Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
1992/93
JOI
1 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Omslag: Eva Lena Johansson
Sättning och produktion: Riksdagens tryckerienhet
Översättning till engelska av Summary in English: David Jones
ISSN 0282-0560
Gotab, Stockholm 1992
Skrivelse till riksdagen ............................ 15
Allmänna domstolar m.m.
Domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten
och direktsändning i radio under rättegången om mordet
på statsminister Olof Palme; även allmänhetens tillträde till
förhandlingarna (1486-1989 m.fl.).................... 26
Kritik mot en tingsrätt och hovrätt för lång förhandlings-
tid, oklarheter i domskälen samt bristande motivering av
beslut om avvisning av bevisning (2883-1988 m.fl.)....... 43
Kritik mot en tingsrätt för långsam handläggning av ett mål
om enskilt åtal; även lagmannens ansvar härför
(1998-1990)..................................... 48
Handläggningen av frågan om partssuccession i ett mål
angående fastighetsreglering sedan klaganden under proces-
sen i fastighetsdomstolen sålt sin fastighet m.m. (3213-1990) 50
En tingsrätt har, sedan den beslutat att ta upp en viss fråga
till avgörande genom mellandom, i en dom avgjort målet i
dess helhet. Förfarandet har inte ansetts stå i överensstäm-
melse med rättegångsbalkens regler (484-1990).......... 54
o
Åklagar- och polisväsendena
Åtal mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning
har ogillats då oaktsamheten från hans sida inte ansetts
som grov (upplösning av en demonstration och kvarhållan-
de av demonstranterna på platsen) (1517-1989) ......... 62
Vissa polisingripanden i samband med en VM-kvalmatch i
fotboll; åtal mot en polisintendent för felaktig myndighets-
utövning (2318-1989 m.fl.) ......................... 69
Disciplinansvar för polisman för bristande rapportering till
förman och för vakthavande befäl för brister vid prövning-
en av ett fri hetsberövande (1289-1990) ................ 102
Disciplinansvar för vakthavande befäl som falskeligen änd-
rat och utfyllt arrestantblad (3414-1990)............... 105
Anmälan om disciplinansvar mot en kriminalinspektör för
oriktiga uppgifter i en polisanmälan; även fråga om JO:s
ställning i ett disciplinärende (442-1990) .............. 110
Polismyndighetens i Stockholm m.fl. tvångsåtgärder m.m. i
samband med spaningarna efter den för mordförsök miss-
tänkte rumänske medborgaren loan Ursut (108-1990 m.fl.) 119
Kritik mot polismyndighet för beslut om avvisning
(2146-1989)..................................... 128
Utomstående personers rätt att närvara vid husrannsakan
(3026-1990)..................................... 138
1992/93: JO 1
Polismyndighets användning av en grävmaskin utan äga-
rens samtycke; även fråga om förmans befallning
(167-1991) ..................................... 141
Husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning
om misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken an-
ställd direktör; särskilt om behovs- och proportionalitets-
principerna samt rättens tillstånd (2504-1989) .......... 143
Kritik mot en åklagare för sättet att utföra en talan om
företagsbot (3278-1990)............................ 163
Frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkar-
undersökning och övervakning (2890-1989) ............ 176
Rikspolisstyrelsens förvärv av ett aktiebolag för att skydda
vissa tjänstefordon (1845-1988)...................... 187
Polismyndighets rätt att lämna ut brottsanmälningar till en
brottsofferjour (145-1990).......................... 197
Underrättelse enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (s.k.
slutdelgivning av förundersökningsprotokoll) (3012-1989) . 202
Kroppsvisitation vid misstanke om narkotikabrott
(2043-1991)..................................... 204
Kriminalvård
Kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av gene-
rella riktlinjer för besök hos i kriminalvårdsanstalt intagen
HIV-smittad/AIDS-sjuk person (1950-1990) ............ 207
Kritik mot en kriminalvårdsanstalt med anledning av be-
gränsning av intagnas rätt att under pågående arbetsnedläg-
gelse få ut egna medel (588-1992).................... 211
Exekutiva ärenden
Fråga om prövning av exekutionstitel i visst fall (av väg-
förening åberopad debiteringslängd) (2813-1991)........ 214
Vid brist på överensstämmelse mellan namn och person-
nummer har kronofogdemyndigheten ansetts böra närmare
undersöka det rätta förhållandet (2837-1990) ........... 215
Kritik har riktats mot en kronofogdemyndighet för att den
före en utmätning inte tillräckligt efterforskat gäldenärens
adress (3913-1990) ............................... 216
Fråga om rätt för kronofogdemyndighet att med tvång
bereda sig tillträde till bostadslägenhet i innehavarens från-
varo för att verkställa utmätning hos en person, som antogs
vara inneboende hos honom (2457-1991).............. 218
En kronofogdemyndighet har i ett mål om avhysning inte
ansetts böra hemlighålla viss information för att sätta press
på svaranden. Även fråga om en förrättning endast avbru-
tits tillfälligt (2793-1991)........................... 220
1992/93: JO 1
Fråga om underrättelser inför verkställighet av handräck-
ningsutslag samt om kronofogdemyndighets anvisningsskyl-
dighet när det överlämnats åt sökanden att utföra behövlig
åtgärd (2608-1990) ............................... 223
Central statsförvaltning
Enligt 2 § 2 mom. fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1,
ellagen) innefattande vissa bestämmelser om elektriska an-
läggningar får koncession för starkströmsanläggning inte
strida mot bl.a. en detaljplan. Kritik mot statens energiverk
för att man till följd av bristfälligt beslutsunderlag i visst
fall beviljat koncession, oaktat koncessionen berörde fastig-
het, som enligt gällande detaljplan är avsedd för bostadsän-
damål (453-1991) ................................ 226
Kritik mot statens jordbruksverk och dess företrädare lant-
bruksstyrelsen för dröjsmål med överlämnande av en be-
svärsinlaga till regeringen. Tillika uttalanden i frågor om
skyldighet att underrätta intressent om beslut och om
verkställighet av överklagat beslut (3576-1991).......... 228
Kritik mot näringsfrihetsombudsmannen (NO) för långsam
handläggning av ett okomplicerat ärende. Tillika fråga om
NO:s möjligheter att överlämna ärenden till JO (97-1992) . 232
Närradiolagens reklamförbud har ej ansetts strida mot ytt-
randefrihetsgrundlagen, varför tillämpning av stadgandet
om normprövning i 11 kap. 14 § regeringsformen ej kun-
nat ifrågakomma (454-1992)........................ 235
Länsförvaltning
Frågor om myndighets bundenhet av besvärsinstansens i
samband med återförvisning av mål företagna sakprövning.
Kammarrätts dom, varigenom en fråga om tillstånd i sin
helhet avgjorts, har ansetts böra följas av den i första
instans beslutande länsstyrelsen utan vidare utredning och
prövning (3492-1990)............................. 238
Utlänningsärenden
Statens invandrarverks (SIV) handläggning av asylärenden
1992/93JO1
m.m. (1827-1991, 1855-1991 m.fl.)................... 243
Fråga om muntlig handläggning hos statens invandrarverk
i ett asylärende (2872-1991) ........................ 262
Kritik mot statens invandrarverk för långsam handlägg-
ning och bristfällig registrering av ansökan om arbetstill-
stånd (2479-1990)................................ 263
Försvaret
1992/93: JO 1
Fråga om omplacering av en värnpliktig med invandrar-
bakgrund, vilken enligt preliminärt besked utsetts till
chaufför åt försvarsministern (256-1972 m.fl.) .......... 265
Vid inspektion av Gotlands militärkommando upptagen
fråga om åläggande av ersättningsskyldighet för förlorad
materiel utan att disciplinpåföljd först eller samtidigt ålagts.
Tillika fråga om tingsrättens val av processregler, när ett
sådant beslut överklagats (2961-1991)................. 269
Fråga om särbehandling i ledighetsavseende av vissa värn-
pliktiga, som av sjukdom varit förhindrade att deltaga i en
övning (899-1992)................................ 273
Fråga om former m.m. för tillrättavisning av vapenfria
tjänstepliktiga hos statlig myndighet. Tillika fråga om va-
penfristyrelsens tillsynsansvar (1558-1991) ............. 278
Socialtjänst
Socialtjänstlagen (SoL)
Stängning av fritidshem på grund av planeringsdagar
(2446-1990)..................................... 284
Avstängning av barn från daghemspiats på grund av utebli-
ven avgiftsbetalning (3172-1991)..................... 286
Debitering av daghemsavgift — fråga om kommunicerings-
plikt enligt 54 § socialtjänstlagen (3709-1991) .......... 289
Kritik mot personal vid daghem för att ett barn överläm-
nats till annan än barnets vårdnadshavare m.m.
(4162-1991)..................................... 291
Stadsdelsnämnder i Göteborg har ändrat förutsättningarna
för hemspråksträning i förskolan. Fråga bl.a. om i vad mån
rätt till hemspråksträning kan anses föreligga (3861-1990) . 293
Brister i omsorgen om äldre bosatta i Enskededalens servi-
cehus — fråga bl.a. om personalens ansvar och den enskil
des integritet (612-1991)........................... 298
Frågor om avhysning från skyddat boende och om hand-
läggningen av skadeståndsanspråk (2367-1990).......... 303
Fråga om en frivillig familjehemsplacering av en 15-årig
flicka borde ha hävts när det stod klart att vårdnadshavarna
motsatte sig fortsatt placering och trots att flickan själv
vägrade att flytta hem. Frågan har av JO besvarats jakande
(3790-1991)..................................... 305
Kritik mot en socialförvaltning för att i en vårdplan avse-
ende familjehemsplacerade barn angivits en minsta tid som
vården skall fortgå (2959-1990)...................... 308
Socialtjänstens agerande i ärende rörande umgängesrätt
med barn (3549-1991) ............................ 309
Handläggningen av ett ärende rörande bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen till psykoterapibehandling. Bland annat
fråga om dröjsmål med att fatta beslut samt om utform-
1992/93: JO 1
ningen och om innebörden av beslutet (684-1991)....... 310
Användande av fullmakt i ärende om återbetalning av
socialbidrag (2406-1990)........................... 316
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
En fyraårig pojke har avlidit till följd av misshandel — en
på JO:s initiativ och med anledning av anmälan gjord
granskning av socialtjänstens i Hedemora kommun och
polismyndighetens i Avesta polisdistrikt befattning med
ärendet dessförinnan (1974-1990, 2041-1990)........... 319
En flicka, två år, död till följd av grov misshandel — om
förutsebarhet vid utredning av misstänkt barnmisshandel
(2964-1990, 3022-1990)............................ 341
Åtgärder i ärende rörande misstänkt barnmisshandel. Frå-
gor angående bl.a. tidpunkten för inträde av anmälnings-
skyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen, bristande dokumen-
tation i socialakt, utförande av utredning enligt 50 § social-
tjänstlagen och överflyttning av ärende (2049-1990)...... 391
Tillämpningen av 6 § lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) i ärende angående överflyttning av
barn till vårdnadshavare (3911-1991) ................. 402
Handläggning av frågor om umgängesrätt och om upphö-
rande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) (2266-1990) .................... 405
Fråga om socialnämnd i visst fall till nämndens ordförande
ägt delegera rätten att besluta om upphörande av vård
enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). Tillika fråga om ordföranden med stöd av delega-
tionsbeslutet ägt medge att ett barn, som var föremål för
vård enligt nämnda lag, fick vistas i det egna hemmet m.m.
Båda frågorna har besvarats nekande (3630-1991) ....... 409
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
Frågor angående omhändertagande av recept vid institution
för missbrukare och om tillämpningen av handräcknings-
reglerna i lagen om vård av missbrukare (LVM)
(3145-1990)..................................... 411
H andläggn ingsfrågor
Fråga om tjänstemäns närvaro vid socialnämndens sam-
manträde (3182-1990)............................. 415
Socialnämnden har inte ansetts ha rätt att enbart på grund
av släktskapet avvisa en parts moder som ombud i ett
ärende. Aven fråga om möjlighet att få anlita s.k. stödper-
1992/93:JO1
son vid företräde inför socialnämnden (923-1991) ....... 417
Fråga om protokollföring i de s.k. kommunala pensionärs-
råden (2685-1991)................................ 418
Särskilda omsorger
Verkställighet av dom om rätt till gruppbostad för utveck-
lingsstörd person (2018-1990)....................... 420
Verkställighet av länsrätts dom om särskild omsorg (logo-
pedinsats) (486-1991) ............................. 424
Verkställighet av länsrätts dom om särskild omsorg (rätt till
personlig assistent) (2322-1991) ..................... 429
Fråga om högsta tillåtna avgift för kost och logi vid boende
i gruppbostad såsom omsorg enligt lagen om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (OL)
(64-1991) ...................................... 432
Hälso- och sjukvård
Rätt för föräldrar att bestämma i frågor som rör barns
personliga angelägenheter (6 kap. 11 § föräldrabalken),
tillika fråga om rätt för förälder att få del av sekretesskyd-
dade uppgifter som rör barnet (14 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen) (1146-1991)......................... 439
Kritik mot Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
för underlåtenhet att bistå med tolkning av ett läkarutlåtan-
de (137-1991) ................................... 444
Rätten att företa och formerna för inspektion hos privatlä-
kare (3410-1991)................................. 445
Sjukhus skyldighet att vid utskrivning av patient underrätta
det servicehus där patienten bor (862-1991)............ 448
Ekonomiska transaktioner mellan personal och patienter
inom hälso- och sjukvård (694-1991) ................. 451
Handläggningen av ett ärende i Socialstyrelsens råd för
vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rå-
det). Särskilt fråga om rådet vid sin utformning av ett
yttrande till Stockholms tingsrätt iakttagit tillbörlig omsorg
och objektivitet och om handläggningstiden (1116-1990) .. 452
Socialförsäkring
Försäkringsrätts handläggning av mål om rätt till ersättning
för arbetsskada. Två dagbarnvårdare har tillerkänts ersätt-
ning för arbetsskada som en följd av att en arbetsledare
ansågs ha uppträtt klandervärt mot dem. Frågor om omfatt-
ningen av försäkringsrättens utredningsansvar och kommu-
niceringsskyldighet (3979-1990) ..................... 456
Protokollföring vid sammanträde med ledningsgrupp hos
1992/93: JO 1
allmän försäkringskassa (4010-1990).................. 461
Försäkringskassas handläggning av vissa ansökningar om
återkallelse (1793-1991) ........................... 463
Telefonföredragning i ärenden hos allmänna försäkrings-
kassor (3261-1991) ............................... 465
Försäkringssekreterare har — utan stöd i lagen om allmän
försäkring eller annan författning och utan kommunicer-
ing, underrättelse om beslut och besvärshänvisning enligt
förvaltningslagen — beslutat att minska en försäkrads pen-
sion med visst belopp under tid då den försäkrade vistades
för vård på ett LVM-hem. Fråga om åtal för tjänstefel har
aktualiserats, men gärningen har med hänsyn till omstän-
digheterna ansetts inte vara av karaktär att föranleda ansvar
enligt 20 kap. 1 § brottsbalken. Även kritik mot socialför-
valtningens agerande i ärendet (2336-1991) ............ 468
Miljö- och hälsoskydd
Kritik mot kemikalieinspektionen angående ingripande
mot ifrågasatt otillbörlig marknadsföring av rengöringsme-
del (790-1991)................................... 474
En kommun har utgivit en miljökatalog. Kritik för bristan-
de objektivitet. Synpunkter på lagregleringen (3963-1990) . 481
Vid inspektion av miljö- och hälsoskyddsnämnd upptagna
frågor om sättet att avsluta ärenden och särskilt om funk-
tionsfördelningen mellan nämnden och dess handläggare
(1873-1991, 1874-1991)............................ 487
Kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för ett flertal
allvarliga fel vid handläggningen av ett ärende rörande
åläggande för en fastighetsägare att städa fastigheten
(2128-1991)..................................... 489
Utbildnings- och kultursektorn
Som ett led i åtgärder från skolas sida för att utreda ett fall
av övergrepp med invandrarfientlig bakgrund har urinprov
tagits på misstänkta elever. Kritik mot det olagliga förfaran-
det (jfr 2 kap. 6 § regeringsformen) (1771-1991) ........ 495
För mellanstadieelever har anordnats ett studiebesök, avsett
att illustrera gränskontrollen vid mottagandet av flyktingar.
Kritik mot uppläggningen och genomförandet vad gäller
vissa integritetskränkande inslag, bl.a. innefattande öppnan-
de av elevernas väskor (jfr 2 kap. 6 § regeringsformen)
(3260-1991)..................................... 498
Kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot
elever och hot om kollektiv bestraffning av dessa i anled-
ning av skadegörelse inom skolan (490-1992)........... 501
Frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid till-
sättning av tjänst som högskoleadjunkt (318-1991) ....... 502
Kritik mot länsstyrelse för långa handläggningstider i bygg-
nadsminnesärenden (1913-1991)..................... 507
Kommunikationsväsendet
En av trafiksäkerhetsverket (TSV) i samband med fordons-
kontroll (flygande inspektion) utförd undersökning under
medverkan av försäljare av däck har befunnits olämplig
med hänsyn till förtroendet för myndighetsutövningens ob-
jektivitet, även om den inte medfört åsidosättande av rege-
ringsformens bestämmelser om överlämnande av förvalt-
ningsuppgift till enskild (2682-1991) ................. 511
Televerkets anvisningar för utlämnande av hemliga telefon-
nummer enligt en bestämmelse om begränsning i sekretess
har befunnits oförenliga med lagens innebörd. Enligt lag-
rummet i fråga — 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen
(1980:100) — hindrar sekretess inte, att "uppgift som angår
misstanke om brott" av viss svårighetsgrad lämnas till myn-
dighet som har att ingripa mot brottet, t.ex. polismyndig-
het. Anvisningarna medger utlämnande — på begäran av
polisen — i en omfattning som går utöver lagens ändamål i
detta fall: att reglera myndigheternas rätt att lämna ut
uppgifter om brottsmisstankar (357-1991) ............. 516
1992/9.3: JO 1
Plan- och byggnadsväsendet
Kritik mot expeditionschefen i förutvarande bostadsdepar-
tementet angående handläggning av ett besvärsärende om
förhandsbesked enligt plan- och bygglagen, PBL (initiativ-
ärende) (3283-1991) .............................. 521
Handläggning av ärende rörande bristfälligt underhåll av
byggnad. Tillika fråga om beräkning av besvärstid
(2150-1991)..................................... 524
Kritik i olika hänseenden mot byggnadsnämnds handlägg-
ning av dels ett ärende om medgivande till avstyckning,
dels ett ärende om bygglov, vilka ärenden av länsstyrelsen
återförvisats till nämnden. Byggnadsnämnden har bl.a. i
ärendet om bygglov beslutat om tillstånd enligt 8 kap. 34 §
plan- och bygglagen (positivt förhandsbesked), oaktat ett av
nämnden tidigare meddelat sådant tillstånd alltjämt var
gällande (2785-1991).............................. 527
10
Bostadsväsendet
1992/93:JO 1
Fråga om kvittning i samband med utbetalning av bostads-
bidrag (2246-1991) ............................... 532
Kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej
framgår vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet
(3918-1991)..................................... 535
Allmänna kommunalärenden
Fråga om kommunalråd, tillika kommunstyrelsens ordför-
ande, sökt att förmå kommunens revisorer att göra änd-
ringar i den för diarieföring hos kommunkansliet ingivna
revisionsberättelsen. Även fråga om hans agerande i övrigt i
samband med handlingens ingivande (2083-1991) ....... 537
Kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtel-
se av marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen
m.m. (2048-1991)................................ 539
Postkontroll. En olämplig metod för central kostnadsöver-
vakning hos kommun har inneburit, att kuvert till utgåen-
de postförsändelser från olika förvaltningar öppnats stick-
provsvis för att se om sorteringen på A-post (dyrare porto)
och B-post (billigare porto) varit ändamålsenlig (146-1992) 543
Olämplig uppläggning av beredskapsövning där vissa in-
vandrargrupper angivits som fientliga. Tillika fråga om
tillämpliga sekretessregler (3927-1990)................ 544
Överförmyndarnämnder och överförmyndare
Kritik mot en överförmyndarnämnd och en tingsrätt för
handläggningen av vissa frågor rörande ett godmanskap
m.m. (2738-1990)................................ 549
Kritik mot en överförmyndarnämnd med anledning av
underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder i ett förmyn-
derskapsärende (2980-1990) ........................ 555
Kritik mot en överförmyndarnämnd och en tingsrätt för
handläggningen av ett ärende om förvaltarskap (3938-1990) 560
Kritik mot en tingsrätt och en överförmyndarnämnd med
anledning av brister i tillsynen över god mans förvaltning
m.m. (3753-1991)................................ 564
Kritik mot en tingsrätt och en överförmyndarnämnd för
åtgärder och handläggning i samband med avvecklingen av
ett dödsbo (3867-1991) ............................ 574
Kritik mot en överförmyndare för handläggningen av ett
förmynderskapsärende (997-1992) ................... 577
11
Anställningsfrågor
Fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i
ett ärende om tillsättning av kommunal skolledartjänst
1992/93 :JO1
(1962-1991)..................................... 581
Fråga om arbetsförmedlares bisyssla såsom ordförande i
kommundelsnämnds sociala utskott kunde anses vara för-
troendeskadlig (1522-1991)......................... 582
Offentlighet och sekretess
Socialtjänst samt hälso- och sjukvård
Daghemspersonals yttrandefrihet (802-1991) ........... 586
I en kommun bildades en grupp med representanter från
flera olika myndigheter, bland andra socialförvaltningen,
för att samordna insatserna mot missbruket av narkotika.
