Onsdagen den 12 maj
Protokoll
1992/93:109
Anf. 1 TALMANNEN:
Då ett stort antal interpellationer väntas bli besvarade måndagen den 24
maj börjar kammarens sammanträde kl. 9.00 och ej kl. 10.00 som tidigare
angivits.
Justerades protokollet för den 6 maj.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:245 Lagreglering av det statliga stödet till banker och andra kreditin-
stitut, m.m. till näringsutskottet
Regeringen hade föreslagit att riksdagen skulle besluta att motionstiden
för denna proposition förkortades till sex dagar.
Kammaren beslöt förkorta motionstiden till att utgå måndagen den
17 maj.
Motionerna
1992/93:Fi92 till finansutskottet
1992/93:Fi93 yrk. 1-63 och 65-92 till finansutskottet
yrk. 64 till skatteutskottet
1992/93:Fi94—Fill6 till finansutskottet
1992/93:Fil 17 yrk. 1-24 och 29 till finansutskottet
yrk. 25-28 till arbetsmarknadsutskottet
1992/93:Fil 18 och Fill9 till finansutskottet
1992/93:Fil20 yrk. 1-24 till finansutskottet
yrk. 25-28 till arbetsmarknadsutskottet 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
1992/93:Fil21 och Fil22 till finansutskottet
1992/93:Sk56 och Sk57 till skatteutskottet
1992/93:Ju34 till justitieutskottet
1992/93:U25 till utrikesutskottet
1992/93:Fö8-Föl2 till försvarsutskottet
1992/93:Krl2 till kulturutskottet
1992/93:T99-T106 till trafikutskottet
1992/93:A12 och A13 till arbetsmarknadsutskottet
1992/93:1126 till utrikesutskottet
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU9 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret 1993/94 (prop.
1992/93:100 delvis).
Anf. 2 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Mitt under brinnande Gulfkrig beslutade den amerikanska
kongressen att skära ned USA:s försvarsutgifter med 25 %. President Clin-
ton har utöver detta inlett nedskärningar med 80 miljarder dollar under de
närmaste åren. Det innebär att mer än en tredjedel av USA:s militära orga-
nisation avvecklas under första hälften av 90-talet.
Ryssland ärvde ungefär hälften av Sovjets Röda armén. Den ekonomiska
krisen har lett till mycket drastiska minskningar i den militära apparaten.
Enligt CFE-avtalet skall Ryssland skrota tiotusentals stridsvagnar och mäng-
der av annan tung krigsmateriel under de närmaste åren. Nya vapenprojekt
har stoppats och betydande osäkerhet, för att inte säga förvirring, tycks råda
kring Rysslands framtida militära organisation. Delar av Östersjömarinen
rostar nu sönder.
Det enade Tysklands försvar skärs nu ned till mindre än hälften. Belgien
och Holland halverar sina stridskrafter. Storbritannien minskar sin militär-
budget. Schweiz skär ned med omkring 25 %. Österrike, som gränsar till
krigets Jugoslavien, ökar inte sina militära anslag - Österrike är ungefär lika
stort som Sverige, men dess militärbudget uppgår till en fjärdedel av vår. De
fattiga tidigare Warszawapaktländerna i Centraleuropa reducerar drastiskt
sina resp, försvar.
Även våra nordiska grannar minskar sina försvarskostnader. I Danmark
har en bred försvarsuppgörelse lett till stora besparingar. I Norge avser man
att minska armén från 13 till endast 6 brigader. Finland gör en 10-procentig
neddragning av försvarsanslagen.
Det är bara Sverige som ökar sina försvarsutgifter. De kommer det bud-
getår som börjar den 1 juli att uppgå till 40 202 394 000 kr. Av dessa kostna-
der för totalförsvaret ligger 1,3 miljarder på andra departement är Försvars-
departementet.
Den främsta anledningen till att våra försvarsutgifter nu ökar år för år är
helt enkelt att det dominerande regeringspartiet inför valet 1991 lovade
mycket kraftiga ökningar av försvarsanslagen - 27 miljarder under en fem-
årsperiod - och nu försöker man att leva upp till det löftet. Ökningen blev
visserligen inte 27 miljarder, utan den stannade vid 7 miljarder, men det är
ändå nog för att göra oss unika bland industriländerna.
Försvarsministern brukar hävda att denna årliga ökning av våra försvars-
utgifter nu är nödvändig, eftersom de realt låg på en konstant låg nivå under
15 år mellan 1972 och 1987. Det är riktigt att borgerliga riksdagsmajoriteter
både 1977 och 1982 fattade femåriga försvarsbeslut om ungefär oförändrad
nivå i fasta priser. Anders Björck deltog i dessa beslut. Nu försöker han få
det till att det var vi socialdemokrater som ”nedrustade” försvaret under
dessa år.
Moderaterna var alltså inför valet 1991 totalt i otakt med den säkerhetspo-
litiska utvecklingen, och de har sedan inte orkat ta den interna debatt som
krävs för att anpassa partiets försvarspolitik till dagens och morgondagens
verklighet ute i Europa. De bryr sig inte om terrängen, utan de orienterar
enbart efter sin ideologiska karta.
Den alleuropeiska trenden under 90-talet är alltså kraftiga minskningar av
de militära utgifterna. Det är inte troligt att Sverige, oberoende av vilka par-
tier som ingår i regeringen, under någon längre tid kommer att kunna gå
emot denna trend.
Det var därför speciellt olyckligt att regeringspartierna och Nydemokra-
terna i fjolårets försvarsbeslut byggde in en automatisk real uppräkning av
materielanslagen med 1,5 % per år. Denna s.k. teknikfaktor var ett flagrant
avsteg från regeringens egna ambitioner att undvika automatiska reala an-
slagsuppräkningar.
Innevarande försvarsbeslutsperiod innebär teknikfaktorn en stegvis real
anslagshöjning med ca 3 miljarder. För femårsperioden efter 1997 innebär
den en real anslagsökning med drygt 8 miljarder. Så ser riksdagsbeslutet ut
och i enlighet med detta planeras nu försvarets materielinköp.
Vi menar att detta är politiskt ansvarslöst. Vi motsatte oss i fjol teknikfak-
torns införande, och vi föreslår nu att riksdagen beslutar att försvaret i sin
planering inte skall räkna med någon teknikfaktor efter 1997.
Redan innan försvarsutskottets majoritet beslutade om sin text på s. 29 i
betänkandet om teknikfaktorn hade nya signaler utgått från regeringen, och
då främst från Finansdepartementet. Vi läser nämligen i kompletteringspro-
positionen att en övergripande central målsättning för regeringen är realt
oförändrade utgifter för offentlig konsumtion. Detta står i direkt strid mot
den reala uppräkning som teknikfaktorn utgör.
För att ytterligare gnugga in beskedet till Anders Björck har folkpartis-
terna i Finansdepartementet skrivit följande rader i den reviderade finans-
planen: ”Även den statliga verksamheten kommer att utsättas för omfat-
tande krav på rationaliseringar och effektiviseringar. Om omvärldsutveck-
lingen blir gynnsam kommer det att påverka utgiftsnivån i 1997 års försvars-
beslut.”
Detta är ju egentligen precis vad vi säger i vår reservation 3: Var realister
när framtidens försvar planeras! Lås inte pengar i projekt som faller bort,
när det blir 8 miljarder mindre efter 1997! Orealistisk planering är en oerhört
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
dyrbar verksamhet, eftersom även de pengar man verkligen får i anslag då
lätt styrs åt fel håll.
För att säkerställa den nödvändiga materiella förnyelsen, främst inom ar-
mén, krävs att vi orkar genomföra betydande besparingar i organisationen.
Flera av de socialdemokratiska reservationerna i det betänkande som vi nu
behandlar handlar just om mycket stora sådana besparingar inom den givna
anslagsramen.
Det finns nämligen två slags besparingar bland våra förslag: dels sådana
som innebär lägre anslag till försvaret, dvs. en minskad anslagsram, dels så-
dana som innebär lägre produktionskostnader för att frigöra pengar för an-
gelägna materielköp.
Besparingar som minskar de framtida anslagen har vi i partimotionen bara
föreslagit två stycken. Den ena gäller den teknikfaktor som jag nyss talade
om. Den andra handlar om kompensation för kronans nedskrivning i no-
vember 1992.
Finansminister Wibble slog i december 1992 i riksdagen fast att ingen skall
få kompensera sig för kronans sänkta värde. Det var ett besked som direkt
drabbade pensionärer, handikappade och andra som för sin levnadsstandard
är direkt beroende av förändringar i basbeloppet. Vi blev mycket förvånade
när det stod klart att Anders Björcks försvarsprisindex inte berörs av Wibb-
les besked. Pensionärer och handikappade får ingen kompensation. Det får
däremot generalerna.
Vi föreslår därför i reservation 4 att riksdagen beslutar att försvarsprisin-
dex justeras så, att ingen kompensation utgår till försvaret för effekterna av
kronans sänkta värde hösten 1992. Hur stor den besparingen blir bestäms
av kronans värde i juni 1993, och besparingen sker först fr.o.m. budgetåret
1994/95.
Vi är långt ifrån ensamma om att se betydande sparmöjligheter inom för-
svarsanslagen längre fram, om den säkerhetspolitiska miljön fortsätter att
utveckla sig gynnsamt.
Den som har uttryckt sig klarast är vice statsminister Bengt Westerberg
som i en intervju med Svenska Dagbladet i januari med hänvisning till ut-
vecklingen i Europa kunde tänka sig att 1997 ”spara 10 miljarder eller så” på
försvaret. På kort sikt, nästa budgetår, sade vice statsministern i slutet av
mars, att han kan ”tänka sig att skära någon miljard i försvaret”. Och senast
för några dagar sedan nämnde Bengt Westerberg försvarsnedskärningar som
ett sätt att finansiera de miljarder som ett vårdnadsbidrag skulle kosta.
I själva verket finns det här i riksdagen uppenbarligen en åsiktsmässig ma-
joritet för de förslag till minskningar av anslagsramen som vi socialdemokra-
ter föreslår i våra reservationer 3 och 4.
Jag övergår så till att argumentera för några av de förslag vi har lagt fram,
som skulle innebära ett effektivare utnyttjande av de 40 miljarder vi satsar
på denna verksamhet.
Det är en allmänt omfattad åsikt att försvarsanslagen inte kommer att
räcka till för att utrusta 16 moderna armébrigader under 90-talet. Genom att
rationalisera fredsorganisationen kan dock betydande summor frigöras för
materielinköp.
Genom att utbilda huvuddelen av våra 16 brigader inom åtta stora armé-
garnisoner kan ärligen hundratals miljoner kronor frigöras för andra ända-
mål. Försvarsminister Anders Björck hade i januari följande att säga om för-
slaget i ett tal i Sälen: ”Besparingseffekten kan uppskattas till cirka 300 mil-
joner kronor per år fr.o.m. 1996.” De kalkyler som han redovisade byggde
då på 10 garnisoner. Anders Björck motsatte sig självfallet mycket energiskt
de socialdemokratiska besparingsförslagen.
I realiteten torde besparingen bli större. Björcks kalkyler baseras på sif-
fermaterial från Arméstaben. Flera av de fredsorganisatoriska förändringar
som arméchefen - och i nästa steg Anders Björck - på senare tid har föresla-
git har haft till syfte att försvåra tvåbrigadsutbildning inom storgarnisoner.
Det främsta medlet har varit att göra stora investeringar i samlokalisering av
utbildningsförband ur specialtruppslagen med brigadproducerande rege-
menten.
Ett sådant förslag gällde A 4 och I 5 i Östersund. Det var så undermåligt
underbyggt att t.o.m. försvarsutskottets borgerliga majoritet har tvingats
underkänna det. Låt mig citera några rader ur centerpartistiska Östersunds-
posten den 17 april:
”- Vi är väldigt upprörda. Och vi har mist förtroendet för Arméstabens
och arméchefens sätt att leda verksamheten här i Östersund, säger Sten
Bredberg, ställföreträdande regementschef på A 4.
Arméchefen Åke Sagrén driver ett politiskt spel där Östersundsregemen-
tena ofrivilligt blivit brickor i spelet, anser Sten Bredberg. Han befarar att
ett av arméchefens motiv för att flytta in A 4 in på 15:s område är att för-
hindra att det socialdemokratiska förslaget om ytterligare rationaliseringar
inom armén kan genomföras. Socialdemokraterna har i riksdagen sagt att
infanteriutbildningen i landet bör centraliseras till åtta regementen. De in-
fanteriregementen som blir kvar skall då utbilda två brigader i stället för en
i dag.”
Överste Lennart Uller, som är chef för A 4, hade i går i Svenska Dagbladet
en debattartikel där samma argument framfördes: ”Detta agerande och en
del uttalanden kan svårligen tolkas på annat sätt än att det viktigaste egentli-
gen inte var att spara 90 miljoner kronor utan att också i Östersund minska
den framtida handlingsfriheten vad gäller garnisonens storlek.”
Östersund är mycket riktigt en av de orter där tvåbrigadsutbildning med
fördel skulle kunna genomföras. Exempel på andra garnisonsorter med ledig
kapacitet, och där investeringarna därför blir låga vid tvåbrigadsutbildning,
är Skövde och Linköping.
En parallell med en privat företagskoncern kan dras. Vilken företagsle-
dare skulle avstå från rationaliseringar i produktionen som ger besparingar
på flera hundra miljoner kronor per år?
Vi anser att regeringen utan dröjsmål bör utarbeta en långsiktig plan för
stegvisa fredsorganisatoriska förändringar inom armén. En av målsättning-
arna bör vara att två brigader utbildas inom samma garnison. På Gotland bör
även i fortsättningen endast en brigad utbildas. De byggnadsinvesteringar i
närtid som skulle kunna binda den framtida handlingsfriheten beträffande
fredsorganisationens struktur bör uppskjutas.
En annan åtgärd som under de närmaste åren skulle kunna frigöra hundra-
tals miljoner för kvalitetsförbättrande materielköp vore att utnyttja den re-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
serv av brigadutbildade värnpliktiga som uppstår genom att fem brigader nu
läggs ned under kort tid. En brigad består av ca 5 000 man och förnyas med
en åttondel av sitt personalbehov varje år.
Regeringen föreslår själv att 2 000 värnpliktiga inte skall utbildas. Det in-
nebär att bara en mindre del av de brigadutbildade värnpliktiga i de nedlagda
brigaderna kan krigsplaceras i andra brigader. Det är naturligtvis slöseri med
resurser att utbilda tusentals värnpliktiga för brigader som skulle kunna fyl-
las med andra, redan utbildade värnpliktiga. Det kan också ifrågasättas om
det är förenligt med den ändrade värnpliktslagens bestämmelse att värnplik-
tiga endast skall utbildas för krigsorganisationens behov. Detta behov är ju
redan fyllt.
Det är, kort sagt, slöseri med knappa försvarsresurser att rösta emot reser-
vation 7.
Andra socialdemokratiska ledamöter i försvarsutskottet kommer senare
att utförligare gå in på andra delar av detta betänkande. Jag skall avslut-
ningsvis säga några ord om inköpet av nya stridsvagnar.
Frågan om inköp av nya stridsvagnar var föremål för debatt och omröst-
ning redan i fjol. Vi socialdemokrater ville då se en samlad bedömning av
Sveriges behov av moderna stridsvagnar, attackhelikoptrar, pansarbrytande
vapen och andra system.
Den omvälvande internationella utvecklingen på detta område och den
snabba och rörliga krigföring som vi bör räkna med i framtiden borde göra
en samlad utvärdering av vårt behov av nya stridsvagnar, attackhelikoptrar
och annan besläktad materiel närmast till en självklarhet. En sådan studie
bör naturligtvis göras innan regeringen skriver kontrakt, som kommer att
kosta skattebetalarna minst 10-12 miljarder kronor. Det blir den största im-
portaffär som försvaret någonsin har genomfört.
Armén har redan börjat förbereda inköp av nya stridsvagnar också för
våra mekaniserade brigader. Det handlar om ytterligare ca 200 stridsvagnar,
sannolikt av något enklare slag än de första 200. Många anser att 400 nya
stridsvagnar är för få i ett land så stort som vårt. Vi har ju i dag väsentligt
fler än 400 av äldre modell. Totalt kan dessa stridsvagnsaffärer komma att
kosta skattebetalarna 20-25 miljarder kronor.
I reservation 10 upprepar vi vårt förslag från i fjol att man före 1997 skall
anskaffa ett mindre antal moderna stridsvagnar till pansarskolan i Skövde.
Vi anser att 2,5 miljarder kronor av materielbemyndigandet på 13,5 miljar-
der kronor bör kunna användas för detta ändamål. Detta belopp bör räcka
för drygt ett 50-tal moderna stridsvagnar. Visar våra studier att vi behöver
fler, bör vi kunna utnyttja optioner för inköp efter 1997. Med moderna
stridsvagnar vid pansarskolan i Skövde blir det möjligt att upprätthålla kom-
petensen inom truppslaget. Genom att inte nu köpa så många stridsvagnar
som det är tänkt i propositionen sparar vi 2,5 miljarder kronor för andra an-
gelägna materielprojekt.
Det finns också en politisk-moralisk aspekt på det stora stridsvagnsköp
som Anders Björck avser att underteckna kort tid före valet 1994. Med sin
signatur låser han oss för en import av vapen, som kan komma att kosta
minst 12 miljarder kronor. Några få veckor senare kan det bli vi socialdemo-
krater som får ta över notan. Anders Björck och andra moderater återgår
då till sin normala verksamhet att kräva lägre skatter. Finns det inga vettiga
folkpartister och centerpartister i regeringen och på andra ställen som kan
stoppa Anders Björck?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1-4 samt 7-10.
Anf. 3 ROBERT JOUSMA (nyd):
Fru talman! Det fanns både kloka ord och mindre kloka ord i Sture Eric-
sons anförande. Jag håller med honom om att vi måste se väldigt noga på
den samlade situationen för det svenska försvaret. Men vi skall inte springa
i väg alltför snabbt och låsa fast oss för en massa konstiga lösningar, vilket
mycket väl kan bli fallet i framtiden. Vi skall inte upprepa cirkusen med flyg-
vapnet. Man planerar en massa saker, där koncessionsförfarandet är nyckeln
som man ännu inte har hittat låset till. Detsamma blir förhållandet om man
slår samman regementen. Där har vi problematiken i Värmland i dag, där
miljöprövningarna blir avgörande.
Tiden är inte mogen på grund av detta och inte heller på grund av den
rådande arbetsmarknadssituationen i Sverige. Jag är en av de få försvarspoli-
tiker i Sverige som bestämt hävdar att arbetsmarknad och försvarspolitik ty-
värr hör ihop, vare sig man vill det eller inte. Därför anser jag att situationen
bör övervägas och penetreras väldigt noga, innan man går in för hårt på två-
brigaderslösningarna. Det innebär en stor omställning i samhället, och man
bör väga in även sociala samhällsaspekter. Tidigare har jag själv varit inne
på denna linje, men efter överväganden tycker jag att man skall hänskjuta
dessa frågor till den försvarsberedning som nu pågår och förhoppningsvis
övergår till kommittéarbete inför nästa försvarsbeslut. Då får vi tid att stu-
dera problemet.
En annan intressant fråga är den svenska försvarsindustrin, ett av de kraft-
fullaste instrument vi har i det samlade svenska försvaret. Vi kan blicka till-
baka till 1938-1939 och se hur försvaret i Sverige då såg ut. Det var mycket
dåligt. Vi hade tur den gången. 1941 hade Sverige byggt upp ett hyggligt för-
svar trots avspärrningarna. Det torde ha varit den samlade försvarsindustrins
förtjänst.
Genom försvarsindustrin får man en väldigt stor återtagningsförmåga.
Samtidigt får man en ovärderlig spin-off i det civila samhället. Hitech och
spetsteknologi, allt vad man kallar det för, kommer den vanliga medborga-
ren till godo. Vi får inte heller glömma att försvarsindustrin skapar många
värdefulla arbetstillfällen och ger en avkastning, som är gynnsam för Sve-
rige. Vi behöver de pengar som vi kan få in.
Försvarsmaterielexportlagstiftningen bör liberaliseras ytterligare. Vi
måste få bort det dubbla budskap som vi för ut. Vi måste avskaffa det gene-
rella förbudet mot vapenexport. Det är hämmande, när man skall träffa sam-
arbetsavtal med främmande länder på detta område. De ser det såsom
mycket konstigt, fastän flera andra länder befinner sig i samma situation. Vi
bör såsom föregångsland ta bort detta förbud.
Förbudet försvårar också motköp. Jag tycker att man skall införa ett gene-
rellt tillstånd att sälja och utveckla för eget behov. På det sättet får man bort
dubbelmoralen. Naturligtvis måste detta styras av enkla regler. Vi får t.ex.
inte sälja till krigförande land. Vi får inte heller handla med ett land som
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Vi skall naturligtvis inte sälja va-
pen och försvarsmateriel på ett sådant sätt att vi äventyrar svenska intressen
och svensk säkerhet.
Trots att länderna ute i världen i dag skär ner finns det en stor exportpoten-
tial för hitéch. Men det måste kombineras med en liberalare syn. Se på små
och vänligt sinnade länder såsom Bahrain, Dubai och Taiwan. Där finns det
intresse och framför allt en god betalningsförmåga. Dessa aspekter bör tas
med i resonemanget. Missgynnar vi svensk försvarsindustri, skapar vi stora
problem framför allt på arbetsmarknaden. Så småningom tappar vi både hi-
tech och spin-off-effekter.
Jag tycker att Sture Ericson har en litet konstig syn på stridsvagnsaffären.
Visst kommer den att kosta samhället stora pengar, men samtidigt är jag
övertygad om att man kommer att sy ihop motköp för motsvarande belopp
för svensk försvarsindustri. Jag tror att det till syvende og sist handlar om ett
nollsummespel. Det man förlorar på karusellen tar man förmodligen in på
gungorna. Det skulle förvåna mig mycket, om inte berörda parter skulle
kunna förhandla fram bra avtal på denna punkt.
Med vad jag här har sagt yrkar jag bifall till reservation 6.
Anf. 4 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Nydemokraterna har inför justerandet av detta betänkande
gjort upp med Anders Björck. När man lyssnar på Robert Jousman i talar-
stolen, kan man kanske få intrycket att det har varit hårda förhandlingar.
Men i själva verket har det nog gått ganska fredligt till.
Nydemokraterna har i en partimotion yrkat på att luftvärnet i södra milot
skulle slås ihop till ett regemente och lokaliseras till Lv 4 i Ystad. Detta för-
slag har man nu övergivit. Priset var att Ing 1, som råkar ligga i Robert Jous-
mas valkrets, trots två riksdagsbeslut om att det skall läggas ner, nu återupp-
står. Resultatet av denna uppgörelse, alltså priset för att få med Nydemokra-
terna såsom stödtrupp för minoritetsregeringens linje, blev att vi jämfört
med regeringens proposition i januari nu får två regementen ytterligare.
Men problemet med armén är faktiskt inte att vi har för få regementen utan
att vi har för många. Nu adderar man till två regementen genom denna upp-
görelse. Jag har inte heller sett någon redovisning för hur man tänker betala
för dessa ytterligare två kaserngårdar.
Nydemokraterna har i sin partimotion också förslag om ganska stora be-
sparingar, förslag som de nu har övergivit. Jag vill fråga Robert Jousma:
Känns det inte litet konstigt? Ni går ju nu käpprätt emot den linje som ni har
drivit i er partimotion.
Är Nydemokraternas enda argument för nya stridsvagnar att man kan få
bra motköp? I så fall blir det en väldigt dålig affär; det kan jag försäkra. Vi
vill ta reda på om Sverige verkligen behöver stridsvagnar, i så fall hur många,
vilka alternativen är och om det finns kombinationer med attackhelikoptrar
och annat, som kanske bättre lämpar sig för svensk geografi och de stora
avstånden i detta land.
Anf. 5 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Fru talman! Jag måste gratulera Sture Ericson till hans begränsade geogra-
fiska kunskaper. När det gäller frågan om vilken valkrets jag tillhör måste
jag säga att Sture Ericson trots sitt förflutna inom utrikes affärer förmodligen
kan den svenska geografin sämre. Genom rikslistan sitter jag för Uppsala
län. Jag bor i Södermanlands län, medan Ing 1, som Sture Ericson pläderar
för, ligger i Stockholms län. Det är svårt att se något samband här. Jag hop-
pas att Sture Ericson kan den utrikes geografin bättre.
Som jag sade i talarstolen nyss gick vi nydemokrater ut ganska hårt med
besparingar. Men samtidigt har vi, som jag också sade, genom noggrant
övervägande kommit fram till att vi måste penetrera dessa frågor ytterligare.
Vi skall inte göra sådana dumheter som gjordes i förra försvarsbeslutet, då
t.ex. 114 i Gävle blev nedlagt. Ett enigt försvarsutskott var efteråt på det
klara med att det beslutet var åt helsike. Vi skall nu inte fortsätta med de
dumheterna och kanske lägga ner ytterligare sex sju regementen på fel stäl-
len. Vi har gott om tid fram till nästa försvarsbeslut att se över dessa frågor.
Jag skulle vara väldigt glad om man någon gång visste vad man gjorde, även
om det till äventyrs gäller militära frågor.
Jag kan hålla med Sture Ericson om att frågan om stridsvagnarna är en
svår fråga. Jag är ingen expert. I detta fall har jag gått på den samlade be-
dömning som arméledningen har gjort. Åtminstone Försvarsstaben vill ha
stridsvagnar. Jag tycker att de människor som är tillsatta att i yttersta nödfall
försvara Sverige måste ha samma rätt som en villaägare som skall räfsa löv.
Villaägaren kan själv bestämma vilken kratta han skall köpa.
Anf. 6 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Robert Jousmas senaste uttalande säger kanske något om
vilka bedömningar som ligger bakom Nydemokraternas beslut att ställa upp
bakom regeringens stridsvagnsköp. Men det handlar om ovanligt stora,
klumpiga och tunga krattor - 60 ton ungefär. I den moderna stridsmiljön kan
det hända att en metallklump på 60 ton blir väldigt lätt att träffa med de nya
smarta vapnen. Jag talade ganska nyligen med en officer, som jämförde
dessa stridsvagnssatsningar med vakthållandet kring kavalleriet för inte så
länge sedan. Tekniken går väldigt snabbt framåt.
Låt mig återvända till Nydemokraternas partimotion. Ni har praktiskt ta-
get övergett alla era förslag från januari. Det var, det vill jag medge, ganska
drastiska besparingsförslag, samt förslag om nedläggning av regementen och
annat för att täcka in dessa besparingar.
Det var en ganska förnuftig huvudlinje ni följde. Den liknade i många
stycken en hel del vad som föreslogs i den socialdemokratiska partimotio-
nen. Men nu har ni sprungit ifrån allt. Kvar finns litet synpunkter på krigs-
materielexporten. Allt det andra har ni övergett för att Ing 1 i Almnäs - som
inte ligger särskilt många kilometer från Åkers styckebruk, där Robert
Jousma vistas när han inte är i Stockholm - nu åter skall öppnas.
Resultatet av hela er stora partimotion om besparingar blir att vi efter er
uppgörelse med Anders Björck står med ytterligare två regementen på hal-
sen. Det innebär självfallet att det blir mindre pengar över för den kvalitets-
höjning som ni så varmt skriver om i er partimotion.
Ni har ingen försvarspolitik. Det enda ni vill är att köpslå med regeringen.
Detta är en del av den stora uppgörelsen med regeringen, och då blir det
väldigt tokigt. Jag kan försäkra Nydemokraterna och Robert Jousma att ni
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
inte har vunnit särskilt många röster inom försvaret genom detta. De tycker
att det är rena nippran.
Anf. 7 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Fru talman! Jag vet inte vad jag skall säga om vår försvarspolitik. Men
Sture Ericson hakar fast sig vid frågan om Ing 1 med en dåres envishet, skulle
jag vilja påstå. Som jag sade förut handlar försvar mycket om arbetsmarknad
och om ekonomi. Kan vi utnyttja Sveriges nästan nyaste regemente, som be-
tingar ett värde av en och en halv miljard kronor, till vettig internationell
verksamhet tycker jag att vi skall göra det, Sture Ericson, i stället för att låta
skiten stå ute i skogen och bara förfalla.
Sture Ericson talar om vad jag får ut av detta. Om jag lyckas behålla Ing 1,
Sture Ericson, är det mycket bra för ett litet parti med 6,8 % av rösterna.
Sture Ericsons parti har enligt opinionsundersökningarna i dag 49 % av rös-
terna. Jag undrar hur mycket Sture Ericson får ut av försvarsbeslutet. Det
vore intressant att få veta.
Anf. 8 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Svensk försvarspolitik har av tradition behandlats nästan
vördnadsfullt. Partierna har varit i stort sett eniga. Det har rört sig om änd-
ringar på marginalen. Om man går tillbaka några decennier i tiden och ser
på försvarsbesluten, finner man att detta mönster håller i sig. Det gör det
även nu, fastän debatten för att vara partiskiljande måste koncentreras på
någonting som är påtagligt så att folk förstår vilka skillnaderna egentligen är.
Den säkerhetspolitiska bedömningen skall vara grunden för vilken organi-
sation vi skall ha, vilken tyngd det militära försvaret skall ha och vilka resur-
ser det skall få. Man kan också påstå att den säkerhetspolitiska analysen i än
högre grad har varit gemensam för partierna. Det har nästan rått total enig-
het. Dessvärre har den säkerhetspolitiska analysen i ganska ringa utsträck-
ning styrt de uppfattningar som partierna har haft om vilka resurser det mili-
tära försvaret skall ha.
Vänsterpartiet är och har varit en kraft i svensk politik som har hävdat
att det militära försvarets andel av totalförsvaret bör minska. Detta betyder
givetvis kraftiga ingrepp i organisationen. Vänsterpartiet har under decen-
nierna varit det parti som legat lägst i anslagsyrkandena. Lika traditionellt
har Moderaterna och dess föregångare varit det parti som legat högst.
Detta är inte konstigt. Det stämmer över tiden också i ett internationellt
perspektiv. Det ligger så att säga i ett konservativt partis roll att hävda för-
svarsmakten, och det ligger i ett radikalt partis roll att ifrågasätta försvars-
maktens funktion inom landet och dess roll i säkerhetspolitiken.
Modraterna gick, för att anknyta till det Sture Ericson sade för en stund
sedan, till val på sin försvarspolitik. Utan att överdriva alltför mycket kan
man säga att man vann valet, i varje fall i förhållande till Vänsterpartiet. Jag
vet inte i vilken utsträckning det berodde på försvarspolitiken. Jag betvivlar
att det var Vänsterpartiets försvarspolitik som gjorde att vi gick tillbaka.
Men det finns i vart fall ett samband mellan Moderaternas partihistoria och
partiets politik och ett samband mellan våra åsikter och Vänsterpartiets hi-
storia.
Ibland får vi kritik för att vi inte går tillräckligt långt. Vi är inte radikala
nog. Det kan jag faktiskt hålla med om. Jag önskar att vi hade kunnat gå
snabbare fram med att minska det militära försvaret. Vi ser visionen av en
värld utan vapen. Men vi kan samtidigt konstatera att det förefaller att vara
ganska långt dit, trots en gynnsam säkerhetspolitisk miljö i vårt område.
Det finns betydande praktiska svårigheter med att gå snabbt fram. Vår
försvarspolitik är till sin natur långsiktig och måste så vara. Den omfattar
strukturer som är trögrörliga. Man köper, tillverkar och hanterar materiel
som har lång livslängd. I vissa fall rör det sig inte bara om decennier. Det
kan nästans talas om sekel, om inte sekler, när det är fråga om fasta befäst-
ningsanläggningar.
Detta gör att ingrepp år från år blir på marginalen. Det förklarar till en
del enigheten i Sveriges riksdag kring de årliga försvarsbesluten och även de
långsiktiga femåriga besluten. Men det gör det bara till en del. Man måste
söka förklaringar på andra områden. Här finns också, vilket jag tidigare
nämnde, en mycket stor samsyn när det gäller den säkerhetspolitiska analy-
sen.
Man kan konstatera att Vänsterpartiets förslag år efter år hamnar på 10 %
under det som blir riksdagens beslut. Jag utgår från att regeringens proposi-
tion i princip går igenom och att kammaren röstar enligt hemställan i utskot-
tets betänkande. Detta har en materiell grund och förklaring. Det är inte i
sig ett uttryck för att detta är sakernas rätta tillstånd.
Det finns, precis som Robert Jousma sade, arbetsmarknadspolitiska kon-
sekvenser, regionalpolitiska konsekvenser och industriella konsekvenser av
försvarsbesluten. Vi gör liksom tidigare en rimlighetsbedömning. Vänster-
partiets föreslagna utgiftsram för totalförsvarets militära del är nära 4 miljar-
der mindre än det som regeringen har föreslagit.
Vårt förslag innebär en marginal på 10 %. Det betraktas i andra samman-
hang som ganska litet. När det gäller andra samhällsförhållanden och före-
teelser innebär detta inte några avgörande förändringar. Men för det militära
försvaret innebär det stora förändringar. Det betyder nedläggning av utbild-
ningsförband och ifrågasättande av nya materielprojekt.
Stridsvagnarna är ett av de projekten. Vi menar att pansarbrigadernas
ställning i organisationen måste ifrågasättas över huvud taget. Skall vi alls
ha stridsvagnar? Nej, menar Vänsterpartiet. Detta innebär förändringar av
fredsorganisationen som blir mycket genomgripande.
Försvarsindustrins roll i Sverige liksom i de flesta andra utvecklade indu-
striländerna är att kanalisera kapital och kunnande. Det är få områden som
kan locka till sig så kvalificerade forskningsresurser som militärindustrin.
Att detta gäller över tiden och i alla länder är naturligtvis ingen slump. Dels
finns en lönsamhet i denna industri som har få motsvarigheter på andra håll,
dels är industrin till sin karaktär sådan att den ständigt måste söka nya tek-
niska lösningar för att överleva. Vapenbruket är till sin natur sådant att det
har ett mycket stort värde om man kan göra tekniska genombrott.
Även här kan vi i historien se vad utvecklingen av t.ex. pansarvapen, eller
flygstridskrafternas utveckling, betydde för krigföringen under andra världs-
kriget och under första världskriget. Vi har redan sett exempel på vad vi nu
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
11
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
kan vänta. Vi kommer att se en fortsättning av denna utveckling när det gäl-
ler tillämpning av elektronik och rymdteknologi.
Försvarsindustrins roll, är att locka till sig resurser, kunnande och forsk-
ning. Industrin har också, som nämndes tidigare, en sådan generell karaktär,
även om den i många fall är ytterligt målinriktad, att den ger s.k. spin-off-
effekter i det civila samhället. Om man minskar resurserna till försvarsindu-
strin måste dessa resurser kanaliseras åt annat håll.
Jag hävdar bestämt att det är effektivare att göra detta direkt än att vänta
att försvarsindustrin skall ge spin-off-effekter inom den civila sektorn. I alla
andra sammanhang betraktar vi ett sådant samband som mycket naturligt.
Försvarsindustrin i Sverige är beroende av export. Skall vi tala om motpo-
ler i riksdagen, utgör här Vänsterpartiet och Ny demokrati dessa motpoler.
Synen på vapenexporten är helt skiljaktig. Robert Jousma tog upp proble-
met med hänsynstagande till mänskliga rättigheter samt områden och länder
som befinner sig i krig, och dit vi inte heller enligt Ny demokratis uppfattning
skall exportera vapen. Den gränsdragningen blir med nödvändighet svår att
göra.
Vi har sett den svårigheten när vi här i riksdagen har försökt att stifta lagar
om detta. Svårigheterna med en rättvis tillämpning är om möjligt ännu större
än med de principiella frågorna. Vänsterpartiet menar att vapenexporten
bör minskas till ett absolut minimum för att på sikt upphöra. Självfallet är vi
från vår sida beredda att ta de ökade kostnader för Sveriges behov av vapen
som detta utan tvivel medför.
Om vi tittar på vilka nedläggningar som våra förslag innebär, är det fråga
om mycket kraftiga ingrepp, vilket jag nämnde tidigare. Det gäller arméför-
band - exempelvis 120 i Umeå - flygflottiljer i Ängelholm och Uppsala, och
även pansarvapnet. När det gäller flyget är inställningen till JAS-projektet
något av ett kännemärke för partiet. Vi var för vår del mot projektet redan
när det beslutades och när det dessförinnan diskuterades. Den åsikten står
vi naturligtvis fast vid.
Jag kan förstå den roll som JAS-projektet har haft för svensk industri och
för svensk flygindustri i synnerhet. Svensk flygindustri skulle naturligtvis inte
ha haft de framgångar som vi nu kan se om den inte hade haft samhällsbe-
ställningar av stora mått. JAS-projektet är ett sådant.
Bristen på kvalificerade samhällsbeställningar är ett problem för svensk
industri över huvud taget. Det gäller inte bara den försvarsindustriella delen.
Kvalificerade samhällsbeställningar har i alla tider varit motorn för ett lands
industriella utveckling. Vi kan bara titta på vad som hände vid tiden före och
efter sekelskiftet med järnvägsutbyggnaden. Den hade en enorm betydelse
för den industriella utvecklingen, inte bara som transportfunktion, utan
också genom att samhället gick in med kvalificerade beställningar.
Vissa sektorer är av den karaktären att de klarar sig utan samhällsbeställ-
ningar, men de tillhör undantagen. I går kunde vi höra om Ericssons goda
resultat för första kvartalet. För det företaget har naturligtvis, vad jag för-
står, utvecklingen på mobiltelefonområdet inget samband med en kvalifice-
rad svensk samhällsbeställning. Den har legat i ett framgångsrikt företag
som har haft förmåga att marknadsföra sig på den internationella markna-
12
den. De har haft en bra produkt, och de har lyckats sälja den. De har satsat
egna medel på forskning.
Vi närmar oss naturligtvis den tidpunkt när JAS-projektet är slutfört. När
planen är ute på flottiljerna och i verksamheten är det försent att hävda att
vi skall skrota projektet som sådant. Det är möjligt att detta är ett av de sista
tillfällena, åtminstone här i kammaren, där vi har som partiuppfattning att
vi måste avbryta projektet. Exakt var gränsen går för en samhällsekonomisk
lönsamhet är naturligtvis svår att dra, men den börjar väl närma sig.
Sedan har vi den principiella invändningen att vi inte skall tillverka den
här typen av vapen. Det svenska militära behovet är inte av sådant slag att
det är nödvändigt. Det är en annan sak. Då förskjuts gränsen ytterligare. Att
den finns någonstans är helt klart.
En detalj i regeringens proposition som utskottet inte har diskuterat, åt-
minstone inte särskilt mycket, är icke-militärt motstånd.
År 1986 beslöt riksdagen att icke-militära motståndsformer skall ingå i to-
talförsvaret. Om det skall vara meningsfullt att säga att motståndsformerna
skall finnas måste man naturligtvis undersöka med vilka medel dessa former
skall verka. Det här gäller fortfarande. Riksdagsbeslutet är på inget sätt upp-
hävt. Alla inblandade hyser vördnad för själva företeelsen.
Nu tänker regeringen ompröva huruvida Delegationen för icke-militärt
motstånd och dess verksamhet är ändamålsenlig. Det finns naturligtvis två
tolkningar. Man kan säga att Delegationen för icke-militärt motstånd har ar-
betat dåligt och ineffektivt och att den av den anledningen bör ifrågasättas
och ersättas av något annat organ som bättre fyller sin uppgift. Ett sådant
synsätt kan jag förstå.
Men jag tolkar det annorlunda. Jag tolkar det som en signal om att det här
arbetet bör upphöra, vi skall inte syssla med detta och vi behöver inte heller
utreda vidare vad det kommer att innebära för Sveriges befolkning i framti-
den. I brist på andra argument från regeringen hävdar jag att delegationen
bör få medel att fortsätta sitt arbete. Den bör också få direktiv som gör att
man kan utveckla det här området på ett bättre sätt.
Fru talman! Jag står givetvis bakom Vänsterpartiets uppfattningar som re-
dovisats i våra motioner och i meningsyttringen till betänkandet. De social-
demokratiska reservationerna 1, 5, 7, 8, 11, 12, 13 och 14 stämmer också i
allt väsentligt med min uppfattning, men jag nöjer mig med att yrka bifall till
min meningsyttring vad avser mom. 6, 32 samt 34-35.
Anf. 9 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Jan Jennehag hade ett mycket djärvt anslag i sitt anförande.
Han började tala om partihistoria. Eftersom Vänsterpartiet är en modern
version av det gamla kommunistpartiet kommer man osökt att tänka på för-
slag som lagts fram av föregångaren till Vänsterpartiet här i riksdagen under
gångna årtionden.
Det har varit förslag om svensk försvarspolitik som faktiskt har passat som
hand i handske med de önskemål som Warszawapakten har haft på svensk
försvarspolitik. Nu blir det naturligtvis lättare för Vänsterpartiet i framtiden.
Warszawapakten är borta, och Sovjetunionen är upplöst.
Men anledningen till att vi under alla dessa årtionden tillsammans med
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
13
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
de andra västländerna har tvingats satsa hundratals miljarder kronor på ett
militärt försvar är just den militanta expansiva kommunism som nu har gått
i graven. Det var Stalin och hans efterföljare som tvingade oss att styra över
resurser till denna verksamhet. Den europeiska kommunismen byggde sin
maktställning under dessa drygt 70 år på just militär makt, militära rust-
ningar, miljontals poliser och halvmilitära enheter.
När man i Vänsterpartiet nu talar om alternativ användning av våra resur-
ser bör de kanske hålla partihistorien i minnet litet grand. Med den histo-
riska ryggsäck som Vänsterpartiet bär på, är det nog klokt att partiet ligger
ganska lågt i försvarsdebatten några år framöver. Då hinner folk glömma
detta. Jag har förstått att det är den strategi man följer inom Vänsterpartiet,
eftersom man under våren inte har brytt sig om att skicka någon suppleant
till försvarsutskottet.
Anf. 10 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med den senare delen av Sture Ericsons replik.
Att Vänsterpartiet inte bryr sig om att skicka sin suppleant till försvarsut-
skottet är naturligtvis en följd av att vi nu är ganska få i riksdagen. Det finns
17 utskott, och vi är 14 ledamöter. Det innebär att några ledamöter har två
bevakningsområden, däribland jag.
Det innebär också att från gång till gång göra en politisk rangordning. Det
är alldeles riktigt. Den del av möjligheten att påverka försvarspolitiken som
ligger i själva utskottsarbetet kan man bedöma på olika sätt, men man får
väl trots allt säga att den är relativt begränsad.
Det är alldeles riktigt, Sture Ericson, att det ligger en politisk värdering i
detta. Miljöpolitiken är viktigare än försvarspolitiken för oss när det gäller
att kunna påverka svensk politik.
När det sedan gäller partihistoria kan Sture Ericson och jag sätta oss nå-
gonstans och tala enskilt om detta. En stor del av argumentationen är känd.
Även inom partiet har vi ganska intensivt sysslat med den tidigare öststats-
kommunismen. Jag kan försäkra att situationen inte är så enkel för oss hel-
ler.
Anf. 11 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Jag ville bara säga att jag tycker att Vänsterpartiet har gjort
en riktig prioritering när man inte har kommit till försvarsutskottet. Partiet
gör nog klokt i att söka sig bort från sin historia.
Låt mig säga personligen till Jan Jennehag att jag tror att han tillhör dem
som under de senare åren har bidragit till att det svenska Vänsterpartiet har
sökt sig bort snabbare än eljest från öststatskommunismen. Men partihisto-
rien finns där. Detta faktum kommer man inte runt. Misstron mot Vänster-
partiet finns naturligtvis hos alla de svenskar som tycker att vi skall slå vakt
om vårt nationella oberoende.
Anf. 12 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Det här resonemanget återkommer med jämna mellanrum,
både i kammaren och på andra ställen. Jag kan inte tolka det som någon
slags omsorg om Vänsterpartiet. Sture Ericson säger att han hoppas att
svenska folket glömmer detta. Nej, tvärtom, det gör rakt motsatt syfte.
När det gäller partiets åsikter tar jag ansvar för det som vi nu håller på
med i partiet, det som står i vårt partiprogram och det som förekommer i
diskussioner bland partiets medlemmar och sympatisörer. Vi har alla en
historia, mer eller mindre ärofull. Det är framtiden vi skall hantera nu.
Anf. 13 ARNE ANDERSSON (m):
Fru talman! I de borgerliga regeringspartiernas krets har vi varit ganska
många som har valt att uppträda i debatten. Det har medfört att jag i ett kort
anförande kommer att ägna mig övergripande åt några få punkter. Dessutom
kan jag inte, fru talman, undgå att ägna en del av mitt anförande åt Sture
Ericsons ganska exempellösa anförande.
Det senaste meningsutbytet mellan Sture Ericson och Jan Jennehag om
partihistoria får mig onekligen att tänka på att om Sture Ericson i efterhand
vill ägna sig åt partihistoria, kommer han att finna att ingen socialdemokra-
tisk företrädare har hållit ett så långt, så destruktivt och för försvaret så totalt
ointressant anförande som det han nyss gjorde. Tänk vad partihistoria skulle
ha suttit väl där, Sture Ericson!
Fru talman! Förra årets långsiktiga försvarsbeslut var ett bra försvarsbe-
slut. Målsättningen den gången var att vi skulle göra rationaliserande in-
grepp i organisationen. Tillsammans med ett visst medelstillskott skulle det
skapa kvalitetsförbättringar såväl när det gällde personal och utbildning som
på materielsidan. Med detta avsåg vi, som försvarsministern brukar uttrycka
det, att få en smalare och vassare försvarsmakt.
Om detta hade kunnat fullföljas oinskränkt hade riksdagen då, i juni förra
året, fattat beslut om den säkraste plattformen för försvaret på bra länge.
Nu blev det inte riktigt så. Redan i september månad i fjol krävde den eko-
nomiska krisen långtgående åtgärder för att komma till rätta med ekonomin.
Dessa åtgärder kunde inte lämna försvaret oberört. Det några månader tidi-
gare fattade försvarsbeslutet kom att naggas i kanten.
