Protokoll
1992/93:102
1 § Justering av protokoll Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Justerades protokollet för den 23 april.
Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:
Föredragningslistan i övrigt inleds med en särskilt anordnad debatt om
kriget i Bosnien. Jag föreslår att för denna debatt skall följande regler gälla.
I debatten deltar en företrädare för varje parti. Utrikesministern, som
därvid representerar Moderaterna, har rätt till tre inlägg om 12, 6 resp. 3
minuter. Övriga deltagare har rätt till vardera tre inlägg om 8 minuter och
två gånger 3 minuter.
Kammaren biföll de föreslagna debattreglerna.
Anf. 2 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Än en gång rasar ett öppet krig i Europa: hundratusentals
döda, miljoner på flykt, ofattbara illdåd mot civila. Än en gång påminns vi
om det paradoxala. Det Europa där den västerländska kulturen, humanis-
men och demokratin föddes fortsätter ju att ge världen de mest fasansfulla
exemplen på mänsklig grymhet och inhumanitet - utrotning av andra folk,
tortyr och terrorkrig mot civila.
Sakta men säkert växer nu opinionen i omvärlden; detta får inte försätta.
De historiska parallellerna ligger nära. På 30-talet började en diktator i
Europa utrota ett helt folk. Då var det inte muslimer utan judar som var
utsatta för etnisk rensning. Omvärlden orkade inte engagera sig. Ungefär
samtidigt överföll en annan diktator i Europa en självständig nation, med-
lem av Nationernas förbund. Då var det inte Bosnien utan Abessinien vars
existens skulle upphöra. Omvärlden orkade inte engagera sig.
Min förhoppning är att denna riksdagsdebatt skall sända en mycket klar
signal till de ansvariga för det som nu sker i Bosnien: Det svenska folket ac-
cepterar inte att Bosnien - en suverän stat, medlem av FN och Europeiska
säkerhetskonferensen - utplånas. Det svenska folket accepterar inte att de
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 102
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
bosniska muslimerna utrotas eller fördrivs från sina hemtrakter i etniska
rensningsaktioner.
Vi tar inte ställning till vilken part som har haft mest rätt eller fel i det
förflutna och inte heller till hur framtiden för det som en gång var Jugosla-
vien skall formas. Men det är regimen i Belgrad, med sin blandning av gam-
melkommunister och nationalister, som nu bär det största ansvaret för det
krig som pågår mot den bosniska civilbefolkningen. Utan den regimens mas-
siva stöd skulle inte de bosniska serberna kunna fullfölja sitt utrotningskrig.
Men det finns också anledning att se mycket kritiskt på de kroater som med
uppenbart stöd i Zagreb hänsynslöst tar för sig av det som de anser vara
kroatiskt territorium i Bosnien.
Alla konflikter har historiska förklaringar. Motsättningarna på Balkan
kan spåras till medeltiden. Årtionden av kommunistisk diktatur under Tito
är en huvudförklaring till dagens situation.
Men historien får heller aldrig bli en ursäkt för brott mot mänskliga rättig-
heter.
I den nya värld som vi lever i, måste det finnas en beredskap för att med
alla tillgängliga medel hindra extremister av den typ som nu leder det forna
Jugoslavien mot katastrofen.
Man kan ställa frågan: Vad angår det som händer i Jugoslavien oss?
Den kan besvaras på många olika sätt. Medkänsla med dem som nu lider
är ett svar. Men ett annat är att påminna om vårt egenintresse. Det som
hände judarna, det som hände i Abessinien, det som hände i Afghanistan
och det som nu händer i Bosnien kan hända också andra länder och folk. Det
kan hända de baltiska staterna, t.ex. om Slobodan Milosevics andliga bröder
i Moskva skulle återkomma till makten. Det kan någon gång hända också
Sverige och svenskarna. Det kan hända, om vi inte etablerar en världsord-
ning där övergrepp mot folkrätt och mänskliga rättigheter stoppas och be-
straffas.
Sverige har redan gjort mycket för fred och humanitet i Jugoslavien.
Räddningsverkets personal gör heroiska insatser. Svensk FN-personal finns
på plats. Vi har tagit emot tiotusentals flyktingar. Vi har utnyttjat vårt ordfö-
randeskap i ESK till att agera för fred. Corellinitiativet för att ställa krigsför-
brytare inför rätta är utomordentligt viktigt. Vi har sagt ifrån inför FN:s sä-
kerhetsråd att Sverige är berett att medverka i en ännu större FN-insats.
Men vi måste göra ännu mer. Vi skall kräva av FN, USA, Ryssland och
EG att de alla gör ännu mer. Vi skall vara beredda att ta vårt ansvar för det
som måste göras. Det gäller ansträngningarna att skapa fred och ansvaret för
den desperata flyktingsituationen.
Vad kan då göras? Jag tror att vi måste gå vidare längs de två huvudspår
som redan prövats.
Det skulle vara bra med en kraftig utvidgning av FN:s närvaro i området.
Man skulle kunna upprätta skyddszoner som gradvis utvidgas. Hotade stä-
der och byar skulle kunna erbjudas övervakning av stora FN-enheter. FN,
eller stater som arbetar i enlighet med ett FN-mandat, skulle kunna utvidga
sin sanktionsövervakning ytterligare.
Men jag tror också att det är viktigt att FN nu klargör att om andra insatser
inte mycket snart hjälper, så kan militärt våld komma att användas, i enlighet
med FN-stadgans regler, för att skydda civilbefolkningen mot fortsatt dö-
dande och för att värna Bosnien-Hercegovinas rätt att existera som stat. Ett
sådant besked skulle också öka trovärdigheten i de FN-sanktioner som nu
vidtas.
Jag är medveten om de stora risker och svårigheter som en militär inter-
vention i FN:s namn rymmer, om den tvingas fram. Men riskerna och svårig-
heterna med att utesluta det alternativet kan på längre sikt mycket väl vara
större.
Det andra huvudspåret är förnyade insatser för en fredsuppgörelse och
försoning. Londonkonferensen blev ett misslyckande, men kanske är det nu
dags för ett nytt initiativ som syftar till att inleda en process mot dialog, väx-
ande förståelse och ökat förtroende. En positiv faktor i detta krig är att det
på ömse håll i konflikten inte bara finns extremister och fanatiker utan också
intelligenta och modiga fredsanhängare. De krafterna måste på olika sätt
stärkas. Som komplement till regeringskonferenser måste människor från de
olika sidorna mötas till en konstruktiv dialog. När en överenskommelse om
fred väl träffats måste omvärlden vara redo att ställa upp med ett massivt
ekonomiskt hjälpprogram till återuppbyggnaden.
Även om ämnet för denna debatt är just Bosnien är det viktigt att påminna
om att situationen där hänger nära samman med de övriga konflikthärdarna
i det forna Jugoslavien. Omvärldens insatser måste också syfta till lösningar
på de andra minoritets- och gränsdragningskonflikterna i t.ex. Kosovo och
Makedonien, men också på de problem som rör de serbiska minoriteterna i
olika områden.
Herr talman! De insatser som jag nu talat om blir dyra. Men fortsatt krig
blir ännu dyrare. De insatser som jag förordat kan komma att binda militära
och andra resurser för många år framåt. Men alternativet, det vi nu ser för-
verkligas varje dag, är outhärdligt.
Herr talman! Vi brukar tala om internationell solidaritet och utrikespolitik
med europeisk identitet. Det är dags att omsätta de begreppen i ännu mer
handling. Extremism och fascism får inte triumfera. Tragedin på Balkan får
inte fullbordas.
(Applåder)
Anf. 3 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Tack för initiativet till denna debatt, Lars Leijonborg!
Nu fogas namnet Srebrenica till de många andra namnen i historiens
skräckkabinett: Guernica, Treblinka, gettot i Warszawa, Katyn, Gulag,
Sharpeville, My Lai, Sabra och Chatila.
Vad blev det av den nya världsordningen, det nya Europa?
Kraven på handling, på militära ingrepp, växer också från grupper som
alltid ansett sig vara pacifister. Neutralitet och passivitet blir omöjliga attity-
der inför massvåldtäkter och lemlästade barn.
Ofta får vi politiker frågan om vi vill ha makt. Men man känner sig makt-
lös, också när man sitter i regeringsställning, inför sådana hemskheter som
vi nu upplever. Jag skulle gärna ha sett att vi, hela vårt land, hade kunnat
spela en ännu mer aktiv roll, inom ESK men också som medlem i EG och i
FN:s säkerhetsråd.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Vad skall vi dä göra? Omvärldens roll har hittills varit helt otillräcklig, och
ibland rent av skadlig till en början. De insiktsfulla varnar oss nu för att
oöverlagda åtgärder kan utlösa ännu större fasor.
”Historien har skapat förutsättningarna för ett tredje Balkankrig med
oöverskådliga konsekvenser.” Detta fick jag höra från mina slovenska vän-
ner under ett besök i Ljubljana i påsk. ”Utan historisk kännedom kan man
inte förstå och förklara den serbiska nationalismen och vad som nu pågår.”
Man sade också att det är viktigt att inse att Milosevic har ett folkligt stöd
för sin politik. Serberna är nu i fara igen - det är hans budskap, och det går
hem.
Det gäller också den 600 000 man starka serbiska minoriteten i Kroatien,
som är ett resultat av historien. De flyttades dit av olika habsburgska kejsare
under 1600-talet för att möta ett muslimskt hot från söder. 300 år senare
skulle den kroatiska ledningen visa sig oförmögen att hantera serbernas oro
inför Kroatiens självständighetsförklaring. Man trodde att president
Tudjmans regering skulle innebära en återgång till Ustasjafascismen.
Den brittiske BBC-journalisten och Balkanexperten Misha Glenny kland-
rar i sin lysande bok Jugoslaviens fall Tyskland och andra för att med ett ti-
digt erkännande ha begått kardinalfelet att ignorera just den avgörande frå-
gan om den serbiska minoriteten i Kroatien och för att icke ha insett de
ofrånkomliga följdverkningarna för Bosnien och Makedonien. EG skulle i
stället ha följt sina egna expertråd i den s.k. Badinterrapporten, där man
kom till slutsatsen att endast Slovenien och Makedonien borde ha erkänts,
därför att de var de enda som kunde ge garantier för att de skulle respektera
sina minoriteter och gällande gränser.
Jag måste tyvärr säga att den svenska regeringen inte förde någon heder-
värd politik i detta sammanhang - man traskade patrullo efter Tyskland. I
Bonn hade man åtminstone en politik som man var övertygad om var riktig.
I Stockholm formulerades aldrig någon egen linje.
Självfallet har det inte varit lätt för något land att agera på ett adekvat sätt
inför den målmedvetna och hänsynslösa serbiska maktpolitiken. Belgrad-
regimen har också medvetet utnyttjat fredsförhandlingarna till att legitimera
sig själv och sina marionetter och till att vinna tid och fördelar. Avsikten har
aldrig varit att göra upp i godo.
Hur skall vi då besvara t.ex. den bosniske presidenten Izetbegovics bju-
dande uppmaning? Den lyder: Försvara oss eller ge oss vapen att försvara
oss själva!
Krig löser inga krig i konflikter som bygger på sekellånga motsättningar.
Serberna har genom åren utsatts för en systematisk nationalistisk propa-
ganda. Vi får komma ihåg att en fjärdedel av alla serber bor utanför staten
Serbien. Tillräckligt många för att gagna Milosevics syften tror att deras na-
tion är i fara. Den jugoslaviska armén JNA, som var den fjärde eller femte
största i Europa, har också under hela efterkrigstiden närts av trossatsen att
jugoslavism var den enda lösningen på hotande etniska konflikter. Den ope-
rative chefen för armén fick hela sin familj dödad av Ustasja under andra
världskriget.
Något som skulle uppfattas som ett militärt angrepp på Serbien skulle san-
nolikt leda till ett långvarigt serbiskt ”patriotiskt” försvarskrig mot angri-
parna, med ofattbara offer. Det är därför tvekan är så stor i USA och i de
andra staterna, som annars har resurser för militära åtgärder.
Krönikören Rosenthal i New York Times skriver: Bomba-serber-folket
förtjänar namnet hökar. De är tuffa bara i luften. De flyger i väg vid tanken
på att vinna ett krig, och så behövs det marktrupper. Vad skall man göra med
ett utbombat Serbien utan någon politisk lösning?
Alla har gjort för litet för sent när det gäller Jugoslavien. Det gäller inte
minst att ha haft och hållit kontakterna med fredsrörelsen och de demokra-
tiska krafterna där. Vi som under åren har haft sådana kontakter har lärt oss
att alla serber inte är aggressiva cetniks och att alla kroater inte är potentiella
Ustasjafascister. Vi har lärt oss att fredstanken är stark och utbredd i alla
republikerna, att principen om nationellt oberoende måste baseras på med-
borgarskap, inte etnisk tillhörighet, och att serber, kroater och muslimer kan
leva i harmoni, som i den lilla staden Tuzla. Men vi har gjort alldeles för litet.
Det är från våra vänner som det nu kommer konkreta förslag till politiska
och militära insatser. De slovenska socialdemokraterna och regeringen för-
ordar t.ex. upprättandet av ett antal skyddade zoner i Bosnien, i avvaktan
på en hållbar fredsuppgörelse. Skyddszonerna skulle genom en massiv FN-
närvaro i Bosnien stå under världsorganisationens militära beskydd. Försla-
get liknar den skyddszon som upprättades i norra Irak till skydd för den kur-
diska befolkningen. Mellan zonerna skulle skyddade korridorer löpa, och
över dem skulle luftrummet effektivt hållas rent. Denna tanke fann presi-
dent Izetbegovic under sitt Stockholmsbesök vara idealisk. Han bad oss att
hjälpa till att föra ut den internationellt.
Bosnien har som medlem av FN rätt att få hjälp mot den kroatisk-serbiska
aggressionen. Skyddszonerna i Bosnien är en rent humanitär insats, utan ag-
gressiva avsikter eller provocerande karaktär.
Det är också viktigt att motarbeta den propaganda som befolkningen ut-
sätts för. Därför föreslår en ledare i Kroatien, Branco Horvath, att Unesco
ges i uppdrag att upprätta en oberoende radio- och TV-station. Kan vi hop-
pas på ett svenskt initiativ i denna fråga?
Anf. 4 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Det första vi känner inför den händelseutveckling som vi kan
iaktta i det forna Jugoslavien, och i synnerhet i Bosnien, är fasa. Det är de
mänskliga aspekterna på skeendet som är det centrala, det omätliga lidande
som oskyldiga människor utsätts för, den ofattbara grymhet som människor
kan göra sig skyldiga till. Det är lidanden som drabbar folk oavsett nationali-
tet och religion. Det är grymheter som utförs av människor av olika nationa-
litet och religion i det forna Jugoslavien.
Vi står vid sidan av. Vi känner handlingsförlamningen. Vi känner vår oför-
måga att stoppa lidandet, att få slut på grymheterna.
Det som sker i Bosnien är till stora delar att beskriva som ett systematiskt
folkmord. Det är helt klart att det är serberna som har det tyngsta ansvaret.
Det är serberna som har de stora militära resurserna och som på ett medvetet
sätt försöker ändra den etniska opolitiska verkligheten genom massdö-
dande, genom massvåldtäkter och genom att driva människor från deras
hem, med den eufemistiska beskrivningen ”etnisk rensning”.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Det som vi i omvärlden har försökt göra, bl.a. att lägga ett vapenembargo,,
hjälper inte, eftersom serberna till sitt förfogande i stort sett har hela den
gamla jugoslaviska arméns arsenaler. Effekten är bara att det folk som mest
är utsatt för det här folkmordet, nämligen bosnierna, har blivit ännu mera
värnlöst. Detta är naturligtvis bakgrunden till den uppmaning som president
Izetbegovic gav oss, när han sade att vi antingen måste försvara dem eller ge
dem vapen så att de kan försvara sig själva.
Vi blir i någon mening medskyldiga till det folkmord som sker genom att
vi inte kan förhindra det. Samtidigt är det viktigt att slå fast att grymheter
förekommer på alla håll, som jag tidigare nämnde. Varhelst någon part är
den starkaste utnyttjas styrkan mot motståndarna. Även bosnier ägnar sig åt
etnisk rensning, t.ex. riktad mot kroater. Men skeendet i Bosnien handlar
inte bara om den mänskliga humanitära aspekten utan också om Europa.
För ett par årtionden sedan slöts det avtal som man tänkte sig skulle bli
det stora fredsavtalet efter andra världskriget, genom Helsingforsöverens-
kommelsen. Då slogs det bl.a. fast att gränser inte får förändras med våld.
På den tanken har vi byggt visionen om en fungerande alleuropeisk fredsord-
ning, där våld är bannlyst som medel för att ändra politiska realiteter och där
förändringar av nationsgränser måste åstadkommas genom fredliga förhand-
lingar.
Det som nu håller på att hända i det forna Jugoslavien är att våldet åter
börjar användas som medel för att skapa politiska realiteter i Europa. Den
militärt starkaste parten, serberna, håller på att lyckas med att vinna de terri-
toriella mål som man har ställt upp. Om slutresultatet blir att det med mili-
tära medel går att göra bestående territoriella vinster och skaffa sig be-
stående politiska och territoriella fördelar är det slut med den vision som
skapades i Helsingfors. Då är vi inte längre på väg mot en fungerande all-
europeisk fredsordning. Då har det demonstrerats att militära medel fortfa-
rande är ett sätt att bedriva politik i Europa. Det är därför som det är så
viktigt för hela Europas framtid att vi får ett slut på dödandet och att vi får
en lösning som innebär att inga territoriella vinster görs.
De förändringar som skulle behöva göras i Jugoslavien måste åstadkom-
mas vid förhandlingsbordet, genom fredliga förhandlingar. Det är en nöd-
vändighet för världssamfundet och för Europa att gripa in med en så stor
kraft att man för det första får slut på dödandet, för det andra får en sådan
situation att förhandlingar kan börja föras och för det tredje kan lägga grun-
den för ett långsiktigt fredsarbete. Det skulle därmed bli möjligt för männi-
skor att leva sida vid sida i fred med varandra - att samarbeta med varandra -
i Jugoslavien och i Balkan över huvud taget.
Självfallet måste vi först och främst försöka åstadkomma detta med fred-
liga medel. Men situationen är nu sådan att vi måste inse att militära medel
kan bli nödvändiga för att man skall få slut på kriget och få stopp på dödan-
det. Vi måste ha beredskapen att ställa upp med detta. Men då måste inrikt-
ningen samtidigt vara att användningen av militärt våld skall begränsas så
mycket som över huvud taget är möjligt. Det är riktigt, som också tidigare
har sagts, att en lösning i det forna Jugoslavien inte kan åstadkommas med
våld och militära medel, inte heller från omvärldens sida. Det är det långsik-
tiga arbetet på att föra folk närmare varandra och skapa nya samarbetsmöns-
ter och sociala mönster mellan människorna som avgör om man kan få en
långsiktig lösning i Jugoslavien.
Det har sagts tidigare att det kommer att krävas stora insatser av oss, kan-
ske militära men framför allt ekonomiska och sociala insatser. Vi får inte
väja för detta. Det är stora humanitära värden som står på spel men faktiskt
också Europas framtid.
Anf. 5 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag vill också säga att det var ett fint initiativ av Lars Leijon-
borg att initiera den här debatten.
Kroaterna i Bosnien utgör i dag ca 18 % av befolkningen och förfogar över
ungefär lika mycket land, dvs. 18 %. Muslimerna representerar ca 40 % av
befolkningen men disponerar endast knappt 15 % av territoriet. Serberna
däremot utgör 32 % av befolkningen men har erövrat så mycket mark att de
har tillskansat sig över två tredjedelar av landytan. Det finns således en stor
orättvisa mellan muslimer och serber i förhållandet land kontra antalet invå-
nare.
De bosniska serbernas andel av Bosnien som jag nyss nämnt är kanske i
dag t.o.m. tagen i underkant, med tanke på det erövringskrig som de alltjämt
fortsätter att föra. Som ytterligare en kontrast måste man nämna att den
gentemot serberna mycket generösa Vance-Owen-planen ger dem rätt till
nästan hälften av Bosniens territorium. Trots denna fördelning har serberna
lagt under sig ännu större territorium, och man fortsätter erövringen också i
dag.
Under förevändning att bosniska serber i dagens läge inte förfogar över
territoriella korridorer som länkar dem till Serbien har de som ensam part
hittills vägrat att skriva under Vance-Owen-planen, detta trots att Lord
Owen erbjudit någon form av FN-garanterade korridorer mellan landområ-
dena. Den serbiska statsledningen har visserligen utan större framgång gjort
lama försök att övertyga de bosniska serberna att godta planen. Inom paren-
tes kan man undra varför de bosniska serberna plötsligt inte gör som Serbien
vill, vilket de alltid har gjort tidigare. Det finns skäl att misstänka att den
serbiska statsledningens officiella direktiv inte stämmer överens med dess
informella order.
Herr talman! Uppenbarligen är det jag nyss talat om ytterligare ett bevis
på det förakt som bosniska serber och den serbiska statsledningen hyser för
FN och de värden som FN står för.
Att kriget i Jugoslavien fick bryta ut är ett misslyckande för det internatio-
nella samfundet och för den europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen. Det
skall erkännas. Att det dessutom har pågått alltför länge och med all tydlig-
het kommer att fortsätta om inget görs råder det heller inget tvivel om. Innan
jag går in på möjliga åtgärder för att få ett slut på eländet vill jag försöka
sammanfatta situationen.
Konflikten i ex-Jugoslavien är för det första inte en konflikt där tre jäm-
bördiga parter står mot varandra. Från första början stod det klart att Bos-
niens muslimer skulle bli den värst drabbade parten, trots att de utgör den
största befolkningsgruppen, vilket jag nyss visat på. Till skillnad från Bos-
niens kroater och serber har muslimerna ingenstans att ta vägen förutom just
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Bosnien. Serber kan fly till Serbien och kroater till Kroatien, men den be-
folkningsgrupp som har det svårast har ingen flyktväg.
Kriget i Bosnien är för det andra ingen etnisk och religiös konflikt. Sedan
första början har krigsorsaken varit hänsynslösa maktambitioner från den
serbiska statsledningen som har uppviglat bosniska serber i syfte att skapa
ett Storserbien.
Muslimerna i Bosnien är för det tredje ett europeiskt folk. Deras sekulari-
serade variant av islam innebar att de levde i fredlig samexistens med andra.
Balansen mellan de olika religionerna var en motpol till religiös fanatism och
extremism. Serbernas påståenden om islamisk fundamentalism i Bosnien är
därför falska och grundlösa. I stället har inställningen hos Bosniens musli-
mer varit en bidragande orsak till att tre folkslag kunnat leva fredligt sida vid
sida. Äktenskap har även ingåtts mellan personer av olika folkslag. De et-
niska rensningsoperationer som är iscensatta i Bosnien uppvisar klassisk
grymhet, men är dubbelt tragiska, eftersom de just sliter upp de nyss nämnda
familje- och vänskapsbanden.
Det finns för det fjärde stora risker med Vance-Owen-planen. Serberna
vet att planen ger dem full kontroll över stora områden i Bosnien och att det
på sikt inte blir några problem för Serbien att införliva autonoma serbiska
områden i Bosnien den dag som uppmärksamheten förflyttats från ex-Jugo-
slavien.
För det femte är Jugoslavienkriget inte ett isolerat problem på Balkan,
utan en internationell angelägenhet.
Extrema krafter som i dag huvudsakligen stöds av Iran tolkar situationen
som att västvärlden direkt eller via internationella organisationer inte vill en-
gagera sig i utsatta muslimers öden. Dessa krafter vinner mer och mer gehör.
Men det får inte ske. Förlängningen av en sådan utveckling är skrämmande.
I förlängningen skadar det också länder som vill kombinera islam med en
modern pluralistisk livsstil.
Länderna som befinner sig i Europas östra delar är inbegripna i ansträng-
ande demokratiska och ekonomiska reformprogram. Detta innebär att de
befinner sig mitt i övergången från ett system till ett annat. Det skapar käns-
liga situationer. Det är därför synnerligen allvarligt att nationalistiska krafter
med böjelse för totalitära ideologier får inspiration genom serbernas fram-
fart.
Till sist måste man nämna att ett expansionsrusigt Serbien kan, om det
inte hejdas, dra med sig angränsande områden i nya krig. Makedonien,
Kroatien men även Albanien via Kosovo befinner sig i riskzonen.
Herr talman! Vad Jugoslavienfrågan behöver är en logisk och långsiktig
plan. Det behövs ett paket med konkreta åtgärder och hot om kraftfulla åt-
gärder om situationen inte förändras. Men för att få till stånd en sådan plan
måste först ett villkor uppfyllas, nämligen att FN:s säkerhetsråd, precis som
inför Kuwaitkrisen, visar en samlad och beslutsam attityd.
Syftet med planen måste vara att på kort sikt skydda civilbefolkningen och
förmå serberna att anta realistiska förhandlingspositioner och krav. Men pla-
nen måste också ha ett långsiktigt perspektiv, som varaktigt säkrar freden i
Bosnien och därmed den internationella säkerheten. Vance-Owen-planen
får inte uppfattas som en mirakellösning utan som grunden till en framtida
konstruktion som ännu kanske inte ens finns på papper. En lika stor fråga
som hur man får slut på stridigheterna är också vad som måste göras efter
det att stridigheterna har upphört.
Låt oss böija med frågan hur vi får slut på striderna. För att inte låsa alla
dörrar och stänga alla möjligheter till nya förhandlingar anser vi oss kunna
förorda ett begränsat men väldefinierat åtgärdspaket, som kopplas till en
tydlig indikation om att mer kan sättas in om situationen inte förbättras, dvs.
om serberna inte tar sitt förnuft till fånga. Detta åtgärdspaket borde inne-
hålla:
• Flygbekämpningar av serbiska artilleriställningar som framför allt skadar
civila mål. Området runt städerna Sarajevo och Tuzla är typiska exempel
på platser där serbiskt artilleri ostraffat dödar och lemlästar oskyldiga
människor.
• Flygbekämpningar av strategisk infrastruktur i gränsområdet mellan Ser-
bien och Bosnien syftande till att förhindra frakt av vapen och ammunition
in till de bosniska serberna.
• Beväpning av FN:s mat- och medicinkonvojer.
• Säkra zoner skapade av FN-trupper, där serbiska milismän som önskar
lägga ner vapen erbjuds en säker hemvist.
Anf. 6 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag instämmer i många av de beskrivningar och ställningsta-
ganden som vi har hört från denna talarstol under den senaste halvtimmen.
Sverige var en gång ett land som gömde sig bakom neutraliteten. Det var
mycket bekvämt, särskilt som vi i allmänhet inte ens var neutrala när vi
gjorde det. Vi var mycket bra på att ta ställning till ofarliga konflikter långt
borta där vi inte var inblandade. Vi var mycket aktiva på andra halvan av
jordklotet. Vi var litet spakare när det gällde incidenter i vårt närområde.
Vi var ganska tysta när det handlade om Östersjön.
Nu har emellertid järnridån och Berlinmuren fallit. Hela vår föreställ-
ningsvärld har kanske fallit. Vi har tvingats se att vi lever i verkligheten. Vi
lever i en värld där vi måste ta ställning och ansvar. Vi måste ta risker.
Ju närmare de problem och krigshärdar som finns ligger, desto mer angår
de oss rent geografiskt. Det pågår nu ett krig mitt i Europa. Få länder har
större anledning att verkligen engagera sig än Sverige.
Lars Leijonborg beskrev läget i Bosnien och vad Sverige hittills har bidra-
git med. Han ville binda militära och andra resurser, och det är riktigt. Han
skall ha tack för att han har tagit det här initiativet. Jag hoppas att det inte
begränsas till debatt i denna kammare utan leder till konkret handling. Nu
räcker det nämligen inte med att bara kräva av andra. Det räcker inte heller
med att bara vänta på att det skall ordna sig av sig självt. Ett utrotningsinbör-
deskrig pågår i bergiga områden där det finns fullt med vapen.
Vi kan än en gång konstatera att Balkan är Europas oroliga hörn, nu likväl
som för 80 år sedan och ännu tidigare. Det kan dess värre också konstateras
att Europas ekonomiska styrka på intet sätt motsvaras av en militär styrka.
Varken EG, EU, Västeuropeiska Unionen, ESK eller andra organisationer
kan lösa Europas militära och säkerhetspolitiska situation. Vi kan konsta-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
10
tera att USA fortfarande har kvar sin avgörande roll när det gäller Europas
och därmed vår egen säkerhet.
Sverige måste givetvis ställa upp när det fattas beslut, oavsett om besluten
fattas av FN, Nato, USA ellef vem det nu är som i slutändan bestämmer. Vi
måste då ställa upp med en väl beväpnad och utbildad trupp. Att glatt skicka
andra länders ungdomar på farliga uppdrag och reservera våra egna ungdo-
mar för fredliga eller fredsbevarande uppgifter går inte längre. Vi måste se
problemen som de är. Vi måste vara realister.
I denna kammare har vi tidigare påpekat att Sverige har fört en orealistisk
flyktingpolitik. Vi har också påpekat att vi måste hjälpa till där folk är och
inte där vi är. Det gäller också i de nu aktuella fallen. Den ström av flyktingar
som kom hit från dessa områden - men observera: icke från Bosnien - var
egentligen ganska meningslös.
Vi sitter nu här med vårt fina och vackra moraliska system och utvisar
96 % av dem som kom, men vi har däremot mindre resurser att hjälpa kri-
gets verkliga offer. Genom att göra det möjligt för serberna att transportera
folk hit har vi faktiskt dess värre indirekt hjälpt serberna med deras vidriga
etniska utrensningar.
Nu är vi alltså här. Kriget är i Europa, och då måste vi i Sverige ställa upp
här i Europa. Vi måste ställa upp för mänsklig frihet och med engagemang,
i nära samarbete med andra goda krafter. Signalerna till Europa, signalerna
till krigets offer likaväl som till dess mördare, måste vara väldigt klara.
Vi måste givetvis ställa upp på stenhårda sanktioner emot krigsherrarna
där nere. De militära aktiviteterna pågår ju redan. Världssamfundet har fak-
tiskt redan utmanats å det grövsta. Att komma fram till exakt hur den utma-
ningen i militära termer skall tas upp av Världssamfundet överlåter vi nog
dock med viss fördel till den militär som måste ingripa, lämpligen inom FN:s
ram.
Anf. 7 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Blodbadet i Bosnien måste stoppas. Slakten på oskyldiga
människor får inte fortsätta. Enligt vad som har uppgivits har redan 140 000
människor dödats. Striderna i det f.d. Jugoslavien har drivit miljoner männi-
skor på flykt, och av dessa har en halv miljon sökt en fristad i andra länder.
En hel generation barn håller på att förstöras för livet.
Omvärlden måste ingripa för att stoppa kriget och brotten. Förenta natio-
nerna bildades ju för att, som det heter i FN-stadgan, ”rädda kommande
släktled undan krigets gissel”.
Målet för FN i Bosnien måste vara att skapa förutsättningar för fred och
försoning. Insatserna måste minska våldet och skydda civilbefolkningen.
Krigsherrarna skall inte tillåtas fortsätta sin slakt på barn, kvinnor och åld-
ringar.
Den serbiska sidan är inte ensam om att begå brotten. Alla de krigförande
har gjort sig skyldiga till svåra övergrepp. Erövrar mark för att sammanbinda
sina utspridda landområden gör också Kroatien. Även detta måste stoppas.
Det utmärkande för den serbiska krigföringen är det som kallas etnisk
rensning. Artilleribeskjutningen mot muslimska städer i Bosnien syftar till
att driva bort muslimerna och inlemma områdena med det bosnisk-serbiska
territoriet. Samma etniska rensning sker i Kosova, fast med andra medel.
Härjagas albaner bort från sina arbetsplatser, bostäder och skolor. I Pristina
härskar den internationellt efterlyste förbrytaren Arkan med sina tigrar.
Han har till uppgift att se till att den etniska rensningen inte minskar i styrka.
Denna etniska rensning är en ny krigsstrategi, som hotar att komma till
användning i andra områden där det finns konflikter mellan olika nationali-
teter. I det f.d. Sovjet finns åtminstone ett sjuttiotal sådana konflikthärdar.
Därför måste den etniska rensningen stoppas i tid.
Nu har FN skärpt sanktionerna mot Serbien. Nu gäller det att att se till att
samtliga FN-medlemmar efterlever sanktionerna. Hittills har de ju läckt som
såll - de har varit helt uppenbart verkningslösa för att stoppa exempelvis ol-
jan till krigsmaskinerna.
Om sanktionerna verkligen blir effektiva kommer krigföringen att häm-
mas, men den kommer inte att upphöra. Den jugoslaviska krigsmakten var
stor, och dess materiel finns kvar i stora mängder i Bosnien. Därför behövs
förutom sanktionerna även förstärkta FN-insatser för att skydda civilbefolk-
ningen.
FN-trupperna måste utökas så att säkra zoner kan upprättas för att ge ett
effektivt skydd för civilbefolkningen. Den svenske chefen för Unprofor,
Lars-Erik Wahlgren, har utlovat sådant skydd för de människor som är in-
stängda i Bihac-området, och han har givit de där stationerade franska FN-
soldaterna order att bruka våld om så behövs.
Artilleribeskjutningen mot den civilbefolkning som är innestängd i städer
och orter måste stoppas, vilket inte är någon lättlöst uppgift i den bosniska
terrängen. Skyddszoner måste upprättas, och världssamfundet måste garan-
tera dessa zoner. Vi förutsätter att dessa zoner också skall respekteras. Om
så inte sker, kan FN tvingas hävda zonernas säkerhet med militära medel.
Den serbiska taktiken att inringa muslimerna och svälta ut dem måste be-
mötas bättre än hittills. Mat och medicin måste komma fram. På andra håll -
i Mogambique och Sudan - lyckades FN upprätta korridorer som kunde an-
vändas för att föra fram hjälp till nödställda. Något liknande borde kunna
etableras också i Bosnien.
FN skall emellertid inte bomba och absolut inte ”ända in på Belgrads ut-
kanter”, såsom förre amerikanske utrikesministern Shultz krävt. Det är de
serbiska krigsherrarna som skall stoppas, inte den serbiska civilbefolkningen
som skall straffas. Vi måste i stället medverka till att stärka motståndet mot
kriget. Fredsrörelser i olika länder har gjort en hel del för att stödja fredsop-
positionen i det forna Jugoslavien.