Gruppen uppdrog åt en utomstående person att göra en
kartläggning av narkotikamissbruket i kommunen. Den
rapport som utredaren utarbetade har ansetts utgöra en till
socialförvaltningen inkommen och därmed allmän hand-
ling, när förvaltningens företrädare i samordningsgruppen
mottog rapporten, oaktat rapporten inte fårdigbehandlats i
samordningsgruppen (3777-1991).................... 589
Socialförvaltnings utlämnande av uppgift om kvinnas bo-
stadsadress (1178-1991) ............................ 591
Handläggning av frågor om utlämnande av allmänna hand-
lingar och om fullföljdshänvisning då faderskapsutredning
läggs ned (3661-1990)............................. 593
Frågor om rätt till insyn i egen socialakt och om "gamla"
uppgifter till ny akt (3230-1989)..................... 596
Fråga om en socialförvaltning ägt översända en anmälan
rörande en persons hälsotillstånd m.m. till en läkare samt
medta läkaren på ett hembesök hos den berörda personen
utan att kontakt först erhållits med denne. Förfarandet har
ifrågasatts från såväl sekretessynpunkt som med hänsyn till
principerna i socialtjänstlagen men har i visst fall godtagits.
Tillika fråga om sekretess för anmälare och utlämnande av
allmänna handlingar samt underrättelse om avskrivnings-
beslut m.m. (2130-1991)........................... 601
Dröjsmål med utlämnande av sjukjournaler (1686-1991) . . 607
Brott mot tystnadsplikt? Fråga bl.a. om sekretess enligt 7:1
sekretesslagen gällt för uppgift om patients vårdkostnad och
om det s.k. meddelarskyddet (3046-1991, 3154-1991)..... 608
Ifrågasatt brott mot tystnadsplikt (451-1992)............ 610
Användning av sekretesstämpel (134-1991)............. 613
12
Övriga områden
Åtal mot ledamot i övervakningsnämnd för brott mot
tystnadsplikt (780-1990) ........................... 615
Utlämnande av terminalutskrifter från inskrivningsregistret
(2094-1991)..................................... 619
Fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid tillsätt-
ning av tjänst som skolchef. Konsultmedverkan vid rekryte-
ringen utan reguljärt ansökningsförfarande (584-1991) .... 622
Fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommu-
nalt anställ ningsförfarande under konsultmedverkan
(3100-1991)..................................... 628
1992/93: JO 1
Fråga om behandlingen från offentlighetssynpunkt av ett
brev från en landshövding till en departementschef. Bl.a.
fråga om tillämpning av 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordning-
en och om iakttagande av registreringsskyldighet
(462-1992) ..................................... 634
Fråga om rutinerna för expediering av begärd kopia av
allmän handling inom arbetsmarknadsverket (2691-1991) . 638
Bilagor
Personalorganisationen............................ 640
Sakregister ..................................... 641
Summary in English ............................. 687
13
1992/93:JO1
Riksdagens ombudsmän överlämnar härmed enligt 11 § lagen med
instruktion för riksdagens ombudsmän ämbetsberättelse för tiden den
1 juli 1991-den 30 juni 1992.
Den 1 oktober 1991 trädde de av riksdagen beslutade förändringar i
kraft som innebar, att JO-delegationen avskaffades, och att dess uppgif-
ter övertogs av konstitutionsutskottet i dess helhet. Härav föranledda
ändringar i riksdagsordningen och instruktionen för riksdagens om-
budsmän redovisades i föregående års ämbetsberättelse.
Riksdagen beslöt den 24 april 1992 efter framställning från Hans
Ragnemalm, som av regeringen utnämnts att vara regeringsråd fr.o.m.
den 1 september 1992, att entlediga honom från uppdraget som
justitieombudsman från detta datum. Den 3 juni 1992 valde riksdagen
generaldirektören Stina Wahlström att vara justitieombudsman fr.o.m.
den 1 september 1992 till dess nytt val har genomförts under fjärde
året därefter.
En redogörelse för personalorganisationen under verksamhetsåret
finns i bilaga 1.
Arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition finns inta-
gen i ämbetsberättelsen 1988/89 s. 430 f.
Den sedan år 1970 i JO:s ämbetsberättelser intagna särskilda översik-
ten över justitieombudsmännens ställningstaganden i frågor avseende
gränserna för JO:s tillsynskompetens utgår fr.o.m. denna ämbetsberät-
telse. I den mån sådana frågor av mera allmänt eller principiellt
intresse aktualiseras i ärenden, kommer JO:s beslut att återges bland
övriga referat i ämbetsberättelsen.
15
1992/93:JO1
2.1 Totalstatistiken
Balanslaget
Ingående balans
Nya ärenden
Remisser och andra skrivelser från myndigheter
Klagomål och andra framställningar från enskilda
Initiativärenden med anledning av inspektioner
Initiativärenden på grund av tidningsartiklar m.m.
982
49
4 027
144
69 4 289
Summa balanserade och nya ärenden
Avgjorda ärenden 1.7.1991 - 30.6.1992
5 271
4 528
Utgående balans
743
Klago- och initiativ ärenden 1.7.1980 - 30.6.1992
|
År |
Klagoärenden |
Initiativärenden |
|
1980/81 |
3464 |
87 |
|
1981/82 |
3399 |
95 |
|
1982/83 |
3688 |
133 |
|
1983/84 |
3397 |
101 |
|
1984/85 |
3163 |
141 |
|
1985/86 |
3323 |
85 |
|
1986/87 |
2899 |
84 |
|
1987/88 |
2803 |
136 |
|
1988/89 |
2855 |
163 |
|
1989/90 |
3477 |
176 |
|
1990/91 |
3883 |
260 |
|
1991/92 |
4076 |
213 |
Under verksamhetsåret avgjordes 4 528 ärenden. Av dessa var 4 280
klagoärenden, 42 remisser samt 206 inspektions- och andra initiativ-
ärenden. Antalet oavgjorda ärenden vid verksamhetsårets utgång var
743, vilket innebär en minskning med 239 i förhållande till läget vid
utgången av närmast föregående verksamhetsår.
16
1992/93:JO1
Månadsöversikt över ärendena
|
Månad |
Nya |
Avgjorda |
Balans |
|
Juli |
297 |
280 |
999 |
|
Augusti |
313 |
392 |
920 |
|
September |
333 |
326 |
927 |
|
Oktober |
468 |
445 |
950 |
|
November |
374 |
381 |
943 |
|
December |
339 |
317 |
965 |
|
Januari |
339 |
466 |
838 |
|
Februari |
373 |
381 |
830 |
|
Mars |
425 |
467 |
788 |
|
April |
334 |
430 |
692 |
|
Maj |
325 |
250 |
767 |
|
Juni |
369 |
393 |
743 |
|
4 289 |
4 528 |
Antalet nya ärenden under perioden var 4 289, vilket är 146 fler än
under närmast föregående verksamhetsår. 213 av de nya ärendena var
inspektions- eller andra initiativärenden (47 färre än verksamhetsåret
1990/91). 49 ärenden var föranledda av remisser från riksdag och
departement. Antalet klagoärenden var 4 027, vilket är 185 fler än
under föregående verksamhetsår. Antalet anmälningsärenden har un-
der verksamhetsåret ökat med 5 %, på två år med 17 % och under den
senaste treårsperioden med 43 %.
Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1991 -den 30 juni
1992 avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena
|
Sakområde |
Avgjorda utan |
Erinran eller |
Åtal eller |
Förundersök- |
Framställning |
Summa |
|
Domstolsväsendet |
4 |
5 |
9 | |||
|
Åklagarväsendet |
2 |
2 |
4 | |||
|
Polisväsendet |
4 |
12 |
3 |
3 |
22 | |
|
Försvarsväsendet |
5 |
5 | ||||
|
Kriminalvård |
3 |
8 |
11 | |||
|
Socialtjänst |
10 |
11 |
21 | |||
|
Hälso- och sjukvård |
1 |
5 |
6 | |||
|
Exekutionsväsendet |
5 |
5 | ||||
|
Taxerings- och upp- | ||||||
|
bördsväsendet | ||||||
|
Länsstyrelserna |
1 |
4 |
5 | |||
|
Plan- och byggnads- | ||||||
|
väsendet |
2 |
31 |
33 | |||
|
Utlänningsärenden |
I |
12 |
13 | |||
|
Övriga förvaltnings- | ||||||
|
ärenden |
8 |
64 |
72 | |||
|
Summa ärenden |
34 |
164 |
3 |
5 |
206 |
17
2 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
1992/93 :JO1
Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1991-den 30 juni
1992 avgjorda klagoärendena
|
Sakområde |
Avvisn. eller |
Överläm- |
Avgjorda |
Erinran |
Atal eller |
Förunder- |
Framställ- Summa regeringen |
|
Qomstolsväsendet |
91 |
1 |
176 |
44 |
312 | ||
|
Åklagarväsendet |
48 |
5 |
137 |
10 |
200 | ||
|
Polisväsendet |
121 |
5 |
270 |
26 |
2 |
6 |
430 |
|
Försvarsväsendet |
21 |
6 |
10 |
37 | |||
|
Kriminalvård |
144 |
4 |
289 |
27 |
464 | ||
|
Socialtjänst |
125 |
101 |
379 |
94 |
699 | ||
|
Hälso- och sjukvård |
94 |
25 |
113 |
19 |
251 | ||
|
Allmän försäkring |
50 |
3 |
102 |
29 |
184 | ||
|
Arbetsmarknaden m.m. |
44 |
18 |
16 |
78 | |||
|
Plan- och bygg- | |||||||
|
nadsväsendet |
61 |
35 |
14 |
110 | |||
|
Exe k u t ions väse ndet |
48 |
48 |
11 |
107 | |||
|
Kommunal självstyrelse |
69 |
36 |
11 |
116 |
Väg- och kommunikations-
|
väsendena |
77 |
3 |
34 |
13 |
127 |
|
Taxerings- och uppbördsväs- |
73 |
83 |
24 |
180 | |
|
Utbildnings-, kultur- och |
59 |
72 |
32 |
163 | |
|
Jordbruks- och djurskydds- |
51 |
1 |
70 |
28 |
150 |
|
Utlänningsärenden |
47 |
1 |
85 |
20 |
153 |
|
Övriga länsstyrelse- |
8 |
6 |
2 |
16 | |
|
Tjänstemannaärenden |
69 |
1 |
35 |
14 |
119 |
|
Offentlighetsärenden |
43 |
1 |
57 |
53 1 |
155 |
|
Övriga förvaltn. ärenden |
54 |
1 |
26 |
14 |
95 |
Frågor utanför kompetensom -
|
rådet samt oklara yrkanden 131 |
131 | |||||
|
Summa ärenden 1 528 |
152 |
2 077 |
511 |
3 |
6 |
4 277 |
2.2 Besvarande av remisser
Riksdagens ombudsmän har besvarat 41 remisser från olika departe-
ment och en remiss från Socialstyrelsen.
ChefsJO Eklundh har yttrat sig till
1) Justitiedepartementet över en framställning från Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen om ändring av 10 kap. 7 § brottsbalken med
anledning av olovligt brukande av tillgripna fortskaffningsmedel
2) Justitiedepartementet över Domstolsverkets PM Ansvaret för dele-
gerade arbetsuppgifter vid tingsrätt
3) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1991:56) Ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning
m.m.
4) Justitiedepartementet över betänkandet (Ds 1991:78) Parallellin-
struktion - om tillgodoseendet av yttrandefri hetsintresset i vanliga
brottmål
5) Justitiedepartementet över en inom departementet utarbetad PM 1992/93:JO1
1991-12-18 om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar
m.m.
6) Justitiedepartementet över förslag från Justitiekanslern angående
prövning av ersättningsanspråk grundat på särskild rätt i förverkad
egendom
7) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:19) Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott
8) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:23) Handläggningen av brottmål efter rättspsykiatrisk undersök-
ning m.m.
9) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:24) Några brottsofferfrågor - utvidgad rätt till målsägandebiträde
och förbättrat rättsligt biträde till brottsoffer utomlands
10) Justitiedepartementet över en inom departementet utarbetad PM
om osann utsaga inför EFTA-domstolen m.m.
JO Norell Söderblom har yttrat sig till
1) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1991:18) Informa-
tionsstruktur för hälso- och sjukvården - en utvecklingsprocess
2) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1991:42) Aborterade
foster m.m.
3) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1991:46) Handikapp,
Välfärd, Rättvisa
4) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1991:70) Ombuds-
man för barn och ungdom
5) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1991:63) Tillsyn
över hälso- och sjukvården
6) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1992:18) Tvångsvård
i socialtjänsten - ansvar och innehåll
7) Socialstyrelsen över utkast till Allmänna råd om handläggning
och dokumentation inom socialtjänsten
JO Ragnemalm har yttrat sig till
1) Civildepartementet över LOA-utredningens delbetänkande (SOU
1991:29) Periodiska hälsoundersökningar i vissa statliga, kommunala
och landstingskommunala anställningar
2) Justitiedepartementet över datalagsutredningens delbetänkande
(SOU 1991:21) Personregistrering inom arbetsiivsforsknings- och mass-
medieområdena m.m.
3) Utbildningsdepartementet över betänkandet (SOU 1991:54) Skola
- skolbarnsomsorg, en helhet
4) Försvarsdepartementet över en av Överbefälhavaren utarbetad
PM med förslag till ändringar i lagen (1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän m.m.
5) Justitiedepartementet över Datainspektionens skrivelse till rege-
ringen 1991-12-05 med förslag till ändring i datalagen
6) Justitiedepartementet över Datalagsutredningens delbetänkande
(SOU 1991:62) Vissa särskilda frågor beträffande integritetsskyddet på
ADB-området
19
7) Miljö- och naturresursdepartementet över departementspromemo-
rian (Ds 1991:84) Plan- och byggnämnd - förslag om inrättande av en
särskild nämnd för överprövning i plan- och byggärenden m.m.
8) Justitiedepartementet över Regeringsrättens skrivelse 1991-12-20
med förslag till ändring av vissa domförhetsregler
9) Utbildningsdepartementet över betänkandena (SOU 1992:1) Fri-
het, Ansvar, Kompetens - Grundutbildningens villkor i högskolan
samt (Ds 1992:1) Fria universitet och högskolor
10) Utrikesdepartementets handelsavdelning över betänkandet (Ds
1992:14) EES-avtalets införlivande m.m.
11) Försvarsdepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:27) Undanförsel och förstöring
12) Försvarsdepartementet över en skrivelse från Överbefälhavaren
angående ett nytt militärt disciplinansvarssystem
JO Pennlöv har yttrat sig till
1) Justitiedepartementet över Riksskatteverkets rapport (RSV
1991:1) Riksskatteverkets översyn av utsökningsbalken
2) Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1991:45) På-
följdsffågor - frigjvning från anstalt m.m.
3) Justitiedepartementet över en framställning från Polismyndighe-
ten i Malmö och Kriminalvårdens regionmyndighet i Malmö om
omhändertagande av knivar och inbrottsverktyg m.m. från intagna i
kriminalvårdsanstalt
4) Kulturdepartementet över betänkandet (SOU 1991:75) Organise-
rad rasism
5) Kulturdepartementet över betänkandet (Ds 1991:82) EES-anpass-
ning av utlänningslagen och utlänningsförordningen
6) Justitiedepartementet över Domstolsverkets rapport (1991:8) Ut-
värdering av vissa delar av förmynderskapslagstiftningen
7) Justitiedepartementet över Riksskatteverkets hemställan
1991-09-19 om ändringar i delgivningslagen m.m.
8) Justitiedepartementet över Riksrevisionsverkets rapport (Fu
1991:10) Kriminalvårdens transportverksamhet
9) Kulturdepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:22) Regler och villkor för privatradio samt betänkandet (SOU
1991:108) Tekniskt utrymme för reklamfinansierad radio
10) Justitiedepartementet över en framställning från Sveriges advo-
katsamfund om ändring i rättegångsbalken och fastställelse av ändrad
lydelse av stadgarna för Advokatsamfundet
11) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:8) Häktades gemensamhet och kontakter med omvärlden
12) Justitiedepartementet över en inom departementet utarbetad PM
(april 1992) om villkorlig frigivning
13) Justitiedepartementet över en inom departementet utarbetad PM
(maj 1992) med förslag till ändring i utsökningsbalken.
1992/93:JO1
20
2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdagen 1992/93JO1
resp, regeringen m.m.
Ombudsmännen har under verksamhetsåret inte gjort någon framställ-
ning till riksdagen eller regeringen med stöd av 4 § instruktionen för
riksdagens ombudsmän.
ChefsJO Eklundh har överlämnat till
1) Justitiedepartementet ett beslut i anledning av anmälningar rö-
rande vissa förhållanden vid rättegången om mordet på statsminister
Olof Palme, se s. 26
2) Justitiedepartementet ett beslut i ett initiativärende angående
beslut om husrannsakan hos spelklubbar m.m., se s. 124
3) Justitiedepartementet ett beslut rörande utlämnande av terminal-
utskrifter från inskrivningsregistret, i vilket aktualiserades frågan om
ett behov av förtydligande av föreskriften i 2 § andra stycket förord-
ningen om statliga myndigheters serviceskyldighet, se s. 619
JO Norell Söderblom har överlämnat till
1) Justitiedepartementet ett beslut i vilket uppmärksammats in-
skränkningar - på grund av sekretess hos socialmyndighet - i den
enskildes rätt att få fullständig insyn i sina egna förhållanden
2) Justitie- och Socialdepartementen ett beslut rörande brister i
tillgodoseendet av vissa patienters behov av vård på specialsjukhus
enligt omsorgslagen
3) Socialdepartementet ett beslut i vilket aktualiserats frågor om
sociala myndigheters ansvar för en tvåårig flickas död till följd av
misshandel
4) Socialdepartementet ett beslut rörande avgifter för boende i
gruppbostäder för vuxna
JO Ragnemalm har överlämnat till
1) Justitiedepartementet ett beslut rörande husrannsakan hos en
bank, i vilket aktualiserats frågor rörande oklarheter och ofullständig-
heter i den rättsliga regleringen i 28 kap. RB, se s. 143
2) Justitiedepartementet ett beslut rörande utlämnande till Polisen
av ett hemligt telefonnummer, i vilket uppmärksammats svårigheter
vid tillämpningen av 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen, se s. 516
JO Pennlöv har överlämnat till
Justitiedepartementet ett beslut i ett ärende rörande riktlinjer för
besök hos i kriminalvårdsanstalt intagen hivsmittad/aidssjuk person, se
s. 207
2.4 Atal, anmälningar om vidtagande av disciplinär åtgärd
samt överlämnande av klagomål till annan myndighet
Under verksamhetsåret har åtal väckts mot
1) Två polisinspektörer och en polisassistent för tjänstefel (medta-
gande till förhör m.m.)