Genom att se på delbeslutet i december tillsammans med dagens beslut
vet vi ganska bra hur krishanteringen har påverkat och förändrat fjolårets
försvarsbeslut. Jag kan då med viss tillfredsställelse notera att den försvars-
profil som jag nämnde finns kvar. Vi satsar således fortfarande på kvalitet.
Kvaliteten på värnpliktsutbildningen kommer kanske främst till uttryck i
att vi återgår till en betydande repetitionsutbildningen. Med andra ord för-
valtar vi den kunskap som grundutbildningen ger på ett bättre sätt. Det har
verkligen varit eftersatt under en lång följd av år. Likaså kommer satsningar
på materiell förnyelse att kunna fullföljas på det sätt som vi har beslutat.
Detta har kunnat ske trots att riksdagens största parti, Socialdemokra-
terna, med Sture Ericson i spetsen konsekvent och i en del fall rent av de-
struktivt drivit en annan linje. Jag skall återkomma till detta.
Det är föga överraskande att vi nu, ett år efter fattandet av ett försvarsbe-
slut, har kvar den säkerhetspolitiska målsättning som vi då formulerade. Re-
geringen anser att den bör ligga fast, och försvarsutskottet delar naturligtvis
denna uppfattning.
Jag vill återge några meningar som jag anser vara viktiga i propositionens
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
15
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
16
säkerhetspolitiska avsnitt. Dessa rader, som gäller inriktningen av försvars-
politiken, speglar det som är grundläggande och avgörande för oss och bör
vara utgångspunkten också för denna debatt. Jag citerar:
”Avgörande för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik är dock att situa-
tionen alltjämt präglas av ett stort mått av osäkerhet när det gäller utveck-
lingen av ett antal säkerhetspolitiskt betydelsefulla förhållanden. Den tidi-
gare hotbilden har ersatts av ett nytt riskmönster med instabilitet och svår-
förutsägbarhet i stora delar av Öst- och Centraleuropa. Bedömningen kvar-
står att den fortsatta utvecklingen i det tidigare Sovjetunionen, och därvid
främst Ryssland, för oss kommer att utgöra den största säkerhetspolitiska
osäkerhetsfaktorn under överskådlig framtid.
Sverige har små möjligheter att på egen hand påverka utvecklingen i dessa
områden. Det är därför viktigt för Sverige att tillsammans med övriga Väst-
europa och USA med utrikespolitiska och ekonomiska medel söka bidra till
en positiv och stabiliserande utveckling i de berörda staterna. Härutöver kan
svensk medverkan komma att aktualiseras i fredsbevarande och humanitära
insatser för att förhindra att akuta konflikter uppstår eller för att begränsa
de omedelbara konsekvenserna av sådana.
Jämsides med dessa strävanden att främja fred och stabilitet i Europa
måste vi alltjämt gardera oss också mot mer hotande utvecklingar. De mål
och uppgifter för totalförsvaret som fastställdes i 1992 års försvarsbeslut bör
därför i allt väsentligt bestå.”
Till detta har regeringen fogat några ytterligare preciseringar vad gäller
kraven på beredskap.
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att låta dessa rader få vara med i
vår debatt och att vi inte alltför mycket låter denna präglas av sådant som vi
innerligt hoppas på men vet så utomordentligt litet om. Jag hyser en viss oro
för att möjligheterna att använda försvarsmedel till andra ändamål än för-
svarsuppgifter skall komma att prägla debatten.
Jag vill, fru talman, också återge ett litet stycke från utskottets betän-
kande. Försvarsutskottet har som något av ett pilotutskott genomfört en
granskning av hur beslut i olika avseenden har fullföljts. Denna granskning
har på sina håll uppfattats som mycket kritisk, men jag vill framhålla att den
snarast har varit mycket konstruktiv. Utskottet anför följande om detta:
”Utskottet kan som en erfarenhet av den just avslutade ärendebered-
ningen konstatera att det beslutsunderlag som utskottet fått ta del av i vissa
frågor varit svårt att tolka och utnyttja men också i delar varit otillräckligt
genomarbetat. Vad som närmast avses är förslagen om förändringar av luft-
värnets utbildningsorganisation, garnisonssamordning i Östersund och inrät-
tandet av Försvarets sjukvårdscentrum. Utskottet har i dessa fall noterat an-
märkningsvärda skillnader i grundvärden och beräkningar i det underlag
som utskottet från olika håll fått ta del av. Utskottet är samtidigt medvetet
om att stor tidspress rått i underlagsarbetet. En erfarenhetsdiskussion mel-
lan berörda bör ske i syfte att utveckla metoderna för att ta fram beslutsun-
derlag inför framtida förändringar av det militära försvarets grundorganisa-
tion.”
Utskottet vill med dessa rader peka på de svårigheter som råder, beting-
ade av krishantering och andra förhållanden, och som har gjort att vanlig
parlamentarisk beredning inte har förekommit. I något fall, såsom i luft-
värnsfrågan, har utskottet funnit skäl att i efterhand komplettera detta. Jag
tycker inte att det nödvändigtvis skall uppfattas som kritik. Jag tror inte att
de små taggar som finns i denna skrivning har varit felriktade. Jag vill med
mycket stor kraft understryka den avslutande meningen, där vi framhåller
att det på grundval av en erfarenhetsdiskussion mellan oss som skall lösa
dessa problem mycket väl bör vara möjligt att komma till rätta med proble-
men och att det inte skall riktas någon misstro mot dem som under kanske
svåra förhållanden har gjort ett gott arbete, men ändå inte fullt ut lyckats.
Det kan bli så ibland. Fru talman! Jag återkommer litet grand till Sture Eric-
sons anförande. Jag vill för att vara vänlig ett kort ögonblick säga att han
gjorde en innovation genom att redan i utskottshanteringen skriva små tal i
reservationsform. Det kom väl till pass, eftersom inledningen av Sture Eric-
sons anförande var en ren högläsning ur reservation 3. Han hade självfallet
nytta av att ha texten färdigskriven i reservationsform sedan någon vecka
tillbaka. Men jag ställer mig onekligen frågan om Sture Ericson är fullt med-
veten om att reservationstext faktiskt är en utbytestext, som blir riksdagens
beslut för den händelse att den bifalls av en majoritet i riksdagen. Jag ifråga-
sätter därför om reservationstexter verkligen bör utformas som små anföran-
den.
Jag finner det litet underligt att man från socialdemokratiskt håll inte har
nöjt sig med att ta upp årets utgiftsramar och de särskilda förhållanden som
vi har haft att ta ställning till. Härutöver har man faktiskt plockat upp sådant
som teknikfaktorn, som riksdagen avvisade för ett år sedan, och prisuppräk-
ningen, som riksdagen också har haft synpunkter på.
Jag kan inte se annat än att man mycket väl har kunnat förutse utgången
av dessa förslag. Man har naturligtvis inte lagt fram dem för att skapa oro,
olust och vantrevnad hos försvarsmaktens och materielindustrins anställda,
men den enda kvarstående effekten har likväl varit att man hållit de anställda
inom det militära försvaret och inom industrin på halster. Ni har hela tiden
sagt att om vi finge göra som vi ville, då skulle ni få se. Jag tycker att det är
en inhuman politik, som är okonstruktiv och inte gagnar något syfte.
Jag vill fråga Sture Ericson: Varför visar ni en sådan brådska när det gäller
teknikfaktorn i år? Det är fyra år till nästa försvarsbeslut. Det är fullt lovligt
att ha uppfattningen att den inte skall vägas in, men det är just nu enligt mitt
mycket bestämda förmenande fel synpunkt vid fel tid.
Jag tycker vidare att det var anmärkningsvärt att försöka inteckna något
slags ny majoritet i kammaren genom att hänvisa till en åsiktsmässig majori-
tet som skulle föreligga. Man kan ju skapa sig vilka små lyckorus som helst,
men det finns faktiskt inga folkpartistiska rader i kompletteringspropositio-
nen. Texten är regeringens, Sture Ericsson, rad för rad, och alla dessa rader
står vi bakom. Det tycker jag nog är värt att understryka.
Jag tar mig t.o.m. friheten att säga: Om den nuvarande riksdagsmajorite-
ten kan ifrågasättas, ifrågasätter jag att Sture Ericson är en bra företrädare
för kommunal- och landstingsråden i Umeå, Sollefteå, Värmland och Hal-
land. Varför kommer de annars till oss och frågar om regeringens politik
skall följas? Vad menas med den egna majoriteten? Är det andra partigrup-
per och andra partiledare i debatten?
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
Fru talman! Jag tänker sluta mitt anförande som Sture Ericson och på så
sätt få en åsiktsgemenskap till stånd. Jag skall inte säga exakt detsamma.
Sture Ericson avlutade med att vilja sätta stopp för Anders Björck. Jag anser
att det finns större anledning att stoppa Sture Ericson.
Jag återgår till frågan om historien. Sture Ericson har läst sin partihistoria
och hänvisar till Sven Andersson och andra gamla pålitliga socialdemokra-
ter. Dessa dokumenterade så många gånger från riksdagens talarstol tanken
om folkförsvaret och vikten av att ha en försvarsmakt som är förankrad i
folkdjupet. Dessa personer har sett till att försvarsmakten har fått tillräck-
liga medel att bli till den storhet som nu attackeras. Jag tror därför att det är
något fel med den säkerhetspolitiska synen hos Sture Ericson.
Anf. 14 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Mitt anförande handlade enbart om behovet av en realistisk
anslagsnivå, dvs. i stort sett oförändrade anslag för försvarsplaneringen.
Oförändrade anslag är faktiskt ganska sensationellt i dagens nedrustande
Europa. Det hela handlar också om rationaliseringar i samband med ett tio-
tal besparingsförslag inom ramen för att skaffa fram pengar till materiel för
att höja kvaliteten i krigsorganisationen. Detta anser Arne Anderssom vara
destruktivt. Ett sådant uttalande är obalanserat och gallsprängt.
Utskottet har mycket tydligt avvisat förslaget om att tränga ihop 15 och
A 4 i Östersund på samma kaserngård. Utskottet förordar att ”A 4:s etablis-
sement sålunda ej bör lämnas”. Utskottet har i stället visat på möjligheterna
att spara mycket mer på statskassan med hjälp av andra lösningar.
Nu har utskottet fått höra kommentarer från officerare på planeringssta-
berna om att riksdagens beslut kommer att tolkas så att 15 och A 4 i alla fall
skall slås ihop. Jag tror därför att Arne Andersson borde passa på tillfället
att här i kammaren ge besked om att det är riksdagen och inte arméchefen
som verkligen bestämmer i dessa frågor. Det kan också vara bra för det mo-
derata kommunalrådet i Östersund att få besked om vad som gäller.
Anf. 15 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Omsorgen om relationerna mellan kommunalrådet i Öster-
sund och mig är välment men inte alldeles nödvändigt. Jag tackar likväl.
Jag tror inte att det råder några delade meningar om hur riksdagens beslut
skall tolkas. Jag är fullkomligt övertygad om att CA vet vem det är som be-
stämmer i dessa frågor. Varje annan tanke är fullkomligt främmande för
både CA och riksdagen. Men i den ”tuvhoppande” politik som Sture Ericson
bedriver går det väl att slänga in sådana brasklappar. Jag avser inte att hoppa
med i den dansen.
Anf. 16 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Arne Anderssom kommenterade i sitt anförande våra reser-
vationer. Nu råkar det vara så att enligt gällande regler i riksdagen är det
oppositionen som bestämmer vad det skall stå i reservationerna. Det är det
privilegium vi har.
Arne Andersson har inte desto mindre vänt sig till kammarkansliet i ett
18
försök att censurera de socialdemokratiska reservationerna. Detta tycker
jag är lätt upprörande.
Sedan har vi personalfrågorna. Arne Andersson anser att våra förslag gör
att personalen hålls på halster. Men vad gör ni? Ni avskedar hundratals köks-
och förrådsanställda och sätter i stället in värnpliktiga - som en grå arbets-
kraft. Personalen är uppsagd. De förlorar jobben under det kommande året.
Är detta god personalpolitik, i all synnerhet som den kommer att bli dyrare
för samhället?
Vidare har vi teknikfaktorn. Arne Andersson anser att vi skall vänta med
att diskutera teknikfaktorn till 1997. Men poängen är ju att vi skall inte
vänta. Ger vi inte besked om teknikfaktorn nu, går det inte att styra plane-
ringen och besluten om anskaffningen av materiel. Planeringen blir skev,
och pengarna används på ett ineffektivt sätt. Därför bör vi så snart som möj-
ligt ge besked om teknikfaktorn för framtiden efter 1997.
Anf. 17 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles rätt, Sture Ericson, att avsikten är att teknik-
faktorn, precis som riksdagen beslutade för ett år sedan, skall gälla och vara
ledande för planeringen. Det är inte något missförstånd därvidlag.
Har man som Sture Ericson uppfattningen att försvaret skall vara helt an-
norlunda, eller kanske rent av ha ett litet försvar, går det att göra som Sture
Ericson har föreslagit i den socialdemokratiska motionen. Då går det säkert
att slopa miloindelningen osv. Den behövs inte med den försvarsorganisa-
tion som Socialdemokraterna föreslår.
Hur var det med de många hundra förrådsanställda? Det är alldeles rätt
att vi har beslutat att så många värnpliktiga som det behövs för krigsorgani-
sationen skall tas ut för den typen av tjänster. Det står vi för.
Jag undrar varför inte facket och andra som är upprörda över detta funde-
rar över den organisation som skulle bli en produkt av den försvarspolitik
som Sture Ericson företräder. Det förslaget måste utgöra en långt mer vådlig
utveckling för de anställda. Det är bra märkligt att komma dragandes med
dessa 800 personer när Socialdemokraternas förslag handlar om att samloka-
lisera de värnpliktiga på åtta brigadorter i stället för 16. Har Sture Ericson
funderat något över hur mycket civilanställd personal som kommer att för-
svinna i den svängen? Nu har ni kunnat välja denna väg, eftersom ni inte står
för era förslag mer än att det går bra att väcka en motion. Men ni kan inte
föreslå hur det skall gå till, utan ni vill att regeringen skall återkomma med
förslag. Den vänligheten kommer vi i majoriteten att befria regeringen från
genom att avslå motionen på den punkten. Men tanken från er sida är san-
nerligen inte att främja de civilanställdas situation. Det är faktiskt tvärtom.
Anf. 18 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Det är nu snart ett år sedan riksdagen fattade det gällande
försvarsbeslutet. Det var ett efterlängtat beslut efter flera års beslutsångest
och valhänthet i försvarsfrågan. Det tog, fru talman, Socialdemokraterna
fyra år att inte fatta ett försvarsbeslut. Sedan den borgerliga regeringen till-
trätt kunde ett heltäckande försvarsbeslut fattas på några månader.
Försvarsbeslutet kom i rätt tid. Det var också - för att återge ÖB Bengt
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
19
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
20
Gustafsson - ett ärligt beslut. Äntligen skapades en rimlig balans mellan kva-
litet och kvantitet, mellan uppgifter, resurser och organisation. Det innebär
den mest genomgripande strukturförändringen av svenskt försvar sedan för-
svarsbeslutet 1942. Det här gäller krigsorganisation, fredsorganisation, samt
central och regional ledning, och det gäller materielplaner. Det är de största
förändringarna sedan 1942 under brinnande krig.
De förslag som regeringen lade i budgetpropositionen är en första etapp i
genomförandet av försvarsbeslutet, och deras strävan är att höja kvalitet och
effektivitet. Min naturliga utgångspunkt för förslagen har varit att försvars-
beslutet i stort skall kunna genomföras. Det gäller särskilt sambandet mellan
uppgifter, organisation och materiell förnyelse.
Vi skall vårda 1992 års försvarsbeslut - inte, som Sture Ericson vill, till
varje pris, till varje kostnad slå sönder det och detta så snabbt som möjligt,
bara för att han inte fick igenom sina förslag förra året.
Det är därför med stor tillfredsställelse vi kan konstatera att det har kun-
nat skapas en majoritet i försvarsutskottet kring en försvarsekonomi som
säkrar innehållet i försvarsbeslutet. Sture Ericson ägnade lång tid åt att kriti-
sera Robert Jousma och Ny demokrati för detta. Jag tycker tvärtom att det
hedrar Robert Jousma och Ny demokrati att man i den fastställda ordningen,
när regeringen har lagt sin proposition, för diskussioner och förhandlingar i
försvarsutskottet och i andra sammanhang.
Ny demokrati har här tagit sitt ansvar för att fullfölja ett försvarsbeslut.
De har som alla andra fått ge och ta. Sture Ericson vill bara ta. Han vill under
inga omständigheter ge någonting. Det är därför, fru talman, som han har
försvunnit ur den intressanta försvarsdebatten, den försvarsdebatt som på-
verkar, där man är med och beslutar och på så sätt får ett medinflytande.
Tack vare att försvarsutskottet har tagit den här frågan på allvar och för-
sökt skapa en majoritet har vi kunnat se till att försvarets internationella
centrum förläggs till Almnäs. Genom detta kan vi svara upp mot de snabbt
ökade kraven på svenska FN-åtaganden.
Bamseprojektet säkras, vilket är viktigt för försvarsindustrins långsiktiga
utvecklingsförmåga.
Lösningen av luftvärnsfrågan är en politisk kompromiss som emellertid
innebär en fördyring gentemot regeringens ursprungliga förslag på totalt 100
miljoner kronor under tio år. Det är pengar som måste sparas in på något
annat område. Det kommer inte att bli lätt, och jag hoppas att vi gemensamt
på ett seriöst sätt skall kunna klara av de nya sparmål som nu uppstår.
Fru talman! Jag reser ofta till förband och försvarsindustrier. Nästan vaije
vecka är jag ute och träffar människor som jobbar i eller med anknytning till
försvaret - officerare, civilanställda, försvarsindustrianställda, människor
som sysslar med forskning och inte minst värnpliktiga. Det är människor vars
liv är beroende av de beslut riksdag och regering fattar i försvarsfrågor, t.ex.
det beslut som kammaren skall gå att fatta i dag.
Många av dessa tiotusentals människor som jobbar inom försvaret och för-
svarsindustrin är oroliga. Omstruktureringen av försvar och försvarsindustri
innebär att jobben blir färre. Deras budskap till mig är klart: Vi ställer upp
på försvarsbeslutet, men låt försvarsbeslutet ligga fast! Vi tar smällarna, de
som är beslutade, men ändra inte på försvarsbeslutet! Vi behöver arbetsro.
80-talets oförmåga att komma till rätta med de svåra obalanserna i försva-
ret, manifesterad i det havererade försvarsbeslutet 1987, var en olycka. Att
nu åter riva upp planeringen, som Sture Ericson vill, vore förödande och
ansvarslöst och skulle göra oerhört ont hos de människor som i så fall skulle
drabbas.
Ingenting har skett, fru talman, i omvärlden som ger oss anledning att se
mera ljust på framtiden och därmed kunna dra ner på försvaret. Rysslands
kvalitativa upprustning i vårt närområde har fortsatt. Den politiska instabili-
teten och osäkerheten i Moskva har ökat. Kriget i Jugoslavien ställer ökade
krav på svenska FN-insatser, därmed också på försvarets förmåga att ställa
välutbildade och välutrustade förband till FN:s förfogande.
Debatten om de svenska FN-soldaternas möjlighet att skydda sig och att
strida i mörker visar att försvarsbeslutet måste ligga fast. Det är riktigt, som
påpekats i debatten, att här har vi brister. Men man glömmer att just de bris-
terna beslutade riksdagens majoritet den 3 juni förra året att rätta till. Det
som skall ske är i hög grad på gång, både för dem vi skickar ut och för dem
som skall slåss i vårt eget land, om vi någon gång skulle bli utsatta för krig.
Jag sade att den 3 juni förra året debatterade kammaren försvarsbesluts-
propositionen. Jag vill gärna citera vad Socialdemokraternas fältherre i för-
svarsutskottet Sture Ericson då sade om försvarsplanering:
”Vi socialdemokrater föreslår däremot oförändrad planeringsram för för-
svaret fram till 1997.1 ett Europa, där alla stater i vårt närområde drar ned
sina militärutgifter, är också en oförändrad nivå en klar markering av att vi
känner behov av att gardera oss för säkerhetspolitiska överraskningar mot
slutet av 90-talet.”
Men inte ens ett år senare gäller detta. Nu går man ju ifrån det. I den s.k.
sparplan som Socialdemokraterna presenterat för försvaret kommer det
drastiska besparingar - försvarsprisindex skall rivas upp och mycket annat -
som just innebär att man dramatiskt går ifrån det som Sture Ericson stod och
talade om i denna talarstol förra året, nämligen en oförändrad försvarsplane-
ring, som då var hans bud.
I sina planer gör Sture Ericson drastiska besparingar utan att kunna pre-
stera ett trovärdigt säkerhetspolitiskt analysunderlag till stöd för nedskär-
ningarna. Det vore intressant att få veta exakt vad det är som Sture Ericson
och hans partivänner menar har eliminerat risken för överraskningar mot
slutet av 90-talet. Sture Ericson varnade ju förra året för ”säkerhetspolitiska
överraskningar mot slutet av 90-talet”. Risken för sådana är nu tydligen
borta, och jag frågar: Vad är det som gör att Sture Ericson kan vara så tvärsä-
ker i det avseendet?
Sture Ericson har i dag pekat på att bl.a. NATO skär ner och glömmer,
medvetet eller inte, att de länder som han exemplifierar med rustade upp
mycket kraftigt under 1980-talet. Då sade Sture Ericson icke ett ord om att
vi borde hänga med i den upprustningen. Nu passar jämförelserna! Nu pas-
sar det av inrikespolitiska skäl och med de krav som Sture Ericson har fått
på sig från partiledningen, Allan Larsson och andra. Då hördes inte ett pip
om att jämförelser med NATO-länder var relevanta.
Man kan faktiskt, fru talman, inte göra skam på sanningen på det sätt som
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
21
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
22
nu sker. Ena året jämför man med NATO-länder, vid ett annat tillfälle passar
det inte.
Och försvarsprisindex! Det var ju Socialdemokraterna själva som under
80-talet införde korrigeringar i försvarsprisindex på grund av valutaföränd-
ringar. Samtidigt som Socialdemokraterna gjorde detta sade de att pensionä-
rerna inte skulle få kompensation för devalveringen 1982.
Inte heller här hänger någonting ihop av det som Sture Ericson säger men
som han kritiserar den borgerliga regeringen och försvarsutskottets majori-
tet för. Jag tror faktiskt, fru talman, att det inte bara är Sture Ericsons geo-
grafiska kunskaper som är bristfälliga, som Robert Jousma så elegant har
visat, utan det gäller nog också partihistorien - och den nära partihistorien,
under de senaste åren, då Sture Ericson har suttit i riksdagen.
Det är faktiskt på det sättet när det gäller förnyelsen av svenskt försvar att
vi under de närmaste åren fortfarande kommer att ha ett försvar som är i
behov av starka förändringar, om det skall kunna lösa de uppgifter som vi
har varit överens om och som står i det inledande säkerhetspolitiska avsnittet
i förra årets proposition om försvarsbeslutet, som vi nu rustar upp.
NATO-länderna som Sture Ericson jämför med rustade upp kraftigt och
ersatte sin gamla materiel under 80-talet med modern materiel. Vad gjorde
vi då i Sverige och vad gör vi nu?
Ja, på tal om stridsvagnsfrågan: I Sverige utbildar vi värnpliktiga på
samma stridsvagnar som deras farföräldrar lärde sig använda på 1950-talet.
Jag tycker inte att det är någon våldsam upprustning att ersätta 200 av dessa
40-50-åriga stridsvagnar - 200 av de 600 som vi har - med modern materiel.
Vi har ett ansvar att göra detta, så att inte värnpliktiga och andra skickas ut
i stridsvagnar som deras farföräldrar på 50-talet fick utbildning på. Dess-
utom har analyser gällande stridsvagnar kontra helikoptrar faktiskt gjorts -
även under det senaste året. Om Sture Ericson är intresserad skall han få
gott om promemorior om detta - och det illa kvickt. Vi har inte gjort annat
än att utreda den balansen. Någon gång måste man ju sätta ned foten. Vi
kan inte hålla på att spela krona och klave om viktiga materielbeställningar
för att tillfredsställa någons grälsjuka och skjuta upp det här långt in på 2000-
talet. Är det någon fråga som är rejält utredd är det just stridsvagnsfrågan,
vilket man finner om man verkligen bemödar sig om att ta reda på fakta.
Tillåt mig att komma med ett citat: ”Socialdemokraterna vill nästan helt
slopa köp av nya stridsvagnar. Därmed försvinner snart pansarvapnet från
försvaret. Vilken analys säger att försvaret klarar sig utan pansar? Av detta
finns inte ett spår i (s)-förslaget.”
Det är inte jag som säger detta, utan det skrevs i en ledare i gårdagens
Dagens Nyheter. Tidningen pekar på att ett parti som säger sig vilja återta
ansvaret för försvarspolitiken och Sveriges säkerhet föreslår en radikal ned-
rustning utan att kunna motivera förslagen.
Sanningen är att Socialdemokraterna saknar politiskt mod att föreslå be-
sparingar på andra områden än försvaret. Därför skär man utan eftertanke
ner just på försvaret. Man tror att man kan uppnå kortsiktiga vinster. Men
dessa förslag - de är omfattande, vilket vi inte skall hyckla med - kommer
att få allvarliga konsekvenser för försvaret och försvarsindustrin. Nya orter
hotas av omfattande regementsdöd. Programmet med titeln Sätt Sverige i
arbete innebär arbetslöshet för tusentals människor inom försvarssektorn.
Tala om att civilanställda blir arbetslösa på grund av att värnpliktiga tas i
anspråk för mobiliserings- och förplägnadsuppgifter! Det här är ju en
mycket obetydlig friställning jämfört med Sture Ericsons förslag om man
skall genomföra en koncentration till ett mindre antal tvåbrigadsregemen-
ten. Då skulle alltså mångdubbelt flera människor bli arbetslösa. Dessa har
vi inte hört ett ord om. Varför ömmar Sture Ericson inte för dem?
Arbetslöshet är naturligtvis illa nog, men långt allvarligare är att Social-
demokraterna verkar vilja riskera Sveriges säkerhetspolitiska handlingsfri-
het. Jag skall avsluta med några ord om den här problematiken. Det finns
nämligen en gräns för hur mycket man kan reducera försvarsutgifterna utan
att säkerhetspolitiken förlorar i trovärdighet. Genom att, som nu, före-
språka så kraftiga nedskärningar att den militära alliansfriheten kan ifråga-
sättas ställer sig Socialdemokraterna utanför en bred åsiktsgemenskap i för-
svarsfrågan. Frågan är vad de försvarsvänliga socialdemokrater som finns
tänker när de ser detta. Frågan är vilka signaler de ogenomtänkta och illa
underbyggda förslagen sänder ut i världen.
Socialdemokraterna talar ofta och gärna om alliansfriheten och om hur
viktig den är för Sverige. Man kan tala hur mycket som helst om alliansfri-
het, men om försvaret saknar styrka att sätta kraft bakom orden mister poli-
tiken sin trovärdighet. Därför kan man med fog fråga om inte Socialdemo-
kraterna spelar ett dubbelspel i säkerhetspolitiken. Är man nu beredd att
överge alliansfriheten? Vill man ge upp den styrkeposition i det framtida
Europa som ett starkt försvar ger, oavsett vilken säkerhetspolitisk väg som
vi väljer?
Jag tillhör verkligen inte de säkerhetspolitiska testuggarna, för vilka all
debatt om våra framtida säkerhetspolitiska vägval är av ondo. Tvärtom - vi
behöver en diskussion om hur svensk säkerhetspolitik skall utvecklas i ett
Europa som förändras. Det är emellertid en diskussion som måste föras öp-
pet och förutsättningslöst. Vi måste vara på vår vakt mot förslag som, utan
att någon debatt har förts, kan komma att inskränka vår framtida handlings-
frihet. De kan, precis som osäkerheten om utvecklingen i det nya Europa,
bli en fara för Sverige eller som Dagens Nyheter så träffande skriver i den
ledare som jag nyss citerade: ”Försvaret är en försäkringspremie. Den kan
sänkas när försvaret på lång sikt inte behövs. Socialdemokraterna ger ingen
analys som stöd för sitt förslag. Deras motion är inte seriös.”
Fru talman! Miljövännerna brukar säga att vi inte har ärvt naturen av våra
föräldrar utan att vi har lånat den av våra barn. På samma sätt är det med
försvaret och den nationella säkerheten. Kortsiktig, oklok försvarspolitik i
dag, riskerar att sätta våra barns fred och säkerhet på spel i morgon. Det får
aldrig ske. Därför måste förnyelsen av försvaret fullföljas.
Anf. 19 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Anders Björck inledde med en liten betraktelse över försvars-
beslutet och vikten att man vårdar detsamma. I anförandet fanns också ett
slags antydan om den nya regeringens handlingskraft vad gällde att hantera
försvarsfrågorna. De linjer som 1992 års försvarsbeslut bygger på låg klara
redan några månader efter 1991 års val.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
23
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
24
1988 års försvarskommitté upplöstes på hösten 1990. Man kan väl säga att
det inte enbart var frukten av den socialdemokratiska regeringens brist på
handlingskraft, utan att det var ett uttryck för den parlamentariska situatio-
nen. Om man granskar vad som faktiskt sades då och vad som sedan kom att
stå i 1992 års försvarsbeslut kan man nästan påstå att den moderata politiken
1992 ungefär var likadan som den socialdemokratiska politiken 1990. Om
Moderaterna hade varit lika handlingskraftiga på hösten 1990 hade vi fått ett
försvarsbeslut då. Det hade givetvis inte riktigt stämt med min uppfattning,
men det hade i varje fall varit bättre att det fattades då än att man väntade
med det ytterligare en tid.
Det är ju alldeles riktigt att den osäkerhet som politiska beslut - eller brist
på beslut - orsakar är irriterande för vilken organisation som helst. Den blir
ett streck i räkningen och tvingar till omplanering. Men på många områden
i samhället får man leva med detta. Det får man t.ex. göra när det gäller
jordbrukspolitiken. Den fria marknaden, vars totalt oplanerade krumsprång
nog försätter många i verkligt stora problem, är ett annat exempel.
Det är inte konstigt att organisationen, den militära apparaten, vill ha
klara linjer och fasta beslut som gäller under lång tid. Det ligger naturligtvis
i dess överlevnadsstrategi. Om man inte kan få klara riktlinjer vill man natur-
ligtvis hellre att det råder osäkerhet än att det fattas negativa beslut med en
gång. Det ligger också en mekanism i att man drog ut på tiden fram till 1992
års försvarsbeslut.
Fru talman! Jag ser att min taletid är slut. Jag får återkomma. Tack!
Anf. 20 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var svagt av Anders Björck att inte debat-
tera med Jan Jennehag.
I mitt inledningsanförande citerade jag en del uttalanden som Bengt Wes-
terbeg nyligen har gjort. När jag ställde dem i kontrast mot det som försvars-
ministern sade här i talarstolen medförde det att jag fick bevittna våldsamma
utfall från försvarsministern mot vice statsministern.
Försvarsekonomi är svårt, komplicerat och tekniskt. Men jag måste ändå
säga att jag är litet besviken över att Anders Björck inte har orkat sätta sig
in i detta bättre än vad han tydligen har gjort. Han bara läser upp vad hans
talskrivare har producerat. Han påstod att Socialdemokraterna har gått ifrån
ståndpunkten från i fjol om oförändrad planeringsram, om att vi skall ligga
kvar på ungefär samma reala nivå. Faktum är att de förslag vi har lagt fram
innebär ungefär detta. Ni rhoderater fick med er den övriga regeringen på
en höjning. Vi ställde inte upp på den höjningen. Det förslag som vi har lagt
fram gällande nästa budgetår, som kommer att behandlas senare av riksda-
gen, innebär en neddragning med ungefär 600 miljoner. Ni ville ha en höj-
ning på 900 miljoner. Dessa 600 miljoner fördelar sig på följande sätt. Mate-
rielinköpen från utlandet minskar med 200 miljoner. Från reservationer hos
ÖCB tar vi 200 miljoner, och ytterligare 200 miljoner sparas genom att vi
avstår från lyxen att överutbilda värnpliktiga för våra 16 brigader, vilket jag
redan har talat om. Detta gäller alltså nästa budgetår. Budgetåret 1994/95
och framöver blir det ungefär lika stor besparing genom en justering av för-
svarsprisindex. Vi ligger fortfarande kvar på en realt oförändrad nivå.
Statsministern var mycket tvärsäker och ansåg att det är klokt att satsa 20-
25 miljarder - som det blir fråga om i slutändan - på att köpa stridsvagnar,
utan utredning. Om man har någon annan uppfattning och ifrågasätter detta
är man grälsjuk. Jag kan berätta för Anders Björck, som kanske inte har så
mycket närkontakt med försvaret, att det inom försvaret finns väldigt många
personer som är grälsjuka i den här frågan. Jag skulle vilja påstå att en klar
majoritet av försvarets anställda tycker att den här stridsvagnsaffären är
mycket, mycket tvivelaktig och att man grundligare borde gå igenom den.
Man ansluter sig till vår försiktigare linje. Man skall skaffa 60 stridsvagnar
för pansarskolan i Skövde och öva upp kompetensen och tekniken, för att
litet längre fram se om man verkligen skall köpa fler stridsvagnar.
Anders Björck citerade frikostigt ur Dagens Nyheters ledare från i mån-
dags. Varför citerade inte Anders Björck från Svenska Dagbladets ledarsida
i stridsvagnsfrågan?
Anf. 21 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Jag riktar inte våldsamma utfall mot vice statsministern eller
någon annan av mina regeringskolleger, vilket Sture Ericson tycks tro. Han
har ingen kunskap om hur arbetet går till i en regering, eftersom han aldrig
har suttit i någon sådan. Det finns en proposition som regeringen står
bakom. Jag vill understryka att det är regeringens bestämda uppfattning att
vi önskar att vi skall få igenom den här propositionen. Det finns också en
utskottsmajoritet för detta.
Det ohederliga är att Sture Ericson går ut och säger att de besparingar som
han föreslår för det första innebär att man ligger kvar på oförändrad nivå
och för det andra inte drabbar någon. Besparingarna innebär att man tar
bort 4,6 miljarder i köpkraft från försvaret t.o.m. 1997. Det innebär an-
tingen att ett stort antal förband måste försvinna - beslut måste fattas under
innevarande år om det skall bli någon effekt - eller att vi omedelbart måste
säga nej till stora materielprojekt. Sture Ericson åker land och rike runt -
han åker åtminstone till Karlskogatrakten - och säger att visst skall vi ha
BAMSE och annat. Men Sture Ericson vet ju att hans förslag innebär drama-
tiska nedskärningar på försvarsmaterielsidan. Om det inte blir stridsvagnar
så blir det inte motköp som i stor utsträckning, kanske upp till hundra pro-
cent, kommer att hamna i svensk försvarsindustri.
Jag reagerar starkt emot att man försöker låtsas som om man kan spara
pengar på försvaret. Det har Sture Ericson fått order om från partiled-
ningen. Det är inte så många socialdemokrater som bryr sig om försvaret så
det kan offras. Samtidigt säger man att besparingen inte medför någon ef-
fekt. Jo, det kommer att bli effekter på en rad områden - t.ex. i kommu-
nerna och i försvarsindustrin.
Avslutningsvis några ord om försvarsprisindex. Sture Ericson kan väl inte
på allvar mena att man skall införa ett index som bara utlöses om utveck-
lingen går i en viss rikting och inte utlöses om den går i en annan riktning.
Då är det definitionsmässigt inget index längre. Det är ungefär lika begåvat
som att säga att en brandförsäkring bara gäller så länge det inte brinner, men
om det tar eld upphör försäkringen att gälla.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
25
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
26
Anf. 22 STURE ERICSON (s) replik:
Fru talman! Inget index, säger Anders Björck. I och med det har han utta-
lat sin förkastelsedom över det faktum att man inte har räknat upp basbelop-
pet med kronans nedskrivning. Det har gått ut över pensionärer, handikap-
pade och andra som för sin knappa levnadsstandard är beroende av detta
index. Generalerna får däremot kompensation. Regeringen är inte särskilt
konsekvent.
När det gäller försvarsekonomin hävdar jag med bestämdhet att vi ligger
kvar på den nivå som vi sade var en oförändrad nivå vid fjolårets försvarsbe-
slut. De besparingsförslag vi har lagt fram går inte under denna nivå. Anders
Björck bör gå hem och läsa på litet grand.
Jag hade väntat mig att Anders Björck ändå med några ord skulle nämna
den farsartade behandlingen av luftvärnsfrågan i Södra milområdet. Den
kommer att tas upp av andra socialdemokrater längre fram i dag. Det är
fråga om en närmast skandalös behandling. Man lägger fram slarviga förslag
och tvingas efter det att man har lagt fram propositionen tillsätta utredningar
för att ändra förslaget efter en politisk uppgörelse med Nydemokraterna. Så
småningom kommer det att sluta med att vi står där med ytterligare två ka-
serngårdar som suger pengar från våra försvarsansiag. Det är pengar som
naturligtvis tas från materielanskaffningen, som Anders Björck här talar så
varmt för. Det är så dåligt som det över huvud taget kan bli, Anders Björck,
att lägga fram ett förslag i januari om att minska antalet penningkonsume-
rande kaserngårdar för att sedan sluta med en politisk uppgörelse med Nyde-
mokraterna några månader senare, med ytterligare två kaserngårdar som re-
sultat.
Anf. 23 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Jag förstår ärligt talat inte resonemanget om försvarsprisin-
dex. Antingen skall vi ha ett sådant - Socialdemokraterna har varit med om
att införa det inkl, kompensation för valutadifferenser - eller också skall vi
inte ha det. Det kan inte bara utlösas när det passar Sture Ericson. Då är det
icke längre något index.
Sture Ericson säger - på det sätt som kanske gick hem på 20- och 30-talet -
att generalerna får kompensation. Det är väl inga generaler som får kompen-
sation. Det är Sture Ericsons - åtminstone hittillsvarande - väljare i Karl-
skoga som får kompensation, eftersom man kan fullfölja stora materielpro-
jekt. Det är människorna i t.ex. Umeå och Halmstad som slipper råka ut
för att deras förband läggs ner tack vare att vi med detta index kan fullfölja
materielanskaffningen utan att omedelbart behöva göra stora neddragningar
på fredsorganisationssidan. Det är de civilanställda som Sture Ericson öm-
mar för som får kompensationen, liksom jobbarna i Karlskoga - inte några
generaler.
Jag skulle gärna ta en lång diskussion om luftvärnsfrågan. Det stod allde-
les klart av det förslag som regeringen lade fram att också försvaret skulle
drabbas. Det var ett villkor som Socialdemokraterna ställde för en krisupp-
görelse i höstas. Vi fick ett åliggande att snabbt komma med förslag. Nu
kommer vi med förslag, men då passar inte galoscherna. Nu blir det två eta-
blissemang - ett i Ystad och ett i Halmstad. Jag har i utskottet erfarit att det
socialdemokratiska förslaget också gick ut på att man skulle ha två etablisse-
mang. I praktiken skulle Halmstad vara kvar samtidigt med ett luftvärn i
Ystad.
Fru talman! Jag har lärt mig en sak. Det spelar ingen roll vilka förslag vi
lägger fram när det gäller fredsorganisationsfrågor. Detta gäller oavsett om
förslagen är bra eller dåliga, och vi kan alla ha synpunkter på vad som är bra
och dåligt. Sture Ericson kommer omedelbart att lägga fram ett annat för-
slag. Jag försäkrar att han kommer att komma med andra motioner på det
här området när det gäller förband efter förband bara för att retas och ställa
till trassel. Därför har han mält sig ur en seriös diskussion om försvarets
framtida utveckling. Jag vet att många socialdemokrater som var med och
byggde upp det svenska försvaret är djupt bedrövade över detta. Med takti-
ken att lägga fram alternativa förslag bara för att retas får Sture Ericson icke
något inflytande.
Talmannen anmälde att Sture Ericson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 24 LARS SUNDIN (fp):
Fru talman! Förra årets försvarsdebatt i början av juni startade kl. 9 på
morgonen och fortsatte långt in på kvällen. I debatten deltog 56 talare. De
höll 156 anföranden. Riksdagens protokoll från den debatten omfattar mel-
lan 160 och 170 sidor.
Till dagens debatt har 24 talare anmält sig. De har anmält en talartid på 3
timmar och 48 minuter. Det är ganska mycket det också, men jämfört med
maratondebatten förra året är skillnaden markant. Anledningen till det är
inte svår att förstå. Det var förra året vi debatterade och beslutade om för-
svarets utveckling mellan 1992 och 1997 och planeringsinriktningen för den
därpå följande femårsperioden. Det var då vi äntligen beslutade att satsa
mer på kvalitet och materiel och fortsätta att banta en alltför stor numerär
av halvdant utrustade soldater. Försvaret skulle, som Arne Andersson och
Anders Björck har påpekat här i dag, bli smalare och vassare, som det litet
populärt heter. Det är väl en riktig sammanfattning.
Det var en inriktning och modernisering av försvaret som gjorde det
ganska lätt för oss i Folkpartiet liberalerna att stödja förra vårens försvarsbe-
slut. Vi menar att vi länge - och för döva öron - talat och arbetat för en
sådan förändring av försvaret; inte minst gjorde Hans Lindblad det. Från vår
synpunkt hade beslutet visserligen sina brister, men färdriktningen var rätt.
Numerären t.ex. tyckte vi trots allt var för stor, men det menade vi fick
justeras efter hand. Färdriktningen var äntligen den rätta, och det var den vi
utpekat. I år konstaterar utskottet att förändringar i arméns grundorganisa-
tion inte kan uteslutas i framtiden. Försvarsministern sade i ett tal för inte så
länge sedan att den materiella förnyelsen betyder mer för försvaret än möj-
ligheterna att behålla ett eller annat regemente. Hans Lindblad kunde inte
ha uttryckt det bättre. Säga vad man vill om försvarsministern, men någon
gammaldags konventionell regementskramare eller kasernkramare är han
inte. Detta är menat som beröm. Jag hoppas att det inte ställer till problem
för försvarsministern i förhållande till det egna partiet.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
27
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
Sverige ökade alltså sina försvarsanslag genom förra vårens beslut; det
gjorde vi när många länder minskade sina, som Sture Ericson har påpekat.
Orsaken var och är att den materiel som vi skall utrusta våra soldater med
var, och fortfarande är, så omodern på många sätt eftersom det så länge fun-
nits obalanser i vårt försvar, främst naturligtvis inom armén. Inom flygvap-
net och marinen är det bättre beställt. Där råder i stort sett balans mellan
kvalitet och kvantitet. Arméns omstrukturering är dock nu på gång. Det är
bra. Men bristerna på materielsidan är besvärande.
Jag har noterat att överbefälhavaren har uttryckt det som att vi går i
otakt - det är som bekant en styggelse för en militär. Otakten består just i
att vi har en omodern materiel på många områden. Det kommer vi att ha -
trots beslutet förra våren och trots beslutet i dag - till slutet av 1990-talet och
kanske några år in på 2000-talet.
Förra vårens försvarsbeslut naggades i kanten, som Arne Andersson ut-
tryckte det, redan efter några månader genom förra höstens uppgörelse mel-
lan regeringen och Socialdemokraterna i försöken att stabilisera den svenska
ekonomin. Även försvaret fick och får bidrag för att sanera landets affärer.
Det menar jag är riktigt.
Hade försvaret i det läget - när så många människor på så många områden
fick vidkännas besparingar - undantagits från sparkrav hade det förmodligen
lett till negativa reaktioner hos stora delar av befolkningen. Det kunde i sin
tur ha lett till en försvagad försvarsvilja.
Ökningen blev alltså mindre än om vårens beslut stått sig, men det är i alla
fall fråga om en ökning. Det kan låta paradoxalt i en tid och en värld då den
traditionella hotbilden mot Sverige rimligen blivit annorlunda. Risken för
ett stort anlagt och genomfört invasionsanfall över Östersjön är det inte
många som tror på inom en överskådlig framtid när nu Sovjetunionen är
upplöst och Warszawapakten inte längre existerar och när vi har fria och
självständiga stater på andra sidan Östersjön, där det för bara några år sedan
var sovjetryska basområden.
Men vi har fått en ny riskbild. Den största osäkerhetsfaktorn för oss är
utvecklingen i det forna Sovjetunionen. Där är läget osäkrare än det var
förra våren vid den här tiden. En demokratisk utveckling i Ryssland är i
högsta grad ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Men den mycket bräck-
liga demokratin där är långt ifrån säkrad.
Tragedin på Balkan, i det forna Jugoslavien, kastar sin skugga också över
oss. Ingen vet riktigt vad det kan innebära för vår del.
Herr talman! I dag gäller det hur det första steget i 1992 års femåriga för-
svarsbeslut skall genomföras. Det är om det steget, eller etappen, som för-
svarsministern kallade det, som dagens betänkande handlar. Det första ste-
get måste sedan följas av andra. På försvarets område, jag talar naturligtvis
om totalförsvaret, måste vi planera på lång sikt. Det är endast om vi följer
upp försvarsbeslutet från förra våren, och dess intentioner, som vi om kan-
ske tio år har det moderna, smalare och vassare försvar som vi talat om så
många gånger.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
28
Anf. 25 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Jag har begärt replik för att berömma Folkpartiet. Folkpar-
tiet har under de gångna åren haft en, som vi uppfattar det, rationell och
progressiv inställning när det gällt att rationalisera försvaret och få ut så
mycket som möjligt av de anslag vi ger till försvaret.
Som exempel kan jag nämna frågan om antalet brigader. Under senare år
har vi först dragit ned från 27 brigader till 21. Folkpartiet ställde upp på det;
Carl Bildt var mycket energiskt emot. Sedan drog vi ned från 21 brigader till
18. Folkpartiet ställde upp; Moderaterna slogs mycket energiskt mot denna
neddragning. I dag får vi bevittna hur Anders Björck yvs över att han har
dragit ned från 18 till 16. - Vi drog ned med nio brigader, han drar ned med
2. Folkpartiet har hela tiden velat se ett smalare och vassare försvar. Det är
i hög grad den politik som Anders Björck nu har anslutit sig till, och därmed
har han övergett de gamla moderata positionerna.
