnen som enbart används i kosmetiskt syfte.
Riksdagens beslut om ett avfallsprogram, som bl.a. innebär att avfallspla-
ner skall upprättas och källsortering stimuleras, fattades redan för tre år se-
dan. Tyvärr har det hittills gått ganska trögt med både källsortering och av-
fallsplaner. Regeringen konstaterar också att den rådande situationen inte
står i överensstämmelse med vad som borde gälla. Med ett sådant konstate-
rande borde det vara självklart att regeringen omedelbart sätter in åtgärder
för att riksdagens beslut skall kunna fullföljas. Det är bara ett drygt halvår
kvar. Då räcker det inte med att bara avisera en utredning om avfallsskatt.
Det finns förslag som skulle kunna användas, bl.a. ett förslag från Svenska
renhållningsverket om en avgift på osorterat avfall. I första hand bör arbetet
inriktas på industriavfallet.
För att stimulera nyttiggörande av avfall bör, som vi påpekar i reservation
14, handeln med avfall underlättas framför allt på regional nivå.
Ett annat viktigt problem är definitionen av vad som är avfall. Lagen om
miljöfarligt avfall är inte tillräcklig, eftersom det i dag är innehavaren som
avgör om en produkt skall betraktas som avfall eller om den skall klassas
som insatsvara. För en insatsvara gäller inte samma regler som för miljöfar-
ligt avfall. Utredningen om ansvar och riktlinjer för hanteringen av miljöfar-
ligt avfall har bara marginellt berört frågan, eftersom utredningen tyckte att
den var besvärlig. Enligt vår uppfattning måste frågan beredas på den grun-
den att det är ämnets farlighet som avgör hur det skall hanteras, inte vad det
klassificeras som.
Herr talman! En dag som denna vill alla så snabbt som möjligt hem till
sina familjer. Jag skall därför inte använda all den tid som jag har begärt
utan i övrigt bara hänvisa till våra motioner, till betänkandet och till de tolv
reservationer som vi har fogat vid betänkandet. Vi står självfallet bakom alla
reservationerna, men utöver dem som Lena Klevenås redan har tillstyrkt yr-
karjag bifall endast till reservationerna nr 7 och 8 samt nr 11 och 12.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
85
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
Anf. 106 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Under mer än ett års tid har jag hört ledande miljöföreträ-
dare för Socialdemokraterna ondgöra sig över att regeringen inte har presen-
terat kretsloppspropositionen. Vi fick höra Lena Klevenås även i dag klaga
på tempot i miljöarbetet. Det har varit svårt att förstå syftet med brådskan.
För mig och Moderata samlingspartiet har det varit viktigast att få en så väl
genomarbetad produkt som möjligt. Det har också varit en fördel att kunna
ta del av de erfarenheter som gjorts i Tyskland och i övriga Europa på produ-
centansvarets område.
Nu är inte de problem som finns i t.ex. Tyskland på miljöområdet helt
överförbara till svenska förhållanden. Tyskland är i motsats till Sverige ett
tättbefolkat land. De avfallsproblem som accentuerats i samband med inför-
livandet av Östtyskland finns i ringa grad i vårt land. Vi har inte heller - för
att fortsätta jämförelsen med Tyskland - det motstånd mot att förbränna av-
fall som finns på kontinenten.
Det kan tyckas att våra vintrar inte är till någon större fördel, men ur av-
fallsförbränningssynpunkt har de den stora nyttan att vi kan tillgodogöra oss
energin ur avfallet i förbränningsanläggningar för uppvärmning av bl.a. bo-
städer. På det sättet minskar vi utnyttjandet av fossila bränslen. Vi har även
den kunskap som krävs för att rena avgaser så att förbränningen sker på ett
mycket gott sätt ur miljösynpunkt.
När nu riksdagen förhoppningsvis bifaller de riktlinjer för en kretslopp-
sanpassad samhällsutveckling som jordbruksutskottet har hemställt om -
och som har behandlats inte bara i jordbruksutskottet utan även i bostadsut-
skottet, näringsutskottet och försvarsutskottet - anser jag att den kommer
att vara en utmärkt grund för en framtida miljöpolitik.
Det är statsmakternas roll att ange mål och riktlinjer och skapa regelsys-
tem som olika aktörer skall verka inom. Marknaderna skall sedan utforma
och tillämpa system som leder till de uppsatta målen.
Miljöpolitikens mål är många, och de flesta är globala, varvid det fordras
internationell samverkan för att lösa problemen.
För att belysa mångfalden av miljöhot vill jag ge några exempel. Det kan
vara fråga om klimatpåverkande gaser, uttunning av ozonskiktet, försurning
av mark och vatten, påverkan av miljögifter, nyttjandet av ändliga naturre-
surser, avfall och miljöfarliga restprodukter.
Alla dessa problem har olika lösningar. Det gäller i miljöpolitiken att välja
vägar som gör att vi inte stirrar oss blinda på ett problem utan försöker se
helheten och sätter in åtgärder som ger den bästa sammanlagda miljöeffek-
ten. När vi t.ex. försöker att komma till rätta med ett miljöhot, får vi inte
förvärra ett annat. Detta är svåra avväganden och fordrar komplicerade red-
skap, som t.ex. miljökonsekvensanalyser eller livscykelanalyser, för att vi
skall hitta de bästa vägarna. Forskning fyller naturligtvis också en mycket
stor funktion här.
Att skapa en hållbar utveckling genom ett effektivt resursutnyttjande är
miljöpolitikens huvuduppgift.
Medel för att uppnå miljömålen kan vara materialåteranvändning, mate-
rialåtervinning eller energiutvinning. Det går inte, enligt mitt sätt att se på
86
det hela, att göra någon rangordning, utan analyser får avgöra vilken metod
som ger det bästa miljöutfallet i olika situationer.
Hur resurserna bäst skall användas och hur industrin skall anpassa sig till
ett resurssnålt samhälle, måste överlåtas till det naturliga samspel mellan
ekologi och ekonomi som finns i en marknadsekonomi. En avvägning måste
ske mellan vad som är miljömässigt önskvärt, tekniskt möjligt och ekono-
miskt rimligt. Det krävs en fri marknad utan onödiga regleringar för att rätt
miljöval skall kunna ske.
Herr talman! Jag har för avsikt att ta upp några punkter i propositionen.
Med det vill jag inte säga att jag tycker att övriga avsnitt är mindre viktiga.
De punkter jag vill behandla är producentansvaret för förpackningar och re-
turpapper, lagen om PET-flaskor samt avfallsavgifter.
Låt mig dock först fastslå att jag hälsar med tillfredsställelse att vi stadfäs-
ter ett producentansvar. Jag anser även att regeringen har handskats mycket
klokt med frågan om hur producentansvaret skall utvecklas. I propositionen
konstateras att innan ett producentansvar för ett varu- eller avfallsområde
föreskrivs är det viktigt att konsekvenserna för såväl näringsliv, kommuner,
berörda miljömyndigheter som konsumenter analyseras. Vidare poängteras
att frivilliga lösningar bör eftersträvas.
Inom området för producentansvar finns det all anledning att följa utveck-
lingen inom EG och successivt anpassa vårt regelverk till den utveckling som
sker i Europa. Detta måste ske utan att ge avkall på vår mycket ambitiösa
miljöpolitik.
Vad gäller producentansvaret för förpackningar kan man inte säga att det
området har den största negativa miljöpåverkan. Det är dock viktigt att an-
vända förpackningar skall nyttiggöras i stället för att hamna på deponier. För
att uppnå den eftertraktade hushållningen av resurser, finns det anledning
att införa ett producentansvar för förpackningar. Övervägningar får ske mel-
lan vilken metod som bäst gagnar miljön - återanvändning, återvinning eller
energiutvinning. Det är bara att instämma i vad som sägs i propositionen,
nämligen att det är vitalt att konsumenten deltar aktivt i ett återtagningssys-
tem för förpackningar. Utan den enskildes medverkan går det inte att få ett
återtagningssystem att fungera. Jag tror dock att människor är så motiverade
att det inte skall bereda några större problem att uppnå acceptabla insam-
lingsnivåer.
Producentansvaret för returpapper anser jag dock är ett område som
måste behandlas på ett känsligt och väl avvägt sätt. I dag materialåtervinns
och energiutvinns ca 70 % av pappersavfallet. Det är en mycket hög återvin-
ningsgrad.
Berörda intressenter skall, enligt propositionen, ha överläggningar med
miljöministern om producentansvaret för återvinning av returpapper. Som
har framgått i motioner väckta i anledning av propositionen och efter utta-
landen från företrädare för industrin kommer det att finnas många problem
att lösa.
Det gäller bl.a. hur färskfiberförsörjningen för vår närmaste omvärld skall
lösas på bästa sätt. Med utbyggda returpapperssystem i Europa kommer det
att finnas behov av försörjning av färskfibrer. Returfibrerna förslits efter
varje varv i återvinningscykeln och kan inte återanvändas efter ett visst antal
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
87
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
88
gånger. Med den stora tillväxt av skogsråvara som finns i Sverige kommer
vårt land att bli en betydande faktor för försörjningen av färskfibrer. Det här
kan ske under goda miljöbetingelser då överårig skog inte har förmågan att
binda koldioxid på ett tillfredsställande sätt.
Frågan i vilken utsträckning som materialåtervinning eller energiutvinning
skall användas måste klarläggas och styras av analyser av miljömässiga och
ekonomiska miljökonsekvenser.
Andra frågor såsom producentbegreppet för returpapper, insamlingsmål
och hur insamlingsverksamheten skall organiseras kommer säkert att stå på
dagordningen vid överläggningarna.
Herr talman! Jag utgår från att dessa punkter kommer att utgöra en natur-
lig del i överläggningarna och att resultatet kommer att ge oss både en kon-
kurrenskraftig industri och en bra miljö.
PET-frågan har diskuterats under en lång tid. Jag förmodar att den inte
heller kommer att vara avslutad med anledning av kretsloppspropositionen.
Propositionen anger att retursystem med pant skall gälla för engångsflaskor.
Jag anser att detta för närvarande kan vara en väg att gå. Överenskommelser
har skett med branschen och skall naturligtvis följas. Men det kan finnas an-
ledning att se över detta system inom en relativt snar framtid, då de bästa
miljöeffekterna kanske kan uppnås i samma system som gäller för andra
plaster. Vi får säkert anledning att återkomma till den frågan senare.
I propositionen tas frågan upp om införande av en avfallsskatt - detta för
att stimulera till ökad källsortering. Det kan inte uteslutas att skatten kan
vara en framkomlig väg. En särskild utredare kommer att tillsättas för att
belysa frågan. Jag instämmer i utskottets bedömning att en eventuell avfalls-
beskattning kan vara av betydelse för den fortsatta utvecklingen på detta
område. Det känns dock osäkert om den rätta vägen att gå är att införa ytter-
ligare skatter. Utredningen får visa om det är lämpligt att införa en sådan
beskattning. Om utredningen kommer fram till slutsatsen att det är lämpligt,
måste den lämna förslag till hur lagarna skall utformas.
För att få ett samhälle med en uthållig tillväxt, är det viktigt att de resurser
som finns till förfogande används på ett resurssnålt sätt. De politiska mål
som sätts upp måste, för att kunna förverkligas, vara praktiskt förankrade
hos dem som kommer att vara berörda av de politiska besluten. Sker inte
detta kommer styrmedlen att ge ringa effekter. Förutsättningarna för att de
politiska besluten skall bli lyckosamma är att människor tror på dem. Därför
är det avgörande att resultaten av de överläggningar som skall komma till
stånd är väl förankrade - både hos producenter och hos allmänhet. Sker
detta kommer regeringens proposition att utgöra en god grund för en fram-
tida långsiktig miljöpolitik.
Herr talman! Jag vill med detta instämma i Lennart Daléus yrkande om
bifall till jordbruksutskottets hemställan.
Anf. 107 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag var säkert en ouppmärksam lyssnare. Men jag tyckte att
man av det Patrik Norinder sade kunde få intrycket att det fanns en enhetlig
syn på frågan om återanvändning, materialåtervinning och energiutvinning
av förpackningar. Så är inte fallet. Regeringen är alldeles entydig på den
punkten. Utskottets majoritet har ställt sig bakom förslaget att de krav som
ställs för förpackningar skall gälla två sorters hantering, nämligen återan-
vändning och materialåtervinning. Begreppet energiutvinning finns inte med
som ett formulerat krav. Det är också alldeles entydigt att regeringen anser
att returpapper i första hand skall gå till materialåtervinning.
Avfallsskatten skall utredas. Jag är glad att Patrik Norinder instämmer i
den bedömningen. Den oro som Patrik Norinder visar när det gäller PET-
flaskan är något ogrundad. Reglerna är klara. Hanteringen har påböljats.
Ansökningar om hanteringstillstånd har börjat strömma in. För denna han-
tering, liksom för de andra punkter jag har tagit upp i mitt resonemang,
krävs en stabil fasthet, som så tydligt demonstreras i regeringsförslaget och
i utskottets betänkande.
Anf. 108 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Vad gäller förpackningar och producentansvaret, Lennart
Daléus, anser jag att energiutvinning måste vägas in i diskussionen.
Vårt gemensamma mål är att skapa en så bra miljö som möjligt. Det finns
tillfällen där energiutvinning kan användas i stället för de andra alternativen.
Jag vill inte utesluta det alternativet. Analyser av miljökonsekvenser och
livscykler får visa på i vilka fall energiutvinning skall användas. Vi skall inte
utesluta något sådant alternativ. Det här gäller även returpapper. Med de
långa transportvägar som finns i Sverige är det inte rimligt att inte använda
papper för energiutvinning.
Lennart Daléus tog upp oron för PET. Min åsikt är fortfarande att det kan
finnas anledning att ta upp PET när vi senare behandlar frågan om plasterna.
Vi är överens om det mesta i denna politik. Det föreligger kanske några
skiljaktigheter. Jag ställer helt upp på regeringens proposition i övrigt.
Anf. 109 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Patrik Norinder och jag gör sannolikt något olika bedöm-
ningar när det gäller synen på energiutvinning. Jag menar att det skulle vara
en direkt felaktig signal att jämställa materialåtervinning med energiutvin-
ning. Det skulle vara fel signal till de berörda aktörerna, inte minst de som
tillverkar de förpackningar vi talar om och de aktörer som är inblandade när
det gäller returpapper. Det är en åsikt som vi säkert får tillfälle att diskutera
i många olika sammanhang.
Det som är glädjande är att regeringens proposition är entydig på denna
punkt. Det ställs krav när det gäller återanvändning och återvinning av mate-
rial. Det finns inte några procentsatser angivna. Inte heller formuleras några
resonemang som jämställer återanvändning och återvinning av material med
energiutvinning. Det är det som är avgörande för att jag skall tycka att det
är ett bra förslag.
Anf. 110 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Det skall naturligtvis inte gå ut felaktiga signaler till aktö-
rerna. Vi måste få den bästa metoden miljömässigt för att ta hand om för-
packningarna. Om det är bäst att förbränna materialet, skall vi naturligtvis
välja den metoden. Det kan finnas anledning att använda förbränning i stäl-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
89
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
let för materialåtervinning när det gäller t.ex. vätskekartonger. Det går att
återvinna material från vätskekartonger. Men det kanske är bättre med ener-
giutvinning, som det står i propositionen.
Anf. 111 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Jag vill kommentera Patrik Norinders anförande på några
punkter.
Han sade att vi hade bråttom när det gällde kretsloppspropositionen. Det
var snarare så att regeringen var mycket senfärdig. Vi var förvånade när pro-
positionen aviserades i april för ett år sedan, och det dröjde ända till mars i år
innan den kom. Den aviserades med jämna mellanrum under denna period.
