Onsdagen den 5 maj
Protokoll
1992/93:105
Justerades protokollet för den 28 april.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:234 till näringsutskottet
Förslag
1992/93:RFK5 till konstitutionsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Jordbruksutskottets betänkanden 1992/93:JoU20-JoU22
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande kulturutskottets betänkanden 1992/93:KrU20,
KrU22, KrU24, KrU25 och KrU26 samt konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU18 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 102).
Kulturutskottets betänkande KrU20
Mom. 1 (beräknande av medel för anslagsposten Svenska riksteatern)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 145 för reservation 1 av
Charlotte Branting m.fl.
Margareta Winberg (s) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Mom. 15 (medelsanvisningen till Bidrag till fria teater-, dans- och musik-
grupper m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 135 för reservation 7 av
Åke Gustavsson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU22
Mom. 1 (arkivtillväxt och leveransbehov, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 21 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna Kr201 av
Sonia Karlsson m.fl., Kr210 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl., Kr266 av
Birger Hagård och Kr297 yrkande 1 av Elisabeth Persson och Lars Werner.
2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2-9
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU24
Mom. 17 och 18 (anslagsposten Arbetets museum och anslaget Bidrag till
vissa museer m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 134 för reservation 1 av
Åke Gutavsson m.fl.
Mom. 20 (utformningen av de regionala stöden)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 18 för reservation 2 av
Simon Liliedahl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU25
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU26
Mom. 5 (Filminstitutets import av film för vuxenpublik)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 133 för reservation 1 av
Åke Gustavsson m.fl.
Mom. 12 (medelsanvisningen till Stöd till kulturtidskrifter)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 137 för reservation 2 av
Åke Gustavsson m.fl.
Lennart Hedquist (m) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
Mom. 14 (alternativa distributionsformer)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 11 för motion Kr313 yr-
kande 15 av Gudrun Schyman m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 21 (Kabelnämnden)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 11 för motion Kr313 yr-
kande 13 av Gudrun Schyman m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU18
Mom. 1 (nådeinstitutet)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 18 för reservationen av
Harriet Colliander.
Mom. 2-7
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
5 § Regionalpolitik
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU13 Regionalpolitik (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 1 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! I den borgerliga regeringsdeklarationen hösten 1991 uttalades
att ”Hela Sverige skall leva”. Den programförklaringen har upprepats flitigt
av företrädare för regeringen. Men substansen i denna del av regeringsdek-
larationen har blivit alltmera diffus under de 19 månader som har gått.
Allt fler frågar sig numera vad regeringen menar att man skall leva av. I
takt med att arbetslösheten breder ut sig förlorar människor trygga inkoms-
ter. Den galopperande arbetslösheten har försatt nationen i ett chocktill-
stånd. På två år har arbetslösheten tredubblats. Denna tragiska utveckling
har drabbat alla regioner i landet.
Den borgerliga politiken har dess värre också skapat en resignation och
uppgivenhet hos väldigt många. Den regionalpolitiska debatten har nästan
tystnat. I det sjukdomstillstånd som arbetsmarknadspolitiken befinner sig
förefaller det för många meningslöst att försöka vitalisera regionalpolitiken.
Vaije försök att föra upp regionalpolitiken på dagordningen igen har avvi-
sats av framför allt arbetsmarknadsministern med långa litanior om det för-
färliga 80-talet som skuld till allt ont. Men den som vill minnas kan erinra sig
att det på 80-talet fanns gott om jobb i alla delar av landet. Även i Norrlands
glesbygder erbjöds arbetstillfällen.
Den tystnad och stiltje som under 19 månader präglat den regionalpoli-
tiska debatten har nu brutits av ett skri, inte från vildmarken utan från Fi-
nansdepartementet. En tjänsteman i Finansdepartementet, som är ansvarig
för långtidsplanering, har framträtt med de mest häpnadsväckande idéer om
en ny regionalpolitik. I en DN-artikel häromdagen sade han: Slopa Norr-
landsstödet. Regionalpolitikerna måste lära sig att satsa på Skåne. Han säger
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
att även Stockholm är för avsides. Vad anser hans chef, finansministern, och
vad anser arbetsmarknadsministern?
Detta fräcka utspel har naturligtvis uppkallat ledarskribenter, landshöv-
dingar och andra att redovisa reaktioner från sina resp, regioner. I går note-
rade jag att en företrädare för Moderata samlingspartiet här i riksdagen, in-
spirerad av dessa tankegångar, väckt en interpellation i ämnet.
Den debatt som nu har dragit i gång kan mycket väl vara början till en
svensk nord-syd-konflikt, skriver interpellanten utan minsta försök att dölja
sin förtjusning.
Jag tycker att det är smärtsamt att uppleva sådana tongångar. Ingen gag-
nas av regionalpolitiska konflikter. Det må gälla nord mot syd, öst mot väst,
storstad mot glesbygd eller någon annan konstellation. Sådana konflikter
måste undvikas. Vår viktigaste regionalpolitiska uppgift i dag är att försöka
undvika konflikterna.
Sveriges ekonomi är i kris. Arbetslösheten förlamar oss. Det politiska sy-
stemet uppvisar allvarliga brister. Att i det läget mana till strid mellan landets
olika regioner är oförsvarligt. Sådana idéer måste med kraft avvisas. Jag
tycker att vi alla bär ett ansvar för att så sker.
Vad Sverige nu behöver är nationell samling. Den ambitionen måste också
i hög grad prägla regionalpolitiken. Hela nationens samlade tillgångar måste
tas till vara. Vi vet att problem och möjligheter varierar starkt mellan olika
regioner, men också i hög grad inom regionerna. Men alla regioner kan
lämna viktiga bidrag. Allt vad Sverige har bör betraktas som gemensamma
resurser. De gemensamma resurserna ger oss förutsättningar för tillväxt.
Också tillväxten är gemensam och skall fördelas till gagn för alla landets in-
nevånare.
Människor i alla delar av landet är lika värda. De har alla rätt till boende,
arbete och service på likvärdiga villkor. Den inställningen måste prägla det
regionalpolitiska tänkandet och arbetet.
Emellertid förekommer i den regionalpoltiska debatten tyvärr många
schabloner och där odlas fördomar. Det finns starka fördomar mellan gles-
bygd och storstad, mellan syd och nord. Därför behöver vi få mera informa-
tion om varandras levnadsvillkor och förmåga till inlevelse. Jag har noterat
att Socialdemokraterna i Stockholms län och stad i en motion har gett ett
viktigt bidrag till en sådan information som jag önskar kunde få en stor sprid-
ning. Jag tar mig därför friheten att läsa några meningar ur den motionen:
Stockholmsregionen har många ansikten, heter det.
Här finns nedsmutsad natur och allvarlig miljöförstörelse, men även jung-
fruliga marker och orörd natur.
Här finns de rikaste och resursstarkaste människorna, men även de fatti-
gaste och sköraste.
Här finns de mest slitna bostadsområdena, men även de bästa boendemil-
jöerna.
Här finns det största utbudet av arbetstillfällen, men även den socialt mest
brutala arbetslösheten.
Här finns den högsta förvärvsfrekvensen bland kvinnor, men också den
största arbetslösheten bland kvinnor.
Här finns ett blomstrande och rikt kulturliv, men även de värsta avarterna
av kommersialism och kuturell utarmning.
Här finns en mångfald av människor från olika delar av världen, men
också en växande främlingsrädsla och en gryende rasism.
Här finns de allra mest utsatta människorna i vårt land, men även de allra
mest resursstarka personerna i Sverige.
Dessa rader ur motionen om Stockholmsregionen tycker jag på ett för-
träffligt sätt åskådliggör den variationsrikedom som finns i storstadsområ-
det. Motsvarande skildring av livsbetingelserna i skogslänen, i skärgårdsom-
råden,! sydöstra Sverige eller på västkusten visar också på väldiga variatio-
ner där.
Jag läste ur en motion. I den stora mängd av regionalpolitiska motioner
som vi behandlar här i dag finns starka skildringar av tillståndet i alla delar
av landet. En genomläsning av dem ger mycket information, och det kan
skapa förståelse för de olika regionernas situation.
Det finns svåra problem i alla regioner, men där finns också stora möjlig-
heter. Problemen och möjligheterna varierar. De måste därför mötas med
skilda insatser.
Utskottsmajoriteten avvisar samtliga motionärers krav med en förnöjsam
kommentar om att statsmakterna redan vidtagit åtgärder eller förbereder in-
satser för att komma till rätta med den svåra situation som råder i praktiskt
taget alla län. Ärade kammarledamöter, tänk om det vore så väl! Men var
och en vet att regeringen har förlorat greppet om utvecklingen. Regeringens
politik snarast förvärrar läget på arbetsmarknaden och därmed utarmas re-
gionalpolitiken. En avgörande förutsättning för en framgångsrik regionalpo-
litik är nämligen att sysselsättningen kan öka. Med regeringens politik är det
bara arbetslösheten och underskotten som ökar.
Regeringen har nu satt i gång en översyn av regionalpolitiken. Vi social-
demokrater motsätter oss inte det. Det finns flera motiv för en sådan åtgärd.
Tidpunkten kan visserligen ifrågasättas med anledning av att förhandling-
arna om EG-medlemskap nu pågår och att dessa i hög grad rör just regional-
politiken. Men det som upprör oss socialdemokrater är formerna för den
översyn som Börje Hörnlund nu i snabbt tempo vill genomföra. Och det är
inte bara vi socialdemokrater som är indignerade - ett enigt arbetsmarknads-
utskott säger att en översyn av detta slag bör ske under parlamentarisk med-
verkan. I klartext: Utskottet kräver en parlamentariskt sammansatt arbets-
grupp eller utredning.
Varför är detta så viktigt? Jo, vi betraktar regionalpolitiken som en
mycket viktig fråga. Tidigare omläggningar av de regionalpolitiska riktlin-
jerna har alltid föregåtts av parlamentariska utredningar, där riksdagens par-
tier haft möjlighet att få insyn och utöva ett inflytande. Vi finner det mycket
anmärkningsvärt att den borgerliga regeringen nu vill frångå denna tradition
och utestänga oss socialdemokrater och andra riksdagsföreträdare från detta
arbete.
En väl fungerande regionalpolitik kan medverka till att stärka samman-
hållningen inom nationen. Vi är just nu i stort behov av det av många skäl.
Utöver det jag redan sagt om behovet av nationell samling för att klara de
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
nationella ekonomiska och politiska problemen, tillkommer nu behovet av
att uppvisa en nationell samling gentemot EG. Därför är det synnerligen
olyckligt att arbetsmarknadsministern behandlar andra partier så nonchalant
och utmanande som har skett i denna fråga. Jag förväntar mig nu att arbets-
marknadsministern och regeringen, efter arbetsmarknadsutskottets utta-
lande, som också torde bli riksdagens, släpper in företrädare för riksdagens
partier i det utredningsarbete om regionalpolitiken som har påbörjats. På
den punkten förväntar jag mig ett svar i dagens debatt.
Vi socialdemokrater är på ett antal punkter kritiska mot den regionalpoli-
tik som regeringen hittills bedrivit. Den kritiken är sammanfattad i ett antal
reservationer. Jag vill här bara understryka tre aspekter.
För det första: Vi anser att den bolagisering och privatisering som rege-
ringen nu genomför inom den statliga verksamheten, framför allt inom
skilda kommunikationsområden, utgör ett allvarligt hot mot den regionala
balansen. De fria marknadskrafterna kommer aldrig att intressera sig för
olönsam verksamhet, det må vara flygtrafik, järnvägstrafik, postdistribution
eller televerksamhet. Alla sådana verksamheter förutsätter nationellt sam-
manhängande nätverk för att de skall kunna ge rikstäckande service. Rege-
ringens politik riskerar att riva sönder dessa nätverk.
För det andra: För att åstadkomma regional balans måste alla samhälls-
sektorer medverka och samverka. Regeringen har det yttersta ansvaret för
att detta sker. Men regeringens politik går ut på att minska samhällets insat-
ser så mycket som möjligt. Kommunernas resurser begränsas. Staten avsäger
sig ansvar inom det näringspolitiska området, vilket leder till att näringar och
regioner riskerar att slås ut. Ett sådant exempel är gruvnäringen. Genom att
regeringen inte längre tar något ansvar för prospektering, kommer tillskottet
av nya fyndigheter att snabbt minska, och näringen riskerar att tyna bort.
Därmed ödeläggs vissa regioner och nationen blir fattigare. Här tar ideolo-
gin över förnuftet. Jag tycker att arbetsmarknadsministern borde sätta ner
foten och bromsa näringsministerns framfart på det här området.
För det tredje: De lokala initiativen måste tas till vara på ett bättre sätt.
Det förekommer nu på många håll - ofta i det tysta utan feta rubriker - ett
lokalt engagemang och en lokal mobilisering. Detta är en viktig förutsätt-
ning för den framtida regionalpolitiken. Detta engagemang måste på allt sätt
uppmuntras och stödjas. Samhällsorganen måste vara lyhörda för vad som
kommer fram i dessa aktiviteter. Medborgarnas initiativkraft är nämligen en
förutsättning för utveckling av den egna regionen eller bygden. Utveck-
lingen måste därför bygga just på de lokala förutsättningar som finns.
Fru talman! Med stöd av dessa synpunkter yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 1, 6 och 9. Berit Andnor kommer senare att för Socialdemokraternas
räkning beröra vissa andra delar av betänkandet.
Anf. 2 ARNE JANSSON (nyd):
Fru talman! När nu debatten på ”hembygdens dag” sätter i gång vill jag
börja med att yrka bifall till reservation 3 under mom. 16 och 22 och till reser-
vation 10 under mom. 54 i AU13.
Situationen på dagens arbetsmarknad i Värmland präglas alltjämt av ett
stigande antal arbetssökande vid arbetsförmedlingarna. Över 31 000 värm-
länningar finns registrerade som sökande i nuläget, och tillströmningen vän-
tas komma att fortsätta att öka under ännu en tid. Inför sommaren förefaller
möjligheterna för ungdomar att erhålla feriejobb ha minskat påtagligt, och
antalet varsel om uppsägningar är alltjämt stort, ca 3 000 personer. Till-
gången på lediga platser är fortsatt liten, utan några påtagliga tecken på för-
bättringar.
Man har trots det dystra läget ändå känslan av att konjunkturläget nu står
och väger. Länsarbetsnämndens prognos för 1993/94 pekar på en ökning av
arbetskraftsefterfrågan i länet under första halvåret 1994. Utvecklingen de
senaste månaderna har ändå inneburit minskande öppen arbetslöshet i länet,
vilket är normalt med hänsyn till säsongen. Sammantaget har dock under det
senaste halvåret antalet arbetslösa och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
stigit från 12,1 % av befolkningen mellan 16 och 64 år till 13,7 %.
I nuläget utgör de öppet arbetslösa 6,41 % av befolkningen i länet. Detta
kan jämföras med riksgenomsnittet, som är 5,94 %. Den högsta arbetslöshe-
ten har Eda kommun med hela 9,4 %.
I det rådande svåra arbetsmarknadsläget kommer det att bli speciellt pro-
blemfyllt att hitta utvägar för alla som berörs av uppsägning på orter som
Björneborg, Hagfors och Karlstad. Från företagen Björneborgs Jernverk,
Uddeholm Tooling, Bofors och Svenska Rayon varslas sammanlagt 1100
personer om uppsägning. På ingen av dessa orter förmår dagens arbetsmark-
nad med en låg omsättning på arbetskraft ta upp annat än ett marginellt antal
av de friställda.
För byggbranschen förutses fortsatt låg sysselsättning i länet, även om de
nyligen tilldelade 40 miljoner kronorna av totalt 800 miljoner i stimulansbi-
drag för reparation och underhåll av kommunala fastigheter innebär en ljus-
ning. Investeringar totalt runt 120-130 miljoner beräknas kunna komma till
stånd till följd av bidraget, vilket naturligtvis är tacksamt. En inventering
som gjordes i november 1992 pekar dock på att behovet av sådana arbeten
är stort i kommunerna i länet. Drygt 500 miljoner skulle behöva investeras i
reparationsarbeten av just den här typen.
Om anslaget till stimulansbidraget höjs ytterligare finns det således gott
om objekt att förbättra byggarbetsmarknaden. Behovet av åtgärder för att
mera på sikt stärka länet är naturligtvis lika viktigt att tillgodose som att söka
lösa dagens arbetsmarknadsproblem. Bland de uppgifter som synes särskilt
angelägna är ambitionerna att bredda Högskolan i Karlstad med utökat tek-
niskt program.
Ett annat objekt, ”Etablering Värmland”, syftar till att få företag att i
större utsträckning etablera sig i länet. Beträffande infrastrukturen inom lä-
net ger det geografiska läget mellan storstadsområdena Stockholm, Göte-
borg och Oslo en anledning att bedriva samarbete i olika riktningar.
Några andra projekt som tack vare en tidigarelagd start skulle kunna bidra
till att minska den akuta arbetslösheten samt rent profylaktiskt innebära en
framtida stabil utveckling är utvecklingen av järnvägstrafiken Göteborg-
Oslo-Karlstad, samordningen av trafikfrågorna över gränsen till Norge,
Vänersjöfarten Vänerhamn som syftar till att få konkurrenskraftiga sjö-
transporter till och från länet m.m.
Fru talman! Jag är nästan övertygad om att mitt yrkande om bifall till re-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
gionalpolitiska åtgärder i Värmland kommer att vinna gehör hos riksdagens
partier. Jag grundar min optimism på att samtliga partier har skrivit motion
härom, nämligen Socialdemokraternas motion 439 och den gemensamma
motionen 467 från fyrklövern. Ny demokrati tyckte däremot att det var onö-
digt att skriva motion med samma innehåll som de andra. Som enda parti
agerade vi i stället i utskottet och yrkade på bifall till dessa motioner.
Det enda som bekymrar mig är att ledamöterna som representerar dessa
fem partier i utskottet avstyrkt sina kollegers motioner. Det måste man väl
se som ett temporärt misstag i arbetet, som säkerligen kommer att rättas till
vid kommande votering. Naturligtvis har de förankrat sina motioner bland
partikamraterna, eller?
Problematiken sysselsättningen leder mig osökt till ett annat synnerligen
hårt drabbat län, nämligen Gävleborgs län. Sedan våren 1990 har 17 000 ar-
beten gått förlorade i Gävleborgs län. Det är beklämmande. Näst efter Norr-
bottens län med en arbetslöshet på 7,37 % ligger Gävleborgs län på en för-
nedrande andra plats med 7,21 %. Riksgenomsnittet är 5,94 %. 26 000 ar-
betsföra personer kan för närvarande inte få sin utkomst i länet. De bransch-
och yrkesområden som drabbas hårdast är tillverkningsindustrin och bygg-
nadsverksamheten. Dessa näringsgrenar svarar för 30 % av sysselsättningen
i länet. Härifrån har 8 000 jobb försvunnit sedan våren 1990.
Utvecklingen har också inneburit att våra ungdomars möjligheter till att ta
ett första steg ut på arbetsmarknaden allvarligt försämrats. Av länets 26 000
ungdomar mellan 18 och 25 år finns 8 500 anmälda på arbetsförmedlingen.
Inte i något annat län står så stor del av ungdomarna vid sidan av den ordina-
rie arbetsmarknaden. I ett par av länets kommuner saknar fyra av tio ungdo-
mar riktiga jobb, inte sysselsättning utan jobb.
De resurser för att bekämpa arbetslösheten som tilldelats Arbetsmark-
nadsstyrelsen får en viss regionalpolitisk profil när de fördelas på länen. De
resurser för att bekämpa arbetslösheten som Gävleborgs län får är 50 % mer
än om dessa medel enbart skulle fördelas enligt befolkningsmängden. Nor-
botten får 120 % mer. Lika viktigt är dock att de svårast drabbade länen till-
delas resurser som kan användas på ett flexibelt och otraditionellt sätt och
att resurser ges inom flera områden.
Det krävs kraftfulla insatser för att stimulera en näringslivsutveckling som
kan fylla upp det gap i sysselsättningen som uppstått i länet under de senaste
tre åren.
Nyligen aviserade Posten rationaliseringsåtgärder som innebär en ned-
läggning av postsorteringen i Gävle och Bollnäs till förmån för Uppsala. 150
arbetstillfällen försvinner. Detta kommer på toppen av de 2 300 redan vars-
lade, vilkas uppsägningar återstår att verkställa. Inom ytterligare något år är
det således fullt möjligt att Gävleborgs län kommer att ha tappat 20 000
jobb. Det är en sjundedel av de arbetstillfällen som fanns i länet under 1990.
Det behövs snabba och samordnade insatser för att hjälpa till att bryta en
negativ trend. Den måste emellertid brytas innan det blir för sent. En alltför
sen insats kommer att kosta alltför mycket för att uppnå samma resultat.
Därför förstår jag inte varför regeringen nyligen har lagt fram en proposition
som utmynnar i en avveckling av t.ex. SIB i Gävle. Jag förstår inte heller
varför regeringen har lagt fram en proposition avseende E 4 och Ostkustba-
nans utbyggnad för anpassning till snabbtåg, förslag som inte tar hänsyn till
den ansträngda situation som länet befinner sig i. Regeringen har dessutom
ifrågasatt fortsatt driftstöd till bl.a. de kommunala flygplatserna i länet,
m.m.
Det är vidare mycket allvarligt att länet i dag har en större andel lågutbil-
dade än andra län. Inför en eventuell kommande konjunkturuppgång är det
avgörande att snarast förbättra utbildningsnivån. Här finns tillfälle att verk-
samt stödja och utveckla de mindre och medelstora högskolorna, t.ex. hög-
skolan i Gävle/Sandviken.
Fru talman! Jag yrkar på riksdagens bifall till mina reservationer 3 och 10
till förmån för de arbetsmarknadspolitiska insatserna i Gävleborgs län. Jag
gläder mig redan åt kommande votering och seger. Samtliga andra partier
kommer säkerligen att stödja Ny demokrati i sin strävan för Gävleborgs län.
Hur kan jag veta det? Jo, Vänsterpartiet har motionerat för ett stöd i motion
A420. Samtliga länets socialdemokrater har förenats i en motion, A447.
Folkpartiet står bakom en motion, A472. Centern har väckt en motion,
A478. Däremot tycks inte Moderaterna och kds känna speciellt för sitt hem-
län.
Jag återkommer nu till det märkliga fenomenet: Är det här politiskt mygel
eller vad är det egentligen fråga om? Samtliga ledamöter i utskottet har näm-
ligen avstyrkt sina partikollegers motioner. Förankrar man inte sina motio-
ner inom partiet innan man väcker dem? I stället för att vi inom Ny demo-
krati skall väcka liknande motioner, arbetar vi i utskottet. Vi yrkade bifall
till motionerna för att Gävleborgs län skall få den hjälp som verkligen be-
hövs. Jag ber er observera att vi i Ny demokrati är de enda som yrkat bifall.
Låt oss nu inför kommande votering tro att motionärernas partikolleger
”glömde bort” att reservera sig i utskottet till förmån för partikollegernas
motioner. Nu finns det chans att revanschera sig och förutom motionärerna
få med sig sina partier. Detta kommer att innebära en seger för Gävleborgs
län.
Anf. 3 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag vill först ansluta mig till många av de synpunkter som
Georg Andersson gav uttryck för. Jag vill också helt kort kommentera det
som Arne Jansson sade.
Politiker riskerar att bli föremål för politikerförakt. Ett sätt är att motio-
nera och sedan inte yrka bifall till sina motioner. Ett annat sätt är att göra
som nydemokraterna gör, att yrka bifall på de motioner som berör ens egna
områden utan att man har något egentligt underlag, utan några priorite-
ringar mellan olika län, utan att ta ställning till någonting av den generella
politiken som i grunden skulle kunna ge upphov till positiva lösningar. Det
är bra att riksdagsledamöter från olika partier och olika län motionerar ut-
ifrån sina länssynpunkter. Man fokuserar då på de problem som finns. Men
det kräver insatser av näringspolitisk natur. Nydemokraterna har röstat nej
till all sådan nationell politik. Vidare kräver det infrastrukturella satsningar,
satsningar på forskning, utbildning, högskolor och skolor samt att man inte
blint litar på marknadskrafterna. Det är precis det som det handlar om.
Marknadskrafterna gör att vissa delar av landet faller för fäfot. Då efterlyser
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
10
nydemokraterna politiska ingrepp som kostar pengar. Var är finansieringen?
Var är stödet för våra förslag om utökade länsanslag för att man skall kunna
genomföra sysselsättningsdrivande projekt i olika län? Nej, jag måste be-
klagligtvis konstatera att det är en humbugpolitik som nydemokraterna står
för. Den är dessutom populistisk, eftersom den enbart tar hänsyn till just de
län som talarna kommer ifrån. Jag skall återkomma till den punkten senare.
Hela Sverige skall leva, uttalade man i regeringsförklaringen. Det klingar
självfallet som ett hån mot alla de delar av landet där arbetslösheten bara
ökar, mot de delar där det sker en utflyttning samt mot de delar som får en
allt sämre befolkningsstruktur där företagen faller och där det blir allt svå-
rare att upprätthålla en samhällsservice. Skattekraften räcker inte till. Rege-
ringens politik drabbar ytterligare dessa delar av landet på kommunsidan.
Regionalpolitik kan handla om så mycket, men det är i sig en liten del av
den generella politiken. Regionalpolitik kan handla om glesbygdsproblem i
allmänhet, om skogslänen med de långa avstånden, om stöd och hjälp till
den omstrukturering av näringslivet som pågår, om regionalt tänkande i för-
hållande till större enheter såsom Europapolitiken och det kan handla om
effekterna av den bolagisering, den avreglering och den privatisering som de
borgerliga partierna, regeringen och nydemokraterna så kraftfullt har stött.
Det är bl.a. detta som ger upphov till mycket stora problem i glesbygden och
i skogslänen, vilket måste kompenseras med regionalpolitik.
Det gör bara situationen ännu värre att kommuner och landsting får allt
större ekonomiska problem. Regionaliseringen är över huvud taget ett pro-
blem. Det handlar om regionalisering inom näringslivet, inom organisations-
livet och inom statliga verk och myndigheter. Denna regionalisering diskute-
ras ju inte på ett demokratiskt sätt, utan den poppar upp än här och än där.
Jag vill illustrera detta med ett veckogammalt citat av landshövdingen i mitt
hemlän, Gunnar Björk: ”Mitt intryck är att det finns ett klart centralt in-
tresse av att försvaga länens och därmed också länsstyrelsens roll trots talet
om motsatsen i regeringens budgetproposition. De centrala verken har verk-
ligen tagit för sig under senare år, och jag ser en uppenbar risk för att vi i
framtiden inte får någon nivå mellan centrala verk i Stockholm och de en-
skilda kommunerna.”
Detta gäller även inom näringslivet, t.ex. inom bankområdet. När det gäl-
ler mitt hemlän har dessa huvudkontor försvunnit: Handelsbankens huvud-
kontor har flyttats till Gävle, Föreningsbankens huvudkontor har flyttats till
Östersund, Götabankens huvudkontor har flyttats till Karlstad och Farmek
har flyttats till Uppsala, osv. Det här diskuteras inte annat än inom koncer-
nerna, inom de nya bolagen. Detta var en av de saker som vi starkt varnade
för i samband med bolagisering och avreglering. Politikerinflytandet blir
mindre och regionalpolitiken blir sämre.
Regeringens brist på näringspolitik, brist på underleverantörsprogram och
bristen på initiativ när det gäller bilindustrin i Uddevalla-Kalmar och dess
omstrukturering drabbar stora delar av Sverige i dag. Ett bejakande av våra
förslag som syftar till att ge utrymme för ordentlig forskning och utveckling
inom skogsindustri, träindustri och förädling skulle spela stor roll för Norr-
botten, för Kopparbergs län, för Ångermanland, för Gävleborg och för
Värmland. Det handlar om mycket stora statliga insatser för att ge ett nä-
ringspolitiskt stöd till den bransch som måste omstruktureras om den skall
komma ifrån rena bulkvarutillverkningen.
Listan kan göras lång: glesbygdsproblemen, skolorna, biblioteken. Det
finns en lång lista från Glesbygdsmyndigheten som har sänt ut varningssigna-
ler genom att tala om hur många skolor och bibliotek som är hotade. Det
handlar om fler än hundra skolor, framför allt i glesbygdslänen och skogslä-
nen. Men även andra områden är hotade: bilprovningen skall rationaliseras
genom att man skall utnyttja skalfördelar. Det betyder att många bilpro-
vningsenheter upphör. Alla vet hur vägarna ser ut inte minst just nu på
många håll i Norrland och i inlandet. Det krävs stora satsningar för att man
skall kunna hålla kommunikationerna öppna.
Bensinskatten är en gammal fråga som ofta har diskuterats. Vi har stän-
digt föreslagit att man skall favorisera glesbygden, där man har så stort be-
hov av transporter för att komma till jobbet, för att skjutsa ungarna till skola
och daghem och för att handla, genom en differentierad bensinskatt med in-
riktningen att gynna glesbygden. Men allt detta har man sagt nej till. Vidare
har man tagit bort den kommunala beskattningsrätten, och enligt regering-
ens budgetproposition kommer statsbidraget nu att frysas. Allt detta är in-
slag i en allmän politik som mycket drastiskt kommer att drabba glesbyden.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande är man medveten om problemen.
På s. 16, där man ger den allmänna problembilden, visar man att den öppna
arbetslösheten i stödområdena 1 och 2 ligger 2,7 resp. 1,6 procentenheter
högre än i storstadsregionerna. Befolkningsutvecklingen är negativ i de re-
gionalpolitiska stödområdena, medan befolkningen ökade utanför dessa
områden under 1992 etc. Man kunde ge väldigt många exempel.
Man förvånar sig inte eftersom utveckling och befolkningsutveckling
handlar om ekonomisk utveckling och om att ha arbete. När det brister får
vi den här statistiken. I dag firar vi det som kallas för hembygdens dag, vilket
jag kan utnyttja till att åtminstone kommentera situationen i min hembygd
Ludvika i Västerbergslagen, som är så hårt drabbad av skognäringens, gruv-
näringens samt den tunga verkstadsindustrins omstrukturering, den verk-
stadsindustri som är knuten till metallurgier och järnhantering. Där finns det
också tung och modern verkstadsindustri som ABB. Arbetslösheten ligger
skyhögt över riksnivån.
Befolkningstalet är i dag drygt 90 % av befolkningstalet 1980. På tolv år
har vi tappat 10 %. Flyttningsöverskottet är mycket stort. Att vi över huvud
taget har någon befolkning kvar får vi snart tacka invandrarna och flykting-
arna för. Detta går ju inte, därför att vi har också en utflyttning av ungdomar
och kvinnor. Vi får en befolkningsstruktur som blir allt sämre. Detta är inte
unikt för Ludvika. Men det exemplifierar hur en trakt som har betytt så
mycket för svensk industri, svenskt näringsliv och svensk ekonomi, har drab-
bats av omstruktureringsproblem när branscher har gått i kras. Därför krävs
det rejäla insatser från statsmakterna. I det läget får man inte vara rädd för
politik och för statens ansvar, då kan man inte lita på marknadens fria spel.
Däri ligger den stora bristen med dagens regering.
Regionalpolitik och regionalisering - jag anförde ett citat av landshövding
Gunnar Björk i Dalarna som kommenterade den spontana regionalisering
som pågår inom myndigheter, näringsliv och även inom organisationer.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
11
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
12
Detta visar bristen på demokratisk diskussion, bristen på politisk priorite-
ring och bristen på helhetssyn. Det är detta som vi har fört fram i två motio-
ner, A424 och A450, och som jag i min meningsyttring har yrkat bifall till.
Det finns olika regionala diskussioner. Ett groteskt exempel på en form av
detta var Gunnar Wetterbergs artikel i Dagens Nyheter, som Georg Anders-
son omnämnde. Gunnar Wetterberg talar om att man skall stödja den region
som har fördelar genom sin placering, vilket medför kortare transporter, och
genom sin goda befolkningstäthet. Om dessa regioner fick en ännu bättre
situation skulle de få en ännu bättre konkurrenssituation i Europa. Men
detta är ju själva motsatsen till regionalpolitikens syften, som är att gynna
alla delar av landet och att skapa näringspolitiskt goda tillväxtförutsätt-
ningar. Regeringen borde ta itu med den situationen, inte minst genom sin
näringspolitik. Regionalpolitiken är ju till för att skapa likvärdiga förhållan-
den, att kompensera för de naturliga brister som finns och för att göra sär-
skilda insatser vid omstruktureringsbehov. Om Gunnar Wetterbergs artikel
är ett uttryck för någonting annat än rent personliga funderingar är det djupt
allvarligt.
Med anledning av våra synpunkter och krav i motionerna A424 och A450
menar jag att arbetsmarknadsministerns inkallande av ett regionalpolitiskt
råd måste underkännas. Avsikten är uppenbarligen att ta fram en ny regio-
nalpolitisk strategi, som det står i utskottets betänkande, och att vara refe-
rensgrupp till utarbetandet av en ny regionalpolitisk proposition 1994. Refe-
rensgruppen skall vara parlamentariskt förankrad. Den skall inte på detta
sätt utses som en expertreferensgrupp till arbetsmarknadsministern.
När det gäller anslagsfrågorna har vi från Vänsterpartiet fört fram förslag
om en omfattande utökning av anslagen för länsprojekten. Dessa har ökat
under senare år. Vi anser att de är bra och att de skall utökas, därför att de
ger just den lokala förankring som Georg Andersson talade om. Det finns
så många positiva projekt i många kommuner och län som är helt olika var-
andra och som har sin utgångspunkt i vad som finns i länet. Genom att ut-
nyttja de friare projektanslagen kan man kombinera statliga insatser med
kommunala insatser och insatser från småföretagarorganisationer och folk-
rörelser m.fl. Därigenom kan man skapa slagkraftiga projekt som kan höja
nivån i de olika länen.
Vi har anslagit 350 miljoner kronor mer än vad regeringen har gjort. Det
är en betydande utökning som skulle kunna ge starka effekter. Men jag har
aldrig kunnat finna något stöd från Nydemokraterna för exempelvis den ty-
pen av materiella insatser.
Vi vill också poängtera att man hittills bara har utnyttjat dessa anslag till
3 % för kvinnofavoriserande projekt. Detta är naturligtvis en alldeles absurd
siffra, inte minst med tanke på att statsmakterna har uttalat sitt påtagliga
intresse för att öka dessa.
Jag vill även stödja den reservation från Socialdemokraterna som betonar
vikten av de regionala infrastruktursatsningarna på 19 miljoner kronor.
I min meningsyttring har jag kommenterat svårigheterna med frågan om
län och kommuner. Varken motionerna eller utskottet har tillgång till något
egentligt underlag som gör det möjligt att genom en prioritering dirigera
pengar till olika län. Däremot kan man ju uttala vad som i princip är viktigt.
Det har jag försökt att göra dels i meningsyttringen, dels genom de motioner
som jag stöder. Jag har fört fram bl.a. följande förslag: betydande satsningar
pä infrastruktur, näringspolitiska satsningar, att låta Norrlandslänen få till-
baka en del av sin vattenkraftstillgång och att införa beskattning på vatten-
kraften per kilowattimme. Därigenom skulle många av just de motioner från
glesbygdens företrädare och de motioner som handlar om regionalpolitiskt
hårt drabbade områden starkt tillgodoses på såväl utbildnings-, infrastruk-
tur- och skattesidan som många andra områden inom arbetsmarknads- och
regionalpolitiken.
Jag vill tillägga något som jag förbisåg. Det gäller den mycket speciella
situationen i Uddevalla, där Volvo som företag fick ett riktat stöd för insatser
i Uddevalla. Nu pågår förhandlingar, men jag har hört att förhandlingarna
inte alls innebär att man från Volvo är beredd att betala tillbaka de minst
115 miljoner som NUTEK har krävt, utan en väsentligt mindre summa. Om
pengarna kommer tillbaka skall de riktas direkt till det länet som är så hårt
drabbat. Där finns en bra beredskap att ta emot dessa pengar genom ett gott
samarbete mellan kommunerna.
Förutom min meningsyttring kommer jag att ta upp en punkt i motion
A460 om att riksdagen skall ställa sig bakom kravet på att få tillbaka minst
de 115 miljoner kronorna och att pengarna går tillbaka till regionen. Detta
skulle innebära ett näringspolitiskt ansvar med regionalpolitiska konsekven-
ser som jag efterlyser från så många andra.
Vad gäller mitt yrkande står jag naturligtvis bakom min meningsyttring.
Men för att vinna tid vill jag yrka bifall till mom. 1 som gäller allmän inrikt-
ning, mom. 30 som gäller prioritering av kvinnor i länsprojekt, mom. 35 som
gäller anslagen och mom. 56 som gäller att särskilda insatser skall ha en
högre prioritet när det gäller Stockholms skärgård. Beträffande mom. 53 yr-
kar jag bifall till motion A460 i Volvo-Uddevalla-frågan.
Fru talman! Det finns oerhört mycket mer att säga, men jag har överskri-
dit min anmälda tid, och jag skall inte tala längre. Låt mig bara säga att regio-
nalpolitik är en sammanfattning av så mycket av den politik som vi hanterar
här i olika avseenden. Den går ut på att låta hela Sverige leva.
Då får man verkligen också ta ansvar för politiken på andra områden. Man
får inte använda den här dagen för att fly från alla de misslyckanden som har
uppstått på andra områden inom politiken, och sedan peka finger och säga
”Ta fast tjuven!”, ungefär som Nydemokraterna har gjort i dagens debatt.
Anf. 4 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Hans Andersson retar sig på att vi yrkar bifall till motioner
skrivna om län som har hög arbetslöshet, stora ungdomsproblem, etc. Det
är en sak som jag inte förstår.
När han fortsätter att prata glider han samtidigt lätt in på sitt eget hemlän
och pläderar ganska friskt för det. Jag trodde att han skulle förespråka en
generell politik tvärs över landet. Han försökte komma tillbaka till den, men
det skevade litet grand.
Hans Andersson eftersökte även ett politiskt stöd hos Ny demokrati för
sina tankegångar. Resultatet av den politik som Vänstern har fört återspeg-
las ju i kalla fakta i vår omgivning. Det är därför förståeligt att Hans Anders-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
13
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
14
son fortsättningsvis kanske får leta efter Ny demokratis stöd i de flesta frågor
som Vänstern framför.
Hans Andersson faller in i tankegångarna om att Ny demokrati för en
humbugpolitik och att vi är populistiska osv. Det där är ett gammalt försvar
som man brukar tillämpa när man inte riktigt vet vad man skall säga. Det
innebär att Hans Andersson också fördömer de ungefär 400 000 av Sveriges
väljare som har röstat på Ny demokrati. Det är ganska fantastiskt att det lilla
partiet Vänsterpartiet slår ut nästan 400 000 svenska väljare, vilka då skulle
föredra en humbugpolitik och rösta populistiskt.
Hans Andersson använde, vilket jag gladde mig åt, samma uttryck som
jag. Det var ”hembygdens dag”. Det har skrivits ca 100 motioner om regio-
nalpolitik. Nästan alla motionärer tar upp situationen i sitt hemlän. Varför
gör man det? Varför skriver man om det? Alla vet att motionerna avstyrks i
utskottet. Varför arbetar man på det här sättet? Är lokalpolitik verkligen ett
ämne som riksdagen skall behandla?
Nej, Hans Andersson, jag tycker att vi skall hålla oss litet mer till fakta
om vad som händer och inte öka på det politikerförakt som Hans Andersson
också tog upp. Vi skall försöka motionera seriöst. Vi skall inte skriva motio-
ner för att få fin PR på hemmaplan, som sedan röstas bort på ett mycket
enkelt sätt.
Anf. 5 HANS ANDERSSON (v) replik:
Det är ju precis tvärtom. Jag sade att jag tog exempel från Ludvika, men
jag yrkar inte bifall till någon särskild motion om Ludvika. Ludvika var ett
exempel - staden är alldeles extremt drabbad - i Bergslagsregionen. Jag
hade kunnat ta Ljusnarsberg, Hällefors eller stora delar av Gävleborgs län,
ja, stora delar av Norrland.
Om nu Ny demokrati yrkar bifall till motioner på detta område, varför
yrkar ni inte bifall till Norrlandsmotionen? Varför röstar ni nej till motio-
nerna 419 och 430 som berör Värmland och Örebro och har precis dessa in-
riktningar? Det här är inte ett sätt att fatta beslut på - det är populism.
Jag har i min meningsyttring sagt att väldigt många av dessa motionskrav
blir tillgodosedda om man stöder den politik som vi från Vänsterpartiet har
försvarat när det gäller forskning och utveckling, näringspolitik, infrastruk-
tur och en mängd andra frågor. Det säger också regeringspartierna, men det
är ju falskt. De har haft stöd av Ny demokrati för sin politik - ett Ny demo-
krati som inte vill att politikerna skall gå in för ofta, som vill att marknaden
skall få styra och som vill minska beskattningen så att staten inte får de resur-
ser som skulle behövas för att gynna dessa delar av landet.
Det är humbugpolitik, och det illustreras väl av vilka motioner som Laila
Strid-Jansson tillstyrker bifall till i utskottet och som Arne Jansson yrkar bi-
fall till här i kammaren.
Anf. 6 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Det nya begrepp som Vänstern inför, humbugpolitik, har kan-
ske uppkommit när Hans Andersson har stått och tittat på sitt eget tal i spe-
geln när han skrev det.
Det är konstigt att Hans Andersson inte har förstått att det vi ifrågasätter
är den s.k. hembygdens dag. Är det verkligen ett område för riksdagen att
hantera? Om Hans Andersson går tillbaka några år i tiden kan han se vad
som händer med sådana här motioner i arbetsmarknadsutskottet. Motio-
nerna har författats under lång tid, och många har haft hjälp med det på skat-
tebetalarnas bekostnad. Många motioner avstyrks alltid automatiskt i ut-
skottet. Varför är det då rätt att på skattebetalarnas bekostnad skriva dessa
motioner? Man vet vad de emanerar i.
Anf. 7 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kanske förstod Arne Jansson bättre nu.
För det första förefaller det mig som om bakgrunden till Nydemokraternas
uppfattning är att de köper in hjälp för att skriva motioner. Jag tror att de
flesta riksdagsledamöter gör som vi i Vänsterpartiet. Vi sitter och skriver
dem alldeles själva.
För det andra verkar det som om Arne Jansson genom bifallsyrkanden
till motioner som behandlar just de två län varifrån familjen Strid-Jansson
kommer snarast vill visa att dessa motioner är fullständigt meningslösa. Det
är ett slags formsak. I och med att man yrkar bifall här och inte till något
annat, och i och med att man inte tar något ansvar för helhetspolitiken och
inte föreslår finansieringar eller prioriteringar för en sådan här länstilldel-
ning, visar Ny demokrati att den s.k. hembygdens dag är meningslös.
Om det är så, kanske det här replikskiftet trots allt var intressant. Låt mig
upprepa att många motioner uttrycker mycket goda ambitioner och mycket
god vilja till satsningar för att skapa ett levande Sverige - det gäller hela Sve-
rige, också glesbygd - och bidra till omstrukturering av näringslivet. Det är
bra. Jag stöder det.
Men det kostar mycket pengar. Det måste finnas ett bra beslutsunderlag,
och det måste formas på en helhetspolitik. Man får inte vara rädd för politik
och fly till marknaden eller rädd för att ta in skatter för att finansiera dessa
goda gåvor som skall falla över hela Sverige, Arne Jansson.
Talmannen anmälde att Arne Jansson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 8 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Fru talman! I de yttersta av dessa dagar har det kommit i gång en debatt
i massmedierna om regionalpolitikens inriktning och omfattning. Det förs
tankar och uppfattningar till torgs som vill ändra och omdefiniera de i arbets-
marknadsutskottets betänkande 1989/90:AU13 fastlagda och av kammaren
beslutade allmänna regionalpolitiska målen.
Men om de regionalpolitiska målen och om inriktningen av regionalpoliti-
ken har det rått och råder fortfarande bred politisk enighet. Målen samman-
fattas då som nu med att människor, oavsett var de bor i landet, skall ha
tillgång till arbete, service och en god miljö.
Det som emellertid konstateras i årets utgåva av arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande nr 13 är att förutsättningarna för den politik som lades fast
1989/90 har förändrats. Då var det ingen ekonomisk kris. Då räknade man
fortfarande med tillväxt på de flesta områden i samhället.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
15
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
16
Nu är det däremot annorlunda. Vi har ingen tillväxt att ta av längre. Ja,
det är värre än så. De kostnader vi då drog på oss för många i och för sig
vällovliga nyttigheter i de s.k. goda tiderna måste nu betalas. Pengarna
räckte inte ens då till att betala.
Till detta kommer så arbetslöshetens kostnader som då, 1989/90, inte var
i närheten av dagens kostnader. Nu måste vi alltså spara och omstrukturera.
Och den processen är vi inne i nu. Det betyder avreglering, bolagisering och
privatisering. Det betyder stärkande av privata initiativ och möjliggörande
av privata initiativ. Detta är bl.a. förutsättningen för att kunna bedriva en
aktiv regionalpolitik.
Men om denna process, att spara och omstrukturera, råder det tyvärr inte
politisk enighet. Oppositionen menar att vi genom denna process snarast
ökar den regionala obalansen och därigenom minskar möjligheterna att ge
människor nödvändig service i landets olika delar.
För utskottsmajoriteten är det emellertid inget tvivel om att det behövs
tillväxt i samhällsekonomin för att nå de regionalpolitiska målen. Det be-
hövs dessutom samverkan från flertalet politikområden för att det skall bli
möjligt. Det gäller exempelvis närings-, trafik-, skatte-, utbildnings- och
forskningsområdena. Det är inte några småsummor som det i denna kam-
mare redan beslutats om att satsa t.ex. på infrastrukturen. Och mer blir det,
när vi senare i vår skall ta ställning till den s.k. infrastrukturpropositionen.
Och talar vi om forskning, bör det nämnas att det för närvarande bereds
förslag i utbildningsutskottet och andra utskott på tillsammans 37,5 miljar-
der kronor under den närmaste treårsperioden. För att inte tala om de insat-
ser som vårt eget utskott, arbetsmarknadsutskottet, föreslagit i betänkande
AU19, som kammaren godkände den 2 april. Där handlar det om nästan 30
miljarder kronor för arbetsmarknadspolitiska åtgärder nästa år, och ännu
mer är föreslaget i kompletteringspropositionen. Detta är satsningar som på
olika sätt kommer regionerna i vårt land till godo.
Tyvärr, måste vi erkänna, kan de medel som avsätts för direkta regional-
politiska insatser endast marginellt påverka den regionala utvecklingen.
Som Georg Andersson uttryckte det, gäller det också att stödja de privata
initiativen, stödja de enskilda människorna att ta för sig. Det menar jag att
vi gör på många olika sätt med den politik som förs i dag.
Fru talman! Med detta som bakgrund är det inte så underligt att det blir
debatt om huruvida vi är träffsäkra med de medel vi sätter in för att nå de
regionalpolitiska målen. Och skall vi vara ärliga, är det bra att det blir ifråga-
satt om inte det som görs möjligen kan göras bättre.
Utskottet har därför inget att erinra mot att arbetsmarknadsministern i
februari i år har tillkallat ett, som han benämner det, regionalpolitiskt råd.
Rådet består av representanter från bl.a. länen, näringslivet och forsk-
ningen. Det skall fungera som en referensgrupp i samband med en översyn
av regionalpolitiken.
Det heter att det regionalpolitiska rådet liksom Expertgruppen för regio-
nalutveckling - ERU -, NUTEK och Glesbygdsmyndigheten skall bistå de-
partementet i arbetet med att utarbeta en regionalpolitisk strategi samt bidra
med synpunkter på en regionalpolitisk proposition våren 1994.
Vi är i utskottet eniga om att det kan finnas goda skäl för departementet
att genomföra en översyn av samt följa upp hur regionalpolitiken fungerar.
Det är helt klart att det regionalpolitiska råd som arbetsmarknadsministern
har tillkallat härvidlag kan tillföra mycken vetskap av betydelse.
Men när det är sagt vill ett enigt utskott påminna om det värde det har
att sådana bedömningar sker under parlamentarisk medverkan. Och för att
citera ordagrant ur utskottets betänkande: ”En sådan medverkan anknyter
till en fast tradition, som utbildats under de gångna decenniernas utveckling
av svensk regionalpolitik. Utskottet föreslår därför att riksdagen ger rege-
ringen till känna vad nu anförts om parlamentarisk medverkan i regionalpoli-
tiskt utredningsarbete. ”
Fru talman! I ett avsnitt i utskottets betänkande behandlas storstadsregio-
nernas problembild ur regionalpolitisk synvinkel. Flera motionärer tar upp
denna frågeställning och belyser den ur olika synvinklar.
I utskottets överväganden refereras återigen till betänkande AU13 från
1989/90, där det sägs att det inte finns någon anledning att ställa storstadsre-
gionerna mot övriga regioner i vårt land. En tillväxt i storstadsområdena bör
i stället ses som en nationell tillgång.
Utskottet har inte ändrat uppfattning utan menar att regionalpolitiken har
en viktig uppgift i att se till att också storstadsregionerna fungerar. Men det
är otvivelaktigt så att när konjunkturen vänder finns det större risk för över-
hettning i storstäderna än i glesbygden. Det är den balanserade funktion en
rätt utformad regionalpolitik har som är så viktig för hela Sverige. Jag citerar
återigen ur betänkande AU19: ”Det är enligt utskottets mening en förutsätt-
ning för att Sverige som helhet skall utvecklas positivt att Stockholm - liksom
övriga storstadsregioner - är en stark motor i en stabil ekonomisk utveck-
ling.”
Det finns alltså ett nära samband mellan utvecklingen i storstäderna och
det regionalpolitiska målet att åstadkomma en balanserad utveckling i hela
landet.
När det gäller omlokalisering av myndigheter och verksamheter lade riks-
dagen fast vissa allmänna principer 1990. De står fortfarande fast. Vidare
har regeringen utfärdat generella direktiv, nr 50 från i fjol, till kommittéer
och utredare att ta hänsyn till dessa allmänna principer samt att också redo-
visa de regionalpolitiska konsekvenserna i sina förslag vid större och mer
omfattande omorganisationer eller bildande av nya myndigheter.
I det följande tar utskottet upp och diskuterar regionalpolitiskt företags-
stöd, stiftelsen Norrlandsfonden m.fl. olika stödformer. Utskottsmajorite-
ten följer regeringens förslag i budgetpropositionen och avstyrker motio-
nerna när det gäller dessa områden.
Beträffande Norrlandsfonden kan noteras att regeringen har ändrat sig i
frågan om indragning av delar av stiftelsekapitalet. Regeringen har förhand-
lat med fondens styrelse om att 200 miljoner skulle inbetalas till staten. I det
nya förslaget, som utskottet biträder, reduceras beloppet med 80 miljoner
kronor.
I det följande behandlas i betänkandet glesbygdsstöd och stödområdesin-
delning. Om glesbygdsstödet är att säga att Glesbygdsmyndigheten har fått
i uppdrag att utvärdera dess effekter och effektivitet. Någon sådan utvärde-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
18
ring har inte gjorts sedan mitten av 1980-talet. Resultatet väntas bli redovisat
i september 1993.
Det har väckts en hel mängd motioner om stödområdena och problemen
ute i dessa. Beträffande indelningen i stödområden kan väl sägas att rege-
ringen i beslut den 7 april 1993 beslutat att dels förlänga inplaceringstiden,
dels inplacera några nya kommuner, dels temporärt medge förhöjd stödnivå
för en lång rad kommuner.
Som jag sade gäller ett flertal motioner ändring och utökning av stödområ-
dena. Med regeringsbeslutet av den 7 april har flera önskemål tillgodosetts.
Enligt utskottets mening skall stödområdesindelningen inte förändras ofta.
Beslut om denna skall ha lång tid på sig att verka. Här är det fråga om långa
förlopp. Att justeringar inte bör ske särskilt ofta är alltså en av orsakerna till
att utskottets majoritet avstyrker de ändringar som i övrigt föreslås i motio-
nerna.
Fru talman! När det gäller anslagsfrågor vill jag bara kortfattat konstatera
att utskottet har tillstyrkt de äskanden som regeringen har gjort i budgetpro-
positionen. Jag tycker dessutom att det kan vara värt att nämna att anslaget
till regionala utvecklingsinsatser är lika stort som föregående budgetår, dvs.
1 miljard kronor. Sammantaget ligger medelstilldelningen på nästan oför-
ändrad nivå, trots det ansträngda budgetläge som vi för närvarande har.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till samtliga 56 moment i utskottets hem-
ställan och avslag på samtliga reservationer och meningsyttringar.
Anf. 9 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det var väl inte särskilt många nya synpunkter i Harald Berg-
ströms inlägg utöver det som redan kunnat läsas i betänkandet. Jag noterade
emellertid med intresse att Harald Bergström sade att arbetslösheten inte
förorsakade några kostnader 1989 och 1990. Det är ju en viktig och riktig
iakttagelse. Arbetslösheten var praktiskt taget obefintlig i slutet av 80-talet.
Det stora problemet med regeringens politik är att den driver upp arbetslös-
heten och förorsakar mycket stora kostnader, som eroderar våra möjligheter
att göra aktiva insatser på bl.a. regionalpolitikens område. Genom den höga
arbetslösheten utarmas ju regionerna, och det är denna onda cirkel som det
gäller att bryta.
Det behövs tillväxt, säger Harald Bergström som om det vore en nyhet.
Regeringens politik leder ju till motsatsen. Nu gäller det att anstränga sig
och bedriva en tillväxtfrämjande politik. Det är själva grunden för att vi skall
ha något att diskutera när det gäller regionalpolitiken.
Vidare hänvisar Harald Bergström förtröstansfullt till infrastruktursats-
ningarna. Ja, vi hoppas verkligen att det skall bli något ordentligt med dem,
men de är inte någon nyhet. De representerar snarast en minskning i förhål-
lande till det program som den socialdemokratiska regeringen lade fram på
våren 1991 och som nu presenteras igen. Men nu skall de lånefinansieras ned
till minsta gruslass.
Finansutskottet har nu sagt nej till den finansieringsmodellen, och det är
därför för närvarande kaos när det gäller planeringen och inriktningen av
infrastrukturpolitiken i riksdagens trafikutskott. Vad som kommer ut av
detta får vi väl se under de närmaste veckorna.