Jag har tidigare citerat den folkpartistiske partiledaren och vice statsminis-
tern Bengt Westerberg. Han sade i januari att han ville göra neddragningar
med ett tiotal miljarder efter 1997. Han sade i mars att han ville minska nå-
gon miljard omedelbart. Han har talat om att finansiera vårdnadsbidraget
med hjälp av försvarsneddragningar. Min fråga till Lars Sundin är: När kom-
mer partiledarens åsikter att mer konkret avspegla sig i Folkpartiets prak-
tiska politik?
Anf. 26 LARS SUNDIN (fp) replik:
Herr talman! Sture Ericson har just berömt Folkpartiet för dess försvars-
politiska hållning genom åren. Det var väl inte mer än på sin plats att det
gjordes. Vi har haft en rationell försvarspolitik. Det har vi fortfarande. Jag
beklagar om det har förbigått Sture Ericson.
Om Anders Björck och Moderaterna har varit med om att banta ned anta-
let brigader, tycker jag att de är värda en eloge för det. Syndare som bättrar
sig skall man inte gaffla på i onödan.
Det Bengt Westerberg har sagt om framtiden och försvarskostnaderna är
att om den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld under de närmaste
åren utvecklas i en för oss positiv riktning och bedöms göra det även i framti-
den, får vi ta konsekvenserna av det i 1997 års stora försvarsbeslut.
Anf. 27 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Det försvar som Anders Björck tog över när han blev för-
svarsminister var ett försvar som vi hade skaffat oss genom en uppgörelse
mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet i 1987 års försvarsbeslut. Det
var de båda partierna som stod för det. Vad Anders Björck hade att göra var
att bita i det sura äpplet och ta klivet ned från 27 brigader, som vi då hade i
försvaret, till 16. Det var ett stort kliv. Partiinternt var det säkert problema-
tiskt.
Låt mig slå fast att Folkpartiet har legat rätt. Nu säger Bengt Westerberg
att vi, om utvecklingen fortsätter som hittills, skall göra stora ingrepp - 10
miljarder efter 1997. Det är precis det vi också säger. Vi socialdemokrater
kommer självfallet att justera våra förslag om det skulle bli dramatiska för-
ändringar i den säkerhetspolitiska miljön. Men det vårt förslag för tiden efter
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
29
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
30
1997 gäller är att vi inte skall planera fel. Vi skall inte inteckna de 8 miljarder
som inte kommer att finnas efter 1997. Det är litet beklämmande att vi inte
tillsammans med Folkpartiet skulle kunna styra planeringen rätt; men jag
förstår att det hänger samman med regeringssamarbetet. Det betyder att vi
felanvänder pengar, om vi tror att vi har de 8 miljarderna från teknikfaktorn
efter 1997. Allt som har kommit från det folkpartistiska Finansdepartemen-
tet på senare tid genom uttalanden av Bengt Westerberg bl.a. ger besked om
att de 8 miljarderna är luft. Därför är det så slösaktigt av regeringen att fort-
sätta att planera som om de fanns.
Anf. 28 LARS SUNDIN (fp) replik:
Herr talman! 1992 års försvarsbeslut innebar - och jag är noga med att
välja mina ord - att vi fortsatte att banta brigadantalet. Vi inledde ingen
bantning - vi fortsatte att banta brigadantalet. Men vi inledde en klar upp-
rustning på materielsidan. Det tillsammans med en neddragning av briga-
dantalet gjorde försvaret smalare och vassare.
Anf. 29 IRÉNE VESTLUND (s):
Herr talman! Det har talats om både det ena och det andra här under för-
middagen. Bl.a. har det talats om syndare som skall vakna - eller som redan
har vaknat. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var.
Det kan vara lämpligt att jag påbörjar min del av den försvarspolitiska
debatten, det gäller då civilförsvaret, med att återge vad som sägs i en po-
stilla. Det kan tyckas märkligt att en dalkulla återger vad en östgöte sagt,
men i det här fallet gäller det Tage Danielsson. Så här säger han:
Därför, mina vänner, är det jag talar till er om en hink sand. Jag menar då
inte en enstaka sandhink, utan jag avser en bland många. Liksom ett försvar
inte byggs upp av en enda soldat - det vore ju ingen idé - byggs inte heller
ett civilförsvar upp av en enda hink sand, långt därifrån. Var och en av oss
måste draga sin hink sand till stacken. Var och en måste ständigt ligga i
högsta sandhinksberedskap. Står vi där sida vid sida, miljoner frihetsäls-
kande svenskar, med var sin hink sand fast beslutna att förgöra fiendens eld,
ja, då vill jag se den främmande makt som inte tänker sig för både en och två
gånger innan den anfaller. Ett land överlupet av sandhinkar är en ointaglig
fästning.
Kanske vore det värt att litet mera tänka på detta när det talas om de olika
delarna av totalförsvaret. Är det inte så, att vi funderar över vad det civila
samhället och den civila befolkningen utsätts för när vi talar om upprustning,
om ett vassare försvar osv.? Om det handlar om att Sverige skall vara en
ointaglig fästning har vi väldigt litet att komma med.
Jag tror att många av oss i riksdagen är engagerade i försvarsfrågor, men
då på ett sådant sätt att det inte alltid kommer fram i debatten. Samtidigt
som vi talar om dessa saker kan vi på TV se bilder från Bosnien. Vi ser civil-
befolkningen där samt de marterade kvinnorna och barnen. Men trots att vi
ser allt detta har vi svårt att översätta det hela till vad som är svenska förhål-
landen, och det är väl bra att det är så. Vi räknar inte med att sådana här
saker skall hända också i vårt land.
En sak tror jag dock att vi skall tänka på när det civila försvaret diskuteras,
nämligen att det är viktigt att få alla svenskar engagerade när det gäller att
ta ansvar för sig själv och för den egna sandhinken.
Med detta som bakgrund vill jag gå in på en sak som vi i försvarsutskottet
är djupt engagerade i. Det gäller en av de saker som vi ofta diskuterar, nämli-
gen frivilligorganisationerna.
För de 22 frivilliga försvarsorganisationerna finns det fortfarande ett
mycket starkt intresse. Jag vill nog påstå att frivilligorganisationerna när det
gäller folkrörelserna är de organisationer som befäster sin styrka i vårt sam-
hälle. Dessutom nyrekryteras det.
Naturligtvis upplever man ett ökat intresse här just på grund av det som
händer runt om ute i världen. Men det handlar också om ett intresse som vi
bör vara måna om. Vi bör se till att man får medel och möjligheter att arbeta
med de här frågorna.
I framtiden, då det blir ett ökat ansvar för kommunernas del - framför allt
finns det en fråga där man måste driva på, och det gäller då att man kommer
till skott beträffande avtalet med kommunerna om det civila försvaret -
måste också regleringen av ansvarsfördelningen verkligen sättas på pränt. I
dag finns det ju ett motstånd i diskussionen om dessa frågor. I och för sig kan
jag förstå att det är så ute i kommunerna, där det finns många andra saker
som upplevs som mer angelägna och kanske också som ekonomiskt belas-
tande.
Jag tror att vi måste göra också kommunerna och de enskilda människorna
medvetna om det egna ansvaret i dessa frågor. Även om Sverige, åtminstone
som det ser ut just nu, inte kommer att utsättas för militära hot kan det bli
fråga om andra hotbilder. En ny utredning har ju tillsatts, Hot- och riskut-
redningen, och där är flera av oss i försvarsutskottet engagerade. Det gäller
att diskutera och att ta ställning till vilka effekter som olika olycksbilder kan
få för Sveriges del. Men det handlar också om vad t.ex. en flyktingvandring
kan innebära för oss.
Det är kanske inte alltid helt enkelt att se konsekvenserna eller att dra
slutsatser av den vetskap vi har. Om vi inte kan hålla den här debatten le-
vande - det gäller ju att den civila befolkningen tar ansvar för sig själv, för
det är den som blir mest utsatt vid ett militärt angrepp - kommer vi ingen
vart i vårt resonemang med kommunerna.
Det finns andra konsekvenser beträffande förändringarna av den militära
fredsorganisationen, och det är de sakerna som frivilligorganisationerna i
dag diskuterar. Man funderar kanske över hur det kommer att bli med ut-
bildningen i dessa sammanhang och hur man från den militära sidan kommer
att ställa upp med just utbildning.
Självfallet finns det på den militära sidan fortfarande ett intresse för frivil-
ligorganisationerna. Men en krympande ekonomi även där kan resultera i
diskussioner om prioriteringar som kan få negativa följder för frivilligorgani-
sationerna.
Själv representerar jag en frivilligorganisation som är knuten till kommu-
nen. Där har vi anledning att fundera över hur en eventuell förändring av
den framtida räddningstjänsten påverkar de olika utbildningarna.
Jag tror att det finns många frågor som det för Sveriges befolkning är mer
aktuellt att diskutera än man i förstone tror när rösterna för förändringar i
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
31
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
32
fredsorganisationen höjs. I första hand gäller det då nedläggningar av rege-
menten, flottiljer osv. I sådana sammanhang brukar engagemanget vara
stort.
Jag skulle i detta sammanhang också vilja säga något om Räddningsver-
ket. Vi talar ju i dag om FN-styrkor. Men Räddningsverket organiserar fak-
tiskt FN-insatser i det forna Jugoslavien, vilka ligger på en utomordentligt
hög nivå. Själv tycker jag nog att vi talar för litet om den fantastiskt fina
utbildning som vår räddningstjänstpersonal runt om i landet har. Det är ju
sådana här personer som kan tas ut till de mycket grannlaga och svåra arbets-
uppgifterna i ockuperade eller så att säga stridsförande områden.
Detta får i alla fall mig att se framtiden an med gott hopp. Om vi kan be-
hålla nuvarande nivå kan vi också bygga upp ett bra civilt försvar.
Det har talats rätt mycket om återtagningstider för det militära försvaret.
Jag tror att det också kan vara viktigt att tala om återtagningstider för det
civila försvaret. Det gäller särskilt i dessa dagar. Också vi från socialdemo-
kratiskt håll har ju ställt oss bakom nedskärningar avseende t.ex. förråds-
hållning. Naturligtvis gäller samma saker för både det civila och det militära
försvaret.
En annan fråga som tagits upp vid flera tillfällen gäller skyddsrumsbyggan-
det. Vi kommer nog att få se att skyddsrumsbyggandet får en annorlunda
karaktär, naturligtvis bl.a. beroende på att det för närvarande byggs mindre
i det här landet. Men även i det avseendet måste vi tala om återtagningstider.
Innan min taletid är slut vill jag ta upp en sak till. En mycket långdragen
historia - åtminstone har den frågan diskuterats så länge jag suttit med i för-
svarsutskottet - är diskussionen om helikoptrar för sjuktransporter. Tydligen
kommer vi fram till ett beslut som flera av oss nog inte hade räknat med
skulle bli aktuellt ens vid det här tillfället. Man har ju kommit överens från
Landstingsförbundets och från regeringens sida. Kan vi gå vidare på det sät-
tet kanske vi t.o.m. skulle kunna få ett avtal med Kommunförbundet, även
om det just nu synes långt borta.
Vårt ställningstagande i utskottet är förbundet med att det nu finns en
Hot- och riskutredning, som vi antagligen kommer att få behandla mera ge-
nomgående litet längre fram.
Anf. 30 GUNHILD BOLANDER (c):
Herr talman! Vi lever i en föränderlig värld också på försvarspolitikens
område. Det beslut som fattades i juni 1992 tyckte vi i utskottet var ett
ganska hyggligt beslut och en tydlig signal till försvarsindustrin. Vi menade
också att det i huvudsak skulle kunna räcka i fem år, dvs. en normal försvars-
beslutsperiod. Vissa justeringar var vi väl beredda på, men att de krispaket
som kommit under det snart gångna riksmötet skulle medföra så stora om-
välvningar som vi nu tvingats göra kunde ingen förutse.
De säkerhetspolitiska målen ligger dock fast, och det har varit och är allt-
fort en viktig signal till vår omvärld att det råder politisk enighet kring dessa
målsättningar.
För Centerpartiets del har det alltid varit viktigt att försvaret funnits på
många platser i vårt land, dels för att den folkliga förankringen, närheten till
det egna regementet, har stor betydelse för förståelse och engagemang för
försvarsfrågorna, dels för att Sverige, trots allt som hänt i form av avspän-
ning och nedrustning, ändå alltid är en frontstat emot ett närområde där kon-
flikterna snabbt kan förändra vårt lands situation. Men den ekonomiska ut-
vecklingen har tvingat oss att acceptera de förändringar i fredsorganisatio-
nen som vi kan utläsa i föreliggande betänkande, som vi sålunda självfallet
står bakom.
Det mest smärtsamma för oss har varit beslutet om nedläggning av F 6 i
Karlsborg. Junibeslutet förra året innebar att Västgöta flygflottilj hade räd-
dats från nedläggning, men när stabiliseringspropositionen lades fram under
hösten var flottiljens saga tyvärr all. F 6 blev på så sätt föremål för nedlägg-
ningsbeslut två gånger på ett och samma år. Även om militär personal mer
än andra har fått lära sig att gilla läget, är denna hantering mycket hårdhänt
för berörda familjer och i övrigt för hela Karlsborgs kommun. Med tanke på
bl.a. arbetsmarknadssituationen i Karlsborg har statsmakten ett stort ansvar
gentemot de människor som nu känner att marken gungar under fotterna.
En annan effekt av besparingskraven inom försvaret blev diskussionen om
hur det framtida luftvärnet skall vara organiserat. Lv4 i Ystad utpekades
som hotat. Ingen kan garantera regementet i all framtid, men tack vare det
utredningsarbete som gjordes i luftvärnsfrågan finns nu förslaget om bibe-
hållande av Lv 4 i betänkandet. Utskottet har alltså tagit intryck av utred-
ningen, som lyft fram de kompetens- och utbildningsbetingelser i övrigt som
finns i Ystad.
Utskottet har uttalat sig kritiskt när det gäller beslutsunderlaget, som
Arne Andersson tidigare har påpekat, och en del har varit bristfälligt. Men
jag vill gärna i detta sammanhang lyfta fram just den utredning om luftvärnet
som leddes av generalen Sven-Åke Jansson som ett exempel på hur jag
tycker att förändringar i grundorganisationen skall förberedas - även om
också den pressades fram under en mycket begränsad tid. Regeln för sådant
arbete måste alltid vara, att ju bättre underlag, desto mindre missförstånd
och därmed bättre beslut.
Under detta riksmöte har, efter beslut i försvarsutskottet och här i riksda-
gens kammare, tillkallats en särskild kommitté för att studera och lägga fram
förslag inom de civila delarna av totalförsvaret. Det är ett krav som vi från
Centerns sida har drivit sedan många år tillbaka och som fick extra aktualitet
när 1988 års Försvarskommitté havererade innan något slutgiltigt betän-
kande hade lagts fram. Av 70 sammanträdestimmar hade man ägnat 2 tim-
mar åt de civila delarna. Vi tyckte att detta var ett bevis på att hela den stora
sårbarhetsproblematik som finns i vårt civila samhälle inte ägnats den upp-
märksamhet som vi anser den vara värd.
Vi hälsar alltså med tillfredsställelse detta utredningsarbete och hoppas att
resultatet leder till förslag och beslut som gör samhället säkrare och tryggare.
Inte minst bör då situationen med eventuella flyktingströmmar österifrån,
som emellanåt är en verklighet i dag, ges en ordentlig genomlysning, bl.a.
också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.
Herr talman! Jag skall slutligen något beröra frivilligorganisationernas
verksamhet. I budgetpropositionen anges att den verksamhet som fastslogs
i förra årets försvarsbeslut bör kvarstå med försvarsupplysning, rekrytering
och utbildning, och den skall genomföras med bibehållen omfattning. Detta
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
34
område har varit föremål för utredning, och vid årsskiftet presenterades be-
tänkandet Frivillig verksamhet för totalförsvaret.
Remissarbetet nu i vår får väl utvisa hur de berörda frivilliga försvarsorga-
nisationerna uppfattar de förändringar för sin verksamhet som kan bli följ-
den om betänkandet vinner gehör. Den kommersialisering av det frivilliga
försvaret som föreslås med ett kund/leverantörssystem är inte tillämpbart på
frivilligorganisationerna. Här handlar det om de många människornas enga-
gemang och beredvillighet att göra en insats för försvaret utanför sin ordina-
rie arbetstid. Det är en resurs för totalförsvaret som det finns anledning att
vara aktsam om, och man skall inte göra förändringar för förändringarnas
egen skull.
Från Centerns sida är vi icke beredda att stödja en proposition som bygger
ograverat på detta utredningsförslag. Vi utgår från att remissarbetet blir väg-
ledande när propositionen skall skrivas.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationerna. Vad gäller det särskilda yttrandet, som bl.a. Cen-
tern har skrivit, kommer Sven-Olof Petersson senare att kommentera detta.
Anf. 31 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag begärde ordet av två skäl. För det första kan jag försäkra
Gunhild Bolander att vi kommer att noga studera remissutfallet vad gäller
Frivilligutredningen. Regeringen har på intet sätt bundit sig för någon lös-
ning. Jag är väl medveten om kritiken. Samtidigt gäller det att kombinera
det fantastiska frivilliga engagemang som finns inom totalförsvaret och inom
dess olika grenar med moderna metoder vad gäller styrning av verksamhe-
ten, för att få till stånd ett slags effektivitet, som innebär att de 225 miljoner
som samhället satsar också kommer till en konkret nytta för totalförsvaret.
Remissutfallet kommer i hög grad att bli vägledande.
För det andra vill jag passa på, herr talman, eftersom flera talare har be-
rört frågan om underlag, att säga att det inte är helt enkelt för militära staber
att i rasande fart ta fram det underlag som plötsligt behövs på grund av poli-
tiska beslut, förändringar i form av krispaket och annat. Jag tycker i allmän-
het att man inom de militära staberna har gjort en imponerande insats när
det gäller att plocka fram det här materialet.
Jag har lärt mig en sak under min tid som försvarsminister, herr talman,
och det är att en lokal opinion med s.k. intresserelaterat räknande kan bevisa
precis vad som helst. Jag kan till Gunhilds Bolanders glädje tala om att jag
är helt övertygad om att man kan lokalisera Överbefälhavaren och hela det
nya högkvarteret till Fårö. Det finns säkert åtminstone tio överstar som
snabbt är beredda att bevisa att detta är det mest effektiva och mest kost-
nadsbesparande över huvud taget på försvarsområdet just nu.
Anf. 32 GUNHILD BOLANDER (c) replik:
Herr talman! Så mycket omsorg om Gotland hade jag inte vare sig drömt
om, tänkt mig eller begärt som att ÖB:s högkvarter skulle lokaliseras dit ut.
Jag är tacksam för omsorgen i övrigt om det gotländska försvaret, och jag
noterar att besparingseffekterna där har varit hovsamma. Men det bevisar
också vilket värde man sätter på den spaningsplattform som Gotland utgör.
Jag noterar också med tacksamhet att försvarsministern i det närmaste ga-
ranterar remissyttrandenas vikt och att man tar stor hänsyn till dem när man
så småningom utformar propositionen om frivilligorganisationerna. Jag in-
ser också att det finns vissa delar i verksamheten som behöver moderniseras
och ses över, och en del har säkert sitt berättigande. Men speciellt det system
som jag nämnde finner vi inte tillämpbart på frivilligorganisationerna.
Anf. 33 ÅKE CARNERÖ (kds):
Herr talman! Den 3 juni 1992 lade riksdagen fast totalförsvarets verksam-
het i försvarsbeslutet för åren 1992-1997. Många människor inom och utom
totalförsvaret kunde andas ut. Men bara 100 dagar senare kom de beslut som
lades fram i stabiliseringspropositionen. Man ville där reducera anslagen
med 1,2 miljarder per år vid fullt genomslag.
Med tanke på att ett försvarsbeslut innebär långsiktighet bör besparingar
ske på ett sådant sätt att försvarsbeslutets inriktning inte äventyras. De be-
sparingar som nu görs ändrar inte karaktären på försvarsbeslutet 1992.
Sveriges säkerhetspolitiska mål, som formulerades i försvarsbeslutet, lig-
ger fast. Där sägs att ett centralt mål är att bidra till fortsatt lugn och stabilitet
i Norden, och den militära alliansfriheten med dess skyldighet att upprätt-
hålla en betryggande försvarsförmåga skrivs fast.
För att totalförsvarets inriktning skall ligga fast måste det här beslutet så
långt möjligt behållas intakt, om inte vår nuvarande omvärldssituation för-
ändras. Vi skall således kunna motstå ett strategiskt överfall.
Kraven i övrigt på totalförsvarets förmåga att möta ett väpnat angrepp be-
höver fullt ut tillgodoses först efter något års komplettering av utrustning
och utbildning. Efter en högst ettårig återtagningsperiod skall alla väsentliga
delar av totalförsvaret kunna utnyttjas omedelbart efter mobilisering. Enligt
utskottets mening är det viktigt att regeringen nu följer upp beredskapen
inom totalförsvaret för återtagning och att den regelbundet redovisas för
riksdagen.
Herr talman! När det gäller besparingar har Riksdagens revisorer granskat
det militära försvarets resor. Kostnaderna för dessa uppgick budgetåret
1990/91 till ca 1 700 miljoner kronor, varav drygt 70 % hänförde sig till an-
ställdas resor och återstoden till värnpliktsresor.
Revisorerna visar att försvarets myndigheter vidtar olika åtgärder för att
på sikt begränsa behovet av resor för den anställda personalen. Utskottet
anser att ytterligare ansträngningar bör göras, och utskottet kan ansluta sig
till vad revisorerna anför.
En stor del av kostnaderna för värnpliktsresor kan hänföras till ledighets-
resor som fjärrekryterade värnpliktiga genomför under sin grundutbildning.
Stora besparingar sägs därför kunna göras om fjärrekryteringarna koncen-
treras till orter med goda kommunikationer. Revisorerna menar vidare att
betydande besparingar kan uppnås genom omprövning av de förmåner som
utgår vid de värnpliktigas resor och ifrågasätter den av riksdagen godtagna
principen att den värnpliktige skall vara hemma före midnatt den dag då
tjänsten slutar, den s.k. midnattsregeln.
Utskottet har nu erfarit att Värnpliktsverket fått i uppgift att anpassa re-
kryteringsområdena så att kostnaderna för värnpliktsresorna minskar med
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
35
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
36
10 %. Antalet fria hemresor reducerades ju genom stabiliseringspropositio-
nen till en resa var fjortonde dag, och detta är i linje med vad revisorerna
har föreslagit.
Utskottet menar att åtgärderna för att begränsa kostnaderna för värn-
pliktsresor bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Midnattsregeln bör alltjämt
vara vägledande, men avsteg bör kunna ske när tillämpningen leder till orim-
ligt höga kostnader. Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning
av Riksdagens revisorers förslag.
Herr talman! Enligt försvarsbeslutet skall sjuktransportkapaciteten i krig
och fred förstärkas genom att fem sex helikoptrar anskaffas. Chefen för ar-
mén har fått uppdraget, vilket skall ske efter hörande av sjukvårdshuvud-
männen och möjliggöra en effektiv fredsanvändning.
Försvarsbeslutets intentioner har tillgodosetts i detta ärende, och jag fin-
ner det tillfredsställande att vi nu får ett resurstillskott av helikoptrar. Frågan
om sjuktransporter med helikoptrar har utretts sedan 1970-talet, vilket Riks-
dagens revisorer också har redovisat i en granskning 1991. Förhoppningsvis
kommer snart ett tjugoårigt ärende att få sin lösning, till gagn för oss med-
borgare.
Herr talman! Försvarsbeslutet innebar också vissa förändringar för total-
försvarets civila del. Dels skall en anpassning ske till det militära försvarets
förmåga och inriktning, dels skall arbetet att förbättra möjligheterna att be-
döma förmågan hos totalförsvarets civila del under kriser och krig prioriteras
i den fortsatta planeringen.
För att utreda påfrestningar och risker i det fredstida samhället, har den
parlamentariska Hot- och riskutredningen startat sitt arbete. Vi kristdemo-
krater har vid flera tillfällen betonat vikten av att uppmärksamma det mo-
derna samhällets sårbarhet. I en kristdemokratisk motion i år behandlas
andningsskydd till civilbefolkningen, för att ta ett exempel.
Den första huvuduppgiften för de civila försvaret är att värna civilbefolk-
ningen mot verkningarna av krigshandlingar. Motionärerna menar att det i
samband med anskaffningen av andningsskydd är viktigt att hänsyn tas till
att befolkningens sammansättning ändras samt att lagringsansvaret överförs
till kommunerna. Utskottet anser att frågan om att förse hela befolkningen
med andningsskydd är av största vikt.
Herr talman! Vårt försvar kostar mycket pengar. Nästan 39 miljarder beta-
lar vårt land i försäkringspremie. En sådan omfattande verksamhet som be-
drivs är liksom all annan offentlig verksamhet underkastad krav på sparsam-
het och god förvaltning. För oss kristdemokrater är det nu viktigt att
Försvarsbeslut 92 får fullt genomslag i totalförsvaret, så att underlag finns
för en ordentlig utvärdering innan nästa försvarsbeslut skall fattas. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.
Anf. 34 INGVAR BJÖRK (s):
Herr talman! Jag skall ta upp frågan om luftvärnets grundorganisation. I
denna fråga har det varit mycket diskussion i försvarsutskottet. Ja, det har
varit mycket diskussion hos alla som är intresserade av försvaret. Framför
allt har man varit intresserad av vilket försvar man får för de pengar som
satsas på ett svenskt försvar. Avsikten har varit att spara pengar. Man har då
varit av den åsikten att två regementen skall läggas samman till ett. Om detta
verkar det ha varit enighet inom försvarsutskottet. Men sedan har enigheten
spruckit.
Regeringens bud har varit att flytta dels Lv 6 från Göteborg till Halmstad,
dels Lv 4 från Ystad till Halmstad. Vi socialdemokrater i försvarsutskottet
har haft den bestämda uppfattningen att Lv 6 i Göteborg skall flyttas ned till
Ystad. Vi skulle alltså i Ystad få både Lv 4 och Lv 6. Denna socialdemokra-
tiska åsikt fick såvitt vi förstår stöd av Ny demokrati, som har väckt en parti-
motion, där man krävde samma sak. Lv 6 i Göteborg skulle tillsammans med
Lv 4 i Ystad lokaliseras till Ystad.
Det var alltså en stor splittring i försvarsutskottet. För att skaffa oss en
bestämd uppfattning tillkallade vi en mängd experter från Försvarsdeparte-
mentet, Överbefälhavaren, Chefen för armén och generalmajor Jansson,
som gjort två utredningar i frågan. Även experter på det lokala planet fick
tillfälle att ge sina synpunkter, nämligen länsstyrelser, kommunledningar och
förbandschefer. Till dessa skall också läggas alla som i övrigt yttrat sig i frå-
gan. Försvarsutskottet gjorde också en resa till Göteborg, Halmstad och
Ystad för att få en säkrare grund då det gällde att bilda sig en uppfattning i
luftvärnsfrågan. Men det visade sig att oenigheten mellan partierna bestod.
Herr talman! Min uppfattning i denna fråga är att jag är en anhängare av
att förlägga luftvärnet till Ystad. Skälen därtill är följande, och jag talar nu
för att både Lv 4 och Lv 6 skall vara placerade i Ystad.
Regeringens åsikt är nu - tillsammans med utskottsmajoritetens - att båda
orterna skall ha kvar sitt luftvärn. Ystad skall ha kvar Lv 4 och Halmstad
skall ha Lv 6, som man flyttar från Göteborg till Halmstad. Vad man förlorar
är alltså pengar, omkring 140 miljoner. Vi socialdemokrater håller fast vid
vår åsikt - båda luftvärnsregementena skall vara placerade i Ystad. Det un-
derliga som har hänt är att Ny demokrati har svängt över till de borgerliga
partiernas sida. Vi finner denna omsvängning märklig, eftersom Ny demo-
krati talar för sparsamhet med de medel som står till försvarets förfogande.
Här hade man möjlighet att verkligen spara pengar, men detta tillfälle tog
man inte.
Herr talman! Vilka är nu våra skäl som talar för Ystadsalternativet? Jag
skall i några punkter redogöra för dessa.
För det första: Övningsbetingelserna för luftvärnet är de bästa i Ystad.
Det är försvarsutskottets mening.
För det andra: Här finns redan moderna övningshallar och logement. Det
innebär en besparing på 140 miljoner på logement och övningshallar.
För det tredje: Utredandet. Janssons utredning fick ett svar av en utred-
ning som två lundaakademiker gjorde. Det var professor Allan T Malm och
docent Stefan Yard. Deras slutsats blev att det inte är någon större skillnad.
Ystad vinner på 1990-talet, och en bit in på 2000-talet vinner Halmstad.
För det fjärde: Operativa konsekvenser. Personalen vid Robot 77-bataljo-
ner är en mycket viktig resurs. Den kommer hellre att sluta än att flytta.
För det femte: Södra och sydöstra Sverige har ett luftoperativt mycket ut-
satt läge.
För det sjätte: Man har mycket korta mobiliseringstider i Skåne och västra
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
37
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
38
Blekinge om man jämför med Halmstad. Lv 4 i Ystad ligger ur dessa syn-
punkter mycket bra till ur geografisk synpunkt.
För det sjunde: Det som man kallar produktionsförutsättningar. Ystad har
en i det närmaste fulltalig personal som arbetar i en bra miljö. Skjutfält och
övningsplatser i övrigt är av mycket god standard. Revingefältet är mycket
gynnsamt för samövning med andra arméförband. ”Övningsterrängen i öv-
rigt i Skåne är utmärkt för luftvärnsförband. Man får lätt tillgång till civil
övningsmark. Österlen är liksom Ravlunda skjutfält ett av de få områden i
södra Sverige, där flygförband kan uppträda fältmässigt.”
För det åttonde: Målflyget. Nyge Aero, som är försvarets målflygsleveran-
tör, har graderat skjutfälten i Södra militärområdet, och de tre som kommer
främst är Falsterbo, Kabusa och Ravlunda. De utnyttjas av Lv 4 i Ystad och
är ett av de få områden som Lv 4 har tillgång till och som flygvapnet även
kan utnyttja rent fältmässigt.
För det nionde: Det finns inga fysiska begränsningar för att utöka versam-
heten vid Lv 4.
För det tionde: Jag skall nu citera vad Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Ystads kommun och Skånska luftvärnsregementet säger i sin skrift Lokalise-
ring av luftvämsutbildningen i Södra militärområdet: ”Sammanfattningsvis
kan konstateras att förutsättningarna för luftvärnsutbildning vid Lv 4 i Ystad
är betydligt bättre än på någon annan aktuell plats i Södra militärområdet.
Detta borgar bättre än något annat för god kvalitet i utbildningen och där-
med i krigsförbanden.”
Jag vill för min del understryka detta. Visserligen var mitt besök där kort-
varigt, men jag vågar säga att detta faktiskt är alldeles riktigt på Lv 4.
För det elfte: Samarbete med Räddningstjänst är av mycket stor bety-
delse. Generalmajor Janssons utredningar visade att om man skulle förlägga
de båda regementena till samma ort skulle Halmstadsalternativet innebära
en besparing på 385 miljoner kronor räknat på tio år. Om detsamma skulle
ske för Ystad skulle besparingen på tio år bli 257 miljoner kronor. Denna
utredning fick emellertid ett svar av en utredning från Lunds universitet. Det
var professor Allan T Malm och docent Stefan Yard vid företagsekonomiska
institutionen vid Ekonomihögskolan som tog upp i stort sett samma pro-
blem.
De båda lärarna vid universitetet påpekade att Janssons utredning inte
hade räknat med någon ränta utan bara med avskrivningar. De båda lärarna
från Lund underströk emellertid att de självfallet räknade med räntor och
således fick fram en mindre ekonomisk skillnad mellan de båda orterna än
vad Janssons utredning hade kommit fram till. Därefter tog de upp bespa-
ringarna, minskade med merkostnader och fick fram en allt mindre skillnad
mellan de båda orterna. Till slut blev det så att Ystad fick ett större plus i
besparingarna än Halmstad.
Jag skall inte våga mig på någon bedömning av dessa båda utredningar,
men deras slutsats är: ”Om man räknar med att det svenska luftvärnets års-
kostnad inkl, materialinköp är uppemot 1 miljard kronor kan man konsta-
tera att skillnaden mellan alternativen redan efter räntejusteringen är nere
på promillenivå. Samtidigt har en flyttning omfattande militärstrategiska
konsekvenser. Att i detta läge enbart basera flyttningsbeslutet på kostnads-
besparingar förefaller olämpligt. Det vore önskvärt att i större utsträckning
väga in vilka konsekvenser en flyttning får på ”intäktssidan’, dvs. på luftvär-
nets förmåga att lösa sina uppgifter.”
De båda lundaakademikerna påstår också att Ystadalternativet under
1990-talet ger ett bättre ekonomiskt utbyte än vad Halmstadalternativet ger.
Detta är naturligtvis mycket väsentligt för oss som skall bedöma de båda or-
ternas lämplighet.
Herr talman! Det är alltså av sådana skäl som vi socialdemokrater vill för-
lägga de båda regementena till Ystad.
Anf. 35 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Herr talman! Ingvar Björk frågade mig varför Ny demokrati har svängt i
frågan om samlokalisering av Lv 4 och Lv 6 i Ystad.
Vi har egentligen inte svängt i den frågan. Men eftersom hela luftvärnet
står inför en stor omdaning under 90-talet, både vad gäller organisation och
naturligtvis i beväpningsfrågan, tycker jag, precis som jag har sagt tidigare i
den här debatten, att det är okej för oss att vänta. Vi får ta den lilla extra
kostnad det innebär. Rent samhällsekonomiskt tror jag inte att det blir nå-
gon merkostnad om man väger in aspekterna att civilanställda och en stor
mängd tekniker på ena eller andra stället förmodligen skulle bli arbetslösa,
oavsett hur man gör.
Däremot tycker jag att det var fullständigt rätt att flytta på Lv 6.
Vi får inte heller glömma bort att på grund av de signaler som vi politiker
har gett från riksdagen har en stor mängd människor, jag vet inte hur många
familjer, brutit upp från sina hem i Göteborg, med allt vad det innebär för
t.ex. hustrun. Barnen byter skola. Man kanske säljer en fastighet, vinst eller
förlust må vara osagt. Men man har startat ett nytt liv i Halmstad. Därför
tycker jag samtidigt att det är litet fel att åter kasta ut de människorna i ky-
lan.
Det är ett av de skäl som jag har anfört för att ompröva det här beslutet.
Vi måste som sagt tänka litet på människorna. Jag kan inte på något sätt se
att det här egentligen skulle förändra situationen för Ystad. Mig veterligt har
inte regeringen flaggat för att man över huvud taget skall lägga ned regemen-
tet i Ystad i framtiden.
Anf. 36 INGVAR BJÖRK (s) replik:
Herr talman! Det är klart att man kan se frågan ur Robert Jousmas syn-
punkt. Men det är min tro att man kommer att slå samman dessa båda rege-
menten. I så fall tror jag att Ystad ligger väsentligt mycket sämre till. Jag tror
faktiskt att regeringen kommer att föreslå att Ystads regemente flyttas till
Halmstad. Då har man löpt alla dessa risker som jag nyss beskrivit. Dem
kommer man att vara utsatt för då.
Man får en väsentligt sämre organisation av luftvärnet än man tidigare har
haft. Det är en av de faktorer som jag tycker talar för att man skulle ha för-
lagt båda regementena till Ystad.
En annan sak är, vilket Robert Jousma visserligen bagatelliserar, vad man
vinner ekonomiskt på det hela. Det är en bra slant. Det har jag tidigare redo-
gjort för.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
39
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
40
Anf. 37 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Herr talman! Jag är inte lika orolig som Ingvar Björk över vad regeringen
tänker företa sig i fallet Ystad och vad beträffar sammanslagningen. Hur det
än är kan vi styra regeringens förehavanden genom att det krävs majoritet
för besluten. Jag tror faktiskt inte att regeringen så brådstörtat går ifrån sin
egen proposition inom närtid.
Frågan är vad Socialdemokraterna tänker göra, om socialdemokratin med
någon allierad kommer till makten vid nästa val. Vi har hört i dag att Sture
Ericson är varm anhängare av stora regementen och stora flottiljer. Om soci-
aldemokratin skulle komma till makten nästa år, vad gör ni? Det är en bra
fråga, tycker jag.
Anf. 38 INGVAR BJÖRK (s) replik:
Herr talman! Nu bollar Robert Jousma över själva frågandet till mig. Men
det är det inte fråga om, utan det är fråga om majoritetens ställningstagande
i utskottet. Det ställningstagandet är sådant att ni säger att de båda regemen-
tena skall vara kvar på orterna Halmstad och Ystad.
Men jag tror i alla fall, som jag tidigare redogjort för, trots att jag inte kan
lägga fram ovedersägliga bevis, att Ystad kommer att ligga sämre till.
Anf. 39 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Efter meningsutbytet mellan Ingvar Björk och Robert
Jousma har jag inte så mycket att tillägga. Jag vill ändock understryka att vi
såg regeringens förslag om samlokalisering av de två luftvärnsförbanden som
en fördel och att det fanns vissa besparingar att göra. Det förutsatte dock att
vi samlokaliserade till Halmstad av det enkla skälet att vi ett år tidigare hade
beslutat att lokalisera ett luftvärnsregemente där. Människor hade, precis
som Robert Jousma har sagt, börjat etablera sig. De hade köpt villa och helt
enkelt bundit sig till den platsen och börjat bygga upp sin tillvaro där. Då
fann vi goda skäl att genomföra den lösning som Robert Jousma har redo-
gjort för.
Vad som händer kring sekelskiftet i anledning av att vi får en helt ny typ
av luftvärn är väl litet väl tidigt att spekulera i. Skulle det vara ett krympande
luftvärn, dels i kraft av att det är en annan typ av luftvärn, dels på grund av
att den omvärldsutveckling som vi har talat om tidigare i dag är fördelaktig,
är det kanske litet väl tidigt att i maj månad 1993 ta ställning till vilken som
är den svagare eller starkare parten.
Jag tycker att Ingvar Björk har en poäng när han betonar de goda förhål-
landen som finns i Ystad. Det är ovedersägligen på det sättet. Det är goda
förläggningar, goda övningsbetingelser. Jag tycker att utskottets ställningsta-
gande trots allt blev ganska bra i den situation som rådde.
Anf. 40 INGVAR BJÖRK (s) replik:
Herr talman! Jag tycker, som jag visade med mitt inlägg, att ställningsta-
gandet inte var så bra. Det hade varit bättre, menar jag, om vi hade skilt
luftvärnet från Göteborg och Halmstad - det skall ju flyttas från Göteborg
till Halmstad - och förlagt det i Ystad.
Men jag förstår naturligtvis de skäl som Arne Andersson och även Robert
Jousma påpekar, att människor har flyttat till Halmstad. Det utgör ju en viss
bindning. Det måste man naturligtvis ta hänsyn till. Men man skall också
tänka på alla de människor som bor nere i Ystad och som, om vi förlägger
luftvärnet till Halmstad, måste flytta dit. De människorna är säkerligen
många fler.
Anf. 41 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! I Skåne har luftvärnet en av sina viktigaste uppgifter. Det är
i Skåne och Blekinge som luftvärnet snabbt skall vara på plats om Sverige
blir angripet. Därför är det inte oväsentligt att det finns luftvärnsutbildning
i området. Där måste finnas förband i hög beredskap och med korta mobili-
seringstider. De värnpliktiga skall kunna utbildas i det område där de bor
och har sin krigsplacering.
Förutom rent försvarsoperativa fördelar finns det också ekonomiska för-
delar med att inte skicka i väg värnpliktiga från tätbefolkade områden till
utbildning på annan ort.
Regeringen föreslår i sin proposition att Lv 4 i Ystad skall avvecklas och
att verksamheten skall hänföras till andra förband. Detta förslag blev före-
mål för ett intensivt utredande. Den första utredningen föreslog flyttning av
huvuddelen till Halmstad och av mindre delar till Norrtälje och Skövde.
Försvarsutskottet ville emellertid ha en fördjupad utredning, eftersom ett
stort antal motioner tog upp frågan. Utskottet föreslog att alla de tre lokali-
seringsförslagen skulle prövas, nämligen Halmstad, Göteborg och Ystad.
Detta gjordes trots att Arne Andersson i debatten i dag har sagt att det ändå
inte gick att flytta Lv 6 någon annanstans än till Halmstad. Den utredningen
var därför delvis onödig.
Det blev i alla fall en förnyad utredning. Det var samma utredare som ut-
redde. Inte helt oväntat kom utredningen åter till samma resultat. Det var
fortfarande mest fördelaktigt att flytta verksamheten till Halmstad.
Lv 6 skulle i enlighet med beslut som fattats tidigare av den borgerliga
riksdagsmajoriteten flyttas till 116 i Halmstad. Nu tänkte man samlokalisera
med Lv 4, som skulle flytta från Ystad.
Ändå var besparingarna störst i Ystadsalternativet. Kostnaderna för ökad
drift var minst i Ystad. Investeringsbehovet var minst i Ystad. Det fanns
inget investeringsbehov alls under de närmaste fem åren.
Halmstadsalternativet hade dubbelt så höga flyttkostnader. De ökade per-
sonalkostnaderna var lägst i Ystad, eftersom färre personer behövde flytta.
Utredningarna visade att de bästa förutsättningarna för luftvärnsutbild-
ning finns i Ystad. Utskottet har också granskat utbildningsbetingelserna och
säger i betänkandet att de bästa möjligheterna utan tvivel finns i Ystad.
Kunde då utskottet göra en självständig bedömning och med sina inhäm-
tade kunskaper som grund fatta ett rationellt beslut? Hade man mod att gå
emot den högsta militärledningen, vars förslag man ifrågasatte? Kunde man
för en gångs skull fatta ett beslut som byggde på vad som är bra ur försvars-
synpunkt och inte bara på ett resultat av en regional dragkamp?
Nej! Detta skulle ha blivit en knäpp på näsan för försvarsministern, och i
ett sådant läge är varken faktorer som bästa försvarseffekt eller kalkylerade
besparingar längre så viktiga.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
41
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
42
Goda råd blev också dyra. Det kostade att ta tillbaka ett tidigare beslut
om nedläggning av Almnäsetablissemanget för att få Ny demokrati att gå
emot sin egen partimotion om samlokalisering i Ystad av luftvärnet i södra
milot.
Jag antog att det inte skulle bli så mycket väsen denna gång som sist Ny
demokrati röstade emot sitt eget förslag. Ingen är väl egentligen förvånad
när Ny demokrati stödjer regeringen. Det har nydemokraterna dessutom
fått betalt för. Att köpa och sälja kan ju aldrig vara fel, om priset är rätt.
Men vem får egentligen betala?
Det visar sig att mitt antagande var helt rätt, för Robert Jousma fick t.o.m.
en komplimang av försvarsministern i dagens debatt.
Hur blir det då med det hela? Jo, regeringen tar tillbaka sitt förslag som
var så viktigt ur besparingssynpunkt att det motiverade all den oro som det
innebär för de anställda att i dagens arbetsmarknadsläge behöva flytta, med
osäkra möjligheter för medföljande familjemedlemmar att få arbete, med
barn och tonåringar som måste ryckas upp ur sin invanda miljö med skola,
vänner och kamrater. Det är ett förslag som varit föremål för ett intensivt
utredande till ingen nytta, ett förslag där man inte ryggade tillbaka för att
försämra krigsdugligheten och beredskapen i en högt prioriterad del av det
svenska försvaret.
Nu blir det i slutändan ändå detta förslag som kommer att genomföras.
Litet mindre skada blir det dock på krigsdugligheten, eftersom inte båda
luftvärnsförbanden flyttas samtidigt.
Trots att det egentligen fanns en majoritet bakom att den samlokaliserade
luftvärnsutbildningen borde ske i Ystad döljs detta bakom att Lv 4 tills vidare
får vara kvar i Ystad.
Henrik Landerholm tyckte i DN dagen efter utskottsbehandlingen att det
var ett bra förslag, eftersom man snuvade Socialdemokraterna som ville
lägga ner 116 i Halmstad. Om Moderaterna inte skall hamna i samma fälla
som de gjorde genom sin överbudspolitik före valet, tjänar de på att ha så
många alternativ som möjligt när man skall diskutera en koncentration av
utbildningen inom försvaret i framtiden. Svenska folket kommer inte att ac-
ceptera höjningar av försvarsanslagen när hela den övriga offentliga verk-
samheten får skära ner.
Henrik Landerholm kan i dag lova att Halmstad blir en av de orter där
militär utbildning kommer att bedrivas. Men han vill inte tala om vilka rege-
menten som skall läggas ner i stället.
Utskottet har varit enigt om att en samlokalisering av de båda luftvärnsre-
gementena i södra milot är försvarbar ur besparingssynpunkt. Vilka alterna-
tiva samlokaliseringsmöjligheter kommer det att finnas för södra milots luft-
värn, när man har flyttat Lv 6 till Halmstad och gjort miljoninvesteringar där
för detta ändamål?
När det trots skräddarsydda utredningar inte gick att bevisa att försvarsmi-
nistern alltid har rätt, var det trots allt en mindre nesa att ta tillbaka hela
förslaget och vänta något med samlokaliseringen, fastän det kostar försvaret
åtskilliga miljoner.
Det allvarligaste är att sådana politiska piruetter påverkar förtroendet för
försvaret. De som anser att försvarspengarna kan användas till bättre nytta
blir stärkta i sin uppfattning när nödvändiga sparförslag kan vändas till ut-
giftshöjningar.
Den kompromiss som gjorts mellan regeringspartierna och Ny demokrati
kostar försvaret driften av ytterligare två kasernområden under obestämd
tid. Det är miljoner som skulle ha kunnat användas till den inom försvaret
så välbehövliga förbättringen av utrustning och utbildning.
Det svenska försvaret är en fråga som berör hela folket. Det är viktigt att
behålla förtroendet för att de förändringar som genomförs är väl under-
byggda och grundade på den kunskap som finns inom organisationen och
hos de politiska beslutsfattarna. Ingen förväntar sig väl att försvaret är en
demokratisk organisation. Men att man så totalt kör över sina egna experter
och ansvariga på olika nivåer är både generande och illavarslande. Politisk
cirkus lämpar sig inte heller på detta område.