Avlämnandet sköts upp hela tiden. Alla vet att det var påtryckningar från
vad man skulle kunna kalla särintressen i frågan som gjorde att regeringen
hela tiden fick ändra sitt förslag. När det sedan kom var det mycket magert.
Jag tyckte att Patrik Norinder sade att Moderaterna vill ha en fri marknad
utan regleringar, för att ett fritt val skall kunna ske. Om jag uppfattade det
rätt skulle jag vilja fråga: På vad sätt gynnar detta miljön?
Den sista punkt jag vill ta upp gäller något som Patrik Norinder kallade
att ”anpassa till Europa utan att ge avkall på våra miljöregler”. Jag vill först
informera Patrik Norinder om att Sverige är ett av 47 länder i Europa. Jag
antar att det gällde en anpassning till EG, som snart inte finns. Jag är mycket
intresserad om Patrik Norinder, som förmodligen har nära kontakter med
Ulf Dinkelspiel, kunde informera oss om på vilka sätt EU-medlemskapet är
positivt för miljön. Som jag har uppfattat det hittills är miljökrav ofta han-
delshinder. Det har varit ganska svårt för miljön att hävda sig i Europapoliti-
ken. Jag är mycket intresserad om Patrik Norinder t.ex. kan visa på hur det
kommer att vara bra för miljön med de enorma problem som den ökande
handeln innebär, med utökningen av transportapparaten, av trafiklederna
och därmed av utsläppen.
Jag är enig med Patrik Norinder om att vi behöver ett internationellt sam-
arbete på miljöområdet. Men jag skulle gärna vilja veta hur detta arbete på-
går inför de förhandlingar vi skall ha.
Anf. 112 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Vad gäller brådskan måste väl Lena Klevenås också hålla
med mig om att innehållet är det viktigaste, inte att forcera fram en proposi-
tion för sakens skull. Man avvaktar och ser vad som händer i omvärlden. Vi
har försökt få en så genomarbetad proposition som möjligt. Det tycker jag
att denna proposition har blivit. Jag tror att den har vunnit på att man inte
har hastat fram någonting.
Den fria marknaden är för mig det enda sättet att få en bra miljöpolitik.
Lena Klevenås kan själv tänka tillbaka på hur man har skött miljöpolitiken
i öststaterna, där man har använd de redskap som Socialdemokraterna plä-
derar för. Inga-Britt Johansson tog upp en hel rad skatter, regleringar och
förbud.
90
Anf. 113 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gällde Lena Klevenås.
Anf. 114 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Ursäkta mig.
Jag är övertygad om att man får den bästa miljöpolitiken på en fri mark-
nad, i samspel mellan de olika intressenterna, där politiken tar hänsyn till
marknadskrafterna, till konsumenterna, dvs. invånarna i länderna.
Jag tror att det är bättre att Lena Klevenås ställer frågorna om Europaan-
passningen till Europaminister Ulf Dinkelspiel. Om vi sätter i gång en EG-
debatt här, blir det fel typ av debatt. Vi skall föra en kretsloppsdebatt i dag.
Lena Klevenås tar upp transportproblematiken. Det är självklart att vi
skall försöka få en bättre trafikmiljö. Med teknikens hjälp kan man komma
mycket långt, t.ex. genom avgasrening. Med bättre vägar kan vi också
minska miljöförstöringen. Det är bättre att Lena Klevenås vänder sig till Ulf
Dinkelspiel när det gäller dessa frågor.
Anf. 115 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Patrik Norinder har en bristande ekologisk insikt, när han
tror att man kan uppnå ett kretsloppsanpassat trafiksystem genom bättre av-
gasrening. Inte ens med all avgasrening som existerar får man bort koldioxi-
den. Det är den som är problemet. Den produceras i en oerhörd mängd och
rubbar klimatet på hela jorden. Det var det som Riokonferensen handlade
om. Jag blir mycket bekymrad när Patrik Norinder tar så lättsinnigt på detta.
Självfallet håller jag med Patrik Norinder om att innehållet i propositio-
nen är det viktigaste. Problemet är att det var så magert.
Jag har ännu en konkret fråga som jag gärna vill ha svar på. Det gäller
energin. Det är framför allt i trafiken, energin och jordbruket det brister.
När skall kärnkraften avvecklas? Hur skall Moderaterna passa in kärnkraf-
ten i kretsloppssamhället? Det är fler än jag som vill veta det.
Anf. 116 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Nu börjar debatten dra i väg ordentligt. Vi har haft en Euro-
padebatt, och nu skall vi ha en kärnkraftsdebatt. Lena Klevenås känner väl
till vår ståndpunkt, att kärnkraften skall avvecklas när det finns fog för det
tekniskt och ekonomiskt. Det behöver inte fastställas något speciellt tidsper-
spektiv. Det kan ligga tidigare än år 2010. Detta är inga nyheter för Lena
Klevenås.
Lena Klevenås säger att jag har bristande ekologiska kunskaper. Det kan
hända. Det har väl i så fall också Lena Klevenås. Jag talar inte så mycket om
ett kretsloppssamhälle. Jag talar om att göra det bästa för miljön. Det gäller
att förbättra transportmiljön. Det går att göra genom att förbättra motorer.
Jag tror inte att Lena Klevenås vill att vi skall förbjuda bilar. Vi kan förbättra
transportsystemet. Vi kan göra bättre motorer. Vi kan använda andra ener-
gikällor än de fossila bränslen vi har nu. Detta arbetar man på. Vi kan få en
bättre trafikmiljö.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
91
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
92
Anf. 117 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag var tvungen att titta efter om Patrik Norinders namn stod
under betänkandet. Det gjorde det. Jag måste verkligen fråga om han står
bakom det betänkande som han har satt sitt namn på. Det står ingenting i
betänkandet om att vi skall elda upp soporna i stället för att återvinna dem.
Patrik Norinder har inte tagit avstånd från att regeringen har aviserat en
utredning om miljöavgifterna, men han anklagar mig t.o.m. för öststatskom-
munism, därför att jag tycker att skatter och avgifter är bra sätt att lösa vissa
miljöfrågor!
Jag vet inte vad Moderaterna har för fin idé om hur man skall kunna styra
i önskad riktning, om man inte kan ta till avgifter och skatter. Mig veterligt
finns det ingen annan möjlighet, om samhället vill ha en utveckling i en viss
riktning.
Vill man att de fria marknadskrafterna skall få råda helt och hållet själva,
då är det klart att man inte skall använda sig av sådana medel, men jag
trodde att även Patrik Norinder ställde upp på att när det gäller att få till
stånd en önskad utveckling i miljöfrågorna är det absolut nödvändigt med
styrmedel.
Som sagt var, jag måste fråga: Står Patrik Norinder bakom betänkandet i
dess helhet eller inte?
Anf. 118 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att jag klart och tydligt har uttryckt att jag står
bakom betänkandet. Det råder väl inga oklarheter om det.
Den styrning genom skatter och avgifter som Inga-Britt Johansson är så
otroligt förtjust i anser vi skall användas mycket restriktivt. Det förbudssam-
hälle som man kan få annars vill vi inte ha.
Vi tror på fria överenskommelser mellan marknadens aktörer och att poli-
tikerna också för ett samtal med dem som agerar på marknaden. Marknads-
ekonomi är det system som bäst klarar av miljön, enligt vårt sätt att se det.
Anf. 119 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! När Socialdemokraterna satt i regeringsställning förut, fick
vi - från samtliga borgerliga partier, om jag inte minns fel - kritik för att vi
inte tillräckligt snabbt kom fram med förslag om miljöavgifter och miljöskat-
ter.
Om vi vill att tillverkarna skall gå över till mindre resurskrävande förpack-
ningar m.m., måste vi ge tydliga signaler. En signal är att det inte mer än i
undantagsfall kan bli tal om att bränna den sortens avfall. Det måste gå att
återvinna, därför att vi behöver spara på jordens samlade resurser.
Jag har hört hur Patrik Norinder i andra sammanhang, exempelvis när vi
har varit på Packforsks seminarier, alltid har talat om förbränning, förbrän-
ning, förbränning. Det är tydligen det enda sätt som Patrik Norinder ser
framför sig. Energiutvinning heter det så vackert, men vad det handlar om
är ju att vi tar ut resurser från naturen och eldar upp dem, när de kanske
behövs bättre på andra ställen.
Som sagt var: Regeringen har - och där håller jag med regeringen - en helt
klar linje i de här frågorna. Och jag trodde att Patrik Norinder, när han har
satt sitt namn under betänkandet, ställer upp på den linjen. Det gör han tyd-
ligen inte.
Anf. 120 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att förbränning av sopor är ett sätt att driva miljö-
politik på. Det måste vara bättre att utnyttja energiinnehållet i sopor än att
deponera dem eller att hantera dem på ett ur miljösynpunkt sämre sätt med
andra metoder. Det är inte säkert att återanvändning eller materialåtervin-
ning är de bästa metoderna. Många av de metoderna fordrar långa och miljö-
farliga transporter.
Det är väl bättre att t.ex. den del av plasten som har tillverkats av olja
förbränns efter att ha använts som förpackning. Det är inte säkert att det
bästa ur miljösynpunkt är att återanvända eller återvinna plasten. Jag säger
ju att det måste göras ordentliga miljökonsekvensanalyser. Man skall göra
livscykelanalyser för att få det bästa ur miljöns synpunkt.
Jag vill inte rangordna de olika metoderna, och jag vill inte utesluta ener-
giutvinning. Ett sätt att utvinna energi ur sopor är att ta ut metangas ur dem.
De avfallsförbränningsanläggningar som vi har i Sverige har mycket bra
värden vad gäller utsläppen i luften. Därför anser jag att vi också skall ut-
nyttja det energiinnehåll som finns i avfallet.
Anf. 121 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag böljar med att yrka bifall till utskottets hemställan. Det
är en mycket angelägen proposition som jordbruksutskottet har behandlat.
Vem vill ha en soptipp vid stugväggen? Jag kan inte tro att någon vill ha
det. Jag kommer från en plats där vi behöver en ny soptipp just nu. Den
förra planerades för 35 år sedan, och den är full efter 25 år. När kommunen
lät utreda var den nya tippen skulle ligga, kom man med fyra alternativa för-
slag. På alla platserna blev det naturligtvis protestmöten, dit kommunalpoli-
tikerna bjöds in.
Jag gjorde en körning hemma i datorn på mitt kalkylprogram och räknade
fram att om sophanteringen skulle följa ekonomernas önsketänkande om
3 % årlig BNP-tillväxt, skulle vi om 80 år behöva en soptipp per år.
Det finns ju de som påstår att datorer är dumma, och nog verkar det här
litet dumt, men det är väl något av en sådan förväntad utveckling som har
gjort att vi i dag har en kretsloppsproposition att ta ställning till. Det kom-
mer att bli omöjligt att klara sophanteringen, om vi inte tar tag i problemen.
Herr talman! Den här propositionen är bara början på en process där det
kommer att krävas en ständig beredskap till att ändra inriktning på miljöpo-
litiken för att leva upp till ett riktigt kretsloppshandlande.
Det viktigaste med källsortering, återvinning och kretsloppstänkande är
att vi får kontroll på det miljöfarliga avfallet och de miljöskadliga utsläppen,
så att vi får det farliga avfallet separerat från sådant som kanske kan brännas
eller komposteras eller användas på annat sätt.
Det gäller att vara litet försiktig, tycker jag, när man pratar om återvin-
ning. En riktig kretsloppsanalys kräver verkligt komplicerade beräkningar.
Någon läste kanske Ny Teknik för en tid sedan. Där fanns det bilder av vad
som kan hända med återvunnet papper. Jag tror att man skall vara väldigt
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
93
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
94
analytisk i de här frågorna. Begagnat papper som skall återvinnas har haft
kontakt med många olika bakteriehärdar, och eftersom det vid tillverknings-
processen inte hettas upp tillräckligt mycket för att bakterierna skall dö ut,
kan pappersåtervinningen mycket väl bidra till spridandet av allergier och
andra problem. Det här måste man se upp med.
Det talas ofta om att byta ut miljöskadliga ämnen mot mindre skadliga.
Det är inte alls säkert att de nya ämnen man tar till i stället för de gamla är
särskilt miljövänliga. Även här krävs att vi är mycket kritiska och ställer krav
på noggranna konsekvens- och livscykelanalyser för alla nya produkter.
Alla som är med och utformar regler som skall styra utvecklingen till en
kretsloppsanpassning måste samråda med de olika näringarna för att så långt
som möjligt få förbättringar genom samråd och frivilliga överenskommelser.
Vad jag förstår, har det skett under propositionens framtagande och kommer
att fortsätta med den nuvarande regeringens goda minne. Brist på samråd
med t.ex. skogsindustrin kan leda till felbedömningar och få olyckliga konse-
kvenser.
Jag står bakom propositionen, men jag vill påpeka att vid återvinning av
papper till nytt papper förlorar man så mycket som 40 % av fibrerna, som
skadas. Dessutom kräver insamlingen av papper massor av transport- och
tillverkningsenergi.
Jag har räknat litet på detta och kommit fram till att det papper som tillver-
kas av begagnat papper kostar omkring 20 000 kronor per ton att producera.
Jag har inte kostnaderna för att producera motsvarande mängd papper ur
färskfibrer, men det kan ju faktiskt vara bättre att använda färskfibrer till att
producera papper och att bränna det begagnade papperet i en fjärrvärmean-
läggning. Om skogsindustrin tillsammans med regeringen kan bevisa att så
är fallet måste nog fakta styra även i framtiden.
Det finns de som säger att man bara pratar om pengar. Men vad betyder
pengar om man inte har en miljö som man kan leva i? Vi får inte skada mil-
jön. På den punkten är kds mycket konsekventa. Vi människor har ett stort
förvaltaransvar, men faktum är att pengar och miljö är utbytbara storheter.
Alla varor vi handlar med kommer ursprungligen från ekosystemen. Ingen
ekonomisk produktion av varor klarar sig utan naturresurser. Dessa sam-
band är egentligen självklara. Ändå handlar vi som om naturens kapital är
nästan gratis och exploaterar i snabb takt ändliga råvaror och belastar natu-
ren så hårt med föroreningar och slitage att naturens produktionsförmåga
skadas.
Därför är det viktigt att vi återvinner skrotdäck, elektroniskt skrot, plaster
osv. Men för att samhället inte skall drabbas av plötsliga och onödigt höga
omställningskostnader måste vi ge tydliga signaler i god tid. Vi måste ha
långsiktiga målformuleringar för omvandlingen till ett hållbart samhälle.
Detta är ett problem nu. Det har saknats en god framförhållning.
Om vi slarvar på det här området riskerar vi att förlora företagsamhet till
andra delar av världen där man tar lättare på problemen. Det blir inte värl-
den bättre av.
Herr talman! Det viktigaste med den här propositionen är inte att vi skaf-
fat oss en kravlista som sedan måste följas slaviskt. Det viktigaste är i stället
att vi alla som producerar och konsumerar börjar fundera på hur vi skall få
bukt med resursslöseri, avfallsberg, miljöskadliga utsläpp och att det inleds
en dialog där fakta får övertyga och styra till en allt miljövänligare produk-
tions- och användarinriktning.
Under alla förhållanden måste kraven på miljöförbättrande åtgärder före-
gås av ingående konsekvensanalyser så att inte den senare villan blir värre
än den förra.
En anpassning till naturens kretslopp är nödvändig för människans och
naturens överlevnad. Att få en sådan fullständig anpassning till kretsloppet
att all mänsklig aktivitet klaras utan några störningar i kretsloppet är
utopiskt. Det framhålls också i propositionen.