2) En kommissarie för tjänstefel (ett ingripande med anledning av
påstådd skottlossning)
21
3) En ledamot av en övervakningsnämnd för brott mot tystnadsplikt
4) En kriminalinspektör för tjänstefel (medtagande till förhör) och
en polisinspektör för osant intygande
5) En f.d. chefsåklagare för tjänstefel (utlämnande av allmän hand-
ling)
6) En polisinspektör för tjänstefel (medtagande till förhör) och
undertryckande av urkund
7) En rådman för tjänstefel (förordnande i dom rörande förverkande
av villkorligt medgiven frihet)
8) En polisinspektör för tjänstefel (beslut att ett frihetsberövande
enligt 13 § poiislagen skulle bestå trots avsaknad av lagliga förutsätt-
ningar för omhändertagandet)
9) En personalhandläggare vid Statens invandrarverk för tjänstefel
(dröjsmål med handläggningen av ett ärende rörande utlämnande av
allmän handling)
10) En tf. avdelningschef vid kommunal socialförvaltning för för-
vanskning av urkund alternativt tjänstefel.
Anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd har gjorts till
1) Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd mot två kriminalin-
spektörer för tjänsteförseelse (tillvägagångssätt vid utredning m.m.)
2) Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd mot två polisassistenter
för tjänsteförseelse (otillbörliga uttalanden i samband med polisingri-
pande m.m.)
Med stöd av 18 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens
ombudsmän har klagomål i 153 fall lämnats över till annan myndighet
för prövning och avgörande.
2.5 Inspektionsverksamheten
ChefsJO Eklundh har inspekterat Nacka tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Karlskrona tingsrätt, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndig-
heten i Karlskrona, Polismyndigheten i Stockholm (narkotikaroteln),
Polismyndigheten i Stockholm (arrestlokalerna) samt Polismyndighe-
ten i Karlskrona. Han har vidare avlagt besök vid Rikspolisstyrelsens
helikopterbas i Barkarby, Järfälla, samt vid Kustbevakningen i Karls-
hamn. Inspektioner och besök har omfattat 12 dagar.
JO Norell Söderblom har inspekterat Helsingborgs socialförvaltning,
psykiatriska kliniken vid Sankta Maria sjukhus i Helsingborg, social-
förvaltningarna i Gävle och Karlstads kommuner samt psykiatriska
kliniken vid lasarettet i Karlstad. Inspektionerna har omfattat 11 dagar.
JO Ragnemalm har inspekterat Gotlands militärkommando MKG
(Gotlands regemente P 18, Gotlands artilleriregemente A 7 och Got-
lands luftvärnsbataljon Lv 2), Dalregementet I 13/Fo 53, Länsrätten i
Gotlands län, Länsstyrelserna i Gotlands och Kopparbergs län, länsar-
betsnämnden i Gotlands län, Yrkesinspektionen i Falu distrikt, Hög-
skolan i Falun/Borlänge, byggnadsnämnden och miljö- och hälso-
skyddsnämnden i Gotlands kommun samt byggnadsnämnden, miljö-
1992/93: JO 1
22
nämnden och skolstyrelsen i Falu kommun. JO Ragnemalm har också
besökt Statens skolverk för information om dess tillsynsverksamhet.
Inspektionerna har omfattat 10 dagar och besöket en dag.
JO Pennlöv har inspekterat kriminalvårdsanstalten Kristianstad-Cent-
rum, kriminalvårdsanstalten Kristianstad, kriminalvårdsanstalten Kal-
mar, kriminalvårdsanstaiterna Hinseberg och Båtshagen, kriminal-
vårdsanstalten Håga, häktet i Kristianstad, frivårdsmyndigheten och
övervakningsnämnden i Kristianstad, Stockholms läns allmänna för-
säkringskassa (lokalkontoret i Björkhagen), Västerbottens läns allmän-
na försäkringskassa (lokalkontoren i Umeå och Skellefteå), Kronofog-
demyndigheten i Älvsborgs län, Kronofogdemyndigheten i Väster-
bottens län, Överförmyndaren i Upplands Väsby samt överförmyndar-
nämnden i Göteborg. Han har vidare besökt kriminalvårdsanstalten
Hall. Inspektioner och besök har omfattat 19 dagar.
2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott m.m.
Justitieombudsmännen informerade den 12 november 1991 konstitu-
tionsutskottet om innehållet i ämbetsberättelsen 1991/92. Den 11
februari 1992 besökte konstitutionsutskottet JO-ämbetet, varvid olika
aspekter på tillsynsverksamheten och ombudsmännens internationella
kontakter diskuterades; utskottets ledamöter informerades också av
ombudsmännen om verksamheten i stort.
Två tjänstemän vid konstitutionsutskottets kansli besökte ombuds-
mannaexpeditionen den 31 oktober 1991 och orienterade sig om
arbetsläget.
Vid informella kontakter mellan ombudsmännen och företrädare
för konstitutionsutskottet, främst dess presidium, har dessutom vissa
angelägenheter diskuterats.
2.7 Justitieombudsmännens deltagande i konferenser och
seminarier m.m. inom Sverige
ChefcJO Eklundh deltog den 25-26 oktober 1991 i Domarförbundets
årsmöte i Sundsvall. Vidare föreläste han den 3 december 1991 vid
Juristernas arbetsmarknadsdagar i Lund samt höll ett föredrag den 4
december 1991 vid en sammankomst anordnad av Juridiska förening-
en vid Uppsala universitet. ChefcJO Eklundh har också medverkat i av
Riksåklagaren anordnade åklagarkurser den 17 oktober 1991 samt den
9-10 april 1992. Han har föreläst vid Polishögskolan den 29 oktober
1991 samt den 8 och 25 mars och den 7 april 1992.
JO Norell Söderblom har med egna anföranden deltagit i av Svens-
ka kommunförbundet anordnade konferenser i Sundsvall, Lund och
Stockholm den 8 och 15 oktober 1991 resp, den 12 maj 1992. Vid en
av riksdagens socialutskott den 3 december 1991 anordnad hearing
lämnade JO Norell Söderblom en redogörelse för granskningsverksam-
heten avseende socialtjänsten. Hon har vidare den 5 maj 1992 hållit
föredrag över ämriet "JO:s tillsyn över hälso- och sjukvården" vid
1992/93: JO 1
23
Socialstyrelsens studiedag för de regionala tillsynsenheterna. JO Norell
Söderblom har även medverkat vid av riksdagen anordnade utbild-
ningsdagar över ämnet "riksdagens kontrollmakt".
JO Pennlöv deltog den 5 maj 1992 i en sammankomst i Lund,
anordnad av Raoul Wallenbergstiftelsen. Han höll då ett föredrag om
JO-ämbetet.
ChefsJO Eklundh, JO Norell Söderblom och JO Pennlöv deltog den
18-20 september 1991 i ett nordiskt JO-möte i Helsingfors.
ChefsJO Eklundh besökte Nederländerna den 4-8 november 1991,
varvid han bl.a. hade ett möte med Nederländernas JO samt föreläste
vid universiteten i Leiden, Utrecht, Tilburg och Groningen. Den
11-15 november 1991 besökte chefsJO Eklundh Mexico för deltagande
i konferensen "The Experience of the Ombudsman Today", anordnad
av den mexikanska kommittén för mänskliga rättigheter. ChefcJO
Eklundh besökte ånyo Nederländerna den 28-30 januari 1992 för att
delta i ett symposium i Haag över ämnet "The Impact of the Work of
the Ombudsman", anordnat med anledning av det nederländska JO-
ämbetets tioårsjubileum. Den 9-25 maj 1992 besökte chefsJO Eklundh
Singapore, Malaysia och Japan; han höll föreläsningar om JO-ämbetet
och deltog i diskussioner hos olika myndigheter, kommittéer och
universitet i de tre länderna.
JO Norell Söderblom besökte i september 1991 Lettland tillsam-
mans med ett antal befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen.
Linder besöket diskuterades bl.a. konstitutionella frågor med företräda-
re för parlament, regering och förvaltning. Under tiden den 25-28 maj
1992 deltog JO Norell Söderblom i ett seminarium i Albanien, anord-
nat av Helsingforskommittén och Sverige-Albanien-föreningen.
JO Ragnemalm och JO Pennlöv har den 7-9 november 1991
deltagit i den av Europarådet anordnade "3rd Round Tabie with
European Ombudsmen" i Florens. Den 26-30 maj 1992 deltog de först
i ett europeiskt ombudsmannamöte och sedan i en "Conference of
Ombudsmen and other similar organizations in defence of the human
rights in the CSCE countries" i Madrid; i den senare konferensen
deltog även JO Norell Söderblom.
JO Ragnemalm har den 22-24 augusti 1991 deltagit i Nordiska
administrativa förbundets allmänna möte i Aalborg och därvid hållit
föredrag över ämnet "Avbyråkratisering, decentralisering - rättslös-
het?" Som ledamot av den Europeiska kommissionen för demokrati
genom lag har han deltagit i sammanträden i Venedig den 13-14
september 1991 samt den 7-8 februari och den 8-9 maj 1992. Den
27-30 oktober 1991 ingick han i en expertgrupp, som på europarådets
uppdrag besökte Tallinn för överläggningar rörande en ny estnisk
grundlag. Vid ett av Europarådet den 12 september 1991 anordnat
seminarium för representanter för de nya demokratierna i Ost- och
Centraleuropa talade JO Ragnemalm över ämnet "The Ombudsman";
1992/93: JO 1
24
han behandlade samma ämne i ett föredrag den 8 oktober 1991 för
deltagarna i ett möte i Stockholm med European Law Students’
Association.
Ämbetet besöktes den 23 september 1991 av en grupp domare från
Mozambiques högsta domstol, den 7 november av en flerpartidelega-
tion från Tanzania, ledd av professor Haroub Othman, den 21 novem-
ber av en delegation från Jordanien under ledning av Mr. Abdullah
Elayan, den 19 mars 1992 av en forskargrupp från The Chinese
Academy of Social Sciences i Peking och den 8 maj av en delegation
från Bulgariens parlament, ledd av bitr, professorn Emilia Drumova.
Vidare har ämbetet mottagit besök av den israeliska domaren Miriam
Ben-Porat, Public Complaints Commissioner i Jerusalem, ambassadör
Rosario Green, Executive Secretary of the National Human Rights
Commission i Mexico, Mr. T. Shigemitsu, representant för stadsstyrel-
sen i Fuoka, Japan, Mr. Jamil Haider Shah från Pakistans ombuds-
mannainstitution Wafaqi Mohtasib, Mr. Nikolaj Arzjannikov, People’s
Deputy i Moskva, Ryssland, Dr. Laszlö Majtényi från den ungerska
författningsdomstolen samt Mr. Luis Humberto Guzman, representant
för finans- och ekonomiutskottet i Nicaraguas parlament. Härutöver
har besök vid ämbetet avlagts av vetenskapsmän och studerande från
Tyskland, Frankrike, Jugoslavien, Venezuela och Japan.
Stockholm i november 1992
Claes Eklundh Gunnel Norell Söderblom
Jan Pennlöv Stina Wahlström
/Kjell Swanström
1992/93: JO 1
25
1992/93:JO1
Domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än
rätten och direktsändning i radio under rättegången
om mordet på statsminister Olof Palme; även allmän-
hetens tillträde till förhandlingarna
(Dnr 1486-1989 m.fl.)
ChefsJO Eklundh anförde i ett beslut den 20 december 1991 följande.
1 Inledning
Vid Stockholms tingsrätt hölls under tiden den 5 juni—10 juli 1989
huvudförhandling i målet riksåklagaren mot Christer Pettersson angå-
ende ansvar för mord m.m. Åtalet avsåg mordet på statsminister Olof
Palme. I dom den 27 juli 1989 dömde tingsrätten Christer Pettersson
för mord och framkallande av fara för annan till fängelse på livstid.
Rättens två lagfarna ledamöter var skiljaktiga och lämnade åtalet utan
bifall.
Sedan domen överklagats, höll Svea hovrätt huvudförhandling i
målet under tiden den 12 september—9 oktober 1989. Genom en
enhällig dom den 2 november 1989 frikände hovrätten Christer Pet-
tersson. Domen har vunnit laga kraft.
Båda huvudförhandlingarna hölls i Stockholms tingsrätts lokaler i
rådhuset i den s.k. säker hetssalen. I salen hade man berett plats för ca
50 företrädare för massmedierna och sex åhörare från allmänheten.
Under tingsrättsförhandlingen skedde överföring av ljud och bild till
en angränsande sessionssal, sal 13, i vilken ca 70 massmedierepresen-
tanter bereddes plats. Någon bestående videoinspelning gjordes inte.
För bildöverföringen svarade ITV-gruppen vid polismyndigheten i
Stockholm. Ljudöverföringen gjordes av Sveriges Radio, som hade
inspelningsutrustning installerad i säkerhetssalen med möjlighet att
direktsända förhandlingarna. Det upptagna ljudet (s.k. clean sound)
ställdes till förfogande även för andra intresserade massmedieföretag.
26
2 Ljudupptagning och direktsändning i radio
2.1 Domstolarnas beslut
Under förhandlingen i Stockholms tingsrätt meddelades flera olika
beslut avseende rätten till ljudupptagning m.m. I förväg hade tingsrät-
ten, i samband med ett beslut att säkerhetskontroll skulle äga rum,
beslutat att endast representanter för massmedieföretag fick föra in
ljudupptagningsutrustning i säker hetssalen.
Det första vittne som skulle höras, Ulf S., tillkännagav genom
åklagaren att han inte ville yttra sig i målet om förhöret med honom
direktutsändes i radio. Ulf S. hemställde därför att sändningen skulle
brytas. Tingsrätten fattade med anledning härav följande beslut.
Med hänsyn till att den upptagning av ljud som Sveriges Radio gör i
rättssalen medelst en särskilt installerad anordning är till men för
utredningen i den mån denna avser vittnesförhöret med Ulf S. förbju-
der tingsrätten denna upptagning av Sveriges Radio under förhöret
med S.
Också det andra vittnet, Sigvard C., hemställde att direktsändning av
förhöret med honom inte skulle medges. Tingsrätten fattade därefter
ett beslut av följande innehåll.
Med hänsyn till att den upptagning av ljud som Sveriges Radio gör i
rättssalen för direktutsändning är till men för utredningen i den mån
denna avser vittnesförhöret med Sigvard C. förbjuder tingsrätten att
Sveriges Radios upptagning av förhöret med C används innan förhöret
med honom är avslutat.
1 samband med därefter följande vittnesförhör fattade tingsrätten ytter-
ligare 20 beslut av samma innebörd.
Inför målsägandeförhöret med Lisbeth Palme förordnade tingsrätten
att ljud- och bildöverföringen till sal 13 skulle avbrytas samt förbjöd
all utsändning av ljud från rättssalen. Rättens ordförande, lagmannen
Carl-Anton Spak, beslutade i anslutning härtill att kontroll skulle
företas genom tingsrättens försorg av att det inte i tingssalen fördes in
något slag av tekniska anordningar. Detta beslut återkallades emellertid
sedan Carl-Anton Spak kommit till den uppfattningen att det inte
fanns laglig möjlighet att besluta om visitation av åhörare i syfte att
säkerställa att tekniska anordningar inte fördes in i rättssalen. Istället
förordnades att det i samband med den visitation som genomfördes
enligt lagen om säkerhetskontroll på annat sätt skulle kontrolleras att
tekniska anordningar inte togs med in.
Under förhören med den tilltalade och övriga 20 vittnen förekom
inga inskränkningar avseende ljudupptagning eller direktsändning.
Svea hovrätt meddelade den 7 september 1989, innan huvudförhand-
lingen där hade påbörjats, ett beslut i vilket annan ljudupptagning av
förhör med den tilltalade, målsägande och vittnen än rättens egen
förbjöds. Inför vissa vittnesförhör förklarade hovrätten sedan att dessa
inte skulle omfattas av det generella beslutet.
1992/93:JO1
27
2.2 Anmälningar till JO
Birgitta Adde och Ylva Häckner-Gille m.fl. har ifrågasatt om inte
Stockholms tingsrätt genom att tillåta radioutsändning i den utsträck-
ning som skedde satte regeln i 36 kap. 9 § rättegångsbalken (RB), att
vittne inte utan särskilda skäl får närvara vid huvudförhandlingen
innan det egna vittnesförhöret ägt rum, ur spel. Ylva Häckner-Gille
m.fl. har vidare ställt frågan om domstolen måste tillåta eller inte har
rätt att förbjuda radioutsändning.
Pertti Poutiainen, Sveriges Riksradio AB och Fritz G. Pettersson har
anmält Svea hovrätt för beslutet att inte tillåta bandupptagning av
annan än rätten. Sveriges Riksradio har anfört bl.a. att hovrätten på ett
oklart sätt likställt ljudupptagning med direktsändning och förbjudit
radio och TV att sända direkt vilket innebär ett brott mot censurförbu-
det i radiolagen samt att hovrätten genom att fetta ett beslut före
rättegången gett bestämmelsen i 5 kap. 9 § RB större räckvidd än som
varit avsett. Sveriges Riksradio har i sistnämnda hänseende bl.a. fram-
hållit att ett beslut med stöd av nämnda bestämmelse får fattas först
sedan den som skall höras uttalat sin mening.
2.3 Utredningen
Från Stockholms tingsrätt har yttrande begärts om vilka överväganden
som låg bakom tingsrättens olika beslut om införande av Ijudupptag-
ningsutrustning i rättssalen och ljudupptagning m.m. samt om möjlig-
heten för rätten att förordna om användandet av ljudupptagning för
radiosändning.
Stockholms tingsrätt har avgett yttrande genom Carl-Anton Spak
och chefsrådmannen Mikael af Geijerstam, den andre av rättens lagfar-
na ledamöter under huvudförhandlingen. Yttrandet kan sammanfattas
enligt följande.
Beslutet om säkerhetskontroll fattades av Mikael af Geijerstam. Från
polisens sida anmäldes, troligen till tingsrättens säkerhetschef, att man
önskade att tingsrätten i ett skriftligt beslut angav vilka regler som
skulle gälla i fråga om införande av foto- och Ijudupptagningsutrust-
ning. Syftet med detta var att underlätta polisens arbete vid säkerhets-
kontrollen. Det torde ha varit så att polisen litade på de journalister
som tingsrätten skulle ge rätt att närvara, medan behov ansågs föreligga
att göra en noggrann kontroll av utrustning som andra åhörare ville
föra in i rättssalen. Skälet härtill var att det tidigare visat sig att
exempelvis terrorister hade dolt sprängämnen i teknisk utrustning.
Carl-Anton Spak har uppgett att han har ett minne av att han talade
med Mikael af Geijerstam om polisens önskemål. Hur det gått till i
detalj har inte kunnat utredas. Carl-Anton Spak och Mikael af Geijer-
stam tar gemensamt på sig ansvaret för beslutet. I efterhand inser de att
det saknas stöd i lag för att helt allmänt sett i förväg förbjuda att
åhörare tar in ljudupptagningsutrustning i en rättssal. När det gäller
beslutet inför förhöret med Lisbeth Palme anser tingsrätten att det var
felaktigt att tillåta kroppsvisitation för eftersökande av teknisk appara-
tur. Detta beslut återkallades också. Det anmärks att tingsrättens majo-
1992/93 :JO1
ritet hade fått uppfattningen att Lisbeth Palme skulle ha vägrat att alls
yttra sig om det inte genom tingsrättens försorg på något sätt kontrolle-
rades att utrustning för bandupptagning eller Ijudutsändning, t.ex.
trådlös telefon, inte infördes i rättssalen.