Det behövs en annan politisk majoritet i denna riksdag och en politisk led-
ning som ser seriöst på medborgarnas krav på ett kostnadseffektivt försvar,
anpassat efter landets behov.
Anf. 42 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Herr talman! Jag måste komma tillbaka till frågan: Har Socialdemokra-
terna någon hemlig egen strategi avseende luftvärnsvapnet? Man får mer
och mer uppfattningen att Ystads öde på något vis skulle vara beseglat.
Samtidigt måste jag fråga Karin Wegestål om hon tog illa vid sig av att
försvarsminister Björck var belåten över att en uppgörelse träffats i försvars-
politiken och att propositionen med all säkerhet kommer att gå igenom i dag.
Det är inte första gången som de regeringsbärande partierna har fått luta sig
mot ett oppositionsparti - det har väl socialdemokratin mig veterligt gjort
hela senare delen av 1900-talet.
Jag måste säga att det känns skönt att man fick något berömmande ord av
Anders Björck. Det känns betydligt bättre för mig än det måste ha gjort för
Jan Jennehag - tyvärr är han inte närvarande - som fick stå ut med en skopa
ovett av Sture Ericson som tack för den hjälpen att han säkrat Socialdemo-
kraterna majoritet i försvarsfrågorna under en lång tid.
Socialdemokratin måste också lära sig vad parlamentarism är för någon-
ting, om man inte har en absolut majoritetsregering. Det går bra att nu skälla
på kommunisterna för mörkt förflutet och en del andra saker. Glöm inte att
socialdemokratin med all säkerhet inte får egen majoritet. Ni måste kanske
än en gång luta er mot kommunisterna. Det är mycket dumt. Ingen hund är
så dum att den biter den hand som föder den. Det borde Socialdemokraterna
inte heller göra gentemot kommunisterna. Ni kan behöva deras hjälp en
gång till.
Anf. 43 KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Herr talman! Det är litet konstig ordning här, det var faktiskt inte jag som
tog upp kommunismen. Mig veterligt har vi aldrig lutat oss mot kommunis-
terna i sådant här sammanhang.
Jag missunnar inte alls Robert Jousma att få beröm av Anders Björck. Jag
kunde förutse att det skulle bli så. Jag ville bara påpeka skillnaden på hur det
var när Ny demokrati röstade mot sitt eget förslag när det gällde delpension.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
43
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
44
När det gäller luftvärnet i framtiden: Den som inte kan räkna ut vad detta
får för konsekvenser för Lv 4 är ganska begränsad i sitt tänkande, måste jag
säga.
Anf. 44 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är konstigt att Karin Wegestål tar upp frå-
gan om delpensionen. Jag vet personligen att en socialdemokratisk ledamot,
som var med när frågan om delpensionen behandlades i utskottet, både inför
oss och inför pressen har hävdat att det inte fanns någon uppgörelse. Mycket
märkligt, Karin Wegestål!
Anf. 45 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! I den del Karin Wegeståls anförande var analogt med det
anförande som Ingvar Björk höll för en stund sedan finns det ingen anled-
ning att ha en replikväxling. Skälen för att det blev som det blev är mycket
klart redovisade. Ingvar Björk, som den joviala person han är, sade att han
också hade respekt för det.
Däremot är det väl litet obetänksamt, Karin Wegestål, att önska ett nytt
majoritetsförhållande här i kammaren. Fråga dem som bor i - nu upprepar
jag mig från mitt huvudanförande - Umeå, Sollefteå, Värmland och Halland
hur det är med den socialdemokratiska politiken. De kanske inte bråkar så
värst mycket om att få den majoritet som Karin Wegestål eftersträvar.
Anf. 46 KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Herr talman! Personligen anser jag att det behövs en försvarspolitik i det
här landet som inte är beroende av var man har de starkaste kommunalråden
utan av de ställen där man faktiskt skall lägga de utbildningar som behövs
för att kunna utbilda våra soldater på ett sätt som gör att de är utrustade och
utbildade för att kunna delta i strid, om det skulle krävas.
Jag tror att vi tar alldeles för lätt på det här. Vi påminns om det i diskussio-
nen kring deltagande i internationella styrkor i dagens samhälle. Vi måste
faktiskt ta ansvaret hela tiden. Det våra soldater skall kunna, det vi förväntar
oss att de skall ta på sig om det behövs är att delta i strid. Det är inte en fråga
om vilka regementen och orter som man skall bedriva utbildning på, utan på
vilket sätt man kan få en planering för det möjliga försvaret för de pengar
som vi kan avsätta till detta ändamål.
Anf. 47 JAN ERIK ÅGREN (kds):
Herr talman! För knappt ett år sedan hade vi i denna kammare den stora
försvarspolitiska debatten inför 1992 års försvarsbeslut. Det var ett beslut
som många såg fram emot med vissa förväntningar, en del kanske med oro,
men som flertalet hoppades skulle kunna ge någorlunda arbetsro ett antal år
framåt. Förutsättningarna var fastlagda för de kommande fem åren. Målet
var en reducerad krigs- och grundorganisation med förbättrad kvalitet.
En minskad organisation innebär också ett minskat personalbehov. Den
process som nu sker är naturligtvis smärtsam för dem som berörs, men den
är ändå ofrånkomlig.
Som en följd av den s.k. stabiliseringspropositionen från oktober i höstas
åläggs också försvaret att spara. Detta sparmål måste uppnås utan att karak-
tären och huvudinriktningen i 1992 års försvarsbeslut ändras.
Herr talman! Åke Carnerö har i sitt anförande redovisat kristdemokrater-
nas syn på ett antal frågor som berörs av dagens beslut. Jag vill helt kort
kommentera ett par av de förändringar som regeringen har föreslagit, där
utskottet har gjort en något annorlunda bedömning.
Den första förändringen gäller den föreslagna samlokaliseringen av luft-
vämsutbildningen i det blivande Södra militärområdet, som också flera tidi-
gare talare har berört. Mot bakgrund av bl.a. det fördjupade underlag i luft-
värnsfrågan som Chefen för armén på utskottets uppdrag har tagit fram och
den osäkerhet som faktiskt råder om luftvärnets framtida krigsorganisation
och därmed också om utbildningsbehovet på sikt, blir utskottets bedömning
att förslaget om samlokalisering av Lv 4 och Lv 6 inte bör genomföras. Lv 4
blir således kvar i Ystad. Däremot bör 1992 års försvarsbeslut fullföljas vad
gäller flyttningen av Lv 6 till Halmstad och LvTS till Östersund.
Den andra förändringen gäller en ytterligare samordning och rationalise-
ring av produktionen i Östersunds garnison. Förutom den uppvaktning som
har gjorts inför utskottet av företrädare för samtliga berörda har jag person-
ligen haft möjlighet att på plats bli informerad. Och det har varit mycket
värdefullt och det har styrkt mig i min uppfattning att Östersundsförslaget är
väl genomtänkt och bör följas.
Den lösning som presenterats av berörda myndigheter i Östersund inne-
bär att huvuddelen av I5:s och A4:s nuvarande anläggningar behålls och
att de försvarsmyndigheter som nu hyr lokaler ute i Östersund flyttar in på
kasernområdet. De civila högskolorna erbjuds lokaler i och utbyggnadsmöj-
ligheter vid Arméns materielunderhållscentrum och Försvarets förvaltnings-
högskolas skolhus. Detta alternativ uppges bli betydligt billigare än proposi-
tionens förslag.
Det må vara försvarspolitiskt oortodoxt men ändå tillåtet att vidga per-
spektivet utöver det rent försvarspolitiska. När man nu gör det, ser man att
det går att uppnå förelagt besparingsmål för försvaret, samtidigt som man
underlättar för högskola och vårdskola i Östersund.
Mot den bakgrunden är det naturligt att utskottet nu förordar att den lös-
ning som redovisats av berörda myndigheter noggrant prövas och att A 4:s
etablissemang sålunda ej bör lämnas. Jag förutsätter alltså att dagens beslut
kommer att leda till ett genomförande av Östersundsmodellen - om jag får
kalla den så. Beslutet kommer också att innebära litet grand av ett nytän-
kande, som jag tror är till fördel både för försvaret och för samhället i stort.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag.
Anf. 48 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Det besked som Jan Erik Ågren gav beträffande utskottets
avvisande av regeringens förslag angående Östersund var utmärkt. Rege-
ringen ville ju fösa ihop A 4 och 15 på samma kasernområde. Som jag tidi-
gare redovisade är ju avsikten med detta förslag att försöka förhindra en två-
brigadsutbildning någon gång i framtiden i Östersund.
Det har nu anförts så starka ekonomiska skäl från Östersunds sida, att det
har varit möjligt även för den borgerliga majoriteten i utskottet att köra över
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
45
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
regeringsförslaget. Men nu kan vi höra kommentarer från officerare som ar-
betar på planeringsstaberna, Arméstaben och Försvarsstaben - det påstås
också att man har förankrat det hela även i departementet. Officerarna säger
att riksdagens beslut, som det är formulerat i betänkandet, kan tolkas så, att
man i alla fall tänker slå ihop 15 och A 4. Jag vill därför ställa samma fråga
till Jan Erik Ågren som jag ställde till Arne Andersson: Hur tänker ni agera?
Det är alldeles uppenbart så, att myndigheterna anser att riksdagsbeslutet är
så luddigt att de i alla fall kan genomföra det förslag som regeringen har anvi-
sat. Vad tänker Jan Erik Ågren göra för att förhindra detta?
Anf. 49 JAN ERIK ÅGREN (kds) replik:
Herr talman! I mitt anförande redogjorde jag kortfattat för de föreslagna
förändringarna som man i Östersund vill se genomförda. Jag sade vidare att
jag förutsätter att det beslut som vi skall fatta i dag kommer att leda till att
det blir möjligt att genomföra dessa förändringar. Jag är övertygad om att
man kommer att ta till vara de fördelar som uppstår vid ett sådant genomfö-
rande, fördelar som är till gagn både för försvaret och för samhället i stort.
Jag förutsätter att det som utskottet uttalar i betänkandet är tillräckligt
klart och att det som sägs här i kammaren i dag ytterligare kommer att klar-
göra att det blir förändingar i enlighet med dagens beslut och med det som
var kontentan av mitt anförande.
Anf. 50 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Det är många organisatoriska förändringar på gång inom
försvaret, och det är många myndigheter som är inblandade, bl.a. det nya
Fortifikationsverket, det nya Personalverket som skall ersätta Värnplikts-
verket, det nya högkvarteret som skall ersätta en lång rad försvarsmyndighe-
ter.
Uppenbarligen tänker man på planeringsstaberna att planera enbart till
det egna verkets fördel och strunta i de kostnader som uppstår i andra sam-
hällssektorer. Riksdagen har lagt ett totalperspektiv på det hela och sett vad
som är gynnsammast för samhället. Men de militära planerarna tänker hålla
fast vid det som är gynnsammast för den egna trånga verksamheten och sam-
tidigt bortse från ett större perspektiv. Det är här som majoritetens represen-
tanter måste säga ifrån, Jan Erik Ågren. Ni har inte satt ner foten tillräckligt
hårt genom de skrivningar som finns i betänkandet. Vad tänker ni göra ytter-
ligare?
Anf. 51 JAN ERIK ÅGREN (kds) replik:
Herr talman! Jag vill påstå att det som sägs i utskottets betänkande och
det som sägs i kammaren i dag är tillräckligt bestämt. Jag förutsätter att re-
gleringsbrevet kommer att visa att jag har uttryckt det som kan förväntas
vid den fortsatta hanteringen av Östersundsfrågan. Jag kan försäkra Sture
Ericson att min bestämda uppfattning är att Östersundsmodellen skall ge-
nomföras. Jag kommer också fortsättningsvis på det sätt som jag kan och
som är möjligt och nödvändigt att följa upp frågan.
46
Anf. 52 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig inledningsvis betona att jag till största delen instäm-
mer i de socialdemokratiska deklarationerna när det gäller inriktningen av
den kommande verksamheten inom totalförsvaret.
Beträffande kostnaderna för försvaret är det för mig mycket svårt att för-
stå varför vi i Sverige inte - som man gör i andra länder - skär ner i försvars-
utgifterna och därmed minskar försvarskostnaderna. Jag vill betona att jag
instämmer i de åsikter som Sture Ericson gav uttryck för i början av sitt in-
ledningsanförande.
I en del gällande totalförsvaret - nämligen luftvärnets organisation - delar
jag dock inte den uppfattning som mina socialdemokratiska partikamrater i
utskottet har.
Herr talman! För knappt ett år sedan fattades i denna kammare beslut om
att Lv 6 skulle flyttas till Halmstad. Detta var enligt min mening ett mycket
klokt beslut. Samarbetet mellan Lv 6 och 116 var sedan länge påböljat. Bl.a.
har Lv 6 under en rad år övat på Ringenäs skjutfält.
Efter förra årets försvarsbeslut vidtogs omfattande förberedelser för att
på bästa sätt verkställa beslutet. Detta arbete har lett till att det för den del
av luftvärnet som är föreslaget att flytta till Halmstad inte finns några farhå-
gor när det gäller förlorad kompetens. I de ekonomiska diskussioner som
har förts angående omorganisationen måste personalens kompetens - enligt
min mening - vara en viktig faktor. Huvuddelen av den militära personalen
vid Lv 6 är beredd att flytta till Halmstad. Några har redan skaffat bostad
där.
Herr talman! Jag, liksom utskottsmajoriteten, anser att detta förhållande
är av stor vikt när nu frågan om placeringsort för luftvärnet återigen diskute-
ras här i kammaren. En ändring av beslutad lokaliseringsort under pågående
förberedelser för flyttning skulle inte inge något förtroende för kommande
beslut.
Herr talman! Men det är inte bara personalen vid Lv 6 som måste kunna
lita på fattade beslut. Även vid 116 är det av vikt att personalen kan se
framåt och planera för framtiden. Efter flera års utredande och osäkerhet
måste nu ett beslut fattas och verkställas.
För oss socialdemokratiska riksdagsledamöter på Hallandsbänken är det
av stor betydelse att även framdeles en viktig del av försvaret är förlagd till
Västkusten. För mig är det viktigt att markera viljan till försvar också av
denna del av landet.
En armégarnison är självklart även en stor arbetsplats i en kommun. En
betydande del av personalen är civilanställd. Den under året uppblossande
debatten om luftvärnets placering har naturligtvis skapat oro för jobben och
framtiden, framför allt i en kommun som just nu är hårt drabbad av arbets-
löshet.
I Halmstad har vi under senare år vant oss vid att 116 i hög grad har samar-
betat med kommun, landsting och länsstyrelse på ett ganska okonventionellt
sätt. Samarbetsprojekt av olika slag har rönt stor uppskattning. Detta är
goda exempel på hur civil och militär verksamhet tillsammans kan hushålla
med offentliga medel. Jag hoppas och tror att denna samverkan nu skall ut-
vecklas ytterligare. Möjligheterna finns.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
47
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
48
Jag har, herr talman, tidigare i min motion deklarerat mina åsikter gäl-
lande flyttningen av Lv 6 till Halmstad och den samlokalisering som därmed
sker med Hallands regemente 116/Fo 31. Motionen är tillstyrkt, vilket inne-
bär att jag och övriga halländska socialdemokrater i fråga om luftvärnets
grundorganisation kommer att följa utskottets majoritetsförslag.
Anf. 53 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Av naturliga skäl har jag inte anledning att ha någon avgö-
rande invändning mot slutsatsen i Ingegerd Sahlströms anförande. För klar-
hetens skull hade det dock varit roligt om de två socialdemokratiska da-
merna -jag tänker då på Karin Wegestål, som höll ett patetiskt anförande
för en stund sedan...
(Andre vice talmannen: Repliken nu gäller Ingegerd Sahlström.)
Ja, jag ville fråga varför Ingegerd Sahlström inte efterlyste denna kunskap
hos sin egen partivän. Då hade vi kunnat få den samlade socialdemokratiska
klokskapen redovisad här i kammaren.
Anf. 54 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag får väl tacka Arne Andersson, för jag förstår att han me-
nade att jag står för klokskapen. Jag kan tala om för honom att jag och Karin
Wegestål med samma patos känner för denna fråga men på något olika sätt.
Det är trevligt att man i ett stort parti som vårt kan få ha en egen åsikt. Jag
håller på Halland och Halmstad och det beslut som fattades förra året i
denna kammare.
Anf. 55 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Som Gunhild Bolander nämnde i sitt anförande tidigare här
i dag finns det ett särskilt yttrande nr 2 fogat till utskottets betänkande. Detta
särskilda yttrande bygger på en motion som jag själv har väckt och där jag
har anfört skälen för att ett svenskt dykericentrum för landets totala mari-
tima verksamheter bör lokaliseras till Karlskrona. Av rent formella skäl står
Gunhild Bolander för detta särskilda yttrande. Det visar att yttrandet också
har Centerns stöd.
I min motion redovisas skälen för att detta dykericentrum bör lokaliseras
till Karlskrona. Jag pekar bl.a. på marinens dykarskola samt landets enda
dyktorn, ett av de få som finns i Europa. Avtal finns om övningsverksamhet
såväl med olika intressenter inom den statliga sektorn, Kustbevakningen
bl.a., som med andra intressenter inom verksamheter som har med den ma-
rina miljön att göra. På platsen finns en tryckkammare, och inom marinens
område i Karlskrona pågår uppbyggnad av en anläggning för utbildning och
övning i sjöräddning, om den inte rent av nu är färdigställd.
Det är glädjande att läsa utskottets skrivningar om min motion. De är bra
och mycket positiva. Jag kan inte annat än tolka dem såsom ett stöd för mo-
tionens syfte. Utskottet pekar självfallet på den översyn av marinens dykeri-
verksamhet som pågick när betänkandet skrevs. Såvitt jag känner till förelig-
ger nu utredningsresultatet. Utskottet pekar också på värdet av sambruk och
|
Prot. 1992/93:109 12 maj 1993 |
man ser till den geografiska, dvs. den verksamhetsmässiga placeringen i geo- |
i sambruk med andra intressenter.
|
Verksamhet och |
Jag tror att vi inom den närmaste tiden kommer att få en diskussion här i Vämpliktsfrågorna kommer upp i ett betänkande, förhoppningsvis redan Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan. Anf. 56 CHRISTER SKOOG (s): Herr talman! Den socialdemokratiska motionen i detta ärende är ganska Först vill jag med anledning av Sven-Olof Peterssons anförande säga att I vår motion tar vi återigen upp frågan om att en civil oberoende ubåts- Jag tycker för min del att det faktum att det pågår expertsamtal inte är ett Jag vill inte värdera det i dag, men att inte tillsätta en sådan kommission |
50
ett optimalt utnyttjande av de investeringar som har gjorts i denna anlägg-
ning.
Detta är utmärkt. Utskottets skrivning bör ligga till grund när man sam-
manfattar synpunkterna på förslaget om en eventuellt förändrad organisa-
tion på detta område.
I det särskilda yttrandet, som för övrigt också har fått stöd av en socialde-
mokratisk ledamot i utskottet, konstateras att ett dykericentrum bör inrättas
och lokaliseras till Karlskrona. Inte minst sambruksskäl, personella skäl och
ekonomiska skäl talar för detta.
Om det skulle finnas anledning att på nytt se på denna fråga, anser vi att
det kan göras i anslutning till den utredning om den samlade statliga mari-
timaverksamheten som utskottet föreslår skall komma till stånd. Jag tror att
denna utredning, detta förutan, kommer att bli en positiv utredning genom
att man får en total översyn av samhällets samlade engagemang i dessa frå-
gor, behov och resurser samt framför allt resursutnyttjande. Det kan vara en
välbehövlig genomlysning, som inte bara pekar på problemen utan också vi-
sar på de möjligheter och positiva effekter som redan i dag finns på detta
område. Utskottets skrivning bör väga tungt, när detta ärende framöver
skall avgöras.
I övrigt vill jag liksom många andra talare här konstatera att det försvars-
beslut som vi i fjol fattade var avsett att vara ett långsiktigt beslut, som skulle
sträcka sig fem år framåt i tiden. Långsiktigheten blev tyvärr inte så lång som
vi hade hoppats. Olika realiteter runt om har medfört att en del saker har
fått ses över igen.
Men långsiktigheten är alltid viktig, inte minst för den verksamhet som
försvarsmakten bedriver. Försvaret kräver med tanke på hotbild och risker
en större långsiktighet än många andra frågor. Framför allt när det gäller
utveckling av olika industriella projekt för försvarets del är det viktigt att vi
inte fattar alltför snabba och tvära beslut utan handlar långsiktigt.
Jag tänker t.ex. på marinens nybyggnation och renoveringar, som skapar
ett jämnt utnyttjande av kompetensen när det gäller beläggning och kunska-
per i den svenska varvsindustrin, i synnerhet vid Karlskronavarvet. Vi har
här en världsunik kompetens på fartygsbyggande, såväl när det gäller ny tek-
nik över ytan som när det gäller beprövad teknik, som i sig är världsunik
bl.a. vid byggande av fartyg i glasfiberarmerat kompositmaterial.
När det gäller resurserna är det viktigt att se till att det finns balans i de
olika budgetarna, i synnerhet i marinens. Detta i sig skapar förutsättningar
både för en förnyelse och ett vidmakthållande samt för en ökad kompetens,
inte minst beträffande fartygsbyggande.
Även andra bitar är viktiga i fråga om den marina sidan. Det finns i propo-
sitionen förslag, som utskottet har ställt sig bakom, bl.a. en samordning mel-
lan Ka 2 och Karlskrona örlogsskolor i fråga om ledningsfunktioner och ad-
ministrativa funktioner samt vissa delar av utbildningen. Ett beslut i detta
avseende bör enligt mitt förmenande på sikt följas av motsvarande beslut på
andra platser med motsvarande verksamheter och funktioner.
Flygvapnets organisation inför framtiden skall koncessionsprövas. Denna
prövning skall självfallet genomföras enligt gällande lagar. Jag vill dock be-
tona att det när det gäller den framtida organisationen också är viktigt att
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
punkter i detta avseende som åtminstone tillfälligtvis kan stilla oron ute
bland skattebetalarna.
I vår motion och i flera andra motioner har synpunkter på att man borde
se över hela den statliga maritima verksamheten - hela den statliga maritima
strategin - tagits upp. Det finns i dag många aktörer ute på haven runt våra
kuster. Utom marinen som sådan - kustartilleriet och flottan - finns sjöpoli-
sen och Sjöfartsverket där. Om man vill utöka kartan kan jag nämna att där
finns ytterligare aktörer: Kustbevakningsverket och Fiskeriverket.
I den socialdemokratiska motionen har vi tagit upp denna fråga. Ett enhäl-
ligt utskott har också föreslagit riksdagen att den skall ge regeringen till
känna att en sådan parlamentarisk utredning bör tillsättas. Jag vet att det
har oroat en del av de människor som har jobb inom t.ex. kustbevakningen,
marinen eller sjöpolisen.
Vårt enda syfte med förslaget är att få en så effektiv verksamhet som möj-
ligt och att kunna utnyttja resurserna på ett riktigt sätt. Vi är alla medvetna
om att Sveriges ekonomi inte är den bästa tänkbara. Det gäller därför att på
ett optimalt sätt använda de resurser som vi gemensamt har skaffat.
En för mig viktig bevekelsegrund i detta avseende är att det medborgerliga
inflytandet och insynen i verksamheten inte får minska utan snarare helst
bör öka. Det är en väldigt viktig del. Om man sedan kan hitta former för
sambruk och samverkan är det mycket bra.
Vi har också tagit upp en annan fråga som är litet känslig och som jag vet
att många talar om - dock inte offentligt. Det gäller den konflikt som finns
inbyggd i marinens verksamhet. Där finns en konflikt mellan å ena sidan
kustartilleriet och kustartilleristerna och å andra sidan flottan och flottis-
terna.
Nu säger många att det är en generationssak och att konflikten kommer
att växa bort. Men jag tror att det fortfarande finns anledning att se över
verksamheten. Jag tror att många goda skattepengar rinner mellan stolarna
och att det finns all anledning att se över om man kan göra en sammanslag-
ning av dessa bägge grenar inom marinen.
I det sammanhanget bör man särskilt beakta var utbildningen kan utföras
på ett så billigt och bra sätt som möjligt, så att man inte gör några felinveste-
ringar innan man har sett över hela situationen.
Det som också är viktigt i samband med detta är att verkligen se till att vi
får en utveckling av kommande fartygsgenerationer, dvs. de nya fartyg som
skall finnas i statlig ägo framöver, inte bara för flottan utan även för kustartil-
leriet. Det är inte minst viktigt med tanke på den kapacitet som finns på
Karlskronavarvet i dag, där man är världsledande och har lyckats med stora,
fina exportaffärer. Men basen är ändå underhåll och utveckling av fartyg för
den svenska marinen. I detta sammanhang får inte ubåtarna och utveck-
lingen kring dem glömmas bort.
Det finns dock en del smolk i glädjebägaren nu. Det beslut som riksdagen
fattade förra året i vad det gäller ombyggnad av sex patrullbåtar till en kost-
nad av 400 miljoner kronor är, om man skall tro lokalpressen, tydligen före-
mål för särskild prövning i regeringen. Pressen i Blekinge skrev om detta i
samband med försvarsminister Anders Björcks besök i länet.
En berättigad fråga till någon som känner sig ansvarig kan vara om beställ-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
51
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
52
ningen blir av, eller om de anställda på Karlskronavarvet skall sväva i oviss-
het även framöver.
Det finns också ett förslag i regeringens proposition om att Muskövarvet
skall säljas ut och privatiseras. Jag vet inte om det är ett led i den allmänna
privatiseringsvåg regeringen håller på med, men vi socialdemokrater tycker
inte att det finns någon anledning att privatisera och sälja ut en sådan mycket
viktig verksamhet i det svenska totalförsvaret. Däremot kan vi mycket väl
tänka oss en bolagisering - det motsätter vi oss inte. Men varvet skall drivas
med om inte statlig kontroll, så i alla fall med ett mycket starkt inflytande på
denna viktiga verksamhet.
Det har till utskottets betänkande fogats ett särskilt yttrande från Gunhild
Bolander och mig själv. Där tas frågan om ett dykericentrum upp. Det har
sedan utskottets betänkande skrevs kommit till min kännedom att utred-
ningen är klar. Utredningens förslag innebär att all ny verksamhet skall eta-
bleras i Stockholmsområdet. Det är en mycket underlig slutledning, därför
att Stockholm är som en magnet. Man hittar alla fördelar man vill hitta i
Stockholm. Jag vill påstå att det finns lika många fördelar i Karlskrona, inte
minst med tanke på den samordning och det sambruk som var tanken när
man utlokaliserade Kustbevakningsverket och annan verksamhet. Det tar
inte längre tid mellan Karlskrona och Lunds lasarett än mellan Muskö och
Karolinska sjukhuset.
Herr talman! Jag vill med detta, utöver de reservationer jag tidigare yr-
kade bifall till, också yrka bifall till reservation nr 11. Reservation 1 av Sture
Ericson har jag tidigare yrkat bifall till.
Anf. 57 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Christer Skoog ställde en fråga om huruvida renoveringen
av sex patrullbåtar till en kostnad av 400 miljoner kronor blir av. Jag kan ge
ett visst svar på den frågan, och jag kan säga varför frågan inte är avgjord.
Det beror helt enkelt på dagens debatt.
Jag kan försäkra Christer Skoog en sak. Om hans partis reservationer
skulle bifallas finns det över huvud taget inga möjligheter att genomföra
denna renovering. Man kan inte ta bort 4,7 miljarder kronor under inneva-
rande försvarsbeslutsperiod och sedan, som föreslås i Allan Larssons rap-
port, ta bort ytterligare 10 miljarder och tro att man skall kunna renovera
båtar. Det budskapet vill jag klart föra fram.
Även om Christer Skoog slåss för sysselsättningen i sin valkrets, vilket jag
högaktar honom för, kan socialdemokratiska riksdagsledamöter inte resa
land och rike runt, inkl, den egna valkretsen, och säga att de slår vakt om ett
visst förband eller projekt bara för att det råkar ligga i den egna valkretsen,
och sedan rösta tvärtemot i kammaren. Rösta på utskottsmajoritetens hem-
ställan, Christer Skoog, så ökar möjligheterna att få igenom patrullbåtsreno-
veringen.
Den var självklar innan Socialdemokraterna krävde som ett villkor för att
vara med om stabiliseringspropositionen att man också tog en rejäl bit av
försvarets budget. Glöm aldrig bort att det inte går att lura väljarna! Jag skall
göra vad jag kan för att se till att de får veta sanningen.
Man kan inte i riksdagens talarstol eller i bänken säga en sak och rösta på
ett sätt, och sedan åka hem till den egna valkretsen och säga att man stöder
ett projekt som man just har varit med om att slå undan benen för finansie-
ringen av. Jag kommer att ägna min försvarsministertid åt att verkligen för-
söka klargöra sambandet mellan hur man röstar här i kammaren och vilka
projekt som sedan kan genomföras i den egna valkretsen.
Anf. 58 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Herr talman! Det är helt klart att vi har att prioritera hur de totala ekono-
miska resurserna skall användas. Vad gäller dessa robotbåtar konstaterade
jag tillsammans med övriga ledamöter från den socialdemokratiska gruppen
när frågan behandlades här i riksdagen för ett år sedan att det inte fanns så
stora samhällsresurser över att det var möjligt att renovera dessa båtar. Vi
avgav en reservation i detta avseende som innebar att vi inte ställde oss
bakom renoveringen för 400 miljoner kronor. Det fanns inga resurser.
Det budskapet har gått hem hos de anställda på Karlskronavarvet. Den
politiska debatten har vi givetvis tagit. Men man kan inte se en sådan fråga
isolerat. Det finns mycket annat som vi som parti har att prioritera. Vi gjorde
det valet. Men regeringen, med Anders Björck i spetsen, bedömde att det
fanns möjligheter att göra denna renovering. Ni drev också igenom detta i
kammaren, och det blev riksdagens beslut.
Här finns den största skillnaden. När riksdagen fattar ett beslut finns det
fortfarande en och annan ute i vårt land som tror på detta, och det är bra.
Men tyvärr har sanningen sprungit ifatt regeringen. Det gäller inte minst på
marinens område, där marinchefen har gjort en överplanering och försökt
att tränga in för mycket inom sina ramar, vilket gör att dessa viktiga projekt
inte går att genomföra.
Det är detta budskap som jag tänker föra fram i min valkrets.
Anf. 59 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Sanningen har hunnit ikapp, säger Christer Skoog. Det är i
så fall någonting annat som har hunnit ikapp. Det försvarsbeslut som fatta-
des förra året skulle vi utan vidare ha kunnat genomföra också vad avser den
aktuella renoveringen om vi inte hade fått den smäll i form av avvikelse från
försvarsbeslutet som stabiliseringspropositionen innebar. Hade detta icke in-
träffat hade vi sluppit diskussionen om Östersund, luftvärnsorganisationen i
södra Sverige samt materielprojekt - Bamse eller inte Bamse - och frågan
om renovering av de här aktuella fartygen.
Vi kan inte genomföra projekt när det inte finns tillräckligt med pengar.
Det går inte att säga: Ta det någon annanstans. Genom de extra kostnader
som vi nu får genom det beslut som riksdagen förmodligen kommer att fatta
vad gäller luftvärnsorganisationen, har vi ytterligare sparbeting att ta igen.
Det är viktigt att aldrig glömma kopplingen mellan kostnader och dessa pro-
jekt, vare sig det gäller materiel eller fredsförband.
Anf. 60 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt. Man måste ha ekonomi för att kunna genom-
föra de önskemål som man har. När riksdagen för ett år sedan fattade beslut
gjorde vi den bedömningen att dessa pengar inte fanns.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
53
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
54
Det handlar också om vilken prioritering man vill ha. Frågan är om man
skall ha robotbåtar på havet eller kanske stridsvagnar på den skånska slät-
ten, i övre Norrland eller någon annanstans. Det har litet grand att göra med
vilken säkerhetspolitisk bedömning man gör av utvecklingen runt omkring
vårt land, om det finns något direkt omedelbart hot om att det skall komma
främmande trupp in på vårt territorium eller inte. Det är detta som styr var
man vill lägga pengarna i försvarshänseende.
Den ekonomiska utvecklingen har inte blivit den bästa tänkbara, och det
beklagar även jag. Det har drabbat många områden och många människor.
Tyvärr måste jag konstatera att det även kommer att drabba de anställda på
Karlskronavarvet och en stor del av sysselsättningen på detta viktiga varv.
Anf. 61 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! När försvarsministern lämnar det skrivna manuset och försö-
ker debattera på fri hand blottas hans okunnighet om det revir han är satt att
ansvara för. Frågan om robotbåtarnas modernisering har inget som helst
med krisuppgörelsen att göra.
Anders Björck har själv lagt fram en proposition i vilken han säger att han
har uppfyllt krisuppgörelsen. Han har nämligen anslutit sig till ett förslag
från överbefälhavaren. Där finns inte patrullbåtsrenoveringen med. Det kan
jag försäkra Anders Björck, om han nu inte har läst sin egen proposition.
Det är fråga om helt andra saker. Det har sparats för litet. Man har inte
uppfyllt krisuppgörelsen. Det är därför vi har avgett reservation 2 till detta
betänkande.
Anledningen till att dessa patrullbåtar eventuellt inte blir moderniserade
är helt enkelt att man i det försvarsbeslut som ni röstade igenom i våras hade
packat in så mycket verksamhet inom marinen att pengarna tagit slut inom
kortare tid än ett år. Jag tror att man har ett minus på ca 270 miljoner. Man
kan förvänta underskott på miljardbelopp under den innevarande försvars-
beslutsperioden. Det är därför som man nu måste ta bort ett sådant projekt
som robotbåtsmoderniseringen. Så förhåller det sig, herr försvarsminister.
Anf. 62 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Så förhåller det sig faktiskt inte. Med all respekt för skrivna
manus och annat, skulle det nog inte skada om Sture Ericson hade ett skrivet
manus innan han ger sig in i debatten. Då skulle det bli litet mer stringens.
Vad det handlar om är att vi på grund av krisuppgörelsen har tvingats att
se över en rad projekt. I ett antal avseenden har regeringen gått till riksdagen
med förslag i budgetpropositionen. Det är mitt ansvar som försvarsminister
att avgöra i vilken utsträckning den här typen av projekt kan genomföras
inom ramen för de bemyndiganden som är givna eller om det måste ske för-
ändringar.
Renovering av den här typen av fartyg är, vilket Sture Ericson nog trots
allt känner till, en komplicerad affär. Det finns olika graderingar. Man kan
renovera stridsledningsutrustning, renovera eller byta ut vapen, man kan re-
novera motorer, vilket är aktuellt i detta fall. Allt detta ger en mycket annor-
lunda kostnadsbild beroende på vilken av dessa nivåer man väljer.
Jag har noga satt mig in i denna fråga. Jag vet inte i vilken utsträckning
Sture Ericson är kunnig om de olika alternativ som utreds. Det skulle vara
intressant att anställa en enklare utfrågning med honom på denna punkt här
och nu för att se om han verkligen känner till de alternativ som diskuteras.
Det går inte, vilket Sture Ericson tycks tro, att ge klartecken för igångsät-
tande av projekt när krisuppgörelsen allmänt sett reducerat resurserna för
verksamheten. Som Sture Ericson säkert också känner till ligger det inom
regeringens kompetens att verkställa eller inte verkställa - och vidta andra
åtgärder - de bemyndiganden som riksdagen har givit.
Anf. 63 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Anders Björck talar i cirklar runt det faktum att marinen
under kortare tid än ett år har skaffat sig ett stort underskott. Jag har i denna
fråga framför allt som källa representanter för företaget som skulle ha ge-
nomfört renoveringen av robotbåtarna samt personer inom Försvarsstabens
planeringsavdelning.
Deras besked är entydigt. Marinen har för dyr drift, och därför uppstår
underskott. Det underskottet måste givetvis täckas under försvarsbeslutspe-
rioden. Det rör sig om miljardbelopp. En besparingsåtgärd som man nu
överväger är, som Christer Skoog nämnde, att inte modernisera robotbå-
tarna.
Kring detta faktum kan Anders Björck tydligen hålla långa anföranden,
men han undviker hela tiden det enkla faktum att detta försvarsbeslut inte
var särskilt balanserat. Bara inom marinen rör det sig om miljardunderskott.
Anf. 64 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Det torde väl ändå stå klart även för Sture Ericson att om
man gör en nedskärning under de närmaste fyra åren med 4,7 miljarder kro-
nor, vilket är vad han vill, så ökar det inte möjligheterna att genomföra den
här renoveringen.
Renoveringen kan komma att bestå av olika trappsteg. Det står inget i
försvarsbeslutet om hur den här renoveringen skall ske och på vilken nivå.
Om Sture Ericson vill ha den här renoveringen är det ingen större konst att
se till att erforderliga medel verkligen ställs till förfogande.
Marinens ekonomi har självfallet en betydelse i sammanhanget. Där arbe-
tar man för att komma i nivå med den budget som är fastställd. Om man inte
gör det förs eventuella överskridande kostnader över i ny räkning. Då slår
det naturligtvis på framtiden. Det är inget nytt och inget ovanligt. Det nya
är möjligtvis att de mycket stora överskridanden som vi hade under tidigare
perioder nu icke finns.
Andre vice talmannen anmälde att Sture Ericson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 65 HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Jag skall i mitt anförande kommentera huvuddelen av de so-
cialdemokratiska reservationer som följer utskottets betänkande.
Trots att majoriteten verkligen ansträngt sig för att åstadkomma samsyn
och sträckt sig långt i skrivningarna har reservationer i mängd kommit som
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
55
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
56
brev på posten. Jag tycker att reservationer som en obligatorisk påföljd på
grundval av krav i partimotioner är en dålig socialdemokratisk tradition i
riksdagen. Dåligt underbyggda krav i partimotioner blir inget annat än då-
liga reservationer.
Lika dåligt - även om ambitionen naturligtvis är att göra det hela smakli-
gare - är att de nu fyller sina reservationer, precis som förra året, med nya
motiv. Dessutom kom de dragande med nya reservationer och ett särskilt
yttrande vid justeringstillfället i utskottet. Det är ju nästan omöjligt att nå
samförstånd när hela utskottet inte ges möjlighet att ta ställning till de argu-
ment som framförs i reservationerna.
Av 13 socialdemokratiska reservationer och ett särskilt yttrande gavs
ingen förvarning i utskottet om tre. Jag hoppas på bättring till nästa år.
Den första och viktigaste invändningen mot de socialdemokratiska försla-
gen är den verklighetsfrämmande synen på försvarets behov av pengar. ÖB
menar att minst 15 miljarder tas från försvaret om de socialdemokratiska för-
slagen vinner gehör. Det har försvarsministern vidimerat. Socialdemokra-
terna har själva skrutit med att åtminstone åtta miljarder försvinner i nästa
period om teknikfaktorn tas bort. Varför? Hur skall de uppgifter som vi var
överens om i 1992 års försvarsbeslut kunna lösas utan pengar?
Försvarsbeslutet bygger ju faktiskt på en tioårig uppbyggnadsperiod, steg
för steg, efter decennier av inte alltid lyckosam politik. Först efter sekelskif-
tet står försvaret redo att lösa uppgifterna i 1992 års försvarsbeslut. Varför
skall vi avbryta den moderniseringen nu? Vilka uppgifter i försvarsbeslutet
är det Socialdemokraterna vill överge? Varför hycklar ni engagemang för
Bamse och svensk försvarsindustri när ni ändå inte är beredda att ta fram
plånboken?
Socialdemokraterna är vidare inte nöjda med krisuppgörelsens bespa-
ringsmål och den förhatliga teknikfaktorn. Det har avhandlats tidigare här i
dag. Jag inskränker mig till att yrka avslag på reservationerna 2 och 3.
Försvarets ledning har däremot inte diskuterats. Den behandlas i reserva-
tionsform. I likhet med förra året skall det bara bli ett militärområde, men
till skillnad mot förra året föreslås nu endast en armékårsstab i norr, inte två.
Det är ett förslag som skulle innebära ett enda militärområde från Smygehuk
ända upp till Treriksröset. Låt mig för en gångs skull citera ÖB. Han menar:
”Försvarsförberedelserna får tillräcklig kvalitet först om en chef med stab
kan ägna hela sin kraft åt detta arbete.”
Högkvarteret kan inte tillsammans med alla de uppgifter som kontakten
med den politiska ledningen kräver också ha till uppgift att leda striden i
södra Sverige. Nu genomförs en förändring som innebär att en del ansvars-
uppgifter tas ifrån militärbefälhavarna, nämligen produktionsledningen av
arméförbanden, för att möjliggöra en effektiv ledning av integrerade opera-
tioner i landets olika delar.
Det går inte att leda och samordna operationer på det sätt som Social-
demokraterna föreslår över de 449 000 kvadratkilometer som Sveriges yta
utgör. Förslaget går tvärtemot krigserfarenhet och internationell utveckling.
Det är en orealistisk skrivbordsprodukt. Under skrivbord står vanligtvis pap-
perskorgar. Låt det vara en antydan om var förslaget egentligen hör hemma.
Vad gäller behovet av värnpliktsutbildning kan jag bara konstatera att vi
är oense. Socialdemokraterna tror inte att ÖB har tagit till vara alla möjlig-
heter att spara. Jag tror det. Utskottsmajoriteten pekar ändå på det som lig-
ger i myndigheternas eget intresse, nämligen att aldrig överutbilda och att
verkligen använda den personal som finns utbildad och i första hand använda
den till den uppgift som den är utbildad för. Det nya systemet för personal-
försörjning tillåter detta och gör att man spar pengar.
Även här uppfattar jag det socialdemokratiska förslaget som en ren pap-
perskonstruktion, under det att ÖB:s och regeringens volymminskningar
bygger på verkliga förhållanden.
Frågan om s.k. dubbelbrigadutbildning är naturligtvis värd att pröva, lik-
som alla möjliga besparingar i fredsproduktionen. Möjligheterna till bespa-
ringar är emellertid ganska små eftersom en annan handlingsväg redan valts,
nämligen brigadutbildning där pansar- och infanteriförbanden dels samloka-
liserats med, dels givits utbildningsansvar för t.ex. underhålls- och ingenjörs-
förband. Vaije sådan sammanslagning mellan specialtruppsslagförband och
pansar- eller infanteriförband spar 15-25 miljoner. Många är redan gjorda
eller beslutade, t.ex. i Boden, Sollefteå, Kristinehamn, Linköping, Skövde,
Halmstad och Hässleholm.
Utbildning av två brigader per regemente spar enligt Överbefälhavaren
överslagsmässigt 25-30 miljoner per år. På många platser är det här alternati-
vet uteslutet - det tar inte motionen hänsyn till - på grund av redan gjorda
samlokaliseringar och investeringar. Därmed är besparingen inte möjlig.
Fördelen med dubbelbrigadutbildning är naturligtvis rationaliteten, men
nackdelarna är inte tillräckligt belysta.
Dubbelbrigadutbildning skulle t.ex. få allvarliga konsekvenser för dels
mobiliseringssäkerheten, inte minst utspridningen över ytan, dels för både
den kort- och långsiktiga återtagningsförmågan. Den har diskuterats alldeles
för litet här i dag. Jag tycker att den socialdemokratiska reservationen är
kategorisk och ogenomtänkt. Därför gläder det mig att vi i stället för att fatta
ett förhastat beslut i dag får anledning att återkomma till frågan om dubbel-
brigadutbildning och anledning att återkomma till hela återtagningsproble-
matiken i Försvarsberedningen.
Låt mig så gå över till stridsvagnsfrågan. Reservationen hävdar insinuant
att regeringspartierna stödda på Ny demokrati förra året vägrat att se över
frågan om pansarvärnsförmågan och mekaniseringsproblematiken och även
behovet av lättare stridsfordon, pansarbrytande vapen och pansarvärnsheli-
koptrar. Detta var direkt ur den socialdemokratiska reservationen. San-
ningen, som redovisats tidigare här i dag, är att stridsvagnsfrågan utretts i
snart 15 år.
I underlaget till Överbefälhavarens Försvarsmakt 90 finns den noggran-
naste jämförelse mellan attackhelikoptrar och stridsvagnar som gjorts i Sve-
rige. Slutsatsen är helt entydig. Jag vill med kraft vända mig mot det resone-
mang som Sture Ericson framförde tidigare att huvuddelen av försvarets per-
sonal skulle motsätta sig stridsvagnsanskaffningen. Detta är rent nonsens.
Attackhelikoptersystemet ensamt eller i kombination med mer eller
mindre kvalificerade markstridsförband har mycket begränsade möjligheter
att på ett avgörande sätt påverka en angripares styrketillväxt och i det när-
maste obefintliga möjligheter att slå en redan landstigen eller luftlandsatt
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
57
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
58
fiende. Jag tycker att det svenska försvaret skall ha den möjligheten och den
kapaciteten.
Praktiska erfarenheter av hur t.ex. attackhelikoptrar skulle klara den upp-
gift som stridsvagnarna löser - att ta och hålla terräng - saknas helt enkelt
också internationellt därför att de inte används och inte bör användas på det
sättet. Det förtjänar dessutom att nämnas att attackhelikoptrar kostar kan-
ske tre till fyra gånger så mycket som stridsvagnar. Attackhelikoptrar är jät-
tebra, men med de socialdemokratiska nivåerna blir det definitivt inga
pengar över till attackhelikoptrar - någonsin.
Satsningen på pansarvärnsförmågan i övrigt behöver Socialdemokraterna
inte oroa sig för. Den utvärderas kontinuerligt. Det har inte minst under hela
80-talet pågått ett stort projekt inom armén, vilket utvärderas inom ramen
för arméns studieverksamhet.
Det finns många studier att ta del av för den som är verkligt intresserad
och inte bara vill ta politiska poäng på att motsätta sig ett stort och dyrt pro-
jekt. Robot 56 BILL, Strix, Bonus och nytt pansarskott anskaffas efter hand
på de ekonomiska nivåer som regeringen föreslår.
Att än en gång kräva utredning i denna fråga är att medvetet förhala ar-
méns enskilt viktigaste materielprojekt.