Man kan nu konstatera att den proposition som regeringen har presente-
rat på detta område inte ger någonting till de två nordligaste länen, och det
är inte särskilt hoppingivande från regionalpolitisk utgångspunkt.
Slutligen vill jag gärna med Harald Bergström diskutera frågan om avre-
glering. Det framställs av Harald Bergström nästan som en tillgång när det
gäller att skapa regional balans att man nu avreglerar och privatiserar. Men
i utskottets betänkande är utskottsmajoriteten litet mera insiktsfull. Den ut-
talar där i frågan om avreglering och bolagisering:
”Den oro som motionärerna ger uttryck för delas av utskottet. Det är där-
för nödvändigt att vid dessa systemförändringar noga överväga effekterna
för den regionala utvecklingen.”
Men det är i det avseendet som regeringen brister så flagrant. Man övervä-
ger inte effekterna i förväg, utan genomför avreglering och privatisering och
säger därefter: Sedan får vi se hur det blir. Skall man inte analysera först och
besluta sedan?
Anf. 10 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Fru talman! Det är inte direkt någon nyhet för mig att Georg Andersson
och Socialdemokraterna anser att regeringens politik driver upp arbetslöshe-
ten. Det har vi hört förut, men jag hävdar att motsatsen är fallet. Det hade
egentligen varit fruktansvärt om det hade varit en hög arbetslöshet 1989-
1990 med den högkonjunktur som vi då hade. Men vi vet i dag att de kostna-
der som vi då drog på oss genom beslut om välfärdssatsningar inte kunde
betalas ens av den högkonjunkturen. I dag skall vi börja avbetala på dem i
en lågkonjunktur.
Men, Georg Andersson, trösten är på väg. I gårdagens nyheter efter kl.
17 i program 1 hörde jag att det nu har vänt i Kronobergs och Jönköpings
län. Där böljar exportindustrin att kunna sälja, och man börjar anställa igen.
Det är de första solklara tendenser till en vändning som vi kan se. Därmed
återvänder också tilltron.
Det är här i långa stycken fråga om psykologi. Det kommer, Georg An-
dersson.
Resultaten av den tillväxtbefrämjande politiken ser vi nu när det börjar
vända. Med tanke på den omfattning som lågkonjunkturen har haft - en så-
dan som vi inte har haft sedan 30-talet - är det egentligen ganska fantastiskt
att det vänder så fort som det gör.
Georg Andersson säger att vi har mindre av infrastruktursatsningar nu än
under de socialdemokratiska åren. Sanningen är ju att de har tre gånger så
stor omfattning i år som någonsin under något socialdemokratiskt rege-
ringsår, och mer blir det.
Avregleringen, Georg Andersson, har inte alls gått så fort som många i
regeringen trodde skulle bli fallet. Vi har lugnat ned takten, och nu kommer
de utvärderingar som behövs för att vi skall kunna se hur det hela slår. Men
det är ett faktum, Georg Andersson, att centralmakten måste släppa sitt re-
glerande grepp för att det privata initiativet skall kunna blomma ut. Det får
vi också se exempel på nu framöver.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
19
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
20
Anf. 11 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det var länge sedan jag hörde någon så hoppfull företrädare
för regeringspartierna tala om att det nu har vänt osv. Jag råkar sitta i AMS
styrelse, där vi analyserar utvecklingen ingående vecka för vecka. Tyvärr kan
vi inte rapportera några hoppingivande tecken på en vändning - ja, visserli-
gen för exportindustrin, men inte för sysselsättningen, som viker ytterligare.
I den riktningen pekar också regeringens egen prognos i den komplette-
ringsproposition som nyligen är framlagd. Har Harald Bergström en helt an-
nan uppfattning än den som arbetsmarknadsministern och regeringen pre-
senterar där? Där handlar det om en oförändrad eller ökad arbetslöshet, och
det är ett hot mot den regionala utvecklingen, eftersom arbetslösheten kos-
tar så mycket pengar. Det är ett beklagligt faktum att regeringens politik dri-
ver upp arbetslösheten.
Jag skall emellertid för tillfället lämna den frågan och ta upp en annan
punkt i det betänkande som vi nu behandlar. I ett mycket stort antal motio-
ner från olika delar av landet uttrycker man oro för utvecklingen. Man kän-
ner precis till situationen i det egna länet, och alla län brottas med gigantiska
arbetslöshetsproblem och regionala problem som en följd av dessa.
När utskottsmajoriteten besvarar dessa motioner anför den förnöjsamt:
”Sammanfattningsvis konstaterar utskottet en för länen likartad situation:
hög arbetslöshet och behov av åtgärder av skilda slag. Statsmakterna har
därför vidtagit åtgärder eller förbereder ytterligare insatser för att komma
till rätta med den svåra situation som råder i praktiskt taget alla län.”
Ja, de åtgärder som har vidtagits känner vi till, och statsmakterna har
uppenbarligen inte kommit till rätta med problemen. Nu är min fråga: Vilka
ytterligare åtgärder förbereder regeringen för att nu komma till rätta med de
här stora problemen ute i regionerna? Det vore intressant om Harald Berg-
ström som företrädare för utskottsmajoriteten och regeringspartierna kunde
berätta för oss vad det är för konkreta, mirakulösa åtgärder som nu, tvärt-
emot regeringens hittillsvarande politik, skulle förbättra tillståndet ute i re-
gionerna och återskapa regional balans.
Anf. 12 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Fru talman! Det är ju synd att AMS styrelse kanske har litet långsamma
rapportsystem. Jag skall inte klaga på det, för jag vet ärligt talat inte så
mycket om det, men faktum är, Georg Andersson, att det har vänt. Det gäl-
ler också att inte bara sprida negativa signaler. I dagens läge måste vi som
politiker också sprida positiva signaler. Vi måste lyfta i stället för att trycka
ner. Det är en uppgift som ingår i det arbete som AMS utför. Folk från Läns-
arbetsnämnden berättade i radion i går att de nya företagen anmäler lediga
platser till förmedlingarna för att få tag i folk. Det rör sig om hundratals plat-
ser i Kronobergs län, och det är ett litet län.
Vidare har vi frågan om signalerna. Jag trodde att Georg Andersson hade
läst kompletteringspropositionen. Där återkommer många av de förslag som
togs upp i förhandlingarna mellan regeringen och Socialdemokraterna tidi-
gare i vår, bl.a. i mars månad. Det gäller bl.a. en massiv satsning på utbild-
ning. Det är fråga om satsningar för att komma till rätta med arbetslösheten.
Men tillväxten-ligger inte i arbetsmarknadspolitiken. Den ligger i sats-
ningar inom andra politikområden. Den ligger inte i infrastruktursatsningar.
Men den ligger i näringspolitiska satsningar. Den ligger i skattepolitiken,
dvs. att underlätta företagandet. Där görs det insatser. Jag hoppas att Georg
Andersson tar av sig skygglapparna och ser sig omkring även på dessa områ-
den.
Anf. 13 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Uttalandet om exportindustrin är riktigt, Harald Bergström.
Detta gäller trots regeringens ansträngningar. I första hand är det fråga om
det ofrivilliga kronfallet - trots regeringens och socialdemokratins ansträng-
ningar att bevara det gamla läget.
Låt mig få ta upp några andra saker. Jag tycker ofta att majoriteten i ar-
betsmarknadsutskottet är så nöjd. Det gäller även denna fråga, trots att ut-
skottet på s. 16 i betänkandet - precis som jag noterade i mitt huvudanför-
ande - talar om att regionalpolitiken är ett misslyckande. Stödområdena 1
och 2 visar systematiskt sämre resultat i fråga om alla indikatorer. Det gäller
befolkningstal, flyttningsöverskott, arbetslöshet osv. Då måste bättre regio-
nalpolitiska insatser genomföras. De förslag om att lysa igenom regionalpoli-
tiken för att uppmärksamma dessa problem - regionalpolitiska, strukturella
och glesbygdsmässiga problem - som framförs i våra motioner A424 och
A450 lämnas därhän. Utskottet säger att det nog skall gå bra. Olika utred-
ningar har blivit uppmanade att kika litet grand på frågan om statliga avreg-
leringar.
Men indikationerna som kommer från landet är inte alls sådana. Det finns
stora problem nästan överallt där dessa avregleringar genomförs. I många
fall finns det inte någon kännedom om dem, och då blir de inte föremål för
politisk debatt, dvs. regionalpolitiska avvägningar. Det har varit fråga om
rena bolagsbeslut. Det är just detta vi i Vänsterpartiet har varnat för. Det
här är en utveckling som påböljades redan innan den nuvarande borgerliga
regeringen tillträdde.
Harald Bergström säger att anslaget nästan är oförändrat, trots att läget
är så svårt. Det borde vara ett större anslag, just därför att läget regional-
och sysselsättningspolitiskt är så svårt i Sverige. Politiska medel måste sättas
in för att stimulera de regionalpolitiska insatserna. Men ni avstyrker de för-
slag som finns i olika motioner i denna fråga.
Vidare har vi satsningarna på infrastruktur och utbildning. Det har inte
blivit fråga om något stöd för de regionala högskolorna. De skulle behöva
tilldelas ytterligare fasta forskningsresurser, osv. Regeringspartierna avstyr-
ker ju dessa yrkanden. Jag vill att Harald Bergström belyser dessa frågor.
Anf. 14 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Fru talman! Visst är det problem i stödområdena, Hans Andersson. Ut-
skottsmajoriteten gör också detta konstaterande. Vi konstaterar att det tar
lång tid att förändra attityder i stödområdena för att de regionalpolitiska
satsningarna skall kunna slå igenom.
Det är möjligen så att vi i södra Sverige är mer lättrörliga och har mer av
entreprenörsanda. Vi kan därför snabbare se skiftningarna och möjlighe-
terna i ett konjunkturomslag. Jag vet inte. Men jag är övertygad om att i
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
21
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
22
kristider växer förmågan hos den enskilde personen att observera saker. Vi
vill öppna möjligheten för denna förmåga med hjälp av avregleringar. Jag
har full förståelse för att Hans Andersson inte kan se detta. Det är väl litet
för mycket rödfärg på glasögonen.
Anslagen är oförändrade. Vi har faktiskt inte råd med mera. Det är pro-
blemet. Det skulle vara väldigt intressant att få blåsa på ordentligt med an-
slagen. Men det är en kapacitetsfråga. Hur mycket klarar t.ex. AMS? När
jag kom till utskottet talades det om att 4 %, kanske 5 %, var maximum. I
dag är vi uppe i 5-6 % i insatser för de arbetslösa. Vi är på toppnivån.
Jag vill dessutom peka på en sak som förbigås rätt ofta. Frågan har varit
underförstådd i debatten. Arbetsmarknadspolitiken skall visserligen vara
med som ett stöd för sysselsättningen, men den skall inte gå i första ledet.
Näringspolitiken skall gå i första ledet, dvs. en politik som stödjer och ger
näringslivet möjlighet att komma i gång för egen maskin. Om det inte lyckas
fullt ut skall arbetsmarknadspolitiken kopplas in.
Jag är övertygad om att de åtgärder som regeringen har vidtagit och de
beslut som vi har fattat i kammaren om att stödja näringslivet, dvs. närings-
politiken och skattepolitiken osv., kommer att ge resultat.
Anf. 15 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Harald Bergström inledde sin replik med något som klingade
otäckt i mina öron. Det här är något som jag är rädd för och som illustrerar
det Georg Andersson pekade på i sitt huvudanförande. Om man inte håller
tungan rätt i munnen i regionalpolitiska diskussioner - Gunnar Wetterberg i
DN och Harald Bergström nu - uppstår snabbt motsättningar som kan bli
vulgära. ”Vi i södra Sverige, och ni i norra Sverige.” Även om jag själv är
född i Norrland, anser jag att jag nu tillhör Mellansverige. Jag vet inte riktigt
hur jag skall förstå min situation. Det blir nästan ett slags rasim i diskussio-
nen. ”Vi är litet smartare, litet snabbare.”
Förutsättningarna är olikartade. Södra Sverige består av olika regioner
med olika problembilder. Det är precis den här typen av diskussion, med
sådana uttryckssätt som Harald Bergström initierar, som jag bestämt vill
varna för.
Vidare har vi frågan om anslagen. Det handlar inte om att skicka så oer-
hört mycket mera pengar till AMS. I det här fallet handlar det om att skicka
pengar till länsstyrelser. De kan hantera mycket pengar. De är ju så många.
Det här handlar om näringspolitiska åtgärder. Vi lider brist på näringspoli-
tiska åtgärder. Det finns en fruktansvärd näringspolitisk passivitet i rege-
ringen i dag. Jag kan inte ens hitta en näringspolitisk bilaga i kompletterings-
propositionen.
Jag har varit kritisk mot de passiva skrivningarna i fråga om effekterna av
den statliga bolagiseringen och avregleringen. Utskottet har uppmärksam-
mat denna fråga. Men vad händer? Jag tycker inte att Harald Bergström ger
mig något kött på benen när det gäller dessa frågeställningar.
Anf. 16 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Fru talman! Det är möjligt att Hans Andersson tycker att det är oförsiktigt
att säga ”södra Sverige” och ”norra Sverige”. Men det är inte så farligt att
använda de uttrycken när man talar om de regionalpolitiska medlen. Tio
gånger så mycket pengar går till de norra länen som till södra Sverige. Jag är
inte så värst rädd för den oförsiktigheten.
Dessutom, Hans Andersson, finns det något som heter exempel och att
kunna gå före. Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet. Jag är glad över
att situationen är litet lättare söder ut. Jag hoppas att vi även framöver kan
utgöra en motor.
Vidare har vi frågan om näringspolitiken. Jag vill delvis hålla med Hans
Andersson. Intresset för näringspolitiken är litet för svag i regeringen i dag.
Vi har från kristdemokraterna påpekat att det behövs en småföretagarminis-
ter i regeringen som kan bevaka just småföretagens villkor. Ministern skulle
kunna driva just dessa frågor i regeringen. Jag tror att regeringen och fram-
för allt småföretagen skulle må väl av detta. Det är ju ändå så att småföreta-
gen är den allt dominerande grenen i svensk industri. Vi har nära 400 000
småföretag, men bara några få tusen företag med 500 anställda och däröver.
Talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 17 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag har naturligtvis noga analyserat vad utskottet har skrivit.
Jag har noterat ett avsnitt där utskottet understryker att anslaget till regio-
nalpolitik är det lilla när det gäller den regionala utvecklingen. Det är ansla-
gen till andra sakområden och deras fördelning som i högre grad avgör en
regions utveckling.
Där menar jag, liksom utskottet, att det är oerhört viktigt att våra små och
medelstora högskolor breddas, att de kan ta emot regionens ungdomar och
att de blir regionalpolitiska utvecklingsmotorer var och en i sitt län. Här har
det hänt en hel del.
Under 80-talet kom det till 11 000 högskoleplatser i hela Sverige. På drygt
ett år har det nu tillkommit 20 000 nya högskoleplatser. Det kommer att in-
nebära över 50 000 platser för ungdomar när vi får det andra och tredje hög-
skoleåret. Här har de mindre högskolorna kunnat breddas i avsevärd grad,
även om jag som regionalpolitiskt ansvarig gärna hade sett att det hade gått
att ta än snabbare steg. Men om man är ärlig måste man samtidigt erkänna
att det har hänt oerhört mycket.
Nu begynner också en forskningsanknytning vid de mindre högskolorna.
Där vill jag påminna Georg Andersson om att den förra socialdemokratiska
kongressen sade nej till den utvecklingen. Det är mycket viktigt att också
detta sker, gärna tillsammans med lokalt näringsliv.
Sedan har vi vägar och järnvägar. Man kan alltid diskutera storleken, men
låt oss notera att det nu kommer att byggas fyra gånger så mycket på årsbasis
som vid ett normalår under den förra regeringen. Ser vi på de dåliga länsvä-
garna är det faktiskt en del län som får satsningen tiodubblad. Där har det
verkligen kommit till stora medel. Förslagen var ju utomordentligt knappa.
Vad det betyder för mindre kommuner och mindre arbetsmarknaders ut-
veckling kan sammanfattas i att det är ovärderligt att vägen är farbar.
När det gäller flyget är det klart att avregleringen har någon mindre nack-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
23
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
del här och där. Men nu är priset minst 50 % lägre för en norrlänning eller
sydlänning som behöver besöka huvudstaden. Jag tror att den prisbilden be-
tyder en hel del när man bestämmer sig för att utveckla företag på olika stäl-
len. Förbindelserna måste vara bra och priset någorlunda rimligt.
Teleinvesteringarna kommer nu också att gå i gång efter det att denna
kammare sade nej till sänkta avgifter för långväga samtal och nej till litet
höjda avgifter för lokala samtal. Nu får Televerket en hygglig möjlighet att
rätt avväga detta. I och med det går också denna viktiga del av investering-
arna och infrastrukturen snabbare framåt. Televerket får ju order om att inte
bara stå för att man kan ringa på samma sätt över landet, utan data och fax
skall ju också fungera över hela landet.
Den här delen av betänkandet, och andra delar som jag hade kunnat uppe-
hålla mig vid ett tag, är alltså grunden för en regional utveckling. De regio-
nalpolitiska anslagen, deras fördelning på länen, de beslut som fattas och de
utlokaliseringar som sker av inte minst tjänsteföretag syns mer, och man pra-
tar mer om dem. De betyder mindre ekonomiskt, men de betyder mycket i
sak när de kommer ut och får användas.
Låt mig sedan gå över till dagens arbetsmarknad. Jag förstår att Georg
Andersson har fått något litet blad från den grövre delen av förstamajtalet
med sig. Det var ett litet avsnitt som tydde på det. I övrigt var det ett regio-
nalpolitiskt tal.
Jag har nu varit och träffat representanter för OECD ett par dagar. De
analyserar Sverige och andra länder och kommer med rapport i augusti. De
säger att vårt land var värst när det gäller att spekulera på fastigheter och
liknande. Vem regerade då, Georg Andersson? Vår uppgift är att lösa nota
efter nota med förluster på tiotals miljarder kronor, alla gjorda före rege-
ringsskiftet. Det är egentligen litet orättvist.
Vi var också värst på att höja löner utan att öka produktiviteten. Vi hade
tvåsiffriga löneökningstal, men vi gjorde inte mer. På det sättet fick vi i gång
en inflation och prissatte oss ut ur världsmarknaden långt före andra länder.
Jag vill inte föra den förenklade debatt som Socialdemokraterna gör och
säga att det bara är den förra regeringens fel. Det är ju en mängd aktörer
som har varit med. Men, Herre Gud, det var ändå inte vi som regerade då.
Vi får lösa notan på allt detta.
Jag tar faktiskt inte heller på mig den internationella lågkonjunkturen.
Den är så stor och berör så många att lilla Sverige över huvud taget inte kan
påverka den. Litet ödmjukhet i dessa frågor skulle medföra en bättre debatt.
I den här arbetsmarknadssituationen är det väldigt många som vill in i
stödområden. Det finns också krav på kraftiga förändringar av hur man för-
delar den miljard som går till länen. Dessa bekymmer har regionerna inte
haft förut. Nu är det litet värre än vanligt. Man kan i och för sig förstå detta,
men låt mig ändå betona att vi måste skilja på litet mera kortsiktiga problem
och riktigt långsiktiga problem. Vad menar jag då med det?
Jag menar att ett antal kommuner som i 60-talets flyttlasspolitik och åren
efter förlorat 50 % av sina invånare, i stor utsträckning ungdomar och kvin-
nor, har utomordentligt långsiktiga och besvärande problem. Däremot är jag
övertygad om att välbelägna täta regioner i vårt land kommer att komma
24
tillbaka till en fullgod arbetsmarknad bara världskonjunkturen vänder. Det
finns faktiskt goda tecken på att den är på väg att göra det.
Jag noterar att socialdemokraterna i utskottet har släppt sitt motstånd mot
att sänka arbetsgivaravgifterna med 10 procentenheter i stödområde 2. Ut-
skottet noterar också fullt korrekt att stödområde 2 har litet större problem
än vad man trodde för några år sedan. Det värdesätter jag. Vid förra årets
debatt betonade socialdemokraternas talesman hur fel det var att sänka ar-
betsgivaravgifterna i stödområde 2.
Sänkta arbetsgivaravgifter ger litet bättre och mer överblickbara möjlig-
heter att planera för ett företag. Ett större antal tjänsteföretag har valt den
typen av kommuner vid lokalisering just därför att de fram till år 2000 får 10
procentenheter lägre kostnader.
Sedan till översynen av regionalpolitiken. Regeringen ser regionalpoliti-
ken som en viktig del i en framåtsyftande tillväxtpolitik. Jag vill mycket kraf-
tigt betona, med anledning av debattartiklar och annat, att det inte blir nå-
gon bra tillväxt förrän alla regioner utvecklas på ett positivt sätt. Personligen
har jag en ännu högre målsättning. Jag vill att alla lokala arbetsmarknader
skall breddas och utvecklas på ett positivt sätt. Det är när man resonerar på
detta sätt som vi får ett bra resultat i riket.
Vi har alltid haft ett regionalpolitiskt råd. Jag kommer ihåg debatter i
kammaren med en tidigare minister. Det då aktuella regionalpolitiska rådet
skulle vända och utveckla regionalpolitiken till någonting positivt. Jag note-
rar att det nu är sex år sedan det rådet sammanträdde. Det fick sluta sina
dagar som regionalpolitiskt råd.
Det nya rådet består av ett antal företagsledare för stora företag och en
riktig liten småföretagare på deltid som motvikt. Det består också av ett an-
tal i vårt land mycket kända regionalpolitiska forskare och analytiker samt
ett antal landshövdingar från längst i norr till nästan längst i söder, eftersom
Kristianstad är med.
Jag vill betona att uppgiften är att alla regioner skall utvecklas positivt.
Rådet består också av de generaldirektörer som skall arbeta med ”våra” frå-
gor, om jag får använda det uttrycket - NUTEK:s generaldirektör, Gles-
bygdsmyndighetens generaldirektör, osv. Sekreterare är förre ERU-chefen,
dvs. forskarchefen på detta område, professor Jan-Evert Nilsson, som är
specialiserad på ekonomi och regionala utvecklingsfrågor.
Dessa personer skall producera en skrift på ca 50 sidor. Den skall sedan ut
på bred remiss, och vi skall få synpunkter på den från hela landet. Det pågår
också annat arbete på departementet. Det har med EES och EG att göra.
Det arbetet går ut på att vi skall kunna motivera dagens regler. Vi stör enligt
vårt sätt att se inte EG och dess konkurrensneutralitet med vårt transport-
stöd. Här ingår också en förberedelse. Vid ett eventuellt medlemskap skall
det komma en rejäl summa tillbaka för regional utveckling.
I detta arbete samarbetar vi med hela Norden, men främst med Finland
och Norge. Vi har särskilda dimensioner när det gäller de långt bort liggande
glesa delarna. Både Bruce Millan och Jacques Delors har kommit på besök.
Jag kan sammanfatta med att säga, att när de kommer från sina tätare områ-
den och ser stora landområden med 1 å 2 invånare per kvadratkilometer för-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
25
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
26
står de denna dimension. Detta måste Sverige få förståelse för såväl inom
EES som vid ett eventuellt EG-avtal.
Det pågår också ett arbete där den förre huvudsekreteraren Arne Eriks-
son, som satt i den förra regionalpolitiska utredningen, analyserar just avre-
gleringsarbetet och hur det slår på den regionala dimensionen. En sådan rap-
port finns att tillgå, och den skall också sändas ut så att olika instanser får ge
synpunkter. Den beräknas vara klar till sommaren.
ERU, den regionalpolitiska forskningsorganisationen, skall i en skrift be-
rätta hur den bedömer att Sverige ser ut och utvecklas under resten av 90-
talet. Även den delen behöver greppas efter den svåra lågkonjunkturen.
Glesbygdsmyndigheten utvärderar och ger synpunkter på glesbygdsstödet,
och det kommer en rapport om detta. NUTEK gör samma sak när det gäller
företagsstödet, och arbetet görs brett och ordentligt.
Vi har också bett NUTEK och Statskontoret att titta på inlandsprogram-
met, dvs. de 200 miljoner kronor som gick till de fyra norra länen i inlandet.
Man skall se om det finns någon speciell dimension om man samarbetar på
detta sätt över ett område. En rapport om detta kommer att föreligga.
Det kommer också två dokument till, vilka jag inte tror är så bekanta. Vi
har bett Glesbygdsmyndigheten att ge en rapport om kvinnors och ungdo-
mars syn på regional utveckling i litet glesare bygder. Kvinnor är en brist-
vara. Unga kvinnor flyttar ut. Ungdomar över huvud taget är framtiden. Vi
anser att det är mycket viktigt att fånga upp denna dimension.
För första gången får också Glesbygdsmyndigheten, eller någon myndig-
het över huvud taget, i uppgift att utforma ett landsbygdsutvecklingsprog-
ram. Detta är två olika dimensioner av samma sak. I stora drag handlar det
om alla regioners positiva utveckling. Ekonomin är där i stor utsträckning
avgörande. Men sedan får man inte glömma den lilla skalan, de mindre sam-
hällena, det öppna landskapet och hur stabil och bra landsbygdsbefolkning
och landsbygdsutveckling vi får. Detta skall också komma med i de tänkta
förslagen till riksdagen.
Det regionalpolitiska rådets arbete startade i mars, och det skall samman-
träda sex gånger fram till i böljan av januari. Därefter har det fullgjort sin
uppgift. Allt detta skall förankras på ett bra sätt. Jag har personligen varit
ute i länen ett antal gånger tillsammans med landshövdingar, bygdegrupper,
företrädare för kommunerna och över huvud taget alla intresserade. Vi har
haft breda diskussioner om detta arbete för att få folket att delta på djupet i
arbetet.
Allt skall som sagt ut på remiss. Jag vill här betona att jag är ute efter en
mer fördjupad demokratisk process än vad som har varit vanligt. Det räcker
inte med Länsstyrelsen. Jag ser mycket gärna att bygdegrupper och bygde-
råd också ger synpunkter på detta material. Alla är välkomna att ge syn-
punkter, så att vi skall få en bred förankring.
Jag ämnar givetvis att ta kontakt med partiföreträdarna för att diskutera
det parlamentariska inslaget i denna fråga.
Jag vill beröra en fråga som har varit uppe till debatt. Det gäller jobben i
allmänhet, men det har också med den regionala utvecklingen att göra. Det
måste gång på gång betonas, att om vi skall klara jobben - och det skall vi
göra - måste vi satsa på nyföretagande. Våra små och medelstora företag
måste få den trygghet och framtidstro som behövs för att de skall börja att
satsa offensivt.
Det är inget tvivel om att kostnadsläget nu har rättats till. Det är inte bara
det att kronan flyter. Till det kommer 5 % i sänkta arbetsgivaravgifter, en
klart minskad sjukfrånvaro och en ordentligt höjd produktivitet. Allt detta
samverkar till att svensk exportindustri aldrig haft ett bättre kostnadsläge.
Det kommer vi att få se goda frukter av inom en nära framtid.
Tyvärr tar det litet tid innan sysselsättningen ökar - här finns förmåga att
producera väsentligt mer innan nyanställningar behövs. Därför är återigen
detta med små och medelstora företag oerhört viktigt. Här ges många goda
möjligheter genom att man kan gå i ALU och förbereda hur man startar ett
företag och kommer i gång. Det kan sedan följas av starta-eget-bidraget i
Arbetsmarknadsverket, som vi bygger ut och förstärker ordentligt. Jag tror
att vi kommer att se många goda exempel på detta.
Det som återstår är finansieringsfrågorna, ränteläget. Jag vill avsluta med
att säga att socialdemokratin här bär ett utomordentligt stort ansvar. Utgifts-
frågor går alltid bra att diskutera, finansieringsfrågorna haltar i stort sett ge-
nom samtliga utskott. För rikets skulle hoppas jag att Socialdemokraterna
när de nu lägger fram sitt svar på kompletteringspropositionen har insett att
det inte går med bara utgifter - man måste också ha en inkomstsida. Man
måste antingen ta in pengar eller spara på utgifter.
Anf. 18 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag skall inte bli mångordig när det gäller den ekonomiska
politiken i stort, men som Börje Hörnlund så vist sade kan man inte göra av
med pengar som man inte har; det gäller att skaffa intäkter. Varför då säga
nej till alla oppositionens förslag till inkomstförstärkningar i statsbudgeten?
Börje Hörnlund talade om ekonomisk spekulation och sade att den bör-
jade på 80-talet - ja visst. Men såvitt jag förstår var de borgerliga partierna
ivriga anhängare av den politik som kom att leda till denna grymma spekula-
tion. Marknadslösningarna tog sin böljan, och vi får nu betala priset för
denna inriktning.
Jag har några korta frågor.
Den stora branschomstruktureringen i Bergslagen har ju fått förödande
resultat. Jag läste upp några siffror som visade hur det ser ut i just min hem-
kommun, Ludvika. På den tiden gjorde regeringen vissa insatser. Vad har
arbetsmarknadsministern från regionalpolitisk synpunkt att säga om den si-
tuationen, som efter de senaste nedläggningarna på gruvsidan alltmer för-
värras?
De 115 miljoner kronor som man nu kräver av Volvo verkar företaget inte
vilja betala tillbaka. Är regeringen beredd att ta i med hårdhandskarna för
att vi skall få tillbaka de pengarna och för att de skall redestineras till länssty-
relsen och den mycket hårt drabbade Uddevallaregionen, som det en gång
var tänkt?
Jag citerade vad landshövding Gunnar Björk, som ju arbetsmarknadsmi-
nistern känner väl, uttalat angående den pågående regionaliseringen, som
sker spontant och utan politiska eller regionalpolitiska överväganden. Har
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
27
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
28
arbetsmarknadsministern några kommentarer till den hotbild som landshöv-
ding Björk målar upp?
Statens ägaransvar gäller inte bara Vattenfall - det gäller Posten, Telever-
ket, osv. På den punkten sägs det att regeringen, precis som utskottet, är
medveten om att effekterna av avreglering och bolagisering är ett problem.
Men effekterna är ju verkliga, och i många fall ser jag utomordentliga svårig-
heter regionalpolitiskt i detta. Vad tänker regeringen göra mer än att be ut-
redningar vara observanta på saken?
Slutligen: Har arbetsmarknadsministern någon positiv kommentar till vårt
förslag om att de vattenkraftsproducerande länen skall få tillbaka någonting
av den rikedom som de exporterar, exempelvis genom en beskattning, en
kilowattöresavgift?
Anf. 19 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Bergslagen är inne i en svår omstruktureringsfas, som en pe-
riod framöver kommer att kräva både regionalpolitiska och arbetsmarknads-
mässiga medel.
Frågan om Volvo och pengarna ligger i dag inte på regeringsnivå. Den frå-
gan ligger hos NUTEK. Om Volvo överklagar NUTEK:s ställningstagande
har regeringen att fatta beslut.
Jag kan säga till Hans Andersson att regeringens beslut när Saab överkla-
gade blev att företaget hade återbetalningsskyldighet. Saabetableringen i
Malmö, som varade något år, och Uddevallaetableringen, som verkade nå-
got längre, är ju två ganska lika ärenden.
Vi har ju inte den modellen att medel är öronmärkta att gå hit eller dit.
Jag har under april månad fördelat en stor summa av återstående länsanslag
till just de båda län som berörs av bilindustrins kris, just på grund av det
svåra läget. Jag hade också litet centrala arbetsmarknadspolitiska medel
kvar, och där kom också bilstäderna i fråga och fick en dos.
När det gäller Björks uttalanden vill jag säga att jag skulle bli förvånad om
inte alla landshövdingar uttryckte sig ungefär så.
Verkens regionaliseringar var i princip genomförda när denna regering
kom till. Frågan var utredd, och det var på gång. Jag böljade med att besvara
ett stort antal frågor här i kammaren om varför man satte Uppsala framför
Gävle, osv.
Jag har också en regionalisering i en av de verksamheter som lyder under
mig, nämligen AMU. Men den görs på ett sådant sätt att det blir en utomor-
dentligt stor decentralisering ned till arbetsområdena. Därmed kommer de
här tjänsterna ut från länsförvaltningarna.
Anf. 20 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Tack för svaren.
Jag tolkar svaret när det gäller Bergslagen med sina olika drabbade kom-
muner så, att regeringen är medveten om att det måste göras fortsatta reella
insatser för att styra upp verksamheten när det gäller de pengar som en gång
har avsatts. Det är nödvändigt att ytterligare bidra till omstruktureringen av
Sveriges gamla industribälte, som byggde på skog och malm och som har haft
tung industri. Det är oerhört viktigt. Vi kan se hur det bältet i dag förtvinar
i oerhört hög arbetslöshet. Det finns idéer, men i många fall räcker inte fi-
nansieringen till för att klara av startsträckan när det gäller nyföretagande.
När det gäller Volvo tolkar jag arbetsmarknadsministerns uttalande så att
regeringen, om de 115 miljonerna inte faller ut vid den här förhandlingen,
kommer att se till att pengarna kommer fram vid överklagandet. Jag tycker
att det vore rimligt att pengarna omedelbart destinerades till den regionen,
som är så svårt drabbad. Jag tror dessutom att den, som arbetsmarknadsmi-
nistern var inne på, behöver ytterligare medel.
Jag tror också att Gunnar Björks synpunkter uttryckte en allmän erfaren-
het. Desto viktigare då att inte se dem som Dalasynpunkter i det här fallet;
det är viktiga regionalpolitiska synpunkter. Regeringen måste i dag gå in och
se till att inte verksledningar och centrala myndigheter fattar beslut som be-
finner sig på kollisionskurs med vad som är rimligt ur ett lokalt perspektiv.
På många håll och kanter känner man sig i dag mycket överkörd. Jag tror att
det är utomordentligt viktigt med ett initiativ från regeringens sida.
Det för mig in på en annan idé som vi har diskuterat. Många vill ju i dag
komma åt landstingen. Vi har fört fram idéer om länsparlament. Där har vi
hela diskussionen på grundval av den regionsutredning som Birgersson lade
fram. Diskussionen har på något sätt stannat av, men det är synnerligen på-
kallat att vi får en diskussion som kan föranleda rejäla beslut, så att vi återfår
demokratin även i regionalpolitiskt perspektiv.
Jag motser en kommentar också om vårt förslag om elkraftens återbetal-
ning.
Anf. 21 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag vill i den här repliken ta upp två saker - vattenkraften
glömde jag sist. Man ändrar inte åsikt för att man blir utsedd till minister.
Jag har uttalat mig otroligt många gånger om vikten av en återbäring till de
regioner som upplåtit så stora naturvärden.
När det gäller det folkliga inflytandet vill jag säga att det pågår en region-
utredning. Jag skall inte nämnvärt kommentera den. Jag vill bara när det
gäller EES, EG och en allt större värld säga att jag tror att det är mycket
viktigt att människorna i en valrörelse eller under hela perioden har möjlig-
het att diskutera frågor med förtroendevalda som har ansvaret. Om det in-
slaget inte finns i det nya, stora Europa är det inte bra för känslan av att
kunna påverka med sin röst och med sin åsikt - det är jag övertygad om.
Anf. 22 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag noterar att Börje Hörnlund, sin vana trogen, skyller
ifrån sig. Böije Hörnlund tar inget ansvar för sakernas tillstånd i landet - det
är uppenbart. Antingen är det den internationella konjunkturen eller också
är det den förra regeringen som bär ansvaret för allt elände som har drabbat
oss.
Nu har Börje Hörnlund och övriga statsråd i den nuvarande regeringen
regerat i 19 månader. Något har ni väl uträttat? Något har ni väl att redovisa
som ni ändå måste bära ansvaret för?
Börje Hörnlund säger att han inte har ändrat åsikt för att han har kommit
in i regeringen. Men uppenbarligen har han som centerpartist ändrat politik.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
29
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
30
När det gäller ansvarstagandet för spekulationerna vill jag minnas att
Böije Hörnlund satt i styrelsen för Riksbanken under sin tid som opposi-
tionspolitiker. Att han gjorde allt för att förhindra dåvarande regeringens
förslag för att kyla ned ekonomin i det överhettade tillstånd som rådde kän-
ner vi också till.
Jag vill ta den här repliken i anspråk för att uttrycka min indignation över
det sätt på vilket Böije Hörnlund möter utskottets enighet beträffande par-
lamentarisk medverkan i den regionalpolitiska översynen. Vi fick en lång
redovisning av vad regeringen gör, som om utskottets uttalande inte hade
någon betydelse alls!
Min fråga är: Avser arbetsmarknadsministern att strunta i riksdagens utta-
lande vad gäller sammansättningen av den grupp som skall se över regional-
politiken? Varför utestänger Börje Hörnlund och regeringen riksdagsparti-
erna från delaktighet och medverkan i den översyn som nu pågår? Det är
obegripligt. Det finns en stor indignation inte bara bland socialdemokra-
terna i utskottet utan bland alla partier. Jag upplevde att t.o.m. centerpartis-
terna var skäligen missnöjda och besvikna över vad som hade hänt med det
regionalpolitiska rådet. Detta uttalande måste man väl ändå ta konsekven-
sen av? Böije Hörnlund kan väl inte bara fortsätta att arbeta med det här
som om ingenting har hänt.
Arbetsmarknadsministern säger litet storvulet att han är ute i länen och
träffar folk. Vem är inte ute i länen? Vi är alla ute i länen, och vi lever ute i
länen. Men det är inte detta som det handlar om. Det handlar om att riks-
dagspartierna bör få insyn i och möjlighet att gemensamt diskutera fram de
nya riktlinjerna för regionalpolitiken, i den utsträckning de skall ändras. Syf-
tet är att åstadkomma en nationell samling i stället för en konfrontation i
den här frågan. Jag vill rikta en allvarlig fråga till Börje Hörnlund om vilka
slutsatser han drar av riksdagens uttalande på denna punkt?
Anf. 23 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Georg Andersson har inget bra minne. Centern föreslog
nedkylning av överhettade områden långt innan Socialdemokraterna gjorde
det. Så småningom tog Socialdemokraterna det förslaget, när det redan var
för sent. Sverige var då redan på väg att prissättas ur världsmarknaden.
Jag kan också elda upp mig, men vad tjänar det till. Jag har nyss inför
denna kammare lagt fram ett förslag som innebär att 10 % av arbetskraften
får möjligheter på olika sätt. Det är ett förslag som är så omfattande att det
inte finns någon motsvarighet någonstans. Syftet med förslaget är att vi skall
ha fräscha ungdomar och bra arbetskraft när vi har övervunnit sviterna av
80-talet och effekterna av den internationella lågkonjunkturen. Efter detta
står en talare här och säger att regeringen inte gör någonting. Det är tur att
man är ganska lugn av sig.
Ett utomordentligt brett arbete bedrivs där olika aktörer som kan olika
saker - utan att politiken kommer in i det här skedet - tar fram ett mycket
bra underlag för senare politisk analys. Jag har givit svar i denna kammare.
Jag tar kontakt med partier och gruppledare för att diskutera hur partierna
skall bli delaktiga i detta arbete. I mitt anförande betonade jag att jag natur-
ligtvis har full förståelse för att Georg Andersson vill sitta i en regionalpoli-
tisk grupp. Det viktiga är dock att bygderåden ute i länen som verkligen be-
rörs av det här också får vara med. Den nya dimensionen innebär att man
går på djupet för att få kunskap, intresse och uppslutning. Jag vill emellertid
mycket gärna ha med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har stått för
mycket av koncentrationen i detta samhälle. Genom ett bra deltagande här
kan det kanske bli en annan inriktning framöver.
Anf. 24 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har inte lätt för att bli arg, men det är nu nära gränsen.
Arbetsmarknadsutskottet har gjort ett uttalande som har lett fram till ett
enigt tillkännagivande beträffande parlamentarisk medverkan i den översyn
av regionalpolitiken som skall leda till en proposition våren 1994. Det är
möjligen ett valdokument för Böije Hörnlund. Börje Hörnlund uppträder
här som kejsare och berättar för oss, stackars utskottsledamöter, vad han har
tänkt göra redan tidigare och om det arbete som redan pågår. Han låtsas som
om uttalandet från arbetsmarknadsutskottet inte betyder någonting alls.
Han insinuerar att det har tillkommit för att Georg Andersson vill ha en plats
i den regionalpolitiska utredningen. Jag tycker att det är höjden av fräckhet.
Det handlar nu om att visa respekt för riksdagen och för riksdagens par-
tier, som enhälligt har uttalat att partierna bör enrolleras i det här arbetet.
Det får inte bara vara så att arbetsmarknadsministern efter det att han har
lyssnat med folk ute i länen och såsom ordförande själv i det regionalpoli-
tiska rådet har kommit fram till vad han vill och skall göra, tar kontakt med
partierna för att på något sätt rättfärdiga sina förslag. Jag menar att det här
är på gränsen till oanständigt från arbetsmarknadsministerns sida.
Nu kräver jag att arbetsmarknadsministern visar respekt för arbetsmark-
nadsutskottets enhälliga uttalande och här utlovar att partierna med det sna-
raste blir inkopplade i arbetet med översynen av de regionalpolitiska riktlin-
jerna.
Jag har mycket annat att säga om regionalpolitiken, och jag skulle vilja
göra en del inlägg för att tillrättalägga vad Börje Hörnlund sade i sitt huvud-
anförande. Jag skall ta upp detta i den mån tiden medger.
Börje Hörnlund talade om att man nu satsar på mindre högskolor. Genom
en mycket hård kamp från Socialdemokraternas sida har vi nu fått igenom
en del satsningar. Regeringen prioriterar faktiskt de större högskolorna och
universiteten.
Börje Hörnlund talade om satsningar på vägar och järnvägar. Jag kan den
frågan. På våren 1991 lade vi fram ett förslag om ett program med satsningar
på 100 miljarder under tio år. Regeringen föreslår nu en satsning på 98 mil-
jarder under tio år. Jag vill inte betrakta detta som någon förstärkning av
insatserna när det gäller väg- och järnvägsinvesteringar.
Anf. 25 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag börjar förstå var skon klämmer. Georg Andersson är
rädd att det skall läggas fram ett förslag till riksdagen som utgör ett mycket
bra dokument - ett valdokument. Ett mycket bra dokument som utvecklar
hela vårt land, ger tillväxt i alla regioner, breddar våra små lokala arbets-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
31
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
marknader och utvecklar landsbygden, är mycket viktigare för mig än Georg
Anderssons eventuella rädsla.
Jag kommer självfallet att visa respekt för riksdagen, och det har jag alltid
gjort. Men jag kommer att samtala med olika partiföreträdare för att disku-
tera bästa möjliga lösning. Georg Andersson får finna sig i att jag kanske
kommer att tala med Ingela Thalén från Socialdemokraterna.
När det gäller vägar och järnvägar lades det i panik före förra valet fram
ett paket på 20 miljarder. Detta var inte projekterat. Man visste inte vart
vägarna skulle gå. För att över huvud taget få i gång delar av pengarna om-
fördelade denna regering 4 miljarder kronor, och byggen har där kommit i
gång.
Det som kännetecknade Georg Anderssons agerande i valrörelse var inte
omtanken om mindre vägar; inte ens omtanken om E 4-satsningen norrut,
inte ens Inlandsbanan. Det viktiga var valutslaget och frågan om Öresunds-
bron. Det finns andra saker att ta med när man vill utveckla hela landet.
Anf. 26 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Först vill jag tacka arbetsmarknadsministern för det han har
framfört. Jag kan mycket glatt konstatera att Ny demokratis åsikter nu beak-
tas mer och mer. I ett av de första inlägg som arbetsmarknadsministern
gjorde stödde han tanken att de mindre och medelstora högskolorna skall
utvecklas och få ett kraftigt stöd. Som jag tolkar det bör det stödet i första
hand gälla de län som har större delen lågutbildade.
Vidare sade arbetsmarknadsministern att alla län mer och mer nu vill in i
stödområdena. Vi motsätter oss detta. Jag tycker att man skall försöka
vända på den utvecklingen och i stället skapa nya förutsättningar så att man
slipper ta in länen i stödområden. Jag tycker att man skall vända på proble-
met och attackera det från andra hållet.
Jag vill också något kommentera frågan om de parlamentariska inslagen i
regionalpolitiska rådet. Ny demokrati vill ju att framtiden mer och mer skall
byggas på egna företagare, småföretagare och innovatörer, och att förutsätt-
ningarna för dem skall förbättras. I en tidigare debatt påtalade vi detta. Vi
fick då ett fint stöd av arbetsmarknadsministern.
I rådet ingår tre företagare, varav en småföretagare. Sveriges framtid -
det har konstaterats, av dem som törs tillstå det, både officiellt och inoffi-
ciellt - skall byggas på denna grupp.
Jag saknar besked från arbetsmarknadsministern när det gäller frågan vad
vi skall göra för existerande småföretagare, och hur vi skall hjälpa dem. Det
finns mycket hjälp när det gäller hur man skall starta eget. För det finns det
skolor, bidrag och stöd. Det finns inte när det gäller att skapa förutsättningar
för existerande småföretag att överleva. Jag tror att det kommer att bli den
problemgrupp som vi får konfronteras med inom kort.
Arbetsmarknadsministern berörde frågan om återbäring för de elkrafts-
producerande länen. Alla har motionerat om det under längre tid; ingenting
har gjorts. Alla partier är eniga. Ny demokrati har motionerat flera gånger.
Hur anser arbetsmarknadsministern att det skall genomföras?
32
Anf. 27 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! I rådet ingår två ordentligt stora företagare och en medelstor
tjänsteföretagare. Min meddebattör har inte upptäckt den fjärde företaga-
ren: en kvinnlig deltidsföretagare. Hon är nystartad i glesbygd och på väg att
arbeta sig upp. Om man vill se det så, är det 2-2 i denna grupp.
Oron för småföretagarna och småföretagen delar jag. Många har det så
jobbigt att de inte tror sig kunna riktigt orka med. Signalerna är ju utomor-
dentligt viktiga. Vi har egentligen inte råd att förlora ett enda litet företag.
Vi behöver få flera, och vi behöver få flera anställda i småföretagen.
Jag är tyvärr övertygad om att de stora företagen kommer att producera
dubbelt så mycket om ett antal år, men med ungefär samma antal anställda
som i dag. De kommer att betyda mycket genom att de köper tjänster från
mindre företag. De kommer att betyda mycket för vår bytesbalans och eko-
nomi. Men vi återgår inte till en fullgod ordinarie arbetsmarknad om man
inte i samtliga departement har den grundläggande inställningen att tänka
på vilken effekt detta får när det gäller nya entreprenörer och våra små och
medelstora företag.
Om man inte är beredd till den helhetssynen blir det tungt att komma till-
baka till en fullgod ordinarie arbetsmarknad i vårt land. Då tar det väldigt
lång tid. Det gäller då att skapa goda förutsättningar som ger framtidstro.
Från OECD-samtalen kan jag berätta att man tror starkt på en ordentligt
sänkt ränta under de kommande åren. Det är naturligtvis viktigt både för
den enskilde investeraren, alltså för familjen, och för företagen.
När det gäller frågan om vattenkraften råder olika meningar. Såvitt jag
förstår finns det i nästan alla partier enskilda motionärer. Det är inte riktigt
utklarat inom alla partier ännu. Jag har många gånger varit med om att man
har fått hålla på flera år innan man har bestämt sig. Det förefaller mig vara
rättvist att en mindre del återgår till källan.
Anf. 28 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Tack för de kommentarerna. Arbetsmarknadsministern tror
på en utveckling för de stora företagen som sedan i sin tur skall ge de små
företagen möjlighet att utvecklas. Vi har kanske olika synpunkter när det
gäller detta. Inom Ny demokrati tror vi att det måste skapas förutsättningar
förvåra innovatörer och småföretag att utvecklas och växa av egen kraft. De
signalerna är viktiga.
Jag måste därför be arbetsmarknadsministern att så snart som möjligt ge
småföretagare och innovatörer signaler så att de kan ta ställning till frågor
som: Skall vi etablera oss i Sverige? Skall vi försöka växa i Sverige? Är det
möjligt att verka i Sverige. Skall vi sälja våra patent utomlands eller flytta
utomlands och låta dem verka och utvecklas där? Det är mycket viktigt att
dessa signaler är korrekta och att de kommer väldigt snabbt.
Den sänkta räntan, som OECD tror på, bör kanske ingå i de här signa-
lerna, om regeringen kan få ett samtal med Bengt Dennis och dem som be-
stämmer om räntan, och kan övertyga dem.
När det gäller vattenkraften vill jag påpeka att alla ju är överens om att en
viss del skall gå tillbaka till de producerande länderna. Alla är ense om det;
varför skall det då vara så svårt att hitta en form för detta? Man medlar ju i
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
34
andra sammanhang. Skall det vara så svårt att efter alla dessa år hitta någon
form för återbäring?
Anf. 29 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Det är fråga om både och; nya entreprenörer och innovatö-
rer som startar sin produktion. Under senare delen av 1980-talet orienterade
sig många stora företag mot utländska underleverantörer. En japansk pro-
dukt har nu blivit 60 % dyrare - om man ser det kursmässigt - än en svensk,
en tysk 20-30 %. Jag tror därför att om vi kan visa att Sverige inte har för
avsikt att återigen prissätta sig ur detta, utan att agerandet är långsiktigt sta-
bilt kommer det att ske en viss återorientering så att man handlar på hemma-
plan. Jag får sådana besked av de större företagen.
När man gör tvåårsavtal som räcker fram till första kvartalet 1995, så som
handels har gjort, sker det på en ansvarsfull nivå. Jag tycker att handelns
organisationer har visat vägen. Detta kommer att märkas på räntan. Det ger
också möjlighet att våga börja planera framåt.
Det är ju faktiskt så att man måste återhämta sig, man måste ha en slant
bakom sig innan man böljar investera framåt. Vi har ju haft en period då
hälften av våra anställda har arbetat i förlustföretag. Det ger inte det ut-
gångsläget. Ju fortare vi får en återhämtning desto fortare får vi en reallö-
neutveckling. Jag kan inte se några förlorare alls i att man nu tar ett längre
ansvar. Det är bra för företagen, det är bra för de anställda och det kanske
innebär att 100 000-200 000 kommer i arbete som annars inte skulle göra
det.
Anf. 30 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! För tredje året i rad minskar Sveriges samlade tillgångar,
jobben försvinner, arbetslösheten ökar och statsfinanserna urholkas. Detta
leder till problem i hela landet. Att det är så framgår med all tydlighet av det
stora antal motioner som utskottet fått inom det regionalpolitiska området.
Motionerna visar också hur viktigt det är att föra en ekonomisk politik
som leder till tillväxt och ökad sysselsättning. Det är den ekonomiska politi-
ken och produktionens utveckling som lägger grunden för en positiv regional
utveckling. Det är viktigt att göra detta konstaterande eftersom de regional-
politiska medlen aldrig ensamma kan motverka en fortlöpande usel ekono-
misk politik som i sig bara ökar de problem som regionalpolitiken till viss del
skall kunna råda bot på.
För att åter skapa tillväxt, utveckling och nya jobb måste alla resurser i
samhället tas till vara; såväl i glesbygd som i storstad. När vi säger att alla
resurser skall tas till vara måste det väl inbegripa att vi även tar vara på kvin-
norna och deras resurser. Även kvinnor vill ha rätt att leva i glesbygd och
uppfattas som människor med rätt till ett fullvärdigt deltagande i samhällsli-
vet. Detta bör gälla oavsett var i landet man bor. Det kan tyckas vara ett
självklart påstående, men det behöver tydligen ändå sägas i detta samman-
hang.
Det gäller särskilt mot bakgrund av arbetsmarknadsministerns uttalande
om att kvinnor är en ”bristvara” i skogslänen. Jag tycker att detta avspeglar
just de attityder och förhållningssätt till kvinnor som också präglar regional-
politikens utformning. Detta visar att de här problemen har en större dimen-
sion än vad som i förstone kan tyckas.
De unga kvinnornas utflyttning från skogslänen har under en lång tid varit
ett mycket stort problem och är det också i dag. Till stor del är orsaken att
beroendet av den gemensamma sektorn är mycket starkare i skogslänen än
i andra delar av vårt land. Dessutom är den gemensamma sektorn den sektor
där en avgörande del av kvinnorna är sysselsatta.
Den gemensamma sektorn är också en förutsättning för att människor i
alla delar av vårt land skall få nödvändig service. Den avreglering, bolagise-
ring och privatisering som nu genomförs av ideologiska skäl kommer tillsam-
mans med de kommande nedskärningarna inom den gemensamma sektorn
därför att drabba kvinnor i glesbygd mycket hårdare.
Den ensidiga arbetsmarknad som erbjuds i glesbygden ger dessa kvinnor
inget alternativ. Det är en illusion att tro att privatisering, eller s.k. avknopp-
ning, av verksamheter inom den gemensamma sektorn skulle vara ett alter-
nativ för de kvinnor som blir arbetslösa om de planerade nedskärningarna
genomförs.
Därför är det av avgörande betydelse särskilt för kvinnor i glesbygd att de
planerade nedskärningarna i den gemensamma sektorn nu stoppas. Annars
rycker man ju undan själva grunden för kvinnors möjligheter att existera i
glesbygd.
Som jag berörde inledningsvis är det inte den traditionella regionalpoliti-
ken som betyder mest för människor i glesbygd. På regionalpolitiken satsar
vi några miljarder kronor varje år, medan hundratals miljarder fördelas över
landet inom andra politikområden inom den s.k. sektorspolitiken. Det är
den ekonomiska politiken och de samlade effekterna av sektorspolitiken
som avgör förutsättningarna för regional utveckling, inte den specifika regio-
nalpolitiken. Men det är därmed inte på något sätt ointressant hur de regio-
nalpolitiska medlen fördelas och används.
När vi i ett kvinnoperspektiv granskar hur länsstyrelserna använt sina pro-
jektpengar under tre budgetår kan vi konstatera att bara 3 % av pengarna
har gått till åtgärder för kvinnor.
Detta sätt att hantera projektmedlen stämmer dåligt dels med den övergri-
pande målsättningen att människor i olika delar av landet skall ha likvärdig
tillgång till arbete, service och god miljö, dels med vad som understrukits i
målformuleringarna, nämligen att jämställdheten särskilt skall beaktas.