Jag tror dock att det går att driva verksamhet på många områden, framför
allt inom lantbruket, så att det både ger god avkastning och förbättrar jord-
bruket. Det behöver inte vara så att all mänsklig aktivitet skadar mer än det
bygger upp.
Tråkigt nog är många av de satsningar som görs och som betraktas som
ganska miljövänliga ändå direkt miljöskadliga. Jag skall ta ett par exempel.
De restprodukter som skapas vid de kommunala reningsverken - miljöan-
läggningar i allra högsta grad - är så förorenade att de oftast är olämpliga
att återföra i kretsloppet. Om de storskaliga avioppsreningssystemen skall
behållas måste latrin- och avloppsvatten från hushåll noga skiljas från ke-
miska föroreningar från industri och trafik. De projektorer och samhällspla-
nerare som nu söker alternativ till ett omodernt och miljöskadligt system är
framsynta.
Under 1900-talet har vi brutit kretsloppet på det här området. Om vi an-
vände de näringsämnen vi själva producerar som jordförbättringsmedel
skulle de ersätta omkring 25 % av behovet av konstgödning. Och inte minst
viktigt är att vi skulle kunna upphöra med att föra ut dessa fina resurser i
sjöar och hav och övergöda vattnen.
Fosfor är t.ex. en ändlig resurs. Det behövs tuffa styrmedel som leder fram
till en ny ordning. Jag tror inte ens att ändringen i va-lagen räcker till. Civil-
departementet arbetar med en översyn av va-lagen, och det pågår en relativt
intensiv forskning på det här området. Detta måste bli nästa steg i kretslopp-
sarbetet.
Herr talman! Jag vill avsluta med att än en gång hälsa den här propositio-
nen välkommen, och jag upprepar bifallsyrkandet till hemställan i jord-
bruksutskottets betänkande.
Anf. 122 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag väljer att tala om det i propositionen som anknyter till
det jag jobbat med tidigare. Det gäller trafikfrågorna. I propositionen under
avsnittet om riktlinjer för kretsloppsanpassad samhällsutveckling berörs
drivmedelsfrågan och bilindustrins och trafikens roll i kretsloppet.
Biobränslets möjligheter att ersätta nuvarande fordonsbränslen har prö-
vats rent tekniskt. Nyd stöder idén att finna biobränslen som kan ersätta da-
gens bränslen, men vi anser att man bör bestämma sig för något eller några
bränslen och satsa på att få i gång en storskalig produktion och distribution.
Detta för att på sikt komma ifrån statliga bidrag så långt det är möjligt. Det
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
95
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
96
gäller att få saker att hända på det här området. Vi får inte bara hålla på och
prova.
Att avskaffa den nya blyade bensinen fortast möjligt utan att det uppstår
några nackdelar är ett önskemål som vi alla har. Det visar sig dock tekniskt
och ekonomiskt svårt att nå det målet snabbt. Åtminstone om man tar hän-
syn till att det alltjämt finns fordon som inte klarar oblyad bensin. Det gäller
äldre bruksfordon, veteranbilar, trädgårdsmaskiner m.m.
Ny demokrati anser att det är fel att ta bort blyad bensin helt med mindre
än att leverantörerna, dvs. oljebolagen, ikläder sig ett ansvar för att den nya
produkten inte skapar följdfel. Konsumenten har inte något val, vilket kan
medföra att man kör på oblyad bensin och efter ett tag får motorhaveri som
följd. På en udda veteranbil kan ett motorhaveri kosta över 100 000 kronor
att reparera. I värsta fall kanske det inte ens går. Låt oss inte genom förhas-
tade åtgärder förstöra kulturskatter. Låt förnuftet vara med!
Vi beklagar att den skrivning som vi hade en prelimäruppgörelse med So-
cialdemokraterna om, inte kom till stånd. Den hade satt ett större tryck på
regeringen att beakta frågan. Socialdemokraterna anser förmodligen att det
var vi som hoppade av från uppgörelsen, men sanningen är den att en hel
mening i det förslag till skrivning som vi var överens om saknades i den slut-
liga skrivningen.
Det vankelmod som Socialdemokraterna visat här torde ha uppstått när
de kom på att en sådan skrivning skulle trampa deras kamrater på OK på
tårna, eftersom OK redan har slopat blyad bensin vid sina mackar.
Ytterligare en liten tanke om den oblyade bensinen med dess tillsatser för
att ersätta blyet, är att man kanske inte har vunnit så mycket ur miljösyn-
punkt. Det kommer fram när man i framtiden analyserar vad dessa tillsatser
ger.
Vidare anser jag personligen, utan att ha det bekräftat, att det är mycket
troligt att bilfabrikanterna har ökat bränsletillförseln för att uppnå tillräcklig
kylning i motorn. Det ger mer koloxid. Det kan vara något att hålla i minnet
när man tänker på att ta bort det ena och sätta till det andra.
När det gäller bilindustrins och trafikens roll i kretsloppet anser vi att klara
och långsiktiga direktiv är nödvändiga. Miljöklasser och differentierade för-
säljningsskatter för motorfordon bör användas med försiktighet. Vi har nyli-
gen sett hur försäljningsskatten på tunga lastbilar skulle komma att sänka
lastbilstillverkningen i Sverige samt slå ut försäljningsorganisationer och till-
behörstillverkare. Nu har regeringen ju som bekant uppskjutit införandet av
skatten för att rädda sysselsättningen. Det var nog tur.
Vi anser vidare att långsiktiga direktiv till bilindustrin är rätt väg för att
få biltillverkarna att anpassa sig till kretsloppet. Resten av påtryckningarna
sköter konkurrensen på marknaden.
Vi ser hur japaner och tyskar använder kretsloppstänkandet i försäljnings-
reklamen. Det kommer på sikt troligen att innebära att fordonsfabrikanter
måste annamma kretsloppstänkandet. Volvos ECC-bil är ett exempel på
framåttänkande. Alla tror att den är färdig, men man har ca 6-7 år kvar för
att utveckla batterier, vilka måste vara av en ny typ. Låt forskningen och
industrin få en realistisk chans att hinna med i miljö- och kretsloppsivern.
Jag har några kommentarer till det som har sagts av tidigare talare. Lena
Klevenås säger att kollektivtrafiken bör prioriteras. Man frågar sig då om
detta är ett nytt steg som Socialdemokraterna tar för att nå sitt ideologiska
mål när det gäller kollektivtrafiken eller om det är fråga om miljöomtanke.
Jag har inte riktigt fått detta klart för mig.
Det är konstigt att Socialdemokraterna under alla de år de styrde använde
samhällets resurser till att bygga motorvägar, med rödljus i slutänden, rakt
in mot stan. Jag frågar mig vad det finns för konsekvens i detta.
Sedan talade Lena Klevenås om gasdrift. Gasdrift är en av de grejor man
provat mest när det gäller att driva bilar. Det enda goda resultat som jag
känner till är gasdrift av bussar. Men på bilsidan finns det problem med sä-
kerhet och olönsamhet.
Jan Jennehag säger att det behövs ett fast datum för att man skall bli av
med blyad bensin, och han menar att marknaden klarar av problemet. De
tillsatser som i dag är tillgängliga vet vi inte mycket om. Vi kanske går ur
askan i elden om vi har för bråttom. Det är nog bättre att tänka efter före.
Inga-Britt Johansson säger att hon tycker att vi i Ny demokrati har fått för
stort inflytande i frågan om blyad bensin och att vi tycker att veteranbilar är
viktigare än miljön. Inga-Britt Johansson och Socialdemokraterna visar här
på det förakt man hyser för människans frihet och äganderätten.
Anf. 123 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har inte något förakt för människor och äganderätten.
Men var sak måste ha sin nivå. Att veteranbilarna skulle vara avgörande för
om vi skall ha bly i bensinen eller inte i Sverige är att driva det hela för långt.
Frågan är vem som hoppade av vad. När vi förde diskussioner och från
böljan hade en majoritet för ett tillkännagivande till regeringen var ordet
veteranbilar inte nämnt i den text som fanns. Ny demokrati bytte visserligen
ledamot i utskottet vid detta tillfälle. Det kan vara skälet till att det blev änd-
ringar. Ordet veteranbilar fanns inte nämnt i den gamla texten.
Förutom OK har Shell infört helt blyfri bensin i hela södra Sverige. Det är
alltså inte enbart ett bolag som har blyfri bensin, utan det är två. Jag antar
att det betyder att de andra bolagen har liknande produkter som de kan sätta
in när kraven kommer. Jag tror inte alls att det är några bekymmer.
Ansvaret för att de produkter som man släpper ut på marknaden inte ska-
dar vid exempelvis användning ligger redan nu enligt produktlagstiftningen
hos dem som tillverkar produkterna. Det innebär att bensinbolagen redan i
dag har ett ansvar för att de produkter som de släpper ut inte skadar de bilar
och motorer som produkterna är avsedda att användas för.
Anf. 124 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag menar inte att man inte skall ta bort blyad bensin. Det
viktiga är att det finns någon pump kvar för dessa udda fordon. Att jag näm-
ner just veteranbilar beror på att det är en så typisk grupp så att ingen kan
säga att det är fel. Nämner man något annat fordonsslag säger folk: Det finns
andra bränslen som går att använda. Det gör det. Men det är allmänt känt
att den nya soppan inte fungerar för veteranbilar.
Man kan använda tillsatser. Det finns tillsatser att köpa i småförpack-
ningar. Men vi vet inte om det blir bättre i miljön. Vi kanske t.o.m. får en
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
sämre miljö. Vi i Ny demokrati menar att man skall ha en pump kvar så länge
det behövs. Det är det viktiga. Jag nöjer mig med detta.
Anf. 125 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Max Montalvo gjorde sig lustig över att jag i mitt tidigare
anförande sade att kollektivtrafiken bör prioriteras. Jag letade litet febrilt i
betänkandet för att försöka hitta det som utskottet har varit enigt om. Jag
hittar inte just den meningen. Men det kan inte råda något tvivel om att
samtliga övriga partier utom Ny demokrati anser att kollektivtrafiken är nå-
got som vi måste utveckla.
Denna debatt handlar om ett kretsloppsanpassat samhälle. Där spelar tra-
fiken en mycket stor roll. Riksdagen har fattat beslut om att minska olika
typer av utsläpp som påverkar klimatet. Dessa utsläpp härrör i stor utsträck-
ning från trafiken.
Detta är för allvarligt för att skoja om. Jag vänder mig mot att man non-
chalerar problemet. Detta tyder enligt min mening på att åtminstone Max
Montalvo, och kanske hela Ny demokrati, prioriterar hobbybilar och tror att
kretslopp handlar om rätten för individen att fortsätta att släppa ut bly i mil-
jön. Kretslopp handlar om de gifter - och bly är ett av de allra allvarligaste -
som vi släpper ut och som naturen inte kan cirkulera och ta hand om. Vi
måste skapa kretslopp åt dem. Blyutsläppen är ett mycket allvarligt miljö-
problem.
Det är ett mycket märkligt inlägg som Max Montalvo har gjort. Jag hoppas
att övriga partier håller med mig om att kollektivtrafiken skall prioriteras.
Vi kommer att bli tvungna att göra det för allas vårt bästa.
Anf. 126 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag gör mig inte lustig över någonting, Lena Klevenås. Jag
konstaterar att ni har haft regeringsmakten i det här landet i många herrans
år. Då har ni kanske haft tid att göra en hel del åt kollektivtrafiken. Men det
är tydligen inte tillräckligt. Nu har ni kommit på att det är mycket viktigt att
satsa på just kollektivtrafik.
Ni använder er av miljöfrågan som ett slagträ. Jag tycker att det är mycket
olustigt. Man skall se efter vad som är vettigt innan man gör på det sättet.
Anf. 127 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Det har varit mycket svårt att hävda miljöintressen i trafik-
politiken. Målen står i konflikt med varandra. Det är en konflikt som vi
måste lösa om vi skall skapa det kretsloppsanpassade samhälle som vi är
tvungna att ha om mänskligheten skall ha en framtid på jorden. Det är ett
mål som man bör sätta högre än rätten att köra veteranbil.
Anf. 128 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag börjar nu förstå vad Lena Klevenås är ute efter. Detta
är en av Socialdemokraternas 180-graders kurvor. Man svänger helt plötsligt
om. Nu tar man till detta för att nå sina syften.
98
Anf. 129 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Jag har begärt replik mot min egen partikamrat. Det beror
på att jag är den person som satt i jordbruksutskottet för Ny demokrati innan
Max Montalvo. Jag vill upplysa både Max Montalvo, som kanske inte har
situationen helt klar för sig, och Inga-Britt Johansson om vad som hände.
Vad som hände i detta sammanhang var att Ny demokrati vid sittande
bord inviterade Socialdemokraterna att vara med på ett tillkännagivande till
regeringen om en plan för en avveckling av blyad bensin. Men för att vi
skulle gå med på detta skulle två villkor uppfyllas.
Det ena villkoret var att det ämne som man tillsatte i stället för bly inte
skulle vara sämre för miljön än vad bly är. Det vore i så fall detsamma som
att skjuta sig själv i foten. Det höll Socialdemokraterna med om. Det står
också i det särskilda yttrandet.
Så till det andra villkoret. Om den bensin som ersätter blyad bensin skapar
följdproblem vad gäller motorer, måste leverantören ikläda sig ett ansvar för
uppkomna skador.
Om det garanteras att en viss bensin fullt ut ersätter blyad bensin, kan man
inte ta bort den blyade bensinen utan att samtidigt ikläda sig ett ansvar för
att ersättningsbensinen inte får skadliga följder.
När vi så vid justeringstillfället läste betänkandet upptäckte vi emellertid
att den aktuella meningen var borttagen.
Anf. 130 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Max Montalvo.
Anf. 131 ALF ERIKSSON (s):
Herr talman! Vi är tre socialdemokrater som i motion Jo53 ger uttryck för
vår oro över konsekvenserna för svensk skogsnäring - detta med anledning
av regeringens kompletteringsproposition.
Vi är positiva till den allmänna inriktningen i propositionen. Det gäller då
ett ökat producentansvar när ett sådant är motiverat från miljö- och resurs-
hushållningssynpunkt.
Däremot är vi överraskade över den tillämpning av kretsloppsidén som
regeringen föreslår. De produkter som består av ändliga eller miljöfarliga
råvaror ägnas mindre uppmärksamhet. Vi tycker att idén i stället närmast
förfuskas genom de åtgärder som föreslås för en råvara som redan i dag finns
med i ett naturligt kretslopp, nämligen träfiberråvaran.
Den fråga som tidigare diskuterats här och som handlar om insamlingsni-
våer och producentansvar för returpapper har inte med kretsloppstanken att
göra. Regeringen avser tydligen att lösa ett annat problem under denna
täckmantel - nämligen lönsamheten när det gäller den kommunala pappers-
insamlingen.
Vi anser att man borde lösa dessa problem på annat sätt, dvs. att man inte
skall koppla ihop frågan med kretsloppsidén.
Resursen returpapper får inte ses i ett nationellt perspektiv, utan det här
är i allra högsta grad en global fråga. I stora delar av världen minskar virkes-
förrådet, medan vi i Sverige har mer skog än någonsin. Vi förbrukar inte mer
än drygt hälften av tillväxten. Därför borde det vara vi som i hög grad stod
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
99
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
100
för det nödvändiga tillskottet av den jungfrueliga fibern vid papperstillverk-
ningen - detta för att minska utarmningen av skogen i andra länder.
Den svenska skogsindustrin bidrar med det allra största nettotillskottet
när det gäller exportinkomsterna. Den industrin måste vi värna om för att vi
skall kunna bibehålla vårt välstånd.
Vidare finns det inte längre några motsättningar mellan en stor skogsindu-
stri och en god miljö, tvärtom. Vi kan ju bidra till en bättre global miljöut-
veckling genom att utnyttja en råvara som vi i Sverige har gott om.