Målet med de förstärkta insatserna får aldrig försvinna ur sikte. Därför är
förslaget att upphäva vapenembargot på Bosnien inte bra. Det leder bara till
ökade insatser av mer och tyngre vapen. Dessutom ökar det risken för att
andra stater blandar sig i, så att kriget i Bosnien urartar till ett Balkankrig.
De militära insatserna kan i sig inte skapa fred. I bästa fall kan de tvinga
bosnienserberna att acceptera Vance-Owen-planen. Men om det skall bli en
hållbar fred måste FN:s militära insatser åtföljas av andra, som skapar förut-
sättningar för en utveckling av det civila samhället. Någon har talat om en
politisk Marshallplan. Anledningen till att Jugoslavien inte kunde upplösas
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
11
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
12
på fredlig väg var ju kommunistregimens brist på demokrati och den starka
militariseringen av samhället.
Utan demokratiska institutioner blir ingen lösning hållbar. Därtill kom-
mer den massiva hjälp till återuppbyggnaden som kommer att behövas i alla
delar av det f.d. Jugoslavien.
Anf. 8 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Låt mig också uttrycka uppskattning för detta initiativ från
Folkpartiets och riksdagens sida.
Det blodiga och ofattbart grymma kriget i Bosnien-Hercegovina har nu
pågått i över ett år. Antalet dödsoffer kan räknas i tiotusental, och fördrivna
och flyktingar uppgår säkert till över en tredjedel av befolkningen. Det är
civilbefolkningen som medvetet gjorts till krigets offer, och vi känner alla
frustration och förtvivlan inför det massiva lidande som den drabbas av.
Under helgen omedelbart innan de skärpta sanktionerna skulle träda i
kraft trodde vi att det trots allt fanns en chans för freden. Det föreföll några
ögonblick som om serberna skulle ta sitt förnuft till fånga och skriva under
fredsavtalet. Till slut kom dock beskedet: lord Owens förslag förkastades.
Detta överensstämmer dess värre med den krigets logik som tydligen helt
dominerar det serbiska tänkandet. Man vill med våld lägga under sig så stora
områden som möjligt och avvisar all samlevnad med andra folkgrupper.
Läget i dag är att de bosnisk-serbiska styrkorna kontrollerar nära 70 % av
Bosnien-Hercegovinas territorium. Därmed har de på marken i det när-
maste uppnått vad som anses vara de strategiska målen för den serbiska krig-
föringen med undantag för en korridor i norr som skulle förbinda Serbien
med de serbiskdominerade områdena i Kroatien, samt några fickor i östra
Bosnien, huvudsakligen kring städerna Gorazde och Zepa.
Vi vet dock inte om serberna nöjer sig härmed. Militära styrkekoncentra-
tioner hotar även andra muslimska mål. De senaste dagarna har dessutom
nya exempel på etnisk rensning förekommit, med muslimska och framför allt
bosnisk-kroatiska styrkor inblandade.
Återigen frågar man sig om det finns fog för misstanken att man från ser-
bisk och kroatisk sida kommit överens om att dela upp i stort sett hela Bos-
nien-Hercegovina emellan sig.
Herr talman! Det hävdas ofta att det internationella samfundet skändligen
misslyckats, både när det gäller att förhindra en konflikt i Jugoslavien och
att få till stånd en fredlig lösning. FN:s och ESK:s konfliktlösningsinstru-
ment har varit anpassade till en tidigare eras konflikter och har gradvis ut-
vecklats under verklighetens tryck. Det är naturligt att de internationella or-
ganisationerna i första hand på diplomatisk väg sökt uppnå en lösning på
konflikten i f.d. Jugoslavien och dragit sig för att skapa fred med våld - sär-
skilt som det tidigt stod klart att de militära tvångsmedlen i detta fall måste
vara massiva.
Samtidigt får vi inte glömma vad internationella organ som FN, ESK och
UNHCR faktiskt uträttat. Man bör försöka föreställa sig läget om de inte
agerat alls. En halv miljon människor eller mer har kunnat överleva vintern
genom det internationella samfundets hjälpinsatser. FN-trupperna har
eskorterat hjälpkonvojer i UNHCR:s regi och hållit flygplatsen i Sarajevo
öppen. Genom Unprofor-chefen general Wahlgrens förmedling träffade de
serbiska och muslimska befälhavarna i Bosnien den 18 april en överenskom-
melse om demilitarisering av Srebrenica. Även genomförandet av en flyg-
spärrzon över Bosnien bör nämnas. I dagarna har Unprofors befälhavare gi-
vit FN-trupper i Bihac-området order om att bruka våld för att skydda civil-
befolkningen. UNHCR och andra organisationer har skickat förnödenheter
för åtskilliga miljarder kronor och bistått de många flyktingarna. Länder
som Österrike, Tyskland och Sverige har tagit emot hundratusentals flyk-
tingar. Intensiva ansträngningar på förhandlingsfronten har också ägt rum
under Vance-Owens ledning. EG:s monitorer finns även i Bosnien och fyller
där en värdefull funktion som observatörer och medlare i lokala förhand-
lingar.
ESK är starkt engagerat i f.d. Jugoslavien, men har till skillnad från FN
inga maktmedel till sitt förfogande. Däremot gör ESK en viktig insats för
att förhindra konfliktens spridning genom de långtidsmissioner som verkar i
Kosovo, Vojvodina och Makedonien. Genom bl.a. Corellmissionens insat-
ser har ESK sökt motverka krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättig-
heter. På basis härav kommer säkerhetsrådet snart att framlägga förslag om
en krigsförbrytardomstol. Dessutom bidrar ESK till övervakning av sanktio-
nernas efterlevnad - sanktioner som redan haft stor effekt på den serbiska
ekonomin.
Häromdagen riktade jag en appell till ESK:s medlemsstater att fullt ut ge-
nomföra och övervaka FN:s utökade sanktioner mot Serbien, och Sverige är
berett att sända ytterligare sanktionsövervakare till regionen.
Svenskt deltagande finns i en eller annan form i alla dessa insatser. FN:s
humanitära verksamhet i f.d. Jugoslavien har fått svenskt stöd med 297 mil-
joner kronor, och beslut har nyligen fattats om ytterligare 150 miljoner kro-
nor i bidrag.
Jag vill här särskilt nämna de storartade och modiga insatser som Rädd-
ningsverkets chaufförer gör, när de transporterar varor från Belgrad in i Bos-
nien.
Herr talman! Målsättningen för en uppgörelse har hela tiden varit, och
måste så förbli, att hålla samman Bosnien-Hercegovina som en multietnisk
självständig statsbildning och förvägra bosniska serber och kroater den själv-
påtagna rätten att med våld bryta ut stora stycken territorium och ansluta
dem till sina moderstater. Detta har också varit huvudpunkten i Vance-
Owens fredsplan. Den fortsatta serbiska aggressionen har lett till att planen
allt mindre återspeglar läget på marken, men något alternativ finns egentli-
gen inte. Det är därför som Jugoslavienkonferensen hela tiden åtnjutit
världssamfundets starka stöd.
De senaste veckorna har frustrationen över svårigheterna att få stopp på
kriget och nå en fredlig lösning nått så långt att militära alternativ på allvar
övervägs. Detta har framför allt de fruktansvärda händelserna i och utanför
Srebrenica bidragit till och nu senast de bosniska serbernas förkastande av
fredsplanen.
I Europas huvudstäder och i Washington pågår för närvarande en intensiv
diskussion om vilka möjligheterna är att på ett meningsfullt sätt påverka ut-
vecklingen med militära medel. Så gott som alla som deltar i den diskussio-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
13
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
nen präglas av respekt inför hur svår uppgiften är, hur lätt ett militärt ingri-
pande kan leda till oväntade konsekvenser, upptrappning och vittgående, ja,
oöverskådliga följder.
Låt mig dock konstatera att valet inte står mellan militärt ingripande och
overksamhet. Väsentligt skärpta ekonomiska sanktioner mot Serbien-Mon-
tenegro trädde i kraft tidigare i denna vecka. Genom en strikt tillämpning av
besluten i säkerhetsrådets resolution 820 kommer transporter genom Ser-
bien-Montenegro i det närmaste att strypas, tjänstehandel förbjudas och alla
serbiska tillgångar utomlands att frysas. Att nu samarbeta kring ett verkligt
effektivt genomdrivande och övervakande av dessa sanktioner är i sig en stor
uppgift för det internationella samfundet.
Serberna kommer därigenom på ett mycket smärtsamt sätt få erfara att
inget land kan gå emot en hel värld. Sanktionerna tar visserligen tid att verka
fullt ut, men effekterna kommer denna gång att bli katastrofala för den ser-
biska ekonomin, som redan i dag har stora problem.
Det är dock viktigt att påpeka att vi inte är ute för att straffa det serbiska
folket, även om detta naturligtvis får lida under sanktionerna. Avsikten är
att tvinga de serbiska ledarna i Belgrad och Bosnien att inse att omvärlden
inte kan acceptera territoriell expansion genom krig och etnisk rensning av
civilbefolkningen. De - eller deras efterträdare - kommer någon gång att
inse att det inte går att bygga en framtid genom att stå i harnesk mot resten
av världen.
En enad och uthållig omvärld kommer därför att på sikt kunna påverka
den serbiska hållningen. Men det räcker inte med ett långsiktigt perspektiv
när Bosnien förblöder. Det måste finnas något kvar att rädda, när sanktio-
nerna fått effekt. Det är därför som förslagen om skyddade zoner nu kommit
i ett delvis nytt ljus. Det tidigare argumentet att sådana zoner i sig själva
underlättar etnisk resning på annat håll har nu blivit mindre relevant. Nu
gäller det att hindra fortsatt spridning av den serbiska offensiven, att rädda
de återstående drag som fredsplanen ännu har gemensamt med den bosniska
geografin, och sist men inte minst att tillgodose starka humanitära intressen.
Det är värt att notera att den delegation från säkerhetsrådet, som nyligen
besökte Bosnien-Hercegovina, har föreslagit att man omgående bör pröva
att upprätta fredade zoner kring städerna Sarajevo, Tuzla, Gorazde och
Zepa.
Kombinationer av sanktioner som verkligen biter och förebyggande åtgär-
der, såsom skyddade zoner i det som återstår av de muslimska områdena,
ger ändå en möjlighet att hoppas att utvecklingen skall gå att hejda och på
sikt att vända. Visst kan komplikationer uppstå även om en sådan åtgärd
genomförs. Kanske måste den kombineras med ytterligare andra åtgärder
och kanske till slut med militära ingrepp. Jag vill peka på att vi ändå inte står
helt utan handlingslinjer.
Jag tror att alla som har deltagit i debatten i dag delar känslan av oförmåga
och vanmakt inför det barbari och de tragedier i Bosnien som vi har bevitt-
nat. Men jag tror också att vi förenas i insikten att vi inte får förtröttas i arbe-
tet med att bidra till en lösning eller snarare till det som en gång skall bli en
lösning.
14
Anf. 9 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! I allt väsentligt har denna debatt präglats av enighet. Där-
med har den blivit en manifestation som visar att valda ombud för det
svenska folket inte accepterar det som händer i det forna Jugoslavien. Vi
kräver att omvärlden gör mer för att få stopp på det som nu pågår. Det var
vårt första syfte med att ta det här initiativet, eftersom det är värdefullt att
den manifestationen kommer till stånd.
Det andra syftet var att få en öppen diskussion kring medel och metoder,
eftersom de avgöranden vi står inför är så oerhört svåra. Ett öppet samtal
kan förhoppningsvis föra frågorna framåt.
När jag nu har ett par frågor närmast till Pierre Schori är det inte i pole-
miskt syfte, utan närmast för att få ett klarläggande av hans ståndpunkt och
för att få ytterligare en del synpunkter.
Jag tror att en mycket avgörande faktor är det tryck som omvärlden kan
sätta på regimen i Belgrad. Det som Pierre Schori sade om Milosevics folk-
liga stöd kan ju tolkas så att Pierre Schori inte riktigt delar synen att det är
oerhört viktigt att peka ut Milosevicregimen som den mest ansvariga för det
som nu sker. Det finns ju bland serberna en stor opposition mot Milosevics
regim. Sanningen är att den oppositionens demokratiska arbetsmöjligheter
lämnar mycket i övrigt att önska. Det vore bra om vi kunde klara ut att vi är
helt överens på den här punkten.
Det andra är om Pierre Schori delar den syn som flera talare har gett ut-
tryck för, att omvärldens reaktion måste bli beroende av framför allt serber-
nas uppträdande. Om serberna fortsätter att ignorera världsopinionen och
all anständighet, fortsätter att utplåna en stat som är medlem i FN och ESK,
måste också omvärldens reaktioner successivt trappas upp, och i sista hand
också kunna innehålla de militära medel som FN-stadgan öppnar för.
Till sist vill jag bara till lan Wachtmeister säga att man aldrig kan motivera
Ny demokratis flyktingpolitik med de etniska utrensningarna. Vi fördömer
de etniska utrensningarna, men de som utsätts för dem måste självfallet ha
någonstans att fly. Då måste naturligtvis också vi i Sverige vara beredda att
ställa upp och erbjuda en fristad.
Anf. 10 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag tror nästan att Lars Leijonborg vet var jag och mitt parti
står i denna fråga. Jag har helt nyligen skrivit en artikel och hållit flera tal
om detta.
Vad man måste ha klart för sig är att om man bara går på en militär linje
utifrån ett slags desperation över det hemska som händer, måste man också
veta vad som följer därefter. Det är därför omvärlden tvekar inför militära
insatser. Eftersom många serber är så indoktrinerade av regimen tror de att
nationen är i fara. Detta vet alla som har besökt området för att försöka sätta
sig in i detta. Man kan inte bara rakt av förorda militära åtgärder, utan man
måste ta långsiktig hänsyn när det gäller hur man skall få till stånd en hållbar
fredlig lösning. Det är denna fråga som nu sysselsätter oss alla.
Det förslag som vi har tagit fasta på är de skyddade zonerna i stil med de
man hade i norra Irak. Det gläder mig nu också att man inom FN - alltför
sent dock- nu börjar ta förslaget på allvar. Om man har initiativrätten, vilket
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
15
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
16
man har när man är ordförandeland i ESK, menar jag att detta borde ha
tagits upp tidigare. Det provocerar ingen och det räddar människoliv om
man i Bosnien genom en massiv FN-närvaro skyddar människorna genom
att upprätta dessa skyddszoner. Då vågar inte serberna angripa. De skulle
naturligtvis kombineras med ett besök i Belgrad av president Clinton och
ESK:s ordförande. Man skulle säga: Detta är vad som gäller, nu skyddar vi
er här. Om ni angriper, kommer det naturligtvis att få militära konsekvenser.
Jag menar också att man nu måste se upp med riskerna för spridning av
denna konflikt. Vi har en nordisk styrka i Makedonien. Den bör nu stärkas
med hjälp av militärer från andra länder. Varför dröjer det formella erkän-
nandet av Makedonien så länge?
Även i fråga om Kosovo tycker jag att Sverige kan och bör ta ett initiativ.
Det är uppenbart att Belgradregimen här har skärpt greppet om den al-
banska befolkningen, och man har utökat sin ockupationsstyrka till 40 000
man. Förr eller senare måste ju kosovoalbanerna få rätt att själva bestämma
över sin framtid. Nu lever de under förtryck och de drabbas också av sanktio-
nerna.
Som ESK-ordförande kunde utrikesministern verka för att utöka antalet
ESK-observatörer, och se till att övergrepp och brott mot ESK:s principer
förhindras samt också kräva att flygplatsen i Pristina öppnas för hjälpsänd-
ningar. Man kan också mer effektivt utlösa ESK:s mekanism till skydd för
minoriteter.
Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Utrikesministern framhöll i sitt anförande att mycket fak-
tiskt har gjorts från omvärlden för att lindra lidanden och för att försöka få
kontroll över situationen i Bosnien-Hercegovina och andra delar av forna
Jugoslavien. Det är riktigt. Jag tycker att det finns anledning att understryka
det. Inte minst är det viktigt att understryka de betydande personliga insat-
ser som människor som deltar i det här arbetet gör under mycket svåra om-
ständigheter i detta område.
Om man skall bedöma om tillräckligt har gjorts, måste man utgå från vad
det är som ändå måste åstadkommas. Det man måste åstadkomma är för det
första att få slut på dödandet och skändandet av människor i landet. För det
andra måste man tillräckligt tydligt visa att det inte, varken här eller någon
annanstans, går att nå politiska mål med våldsmedel.
Det är klart att det är oerhört stora uppgifter, och där återstår det mesta.
Nu hoppas vi att de skärpta sanktionerna som just träder i kraft skall visa sig
kunna leda till detta mål, att det skall kunna få till resultat att i första hand
serberna ger upp sina strävanden att ändra den politiska verkligheten med
våld och med grymheter. Men samtidigt kan vi inte väja för insikten att en
framgång för världssamfundet i dessa strävanden också kan kräva insatser
med militära medel och att dessa beslut kan behöva fattas ganska snart, ef-
tersom dödandet och lidandet pågår medan vi väntar. Men självfallet skall
vi då försöka se till att dessa militära insatser blir så begränsade som det över
huvud taget är möjligt. Vi skall inte onödigtvis öka våldet genom insatser
utifrån.
Jag tror att skyddade zoner är ett bra sätt att åstadkomma detta. Det kan
också vara nödvändigt, bl.a. för att kunna upprätthålla dessa skyddade zo-
ner, att man ingriper mot artilleriställningar. Det kan behövas skydd för kon-
voj er osv.
Framför allt är det viktigt att visa målmedvetenhet och att omvärlden inte
kommer att acceptera att det anfallskrig som nu bedrivs leder till vinster för
angriparen.
Anf. 12 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att debatten om Exjugosla-
vien, och framför allt om Bosniens situation, har kommit i gång. Alltför
länge har vi väntat med att få i gång den debatten.
Jag har mött väldigt många människor som har varit utsatta för det som
vi knappt vågar uttala - överfall, våldtäkter, lemlästning, osv. Jag har mött
Izetbegovic, presidenten i Bosnien. Det var en mycket nedtyngd man. Jag
mötte honom vid hans besök här. Jag har också mött president Rugova från
Kosova, som är här i dag. Det är en mycket betryckt och bekymrad man. Jag
har mött kvinnor, barn och män från Bosnien på slussar och förläggningar.
Och varje fredag kl. 12.00 möter jag krigets offer vid Norrmalmstorg, som
försöker åstadkomma opinion och protest.
Mer och mer blir det klart för mig att det är oerhört viktigt att vi reagerar
på verkligheten nu och att vi handlar och handlar snabbt. Någon har uttryckt
det på följande sätt: Eftervärlden kommer att döma oss hårt om vi inte kan
få ett snabbt slut på detta krig, förnedringen, förföljelsen och försöken till
utrotning av etniska grupper.
Jag vill i framtiden kunna se mina barnbarn i ögonen när de frågar vad jag
gjorde och kunna säga till dem att jag gjorde vad jag kunde för att få ett
stopp på detta elände.
Det är vårt ansvar som politiker och ledamöter av Sveriges riksdag att ut-
tala vårt fördömande av den situation som råder där nere i Exjugoslavien.
Det finns möjlighet att protestera på många olika sätt. Det finns också vägar
att finna lösningar för att få stopp på detta.
Det har väckts många förslag här i dag. Men nu gäller det också att handla.
Människor som inte har vapen att försvara sig med skall inte behöva utsät-
tas för brutala mord och andra våldshandlingar.
Men det är också viktigt att vi inte bara vältrar över ansvaret på FN. Vi
har svenska FN-soldater nere i Bosnien i konvojer och på annat sätt. Vi
måste också i FN och utanför FN ta vårt ansvar och göra vad vi kan. När det
blir ett slut på detta, måste vi också se till att Bosnien byggs upp igen. Vi
måste hjälpa till med infrastrukturen på många olika sätt.
Anf. 13 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Några har här talat om fredliga ingrepp. Det låter bra när
man talar för freden. Men det låter kanske litet egendomligt om man är på
ett ställe där det faktiskt inte är fred utan krig, och där det sker slakt, mord,
utrotning, osv. Jag tror att det kunde vara bra att tänka på om det var här i
Sverige som detta hände, att det var vi som inte fick någon hjälp, att vi inte
hade några vapen och att det var våra familjer som slaktades. Skulle vi då
sända en tacksamhetens tanke till fredsrörelsen som talar om att vi skall ha
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 102
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
fred i stället? Skulle vi förstå alla dem som hellre pratade än hjälpte oss?
Frågan är retorisk.
Till herr Leijonborg vill jag säga att vi dess värre inte med avsikt utan i
oförstånd har underlättat etniska utrotningar där nere genom att ta emot
folk här som de ville bli av med. Vapnen var inte värre än bussar den gången.
Men vi från Ny demokrati har också påpekat att man de facto hjälper folk,
och skall hjälpa folk, där de är om man verkligen vill åstadkomma effektiv
hjälp. För att komma med ett mycket konkret förslag, talar vi i en motion
som vi nyligen har väckt om en internationell fredsskapande styrka. Det ta-
lar vi om vare sig det gäller Jugoslavien eller något annat land. Jag skall läsa
ett par meningar ur denna motion. Där sägs följande:
Sverige bör verka för att en internationell fredsskapande militär styrka
upprättas och underställs FN:s säkerhetsråd. Tiden i världshistorien är mo-
gen för en internationell militär styrka som får en liknande roll som en poli-
sorganisation har i en enskild nation. Samtidigt måste den internationella
domstolen reservationslöst accepteras av medlemsländerna som högsta or-
gan för en lösning av internationella konflikter.
Vi reflekterade vid detta tillfälle också över situationen i Jugoslavien och
talade om de tre möjligheterna. Den första möjligheten är att inte göra något
alls utom att hoppas att det ordnar sig och att skicka hjälpsändningar osv.
Den andra möjligheten är att acceptera den etniska rensningen och att andra
länder erbjuder de fördrivna människorna bostad på annan plats i världen.
Den tredje möjligheten, och enligt vår mening det enda hållbara alternati-
vet, är att med internationell rätt arbeta fram den bästa lösningen och sedan
med internationella militära trupper se till att denna lösning efterlevs. Det
kan vara nog så svårt och kräva många människoliv. Men alternativen är be-
tydligt värre.
Anf. 14 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Det som vi får uppleva när det gäller f.d. Jugoslavien och
det som pågår där nu säger väl oss att både FN och ESK måste skaffa sig nya
instrument för att lösa konflikter och för att kunna ingripa i tid i nationella
tvister och inbördeskrig, därför att dessa konflikter naturligtvis är mycket
svårare att lösa än mellanstatliga konflikter. Men det måste också skapas
möjligheter till humanitär intervention för att stoppa en etnisk rensning. Det
arbete som gjorts av Hans Corell och hans medarbetare för att få en interna-
tionell krigsförbrytardomstol för f.d. Jugoslavien tillsatt måste nu också föl-
jas upp av ett beslut i FN om tillskapande av en permanent domstol, så att
krigsförbrytare och folkmördare inte går fria. Jag uppfattade utrikesminis-
tern på ett sådant sätt att man kommer att fatta ett sådant beslut i FN.
Vi vet att världssamfundet var mycket dåligt rustat för att hantera de kon-
flikter som uppstod när Jugoslavien föll sönder. Det dröjde, vilket jag hop-
pas att vi kan vara överens om, alldeles för länge innan FN och ESK kunde
börja agera.
Allra först agerade - det känner vi också till - EG med sitt villkorslösa
erkännande av Kroatien, som i sig förvärrade konflikten. De nationalistiska
extremisterna stärktes ju i både Kroatien och Serbien på de mer kompro-
missvänliga grupperingarnas bekostnad.
Låt mig återigen ta upp frågan om Kosova. Jag tror inte att man kan
koppla bort Kosova från en lösning av konflikten i fråga om kriget i Bosnien,
utan jag tror att dessa båda konflikter måste lösas jämsides. Det pågår, som
jag sagt, en etnisk rensning i Kosova. Jag tror också att det är nödvändigt att
FN går in eller gör ett humanitärt ingripande i dag i Kosova.
Vidare tror jag att det är dags att på dagordningen föra upp frågan om
återupprättandet av kosovoalbanemas rätt till självbestämmande.
Anf. 15 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Tveksamheten tidigare beträffande förslaget om skyddade
zoner tror jag mycket har berott just på att dessa legitimerar den etniska
rensningen. I dag är situationen - tyvärr, får vi väl säga - så förändrad att det
här motargumentet har mist sin styrka.
Det faktum att säkerhetsrådets delegation nu har varit på plats och åter-
kommit med förslag om detta styrker argumenten för skyddade zoner.
Jag har i dag instruerat vår FN-delegation i New York att delta i den dis-
kussion som nu förs i FN-högkvarteret om upprättandet av skyddade zoner.
Det är alldeles klart att genomförandet av fredade zoner förutsätter ett
starkt mandat och tillräckligt med fredsbevarande personal. Inte ens detta
är det alltså lätt att genomföra.
När det gäller ESK tar Sverige initiativ. Vi arbetar nu mycket starkt på
att få ett effektivt genomförande av sanktionsregimen. Det har varit ett av
huvudämnena i Prag under det ämbetsmannakommittémöte som avslutades
i går. Antalet personer i sanktionsmissionerna kommer att öka från ca 70 till
160. Vi har också utsett en sanktionskoordinator. Vad som nu krävs, och
detta är i själva verket en stor uppgift och en uppgift för hela internationella
samfundet, är att det går att få de olika nationerna att ställa upp och respek-
tera FN:s beslut om sanktioner. Tyvärr finns det ju alltför många exempel på
brott mot sanktionsregimen.
I fråga om Kosovo, som togs upp här, beslöt redan Stockholmsmötet om
ett ökat antal observatörer. Vad frågan nu gäller är att rädda mandatet. Det
är också en fråga som Sverige har varit verksam med att klara av i Prag under
de gångna dagarna.
I Makedonien finns det också ESK-observatörer. Vi har ingått ett avtal
med FN för att samordna våra insatser när det gäller ESK och FN. Jag håller
gärna med Pierre Schori här. Jag tror nämligen att det - trots att vi har den
nordiska bataljonen på plats och trots att vi har ESK-observatörer - kan bli
nödvändigt att överväga ytterligare närvaro i Makedonien, just i förebyg-
gande syfte.
Sverige har också varit pådrivande i frågan om krigsförbrytardomstolen.
Det finns ännu inte något beslut i FN. Men vi väntar att ett sådant kommer
snart, och vi kommer att fortsätta att verka på detta område.
Som jag ser saken är det alltså en kombination av åtgärder som nu måste
till från det internationella samfundet och, naturligtvis, också ett fortsatt
hårt tryck på serberna.
Anf. 16 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! När Irak överföll Kuwait reagerade omvärlden mycket kraft-
fullt. Till astronomiska kostnader ingrep ett antal länder och befriade Ku-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
|
Prot. 1992/93:102 29 april 1993 |
wait från angriparna. Kritiker sade då: Det där gör omvärlden bara för att |
moraliska skäl.
|
Särskild debatt om |
Jag tycker att det är viktigt att dra den parallellen. Vi måste nämligen visa Jag hoppas att utrikesministern känner ett starkt stöd från den här debat- Det sägs att FN redan har antagit 33 resolutioner om Jugoslavienkrisen. Vi skall kanske inte blåsa upp skillnaden mellan militära medel och andra För tydlighetens skull vill jag ännu en gång fråga Pierre Schori om han Anf. 17 PIERRE SCHORI (s): Herr talman! Ian Wachtmeister drar sig inte för att utnyttja en sådan här Ian Wachtmeister säger också att man skall ge stödet där borta - långt Men Slovenien tar emot tre gånger fler flyktingar från Bosnien än vi, och I går röstade Ny demokrati här i kammaren mot stöd till FN:s flykting- Inte heller kommer vi att glömma valrörelsen, där lan Wachtmeister ta- Så till följande fråga: Skall Sverige sända stridande trupp till Jugoslavien? |
|
20 |
säkerhetsrådet så beslutar. Detta finns också inskrivet i vår regeringsform. |
Sverige har hittills inte deltagit i något sådant, och det är heller inte ak-
tuellt att göra det. Vad som ligger i korten är ju stora insatser av fredsbeva-
rande trupper för att övervaka Vance-Owen-planens eventuella genomfö-
rande, förhoppningsvis under FN:s politiska och strategiska ledning.
Som europeisk kulturnation måste Sverige gå längre, menar jag. Vi har
inte bara en självklar plikt att försöka förhindra krig utan också ett moraliskt
och politiskt ansvar när det gäller att aktivt bistå folk och nationer som hotas
av utplåning. Vi måste i humanismens namn skydda dessa sargade, sönder-
slagna och sårade människor mot militärt barbariskt våld.
I praktiken betyder detta följande: Ja, vi i Sverige bör ställa upp nu och
säga att vi vill vara med, att vi vill delta i fråga om en sådan här skyddad zon
i Bosnien. Den är ju inte nu, och var inte heller förr, något bidrag till en
etnisk rensning, eftersom detta äger rum i Bosnien och människor stannar
där de är och får skydd. Där bör Sverige, menar jag, vara med - naturligtvis
på frivillighetens grund - och försvara en sådan zon tillsammans med de
andra FN-soldater som behövs. Det behövs rätt många, antagligen 50 000-
60 000.
Anf. 18 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Avslutningsvis sällar jag mig till alla dem som tackar Folk-
partiets Lars Leijonborg för att ha tagit initiativ till den här debatten.
Jag upplever att debatten har blivit en väldigt nyttig manifestation för en
grundläggande samsyn från de politiska partierna när det gäller Sveriges an-
svar som land och som en del av världssamfundet att göra allt som står i dess
makt för att få slut på den tragedi som nu utspelas i det forna Jugoslavien, i
synnerhet då i Bosnien-Hercegovina.
Detta innebär att vi också är beredda att medverka till ett hårdare tryck
på de krigförande parterna, framför allt på serberna, och då i första rummet
naturligtvis baserat på fredliga insatser. Men vi får heller inte väja för en
medverkan när det gäller militära insatser i området, om det skulle bli nöd-
vändigt.
Ett undantag när det gäller nämnda samsyn kanske representeras av Ny
demokrati. Tydligen tycker man att vi skall motverka de etniska rensning-
arna genom att vägra att ta emot flyktingar, genom att tvinga människor att
vara kvar under krevaderna i hotade städer.
I övrigt ser jag en samstämmighet här som måste vara en styrka för utri-
kesministern i det fortsatta handlandet. Men samtidigt, och det tycker jag
har klargjorts i denna debatt, inser vi att det vi nu kan göra för att försöka
få ett stopp på dödandet ändå bara är att försöka skapa ett tryckförband och
hämma det akuta blodflödet.
Det viktiga blir ändå eftervården - alltså det vi kan medverka till för att
långsiktigt skapa möjligheter för människor och folk att leva i fred, sida vid
sida, i Jugoslavien.
Det handlar naturligtvis om ett omfattande materiellt återuppbyggnadsar-
bete. Men det handlar också om att medverka till att en fredsordning skapas
för hela det forna Jugoslavien, som innebär:
att vi får garantier för att mänskliga rättigheter respekteras i alla delar och
för alla områden,
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild, debatt om
kriget i Bosnien
att minoriteters rättigheter tryggas i alla delar av det forna Jugoslavien och
för alla minoriteter samt
att krav på nationell självbestämmanderätt också respekteras.
Här kommer världssamfundet förmodligen att få pröva och utveckla nya
metoder vad gäller fredsskapande insatser med fredliga medel, som innebär
att vi utnyttjar kunnandet på många andra områden än de militära för att
föra folk närmare varandra. Det kan bli en god start för skapandet av en ny
fredsordning i Europa.
Anf. 19 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag tycker att det är på tiden att börja tala klartext. Det är
inte ett krig som råder, det är ett folkmord och en folkförnedring av enorma
proportioner som äger rum i Exjugoslavien, där mördare och gangsterhopar
löper amok under täckmanteln soldater. Helt värnlösa kvinnor och barn ut-
sätts för systematiska våldtäkter i tiotusental. Soldatbordeller upprättas dit
kvinnor och barn släpas utan minsta chans att försvara sig. Många kvinnor
och barn dör av misshandel och förblödning. Även männen förnedras på
många olika sätt.
Naturligtvis kan Sverige inte ingripa i varenda katastrof på jorden. Men
här handlar det faktiskt om grannar, om människor i vår närhet, som kanske
i en framtid skall var med som medlemmar i den europeiska gemenskapen.
Sydsvensken har faktiskt närmare till krigszonerna i forna Jugoslavien än till
de nordliga delarna av Sverige. Längre bort är inte detta.
Vid många katastrofer i världen har vi fått reda på situationen för sent,
när allt varit över. Eller också har vi inte orkat eller vågat ingripa. Men nu
sitter vi faktiskt med facit i hand, medan brutaliteterna och den omänskliga
situationen fortsätter bland våra nära grannar. Vi får inte svika längre. Upp-
maningar till fred och matleveranser räcker inte.
Insatserna för att skydda civilbefolkningen hann jag inte riktig få med i
mitt första inlägg. Jag vill gärna repetera dem.
För det första vill vi ha flygbekämpning av serbiska artilleriställningar,
som framför allt skadar civila mål.
För det andra vill vi ha flygbekämpning av strategisk infrastruktur i gräns-
området mellan Serbien och Bosnien, syftande till att förhindra frakt av va-
pen och ammunition in till de bosniska serberna.
För det tredje vill vi ha beväpning av FN:s mat- och medicinkonvojer.
Fram tills nu har alltför många konvojer på godtyckliga grunder tvingats
vända tillbaka till sina baser. Den trenden måste vändas.
För det fjärde vill vi skapa av FN-trupper säkrade zoner och erbjuda en
säker hemvist för serbiska milismän som önskar lägga ner vapnen.
Utrikesministern talade om att det behövdes en kombination av åtgärder.
Det här är exempel på en kombination av åtgärder för att i första hand få ett
slut på eländet. Sedan måste man naturligtvis, som jag har sagt tidigare,
också göra stora insatser för att bygga upp landet.
Jag hoppas, liksom någon sade tidigare, att utrikesministern efter den här
debatten känner sig styrkt och kan gå vidare på internationell väg i de olika
sammanhang där utrikesministern och Sverige finns representerade. Många
av oss här hemma i Sverige kommer att kämpa vidare på vårt sätt.
Anf. 20 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! När herr Schori talar om Ny demokrati drabbas han av nå-
gon sorts störningar som gör att han uttalar direkta osanningar. Nu fick han
just höra någonting om att vi skulle ha minskat ett stöd till flyktingkommissa-
rien i FN. Det finns ett förslag där vi har ökat stödet med 65 miljoner, till 300
miljoner. Jag har just visat texten för herr Schori, som säkerligen kommer
att skriftligen ändra sina tidigare uttalanden här. Det tror jag förstås inte,
men i alla fall.
