Onsdagen den 28 april
Kl. 9.00-16.07
Protokoll
1992/93:101
Justerades protokollet för den 22 april.
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU18
Kulturutskottets betänkanden 1992/93:KrU15, KrU20, KrU22 och
KrU24-KrU26
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU14 Vissa anslag m.m. inom Utrikesdepartementets område
(prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 1 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Eftersom krig börjar i människornas sinnen är det där som
försvaret för fred måste byggas. Detta står i Unesco-stadgans inledning från
år 1945. Det är lika aktuellt i dag.
Erfarenheterna, och inte minst de allra senaste årens utveckling, har enligt
min mening understrukit betydelsen av ett folkligt förankrat engagemang för
fred, nedrustning och mänskliga rättigheter. Den organiserade folkliga opi-
nionens roll för dessa frågor kan knappast överskattas.
Folkrörelsernas stora betydelse har också blivit alltmer uppmärksammad i
sammanhanget. Så har t.ex. FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali
understrukit vikten av att utöka deras roll i de nya och bredare fredsbeva-
rande operationerna.
Medan folkrörelser verksamma på freds- och nedrustningsområdet under
80-talets första hälft främst koncentrerade sig på olika aspekter av stormak-
ternas kärnvapenrustningar har intresseområdet vidgats och kraftigt förskju-
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
tits under senare år. Dit hör frågor om nedrustning och utveckling, miljö och
utveckling, mänskliga rättigheter, skulder, konfliktlösning, osv.
Bakom allt detta mångfacetterade arbete ligger växande insikter om det
komplexa i nationella och internationella relationer, både i ett nord-syd- och
i ett öst-väst-perspektiv. Efter Sovjetblockets kollaps har ökade internatio-
nella kontakter blivit både möjliga och nödvändiga.
Samtidigt har de resurser som ställts till folkrörelsernas förfogande för
detta arbete på ett avgörande sätt bidragit till att bredda och fördjupa enga-
gemanget, även om det inte alltid speglar sig i växande medlemssiffror. Det
stöd som under 80-talet byggdes upp i fråga om information, studier och
forskning om freds- och nedrustningssträvanden m.m. i regi av folkrörelser
och andra ideella organisationer hade till syfte att ge dessa strävanden en
bred förankring.
En överväldigande riksdagsmajoritet ställde sig vid 1986/87 års riksmöte
bakom en successiv ökning av anslaget till information, studier, forskning,
osv., det s.k. F 3-anslaget. Vid 1990/91 års riksmöte var det likaledes en ma-
joritet bakom kravet på en successiv ökning till 26 miljoner kronor och kra-
vet på en successiv uppräkning till det s.k. promillemålet, dvs. en promille
av försvarsanslaget.
En promille skulle för nästa budgetår innebära 39 miljoner. Därför före-
slår vi i vår reservation till detta betänkande en uppräkning till åtminstone
24,6 miljoner för att inte tappa mark i förhållande till försvarsanslaget.
Herr talman! Jag vill gärna kommentera det nya anslag som heter F 2. När
det gäller begreppet säkerhetspolitik är utskottet enigt. Det skall ha den bre-
dare innebörd som slagits fast i ESK-sammanhang och som tar hänsyn till
etniska spänningar, ekonomisk utveckling, sociala och ekologiska faktorer,
m.m. Vi anser att det är viktigt att detta anslag underlättar demokratifräm-
jande kontakter med organisationer och institutioner i de tidigare kommu-
nistiska diktaturerna i öst.
Vi har i utskottet gjort några markeringar som jag gärna vill framhålla. I
de fortsatta övervägandena om organisations- och projektstöd samt om
egeninsatsens storlek bör man iaktta stor varsamhet så att inte freds- och de-
mokratistöd via folkrörelser försvåras eller kanske rent av omöjliggörs.
Det finns medlemsmässigt små organisationer vilka bedriver en värdefull
verksamhet som når många människor och som det kan finnas anledning att
stödja. Vi har i utskottet en förhoppning om att regeringen skall tillämpa en
flexibel tolkning av bidragskriterierna under en övergångstid.
Den utredning som ligger bakom detta anslag och kriterierna för det nya
anslaget pekade på brister i redovisningen. Här är det självklart för oss att
ställa upp. Självfallet skall en realistisk redovisning av anslagens hantering
göras. Men samtidigt vill vi varna för att bygga upp en stor byråkrati runt
omkring detta. Folkrörelser är folkrörelser. Eller som en tidigare utrikesmi-
nister formulerade det: De bästa ambitioner kan falla för en krass verklighet.
Det är ideella organisationer med begränsade resurser det är fråga om. Där-
för får man vara försiktig också när det gäller detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen nr
4. Vi menar att det skulle vara illa om man genom förändringar i fråga om
anslagets inriktning, mottagarkrets, utformning och nivå riskerar att skada
den kompetensuppbyggnad som har ägt rum och den omfattning som det
folkligt baserade fredsarbetet fått det senaste året.
Herr talman! Jag vill dessutom peka på behandlingen av en motion. Det är
någonting som vi alla i utskottet får ta på oss. I en socialdemokratisk motion,
U518, föreslås en annan fördelning av det s.k. E 7-anslaget än den rege-
ringen föreslår. Enligt motionärerna borde Delegationen för informationsin-
satser om europeisk integration tilldelas 35 miljoner och UD:s sekretariat
för Europainformation 15 miljoner.
Man anför i motionen som skäl att delegationen fått långt fler ansökningar
om bidrag för informationsinsatser om europeisk integration än vad den
kunnat bevilja. Såsom jag uppfattade det varvi i utskottshanteringen över-
ens om detta. Men sedan föll frågan bort. Det tycker vi socialdemokrater är
mycket olyckligt.
Herr talman! I övrigt står vi socialdemokrater bakom utskottets betän-
kande. Det finns ändå mycket att kommentera. Låt mig avslutningsvis säga
att det finns en del som vi finner svårt. Vi har gått med på de nedskärningar
förvåra utlandsmyndigheter som föreslås i propositionen.
Våra utlandsmyndigheter är vårt ansikte utåt i världen. Vi menar att
svensk närvaro är viktig och nödvändig. Men vi är också medvetna om de
svårigheter som Utrikesdepartementet har när det gäller att leva upp till be-
sparingskraven. Därför har vi accepterat nedskärningarna. Men det är med
ett tungt hjärta som vi är med och skär i våra utlandsbeskickningar.
Anf. 2 RICHARD ULFVENGREN (nyd):
Herr talman! Ny demokrati föreslår att det skall tas ett helt nytt grepp på
hur vi skall marknadsföra och representera Sverige utomlands. Ny demo-
krati vill se över våra utländska beskickningar och handelskontor och införa
ett mer renodlat nytt system.
Regeringen föreslår redan i år en del förändringar inom UD. Det rationa-
liseras, avskedas folk, och ett fåtal generalkonsulat görs om till honorärkon-
sulat. Det är bra men inte tillfredsställande. Sverige måste ta ett helt nytt
grepp på utlandsförvaltningen och på den utländska representationen. UD
måste bli mer offensivt.
Sverige når få resultat internationellt. Sverige missade sin plats i säker-
hetsrådet. Svenska företag missar stora order på grund av svensk flathet och
ointresse. Andra länder har fattat galoppen och går om Sverige i än större
utsträckning.
Ett annat exempel på vår flathet gäller svenskar i knipa utomlands. De två
kidnappade svenskarna som satt i ett risfält i Kashmir i Indien. Svenskan
som sitter i fängelse i Los Angeles. De tre svenskarna som nu har suttit ett
par hundra dagar i fängelse i Irak. Ja, listan kan tyvärr göras lång.
En annan svaghet är när vi i biståndssammanhang förhandlar om kontrakt
för svenska insatser. Vi ställer alltför ofta för små krav på motprestationer
från mottagarländerna. Det kan gälla importvillkor, tullar, arbetstillstånd,
säkerhet, osv. Nej, bättre kan vi.
Det handlar om att vi måste effektivisera och göra de utländska beskick-
ningarna mer offensiva. Samtidigt är Sverige i ett ekonomiskt krisläge, och
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
det måste göras besparingar på alla plan. Det gäller självfallet även UD. Jag
vet att man har infört ett sparbeting på UD. Men vi vill gå längre.
Vi vill satsa på sammanslagningar av olika institutioner. Ny demokrati har
föreslagit att regeringen bör utreda förutsättningar för att skapa ett nytt ren-
odlat system kallat för Sweden center. Bengt Dalström, som just nu kom in
i kammaren, kommer att gå närmare in på detta, eftersom det hänger sam-
man med näringsutskottets frågor.
Låt mig ändå ta ett exempel. I Tokyo har vi en fantastisk svensk represen-
tation. Jag hade själv förmånen att vara där i september med lagutskottet.
Här finns en ambassad, ett exportråd och en handelskammare i samma hus.
Det finns också rejält tilltagna ytor för näringsliv och andra organisationer
att visa upp sina verksamheter, produkter, osv. Det är en fantastisk anlägg-
ning. Det är dessutom en av Tokyos förnämsta och modernaste byggnader
som har vunnit en rad priser för sin arkitektur m.m. Andra länder flockas
för att komma dit. Det råder stor avundssjuka i Tokyo.
Dessutom är det en mycket god affär för Sverige, även om det i utskottets
betänkande har påpekats att det inte alls är någon lysande affär, eftersom
det är en dyr form av sammanslagning. Vi kan ha i bakhuvudet att man efter
att ha byggt hela den här anläggningen skickade hem ungefär en miljard till
statskassan enligt uppgifter. Det är en mycket god affär för svenska staten.
Vi behöver fler sådana i dagens läge. Heja Sverige!
Herr talman! Vidare vill vi ersätta fler konsulat, och även ambassader i
vissa länder, med honorärkonsuler. Vi tror att man skulle kunna hissa den
svenska flaggan högt i ett större antal länder och städer utomlands. Det kan
dessutom vara ett ganska billigt sätt. Det finns ju internationella personer
som har anknytning till Sverige nästan över hela världen. Dessa skulle man
kunna utnyttja. Vi har uttryckt det litet skämtsamt och sagt att det, med bra
svenskt basmaterial, litet manschettknappar med tre kronor på osv., går att
få dessa personer att ganska stolt sälja och marknadsföra Sverige. Sedan får
vi självfallet ha dessa Sweden center i de större städerna och på de viktigare
marknaderna. Jag tror att vi skulle kunna flagga på fler ställen i världen till
en lägre kostnad.
Vad jag kan förstå är det största personalproblemet inom UD stora klyftor
mellan olika åldersgrupper. Med dagens något idiotiska anställningslagstift-
ning, där det gäller sist in - först ut, är det inte särskilt lätt att leda en organi-
sation som befinner sig i så stor förändring som UD. Det behövs nytt blod i
ådrorna, det ställs nya krav på kompetens och det arbetas på nya marknader
med nya språk osv.
Jag tror att en hel del av UD:s effektivisering och de problem som det
har i dag skulle kunna lösas genom att det på ett annat sätt fick behålla de
människor som det verkligen behöver för sin verksamhet. Därmed skulle det
på något sätt kunna bli av med dem som tyvärr inte platsar längre. Sådan är
realiteten, men i dag är detta ett jätteproblem för UD. Det vill egentligen
anställa nytt folk för att klara de krav som ställs på dem, men det tvingas
sitta kvar med sin stora personal. Det är ett problem.
Herr talman! Ett annat problem är naturligtvis den prestige och den kar-
riärstege som finns inom UD. Vi talade senast i går om detta i utskottet.
Det belystes i andra sammanhang när man talade om att man skulle slå ihop
biståndskontor och ambassader utomlands. Det finns precis samma pro-
blemställning när det gäller handelskontor och ambassader. Där är Ny de-
mokrati fullt övertygade om att det krävs en helt annan typ av representation
rent personalmässigt utomlands. Den gamla politiska hierarkin skall inte
styra, utan det krävs att vi får in folk med helt andra marknads- och affärsre-
laterade kunskaper.
Som chefer för dessa nya Sweden center tycker vi att man skall kunna an-
ställa folk med kompetens oavsett om de varit med i UD:s listor någon
längre tid eller inte. Det skall kunna tas människor från näringslivet eller helt
andra verksamheter. Nog om den biten!
Herr talman! Låt mig nu gå över till utlandsradion. Radio Sweden är den
enhet inom Sveriges Radio som svarar för radioprogramverksamheten för
utlandet. Radio Sweden skall enligt avtalet mellan staten och Sveriges Radio
sända radioprogram avsedda för mottagning i utlandet. Programmen skall
dels ge svenskar som befinner sig utomlands, dels utländsk publik möjlighet
att få information och upprätthålla kontakt med Sverige.
Så långt håller jag med om den affärsidé som Radio Sweden skall ha. För
närvarande sänder man på åtta språk. Det är svenska, engelska, tyska,
franska, spanska, ryska, estniska och lettiska. Man riktar sig till alla världs-
delar. Ny demokrati delar regeringens syn på huvuduppgiften för Radio
Sweden, men vi tror att man skulle kunna minska ner det och på något sätt
använda sig av befintligt material inom Sveriges Radio-koncernen.
Vissa summeringar av detta skulle kunna översättas till engelska. Men
man skulle kunna ha en slinga som sänds ut på svenska så att den når
svenskar i utlandet. Det är ändå nyhetsbehovet som måste vara det primära.
Det var kanske inte för att höra ett debattinlägg om svampplockning som
man lämnade Sverige. Dessa saker kan man säkert få på annat håll och inte
via Sveriges Radio. Man kan självfallet ha en översättning till engelska efter-
som det är ett världsspråk. Då kan balter, ryssar osv., även om inte alla kan
engelska, fånga upp nyheter i de länder där massmedierna är utslagna av
olika skäl. Det kan också fylla ett utbildningssyfte. Jag tror att målen skulle
kunna uppnås med en krympt verksamhet.
Enligt Radio Swedens egna beräkningar har man ungefär 50 anställda i
programtillverkningsverksamheten inför 1993. Man skall producera ungefär
15 000 timmar på dessa åtta språk. Totalt har man 65 anställda. Jag har svårt
att tänka mig att det skulle behövas mer än 5-10 personer för att admini-
strera och sända ut det översatta och redigerade material som man i dag får
gratis från Sveriges Radio. Självfallet får de sändare som behövs för detta
behållas. Detta skulle då ge besparingar, kanske inte i miljardklassen, men
i miljoner. Men många bäckar små kan kanske bidra.
Herr talman! Ett annat nydemokratiskt förslag som tas upp i betänkandet
gäller detta med EG-information i Utbildningsradion, vilket vi har föresla-
git. Jag är personligen inte så imponerad över den första broschyr med EG-
information som gick ut till svenska hushåll. Den påminde litet för mycket
om årets deklarationsbilaga. Jag undrar om det är samma gäng som gör den.
Jag tror att vi skulle kunna göra litet mer på det hållet. Jag vet att Utbild-
ningsradion har planer på att gå ut med ett program om EG. Nu skall vi inte
på något sätt styra detta från riksdagen. Däremot skulle vi kunna hänga på
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
där och dela ut något slags kurslitteratur som kan användas när man följer
detta program i TV. Vi skulle kunna hänga på där och anslå ytterligare medel
för att ta fram ett utbildningsmaterial som skulle kunna distribueras till de
svenska hushållen och även användas i studiecirklar osv.
Herr talman! Det finns en rad andra frågor i betänkandet, men jag nöjer
mig med detta. För att spara kammarens tid har jag nöjet att yrka bifall en-
dast till reservation 1 och reservation 2, men jag står naturligtvis bakom
samtliga Ny demokratis reservationer i betänkandet.
Anf. 3 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! De bästa ambitioner kan falla för en krass verklighet, sade
Karl-Erik Svartberg. Det är helt sant. Den krassa verklighet som råder i dag
innebär att statens finanser är allvarligt försvagade. Det har också lett till att
UD:s budget, som vi nu diskuterar, och de anslag som finansieras via UD
har fått beskäras.
Vi är tvungna att göra inskränkningar i utrikesförvaltningen. Det leder till
att människor blir arbetslösa. Det leder till att vi lägger ner beskickningar.
När vi gör det, när vi konverterar professionella beskickningar till honorär-
beskickningar, är det självfallet vår förhoppning att vi ändå skall kunna ut-
föra det uppdrag som vi har, nämligen att hålla goda kontakter med svenskar
utomlands i olika delar av världen och med utlänningar som av olika skäl vill
ha kontakt med Sverige.
Det är med beklagande som vi nu lägger ner ett stort antal generalkonsulat
och ambassadkontor, men det är med en stark och bestämd förhoppning att
ändå kunna upprätthålla den service och de tjänster som är nödvändiga för
att det konsulära systemet skall fungera.
Herr talman! Utlandsradion finansieras via UD enligt nuvarande system.
Regeringen föreslår en relativt kraftig nedskärning av dess budget. Utrikes-
utskottet ser mycket positivt på utlandsradions verksamhet. Vi menar att
den är viktig både för att hålla kontakt med svenskar utomlands och för att
sprida information om Sverige på olika språk. Det är viktigt att det sker på
olika språk. Jag tror inte, som Richard Ulfvengren föreslog, att det räcker
med engelska. Vi menar att alla de språk som vi i dag har sändningar på är
angelägna. Det vore mycket olyckligt att lägga ner någon enda av de redak-
tioner som finns för närvarande.
De möjligheter till rationaliseringar som finns bör självfallet tas till vara.
Det kan t.ex. vara att samarbeta med de invandrarredaktioner som finns på
Sveriges Radio. Det kan också vara att samarbeta bättre med de svenska
programmen i Sveriges Radio.
På den här vägen kan man nå bättre effekt för insatta resurser. Men det
sker samtidigt en rasande snabb teknisk utveckling som gör att man kan
komma ut längre med programmen. Väldigt många sänds inte bara i etern
utan skickas också på band till olika stationer runt om i världen och återut-
sänds där. De tekniska möjligheterna för utlandsradion är mycket stora, och
det är angeläget att vi i framtiden kan slå vakt om den viktiga kanalen för
Sverigeinformation.
Utrikesutskottet pekar på att många av dem som lyssnar på utlandssänd-
ningarna faktiskt är licensbetalare, antingen svenskar utomlands eller
svenskar hemma, eftersom programmen ju också sänds ut på FM-bandet i
Stockholm och på mellanvåg, som går att ta in i olika delar av landet.
Från den synpunkten sett vore det inte orimligt att man partiellt finansie-
rade utlandssändningarna via mottagaravgiften. Men det är något som krä-
ver överväganden från regeringens sida, och utrikesutskottet föreslår därför
att riksdagen ger regeringen till känna sin mening att frågan om den framtida
finansieringen behöver ses över. Vi noterar i sammanhanget att kulturut-
skottet har en del kritiska synpunkter i frågan.
Herr talman! Karl-Erik Svartberg talade vältaligt om värdet av de frivilliga
insatserna för fred och nedrustning. Jag kan instämma i allt vad han sade vad
gäller värdet av det arbetet. När vi sedan kommer till frågan om hur anslaget
skall se ut, är det med beklagande som jag konstaterar att man även på det
här området har tvingats göra nedskärningar. Även Socialdemokraterna har
de senaste åren tvingats dra ner på det här anslaget.
Så färdriktningen är densamma för Socialdemokraterna och regeringssi-
dan, även om kurvans lutning ser litet olika ut. Det är trots allt åt samma håll
som vi beklagligtvis rör oss. Då menar vi från vår sida att när man för tredje
eller fjärde året i följd rör sig i riktning mot Södertälje, är det kanske ändå
litet konstigt att påstå att man är på väg mot Uppsala.
Det är därför som vi inte finner det meningsfullt att uttala ett mål för ansla-
gets framtida utveckling. Men självfallet är det vår förhoppning att det skall
vara möjligt att även fortsättningsvis ge ett starkt och viktigt stöd till det fri-
villiga freds- och nedrustningsarbetet.
Allra sist, herr talman, anslaget för Europainformation. Utskottet har ta-
git del av olika upplysningar om hur anslaget använts. Vi vet att det pågår
ett mycket viktigt arbete inom regeringskansliet, där man trycker texter som
är viktiga för alla sidor i debatten, texter som ger information om hur EG
fungerar.
Vi tillstyrker mot den bakgrunden förslaget om fördelning av pengarna för
EG-information. Men vi tillfogar, och det är viktigt, att det är uppenbart att
när folkomröstningen nalkas behövs det en påfyllnad av det här anslaget.
Det anslag som nu föreslås är inte tillräckligt för att täcka de kostnader som
uppstår i samband med folkomröstningen.
Därför utgår vi från att regeringen överväger hur man skall ordna en på-
fyllnad, för att kunna se till att folkomröstningen kan bedrivas i former som
är demokratiskt acceptabla.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 4 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Den krassa verkligheten, säger Daniel Tarschys, värderad
ordförande i utskottet. Men när försvarsanlaget kan tillåtas öka med bortåt
1 000 miljoner kronor, då menar vi att det borde vara möjligt att med några
hundra tusen öka det anslag för fredsinformation m.m. som gäller för inne-
varande år. Det är därför vi föreslår 4,6 miljoner utöver de 20 som proposi-
tionen gick ner till.
Det är konstigt att påstå att man är på väg mot Södertälje, när man i verk-
ligheten är på väg mot Uppsala, säger Daniel Tarschys. Jag vet inte om jäm-
förelsen stämmer riktigt. Vi försöker att hålla relationerna något så när kon-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
stanta. Vi har varit medvetna om problemen med ekonomin, men vi menar
också att går det att anvisa 1 000 miljoner kronor extra till försvaret, då bör
det också vara möjligt att klara att något så när bibehålla informationsresur-
serna för fred, nedrustning, säkerhet m.m.
När det gäller Europainformationen och motion 518 är det riktigt som Da-
niel Tarschys säger, att utskottet har skrivit: ”Behovet av information inför
genomförandet av folkomröstningen 1994 kan enligt utskottets uppfattning
motivera att ytterligare resurser ställs till folkrörelsernas förfogande i ett se-
nare skede.”
Ja, det är utskottets skrivning. Låt oss hoppas! Då skall jag inte längre
beteckna det som olyckligt att vi i sluthanteringen tappade bort motionens
förslag utan konstaterar att får folkrörelserna sitt, då är det okej för oss
också.
Anf. 5 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Även försvarsanslagen drabbas ju av den stora krisuppgörel-
sen i höstas. Jag är inte säker på att Karl-Erik Svartbergs siffror om höj-
ningar är så aktuella.
Vad gäller anslaget för stöd till information, studier och forskning om
freds- och nedrustningssträvanden kan jag bara konstatera att för budgetåret
1989/90 var det högre än det anslag som Socialdemokraterna nu föreslår för
nästa budgetår.
Det är nog så att även Socialdemokraterna har varit med om en sänkning
av det här anslaget. Jag medger att det är en mindre sänkning än vad rege-
ringen föreslår, men regeringen har också ett ansvar för samhällsekonomin,
och regeringen har redovisat hela sitt budgetalternativ.
Anf. 6 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Nej, det är inte riktigt så som Daniel Tarschys säger. Det
träffades en trepartiuppgörelse - centerpartister, folkpartister och social-
demokrater - om en successiv uppräkning till 25 miljoner kronor av anslaget,
som då hette F 3.
Vi markerade också en fortsatt uppräkning till det s.k. promillemålet.
Men höjningen stannade vid 26 miljoner kronor, och därefter frystes ansla-
get ett år på den nivån. Nedskärningen började med regeringsskiftet.
Anf. 7 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att Karl-Erik Svartberg och jag är överens om att i
ett land med inflation är ett konstant nominellt belopp en real minskning år
från år. Så nog har Socialdemokraterna under ett antal år varit med om reala
minskningar av det här anslaget.
Anf. 8 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys påpekade att de flesta som lyssnar till Radio
Sweden faktiskt gör det på svenska, och det är ju lovande. Engelska är, som
jag påpekade ett världsspråk och snudd på ett andraspråk i Sverige, i alla fall
för min generation.
Om man tittar på Radio Swedens sammanställningar, finner man att nio
personer producerar 2 900 timmar på engelska. På tyska produceras 830 tim-
mar av åtta personer. Jag tycker att det borde stå klart för vem som helst som
har intresse av att rationalisera och spara pengar åt staten att här finns
mycket att göra.
Jag hävdar fortfarande att det nog skulle räcka med program på svenska
och engelska. Självklart kan man sedan översätta vissa nyhetsinslag och
block till andra språk också. Det kan säkert ske både på frivillig basis och
med hjälp av invandrarredaktioner osv., som Daniel Tarschys själv påpekar.
Jag förstår inte riktigt den här illviljan mot att försöka spara i och minska
en sådan här organisation. Jag tror att Daniel Tarschys kommer att få se att
det sker ändå, men kanske inte just nu.
Jag undrar vad Daniel Tarschys har för motiv till att vi skall behålla sänd-
ningar på alla dessa språk, och framför allt vad han har för motiv till att man
skall egenproducera material när Sveriges Radio producerar nyheter dagli-
gen. Det finns nyheter från TT osv. som mycket lätt skulle kunna översättas.
Anf. 9 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Richard Ulfvengren om att man faktiskt
använder TT:s material och kanske också Sveriges Radios material och över-
sätter detta. Självfallet gör man det - det är en naturlig del i de olika redak-
tionernas arbete.
Frågan är, herr talman, om vi skall satsa på att projicera Sverige enbart på
engelska. Jag menar att det vore fel. Vi tar nu steget in i Europa. Vi söker
upprätthålla kontakten med kontinenter där man talar spanska, franska och
andra språk. Det är viktigt att vi vidmakthåller en mångspråkig projektion
av Sverige utomlands och att vi har kontakter med folk med många olika
modersmål och många olika språkkunskaper.
Det handlar också om Östeuropa. Vi har spelat en väldigt stor roll genom
våra sändningar på ryska. Vi spelade en stor roll för frigörelsen i Baltikum
genom sändningarna på estniska och lettiska och en tid också på litauiska.
Jag tror, herr talman, att det vore utomordentligt olyckligt för svensk östpo-
litik om vi nu skulle avveckla sändningarna för Östeuropa. Jag tror att det
vore en olycka för svensk Europapolitik och för svensk u-landspolitik om vi
skulle avveckla sändningarna på franska och spanska.
Anf. 10 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Liksom tidigare debattörer tänker jag uppehålla mig något
kring två ämnen som tagits upp i betänkandet: Sveriges Radio och det s.k.
F 2-anslaget.
Vi hörde just ett replikskifte mellan företrädarna för Folkpartiet och Ny
demokrati. Jag tänker då på frågan om huruvida man skall ha sändningar till
flera språkgrupper. Jag ansluter mig till Daniel Tarschys syn i denna fråga.
Om vi ser på den politiska och praktiska betydelsen och betydelsen vad
gäller goodwill av Radio Swedens sändningar, finner vi att det är billiga sänd-
ningar. Det är billig propaganda, och det är billig information. Det är ett
billigt sätt att påverka förhållanden i världen om vi jämför med snart sagt
varje annat sätt att göra det på.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
10
Det innebär naturligtvis att vi bör undersöka vilka ytterligare språk vi kan
ha sändningar på - inte hur vi kan minska antalet språk.
Detta ställer naturligtvis ökade krav på anslag. I Vänsterpartiets motion
skriver vi att vi vill ha mer pengar till verksamheten. Vi föreslår drygt 76
miljoner. Utskottet hamnar på drygt 50 miljoner.
Man återkommer naturligtvis alltid till den statsfinansiella situationen.
Det är klart att man då får granska vilket budgetförslag som gäller för varje
parti. Jag kan säga att vi för vår del har täckning för en sådan ökning av an-
slagen.
Radio Sweden bör naturligtvis finansieras genom anslag och inte via av-
giftssystem. Jag tycker att kulturutskottets yttrande på den punkten är tyd-
ligt och klargörande, och jag anser också att vi bör ha den inriktningen på
lång sikt.
Vad gäller F 2-anslaget kan jag säga att enpromillemålet inte är någon ny-
het. Jag vet inte hur länge det har förekommit i diskussionen, men nog är
det dags att vi gör allvar av föresatsen att uppnå det. Det är ur varje synpunkt
sett en symbolfråga. Man bör kunna uppnå målet nu. Statsfinansiellt finns
det naturligtvis inga bärande skäl till att man inte skulle kunna uppnå det.
Den militära budgeten är av en sådan karaktär att även pengarna till sådana
här insatser är små pengar om man tror att insatserna utgör en fredsbeva-
rande faktor. Det var precis det Karl-Erik Svartberg argumenterade för här
tidigare.
Snart sagt varje område inom den militära organisationen rationaliseras
det. Pengarna bör kunna skrapas fram. De 40 miljoner kronor som vi före-
slår kan man jämföra med vad det kostar att ha en infanteribrigad eller en
pansarbrigad boende.
Jag kan också konstatera hur stor spännvidden är mellan åsikterna om det
militära försvarets organisation mellan partierna i riksdagen. Det är inte på
något sätt givet hur vi skall hantera de frågorna. Om vi betraktar svenskt
militärt försvar som fredsskapande, fredsbevarande och nödvändigt för en
på sikt fredligare värld utan vapen, hamnar anslaget i ett läge där vi har råd
med denna symbol. Det är inte bara en symbol, utan också ett högst verk-
samt bidrag till en fredligare värld.
Jag tycker alltså att Karl-Erik Svartbergs argumentation i sak var riktig,
men att den skulle ha lett till förslag om en ytterligare ökning av anslaget.
Herr talman! Jag står givetvis bakom Vänsterpartiets motioner i de frågor
jag har berört, men jag nöjer mig nu med att yrka bifall till den socialdemo-
kratiska reservationen nr 4.
Anf. 11 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Till detta utskotts betänkande är ett särskilt yttrande fogat.
Det är föranlett bl.a. av motioner som jag och kolleger från Folkpartiet,
Centern och kds liksom från Ny demokrati har fått behandlade. De rör repu-
bliken Kina/Taiwan.
20 miljoner människor lever där under demokratiska förhållanden och
med ett parlamentariskt styrelseskick. Taiwan är en av de tre raketerna i
Fjärran Östern och uppvisar kommersiellt, kulturellt, teknologiskt och på
andra områden stora framgångar. Sverige har ett raskt accelererande han-
delsutbyte med Taiwan. Vi bör på alla möjliga sätt underlätta våra förbindel-
ser med republiken Kina/Taiwan.
Motsättningarna mellan folkrepubliken och Taiwan har sina rötter i inbör-
deskriget efter andra världskriget, och de har länge varit oöverstigliga. Men
utvecklingen i dag är gynnsam. Taiwan investerar kraftigt i näringslivet på
folkrepublikens område, och de mellanfolkliga relationerna mellan de båda
kinesiska republikerna undergår en stadig förbättring.
Så sent som i morse kunde man i Dagens Nyheter läsa en redogörelse för
samtal mellan högt uppsatta representanter för Kina och Taiwan. De har
mötts i Singapore. Det är de båda ländernas presidentrådgivare som kom-
mer att ta de första stegen mot en normal samexistens. Det man kan vänta
att de kommer överens om är att bekämpa brottsligheten över sundet, vilken
är omfattande. Man skall träffa uppgörelser i fiskerifrågor och när det gäller
etablerandet av regelbunden postgång. Sannolikt dröjer det inte länge
förrän reguljära flyg- och sjöförbindelser etableras.
Så ser dagens verkligheten ut. Taiwanrepresentationen i Sverige utövas i
dag genom Taipei Trade Tourism & Information Office, som i allt väsentligt
utför ”diplomatisk verksamhet”.
Sveriges förbindelser skulle få ett uppsving på alla områden, om den offi-
ciella hållningen till Taipei-kontoret vore mera uppskattande. Sådana sym-
boliska handlingar som införande av visumrätt och eftergifter på beskatt-
ningsområdet och vad gäller införsel av förbrukningsvaror skulle uppgradera
de kontakter som Republiken Kina på Taiwan har här i Stockholm.
Min partikollege Nic Grönvall har i det särskilda yttrande vid utskottets
betänkande som jag nämnt förordat en sådan omformulering av Sveriges Ki-
napolitik att ”ett-Kina-politiken gäller” med det tillägget att inom ramen för
Kinabegreppet accepteras självständiga regioner under självständiga rege-
ringar, som i definierade områden samverkar med Folkrepubliken Kina och
i andra områden intar en självständig ställning. Självständighet inom bl.a.
det utrikespolitiska fältet skulle kunna accepteras för en självständig region
av Kina, om denna region uppfyllde de folkrättsligt accepterade kriterierna
för erkännande.
Med en sådan Kinapolitik skulle Sverige kunna stödja den självständiga
utvecklingen av republiken Kina/Taiwan, och en utveckling av Hongkong
och Macao, efter deras förestående anslutning till Folkrepubliken Kina, till
demokratiskt styrda, självständiga regioner, allt inom ramen för ett samman-
hållet Kinabegrepp.”
Herr talman! Detta synsätt omfattas av många människor i Sverige. Jag
hoppas att regeringen beaktar dessa synpunkter och agerar i enlighet med
dem.
Anf. 12 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! En av de tendenser som är mest karakteristiska för vår tid är
internationaliseringen. Världen har kommit närmare. Utvecklingen på kom-
munikationsområdet och i media är en förutsättning för den starka interna-
tionaliseringen i världen.
Sverige visar på olika sätt sin medvetenhet om den starka internationalise-
ringstendensen. Inom utbildningsområdet har nyligen framlagts en proposi-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
11
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
12
tion om skolans internationalisering. Sverige har träffat ett EES-avtal som
kommer att innebära fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital.
Vi har ansökt om medlemskap i EG och håller nu på att förhandla.
Från dessa utgångspunkter ter det sig enligt utrikesutskottet ”inte själv-
klart, att Radio Sweden skall vara den enda enhet inom Sveriges Radio-kon-
cernen som skall underkastas nya besparingskrav i det svåra samhällsekono-
miska läge som Sverige nu befinner sig i”.
Enligt min mening är det mycket märkligt att det är.just denna del av kon-
cernen som skall drabbas av nedskärningar. En förstärkning av just den här
delen av verksamheten hade varit naturligare, om man rätt hade förstått sin
tid. I Radio Swedens regi har under en lång följd av år ett mycket ambitiöst
och framgångsrikt arbete bedrivits med den internationella inriktning som
nu börjar göra sig gällande på allt fler områden. Man har sänt program dels
för svenskar utomlands, dels för en utländsk publik som är intresserad av att
få information om och ha kontakt med Sverige. För närvarande sänder Ra-
dio Sweden på åtta språk och riktar sig till olika världsdelar. Man har varit
en pionjär på området, innan internationalisering var påtänkt som ett per-
spektiv på nästan all verksamhet.
Finns det något som talar för att det blir färre svenskar som behöver ha
möjligheten att lyssna till de svenska programmen ute i världen? Naturligtvis
är det precis tvärtom. I och med den pågående och ökande internationalise-
ringen får vi ett växande antal svenska medborgare som för längre eller kor-
tare tid vistas på olika håll i världen. Det skulle också vara helt fel att nu
bara inrikta sig på Europa. Vi måste mer än någonsin tidigare hålla dörrarna
öppna till hela världen.