Därför är allt tal om inblandningsnivåer ett hot mot svensk skogsindustri.
Konsekvensen av ett införande av inblandningskrav i Sverige blir att vi måste
importera returpapper. Ca 80 % av det papper som vi tillverkar exporteras
ju. Efterfrågan och lönsamheten i skogsbruket samt nettoinkomsterna från
tillverkningen kommer därmed att minska.
Det allvarligaste scenariot är att det införs inblandningskrav i Europa i
kombination med ett producentansvar. Det skulle innebära att pappersindu-
strin flyttades från Sverige till de befolkningstäta områdena i Europa där det
är billigast att samla in råvaran, returpappret.
Jag kan helt instämma i det som sägs i avvikande mening nummer fyra,
vilken den socialdemokratiska gruppen i näringsutskottet har avgett.
Herr talman! Av regeringens proposition framgår att returpapper i huvud-
sak skall återvinnas som råvara, dvs. att returpappret skall bli nytt papper.
Samtidigt utförs ett intensivt arbete från minst ett av regeringspartierna för
att öka användningen av biobränslen. Det borde därför vara naturligt att an-
vända det kvalitetsmässigt sämre och transportmässigt otillgängligare retur-
pappret i energiproduktionen.
Eftersom våra yrkanden i motionen har avstyrkts, knyter vi våra förhopp-
ningar till de förhandlingar som skall ske med berörda intressenter. Vi skall
noga följa de förhandlingarna.
Vi är dock förvånade över den ställning som Centern har intagit. Centern
försöker ju i alla andra sammanhang öka efterfrågan på svensk skogsråvara.
Herr talman! Vi har med detta markerat vår oro för vad som blir konse-
kvenserna vad gäller svensk ekonomi och svensk skogsnäring om det som
här nämnts inte beaktas vid den vidare handläggningen av frågan.
Anf. 132 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Det handlar närmast om några korta frågor till Alf Eriksson.
Gång på gång framför han kritik mot detta med inblandningskrav. Min första
enkla fråga blir då:
Var i regeringens förslag eller i utskottsbetänkandet hittar Alf Eriksson
någonting som ens antyder att det skulle vara aktuellt att införa inbland-
ningskrav?
Om det inte går att hitta några belägg tycker jag att det på något sätt hand-
lar om att jaga spöken som inte finns och om att bidra till att en debatt väcks
som har ett felaktigt innehåll. Regeringen har nämligen inte föreslagit några
inblandningskrav, och utskottet har inte uttalat sig om några sådana krav.
Debatten i den frågan är alltså alldeles onödig.
När det sedan gäller synen på kommunerna och deras ekonomi blir min
andra enkla fråga: Menar Alf Eriksson att det är rimligt att kommuninvå-
narna just i sin egenskap av kommuninvånare via den kommunala taxan får
bära dagens underskott i returpappershanteringen? Annorlunda uttryckt:
Anser inte Alf Eriksson att det är rimligare att vi som individer bär det un-
derskottet i vår egenskap av papperskonsumenter? Sättet att åstadkomma
det senare är just att ha ett producentansvar.
Så till min tredje fråga, som är att betrakta som närmast retorisk: Hittar
inte Alf Eriksson andra alternativ när det gäller att utnyttja svensk skogsrå-
vara än att bara elda upp den som tidningspapper?
Vi i Centern kan peka på andra möjligheter. För att åstadkomma en liten
koppling till propositionens innehåll i övrigt kan jag säga: Byt ut PVC-dörr-
karmar mot svensk skogsråvara! Redan det innebär ett attraktivt sätt att ut-
nyttja den svenska skogen. Det handlar inte bara om att bränna papper!
Anf. 133 ALF ERIKSSON (s):
Herr talman! Genom att fastställa de insamlingskrav som det talas om i
propositionen banar man väg för ett införande av inblandningskrav. Det blir
naturligt att tänka så med anledning av det som sägs om de 85 procenten i
propositionen - för vad skall man annars göra av returpappret?
Så till frågan om kommunerna och den kommunala kostnaden för insam-
ling av returpapper. Ytterst är det väl konsumenten som får betala. Produ-
centen - om det nu är producenten som skall samla in pappret - får ju inte
sina inkomster ovanifrån. Naturligtvis handlar det här om att via papperspri-
set täcka kostnaderna.
Så till detta med att hitta andra former för att använda svensk skogsråvara.
I mitt huvudanförande sade jag att det tokiga är att vi eldar med färskfiber.
Sedan återanvänder vi tidningspapper. Som Lennart Daléus nämnde finns
det annat än tidningspapper som kan användas, och tidningspappret är
sämre som råvara än bränsleflis m.m. som vi eldar med. Jag kan inte se nå-
gon logik i det sammanhanget.
Anf. 134 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Nu får vi bekymmer. Det som tidigare, enligt Alf Eriksson,
var att betrakta som ett regeringsförslag blir nu en naturlig tankeföljd av de
krav som regeringen ställer på insamling. Det är intressant. Det går att hitta
många naturliga tankeföljder i regeringens förslag, men det intressanta är
vad förslaget innehåller och vad som står i det.
Alf Eriksson frågar var man annars skall göra av pappret om man inte skall
använda det för materielåtervinning, nu när regeringen har ställt dessa krav.
Regeringens svar är enkelt och entydigt på den punkten. Man skall göra
samma sak som man i dag gör med det insamlade pappret. Regeringen vill
inte ändra någon trend. Man säger: Gå från 63-procentig till 75-procentig
insamling och använd pappret på samma sätt som tidigare, dvs. till materiel-
återvinning. Det skall användas för att göra nytt papper, och det skall inte
vara någon trendförändring.
Att man sedan lägger över huvudmannaskapet måste ändå te sig rimligt
och rättvist. Det kan inte vara så att vi skall stå för underskottet i vår egen-
skap av kommuninvånare. Som jag sade tidigare står vi som individer alltid
för kostnaderna. Men det skall ske i rätt egenskap - inte i egenskap av kom-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Riktlinjer för en
kretsloppsanpassad
samhällsutveckling
101
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
102
muninvånare utan i egenskap av konsument. Man åstadkommer detta ge-
nom att lägga över ansvaret på producenten som, om han inte klarar av att
rationalisera tillräckligt mycket, tvingas ta ut ett högre papperspris. Då drab-
bar det - om uttrycket skall användas - oss som konsumenter. Det är rättvist
och riktigt och ger dessutom bättre möjligheter till en samordnad hantering
över hela riket. Det ger i sin tur bättre miljöresultat.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 26 maj.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU16 Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet (prop.
1992/93:218).
Anf. 135 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Vid alla internationella jämförelser visar det sig att svensk
arbetsmarknad fungerar mycket bra. Till arbetsmarknadspolitikens vikti-
gaste uppgifter hör att så snabbt som möjligt förmedla lediga jobb till kom-
petenta sökande. Det gäller vidare att genom utbildning eller andra aktiva
insatser slå vakt om och utveckla de arbetslösas kompetens och förhindra
långtidsarbetslöshet och utslagning. Till den aktiva arbetsmarknadspolitiken
hör också att pröva de anställdas vilja till arbete genom en arbetslöshetsför-
säkring som bygger på arbetslinjen.
Den borgerliga regeringen vill inte förstå vilken viktig del som den aktiva
arbetsmarknadspolitiken är i den ekonomiska politiken. Man bortser från
hur olika instrument hänger samman och hur de genom ett samspel gör att
arbetsmarknaden fungerar effektivt och flexibelt.
Hur skall man annars tolka det faktum att regeringen nu på punkt efter
punkt bryter sönder gamla regler och system som fungerat bra. Och det
värsta är att man gör detta utan att ha gjort någon analys av hur nuvarande
system fungerar, vilka brister som finns och hur dessa på ett så bra sätt som
möjligt kan rättas till. Tvärtom bestämmer man sig först för vilka föränd-
ringar som skall ske och sätter sedan i gång en utredning för att analysera
hur man skall genomföra förändringen - inte om och varför.
Resultatet blir att beprövade, fungerande system ersätts av oprövade, som
i andra länder inte löst problemet med att få en väl fungerande arbetsmark-
nad, utan snarare inneburit att arbetslinjen försvagats, att seriös företagsam-
het ersatts av oseriös och att de anställdas trygghet kommit i andra rummet.
Men det är väl så att regeringen drivs av en ideologisk övertygelse i den här
frågan som skall genomföras till varje pris.
Arbetslöshetsförsäkringen vill man förstatliga, eftersom det tydligen är en
nagel i ögat på den borgerliga regeringen att det finns en väl fungerande pri-
vat försäkring som administreras i nära samarbete med de fackliga organisa-
tionerna.
Arbetsförmedlingarna skall privatiseras, eftersom privat verksamhet all-
tid är bättre än offentlig i den borgerliga idévärlden.
Uthyrning av arbetskraft skall fritt tillåtas, eftersom det stärker arbetsgi-
varna på arbetstagarnas bekostnad. Färre arbetstagare skall vara tillsvidare-
anställda, eftersom det ger arbetsgivarna större flexibilitet och minskar de
anställdas anställningstrygghet.
Därför är man nu beredd från den borgerliga majoritetens sida att riva upp
en ny arbetsförmedlingslag som bara gällt i drygt ett år och vars effekter man
inte analyserat. Därför är man beredd att genomföra viktiga förändringar i
de arbetsrättsliga reglerna, trots att man sagt sig vilja genomföra föränd-
ringar först efter samförstånd i förtroendefull anda med socialdemokratin.
Med anledning av detta skulle jag inledningsvis vilja ställa följande frågor
till de borgerliga ledamöterna i utskottet.
Tycker ni att det är bra och riktigt att riva upp lagar som riksdagen beslutat
om bara för något år sedan utan att man först har analyserat vilka effekter
dessa lagar har fått? Om det nu visar sig att den nya lagen med privata för-
medlingar får de konsekvenser som vi har sagt, dvs. en sämre fungerande
arbetsmarknad, är ni då beredda att återgå till det gamla systemet? Eller
kommer ni ändå att hålla fast vid den privata förmedlingsverksamheten?
Herr talman! Arbetsförmedlingen är ett av de viktigaste instrumenten för
att man skall kunna bedriva en effektiv, aktiv arbetsmarknadspolitik. En ef-
fektiv platsförmedling med tillgång till samtliga uppgifter om tillgängliga le-
diga platser är ett viktigt instrument för att dels snabbt kunna hjälpa arbets-
givarna att tillsätta lediga platser, dels ge den arbetslöse all den hjälp som
behövs för att denne skall hitta ett lämpligt ledigt arbete.
Under 80-talet skedde en stor omfördelning av resurserna inom AMS för
att förstärka arbetsförmedlingarna. Och genom beslut i riksdagen har de ad-
ministrativa systemen moderniserats och förstärkts, inte minst på datasidan.
Då, under 80-talet, gällde det i stor utsträckning att hjälpa arbetsgivarna att
hitta lämpliga arbetssökande. Nu gäller det också, och kanske till största de-
len, att finna lämpliga aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser för alla ar-
betslösa.
Ingenting är så bra att det inte kan förbättras. Utvecklingen i samhället
ställer alltid krav på att regler och system förändras. Därför genomförde vi
socialdemokrater också förändringar i arbetsförmedlingsmonopolet. Det
var varsamma förändringar i omsorg om arbetsmarknadens funktionssätt.
Man tog hänsyn till riskerna för att arbetsmarknaden skulle komma att upp-
delas i A- och B-lag och man ville inte att den oseriösa verksamheten skulle
öka till förfång för seriösa näringsidkare.
I det förslag som regeringen nu har lagt fram och som utskottsmajoriteten
antagit har ingen motsvarande omsorg visats. I stället öppnas alla damm-
luckor för privatisering, för ett sämre anställningsskydd och för ökad ekono-
misk brottslighet.
Enligt förslaget avskaffas förbudet mot att bedriva privat arbetsförmed-
ling i vinstsyfte. Alla tillsyns- och övervakningsuppgifter upphör. Såvitt jag
begriper skall de privata arbetsförmedlingarna också få tillgång till den of-
fentliga förmedlingens information om lediga platser m.m. genom hänvis-
ning till offentlighetsprincipen. De skall med andra ord få gratis tillgång till
Prot. 1992/93:113
19maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
103
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
104
det med offentliga medel bekostade platsförmedlingssystemet, och om nå-
gon konstrar på de offentliga förmedlingarna är det ett brott mot offentlig-
hetsprincipen. Självfallet gäller inte motsvarande för den offentliga förmed-
lingen gentemot de privata förmedlingarna.
Herr talman! Att tillåta vinstsyftande privata arbetsförmedlingar skulle
enligt vad den borgerliga majoriteten påstår leda till effektivare arbetsmark-
nad. Jag tror tvärtom. Vinstsyftande privata arbetsförmedlingar kommer att
leda till en mer segregerad arbetsmarknad. Enligt nuvarande regler är det
nästan en självklarhet för alla arbetsgivare att anmäla alla lediga jobb till
arbetsförmedlingen och för arbetssökande att hålla kontakt med förmed-
lingen. Då kan också en total riksomfattande matchning ske mellan arbets-
sökande och lediga jobb.
Men vad händer på sikt? Det är ju en självklarhet att de privata förmed-
lingarna för sin existens måste locka de mer attraktiva sökandena om de skall
kunna motivera arbetsgivarna att utnyttja deras tjänster och dessutom betala
för det. Resultatet av detta kommer att bli att den offentliga förmedlingen
får ta hand om de svagare på arbetsmarknaden. Och jag skulle vilja ställa
följande frågor till de borgerliga riksdagsledamöterna.
Tror ni att långtidsarbetslösa, invandrare och arbetshandikappade blir de
grupper som de privata arbetsförmedlingarna i första hand kommer att ar-
beta med? Vilka arbetssökande tror ni att de privata förmedlingarna i första
hand kommer att erbjuda de företag som vill anställa någon? Tror ni att man
i en verksamhet som skall gå med vinst kommer att engagera sig för att skaffa
fram jobb åt någon som har dålig utbildning och dåligt självförtroende?
Det som kan antas hända och som de borgerliga hoppas på är att privata
förmedlingar lyckas inom attraktiva yrkesområden. Det gäller främst för-
medlingar för högutbildade, men som dagssländor kan jag också tänka mig
förmedlingar eller uthyrningsföretag för bristyrken.
Vad kommer då att hända med viljan att anmäla lediga platser till förmed-
lingn när dessa kategorier väl dragits undan från den offentliga förmedlingen
och arbetsgivarna märker av denna försvagning? I dag är ju alla arbetsgivare
skyldiga att anmäla lediga jobb till förmedlingen, och de flesta gör också det.
Man gör det, tror jag, mindre på grund av att man teoretiskt sett kan få böta
några kronor än på grund av vetskapen om att det är på arbetsförmedlingen
alla lediga jobb finns och man kommer ut i hela landet, och det är där de
arbetssökande finns.
I takt med att starka privata förmedlingar tar marknadsandelar kommer
arbetsgivarnas vilja att anmäla lediga jobb till förmedlingen att minska, även
om de enligt lag har kvar denna skyldighet. Risken är då uppenbar att den
totala matchningen mellan lediga arbeten och sökanden blir mindre effektiv
och därmed också att långtidsarbetslösheten ökar. Därmed kommer vi också
att få en mindre effektiv arbetsmarknad än vi har i dag.
Och min fråga till de borgerliga ledamöterna blir: Vad gör ni om arbetsgi-
varna inte längre anmäler de lediga jobben till den offentliga förmedlingen
på samma naturliga sätt som i dag? Vilka maktmedel skall ni då ta till? Till-
stånds- och tillsynsverksamheten har ni ju avskaffat om den nya lagen antas.