Vad gäller transporterna och hur vi gick serbernas ärenden ett tag, vill jag
påstå att vi gjorde det, även om det inte var planerat eller uppenbart vid det
tillfället. Det var dumt, det var naivt, men det var svensk flyktingpolitik. Vi
hörde Christina Rogestam intyga detta i konstitutionsutskottet häromdagen.
Bland de transporter som skedde av kosovoalbaner fanns det gott om ser-
biska bussar. När man ser det efteråt kan man väl inse att vi gjorde det felet.
Men mina meddebattörer här kan inte ens, inte herr Granstedt heller, medge
att detta var ett fel, för i Sverige gör vi alltid allting rätt. Jag vill påstå att det
gör vi alls inte, vi gör fel ibland så att det visslar om det.
Till sist tycker jag att det som behöver sägas i den här debatten om kriget
i Bosnien är sagt. Nu måste Sveriges regering göra det som måste göras. Det
är nämligen regeringen som har den verkställande makten. Vi är ju alla över-
ens om att stödja varje kraftfull sanktion man kan hitta på för att få ordning
på läget där nere. Vi tycks också alla vara överens om att Sverige skall vara
med och ingripa militärt tillsammans med andra nationer och under interna-
tionell ledning, helst i FN:s regi. Därmed tycker jag att frågan har gått vidare
till regeringen, och därifrån kommer den inte förrän någonting händer.
Anf. 21 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag vill också tacka Lars Leijonborg för initiativet. Jag tror
att detta har varit en viktig och nödvändig debatt.
Vi tycks vara överens om att ge FN utökade militära medel för att skydda
civilbefolkningen och se till att maten kommer fram till de svältande. Om vi
då får frågan om vi kan tänka oss att svensk trupp skall delta i sådana ut-
ökade militära befogenheter, kan jag inte förstå annat än att vi måste svara
ja även på den frågan. Vi kan inte säga a och sedan nej, b säger vi inte, för
det vill vi inte vara med om. Det är en självklarhet att vi måste vara klara på
den punkten också.
Det är viktigt, det visar inte minst den här debatten, att vi inte misslyckas
i Bosnien. Det får inte gå i Bosnien som det håller på att gå i Angola, Cam-
bodja och Västsahara, där FN ser ut att förlora mot krigsherrarna. Jag hop-
pas att det inte blir på det sättet.
Jag vill också ta upp en annan fråga. Om jag inte har alldeles fel har FN:s
flyktingkommissarie just kommit med en larmrapport, nämligen att matla-
gren i f.d. Jugoslavien håller på att ta slut. Det innebär, vad jag förstår, att
de humanitära insatserna måste öka. Jag utgår från att Sverige ställer sig
bakom det.
Det har diskuterats väldigt mycket om flyktingar här. Jag skall inte spetsa
till något, men jag skulle vilja vädja till utrikesministern och till de andra
partierna om att vi ser till att de bosniska flyktingar som befinner sig i Sverige
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Särskild debatt om
kriget i Bosnien
23
|
Prot. 1992/93:102 29 april 1993 |
behandlas på sådant sätt att deras begäran om uppehållstillstånd beviljas, i |
Det handlar faktiskt om människor som varit utsatta för fasansfulla bruta-
|
Särskild debatt om |
liteter. Det handlar om kvinnor som utsatts för oerhört bestialiska våldtäk- Anf. 22 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m): Herr talman! Många av inläggen här i dag har präglats av förtvivlan och I den verklighet som råder måste vi sträva vidare för att finna den kombi- Tillåt mig till slut, herr talman, att uttrycka min tillfredsställelse över att Oavsett om en förhandlingslösning nås i elfte timmen eller om andra mer Vi får inte heller glömma att konflikten i Kroatien också måste få sin lös- Överläggningen var härmed avslutad. |
24
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU15 Turism (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 23 MAJA BÄCKSTRÖM (s):
Herr talman! Sverige är i dag i avsaknad av en nationell turist- och rekrea-
tionspolitik. Det enda som regeringen säger sig vilja göra är att stödja mark-
nadsföringen av Sverige i utlandet genom att under en tid köpa sådana tjäns-
ter av det nyligen av branschen bildade bolaget Next Stop Sweden. För
denna begränsade uppgift har man bildat en helt ny myndighet kallad Styrel-
sen för Sverigebilden. Det kan man kalla byråkrati. Och i instruktionen för
denna myndighet har man t.o.m. sagt att den endast i undantagsfall får vara
operativ.
Vi socialdemokrater i utskottet beklagar att vi inte lyckats få med rege-
ringspartierna på våra förslag till en mer offensiv turistpolitik i Sverige, en
politik som lyfter fram turismens möjligheter sysselsättningsmässigt, regio-
nalpolitiskt, handelspolitiskt och socialt. Enligt vår mening kan inte statens
insatser för att utveckla turismen/resandet till och i Sverige begränsas till,
som nu sker, att man enbart satsar ett antal miljoner på marknadsföring av
Sverige i utlandet. Detta är givetvis viktigt, men det räcker inte. Staten
måste enligt vår mening också ha en uppgift när det gäller att utveckla Sve-
rige som turistland och se till att inte minst de statliga organ som kan påverka
utvecklingen - vägverk, naturvårdsverk, skolor och universitet, för att
nämna några - medverkar på ett aktivt sätt.
Men när andra länder i Europa rustar upp turismen, nedrustar den borger-
liga regeringen i Sverige statens engagemang i turistpolitiken. För två år se-
dan kallades budgetposten i propositionen ”Stöd till turism och rekreation”.
Nu heter den ”Styrelsen för Sverigebilden”.
Vi socialdemokrater beklagar detta och har i vår motion närmare utveck-
lat behovet av åtgärder och hur man mera aktivt kan gripa sig an vad som
behöver göras. Vi anser nämligen att turismen rymmer så många möjligheter
till utveckling i Sverige, både ekonomiskt och socialt, att såväl staten som
kommuner och landsting målmedvetet bör engagera sig, främst genom att
på olika sätt stödja och stimulera dem som arbetar med turism ute i landet.
Det kan gälla att ge goda förutsättningar till utveckling för branschen samt
för turist- och friluftsorganisationerna. På så sätt stöder man deras egna in-
satser och strävanden på turistområdet. Man skall inte styra eller ta över nå-
gon verksamhet som bedrivs av andra.
Men för att turismen/resandet skall kunna fungera och utvecklas i landet
krävs inte bara insatser från näringens sida utan också från många av de sam-
hällsorgan som svarar för den turistiska infrastrukturen, såsom vägar, rast-
platser, skyltning och vägvisning, tillgängligheten till naturreservat och na-
tionalparker, utbildning av turistisk personal etc. En statlig turistpolitik kan
alltså inte enbart hanteras som en turistnäringspolitisk fråga, eftersom
många åtgärdsbehov inte kan tillgodoses av näringen själv, utan de kräver
samordning av inte minst många statliga organ.
Turism
25
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
26
Vi politiker - inte minst här i riksdagen - måste, liksom man har gjort i de
flesta andra europeiska länder, inse att turismen, dvs. resandet, har så
många positiva effekter utifrån samhällets sida sett att ett mera aktivt enga-
gemang också från statens sida är synnerligen motiverat för att man skall
kunna ta till vara och utveckla turismens potentiella möjligheter.
Vi socialdemokrater har därför föreslagit att målet för detta engagemang
skall vara
att ge största möjliga sysselsättning och service, främst i glesbygder,
att få in värdefull valuta till Sverige från utlandet samt
att öka möjligheterna för våra egna invånare att få uppleva Sverige.
Men inte heller dessa tämligen självklara mål har regeringspartierna kun-
nat ställa upp på. Vi har samtidigt föreslagit att en delegation skall tillsättas,
som skall bestå av representanter för näringen och organisationerna samt av
berörda myndigheter liksom Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Delegationen bör få i uppdrag att närmare utforma ett handlingsprogram för
hur de för turismens utveckling i Sverige viktigaste åtgärderna skall kunna
genomföras. Vi har också föreslagit att delegationen skall ges 20 miljoner
kronor för detta arbete under nästa budgetår. Det skulle hjälpa till att få fart
på Sverige.
Vår uppfattning är alltså att det behövs en mer aktiv politik och en mer
aktiv ”delegation”. Detsamma gäller för engagemanget i marknadsförings-
bolaget.
Herr talman! Detta är alltså den socialdemokratiska synen på hur en tu-
ristpolitik i vårt land borde se ut.
När det gäller våra ställningstaganden till de frågor om anslag m.m. för
nästa budgetår som behandlas i betänkandet vill jag hänvisa till reservatio-
nerna. Jag vill här också nämna att vi med vår uppfattning om hur en turist-
politik skall utformas inte har anledning att i det här ärendet ta ställning till
frågorna om upphandlingsregler för Styrelsen för Sverigebilden och om In-
vest in Sweden-projektet.
Herr talman! Jag vill med det sagda yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna.
Anf. 24 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Vi diskuterar nu betänkande KrU15 om turismen. Jag skall
inledningsvis beröra en av de för Ny demokrati viktigaste frågorna. För oss
är det angeläget att koppla samman kultur och turism. Det passar därför bra
att frågan behandlas i kulturutskottet. Sedan skall jag presentera ett förslag
om hur man skall kunna förbättra effektiviteten i Invest in Sweden-projek-
tet, vilket som bekant administreras av Styrelsen för Sverigebilden - eller
Image of Sweden, som det kallas på engelska.
Redan i vår partimotion framhöll vi att turismen är en underutvecklad nä-
ring i Sverige och att Sverige som turistland är dåligt marknadsfört i utlandet.
Skulden härför har lagts på Sveriges turistråd, som också vederbörligen har
avvecklats. Turistrådets arbetsuppgifter har till största delen övertagits av
Styrelsen för Sverigebilden medan marknadsfunktionerna ligger hos ett ny-
bildat bolag, som bildats av turistbranschens organisationer och deras med-
lemmar. Detta bolag har fått det något krystade namnet Swedish Travel and
Tourism Council/Next Stop Sweden. Hänger ni med i alla dessa namn?
Man hade i sin oskuldsfullhet hoppats att marknadsförarna i vårt fattiga
land åtminstone skulle ha kunnat enas om att arbeta under ett baner, ett sam-
lande namn.
Om man sedan tar med Svenska institutet i bilden, blir den ännu mer kom-
plex. I likhet med den förvillade turisten tar man sig för pannan. Jag har svårt
att acceptera att den huvudsakliga orsaken till att man använder sig av alla
dessa namn är tidsbrist. Från min erfarenhet som marknadsförare vet jag att
det är ett sine qua non att ha ett enhetligt, internationellt accepterat firma-
namn, t.ex. Swedetourist eller något liknande. Jag hoppas att inblandade
institutioner och myndigheter kan ena sig om under vilket namn som Sverige
skall säljas.
Styrelsen för Sverigebilden får enligt utskottsmajoriteten 100 miljoner,
från vilka 15 miljoner avgår till Invest in Sweden-projektet. Då återstår alltså
85 miljoner, som devalveras med ca 20 %. De restererande ca 70 miljonerna
är öronmärkta för presentation av Sverige under hela budgetåret 1993/94.
Det blir svårt att vara tillräckligt aggressiv och säljande, då man måste leva
under knapphetens stjärna.
Det finns ansenliga fasta kostnader, icke minst kostar de elva marknads-
kontoren mycket. Vi i Ny demokrati har under de senaste veckorna signale-
rat i utskott och kammare att alla berörda svenska myndigheter borde sam-
manföras under en hatt i varje land och bilda ett Sweden Center. Vi tror att
det är nödvändigt att införliva Next Stop Sweden - eller vad det nu kommer
att kallas - i denna organisation. Det är nödvändigt om man skall kunna få
ned kostnaderna.
Styrelsen för Sverigebilden har som ett av sina första projekt tagit fram en
intressant marknadsundersökning, av vilken det klart framgår att genom-
snittsturisten i Europa som vill åka till Sverige värdesätter främst - enligt
34 % av de tillfrågade - ”the swedish nature and beautiful scenery”. Vårt i
turisternas ögon tydligen underbara klimat kommer på andra plats. Som en
kuriositet kan nämnas att turisterna från länderna i södra Europa, alltså Ita-
lien, Spanien och Frankrike, åker till Sverige för att uppleva ”cold winters
and cold summers” - enligt 31 % av de tillfrågade. ”Beautiful blond women”
kommer på andra plats - enligt 14 % av de tillfrågade. Jag trodde att propor-
tionerna skulle vara de omvända.
Vi i Ny demokrati önskar att koppla samman kultur och turism. I och med
denna marknadsundersökning har vi fått belägg för att vår bollkänsla har
varit god. Jag har därför i en motion utvecklat ett förslag om att man med
Jämtlands läns museum som bas skall upprätta en kunskapsbank, som skall
katalogisera alla lokala turistengagerade enheter i landet som bedriver kul-
tur och turism.
Denna information kan sedan användas som underlag för utbildning, upp-
lysning och inte minst marknadsföring av regional kulturturism. Informatio-
nen kommer väl till pass då Sverige så småningom får de olympiska vinter-
spelen i Åre, som ligger nästan intill Östersund.
Som jag tidigare anfört erhåller enligt utskottsförslaget projektet Invest in
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
27
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
28
Sweden 15 miljoner. Det är ett i och för sig ett högst otillräckligt belopp då
det gäller att presentera Sverige som framtidsland för investeringar. Vi behö-
ver emellertid alla pengar som vi kan få för att saluföra vårt land.
Jag har några färska siffror från Riksbanken över nettoinvesteringarna i
Sverige. Devisar att 11 miljarder investerades år 1990. År 1991 investerades
34 miljarder, av vilka en mycket stor del kom från Tetra Pak och Renault,
medan de år 1992 sjunkit ner till 1,5 miljarder. Dessa siffror skall ses i relief
till vad vi investerar i utlandet. År 1990 investerades 63 miljarder, och år
1991 investerades 50 miljarder. Siffrorna är skrämmande.
Det är förvånande att regeringen mot denna bakgrund valt att lägga verk-
samheten inom ramen för Kulturdepartementet och Styrelsen för Sverigebil-
den. Detta är ett allför komplicerat arbete för att ansvaret skall läggas på
marknadsförare. Det är investeringsexperter med ett brett internationellt
kunnande som behövs.
Vi i Ny demokrati anser att Finansdepartementet och kanske även Nä-
ringsdepartementet bör vara ansvariga. Bengt Dalström kommer senare att
närmare utveckla dessa synpunkter.
Styrelsen för Sverigebilden diskuterar att utvidga verksamheten inom In-
vest in Sweden till att omfatta bl.a. England, Tyskland och USA. Jag tror att
eventuella investerare från dessa länder får sin information från sina lokala
merchant-banker. Det är inte nödvändigt att bygga upp dyrbara organisatio-
ner i dessa länder.
Investeringarna blir lättare att förränta genom satsningar i t.ex.Taiwan,
Korea och Singapore. Detta har vi framhållit i ett särskilt yttrande. Jag vill
framhålla att vi redan har ett investeringskontor i Tokyo. Tyvärr har det inte
kommit många investeringar från detta. Vi har fått mycket få japanska före-
tag som investerar. Problemet är den höga räntan jämfört med i övriga
Europa - vi kommer tillbaka till den - och LAS-lagstiftningen, som man har
en mycket liten förståelse för i Asia Pacific.
Som ett komplement till Invest in Sweden föreslår vi regelbundna s.k.
road shows i världens finansiella centra. Jag tänker då åter på London, New
York och Frankfurt. Finansminister Wibble har redan varit ett dragplåster
vid sådana road shows för intresserade investerare. Intresset har varit stort.
Jag måste en än gång repetera: Innan vi kan vända på kuttingen och få
investerarna till Sverige måste vi få ner räntan och ändra på LAS-lagstift-
ningen. Det går inte att i dagens läge år 1992 titta tillbaka på nettoinveste-
ringar på 1,5 miljarder, medan svenska företag som flyttar ut gör investe-
ringar på i storleksordningen 30,40 eller 50 miljarder. Vi måste få en ändring
till stånd.
Med dessa ord yrkar jag bifall till våra yrkanden under mom. 5 och 15.
Anf. 25 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Det finns närhelst turistnäringen kommer upp till debatt an-
ledning att erinra om de övergripande målen för den svenska turistpolitiken.
Vi skall genom marknadsföringsinsatser och utveckling av turistnäringen
åstadkomma förbättringar i bytesbalansen och uppnå regionala och syssel-
sättningsmässiga effekter. Det sociala målet är också viktigt, nämligen att
förbättra möjligheter för breda folkgrupper till turism och rekreation.
Ibland har jag en känsla av att dessa övergripande mål glöms bort och att
turismen mer betraktas som en mer eller mindre önskvärd bieffekt av att
Sverige är ett priviligierat land med vacker natur och många intressanta hi-
storiska minnen. I realiteten är turismen en av våra mer betydande närings-
grenar om man ser till bytesbalansen nationellt och till den regionala och
lokala ekonomin för många delar av vårt land.
Var och en kan ju leka med tanken att vi inte skulle ha någon turism på
Öland och Gotland, i Bohuslän, i Siljansbygden eller i Norrlands inland. Hur
skulle samhällsservice och sysselsättning då se ut?
Ett bärande tema i kulturutskottets betänkande 1992/93:15 är åtgärder för
kunskapsuppbyggnad i branschen. Jag tror i enlighet med vad som sägs i be-
tänkandet att staten också i fortsättningen måste känna ett stort ansvar och
vara beredd till betydande insatser.
Östersund håller med all rätt på att bli ett centrum för forskning och kun-
skapsuppbyggnad kring turistnäringen. Dit har också förlagts databaser som
är värda att bygga vidare på. Vid högskolan bedrivs redan under ledning av
professorn i turismvetenskap, Bengt Sahlberg, ett epokgörande forsknings-
arbete och undervisning. Det är naturligtvis tillfredsställande att Styrelsen
för Sverigebilden redan under innevarande budgetår upphandlat tjänster till
betydande belopp.
När nu högskolan i Östersund tillsammans med högskolan i Sundsvall/
Härnösand formas till den nya Mitthögskolan bör ökade resurser kunna stå
till förfogande för denna nödvändiga kunskapsuppbyggnad i Östersund om
turismen och dess villkor.
När det gäller marknadsföringsinsatser har ju som bekant betydande orga-
nisatoriska förändringar genomförts. Jag måste i ärlighetens namn erkänna
att vi från Centern var mycket kritiska och ganska tveksamma till denna för-
ändring, och det är självfallet angeläget att mycket noga följa utvecklingen
på detta område. Beslutet är emellertid fattat, och enligt utskottsmajorite-
tens uppfattning bör vi avvakta resultatet av dessa förändringar innan vi från
riksdagens sida har anledning att föreslå nya åtgärder eller samhällsengage-
mang.
När det gäller marknadsinsatserna är det näringen själv som nu måste an-
visa vägen och värdera de initierade insatserna. Turistdelegationen har upp-
giften att å statens vägnar följa utvecklingen.
Styrelsen för Sverigebilden har en inriktning på allmän information för en
internationell publik. Det förutsätter att den kunskapsuppbyggnad om turis-
men och dess betydelse för olika delar av vårt samhälle fortgår med största
intensitet och målmedvetenhet.
Det är otänkbart att inte räkna med turismen som en mycket betydelsefull
näringsgren som kräver samma omsorg och omvårdnad som annat närings-
liv. Men ibland glöms näringen bort på ett uppseendeväckande sätt.
Låt mig ta några exempel. Det handlar om den nya situation för inrikes
kommunikationer som uppstått när SAS köpte Linjeflyg. Plötsligt har de va-
rit svår platsbrist på flyget bl.a. till Östersund. Mitt under vårvintern, som
är den härjedalska och västjämtska turistnäringens absoluta högsäsong, låter
SAS meddela att man drar ner antalet turer och går över till Fokker i stället
för Boeing 737, dvs. SAS inskränker kapaciteten högst avsevärt. Liknande
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
29
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
30
eländesskildringar kommer bl.a. från Gotland, där en neddragning av anta-
let turer och överbokningar ger anledning att kritisera SAS för felaktig pro-
gnos och dålig analysförmåga. Detta har för Gotlandsresenärerna blivit ett
enda strul!
Följden har varit trafikkaos - något som tvingat över passagerare från Ös-
tersunds flygplats till SJ, vilket mycket väl kan ha sina fördelar. Men även SJ
har kapacitetsproblem och har uppenbart inte varit rustat för att ta hand om
alla svikna flygpassagerare. Följden har blivit att trafiken styrts över till bil-
transporter.
Det verkligt negativa med detta trafikkaos är känslan hos många resenärer
att man inte varit välkommen, att man som turist inte har varit att räkna
med. Det har kort sagt funnits en brist på professionalitet från SAS sida när
det gäller att känna marknaden och marknadens krav.
Det är dock ett känt faktum sedan årtionden att vårterminen är högsäsong
för turistnäringen i Västjämtland. Fakta om resandeströmmen till Visby och
Gotland bör också vara väl kända.
Vad visar då mina aktuella exempel, förutom en anmärkningsvärd stelhet
i planeringen och brist på professionellt tänkande vid bedömningen av mark-
naden?
Svaret är att det även brister på ett anmärkningsvärt sätt i kännedomen
om basfakta beträffande turistnäringen. Det hjälper inte hur ambitiöst och
skickligt Styrelsen för Sverigebilden, Swedish Travel and Tourism Council/-
Next Stop Sweden och lokala och regionala näringsidkare inom turistbran-
schen informerar, marknadsför och säljer orter och områden för turism om
det blir omöjligt att ta sig dit.
Låt mig till sist rikta blickarna mot ett turistprojekt som för många förefal-
ler vara ett sällsynt lyckat gemensamt projekt mellan staten, kommuner och
privat företagsamhet. Den 5 juni startar turisttrafiken längs Inlandsbanan
från Mora till Gällivare. Staten har anvisat vissa resurser för att ge Inlands-
banan en ny framtid. Kommunerna längs den över 100 mil långa banan har
genom ett bolag tagit över förvaltningen, och privata entreprenörer sköter
trafiken. Nu äntligen verkar det som om professionella företagare inom tu-
ristnäringen kommer att kunna ge järnvägen dess rätta turistiska roll. Det
kan bli ett lärorikt exempel.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Anf. 26 MAJA BÄCKSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte bli långrandig, men när jag hörde Stina Elias-
son, den här gången såväl som förra gången, vill jag göra en reflexion. Stina
Eliasson talar så väl om samordnande funktioner för att det skall fungera
inom landet. Då kan jag inte annat än hälsa henne och hennes parti väl-
komna att stödja våra yrkanden.
Anf. 27 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag tyckte att jag i mitt anförande ganska tydligt angav att
den organisation som nu finns har arbetat så kort tid. På den korta tiden har
den ändå åstadkommit ganska mycket. Nog är det rimligt att dessa organisa-
tioner får arbeta i lugn och ro. När det har gått en tid skall vi noggrant utvär-
dera och se vad som kommit ut av det.
När det sedan gäller det som vi brukar kalla infrastruktur har ju vi i utskot-
tet ganska tydligt sagt att detta egentligen inte ligger inom kulturutskottets
område. Men jag ville ändå passa på att ge dessa exempel för att betona att
även om detta inte ligger inom kulturutskottets verksamhetsområde eller an-
svarsområde, finns det anledning att påpeka att t.ex. SAS, och även SJ, bör
kunna ta del av den kunskapsbank som finns bl.a. vid Högskolan i Öster-
sund. Det är egentligen mycket kända fakta. Det är en parentes i mitt bud-
skap.
Mitt huvudbudskap är att turismen är en mycket viktig näring som ger sys-
selsättning och samhällsservice till stora delar av vårt land, särskilt i den del
som jag kommer ifrån. Det gäller också de delar som jag nämnt i mina exem-
pel.
Låt mig också säga att denna organisationsförändring, som jag sade att vi
i Centern var tveksamma till, har åstadkommit att människor på platsen har
utnyttjat sin fantasi, sin initiativförmåga och jobbat fram saker som gör att
dessa bygder kan leva vidare.
Anf. 28 MAJA BÄCKSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi allesammans hyllar befolkningens kreativitet.
Men jag måste tillstå att jag även efter det här inlägget från Stina Eliasson
tycker mig ha belägg för att den typ av delegation som vi yrkar skall tillsättas
behövs. Det är riktigt att vi inte har vägar, flyg och allt det som Stina Eliasson
räknar upp inom kulturutskottets område. Men vi har ändå insikten att det
behövs ett organ i vårt samhälle som kan samordna och få till stånd samver-
kan om detta och verkligen lyfta fram dessa frågor. Det är ju onekligen till
gagn för alla de områden som Stina Eliasson värnar om.
Anf. 29 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag undrar vad alla människor som arbetar i de olika byut-
vecklingsgrupperna, alla de som är aktivt och intensivt engagerade i Folkrö-
relserådets hägn, alla de som arbetar inom hembygdsföreningarna osv.
skulle tycka om den antydan som faktiskt finns från Maja Bäckström att de
inte klarar detta utan statens stöd. Fader Staten måste hålla dem under ar-
marna och tala om hur det skall organiseras och hur man skall göra.
Folkrörelserådet är en oerhört viktig del även i Turistsverige. Det gäller
bl.a. den samlade hembygdsrörelsen.
Anf. 30 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman! Syftet med att lägga ner Turistrådet förra året var att vi skulle
få i gång en effektivare marknadsföring av Sverige utomlands. På det sättet
skulle vi få med Sverige på kartan och visa att vi är ett spännande och intres-
sant turistland. Detta skulle ge oss ett ökat antal turister.
De 100 miljoner kronor som riksdagen beslöt om skulle anslås till att
marknadsföra Sverige utomlands. En särskild delegation, jag tror att vi kal-
lade den turistdelegation, skulle fördela dessa pengar och upphandla tjäns-
ter. Det skulle inte finnas några operativa uppgifter, utan vi skulle minska
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
31
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
32
byråkratin så mycket som möjligt. Pengarna skulle alltså gå till effektiva
kampanjer utomlands. Delegationen tog sig sedan det något missvisande
namnet Styrelsen för Sverigebilden. Jag kommer till det senare.
Det är många här som har talat om turismens betydelse för landet, så det
tänker jag inte ta upp. Det finns också en rad motioner som lyfter fram det.
Det finns ju faktiskt en del fördelar att ta till vara just nu när vi klagar över
landets situation. Deprecieringen av kronan betyder att Sverige är ett bra
turistland. Här har faktiskt branschens bolag Next Stop Sweden startat en
kampanj både i Europa och i Norden där man talar om att det är ekonomiskt
fördelaktigt att turista i Sverige. Schweden so giinstig wie nie, säger man
t.ex. i den tyska kampanjen. Det är bara att hoppas att den kampanjen blir
framgångsrik och att vi den här sommaren kan räkna in ett stort antal nya
turister till Sverige. Vi vet ju att turister som en gång kommit hit gärna kom-
mer tillbaka.
Trots dessa ganska positiva uppgifter är jag bekymrad för framtiden. Nu
skall ju Invest in Sweden inrymmas i Styrelsen för Sverigebildens arbete.
Den här verksamheten är operativ och ställer plötsligt helt andra krav på
kansliet. Den är precis som Styrelsen för Sverigebilden i ett uppbyggnads-
skede. Då krävs det både ekonomiska resurser och extra insatser och energi.
Jag undrar hur detta lilla kansli skall kunna klara av de här arbetsuppgif-
terna. Jag är rädd för att kärnuppgiften, turismen, försvinner när man nu
skall fördela sina gracer på så stora och viktiga områden.
Visserligen kan man säga att Sverige som turistland och Sverige som inve-
steringsland är två sidor av samma sak. Turister kan investera, och investe-
rare kan också vara turister. De som kommer hit och investerar kan säkerli-
gen också komma hit som turister, och den som har varit här en gång som
turist vill kanske också investera i Sverige. Men jag tycker att det känns litet
oprofessionellt att tro att man skall lyckas med dessa två stora uppgifter bara
med hjälp av de medel som vi anslog förra året, 100 miljoner kronor.
Det handlar kanske om att man ser satsningar på marknadsföring som
bortkastade pengar. Man anser ofta att de enda pengar som man skall inve-
stera är de som satsas på produktionsapparaten. Numera vet man att investe-
ringar i marknadsföring är minst lika betydelsefulla och att sådana måste gö-
ras långsiktigt för att lyckas. Vill Sverige få företag att investera i Sverige,
måste man alltså satsa på marknadsföring.
Den nya regeringen har genom ”road shows” med Anne Wibble och Carl
Bildt också visat att man vill göra detta, men man måste också satsa perso-
nellt och i andra sammanhang. Jag är därför litet bekymrad över hur dessa
uppgifter skall kunna rymmas inom de begränsade resurser som står till för-
fogande. Men man får väl, som sagt, hanka sig fram och, som Stina Eliasson
sade, se hur det går.
Jag tycker också att det är viktigt att inte se turism bara som en social rät-
tighet utan som en professionell verksamhet. Därför är det självklart att de
företag som arbetar för turism i Sverige skall bekosta sin egen marknadsfö-
ring. Men dessutom har allt fler företag på olika sätt gjort ett påpekande,
senast när vi i Stockholm gjorde en utvärdering av Sevilla-aktiviteten, nämli-
gen att det nu får vara slut med att svenska företag skall betala för marknads-
föringen av Sverige utomlands. Det måste vara en uppgift för den svenska
regeringen och riksdagen att göra det. Jag menar att vi måste ta på oss den
uppgiften, och det uttalas också i propositionen.
Herr talman! Min partikollega Ingrid Hemmingsson har i en motion till
riksdagen i år pläderat för att det skulle finnas en särskild sakkunnig som
inom Näringsdepartementet skulle arbeta med turism. Också vid turistmäs-
san i år var denna fråga aktuell i flera sammanhang. Då framförde branschen
bl.a. behovet av en särskild turistminister för att visa hur viktig turismen är
för Sverige. Jag är medveten om att det är lätt att önska sig en minister för
varje fråga, men jag vill bara till kammaren vidarebefordra att detta var vad
branschen tyckte.
Under förra veckan diskuterades Invest in Sweden bl.a. av näringsminis-
ter Per Westerberg här i kammaren. Han sade då att det redan i statuterna
för Styrelsen för Sverigebilden har skrivits in att man skall marknadsföra
Sverige som investeringsland, men också den totala bilden av Sverige. Jag
tycker att detta är ett ganska förvånande påstående, eftersom vi i kammaren
har beslutat att pengarna till Styrelsen för Sverigebilden skall gå till turism.
Min uppfattning är att uppgiften att ge den allmänna Sverigeinformatio-
nen ligger under Utrikesdepartementet. Den sköts bl.a. av UD:s pressrum
och av Svenska Institutet. Också dessa frågor är faktiskt under utredning.
Den 14 april i år kom nämligen sent omsider direktiven för översynen av
informationen om Sverige i utlandet. Man skall i denna översyn ta upp frå-
gorna om ansvarsfördelning och samverkan mellan de olika aktörerna: de-
partement, Exportråd, Sverigebilden, Next Stop Sweden osv. Man skall
dessutom se på det som kan göras i samverkan mellan företag och organisa-
tioner.
Jag ser fram emot ambassadör Faxéns arbete, men jag är samtidigt bekym-
rad över att näringsminister Westerberg vill lägga på Näringsdepartementet
hela denna uppgift innan den ens är klar och utredd. Vad jag tycker är viktigt
för Näringsdepartementet är att se hur turismen kan gagna en positiv Sveri-
gebild och hur informationen om Sverige å andra sidan kan gynna den
svenska turismen.
Till sist, herr talman, några synpunkter på produktutveckling och varu-
märken. Vi i Sverige har inte varit särskilt bra på att utveckla våra svenska
produkter. Stina Eliasson tog upp vildmarkståget, som också jag själv tycker
är ett lysande exempel. Det är nu bara att hoppas att det kommer många
resande till sommaren.
Det är vidare sällsynt att man utomlands köper charterresor till Sverige.
Det är inte lätt att vara tysk och vilja komma till Sverige. Man måste ringa
många samtal innan man hittar rätt och får tag i det som man vill ha. Vi måste
nu hoppas att Next Stop Sweden lyckas med att hitta framgångsrika Sverige-
produkter.
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller varumärken. Varje gång Sve-
rige under de senaste åren har presenterat sig utomlands har vi tagit fram ett
nytt varumärke. Det har varit små bomber, vikingaskepp och flaggor i olika
konstellationer, men olika varje gång. Alla som vet något om varumärken
vet att det är dyrt och att det tar lång tid att introducera nya varumärken.
Det vore därför oerhört viktigt om Sverige kunde bestämma sig för hur vi
skall presentera oss utomlands. Det gäller då att inte bara tänka på att det
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 102
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
34
gäller en logotyp, utan också att se på vad som är viktigt när vi skall presen-
tera Sverige utomlands.
Det är alltså inte bara fråga om sådana organisatoriska överväganden som
Faxén skall göra i sitt utredningsarbete, utan det är ett utvecklingsarbete där
Sveriges huvudegenskaper skall renodlas och strategier lyftas fram. Vi behö-
ver alltså göra ett profilprogram för Sverige, som kan presenteras för turis-
ter, investerare och andra som är intresserade av vårt land, t.ex. inför vårt
EG-medlemskap.
Det är sådant som på engelska kallas National Identity Programme, och
ett sådant har de flesta andra länder. Här finns redan förslag från många av
Sveriges främsta informatörer med Gustaf Douglas i spetsen. Jag hoppas att
ett sådant program kan komma till stånd, så att vi kan få en ordentlig profile-
ring av Sverige och på det sättet också kan öka den utländska turismen i Sve-
rige.
(forts. 5 §)
Kammaren beslöt kl. 14.26 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30, då regeringsinformationen skulle börja.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
Anf. 31 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Som ett av de första länderna ratificerade Sverige i juni 1990
konventionen om barnets rättigheter.
I september 1992 lämnade regeringen en första rapport om den svenska
efterlevnaden av konventionen. Rapporten har granskats av FN:s kommitté
för barnets rättigheter. Den har också behandlats vid ett möte i Geneve i
januari i år mellan kommittén och representanter för den svenska regeringen
under ledning av statssekreteraren Ifvarsson i Socialdepartementet.
Kommittén har nu avgett sina slutliga observationer med anledning av den
svenska rapporten. Jag finner det angeläget att i korthet informera riksdagen
om kommitténs observationer.