I propositionen har ett sparbeting om 15 miljoner kronor för Radio Swe-
dens verksamhet föreslagits. Man menar från departementets sida att detta
inte kan genomföras utan att de egenproducerade programmen drabbas.
Varför, kan man fråga sig, är då de egenproducerade programmen enligt vår
mening så viktiga?
Det beror på att de nyhetsprogram som vi har i Sverige har blivit alltmer
snuttifierade. Vi har ett otal nyhetssändningar under hela dagens lopp, och
det gör att många människor lyssnar på sådana flera gånger om dagen. Dess-
utom har man en bakgrund i form av nyhetsförmedling genom tidningar,
även på deras ledarsidor, vilket gör att man håller sig å jour även med den
typ av nyhetssändningar som vi nu har och som kan karakteriseras som mer
bristfälliga när det gäller överblick, analys och fördjupning än tidigare.
Att bara återsända dessa sändningar i Radio Swedens program, som är
riktade till svenskar utomlands, är inte ett lika bra alternativ som egenprodu-
cerade program. Dessa ger mycket mer av analys och av djup än de svenska
programmen gör, och man har större behov av detta när man under en lång
tid vistas utomlands. Man behöver då få en ökad förståelse, en bakgrund till
det som händer. Därför vill vi förorda att det skall finnas en möjlighet att
låta de egenproducerade programmen få fortsätta.
Detta gör inte att vi menar att programmen på olika språk är oväsentliga,
tvärtom. När vi nu på ett helt annat sätt än tidigare skall ut i Europa är det
oerhört viktigt att vi gör vår röst hörd där. Att säga att engelska skulle vara
tillräckligt är ett omodernt synsätt. Det är redan nu förlegat. EG är t.ex. de
små språkens organisation, och många accepterar inte utan vidare att deras
språk negligeras.
Om vi t.ex. vill ha en bra kontakt med Frankrike, måste vi sända på
franska. De flesta fransmän har inte möjlighet att utan vidare lyssna på ett
engelskt program och tillgodogöra sig det. Detta är verkligheten. Att tro att
man där behärskar engelska på samma sätt som här är alltså inte realistiskt.
Utvecklingen går snarare ifrån inställningen att engelska skulle vara tillräck-
ligt och allenarådande till de många språkens variation.
Jag vill också säga att inriktningen på att sända till Östeuropa är något som
verkligen ligger i tiden. Vi känner med all rätt ett särskilt ansvar för de bal-
tiska staterna, och därför är sändningar också på baltiska språk en nödvän-
dighet i dagens Sverige.
Kulturutskottet har sett negativt på en partiell licensfinansiering. Utrikes-
utskottet ser däremot inte en sådan som en omöjlighet, och det är faktiskt så
att Radio Sweden tidigare har betalats med licensmedel. Jag vill inte här ta
ställning till om det är det som man skall göra, men vi noterar verkligen med
tacksamhet att utrikesutskottet vill att riksdagen skall göra ett tillkännagi-
vande och att man vill att den här frågan skall bli föremål för regeringens
skyndsamma övervägande i syfte att trygga Radio Swedens fortsatta sänd-
ningar.
Vi har väckt en motion i detta ärende, och det är bl.a. med anledning av
den som den här frågan nu skall skickas tillbaka till regeringen. På grund av
det ekonomiska läget ställer man sig inte bakom att de 15 miljoner kronor
som man vill skära ned anslaget med skall finansieras. Jag tar inte ställning
till hur det skall ske, men vi vill verkligen yrka på att regeringen noggrant
tänker igenom frågan och, som utrikesutskottet anför, överväger att trygga
Radio Swedens fortsatta sändningar. De sändningarna har en större bety-
delse än de tidigare har haft, för att Sverige skall kunna ge service åt alla de
svenskar som bor utomlands men också för att vi skall göra vår röst hörd i
Europa och i världen.
Anf. 13 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Mycket kort: Jag tror faktiskt att fru Näslund får ta tillbaka
påståendet att det är ett omodernt tänkande att engelska skulle vara ett
världsspråk.
Jag håller med om vikten av att hjälpa till i Baltikum, och man måste kan-
ske göra det ännu mer än någonsin och permanent genom att hjälpa balterna
att sätt upp egna radio- och televisionsverksamheter. Man bör i så fall hjälpa
till med exempelvis expertis på området. Det är faktiskt också många i Balti-
kum som talar svenska. Jag tror vidare att även balterna i framtiden kommer
att ha stor nytta av att lära sig och få träna engelska.
Jag tror inte att tyska och franska sändningar från Radio Sweden skulle
vara någon särskilt stor gåva till Europa. De övriga europeiska länderna har
ganska bra nyhetssändningar och massmedier. Däremot kan länder utanför
den moderna världen behöva sådan hjälp. Franskan är ett språk som an-
vänds i många gamla kolonialländer i Afrika osv., medan däremot tyskan
har en rätt begränsad spridning utanför Tyskland.
Detta är ganska spännande. Det gäller en ganska liten fråga, men vi har
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
13
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
14
en debatt där det kommer fram synpunkter. Jag känner att vi, om vi hade
litet mera tid till förfogande, säkerligen skulle kunna enas om något spän-
nande och konstruktivt. Men vi har i riksdagen en behandlingsordning med
utskottsförhandlingar följda av debatt här i kammaren, varefter vi röstar
precis som vi gjort i utskottet. Jag tycker att det är en litet stel ordning.
Eftersom fru Näslund inte är med i utskottet, har hon utöver motionen
inte förrän nu haft möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Jag tycker att
det känns som om vi skulle kunna göra något konstruktivt. Men som vi vet
är det litet för sent, och vi får väl återkomma nästa år.
Anf. 14 INGRID NÄSLUND (kds) replik:
Herr talman! Det har faktiskt gått bra att utöva ett visst inflytande även
via motionen. Utskottet har ställt sig bakom ett förslag om tillkännagivande
med anledning av denna och andra motioner. Jag är fullt nöjd med det infly-
tande som jag har haft i denna fråga, särskilt som jag också har möjlighet att
kommentera den i kammaren.
Jag vill säga till Richard Ulfvengren att det faktiskt är ett omodernt synsätt
att engelskan inte längre är allenarådande eller så förhärskande som den va-
rit under en tidigare period. Richard Ulfvengren är inte helt ung längre, även
om han är betydligt yngre än jag, men när det gäller dem som nu går i skolan
och som skall följa den nya läroplan vi snart kommer att anta i denna kam-
mare satsar vi mer på andraspråket efter engelska. Vi inser nämligen bety-
delsen av att också behärska t.ex. franska och tyska mycket bra.
Jag talade för inte länge sedan med en kvinna från Europaparlamentet.
Hon kom från den flamländsktalande delen av Belgien, och hon sade: Inte
räcker det för mig att använda mitt eget språk eller att använda engelska.
När det väl kommer till förhandlingar är det nödvändigt för mig, om jag vill
uppnå de verkligt bra resultaten, att också behärska franska och tyska.
När det gäller sändningar på tyska vill jag säga att det inte på något sätt är
meningen att de skall ersätta tyskarnas nyhetssändningar. Tanken är att vi
skall upplysa om vårt land och göra vår röst hörd i Tyskland. Det är inga-
lunda oväsentligt nu när vi förmodligen snart går in i EG, där Tyskland är ett
av de mycket stora och intressanta länderna. Det är inte fråga om att vi skall
konkurrera med tyskarnas nyhetssändningar, utan vi skall göra vår röst hörd
i detta sammanhang.
Franskan är, som Richard Ulfvengren höll med om, ett mycket viktigt
språk i detta sammanhang. Jag menar alltså att det inte är nu som vi skall
skära ned dessa sändningar. Det går tvärt emot tendensen på alla andra om-
råden i samhället. Det är inte i tiden att göra på detta sätt, och det har utri-
kesutskottet insett. Jag hoppas att också regeringen gör det.
Anf. 15 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Omodern eller inte, ung eller gammal, jag får nog tala med
min mor om vad det var som egentligen gick fel.
Nyhetssändningarna i Europa skall inte ersättas, Ingrid Näslund. Det hop-
pasjag verkligen inte är ambitionen med Radio Sweden. Jag håller med om
att vi i så fall borde utöka budgeten i stället.
Det Ingrid Näslund emellertid tar upp, som har med EG-parlamentet att
göra, är på ett annat plan. Det kan jag försäkra. Jag sitter med i Nordiska
rådet i en EG-grupp, och där jobbar vi med att bl. a få i gång en tolkskola för
att få ordning på hur vi skall ställa oss i fråga om språken inom EG. Men nu
talar vi om radiosändningar, och jag tror inte att det som Ingrid Näslund tar
upp här är det viktigaste.
Vi har delade meningar om detta, och vi har ingen större chans att för-
ändra något nu. Det är bra att Ingrid Näslund är nöjd med sin motion.
Anf. 16 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Till skillnad från Richard Ulfvengren är jag gammal och har
lärt mig en hel del språk. Jag kan glädja Ingrid Näslund med att säga att hon
får välja om jag skall tala engelska, franska eller tyska. Min flamländska är
däremot något rostig för tillfället.
Jag tänker nu tala om regeringens proposition och utrikesutskottets betän-
kande UU16. När man läser dessa kan man konstatera hur ett över natten
politiskt förändrat klimat kan förändra förutsättningarna då det gäller att in-
ternationellt sälja och marknadsföra Sverige.
Inför budgetåret 1993/94 har utrikesförvaltningen ställts inför ett kraftigt
besparingsbeting, vilket i många fall har medfört nödvändiga omgruppe-
ringar och nedskärningar av våra många utlandsmyndigheter.
UD har glädjande nog lyssnat på många av Ny demokratis råd. Jag har
också kunnat notera, vilket är intressant, att ett flertal generalkonsulat har
ombildats till honorärgeneralkonsulat eller honorärkonsulat. Systemet är
både billigt och effektivt. Det gäller bara att komma ihåg att omhulda hono-
rärkonsulerna med en och annan medalj. Konsulerna kan sitt eget land
många gånger bättre än de utsända diplomaterna. Diplomaterna roterar vart
tredje år som satelliter kring jorden, och de lär inte känna något land ordent-
ligt. De kan därför inte göra någon egentlig nytta. Naturligtvis finns det
många undantag, men vanligtvis blir man något lätt besviken. Man skall nog
satsa mer på att alliera sig med lokala affärsmän, som kan hjälpa de oskyl-
diga svenska säljarna när de kommer ut.
I förra veckan framförde jag i denna kammare ytterligare besparingsför-
slag i samband med debatten om internationellt utvecklingssamarbete. Jag
knöt därvid an till den nyligen publicerade utredningen om styrnings- och
samarbetsformer i biståndet. Även i detta fall hade Engblomsutredningen
tagit upp många av Ny demokratis planer på en ny organisation av de
svenska myndigheterna i framför allt biståndsländer. Vi har nämligen före-
slagit en hopslagning av alla myndigheter, ambassader, biståndskontor, ex-
portrådskontor osv. till en organisation till ett Sweden Center. Utredningen
har delvis tagit fasta på det.
Vi har även föreslagit att man i biståndsländerna i Afrika koncentrerar sig
på två huvudpunkter när det gäller svenskt myndighetsutövande. Johannes-
burg täcker in de kringliggande biståndsländerna, såsom Angola, Mozambi-
que, Malawi, Zimbabwe m.fl. länder. Dessa länder når man med flyg från
Johannesburg på 1-2 timmar. Man kan dela upp Johannesburg och snarast
inrätta ett exportrådskontor där. Man bör då naturligtvis satsa på olika slags
hjälpåtgärder såsom u-lands- och investeringskrediter, samt större garantira-
mar för exportkrediter, något som fortfarande är fruktansvärt svårt för rege-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
15
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
16
ringen att åstadkomma. Regeringen vill helst inte ta några risker som har
med exportkreditramarna att göra. Jag vill att alla i utrikesutskottet och nä-
ringsutskottet bidrar till att sätta press på våra myndigheter.
Det gäller emellertid att inte bara bromsa, som vi nu diskuterat, utan även
att gasa. Det är bra att vi öppnar kontor i Kief och Zagreb. Däremot anser
jag inte att vi skall lämna Beirut obemannat. Jag har bott i Beirut och startat
en organisation där, och jag tror att Beirut återigen kommer att bli centrum
för affärsmän och för affärsansträngningar riktade mot ”Middle East”.
Beirut håller långsamt på att återfå sin normala status, och jag tror att det är
tid för att stycka upp detta område.
Vi måste också, som vi många gånger sagt, satsa betydligt mer österut än
vi gör. Den totala östexporten ökade förra året med ca 20 %, dvs. till 8,3
miljarder kronor - därav Ryssland 3 miljarder. Importen ökade med 32 %.
Av en rundfråga som ställdes i slutet av förra året till 100 svenska företag
som jobbar med Ryssland, framkom det att det finns utrymme för svenska
investeringar till ett belopp av ca 10 miljarder dollar.
Det här är alltså en jättemarknad för oss. Vi bör därför till att bölja med
satsa på en bättre handelsrepresentation i S:t Petersburgsområdet. Det finns
sju miljoner människor i Stor-S:t Petersburg. Aktiviteten ökar dag för dag.
Vi har ett generalkonsulat där, med två unga vice konsuler. Den ene av dem
arbetar endast 25 % med handelsfrågor. Exportrådet bör omedelbart göra
en kraftig satsning på detta vårt närområde. I S:t Petersburgsområdet finns
det totalt lika många invånare som i hela Baltikum. Den industriella struktu-
ren är en helt annan. Tyvärr har man mycket stora militära kombinat, men
det betyder att man har en mycket hög procent av kvalificerad arbetskraft.
Tiden hastar, och jag hastar österut för att göra den föregående talaren
glad.
”Ship me somewhere East of Suez, where the best is like the worst,
Where there aren’t no Ten Commandments, an’ a man can raise a thirst.”
Det är R Kipling som pratar om detta uppvaknande när det gäller Öst.
Så kommer jag till relationerna mellan Taiwan och Peoples Republic of
China. Spelet bakom kulisserna när det gäller Taiwans möjligheter att er-
hålla någon lägre grad av dipomatiskt erkännande har varit föga uppbyg-
gande. I bakgrunden ligger det faktum att PRC är en ständig medlem i säker-
hetsrådet och kan som sådan blockera alla beslut som skulle föra in PRC på
den världspolitiska kartan. Som ni alla vet är Taiwan till stor del inriktat på
handel och har världens största valutareserv på 90 miljarder dollar. Även där
har jag varit ansvarig för ett bolag, med 2 000 anställda, vilket jag startade
från ”scratch”. Jag vet också att det är ett av världens bäst organiserade och
kraftigast expanderande länder. Ett av landets stora problem är dess relatio-
ner med Mainland China.
I dagens läge har endast 28 småländer och Sydafrika vågat utmana PRC
genom att erkänna Taiwan. För Sverige och övriga OECD-länder sitter feg-
heten i högsätet, av rädsla för repressalier från Kina. Det är ett enda stort
hyckleri.
Mitt eget bolag skickade, liksom alla andra bolag i Taiwan, säljare i stora
mängder över till Mainland China. De var välkomna med sina stinna plån-
böcker. Xiamen på fastlandssidan är i dag en välmående taiwanesisk stad,
som snart förmår börja utmana Hongkong som ekonomiskt centrum.
Jag tror att det börjar töa även i det röda Kina. Just i dessa dagar håller
man på att förhandla i Singapore på hög nivå om hur man skall kunna eta-
blera handelsrelationer.
Jag kan tala om för er att Kina i dag efter Deng som president har Jiang
Zemin, som är en mycket stor Sverigevän. Vid hans senaste besök här i
Stockholm, i egenskap av borgmästare i Shanghai, åt jag middag med honom
150 meter härifrån, i Gamla Stan, innan vi förvillade oss längre in i grän-
derna. Här har vi en tung man, som jag tror att vi kan ha hjälp av när det
börjar blåsa.
Vi skall inte vara alltför rädda för repressalier. Vi får inte glömma att den
enda effekten när Frankrike levererade 60 mirageplan var att man inte fick
vara med och lämna in en offert för tunnelbanebyggandet i Kanton.
Vi behöver dessa relationer när vi eventuellt skall offerera de tio ubåtar
som ligger på Taiwans inköpslista - en affär på 12-15 miljarder. Vi har inte
råd att inte köra hårdare på grund av prestige.
Jag har med glädje läst i utskottsbetänkandet att man är beredd att ställa
sig bakom små men viktiga markeringar för att visa att Sverige är redo att
hjälpa Taiwan att komma in på den handelspolitiska arenan. Vi måste också
snabbt öka våra satsningar i Mainland China. Vi behöver fördubbla handels-
representationen i Beijing och öppna handelskontor i Guangzhou. Vi behö-
ver satsa mer på investeringar, och där har vi Invest in Sweden. Som jag har
sagt i en motion, måste vi bygga ut vår verksamhet i Fjärran Östern, i Taiwan
och Korea, för att få investeringar i Sverige. Jag tror att det är mycket viktigt.
Det är en annan sak att jag tror att det skall ligga under Exportrådet, i stället
för under Sverigebilden.
Jag vill till slut säga att jag och vi i Ny demokrati med stort intresse har
läst utrikesutskottets betänkande UU25 om avtal om upphävande av 1905
års konvention mellan Sverige och Norge angående neutral zon och befäst-
ningars nedläggande. Det är ett viktigt steg för att förbättra de handelspoli-
tiska relationerna med Norge. Vi ställer oss i Ny demokrati helt bakom detta
betänkande, som är för mig personligen speciellt glädjande. Den som ord-
nade med att unionen upplöstes var nämligen min faders morbror, Christian
Lundeberg, år 1905.
Anf. 17 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Redan vid riksdagens behandling av föregående års rege-
ringsproposition, som då gällde statens roll i exportfrämjande verksamheter
vid Sveriges exportråd, diskuterades frågan om den splittrade Sverigerepre-
sentationen utomlands.
Näringsutskottets majoritet, som bestod av Ny demokrati plus Social-
demokraterna, föreslog då att regeringen snarast skulle tillsätta en utredning
med uppdrag att effektivisera den svenska utlandsrepresentationen genom
ett inrättande av exempelvis ett Sweden Center på de platser där vi i dag har
en splittrad representation i form av exportråd, handelskammare, turistråd
etc. Det kan inte vara vettigt att vi i Paris har Turistrådet invid Triumfbågen,
Exportrådet vid Madeleinekyrkan, ett kulturhus vid Bastiljen och ambassa-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
18
den vid Invaliddomen. Självklart borde Parisrepresentationen kunna samlas
i ett begrepp, exempelvis Sweden Center.
Tyvärr blev förslaget inte antaget i riksdagen, på grund av en frånvarofa-
däs vid voteringen, genom att Vänsterpartiet hade annat för sig just då.
Vi i Ny demokrati återkommer nu med motsvarande förslag, denna gång
genom utrikesutskottet, till en gemensam representation utomlands och en
utredning med den inriktningen. I det här sammanhanget kan det också vara
intressant att ta del av de synpunkter på den här problematiken som VD:n
vid Sveriges exportråd har.
I en artikel i Svenska Dagbladet under februari månad framförde VD:n i
Exportrådet Göran Holmquist en del, som jag ser det, bra och värdefulla
synpunkter på den här problematiken. Han säger att det finns ”en hel del
fett att ta bort”, inte minst inom Exportrådet. Det har han tydligen skrivit i
ett brev till finansministern. Göran Holmquist efterlyser här ett struktur-
grepp mellan några av Sverige internationellt inriktade organisationer, ex-
empelvis Exportrådet, Sveriges tekniska attachéer, Next Stop Sweden för
turism, ambassader, generalkonsulat etc. Alla får statligt stöd var för sig, och
många har kontor runt om i världen.
Genom ett samlat organisatoriskt grepp, där synergieffekter mellan orga-
nisationerna hemma och ute i världen skulle utnyttjas, borde man kunna
spara 100 miljoner kronor, varav 60 miljoner utomlands. Samtidigt kommer
säkerligen vår internationella slagkraft att öka, skriver Göran Holmquist.
Som exempel på kostnadsbesparingar tar Göran Holmquist upp organisa-
tionen i Nordamerika. Där arbetar i dag 220 svenskar på olika kontor hos
Exportrådet, ambassaderna, generalkonsulat och som tekniska attachéer.
Varje person kostar i genomsnitt 1 miljon kronor inkl, lokaler. Bara handels-
kontor, tekniska attachéer och turism kostar över 60 miljoner. En 30-procen-
tig besparing här skulle således ge 20 miljoner kronor. Det är inte så mycket,
när vi i dag talar om miljarder, men många bäckar små---. Göran Holm-
quist bedömde även att besparingspotentialen inom ambassader och gene-
ralkonsulat borde vara ännu större.
En gemensam Sverigerepresentation är inte bara ett behov för Europa,
USA och Japan. Också i Afrika, Sydamerika och Asien finns behov av och
möjligheter till en bättre och mer samlad ekonomisk svensk export- och bi-
ståndsrepresentation. Vi har här SIDA, BITS, Swedecorp, Swedefund, Ex-
portrådet, konsulat och ambassader. Där är floran ännu större.
Frågan om organisationen av Sverigerepresentationen utomlands har varit
uppe till diskussion under många år, tyvärr utan något positivt resultat i riks-
dagen. Delvis kanske detta beror på att ansvarsfrågan och budgeteringen är
uppdelade på två departement, Utrikesdepartementet och Näringsdeparte-
mentet.
Ett allt större internationellt beroende och kontaktbehov ökar nu kraven
på en effektivare och bättre svensk representation utomlands. Det borde
vara en självklar uppgift för regeringen att ta initiativ till en objektiv utred-
ning och utvärdering av detta problem och att förelägga riksdagen ett förslag
till lösning under 1993.
Förra gången behandlades frågan om Sverigerepresentationen utomlands
och förslaget om en omgående utredning med näringspolitisk anknytning.
Denna gång har frågan väckts med utrikespolitisk anknytning och hanterats
i utrikesutskottet, där den tidigare hanteringen och samsynen mellan Social-
demokraterna och Ny demokrati inte tagits upp i diskussionen - tyvärr. Som
ledamot i näringsutskottet beklagar jag detta. Men, herrar ledamöter, det är
ju ändå här i kammaren som det definitiva beslutet skall fattas. Därför är det
min förhoppning att vi här i kammaren kan få socialdemokratiskt stöd för
förslaget om den aktuella utredningen av Sverigerepresentationen utom-
lands.
Herr talman! Jag ansluter mig givetvis till min kollega Richard Ulfven-
grens bifallsyrkande till nyd-reservationen 1, mom. 6, i utskottets betän-
kande.
Anf. 18 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Eftersom kulturutskottet har apostroferats av några talare
har jag kanske anledning att något kommentera betänkandet, som kulturut-
skottet har yttrat sig över.
Min utgångspunkt är utrikesutskottets skrivning på s. 25 i betänkandet.
Det finns en viss dualism i den skrivningen. Å ena sidan noterar utrikesut-
skottet att en partiell finansiering av Radio Sweden med mottagaravgiftsme-
del inte strider mot det gällande avtalet. Å andra sidan noterar man kulturut-
skottets invändningar mot en partiell finansiering av Radio Sweden med
mottagaravgiftsmedel.
Jag tycker att det är viktigt att vi betalar TV-licenserna till vad de är av-
sedda för, nämligen finansiering av den verksamhet som Sveriges Television,
Sveriges Radio och Utbildningsradion bedriver och som vänder sig till de
svenska lyssnarna och tittarna. Möjligen kan man säga att Radio Swedens
verksamhet har en annan karaktär så till vida att Radio Sweden sänder till
mottagare som befinner sig utomlands, ytterst på svenska statens uppdrag.
De är då generellt sett av två kategorier; antingen är de svenskar som befin-
ner sig i utlandet eller också är de utländska lyssnare.
Jag skall inte diskutera vilka språk man skall sända på eller vilka redaktio-
ner som skall sända och inte sända - det menar jag är att tassa farligt nära
gränsen för vårt inflytande; avtalet innebär att programföretagen skall ha
självständighet.
Däremot tycker jag att det kan vara en rimlig utrikespolitisk ståndpunkt
att säga att Sverige har ett intresse av att det sänds på svenska eller på ett
eller flera andra språk till andra länder. Det kan ha handelspolitiska fördelar,
och det kan även från andra synpunkter vara viktigt att informera om vad
som händer i Sverige. Att så sker är då en statlig angelägenhet som jag som
betalare av statsskatt skall vara med om att finansiera. Det tycker jag är rim-
ligt.
Däremot betalar jag min TV-avgift juridiskt sett på grund av att jag inne-
har en TV-apparat men reellt sett beroende på att jag tar del av Sveriges
Radios, Sveriges Televisions och även Utbildningsradions programutbud.
Det är någonting helt annat. Jag menar att det är så stor principiell skillnad
mellan dessa båda uppgifter att man skall vara försiktig med att börja mixtra
med finansieringen. Det är alltså inte särskilt rimligt, menar jag, att som i
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
19
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
det här fallet börja skattefinansiera verksamhet som bedrivs i Sveriges Ra-
dios regi och i den sändning som riktas till dem som betalar sin TV-avgift.
Utrikesutskottet konstaterar att förnyade överväganden kan komma att
påverka fördelningsnyckeln mellan SVT, Utbildningsradion och Sveriges
Radio. Det är riktigt. Men nu har staten ingått ett avtal, och känner jag led-
ningen för Sveriges Television rätt skulle den inte utan vidare acceptera en
relativ försämring av fördelningsnyckeln - man skulle ju här trycka in flera
uppgifter med licensfinansiering för Sveriges Radios del. Alltså kan man
också på den grunden ställa sig mycket tveksam till detta.
Riksdagen har under stor enighet fattat ett beslut om en viss nivå på TV-
avgiften, som dessutom enligt vad som förutskickats i tidigare riksdagsbeslut
kommer att höjas ytterligare. Om vi då skall lägga in ytterligare uppgifter
och inte vill ha försämringar av nuvarande programverksamhet borde natur-
ligtvis licensen som en konsekvens av det rimligen höjas ytterligare.
Jag vill av flera skäl varna för en sådan utveckling. Dels tror jag att vi riske-
rar att möta ett ökat betalningsmotstånd av hänsyn till den situation som en-
skilda människors ekonomi befinner sig i, dels tror jag att det är farligt att
lägga in nya uppgifter som inte i första hand riktar sig direkt till tittarna utan
är sidouppgifter. Då börjar man komma farligt nära det som sägs i § 35 i avta-
let mellan staten och Sveriges Radio, där det heter: ”Sidoverksamheter till
SR:s sändningsverksamhet skall täcka sina egna kostnader.” Jag menar att
Radio Sweden i det här fallet skall täcka sina egna kostnader och att de skall
finansieras med statsmedel.
Anf. 19 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Jag förstår mer än väl att man enligt vad Åke Gustavsson
säger inte vill ha lägre intäkter. Ingen vill ha lägre intäkter. Men vi befinner
oss nu i ett läge där vi har funnit att statsfinanserna är i ett miserabelt tillstånd
och där vi på en mängd olika utgiftsområden ändå måste acceptera att göra
besparingar som vi kanske inte hade tänkt oss för ett eller två år sedan. Det
kan självfallet drabba olika slags verksamheter. Inom Sveriges Radio-kon-
cernen drabbar det enligt årets budget enbart Radio Sweden. Jag tror att det
är en orimlig avvägning. Utlandsradion är inte en sidoverksamhet - det är
en del av själva koncernen.
Utrikesutskottet noterar i sitt betänkande att det inte slås fast i avtalet hur
staten skall finansiera Sveriges Radio. Det står i avtalet att staten skall finan-
siera Sveriges Radio, men det står inte hur detta skall ske. Det är mot den
bakgrunden som tanken har aktualiserats att man partiellt skulle kunna fi-
nansiera utlandsradion med mottagaravgiftsmedel - självfallet inte helt men
partiellt.
Varför då partiellt? Jo, därför att de som lyssnar på utlandsradion till en
viss del är svenska licensbetalare på besök utomlands eller svenskar i Sverige
som lyssnar på de utländska programmen; vi vet att det är många som gör
det. Det är mot den bakgrunden som det kan finnas skäl att överväga den här
finansieringsformen när det nu bedöms angeläget att trygga Sveriges Radios
fortsatta sändningar. Det är detta som utskottet föreslår att regeringen nu
skyndsamt skall överväga.
20
Anf. 20 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Vi är överens om att detta ärende - precis som utrikesutskot-
tet föreslår - bör gå tillbaka till regeringen för skyndsamma överväganden i
syfte att trygga Radio Swedens fortsatta sändningar. Det är bra; det är sna-
rast ett tecken på att ärendet är dåligt berett inom regeringskansliet.
Jag måste ha uttryckt mig något otydligt, eftersom Daniel Tarschys som
utgångspunkt för sin polemik med mig sade att han mycket väl kunde förstå
att jag inte vill medverka till att man skall få lägre intäkter och att det inte
är någon som vill ha det. Jag har i min diskussion inte lagt huvudvikten på
nivån. Jag har lagt huvudvikten vid principen, nämligen om vi - partiellt,
som utskottet säger - skall använda oss av skattefinansiering eller om vi skall
hålla fast vid principen att licensmedlen renodlat skall användas för den upp-
gift som de är till för. Jag har alltså hävdat att vi skall akta oss för att under
licensmedlen lägga in ytterligare uppgifter, och jag har anfört ett antal skäl
för den ståndpunkten.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att man något försöker särskilja rol-
ler och uppgifter som Sveriges Radio i dess helhet har och som Radio Swe-
den har. Jag vill också understryka att motivet för Radio Swedens existens i
mycket stor utsträckning är övergripande, politiska, statliga intressen att
föra ut information om Sverige i utlandet. Alltså är det en verksamhet som
rimligen bör finansieras med skattemedel.
Som TV-tittare har jag däremot en helt annan utgångspunkt. När jag skall
konsumera det utbud som Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbild-
ningsradion har, nämligen en service för mig som individ som jag betalar TV-
avgift för, är det något helt annat. Var och en får för sin del ta sitt ansvar.
Det vill jag gärna skicka med nu när regeringen skall genomföra sina skynd-
samma överväganden.
Anf. 21 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag gläder mig åt att Åke Gustavsson har denna syn på ut-
landsradion. Jag skulle också ha förstått hans resonemang om någon hade
föreslagit en total licensfinansiering av utlandsradion. Så har inte skett. Där-
emot har det föreslagits en partiell licensfinansiering - enbart på den grun-
den att det faktiskt är licensbetalare som lyssnar på Radio Sweden. Det är
bevisligen svenskar utomlands, som är licensbetalare, som lyssnar på Radio
Sweden och svenskar inomlands, som också är licensbetalare, som lyssnar
på Radio Sweden. Det är enbart i den utsträckning som så sker som det kan
anses rimligt att licensmedel finansierar utlandsradion.
Anf. 22 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte i vad mån det finns anledning att göra en under-
sökning av hur många av de svenskar som bor och arbetar utomlands som
betalar TV-avgift. Jag tror att det är ytterst få. Om man bor utomlands beta-
lar man ingen TV-avgift. Det är ganska naturligt. Däremot är det klart att
det kan finnas en del människor som tillfälligt bor utomlands. Men jag tror
att det är ganska marginellt.
Det är klart att om detta bedöms som en oerhört viktig fråga kan man göra
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
21
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m.m.
inom Utrikes-
departementets
område
22
en mätning av det. Jag är inte säker på det. Jag tror faktiskt att den viktigaste
frågan att ställa sig är om vi skall hålla fast vid principen eller inte.
Anf. 23 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Utlandsradions verksamhet har två aspekter, vilket vi talade
om tidigare. Det rör sig om att nå ut till andra länder och till utländska lyss-
nare, men det rör sig faktiskt också om att nå svenska lyssnare. Det har varit
mycket svårt att få fram uppgifter om hur många svenskar som bor utom-
lands. Det beror också på att rörligheten har ökat markant. Tidigare var det
kanske någon som åkte ut på missionsarbete. I dag kallas det ofta u-landsar-
bete. Även tidigare, när det kallades missionsarbete, var det ofta fråga om
u-landsarbete. Det var ofta en blandning av olika uppgifter. Förr i tiden
kunde man åka ut och vara ute i både fyra och fem år utan att komma hem
till Sverige emellan.
Nu är det på ett helt annat sätt. Man kanske är ute i två år, och sedan kan
man vara hemma i Sverige ett par år innan man åker ut igen. Därför är det
inte alls ovanligt att människor bor utomlands ett halvt år, ett år eller kanske
två år. För sjömän är det t.ex. vanligt med ett halvt år. Det är inte alls ovan-
ligt att människor som betalar licens här hemma har nytta av utlandsradion
under de perioder de bor utomlands.
Även i Sverige finns det många som lyssnar på dessa program. Det är nå-
got som jag som språklärare skulle vilja uppmana folk att göra. När man
lyssnar till dessa program känner man ofta till omständigheterna och de sa-
ker som det talas om, vilket gör det lättare att lyssna. Man får därigenom en
mycket bra språkträning.
Jag tycker inte att det är orimligt att partiellt använda sådana avgifter.
Dessutom måste vi akta oss för att bli kvar i gamla föreställningar. Omvärl-
den förändras mycket snabbt, och vi måste då också vara villiga att förändra
vår inställning till saker och ting. Vi kommer således att få en ökad rörlighet
av människor som både vistas här i Sverige och utomlands. De behöver hålla
kontakten.
Anf. 24 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten särskilt mycket mer. Jag skall
bara göra ett konstaterande. Om vi inför det här förslaget under nu gällande
avtalsperiod, innebär det att vi sätter oss i en situation där det blir aktuellt
med en omförhandling av fördelningen av licensmedlen. Jag har svårt att
tänka mig att Sveriges Television frivilligt skulle gå med på en förändring.
Det innebär att staten i så fall skulle aktualisera ett skiljenämndsförfarande
i det här sammanhanget. Är det den utvecklingen vi skall ha? Jag tror inte
det. Man kan tänka sig att aktualisera dessa resonemang, men det får i så fall
ske inför en kommande avtalsperiod.
Anf. 25 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag anser inte att det nödvändigtvis är denna lösning man
skall få på problemet. Jag har bara, liksom en del andra, pekat på att det här
kan vara en möjlighet. Det är möjligt att det finns andra sätt att göra det här
på. Men i dessa tider med en ökad internationalisering verkar det vara orim-
ligt att besparingarna bara skall rikta sig mot utlandsradion, som får ökad
betydelse både för att serva svenskar utomlands och för att göra Sverige känt
i utlandet. Det är det jag vänder mig emot.
Anf. 26 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag delar den uppfattningen helt och fullt. Jag tycker att man
skall hålla uppe nivån på finansieringen av Radio Swedens verksamhet via
skattemedel.
Anf. 27 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara konstatera vad som står i utbild-
ningsutskottets betänkande, nämligen att en partiell finansiering av utlands-
radion med licensmedel är fullt förenlig med det gällande avtalet med Sveri-
ges Radio.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 2, 6, 14, 15, 17 och 19 (utrikesförvaltningen, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 20 för reservation 1 av
Lars Moquist.