Herr talman! På likartade lösa grunder föreslår nu den borgerliga riks-
dagsmajoriteten att uthyrning av arbetskraft skall släppas helt fritt och att de
regler som nu gäller skall avskaffas. Det innebär exempelvis att alla krav på
beställaren avskaffas. Inhyrning får t.ex. endast ske vid tillfälliga behov av
arbetskraft. Likaså föreslås att fyramånadersregeln för inhyrning av arbets-
kraft avskaffas. I nuvarande lag förutsätts att det är vid arbetstoppar som
inhymingen skall kunna ske. I det förslag som nu ligger finns inga hinder för
att hyra in arbetstagare under obegränsad tid.
Likaså föreslås att den särskilda inskränkningen i rätten att träffa avtal om
tidsbegränsade anställningar i uthyrningsföretaget avskaffas. Bakgrunden
till den regeln är vetskapen om att i många uthyrningsföretag har de an-
ställda en mycket osäker tillvaro. Man får komma in och arbeta vid behov,
dvs. när uthyrningsföretaget kan hyra ut dem. Under andra tider får man
själv klara sin försöijning eller också får samhället stå för den via kontant-
stöd av någon form. Nu blir det helt fritt att anställa någon på prov eller för
arbetstopp eller på annat tillfälligt sätt för att hyra ut vederbörande.
Det första område jag skulle vilja ta upp är synen på oseriös näringsverk-
samhet. Alla vet, genom tidigare erfarenheter här i landet och från andra
länder, att uthyrning av arbetskraft är grogrund för såväl oseriös konkurrens
som ekonomisk brottslighet. Trots att vi haft förbud mot uthyrning av arbets-
kraft i Sverige under lång tid har ändå en viss flora av oseriös verksamhet
funnits.
Det har dock funnits förutsättningar att bekämpa den. När nu verksamhet
med uthyrning av arbetskraft blir tillåten och tillsynsverksamheten avskaffas
kommer det att bli svårare att bekämpa ekonomisk brottslighet, och det
kommer att bli lättare att bedriva konkurrens på olika villkor. Detta erkänns
ju också i propositionen, och man går med öppna ögon fram med ett förslag
som kommer att öka den ekonomiska brottsligheten. Men man säger att
detta får motverkas på annat sätt.
Vilket sätt undrar jag? Och hur kan det komma sig att man i dag, när polis
och åklagare dignar under arbetsbördan från ekonomisk brottslighet, lägger
fram lagförslag som ytterligare ökar denna? Tror ni att man först kan öppna
dammluckorna och sedan få stopp på vattenflödet nedströms?
Jag kan heller inte tro att detta lagförslag applåderas av dem som tycker
att det är viktigt med konkurrens på lika villkor.
Herr talman! I dag debatterar vi arbetsförmedlingslagen och uthyrning av
arbetskraft. Men det är viktigt att se mönstret i regeringens agerande och
den strategi som ligger bakom det enskilda förslaget. För där bakom finns
nämligen en helhet. Den helheten består i en vilja och en strävan att ge ar-
betsgivarna tillbaka en del av de befogenheter som de missat genom den ar-
be tsrättsliga lagstiftningen. Den strategin består i att ge arbetsgivarna mer
makt på de anställdas bekostnad. I det nyliberala språket kallas det för ökad
flexibilitet. Det uppnås genom att man försämrar de anställdas anställnings-
trygghet, minskar antalet tillsvidareanställningar och ökar antalet visstidsan-
ställda och s.k. egenföretagare. Strävan att göra det lättare för företagen att
snabbt anpassa personalstyrkan efter produktionens krav är också utpräg-
lad.
Vi känner igen den här strategin från andra länder, inte minst från Storbri-
tannien. Sedan slutet av 1970-talet har också antalet tillsvidareanställda
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
105
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
minskat i Storbritannien med ungefär 15 procentenheter medan antalet viss-
tidsanställda och så kallade egenföretagare ökat i motsvarande mån.
Det lagförslag vi nu debatterar är alltså ingen tillfällighet eller enstaka
företeelse, utan det ingår i en helhet. Låt oss titta på helheten. Den finns
utläsbar i de s.k. rivstartspropparna från hösten 1991. Det var en strategi
som byggde på SAF:s program, marknad och mångfald, och alla kan se att
regeringen har hämtat all sin inspiration från SAF. Strategin är följande.
-Avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet.
-Tillåt fri uthyrning av arbetskraft.
-Ta bort förbudet mot blockad mot egenföretagare.
-Upphäv medbestämmandelagens möjligheter till vetorätt vid anlitande
av entreprenörer eller inhyrd arbetskraft.
-Lindra de arbetsrättsliga skadestånden för arbetsgivarna och skärp dem
för arbetstagarna.
-Gör möjligheterna till provanställning och anställning för arbetstoppar
vidare.
-Låt fler arbetstagare betraktas som egenföretagare.
Det här programmet håller regeringen nu på att genomföra, och Arbets-
rättskommittén har snällt lagt förslag i enlighet med regeringens önskemål.
Avsikten är uppenbar: Det gäller att stärka arbetsgivarnas ställning. Det
sker naturligtvis på arbetstagarnas bekostnad.
En grundbult i den svenska arbetsrätten är det s.k. arbetstagarbegreppet.
Det skall inte gå att kringgå anställningsskyddet eller annan arbetsrättslig
lagstiftning genom att kalla någon för egenföretagare som inte är det. Därför
har alltid en omfattande analys gjorts av i vilken beroendeställning en s.k.
egenföretagare står till beställaren. Av avgörande betydelse har varit be-
roendeförhållandet, om arbetet varat länge, egenföretagarens självständig-
het när det gäller arbetsledning, vem som skall utföra arbetet, betalningen
för arbetet m.m. En sträng syn har anlagts när det gäller de sociala skyddsbe-
hoven. Man har då ofta kommit fram till att s.k. egenföretagare varit att lik-
ställa med anställda.
Men nu kommer det att bli slut på detta, enligt besluten från Arbetsrätts-
kommittén. Om en uppdragsgivare och en arbetssökande kommit överens
om att ett arbete skall utföras som ett uppdrag räcker det att den som åtagit
sig uppdraget går till lokala skattemyndigheten och får en s.k. F-skattesedel
för att han skall betraktas som egenföretagare. Då faller hela den arbets-
rättsliga lagstiftningen och kan inte tillämpas. Med det lagförslag vi debatte-
rar i dag rivs också några av hindren på vägen.
Det är inte svårt att förutse vilken situation en arbetssökande har i ett läge
med hög arbetslöshet när han från en arbetsgivare som han söker arbete hos
får beskedet: Du får jobbet om du tar det som egenföretagare eller upp-
dragstagare.
Allt detta måste ses i ett sammanhang. Det är inte svårt att förstå vad som
kommer att hända på arbetsmarknaden när uthyrning av arbetskraft blir till-
låten i kombination med andra insatser. Vi kommer att få något som vi gläd-
jande nog hittills inte haft på svensk arbetsmarknad, nämligen s.k. självan-
106
ställda. Personer kommer att kastas in och ut i företagen beroende på företa-
gens produktionsläge, och riskerna får bäras av de enskilda.
Även om man har den ambition som de borgerliga partierna har, nämligen
att riva upp de regler som i dag gäller, för att man skall få ökad flexibilitet
på arbetsmarknaden, borde det finnas någon form av eftertanke. Vi har
byggt upp regler och system på arbetsmarknaden som förutsätter att man
normalt sett är tillsvidareanställd hos en arbetsgivare och att man normalt
sett skall betraktas som anställd när man utför arbete sida vid sida på arbets-
platserna. Nu sätts dessa regler ur system. Vad kommer det att få för effekter
för arbetsmarknadens funktionssätt, för samhällsekonomin, för arbetskli-
matet ute på företagen och för de enskilda?
Avslutningsvis vill jag fråga de borgerliga ledamöterna i arbetsmarknads-
utskottet: Vem är det som skall stå för fiolerna när dessa tillfälligt engage-
rade personer får gå från de företag där de har arbetat? Det blir lätt att skilja
dem från sin anställning. Tycker ni att vi som skattebetalare har råd att ta på
oss också dessa extra utgifter? Tror ni att långtidsarbetslösheten kommer att
öka och att riskerna för flaskhalsar på arbetsmarknaden och i ekonomin blir
större när allt färre människor får ett rejält fotfäste på arbetsmarknaden?
Herr talman! Jag har inte mycket hopp om att de borgerliga ledamöterna
i utskottet skall våga erkänna att de är beredda att ta dessa kostnader för att
kunna genomföra det som de av ideologiska skäl tycker är riktigt, nämligen
större flexibilitet för arbetsgivarna, sämre anställningsskydd och inflytande
för de anställda. I den vågskålen väger omsorgen om den enskildes trygghet
och hänsynen till samhällsekonomin tydligen mycket lätt.
Herr talman! Jag yrkar med detta bifall till Socialdemokraternas reserva-
tioner om avslag på propositionen.
Anf. 136 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Tiden medger inte att jag gör ett så långt och bra inlägg som
jag hade tänkt. Men jagskall börja med att säga att jag kan instämma i vaije
ord som Sten Östlund sade. Det har förekommit en total överensstämmelse
i den här frågan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det finns
också uttryckt i motionerna.
Det innebär att den meningsyttring jag har angivit helt enkelt är ett in-
stämmande i de tre reservationer som finns från s-håll. Det innebär ett av-
slagsyrkande på de två förslag om privat arbetsförmedling och fri uthyrning
av arbetskraft som regeringen har ställt.
Regeringsförslaget uppvisar många grundläggande brister. Det är ett
olämpligt förslag av många skäl. Ett skäl är rent formellt: Det finns en allde-
les ny lagstiftning på området som har tillämpats i drygt ett år; ett år som
varit utomordentligt svårt när det gäller arbetsmarknaden och där det inte
finns någon erfarenhet att utvärdera. Det är alltså fullständigt olämpligt att
nu kasta fram ett nytt lagförslag.
På den internationella sidan har Sverige fått spela en mycket trist roll; vi
gick nämligen in och sade upp ILO-konvention nr 96. Det fanns ingen anled-
ning, och det finns ännnu mindre anledning i dag, att gå vidare och bryta mot
det som varit ILO-konventionen och som vi är bundna av fram till somma-
ren, med tanke på att ILO-konventionen skall utvärderas och diskuteras på
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
107
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
108
nästa års arbetsmöte i Geneve. Det förekommer diskussioner om detta ute
i Europa. Det finns förslag om EG-direktiv när det gäller t.ex. uthyrning av
arbetskraft och tidsbegränsning. Den tyska situationen, som har inneburit
och fortfarande innebär ett förbud mot privat arbetsförmedling, gäller fort-
farande. Det kan eventuellt stå i konflikt med domar från EG-domstolen.
Internationellt sett finns det alla skäl att avvakta.
Som Sten Östlund påpekar går detta in på många områden som ligger
mycket nära det som Arbetsrättskommittén har att undersöka och delvis re-
dan har klarat av i sitt delbetänkande. Blir det något av det förslaget? Hur
blir det i så fall? Det vet vi inte i dag. Därför är det mycket egendomligt att
i propositionen och i utskottsmajoritetens skrivningar se hänvisningar t.ex.
till förhandlingsinstitutet och facklig inflytanderätt i medbestämmandelagen
§§ 38-40 när den samtidigt är föreslagen avskaffad.
Det finns mycket goda skäl att inte göra någonting på det här området nu.
Det är inte bara olämpligt, utan också onödigt. Regeringen kan inte åberopa
några goda argument. Effekterna på statsfinanserna kommer att vara prak-
tiskt taget obefintliga enligt regeringens eget synsätt. AMS utgifter påverkas
inte. Vad som händer när det gäller effekterna på arbetsmarknaden - om det
blir effektiviseringar, problem och segregering, om man mister information
eller tappar samlat grepp inom den offentliga förmedlingen - vet ingen.
Det är klart att man kan plocka russinen ur kakan. Arbetsmarknadsminis-
tern och utskottsmajoriteten är klara över att privat förmedling inte kommer
att bli någon oerhört omfattande verksamhet, åtminstone inte till att börja
med. Visst kan man plocka russinen ur kakan och förmedla specialisttjäns-
ter. Men för vaije förmedling man åtar sig minskar täckningen, kunskapen,
kompetensen och volymen hos den offentliga arbetsförmedlingen. Det är till
nackdel för den offentliga förmedlingen men också för kunskapen som ligger
bakom den aktiva svenska arbetsmarknadspolitiken. Det är ett onödigt för-
slag i den meningen att det inte kommer att gynna vare sig den enskilde eller
arbetsmarknadens effektivitet. Det är ett typfall av ett ideologiskt förslag till
ett slags marknadsfundamentalism, som vi har sagt i vår motion.
När man inte har lyckats prestera något annat än ökad arbetslöshet på den
svenska arbetsmarknaden verkar det som om man ändå vill säga: Vi har ju
faktiskt avreglerat. Vi har faktiskt privatiserat. Det verkar vara ett värde i
sig.
Nackdelarna och riskerna är så många fler och så mycket större. Rege-
ringen verkar vara medveten om det när det gäller privat arbetsförmedling.
Man är noga med att inte lägga någonting annat än den rena förmedlings-
verksamheten som ett privat alternativ. Just detta är samtidigt en nackdel.
När det gäller förmedling, vägledning och omstrukturering, åtgärder för att
förbättra arbetsmarknaden och omstrukturera branscher och verksamheter,
missar vi resurser när vi tappar bort förmedlingen av vissa yrkestyper.
Det finns alltså stor risk för en urholkning på sikt. Den främsta risken på
kort sikt tror jag är, precis som LO, TCO, Samhall och HCK har sagt, en
segregering på arbetsmarknaden. De som är mest utsatta, har det svårast
och är i behov av särskilda insatser blir kvar. De som har det lättare kanske
kanaliseras till privata verksamheter.
Jag kan tänka mig andra risker som vi inte har pekat på i motionen. Man
kan tänka sig att privata förmedlingar kan stå för särintressen när det gäller
urval av de människor som får arbete. Vem vet vilka koalitioner och allianser
mellan näringslivets olika parter och framtida privata företag på detta om-
råde som kommer till stånd och som kan ha en diskriminerande icke-jämlik
innebörd för arbetssökande.
Kanske kan fackföreningar tycka att det är lämpligt att kasta sig in i den
här verksamheten och förmedla jobb inom sitt eget område. Jag vet att det
har funnits ett sådant intresse. Det kan innebära en skråanda. Det kan med-
föra inlåsningseffekter som på sikt inte alls är gynnsamma för den svenska
ekonomin eller för det svenska behovet av produktivitetshöjningar och
strukturomvandling.
Förslagen genomförs, men det finns ingen prövning, ingen registrering,
ingen kontroll, inga som helst riktlinjer. Man går rakt emot Handikapput-
redningen som krävt en lagfäst skyldighet att biträda arbetssökande med
funktionshinder i den mån man skulle komma fram till ett förslag om privat
arbetsförmedling. Arbetsmarknadsministern avvisar detta. Han ser ingen
anledning att över huvud taget ha några riktlinjer för privata arbetsförmed-
lare på det här området. Det tycker jag är häpnadsväckande i ett tidevarv
när vi anser att det skall göras särskilda insatser för de handikappade. Därför
är det ingen tillfällighet att de som företräder de utsatta och i det här sam-
manhanget svaga - fackföreningarna, HCK och Samhall - är rädda. De var-
nar med kraft för en ytterligare segregerad arbetsmarknad.