Kommittén noterar med tillfredsställelse att Sverige snabbt ratificerade
konventionen och att den svenska rapporten var den första som kom in till
FN. Man uttrycker också sin uppskattning över den fylliga rapporten. På
några punkter efterlyser man bl.a. bättre statistik.
Kommittén lyfter fram såsom positivt att den svenska regeringen har en
aktiv hållning till konventionen, bl.a. när det gäller att informera om kon-
ventionen och att söka nya vägar för att ytterligare förbättra barnens situa-
tion i Sverige.
Den svenska lagstiftningen och de principer som gäller vid tillämpningen
av våra lagar anses allmänt sett återspegla konventionens bestämmelser. Sär-
skilt värd att notera är enligt kommittén regeringens känsla för dialog med
frivilligorganisationerna.
Sverige får också lovord för sin strävan att inom biståndspolitiken söka
förbättra barns situation världen över. Kommittén anser att vår politik i detta
avseende kan tjäna som mönster för andra länder.
De anmärkningar som kommittén framfört mot Sverige innebär inte att
Sverige anses bryta mot konventionen. Däremot rekommenderar kommit-
tén att vissa åtgärder vidtas för att ytterligare förbättra barnens situation.
Herr talman! Jag vill för kammaren redovisa de anmärkningar, förslag och
rekommendationer som framförts från kommitténs sida och de åtgärder som
dessa föranleder.
Kommittén rekommenderar att regeringen noga överväger att inrätta en
övervakningsmekanism när det gäller tillämpningen av konventionen. På
den punkten har en åtgärd som bekant redan vidtagits genom förslaget att
inrätta en barnombudsman. Övervakningen av hur barnkonventionen efter-
levs avsesju bli barnombudsmannens huvuduppgift.
Kommittén anser vidare att tillämpningen av konventionen bör ske i nära
samarbete med lokala myndigheter. Jag kan utan vidare ansluta mig till
denna rekommendation. Det är ofta i kommuner och landsting som vår för-
måga och vilja sätts på prov att i praktiken sätta barnets bästa i främsta rum-
met. Det uppdrag som Socialstyrelsen erhöll i september 1992 att i samråd
med andra myndigheter följa utvecklingen av barns villkor i samhället utgör
delvis ett svar på kommitténs påpekande att regeringen bör tillse att kommu-
nala besparingar genomförs med tillbörlig hänsyn till barnets bästa, särskilt
barn i de mest utsatta grupperna.
Den delrapport som Socialstyrelsen inom ramen för sitt uppdrag redovisat
den 1 mars i år visar att besparingarna på de flesta håll gått att genomföra
utan allvarliga försämringar av kvaliteten när det gäller verksamheter för
barn och ungdom. Socialstyrelsen varnar samtidigt för att de besparingar
som aviserats för i år och nästa år kan komma att drabba utsatta barn med
behov av särskilt stöd. Detta gäller inom alla verksamheter.
Som jag redan tidigare framhållit här i kammaren kan de problem som
Socialstyrelsen uppmärksammat ofta inte lösas genom åtgärder på den stat-
liga nivån. Det är i första hand en uppgift för de berörda kommunerna och
landstingen. Det är viktigt att de är uppmärksamma på de risker som Social-
styrelsen har pekat på.
Socialstyrelsen skall avge en slutredovisning av uppdraget den 1 mars
1994. Först då kommer vi att ha klart besked om de farhågor inför framtiden
som uttalas i årets rapport är grundade. Om inte förr får vi då anledning att
bedöma om några åtgärder är motiverade från statsmakternas sida.
Herr talman! Kommittén påpekar vidare att det internationella samarbe-
tet och biståndet ytterligare bör stärkas, i synnerhet till förmån för utsatta
grupper såsom barn med handikapp och barn i behov av särskilt skydd. Re-
geringen har genom olika åtgärder under detta år stärkt just denna inriktning
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
35
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
36
av biståndet. Bl.a. kommer SIDA att redovisa ett särskilt program till stöd
för barn. Det svenska handikappinitiativet inom FN fullföljs också. Vid
världskonferensen i juni i år i Wien om mänskliga rättigheter kommer Sve-
rige också att särskilt driva frågor om barns rättigheter.
Kommittén framhåller också att regeringen bör överväga att ta bort den
möjlighet som alltjämt finns i lagstiftningen att inkalla personer mellan 17
och 18 år till militärtjänst. Frågan behandlas av utredningen (FÖ 1992:01)
om författningsreglering av totalförsvarsplikten. Efter vad jag erfarit kom-
mer utredningen att föreslå en 19-årsgräns.
Också frånvaron av en åldersgräns när det gäller förbudet mot att utnyttja
barn i pornografiskt syfte bör enligt kommittén övervägas av regeringen.
Inom Justitiedepartementet arbetar man för närvarande med en promemo-
ria som behandlar frågor om barnpornografi. I promemorian tas därvid upp
frågan om införande av en 18-årsgräns.
Kommittén framhåller också problemen med sexuella övergrepp inom fa-
miljen. I Sverige har detta problem aktivt lyfts fram av både myndigheter
och organisationer de senaste åren. Socialstyrelsen har på regeringens upp-
drag i sitt projekt ”Barn i fokus” understött utvecklingsprojekt i landet som
syftar till att upptäcka och hjälpa barn som varit utsatta för övergrepp.
Socialstyrelsen har också gett ut allmänna råd till berörda myndigheter
och tjänstemän och ordnat en landsomfattande utbildning för att förbättra
handläggningen i dessa svåra ärenden.
Herr talman! När Sveriges godkännande av barnkonventionen behandla-
des i riksdagen diskuterades grundligt innebörden av bestämmelsen i artikel
37 punkt c, som stadgar att ett frihetsberövat barn skall hållas åtskilt från
vuxna om det inte anses vara till barnets bästa att så inte sker.
Diskussionen gällde huruvida Sverige kan anses uppfylla konventionens
krav, trots att det saknas ett ovillkorligt förbud mot att låta frihetsberövade
personer under 18 år vistas tillsammans med personer över 18 år i samma
institution eller anstalt. Sverige avgav som bekant inte någon reservation på
denna punkt.
Kommittén har nu tagit upp frågan och föreslår att ytterligare övervägan-
den bör ske för att försäkra att frihetsberövade barn hålls åtskilda från
vuxna. Därvid bör även alternativ till institutionsvård beaktas.
För närvarande arbetar två utredningar som tar upp bl.a. dessa frågor.
Fängelseutredningen (Ju 1992:06), som har i uppgift att se över kriminalvår-
den i anstalt, skall även behandla frågan om ungdomar på anstalt. Ungdoms-
brottskommittén (Ju 1992:07) har i uppdrag att utvärdera nuvarande regel-
system för unga lagöverträdare. Kommittén skall bl.a. inventera olika tänk-
bara för ungdomar anpassade reaktioner på brott.
Genom inrättandet av Statens institutionsstyrelse ges förutsättningar för
en behövlig differentiering av vården vid de särskilda ungdomshemmen. Vi
får därmed också bättre möjligheter att kunna erbjuda alternativ till fängelse
för ungdomar under 18 år.
Kommittén för barnets rättigheter föreslår också att Sverige ser över reg-
lerna om rätt till offentlig försvarare för personer under 18 år som kommit i
konflikt med lagen. En sådan översyn görs nu inom Justitiedepartementet.
Herr talman! Vad jag nu har nämnt är sådant som sålunda redan övervägs
i olika sammanhang. Det är synnerligen värdefullt att genom kommitténs
påpekanden ha fått uttalanden om hur Sveriges internationella åtaganden
bör påverka behandlingen av frågorna.
Kommittén anser att alternativ bör övervägas till förvarstagande av barn
enligt utlänningslagen. Kommittén motiverar detta bl.a. med att praxis synes
diskriminerande eftersom svenska barn i allmänhet inte kan tas i förvar in-
nan de har fyllt 18 år.
Jag vill i detta sammanhang peka på att regeringen för ett år sedan föreslog
riksdagen ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar. Riksdagen beslu-
tade dock i stället om en annan mindre restriktiv ordning för att ta barn i
förvar. I det uppkomna läget avser regeringen att avvakta hur tillämpningen
av de nya bestämmelserna i utlänningslagen gestaltar sig innan något even-
tuellt nytt initiativ tas.
Kommittén rekommenderar vidare att åtgärder vidtas för att närmare
övervaka situationen för adoptivbarn från utlandet i svenska familjer. Detta
är något som skall behandlas av Utredningen (S 1992:08) om översyn av
verksamheten med internationella adoptioner.
Som jag redan har varit inne på utgör kommitténs yttrande ett viktigt do-
kument i vårt arbete med barns villkor i Sverige. Vi har självfallet anledning
att ta de anmärkningar som framförts på allvar, men vi kan samtidigt ta till
oss den positiva inställning som kommittén har visat till svensk barn- och
ungdomspolitik.
Kommittén framhöll också vid mötet i Geneve att Sverige i flera avseen-
den betraktas som ett föregångsland när det gäller barnets rättigheter. Kra-
ven på Sverige kan därför ställas högre än på många andra länder. De fram-
förda anmärkningarna bör därför mer ses som förslag till förbättringar än
direkt kritik.
Anf. 32 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag tackar socialministern för den här rapporten. Jag har
några frågor att ställa med anledning av den.
Det är helt klart att kommittén, liksom övriga länder, har konstaterat att
Sverige i stort utgör ett välfärdssamhälle för barnen. Man har samtidigt visat
på att det finns klara brister. Jag vill ställa frågor på några av dessa områden.
Socialministern nämnde här, och har i andra sammanhang nämnt, den rap-
port som Socialstyrelsen har gjort vad det gäller nedskärningar i kommuner
och landsting. Socialministern citerade vad som där har framkommit. Men
det han inte citerade var hur man från Socialstyrelsen konstaterar att det re-
dan under det här året finns stora risker för de grupper av barn som man i
dag kallar gråzonsbarn, dvs. barn som inte tar för sig eller direkt påkallar
uppmärksamheten. Socialstyrelsen har visat en stor oro för att just de barnen
är de som far illa när resurserna skärs ned. Man har också påvisat att det är
stora skillnader mellan storstäder och andra delar av Sverige.
Jag vill alltså fråga om inte regeringen med anledning av rapporteringen
tänker vidta eventuella åtgärder före våren 1994.
Min andra fråga gäller barn som utsätts för sexuella övergrepp. Socialmi-
nistern nämnde Socialstyrelsens allmänna råd. Jag undrar om man från rege-
ringens sida tycker att det är tillräckligt svar på kommitténs rapportering och
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
37
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
frågan om situationen för de barn som drabbas i Sverige. Jag tänker framför
allt på föräldrar som har barn som har utsatts för sexuella övergrepp. De får
i dag väldigt litet stöd och hjälp av samhället.
Kommer man t.ex. i direktiven för Barnombudsmannen att föreslå att han
eller hon verkligen skall se över hur stödet till föräldrar skall gå till?
Anf. 33 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig svara kort på Eva Zetterbergs frågor.
Det framgår av Socialstyrelsens rapport att det finns en del personer som
befarar att det under 1993 skall bli försämringar för barn på olika sätt. Vi
måste ändå avvakta och se vad som faktiskt händer ute i kommunerna. Det
har visat sig att kommunerna under 1992 i regel har prioriterat de mest ut-
satta barnen. Även när man har gjort generella nedskärningar har man satt
in kompenserande åtgärder riktade till dessa barn. Jag tror att flertalet kom-
muner - förhoppningsvis alla - kommer att göra det också under 1993. Ett
definitivt svar på den frågan kan vi naturligtvis inte få förrän vi får Socialsty-
relsens rapport i mars nästa år.
På Eva Zetterbergs andra fråga, den om sexuella övergrepp, kan jag all-
mänt sett säga att vi kanske aldrig kommer att kunna göra tillräckligt stora
insatser för att hantera de frågorna. Det vi på centralt håll försöker att göra,
förutom att ge allmänna råd, är att ta initiativ till de omfattande utbildnings-
insatser och de projekt som görs inom ramen för Barn i fokus-projektet. Jag
tror att det i alla fall är vad vi centralt kan göra just nu på detta område. Vi
får så småningom utvärdera vad insatserna har lett till och se om det motive-
rar ytterligare insatser från statsmakternas sida.
Anf. 34 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag skall begränsa mig till den första frågan.
I Socialstyrelsens rapport som kom i mars 1993 redovisas, precis som soci-
alministern säger, att man någorlunda har kunnat tillgodose de barn som är
mest utsatta och har de svåraste problemen. Man visar på att man faktiskt
redan i dag har svårt att hjälpa de barn som inte tar för sig.
Man visar också att större barngrupper och mindre personal definitivt le-
der till att flera barn kommer att få problem. Då tycker jag att det är senfär-
digt av regeringen att vänta tills våren 1994 med åtgärder.
Anf. 35 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag vill bara göra två korta anmärkningar till detta.
Ett syfte med rapporten och över huvud taget med det uppdrag vi givit
Socialstyrelsen och flera andra myndigheter är ju att uppmärksamma ett an-
tal sådana här problem. Jag tycker att man kan utgå ifrån att också kommu-
nerna tar del av rapporteringen och kommer att reagera.
1 regel handlar de brister Eva Zetterberg nämner och som också omnämns
i Socialstyrelsens rapport om lokala brister som måste åtgärdas på det lokala
planet. Jag tycker att det är den viktigaste synpunkten på Eva Zetterbergs
fråga.
38
Anf. 36 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Också jag vill tacka socialministern för den intressanta infor-
mationen. Jag vill gå in på samma områden som Eva Zetterberg.
Min första fråga gäller de kommunala besparingarna. Kommittén påpekar
ju i sitt yttrande att regeringen bör tillse att besparingarna sker med tillbörlig
respekt för barnen. Socialministern säger här att kommunerna får göra som
de vill. Kan man ändå inte tänka sig att införa en lagstiftning som garanterar
barnen rätt till den hjälp som kan krävas i speciella situationer inom t.ex.
barnomsorg, sjukvård eller utbildning?
Så till min andra fråga. Regeringen bör inte förbise problemet med sexu-
ella övergrepp. Det jag funderar över i det här fallet är inte just föräldrarnas
situation. Men när vi nu diskuterar barnkonventionen funderar jag över om
det inte är dags att införa någon form av lagstiftning som ger barnen ett di-
rekt skydd. I en situation då man misstänker övergrepp på ett barn skall man
ställa barnets situation i centrum i stället för att som i dag låta barnet vara
utsatt för fortsatta risker under den tid utredning pågår. Jag undrar om rege-
ringen gör några sådana överväganden.
Anf. 37 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Den lagstiftning som Margareta Israelsson efterlyser finns ju
i ganska hög grad redan i dag i socialtjänstlagen och annan speciallagstift-
ning. Där finns redan t.ex. vad gäller barnomsorgen särskilda skyldigheter
för kommunerna vad beträffar barn med särskilda behov.
Det är mycket möjligt att man skulle kunna skärpa denna lagstiftning yt-
terligare, men några konkreta planer på det har vi ännu inte.
När det gäller frågan om sexuella övergrepp vill jag säga att det naturligt-
vis är kolossalt svårt att veta vad man skall göra i de enskilda fallen. Det är
utomordentligt svårt också för dem som arbetar nära de berörda att avgöra
vad som faktiskt har hänt. Det finns exempel både på att man har kritiserat
socialtjänsten för att ingripa för sent och på att socialtjänsten har ingripit
alldeles för tidigt, dvs. tagit fasta på misstankar som har visat sig vara ogrun-
dade.
Jag tror faktiskt att det bästa man kan göra är att se till att den personal
som kommer i kontakt med sådana här frågor är välutbildad. Jag tror inte
att det är en garanti för att man aldrig kommer att göra missbedömningar,
men det kommer förhoppningsvis att bli mindre vanligt med missbedöm-
ningar än vad det kanske har varit hittills.
Jag tror inte att det finns några enkla lösningar, t.ex. lagstiftningsåtgärder,
som kan garantera att det inte kommer att ske några missgrepp i framtiden
när det gäller bedömningen i sådana här ärenden.
Anf. 38 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Jag skall be att få börja med den sista frågan. Jag ställde den
mot bakgrund av att vi i dag har en lagstiftning som kanske mera tar fasta på
situationen för förövaren eller för föräldrarna. Jag menar att lagstiftningen
på det här området måste ta fasta på barnets situation.
Sedan är det självklart så, som socialministern också påpekar, att vi inte
vet säkert vad som har inträffat och att en utredning måste göras. Men i dag
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
39
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
åsidosätter vi barnets rätt till skydd till förmån för utredningen, och jag tror
att vi måste närma oss en förändring på det området.
Avslutningsvis vad gäller de kommunala besparingarna är det ju, precis
som Eva Zetterberg också har påpekat, att vi i dag på olika sätt skapar gråzo-
ner ute i kommuner och landsting. Jag tycker att det är tråkigt, och jag tror
att regeringen kommer att tvingas att återkomma till frågan om en annan
lagstiftning på det här området, för som det generellt är i dag åsidosätts bar-
nens bästa.
Anf. 39 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det är självklart att man skall ta fasta på barnets situation
vid misstanke om sexuella övergrepp. Jag tror att huvudproblemet faktiskt
är att den personal som kommer i kontakt med sådana ärenden ofta saknar
tillräcklig erfarenhet och utbildning.
Det kan vara svårt att förstå vad barn menar när de talar om sådana här
saker. De använder inte alltid samma ord som vi vuxna gör. De har inte alls
samma erfarenhet och bakgrund som vi har. Då gäller det för vuxna att ändå
förstå vad barnet talar om och vad barnet menar. Det är utbildning i detta
som man försöker ge inom ramen för de stora utbildningssatsningar som leds
av Socialstyrelsen, och jag tror att det är rätt väg att gå.
Sedan vill jag bara nämna - jag borde ha gjort det när jag svarade på Eva
Zetterbergs fråga förut - att regeringen har föreslagit i kompletteringspropo-
sitionen att kommunerna under nästa år skall få 4 miljarder extra. Ett av
syftena med de pengarna är just att man skall kunna slå av på takten något
när det gäller rationaliseringar och neddragningar. Det kan ju vara betydel-
sefullt i ett läge när man är orolig för att neddragningarna skulle kunna ris-
kera att gå ut över bl.a. barnen.
Anf. 40 BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Också jag vill uttrycka att jag tycker att det är bra att social-
ministern har gett den här informationen och då utgått ifrån de påpekanden
som görs vad gäller Sverige.
Min fråga gäller vad som nu händer de utsatta barnen i de bostadsområden
där barn med särskilda behov finns. Det är ju så, vad än Socialstyrelsen skri-
ver om vad som hände förra året, att för närvarande har vi en skenande ut-
veckling i de bostadsområden där arbetslösheten är störst och vi har också
en koncentration av barn med särskilda behov.
Där är verkligheten den att pengarna inte räcker till när alltmer måste gå
till att försörja arbetslösa med socialhjälp. Då tas pengarna från verksamhe-
ten. Det finns gott om praktiska exempel på hur de särskilda resurser som
behövs för utsatta barn nu försvinner med svindlande fart.
Det gör att jag måste fråga socialministern om han inte överväger att ta
några initiativ för att påverka utvecklingen. Jag tycker inte att man kan vänta
ett år till. Jag minns att när vi hade öppnat möjlighet för privata alternativ
tog socialministern ett sådant initiativ och vände sig till alla barnstugor med
information om hur man bär sig åt för att privatisera barnomsorg.
Jag tycker att det borde vara på sin plats att ta ett liknande initiativ, denna
40
gång till stöd för de utsatta barnen, och min konkreta fråga är: Överväger
socialministern att göra det snabbt, innan alltför många barn far illa?
Anf. 41 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag tycker nog ändå inte att Birgitta Dahls verklighetsbe-
skrivning är riktigt korrekt. Att resurser försvinner från de utsatta barnen
med svindlande fart har vi faktiskt inga som helst belägg för.
Tvärtom tyder Socialstyrelsens rapport på att kommunerna i sin verksam-
het har prioriterat de utsatta barnen, inte bara under 1992 utan också i pla-
nerna för 1993. Jag har haft anledning att ringa runt till en hel del kommuner
och fråga om alarmerande uppgifter som förekommit i tidningarna är kor-
rekta eller inte. Det visar sig i alla de fall som jag har haft möjlighet att kon-
trollera att kommunerna verkligen har prioriterat utsatta barn.
Det hindrar inte att läget är bekymmersamt. Det håller jag med om. Ar-
betslösheten skapar en lång rad problem både för familjerna och för barnen
i familjerna. Därför är regeringens ekonomiska politik inriktad på att vi skall
klara arbetslösheten.
Dit hör t.ex. den strategiska plan som redovisas i kompletteringsproposi-
tionen för att få ner budgetunderskottet. Syftet med planen är att skapa ett
förtroende för politiken, så att vi kan få ner räntorna, och vi har redan sett
att räntorna börjar krypa ner. Senast i går fattade Riksbanken beslut om yt-
terligare en liten sänkning av räntan. Jag tror att man kan vara förhoppnings-
full om att räntorna skall fortsätta ner, vilket innebär en viktig stimulans och
därmed ökade möjligheter att ta itu med problemen.
Det initiativ som Birgitta Dahl efterlyser har jag redan tagit genom det
utredningsuppdrag som Socialstyrelsen har fått. Utredningen är ju inte bara
till för att informera oss i regeringen och er som finns i riksdagen, utan den
kommer också att ge mycket viktig information till landets kommuner.
Anf. 42 BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag noterar att socialministern talar om räntor i stället för
om barn. Visst är en god ekonomi grunden för att vi skall klara barnen, men
jag tycker ändå inte att jag kan acceptera det.
Jag vill säga, Bengt Westerberg, att var och en som reser runt i landet och
besöker verksamheterna och talar med dem som är berörda vet att min skild-
ring är riktig. Jag tycker därför att socialministern personligen borde ta ett
initiativ och använda sin auktoritet för att påverka vad som händer. Kom-
munledningarna vet ofta ytterst litet om vad som händer ute i de mest utsatta
kommundelarna.
Socialministern har aviserat en rättighetslagstiftning när det gäller barn-
omsorg. Vi har i förslag om en barnomsorgslag, som gång på gång har avvi-
sats här, föreslagit att en sådan lagstiftning inte bara skulle handla om rätten
till plats utan om rätt till kvalitet i barnomsorgen och om insatser för att se
till att det inte uppstår segregation och orättvisor.
Överväger socialministern och regeringen att ta in sådana moment i en
eventuellt kommande rättighetslagstiftning?
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
41
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
42
Anf. 43 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Skälet till att jag kom in på räntorna var att Birgitta Dahl
ställde frågor om arbetslösheten, och det finns en mycket nära koppling mel-
lan räntenivån i landet och möjligheten att få ner arbetslösheten. Så det var
ganska naturligt att ta upp den saken.
Även om det kanske kan tyckas vara ett stort avstånd mellan barnens si-
tuation i landet och räntorna, finns ändå denna koppling. Den är tillräckligt
tydlig för att jag skall tro att Birgitta Dahl ändå kan förstå att den finns.
Vad gäller barnomsorgen delar jag uppfattningen att vi skall ha barnom-
sorg av god kvalitet. Jag beklagar att vi inte redan i lagstiftningen har några
kvalitetskrav på barnomsorgen. Men jag kan försäkra Birgitta Dahl att när
förslaget om några veckor kommer till riksdagen, kommer det att finnas
också kvalitetskrav inskrivna i förslaget till ny lagstiftning.
Anf. 44 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tycker att det är bra att kommittén har framfört kritik på
två punkter som jag särskilt vill nämna.
Den ena gäller förvarstagande av barn. Det bedöms som diskriminerande,
och man rekommenderar att alternativ övervägs. Jag hörde till dem som inte
gillade det beslut som riksdagen fattade i den frågan tidigare.
Jag tycker att rapporten, plus det som jag har tagit upp tidigare här i riks-
dagen, nämligen att antalet förvarstaganden av både vuxna och barn nu lig-
ger på en mycket hög nivå, utgör skäl för socialministern att i samråd med
invandrarministern ta ett initiativ nu. Om man hade känt till fakta om hur
utvecklingen har blivit, borde man ha sett på den här frågan på ett annat sätt.
Den andra frågan gäller att barn frihetsberövas tillsammans med vuxna.
Det rör sig i första hand om förvarstagande i polisarrest och i häkte. Min
uppfattning är den att det inte går att lösa detta problem på annat sätt än
genom att man beslutar att barn inte skall kunna sättas i polisarrest eller
häkte, utan att det måste skapas andra lokaliteter för omhändertagande av
barn.
Jag tycker att socialministern borde underrätta sig om hur den särskilda
Ungdomsbrottskommittén handlägger den här frågan. Det är möjligt att
kommittén behöver extra instruktioner eller direktiv.
Anf. 45 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag beklagar, liksom Hans Göran Franck att regeringens för-
slag när det gäller förvarstagande av barn inte vann kammarens gehör. Så
snart Hans Göran Franck kan utlova stöd från Socialdemokraterna för en
ändrad inriktning skall jag verka för att regeringen lägger fram ett nytt för-
slag. Jag hoppas att det så småningom skall bli möjligt att genomföra en så-
dan förändring.
Den andra frågan om förvarstagande av barn tillsammans med vuxna
handlar nog huvudsakligen om de unga människor under 18 år som hamnar
i fängelse. Det händer att några tiotal ungdomar varje år hamnar i fängelse
i Sverige, därför att man inom ungdomsvården inte klarar av att hantera de
här problemen på ungdomsinstitutionerna. Jag hoppas att den kvalitetsför-
bättring som vi med hjälp av den nya institutionsstyrelsen skall försöka få till
stånd skall leda till att vi undviker den här typen av fängsligt förvar av ungdo-
mar under 18 år. Vi kan då gå kommittén till mötes på den här punkten.
Anf. 46 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Socialministern själv bör ta ett initiativ när det gäller förvars-
tagande av barn. Det är självklart att jag på olika sätt för egen del vill verka
för ett positivt beslut, nämligen i den riktning som jag tidigare talat om.
Jag håller med socialministern om att det inte bara är i arrester och häkten
som denna sammanblandning sker. Den sker även i fängelser, eftersom lag-
stiftningen är likartad. Man kan nämligen sätta någon i häkte och man kan
sätta någon i fängelse om synnerliga skäl föreligger. Jag har samma synpunkt
här, nämligen att dessa problem inte är möjliga att lösa utan att man tar bort
dessa bestämmelser. Ett tryck och en press skulle då skapas för att lösa pro-
blemen på ett acceptabelt sätt som tillmötesgår kommitténs önskemål.
Anf. 47 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jag vill också tacka socialministern för den rapport som vi
har fått. I sin redogörelse sade socialministern att kommittén rekommende-
rar att en övervakningsmekanism av barnkonventionen inrättas. Socialmi-
nistern hänvisade till den barnombudsman som vi äntligen fått förslag om
här i riksdagen, och som vi så småningom skall fatta beslut om.
Jag är väldigt glad över att detta förslag är framlagt för riksdagen, och jag
är glad över att en barnombudsman med största säkerhet kommer att inrät-
tas. Jag tycker också att det är riktigt att denne barnombudsman skall fun-
gera som övervakningsmekanism av konventionen.
Men i sämsta fall kan det bli så, att Barnombudsmannen får så mycket
arbete med funktionen att övervaka konventionen att Barnombudsmannen
inte får möjlighet att arbeta med andra arbetsuppgifter, som också är mycket
viktiga, såsom opinionsbildning om barn, kontakt med barn och ett mer
långsiktigt arbete när det gäller att utveckla barns förhållanden i Sverige.
Det är därför mycket viktigt att regeringen sprider kunskap till alla andra
myndigheter om andan i barnkonventionen, inte minst till kommunerna.
Kommunerna fattar ju numera de beslut som är verkligt viktiga för barn i
Sverige.
Övervakningsmekanismen måste alltså bli inbyggd i det svenska samhäl-
let. Som ett rikt land har vi en särskild skyldighet att ta ett mycket stort an-
svar för hur våra barn har det, inte minst i dessa tider då besparingar sker.
Vilka åtgärder tänker socialministern vidta för att sprida kunskap om kon-
ventionen, så att vi inte får den situation som många här i kammaren nu har
beskrivit, med barn som i besparingstider - när vi får ont om pengar - far
illa? Det räcker nog inte med Barnombudsmannen som en övervakningsme-
kanism, utan regeringen måste vidta ytterligare åtgärder för att se till att
konventionens anda verkligen sätter sig fast i det svenska samhället.
Anf. 48 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag delar naturligtvis Ewa Hedkvist Petersens uppfattning
att Barnombudsmannen ensam inte räcker till för att övervaka att barnkon-
ventionen efterlevs. Det är naturligtvis den allra viktigaste uppgiften för po-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Information från
regeringen
43
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
litiker och tjänstemän i våra kommuner och landsting - även för oss som sit-
ter i regering och riksdag. Men Barnombudsmannen blir ändå en mycket
viktig förstärkning i den här övervakningsmekanismen. Barnombudsman-
nens huvudsakliga uppgift blir nämligen att bevaka hur barnkonventionen
efterlevs.
Det är också värdefullt att vi nu kan knyta Barnombudsmannen till Barn-
miljörådet, som har en hel del resurser. Det innebär att Barnombudsmannen
redan från början får resurser som kommer att vara mycket värdefulla i det
här arbetet.
Vi har redan gjort en hel del insatser för att sprida kunskap om barnkon-
ventionen. Vi har haft samarbete med frivilligorganisationerna och bl.a. sat-
sat arvsfondspengar för att hjälpa till med att informera om barnkonventio-
nen. Vi har spritt den svenska rapporten, där barnkonventionen finns med
som bilaga, till alla kommuner och myndigheter.
Vi fortsätter med vår planering för ytterligare informationsinsatser utåt på
olika sätt. Bl.a. har vi en del planer på att försöka bättre nå ut till skolor med
hjälp av en del publikationer som regelbundet sprids i skolorna. Men på den
punkten befinner vi oss ännu så länge på planeringsstadet. Jag kan dock för-
säkra att ambitionen att fortsätta informera och sprida ytterligare kunskap
om detta finns hos regeringen.
Anf. 49 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Det är bra att socialministern är beredd att fortsätta med
att sprida kunskap. Men jag anser att regeringen och socialministern har ett
särskilt ansvar när det gäller att tala för barnen, just i de tider som vi nu lever
Det sker ju besparingar och vi ser barn som far illa. Vi får s.k. gråzons-
barn. Då är det viktigt att alla politiker och andra beslutsfattare i landet i de
yttersta beslutssituationerna - när det verkligen gäller om man står på barns
sida eller inte - fattar de rätta besluten och sätter barn i centrum. Det gäller
inte bara kommunerna utan även andra myndigheter. Det är just i de situa-
tionerna som det är viktigt att man har kunskap om konventionen. Jag me-
nar att regeringen har ett yttersta ansvar att se till att denna kunskap sprids
för att skapa medvetenhet om detta. Jag vädjar till socialministern att göra
det.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § (forts, från 3 §) Thrism
(forts. KrU15)
Anf. 50 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Jag har blivit något fundersam över debattinläggen av repre-
sentanter från Moderata samlingspartiet, Ny demokrati och Centern. Bir-
gitta Wistrand var bekymrad över turistministerns, nämligen näringsminister
Per Westerbergs, uttalande. Han är också sällan - eller aldrig - här i kamma-
44
ren och diskuterar just dessa frågor, och det verkar vara litet engagemang
och intresse kring detta.
Det var säkerligen av ideologiska skäl som det första privatiseringsprojek-
tet påbörjades, nämligen avvecklingen av Sveriges turistråd. Men man kan
bara konstatera att när ideologi övergår till dumhet blir det ofta fel. Jag för-
står att både Stina Eliasson och Birgitta Wistrand är bekymrade över utveck-
lingen.
Naturligtvis skall man inte diskutera det som varit, utan vad man vill åstad-
komma framöver. Men låt mig, herr talman, notera med utgångspunkt i de
ekonomiska bekymmer som vårt samhälle befinner sig i att avvecklingen av
Sveriges turistråd kostade skattebetalarna ungefär 40-50 miljoner kronor.
Denna avveckling gör man i en tid då man egentligen borde göra precis
tvärtom, nämligen satsa offensivt på turism - som andra gör. Danmark satsar
t.ex. mycket stora resurser på sitt turistråd för att utveckla turismen. Man
har haft stor glädje av det, eftersom det ger stora intäkter till handel, hotell-
verksamhet och annat. Det ger naturligtvis framför allt sysselsättning i lan-
dets olika delar.
När man av ideologiska skäl bestämmer sig för att Turistrådet skall för-
svinna, är det tragiskt att det innebär en kostnad för skattebetalarna på åt-
skilliga tiotals miljoner kronor, till ingen nytta. Människor med kunskaper
och kompetens på området är i dag utan arbete, men en hel del av dem får
betalt av samhället, av förklarliga skäl, när denna verksamhet läggs ned.
Låt mig bara ta ett exempel på hur viktigt det är att det finns en statlig
politik på det här området. Maja Bäckström har nämnt flera. Massmedia tog
för någon vecka sedan upp exemplet med danska reseföretag som skickar
turister till Sverige. Deras syn på allemansrätten innebär att de sågar ned
träd och gör annat som ställer till problem i den svenska naturen.
Det förekom tidigare ett samarbete mellan Sveriges turistråd, Naturvårds-
verket och de olika intressenterna för att informera turister som kommer till
Sverige om vad exempelvis vår allemansrätt betyder. Nu hamnar dessa frå-
gor vid sidan om - ingen tar ansvaret för dem. Jag kan i och för sig förstå att
näringsidkarna, som kanske har det svårt, inte vill ta på sig kostnaden för
just denna del. Det måste finnas en samordning, och det är därför som det
är så viktigt med en statlig turistpolitik. Det är det som saknas.
Det kan naturligtvis sägas att infrastruktur och annat inte hör ihop med
detta, men jag vill påstå att det är tvärtom. Allt som handlar om turism är
självfallet beroende av kommunikationer, skatteregler, kunskapsuppbygg-
nad och annat. Det kan vara så enkla ting som skyltning av rastplatser och
olika former av verksamhet. Man har naturligtvis ansvaret totalt sett. Jag
tycker att det finns anledning att vara orolig när man nu inte vill bry sig om
de här frågorna. Detta kommer i sin tur att leda till att mycket av det som vi
upplever som så viktigt går förlorat, nämligen att flera människor kommer
till Sverige.