Det är med anledning av denna sneda fördelning av de regionalpolitiska
medlen och det uppenbara behovet av särskilda satsningar för att stödja
kvinnor som vi socialdemokrater har pekat på vikten av att länsstyrelserna
inrättar regionala kunskapscentrum för kvinnor och att glesbygdsmyndighe-
ten får resurser till inrättandet av ett nationellt och samordnande kunskaps-
centrum för kvinnor.
För att stimulera en utveckling i denna riktning har vi också föreslagit en
utökning av anslaget till de regionala utvecklingsinsatserna. Det nationella
kunskapscentrumets uppgift skall vara att stödja de nätverk som finns,
främja kunskapsspridning, utvärdera, ha ett effektivt informationsutbyte,
påverka och samordna insatser i ett kvinnostödjande perspektiv, föreslå änd-
ringar av regler m.m.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
35
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
36
Det räcker inte längre med ett och annat kvinnoprojekt, som tycks komma
till stånd enbart därför att det är ett måste. Här måste det hända saker, och
staten måste på alla sätt och vis stödja de positiva utvecklingstendenser som
vi nu kan se på många håll.
Landsbygdens och glesbygdens kvinnor blir allt aktivare. De står i många
fall för de mest nydanande idéerna och går i spetsen för utvecklingsarbetet.
De står också för en stor del av nyföretagandet i glesbygden. Vi måste ta
kvinnornas idéer och krav på allvar. Kvinnorna måste få vara med och ut-
forma utvecklingen och framtiden i lika stor utsträckning som männen. Det
är samhällets institutioner och insatser som måste anpassas till kvinnornas
villkor och behov. Det är inte kvinnorna som skall anpassas till något som är
förlegat och icke utvecklingsbart.
En central fråga för glesbygdens överlevnad gäller alltså detta med om
kvinnorna får vara med och utforma framtiden i byar och kommuner.
Det finns många exempel ute i landet på att regionala kunskaps- och ut-
vecklingscentrum har en stor betydelse när det gäller att även kvinnor får del
av de regionalpolitiska satsningarna och att stärka kvinnornas ställning.
Beträffande dessa resurscentrum måste man utgå från kvinnornas situa-
tion. Utifrån den beskrivningen får man sedan utarbeta strategier för att
stärka kvinnornas ställning. Detta måste ske inom en rad sektorer. Det här
kan omfatta företagsutveckling, utbildning, forskning och projektverksam-
het.
Men det regionala kunskapscentrumet skall också i ett kvinnoperspektiv
analysera och utveckla förslag till åtgärder inom olika samhällsområden.
De många kvinnliga nätverk som nu finns spridda över hela landet har
lämnat konstruktiva förslag till åtgärder för att stärka kvinnornas ställning.
Det gäller även NUTEK i fråga om kvinnligt företagande. Nu gäller det att
ta till vara alla dessa förslag och allt det engagemang som finns bland kvin-
norna i dessa frågor.
Först då kan vi hävda att vi skapar förutsättningar för att alla resurser tas
till vara när det gäller att skapa tillväxt, arbete och en positiv utveckling i
hela landet.
Först då kan vi hävda att vi gör vad vi kan för att skapa jämställdhet mellan
könen även inom detta område. Fördelningen av de regionalpolitiska med-
len är i allra högsta grad en rättvise- och jämställdhetsfråga.
Därför är det mycket förvånande att Centerns och Folkpartiets represen-
tanter ställer sig helt avvisande till vårt förslag i denna del. Vart tog talet om
jämställdheten vägen? Är detta undanstoppat i byrålådan igen - eller vart
tog det alltså vägen?
Slutligen måste jag göra en kommentar med anledning av Börje Hörn-
lunds tidigare inlägg och det sätt varpå arbetsmarknadsministern hanterar
frågan om översynen av regionalpolitiken och det regionalpolitiska rådet.
Agerandet här strider mot tidigare principer när det gällt den övergri-
pande och omfattande översynen av regionalpolitiken. Arbetsmarknadsmi-
nistern har lämnat kammaren. Men jag kan försäkra, Börje Hörnlund och
alla ni som lyssnar här, att våra krav på denna punkt inte är en fråga om
huruvida Georg Andersson skall sitta med i den regionalpolitiska utred-
ningen eller inte.
Ministerns uttalanden i denna fråga, vilka direkt var riktade till Georg An-
dersson, kan inte betraktas som något annat än ett mycket fult påhopp och
ett försök att gå förbi här. Övriga partiers berättigade krav på deltagande i
det pågående översynsarbetet ignoreras.
Det är politikerna och riksdagen som skall besluta om regionalpolitikens
framtida utformning och inriktning. Det är inte experter som skall stå för
det, utan - som sagt - det skall vi här i riksdagen göra. För att skapa ett
underlag för en bra och utvecklande regionalpolitik är det viktigt att vi får en
parlamentarisk utredning. Jag förutsätter att arbetsmarknadsministern tar
intryck av arbetsmarknadsutskottets mycket klara uttalande i denna fråga.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reser-
vationen nr 4.
Anf. 31 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Låt mig inleda med att slå fast att det är av nationellt intresse
att Sverige har ett stort antal livskraftiga regioner. Det är endast genom när-
varon av många livskraftiga regioner runt omkring i vårt land som vi har möj-
lighet att ta oss ur den kris som vi i dag befinner oss i.
Blickar man ut över de svenska gränserna, ut i övriga Europa, kan man
konstatera att det är just närvaron av och samspelet mellan många ekono-
miskt kraftfulla regioner som bär upp den ekonomiska utvecklingen i hela
Europa. Det är en historisk sanning, och jag tror att den kommer att gälla
långt framöver.
Herr talman! Det är ganska märkligt att man skall behöva säga detta i en
debatt som denna, eftersom en mångfald av livskraftiga regioner är en förut-
sättning för ett lands utveckling. Men det har faktiskt förekommit en del in-
lägg, vilka föranleder en sådan här markering.
I debatten förekommer exempelvis synsätt såsom: Finge vi bara koncen-
trera resurserna där eller där, finge vi bara satsa på de tre storstadsregio-
nerna, skulle i stort sett frågan om den svenska krisen och välfärlden vara
löst. Jag delar inte den uppfattningen. Det finns historiska och många andra
belägg för att detta inte är sanning. För att klara Sverige ur krisen är det
nödvändigt att det finns många expansiva dynamiska områden i landet. De
här påståendena blir inte mer sanna därför att de upprepas ett antal gånger.
Med det vill jag markera att det inte är speciellt konstruktivt att spela ut
olika delar av landet mot varandra, vilket då och då förekommer i debatten.
Det upplevs inte på något sätt utvecklande. Det kan självfallet finnas inslag
i regionalpolitiken som kan behöva ses över, och som det kan finnas olika
uppfattningar om. Men att generellt påstå att Sverige vid kraftsamling, ex-
empelvis kring storstadsregionerna eller i södra Sverige, totalt sett kommer
att komma i ett bättre läge tror jag är en mycket destruktiv infallsvinkel vid
diskussioner om framtiden.
Ett genomgående tema vid den debatt som hittills har varit, och som sä-
kert framöver kommer, är vikten av att få regionalpolitiken mer orienterad
åt tillväxthållet och något mindre åt fördelningshållet. Oaktat att vi tillhör
utskottsmajoriteten har vi till det här betänkandet fogat en reservation, som
Charlotte Cederschiöld senare kommer att gå närmare in på. Vi har reagerat
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
37
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
38
mot synsättet på den ohämmade tillväxten och framför allt att utskottet har
valt att ta upp det problemet.
Mycket försiktigt har vi i vår reservation uttryckt att det må hända finns
mer angelägna saker i dag för riksdagen, arbetsmarknadsutskottet och det
politiska systemet att sätta in sina krafter mot, i stället för att bekämpa
ohämmad tillväxt - oaktat hur den beskrivs förekomma i storstadsregio-
nerna. Jag tror att alla regioner i landet, storstadsregioner och övriga regio-
ner, skulle vara betjänta av mycket kraftig tillväxt.
Politik handlar ju också om att ha rätt tajmning, som det så modernt heter.
På något sätt känns det som att tajmningen inte är riktigt korrekt vad gäller
utskottets uttalande när det gäller att erinra om regionalpolitikens roll för
att bekämpa den ohämmade tillväxten. Charlotte Cederschiöld kommer att
utveckla dessa tankar ytterligare.
Det finns skäl att se över en del saker inom regionalpolitiken. Även pro-
fessor Jan-Evert Nilsson, som omnämnts tidigare i debatten, har nyligen i en
artikel pekat på hur viktigt det är att mer orientera sig mot tillväxten och
mindre mot fördelningspolitiken.
Jag tror också att det kan finnas skäl att exempelvis se över länsanslagens
fördelning. Det är min bestämda uppfattning att man i skogs- och mellan-
bygderna i södra Sverige känner att man får en alltför liten del mot vad mot-
svarande områden i norra Sverige får. Observera att jag talar om skogs- och
mellanbygderna i södra Sverige. Det kan finnas skäl att se över hur den
mycket ojämna fördelningen av pengar har resulterat i olika typer av an-
vändning av dem.
I landet pågår en ganska omfattande debatt om den framtida regionala
indelningen. Det finns ingen måtta på hur många olika intressanta indel-
ningar av landet som man kan tänka sig. Debatten som förs har något foku-
serats på hur man skall ändra länsgränser samt statliga verks och myndighe-
ters gränser. Man får lätt känslan att en mängd regionala utvecklingsfrågor i
landet skulle få en riktig skjuts om vi bara kunde ändra gränserna - framför
allt få större regioner. Frågan är om det är så enkelt. Att det finns enstaka,
mycket klara, problem i den administrativa indelningen av landet, det kan
väl vara riktigt. Men man kan spetsa till frågan och säga: Om Skåne under
de gångna 10-20 åren inte varit två län utan i stället ett sammanslaget län,
hade vi då fått en större dynamik där? Hade välfärden, tillväxten, varit be-
tydligt större?
I så fall kunde man ganska snabbt fånga tillfället i flykten på ungefär
samma sätt som när man slog ihop Kalmar och Växjö stift. Man sade helt
enkelt att det stift vars biskop dör först får gå sin biskop förlustig, och så slår
vi ihop stiften. Nu har landshövdingen i Malmöhus län avgått, och man har
bara en landshövding i Skåne. Utan att dra den historiska parallellen alltför
långt, herr talman, skulle man kunna fånga tillfället i flykten. Men då reses
säkert en mängd argument mot att man inte kan göra så. Måhända tycker
några som bor i den östra delen av Skåne att det kunde vara bra om Kristian-
stad blev residensstad. Det blir lätt en blandning av skämt och allvar, men
det finns som sagt ett uns av allvar i det som sagts.
Man kan fråga sig om de större enheterna, de sammanslagna länen, exem-
pelvis ett stort Västsverige från Torsby i Värmland till Laholm i söder, skulle
ha skapat en annan typ av välfärd. Jag är inte helt övertygad om att den här
typen av resonemang är så kolossalt fruktbar. Det finns behov av att se över
vissa gränser, men det finns möjligheter, herr talman. Det råder inget förbud
mot samarbete med myndigheter och politiker över länsgränser och regio-
nala administrativa gränser. Kanske samarbetas det för litet över dessa grän-
ser.
Vad är det som gör en region framgångsrik? Det är inte första gången som
jag pekar på den frågan från den här talarstolen. Det är ett fåtal faktorer
som är helt avgörande för en regions utveckling, nämligen tillgången till
goda förbindelser, samt närheten och tillgängligheten för regionen. Det är
också kompetensen, kunskapsnivån i olika avseenden och förmågan och
möjligheten att kunna fatta beslut som är avgörande faktorer.
Det är ganska meningslöst att tala om olika saker som borde göras, om
man själv inte har kapaciteten, behörigheten, att få fatta besluten. Det av-
speglar något den diskussion om de framtida regionerna som pågår ute i
landet, nämligen när man säger: Tänk om vi i Småland, Skåne, Dalarna eller
någon annanstans finge fatta fler beslut i vår hemtrakt och inte skulle behöva
vara beroende av ett antal system där beslutsnivån ligger högre. Så till vida
finns det ett värde i att föra diskussionen om att föra ned besluten på den
regionala nivån.
Det är precis som i mindre företag där man har en stor beslutskraft och
där det finns en entreprenörsanda. Det är också viktigt för den regionala
utvecklingen. Kreativiteten är också väsentlig. Det är inget tvivel om att det
är i småföretagen som de nya jobben kommer fram, vilka kan lägga grunden
till en regional utveckling. Det är också viktigt att man har ett bra kostnads-
läge, en god livsmiljö och en god boendemiljö.
Det är viktigt, herr talman, att den nationella politiken kraftfullt stimule-
rar denna typ av faktorer. Den sittande regeringen har lagt fram en lång rad
förslag som gagnar denna utveckling. Men jag är övertygad om att det be-
hövs mer av den sortens politik just för att stimulera tillväxten.
Debatten här har på många sätt varit dyster. Den har inte varit alltför sti-
mulerande att lyssna till. Men för att klara den regionala utvecklingen och
en nationell utveckling krävs det goda förebilder.
Harald Bergström talade tidigare om ”hembygdens dag”. För att ge mitt
bidrag vill jag nämna att det hemma i Småland kommer allt tydligare signaler
från näringslivet om att ”nu har det vänt”. Det är viktigt att vi då inte säger:
Ja, det har det kanske gjort på något ställe men i övrigt är det dystert. Låt
oss i stället fånga in det ljusa i dessa signaler. Låt oss inse att det finns områ-
den och företag som upplever att det just nu har vänt och att orderna ström-
mar in. Det må gälla exportföretagen, men de påverkar ju omgivningen ge-
nom sina underleverantörer. Låt oss bejaka denna positiva utveckling. Låt
oss hoppas att den sprider sig. Det finns tillräckligt mycket dystert och trå-
kigt för att man inte skall ha möjlighet att se det positiva i tillvaron. Låt
gärna - om jag får avsluta med en litet lokalpatriotisk framtoning - känslan
i det småländska näringslivet, att det nu har vänt och att det nu finns möjlig-
heter med litet klurighet, entreprenöranda och kreativitet, vara den goda
förebilden när det gäller att sätta fart på olika regioner i landet i akt och
mening att dra Sverige ur krisen.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
39
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
40
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till den moderata motivreservatio-
nen och i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 32 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Den svaga tillväxten i den svenska ekonomin utgör i dag ett
stort problem, vilket också framgår av detta betänkande genom vittnesbörd
från motionärer från olika regioner. Tyvärr kan inte regionalpolitiken ensam
lösa alla problem. Man kan heller inte sätta den ena regionen mot den andra.
I mitt eget hemlän, Värmland, har vi bekymmer med den extrema lågkon-
junkturen men också branschvisa problem för t.ex. bilindustrin och skogsin-
dustrin. Därför är det värdefullt att våra ansträngningar för länet har resulte-
rat i att regeringen har beslutat att förlänga inplaceringen i tillfälligt stödom-
råde för Kristinehamn och att temporärt medge förhöjd stödnivå för Torsby,
Årjäng, Eda och Hagfors.
Det är så vi arbetar, Arne Jansson, för att förverkliga våra motioner. Jag
tror inte att Arne Jansson ens har läst vår motion, för i så fall skulle han ha
funnit att vi har fått den tillgodosedd.
Böhler-Uddeholm i Hagfors befinner sig just nu i ett synnerligen besvär-
ligt läge på grund av den europeiska stålkrisen och de österrikiska ägarnas
hantering av den och det svenska järnverket.
I går hade flera ledamöter från olika partier en frågedebatt här i kamma-
ren med näringsministern. Var var då Arne Jansson? Nej visst, då hade han
ju varit tvungen att själv skriva en fråga i stället för att åka snålskjuts på
andra.
Nu står Hagfors hopp till de initiativ som näringsminister Per Westerberg
har tagit för att sätta press på de nuvarande österrikiska ägarna till Udde-
holm så att de lever upp till sina givna löften.
Under de senaste decennierna har för övrigt stora tillgångar förts bort från
Uddeholm och Värmland. AGA:s vinst på Uddeholmsaffären var gigantisk,
men den bidrog definitivt inte till utvecklingen av värmländskt näringsliv.
Vi folkpartister vill att regionalpolitiken skall öka den enskildes möjlighe-
ter att fritt välja arbete och bostadsort. Vi vill att det skall finnas en likvärdig
ekonomisk, social och kulturell standard över hela landet. Vi är övertygade
om att det är genom lokal mobilisering som vi når de bästa resultaten, dvs.
regionalpolitiken skall bygga på människors initiativförmåga, skaparkraft
och idérikedom, en öppenhet för variationer, stor flexibilitet och möjlighet
till olika lösningar i olika delar av landet. Så kan regionalpolitiken medverka
till ett fullgott tillvaratagande av hela landets produktionsresurser. Det går
inte att satsa bara på den och den regionen i Sverige, vilket flera talare före
mig har påpekat.
Just nu pågår förhandlingar om regionalpolitiken inför ett svenskt med-
lemskap i EG. Man kan konstatera att regionalpolitiken spelar en viktig roll
inom EG. Mer än en fjärdedel av EG:s budget avser insatser för att avhjälpa
regionala och sociala obalanser inom gemenskapen. År 1997 beräknas dessa
insatser utgöra en tredjedel av EG:s totala budget.
Vid arbetsmarknadsutskottets studieresa till Spanien och Portugal i höstas
fick vi rådet att vara mycket tuffa i våra förhandlingar med EG. Det gäller
att stå fast och vinna respekt hos EG för de regionalpolitiska mål och krite-
rier som vi bygger upp vår politik på: gles befolkning, långa avstånd och
kyla.
När kommissionens ansvarige Bruce Millan var här i höstas, uttryckte han
en rätt stor förståelse för den svenska särarten. Han berättade också att re-
gionalpolitiken inom gemenskapen har utvecklats, förändrats och utökats
varje gång som EG har tagit in nya medlemmar. Men det har inte skett av
sig självt, utan det har förutsatt att de nya medlemmarna har krävt sådana
förändringar. I den avi, det utlåtande, som EG översände efter att ha motta-
git den svenska ansökan konstaterades att EG vid ett svenskt medlemskap
för första gången tillförs arktiska och subarktiska regioner, vars särpräglade
klimatmässiga och demografiska egenskaper EG måste beakta i sin struktur-
politik.
EG:s grundregel är att alla medlemsländer skall få del av gemenskapens
strukturpolitik. Alla medlemmar mottar också regionalpolitiskt stöd från
dessa strukturfonder inkl. Luxemburg. Hur skulle det då ha gått för Sverige
och regionalpolitiken, om vi hade varit med i EG redan i dag? Några utre-
dare på NUTEK har genomfört en sådan studie ända ner på kommunnivå.
De konstaterar att våra stödområden inte skulle bli lottlösa och att svensk
regionalpolitik skulle må gott av den målmedvetna programsyn som känne-
tecknar EG:s regionalpolitik.
Tilläggsprincipen skulle dessutom kunna medföra mer stöd totalt för de
svenska regionerna. EG kräver nämligen nationell uppbackning, då man sat-
sar från gemensamma fonder. Trots vissa skillnader har ett stort antal
svenska kommuner både i och utanför det nuvarande stödområdet dess
värre grundläggande karaktäristika som uppfyller de villkor som EG ställer
för kategori 2 i dess måluppställning. Här ingår då drabbade industriregioner
i stora delar av Bergslagen. De skulle få del av mål 2-resurserna vid ett med-
lemskap. Men även andra regioner skulle vara aktuella, konstaterar utre-
darna.
Det regionala målet 5 B är att stärka utvecklingsmöjligheterna för lands-
bygd med strukturella omvandlingsproblem. Stora delar av de mer nordligt
belägna stödområdena uppfyller dessa villkor för att få stöd från EG:s regio-
nalpolitiska strukturfond. Det är väl inte förvånande.
Men Sverige och svenska regioner skulle få tillgång också till insatser som
riktar sig inte till en region utan mera till olika grupper. I första hand handlar
det om insatser för att motverka långtidsarbetslöshet för äldre samt för att
öka antalet arbetstillfällen för ungdomar.
Det är inte några små summor som det skulle röra sig om för Sveriges del.
Det skulle motsvara ungefär 1,5 miljarder per år. Det skall ställas i relation
till det som satsas på vår egen regionalpolitik, nämligen 2,5 miljarder årli-
gen. Oavsett hur utfallet av våra förhandlingar blir, handlar det alltså om
avsevärda belopp.
Herr talman! Jag är övertygad om att vi genom regeringens långsiktiga
ekonomiska politik, genom småföretagsinriktad näringspolitik, genom EG-
medlemskap och genom regionalpolitik kan se ljusare på framtiden.
Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU13.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
41
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Anf. 33 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Isa Halvarsson försökte påskina att vi åker snålskjuts på mo-
tioner framställda av andra. Varför skall man skriva motioner när de sedan
bara blir avstyrkta? Varför skall man inte agera? Varför skall vi sätta i gång
och producera motioner med ungefär samma innehåll och inriktning, när vi
i stället så att säga kan aktivera en redan skriven motion? Vi tycker att det
innebär dubbelarbete. Skall man jobba effektivt eller dubbelarbeta?
Isa Halvarsson sade att vi inte hade läst motionen. Jag hoppas att vi avser
samma motion, dvs. den som jag nämnde i mitt anförande, A467. Isa Halv-
arsson sade att den var tillgodosedd. På s. 38 skriver utskottet: ”Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna---A467---.” På s. 62 skriver
utskottet: ”Med åberopande i övrigt av vad som anförts i inledningen till
detta avsnitt avstyrks motionerna---A467---i förekommande fall i be-
rörda delar.”
Om vi menar samma motion och om Isa Halvarsson anser att den är tillgo-
dosedd, ställer jag mig litet frågande.
Anf. 34 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Om Arne Jansson hade läst motionen, skulle han ha sett att
det som vi krävde var en temporär uppflyttning av t.ex. stödområdena År-
jäng och Eda. Det har regeringen tillgodosett, vilket står i arbetsmarknads-
utskottets betänkande.
Vi har i denna motion även tagit upp frågan om kapitalförsörjningen, som
vi tycker är mycket viktig när det gäller riskkapital för småföretagare. Men
det är en fråga som inte avgörs av arbetsmarknadsutskottet. Vi har också
tagit upp frågan om infrastruktursatsningar på vägar, järnvägar och telekom-
munikationer. Men samtidigt hänvisar vi till en motion som har överlämnats
till trafikutskottet.
Jag tycker att det är mycket märkligt att Arne Jansson står här och slår sig
för bröstet därför att han yrkar bifall till motioner som han egentligen tycker
är löjliga och inte hör hemma här i riksdagen. Samtidigt bryr han sig inte om
att skriva motioner, eftersom andra redan har gjort det. Men under allmänna
motionstiden kunde han ju inte veta om andra skulle göra det eller inte. Jag
tycker att det är ett ganska bedrövligt beteende att framställa allvarligt arbe-
tande riksdagsledamöters arbete för sina hemlän och för sina regioner på
detta sätt.
Anf. 35 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Isa Halvarsson försöker påskina att vi tycker att dessa motio-
ner är löjliga. Det är väl snarare tvärtom. Vi tycker att de är så pass bra att
vi stöder dem. Ny demokrati stöder bl.a. den här Värmlandsmotionen i ut-
skottet, vilket inte de egna partikollegerna till dem som har skrivit motionen
gör. Vi tycker att det är jättebra att göra som vi gör. Det tycker vi innebär
att vi agerar och gör någonting.
Isa Halvarsson säger att någon motion bl.a. innehåller finansiering, vilket
inte behandlas av arbetsmarknadsutskottet. Det kan vara riktigt. Men kan
man då inte göra ett särskilt yttrande?
42
Anf. 36 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! I sitt anförande tidigare sade Arne Jansson att han genom
att yrka bifall till dessa motioner skulle visa pä det absurda i att riksdagsleda-
möter motionerar om sina hemlän och om frågor som han tyckte över huvud
taget inte hör hemma här. Det var därför som jag sade att han tycker att
motionerna är löjliga.
Motionen från de borgerliga Värmlandsledamöterna är tillgodosedd när
det gäller stödområdena, vilket vi är tacksamma för.
Anf. 37 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Sverige är stort och förhållandevis glest befolkat. En förut-
sättning för att vi skall kunna vända utvecklingen mot en stabil tillväxt är att
denna tillväxt sker i hela landet.
Olika områden har olika förutsättningar, olika struktur och olika till-
gångar som måste tas till vara och utvecklas. Storstäder och glesbygder är
beroende av varandra och får inte ställas mot varandra. Ingen är betjänt av
att vissa områden avfolkas och stagnerar. Teknikutveckling, datateknik och
telekommunikationer ger också större möjligheter till utveckling i hela
landet.
Det är klart att jag som västsvensk kunde tycka att Gunnar Wetterbergs
artikel i DN häromdagen med bl.a. förslag om ökad satsning på Västsverige
är bra. Vi har ju också särskilda problem i och med bilindustrins svårigheter.
Men detta får aldrig leda till att andra regioner sätts åt sidan. Jag delar alltså
inte Gunnar Wetterbergs inställning. Jag är övertygad om att han har fel när
han påstår att vi mer ensidigt skall satsa på s.k. tillväxtregioner. Jag är också
övertygad om att han har fel därför att det inte är så säkert var tillväxten
kan ske. Olika delar av landet har olika möjligheter, men ingen del är utan
möjligheter.
För oss i Centern är målet sjävfallet att hela Sverige skall leva. Regional-
politiken tillsammans med satsningar på utbildning och kommunikationer
skall skapa förutsättningar för människorna i hela landet att ta vara på sina
möjligheter. Alla politikområden måste ta hänsyn till den regionala utveck-
lingen.
Regeringen utfärdade förra våren direktiv till samtliga kommittéer och ut-
redare att redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag. Det
gäller t.ex. sysselsättning och offentlig service och deras påverkan på kom-
muner, näringsliv och privatpersoner i olika delar av landet. Det är bra. Det
är självfallet oerhört viktigt att den regionalpolitik som förs är så effektiv
som möjligt.
Ibland kommer det signaler om att det inte skulle vara på det sättet. Det
är då viktigt att påpeka att vi inte vet hur läget skulle ha varit utan dessa
åtgärder. Detta facit har vi inte. Men vi kan ändå konstatera att regionalpoli-
tiken har och har haft mycket stor betydelse för utsatta områden. Vi vet
också att EG har en omfattande regionalpolitisk verksamhet och inser vär-
det av regionala insatser.
Det behövs emellertid ständigt en översyn av regionalpolitiken, eftersom
förutsättningarna ändras något och för att man skall få högre effektivitet.
Det regionalpolitiska rådet, som regeringen nyligen har tillsatt, har till upp-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
43
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Region alpolitik
gift att se över regionalpolitiken i ett brett perspektiv och med bred kompe-
tens och bistå i arbetet med att utarbeta en regionalpolitisk strategi. Utskot-
tet har inte begärt att få vara med i rådets arbete. Däremot skriver utskottet
att det är av värde med parlamentarisk medverkan i det därefter följande
beredningsarbetet. Det lät inte riktigt så när Georg Andersson och Berit
Andnor talade om detta tidigare.
Georg Andersson tog till ganska stora brösttoner i sin kritik av den regio-
nalpolitik som nu förs och skyller alla problem på regeringen. Jag tycker att
Georg Andersson borde vara mer försiktig. Den s-märkta regionalpolitiken
var väl inte så ärofull? Vi vet ju vilken kamp om medel som vi hade på den
tiden.
Dessutom manar Georg Andersson till nationell samling mot arbetslöshe-
ten men även för regional utveckling. Det vore bra om vi kunde komma
överens både om populära utökningar beträffande utbildningar och andra
arbetsmarknadsåtgärder som nu föreslås i kompletteringspropositionen och
om hur åtgärderna skall betalas. Vi får väl se vad den socialdemokratiska
motionen kommer att innehålla.
I dag har alla regioner stora problem med arbetslösheten. Ingenstans finns
en riktigt positiv utveckling. Det har självfallet sin bakgrund i den ekono-
miska krisen och i lågkonjunkturen. Det viktigaste regionalpolitiska målet
är naturligtvis att kunna vända den utvecklingen. Ändå har vissa områden
kanske litet sämre förutsättningar än andra att hoppa på tåget när konjunk-
turen vänder. Därför är regionalpolitiken oerhört viktig.
Jag tycker att det är naturligt att det finns en mängd motioner som beskri-
ver den svåra situationen ute i olika län. Jag tycker, i motsats till Arne Jans-
son, att dessa motioner är av stort värde som en beskrivning och för att de
lyfter upp och aktualiserar de olika områdena, även om utskottet inte direkt
kan tillstyrka varje motion. I flera fall rör det sig också om förslag där beslut
inte fattas på den här nivån, i vaije fall inte i vårt utskott. I många fall är det
de regionalpolitiska medlen som skall fördelas på ett rättvist sätt mellan län.
Jag måste ändå kommentera Ny demokratis bifallsyrkande till förslaget
om Värmland och Gävleborg. Där finns utan tvivel stora problem. Men det
finns stora problem på andra håll också. Jag tycker att det är litet konstigt
att Ny demokrati aldrig säger någonting om Älvsborgs län, eftersom Ny de-
mokratis ordinarie ledamot i arbetsmarknadsutskottet sitter på Älvsborgs-
bänken. Trots att vi inte har haft det genomsnittligt sämre än riket i övrigt
vet vi att läget försämras ganska drastiskt nu när varslen i bilindustrin och på
t.ex. Teli i Vänersborg faller ut. För att inte tala om alla underleverantörer
och deras problem, som är mycket stora. Det visar bara att det är litet ihåligt
att yrka bifall till satsningar i två län.
Börje Hörnlund har här redovisat en hel del satsningar som gjorts på ut-
bildning, vägar, järnvägar, teleinvesteringar och utlokalisering av tjänste-
företag. Han pekar också på den förbättrade prisbilden för flygtrafiken,
m.m. Ingen kan påstå att en sådan politik har gått i stå. I stället vill jag påstå
att den är en grund för en regional utveckling.
Jag skall också beröra kvinnornas situation litet grand. Utskottet har ett
mycket utförligt avsnitt om insatser för kvinnor, bl.a. beskrivs NUTEK:s
44
uppdrag att genomföra ett handlingsprogram för att främja kvinnors företa-
gande i stödområdena.
Det är oerhört viktigt att kvinnors företagande kan stödjas och uppmunt-
ras. Den låga andel av de regionalpolitiska medlen som går till kvinnor är
förskräckande. Det måste förändras. Nu är ändå en del på gång, som kvinno-
kraftskonferenser och klara och tydliga direktiv till både NUTEK och gles-
bygdsmyndigheten beträffande de här frågorna. Länsstyrelserna är mycket
medvetna om dem.
Kvinnor måste naturligtvis ha möjlighet att arbeta och försörja sig genom
en anställning eller genom eget företagande, annars ökar flyttningen, vilket
nog är det allvarligaste hotet mot utvecklingen i glesbygden. Det finns en
oerhörd kraft och kreativitet hos kvinnor i glesbygd. Det tror jag Berit And-
nor sade. Jag instämmer i det. Det gör det verkligen. Mängder av olika typer
av småföretag startas. Man driver t.ex. på när det gäller samverkan mellan
olika sektorer i den kommunala servicen. Det gäller att riva administrativa
gränser och att vara mer flexibel i barn- och äldreomsorgen. Det finns en rad
andra exempel också.
Den nya arbetslivsutvecklingen, ALU, kan också vara ett bra medel för
lokalt utvecklingsarbete, naturligtvis för både män och kvinnor. Men kvin-
norna har en given plats där också. Det kan vara medel för att utveckla sin
bygd på ett konstruktivt sätt.
Kvinnor har hittills klarat arbetslösheten bättre än männen. Färre kvinnor
är arbetslösa. Men vi känner till hoten som kvinnor står inför i form av be-
sparingar, strukturrationaliseringar samt förändringar både i offentlig och
privat sektor. Kunskaper är det bästa man kan möta de här hoten med. Den
massiva satsningen på utbildning och kompetenshöjning som föreslås i kom-
pletteringspropositionen är mycket bra. Den är nödvändig och måste
komma kvinnor till del. Då är det viktigt att betona att avståndet till utbild-
ningen inte får vara för långt. Då blir det mycket svårare för kvinnor att ta
del av utbildningen.
Jag vill särskilt lyfta fram utbildningsvikariaten som en bra åtgärd, vilket
vi också har skrivit i betänkandet. De kan ge kvinnor möjlighet att höja sin
kompetens när det jobb som de kanske har haft i många år försvinner genom
teknisk utveckling. Man kan höja kompetensen och vara med och slåss om
de nya jobben. Det är oerhört väsentligt. Det behöver arbetas mer med den
åtgärden.
Någon talade här om att vi måste ta fram positiva exempel, visa att det
händer något positivt. Det finns en del positiva saker. Jag skall bara berätta
en liten episod från ett besök jag gjorde i en liten plastindustri uppe i Bengts-
fors för ett litet tag sedan.
Vi har så mycket att göra, sade de. Vi hinner inte med egentligen. Men
som tur är finns det andra företag här uppe där vi kan lägga ut tillverkning,
sade de. De hade alltså haft mycket att göra även före devalveringen. Till
saken hör att mycket av deras verksamhet går på export. Man tillverkar bl.a.
leksaker som går till USA och till Taiwan av alla ställen, hör och häpna! De
har alltså mycket att göra. Det är ett exempel. Det finns fler exempel på den
här typen av företagsamhet som går bra. Dem måste vi lyfta fram. De bör
tjäna som stimulans och inspiration för andra.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
45
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
46
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i dess
helhet i betänkande AU13.
Anf. 38 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag talade mycket om behov av nationell samling i regional-
politiken. Jag tycker nämligen att det skulle vara mycket olyckligt och skad-
ligt för nationen och för regionalpolitiken om vi skapade motsättningar mel-
lan olika regioner.
Vi har också haft ett gott samförstånd i utskottet beträffande uttalandet
om översyns- och utredningsarbetet och behovet av en parlamentarisk med-
verkan i detta. Jag tycker med anledning av Marianne Anderssons inlägg att
det är viktigt att markera att det här samförståndet också håller i fortsätt-
ningen på den här punkten.
Om man skall göra upp i utskott om gemensamma ställningstaganden är
det viktigt att alla parter är trogna överenskommelsen. Det heter i uttalandet
att det är ”utskottets uppfattning att det är av värde att sådana bedöm-
ningar” - de som nu skall göras - ”sker under parlamentarisk medverkan.
En sådan medverkan anknyter till en fast tradition, som utbildats under de
gångna decenniernas utveckling av svensk regionalpolitik.” Sedan ger riks-
dagen detta till känna.
Den fasta traditionen under decennier innebär att regionalpolitiken utfor-
mas genom parlamentariskt sammansatta utredningar. Det måste vara det vi
har avsett, Marianne Andersson. Det är det vi har kommit överens om, att
vi vill ge till känna för regeringen. Om regeringens företrädare avvisar detta
och säger: Jo, vi skall så småningom, när regionalpolitiska rådet har gjort
sitt och vi har haft remissförfarandet, vara beredda att prata med de politiska
partierna i riksdagen. Då stämmer det inte. Det är att visa nonchalans mot
riksdagens uttalande. Jag utgår från att Marianne Andersson är överens med
mig om att vi nu gemensamt skall stå för den här överenskommelsen och
hålla på den i det fortsatta arbetet.
Anf. 39 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! När det gäller nationell samling håller jag naturligtvis med
Georg Andersson om att vi inte skall sätta den ena regionen emot den andra.
Där är vi fullständigt eniga. Det är bra det.
Om det regionalpolitiska rådet står det faktiskt i betänkandet, jag skall
läsa innantill:
”Enligt utskottets uppfattning kan det finnas goda skäl för departementet
att genomföra ett översyns-och uppföljningsarbete inom det regionalpoli-
tiska området. En sådan verksamhet är i själva verket nödvändig för att
skapa underlag för att bedöma om politikens inriktning når uppsatta mål och
om de medel som anslås för ändamålet används på ett rationellt och effektivt
sätt.
Det regionalpolitiska råd som arbetsmarknadsministern har tillkallat kan
otvivelaktigt fullgöra betydelsefulla funktioner härvidlag. Samtidigt vill ut-
skottet tillägga att eftersom avsikten är att det inledda översyns- och uppfölj-
ningsarbetet skall mynna ut i en förnyad genomlysning av politikens inrikt-
ning och innehåll---.”
Jag tolkar det inte så, att vi skulle kräva att få vara med i detta regionalpo-
litiska råd, som redan har påböljat sitt arbete. Jag tolkar det så, att det skall
vara ett parlamentariskt inslag när rådet har kommit fram till sina resultat.
Det är helt riktigt att vi har en fast tradition i svensk riksdag härvidlag,
men exakt hur arbetet skall gå till eller exakt i vilken form utredningsarbetet
skall ske har vi inte skrivit i betänkandet. Vi har inte heller sagt att det skall
vara exakt så som det alltid har varit förut. Som med allting annat sker ju
också här oerhört stora förändringar. Parlamentarisk medverkan är angelä-
gen - där är vi överens, men inte om att det absolut skall vara så som det
alltid har varit tidigare.
Anf. 40 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är trist om vi redan innan man har hunnit klubba beslu-
tet skall behöva börja diskutera innebörden i det.
När vi talar om parlamentarisk medverkan i översynsarbetet måste det väl
innebära att parlamentarikerna kommer in i ett sådant skede att de har möj-
lighet att påverka och få insyn i arbetet. Annars blir det - om vi hårdrar det -
så att man får parlamentarisk medverkan först när ärendet kommer till riks-
dagen. Det är inte det vi talar om utan om översynsarbetet. När vi därtill
enigt anknyter den till den fasta och långa tradition som vi har på det här
området, finns det anledning för alla parter att titta litet på hur denna tradi-
tion var. Vi hade socialdemokratiska regeringar under de decennier då parla-
mentariska utredningar om regionalpolitiken tillsattes.
Jag har inte sagt att parlamentariker skall in i rådet. Det är inte detta frå-
gan exakt gäller, utan det handlar om att en parlamentarikergrupp kan
komma in i ett sådant skede att den har möjlighet att få insyn i arbetet och
möjlighet att påverka det.
Är vi överens så långt, Marianne Andersson, och så långt anknutna till
den fasta tradition som gällde under socialdemokratiska regeringars tid?
Anf. 41 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag förutsatte självklart att parlamentarikerna har möjlighet
att påverka om de skall in. Annars är det ingen mening med det. Vi är natur-
ligtvis överens om att det skall vara så.
Anf. 42 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Marianne Andersson tycker att det är konstigt att vi i Ny
demokrati stöder vettiga motioner, trots att det är andra partier som har till-
verkat dem. Vi tycker att det är konstigt att man författar en motion som
man vet skall behandlas i det utskott som man själv sitter i och där man av-
styrker sin egen motion. Det, Marianne Andersson, tycker vi är väldigt
konstigt.
Vi har på olika sätt påtalat arbetssättet i samband med hembygdens dag.
Det här förfarandet har på något sätt cementerats och överlevt sig självt.
Verkligheten har kanske sprungit ifrån arbetsformen. Man skriver tydligen
motioner för att få lokal PR. När man har fått det, går man upp i riksdagen,
och vad gör man då? Jo, i plenum när ens eget parti eller något annat parti
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
47
Prot. 1992/93:105 tagit upp motionen till votering, röstar man emot sin egen motion. Det är
5 maj 1993 detta som vi inte förstår. Varför skriver man då en motion?
Regionalpolitik
48
Anf. 43 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har aldrig sagt att jag tycker att det är konstigt att Ny
demokrati stöder andra partiers motioner. Det sade jag inte heller nu, det
var nog någon annan som sade det. Inte heller har jag avstyrkt egen motion
i utskottet - jag hade faktiskt inte skrivit någon motion. Men det fanns andra
motioner från Älvsborgs län. Ledamöterna från Ny demokrati i utskottet
stöder motioner från sin egen valkrets men inte motioner från Älvsborgs län,
även om en ledamot faktiskt är från Älvsborgs län. Länet har stora problem.
Jag tycker att det är litet inkonsekvent.
Det kan vara så att Arne Jansson har läst igenom motionerna och funnit
att de inte var särskilt bra. Det är mycket möjligt att det var så. Men behovet
av åtgärder är antagligen och kommer att bli stort i Älvsborgs län. Jag ser
inte något konsekvent i att yrka bifall till två motioner, oavsett vem som har
skrivit dem, för det tycker jag är ointressant i sammanhanget.
Anf. 44 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag har inte heller påstått att Marianne Andersson har skrivit
egen motion, inte heller har jag sagt att hon har avstyrkt sin egen motion.
Det vi försöker påtala, men som Marianne Andersson inte kommenterade,
är arbetssättet i fråga om hembygdens dag, att man förfar på detta sätt. Be-
visligen är det så som vi har sagt.
Vi menar att det finns guldkorn i alla motioner. Vi tycker inte om det gene-
rella arbetssättet, där man säger: Det här är en jättebra motion, alltså avstyr-
ker vi den. Det föreslås jättebra saker i motionen, alltså avstyrker vi den.
Det har lagts ner jättemycket möda för att skriva vettiga och bra motioner.
Vi tycker att de felaktigt kastas bort. Guldkornen i motionerna tas inte till
vara.
Anf. 45 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att Arne Jansson nu har lärt sig hur det går till i
riksdagen. Vi skriver många motioner som hamnar i olika utskott. Vi vet att
motionerna bereds där, och det är där som arbetet sker. Man lyckas kanske
komma en bit på vägen och t.ex. ett år få framgång för en motion som man
sedan kan upprepa andra år.
Alla de motioner som gäller regionalpolitiken är oerhört innehållsrika
med väldigt många yrkanden. En del av yrkandena kan vara mycket bra,
men det gäller faktiskt att väga samman vad de skulle innebära kostnadsmäs-
sigt. Dessutom är det olika myndigheter som beslutar i olika frågor. Trafik-
beslut fattas i annan ordning än andra beslut. En del beslut fattas nere på
länsstyrelsenivå, osv. Det är alltså oerhört svårt för utskottet att tillstyrka
alla motioner. Vi har inte kompetens för att utföra så omfattande utrednings-
arbete som det skulle krävas för att få en helhetsbild av alla motioner med
olika yrkanden. Den möjligheten finns inte.
Däremot har motionerna ett värde i att lyfta upp olika frågor där man kan
nå framgång så småningom. Det tycker jag är mycket värdefullt.
Anf. 46 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det är ett faktum, Marianne Andersson, att de regionalpoli-
tiska medlen i mycket liten utsträckning kommer kvinnorna till del -3 % har
vi sagt i betänkandet. Det är oacceptabelt. Det är just den sneda fördel-
ningen av de regionalpolitiska medlen och de uppenbara behov som finns av
särskilda insatser för kvinnor som ligger till grund för den socialdemokra-
tiska reservationen i denna fråga.
Vi vill gå vidare. Vi säger att det inte längre räcker med enstaka kvinno-
projekt, utan vi måste ta ytterligare steg. Vi vill stimulera till en utveckling
inom detta område. Vi har visat på en väg i detta sammanhang, nämligen att
genom ytterligare resurser stimulera länsstyrelserna till att skapa de regio-
nala kunskapscentrum som är viktiga i detta sammanhang.
Vi måste gå vidare. Det räcker inte med att konstatera att en hel del är på
gång. Visst är det saker på gång, och det är positivt, Marianne Andersson,
men det går att göra mer. Utvecklingen visar ju att det som gjorts hittills inte
räcker. Vi måste ta ytterligare några steg på denna väg. Det har vi markerat
i vår motion och i den reservation som vi har att ta ställning till i dag.
Det är ju viktigt just nu att ta vara på allt engagemang och allt som händer
ute i de byar och kommuner, där kvinnorna är mycket aktiva. Vi från sam-
hällets sida måste på olika sätt visa att vi stöder det engagemang och den
lokala aktivitet som förekommer. Ett sätt kan vara att bygga upp regionala
kunskapscentrum och ett nationellt kunskapscentrum för samordning och
utveckling av de olika verksamheterna. Det är vad det handlar om, Mari-
anne Andersson. Det gjorde mig litet förvånad att Marianne Andersson i sitt
inlägg sade att hon tycker att det i sak är viktigt att stödja kvinnorna, samti-
digt som hon inte är beredd att stödja den socialdemokratiska reservationen
i denna fråga.
Anf. 47 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Berit Andnor talade om ett sätt, som naturligtvis skulle
kunna fungera. Det finns också möjlighet att bedriva detta arbete i projekt-
form. Det vore intressant att se hur det hela utvecklas under kommande år.
Det är ju bra att man kan utveckla en verksamhet i projektform för att sedan
kunna gå vidare. Det är oerhört angeläget. Jag tror att vi alla kvinnor i riks-
dagen är överens om att det är väldigt viktigt att satsa på kvinnor, på kvin-
nors kunskaper, kreativitet och företagande. Det finns en oerhörd växtkraft,
det är vi ju helt överens om.
Till att börja med måste man fördela de medel som nu finns på ett bättre
sätt. Det är helt nödvändigt, och det pågår också en hel del arbete med detta.
Det har gått ut mycket klara signaler till länsstyrelserna, Glesbygdsmyndig-
heten och till NUTEK om just stöd till kvinnors företagande. I det avseendet
är det ingen som kan vara ovetande.
Sedan är det fråga om hur man skall gå till väga. Jag tycker att man skall
följa upp vad som händer ute i länen och se vad som kan göras till ett annat
år.
Anf. 48 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det är ju på det sättet, Marianne Andersson, att vi i ord
många gånger kan vara överens i frågor som berör kvinnor. Sedan när vi dis-
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
50
kuterar vad vi konkret skall göra för att stärka kvinnors ställning och ta ytter-
ligare steg för att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män, då ställer
inte de borgerliga partiernas kvinnor upp och är beredda att arbeta för en
fortsatt utvecklad jämställdhet mellan könen. Tyvärr är det så, och det har
vi sett prov på tidigare, när frågor som arbetsmarknadsutskottet har haft an-
svar för har behandlats. Nu ser vi återigen samma sak.
Vi vet ju att det i dag pågår en mycket positiv utveckling i flera län som
har stimulerats just genom att länsstyrelserna har engagerat sig och upprättat
regionala kunskapscentrum. Det vet vi, så det behöver vi inte analysera och
fundera mera över. Det finns också belyst i en del rapporter att det är på det
sättet. Nu handlar det om att stimulera en liknande utveckling även inom
andra län, som trots de goda resultaten inte har kommit i gång. Vi talar nu
om hur man skall gå vidare och hur man skall se till att sprida de goda kun-
skaperna och erfarenheterna just inom detta område. Det är precis vad den
socialdemokratiska reservationen handlar om. Vi socialdemokrater är be-
redda att stimulera länsstyrelserna och Glesbygdsmyndigheten till att ta yt-
terligare steg för att stärka kvinnors ställning, i första hand i glesbygden men
också i andra län. Men när det blir dags för konkret handling, ser jag ingen-
ting av att gå från läpparnas bekännelse till handling hos de borgerliga parti-
ernas kvinnor.
Anf. 49 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Enligt Berit Andnor gäller det att anslå mera pengar. Det
vore rimligt att de medel som går till män omfördelas så, att kvinnorna får
en större andel. Vi skall inte bara behöva anslå mera pengar för att det skall
komma kvinnorna till del, om det är det som Berit Andnor menar.
Anf. 50 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Jag vill bölja med att återanknyta till inledningen av dagens
debatt, då Georg Andersson citerade den motion som vi socialdemokrater
från Stockholms län har väckt.
Stockholm är en region med många ansikten. Här finns resursstarka och
framgångsrika människor, samtidigt som det finns fler utslagna, hemlösa och
prostituerade människor än någon annanstans.
I Stockholm finns det företag som tror på framtiden och växer i sin egen
takt, men det finns också en större andel konkursföretag här än i någon an-
nan region. Förvärvsfrekvensen för kvinnor är högre. Men det finns inte i
någon annan region maken till den strukturarbetslöshet för kvinnor i admi-
nistrativa yrken som råder här. Så här kan man fortsätta att räkna upp exem-
pel.
Jag tycker att man skall slå fast att Stockholmsregionen är en viktig motor
för utvecklingen i hela landet. När ett företag skall välja etableringsort, står
oftast inte valet mellan Stockholms län och landsorten utan mellan Stock-
holm och t.ex. Frankfurt eller Milano.
Vi anser att Storstockholm har en mycket stor utvecklingspotential. Möj-
ligheterna är mycket större än problemen - åtminstone har det varit så hit-
tills. Men vi är väldigt bekymrade över att den här regionen har drabbats av
den borgerliga politiken tredimensionellt, dvs. av den politik som har förts
av såväl regeringen som landstinget och nästan alla kommunledningar i lä-
net. Det systemskifte som framför allt Moderaterna utlovade före valet har
de med full kraft kunnat genomföra i vår region.
Kommunerna har ett ansvar för den lokala samhällsplaneringen, för infra-
struktur, för utbildning och barnomsorg samt för olika sociala insatser när
det gäller såväl den traditionella socialpolitiken som kultur och fritid. Denna
bas är mycket viktig, både för välfärdsutvecklingen och för näringslivet. Om
kommunerna i Stockholmsregionen - som kan fungera som en viktig motor
för utvecklingen - inte längre kan fullfölja sina åtaganden, får detta konse-
kvenser för näringslivet och för ekonomin i hela landet. Detta skulle öka
klassklyftorna i vår region, som i och för sig redan är större här än vad de är
på andra håll i landet. Dessutom skulle detta verka kontraproduktivt, vilket
man har kunnat se från andra länders storstäder.
Vi menar inte att kommunerna i Stockholms län skall ha det bättre än vad
kommunerna i allmänhet har. Däremot skall kommunerna i Stockholms län
ha samma förutsättningar. Vi vet att den kommunala utdebiteringen i länet
är förhållandevis låg. Landstinget och flera kommuner har dessutom ganska
nyligen genomfört skattesänkningar. Detta är inte bara utmanande utan det
undergräver framför allt den berättigade kritiken mot det statsbidragssystem
som böljade att gälla den 1 januari i år, den s.k. kommunala påsen.
Regeringen har nu föreslagit att det kommunala skattestoppet skall hävas.
Men om kommunerna inte höjer skatten, belönas de med ett extra statsbi-
drag. Detta är en mycket märklig signal som direkt uppmanar de rikaste mo-
deratstyrda kommunerna till en ännu mer ojämlik välfärdspolitik.
Därigenom ökar man klassklyftorna ytterligare i vår region.
Det nya statsbidragssystemet har faktiskt i övrigt systematiskt missgynnat
Storstockholms kommuner. Detta har regeringen också insett eftersom man
har tillsatt strukturkostnadsutredningen, som man kallar den. Utredningen
kommer ganska snart att presentera ett förslag till förändringar av statsbi-
dragssystemet. Vi kommer då naturligtvis att noga ta reda på vilka konse-
kvenser detta får för vårt län.
Vi har en ny situation i vår region jämfört med vid tidigare lågkonjunktu-
rer. Tidigare har vi klarat oss ganska bra när det gäller arbetslösheten. Men
nu har den slagit till lika hårt och skoningslöst som i någon annan region.
Den gemensamma sektorn, som här har varit relativt väl utbyggd, håller på
att minska, inte minst på grund av att man i kommunerna säger sig inte ha
råd med verksamheten, eftersom man befinner sig i kris till följd av det nya
statsbidragssystemet.
Andra faktorer som spelar en roll när det gäller arbetslösheten är att kon-
torsarbetsmarknaden nu rationaliseras med en rasande fart och att avindust-
rialiseringen är ett faktum i vår region.
Även antalet personer i arbetskraften minskar numera. Det ser ut att bli
en begränsning av den öppna arbetslösheten. Siffrorna ser litet snyggare ut
när det gäller den öppna arbetslösheten. Men siffrorna stämmer inte med
verkligheten. Detta beror framför allt på att allt fler människor inte tycker
att det lönar sig att söka jobb. Därför väljer man att lämna arbetsmarknaden
helt och hållet. Enligt de siffror vi helt nyligen har fått från länsarbetsnämn-
den och länsstyrelsen framgår att fler kvinnor än män och fler ungdomar än
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
51
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
52
äldre lämnar sina arbeten. På ett år har arbetskraften minskat med 14 000
personer i vårt län, därför att man inte längre tycker att det är någon idé att
söka arbete. Det är en oerhört allvarlig signal att kvinnor och ungdomar inte
tycker att det är någon idé att söka jobb. Det kan då ta många år att åter-
skapa tilltron till samhällets möjligheter att ge förutsättningarna för ett gott
liv.
Ett annat allvarligt tidens tecken är att antalet barnafödslar åter minskar
i vår region. Kvinnor och män har i vår region inte längre så stor framtidstro
att de numera vill skaffa barn i samma utsträckning som tidigare.
Regionalpolitik, eller egentligen regional politik, är som en kappa över en
stor mängd övriga politikområden. Jag tror att också Hans Andersson tidigt
i förmiddags var inne på den tankegången. Man kan säga att det handlar om
en dubbel utmaning. Vi socialdemokrater vill jobba för att huvudstadsregio-
nen skall vara den motor som behövs för att hela Sverige skall klara konkur-
rensen med övriga storstäder i ett integrerat Europa. Vi vill också jobba för
att förbättra välfärden för alla de invånare i vår region som inte har fötts med
silversked i munnen.
Detta, herr talman, kräver mer politiska insatser i stället för, som rege-
ringen nu uppenbarligen anser, mindre politik - regeringen driver snarare en
icke-politik. Vi kräver mer och bättre näringspolitik, mer och bättre jäm-
ställdhetspolitik och framför allt mer och rättvisare välfärdspolitik. Det
skulle därigenom bli en rättvis och bra regional politik.
Herr talman! Jag ställer mig bakom de yrkanden som har förts fram av
Georg Andersson och Berit Andnor.
I detta anförande instämde Anita Johansson (s).
Anf. 51 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Alla anföranden som här har hållits under hembygdens dag
uttrycker egentligen något som man bör ha respekt för, nämligen en vilja att
förbättra livsbetingelserna för dem som man har nära anknytning till. Samti-
digt är det rikspolitikers uppgift att se till hela landets intresse. Det kan
knappast vara att blåsa under en konflikt mellan olika regioner eller mellan
storstäder och glesbygd. Det finns ingen anledning att förringa problemen
vare sig i glesbygd eller i storstad. Alternativet till en storstadslokalisering är
mer sällan en landsbygdslokalisering. Oftare handlar det om en storstad i ett
annat land. Etableringshämmande åtgärder riskerar därför att drabba hela
landet. Den som tror att regional ekonomi handlar om ett nollsummespel
kommer förr eller senare att bli besviken. Dröjer vi därtill med nödvändiga
struktuijusteringar, som anpassar utgifterna till inkomsterna, kommer vi att
bli varse fler exempel på förlorade svenska arbetstillfällen.