Tingsrättens allmänna inställning till frågan om direktsändning i
radio av en domstolsförhandling framgår av bilaga A till huvudför-
handlingsprotokollet. Enligt tingsrättens uppfattning är direktsändning
i princip tillåten såvida inte själva upptagningssättet är störande. Om
det emellertid skulle visa sig att en målsägande eller ett vittne anser sig
bli så störd av pågående direktsändning att han eller hon inte vill eller
kan uttala sig, far tingsrätten ta ställning i det enskilda fallet till vilka
åtgärder som måste företas i syfte att tillgodose utredningskraven.
Omedelbart efter förhöret med Ulf S. begärde Sveriges Radio att få
lyssna på bandet. Redaktionschefen Erik Fichtelius meddelade att
kvaliteten på tingsrättens inspelning var så dålig att den inte gick att
använda för radioutsändning. Han upplyste att tingsrättens beslut tol-
kats så att man väl själv spelat in förhöret men inte tänkt använda
inspelningen utan tingsrättens tillstånd.
Beslutet rörande förhöret med Sigvard C. och de andra likalydande
besluten grundade sig på att vittnena inte ville att direktsändning i
radio skulle ske. Varje vittne torde av åklagare respektive försvarare
före förhöret ha underrättats om rättens inställning till förhandlingsof-
fentligheten och då bl.a. om att rättens egen inspelning på begäran
skulle släppas snarast efter förhöret.
Tingsrätten har beträffande vittnen fattat beslut av olika karaktär
som varit grundade på rättens mening om vad som var lämpligt av
utredningsskäl. Vittnet Ulf S. uppträdde på ett mycket ovanligt sätt och
gav uttryck för stor nervositet. I fråga om de övriga vittnen som
begärde inskränkning i rätten till radioutsändning fann sig rätten inte
behöva göra några närmare efterforskningar om hur de kände sig. De
flesta syntes vara mycket präglade av stundens allvar. Med hänsyn till
att dessa vittnen endast begärde att direktsändning av deras utsagor inte
skulle äga rum fann sig rätten böra bifalla deras framställning.
På grundval av Lisbeth Palmes skrivelse gjorde tingsrättens majoritet
den bedömningen att det av utredningsskäl var nödvändigt att förbjuda
inspelning av ljud från förhöret. Skälen framgår av tingsrättens beslut.
Från Svea hovrätt har yttrande begärts rörande beslutet att förbjuda
ljudupptagning, särskilt i de avseenden som framgår av anmälan från
Sveriges Riksradio.
Svea hovrätt har, i samma sammansättning som under huvudför-
handlingen (anm. hovrättspresidenten Birgitta Blom, hovrättslagman-
nen Lennart Groll, hovrättsrådet Olof Bremberg, hovrättsassessorn
Per-Anders Broqvist samt nämnd), avgett ett yttrande som kan sam-
manfattas enligt följande. Härvid har sådant som direkt framgår av
hovrättens beslut uteslutits.
I den intressekonflikt som förelåg måste intresset av att målet blev
utrett på bästa möjliga sätt ta över de intressen som kunde anföras till
stöd för rätten för envar, inklusive radioföretag, att fonetiskt ta upp
1992/93:JO1
förhörsutsagorna. Det vore ytterligt otillfredsställande om domstolen 1992/93:JO1
skulle tvingas avgöra målet på grundval av bristfällig utredning enbart
för att tillgodose önskemål om fonetisk upptagning. Allmänhetens
intresse av en bred information kunde under alla förhållanden antas
bli väl tillgodosett genom fortlöpande referat i press, radio och TV. Av
avgörande betydelse för hovrättens ställningstagande var vidare det
syfte som bär upp bestämmelsen i 36 kap. 9 § RB. Risken för
påverkan är särskilt påtaglig genom den autenticitet som en fonetisk
upptagning förmedlar jämfört med ett referat av en utsaga.
Av lagtextens lydelse i 5 kap. 9 § RB framgår inte att sådan
ljudupptagning som företas av radioföretag har undantagits från för-
budsmöjligheten. Frågan om direktsändning i radio och TV har läm-
nats utanför lagregleringen med motiveringen att en möjlighet att
förbjuda direktsändning av hänsyn till utredningen i ett mål skulle få
ringa praktisk betydelse. Den situation som hovrätten ställdes inför
genom att radioföretag förklarade sig vilja sända hade således inte
förutsetts av lagstiftaren. Det var domstolens skyldighet att se till att
rättegången kunde försiggå under förhållanden som garanterade att de
berättelser som avgavs blev såvitt möjligt opåverkade av yttre omstän-
digheter. Detta ledde hovrätten till ställningstagandet att förbjuda ljud-
upptagning av annan än domstolen själv, vilket omfattade även radio-
företag. Hovrättens beslut innefattade däremot inte något ställningsta-
gande i strid mot 8 § radiolagen. Hovrätten ansåg det viktigt att
tillkännage sin inställning i förväg, inte minst för att radions företräda-
re och övriga representanter för massmedierna skulle kunna planera
sin bevakning av rättegången.
Lisbeth Palmes önskemål om att någon ljudupptagning inte skulle
äga rum framstod närmast som betingat av att hon ville försäkra sig
om att hennes röst inte på något sätt skulle upptas fonetiskt för att
kunna användas i framtiden, t.ex. genom upprepat återgivande i radio
eller TV. Hennes framställning var först att bedöma enligt 5 kap. 9 §
RB. Enligt hovrättens mening kunde en upptagning av hennes röst på
fonetisk väg så besvära henne att det vore till men för utredningen.
Lisbeth Palmes framställning och hovrättens bedömning av denna kom
att ingå i underlaget för förbudet mot annan ljudupptagning än hovrät-
tens egen.
Sveriges Riksradio har yttrat sig över Svea hovrätts remissvar.
2.4 Den rättsliga regleringen
Före en förhandling far, enligt 1 § lagen (1981:1064) om säkerhetskon-
troll vid domstolsförhandlingar, säkerhetskontroll äga rum om det till
följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med
en domstolsförhandling kan komma att förövas brott som innebär en
allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande
förstörelse av egendom. Sådan kontroll får enligt 5 § innefatta kropps-
visitation för eftersökande av bl.a. vapen.
I 5 kap. 9 § RB föreskrivs att det ankommer på rättens ordförande
att upprätthålla ordningen under rättens sammanträden och meddela
30
de föreskrifter som behövs. Ordföranden får utvisa den som stör
förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också
begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel. Rätten får
förbjuda ljudupptagning i vissa fall, och det är alltid förbjudet att
fotografera i rättssalen.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen (RF) skall dom-
stolsförhandlingar vara offentliga. Denna offentlighetsprincip, som syf-
tar till att skapa förtroende för domstolsväsendet genom att möjliggöra
för allmänheten att få insyn i domstolarnas rättskipande verksamhet,
är en av grundstenarna i den svenska rättegångsordningen. Regerings-
formen gör det möjligt att begränsa principen om förhandlingsoffent-
lighet genom lag (2 kap. 12 § första stycket). Sådana begränsningar får
emellertid aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett dem och de får inte heller sträcka sig så
långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar. Av hävd kräver begränsningar av förhand-
lingsoffentligheten mycket starka skäl.
Det har ansetts följa av principen om förhandlingsoffentlighet att
privata ljudupptagningar under domstolsförhandlingar i princip är
tillåtna. En sådan upptagning kunde före den 1 juli 1980 förbjudas
endast om upptagningssättet var störande ur ren ordningssynpunkt.
Denna möjlighet att förbjuda ljudupptagningar ansågs följa av ordfö-
randens rätt att meddela föreskrifter för att upprätthålla ordningen i
rättssalen. Sedan den 1 juli 1980 gäller emellertid enligt 5 kap. 9 § RB,
att rätten får förbjuda att någon annan tar upp förhör på fonetisk väg,
om det kan antas att upptagningen så besvärar den som hörs att det
blir till men för utredningen. Skälet till införandet av denna regel var
att det ansågs föreligga ett faktiskt behov av att kunna inskränka
enskildas rätt att göra ljudupptagningar med hänsyn till förhandlingens
syfte att vinna utredning i den sak som var föremål för rättegång.
Föredragande departementschefen pekade i detta sammanhang bl.a. på
den menliga inverkan på en förhörspersons förmåga och vilja att avge
en klar och spontan berättelse som kan följa av vetskapen om att
utsagan kan komma att återges t.ex. i radio (prop. 1979/80:87 s. 9).
I lagstiftningsärendet berördes frågan om direktsändningar i radio
och TV på följande sätt: "Den nu förordade regeln ger möjlighet att
förbjuda upptagningar med bandspelare och liknande apparatur. Det
kan diskuteras om förbudsmöjligheten bör utsträckas att gälla även
direktsändningar i radio eller TV. Med hänsyn till den ringa praktiska
betydelse en sådan möjlighet skulle få anser jag övervägande skäl tala
för att sådana sändningar bör falla utanför regleringen. Av samma skäl
bör också andra direktöverföringar till allmänheten lämnas åsido i
detta sammanhang." (a. prop. s. 9 f.)
Enligt 8 § första stycket radiolagen (1966:755) får myndigheter och
andra organ inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning
av radiosändningars innehåll och inte heller förbjuda en radiosändning
på grund av dess innehåll.
1992/93: JO 1
31
2.5 Bedömning
2.5.1 Förbuden att föra in teknisk utrustning i rättssalen
Stockholms tingsrätt har vid två tillfällen fattat beslut om förbud att i
rättssalen införa teknisk utrustning för bild- eller ljudupptagning. Det
första beslutet riktade sig enbart mot sådana åhörare som inte var
knutna till massmedierna. Det andra beslutet fattades inför målsägan-
deförhöret och gällde för alla åhörare.
Rättens ordförande har enligt 5 kap. 9 § RB möjlighet att meddela
de föreskifter som behövs för att upprätthålla ordningen under en
förhandling. Detta får anses innebära att ordföranden, om förbud mot
ljudupptagning har fattats, också har rätt att meddela föreskrifter i
syfte att förhindra att förbudet överträds. En sådan föreskrift kan t.ex.
vara att all ljudupptagningsutrustning måste lämnas utanför rättssalen.
Tingsrättens första beslut fattades emellertid innan huvudförhand-
lingen hade inletts och därmed också innan rätten på grund av något
framställt yrkande eller av annat skäl hade anledning att ta ställning
till om ljudupptagning skulle vara tillåten eller inte. Beslutet var
således felaktigt, något som tingsrätten också har medgett.
Inför målsägandeförhöret var situationen en annan. Tingsrätten hade
då med stöd av 5 kap. 9 § RB meddelat ett beslut att ljudupptagning
skulle vara förbjuden. Någon anledning till erinran av det slag som
nyss nämnts mot det andra beslutet finns således inte. Som tingsrätten
själv anfört fanns det emellertid inte lagstöd för att också tillåta polisen
att genomföra kroppsvisitation för att säkerställa att tekniska anord-
ningar inte fördes in i rättssalen. Den tidigare nämnda bestämmelsen
om kroppsvisitation i lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhand-
lingar har till syfte att förebygga bl.a. våldshandlingar. De föremål som
eftersöks vid en kontroll av detta slag är sådana som kan komma till
användning i det sammanhanget. Att utnyttja en tvångsåtgärd för ett
annat syfte än lagstiftaren avsett strider mot ändamålsprincipen som
anses gälla i fråga om alla slags tvångsmedel (Gullnäs m.fl. Rättegångs-
balken 23:56 med hänvisningar). Om det å andra sidan vid en lagenlig
kroppsvisitation inför en förhandling, där ljudupptagning och införan-
det av utrustning för ljudupptagning förbjudits, upptäcks sådan utrust-
ning, torde det vara möjligt att vägra utrustningens innehavare tillträde
till rättssalen om utrustningen inte lämnas utanför denna. Eftersom
tingsrättens beslut om kroppsvisitation återkallades innan det hade
verkställts, lämnar jag frågan med dessa uttalanden.
2.5.2 Besluten om förbud mot ljudupptagning
Rättegången om mordet på Olof Palme är en av vår tids mest upp-
märksammade. Direktsändningar i radio av domstolsförhandlingar
hade visserligen förekommit dessförinnan, men frågan kom under
denna rättegång att tilldra sig ett helt annat intresse än vid tidigare
tillfällen. Sveriges Riksradio installerade i förväg sändningsutrustning i
säkerhetssalen, och direktsändning skedde redan första dagen av hu-
vudförhandlingen vid Stockholms tingsrätt. Denna dag inleddes och
1992/93: JO 1
32
direktsändes förhöret med den tilltalade. I den efterföljande debatten
har åsikterna brutits om vad som var tillåtet eller otillåtet, lämpligt
eller olämpligt i fråga om direktsändningen.
Den centrala rättsliga frågan i sammanhanget är om bestämmelsen i
5 kap. 9 § RB om domstolens rätt att förbjuda upptagning av förhör
på fonetisk väg också ger den rätt att besluta i frågan om förhör far
direktsändas i radio eller ej. Stockholms tingsrätt har, som framgått,
ansett sig fri att i det enskilda fallet ta ställning till vilka åtgärder som
krävts för att utredningen inte skulle skadas. Med detta som utgångs-
punkt har tingsrätten vid ett tillfälle förbjudit Sveriges Radio att ta upp
ljud samt inför ett stort antal vittnesförhör uttalat sig om när en
ljudupptagning tidigast fitt användas. Inför målsägandeförhöret förbjöd
tingsrätten på samma grund all utsändning av ljud från rättssalen. Svea
hovrätt har ansett att ljudupptagning av ett radioföretag för direktsänd-
ning inte har undantagits från förbudsmöjligheten och har med denna
utgångspunkt förbjudit ljudupptagning på sådant sätt att också direkt-
sändning förhindrats.
I lagtexten används uttrycket upptagning på fonetisk väg. Enligt
vanligt språkbruk torde detta omfatta varje teknisk upptagning av ljud,
vare sig ljudet lagras på band för senare användning eller vidarebeford-
ras direkt, t.ex. via radio. En tolkning enbart utifrån lagtextens ordaly-
delse leder alltså närmast till att bestämmelsen avser alla slag av
ljudupptagning. Den omständigheten att uttrycket upptagning på fone-
tisk väg, när det används i bestämmelsen i 6 kap. 9 § RB om
upptagning av bl.a. vittnesberättelser, syftar enbart på bandupptagning-
ar har enligt min mening inte någon avgörande betydelse i samman-
hanget. Det ligger i sakens natur att det i sådana fall aldrig kan bli
fråga om annat än upptagningar för framtida bruk.
Den nu angivna tolkningen innebär således att domstolen har möj-
lighet att, genom att förbjuda användning av mikrofoner eller annan
ljudupptagningsutrustning, rent faktiskt förhindra såväl direktsändning
av ljud som inspelning för senare sändning eller för användning på
annat sätt. Det är på detta sätt som Svea hovrätt tolkat och tillämpat
bestämmelsen.
En sådan tolkning står också i god överensstämmelse med bestäm-
melsens syfte, som är att säkerställa att utredningen i målet blir så bra
som möjligt. Bakgrunden till regeln är kunskapen om att förhörsperso-
ner kan bli så besvärade av att vad de säger spelas in av någon i
rättssalen att utsagans kvalitet blir lidande. Det är uppenbart att det
härvid inte i första hand är det tekniska inspelandet som sådant som
vållar obehaget utan vetskapen om att den inspelade berättelsen kan
spridas till en krets utanför rättssalen eller användas på annat sätt. Jag
vill i sammanhanget erinra om uttalandet i propositionen om de risker
för en utsagas kvalitet som kan följa av förhörspersonens vetskap om
att den kan komma att återges t.ex. i radio.
Mot denna bakgrund ter sig det ovan återgivna departementschefsut-
talandet om bestämmelsens betydelse för möjligheterna till direktsänd-
ning i radio och TV svårförståeligt. Uttalandet ger vid handen att
avsikten — trots bestämmelsens ordalydelse och det uppgivna syftet
1992/93: JO 1
33
3 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
med den — varit att det skulle göras skillnad mellan upptagning
genom bandinspelning, å den ena sidan, och upptagning för direkt-
sändning, å den andra. Särskilt anmärkningsvärt är att uttalandet,
tolkat på detta sätt, synes leda till slutsatsen att fotografiförbudet i 5
kap. 9 § RB inte hindrar, att en domstolsförhandling direktsänds i TV,
trots att det är uppenbart att en sådan utsändning generellt sett i varje
tall inte skulle vara till mindre men för de intressen som fotografiför-
budet är avsett att skydda än de vanliga formerna av fotografi. Jag vill i
detta sammanhang peka på att det i det aktuella lagstiftningsärendet
särskilt framhölls att fotografiförbudet också omfattar elektronisk bild-
upptagning såsom vid inspelning för TV (a. prop. s. 12).
I anslutning till uttalandet om att direktsändningar lämnats utanför
regleringen framhöll departementschefen, att de upptagningar som i
anslutning till radio- och TV-sändningar för bevisändamål gjordes på
grund av den då gällande 6 § i tillämpningsförordningen (1967:2- 26)
till radioansvarighetslagen (1966:756) givetvis inte berördes av den
föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 9 § RB (a. prop. s. 10) — motsvaran-
de reglering återfinns numera i 10 § radioansvarighetslagen. Detta
uttalande är såvitt jag kan förstå inte förenligt ens med uppfattningen
att bestämmelsen om möjligheten att förbjuda ljudupptagningar avser
enbart bandupptagningar för framtida bruk.
Det kan tilläggas att en indelning av ljudupptagningar i sådana som
avser bandinspelning och sådana som görs för direktsändning i radio
framstår som konstlad och verklighetsfrämmande. Det har i ärendet
upplysts att man kan skilja mellan tre olika typer av radiosändning:
direktsändning, direktsändning med fördröjning och sändning av in-
spelat program. Upptagningen av ljud skiljer sig inte i tekniskt hänse-
ende åt vid de olika typerna av sändning. Den sändningsform som
användes vid den aktuella rättegången var direktsändning med fördröj-
ning (0,75 sekunder i fråga om riksradion och 30 minuter i fråga om
Radio Stockholm). Det som faktiskt sändes var således inte det som vid
sändningstillfället förekom i rättssalen utan en — på visst sätt redigerad
— bandupptagning. Som jag redan nämnt görs vidare även vid direkt-
sändningar utan fördröjning alltid en bandinspelning av det upptagna
ljudet.
Det anförda leder till den slutsatsen, att en tillämpning av bestäm-
melsen i 5 kap. 9 § RB som innebär att rätten anser sig kunna
förbjuda alla slag av ljudupptagningar, oavsett om de görs för direkt-
sändning i radio eller ej, i varje fall inte framstår som felaktig på
sådant sätt att den kan föranleda någon kritik från min sida. Bestäm-
melsen medger däremot inte att domstolen förenar ett beslut att tillåta
ljudupptagning med villkor av olika slag, t.ex. att upptagningen inte
far användas på visst sätt eller först efter en viss tidpunkt.
Jag övergår härefter till att bedöma domstolarnas olika beslut.