Jag skall ta upp en annan fråga, som jag hoppas att ni som representerar
majoriteten har någon synpunkt på. Staten har trots allt anslagit 100 miljo-
ner kronor för den här verksamheten. Det skall bedrivas en kampanj, som
riktas mot Tyskland och andra länder, och där ingår naturligtvis statliga
pengar. Det är bara det att olika regioner, bl.a. Norrbotten, Västerbotten
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
45
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
46
och mitt hemlän Göteborgs och Bohus län, inte finns med. De kunde nämli-
gen inte betala in de pengar som krävdes för att få delta.
Om man med statliga pengar som hjälp skall satsa på Sverige som ett tu-
ristland, ter det sig märkligt att ett turistlän som Göteborgs och Bohus län
inte finns med, och inte heller Norrbotten, Västerbotten m.fl. Jag funderar
hur dessa pengar egentligen används.
Som Stina Eliasson var inne på, måste detta följas upp mycket noggrant.
Jag tror att man måste dra lärdom av de erfarenheter som har gjorts tidigare.
Ny demokrati diskuterar natur-turism och kultur-turism, och det var just
sådana projekt som Sveriges turistråd tidigare hade satsat ganska mycket på
för att köra i gång, med utgångspunkt från att man, med hjälp av undersök-
ningar vet vad naturen betyder, inte minst på kontinenten, där det är så
trångt, och att Sverige utgör en stor resurs när det gäller naturen och turis-
men.
Vi tappar alltså flera år, med utgångspunkt från att man av ideologiska
skäl bara bestämde sig för att Turistrådet skulle avvecklas, på grund av att
det var statligt.
Det ställs nu krav, inte minst från turistbranschen, på att staten skall ha en
roll som samordnare av olika saker i det här arbetet. Staten har också ett
ansvar, eftersom en stor del av de intäkter som Sverige får, i form av skatter
och annat som turisterna bidrar med, kommer oss alla till del. Staten är en
viktig aktör i de sammanhangen.
Jag utgår från att de här frågorna kommer att lösas, ungefär efter de rikt-
linjer som Socialdemokraterna i kulturutskottet har skisserat. Det är bara
att avvakta tills vi får en annan minister på det här området, så att ideologin
inte övergår till dumhet.
Anf. 51 BIRGITTA WISTRAND (m) replik:
Herr talman! Lennart Nilsson har talat om Turistrådets nedläggning och
om ideologi. Turistrådet lades ned av professionella skäl. Turistrådet arbe-
tade med fel saker på fel sätt. Vad vi behöver i Sverige är turism som profes-
sion, inte som social rättighet. Det är oerhört viktigt att föra fram det och att
en bransch där över 200 000 människor arbetar inte skall regleras av staten.
Det kan kortsiktigt kosta att lägga ned Turistrådet, men långsiktigt kom-
mer professionalismen att ta över. Ibland får man ta kortsiktiga kostnader
för att nå långsiktiga vinster. Det vet herr Nilsson också.
Vad som är mycket viktigt är att vi alla - det gäller både socialdemokrater
och oss i regeringspartierna - inser att turismen har haft svårigheter att hävda
sig i vårt land. Man kan fråga sig vad det beror på, om det inte anses vara
fint nog med kvinnoarbete, som att bädda sängar, tvätta, laga mat och köra
bussar, om det är det som gör att branschen har låg status. Vi borde alla ar-
beta för att höja branschens status.
Detta har ingenting att göra med vår minister, som är mycket intresserad
av dessa frågor. Det är synd att han inte är här.
Vi måste också ha uppdelningen klar för oss. Next Stop Sweden är det
företag som skall arbeta med att marknadsföra Sverige utomlands, och det
kan också arbeta i Sverige. Men det är branschens sak - det är branschen
som äger företaget, och vad den gör skall staten inte lägga sig i. Branschen
kan klara sig själv och stå på egna ben. Det är först när den får göra det som
det kan bli lönsamhet.
Just detta att staten har lagt sig i har hindrat verksamheten. Jag har många
gånger hört Turistrådets personal klaga över att staten hela tiden lade sig i
deras arbete och att detta var ett hinder för dem. Nu är de hindren äntligen
borta, och därför kan vi hoppas att det här kommer att bli ett framgångsrikt
projekt.
Anf. 52 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! I motsats till Birgitta Wistrand tycker jag att det är bra att
ministern inte är här. Hans uppfattning i de här frågorna medverkar inte till
en framgång för branschen.
Sedan säger Birgitta Wistrand att arbetet måste utföras proffsigt. Jag
måste ställa en motfråga: Är det speciellt proffsigt av ett nytt organ, som
skall bestå av proffs, att utelämna stora delar av Sverige, bl.a. Sveriges fram-
sida, Bohuslän, som jag kommer ifrån, i en kampanj som vänder sig till tys-
kar? Är det speciellt proffsigt att utelämna Norrbotten, med dess natur och
vidder, eller Västerbotten? Är det rimligt, när det görs en sådan beställning
med hjälp av statliga pengar?
Jag vill inte påstå att vi här i riksdagen skall lägga oss i hur man lägger upp
en broschyr och ger ut den, men Birgitta Wistrand har trots allt varit med
här i riksdagen och anslagit medel, som skall användas för att marknadsföra
Sverige. Då borde det i alla fall göras proffsigt.
Anf. 53 BIRGITTA WISTRAND (m) replik:
Herr talman! Tyvärr känner jag inte till vad frågan gäller. Jag förstår herr
Nilsson så, att det gäller någon broschyr som Next Stop Sweden har produce-
rat och att vissa landskap inte finns med i den. Det är i så fall att beklaga,
och det är viktigt att man tar upp frågan och diskuterar hur detta kommer
sig att de inte är med etc. Men det är inte en fråga som vi skall ta upp här i
kammaren. Det måste vara en fråga som de resp, länen får ta upp med den
organisationen. Sedan kan man aktualisera det igen. Men det är inte en fråga
som vi skall ta upp här. Den frågan måste branschen klara själv. Den skall
inte klaras av här i kammaren.
Anf. 54 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det kanske är en fråga för Riksdagens revisorer att titta på
hur man använder skattebetalarnas pengar på olika sätt.
Anf. 55 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jovisst, man är bekymrad för utvecklingen, men det innebär
ju inte, Lennart Nilsson, att man sitter med armarna i kors och inte gör nå-
gonting. Så gör inte folk ute i bygderna och framför allt inte folk som bor i
turistområdena. Man hittar på någonting. Man skapar sitt eget arbete. Det
finns t.ex. över 1 500 byutvecklingsgrupper. De behöver inga statliga pekpin-
nar. Man hittar på själv och tycker att det är mycket viktigt att turistreklamen
för bygden ges en lokal profil.
Lennart Nilsson sade att infrastrukturen inte hör ihop med det här. Det
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
47
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
48
gör den visst! Den hör i högsta grad ihop med det här. Men den ligger inte
inom kulturutskottets område. Det var det som jag underströk. Egentligen
borde allt här i världen ligga inom kulturutskottets område. Allting snurrar
ju egentligen runt omkring kultur och om det som vi sysslar med i kulturut-
skottet. Det var alltså detta som det handlade om. Det är också särskilt påpe-
kat i utskottsbetänkandet.
Statens roll är alltså att skapa förutsättningar. Näringsministern, eller tu-
ristministern, meddelade i dag att det kommer förslag om sänkning av mom-
sen på resor. Det vore ju bra. Det är ett steg i rätt riktning. Men den lokala
profilen när det gäller turistreklamen eller att sälja det egna turistområdet
är väldigt viktig.
Sverige behöver all den företagsamhet och all den idérikedom som finns
runt om i landet. Det kan inte bekymmer för utvecklingen hejda. Det kan
t.o.m. vara en inspiration till att göra någonting själv.
Anf. 56 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Stina Eliasson om att det är viktigt och ange-
läget att man ute i bygderna tar lokala initiativ och att man är uppfinningsrik
när det gäller att skapa förutsättningar för en levande turism i olika former.
Det håller jag med om, helt och fullt.
Det är bara det att sådana praktiska ting som jag nämnde i mitt anförande,
exempelvis information, inte borde ligga på den lokala bygruppen, eftersom
den inte klarar de kostnaderna, utan på samhället. Eftersom vi har nytta av
de intäkter som turismen ger borde det finnas ett organ, som Maja Bäck-
ström har skisserat, som tar ansvar för de delar som exempelvis de lokala
entreprenörerna och grupperna inte, med all rätt, kan ta kostnaderna för.
Det finns alltså samhällskostnader - för viktiga uppgifter i samhället - som
vi gemensamt måste svara för.
Det gäller naturligtvis att det finns en politik på det här området. Det är
tragiskt med den inriktning som regeringen från början skisserade, att man
inte här skall bry sig om någonting sådant, medan andra länder, exempelvis
Danmark och Norge, har insett vikten av att det finns samlade insatser på de
här områdena.
Anf. 57 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag förstod att Lennart Nilsson skulle hålla med mig. Det
gör Lennart Nilsson rätt i. Turismen är en viktig näring. Det underströk jag
i mitt huvudanförande, och det har jag också gjort i mina repliker.
Tänk vad annorlunda det är nu för tiden! Nu vill jag passa på att ta fram ett
historiskt perspektiv på turismen. 1917 hade man en demonstration i Järpen i
västra Jämtland. Det var en hungerdemonstration. Man gick omkring med
ett plakat där det stod: Bort med turisterna från våra bygder under kristiden!
Smör, mjölk och potatis åt arbetsfolket!
Det var på den tiden. Nu är tiderna annorlunda, men fortfarande är det
folk ute i de byar och de bygder där man vill ta hand om turister som arbetar
och som är det här arbetsfolket - det turistiska arbetsfolket.
Det finns, Lennart Nilsson, statliga insatser också för detta med affische-
rande och vad det nu var för någonting som Lennart Nilsson gav exempel
på. Vi har utvecklingsfonderna, länsstyrelserna, kommunerna, Kommunför-
bundet, Glesbygdsmyndigheten och inte minst Turistföreningen. Turistför-
eningen är den härliga ideella organisation som fortfarande känner sitt an-
svar och också är duktig på sådana här saker. Turistföreningarna och organi-
sationerna får också statliga stöd.
Anf. 58 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag hoppas att tiden kommer att medge att jag också ger herr
Nilsson litet svar på tal när det gäller vissa av hans påståenden. Men jag vill
först ge min syn på detta.
Den politiska trögheten i riksdagens sätt att agera skadar och försvårar
många gånger näringslivets agerande, samtidigt som det negativt påverkar
möjliga ökningar av statens intäkter. Se bara på hur ineffektivt politikerna
har hanterat turistnäringen! Det är en industri som omsätter sina dryga 110
miljarder av vilka staten totalt sett får in 60 öre för varje krona.
Här i riksdagen har turismen mer betraktats som en fråga om kultur och
rekreation, med social och regional anknytning. Detta avspeglas i att turis-
men sedan många år också ligger inom kulturutskottets område. Regeringen
har gudskelov börjat inse att turismen är en viktig näringspolitisk faktor och
tagit konsekvensen av detta och placerat turistfrågorna i Näringsdeparte-
mentet, där de hör hemma.
Det är sedan snart ett år aviserat att turistfrågorna här i riksdagen skall
överföras till näringsutskottet. Men denna enkla åtgärd har fastnat i byråkra-
tins irrgångar här i riksdagen. Det är bara att hoppas på ett beslut före plane-
ringen av nästa budgetår.
När det nu gäller Sverigeprofileringen gentemot utlandet har turismen
självfallet en stor betydelse, tillsammans med övriga säljande insatser för nä-
ringsliv, kultur etc. Nu saknas ett samlat grepp. Det sammanhänger med ett
delat eller splittrat beslutsfattande. För Exportrådet och turism svarar exem-
pelvis Näringsdepartementet, och för Svenska institutet svarar Utrikesde-
partementet.
Vi i Ny demokrati har föreslagit en utredning om ett gemensamt Sweden
center som skulle effektivisera alla insatser för att främja Sverigeprofilen
världen runt. Men det förslaget avslog riksdagen i går.
Ett sorgebarn i marknadsbilden är nu Svenska institutets mål och verk-
samheter. De lever i stort sett ett liv för sig. I propositionen från Utrikesde-
partementet talas nu - som så många gånger tidigare - om att det är viktigt
med en samordning av Svenska institutets verksamhet och insatser med ex-
empelvis Sveriges exportråd. Men varför då inte föra över ansvaret för
Svenska institutet till Näringsdepartementet och inordna verksamheten i
Styrelsen för Sverigebilden? Vi får inte vara rädda för att kommersialisera
kulturen och Svenska institutet. Här finns betydande ekonomiska samver-
kanseffekter att hämta.
Som vi alla vet beslöt riksdagen för ett år sedan att lägga ner det statliga
turistrådet och satsa på en förändrad organisation av den utlandsinriktade
marknadsföringen av Sverige som ett turistland. Riksdagen beslöt att till-
sätta en ny ”turistdelegation”, som nu arbetar under namnet Styrelsen för
Sverigebilden, med folk från näringslivet som skulle upphandla tjänster och
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 102
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
50
material inom en kostnadsram på 100 miljoner. De fick upphandla från vil-
ken part de önskade. Det skulle dock garanteras att huvudparten skulle upp-
handlas från en branschorganisation, som i dag representeras av Next Stop
Sweden.
Jag har personligen informerat mig om verksamheterna inom den nyeta-
blerade Styrelsen för Sverigebilden och Next Stop Sweden. Mot bakgrund
av den tidspress som gällt har man förvånansvärt bra klarat av att genom
olika åtgärder söka aktivera Sverige som turistland utomlands. Det gällde ju
att snabbt prioritera marknader och utvärdera de olika kontorsetablering-
arna utomlands, besluta om mässdeltagande och få fram resestimulerande
kampanjmaterial och mediesatsningar för innevarande sommar. Man stod
inför en enormt stor uppgift. Jag tycker att man har lyckats bra med den.
Till grund för budskapet om Sverige som turistmål låg en snabbt genom-
förd internationell attitydundersökning som visade vad man verkligen tycker
om Sverige i de för oss mest intressanta länderna. Enligt min uppfattning var
det ett viktigt och proffsigt grepp. Detta låg som grund för det budskap man
har gått ut med i år. Självfallet har tidspressen ibland tvingat fram beslut som
kanske inte inneburit den bästa lösningen. Det finns anledning att inför nästa
års planering få en avrapportering från Styrelsen för Sverigebilden och Next
Stop Sweden.
Jag vill även säga några ord om sammankopplingen mellan Styrelsen för
Sverigebilden och de investmenttankar som Simon Liliedahl berörde. Jag
tycker att det är förödande att splittra såväl ekonomiska som personella re-
surser, där man kanske inte ens har kompetens för dessa åtgärder. Jag hop-
pas att det blir en annan lösning framöver och att det kommer att ske snabbt.
Det i mitt tycke väl iscensatta åtgärderna och den låga kronkursen gör att
turistbranschen och därmed hela Sverige kan se fram emot en starkt ökad
utlandsturism i år. Den kommer helt säkert att positivt bidra till en minsk-
ning av arbetslösheten inom servicenäringarna, där man i dagsläget uppskat-
tar att 25 000-30 000 personer saknar jobb.
Ny demokratis upprepade krav på en sänkt turistmoms, som näringsminis-
tern i dag delvis förespråkar - med sänkt moms på resor och transporter -
gör att vi äntligen kanske får uppleva en ljusglimt i arbetsmarknadsmörkret.
Anf. 59 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Med den dystra arbetsmarknad och den ekonomiska kris
som vi har, gäller det att tillvarata de möjligheter som finns. Enligt min me-
ning har regeringen i alltför liten omfattning prövat huruvida turismen t.ex.
kan ge ökad sysselsättning. Det är först nu som några ljuspunkter kan ses,
bl.a. med det aviserade förslaget beträffande moms på resor.
Genom en satsning på turismen kan vi få snabba effekter på arbetsmark-
naden. Inom turistnäringen kan vi uppnå snabba effekter med kortsiktiga
åtgärder i förhållande till infrastruktursatsningar osv. Vi behöver gjuta in en
Gnosjöanda i turistsektorn. Det måste gå snabbt.
Vi skall ha turister på hotellen i stället för att hotellen skall utgöra bädd-
platser för Invandrarverket. Det är ingen ekonomisk lösning för Sverige i
längden. Vi behöver nya grepp och ett nytt entreprenörskap, och det måste
vi underlätta. I det sammanhanget har man på landsbygden försiktigt börjat
med bed and breakfast-systemet. I andra länder utbjuds bed and breakfast
som ett alternativ i tjocka kataloger. På turistmässan i Göteborg fanns det
en liten broschyr för det svenska systemet. Broschyren hade till stor del be-
kostats av deltagarna i kampanjen.
Det är viktigt med en lokal prägel och en utveckling för glesbygden. Här
behöver vi hjälp. En av mina motioner, som har behandlats av skatteutskot-
tet, har uppmärksammat Gotland. Vi måste göra något för Gotland. Det går
inte att bara sitta med armarna i kors. Det har vi gjort alltför länge nu. Den
här församlingen har beslutsvånda när det gäller Gotland. Vi är alltför
många fastlänningar här i kammaren och ser inte problemen, möjligheterna
och vilka åtgärder som måste vidtas för att Gotland skall få hjälp. Vi säger
fortfarande bara att Gotland skall få ett stöd till trafiken. Det är det gamla
resonemanget om bidrag som vi fortfarande arbetar med. På Gotland kan
man sköta sig själv. Gotland behöver inget stöd. Det enda som behövs är ett
vettigt beslut från denna församling och från regeringen. Vi skall förklara
Gotland som frihandelszon. Det skall vara ett frihandelsområde där det inte
finns några punktskatter. Vi skall göra Gotland attraktivt. Vi skall ta bort
bidraget till färjetrafiken på 500 000 kr om dagen. Detta bidrag medför att
andra kostnader stiger. På det här sättet skulle Gotland kunna bli vårt Got-
land året runt.
Jag har studerat bokningsläget. Birgitta Wistrand trodde och hoppades
här tidigare. Jag har tittat på fakta och på hur det ser ut. Just i dag är bok-
ningsläget inte alls särskilt ljust för Gotland. Det snackas här om olika höj-
ningar. I verkligheten finns det inte alls sådana siffror. Omfattningen av som-
marens bokningar är i stort sett som förra årets bokningar. Bokningsläget är
minus 1 % för viss trafik och plus 2 % för viss annan trafik. Det är det fak-
tiska läget. Man bokar sent. Eftersom man bestämmer sig sent, har vi fortfa-
rande en möjlighet att satsa. Utvecklingen måste ses som en form av samver-
kan. Turismen och skatterna hör ihop. Det låg ganska mycket i Stina Elias-
sons resonemang om att många frågor hör ihop med kulturutskottets om-
råde. Jag anser att vi som ett alternativ måste diskutera att införa en frihan-
delszon för Gotland. På så sätt kommer Nordeuropa att uppmärksamma
Sverige. Det är uppmärksamhet vi behöver. Vad vi har haft tidigare är höga
kostnader.
Nu är det i stället vårt grannland Danmark som kommer att ha höga kost-
nader. Jag hoppas att det kommer att ske en förändring, så att danskarna
kommer till Sverige. Enligt den senaste informationen gör de det i viss ut-
sträckning, men jag vill ha en ökad förändring.
I en jämförelse mellan hur stor andel av BNP - eller BNI, jag kommer inte
ihåg vilket det var - som i Sverige resp. Danmark går till turistverksamhet,
visade det sig att siffran i Sverige var 1,7 % medan den i Danmark var 2,7 %.
Den procentuella skillnaden är alltså bortåt 60 %. Man skulle kunna säga att
danskarna är 60 % duktigare på turism. Nu har vi emellertid fått en föränd-
ring av valutan, och den kommer att vara av betydelse i det här samman-
hanget.
Om vi gör en frihandelszon av Gotland kan vi uppnå marknad, och vi kan
uppnå det sociala målet - folk kommer då att ha råd att åka. Om man åker
i dag kostar det på Gotlandslinjen under högsäsong 350 kr. per person och
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
51
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
52
470 kr. för bilen. Om man jämför det med vad det kostar att åka över till
Finland märker man att det är en ofördelaktig konkurrenssituation. Det
finns där ingen konkurrens på lika villkor.
Det är viktigt att vi uppnår konkurrens på lika villkor, och vi måste därför
göra någonting kraftfullt.
Anf. 60 BIRGITTA WISTRAND (m) replik:
Herr talman! Jag vill fråga herr Zaar varifrån han har fått sina uppgifter
och om han talade om enbart bokningar till Gotland. Mina sagesmän och
sageskvinnor har faktiskt talat om ett ökat antal bokningar och att exempel-
vis stugor och hotell nu är mycket mer intressanta och uppbokade än vad de
var förra sommaren. Man kan enligt dem redan nu se den här ökningen.
Det är viktigt att vi nu försöker se de positiva förändringar som finns, så
att vi inte naglar oss fast vid det som inte går fullt så bra.
Anf. 61 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! De uppgifter jag redovisade, Birgitta Wistrand, är Gotlands-
linjens förbokningar från den 27 april 1993. Man har gjort jämförelser med
föregående år. Trafikorten Oskarshamn ligger då för juli månad på plus 2 %
men för juni månad på minus 2 %. Nynäshamn ligger för juni månad på mi-
nus 1 % och för juli månad på minus 1 % jämfört med bokningsläget den 27
april 1992.
Anf. 62 BIRGITTA WISTRAND (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bekymmersamt om herr Zaar tar situa-
tionen för just de här linjerna till intäkt för vad som kommer att hända i hela
Sverige. Därför var det bra att det kom fram att det var bara Gotland och
Gotlandstrafiken det gällde och inte landet i dess helhet.
Anf. 63 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Det här visar på en tendens, och man kan inte utifrån den
tro att allt är glädje på grund av den förändring som har skett. Jag har också
fått statistik som visar att man på något ställe redan nu har fyllt sommarens
bokningar. Vi går och glädjer oss åt sådant, men jag menar att man bör ta
reda på fakta och inte suddigt tala om ”hela landet”. Tendensen är inte sådan
som många glädjespridare säger att den är, utan ytterligare åtgärder behövs,
och de måste till nu. Det räcker inte med sådana här resultat. Vi behöver
mer. För maj månad är tendensen däremot glädjande, med bokningstal som
i procent ligger tvåsiffrigt högre än under maj månad för ett år sedan.
För övriga bokningar är det inte fråga om några exceptionella ökningar,
utan de bokningar som är gjorda motsvarar vad som under normala förhål-
landen skall nås med god marknadsföring. Nu har vi haft en nedskrivning av
kronan, och därför hade vi förväntat oss betydligt mer.
Anf. 64 BIRGITTA WISTRAND (m) replik:
Herr talman! Jag är ledsen att jag inte har tagit med mig de aktuella siff-
rorna. Jag lovar att jag skall göra det vid ett annat tillfälle, så att vi kan ta
det bit för bit och se var det har gått bra och var det har gått dåligt. Vad jag
ville komma ät var dels att det Claus Zaar sade gällde Gotland, dels att jag
har sett att det på många platser redan går bättre.
Jag förstår inte vad herr Zaar menar när han säger att vi behöver mer åt-
gärder. Är det staten som skall göra mer, eller vem är det som skall göra
mer?
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Turism
Anf. 65 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag vill bara tacka Claus Zaar för att han så vältaligt tog upp
min motion om Gotland som ekonomisk frizon.
Anf. 66 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Det vore mycket bra om fler moderater började tänka på att
vi bör förändra Gotlandspolitiken. Kan vi nå en överenskommelse om en
ekonomisk frizon, vilket också jag har föreslagit i en motion som behandlas
i skatteutskottet, så är det en glädjande utveckling.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (inriktningen av marknadsförings- och informationsinsatserna)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 126 för reservation 1 av
Åke Gustavsson m.fl.
Mom. 5 (kunskapsuppbyggnad för turiständamål i Östersund)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 21 för reservation 2 av
Simon Liliedahl.
Mom. 16 (medelsanvisningen till Styrelsen för Sverigebilden)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 127 för reservation 7 av
Åke Gustavsson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid arbetsplenum onsdagen den 5 maj.
53
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
54
Föredrogs
kulturutskottets betänkanden
1992/93:KrU20 Teater, dans och musik (prop. 1992/93:100 delvis),
1992/93:KrU22 Arkiv (prop. 1992/93:100 delvis),
1992/93:KrU24 Museer och utställningar (prop. 1992/93:100 delvis),
1992/93:KrU25 Inredning och utrustning av lokaler för kulturändamål
(prop. 1992/93:100 delvis) samt
1992/93:KrU26 Anslag på massmedieområdet (prop. 1992/93:100 delvis).
Andre vice talmannen meddelade att kulturutskottets betänkanden
KrU20, KrU22, KrU24, KrU25 och KrU26 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 67 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Nu när det skall bli teater ifrån talarstolen är det synd, tycker
jag som en av skådespelarna, att publiken går sin väg. Men det är väl inget
att göra åt.
Bakgrunden, herr talman, till denna debatt om teater, musik och dans är
ett omfattande utredningsuppdrag på detta område. Det har tillsatts en stor
kulturutredning, och man har på gång en utredning om Riksteatern och an-
svarsfördelningen mellan Riksteatern och de regionala teatrarna. Det är
fråga om en översyn av den regionala musikverksamheten och av de statliga
insatserna för fonogramproduktion och -distribution. Det är klart att den
sätter en viss prägel på detta betänkande.
Jag vill först säga några ord om Riksteatern. Den är som sagt föremål för
utredning. Vi i utskottsmajoriteten, som jag i det här fallet tillhör, tycker att
det är rimligt att under den här tiden hålla anslagsnivån uppe. Det är faktiskt
inte givet att resultatet av Teaterutredningen blir en begränsning av Rikstea-
terns verksamhet. Därför framstår budgetpropositionens förslag som ett slag
i luften.
Det tar också litet tid att se över teaterområdet. Vi har menat att det då
är rimligt med ett oförändrat anslag till Riksteatern med en viss uppräkning
för prisförändringar. Men i det här fallet tycks propositionen utgå från att
Riksteatern skall kunna avstå från pengar för andra verksamheter på kultur-
området. Jag vill i anslutning till detta ge en kommentar. Avgörande är att
teaterpubliken ute i landet får ett varierat utbud och tillräcklig valfrihet.
Länsteatrarna är i många fall ganska små och de har begränsade resurser. I
många fall har de dessutom en inriktning mot barn och ungdom. För läns-
teatrarna har det hittills inte heller utvecklats något särskilt betydande ut-
byte av produktioner dem emellan.
Detta innebär att oavsett hur lösningen blir för Riksteatern finns det, spe-
ciellt i mindre och medelstora orter samt på landsbygden, stor risk för ett
mindre utbud. Därför stöder vi socialdemokrater utskottsmajoritetens för-
slag- en utskottsmajoritet som vi bildar tillsammans med Vänsterpartiet och
Ny demokrati - om en ökning med 5 miljoner kronor till Riksteatern. Detta
ger även Riksteatern en viss kompensation för prisförändringarna.
Jag vill i det här sammanhanget också göra en liten kommentar till den
reservation som regeringspartierna har gjort när det gäller anslaget till Riks-
teatern. Jag citerar första meningen i reservationen: ”Utskottet anser att en
viss minskning av bidraget till Svenska riksteatern bör kunna göras redan för
nästa budgetår.”
Jag undrar hur man egentligen har tänkt, därför att på något sätt förutsät-
ter här Folkpartiet, Moderaterna, Centern och kds att resultatet av utred-
ningen skall bli en minskning av anslagen till Riksteatern. Jag tycker verkli-
gen att det är att föregå utredningen. Har ni redan nu bestämt er för att ut-
redningen skall landa i en minskning av anslagen till Riksteatern? För min
del vill jag nog helst se resultatet av utredningen innan något sådant förut-
sätts.
Vi har också från socialdemokratiskt håll en reservation, reservation nr 2,
som gäller Södra teatern. Den administreras nu av Riksteatern, men utnytt-
jas av ganska många andra såsom Operahögskolan m.fl. Där förekommer
också en omfattande gästspelsverksamhet. Vi anser inte att det är rimligt att
enbart Riksteatern skall ha ansvaret för Södra teatern, utan föreslår att en
stiftelse bildas som tar hand om teatern. Grundare kan vara Riksteatern,
Operan, Dramaten m.fl. Detta skulle ge förutsättningar att bevara den nu-
varande mångfalden i vad som ges på Södra teatern samt möjliggöra en för-
bättrad kvalitet.
På teaterområdet har vi också medverkat till att litet grand öka anslaget
till Folkoperan, vilket höjs med fyra grundbelopp.
Många motioner på teater- och musikområdet handlar om ökat bidrag till
de regionala verksamheterna litet varstans i landet. Dessa motioner avstyrks
av utskottet, och med hänvisning till de utredningar som är på gång har vi
socialdemokrater ingen annan mening.
Det finns dock ett undantag i det här fallet, nämligen Musikteatern i Göte-
borg. Musikteatern i Göteborg är en stor satsning. En ny och modem musik-
teater skapas minsann inte varje dag i detta land. Det är givet att det då kom-
mer att finnas behov av resurser för att få en verksamhet med hög kvalitet
som motsvarar det som finns i hus, teknik och servicefunktioner runt om-
kring. Ett ökat tillskott av grundbelopp innebär för Göteborgs musikteater
en förändring i de ursprungliga tankarna. Men jag menar att den förändrade
synen är befogad.
Vi har från socialdemokratisk sida motionerat om att inför nästa budgetår
öka anslaget med 45 grundbelopp. Vi har modifierat vår uppfattning för att
få en gemensam syn på detta. Det innebär en beställning till regeringen att i
nästa budgetproposition ge ökade bidrag till Göteborgs musikteater. Jag
tycker att vi på det här sättet har funnit en bra lösning, eftersom det såvitt
jag förstår säkerställer ökade resurser just till Göteborg. I och för sig kan
man säga att denna förstärkning hade behövts redan i år med tanke på att
Musikteatern skall invigas i september 1994. Men jag utgår ifrån att det nästa
budgetår blir en resursförstärkning som ändå hamnar i marginalen vad gäller
tidpunkten.
På teaterområdet har vi socialdemokrater också föreslagit ytterligare
5 miljoner kronor för fria teater-, dans- och musikgrupper. De karakterise-
ras av små ekonomiska villkor samtidigt som de har en inriktning mot barn
och ungdom. En mycket stor del av deras spelverksamhet sker ute i landet
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
55
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
56
kommunalt i skolor och på daghem just med inriktning på barn och ungdom.
Denna verksamhet påverkas av kommunernas budgetsystem, bl.a. kommu-
nernas resultatenheter. Det innebär stundom att dessa resultatenheter blir
ganska små. I kommunerna anser man inte att man har resurser till att ge
barnen den musikupplevelse som tidigare var möjlig när kulturanslagen sam-
manhölls i större enheter inom kommunerna.
I ett sådant läge för kommunerna är det mycket väsentligt att öka det stat-
liga stödet till de fria teater-, dans- och musikgrupperna. Det ger bl.a. en
signal till kommunerna att detta är fråga om en väsentlig verksamhet. Kom-
munerna är ju stundom ganska lyhörda för vad som beslutas i denna kam-
mare.
När det gäller Svenska rikskonserter finns en motion och en reservation
från oss socialdemokrater, där vi kräver en ökning med 2 miljoner just till
barn- och ungdomsverksamhet. Det är inte svårt att verbalt vara positiv till
kulturinsatser för barn och ungdom. Jag är ganska säker på att det blir flera
talare i den här debatten som kommer att vara verbala, men det måste ändå
finnas ett reellt innehåll i den verbala förståelsen och de verbala applåderna
för verksamhet kring barn och ungdom.
Jag har ytterligare en kommentar till Svenska rikskonserter som gäller fo-
nogramproduktionen i Caprice. I höstas kunde vi läsa i tidningarna om ned-
läggningshot och att departementet planerade att dra in pengarna till Cap-
rice. Jag skall ge regeringen beröm, eftersom den på denna punkt har tagit
sitt förnuft till fånga genom att den även i denna budget tagit med dessa
pengar.
Herr talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reservation 7. Vi står från so-
cialdemokratisk sida naturligtvis bakom även reservationerna 2 och 4, men
vi skall inte ta upp kammarens tid med att votera om dem. Jag vill yrka avslag
på reservationerna 1, 3, 5 och 6.1 övrigt yrkar jag bifall till hemställan i be-
tänkandet.
Anf. 68 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Jag skall inte hålla mig bara till dans och teater, utan jag skall
kortfattat tala om betänkandena 20, 22, 24, 25 och 26.
Ny demokrati har i sin partimotion om kulturpolitiken framhållit att vi vill
stödja det som har värde och kvalitet men som inte kan komma till stånd på
marknadens villkor.
Vem skall bidra till att försöka förändra kulturen i en riktning mot de
strömningar och det synsätt som finns på många håll i det Europa som vi nu
närmar oss med stormsteg? Där betraktas kulturen som en investering och
en tillväxtfaktor både för livskvaliteten och för statskassan. Det är bl.a. där-
för som vi har medverkat till att riksdagen har fattat beslut om att tillsätta
en särskild utredning om kulturen och Europa. Denna utredning och de av
riksdagen samtidigt beslutade utredningarna om museer och teatrar har
gjort att utskottet med rätt eller orätt tvingats att skjuta många viktiga mo-
tioner på framtiden medan vi avvaktar resultatet av dessa utredningar.
Mot denna bakgrund är det nödvändigt, vilket jag har framfört här tidi-
gare, att utredningarna slutförs med största skyndsamhet och inte långhalas,
vilket tyvärr är alltför vanligt.
Eftersom regeringen i propositionen i princip utgått från oförändrade an-
slag har vi i Ny demokrati i de allra flesta fall ställt oss bakom regeringens
förslag, då vi har tagit intryck av det ekonomiska krisläget som inte tillåter
oss att bevilja utökade anslag.
Vi har avstått från en total höjning. I de fall som vi har äskat om ökade
anslag, har vi kompenserat det med motsvarande neddragningar.
Vi har tyvärr inte lyckats enas i utskottet beträffande anslaget till Drama-
ten, Operan och Riksteatern. Problematiken landsorten-Stockholm har va-
rit i fokus. Man måste väga landsortens berättigade krav på utökat teaterut-
bud mot nödvändigheten att hålla hög kvalitet på våra nationalscener. Vi har
gjort allvarliga försök att jämka ihop dessa särintressen, inom utskottet och
inom landet, men vi har inte riktigt nått fram, vilket jag beklagar.