Problemen är olika i glesbefolkade och tätbefolkade regioner. Det borde
egentligen säga sig självt. Problemen, svårigheterna, kostnaderna och hoten
är inte desamma. Det är inte heller möjligheterna, dynamiken och skapar-
kraften. Både den positiva och den negativa sidan har olika dimensioner,
olika bakgrund och olika lösningar.
Levande storstäder bidrar till att skapa en levande landsbygd. Ett gott ex-
empel på sådant samarbete är det som sker mellan Bergslagsdelegationen,
NUTEK och Stockholms mark- och lokaliseringsbolag, där man försöker
skapa arbete både i Bergslagen och i Stockholm. Detta samarbete hade i
mars lett till 400 nya arbetstillfällen bl.a. genom etableringar av flera interna-
tionella företag.
Den förra regionalpolitiska debatten blev ett första trevande försök där
det nya, moderna morgondagens Europa mötte den s.k. hembygdens dag.
Bilden blev då annorlunda. Vi lever med en internationaliserad omvärld. Då
gäller inte längre bara anslagsfördelning, utan också - ja fastmer - att finna
de krafter som kan hjälpa moder Svea över svåra, tunga trösklar, och att
finna de olika roller Sveriges olika regioner kommer att ha i morgondagens
Europa. Våra barn kommer inte bara att ha Kopparberg, Värmland och
Stockholm som hembygd, utan dessa regioners betydelse i Europa kommer
att ingå i den regionala medvetenheten. Regionalt samarbete över nations-
gränser blir en överlevnadsfråga. Här uppstår samarbetsnischer, där det gäl-
ler att skapa förutsättningar för regionerna att dra till sig olika sorters före-
tag. Fruktbart samarbete uppstår för närvarande även mellan regioner på
relativt långa avstånd från varandra och med olika storlek och struktur.
Det är därför, trots en del divergerande synpunkter, glädjande att det har
funnits och alltjämt finns en påtagligt gemensam syn på de regionalpolitiska
målen. Hela Sverige skall leva, och för första gången framgår det tydligt av
betänkandet att detta även inkluderar storstäderna. För den tilltagande hel-
hetssynen tackar jag utskottets ledamöter som i år har varit avsevärt mer
tillmötesgående än tidigare på den punkten.
Cirka en tredjedel av landets befolkning bor i storstadsområdena. Stor-
stadsregionernas betydelse sett ur internationellt perspektiv framhålls av ut-
skottet. I år har man också för första gången accepterat att Stockholm, lik-
som övriga storstadsregioner, är en stark motor i den ekonomiska utveck-
lingen. Det handlar om att få motorn att fungera, så att den kan sprida goda
effekter till övriga delar. Det finns utan tvivel ett samband mellan utveck-
lingen i särskilt Stockholmsregionen och en balanserad utveckling i hela
landet.
Regionalpolitik är egentligen mindre en fråga om fördelning av länsanslag
och avsevärt mer en fråga om infrastrukturella satsningar av olika slag. Men
alla regionalpolitiska effekter ligger inte i politikernas händer. Förhållanden
utanför det direkta politiska inflytandet spelar stor roll, exempelvis om löne-
kostnadsutvecklingen stiger mer än produktiviteten. Det har den gjort sedan
1970.1 de områden där dessa obalanser är störst har man kunnat påvisa sär-
skilt stor arbetslöshet. Givetvis går det att under viss tid ta ut mer ur produk-
tionen än vad den genererar. Under kort tid kan alla göra det. Under lång
tid kan en liten grupp göra det. Men om alla gör det under lång tid, uppenba-
ras till sist sambandet mellan insats och utfall i form av ekonomisk tillbaka-
gång.
Det är därför så oerhört viktigt att vi får så många högproduktiva enheter
som möjligt, där ersättning och produktion står i rimlig balans. Om lönerna
är för låga i högproduktiva enheter och för höga i lågproduktiva, finns det
risk för att de lågproduktiva insatserna ökar och att ekonomin börjar mala
på tomgång.
Ökad utbildning, kompetenshöjning, innovationsstimulans och ett nä-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
53
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
54
ringslivsvänligt klimat med frihet att välja optimala lösningar och priser på
varor, tjänster och insatser, kombinerat med goda möjligheter för småföreta-
gare, höjer den generella levnadsstandarden och utgör egentligen tillsam-
mans med en välutvecklad infrastruktur den bästa regionalpolitiken.
Väl medveten om hur många olika kriterier som påverkar regionernas ut-
veckling har regeringen också utfärdat direktiv till samtliga kommittéer och
utredare att redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag,
bl.a. för att undvika eventuella negativa regionalpolitiska effekter.
Herr talman! Sverige har för närvarande en besvärande utlandsskuld. Vi
kan på intet sätt finansiera de utgifter som vi de facto har. Vi lever helt enkelt
på för stor fot. Vi har, om man bortser från lågkonjunkturen, även ett struk-
turellt underskott. Att i det läget, när verkligheten består av arbetslöshet och
besparingar, tala om att förhindra tillväxt, förefaller oss moderater som ett
olycksaligt återfall i 80-talets tänkande. Vi behöver tillväxt - även om den
skulle komma snabbt och ryckigt - om vi skall klara alla sociala åtaganden.
Det synes vara en insiktslös majoritet som i betänkandet varnar för ohäm-
mad tillväxt, i ett läge där tilltron för svensk valuta dalar, där företagen fort-
sätter att öka sina anställda i andra länder och minska sin andel i Sverige,
där arbetslösheten är ett av de största problemen. Har man då satt sig in i
vad det innebär att gå från gård och grund, att tvingas lämna sin hembygd,
sitt hem, sina vänner, ofta drabbas av skilsmässa och personliga problem,
ensamhet och ibland missbruk och allt annat som arbetslöshet och motsatsen
till ohämmad tillväxt kan medföra?
Precis som en positiv utveckling i storstadsområdena sprider sig, riskerar
även en negativ att göra det. Arbetslösheten i Stockholm är 6 %, bland ung-
domar 9 %. Brottsutvecklingen i Stockholm visar kraftig ökning för rån,
bombattentat och bombhot. Utvecklingen går mot fler och tyngre brott.
Detta ger mer kostnader för polis och socialtjänst men också högre kostna-
der på många andra områden som socialbidrag, missbrukarvård, barnom-
sorg, gator, vägar och belysning, kollektivtrafik, fritid och kultur.
Det finns anledning att skapa en medvetenhet om storstadsproblemati-
kens något annorlunda karaktär ur regionalpolitisk synpunkt och att även
låta denna vägas in när den framtida regionalpolitiken alltmer måste inriktas
på tillväxten av det osäkra välståndet i stället för att fördela ett givet väl-
stånd, för att citera Gunnar Wetterberg.
I den framtida regionalpolitiken kommer också kvinnoaspekterna att få
en ökad betydelse. Inom både regeringspartier och opposition har sådana
efterfrågats. Det är därför särskilt glädjande med de konkreta åtgärder som
nu kommer via NUTEK:s handlingsprogram för att främja kvinnors företa-
gande i det regionalpolitiska stödområdet. Här avsätts en medelsram på 20
miljoner för att genomföra ett program för stöd till kvinnligt företagande. I
framtiden borde kvinnor komma att tillhöra de nya banerförarna i tillväxtut-
vecklingen.
När socialförsäkringssystemen successivt förändras, kommer det samti-
digt att bana väg för de nya företagarna. Personligen tror jag att många av
dessa företag kommer att ligga i miljöer utanför storstäder. Ren luft, vacker
och lättillgänglig natur och en människoanpassad omgivning kommer att bli
konkurrenstillgångar såväl vad gäller enskildas val av rekreationsort vid
sjukdom eller ålderdom som vid lokalisering av företag med efterfrågad ar-
betskraft.
Här kan det bli ett samspel mellan storstäder, där resurser genereras, och
landsbygdsområden som kan blomma upp när de ansamlade resurserna
spenderas där. Därmed sprider sig välståndsuppbyggnaden, och det är dit
regionalpolitiken syftar.
Även om oppositionen önskar sig mer pengar till det mesta, finns ändå
en gemensam huvudinriktning i honnörsorden tillväxt, valfrihet och rättvisa.
Även majoriteten önskar sig givetvis mer resurser, precis som de enskilda
medborgarna i sin vardag. Vi får hoppas att de regionalpolitiska åtgärderna
skall bidra till att stärka de välståndsskapande krafter som Sverige är i så
stort behov av.
Med det anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till majoritetens
hemställan i AU13 samt till den moderata motivreservationen.
Anf. 52 TAGE PÅHLSSON (c):
Herr talman! Låt mig bötja med att kort ansluta till Charlotte Ceder-
schiölds inledande ord om detta med hembygd och annat. Jag ställer helt upp
på att debatten bör vara mera av övergripande karaktär och mindre syssla
med hembygdsproblematik. Jag kommer dessutom från ett av de län som är
allra hårdast drabbade i landet, Västernorrlands län, så jag tror inte att jag
över huvud taget behöver dra fram några speciella problem. Alla vet hur det
ligger till där.
Det är med blandade känslor jag går in i debatten i detta ärende. I mitt
fall är det litet knepigt, för det handlar om ett ämnesområde som jag har
stort intresse för och lång praktisk erfarenhet av.
Varför då blandade känslor? Jo, för att jag inte kan komma ifrån upplevel-
sen av att man för en skendebatt här i kammaren, liksom för övrigt även i
andra politiska fora, när man debatterar regional utveckling. Debatten förs
bland politiker som har formell beslutanderätt, javisst, politiker som förfo-
gar över - och kan fördela - skattemedel för verkställande av besluten men
som egentligen har ett begränsat inflytande över regionalpolitikens prak-
tiska utformning. Och detta på grund av egna beslut i denna kammare - hu-
vudsakligen i en annan tid, dvs. under föregående regeringstid!
När man här i olika omgångar har beslutat om att släppa de statliga verken
allt friare och avhänt sig alla möjligheter till politisk påverkan av trafik-
uppläggning, organisation, investeringar m.m., har man också i praktiken
sagt: Sköt det här som ni finner bäst, huvudsaken är att ni får ekonomisk
bärighet på verksamheten!
Vad har då detta inneburit? Jo, herr talman, jag sticker nu ut hakan och
påstår att den regionala utvecklingen i vårt land numera drivs och formas av
de statliga verken, framför allt de affärsdrivande!
Det är besluten i direktionsrummen hos Posten, SJ, Televerket, Vattenfall
och Vägverket som på både kort och lång sikt ger de praktiska möjligheterna
för våra regioner och bygder att överleva. Indragningar och nyorganisatio-
ner med arbetslöshet och serviceförsämringar bidrar i högsta grad till att ta
död på medelstora och mindre samhällen runt om i landet.
Vi rikspolitiker protesterar och lokalpolitikerna uppvaktar, pressen fros-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
55
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
sar och skriver, och insändarskribenterna rasar - men vad händer? Ingen-
ting, eftersom ingen av oss har makt att göra något.
Det är med förlov sagt, herr talman, makabert, ja nästan patetiskt, att då
konstatera det mycket stora intresse som visas regionalpolitiska ärenden från
riksdagsledamöternas sida. Man kan bara titta på det stora antalet motio-
ner - även undantaget de obligatoriska s.k. hembygdsmotionerna - som fö-
religger i anslutning till dagens betänkande.
I det perspektivet, herr talman, känns det på något sätt mindre menings-
fullt att diskutera detaljer i den lagda regionalpolitiska propositionen, som i
och för sig innehåller mycket som är bra och ger goda förutsättningar för en
förbättrad regional utveckling i landet.
Till de blandade känslorna hör för mig även funderingarna över den all-
männa inriktningen av regionalpolitiken. Vi har ju i regeringsförklaringen
från Centerns sida fått in en klar linje om att hela landet skall leva, och den
inriktningen framgår också mycket klart i propositionen.
Tyvärr måste man i dag fråga sig om denna linje har den breda förankring
som vi har trott. Jag syftar då givetvis på den märkliga debattartikel som nyli-
gen har skrivits av ett departementsråd i Finansdepartementet och den de-
batt som börjat spira efter den. Genom att ifrågasätta det regionalpolitiska
stödet till bl.a. Norrland och skogslänen sår man ett frö till en, som jag ser
det, otrevlig och egentligen rätt improduktiv nord - syd-dialog. Det finns an-
ledning att fråga: Till vilken nytta?
Herr talman! Jag skulle gärna se att vi överlag visade mera av ödmjukhet
när vi diskuterar de regionalpolitiska frågorna. Det har i dag varit litet av
knivkastning mellan denna talarstol och bänkarna i kammaren, och jag tror
inte att det är bra för landet. Jag skulle vilja att vi i större utsträckning för-
sökte samarbeta över partigränserna, när det inte gäller oundvikligen parti-
skiljande frågor, och att vi inriktade oss på övergripande mål, som t.ex. vad
den eventuella EG-anslutningen kommer att innebära för den regionala ut-
vecklingen i landet. Detsamma gäller arbetsmarknadsfrågorna, som är oer-
hört väsentliga och där vi har stora problem framför oss, infrastrukturens
uppbyggnad och möjligheterna att över huvud taget skapa överlevnadsmöj-
ligheter i stora delar av landet. Inte minst gäller det vad som har påpekats av
mina kvinnliga kolleger från Stockholm, nämligen storstädernas situation
och de sociala problem som där uppkommer genom bristande balans mellan
befolkningstal och arbetsmarknad.
Herr talman! Jag vill med detta inlägg försöka väcka till eftertanke och
kanske ge underlag till fortsatt diskussion om riksdagens arbetssätt och möj-
ligheter att i praktiken påverka landets regionala utveckling. Jag har inget
annat konkret yrkande än bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i
betänkandet nr 13.
Anf. 53 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Hans Andersson har tagit upp de huvudsakliga argumenten
för att vi måste bedriva en regionalpolitik som syftar till att försöka lyfta upp
de regioner som på olika sätt drabbas av en oreglerad marknadsekonomi.
Vårt parti anser att en politik som syftar till att utjämna obalanser mellan
56
olika regioner måste vara en del av den ekonomiska politiken, inte någon
sorts socialpolitik vid sidan av den ekonomiska politiken.
Vi anser att ökade klyftor mellan människor, mellan regioner och mellan
kön hämmar den ekonomiska utvecklingen. Inkomstskillnaderna i Europa
per individ är med våra mått mätt ofantliga. I de två rikaste regionerna i EG-
området är den genomsnittliga inkomsten fyra till fem gånger större än i den
fattigaste. I de tio sämsta regionerna ligger arbetslösheten på 25-30 % mot
bara 3 % i de bästa regionerna. Jag tror att vi här har en del av förklaringen
till att den ekonomiska stagnationen drabbar Europa i den utsträckning som
är fallet i dag.
Då och då poppar det i debatten upp triviala analyser baserade på att eko-
nomisk tillväxt ofta är förknippad med befolkningstäta regioner. Därav dras
slutsatsen att vi nationellt skall prioritera satsningar på storstäderna för att
dessa skall kunna bli vinnare i kampen med andra storstäder och tillväxtre-
gioner.
Jag anser för min del att vi i stor utsträckning har sysslat med detta under
de senaste åren. Det har handlat om stora satsningar på E 6, E 4 och E 3,
Öresundsbro, snabbtåg mellan storstäderna, Dennispaket, Adelsohnpaket,
forskning, högskolor, kultur osv.
Det planerades enligt propositionen våren 1991, ”Näringspolitik för till-
växt”, att 100 miljarder skulle gå i huvudsak till storstadsområdena. Den so-
cialdemokratiska regeringen var ansvarig för denna proposition. Man kan
fråga sig: Var är den tillväxten nu? Borde den inte i vaije fall ha börjat in-
träffa nu?
Den asociala fastighetsspekulationen på 80-talet var ett försök att göra
snabba vinster på storstadsfastigheter, både i vårt land och utomlands. Var
är de vinsterna nu? Urbaniseringseffekterna var så stora att ekonomiska ex-
perter ansåg att man kunde betala överpriser på fastigheter i storstäder och
ändå få igen pengarna med god vinst.
Jag instämmer med de talare som sagt och även i det som anförs i proposi-
tionen om att i parollen ”Hela Sverige skall leva” också ligger att storstä-
derna skall leva. Men vi får inte hamna i en naiv övertro på storstädernas
möjligheter som ekonomiska motorer. Också storstäderna har betydande so-
ciala problem, arbetslöshet och stagnation.
Det är naturligt att den som kommer från den del av landet som haft till-
gång till den traditionella delen av regionalpolitiken också har perspektiv på
denna ur den egna landsdelens synvinkel. Vi ser för vår del regionalpolitiken
som en liten återbetalning av de resurser som denna landsända faktiskt till-
fört landet. Regionalpolitiken är också ett medel för att se till att denna del
av landet skall fortsätta att fungera och även fungera bättre. Vi tror också
att storstäderna i längden kommer att i huvudsak tjäna på en sådan politik.
Bara den norrländska skogsindustrin bidrar för närvarande till landets in-
komster med ett nettoexportvärde om i storleksordningen 30 miljarder kro-
nor. Det är mer än dubbelt så mycket som Saab och Volvo bidrar med under
ett gott år.
Skulle den elkraft som i dag tillförs landet från den norrländska vatten-
kraften köpas från annat håll, torde kraftigt ökade elenergikostnader bli följ-
den. Alternativkostnaden för denna elenergi torde kunna uppskattas till i
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
57
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
58
storleksordningen 10 miljarder kronor per år. Enbart skatteintäkterna från
elproduktionen i norr tillför statskassan flera miljarder kronor per år.
De regionalpolitiska medel om ca 2 miljarder kronor som årligen tillförs
Norrland är därför en förhållandevis måttlig summa jämfört med de värden
som landet hittills tillförts från dessa källor.
Bohlins revisionsbyrå taxerar marknadsvärdet av Vattenfalls kraftstatio-
ner bara i Norrbottens län till ca 35 miljarder kronor. Liknande taxeringar
har gjorts av t.ex. MoDo:s anläggning i Husum, som värderas till ca 10 mil-
jarder kronor.
Det är ovedersägligt att de norrländska malmtillgångarna har fungerat
som bas för svensk stålindustri och annan metallproduktion. Den inhemska
produktionen av metaller har i sin tur varit viktig för verkstadsindustrins rå-
varuförsörjning. De stora avstånden i Norrland, som ofta är en nackdel, har
också varit en fördel, eftersom Norrland har varit ett utmärkt testområde
t.ex. för högspänningsöverföring av elenergi och för långväga telekommuni-
kationer. Svenska lastbilar och bussar har fått sin höga kvalitet delvis genom
att de kunnat testas under förhållanden som har ställt stora krav på dylika
transportmedel. Det är heller ingen tillfällighet att utländska biltestare nu
valt norra Norrland som ett försöksområde för sin verksamhet.
Den relativt höga andelen av effektiv processindustri och vattenkraftspro-
duktion ger denna del av landet ett mycket högt produktionsvärde per an-
ställd. Denna struktur har lett till att varje arbetande i Norrland ger ett be-
tydligt större bidrag till landets nettoexportvärde än vad arbetande i övriga
landet gör.
Den norrländska infrastrukturen har uppskattats ha ett värde av ungefär
1 000 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 700 000 kr per invånare. Att låta
denna infrastruktur förfalla och bygga upp den igen i något annat område
skulle vara ett gigantiskt nationalekonomiskt slöseri.
Jag tycker att det är rimligt ur nationalekonomisk synpunkt att investe-
ringar i infrastruktur per capita är större i denna del av landet än i storstads-
områdena. Det innebär naturligtvis inte att vi inte skall göra stora investe-
ringar också i storstadsområdena. Det har för övrigt vårt parti även ställt sig
bakom.
Landet måste, som en del talare också markerat, ses som ett samverkande
system, där såväl goda livsmiljöer som väsentliga produktionsresurser skall
värnas.
För Norrlands del måste särskild uppmärksamhet också ägnas åt möjlighe-
terna till ökad handel och kommunikation mellan de olika länderna på det
som numera kallas Storkalotten. I de fem nordligaste länen eller fylkena i
Sverige, Finland och Norge samt i västra Ryssland bor ca 4 miljoner männi-
skor. Råvarutillgångar och potential för en modern industriell utveckling är
goda.
Det handelsutbyte som nu börjar spira i denna region måste präglas av en
strävan till ömsesidig utveckling i alla länder och stödjas med förbättrade
kommunikationer. I området finns tillgång till kunskap om högteknologi och
forskningsresurser i t.ex. Uleåborg, Luleå och Kiruna. Näringslivet är fak-
tiskt mer differentierat än vad många tror, och andelen tjänsteproduktion
ökar.
Om vi räknar in i detta område den del av landet som går ned t.o.m. Jämt-
lands län och län på motsvarande latitud i Norge, Finland och angränsande
regioner i Ryssland, finner vi att här finns 7 miljoner människor. Det finns
ungefär 15 miljoner människor i den närmaste omgivningen.
Avstånden är stora, och där är inte särskilt tätbefolkat. Men befolkningen
är inte heller särskilt liten. Växande tjänsteproduktion, växande kunskaps-
intensitet i näringslivet och ett rikt kulturliv kännetecknar de expansiva re-
gionerna i Europa. Men dessa fenomen finns också i den norra delen av Nor-
den. De finns inte bara i Baden-Wiirttemberg, Lombardia eller Katalonien.
Vi kan inte heller flytta företagen i skogsindustrin till Arlanda, rymdforsk-
ningen i Kiruna och vattenkraftsstationerna i Luleälven till Sturup eller
LKAB:s gruvor och SSAB till Landvetter. Det är naturligtvis oundgängligt
att denna typ av verksamhet bedrivs där den nu finns, dvs. där råvarutill-
gångarna och andra naturliga förutsättningar finns.
Herr talman! Det är givetvis alldeles nödvändigt att det nu genomförs ana-
lyser för att snabbt forma en ny regionalpolitik som kan hantera de oerhörda
problem som bolagisering, privatisering, avreglering och EG-anpassning
ställer till med. Redan den förra regeringen skar ned i omfattningen av regio-
nalpolitiken i EG-anpassningens anda. I själva verket kommer, enligt min
mening, den pågående utvecklingen att kräva en kraftigt förstärkt regional-
politik. Det parlamentariska inslaget i den regionalpolitiska översynen
borde vara en självklarhet. Där instämmer jag med de övriga talare som har
kritiserat regeringen.
Herr talman! Jag instämmer i Hans Anderssons yrkande vad avser mom.
1 i betänkandet.
Anf. 54 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Det råder stor samstämmighet här i kammaren om de regio-
nalpolitiska målen. Vägen dit - hur målen uppnås - finns det däremot skilj-
aktiga meningar om.
Jag skall i mitt korta anförande belysa några områden som i huvudsak be-
rör skogslänen. I och med det kommer jag också att beröra mitt hemlän
Norrbotten.
Regeringen för nu en aktiv politik för regional utveckling. Genom att sti-
mulera och förbättra de mindre företagens möjligheter att utvecklas kan
dessa bidra till en positiv regional spridning av arbetstillfällen. Satsningarna
på infrastrukturen är också betydelsefulla för hela landet i allmänhet och na-
turligtvis för glesbygden.
Förbättringar i infrastrukturen är den mest verksamma åtgärden för att
långsiktigt stärka näringslivet, ekonomin och utvecklingsmöjligheterna i
olika delar av landet. Investeringar i infrastrukturen är i allmänhet samhälls-
ekonomiskt mycket lönsamma. Trots att detta många gånger tidigare har
framhållits av ansvariga politiker, inte minst i regionalpolitiska samman-
hang, ärvde den borgerliga regeringen en situation med ett kraftigt eftersatt
vägunderhåll och en eftersläpning i utbyggnaden av vägnätet, inte minst i
Norrbotten. Det här kommer att klaras av med hjälp av ökade satsningar på
infrastrukturen.
Norrbotten är ett starkt industriberoende län. Det geografiska läget inne-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
59
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
60
bär höga transportkostnader, och därför är investeringar i infrastrukturen
mycket betydelsefulla för länets framtidsmöjligheter. Våra tunga råvaror
som malm, stål och skog är beroende av framkomliga vägar, året runt, till
rimliga kostnader.
De investeringar i vägar och järnvägar som riksdagen beslutat om - unge-
fär fyra gånger så stora som genomsnittet under 80-talet - är glädjande och
betyder oerhört mycket för den regionala utveckling som vi alla eftersträvar.
Ett annat område som nu måste uppmärksammas är skogsbrukets och
skogsindustrins framtid. Skogen är förnybar råvara som via förädling tillför
landet stora exportinkomster. Skogsbruket med tillhörande förädlingsindu-
stri är Sveriges viktigaste näring. Skogen ger en positiv bytesbalans på över
50 miljarder kronor årligen och sysselsätter direkt och indirekt ca 300 000
personer.
Skogsbruket är också från regional synpunkt mycket viktigt. Det är av stor
vikt att skogen även i framtiden får bidra till välfärd, överskott i handelsba-
lansen och sysselsättning i glesbygden.
Skogstillgångar och awerkningsmöjligheter ökar. Enligt slutsatserna i ett
betänkande från 1990 års skogspolitiska kommitté är det möjligt att uthålligt
avverka omkring 95 miljoner skogskubikmeter per år från slutet av 90-talet.
Detta skall sättas i relation till nuvarande avverkning på 60-70 miljoner
skogskubikmeter. Virkesförrådet per hektar och andelen äldre skog ökar.
Skogsindustrins prognoser visar att högst 70 % av tillväxten kommer att
kunna utnyttjas av industrin de närmaste 10-15 åren. Det är viktigt att se till
att skogsråvaran används.
Främst i Norrlands inland, långt från massafabrikerna, kan - om ingenting
görs - utnyttjandet av skogen som uthållig resurs minska. Nedläggningen av
ett antal enheter inom skogsindustrin och de stora transportkostnaderna i
Sverige gör att skogsbruket slås ut i stora områden t.ex. i Norrbotten. Den
förnybara råvaran utnyttjas inte, och skogsnäringen som livsnerv i glesbyg-
den upphör. Det behövs därför alternativ.
Några av de mest kvalificerade produkterna man kan använda skogsråva-
ran till är drivmedel. Etanol och butanol, som framställs ur biomassa, kan
processas till bränsle, ett alkoholderivat. Det kan blandas i alla typer av mo-
torbränslen.
Enbart i Norrbotten finns i dag fem miljoner ton biomassa som kan använ-
das i sådan energiproduktion. Det borde vara av riksintresse att möjliggöra
ett fortsatt utnyttjande av den växande skogen. Det är dessutom fullt möjligt
att använda returfibrer i en sådan process.
Med hjälp av ett sådant inhemskt baserat energisystem kan glesbygden,
skogslänen och Norrbotten, erhålla ett stort tillskott av arbetstillfällen. Ex-
empelvis borde regionalpolitiska medel kunna utnyttjas till projektstudier av
fullskaleanläggningar vad avser användningen av biomassa till framställning
av drivmedel.
I norra Sverige finns också andra möjligheter. Bengt Hurtig var nyss inne
på den frågan. Det finns utmaningar som är knutna till Kolahalvön.
Kolahalvön och det rysk-norska Barents hav är ett av värdens rikaste om-
råden på naturtillgångar som mineraler, naturgas, olja och fisk. Här finns all
anledning att underlätta handelsutbytet mellan Sverige och Ryssland på
olika sätt. Järnvägsförbindelserna via Finland är från den synpunkten
mycket viktiga. En ny hamn i Luleå är också betydelsefull. Det gäller bl.a.
en ny malmskeppningshamn som kan ta in större båtar. En hamn behövs
också för ett industriellt utvecklingssamarbete med Kolahalvön och Ryss-
land.
Jag hoppas att det regionalpolitiska råd som nu skall göra en översyn av
regionalpolitiken tar hänsyn till vad jag har anfört. Det gäller framför allt
utmaningen i att skapa ett utbyte med våra grannar längst upp i norr.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet och
till den moderata reservationen.
Anf. 55 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag kan i stor utsträckning instämma i det Olle Lindström
sade om vidareförädling av skogsråvaran.
Det omedelbara hotet inför det kommande, och nästkommande, budget-
året mot såväl Norbottens län som andra län är den indragning av medel från
den offentliga sektorn som regeringen avser att göra. Hittills har arbetslös-
heten i stor utsträckning drabbat männen. Men med denna attack mot kom-
muner och landsting som regeringen gör kommer även kvinnorna att drab-
bas i stor omfattning.
Är Olle Lindström beredd att agera för att kommunerna skall få tillgång
till medel så att de slipper avskeda personal?
Anf.’56 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Om kommunerna inriktar sig på den primära verksamheten,
omsorgen och övriga delar som kommunerna enligt kommunallagen skall
sköta, tror jag att det finns resurser för att klara de arbetstillfällen för kvin-
nor Bengt Hurtig efterlyser. Kommunerna och landstingen har breddat sig
en hel del med tanke på den uppgift de egentligen har. Inte minst i min hem-
kommun har det visat sig att det finns möjligheter att dra in på sådana områ-
den som inte är prioriterade. Därför inverkar detta inte på kvinnors syssel-
sättning.
Anf. 57 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Om dessa besparingar skall genomföras är det ofrånkomligt
att områden som vård, omsorg, utbildning och kultur drabbas.
När jag var i Tyskland i höstas träffade jag konservativa politiker. De sade
att de nu inte kunde avskeda fler människor från den offentliga sektorn. Det
skulle kosta i stort sett lika mycket att betala dessa människor via a-kassor
och socialbidrag. Det fanns inte någon ekonomisk vinning.
Kan Olle Lindström tänka sig att lyssna på den typen av konservativa poli-
tiker som finns i Tyskland?
Anf. 58 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jag är beredd att lyssna på alla politiker, oavsett från vilket
parti de kommer. Men jag tror mig kunna säga att jag är ganska erfaren när
det gäller den kommunala sektorn. Jag har jobbat där i 15-20 år. Därför vet
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
61
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
62
jag vilka möjligheter det finns till förändringar i det politiska arbetet i kom-
munerna.
Kommunerna har breddat sig på tekniska områden, t.ex. fastighetsförvalt-
ning. Det finns många områden som det läggs alltför stora pengar på. Om
kommunerna endast ägnade sig åt prioriterade områden som skola, omsorg
osv., skulle det finnas resurser för att mer än väl klara en hög kvalitet på
omsorgen och arbetstillfällena.
Jag tror inte alls att det är så som Bengt Hurtig vill göra gällande, dvs. att
det måste göras stora neddragningar. Det hela är en prioriteringsfråga.
Anf. 59 JOHN ANDERSSON (-):
Herr talman! Lagom till den regionalpolitiska debatten kommer de se-
naste dumheterna om Norrland direkt från regeringskansliet. Ett departe-
mentsråd tycker att man skall slopa Norrlandsstödet och i stället satsa på
Skåne.
Egentligen var det inte någon nyhet. Departementsrådet har haft sina
föregångare. T.ex. hade experterna i Produktivitetsdelegationen ungefär lik-
nande åsikter. Överdirektör Göran Aldskogius tycker inte att det är önsk-
värt att skapa nya arbetstillfällen i glesbygden. Ovanpå detta har också hu-
vudstadens landshövding gjort två uttalanden. Det ena gäller arbetslöshe-
ten, och det andra gäller väganslaget. Kännetecknande för dessa båda perso-
ner är deras främlingskap gentemot verkligheten.
Vill man gå tillbaka ordentligt i historien kan man börja med Axel Oxen-
stiernas ord ”1 Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien blott vi förstå
att bruka det”. Jag tror säkert att man har förstått att bruka det, eftersom
synen på Norrland har haft en kolonial prägel. Det gäller också den politik
som har bedrivits i Norrland. Det är Norrlands skog och malm som med en
billig vattenkraft i ryggen skapat en stor del av vårt lands välstånd.
Nu har departementsrådets utspel också inspirerat en ledamot av Sveriges
riksdag. Det har resulterat i en interpellation till arbetsmarknadsministern
där interpellanten frågar om regeringen är beredd att föreslå att de statliga
investeringarna i större utsträckning går till södra Sverige. I interpellationen
kan man läsa att det alltför länge varit en självklarhet att investeringar hu-
vudsakligen skall göras i glesbygd i Norrland. Interpellanten anser dock att
det även fortsättningsvis blir nödvändigt med en fortsatt penningström från
söder till norr.
Den enda tröst jag kan ge interpellanten är att han inte är ensam om att
få allt om bakfoten. Han är i gott sällskap, som jag har redovisat här. Man
undrar om detta är en medveten kampanj eller om det sker mot bättre ve-
tande.
Förhållandet är ju det motsatta, nämligen att Norrland inte kostar. Det
regionalpolitiska stödet är ca 2,5 miljarder kronor. Den återbäring som detta
stöd ger är mycket liten i förhållande till det exportnetto som Norrlandslänen
lämnar ifrån sig. De fem nordligaste länen står för drygt 80 % av landets vat-
tenkraftsproduktion och 40 % av landets totala elkraftsproduktion. Drygt
50 % av elkraften ”exporteras” söderut.
Skogsbaserad norrländsk industri bidrar årligen med ett nettoexportvärde
på över 30 miljarder kronor. Jämför detta med landets bilindustri!
Norrlandsförbundet har av SCB-material tagit fram nettoexportvärdena
för de fem nordligaste länen och jämfört dem med riksgenomsnittet. Det vi-
sar att Jämtland ligger 26 500 kronor över riksgenomsnittet, Västernorrland
22 700 kronor, Norrbotten 19 000 kronor, Västerbotten 17 800 kronor och
Gävleborgs län 13 100 kronor över riksgenomsnittet per sysselsatt.
Här kan man tala om strömmar och i vilka riktningar de går. Det är inget
tvivel om, tvärtemot vad många försöker göra gällande, att landet som hel-
het skulle må bra om det satsades och investerades ännu mer i Norrland.
Med en regionalpolitik som gör skäl för namnet måste nu satsningar göras
på en rad områden i Norrland. Självfallet måste ett fortsatt skogsbruk garan-
teras även framdeles i Norrlands inland. Det behövs ett återinsatt stöd för
gruvprospektering. Ytterligare resurser måste till för att bygga ut infrastruk-
turen på en rad områden.
Det här är satsningar som skulle vara en form av återbäring av de värden
som skapas i vårt lands norra del. Det skulle i sin tur garantera en fortsatt
välfärdsnivå i vårt land.
Herr talman! Det har talats mycket om nationell samling här i dag och att
man inte skall ställa region mot region. Det låter väl bra, men om detta skall
bli möjligt måste man nog sluta med att ständigt utdela örfilar i en viss rikt-
ning. Att ständigt vända den andra kinden till är nog inte heller så lämpligt
i längden. Jag har i mitt korta inlägg försökt att balansera den nationella
samlingen.
Anf. 60 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Regionalpolitiken hamnade åter i fokus häromdagen. Låt
mig som företrädare för ett norrländskt skogslän få framhålla att jag givetvis
anser att det är viktigt för vårt lands utveckling att vi kan behålla och ut-
veckla vår konkurrenskraft, inte minst i ett europeiskt perspektiv. Då behö-
ver vi en stark huvudstadsregion lika väl som tillväxtkraft i våra relativa stor-
stadsregioner på västkusten och i Skåne. Så långt har Gunnar Wetterberg
helt rätt. Det tjänar hela landet på.
Men på samma sätt som mitt län, Gävleborgs län, behöver både en växt-
kraft i Gävle-Sandviken-regionen och ett omland i övriga regionen som är i
inbördes balans, behöver hela vårt land en utveckling som är i inbördes ba-
lans. Hela Sverige skall leva! Det krävs sålunda en genomtänkt utvecklings-
främjande politik för hela vårt land. Den måste ta sikte på de olika förutsätt-
ningar som råder i olika delar.
En uppmärksammad rapport i vintras visade för övrigt att det inte är allde-
les lätt att dra några snabba slutsatser om vilka län eller regioner i vårt land
som skulle vara mer närande eller tärande för vårt lands ekonomiska utveck-
ling. Då är det inte bara helt onödigt och provocerande att ställa regionalpo-
litikens ändå rätt blygsamma stödformer i motsats till våra potentiella till-
växtregioners möjligheter. Det är helt enkelt poänglöst.
Herr talman! Liksom utskottet vill jag understryka att regionalpolitiken
endast marginellt kan påverka den regionala utvecklingen. Långt viktigare
är det att regionalpolitiska hänsyn tas när åtgärder utformas inom arbets-
marknads-, närings-, trafik-, skatte-, utbildnings-och forskningspolitiken.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
63
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
64
Jag vill också kraftigt understryka det ansvar som statliga affärsverk har i sitt
förändringsarbete.
I Gävleborg dominerar fortfarande skogen och järnet den ekonomiska ut-
vecklingen. Det har gjort den sårbar för konjunkturväxlingar och vikande
exportutveckling. Det är huvudorsaken till att länet tidigt drabbades av de
senaste årens ekonomiska nedgång. Förhoppningsvis kan nu de första teck-
nen på en vändning i exportindustrin, och då särskilt inom skogsindustrin,
ge positivt utslag för länet. Men inom dessa sektorer kan vi ändå inte räkna
med att ens en kraftig konjunkturuppgång kommer att skapa förutsättningar
för särskilt många nya jobb.
Herr talman! Arbetslöshetens gissel slog tidigt och hårt mot Gävleborg
redan vintern 1990/91. Tillsammans med Norrbotten låg arbetslösheten i
Gävleborg redan från början i topp. I mars i år var 13 500 personer arbets-
lösa. Det är 7,5 %. Ungefär 26 000 personer, eller 14 % av den arbetsföra
befolkningen, är utan arbete eller placerade i olika arbetsmarknadsåtgärder.
Ungefär en tredjedel av ungdomarna i åldern 18-24 år står på så sätt utanför
arbetsmarknaden. I Bollnäs och Ovanåker gäller det 2 av 5 ungdomar.
Befolkningsutvecklingen i Gävleborg har länge varit vikande. Sedan 1975
har befolkningen minskat med mer än 5 000 invånare. År 1992 var Gävle-
borg ett av de fyra län vars befolkning minskade. Sysselsättningsläget och de
begränsade utbildningsmöjligheterna har gjort att många ungdomar flyttar
från länet. Kvinnounderskottet är stort i glesbygdskommuner och bruksor-
ter.
I mitt län är också utbildningsnivån låg sett i ett nationellt perspektiv. An-
delen högskoleutbildade är bland de lägsta i landet. Utbildningsnivån och
bristen på utbildningstradition utgör allvarliga hinder för en utveckling som
ställer stora krav på förnyelse. När konjunkturen vänder kan det paradoxalt
nog bli brist på arbetskraft till de nya jobb som skulle kunna skapas också i
mitt län.
Det ytterst allvarliga sysselsättningsläget i Gävleborg överträffas endast
av läget i Norrbotten. Hela Gävleborgs län är således i alla avseenden ett
Norrlandslän. Vår geografiska belägenhet, med Gävles relativa närhet till
landets främsta storstadsregion Stockholm-Uppsala-området, tycks emel-
lertid ha skapat en synvilla att det inte kan vara så allvarligt som längst uppe
i norr.
Det gör att man i stort sett i alla sammanhang när regionala förhållanden
skall beaktas förbiser Gävleborgs län. Vi tycks ligga i något slags skugga när
beslutsfattarna i centrala sammanhang skall ta regionalpolitiska hänsyn. Vi
ser det mycket tydligt när olika centrala affärsverk och myndigheter nu skall
rationalisera. Gävleborgs län, och särskilt Gävle, förefaller vara favorit-
objekt för allsköns indragningar.
Herr talman! Helt avgörande för utvecklingen i Gävleborg är emellertid
den ekonomiska utvecklingen i vårt land och därmed vilken ekonomisk poli-
tik som förs och vilka resultat den får. Vårt land är utrikeshandelsberoende.
Det gäller genom vår näringsstruktur i särskilt hög grad Gävleborg. När kon-
junkturen går upp eller ned i Sverige gör den det i mitt hemlän med i 50 %
större utsträckning.
Regionala obalanser blir tydligare och allvarligare i tider av dålig ekono-
misk utveckling. En politik för tillväxt gör inte att glesbygden kommer på
efterkälken - den förhindrar däremot att glesbygden får slå igen helt.
De viktigaste inslagen i en långsiktig ekonomisk politik för tillväxt i vårt
land, och därigenom för Gävleborg, är såsom det också formulerats av rege-
ringen: Sänkt strukturellt underskott i statsfinanserna för att skapa låg infla-
tion och lägre räntor. Skattepolitik för arbete, sparande och tillväxt, samt
en svensk anslutning till EG. Då skapas bättre konkurrensförhållanden för
exportföretag. Då stimuleras nyföretagande och investeringar i produktivt
arbete. Det kan innebära en renässans för ny- och småföretagande.
Framtidens jobb skapas framför allt i de små företagen. Med avregleringar
och förändring av den offentliga servicen kan möjligheter till nya företag
inom tjänstesektorn skapas. Inte minst inom traditionella kvinnoyrken inom
vård och omsorg skapas utrymme för både nya jobb och nya företag.
Målet för en liberal regionalpolitik är att skapa miljöer som kan stimulera
kreativitet, enskilda initiativ och lokal mobilisering. Kampanjen ”Hela Sve-
rige skall leva” har visat att såväl idéer som kreativa människor finns överallt
i vårt land.
Herr talman! I Gävleborgs län är Ljusdal och Hofors inplacerade i stöd-
området. De problem som föranledde den tillfälliga inplaceringen av Ovan-
åker, Bollnäs, Söderhamn och Nordanstig i stödområdet har kraftigt för-
stärkts under pågående lågkonjunktur. I flera fall har den därav föranledda
utslagningen av arbetsplatser haft en sådan omfattning att problemen inte
längre kan lösas endast av en uppgång i den ekonomiska utvecklingen. Det
gäller i synnerhet kommunerna i Voxnandalen - Bollnäs och Ovanåker. Jag
välkomnar därför regeringens nyligen fattade beslut att förlänga den tillfäl-
liga inplaceringen av bl.a. dessa fyra kommuner.
Gävleborgs län är med sin långsträckta form från norr till söder mycket
beroende av goda kommunikationer. Genom sitt geografiska läge har länet
en strategisk betydelse för all markbunden trafik mellan Norrland och Mel-
lansverige. All omfattande och tyngre trafik på såväl väg som järnväg passe-
rar genom länet. Infrastrukturpropositionen har på ett glädjande sätt tillgo-
dosett våra främsta behov vad gäller upprustning av vägar och järnvägar.
Förverkligandet av snabbtågsförbindelser längs Ostkustbanan och Norra
stambanan kommer att förkorta restiden till Uppsala och Stockholm avse-
värt. Det kommer att underlätta och förstärka de satsningar som näringsliv
och kommuner gör för att utveckla södra Norrland. Det utvidgar de lokala
arbetsmarknaderna och ökar möjligheten till såväl tillfällig som mera varak-
tig arbets- och utbildningspendling. Det förbättrar interaktionen mellan ar-
betsmarknader inom länet men även med Uppsala- och Sundsvallsregionen,
vilka också är betydande utbildningscentra.
Därmed, Arne Jansson, har kraven i min motion A472 tillgodosetts av den
av regeringen förda politiken.
Anf. 61 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! För en tid sedan gjorde tidningen Veckans affärer ett försök
till analys över vilka regioner i landet som hade förutsättningar att utvecklas.
Enligt tidningen löper Bergslagen stor risk att bli ett enda stort gruvhål eller
ett reservat för pensionärer. Framtidsforskaren Åke E. Andersson ansåg att
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
66
det behövs djärva planer och föreslog en rejäl import av entreprenörsorien-
terade Hongkongkineser som skulle kunna sätta fart på området. Åke E.
Andersson ansåg också att Bergslagen är fångad i sin historiska roll. Det
kanske ligger något i det. Bergslagen kan ses som den svenska industrins
vagga och har spelat en stor roll i välståndsutvecklingen.
Det som de flesta kommunerna i området har gemensamt är att de varit
och är beroende av en enda dominerande industri. Vi vet vad som händer
orten och kommunen när en stor industri tvingas att lägga ner verksamheten.
Bergslagen har varit och är sårbar i den omstrukturering som pågår.
Örebro län har under de senaste 20 åren utsatts för en omfattande struk-
turomvandling. Den ekonomiska krisen och regeringens ekonomiska politik
har lett till den högsta arbetslöshet vi någonsin haft i länet. Siffran för öppet
arbetslösa är nu 7 %. Vi ligger på tredje plats i landet. Det är ingen placering
vi eftersträvar. Men så är det, och länet måste därför prioriteras när det gäl-
ler regionalpolitiska insatser inom alla områden.
Vad gäller industrisektorn har Örebro län en koncentration av tung verk-
stads- och processindustri i länets norra, västra och södra delar. Vi kallar det
halvmånebältet. Gemensamt för de kommuner som ingår i bältet är beroen-
det av industrisektorn. Man är beroende av ett enda företag och en bransch.
Det gäller framför allt kommunerna Hällefors, Ljusnarsberg, norra delen av
Lindesbergs kommun, Degerfors och Karlskoga.
Invånarna i länet har numera lärt sig att det är på dem själva det beror om
det skall bli ytterligare arbetstillfällen. Det finns ett stort lokalt engagemang.
Men det är viktigt, som Georg Andersson betonade i sitt anförande tidigare
i dag, att de lokala initiativen tas tillvara på ett bättre sätt. Till det behövs
också hjälp och stöd i form av regionalpolitiska insatser
Vi är naturligtvis oroliga för vad en privatisering och bolagisering av statlig
verksamhet kommer att betyda för våra kommuner. Vem är intresserad av
att driva verksamhet i områden med stor arbetslöshet och där t.ex. posten
och televerksamheten är hotad?
I fyra motioner har vi socialdemokrater från Örebro län beskrivit vad vi
anser behövs för att utveckla länet både på kort och lång sikt. En inplacering
av Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner i stödområde 1 är i dagens svår-
bemästrade situation en nödvändighet. Regeringen har möjlighet att under
en begränsad tid besluta om högre lokaliseringsbidrag för kommuner som är
placerade i stödområde 2. Det har man gjort när det gäller Hällefors och
Ljusnarsberg. Det är naturligtvis bra. Men bättre och mer berättigat är att
de blir varaktigt inplacerade i stödområde 1.
Vi har också beskrivit vad som behövs för att utveckla Karlskoga-Deger-
fors-regionen. Det är också fler omgivande kommuner än Degerfors som är
beroende av arbetsmarknaden i Karlskoga, nämligen Storfors och Kristine-
hamn i Värmland.
Vi har föreslagit nödvändiga satsningar på vägar, järnvägar och på utbild-
ningen. Kravet på utbildningen kan delas upp i två delar. En del ger en ut-
bildning och förbättrad kompetens till dem som är drabbade av strukturra-
tionaliseringar. Den andra delen skulle omfatta högskolan i Örebro med
satsning på mer kvalificerad teknisk utbildning.
Örebro län är befolkningsmässigt Sveriges mittpunkt. Vi föreslår utbygg-
nad av tågtrafiken på Mälarbanan och Nobelbanan och andra snabbförbin-
delser för persontrafik samt en terminal för godstransporter. Det är åtgärder
som skulle bidra till en bra framtidsutveckling för länet.
Herr talman! Jag är inte nöjd med den behandling våra motioner fått i
utskottet. Riksdagen har fastställt målen för regionalpolitiken - mål som in-
nebär att människor skall ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett
var de bor i landet. Jag tycker inte att regeringen lever upp till de målen.
För att göra det krävs en aktivare och mer kraftfull regionalpolitik än den
regeringen för i dag.
Anf. 62 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande rörande regionalpo-
litiken behandlar en rad motioner. Den motion som vi socialdemokratiska
ledamöter på Värmlandsbänken gemensamt utarbetat är ett viktigt doku-
ment över det som hänt och händer i vår valkrets och i vårt län.
Värmland blöder. Det är en sanning som värmlänningarna tyvärr tvingas
uppleva både dag och natt, höll jag på att säga. Värmland är ett av många
län som får vidkännas dramatiska förändringar. Många människor - allför
många - upplever en tilltagande otrygghet som kan liknas vid förtvivlan, för
att inte säga hopplöshet.
Arbetslöshetssiffrorna talar sitt kalla tydliga språk. Det är en ytterst oviss
framtid som väntar. Visst gavs det vallöften både här och där. Visst borde
många bland mina länskolleger känna av den tilltagande snålblåsten som på
sina håll lokalt ökat till stormstyrka.
Så till betänkandet: Utskottet konstaterar att arbetslösheten i Bergslags-
länen - dvs. Värmlands Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län - har ökat.
Med undantag av Västmanlands län ligger alla övriga Bergslagslänen över
det s.k. riksgenomsnittet. De inomregionala skillnaderna är stora, som ut-
skottet mycket riktigt framhåller.
I Värmland är det Eda kommun som har den högsta registrerade arbets-
lösheten med 9,4 %. Med riksgränsen i väster, och med långa avstånd till
andra industricentra inom länet, har kommuninvånarna och de styrande
inom både företagsvärlden och Eda kommun det synnerligen besvärligt,
trots den förändrade stödindelning som skett i andra sammanhang. En när-
mare analys av länets geografiska karta och den snabbt ökande arbetslöshe-
ten visar allt annat än positiva förtecken.
Tittar vi ut över länets horisont kan vi konstatera att ytterligare orosmoln
dykt upp på vår himmel. Jag tänker då i första hand på våra järnbruksarbe-
tare i Hagfors och deras familjer. Järnverket har försålts till den österrikiska
Böhlerkoncernen. Företaget vill nu smita undan de tidigare utlovade ersätt-
ningsjobben till Hagfors.
Jag behöver inte orda mer om detta efter gårdagens riksdagsdebatt i ären-
det. Vi kan konstatera att det finns fog för att regeringen och dess utsedda
företrädare agerar med kraft och mod i de nu inom kort inledda förhandling-
arna. Vi hoppas naturligtvis och tror alltjämt på att bolaget infriar förhopp-
ningarna och medverkar till att de utlovade ersättningsjobben kommer till
stånd.
Herr talman! Man kan finna vissa tecken i skyn som kan ge framtidstro.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
67
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Men tålamodet med den sittande regeringen böljar alltmer tryta. Det går
inte att bara skylla på tidigare regeringar och säga att det enbart är Social-
demokraternas fel att det i dag står 20 000 värmlänningar utanför en ordina-
rie arbetsmarknaden.
Det finns riksdagsledmöter tillhörande regeringspartierna som har en
ständig förmåga att skylla ifrån sig och ge skulden för det skedda till alla
andra. Det håller inte i längden att bara skylla ifrån sig på oss för all framtid.
Regeringen har det yttersta ansvaret för den förda politiken. Det är, herr
talman, och förblir den sittande regeringen som har regeringsansvaret. Den
får därmed finna sig i att kritiseras av oppositionen. Ansvaret vilar tungt på
Kjell Ericsson och alla andra riksdagsledamöter tillhörande regeringsallian-
sen.
Herr talman! Det finns många bäckar små som till slut bildar en å. Låt mig
ta ett par exempel. Ägaransvaret för statliga företag är en av de saker som
indirekt berörs av vilken regering som styr landet. Nu är regeringen på väg
att i sin iver att privatisera och bolagisera bryta den träffade överenskommel-
sen mellan Socialdemokraterna och regeringen om ett tidsbegränsat morato-
rium när det gäller att försälja koncerner ledda av statliga företag. Av ideolo-
giska skäl vill man snarast sälja ut Celsiuskoncernen. Zackrisdalsverken,
som ingår i nämnda koncernbildning, är snart ett minne blott.
Utskottet pekar på att regionalpolitiska hänsyn måste tas när åtgärder be-
slutas inom andra politikområden. Det är riktigt.
Har Kjell Ericsson och andra regeringsföreträdare plötsligt glömt denna pas-
sus, när man nu ohämmat vill gå in för att snabbt sälja ut Celsiuskoncernen
och dess anställda till högstbjudande? Det gäller också affärsverken Posten
och Televerket. Jag fick för bara ett par timmar sedan ett samtal om att Pos-
tens anställda vill träffa oss här på Värmlandsbänken för att diskutera frågor
som rör Posten; de anställda säger att man inte alls tar regionalpolitiska hän-
syn.
Ett annat område är byggbranschen. Ni kommer aldrig ifrån ansvaret för
den höga byggarbetslösheten heller. Att på så kort tid förändra bostadsfinan-
sieringssystemet är en miss, och det får stora konsekvenser för alla berörda.
Ytterligare 3 miljarder i minskade bostadssubventioner aviseras, och allt fler
frågar sig: Vad blir följden av detta? Är Kjell Ericsson beredd att verka för
att de tre miljarderna tas upp på nytt? Jag är beredd att från mitt partis sida
diskutera frågan. Jag tror att det här i slutändan kommer att drabba oss
själva.
Den 16 april behandlades näringspolitiken. Där avslog majoriteten våra
krav om en utökning med ca 100 miljoner kronor till småföretagsverksam-
heten - för att ta ett av många exempel.
Det finns ett samband och en helhet när det gäller politiken. Jag tycker
inte att regeringspartiernas riksdagsledamöter och andra företrädare lever
upp till vad man i andra sammanhang säger.
I betänkandet har vår motion välvilligt avstyrkts med olika formuleringar.
Laila Strid-Jansson har i sin reservation varit mera lyhörd för de krav vi
framfört. Jag och s-kollegerna på Värmlandsbänken kommer i den efterföl-
jande voteringen att stödja reservation nr 10 om insatser i Bergslagslänen,
68
eftersom skrivningen där i den del som rör Värmland bättre tillgodoser yr-
kandena i vår motion.
Vi är inte alls nöjda med majoritetens skrivningar. Jag kan inte heller finna
att kraven i den borgerliga motionen av Isa Halvarsson, Kjell Ericsson m.fl.
blivit tillgodosedda med majoritetens skrivning. Jag beklagar att mina ärade
bänkkolleger inte fått gehör vare sig för sina egna krav eller för våra kon-
kreta krav i motion 439. Man kan gott utan att ironisera säga att de inte
nådde ända fram. Låt mig också säga att det inte är någon anklagelse - det
är bara ett konstaterande om majoritetsskrivningen i arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande.