Även i frågan om sammanslagning av kustartilleriet och flottan reserverar
sig Socialdemokraterna till förmån för partimotionens kategoriska skriv-
ning. Jag tycker att chefen för Marinen gör ett imponerande arbete för att
samla krafterna. Vad skall då politisk klåfingrighet tjäna till, annat än att
underblåsa de motsättningar som faktiskt finns? Några stora ekonomiska
vinster kommer detta inte att ge, oavsett om chefen för Marinen lyckas i sitt
arbete eller om s-förslaget går igenom. Samordningsvinsterna förefaller i hu-
vudsak redan gjorda genom samordningen i ledningsstrukturen.
I frågan om färre flygkommandon ställer jag mig frågande till den social-
demokratiska argumentationen. Det hävdas bl.a. att ett avskaffande av mili-
tärbefälhavarnivån kan motiveras av det säkerhetspolitiska läget. Min defi-
nitiva uppfattning är den att den militärterritoriella indelningen skall stå
över sådana kortsiktiga hänsynstaganden. För mig, och flygvapenchefen de-
lar denna uppfattning, är det självklart att antalet flygkommandon skall vara
detsamma som antalet milon. Han framhåller att inte minst uthålligheten i
ledningssystemet kräver det.
Synpunkten att den högre regionala nivån - alltså milostaberna och mili-
tärbefälhavarna, som leder integrerade operationer av marinstridskrafter,
arméstridskrafter och flygstridskrafter - är föråldrad kan jag inte dela, lika
litet som jag kan ta ansvar för det antal direkt underställda chefer som hög-
kvarteret faktiskt skulle få enligt det socialdemokratiska förslaget.
Jag skulle vilja säga att grundläggande psykologiska kunskaper ger vid
handen att det är omöjligt att leda så många förband på det sättet. Men om
avsikten är att minska antalet förband, så att antalet blir ungefär lika stort
som det antal militärområden som vi för närvarande har, kan man naturligt-
vis ha en viss förståelse för förslaget.
Det förslag om fem storflottiljer som Socialdemokraterna för fram behö-
ver knappast kommenteras. Att redan nu fatta beslut om att vi skall ha just
fem flottiljer är för tidigt, liksom också att avgöra var dessa skall placeras.
Jag tycker att denna fråga i enlighet med förra vårens försvarsbeslut skall
beredas i Försvarsberedningen inför ett beslut 1995.
När det gäller det socialdemokratiska särskilda yttrandet om inriktningen
av försvarspolitiken är det lätt att instämma i huvuddelarna, även om denna
möjlighet aldrig gavs i utskottet. De förhoppningar om ekonomiska vinster
som en konsekvent tillämpad ettårig återtagningstid skulle kunna ge kom-
mer nog däremot snabbt att grusas. Handlingsfrihet i denna bemärkelse när
det gäller att klara en kust- och gränsinvasion kostar ingenting extra. Frågan
om längre återtagningstid bör behandlas i nästa mer långsiktiga försvarsbe-
slut.
Jag tycker inte heller att vi skall överskatta möjligheterna att dels tolka
politiska och militära signaler i tid, dels omsätta dessa signaler i politiska be-
slut och verklighet. Det gör att frågan om en längre återtagningstid verkligen
måste diskuteras igenom. Det måste finnas ett system med låga trösklar för
att detta skall fungera.
Verklig återtagningsförmåga måste finnas inbyggd. Det är inte denna som
åsyftas med tidsangivelsen ett år. Den tid som där åsyftas är den tid som för-
svaret maximalt kan få på sig för att höja sin kapacitet - inom ramen för
nuvarande personella och materiella organisation - från uppgiften att be-
tryggande kunna motstå ett strategiskt överfall, vilket vi skall klara av vid
kontrollpunkten 1997, till att efter mobilisering kunna klara alla de i för-
svarsbeslutet angivna uppgifterna inkl, ett väpnat angrepp över kust eller
gräns.
Herr talman! I praktiken är den socialdemokratiska politiken som den
presenteras i reservationerna inget alternativ, och definitivt inget samman-
hållet alternativ. Pengar och verksamhet diskuteras inte i samma termer, om
ens på samma dag. Reservationerna utgör nålstick mot den sammanhållna
politik som propositionen och utskottets betänkande ger uttryck för.
Kvalitetssatsningar är vi överens om i ord - det gäller t.ex. satsningen på
Bamse - men när det verkligen gäller, när det kommer till handling, lyser
även detta år röd lampa för viktiga moderniseringar i de socialdemokratiska
reservationerna.
Jag instämmer i Arne Anderssons yrkande om bifall till försvarsutskottets
hemställan.
Anf. 66 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Henrik Landerholm är ju anställd på departementet, så det
var väl en departementsprodukt som vi nyss lyssnade till. Han är dessutom
stridsvagnsofficer i reserven, och det förklarar hans inställning till anskaff-
ning av stridsvagnar för kanske 25 miljarder kronor.
Vad jag inte begriper är att han som den militärt kunnige person han är
anser att man inte skall utnyttja de tusentals brigadutbildade värnpliktiga
som vi har, utan skall utbilda flera sådana. Det strider mot värnpliktslagen,
där det föreskrivs att vi skall utbilda bara för stridsorganisationens behov.
Det behovet är fyllt.
Visserligen tappas denna reserv av under de kommande åtta åren, men vi
bör utnyttja den och kan därigenom spara hundratals miljoner kronor.
Vad sedan gäller våra ekonomiska förslag har vi föreslagit att man skall
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
59
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
60
försöka undvika ökningar av de samlade försvarsutgifterna, och vi ligger
kvar på den nivå som vi ville ha i juni 1992 och som vi önskade skulle vara
oförändrad under försvarsperioden.
Att vi är så återhållsamma beror på att vi vet att det är förenat med kostna-
der att genomföra de ganska stora omstruktureringar och rationaliseringar
som måste göras de närmaste åren. Vi delar också åsikten att det kan vara
klokt att avvakta den säkerhetspolitiska utvecklingen. Att vårt land ligger
kvar på oförändrad nivå gör faktiskt att Sverige är nästan unikt i dagens
Europa, Henrik Landerholm. Alla andra skär ned.
Anf. 67 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Låt mig först kommentera de ekonomiska nivåerna. Det är
lätt att säga så som Sture Ericson säger, men 4,7 miljarder under denna pe-
riod, 10 miljarder under nästa period och enligt motionen i anslutning till
kompletteringspropositionen kanske 5-6 miljarder årligen från slutet av 90-
talet omöjliggör ett uppfyllande av de uppgifter som vi tillsammans gav för-
svaret i 1992 års försvarsbeslut.
Sture Ericson har rätt att anse att vi skall rusta ned, men då får han ange
för mig och för alla andra här i kammaren vilka uppgifter han tycker att vi
redan nu kan överge i 1992 års försvarsbeslut. Skulle Sture Ericson säga det,
skulle jag respektera det som han säger.
När det gäller stridsvagnsanskaffningen noterar jag att Sture Ericson inte
har ett enda argument i sak för den rigida hållning som socialdemokratin har
intagit. Jag tycker att det är ett billigt sätt att försöka vinna politiska poäng
att, i linje med traditionen att kalla kustkorvetter för plåtschabrak, kalla
stridsvagnar för plåtklumpar, som Sture Ericson gjorde i Länstidningen i tis-
dags.
De utvärderingar som behöver göras av pansarvärnsförmågan finns. Jag
har framför mig på bänken en sådan, som jag med nöje skall delge Sture
Ericson efter denna debatt. Han kan där exakt ord för ord läsa den analys
som gjorts av attackhelikoptrars och stridsvagnars förmåga.
Låt mig sist av allt säga någonting om användningen av utbildade soldater.
Visst har Sture Ericson rätt i, och det uttalar också utskottsmajoriteten, att
vi skall utnyttja alla utbildade soldater. Men Sture Ericson har med hjälp av
rent teoretiska beräkningar kommit fram till hur många det skall bli fråga
om. ÖB och regeringen har sett till vilket antal som finns, vilken utbildning
de har och i vilket åldersläge de är, och man har också tagit hänsyn till om
de skall utnyttjas i det territoriella försvaret eller på annat sätt. På detta sätt
har man kommit fram till den besparing som utskottet nu föreslår.
Anf. 68 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Antalet soldater i fem brigader bestående av 5 000 man var-
dera blir 25 000. Regeringen anser att bara 2 000 av dessa 25 000 kan utnytt-
jas. Vi tror att många fler kan utnyttjas och att hundratals miljoner kronor
kan sparas in.
För att skapa utrymme för den modernisering som krävs har vi fört fram
ett tiotal större förslag i våra reservationer, förslag som grovt räknat ger
ungefär 1 miljard om året till ökade satsningar på ny materiel när en konse-
kvent tvåbrigadsutbildning har genomförts. För övrigt vill jag tacka Henrik
Landerholm för att han åtminstone antydde en viss reträtt när det gäller två-
brigadsutbildning.
Ungefär 1 miljard kan vi lösgöra genom rationaliseringar för materielan-
skaffning för modernisering. Våra resonemang går faktiskt ihop, men jag
förstår ju att Henrik Landerholm här måste företräda Anders Björcks de-
partement. Han har ju betalt för det.
Anf. 69 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Jag har inte mycket betalt. Men jag skulle företräda departe-
mentet med glädje även om jag skulle vara tvungen att göra det gratis.
Jag vill återigen kommentera frågan om utbildningen av soldaterna. Med
det system som finns nu finns det inget som helst intresse hos de militära
myndigheterna att använda de utbildade soldaterna. Sture Ericsons antagan-
den är en ren papperskonstruktion.
Det är självklart att vi skall diskutera frågan om dubbelbrigaderna. Vi
skall diskutera alla möjligheter att spara i fredsorganisationen. Men i den
motion ni har väckt och den reservation som ni har fogat till betänkandet vill
ni att detta skall avgöras snabbt och direkt och att regeringen skall åter-
komma med förslag.
Det finns stora nackdelar med dubbelbrigaderna. Hur skall vi kunna växla
upp antalet brigader om det redan är fullt överallt? ÖB:s gamla förslag om
dubbelbrigader byggde på att alla män gavs en grundläggande utbildning. Vi
klarar alltså inte återtagningsförmågan. Med det nuvarande systemet finns
inte denna buffert av utbildade män utan allt måste göras om från början.
Fler regementen i grundorganisationen ger en större befälskader som
grund för återtagning. Det ger också totalt sett fler utbildingsanordningar,
fler övnings- och skjutfält och mera slack i organisationen - som behövs för
att klara en återtagning. Kanske är den återtagningsförmågan värd de några
hundra miljoner kronor om året som en sådan förändring skulle spara in.
Ni kallar 5-6 miljarder i slutet av 90-talet för stora besparingsförslag. En
förändring mot dubbelbrigadutbildning skulle kanske ge 200-300 miljoner
kronor. Det här är att diskutera penningsummor som inte kan jämföras un-
der samma dag. De stora besparingarna är ännu inte redovisade. Pengarna
räcker inte till de stora och viktiga materielprojekt som är grunden för den
modernisering av svenska försvaret som angavs i försvarsbeslutet 1992.
Jag noterar också att jag inte har fått något svar på frågan om vilka uppgif-
ter i 1992 års försvarsbeslut som måste överges för att det skall vara möjligt
att följa de socialdemokratiska anslagsnivåerna.
Anf. 70 SVEN LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag får harangera försvarsministern för att han är så uthållig
och fortfarande är kvar i kammaren. Vi är inte så många här, och kanske är
det snart bara han och jag kvar. Jag får tolka det som ett genuint intresse för
försvarspolitiken.
Herr talman! I den proposition som ligger till grund för debatten i dag, kan
man ta del av försvarsministerns resultatbedömning för armén för 1991/92.1
propositionen framgår bl.a.: ”Krigsförbandsutvecklingen har i huvudsak
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
61
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
62
nått angivna mål. Brister i krigsduglighet kvarstår vid vissa förband på grund
av uteblivna eller reducerade övningstillfällen samt materiella brister såväl
vad gäller kvalitet som kvantitet och tillgänglighet.” Vidare anser försvars-
ministern att detta medför att grund- och repetitionsutbildningen samt den
materiella förnyelsen bör prioriteras. Dessa frågor har försvarsministern va-
rit inne på tidigare i dag.
Herr talman! Ja, det centrala problemet för armén är brister i arméförban-
dens krigsduglighet på grund av eftersatt materiell förnyelse och eftersatta
övningstillfällen. Den socialdemokratiska linjen är att förstärka arméförban-
dens krigsduglighet med hjälp av materiell förnyelse och bättre utbildnings-
betingelser. Den linjen tycks nu de flesta vara överens om. Men det här ford-
rar också att ekonomiska förutsättningar skapas för den nödvändiga kvali-
tetshöjningen inom arméns organisation.
Vi socialdemokrater har visat på sätt att i en allmänt krympande ekonomi
kunna skapa utrymme för en kvalitetshöjning i arméns krigsorganisation.
Här har vid flera tillfällen i dag hänvisats till sambandet mellan ekonomi,
önskemål och behov. Men det bör göras klart att det är den nuvarande rege-
ringen som bär ett stort ansvar för den ekonomiska situationen i landet och
som naturligtvis slår på alla politikområden. Vi tvingas konstatera att även
försvaret måste utsättas för förändringar. Det här har också försvarsminis-
tern varit inne på tidigare i dag.
Jag konstaterar också att försvarsministern i propositionen uttalar att den
påbörjade omstruktureringen av armén i form av sammanslagningar och
nedläggningar av fredsetablissementet skall fullföljas. Försvarsministern an-
ser vidare att ytterligare reduceringar måste genomföras i grundorganisatio-
nen jämfört med vad som anges i beslutet för att sparmålen i 1992 års stabili-
seringsproposition skall kunna uppfyllas.
Men på ett par väsentliga områden där försvarsministern har lagt fram för-
slag till förändringar går det att konstatera att dessa är dåligt underbyggda.
Först och främst gäller det förslaget att A 4 i Östersund skall lämna sitt
kasemområde och samordnas med 15. Det förslaget har inte tillstyrkts av
utskottet. I Östersund har de civila och militära myndigheterna i samarbete
utarbetat ett förslag som bättre tillgodoser krav på rationalitet och flexibili-
tet. Utskottet delar uppfattningen i de slutsatser som har framkommit i för-
slaget från Östersund. Utskottet ställer sig bakom förslaget. Representanter
från de statsbärande partierna har uttalat att detta är den rätta och riktiga
tolkningen av riksdagens beslut. Sture Ericson har redovisat att det har före-
kommit andra tolkningar inom det militära etablissementet.
Försvarsministern föreslår också, att med hänsyn till behovet av att säker-
ställa erforderlig kompetensutveckling och för att åstadkomma en långsiktig
besparingseffekt, bör luftvärnsutbildningen i södra militärområdet i huvud-
sak koncentreras till endast ett verksamhetsställe. Han föreslår i propositio-
nen att Lv 4 i Ystad läggs ned och att Lv 6 i Göteborg omlokaliseras till
Halmstad.
Vi socialdemokrater delar uppfattningen att luftvärnet bör koncentreras
till ett verksamhetsställe i Milo syd. Men vi anser att Lv 6 borde samlokalise-
ras med Lv 4. Enligt den utredning som har gjorts av chefen för armén har
Lv 4 de bästa utbildningsbetingelserna. Ekonomiskt är Ystadsalternativet att
föredra jämfört med en lokalisering till Halmstad, vilken i sin tur kräver be-
tydande investeringar.
Försvarsministern har inte heller i den här frågan haft någon framgång -
tyvärr.
Efter diverse turer mellan Ny demokrati och regeringen har det blivit en
kompromiss som innebär att Lv 4 inte läggs ner men att Lv 6 samlokaliseras
till Halmstad.
Vart tog då målsättningen vägen om att säkerställa en erforderlig kompe-
tens och att uppnå en långsiktig besparingseffekt? Vart tog inriktningen vä-
gen om att koncentrera verksamheten till ett ställe för luftvärnet i Milo Syd?
Det blev ingenting av detta! Kompromissen innebär i stället en icke önskvärd
uppsplittring av kompetensen inom luftvärnet, samtidigt som besparingarna
uteblir. Det här kommer att ge betydande problem för framtiden när det gäl-
ler luftvärnets organisation i de södra delarna av landet.
Herr talman! Jag sade tidigare att vi socialdemokrater anvisat vägar till
långsiktigt hållbara besparingar i arméstrukturen för att skapa utrymme för
en materiell förnyelse inom arméns krigsorganisation. Den i särklass största
besparingen som vi socialdemokrater föreslår är en övergång till tvåbrigad-
utbildning. Jag lyssnade också på Anders Björck när han var i Sälen. Han
noterade att betydande besparingar kan göras med hjälp av tvåbrigadutbild-
ningen.
Vi socialdemokrater noterar att vår linje om tvåbrigadutbildning får stöd
av allt fler, även från den militära personalen ute på förbanden och här i
kammaren av Henrik Landerholm.
Herr talman! Om vi skall kunna åstadkomma en kvalitetshöjning inom ar-
méns krigsorganisation, vilket vi alla önskar, borde vi söka nå breda uppgö-
relser som håller långsiktigt. Men det förutsätter att vi kommer bort från den
kortsiktighet som för närvarande präglar försvarspolitiken här hemma.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 8 och 9.
Anf. 71 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Låt mig kort säga någonting om luftvärnsutbildningen. Den
kompromiss som utskottsmajoriteten står bakom innebär inte att vi kommer
att inom armén totalt sett utbilda vid fler verksamhetsställen än vad som
skulle ha blivit fallet om den socialdemokratiska reservationen hade gått ige-
nom. I så fall hade ju verksamhet fortfarande funnits i Halmstad resp, i
Ystad.
Att beredskapen - eller vi kanske skall säga den operativa förmågan -
skulle gå ned bl.a. för Hawksystemen, om vi hade fullföljt förslaget att flytta
luftvärnsutbildningen från Ystad till Halmstad, har utskottsmajoriteten tagit
hänsyn till. Det är en salomonisk lösning som har uppnåtts. Den kostar ty-
värr mer, och det är nu upp till regeringen att försöka lösa det problemet.
Så en kort kommentar när det gäller dubbelbrigadutbildningen. Jag tror
definitivt inte att den är något alexanderhugg som kan lösa arméns ekono-
miska problem.
Som jag angav i mitt huvudanförande, måste också frågan om dubbelbri-
gadutbildning prövas i försvarsberedningen, liksom alla andra möjligheter
att söka efter effektiv förbandsproduktion. Men det jag uppehöll mig vid,
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
63
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
64
som jag hoppas att Sven Lundberg lyssnade på, var alla de nackdelar som
inte är tillräckligt belysta, vare sig i den socialdemokratiska partimotionen,
i den socialdemokratiska reservationen eller i debatten i övrigt, som ett in-
förande av utbildning av dubbelbrigader vid ett fåtal förband skulle inne-
bära. Jag tänker på konsekvenserna för återtagningsförmågan på kort och
lång sikt resp, mobiliseringssäkerheten, på grund av arméns då begränsade
utspridning över ytan.
De nackdelarna är stora, och de gör att min preliminära slutsats är att idén
sannolikt inte är möjlig att genomföra. Likväl tycker jag att vi skall vara
öppna också för socialdemokratiska förslag och diskutera denna fråga lik-
som andra förbandsproduktionsfrågor i försvarsberedningen och åter-
komma med ett ja eller nej i förslag längre fram.
Anf. 72 SVEN LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Låt mig först konstatera med anledning av Henrik Lander-
holms replik att vårt förslag i den centrala delen av luftvärnsfrågan, när det
gäller att få ett utbildningsställe i Milo Syd, är bortspelat. Det innebär att
det blir en uppsplittring som ingen av oss önskade. Inte heller uppnås den
besparingseffekt och den rationalitet som låg i förslaget.
Ni gjorde upp med Ny demokrati om en kompromiss. Men Ny demokrati
var så att säga på vår linje, som var den rationella och riktiga. När vi besökte
Ystad, Göteborg och Halmstad fick vi ett bra underlag. Vi kunde väl egentli-
gen alla konstatera att Ystadsalternativet var att föredra, men det är ett ut-
tryck för den parlamentariska situationen att vi nu får denna kortsiktighet
och dåliga lösningar på grund av detta. Det är att beklaga. Som jag sade,
kommer dagens beslut naturligtvis att innebära problem för framtiden när
det gäller luftvärnsorganisationen i Milo Syd.
Tvåbrigadsutbildningen är inget alexanderhugg som löser alla problem,
säger Henrik Landerholm. Nej, förvisso inte, men den innebär ändå rationa-
litet i fråga om utbildning av brigaderna, och den innebär också en bety-
dande besparing.
Visst kan man pröva socialdemokraternas uppslag, säger Henrik Lander-
holm. Tvåbrigadsutbildningen är den väg som vi anvisar framöver i en krym-
pande ekonomi. Här finns det ju möjlighet att göra besparingar. Och det
finns, som sagt, många ute på förbanden som delar den uppfattningen.
Anf. 73 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Jag angav i mitt huvudanförande de rationalitetsfördelar
som ett dubbelbrigadssystem skulle kunna innebära. Men ni kräver inte att
det skall prövas utan att det skall genomföras, och det är något helt annat.
Ni gör det kategoriskt i partimotionen och ni gör det kategoriskt i reservatio-
nen. Ni kräver att regeringen skall återkomma med ett förslag om hur syste-
met skall utformas. Det tycker jag är onyanserat, och jag anser att frågan
inte har undergått tillräcklig prövning.
Jag motsäger inte att det finns människor som har diskuterat detta, men
vad Sven Lundberg helt bortser ifrån är att redan tidigare - jag höll på att
säga redan under socialdemokratisk regeringstid - gjordes ett vägval som in-
nebär att huvudlinjen har varit och fortsätter vara samlokalisering av special-
truppsförband och brigadproducerande förband, dvs. pansar- och infanteri-
förband.
De samlokaliseringarna ger också stora besparingar, om än inte på miljo-
nen när lika stora besparingar som den dubbelbrigadutbildning som Sven
Lundberg inte föreslår skall prövas utan kräver att regeringen skall åter-
komma med förslag om hur den skall genomföras. Det är dåligt underbyggt.
Anf. 74 SVEN LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det råder ingen tvekam om vad vi socialdemokrater vill på
den här punkten. Nu kommer vi inte att få igenom vårt förslag i dagens be-
slut, men försvarsministern finns ju här i kammaren, och han härför sin del
sett stora besparingseffekter i vårt förslag och är säkert intresserad av att
spara pengar även i försvaret.
Det finns rationella skäl för att genomföra vårt förslag, och då kan ju ändå
debatten i dag vara en klar signal till regeringen att böija förbereda ett ge-
nomförande av det, om man skall hinna med det under den här mandatpe-
rioden - det kan ju finnas en annan majoritet inom kort.
Anf. 75 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Sven Lundberg hade vissa synpunkter på lösningarna i Ös-
tersund resp, av luftvärnsproblematiken. Låt mig än en gång understryka att
när snabba besked efterlyses av riksdagen - det var ju en beställning att det
skulle gå snabbt - kan det naturligtvis alltid uppstå en diskussion om bered-
ningsunderlaget. Det vore konstigt, om det inte gjorde det.
Det vore också konstigt, om inte starka regionala eller lokala intressen
protesterade. Min erfarenhet är att det spelar ingen roll vilket underlag som
presenteras. Den lokala reaktionen blir lika stark ändå, och den påverkas
inte i någon större utsträckning av det sifferunderlag som presenteras. I de
fall då sifferunderlaget icke har ifrågasatts i försvarsutskottet eller i kamma-
ren har protesterna varit precis lika starka som i de fall då det har varit dis-
kussioner här.
Egentligen skall vi som är försvarsvänner vara glada över detta. Det vore
ju alldeles förfärligt, om önskemålen om att bli av med förbanden vore oer-
hört starka. Vi bör rimligtvis vara glada över att man vill behålla sitt förband.
Det är inte på alla ställen i världen som det förhållandet råder.
Jag begärde ordet därför att Sven Lundberg efterlyste - han använde det
ordet - breda lösningar. Jag delar helt hans uppfattning. En del av förbands-
karusellerna och förbandsdiskussionerna, som inte minst har varit flitigt
förekommande i media, ökar naturligtvis inte allmänhetens förtroende, vare
sig för riksdagen, för departement, för försvarsledning eller skall vi säga för
försvaret i största allmänhet. Det vore konstigt om effekten blev att förtro-
endet ökar.
Just därför är det så viktigt att man inte av snäva partitaktiska skäl utnytt-
jar den här typen av situationer, när vi gemensamt har fått ett ansvar i riksda-
gen att vidta besparingar. Det är lätt hänt att barnet far ut med badvattnet.
Det är klart att det förekommer överord. Vi kan alla göra oss skyldiga till
sådana i den politiska debattens hetta. Men ytterst har vi ett ansvar för att
försvaret bedrivs rationellt och att skattebetalarna - inte generalerna - får ut
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
maximal effekt av varje skattekrona. Vi har inte ett försvar för generalernas
eller amiralernas skull. Vi har det för att försvara Sverige, vårt land, men
också det demokratiska systemet och de värderingar som vi alla, trots att
det finns politiska olikheter, slår vakt om och helhjärtat ställer upp på. Den
aspekten kommer nästan alltid bort i försvarsdebatten.
När det gäller breda lösningar finns det forum för sådana, nämligen riks-
dag, försvarsutskott och inte minst den försvarsberedning som har tillsatts.
Om diskussionen förs i den lugna och sakliga ton som Sven Lundberg och
många med honom - dock inte alla - här har anslagit är jag övertygad om att
det finns goda förutsättningar för att man, med respekt för varandras åsikter,
hittar lösningar. Vi har ju ändå en sådan tradition. Men om man till varje
pris vill ställa till rabalder, skrika högt, finna fel och försöka leta fram möjlig-
heter att angripa regeringen kan man kanske vinna en och annan kortsiktig
politisk poäng-jag är inte säker på att man gör det, eftersom väljarna är litet
listigare än så - men då handlar det inte om att man är särskilt konstruktiv.
Jag vill avsluta med att säga att det finns fyra partier i regeringen. Vi har
med stor lätthet, även om det har förts diskussioner, lyckats komma fram till
gemensamma lösningar på försvarsområdet. Vi har kommit fram till dessa
tillsammans med Ny demokrati. Det har gått utmärkt, även om det ibland
har funnits väldigt olika utgångspunkter. Det kanske finns anledning att fun-
dera över varför detta samarbete icke har kommit att omfatta Socialdemo-
kraterna. Jag tror inte att det är Sven Lundbergs fel. Det finns andra skäl.
Anf. 76 SVEN LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar naturligtvis att underlaget i det exempel som
jag tog upp var så bristfälligt. Jag kan också hålla med om att det så att säga
kan ske olycksfall i arbetet. Men jag vet att man i det arbete som utfördes i
Östersund, mellan militära och civila myndigheter, redan i ett tidigt skede
hade dessa tankegångar och förslag. Men de har inte fångats upp av armé-
chefen eller departementet. Det beklagar jag.
Lv-frågan kanske vi inte behöver kommentera så mycket mer. Den är ett
resultat av den parlamentariska situationen i riksdagen. Den är också be-
klaglig.
Jag skall kommentera frågan om breda uppgörelser. Ja, det är bra, Anders
Björck, om vi kan få mer av den lugna tonen och den sakliga inriktningen i
försvarspolitiken. Vi vet ju alla vad det innebär för anställda om försvarspo-
litiken blir alltför kortsiktig och ryckig.
Jag beklagar att det har funnits exempel på att försvarsministern har slängt
fram förslag, som vi har fått ta ställning till här i riksdagen utan de förbere-
dande diskussioner som vi har krävt. Det är naturligtvis inte bra för samför-
ståndsandan.
Det här handlar nog i väldigt stor utsträckning om att vi måste komma
bort från de ideologiska eller dogmatiska bindningarna i försvarspolitiken.
Jag är naturligtvis medveten om att alla de utfästelser som Moderaterna
gjorde i det senaste valet-om ett påslag med 20-27 miljarder kronor - natur-
ligtvis binder Moderaterna väldigt hårt. Men jag tror att alla inser att det var
alltför orealistiska förslag. Anders Björck, jag tror att Moderaterna kan
66
skilja sig från dessa utan att skämmas och att vi kan inträda på en ny väg för
att nå de här breda uppgörelserna.
Anf. 77 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag har tidigare i dag fått - får jag väl säga - beröm från
flera håll för att jag just har varit odogmatisk som försvarsminister. Jag har
genomfört förändringar som man inte hade trott att jag skulle medverka till.
De fyra regeringspartierna och även Ny demokrati har i år faktiskt, som jag
sade, lyckats få fram lösningar som har ett parlamentariskt underlag. Jag kan
försäkra att det inte är alldeles enkelt. Det går inte att vara särskilt dogma-
tisk i sådana situationer.
Det är faktiskt en försvarsministers uppgift att lägga fram förslag till riks-
dagen. Om det sker snabba förändringar och det kommer snabba beställ-
ningar i form av krispaket med vidhängande bud om att man redan i januari
skall lägga fram förslag - vilket var en direkt riksdagsbeställning, det är bara
att läsa riksdagsskrivelsen - är det klart att det går undan. Får jag ändå
nämna att de förslag som har behandlats under tidigare skeden under det här
året, t.ex. nedläggningen av F 6, förändrade värnpliktsförmåner och bespa-
ringar för civilförsvaret, kom till utomordentligt snabbt. Men detta skedde
faktiskt i en uppgörelse som inkluderade Socialdemokraterna. Man får väl
ändå säga att det förekom en bred uppgörelse över partigränserna.
Frågan om det skall vara en tvåbrigadslösning eller inte är förvisso inte
avgjord. Den är väl någonting som lämpar sig för en inträngande och saklig
debatt i den försvarsberedning som finns, där man får ge och ta liksom på
andra områden. Men det är faktiskt inte lämpligt att man nu fattar ett beslut
utan den här beredningen, med tanke på de oerhörda konsekvenser detta
medför för försvaret men också för de orter som berörs.
Man skall heller inte misstro varandras avsikter. Jag kan försäkra kamma-
ren att Henrik Landerholm när han här håller anföranden i försvarsfrågor
inte, som påstods för en liten stund sedan, läser upp skrivna departements-
papper. Han håller heller inte anföranden av det slag som han har gjort i dag
därför att han har betalt av Försvarsdepartementet. Jag tror inte att hans
truppslagstillhörighet påverkar honom som försvarspolitiker, som påstods
här, när det gäller viktiga avvägningsfrågor inom armén.
Herr talman! Jag har i snart 25 år varit riksdagsledamot. Jag valdes in
1968. Jag har debatterat med en lång rad av socialdemokrater som har varit
politiskt sakkunniga i olika departement. Jag kan försäkra - och det går bra
att titta i kammarens protokoll - att jag inte vid något tillfälle i debatten i
kammaren har försökt att så ut misstroende när det gäller deras trovärdig-
het. De gör en god tjänst som politiskt sakkunniga, till på köpet mot mycket
blygsam ersättning.
Anf. 78 SVEN LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Anders Björck håller inte ordning på replikomgångarna.
Detta var en replik till mig, och jag har alltså inte sagt att Henrik Lander-
holm läser uppskrivna manuskript från departementet och att han är avlönad
av departementet. Det enda som jag sade i det sammanhanget var att Henrik
Landerholm ju har goda kontakter med departementet och skulle kunna på-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
67
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
68
verka en positiv utveckling när det gäller tvåbrigadsutbildningen. Det var
vad jag sade, så den här repliken till mig var felriktad. Det var ett bomskott.
Försvarsministern sade att han harangerats för sina odogmatiska lös-
ningar. Jag hörde också det, men det var ju från företrädare för ett av rege-
ringspartierna. Det är ganska normalt att man gör så. Jag tror inte att man
behöver slicka i sig det så mycket. Vi har ändock under den här tiden upplevt
att Anders Björck har gått litet snabbt fram ibland. När det gällde MOB-
förbanden begärde vi att snabbt få ärendet tillbaka från regeringen sedan
Pliktutredningen hade lagt fram sitt förslag. Men så blev det icke. Det finns
också andra exempel på det.
När det gäller breda uppgörelser pekar Anders Björck på krisuppgörelsen
med Socialdemokraterna. Låt det bli ett gott exempel på hur man kan ställa
upp för breda lösningar när situationen så kräver. Det gjorde Socialdemo-
kraterna. Det tog vi inte många poäng på, men vi ansåg att det var nödvän-
digt att göra detta för ekonomins och landets skull. Inom vårt område, för-
svarspolitiken, finns det all anledning för alla parter att anstränga sig.
Anf. 79 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag är naturligtvis ledsen om Sven Lundberg uppfattade
mina ord om Henrik Landerholms förträfflighet och oväld som någon form
av pekpinne till honom. Det var bara en allmän sakupplysning till kamma-
rens ledamöter som jag tog mig friheten att komma med när jag ändå be-
trädde talarstolen. Detta var absolut inte riktat mot Sven Lundberg.
För varje statsråd - men naturligtvis också för riksdagsutskott och rik-
dagsledamöter - ligger det en paradox i att vi ibland får beställningar från
riksdagen. Det gäller ingalunda bara Försvarsdepartementet. Vi får beställ-
ningar om att man skall spara på vissa områden eftersom läget är bekymmer-
samt och det skall gå snabbt. När vi sedan effektuerar detta som goda, lydiga
parlamentariska tjänare - det blir man efter några decennier i riksdagen -
får man naturligtvis vara beredd att få kritik för att det går för snabbt. Det
känns inte alltid särskilt rättvist. Det är inte så att jag har haft någon större
längtan att gripa in vad gäller Östersund eller luftvärnsproblematiken i södra
Sverige. Jag hade varit utomordentligt glad om jag hade sluppit detta. Det
var inte mitt förslag. Det kom som en följd av ett krispaket, som var nödvän-
digt för landet men som fick bekymmersamma konsekvenser för försvaret.
Men vi måste veta var vi skall sätta ner foten. Kommer det beställningar om
snabbhet får riksdagen ursäkta om man uppfyller riksdagens krav.
Det finns ju alltid en möjlighet att göra justeringar här. Jag tycker att vi
skall ta tillfället i akt när det gäller större strukturförändringar. Dit hör dis-
kussionen om tvåbrigadssystem. Jag tycker att man skall ta god, eller åtmin-
stone rimlig, tid på sig för att fundera över detta. Det gäller också en rad
andra saker som vi nu i lugn och ro skall diskutera i Försvarsberedningen.
Vi fattar försvarsbeslut vart femte år, just för att man skall kunna göra den
typen av bedömningar. Jag har sagt åtskilliga gånger att 1997 års försvarsbe-
slut självfallet kommer att bli mycket viktigt, inte minst vad avser de ekono-
miska nivåerna.
Jag har ingen annan uppfattning än t.ex. folkpartiledaren Bengt Wester-
berg om att det är självklart att om läget runt omkring oss vore utomordent-
ligt och demokratin t.ex. var fast förankrad i Ryssland, skulle vi naturligtvis
kunna göra justeringar i försvarsanslaget. Det är därför vi har försvarsbeslut.
Ju mera enighet vi kan uppnå i dessa långsiktiga frågor, desto bättre är det.
Herr talman! Jag vill understryka att det inte är någon enkel pedagogisk
uppgift att försöka övertyga svenska folket om vikten av ett bra svenskt för-
svar som håller långsiktigt. Det är framför allt inte lätt när det är kärvt i sam-
hällsekonomin. Därför är det så viktigt med en lugn samtalston och att man
hjälps åt att ta ansvar.
Jag har fått uppleva en tradition. Jag sysslade med försvarsfrågor även för
ett antal år sedan när socialdemokratiska försvarspolitiker som Sven An-
dersson, Anders Thunborg, Erik Holmkvist m.fl. var utomordentligt lätta
att ha att göra med och diskutera med. Vi tyckte inte alltid på samma sätt,
men det fanns ett bra samtalsklimat som betydde mycket för försvarets ut-
veckling.
Anf. 80 STIG GRAUERS (m):
Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Dagens debatt har med all tydlighet visat på de skillnader i bedömningar
som föreligger mellan regeringspartierna å ena sidan och socialdemokratin
å den andra.
Regeringspartierna tar sin utgångspunkt i den säkerhetspolitiska målsätt-
ning som låg till grund för 1992 års försvarsbeslut. Denna, som det rådde
enighet om, bildar alltså bas för de mål och uppgifter för totalförsvaret som
varit vägledande för utskottsmajoriteten.
Socialdemokraterna reser, i detta betänkande, inga formella invändningar
mot formuleringarna av de säkerhetspolitiska målen. Reellt gör de emeller-
tid det. Detta framgår av deras reservationer som är fogade till dagens betän-
kande. Det framgår också av den socialdemokratiska partimotionen, vari
framhålls att en krympning av det militära försvaret i flera länder i Europa
kan tjäna som förebild för krympning även av det svenska försvaret.
Jag hävdar att detta inte är en relevant jämförelse och att den därför inte
kan utgöra underlag för beslut om vårt svenska försvars utformning. Vårt
försvar har under en följd av år formats för att tillgodose våra behov av frihet
och fredlig samverkan i vår del av världen. Många av de främmande stater,
med vilka jämförelse nu görs, har haft andra, mer omfattande motiv för de
satsningar de tidigare gjort på sina militära försvar. Deras motiv har resulte-
rat i kraftiga upprustningar under de gångna årtiondena, då vi ej upprustat
utan snarare nedrustat.
Från majoritetens sida har det säkerhetspolitiska ställningstagandet natur-
ligt nog påverkats av de hotbilder som noterats i vår omvärld.
Vi menar att det är för tidigt att dra långtgående växlar på det förhållandet
att t.ex. Warszawapakten har upplösts. Osäkerheten om utvecklingen i de
stater som ingick i den pakten är fortfarande stor. Ryssland förblir, trots de
oroligheter som vi dagligen får information om, en maktfaktor, inte minst
genom sin storlek men också genom den militära restpotential man förfogar
över och som de facto utgör ett reellt hot.
NATO-länderna och några andra länder i vår närhet avrustar, säger man
i den socialdemokratiska reservationen. Detta är rätt, men tyvärr förblir
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
69
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
70
dessa länders relativa styrka efter nedrustningarna överlägsen vår. De har,
som jag nämnde, under en lång följd av år då Sverige låg still eller nedrus-
tade kontinuerligt byggt upp sina försvarskrafter.
Herr talman! Det skulle leda för långt att här närmare redovisa en ingå-
ende hotbildsanalys. Jag nöjer mig med att notera att socialdemokratin inte
förmått dra de slutsatser som förefaller mig fullkomligt självklara av det ma-
terial kring hotbilden som i dag finns tillgängligt.
Låt mig avslutningsvis säga att vi moderater tar konsekvenserna av 1992
års stabiliseringspolitiska proposition, även om vi beklagar att 1992 års för-
svarpolitiska beslut inte kom att gälla. Den oförmåga att fatta beslut i för-
svarsfrågan som föregick 1992 års beslut liksom den ovisshet som förelegat
efter stabiliseringspropositionen och före dagens beslut, har kostat alldeles
för mycket försvarskraft och spillt alldeles för mycket av den energi försvaret
så väl behövt för att konsolideras efter 1992 års beslut.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 81 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Jag skall bölja med att säga några ord om personalen och
personalpolitiken. Det har ekat ihåligt tomt från den här talarstolen om just
dessa frågor. Det har inte gjorts någon större analys av hur personalen och
personalfrågorna just nu hanteras. Det beror nog på att vi i försvarsutskottet
har fört en diskussion om hur vi skall hantera de här frågorna på litet längre
sikt. Jag har uppfattat det som om vi är eniga om att vi under höstens arbete
skall gå hårdare in på personalfrågor och personalpolitik. Därför lämnar
även jag det ämnet nu, även om det i högsta grad är angeläget att diskutera.
Jag skall i stället, vilket säkert förvånar mina utskottskamrater, ge mig in
på en liten loop när det gäller flygvapnet. Det betänkande som vi nu debatte-
rar är av den arten att det finns mycket få konkreta förslag när det gäller
flygvapnet.
Skälet till detta är bl.a. det beslut om ytterligare koncentration av flygvap-
nets verksamhet som fattades i stabiliseringspropositionen. Där framgår, vil-
ket vi är överens om, att ytterligare en flottilj skall läggas ned. Beslut om
vilken det blir skall fattas 1995 efter det att bl.a. koncessionsprövning har
skett.
Det pågår nu inom flygvapnet en översyn och prövning av så gott som
samtliga verksamheter. Skälen till det är flera. En del föranleds av försvars-
beslutet förra sommaren, och en del är normal effektivisering av verksamhe-
ten. Ytterligare ett annat och mycket viktigt skäl är generationsväxlingen till
JAS 39 Gripen. Det är inte den enda materiella förnyelsen som föranleder
organisationsförändringar. Nytt stridsledningssystem och mer kvalificerad
radarutrustning, t.ex. flygplansburen radar, är nog så viktigt.
Vi har en samstämmig syn på den fredsorganisatoriska utvecklingen inom
flygvapnet. En normalflottilj skall i framtiden bestå av tre eller fler divisio-
ner om koncessionen så medger, och antalet divisioner skall vara 16. Det har
riksdagen beslutat. Men vad vi inte så ofta talar om är allt annat som också
ingår i flygvapnet. Det är ju långt ifrån bara dessa 16 divisioner det handlar
om. Sällan eller aldrig talas det om de 25 ytterligare ”flygande” förbanden,
t.ex. fyra SK 60 lätta attackdivisioner, transportflyget, helikoptergrupper
och signalspaningsförband. Det finns inte bara flyg i flygvapnet. Det finns
basförband, stridslednings- och verkstadsförband m.m., inalles 43 ytterli-
gare förband. Det är alltså totalt 84 förband vi borde diskutera, och inte en-
dast de 16 flygdivisionerna som vi värnar om och vill behålla.
Att då som planerings- och arbetshypotes utgå från att alla dessa pusselbi-
tar skall falla på plats hösten 1995, så snart koncessionsprövningen är klar,
är nog att göra som strutsen. Man stoppar huvudet i sanden och skjuter alla
problem framför sig. Det ger oss för all del en lugn och bekymmersfri tillvaro
fram till dess, men priset för detta kan bli väldigt högt. För flygvapnets hela
personal är det naturligtvis ytterst pressande att leva med denna osäkerhet
om framtiden. Inte minst därför bör vi göra vad vi kan för att i någon mån
undanröja ovissheten.
Det finns dessutom mycket starka ekonomiska skäl som talar för att vi nu
måste vara öppna och lägga alla korten på bordet i de frågor där vi så kan
göra. Jag anser t.ex. att det skulle vara av stort värde om vi här i dag kunde
slå fast den absoluta nödvändigheten av en samordning i planeringen mellan
flygvapnet och armén vad gäller nybyggnation och investeringar i Halmstad.
Någon eller några av flygvapnets skolor som i dag finns på F 14 borde med
fördel kunna lokaliseras till flottiljer. Det är lämpligt att göra det nu så luft-
värnets behov av lokaler kan tillgodoses på effektivaste sätt.
Men för att kunna genomföra dessa kloka lösningar, utan risk för att inve-
stera i ”fel” flottilj, bör vi kunna ge beskedet att vi avser att på lång sikt be-
driva fortsatt verksamhet vid t.ex. F 21 i Luleå, F 16 i Uppsala och F 7 i Såte-
näs.
Detta innebär inte att de icke uppräknade flottiljerna står inför nedlägg-
ning, men vi vet ju att beslut redan är fattat om reducering av en flygflottilj
1995. Mycket talar för att vi kan minska med ytterligare en flottilj, alternativt
ett eller flera verksamhetsställen eller verksamheter. Frågan om vilken eller
vilka flottiljer som kan avvecklas kan vi dock inte avgöra innan koncessions-
prövningen är klar. Men vi bör ge denna planeringsinriktning nu.
Jag skall nu återkomma till alla de övriga flygvapenförbanden. Jag tror
att reduceringar är möjliga genom en koncentration till flygflottiljerna. Man
måste dock vara medveten om att det finns en brytpunkt där kostnader och,
framför allt, effektivitet kan ifrågasättas om det geografiska ansvarsområdet
blir alltför stort.
Jag utgår ifrån att det är högst sannolikt att i några av alla de stödförband
till de flygande förbanden som jag redan nämnt - 43 stycken - kan reduce-
ringar och rationaliseringar genomföras så att krigsorganisationen och där-
med också fredsorganisationen kan minskas.
Utöver de områden jag här har berört måste verksamheten vid F 13 Mal-
men också granskas. Det föreslåsju också. Det verkar över huvud taget helt
orimligt att vi skall avvakta till hösten 1995 och få allt av Chefen för flygvap-
net samlat underlag. Flygvapnets alla utredningar borde kontinuerligt avtap-
pas för att ge riksdagen, utskottet och regeringen en skälig möjlighet att få
insyn i och styra inriktningen. Jag tror att det vore av stort värde om vi alla
här i salen, inkl, försvarsministern, ansåg och markerade detta i dag.
Slutligen vill jag något utveckla vår syn på ledningen av flygstridskraf-
terna. Det är riktigt att vi har en ganska omfattande och lång reservation på
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
71
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
72
detta område; drygt en och en halv sida. Vad Henrik Landerholm läser och
inte läser har debatterats här i dag. Något som jag vet att han läser är våra
socialdemokratiska motioner. Jag är dock alldeles övertygad om, efter Hen-
rik Landerholms tolkning, att vi borde ha gjort dem ändå fylligare för att
förklara hur vi ser på detta.
Det är alltmer uppenbart att den faktiska utvecklingen innebär att de
grundläggande motiv vi har för de förändringar av ledningsorganisationen
som vi just nu står i begrepp att genomföra redan är passerade. Vi har t.ex.
satt större värde på att i lugn och ro genomföra den planerade organisations-
förändringen än att ständigt sträva efter den bästa ledningsstrukturen. Jag är
personligen övertygad om att vi därmed kraftigt underskattar personalens
förmåga och vilja att nå optimala lösningar. Det finns väldigt många som i
dag med all rätt funderar över om denna långa hierarkiska stege är praktiskt
användbar i en kris- eller krigssituation, sådan vi har sett den i t.ex. Gulfkri-
get. Oavsett hur skickliga och vassa våra stridande förband är, så är det helt
avgörande för resultatet om vi kan samverka och uppträda med stor flexibili-
tet.