Stockholms tingsrätts första beslut i frågan om ljudupptagning skulle
tillåtas eller inte fattades inför vittnesförhöret med Ulf S. Som framgår
av den tidigare redogörelsen innebar detta beslut att tingsrätten förbjöd
Sveriges Radio att med sin särskilt installerade anordning göra en
1992/93JO1
34
upptagning av ljudet under förhöret. Att förbudet riktades endast mot
Sveriges Radio har säkert sin förklaring i att endast massmedierepre-
sentanter fick medföra ljudupptagningsutrustning i rättssalen samtidigt
som dessa i praktiken litade till Sveriges Radios resurser. Ett förbud
mot ljudupptagning behöver visserligen inte utformas generellt utan
kan riktas endast mot vissa närvarande. Bakgrunden härtill är emeller-
tid att det exempelvis inte alltid finns skäl att förbjuda också parterna
eller deras ombud att göra en egen upptagning (prop. 1979/80:87 s.
10). Att rätten skall kunna göra skillnad mellan olika åhörare torde
däremot inte ha varit avsikten, även om lagtexten enligt sin ordalydelse
inte utesluter en sådan möjlighet.
Som framgått av det föregående kan goda skäl anföras för att ge
regeln i 5 kap. 9 § RB den tolkningen att rätten Sr förbjuda alla slag
av ljudupptagning. Frågan om det fanns grund för tingsrättens bedöm-
ning att Ulf S. skulle besväras av ljudupptagningen på sådant sätt att
det skulle inverka menligt på utredningen är av ett slag som normalt
inte föranleder några uttalanden från JO:s sida. En sådan bedömning
måste göras utifrån de förhållanden som gällde vid den tidpunkt när
beslutet Sttades, och det är inte möjligt att i efterhand bilda sig en
fullständig uppfattning om dessa. Jag går därför inte in på denna fråga.
Inför vittnesförhöret med Sigvard C. fattade tingsrätten ett beslut av
innebörd att Sveriges Radio väl fick göra en ljudupptagning men att
denna inte fick användas innan vittnesförhöret med Sigvard C. var
avslutat. Detta beslut kom att tjäna som förebild för ytterligare 20
beslut under huvudförhandlingen. Vad gäller åtgärden att avgränsa
beslutet till att avse endast Sveriges Radio kan jag hänvisa till mitt
uttalande i fråga om förhöret med Ulf S. Beslutet innebar att ljudupp-
tagning inte förbjöds men att tingsrätten uttalade sig om rätten att
använda upptagningen, underförstått för radiosändning. Av tingsrättens
remissvar framgår att tingsrätten fäste avgörande vikt vid att vittnena
inte ville att direktsändning i radio skulle ske och att beslutet grunda-
des på en bedömning av vad som var lämpligt av utredningsskäl.
Tingsrätten har sannolikt också vägt in att ett beslut av det aktuella
slaget utgör ett mindre ingrepp i offentlighetsprincipen än ett beslut att
helt förbjuda ljudupptagning. Av betydelse för tingsrättens ställningsta-
gande var också att den ansåg att rättens egen inspelning av ett förhör
skulle lämnas ut snarast efter förhöret om någon begärde att få del av
det. Alla vittnen upplystes om detta, vilket naturligtvis kan ha påverkat
deras eget ställningstagande i ljudupptagningsfrågan.
Synsättet att ett beslut om fördröjd radiosändning är ett mindre
ingrepp i offentlighetsprincipen än ett förbud mot ljudupptagning
framstår i och för sig som tilltalande. Som framgår av vad jag sagt i det
föregående kan emellertid bestämmelsen i 5 kap. 9 § RB i sin
nuvarande utformning inte anses ge utrymme för uttalanden om när
en ljudupptagning får användas och därmed inte heller för det slag av
överväganden som nu nämnts. Med hänsyn till den osäkerhet om
innebörden av lagregeln som får sägas råda vill jag emellertid inte
uttala någon direkt kritik mot tingsrätten för de nu diskuterade
besluten.
1992/93: JO 1
35
Vad gäller frågan om utlämnande av rättens egen ljudupptagning
föreligger numera ett refererat hovrättsavgörande, RH 1990:89. Om
förhandlingen inte avslutats och protokollet varken undertecknats eller
justerats, är protokollet med sina bilagor eller bandupptagningar enligt
detta inte att anse som en allmän handling och behöver därför inte
lämnas ut på begäran. Reglerna i tryckfrihetsförordningen hindrar
emellertid inte domstolen från att lämna ut en bandupptagning direkt
efter ett förhör under förutsättning att uppgifterna i detta inte omfattas
av sekretess.
Under målsägandeförhöret med Lisbeth Palme var all sändning av
ljud från rättssalen förbjuden liksom all fonetisk upptagning av ljud.
Det hade enligt min mening varit tillräckligt och stått i bättre överens-
stämmelse med regelns utformning om tingsrätten utformat sitt beslut
enbart som ett förbud mot all ljudupptagning. Till övriga frågor som
aktualiserades i samband med förhöret återkommer jag i avsnitt 3.
Svea hovrätt beslutade redan före huvudförhandlingen att annan ljud-
upptagning än rättens egen av förhören med den tilltalade, målsägan-
den och vittnena var förbjuden under huvudförhandlingen där. Som
framgår av vad jag tidigare sagt finns det inte någon anledning att rikta
kritik mot hovrätten med anledning av dess bedömning att det fanns
lagliga möjligheter att låta ett förbud mot ljudupptagning omfatta
också upptagningar för direktsändning i radio.
Av hovrättens yttrande framgår emellertid att den vid sitt ställnings-
tagande fäst avgörande vikt vid bestämmelsen i 36 kap. 9 § RB. Enligt
denna far ett vittne inte vara närvarande vid förhandlingen innan
förhöret med honom ägt rum, om inte särskilda skäl föreligger. Syftet
är att vittnet inte skall påverkas av vad andra har att säga. Jag delar
uppfattningen att det kan vara till men för utredningen i ett mål att
vittnen i direktsändning får höra ordagrant vad andra i målet sagt.
Enligt min mening kan emellertid bestämmelsen i 36 kap. 9 § RB inte
tolkas extensivt på det sätt som hovrätten synes vilja göra. Legalitets-
principen kräver att begränsningar av de grundlagsfåsta fri- och rättig-
heterna görs enbart med stöd av klara lagregler och inte genom att
bestämmelser som rör andra frågor ges en tolkning som sträcker sig
utöver det tillämpningsområde som framgår av dessas ordalydelse. I
avsaknad av en uttrycklig lagregel i frågan gäller därför att ljudupptag-
ning från en rättegång inte får förbjudas av det skälet att utredningen
kan lida skada genom att ett vittne på detta sätt får veta vad som sagts
Ljudupptagning av ett förhör kan således förbjudas bara om förhörs-
personen på det sätt som anges i 5 kap. 9 § RB så besväras av
upptagningen att hans bidrag till utredningen blir sämre än vad som
annars skulle ha varit fallet (jfr prop. 1979/80:87 s. 10). En annan sak
är att domstolen vid sin bedömning av bevisningen i ett mål där
förhörsutsagor sänds ut i radio bör vara uppmärksam på de risker för
utredningen som kan följa av detta förhållande. Det kan därför t.ex.
vara lämpligt att vid ett vittnesförhör inledningsvis fråga vittnet om
han har hört några av de tidigare förhören i radio.
1992/93: JO 1
36
Den omständigheten att man enligt min mening far godta en tolk-
ning av bestämmelsen i 5 kap. 9 § RB som innebär att domstolen kan
förbjuda också sådana ljudupptagningar som görs för direktsändning i
radio innebär inte att hovrättens beslut är godtagbart. Som redan
nämnts fattades detta redan innan huvudförhandlingen hade påbörjats
och utan att förhörspersoner och parter hade fått tillfälle att yttra sig.
Beslutet gavs vidare en helt generell utformning. Av hovrättens yttran-
de framgår att den ansåg det vara viktigt att besked i upptagningsfrågan
gavs i förväg så att inte minst massmedieföreträdarna kunde planera
sin bevakning av rättegången.
Ett beslut att förbjuda ljudupptagning med stöd av 5 kap. 9 § RB
förutsätter som redan nämnts att den person som skall höras kan antas
bli besvärad av upptagningen på visst sätt. Härav följer att ett sådant
beslut måste grundas på uppgifter av förhörspersonen om hur han
uppfattar situationen (a. prop. s. 11). Det framhålls vidare i propositio-
nen (s. 10) att det kan finnas skäl att behandla önskemål från parterna
och deras ombud att få göra ljudupptagningar på ett mera generöst sätt
än framställningar från åhörare. Detta kräver att parterna tillfrågas om
sin inställning före ett beslut i frågan. Det förutsätts vidare att ett
sådant beslut fattas med utgångspunkt i de förhållanden som föreligger
när förhöret skall hållas. Lagtexten lämnar således inte något utrymme
för en i förväg gjord generell bedömning gjord utifrån vad rätten anser
sig kunna anta om förhörspersonernas och parternas uppfattning i
frågan. Det oriktiga i hovrättens handläggning illustreras tydligt av det
förhållandet att domstolen, för att RB:s huvudregel om rätten att göra
ljudupptagningar skulle gälla i fråga om vissa förhör, tvingades att
uttryckligen undanta dessa från det generella beslutet. Mot bakgrund
av att vittnena under tingsrättsförhandlingen haft olika inställning till
frågan om ljudupptagning framstår hovrättens sätt att handlägga frågan
som än mer anmärkningsvärd.
Ett beslut att förbjuda ljudupptagning enligt 5 kap. 9 § RB kan inte
överklagas. Det finns emellertid möjlighet att ansöka om resning av ett
sådant beslut. De närmare förutsättningarna framgår av högsta domsto-
lens beslut med anledning av en ansökan om resning av Svea hovrätts
beslut som Sveriges Riksradio gjort, NJA 1990 s. 576. Riksradion
ansågs behörig att ansöka om resning. Eftersom målet hade avgjorts
skulle ett beslut om resning emellertid inte fylla någon praktisk
funktion och ansökan avvisades därför.
Av vad som sagts i det föregående framgår med all önskvärd tydlig-
het att regeln i 5 kap. 9 § RB om möjligheterna att förbjuda ljudupp-
tagningar inte är utformad på ett tillfredsställande sätt. Motivuttalandet
att direktsändning i radio och TV lämnats utanför regleringen i
paragrafen är svårförståeligt med hänsyn till dennas lydelse och syfte.
Inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från det aktuella målet
framstår vidare uttalandet att en möjlighet att ingripa mot sådana
sändningar skulle få endast ringa praktisk betydelse som orealistiskt.
Enligt min mening krävs mer ingående överväganden i frågan hur
man skall åstadkomma en lämplig avvägning mellan offentlighets- och
utredningsintressena än de som föregått tillkomsten av den nuvarande
1992/93 :JO1
37
regleringen. Som framgått av de senaste budgetpropositionerna har en
översyn redan påbörjats av justitiedepartementet. Jag översänder därför
ett exemplar av mitt beslut till departementet.
Jag vill avslutningsvis i detta avsnitt ta upp Sveriges Riksradios
påstående att Svea hovrätts beslut att förbjuda direktsändning i radio
stått i strid med censurförbudet i 8 § radiolagen. Som nämnts i det
föregående innebär denna bestämmelse bl.a. att en myndighet inte far
förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Utredningen
visar emellertid att beslutet inte haft sin grund i det förväntade
innehållet i förhören utan varit resultatet av en — låt vara delvis
oriktig — tillämpning av RB:s regler om förbjudande av ljudupptag-
ning vid rättegång. Det finns därför inte någon grund för att hävda att
hovrätten handlat i strid med 8 § radiolagen.
Under Stockholms tingsrätts förhandling överfördes, som framgått av
den tidigare framställningen, ljud och bild till en annan rättssal, sal 13.
Syftet med detta var att ge så många åskådare som möjligt tillfälle att
följa förhandlingen. Som nämnts bereddes ungefär 70 företrädare för
massmedierna plats i denna sal.
Offentlighetsprincipen garanterar att åhörare kan närvara under en
förhandling. För att syftet med principen skall uppnås krävs emellertid
inte att alla som vill närvara också bereds plats. Någon sådan skyldig-
het för domstolen föreligger inte heller. Rättens ordförande far, som
framgår av 5 kap. 9 § första stycket RB, utestänga personer från
rättssalen på grund av platsbrist. Det kan tilläggas att det i en mycket
stor förhandlingssal generellt sett torde vara svårare att upprätthålla
ordningen och skapa en gynnsam atmosfär för förhandlingen än i en
mindre lokal. Det är ordföranden som i varje särskilt fall har att
bestämma om förhandlingslokal.
Av vad som nu sagts framgår att det inte förelegat någon skyldighet
för tingsrätten att låta anordna ljud- och bildöverföring till en annan
sal. Det kan i själva verket i stället ifrågasättas om arrangemanget var
förenligt med fotografiförbudet i 5 kap. 9 § RB.
Fotografiförbudet omfattar uppenbarligen också upptagning av rörli-
ga bilder. Att det har ansetts träffa upptagningar på elektronisk väg för
TV-sändning har redan nämnts. Av vad som sagts i det föregående
framgår vidare att det inte är helt klart hur man skall förstå departe-
mentschefens uttalande i fråga om möjligheterna till direktsändning
via TV. Det kan därför hävdas att den anordnade överföringen strikt
formellt träffades av fotograferingsförbudet. Vad som förekom vid
Stockholms tingsrätt var emellertid endast en av rätten själv anordnad
elektronisk bildupptagning som direktöverfördes till en annan rättssal,
sal 13, i domstolens lokaler utan att vare sig spridas utanför dessa eller
lagras i någon form. Till sitt praktiska resultat skiljer sig en sådan
bildöverföring inte på något väsentligt sätt från vad man åstadkommer
genom att använda en större förhandlingssal. I varje fall kommer den
inte i konflikt med ändamålet med fotograferingsförbudet, nämligen
att förhandlingen skall störas i så liten grad som möjligt och att parter
1992/93: JO 1
och andra inte skall utsättas för onödigt lidande. Jag är mot denna
bakgrund inte beredd att uttala någon kritik mot arrangemanget. Det
kan emellertid konstateras att ett förfarande av detta slag uppenbarli-
gen inte har förutsetts av lagstiftaren. Det finns därför anledning att
vid den översyn av regeln om ljudupptagningar vid rättegång som jag
förordat överväga om ändringar eller förtydliganden behövs även i
detta avseende.
Vid förhöret med Lisbeth Palme stoppades överföringen till sal 13.
Resultatet av en sådan åtgärd kan sägas vara detsamma som om rätten
vid en rättegång utan ljudöverföring hade bytt till en mindre samman-
trädessal. En åtgärd av sistnämnda slag ligger enligt min mening väl
inom ramen för vad ordföranden kan besluta med stöd av 5 kap. 9 §
RB i syfte att upprätthålla ordningen. Beslutet att stoppa överföringen
framstår som en rimlig åtgärd för att fa kontroll över att förbudet mot
ljudupptagning av förhöret efterlevdes. Man kan i och för sig ställa
frågan om detta borde ha föranlett en tillfällig omprioritering i fråga
om tillträdet till den rättssal där huvudförhandlingen ägde rum (jfr
avsnitt 4 nedan). Jag finner emellertid inte skäl att kritisera tingsrätten
med anledning av dess handlande i det aktuella hänseendet.
1992/93: JO 1
4 Allmänhetens tillträde till förhandlingarna, platsfördelningen
m.m.
4.1 Domstolarnas beslut m.m.
Inför huvudförhandlingarna visade massmedierna stort intresse av att
fa övervara förhandlingarna. Handläggningen av frågorna om platstill-
delning m.m. skedde på ett likartat sätt i båda domstolarna. Besluten
fattades av respektive ordförande, dvs. av Carl-Anton Spak och Birgitta
Blom, och meddelades formlöst genom pressmeddelanden.
Stockholms tingsrätt fördelade platserna med 6 för allmänheten och
55 för massmedierepresentanter i säkerhetssalen och 73 för massmedie-
representanter i sal 13. Svea hovrätts fördelning var 6 platser för
allmänheten och 58 platser för massmedierepresentanter, samtliga i
säkerhetssalen.
Svea hovrätt höll under huvudförhandlingen syn på mordplatsen
och andra ställen utmed Sveavägen. Syn ägde rum den 25 september
1989 kl. 22.00-22.35 och den 4 oktober 1989 kl. 20.00—20.10. I
pressmeddelanden den 25 september och den 2 oktober upplyste
hovrätten att området kring brottsplatsen av säkerhetsskäl skulle kom-
ma att hållas avspärrat men att en representant för varje medieföretag
som erhållit ackrediteringskort till förhandlingarna skulle tillåtas kom-
ma innanför avspärrningarna.
39
4.2 Anmälningar till JO
Pertti Poutiainen och Fritz G. Pettersson har framfört klagomål mot
tilldelningen av platser för allmänheten. Pertti Poutiainen har även
ifrågasatt Svea hovrätts fördelning av platser mellan de olika mediefö-
retagen och hävdat att hovrätten efter eget gottfinnande kunnat gynna
vissa företag. Fritiof Almin har anmält Svea hovrätt för att ha åsidosatt
offentlighetsprincipen genom att utestänga allmänheten helt då syn
hållits.
4.3 Utredningen
Från Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har inhämtats upplysning-
ar och yttrande om vilka principer som gällt för fördelningen av
åhörarplatserna under förhandlingarna samt om besluten fattats som
beslut under rättegången eller i administrativ ordning och om de
dokumenterats och diarieförts. Från Svea hovrätt har även yttrande
begärts om allmänhetens tillträde till förhandlingen då syn hållits.
Av Stockholms tingsrätts yttrande framgår bl.a. följande.
Eftersom intresset var så stort måste en noggrann planering göras av
förhållandena omkring själva förhandlingen. Förberedelserna delades
upp mellan Mikael af Geijerstam och Carl-Anton Spak. De utåtriktade
kontakterna föll därvid på Carl-Anton Spak som till sin hjälp hade
bl.a. byråchefen Bertil Hagberg, tillika säkerhetsansvarig vid tingsrät-
ten. Besluten om förhandlingslokal och slutlig fördelning av platser
fattades efter samråd mellan Mikael af Geijerstam och Carl-Anton
Spak. Besluten tillkännagavs genom pressmeddelanden som diarieför-
des i tingsrättens administrativa diarium. Några skriftliga beslut fatta-
des inte. Att endast sex platser reserverades för allmänheten berodde
helt enkelt på det oerhört stora intresset från massmediernas sida. Man
diskuterade även att reservera tolv platser.
Från tingsrätten har också inhämtats att man vid fördelningen av
platserna mellan de olika massmedieföreträdarna prioriterade dessa i
ordningen svenska, nordiska och utländska. Andra omständigheter
som tillmättes betydelse var den geografiska spridningen för mediet
ifråga och i förekommande fall upplagans storlek.
Svea hovrätts yttrande kan sammanfattas enligt följande.
En noggrann planering måste göras och så många problem som
möjligt lösas i förväg, så att rättens ledamöter och parterna, när
rättegången hade börjat, skulle kunna koncentrera sig på denna. Vad
gällde frågan om man skulle använda ytterligare en rättssal, fann
hovrätten det vara en fördel att inte behöva distraheras av olika
problem med ljud- och bildöverföring eller med att behöva övervaka
ordningen i en annan del av byggnaden. Hovrätten ansåg att offentlig-
hetsprincipen skulle bli bäst tillgodosedd genom att massmedierna
prioriterades vid platsfördelningen. Det var tillräckligt med en bänk-
rad, dvs. sex platser, för allmänheten. Dessa platser tilldelades dem
som varje förhandlingsdag först anmälde intresse. För medierna förde-
1992/93:JO1
40
lades platserna efter i huvudsak följande principer. Svenska nyhetsme- 1992/93 :JO1
dier prioriterades. Medier av underhållnings- eller branschkaraktär
gavs emellertid ingen prioritet. Efter de svenska medierna prioriterades
nordiska och europeiska nyhetsmedier samt de stora internationella
nyhetsbyråerna. Medieföretag med större spridning ägde företräde
framför sådana med mindre spridning. Beslutet om platsfördelningen
fattades av ordföranden med tillämpning av 5 kap. 9 § RB. Det var
således fråga om ett ordningsbeslut. Fördelningsbeslutet jämte de öns-
kemål om platstilldelning som inkommit till hovrätten förvarades
under handläggningen hos den administrative fiskaien, som fungerade
som pressekreterare, och sammanfördes senare med övriga handlingar
1 målet. Det ansågs olämpligt att före och under huvudförhandlingen
belasta huvudaktens dagboksblad med det stora antalet anmälningar
m.m. som kom in och inte rörde målet i sak. — Beslutet att spärra av
brottsplatsen vid synen fattades av polisen och grundade sig på säker-
hetsskäl. Efter ytterligare samråd med hovrätten tilläts ett begränsat
antal journalister komma innanför avspärrningarna. Syftet med synen
var att rätten skulle studera ljus- och belysningsförhållandena och de
olika positionerna från vilka vittnena gjort sina iakttagelser. Några
processhandlingar från parterna förekom inte. Med hänsyn härtdl kan
avspärrningen inte anses ha inneburit något åsidosättande av offentlig-
hetsprincipen.