Jag tror inte att riskerna finns på mycket kort sikt, men det kommer inte
att gå så många år förrän man har urholkat och underminerat det som har
varit styrkan i det svenska arbetsförmedlingssystemet. Jag tror att riskerna
är mycket större och mycket mer drastiska på kort sikt när det gäller uthyr-
ning av arbetskraft. Visst kommer det att öka flexibiliteten - på arbetsgivar-
nas villkor. Det kommer att minska tryggheten för den enskilde, vare sig
man jobbar i uthyrningsföretaget eller i det företag som hyr in arbetskraft.
Det minskar det fackliga inflytandet för dem som representerar arbetet på
den svenska arbetsmarknaden. Jag vill påstå att inflytandet i alla avseenden
minskas. Det kommer att ge upphov till en mängd olika arbetsvillkor för
människor som arbetar i olika verksamheter. Det kommer att ge en mycket
god möjlighet för dem som står för kapitalintressen och arbetsgivarintressen
att sätta press i olika situationer mot arbetstagarparten. Praktiskt taget inga
av dessa effekter på arbetsmarknaden i framtiden inom olika branscher dis-
kuteras. Det är ett mycket bristfälligt förslag, men det är inte svårt att gissa
sig till vilka effekter det kommer att ha.
Jag vill slutligen återkomma till det som Sten Östlund betonade. Det här
ingår i ett mycket tydligt mönster inom hela arbetslivet, där regeringen och
de borgerliga partierna systematiskt försöker att urholka rättigheter och in-
flytande för de arbetande. Detta drabbar de enskildas trygghet, anställnings-
tryggheten, och inflytandet i olika former. Det står klart att döma av det här
förslaget, särskilt om man kombinerar det med de förslag som har kommit
fram i Arbetsrättskommittén. Det är därför ingen tillfällighet att SAF har
blivit bönhörd på de flesta punkter, men mycket vill alltid ha mer, så det är
klart att man inte är hundraprocentigt nöjd. LO, TCO och handikapporgani-
sationerna protesterar däremot vilt och tycker att detta är mycket dåliga för-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
109
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
slag. Det är alltså ett olämpligt förslag. Det är ett onödigt förslag, och det är
ett förslag som entydigt tar parti för de redan starka, för dem som redan har
makten i det svenska arbetslivet och därmed i det svenska samhället.
Jag vill med kraft å Vänsterpartiets vägnar avvisa det här förslaget som
cyniskt och som ett mycket rått högerförslag, som efter vad jag förstår enbart
är till för att gynna arbetsgivarintressen. Det är sannerligen inte till för att
leda till konstruktiva lösningar på den svenska arbetsmarknaden och därmed
gynna arbetslivet, sysselsättningen och en konstruktiv pånyttfödelse i det
svenska samhället.
Herr talman! Som jag tidigare sade yrkar jag bifall till de tre socialdemo-
kratiska reservationerna, som överensstämmer med våra motionsyrkanden.
Anf. 137 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Både Sten Östlund och Hans Andersson tog ut vida ideolo-
giska svängar. Jag tycker möjligen att de överdrev fotarbetet när de försökte
att vara ett eko, jag höll på att säga, från 30-talet. Den lag som vi nu diskute-
rar härrör ju från det decenniet.
Som om allt hade varit gott och väl med den gamla lagen! utropar Sten
Östlund. Vad gör ni om den inte fungerar? Också socialdemokrater har ju
tvingats inse att det ändå måste ske en reformering, men det sitter långt inne,
och med den konservatism som också kan spåras på socialdemokratiskt håll
var det inte mycket som man ville vara med och diskutera.
I det betänkande som vi så småningom skall besluta om föreslår utskottet
att vi skall bifalla propositionen, som innebär att det s.k. arbetsförmedlings-
monopolet avskaffas.
Monopolet för de offentliga arbetsförmedlingarna har ju, som jag sade,
funnits sedan mitten av 30-talet. Man ville då komma till rätta med de miss-
förhållanden som rådde inom området för den yrkesmässigt bedrivna för-
medlingen. Dessutom hade staten kommit att utöva en alltmer omfattande
reglerande och social verksamhet. Behov hade uppstått av en vidgad och
mer ingående kännedom om det vid varje tillfälle aktuella läget på arbets-
marknaden.
Skälen mot en förvärvssyftande arbetsförmedling föreligger inte nu
längre. Såväl starka fackliga organisationer som arbetsrättslig och social
skyddslagstiftning innebär garantier mot de missförhållanden som motive-
rade förbudet på 1930-talet.
Syftet med att tillåta privata arbetsförmedlingar är att åstadkomma en
ännu bättre fungerande arbetsmarknad. De privata arbetsförmedlingarna
skall ses som ett komplement till de offentliga och som ett instrument för att
servicen ytterligare skall förbättras för både arbetsgivare och arbetssökande.
På så sätt kan de offentliga arbetsförmedlingarna stimuleras i sitt arbete. Vi
får en ökad mångfald, och den enskilde får en större valfrihet.
Även i framtiden kommer den offentliga förmedlingen att vara grundbul-
ten. Den skall bedriva en sammanhållen och effektiv arbetsmarknadspolitik
samt förfoga över de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedlen. För att er-
hålla kontant stöd kommer också i fortsättningen kontakt med arbetsför-
medlingen att vara nödvändig. Alla lediga platser skall också i fortsättningen
110
anmälas till den offentliga förmedlingen, detta för att den arbetssökande
skall kunna orientera sig om alla lediga platser också i framtiden.
Med privata förmedlingar ökar förutsättningarna för att de lediga plat-
serna så snabbt som möjligt skall kunna tillsättas med rätt person.
Socialdemokraternas syn på frågan är att man skall avslå regeringens pro-
position. Man anser att privata arbetsförmedlingar leder till segregation på
arbetsmarknaden. Man anser att fördelen med att ha all information samlad
på den offentliga förmedlingen går förlorad med privata förmedlingar.
Enligt min uppfattning råder det redan i dag segregation när det gäller ar-
betsförmedlingarna. Många grupper av arbetslösa känner att de inte har nå-
got att hämta hos den offentliga förmedlingen. Man hinner helt enkelt inte
med att engagera sig för alla yrkesgrupper. Det är då bättre att de som vill
kan söka sig till olika specialförmedlingar, där kanske folk som tidigare job-
bat i samma bransch återfinns.
Socialdemokraterna höll länge halsstarrigt fast vid ett AF-monopol, som
framstod som alltmer föråldrat i en modern arbetsmarknad. För ett par år
sedan föreslog man äntligen förändringar, men det som då genomfördes var
endast vissa relativt marginella lättnader. Socialdemokraternas uppfattning
i dag är att dessa förändringar skall få verka längie och på så sätt ge bevis på
att det var en bra lagstiftning. Man tycks glömma bort att den nuvarande
lagen inte innebär någon förändring när det gäller själva grundfrågan, mono-
polets vara eller inte vara.
Hans Andersson var bekymrad, eftersom han inte kunde se fördelarna.
Han hade inte uppfattat att det fanns riktlinjer och trodde inte heller att det
fanns någon kontroll. Visst finns det kontroll! Det kommer t.o.m. att vara
straffsanktionerat att bryta mot lagen. Så visst kommer den kontrollen att
finnas!
Sten Östlund däremot trodde att det i framtiden på grund av en ny lagstift-
ning skulle begås ekobrott. Om det är väl bara att säga att ekobrott i vanlig
ordning skall bekämpas. I den mån sådana har smugit sig in i dessa områden
och marker skall det inte finnas något skäl för att dessa inte skall beivras.
När det gäller uthyrningsfirmor får man ändå säga att det naturligtvis i allt
väsentligt är ett högkonjunkturfenomen. Det gör t.ex. att den verksamheten
för närvarande åtminstone är ganska begränsad. Men visst känns det väl
ändå konstigt, Sten Östlund, att Socialdemokraterna har accepterat att myn-
digheter har jagat de små och marginella företeelser som kontorsfirmor har
utgjort, samtidigt som man har nyttiggjort sig tjänster från sådan verksam-
het. Sten Östlund ställer den retoriska frågan: Tycker ni - och då menar han
tydligen utskottsmajoriteten - att det är bra att bryta upp den nuvarande
lagen? Jag vill säga, herr talman, att det inte är att bryta upp lagen. Det är
närmast att fullfölja de tankar som finns redovisade i regeringspartiernas
motioner under många år.
Sten Östlund frågar också: Vill ni återgå till den gamla ordningen? Jag får
då fråga vilken ordning han menar. Var det den ordning som rådde före 1991,
eller vill Sten Östlund backa till 1935? Det vore intressant att veta vad han
menar med ”den gamla ordningen”.
Uthyrningen av arbetskraft legaliserades 1991 - det var hög tid för det.
Det finns inget skäl för att ha verksamhet som kriminaliseras därför att den
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
111
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
112
innebär vissa smärre problem. Att verksamheten fyller ett behov har fram-
kommit, genom att myndigheter och domstolar men också fackföreningar,
och för övrigt också riksdagen, har anlitat skrivbyråer. Det blir så små-
ningom ett besvärande hyckleri att å ena sidan förbjuda en verksamhet och
å andra sidan själv nyttiggöra sig av den i arbetsmässigt svåra lägen.
Som jag nämnde ändrades lagen 1991, men den innehöll oerhört många
restriktioner för uthyrningsverksamhet. Socialdemokraterna i arbetsmark-
nadsutskottet skärpte faktiskt krångligheterna gentemot vad den egna rege-
ringen hade föreslagit. Det gällde tidsgränser och byråkratisk behovspröv-
ning visavi inhyrare, för att nämna ett par aktuella exempel. Det finns skäl
att lätta på de här restriktionerna, och det är vad som nu sker, genom det
förslag som utskottet har förordat. Utskottet ställer sig alltså bakom rege-
ringens förslag. Vår åsikt är att man inte i onödan skall ställa upp hinder för
privat företagsamhet.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tycks ha en annan uppfattning.
De vill begränsa möjligheterna till uthyrning av arbetskraft utan att egentli-
gen ha belägg för att det skulle ställa till stora problem. Vår hållning är att
seriös verksamhet inte skall förhindras. Det är oseriös verksamhet som skall
stoppas, och det görs genom de regler i lagstiftningen som är avsedda för det
ändamålet.
Vidare anser utskottsmajoriteten att det är angeläget med en utvärdering
av den avreglering som vi här tillstyrker och att den kan komma till stånd om
ett par år. Den borde även innefatta uthyrningen, då man vet litet mer om
hur det hela fungerar i praktiken och man slutgiltigt får ta ställning till even-
tuella justeringar i lagstiftningen.
De som är mot en avreglering och som vill hålla fast vid monopolet har
framfört att regeringen och de partier som står bakom den gör denna avre-
glering av ideologiska skäl. Sten Östlunds inlägg här var ett levande bevis på
det. Till det kan jag säga, herr talman, att det närmast är de som är emot en
avreglering som uteslutande styrs av ideologiska skäl. I utskottsmajoriteten
har vi försökt att se detta högst pragmatiskt, att se till det som är nyttigt och
bra för parterna på arbetsmarknaden och hela arbetsmarknadens funktions-
sätt. Det är skälet till att vi föreslår denna förändring, men om man menar
att vi styrs av ideologi, så ä la bonheure.
Sten Östlund sade också att han visste var regeringen hade hämtat sin in-
spiration. Jag betvivlar inte det. Men för oss politiker gäller det att göra
denna avvägning mellan skilda intressen, på en rad områden, och det gäller
att hitta en rimlig balanspunkt.
Det är för övrigt också betecknande att de som möjligen skulle kunna
känna sig hotade, dvs. de som jobbar inom arbetsförmedlingarna och länsar-
betsnämnderna, överraskande nog har varit mycket positiva. Många av dem
som är verksamma i den statliga arbetsförmedlingen ser avregleringen som
ett tillfälle att visa att den offentliga förmedlingen verkligen har en funktion
att fylla. Många säger att de vill ta det som en utmaning och menar att avreg-
leringen stimulerar dem att bli ännu bättre.
Privat arbetsförmedling kommer aldrig att kunna ersätta den offentliga -
det är inte heller meningen. Privat arbetsförmedling skall finnas för att
mångfald och valfrihet för individen skall öka också på det här området. Med
den offentliga arbetsförmedlingen kompletterad med privata initiativ, kan vi
få en bättre och effektivare förmedling av arbetsplatser. Det är nödvändigt i
allmänhet, men det är i rådande arbetsmarknadsläge synnerligen angeläget
att denna reform äntligen kommer till stånd.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på de reservationer som har fogats till betänkandet.
Anf. 138 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Elver Jonsson tar årtal på 30-talet och före 1991 till hjälp och
rör ihop det så att det är svårt att veta var han är i debatten. Jag kan bara
klarlägga att vi med den lag som vi antog 1991 ordnade upp mycket av det
som Elver Jonsson har talat om. Det finns alltså inte i dag några hinder för
seriös uthyrningsverksamhet, exempelvis med kontorsföretag, när det gäller
att komma till rätta med arbetstoppar.
Vad som nu föreslås är att dammluckorna skall öppnas, som jag sade i mitt
anförande. Det blir fritt fram att hyra ut arbetskraft hur länge som helst -
det finns inga regler för det. Det blir fritt fram att anställa i uthymingsföreta-
gen, med tillfälliga anställningar, provanställningar m.m. När lagen har ge-
nomförts får vi väl snart någon rapport om att man hyr ut ungdomsprakti-
kanterna också - det skulle inte förvåna mig.
Sedan avskaffar man alla kontrollfunktioner. Jag skall tillstå att de inte
har fungerat särskilt väl på Arbetsmarknadsverket, men de har ändå funnits.
Visst skall vi ha kontroll, säger Elver Jonsson. Men hur? Arbetsrättskom-
mittén - som jag inte fordrar att Elver Jonsson skall gå in på i dag - föreslår
dessutom att fackens vetorätt skall avskaffas.
Jag kan berätta för Elver Jonsson och de borgerliga ledamöterna här i
kammaren hur det gick till inom den bransch som jag kommer från, innan
medbestämmandelagens vetorättsregler kom och vi fick sanera marknaden.
Det har jag för övrigt berättat om flera gånger i denna kammare. Det var
inga vackra vyer, och det var långt ifrån seriös verksamhet som en hel del av
de företag som härjade i den branschen då höll på med.
Det har talats om ideologiska skäl för avregleringen. Elver Jonsson säger
att vi är pragmatiska. Jag vill bara hänvisa till texten i proposition
1991/92:50, som jag vill minnas var småföretagspropositionen. Där finns de
punkter som jag har redovisat i mitt anförande, dvs. att avskaffa arbetsför-
medlingsmonopolet, ta bort förbudet mot blockad av egenföretagare, riva
upp medbestämmandelagen osv. Nog har detta en mycket märklig anknyt-
ning till det program som var och en av oss i arbetsmarknadsutskottet har
fått oss tillställt, som heter Marknad och mångfald, utgivet av SAF.
Anf. 139 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Sten Östlund glider in på Arbetsrättskommitténs arbete,
men det är alltför tidigt att avge ett omdöme om det - ett delbetänkande på
nästan 1 000 sidor, med ett halvt hundratal reservationer, där åsikterna spre-
tar likt en solfjäder. Jag tror att vi skall lugna oss tills det ligger ett förslag på
riksdagens bord innan vi betygsätter det politiska ställningstagandet.
Det är klädsamt att Sten Östlund säger att den gamla lagen inte bara var
bra. Om jag uppfattade det rätt, var det väl 1935 års lag som avsågs. Social-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 113
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
114
demokraterna och Sten Östlund menar att det som man beslöt 1991 borde få
gälla även i fortsättningen, därför att det var lösningen. Problemet var ju
att den förändringen - det vore en överdrift att säga att det var en reform -
medförde en räd krångliga regler. Jag menar att det är ganska rimligt att lätta
på dem.