Mom. 31 och 32 (radioprogramverksamhet för utlandet m.m)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 21 för reservation 2 av
Lars Moquist.
Mom. 42 (målet för F 2-anslagets storlek)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 136 för reservation 4 av
Pierre Schori m.fl. i motsvarande del. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 46 (information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande
utveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 134 för reservation 4 av
Pierre Schori m.fl i motsvarande del. 16 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Företogs till avgörande utrikeutskottets betänkande 1992/93:UU15, kon-
stitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU29 och lagutskottets betänkande
1992/93:LU39 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 97).
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag m. m.
inom Utrikes-
departementets
område
23
Prot. 1992/93:101 Utrikesutskottets betänkande UU15
28 april 1993 Mom. 1 (enprocentsmålet)
Först biträddes reservation 1 av Lars Moquist med 22 röster mot 15 för
meningsyttringen av Bertil Måbrink i motsvarande del. 272 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 275 röster mot 20 för reserva-
tion 1 av Lars Moquist. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (de biståndspolitiska målen)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 135 för reservation 2 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 11 (strukturanpassning på IMF:s villkor)
Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 11 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 33 (översyn av biståndspolitikens roll i ett internationellt perspektiv)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 136 för reservation 3 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 45 (bidrag till UNDP)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 21 för reservation 7 av
Lars Moquist. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Björn Kaaling (s) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 50 (bidrag till UNRWA)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 51 (bidrag till UNHCR)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 30 för reservation 12 av
Lars Moquist. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 70 (bidrag till internationella biståndsprogram (Cl))
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 22 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 92 (stöd till organisationer i Sydafrika)
Först biträddes reservation 23 av Lars Moquist med 24 röster mot 17 för
meningsyttringen av Bertil Måbrink i motsvarande del. 267 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 281 röster mot 20 för reserva-
tion 23 av Lars Moquist. 7 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 109 (riktlinjer för utvecklingssamarbete genom SIDA)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 20 för reservation 25 av
24 Lars Moquist. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 111 (utvecklingssamarbete genom SIDAC2)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 22 för reservation 27 av
Lars Moquist. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU29
Mom. 4 (förvaltningskostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 22 för reservation 2 av
Harriet Colliander.
Mom. 11 (ersättning till Olof af Forselles)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 29 för det av Harriet Col-
liander under överläggningen framställda yrkandet. 1 ledamot avstod från
att rösta.
Kurt Ove Johansson (s) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU39
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag-
ningslistan återstående ärendena, utrikesutskottets betänkande UU25, bo-
stadsutskottets betänkanden BoU20 och BoU22, finansutskottets betänkan-
den FiU21, FiU22 och FiU23, lagutskottets betänkanden LU35, LU40 och
LU41, socialförsäkringsutskottets betänkanden SfU16 och SfU20 samt tra-
fikutskottets betänkanden TU27, TU28 och TU31, fick avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU25 Avtal om upphävande av 1905 års konvention mellan Sverige
och Norge angående neutral zon, befästningars nedläggande m.m. (prop.
1992/93:164).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
25
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Boverket
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU20 Boverket, den regionala bostadspolitiska administrationen
samt reglering av vissa bostadslån (prop. 1992/93:100 delvis, 1992/93:172
och 1992/93:167).
Anf. 28 RUNE EVENSSON (s)
Herr talman! I detta betänkande behandlas mål och inriktning för Bover-
kets verksamhet för den kommande treårsperioden. Boverket fyller en vik-
tig uppgift för genomförandet av den bostadspolitik som riksdag och rege-
ring har beslutat.
Propositionen har föregåtts av en utredning om verkets framtid, som har
utförts av landshövding Bengt KÅ Johansson. I propositionen beskrivs
verksamhetens mål och inriktning. I denna beskrivning finns inget nämnt om
bostadspolitikens inriktning. Vi socialdemokrater anser att det är en brist i
en proposition där den framtida inriktningen läggs fast. Med hänsyftning till
den nuvarande regeringens förda bostadspolitik förstår jag att detta har ute-
lämnats.
För oss socialdemokrater är den sociala bostadspolitiken en hörnpelare.
Alla skall ha rätt till en god bostad till ett rimligt pris. Denna rättighet är
för oss likställd med rätten till god sjukvård, omsorg och utbildning. Denna
målsättning har väglett oss socialdemokrater under uppbyggnaden av det
samhälle som vi har i dag och även på bostadspolitikens område, där vi har
fört Sverige fram till en ledande position i världen.
Andra länder som har följt den väg som den nuvarande regeringen har
slagit in på, dvs. att förlita sig på marknaden, har uppvisat en helt annan
utveckling. I dessa länder finns segregation, trångboddhet och djupa klyftor
inom boendets område som ett faktum. Antalet uteliggare är stort osv. Där-
för har vi i en reservation yrkat att också den sociala bostadspolitiken skall
ligga till grund för Boverkets arbete.
Frågor som handhas av Boverket och som ligger under Socialdepartemen-
tets område nämns ej i propositionen. Det gäller bostadsbidragen, bostads-
anpassning och äldreboende. Detta är märkligt då propositionen handlar om
Boverkets framtida verksamhet. Vi har kritiserat detta och föreslagit att det
klart skall framgå att nämnda frågor skall ingå i betänkandet. På detta svarar
utskottsmajoriteten att då inget förslag om ändrat ansvar lagts fram torde väl
verksamheten förutsättas ligga kvar i Boverket.
Detta är enligt vår uppfattning ett alltför vagt konstaterande. Vi tycker att
riksdagen genom ett tillkännagivande borde ge klart uttryck för var dessa
frågor bör hanteras i stället för den fromma förhoppning som framgår av be-
tänkandet.
När det gäller Swedeplans framtida verksamhet har vi inget att invända
mot bolagiseringen men har tryckt på vikten av kopplingen till Boverket på
grund av verksamhetens speciella karaktär. Då nu utskottet har sagt att det
får anses naturligt att kopplingen till Boverket behålls, har vi nöjt oss med
detta konstaterande.
Samma farhågor hade vi vad gäller typgodkännandeverksamheten, då
denna verksamhet hänger intimt samman med Boverkets. Då nu utskottet
har erfarit att inga planer finns på omlokalisering av verksamheten, nöjer vi
oss med detta.
Utskottet har tillstyrkt motioner från Socialdemokraterna, Centern och
kds om att nuvarande ordning bibehålls och att Boverkets samlingslokalsde-
legation även i fortsättningen skall handha frågor om bidrag till icke-statliga
kulturlokaler. Det är bra, då både kulturpolitiska och byggnadstekniska
samt ekonomiska aspekter bör vägas in i en samlad bedömning. Samlingslo-
kalsdelegationen har denna kompetens och har skött dessa frågor bra, varför
det inte finns anledning att ändra på något. Detta vill utskottet ge regeringen
till känna.
Vi har i vår motion även flaggat för att mer resurser kan behöva tillföras
länsbostadsnämnderna, då riksdagens beslut om ROT-program inte var känt
när propositionen förelädes riksdagen. Därför har hänsyn till detta inte kun-
nat tas i propositionen. Då nu överväganden om detta görs i regeringskan-
sliet, får vi avvakta dessa.
Regeringen anför i propositionen att anslaget till Boverket tidigare år har
varit 144 787 000 kr. Regeringen har då inte räknat med de 3 900 000 kr som i
särskilt regeringsbeslut tillförts Boverket. Då nu anslaget för det kommande
verksamhetsåret har satts till 144 miljoner kronor, innebär detta i praktiken
en sänkning med 4 687 000 kr.
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom våra reservationer, men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.
Anf. 29 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag skall avstå från att nu gå in i en lång bostadspolitisk
debatt om bostadspolitikens inriktning och de bostadssociala målen. Vi har
ju haft en sådan debatt med anledning av bostadsutskottets betänkande
om bostadsförsörjningen.
Låt mig slå fast att det inte råder några delade meningar om det mål som
Rune Evensson här angav, nämligen att alla skall ha tillgång till en bra bo-
stad till ett rimligt pris - och i en god miljö, skulle jag vilja tillägga. Det är
också inriktningen av den bostadspolitik som majoriteten nu står bakom.
Däremot finns det delade uppfattningar om huruvida man skall ta med
bostadspolitikens inriktning i de övergripande målen för Boverket såsom
myndighet. Där har vi en annan uppfattning, som jag strax skall återkomma
till.
I det aktuella betänkandet tar vi upp fyra sakområden - för det första den
övergripande målsättningen under den kommande treårsperioden för den
verksamhet som Boverket har ansvar för.
För det andra behandlas frågan hur statens stöd till icke-statliga kulturlo-
kaler skall administreras i framtiden. Där föreslår utskottet att man skall ha
kvar den ordning som tidigare har gällt. Det ansåg även Rune Evensson. På
den punkten avstyrker utskottet propositionen mot bakgrund av att här skall
ske två utredningar av hur stödet skall utformas. Man bör avvakta dessa ut-
redningar, innan man genomför någon förändring. Jag tror också att den
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Boverket
27
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Boverket
28
bästa lösningen av administrationen är att den sker just på det sätt som nu
är fallet.
För det tredje överförs nu den verksamhet som är kvar på länsbostads-
nämnderna till länsstyrelserna. Därmed kommer länsbostadsnämnderna att
upphöra.
För det fjärde, slutligen, behandlas i betänkandet överflyttningen av för-
valtningsansvaret för vissa statliga bostadslån till Statens bostadsfinansie-
ringsaktiebolag.
I dessa fyra delar, med undantag för stödet till icke-statliga kulturlokaler,
tillstyrker utskottet regeringsförslagen.
I reservation 1, som Rune Evensson här berörde, föreslås att de sociala
målen skall vara inskrivna i Boverkets program. Det är helt klart att dessa
mål skall ligga till grund för den bostadspolitik som bedrivs. På den punkten
är vi eniga i sak. Men det får sedan bli fråga om vilken ambitionsnivå man
har, dvs. på vilken nivå man skall lägga utformningen av det program som
Boverket har att följa under treårsperioden. Det finns ingen anledning att i
verkets föreskrifter ta med inriktningen av bostadspolitiken. Boverket har
ju att följa de riktlinjer som riksdagen fattar beslut om. Det finns heller inte
i dag i de program som Boverket arbetar efter några inskrivna mål av det
slag som krävs i reservation 1.
Självklart skall Boverket följa den ekonomiska utvecklingen på bostads-
marknaden och på ett vettigt sätt belysa konsekvenserna av de beslut som
riksdagen fattar. Det skall ske inte minst med anledning av den kontrollsta-
tion 1995 som riksdagen har beslutat om. Jag förutsätter såsom självklart att
även Boverket skall var med i det arbetet och ta fram ett viktigt och objektivt
underlag för att man skall kunna göra en bedömning av hur finansieringssys-
temet fungerar och i vilken takt man kan avveckla bostadssubventionerna
mot bakgrund av de mål som har satts upp för bostadspolitiken. Ingenting
hindrar Boverket att, enligt de regler som verket har att arbeta efter, ta fram
de uppgifter som behövs av social natur.
Med det anförda yrkar jag i denna del bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservation 1.
Reservation 2 berör Boverkets arbete med frågor avseende Socialdeparte-
mentets verksamhetsområde. Utskottet är ense med reservanterna om att
Boverkets verksamhet självklart skall omfatta också ärendegrupper som nu
ligger inom Socialdepartementets verksamhetsområde. Det får väl betraktas
såsom en lapsus att man inte närmare har tagit upp dessa frågor i propositio-
nen. Man har då inte heller avsett att göra någon förändring på dessa områ-
den.
På utskottets bord ligger för behandling just nu den proposition som gäller
bostadsbidragen för nästa år. Inte heller där anges några andra ambitioner
från regeringen annat än att Boverket skall ha det ansvar som verket har haft
när det gäller att följa upp dessa frågor. Man gör dock den administrativa
förändringen att man flyttar över det centrala ansvaret på detta område till
Riksförsäkringsverket. Men Boverket skall naturligtvis inte upphöra att ar-
beta med dessa frågor.
Jag förutsätter att Boverkets resurser för att ta fram de underlag och ge
den information som behövs med anledning av det ROT-program som riks-
dagen har fattat beslut om kan tas från de anslag som Boverket har fått i och
med detta beslut.
Jag har noterat att Boverket har blivit ett modernare och offensivare verk
sedan den omorganisation som riksdagen fattade beslut om skedde. Den in-
nebar också en utlokalisering av verket till Karlskrona. Det har varit en nyt-
tig och stimulerande omorganisation som har tillfört mycket nytt kunnande
och många moderna grepp till fromma för bostadspolitikens utveckling och
för bostadsdebatten. Verket är effektivt, kunskapsförmedlande, informativt
och utåtriktat, vilket jag gärna vill betona i detta sammanhang. Självfallet
skall det fortsätta att arbeta på den inslagna vägen. I propositionen ges också
dessa möjligheter.
Herr talman! Med det anförda ber jag än en gång att få yrka bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet.
Anf. 30 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Agne Hansson sade i sin inledning att han ville avstå från
en bostadspolitisk debatt. Jag kan förstå den inställningen när det gäller att
försvara en moderat bostadspolitik. Det är nämligen precis en sådan som
förs i det här samhället.
Agne Hansson sade också att vi är överens om målen och att regeringens
och Socialdemokraternas inställning skulle leda till samma mål. Nu är det ju
inte på det sättet. I tal är vi överens, men inte i handling. Det är alltså en
mycket stor skillnad mellan den bostadspolitik som förs i dag och den som vi
socialdemokrater tidigare har bedrivit.
Den nuvarande inriktningen av bostadspolitiken leder till segregation, vil-
ket jag sade i mitt huvudanförande. Man kan se resultatet av en sådan politik
i andra länder som för samma bostadspolitik. Här i Sverige kan man i dag se
att väldigt många människor tvingas lämna sina bostäder på grund av för
höga kostnader. Det gäller framför allt villor och bostadsrätter men även hy-
resrätter. Jag läste någonstans att hyran i en vanlig ganska ny lägenhet har
stigit med 1 800 kr i månaden sedan regeringsskiftet. Det gäller alltså bara
kapitalkostnader. Sedan kommer all annan hyreshöjning till. Det är klart att
många människor som lever på små marginaler inte klarar detta.
Om ytterligare 3 miljarder kronor skall fördelas till bara de nyare bostä-
derna, tror jag att det kommer att leda till en katastrofal utveckling och kon-
kurser i många bostadsrättsföreningar. Jag undrar om Centern innerst inne
tycker att denna politik är så värst bra.
Att man inte skriver in de bostadssociala målen i betänkandet innebär
också ett ställningstagande, Agne Hansson. Det vore på sin plats att de stod
där. Det är viktigt för allas arbete i Boverket att veta att dessa mål ligger fast.
När det gäller en kontrollstation 1995, som Agne Hansson ideligen åter-
kommer till, vill jag säga att det för många människor är långt fram i tiden.
Många villaägare, bostadsrättsföreningar och andra hinner gå i konkurs före
denna tidpunkt.
Beträffande om de sociala frågorna skall vara kvar i Boverket, är det bra
att vi är samsynta i denna fråga. Vi får väl i framtiden gemensamt bevaka
utvecklingen på det området.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Boverket
29
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Boverket
30
Anf. 31 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är inte av ointresse som jag inte vill ta upp en lång bo-
stadspolitisk debatt, utan det är snarare av omtanke om kammarens tid, ef-
tersom vi redan en gång tidigare har behandlat den frågan.
Nu gäller det om dessa mål skall skrivas in i Boverkets arbetsordning eller
inte. I denna del har vi olika uppfattning. Eftersom Rune Evensson och So-
cialdemokraterna tydligen nu ser dessa mål som så viktiga att skrivas in,
måste jag fråga Rune Evensson varför Socialdemokraterna under alla de år
som de satt i regeringsställning inte skrev in dessa mål i Boverkets förord-
ning.
Vi har en ordning som innebär att myndigheterna skall arbeta med det
myndighetsansvar som de har. Det skall ske på ett objektivt sätt. Det är i och
för sig ganska unikt för Sverige. Om man ändrar denna ordning innebär det
att man går över till någon form av ministerstyre. Är det detta steg som So-
cialdemokraterna nu vill ta, men som de inte ville ta när de hade regerings-
makten? Varför är det så angeläget att skriva in detta just nu?
Självfallet skall Boverket fortsätta att analysera bostadspolitiken. Då får
man kanske också en mer nyanserad bild än den som Rune Evensson nu gav.
Man får t.ex. informationen att byggkostnaderna generellt har sjunkit med
3 % för egnahemmen och 7 % för flerfamiljshusen under 1992 och håller på
att sjunka nu under 1993.
Att följa den bostadspolitiska händelseutvecklingen och vad som sker på
bostadsmarknaden mot bakgrund av de mål som är uppsatta är naturligtvis
även i framtiden Boverkets uppgift. Men självfallet måste man prioritera när
resurserna tryter. Då har regeringen i propositionen sagt, vilket utskottsma-
joriteten också säger, att man i sådana lägen måste koncentrera sig på den
mer myndighetsutövande delen. Men det innebär naturligtvis inte att man
skall lägga ned den andra verksamheten helt.
Anf. 32 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Jag minns inte på rak arm vad som står i de nuvarande reg-
lerna när det gäller Boverket. Men jag kan säga att det på den tiden som vi
hade en socialdemokratisk regering aldrig rådde några tvivel om bostadspo-
litikens mål. Men det gör det i dag, Agne Hansson. Tal och handling stäm-
mer nämligen inte överens. Ni säger en sak, men ni gör en helt annan sak.
Det är den förda politiken som gäller. Då måste Boverket få klart för sig om
det är tal eller handling som gäller. Det får vi inte något svar på.
Vi socialdemokrater för konsumenternas talan. Då menar jag alla konsu-
menter, inte bara några. Alla skall ha rätt till en god bostad. Jag tycker att
Agne Hansson i många stycken ensidigt försvarar produktionsintressen
framför alla bostadskonsumenter. Det är alltså ett viktigt ställningstagande
att vi får in detta, därför att det i dag råder stor osäkerhet om vad som egent-
ligen gäller.
Anf. 33 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det kan ändå inte vara rimligt att man använder olika sätt
för målformuleringar för svenska myndigheter utifrån vissa partiers eller
vissa personers mer eller mindre säkra tvivel på den politik som förs. Bover-
ket skall ju följa bostadsmarknaden och ge oss och andra information om
hur marknaden utvecklar sig, vilka boendekostnader, vilka boendesituatio-
ner och vilka boendemiljöer som de boende har och hur de förändras.
Sedan är det upp till oss politiker och beslutsfattare att ta åt oss den infor-
mationen och avgöra om den utveckling som sker svär emot de mål för bo-
stadspolitiken som vi har satt upp. Boverket som myndighet skall inte korri-
gera en viss bostadspolitisk kurs. Det är vi som skall bedöma den, med ut-
gångspunkt i det objektiva informationsmaterial som vi får från ett verk eller
en myndighet, i det här fallet Boverket.
Boverket skall verka för enhetlighet och effektivitet i tillämpningen av
regler och stödsystem inom verksamhetsområdet. Det gäller bygd, miljö,
hushållning med naturresurserna, den fysiska planeringen, byggandet samt
boendet över huvud taget. Boverket skall också arbeta för att den fysiska
planeringen främjar en god hushållning med naturresurser, en god bebyggel-
semiljö och ett effektivt, säkert och hälsosamt byggande. Det är vad man
skall syssla med. Det har man möjlighet att göra i fortsättningen också. Se-
dan är det vi som skall korrigera den bostadspolitiska kursen om inte den
information vi får visar sig följa de mål som vi har satt upp här i riksdagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU22 Byggfelsförsäkring (prop. 1992/93:121).
Anf. 34 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Låt mig först konstatera att det naturligtvis är glädjande att
vi nu efter några år får en byggfelsförsäkring. Vi har i den här kammaren
tvistat om huruvida det finns vilja och ambition att genomföra ett sådant här
förslag eller inte. Nu äntligen kommer det upp. Det är naturligtvis mycket
glädjande att det blir en byggfelsförsäkring som kan rätta till de problem som
ibland uppstår när man bygger fastigheter.
Det är egentligen bara på en punkt, herr talman, som vi socialdemokrater
hade velat ha litet bättre skrivningar. Det gäller 7 §, som handlar om be-
gränsningen av ansvaret när det gäller visst belopp per byggnad och de under
kalenderåret utfärdade byggfelsförsäkringarna, alltså det gemensamma för-
säkringsbeloppet.
Egentligen borde det ha varit onödigt att reservera sig, om utskottsmajori-
teten hade varit litet lyhörd. Det hade naturligtvis varit angeläget att man i
regeringskansliet hade grunnat litet mer på möjligheten att det under den
här tioårsperioden uppstår en situation där man inte får ersättning och åter-
kommit med ett förslag där 7 § preciserats på ett bättre sätt. Men eftersom
det inte har funnits någon vilja till detta från majoritetens sida har vi till be-
tänkandet fogat en reservation som jag härmed yrkar bifall till.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Byggfelsförsäkring
31
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Byggfelsförsäkring
32
Anf. 35 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag tar gärna emot det erkännande som Lennart Nilsson
gjorde i sin inledning. Han har tidigare tvivlat mycket starkt inte minst på
Centerns möjligheter att få fram ett heltäckande konsumentskydd mot bygg-
fusk och mot försämringar i boendemiljön. Men nu har vi alltså ett förslag
framme, och jag tycker att det är glädjande.
Det är också glädjande att det i allt väsentligt är ett enigt utskott som står
bakom det här förslaget till byggfelsförsäkring. Det är ett enkelt, billigt och
effektivt heltäckande konsumentskydd emot byggfusk. Därmed är det en
viktig milstolpe som nu läggs fast i arbetet för en bättre boendemiljö.
Den här frågan har ju en lång historik och härstammar egentligen ifrån ett
betänkande från bostadsutskottet daterat den 15 november 1988. Då tog vi
från utskottets sida initiativ till ett samlat grepp emot de problem som fanns
i boendet i form av fukt, mögel och inte minst byggnaders inomhusmiljö och
miljön över huvud taget. Mycket av detta bottnade i att man inte byggde
sunda och välplanerade hus.
Utskottets initiativ från 1988 ledde till att den socialdemokratiska rege-
ringen lade fram ett förslag om en byggaranti. Det var ett förslag som utskot-
tets majoritet, som svängde efter valet, tyckte innebar ett krångligt och dyrt
system som borde kunna ses över och göras enklare. Det kom kritik mot att
vi stoppade förslaget. Men jag tror att vi nu kan vara ense om att det var
angeläget att göra det, eftersom den här tiden har använts väl till att få fram
ett bättre system som gynnar konsumenterna och som dessutom är billigare.
Lennart Nilsson tar i sitt anförande upp frågan om gemensamt totalt för-
säkringsbelopp. I reservation nr 1 kräver man att en begränsningsregel gäl-
lande gemensamt antal försäkringar och gemensamt försäkringsbelopp skall
sättas upp. Antalet tecknade försäkringar skulle ställas i relation till det to-
tala antalet lägenheter som ett bolag försäkrar, för att inte risken skulle upp-
stå att för många försäkringar tecknades och att några skulle få ett sämre
försäkringsskydd.
Låt mig säga, och det säger utskottets majoritet också, att vi här är inne
på osäker mark. Det är en ny form av försäkringar, med stora summor, där
det är fråga om återförsäkringar. Lagrådet har också sagt att det här är svår-
bedömt. Jag tycker till skillnad från Lennart Nilsson att utskottets majoritet
har varit mycket lyhörd i den här frågan, där vi inte alls tror oss veta, utan
säger att det finns saker som är mycket svårbedömda. Ingen kan blunda för
att det gemensamma försäkringsbeloppet kan leda till ett sämre skydd, om
man skulle göra en överteckning. Men försäkringsbolagen säger själva att
en begränsningsregel behövs. De är alltså medvetna om det här problemet.
Finansinspektionen bekräftar också detta.
Det som skiljer oss åt är egentligen om vi tycker att man skall försöka ange
ett sådant högsta belopp i en lagregel eller inte. Eftersom detta är så svårbe-
dömt att inte ens Lagrådet eller Finansinspektionen kan göra det, innebär
det naturligtvis oerhörda svårigheter att lägga fast en begränsningsregel som
är adekvat. Därför har man valt den linje som propositionen står för i det
här sammanhanget. Den tar också upp de här svårbedömda sakerna. Man
får gå på att försäkringsgivare och byggherrar ingår avtal och att Finansin-
spektionen kommer att följa det här mycket noga.
Ingen försäkring skulle komma till egentligen, om man inte hade en be-
gränsningsregel, ett belopp per hus eller ett belopp totalt. Det är också nöd-
vändigt för att försäkringsbolagen skall kunna återförsäkra sig. Det gäller
inte bara återförsäkringar i det egna landet utan även i utlandet, eftersom
det här är fråga om så stora belopp.
Därför föreslås att en försäkring får innehålla en begränsningsregel, både
per byggnad och totalt. Sedan får man naturligtvis civilrättsligt pröva om
skyddet har blivit sämre än vad som förutsattes när ett avtal tecknades, om
man skulle råka in i en tvist.
Från regeringen säger man också att man nu mycket noga skall följa ären-
det och återkomma med en utvärdering. Då finns det ingen anledning, efter-
som detta är väl känt också för regeringen, att göra ett tillkännagivande på
denna punkt. Mer lyhörd än vad utskottet har varit på denna punkt kan man
knappast vara. Jag tycker att reservationen från Socialdemokraterna är helt
onödig.
Låt mig så, herr talman, något kommentera den andra reservation som är
fogad till betänkandet, den från Ny demokrati. Jag ser att Dan Eriksson i
Stockholm är efter mig på talarlistan. Reservationen gäller konkurrensen på
försäkringsområdet, där Ny demokrati befarar att konkurrensen skulle
kunna begränsas i och med att stora konsortier behöver bildas för dessa åta-
ganden på marknaden, eftersom det rör sig om så mycket pengar.
Utskottet delar uppfattningen att konkurrensaspekten måtte följas med
stor uppmärksamhet. Det hänger mycket på marknadens parter, på bolagen,
hur de klarar åtagandena framöver. Det finns anledning att avvakta och se.
Om det skulle bli befogat kan man ta upp frågan och vid det tillfället besluta
om de åtgärder som behöver vidtas. Jag tycker inte att man i onödan skall
gå händelserna i förväg innan man ser hur det blir. Det finns trots allt, som
framhålls också i propositionen, tio olika försäkringsgivare beredda på
marknaden att erbjuda sina tjänster.
Regeringen skriver att man vet om detta, att man skall titta på den utvär-
dering som jag nämnde tidigare. Därmed är man som sagt inom regerings-
kansliet medveten om detta. Därmed behövs inte heller på denna punkt,
som majoriteten ser det, något särskilt tillkännagivande.
Jag vill således, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan i dess
helhet i betänkande BoU22 och avslag på de två reservationer som finns fo-
gade till betänkandet.
Anf. 36 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Agne Hansson säger att han är osäker, att Lagrådet är osä-
kert, att regeringen är osäker och att vi är osäkra. Vi borde kanske ta oss en
litet djupare fundering ibland när vi arbetar i utskottet och vara mer lyhörda
för olika synpunkter. Jag tycker också att det hela egentligen är onödigt. Ma-
joriteten borde kunna tillmötesgå de synpunkter som framförts från opposi-
tionens sida när det gäller osäkerheten. Regeringen borde försöka precisera
sig. Det är vad det handlar om.
Vi får väl lära oss av detta och i utskottet fundera litet extra noga på de
synpunkter som framförs från olika håli till nästa gång.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Byggfelsförsäkring
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Byggfelsförsäkring
34
Anf. 37 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Lennart Nilsson om han kan ange mel-
lan vilka intervall en begränsningsregel borde ligga, hur den skulle vara ut-
formad. Ingen har, vare sig på utredningsstadiet, vid remissbehandlingen el-
ler vid Lagrådets granskning sagt att man kan bestämma detta. Då finns det
ingen annan väg, när man beträder ett helt nytt område med så stora återför-
säkringar, än att gå i gång med detta, pröva och se om det behövs att i lag
lägga fast några definitiva summor.
Jag skulle gärna ta emot synpunkter om det är så att Lennart Nilsson har
någon uppfattning om var den borde ligga. Ingen har under den tid som frå-
gan har behandlats kunnat ange någon säker grund att bygga en lagparagraf
på i nuvarande stund. Regeringen har ju sagt att man är beredd att följa detta
noga. Man förutsätter att Finansinspektionen följer detta noga. Då får vi
också förutsätta att regeringen, utan någon riksdagens särskilda anmaning
därom, kommer tillbaka till riksdagen med förslag till en sådan regel om det
skulle behövas.
Jag tycker inte att vi kan göra mycket mer och gå mycket längre i denna
fråga. Att tala om för regeringen det den redan vet leder inte särskilt långt.
Det skulle vara intressant att få veta hur Lennart Nilsson och Socialdemo-
kraterna har tänkt sig utformningen av en begränsningsregel.
Anf. 38 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte precisera det. Det är naturligtvis Agne Hansson
medveten om med utgångspunkt i den reservation som vi har skrivit. Det gör
mig litet misstänksam att man förutsätter att Finansinspektionen skall göra
saker och ting - jag är rädd för att det inte händer någonting. Om jag nu litar
på Agne Hansson, litar jag inte på den regering som handhar dessa frågor,
eftersom hela bostadspolitiken är uppsplittrad på många olika departement.
Jag utgår från att det inte kommer att hända någonting. Med tanke på hur
det ser ut inom bankväsendet tror jag inte att detta är en särskilt prioriterad
verksamhet för Finansinspektionen. Det är därför som vi från oppositionens
sida har velat att regeringen tittar på detta och försöker hitta en lösning på
de problem som vi har påpekat. Det är därför som vi vill göra ett tillkännagi-
vande.
Anf. 39 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det här borde verkligen vara av intresse för Finansinspektio-
nen och för bankerna. Om försäkringen inte täcker de skador som den skall
täcka, då kommer ju banksystemet och bankerna att göra kraftiga förluster.
Det finns ett egenintresse inbyggt i systemet. Jag tycker att det är viktigt att
detta naturliga motiv till att följa det här finns. Därför bör man inte nu krysta
fram ett belopp som man är osäker på.
Slutligen, herr talman, noterar jag att misstänksamheten om inte mot
Centern, vilket jag naturligtvis noterar med en viss tillfredsställelse, men i
övrigt mot Centerns möjlighet att påverka regeringen eller misstänksamhe-
ten mot regeringen fortfarande är lika stor från Lennart Nilssons sida som i
tidigare debatter om denna detaljfråga att få fram en byggfelsförsäkring.
Jag har noterat att Lennart Nilssons misstro tidigare har varit ogrundad,
eftersom förslaget nu ligger på riksdagens bord. Jag utgår ifrån att den är
lika ogrundad när det gäller den delfråga som han nu tar upp. Vi kan nu
lugnt och tryggt sätta den här viktiga byggfelsförsäkringen i sjön, för att få en
garanti för att boendemiljön kommer att bli bättre och att alla garanteras ett
säkrare skydd mot byggfusk i framtiden.
Anf. 40 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Jag har inte gjort mig känd som någon stor vän av obligato-
riska lösningar och monopol. Byggbranschen är en bransch som uppvisar
monopolliknande situationer, oligopolsituationer eller rena monopol, vilket
också Lindbeck har talat om.
I dag skall vi fatta beslut om en byggfelsförsäkring. Det är bra, inte minst
mot bakgrund av alla de fel som har funnits i hus som har byggts på senare
tid. Jag känner ändå en viss vånda inför obligatoriska lösningar. Vi vet i dag
inte riktigt vilken form dessa försäkringar kommer att ta i framtiden, men vi
vet att det finns risk för att det kommer att bli - i bästa fall - oligopolsituatio-
ner på försäkringsmarknaden.
Dålig konkurrens leder alltid till högre priser och sämre service. Det finns
anledning till oro. Därför måste utvecklingen noga följas. Således är det rim-
ligt att regeringen återkommer till riksdagen och presenterar en utredning
över situationen och hur man följer utvecklingen, eftersom det är så stora
värden som står på spel. Med anledning av detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 2.
Anf. 41 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! I sak är vi egentligen inte oense. Vi från majoriteten har na-
turligtvis samma syn på detta med att man inte skall skapa monopol och oli-
gopol. Om det nu finns monopolliknande tendenser och oligopol inom bygg-
marknaden, kan ju inte detta tas som intäkt för att det blir precis samma
förhållanden inom försäkringsbranschen, vilken har att teckna försäkringar
på hus.
Som jag nämnde i mitt anförande finns det i dag tio olika intressenter som
är beredda att erbjuda försäkringar på det här området. Det kan i nuvarande
stund betecknas som att man inte kommer att hamna i en omedelbar mono-
pol- eller oligopolställning.
Dan Eriksson i Stockholm uttryckte sin ovilja mot obligatoriska lösningar.
Det kan man naturligtvis göra. I det här fallet har det dock utifrån min och
Centerns utgångspunkt varit utomordentligt viktigt att denna försäkring blir
heltäckande, så att det blir ett heltäckande konsumentskydd. Det skall icke
vara möjligt för någon på byggmarknaden att smita ifrån sitt ansvar vid pro-
ducerandet av en ändamålsenlig bostad åt en konsument. Ingen konsument
skall behöva lida för att någon ägnar sig åt byggfusk. Det är utomordentligt
viktigt, och det har varit en av de principer som jag och Centern har slagits
mycket för under den tid då den här försäkringsformen har tagits fram.
I fortsättningen måste man visa ett intyg på att man har försäkring innan
man får bygglov. Självfallet får detta inte innebära en dålig konkurrens som
leder till en dålig försäkringslösning. Regeringen skall med uppmärksamhet
följa utvecklingen och vid eventuellt behov återkomma med förslag. Därför
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Byggfelsförsäkring
35
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Byggfelsförsäkring
36
finns det ingen anledning att i onödan hysa oro, utan man får avvakta utveck-
lingen. I sak är det alltså bara fråga om huruvida man även på den här punk-
ten skall ge regeringen till känna någonting som den redan känner till, och
det tycker majoriteten är onödigt.
Anf. 42 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Det som Agne Hansson avslutade med tyckte jag lät litet
konstigt, att man skall avvakta utvecklingen och sedan hysa oro. Då brukar
det ju vara för sent.
Som ett litet parti är det klart att vi vill ha så mycket insyn som möjligt.
Som jag sade i mitt anförande uppvisar byggbranschen en mängd dåliga
egenskaper i form av monopol- och oligopolsituationer. Byggbranschen är
ett bra exempel på hur det kan gå, och inte någon intäkt för försäkringslös-
ningarna i sig.
Det vore intressant att få svar av Agne Hansson på frågorna: Hur många
intresserade kommer verkligen att presentera lösningar? Hur stor blir kon-
kurrensen? Det säger inte så mycket - i varje fall inte för mig - att det är tio
som är intresserade. Jag tror att det är rätt svårt att svara på dessa frågor.
När det gäller konsumentskyddet är ju det anledningen till att vi har gått
med på den här försäkringslösningen. Vi vill måna om de boende, så att de
inte far illa. Där är vi ju eniga.