En jämförelse mellan majoritetens skrivningar och s-reservationerna visar
trots allt att Socialdemokraterna har en något vassare udd och en mer välvil-
lig inställning i stort till regionalpolitiken både inom Bergslagen och i skogs-
länen. Det är naturligtvis förpliktande för framtida regionalpolitiska strä-
vanden och våra idéer, som bör kunna förverkligas i ett senare skede.
Till sist, herr talman, en kommentar till den debatt som har pågått här. Jag
har naturligtvis ingenting emot att företrädare för andra partier för fram våra
angelägna krav. Om vi har skrivit en bra Värmlandsmotion - vilket vi tycker
att vi har gjort - är det bara bra om Ny demokrati eller andra partier hakar
på och för fram kraven i den. Det är ju parlamentarismens grundidé. Jag vill
bara säga det som en kommentar till den debatt som här har förts.
Herr talman! Nu väntar vi oss att den s.k. infrastrukturpropositionen
kommer att behandla frågor som rör Värmland om järnvägar, vägar och flyg-
platser och att vi tillgodoses i de diskussioner som kommer att föras mellan
regering, verk och myndigheter. Det är viktigt att vi kan komma hem till
länet och säga att vi tillsammans ändå har klarat det här. Ett råd till Kjell
Ericsson och Isa Halvarsson är att jobba och jobba målmedvetet för att klara
länet. Då kan vi ses på barrikaderna än en gång.
Jag hoppas, herr talman, att vi ändå kan bringa ned arbetslöshetssiffrorna
och att vi inte kan förvänta ett förverkligande av de prognoser som nu före-
ligger om att 40 %, kanske 50 % av byggnadsarbetarna inom vissa län kom-
mer att vara arbetslösa vid kommande årsskifte, om inget görs. Det är en
otillständig situation. Därför finns det all anledning för Kjell Ericsson och
andra att arbeta för att skapa jobb, både i Värmland och i andra delar av
vårt land.
Jag instämmer i det yrkande som tidigare framförts av Georg Andersson
och Berit Andnor och yrkar därutöver bifall till reservation 10 av Laila Strid-
Jansson.
Anf. 63 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Magnus Persson uppmanade mig att jobba och jobba. Det
är någonting som jag har gjort alltsedan jag kom till riksdagen. Under den
gamla regeringen jobbade jag på samma sätt som jag har gjort under den
nuvarande regeringen, men nu har jag bättre tillgång till regeringskansliet
än tidigare. Men jobbar och jobbar för Värmland och resten av landet, och
för att få ned arbetslösheten, gör vi. Jag skall i mitt anförande redovisa en
del av det.
Det har sagts mycket om regionalpolitik i dag. Därmed kan man konsta-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
69
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
70
tera att målen för regionalpolitiken ligger fast. Det innebär att människor
oavsett var de bor i landet skall ha tillgång till arbete, service och god miljö.
Politiken skall också främja en rättvis fördelning av välfärden i olika delar
av landet.
För att vi skall nå de målen måste det skapas förutsättningar för ekono-
miskt, socialt, kulturellt och ekologiskt fungerande regioner. Det är viktigt
att ha dessa förutsättningar klara för sig i det regionalpolitiska arbetet.
Sverige har haft och har stora problem - med finanskriser, bankkriser, in-
dustrikriser och arbetsmarknadskriser. De här problemen kunde man bölja
skönja redan 1989, när bubblan sprack efter år av spekulations- och infla-
tionspolitik. Härefter har det varit mycket besvärliga år; sedan 1989 har vi
förlorat över 200 000 industriarbetstillfällen, och det är allvarligt.
Regeringen har därför fått arbeta hårt för att återupprätta Sverige som en
tillväxt- och företagarnation. Det har bl.a. skett genom att man har sänkt
skatter och avgifter och genom att man har åstadkommit bättre riskkapital-
försörjning och i övrigt förbättrat villkoren för de små och medelstora företa-
gen. Man har också fått satsa mycket stora resurser för att hävda arbetslin-
jen. Man har även tvingats till mycket stora offentliga besparingar. Men trots
det är regionalpolitiken ett prioriterat område.
Den långvariga lågkonjunkturen i kombination med bransch- och struk-
turproblem har gjort att Värmland har drabbats hårt - det är Magnus Pers-
son och jag överens om. Vissa kommuner har drabbats mycket hårt av ar-
betslösheten. Därför finns till det här betänkandet en motion från de borger-
liga företrädarna på Värmlandsbänken. 1 den motionen tar vi bl.a. upp be-
hovet av olika regionala insatser i Värmland. Bl.a. tar vi upp behovet av tem-
porära uppflyttningar i högre stödområde för vissa kommuner.
Jag har förståelse för utskottets synpunkter att de långsiktiga problemen
måste vara avgörande för stödområdets avgränsningar. Men temporärt är
det vissa kommuner som har extremt svåra problem på grund av strukturför-
ändringar och nedgången i vissa branscher. Jag är därför väldigt nöjd med
att regeringen har hörsammat vår begäran om temporära förändringar för
vissa kommuner. Det har man gjort redan innan motionen behandlades här
i riksdagen. Syftet med den är alltså tillgodosett, och det har det blivit genom
arbetet direkt gentemot regeringen. Vi har uppvaktat och försökt påverka
gång efter gång, och vi har också nått fram.
Det innebär att kommuner som tidigare tillhörde stödområde 2 - Hagfors,
Torsby, Eda och Åijäng - kommer att få bättre möjligheter vid nyetablering
eller expansion i befintliga företag - stödprocenten höjs från 20 % till 35 %.
Det kommer att bli en mycket bra draghjälp i en besvärlig situation. Kom-
munerna Kristinehamn, Storfors, Degerfors och Karlskoga får också vara
kvar i tillfälligt stödområde.
I Hagfors har det som bekant under en längre tid varit stora problem med
det största företaget, Böhler Uddeholm, precis som Magnus Persson konsta-
terade. Den österrikiske ägaren har beslutat om stora neddragningar av
verksamheten. Ägaren har därmed inte levt upp till de uppfästelser som
gjordes i samband med förvärvet av företaget. Vi har därför över alla parti-
gränser arbetat hårt för att trycka på ägaren.
Det har skett genom täta kontakter med regeringen. Regeringen har
också på olika sätt agerat i frågan, bl.a. genom det ansvariga statsrådet och
dennes statssekreterare. Vidare har regeringen bl.a. utsett landshövdingen i
Värmland att vara regeringens förhandlingsman mot den österrikiske äga-
ren. Detta ärende kommer att följas noggrant också i fortsättningen - det
här är en viktig fråga för oss.
Järnverket i Hagfors är en dominerande arbetsplats i kommunen. På
grund av den uppkomna situationen är problemen mycket stora. Därför är
det bra att regeringen har beslutat om bättre möjligheter när det gäller att
utveckla befintliga företag och att få nya företag till orten. Detsamma gäller
också de andra kommuner som temporärt har fått bättre regionalpolitiskt
stöd.
Nu är det inte bara de rena regionalpolitiska stöden som är av betydelse
utan också mycket annat, som har konstaterats tidigare i dag. De största
medlen till regionerna går ändå ut via andra sektorer. Ett viktigt område är
satsningen på infrastruktur, dvs. vägar, järnvägar, telekommunikation m.m.
Regeringen har lagt fram en strategi för hur det framtida kommunikations-
nätet skall se ut. För Värmlands del tycker jag att förslaget är bra. Man har
fått med E 18 och riksväg 45 i nationella stamvägnätet. Även väg 61 tillmäts
en hög prioritet, och vägarna 62, 63 och 64 finns med som viktiga vägar.
När det gäller järnvägen hör sträckan Stockholm-Oslo, via Karlstad och
Arvika, till de järnvägar som skall byggas ut för snabbtåg. Likadant är det
med sträckan Karlstad-Göteborg. Allt detta är bra för Värmland. Det finns
också stora medel angivna för utbyggnad. Under tioårsperioden rör det sig
faktiskt om 98 miljarder. Till detta kommer de vägar som skall finansieras
via avgifter.
Om man tittar på vad som är på gång finner man att E 18-projektet mellan
Slottsbron och Valnäs kommer att startas upp inom kort. Det är bra att den
flaskhalsen nu byggs bort. Det ger samtidigt många arbetstillfällen till entre-
prenörbranschen. Ett projekt som jag hoppas skall komma i gång gäller för-
bifarten vid Kil, alltså vägarna 45 och 61. Projektet innebär en förkortning
av sträckan mot Sunne och Arvika med flera kilometer. Det är ett projekt
som också samhällsekonomiskt är mycket lönsamt.
Under det senaste året har det anslagits sammanlagt 3,7 miljarder för sats-
ningar på länsvägnätet i glesbygden och på grusvägarna i skogslänen. Detta
har gjort att det för första gången på många år finns resurser för att rusta upp
de mindre vägarna i Värmland. Det pågår också många projekt runt om-
kring i länet, vilka i första hand medför bättre vägar för de berörda. De ger
också många arbetstillfällen, och det är viktigt. Så satsningen på infrastruk-
tur är högst angelägen, och den måste fortsätta.
Det finns också många andra delar som är viktiga för regionalpolitiken.
Dit hör jord- och skogsbruket. Om man skall kunna ha öppna landskap
måste de areella näringarna få förutsättningar för att kunna fortleva och ut-
vecklas. Därför är t.ex. Norrlandsstödet viktigt för jordbruket.
När det gäller skogsnäringen bör man vara observant på de regionalpoli-
tiska konsekvenserna. Lågkonjunkturen har gjort att virkespriserna kraftigt
har sjunkit. Man börjar också tala om avståndsrelaterade priser. Detta kan
vara ett hot mot inlandets stora skogsresurser. Skogen är vår främsta råvara
och ger stora resurser till vår välfärd. Därför gäller det också att se till att
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
71
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
72
skogen får de rätta förutsättningarna. Det är väsentligt att också de mindre
sågverken i skogslänen får de rätta förutsättningarna. De förädlar råvaran
och skapar arbetstillfällen ute i bygderna. Det är också viktigt att forsknings-
resurserna ökar till skogsnäringen. Det finns mycket att göra när det gäller
förädling av våra råvaror till fina produkter.
En annan väsentlig fråga gäller användningen av bioenergi. Det finns se-
dan tidigare en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet be-
träffande resurser till ny teknik och satsningar på bioenergin. I klimatpropo-
sitionen finns det ytterligare förslag om stimulanser till satsningar på just bio-
energi, bl.a. i form av stöd till mindre pannanläggningar.
Även utbildningsinsatserna är otroligt väsentliga i regionalpolitiken. Det
gäller alla skolformer. Det gäller grundskolan, gymnasieskolan, komvux,
högskolan och utbildning i företag. Det gäller att passa på att höja kompe-
tensen, så att vi står väl rustade när konjunkturerna vänder.
Herr talman! Vi har förvisso en svår tid, med svåra ekonomiska problem
och en hög arbetslöshet. Det gör kanske att vi både måste gasa och bromsa.
Men det absolut väsentligaste nu är att vi arbetar för att få ner räntan. Detta
gäller både företagare och enskilda, och det gäller för hela landet.
Trots att vi har stora problem och kommer att ha så under en lång tid kan
man ändå skönja ett visst ljus för vårt näringsliv. Genom olika åtgärder, t.ex.
sänkta skatter och avgifter, bättre riskkapitalförsöijning, sänkt ränta och
kronans depreciering har vår konkurrenskraft kraftigt förstärkts. Det kan
man också avläsa i större order främst på exportmarknaden men också på
den inhemska marknaden.
Jag vill på inget sätt förringa de problem som finns. Det är många företa-
gare som i dag har det väldigt jobbigt. Men man kan ändå se att det satsas
på nya verksamheter. Ett sådant roligt exempel är byggandet av ett nytt ble-
keri vid Säffle bruk. Ett annat exempel är startandet av en ny påsindustri i
Töcksfors. Utbyggnaden av Abekos industrier i Årjäng hör också till dessa
roliga exempel.
Man måste också ha med sig de ljusa exemplen. Det handlar om att skapa
mod, optimism och framtidstro. Det gäller att man går vidare i detta arbete
för att skapa bra förutsättningar att bo och leva i hela vårt land.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 64 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag sade i mitt inledningsanförande, Kjell Ericsson, att de
temporära åtgärderna med uppflyttning av stödområde är bra. Det har vi
krävt tidigare, men det är bra att regeringen har fullföljt den linjen.
Kjell Ericsson har några standardfraser. Han säger att bubblan brast 1989.
Det var långt före den här regeringens tillträde. Då uppkom kriser, arbets-
löshet osv. Jag tycker att Kjell Ericsson skall sluta med dessa standardfraser.
De är mer eller mindre en variant av skitsnack.
Jag ifrågasätter inte att Kjell Ericsson jobbar. Jag har också, herr talman,
jobbat rätt länge i det här jobbet. Jag har suttit både i opposition och i rege-
ringsställning. Jag har jobbat i perioder då vi har haft betydligt bättre siffror
än vad man i dag kan redovisa. Därför kan det vara en och annan som ifråga-
sätter om regeringen för den här arbetslinjen, som Kjell Ericsson säger. Herr
talman! Det är väl bara att titta på de siffror som finns. Jag nämnde att det i
dag står drygt 20 000 värmlänningar utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Kjell Ericsson säger också att han skönjer ett ljus i tunneln. Herr talman!
Vi är många som har tittat efter det ljuset. Tyvärr har vi svårt för att se det.
Det är en flämtande låga. Förhoppningsvis kan den bli större, men nog finns
det fler än Kjell Ericsson som jobbar när det gäller Värmland.
Kjell Ericsson bör lyda ett råd, nämligen att vara litet mer ödmjuk och
inte på alla punkter skylla ifrån sig. Det är och förblir den nuvarande rege-
ringen, och de till regeringen hörande riksdagsledamöterna, som har det yt-
tersta ansvaret.
Kjell Ericsson kommenterade inte min fråga om varför han och alla andra
sade nej till 100 miljoner kronor, som skulle ha gått till småföretagsverksam-
het. Han vill egentligen inte heller kommentera Laila Strid-Janssons reserva-
tion. Jag tycker inte att majoritetens skrivning är till fyllest. Man tillgodoser
varken våra krav eller de krav som Kjell Ericsson själv har undertecknat i en
motion. Men vi skall inte kasta yxan i sjön. Framtidstro och optimism har
alltid funnits bland värmlänningar, och vi skall se framtiden an med tillför-
sikt. Men var litet ärligare och uppriktigare i den framtida debatten!
Anf. 65 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Magnus Persson uppmanar mig till större ödmjukhet. Jag
har alltid varit ödmjuk i det politiska arbetet. Jag tar heller inte till några
brösttoner. Jag har förklarat läget, hur det ligger till. Jag kan däremot ibland
ifrågasätta Magnus Perssons ödmjukhet.
Jag minns den första debatten som vi förde här i kammaren efter rege-
ringsskiftet. Det vara bara två veckor efter det att den nya regeringen hade
tillträtt. Också då påstod Magnus Persson att det var regeringens fel att vi
hade den höga arbetslösheten. Så kunde det näppeligen inte vara. Detta
skulle i så fall ha skett på två veckor.
Jag konstaterar bara fakta - vad som har hänt under 80-talet, vad som har
hänt i och med olika kriser och vad som har gjort att vi har hamnat i det läge
som råder i dag. Vi kommer inte ifrån den biten. Det kanske är många som
är ansvariga för det här, men regeringsmakten innehades då av ett annat
parti. Men nu måste vi också städa upp efter detta, få det här klart. Finans-
krisen kostar oss stora pengar. Den har dessutom skapat en stor arbetslös-
het. Vi har också den värsta lågkonjunkturen i mannaminne. Allt detta gör
att vi har en svår situation, men vi jobbar hårt för att komma till rätta med
det här.
Det pratas om att vi inte tar arbetslinjen på allvar. Jag kan bara nämna
några exempel. Vi skall ha 100 000 i ungdomspraktikplatser, 42 000 i AMS-
utbildning, 16 000 i annan utbildning, 28 000 i företagsutbildning, 50 000 i
arbetslivsutveckling, 20 000 i utbildningsvikariat och 42 000 i beredskapsar-
beten. Vi har sammanlagt åtgärder för 311 000 personer.
Det finns inte någon regering som har satsat så mycket på arbetslinjen som
den här regeringen har gjort. Det är viktigt att konstatera.
Vår motion från den borgerliga bänken har blivit tillgodosedd. Vi har fått
den temporära uppflyttning i stödområde som vi har begärt. Kompetenshö-
jande utbildning, tjänsteföretag m.m. ingår i paketet. Kapitalförsörjningen
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
73
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
74
finns också med. Vi har startat med nyföretagarlån genom industri- och ny-
företagarfonden. Vi har också verkat för att utvecklingsfonden i Värmland
skall få ha kvar sina pengar längre, trots de indragningar som den förra rege-
ringen beslutade om. Vi jobbar också fortsättningsvis för att ge företagen
bättre möjligheter, bl.a. genom skattelättnader. Detta har skett redan nu.
Skatter och avgifter har sänkts, och skatter har faktiskt slopats. Därtill kom-
mer ytterligare ett förslag om förbättrade möjligheter för småföretagare med
sänkta skatter och kvittningsrätt. Denna regering har kommit med ett batteri
av åtgärder.
Anf. 66 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Herr talman! Oppositionens roll är naturligtvis alltid att kritisera. Om det
ansågs att jag var ute för tidigt efter två veckor, är jag i alla fall i dag inte ute
alltför tidigt. I dag har den sittande regeringen haft så pass lång tid på sig att
köra i gång regeringsmaskineriet att den hade kunnat visa upp betydligt
bättre resultat. I regeringsdeklarationen sades att hela Sverige skall leva.
Allt det som Kjell Ericsson räknade upp är bra. Han räknade emellertid
inte upp de alternativa förslag som vi socialdemokrater har. Han kommente-
rade inte med ett ord att vi vill utöka stödet till småföretagsverksamheten
med 100 miljoner kronor. Han sade inte ett ord om att vi vill återupprätta
den Verkstadstekniska delegationen för underleverantörsprogrammet. Det
skulle ha gett avsevärda resultat i Töcksfors, Årjäng och på andra orter inom
vårt län. Det är här den nyfondsgaranti som många hoppas på kommer in.
Jag tror dock inte att man skall ha alltför stora förhoppningar. Vi hade avvi-
kande förslag som vi tyckte var bättre.
Sist men inte minst efterlyste jag ödmjukhet från Kjell Ericssons sida. Jag
tycker att vi kan mötas i debatten både här i kammaren och hemma i Värm-
land. Men jag tror inte att det i längden går att skylla ifrån sig. Det är och
förblir den sittande regeringen som har regeringsansvaret. Alla riksdagsle-
damöter som tillhör den falangen måste inta sin roll såsom ledamot av ett
parti i regeringsalliansen.
Huruvida er motion är tillgodosedd eller ej kan vara en tolkningsfråga.
Jag har en annan syn på saken. Jag tycker inte heller, Kjell Ericsson, att ma-
joriteten har tillgodosett de krav och önskemål som vi hade i vår motion.
Därför, herr talman, har vi sagt att vi i slutomgången kommer att rösta med
den reservation som bättre tillgodoser Värmlands intressen. Låt oss mötas
på hemmaplan, Kjell Ericsson, och fortsätta med den här debatten. Det vik-
tiga är att Värmlands röst hörs och att det kan skapas flera jobb i Värmland
och i landet i övrigt.
Anf. 67 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag fortsätter gärna debatten. Det är viktigt för Värmland
att dessa frågor lyfts fram. Jag är också ödmjuk i denna debatt. Jag vet att
frågorna är mycket viktiga. Vi har många allvarliga problem, som inte kom-
mer att lösas i år eller nästa år. Vi kommer att ha problem under många år
framöver. Jag skyller inte ifrån mig. Jag bara konstaterar fakta och vad vi
har att göra. Många har ansvaret för vad som har skett. Men däremot är det
mycket svårt att lösa problemen. Det kommer att ta lång tid.
Magnus Persson nämnde 100 miljoner i ytterligare stöd till småföretagsut-
veckling. De satsningar vi har gjort med skatter och avgifter som har sänkts
omfattar mycket mer än 100 miljoner. Vi har gett företagen möjlighet till
bättre riskkapitalförsörjning. Vi har också föreslagit att man skall lägga fram
ett program för regeringen som gäller innovatörer och uppfinnare, där det
skall satsas pengar. Mera industrirelaterad forskning och utveckling skulle
kunna hjälpa inte minst vårt län och förhoppningsvis även skogsnäringen. I
vårt län har det i år satsats 550 miljoner på infrastruktur. Det är mycket mera
än vad som har gjorts tidigare. Det har också satsats på arbetslösheten.
Sammantaget har det satsats enorma resurser. Vi skall kämpa för att få
mera resurser. Det måste emellertid också finnas en balans i den här diskus-
sion, och man måste se till vad som är möjligt. Vi har gjort vad som är möjligt
i det här fallet.
Anf. 68 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Kjell Ericsson säger att motionen - jag utgår från att vi avser
samma motion, nämligen motion 467 - har blivit tillgodosedd av regeringen
innan den behandlades i utskottet. Jag undrar i så fall om utskottet har be-
handlat ärendet på fel sätt. Om motionen är tillgodosedd, brukar man väl
skriva i betänkandet att motionen är tillgodosedd och därför inte behöver
behandlas.
På s. 38 i betänkandet sägs att utskottet med det anförda avstyrker bl.a.
motion A467, i förekommande fall i motsvarande delar. På s. 62 sägs att med
åberopande i övrigt av vad som anförts i inledningen till detta avsnitt av-
styrks bl.a. motion A467, i förekommande fall i berörda delar. Jag vet inte
om det är fråga om en felhantering. Jag tycker dock att det skulle ha under-
lättat för ledamöterna i utskottet samt för kansliet om man hade avfärdat
motionen i början av hanteringen och sagt att den är tillgodosedd och inte
behöver belysas ytterligare.
Anf. 69 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Den viktigaste begäran i motionen var att en temporär upp-
flyttning i ett högre stödområde skulle ske. Det har vi begärt. En sådan åt-
gärd har regeringen vidtagit redan innan ärendet avhandlades i riksdagen.
Det innebär att motionen är tillgodosedd. Vi har fått som vi vill, och då är
vi nöjda med det här.
Arbetsordningen i riksdagen är sådan att man rent formellt avstyrker mo-
tionen. Innehållet i motionen är dock tillgodosett. Vi har fått dessa kommu-
ner temporärt uppflyttade i högre stödområden. Vi är nöjda med det.
Även infrastrukturen finns med här. I princip alla de vägar som jag räk-
nade upp i mitt anförande finns med. Under alla år har jag i riksdagen motio-
nerat om just dessa vägar, som nu finns med i regeringens infrastrukturpro-
position. Det gäller E 18 och vägarna 45, 61, 62, 63 och 64 och järnvägen
mellan Stockholm och Oslo samt mellan Karlstad och Göteborg. Allt det
där har jag motionerat om sedan jag kom in i riksdagen. Nu finns det med i
regeringens proposition. Det visar också att dessa viktiga bitar är tillgodo-
sedda. Arbetssättet är dock sådant att man i alla fall avstyrker motionerna,
eftersom det här redan är genomfört. Sådan är arbetsordningen i riksdagen.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
75
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
76
Anf. 70 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara få bekräftat att Kjell Ericsson har sagt att hela
denna motion är tillgodosedd. Den tillgodosågs innan den kom till utskottet.
Det faktum att man avstyrker motionen och i stort sett inte har kommenterat
den så mycket hör till arbetsordningen.
För mig förefaller det här mycket konstigt, men jag får väl studera det litet
senare.
Anf. 71 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Regeringen har vidtagit dessa åtgärder innan riksdagen be-
handlade frågan. Regeringen har vidtagit dessa åtgärder. Man har möjlighet
att vidta sådana temporära åtgärder. Om det i stället hade gällt ett beslut om
att ändra stödområdet helt och hållet, skulle riksdagen ha fattat beslut om
det. Nu kunde regeringen göra detta, eftersom det handlade om något tem-
porärt.
Förslaget om infrastruktur finns med i olika propositioner. Detta medför
att motionen i allt väsentligt är tillgodosedd. Vi kommer säkert att åter-
komma med ytterligare motioner i olika ärenden. För närvarande har det
viktigaste kravet tillgodosetts, nämligen en temporär uppflyttning. Detta har
skett.
Anf. 72 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Ibland kallas denna debattdag för hembygdens dag. I detta
epitet ryms ett mått av raljerande. Det skall vara en debattdag för särintres-
sen och något slags kråkvinkelperspektiv. Men kunskap om regionala pro-
blem är inte utslag av särintressen; genom att förstå regionala problem kan
man också vinna allmängiltiga kunskaper.
Jag talar gärna om Uddevallaregionens problem. Jag gör det som lokalt
förankrad ledamot, men jag gör det också, och kanske främst, ur ett princi-
piellt perspektiv.
Herr talman! Det är nog många ledamöter som inte har hunnit läsa betän-
kandet. Det finns troligen många ledamöter som tänker: Visst har ni det be-
svärligt i Bohuslän, men det har vi också. Det är ju sant.
När jag lyssnat på debatten här i dag och när jag har läst betänkandet har
jag fått en känsla av att det kan finnas ledamöter av arbetsmarknadsutskottet
som inte hunnit läsa alla motioner eller som inte har funderat över alla prin-
cipiella ställningstaganden i detta betänkande. Den känslan får jag när jag i
betänkandet kan läsa hur utskottet raskt och schvungfullt buntar ihop motio-
ner i paket och knippen regionvis och ämnesvis, och närmast i förbigående
avslår dem.
På en och en halv A5-sida avslår utskottet 10 motioner som berör Västsve-
rige. Bohusbänkens motion A474 återges av utskottet. Men motionens ana-
lys och förslag kommenteras över huvud taget inte. Utskottet föreslår egent-
ligen avslag utan motivering. Det är inte en nöjaktig behandling, herr tal-
man.
Personligen har jag i motion A460 tagit upp frågan om återbetalning av
statligt stöd från Volvo med anledning av att man lade ned Uddevallaverken.
Den motionen har utskottet uppenbarligen läst. Den kommenteras på åtta
rader. Utskottet delar min syn, att bidrag skall återkrävas när ett företag inte
uppfyller sina åtaganden. Men utskottet tycks mena att det här är en för-
handlingsfråga för NUTEK och Volvo. Utskottet nöjer sig med att konsta-
tera att NUTEK driver krav på återbetalning av just 115 miljoner kronor.
Herr talman! Riksdagen är ju inte ett ämbetsverk. Riksdagen skall vara
en aktiv kraft och fatta beslut som visar att det är valda representanter som
formar politiken och inte ämbetsmän och företagare i förhandling.
Riksdagen måste inse att svenska folket böljar tröttna; tröttna på att allt
görs upp i slutna rum, där företagen ställer villkoren och staten betalar. Det
må sedan gälla bankstöd eller det mäktiga Volvo.
Frågan om de 115 miljoner kronorna är toppen på ett isberg. Det är ett
berg av gigantiska subventioner som Volvo fick för att satsa på det goda arbe-
tet. Man har diskuterat hur stort det totala stödet var. Det var från brutto-
summor på 12 miljarder till nettosatsningar från samhället på 3-4 miljarder.
Det är fop"rre statstrådet Åsling, en partivän till arbetsmarknadsminister
Hörnlund, som har angett den senare siffran, 3-4 miljarder. Jag tror att Ås-
ling har rätt.
Genom att etablera sig i Uddevalla fick Volvo subventioner, inte bara för
satsningen i Uddevalla, utan man fick också möjlighet att lyfta investerings-
fonder för andra satsningar. Volvo fick dessutom köpa varvet mycket billigt
och kunde som extra bonus tillgodogöra sig stora förlustavdrag från varvet
som juridisk person.
De 115 miljonerna är bara en bråkdel av vad Volvo borde betala tillbaka.
Det är ur skattebetalarnas perspektiv som frågan är av stor principiell vikt.
Riksdagen kan, genom att stödja motion A460 markera att riksdagen inte
accepterar att allmänna medel hanteras ovarsamt. Det gäller en princip-
fråga. Det är inte bara en fråga om stöd till arbetslösa eller stöd till Uddeval-
laregionen.
När Uddevalla miste Uddevallavarvet prövade man en idé. Idén var att
stödja en region indirekt genom att subventionera en storkoncern. I stället
för att dirigera pengar till samhällsorgan som länsstyrelse och kommun, diri-
gerade staten sina pengar till en koncern.
Nu kunde - eller rättare sagt, nu beslöt - Volvo att inte uppfylla sina åta-
ganden. Naturligtvis skall stödet då återbetalas. 115 miljoner är ett absolut
minimum. Men det sades, när pengarna avsattes, att det inte primärt gjordes
för att gynna Volvo, utan för att stärka näringslivet i Uddevallaregionen.
Då är det ju, herr talman, mer än rimligt - ja det är principiellt följdrik-
tigt - att återbetalda medel skall ställas till regionens förfogande. Uddevalla-
regionen har på några få år mist ca 4 000 industrijobb -nästan 80 % av indu-
strijobben.
Uddevallaregionen är trots det inte någon förlorad region. Det finns gott
om idéer och projekt som snabbt kan leda till en återindustrialisering. Men
det saknas riskkapittal. Från kommunens och länsmyndighetens sida gör man
ett bra jobb. Men man kan inte ställa upp med kapital.
De två riskkapitalbolagen Atle och Bure, som man startade med buller
och bång, tar ju inga risker. Från dem råder tystnad. Då behövs en alternativ
resurs. Då fordras att i varje fall några av de medel som en gång anslogs för
Uddevallaregionen också får brukas för sitt ursprungliga ändamål.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regiona Ipolitik
77
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
78
Om nu en riksdagsmajoritet anser att det är rätt att sänka ersättningen till
arbetslösa kan då samma riksdag säga att det inte angår riksdagen hur stat-
liga stödpengar till företag hanteras? Riksdagen måste markera att sparsam-
het med allmänna medel även gäller företagsstöd och att anvisade medel
skall användas till avsedda ändamål.
Statsrådet Hörnlund har i dag i kammaren sagt - i likhet med utskottet -
att frågan ligger på NUTEK:s bord. Det är bara delvis sant. Frågan ligger
just i dag på riksdagens bord. Snart kan frågan ligga på regeringens bord.
Det blir fallet om Volvo vidhåller att man skall överklaga ett beslut om åter-
betalning av 115 miljoner kronor.
Volvo går inte ens med på att betala 115 miljoner. Volvo vill inte ens betala
hälften. Företaget kan möjligen tänka sig knappt 50 miljoner. Det är ett bud
som nästan inte är värt att kommentera. Volvo har råd och skyldighet att
betala minst 115 miljoner. Det skall erkännas att det visserligen motsvarar
nästan 10 årslöner för koncernens styrelseordförande, men det är blygsamt
jämfört med de miljarder koncernen de facto fått av skattebetalarnas
pengar.
Arbetsmarknadsminister Hörnlund har antytt, genom att hänvisa till att
Saab:s besvär om återbetalning avslogs, att regeringen avser att stödja min
och NUTEK:s uppfattning, dvs. att en överklagan från Volvo kommer att
avslås.
Men statsrådet Hörnlund antydde å andra sidan också att det finns skilda
förutsättningar i de båda fallen, t.ex. att Saab var i drift kortare tid.
Det är ingen som vet hur det går i den här frågan. Därför är det viktigt att
riksdagen i dag gör ett tillkännagivande som visar att politikerna återvänt
från 1980-talets frivilliga exil; den tid när kravkoncernerna fick bestämma.
Det kan hända, herr talman, att de riksdagsledamöter som i dag skall rösta
inte hunnit sätta sig in i frågan och därför inte kommer att stödja motionen.
Det är en möjlig tolkning, om det går så illa att den avslås.
Det är då viktigt att fortsätta att driva frågan i andra former och upprätt-
hålla ett politiskt medborgartryck på såväl Volvo som regeringen. Det här
gäller mer än en utsatt region. Det gäller en fråga om att hävda principer,
principer om en ansvarsfull ekonomisk förvaltning och respekt för ingångna
avtal.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag under mom. 53 bifall till motion
A460.
Anf. 73 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Jag vill gärna bemöta Lars Bäckströms kritik när det gäller
återbetalningen från Volvo av pengarna de fått för Uddevallasatsningen.
Man kan tycka att det är berättigat, och jag kan i långa stycken hålla med
Lars Bäckström om att det är riktigt. Man kan vara förgrymmad på Volvo för
att de gör som de gör. Men faktum kvarstår: Det var en socialdemokratisk
regering som förhandlade med Volvo om det här stödet.
Ärendet ligger på regeringens bord, inte på riksdagens bord. Ärendet lig-
ger nu, som vi också har skrivit i betänkandet, hos NUTEK eftersom rege-
ringen har givit NUTEK i uppdrag att förhandla med Volvo om återbetal-
ning.
När jag besökte NUTEK förra veckan sade man att det är ett känsligt läge.
Både NUTEK och Volvo får alltså gå den formella vägen till regeringen med
detta. Det är icke riksdagens ärende ännu.
Anf. 74 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Ja, det här är kanske inte ännu ett ärende för riksdagen. Men
om en liten stund är det så. Vi skall ju strax votera i denna fråga.
I en motion i detta sammanhang sägs det att riksdagen skall våga agera.
Riksdagen skall inte sitta tyst och fungera ungefär som den gjorde förra hös-
ten. Jag skulle vilja säga: I herredagsmän, reser icke så fort! Vad göras skall
är allaredan gjort.
Inte heller får man ha samma inställning som kristdemokraten Harald
Bergström har. Han säger ju: Det här är inte mitt bord.
Så sade man på snobbiga restauranger en gång i tiden. Men här är det
verkligen fråga om vårt bord, Harald Bergström. Vi är politiker, dvs. valda
för ta ansvar för rikets finanser. Det är riksdagens främsta uppgift. Riksda-
gen kan inte acceptera att det slösas med allmänna medel. Därför skall vi
ordentligt markera här. Statsrådet Hörnlund gjorde en lätt markering tidi-
gare i dag och sade att vi kanske kan gå samma väg som i Saabfallet. Men
han sade också att det finns skilda förutsättningar.
Således bör riksdagen markera att den har börjat tröttna på företagare och
banker som inte sköter sig och klarar av sina åtaganden. En riksdagsmajori-
tet kan alltså göra en markering om att pengarna skall återbetalas. De 115
miljonerna är för övrigt bara en bråkdel av vad det företag rätteligen borde
betala som har råd att hålla sig med en styrelseordförande som är värd 10
miljoner per år.
Anf. 75 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Helt kort. Riksdagens bord talas det om. Men vi måste, Lars
Bäckström, hantera saker och ting i rätt ordning. Det är en markering inför
regeringen att detta är upptaget i en motion som behandlats. Däremot skall
vi inte gå in i förhandlingar och agera.
Det har sagts många gånger tidigare, men det kan sägas en gång till, att
det är nödvändigt med förhandlingar i botten. Sedan kan man ge sig på det
hela.
Anf. 76 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Frågan är förhandlad i den meningen att NUTEK har fram-
ställt ett krav på 115 miljoner. Volvo avser dock att överklaga. Möjligtvis
kan man tänka sig knappt 50 miljoner.
Nu har vi i riksdagen möjlighet att agera. Vi kan inte längre, som vi gjorde
under hela 80-talet, vänta på att man förhandlat färdigt. Den inställningen
till politiken - alltså att man skall låta det vara en fråga för tjänstemän och
företagsledare - har redan fått förödande konsekvenser. Det är politikerna
som skall tillse att skattebetalarnas pengar hanteras varsamt och omsorgs-
fullt.
Harald Bergström talar om möjligheter att gå in en gång till, om korten
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
80
pä bordet osv. Men vad fick Volvo i form av förlustavdrag vid köpet av var-
vet? Den frågan kunde kanske utredas.
Regeringen behöver en markering från riksdagens sida, och regeringen får
ta sitt ansvar och hantera frågan med fasthet gentemot företaget. I det av-
seendet har vi inte fått några tydliga signaler. Harald Bergström borde i dag
markera sin inställning och säga att han delar min uppfattning - dvs. att de
115 miljonerna skall återbetalas och att de skall ställas till länsmyndigheter-
nas förfogande när det gäller Uddevallaregionen. Det vore befriande att få
höra något sådant sägas.
Om jag fick höra att grundsynen är densamma och att man av formella
skäl undvek att rösta på ett bättre sätt kan jag förstå resonemanget. Men inte
ens det har sagts. Det har alltså inte framkommit att grundsynen är den-
samma och att de 115 miljonerna skall återbetalas och ställas till Uddevalla-
regionens förfogande. När det inte kommer några sådana indikationer blir
det nödvändigt att hårt driva frågan i riksdagen.
Anf. 77 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Arbetsmarknadsläget i Kristianstads län, liksom i landet i
övrigt, är mycket besvärligt.
I april i år var totalt mer än 26 000 personer inskrivna vid länets arbetsför-
medlingar. Av dessa personer var 11 000 öppet arbetslösa. Det har skett en
mycket kraftig ökning sedan vi i riksdagen i fjol debatterade regionalpoli-
tiska insatser. Det rör sig om en ökning på hela 40 %.
Den mycket kraftiga nedgången på arbetsmarknaden inger naturligtvis
mycket stor oro. Detta borde ge den politiska ledningen och den politiska
majoriteten en och annan tankeställare.
Ett av de allvarligaste inslagen i det rådande konjunkturläget är den höga
arbetslösheten bland ungdomar. På vissa orter i Kristianstads län är ung-
domsarbetslösheten mycket hög, uppemot 15-16 %. Risken är naturligtvis
mycket stor att många av de här ungdomarna tappar fotfästet i tillvaron.
Till följd av privatisering och indragningar av resurser inom den offentliga
sektorn drivs ett väldigt stort antal människor, framför allt kvinnor, ut på en
mycket oviss arbetsmarknad.
Anledningen till det svåra läget är mycket välkänd. Regeringens politik
leder till en mycket kraftig fördjupning av den lågkonjunktur som nu drab-
bar enskilda människor. Åtstramningen fortsätter, vilket gör att ytterligare
arbetstillfällen framöver slås ut. Någon ljusning kan för dagen inte skönjas.
Tvärtom förvärras läget ytterligare till följd av den förda låt-gå-politiken.
Situationen är, som jag ser det hela, utomordentligt dyster i hela landet.
Men det finns regioner som har det extremt svårt och där det vad gäller fram-
tidsutsikterna ser oerhört mörkt ut. Det gäller utan tvivel Kristianstads län,
speciellt de östra delarna.
Vi menar att läget där till följd av vissa faktorer inger mycket stora bekym-
mer och att situationen måste följas upp, för annars är risken stor att man
fastnar i en förödande arbetslöshet och nedgång.
Sammantaget gör detta att framtidsutsikterna bedöms vara särskilt dåliga
i hela länet. Jag skall peka på några faktorer som är av betydelse.
Trävaru- och livsmedelsföretagen är starkt dominerande i vår region, och
inom dessa företag sker nu mycket stora förändringar. Inom dessa näringar
har vi fler anställda än vad som gäller på andra håll i riket.
Vidare är länets träindustri näst störst i landet. Denna industri drabbas nu
mycket hårt av åtstramningen inom byggsektorn. Risken är betydande att
flertalet av dessa företag slås ut om inte en förändring sker.
Också slakteribranschen utsätts för en omfattande strukturförändring.
Främst drabbas Tomelilla och Kristianstad.
Till detta med dagens situation kommer framöver förändringen inom den
militära verksamheten till följd av riksdagens beslut i fjol. Två regementen
i Kristianstad försvinner alltså. Det gör att 1500 arbetstillfällen bortfaller.
Regementena har varit, och är fortfarande, socialt, ekonomiskt och arbets-
marknadsmässigt mycket viktiga för hela regionen. Självfallet kommer en
nedläggning av regementena att sätta mycket djupa spår i regionen.
I vår regionalpolitiska motion, som lades fram i januari, redovisas läget
totalt sett. Vi lägger också fram en lång rad förslag som skulle, om de för-
verkligades, bidra till en förbättrad situation.
Vi konstaterar nu att läget ytterligare har förvärrats sedan januari. Därför
är det än mer nödvändigt med insatser. I samband med riksdagsbeslutet om
en indragning av regementena utlovades statlig hjälp med att skapa nya ar-
betstillfällen. Men vi har ännu inte sett särskilt mycket av den hjälpen. Det
är viktigt att åtgärder plockas fram, eftersom den här frågan är oerhört ange-
lägen just nu.
Vidare finner vi att den sydöstra delen av landet helt har förbigåtts av re-
geringen när det gäller satsningar på infrastruktur. Detta är beklagligt.
Vi föreslår att väg E 22 på sträckan Malmö-Karlskrona byggs ut till motor-
väg. Det skulle betyda oerhört mycket för utvecklingen i hela regionen.
Samtliga 12 kommuner i området har också uppvaktat riksdagen om
detta. Förslaget finns dessutom med i den socialdemokratiska utskottsmo-
tionen. Vi finner denna satsning mycket angelägen.
Trävaruindustrin befinner sig i en alldeles speciell situation. Vi menar att
det krävs ett särskilt program att sättas in för trävaruindustrin. I annat fall är
risken mycket stor att hela denna näring slås ut, vilket naturligtvis vore ett
mycket stort problem för framtiden.
Vi vill också peka på att satsningar på högskolan kan betyda mycket för
en positiv utveckling av länet.
Herr talman! Med detta vill jag rikta statsmakternas uppmärksamhet på
de särskilda svårigheter som vi står inför i länet, och som absolut måste för-
anleda ingripanden på ett eller annat sätt. Speciellt måste man leva upp till
löftet, givet i samband med försvarsbeslutet, om stöd för att ersätta de ar-
betstillfällen som därmed förlorades.
Nedläggningen av regementen sker mycket snabbt, och vi anser att det är
bråttom med insatser för att överbrygga läget på det området.
Sammanfattningsvis är Kristianstads län hårt utsatt till följd av en mycket
djup lågkonjunktur, av indragningar i den offentliga verksamheten och av
en mycket stark strukturförändring inom vissa näringar. Det behövs alltså
politiska insatser och stimulanser för att vända utvecklingen. På så sätt säk-
ras framtidstron och tillförsikten i fortsättningen.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
82
Anf. 78 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Hela Sverige behöver tillväxt. Vi har halkat efter rejält un-
der det senaste decenniet. Hela landet, alla delar av Sverige, behöver en ak-
tiv regionalpolitik. Vårt perifera läge i Europa bidrar naturligtvis till den här
situationen.
T.o.m. i axeln Stockholm-Arlanda-Uppsala, som vi alla i decennier har
mjölkat, börjar man få problem. Om vi framöver skall ha en regionalpolitik
att tala om, behöver vi sträva efter riktigt starka tillväxtregioner, ju fler desto
bättre.
Tillväxtfaktorer för regioner är enligt bedömingar, gjorda både i Europa
och i USA, tre väsentliga sådana. Den första viktiga tillväxtfaktorn är att
man har stora rejäla universitet för forskning, utbildning och kreativitet.
Kompetens borde vara vår främsta råvara, men den är urholkad. I Sverige
har vi exempelvis bara hälften så många välutbildade som i USA, och gene-
rellt sett är siffrorna på det här området, jämfört med våra konkurrentlän-
der, lägre. Vi har också en industri som bygger på uppfinningar som gjordes
vid förra sekelskiftet. Det här med kompetensen är otroligt viktigt.
Den andra tillväxtfaktorn som är viktig är bra infrastruktur, framför allt
när det gäller flyget. Kreativitet uppstår nämligen vid människors möten.
Den tredje tillväxtfaktorn är bra livsmiljö i form av ett bra kulturutbud,
bra skolor, bra fritidsmöjligheter och bra bostäder.
Skall man få tillräckligt antal studerande vid ett universitet, visar alla stu-
dier att det fordras ett uppland på ungefär en miljon invånare, vilket innebär
att Sverige kan rymma ungefär åtta framgångsrika regioner.
Vi har en tillväxtregion som är värd att tala om, nämligen Stockholm-Ar-
landa-Uppsala. Vi har två regioner med potentiella möjligheter att i dag
snabbt komma i gång, nämligen Göteborgsregionen och Skåne, för Skånes
del gärna i samverkan med Sjaelland.
De här tre regionerna, Stockholm, Göteborg och Skåne, har redan i dag
resurser att kunna höra till de 20-30 starkaste K-regionerna och storstads-
produktionsområdena i Europa. Men det handlar då inte om, som utskottet
med en av sina dubbla tungor säger, att försöka hejda en alltför snabb expan-
sion.
I dag är sysselsättningsläget, dvs. tillgången på jobb, lika besvärligt i dessa
områden som i de traditionella stödområdena. Om vi skall kunna få i gång
tillväxten här i landet, är det orimligt att försöka bromsa just de regioner
som kan komma i gång först. I dessa regioner kan man ju sedan dra i gång
motsvarande regionalutvecklingsdiskussioner kring exempelvis Växjö, Lin-
köping, Karlstad, Sundsvall och Umeå.
Vad Göteborgsregionen och Skåne behöver för att utvecklas är att få vara
friregioner och att själva få påverka och styra sin fysiska planering, sin trafik,
sin miljö och sitt kulturliv. Man behöver en bättre infrastruktur. För Skånes
del skulle det främst utgöras av bron över Öresund, därigenom klaras frågan
om flygplatstillgången och även frågan om trafikmöjligheterna till EG för de
båda regionerna. EG är ju vår viktigaste handelspartner.
De här två regionerna har under lång tid bara fått hälften av de väganslag
som både trafikarbetet och fordonsparken skulle ha motiverat. Det kan inte
fortsätta på det viset hur länge som helst.
Det här seklet har varit nationalstaternas sekel i Europa, nästa sekel blir
regionernas. Det ser man tydligt på exempelvis den berömda bananen från
Sydengland, Nordfrankrike, Mellantyskland ner till Italien. Det finns andra
exempel. Den här utvecklingen går snabbt, och Sverige får inte missa det
här tåget. En stark regional samverkan i det gamla Hansaområdet kan bli en
motvikt mot de här snabbt växande centrumen i Frankrike, Tyskland och
Italien.
För dem som bor i stödområdena kan det naturligtvis kännas bra och rätt-
vist att det går illa för storstäderna, men den lyckan blir aldrig långvarig.
Målet för regionalpolitiken skall inte vara allmän medelmåtta utan gemen-
sam framgång. Det fordras då att vi ger storstadsregionerna den frihet som
de behöver för att kunna utvecklas. Det är bra för hela landet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
I detta anförande instämde Gullan Lindblad (m).
Anf. 79 HANS STENBERG (s):
Herr talman! I en väl fungerande regionalpolitik är kommunikationerna
oerhört viktiga. Skall vi få en utveckling över hela landet, krävs det att vi har
bra vägar, järnvägar, flygförbindelser och telekommunikationer. Det krävs
också att vi har en fungerande postgång över hela landet.
I detta hänseende har de statliga verken en central roll. Det kändes därför
mycket bra att få höra Tage Påhlsson gå upp i debatten och tala mycket väl
om de statliga verkens betydelse för en regional utveckling. Man får då förut-
sätta att Tage Påhlsson och andra centerpartister röstar för den socialdemo-
kratiska reservationen nr 1, som handlar om de statliga verken.
För utvecklingen i mitt eget hemlän, Västernorrland, är det - förutom det
jag tidigare nämnde om kommunikationerna - oerhört värdefullt att få en
fortsatt utveckling av Mitthögskolan och att få knyta fasta forskningsresurser
till den högskolan. Kan vi göra det har vi möjlighet att tillsammans med nä-
ringslivet fortsätta att utveckla den stora exportindustri som vi har i länet.
På senare tid har en debatt om huruvida det är klokt att över huvud taget
bedriva regionalpolitik flammat upp. Det har sagts att det är bättre att satsa
på tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det har nämnts flera gånger i kammaren i dag att det är idiotiskt att bygga
motorvägar mellan ödetorpen i Norrland i stället för att satsa på t.ex. Stock-
holmsområdet, där vägarna är så oerhört mycket sämre än i Norrland. Jag
brukar tänka på detta när jag så här på vårkanten skall åka till affären eller
över huvud taget ta mig hemifrån med bil. Jag åker på länsväg 571 i Väster-
norrland, som för den delen inte är ett dugg sämre än många andra länsvä-
gar. Men hjulspåren är faktiskt så djupa att jag, trots att jag nästan kryper
fram med bilen, skrapar bort underredsmassan på bilen och slår sönder ljud-
dämparen. Då tänker jag faktiskt: Vilken tur att jag inte bor i Stockholm,
där man har dåliga vägar. Då hade jag måst köpa en traktor för att ta mig
hem.
Man kan raljera litet över detta, men det allvarliga är faktiskt inte att
några personbilar slås sönder och orsakar kostnader för de människor som
bor i Norrland. Det kan vi nog leva med i värsta fall. Det allvarliga är att de
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
83
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
dåliga vägarna i skogslänen hämmar landets viktigaste exportgren, nämligen
skogsindustrin. Denna industri är faktiskt ryggraden i Sveriges ekonomi.
Jag kan ta ett exempel. SCA vill bygga om sin fabrik för massatillverkning
i Östrand och gå över till en modernare, miljövänligare och konkurrenskraf-
tigare metod att bleka massan. Men för att företaget skall kunna använda
den modernare tekniken krävs det att man kan få fram virket till fabriken
inom tre veckor från avverkningen. Med de vägar som vi har i Västernorr-
land, Jämtland och övriga skogslän i dag är detta faktiskt omöjligt. Det
skulle innebära att fabrikerna fick stänga några månader under våren.
Jag vill påstå direkt - och här har jag skogsindustrin bakom mig - att de
dåliga vägarna i Norrland och skogslänen faktiskt hämmar landets viktigaste
exportgren och våra möjligheter att få ordning på Sveriges ekonomi igen.
Läget för företagen i skogslänen blir inte bättre av att flygkommunikatio-
nerna ständigt försämras med försämrade turlistor, indragna turer och stän-
diga förseningar. Det blir allt svårare både för storföretag och för småföretag
att bedriva någon verksamhet i många mindre orter runt om i landet. För-
sämringen av flygkommunikationerna kommer att få enorma regionalpoli-
tiska konsekvenser, om vi inte gör något åt den ganska snabbt.
Jag vill, herr talman, avsluta med att säga att en grundförutsättning för en
väl fungerande regionalpolitik är att det finns väl fungerande kommunikation
ner över hela landet. En grundförutsättning för en positiv utveckling av den
svenska ekonomin såsom helhet är att kommunikationerna i Västernorrland
och andra skogslän förbättras så att skogsindustrin, som faktiskt är ryggra-
den i svensk ekonomi, får möjlighet att modernisera och effektivisera sin
verksamhet så att den klarar av att fortsätta att dra in lika stora exportin-
komster som i dag.
Anf. 80 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill till att börja med att instämma i Hans Stenbergs an-
förande.
På s. 63 i utskottets betänkande kan vi läsa följande under rubriken Ut-
skottets överväganden:
”Arbetslösheten i de aktuella länen har liksom i övriga län ökat mycket
kraftigt det senaste året.” Här syftar man på de fyra nordligaste länen. ”Alla
fyra länen ligger över riksgenomsnittet, Västernorrlands län och Norrbot-
tens län dessutom betydligt över detta snitt.”
Harald Bergström har i debatten sagt att vi måste ”sprida positiva signa-
ler”. Jag måste tyvärr konstatera att detta är mycket svårt, när arbetslöshe-
ten i Västernorrland fortsätter att öka mycket kraftigt. Även i min egen hem-
kommun fortsätter arbetslösheten att stiga. Jag kan berätta att vi under de
senaste åren har tappat över 3 000 arbetstillfällen. Prognosen visar tyvärr
att vi under nästa år riskerar att tappa ytterligare över 1 000 arbetstillfällen.
Situationen är densamma i hela länet. Mot bakgrund av denna dramatiska
utveckling behövs nu kraftfulla satsningar för att främja utvecklingen och
bekämpa arbetslösheten i Västernorrland och hela Sverige.
Det vore en positiv signal, Harald Bergström, om regeringspartierna
stödde den socialdemokratiska reservationen nr 1. Säg nej till utförsäljning
84
av landets naturtillgångar. Säg nej till privatiseringar och utförsäljningar av
statliga företag. Säg ja till satsningar på en bra infrastruktur i hela landet.
Som Hans Stenberg sade är basen för en bra regional- och näringspolitik
just en väl utbyggd infrastruktur och en basal service, som bygger på rättvisa
och regionalpolitiska ambitioner.
Herr talman! Sverige behöver det tillskott som vår exportindustri ger. Men
för att exportindustrin skall kunna överleva i vår region krävs det att närings-
livet i Västernorrland får tillgång till bra vägar, järnvägar, flyg och telekom-
munikationer samt en högskola, som kan bidra till höjd kompetens.
Med anledning av vad som står i betänkandet om Västernorrland vill jag
ställa ett par frågor till regeringen och till arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund: Är regeringen verkligen medveten om hur det ser ut i Västernorr-
land? Om så är fallet, vilka åtgärder tänker man vidta?
Börje Hörnlunds recept i dagens debatt var att vi socialdemokrater skulle
visa ödmjukhet. Detsamma sade Tage Påhlsson i sitt anförande, och det-
samma säger centerpolitiker på tidningarnas debattsidor. Vi socialdemokra-
ter känner ödmjukhet inför den mycket svåra situation som många männi-
skor runt om i landet befinner sig i. Men det är nog inte den ödmjukheten
som arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund syftar på. Nej, han vill att vi
socialdemokrater skall visa ödmjukhet mot den borgerliga regeringen. Men
se det tänker vi inte göra, för det kan vi inte med tanke på den ideologiska
grund som vi bygger vår politik på.
Snarare känner jag ilska över regeringens brist på en politik som kan
vända den negativa trend som både Västernorrland och Sverige befinner sig
i. Eller är möjligen denna icke-politik regeringens politik? Vad vi behöver
är en politik som sätter fart på Sverige, inte en politik som stramar åt och än
mer förvärrar den situation som vi befinner oss i, en politik som faktiskt le-
der till större arbetslöshet. Dagligen för jag diskussioner med våra kommun-
politiker om vad som kan komma att hända med en ökad arbetslöshet inom
den offentliga sektorn.
Gunnar Wetterberg på Finansdepartementet föreslår att man skall slopa
Norrlandsstödet. Jag tycker att man i stället skall slopa Gunnar Wetterberg.