4.4 Den rättsliga regleringen
Som nämnts flera gånger tidigare ankommer det enligt 5 kap. 9 § RB
på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid en förhandling
och meddela de föreskrifter som behövs. Ordföranden far också be-
gränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel.
De allmänna bestämmelserna om diarieföring finns i 15 kap. 1 och
2 §§ sekretesslagen (1980:100). Där framgår bl.a. att en allmän hand-
ling som har kommit in till eller upprättats hos en myndighet skall
registreras utan dröjsmål, om det inte är uppenbart att den är av ringa
betydelse för myndighetens verksamhet. Om sekretess inte gäller för
handlingen far registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordna-
de att man utan svårighet kan fastställa att en handling kommit in
eller upprättats. Om en handling registreras skall det av registret bl.a.
framgå när den kom in eller upprättades och vilket diarienummer den
åsatts.
Av 6 kap. 10 § RB framgår att parternas inlagor, andra handlingar i
målet, rättens protokoll, avskrift av domen och särskilt uppsatta beslut
skall sammanföras till en akt. I akten skall också tas in kallelser,
förelägganden och andra beslut som inte tagits in i protokoll. Vidare
skall det enligt 6 kap. 11 § RB föras dagbok över alla mål. Av
dagboksbladet i ett mål skall bl.a. framgå tidpunkten när det kom in,
åtgärder som vidtagits och tidpunkten när det avgjordes. Mer detaljera-
de bestämmelser finns i protokollskungörelsen (1971:1066) för de
allmänna domstolarna. Av 16 § i kungörelsen framgår att de handling-
ar som kommit in eller upprättats i ett mål skall föras samman till en
akt. Handlingar som tas in i en akt och som inte far gallras ut skall
enligt 17 § numreras i löpande följd efter hand som de kommer in
eller upprättas. På varje handling skall domstolen och målets eller
ärendets beteckning anges.
Av 5 kap. 1 § RB framgår som tidigare nämnts att huvudregeln är
att en förhandling vid domstol är offentlig. De undantag härifrån som
gäller saknar intresse i detta sammanhang. Att syn kan hållas vid
huvudförhandling framgår av 39 kap. 1 § RB.
4.5 Bedömning
Inför en rättegång där man kan påräkna stort intresse hos allmänheten
och massmedierna är det nödvändigt att rätten vidtar vissa förberedan-
de åtgärder så att ordningen kan upprätthållas under förhandlingen.
Rättens ordförande bör exempelvis i förväg bestämma hur stort antal
åhörare som skall beredas plats i den tilltänkta förhandlingslokalen
och hur den närmare fördelningen mellan allmänhet och massmedie-
företrädare skall göras. Ett syfte härmed är att åstadkomma en så
friktionsfri in- och utpassering som möjligt. De beslut som fattas i
dessa frågor grundas, som Svea hovrätt också anfört, på reglerna i 5
kap. 9 § RB. De är därvid att anse som beslut under rättegången.
Det finns inga bestämmelser som anger efter vilka principer plats-
tilldelningen bör göras. Den i 1 kap. 9 § RF fastlagda objektivitetsprin-
cipen gäller naturligtvis även för sådana frågor. Båda domstolarna har
prioriterat massmedieföreträdare framför allmänheten. Resonemanget
att offentlighetsprincipen blir bäst tillgodosedd på detta sätt har enligt
min mening bärighet. Att platserna för allmänheten begränsades till
sex har jag heller ingen invändning emot. Detta antal torde emellertid
fa ses som ett minimum. Domstolarnas fördelning av platser mellan
företrädarna för de olika massmedieorganen har byggt på objektiva
kriterier och framstår som godtagbar. Detta utesluter emellertid inte
att även andra kriterier kan komma till användning. Det torde inte
vara möjligt att ange några generella principer i denna fråga utan den
får bedömas från fall till fall.
Besluten om platsfördelning bör som nyss nämnts betraktas som
beslut under rättegången och fattas som sådana i målet. Detta synsätt
leder till att både besluten och därtill hörande handlingar som förfråg-
ningar, anmälningar från intresserade m.m. skall ingå i akten för målet
och fortlöpande aktbilageras. Som hovrätten anfört medför detta vissa
praktiska svårigheter med tanke på mängden handlingar. Det är emel-
lertid enligt min mening ingenting som hindrar att handlingar av detta
slag förs till en underakt vars existens från början framgår av dag-
boksbladet i målet. Ett särskilt dagboksblad kan föras i denna akt. Som
framgått av domstolarnas yttranden har de inte till alla delar hanterat
saken på det sätt som jag nu har beskrivit; hovrätten har emellertid
gjort det i betydligt större utsträckning än tingsrätten. Jag finner inte
anledning till några ytterligare uttalanden i denna fråga.
Syn som hålls under huvudförhandling skall i princip vara offentlig.
Man kan emellertid tänka sig situationer när detta inte är praktiskt
1992/93: JO 1
42
genomförbart, t.ex. när det utrymme som skall beses är så litet att
ingen från allmänheten får plats. I detta fåll har avspärrningar gjorts av
säkerhetsskäl. Det har inte framgått varför det inte var möjligt att
tillåta även några personer från allmänheten att komma innanför
avspärrningarna. Till stöd för sin ståndpunkt att offentlighetsprincipen
inte åsidosattes vid tillfället har hovrätten åberopat att det inte förekom
några processhandlingar från parternas sida. Enligt min mening är
detta resonemang inte hållbart. Ett viktigt syfte med offentlighetsprin-
cipen är att allmänheten skall ges tillfälle att få insyn i domstolens
arbete. Det är i detta sammanhang självfallet av intresse att kunna följa
hur den genomför en syn. Med hänsyn till att de intressen som bär
upp offentlighetsprincipen väsentligen tillgodosågs genom att ett antal
journalister tilläts närvara begränsar jag mig till det påpekande jag nu
har gjort.
(Dnr 2883-1988 m.fl.)
Bakgrund
Åklagaren väckte åtal vid Falköpings tingsrätt mot U.T. för sexuellt
utnyttjande av underårig. Gärningsbeskrivningen upptog bl.a. att U.T.
vid åtskilliga tillfällen under tiden från och med 1983 till slutet av
1985 haft sexuellt umgänge med sin hustrus dotter P., född 1969, i
familjens bostad i Falköping. I målet yrkade P., genom sitt ombud
tillika målsägandebiträde, skadestånd för bl.a. ideell skada med 150 000
kr. U.T. förnekade gärningarna och bestred det enskilda anspråket.
Vid huvudförhandling den 12 oktober 1988 förklarade P:s ombud
att målsäganden biträdde åtalet och att hon yrkade ansvar för grovt
brott. Under förhandlingen hördes flera vittnen. Som skriftlig bevis-
ning åberopade åklagaren ett av överläkaren Elisabeth Bosaeus vid
barnpsykiatriska mottagningen, Östra sjukhuset i Göteborg, utfärdat
intyg. Målsäganden åberopade ytterligare ett intyg av Elisabeth Bosae-
us. Förhandlingen pågick från kl. 10 till kl. 21.15 med en dryg timmes
lunchuppehåll.
I dom den 28 oktober dömde tingsrätten U.T. för grovt sexuellt
utnyttjande av underårig till fängelse tre år. Tingsrätten biföll skade-
ståndsyrkandet samt ett kvarstadsyrkande om samma belopp. Vidare
förklarade tingsrätten U.T. häktad.
U.T. överklagade tingsrättens dom. I hovrätten förordnades advoka-
ten Peter Haglund till ny offentlig försvarare för U.T.
I hovrätten yrkade U.T. bl.a. ogillande av åtalet och skadeståndsta-
lan. I vadeinlagan framställde U.T. vidare yrkanden om utvidgning och
komplettering av utredningen i målet. Han yrkade därvid bl.a. att som
sakkunnig skulle förordnas vittnespsykologen Anita Palm och att lä-
karintygen av Elisabeth Bosaeus skulle underställas socialstyrelsens
rättsliga råd för bedömning. Som grund för yrkandena åberopades
1992/93 :JO 1
43
sammanfattningsvis att P:s utsaga förändrats i vissa avseenden sedan
förundersökningen, att betydelsen av att hon tillhörde Jehovas vittnen
inte tillräckligt belysts och att Elisabeth Bosaeus saknade kompetens
att uttala sig om P:s eller hennes utsagas trovärdighet, att hennes intyg
var bristfälliga genom att de inte gav upplysning om vilken informa-
tion hon haft tillgång till samt att hon stod i en behandlingsrelation till
P.
Hovrätten lämnade genom protokoilsbeslut den 3 resp, den 10
november 1988 yrkandena utan bifall, men beslöt att kalla Elisabeth
Bosaeus till huvudförhandlingen. I ett beslut den 21 november 1988
fann hovrätten ej skäl att inhämta journalanteckningar från familje-
rättsbvrån och socialkontoret i Göteborg. Enligt framställningen från
U.T. kunde journalerna innehålla en första uppteckning av P:s utsaga,
vilken kunde vara av stor betydelse för en vittnespsykologisk under-
sökning.
Även P. fullföljde talan mot tingsrättens dom och hon yrkade bl.a.
straffskärpning.
Huvudförhandling i hovrätten ägde rum den 6, 8 och 9 december
1988. Vid denna hördes samma personer som vid tingsrätten samt
Elisabeth Bosaeus och flera nya vittnen, däribland på U.T:s begäran
Anita Palm som sakkunnigt vittne.
Hovrättens dom meddelades den 21 december 1988. I ansvarsdelen
fastställde hovrätten — med ändring av tillämpliga lagrum — tingsrät-
tens domslut. Det skadestånd som U.T. skulle utge nedsattes med
100 000 kr.
I hovrättens dom redovisas utsagor av P., U.T., P:s mor samt
Elisabeth Bosaeus. I de egentliga domskälen omnämns vad ett av
vittnena, en lärare åberopad av P., omvittnat. Vad de av U.T. åberopa-
de vittnena uppgivit är inte redovisat.
Både U.T. och P. fullföljde talan mot hovrättens dom, U.T. även i
fråga om hovrättens protokollsbeslut rörande kompletterande utred-
ning m.m.
Högsta domstolen beslöt den 7 februari 1989 att inte meddela
prövningstillstånd.
Anmälningarna
I en anmälan mot Falköpings tingsrätt vände sig U.T. mot handlägg-
ningen under huvudförhandlingen. Peter Haglund anmälde Göta hov-
rätts handläggning av målet och det sätt på vilket hovrätten utformade
domen.
Utredningen
Vid JO-expeditionen upprättades en promemoria som remitterades till
Falköpings tingsrätt och Göta hovrätt. Promemorian innehöll bl.a.
följande frågeställningar.
Huvudförhandlingen i Falköpings tingsrätt
1992/93: JO 1
44
Återspeglar protokollet i alla hänseenden förhandlingens förlopp på ett 1992/93:JO1
riktigt sätt? Framställde försvaret någon begäran om uppskov med
anledning av att åtalet justerades? Varför pågick förhandlingen så länge
under en och samma dag?
Falköpings tingsrätts dom
P:s berättelse innehåller uppgifter om händelser som ligger utanför
åklagarens gärningsbeskrivning. I domskälen upptas å ena sidan att
"det måste anses stå utom allt tvivel att P. blivit utsatt för de övergrepp
under den tidsperiod och de omständigheter i övrigt som hon uppgi-
vit" och å andra sidan att "Det är därför styrkt att U.T. förgripit sig
sexuellt på P. — — — allt i enlighet med vad åklagaren gjort
gällande." I frågan om grovt brott föreligger anför tingsrätten "På
grund av förhållandets varaktighet — uppenbarligen mer än två år —
och förgripelsernas beskaffenhet samt — — — är brottet grovt." Det
kan ifrågasättas om det härav framgår vilka gärningar U.T. fällts till
ansvar för av tingsrätten samt vilka gärningar som ligger till grund för
bedömningen att grovt brott förelegat.
Utredningen i Göta hovrätt
Vilka överväganden gjordes med anledning av framställningen från
försvaret om förordnande av sakkunnig och yttrande från socialstyrel-
sens rättsliga råd rörande de åberopade läkarintygen?
Göta hovrätts dom
Redovisningen av försvarets inställning och de omständigheter som
åberopats i anslutning därtill, av bevisningen och av vad hovrätten
funnit vara bevisat.
Vid bedömningen av gärningarnas svårighetsgrad anför hovrätten
bl.a. "Klart är emellertid att de (anm. övergreppen) börjat tidigt, pågått
länge och — — — ", Vilka gärningar ligger till grund för bedömningen
att grovt brott förelegat?
Falköpings tingsrätt genom lagmannen Jan Lindström och Göta hov-
rätt inkom med yttranden, i vilka kritiken i huvudsak tillbakavisades.
Bedömning
I ett beslut den 23 oktober 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.
Falköpings tingsrätt — huvudförhandlingen
Enligt tingsrättens protokoll pågick huvudförhandlingen den 12 okto-
ber 1988 kl. 10.00—21.15 med avbrott för lunch kl. 13.05—14.15. Av
övrig utredning framgår att tingsrätten då målet påropats och parterna
första gången framställt sina yrkanden och angett sin inställning bestod
av ordföranden och tre nämndemän liksom att, när fråga uppkom att
pröva åtal för brott för vilket inte stadgas lindrigare straff än fängelse
två år, förhandlingen avbröts. Denna del av förhandlingen har inte
redovisats i protokollet. Tingsrättens ställningstaganden i anledning av
den uppkomna situationen är sådana att dessa enligt 6 kap. 5 §
rättegångsbalken borde ha antecknats i protokollet.
Huvudförhandling pågick således under mer än 11 timmar en och
samma dag. Av 1 kap. 9 § rättegångsbalken följer att mål inte skall
sättas ut till huvudförhandling på sådant sätt att förhandlingar kan
45
beräknas pågå under längre tid än sex timmar. Med hänsyn till vad Jan
Lindström i sitt remissvar anfört finner jag ingen anledning till kritik
mot tingsrätten för att denna inte redan före huvudförhandlingen
planerade för mer än en förhandlingsdag. Det kan dock inte utan
alldeles särskilda skäl godtas att en huvudförhandling under en dag
pågår under så lång tid som här var fallet. Några sådana skäl har inte
framkommit. Huvudförhandlingen den 12 oktober 1988 borde således
ha avbrutits under eftermiddagen och tid bestämts för fortsatt huvud-
förhandling. Tingsrätten kan således inte undgå kritik för den långa
sammanhängande förhandlingstiden.
Såsom tingsrätten framhållit i sitt yttrande innebar P:s yrkande att
brottet skulle bedömas som grovt inte någon sådan ändring av åtalet
som avses i 45 kap. 5 § rättegångsbalken. Rätten hade således inte att
pröva om P:s yrkande skulle tillåtas. Inte desto mindre innebar yrkan-
det att det i praktiken blev fråga om att pröva en brottslighet av
allvarligare art än den åklagaren åtalat. Bland annat kom reglerna om
obligatorisk häktning att bli tillämpliga. U.T. hade i den uppkomna
situationen rätt till skäligt rådrum. Någon begäran om sådant rådrum
framställdes dock inte från försvarets sida och jag finner ingen anled-
ning att kritisera tingsrätten för att den påbörjade huvudförhandlingen
den 12 oktober 1988.
Falköpings tingsrätts dom
Åklagaren och P. yrkade ansvar å U.T. för att denne vid åtskilliga
tillfällen under tiden från och med 1983 till slutet av 1985 haft sexuellt
umgänge med P. i familjens bostad i Falköping. P. berättade vid
tingsrätten att de sexuella övergreppen börjat betydligt tidigare och
pågått i gärningsbeskrivningen. Hennes berättelse innehöll dessutom
beskrivningar av sexuella övergrepp mot henne på andra platser än i
familjens bostad.
I tingsrättens domskäl uttalas att det är ställt utom allt tvivel att P.
blivit utsatt för övergrepp under den tidsperiod och de omständigheter
som hon uppgivit. Tingsrätten har således i sina domskäl funnit U.T.
övertygad om en betydligt mer omfattande brottslighet än den han stått
åtalad för. Med denna utgångspunkt har tingsrätten utan något vidare
uttalande i ansvarsdelen funnit styrkt att U.T. förgripit sig sexuellt på
P. i enlighet med åtalet.
Tingsrättens redovisning av sin bedömning i ansvarsdelen har skapat
oklarhet i fråga om vilka gärningar U.T. fällts till ansvar för. Det har
ålegat tingsrätten att entydigt ange vilken brottslighet som omfattats av
den Silande domen. Den borde vid sitt angivande av den brottslighet
som var styrkt ha hållit sig inom ramen för åklagarens gärningsbe-
skrivning. Detta framstår som särskilt angeläget med hänsyn till att
brottet bedömdes som grovt. Domen har nu i stället utformats på ett
sådant sätt att det inte är möjligt att dra någon säker slutsats i fråga om
vad tingsrätten åsyftar när den åberopar förhållandets varaktighet som
ett skäl för denna bedömning.
1992/93JO1
46
Av utredningen framgår att tingsrätten tillämpat fel lagbestämmelse 1992/93:JO1
beträffande den del av brottsligheten som begåtts före den 1 juli 1984.
Felet beror uppenbarligen på ett förbiseende och kan antas ha saknat
betydelse för straffmätningen. Jag vidtar därför ingen ytterligare åtgärd
i denna del.
Utredningen i Göta hovrätt
För att bemöta den bevisning som förebragts mot honom begärde U.T.
i hovrätten dels att en sakkunnig skulle förordnas, dels att yttrande
skulle inhämtas från det rättsliga rådet. U.T. hade en tämligen omfat-
tande argumentering till stöd för sina yrkanden i denna del.
U.T:s begäran avsåg således att hovrätten skulle inhämta sakkunnig-
utlåtanden. Rätten kan när den finner att prövning av en fråga kräver
särskild sakkunskap utse sakkunnig (40 kap. 1 § rättegångsbalken).
Rätten har således att inom vida ramar pröva när en sakkunnig skall
utses. Situationen är här en annan än vad som gäller ifråga om
tillåtande av bevisning, jfr 35 kap. 7 § rättegångsbalken. Hovrättens
avslagsbeslut beträffande U.T:s begäran om förordnande av sakkunniga
den 3 och 10 november 1988 innehöll inga motiveringar.
Enligt 30 kap. 11 § rättegångsbalken skall beslut under rättegången,
i den mån det erfordras, innehålla de skäl varpå beslutet grundas.
I fall som det nu aktuella där en part, till bemötande av den
bevisning som förebragts mot honom i ett mål om ett allvarligt brott,
begär en kompletterande utredning är det angeläget att domstolen
öppet redovisar de skäl som föranleder att den avslår partens begäran.
Enligt min mening borde hovrätten i detta fall ha motiverat sina
ställningstaganden.