Våra flygstridskrafter måste faktiskt kunna verka överallt nästan samti-
digt. Så är det i ett väldigt stort land med få plan. Vi har ingen tid - det vill jag
understryka - för onödigt konfererande och diskussioner om ansvarsfrågor
m.m. Det måste naturligtvis vara de krav som hotet medför som, i kombina-
tion med våra egna möjligheter och resurser, utgör grundstenarna för ut-
formningen av vår ledningsorganisation. Vi borde därför omedelbart för-
söka inrikta oss mot två flygkommandon.
Det finns egentligen bara ett skäl till varför flygkommandona föreslås bli
tre i stället för mera rationella två, och det är anpassningen till MILO-nivån.
Men skälen för att förändra den organisationen och låta nivån utgå är exakt
desamma. LEMO säger: Reduktion av antalet kvalificerade förband med
hög kvalitet och stor rörlighet i förening med kommunikations- och informa-
tionsteknikens utveckling skulle möjliggöra - eller t.o.m. göra det lämpligt -
att den operativa ledningen utövas enbart centralt.
Det naturligaste är nu att avveckla den gamla högre regionala ledningen -
den har vi haft sedan 1966, då den säkert var tidsenlig och bra - och i stället
koncentrera oss på en central operativ nivå och en lägre regional taktisk
nivå. Så skulle vi få en verklighetsanpassad ledningsorganisation.
Henrik Landerholm säger att det är helt omöjligt. Det går inte att genom-
föra. Det är möjligt att Henrik Landerholm har rätt. Han är ju mycket kom-
pentent i dessa frågor. Jag måste då fråga: Hur kan NATO inbilla sig att det
går att utö,7a ledning över ett mycket mycket större geografiskt område och
med mycket fler förband än vad vi har här i Sverige med en ledningsorganisa-
tion? De tror att de kan det.
Ett annat exempel är Gulfkriget. Ledningen för hela operation Gulfkriget
utövades faktiskt inte av massor av händer, utan av en.
Nu har jag uppehållit mig länge vid flygstridskrafterna. Det finns goda skäl
att göra det. Det är en högprioriterad verksamhet. Det är, åtminstone i bud-
getsammanhang, det största vapenslaget. Även om det i det betänkande vi
nu debatterar finns så få konkreta förslag pågår det och förbereds omfat-
tande strukturella förändringar. Jag är glad att insikten om nödvändigheten
av detta är stor inom hela flygvapnet, och jag har gott hopp om att vi skall
kunna genomgå förändringen betydligt styrkta. För att klara detta måste
dock öppenheten bli större från alla inblandade parter. Vi har möjlighet att
ge dessa besked här i dag, och jag vill gärna uppmana företrädarna för rege-
ringspartierna att göra det.
Det skulle vara en väldig styrka för detta parlament och för försvarsutskot-
tet om vi kunde arbeta fram den här förändringen utan att hamna i de parti-
politiska skyttegravarna. Om jag har förstått det rätt är den politiska enighe-
ten ganska stor kring dessa frågor. Varför inte, för en gångs skull, framhålla
de områden där vi faktiskt är överens? Jag tror att det vore av stort värde,
inte minst för flygvapnets personal.
Herr talman! Vi socialdemokrater har nu mycket öppenhjärtigt visat hur
vi ser på den fortsatta utvecklingen inom totalförsvaret. Det inbjuder natur-
ligtvis till all sorts kritik. Vi har velat få en öppenhjärtig, rak, ärlig debatt om
hur försvaret skall kunna utvecklas i framtiden. Jag tror inte att någon del
av försvaret, eller försvaret som helhet, gynnas av att vi lägger locket på i
väsentliga frågor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna 13
och 14.
Anf. 82 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Om alla socialdemokrater hade samma öppna inställning
och vilja att diskutera som Britt Bohlin har i flygvapenfrågorna och försva-
rets ledningsfrågor, och om detta gällde även stridsvagnsfrågan, skulle vi ha
bättre förutsättningar att komma överens.
När det gäller frågan om fem flygflottiljer är ju sanningen att varken Britt
Bohlin eller jag kan säga om flygvapnets 16 divisioner i framtiden bäst skall
lokaliseras på fem, sex eller möjligtvis - även om jag inte tror det - sju divi-
sioner. Den diskussionen har vi haft i utskottet. Majoriteten har kommit
fram till att det inte är lämpligt att fatta beslut nu, och med tydlig inriktning
att det är fem divisioner som gäller.
Därmed inte sagt att vi inte skall göra några förberedelser före 1995. Själv-
klart måste allt det underlag som behövs när vi skall fatta beslutet efter mil-
jöprövningarna 1995 finnas framtaget. Det finns ett riksdagsbeslut från juni
förra året som mycket tydligt lägger denna uppgift på försvarsberedningen.
Det var faktiskt en av de grundläggande anledningarna till att försvarsbered-
ningen tillsattes.
Ledningsfrågorna är egentligen ovanligt olämpliga - jag skall inte säga för
en politisk debatt, det är de lämpliga för. Det skall ju inte sitta några ideolo-
giska skygglappar på ledamöterna när vi diskuterar detta. Låt oss titta till-
baka på historien. Det har nämnts årtal både från 1950- och 1960-talet, och
man har sagt att den nuvarande organisationen härstammar därifrån. Det är
inte riktigt sant. Vi har minskat antalet militärområden mycket kraftigt. Vi
är nere i tre nu.
Britt Bohlin nämner NATO som exempel på en organisation som leder
sina styrkor över större områden. Det är förvisso sant. Jag tycker att de ex-
empel när det gäller milonivån som vi har från Finland och Norge, som ligger
avsevärt närmare oss, är mer intressanta.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
73
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
Diskussionen om hur och inom vilka storleksområden som stridskrafterna
skall ledas är mycket intressant. Jag instämmer i ett av argumenten i den
socialdemokratiska reservationen, nämligen att utvecklingen av ledningssys-
tem och informationsteknik självklart efter hand ställer nya krav och ger nya
möjligheter för effektiv ledning. Men vi skall komma ihåg att vi inte är där
ännu. Låt de LEMO-förslag som innefattades i försvarsbeslutet 1992 ligga
fast. Låt antalet militärområden ligga kvar på tre. Låt antalet flygkomman-
don överensstämma med antalet militärområden, precis som chefen för flyg-
vapnet ansåg så sent som i januari förra året - och såvitt jag vet fortfarande
anser. Det är en garanti för uthållighet i ledningssystemet. Studier och prov
av alternativ som skulle kunna leda till ett flygkommando visar att det med
ett så stort antal underställda chefer blir mycket svårt att leda förbanden. Jag
tror mycket starkt, och stöder mig där på den militära expertisen som har
erfarenhet av dessa ledningssystem, att milonivån behövs. Det behövs en in-
tegrerad ledning av operationer på olika krigsskådeplatser, dvs. en samver-
kan mellan flyg-, marin- och arméstridskrafter
Anf. 83 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte fördjupa mig ytterligare i detta med ledningsor-
ganisationen, vilken jag faktiskt tror är av begränsat intresse för övriga riks-
dagsledamöter. Men vi kanske kan återgå till den frågan i försvarsutskottet.
Jag tror på och känner ganska stor förtröstan när det gäller den teknolo-
giska utvecklingen. Jag tror att vi faktiskt utnyttjar den i syfte att göra vår
organisation så vettig som möjligt. Det känns i ryggmärgen att det är nöd-
vändigt att ledningsstrukturen hänger med, om vi skall lägga ner en hel del
kraft/energi och pengar på att se till att det finns stor kompetens hos våra
stridande förband. I annat fall gör vi ett allvarligt misstag - det är jag ganska
så övertygad om. Vi får återkomma också till den diskussionen.
När det sedan gäller jämförelsen mellan stridsvagnar och flygstridskrafter
vill jag säga att jag inte gärna vill vara med i en diskussion om dessa båda
vapenslag. Jag tror att skillnaderna är alldeles för stora. Det skulle bli en
alltför märklig debatt om vi ägnade oss åt den sortens diskussioner. Vid ett
annat tillfälle kan vi dock ta upp de här sakerna.
Så till frågan om det skall vara fem eller sex flottiljer. Jag tycker nog att
man fortsättningsvis skall hålla fast vid en planeringsinriktning som innebär
att det skall vara fem flottiljer. Vi har inte på något sätt varit oense om den
saken när frågan diskuterades i samband med försvarsbeslutet. Det är inte
alldeles säkert att detta kan genomföras av bl.a. miljöskäl. Planeringsinrikt-
ningen bör dock vara vad som här anförts.
Däremot bör vi se över alla de andra förbanden. Är det verkligen så att vi
inte kan göra någonting över huvud taget i avvaktan på att miljöprövningen
blir gjord? Om det är så, blir tröskeleffekten väldigt stor 1995 när miljöpröv-
ningen är klar.
Det skulle, som sagt, vara av värde om regeringspartierna kunde ge ut-
tryck för en åsikt i denna fråga här och nu.
74
Anf. 84 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Jag vill framhålla att vi inte är så dåligt överens som reserva-
tionen kanske ger vid handen. Enligt min uppfattning är det dock onödigt
att fatta ett inriktningsbeslut redan nu.
Vad gäller förberedelserna inför grundorganisationsbeslutet i fråga om
flygvapnet - något som kan ske tidigast 1995 - pågår faktiskt ett arbete. Vi
har ju Försvarsberedningen, Flygstaben och Försvarsdepartementet som
mycket intensivt arbetar med dessa frågor.
Att vid den här tidpunkten låsa sig tycker jag är onödigt. Vi har den inrikt-
ning vi har. Att trycka på detta just nu känns inte speciellt angeläget, efter-
som en process faktiskt fortgår. Det handlar inte om att vi bara skall vänta
på att miljöprövningen blir klar för att sedan böija samla in allt det underlag
som behövs för ett beslut om flottiljerna.
Anf. 85 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag upprepar att jag inte gärna vill förlänga debatten. Men
jag vill ge ett exempel på hur tokigt det kan bli om vi gör som Henrik Lander-
holm här föreskriver, dvs. om vi väntar med allt och avvaktar den magiska
dagen 1995 när allt skall ses i ett förklarat ljus.
Vad som kommer att ske är stora nybyggnationer och investeringar i
Halmstad bara några hundra meter från den plats där F14 för närvarande
har sina lokaler. Men vi utreder ju om det inte är lämpligt att flytta F 14 från
de lokalerna och i stället förlägga flygvapnets skolor till andra flottiljer. Det
är helt oacceptabelt från skattebetalarnas synpunkt om vi inte lyckas att i en
så enkel fråga som den om Halmstad t.ex. hålla ihop två vapengrenar och
planeringen för dessa båda. Vad jag syftar till är att vi inte får göra onödiga
investeringar så att säga med väldigt blå ögon.
Anf. 86 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! I fjolårets försvarsdebatt försökte flera riksdagsledamöter
från Gävleborgs län övertyga riksdagen om hur viktigt Hälsinge regemente
114 är från försvarssynpunkt. I denna debatt säger en talare att försvarsut-
skottet insåg att 114 inte borde läggas ner. Ändå fattades beslutet.
Jag skall inte gråta över spilld mjölk. I stället skali jag hålla mig till frågan
om statens vapen.
I en partimotion anför vi socialdemokrater att en stor fråga i det brotts-
förebyggande arbetet är att begränsa tillgången på illegala vapen. Vi skriver
i motionen att skyndsamma åtgärder måste vidtas för att förhindra stölder
ur militära förråd samt att det behövs ökad kontroll och säkrare förvaring
även när det gäller vapen i hemvärnet.
Motionen avstyrks av ett enigt försvarsutskott med hänvisning till att de
åtgärder som motionärerna efterlyser är beaktade eller kommer att beaktas
i det arbete som bedrivs av överbefälhavaren.
Även om vi socialdemokrater i justitieutskottet inte är nöjda med behand-
lingen av motionen kommer jag inte att yrka bifall på denna punkt. Däremot
vill jag delge kammaren några synpunkter, kort informera i de frågor om
förvaring och åtgärder när det gäller civila vapen som ligger på vårt bord
samt ställa några frågor som inte besvaras i betänkandet. Även jag uppskat-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
75
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
tar att försvarsministern finns här i kammaren. Jag hoppas att han lyssnar på
mina frågor.
Till justitieutskottets arbetsområde hör Polisens verksamhet, förebyg-
gande av brott, vapenlagen och vapenförordningen. Vapenlagen och vapen-
förordningen kan inte tillämpas när det gäller staten.
Vad gäller för förvaring av civila vapen? Jo, ett vapen som är odelat måste
förvaras i godkänt säkerhetsskåp. Förvaras vapnet delat, dvs. med en vital
del borttagen, skall vapnet eller den vitala delen förvaras i låst utrymme av
lägst standard som motsvarar stöldskyddsskåp 2. Den resterande delen av
vapnet samt ammunitionen skall förvaras var för sig i andra låsta utrymmen.
Vilka krav ställs på förvaring av statens vapen? Där räcker det att vapen
och ammunition förvaras åtskilda och att vapnet görs obrukbart genom att
en vital del avlägsnas och förvaras inlåst eller gömd - alltså inget krav på
vapenskåp, och vitala delar behöver bara gömmas.
I detta betänkande upprepar försvarsutskottet att frågan om säker förva-
ring är mycket viktig. Men det verkar gå långsamt när det gäller den anpass-
ning till vapenlagen som utskottet förutsatt skyndsamt skall komma till
stånd.
Den nya vapenlagen antogs här i kammaren den 28 maj 1991, och inför
den debatten fick jag beskedet att förslag när det gäller militära vapen redan
då bereddes i Försvarsdepartementet. Enligt betänkandet har också ÖB i
september 1992 redovisat förslag till regeringen. Vad innebär i praktiken en
anpassning till vapenlagen? Kommer kraven på statens - dvs. våra gemen-
samma - vapen att vara som de krav som ställs på privata vapen när det gäller
tillsyn och förvaring? Det är min viktigaste fråga.
Det har förekommit oroväckande uttalanden om att ekonomin sätts före
säkerheten. I en vapendebatt i TV framkom att försvaret anser att det blir
alltför dyrt att förse hemvärnsmän med vapenskåp.
I samband med inbrott som gjordes i ett par mobiliseringsförråd i Hede
förra veckan sades det att det skulle blir för dyrt att installera larm.
Samma svar fick jag inför denna debatt från en talesman för ÖB: ”Det
kostar för mycket att bygga säkrare förvaringsutrymmen. Vi kommer att
flytta vapnen successivt.”
I betänkandet sägs samma sak: ”Överbefälhavaren anmäler att de reduce-
ringar som nu görs i krigsorganisationen ger möjligheter att på sikt avveckla
ett antal byggnadstekniskt mindre motståndskraftiga förråd.” Detta med ”på
sikt” kan innebära många år. Är det rätt och riktigt att det när det gäller
statens vapen är ekonomin som går först och att det när det gäller civila va-
pen är säkerheten som är nummer ett?
De besparingar som försvaret gör i fråga om bristfällig förvaring och tillsyn
ger ökade kostnader för bl.a. Polisen. De militära vapen som finns utplace-
rade i hem och förråd upplevs dessutom av många som ett hot och inte, som
det var tänkt, som en trygghet och ett försvar.
Vi ställer höga krav på Polisens effektivitet. Polisen skall förhindra brott,
lösa brott samt ha kunskap om antalet legala vapeninnehav och om vilka och
hur många illegala vapen som är i omlopp. Det är vår skyldighet att se till att
Polisen har möjlighet att klara de krav som samhället ställer. Vad har justitie-
76
utskottet och Justitiedepartementet själva gjort för att försöka förhindra
stölder och missbruk av de vapen som vi ansvarar för?
Sverige har, såvitt jag vet, Europas strängaste vapenlag när det gäller kon-
troll och säkerhet. Höga krav ställs på lämplighet och personlig vandel innan
vapenlicens beviljas. Dessutom skall det föreligga ett klart behov. Det är bra
att Överbefälhavaren anför att personbedömningen skall få ökad betydelse
vid antagning av hemvärnsmän. Enligt vapenlagen kan en sportskytt eller
jägare fråntas vapen vid t.ex. missbruk och olämpligt uppförande. Fråntas
hemvärnsmän vapnen av samma skäl och när de inte kan uppfylla sitt upp-
drag inom hemvärnet?
Trots vår stränga vapenlag finns det brister. Jag avser då t.ex. stölder vid
vapen transporter och ”virrhjärnor” som legalt innehar vapen och dödar och
skadar medmänniskor. Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att påtala bris-
terna och komma med förslag, kartlägga alla legala civila vapen, återkallade
vapen, utreda den illegala vapenmarknaden, redovisa den bevakning vi har
för att förhindra att vapen smugglas in m.m. Uppdraget skall redovisas
den 30 november i höst. Har försvaret någon överblick eller vetskap i fråga
om antalet statliga vapen som delats ut till hemvärnsmän och officerare?
Det finns säkert ärvda vapen utan licens i flera hem. Därför skall vapen
och ammunition kunna lämnas in på polisstationerna fr.o.m. den 1 juli i som-
mar och tre månader framåt, s.k. vapenamnesti. Den som önskar söka licens
på det vapen som innehafts utan tillstånd skall kunna göra det.
Straffen för olaga innehav kommer att skärpas. För ringa grad blir straffet
oförändrat böter eller fängelse i sex månader, för normal grad blir det fäng-
else i högst ett år och för grovt brott blir det fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Det finns unga män som går omkring med pistolhölster och
pistol. De skall vara klara över att det är ett allvarligt brott. Detsamma gäller
dem som öppet skryter om att de har automatvapen hemma.
Militära vapen är mycket stöldbegärliga och används allt oftare vid grova
brott. Under åren 1972-1990 stals mer än 17 000 skjutvapen, drygt 800
skarpladdade stridsvagnsminor och mer än 500 granater. Av de stulna skjut-
vapnen har ca 4 000 kommit till rätta. Att 13 000 vapen skulle snurra runt
på den illegala marknaden är troligen en siffra i underkant, med tanke på
insmugglade vapen.
Sedan beslutet om den nya vapenlagen fattades i maj 1991 har mycket som
är alarmerande hänt. Användningen av skjutvapen i samband med brott
ökar. Antalet vapenstölder ökar. Är 1992 var ett svart år, storkapet i Bot-
kyrka borträknat. Då länsades ju en betongkasun innehållande 124 kpistar,
92 automatikarbiner och 5 kulsprutor. Mot slutet av 1992 minskade antalet
vapenstölder något. Men det är tveksamt om de strängare bestämmelserna
för vapenförvaringen avseende privata vapen, som infördes den 1 juli 1992,
då hunnit ge resulat.
Hur inbrottssäkra och bevakade är de militära förråden i andra länder?
Vid inbrott i militärförråd, som oftast upptäcks av en slump och först efter
lång tid, spekuleras det i om det proffsiga brottet är ett beställningsverk av
internationell kriminalitet eller av terrororganisationer. De flesta förråden i
Sverige uppfyller de krav som ställdes för 20 år sedan. Brottslingarna där-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
77
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
emot har hängt med i utvecklingen och har sladdlösa borrar och skärbrän-
nare.
Att våra militärförråd skall bli säkrare på sikt inger inte tro och tillit. Det
är oroväckande med tanke på brottsutvecklingen och högerextremistiska rö-
relser i Sverige - t.ex. Vitt ariskt motstånd, VAM. I och med att det blir öpp-
nare gränser kan svenska militärförråd bli riktigt intressanta för IRA och
andra terrororganisationer.
Herr talman! Till sist vill jag säga att jag hoppas att jag skall få svar på de
frågor som jag har ställt.
Anf. 87 PER STENMARCK (m):
Herr talman! I och med dagens försvarspolitiska beslut når vi slutet på en
sex månader lång, och tidvis intensiv, debatt om den bästa lokaliseringen av
luftvärnsutbildningen i södra Sverige.
Det som vi i dag har att ta ställning till är det sparbeting på försvarets om-
råde som blev resultatet av höstens krisuppgörelser. Detta skedde bara ett
halvår efter det att riksdagen hade lagt fast ett femårigt försvarsbeslut, med
förhoppningen att ramarna skulle ligga fast under hela 1990-talet.
Genom krisuppgörelsen fick Överbefälhavaren i uppdrag att ta fram de
nödvändiga besparingsalternativen. Med en kort motivering föreslog ÖB att
Lv 4 skulle läggas ner. I huvdsak skulle Lv 4 omfattas av en samlokalisering
till Halmstad. Detta blev också regeringens ställningstagande i budgetpropo-
sitionen.
Det fanns på ett tidigt stadium anledning att konstatera att det definitivt
inte var någon självklarhet att just detta skulle bli riksdagens beslut.
I en gemensam motion, undertecknad av representanter för samtliga fyra
borgerliga partier i Malmöhus län, ställde vi ett antal frågor.
Den första frågan gällde vilka de olika kostnadsalternativen var, när det
gällde både den kortsiktiga och den långsiktiga besparingen, för en samloka-
lisering av krigsförbandsutbildningen för Lv 4 och Lv 6 till Ystad, Halmstad
resp. Göteborg.
Den andra frågan gällde vilka investeringar som skulle bli nödvändiga på
de olika ställena.
Den tredje frågan gällde tillgången till lämpliga och lätt åtkomliga öv-
ningsfält i områdena kring de tre orterna och vilka investeringar som skulle
bli nödvändiga på det området.
I en fjärde fråga tog vi upp det som ÖB själv hade hänvisat till i sin rap-
port, nämligen risken för kompetenssvackor i delar av luftvärnssystemet om
Lv 4 skulle avvecklas.
Med dessa frågeställningar som bakgrund tycker jag att det finns anled-
ning att i dag konstatera att de utredningar som därefter gjordes visade att
vi var på väg att begå ett misstag om vi genomförde nedläggningen av Lv 4
och flyttade utbildningen.
Dagens riksdagsbeslut är en bekräftelse på detta.
När nu Lv 4 kommer att finnas kvar i Ystad är det därför en seger för sak-
ligheten i debatten och för de insatser som gjordes - framför allt på det lokala
planet - för att ta fram ett sakligt beslutsunderlag. Detta var viktigt, därför
78
att ju sakligare beslutsunderlaget blev, desto mer kom också att tala för en
fortsatt lokalisering av luftvärnsutbildning till Ystad.
Detta framgår också av försvarsutskottets eget betänkande, där det bl.a.
står så här:
”Utskottet har också granskat utbildningsbetingelserna i de skilda lokali-
seringsaltemativen. Utan tvekan föreligger därvid de bästa möjligheterna i
Ystad---.”
Man gör också tillägget att ”de bedöms kunna bli bra i Halmstad och god-
tagbara i Göteborg”. Underförstått: Då krävs det investeringar, som sanno-
likt är större än de som är nödvändiga i Ystad.
Det som nu sker, i och med majoritetsskrivningen i försvarsutskottets be-
tänkande, är att vi i frågan om luftvärnets placering i södra Sverige går till-
baka till den situation som gällde efter det försvarspolitiska beslutet våren
1992. Detta är, som jag ser det, en styrka.
Vi var den gången överens om att det försvarspolitiska beslut som då fat-
tats skulle ge försvaret arbetsro för hela försvarsperioden och förhoppnings-
vis för resten av 1990-talet. Dagens beslut, i denna del, ger möjlighet att fort-
sätta med detta.
Anf. 88 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Herr talman! Försvarssektorn svarar för betydande delar av sysselsätt-
ningen inom Karlstads- och Kristinehamnsregionen. Regionens arbetsmark-
nad har därför drabbats särskilt hårt genom de förändringar som de senaste
åren genomförts inom försvarssektorn i vår region. Bergslagens militärom-
råde har avvecklats, försvarets förvaltningsbyggnad Karolinen i Karlstad har
successivt minskat sin verksamhet och nedskärningar inom försvarsindustrin
har inneburit att ca 1 800 arbetstillfällen har försvunnit.
Riksdagens beslut om fusionen av A 9 i Kristinehamn och I 2 i Karlstad,
som i december följdes upp av regeringsbeslut om samlokalisering till Kristi-
nehamn, var därför av stor betydelse för att trygga verksamhet och syssel-
sättning för kommande år.
Fusionen innebär dels besparingar, dels centralisering av Värmlandsbriga-
den. Fusionen skall enligt riksdagsbeslutet träda i kraft den 1 juli 1994. För
att förbereda fusionen och samlokaliseringen krävs investeringar i Kristine-
hamn av bygg- och anläggningsarbeten för ca 100 miljoner kronor.
Dessa investeringar kommer vid en tidpunkt då arbetslösheten i regionen
inom byggsektorn uppgår till ca 30 %. Det är därför synnerligen angeläget
att fusionen av A 9 och I 2 fullföljs.
När Värmlandsbrigaden etableras i Kristinehamn innebär det ett tillskott
på 200 anställda och 475 värnpliktiga. I en kommun som drabbas mycket
hårt av arbetslöshet är därför den beslutade lokaliseringen av Värmlandsbri-
gaden till Kristinehamn mycket betydelsefull för kommunens servicenä-
ringar. Underlag för kommunal service förstärks också i ett längre perspek-
tiv.
Herr talman! Karlstadsregionen har, som jag tidigare nämnt, drabbats
hårt av rationaliseringarna inom försvarssektorn. Därför är det positivt att
Försvarets sjukvårdscentrum lokaliseras till Karlstadsregionen.
Vidare anser jag att ett riskcentrum skall lokaliseras till Karlstad. Risk-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
79
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
centrets bärande idé är att skapa en mötesplats för forskare och praktiker
inom området. Centret skall genom sin verksamhet stimulera till ett veten-
skapligt och praktiskt nyttjande för att öka säkerheten och minska sårbarhe-
ten i samhället.
Detta skall ske genom forskning och utveckling av produkter och tjänster,
provning samt utbildning. Centrumidén syftar till en helhetssyn på säkerhet,
sårbarhet och risk utifrån såväl vetenskapliga perspektiv som samhälleliga
och humanitära aspekter.
Centrets huvuduppgift är att, i lämplig referensmiljö, utveckla och sprida
kvalificerade kunskaper och erfarenheter. Centret skall arbeta tvärveten-
skapligt och tillämpningsnära.
Herr talman! Jag vill med mitt inlägg understryka vikten av att fusionen
mellan 12 och A 9 fullföljs. Vi socialdemokrater på Värmlandsbänken kom-
mer att avstå från att delta i voteringen när det gäller reservation nr 8 för att
markera vår ståndpunkt i denna fråga.
Anf. 89 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill gärna medge att repliken kanske är onödig, men det
var oerhört lockande att gå upp. Lisbeth Staaf-Igelström berättade om de
stora militära förändringar och neddragningar som har gjorts i Karlstad, och
hon förordade att man för den skull skall bygga som sjutton i Kristinehamn.
Det uttalandet hade inte någon stark prägel av logik.
Sakligt sett är det så att utskottet har avstyrkt motionen i fråga, av det
enkla skälet att ärendet om att fusionen skall fullföljas i Kristinehamn pro-
gramenligt går vidare, om än litet sakta. Det har utskottet också gett uttryck
för. Uppdraget till Chefen för armén lämnades i december, och det fullföljs
nu alltså, om än inte i den takt som vi hade önskat.
Jag gjorde detta inlägg på grund av avsaknaden av logik i Lisbeth Staaf-
Igelströms infallsvinkel.
Anf. 90 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Om Arne Andersson hade lyssnat ordentligt på mitt inlägg
skulle han ha hört att jag sade att försvarssektorn svarar för betydande delar
av sysselsättningen inom Karlstads-och Kristinehamnsregionen. Så ut-
tryckte jag mig. Jag anser att det är mycket viktigt att vi i Värmland får be-
hålla Värmlandsbrigaden. Vi har gått med på fusionen därför att vi anser att
vi rent besparingsmässigt därmed tillgodoser vissa delar.
Jag anser att det inte saknades logik i mitt inlägg.
Anf. 91 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Efter denna lysande avslutning tycker jag inte att Lisbeth
Staaf-Igelström skall fortsätta att driva frågan om Värmlandsbrigaden. Den
blir nog lokaliserad till ett eller annat ställe i Värmland, med eller utan logik.
Anf. 92 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tolkar det så att fusionen kommer att fullföljas. Om
Arne Andersson anser att det saknas logik i mitt anförande får det stå för
80
honom. Jag anser att Karlstads- och Kristinehamnsregionen hänger sam-
man, som jag sade i mitt inlägg.
Anf. 93 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! I försvarsutskottets betänkande finns det också ett mycket
viktigt avsnitt om försvarsmakten och miljön. I det sammanhanget behand-
las den socialdemokratiska motionen från Kristianstads län om etablering av
en miljövärnskår i Kristianstad.
Låt mig först säga att det ökade intresse som man inom försvaret nu visar
miljöfrågorna och det arbete som pågår där på detta område, vilket redovi-
sats i programplanen ÖB 93, är utomordentligt glädjande. Det är ytterst an-
geläget att försvaret tar ansvar för att återställa miljöskadade markområden
efter militära övningar och också tar hand om destruktion av ammunition
och annat. Även en del andra värdefulla initiativ redovisas, nämligen upp-
rättande av en övergripande miljöpolicy samt inrättande av en försvarets
miljöberedning. Allt detta är naturligtvis mycket värdefulla initiativ.
Vi kan alltså konstatera att en omfattande verksamhet har påböljats inom
försvarsmakten med syfte att vårda och återställa miljön. Allt detta måste
hälsas med stor tillfredsställelse.
Det arbete som pågår inom försvaret i detta avseende tangerar vår mo-
tion. Men i motionen från Kristianstads län om etablering av en miljövärns-
kår tas ett betydligt vidare grepp på miljöarbetet än vad utskottet gör i sitt
betänkande genom att vi som skrivit motionen syftar till att bygga upp en
rent civil verksamhet i enlighet med FN-studien som redovisades vid den
stora konferensen i Rio de Janeiro i somras. I studien rekommenderades att
man skapar en internationell miljöräddningstrupp som står till förfogande
när ett land begär hjälp vid miljökatastrofer och nödlägen.
Det finns alltså en väsentlig skillnad i detta. Jag vill alltså betona att det är
oerhört viktigt att det handlar om en civil verksamhet och att den måste ha
denna karaktär. Det hade varit önskvärt att motionen hade behandlats av
det utskott som har totalansvaret för miljöfrågorna, nämligen jordbruksut-
skottet. Alternativt hade man kunnat tänka sig att försvarsutskottet helt
hade överlämnat motionen till jordbruksutskottet eller införskaffat ett ytt-
rande. Jag tror att motionen därmed hade fått en mer korrekt och allsidig
behandling. Som vi ser det är det beklagligt att denna motion så att säga har
blivit lottad på försvarsutskottet.
Man kan i och för sig tänka sig vissa kopplingar mellan försvarsmakten
och miljösträvandena där och etablering av en civil organisation som skall
agera operativt på miljöområdet. Det är t.o.m. önskvärt med en sådan kopp-
ling. Det pekar vi på i motionen. Man kan ju vinna mycket stora fördelar
med att samordna dessa olika insatser. På det sättet får man en effektiv orga-
nisation med mycket hög miljökompetens.
Jag tror att det är viktigt att sådana frågar hamnar rätt och att huvudansva-
ret för miljöfrågorna i stort, speciellt för vår motion, läggs hos Miljö- och
naturresursdepartementet som har bredare kunskaper och ett motsvarande
utskott.
När det gäller en miljövärnskår i Kristianstad sker det redan kontakter
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993194
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
mellan kommunen och Miljö- och naturresursdepartementet som verkar lo-
vande.
Vi kommer också mycket väl ihåg att Kristianstad i fjol drabbades mycket
hårt i samband med försvarsbeslutet då. Det innebar att både P 6 och A 3
kommer att försvinna. Kristianstad har alltså blivit en mycket hårt utsatt ort
i dessa sammanhang. Det finns alltså lediga resurser där i fråga om personal,
kunskap och lokaler. Vi menar att det är viktigt att man tar vara på detta.
Genom en förläggning dit kan det också ske ett mycket nära samarbete med
högskolan när det gäller utbildning och forskning. Högskolan skall nämligen
ta i anspråk en del av byggnaderna på P 6 som nu blir lediga.
Jag kan också nämna att vi från svensk sida har ställt oss mycket positiva
till tanken i FN-studien om att militära resurser används i civila strävanden.
Hela det svenska förberedelsearbetet inför UNCED syftade ju till att rikta
uppmärksamhet på möjligheterna att använda militär teknik och kunskap
för miljöändamål. Den svenske miljöministern betonade i sitt anförande vid
konferensen att både tekniskt kunnande och pengar måste föras över från
den militära sektorn till miljösektorn. Det är alltså viktigt att notera detta i
denna fråga.
Som vi ser det finns det en mycket bred uppslutning bakom tanken om ett
civilt miljövärn. Vi anser att detta är mycket förpliktande för Sverige. Det
är därför viktigt att man här hemma backar upp dessa idéer och avsätter re-
surser för en civil miljövärnskår.
Slutligen kan jag notera att det är positivt med det ökande intresset från
försvarsmaktens sida när det gäller miljöfrågorna - att ta ansvar, vårda och
återställa miljön. Det som jag vill påpeka är att den socialdemokratiska mo-
tionen FÖ304 har ett vidare syfte än vad som har framskymtat i betänkandet.
Den fråga som vi tar upp är ytterst angelägen. Vi ser en miljövärnskår som
en stor tillgång nationellt och internationellt. Vi får nu naturligtvis driva
denna fråga på andra vägar. Jag tycker att jordbruksutskottet ligger närmast
till att ta hand om frågor av denna karaktär, eftersom detta utskott har ett
totalansvar för miljöfrågorna.
Anf. 94 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Ett enhälligt utskott föreslår att den statliga marina verk-
samheten skall granskas av en parlamentarisk utredning.
I den marina verksamheten ingår Kustbevakningen. Den har varit utsatt
för ett nära nog ständigt utredande under efterkrigstiden. Bara under 80-
talet utreddes den två gånger. Därefter bildades den nuvarande myndighets-
organisationen under stor politisk enighet under socialdemokratisk rege-
ringstid år 1988. Det slogs då fast att Kustbevakningen skall vara en civil
myndighetsorganisation i fredstid som samverkar med marinen i krigstid.
I samband med att beslutet fattades om den nya kustbevakningsorganisa-
tionen, som utfördes i Kustbevakningen som en av riksdag och regering utta-
lad uppgift och som skall vara genomförd 1994, bekräftade år 1992 den nuva-
rande borgerliga regeringen Kustbevakningens status och uppgifter i ett sär-
skilt beslut.
Den samverkan med andra myndigheter, och då särskilt Marinen, som för-
82
utsattes i 1988 års beslut genomförs nu i den nyligen beslutade organisatio-
nen.
Inom Kustbevakningen har också ett arbete inletts med en översyn av den
egna ledningsorganisationen. En rad pågående utredningar berör dessutom
Kustbevakningen, för vilket mycket tid och resurser tas i anspråk, inte minst
i ledningsorganisationen inom Kustbevakningen. Nämnas kan:
- LEMO, Utredningen om organisationsstrukturen på Försvarsdeparte-
mentets område.
- Vidgad samverkan mellan Kustbevakningen och Sjöpolisen, efter den
just avslutade Sjöpolisutredningen.
- Gränskontrollutredningen i UDH inför ett EG-medlemskap.
- Sjöräddningens organisation. Sjöfartsverket utreder för Kommunika-
tionsdepartementet.
- Hot- och riskutredningen, bl.a. om flyktinghanteringen.
Som jag inledningsvis har påvisat är Kustbevakningen i dess nuvarande
form en ung organisation och i fullt arbete med att genomföra de av oss här
i riksdagen fattade besluten.
Det förslag som utskottet lägger fram i enighet om att ytterligare dra in
Kustbevakningen i en ny utredningsomgång om statens marina verksamhet
bidrar inte till det arbetsklimat som denna utredningsnötta verksamhet så
väl skulle behöva.
Inte minst har det underliggande ifrågasättandet av Kustbevakningen som
civil myndighet skapat oro bland de anställda i organisationen.
Herr talman! Jag utgår från att de i huvudsak civila uppgifter som åligger
Kustbevakningen i fredstid också i framtiden skall vara och utföras av en
civil myndighet.
Lika litet som vi på land skall ha annat än den civila organisationen för
Polisen som utför polisiära uppgifter eller den civila myndigheten Tullen,
som utför tullens uppgifter, lika litet skall vi ha annat än en civil kustbevak-
ning som utför de övervaknings- och skyddsuppgifter som i dag åligger orga-
nisationen gentemot allmänheten.
Herr talman! Jag utgår från att det kommer att framgå av direktiven till
den parlamentariska utredning som riksdagen i dag av allt att döma kommer
att besluta om.
Anf. 95 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Försvarsutskottets ställningstagande när det gäller samord-
ningen och rationaliseringen av produktionen i Östersunds garnison är
klokt. Det sparmål som statsmakterna uppsatte för de närmaste tio åren var
90 miljoner kronor netto. I gott och konkret samarbete mellan de militära
myndigheterna i Östersund, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Östersunds kom-
mun och högskolan har ett förslag tagits fram som klarar inte enbart bespa-
ringskravet på 90 miljoner kronor, utan förslaget innebär dessutom att det
blir ända upp till 300 miljoner kronor billigare för staten.
Militären i Östersund har tagit ansvar för sin uppgift inom försvaret och
dessutom insett sin roll i ett vidare perspektiv. Östersundsförslaget redovisar
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
83
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
alla kostnader som skulle bli en följd av regeringsförslaget, nämligen om-
byggnads- och nybyggnadskostnader för försvaret och för högskolan, kaser-
ner, motorområde, kontors- och undervisningslokaler. Ett enigt utskott har
ställt upp på det unika Östersundskonceptet. Det är bra.
Det är otroliga och egendomliga antydningar som har förekommet i de-
batten om att militärledningen skulle strunta i det riksdagsbeslut som säker-
ligen snart är ett faktum. Men försvarsministerns ord, vi har inte ett försvar
för generalerna, utan för landets medborgare, känns helt riktiga och i sam-
band med Östersundsgarnisonen särskilt viktiga. Förr i världen brukade man
tala om kungsord. Detta uttalande är snudd på det.
Utskottets enighet på den här punkten och försvarsministerns ord borgar
för att regleringsbrevet kommer att följa det som riksdagen om en stund be-
slutar, nämligen att ge regeringen till känna ett beslut som bygger på Öster-
sundskonceptet. Det är bra. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 96 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det blir ett kort inlägg från min sida, t.o.m. kortare än den
tillmätta tiden tillåter.
Låt mig med anledning av Lisbeth Staaf-Igelströms anförande konstatera
att det sannerligen inte föreligger några delade meningar på Värmlandsbän-
ken om att det skulle vara mycket bra om det skapades ett s.k. kriscentrum
i Karlstad.
Ingen av oss vet emellertid vad det är för någonting. Det är egentligen en
innovation. Men vi utgår från att vi kan börja med att få till stånd en etable-
ring av myndigheter som redan finns i Karolinen - dvs. den förvaltningsbygg-
nad som finns i Karlstad - de myndigheter som nu rationaliseras och dess
värre delvis försvinner.
Vi utgår från att Räddningsverket kan utvecklas genom fortsatt kloka be-
slut i Försvarsdepartementet och att det kan föranleda en vidare utveckling
också av någonting som har arbetsnamnet Riskcentrum. Det är bl.a. en mö-
tesplats för internationella forskare. Vi har allihop motionerat om detta i
riksdagen, genom underlag som välvilligt ställts till förfogande från länssty-
relsen. Det är ju så det går till.
Karlstad har, som vi alla har konstaterat genom åren, åderlåtits oerhört
starkt. Vid Zakrisdalsverken, där man har minskat antalet anställda från ca
1 200 till 0, blir det i dag i bästa fall 40 kvar. Detta är ett väldigt hårt slag. Nu
kan vi inte bara räkna ett plus på 200 i Kristinehamn genom fusionen där
utan också räkna med att det försvinner ett helt regemente i Karlstad.
Nu har försvarsministern och även försvarsutskottet varit så välvilligt in-
ställda gentemot Karlstad och Värmland att man låter oss behålla försvarets
sjukvårdsorganisation. Det som hittills hetat Försvarets sjukvårdsstyrelse
skall nu heta Försvarets sjukvårdscentrum. Vi är tacksamma för det. Där
har försvarsministern från början fått gå emot alla remissinstanser, inte minst
militärledningen, och endast haft stöd av sitt eget förnuft. Men nu får han
också stöd av försvarsutskottet.
Jag vet av erfarenhet att det är litet farligt att tacka för någonting i riksda-
gen när det har gått bra. Då kan det gå riktigt illa, för då vaknar någon och
84
vänder på det hela. Men utskottet står som sagt enigt på den här punkten.
Det är tacknämligt för Karlstad nu och i framtiden.
Får jag till sist också säga att vi skall vara mycket glada för att det bara är
en reservation från socialdemokratiskt håll då det gäller tvåbrigadsutbild-
ning på hälften så många platser i Sverige. Det skulle nog inte bli så värst
mycket med fusionens framtid i Kristinehamn om den socialdemokratiska
anslagspolitiken på det här området genomfördes.
Det handlar dels om en minskning på 600 miljoner nu, dels om en utebli-
ven kompensation för kronkursens fall, vilket innebär 4,6 miljarder mindre
för det militära försvaret under den här perioden. Då blir det knappast resur-
ser för att ha den fredsorganisation som majoriteten bakom det här betän-
kandet vill genomföra och hålla fast vid och som vi är mycket tacksamma för,
inte minst när vi noterar detta utifrån värmländska synpunkter.
Jag skulle gärna vilja säga till Lisbeth Staaf-Igelström och de andra social-
demokratiska kamraterna på Värmlandsbänken: Gör inte något halvdant,
rösta med majoriteten! Den är den enda som säkerställer jobben i Kristine-
hamn.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 97 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta kl. 19.00.
Mom. 4 (oberoende civil ubåtskommission)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 124 för reservation 1 av
Sture Ericson m.fl.
Mom. 5 (krisuppgörelsens besparingsmål)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 116 för reservation 2 av
Sture Ericson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (totalförsvarets militära del)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 10 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (den s.k. teknikfaktorn)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 117 för reservation 3 av
Sture Ericson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (försvarsprisindex)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 116 för reservation 4 av
Sture Ericson m.fl.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Verksamhet och
anslag inom
totalförsvaret
1993/94
85
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
Mom. 31 (ändring av krigsmateriellagstiftningen)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 21 för reservation 6 av
Robert Jousma.
Mom. 32, 34 och 35 (avveckling av JAS-projektet, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 12 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 42 (behovet av värnpliktsutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 124 för reservation 7 av
Sture Ericson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Maj-Inger Klingvall (s) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats
ha avstått från att rösta.
Mom. 51 (storgarnisoner för brigadutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 121 för reservation 8 av
Sture Ericson m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 54 (luftvärnets grundorganisation)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 110 för reservation 9 av
Sture Ericson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 63 (bemyndigande rörande Arméförband: Anskaffning av materiel)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 118 för reservation 10 av
Sture Ericson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 65 (sammanslagning av flottan och kustartilleriet)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 126 för reservation 11 av
Sture Ericson m.fl.
Mom. 76 (flygkommandon)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 125 för reservation 13 av
Sture Ericson m.fl.
Mom. 77 (storflottiljer)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 126 för reservation 14 av
Sture Ericson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
86
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU17 Socialförsäkringsfrågor (prop. 1992/93:178 delvis).
Kammaren biföll utskottets hemställan om att betänkandet skulle avgöras
efter endast en bordläggning.
Anf. 98 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Under den senaste tiden har arbetsskadeförsäkringen ge-
nomgått stora förändringar. Samordningstiden har utökats från 90 till 180
dagar. Denna samordning har vidare fått till följd att en karensdag infördes
i arbetsskadeförsäkringen den 1 april i år.
Arbetsskadebegreppet och bevisreglerna har förändrats så, att antalet er-
satta skadefall kommer att halveras. De övergångsregler som riksdagen har
beslutat om angående den senare förändringen innebar ett övervältrande av
kostnader på trygghetsförsäkringarna, vilka administreras av arbetsmarkna-
dens parter. De hitintills genomförda försämringarna innebär mycket stora
ingrepp i försäkringen.
Arbetsskadeförsäkringen bygger på skadeståndsrättsliga principer. Grun-
den för detta är att den som skadas i sitt arbete skall ges rätt till full kostnads-
täckning för de skador som vållats genom arbetet. Den här principen har
riksdagen hittills i stor enighet ställt sig bakom. I den nu aktuella propositio-
nen sägs också att principen att en arbetsskada skall ersättas med högre be-
lopp än annan skada alltjämt bör gälla. Dock anser föredragande statsrådet
att kostnadsutvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen samt att arbets-
skadesjukpenningen kan verka rehabiliteringshämmande gör att denna prin-
cip bör gälla först vid en bestående nedsättning av arbetsförmågan.
Det föreslås i propositionen att den särskilda arbetsskadesjukpenningen
skall slopas - ytterligare en mycket kraftig försämring av försäkringen.
Dessa förändringar kommer i många fall att innebära att den som skadas i
sitt arbete får sämre ersättning än han skulle ha fått om han hade skadats av
annan på sin fritid. Det kan inte vara rimligt att det skall vara på det sättet.
Allt detta öpnar vägen för skadeståndsprocesser vid allmän domstol mel-
lan arbetstagare som skadats i sitt arbete och deras arbetsgivare. Sådana pro-
cesser kan bli mycket dyrbara för båda parter och också för samhället. Vi
har haft denna ordning tidigare, och vi som då var med vill inte ha den till-
baka. Jag kan försäkra kammarens ledamöter att om man frågar enskilda
arbetstagare och arbetsgivare vad de tycker, är svaret entydigt: Skadestånds-
processandet var ett elände då och kommer att bli det nu också, om det här
genomförs.
Som vi framhållit vid tidigare behandling av arbetsskadeförsäkringen
måste kostnaderna för arbetsskadorna angripas på ett helt annat sätt. Ge-
nom att försämra försäkringen tar man ju inte bort några arbetsskador och
arbetssjukdomar - inte en enda. Man gör det bara ännu värre för dem som
drabbas.