Det är dumt att föra den typen av polemik och debatt i en sådan här allvarlig
situation.
Till sist, när det gäller våra vägar:
En hövding från noll åtta
har Norrland satt i brand
Han sa ”där byggs utan måtta
fin väg i folklöst land”
Kom upp Ulf Adelsohn och pröva
på väg som är åker lik
där lastbilar skall köra
transport till vår fabrik
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Vårt kära Västernorrland
behöver väg, järnväg, flyg och bro
85
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
ej grop vid grop i lösan sand
som stig för häst och ko
Anf. 81 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Både i betänkandet och i propositionen står det att hela Sve-
rige skall leva. Men det räcker inte med vackra ord för att det skall kunna
bli en sanning. Och sanningen är ju att Sverige håller på att dö som industri-
nation. Effekterna av den förda politiken blir mycket brutal i skogslänen.
I Dalarna hade vi länge en mycket bra utveckling, ända fram till 1991. Nä-
ringslivet blev mer mångsidigt, kvinnorna fick arbete i en utsträckning som
aldrig tidigare, och befolkningen ökade i de flesta kommunerna. Nu är ut-
vecklingen den omvända. Arbetslösheten formligen exploderar, hela bran-
scher slås ut, och regeringen vrider jobben ur den kommunala sektorn ge-
nom indragning av pengar därifrån. Den som kan flyttar till bättre lottade
län.
För mig och mina bänkkamrater från Dalarna är det självklart att det går
så här illa när politiken bygger på skattesänkningar, marknadskrafter och
privatisering. Det finns ingen regionalpolitik i världen som kan upphäva de
effekter som en felaktig näringspolitik och ekonomisk politik ger.
Vi socialdemokrater från Dalarna har väckt många förslag som är bra för
länet. Vi vill att man skall kunna använda stödpengarna på ett effektivare
sätt. Vi vill ha en bättre stödområdesindelning som bättre svarar mot de pro-
blem som finns i de olika kommunerna. Vi har väckt många förslag som gäl-
ler den kvinnliga arbetsmarknaden. Vi tycker, som så många andra här i dag,
att vi är förfördelade när det gäller infrastruktursatsningarna. Vi ligger i en
trafikskugga, och vi finner oss inte i att vi skall bli förfördelade gång på gång
utan att kompenseras på annat sätt.
Vi har väckt förslag som skulle förbättra turismens förutsättningar. Vi
tycker t.ex. att turism skall jämställas med annan näringsverksamhet när det
gäller energibeskattning. Vi tycker att man skall skapa bättre förutsättningar
för glesbygdsbutikernas överlevnad.
Jag beklagar verkligen att utskottet har avstyrkt samtliga motionsförslag
och fortsätter på den väg som man har valt och som i så många avseenden
har visat sig vara fel.
Många har under dagens debatt sagt att regeringen satsar mer på arbets-
marknadspolitik än vad någon regering tidigare har gjort. Det är i och för sig
rätt. Men att det är så beror på att den felaktiga politik som man bedriver
har skapat en arbetslöshet som är större än den någonsin har varit i modern
tid, vilket självfallet tvingar fram väsentligt högre kostnader för att motverka
den. Detta är ingenting att yvas över. I stället skulle man skämmas över detta
förhållande.
Tage Påhlsson har åberopats här. Han sade uppgivet: Vi kan ingenting
göra. Det är livsfarligt om den attityden sprider sig i samhället. Vi befann
oss i den situationen en gång tidigare. Det var 1982. Då var det många som
sade: Vi kan ingenting göra. Vi kommer inte att kunna klara full sysselsätt-
ning i framtiden.
Men vi kunde göra det, och vi skall kunna göra det igen, därför att det är
nödvändigt.
Anf. 82 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! I Göteborgs och Bohus län är vi nu inne i den allvarligaste
sysselsättningskrisen sedan 1930-talet. I runda tal 50 000 människor står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. 30 000 är öppet arbetslösa, och
20 000 är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Och krisen kommer
att fördjupas ytterligare. Vi vet, enligt länsarbetsnämndens beräkningar, att
60 000 människor kommer att vara antingen öppet arbetslösa eller föremål
för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder nu i sommar.
Den kraftiga konjunkturnedgången har förstärkt de strukturella proble-
men inom näringslivet. I fokus står nu bilindustrin, där omkring 10 000 per-
soner kommer att vara friställda i Västsverige sommaren 1993.
Inom en radie på 20 mil från Göteborg finns en fjärdedel av Sveriges in-
dustriella kapacitet. Med de hot som vi ser framför oss är det därför ett i hög
grad både nationellt och regionalt intresse att kraftfulla åtgärder vidtas för
att främja företagande och sysselsättning.
Herr talman! Vi har i andra sammanhang här i kammaren hävdat att lång-
siktiga satsningar på kommunikationer och inom utbildningsområdet lägger
en grund för en vitalisering av näringslivet och också ger direkta effekter på
sysselsättningen.
Etablering och utveckling av små och medelstora företag bör på alla sätt
främjas. Det är vad vi hävdar i motion A474. Vi vill att aktiva åtgärder skall
vidtas för att marknadsföra regionen och ytterligare internationalisera nä-
ringslivet. Det är sådant som vi håller på med. Men vi behöver också stöd
för det.
Vi har en odelad tro på regionens möjligheter att hävda sig i en än mer
konkurrensutsatt värld under de kommande åren. Men det krävs också, vil-
ket vi kräver i motionen, en fungerande arbetsmarknads- och regionalpoli-
tik. Och det krävs en total satsning på näringspolitiken. Vi har ingen närings-
politik i landet just nu. Det är vad vi skulle behöva.
Herr talman! I Uddevallaregionen och Bohuslän har näringslivet av tradi-
tion varit inriktat på primärnäringar och arbetsintensiv produktion med rela-
tivt låg teknologinivå. Norra Bohuslän var stödområde 1965-1982.1 Udde-
valla med kringliggande kommuner har omfattande statliga insatser genom-
förts, senast med hjälp av Uddevallapaketet 1985-1987. Volvos lokalisering
av en bilfabrik till Uddevalla liksom förbättringen av kommunikationerna
till Göteborg var hörnstenar i ett åtgärdspaket som genomfördes för att vita-
lisera regionen. Det blev resultat. Ett 80-tal företag, varav 35 nyetableringar,
genomfördes med hjälp av detta lokaliseringsstöd i Uddevallapaketet. Det
blev investeringar i ny produktionskapacitet. Men vi har fortsatta problem.
Uddevalla Invest gick i konkurs 1991. Men vi har också genomfört en fram-
gångsrik rekonstruktion. Ett tiotal av de helägda dotterbolagen bedriver
fortsatt industriverksamhet.
Herr talman! Nu står vi emellertid inför de verkligt stora problemen. När
de uppsägningar som har aviserats genomförts - Volvo i Uddevalla, Elitföns-
ter, osv. - kommer vi i regionen att vara nere i en industrikapacitet på 8 %
av den förvärvsarbetande befolkningen mot 25 % för tio år sedan. Det är
därför som vi menar att det behövs omfattande statliga insatser för att stödja
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
87
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
88
regionen. Vi behöver dessa insatser för att först och främst hjälpa nyföreta-
gare med framför allt riskkapital.
Den starkt försämrade arbetsmarknaden i Uddevalla får givetvis negativa
effekter också i de kringliggande kommunerna, som redan nu har en hög
arbetslöshet. Vi behöver alltså fortsatta långsiktiga satsningar, näringslivsin-
satser av olika slag, som lokaliseringsbidrag och utvecklingsbidrag. Alla par-
tier på bohusbänken ställer sig bakom motionen A474, bakom kraven på ar-
betsmarknadssatsningar och regionalpolitiska satsningar i vårt län.
Jag kan inte säga att arbetsmarknadsutskottet har engagerat sig särskilt
mycket i att behandla motionen. Man har bara kort formulerat fram ett av-
slagsyrkande. Jag tänker inte ta kammarens tid i anspråk med att yrka bifall
till motionen, men jag tycker att arbetsmarknadsutskottet kunde ha åstad-
kommit litet mer.
I detta anförande instämde Lars Bäckström (v).
Anf. 83 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Efter att ha lyssnat till den här debatten, som jag inte föran-
mält mig till, tycker jag ändå att jag så här i slutskedet vill komma med några
synpunkter.
Jag har lärt mig att den här dagen kallas hembygdens dag. Det är, som
Lars Bäckström sade, litet raljerande. Det är något nedsättande i det. Jag
tycker ändå, precis som Lars Bäckström, att det nog vore konstigt om vi riks-
dagsledamöter inte var beredda att argumentera och hävda våra väljares och
våra regioners intressen. Det tror jag att de förväntar sig av oss.
I mitt tycke har regionalpolitik och det som har debatterats här i dag en
tendens att i alltför hög grad handla om hur våra norra delar, glesbygden,
skall utvecklas. Jag kommer från ett storstadsområde, Malmö, och har i
olika sammanhang i den här kammaren påpekat att om hela Sverige skall
leva måste man satsa resurserna strategiskt och långsiktigt, även på stor-
stadsområdena.
Det handlar självfallet inte bara om de medel som riksdag och regering
anslår via regionalpolitiken. Det handlar i lika hög grad om satsningar på
t.ex. kultur, arbetsmarknad, utbildning, forskning, vägar, järnvägar - alltså
infrastruktur. I vintras dristade jag mig att göra en egen liten undersökning.
Jag försökte få grepp om hur infrastrukturpaketen fördelats över landet.
Åren 1991-1992 satsades det ungefär 17 miljarder på vägar över hela
landet. Av de här miljarderna kom drygt 400 miljoner till Malmöhus län.
Proportionellt, om man vågar göra det, befolkningsmässigt eller vägmässigt
skulle man egentligen ha ungefär en och en halv miljard i mitt hemlän.
När jag studerat utbildnings- och forskningsinsatserna för Lunds och Mal-
mös universitet har det också varit till Lunds och Malmös nackdel. På kultu-
rens område är snedvridningen markant. Operan och Dramaten i den här
staden får ca 400 miljoner kronor - och det är väl bra. Det är ungefär 30
miljoner kronor mer än de sammanlagda bidragen till alla landets regionala
och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner. Som jämförelse kan nämnas
att Malmö stadsteater - en bra stadsteater, tycker jag-får omkring 45 miljo-
ner kronor. Dramaten får 146 miljoner. Man kan fråga sig varför inte natio-
nalscener, om det är det vi talar om, inte också skulle kunna ligga utanför
Stockholm.
Herr talman! Tredje vice talmannen kommer också från Skåne. Arbetslös-
heten i Skåne är mycket hög. I storstäderna Helsingborg och Malmö är den
extremt hög, faktiskt högre än i flera av de s.k. skogslänen. I Malmö är drygt
10 500 personer i dag öppet arbetslösa, och varslen är många. Den gamla
industristaden Malmö håller på att avindustrialiseras. I spåren av Kockums
nedläggning och den minst sagt misslyckade satsningen på Saab har proble-
men tornat upp sig. Oron kring det som nu händer med Öresundsbron är
självfallet stor.
Länsarbetsdirektören i Malmöhus län har påpekat att de problem som
föds i den ökande arbetslöshetens spår säkert är svåra att bemästra i storstä-
derna. De sociala problemen blir större. Koncentrationen av problemen gör
svårigheterna större. Därför behövs det enligt min mening speciella insatser
just för storstäderna.
Herr talman! I förra veckan dristade sig departementsrådet Gunnar Wet-
terberg att i klartext hävda att satsningar på Malmö- och Göteborgsområ-
dena skulle vara bra för hela Sverige och, märk väl, ge hela vårt land större
möjligheter i framtiden. Jag måste medge att det var djärvt av departements-
rådet, som givetvis fått löpa gatlopp i medierna. Det var ingenting annat att
vänta. Han har också i dag anklagats för än det ena, än det andra.
Jag tillhör dem som tycker att det är bra att den här debatten har kommit
i gång. Jag välkomnar Wetterbergs debattinitiativ och synpunkter. Alla spet-
sigheterna i formuleringarna får han själv stå för. Sådana kan jag spetsa till
själv vid behov. I dag handlar det för mig i första hand om att vi i det här
huset måste skapa generella förutsättningar för välstånd totalt sett, för hela
vårt land, och inte bara ägna oss åt att fördela välstånd. Då måste varje insatt
krona användas på bästa möjliga och mest effektiva sätt.
Herr talman! Jag får harangera Elvy Söderström, som läste en dikt. Det
var en vacker dikt. Jag är inte så poetisk.
Jag förstår nu att jag kan bli beskylld för att ha varit alltför lokalpatriotisk.
Nu hoppas jag att det här inlägget inte uppfattas på det viset. Jag har bara
velat understryka vikten av att vi får en så bred debatt som möjligt om förut-
sättningarna att skapa tillväxt i vårt land, att kunna konkurrera i det nya
Europa och att härigenom säkra välfärden i hela Sverige.
Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till Bertil Persson. Vältalige Bertil
Persson på Malmöbänken talade om regionernas Europa. Det tycker jag är
glädjande. Bertil Persson och jag har slagits mycket för ett enat och samlat
Skåne. Jag tror att det skulle vara en förutsättning för bättre utveckling i de
södra delarna om vi fick göra fler saker på egen hand och besluta mer. Hur
blir det, Bertil Persson, är Moderaterna nu beredda att se till att vi får ett
Skåneparlament? I de diskussioner vi har haft nere i Skåne, och tidvis även
i det här huset, tycker jag nog att det har funnits en viss tveksamhet. Jag
hoppas att Bertil Persson kan få sina mer tveksamma partivänner, både nere
i Skåne och i det här huset, att ändra uppfattning och mer entydigt ställa sig
bakom att det behövs en regional nivå, inte bara i Skåne, utan även i övriga
delar av vårt land.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
89
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
90
Anf. 84 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Till Olle Schmidt vill jag säga att vi behöver både-och. Vi
behöver Skåne, vi behöver Norrland.
Den gamla industrikommunen Malmö åderlåts, säger Olle Schmidt. Jag
hävdar att exportintensiva Västernorrland också åderlåts. Detta beror på att
vi i dag har en brist på politik som gäller den ekonomiska utvecklingen i Sve-
rige. Vi saknar en näringspolitik som skall ta vara på de krafter som finns i
Malmö och Västernorrland och i många andra delar av Sverige.
Även till Olle Schmidt ger jag rådet att rösta med den socialdemokratiska
reservationen. Då kommer Malmö att må bra mycket bättre än Malmö gör
i dag.
Anf. 85 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Nu skall vi inte ha någon större ekonomisk-politisk debatt.
Den skall föras vid ett annat tillfälle. Självfallet stöder jag den ekonomiska
politik som regeringen för. Det vore ganska orimligt om vi skulle använda
samma recept som har fört Sverige in i den ekonomiska krisen, Norrland in
i den ekonomiska krisen, Västernorrland in i den ekonomiska krisen,
Malmö in i den ekonomiska krisen för att lösa problemen. De generella in-
strument som Elvy Söderström och Socialdemokraterna föreslår är vi inte
överens om.
Däremot, Elvy Söderström, är vi självfallet överens om att det, för att be-
greppet Hela Sverige skall leva skall bli verklighet, krävs att man har en re-
gionalpolitik som omfattar hela landet. I detta sammanhang har jag ingen
annan uppfattning än Elvy Söderström och andra talare som har framfört
detta. Det jag har sagt. Det jag med mitt inlägg vill understryka är att vi
också måste kunna diskutera hur vi bäst satsar de regionala medlen för att
snabbast och effektivast få utveckling.
Där tycker jag faktiskt att Gunnar Wetterberg hade en hel del intressanta
synpunkter. Inte minst rev han upp en väldig debatt, och det var bra. Jag
tror faktiskt att vi behöver debattera dessa frågor litet öppnare och friare än
tidigare både här i kammaren och i landet i övrigt.
Anf. 86 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är bristen på ekonomisk politik och bristen på närings-
politik som har försatt Sverige i den situation som vi befinner oss i. Vi befin-
ner oss i en nedåtgående spiral. Det krävs politiska beslut för att vända den
spiralen uppåt igen. För det krävs att riksdagen ställer upp på den socialde-
mokratiska reservationen i detta betänkande.
Anf. 87 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Jag delar inte den uppfattningen. Instrumenten för att Sve-
rige skall kunna ta sig ur lågkonjunkturen har regeringen presenterat i kom-
pletteringspropositionen, som kommer att debatteras senare.
Jag har försökt läsa de motioner och de förslag som Socialdemokraterna
har kommit med. Jag måste säga att jag tror att t.o.m. en del hederliga och
ärliga socialdemokrater medger att det inte var mycket nytt i dem. Vad Sve-
rige behöver är givetvis en politik där man långsiktigt ser till att företagen
åter får kraft. Vi behöver skapa en generell näringslivspolitik och skattepoli-
tik som gör att företagen kan konkurrera, att småföretag i högre grad etable-
rar sig och att Sverige återigen, som bl.a. Bertil Persson var inne på, kan
skörda de nya idéerna och initiativen bl.a. genom en intensiv forsknings- och
utbildningspolitisk satsning för att höja kompetensen. Jag tror att det är på
det sättet som Sverige kan ta sig ur problemen.
Anf. 88 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att Olle Schmidt skall behöva vara orolig för
att bli kallad lokalpatriot. Det är vi nog allihop, och det skall vi också vara.
Däremot tycker jag att Olle Schmidt, och för den delen också Charlotte Ce-
dershiöld, är uppe på fel ärende. Ni skall föra den här diskussionen i sam-
band med näringspolitiken, inte regionalpolitiken. Regionalpolitiken vill vi
nog behålla för glesbygden och skogslänen, som rent fysiskt har sämre förut-
sättningar att hävda sig i en marknadsekonomi. Låt det få vara på det sättet.
Jag undrar om Charlotte Cedershiöld vågar upprepa sitt anförande i sin
födelse- och uppväxtbygd Rättvik.
Anf. 89 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Om jag har begått något parlamentariskt brott genom att
framföra dessa uppfattningar i just denna debatt, ber jag om överseende. Jag
har lyssnat på debatten hela dagen. Jag vet inte hur många talare som berört
just dessa förhållanden. De flesta sade att vi inte skall ställa regionerna mot
varandra. Helt plötsligt var man inne på den debatt som initierades av Gun-
nar Wetterberg. Av det skälet framförde jag mina synpunkter.
Sedan sade jag också att de pengar som regionalpolitiken omfattas av är
en mycket liten del. Men det som skrivs i betänkandet är någonting mer. Det
handlar om en princip för hur man ser på politiken, på de beslut som vi fattar
i denna kammare och vilken effekt de har ute i landet. Då har även regional-
politiken i stort och synsättet betydelse. Det tycker jag är viktigt.
Jag har svårt att förstå talet om att man måste hävda sig. Jag har som sagt
lyssnat till flera inlägg. John Andersson, mannen från Dorotea, hävdade
med bestämdhet att vi i södra Sverige egentligen skulle vara glada över att
Norrland finns, annars skulle inte södra Sverige klara sig. Han menade att
de norra delarna av Sverige hävdar sig väl, så jag förstod---
Anf. 90 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gällde Bengt-Ola Ryttar.
Anf. 91 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Jag är beredd att hjälpa Olle Schmidt att få en aktiv närings-
politik, men jag är inte beredd att arbeta för att Olle Schmidts behov skall
tillgodoses när det gäller regionalpolitiken.
Det är inget parlamentariskt fel att föra den här debatten nu, men jag
tycker att det är sakligt fel. De storstadsregioner som har problem skall ar-
beta för en aktiv näringspolitik och en riktig ekonomisk politik. Då löses pro-
blemen. Vi i glesbygd och skogslän har en annan sorts problem. Vi måste ha
en aktiv regionalpolitik för att lösa våra problem.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
91
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
Anf. 92 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Min uppfattning är att en aktiv regionalpolitik måste, om
hela Sverige skall leva, gå ut på att man gör stödinsatser också i storstadsom-
rådena och ser till att även storstadsområdena får sin beskärda del. Skapar
man tillväxt och kraft i storstadsområdena genererar det mer också för gles-
bygd och andra delar av vårt land.
Anf. 93 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Olle Schmidt säger att vi inte skall ställa regionerna mot var-
andra. Sedan öser han beröm över Gunnar Wetterbergs debattinlägg. Det
handlar just om att ställa regioner mot varandra. Jag tycker dessutom att den
här debatten tyder på en viss okunnighet, att man bortser från de faktiska
förhållandena. Sverige blir mer och mer beroende av sin skogsindustri. Det
kanske inte är så lyckligt att Sverige blir alltmer enbent som nation och allt-
mer beroende av skogsindustrin. Men det är det faktiska förhållandet.
Det är också ett faktiskt förhållande att skogsindustrin hämmas i sin ut-
veckling av de dåliga kommunikationerna i skogslänen. Skall vår skogsindu-
stri kunna fortsätta att konkurrera framöver gäller att den kan utvecklas på
högsta tekniska nivå. Det är inget alternativ för skogsindustrin att flytta till
storstadsregionerna. Måste den flytta på sig, och kan den inte verka där den
finns i dag, kommer den att flyttas utomlands.
Därför är det absolut nödvändigt att vi ser till att vi förbättrar kommunika-
tionerna, så att skogsindustrin får fram den råvara som den behöver för ex-
porten och för produktionen och att man får varorna på ett billigt och smidigt
sätt ut ur landet. Det är avgörande för att trygga hela Sveriges framtid och
klara Sveriges ekonomi även framöver.
Anf. 94 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Hans Stenberg skall gå tillbaka och se på de
alster som regeringen har skrivit under de senaste åren. Där står precis det
som han efterlyser: satsning på skogslänen, satsning på grusvägar i Norrland,
etc. Jag bl.a. har kritiserat att de satsningarna har varit för ensidiga.
Jag öser inte beröm över Gunnar Wetterberg. Jag konstaterar bara att det
var ett bra debattinitiativ. Jag delar en del av hans åsikter.
Jag varnar också kammaren - om man får uttrycka sig så - för att de sociala
problem som håller på att utvecklas i storstadsområdena är väldigt svåra. Jag
är övertygad om att de är betydligt svårare att bemästra än likartade sociala
problem på andra håll i landet och i glesbygd. Det tror jag har att göra med
den sociala kontrollen, men det kan vi debattera i en annan situation.
Jag tycker inte heller att Hans Stenberg och andra skall behöva vara så
hemskt oroliga. EG har gjort en undersökning av vilka regioner i Sverige
som har bästa tillväxtmöjligheter. Olika faktorer vägdes in, bl.a. livskvalitet.
Då hamnade faktiskt Jämtland först i hela Sverige, på tolfte plats i hela
Europa av närmare 300 olika regioner. Det finns alltså god potential och god
kraft också i Norrland. Så ni behöver inte hela tiden vara så väldigt oroade.
Anf. 95 HANS STENBERG (s) replik:
Herr talman! Det är bara att konstatera de fakta som råder. Jag tycker att
Olle Schmidt skall ta kontakt med våra största skogsföretag. Man avstår i
dag från investeringar i ny teknik, därför att vägarna är så dåliga att man inte
får fram råvaran. Man tvingas alltså leva med en föråldrad teknik, vilket gör
att det blir svårare att konkurrera på utlandsmarknader. Det kan inte vara i
landets intresse att vi inte kan rusta upp dem.
Jag noterar också att Olle Schmidt tydligen är kritisk mot sin egen rege-
rings satsning på att förbättra skogsvägarna och förbättra förhållandena för
skogsindustrin.
Anf. 96 OLLE SCHMIDT (fp) replik:
Herr talman! Hans Stenberg har alldeles rätt. Jag tyckte att det var en för
ensidig satsning. Om vägarna nu är så väldigt dåliga - det kan Hans Stenberg
säkert bedöma mycket bättre än jag - är det väl ändå inte någonting som har
inträffat under de senaste två åren. Det finns inget motstycke till de sats-
ningar som den här regeringen tidigare har gjort och som nu kommer i och
med 98-miljarderspaketet för den närmaste tioårsperioden. Inte ens någon
socialdemokratisk kommunikationsminister har kommit i närheten av dessa
satsningar. Därför kunde Hans Stenberg och Socialdemokraterna möjligen
vara något mer lågmälda i sin kritik. Dessa skogsvägar har säkert varit dåliga
under lång tid, och det ansvaret hade faktiskt inte den här regeringen.
Anf. 97 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag vill först instämma i det som Olle Schmidt sade i sitt hu-
vudanförande.
Jag fick en fråga av Olle Schmidt. Han undrade vilken uppfattning vi mo-
derater har i de regionalpolitiska frågorna. Det är att något föregripa den
partistämma som vi skall ha till hösten, men det är alldeles uppenbart att de
moderater som representerar de tillväxtregioner som lider svårt under det
nuvarande läns- och landstingseländet vill ha friregioner. Företrädare för
andra delar av landet är mer skeptiska. Men vi i vårt parti är inte så låsta vid
formalia som Folkpartiet är.
Jag tycker att den diskussion som skall föras och det som är väsentligt när
det gäller en framtida regional struktur gäller uppgifterna. Dit hör nog inte
sjukvården, men väl den övergripande fysiska planeringen, vissa delar av
trafikpolitiken samt vissa kultur- och miljöfrågor.
För detta behövs sannolikt inte någon omvandling av de gamla lands-
tingen till någon form av länsparlament. Jag tror inte heller att det behövs
en beskattningsrätt för detta, utan man kan lösa det hela på en naturlig väg
genom kommunalförbund. I den här frågan är det viktigt att först analysera
funktionerna innan man böljar gå in i detalj med formalia, såsom Folkpartiet
har gjort.
Anf. 98 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Tack för det svaret, även om jag inte blev så mycket klokare.
Jag förstod inte riktigt det där med formalia och hur vi i Folkpartiet skulle
ha tagit oss an det. Men det kan kanske Bertil Persson förklara.
Det som oroade mig när jag läste Moderaternas förslag till partiprogram -
för övrigt är det mycket som oroar mig i det programmet - var att det så
tydligt sägs att Sverige inte behöver någon regional beslutsnivå. Till min häp-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
93
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
94
nad såg jag sedan att Bertil Persson själv har varit med och skrivit under
detta program. Det förvånar mig med tanke på att Bertil Persson och jag ju
har drivit frågorna om ett enat, samlat Skåne och understrukit behovet av
en regional nivå, vilket Bertil Persson var inne på för några minuter sedan i
sitt anförande.
Anf. 99 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag tycker att Olle Schmidt skall läsa denna handling. Den
förklarar nämligen precis vad jag sade, dvs. att vi inte behöver låsa fast oss
vid att göra om de gamla landstingen till länsparlament. Det behövs två be-
slutsnivåer och två beskattningsnivåer, staten och kommunerna. I förslaget
till program anges att man ser mycket positivt på utvecklingen av kommunal-
förbund, gärna i internationell samverkan - precis som tanken är nere i
Skåne.
Jag vet att Folkpartiet vill ha länsparlament och att det skall sitta 132 män-
niskor i varje parlament. Vad jag däremot inte förstår är vad Folkpartiet vill
använda länsparlamenten till.
Anf. 100 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Vi från Folkpartiet föreslår ju inte några länsparlament. Det
tror jag att Bertil Persson får diskutera med sittande talmannen. Han kan
nog mera om länsparlament än jag. Vad vi föreslår är däremot regionparla-
ment, vilket är ungefär detsamma som Bertil Persson var inne på. Det hand-
lar då om 8-10 regioner. Framför allt trodde jag att vi var överens om att den
regionala nivån behövdes i varje fall i Skåne. Jag hänger inte med på att vi
inte behöver någon regional nivå. Bertil Persson sade att det inte behövs nå-
gon sådan i Sverige förutom just i Skåne. Jag trodde möjligen att det kunde
behövas regionala nivåer också på andra håll. Men nog är vi väl överens om,
Bertil Persson, att det behövs ett regionparlament, ett Skåneparlament i
Skåne? Är det inte så?
Anf. 101 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Vi behöver en form av samverkan i Skåne, en samverkan
som kan ske även med Sjaelland, om vi skall få ut full effekt av den region
där nere som har förutsättningar att vara Europas sjätte K-region.
Med det förslag som vi har kan man skapa kommunalförbund även tvärs
över nationsgränserna. Därmed finns det alla möjligheter i världen att åstad-
komma en bra samverkan när det gäller just frågorna om fysisk planering,
trafikplanering samt om miljö och kultur. Från min sida sett är den saken
därmed löst på ett tillfredsställande sätt. Vi kommer ändå inte att kunna
skapa ett regionalparlament, eller vad Olle Schmidt nu vill ha, över Sundet,
men det är möjligt att skapa ett kommunalförbund, och det är det som är det
väsentliga.
Anf. 102 OLLE SCHMIDT (fp):
Herr talman! Det är väldigt bra att vi förbättrar samverkan, vilket vi har
försökt att göra i Skåne under decennier. Men det har inte blivit bättre för
det, möjligtvis kan det bli bättre i slutskedet. Det är ju därför som det är så
viktigt med ett samlande organ, som dessutom - enligt min uppfattning -
skall vara demokratiskt och direktvalt.
Jag har aldrig varit förtjust i kommunalförbund, som både jag själv och
Bertil Persson har suttit i. De har aldrig fungerat. Det kan möjligen bero på
att de är ganska odemokratiska. Jag kan aldrig tänka mig att lagstiftningen
medger några kommunalförbund över Öresund, med eller utan bro. Jag
tycker nog att det är bättre att skapa ett direktvalt Skåneparlament, som vi
en gång i världen faktiskt var överens om, Bertil Persson.
Anf. 103 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Det här skall bli mitt sista inlägg i den här omgången.
Vad vi nu talar om - och det som Olle Schmidt frågar efter - är det som
står i vårt partiprogram, inte vad gällande lagstiftning säger.
Överläggningen var härmed avslutad.
Tredje vice talmannen meddelade att det i reservation 9 berörda uttalan-
det om regionalpolitiska insatser i län och regioner inte var knutet till något
särskilt moment. Propositioner härom skulle ställas innan frågor som be-
rörde särskilda regioner avgjordes.
Mom. 1 (inriktningen av regionalpolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Ingela Thalén m.fl. - som ställdes mot
meningsyttringen av Hans Andersson i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 130 för reserva-
tion 1 av Ingela Thalén m.fl.
Mom. 3 (storstadsregionerna)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 208 röster mot 82 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 2 av Anders G Högmark m.fl. 4 ledamöter avstod från
att rösta.
Stina Eliasson (c) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.
Kenneth Lantz (kds) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 16 och 22 (ändrad beslutsordning för inplacering i stödområde m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 22 för reservation 3 av
Laila Strid-Jansson.
Mom. 30 (användningen av länsanslaget)
Först biträddes reservation 4 av Ingela Thalén m.fl. - som ställdes mot
meningsyttringen av Hans Andersson i motsvarande del - genom uppres-
ning.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Regionalpolitik
95
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
96
Härefter bifölls utskottets hemställan med 167 röster mot 128 för reserva-
tion 4 av Ingela Thalén m.fl.
Mom. 35 (anslag till regionala utvecklingsinsatser)
Först biträddes reservation 6 av Ingela Thalén m.fl. med 124 röster mot 10
för meningsyttringen av Hans Andersson i motsvarande del. 161 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 167 röster mot 129 för reserva-
tion 6 av Ingela Thalén m.fl.
Regionalpolitiska insatser i län och regioner
Utskottets uttalande godkändes med 167 röster mot 130 för godkännande
av uttalandet i reservation 9 av Ingela Thalén m.fl.
Mom. 53 (insatser i västra Sverige)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 15 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion A460 av Lars
Bäckström. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 54 (insatser i Bergslagslänen)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 22 för reservation 10 av
Laila Strid-Jansson. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 56 (skärgårdsfrågor)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 10 för meningsyttringen
av Hans Andersson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU19 Stöd och service till vissa funktionshindrade (prop.
1992/93:159).
Anf. 104 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Svensk handikappolitik har internationellt ett högt an-
seende. Grundstenarna i den politiken är följande.
För det första: Det miljörelaterade handikappbegreppet innebär att ett
handikapp inte är en egenskap utan ett förhållande mellan skadan eller sjuk-
domen och omgivningen. Förändringar i omgivningen kan minska eller kan-
ske t.o.m. ibland eliminera handikappet.
För det andra: Handikappolitik är inte enbart socialpolitik utan berör alla
samhällsområden. Bostadspolitiken skall utformas så, att alla kan få tillgäng-
liga bostäder. Trafikpolitiken skall göra det möjligt för alla att färdas när de
önskar. Kulturpolitiken skall se till att teater, film, radio och TV är tillgäng-
ligt för alla osv.
För det tredje: Den generella välfärdspolitiken som innebär att välfärden
omfattar alla är grunden också för selektiva åtgärder. Vi skall ha en barnom-
sorg där alla barn kan delta, och vi skall ha en skola där alla kan få undervis-
ning osv. Ju bättre den generella politiken fungerar, desto färre selektiva in-
satser behövs. Vi skall dock vara klara över att sådana ändå alltid kommer
att behövas.
Denna politik, med dessa grundstenar, har fungerat bra, särskilt i ett inter-
nationellt perspektiv. I ett nationellt perspektiv är emellertid inte bilden lika
ljus. Om vi jämför levnadsvillkoren för människor med funktionshinder med
levnadsvillkoren för människor utan funktionshinder och koncentrerar oss
framför allt på dem som har de svåraste funktionshindren, finner vi att skill-
naderna fortfarande är mycket stora.
Människor med funktionshinder har en sämre ekonomisk situation, är i
betydligt större utsträckning utanför arbetsmarknaden, har inte alls samma
tillgång till fritids- och kulturaktiviteter. Listan på skillnader i levnadsvillkor
kan göras mycket längre. Men slutsatsen är att dessa kvarstående skillnader
och orättvisor gör att ytterligare insatser behövs.
Det är i detta perspektiv det föreliggande förslaget om en ny lag, lagen om
stöd och service för vissa funktionshindrade, och förslagen om förstärk-
ningar av habilitering och rehabilitering, hjälpmedelsverksamhet, tolkverk-
samhet och förbättringarna i socialförsäkringssystemet för familjer med
funktionshindrade barn skall ses. Förslaget kommer att förbättra situationen
avsevärt framför allt för människor med svåra funktionshinder.
Fru talman! Det var den förra socialdemokratiska regeringen och den bi-
trädande socialministern Bengt Lindqvist som tillsatte handikapputred-
ningen. Utredningen lade fram sitt huvudbetänkande i juni 1991, före valet.
Det fanns då en vänstermajoritet i utredningen. Dock skall påpekas att ut-
redningen i allt väsentligt var enig. Nu lägger en borgerlig regering, efter att
i den s.k. krisuppgörelsen ha kommit överens med oss socialdemokrater, ett
förslag som innehåller de allra flesta delarna i utredningsförslaget.
Det är således enligt min mening en mycket angelägen reform. Men jag
måste ändå peka på två saker i det inledande avsnittet ”Allmänna utgångs-
punkter och överväganden” som enligt min mening beskriver utvecklingen
av handikappolitiken på ett felaktigt sätt. Det står att handikappolitiken va-
rit mer honnörsord än praktiska handlingar. Och förvisso är det så att mer
kunde ha gjorts och att långt ifrån alla ambitioner i det nationella handlings-
programmet från början av 1980-talet har uppfyllts, men jag menar att före-
gångaren till LSS, dvs. omsorgslagen, bilstödsreformen, integreringen av
funktionshindrade barn och ungdomar inom barnomsorg och skola och ut-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
98
byggnaden av t.ex. färdtjänsten faktiskt inte bara är honnörsord utan också
praktiska handlingar.
Kanske just socialministern, som ofta säger positiva saker om den svenska
välfärden i en verklighet som inte alltid ter sig lika ljus ute i kommuner och
landsting, borde vara extra försiktig med att påstå att andra tidigare sysslat
mer med honnörsord än praktiska handlingar. Sådana konstateranden kan
slå tillbaka. Då talar jag inte isolerat om denna handikappreform, som givet-
vis är en praktisk handling, utan om handikappolitiken i ett helhetsperspek-
tiv, inneslutet den generella välfärdspolitiken.
Sanningen är att detta är en viktig reform, men den är inte den första på
handikappområdet och förhoppningsvis inte den sista heller. T.ex. återstår
en hel del att genomföra både av förslag som handikapputredningen lade
fram i huvudbetänkandet, såsom sysselsättningsgarantin, och förslag som ut-
redningen hade med i sitt slutbetänkande.
Skrivningen om att det nu är nödvändigt att vrida över uppmärksamheten
från organisationernas inflytande till den enskilde är för mig också något svår
att förstå. Jag ser nämligen inte någon motsättning mellan en stark handi-
kapprörelse med ett stort inflytande och att stärka enskilda funktionshindra-
des inflytande.
Fru talman! Låt mig nu gå över till våra socialdemokratiska reservationer
och ett par andra frågor som är väsentliga från våra utgångspunkter.
Vår första reservation tar upp tre saker. För det första vill vi att erfarenhe-
terna från STIL, GIL, assistansprojektet som DHR har bedrivit och andra
projekt som bygger på samverkan och inflytande från de funktionshindrade
skall spridas. Anledningen är att det för närvarande i vårt land pågår en ut-
veckling med helt andra förtecken. Denna utveckling går ut på att privata
entreprenörer skall erbjuda sina tjänster till oss kunder som på vilken mark-
nad som helst. Projekten som vi värnar om har helt andra utgångspunkter.
De utgår från individen som medborgare, inte som kund, en medborgare
som tillsammans med andra kan och vill ta ansvar för sitt eget liv.
Den andra delen av reservationen handlar om att LSS är en viktig lag men
att långt ifrån alla funktionshindrade kommer att omfattas av lagen. Därför
är det viktigt att andra lagar - socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen,
plan- och bygglagen m.fl. - fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det finns
med andra ord en risk, när man inför en s.k. pluslag, att människor med
stora behov men som inte omfattas av lagen får en försämrad situation.
Denna risk måste man vara uppmärksam på.
Den tredje delen handlar om en av grunderna för handikappolitiken,
nämligen den generella välfärdspolitiken. Den ifrågasätts i dag, ofta med ar-
gument som att om vi får ett mera selektivt system skulle de sämst ställda
gynnas. Sådana påståenden är inget annat än lögn och förbannad dikt. Orkar
man bara lyfta blicken och skåda ut över världen, finner man många exempel
på att det förhåller sig precis tvärtom. Klyftorna ökar i selektiva system, och
de mest utsatta är de stora förlorarna.
Vi tar precis som i höstas upp den besvärliga ekonomiska situationen för
funktionshindrade och den negativa utveckling i form av ökade taxor och
avgifter som pågår och menar att regeringen måste skaffa sig en samlad bild
över läget och återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Den kanske viktigaste delen i förslaget till ny lag rör rätten till personlig
assistent. Den enskilde kommer genom reformen inte bara att få denna rätt
utan också ett stort inflytande över hur insatserna utformas. De funktions-
hindrade själva har påpekat att det är viktigt att den ersättning som utgår för
insatserna via socialförsäkringssystemet görs flexibel för att ta hänsyn till de
olika behov som kan finnas. Vi i utskottet har tagit fasta på dessa synpunkter.
Av statsfinansiella skäl införs en åldersgräns för rätten till personlig assi-
stent. Vi i utskottet är överens om att detta är olyckligt. Det torde bli svårt
att förstå för enskilda funktionshindrade, som haft en rätt till personlig assi-
stent under många år, att den upphör vid 65 års ålder, trots att behoven kvar-
står eller kanske t.o.m. har ökat.
En annan sak som varit föremål för diskussion i utskottet är om inte alla
rättigheterna borde vara samlade hos en huvudman, nämligen kommunen.
I förslaget ligger rätten till rådgivning och stöd hos landstingen. Resten av
rättigheterna har kommunerna ansvaret för. Vi har trots detta fastnat för att
följa utredningens och regeringens förslag av två skäl. För det första är råd-
givningen och stödet ofta förknippade med den habilitering och rehabilite-
ring som landstinget har ansvaret för och för det andra kan rätten föras över
till kommunen om landstinget och kommunen är överens därom.
Den viktigaste delen i utredningsförslaget, som inte finns med i proposi-
tionen, är rätten till sysselsättning och daglig verksamhet för alla inom per-
sonkretsen. Anledningen är det statsfinansiella läget. Egentligen är det
olyckligt. För när vi alla med rätta tycker att det socialt och ekonomiskt är
ett enormt slöseri när vi som i dag har över 7 % arbetslösa av den totala ar-
betskraften, skall vi veta att siffrorna är helt annorlunda för människor med
funktionshinder och att bakom varje siffra döljer sig enskilda individer.
1989, då vi hade en helt annan sysselsättningssituation än i dag, var ungefär
70 % av de allra svårast funktionshindrade utanför arbetsmarknaden. Situa-
tionen är med all säkerhet inte bättre i dag. Snarare tvärtom.
Vi socialdemokrater tycker att det inom de ekonomiska ramar som finns
borde vara möjligt att i någon eller några kommuner pröva den sysselsätt-
ningsgaranti som handikapputredningen föreslog. Erfarenheterna från en
sådan försöksverksamhet skulle sedan kunna användas när det statsfinan-
siella läget blivit bättre och en garanti för hela personkretsen kan införas.
Handikapputredningen föreslog en tidpunkt för ett definitivt avvecklande
av vårdhemmen. I propositionen föreslås ingen tidpunkt för avvecklingen,
under hänvisning till att vård oberoende av samtycke av utvecklingsstörda
finns kvar ytterligare en tid. Vi socialdemokrater accepterar detta men me-
nar att när förslag om att vård oberoende av samtycke skall upphöra skall
regeringen samtidigt lägga fram förslag om tidpunkt för vårdhemmens av-
veckling.
Till min förvåning och med djupt beklagande konstaterar jag att den bor-
gerliga riksdagsmajoriteten - eller kanske jag än så länge skall säga utskotts-
majoriteten - tvärt emot statsrådet inte vill avveckla vårdhemmen. Man har
i utskottet hänvisat till att ålderdomshemmen lagts ner under 80-talet och till
att avvecklingen av mentalsjukhusen gick för fort.
Argumentet med mentalsjukhusen håller inte, därför att det borgerliga
förslaget inte gäller takten i utvecklingen. Man vill behålla vissa vårdhem för
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
99
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
100
utvecklingsstörda. Det finns skäl att fråga sig om t.ex. Sten Svensson, vice
ordförande i utskottet och tidigare ordförande i psykiatriutredningen, har
samma åsikt när det gäller boende för personer med psykisk störning, dvs.
att de inte skall få rätt till ett eget boende eller ett gruppboende.
Inte heller beträffande ålderdomshemmen håller argumentet. På ålder-
domshem bor personer som under hela sitt övriga liv bott i ett helt annat
boende. Att jämföra deras situation med situationen för utvecklingsstörda
som under hela sitt liv inte ges den självklara rätten till ett eget boende håller
inte. Dessutom är boende på ålderdomshem i dag ett eget särskilt boende,
där den enskilde har eget kontrakt.
Nej, det borgerliga förslaget är ett utslag av förmynderi, där den självklara
rätten till ett eget boende eller ett gruppboende inte skall ges till en viss
grupp av utvecklingsstörda. Det man gör är egentligen att urholka lagen,
LSS, för en del av personkretsen. Man ger för vissa utvecklingsstörda inte
en rätt till bostad med särskilt stöd. Men inte nog med det, man upphäver i
praktiken det beslut om avveckling av vårdhemmen som följer av omsorgsla-
gen och upphäver den rätt till gruppbostad som i dag finns för personkretsen.
Den borgerliga majoritetens förslag är anmärkningsvärt och, som jag sagt,
ett utslag av förmynderi.
Handikapputredningen skriver i sitt huvudbetänkande: ”Ingen annan en-
skild faktor har så stor betydelse för känslan att ha en egen identitet som en
egen bostad. Det är i bostaden man tillgodoser de mest elementära behoven.
Bostaden är också den plattform från vilken man utgår när man skapar rela-
tioner med andra och deltar i samhällslivet. För den som har ett funktions-
hinder, och som på grund av detta tvingas tillbringa en stor del av sin dag i
hemmet, är bostaden ännu mer betydelsefull än för icke funktionshindrade
personer.” Jag delar den uppfattningen. Jag satt själv i Handikapputred-
ningen.
De borgerliga ledamöterna i Handikapputredningen instämde i detta och
tog konsekvenserna av sitt ställningstagande genom att föreslå en tidpunkt
för vårdhemmens avveckling. Tyvärr gör inte de borgerliga ledamöterna i
socialutskottet detsamma.
Vår sista reservation handlar om handikapputredningens förslag om att
färdtjänsten skall ha samma tillgänglighet och samma taxa som övrig kollek-
tivtrafik. Statsrådet har valt att inte lägga ett sådant förslag, eftersom ett
samlat grepp skall tas om trafikfrågorna när handikapputredningens slutbe-
tänkande är remissbehandlat.
Vi tycker detta är olyckligt. Det hade varit möjligt att redan nu ta beslut
om just denna del, som är remissbehandlad. Det vore angeläget att så hade
skett med tanke på det som händer i ganska många kommuner, nämligen att
färdtjänsttaxorna höjs och att antalet resor inskränks.
Fru talman! Slutligen vill jagsäga att detta är en mycket angelägen reform.
Det är positivt att vi i stor politisk enighet fattar beslut om denna fördel-
ningspolitiskt viktiga reform. Jag beklagar emellertid djupt att rätten till en
bostad med särskilt stöd inte kommer att omfatta hela personkretsen.
Men jag vill än en gång påpeka att detta varken är den första viktiga handi-
kappreformen eller en slutpunkt för förbättringar för människor med funk-
tionshinder, men däremot givetvis ett viktigt steg på vägen. Handikapput-
redningen har i sitt slutbetänkande lagt förslag om generella insatser som hör
ihop med de individinriktade insatser som vi nu genomför. Det är viktigt att
också dessa förslag genomförs. Vi måste dessutom försvara det vi uppnått.
Med det menar jag den välfärdspolitik som vi byggt upp i Sverige. Denna
reform bygger nämligen på den grund som den generella välfärdspolitiken
utgör. Den måste vi bibehålla och utveckla.
Med det anförda vill jag yrka bifall till de fyra socialdemokratiska reserva-
tionerna.
Anf. 105 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag har liksom Jan Andersson haft förmånen att få delta i
Handikapputredningen under de år som den har varit verksam. Jag har
egentligen ingen anledning att anföra någonting annat än det som Jan An-
dersson har gjort från denna talarstol. Det är lätt att instämma i nästan allt
vad han har sagt. I stort sett alla ledamöter har varit eniga i utredningen.
Det är en stor förmån att ha fått vara med i denna utredning och följa dess
förslag fram till kammaren. Det allra mesta som vi har föreslagit har blivit
propositionsförslag och har sedan också passerat genom socialutskottet. Vi
kan därmed också förvänta att det blir kammarens beslut i dag.
Det har också varit en förmån att få samarbeta i Handikapputredningen
med handikapprörelsen och dess representanter där. Det är viktigt att säga
det när det har blivit modernt att kritisera och skälla på kravmaskiner. Utan
det oerhörda engagemang känslomässigt och kunskapsmässigt som repre-
sentanterna för handikapprörelsen har visat i utredningen hade vi troligen
inte hamnat där vi har hamnat i dag. Resultaten hade inte blivit så bra som
de blivit.
Vi konstaterade att, trots samtliga politiska partiers markering under In-
ternationella handikappåret att handikappade medborgare inte skulle sättas
åt sidan i svåra ekonomiska tider, har detta ändå skett. Välfärdsgapet mellan
funktionshindrade och icke funktionshindrade medborgare har ökat under
denna period. Ingen regering har egentligen rätt att slå sig för bröstet och
säga att den har varit bra på handikappfrågor.
Detta måste ses i sitt sammanhang, och jag instämmer i Jan Anderssons
bedömning att svensk handikappolitik vid en internationell jämförelse står
sig bra, men ändå har ingen regering rätt att slå sig för bröstet och säga att
den har varit mycket duktig.
Vi gjorde en kartläggning som visade stora skillnader i välfärd mellan
funktionshindrade och icke funktionshindrade. Denna kartläggning är nu
några år gammal. Det har i pressen redovisats interna kartläggningar som
regeringen har gjort om välfärdsutvecklingen i Sverige sedan regimskiftet
och som visar på ökade välfärdsskillnader i det svenska samhället. Med den
bakgrund som vi har kan vi med till visshet gränsande sannolikhet säga att
gapet mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade har ökat ytterli-
gare under denna regeringsperiod.
Betänkandet från utskottet bygger ju på Handikapputredningens huvud-
betänkande, som omfattar individuella åtgärder. Vårt slutbetänkande hand-
lar om mera generella åtgärder, ändringar av den yttre miljön och av den
inre miljön i bostäder, anpassning av kollektivtrafik, tillgänglighet i vid be-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
101
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
102
märkelse osv. Det hade varit ännu bättre om båda de här typerna av åtgärder
hade kunnat presenteras samtidigt. Av praktiska skäl är det dock inte möj-
ligt. Det hade inte varit lämpligt att vänta med detta förslag ytterligare ett år
för att få en samtidighet.
På debattsidan i dagens nummer av Aftonbladet uttalar Margareta Pers-
son, ordförande i HCK, en viss oro för att de fina åtgärderna i betänkandet
skall kunna utvecklas till något slags undantagsstuga, en skyddad zon för
funktionshindrade, där samhället runt omkring blir mindre och mindre till-
gängligt. Jag tycker att det skulle vara viktigt med en markering från Bengt
Westerbergs sida att Margareta Perssons farhågor är obefogade och att rege-
ringen snabbt, gärna med angivande av en tidsplan, redovisar när de gene-
rella åtgärderna kommer att beslutas och genomföras.
Vänsterpartiet är positivt inställt till samtliga förslag i betänkandet. Vi
skulle dock gärna ha velat göra en del tillägg när det gäller hjälpmedlen. Jag
anmälde en avvikande uppfattning i utredningen. Utredningen och proposi-
tionen slutade i ett förslag med skyldighet för landstingen att tillhandahålla
hjälpmedel. Det är bra om det fungerar. Det hade varit ännu bättre om det
hade blivit en laglig rättighet för handikappade att få tillgång till hjälpmedel.
Man skall inte från en underlägsen position behöva vända sig till landstingen
för att de sedan skall uppfylla sin skyldighet. I stället skall man ha en rätt
som medborgare att få hjälpmedel för att kunna leva ett så normalt liv som
möjligt.
Vidare har vi frågan om ersättning för personlig assistans. Det är oerhört
värdefullt att det betonas att det är den enskilde som själv skall välja vilken
form av assistans han skall ha, vem som skall utföra den, osv. Jag instämmer
i Jan Anderssons betoning av kooperativa modeller. Det fanns sådan verk-
samhet redan när vi satte igång vårt arbete, t.ex. STIL-projektet. Under ar-
betets gång har nya sådana projekt kommit till. De är oerhört värdefulla,
och de borde prövas ytterligare.
Vi skulle vilja komplettera med en mjukare formulering angående assis-
tansersättningen. Vi vill ha flexiblare regler bl.a. när det gäller åldersgränsen
vid 65 år. Det har också Jan Andersson tagit upp. Tyvärr kommer det fortfa-
rande att finnas en skillnad mellan dem som omfattas av omsorgslagen och
den nya gruppen som omfattas av LSS. Det gäller rätten till sysselsättning.
Vi vill se ett förslag om sysselsättningsgaranti för alla dem som omfattas av
LSS.
Ytterligare en angelägen sak är den betoning av rätten till färdtjänst till
kollektivtrafiktaxa som en enig Handikapputredning har uttalat sig för.
Verkligheten ute i kommunerna visar att en sådan lagfäst rätt är oerhört vik-
tig-
Jag instämmer i vad Jan Andersson har sagt om att det behövs en tidpunkt
när de gamla institutionerna, sjukhusen och vårdhemmen skall vara avveck-
lade. Vi har sagt att när LSS skall träda i kraft bör de gamla sjukhusen och
vårdhemmen stängas.
Jag har en avslutande reflexion. Det förslag som föreligger och som vi
strax skall fatta beslut om är tyvärr behövligt. Det är en reaktion på ökade
skillnader i samhället och svårigheter för svaga grupper att hävda sina intres-
sen. Framför allt är det ett resultat av de avigsidor som finns av en välbehöv-
lig avreglering och decentralisering av kommunal verksamhet. Detta är bra
för de allra flesta medborgare. Men för de svagaste och för dem som är bero-
ende av intresseorganisationer för att få sina rättigheter tillvaratagna innebär
detta svårigheter. Det blir större belastning på organisationerna. Verklighe-
ten blir mer svåröverskådlig och svårhanterbar. Därför behövs denna väg
över en rättighetslagstiftning.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till de socialdemokratiska reservatio-
nerna och.till ett samlat yrkande som är utdelat i bänkarna och som innebär
bifall till Vänsterpartiets motioner under mom. 4, 7, 8, 9,11,17 och 28. Det
huvudsakliga innehållet har jag tagit upp i mitt anförande.
Det av Rolf L Nilson under överläggningen framställda särskilda yrkandet
hade följande lydelse:
4. Beträffande 9 $ andra stycket förslaget till lag om stöd och service till
vissa funktionshindrade att riksdagen med bifall till motion 1992/93:So20 yr-
kande 4 och med anledning av motionerna 1992/93:Sol9 yrkande 1,
1992/93:So24 och 1992/93:So25 yrkande 1 beslutar att 9 § andra stycket skall
utgå.
7. Beträffande rätt till bistånd vid flyttning att riksdagen med bifall till mo-
tion 1992/93:So20 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa en regel som ger rätt till bistånd vid flyttning
till annan kommun.
8. Beträffande verkställighet av domstolsbeslut att riksdagen med bifall till
motion 1992/93:So20 yrkande 8 samt med avslag på motionerna
1992/93:So22 och 1992/93:So454 hos regeringen begär förslag till en sank-
tionsparagraf enligt vad i motionen sägs om ekonomiska sanktioner mot
kommuner som inte fullgör de åtaganden de har enligt lagen.
9. Beträffande rättshjälp att riksdagen med bifall till motion 1992/93:So20
yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändringar i rättshjälpslagen så att personer med funktionshinder lättare
kan få rättshjälp vid processer i socialförsäkringsmål.