Anf. 43 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är klart att vi är helt överens när det gäller en heltäck-
ande försäkring. Men om man skall få en heltäckande försäkring, måste man
ju böja sig för ett obligatorium.
Jag vill ställa en motfråga till Dan Eriksson i Stockholm: Vad finns det för
samband mellan monopoltendenser på byggmarknaden och monopolten-
denser i försäkringsbranschen? Det är fråga om motpoler. Finns det något
som helst samband, så att det behöver bli samma utveckling inom försäk-
ringsbranschen?
För övrigt har koncentrationstendenserna på byggmarknaden motarbetats
samtidigt som konkurrensen har främjats genom en rad förslag till riksdagen
under de senaste åren.
Slutligen tror jag att det kommer att bli minst tio verksamma i försäkrings-
branschen. Det finns ett utomordentligt stort intresse för att göra någonting
positivt av detta. Det kommer nog att växa upp många försäkringsgivare på
det här området. Det har intresset under tiden som vi har arbetat med denna
fråga mycket tydligt visat. Det tar jag som garanti för att detta kan bli någon-
ting bra när det har fått verka ett tag.
Anf. 44 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Som jag sade i min förra replik är byggbranschen ett bra ex-
empel på oligopol- och monopolsituationer som fungerar dåligt. Det är det
som jag till varje pris vill att man skall undvika.
Likheten mellan de båda branscherna är i så fall storleken. När det rör sig
om stor omfattning och mycket kapital, blir det också större trögheter och
inte lika lätt att starta nytt. Om man nu skall tala om några likheter mellan
byggbranschen och de försäkringslösningar som nu skall komma till stånd,
rör det sig om stor omsättning och mycket pengar. Därmed blir det svårare
att skapa en bra konkurrenssituation i och med att det blir större trögheter.
Också jag hoppas att det blir tio intressenter och gärna ännu flera. För min
del får det bli hur många som helst, men jag är rädd att det blir för få.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU21 Vissa anslag inom Finansdepartementets område (prop.
1992/93:100 delvis och 1992/93:170 delvis).
Anf. 45 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Vi har i vår motion till forskningspropositionen fört en del
principiella resonemang kring den ekonomiska forskningens organisering.
Vi har också framfört kritik mot det ekonomiska råd som Finansdeparte-
mentet har knutit till sig. Detta innebär inte på något sätt en kritik mot de
personer som sitter i rådet. Det är alltså fråga om en principiell kritik mot
själva konstruktionen.
Vad är då det ekonomiska rådet för någonting? I den instruktion som rå-
det fick utfärdat i november 1987 står att rådet bl.a. skall initiera forsknings-
och utredningsarbete av särskilt intresse för den ekonomiska politikens ut-
formning. Man skall ordna internationella temasymposier och bistå Finans-
departementet och Konjunkturinstitutet med råd i vetenskapliga frågor, sär-
skilt i arbetet med att utveckla modeller för analys av ekonomiska frågeställ-
ningar. Det är alltså en oerhört allmän uppgift som detta råd har.
Jag har nu tagit del av den senaste årsrapporten, den för år 1992. Den ser
ut så här och heter Konjunkturprognoser & konjunkturpolitik. Jag skulle
vilja fråga Carl B Hamilton om han har läst denna skrift. Det är min första
fråga. Den andra är: På vad sätt har denna skrift hjälpt Finansdepartementet
i arbetet? Har finansministern tagit del av dessa resultat? Bitvis handlar det
ju om ganska avancerade ekonomiska ekonomisk-matematiska resone-
mang.
I denna konstruktion ingår en problematik som jag har intresserat mig för
en del efter det att jag har kommit till riksdagen i Stockholm. Jag har varit
på ett och annat seminarium här i stan. Jag upplever nästan att man skulle
kunna fylla hela sin tillvaro med att springa på olika ekonomiska seminarier
som Riksbanken, Wallenbergsstiftelsen eller olika departement organiserar.
Man träffar nästan alltid samma gruppering av herrar - för det är ytterst få
damer med. Vi är för övrigt bara två grabbar i denna debatt. Det ekono-
miska rådet består inom parentes sagt, såvitt jag vet, av sex manspersoner.
Det är en ganska trång kultur det handlar om. Man har nästan identiskt
lika åsikter. Ekonomkåren i största allmänhet är sig lik. Även om man söker
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag inom
Finansdepartementets
område
37
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag inom
Finansdepartementets
område
sig till Lund, Umeå eller Göteborg ser det inte så mycket annorlunda ut.
Men jag vågar ändå påstå att spridningen i åsikter - mångfalden bland eko-
nomerna - ändå är litet större i andra delar av landet jämfört med Stock-
holm-Uppsala-regionen.
Att man ger ett särskilt anslag till detta ekonomiska råd innebär att dessa
personer, som ofta känner varandra, kan utnyttja anslaget till att organisera
sin verksamhet som man ändå bedriver och som jag upplever inte har så oer-
hört mycket att göra med Finansdepartementets konkreta arbete. Det blir
en styrning av vissa forskningspengar. Jag och Vänsterpartiet tycker att det
är rimligare att man tar dessa pengar och delar ut dem så att de blir underkas-
tade de normala prioriteringar som sker när man väger olika forskningsan-
slag mot varandra.
Man kunde för inte så länge sedan läsa i tidningarna att Lindbeckkommis-
sionens ordförande tydligen hade behållit sin ordinarie professorslön samti-
digt som han arbetade i kommission. Också detta är en principiell fråga. Jag
vet inte hur det fungerar med det ekonomiska rådet, dvs. om man tar tjänst-
ledigt från sina ordinarie tjänster när man arbetar med dessa uppgifter för
det ekonomiska rådet.
Detta är en problematik som jag tycker är väsentlig. Det gäller forskning
i största allmänhet. Det rimliga är att man har en heltidslön och att man vet
vilken uppgift man har att utföra för den lönen. Är man anställd vid ett uni-
versitet, eller är man anställd av en kommission eller ett ekonomiskt råd och
utför arbete för dessa? Det handlar om att renodla beställar-utförar-kon-
struktionen, för att använda ett populärt uttryck, så att man klart vet vem
som har beställt och vem man arbetar för. Jag anser att det är oacceptabelt
att man behåller full lön på sin ordinarie tjänst och ägnar sig åt någonting
annat.
Det finns också en annan problematik. Det är skillnaden mellan veten-
skap och politik. Jag skall inte fördjupa mig alltför mycket i den diskussio-
nen.
Konstitutionsutskottet - jag satt tidigare i det utskottet - hade en mycket
intressant diskussion om Lars Jonungs tjänst. Lars Jonung är formellt opoli-
tisk rådgivare åt Carl Bildt, medan däremot Carl B Hamilton, om jag har
förstått saken rätt, är en utpräglad politisk rådgivare till Anne Wibble. Jag
har mycket svårt att se vari skillnaden egentligen ligger. Jag tycker att Lars
Jonungs tjänst är väl så politisk som Carl B Hamiltons.
Om nu regeringen utser ett ekonomiskt råd får det rimligtvis ett slags poli-
tisk prägel. Det är självklart att regeringen inte utser ekonomer som har poli-
tiska uppfattningar som står helt i strid med regeringens uppfattning. Också
av detta skäl anser jag att konstruktionen med ett ekonomiskt råd inte är
rimlig. Vill man ha expertis får man anställa på normala villkor och säga om
det är politiskt tillsatta tjänster eller om det är opolitiska tjänster. Om det är
opolitiska tjänster skall de sökas på normalt sätt. Det är inte kompisar som
utses. Det skall ske ett normalt ansökningsförfarande.
Med detta vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets förslag i yrkandena 24 och
25 i en motion med Gudrun Schyman som första namn. Dessa förslag avser
kostnader för vissa nämnder m.m. Vi vill att man anvisar ett förslagsanslag
38
på 1,487 miljoner. Det betyder alltså en minskning i förhållande till det av
utskottet föreslagna anslaget.
Johan Lönnroths särskilda yrkande, som var utdelat till kammarens leda-
möter, hade föjande lydelse:
”8. beträffande anslag till Kostnader förvissa nämnder m.m. att riksdagen
med anledning av motion 1992/93:Ubl21 yrkandena 24 och 25 och proposi-
tion 1992/93:170 avsnitt 7 punkt I 3 till Kostnader för vissa nämnder m.m.
för budgetåret 1993/94 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på
1 487 000 kr.
Anf. 46 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag vill böija med att yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.
Johan Lönnroth har här diskuterat det ekonomiska rådet. Efter att ha hört
Johan Lönnroths beskrivning av dess uppgifter, att man skall initiera projekt
etc., kanske man skall fundera litet över varför det finns. Erfarenheterna
visar att det behövs en kvalitetskontroll av Konjunkturinstitutet, Finansde-
partementet och säkert andra delar av den statliga byråkratin.
Om vi håller oss till de ekonomiska delarna innebär kvalitetskontroll att
man sysslar med metodutveckling. Man ser till att metodutvecklingen är liv-
aktig. Man tar in nya metoder från utlandet, exponeras och är öppen för nya
tankar och frågeställningar som kommer upp i den nationella men framför
allt den internationella debatten.
Den tanke som Johan Lönnroth ger uttryck för i sina frågor om huruvida
jag eller finansministern har läst dessa skrifter ser jag inte som särskilt rele-
vant. Det är inte de som gör politiska avvägningar utan framför allt de som
arbetar med att utreda och skapa underlag för politiska beslut som skall akti-
veras genom den korsbefruktning som förhoppningsvis sker mellan det eko-
nomiska rådet, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Man behöver naturligtvis inte älska allt i det ekonomiska rådets arbete,
vad det skriver och vilka frågor det tar upp. Jag håller helt med Johan Lönn-
roth i hans grundläggande synpunkt. Pluralism är i detta sammanhang
mycket viktigt. Inte minst håller jag med honom om att det är en mycket
liten grupp av ekonomer i Sverige som har ett starkt inflytande. Det kan inte
vara något större avslöjande att i denna kammare säga att det var på mitt
eget initiativ som det fanns två nordiska ekonomer med i Lindbeckkommis-
sionen.
Den fråga jag måste ställa till Johan Lönnroth är: Hur skall denna kvali-
tetskontroll alternativt utformas? Vi kan inte bara lämna det därhän. Frågan
och uppgiften finns där. Har Johan Lönnroth några andra briljanta idéer än
inrättandet av det ekonomiska rådet, är jag öppen för en diskussion. Att av-
visa hela frågeställningen och säga att man på vanligt sätt skall söka pengar
från Forskningsrådet, Riksbankens jubileumsfond eller Humanistisk-Sam-
hällsvetenskapliga Forskningsrådet är inte ett bra sätt att lösa uppgiften. Jag
vill också peka på vilken annan väg informationen kan gå. Jag tror att det
ekonomiska rådet har haft en viss betydelse så till vida att rådet för universi-
tetsforskarna har aktualiserat empiriska frågor och resultat från utrednings-
verksamheten inom dessa myndigheter.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag inom
Finansdepartementets
område
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vissa anslag inom
Finansdepartementets
område
40
Om man är missnöjd med kvaliteten på det ekonomiska rådets arbete skall
man i stället koncentrera sig på den vetenskapliga diskussionen. Man får
hoppas att de forskare som finns där uppfyller de gängse vetenskapliga kra-
ven, dvs. att de publicerar artiklar i internationella tidskrifter och deltar i en
internationell debatt. På så sätt exponerar de sitt eget arbete och sina egna
åsikter för en internationell kvalitetskontroll. Jag tror att det är den korrek-
tionsmekanismen som måste vara vägledande för kvaliteten i rådets arbete.
Johan Lönnroth har, precis som jag, tack vare en bra utbildning möjlighet
att delta i diskussionen i fråga om den vetenskapliga kvaliteten - om vi skulle
välja att sluta i riksdagen.
Anf. 47 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Hur skall kvalitetskontrollen organiseras? En speciell kvali-
tetskontroll av departementens arbetsresultat är en för mig ovan tanke.
Finns det något sådant på andra departement? Finns det t.ex. på Utrikesde-
partementet forskare som utövar något slags kvalitetskontroll - socialantro-
pologer eller andra? Det är något speciellt att just ekonomerna skall vara
knutna till departementet och utöva denna kvalitetskontroll.
Om det behövs expertis för vissa ekonomometriska studier till hjälp för
långtidsutredningen, får dessa experter anställas på departementet på nor-
mala grunder. Om det behövs politisk kvalitetskontroll, får politiska tjänste-
män anställas. Tyvärr är de väl redan nu för många, men det är väl det enda
sättet.
När ett råd tillsätts där regeringen utser medlemmarna, innebär det också
att regeringen kan välja och vraka vilka som skall göra kvalitetskontrollen.
Men om vanliga tjänster utlyses blir det fråga om en normal gång med en
meritvärdering av kvalifikationer.
Carl B Hamilton tog inte upp min andra frågeställning angående frågan
om lönesättning och dubbla löner. Anser Carl B Hamilton att det är rimligt
att uppbära dubbla löner, dvs. att samtidigt som man innehar en hel akade-
misk tjänst kunna jobba på heltid åt t.ex. Lindbeckkommissionen? Jag vet
inte om det förekommer i samband med det ekonomiska rådet. Det är möj-
ligt att det arbetet är en ren bisyssla utan arvode. Men jag tycker att den
principiella frågan är viktig i sammanhanget.
Anf. 48 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Den här typen av expertis finns även på andra håll. På Utri-
kesdepartementet finns t.ex. folkrättssakkunniga och statsvetare som har
haft denna roll.
Finansdepartementet är inte vilket departement som helst. Departemen-
tet är navet i Kanslihusets verksamhet. Jag tror att det därför är viktigt att
ha en hög ambition beträffande öppenhet för den internationella diskussio-
nen och kvalitetskontroll av arbetsmetoderna.
Vidare har vi frågan om lönerna. Jag håller med om att den frågan kan
vara knepig. Det hela beror på hur forskarna disponerar sin arbetstid och
om de gör saker och ting på övertid. Jag kan inte svara på hur Lindbeckkom-
missionens eller det ekonomiska rådets ledamöter har finansierat sin verk-
samhet under den tid de har arbetat.
Men det finns många forskare som förmår disponera sin tid så till vida att
de inte bara ägnar sig åt undervisning. Universitetstjänster är ju konstrue-
rade för både undervisning och forskning. Det är inte egendomligt att hinna
med båda sakerna. Det kan t.ex. innebära att fullgöra en uppgift för en in-
hemsk eller utländsk uppdragsgivare. Det kan vara ett avlönat eller oavlönat
forskningsuppdrag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU22 Statistikfrågor (prop. 1992/92:182).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU23 Riksbankens förvaltning år 1992 (redog. 1992/93:RB1 och
1992/93:RR5).
Anf. 49 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Enligt 9 kap. 12 § i regeringsformen är Sveriges Riksbank
”rikets centralbank med ansvar för valuta- och kreditpolitik”.
Riksbanken har under 80-talet allvarligt brustit i sitt ansvar för kreditpoli-
tiken genom att under den perioden ha tillåtit en ohämmad kreditexpansion.
Det är faktiskt den expansionen som till stor del har lett till de bekymmer
som i dag finns med bankkriser med tillhörande bankakut.
Riksbanken har ett överordnat ansvar för kreditpolitiken, men den har
inte utnyttjats. Vad har det med dagens ärende att göra? Jo, frågan har ak-
tualiserats under 1992 då resultatet av den tidigare ohämmade kreditexpan-
sionen allvarligt försämrat tilltron till den svenska valutan. Riksbanksfull-
mäktige borde med den möjlighet till total överblick som en central riksbank
kan erbjuda ha släppt kronan fri den 16 september - i varje fall inte så sent
som den 19 november. I stället utsattes hela samhället för en förlamande rän-
techock.
Riksbanken har under lång tid gjort det mesta fel. Dessutom finns inte
någon styrning på vad Riksbanken gör i dessa frågor. Riksbanken sorterar
formellt under riksdagen, i så måtto att riksdagen tillsätter Riksbanksfull-
mäktige. Men politiken i övrigt bestäms av Riksbanken. Vad värre är, är att
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
41
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
Riksbanken framhärdar i sin högräntepolitik. Det är en mycket allvarlig sak
som hindrar en förändring i den rådande lågkonjunkturen.
Den 22 april gav vi i Ny demokrati mycket klara signaler i kammaren att
vi skall stödja kompletteringspropositionen. Då förväntade sig riksdagen,
marknaden och övriga berörda parter en kraftig sänkning av marginalrän-
tan. Det var närmast ett slag i ansiktet på oss alla när Riksbanken gick ut
med endast 0,25 %.
Jag tycker faktiskt att måttet börjar bli rågat. Det borde ha blivit en sänk-
ning på åtminstone 1,5 %, kanske t.o.m. mera. Alla vet vilken enorm effekt
som en räntesänkning i nuläget skulle få reellt och inte minst psykologiskt.
Det styr i sin tur indirekt räntenivåerna på alla krediter till såväl företag som
privatpersoner. Den här psykologiska signalen behövs för att få lågkonjunk-
turen att vända, inte minst när det gäller den inhemska marknaden. Vi måste
få litet tilltro till framtiden.
Allt fler röster höjs nu mot Riksbankens räntepolitik. Vi kunde så sent
som i nyheterna i går kväll konstatera något i och för sig ganska sensationellt,
nämligen att finansutskottets ordförande gick ut och påtalade detta. Jag vet
inte om det har hänt tidigare. I samma inslag var den gamle kände ekonomen
Rudolf Jalakas med. Jag lade märke till att han bl.a. sade att man låtsas att
man fortfarande har en fast kronkurs.
På goda grunder kan man påstå att Riksbanken genom sitt agerande, eller
snarare brist på agerande, förorsakar en ytterligare ökning av arbetslöshe-
ten. Vi vill faktiskt påstå att Riksbanken bär ett rätt betydande ansvar för
att vi har en ytterligare ökning av arbetslösheten av skäl som jag nyss har
framhållit.
Hur många miljarder i samhällsförlust som den här högräntepolitiken har
orsakat är naturligtvis omöjligt att beräkna, men att det är betydande belopp
tror jag att vi kan vara överens om allihop.
Den politik som Riksbanken för här förstärker och förlänger lågkonjunk-
turen på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Det är konstigt att den här debat-
ten inte är tuffare och hårdare än vad den är.
Mot den här bakgrunden framstår kanske vår motion Fi91, som handlar
om att inte bevilja Riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet, som ganska fram-
synt. När vi behandlade ärendet i utskottet var man litet konfunderad över
hur man skulle tackla vår motion. Det hade aldrig hänt i Riksbankens 200-
åriga historia att någon hade haft fräckheten att inte bevilja ansvarsfrihet för
Riksbanksfullmäktige.
I dessa sammanhang kan man också ställa frågan: Är det Riksbanksfull-
mäktige eller riksbankschefen som enväldigt bestämmer? Hur är det egentli-
gen med Riksbanksfullmäktige i dessa diskussioner?
Riksdag och regering kan inte acceptera denna uppenbara obstruktion
från Riksbanken, utan förutsätter att Riksbanken sänker marginalräntan
kraftigt före denna veckas utgång. Om riksbankschefen framhärdar i sin
högräntepolitik borde han allvarligt överväga att snarast inlämna sin av-
skedsansökan.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till vår reservation.
42
Anf. 50 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan.
Man kan ställa den formella frågan när man skall bevilja och när man inte
skall bevilja ansvarsfrihet för Riksbanksfullmäktige. Då måste vi skilja på
kritik och synpunkter på den penningpolitik som drivs och på om den före-
tagsekonomiska förvaltning och organisation som Riksbanksfullmäktige na-
turligtvis också är ansvarig för är i god ordning i Riksbanken.
Inom Riksbanksutredningen, som jag var ledamot av, hade vi anledning
att gå in och analysera frågan om och hur begreppet ansvarsfrihet för Riks-
banksfullmäktige skall hanteras. Vi gjorde det med hjälp av utredningens
jurister. Vi kom fram till följande som står på s. 50 i Riksbanksutredningen:
”Enligt 49 § riksbankslagen beslutar riksdagen om ansvarsfrihet för riks-
banksfullmäktige i fråga om förvaltningen av Riksbanken. Av 9 kap. 12 § 4
st. regeringsformen framgår att en fullmäktig omedelbart skiljs från uppdra-
get om ansvarsfrihet inte beviljas. Frågan under vilka förutsättningar riksda-
gen kan vägra ansvarsfrihet har inte kommenterats i motivuttalanden. Inte
heller finns någon konstitutionell praxis till ledning för hur regeln skall tol-
kas. Utgångspunkten bör därför vara att regeln ges det innehåll som avsågs
vid dess tillkomst. Detta innebär att ansvarsfrihet enligt nuvarande bestäm-
melser kan vägras endast om det finns skäl att föra talan om ekonomiskt an-
svar mot en fullmäktig eller om denne bör åtalas för brottsligt förfarande i
samband med sitt uppdrag i Riksbanken. Det saknas sålunda stöd för att
vägra ansvarsfrihet på grund av att en fullmäktig företrätt en politik som av-
viker från eller till och med står i direkt motsättning till vad riksdagen förut-
satt.”
Jag vill betona att vi har kommit fram till att frågan om ansvarsfrihet inte
har att göra med den politik som fullmäktige har företrätt. Enligt den diskus-
sion som varit därefter förefaller det också vara okontroversiellt. Det är den
första invändningen mot Bo G Jenevalls diskussion.
Låt mig sedan ta upp sakfrågan om räntepolitiken. Den marginalränta
som Riksbanken har att sätta bestäms av både interna och externa faktorer
inom landet och utomlands. Inom landet är det räntemarginalerna i ban-
kerna, finanspolitiken och det parlamentariska läget som påverkar den ränta
som kunderna, konsumenterna, hushållen och företagen möter.
De internationella faktorerna är framför allt ränteutvecklingen i Europa
och den ränta som bestäms av Bundesbank med hänsyn till utvecklingen i
det återförenade Tyskland. Under senare tid är det två händelser som har
påverkat att räntan har gått ner och med all sannolikhet kommer att fortsätta
att gå ner. Det är dels den pakt som har gjorts mellan regeringen, delstaterna
och oppositionen i Tyskland om en finanspolitisk finansiering av återför-
eningen, dels den snabba nedgången i den ekonomiska aktiviteten i Tysk-
land.
Båda dessa händelser bäddar för räntefall. Tyvärr är det så att den snabba
nedgången i den tyska ekonomin är till fördel för oss ur räntesynpunkt, men
till nackdel ur exportsynpunkt.
Om vi då går över till de inhemska faktorerna är det bankernas räntemar-
ginaler som är en viktig faktor till det som t.ex. Lindbeckkommissionen
nämner, nämligen checkräkningskrediträntor på 16-18 %. Lösningen på
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
43
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
44
problemet med de höga räntemarginalerna i bankerna ligger i en snabb av-
slutning av de förhandlingar som nu förs om bankkrisen och att olika parter
kan se hur en upplösning av dessa förhandlingar och arrangemang blir - det
gäller inte minst förhandlingarna med S-E-Banken - och exakt vilka regler
som kommer att gälla för bankverksamhet i Sverige.
På det sättet skapas en förutsägbar företagsekonomisk situation för dem
som vill driva bankverksamhet i Sverige. Det är självfallet mycket värdefullt
om även utländska banker och finansinstitut vill komma in och köpa några
av de dåliga svenska bankerna och på så sätt göra det som är helt centralt i
sammanhanget, nämligen att introducera en skärpt konkurrens som driver
ner räntemarginalerna. Här har Riksbanken ingen makt och ingen roll att
spela egentligen. Det är andra instrument som måste komma till använd-
ning.
Den andra inhemska faktorn är regeringens finanspolitik och det parla-
mentariska läget. Strategin från regeringens sida är här att få fram ett kraft-
fullt program för sanering av de offentliga finanserna och att få detta pro-
gram accepterat i riksdagen. Därigenom skall man ge möjlighet för Riksban-
ken att vara expansiv i sin penningpolitik. Expansionen kommer alltså ge-
nom sänkta räntor, inte genom t.ex. sänkta skatter.
Regeringen har nu gjort sitt genom förslaget till vårbudget med ett pro-
gram för eliminering av det strukturella underskottet fram till 1998. Ju tro-
värdigare det är att detta program ograverat går igenom riksdagen, Bo G
Jenevall, desto snabbare kan marginalräntan förväntas sjunka.
I de prognoser som har gjorts - och som finns i det tjocka betänkandet
med finansplanen - om 3 % tillväxt under andra hälften av 90-talet ligger
antaganden om successivt sjunkande räntor. Självklart är det så. Om rän-
torna inte skulle sjunka, skulle dessa tillväxttal inte gå att uppnå.
Nu är det faktiskt så att marginalräntan sjönk i Sverige stadigt fram till den
10 mars i år, då den steg. Att den gjorde det var desto mer anmärkningsvärt,
eftersom den tyska räntan samtidigt föll. Vi fick ett växande räntegap mot
Bundesbanks räntor. Och varför det?
Låt mig ge bakgrunden först. Den 10 mars på förmiddagen hade jag en
debatt med Bo G Jenevall i denna kammare om räntenivån i Sverige. Bo G
Jenevall kritiserade då det höga ränteläget, precis som han gör nu. Jag sade
då att det viktigaste som kunde ske för att få ner räntan var att regeringen
fick ett starkt stöd för sin politik.
Bo G Jenevall lyssnade inte eller brydde sig i alla händelser inte om vad
jag sade, eftersom Ny demokrati senare på dagen den 10 mars kraftigt drev
upp räntan genom att svika sitt eget förslag i delpensionsfrågan.
Är det något enskilt parti eller någon grupp av personer som har orsakat
att räntan under de senaste månaderna har drivit folk från gård och grund,
att företag har gått i konkurs eller tvingats avskeda, så är det Ny demokrati.
När den tyska räntan gick ner, då gick den svenska räntan upp. Ansvaret
för detta ligger på Bert Karlsson och lan Wachtmeister. Det ligger inte på
Riksbanken och inte på Bengt Dennis.
Så när jag nu hör Ny demokrati argumentera om räntan, är det genom-
falskt, av precis detta skäl. Ingen ber Bert Karlsson att driva upp räntan ge-
nom sitt uppträdande. Han gör det helt själv och helt opåkallat. Inga en-
skilda riksdagsmän har ett större ansvar än han och lan Wachtmeister för
den korta räntan just nu.
Det är Bert Karlsson som har varit den store räntehöjaren i dagens Sve-
rige. För sin osäkerhetsskapande och vårdslösa politik, som har lett till högre
räntor från den 10 mars och fram till i dag, kan Bert Karlsson, lan Wacht-
meister och Ny demokratis riksdagsgrupp aldrig få beviljad ansvarsfrihet.
Anf. 51 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det var mycket det där. Jag tror nästan att jag behöver ha
förlängd tid i det här sammanhanget.
Först är det riktigt som Carl B Hamilton säger om statuterna när det gäller
Riksbanken och Riksbanksfullmäktige. Det var just mot den bakgrunden
som vi tittade på hur man över huvud taget skulle kunna ta upp frågan om
räntorna. Då kom vi fram till att enda sättet att göra det var att yrka på att
ansvarsfrihet inte beviljas för Riksbanksfullmäktige.
Hur konstigt det än är, när Riksbanken sorterar under riksdagen, har riks-
dagen ingen som helst påverkan på Riksbanken. Jag skulle vilja fråga Carl
B Hamilton, som har suttit i den nya Riksbanksutredningen, hur man har
tänkt lösa den problematiken i framtiden. När jag läser utredningens betän-
kande konstaterar jag att det närmast är motsatsen som gäller, att riksdagen
sorterar under Riksbanken.
Sedan får jag nog hoppa så att jag av allt det övriga tar det sista först. Det
är ganska märkligt hur Carl B Hamilton kan skylla höjningen av räntan på
Ny demokrati. Är det verkligen att tolka på det viset att marknaderna t.ex.
borta i Fjärran Östern observerade att Ny demokratis ledamöter röstade
som de gjorde i delpensionsfrågan? Tror de att detta skulle kunna innebära
någonting för svensk politik och svensk ekonomi?
Nej, felet i det sammanhanget är väl i stället att statsministern gick ut
mycket mycket kraftigt i sin reaktion och böljade tala om nyval. Det, Carl
B Hamilton, var det som gjorde att räntorna böljade stiga, inte att Ny demo-
krati röstade mot regeringen i delpensionsfrågan, för så fungerar det faktiskt
inte.
Anf. 52 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Riksbanken är underställd riksdagen. Däremot finns det en
rollfördelning här som är ganska sofistikerad, där tanken är att Riksbanken
har prisstabilitet som sitt mål. Implicit, outtalat, i detta ligger att Riksbanken
skall ta ett mera långsiktigt ansvar för landets ekonomiska utveckling. Det
är en rollfördelning ungefär på samma sätt som att man har en rollfördelning
t.ex. mellan domstolarnas och politikernas möjligheter att agera.
Jag skall inte gå in på den intressanta principiella diskussionen här nu,
trots allt, utan gå vidare till det Bo G Jenevall tar upp, att man i Fjärran
Östern observerade eller inte observerade hur Ny demokrati röstade i del-
pensionsfrågan. Poängen är inte vad de gör i Fjärran Östern, utan poängen
är om det uppstår en osäkerhet om det parlamentariska läget i Sverige och
möjligheten att få igenom den tuffa budgeten. Om det skulle uppstå osäker-
het om det, är det ju självklart att de som har att placera pengar, framför allt
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
45
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
46
svenskar och svenska företag, funderar en gång till över var de skall placera
dessa pengar.
Därför var det så välkommet att lan Wachtmeister gjorde en mycket klar
deklaration på Ny demokratis vägnar den 22 april, att han avsåg att säker-
ställa att budgeten som lades fram skulle gå igenom i stort sett ograverad.
Därmed föll räntan något.
Så det finns ett direkt samband mellan räntan och de inhemska faktorerna,
nämligen regeringens politik och sannolikheten för att denna politik går ige-
nom i riksdagen. Regeringen har gjort sitt, och nu hoppas vi att Ny demo-
krati skall stå fast vid sitt löfte om att stödja de åtaganden som finns i vårbud-
geten.
Anf. 53 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Carl B Hamilton tycks sitta kvar vid att räntehöjningen
skulle ha orsakats av beslutet i delpensionsfrågan. Jag hävdar fortfarande att
den berodde på att statsministern gick ut och talade om nyval. Det tror jag
nog är allmänt bekant.
Carl B Hamilton talade om i sitt anförande att tillväxten som man räknar
med i slutet av 90-talet skall få räntorna att sjunka. Är det meningen att vi
skall vänta till slutet av 90-talet, innan vi får se räntorna sjunka?
Ytterligare en fråga till Carl B Hamilton: Anser Carl B Hamilton att ränte-
sänkningen på 0,25 % var en tillräcklig reaktion på att vi gick ut så tydligt
redan i förväg och talade om att vi kommer att stödja kompletteringspropo-
sitionen? Jag tror att t.o.m. Carl B Hamilton hade förväntat sig en större
räntesänkning.
Anf. 54 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! De räntesänkningar som skall möjliggöra 3 % tillväxt under
andra hälften av 1990-talet skall naturligtvis inte ske från 1995 och framåt,
utan tanken är att räntorna skall börja sjunka dessförinnan.
Sedan kan man diskutera, Bo G Jenevall, huruvida räntan föll tillräckligt
mycket eller inte i tisdags. Jag vill då erinra om den som jag tycker helt rik-
tiga filosofin som Riksbanken har deklarerat, nämligen att man gör stegvisa
räntesänkningar. På så sätt kan man ha en god kontroll över effekterna av
denna stimulansåtgärd på dels växelkursen, dels de långa räntorna, så att
man har en god inblick i den svenska ekonomin och hur utländska och in-
hemska aktörer uppfattar Riksbankens politik.
Det är inte minst viktigt att ha denna stegvisa strategi med tanke på att
den svenska ekonomin är liten och öppen och litet annorlunda än t.ex. den
amerikanska eller den brittiska och på det sättet lättare fångad i snabba in-
ternationella kast. Vi är inte så motståndskraftiga, eftersom vi är små.
Vi har inte heller haft en flytande växelkurs i Sverige sedan början av
1930-talet. Vi kan inte vara riktigt säkra på hur olika ekonomiska samband
ser ut. Dessutom har det under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet
skett stora strukturella reformer. Allt detta talar för att man, som Riksban-
ken, bör göra räntesänkningar stegvis.
Självfallet älskar jag lika litet som finansministern eller riksbankschefen
höga räntor. Jag är övertygad om att alla hoppas och tror att räntan succes-
sivt skall kunna sänkas. Det är ju en självklar utgångspunkt. Hela upplägg-
ningen är ju den att man för en stram finanspolitik och i dag bestämmer hur
den skall se ut under de närmaste fyra fem åren för att möjliggöra för Riks-
banken att sänka räntan i närtid.
Tack!
Anf. 55 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag delar Bo G Jenevalls mycket kritiska inställning till både
riksbankschefen och Riksbanksfullmäktige.
Man kan rikta kritik mot Riksbanken och Riksbanksfullmäktige för hur
de under ganska lång tid har agerat. Riksbanksfullmäktige var alldeles för
passivt när riksbankschefen ingrep i politiken och drev sin egna politiska
linje. Jag hävdade redan vid den första räntekrisen i oktober 1990 att riks-
bankschefen politiserade. Han vinklade och tolkade de siffror som fanns vad
gällde valutaflödena på ett sådant sätt att de skulle stämma med hans be-
stämda politiska ambition att driva på politikerna att ansöka om medlem-
skap i EG och utlova att Sverige också så småningom skulle bli medlem i den
europeiska monetära unionen.
Man kan också rikta kritik mot beslutet att knyta kronan till ecun 1991.
Jag såg med intresse på TV häromdagen att såväl Assar Lindbeck som P O
Edin på denna punkt var helt överens. Det var ett djupt olyckligt beslut att
knyta kronan till ecun i maj 1991. Det har förmodligen kostat oss ett par
procent i ökad arbetslöshet. Så här i efterhand anser jag att Bo G Jenevall
har rätt i att det hade varit bättre om kronan hade fallit redan i september
1992.
Frågan är vem som är ansvarig. Det är klart att en del av ansvaret, som
sagt var, måste läggas på Riksbanksfullmäktige, som inte bromsade riks-
bankschefen i hans tydliga agerande i de här frågorna. Men ytterst måste jag
ändå hålla med Carl B Hamilton om att det egentligen är denna riksdag och
regering som bär det politiska ansvaret för de grundläggande besluten som
just handlar om medlemskapsansökan till EG, att Sverige skall platsa i den
monetära unionen och t.o.m. kanske bli en del av dess a-lag. Det är detta
som har styrt ambitionerna att nu inte sänka räntan. Vi skall visa att vi så
småningom kan bli ett hårdvalutaland. Man är alltför rädd att en sänkning
ytterligare skall gå ut över kronkursen. Därför håller man räntan uppe.
I grunden vilar ändå ansvaret tyngst på alla dem som i riksdagen och rege-
ringen har fattat politiska beslut i den här riktningen - även om Riksbanks-
fullmäktige är medskyldigt.