Kulturministern har i propositionen aviserat att Kulturrådets roll skall
granskas i samband med den parlamentariska översynen av kulturpolitiken.
Vi tycker att detta är bra, och vi accepterar inte att Kulturrådet ges utrymme
att föra sin egen kulturpolitik. Det är bl.a. därför som vi har valt att special-
destinera 7 miljoner av Kulturrådets utvecklingsmedel. Majoriteten av dessa
7 miljoner har vi föreslagit skall tilldelas museerna.
Vi har också i vår partimotion särskilt tryckt på nödvändigheten av att det
görs en helhjärtad satsning på bl.a. museerna, som vi anser har blivit styvmo-
derligt behandlade. Harriet Colliander kommer separat med all den sakkun-
skap som bara hon är mäktig att utveckla Ny demokratis synpunkter på den
nödvändiga upprustningen av museerna.
Då jag som ersättare med detta anförande sjunger min svanesång, åtmin-
stone för denna gång, vill jag tacka utskottskamraterna för en lärorik och
stimulerande tid. Vi har i varje fråga försökt diskutera oss fram till gemen-
samma lösningar för att få fram ett enigt utskottsbetänkande.
Min fromma förhoppning är att Sverige och dess politiker skall kunna
jobba på samma konstruktiva sätt som riksdagens kulturutskott och objek-
tivt pröva gemensamma lösningar och endast som en absolut sista utväg satsa
på reservationer. Mina reverenser för ett mycket kompetent utskott. Hos
mig finns i alla fall inga reservationer.
Anf. 69 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag kommer i detta anförande att främst uppehålla mig vid
tre av dessa betänkanden, nämligen KrU20, KrU22 och KrU26. Jag skall
litet kortfattat börja med att tala om teater, dans och musik.
Först vill jag säga att jag tycker att det är mycket tillfredsställande att ut-
skottet även detta år har klarat en ökning av bidraget till Riksteatern. Nu
föreslår utskottet 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag och drygt
500 000 kr till Folkoperan. Vänsterpartiet står naturligtvis bakom detta.
Vi hade däremot också gärna sett att det hade gått att få fram ett ökat stöd
till Göteborgsoperan redan nu. Men det gick tyvärr inte att få en utskottsma-
joritet för detta. Utskottet nöjer sig med att säga att regeringen får komma
med ett ökat statligt stöd till Göteborgsoperan nästa år. Med detta sägs göte-
borgarna vara nöjda. Det är bara att hoppas att de inte blir besvikna nästa
år.
Däremot är jag inte så nöjd med utskottets behandling av de fria teater-,
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
57
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
dans- och musikgrupperna. Det finns, herr talman, risk för att de fria grup-
perna håller på att hamna i ett slags ekonomiskt moment 22. Dålig ekonomi i
kommunerna ger neddragningar som drabbar dessa fria grupper genom färre
beställningar och mindre anslag. Regeringen kräver balans mellan de statliga
och lokala insatserna och höjer nu ett varnande finger genom att säga att det
är angeläget att de fria gruppernas betydelse för barn- och ungdomsverk-
samheten får ökat gehör också i den lokala miljön. Naturligtvis finns det en
hel del riktighet bakom detta. Vad det betyder är ju faktiskt att kommunerna
också måste ta sin del av ansvaret. Om de inte gör det kommer staten inte
att fullfölja sitt ansvar.
Men mittemellan detta står de fria grupperna, vilkas stora betydelse, sär-
skilt för barn- och ungdomsverksamhet, alla är rörande överens om. Jag ser
det som svårt för dem att kunna komma ur detta moment 22 om riksdagen
inte ökar stödet till verksamheten.
Vi i Vänsterpartiet har föreslagit en ökning av bidraget med 4 miljoner
kronor. I en socialdemokratisk motion och reservation begärs 5 miljoner
kronor. Jag tycker inte att det finns någon anledning för mig att ställa dessa
förslag mot varandra. Jag och mitt parti kommer alltså att rösta på den so-
cialdemokratiska reservationen, även, vilket jag tillåter mig att påpeka, om
jag tycker att den skulle ha haft en litet annorlunda lydelse. I stället för att
det står ”med avslag på motion 1992/93:Kr252” borde det ha stått med anled-
ning av motion 1992/93:Kr252. Men det är litet petitesser.
När det gäller kulturutskottets betänkande 26 om anslag på massmedie-
området har Vänsterpartiet föreslagit att det särskilda stöd till lokal pro-
gramverksamhet som har funnits sedan 1986 och som regeringen nu vill ta
bort skall få finnas kvar.
Detta stöd har använts bl.a. för att underlätta igångsättandet av verksam-
heten i lokala kabelsändarföretag. Enligt vår uppfattning är det viktigt att på
olika sätt uppmuntra och stödja sådan här lokalt förankrad TV-produktion.
I massmediernas förlovade land, USA, har man faktiskt insett detta. I
USA finns det nämligen t.ex. en lag om - skulle man kunna säga - allemans-
TV. Denna lag ger alla medborgare rätt till elementär utbildning, tillgång till
produktionsutrustning och utnyttjande av lokala TV-stationers sändnings-
tid. Idén är alls inte dum. Det närmaste vi kommer USA:s förhållanden är
alltså nämnda stöd till lokal programverksamhet.
Det finns all anledning att ha kvar det här stödet. Det är också viktigt för
yttrandefriheten, som framhålls på ett annat ställe i betänkandet. Vi i Sve-
rige, som har betydligt stoltare och längre traditioner på detta område än
USA, borde kunna behålla det här mycket blygsamma stödet.
Nämnda lag i USA har faktiskt haft betydelse exempelvis för den ameri-
kanska kvinnorörelsen, som på ett utmärkt sätt har kunnat gå ut med en bred
debatt via den här lokala programverksamheten. Naturligtvis skulle lik-
nande grupper i Sverige kunna få hjälp av ett svenskt lokalt stöd. Det kan
också gälla ungdomar som vill lära sig att använda det nya mediet, olika or-
ganisationer osv.
Regeringen påstår i sin proposition att ekonomin för svenska lokala kabel-
sändarföretag har förbättrats, eftersom pengar kan tas in via reklam. Därför
58
anser man att stödet inte längre behövs. Utskottet tillstyrker framlagda för-
slag.
Såvitt jag förstår innebär det att utskottets majoritet delar framförda upp-
fattning. Eftersom kabelsändarföretag får ta in pengar via reklam, behövs
det inte - tycks man mena - något stöd för igångsättning av projekt och ut-
bildning när det gäller människor som skall ta itu med dessa saker.
Jag misstänker att det hela gått litet hastigt till. Att lokala företag kan få
in pengar via reklam säger ju inte något om vilka resurser i övrigt som kan
finnas för just sådan här projektverksamhet.
Ännu märkligare verkar resonemanget bli litet längre fram i betänkandet.
Man säger: ”---de lokala verksamheter som stödet avsetts för har varit av
värde. Deras betydelse för att befästa yttrandefriheten och deras pedago-
giska betydelse kan framhållas, liksom värdet av de utvecklingsprojekt och
det erfarenhetsutbyte som genomförts.”
Detta begriper jag. Men sedan säger man: ”Det kan därför framstå som
naturligt att frågan om befrämjande av dessa verksamheter i lämpligt sam-
manhang blir föremål för ytterligare överväganden.”
Det här återfinns längst ner på s. 13 i betänkande 26. Jag skulle faktiskt,
herr talman, vilja ha detta översatt till begriplig svenska.
Kanske den kloka Charlotte Branting, som skall tala efter mig, kan för-
klara vad utskottet menar.
Är riksdagen alltså ett olämpligt sammanhang när det gäller att i denna
fråga avgöra om det lokala stödet behövs eller inte? Finns det något lämpli-
gare sammanhang än just riksdagen? Vilket är det i så fall? Det skulle jag
gärna vilja veta. Och vad menar utskottet med att säga att det kan framstå
som naturligt med ”ytterligare överväganden”? Av vem? frågar jag. Hur och
när? Har tidigare överväganden varit onaturliga på något sätt?
Jag skulle väldigt gärna vilja ha svar på mina frågor. Om Charlotte Bran-
ting inte vill svara, kan kanske någon från de andra regeringspartierna göra
det. Samtliga står ni ju bakom utskottets skrivningar. Det gör däremot inte
jag.
Således yrkar jag bifall till Vänsterpartiets motion Kr313, yrkande 13.
I samma motion, men det gäller då yrkande 15, begär vi att frågan om
alternativa distributionsformer för kulturtidskrifter skall utredas.
Det är det dyra distributionsstödet, herr talman, som många kulturtid-
skrifter slutligen stupar på. Det är bara de tidskrifter som har mycket stora
upplagor som kan distribueras via de kommersiella kanalerna.
Frågan om ett särskilt kulturporto för befordran av bl.a. tidskrifter har
tidigare behandlats av riksdagen. Men intresset för att stödja kulturen ge-
nom ett billigare brevporto var inte så stort för några år sedan. Jag kan i
och för sig hålla med om att frågan inte är så lätt. Var någonstans skall man
exempelvis avgöra vilka tidskrifter som skall komma i åtnjutande av billigare
porto? Är det tidskrifternas innehåll som skall vara avgörande för vilka som
kommer i fråga? Det här är svåra problemställningar.
Oavsett dessa kvarstår distributionsproblemen. Det är inte till fyllest att
säga att det är Postens sak att avgöra vilket rabattsystem som skall gälla. I
och för sig säger utskottet samma sak som Kulturrådet begärt, nämligen:
Visst är det tillåtet att förhandla med Posten.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
59
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
60
Jag tror dock att det är svårt att finna lösningar i det avseendet. Det borde
vara möjligt att komma fram på annat sätt. Vi föreslår alltså att frågan utreds
och att utredningen kommer med ett förslag till riksdagen om distributions-
stödet.
Jag yrkar alltså bifall till motion Kr313, yrkande 15.1 det sammanhanget
vill jag också säga att vi avser att rösta för reservation 2 i betänkande 26.
Reservationen, som inte framställts av oss, gäller medelsanvisningen under
anslaget Stöd till kulturtidskrifter.
Herr talman! Slutligen några ord om betänkande 22 som gäller arkiv. I det
sammanhanget koncentrerar jag mig på diskussionen om uppbyggnaden av
Vadstena slotts vallar som arkivlokaler.
Först och främst vill jag slå fast att jag kommer att yrka bifall till en rad
motioner. Det gäller motion Kr297, yrkande 1 från oss i Vänsterpartiet. Vi-
dare gäller det Socialdemokraternas motion Kr201, Kristdemokraternas,
Folkpartiets och Centerpartiets motion Kr210 samt Moderaternas motion
Kr266. I samtliga dessa motioner föreslås en utbyggnad av Vadstena slotts
vallar.
Eftersom jag i mitt eget parti har haft vissa problem med att förklara att
det här faktiskt inte handlar om bypolitik utan att det gäller en viktig kultur-
politisk fråga vill jag ta tillfället i akt och något redogöra för bakgrunden till
att just utbyggnaden av Vadstena slotts vallar är en så viktig angelägenhet
för kulturutskottet och riksdagen.
Man böljade uppföra Vadstena slott redan 1545. Efter diverse om-och
tillbyggnader stod slottet färdigt i böljan av 1600-talet. Trots att Vadstena
slott, precis som så många andra liknande byggnader, fick förfalla under
1700- och 1800-talen är det ett av den svenska renässansens bäst bevarade
och finaste byggnadsverk. I dag är slottet en levande kulturbyggnad.
Slottet inrymmer numera lokaler för landsarkivet och Vadstena-Akade-
mien. Vidare finns det ett museum och utställningslokaler i slottet. Slottet
ger också plats för olika kulturevenemang.
Ursprungligen var Vadstena slotts borggård, precis som när det gäller öv-
riga Vasaslott som byggdes som försvarsanläggningar, omgärdad av vallar.
Men de är sedan länge borta.
För över tio år sedan påbörjades en uppbyggnad som avsågs ske i två etap-
per. Etapp 1 är färdig och har innefattat uppförandet av den östra vallen.
Under en tioårsperiod var det tänkt att den södra och den västra vallen skulle
byggas. Vallarna skulle inrymma arkivlokaler för landsarkivet.
Etapp 2 är, trots fattat beslut, ännu inte genomförd.
Under årens lopp har olika partier väckt många motioner om återupp-
byggnaden av vallarna.
Framlagda förslag torde alltså vara väl förankrat hos en bred majoritet i
riksdagen.
En uppbyggnad av de här vallarna fyller flera olika behov. För det första
tycker jag att det är en kulturvårdande angelägenhet och ett ansvar för oss
att färdigställa det påbörjade bygget. Vi har inte fler bevarade byggnader
från Vasatiden än att vi borde vårda oss om de som finns och i möjligaste
mån rekonstruera dem om så behövs.
För det andra behövs de lokaler som vallarna skall inrymma för Landsar-
kivet Vadstena, som saknar tillräckliga arkivutrymmen. Östergötland är för
övrigt ett s.k. intensivdataområde. Det ställer stora krav på arkivutrymme.
Som det nu är förvaras på grund av platsbristen - östra vallen räcker inte
till - mycket av materialet i tre inte alls arkivvänliga depåer.
Under de år som Vadstena slotts vallar har debatterats i kammaren har
man hävdat att en eventuell delning av Landsarkivet i Vadstena och en flytt-
ning av en del av det arkivmaterial som kommer från Småland skulle ge till-
räckligt utrymme för kvarvarande material. Argumentet för en utbyggnad
av vallarna faller därmed. Men, herr talman, lokalbristen i de nuvarande lo-
kalerna är redan mycket stor och arkivmaterialet ständigt i växande. Beho-
vet av större lokaler för Vadstenaarkivet kommer att kvarstå även efter en
eventuell delning.
För det tredje behöver de rum i själva slottet som i dag används av landsar-
kivet friställas för att bl.a. ge Vadstena-Akademien nödvändigt utrymme.
För det fjärde skulle vallarna framför slottet ge en betydligt bättre bild av
hur Vasaborgen en gång såg ut, och borggården skulle bli en utmärkt inram-
ning för diverse kulturevenemang, framför allt under sommarmånaderna.
Jag skulle i det här sammanhanget vilja slå ett slag för en av de idéer som
har dykt upp under de här diskussionerna. Det är en idé om att utforma en
amfiteater, som har förts fram av bl.a. Vadstena-Akademien. Förslaget går
ut på att avsluta den förhoppningsvis blivande södra vallen med en stor
trappa som skulle vetta ner mot en scen framför det nordvästra kanontornet.
Det här, herr talman, tycker jag är en utmärkt intressant idé. Jag förutsätter
att såväl Riksarkivet som Byggnadsstyrelsen tar till sig det här förslaget inför
den förhoppningsvis kommande utbyggnaden av vallarna.
Till de här fyra argumenten kommer slutligen ett femte. Arbetslösheten i
Östergötland ligger en bra bit över riksgenomsnittet. Alla tänkbara byggpro-
jekt borde övervägas nu för att i någon mån lindra arbetslösheten. Därför är
det särskilt angeläget att inte vänta ytterligare med att genomföra det tidi-
gare fattade beslutet att återuppföra resten av försvarsvallarna kring Vad-
stena slott. Få projekt ligger så långt framme som detta, vilket innebär att
man skulle kunna komma i gång ganska snart efter det att beslut har fattats
här i riksdagen.
Vad pengarna till detta beträffar behöver jag alltså inte mer än yrka bifall
till de motioner jag har nämnt. Jag behöver inte yrka bifall till den resursför-
delning som vi hade motionerat om, eftersom utskottet vänligt nog har påpe-
kat att sådana här investeringar inte kräver någon medelsanvisning över an-
slaget för Riksarkivet och landsarkivet, som jag har föreslagit.
Med detta, herr talman, ser jag fram emot och hoppas på att en enig riks-
dag äntligen ställer upp för en utbyggnad av Vadstena slotts vallar.
Anf. 70 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Tänk efter, vad är det egentligen som ger oss riksdagsleda-
möter en liten extra kick, avkoppling eller stimulans till fortsatt tufft jobb.
Jo, säkert svarar många av oss att det är när vi kan komma ut ur det här huset
några timmar för ett givande teaterbesök, en medryckande musikupple-
velse, en vacker eller häftig dansföreställning eller någon annan kulturaktivi-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
61
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
62
tet. I det här avseendet skiljer vi oss inte heller från de flesta andra männi-
skor.
Jag hörde av en tillfällighet häromdagen delar av ett radioprogram om vad
kulturen betyder för olika människor. Där framkom bl.a. att kulturlivet i Sa-
rajevo aldrig har varit så levande och aktivt som nu, under denna svåra tid.
En annan deltagare berättade om vikten av kulturen som gränsöverskri-
dande kraft. Hans dotter hade haft svårt att anpassa sig i ett nytt land med
nytt språk, men då känt en stark trygghet i att ägna sig åt musik. Beethoven
kunde hennes nya kamrater förstå, även om de inte förstod hennes språk.
Det är något som vi kanske också bör tänka på när det gäller våra invand-
rare.
Bo Göransson från Kungliga tekniska högskolan berättade hur viktigt
man i dag ansåg det vara att blivande civilingenjörer får undervisning i huma-
niora och får uppleva kultur. Allt fler får upp ögonen för kulturens betydelse
för infrastrukturutveckling, ekonomisk tillväxt, överlevnadsmöjligheter,
etc. Allt detta är bra och nödvändigt.
Bra är det också att vår regering anser det angeläget och nödvändigt att
bedriva en aktiv samhällspolitik på kulturområdet också i ekonomiskt be-
svärliga tider. Kultursektorn har undantagits från de generella besparings-
kraven. Statens kulturbudget är faktiskt större än föregående år, ca 35-40
miljoner, även om vi som jobbar med kulturfrågor gärna skulle sett att den
var en ännu större del av kakan.
Vi har i dag att behandla sex stycken kulturbetänkanden, och det har fallit
på min lott att nu ägna mig åt teater, dans och musik. Det gör jag ju gärna.
Även om jag skulle kunna prata mycket och vackert om värdet av landsarkiv,
lokaliserat till Växjö, skall jag överlåta arkivfrågorna till Aiwa Wennerlund.
Elisabeth Fleetwood skall prata om museer och utställningar och, Elisabeth
Persson, klok eller inte, jag tackar för det, vill jag överlåta massmediefrå-
gorna och svaren på de frågorna till den kloke Hugo Hegeland.
Först kan jag konstatera att utskottet har enat sig kring de skrivningar och
förslag som handlar om regional musikverksamhet. I stora stycken är vi
också eniga i de övriga momenten, angående Operan, Dramaten, Svenska
rikskonserter, regional och lokal teater, dans- och musikinstitutioner och fria
teater-, dans- och musikgrupper.
På fyra av anslagsposterna är skillnaden pengar. Det handlar om att So-
cialdemokraterna och, förstår jag nu, Vänstern lägger på ca 12,5 miljon mer
än regeringspartierna. Även om jag i varje enskilt fall - det handlar om Riks-
teatern, Folkoperan, Rikskonserter och ”fria” grupperna - skulle kunna
säga att det säkert är motiverat, så är det min smärtfyllda plikt att säga att vi
inte har de pengarna i vårt budgetalternativ. Jag vill gärna fråga Anders Nils-
son varifrån han skall ta pengarna? Det skulle vara intressant om vi fick en
klar redovisning av det i dag.
I två fall, när det gäller Riksteatern och Folkoperan, gör Socialdemokra-
terna gemensam sak med Ny demokrati. Även om Simon Liliedahl har för-
klarat i ett särskilt yttrande att han inte yrkat bifall till några av sina egna
kostnadsökningar, t.ex. vad gäller museer, måste ändå Ny demokrati vara på
det klara med att resultatet av agerandet blir att budgetunderskottet ökar
med ca 5,5 miljon. Så var det med det sparnitet! Det går ju alltid att föreslå
besparingar om man vet att de inte går igenom. Dessutom är det lite konstigt
att man inte håller fast vid sina förslag. Ändå vill jag återgälda vänligheten
från Simon Liliedahl och tacka så mycket för den här tiden och för trevligt
samarbete i utskottet, även om det inte alltid har lett till resultat.
Nästa vecka, den 5 maj, samlas ledamöterna till det första sammanträdet
i den nya utredningen om kulturpolitikens inriktning. Av direktiven till ut-
redningen framgår det bl.a. att frågan om kulturella centrum i landet, insat-
ser för barn och ungdom samt sambandet mellan de kulturpolitiska ställ-
ningstagandena i stat, kommun och landsting särskilt skall beaktas.
Jag tog i vår kulturdebatt den 1 april upp en hel del om direktiven, så jag
skall inte gå in på det. Men jag vill i detta sammanhang säga till Anders Nils-
son att vad det gäller barn och ungdom är det i alla fall inte bara vackert tal
från min eller regeringsrepresentanternas sida, utan man satsar faktiskt i den
här budgeten 3 miljoner extra på barn och ungdom.
Också utredningen om Riksteatern och länsteatrarna skall nu sätta i gång
sitt arbete. Därför är det självklart, som många sagt i debatten, att många
motioners verkliga avgörande inte kommer förrän i samband med att utred-
ningens förslag behandlas. Jag tycker ändå att det är angeläget att notera
den fortsatta uppbyggnad och förstärkning av de regionala och lokala tea-
ter-, dans- och musikinstitutionerna som redan nu görs. Utskottet understry-
ker också vikten av att denna uppbyggnad verkligen fullföljs som ett led i
arbetet med att skapa ett väl fungerande kulturliv i hela landet. Det tycker
jag är väldigt viktigt.
Tio nya grundbelopp till de nya länsteatrarna i Bohuslän och Kalmar och
nio grundbidrag till Teater Halland föreslås samt tre nya grundbidrag till de
nya kammarorkestrarna i Sundsvall och Jönköping. Det här är faktiskt sats-
ningar ute i landet.
Utskottet noterar speciellt att man tycker att det är viktigt att lokala och
regionala intressenter - inte minst i bistrare ekonomiska tider - också tar sitt
ansvar. Det känns angeläget att understryka detta.
Att ett enigt utskott föreslår tillkännagivande till regeringen är inte så van-
ligt, så det finns anledning att notera det. Utskottet har besökt Göteborg och
tagit del av Göteborgs stora musikteatersatsning och tycker att den är av så
stor betydelse och så stort intresse för hela landets kulturliv, att det finns
anledning att genom ett tillkännagivande uppmärksamma regeringen på att
Göteborgsoperan i nästa budgetproposition bör få ett ökat statligt stöd.
Det är en imponerande mängd föreställningar som de fria teater-, dans-
och musikgrupperna har. Jag har räknat ut att det är ca 10 900 föreställ-
ningar per år. De har ökat år för år. Därför blir jag litet förvånad när Elisa-
beth Persson tar till så drastiska uttryck och påstår att det är så illa ställt med
dem. Jag upplever det inte så. Förra året fick de fria grupperna en kraftig
ökning av sitt anslag. Därför har utskottsmajoriteten - trots den stora verk-
samheten, som oftast är av väldigt god kvalitet - accepterat regeringens för-
slag vad gäller pengarna på denna punkt. Jag yrkar alltså avslag på förslaget
om anslagsökning i reservation 7.
Utskottet besökte förra veckan Svenska rikskonserter. Det var ett mycket
givande besök, som gav oss en bra inblick i Rikskonserters vitt förgrenade
intresseområden. Också här är en översyn på gång, t.ex. en om Rikskonser-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
63
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
ters relationer till länsmusiken i framtiden och statliga insatser för fonogram-
sektorn. Självfallet tycker också jag att det är viktigt att Rikskonserters in-
satser för barn och ungdom förstärks, men jag tror ändå att det finns möjlig-
het att göra det inom de ekonomiska ramar som man där har.
Herr talman! Till sist några ord om Operan och Dramaten. Jag är glad för
att utskottet nu enigt accepterar den av regeringen föreslagna ökningen på
ca 5,5 % till Operan och Dramaten när det gäller verksamhetsmedlen och
med hänsyn till den faktiska hyresökningen för lokalerna.
Med tanke på alla motionsyrkanden om anslagsminskningar härvidlag
tycker jag det finns anledning att dra en lättnadens suck för alla vänner och
nyttjare av dessa nationalscener. Och som landsortsbo vill jag säga att jag
verkligen tycker att detta är hela nationens angelägenhet. Det är inga särin-
tressen, Simon Liliedahl, som här beaktas genom dessa satsningar.
Jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att se att våra skolungdomar
efter besök här i riksdagen drar i väg bort till våra nationalscener. Prissätt-
ningen måste då vara sådan att biljetterna är åtkomliga för ungdomar och
för en bred allmänhet. Det är också viktigt att möjligheter ofta ges för radio-,
TV-, grammofon- och bandinspelningar från nationalscenerna.
Självklart står jag bakom de reservationer i betänkandet som jag under-
tecknat, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 1 och av-
slag på reservationerna 2, 4 och 7.
Anf. 71 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har inte pengar, sade Charlotte Branting. Jag skall säga
att jag har respekt för det argumentet. Det är alltså ett argument som är en
realitet i vissa lägen. Det respekterar jag som sagt. Men när Charlotte Bran-
ting frågar var vi socialdemokrater skall ta pengarna, vill jag gärna se att
Charlotte Branting har respekt för att vi som parti har hanterat den totala
budgeten på ett annat sätt och på kulturområdet anvisat ett större belopp än
regeringen. Det är skälet till att vi när det gäller de fria grupperna, Rikskon-
serter och Riksteatern har mer pengar reserverade än vad regeringen har.
Att ha respekt för att det inte finns pengar är en sak. Men jag ställde en
fråga i mitt inledningsanförande och läste upp vad Charlotte Branting och
regeringsföreträdarna i utskottet har sagt, nämligen: Utskottet anser att en
viss minskning av bidraget till Svenska riksteatern bör kunna göras redan
nästa budgetår.
Där utläser jag att det är underförstått att det i framtiden skall skäras, men
att det redan kan ske nästa budgetår, oberoende av vad utredningen kommer
fram till för resultat. Då tycker jag att argumentationen inte är lika hederlig
som när det gäller pengarna, för det är ett rejält skäl att säga nej till ett för-
slag som vi kommer med. Är det här fråga om, Charlotte Branting, att ni
redan har bestämt er för att Riksteatern skall raseras?
Sedan skulle jag vilja ta upp det här med ungdomar. Barn- och ungdoms-
satsningar är inte bara fagert tal. Både när det gäller fria grupper, som till
stor del har inriktat sin verksamhet mot barn och ungdom, och när det gäller
Rikskonserter har vi förenat fagert tal med resurstilldelning. Det tycker jag
är förnuftigt att göra.
64
Anf. 72 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Jag hade kanske inte väntat mig att jag skulle få en utförlig
redovisning från Socialdemokraterna av var man skulle ta 218 miljoner ytter-
ligare för att satsa på kulturen. Det är inte heller så att vi från regeringspar-
tierna har fått klart för oss vilka besparingar Socialdemokraterna över huvud
taget har tänkt att göra, även om de säger att de vill göra ungefär lika stora
besparingar som regeringspartierna. Vi får vänta ytterligare ett tag tills vi får
se er motion med anledning av kompletteringspropositionen. Då kanske vi
kan få tydligare svar. Jag ger i alla fall inte upp hoppet.
Beträffande Riksteatern vill jag säga att det inte var så länge sedan som
Anders Nilsson hade en ombytt roll mot vad jag har just nu. För några år
sedan fick man i utskottet bordlägga frågan om Riksteatern flera gånger då
vi satt i opposition och hade en större pengapung vad gäller Riksteatern.
Man kan bara konstatera att då var inte engagemanget för Riksteatern så
stort. Nu har länsteatrarna byggts ut ytterligare. Därför är det litet konstigt
att i detta läge lägga sig på en högre nivå när det gäller Riksteatern.
Självfallet har vi inte bestämt oss för hur fördelningen mellan länsteat-
rarna och Riksteatern skall ske, Anders Nilsson. Det är ju det som utred-
ningen enligt direktiven skall syssla med. Om sedan formuleringen i vår re-
servation är olycklig, ber jag i så fall om ursäkt. Men det är självklart att
utredningen skall se på den här frågan. Sedan får vi se hur pengarna skall
fördelas i framtiden.
Jag vill också kommentera en sak som Anders Nilsson tog upp i sin inled-
ning. Det gäller Södra teatern. Huvudmannaskapet för Södra teatern har
utretts. Denna utredning kom då fram till att man från Operan, Riksteatern,
Operahögskolan och Teatercentrum kunde tänka sig att gå in, men man ville
inte skjuta till några ytterligare resurser. Kulturrådet anser därför att Riks-
teatern sköter den här uppgiften bra. Vi finner således ingen anledning att i
dag ändra på förhållandet. Också detta är en fråga som man kan se över
längre fram.
Beträffande Folkoperan, en fråga som också Anders Nilsson tidigare var
inne på, gäller samma sak, dvs. att de pengar som finns i dagens läge inte
räcker till. Men det finns ju möjlighet för Kulturrådet att i framtiden ge yt-
terligare pengar till Folkoperan. Jag vill verkligen understryka Folkoperans
oerhört viktiga betydelse.
Anf. 73 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall begränsa den här repliken till frågan om Rikstea-
tern, eftersom jag tycker att den är mest väsentlig.
En socialdemokratisk regering föreslog neddragningar av anslaget till
Riksteatern. Charlotte Branting, det reagerade vi socialdemokrater i riksda-
gen emot. Vi gick alltså emot vår egen regering. Skillnaden mellan ert och
vårt agerande är att när er regeringen angriper Riksteatern, då jamsar ni
med. Vi har en konsekvent politik och syn när det gäller Riksteatern, som vi
har fullföljt oberoende av regering. Ni har vänt kappan efter vinden.
Anf. 74 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Nej, det här är sannerligen inget jamsande. Vi har en klar
uppfattning om hur pengarna skall fördelas mellan teatrarna just för näst-
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 102
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
kommande år. Utredningen skall sedan se på det långsiktiga. Hur Anders
Nilsson än räknar, har Riksteatern onekligen mer pengar att röra sig med,
även med vårt nuvarande förslag, än man hade med ert förslag på den tiden.
Anf. 75 SIMON LILIEDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Charlotte Branting var litet halvgramse på mig för att jag
hade visat ekonomiskt lättsinne i fråga om 5,5 miljoner.
Om det är någon här som är sparsam, så är det jag. Jag tror att jag vid
varje sammanträde som jag har deltagit i har predikat sparsamhet och att
varje anslagspost kan reduceras med minst 10 %. Dels vill jag gneta ihop de
5,5 miljonerna, dels har vi föreslagit omdisponeringar och sparbeting när det
gäller de av Kulturrådets medel som inte är specialdestinerade.
Jag vill verkligen understryka att de nödvändiga miljonerna till Rikstea-
tern går att spara ihop utan några större problem. Men man måste fastställa
sparbeting för alla som skall använda statliga pengar.
Anf. 76 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Det är ju gott och väl att Simon Liliedahl föreslår en hel del
besparingar på kulturområdet. Samtidigt vet han att inget annat politiskt
parti ställer upp på dessa besparingar. När han sedan föreslår kostnadsök-
ningar på andra områden, blir ju budgetunderskottet större. I detta fall
handlar det om 5,5 miljoner.
Jag vill fråga Simon Liliedahl angående den besparing som Ny demokrati
föreslår skall göras på bidraget till utvecklingsverksamhet. Är Simon Lilie-
dahl verkligen klar över vad som skulle ske, om den besparingen hade ge-
nomförts under förutsättning att vi andra hade ställt oss bakom detta bespa-
ringsförslag? Det skulle gå ut över bl.a. ungdomsverksamhet, teaterverk-
samhet, dansverksamhet, bibliotek och sommarfestivaler. Jag tror inte ens
att Simon Liliedahl skulle tycka att det vore så bra. Kvar står ändå att bud-
getunderskottet troligtvis ökar med 5,5 miljoner på grund av dagens debatt.
Vid den förra debatten som Simon Liliedahl och jag hade ville Simon Li-
liedahl att det skulle tillsättas ett antal parlamentariska utredningar. Det gör
ju inte det hela billigare jämfört med om man tillsätter ensamutredare.
Anf. 77 SIMON LILIEDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill naturligtvis inte dra ner på de områden som Char-
lotte Branting talade om. Däremot vill jag dra ner på de administrativa kost-
naderna. Det är dessa kostnader som jag tror och vet att man kan minska
på alla områden. Att minska administrationskostnaderna kommer inte att
påverka den verkliga verksamheten, och det vill jag fästa stor vikt vid.
Anf. 78 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Med all respekt för Simon Liliedahls ekonomiska kunnande,
måste jag ändå säga att det är ganska konstigt om 15,5 miljoner skulle kunna
inbesparas på de administrativa kostnaderna, när det totala anslaget är ca 24
miljoner. Det är icke realistiskt. Så det är allt tur att den besparingen inte
gick igenom.
66
Anf. 79 ALWA WENNERLUND (kds):
Herr talman! I de civila, statliga arkivmyndigheterna - Riksarkivet i
Stockholm och de sju landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göte-
borg, Härnösand och Östersund - förvaras nu ett arkivbestånd som uppgår
till 300 000 hyllmeter. Inom Riksarkivet finns även en särskild avdelning för
arkivinformation, som skall framställa kopior av arkivmaterial samt regi-
strera och distribuera arkivinformation, Svensk arkivinformation i Ram-
sele - SVAR.
Arkivutredningen har konstaterat att de statliga myndigheternas arkiv
från 1950 och framåt inte motsvaras av en lika omfattande utbyggnad av
Riksarkivets och landsarkivens depåkapacitet. Utredningen har vidare be-
räknat att den civila statliga sektorn växer med 20 000 hyllmeter - efter gall-
ring - per år. Till detta kommer arkivinformation som lagras på annat sätt,
t.ex. mikrofilm. Utöver detta tillkommer de omfattande leveransbehoven
som uppstår till följd av bl.a. privatiseringen av affärsverk och en del en-
skilda arkiv. Man beräknar att ca 140 000 hyllmeter arkivhandlingar under
1990-talet behöver levereras till Riksarkivet och landsarkiven, bl.a. därför
att enligt arkivlagen - som trädde i kraft den 1 juli 1991 - skall myndigheter-
nas arkiv på sikt överföras till arkivmyndighet. I denna lag finns även be-
stämmelser om arkivbildningens syften, arkivvård, uppgifter och gallring.
Detta gör att Riksarkivets och landsarkivens resurser behöver förstärkas
i samband med att man tar emot arkivleveranser från myndigheter. Sådan
resursöverföring skulle göra att Riksarkivet kunde planera och bygga ut de-
påverksamheten alltefter de behov som föreligger.