11. Beträffande förslag till lag om assistansersättning att riksdagen
dels antar regeringens förslag till lag om assistansersättning,
dels med anledning av motion 1992/93:So20 yrkande 2 hos regeringen be-
gär förslag om tillägg till 4 § så att ersättning även kan utgå om särskilda skäl
föreligger enligt vad i motionen sägs om uppmjukning av förbudet mot att
ersättning ej skall utgå vid intagning på statlig och kommunal institution och
vid gruppboende.
dels med bifall till motion 1992/93:So20 yrkande 3 som sin mening ger re-
geringen till känna vad i motionen anförts om ökad flexibilitet vid bestäm-
mande av perioder för assistansersättning.
17. Beträffande hjälpmedelslag att riksdagen med bifall till motion
1992/93:So20 yrkande 1 hos regeringen begär förslag till en hjälpmedelslag
enligt vad i motionen anförts om hjälpmedel eller funktionhindrades behov.
28. Beträffande Handikapputredningens slutbetänkande att riksdagen med
bifall till motion 1992/93:So290 yrkande 3 samt med avslag på motionerna
1992/93:So225 och 1992/93:So232 hos regeringen begär en tidsplan för ge-
nomförande av 1989 års Handikapputrednings förslag.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
103
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
104
Anf. 106 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Det råder stor enighet om lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Det är viktigt att man inte väntar och att lagen får träda
i kraft så fort som möjligt.
Ett samhälles civilsationsgrad kan bedömas utifrån hur man tar hand om
och behandlar sina svaga. Speciellt belysande är hur detta sker i tider av sam-
hällelig stress som t.ex. i en ekonomisk krisperiod. Det är därför ett för det
svenska samhället glädjande dokument som debatteras. Förvisso finns alltid
önskemål om ytterligare satsningar. Förvisso finns svagheter i förslaget, dvs.
förslaget är inte så långtgående eftersom ekonomin tillfälligt sätter vissa
spärrar. Men i stort är alla remissinstanser, alla berörda grupper, ense om
att detta är ett mycket bra förslag. Desto mer gäller detta då förslaget har
utformats i en ekonomisk verklighet som blivit allt mörkare och där varje ny
utgift kan avvisas. Trots detta satsas här 1 600 miljoner kronor!
I en tid av veklagan och benägenhet att klä sig i säck och aska samt att tala
om solidariteten med de svaga, är denna satsning ett tecken på att det
svenska samhället genomsyras av en djup och motståndskraftig humanism.
Låt oss vara stolta över detta, och låt oss gå till verket med att åtgärda bris-
terna.
Levnadsvillkoren för funktionshindrade kan ofta vara svåra med stör-
ningar i det dagliga livets arbete, vid fritid och vila. Till det kommer en ofta
pressad ekonomi samt frustrationen av att inte själv kunna påverka utform-
ningen av stöd och service - ja, att inte ens få välja vem man vill ha hjälp av!
Fru talman! Med denna lag skall vi kunna främja jämlikhet i levnadsvill-
kor och främja delaktighet i samhällslivet så att den enskilde funktionshind-
rade kan leva så nära ett vanligt liv som möjligt. I botten ligger respekten
för den enskildes självbestämmande och integritet och viljan att ge honom
inflytande över sin egen livssituation. Genom anpassning till de individuella
behoven skall goda levnadsförhållanden utformas så att de är lättillgängliga.
Respekten för den enskildes vilja skall vara genomgående. Den enskilde
skall få hjälp endast om den enskilde begär det.
Fru talman! Det har sagts här att Sverige länge har varit ett föregångsland
vad gäller att anpassa miljö och samhälle till individen. Men visst finns här
stora brister vad gäller de handikappades delaktighet i vår välståndsutveck-
ling. Den utredning som tillsattes av den föregående regeringen år 1988 visar
på samsynen inom detta problemkomplex. Samsynen i denna fråga är en
styrka. De svaga skall aldrig få utnyttjas som slagträn i en politisk debatt.
De åtgärder som föreslås får effekter över i stort sett hela samhället. Ett
omfattande arbete med att kartlägga de funktionshindrades behov har ge-
nomförts. Det finns alltså en mycket fast grund att stå på.
Den svenska ekonomin har försämrats påtagligt sedan utredningen tillsat-
tes. Det är en av landets svåraste perioder. Därför visar denna stora enighet
att det ändå går att gemensamt göra stora genomgripande insatser. Redan
tidigare har en del insatser genomförts under den borgeliga regeringen.
Vårdbidraget har höjts, bidragen till handikapporganisationerna har förbätt-
rats, rikstolktjänsten har fått ökade resurser, och det finns flera andra exem-
pel. Nu fortsätter vi med individinriktade åtgärder som är byggda på grund-
stenarna valfrihet och integritet, delaktighet och jämlikhet. Man skall inte
längre som medborgare i det svenska samhället känna sig utlämnad åt myn-
dighetsbeslut.
Att stärka den enskildes rätt är alltid väsentligt. Behovet av detta framstår
klart när man vet att 80 % av människor med handikapp inte anser sig kunna
påverka socialtjänstens service vad beträffar ledsagarverksamhet och att en-
dast 8 % kan bestämma vilka personer som skall ge stöd och service inom
hemtjänsten.
Fru talman! Med denna lag garanteras personer med omfattande och var-
aktiga funktionshinder stöd som kan underlätta den dagliga livsföringen,
även om det inte kan normalisera den. Stödet blir en rättighet för den en-
skilde.
I anledning av propositionen har tolv motioner väckts. Utskottet har be-
handlat dem. Dessutom finns det sju motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden. Samtliga dessa, utom ett yrkande, avstyrks då yrkandena en-
ligt majoriteten endera väl tillmötesgås i propositionen eller inte kunnat om-
fattas av utskottets uppfattning.
Socialdemokraterna har avgett fyra reservationer som har redovisats här.
Jag tycker att de endast upprepar vad som står i propositionen och vad rege-
ringen redan har sagt. Det finns inte något direkt nytt substansiellt innehåll
i reservationerna.
Redan i propositionen poängteras, och även utskottet gör det, att fristå-
ende organisationer, vilka nämndes här förut, och kooperativ betyder
mycket för utvecklingen av metoder både nu och framgent. Men jag kan inte
som Jan Andersson se något fel i att kanske också privata intressen går in.
De kompletterar ju varandra. Utskottsmajoriteten kan inte se att det särskilt
behöver poängteras. Det är alldeles uppenbart att vi stöder de åtgärder och
den metodutveckling som t.ex. STIL bedriver.
Propositionen betonar också betydelsen av socialtjänstlagen och hälso-
och sjukvårdslagen. I det ligger självfallet att hela den legala biten står un-
der observans. Regeringen säger också att man återkommer i de legala frå-
gorna. Som vi ser det finns det inget skäl att reservera sig här. Jag tycker att
reservationerna slår in öppna dörrar.
Sedan vill Socialdemokraterna som alltid bryta en lans för välfärden, möj-
ligen ifrågasätta dess existens, och framför allt ifrågasätta den borgerliga ma-
joritetens och regeringens inställning i denna fråga. Här vill jag bara hänvisa
till statsrådet Könbergs redogörelse för regeringens välfärdspolitik i debat-
ten här i kammaren så sent som den 15 april. Då klargjordes än en gång rege-
ringens mål att trots den tunga ekonomiska situationen förbättra välfärden,
speciellt för de sämst ställda. Jag tycker inte att detta behöver upprepas yt-
terligare.
Socialdemokraterna återkommer och försöker misstänkliggöra regering-
ens och den borgerliga majoritetens politik i välfärdsfrågan, trots att de har
fått klara svar. Det tillför inte något till debatten. Utskottet anser att både
propositionen och betänkandet tydligt klargör synen på välfärden. Det be-
hövs inte någon ny kartläggning av de handikappades situation. Nu behövs
att lagen träder i kraft. Sedan får vi se vad det leder till för behov av kartlägg-
ning.
Utskottet delar inte heller Socialdemokraternas uppfattning att nuva-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
rande resurser med säkerhet räcker för att genomföra en försöksverksamhet
med daglig sysselsättning för de nya grupper som lagen omfattar. Det är möj-
ligt att man kan finna former för det. Då har inte utskottsmajoriteten något
emot en sådan försöksverksamhet, vilket också poängteras. Det är också
självklart att detta noga följs och att en omprövning görs när ekonomin så
tillåter.
Fru talman! Socialdemokraterna kan inte heller avhålla sig från att reser-
vera sig när det gäller färdtjänsten, trots att det så tydligt står att regeringen
skall återkomma i den frågan när man kan ta ett totalgrepp efter en hel re-
missbehandling av Handikapputredningens slutbetänkande. Då har man så
att säga mer på fotterna. Det normala är väl att man inhämtar så mycket
kunskapsunderlag som man behöver för att bedömningen skall bli fullgod.
De får faktiskt respektera att vi har den inställningen.
I övrigt har det belysts saker där man inte riktigt har orkat ända fram. Det
gäller t.ex. åldersgränsen vid 65 år där utskottet mycket noga påpekar att
detta inte är lyckligt, men att vi i dagens läge inte riktigt klarar av det. Vi
betonar att detta måste följas mycket noga. Det måste ske med stor smidig-
het och med förståelse för den enskildes situation. Regeringen har också sagt
att man skall överlägga med Kommunförbundet. Det kommer alltså att hål-
las under mycket noggrann observation.
När det gäller hjälpmedel vill Vänstern ha en rättighetslagstiftning. Det
låter ju bra, men det är utan tvekan så att det leder till svårigheter att avgöra
exakt vilken rättighet man har. Att det finns en skyldighet att tillhandahålla
hjälpmedel är alldeles klart. Med en rättighetslag blir det svåra gränsdrag-
ningsproblem om människor överklagar om de inte får exakt den rätta for-
men av hjälpmedel.
Fru talman! Vad gäller yrkande 2 i motion So27 av Lena Öhrsvik angå-
ende en översyn av 16-årsgränsen inom den allmänna försäkringen anser ut-
skottet, efter att ha inhämtat yttrande från socialförsäkringsutskottet, att yr-
kandet skall tillstyrkas.
Utskottsmajoriteten anser också att regeringen bör ges till känna, att en-
ligt utskottsmajoriteten kan små välfungerande vårdhem utgöra en god vård-
miljö och vara anpassade efter den enskildes behov. Det gäller inte de stora
institutionsliknande anläggningarna. Det gäller små välfungerande vård-
hem. Vi har en tilltro till huvudmannens och den enskildes förmåga att av-
göra om detta vårdmässigt fungerar bra. Vi skall inte ställa oss utan alterna-
tiv och diktera för alla och envar att exakt så här skall en bra vårdmiljö se ut
och exakt så här skall man bo om det skall vara en bra miljö.
Vi har varit utsatta för detta tidigare när vi talade om hur äldre skulle bo
för att det skulle vara värdigt. Vi vet att det inte riktigt stämmer. Bakom
detta ligger erfarenheter från den omdiskuterade ålderdomshemsnedlägg-
ningen. Där har många efter hand fått tänka om. Pendeln i vårt land har en
sällsynt förmåga att slå från det ena extremläget till det andra utan att finna
ro någonstans i en balanserad mittpunkt.
Utskottsmajoriteten vill med detta tillkännagivande påtala vikten av mo-
deration, tilltro till de huvudmän vi har, flexibilitet och verklighetsanpass-
ning. Det måste också finnas alternativ för att undvika ett alltför stelbent
106
tillämpande av regler. Vi vill poängtera att detta noga följs upp så att vi inte
ställer oss utan alternativ, något vi sedan får beklaga.
När det gäller boendet understryker ett enigt utskott att även gruppboen-
det bör utformas flexibelt och anpassas efter de behov som faktiskt är för
handen.
Fru talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande och avslag på samtliga reservationer och motioner utöver mo-
tion So27 yrkande 2 som tillstyrks.
Anf. 107 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller det som Leif Carlson sade om de kooperativa
projekten är jag inte alls emot några privata initiativ här. Det viktiga är att
den enskilde får bestämma hur han vill ha sin personliga assistans.
I mitt inledningsanförande sade jag att vi nu har en utveckling med helt
andra förtecken, vilka inte utgår från den enskildes behov utan från ett kund-
perspektiv där producenterna bestämmer villkoren. Det var utifrån det som
jag tyckte att vår markering var viktig.
När det gäller välfärdspolitiken är jag inte alls så övertygad som Leif Carl-
son. Jag är inte alls övertygad om den skrivning som finns i betänkandet. Där
står: ”Vidare framhålls att den strukturella obalansen i Sveriges ekonomi
medför att utvecklingen av välfärdspolitiken måste ske under delvis föränd-
rade villkor”.
Detta kan kopplas till att det inom regeringen förekommer en diskussion
om grunderna för välfärdspolitiken. Där delar jag socialministerns syn i den
offentliga debatten, men däremot inte statsministerns. Det finns skäl för vår
oro, och det finns skäl för oss att poängtera att grunderna för den här refor-
men är den generella välfärdspolitiken.
Sedan vill jag gå över till vårdhemmen. När det gäller den här gruppen -
en av de mest utsatta - pratar inte Leif Carlson om boende och eget boende,
utan han pratar om vårdmiljö. Det är ett perspektiv från ovan, ett överför-
mynderi, där en grupp i samhället inte skall ges de självklara rättigheter som
alla andra har när det gäller eget boende.
Vi kan ha olika uppfattningar om det var rätt eller fel det som hände med
ålderdomshemmen, Leif Carlson. Men de personer som bor på ålderdoms-
hemmen har inte bott där under hela sitt liv. Under större delen av sitt liv
har de bott i eget boende.
Det har rått en mycket stor enighet om denna reform. Det har tidigare
poängterats, och det framhåller också Leif Carlson. Men den föll delvis i ut-
skottet. Denna fråga är både praktiskt och principiellt viktig. Det skall bli
intressant att höra vad socialministern säger. Det socialdemokratiska försla-
get ligger oändligt mycket närmare propositionen.
Det är anmärkningsvärt att man när det gäller en av rättigheterna förväg-
rar en del av personkretsen denna. Det är faktiskt vad det är fråga om, Leif
Carlson.
Anf. 108 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det finns mycket att säga om kooperativen.
Att dessa synpunkter kommer fram bejakar vi på alla sätt. Men jag kan inte
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
107
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
108
se att det enbart för att en del privata intressenter deltar plötsligt blir ett
kundperspektiv. Det är inget fel med att vara kund, såvitt jag kan förstå.
Kännetecknande för en kundmodell är att det inte är producenten som be-
stämmer, utan kunden och producenten deltar i en dialog för att komma
fram till något som är bra. Det är det som ingår i en marknad. Det finns alltså
inte under några förhållanden något fel på kundperspektivet som sådant.
Vi har olika uppfattning om välfärdspolitiken. Jag håller med Jan Anders-
son om att välfärdspolitiken och grunderna för denna självfallet skall disku-
teras. Det vore underligt i ett föränderligt samhälle om det inte pågick en
livaktig debatt om hur välfärdspolitiken skall vara utformad. Jag tror inte att
vi nu eller någonsin kommer att kunna ha några fixa och säkra lösningar för
all framtid. Här behövs alltid en debatt. Vi har en tilltro till att regeringens
välfärdspolitik skall slå väl ut även för de sämst ställda.
Vad sedan gäller boendet, Jan Andersson, är det snarare ett överhetspers-
pektiv att tro sig exakt veta och kunna tala om hur människor skall bo, hur
boendet skall vara utformat för att det skall vara bra och att säga att det inte
finns alternativ. Vi har en större tilltro till den enskilde och till de huvudmän
som har ansvaret. Vi tror att de själva kan avgöra om det är ett bra förhål-
lande, ett bra boende som fungerar för just dessa personer, eller inte. De
kan också se om det är ett boende som passar bra till den vård som dessa
personer ofta behöver.
Detta är komplicerade förhållanden. Jag tror inte att det är så lätt som att
centralt i riksdagen generellt bestämma att det är den här formen som är bra,
punkt slut. Vi borde ha bränt oss en gång och sett att det finns alternativ. Det
finns skäl till att med en viss ödmjukhet närma sig det mycket komplicerade
förhållande som ett boende utgör.
Anf. 109 JAN ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Leif Carlson kan inte vara helt omedveten om den diskussion
som förs om välfärdspolitiken och där frågan om man skall vara medborgare
eller kund finns med. Jag menar att de som för fram kundalternativet har ett
överhetsperspektiv där det egentligen är producenterna som styr utveck-
lingen.
Det perspektiv som jag vill föra fram, och som Handikapputredningen
mycket tydligt har fört fram, inte minst när det gäller rätten till personlig
assistans, är medborgarperspektivet - rätten som medborgare att få utforma
insatserna efter sina behov.
Jag önskar att Leif Carlson hade läst Handikapputredningens förslag. När
vi diskuterar vårdhemmen eller boende med särskilt stöd är det inte fråga
om ett enda alternativ. Det finns ett oändlig rad av olika alternativ som på
samma sätt som när det gäller rätten till personlig assistans utgår från den
enskildes behov. Det är inget överförmynderi.
Det som Leif Carlson och den borgerliga majoriteten i utskottet gör ge-
nom att vilja bevara vårdhemmen är däremot att neka en utsatt grupp den
självklara rätten till en egen bostad och att kunna påverka hur denna egna
bostad skall se ut. Leif Carlson måste vara medveten om att detta inte bara
är en avvikelse från propositionen och utredningen. Det är även en avvikelse
från de beslut som fattades under 1980-talet. Besluten om avvecklingen av
vårdhemmen och en ökning av gruppboendet har varit av oerhört stor bety-
delse för de utvecklingsstörda.
Anf. 110 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag är både medborgare och kund. En av fördelarna med att
ha ett kundperspektiv - vilket Jan Andersson här försöker utmåla som något
i grunden negativt - är att jag som ”kund” - jag sätter här ordet kund inom
citationstecken, eftersom det är ett begrepp - kan välja något annat om det
som producenten gör inte passar mig. Det är därför bra att det finns koope-
rativa lösningar, samhälleliga lösningar och privata lösningar så att jag som
kund, kanske med hjälp av någon om jag inte klarar det själv, kan göra ett
val som är bra. Det är inte något fel att ha ett kundperspektiv.
Jag är heller inte särskilt bekymrad över att man nu har en annan uppfatt-
ning än den man hade på 1980-talet med de beslut som då fattades. Vi vet
att vi då brände oss en del. Boendet är mer komplicerat. Det är bra att det
finns alternativ. Jag vet också att det finns små väl fungerande ”institutio-
ner .
Självfallet är stora institutioner inte bra. Men det finns institutioner som
byggdes på 70-talet vilka har mycket hemliknande förhållanden. Det finns i
dag sådana med få boende som skall läggas ner för att man i stället i ett hyres-
hus skall bygga gruppboende. Där bor man ändå samlat i en miljö som inte
någon, vare sig de som arbetar som vårdpersonal, huvudmannen eller be-
rörda, anser tillför något nytt. Det kostar mycket mer pengar utan att ge nå-
got extra.
Jag menar att det måste finnas möjlighet för de berörda huvudmännen och
de berörda boende att själva diskutera och se om detta är bra eller inte. Man
skall inte döma ut en typ av boende rakt av. Det bör alltid finnas en möjlighet
att välja alternativ och se om det finns positiva värden i de former som finns.
Talmannen anmälde att Jan Andersson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 111 TALMANNEN
Jag får meddela att anslag har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 112 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Leif Carlson berörde mitt krav på en rättighetslag för hjälp-
medel. Han invände att man vid tillämpningen av en sådan lag råkar ut för
svåra definitionsproblem och gränsdragningsproblem. Det är riktigt. Men
mot detta vill jag invända att vi under hela utredningsarbetet har arbetat med
gränsdragningsproblem och definitionsproblem. Vi är väl medvetna om att
detta är en stor materia och att man inte kan göra alla lyckliga och tillfreds
när man formulerar sig. Men det går att hantera.
Vi försökte i utredningen formulera någon sorts ledord eller paroller för
vad som skulle gälla. Det var paroller som jämlikhet, full delaktighet, re-
spekt för självbestämmande, integritet, största möjliga inflytande och med-
bestämmande samt kontinuitet. Rätten för den enskilde att få sina behov av
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
109
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
110
hjälmedel tilfredsställda överensstämmer bättre med de paroller som Handi-
kapputredningen formulerade än med att man ålägger en myndighet, lands-
tingen, att sörja för att hjälpmedel finns.
Det är att stärka den enskilde att ge honom eller henne rätten att leva så
delaktig och jämlikt som möjligt.
Anf. 113 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! På sätt och vis är vi rätt ense i denna fråga. Detta är svårt.
Man kan dela in svårigheterna på olika sätt. Innan man har provat är det
svårt att säga om man värderar rätt. Jag tror att man kan hamna i närmast
olösliga överklaganden om man inför en rättighetslag och att en skyldighets-
lag därför fungerar bättre.
Men om det skulle visa sig att man stöter på svårigheter som icke kunde för-
utses, eller om det finns skäl att tro att en annan lösning skulle vara bättre,
är det självklart - det andas hela utskottets behandling av ärendet, liksom
propositionen - att man är villig att göra justeringar när utvecklingen följs
av Socialstyrelsen m.fl.
Jag tror att det här är den rätta bedömningen, men jag är fullt medveten
om att verkligheten kan visa att det är en felaktig ståndpunkt som majorite-
ten och regeringen har intagit. Det finns då också en beredvillighet att finna
bättre lösningar.
Anf. 114 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var ett positivt inlägg av Leif Carlson.
Leif Carlson tog upp en annan viktig aspekt som inte är helt tillfredsstäl-
lande behandlad i betänkandet, och det gäller möjligheterna att se till att
lagen om stöd och service verkligen får genomslag. Det saknas i förslaget
sanktionsmöjligheter riktade mot landsting och kommuner.
Jag vet att utskottet hänvisar till att Lokaldemokratikommittén överväger
den här frågan. Men jag tycker att vi har så mycket erfarenhet av omsorgsla-
gen att det redan nu borde vara möjligt att skriva in en sanktionsparagraf i
LSS. Beslut enligt omsorgslagen har överklagats. De överklagade har fått
rätt, och det finns talrika exempel på att kommuner eller i förekommande
fall landsting inte har rättat sig efter utslagen. Det är oerhört kränkande för
den som råkar ut för detta att ha lagen och domstolen på sin sida men ändå
inte få sin rätt.
Anf. 115 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Inte heller på den här punkten råder det några djupgående
åsiktsskillnader. Det är självklart för alla människor att man vill ha möjlighet
att få prövat om man har rätt, och om man har det vill man också få rätt.
Samtidigt skall vi ha klart för oss att detta inte är alldeles lättlöst. Även om
vi har sett att man har låtit bli att följa lagen och även om vi känner till beho-
vet av sanktionssystem är det inte så lätt att utforma ett sådant så att det
passar i det här fallet för landsting och kommuner. Vi har inte erfarenhet av
det sedan tidigare.
Därför tycker jag att det finns skäl att följa de goda traditionerna här i
huset att avvakta resultatet av de utredningar som är på gång och särskilt den
där man kommer att behandla just sanktionssystemet, nämligen Lokalde-
mokratiutredningen. När det kommer måste man på något sätt - det tror jag
att vi är ense om - kunna understryka att lagen faktiskt gäller och att lagbrott
alltid är lagbrott.
Anf. 116 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Det är en viktig reform som vi nu debatterar och som vi om
några timmar skall fatta beslut om - vi kanske inte hinner fatta beslut i dag,
men i så fall blir det ett beslut om det här i morgon bitti.
När 1989 års handikapputredning tillsattes var uppgiften att utreda frågor
kring samhällets åtgärder till stöd för människor med stora funktionshinder;
det har berörts här tidigare. Utgångspunkten var de omständigheter som
förelåg för barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder
samt de små och mindre kända handikappgrupperna.
Det är helt korrekt, som handikapprörelsen själv har konstaterat - och det
instämmer jag i - att funktionsnedsättningar skall betraktas som en av flera
naturliga och oundvikliga variationer hos en befolkning. Människor med
funktionsnedsättningar och deras behov är inte ständigt ”nya problem” som
skall lösas i särskild ordning. Mångfalden och människors funktionsnedsätt-
ningar finns alltid att räkna med.
Den kunskapen skall vara utgångspunkten för den generella välfärdspoli-
tiken och samhällets utveckling - det framförde också Handikapputred-
ningen. Vi är många som delar den inställningen. Alla människor skall ges
lika rättigheter samt möjligheter till ett rikt liv.
Vad kan vi då som beslutsfattare åstadkomma för att utjämna de skillna-
der som trots allt finns i dagens samhälle?
I en rapport från 1987 lade Folkpartiet liberalerna fram ett program i 13
punkter med förslag att stärka såväl det ekonomiska som det psykologiska
och praktiska stödet till de handikappade. Vi lyfte särskilt fram det handi-
kappade barnet. Vi ställde oss frågan: Vad kan vi göra för att öka familjernas
integritet, valfrihet och självbestämmande?
Svaret som vi fann var att varje familj är unik. Därför måste samhällets
stöd och insatser knytas till den enskilda familjen. Valfrihet är en viktig ut-
gångspunkt för hur stödet bör vara utformat. Valfrihet stärker den enskilda
familjens integritet. Det är familjens behov som skall vara styrande. Famil-
jen skall inte behöva känna sig prisgiven åt myndigheternas godtycke. Vi-
dare framförde vi kravet på personlig assistent - en människa som man lär
känna och som man litar på. Ett annat krav var att förvärvsarbetande föräld-
rar till svårt handikappade barn över 16 år skulle ha rätt till ledighet med
ersättning.
Självfallet är de konstateranden som vi gjorde 1987 relevanta även för den
enskilda individen. Valfrihet och integritet är inte bara honnörsord utan
minst lika mycket reell verklighet för en framsynt handikappolitik.
Många av våra förslag blir nu äntligen verklighet. I det betänkande som vi
i dag diskuterar redovisas bl.a. åtgärder som personlig assistent, ledsagarser-
vice, rådgivning och annat personligt stöd och bostad med särskild service
för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet. Det är kort
sagt en verklighetsförankrad reform bakom den gemensamma beslutsformu-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
111
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
112
leringen om en god service och ett gott stöd oavsett var de funktionshindrade
bor.
Nu kommer vi att genomföra en rättighetslag för ca 100 000 gravt funk-
tionshindrade. Tidigare har den borgerliga regeringen - som också har påpe-
kats från kammarens talarstol - även genomfört beslut om bl.a. förbättring
av vårdbidragen och ökat stöd till handikapporganisationerna.
Allt detta genomförs trots en mycket bekymmersam ekonomisk situation
för vårt land. Folkpartiet liberalerna gav ett enda vallöfte inför 1991 års val,
och det var att öka insatserna för de handikappade. Detta befästs genom
beslutet i dag.
Vi anser att den generella välfärdspolitiken måste omfatta även de grup-
per som hittills varit åsidosatta. De handikappade har inte fått följa med i
den mycket kraftiga allmänna standardutveckling som ägt rum i vårt land
under 80-talet utan har fått stå tillbaka. Bertil Ohlin myntade på sin tid ut-
trycket det glömda Sverige. Vi för nu fram åtgärder för det glömda Sverige.
Trots att den totala kakan krymper är den borgerliga regeringen beredd att
satsa nya resurser för de handikappade och funktionshindrade. Det är en
stor och viktig reform som vi i dag får vara med om att genomföra.
I stora drag tillstyrks regeringens proposition av utskottets ledamöter.
Men ytterst förvånande är, tycker jag, Socialdemokraternas reservation nr
1, där man begär att regeringen skall återkomma till riksdagen med en sam-
lad bild av läget i landet och med förslag till åtgärder för att förbättra situa-
tionen för människor med funktionshinder.
Det är ju riktigt att gruppen funktionshindrade är avsevärt större än den
personkrets som nu kommer att omfattas av lagen. Men regeringen avser ju
också att återkomma senare i denna fråga. Det framgår av betänkandet.
Hela propositionen handlar ju om att förbättra, att främja människors
jämlikhet i levnadsvillkoren och att man skall kunna välja olika lösningar -
enskilda, offentliga och kooperativa - för servicefunktionerna osv.
Denna omfattande handikappreform genomförs trots att den svenska eko-
nomin, som jag sade tidigare, upplever en av de svåraste perioderna.
Jag var själv med i FN i New York i höstas. Där redovisade olika länder
de insatser som genomförs under det av FN proklamerade handikappårtion-
det. Jag känner mig stolt, och jag kan gott säga att Sverige med sin handi-
kappolitik var ledande i fråga om den redovisning som socialminister Bengt
Westerberg då lämnade.
Det största hotet mot välfärdsstaten och satsningar på handikappåtgärder
är en stagnerande ekonomi. Det krävs strukturomvandlingar och vissa ut-
giftsminskningar som ni socialdemokrater tyvärr saknar mod att ställa upp
på. Åtgärderna är förvisso smärtsamma men måste göras för att man bl.a.
skall kunna satsa på trygga system för de handikappade. Ekonomin är allt-
jämt välfärdens ryggrad.
I dessa dagar saknar vi budgetförslaget från Socialdemokraterna om en
förstärkning av svenska statens ekonomi.
Reservationerna 2 och 4 från socialdemokraterna kan också ses som öns-
kemål om ökade utgifter. Dessutom kommer ju färdtjänsten att behandlas i
ett senare sammanhang.
Jag vill säga några ord om reservation 3 om avveckling av vårdhem. Majo-
riteten i utskottet delar i huvudsak propositionens förslag om avveckling och
anser att större institutioner bör avvecklas. Något slutdatum kan på nuva-
rande grunder inte fastställas. Men i vissa fall anser vi att små vårdhem - de
välfungerande med bra personal -kan erbjuda en god vårdmiljö. Vi anser att
huvudmannen utifrån de individuella önskemålen och vårdbehoven under
awecklingstiden bör kunna ta ställning till frågan om nedläggning eller fort-
satt drift. På längre sikt kan man också tänka sig en ombyggnad till grupp-
boende av dessa hem. Den enskildes och de anhörigas önskemål måste alltid
vara vägledande. Den principen kan vi inte tumma på.
Det finns i dag flera tusen människor som bor på vårdhem och specialsjuk-
hus. Vi känner väl till att stora institutioner många gånger har, och har haft,
en mycket negativ inverkan på dem som bor där. De tappar sin egen identi-
tet. Däremot redovisas många positiva erfarenheter av annat boende som
man har kunnat erbjuda, exempelvis gruppboende. Denna fråga måste där-
för noga följas. Jag upprepar att huvudmannen för verksamheten får ett
mycket stort ansvar när det gäller att följa frågan om boendet för den funk-
tionshindrade. Som vägledning ligger i botten också Socialstyrelsens all-
männa råd.
Herr talman! Till sist: Vi har ett stort ansvar för en fungerande handikapp-
politik inom välfärdsstatens ramar. På många sätt leder de nu föreslagna åt-
gärderna till väsentliga förbättringar. Vi måste ändå utgå från målet att väl-
färdspolitiken skall utvecklas. Vi bär alla inom oss visioner om en ökad
trygghet för just dessa människor i vårt samhälle.
Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan och avslag på samtliga re-
servationer i betänkandet.
Anf. 117 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Ulla Orring tycker att det är förvånande att vi vill att rege-
ringen skall återkomma med en samlad bild över läget.
Vi har beskrivit att det sker stora förändringar i våra kommuner och lands-
ting, bl.a. på avgiftssidan men också när det gäller tillgängligheten i t.ex.
färdtj änstsammanhang.
Det borde inte vara särskilt förvånande att vi vill att regeringen skall åter-
komma med en samlad bild. Det som nu händer går snabbt. Alla är med-
vetna om att avgifterna höjs och att tillgängligheten försämras. Det har hänt
saker sedan Handikapputredningen lade fram sitt betänkande, bl.a. på sys-
selsättningssidan. När det gäller sysselsättningen i landet totalt sett har ju
en dramatisk förändring skett under de senaste åren. I dag har vi snart en
arbetslöshet som motsvarar EG-genomsnittet.
Vi har skäl att tro att det också har skett försämringar för människor med
funktionshinder. Vi har velat ge regeringen till känna att vi finner det angelä-
get att den sysselsättningsgaranti som byggde på konstaterandet att 70 % av
de svårast funktionshindrade vid det tillfället stod utanför arbetsmarknaden
borde prövas. Vi har ställt upp på det. Det fanns ju inte pengar i det här
läget. Men samtidigt borde det vara angeläget att man i någon eller i några
kommuner skaffar sig erfarenheter av en sådan här verksamhet.
Till sist skall jag ta upp frågan om vårdhemmen. Hur många vårdhem har
Ulla Orring tänkt skall vara kvar? Hur många personer i den personkrets
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
114
som vi diskuterar skall nekas rätten att få ett eget boende? Inser inte Ulla
Orring - med tanke på den grupp vi talar om, nämligen de utvecklings-
störda - att risken är uppenbar att avvecklingen av vårdhem, vilken har varit
av godo, kommer att avstanna? Åtminstone kommer avvecklingen helt sä-
kert inte att gå lika fort, beroende på de signaler som Ulla Orring, hennes
kamrater i socialutskottet och ev. en riksdagsmajoritet sänder ut.
Anf. 118 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jan Andersson är onyanserad i den här debatten när det gäl-
ler på vilket sätt som regeringen och vi i utskottet flyttar fram positionerna.
Det är egentligen en fantastisk seger för den handikappolitik som den bor-
gerliga regeringen nu kan presentera. Jan Andersson måste vara ganska så
medveten om det svåra ekonomiska läget. Trots detta genomförs nu en rät-
tighetslag, som bl.a innebär rätt till personlig assistent.
Det borde ändå inge även Jan Andersson en viss trygghet att en borgerlig
regering lägger fram ett sådant här förslag. Jag vet att Jan Andersson har
suttit med i Handikapputredningen och har stora kunskaper inom det här
området. Men vi brottas med en besvärlig ekonomi, och vi kan bara göra det
som är möjligt med de resurser som vi har i dag.
Jag beklagar lika mycket som Jan Andersson att vi har det svåra sysselsätt-
ningsläget, men det framgår ju ganska klart av vårt betänkande att rege-
ringen kommer att följa den här frågan. Punkten är inte satt. I och med det
som vi i dag får vara med om att genomföra kommer vi en bra bit på vägen
mot en utmärkt handikappolitik.
Jan Andersson tar upp de små vårdhemmen. Vi har gjort många förbehåll
i betänkandet kring den här frågan. Vi säger att vi skall utgå från den enskil-
des behov och framför allt önskemål och att huvudmannen noga skall följa
det här. Det är inte fråga om att många vårdhem skall vara kvar, utan det
gäller det enskilda vårdhemmet, bl.a i Jämtland. Där finns nämligen ett
vårdhem med enskilt boende i små villor. Det har utvecklats väldigt mycket
under den här tiden som frågan har fokuserats.
Jag är övertygad om att den här frågan noga kommer att följas även i fort-
sättningen.
Anf. 119 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det här är en fantastisk reform. Jag sade det i
mitt inledningsanförande. Jag sade också att det inte är den första reformen
men att den är ett viktigt steg på vägen. Sedan kommer vi att få Handikapp-
utredningens slutbetänkande. Den svenska handikappolitiken är i grunden
bra, men det finns fortfarande brister.
Vi har också blivit överens med regeringen i krisuppgörelsen om de eko-
nomiska ramarna för den här reformen. Jag har ingen annan uppfattning.
Det har medfört att även om vi inte gillar frågan om sysselsättningsgarantin
och åldersgränsen har vi fått acceptera det. Vi tycker ändock att det inom de
ekonomiska ramar som finns borde vara möjligt att pröva sysselsättningsga-
rantin. Det är intressant, inte minst inför framtiden. Jag hoppas på att syssel-
sättningsgarantin skall kunna införas.
När det gäller vårdhemmen måste jag däremot säga att vi varken diskute-
rar utredningens förslag eller regeringens förslag. Vi hade bara en synpunkt
med anledning av regeringens förslag. Vi ansåg att samtidigt som man tar
ställning till vård oberoende av samtycke borde man komma överens om ett
slutdatum för vårdhemmens avveckling. Den fråga jag ställer mig är om ut-
vecklingen, sedan man fattade beslut om avveckling av vårdhemmen, har
varit negativ och därför föranleder ett annat beslut. Eftersom ni ändrar be-
slutet, Ulla Orring, måste utvecklingen ha gått i fel riktning. Jag kan inte
tolka ert ställningstagande i socialutskottet på något annat sätt.
Jag tycker inte att utvecklingen har varit felaktig. Jag tycker att utveck-
lingen mot en större frihet för de utvecklingsstörda har varit fantastisk. I den
mån den har varit olycklig har det gällt fall där enskilda har nekats rätt till
gruppbostad. Hur skall man kunna pröva det med ert förslag? Ni urholkar
denna rätt genom att säga att det nu skall bli tillåtet att ha vården kvar. Hur
skall den enskilde kunna pröva sin rätt i framtiden, Ulla Orring?
Anf. 120 ULLA. ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det var fint att Jan Andersson erkände att det här är en fan-
tastisk reform. Det är en fantastisk reform att få genomföra med de ekono-
miska bekymmer vi har i landet just nu. Det är bra att vi är överens om att
det är en fantastisk reform och att den kommer många människor till godo.
Vi måste utjämna de olikheter som råder mellan de som saknar funktions-
hinder och de funktionshindrade.
Jag har emellertid en känsla av att ni socialdemokrater alltid skall ha litet
grädde på moset. Det är aldrig riktigt bra. Ni har dock mycket svårt att an-
visa de ekonomiska medel som krävs för grädden på moset. Vi ser fram emot
att få förslag till finansiering av en rad av de sociala reformer som vi så väl
behöver. Det går inte bara att komma med kritik. Man måste ange varifrån
pengarna skall tas.
Det är självklart att det här inte är någon slutpunkt för handikappolitiken
och för stödet till de funktionshindrade. Det vore skräp med svenska folket
om man skulle sätta punkt nu. Vi måste självfallet gå vidare. Jag tror att vi
kommer att göra det helt besjälade av tanken att förbättra situationen för
handikappade och funktionshindrade.
När det gäller sysselsättningsgarantin påpekade Jan Andersson själv att vi
har ett mycket svårt arbetsmarknadsläge i landet. Då läget förbättras och
sysselsättningen ökar kommer dessa förhållanden säkert också att förbätt-
ras. Jag är övertygad om att både Jan Andersson och andra-även jag själv-
kommer att driva på i den frågan. Det är viktigt att alla människor får syssel-
sättning.
Till sist vill jag ta upp frågan om vårdhemmen, som Jan Andersson fäster
sig vid. Jan Andersson, den avveckling som har skett och sker av de stora
institutionerna är efterlängtad. Dessa institutioner har inte utgjort någon bra
miljö för de utvecklingsstörda som har bott där. Jag har besökt många så-
dana inrättningar och sett läget. Däremot förnekar Jan Andersson att det
har skett förändringar på de små vårdhemmen. Det har faktiskt skett sådana
förändringar. Det finns exempel på många bra, små vårdhem. Vi skall även
i fortsättningen utgå ifrån den enskilde utvecklingsstördes egna behov och
önskemål. Vi skall skydda den personliga integriteten.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
115
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
116
Anf. 121 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Jag vet att det är många människor som gläds över det beslut
som vi skall fatta här i riksdagen i dag. Det gäller många människor med
funktionshinder av olika slag och naturligtvis inte minst de som är svårast
drabbade. En gravt handikappad man uttryckte det så här: ”Så länge jag kan
minnas har jag väntat på ett erkännande att också mitt liv har ett värde och
att också mina små möjligheter till aktivt liv skall tas till vara.”
Det har varit en lång och stapplande väg för beslutsfattare och olika sam-
hällsorgan att komma fram till den medvetenhet som ändå finns i dag och
som nu kan tyckas självklar, nämligen att graden av funktionshindret avgörs
av hur vi lyckas anpassa den fysiska miljön och servicen till människors be-
hov.
Det är inte så förfärligt länge sedan som det var tämligen ovanligt att man
ordnade en rullstolsramp till en offentlig lokal, bara för att ta ett exempel.
Det finns många andra exempel som visar på de små steg man tagit under
ganska lång tid. Fortfarande återstår mycket när det gäller att förbättra den
fysiska miljön, bl.a. när det gäller att göra den kollektiva trafiken mer lättill-
gänglig.
Den här propositionen och det här riksdagsbeslutet kan ses som ett svar
på mångas krav och förväntningar under många år. Jag minns reaktionerna
när den nya omsorgslagen tillkom i mitten på 80-talet. Den gällde alltså bara
en begränsad grupp. Då var det många, exempelvis svårt rörelsehindrade,
som med visst fog undrade: Vad kommer nu att hända med oss? Kommer
inte våra behov att bli eftersatta när en annan grupp nu omfattas av en rättig-
hetslag? En viss risk finns ju alltid med en rättighetslag, så att förverkligan-
det av den inte sker på bekostnad av insatserna till andra grupper - även om
det naturligtvis aldrig är avsikten.
Med den här nya lagen vidgas personkretsen. Fysiska och psykiska handi-
kapp jämställs i stort sett. Det är graden av funktionshinder som är avgö-
rande. Ett undantag finns dock, och det har nämnts här tidigare i dag. Det
gäller rätten till daglig verksamhet, som också fortsättningsvis omfattar bara
omsorgslagens personkrets. Anledningen är beklagligtvis att det just nu fat-
tas pengar. Men det sägs också i propositionen att frågan om att ge den nya
lagens hela personkrets rätt till daglig verksamhet måste omprövas när det
statsfinansiella läget så medger.
Det är mycket, mycket viktigt att ta fasta på det beskedet och hålla ambi-
tionen levande. Att ha ett arbete, en daglig sysselsättning betyder så oerhört
mycket. Man måste få känna att man klarar av vissa uppgifter.
Den fråga som kanske har vållat mest uppmärksamhet är frågan om per-
sonlig assistans. Enligt propositionen skall den upphöra vid uppnådd pen-
sionsålder. Alla tidigare talare har berört detta. Jag vill bara understryka vad
som sägs i utskottets betänkande, nämligen att vi naturligtvis inte tycker att
det är tillfredsställande att denna rätt upphör vid en viss uppnådd ålder och
på en viss dag. Det här är en av de frågor som man måste följa med stor
uppmärksamhet, för att se efter att det kommer att fungera på ett godtagbart
sätt. Det kommer utan tvivel att ställas stora krav på kommunerna.
Andra frågor som också måste följas med särskild uppmärksamhet gäller
habilitering och rehabilitering samt rådgivning och stöd. Jag nämner dessa
frågor samtidigt, därför att det inte alls är så självskrivet var gränsen går mel-
lan vad som är habilitering och vad som är stöd. Men enligt propositionen så
ingår rätten till personligt råd och stöd i den nya rättighetslagen och kan där-
med alltså överklagas, medan habilitering och rehabilitering införs i HSL
och därmed inte kan överklagas. Bara det här är i sig en liten knepighet.
Sedan är det fråga om vem som skall ha ansvaret för dessa uppgifter. Jag
menar att det är riktigt att, som propositionen föreslår, ge sjukvårdshuvud-
männen detta. Det är ju där som den samlade kompetensen finns för de här
insatserna. Att överlåta uppgiften rådgivning och stöd till kommunerna bör
därför enligt min mening ske i undantagsfall, annars kan det finnas fog för
den oro som en del handikapporganisationer känner för att viktig kompetens
skall gå förlorad.
Herr talman! Det finns många frågor som är värda att lyftas fram, och det
går inte att säga att någon är viktigare än andra eftersom insatserna har olika
betydelse för olika grupper och individer.
En sak som vi har arbetat med mycket i Centern är stödet till anhöriga,
dvs. att man uppmärksammar deras situation som ju ofta är mycket utsatt.
Det gäller inte minst handikappade barns familjer, som ju ofta har en totalt
annorlunda situation än andra familjer och som har små möjligheter att leva
ett, som andra tycker, normalt familjeliv. Den här frågan har på senare tid
uppmärksammats mycket mer än tidigare. Det är vi naturligtvis mycket
glada för.
Stödet till handikapporganisationerna betyder mycket, också de som om-
fattar små grupper. Vårdbidraget är naturligtvis viktigt.
Den nya lagens rättigheter kommer också att vara av mycket stort värde
för handikappades familjer. Det gäller rätten till avlastning, rådgivning och
stöd m.m. och naturligtvis också de 10 kontaktdagarna som har både prak-
tisk betydelse och ett symbolvärde.
Jag vill också som de tidigare talarna något beröra frågan om avvecklingen
av specialsjukhusen och vårdhemmen. I utskottet är vi ju överens om att de
stora institutionerna och vårdhemmen skall avvecklas. Däremot finns det
delade meningar om ifall en generell avveckling är nödvändig eller ens önsk-
värd.
Från Centerns sida menar vi att man bör akta sig för att vara alltför katego-
risk i det här sammanhanget. Det kan mycket väl vara så att små hemlik-
nande vårdhem för en del kan vara ett bättre alternativ än ett eget boende.
Människor kommer alltid att vara olika, ha olika förutsättningar och olika
behov. Det är ett faktum som ingen ambition i världen kan ändra på.
Det handlar inte om något överförmynderi som det har sagts tidigare, utan
snarare om en ödmjukhet inför verkligheten och att verkligheten ser olika
ut för olika människor.
Jag vill bara till sist än en gång understryka att det här beslutet är ett steg
på rätt väg, men det betyder inte att vi får slå oss till ro. Arbetet med att ge
handikappade människor en bättre tillvaro och en större delaktighet i sam-
hällslivet måste fortsätta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet i dess helhet.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
117
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
118
Anf. 122 FANNY RIZELL (kds):
Herr talman! I den princip som ligger till grund för både propositionen om
stöd och service till vissa funktionshindrade och utskottets betänkande talas
det om att den handikappade skall få kontinuitet i sin hjälp. Det innebär att
den enskilde eller hans familj skall kunna känna sig säker på att stödet från
en personlig assistent inte plötsligt upphör eller förändras. Detta har tidigare
varit ett problem. I Handikapputredningens kartläggningsbetänkande kom
man fram till att endast 8 % av de svårt funktionshindrade som erhöll hem-
tjänst vid en viss tidpunkt själva kunde bestämma vem som skulle ge hjälpen.
Denna typ av beslut bör tas nära människorna. En rättighetslag kan ju
synas tala emot den principen. Men med tanke på att detta är en mycket
utsatt grupp finns det skäl att stödja förslaget. Mot bakgrund av problemet
med ett kontinuerligt stöd för vissa funktionshindrade är det därför med
glädje jag noterar socialutskottets betänkande när det gäller gränsen för när
lagen skall gälla. Möjligheten att själv välja en personlig assistent och där-
med öka inflytandet över sitt eget liv väger inte lättare när den handikappade
har nått en viss ålder. För vissa är det kanske t.o.m. så att behovet av konti-
nuitet i hjälpen från en personlig assistent är större när man åldras.
Utskottet medger också att det ur principiell synpunkt är tveksamt att in-
föra en åldersgräns. Naturligtvis är det i dag svårt att ur statsfinansiell syn-
punkt motivera en utökning utöver den föreslagna 65-årsgränsen. Därför
tycker jag att det är positivt att utskottet understryker att övergången måste
vara smidig och att det måste tas hänsyn till den enskildes önskemål när den
funktionshindrade byter från personlig assistent till någon annan stödform.
Jag tycker också att det är glädjande att utskottet förutsätter att denna del
av reformen noga följs upp. I och med dessa skrivningar i utskottets betän-
kande kan grundprincipen om kontinuitet i vården av den funktionshindrade
uppnås.
Anf. 123 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman. Det råder i praktiken nästan full enighet om de förslag på
handikappområdet som riksdagen i dag skall besluta om. Det är glädjande.
Men vägen hit har ingalunda varit alldeles spikrak.
Den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde dagarna före valet
1988 ett desperat försök att förstärka sin profil i handikappfrågor genom att
tillsätta Handikapputredningen. Det var i och för sig positivt. Men utred-
ningen fick alltför snäva ramar.
För kommittén gällde, som för flertalet statliga utredningar, s.k. nolldi-
rektiv. Det innebar att eventuella förbättringar skulle, som det hette, ge-
nomföras med oförändrade eller minskade resurser.
Var och en inser att det är omöjligt att förbättra situationen för gravt funk-
tionshindrade utan att tillföra resurser.
Den inställningen hade vi i Folkpartiet, och den hade man i hela handi-
kapprörelsen. Vi krävde därför att Handikapputredningen skulle få ändrade
direktiv. Så småningom fick den socialdemokratiska regeringen ge med sig.
Nolldirektiven försvann. Det gjorde det möjligt för utredningen att lägga
fram det betänkande som är underlag för det förslag vi i dag behandlar.
Jag vill med detta inte ha sagt att svensk socialdemokrati inte skulle ha
visat engagemang i handikappfrågor. Det har man förvisso gjort. Det gäller
framför allt många enskilda socialdemokrater.
Men på ett område har jag under årens lopp fått bekräftat att det svaga
intresse som nolldirektiven indikerade inte bara var en tillfällighet. Det har
gällt inställningen till familjer som har barn med funktionshinder. År efter
år har Socialdemokraterna t.ex. gått emot våra förslag om förbättrat vårdbi-
drag. Det var först för ett år sedan, när förslaget lades fram i en proposition
från den nya regeringen, som Socialdemokraterna anslöt sig.
Det är en svår och genomgripande händelse att få ett barn med funktions-
hinder. Det rör föräldrarna djupt. Det förändrar deras liv för all framtid.
Barnets födelse skulle bli ett av de största ögonblicken i deras liv och så blir
det i stället den svåraste stund de har varit med om. Många föräldrar skildrar
det som ett fall från svindlande lycka, lättnad och upprymdhet till bottenlös
förtvivlan. Få situationer i livet ställer så stora krav på människors anpass-
ningsförmåga.
Under årens lopp har jag haft många kontakter med föräldrar i den här
situationen och med deras organisationer. För mig personligen har de här
mötena betytt oerhört mycket. De har givit mig fördjupade kunskaper och
större möjligheter till inlevelse i andras svåra livssituation. De har bidragit
till ett starkt personligt engagemang och inspirerat till politisk handling.
För ett år sedan höjdes alltså vårdbidraget. Nu kommer de här familjernas
situation att ytterligare förbättras. När man vaknar i morgon - ja, t.o.m. på
fredag, när formellt beslut är fattat - kommer förstås allting att vara precis
som vanligt. Det kommer att ta en viss tid innan morgondagens beslut om-
sätts i konkreta resultat. Men successivt kommer detta att märkas.
I propositionen preciseras vissa rättigheter när det gäller att underlätta
vardagen för familjer som har barn med svåra funktionshinder. Det handlar
framför allt om rätten till råd och stöd, om avlösning, om en individuell plan
och, naturligtvis, om de förbättringar i föräldraförsäkringen som föreslås.
Herr talman! För drygt sex år sedan kom jag i kontakt med STIL, Stock-
holm Independent Living Förening. I riksdagens allmänpolitiska debatt i
februari 1987 berättade jag om det mötet.
STIL hade beskrivit sig som en medborgarrättsrörelse för människor med
funktionshinder.
Vi är trötta på att andra, icke-handikappade, bestämmer över våra liv. Vi
vill ha samma frihet och samma ansvar som andra, sade Adolf Ratzka som
var en av initiativtagarna till STIL och som för övrigt finns här i kammaren
just nu.
I stället för att kommunala myndigheter i skilda sammanhang skall ställa
upp med biträden, vårdare eller hjälpare ville STIL ha ordningen att de som
så önskade själva skulle få anställa sina assistenter.
Tanken var egentligen ganska självklar, konstaterade jag i mitt riksdagsin-
lägg. Den som behöver service skall själv få ställa krav och utforma servicen.
Jag vågade mig också på en vision. Så här sade jag: ”Så småningom borde
alla handikappade som har behov av personlig service få samma möjlighet
som Adolf Ratzka och hans vänner att anställa sina egna assistenter.”
Jag anade inte då att det skulle bli jag som fick möjlighet att lägga fram
den proposition till riksdagen där just den reformen skulle föreslås. I dag är
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
119
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
120
det med stor glädje - om ni ursäktar vill jag säga att jag också känner en
smula stolthet - som jag kan konstatera att denna min, och naturligtvis också
många andras, vision är på väg att gå i uppfyllelse.
Med morgondagens riksdagsbeslut får tusentals människor med allvarliga
funktionshinder rätt till personliga assistenter. Det är en stor framgång för
den medborgarrättsrörelse som Adolf Ratzka och hans medarbetare drog i
gång här i Stockholm för sju åtta år sedan.
Personlig assistans innebär att den funktionshindrade får tillgång till ett
mänskligt hjälpmedel som utför det som den funktionshindrades händer och
fötter, öga, öra eller förstånd inte klarar av. Assistenten skall följa den funk-
tionshindrade var han eller hon än är och enbart ge service åt sin ”huvud-
man”.
Egentligen borde det vara ganska självklart att svårt funktionshindrade
själva får avgöra vem som skall hjälpa dem med personliga angelägenheter.
Det kan handla om att hjälpa till vid toalettbesök, med av- och påklädning
eller med att lyssna på och tolka samtal med andra i telefon eller öga mot
öga. Men en självklarhet har detta alltså inte varit.
Rätten till personlig assistans är ett principiellt oerhört viktigt genombrott
i den svenska handikapplagstiftningen. Det handlar om självständighet, om
valfrihet och om integritet - om sådant som många av oss högt värdesätter
men som nästan alla funktionshindrade länge bara har kunnat drömma om.
Med den statliga assistansersättning som vi också inför nu tryggas refor-
men. Inga människor med grava funktionshinder och omfattande assistans-
behov blir beroende av den egna kommunens, eller kommundelens, ambi-
tionsnivå eller ekonomi.
Herr talman! Det finns naturligtvis mycket att säga om den här propositio-
nen. Men tiden tillåter bara ytterligare en kommentar.
Många har ifrågasatt om det behövs speciallagstiftning för svårt funktions-
hindrade och framför allt om det är nödvändigt och lämpligt med en rättig-
hetslagstiftning. Det är frågor som också jag har ställt mig. Svaret är från
principiella utgångspunkter inte självklart. Men det blir ändå för min del ett
alldeles entydigt ja.
Motivet för en speciallagstiftning är att de funktionshindrade under lång
tid har försummats. Det har alltså inte räckt med en allmän lagstiftning för
att lyfta deras standard. De senaste 20 åren har i väsentliga avseenden inne-
burit en radikal omprövning. Jag är övertygad om att lagstiftningen har varit
av stor betydelse för den.