Sten Östlund är bekymrad för att kontrollfunktionen inte finns. Den har
en annan form. Det är helt riktigt. Men det lyder under straffrätt att bryta
mot regler. Om det här fungerar väl eller inte är väl ingen förmögen att säga
i förväg. Det får den utvärdering som utskottet har förordat ge svar på. Den
kan vi inte inhämta vare sig i dag eller detta år. Verksamheten bör väl rulla
över en period.
Jag tror att vi faktiskt fyller ett stort och länge närt behov, nämligen att få
en smidigare och bättre hantering av de arbetssökandes önskemål. Jag kan
på ett sätt bli litet retorisk och instämma i det Sten Östlund sade i sitt första
inlägg: Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Jag menar att det här sker
en varsam reformering, men nog så offensiv att den kan bli framgångsrik.
Anf. 140 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Det kan kanske tyckas, Elver Jonsson, att det är väl tidigt
att diskutera Arbetsrättskommitténs förslag. Men med utgångspunkt från
proposition nr 51, hösten 1991, är det bara att konstatera att den borgerliga
majoriteten tar beslut efter beslut i kammaren enligt den strategi som redovi-
sades i den propositionen.
Den diskussion vi har i dag, som skall följas av beslut, är en klart redovisad
punkt i det programmet. Med den utgångspunkten finns det all anledning för
mig att utgå ifrån att nästa steg som den borgerliga regeringen kommer att
ta är att också genomföra Arbetsrättskommitténs förslag. Det finns också
strategiskt beskrivet i den här propositionen. Därför skall detta med i den
här debatten. Vi kommer i vart fall inte att låta oss tystas på den punkten.
Sedan säger Elver Jonsson att 1991 års lag har krångliga regler. Det har
man inte utvärderat. Den lag som vi fattade beslut om 1991 har i praktiken
bara gällt ett år. Någon analys av hur den har fungerat har inte kommit fram
och inte redovisats.
Krångliga regler. Ja, för vissa arbetsgivare kommer det alltid att vara
krångliga regler så länge de inte fritt kan anta och avskeda de anställda. Det
är den yttersta gränsen där krångliga regler upphör på arbetsmarknaden, El-
ver Jonsson. Den ordningen tycker jag inte att vi skall ha. Men åt det hållet
är vi på väg.
Det är straff på att bryta mot lagen, säger Elver Jonsson. Ja, det är det.
Det finns straffrättsliga sanktioner i den här lagen. Men vem skall följa upp
det? Vem kommer att anklaga en arbetsgivare när facket har fråntagits för-
handlingsrätten och vetorätten, när inte någon lokal arbetsförmedling, läns-
arbetsnämnd eller AMS längre är tillsynsmyndighet, inte har med detta att
göra, när ingen åklagare och ingen domare har denna uppgift? Vem skall
följa upp detta? Om det blir en anmälan mot en arbetsgivare som misstänks
för att inte ha anmält exempelvis lediga platser till den offentliga arbetsför-
medlingen, tror Elver Jonsson att åklagarna då kommer att ha särskilt
mycket tid över att lägga ner på förundersökningar av sådana händelser? Det
är parterna på arbetsmarknaden som har burit det här ansvaret och som i hög
grad har sett till att det har fungerat, just genom medbestämmandelagen. Nu
böljar man riva bort detta. Det har också att göra med den lag vi diskuterar
i dag.
Anf. 141 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga en gång till att jag tycker Sten Östlund må-
lar på väggen i långt skarpare färger än det finns grund för.
Jag vill ändå påstå att 1991 års lag blev krångligare än vad åtminstone nu-
varande regeringspartier tyckte var acceptabelt och, det har jag påmint om
förr i denna kammare, den blev krångligare än vad den socialdemokratiska
regeringen tänkte sig. Sten Östlund medverkade i utskottet, med en socialis-
tisk majoritet som stöd, till att den just blev besvärligare och mer kringgär-
dad än vad både den dåvarande oppositionen och den dåvarande socialde-
mokratiska regeringen hade tänkt sig. Detta är ändå något att fundera på.
Det är väl att ta i att säga att vi nu ser framför oss ett arbetsliv där man
fritt kan anta och avskeda. Sten Östlund talade i de termerna. Jag får säga
att jag inte tänker medverka i någon sådan lagstiftning. Det får bli krafter på
annat håll som stöder det.
Vem kommer att beivra övergrepp? Det kommer att ske på många håll.
Det är klart att det kan vara så att man i rättsmaskineriet inte har vare sig
kunskap eller tillräcklig kompetens. Det finns anledning att hysa ett visst tvi-
vel. Jag vill medge det. Men det är klart att parterna inte skall lägga ned sin
verksamhet. Det finns inget lagstöd för att det skall ske. Det vore fel att
mena att man har den ambitionen.
Jag menar att det som riksdagen kan luta sig mot är att vi också kommer
att besluta om en utvärdering, som kommer att sättas i gång parallellt, men
som framför allt kommer att ske inom ett par tre år. Då får vi här i kamma-
ren, om Sten Östlund och jag fortfarande är företrädare i sådana här upp-
drag, se vad erfarenheten ger vid handen.
Skulle nuvarande lagstiftning vara otillräcklig är jag för min del beredd att
diskutera justeringar. Men huvudgreppet är det viktiga, att vi får en smidi-
gare ordning när det gäller att hjälpa människor att skaffa ett arbete som de
själva trivs med och behöver och som är till nytta för hela samhället. Det är
därför som jag en gång till yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 142 GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Dagens debatt är i hög grad en ideologisk debatt. Social-
demokraterna och vänstern gör ett stort nummer av att regeringen av uteslu-
tande ideologiska skäl skulle vilja avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet.
Ja, Sten Östlund och Hans Andersson om han hade varit närvarande i
kammaren, frågan är ideologisk i så måtto att vi, och då menar jag speciellt
vi moderater, sätter den enskilda människan i centrum. Vi värnar valfrihet,
variation och vidareutveckling.
Socialdemokraterna och vänstern verkar i stället vara för en ideologi där
man betraktar de enskilda individerna som delar av ett kollektiv. Det är lätt
att dra parallellen till djurflocken, där ranglåga individer viftar försiktigt
med sänkt svans inför ranghöga ledardjur.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
115
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
Herr talman! Till skillnad från vad mina motståndare hävdar är avskaffan-
det av arbetsförmedlingsmonopolet för oss ej främst en ideologisk fråga utan
ett resultat av praktisk, pragmatisk politisk planering. Avsikten är att ge
möjlighet till en ökad specialisering och en större valfrihet vad gäller plats-
förmedling. Det är orimligt att anta, eller ens begära, att den offentliga ar-
betsförmedlingen alltid skulle vara lika skicklig på att förmedla styckmästare
som på att förmedla obducenter, trots att båda i och för sig måste vara flinka
med kniven.
I själva verket har de i kammaren representerade vänsterpartierna främst
ideologiska bevekelsegrunder för att bevara ett föråldrat system, där man
vill fortsätta att ge fack och politiker onödigt mycket makt och inflytande.
Man frågar inte främst efter vad som är bra för den enskilde arbetssökanden
utan ser i stället till vad som är bäst för fack och politiker - detta i avsikt att
cementera befintliga maktstrukturer.
Herr talman! Vi behöver inte resa till mer exotiska platser än Storbritan-
nien eller Danmark för att erfara att fristående privata, eller för den delen
också fackliga, arbetsförmedlingar på ett utomordentligt sätt kompletterar
dessa länders offentliga arbetsförmedling.
Danskarna slösade inte ens skattepengar på att utreda frågan utan fattade
beslutet direkt. I Sverige medför den politiska beslutsimpotensen ofta långa
och onödiga utredningar. Här kunde vi ha varit litet snabbare.
Arbetsförmedlingen kommer även i framtiden att utgöra själva marknads-
platsen. Jag förutsätter att den offentliga förmedlingen här liksom i utlandet
kommer att samarbeta med de privata.
Herr talman! Mina motdebattörer hyser en ogrundad rädsla för att be-
stämmelserna om uthyrning av arbetskraft liberaliseras. Risken att företag
skulle avstå från att anställa är naturligtvis försumbar, eftersom kostnaderna
i form av hyra när man hyr in arbetskraft vida överstiger en eventuell löne-
kostnad.
Herr talman! Jag skulle för egen del vilja gå längre än vad som föreslås i
propositionen och av utskottet. Jag anser att även förbudet att ta betalt av
arbetssökande borde avskaffas. Förbudet är onödigt, eftersom parterna är
överens om att avgifter i normalfallet ej skall belasta den sökande. Det finns
ej heller några principiella hinder, så länge ingen oskäligt utnyttjar någon
sökandes underläge.
Vidare borde den tomma bestämmelsen om obligatorisk platsanmälan av-
skaffas. Dels är det principiellt tveksamt att ha lagbestämmelser som saknar
straffrättslig sanktion vid överträdelse, dels fyller platsanmälan en mycket
liten praktisk funktion. Detta visar inte minst siffror som AMS presenterar
över hur och när arbete förmedlas.
Herr talman! Jag vill här uppmana de i kammaren representerade vänster-
partierna att bli litet moderna och överge de gamla nattståndna kollektiva
planekonomiska modellerna. Jag företräder ett konservativt parti. Vi mode-
rater tar till vara gjorda erfarenheter för att på ett effektivt och varsamt sätt
förnya samhället och placera den lilla enskilda människan i centrum. Mina
motståndare på vänsterkanten är i sitt värnande om det bestående närmast
att betrakta som rent reaktionära. Riksdagen har nu möjlighet att ta ett litet,
116
men betydelsefullt, steg på vägen bort från det kollektivistiska, korporativis-
tiska samhället.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets
hemställan i betänkande AU16.
Anf. 143 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Göran Lindblad, som deltar i debatten i stället för Sonja
Rembo med vilken jag har haft många dueller i denna kammare, försöker
framställa Moderaterna som varande de som lägger fram varsamma förslag
till förändringar på arbetsmarknaden. Det var att ta i, Göran Lindblad. Är
det någon som har lagt fram förslag rörande arbetsmarknad, arbetsmark-
nadspolitik och arbetsrättslig lagstiftning som har betytt att man har velat
riva upp rubbet så att säga, så är det Moderaterna. Det är inte varsamt, och
det är inte omtanke om de anställda och människorna i företagen.
Jag tror inte ens att särskilt många företagare - jag träffar också jag många
företagare genom min verksamhet och genom de uppdrag som jag har - vill
återvända till den avreglering och den laglöshet, skulle jag kanske kunna
kalla det för, på arbetsmarknaden som det skulle innebära om man skulle
följa Moderaternas förslag när det gäller lagstiftningen på arbetsmarknaden.
Det gäller också arbetsförmedlingar, uthyrning av arbetskraft och arbets-
rättslig lagstiftning i övrigt.
Engelska och danska förmedlingar hänvisar Göran Lindblad till. Han sä-
ger att man har dragit nytta av erfarenheter. Men studera det, Göran Lind-
blad. Det är så som jag sade i mitt anförande: 15 % färre fast anställda, 15 %
fler i tillfälliga anställningar och i s.k. självanställningar utan någon som helst
trygghet på arbetsmarknaden. Det är resultatet av Thatchers politik i Eng-
land.
Det finns mycket strikta regler i England för hur privata arbetsförmed-
lingar får drivas. Göran Lindblad är dess värre inte kvar i utskottet, men han
kanske kommer dit senare och vid något studiebesök kan ta del av detta. Det
är som sagt mycket strikta regler och mycket sträng lagstiftning för arbetsför-
medlingarnas verksamhet.
Danskarna har knappast vår arbetsmarknadspolitik. Vi behöver vår ar-
betsförmedlingslag. Vi behöver våra regler på den svenska arbetsmarknaden
för att kunna föra den arbetsmarknadspolitik som vi i övrigt har varit ganska
överens om, även om vi naturligtvis är oeniga i vissa delar och anser särskilt
att det skulle kunna göras mer för att sätta arbetslösa i arbete.
Anf. 144 GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Sten Östlund kanske inte riktigt lyssnade på mig. Jag sade
nämligen att vi konservativa är för varsamma ändringar där man tar till vara
gjorda erfarenheter. Förändringarna skall alltså vara till gagn för den lilla
människan. Jag är alldeles övertygad om att även en del mycket långtgående
och radikala förslag ibland kan vara varsamma och till gagn för den enskilda
människan. I det här fallet har vi en förstelnad konstruktion på arbetsmark-
naden som varken gynnar arbetstagare eller företagare. Det finns många sa-
ker som behöver radikalt förändras. I dag diskuterar vi förmedlingsmonopo-
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Avreglering av
arbetsförmedlings-
monopolet
117
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Offentlig
upphandling
118
let. Där är det alldeles uppenbart så att det nu blir ett litet, dock viktigt, steg
på vägen mot en bättre fungerande arbetsmarknad.
När det gäller den fria företagsamheten i Storbritannien har jag inte de-
taljstuderat förhållandena. Jag är dock övertygad om att en hel del av de
15 % som Sten Östlund talar om avser personer som vid det nya avregle-
ringssystemet själva har valt att bli egenföretagre som bedriver egen verk-
samhet och som inte alls på grund av tvång har fått ge sig ut i någonting som
de inte är intresserade av.
Sten Östlund underskattar människors initiativkraft och vilja att själva
styra sina liv.
Anf. 145 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Göran Lindblad säger att Moderaterna tänker på de små
människorna. Han får faktiskt bestämma sig vare sig det är varsamt eller ra-
dikalt han vill gå fram. Jag tycker att det är ganska radikalt, inte radikalt ur
moderat synpunkt sett, skulle jag t.o.m. vilja säga, med tanke på de förslag
som moderaterna har på detta område.
I övrigt tackar jag för debatten. Jag tror att även det som Göran Lindblad
har tillfört protokollet kommer att vara till nytta i den fortsatta diskussionen,
som vi självfallet skall ha om såväl arbetsförmedlingsmonopol, inhyrning av
arbetskraft som den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 26 maj.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU34 Ändringar i lagen om radiosändningar av finländska televi-
sionsprogram (prop. 1992/93:235).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 26 maj.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU24 Offentlig upphandling (prop. 1992/93:100 delvis och
1992/93:209).
Anf. 146 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater har i en reservation tagit upp frågan om
de kostnadsökningar som det obefintliga upphandlingsförfarandet av vissa
kostnadsfria förbrukningsartiklar inom sjukvården kan leda till.
Det har sin grund i att Apoteksbolagets dotterbolag ADA tar över som
ensamleverantör av kostnadsfria förbrukningsartiklar i den öppna vården
för äldre och handikappade. Därmed upphör all konkurrens, och det sam-
bruk mellan stat, landsting och kommun som initierats av Civildepartemen-
tet för att samutnyttja gemensamma resurser får därmed inte någon effekt.
Sådana samarbetsorgan som bildats i vissa län får arbeta parallellt med Apo-
teksbolaget, och genom att de inte kan nå några överenskommelser med
Apoteksbolaget når man heller ingen effekt i form av lägre kostnader. I stäl-
let har kostnaderna ökat för att tillhandahålla dessa produkter.
Även utskottsmajoriteten, vars talesman blivit förhindrad att delta, har
klart för sig att någon upphandling i enlighet med upphandlingsförordningen
inte ägt rum och förutsätter att regeringen följer kostnadsutvecklingen noga
på dessa produkter.