Herr talman! Regeringen har genom beslut i februari i år uppdragit åt
Riksarkivet att utreda frågan om utbyggnad av landsarkiven. Detta arbete
skall redovisas i oktober i år. Utskottet kan därför inte ta ställning till de
olika motionerna om utbyggnad av landsarkiven innan utredningen är klar.
Det är otillfredsställande att detta dragit ut på tiden. Därför är det viktigt
att regeringen återkommer så snabbt som möjligt i frågan om en eventuell
vidareutveckling av landsarkiv i sydöstra Sverige eller en fortsatt utbyggnad
och restaurering av försvarsvallarna vid Vadstena slott. Men oavsett hur man
bedömer frågan, är det viktigt att se Vadstena slott även utifrån andra ut-
gångspunkter än enbart för arkivverksamhet, nämligen från kulturmiljösyn-
punkt. Det är viktigt att slottsmiljön kan återställas inom rimlig tid, inte
minst för andra kulturella verksamheter såsom bl.a. Vadstena-Akademien
och olika utställningar som är betydelsefulla för turismen.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i kulturut-
skottets betänkande 22.
Anf. 80 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Aiwa Wennerlund beskrev här hur mycket material Riksar-
kivet och landsarkiven har att hantera. Hon markerade också hur viktigt det
är med en utbyggnad av Vadstena slotts vallar. Jag förstår inte hur Aiwa
Wennerlund kan yrka bifall till hemställan i betänkandet i så fall. Vad tycker
Aiwa Wennerlund att man skall göra i Vadstena med det material som ligger
i icke arkivvänliga depåer? Det skulle jag gärna vilja ha reda på.
När det gäller en skyndsam eller inte alltför långsam, eller hur nu Aiwa
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
67
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
68
Wennerlund uttryckte sig, utbyggnad av vallarna vid slottet för landsarkivets
räkning, har det nu gått 12-13 år sedan det förra beslutet fattades. Jag skulle
gärna vilja veta vad kds anser är rimlig tid i det här sammanhanget.
Anf. 81 ALWA WENNERLUND (kds) replik:
Herr talman! Det pågår en utredning som Riksarkivet håller i. Den skall
utreda frågan om utbyggnad av landsarkiven. Den skall redan i höst, i okto-
ber, presentera en utvärdering. Vi får väl vänta och se vad man kommer fram
till i den. Efter det hoppas vi att regeringen kan återkomma om utbyggna-
den.
Anf. 82 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Behövs det en utvärdering av den nuvarande situationen när
det gäller utbyggnaden av landsarkivet i Vadstena, Aiwa Wennerlund? Be-
slut om det är redan fattat. Det är många år sedan det beslutet fattades. Jag
tror att Aiwa Wennerlund möjligen har missuppfattat vad den här utvärde-
ringen kommer att handla om. När det gäller Vadstenaarkivet kan det knap-
past inte framkomma något nytt.
Däremot är naturligtvis inte frågan om var ett eventuellt nytt arkiv för
södra Sverige skall ligga avgjord. Frågan om det skall ligga i Växjö, Kalmar,
Jönköping eller någon annan ort kvarstår att lösa. Men har den egentligen
med utbyggnaden av vallarna att göra? Anser kds det?
Anf. 83 ALWA WENNERLUND (kds) replik:
Herr talman! Vad jag kan förstå - jag har inte varit med i tolv år - väntar
man med utbyggnaden av Vadstena vallar tills den utredning som Riksarki-
vet håller på med är färdig.
Anf. 84 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! Jag har för avsikt att kommentera kulturutskottets betän-
kande nr 24 som behandlar museer och utställningar. I huvudsak vill jag ta
upp den del som berör Arbetets museum i Norrköping.
Frågan om statens engagemang i Arbetets museum har ju varit föremål
för debatt i den här kammaren flera gånger under de senaste åren.
När vi hade en socialdemokratisk regering ansåg den borgerliga oppositio-
nen att riksdagen gick för långt i sitt stöd till museet. När vi sedan fick en
borgerlig regering föreslog kulturministern i fjol följdriktigt, utifrån sina ut-
gångspunkter, riksdagen att kraftigt sänka stödet till Arbetets museum.
Lyckligtvis blev det inte så, eftersom både kds och Centerns representan-
ter i kulturutskottet agerade. Jag vill framhålla att de agerade berömvärt.
Till skillnad från kulturministern såg de det ansvar som staten har, och bör
ha, för Arbetets museum. Riksdagen beslutade alltså i fjol att gå emot kul-
turministerns förslag om nedskärning av anslaget till Arbetets museum.
I årets kulturbudget under posten Bidrag till vissa museer går förvisso kul-
turministern försiktigare fram och föreslår att anslaget till Arbetets museum
skall vara oförändrat på nivån 9 miljoner kronor. Tyvärr nöjer sig den bor-
gerliga majoriteten i kulturutskottet med ett oförändrat anslag.
Det hade nog kunnat accepteras om det inte hade varit så att andra likvär-
diga museer erhåller en uppräkning av sina anslag. I några fall erhåller de
dessutom kompensation för övergången till flexibla lönebidrag. Det får
alltså inte Arbetets museum del av.
Vi socialdemokrater har föreslagit i en motion att anslaget till Arbetets
museum skall räknas upp med 500 000 kronor. Det skulle kompensera för
pris- och löneuppräkningar på samma sätt som har skett hos övriga museer.
Varför är det då angeläget att inte Arbetets museum missgynnas? Museet
utgör ett nytt inslag i den svenska museivärlden. Det är mycket intressant
både nationellt och internationellt, och det är mycket uppmärksammat. Vid
Arbetets museum ägnar man sig inte i första hand åt att samla in föremål,
även om detta förekommer i samarbete med Nordiska museet.
Utgångspunkten för museet är arbetet och att i första hand dokumentera
erfarenheter i arbetslivet och arbetet i nutid. Det görs också bl.a. av Nor-
diska museet. Det är värt att nämna att Arbetets museum och Nordiska mu-
seet samarbetar kring just dokumentationen. Det nya ligger i att man på Ar-
betets museum lägger tyngdpunkten vid den folkbildande verksamheten.
Genom seminarier lyfter man fram de frågor som dokumentation och utställ-
ning utgör en del av.
Som exempel kan nämnas den dokumentation som man gjorde kring det
typiska kvinnoyrke som städning utgör. Utställningen heter Kring en trappa.
Den beskriver det tunga och slitsamma arbete som trappstädning är om man
har det som yrke. Dokumentationen blev en mycket läsvärd bok där kvinnor
berättar om sina erfarenheter från yrkeslivet. Berättelserna har också gestal-
tats i en utställning.
Man har anordnat seminarier där de erfarenheter som dokumenterats ta-
gits upp till debatt. Avsikten med debatten är att låta erfarenheter och syn-
punkter vara grunden för en utveckling framåt i tiden. Det är alltså känne-
tecknet för Arbetets museum att man tydligare än andra museer, med histo-
rien som grund, faktiskt gör insatser för att även vara med och påverka fram-
tiden i en positiv riktning.
Den nämnda utställningen, Kring en trappa, går i dagarna till den nor-
diska museifestivalen i Stavanger för deltagande i den tävling som anordnas
för nordiska utställningar.
Exemplen på angelägna verksamheter vid Arbetets museum skulle natur-
ligtvis kunna vara fler, men jag skall avstå från att ta fram fler i det här sam-
manhanget.
För egen del kan jag inte frigöra mig från intrycket att den borgerliga ma-
joriteten fortfarande sitter fast i tanken att Arbetets museum är arbetarrö-
relsens museum och att det är av det skälet som museet särbehandlas i bud-
getsammanhang. Fackföreningsrörelsen och kooperationen är förvisso stif-
tare av museet. Men den verksamhet som bedrivs syftar till att dokumentera
och beskriva arbetet som sådant. Det är ju dit statens stöd går. Det är inte
arbetarrörelsens historia och framtid det handlar om. Det är arbetets bety-
delse och förutsättningar som berörs.
Det förs inte motsvarande resonemang från borgerligt håll när det gäller
Stiftelsen Tekniska museet som i sin konstruktion liknar Arbetets museum,
men till skillnad från Arbetets museum är det näringslivet som är stiftare av
Tekniska museet.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
Det vore värdefullt om utskottsmajoriteten kom till insikt om hur viktigt
det är att bättre stötta den verksamhet som bedrivs vid Arbetets museum
och därmed på ett bra sätt komplettera det svenska museiväsendet med ett
museum som beskriver det som utgör en mycket stor del av allas våra liv,
nämligen arbetet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen vid
kulturutskottets betänkande nr 24.
Anf. 85 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag skall tala om länsmuseerna och de centrala museerna i
litet olika perspektiv - om länsmuseerna som fria kulturinstitutioner och om
de centrala museernas samlingar som ett nationellt intresse.
Vi är nog alla här ense om att varje länsmuseum är unikt och har en egen
profil. I propositionen inför omorganisationen av länsmuseiväsendet i mit-
ten på 70-talet beaktades detta. Där sades att länsmuseerna skulle få det fulla
ansvaret för statsbidragets användning. Därefter har med åren det alltmer
mäktiga Kulturrådet tagit sig före att intervenera i museernas frihet.
Varje länsmuseum vet bäst vad det behöver. Om textilsamlingen håller på
att förintas, är det inte ett grundbelopp för en ny tjänst som ekolog som man
behöver eller en ny tjänst för kulturmiljövård. Kulturrådet uppträder också
som jultomte och viftar med pengar som museerna kan få om de ansöker
härom. Många söker också en slant, även om det inte gäller just det Kultur-
rådsprojekt som ligger i linje t.ex. med museets dokumentationsverksam-
het.
Kulturrådet har bränt av många enstegsraketer, pengar som i ett längre
perspektiv kan sägas ha varit bortkastade. Jag hälsar därför med tillfredsstäl-
lelse att Kulturrådets roll skall granskas i den kommande kulturpolitiska ut-
redningen.
Vi har i vår motion om kulturpolitiken konstaterat att centralmuseerna är
styvmoderligt behandlade. Kulturministerns skrivningar, som jag tror i vissa
stycken är Kulturrådets, är på sina ställen direkt fientliga. Man har t.ex. åter-
igen börjat missbehandla Nordiska museet.
Jag tycker också att skrivningarna i propositionen visar på en dålig insikt
i vari museernas svårigheter består. Vi föreslog därför att delar av Kulturrå-
dets julklappspengar, som vi litet vanvördigt säger inom museivärlden, dvs.
deras utvecklingsmedel, skulle specialdestineras till vård, konservering och
bearbetning av samlingarna.
Jag vill i detta sammanhang säga till Charlotte Branting att det inte hand-
lade om att vi ville höja anslagen. Vi ville omfördela inte 15 utan 7 miljoner
av dessa medel direkt till museisamlingarnas vård och konservering. Vi me-
nar att man i tider av ekonomisk kris inte har råd att leka med pengar, utan
dessa måste i första hand gå till basverksamheter, även till sådant som inte
är spektakulärt.
Jag menar att man i sådana här tider noga måste definiera vad som är na-
tionellt intresse, vad man måste ge pengar till för att det i ett längre perspek-
tiv skall finnas kvar. Jag menar därför att man med berått mod får lov att
ifrågasätta om man har råd att ge pengar till musikfestivaler och den ena eller
70
den andra verksamheten som man återigen kan ge pengar till när det blir
bättre tider.
Vi vet att museernas samlingar på många håll är i dåligt skick och att en
väntan på den kommande museiutredningen inte förbättrar läget. Vi har
dock accepterat utskottets förslag att hänskjuta frågan till museiutred-
ningen, och det är därför, Charlotte Branting, som vi inte har reserverat oss.
Vad gäller utredningen kan det kanske ibland kännas bekvämt och bra att
ha en sådan att hänvisa saker och ting till, och det gäller väl också för rege-
ringen. Jag har tänkt på detta när det gäller Naturhistoriska riksmuseet, där
regeringen hänvisade de två självklara driftstjänsterna till geosonden in i
Museiutredningens dunkel. Ett mycket klokt kulturutskott uppmärksam-
made dock detta och kommer nu tillsammans med regeringen att rätta till
detta.
För att återgå till länsmuseerna, som vår reservation gäller, menar vi i Ny
demokrati att länsmuseerna skall vara självbestämmande, att det är ledning-
arna för museerna som skall bestämma hur pengarna skall användas och hur
verksamheten skall se ut. Också Länsmuseernas samarbetsråd vill att så skall
ske.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till vår reservation avseende mom.
20 i betänkandet nr 24.
Anf. 86 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! När jag talade om 15,5 miljoner, Harriet Colliander, hänsyf-
tade jag på det särskilda yttrandet vid det betänkande som jag hade att be-
röra och som behandlar teater, dans och musik. I det särskilda yttrandet har
Simon Liliedahl hänvisat till förslaget om 15,5 miljoner i besparingar på an-
slaget Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet. Det var det
som jag talade om.
Jag vill när jag ändå har ordet också framhålla att vi inte tycker att det
är riktigt korrekt att säga att Nordiska museet har missbehandlats. Det står
faktiskt i betänkandet att detta bereds inom Kulturdepartementet. Men det
kommer Elisabeth Fleetwood att tala vidare om.
Anf. 87 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Vad jag syftar på när jag säger att Nordiska museet har blivit
missbehandlat är utfallet av en jämförelse mellan hur Nordiska museet och
Statens konstmuseer har behandlats när det gäller de kostnader som de har
haft för bevakning. Statens konstmuseer får rabatt på återbetalningen, men
inte Nordiska museet. Jag undrar vad det beror på. Vi börjar inom musei-
världen fråga oss om den missbehandling som Nordiska museet har utsatts
för under åren nu skall gå i repris.
Anf. 88 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! I regeringssammanträde den 25 februari angav statsrådet
Friggebo vilka nya kulturutredningar som skulle genomföras. Det gällde
bl.a. en som berör det område som vi här talar om, nämligen museiområdet.
Vi välkomnar dessa utredningar, och vi välkomnar kanske ännu mer det för-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
71
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
slag som då förelåg, nämligen om enmansutredningar på teater- och musei-
områdena. Det var dock ett annat förslag som bifölls av riksdagen.
Personligen - jag inskränker mig nu till att tala för mig själv - anser jag att
det var ett beklagligt beslut. Jag tror att inte bara jag utan ganska många har
kommit fram till att detta kommer att få den effekt som vi som var på den
förlorande sidan då anförde, nämligen att det blir en försening av utredning-
arna. Jag har haft kontakt med personer som kommer att arbeta med dessa
frågor, och vi är ganska övertygade om att den risken är stor.
Jag ser att Åke Gustavsson begär ordet, och det betyder kanske att vi får
en debatt om detta. Det allra bästa vore naturligtvis om vi väntade med den
debatten tills utredningarna är klara. Musik- och teaterutredningarna skall
enligt direktiven vara klara i slutet på mars 1994, men jag fruktar att de då
inte kommer att vara det.
Jag tror att vi kan vara eniga om att museiväsendet behöver utredas. Det
är mycket som man skall gå igenom: samverkansformer, länsmuseerna, de
kommunala museerna, centrala museer och ansvarsmuseer. Under musei-
veckan i Göteborg, där några av oss var närvarande, talade man om ansvars-
museerna. Från de andra museernas sida ansåg man att ansvarsmuseerna
inte hade tagit det ansvar som de borde ta. Från ansvarsmuseernas sida sades
att detta inte var så lätt att göra, eftersom beslutet härom hade fattats i riks-
dagen utan att några extra resurser hade getts. Trots detta hade man under
senare år ändå lyckats öka sitt ansvarstagande.
Jag skall fatta mig kort, eftersom det är sent och många ledamöter kanske
är på väg hem till andra delar av vårt land.
När det gäller Arbetets museum vill jag gå tillbaka till det som sades förra
året. När vi då höjde medelstilldelningen till Arbetets museum sade vi att
detta gjordes under förutsättning att stiftelsen inför kommande år skulle ta
ett större ansvar. Vid det står vi fast.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i alla delar. Jag inskränker mig
nu till detta och återkommer om jag får någon direkt fråga.
Anf. 89 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill beröra de utredningar som Elisabeth Fleetwood tog
upp. Det är lätt att hamna fel i enmansutredningar. Det kan ligga en styrka
i att en utredning är parlamentariskt tillsatt. Jag kan ge exempel på en utred-
ning som hamnat fel därför att utredaren inte har varit klar över de utgångs-
punkter som gäller. Jag tänker på Arkeologiutredningen, där utredaren inte
har förstått kvintessensen med arkeologiska utgrävningar, att det inte är grä-
vandet som det handlar om utan om kunskapsinhämtning.
Museifrågorna är mycket komplicerade, som vi hörde Elisabeth Fleet-
wood säga. Vi känner inte så stort förtroende när vi ser att en statssekrete-
rare från biståndsområdet skall sköta Museiutredningen. Det är en förkla-
ring till att vi gärna vill ha en parlamentarisk medverkan, som kan ge en styr-
ning i rätt riktning.
Anf. 90 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Jag håller med Harriet Colliander om att detta kan vara en
mycket besvärlig materia. Inte desto mindre eller kanske just därför behöver
vi denna utredning. Jag tycker att de direktiv som vi fått från kulturministern
mycket bra täcker det fält som vi måste gå igenom.
Låt mig också säga att utredaren, Bengt Säve-Söderbergh, faktiskt har er-
farenhet även från detta område och inte bara från biståndsområdet. Han
har varit ordförande i Folkets museum, och jag har genom mina kontakter
med honom förstått att han sedan barndomen varit med i museivärlden. Jag
tror att valet av honom var ett bra val och att vi skall kunna genomföra denna
utredning.
Min skepsis riktar sig framför allt mot den korta utredningstiden, fram till
mars 1994. Jag är orolig över den, men framtiden får utvisa hur det går. Vi
får se om vi är klara den 1 mars.
Anf. 91 MONICA WIDNEMARK (s):
Herr talman! I kulturutskottets betänkande KrU26 behandlas filmpoliti-
ken. Så sent som den 9 december beslutade majoriteten i riksdagen att im-
portverksamheten med vuxenfilm skulle läggas ner. För oss socialdemokra-
ter är detta en så angelägen fråga att vi har fört fram den igen.
Den verksamhet som Filminstitutet har bedrivit har varit ett komplement
till den privata marknaden. Filminstitutet har sett som sin uppgift att bredda
utbudet av filmer för svensk biopublik. Av de ca 200 filmer som varje år har
premiär i vårt land är ca 75 % engelskspråkiga. Merparten av de övriga fil-
merna importeras i regel av Filminstitutet. Det är i huvudsak import av
”smal” vuxenfilm som Filminstitutet har inriktat sig på.
Vi socialdemokrater anser att det är angeläget att Filminstitutet får be-
hålla rätten att importera vuxenfilm. Då kan institutet tillsammans med de
privata importörerna tillgodose den svenska filmpublikens behov. Det som
ligger i detta ”tillsammans” är en tillgång som vi skall vara rädda om.
Filminstitutet besitter i dag en mycket stor kompetens när det gäller film-
import och har också ett mycket gott renommé i världen. Därför är det vik-
tigt att den kunskap som institutet har byggt upp under 18 år inte raseras och
försvinner.
Efter vad jag har fått mig till känna, var de fria filmimportörerna inte på
det klara med vad som skulle hända med filmimporten efter den 1 januari i
år. Problemet för de fria importörerna var de ekonomiska transaktionerna i
samband med importen, och det problemet rättades till när riksdagen fat-
tade beslut den 9 december.
De fria importörerna ansåg sig inte vara utsatta för konkurrens av Filmin-
stitutet. De arbetade tillsammans, och de kompletterade varandra. Riksda-
gens beslut om att stoppa Filminstitutets rätt att importera vuxenfilm kom
därför som ett dråpslag för flera importörer - när de väl förstod innebörden
av beslutet.
Men vad händer då i dag hos de fria importörerna? Jo, de kommer inte att
kunna fylla behovet av importerad vuxenfilm. En fri importör har en viss
volym per år som importören kan klara att upprätthålla. Betänk detta, mina
vänner: Det är viktigt för dem att kunna upprätthålla den volym de redan
importerar. Men de fria importörerna klarar inte att öka den volymen. Vad
blir då konsekvensen? De fria importörerna upprätthåller den volym de tidi-
gare har haft, men Filminstitutet får nu ej importera. Filimstitutets import-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
73
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
74
volym har varit 20-25 filmer per år. Alltså blir det en minskad filmimport för
svensk vuxen publik. Var det verkligen meningen? Jag tycker att vi alla skall
tänka efter.
Vi socialdemokrater tycker att det skulle vara glädjande för svensk film-
publik om riksdagen beslutar att Filminstitutet även fortsättningsvis skall få
behålla rätten att importera vuxenfilm.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen
nr 1.
Jag vill också passa på att yrka bifall till betänkandets reservation nr 2 om
Stöd till kulturtidskrifter.
Anf. 92 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till hemställan i kulturutskot-
tets betänkande nr 26 om anslag på massmedieområdet. Jag yrkar avslag på
de två reservationerna framförda av Socialdemokraterna.
Nu hörde vi Monica Widnemark tala sig varm för att anslag till Filminstitu-
tets import av film för vuxenpublik inte bör avvecklas. Jag tycker att det bör
avvecklas, och jag är övertygad om att den motivering som utskottet har
framfört är hållbar. Utskottet framhåller - givetvis majoriteten - att efter-
som andra importörer nu i betydande omfattning ägnar sig åt import av kva-
litetsfilm förvuxna, anser utskottet att det med fog kan ifrågasättas om Film-
institutet även i fortsättningen skall importera vuxenfilm.
Utskottet anser det angeläget att understryka betydelsen av den princip
som enligt regeringens förslag i fortsättningen skall vara bärande för den
framtida statliga filmkulturella politiken och som bl.a. innebär att Filminsti-
tutet inte bör ägna sig åt aktiviteter som branschen eller andra organisationer
på filmens område kan göra.
Det här betyder att jag yrkar avslag på reservation nr 1.
Vidare har vi reservation nr 2, som gäller stöd till kulturtidskrifter. Även
Elisabeth Persson var inne på den frågan, och hon ville ha alternativa distri-
butionsformer för kulturtidskrifter. Hon anser att förslagen bör utredas.
Även här har utskottets majoritet en motivering. Det är onödigt att upprepa
den. Om någon är intresserad är det bara att läsa detta tunna betänkande.
Men utskottet anser det inte vara erforderligt med någon riksdagens åtgärd
med anledning av motion Kr313 yrkande 15, som återspeglar denna tanke.
Enligt regeringens förslag skall stödet till kulturtidskrifter sänkas med 2
miljoner kronor. Enligt den socialdemokratiska reservationen är situationen
för landets kulturtidskrifter emellertid sådan att stödet inte får urholkas. Vi
moderater, och även andra borgerliga representanter i utskottet, anser att
situationen för landets ekonomi är sådan att vi måste minska en rad utgifter.
Annars lär vi aldrig få ned budgetunderskottet. Det är en första förutsättning
för att Riksbanken varaktigt skall kunna sänka räntan. Det är något som
t.o.m. statsministern och skatteministern kräver, vilket dock förvånar Riks-
banksfullmäktige.
Vidare finns det ett särskilt yttrande, och det är tre moderater som står för
detta. Mitt namn är inte med på grund av att jag inte var närvarande vid
justeringen. Men jag delar helt den uppfattning som framkommer här. Vi
anser att ett statligt stöd till En bok för alla-verksamheten bör utgå endast
när det gäller litteratur för barn och ungdom. Det finns nämligen redan ett
rikt utbud av kvalitetslitteratur för vuxna till lågt pris utan statliga subventio-
ner.
Jag anser att det är helt onödigt med ett statligt anslag till En bok för alla-
verksamheten. Vi får vaije månad ungefär fyra exemplar från denna verk-
samhet. Det har också övertygat mig om att subventionen är onödig. Därför
förutsätter vi moderater att regeringen i den kommande budgetprövningen
beaktar våra synpunkter, så att vi slipper rösta mot vår övertygelse någon
mer gång.
Anf. 93 MONICA WIDNEMARK (s) replik:
Herr talman! Hugo Hegeland säger att problemet för de fria importörerna
säkert kommer att ordna sig. Men vi socialdemokrater tror inte att de fria
importörerna kommer att klara av att tillhandahålla det antal filmer per år
som ändå bör importeras till Sverige. Vad kommer att hända med filmban-
ken i framtiden om det importeras färre och färre filmer?
Vi socialdemokrater vill att Filminstitutet skall få behålla rätten att impor-
tera. Vi tycker inte att det skall råda något förbud. Filminstitutet skall få
behålla rätten att inom ramen för sin verksamhet få importera film för
vuxenpublik.
Anf. 94 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Jag känner faktiskt inte till att Filminstitutet inte har rätt till
att importera film. Men de får betala för importen själva. Vi fick tidigare ta
del av en förteckning över film som hade importerats. Ett flertal av dessa
filmer hade bara haft 50-60 åskådare - i dubbel bemärkelse. Jag är helt över-
tygad om att importstödet har varit onödigt. I dagens läge med ett budgetun-
derskott på över 200 miljarder kronor är det lätt att spara på den onödiga
utgiften.
Anf. 95 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Charlotte Branting utlovade att Hugo Hegeland såsom en
exeget skulle tala om för mig huruvida utskottet menade att riksdagen var ett
olämpligt forum för att överväga stöd till den lokala programverksamheten.
Jag har suttit kvar här och sett fram emot Hugo Hegelands tolkning av
utskottets skrivning, som bl.a. Hugo Hegeland står bakom. Jag uppfattade
inte att jag nåddes av denna ynnest.
Vad menar ni med att säga att stödet till lokalt producerad TV-verksamhet
har varit bra och viktigt och att det kan därför framstå som naturligt att frå-
gan om befrämjande av dessa verksamheter i lämpligt sammanhang får bli
föremål för ytterligare överväganden? Det här är ju ett argument för att av-
slå stödet.
Anf. 96 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Visserligen sade Charlotte Branting att jag är en klok man,
men det var ett förhastat uttalande. Jag har liknande svårigheter att svara på
vad som menas med den här passusen. Den är inte kristallklar.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Teater, dans, musik
m.m.
75
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Statliga
förvaltningsfrågor
Anf. 97 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tackar för detta. Jag ser fram emot att vi åtminstone kan
vara ense på en punkt, dvs. om att utskottsmajoriteten har uttryckt sig på ett
något suddigt sätt. Jag beklagar bara att det har fått de konsekvenser det har
fått. Det dunkelt skrivna har fått vara vägledande för övriga utskottsledamö-
ters ställningstagande i frågan om att avveckla stödet.
Jag beklagar att det är på det viset, och skulle naturligtvis gärna se att åt-
minstone utskottets medlemmar röstar för mitt yrkande, vilket går ut på att
det lokala stödet kommer att kvarstå.
Anf. 98 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag skall bara göra någon liten kommentar om de olika kul-
turutredningarna och eventuella förseningar. Det var ju som Elisabeth Fleet-
wood själv antydde hon som lurade upp mig i talarstolen.
Jag skall inte gå in i polemik med någon om detta. Jag vill bara säga att
jag liksom Harriet Colliander hoppas att utredandet skall gå bra. Det är i sak
en vettig lösning, och vi får se vad som händer. Jag för min del hoppas att
man skall kunna klara verksamheten på ett bra sätt. Det är alltså bra i sak
att man utreder.
Det andra jag vill kommentera är Harriet Collianders inlägg om arkeolo-
giutredningen, vilken jag tycker är mycket viktig. Den är för närvarande ute
på remiss. Om det kan leda någon till att bötja fundera på politiska konse-
kvenser vill jag gärna markera att Socialdemokraterna är mycket kritiska till
det resultat utredningen har kommit fram till. Det kan vara ett exempel på
hur en utredning kan köra snett.
Jag har haft många kontakter med människor som arbetar med utgräv-
ningar. De undrar vad tusan utredningen håller på med.
Hugo Hegeland citerar utskottets majoriet som förra året skrev att andra
filmimportörer i betydande omfattning ägnar sig åt import av kvalitetsfilm
för vuxna, och att det inte skulle bli några problem om Filminstitutet slutade
att importera. Situationen är nog dess värre i dag inte sådan. Det har upp-
stått ett tomrum. Den anglosaxiskproducerade filmen - framför allt den
amerikanska - har såsom Monica Widnemark sade förut kommit att bli helt
dominerande. Jag tycker att det är ett nationellt kulturellt intresse att med-
verka till att vi får impulser och intryck också från andra kulturer än den
anglosaxiska. Det handlar litet grand om att stödja avantgardismen. Det gör
man faktiskt i dessa sammanhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU18 Statliga förvaltningsfrågor.
76
Anf. 99 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: ”Begränsa nådemöjlighe-
ten vid livstidsstraff’.
Livstidsstraff döms ju ut för mycket grov brottslighet. För mord kan man
döma till tio års fängelse eller till livstid. När domstolen dömer till livstid,
innebär det enligt rättegångsbalken livstid. Men i praktiken får alla som
döms till livstid nåd.
Vi i Ny demokrati vill skärpa straffskalorna generellt, och vi vill också att
man utreder förutsättningarna för att begränsa möjligheterna till nådeansö-
kan vid livstidsstraff. Vi anser att livstidsstraff skall vara livstidsstraff, om
det inte föreligger synnerliga skäl till att det inte skall vara det.
Vi vill alltså att en sådan utredning skall komma fram till att 11 kap. 13 §
i regeringsformen ges ett tillägg som säger att det skall föreligga synnerliga
skäl för att regeringen skall bevilja nåd vid livstidsstraff.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till Ny demokratis reservation vid
mom. 1.
Anf. 100 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag delar utskottsmajoritetens uppfattning att det nu inte
finns anledning att vidta någon åtgärd vad gäller frågan om nådeinstitutet.
Det utgör ett komplement till den straffrättsskipning vi har. Genom nådeins-
titutet är det möjligt att efterskänka och mildra straff som på grund av om-
ständigheter som har inträffat efter domen eller av någon annan anledning
framstår som obilligt.
Det som har inträffat tycks vara att regeringen nu är hårdare än tidigare i
bedömningen när man tillämpar nådeinstitutet. Därför tror jag att det är vik-
tigt att konstitutionsutskottet vid nästa års granskning närmare belyser frå-
gan om hur nådeärenden handläggs. Jag har i det stycket samma uppfattning
som Hans Göran Franck har givit uttryck för i ett särskilt yttrande.
När det gäller tillsättande av en medborgarrättskommission har vi i utskot-
tet grundligt gått igenom ett omfattande material och enade kommit fram till
den ståndpunkten att det nu inte finns ytterligare skäl att informera sig om
de aktuella fallen.
Man kan emellertid notera att många medborgare har åtskilliga problem.
Det finns anledning att fundera över hur man skall finna vägar för medbor-
gare som känner sig förorättade att vinna någon form av upprättelse. Jag
delar utskottsmajoritetens uppfattning att det inte är nödvändigt att skapa
en ny instutition eller kommission för att åstadkomma det.
Anf. 101 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Jag går upp i talarstolen med anledning av motionen
1991/92:K517, där det yrkas på att man skall tillsätta en medborgarrättskom-
mission. Det tycker inte utskottet att man skall göra, utan man förklarar att
de instanser som finns skall prövas i alla ändar.
Det har alla de människor som söker sin rätt gjort i många år. De får tyvärr
inte sin rätt på grund av att de inte beviljas omprövning när de kommer till
en viss nivå i rättsapparaten. Detta förslag var ett försök att få dessa männi-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Statliga
förvaltningsfrågor
77
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Statliga
förvaltningsfrågor
skor att känna tilltro till rättsväsendet igen. Våra kära myndigheter kanske
kunde inse att de gör fel ibland. Därför skrev jag motionen.
Jag räknade upp sex fall, och konstitutionsutskottet tittade väl ganska or-
dentligt på ett fall. Resultatet blev att utskottet ansåg att en medborgarrätts-
kommission inte behövde tillsättas. Hur gör man då för att överpröva?
Nu hörde jag att tredje vice talman Bertil Fiskesjö kommer efter mig i
talarstolen, och jag är då så gentil att jag ställer frågan till honom i stället.
Jag lämnar plats, så kanske tredje vice talmannen kan förklara för mig och
för de personer som söker sin rätt: Hur skall de bära sig åt, när det är så att
säga bom stopp för dem?
Anf. 102 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag ber först att få yrka bifall till utskottets hemställan i dess
helhet.
Vad gäller nådeinstitutet, som Harriet Colliander tar upp i en reservation,
är själva konstruktionen sådan att vi egentligen inte kan ha några specifika
regler för nådeinstitutets tillämpning. De nådebeslut som regeringen fattar
anses alltså inte vara prejudicerande på något sätt, utan man skall kunna se
till situationen i det konkreta enskilda fallet.
Konstitutionsutskottet har granskat tillämpningen av nådeinstitutet, och
jag för min del har ingenting emot att en sådan granskning görs snart igen.
Förra gången nådeinstitutet granskades, var det faktiskt på mitt initiativ.
Det är naturligtvis bra för utskottet och för riksdagen att få en redovisning
av hur det tillämpas. Däremot tycker jag inte att riksdagen skall försöka ut-
färda några direktiv för hur det skall tillämpas. Då försvinner själva me-
ningen och syftet med nådeinstitutet.
Vad gäller frågan om medborgarrättskommission vill jag erinra om att ut-
skottet på den punkten är enigt. John Bouvins partikamrat Harriet Collian-
der har varit med om behandlingen av ärendet hela tiden och har ingen reser-
vation på den punkten. Hon har av något skäl ansett sig tvungen att ändå
göra ett särskilt yttrande och säger: ”---men anser ändå att det bör finnas
en möjlighet att utreda frågan på annat sätt.” Jag skulle kunna låta frågan gå
vidare till Harriet Colliander, som är John Bouvins partikamrat: Vad är då
”ett annat sätt”?
Vi bör i riksdagen enligt min mening över huvud taget vara väldigt försik-
tiga med att gå in i enskilda rättsfall. Det får vi helt enkelt inte göra enligt
gällande grundlagsbestämmelser. Det hindrar naturligtvis inte att vi oriente-
rar oss om hur det står till i rättssamhället, och det kan ju leda till motionsini-
tiativ. Det är väl den vägen som John Bouvin får gå. Om han anser att det
finns brister i det svenska rättsliga systemet, kan ju det rättas till genom att
man förändrar den gällande lagstiftningen.
Jag har inte, som det framställs i en del flygblad som har delats ut i de
kvarter där jag bor i Lund, på något vis förringat de insatser som John Bou-
vin vill göra för dem som anser sig vara åsidosatta i det svenska rättssyste-
met. Jag tycker att det är vällovligt att riksdagsledamöter tar sig an deras
sak.