Jag hade i går till min stora glädje möjlighet att till Allan Everitt över-
lämna medaljen Illis Quorum för hans förtjänstfulla insatser på detta om-
råde. Få insåg så tidigt och så tydligt som han att lagstiftningen borde använ-
das i de funktionshindrades tjänst.
Erfarenheterna av omsorgslagen säger dessutom, enligt min mening, att
rättighetslagstiftning fungerar. Mycket av uppmärksamheten när det gäller
omsorgslagen har riktats mot de landsting som har fått många domar mot
sig och som inte har förmått att leva upp till domstolarnas beslut. Detta är
naturligtvis ett stort problem. Men det vore ändå helt fel, menar jag, att dra
slutsatsen att rättighetslagstiftningen har varit utan värde.
Under de senaste tio åren har omsorgerna för utvecklingsstörda ökat sin
budget med 4 % varje år - vilket kan jämföras med sjukvården i dess helhet,
vars ökningstakt har varit hälften så snabb. Under senare år har ökningstak-
ten t.o.m. varit något lägre.
Herr talman! Vi hade aldrig, tror jag, fått den här ökningen av omsorgerna
om det inte hade varit för rättighetslagstiftningen. Det har heller inte saknats
tecken på att andra handikappgrupper, utöver de utvecklingsstörda, har hal-
kat efter därför att de inte har haft någon rättighetslag.
Samhällsutvecklingen visar enligt min uppfattning att ju mer man integre-
rar och decentraliserar och ju större krav som ställs på effektivisering och
omprövning, desto viktigare blir det med preciserade rättigheter för grupper
med särskilda behov.
I morgon skall riksdagen besluta om den nya lagen för funktionshindrade,
LSS. Jag skulle gärna se att den lagen i framtiden blev onödig. Men i dag är
den faktiskt nödvändig.
Anf. 124 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller nolldirektiven har nog inte någon regering
större anledning än andra att slå sig för bröstet.
Jag har en klar minnesbild av hur det var med nolldirektiven och Handi-
kapputredningen. Ett enigt socialutskott med socialdemokratisk majoritet
föreslog nämligen ett tillkännagivande till regeringen.
Också Psykiatriutredningen jobbade under nolldirektiv. Den borgerliga
regeringen har i det fallet inte tagit något initiativ till att med en gång ta bort
nolldirektiven. Även då gick det hela via utskottet. Jag minns att socialde-
mokratiska motioner tillstyrktes i socialutskottet.
Utredningarna har varit viktiga, och borttagandet av nolldirektiven var
också väsentligt.
Jag delar Bengt Westerbergs uppfattning i fråga om den här reformen,
som är synnerlig viktig. Reformen är ett viktigt steg på vägen. Men samtidigt
vill jag ännu en gång påpeka att Handikapputredningen måste ses i sin hel-
het. Slutbetänkandet om de generella insatserna är också väldigt viktigt.
Bengt Westerberg nämnde Allan Everitt, som satt med som expert i utred-
ningen i fråga. Allan Everitt var, såvitt jag förstår, en av de viktiga kuggarna
när det gäller tillkomsten av omsorgslagen.
En fråga som har debatterats här och som Bengt Westerberg inte berört
gäller vårdhemmens avveckling. Liksom när det gäller övriga delar av om-
sorgslagen menar jag att att detta med den enskildes rätt till en gruppbostad
har varit väldigt betydelsefullt. Trots att överklaganden har gjorts och trots
att alla inte har fått sina önskemål tillgodosedda har omsorgslagen varit, och
är fortfarande, väldigt betydelsefull, liksom detta med vårdhemmens av-
veckling.
Jag skulle vilja höra vad Bengt Westerberg har för uppfattning när det gäl-
ler den reservation från oss socialdemokrater som bygger på det ställningsta-
gande som görs i propositionen: Så länge vård, oberoende av samtycke, finns
kvar kan man inte ha en slutpunkt.
Men samtidigt som ställning tas i den här frågan vill vi att regeringen kom-
mer med besked om ett awecklingsdatum. Är inte det rimligare än det, en-
ligt min uppfattning, rätt anmärkningsvärda ställningstagande som den bor-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
121
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
gerliga majoriteten i socialutskottet gör, dvs. att vårdhemmen inte skall av-
vecklas?
Anf. 125 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig bara erinra om att nolldirektiven beslutades av den
socialdemokratiska regeringen och utsattes för mycket hård kritik från mig
och flera andra. Handikapprörelsen var mycket aktiv i denna debatt. Det
dröjde dock rätt länge innan regeringen var beredd att ändra de här nolldi-
rektiven.
Också Psykiatriutredningens nolldirektiv beslutades av den tidigare rege-
ringen. Det är riktigt att det tog en tid innan direktiven ändrades, men det
blev en ändring.
Det viktiga som man kan konstatera är att den utgångspunkt som den so-
cialdemokratiska regeringen valde, nämligen att man skulle finansiera han-
dikappreformer inom handikappområdet, var orimlig. Jag är övertygad om
att Jan Andersson delar min uppfattning på den punkten.
Jag delar naturligtvis Jan Anderssons uppfattning om att slutbetänkandet
också är viktigt. Denna reform är mycket viktig. Det är kanske den största
handikappreform som någonsin genomförts i Sverige. Men med all säkerhet
är det inte den sista reformen. Mycket återstår att göra på det här området.
Jag går vidare till frågan om vårdhemmen. Det är sant att den socialdemo-
kratiska reservationen ligger närmare propositionen på denna punkt. Den
socialdemokratiska reservationen är också tydligare än utskottsmajoritetens
formuleringar. Om jag skall vara alldeles uppriktig begriper jag inte riktigt
vad de innebär.
Jan Andersson ställde tidigare frågan: Vilka kommer att nekas rätten till
eget boende? På den frågan kan man bara ge ett alldeles klart svar, nämligen
att ingen kommer att nekas rätten till eget boende. Jag har också tolkat in-
läggen från de borgerliga ledamöterna här i kammaren så, att utgångspunk-
ten är att man skall lyssna på dem som berörs, dvs. de funktionshindrade och
deras anhöriga. Det är bara för den händelse att människor absolut vill bo
kvar i ett sådant här litet väl fungerande vårdhem - jag har inte själv sett så
många sådana som motsvarar beskrivningen, men låt oss ändå anta att de
finns - som de skall bo kvar. Om de själva inte vill bo kvar, är det deras egen
vilja som skall vara styrande. Svaret på Jan Anderssons fråga är att ingen
kommer att nekas rätten till eget boende.
Anf. 126 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag hoppas att åtminstone Bengt Wes-
terbergs egna partikamrater lyssnar på sin partiledare, därför att det skulle
innebära att vi i morgon i kammaren skulle kunna få en majoritet att rösta i
enlighet med den socialdemokratiska reservationen. Det i sin tur skulle inne-
bära att den positiva utvecklingen när det gäller vårdhemmen kan fortsätta.
Jag blir allvarligt oroad om den borgerliga majoritetens förslag i socialut-
skottet vinner gehör i kammaren. Det skulle ge en alldeles felaktig signal,
inte minst till landstingen.
Historieskrivningen när det gäller nolldirektiven är riktig. Men den histo-
122
rieskrivning som jag gav är också riktig, dvs. att socialutskottet i enighet har
drivit fram ett borttagande av nolldirektiven.
Till slut kommer jag till två andra frågor.
Jag vet att utvecklingen är beroende av den statsfinansiella situationen.
Ändå vill jag peka på ett par saker. Jag antar att Bengt Westerberg har
samma uppfattning som jag.
För det första är det viktigt att sysselsättningsgarantin kan genomföras så
snart som möjligt. En avsevärd skillnad föreligger trots allt när det gäller
sysselsättningssituationen för dem som har de svåraste funktionshindren,
även bortsett från dagens arbetsmarknadsläge. Säkerligen är det fortfarande
mer än 70 % av dem som står utanför arbetsmarknaden. Därför skulle det
vara bra om det inom de ramar som gäller gick att hitta en försöksverksam-
het för att på det sättet få erfarenheter.
För det andra är detta med åldersgräns problematiskt. Principiellt och
praktiskt råder det tvivel om nyttan av en sådan. I praktiken kan det bli så
att det är en annan lag som gäller. Med tanke på kommunernas ekonomiska
svårigheter kan det inte uteslutas att servicen blir sämre när en person som
haft rätt till LSS fyller 65 år - detta trots att behoven kvarstår, ja, kanske
t.o.m. blir ännu större.
Anf. 127 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag har lyssnat på hela denna debatt, och jag har hört inlägg
från flera borgerliga ledamöter. Jag tror att jag har tolkat dem riktigt om jag
säger att avsikten är att de utvecklingsstörda själva, och i viss utsträckning
deras anhöriga, skall avgöra frågan om boendet.
Om tolkningen inte är riktig utgår jag från att någon av de borgerliga leda-
möterna begär replik och talar om för mig hur jag skall tolka det något oklara
uttalande som gjordes. Men är tolkningen riktig kan jag garantera Jan An-
dersson att vi när vi för frågan vidare - det handlar ju nu om ett tillkännagi-
vande till regeringen - med utgångspunkt i den tolkningen kommer att se till
att behandlingen av denna fråga blir bra.
Jag delar naturligtvis Jan Anderssons bekymmer när det gäller sysselsätt-
ningsfrågorna. På sätt och vis var det ett nederlag att vi tvingades skjuta på
den här reformen, som kanske var väl så viktig som andra inslag i Handi-
kapputredningens förslag. Jag tycker visst att förslaget om försöksverksam-
het är en ganska god idé. Jag har inte förstått att det råder någon oenighet
mellan ledamöterna i socialutskottet på den punkten. Det är nog mera en
fråga om formuleringar. Jag tror inte att detta kommer att bli ett problem.
Vi skall se om vi kan finna vägar för att stimulera en försöksverksamhet.
Jag delar också uppfattningen att det här med åldersgränsen är ett pro-
blem. Därför har jag i propositionen skrivit att vi skall ta upp överläggningar
med Kommunförbundet när det gäller anvisningarna om hur problemet skall
hanteras. Min utgångspunkt är självklar, nämligen att personer som en gång
fått personlig assistent före 65 års ålder i praktiken skall få den servicen även
därefter, fast med stöd av annan lagstiftning.
Det vi av ekonomiska skäl inte har vågat föreslå nu är att alla personer,
även de med åldersrelaterade handikapp, skall få personlig assistent. Med
nämnda förslag hade reformen blivit åtskilliga hundra miljoner kronor dy-
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
123
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
124
rare, och det fanns det i dagsläget inte utrymme för. Men när det gäller den
första gruppen som jag talat om skall vi i samråd med Kommunförbundet
försöka se till att frågan kan lösas på ett smidigt sätt.
Anf. 128 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag tycker att Bengt Westerberg har rätt
att vara både glad och stolt över det här förslaget. Jag har kanske inte rätt
att känna samma stolthet över det som åstadkommits som Bengt Wester-
berg, men jag delar hans glädje.
Jag ställde ett par frågor i mitt anförande som gällde fortsättningen. Det
har ju betonats att Handikapputredningens arbete måste ses som en helhet.
Detta är den individuella delen. Det som skall komma handlar mer om gene-
rella åtgärder, som gynnar den personkrets som vi arbetar med. Men det
kommer också att gynna de handikappgrupper som vi enligt direktiven
tvingades att så att säga definiera ut, genom att åtgärderna leder till allmänna
förbättringar.
En hel del av de åtgärder som föreslås i slutbetänkandet är inte sådana
som direkt medför kostnader för staten. Jag tänker på ombudsmannainstitu-
tionen. Det här kostar något, men inte så förfärligt mycket. Jag tänker även
på detta med en antidiskrimineringslagstiftning och ett lagfästande av an-
svars-och finansieringsprincipen. Detta är viktiga steg på vägen, och jag
skulle vara tacksam om vi kunde få en markering som är något tydligare än
det som Bengt Westerberg sade, alltså att denna handikappreform är den
senaste men inte den sista.
Anf. 129 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Man kan väl konstatera att Handikapputredningen i sitt slut-
betänkande har redovisat vad som skulle kunna ses som ett slags strategi för
samhällsutvecklingen när det gäller att anpassa samhällsutvecklingen till
personer med svåra funktionshinder. Handikapputredningen spänner ju
över ett mycket stort område. Medan det första betänkandet, som alltså har
resulterat i en proposition och som i morgon resulterar i riksdagsbeslut,
handlar om individuella stödinsatser, handlar slutbetänkandet om hur vi kan
förändra samhället så att olika funktionshinder kan undanröjas.
Det här är en strategi som inte kan förverkligas genom ett enda beslut. I
stället handlar det om en plan som sträcker sig över ganska många år. Det
finns en del frågor som vi på ett tidigt stadium kommer att ta itu med. Till-
gänglighetsfrågorna är ett sådant komplex av frågor som det är viktigt att
man börjar arbeta med. Det kommer ändå att ta lång tid innan vi kan uppnå
målen.
Remisstiden för slutbetänkandet går ut i dagarna. Så fort som vi har fått
in alla remissyttranden kommer vi att böija arbeta med dessa frågor prak-
tiskt, och vi kommer att bedöma vilka prioriteringar som skall göras. Det
ligger naturligtvis mycket i det som Rolf L Nilson säger, att det som snabbt
kan genomföras inte medför stora kostnader. Han gav själv några exempel.
Och det är väl rimligt att anta att vi på departementet och inom regeringen
kommer att prioritera en del av de förslagen och ganska snabbt återkomma
till riksdagen.
Anf. 130 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det skulle vara bra om vi kunde avsluta dagens debatt med
ett så klart besked som över huvud taget är möjligt till Margareta Persson,
att detta är starten på ett kontinuerligt reformarbete och att det inte är fråga
om att skapa en skyddad zon eller, som det sagts, en undantagsstuga i en
fientlig omvärld.
Anf. 131 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Beskedet till Margareta Persson och Rolf L Nilson är ett en-
tydigt ja.
Anf. 132 INGVAR BJÖRK (s):
Herr talman! Jag skall i detta mitt anförande behandla socialutskottets be-
tänkande rörande stöd och service till vissa funktionshindrade. Jag skall en-
bart ta upp färdtjänsten.
Handikapputredningens förslag i detta avseende är att färdtjänsten skall
utgöra ett komplement till kollektivtrafiken, att länsfärdtjänst skall införas,
att ingen begränsning beträffande antalet resor eller tidpunkten för resor
skall förekomma och att egenavgiften vid färdtjänstresa ej skall överstiga
kollektivtrafiktaxan. Dessutom skall inga avgifter tas ut för ledsagare och
medåkande barn.
Detta förslag säger man nej till för närvarande. Det gäller såväl proposi-
tionen som utskottsmajoriteten. Man skall återkomma till frågan om färd-
tjänst i samband med beredningen av Handikapputredningens slutbetän-
kande.
Såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet har en motion och en reser-
vation fogade till socialutskottets betänkande. Beträffande Socialdemokra-
ternas yttrande säger man: Motionärerna anför att en funktionshindrad bör
ha samma tillgänglighet och betala samma kostnader för färdtjänsten som
andra medborgare betalar för kollektivtrafiken.
Socialdemokraterna säger också i sin reservation att avgifterna för färd-
tjänst under senare år har ökat och ofta kraftigt överstiger kollektivtrafik-
taxan.
Denna utveckling har, som Socialdemokraterna anför, blivit allt värre. I
exempelvis betänkandet ”Handikapp Välfärd Rättvisa” ger man uttryck för
precis samma uppfattning. Då kan man, enligt min min mening, inte vänta
med en reform beträffande färdtjänsten.
Handikapputredningen påpekar bl.a. att den avgift som de färdtjänstbe-
rättigade betalar varierar mycket kraftigt i olika kommuner. Man använder
sig av olika avgiftssystem, men det finns också olika nivåer i detta system.
Helt avgörande för taxan är i vilken kommun man bor. Den som har tur bor
i en kommun där kollektivtaxan utgör taxa också för färdtjänsten. Den som
har otur får i stället betala 25-30 %, kanske mer, av det taxameterbelopp
som en taxi tar upp.
Handikapputredningen säger följande om det här i sitt betänkande Handi-
kapp Välfärd Rättvisa: För samtliga färdtjänstanvändare, men i synnerhet
för yngre personer med omfattande funktionshinder och stort behov av färd-
tjänst, är ökningarna i avgift problematiska.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Stöd och service
till vissa
funktionshindrade
125
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Barnombudsman
126
Det är också så, att de som har funktionshinder oftast har en mycket låg
ekonomisk standard. Det slår mycket hårt mot dem när kommunerna har
stränga villkor för färdtjänsten. Höjer sedan dessa kommuner avgifterna
drabbas de här människorna ännu hårdare. Då har vi avlägsnat oss ännu
mycket mera från detta med rättvisa och jämlikhet, som vi väl alla omfattar.
Enligt min mening är dessa skillnader i standard alltför stora. Jag önskar na-
turligtvis att de kommuner som ligger högst skall kunna sänka sina avgifter
till den nivå, där den kommun som ligger lägst befinner sig. Önskar man
detta måste staten helt enkelt gå in och lagstifta, för annars får vi aldrig nå-
gon rätsida på detta förhållande.
Naturligtvis är det alldeles galet att gå den väg som beskrivs i nr 15,1993
av Kommunaktuellt, där man från kommunalt håll gör en ekonomisk be-
dömning av de personer som önskar färdtjänst. Han man alltså en någor-
lunda god ekonomi skall man inte få färdtjänst, utan då skall man betala helt
med egna medel. Det är inte fråga om personernas ekonomi. I stället handlar
det om hur pass funktionshindrad vederbörande är. När det gäller lagstift-
ningen måste det alltså bli på det sätt som Handikapputredningen föreslår
och som jag inledningsvis skisserade.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservation nr 4.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Kammaren beslöt kl. 18.06 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU21 Barnombudsman (prop. 1992/93:173).
Anf. 133 MY PERSSON (m):
Fru talman! Låt mig först deklarera att jag tror mig förstå att de två föl-
jande talarna i detta ämne tar till orda därför att de båda länge och mycket
hedervärt arbetat för en barnombudsmannafunktion. Jag förstår därför de-
ras glädje över det beslut som vi snart kommer att fatta. Jag kan också delvis
dela denna glädje.
Ändå känner jag en viss oro för de konsekvenser detta beslut kan komma
att få, och det är anledningen till mitt anförande.
Inom den svenska statliga förvaltningen finns i dag fyra ombudsmän: JO,
KO, JämO och DO. I riksdagen har det genom åren väckts åtskilliga förslag
om inrättande av ombudsmän på olika områden. Det är naturligt att olika
befolkningsgrupper i vårt samhälle gärna ser sig företrädda av en statlig om-
budsman, dvs. någon som kan bevaka och tillvarata just deras intressen och
göra det med sådan tyngd som bara ett av staten sanktionerat mandat tillåter.
Fram till i dag har sådana propåer avslagits av riksdagen - något som enligt
min mening varit alldeles riktigt.
De fyra statliga ombudsmän vi har i dag omfattar oss alla. Den femte om-
budsmannen, som vi nu under stor samstämmighet kommer att besluta om,
blir den första statliga ombudsmannen med mandat att föra en speciell
grupps talan. Jag ser en fara i detta.
Följden av vårt kommande beslut blir att andra grupper i samhället kom-
mer att kräva sina ombudsmän. Det är fullt förståeligt. Om en grupp har fått
sin talesman, vill en annan också ha sin.
Varför ställer jag mig då tveksam till en sådan utveckling? Jag gör det av
rent principiella skäl. Jag anser att våra nuvarande fyra statliga ombudsman-
nanfunktioner är tillräckliga. Om meningen med ett statligt ombudsmanna-
skap är att ombudsmannen på hög nivå kraftfullt skall kunna företräda den
enskilde medborgaren gentemot etablissemanget, får en sådan institution
inte urholkas. Men jag befarar att så kommer att ske om ombudsmannafunk-
tionen tillåts omfatta allt flera grupperingar.
När vi nu genom att i morgon besluta om en Barnombudsman öppnar möj-
ligheten för ett stort antal nya ombudsmän för olika intressen och gruppe-
ringar, påbörjas den nivellering av funktionen som jag befarar. Ingen av oss
kan vara så aningslös att man tror att det inte kommer nya framställningar
om nya ombudsmannaskap.
Under innevarande riksmöte har sådana krav redan avslagits. Hur skall
man efter morgondagens beslut försvara att man beviljar en grupp och inte
en annan denna rättighet?
Kommande propåer om inrättande av ombudsmän för olika speciella
grupper eller intressen måste riksdagen alltså såvitt jag förstår behandla väl-
villigt, så att vi inte alla kollektivt blir ett fall för DO.
Låt mig så till sist få deklarera att den första i raden, när vi nu genom vårt
kommande beslut öppnar möjligheterna för ett som jag befarar stort antal
nya statliga ombudsmän enligt mitt förmenande inte borde ha varit Barnom-
budsmannen utan en talesman för våra allt flera ensamma, sjuka och förvir-
rade gamla. Men det, fru talman, är en helt annan historia.
Anf. 134 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Fru talman! Äntligen kan vi i Sveriges riksdag besluta om en ombudsman
för barn och ungdom - en Barnombudsman. Vi är, precis som My Persson
sade, många här i riksdagen som under lång tid har arbetat för att vi skall få
en Barnombudsman. Representanter från olika partier har motionerat trä-
get. Så småningom beställde riksdagen en utredning som jag fick förmånen
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Barnombudsman
127
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Barnombudsman
128
att göra, och nu finns det en proposition som vi behandlar och ett betän-
kande från ett enigt socialutskott.
Det är självklart att jag efter denna långa tid är väldigt nöjd med att social-
utskottet har lagt fram det här betänkandet, och att utskottet är enigt.
Innan jag går in på varför jag tycker att en Barnombudsman är bra, vill
jag gärna kommentera det My Persson sade. Hon gjorde en principiell fråga
av frågan om Barnombudsmannen. Hon tog dessutom upp den oro som jag
tidigare har hört finns kring ombudsmän och kring att vi skall få en uttunning
av ombudsmannafunktionen i Sverige.
Jag tycker inte att My Persson behöver hysa någon oro och se någon fara
i det beslut vi nu skall fatta. Jag tror inte heller att det behöver bli någon
nivellering eller att beslutet kommer att innebära att vi måste fatta beslut om
flera ombudsmän. Det finns något som skiljer barn från andra i Sverige, och
det är att barn upp till 18 år inte har rösträtt. Det är väldigt viktigt att vi
kommer ihåg att barn inte har rösträtt och inte kan påverka samhället. Det
tycker jag är ett mycket, mycket starkt skäl till att vi skall ha en Barnombuds-
man.
Ett annat skäl är naturligtvis att FN har antagit en barnkonvention för att
skydda barnen som riktar sig till alla jordens länder. Det tycker jag att man
bör se som ett skäl till att i Sverige inrätta en Barnombudsman.
Jag tycker som sagt, fru talman, att socialutskottet har skrivit ett mycket
bra betänkande. Det understryker, utöver det som står i propositionen, det
jag tycker är viktigt.
Det är bl.a. att ombudsmannen skall följa upp hur FN:s barnkonvention
efterlevs i Sverige. Men jag anser att Barnombudsmannens arbete inte bara
får bli ett uppföljande av konventionen, dvs. att ombudsmannen i efterhand
kontrollerar vad som har hänt i Sverige och om Sverige följer konventionen.
Jag anser att ombudsmannen också måste arbeta offensivt, ständigt hävda
barnperspektivet i samhället, vara opinionsbildande och ha kontakt med
barnen.
Ombudsmannen måste helt enkelt ligga i förgrunden och medverka till att
det inte fattas dåliga beslut om barn, och inte komma in i efterhand och se
om vi har följt barnkonventionen.
Det är speciellt viktigt i tider av besparingar i Sverige. Vi får inte hamna i
den situationen att vi efteråt som vuxna tvingas konstatera att de beslut vi
fattade inte var bra för barn. Ombudsmannens och alla vuxnas uppgift blir
att hävda att satsningar på barn är en investering för framtiden. I FN:s barn-
konvention sägs det ju också att rika länder skall ta ett ansvar för sina barn
i propotion till sitt välstånd. Det lägger ett stort ansvar på vårt land, eftersom
vi är rika.
Det är också viktigt att Barnombudsmannen använder sig av den forsk-
ning som finns kring barn och de resultat som har kommit fram. Vi har länge
arbetat för att vi skall få en kvalificerad forskning om barn i Sverige. Det är
också viktigt att Barnombudsmannen initierar ny forskning.
Till sist, fru talman, vill jag säga att jag ser Barnombudsmannen som ett
tillskott till barnkompetensen i Sverige och inte som en ersättning. Det inne-
bär att tillsättandet av en Barnombudsman inte får vara ett skäl till att dra in
barnkompetensen på annat håll.
Jag yrkar bifall till hemställan i socialutskottets utmärkta betänkande.
Anf. 135 MY PERSSON (m) replik:
Fru talman! Ewa Hedkvist Petersen säger att jag inte skall behöva hysa
oro. Jag är ledsen, men jag hyser en viss oro ändå.
Beslutet i det här ärendet behöver inte innebära att vi skall tillsätta fler
nya ombudsmän, sägs det. Jag kan bara gå en timme tillbaka, när det här i
kammaren framställdes krav, vill jag påstå - det har framställts tidigare - på
en ombudsman för de handikappade. Det var ett krav som, såvitt jag tolkade
vår socialminister rätt, sågs mycket välvilligt av socialministern. Underför-
stått kunde man nästan uppfatta det så att departementet redan hade börjat
fundera över ett sådant förslag.
Så jag tror att min oro tyvärr är befogad. Att jag är oroad beror på att vi
nivellerar det hela, så att den Barnombudsman vi tillsätter i morgon kanske
kommer att undan för undan få mindre makt och myndighet.
Barn har ej rösträtt, sades det, och just därför skall barnen ha en ombuds-
man. Det är sant att barn inte har rösträtt, men barnen har så många andra
språkrör, skulle jag vilja säga. Men det kan vi lämna därhän.
Vi skall inte gå in i polemik med olika grupper och grupperingar i samhäl-
let om vem som har bäst rätt till en ombudsman. Men den grupp som jag
försöker kämpa för - det är inte så många som gör det ännu, men det kom-
mer väl - är också en grupp som egentligen på sitt sätt inte har rösträtt.
Formellt har den gruppen rösträtt, i kraft av ålder. Men det är de mycket
mycket gamla och de mycket sjuka som jag talar om. De har ofta inte röst-
rätt, för de kan icke göra sin röst hörd.
Jag tycker inte att vi skall polemisera om huruvida det är de mycket gamla
eller barnen som borde få sin ombudsman i dag. Men jag vill påstå att om
behovet av en ombudsman är så stort för barnen, så är det än större för
mycket gamla, ofta demenssjuka människor, som själva inte kan föra sin ta-
lan.
Anf. 136 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:
Fru talman! Jag är som sagt väldigt nöjd med socialutskottets betänkande
och det beslut vi skall fatta, för jag ser många många skäl till att det behövs
en Barnombudsman i Sverige.
Men jag tycker att det är mycket olyckligt om vi skall hamna i en situation
där vi säger att den ena gruppen har större behov än den andra och därige-
nom säger att den grupp som nu är på väg att få en ombudsman inte har det
behovet. Det är faktiskt så jag uppfattar My Persson.
Jag tycker att vi borde kunna se saken så att det finns olika sätt att arbeta
för olika grupper i samhället. Nu har vi ansett att en Barnombudsman är bra
för barnen, just av de skäl som jag har framfört. Det finns säkert skäl att
göra speciella insatser för att hävda andra gruppers behov också, och då får
vi pröva på vilket sätt det skall ske. Vad vi hamnar i har jag ingen aning om.
Men jag är väldigt glad över att vi nu får en ombudsman för barn och ung-
dom, och jag är glad åt att det är ett enigt utskott som ställt sig bakom försla-
get.
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Barnombudsman
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 105
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Barnombudsman
130
Anf. 137 MY PERSSON (m) replik:
Fru talman! Kort replik bara. Det handlar inte om att barnen inte har be-
hov av en ombudsman. Jag sade att vi inte skall gå in i polemik om vilka
grupper som bör eller inte bör ha ombudsman.
Vad jag är bekymrad över är att vi släpper loss någonting som gör att jag
trots allt tror att den Barnombudsman som i morgon kommer att ha relativt
stor makt i kraft av att vara statligt utsedd - Barnombudsmannen får status
och maktbefogenheter - kanske om ett eller två eller tre år kommer att vara
en rätt så tandlös tiger, därför att vi då kanske kommer att ha tre, fyra eller
fem andra statliga ombudsmän. För varje ny sådan vi får kommer Barnom-
budsmannens makt att minska, och det är detta som oroar mig något.
Debatten om vilken annan grupp som borde få sin ombudsman och när
det i så fall skall ske tycker jag att vi skall ta vid ett helt annat tillfälle. Det
är ett samstämmigt beslut vi fattar om Barnombudsmannen, och jag håller
med om att det här egentligen skall vara en dag då vi på barnens vägnar skall
vara väldigt glada. Men jag tycker att det är viktigt att poängtera att jag tror
att de farhågor jag hyser tyvärr har relevans.
Jag vill inte kunna komma tillbaka om fem eller sex år och säga: Vad var
det jag sade? Men jag befarar att det kanske kan bli så.
Anf. 138 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Barnen är det bästa vi har - barnen är vår framtid! I grunden
tror jag att alla ställer upp på detta påstående, och i grunden har alla om-
tanke om barnen och en önskan att skydda dem mot livets onda.
Den som tidigt väckte vår insikt om barnen i vårt svenska samhälle var
Ellen Key. Hon skrev för snart 100 år sedan en bok som hon kallade ”Bar-
nets århundrade”. Hon skrev om respekt för barnen, om hur viktigt det är
att barn får möjlighet att utveckla sin egen karaktär, att barn får växa upp
till självständiga individer.
Hon propagerade också för grundsynen om förbud mot aga i skolan och i
hemmet. Det dröjde ända till 1958 innan skolan införde förbud mot aga, och
först 1979 tillkom en lag om förbud mot aga i hemmen.
Nu står vi inför ett beslut om att införa en särskild Barnombudsman, för
barnens bästa. Vi ser att i dag finns ett behov av en ombudsman, vars uppgift
blir att bevaka frågor som angår barns och ungdoms rättigheter och intres-
sen.
Jag tror uppriktigt sagt att My Persson kommer att bli nöjd, när vi efter
några år kan utvärdera Barnombudsmannens uppgifter. Jag tror inte heller
att själva ombudsmannafunktionen kommer att urholkas. Jag har haft nöjet
att kunna följa Konsumentombudsmannens uppgifter och verksamhet
ganska nära, och jag tycker att den institutionen har varit till konsumentens
bästa.
Tyvärr utsätts barn i dagens samhälle för nya övergrepp och kränkningar,
trots att aga är i lag förbjudet. Nu handlar det ofta om sexuella övergrepp
och annat våld och om flyktingbarnens utsatta position i ett främmande
land - vi vet att de kan utsättas för orimliga handlingar.
Vad kan vi göra? Vad är vårt mål för barnens bästa? Vi påminns mycket
ofta om barns utsatta läge och deras behov av skydd.
Det är inte bara en åtgärd som måste vidtas, men vi anser att det behövs
en speciell Barnombudsman som med särskild uppmärksamhet kan ägna sin
kraft åt att följa lagstiftning och andra författningar som även rör barnen
och att tillämpningen av dessa stämmer överens med FN-konventionen om
barnets rättigheter, som vi har anslutit oss till.
På vårt bord i riksdagen ligger i dag en FN-rapport från kommittén för
barnens rättigheter. Där redovisas positiva observationer om Sveriges ställ-
ningstagande för att förbättra barnens situation. Man uttrycker också sin
uppskattning av det betydelsefulla bidraget från Sveriges regering och de
svenska frivilligorganisationerna för att förbättra barns situation världen
över. Men kommittén är också kritisk, bl.a. mot att vi i vårt land inte kan
garantera att barn i fängsligt förvar hålls åtskilda från vuxna.
Nog finns det nya arbetsuppgifter för Barnombudsmannen förutom att
lotsa barn och ungdomar igenom de svårigheter de möter vid kontakten med
myndigheterna. Det behövs en auktoritet inom detta område för att bl.a.
sprida opinion och söka påverka attityder. Detta är inte något uttryck för att
ta ifrån föräldrarna deras självklara ansvar för sin familj och sina barn. Men
tyvärr har inte alla barn goda kontakter med sin familj.
Fru talman! Barnombudsmannen kommer inte att utrustas med några be-
fogenheter att fordra in uppgifter från myndigheter och andra organ. Där-
emot blir det väldigt viktigt med samarbete med andra myndigheter. En gång
om året skall också Barnombudsmannen, vars tjänst inrättas vid Barnmiljö-
rådet, rapportera till regeringen om de frågor som myndigheten särskilt har
uppmärksammat.
Jag vill säga att det är med glädje som vi lämnar ett enigt utskotts förslag
till avgörande i riksdagen. Bifall till utskottets hemställan och bifall till en
Barnombudsman!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU24 Kontroll över ämnen som kan användas vid olaglig tillverk-
ning av narkotika (prop. 1992/93:186).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
131
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU26 Statlig lokalförsörjning (prop. 1992/93:100 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU32 Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och
Estland om ömsesidigt bistånd i tullfrågor (prop. 1992/93:223).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU29 Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersök-
ning, m.m. (prop. 1992/93:25).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU42 Rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan, m.m. (prop. 1992/93:211).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
132
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU43 Ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag m.m.
(prop. 1992/93:137).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU12 Skolans internationalisering (prop. 1992/93:158).
Anf. 139 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Fru talman! Att samarbetet mellan länderna i världen hela tiden utvecklas
är inte okänt. Att Sverige som industrination är oerhört beroende av sin ex-
port är inte heller okänt.
Däremot kan det för en stor allmänhet vara okänt hur stor betydelse sko-
lan och dess utbildning har för att Sverige i framtiden skall kunna vara vid
frontlinjen när det gäller utvecklingen i tidigare nämnda exempel.
När det gäller skolans internationalisering har Ulrica Messing m.fl. social-
demokrater i en motion lämnat förslag och synpunkter som på ett konstruk-
tivt sätt bidrar till en utveckling av den svenska skolan.
Man har där pekat på skolans roll, behovet av nya undervisningsformer,
att internationaliseringen inte stannar i Europa utan gäller även andra delar
av världen. Man pekar även på behovet av flera utländska studenter i Sverige
liksom på vikten av lärarnas fortbildning vad gäller språken.
I vad avser här redovisade synpunkter och förslag tycker jag att motionen
har blivit tillgodosedd. Men tyvärr har inte utskottets majoritet gått motio-
nen till mötes när det gäller IB-utbildningens kostnader. Vi anser det inte
vara rimligt att elever som väljer en IB-utbildning skall kosta kommunerna
betydligt mer än andra elever. Det är inte rimligt vare sig med hänsyn till
kommunernas alltmer begränsade resurser eller med hänsyn till principen
om likabehandling av kommuninnevånarna.
Vi anser att kostnaden i princip bör motsvara samma kostnad som eleven
skulle haft i den egna gymnasieskolan eller i reguljär gymnasieutbildning i
annan kommun.
Fru talman! Jag vill i detta stycke yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen.
Anf. 140 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Fru talman! Utbildningsutskottets betänkande har rubriken Skolans inter-
nationalisering, och som helhet tycker jag att det är ett bra betänkande, om
än bara ett tuppfjät i den väldigt viktiga process som skolan är på väg in i.
Skolans
internationalisering
133
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Skolans
internationalisering
134
Tyvärr är det litet mycket av prat och alltför litet av handling. Jag tänker
t.ex. på den av Rune Rydén väckta motionen om det internationella skol-
ungdomsutbytet. Långt innan skolan själv var vaken för vikten av det här
har det t.ex. via Rotary och den gamla statliga Centralnämnden för skolung-
domsutbyte sedan 30-40 år tillbaka funnits ett fungerande skolungdomsut-
byte.
Det tråkiga är att det i praktiken har varit och fortfarande är förbehållet
ungdomar som har förhållandevis välbeställda föräldrar. Och vad är anled-
ningen till det? Jo, eftersom bestämmelserna är sådana att när någon ung-
dom ger sig i väg på ett sådant här utbyte, normalt på ett år under gymnasieti-
den, förlorar man dels studiebidraget, dels, i de fall som man har flerbarns-
tillägg, också detta tillägg. Dessutom är det ofta ett äkta utbyte, så att den
svenska familj som skickar i väg sin flicka eller pojke tar emot en utländsk
ungdom från något annat land. Alltså har man kostnaderna kvar. Det inne-
bär att det är ganska betungande. Härtill kommer dessutom resekostnader
och liknande.
Detta är en gammal fråga, väl känd, ältad och diskuterad. Den togs upp
av Internationaliseringsutredningen, som i sitt betänkande skriver att man
anser det angeläget att stöd ges. Man går t.o.m. steget längre och föreslår ett
merkostnadstillägg.
Alla instämmer i ord, men sedan kommer handlingen inte till stånd, för
detta kostar naturligtvis pengar, men egentligen bara 30 miljoner kronor.
Man påstår nu att 30 miljoner kronor är mycket pengar, men ser man å andra
sidan till vad man får för dessa pengar, finner man att det i det stora hela är
en mycket liten summa.
Jag tycker att man t.ex. kan sätta detta i relation till vad biståndsmiljar-
derna kostar. Då framstår 30 miljoner som en mycket liten summa för att ca
4 000 svenska ungdomar skall få en chans att åka ut och se världen och ta
med sig hem alla de positiva möjligheter som detta för med sig.
Läget är tråkigt. Vad värre är: argumentet att det nuvarande statsfinan-
siella läget är det som hindrar är inte övertygande. Man anar att det bakom
finns andra, outtalade motiv, av modellen att det är fråga om lyxstudier för
barn till höginkomsttagare. Att man inte vill rätta till situationen omöjliggör
i praktiken tyvärr för mera normala inkomsttagare att utnyttja detta. Därför
förvånar det mig att det fortfarande efter så många år får förbli på detta sätt,
i all synnerhet som man på mycket goda grunder kan diskutera om det i prak-
tiken verkligen är en kostnad.
Kostnaden uppstår genom att man när man går tillbaka till skolan i Sverige
normalt går ett år längre än sina kamrater. Sverige är ju ett av de få länder
som inte vill tillgodoräkna den utbildning man fått i det främmande landet.
I det nuvarande läget är det i praktiken arbetslöshet som väntar efter det
året, och vi vet att det är mycket dyrare.
Dessutom har jag förstått, vilket jag inte har känt till tidigare, att det tydli-
gen fuskas rätt mycket. Rektor, föräldrar och elever fuskar helt enkelt i sam-
råd med varandra, så att man i praktiken utfår studiebidraget, vilket jag fin-
ner minst lika upprörande.
Sammanfattningsvis är jag förvånad och besviken, eftersom viljan inte
räcker till för alla dem-inte sällan t.ex. socialdemokrater-som talar mycket
om internationell förståelse, om vikten av att lära känna andra kulturer och
om kulturell korsbefruktning. Jag själv instämmer i allt detta, men man vill
inte ta steget att låta detta kosta 30 miljoner kronor.
Ett annat förslag som föreligger är att över en miljard skall tas i anspråk
för att t.ex. investeras i kulturvetenskaplig forskning, som det heter. Exem-
pelvis därifrån skulle man kunna ta några miljoner. Proportionerna är vik-
tiga i sådana här sammanhang.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 141 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Från Vänsterpartiets sida yrkar vi avslag på den här proposi-
tionen. Det beror inte på att vi skulle vara emot en internationalisering av
skolans verksamhet. Eleverna i den svenska skolan skulle genom en interna-
tionalisering kunna få mer kunskap och kompetens om internationella för-
hållanden, t.ex. om nord-syd-problematiken, bättre färdighet i främmande
språk osv. Bakgrunden är i stället att det i propositionen saknas ett resone-
mang om skolans behov av internationalisering.
När regeringen pratar om internationalisering är det ofta i insnävad form
om den västeuropeiska integrationen eller EG-medlemskapet. Det är helt
klart att det behöver vidtas åtgärder för att förbättra kompetensen och kun-
skapen inom skolan om olika internationella förhållanden, t.ex. de globala
miljöhoten och förhållandena för barn och ungdom i andra länder. Jag
tycker att en del anföranden i denna kammare talar för att det borde finnas
mer information om dessa förhållanden i skolan.
Detta grundresonemang förs inte i propositionen. Det här resonemanget
skall komma i samband med att förslag till ny läroplan för grund- och gymna-
sieskolan skall läggas fram. Det hade varit lämpligare att fatta besluten i ett
sammanhang. Då skulle det också stå klart vilka mål och medel skolan har
att arbeta med i internationaliseringsarbetet. Därmed skulle det framgå hur
de resurser som föreslås i propositionen och som tas upp i betänkandet skall
användas.
Jag yrkar bifall till min meningsyttring.
Anf. 142 INGRID NÄSLUND (kds):
Fru talman! Vår omvärld utvecklas och förändras i en allt snabbare takt.
Strävandena att skapa ett integrerat Europa fortsätter. Sverige har genom
ansökan om medlemskap i EG tagit ett steg närmare Europa.
Den ökade friheten i Öst- och Centraleuropa har vidgat våra möjligheter
till nära kontakter med en hel rad länder, vilka under en lång följd av år haft
politiska system som försvårat fritt utbyte människor emellan.
Flera länder i Asien har genomgått en snabb utveckling och blivit intres-
santa handelspartner. Sverige har sedan lång tid tillbaka utvecklat värdefulla
kontakter i olika delar av världen med hjälp av missions- och biståndsarbete.
De ökade kontakterna med omvärlden ger också skolan nya möjligheter
att vidga sitt kontaktnät med skolor utanför Sverige och över huvud taget
med människor.
Livliga kontakter mellan klasser i våra grannländer i Norden förekommer
sedan mycket lång tid tillbaka, inte minst på låg- och mellanstadiet. Det är
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Skolans
internationalisering
135
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Skolans
internationalisering
136
en verksamhet som vi verkligen hoppas skall fortsätta. Skolor har också haft
utbyte med andra skolor i Storbritannien, Frankrike och Tyskland - de län-
der vilkas språk vi studerar i skolan. Nu hörs signaler om att ett utbyte med
de baltiska länderna är på gång på sina håll. Vissa skolor har utbyte med
Ryssland. På gymnasienivå har elevutbytet utvecklats främst med engelskta-
lande länder. Det beror naturligtvis på att det språket än så länge är mest
lättillgängligt för oss.
Regeringen har en ambition att stödja internationella kontakter och utby-
ten på skolans område. Den vill också verka för att det skall bli möjligt för
fler svenska elever att studera i utlandet under någon tid. På sikt bör ett
EES-avtal ge svenska elever möjlighet att delta i de utbytesprogram som
finns inom EG.
Internationaliseringen ökar också behovet av de svenska utlandsskolorna
och riksinternaten i Sverige. Det är viktigt att barn till svenskar som en tid
är bosatta utomlands har möjlighet att uppehålla kontakten med det egna
språket och den egna kulturen.
För att skolan skall kunna ta aktiv del i internationeliseringsprocessen be-
hövs utbytesprogram för lärare och skolledare. Invandrare och hemspråkslä-
rare kan på ett naturligt sätt bidra till ökad internationell medvetenhet och
kunskap i skolan.
Regeringen föreslår att resurserna för skolans internationalisering för-
stärks med totalt 16 miljoner kronor för budgetåret 1993/94. Man föreslår
att resurser satsas på lärares, skolledares och elevers internationella kontak-
ter samt introduktionskurser i svenska för elever från utlandet som tas emot
i gymnasieskolan. En funktion bör finnas för att ge råd och hjälp när det
gäller internationella kontakter. Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Regeringen föreslår också vissa ändringar i skollagen, bl.a. att en elev på
ett program i gymnasieskolan skall ha rätt att fullfölja sin utbildning på det
aktuella programmet efter högst ett års ledighet för utlandsstudier. Vidare
skall en kommun eller en fristående skola som så önskar vid sidan av den
ordinarie gymnasieskolan få anordna IB-utbildning - International Bacca-
laureate - utan godkännande av regeringen, och hemkommunen skall bli
skyldig att betala ersättning till utbildningsanordnaren för IB-utbildningen.
Till sist dras riktlinjer upp i propositionen för ett ändrat och förbättrat bidrag
till utlandsundervisningen som skall träda i kraft den 1 juli 1994.
Regeringens förslag om kommunernas betalningsskyldighet för IB-utbild-
ningen förutsätter att en ny bestämmelse införs i 5 kap. skollagen. Bestäm-
melserna i 5 kap. 5 och 13 §§ ändras så att det framgår att hemkommunen
inte är skyldig att erbjuda den elev som avlagt IB-examen utbildning i den
vanliga gymnasieskolan. Utskottet tillstyrker dessa lagändringar.
Det blir allt vanligare att svenskar arbetar utomlands. Därför anser rege-
ringen det rimligt att staten ger ett visst ökat stöd åt utlandsskolorna för att
hålla nere elevavgifterna. Lokalbidraget utgör i dag 60 % av den årliga kost-
naden. Det avser man att höja till 75 %
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag och utgår från att rege-
ringen noggrant kommer att följa utfallet av de nya riktlinjerna för statsbi-
draget till utlandsundervisningen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utbildningsutskottets betän-
kande nr 12 och avslag på reservationerna och på förslaget i meningsytt-
ringen.
Jag skulle vilja svara på vad de övriga talarna har anfört här.
Krister Örnfjäder tog upp IB-utbildningen. Han befarar att det skall bli
stora kostnader för kommunerna. Spännvidden mellan de olika program-
men på gymnasieskolan är redan i dag mycket stor. Det rör sig om en spänn-
vidd på 25 000 till 80 000 kr per elev. Med utgångspunkt i detta finns det inget
som talar för att IB-utbildningen skulle bli dyrare än de redan dyraste utbild-
ningarna. Därför kan jag inte inse att det skulle vara orättvist om några få
elever får tillfälle att följa en IB-utbildning där all undervisning är på eng-
elska.
Det rör sig för närvarande om tre utbildningsanordnare som arrangerar
denna form av IB-utbildning. Det kommer säkerligen att bli en mängd sko-
lor av det slaget. Jag anser att det är värdefullt för Sverige om det finns elever
som är helt utbildade på engelska och som alltså har lättare att redan direkt
efter gymnasiet att på olika sätt delta i internationella sammanhang.
Vidare har vi de frågor som Stefan Kihlberg tog upp. Jag kan i och för sig
förstå argumentationen, dvs. att det inte skulle röra sig om så mycket pengar.
Men vi kan inte räkna med att summan skall stanna vid 30 miljoner kronor.
Avsikten var väl att det skulle bli ett betydligt utökat antal föräldrar som ville
utnyttja förmånen. Hela diskussionen är att fler skall ha råd att sända sina
barn utomlands. Då blir det ju fråga om en högre summa. Dessa elever får
ju ett gymnasieår när de sedan kommer hem. Många av dessa elever vill nog
ha detta år, även om de tycker att de har fått en värdefull utbildning utom-
lands. Många gånger rör det sig om att få bra betyg för att kunna komma in
på någon viss linje på universitetet. De har säkert mycket stor glädje av året
utomlands med det språk de nu kan tala obehindrat och med de erfarenheter
som de har fått på olika områden.
Björn Samuelson yrkade avslag på hela propositionen. Jag tycker att de
saker som Björn Samuelson tog upp är oerhört viktiga. Jag tror att alla i ut-
skottet är överens om att den typen av internationalisering skall förekomma
i skolan. I den här propositionen har först och främst saker och ting som
kostar pengar tagits upp. Regeringen har därför kommit med förslag om att
på olika sätt kunna ge stöd.
När det gäller de andra delarna är jag övertygad om att de kommer med i
läroplanspropositionen och att de där kommer att utvecklas på ett bra sätt.
Jag är medveten om att sådana projekt redan nu är i gång på många skolor.
Man utnyttjar lärare som har varit i t.ex. Afrika och andra u-länder för att
sprida kunskap. Jag har själv bidragit på den punkten.
Jag tror egentligen inte att det finns någon motsättning här. Det finns
ingen anledning att motsätta sig de här förslagen därför att man tycker att
de andra skall utarbetas på ett mer detaljerat sätt än tidigare. Vi ber att få
återkomma om detta i läroplanspropositionen.
Jag ber alltså att få yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och
avslag på reservationerna och förslaget i meningsyttringen.
Anf. 143 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Fru talman! Ingrid Näslund säger i sitt anförande, som svar på mina farhå-
gor, att man inte har någon anledning att tro att IB-utbildningen skulle bli
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Skolans
internationalisering
137
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Skolans
internationalisering
dyrare än någon annan reguljär redan i dag befintlig gymnasieutbildning, på
grund av den stora spännvidden.
Med den typen av argumentation borde det vara mycket lätt för majorite-
ten i utskottet att ställa sig bakom vår reservation. Vi har däremot dessa far-
hågor. I vår reservation säger vi att kostnaden skall begränsas så att den i
princip motsvarar kostnaderna för eleven i den egna gymnasieskolan eller i
reguljär gymnasieutbildning i annan kommun. Har man den åsikt som Ingrid
Näslund nu har gett uttryck för, kan man faktiskt skriva in detta för att säker-
ställa att något annat inte kommer att inträffa.
Anf. 144 INGRID NÄSLUND (kds):
Fru talman! Det är faktiskt redan säkerställt. Om kommunen och utbild-
ningsanordnaren inte kan komma överens, om kommunen anser att man får
betala en oskälig summa, har man möjlighet att vända sig till regeringen.
Regeringen kan då avgöra ersättningsfrågan eller överlämna den till någon
annan myndighet som regeringen bestämmer. Jag tycker att vi har beaktat
dessa farhågor.
Anf. 145 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Fru talman! Vore det inte ett enklare förfaringssätt att se till att ärenden
av den här typen inte behövde hamna på regeringens bord och att riksdagen
redan vid det här tillfället såg till att en sådan situation inte skulle kunna
inträffa?
Anf. 146 INGRID NÄSLUND (kds):
Fru talman! Det är onödigt att skriva in några regler i det här fallet. Krister
Örnfjäder talar om att det inte får kosta mer än en gymnasial utbildning.
Vilken gymnasial utbildning skulle det vara i så fall? Det skulle kunna leda
till att en utbildningsanordnare propsar på att få mer pengar än han annars
skulle få genom att jämföra sig med de dyrare utbildningarna. Nu hamnar vi
kanske på något som är mer likt ett ”happy medium”.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:197 Ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet
i vissa fall, m.m.
138
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Anmäldes att följande fråga framställts
den 4 maj
1992/93:658 av Margareta Viklund (kds) till statsrådet Alf Svensson om kvin-
nounderskottet i Asien m.m.:
Andelen kvinnor i förhållande till män har sjunkit dramatiskt i Asien de
senaste årtiondena. Orsakerna är aborter av flickfoster, undernäring och
överarbete bland kvinnor. Enligt vissa beräkningar saknas det 60 miljoner
kvinnor i Asien.
Över 90 % av aborterna i vissa delar av Indien utförs på flickfoster, och i
38 av 40 länder i Asien, Afrika och Latinamerika är dödligheten bland barn
under fem år högre för flickor än för pojkar.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga för att inom utvecklingssamarbe-
tets ram lyfta fram problematiken?
17 § Kammaren åtskildes kl. 19.43.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 17 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 51 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 104 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 112 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.06 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Gunborg Apelgren
139
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Innehållsförteckning
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
3 § Förnyad bordläggning ............................... 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 29
april ........................................... 1
140
Kulturutskottets betänkande KrU20
Kulturutskottets betänkande KrU22
Kulturutskottets betänkande KrU24
Kulturutskottets betänkande KrU25
Kulturutskottets betänkande KrU26
Konstitutionsutskottets betänkande KU18
5 § Regionalpolitik..................................... 3
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13
Debatt
Georg Andersson (s)
Arne Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Harald Bergström (kds)
Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)
Berit Andnor (s)
Anders G Högmark (m)
Isa Halvarsson (fp)
Marianne Andersson (c)
Ines Uusmann (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Tage Påhlsson (c)
Bengt Hurtig (v)
Olle Lindström (m)
John Andersson (-)
Lennart Rohdin (fp)
Maud Björnemalm (s)
Magnus Persson (s)
Kjell Ericsson (c)
Lars Bäckström (v)
Börje Nilsson (s)
Bertil Persson (m)
Hans Stenberg (s)
Elvy Söderström (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Olle Schmidt (fp)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Beslut ............................................... 95
Beslut om uppskjuten votering............................ 96
6 § Stöd och service till vissa funktionshindrade............... 96
Socialutskottets betänkande SoU19
Debatt
Jan Andersson (s)
Rolf L Nilson (v)
Leif Carlson (m)
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
Ulla Orring (fp)
Rosa Östh (c)
Fanny Rizell (kds)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Ingvar Björk (s)
Beslut skulle fattas den 6 maj
Ajournering .......................................... 126
Återupptagna förhandlingar .............................. 126
7 § Barnombudsman ................................... 126
Socialutskottets betänkande SoU21
Debatt
My Persson (m)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Ulla Orring (fp)
Beslut skulle fattas den 6 maj
8 § Kontroll över ämnen som kan användas vid olaglig tillverkning av
narkotika ....................................... 131
Socialutskottets betänkande SoU24
Beslut skulle fattas den 6 maj
9 § Statlig lokalförsörjning ............................... 132
Finansutskottets betänkande FiU26
Beslut skulle fattas den 6 maj
10 § Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och Est-
land ........................................... 132
Skatteutskottets betänkande SkU32
Beslut skulle fattas den 6 maj
11 § Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning,
m.m........................................... 132
Justitieutskottets betänkande JuU29
Beslut skulle fattas den 6 maj
12 § Rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyr-
kan, m.m....................................... 132
Lagutskottets betänkande LU42
Beslut skulle fattas den 6 maj
13 § Ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag m.m...... 133
Lagutskottets betänkande LU43
Beslut skulle fattas den 6 maj
141
Prot. 1992/93:105
5 maj 1993
14 § Skolans internationalisering ..........................
Utbildningsutskottets betänkande UbU12
Debatt
Krister Örnfjäder (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Björn Samuelson (v)
Ingrid Näslund (kds)
Beslut skulle fattas den 6 maj
15 § Bordläggning .....................................
16 § Anmälan om fråga
1992/93:658 av Margareta Viklund (kds) om kvinnounderskot-
tet i Asien m.m.................................
133
138
139
142
gotab 43872, Stockholm 1993