Göta hovrätts dom
Vid huvudförhandlingen i hovrätten hördes på U.T:s begäran åtta
personer, varav en var vittnespsykolog — Anita Palm. Hovrättens dom
innehåller inga redogörelser för deras berättelser. Anita Palm har —
enligt bandupptagningen från hovrättsförhandlingen — från sina veten-
skapliga utgångspunkter ifrågasatt riktigheten i P:s uppgifter. Hovrätten
har i sin dom inte angett av vilket skäl Anita Palms bedömning inte
skall tillmätas betydelse.
En dom skall enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken innehålla bl.a.
parternas yrkande och de omständigheter varpå yrkandena grundas.
Den skall vidare redovisa domskälen med uppgift om vad som blivit
bevisat i målet.
Jag ifrågasätter om hovrättens dom med sin knapphändiga redovis-
ning av U.T:s inställning och de omständigheter som han åberopat för
att motbevisa åklagarens påståenden uppfyller de krav som rättegångs-
balken ställer beträffande domars utformning. Jag kan förstå att U.T.
särskilt reagerat mot att hovrätten inte i domen redovisat innehållet i
Anita Palms vittnesmål och hur den värderat detta, medan den där-
emot i skilda hänseenden åberopar Elisabeth Bosaeus uppgifter till
stöd för att tilltro bör sättas till målsägandens berättelse.
Det nu sagda far enligt min mening särskild tyngd eftersom hovrät-
ten, som ovan antecknats, tidigare under målets handläggning utan att
ange skäl avslagit U.T:s begäran om kompletterande utredning.
Det är angeläget att en domstol motiverar sin dom på ett sådant sätt
att man kan kontrollera hur den resonerat. Särskilt den som fålls till
ansvar kan, som i det här fallet, komma att misstro domstolens
opartiskhet om han inte förstår hur dess ledamöter kommit fram till
sina ställningstaganden.
Vad jag ovan anfört vad gäller tingsrättens sätt att utforma domen i
ansvarsdelen har samma giltighet beträffande hovrättens domskäl.
Med dessa i vissa delar kritiska uttalanden avslutar jag ärendena här.
(Dnr 1998-1990)
1 en anmälan anförde John Johansson bl.a. att han 1986 väckte enskilt
åtal mot en polisman vid Alingsås tingsrätt och att inget i målet hände
förrän efter ungefär fem år, då han kallades till muntlig förberedelse.
Anmälan remitterades till Alingsås tingsrätt. Av utredningen fram-
gick att, sedan stämning utfärdats utom såvitt avsåg vissa alternativa
brottspåståenden och delgivning skett med den tilltalade samt vissa
ytterligare åtgärder vidtagits, ingen åtgärd företagits i målet under tiden
den 2 september 1987 — den 2 maj 1990.
I sitt remissvar anförde lagmannen Gunnar Hellgren bl.a. följande.
Det är givetvis otillfredsställande att målet blivit liggande så lång tid
utan åtgärd. Emellertid måste dröjsmålet ses mot bakgrunden av
omständigheter som Lönqvist redovisat i sitt yttrande. Arbetsbördan för
tingsfiskalen — liksom för övriga domare — var mycket stor. Förstärk-
ning av domararbetskraften, som begärts under en följd av år, har
erhållits först under budgetåret 1990/91 (tre månaders extra fiskals-
hjälp). Det är förklarligt att Lönqvist ansett sig böra prioritera andra
mål före det ifrågavarande. 1 sammanhanget kan noteras att John
Johansson, som under tiden åtskilliga gånger hört av sig rörande
tidigare mål, inte själv sökt påskynda handläggningen av detta mål.
Olyckligt har vidare varit det ombyte på fiskalsroteln som föranleddes
av Lönqvists föräldraledighet.
Under den tid som dröjsmålet varat har undertecknad lagman haft
flera genomgångar av roteln med rotelinnehavaren och måste då ha
uppmärksammat målet. Jag kan dock inte nu erinra mig vad som
därvid förekommit rörande målet. I allmänhet har tvistemålsbalansen
varit det stora problemet på rotlarna och ägnats den största uppmärk-
samheten vid genomgångarna.
Som torde framgå av det ovan sagda har tingsfiskalens stora arbets-
börda varit den främsta orsaken till det skedda. Undertecknad har nu
sökt att i görligaste mån minska tingsfiskalens arbetsbörda, bl.a. genom
att under några månader stoppa lottningen av allmänna tvistemål till
1992/93:JO1
48
fiskalsroteln och genom att minska fiskalens uppgifter vid sidan av
målen. Dessutom ägnar undertecknad ökad uppmärksamhet åt fiskals-
roteln.
I ett beslut den 27 januari 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
Det är givetvis inte godtagbart att ett mål blir liggande under så lång
tid som här blivit fallet utan att det vidtas ändamålsenliga åtgärder för
dess avgörande. Jag har förståelse för att man vid domstolarna, med
den höga arbetsbelastning som råder, blir tvungen att prioritera bl.a.
förtursmål. Detta far dock självklart inte leda till att ett mål blir
liggande under flera år utan att det förs närmare ett avgörande. Den
uteblivna handläggningen har bl.a. medfört att tingsrätten först den 2
maj 1990, sedan roteln övertagits av Svante Johansson, utSrdade
stämning angående det i juni 1986 inkomna tillägget till stämningsan-
sökningen.
Av Stefan Lönqvists yttrande framgår att en bidragande orsak till att
han aldrig vidtog några egentliga handläggningsåtgärder i målet var
hans bristande erfarenhet av mål om enskilt åtal och av mål om
ärekränkningsbrott. Detta förhållande aktualiserar frågan om lagman-
nens övergripande ansvar för verksamheten på en tingsrätt. Jag har i
ett nyligen avgjort ärende (Dnr 1872-1990) framhållit nödvändigheten
av att en tingsrätt har fungerande rutiner för kontroll av de äldre mål
som är under handläggning. I mitt beslut framhöll jag bl.a. att lagman-
nen, om han inte far en tillfredsställande förklaring till att ett äldre
mål inte är avgjort, självmant bör undersöka förhållandena. En sådan
tillsyn bör kunna medföra att mål, som handläggs av en tingsfiskal och
vilkas handläggning erbjuder speciella problem, uppmärksammas och
att en diskussion inleds mellan tingsfiskalen och lagmannen om en
eventuell omlottning till en mer erfaren domare (se även JO:s ämbets-
berättelse 1991/92 s. 35). Jag vill i detta sammanhang också peka på
vad som sägs i 13 § andra stycket tingsrättsinstruktionen om måltilldel-
ningen för fiskalen.
Det har framkommit i ärendet att Gunnar Hellgren under den
aktuella perioden haft regelbundna målgenomgångar. Dessa borde så
småningom ha föranlett Gunnar Hellgren att närmare orientera sig om
målet och att med Stefan Lönqvist ta upp frågan om målets omlottning
till en annan rotel. Det måste även begäras att en oerfaren rotelinneha-
vare påkallar lagmannens uppmärksamhet rörande sådana svårigheter
som hotar att menligt påverka handläggningen av ett mål.
Av vad jag nu sagt följer att varken Stefan Lönqvist eller Gunnar
Hellgren kan undgå kritik med anledning av den långa handläggnings-
tiden. Gunnar Hellgren har i sitt remissvar uttalat att han numera
ägnar särskild uppmärksamhet åt fiskalsroteln. Någon ytterligare åtgärd
från min sida är därför inte påkallad.
1992/93: JO 1
49
4 Riksdagen 1992/93. 2 sand. JOI
Handläggningen av frågan om partssuccession i ett 1992/93JO1
mål angående fastighetsreglering sedan klaganden
under processen i fastighetsdomstolen sålt sin fastig-
het m.m.
(Dnr 3213-1990)
Anmälan
1 en anmälan till JO framförde Bengt M. klagomål bl.a. mot att han
den 13 augusti 1990 från Malmö tingsrätt, fastighetsdomstolen, erhållit
en kallelse till huvudförhandling i målet F 390-89 den 22 augusti 1990
utan att veta varför han kallats samt att huvudförhandlingen hållits
trots att han förklarat sig inte kunna närvara. Han kritiserade vidare
dels att tingsrätten inte översänt handlingarna i målet i samband med
kallelsen, dels en rådmans uttalanden per telefon av innebörd bl.a. att
han fick skaffa handlingarna i målet från den tidigare ägaren av
fastigheten.
Utredning
Malmö tingsrätts akt i målet infordrades och genomgicks. Av akten
framgick bl.a. följande.
Sedan fastighetsbiidningsmyndigheten i Eslövs lantmäteridistrikt på
ansökan av ägaren till fastigheten Bosjökloster 1:109 den 29 juni 1989
beslutat om fastighetsreglering berörande bl.a. Bosjökloster 1:445, an-
förde ägaren av sistnämnda fastighet, Sture M., besvär över fastighets-
regleringen. Besvären kom in till Malmö tingsrätt, fastighetsdomstolen,
den 19 juli 1989. Sture M. kom därutöver in med inlagor till fastig-
hetsdomstolen den 6 september 1989 och den 9 april 1990. Han
uppgav därvid inget om eventuella förändringar beträffande äganderät-
ten till fastigheten Bosjökloster 1:445.
Den 11 maj 1990 kallades bl.a. Sture M. till huvudförhandling den
22 augusti 1990. Den 31 juli 1990 inhämtade fastighetsdomstolen en
registeruppgift från inskrivningsmyndigheten av vilken framgick att
Bengt M. och Barbro T. genom köp den 1 september 1989 förvärvat
fastigheten Bosjökloster 1:445 och att de beviljats lagfart den 27 okto-
ber 1989. Den 31 juli 1990 utfärdade fastighetsdomstolen kallelser till
huvudförhandlingen den 22 augusti 1990 på Bengt M. och Barbro T.
Enligt kallelserna skulle de komma personligen eller genom ombud.
Vidare angavs att de, om de var förhindrade att komma, genast skulle
meddela rätten varför och att kallelsen gällde till dess rätten meddelat
något annat. Slutligen angavs i kallelserna att deras utevaro inte
utgjorde hinder för målets avgörande.
Den 15 augusti 1990 inkom till fastighetsdomstolen delgivningskvit-
ton enligt vilka kallelserna delgivits Barbro T. den 10 augusti 1990 och
Bengt M. den 14 augusti 1990. På Bengt M:s delgivningskvitto fanns
antecknat "Är i Oslo den 22/81". Den 16 augusti 1990 sände fastighets-
domstolen en skrivelse till Bengt M. i vilken angavs att huvudförhand-
lingen den 22 augusti 1990 skulle komma att äga rum. Den 17 augusti
50
1990 skickade fastighetsdomstolen ett meddelande till Sture M. enligt
vilket den tidigare utsända kallelsen till huvudförhandling inte längre
gällde enär han inte längre var ägare till fastigheten.
Vid huvudförhandlingen i målet den 22 augusti 1990 var varken
Bengt M. eller Barbro T. närvarande. Rätten konstaterade att hinder
mot huvudförhandling inte förelåg varefter huvudförhandling ägde
rum. Fastighetsdomstolen meddelade utslag i målet den 12 september
1990. Utslaget, UF 11, överklagades inte.
JO-anmälan remitterades den 3 december 1990 till Malmö tingsrätt
för upplysningar och yttrande varvid angavs att yttrandet även skulle
avse handläggningen av frågan om partssuccession.
I remissvar hänvisade lagmannen Ulf Arrfeldt till två yttranden som
avgetts av de lagfarna domare och det fastighetsråd som deltagit vid
målets beredande och avgörande. I yttrandena anfördes bl.a. följande.
Ifrågavarande mål, F 390-89, handlades på tingsrättens första avdelning
rotel 2, vilken rotel innehades av rådmannen Gunilla Zetterberg.
Kallelser till huvudförhandlingen 22.8. 1990 utSrdades 11.5. 1990.
Bl.a. kallades klaganden i målet, Sture M. som 19.7. 1989 anfört besvär
i egenskap av ägare till Bosjökloster 1:445. Inför huvudförhandlingen
kontrollerade tingsrätten, såsom brukligt, vilka som var lagfarna ägare
till de i målet berörda fastigheterna och därmed sakägare genom att
begära uppgifter från inskrivningsmyndigheten. Det visade sig då att
Sture M. redan 1.9. 1989 sålt fastigheten till sina barn Bengt M. och
Barbro T. och att köparna beviljats lagfart 27.10. 1989.
Sture M. var, enligt vad som framkommit i målet, sakägare och hade
rätt att föra talan endast i egenskap av ägare till Bosjökloster 1:445.
Bengt M. och Barbro T. hade efterträtt honom i denna egenskap.
Tingsrätten ansåg därför Bengt M. och Barbro T. vara sakägare istället
för Sture M.
Enligt tingsrättens uppfattning åligger det tingsrätten i samma mån
som fastighetsbildningsmyndigheten att självmant ta reda på och beakta
de ändringar som sker beträffande äganderätten till fastigheter som är
berörda (jfr Landahl—Nordström, Fastighetsbildningslagen, 1973, kom-
mentaren till 4 kap. 11 § och 40 §). Av nu nämnda skäl utfärdade
tingsrätten kallelse till huvudförhandlingen på Bengt M. och Barbro T.
samt underrättade Sture M. om att kallelsen på honom inte längre
gällde.
Frågan kan ställas när och hur ofta tingsrätten skall kontrollera
huruvida en berörd fastighet fått ny lagfaren ägare. Normalt kontrol-
leras lagfarterna när målet kommit in och strax före en huvudförhand-
ling. I förevarande mål hade före kontrollen inför huvudförhandlingen
inte inträffat någonting som tydde på att klaganden i målet överlåtit
sin fastighet.
Det är riktigt att Bengt M. i telefonsamtal till tingsrätten ställde de
frågor och gjorde de påpekanden som han nämner i sin inlaga till JO.
— — — Handlingarna i tingsrättens mål hade inte bifogats kallelsen på
Bengt M. och Barbro T., eftersom tingsrätten utgick från att Sture M:s
besvär och vad som därefter förevarit i målet var kända för de nya
ägarna. Tingsrätten har den uppfattningen att det är i första hand den
överlåtande fastighetsägaren som har att upplysa en köpare om fastig-
hetsbildningsförrättningar som berör fastigheten och att tillhandahålla
handlingar av betydelse. Bengt M. fick därför, när han anmärkte att
han inte fått några handlingar från tingsrätten, det närmast till hands
liggande beskedet, nämligen att vända sig till förre fastighetsägaren.
1992/93: JO 1
51
Tingsrätten uppfattade saken så att han godtog beskedet. Han nämnde
inte att han var okunnig om målet i tingsrätten och begärde inte att få
sig handlingarna i målet tillsända från tingsrätten.
Bengt M., som 13.8. 1990 erhöll kallelsen till huvudförhandlingen,
måste anses ha blivit kallad i skälig tid. Det som hindrade honom att
närvara vid förhandlingen — resa till Oslo — gjorde inte att han hade
laga förfall.
För tingsrättens arbete — och som regel av hänsyn till andra parter i
ett mål — är det av stor vikt att en huvudförhandling hålls på utsatt
dag. På första avdelningen tilldelas varje rotel halvårsvis bestämda
dagar för huvudförhandlingar. Om huvudförhandlingen i detta mål
flyttats, hade det inneburit att huvudförhandlingsdagen 22.8. 1990
blivit oförbrukad och, enligt vad som kunde befaras vid tidpunkten för
Bengt M:s telefonsamtal, att huvudförhandlingen i ett annat mål för-
dröjts till våren 1991. Tingsrätten ansåg inte att det Bengt M. anfört
som grund för att skjuta på huvudförhandlingen vägde så tungt att
förhandlingen borde ställas in. Bengt M. underrättades om att huvud-
förhandlingen skulle äga rum på utsatt dag i telefonsamtalet och, efter
sitt meddelande på delgivningkvittot, i en skrivelse 16.8. 1990.
Bedömning
I ett beslut den 3 juni 1992 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
I 4 kap. 11 § fastighetsbildningslagen (FBL) föreskrivs att fastighets-
bildningsmyndigheten i den utsträckning som är påkallad med hänsyn
till fastighetsbildningens art och förhållanden i övrigt skall utreda vilka
som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare.
Om en fastighet övergått till annan ägare under förrättningen, får
denne enligt 4 kap. 40 § FBL inte rubba vad den förre ägaren medgivit
eller godkänt.
En genomgående princip vid tillämpningen av FBL är att ställning-
en som sakägare för en fastighet är knuten till äganderätten till
fastigheten och följer med ändringar i äganderätten. När en fastighet
byter ägare är det sålunda den nye ägaren som i fortsättningen skall
tala och svara för fastigheten (se NJA 1985 s. 368 och
Landahl —Nordström, Fastighetsbildningslagen, 2:a uppl, s. 111). Härav
följer att Sture M. efter försäljningen av fastigheten förlorat sin ställ-
ning som sakägare och därmed sin saklegitimation medan Bengt M.
och Barbro T. övertagit den förre ägarens ställning i dessa avseenden.
Jag delar den i tingsrättens yttrande framförda uppfattningen att det
åligger fastighetsdomstolen att självmant ta reda på och beakta de
ändringar som sker beträffande äganderätten till de fastigheter som är
berörda.
I enlighet härmed har fastighetsdomstolen den 31 juli 1990 från
inskrivningsmyndigheten inhämtat uppgiften om de nya ägarförhållan-
dena. Den har därefter samma dag utfärdat kallelser på Bengt M. och
Barbro T. till huvudförhandlingen den 22 augusti 1990. Tidigare
utfårdad kallelse på Sture M. återkallades den 17 augusti 1990.
Enligt min mening borde en kontroll av ägarförhållandena ha gjorts
redan i samband med att rätten i maj 1990 kallade till huvudförhand-
1992/93:JO1
52
ling. När kallelser, som i detta fall, utfärdas lång tid före huvudför-
handlingen bör enligt min mening dessutom en förnyad kontroll göras
en kort tid före förhandlingen.
Nästa fråga är om fastighetsdomstolen, innan kallelserna på Bengt
M. och Barbro T. utSrdades, borde ha berett dem tillfälle att yttra sig i
frågan om de önskade inträda i rättegången. I denna del vill jag anföra
följande.
Reglerna i 13 kap. 7 § rättegångsbalken om partssuccession torde ha
analog tillämpning i en situation av förevarande slag (se Per Olof
Ekelöf, Rättegång II, 7:e uppl., s. 150 och Ingvar Gullnäs m.fl.,
Rättegångsbalken I, 13:58 f.). Partssuccession förutsätter att förvärvaren
framställer yrkande härom (Ekelöf, a.a., s. 149). Om förvärvaren inte
inträder i processen skall överlåtarens talan ogillas (jfr NJA 1915 s.
388, 1946 s. 638, 1991 s. 448 samt Ekelöf, a.a., s. 148).
En partssuccession innebär bl.a. att den part som övertagit talan kan
komma att åläggas skyldighet att utge ersättning för rättegångskostna-
der i målet. Reglerna om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål
hos fastighetsdomstol finns i 16 kap. 14 § FBL. Där föreskrivs att
fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omstän-
digheterna, kan förordna att en sakägare som förlorar målet skall
ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att fastighetsdomstolen,
innan kallelserna på de nya sakägarna utfärdades, borde ha berett dem
tillfälle att yttra sig i frågan om de önskade inträda i rättegången och
fullfölja den överklagade talan eller ej (jfr NJA 1991 s. 488).