Det krävs helt andra åtgärder. Det krävs kraftfulla och målinriktade insat-
ser för att få bort dåliga arbetsmiljöer. Det är bara genom att minska antalet
inträffade arbetsskador som vi kan lyckas. Det är viktigt att vi gör det, främst
för att förhindra lidande och bekymmer för de drabbade men också för att
bryta den negativa kostnadsutvecklingen i arbetsskadeförsäkringen.
Vi har i tidigare diskussioner framhållit och gör det igen: Vi anser det vara
fel att nu, när det skall utredas en annan ordning för sjuk- och arbetsskade-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
87
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
försäkringen, vidta omfattande förändringar. Om innehållet i arbetsskade-
försäkringen kan behöva ändras, borde det självklart ankomma på utred-
ningen att göra sådana överväganden.
Om propositionens förslag antas av riksdagen, kommer det med alla sä-
kerhet att leda till en markant minskning av antalet anmälda arbetsskador.
Värdet och tillförlitligheten av det statistiksystem, ISA-systemet, som har
byggts upp under en följd av år kommer på så sätt att försämras. Detta inne-
bär i sin tur att möjligheterna att förebygga arbetsskador minskar, eftersom
statistiken haft och har en mycket viktig funktion i detta sammanhang.
Detta uppmärksammas också i propositionen. Där säger föredragande
statsrådet att en sådan utveckling som jag här har beskrivit är oacceptabel
och att frågan övervägs i regeringskansliet. Det är enligt min mening viktigt
att ett förslag utarbetas skyndsamt.
I propositionen finns också förslag om beräkning av livräntor. De regler
som nu gäller har i många fall inneburit kraftiga såväl under- som överkom-
pensationer. De förändringar som föreslås i propositionen löser, enligt ett
enigt utskott, inte de problem som föreligger beträffande under- och över-
kompensationer.
Utskottet är medvetet om att detta är svåra frågor. Vi har haft grundliga
diskussioner men kommit fram till att det behövs mer ingående analyser än
tiden nu medger. Det får därför ankomma på regeringen att på nytt överväga
hur ett rättvist och samtidigt administrativt enkelt system för beräkning av
arbetsskadelivräntor bör utformas. Det föreslår vi ett tillkännagivande om.
Vidare föreslår utskottet - under den tid som regeringen behöver innan ett
nytt förslag kommer - en tillbakagång till de regler som gällde före den 1
januari 1993. De som har missgynnats av de nuvarande reglerna skall ges
möjlighet att få sin livränta omprövad. I och med det har utskottet gjort vad
som tillfälligtvis har ansetts möjligt i en svår teknisk fråga.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Jag skall också säga några ord om de två särskilda yttranden som är fogade
till betänkandet. Vi konstaterar att regeringen vid utformningen av direkti-
ven till den beredning som skall föreslå en ny ordning för sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen i väsentliga delar har beaktat våra synpunkter. Vi vill
ändå ytterligare markera att en ny försäkring, antingen den handhas av ar-
betsmarknadens parter eller innebär en utveckling av den nuvarande försäk-
ringen, måste vara obligatorisk, uppbyggd enligt inkomstbortfallsprincipen
och solidariskt finansierad samt ha en fördelningspolitisk profil. Försäk-
ringen måste också vara utformad så att den hävdar arbetslinjen och stimule-
rar till förbättringar av arbetsmiljön.
I ett annat särskilt yttrande berör vi företagshälsovården. När beslutet om
avveckling av statsbidraget fattades, var vi kritiska till detta. Vi menade att
detta kunde få ske endast om en lagstiftning om obligatorisk företagshälso-
vård infördes. Det förslag som finns i den nu aktuella propositionen är bara
en konsekvensändring. Vi vill dock på detta sätt passa på att understryka
företagshälsovårdens viktiga roll. Vi anser att regeringen snarast bör åter-
komma med förslag om lagstadgad företagshälsovård.
88
Anf. 99 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Svenska politiken har utlovat en välfärd, garanterad av so-
cialförsäkringar, som är helt orimlig. Arbetsmarknadsfondens skuldsättning
ökar i raketfart. ATP kommer inte att hålla, osv. Vi har ett system, där vi
betalar folk för att inte arbeta. 60 % av befolkningen avlönas av den offent-
liga sektorn eller av diverse försäkringskassor.
Ny demokrati anser att bidrag är till för att hjälpa dem som har det sämst
ställt eller inte kan klara sig själva på annat sätt. Miljonärer t.ex. skall inte
behöva barnbidrag.
Försäkringssystemen bör vara just försäkringssystem, dvs. system där pre-
mierna kan täcka försäkringskostnaderna. Detta gäller trafikskadeförsäk-
ring, arbetsskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
Dagens socialförsäkringssystem består av en myriad av olika nivåer.
Ingen - förutom möjligen något fåtal tjänstemän på försäkringskassorna -
har i dag en överblick över alla system. Ingen kan t.ex. med någon logik för-
klara varför den som vårdar sjukt barn skall ha högre ersättning än den som
själv är sjuk. Ingen kan heller förklara hur man på ett effektivt och rationellt
sätt skall kunna övervaka och kontrollera att inte föräldern till ett sjukt barn
även sjukskriver sig själv hos arbetsgivaren.
Det nyss nämnda är endast ett axplock av orättvisor inom systemet samt
av möjligheter att på ett olagligt sätt tillförskansa sig extra inkomster.
Alla vet att dagens system är otidsenligt och lätt att manipulera med. Var-
för gör man då inget? Med ett dessutom löpande, intill galopperande, bud-
getunderskott rullar man i stort sett tummarna och hänvisar till pågående
utredningar.
Regeringen har nu sent omsider påbörjat ett arbete mot mer enhetlighet i
ersättningsnivåerna alltefter Ny demokratis intentioner, men helhetsbegrep-
pet saknas fortfarande. Alltför många inslag finns kvar i systemet som manar
oseriösa människor att bidragsoptimera.
Ersättningsnivåerna vid frånvaro från arbete skall vara enhetliga, oavsett
om orsaken till frånvaron är exempelvis sjukdom, arbetsskada, tillfällig vård
av barn, lönegaranti, smittbärarpeng eller beredskapsarbete. Även Lind-
beckkommissionen betonar vikten av enhetliga nivåer.
Lönegarantin är fortfarande föremål för omfattande bedrägerier och
snedvrider konkurrensen till nackdel för hederliga företagare. Ny demokrati
har motionerat om en total reformering av systemet.
Den generella ersättningsnivån i de allmänna försäkringarna bör med hän-
syn till nuvarande ekonomiska läge bestämmas till 70 % av den försäkrades
inkomst. Ersättningsnivån skall inkludera sjuklön och ersättningar från av
arbetsgivaren betalda försäkringar. Ersättningsnivån måste vara densamma
i alla behovssituationer, dvs. såväl vid egen sjukdom, arbetsskada och barns
sjukdom som vid annan vård av barn, arbetslöshet, garantilön utan arbete,
beredskapsarbete och andra behovssituationer. Ju mer samhällsekonomin
tillåts urholkas, desto mer nödvändigt blir det att reducera utgifterna i de
allmänna försäkringarna. Det är också nödvändigt att kombinera lägre utgif-
ter med egenavgifter för den som har löneinkomst.
Ett stimulansbidrag på ytterligare 10 % utges vid aktiv, yrkesinriktad re-
habilitering, arbetsmarknadsutbildning med klart sikte på arbete, bered-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
89
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
90
skapsarbete och arbete med garantilön. Detta stimulansbidrag skall gälla
även för de människor som ställer sig till förfogande för rehabilitering men
inte kan få det av olika orsaker.
Nuvarande tak på 7,5 basbelopp för beräkningsunderlaget bör med hän-
syn till det statsfinansiella och samhällsekonomiska läget sänkas till vad som
motsvarar den maximala nivån i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. en genom-
snittlig industriarbetarlön eller ca 5 basbelopp. En sådan ändring leder till
större besparingar än vi tidigare har angivit.
Fördelarna med detta system är många. Det är enkelt att administrera och
lätt att förstå. Det ger lägre kostnader för såväl ersättningarna som dess ad-
ministration. Ju aktivare man är, desto högre ersättning får man. Det lönar
sig alltid att arbeta, och det finns en självrisk i alla delar av systemet. Mer
produktivt arbete blir utfört. Alla behandlas lika. Ingen får mer och ingen
får mindre än någon annan. Det ger inte utrymme för spekulation mellan
olika försäkringar.
Med de föreslagna nivåerna sparar staten åtskilliga miljarder kronor. Till
detta kommer avsevärda dynamiska effekter, som på litet sikt i stor utsträck-
ning kommer att bidra till förbättrade statsfinanser och en sund samhällseko-
nomi. De besparingar som arbetsgivarna gör på detta dras in via arbetsgivar-
avgifterna.
Med viss glädje kan jag konstatera att ett enat utskott anser det värdefullt
att en bred genomlysning av såväl utformningen som finansieringen av en
ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensionen nu
kommer att genomföras samt att direktiven möjliggör detta.
Att utskottet dessutom inte ser något hinder i att de olika synpunkter som
framförs i motionerna skall bli föremål för överväganden tolkar jag såsom
mycket positivt. Skulle man därtill kunna bortse från all politik och enbart
har Sveriges bästa framför ögonen, vore det en stor seger för oss alla. Men
det är kanske litet för mycket att begära att alla samlar sig bakom Ny demo-
kratis politiska linje.
Herr talman! För att underlätta utformningen av beredningens direktiv
och därmed tillämpa en effektiv och bra målstyrning yrkar jag bifall till våra
motioner Sf244 samt Fi211 yrkande 8, vilka täcks av reservation 1 i betän-
kandet. Med riksdagens stöd i kommande votering har vi då inte bara snab-
bat på processen för beredningen utan även sparat in på skattebetalarnas
medel. Dessutom har vi bidragit till att landsätta och förverkliga en vettig
lösning.
Anf. 100 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Partierna har nu fått en anmaning att utse representanter till
en kommande utredning om sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Kommitté-
direktiven redovisas i betänkandet. Därmed är vårt motionsyrkande om en
utredning tillgodosett.
Det råder en allmän enighet om att vårt socialförsäkringssystem måste för-
ändras, dels därför att det finns inbyggda orättvisor i systemet, dels därför
att kostnaderna för systemet tenderar att bli så höga att det inte längre är
ekonomiskt försvarbart.
Det faktum att socialförsäkringssystemet är en del av transfereringssyste-
met gör att socialförsäkringssystemet blir oöverblickbart och ohanterligt. Vi
skulle därför vilja se att man gjorde en uppdelning - en lösning där socialför-
säkringarna är frikopplade från transfereringarna.
I kommittédirektiven redogörs för tre utredningslinjer. Den som tilltalade
mig mest när jag läste igenom direktiven är kanske den andra. Det står där
att ett alternativt förslag till lösning bör vara en utveckling av den nuvarande
försäkringen, så att försäkringarna vad gäller finansieringen ges en helt fri-
stående ställning i förhållande till statsbudgeten.
Mina tankar om att skilja på försäkringar och transfereringar gör att jag
då frågar mig vad som skall hända med de andra försäkringarna, exempelvis
arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen. Pensionsförsäkringarna
behandlas i en annan utredning. Jag tycker att det hade varit värdefullt om
det i direktiven hade funnits en öppning för att man skulle kunna ta ett hel-
hetsgrepp på alla försäkringar.
Det som sedan skulle vara kvar som transfereringar skulle vara barnbi-
drag, bostadsbidrag, bidragsförskott, handikappersättning, vårdbidrag, er-
sättning för kontaktdagar m.m. Man skulle utreda om det i transfererings-
systemet finns flera bidrag än barnbidraget som skulle kunna göras generella
för att göra besparingar inom byråkratin.
Vi skulle vilja se ett socialförsäkringssystem som hänger samman med till-
växten och som innebär en automatisk anpassning till de totala ekonomiska
resurserna. Det skulle vara ett system som varken finansministrar eller riks-
dagsbeslut i princip skall kunna manipulera med för att reglera statsfinan-
serna. Det skulle vara ett transfereringssystem som blir ett mått på hur
mycket av landets resurser riksdag och regering vill omfördela.
Så, herr talman, vill jag tala om Vänsterpartiets meningsyttring och reser-
vationerna.
Vänsterpartiet kommer att rösta för reservation 2. Jag ställer mig helt
bakom den mening Socialdemokraterna ger uttryck för där. Vi håller med i
kritiken av det faktum att man först är överens om att utreda sjuk- och ar-
betsskadeförsäkringarna och sedan föregår denna utredning genom att mer
eller mindre slopa hela eller åtminstone stora delar av den försäkringsgren
som skall utredas.
Därtill bör nämnas - vilket Nils-Olof Gustafsson gjorde - att skärpningen
av bevisregeln vid klassning av en arbetsskada redan är genomförd. Förläng-
ningen av samordningstiden och nedsättningen av beloppen inom sjukför-
säkringen är genomförda. Det som fortfarande återstår är förslaget att efter
365 dagar skriva ned ersättningen med ytterligare 10 %. Det blir intressant
att se vad som händer med det.
Det generella statsbidraget till företagshälsovården togs bort 1993. Det
beskrivs också i betänkandet. Jag håller inte riktigt med om att det bara är
en konsekvensändring. Nu mönstras ju alla ersättningar ut där förmånen ut-
gått med anledning av vård som lämnats inom företagshälsovården. Därmed
slås den ekonomiska grunden för företagshälsovården ut.
Detta sker när betydelsen av det förebyggande hälsovårdsarbetet och kun-
skapen om arbetsmiljöns betydelse för rehabiliteringsmöjligheterna äntligen
har böljat få genomslag i samhället.
I Vänsterpartiets meningsyttring tar vi även upp vårt motionsyrkande om
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
91
|
Prot. 1992/93:109 12 maj 1993 |
att 180 dagar av de 240 som skall kunna tas ut vid närståendevård av person |
dande.
|
Socialförsäkrings- |
Utskottsmajoriteten anser att det skulle bli för dyrt för en arbetsgivare om Förslaget när det gäller att något gottgöra dem som har drabbats av hiv Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till Vänsterpartiets meningsyttring. Anf. 101 SIGGE GODIN (fp): Herr talman! I socialförsäkringsutskottets betänkande 17 behandlas med Där finns bl.a. direktiven för en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring, för- Herr talman! Jag vill först ta upp direktiven för en ny sjuk- och arbets- Det är en självklarhet att en beredning av så stor vikt för hela svenska Ett annat alternativ som skall utredas innebär att finansieringen skall ges Ett tredje alternativ som skall utredas innebär en obligatorisk försäkring Direktiven slår också fast att arbetsgivaren skall bekosta arbetsskadeför- Administrationsfrågorna är också viktiga så att inte den väl fungerande Herr talman! Utskottet har tagit del av de direktiv som framförhandlats |
92
demokraterna att regeringen i väsentliga delar beaktat deras synpunkter.
Trots detta måste man utveckla nya argument för det som vi är överens om.
Jag vill påstå att direktiven är så välskrivna och samtidigt så öppna att en
mycket stor genomlysning av sjuk- och arbetskadeproblematiken kan göras.
Rehabiliteringslinjen skall fullföljas, vilket innebär att såväl arbetslinjen
som förbättringar av arbetsmiljön kommer att vara viktiga inslag i en ny för-
säkring. Självfallet skall staten också ha ett avgörande inflytande så att inte
de som står utanför arbetsmarknaden missgynnas. Eftersom Socialdemokra-
terna haft ett mycket stort inflytande på utformningen av direktiven förutsät-
ter jag att vi är överens om att grundläggande principer som rehabilitering,
minskad långtidssjukskrivning och minskade ohälsotal skall vara grunden
även i en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring.
Herr talman! I ett antal år har motioner väckts för att förbättra trygghets-
systemen för biståndsarbetare, så även i år av Erling Bager och Bengt Rosén.
I propositionen föreslås att biståndsarbetare utsända av bl.a. kyrkor och en-
skilda organisationer skall få en sjukpenninggrundande inkomst vid hem-
komsten som motsvarar lägst den sjukpenninggrundande inkomst som
gällde omedelbart före biståndsarbetet. Detta gäller också medföjande
make och sambo.
I propositionen föreslås också förbättringar i föräldrapenningen som inne-
bär att föräldrapenning motsvarande förälderns sjukpenning kan utges vid
återkomsten till Sverige för barn som är födda under utlandsvistelsen.
Regeringen tar även upp administrativa ändringar som innebär att kon-
taktdagar kan tas ut fr.o.m. det år under vilket barnet fyller fyra år.
Herr talman! I betänkandet föreslås att arbetsskadesjukpenningen slopas
och att sjukpenning skall utgå vid arbetsskada. År 1991 uppgick antalet ären-
den till 108 600. Kostnaderna för arbetsskadesjukpenningen uppgick 1985
till 670 miljoner och 1991 till 6 779 miljoner kronor. Motsvarande kostnader
för livräntor var 223 resp. 4 516 miljoner kronor. Underskottet i Arbets-
skadefonden var vid utgången av 1992 drygt 26 000 miljoner kronor och vän-
tas 1992/93, trots höjningen av avgifterna och en överföring från delpen-
sionsfonden med 8 300 miljoner, uppgå till drygt 22 miljarder kronor.
Regeringen poängterar att principen att en arbetsskada skall ersättas med
högre belopp skall gälla. Det stora antalet arbetsskadeärenden medför långa
handläggningstider, som i sin tur är hämmande för rehabilitering. Den som
anmält en arbetsskada vill också ha ett beslut innan rehabilitering inleds. Ar-
betsskadesjukpenningens höga nivå är hämmande för viljan att delta i reha-
bilitering.
När alla är ense om att arbetsskadesjukpenningen och utvecklingen inom
arbetsskadeförsäkringen är rehabiliteringshämmande bör principen gälla
först vid en bestående nedsättning av arbetsförmågan.
Herr talman! Socialdemokraterna uppgav i regeringsställning att arbets-
skadeförsäkringen måste ses över. I samband med ändrat arbetsskadebe-
grepp hävdade de, även Nils-Olof Gustafsson, som ingick i utredningens re-
ferensgrupp, att visserligen borde arbetsskadebegreppet ändras, men inte så
som utredningen föreslog och inte just då. År efter år har bristerna i arbets-
skadefonden redovisats samtidigt som alla bedömare varit eniga om att ar-
betsskadeförsäkringen är rehabiliteringshämmande. Trots detta motsätter
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
93
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
sig Socialdemokraterna tidigare ändrat arbetsskadebegrepp och nu i dag
också utmönstringen av arbetsskadesjukpenningen. Någon hänsyn till de
människor som drabbas av ett förlegat system tas inte.
Herr talman! De ändrade reglerna för beräkning av livräntor har inneburit
såväl över- som underkompensation med åtskilliga tusentals kronor. Ett
enigt utskott har därför diskuterat olika förslag för att undanröja de olägen-
heter i kompensationshänseende som uppkommit. Utskottet begär därför
att regeringen återkommer med ett nytt förslag för att få ett rättvisare och
enklare system för beräkning av arbetsskadelivräntor.
Eftersom utskottet inte kan acceptera att de nuvarande olägenheterna får
bestå ens under en kortare tid, föreslås en tillbakagång till de regler som
gällde före 1 januari 1993. Utskottet föreslår att de som missgynnats skall ha
möjligheter att ansöka om att få sin livränta omprövad.
Herr talman! I en reservation föreslår Ny demokrati att ersättningsni-
våerna vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn, förtidspension och ar-
betslöshet skall vara 70 % av inkomstbortfallet. Dessutom kräver de att in-
komsttaket skall sänkas från 7,5 basbelopp till 5 basbelopp.
Herr talman! Det är bra att Ny demokrati inser att socialförsäkringarna
behöver förändras, men de saknar tydligen förståelse för att människor med
huvudsakligen låga inkomster omöjligen klarar en ersättningsnivå på 70 %.
Resultatet blir att allt fler hänvisas till socialvården för kompensation när de
inte klarar att upprätthålla rimliga levnadsförhållanden som att behålla sin
villa och bil m.m. En övervältring av kostnaderna på socialbidragssektorn
är ingen framkomlig väg. Det är väl snarast ett exempel på den rundgång i
systemen som Ny demokrati i andra sammanhang säger sig motarbeta.
I en meningsyttring tar Vänsterpartiet upp företagshälsovården. De mot-
sätter sig att statsbidragen avvecklas. De tror inte på att företagshälsovården
kan vara så kreativ att den klarar av att bedriva en betydelsefull verksamhet
utan statsbidrag. Vänsterpartiet har ju en förkärlek för att alltid bjuda över
regeringen när det gäller statsbidrag till både det ena och det andra. Som
oppositionsparti går det naturligvis bra att göra detta, men regeringen och
regeringspartierna måste ju se till helheten i budgeten.
Herr talman! Eftersom jag har litet tid över kan jag också ta upp några
synpunkter från mina meddebattörer. Nils-Olof Gustafsson säger att arbets-
skadorna skall angripas på ett annat sätt. Vi är självfallet eniga om att det är
viktigt att fortsätta insatserna för arbetsmiljön, för rehabilitering osv., Nils-
Olof Gustafsson. Jag tycker inte att det finns något motsatsförhållande i
detta att man har en rationellare arbetsskadeförsäkring samtidigt som man
fortsätter arbetsmiljöarbetet.
Jag vill inte gå in i någon vidare polemik med Ny demokrati om huruvida
den offentliga sektorn är tärande eller närande. Det ingick i Arne Janssons
inledning. Jag vill inte heller ta upp bedrägerierna. Självfallet finns det ett
och annat sådant i alla system. De skall beivras. Det bör vi kunna vara över-
ens om. Men det är inte så, Arne Jansson, att vi i regeringspartierna har rul-
lat tummarna när det gäller de här frågorna. Ny demokrati gör det alldeles
för lätt för sig när man säger det.
Jag tror inte heller att mindre politik i Sveriges riksdag skulle gynna de
94
svaga i samhället. Det skulle snarast bli så att de får kläda skott för det som
systemen innebär.
Herr talman! Jag yrkar till sist bifall till utskottets hemställan i dess helhet
och avslag på de reservationer som fogats vid betänkandet.
Anf. 102 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att Sigge Godin skall bli förvånad över att vi
i ett särskilt yttrande ytterligare vill understryka vad vi anser vara grundbul-
tarna i en ny försäkring, dvs. att den, som jag sagt, skall vara obligatorisk,
uppbyggd enligt inkomstbortfallsprincipen, vara solidariskt finansierad och
ha en fördelningspolitiskt riktig profil. Jag tycker inte att Sigge Godin skall
vara förvånad över att vi vill understryka detta. Faktum är att även rege-
ringsföreträdare i ett särskilt yttrande vid samma betänkande har synpunkter
på direktiven.
Sigge Godin pekar vidare på den negativa kostnadsutvecklingen inom ar-
betsskadeförsäkringen. Han har rätt i att den snabba kostnadsökningen
inger oro. Men jag hävdar att regeringen och riksdagsmajoriteten angriper
detta problem från fel håll, när man ensidigt ger sig på att försämra försäk-
ringens innehåll.
I stället borde man, som den tidigare regeringen föreslog, göra en ordent-
lig analys och utvärdering av hur praxis utvecklas i försäkringsdomstolarna.
Med ett sådant grundligt underlag skall man kunna göra bedömningar av om
det behövs förändringar i försäkringens innehåll. Nu konstaterar man bara
att kostnaderna stiger och försämrar försäkringen utan att göra någon som
helst analys av vilka konsekvenser det får för de försäkrade och i övrigt.
Jag understryker att dessa överväganden och bedömningar självfallet skall
göras av den utredning som nu är under tillsättande och vars direktiv vi här
diskuterar.
Anf. 103 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Socialdemokraterna nu för tiden alltför ofta
ändrar sin position i politiken. Så har t.ex. skett bara på den korta tid som
vi har arbetat med detta betänkande, sedan regeringen utfärdade direktiven
till utredningen om ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring.
Ni vill till detta foga till något ytterligare, men det särskilda yttrandet inne-
håller faktiskt ingenting. Som jag nyss sade från kammarens talarstol är vi
helt eniga om dessa viktiga frågor och kan gå igenom dem med stor bredd
och även på djupet. Jag tror säkert att man kan komma fram till lösningar
som är mycket bra och tillfredsställande både för systemet och för de männi-
skor som omfattas av det.
Nils-Olof Gustafsson säger att regeringen ensidigt ger sig på arbetsskade-
försäkringen, men det är faktiskt inte så. Jag vill peka på en enda punkt.
Riksförsäkringsverket krävde inga höjda anslag till rehabilitering i årets bud-
get. Trots detta lade regeringen på flera hundra miljoner kronor, eftersom vi
tycker att rehabilitering av människor är det allra viktigaste för att få dem
att komma tillbaka till arbetet, att inte bli passiviserade, utslagna och hänvi-
sade till förtidspension osv.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
95
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
96
Jag tycker alltså att den bedömning som Nils-Olof Gustafsson gör av vårt
arbete på detta område helt enkelt är felaktig.
Nils-Olof Gustafsson sade i sitt inledningsanförande att förändringen av
arbetsskadesjukpenningen drastiskt kommer att försvåra det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. Jag delar inte den pessimistiska uppfattningen. Jag tror
att en bra arbetsmiljö mycket väl kan upprätthållas jämsides med att det görs
förändringar i socialförsäkringssystemen. Det skall naturligtvis inte, Nils-
Olof Gustafsson, behöva inträffa arbetsskador på en arbetsplats för att ar-
betsmiljöarbetet skall kunna upprätthållas. Då är hela systemet felaktigt,
och jag tror inte heller att det kommer att bli så.
Anf. 104 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller direktiven sade jag ju att regeringen i väsent-
liga delar har tillmötesgått våra synpunkter. Men det finns många profitörer
i dessa sammanhang som bl.a. har velat diskutera det förhållandet att syste-
met skall vara uppbyggt på inkomstbortfallsprincipen. Vi tycker att det är
viktigt att betydelsen härav understryks i betänkandet. Jag är helt övertygad
om att åtminstone Sigge Godin håller med mig om att inkomstbortfallsprin-
cipen skall gälla.
Alla insatser som kan göras för att förbättra rehabiliteringsverksamheten
är välkomna. Rehabiliteringsverksamheten är ett av de stora problemen i
detta sammanhang, och jag är inte så säker på att regeringen gjort vad som
kan göras därvidlag. Jag kan bara peka på vad vi har haft uppe tidigare. Vi
var när det stora betänkandet på området antogs i kammaren rörande över-
ens om att företagshälsovården skulle spela en viktig roll i rehabiliteringsar-
betet. Men det första som regeringen gjorde på det området var att dra in
statsbidragen för företagshälsovården. Man kanske ändå kan tala om något
av en läpparnas bekännelse i detta sammanhang.
Vi är inte överens om ISA-statistikens betydelse. Sigge Godin är faktiskt
inte heller överens med sitt eget statsråd. I propositionen anförs att detta
kan bli ett problem och att regeringen nu håller på att bereda ett förslag. Jag
framhöll bara att jag emotser ett sådant förslag snabbt. Det får inte bli något
glapp i statistiken, eftersom den spelar en viktig roll i det förebyggande arbe-
tet.
Anf. 105 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Låt mig beträffande företagshälsovården säga att statsrådet
har velat vänta till dess att parterna på arbetsmarknaden har avslutat sina
förhandlingar. Det är då rimligt att överlåta till regeringen att återkomma
när den finner tidpunkten härför vara lämplig. Visst har företagshälsovården
mycket stor betydelse. Enligt min mening har den så stor betydelse att par-
terna mycket väl skall kunna klara den själva, utan några statsbidrag. Den
är ändamålsenlig och bra för företagen, och dessutom tjänar de pengar på
den i det system som vi har satt i sjön. Det är utmärkt att de tar tag i detta
och i första hand försöker komma fram till förhandlingslösningar.
Beträffande rehabilitering säger Nils-Olof Gustafsson att regeringen min-
sann inte har gjort tillräckligt. Nej, ingen regering har gjort tillräckligt när
det gäller rehabilitering. Det är ett fortlöpande arbete, som måste bedrivas
med fortsatt intensitet. Det är enda vägen för människor att komma tillbaka
till arbetslivet och att kunna klara sig själva i stället för att få en passiv tillvaro
med sjukbidrag och förtidspension. Jag tror att vi är helt överens om detta.
Jag tycker ändå att denna regering har gjort mera än vad den socialdemo-
kratiska regeringen gjorde på detta område. Låt oss vara överens om att vi
skall jobba vidare med dessa frågor och oavsett vilken regering som sitter
pressa den till att fortsätta detta arbete.
Anf. 106 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Sigge Godin försöker här utmåla Ny demokrati som något
hemskt och farligt genom att återge bara delar av det tal som jag nyss fram-
förde.
Vi talade om att sänka basbeloppen, men Sigge Godin nämnde inte att vi
vill skapa ett incitament för den arbetsskadade att genomgå rehabilitering.
De nuvarande försäkringsnivåerna är för höga, och därför saknas incitament
för den arbetsskadade att försöka sig på en rehabilitering. Vi har föreslagit
ett 10-procentigt stimulansbidrag till dem som vill låta sig uppföras på en
väntelista för rehabilitering. Det kanske inte finns möjligheter att omedel-
bart påbörja en rehabilitering, men jag tycker att vi skall ta fasta på dem som
ställer sig positiva till en sådan.
Sigge Godin tyckte att det var bra att vi ställer upp för besparingar. När vi
gick ut i valrörelsen sade vi att vi ville spara 196 miljarder på fem år. Då
skrattade alla åt oss och sade att det var omöjligt, men den nuvarande rege-
ringen har ambitionen att överträffa oss ordentligt när det gäller sparande.
Uppgiften är tydligen inte helt omöjlig.
Vi tycker att det i dag är alldeles för lätt att ”bidragsoptimera” och att det
måste göras något konstruktivt för att motverka detta. Vi menar att nuva-
rande passiva inställning bör skärpas, så att något händer på detta område.
Detta påpekade jag också i mitt anförande.
Anf. 107 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Självfallet hinner man inte på tio minuter återge vaije detalj
i ett helt anförande. Det finns inte heller någon som helst anledning till det,
när alla kammarens ledamöter kan läsa det i morgon i trycket. Jag tycker att
Arne Jansson är långt ifrån verkligheten, trots att det för er blivit något av
ett honnörsord att ni vet hur det förhåller sig ute i verkligheten.
Många människor med låga inkomster klarar sig inte med exempelvis en
70-procentig ersättning. Man måste se till verkligheten. Man skall inte hän-
visa dessa människor till socialbidrag. Varken jag eller mina kolleger i rege-
ringspartierna delar Arne Janssons människosyn. Vi har faktiskt satsat på
en karensdag, en 65-procentig ersättning utgår från den andra eller tredje
sjukdagen och i nästa steg en 80-procentig ersättning. Dessutom utgår 95 %
ersättning till den som genomgår rehabilitering.
Arne Jansson! De här nivåerna är väl bra att spela med. Man behöver fak-
tiskt inte slå ut människorna innan man erbjuder dem att återkomma till för-
värvslivet. Jag tycker inte att det är rimligt. Vi skall ha i gång människor
fortast möjligt, och då måste de också kunna behålla hus och hem. Man skall
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
98
inte först slå ut dem och sedan plocka upp dem för rehabilitering. Den mo-
dellen fungerar inte i verkligheten.
Anf. 108 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Det som jag först reagerar mot i Sigge Godins anförande är
att han inte håller sig till det som sägs i debatten utan hänvisar till att det
kan läsas i protokollet i morgon. Man kan inte rycka ut några få ord ur sitt
sammanhang och debattera dem. Man måste diskutera hela andemeningen
i det som har sagts i debatten.
Det andra som jag reagerar mot är den ersättningsnivå som Sigge Godin
talar om. Det är jättebra att det finns en ersättningsnivå, men det är fel om
den inte ger något incitament till rehabilitering efter en skada. Man säger
passivt att man har det så bra att man inte ens vill försöka. Vi vill att det
skall finnas ett incitament för att försöka sig på en rehabilitering när så kan
behövas.
Anf. 109 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag tycker att Arne Jansson när riksmö-
tet är slut skall ägna ett par dagar eller en vecka åt att besöka närmaste för-
säkringskassa och där gå igenom de regler som gäller för människor som av
olika skäl är sjukskrivna. Han kommer då att konstatera att det finns mycket
stränga regler för erhållande av sjukpenning och för ersättning vid rehabili-
tering.
Vi behöver inte polemisera om huruvida vi skall debattera hela våra anför-
anden eller inte. Mitt långa anförande har inte nämnts av Arne Jansson, så
det kan vi lämna därhän. Jag återkommer i stället till den människosyn som
ni förfäktar, att man först skall slå ut människor och sedan rehabilitera dem.
Detta står inte regeringspartierna bakom.
Vi skall ha ett socialförsäkringssystem som gör att människor klarar att
tillfälligt leva på en sänkt ersättningsnivå. De skall sedan så snart som möjligt
med hjälp av olika former av medicinsk eller arbetsinriktad rehabilitering
kunna komma tillbaka till arbetslivet. Det är en förtjänst för den enskilda
människan, men också en förtjänst för samhället.
Anf. 110 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Det var ett billigt och felaktigt påhopp av Sigge Godin att
påstå att vi som oppositionsparti skulle ha varken anledning eller vilja att ta
ekonomiskt ansvar. Sigge Godin är säkert medveten om att Vänsterpartiet
inte lägger fram förslag som inte är finansierade.
Vidare säger Sigge Godin att vi gick emot att det generella statsbidraget
till företagshälsovården togs bort. Javisst, det gick vi emot. Men det är inte
den frågan som debatteras i dag. I dag debatteras frågan om att alla ersätt-
ningar i såväl AFL, LFA som lagen om personskydd mönstras ut i de fall där
förmånerna har utgått med anledning av att vården har givits inom företags-
hälsovårdens ramar. Med de föreslagna förändringarna rycks grunden undan
för företagshälsovårdens arbete. Samhället avsäger sig då möjligheten att
med hjälp av det offentliga systemet bringa ned kostnaderna för ohälsa.
Sigge Godin kommenterade över huvud taget inte vårt andra yrkande i
vår meningsyttring. Det handlar alltså om att ha rätt att räkna 180 dagar som
semesterlönegrundande vid närståendevård av person som blivit hiv-smittad
inom sjukvården.
Till sist vill jag påpeka att det stora problemet inom detta område i dag ju
är att rehabiliteringsvården inte är tillräckligt utbyggd. Det handlar inte om
att människor försöker att lura till sig pengar genom att inte vilja genomgå
rehabilitiering.
Anf. 111 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag tycker liksom majoriteten i utskottet att det förslag rege-
ringen har lagt fram angående semesterlöneersättning vid anhörigvård av
hiv-smittade är väl avvägt.
Berith Eriksson säger att Vänsterpartiet visst vill ta ansvar för ekonomin.
Det är klart att ni på ert sätt kanske någonstans finansierar era förslag. Men
frågan om statsbidrag till företagshälsovården är ett exempel på att ni gärna
vill plussa på.
Jag skall ge Berith Eriksson rätt i att det är ett bra löfte när ni i Vänsterpar-
tiet säger att utredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringen är intressant
och att ni vill medverka till att hålla kostnaderna inom rimliga ramar osv. Vi
får se var ni hamnar någonstans när vi kommer till slutfasen i utredningen.
Är ni då beredda att medverka till att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen kan
klara sig på avgifter, egenavgifter och karensdagar? Vi får se vad det blir för
resultat, Berith Eriksson. Jag välkomnar Vänsterpartiet i den debatten. Jag
förutsätter, Berith Eriksson, att ni tar det ansvaret.
Kan vi bli eniga i Sveriges riksdag i dessa frågor kommer det att vara möj-
ligt att klara socialförsäkringssystemen på ett utmärkt sätt. Systemen skall
utgå från vad den enskilde förlorar i förtjänst och vad som ger en rimlig möj-
lighet för sjuka skadade att klara sig fram till rehabiliteringen.
Anf. 112 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag vill först ta upp frågan om rätten till semesterlönegrun-
dande ersättning till dem som vårdar personer som blivit hiv-smittade inom
sjukvården. Jag tycker fortfarande att det är njuggt att inte följa de regler
som finns inom sjukförsäkringen när det gäller frågan om vilken ersättning
som skall räknas som semesterlönegrundande. För det första gäller detta ett
fåtal personer. För det andra är det en utopisk tanke att föreställa sig att en
person skulle kunna ha både 180 egna sjukdagar plus 240 dagar för närståen-
devård. Det skulle vara av stort symbolvärde att inte bromsa i en sådan fråga
som inte gäller stora pengar.
Vi i Vänsterpartiet tar ansvar och vi budgeterar våra förslag. Men vi vill i
mångt och mycket ha en annan fördelning än vad de borgerliga partierna och
denna regering vill ha.
Jag är helt överens med Sigge Godin om att försäkringarna skall lyftas ut
ur statsbudgeten och att de skall stå på egna ben. Sigge Godin hörde att jag
sade i mitt anförande att jag också vill att andra försäkringar skall tas med i
utredningen. Vi i Vänsterpartiet har fått nog av plottrandet i försäkringssys-
temet. Ett exempel är hur vi alla i dag går in och river och rycker i dessa stora
system.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Socialförsäkrings-
frågor
Anf. 113 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Vi är inte överens, Berith Eriksson, i frågan om semesterlö-
neersättningen för anhöriga till hiv-smittade. Vi har en uppfattning, och
Vänsterpartiet måste få ha sin uppfattning.
Det är lätt för er vänsterpartister, Berith Eriksson, att säga att ni vill ha en
annan fördelning i fråga om socialförsäkringarna. Men ni plottrar också. Ni
vill ju sänka taket i ersättningen från 7,5 basbelopp. Det är klart att det till
slut blir omöjligt när systemen snickras ihop från alla möjliga håll. Den upp-
fattningen kan vi vara överens om.
Vi får hoppas att de som skall sitta med i sjuk- och arbetsskadeutred-
ningen kan komma överens så långt att de kan utforma ett system som går
runt av sig självt och som ger incitament till rehabilitering och att komma
tillbaka till arbetslivet. Min bestämda uppfattning är - och jag tror att Berith
Eriksson delar den uppfattningen - att det mest människovärdiga är att män-
niskor kan få vara kvar i arbetslivet och få känna gemenskapen på en arbets-
plats. Samtidigt bidrar de till försörjningen av såväl barn som gamla, och
dessutom tryggar de sin egen ålderdom. Det finns alla skäl till att göra dessa
avvägningar. Men det går inte alltid att från vissa håll bjuda över. Då kom-
mer sjukförsäkringssystemet aldrig att fungera.
Det måste finnas en självrisk. Det kanske måste finnas en egenavgift. Ar-
betsgivarna skall bidra med sin del i detta. Arbetsgivaren skall stå för kostna-
den i arbetsskadeförsäkringen. Alla de olika underskotten i försäkringarna
måste undanröjas. Vi är på väg att göra det. Jag har inte känt något större
stöd från Vänsterpartiet i det mycket tunga och jobbiga arbetet, men det
kanske kommer i nästa utredning.
Anf. 114 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Det handlar inte om att bjuda över, Sigge Godin, utan om
att omfördela pengar i stort i samhället. I den här frågan handlar det inte
heller om att bjuda över. Det handlar om att på ett bättre sätt komma till
rätta med de problem som finns i fråga om arbetsskador i samhället. Det är
fråga om att ha bättre möjligheter att åtgärda dem.
Anf. 115 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Det finns inga delade meningar om att det är nödvändigt att
komma till rätta med problemen i arbetsmiljön och att rehabilitieringen
måste fungera. Den här regeringen har mer än någon annan regering också
sett till att det finns någorlunda hyfsat med pengar till rehabilitering. Vi skall
gå vidare på den vägen. Jag hoppas att Vänsterpartiet då är med och bidrar
till konstruktiva lösningar så att vi kan få bra socialförsäkringssystem även i
framtiden.
Överläggningen var härmed avslutad.
100
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Mom. 1 (utformningen av socialförsäkringssystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 22 för reservation 1 av
Arne Jansson.
Mom. 5 (ändring i semesterlagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Berith
Eriksson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 6 (företagshälsovården)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 11 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (arbetsskadesjukpenning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot 125 för reservation 2 av
Birgitta Dahl m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid arbetsplenum onsdagen den 19 maj.
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU28 Överföring av Riksskatteverkets beskattningsavdelning i
Ludvika till Skattemyndigheten i Kopparbergs län, m.m. (prop.
1992/93:196).
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsa v del-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
101
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsavdel-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
102
Anf. 116 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Med hjälp av stödtrupperna i Ny demokrati fattade riksdags-
majoriteten i höstas beslut om att avskaffa den s.k. betalningslagen. Lagen
behandlade betalningar till och från utlandet och syftade till att få en så god
skattekontroll som möjligt i ett läge med fria kapitalrörelser.
I betänkandet föreslås en ytterligare försvagning av lagstiftningen. Nu
skall beloppet när det gäller krav på att kontrolluppgift skall lämnas höjas
från 50 000 till 75 000 kr.
Argumentet för att avskaffa betalningslagen var i höstas som så många
gånger förr EES. Inte minst de moderata statsråden har satt en ära i att för-
svaga svensk lagstiftning med hänvisning till EG- och EES-argument. Vän
av ordning frågar sig ibland varför EG-direktiven alltid sätts som föredömen
när man skall försvaga t.ex. skattelagstiftningen, men sällan åberopas som
grund för att förstärka lagstiftningen inom områden som arbetsrätten.
Beslutet pressades igenom riksdagen, trots att Riksskatteverket framhållit
att de nya reglerna inte tillgodosåg kraven på god skattekontroll.
Jag erinrar, herr talman, om vad Riksskatteverket anförde i sitt yttrande:
Möjligheterna att kontrollera att de föreslagna reglerna efterlevs är
mycket begränsade. Hur kontrolleras att alla som öppnar ett utländskt inlå-
ningskonto eller förvärvar utländska fondpapper lämnar medgivande om in-
syn i kontot?
Riksskatteverket ifrågasatte t.o.m. om man över huvud skulle nå längre
med regeringens förslag än med den allmänna skyldigheten att uppge alla
inkomster i deklarationen.
Regeringen anförde två skäl att pressa propositionen genom riksdagen.
Det första var att EES-avtalet skulle träda i kraft den 1 januari 1993. Det var
sant när propositionen lades fram, men det var inte sant när kammaren fat-
tade beslut om att avskaffa lagen. Då hade schweizarna haft sin folkomröst-
ning, och majoriteten var väl medveten om att avtalet skulle dröja minst ett
halvår. Trots detta tog man inte chansen att återremittera propositionen, så
att regeringen hade kunnat lägga ned ett rejält arbete på att få fram nya reg-
ler, regler som verkligen hade inneburit en god och rättvis skattekontroll.
Hade det inte varit rimligt att också riksdagsmajoriteten givit regeringen tid
att ta fram ett förslag som Riksskatteverket hade kunnat ha respekt för när
nu ändå EES-avtalet kom att dröja?
Det andra skälet som regeringen anförde var det s.k. kapitalliberalise-
ringsdirektivet. Vad majoriteten blundade för var att artikel 4 i direktivet
säger att direktivet inte skall inskränka medlemsstaternas rätt att vidta åtgär-
der för att förhindra att skattelagarna överträds. Är det inte så, Filip Fri-
dolfsson, att det finns anledning att misstänka att skattelagarna kan överträ-
das om både Lagrådet och Riksskatteverket framhåller att lagstiftningen är
utomordentligt svag?
Utskottsmajoriteten var ändå ärlig nog att medge att den nya lagstift-
ningen kunde ha sina brister. I betänkandet noterade man att statsrådet hade
för avsikt att utvärdera behovet och utformningen av de nya reglerna. Det
blir då inte litet märkligt att det som regeringen återkommer till riksdagen
med är en ytterligare försvagning av reglerna. I stället för att kravet på kon-
trolluppgift sätts vid 50 000 kr höjs beloppet nu till 75 000 kr. En vanlig lönta-
gare som sparar i svenska banker får kontrolluppgift på varenda räntekrona
över 100 kr. För honom eller henne är en höjning av beloppet med 25 000 kr
för uppgiftsskyldighet för den som har utlandsaffärer inte några småpotati-
sar.
I stället för att försvaga lagstiftningen borde vi arbeta för att få precis
samma förutsättningar för beskattning och kontroll av affärer i utlandet som
för affärer i Sverige. Om regeringen hanterar dessa frågor med en klack-
spark, är det förödande för vanliga människors syn på rättvisa och skattemo-
ral. Ett internationaliserat samhälle betyder allt större kapitalflöden över
gränserna. Hur detta skall kunna förenas med rättvisa skatteregler och en
fortsatt stabil bas för den offentliga sektorn, som jag ändå tror att vi alla är
överens om är en förutsättning för välfärden, borde därför vara en av huvud-
frågorna både för Finansdepartementet och för skatteutskottet - oavsett om
vi har olika syn på skattenivåer och skattesystemet som sådant.
Det är nu, i inledningsskedet av en allt djupare internationalisering, som
vi anger tonen och förhållningssättet till de internationella affärerna. Om
inte statsmakterna är mycket tydliga när det gäller att utlandsaffärer aldrig
får vara en väg för skattesmitning, är risken stor att samhället tappar kontrol-
len över hela skattesystemet på lång sikt. De skadorna kan bli mycket svåra
att reparera. Det gäller därför att se till att vår egen skattelagstiftning är så
tydlig och rättvis som möjligt och att skattebetalarna inte upplever att ut-
landsaffärer är en väg att smita undan skatten på olika områden.
Beslutet att avskaffa betalningslagen var ett exempel på att majoriteten
inte tar behovet av rättvisa skattelagar på allvar. Nu måste beslutet följas
upp, precis som utskottet faktiskt framhöll i höstens beslut. Jag vill därför
fråga Filip Fridolfsson: Kan vi vänta en ordentlig uppföljning av de nya reg-
lerna i samband med granskningen av 1993 års deklarationer? Är det rimligt
att lagstiftningen försvagas ytterligare innan uppföljning har skett?
Jag vill erinra om att Riksskatteverket än en gång varnar regeringen för
risken för ytterligare skattefusk. Höjningen till 75 000 kr kan innebära ytter-
ligare minskade skatteinkomster och ökad orättvisa mellan skattebetalarna.
I stället för att lyssna på Riksskatteverket väljer utskottsmajoriteten att gå
bankerna till mötes.