Från socialdemokratiskt håll är vi inte riktigt säkra på att det händer så
mycket, om inte riksdagen ger regeringen till känna att man här måste vidta
åtgärder, så att distributionen av kostnadsfria förbrukningsartiklar inom vår-
den sker på ett sådant sätt att konkurrensen upprätthålls och samdistribution
möjliggörs.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen till
finansutskottets betänkande nr 24.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 26 maj.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU36 Eurofima (prop. 1992/93:176).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 26 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Skrivelserna
1992/93:201 Redovisning för fördelningen av medel från Allmänna arvsfon-
den under budgetåret 1991/92
1992/93:255 Inriktningen av det svenska miljöarbetet inom EES och EG
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Offentlig
upphandling
119
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
15 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 18 maj
1992/93:719 av Jan Jennehag (v) till jordbruksministern om ett stärkt djur-
skydd:
Det finns en tilltagande oro för att uppställda och beslutade mål beträf-
fande djurskydd inte skall uppfyllas - eller luckras upp.
T.ex. finns det ingen officiell redovisning om hur djurskyddsfrågor skall
drivas i EG-förhandlingama. Trots riksdagsbeslut 1985 och 1988 finns det
fortfarade ingen märkning av kosmetika, om den testats i djurförsök eller
inte. Kompetens- och målbeskrivningar för tillämpning av djurskyddslagen
i kommunerna är ofullständiga (2/3 av landets kommuner saknar djur-
skyddsinspektör) .
Vidare tillåter Sverige än i dag import av päls och skinn från länder där
den ytterst plågsamma saxfångsten/jakten är tillåten. Detta trots att det finns
ett massivt motstånd mot denna grymma metod i Sverige.
Import av utrotningshotade ap-arter för djurförsök förekommer även -
t.o.m. för statliga institutioners räkning.
Vad avser regeringen att göra för att stärka djurskyddet i nämnda fall?
1992/93:720 av Karl-Erik Persson (v) till näringsministern om nedläggningen
av stålverket i Degerfors:
Nedläggningen av stålverket i Degerfors innebär att 380 personer mister
sina arbeten.
Jag vill därför fråga näringsministern:
Vad avser regeringen vidta för åtgärder med anledningen av detta?
1992/93:721 av Eva Zetterberg (v) till kommunikationsministern om utveck-
ling av kollektivtrafiken i Stockholmsregionen:
Vetenskapsakademin, Koncessionsnämnden för miljöskydd och flera
andra tunga instanser konstaterar att nya motorvägar inte är försvarbara ur
vare sig ekonomisk eller ekologisk synvinkel.
Detta konstaterande gäller bl.a. Öresundsbron och Mats Odells nya mo-
torvägsnät mellan Stockholm-Göteborg-Malmö. Det gäller i synnerhet
nya motorvägar i storstadsregioner där det borde finnas effektiva kollektiva
färdmedel och där skadorna av fler motorvägar är enorma och ofta irrepa-
rabla.
Kraven ökar nu för att ej bygga de extremt dyra och miljöförstörande ös-
ter- och västerlederna i Storstockholm. I stället förespråkas att tillgängliga
medel satsas på avancerad framtidsinriktad kollektivtrafik. Kraven ligger i
linje med regeringens ambition om att skapa ett kretsloppssamhälle.
120
Vad avser regeringen att göra för att gynna utvecklingen och utbyggnaden
av kretsloppsanpassad kollektivtrafik i Stockholmsregionen i stället för byg-
gandet av de miljö- och resursförstörande öster- och västerlederna?
1992/93:722 av Eva Johansson (s) till kulturministern om svenskt medbor-
garskap för eritreaner m.m.:
Om inga särskilda skäl talar emot det, är det möjligt för utländska med-
borgare att söka - och få - svenskt medborgarskap när man bott i Sverige i
sju år.
På senare tid har i flera fall personer med eritreanskt ursprung, som upp-
fyller dessa krav, nekats svenskt medborgarskap. Motivet synes vara att de
saknar pass eller andra identitetshandlingar som godtas av de svenska myn-
digheterna.
Det har också inträffat att eritreaner som bor i Sverige nekats andra rese-
dokument. De hänvisas fortfarande till att ansöka om etiopiskt pass. För de
enskilda personerna innebär detta stora svårigheter att resa.
Efter befrielsen har den provisoriska regeringen i Eritrea utfärdat identi-
tetskort för eritreanska medborgare som bl.a. legat till grund för registrering
inför folkomröstningen. FN har i det sammanhanget inte haft några invänd-
ningar.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga invandrarministern följande:
Är invandrarministern beredd att vidta åtgärder som undanröjer de påta-
lade hindren för eritreaner att få svenskt medborgarskap och resehandlingar
på samma villkor som andra utländska medborgare?
1992/93:723 av Eva Johansson (s) till kulturministern om asylsökande erit-
reaner:
I Sverige finns ett antal personer som under kriget i Eritrea sökte asyl här.
Sedan kriget är över och den politiska situationen i Eritrea har stabiliserats
har de svenska myndigheterna avslagit deras asylansökan. Flera av dem har
avvisats från Sverige, men tas inte emot i Eritrea på grund av att det där
saknas möjligheter att hysa dem. Landet tar emot ett mycket stort antal åter-
vändande flyktingar som levt i bl.a. Sudan under kriget och kan i dagsläget
inte klara fler.
De aktuella personerna lever i Sverige, utan egen ekonomi, då dagsbidra-
gen inte utgår och de inte kan få arbete. Deras situation är ohållbar.
Jag vill fråga invandrarministern följande:
Är invandrarministern beredd att agera för att hitta en acceptabel lösning
för de asylsökande eritreanerna?
1992/93:724 av Eva Johansson (s) till statsrådet Alf Svensson om biståndet
till Eritrea:
I budgetpropositionen sägs det att ett framtida bistånd till Eritrea är under
beredning. Regeringen säger sig vilja avvakta folkomröstningen om landets
formella status innan ett mer långsiktigt biståndssamarbete inleds. Riksda-
gen har i sitt beslut understrukit vikten av att det svenska biståndet snarast
möjligt skall anta mera långsiktiga former.
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
121
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
122
Nu har folkomröstningen hållits och resulterat i ett mycket klart ja till
självständighet. Det finns således inga frågetecken kvar om Eritreas fram-
tida status. Den eritreanska regeringen förefaller också ha ett mycket stort
folkligt stöd för sina strävanden att återuppbygga landet efter kriget.
För att klara det arbetet inom rimlig tid behöver Eritrea ett långsiktigt och
omfattande internationellt stöd.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga biståndsministern följande:
Är biståndsministern beredd att snabbt verka för att det svenska biståndet
till Eritrea kan anta mera långsiktiga former?
1992/93:725 av Ingela Mårtensson (fp) till statsrådet Bo Könberg om resolu-
tion om kärnvapens effekter på hälsa och miljö:
Just nu pågår WHO:s 46:e ”World Health Assembly” i Geneve. En av re-
solutionerna handlar om kärnvapens effekter på hälsa och miljö. I denna fö-
reslås att internationella domstolen i Haag skall yttra sig om huruvida använ-
dande av kärnvapen är ett brott mot internationell lag. Sverige valde att inte
bifalla resolutionen.
Mot denna bakgrund vill jag fråga sjukvårdsministem:
Varför biföll Sverige inte resolutionen om effekterna av kärnvapen?
1992/93:726 av Birger Andersson (c) till kommunikationsministern om före-
tagsskyltning vid vägar:
Regering och riksdag försöker stimulera till ökad företagsamhet i hela vårt
land. Många bosatta på landsbygden har lyckats förverkliga sina idéer och
startat företag inom olika nischer. Ofta ligger verksamheten inte direkt vid
allmän väg, men det är ofta nödvändigt att vid den allmänna vägen via skyl-
tar kunna presentera sin verksamhet för att få fart på försäljningen. Det har
emellertid på många håll uppstått svårigheter att kunna ”skylta” sin verk-
samhet på ett effektivt sätt. Väghållningsmyndigheterna har varit restriktiva
i sina bedömningar. Dessutom varierar tydligen bedömningen mellan olika
väghållare.
Är kommunikationsministern beredd att verka för att bestämmelserna
tillämpas mera enhetligt och generöst för att underlätta för småföretagsam-
heten på landsbygden?
den 19 maj
1992/93-.721 av Ulla Orring (fp) till statsrådet Bo Könberg om transplantatio-
ner:
Varje år dör ca 90 000 personer i Sverige. Av dessa kan möjligen 250
komma i fråga för organdonation. Bristen på organ för transplantation gör
varje enskild donation mycket viktig. Det föreligger nu en oändligt lång och
svår väntan hos dem som kan komma i fråga om att få ett nytt organ. Oftast
handlar det om njurar. Men transplantationskirurgin utvecklas och behov av
andra organ växer. De flesta transplantationer lyckas väldigt bra, och själv-
klart ser den sjuke fram emot en lyckad organdonation. Tyvärr har antalet
donatorer minskat under de senaste åren medan efterfrågan ökat.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att öka antalet organdonatorer
och annan omsorg för att därmed ge vidgade livsmöjligheter för en grupp
människor med svåra sjukdomstillstånd?
1992/93:728 av Jan Jennehag (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om vapenex-
porttillstånd till Turkiet:
Turkiet är ett av de länder som inte får köpa svensk krigsmateriel. Den 14
mars i år offentliggjorde Svenska freds- och skiljedomsföreningen uppgifter,
enligt vilka sådan materiel till ett värde av 1,9 miljoner kronor hade exporte-
rats till Turkiet under 1992.
Krigsmaterielinspektionen (KMI) dementerade uppgifterna, och Sven
Hirdman lät meddela att inga tillstånd för export till Turkiet hade givits.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen hävdar emellertid att KMI och
regeringen i maj 1992 givit exporttillstånd för reservdelar (optronik och elek-
tronik) till Turkiet till ett värde av 1,9 miljoner kronor, och att ärendet hade
varit föremål för fullständig beredning.
Med anledning av detta frågar jag utrikeshandelsministern:
Beviljades exporttillstånd för ovan nämnda leverans efter fullständig be-
redning?
1992/93:729 av Jan Jennehag (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om den s.k.
krutaffären:
Den s.k. krutaffären synes vara något av ett moment 22. På min fråga sva-
rade utrikeshandelsministern den 17 november att frågan om en rättshjälps-
framställning till de tyska myndigheterna var föremål för rättslig prövning i
Sverige, varför det inte ankom på regeringen att agera i ärendet.
Nu har Högsta domstolen avvisat riksåklagarens begäran att få rättshjälp
för att få tillgång till de dokument som finns i den forna östtyska säkerhets-
tjänsten Stasis arkiv rörande Bofors misstänkta smuggling av krut och
sprängämnen till Iran via DDR. Enligt riksåklagaren är den enda utvägen
att regeringen gör en diplomatisk framställan om hjälp från Tyskland.
Jag vill därför upprepa min fråga till utrikeshandelsministern:
Hur avser regeringen att agera för att Sverige skall få tillgång till alla
DDR-handlingar som kan kasta ljus över krutaffärerna?
1992/93:730 av Gullan Lindblad (m) till justitieministern om spridning av
barnpornografiska alster:
I massmedia har det kommit flera rapporter om att människor står i kö vid
Stockholms tingsrätt för att erhålla exemplar av filmer med barnpornogra-
fiskt innehåll.
Man vill inte tro sina öron när radion i dag har meddelat att tingsrätten
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
123
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
tagit polisen till hjälp för att så snabbt som möjligt kunna expediera de mas-
sor av beställningar som gjorts.
Att barn i Sverige skall kunna utsättas för något dylikt är mer än varje
vettig människa kan föreställa sig.
Jag vill därför fråga justitieministern:
Vad ämnar justitieministern göra för att förhindra att barnpornografiska
alster kan spridas på detta sätt?
16 § Kammaren åtskildes kl. 17.20.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 26 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 74 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 103 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAND
/Barbro Nordström
124
Innehållsförteckning
Onsdagen den 19 maj
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad mo-
tionstid ......................................... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 12
maj ............................................ 1
Skatteutskottets betänkande SkU28
Lagutskottets betänkande LU46
Utrikesutskottets betänkande UU22
Utrikesutskottets betänkande UU29
Näringsutskottets betänkande NU29
Meddelande om samlad votering .......................... 2
4 § Sydafrika ......................................... 2
Utrikesutskottets betänkande UU13
Debatt
Lars Moquist (nyd)
Daniel Tarschys (fp)
Pierre Schori (s)
Göran Lennmarker (m)
Margareta Viklund (kds)
Eva Zetterberg (v)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Karin Falkmer (m)
Beslut fattades efter 8 §
5 § Säkerhet och nedrustning............................. 23
Utrikesutskottets betänkande UU19
Debatt
Maj Britt Theorin (s)
Jan Jennehag (v)
Daniel Tarschys (fp)
Birgitta Hambraeus (c)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Margareta Viklund (kds)
Lars Moquist (nyd)
Göran Lennmarker (m)
Beslut fattades efter 8 §
6 § Styrnings- och samarbetsformer i biståndet................ 47
Utrikesutskottets betänkande UU26
Debatt
Kristina Svensson (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
125
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Daniel Tarschys (fp)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Nils T Svensson (s)
Margareta Viklund (kds)
Beslut fattades efter 8 §
7 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden..............
Utrikesutskottets betänkande UU27
Beslut fattades efter 8 §
8 § Användningen av inkomna medel för biståndsverksamhet ....
Utrikesutskottets betänkande UU32
Debatt
Bertil Måbrink (v)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Berndt Ekholm (s)
Margareta Viklund (kds)
Beslut ...............................................
Utrikesutskottets betänkande UU13
Utrikesutskottets betänkande UU19
Utrikesutskottets betänkande UU26
Utrikesutskottets betänkande UU27
Utrikesutskottets betänkande UU32
Beslut om uppskjuten votering............................
9 § Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling......
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Debatt
Lena Klevenås (s)
Christer Windén (nyd)
Jan Jennehag (v)
Lennart Daléus (c)
Inga-Britt Johansson (s)
Patrik Norinder (m)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Carl Olov Persson (kds)
Max Montalvo (nyd)
Alf Eriksson (s)
Beslut skulle fattas den 26 maj
10 § Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet..............
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Debatt
Sten Östlund (s)
Hans Andersson (v)
Elver Jonsson (fp)
Göran Lindblad (m)
Beslut skulle fattas den 26 maj
126
63
64
67
68
68
102
11 § Ändringar i lagen om radiosändningar av finländska televisions-
program ........................................ 118
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Beslut skulle fattas den 26 maj
12 § Offentlig upphandling............................... 118
Prot. 1992/93:113
19 maj 1993
Finansutskottets betänkande FiU24
Debatt
Roland Sundgren (s)
Beslut skulle fattas den 26 maj
13 § Eurofima ........................................ 119
Trafikutskottets betänkande TU36
Beslut skulle fattas den 26 maj
14 § Bordläggning ..................................... 119
15 § Anmälan om frågor
1992/93:719 av Jan Jennehag (v) om ett stärkt djurskydd ... 120
1992/93:720 av Karl-Erik Persson (v) om nedläggningen av stål-
verket i Degerfors............................... 120
1992/93:721 av Eva Zetterberg (v) om utveckling av kollektiv-
trafiken i Stockholmsregionen...................... 120
1992/93:722 av Eva Johansson (s) om svenskt medborgarskap
för eritreaner m.m............................... 121
1992/93:723 av Eva Johansson (s) om asylsökande eritreaner 121
1992/93:724 av Eva Johansson (s) om biståndet till Eritrea .. 121
1992/93:725 av Ingela Mårtensson (fp) om resolution om kärn-
vapens effekter på hälsa och miljö.................. 122
1992/93:726 av Birger Andersson (c) om företagsskyltning vid
vägar................. 122
1992/93:727 av Ulla Orring (fp) om transplantationer...... 122
1992/93:728 av Jan Jennehag (v) om vapenexporttillstånd till
Turkiet....................................... 123
1992/93:729 av Jan Jennehag (v) om den s.k. krutaffären ... 123
1992/93:730 av Gullan Lindblad (m) om spridning av barnpor-
nografiska alster............................... 123
127
gotab 43972, Stockholm 1993