I går hörde jag Per-Ola Eriksson uttala sig om räntan. Innebörden av det
han sade var att Riksbanken nu måste ta större hänsyn till arbetslösheten.
Enligt Maastrichtfördraget får de enskilda ledamöterna i den kommande
europeiska centralbanken inte lyssna på politiker som säger sådant. Om jag
har förstått Carl B Hamilton rätt är han anhängare av principen att Riksban-
ken och riksbankschefen över huvud taget inte skall lyssna på politiker som
talar om att bekämpa arbetslösheten. Man skall entydigt ha inflationsbe-
kämpning som överordnat ekonomiskt-politiskt mål. Det kunde vara intres-
sant att höra vad Carl B Hamilton nu så här i efterhand anser om ecuanknyt-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
47
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
ningen, det oerhört dyra försvaret av kronan och de uttalanden som i går
gjordes av finansutskottets ordförande.
Till sist: Det här är förmodligen den sista finansdebatten som vi för med
Bo G Jenevall. Jag vill säga några ord mera personligt till honom. Carl B
Hamilton är litet orättvis när han skäller på Bo G Jenevall. Jag är fullständigt
övertygad om att räntan i Sverige skulle ligga kanske 2 % lägre än den gör i
dag om Bo G Jenevall hade varit partiordförande i Ny demokrati. Bo G Je-
nevall är nämligen en förnuftig man, i motsats till sin partiledare. Jag bekla-
gar att Bo G Jenevall lämnar finansutskottet. Det hade varit mycket trevli-
gare om vi hade kunnat ha honom kvar.
48
Anf. 56 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag tackar för dessa ord, Johan Lönnroth. De värmde verkli-
gen.
Jag begärde ordet för att bara stryka under en annan sak, nämligen att jag
också har samma uppfattning om att vi skulle försöka hålla valutans värde
och försöka komma ifrån den gamla traditionen att alltid devalvera. Det jag
sade, eller i varje fall menade, i mitt inlägg var att man höll ut för länge.
Man skulle ha släppt kronan fri tidigare. Detta var ju någonting som började
redan på eftersommaren och sedan kulminerade den 19 november. Jag delar
helt både regeringens och Johan Lönnroths uppfattning på den punkten. Vi
skulle försöka hålla valutan uppe, men vi höll den uppe för länge. Det har
kostat väldigt stora summor.
När vi ändå skulle släppa den borde Riksbanken ha gjort en ordentlig rän-
tesänkning. Då hade vi sparat en massa pengar, och vi hade dessutom sanno-
likt haft ett mindre antal arbetslösa i dag.
Anf. 57 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Johan Lönnroth frågade mig om det var ett klokt beslut att
knyta kronan till ecun. Jag tror att han nämnde Assar Lindbeck och P O
Edin. Detta är ju lätt att säga i efterhand. Det hade varit mera imponerande
om dessa personer och andra hade sagt det vid det tillfälle när det gjordes.
Det är svårt att säga hur växelkurserna kommer att gå. Det visade sig också
i det här fallet. Jag är inte så imponerad av att människor kommer och säger
det här två tre år efteråt.
Johan Lönnroth talade om den europeiska centralbanken och om Riks-
banken och dess oberoende av dagspolitiken. Problemet i dag är att vi i Sve-
rige är fångade i en tysk räntecykel. Den tyska räntan sätts efter förhållan-
dena i Tyskland och efter de speciella problem som den tyska återföreningen
har medfört. Det finns ingen i den här centralbanksstyrelsen i Frankfurt som
känner något särskilt ansvar för resten av Europa. Det som skiljer en central-
bank inom den europeiska monetära unionen från dagens tyska centralbank
är att man i den förra kommer att, och skall, ta hänsyn till utvecklingen i
hela Europa, inte bara i Tyskland. Detta kommer alltså att innebära ett fall
framåt, sett ur vår synpunkt. Vi kommer då förhoppningsvis inte att på
samma skarpa sätt hamna i den sax som vi nu har hamnat i, mellan en tysk
räntecykel och en anglosaxisk konjunkturcykel.
Jag vill avsluta med att säga att det inte var någon tillfällighet att jag inte
skällde på Bo G Jenevall. I mitt inlägg skällde jag på Bert Karlsson och lan
Wachtmeister. Jag tycker precis som Johan Lönnroth att det är beklagligt att
Bo G Jenevall nu lämnar finansutskottet - på denna punkt är vi eniga. Det
hade säkert varit bättre om Bo G Jenevall hade haft ett större inflytande över
Ny demokrati och dess ekonomiska politik.
Anf. 58 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag håller naturligtvis med Carl B Hamilton om att det alltid
är mycket lätt att vara efterklok. Men min fråga var: Är Carl B Hamilton
efterklok? Det kunde vara intressant att få reda på det.
Carl B Hamilton svarade inte heller på min andra fråga. Den handlade om
att oviljan mot att sänka räntan i dag enligt min uppfattning delvis beror på
den fortsatta ambitionen att uppfylla de s.k. konvergenskraven för att Sve-
rige så småningom skall ingå i det gemensamma valutasystemet.
Min fråga till Carl B Hamilton är: Är inte detta riktigt? Hade man inte haft
denna närmast doktrinära låsning till ambitionen att så småningom platsa i
den monetära unionen, hade vi i dag haft en av Riksbanken sänkt ränta.
Anf. 59 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag tycker inte att det är någon poäng i att vara efterklok.
Det ligger inte för mig.
Johan Lönnroth menar att oviljan mot att sänka räntan i dag skulle bero
på någon doktrinär programmatisk anknytning till tanken på en europeisk
monetär union. Jag tror ärligt talat att detta är fel. Det projektet har trots
allt glidit något i bakgrunden efter de kraftiga valutastormarna under hösten
1992. Det förs i hela Europa en stor debatt om hur man skall gå vidare - i
vilken takt det skall ske, vilka länder som berörs och eventuellt vilka modifi-
kationer som man skall göra under tiden.
Jag tror t.ex. personligen att det är svårt, åtminstone för små länder, att
finna något mellanläge mellan en flytande växelkurs och deltagande i en mo-
netär union. Därmed uppstår en lång rad övergångsproblem. Hur skall över-
gångstiden disponeras, och hur skall politiken bedrivas ju närmare man
kommer tidpunkten för en monetär union? Det är svåra teoretiska och prak-
tiska problem, som även har vissa konstitutionella implikationer. Det behövs
om inte annat av dessa skäl fler riksbanksutredningar.
Jag sitter inte med i Riksbanksfullmäktige, men jag vill upprepa det som
jag sagt, nämligen att jag är tämligen övertygad om att det som styr Riks-
banksfullmäktiges verksamhet inte är EMU utan tanken att man skall ha en
stegvis sänkning av räntan för att på det sättet ha en kontroll över konse-
kvenserna av en serie expansiva åtgärder, allteftersom de vidtas.
Jag tror också att det är fel att, vilket här litet outtalat svävar över debat-
ten, Riksbanken står som en halvgud över det svenska ekonomiska landska-
pet. Jag tror att det är riktigare att säga att Riksbanken är en länk mellan den
internationella bedömningen av Sveriges ekonomiska och parlamentariska
situation och den svenska hemmamarknaden.
Riksbanken kan inte agera oberoende av hur omvärlden ser på Sverige,
utan fungerar mera som ett filter och kan med sina åtgärder justera tidsan-
passningen något. Men den kan aldrig ändra den fundamentala ekonomiska
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Riksbankens
förvaltning
år 1992
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Ändringar i
trafikskadelagen
situationen i Sverige. Ansvaret för den utvecklingen ligger i sista hand hos
Sveriges riksdag - och där är vi tydligen överens - men inte hos Riksbanks-
fullmäktige eller hos riksbankschefen.
Anf. 60 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Om Riksbanken är en halvgud eller ett filter kan man disku-
tera. Kanske är beteckningen filter inte så dum. Man skulle kanske kunna
säga att vad Riksbanken och särskilt riksbankschefen gör är att i Sverige filt-
rera fram de uppfattningar som uttrycks exempelvis i Maastrichtavtalet om
hur en riksbank skall fungera.
Det är naturligtvis en mycket svår teoretisk fråga hur sambanden mellan
arbetslöshet, inflation, penningpolitik osv. ser ut, men enligt de av Riksban-
ken utgivna skrifter om dessa frågor som jag har läst finns det ett tydligt sam-
band, nämligen att den nuvarande oviljan mot att sänka räntan har att göra
med att man prioriterar inflationsbekämpningen högre än arbetslöshetsbe-
kämpningen. Om Riksbanken tolkar politiska beslut som tas här eller om
det är tvärtom vet jag inte, men en orsak till att räntan nu inte kan falla är
rimligtvis att man sätter inflationsbekämpningen före arbetslöshetsbekämp-
ningen, och det har i sin tur ett samband med ambitionen att vi så småningom
skall platsa i den monetära unionen.
Anf. 61 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Riksbanken har tagit ett beslut om ett prisstabiliseringsmål
om 2 % +-1 %. I den meningen är det riktigt att den själv har prioriterat en
prisstabilisering. Om riksdagen har en annan prioritering, t.ex. - vilket jag
tror är riktigt - att arbetslösheten är ett mycket allvarligt problem, gäller det
för riksdagen att fatta sådana beslut i finanspolitiken att Riksbanken kan
sänka räntan och genom en sådan expansiv penningpolitik minska arbetslös-
heten. På det sättet får Riksbanken möjligheter att genom en stram finans-
politik sänka räntan och expandera ekonomin. Det är den vägen som man
måste gå.
Anf. 62 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Carl B Hamilton svarar fortfarande inte på min bestämda
fråga: Finns det här sambandet eller finns det inte? Jag tolkar tystnaden så
att detta samband finns. Jag vill till slut bara uttrycka ett stöd för det som
finansutskottets ordförande sade i går: Det är nödvändigt att nu sänka rän-
tan för att bekämpa arbetslösheten. Arbetslösheten är det helt avgörande
problemet i den svenska ekonomin i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU35 Ändringar i trafikskadelagen (prop. 1992/93:8 delvis).
Anf. 63 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag skall inte plåga herr talmannen och min kollega Bengt
Harding Olson med att läsa upp vår motion från början till slut, utan jag har
begärt ordet bara för att yrka bifall till reservationen.
Vi tycker att det är viktigt att börja genomföra en skatteväxling, genom
vilken man för över kostnaderna till de ställen där de hör hemma. Vi menar
i detta fall att kostnaderna för trafikskadorna mera skall betalas av trafikför-
säkringsbolagen än av statskassan och landstingen. Vi talar här om en skatte-
växling och vill alltså inte höja skattetrycket.
Denna åtgärd har genomförts i Finland, och den har visat sig ha mycket
positiva effekter. Vid rehabiliteringen av trafikoffren har dessa mycket snab-
bare kommit ut i förvärvslivet igen. Härigenom har man sparat mycket
pengar till statskassan.
Det är glädjande att lagutskottet i sitt betänkande nr 35 inte helt har avvi-
sat våra tankar utan faktiskt anför: ”Det anförda innebär dock inte att ut-
skottet ställer sig avvisande till motionerna i vad de avser förslag till åtgärder
som innebär att man prövar lämpligheten av att inom ramen för det nuva-
rande trafikförsäkringssystemet åstadkomma förändringar som kan leda till
ökad trafiksäkerhet.”
Detta är en positiv skrivning. Vi vet mycket väl att det kan vara svårt för
oss 23 ledamöter att utan vidare få med oss de övriga 326. Det tar ett antal
år, men förr eller senare går motionen säkert igenom.
Utredningen Körkort 2000, som var sammansatt av samtliga parlamenta-
riska partier, skriver i sitt betänkande (SOU 1991:39) att trafikförsäkrings-
bolagen saknar incitament i den obligatoriska trafikförsäkringen att an-
stränga sig för att minska skadefrekvensen inom trafiken liksom att snabbt
försöka få ut de trafikskadade i arbetslivet igen. Den utredningen ligger för-
modligen också till grund för utskottets skrivning om att man skall se över
saken.
Kommunikationsministern har också tillsatt en utredning i ärendet, och
jag har även väckt en motion i anslutning till propositionen som lagts fram i
trafikutskottet. Motionen är alltså väckt på två håll.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Ny demokratis reservation, detta bara för
att markera att vi tycker att det är mycket viktigt att man företar en skatte-
växling. Observera att jag säger skatteväxling. Vi skall inte bara lägga över
kostnaden på trafikförsäkringsbolagen utan också sänka skatten på andra
områden, exempelvis när det gäller landstingen.
Anf. 64 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Den första fråga som behandlas i
lagutskottets betänkande LU35 gäller propositionen om införande av själv-
risk vid sakskada som vållas av okänt fordon. Den andra frågan gäller jämk-
ning av skadestånd i anledning av skada på motordrivet fordon.
Utskottet har tillstyrkt en sådan här självrisk, med ändringen i förhållande
till propositionen att självriskbeloppet bör ligga på 5 % av basbeloppet, inte
10 %. Utskottet har också behandlat en separat del i denna självriskfråga,
nämligen hur stor självrisken skall vara när det gäller renar som dödas i trafi-
ken. Vi ger regeringen ett tillkännagivande att återkomma i den frågan.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Ändringar i
trafikskadelagen
51
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Ändringar i
trafikskadelagen
På motsvarande sätt hanterar vi frågan om jämkning av skadestånd. Frå-
gan är mycket viktig och man skulle kunna orda mycket härom, men jag nö-
jer mig med att konstatera att utskottet förordar att regeringen ytterligare
överväger denna fråga, för att därefter återkomma till riksdagen. På dessa
punkter är vi överens.
Ny demokrati har en reservation, som Kenneth Attefors nämnt, och som
handlar om att man vill göra en väsentlig utvidgning när det gäller trafik-
skadeersättningen. Reservationen grundar sig på ett par motioner från Ny
demokrati. Kort uttryckt vill man att ansvaret för trafikolycksfallen lyfts
över från den allmänna sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.
Utskottet har behandlat dessa motioner - som alla andra motioner - och
konstaterar att förslaget skulle innebära en genomgripande förändring av
den nuvarande trafikförsäkringen. Även många andra angränsande rättsom-
råden skulle beröras. Det innebär också att man överger en hel del grundläg-
gande principer för det nuvarande försäkringssystemet.
Trots detta har utskottet inte ställt sig helt avvisande till tanken men vill
se att man inom ramen för det nuvarande trafikförsäkringssystemet kan
åstadkomma förändringar som kan leda till en ökad trafiksäkerhet. Det är
inte nydemokraterna som första gången har kommit på detta. I den utred-
ning som Kenneth Attefors nämnde, Körkort 2 000, analyseras just dessa
frågor. Man tycker inte att det finns riktigt bra incitament - i varje fall inte i
tillräcklig omfattning - när det gäller att göra investeringar i skadeförebyg-
gande åtgärder.
Utredningen förordar därför att systemet med fordonsförsäkringar blir
föremål för en särskild fördjupad utredning. Synpunkterna har fallit i god
jordmån hos kommunikationsministern, som delar utredningens uppfatt-
ning. Kommunikationsministern menar att man bör se över möjligheten att
använda försäkringarna som just incitament när det gäller att förbättra tra-
fiksäkerheten. Han har lovat återkomma till regeringen med ett utrednings-
förslag med denna innebörd.
Man tycker då att Ny demokrati borde vara nöjd med det. Vi har den
praxisen här i riksdagen att först utreda och tänka, sedan fatta beslut. Det
betyder att vi bör låta utredningen komma i gång, analysera, arbeta och
lägga fram ett förslag. Därefter är det dags för oss att ta ställning. Låt oss
inte föregripa utredningen. Så har lagutskottet resonerat och avstyrker där-
för bifall till motionerna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.
Anf. 65 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag hoppas alla observerat hur pragmatiskt, lugnt och sansat
folkpartister och nydemokraterna faktiskt diskuterar med varandra på ut-
skottsnivå.
Det är mycket trevligt att vi får igenom vissa delar i våra förslag. Jag håller
med Bengt Harding Olson att Ny demokrati inte alls skall tillerkännas en-
samrätten till det här förslaget. Det har säkert lagts fram i andra samman-
hang. Men vi i Ny demokrati har beslutat att vi, i sådana frågor som ingår i
vårt partiprogram, skall yrka bifall till våra reservationer. Den här frågan är
52
en sådan. Vi vill nämligen ha en skatteväxling när det gäller landstingsskat-
ten, med en överföring till trafikskadesystemet i stället.
Anf. 66 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Vad gäller debattklimatet, hävdar jag och mitt parti att det
är sakfrågorna som gäller, och det är angeläget och viktigt att man håller det
vid sidan av och över politiskt käbbel. Det är i varje fall ett av lagutskottets
kännetecken, som vi tänker fortsätta ha.
Frågan om skatteväxling och skattehöjning är en debatt i debatten. Jag
tänker inte ta ställning eller ha några synpunkter på den frågan. Det skall
den här utredningen bedöma. Låt oss än en gång avvakta. Ni kan lugnt räkna
med att utredningen kommer att lägga fram ett förslag som tillgodoser alla
rimliga synpunkter - oavsett varifrån synpunkterna kommer.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU40 Konkurs- och bolagsrättsliga frågor m.m.
Anf. 67 CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till inlämnade reservationer
och särskilda yttranden från den socialdemokratiska gruppen i detta ärende.
Ett av dagens problem när det gäller ekobrott är det kraftigt ökade antalet
konkurser. Redan under 1991 inträffade drygt 17 000 bolagskonkurser. För-
lusterna för leverantörer, banker, långivare och skatteskulder uppgick till
drygt 10 miljarder kronor. I dessa konkurser blev ca 50 000 av de anställda
arbetslösa. Drygt 2 miljarder kronor betalades ut från lönegarantifonden.
År 1992 beräknades antalet bolagskonkurser uppgå till ca 22 000. I flera
fall gällde det mycket stora konkurser inom fastighetsbranschen och finans-
sektorn. De ekonomiska förlusterna uppskattades till flera tiotal miljarder
kronor. Ungefär 70 000 av de anställda har blivit arbetslösa vid dessa kon-
kurser. Utbetalningarna från lönegarantifonden uppgick till drygt 4 miljar-
der kronor.
Enligt tidigare undersökningar hos BRÅ kan man räkna med att det i tre
av fyra konkurser förekommer brott. Det skulle innebära brott i mer än
10 000 konkurser under 1992.
Ett utmärkande drag är användandet av bulvaner. Den som står bakom
allvarlig ekonomisk brottslighet skyltar inte längre med sitt namn utan lejer
andra personer till att uppträda som företrädare för bolaget. Patent- och re-
gistreringsverket har också uppfattningen att detta blir allt vanligare, men
kan av naturliga skäl inte ange omfattningen.
Enligt 3 kap. 8 § i aktiebolagsförordningen skall bevittnade namnteck-
ningar av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande di-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m. m.
53
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
54
rektorer, vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband
med anmälan om registrering. Registrering av revisorer skall skriftligen be-
kräftas av revisorerna. PRV kontrollerar uppgifterna mot SPAR, men kan
naturligtvis inte upptäcka alla förfalskningar.
Det är därför glädjande att utskottet har enat sig om förslaget att PRV
skall skicka en underrättelse till samtliga registrerade bolagsfunktionärer.
För detta måste avgiften höjas med 50-100 kr, vilket kan vara rimligt.
Bulvaner kommer dock knappast att avslöjas med detta förfarande, efter-
som de är vidtalade att ställa upp. Men vi är en bit på väg. Ett problem som
också återstår är det faktum att anmälan om registrering inte görs. Här får
vi väl vänta och se om Aktiebolagskommittén kommer med något förslag.
Aktiebolagskommittén har ju arbetat en tid men har fortfarande ett digert
arbete framför sig. Man fortsätter det arbete med reformer som har pågått
sedan början av 70-talet och som antagligen kommer att fortsätta ännu en
tid.
Däremot avstyrker den borgerliga majoriteten i utskottet förslaget om till-
läggsdirektiv till Aktiebolagskommittén beträffande ansvarsgenombrott.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen gav kommittén i uppdrag att
precisera förutsättningarna för ansvarsgenombrott. Den nuvarande rege-
ringen har i ett nytt tilläggsdirektiv beslutat att frågan inte längre skall be-
handlas av kommittén.
Betalningskommittén, som tillsattes hösten 1984 och avlämnade sitt be-
tänkande i december 1987, föreslog bestämmelser i aktiebolagslagen som in-
nebär att det skall bli möjligt att i undantagssituationer göra avsteg från prin-
cipen om personligt betalningsansvar, s.k. ansvarsgenombrott.
S-gruppen i lagutskottet instämmer i Betalningskommitténs förslag och
anser att det i vissa situationer med uppenbart missbruk kan vara befogat att
personer som står bakom ett aktiebolag kan göras personligt betalningsan-
svariga för bolagsskulden. Regeringen bör därför ånyo ge Aktiebolagskom-
mittén i uppdrag att utreda frågan.
Ekonomisk brottslighet ligger bakom en stor del av konkurserna. Det är
ofta i samband med konkurser som sådan brottslighet uppdagas. I motion
Ju817 har vi socialdemokrater föreslagit att möjligheterna skall utredas att
ge konkursförvaltarna en mer aktiv roll än de har i dag.
En motion med samma syfte behandlades i utskottet i november i fjol.
Utskottet framhöll då, liksom nu, att förvaltarna skall vara opartiska och ta
till vara både gäldenärens och borgenärernas intressen. I en interpellations-
debatt den 20 november 1992 angav dock justitieministern att tillsättandet av
en utredning skulle övervägas om hur konkursförvaltarnas kunskaper bättre
skall kunna tas till vara vid utredandet av ekonomisk brottslighet. Det skulle
vara intressant att få veta om övervägandet har lett till något resultat.
Även revisorerna har varit föremål för diskussioner tidigare. Nu skall de-
ras roll övervägas av Aktiebolagskommittén. Vi har föreslagit att reviso-
rerna skall åläggas skyldighet att anmäla ekonomisk brottslighet, t.ex. för-
skingring, till åklagare. Detta avstyrker utskottsmajoriteten - man anser att
det skulle försvåra revisorernas arbete och riskera aktieägarnas förtroende.
Det skulle vara intressant att få veta varför en revisor inte skulle klara en
sådan uppgift som att anmäla ekonomisk brottslighet.
Aktiekapitalet skall ju fungera som ett skydd för bolagets borgenärer, dvs.
anställda, leverantörer, kreditgivare och andra. Det fyller också en viktig
funktion i skattehänseende, vilket var ett av de viktigaste motiven då mini-
mikapitalet 1973 höjdes från 5 000 kr till 50 000 kr. Den nyss nämnda Aktie-
bolagskommittén har konstaterat att detta belopp i dag motsvarar
230 000 kr. Trots detta har majoriteten i kommittén förordat ett nytt minsta
aktiekapital på ett så ringa belopp som 100 000 kr.
Det föreslagna beloppet på minst 100 000 kr är lågt, också i ett internatio-
nellt perspektiv. I Danmark har kraven ökat till 200 000 danska kronor för
”anpartsselskab” och till 500 000 danska kronor för ”aktiedelskab”. Här bi-
träder vi reservationen i Aktiebolagskommittén med ett särskilt yttrande.
Många av de frågor som diskuteras i denna kammare har tidigare varit
föremål för överväganden. Det gäller t.ex. frågan om konkursregister, som
också tas upp i detta betänkande. När frågan om ekonomisk brottslighet dis-
kuteras, nämns ofta bristen på resurser hos polisen. Man delar t.ex. på en
persondator och har ett par mobiltelefoner för en hel avdelning. Ett hjälp-
medel som används av andra, bl.a. av dem som utreder ekonomisk brottslig-
het, är datatekniken. Det borde vara självklart att man med hjälp av ett cen-
tralt dataregister skall kunna få de uppgifter som behövs för exekutionsvä-
sende, polis, åklagare och skattemyndighet. Utskottet har inhämtat att rege-
ringen under våren kommer med ett förslag i detta ärende. Vi har av den
anledningen bestämt oss för att spara kammarens tid och har inte reserverat
oss mot utskottet just nu.
Jag inledde med att säga att de många konkurserna bl.a. har lett till stora
utbetalningar från Lönegarantifonden. En åtgärd för att minska dessa utbe-
talningar var att sänka taket för utbetalningarna. Denna sänkning har slagit
orättfärdigt mot vissa grupper.
Byggnadsarbetare, målare och andra som arbetar efter ackordssystem,
baserade på mätning, har ofta stora belopp inarbetade vid en konkurs. Med
ett tak på 100 000 kr får dessa grupper således en mycket kort uppsägnings-
tid. Det kan t.ex. vara en byggnadsarbetare som vid konkurstillfället har in-
nestående ackordslön och semesterersättning samt två veckors lön på till-
sammans 45 000 kr. De 55 000 kr som återstår innan taket nås räcker till
drygt tre månaders arbete, om han tjänar omkring 100 kr per timme.
Enligt s-gruppen bör Sverige, liksom Finland, ha en speciallagstiftning för
dessa grupper. Det är en fråga som bör utredas med förtur.
Utbetalningarna från Lönegarantifonden uppgick i fjol till drygt 4 miljar-
der kronor. De stora utbetalningarna har ofta sagts bero på fusk och miss-
bruk. Under tiden januari-september 1992 har drygt 15 000 företag gått i
konkurs, och mängder av människor har blivit arbetslösa.
En annan anledning till de stora utbetalningarna från Lönegarantifonden
är den förändrade förmånsordningen vid konkurs. Lönefordringar fick, efter
en ändring på 1970-talet, stå tillbaka för skattefordringar och företagsinteck-
ningar.
När nu rätten till lönegaranti kraftigt har försämrats, måste förmånsrätts-
lagen ändras så att lönefordringar placeras högre i förmånsordningen. Ut-
skottsmajoriteten anser att vi skall invänta Insolvensutredningens betän-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
55
Prot. 1992/93:101 kande. Vi socialdemokrater reserverar oss mot detta och anser att riksdagen
28 april 1993 skall ge regeringen till känna vad vi anser i denna fråga.
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m. m.
56
Anf. 68 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Som ledamot i näringsutskottet ligger jag bakom en stor del
av Ny demokratis motion om förmånsrättsordningen, med anknytning till
konkurser. Jag vill därför anföra en del synpunkter i ämnet.
Vi hörde tidigare, vilket vi är medvetna om, att vi lever i en djup ekono-
misk kris, med en enorm ökning av antalet konkurser. Under 1991 gick nära
18 000 företag i konkurs, och 1992 var det 22 000. Det är en ökning med över
20 % på ett år.
I konkursernas spår följer självfallet ofta en omfattande kapitalförstöring
och arbetslöshet. Inte bara det drabbade företaget utan även många borge-
närer, främst leverantörer, kommer i ekonomiska svårigheter, som i sin tur
”föder” nya konkurser. Det är den i dagligt tal s.k. dominoeffekten som vi
får uppleva också på det här området.
Detta beror på att leverantörer och underentreprenörer oftast är opriori-
terade fordringsägare, som inte får tillbaka några pengar sedan staten, ban-
kerna och andra prioriterade borgenärer har fått sitt. Undersökningar visar
att leverantörerna i genomsnitt bara får ut 3,6 % av sina fordringar vid kon-
kurser.
Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, uppgick leverantörernas förluster
vid de 18 000 konkurserna under 1991 till ca 5-6 miljarder. Under 1992
skedde det alltså en dramatisk ökning till närmare ca 22 000 konkurser, som
representerade förluster på 25 miljarder, varav ungefär 15 miljarder är att
hänföra till just de små och medelstora företagen.
Det måste självfallet vara en angelägen uppgift för staten att snabbt be-
sluta om åtgärder för att motverka denna för landets ekonomi så förödande
kapitalförstöring. Man har enligt vår uppfattning inte råd att invänta och ut-
veckla Insolvensutredningens förslag och remissomgången.
Vi har lagt fram förslag som relativt omgående skulle medverka till att lösa
problemen och medverka till en bättre ekonomi, såväl för staten som för nä-
ringslivet, och därmed även minska arbetslösheten.
En lösning är att ta fasta på de tankegångar som Insolvensutredningen är
inne på, nämligen att förändra prioriteringsordningen vid konkurser. Det
skulle innebära att leverantörerna förmånsprioriteras. Det skulle självfallet
mildra konsekvenserna för leverantörerna vid en konkurs.
Samtidigt skulle den omprioriteringen kunna stimulera bankerna att på ett
mer konstruktivt sätt gripa in i ett företag på väg mot ekonomisk kris och att
mer aktivt stödja försöken att finna en väg ur krisen. I dag är bankerna ofta
för passiva - eller pressar rent av fram en konkurs - eftersom de vet att de
är de första som får betalt. Kostnaderna för staten skulle med ett sådant syn-
sätt inte bli stora. Staten fick 1991 in 170 miljoner i skatt från konkursföreta-
gen - det skall ställas i relation till de totala skatteintäkterna på 757 miljar-
der. Det är alltså relativt blygsamma belopp som staten skulle gå miste om,
om man ”överlät” de pengarna till leverantörerna i stället.
Ett annat förslag är att prioriterade fordringsägare skulle erhålla bara
75 % av sin totala fordran vid en konkurs. Detta leder till att bankerna skulle
vara ännu mycket mindre benägna att sätta sina kunder i konkurs - då skulle
de förlora minst 25 %. Leverantörer och andra oprioriterade fordringsägare
skulle aldrig gå lottlösa.
Det tredje förslaget till lösning baseras på en form av konkursgaranti eller
räntefria lån till leverantörer som drabbas. En av småföretagens intresseor-
ganisationer har tittat närmare på den lösningen. Den innebär att leverantö-
rer som drabbats av förluster i en konkurs under en övergångstid skulle få
låna exempelvis två tredjedelar av det förlorade beloppet räntefritt. Det kan
ske genom Riksbanken eller genom en speciellt inrättad statlig konkursfond.
Det skulle naturligtvis kräva litet längre tid att organisera.
Den lösningen skulle innebära att lånet ges under en tvåårsperiod. Det
skulle lätta också de konkursdrabbade företagens likviditetsproblem. Dess-
utom skulle det medverka till att minska förlusten för företaget, som slipper
låna eller skaffa fram annat rörelsekapital till hög ränta.
Detta förslag till finansiering skulle ge positiva effekter. Med utgångs-
punkt i årets beräknade leverantörsförluster på 25 miljarder skulle staten då
behöva låna upp 16 miljarder - två tredjedelar av förlustbeloppet - till 10 %
ränta, en kostnad på 1,6 miljarder.
De dynamiska effekterna av den här satsningen gör att den med största
säkerhet skulle betala sig. Många företag skulle leva vidare och tillsammans
komma att betala betydande belopp i skatt. Alternativet är att staten i större
utsträckning kommer att få betala ut arbetslöshetsbidrag. Det behövs bara
att staten genom denna satsning minskar arbetslösheten med 7 000 personer
för att det här skall vara en god affär för staten, företagen och de anställda.
Det är ändå ett relativt försiktigt antagande.
Utskottets majoritet konstaterar i sitt betänkande att vår motion med sina
alternativa förslag till ändringar av förmånsrättsordningen har en inriktning
som överensstämmer med innehållet i Insolvensutredningens förslag gäl-
lande just förmånsrätten vid konkurser. Utskottet uttalar emellertid att re-
missbehandlingen och regeringens ställningstagande inte bör föregripas ge-
nom något uttalande från riksdagen. Samtidigt konstaterar utskottet att för-
månsrättsordningen är ett mycket angeläget lagstiftningsärende och bör be-
handlas med förtur.
Vi i Ny demokrati anser att den politiska trögheten i sättet att hantera den
här frågan borde kunna stå tillbaka för någon form av interimslösning base-
rad på våra förslag - att tillämpas redan under innevarande år - förslagsvis
kanske fr.o.m. den 1 september.
Det skulle medverka till en snabb minskning av antalet konkurser orsa-
kade av leverantörsförluster, det skulle rädda säkert 10 000-tals jobb i livs-
kraftiga företag och därmed öka statens inkomster från näringslivet.
Ledamoten Rindborg har i sin motion L314 framfört tankegångar som vi
i stort sett instämmer i. Han är inne på lösningar i samma riktning som vi har
föreslagit. Men, herr talman, jag yrkar främst bifall till vår reservation 4 un-
der mom. 14 i utskottets betänkande LU40.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
I detta anförande instämde Richard Ulfvengren (nyd).
57
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
58
Anf. 69 CARIN LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Precis som Bengt Dalström sagt är det mycket angeläget att
vi kan förändra förmånsrätten så att vi förhindrar att företag med leveran-
törsfordringar slås ut i onödan. Men vi får inte heller blunda för risken med
att prioritera upp leverantörsfordringarna. En förändring av förmånsrätten
måste därför utformas så att vi inte släpper loss ytterligare en våg av ekono-
misk brottslighet. I så fall skulle en förändring av förmånsrätten göra mer
skada än nytta. Därför skall vi inte nu rusa i väg i den här frågan utan invänta
Insolvensutredningens förslag.
Anf. 70 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Att framföra de synpunkter som vi här nyss hörde i en replik
är, tycker jag, att verkligen misskreditera näringslivet. Jag förutsätter att den
ekonomiska brottslighet som man i det här sammanhanget uttrycker en viss
rädsla för är fullt kontrollerbar. Att använda den som skäl för att inte ”hasta
i väg” tycker inte jag är befogat.
Anf. 71 STIG RINDBORG (m):
Herr talman! Ledamöter! Jag får böija med att yrka bifall till utskottets
hemställan i det här ärendet.
Utskottet har hänvisat till Aktiebolagskommittén och till Insolvensutred-
ningen, som är klar och är ute på remiss - om jag inte misstar mig går remiss-
tiden ut om en månad. Utskottet har också sagt att det är väsentligt att man
snabbt tittar närmare på lönegarantifrågan. Det pågår en utredning, som vi
också hänvisar till, beträffande revisorernas roll.
Vad som är viktigt när man stiftar lagar, inte minst lagar för företagande
och, som i det här fallet, lagar för småföretagande och medelstort företa-
gande, är att man åstadkommer klara och entydiga regler.
Företagarnas Riksorganisation har också ständigt återkommit till detta
och sagt att det inte får bli regler som är illa genomtänkta.
Vi har haft bekymmer med detta sedan Nyckeln inställde betalningarna
den 2 oktober 1990 - jag var själv förordnad till god man. Det är alltså en
relativt kort tid, men detta har haft förödande effekter för näringslivet. Vi
måste därför ser till att vi i fortsättningen åstadkommer regler som de som
skall leva efter dem kan känna respekt för.
Vi har i dag Insolvensutredningens förslag, vi har snart remissvaren klara,
och vi räknar med att man på regeringsnivå tar fram förslag under hösten.
Aktiebolagskommittén arbetar och håller på med att ta fram sitt material.
Vi hoppas alltså att det snabbt skall komma fram lagregler som uppfyller de
krav som företagarna alltid har framfört om enkla, klara regler.
Om alla dessa motioner, som alla verkligen kommer från hjärtat och som
är motiverade av en önskan att få det hela att fungera, kan jag säga att vi i
utskottet har tagit del av dem, och vi har, som tidigare talare redovisat, utta-
lat att de här sakerna är väsentliga men att materialet måste bearbetas, och
det är anledningen till det tidsschema jag nämnde.