Jag har personligen tagit mig an ganska många, måste jag säga, men det
78
har huvudsakligen bestått i att jag har försökt hjälpa dem till att hitta rätta
instanser i samhället, för att de skall kunna få vad de anser vara sin rätt.
Sedan kan jag göra den för John Bouvin kanske litet nedslående iakttagel-
sen att det faktiskt har hänt några gånger att jag har blivit grundligt lurad,
dvs. de uppgifter som jag har fått från dem som har påstått sig vara misshand-
lade i det svenska rättsliga systemet har visat sig inte vara korrekta. Den
aspekten får man nog också hålla i minnet när man jobbar med sådana här
frågor, där de enskilda människorna naturligtvis kan vara väldigt engagerade
och tro på sin sak, men där det vid en mera objektiv granskning visar sig att
det inte finns någon god grund för deras klagan.
Herr talman! Alltså bifall till konstitutionsutskottets hemställan i dess hel-
het i betänkande nr 18.
Anf. 103 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag vill först kommentera det Bertil Fiskesjö sade om att vi
vill utreda nådeinstitutet.
Jag vet inte om Bertil Fiskesjö var inne i kammaren när jag sade det, men
Ny demokrati vill generellt skärpa straffskaloma. Om man nu tittar på 11
kap. 13 § regeringsformen, finner man att den inte säger någonting om livs-
tidsstraff, för livstidsstraff är så att säga livstidsstraff enligt rättegångsbalken.
Vad vi vill att utredningen skall landa i är att man kompletterar den
nämnda paragrafen i regeringsformen med en mening som säger att när det
beviljas nåd för människor som är dömda till livstidsstraff skall det föreligga
synnerliga skäl. Det handlar alltså inte om att ge regeringen direktiv för hur
den skall göra.
När det gäller mitt särskilda yttrande i frågan om tillsättande av en med-
borgarrättskommission har jag under den utredning som utskottet har gjort,
som är väldigt grannlaga, också insett att man inte kan få till stånd ytterligare
något institut som kan överpröva beslut av Högsta domstolen, JO eller JK.
Samtidigt är det inte bra att det finns människor som mår dåligt i vårt sam-
hälle därför att de upplever att de inte har fått rätt. Det kan i vissa fall vara
så att säga med rätta som de känner så.
När jag säger att vi kanske kommer tillbaka på ett annat sätt, beror det på
att vi har böljat fundera över vad man kan göra åt detta, för det är fortfa-
rande ett problem. Då får man ju titta på de instanser som finns. Det är kan-
ske dags att vi tittar på JO och ser om vi så att säga kan göra någonting med
JO i det här avseendet. Så vi har funderingar om att det kanske skall gå att
hitta en framkomlig väg. Men det återkommer vi till.
Anf. 104 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Jo då, jag är väl medveten om att det finns människor som
rent ut sagt lurar en. Men de sex fall som jag räknat upp har jag kollat väldigt
noga.
I ett fall, som jag vet att konstitutionsutskottet inte har tittat så mycket på,
har jag läst domstolsprotokoll och funnit att det står på ett ställe att vittnet
är avlidet och tyvärr inte kan vittna. Detta vittne lever än i dag. Då är det
ganska märkligt att regeringsrätten inte tog upp fallet, för det gjorde den
nämligen inte.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Statliga
förvaltningsfrågor
79
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Statliga
förvaltningsfrågor
Då blir man ganska förtvivlad. Ett vittne, som i ett domstolsprotokoll har
förklarats dött, lever och kan vittna, men vederbörande får inte överklaga.
Hur det gick till i detalj vet jag inte, men jag tycker att det är frapperande
nog att man förklarar en människa död som inte är död och att rättsväsendet
sedan bara låtsas som ingenting.
Det kan vara en förklaring till att jag kämpar vidare. Jag tror att vi allihop
måste hjälpa till här. Att förtroendet för rättsväsendet är under all kritik just
nu, tror jag att var och en inser.
Jag har inte så mycket att tillägga denna gång, men jag säger som Harriet
Colliander gjorde, att vi lär nog komma tillbaka i denna fråga på ett eller
annat sätt. Det kan ju då vara trevligare om alla hjälps åt, fast jag vet att det
är svårt att klara av att man har gjort fel och erkänna detta öppet. Men vi
gör ju faktiskt fel litet då och då.
Anf. 105 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! När man pratar om framkomliga vägar för människor som
på olika sätt har drabbats av förorätter, är en möjlighet att samla ett antal
jurister på frivillig bas som åtar sig att utgöra något slags medborgartribunal,
som granskar fallen och sedan gör ett uttalande som kan vara till stöd för
medborgaren eller visa att hans problem inte har någon grund. Det kan na-
turligtvis en frivillig organisation ta på sig. Det har förekommit i historien
att man har haft den typen av medborgartribunal.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
Andre vice talmannen meddelade att Lars Werner (v) i skrivelse den 28
april återkallat yrkande 4 i den av honom m.fl. väckta motionen
1990/91:U233 Världsbanken och IMF.
Andre vice talmannen anmälde att han avskrivit motionen i denna del.
Skrivelsen lades till handlingarna.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:212 Godkännande av frihandelsavtal m.m. mellan EFTA-staterna
och Bulgarien
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:192 Sänkt dieseloljeskatt, m.m.
1992/93:Sk50 av Sten Söderberg (-)
1992/93:Sk51 av Lars Hedfors m.fl. (s)
med anledning av prop. 1992/93:208 Vissa tullfrågor avseende ADB-hante-
ring
1992/93:Sk52 av Sten Söderberg (-)
1992/93:Sk53 av Sverre Palm och Bo Forslund (s)
med anledning av prop. 1992/93:230 Valfrihet i skolan
1992/93:Ubl60 av Björn Samuelson m.fl. (v)
1992/93:Ubl61 av Stina Gustavsson m.fl. (c)
1992/93:Ubl62 av Sten Svensson m.fl. (m,c)
1992/93:Ubl63 av Ulla Pettersson och Gunhild Bolander (s,c)
1992/93:Ubl64 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)
1992/93:Ubl65 av Christina Linderholm (c)
1992/93:Ubl66 av Margareta Winberg m.fl. (s)
1992/93:Ubl67 av Erling Bager och Håkan Holmberg (fp)
1992/93:Ubl68 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd)
med anledning av prop. 1992/93:241 Övergång till konventionell beskattning
av allmännyttiga bostadsföretag
1992/93:Sk54 av Sten Söderberg (-)
1992/93:Sk55 av Lars Hedfors m.fl. (s)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 28 april
1992/93:160 av Sten Andersson i Malmö (m) till kommunikationsministern
om buss i stället för järnväg till Arlanda:
Sedan en tid tillbaka har en järnvägsförbindelse planerats mellan Arlanda
och Stockholm. Förutsättningen har varit att densamma i huvudsak kan fi-
nansieras av privata intressenter. Nu verkar det dock som att tilltänkta finan-
siärers intresse minskat betydligt. Men kravet på goda kommunikationer
kvarstår, och då är det tid att aktualisera realistiska och finansiellt försvar-
bara alternativ.
Mot bakgrund av den snabba och ytterst positiva utvecklingen på miljösi-
dan vad gäller bussar vore det från den synpunkten, men även från ekono-
misk sådan, riktigt att se över om inte snabbussförbindelser Arlanda - Stock-
holm är ett realistiskt alternativ. Finansiellt borde en sådan lösning också
vara mycket attraktiv. Detta är ytterst viktigt mot bakgrund av det synnerli-
gen besvärliga ekonomiska läge vi nu befinner oss i.
Snabbussar på aktuell sträcka kräver nämligen ingen utomstående finan-
siering utan kan till alla delar betalas med intäkter från resenärerna.
Är statsrådet mot bakgrund av bristande finansieringsvilja avseende en
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
81
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 102
Prot. 1992/93:102 järnvägsförbindelse Arlanda-Stockholm beredd att seriöst pröva ett alter-
29 april 1993 nativ med snabbussar på nämnda sträckning?
1992/93:161 av Håkan Strömberg (s) till kommunikationsministern om färje-
trafiken inom de nordiska länderna:
Det danska rederiet DFDS/Scandinavian Seaways bedriver bl.a. färjetra-
fik med två färjor Köpenhamn - Helsingborg - Oslo. Rederiets fäijor är regi-
strerade DIS, Danskt Internationellt Skeppsregister. Fördelen för rederiet
med denna registrering är främst att besättningen härigenom befrias från in-
komstskatt.
Enligt uppgifter avser det danska rederiet i höst att utvidga seglationen
med de DIS-registrerade färjorna med fem resor per vecka mellan Köpen-
hamn och Göteborg. Detta kommer att innebära ett ökat hot mot den
svenskflaggade färjetrafiken mellan Sverige-Danmark, Danmark-Norge
och Göteborg-Tyskland.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga kommunikationsminister
Mats Odell följande:
Är ministern beredd att med de övriga nordiska länderna ta upp förhand-
lingar om krav på likvärdiga konkurrensförutsättningar för fäijetrafik inom
de nordiska länderna?
den 29 april
1992/93:162 av John Bouvin (nyd) till justitieministern om det svenska rätts-
samhället:
Vid en debatt här i kammaren nämnde justitieministern att den som tittar
på när brott begås utan att ingripa skall straffas. Det är bra. När nu någon
ingriper och tar fast en brottsling så händer ofta det fantastiska att den som
handlar som justitieministern sade straffas.
Allmänhetens förtroende för rättssystemet har gått förlorat och inte blir
det bättre av att ju högre upp i hierarkin du befinner dig kan du göra desto
större brott utan att straffas (exempelvis fallskärmsavtalen).
Regeringen gick i sin regeringsförklaring ut hårt med att det nu skulle tas
krafttag för att stärka rättssäkerheten och rättstryggheten.
Bl.a. nämndes att brottsligheten skulle bekämpas med kraft. Straffskärp-
ningar skulle genomdrivas och stöd till brottsoffer skulle införas.
Det var främst moderaterna som gett tydliga väljarlöften om att återskapa
förtroendet för rättssamhället.
Bortsett från att vissa kosmetiska förslag har lagts fram, har oerhört litet
hänt.
Jag undrar om justitieministern kan förklara för mig hur regeringen på den
korta tid som nu står till buds skall kunna hålla sina löften till svenska folket
om såväl ökad rättssäkerhet som ökad rättstrygghet.
82
Anmäldes att följande frågor framställts
den 28 april
1992/93:632 av John Andersson (-) till kommunikationsministern om ett
större träbroprojekt:
I Sverige byggs landvägsbroarna i stål och betong, trots att det är möjligt
att även använda annat material.
Sverige är ett ”u-land” när det gäller att använda limträ i brobyggen. I
USA finns 17 000 träbroar, en ny fyrfilig motorvägsbro har just byggts i trä.
I Finland finns 500 träbroar osv.
Det är den nya limträtekniken som gör det möjligt för en träkonstruktion,
jämfört med andra material, att få fördelar i livslängd, byggtid, underhåll
och byggkostnad.
Det skulle vara mycket värdefullt, både som referensobjekt och för att
främja teknikutveckling, om ett större träbroprojekt kom till stånd i vårt
land.
Är kommunikationsministern beredd att ta nödvändiga initiativ för att
detta blir möjligt?
1992/93:633 av Marianne Andersson (c) till kommunikationsministern om
SAS fusionsplaner och den svenska infrastrukturen:
SAS/Linjeflyg har långt gående planer på fusion med tre europeiska flyg-
bolag. Arbetet med fusionen forceras nu i mycket snabb takt. Det nya flyg-
bolaget kommer av naturliga skäl att få sin tyngdpunkt i Centraleuropa. Vil-
ken betydelse detta får för flygtrafiken i Sverige är svårt att förutse. Risken
är dock stor att det blir betydande försämringar, vilket skulle få förödande
konsekvenser - inte minst för näringslivet - och förpassa större delen av Sve-
rige än mer till periferin i Europa.
Jag vill därför fråga kommunikationsministern:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att säkra svensk infrastruktur i
samband med SAS/Linjeflygs fusionsplaner?
1992/93:634 av Karin Falkmer (m) till jordbruksministern om eftergymna-
siala skogliga utbildningen:
Skogsutbildningsgruppen inom Lantbruksuniversitetet, den s.k. SUG-
gruppen lade fram sitt slutförslag i november 1992. Kring förslaget om de
framtida eftergymnasiala skogliga högskoleutbildningarna - skogsmästar-
programmet och jägmästarprogrammet - råder en stor enighet.
Frågan har emellertid bordlagts av Lantbruksuniversitetets styrelse, bl.a.
i avvaktan på översyn av naturbruksprogrammet på gymnasienivå samt be-
hov av vidareutbildning av skogsarbetare/maskinförare till kvalificerade yr-
kesarbetare.
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
83
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Det är otillfredsställande att låta ett beslut om den högre skogliga utbild-
ningen vänta därför att frågor som rör gymnasial nivå resp, fortbildning inte
har klarats ut.
Det är otillfredsställande att alla de ungdomar som söker information om
de framtida eftergymnasiala skogliga utbildningarna inte kan få besked där-
för att det saknas beslut.
Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att beslutet om den eftergym-
nasiala skogliga utbildningen inte ytterligare skall förhalas?
den 29 april
1992/93:635 av Ulrica Messing (s) till finansministern om lösningar på arbets-
lösheten i Europa:
Finansministrarna i EG- och EFTA-länderna samlades för en tid sedan i
Luxemburg för att diskutera gemensam politik kring den stora arbetslöshe-
ten i Europa. Detta var ett initiativ för att försöka hitta gemensamma lös-
ningar på ett av vår tids allra största problem och på vår viktigaste framtids-
fråga.
Det måste vara ett gemensamt ansvar över nationsgränserna för att kunna
komma till rätta med arbetslösheten. Redan i dag ser vi att olika grupper i
samhället, oavsett en kommande högkonjunktur, kommer att få problem
med att återgå till den ordinarie arbetsmarknaden. Detta gäller framför allt
ungdomar och kvinnor som är lågkonjunkturens stora förlorare.
Vilka konkreta förslag hade finansminister Anne Wibble med sig från Sve-
riges sida att framföra på ministermötet?
1992/93:636 av John Bouvin (nyd) till kulturministern om bevarande av den
svenska kulturen:
Regeringsformen ålägger staten att främja etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Bestämmelsen
gäller alltså inte den svenska kulturen.
Jag ser med oro på hur mängden av flyktingar och invandrare ökat och på
de konsekvenser detta får på befolkningssammansättningen. Redan om-
kring år 2050 beräknas svenskarna vara en minoritet av befolkningen!
Det här leder ju till att Sverige präglas alltmer av utländskt inflytande, på
bekostnad av den svenska kulturen. Om inget görs nu kommer Sverige snart
att helt domineras av främmande kulturer.
Därför undrar jag vad regeringen tänker göra för att främja svenskarnas
möjligheter att få behålla och utveckla sin kultur.
1992/93:637 av Ulrica Messing (s) till arbetsmarknadsministern om ung-
domsarbetslösheten:
Ungdomspraktikplatserna kommer att upphöra fr.o.m. sommaren, vilket
innebär att ytterligare tiotusentals unga människor återigen blir arbetslösa.
För några av dem kan sommarvikariat och andra extrajobb som kan tänkas
dyka upp under sommaren vara en möjlighet till sysselsättning, men för de
allra flesta kommer det att innebära långa dagar utan något vettigt att göra.
Sysslolösheten innebär stora problem, dels ekonomiskt för alla dem som
genast får begränsade möjligheter att leva och utvecklas, dels sociala pro-
blem för människor som på alla sätt försöker fördriva sin tid. Att se 100 000
arbetslösa ungdomar på våra torg i sommar kan innebära svårigheter på
många sätt.
Vilka åtgärder kommer arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund att vidta
för att dämpa den stigande öppna arbetslösheten bland ungdomar som slutat
sin ungdomspraktik?
1992/93:638 av Lars Moquist (nyd) till utrikesministern om Turkiet:
Turkiet rensar - och vi är vänner ändå.
Detta är en rubrik som mötte oss för några dagar sedan i pressen. Bak-
grunden var en artikel av den engelske journalisten John Pilger.
Av artikeln framgår att västvärlden struntar i Turkiets krig mot kurderna.
Åtta journalister har dödats sedan februari i år. På förfrågan om vad som
hänt elva kurdiska fångar som nyligen dött i förhörshäkte har svaret enligt
artikeln blivit att fyra av dem tagit livet av sig. Tre av dessa var barn, varav
en skolflicka ”hade hittat en pistol under sängen i sin cell”.
Eftersom vi nu är så engagerade i de jugoslaviska grymheterna har frågan
om den turkiska rensningen kommit i bakgrunden. Men den etniska rens-
ningen i NATO-landet Turkiet borde påkalla vår omedelbara starka reak-
tion.
Min fråga till statsrådet Margaretha af Ugglas är:
Avser statsrådet vidta några initiativ - och i så fall vilka - för att påkalla
världens uppmärksamhet på de övergrepp som äger rum i Turkiet?
1992/93:639 av Ingegerd Sahlström (s) till miljöministern om turismen och
allemansrätten:
Allemansrätten är en omistlig tillgång för den moderna människan, för
naturupplevelser och friluftsliv. Det är därför viktigt att både svenska och
utländska besökare har kunskap om att den unika allemansrätten innebär
både rättigheter och skyldigheter. Företag får inte i kommersiella syften ut-
nyttja allemansrätten.
Upprörande exempel på missbruk av allemansrätten har nyligen upp-
märksammats i Halland. Danska reseföretag har anordnat resor till värde-
fulla naturområden i Halmstads kommun. Störning av djurlivet och ned-
huggningen av träd är några resultat av det danska besöket.
Självklart är utländska besökare välkomna till vår svenska natur - men -
det får inte gå till på det sätt som skett i Halland. I iver att sälja Sverige utom-
lands får vi inte göra avkall på miljöhänsynen.
Vilka konkreta åtgärder avser miljöministern att vidta för att den svenska
allemansrätten inte missbrukas inom turistnäringen?
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
85
Prot. 1992/93:102 1992/93:640 av Eva Johansson (s) till statsrådet Beatrice Ask om rätten att
29 april 1993 välja skola:
86
I regeringens prop. 1992/93:230 Valfrihet i skolan, föreslås ett tillägg till 4
kap. 6 § som innebär att en kommun kan neka barn och föräldrar plats i den
skola de valt om det skulle medföra att ”betydande organisatoriska eller eko-
nomiska svårigheter uppstår för kommunen”.
Det råder stor enighet om att elever och föräldrar skall ha rätt att välja
skola. Det är därför angeläget att den rätten inte inskränks förvissa grupper
av barn.
Jag menar att det med anledning av den föreslagna lagändringen är ange-
läget med ett klarläggande att den inte får leda till att t.ex. barn med handi-
kapp eller språksvårigheter sammanförs till speciella skolor i kommunen,
med hänvisning till de kostnader det för med sig att bl.a. bygga upp kompe-
tenser och avlägsna fysiska hinder.
Jag vill med hänvisning till ovanstående fråga skolministern följande:
Är skolministern beredd att uttala att närhetsprincipen skall gälla alla
barn, även t.ex. handikappade barn och barn med annat hemspråk?
1992/93:641 av Tage Påhlsson (c) till statsrådet Bo Könberg om dubbla ka-
rensdagar:
Det nya sjukförsäkringssystemet med bl.a. en karensdag tycks som ofta
med nya reformer vara behäftat med vissa ”barnsjukdomar”. Jag syftar i
första hand på förhållandet att en sjukskriven med två deltidsanställningar
kan drabbas av dubbla karensdagar.
Enligt uppgifter i bl.a. massmedierna uppger man vid försäkringskassorna
att det inte går att undvika denna uppenbart felaktiga effekt utan ändring i
lagtexten.
Jag vill därför fråga sjukvårdsministern:
Är man inom regeringen medveten om förhållandet, och vilka åtgärder
avser man i så fall vidta för att nå rättelse?
1992/93:642 av Tage Påhlsson (c) till arbetsmarknadsministern om ungdoms-
arbetslösheten:
Ungdomspraktiken, som ju varit mycket lyckad för sitt syfte att hålla den
öppna arbetslösheten för ungdomen nere, kommer att avbrytas över somma-
ren för att inte äventyra möjligheten till sommarvikariat o.d. Detta är enligt
min uppfattning olyckligt, då mycket nu tyder på att den traditionella som-
mararbetsmarknaden inte längre fungerar, annat än i mycket begränsad om-
fattning, t.ex. på typiska turistorter.
Förutom de 80 000 - 90 000 ungdomar som frigörs från ungdomspraktiken
kommer under försommaren ett stort antal ungdomar ut till en begränsad
arbetsmarknad efter fullgjord militärtjänstgöring samt från gymnasie- och
högstadieskolor. Risk finns att det - framför allt i storstäderna - kan komma
att bli en ”het sommar” med sociala problem och oroligheter, beroende på
att ungdomen inte har sysselsättning.
Jag vill med anledning av den oro jag och många med mig känner inför en
befarad situation med massarbetslöshet bland ungdom i sommar fråga ar-
betsmarknadsministern :
Har regeringen någon beredskap för snabba insatser på arbetsmarknads-
området inför sommaren, om det skulle visa sig att de ovan beskrivna farhå-
gorna skulle besannas?
1992/93:643 av Rose-Marie Frebran (kds) till arbetsmarknadsministern om
ungdomar och starta-eget-bidraget:
Alla är överens om att arbetslösheten, och då inte minst bland ungdomar,
är ett allvarligt problem. Regeringen har också gjort kraftfulla satsningar på
arbetsmarknadspolitiska insatser för ungdomar.
Arbetsmarknadsministern har slagit fast vid flera tillfällen att det s.k. star-
ta-eget-bidraget måste prioriteras mycket högt. I kompletteringspropositio-
nen slås fast att AMS så långt som möjligt skall tillse att resurser finns för
lämpliga sökande med hållbara idéer.
För närvarande är reglerna sådana att personer under 20 år inte kan
komma i fråga för bidraget även om man har en bärkraftig idé. Det finns
åtskilliga exempel på lyckade projekt i gymnasieskolans satsning Ung före-
tagsamhet. Det borde vara en självklarhet att bygga vidare på den grund
dessa projekt utgör. Starta-eget-bidrag borde alltså betraktas som ett likvär-
digt alternativ till ungdomspraktiken.
Är arbetsmarknadsministern beredd att verka för att en regeländring
kommer till stånd som gör det möjligt för 18- och 19-åringar att erhålla star-
ta-eget-bidrag om de kan uppvisa en bärkraftig affärsidé?
1992/93:644 av Åke Camerö (kds) till försvarsministern om splitterskyddade
bandvagnar inom försvaret:
I årets budgetproposition nämner regeringen att ökad vikt skall läggas vid
totalförsvarets förmåga att medverka i humanitära insatser och fredsbeva-
rande operationer under FN:s eller ESK:s ledning.
Beredskap bör således finnas för försvarsmakten att i framtiden kunna ut-
rusta förband för tjänstgöring i krigsliknande situationer. Försvarsbeslut 92
prioriterade bl.a. soldatens skydd och säkerhet, vilket naturligtvis även skall
gälla vid tjänstgöring utomlands.
I vårt land finns framtaget splitterskyddade bandvagnar (Skalman) av
Hägglunds.
För att kunna förse framtida svenska fredsbevarande förband med sådana
fordon men också för att söka behålla inhemsk kompetens på bandfordonssi-
dan borde försvaret inköpa ett antal fordon av detta slag.
Vad avser försvarsministern att vidta för åtgärder för att bevara svensk
kompetens vad gäller splitterskyddade bandvagnar?
1992/93:645 av Birgitta Hambraeus (c) till kommunikationsministern om för-
troendet för Postverket:
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
87
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
88
Riksdagen har i dag debatterat Postverkets framtid och beslutat att anslå
ytterligare 50 miljoner kronor utöver regeringens förslag, för att postservi-
cen i glesbygden skall upprätthållas.
Riksdagen konstaterade att regeringen återkommer senare i år med ett
förslag om grundläggande lagstiftning om postbefordran och postgiroverk-
samhet samt i samband därmed med förslag om bolagisering. Det verkar
emellertid som om Postverket redan verkställer bolagiseringen utan att in-
vänta riksdagsbeslutet.
På mindre orter är ett postkontor mycket betydelsefullt, både som arbets-
plats och för ortens status och service till befolkningen. Det finns exempel
på att Posten nu minskar sin personal genom att föra ut verksamheter till
entreprenad och genom att säga upp deltidsanställda eller kräva att de accep-
terar heltidsanställning. Vidare rapporteras att Posten nonchalerar lokala in-
tresseföreningar som bildas för att samarbeta med det allmänna om service
och jobb i bygden.
Vad vill kommunikationsministern göra för att säkerställa Postverkets för-
troende och service på landsbygden?
1992/93:646 av Martin Nilsson (s) till finansministern om lösningar på ar-
betslösheten i Europa:
Finansministrarna i EG- och EFTA-länderna samlades nyligen i Luxem-
burg för att diskutera ett gemensamt försök att motarbeta den växande ar-
betslösheten. Helt klart är att det blivit allt svårare att driva en reellt expan-
siv och framgångsrik ekonomisk politik isolerat till ett land då ekonomin bli-
vit alltmer internationaliserad.
Samtidigt har en strikt åtstramningspolitik under 80-talet i övriga Väst-
europa inte visat sig kapabel att effektivt bekämpa arbetslösheten.
Initiativet var därför viktigt och angeläget. Redan i dag ser vi en uppenbar
risk att stora grupper hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Hit
hör långtidsarbetslösa, ungdomar samt människor med skador och sjukdo-
mar. Återinträdet blir inte utan problem. Därför behövs åtgärder snarast.
Nu tycks inte mötet ha resulterat i de klara och raka besked som förhopp-
ningarna i exempelvis medierna gav uttryck för.
Min fråga till finansministern är vilka konkreta förslag till åtgärder som
finansministern hade med sig från Sveriges sida.
1992/93:647 av Ingvar Eriksson (m) till jordbruksministern om utrotning av
turberkulos hos hjortdjur:
För snart 17 månader sedan konstaterades att hjortar i hägn drabbats av
TBC.
Total utslaktning av smittade besättningar genomfördes, varvid samtliga
djur destruerades. Endast ett fåtal djur var sjuka eller kunde efter besiktning
konstateras vara smittade. Således grävdes många friska djur ned, till mil-
jonkostnader för staten.
Förlusterna för drabbade hägnägare blev stora, inte minst genom det dras-
tiska produktionsavbrottet. Ännu har inte slutreglering av förlusterna skett.
Ej heller har något förslag till tillvägagångssätt för sjukdomsbekämpning och
kontroll till rimliga kostnader lagts fram.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidtaga för att slutreglering av ska-
dor och förluster snarast sker?
1992/93:648 av Ingvar Eriksson (m) till jordbruksministern om bekämpning
och utrotning av bisjukdomen varroa:
Kampen mot den fruktade bisjukdomen varroa fortsätter målmedvetet i
vissa delar av landet, trots den uppgivenhet som visats från ansvariga myn-
digheters sida.
Det beklagliga är att de biodlare som fortfarande kämpar vidare, med
hjälp av tidigare beprövade metoder mot varroans spridning, känner sig
motarbetade och åsidosatta.
Uppenbart är det så att brister i tillämpning av bisjukdomslagen (SFS
1974:211 m.fl.) förekommer. Nu tillämpade bestämmelser om vandring med
bin inom zon 1 befrämjar varroans spridning och är därför ett hån mot bi-
sjukdomslagen och dess intentioner.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga i syfte att effektiva åtgärder sätts
in för bekämpning och utrotning av bisjukdomen varroa?
1992/93:649 av Hans Karlsson (s) till justitieministern om åtgärder för att
stärka tilltron till rättsväsendet:
Tilltron till det svenska rättsväsendet ifrågasätts allt oftare. I augusti 1992
dödades en bilförare i en trafikolycka i Karlskoga. De inblandade fordonen
var en personbil, vari den omkomne färdades, och en tung lastbil med släp.
Olyckan inträffade vid en ljusreglerad korsning. Enligt utredningen visar
färdskrivaranalysen att lastbilen framförs med en hastighet av 89 km när kol-
lisionen inträffar. Ett vittne i en efterföljande bil uppger att lastbilsförare
körde in i korsningen mot rött ljus. Trots den grava hastighetsöverträdelsen
och vittnesuppgiften om körning mot rött ljus lägger åklagaren ner åtalet.
Åklagarens beslut har naturligtvis väckt starka känslor och mängder av pro-
tester. Människor frågar sig naturligtvis hur det står till med rättsväsendet
och rättvisan i Sverige.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieministern följande:
Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att stärka männi-
skors tilltro till rättsväsendet, så de känner trygghet inför det rättssystem
som vi har i Sverige?
1992/93:650 av^l/wa Wennerlund (kds) till justitieministern om sammanslag-
ning av Eslövs och Lunds polisdistrikt:
Regeringen har beslutat att det är länsstyrelserna som skall besluta om hur
polisdistrikten skall se ut. Länsstyrelsen har tillsatt en utredning som skall
arbeta med dessa frågor. I Eslövs polisdistrikt har man precis byggt upp en
bra organisation med fem vakthavande befäl som leder var sitt vaktlag som
täcker hela distriktet - Eslöv, Höör och Hörby - hela dygnet. Detta har med-
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
89
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
fört en väsentlig förbättring av bevakningen i det mellanskånska distriktet.
Man ser polisen ute på gator och torg. Det finns bra bevakning även om nät-
terna, då de flesta brotten begås. Människor känner sig mer trygga nu. Man
känner ”sin” polis. Det pågår också ett arbete som går ut på att arbeta upp
ett samarbete med kommun, skola och närings- och föreningsliv.
Min fråga till justitieministern är:
Avser justitieministern att verka för att nuvarande organisation med vakt-
lag kommer att fortsätta även om Eslövs och Lunds polisdistrikt slås sam-
man?
12 § Kammaren åtskildes kl. 17.54.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 24 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om uppskjuten votering
och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Nordström
90
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Särskild debatt om kriget i Bosnien ..................... 1
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Lars Leijonborg (fp)
Pierre Schori (s)
Pär Granstedt (c)
Margareta Viklund (kds)
lan Wachtmeister (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
3 § Turism ........................................... 25
Kulturutskottets betänkande KrU15
Debatt
Maja Bäckström (s)
Simon Liliedahl (nyd)
Stina Eliasson (c)
Birgitta Wistrand (m)
(forts. 5 §)
Ajournering .......................................... 34
Återupptagna förhandlingar .............................. 34
4 § Information från regeringen om ett yttrande från FN:s kommitté
för barnets rättigheter ............................. 34
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Eva Zetterberg (v)
Margareta Israelsson (s)
Birgitta Dahl (s)
Hans Göran Franck (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
5 § (forts, från 3 §) Turism (forts. KrU15)................... 44
Lennart Nilsson (s)
Birgitta Wistrand (m)
Stina Eliasson (c)
Bengt Dalström (nyd)
Claus Zaar (nyd)
Hugo Hegeland (m)
Beslut ............................................... 53
Beslut om uppskjuten votering............................ 53
6 § Teater, dans, musik m.m.............................. 54
Kulturutskottets betänkanden KrU20, KrU22, KrU24, KrU25
och KrU26
Debatt
Anders Nilsson (s)
91
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
Simon Liliedahl (nyd)
Elisabeth Persson (v)
Charlotte Branting (fp)
Aiwa Wennerlund (kds)
Björn Kaaling (s)
Harriet Colliander (nyd)
Elisabeth Fleetwood (m)
Monica Widnemark (s)
Hugo Hegeland (m)
Åke Gustavsson (s)
Beslut skulle fattas den 5 maj
1 § Statliga förvaltningsfrågor ............................ 76
Konstitutionsutskottets betänkande KU18
Debatt
Harriet Colliander (nyd)
Bengt Hurtig (v)
John Bouvin (nyd)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Beslut skulle fattas den 5 maj
8 § Återkallelse av del av motion.......................... 80
9 § Bordläggning ...................................... 80
10 § Anmälan om interpellationer
1992/93:160 av Sten Andersson i Malmö (m) om buss i stället
för järnväg till Arlanda........................... 81
1992/93:161 av Håkan Strömberg (s) om färjetrafiken inom de
nordiska länderna............................... 82
1992/93:162 av John Bouvin (nyd) om det svenska rättssamhäl-
let ........................................... 82
11 § Anmälan om frågor
1992/93:632 av John Andersson (-) om ett större träbroprojekt 83
1992/93:633 av Marianne Andersson (c) om SAS fusionsplaner
och den svenska infrastrukturen.................... 83
1992/93:634 av Karin Falkmer (m) om eftergymnasiala skogliga
utbildningen 83
1992/93:635 av Ulrica Messing (s) om lösningar på arbetslöshe-
ten i Europa 84
1992/93:636 av John Bouvin (nyd) om bevarande av den
svenska kulturen................................ 84
1992/93:637 av Ulrica Messing (s) om ungdomsarbetslösheten 84
1992/93:638 av Lars Moquist (nyd) om Turkiet........... 85
1992/93:639 av Ingegerd Sahlström (s) om turismen och alle-
mansrätten .................................... 85
1992/93:640 av Eva Johansson (s) om rätten att välja skola. . 86
1992/93:641 av Tage Påhlsson (c) om dubbla karensdagar... 86
1992/93:642 av Tage Påhlsson (c) om ungdomsarbetslösheten 86
1992/93:643 av Rose-Marie Frebran (kds) om ungdomar och
starta-eget-bidraget.............................. 87
92
1992/93:644 av Åke Carnerö (kds) om splitterskyddade band-
vagnar inom försvaret............................ 87
1992/93:645 av Birgitta Hambraeus (c) om förtroendet för Post-
verket ........................................ 87
1992/93:646 av Martin Nilsson (s) om lösningar på arbetslöshe-
ten i Europa................................... 88
1992/93:647 av Ingvar Eriksson (m) om utrotning av tuberkulos
hos hjortdjur................................... 88
1992/93:648 av Ingvar Eriksson (m) om bekämpning och utrot-
ning av bisjukdomen varroa....................... 89
1992/93:649 av Hans Karlsson (s) om åtgärder för att stärka till-
tron till rättsväsendet............................ 89
1992/93:650 av Aiwa Wennerlund (kds) om sammanslagning av
Eslövs och Lunds polisdistrikt...................... 89
Prot. 1992/93:102
29 april 1993
93
gotab 43807, Stockholm 1993