Vi socialdemokrater motsätter oss förslaget. Det är orimligt att ytterligare
försvaga en redan bristfällig lagstiftning.
Vi anser det också nödvändigt med ett tillkännagivande till regeringen
med krav på att regeringen skärper de kontrollregler som har ersatt betal-
ningslagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen i
ärendet.
Anf. 117 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Inger Lundberg har i ett genomtänkt och välformulerat an-
förande redovisat Socialdemokraternas syn i denna fråga, en syn som vi till
fullo delar. Egentligen finns det därför inte något större behov av ytterligare
argumentering.
Vi har från Vänsterpartiet motionerat i frågan. Det gjorde vi i november
1992. Utskottet behandlade grundfrågan i december 1992. Tyvärr har vi nu
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsavdel-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
103
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsavdel-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
detta olyckliga läge. Det är alldeles uppenbart att den nuvarande ordningen
inte är tillfredsställande. Jag tror att Filip Fridolfsson, som skall föra utskot-
tets talan, inser detta. Jag tror att han kommer att vara väl så välformulerad
som föregående talare var. Men han har inte en möjlighet att föra en sakde-
batt, att försvara denna tingens ordning. Om det skall vara möjligt får Filip
Fridolfsson träna väldigt länge med kiselstenar. Det är ett fullständigt absurt
läge som vi har när det gäller denna fråga.
Jag kommer från Uddevalla, och jag brukar ibland besöka min försam-
lingskyrka. I den kyrkan säger kyrkoherde Nordlund varje gång som vi skall
gå ut ur kyrkan att kollekt tas upp vid utgången. Det är precis detta som
denna regering har infört. Den tar upp kollekt när det gäller beskattning på
utlandstransaktionerna i den mån som den skattskyldige har lust därtill. Det
är inte skatt, utan det är kollekt. Och man skall inte ha kollekt. Kollekt är
jättebra, men inte i ett skattesystem. Det är därför som den socialdemokra-
tiska reservationen och Vänsterpartiets meningsyttring går ut på att vi yrkar
avslag på propositionen och att vi anför att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört angående en skärpning av de kon-
trollregler som har ersatt betalningslagen. Det är detta som behövs, dvs. en
skärpning och inte en ytterligare uppmjukning.
Utskottet är ibland ute och reser. Vi reste till Skåne härförleden. Denna
regerings inställning till kontrollfrågor när det gäller oppositionens kritik är
ungefär: Låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå. Vi har majoritet i kam-
maren. Vi behöver inte föra någon sakdebatt. Vi kan votera oss fram till se-
ger.
Ja, det kan man göra. Men en annan gång gjorde vi en resa till Ludvika.
Vi såg där beskattningsavdelningen, och talade med de lojala tjänstemän
som hade att utföra detta arbete. Vi ställde frågor till dessa kvinnliga tjänste-
män om hur det går med denna kontrollverksamhet. Då såg vi lojala svenska
tjänstemän snurra på stolen och le litet snett och säga: Ja, det är ju inte alla
som anmäler detta, kan man förstå.
Man ser att t.o.m. tjänstemän tycker att det är en smula pinsamt att
handha verksamheten. Och än pinsammare blir det ju med alla dessa upp-
mjukningar.
Filip Fridolfsson, borde vi därför inte kunna enas om att vi skall ha ett
skattesystem och inte kollektsystem?
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 118 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Det här ärendet är inte ett av de allra viktigaste som vi har
haft att behandla i riksdagen. Men insatt i sitt sammanhang har det bety-
delse. Jag skall inte bli alltför mångordig denna ljuvliga försommarkväll,
men jag skall i varje fall göra min plikt och yrka bifall till utskottsmajorite-
tens ställningstagande.
Jag måste ändå säga att både Inger Lundberg och Lars Bäckström tar i
som om det vore en oerhört stor politisk fråga vi har att behandla. Jag skall
ta ner de här två ledamöterna i skatteutskottet som talade före mig genom
att informera dem om vad vi talar om, vad frågan gäller.
104
Det står att läsa i betänkandet, under rubriken Uppgiftsskyldighet för be-
talningsförmedlare:
”1 propositionen föreslås att beloppsgränsen för skyldighet att lämna kon-
trolluppgift om betalningar till och från utlandet höjs från 50 000 kr till
75 000 kr. Skälet härtill är att Riksbanken har beslutat att höja gränsen för
bankernas rapporteringsskyldighet till 75 000 kr och att bankerna datamäs-
sigt på grund härav inte kan hantera annan gräns än 75 000 kr.”
Det är detta vi diskuterar här. Ni kan ju sänka tonläget till en nivå som
passar ärendets art. Det är det här vi diskuterar.
Vi i skatteutskottet som är regeringstrogna har följt upp propositionens
förslag. Det gör vi med anledning av att vi förstår att det föreligger praktiska
svårigheter att ha två olika beloppsgränser när det gäller rapportering av be-
talningar till och från utlandet.
Jag vill också erinra mina två meddebattörer om att Riksskatteverket inte
har motsatt sig att beloppsgränsen höjs. Men man har ett viktigt tillägg, vil-
ket vi på majoritetssidan instämmer i. Här ber jag att både Inger Lundberg
och Lars Bäckström lyssnar. I betänkandet säger vi att vi ”utgår i likhet med
RSV ifrån att bankernas rutiner ändras framöver så att bankernas rapporte-
ring inte blir beroende av Riksbankens rapporteringssystem”. Det är vad vi
säger. Vi hoppas att det skall komma en ändring.
Om man befinner sig i opposition, herr talman, skall man naturligtvis op-
ponera mot det man anser vara fel. Det är självklart. Det är en oppositions-
politikers uppgift. Fråga mig! Jag har varit oppositionspolitiker i mer än två
decennier. Men man skall bedriva opposition med förnuft, i sak.
Det är en tidsfråga när rapporteringssystemet förändras och möjligheten
till ett oberoende rapporteringssystem föreligger. Det är det frågan gäller.
Jag tycker att det här är en okynnesreservation. Jag vill uppmana både Inger
Lundberg och Lars Bäckström att ta det lugnt. Det ordnar sig vad gäller frå-
gan om rapportering om betalningar till och från utlandet. Så enkel är den
här frågan. I stort sett är vi överens. Det är en tidsfråga.
Det tal som Inger Lundberg höll och fick beröm av Lars Bäckström för
var välformulerat men oerhört överdimensionerat. Synd att inte kammaren
är full med ledamöter. Då hade en mängd socialdemokrater hoppat av och
röstat med oss.
Anf. 119 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag tycker att Filip Fridolfsson har en poäng i att man skall
föra debatten på rätt nivå och i rätt tonläge. Vi har i och för sig begränsade
resurser i och med att vi är ett litet parti, men vi gjorde bedömningen att vi
inte skulle motionera i den här frågan med anledning av propositionen. Vi
hade bekantgjort vår inställning till betalningslagen på ett kraftfullt sätt i
kammardebatten när beslutet fattades och även under våren. Därför valde
vi att inte motionera.
Men nu finns det en motion i frågan, från Socialdemokraterna, där man
har tagit upp som en del att man yrkar avslag och som en del att man kräver
en skärpning av kontrollen. Jag kan hålla med Filip Fridolfsson. Det förslag
till förändring som står i propositionen föranleder ingen stor argumentering
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsavdel-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
105
8 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsavdel-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
från min sida. Där har Filip Fridolfsson en poäng. Man skall lyssna och ut-
byta tankar.
Vi har ju ett beredningstvång i riksdagen. Alla motioner skall beredas.
När jag ser den här motionen tycker jag att motionärerna har rätt i princip.
Det är i principfrågan jag argumenterar, Filip Fridolfsson, inte om den tek-
niska förändringen. Där tar jag en stor poäng.
I principfrågan kan man ana mellan raderna, i såväl utskottets skrivningar
som i anförandet, att det finns farhågor som även Filip Fridolfsson anar om
att man måste få en bättre kontroll av dessa betalningsströmmar. De flesta
skattepolitiker på europeisk nivå är överens om att man inte har några bra
system. Men Sverige kan ha en högre profil och driva på för att få en bättre
kontroll på den här verksamheten.
Vi skulle inte ha slopat lagen om betalningar till utlandet utan att ha trygg-
hetssystemen för kontrollen utformade. Det är litet sangviniskt att säga att
det löser sig. Lagrådet riktade mycket allvarliga invändningar. Man bör - där
är jag konservativ, Filip Fridolfsson - ta Lagrådets anmärkningar på stort
allvar.
Anf. 120 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Lars Bäckström säger att jag plockar poäng. Det är jag van
vid i debatten, höll jag på att säga. Men det är ändå bra att få litet beröm.
Poängen i mitt inlägg var att jag talade i sak. Jag har citerat till protokollet
vad frågan gäller. Den gäller en mer eller mindre tillfällig beloppshöjning till
75 000 kr avseende rapporteringen av betalningar till och från utlandet. Det
är det frågan gäller.
Om man yttrar sig i en debatt skall man tala i frågan, varken i mer eller
mindre än vi har skrivit i vårt betänkande. Det är det som jag har gjort. Allt
det sakliga jag hade att säga nämnde jag i mitt inlägg. Jag behöver egentligen
inte replikera någon här. Men jag ställer gärna upp om någon vill ha svar på
en fråga i sak.
Anf. 121 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Det är korrekt. Vi skall diskutera i sak. Det här betänkandet
rymmer i vart fall två saker, för att tillåta mig att raljera litet grand.
Det är som med schweizerosten, den består till en del av ost och till en
del av hål. Det är mycket riktigt att en del av betänkandet handlar om en
beloppsförändring från 50 000 till 75 000 kr. En annan del av betänkandet
handlar om ett krav på att man skall skärpa de kontrollregler som har ersatt
betalningslagen.
Det är om den senare punkten som vi från Vänsterpartiet och Socialdemo-
kraterna diskuterar. Vi vill göra ”hålen i osten” mindre. Vi vill minska möj-
ligheterna till skatteundandragande genom utlandstransaktioner. I den frå-
gan har det inte diskuterats så mycket i dag mellan Lars Bäckström och Filip
Fridolfsson. Men Filip Fridolfsson skall återigen bli oppositionspolitiker, och
då kan vi ställa saker och ting till rätta.
106
Anf. 122 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Utskottsmajoriteten har i sin skrivning understrukit att den
utvärdering som jag förstår att Lars Bäckström efterlyser är viktig och att vi
bör avvakta och titta på den när den kommer. Vi har vattentätt där också.
Lars Bäckström undrade om jag skulle fortsätta i politiken som opposi-
tionspolitiker framöver. Den risken tror jag är obefintlig. Den borgerliga re-
gering som nu har förmånen att sitta i kanslihuset kommer att sitta perioder
framöver under 90-talet. Jag är idiotkopplad här, för jag skall sluta i riksda-
gen nästa vår. Då slutar jag som talesman för en borgerlig regering.
Anf. 123 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Det är bara en tidsfråga, säger Filip Fridolfsson. Man får ett
intryck av att regeringen om ett par månader kommer med en proposition
där man föreslår att gränsen sänks till 50 000 kr. Låt mig ändå säga, Filip
Fridolfsson, att det kanske inte är så rasande trovärdigt att det verkligen blir
på det sättet.
Filip Fridolfsson säger att varken frågan om betalningslagen eller om be-
loppsgränsen är så viktiga.
Sedan säger Filip Fridolfsson: Insatta i sitt sammanhang kanske de ändå
är viktiga. Men det är just i det sammanhanget som vi diskuterar frågan. Re-
geringen har utan tvivel på punkt efter punkt urholkat skattelagstiftningen.
Det är ingen hemlighet i denna kammare att Moderata samlingspartiet har
motsatt sig 36 olika förslag till skärpningar av skattekontrollen och att all-
mänheten inte uppfattar Moderata samlingspartiet som särdeles engagerat i
att skapa en rättvis skattekontroll. Då blir både små och stora frågor viktiga.
Vidare säger Filip Fridolfsson att man måste sänka gränsen. Bankerna har
begärt att få gränsen sänkt därför att dataprogrammen inte fungerar annars.
Oavsett om frågan är stor eller liten, Filip Fridolfsson, måste man fråga:
Skall Sveriges riksdag fatta beslut utifrån hur bankernas datasystem är upp-
byggda från tid till annan?
Om det är så förfärligt svårt för bankerna att klara datasystemen, varför
skrev man inte till Riksbanken och vädjade till Riksbanken att för allt liv i
världen inte höja kravet på rapporteringar och ändra gränsen till 75 000 kr?
Det är nog så, Filip Fridolfsson, att vare sig frågan är stor eller liten ligger
det kanske inte alltid i bankernas och kapitalägarnas intressen att vi fullt ut
har ett riktigt bra kontrollsystem. Men det borde ändå ligga i riksdagens in-
tresse att vi bemödar oss om att se till att ha ett så gott kontrollsystem som
möjligt.
Det är viktigt när vi får en alltmer internationaliserad ekonomi att vi också
på det här området har bra kontrollsystem. Det är därför som vi socialdemo-
krater har krävt översyn av de nya reglerna och inte vill vänta på en utvärde-
ring av systemet. Det var uppenbart redan i höstas när riksdagen fattade be-
slutet att det fanns stora risker för bekymmer med det nya systemet.
Anf. 124 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag vill citera ett par meningar ur proposition 1992/93:196,
där det står att läsa följande:
”RSV har i ett yttrande över framställningen inte motsatt sig att belopps-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Överföring av
Riksskatteverkets
beskattningsavdel-
ning i Ludvika till
Skattemyndigheten
i Kopparbergs län,
m.m.
107
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ersättning till
hivsmittade
blödarsjuka m.fl.
108
gränsen höjs, men utgår ifrån att bankernas rutiner ändras framöver så att
bankernas rapportering inte blir beroende av riksbankens rapporteringssys-
tem.”
Vi i majoriteten har också tagit in i vår skrivning att man skall ha ett obe-
roende rapporteringssystem. Då får vi avvakta.
Anf. 125 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Mycket kort till Filip Fridolfsson, så att han får komma ut till
den vackra naturen. Nej, Riksskatteverket har inte motsatt sig förändringen,
men verket har varnat för ökat skattefusk.
Anf. 126 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Inger Lundberg sade att Riksskatteverket har varnat för
skattefusk på det här området. Vi har väl inte nonchalerat den inställningen.
Vi menar att när den dag kommer att vi kan lösa frågan, kommer man att få
en uppföljning på det här området som är fullt tillfredsställande.
Anf. 127 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag vill bara säga en sista sak med anledning av att Filip Fri-
dolfsson lät meddela att han kanske lämnar riksdagen efter nästa val. Han
gjorde förutsägelsen att regeringen skall sitta kvar. Jag hoppas att den förut-
sägelsen inte skall slå in, att regeringen skall sitta kvar. Jag måste också säga
till Filip Fridolfsson att jag hoppas att den andra förutsägelsen inte skall slå
in. Jag som yngre riksdagsledamot värdesätter att få debattera med Filip Fri-
dolfsson. Jag hoppas kunna lära mig mer. Vi får väl se hur det blir med dessa
förutsägelser.
Anf. 128 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag skulle tro att Lars Bäckström tyvärr blir besviken på
båda dessa punkter. Den borgerliga regeringen kommer nog att fortsätta en
lång tid i det här landet. Att jag lämnar riksdagen nästa vår är också klart,
men hyllningstalen får vi vänta med till våren 1994.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 19 maj.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU46 Ersättning till hivsmittade blödarsjuka m.fl.
Anf. 129 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Det är ett enigt betänkande angående ersättning till hivsmit-
tade blödarsjuka som lagutskottet har lagt fram. Betänkandet grundar sig på
två motioner, och jag vill som en av motionärerna understryka vikten av det
utskottet slår fast redan på första sidan av betänkandet, nämligen: ”Rege-
ringen bör bevaka rättsutvecklingen den närmaste tiden i fråga om skade-
stånd till hiv-smittade. Vidare bör regeringen, om rättsutvecklingen eller de
fortsatta överväganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra
särskilda omständigheter föranleder det, på nytt överväga frågan om ytterli-
gare ersättning till den aktuella gruppen hiv-smittade.”
Herr talman! Det här rör sig om en mycket speciell grupp människor som
blivit smittade i vården, en vård som de varit helt beroende av att få. Man
har på intet sätt haft något val eller någon möjlighet att skydda sig mot den
här smittan. Det har under våren framkommit att man, t.o.m. efter det att
man visste att den blodplasma som användes i Sverige kunde smitta, att den
alltså inte var tillförlitligt renad, ändå använde den. Följden har vi kunnat
läsa om i tidningarna. Fyra människor - tre unga och en äldre - har fått sina
livstider begränsade. Kabi Pharmacia har trätt in med stora ersättningar.
Man har lovat ersättningar för vardera parten på upp till 3 miljoner kronor.
Till så mycket värderar man den här allvarliga skadan.
Det är vad man ungefärligt givit också i andra länder. Det är ett bevis på
att skadan är mycket allvarlig. Den medför även mycket lidande, inte bara
för den smittade utan även för alla anhöriga. Alla vet att tiden kan vara rela-
tivt knappt utmätt, alla vet att utgången bara kan vara en i dag. Det man inte
vet är den direkta tidpunkten.
Jag är därför både glad och tacksam för att utskottet tagit sig tid att träffa
representanter för denna grupp och att man skrivit ett ganska positivt betän-
kande. Vägledande för ersättning borde också de nyligen fällda domarna
kunna vara: En man från Somalia dömdes för spridande av denna dödliga
smitta och offren, två kvinnor, tillerkändes ett skadestånd på 810 000 kr.
Det jag tycker är väsentligt är att man underlättar livet för de smittade och
deras anhöriga genom en så enkel sak som pengar - med en för den svenska
staten relativt liten summa. Jag hörde en ung människa säga ungefär föl-
jande: Jag har alltid velat resa. Hade jag fått vara frisk och klarat ett arbete,
skulle jag ha sparat ihop till resor. Jag har läst så mycket om olika länder.
Jag har läst mycket om Italien, och jag skulle så gärna vilja resa dit. Men jag
kan aldrig få råd eller möjligheter att resa dit. Jag kan inte resa på egen hand,
och att betala för flera har jag ingen möjlighet att göra.
Man har äntligen i alla fall börjat fatta beslut i rätt riktning. I år har Lands-
tingsförbundet beslutat att inte längre ta betalt för konsultationer, medicin
eller annan hjälp som den smittade kan behöva. Man har alltså tidigare varit
tvungen att även betala för den sjukvård man har erhållit.
Herr talman! Pengar kan inte ersätta någon för ett förstört liv, men pengar
kan underlätta en svår situation. Pengar kan hjälpa till att ge en positiv upp-
levelse för en familj, och positiva upplevelser ger styrka och lämnar efter sig
glada minnen.
Jag hoppas därför att regeringen behandlar detta betänkande på ett för de
drabbade positivt sätt för de drabbade och också fattar raska beslut, därför
att tiden rinner ut. Det brådskar för många att få den hjälp som de behöver.
Många, även många anhöriga, är i dag i mycket dåligt skick.
Anf. 130 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! 190 människor har smittats av blod eller blodprodukter inom
den svenska sjukvården. Det skedde i början av 1980-talet. 86 stycken smit-
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ersättning till
hivsmittade
blödarsjuka m.fl.
109
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ersättning till
hivsmittade
blödarsjuka m.fl.
110
tades genom blodtransfusion och 104 stycken genom s.k. faktorkoncentrat
framställt ur blodplasma som ges till blödarsjuka.
Enligt uppgift finns i dag 22 personer ur den första gruppen och 68 perso-
ner ur den senare kvar i livet. Detta är kalla siffror, men bakom vaije siffra
finns ett livsöde och ett ofattbart lidande. Beskedet om hivsmittan kom för
de drabbade att i ett slag förändra deras liv. Situationen för de drabbade och
deras familjer kan inte jämföras med något annat som förekommer i vårt
samhälle. Att vara hivsmittad innebär bl.a. oro och ångest för vad en vanlig
förkylning kan medföra för immunförsvaret, oro för sin egen för tidiga död,
flerårig oro för att ha smittat egna barn eller make. Vidare innebär det att
inte kunna få barn, att leva med andras fördomar, omplaceringar och stopp
för karriären, ständiga provtagningar, att se barn, föräldrar och vänner dö
samt att få hela livet förändrat till ett liv ”vid sidan om”.
Herr talman! Ett enigt lagutskott står bakom betänkande LU46, som be-
handlar ersättning till hivsmittade som smittats av blod eller blodprodukter.
Betänkandet utmynnar i ett tillkännagivande till regeringen med innebörden
att regeringen noga bör bevaka rättsutvecklingen under den närmaste tiden
när det gäller skadestånd till hivsmittade.
En särskild kommitté för ideell skada beräknas avsluta sitt arbete vid års-
skiftet 1993/94. En översyn av patientförsäkringen bör enligt direktiven vara
avslutad senast den 31 december 1993. En särskild utredare skall redovisa
omständigheterna i samband med överföring av hivsmitta genom läkemedlet
Preconativ före maj månads utgång 1993.
Lagutskottet är med anledning av det arbete som pågår, vars resultat skall
presenteras inom kort, inte berett att nu ta ställning till om ytterligare ersätt-
ning bör utgå till den grupp hivsmittade blödarsjuka och transfusionssmit-
tade som har smittats i den svenska sjukvården. Däremot understryker man i
utskottet mycket starkt att det finns all anledning för regeringen att nogsamt
bevaka frågan om skadestånd till hivsmittade och på nytt överväga frågan
om ytterligare ersättning till de drabbade, när de pågående arbetena har av-
slutats och redovisats.
Dessa förslag och konstateranden, nedskrivna i ett betänkande och av mig
här återgivna, kan för de drabbade tyckas byråkratiska och svåra att accep-
tera. Frågor om ersättning och skadestånd har behandlats vid flera tillfällen
under 1980-talet. Sammanlagt i dagens penningvärde har en transfusions-
smittad erhållit 528 000 kr och en blödarsjuk 549 000 kr, enligt beräkningar
som utskottet har låtit göra. Till detta kan i förekommande fall läggas liv-
ränta samt underhåll till efterlevande. I den motion som Birgit Henriksson
och jag har väckt skriver vi att den ersättning som hittills har utgått knappast
är tillräcklig. Samtidigt framhåller vi att pengar inte kan ersätta någon för
ett förstört liv. Däremot kan en ordentlig ersättning underlätta i en svår si-
tuation, och den kan ses som ett bevis för att samhället tar sitt ansvar för det
som har inträffat.
Regeringen har nyligen föreslagit en särskild lag om avgiftsfria sjukvårds-
förmåner för vissa hivsmittade, dvs. för dem som har hel ålders- eller förtids-
pension. Lagen skall i första hand tillämpas på personer som har behandlats
inom den svenska hälso- och sjukvården och i samband därmed smittats av
hiv. Det föreslås också förbättringar i ersättning och ledighet för närstående-
vård när det gäller denna grupp hivsmittade, vilket är positivt och värt att
välkomna. Ersättningen kommer i dessa fall att utges för ett års vårdtid i
stället för som nu för 30 dagar, vilket fortfarande skall gälla övriga fall av
närståendevård. Regeringen skriver i lagförslaget att man med hänsyn till
den mycket speciella livssituationen bör befria denna grupp från att betala
avgifter för sjukvård, tandvård och läkemedel.
Lagutskottet har med det allra största allvar behandlat detta ärende. Man
har lyssnat, inhämtat information, jämfört och till sist föreslagit ett tillkänna-
givande till regeringen. Som motionär vill jag tacka för den behandling som
ärendet har fått. Jag kommer nu med noggrannhet att följa ärendets vidare
handläggning och behandling i regeringen.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 131 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! I LU:s betänkande nr 46 behandlar utskottet - som tidigare
har nämnts - två motioner med begäran om ytterligare ersättning till hivsmit-
tade blödarsjuka m.fl. På grund av ärendets mycket stora känslighet har ut-
skottet särskilt ingående behandlat frågan. Det handlar alltså om en grupp
patienter inom svensk sjukvård som genom den behandling som de har er-
hållit har drabbats av hivsmitta.
Utskottet har kartlagt de olika ersättningar som hittills har utbetalats till
gruppen. Ersättning har utgått från olika institutioner och till något olika
ekonomisk nivå beroende på den drabbades ålder. Beloppen har enligt öns-
kemål från gruppen utbetalats i form av ett engångsbelopp. Den mycket
svåra frågan är naturligtvis vilken skadeståndsnivå som kan anses vara skälig
och rimlig.
Utskottet har haft att väga in bl.a. skadeståndsnivåerna till närliggande
felbehandlade patienter som har drabbats på ett likartat sätt. Det finns så-
dana grupper, om än inte riktigt i samma omfattning. Vi har också gjort en
jämförelse med de internationella skadeståndsnivåerna och i det samman-
hanget också beaktat den allmänna försäkringssektorn i Sverige, som i för-
hållande till andra länder ligger på en relativt hög nivå, vilket också har bety-
delse för denna grupp. Utskottet har vidare sett på det resultat som regering-
ens kommitté för ideell skada har kommit fram till beträffande en rimlig
svensk nivå på skadeståndet.
Som tidigare här har nämnts har utskottet också träffat representanter för
den hivsmittade gruppen och dess anhöriga för att lyssna till deras önskemål
och krav.
Utskottet konstaterar att regeringen har gått gruppen till mötes vad avser
önskemål om angelägna sjukvårdsförmåner. Vidare har gruppen tilldelats
ett ekonomiskt belopp - ex gratia - upp till den nivå som Kommittén för
ideell skada har rekommenderat, i dagsläget 460 000 kr.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det för dagen inte går att motivera
ytterligare ersättning till den aktuella gruppen. Men jag vill understryka att
utskottet uppmanar regeringen att noga följa rättsutvecklingen - dvs. det
som händer inom rättssystemet och kommande domar - och förhållandena
hos gruppen. Regeringen skall också ta upp frågan om ytterligare ersättning
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ersättning till
hivsmittade
blödarsjuka m.fl.
111
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ändringar i
kämtekniklagen,
m.m.
112
till de drabbade, om särskild anledning föreligger. Detta har utskottet givit
regeringen till känna med anledning av de två motionerna.
Med den bedömning och det förslag till beslut som utskottet i dag föreslår
riksdagen anser vi att vi har nått en rimlig avvägning för dagen, samtidigt
som riksdagens ansvar framgent markeras. Jag vill understryka att utskottet
är enigt i detta beslut, och det gläder oss särskilt.
Herr talman! Jag vill härmed avslutningsvis yrka bifall till hemställan i lag-
utskottets betänkande nr 46.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 19 maj.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU22 Rätt för Sveriges exportråd att bevilja visering (prop.
1992/93:203).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 19 maj.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU29 Nordiska samarbetsöverenskommelsen (prop. 1992/93:247).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 19 maj.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU29 Ändringar i kärntekniklagen, m.m. (prop. 1992/93:188).
Anf. 132 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Jag skulle vilja utbrista: Släpp tankarna loss, det är vår! Låt
kreativiteten blomma! Låt våra teknikers briljanta hjärnor flöda av idéer!
Sätt inga gränser! Lägg inte sordin på uppfinningsrikedomen, ty endast så
kommer de bästa idéerna att se dagens ljus. Men det vore kanske litet för
djärvt. Jag skall därför vara litet torrare och räkna upp några fakta om varför
jag tycker att reservationen till näringsutskottets betänkande 29 är mycket
motiverad.
Herr talman! Den njugga inställningen till att över huvud taget tänka på
kärnkraft i positiva termer oroar mig mycket. Det finns t.o.m. en lag, 6 §
lagen om kärnteknisk verksamhet, som förbjuder all verksamhet som kan
syfta till uppförandet av kärnreaktor i landet.
Det upprepas ofta i olika sammanhang att höga krav måste ställas i fråga
om säkerhet vid drift av kärnkraftsreaktorer. Som en naturlig konsekvens
måste då säkerhetshöjande investeringar tillåtas. Det är enligt min mening
även klokt att inte försöka skilja på investeringar som huvudsakligen har
som syfte att höja säkerheten från de investeringar som avser att förlänga
livslängden med bibehållen säkerhet. En sådan särskillnad kan man inte
göra, därför att dessa investeringar för det mesta vilar på en gemensam tek-
nisk bas.
Denna insikt är emellertid inte tillräcklig. Utveckling och projektering av
nya reaktorer hör intimt samman med utveckling av förbättrad säkerhet i de
befintliga verken. En faktor som motverkar sådant utvecklingsarbete är just
6 § lagen om kärnteknisk verksamhet, som förbjuder all verksamhet som kan
syfta till uppförande av kärnreaktor i landet.
Otvivelaktigt lägger lagen sordin på kreativiteten hos de tekniker och
andra som arbetar med säkerhetsaspekterna vid våra kärnkraftverk. Ett po-
sitivt tänkande genererar positiva resultat! Det kan därför knappast gagna
någon att munkavle läggs på uppfinningsrikedomen.
Sedan finns det en annan aspekt. Oavsett om kärnkraften avvecklas senast
år 2010 eller inte är det nämligen demokratiskt oförsvarbart att inte låta de
krafter som vill behålla kärnkraften få utveckla sina tankar och därmed
skapa en balans i debatten. Ekonomiska och tekniska aspekter beträffande
säkerheten hänger nära samman med utvecklingsarbetet totalt sett. Nu löper
vi risk att förlora det kunnande som vi i Sverige så framgångsrikt har byggt
upp under de senaste dekaderna. Kärnkraften är en spetsteknologi, och den
har bidragit till många framgångar inom andra områden. Vi har fått en
mängd synergiska effekter, s.k. spin-off-produkter.
I utskottsbetänkandet avfärdar man den här motivationen helt. Det gör
man på två rader. Men det intressantaste är egentligen det särskilda yttran-
det allra sist i betänkandet. Där skriver moderaterna och folkpartisterna i
utskottet:
”1 enlighet med vad företrädare för Moderata samlingspartiet och Folk-
partiet liberalerna tidigare har anfört anser vi att 6 § i kärntekniklagen om
förbud mot vissa förberedande åtgärder för att uppföra en kärnkraftsreaktor
bör avskaffas. Vi anser emellertid att riksdagen inte bör ta upp denna fråga
till behandling i det nu aktuella sammanhanget.”
Det intressanta är att Moderaterna väckt sådana motioner innan de kom
i regeringsställning. Då var detta inte för tidigt. Två gånger tidigare under
den här mandatperioden har det förekommit motioner i detta sammanhang.
Då har det ju funnits samma anledning att avfärda det här kravet.
Nu ställer jag en direkt fråga: När blir det aktuellt att göra något här - i
morgon, om två veckor, till hösten eller år 2010? Jag tycker att det är något
av hyckleri att å ena sidan påstå att vi inte skall ha den här lagen, som är
felaktig och som ger fel signaler, och att å andra sidan säga att det nu inte är
rätta tillfället att ta bort den här lagen.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ändringar i
kämtekniklagen,
m.m.
113
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ändringar i
kämtekniklagen,
m.m.
Jag vill gärna ha ett svar på denna fråga.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till Ny demokratis reservation
i detta betänkande.
Anf. 133 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservationen.
Jag konstaterar att situationen i dag är litet annorlunda om man jämför
med hur det var vid den tidpunkt 1987 då den här frågan aktualiserades. Det
skedde i samband med att Asea, som företaget då hette, var intresserat av
att sälja kärnkraftsteknologi till den femte kärnkraftsreaktorn i Finland.
Eftersom det inte hade gått så många månader sedan olyckan i Tjernobyl
inträffade ansåg den dåvarande energiministern det vara motiverat att lägga
in 6 § kämtekniklagen, som vi nu debatterar. Vid det tillfället var jag en av
de skarpaste kritikerna till införandet av just aktuella paragraf. Den uppfatt-
ningen har vi moderater och Folkpartiet stått fast vid.
Men inom en regering har man i de olika partierna olika uppfattningar.
Av den anledningen tycker jag att man skall ha, och det har jag, den allra
största respekt för att det kan förekomma olika uppfattningar om värdet av
den här paragrafen. Därför tycker vi i utskottsmajoriteten att det inte finns
någon anledning att göra 6 § till en större fråga. Detta utgör en väldigt liten
del av det hela. Egentligen är det fråga om en liten krusidull i marginalen
inom ramen för alla de många problem på det politiska området som vi i
Sverige i dag möter.
Herr talman! Verkligheten har visat att 6 § egentligen är relativt uddlös.
Efter 1987 finns det i realiteten inget som hindrar tekniker att ”tänka kärn-
kraft” och heller inget som på något sätt verkar hindrande avseende möjlig-
heterna när det gäller den här skaparkraften. Det går inte att genom paragra-
fer lägga munkavle på utvecklingen.
Jag tror att de problem som vi nu möter på kärnkraftens område i Ryss-
land, i Baltikum och på många andra håll ställer krav på en vidare utveckling
på kärnkraftsteknologins område när det gäller att tillgodose de välmotive-
rade säkerhetskrav som vi har att ställa på våra egna kärnkraftsreaktorer.
Men det gäller också att bistå i fråga om den bristfälliga tekniken i andra
delar av världen. Därför finns det ingen anledning att i detta sammanhang
över huvud taget göra någon ändring av 6 § kärntekniklagen. I stället får vi
gå på det förslag som regeringen har lagt fram.
Därmed tror jag, herr talman, att Christer Windén har fått svar på sin
fråga. Det är alltså inte aktuellt med en ändring, mot bakgrund av den re-
spekt som vi i de partier som i viss mån företräder olika uppfattningar skall
känna för varandra - även om det på detta område får en relativt begränsad
inverkan på situationen som sådan.
Anf. 134 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Jag tackar Per-Richard Molén för det svaret. Jag förstår, och
uppskattar, att han så oförblommerat gör klart för mig och alla andra som
lyssnar att Moderata samlingspartiet inte skulle ha något emot ett bortta-
114
gande av den här paragrafen. Snarast handlar det om svårigheter att komma
överens med bröderna i de andra regeringspartierna.
Jag skulle vilja bemöta Per-Richard Molén på några punkter.
Först gäller det Tjernobylolyckan. Såvitt jag förstår finns det än större an-
ledning att ta bort en paragraf som hindrar ett positivt tänkande hos svenska
tekniker när det gäller att hitta vägar som innebär ytterligare förbättrad
kärnteknologi i svenska verk. Därmed skulle risken för en kärnkraftsolycka
i Sverige bli ännu mindre än som i dag är fallet.
Vidare har jag en liten invändning mot detta med ”krusiduller i margina-
len”. Här handlar det inte, Per-Richard Molén, om krusiduller i marginalen.
Själv har jag mina rötter hos ABB - dvs. hos Asea, som företaget tidigare
hette - och känner väldigt väl de människor som jobbar med kärnkraftstek-
nologin. Jag vet, och kan av egen erfarenhet vittna om, att ABB tappar folk
som sysslar med sådana här frågor. Dessa människor ser ingen framtid i
svenska företag. I stället väljer de att flytta utomlands och jobba hos någon
av ABB:s konkurrenter.
Detta faktum, Per-Richard Molén, är väldigt trist. Vi behöver ju den här
sortens kreativa människor som kommer med nya idéer och som medverkar
till att nya spetsteknologiprodukter kan tas fram i Sverige. Det är just den
sortens produkter som vi i Sverige har byggt vårt välstånd på.
Per-Richard Molén säger också att 6 § kärntekniklagen är uddlös. Så är
det inte alls - just av de skäl som jag tidigare har redogjort för. Jag tycker
alltså att man i regeringen borde släppa litet grand på prestigetänkandet och
inse att det här sättet att motverka en uppblomning av kreativiteten bara får
negativa följder - alltså att det aldrig kan resultera i något positivt.
Anf. 135 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Jag förstår så väl att Christer Windén vill göra ett väldigt
stort nummer av en liten fråga, och det må stå för honom.
Jag tycker att det egentligen är en fantastisk styrka att en regering be-
stående av fyra partier kunnat behandla den här propositionen om föränd-
ringar i kärntekniklagen så som skett och att man ändå sedan vid utskottsbe-
redningen så öppet kan ge uttryck för att det just när det gäller 6 § kärntek-
niklagen finns litet olika uppfattningar. Dessa redovisas alltså öppet. Det
tycker jag, som sagt, är en väldig styrka. Samtidigt visar man vilken respekt
som de fyra regeringspartierna har för varandra på ett område som under i
stort sett 17-18 år har varit ett av de mest infekterade i svensk politik. Fortfa-
rande blir det rätt många blockeringar i svensk politik i detta sammanhang.
Jag tycker alltså att det är en styrka att vi får denna öppna och klara dekla-
ration. Det finns all anledning för oss att sätta ett kolossalt stort värde på
denna öppenhet.
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ändringar i
kämtekniklagen,
m.m.
Anf. 136 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Avslutningsvis har jag en väldigt kort fråga till Per-Richard
Molén.
Trots vår miljöhysteriska politik - i massmedierna förekommer ju en
skrämselpropaganda mot kärnkraften - visar en färsk SIFO-undersökning
från november att 53 % av svenska folket, dvs. flertalet svenskar, anser att
115
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ändringar i
kämtekniklagen,
m.m.
116
kärnkraften skall användas även efter år 2010. Nu kommer min aviserade
fråga:
Påverkar detta alls inte Per-Richard Moléns sätt att reagera?
Anf. 137 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Det är en helt annan fråga än den som vi diskuterar med
anledning av dagens ärende. Det finns ingen anledning för oss att ge oss in i
en mera principiell debatt om kärnkraftens framtida roll i det svenska energi-
samhället. Det tänker jag heller inte göra.
Jag tror inte att framtiden på elproduktionsområdet över huvud taget
kommer att påverkas särskilt menligt av om 6 § kämtekniklagen finns kvar
eller inte. Kraven på den kompetens som behövs, inte minst på säkerhetsom-
rådet vad gäller kärnkraften, kommer ändå - tror jag - mycket väl att tillgo-
doses. Det här utgör inte alls något hinder.
Anf. 138 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag måste uttrycka en viss förvåning över att Ny demokratis
representant kan kalla motståndet mot kärnkraft för miljöhysterisk propa-
ganda. Jag undrar vad renägarna säger om det. Jag undrar vad fårnäringen
och bönderna i Hälsingland säger om det, och jag undrar vad människorna
i Tjernobylområdet säger om att man kallar det för miljöhysterisk propa-
ganda.
Christer Windén inledde med att säga att vi skall släppa tankarna loss och
låta ingenjörerna arbeta fritt. Det kommer från ett parti som inte unnar in-
genjörer som jobbar med småskalig alternativ teknik att få resurser att ut-
veckla sina idéer. Ny demokrati har frenetiskt arbetat för att ingenting skall
gå till t.ex. småskaliga vindkraftverk.
Anf. 139 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! För det första tycker jag att jämförelsen mellan Tjernobyl
och de svenska kärnkraftverken är irrelevant. Det gäller visserligen kärn-
kraftverk i båda fallen, men de bygger på så vitt skilda säkerhetsfilosofier att
de inte tål någon jämförelse på det sättet.
Jag påstår att det är miljöhysteri i Sverige när det gäller denna fråga därför
att jag och mina partikamrater tycker att kärnkraftsdebatten såsom den har
förts huvudsakligen har baserats på känslomässiga argument i stället för på
faktiska sakargument. När man kommer in på den här sortens frågor och
använder hjärtat i stället för hjärnan blir det lätt en hysteri. Det anser jag att
det har blivit.
Anf. 140 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Att säga att det rör sig om känslomässiga argument är litet
grand som att kasta sten i glashus för ett parti som med några ölbackar försö-
ker sig på att få folk att skratta åt Sveriges ekonomiska problem. Jag prote-
sterar mot denna argumentation.
Det är inte bara nys eller hysteri när vi talar om en teknik vars hjärta och
kärna är så pass farlig om den t.ex. utsätts för ett terrordåd eller ett sabotage
att det för med sig skada för hela landet.
Anf. 141 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Herr talman! Vi har uppenbarligen väldigt stora åsiktsskillnader på den
här punkten. Men låt mig bemöta en sak: det som sades om ölbackarna. Det
har kanske inte så mycket med denna debatt att göra, men Roland Lében
drog ju upp det.
Vet Roland Lében något bättre sätt att illustrera ett stapeldiagram på en
scen när man inte har tillgång till audivisuella hjälpmedel än att använda just
byggklossar? Vilka byggklossar finns överallt och är lättast att använda? Jo,
det är läskbackar. Det var inte ölbackar - det var drickabackar.
Anf. 142 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag kan räkna upp exempel i legio på Ny demokratis använd-
ning av känslomässiga argument utan några större sakliga underbyggnader.
Det behöver vi inte diskutera i denna debatt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 19 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Skrivelse
1992/93:251 Redogörelse för vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella
systemet
Anmäldes att följande frågor framställts
den 12 maj
1992/93:678 av Birger Andersson (c) till försvarsministern om vapenstöl-
derna från militära förråd:
Under senare år har upprepade stölder av olika vapen skett från militära
förråd. Dessutom har annan utrustning stulits - handgranater, sprängmedel,
ammunition m.m. Senast kända inbrott gjordes i ett förråd i Härjedalen för
några dagar sedan.
Mycket tyder på att militära vapen och militär utrustning används i olika
brottsliga sammanhang, t.ex. vid bankrån. Vilka åtgärder kommer rege-
ringen att vidtaga för att om möjligt förhindra spridning av militära vapen
och annan militär utrustning till brottsbenägna personer?
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
Ändringar i
kämtekniklagen,
m.m.
117
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
1992/93:679 av Birger Andersson (c) till näringsministern om kravet på tank-
muffar på bensinstationer:
Enligt gällande föreskrifter skall samtliga tankställen för motorfordon
vara försedda med godkända tankmuffar fr.o.m. den 1 januari 1995. Natur-
vårdsverket kan medge undantag i enskilda fall. Kostnaden för installation
av tankmuffar, nedgrävning och montering av ledningar m.m. blir höga; i
storleksordningen 150 000-300 000 kr.
Enligt föreliggande prognoser riskerar ett stort antal tankställen, i första
hand på landsbygden, att läggas ned under de närmaste åren, om inte lämp-
liga åtgärder mycket snart vidtages.
Denna nedläggning kommer att drabba landsbygdsbefolkningen hårt.
Vilka åtgärder har regeringen vidtagit och avser att vidta för att i ovan
nämnda avseende upprätthålla servicenivån på landsbygden?
1992/93:680 av Kenneth Attefors (nyd) till utrikesministern om de fängslade
svenskarna i Irak:
I dag har Christer Strömgren, Leif Westberg och Stefan Wihlborg suttit
250 dagar i irakiskt fängelse. Klart är att svenskarna dömts enligt gällande
irakisk lag. Enligt svenska normer är straffet (7 år) för ett oavsiktligt gräns-
överträdande osannolikt. Jag tycker att den svenska regeringen skall vidta
åtgärder som passar det irakiska tankesättet för att få loss de tre svenska
medborgarna. Sverige bör snarast sända en hög person direkt till Irak för ett
personligt sammanträffande med Iraks högsta ledning.
Ämnar utrikesministern inom en snar framtid åka till Irak och träffa Iraks
högsta ledning och förhoppningsvis föra hem Christer Strömgren, Leif West-
berg och Stefan Wihlborg?
13 § Kammaren åtskildes kl. 20.03.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 24 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 33 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 75 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 99 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Barbro Nordström
118
Innehållsförteckning
Onsdagen den 12 maj
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
1 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan .... 1
Talmannen
2 § Justering av protokoll................................ 1
3 § Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad mo-
tionstid ......................................... 1
4 § Verksamhet och anslag inom totalförsvaret 1993/94 ......... 2
Försvarsutskottets betänkande FöU9
Debatt
Sture Ericson (s)
Robert Jousma (nyd)
Jan Jennehag (v)
Arne Andersson (m)
Försvarsminister Anders Björck (m)
Lars Sundin (fp)
Iréne Vestlund (s)
Gunhild Bolander (c)
Åke Carnerö (kds)
Ingvar Björk (s)
Karm Wegestål (s)
Jan Erik Ågren (kds)
Ingegerd Sahlström (s)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Sven-Olof Petersson (c)
Christer Skoog (s)
Henrik Landerholm (m)
Sven Lundberg (s)
Stig Grauers (m)
Britt Bohlin (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Per Stenmarck (m)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Börje Nilsson (s)
Sten Östlund (s)
Stina Eliasson (c)
Göthe Knutson (m)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Beslut ............................................... 85
119
Prot. 1992/93:109
12 maj 1993
5 § Socialförsäkringsfrågor ............................... 86
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU17
Debatt
Nils-Olof Gustafsson (s)
Arne Jansson (nyd)
Berith Eriksson (v)
Sigge Godin (fp)
Beslut ............................................... 101
Beslut om uppskjuten votering............................ 101
Ajournering .......................................... 101
Återupptagna förhandlingar .............................. 101
6 § Överföring av Riksskatteverkets beskattningsavdelning i Ludvika
till Skattemyndigheten i Kopparbergs län, m.m........... 101
Skatteutskottets betänkande SkU28
Debatt
Inger Lundberg (s)
Lars Bäckström (v)
Filip Fridolfsson (m)
Beslut skulle fattas den 19 maj
7 § Ersättning till hivsmittade blödarsjuka m. fl............... 108
Lagutskottets betänkande LU46
Debatt
Birgit Henriksson (m)
Marianne Jönsson (c)
Holger Gustafsson (kds)
Beslut skulle fattas den 19 maj
8 § Rätt för Sveriges exportråd att bevilja visering............. 112
Utrikesutskottets betänkande UU22
Beslut skulle fattas den 19 maj
9 § Nordiska samarbetsöverenskommelsen .................. 112
Utrikesutskottets betänkande UU29
Beslut skulle fattas den 19 maj
10 § Ändringar i kämtekniklagen, m.m..................... 112
Näringsutskottets betänkande NU29
Debatt
Christer Windén (nyd)
Per-Richard Molén (m)
Roland Lében (kds)
Beslut skulle fattas den 19 maj
11 § Bordläggning ..................................... 117
12 § Anmälan om frågor
1992/93:678 av Birger Andersson (c) om vapenstölderna från
militära förråd 117
1992/93:679 av Birger Andersson (c) om kravet på tankmuffar
på bensinstationer............................... 118
1992/93:680 av Kenneth Attefors (nyd) om de fängslade
svenskarna i Irak................................ 118
120
gotab 43874, Stockholm 1993