Sedan vill jag gå in på några punkter där det finns reservationer. Det gäller
t.ex. ansvarsgenombrottet. Man kan lugnt säga att det vore skönt att kunna
stifta lagar och regler som säger att när det gäller en kriminell person skall
det bli fråga om ansvarsgenombrott. Det blir det enligt nu gällande lag, men
det är ofta förenat med bevissvårigheter. Att få lagar som därutöver talar om
ansvarsgenombrott är inte lätt. Lagutskottet behandlade ett förslag och var
inte till freds med detta.
Ser man totalt till ansvaret för styrelser och för dem som är verksamma i
bolagen, finns det hos åklagarmyndigheterna en uppsjö av fall av konkurser
där det sannolikt är fråga om brottslighet. Där görs en utredning av förval-
tarna.
Det har anslagits 60 miljoner till bekämpandet av den ekonomiska brotts-
ligheten. Det har har anslagits särskilda pengar, vilket har lett till att 14 åtal
har kunnat väckas i Göteborg.
Under de 30 år som jag har varit verksam - 60-, 70- och 80-talet - har un-
dan för undan antalet sannolika brott som ligger hos myndigheterna och som
har redovisats av förvaltarna ökat. Advokatsamfundet gjorde en uppvakt-
ning på 1980-talet, jag var själv med, där vi erbjöd att de förvaltare som inte
var aktuella i resp, konkurs skulle kunna ta tag i det här. Personer med kun-
skap och erfarenhet skulle således kunna anlitas utan att man därigenom
band upp en stor administration. Samtidigt skulle man få med gräsrötterna.
Jag hoppas att detta skall aktualiseras igen i samband med de totala genom-
gångarna i anslutning till Insolvensutredningen och dess arbete med att be-
akta hur man skall handlägga sådana här frågor utan konkurs. Synpunkter
har också lagts fram på hur det ser ut i konkurser.
Det finns möjlighet till ansvarsgenombrott genom åtal från åklagare. Ci-
vilrättsligt finns också olika rättsfall bakåt i tiden. Det finns inga färska rätts-
fall på det här området. Jag känner inte till att denna fråga har varit aktuell
på senare tid. Det finns dock rättsfall som gäller bulvaner, kommissionsbolag
och avtal av olika slag. Detta är bakgrunden till att utskottet nu inte tycker
att det här är av den art att det är aktuellt att vidta åtgärder.
Vi sade här tidigare att det är bra att delgivning med juridiska personer
kan ske så snabbt som möjligt. Carin Lundberg strök under det, och det vill
jag verkligen också göra.
Jag vill också säga några ord om förmånsrätten. I somras, för ett år sedan,
fattades beslut om en begränsning till 100 000 kr. Jag upplevde att det beslu-
tet fattades mycket hastigt. När jag stod i talarstolen för ett år sedan strök
jag under att vi måste se till att frågan kommer in i sitt rätta sammanhang
när vi får hela Insolvensutredningen och kan bedöma detta. Vi måste få bort
den illojala konkurrens som har varit en effekt av den föregående lönegaran-
timodellen. Samtidigt måste vi få en garanti för att de anställda skall få möj-
lighet till en dräglig fortsättning. Jag har lagt fram ett förslag i min motion
som jag tycker är ändamålsenligt och lätthanterligt. Förslaget går ut på att
man skall relatera det här till sjukförsäkringen.
Det är dock farligt att ännu en gång vidta en drastisk åtgärd för att för-
månsrättsordningen skall komma in i bilden. Man bör se med försiktighet,
inte minst från småföretagarna synpunkt, på hur förmånsrättsordningen
skall utformas. Jag tycker att det är en självklarhet att man skall ta bort sty-
relsens personliga ansvar för skatter. Att man skall sätta skatterna sist tycker
jag är en självklarhet, och det har jag yrkat i min motion.
Bankerna är dock inte enbart fordringsägare i konkurser, utan dessförin-
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
59
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
nan har de varit långivare. Om bankerna skulle låna ut pengar till bolagen
utan att ha möjlighet att fritt träffa avtal om säkerhet och liknande med bo-
lagsledningarna, är risken att den situation vi har i dag där det är mycket
svårt för småföretagarna att låna pengar ytterligare skulle förvärras. Små-
företagarna skulle inte få någon möjlighet att låna pengar. Man skall ha rätt
att göra en affär och ha rätt att avtala fritt. Jag tycker att det är en hörnsten
i vårt system att långivare och låntagare får avtala fritt. Det är fritt för envar
att skaffa sig säkerhet i bolagen. Jag anser att när de anställda träffar avtal
kollektivt eller individuellt om t.ex. pensioner och innestånde löner skall de
kunna diskutera möjligheten att få en säkerhet från arbetsgivaren. Jag är
övertygad om att de flesta arbetsgivare skulle ta upp en mycket positiv dis-
kussion i denna fråga. Arbetsgivarna vet att de som de verkligen uppskattar
är de som de arbetar tillsammans med.
Med det anförda vill jag säga att jag önskar att det i fortsättningen skall gå
undan med denna lagstiftning. Som alla talare har sagt här är det hög tid att
det sker något på det här området. Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 72 CARIN LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag har stor respekt för Stig Rindborgs erfarenheter och kun-
skaper när det gäller konkursförfarandet. Mina erfarenheter kommer till
största delen från den offentliga sektorn. Det är därför jag skulle vilja ta upp
frågan om revisorernas roll.
Inom den offentliga sektorn ställs vi ofta inför problemet att vi både skall
ägna oss åt myndighetsutövning och t.ex. stå för behandling. En läkare som
har att rädda liv på ett barn, bör ha barnets och föräldrarnas förtroende.
Men läkaren är också skyldig att anmäla misstanke om barnmisshandel. Jag
undrar om vi inte skulle kunna ge Aktiebolagskommittén i uppdrag att ut-
reda frågan om revisorerna. Det kanske inte är bra för revisorerna att ha en
dubbel roll. Är den offentliga sektorn bättre på att klara sådana här saker,
att göra två saker samtidigt?
Anf. 73 STIG RINDBORG (m) replik:
Herr talman! Jag är mycket tveksam till revisorernas dubbla roll, och det
är viktigt att man funderar över den. Vi har i utskottet redovisat att en över-
syn av revisorsrollen enligt lämnad redogörelse redan pågår. Jag utgår från
att om utredningen pågår kommer den att beakta just den fråga som Carin
Lundberg tog upp. Det är viktigt att vi penetrerar vilka möjligheter som
finns. Vi är alla angelägna om att vaije form av brottslighet beivras. Vi får
emellertid inte arrangera det på ett sådant sätt att vi inte noga har tänkt ige-
nom vilken roll olika befattningshavare kan ha. Såvitt jag förstår pågår det
en utredning, och det kommer att redovisas resultat av denna.
Anf. 74 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Lönegarantin vid konkurs är en av de åtskilliga ofinansie-
rade verksamheter som denna riksdag har beviljat. Man kan säga att lönega-
rantin egentligen skulle vara i konkurs med nuvarande uppläggning.
60
Den utredare som har tillsatts för att se över garantin verkar inte arbeta
med detta ärende med förtur. Det gör inte heller Insolvensutredningen.
Föregående talare, Stig Rindborg, sade att han såg fram emot att det
skulle bli fart på det här området. Jag nämnde att man skulle kunna sätta på
blåljuset. Flera talare dunkade mig i ryggen när jag hade sagt det. Vi måste
få fart på det här.
Assar Lindbeck kan göra en utredning på tre månader. Varför skall man
då sitta och harva nästan ett helt år med den här frågan? Det måste vara
någon rim och reson. Det verkar som om de personer som är tillsatta har
blivit utarbetade genom olika utredningar. Det händer ingenting.
Vi ser ju dagligen vad det är fråga om. Lönegarantin ligger på 100 000 kr
som maxbelopp. Det är ett belopp som inbjuder till mygel. Det är inte så lätt
att få ihop 100 000 kr Det är svårt, herr talman, att få 100 000 kronor på nå-
got annat lotteri än på det lotteri som heter lönegaranti. Där har man möjlig-
het att få 100 000.
Orsaken är bl.a. - precis som en mycket känd konkursförvaltare sagt - att
Sverige har världens mest generösa lönegaranti. Det inbjuder till överutnytt-
jande av lönegarantin, för att travestera Bengt Westerberg; han säger att det
är ett överutnyttjande av förmåner.
Utredningen måste alltså få en prioriterad tidtabell. Det är det absolut vik-
tigaste. Man måste förstå att det inte går att ha ett upplägg med normal takt.
Vi kan ju se hur det ser ut i verkligheten. I och med att vi väntar får vi fler
konkurser och konkurrenssnedvridande effekter. Det blir som käglor som
faller. Resultatet av detta blir arbetslöshet. Friska företag drabbas för att vi
inte kan få fart på oss.
Regeringen skall inte avvakta och vara overksam. Vi har i en reservation
angett inriktningen. Man kan utgå från den. Där kan man se besparingsef-
fekter. Under mars månad gav man i lönegaranti ut 400 miljoner kronor. Ge-
nom arbetsgivaravgifter har man fått tillbaka endast 93 miljoner. Det är
alltså ett underskott på 307 miljoner. Man måste se till att det inte fortsätter
i den takten. Det räcker inte med den sänkning man gjort av maxbeloppet.
Om vi ser på detta i förhållande till Europa är det en konkurrens på lika
villkor vi behöver. Det saknar vi i och med lönegarantin. Den finns inte hel-
ler utformad på det sättet inom EG. Den är begränsad på ett annat sätt. Vi
borde som ett första steg minimera lönegarantin enligt det förslag som vi
inom Ny demokrati har. Det är bråttom. Vi har talat om en samordning av
lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller att inte ha spender-
byxorna på.
Det är minsann inte många som är ärliga i den här verksamheten. De som
tjänar på detta är de som försöker roffa åt sig pengar, och det är konkursför-
valtare. De gör sitt jobb så gott de kan. Det är de tydligen duktiga på. De
har t.o.m. skalbolagsaffärer inom konkursförvaltarkåren.
Detta behöver förändras snabbt. Vårt förslag är att arbetslöshetsförsäk-
ringen bör samordnas med lönegarantin. Man skall väl inte ha det bättre för
att företaget har gått i konkurs än om man är arbetslös av annan anledning.
Det säger väl sunda förnuftet. Vi har beviljat oss alldeles för generösa garan-
tier.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
61
Prot. 1992/93:101 Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till vår reservation nr 6 i mom.
28 april 1993 18.
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
62
Anf. 75 STIG RINDBORG (m):
Herr talman! Först vill jag säga att merparten konkursförvaltare inte alls
är oärlig, utan den allt övervägande delen är mycket ärliga människor som
har hamnat i en mycket svår situation.
I det förslag som ligger i vår motion har vi gjort en sammankoppling med
sjukförsäkringen för att få administrationen så enkel och lätthanterlig som
möjligt.
När det gäller beloppet 100 000 kr för personer som ställts utan arbete är
det inte unikt i Europa i dag. Det högre belopp som vi hade tidigare var jäm-
förelsevis högt.
Det pågår alltså en utredning där man skall titta på förmånsrätter och lö-
negaranti. Om man skall få lönegarantin att fungera på ett riktigt sätt skall
den kopplas ihop med förmånsrätterna. Det måste bli en lagstiftning som
fungerar och med minsta möjliga chans att skoja. Om man är ansluten till
sjukkassan och skall få betalt den vägen, borde det vara enkelt att kontrol-
lera. Precis som man kontrollerar om en person är sjuk, kan man kontrollera
om ett företag har gått i konkurs. När det gäller konkurrensen är det klart
utsagt att det inte kommer att bli långa perioder med löneutbetalningar, utan
förvaltningen av konkursen skall i så fall avvecklas och man får övergå till
arbetslöshetsersättning och liknande.
Jag yrkar bifall och anser att man inte kan jämföra stiftandet av den här
lagen med att åstadkomma idéer för Sverige som Assar Lindbeck beund-
ransvärt har gjort. Vi måste se till att vi får en lag som fungerar på ett smidigt
och riktigt sätt till gagn för företag och anställda.
Anf. 76 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att man anar en viss omtanke, samtidigt som man
känner segheten. Det är tuggummiresonemanget som jag inte kan med. Stig
Rindborg är väl medveten om hur många jobb det är fråga om. Jag har gjort
en beräkning. Det är svårt att få fram uppgifter - det skall villigt erkännas -
så man får göra approximativa beräkningar med hjälp av den information
man kan få. Det rör sig om mellan 30 000 och 40 000 jobb som försvinner;
en stor del av dem försvinner i onödan. De effekterna kommer vi inte åt om
vi har den långsamma attityden. Är det kris måste man göra någonting. Man
måste agera. Man kan inte säga att man skall vänta och pröva.
Man får väl arbeta med detta under sommaren så att det blir färdigt. Vi
måste få i gång en förändring, eller också får vi fatta ett tillfälligt beslut. Det
som känns oroande är att vi inte kan få en förändring till stånd.
Enligt vad jag har fått fram talar man ute i Europa normalt om en garanti-
period på tre månader. Det handlar inte alls om de belopp som vi talar om.
Jag tycker att vi fortfarande har en väldigt förmånlig lönegaranti i förhål-
lande till vår placering i inkomstligan - om vi ser till BNP och liknande -
enligt den tabell som finns i såväl Assar Lindbecks som andra publikationer.
Även i kompletteringspropositionen finns en sådan lista. Jag tror att vi där
ligger på fjortonde eller sextonde plats.
Vi måste så att säga snabbt knyta åt säcken, och utredningarna måste ar-
beta snabbt. Den här verksamheten expanderar ju väldigt fort.
Taxi är ett exempel på en verksamhet där ett mycket stort antal företag
i Stockholm, enligt Länsstyrelsen, just har jobbat med lönegarantin enligt
nämnda modell.
Det finns också exempel på mindre företag där lönerna höjs just före en
konkurs för att det skall gå att få ut maximala belopp. Man har tagit med
detta i sina kalkyler. Men givetvis finns det företag där det är annorlunda.
Jag är i varje fall mycket oroad i detta avseende.
Anf. 77 STIG RINDBORG (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga att det här kommer att aktiveras och skötas
snabbt. Insolvensutredningen har också arbetat fort. Nu är materialet ute på
remiss och kommer snart tillbaka.
Så till det sista som Claus Zaar nämnde. Tyvärr har jag tappat bort vad jag
skulle säga. Men okej, jag får avstå från ytterligare kommentarer.
Anf. 78 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Jo, vi talade om omfattningen beträffande lönegarantin. Lö-
negarantin är ju fortfarande förmånlig i Sverige i förhållande till hur det är
ute i Europa.
Jag tror att ett datum måste fastställas här. Det är en sak att säga att detta
skall ske snabbt. Men när ett datum väl fastställts och man låser har man
ändå kommit överens om något som är bra.
Anf. 79 STIG RINDBORG (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vi kan fastställa ett datum utan att därmed
göra oss skyldiga till ett missgrepp. Det gäller ju att veta att de som jobbar
med dessa frågor är tillsatta för det här ändamålet.
Jag har allra största förtroende för att de som har den här uppgiften kän-
ner precis som vi båda och alla andra gör och att de gör sitt jobb fort. Jag
vet att många jobbar både lördagar och söndagar med detta för att få fram
materialet.
Men vi kan inte bara göra ett hastverk. Jag tror inte att ett sådant gagnar
vare sig företag eller andra.
Jo, nu vet jag vad det var jag ville säga. Det gäller taxi. Jag tror inte att
det stora bekymret i dag är lönegarantin, utan det stora bekymret är nog
sättet att sköta skattebetalningar och registrering i den delen. I det avseendet
ligger man dock i, såvitt jag förstår, för att komma till rätta med förhållan-
dena. Jag har inte sysslat med den saken, så jag kan inte detta. Men jag har
uppfattat att man verkligen med öppna ögon arbetar på att komma till rätta
med förhållandena. Det handlar här alltså om en svart ekonomi i form av
uteblivna skatteinbetalningar.
Anf. 80 CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! Claus Zaar efterlyser blåljus. Han vill att utredningar skall
medverka till snabba beslut.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
63
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
64
Stig Rindborg anför taket för lönegarantin som exempel på ett beslut där
det gått för fort.
Själv vill jag bara säga att lönegarantin inte är något lotteri. Lönegarantin
skall användas för anställda som arbetat i ett företag och som skall ha ut sina
löner. Vid en konkurs har ofta vanliga anställda innestående lönefordringar
om 40 000-50 000 kr.
Eftersom den som blir uppsagd har en uppsägningstid tycker jag att det är
rimligt att den som blir arbetslös till följd av en konkurs får motsvarande
uppsägningstid.
Vidare säger Claus Zaar att utbetalningarna av lönegarantin är alltför
stora. Men att sänka ersättningsnivån är som att ge behandling mot symto-
men, inte mot orsaken - och orsaken är faktiskt arbetslösheten. Ställ därför,
Claus Zaar, upp på våra förslag till åtgärder när det gäller att sätta folk i
arbete!
Anf. 81 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Beloppet 8 000 kr nämndes här som ett exempel på en löne-
fordran. Jag menar att det här med lönegarantin finns med så till den grad i
kalkylerna. Det gäller från samtliga särintressens sida. Men det gäller också
facket, som kalkylerar med utbetalning av lönegarantin. På det sättet kan ju
ett företag drivas vidare.
Vi såg nyligen hur det gick med vårt rederi på Gotland. Jag avser då Slite
rederi och familjen Myrsten. Från alla parters sida fanns lönegarantin med i
kalkylerna. Det gäller inte familjen Myrsten men väl banken och fordrings-
ägarna. Den konkursförvaltare som tillsatts har nu utmärkta möjligheter att
driva företaget med hjälp av lönegarantin.
Det är alltså vi som just nu betalar Ålandsresorna med färjorna Athena
och Kalypso. Med ”vi” menar jag då inte vi som sitter här utan de svenska
medborgarna. Enligt den kalkyl som jag snabbt fått fram rör det sig om 100
miljoner som vi betalar för att de som nu utnyttjar Ålandstrafiken skall
kunna åka billigt. På det sättet minskar ju statens skatteintäkter.
Hela systemet är snett. Detta visar hur man arbetar med lönegarantin. Det
är ett överutnyttjande. Särintressena bestämmer och avgör hur konkursen
skall hanteras. Det är vad det är fråga om. Lönegarantin utnyttjas till sista
kronan i kalkylerna. De anställda själva bryr man sig inte ett dugg om. Det
är bara de stora ekonomiska intressena som sköter detta som det handlar
om. I det här fallet gäller det banken. Man hade ju kunnat bevilja det an-
stånd som begärdes av familjen Myrsten. Det gjorde man emellertid inte.
Detta är exempel på ett beteende som beror på lönegarantin och som jag
hoppas slippa se i framtiden. Det är ju en kombination av faktorer, i vilken
lönegarantin ingår, som har ställt till det hela och så att säga slagit sista spi-
ken i kistan för nämnda rederi och för tusentals jobb.
Anf. 82 CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! Till Claus Zaar vill jag säga följande. En byggnadsarbetare
eller en målare är inget ”särintresse”.
En byggnadsarbetare kan faktiskt ha innestående fordringar i form av ac-
kordslön, semesterersättning och två veckors lön. Det kan röra sig om uppe-
mot 45 000 kr. Ett tak vid 100 000 skall då räcka till den uppsägningstid som
byggnadsarbetaren rimligen skall ha enligt lönegarantin.
Jag tycker alltså att även en byggnadsarbetare har rätt till lönegaranti vid
en konkurs.
Anf. 83 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Nu kommer ytterligare ett av särintressena här fram. Det är
alltså tydligt att lönegarantin förstör känslan av vad arbetsmarknaden för-
mår betala. Problemen skjuts bara åt sidan. Vi lånar pengar i utlandet och
skjuter således det hela framför oss.
Eftersom lönerna inom Byggnads är så höga skulle en byggnadsarbetare i
dag, precis som när det gäller arbetslöshetsförsäkringen, få 598 kr per dag.
Det blir 74 kr i timmen, om jag inte tar fel. Det betyder att samma sak gäller
för arbetslöshetsförsäkringen som för lönegarantiutbetalning, om företaget
i fråga har en sådan. Det skall ju inte, bara för att ett företag skall försättas
i konkurs, vara fråga om ännu mer pengar.
Det är sådant som gör att kända konkursförvaltare talar om lyx i detta
sammanhang. Det handlar inte om lyx bara för dem som tjänar en massa
pengar på konkursförvaltningen, utan det handlar också om att man, som
lök på laxen, skall betala ut ännu mer till de anställda. Härigenom ökar infla-
tionsförväntningarna. I stället måste vi sträva efter att takten minskas i det
avseendet.
Annat gäller om en person inte har fått ut t.ex. sin semesterlön. Det gäller
att företaget i tid klappar igen, för det blir inte konkurrens på lika villkor. I
stället blir det en snedvriden konkurrens. Man kan ju driva ett företag i sex
månader och hålla lägre priser än de som jobbar ärligt, som jobbar utan lö-
negaranti. Men i dag är det hart när omöjligt att få någon att jobba ärligt.
Det skall vara svart lön inom taxinäringen t.ex., som Stig Rindborg sade, för
att man skall vara intresserad av att göra någonting. Jag har själv erfarenhet
av att det är väldigt svårt att anställa på grund av att arbetslöshetsersätt-
ningen fortfarande är så hög. Det är det som gör att det skall löna sig att
arbeta. Det måste det göra i detta land till slut, annars får vi lägga ner verk-
samheten.
Anf. 84 CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag skall än en gång säga att jag inte tycker att byggnadsarbe-
tare är ett särintresse, utan jag tycker att det är rimligt att byggnadsarbetare
också skall få lön för sitt arbete. Om det sedan, som Claus Zaar säger, är för
mycket med 72 kr tycker jag inte hör hit. Jag tycker att de skall ha lön för
det arbete de har utfört och att de skall ha en rimlig uppsägningstid.
Anf. 85 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Vad jag menar är att det är en del i lönebilden, lönegarantin,
som det är fråga om. Lönegarantin var från början upplagd som ett socialt
skydd. Det var okej, men sedan stack ju lönerna och lönegarantin i väg. Ef-
tersom det var under de glada dagarnas tid var det inte någon som tänkte på
att det skulle betalas. Nu befinner vi oss i läget att vi måste låna mellan 4 och
5 miljarder varje år. Vi skjuter ju problemen för byggnadsarbetarna framför
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Konkurs- och
bolagsrättsliga
frågor m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Skadestånds-
rättsliga frågor
66
oss. Man kan konstatera att Byggnads har dragit i väg lönerna. Detta skall
vi inte sticka under stol med. Det har varit en helt okontrollerad lönebildning
inom Byggnads bara för att få projekt utförda.
Ett av projekten har vi här i Stockholm, nämligen Globen som ju läcker
nu. Det är precis på samma sätt med den svenska ekonomin.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU41 Skadeståndsrättsliga frågor.
Anf. 86 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Jag tar den formella delen först och yrkar alltså bifall till vår
reservation i mom. 2, så att det är avklarat.
Alla är vi medvetna om att vi har en ekonomisk kris i landet. Men vad
värre är, vi har en kris när det gäller de moraliska rättigheterna. Jag vill börja
med att läsa upp vad professor Hans Klette har skrivit i en skrift: Rättssyste-
mets kris är allvarligare än den ekonomiska krisen. Om etik, moral och rätt-
visa hade varit lika gångbara värden som makt och politik, hade vi troligtvis
inte behövt komma i den situation som vi i dag befinner oss i Sverige med
brottslighetens snabba utveckling och allmänhetens bristande förtroende för
rättsväsendet. Krisen i det svenska rättssystemet är allvarligare än den eko-
nomiska krisen, eftersom grunden utgörs av en moralisk etisk kris eller rätt-
visekris. Det kommer att ta längre tid att återupprätta förtroendet för rätts-
systemet än att korrigera de ekonomiska misstagen. Rättviseupplevelser är
fundamentala i våra liv och den djupaste mänskliga dimensionen. Det är inte
rättvist, utbrister vi när vi inte har kvar något annat argument att ta till. Hela
samhällsordningen flyter när vi tar bort den enskilda människans upplevelse
av ansvar och rättsmedvetande. Där är vi i dag. Folk förstår inte hur rättvisan
i Sverige fungerar, och allmänheten har reagerat på flera håll på egendomlig-
heter i det rättsliga beslutsfattandet. Detta är mycket allvarligt eftersom hela
vår samhällsordning bygger på rättssamhällets principer.
I det läget befinner vi oss i dag. Vi har ett totalt urspårat rättssystem.
Just nu i dagarna handlar det om en person som har slutat sina dagar och
ligger i en kista. Han heter så mycket som Lars Tingström. Jag skulle ha varit
med vid begravningen men jag fick förhinder. Tingström är en av många som
har råkat illa ut.
Vår reservation berör olika sorters människor. Problemet är att vi här i
Sveriges riksdag inte är intresserade av våra egna problem, utan vi är mycket
mer intresserade av problem ute i världen. Ju längre bort de är, ju mer kraft
lägger vi på dem. Pedofilverksamhet i Thailand behandlas i en av de motio-
ner som jag har skrivit. Den berör också pedofilverksamheten i Sverige.
Men det är man inte intresserad av. Så här kan vi alltså hålla på. Hur skall vi
då komma till rätta med detta? Jag vill påstå att vi, så länge vi har nuvarande
ordning i Sveriges riksdag, inte kommer någonstans.
Exempelvis pratar vi nu om ett ärende som redan är avgjort i utskottet.
Jag står alltså här och pratar för döva öron i princip. Det kommer med i pro-
tokollet. Javisst, då kan man ju peka på att jag i alla fall sade så och så. Men
den största krisen är ju Sveriges riksdag. Vi måste alltså börja med ett nytt
arbetssätt. Jag tänker stå här många gånger och påtala detta tills det sker en
förändring. Men det inser väl var och en att om man man diskuterar en fråga
i utskottet - det må vara hänt att man där kommer överens - kan man sedan
få många synpunkter av riksdagsledamöter här, men det bryr man sig inte
om eftersom frågan redan är avgjord.
Vore det då inte idé att vi i morgon dag exempelvis gjorde om denna ord-
ning så att vi kan ta intryck av vad ni riksdagsledamöter har att säga i olika
frågor. Lyft sedan upp den i utskottet och ta vara på de intryck som man där
har fått! Ta sedan ner detta hit i kammaren och gör en sammanfattning och
ha kanske en liten diskussion om vad man har kommit fram till! Jag tycker
att situationen rent ut sagt är bedrövlig. Vi får absolut ingen ordning på detta
förrän vi får en förändring i denna riksdag. Sedan får ni som har suttit här
länge säga vad ni vill. Ett problem, om man sitter här för länge, är att man
inte vill ha några nymodigheter. Det är ganska lönlöst att över huvud taget
stå här och säga en massa saker som ingen ändå bryr sig om.
Det kan vara intressant att få höra vad nästa talare har att säga om ord-
ningen här i riksdagen och om sättet att behandla ärenden. Bengt Harding
Olson tycker säkert att ordningen är alldeles riktig, eftersom det tillsätts ut-
redningar på utredningar och fler människor därigenom får jobb. Men det
största problemet är att vi i denna riksdag icke vågar ta eget ansvar. Så är det
med det. Vi får väl se om det blir någon bättring.
Anf. 87 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få erinra om att ärendet är skadeståndsrättsliga frågor.
Anf. 88 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! När jag började lyssna på den här debatten fick jag ett tag
för mig att jag hade kommit in vid fel ärende - att det gällde en allmänpoli-
tisk debatt om rättssamhället och om krisen i riksdagen etc.
Jag får väl starta, som John Bouvin gjorde, med att ta det formella först.
Nu hanteras lagutskottets betänkande angående skadeståndsrättsliga frågor.
I detta betänkande behandlas sju olika motioner. De handlar om högre
skadestånd till kvinnor som har utsatts för våldtäkt och om det allmänna ska-
deståndsansvaret, om arbetstagares skadeståndsansvar osv.
Utskottet har i vanlig ordning behandlat motionerna samt också, kan man
säga, i vanlig ordning avslagit motionerna. Det finns kanske ingen anledning
att fördjupa sig i alla dessa detaljer utom i ett avseende, vad reservationen
handlar om. Den kom att grunda sig på motioner från nydemokraterna,
vilka handlar om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning.
Det betyder på svenska: Skall människor som har utsatts för felaktig myndig-
hetsutövning få skadestånd eller inte? Skall de i så fall få ett rimligt skade-
stånd?
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Skadestånds-
rättsliga frågor
67
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Skadestånds-
rättsliga frågor
Vi har i lagutskottet upprepade gånger haft motioner om detta. De har
upprepade gånger behandlats här i riksdagen. Resultatet blev så småningom
att regeringen tillsatte en kommitté 1989. Den har arbetat sedan dess. Jag
har förmånen att vara en av ledamöterna i kommittén. Arbetet börjar nu
närma sig sitt slut. Vi kan beräknas vara klara med utredningen före somma-
ren i år. Det är den ena delen av detta.
Den andra delen gäller en pågående utredning, som startade 1992. Det är
den s.k. Rättssäkerhetskommittén, som framför allt behandlar rättssäkerhe-
ten vid beskattning. När utskottet avstyrker dessa motioner från Nydemo-
kraterna sker det med hänvisning till dessa pågående utredningar. Vi har så-
som princip här i riksdagen att avvakta resultatet av utredningar. Jag hoppas
att även de nytillkomna riksdagsledamöterna kan bekänna sig till tanken att
det är en god regel att tänka först, handla sedan och därefter fatta beslut.
Mot den bakgrunden anser utskottet - och jag hoppas även riksdagen - att
vi skall avvakta dessa utredningars och inte föregripa deras resultat.
Jag vill samtidigt, herr talman, ta upp en sak i reservationen, som John
Bouvin visserligen inte berörde men som jag tycker ändå förtjänar att kom-
menteras. Från Nydemokraternas sida - det är närmast Richard Ulfven-
gren - ställer man en fråga som i och för sig är intressant, nämligen: Om vi
nu får den nya och förbättrade lagstiftningen - jag är övertygad om att den
blir bättre - hur skall vi då göra med alla de fall som har uppkommit till följd
av felaktig myndighetsutövning före den nya lagens ikraftträdande - alltså
under den gamla lagen, som var mindre förmånlig?
Det normala är inte att man lagstiftar retroaktivt, utan i det fallet får man
gå den s.k. ex gratia-vägen, dvs. man får i varje enskilt fall vända sig till rege-
ringen. Det är alltså inte riksdagen som är den rätta instansen. Men rege-
ringen kan ge ersättning ex gratia. Jag vill erinra om att det var den tanke-
gången som låg bakom, när Halvar Alvgard, bilhandlaren från Vimmerby,
fick sin ersättning.
Sedan, herr talman, känner jag mig något föranlåten att svara något på
det ”utbrott” som John Bouvin hade här. Han gjorde en enorm attack mot
hela rättssamhället och menade att det är i kris. Han påstod att rättssamhäl-
let har spårat ur totalt. Det är en grov anklagelse som saknar stöd i verklighe-
ten. Om man skall vara nyanserad - och det bör alla vara i denna talarstol -
kan man konstatera att allt inte står rätt till i vårt rättssamhälle. Det får repa-
reras i sina olika detaljer. Men en generell anklagelse om att det svenska
rättsväsendet befinner sig i kris är att ta i för mycket.
När John Bouvin står i talarstolen, får man närmast den uppfattningen att
dessförinnan inte någon i denna riksdag har intresserat sig för rättssamhället,
inte någon har brytt sig om att enskilda människor kommer i kläm. Naturligt-
vis är det en felaktig uppfattning. Riksdagsledamöternas intresse för rättssä-
kerheten och vilja att kämpa för ett bättre rättssamhälle har funnits långt
innan John Bouvin tänkte bli riksdagsman och långt innan hans parti existe-
rade på den politiska kartan.
John Bouvin kommer i detta ärende med ett sällsynt dåligt valt exempel.
Riksdagen har verkligen visat sin kraft när det gällt att ingripa mot felaktig
myndighetsutövning. T.o.m. Halvar Alvgard kunde få 1 miljon kronor i er-
68
sättning för vad han hade lidit. Skjut inte på pianisten, John Bouvin. Försök
att sikta bättre nästa gång.
Anf. 89 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Sverige är fantastiskt. Bengt Harding Olson säger i talarsto-
len att vi i vanlig ordning avstyrker motionerna. Det visar hur totalt menings-
löst det är att över huvud taget skriva motioner. Vidare påstår han att mitt tal
om rättssamhällets kris är en allvarlig anklagelse. Jag läste upp vad professor
Hans Klette, född 1930, har sagt. Han anser att rättssystemets kris är allvarli-
gare än den ekonomiska krisen. Mig veterligen har inte någon här sittande
person upplevt någon svårare ekonomisk kris än den nuvarande. Då måste
ju rättssystemets kris vara tusen gånger värre. Det är den också. Bengt Har-
ding Olson tar såsom exempel en av tusentals rättshaverister i Sverige.
Jag kunde aldrig drömma om att det var så illa ställt, förrän jag kom in i
denna församling. Jag skäms faktiskt, när man kan gå igenom fall efter fall.
Man kan gå till tingsrätterna och läsa domar, och man tror inte att det man
upplever är sant. Det vet Bengt Harding Olson. Men det svåraste som finns
är att medge sina misstag. Hela det svenska rättssystemet är ett enda stort
misstag just nu, och ingen vill ta tag i detta.
Det sades att jag inte håller mig till saken. Tala då om för mig hur man
skall bära sig åt för att få er att vakna. Det vet jag inte. Jag försöker hela
tiden, och någon gång skall jag väl lyckas. Men det går inte att traggla på det
gamla vanliga sättet och skicka motioner till höger och vänster. Man avstyr-
ker t.o.m. sina egna motioner i utskottet. Då är det ju ett spel för jag vet inte
vad. Jag har inte så mycket mer att tillägga.
Anf. 90 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag erinrar talarna om det ämnesområde som för närvarande behandlas i
kammaren.
Anf. 91 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Jag är fullt medveten om att John Bouvin har vidgat detta
ämnesområde. Men jag vill tillägga att det, om talmannen tillåter honom att
göra det, måste vara tillåtet för mig att replikera på detta.
Hans Klette, som jag dessutom känner väl, har uttalat att det finns kris-
problem i rättssamhället. Det är en sak. Men han är avsevärt mycket mer
nyanserad än John Bouvin, och det gagnar debatten. De problem som finns
i rättssamhället löses bättre med konstruktiva motioner och idéer än med
allmänt skäll.
Jag tog upp ett dåligt valt exempel från John Bouvin. Jag skall ta upp ytter-
ligare ett av hans exempel, som var nästan ännu sämre valt, nämligen brev-
bombsmannen. Denne utsattes för ett rättsövergrepp i hanteringen genom
att han dömdes i en process, där åklagaren kunde betraktas såsom jävig. Jag
har själv personligen motionerat i riksdagen om denna sak. Jag såg till att
han fick en ny prövning av sin sak. Jag står inte här för att tala om hur vacker
och intelligent jag är utan för att tala om att man i denna riksdag kan åstad-
komma konstruktiva resultat. Det gäller alla riksdagsmän som är intresse-
rade av dessa frågor. Det skall man inte skämmas för, utan man skall vara
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Skadestånds-
rättsliga frågor
69
|
Prot. 1992/93:101 28 april 1993 |
stolt över att tillhöra en riksdag där man kan göra så. Det borde också John |
|
Skadestånds- |
Anf. 92 JOHN BOUVIN (nyd): Herr talman! Det är beklagligt att den konstruktiva grej som Bengt Har- Vi har alltså skrivit en lagbok som inte ens åklagare och advokater förstår Anf. 93 BENGT HARDING OLSON (fp): Herr talman! John Bouvin använder ordspråket: Det är svårt att lära Anf. 94 JOHN BOUVIN (nyd): Herr talman! Så länge lär inte jag vara här. Det skall Bengt Harding Olson Nu är det väl lika bra att vi lägger locket på i denna debatt, så att alla andra Anf. 95 BENGT HARDING OLSON (fp): Herr talman! Det sista som John Bouvin sade om att lägga locket på den Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades efter 18 §.) |
70
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU16 Reserabatter för studerande (prop. 1992/93:100 delvis och
1992/93:168).
Anf. 96 HANS DAU (m):
Herr talman! Efter denna avhyvling om att vi riksdagsmän inte har någon
uppfattning om verkligheten utan att det tydligen bara är Ny demokrati som
har det, skall jag trots allt försöka ta upp ett ämne som har med verkligheten
att göra och som jag har satt mig in i genom att vara ute i den.
Detta är ett enhälligt utskottsbetänkande som vi egentligen kanske inte
skulle behöva föra en debatt om. Men eftersom utskottet på en viktig punkt
har avvikit från propositionen, tycker jag att det är angeläget att poängtera
vissa saker i betänkandet.
Det gäller regeringens förslag om avgift på CSN-kortet. Utskottet anser
att den rabatt på resor med de trafikföretag som har träffat avtal med CSN
är ett värdefullt inslag i stödet till de studerande. Till vår glädje har även
trafikföretagen nu insett att det här är en värdefull åtgärd som ger även dem
en stor positiv effekt genom att de får många fler resande. Därför kan man
ifrågasätta om staten skall behöva ge ett så pass kraftigt stöd till denna ra-
batt.
Regeringen har bedömt detta på ett annat sätt och vill införa en avgift på
CSN-kortet och på det sättet få in 15 miljoner till statskassan. Från utskottet
anser vi att detta var fel därför att man först och främst måste ha en alltför
stor administration för att kunna genomföra detta, och en för stor del av
pengarna skulle gå bort till byråkrati. Dessutom vill vi förändra detta genom
att trafikföretagen tar ett större och större ansvar för kostnaderna. Vi vill i
stället minska bidraget till trafikföretagen när det gäller denna rabatt.
Från utskottets sida är detta en klar fingervisning om att vi har för avsikt
att fortsätta att driva denna linje även i framtiden. Vi anser att detta på sikt
skall vara trafikföretagens ansvar. Kostnaderna för statskassan sänks då suc-
cessivt.
Det har visat sig att denna rabatt har kunnat behållas och utvidgas till ett
större antal trafikföretag, trots att summan reellt inte har ökat. Det är för
oss en bekräftelse på att man har insett att man kanske tjänar mer på att ha
rabatten än om man inte har den. Dessa 96 miljoner har inte den stora bety-
delse som man tidigare har velat påskina.
Två motioner om dessa rabatter behandlas i betänkandet. De gäller CSN-
kort för buss i Norrlandslänen. Denna fråga har vi behandlat tidigare. Jag
vet att en av motionärerna, nämligen Eivor Husing, kommer att tala om
detta. Jag kan redan nu säga att det borde vara ett större intresse från läns-
trafikbolagen i dessa Norrlandslän när det gäller att ställa upp på detta. De
har, enligt vår uppfattning och enligt CSN:s uppfattning, begärt alltför orim-
liga ersättningar för att man skall kunna gå med på detta.
Dessutom skall man vara medveten om att de resenärer som använder sig
av denna länstrafik redan nu har ett mycket stort samhällsstöd, ca 50 %, vil-
Reserabatter
för studerande
71
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
72
ket rabatterar resorna. Att då ge ytterligare rabatt på de 50-60 miljoner som
man har ansett att det skulle kosta är vi inte beredda att göra.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 97 EIVOR HUSING (s):
Herr talman! Vi kan i dag konstatera att stora grupper av studerande uppe
i Norrlands inland fortfarande ställs utanför möjligheten att erhålla resera-
batter som övriga studerande. Egentligen är det väl de som verkligen skulle
behöva reserabatter just på grund av de långa avstånden.
Jag kan som exempel ta en studerande i Klingefjäll med en resväg på 35
mil till Umeå universitet. Denna studerande får helt stå för sina kostnader,
därför att han eller hon inte kan åka med SJ utan måste använda länstrafi-
ken. Då kan man ställa frågan: Var finns jämlika studerandevillkor?
Utskottet och Hans Dau, som nyss har varit uppe i talarstolen, hänvisar
till att man vid föregående riksmötes motionsyrkande konstaterade att det
skulle föranleda en kostnad för staten på 50-60 miljoner kronor om avtal
skulle träffas även med länstrafikbolagen i Norrland.
Om medelsanslaget inte går att förändra, måste man gå igenom och om-
pröva den rabatt som nu utgår för resor med SJ, som nu är 50 %, samt övriga
reserabatter med t.ex. Linjeflyg/SAS och Swebus expressbussar. Det är
nämligen inga orimliga ersättningar som länstrafikbolagen begär. Dessutom
har man ingen möjlighet att använda sig av SJ, Linjeflyg och andra som det
har träffats avtal med, därför att dessa trafikleder inte alltid finns där det bor
människor.
För det här året rör det sig om endast ca 7 miljoner som krävs för att klara
resorna för studerande i de fyra nordligaste länen. Det beror på att det be-
hövs endast 25 % rabatt för att erhålla priser som är jämförbara med SJ:s på
enkla resor. Det gäller endast resor som är längre än fem mil. Att det behövs
endast 25 % beror på att länstrafikens priser ligger under SJ:s normala pri-
ser.
Jag tycker att det är viktigt att detta får sägas här i kammaren när vi nu
skall fatta beslut om reserabatter och lämnar en mycket stor grupp stude-
rande utanför, som verkligen skulle vara i behov av att få reserabatter.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU20 Anslag till Invandrarverkets förläggningsverksamhet (prop.
1992/93:191).
Anf. 98 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! I dag skall vi behandla regeringens proposition om ytterli-
gare anslag till Invandrarverkets förläggningsverksamhet.
Propositionen som är på 17 rader - inte sidor - går ut på att regeringen vill
ha riksdagens accept på ytterligare 3,7 miljarder till Invandrarverkets för-
läggningskostnader. Halva propositionstexten används för att tala om att re-
geringen vid årsskiftet beräknade anslagsbehovet till 4 1/2 miljarder, men att
man nu på grund av olika åtgärder kunnat begränsa anslagsäskandet till 3,7
miljarder. Jag vet inte om man är ute efter beröm, men jag ställer inte upp i
den hyllningskören i så fall.
Är det inte fantastiskt? Riksdagen beslutar om en medelsram på 2,960 mil-
jarder, men regeringen för en politik som medför att man nu behöver mer
än dubbelt så mycket, dvs. ytterligare 3,7 miljarder. Man kan ju fråga sig vad
riksdagen har för berättigande om regeringen anser att man kan föra en poli-
tik som på ett enda budgetår kräver 3,7 miljarder extra. Jag är medveten om
att vi nu sitter med skägget i brevlådan och måste finna oss i att betala. Men
vi i Ny demokrati vill genom att säga nej till anslagsäskandet peka dels på
riksdagens roll som den som anslår pengar, dels på regeringens ansvar att
föra en politik inom anslagets ram. Eller finns det inget sådant ansvar? Kan
man föra en hur vidlyftig politik som helst?
Nå, nu säger vän av ordning och vän av regeringen att man ju inte rimligen
kunde veta att det skulle komma in en sådan mängd människor till vårt land
för att söka asyl som det faktiskt gjort under detta budgetår. Jodå, det fanns
indikationer. Invandrarverkets förre generaldirektör, Christina Rogestam,
påpekade för regeringen redan vid midsommaren 1992 att man borde införa
visumtvång för människor från Restjugoslavien, dvs. även för Kosovo, som
ju är en del av Serbien. Men regeringen litade mer på uppgifte‘r från annat
håll, så man gjorde ingenting i visumfrågan förrän det blev aktuellt med åt-
gärder från världssamfundet. Då som först slank man bakom FN och införde
visumtvång för människor från bl.a. Kosovoprovinsen. Vad kostade då
detta? Vad kostade det att man väntade i fyra månader med att införa vise-
ring för kosovoalbanerna? Ja, Christina Rogestam gav svaret i en konstitu-
tionsutskottsutfrågning. Svaret var 4,5 miljarder.
Detta belopp kan man sätta i samband med det belopp som regeringen nu
äskar. Om man hade infört visumtvång för kosovoalbanerna sommaren
1992, hade man aldrig behövt komma till riksdagen och begära mer pengar
av riksdagen. Den insikten hade Christina Rogestam, men tydligen inte re-
geringen. De svenska skattebetalarna åkte på dessa kostnader på 3-4 miljar-
der helt i onödan.
I Riksrevisionsverkets rapport ”Vad kostar Invandrarverkets förlägg-
ningar?” har man bland annat angivit: ”Om handläggningstiden i asylproces-
sen minskade med en månad från nuvarande närmare 20 månader skulle
detta innebära att 80 000 asylsökande på sikt skulle bo en månad kortare tid
på förläggning.” Detta skulle bespara Statens invandrarverk över 600 miljo-
ner kronor. Om man i stället hade halverat tiden till 10 månader borde man
ha kunnat spara 6 miljarder. Jag vet inte om det är en konsekvent slutsats,
men jag drar den.
Jag har nu bara berört något av det som kunde ha gjorts för att vi i dag
skulle ha sluppit att belasta skattebetalarna med ytterligare 3,7 miljarder.
Notan till skattebetalarna är väl tillräckligt diger utan att dagens och kom-
mande generationer skall få dras med denna fullständigt onödiga pålaga. Vi
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
In vandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
74
har ju inte dessa pengar, de skall lånas upp. Det är det ingen som grunnar
på.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till min reservation. Mina syn-
punkter på anslagsäskandet på 3,7 miljarder finns redovisade i ett särskilt
yttrande som fogats till betänkandet.
Anf. 99 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Som föregående talare, Lars Moquist, sade har Riksrevi-
sionsverket granskat upphandlingen av Invandrarverkets förläggningar.
Man har konstaterat att priskänsligheten har varit synnerligen låg under en
god tid. Man redovisar att kostnaderna nu har börjat att sjunka. Men det
har, kort sagt, varit ett riktigt slöseri med skattepengar.
Ett exempel är en förläggning i Byerum. Verksamhetsåret 1989/90 kostade
en plats där 137 kr. 1992/93, efter det att Ny demokrati har slagit näven i
bordet och Aftonbladet har haft en kraftig kampanj, kostar samma anlägg-
ning 64 kr per plats. Det visar litet skillnad. Det är mer än en halvering.
Uthyrarna har hela tiden arbetat med, som vi alla förstår, mycket stora
vinstmarginaler. Man kan ifrågasätta kompetensen hos dem som hyr. När ett
vanligt företag hyr någonting kanske det tas med i kalkylen att man inte alltid
får betalt, att det kanske inte blir så långt avtal som man har kommit överens
om. Men när statens representant, Invandrarverket, hyr är man säker på in-
komsten.
Eftersom det här rör sig om stora pengar, goda affärer, har detta utvecklat
sig snabbt. Särintressena har tagit hand om det hela. Särintressena har i det
här fallet dykt upp i form av en förfärlig mängd privata aktiebolag. Flera av
dem har inte ens att göra med verksamheten. De fungerar bara som mellan-
händer som plockar pengar. Och, vänner, det är det vi beslutar om i dag när
vi skall ge pengar. Vi står här med skägget i brevlådan och skall ge dessa
pengar till sådana företagare. Det är ju de som får pengarna. Vi har inte
pengarna, som Lars Moquist sade, vi lånar dem. Det är det vanliga numera.
Man har alltså inte varit tillräckligt sparsam. Det kan vi konstatera.
När man läser Riksrevisionsverkets rapport får man klart för sig att In-
vandrarverket har ungefär 300 leverantörer. Det är vad man kallar dem. Det
är alltså de som hyr ut förläggningar. 174 av dem är privata aktiebolag och i
rapporten förekommer redogörelser för en hel del fall där det förekommit
oegentligheter av olika slag.
Exempelvis Region syd, som är Invandrarverkets representant, hyrde vid
ett tillfälle Hotell Continental av något som heter Restaurangförmedling
AB. Detta bolag skötte varken drift eller ägde hotellet. Det är ett rent pap-
persföretag som tjänar pengar, en mellanhand mellan Invandrarverket och
hotellet. I det fallet sägs det att avtalet inte nämnvärt har fördyrats, men jag
är säker på att det ligger skattetekniska åtgärder bakom detta. Med facit i
hand kan man givetvis se att de som har hyrt ut har gjort sig en rejäl förtjänst.
Av 300 leverantörer, som jag tidigare nämnde, finns 35 stycken i kronofog-
dens register. Många har försatts i konkurs och flera har betalningsanmärk-
ningar utöver skulder för skatter och arbetsgivaravgifter.
Herr talman! Det är till dessa företag som vi nu beslutar att ge pengar. Jag
skäms när jag står i denna talarstol och säger detta. Vad är det för församling
som sitter här och vilka har vi som sköter verksamheten, när vi tar oss sådana
friheter?
Två uthyrare svarade för 22 resp. 79 betalningsanmärkningar. Deras skul-
der uppgick till 3,7 resp. 5 miljoner kronor. En uthyrare hade flera bolag -
det är alltså AB Ruffel och båg.
Jag tycker att det är viktigt att man tar itu med detta betydligt bättre än
genom att bara anslå pengar, som i det här fallet. Vi borde alltså kräva betyd-
ligt mer omfattande dokumentation och kontroll av upphandling än som nu
sker och att man ändrar på detta.
Låt oss ta som exempel de skånska ärtodlarna, som ju är storkunder. De
får förhandla sig till ett pris med Nestlé, f.d. Findus. Det blir ett lågt pris.
Precis på samma sätt får potatisodlarna förhandla sig till ett pris, och de får
ett lågt pris på varan. Det är fråga om stora uppköpare som garanterat köper
mycket.
Det är samma sak här: priserna skall pressas. Invandrarverket är en stor
och pålitlig kund, som skall kunna förhandla fram låga priser om man har
kompetent personal och genomtänkt organisation för verksamheten. Det är
detta som jag tror saknas. Då rinner pengarna i väg. Jag är mycket orolig för
att detta bara är en del i penningkarusellen.
Jag vill komplettera med en sak som jag fick uppgift om per telefon, att
man har lyckats sänka kostnaden per flyktingdygn. Så där är det en positiv
trend. Antalet platser tror jag däremot kommer att vara fortsatt stort. Det
beräknas bli större än det är i dag, 74 000 om man beräknar att man måste
öka med några tusen ytterligare platser. Vi vet att det är flyktingar som är
landsförvisade och deporterade hit, kan man säga, från Bosnien och från
flyktingförläggningar i Kroatien. De skickas hit av internationella ligor. Det
påverkar verksamheten.
Vi lånar hela tiden för den här verksamheten. När man lånar till en verk-
samhet, måste man vara väldigt noggrann med att få ekonomi i verksamhe-
ten. Något slöseri får inte förekomma. Tyvärr har det förekommit och lär
förekomma.
Anf. 100 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! I proposition 191 har regeringen begärt tilläggsanslag för in-
nevarande budgetår på 3 740 miljoner kronor till Invandrarverkets förlägg-
ningsverksamhet för asylsökande. Utskottet tillstyrker denna begäran i sitt
betänkande nr 20. Jag yrkar inledningsvis bifall till utskottets hemställan.
Bakgrunden till regeringens begäran är väl känd, dvs. det ökande antalet
asylsökande under det här budgetåret, huvuddelen från områden i det forna
Jugoslavien. Det har självfallet varit mycket svårt både för Invandrarverket
och för regeringen att bedöma och prognostisera antalet förläggningsplatser
under budgetåret, eftersom det är avhängigt situationen i krigsområdet. Som
bekant har försöken hittills att skapa fred och stabilitet i området inte varit
särskilt framgångsrika. Det gör att mängden förläggningsplatser naturligtvis
kommer att fortsätta att öka och är - detta som direkt svar till Claus Zaar -
över 80 000 i dag. Så länge det inte sker någon avgörande förbättring av si-
tuationen i krigsområdet, kommer behovet av platser att fortsätta att vara
stort i det svenska flyktingmottagandet.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
In vandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
75
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
76
Ny demokrati har i detta ärende en mycket egendomlig motion, där man
begär att riksdagen skall avslå regeringens begäran om tilläggsanslag. Om
utskottet nu hade valt att följa detta yrkande, skulle det ha fått helt orimliga
konsekvenser. Vi skulle alltså nu när det återstår några månader av detta
budgetår ställa ca 80 000 asylsökanden utan tak över huvudet, utan mat och
pengar till sitt uppehälle. Vart skall dessa människor ta vägen? Vem skall
svara för deras försötjning?
Jag vill med anledning av detta ställa en fråga till både Claus Zaar och Lars
Moquist: Hur har ni tänkt er att det ni yrkar på i er motion skulle gå till i
praktiken? Ni har inte följt upp det i reservationen. Trots allt måste ni ha
tänkt på detta när ni skrev motionen om att ansökan om tilläggsanslag skall
avslås.
Det andra huvudnumret i Ny demokratis motion handlar om Invandrar-
verkets s.k. dåliga affärer. Man försöker ge ett sken av att det handlar om
hundratals miljoner som skulle ha förslösats. Som tillhygge använder man
sig av Riksrevisionsverkets rapport. Är slöseriet med pengar då sant? När
man läser RRV:s rapport får man en litet annorlunda bild än den Claus Zaar
ger. I RRV:s rapport kan man läsa bl.a. följande: Affärsmässigheten i SIV:s
upphandling har förbättrats över tiden.
RRV konstaterar vidare att ”befintliga avtal med vissa undantag bedöms
i stort sett vara förmånliga för SIV”. Det är samma slutsats som den som
interna utredningen kom fram till. Den utredningen tillsattes av Invandrar-
verkets förra generaldirektör Christina Rogestam, före Aftonbladets s.k.
kampanj om slöseriet inom Invandrarverket.
När det gäller eget boende i lägenheter, som utgör en mycket stor del av
förläggningsverksamheten i dag, säger RRV att lägenhetsförläggningarna
regleras i hyreslagstiftningen, som Invandrarverket inte kan påverka. Vad
gäller de 20 % med helpension som bor i hotell och stugbyar säger RRV att
verket betalar priser som ligger långt under marknadens normala priser.
Låt mig säga med anledning av den jämförelse som Claus Zaar gjorde mel-
lan åren 1989 och 1991, att det är en väldig skillnad i hur marknaden såg ut
1989 resp. 1991. Jag utgår från att det som bör vara vägledande för vad vi
betalar är de marknadspriser som gäller. Prisnivån har sänkts under den här
tiden, vilket gör det möjligt att i dag förhandla till helt andra priser än man
kunde för två år sedan, särskilt när det gäller hotell och stugbyar.
Det är en helt annan bild som tonar fram i RRV-rapporten än den som
förekommit i vulgärpropagandan. Det rör sig inte om förslösade hundratals
miljoner. Det handlar om betydligt mindre belopp och färre anläggningar
där man kan säga att det har begåtts missgrepp, nu när vi sitter med facit i
hand. Detta är inte orsaken till att man ansöker om tilläggsanslag. Det är
inte avtalen och det sätt på vilket verksamheten bedrivs som gör att man an-
söker om tilläggsanslag. Helt avgörande är att antalet asylsökande kraftigt
har ökat under hela förra budgetåret och även under detta budgetår.
Det finns också siffror som visar att kostnaderna sjunker oavbrutet. Det
har de gjort ända sedan Invandrarverket tog över från AMS i mitten av 80-
talct. Kostnaden per flyktingdygn - där ingår alla kostnader för logi, mat,
dagbidrag, sjukvård, fritidsverksamhet m.m. - har sänkts från 298 kr förra
budgetåret till ca 245 kr i år. Det ger en tydlig bild av att man inom verket
inte är så dålig på att pressa priser, såsom det har påståtts. På ett budgetår
har man kraftigt kunnat reducera kostnaderna i förläggningsverksamheten.
Hur många andra samhällsverksamheter är det som på samma tid har kunnat
åstadkomma så stora sänkningar av sina kostnader?
Detta innebär självfallet inte att allt är frid och fröjd. Det finns saker som
kan bli bättre. Sådana saker har uppmärksammats i verket på ett tidigt skede
dels genom den interna utredningen, dels efter påpekanden från RRV. Det
pågår i dag en rad förbättringar och förstärkningar i organisationen, som ge-
nomförs under detta budgetår. Dåliga och av platsbrist framtvingade avtal
som uppdagats har omförhandlats under den senaste tiden. Detta har lett till
bättre villkor för verket generellt sett.
Herr talman! Det finns i Ny demokratis motion också en annan egendom-
lighet som jag gärna vill ta upp med anledning av det som Claus Zaar och
Lars Moquist sade.
Å ena sidan anklagar man verket för bristande affärsmässighet. Å andra
sidan skriver man i sin motion att man vill att verket inte skall kunna hemlig-
hålla ingångna avtal, dvs. att verket inte skall kunna hemligstämpla upprät-
tade avtal. Då vill jag fråga Lars Moquist: På vilket sätt förbättrar detta af-
färsmässigheten i verket, om man måste lämna ut ingångna avtal till den som
man skall förhandla med? Tror verkligen Ny demokrati att priserna blir
lägre, om man måste visa korten för den som man skall förhandla med? Det
är ju som att binda ihop händerna på Invandrarverkets förhandlare.
Anf. 101 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag har fått tillgång till ytterligare statistik över antalet be-
lagda platser. Tydligen ligger man nu ovanpå varandra. Beläggningen är
nämligen 101 %. Det är 83 300 platser som är belagda, men det finns bara
82 600 platser. Det verkar som att det nu har skett en stor förändring inom
Invandrarverket. Det är alltså fråga om en överbeläggning. Det kan man
gott konstatera.
När det gäller vissa undantag och förmånliga avtal har ju inte förändringen
inträffat förrän debatten blev het, dvs. den 4 februari 1991, när Ny demo-
krati bildades. Då började den verkliga debatten om dessa avtal, som var
onormalt förmånliga. Trots allt är Invandrarverket en storkund. Det är ju
ingen annan i Sverige som handlar upp 80 000 bäddar per dygn, herr Back-
lund.
Antalet asylsökande ökar, men regeringen förhåller sig passiv när det gäl-
ler signalerna i flyktingpolitiken, vilket ju utnyttjas. Åtminstone enligt vad
jag har fått reda på får den asylsökande betala lika mycket som huset han
bor i är värt. Serberna betalar i dag ca 2 500 kr per hus sedan de tvingat dem
som bor där att flytta. Det är ju ruskigt. Det är ungefär som under andra
världskriget, fast på ett annat sätt. För 2 500 kr tvingas invånarna att flytta.
Sedan får de betala en stor del av dessa pengar för bussresor som serberna
arrangerar. Asyltrycket här blir då betydligt större, vilket medför att peng-
arna rullar.
Det här kan inte fortsätta. Det måste till stånd en förändring. Vi måste få
signaler. Jag hoppas att Birgit Friggebo ganska snabbt tänker om.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
77
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anf. 102 TREDJE VICE TALMANNEN:
Taletiden är förbrukad.
Anslag till
In vandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
78
Anf. 103 RUNE BACKLUND (c) replik:
Herr talman! Det är helt korrekt att man i förläggningsverksamheten stän-
digt förtätar, dvs. man inrättar fler platser i förläggningarna än som ur-
sprungligen var tänkt. Då kan man faktiskt få en beläggningssiffra på över
100 %. Detta svänger mycket snabbt över tiden, och det är därför som det
är så svårt att göra prognoser. Det kan man se om man går tillbaka och ser
på förläggningsstatistiken under en längre tidsperiod. Antalet asylsökande
kan ha ökat mycket kraftigt bara under ett par tre veckor. Nedgångar har
avlösts av kraftiga uppgångar. Det är klart att det i en sådan verksamhet är
väldigt svårt att alltid ha en 100-procentig utnyttjandegrad. Utnyttjandegra-
den i förläggningsverksamheten har svängt från 80-85 % till över 100 %.
Det är intressant att höra Claus Zaar beskriva situationen i det område
varifrån dagens flyktingar kommer. Han talade livligt och engagerat om att
man skall ge signaler, att man skall säga ifrån och att riksdagen skall tycka
till, osv. Men den konkreta frågan är: Vad skall vi göra med de 1 000 männi-
skor som kommer varje vecka från krigsområdena? Vi kan ju inte sända till-
baka dem, eller är det det som Claus Zaar förespråkar? Skall vi säga till dessa
människor att de skall återvända hem och att vi inte bryr oss om vart de tar
vägen? Uppenbarligen har de blivit av med sina hus. Det finns inte heller
något läger som kan ta emot dem, eftersom det redan är överfullt i flera av
grannländerna. Vad skall vi göra med alla dessa människor?
Man kan inte bara låtsas som att problemet inte finns. Det åligger även
riksdagens ledamöter att se på hela vidden av problemet och inte bara be-
gränsa det hela till en diskussion om kostnaderna i Sverige. Vi måste inse att
det finns ett stort internationellt flyktingproblem att hantera, och Sverige
måste ta sin del av ansvaret. Dessa människor finns här, och då måste vi
också ta hand om dem, ge dem tak över huvudet och ge dem möjlighet att
klara sin försörjning under den tid som de måste vara här, naturligtvis vid
sidan av alla ansträngningar att försöka lösa konflikten i krigsområdet. Som
bekant görs det sådana försök på olika internationella plan.
Claus Zaar sade att det inte hände någonting förrän Ny demokrati bilda-
des. Men om man läser Invandrarverkets egen kostnadsstatistik, kan man
konstatera att ända sedan Invandrarverket i mitten av 80-talet tog över verk-
samheten från Arbetsmarknadsverket har kostnaderna för flyktingmotta-
gandet per dygn sänkts. Det har alltså pågått ett fortlöpande rationalise-
ringsarbete och ett fortlöpande arbete med att sänka kostnaderna i mottag-
ningsverksamheten. Det arbetet påbörjades långt innan Ny demokrati kom
till.
Anf. 104 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Rune Backlund nämnde förläggningarna. Vi i Ny demokrati
har ju föreslagit att man skall stödja ett internationellt åtagande när det gäl-
ler förläggningar i närområdet.
Det är Tyskland och Sverige i Europa som tar emot flyktingströmmarna.
Dessutom har det informerats mig att bussarna är specialdestinerade till Sve-
rige. De går non stop 72 timmar. De resande får inte stiga av bussen under
den tiden för att kunna söka asyl någon annanstans. I Swinoujsie kastas flyk-
tingarna av bussen. Bussbolagen lär vara ungerska, men detta är svårt att
kontrollera. Jag får ju gå efter den information som jag har fått.
Jag tycker att Rune Backlund kan medverka till att vi får en rejäl informa-
tion om hur detta går till. Det är väldigt svårt att få reda på någonting. Jag
har fått hjälp av passpolisen i Ystad. Men vi vet ju ingenting om vad som
händer på andra sidan Östersjön. Tjänar man där pengar på denna verksam-
het?
Det är ju bättre att vi hjälper till med förläggningsverksamhet i närområ-
det. Många av de bosniska flyktingarna som nu kommer hit kommer från
förläggningar i Kroatien, enligt uppgift. Enligt en annan uppgift ser inte det
övervägande antalet ut att ha haft traumatiska upplevelser. Det är den infor-
mation som jag har fått, men den kan man ju inte ta för självklar.
Det känns inte bra att det är Sverige och Tyskland som skall vara ansvariga
för mottagandet. Det måste bli en internationell fördelning. Framför allt
borde man i stället hjälpa till i närområdet, som vi har föreslagit.
Beträffande ekonomin är flyktingkostnaden per dygn lägre. Den är t.o.m.
lägre än vad Rune Backlund angav. Kostnaden är nu nere på under 245
kr/dygn. Enligt utfallet för den senaste månaden uppgår kostnaden till 223
kr/dygn. Men det är ju fråga om fler platser. Kostnaderna för verksamheten
under april-juni kan komma att uppgå till 2 miljarder. Under mars månad
ökade kostnaderna till 547 miljoner kronor, så det är en snabb acceleration.
Anf. 105 RUNE BACKLUND (c) replik:
Herr talman! Claus Zaar säger: Låt oss stödja verksamheten i närområ-
det. Det gör vi redan i dag. Samtidigt måste man komma ihåg att Kroatien,
som har det största antalet flyktingar, har sagt att man mer än väl har nått
gränsen för vad man orkar klara av. Man knäar. Slovenien och Makedonien
har båda sagt att inte heller de orkar mer.
Vi får en situation där det s.k. närområdet väljer sig för att ta emot ännu
fler. Då hamnar en grupp människor i ett otäckt ingenmansland. Uppenbar-
ligen är det så att en hel del flyktingar slussas runt i de olika krigszonerna,
fram och tillbaka. Man försöker hitta något ställe där man för tillfället kan
få vara i fred.
En del av dessa människor försöker att ta sig längre bort. När de inser hur
fullt det är i närområdet försöker de att ta sig vidare. Man kan ha moraliska
betänkligheter mot att det finns de som tjänar pengar på detta, bussbolag
och andra. Människor som är desperata, flyr och söker en fristad är beredda
att betala för att få detta. Det är en erfarenhet som vi gjort genom årtion-
dena.
Man skall akta sig för andrahandsuppgifter när man hänvisar till att dessa
människor inte är särskilt utsatta. Jag vill påstå att jag under de år som jag
har sysslat med flyktingpolitik har mött människor som på utsidan sett
mycket propra ut. Vad de döljt inombords har inte varit lika lätt att utröna
förrän efter en tid. Då har det kommit upp, och deras upplevelser har varit
minst sagt skrämmande. Det gäller också många av de människor som kom-
mer i dag.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
79
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
80
Man får inte göra det så enkelt för sig som att säga: Låt oss skicka i väg
pengar och skjuta vidare problemet någon annanstans. Så enkelt är det inte.
I dag redovisade FN:s flyktingkommissariat att man nu har slut på pengarna
för de matlager som skall försörja dessa dryga tre miljoner flyktingar som
finns i området.
Det visar att det inte bara räcker med att skicka ner ytterligare pengar för
att man skall klara detta. Det finns en fördelningsbörda som vi tillsammans
med övriga europeiska länder får ta på oss. Det viktigaste är nu att åstad-
komma en lösning därnere som gör det möjligt för människor att kunna åter-
vända hem. Under den tiden måste vi rimligen ge de människor som har flytt
en fristad tills det finns någonting att återvända till.
Anf. 106 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Det finns tre miljoner flyktingar i i området, Rune Back-
lund. Men vi måste se till vilka förhållanden det finns där. I Sloveninen råder
inget krigstillstånd. Där sker en fullt normal verksamhet. Där bygger man
hus och lever som om ingenting händer i närheten.
Vi får 10-20 gånger mer för pengarna där. Vore det inte idé att satsa peng-
arna där i stället? Man måste göra en markering. Man måste bedriva en poli-
tik som innebär att en signal går fram så att vi stoppar den här trafiken. Vi
måste komma fram till detta. Vi kan behöva införa något slag av tvång, mot-
svarande 13-decemberbeslutet eller något liknande.
Vi måste förändra. Vi kan inte bara sitta här med händerna i byxfickorna
och tro att det löser sig. Detta är ingenting som löser sig av sig självt. Vi
måste ta fram idéer. Det måste vara satsningar i närområdet där vi för varje
insatt krona kanske får 10-20 gånger mer effekt för pengarna.
Anf. 107 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Rune Backlund tar upp litet olika delar i vår motion som
behandlas i detta betänkande. Han beskriver det som ”vissa besynnerlighe-
ter”. Han frågar också vad man skulle ha gjort i stället. Skulle man ha stängt
i april, när vi för den här debatten, om man i stället följer vår idé och säger
nej till dessa pengar? Det hade varit för sent även i april månad att stänga
flyktingförläggningarna om man skulle göra på detta sätt.
Propositionen lades fram den 11 mars i år. Eftersom regeringen begär mer
än dubbelt så mycket pengar som vad riksdagen beviljade i anslag från bör-
jan, hade förläggningarna alltså behövt stängas redan före nyår.
Rune Backlund undrar vidare varför vi då väckte en motion. Han kan ju
konstatera att vi inte har följt upp den motionen genom att yrka bifall till
reservationen. Vi säger nej till anslagsäskandet och därför att vi vill peka på
att det är riksdagens roll att anslå pengar och regeringens ansvar att föra en
politik inom anslagets ram.
Rune Backlund säger också att det är svårt att se konsekvenserna av hur
många flyktingar som kan komma under en viss tidsperiod. Det är riktigt.
Jag pekade ju på att Christina Rogestam redan under sommaren 1992 sade
att om visumtvånget hade införts för kosovoalbanerna hade kostnader mot-
svarande 4,5 miljarder kronor bortfallit.
Vidare tar Rune Backlund upp frågan om hemligstämplande av avtal och
affärsmässighet. Går det att pressa priserna om alla kan få kännedom om
hur avtalet ser ut? Det viktigaste är att verkligen ha insyn i avtalet. Det behö-
ver inte betyda att konkurrenterna får insyn. Men det gäller att Riksrevi-
sionsverket, regeringen och riksdagen skall få en fullständig information så
att det verkligen går att ta reda på hur förhållandena ser ut. Allmänheten
skall slippa behöva känna den obehagliga känslan att här kan finnas något
som är litet ömtåligt och som Invandrarverket inte riktigt kan svara för. Det
är för alla parter viktigt att inte hemligstämpla avtal eller dölja något. Så fort
något döljs, oavsett motivet, blir människor rädda för att här finns något som
inte är riktigt rumsrent. Jag tycker att det är synd att verksamheten får denna
stämpel.
Jag vill också nämna frågan om kostnader för förläggningar, som Rune
Backlund och Claus Zaar debatterade. Frågan är huruvida det är bättre att
sända pengar till närområdet. Jagvill peka på vad regeringsföreträdare, bl.a.
en statssekreterare, har sagt. Elva gånger så många flyktingar kan hjälpas
om hjälpen och pengarna sänds till deras närområde än om de kommer hit.
Därför är det inte särskilt vettigt att de får lämna förläggningar i Kroatien
för att komma till Sverige. Jag inser att förläggningar i Kroatien kan bli fulla.
Men i mångt och mycket är resandet därifrån spontant.
Anf. 108 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Först några ord om hemligstämplandet av avtal. Det här är
litet märkligt. Eftersom Invandrarverket är en statlig myndighet har alla av-
tal varit offentliga. Vid förhandlingar har alltså motparten haft tillgång till
ingångna avtal och använt dem som underlag i sitt förhandlingsarbete. Det
har inneburit att Invandrarverkets förhandlare har suttit med bundna hän-
der. Ingen som förhandlar med verket i den situationen är beredd att lägga
sig under de avtal som redan finns.
Ny demokrati ställer kravet att Invandrarverket skall agera affärsmässigt.
Då måste verket få uppträda affärsmässigt, dvs. hemligstämpla avtal. Där-
igenom kan de föra en rak förhandling med sin motpart. Det hindrar inte
insynen i fråga om granskningen av verksamheten. Det hindrar alltså inte
Riksdagens revisorer, Riksrevisionsverket, regeringen eller andra att ha in-
syn i vad som står i avtalen - i den mån Invandrarverkets arbete granskas.
Det orimliga har varit att motparten har kunnat sitta med facit i hand och se
vilka avtal som redan har funnits. Det finns, som bekant, s.k. konsulter som
har samlat in sådana uppgifter och delgivit dem till sådana som förhandlar
med Invandrarverket.
Vidare har vi diskussionen om ”där och här”, dvs. åtgärder i närområdet
resp, här i Sverige. Det ena utesluter inte det andra. Jag är helt övertygad
om att vi från svensk sida måste gå in och hjälpa till ytterligare i närområdet.
UNHCR behöver pengar för att klara försörjningen till de tre miljoner flyk-
tingar som finns i området. Men det hindrar inte att människor från det om-
rådet kommer att fortsätta att söka sig till olika länder i Europa och där, med
hänvisning till krigstillståndet, begära asyl. Vi kan inte hindra dessa männi-
skor att ta sig från området. Vi skall också komma ihåg att länder i området
har påtalat att flera länder i Europa måste hjälpa till att bära bördan. Län-
derna i närområdet klarar inte att ta hand om alla människorna. Här har
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
In vandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Anslag till
Invandrarverkets
förläggnings-
verksamhet
82
både Kroatien och Slovenien nämnts som exempel. Bl.a. Slovenien har sagt
nej till att ta emot fler människor. Kroatien är i en likartad situation.
Problemet kvarstår: Vi kan inte hindra människor att ta sig från området.
De kommer att dyka upp vid vår gräns och begära asyl - antingen vi vill eller
inte.
Anf. 109 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Rune Backlund tar upp frågan om internationella samver-
kansformer för att lösa problemen. Vi är helt överens om att det är viktigt
att man gemensamt i Europa skall försöka klara flyktingströmmarna. Det är
också viktigt att Sverige för en sådan signalpolitik att människor inte miss-
leds till att tro att de kan komma till Sverige och få en fristad för gott.
Då vi är så fantastiskt objektiva i vår inställning vill vi ogärna ha en förut-
fattad mening om huruvida flyktingarna får stanna eller inte, men man måste
göra klart för de människor som kommer från Bosnien-Hercegovina att de-
ras utsikter att få stanna i Sverige enligt de asylbestämmelser som finns är
små.
Vidare nämner Rune Backlund på nytt frågan om hemligstämpeln. Det
skulle inte gå ihop med Ny demokratis politik att hemligstämpla avtal och
att iaktta affärsmässighet. Jag tycker att det inte behöver vara fråga om hem-
ligstämplande av avtal. Jag siktar in mig på myndigheternas möjligheter till
insyn och att få veta vad som har varit för handen. I Riksrevisionsverkets
rapport framkommer det att det har förelegat bekymmer med att helt få till-
gång till avtalen. Jag vill ha klarlagt att det inte går att med hjälp av hemlig-
stämpel hindra Riksrevisionsverket eller andra statliga myndigheter att få
insyn i och granska om avtalen är korrekta eller ej.
Anf. 110 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Nu har vi diskussionen om att ge signaler. Jag har för närva-
rande svårt att se vad det är för signaler vi skall ge från Sveriges sida till de
människor som flyr från krigsområdena och som skulle få dem att inte åka
hit. Alla andra alternativ än att fly från området är förmodligen sämre för
dem.
Det finns ingen signal i dag som säger att flyktingarna automatiskt får
stanna i Sverige. För närvarande fattas över huvud taget inga beslut gällande
människor från Bosnien-Hercegovina. De får inga besked i sina ärenden -
varken positiva eller negativa. Vi ger inte några signaler om att det är fritt
fram att stanna i Sverige för all framtid. Men jag kan inte se några andra
internationella signaler som Sverige skulle kunna ge ifrån sig för att hindra
människor från att starta resan bort från kriget.
Sedan vidare till frågan om hemligstämpel. Ledamöter från Ny demokrati
brukar ofta hänvisa till att de kommer från verkligheten. Jag hörde John
Bouvin hänvisa till det argumentet alldeles nyss i en debatt. I den mån jag
har sysslat med frågan om affärsmässighet, har jag lärt mig av verkligheten
att man inte är beredd att ge motparten gratisargument i förhandlingar om
priser. Där är man mycket noga med sekretessen och håller inne sådana upp-
gifter som på något sätt skulle kunna försämra möjligheterna till ett bra avtal
eller kontrakt.
Jag kan inte förstå hur kravet på att Statens invandrarverk skall agera af-
färsmässigt i upphandlingar kan förenas med att verket skall tvingas att
släppa ut handlingar och uppgifter som gör det möjligt för motparten att sitta
med facit i handen. Insynen från oss som beslutar om pengarna är en helt
annan fråga. Det gällar alltså insynen i vad som står i kontrakten. Den möj-
ligheten finns för alla handlingar som rör statlig verksamhet för t.ex. Riksre-
visionsverket, Riksdagens revisorer osv. Jag kan inte förstå hur krav på af-
färsmässighet och att arbetet skall bedrivas så som i verkligheten, dvs. det
privata näringslivet, kan gå ihop med inställningen att gå emot den hemlig-
stämpel verket har lagt på avtalen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU27 Postväsende (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 111 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Dagens ärende om postväsendet är mer som en kostymrepe-
tition inför den stora privatiseringsföreställning som vi skall ha litet senare
under mandatperioden. Vilken final den teaterrysaren kommer att få åter-
står att se.
I dag skall vi ta ställning till Postverkets treårsplan. Men vi skall också ta
ställning till huruvida Posten skall bli aktiebolag senast den 1 januari 1994.
Vi socialdemokrater är mycket skeptiska till att omvandla Posten till aktie-
bolag, bl.a. mot bakgrund av hur regeringen och kommunikationsministern
hittills har drivit bolagiseringsfrågorna. Där är bolagisering steg 1 och priva-
tisering steg 2.
Nu säger man i debatten att vi socialdemokrater har ändrat oss. Vi har ju
tyckt så redan tidigare. Därför vill jag redovisa vad vi faktiskt har gjort och
tyckt.
Första gången som bolagisering av Posten diskuterades var i den närings-
politiska proposition som lades fram i februari 1991. Av propositionen fram-
går det att konkurrenssituationen för Postverkets olika verksamhetsområ-
den förändras i en allt snabbare takt. Den högteknologiska utvecklingen
inom EG kommer att skärpa konkurrensen framöver såväl nationellt som
internationellt. Detta innebär att Postverket måste ges möjligheter att agera
affärsmässigt med stärkta konkurrensförutsättningar. Flera postförvalt-
ningar i Europa har bolagiserat verksamheten eller är på väg mot en sådan
utveckling. Mot den bakgrunden bör förutsättningarna för och konsekven-
serna av en bolagisering av Postverket klarläggas inom ramen för ett regel-
verk som lämnar utrymme för samhällspolitiska åtaganden. Resultatet av
översynen beräknas kunna redovisas under våren 1992.
Det var alltså förutsättningar för och konsekvenserna av en bolagisering
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
83
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
84
som skulle utredas. Vad har hänt sedan dess? Jo, redan strax efter valet 1991,
under hösten, lade regeringen fram sin privatiseringsproposition. Där dela-
des privatiseringsarbetet upp i tre steg: avreglering, bolagisering och privati-
sering. Detta gjordes utan att man tog hänsyn till att Posten, men också
andra affärsverk, måste uppfylla viktiga samhällsmål. Vi menar att om en
bolagisering skall ske måste det gå att påvisa att det blir bättre och billigare
samhällsservice som resultat. Hittills har regeringen inte på något vis kunna
ge oss sådana bevis. Det är därför vi socialdemokrater menar att det är allde-
les fel att godkänna - som det anförs i propositionen - en inriktning mot pri-
vatisering av Posten till den 1 januari 1994.
Jag yrkar bifall till reservation 2.
Vidare har vi frågan om ett sammmanhållet förslag om Postens regionala
service. Utskottets majoritetsskrivning visar med önskvärd tydlighet hur vik-
tigt det är att vi mer precist sätter ned foten och markerar vilken syn vi har
på att hela Sverige - jag vänder mig särskilt till Elving Andersson i Center-
partiet - skall ha en garanterat fullgod postservice. I majoritetsskrivningen
framhålls att den grundläggande postservicen åtminstone under den när-
maste tiden kommer att handhas av ett blivande statligt bolag.
Jag skulle på så lösa boliner aldrig vilja ta ansvar för att hela Sverige skall
få tillgång till betalnings- och kassaservice fem dagar i veckan. Det vore in-
tressant att få veta om Elving Andersson är beredd att ta det ansvaret.
Jag yrkar bifall till reservation 3.
Till slut handlar det om prismålet för vissa tidningar. Vi socialdemokrater
tycker inte att det är rimligt att de tidskrifter som det handlar om skall be-
handlas som vilken reklam som helst. Det handlar framför allt om tidningar
och tidskrifter som ges ut utan kommersiellt intresse av idéburna föreningar
och andra organisationer, t.ex. fackliga, kyrkliga och politiska organisatio-
ner.
Det är synnerligen osannolikt att det skulle finnas något kommersiellt be-
fordringsföretag som vill dela ut dessa tidskrifter i Västernorrland eller i
Stockholms skärgård utan att få ett rejält högt pris för dessa tjänster. De tid-
skrifter som det handlar om har inget annat företag att vända sig till. I majo-
ritetsskrivningen menar man att de teoretiskt skulle kunna välja med fot-
terna.
Egentligen är det ett samhällsintresse ur demokratisynpunkt och ur kul-
tursynpunkt att hålla ner kostnaderna för dessa tidskrifter. Vi står alltså
bakom reservation nr 1.
Anf. 112 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag kan hålla med Ines Uusmann om att det inte finns någon
anledning att ha en riktigt stor debatt om Posten och Postens verksamhet i
dag. Dels hade vi en ganska omfattande debatt så sent som den 17 december
förra året, dels återkommer vi senare i höst med de stora principiella frå-
gorna kring bolagisering och annat.
Låt mig ändå slå fast att ett väl fungerande postverk och en bra postservice
är en mycket viktig del av infrastrukturen i Sverige. För enskilda och företag
över hela landet är tillgången till en bra postservice en nödvändighet. Posten
skall fungera över hela landet, både för den som bor i en storstad och för den
som bor pä landsbygden. Man skall ha postservice dagligen, minst fem dagar
i veckan.
Riksdagen har i mycket stor enighet ställt upp ett antal krav på Postens
verksamhet. Det handlar om servicenivåer och vissa regionala och sociala
mål. Dessa mål är viktiga, de ligger fast och får inte tummas på. Ines Uus-
mann tog upp frågan om de regionalpolitiska förutsättningarna. Om talet om
att hela Sverige skall leva skall ges ett reellt innehåll måste de regionalpoli-
tiska kraven på Postverket även fortsättningsvis, som de varit hittills, vara
mycket långtgående.
Jag vill påstå att dessa mål för Postens regionala och sociala service skall
gälla oavsett vilken associationsform som Posten framgent skall verka inom.
Jag vill också passa på att säga att man också på ett mycket bra sätt har levt
upp till de krav som vi hittills har ställt på Posten. Jag tycker att det finns
anledning att markera det. Det är också glädjande att konstatera att det rå-
der en bred politisk enighet här i riksdagen om målen för Postens service på
olika områden.
Jag skulle vilja kommentera ett par frågor som berörs i det här betänkan-
det. En fråga som har väckt en hel del uppmärksamhet - inte i riksdagsbe-
handlingen, utan utanför riksdagen - är frågan om avskaffandet av det s.k.
Nordenportot. Jag tror att många riksdagsledamöter har fått brev och upp-
vaktningar från människor som har varit engagerade i detta, t.ex. lokala
Nordenföreningar osv.
Nordenportot innebär att inrikesportot i ett nordiskt land gäller för hela
Norden. Det har avskaffats, och det finns krav på att det skall återinföras.
Jag beklagar att Nordenportot försvinner. Jag tycker att det har varit en vik-
tig del i att stärka det nordiska samarbetet. Men det är bara att konstatera
att de övriga nordiska länderna redan har eller är i färd med att avskaffa
Nordenportot. Det är ju ingen vits med att vi ensidigt här i Sverige skall ha
kvar detta. Hela idén har ju förfallit. Det finns t.ex. inte några propåer från
Nordiska rådet om att det särskilda Nordenportot skall återinföras.
Jag vill kommentera ett par av de reservationer som Ines Uusmann också
berörde. Ines Uusmann sade att det i betänkandet anfördes att inriktningen
för Postverket var att det skall ske en privatisering senast den 1 januari 1994.
Jag utgår från att det var en felsägning av Ines Uusmann. Det handlar om en
bolagisering. Jag tror att det är mycket viktigt att vi är mycket stringenta i
hur vi uttrycker oss. Det är en väldig skillnad på bolagisering och privatise-
ring, i alla fall enligt mitt sätt att se det.
Jag ser inga som helst fördelar med att privatisera Posten. Däremot finns
det fördelar med att bolagisera och låta den arbeta i den associationsform
som ett bolag är. Det finns ingenting, varken i propositionen eller i betän-
kandet, som säger att Posten skall privatiseras. Tvärtom pratas det hela tiden
om en bolagisering.
Vi återkommer till frågorna om hur Posten skall fungera i sin nya associa-
tionsform. Det var Ines Uusmann också inne på. Då är det bara att låta oss
hantera den här frågan på det sätt som vi brukar göra. Det har genomförts
en utredning. Den är nu ute på remiss. Det gäller förslag om en ny postlag
och annat. Efter remissomgången skall regeringen ta ställning i frågan och
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
85
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 101
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
86
sedan återkomma med förslag till riksdagen. Det är då vi skall föra den sak-
politiska diskussionen. Det skall vi inte göra nu.
Jag kan för övrigt instämma i rätt mycket av det som står i den socialdemo-
kratiska reservationen om de regionala och sociala målen. Jag har sagt ett
antal gånger att vi egentligen är överens här. Men det är alltså fel tillfälle och
fel forum att lägga fast det nu. Låt oss arbeta med den här frågan som vi gör
annars och ta saker och ting i rätt ordning.
När det slutligen gäller frågan om den s.k. FKP-gruppens tidningar, dvs
fack- och konsumentpressen, finns det en reservation från Socialdemokra-
terna om att det prismål som har gällt för dessa tidningar skall återinföras.
Regeln om prismål upphävdes den 1 juli 1991 på socialdemokratiskt initiativ.
Jag tycker att det finns anledning att påminna om det.
Jag var själv litet fundersam till hur detta skulle komma att verka när det
genomfördes. Vi uppvaktades av olika intressenter i utskottet och i parti-
grupperna. Beslutet genomfördes i alla fall. Nu kan vi, efter att det har varit
i kraft i drygt ett och ett halvt år, konstatera att prisökningen för den gruppen
av tidningar är densamma som för övriga tidskrifter och tidningar om man
räknar bort dagspressen. Med ett och ett halvt års facit i handen kan jag inte
se att den här gruppen tidningar på något sätt har missgynnats av det här
beslutet. Därför finns det inte heller någon anledning att ta något initiativ
för att återinföra prismålet.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till vad utskottet har anfört på
samtliga punkter och avslag på samtliga reservationer och meningsyttringar.
Anf. 113 INES UUSMANN (s) replik:
Herr talman! Vi är överens om att vi har mycket väl fungerande och effek-
tiva kommunikationsverk i Sverige. Det gäller Posten, och det gäller de
andra kommunikationsverken också. Breven kommer fram i mycket hög
grad. Om vi jämför med andra länder är det alldeles otroligt bra. Vi har ett
lågt porto internationellt sett. Vi har också en effektiv arbetsorganisation.
Då finns det ju anledning att fråga: Vad är det som gör att man skall för-
ändra det här? Jag var inne på tidigare att det handlar om att man måste
kunna visa att det blir bättre, om man förändrar associationsformen. Då
tycker jag att det är synnerligen intressant att det, hittills i alla fall, inte har
kunnat komma fram någonting som visar att det skulle bli mera effektivt och
billigare, om man genomförde bolagiseringarna.
Sedan menar jag naturligtvis bolagisering den 1 januari 1994.
Elving Andersson säger att det är stor skillnad mellan bolagisering och pri-
vatisering. Elving Andersson kanske inte delar sin regerings uppfattning,
och det vore ju bra att få reda på det då, men regeringen säger att bolagise-
ring är bara ett steg i den stora privatiseringsvågen.
Regeringen har i sin proposition lagt fast att det är fråga om tre steg, och
det tycker jag är det allra allvarligaste. Det är naturligtvis oerhört mycket
enklare att knoppa av, sälja ut och privatisera ett aktiebolag, där det inte
finns samma styrning som i ett affärsverk.
Naturligtvis är jag glad över och tycker att det är väldigt bra att Elving
Andersson säger att de regionala och sociala målen skall ligga fast och att
det finns en bred majoritet i riksdagen för det. Jag är övertygad om att vi
har stora möjligheter att diskutera detta under hösten. Hur man skall kunna
åstadkomma det är jag däremot oerhört tveksam till, om man skall bolagi-
sera.
Anf. 114 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Bara ytterligare någon kommentar. Ines Uusmann säger att
bolagisering är ett steg i en process mot en privatisering och hänvisar till en
tidigare proposition, den s.k. privatiseringspropositionen, som lades fram
för ganska många månader sedan. Där räknades det upp ett antal statliga
verksamheter som regeringen hade för avsikt att på sikt privatisera i ett par
steg, alltså först bolagisera och sedan privatisera.
Visserligen sviker mig minnet ibland, men såvitt jag kan påminna mig
fanns definitivt inte Posten med på den s.k. privatiseringslistan i den proposi-
tionen, utan det var andra företag och verksamheter. Enligt min minnesbild,
och jag är ganska övertygad om att den är riktig, var Posten inte med.
Ines Uusmann ställde frågan om det verkligen blir bättre med en bolagise-
ring, om Posten i bolagsform kommer att fungera bättre och bli än effekti-
vare. Vi återkommer som sagt till det när vi står inför sakfrågan. Men exem-
pelvis har företrädare för Posten själva anfört att de ser stora möjligheter för
Posten att bli än effektivare genom att jobba inom den associationsform som
ett aktiebolag är, i stället för den nuvarande verksamhetsformen. De torde
väl ganska bra känna till just Postens verksamhet. Om de gör den bedöm-
ningen, är jag starkt benägen att tro att de har rätt.
Anf. 115 INES UUSMANN (s) replik:
Herr talman! Det är frågan om vems intresse man talar för. Jag förstår att
affärsverksledningarna tycker att det kunde vara mera spännande och mera
intressant att arbeta i aktiebolagsform. De har sina intressen att företräda,
men vi har att företräda andra intressen, och det är att vi skall klara att ge
en samhällsservice.
Det handlar alltså inte om att göra affärer i första hand, utan här gäller det
människorna och den näringspolitik som skall bedrivas. Det handlar om en
infrastruktur, och den kan man aldrig konkurrensutsätta helt och hållet.
När det gäller om Posten fanns med i privatiseringspropositionen eller inte
vill jag säga att en hel mängd statliga företag och myndigheter inte fanns med
där. Vägverket fanns inte med. SAS - eller SILA - fanns inte heller med
men har kommit upp i alla fall, med hänvisning till privatiseringsstrategin.
Så jag hoppas att de regeringspartier som inte är representerade i Närings-
departementet inte låter sig luras av att vissa myndigheter och affärsverk inte
fanns med i uppräkningen, för principen gäller uppenbarligen all statlig af-
färsverksamhet.
Anf. 116 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Med anledning av det sista Ines Uusmann sade vill jag bara
försäkra henne att jag inte är särskilt lättlurad. Det får räcka som besked på
den punkten.
Så till detta om vilka intressen man talar för. Inte minst i trafikutskottet
märker vi att den socialdemokratiska gruppen ibland litar väldigt mycket på
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
87
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
88
verksledningar och vill att vi skall följa dem till punkt och pricka. Ibland är
det litet annat ljud i skällan.
De intressen som jag anser mig tala för i den här debatten är postkunder-
nas. Det är inte verksledningen och inte heller de fackliga organisationerna
utan det är postkunderna som jag anser det vara min uppgift att föra talan
för här i kammaren.
Anf. 117 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga i det här ärendet. I stort sett
håller jag med Elving Andersson om vad han har sagt, och vi har också skri-
vit under utskottets ställningstagande i frågan.
Men litet grand håller jag faktiskt också med Ines Uusmann. En del av oss
inom partiet är oroliga för vad som kommer att hända med bolagiseringen,
avregleringen och allt det som pågår nu. Visserligen är jag själv litet nyliberal
i mitt tänkesätt, men jag blir en smula orolig när jag ser hur det har gått med
taxi i samband med att man har avreglerat utan att ha verkliga styrmedel från
statens sida.
Jag vill inte säga att min ståndpunkt ligger mitt emellan Elving Anderssons
och Ines Uusmanns, men jag håller kanske till 80 % på Elving Andersson
och 20 % på Ines Uusmann. Litet orolig är jag, och jag hoppas att signalen
går fram till Kommunikationsdepartementet, att vi kommer att studera väl-
digt noga hur bolagiseringen skall ske och att vi inte nödvändigtvis kommer
att stötta den till hundra procent, om vi kommer att vara oroliga för att det
inte blir samma fina service som Postverket ger redan i dag.
Min uppfattning är att det skall bolagiseras och privatiseras så mycket som
möjligt, dock kanske inte Postverket. I Kjell-Olof Feldts bok ”Alla dessa da-
gar”, som jag ibland läser som en bibel, står det faktiskt att bolagiseringar är
det absolut bästa sättet att styra pengarna dit de bäst behövs. Så jag tror på
bolagsformen i sig men att man kanske inte skall gå så fort fram.
När det gäller tidskrifter vill jag bara säga att det inte kan vara meningen
att skattekollektivet skall subventionera fackföreningstidskrifter. Det är i
stort sett detta det handlar om när man pratar om prismålet för tidningar. I
TV-programmet ”Glashuset” skildrades i går den jättefina affären som LO
gjorde med sin gamla fastighet i Klara utan att betala ett öre i skatt. Facket
har hur mycket pengar som helst och kan betala avgiften för att distribuera
sina tidningar, precis som alla andra får göra.
För övrigt, herr talman, har jag ingenting ytterligare att tillägga, utan jag
yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 118 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Med fördelningen 80-20 är det lätt att få slagsida, och det
kan kanske förklara varför det är svårt för Kenneth Attefors och Ny demo-
krati att alltid hålla en rak kurs.
Jag vill säga till Kenneth Attefors som till Ines Uusmann: Låt oss ta debat-
ten när den blir aktuell, när förslagen ligger på bordet! Då kan vi se vad de
verkligen innebär i praktiken.
Sedan vill jag bara konstatera - jag har gjort det några gånger tidigare - att
någonstans långt inne i själen hos Kenneth Attefors finns en liten byråkratisk
regleringsivrare som ibland sticker fram. Det är väl det vi har sett exempel
på i dag också.
Anf. 119 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag hoppas att jag inte har gjort bort mig när jag sagt det här
om 80-20. Men ser man på hur det blev med taxinäringen, så blir man ju litet
skrämd. Vi skall väl inte ha samma historia en gång till.
Det fanns inget parti att rösta på som hette Nyliberalerna, men mycket i
Frihetsfrontens partiprogram kan jag faktiskt ställa upp på. Så kalla inte mig
för byråkratiskt lagd, Elving Andersson!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Postväsende
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU28 Televerkets verksamhet i Estland (prop. 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU31 Vissa frågor inom Televerkets verksamhet (prop. 1992/93:100
delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU25, bo-
stadsutskottets betänkanden 1992/93:BoU20 och BoU22, finansutskottets
betänkanden 1992/93:FiU21, FiU22 och FiU23, lagutskottets betänkanden
1992/93:LU35, LU40 och LU41, socialförsäkringsutskottets betänkanden
1992/93:SfU16 och SfU20 samt trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU27,
TU28 och TU31.
89
Prot. 1992/93:101 Utrikesutskottets betänkande UU25
28 april 1993 Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Mom. 1 (den övergripande målformuleringen)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 130 för reservation 1 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU22
Mom. 2 (det gemensamma försäkringsbeloppet)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 132 för reservation 1 av
Oskar Lindkvist m.fl.
Mom. 5 (konkurrensaspekterna)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21 för reservation 2 av
Dan Eriksson i Stockholm.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU21
Mom. 8 (anslag till Kostnader för vissa nämnder m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 8 för det av Johan Lönn-
roth under överläggningen framställda yrkandet. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU22
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU23
Mom. 1 (ansvarsfrihet för Riksbankens förvaltning)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 21 för reservationen av
Bo G Jenevall. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2-5
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU35
Mom. 3 (utvidgad trafikförsäkring)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 21 för reservationen av
90 Richard Ulfvengren.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Lagutskottets betänkande LU40
Mom. 1 (ansvarsgenombrott)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Maj-Lis Lööw
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (utredning om ekonomisk brottslighet)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 132 för reservation 2 av
Maj-Lis Lööw m.fl.
Mom. 13 (förmånsrätt för lönefordringar)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 132 för reservation 3 av
Maj-Lis Lööw m.fl.
Mom. 14 (förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 23 för reservation 4 av
Richard Ulfvengren. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 17 (särreglering i lönegarantilagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Maj-Lis Lööw
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 18 (samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 21 för reservation 6 av
Richard Ulfvengren.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU41
Mom. 2 (det allmännas skadeståndsansvar)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21 för reservationen av
Richard Ulfvengren.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SflJlö
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU20
Mom. 2 (åtgärder för att minimera förläggningskostnaderna)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 27 för reservationen av
Lars Moquist.
91
Prot. 1992/93:101 Övriga moment
28 april 1993 Utskottets hemställan bifölls.
92
Trafikutskottets betänkande TU27
Mom. 7 (inriktningen mot bolagisering av Postverket)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 133 för reservation 2 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (ett sammanhållet förslag till regional service)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 132 för reservation 3 av
Sven-Gösta Signell m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU28
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU31
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 27 april
1992/93:159 av John Bouvin (nyd) till statsministern om åtgärder mot ett hot
från öst:
Vi står inför ett stort hot. Ett hot från våra grannar i öst. Dagens Ryssland
ligger inte långt bort. Det ligger närmare Stockholm än vad Göteborg gör.
Det är ett land där svarta börsen är den enda marknad som fungerar. Valu-
tan är nära att totalt falla samman. Professorer och kärnvapentekniker köar
för att köpa sitt bröd.
Det är ett land som saknar politisk ledning. Ett överflöd av vapen flyter
omkring. Landet har en armé som är splittrad samtidigt som missnöjet inom
armén växer. Man behöver bara tänka på de hundratusentals soldater som
återvänt hem från Tyskland och Östeuropa. De bor mestadels i tältläger.
Vidare är det ett land där det finns gott om etniska konflikter.
Ryssland hotar att falla samman såsom Sovjetunionen gjorde. Miljontals
ryssar vill ingenting hellre än att komma till väst, gärna till ett nordiskt
grannland och gäma till Sverige.
Finland har förstärkt gränsskyddet. I Sverige görs till synes ingenting.
Ny demokrati har länge varnat för en situation med militära uppror i Ryss-
land, med stora folkvandringar som följd. Det innebär att vi skulle över-
svämmas av stora flyktingskaror.
Det borde vara uppenbart att vi måste ha en mycket genomtänkt och klar
beredskap för detta.
Först och främst bör - såsom Ny demokrati föreslagit - halva u-hjälpen
gå till Baltikum och Östeuropa. Det är i första hand där vi bör satsa våra
resurser.
En ”välståndsbarriär”, dvs. en reservkapacitet med livsmedel, kläder, för-
läggningar, enkla småhus m.m. bör byggas upp, eventuellt i samarbete med
övriga nordiska länder, EG eller FN.
Dessutom måste en sorts administrativ katastrofplan iordningställas, som
bl.a. klargör ansvarsfördelningen mellan Civilförsvaret, Statens invandrar-
verk och andra myndigheter och organisationer.
Mot denna bakgrund undrar jag:
Vad - i klartext - gör regeringen för att förebygga hotet från öst?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 27 april
1992/93:630 av Kent Carlsson (s) till försvarsministern om värnplikten som
ett medel att minska arbetslösheten:
Ungdomar är den grupp som drabbats hårdast av arbetslösheten. Alla
samhällets instanser bör användas för att avhjälpa detta problem.
En faktor som försvårar för unga män och minskar deras möjlighet att få
arbete är värnplikten. Få arbetsgivare vill anställa någon som kanske inom
kort kommer att sluta på grund av inkallelseorder.
Två åtgärder kan vidtas för att delvis avhjälpa detta problem:
Inkalla till värnplikt unga män som går arbetslösa framför dem som har
lyckats ordna arbete eller utbildning
Frikalla dem som med säkerhet inte kommer att inkallas inom två år. Då
vet arbetsgivaren att den anställde inte kommer att tvingas sluta sitt arbete.
Stockholms läns landshövding och länsarbetsnämnd har tillskrivit överbe-
fälhavaren med förslag om detta.
Jag vill med hänvisning till ovanstående fråga försvarsministern om rege-
ringen avser att vidta åtgärder för att använda värnplikten som ett sätt att
minska ungdomsarbetslösheten.
1992/93:631 av Elisabeth Fleetwood (m) till statsrådet Bo Könberg om åtgär-
der mot indirekt tobaksreklam:
Tobaksbolagen måste enligt genomförda utredningar rekrytera 600 ung-
domar i veckan (ca 30 000 per år) för att upprätthålla dagens försäljningssiff-
ror. Ett viktigt medel härför är såväl direkt som indirekt reklam.
Med hänvisning till ovanstående ber jag att till statsrådet Könberg få ställa
följande fråga:
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
93
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att så långt som möjligt minska
de skadliga effekterna av den indirekta reklamen (smygreklamen) för to-
baksvaror?
21 § Kammaren åtskildes kl. 16.07.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. beslutet om sam-
lad votering före 5 §,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 63 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 105 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
94
Prot. 1992/93:101
Innehållsförteckning 28 aprii 1993
Onsdagen den 28 april
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
3 § Vissa anslag m.m. inom Utrikesdepartementets område...... 1
Utrikesutskottets betänkande UU14
Debatt
Karl-Erik Svartberg (s)
Richard Ulfvengren (nyd)
Daniel Tarschys (fp)
Jan Jennehag (v)
Rolf Clarkson (m)
Ingrid Näslund (kds)
Simon Liliedahl (nyd)
Bengt Dalström (nyd)
Åke Gustavsson (s)
Beslut ............................................... 23
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 22
april ........................................... 23
Utrikesutskottets betänkande UU15
Konstitutionsutskottets betänkande KU29
Lagutskottets betänkande LU39
Beslut om samlad votering ............................... 25
5 § Avtal om upphävande av 1905 års konvention mellan Sverige och
Norge .......................................... 25
Utrikesutskottets betänkande UU25
Beslut fattades efter 18 §
6 § Boverket ......................................... 26
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Debatt
Rune Evensson (s)
Agne Hansson (c)
Beslut fattades efter 18 §
7 § Byggfelsförsäkring .................................. 31
Bostadsutskottets betänkande BoU22
Debatt
Lennart Nilsson (s)
Agne Hansson (c)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Beslut fattades efter 18 §
8 § Vissa anslag inom Finansdepartementets område........... 37
Finansutskottets betänkande FiU21
Debatt
Johan Lönnroth (v)
95
Prot. 1992/93:101 Carl B Hamilton (fp)
28 april 1993 Beslut fattades efter 18 §
9 § Statistikfrågor...................................... 41
Finansutskottets betänkande FiU22
Beslut fattades efter 18 §
10 § Riksbankens förvaltning år 1992 ....................... 41
Finansutskottets betänkande FiU23
Debatt
Bo G Jenevall (nyd)
Carl B Hamilton (fp)
Johan Lönnroth (v)
Beslut fattades efter 18 §
11 § Ändringar i trafikskadelagen ......................... 50
Lagutskottets betänkande LU35
Debatt
Kenneth Attefors (nyd)
Bengt Harding Olson (fp)
Beslut fattades efter 18 §
12 § Konkurs- och bolagsrättsliga frågor m.m................. 53
Lagutskottets betänkande LU40
Debatt
Carin Lundberg (s)
Bengt Dalström (nyd)
Stig Rindborg (m)
Claus Zaar (nyd)
Beslut fattades efter 18 §
13 § Skadeståndsrättsliga frågor ........................... 66
Lagutskottets betänkande LU41
Debatt
John Bouvin (nyd)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Bengt Harding Olson (fp)
Beslut fattades efter 18 §
14 § Reserabatter för studerande .......................... 71
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU16
Debatt
Hans Dau (m)
Eivor Husing (s)
Beslut fattades efter 18 §
15 § Anslag till Invandrarverkets förläggningsverksamhet ....... 72
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU20
Debatt
Lars Moquist (nyd)
Claus Zaar (nyd)
Rune Backlund (c)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Beslut fattades efter 18 §
96
16 § Postväsende ...................................... 83
Trafikutskottets betänkande TU27
Debatt
Ines Uusmann (s)
Elving Andersson (c)
Kenneth Attefors (nyd)
Beslut fattades efter 18 §
Prot. 1992/93:101
28 april 1993
17 § Televerkets verksamhet i Estland ...................... 89
Trafikutskottets betänkande TU28
Beslut fattades efter 18 §
18 § Vissa frågor inom Televerkets verksamhet ............... 89
Trafikutskottets betänkande TU31
Beslut ............................................... 89
Utrikesutskottets betänkande UU25
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Bostadsutskottets betänkande BoU22
Finansutskottets betänkande FiU21
Finansutskottets betänkande FiU22
Finansutskottets betänkande FiU23
Lagutskottets betänkande LU35
Lagutskottets betänkande LU40
Lagutskottets betänkande LU41
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU16
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU20
Trafikutskottets betänkande TU27
Trafikutskottets betänkande TU28
Trafikutskottets betänkande TU31
19 § Anmälan om interpellation
1992/93:159 av John Bouvin (nyd) om åtgärder mot ett hot från
öst........................................... 92
20 § Anmälan om frågor
1992/93:630 av Kent Carlsson (s) om värnplikten som ett medel
att minska arbetslösheten......................... 93
1992/93:631 av Elisabeth Fleetwood (m) om åtgärder mot indi-
rekt tobaksreklam............................... 93
97
gotab 43812, Stockholm 1993