När nu fastighetsdomstolen kom att betrakta Bengt M. och Barbro
T. som parter i målet, uppkommer slutligen frågan om den borde ha
ställt in huvudförhandlingen. Bengt M. erhöll, enligt egen uppgift,
kallelsen till förhandlingen först den 13 augusti 1990, alltså endast nio
dagar före förhandlingen. Bengt M. hade inte tidigare uppträtt som
part i målet. Det har visserligen inte framkommit att han vid sitt
telefonsamtal med rätten uttryckligen begärde att denna skulle tillställa
honom kopior av handlingarna i målet. Av de uppgifter som han
ostridigt lämnade vid telefonsamtalet kunde emellertid den slutsatsen
dras att han inte hade tillgång till handlingarna i fråga och att han
över huvud taget inte kände till varför han var kallad. Bengt M.
upplyste vid samtalet vidare att han ansåg tiden fram till huvudför-
handlingen vara oskäligt kort samt att han var förhindrad att inställa
sig personligen vid denna och inte heller kunde ställa ombud för sig
med så kort varsel. Det fanns mot denna bakgrund enligt min mening
goda skäl att ifrågasätta om Bengt M. hade möjlighet att tillvarata sina
intressen i målet på ett för honom tillfredsställande sätt. Jag anser
därför att fastighetsdomstolen borde ha ställt in förhandlingen även om
det uppgivna hindret inte ansågs utgöra laga förfall.
1992/93 :JO1
53
En tingsrätt har, sedan den beslutat att ta upp en viss
fråga till avgörande genom mellandom, i en dom
avgjort målet i dess helhet. Förfarandet har inte an-
setts stå i överensstämmelse med rättegångsbalkens
regler
(Dnr 484-1990)
ChefsJO Eklundh anförde följande i ett beslut den 7 februari 1992.
Bakgrund
Under inspektion vid Stockholms tingsrätt, avdelning 3, observerades
vid granskning av domboken att i domarna DFT 1054 i mål FT
3-1661-88 och DFT 1192 i mål FT 3-769-89 antecknats att tingsrätten
genom särskilt beslut förordnat att viss fråga (rörande preskription
respektive skadeståndsansvar) skulle avgöras genom mellandom. Sedan
tingsrätten i domskälen konstaterat att preskription inträtt respektive
att skadeståndsskyldighet inte förelåg, anförde tingsrätten vidare att
käranden vid sådan utgång inte heller kunde fa framgång i återstående
del av målet. Det saknades därför, enligt tingsrättens mening, anled-
ning att låta målet vila i avvaktan på att den prövade frågan slutligt
avgjordes; skulle hovrätten komma till annat slut i angiven del, syntes
det enligt tingsrättens mening inte vara någon olägenhet att målet
återförvisades till denna för prövning av återstående frågor. I domslutet
lämnades käromålet utan bifall. Genom domarna skilde tingsrätten
således målen från sig.
Jag beslöt att i ett särskilt ärende ta upp tingsrättens handläggning av
frågan om mellandom i de båda målen.
Utredning
Ärendet remitterades till Stockholms tingsrätt för yttrande angående
tingsrättens handläggning av frågan om mellandom i målen FT
3-1661-88 och FT 3-379-89. I remisskrivelsen angavs att det av yttran-
det borde framgå om handläggningen var ett exempel på en vedertagen
praxis vid tingsrätten.
Tingsrätten genom lagmannen Carl-Anton Spak anförde i yttrande
bl.a. följande.
Praxis i föreliggande fråga vacklar i hög grad. Det är viktigt från både
parternas och rättens synpunkt att rätten ges möjlighet att arbeta på ett
effektivt sätt. Detta framhålls exempelvis i prop. 1986/87:89 om ett
reformerat tingsrättsförfarande. Huvudsyftet med den propositionen
var ju att göra det möjligt att i än högre grad än tidigare anpassa
rättegångarna till vad det enskilda målet kräver.
Detta att anpassa en rättegång till vad det enskilda målet kräver
synes vara just vad avdelning 3 har gjort i förevarande två fall.
Liknande tankegångar återspeglas i vad avdelningarna 6 och 7 har
gjort i liknande fall.
1992/93: JO 1
54
Det kan i sammanhanget framhållas att professorn Robert Boman
har uttalat sig om näraliggande förhållanden i Festskrift till Lars
Welamson, s. 96 f. och i ett brev, som har fogats till 10:e avdelningens
yttrande.
Olika meningar finns om tillåtligheten av vad som har gjorts inom
avdelningarna 3, 6 och 7. Den omständigheten att den tveksamhet som
kan finnas bland olika domare om möjligheten att i förevarande fall
avgöra hela målet talar enligt min mening för att det i ett lagstiftnings-
förfarande klarläggs att möjligheterna finns och bör användas i en
situation då det är till gagn för det enskilda målet.
Till tingsrättens yttrande var fogade bl.a. yttranden från chefcrådmän-
nen på avdelningarna 2-4, 6-10 och 19. Dessa yttranden innehåller i
sammanfattning följande.
Avdelning 3 (tf. chefsrådmannen Gillis Zingmark)
Meddelandet av mellandom, såsom i de ifrågavarande målen, följer fast
praxis på avdelningen. Förfarandet har uppenbara praktiska och pro-
cessekonomiska fördelar. Det vore i mellandomssituationen, inte minst
från parternas synpunkter, ofta förenat med stora olägenheter att, i
t.ex. mål angående skadestånd av betydenhet, onödigtvis belasta målet
med omfattande utredning om skadeståndets storlek. En mellandom,
som samtidigt utgör ett slutligt avgörande, kan, i fall av ändring i
högre instans, utan problem återförvisas till tingsrätten. Förfarandet
har accepterats av överinstanserna.
Avdelning 6 (chefsrådmannen Göran Stigenberg)
Fast praxis av den art som avdelning 3 gett uttryck för föreligger inte.
Avdelningen vill dock framhålla angelägenheten av att ett mål, där
mellandom meddelas, inte belastas med utredning som inte behövs för
den fråga som skall avgöras genom meilandomen.
1 skadeståndsmålet FT 3-1661-88 underrättades parterna om att
mellandom eller dom skulle komma att meddelas vid viss angiven
tidpunkt. Det var väl i detta fall underförstått att parterna skulle
acceptera denna handläggning. Svaranden hade dessutom förklarat, att
han avstod från rättegångskostnader. Avdelningen vill framhålla att en
tänkbar lösning i mål av denna art är att rätten inhämtar parternas
samtycke — helst före förhandlingen — till att, vid en viss utgång av
målet, dom i dess helhet far meddelas. Mot en sådan ordning bör väl
normalt inte hinder möta.
Avdelning 7 (chefsrådmannen Olle Westlander)
Det är relativt vanligt att i skadeståndsmål angående patentintrång
mellandom ges i intrångsfrågan. Tidigare upptogs inte kostnadsyrkan-
den i samband med meilandomen på grund av Gärdes kategoriska
uttalande i kommentaren till RB. Under 1970-talet hände det sig
emellertid att en part som slutligt vunnit i intrångsfrågan begärde
ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten, sedan det visat sig
att parterna ej kunde enas om dessa. Målet hade handlagts i överin-
stanserna under flera års tid. Då det nu återkom till avdelning 7 fanns
det inte längre någon ledamot som deltagit i den tidigare handlägg-
ningen av målet. Detta framstod som en stor olägenhet när det gällde
att ta ställning i kostnadsfrågan.
Mot bakgrund av denna erfarenhet tog tingsrätten i ett senare mål
upp frågan med parterna om möjligheten att döma ut kostnaderna i
samband med meilandomen. Första gången tillämpades avdelning 3:s
modell, d.v.s. målet avgjordes i dess helhet. Numera tillämpas en slags
halvmesyr. Kostnaderna i det fell intrång inte anses föreligga döms ut
1992/93:JO1
55
men målet lever vidare. Vinner domen laga kraft återkallar käranden 1992/93:JO1
den vilandeförklarade delen av målet. En förutsättning för att kost-
nadsfrågan skall tas upp i ett mellandomsfall är att parterna samtycker
härtill, vilket emellertid hittills alltid skett. Denna praxis tillämpas i
alla typer av mål, alltså inte endast i patentmålen. Någon olägenhet
med detta förfarande har inte visat sig och någon överinstans har inte
reagerat mot vårt sätt att hantera kostnadsfrågan i meliandomar.
Avdelning 8 (chefsrådmannen Leif Carbell)
På åttonde avdelningen har, såvitt de här för närvarande tjänstgörande
domarna känner till, aldrig tillämpats det förfarande i mellandomssi-
tuationer som tydligen förekommer på avdelning 3. Förfarandet strider
mot de grundläggande principerna för mellandomsinstitutet. Det är
svårt att inse att några egentliga fördelar står att vinna genom att på
detta sätt skilja målet från sig. Möjligen vinner man visst utrymme
inne på kansliet. Däremot är det alltid risk för att oförutsägbara
situationer uppstår om man lämnar den lagreglerade ordningen och
ställer sig utanför den genomtänkta och sammanhållna systematik som
rättegångsbalken tillhandahåller. Hur blir det t.ex. om parterna förliks
i hovrätten beträffande den fråga som ogillats genom meilandomen
och detta sker på sådant sätt att de nu vill fortsätta processen i
underrätten?
Avdelning 10 (chefsrådmannen Magnus Åkerdahl)
Någon praxis finns inte i den föreliggande frågan. I den mån situation-
en har uppkommit på avdelningen, har det tryggaste alternativet valts,
dvs hålla fast vid meilandomen, även om den reellt sett skulle
innebära ett avgörande av målet i dess helhet. Vid den uppkomna
diskussionen i frågan har dock avdelningens ledamöter uttryckt att det
finns goda processekonomiska skäl som talar för att använda sig av det
vid avdelningarna 3 och 6 tillämpade förfarandet.
I ett mål på avdelning 6 ändrades, för övrigt genom ett särskilt
beslut, handläggningen utan att parterna hade fatt någon förvarning
vid huvudförhandlingen " i mellandomsdelen". Lämpligt synes vara att
rätten, om den tillämpar förfarandet, i neutrala ordalag tar upp möjlig-
heten att meilandomen kan komma att innebära ett reellt avgörande
av målet och begär in kostnadsyrkanden. Part far därmed mer tid att
förbereda sig för ev. verkställighet. Att kostnadsfrågan kan avgöras på
färskt material av de domare som umgåtts med målet och dess parter
är en avsevärd fördel. I ett visst fall far en domare som inte handlagt
målet två år efter det att handläggningen avslutats i tingsrätten avgöra
kostnadsfrågan. Att hovrätten ges möjlighet att själv utan återförvisning
avgöra resterande delar av målet i händelse av annan utgång i mellan-
domsdelen än den tingsrätten stannat för kan vara välkommet i vissa
situationer och behöver inte störa instansordningens princip. Avdel-
ning 6 nyss nämnda dom jämte hovrättens avgörande översändes till
professor Robert Boman. Dennes reaktion var att tingsrätten hade
handlat rätt.
Avdelningarna 2, 4, 9 och 19 har i sina yttranden anfört att det vid
dessa avdelningar inte är vedertagen praxis att hantera frågan om
mellandom på sätt som skett i målen från avdelning 3.
Under inspektionen överlämnades bl.a. två domar vilka redovisas
nedan i sammandrag.
I ett arbetsrättsligt mål yrkade B. att tingsrätten skulle förklara att ett
beslut, enligt vilket han entledigades från sin tjänst i en hovrätt, skulle
förklaras ogiltigt och att staten till följd därav skulle förpliktas att till
56
honom utge ett till belopp bestämt skadestånd. Staten bestred käromå-
let. Tingsrätten förordnade under förberedelsen att särskild dom skulle
ges över frågorna om beslutets giltighet och om statens skadestånds-
skyldighet. Efter huvudförhandling fann tingsrätten att yrkandena om
ogiltigförklaring av hovrättens beslut och om förklaring att skade-
ståndsskyldighet förelåg inte kunde vinna bifall. I domskälen anförde
tingsrätten vidare att B. vid angiven utgång inte heller kunde nå
framgång i den återstående delen av målet, vilken avsåg storleken av
ett skadeståndsansvar. Enligt tingsrättens mening saknades anledning
att låta denna del av målet vila i avvaktan på att de prövade frågorna
slutligt avgjordes. I domen uttalades vidare att det, om arbetsdomstolen
skulle komma till annat slut i angiven del, inte syntes vara någon
olägenhet att målet återförvisades till tingsrätten för prövning av åter-
stående frågor. I domslutet lämnades käromålet utan bifall varjämte
tingsrätten utlät sig i frågan om ersättning för rättegångskostnader. B.
förde målet vidare till arbetsdomstolen, som fann att B:s talan angåen-
de giltigheten av hovrättens beslut skulle bifallas. I domskälen anfördes
följande. "Vid denna utgång bör av rättssäkerhetsskäl de yrkanden som
B. har framställt utöver yrkandet om ogiltigförklaring av hovrättens
beslut bli föremål för en bedömning av tingsrätten som första instans.
Tingsrättens dom bör därför undanröjas i denna del och målet återför-
visas till tingsrätten för prövning av kärandens övriga yrkanden".
I ett annat mål som gällde utfående av arvode för utfört uppdrag
invände svaranden bl.a. att parterna ingått ett förlikningsavtal enligt
vilket käranden avstått från arvodeskraven i målet. Tingsrätten fann
synnerliga skäl föreligga att genom mellandom pröva svarandens in-
vändning om förlikningsavtal. Huvudförhandling för prövning av den-
na fråga ägde rum. Vid huvudförhandlingens slut tillkännagav rätten
att mellandom skulle meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens
kansli viss senare dag. Vid fortsatt överläggning beslutade tingsrätten
att upphäva det tidigare beslutet om mellandom och förordnade att
målet i stället skulle avgöras i sin helhet genom dom. Parterna bered-
des tillfälle att inkomma med kostnadsyrkanden. I domen godtog
tingsrätten svarandens invändning om förlikningsavtal. Tingsrätten
ogillade käromålet och förpliktade käranden att ersätta svaranden
dennes rättegångskostnader. Käranden vädjade mot domen. Hovrätten
fann bl.a. att tingsrättens förfarande fick anses strida mot grundläggan-
de principer för mellandomsinstitutet och konstaterade vidare att
tingsrättens åtgärd utgjorde ett grovt rättegångsfel. Till följd härav
undanröjde hovrätten tingsrättens dom, med undantag av den del som
gällde prövningen av invändningen om förlikningsavtal, och återförvi-
sade målet i undanröjd del till tingsrätten. Målet i hovrätten avgjordes
senare genom en dom i vilken hovrätten i likhet med tingsrätten
godtog invändningen om förlikningsavtal.
1992/93:JO1
57
Bedömning
1992/93:JO1
De grundläggande bestämmelserna om handläggningen av tvistemål
finns i 42 kap. rättegångsbalken (RB). I 1 § föreskrivs att den som vill
inleda rättegång mot någon skriftligen skall ansöka om stämning hos
rätten. Om rätten inte avvisar stämningsansökningen med stöd av 4 §
eller med tillämpning av 5 § första stycket andra meningen meddelar
dom utan föregående stämning, skall stämning utfärdas på svaranden
att svara på käromålet. Utfärdas stämning skall förberedelse äga rum i
målet. Under förberedelsen skall enligt 6 § parternas yrkanden och
invändningar klarläggas liksom de omständigheter som de åberopar till
grund för sin talan. Genom förberedelsen skall vidare klarläggas i vad
mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden, vilka bevis som
skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis, om
ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande
samt om det finns förutsättningar för förlikning. Förberedelsen skall
drivas med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Så snart det
lämpligen kan ske bör rätten höra parterna angående målets handlägg-
ning.
Tvistemål avgörs i sak efter huvudförhandling, utom i de fall som
anges i 18 § första stycket. Enligt huvudregeln i 20 § skall huvudför-
handling hållas sedan förberedelsen avslutats. Huvudförhandling för
handläggning av en rättegångsfråga eller en del av saken som kan
avgöras särskilt Sr emellertid hållas även om förberedelsen av målet
inte har avslutats.
Genom bestämmelserna om deldom i 17 kap. 4 § och mellandom i
17 kap. 5 § RB öppnas en möjlighet att dela upp handläggningen av
ett mål i skilda avsnitt. Om prövningen av en viss talan i en rättegång
beror av en annan talan som handläggs i samma rättegång kan sålunda
enligt sistnämnda lagrum mellandom ges över den talan. Om det är
lämpligt med hänsyn till utredningen, Sr mellandom vidare ges över
en av flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse
för utgången. En mellandom kan också avse hur en viss i målet
uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas
vid avgörandet av saken. En förutsättning för ett avgörande genom
mellandom är således att det föreligger ett samband mellan vad som
görs till föremål för särskilt avgörande och återstoden av målet. Mel-
landomens funktion är i första hand processekonomisk. Genom att en
viss fråga i målet avgörs särskilt kan uppnås att ett käromål inte
behöver prövas i sin helhet. En mellandom över ett rättsfaktum eller
en fråga som främst angår rättstillämpningen har inte någon rättskraft
utanför det mål i vilket meilandomen ges. När mellandom meddelas
får rätten enligt 17 kap. 5 § tredje stycket RB förordna att målet i
övrigt skall vila till dess meilandomen vunnit laga kraft.
Av det sagda framgår att rättegångsbalken utgår från att en mellan-
dom skall följas av ett slutligt avgörande av målet genom dom eller
slutligt beslut. Bestämmelsen i 17 kap. 5 § RB har nyligen varit
föremål för omarbetning. Genom de ändringar som trädde i kraft den
1 juli 1990 utvidgades tillämpningsområdet för mellandomsinstitutet.
Departementschefen anförde härvid bl.a. (prop 1989/90:71 s. 41) att
den mest rationella ordningen för behandling av en preskriptionsin-
vändning i ett komplicerat mål i allmänhet är att bryta ut den frågan
till särskilt avgörande och låta resten av målet vila tills preskriptions-
frågan är avgjord.
Det finns således goda skäl att hävda att gällande rätt inte ger stöd
för ett förfarande som innebär att rätten låter prövningen av en
uppkommen mellandomsfråga direkt leda till ett slutligt avgörande av
målet. Att så är fallet framgår enligt min mening redan av det
förhållandet att hovrätten, om den skulle komma till en annan stånd-
punkt än tingsrätten i den fråga som är föremål för prövning, tvingas
fatta ett beslut som innebär att tingsrättsdomen undanröjs i vad den
kan anses avse de icke prövade delarna av målet. Ett sådant förfarande
är uppenbarligen inte tänkt att vara ett reguljärt inslag i tvistemålspro-
cessen.
Inte heller vinner förfarandet stöd i den centrala processrättsliga
doktrinen. Boman har visserligen i Festskrift till Lars Weiamson s. 96
ff, fört fram tankegångar som går i linje med det av avdelning 3
tillämpade förfarandet. Artikeln innehåller emellertid inte något allde-
les bestämt ställningstagande vad gäller innebörden av gällande rätt i
det aktuella hänseendet utan mynnar ut i en uppmaning till lagstifta-
ren att klarlägga förhållandena; en uppmaning som hittills inte lett till
något resultat. Ekelöf behandlar ett fall där rätten enligt hans mening
kan återkalla ett förordnande om mellandom och besluta att i stället
avgöra målet genom dom (Rättegång V, 6 uppl. s. 181 f). Den situation
som härvid åsyftas är att det vid prövningen av mellandomsfrågan
konstateras att käromålet omöjligen kan ogillas på den prövade grun-
den, samtidigt som man riskerar att svaranden kommer att överklaga
en mellandom i frågan. I detta läge kan domstolen enligt Ekelöf
övergå till att handlägga även övriga invändningar i målet och meddela
slutlig dom över dem alla i ett sammanhang. Det förordas att man
härvid håller en fortsatt huvudförhandling. Det är tydligt att detta fall
är av helt annat slag än det som har aktualiserats i förevarande ärende.
Arbetsdomstolen har i ett refererat avgörande, AD 1986:144, övergått
från prövning av en viss rättsfråga i mellandom till ett avgörande i sak.
Detta kan dock inte tas till intäkt för att förfarandet kan godtas vid
allmän underrätt. Arbetsdomstolens handläggning i det aktuella fallet
far i stället ses mot bakgrund av dess roll som specialdomstol på ett i
bl.a. processuellt hänseende särskilt reglerat område, där den i många
fall, som i det här aktuella målet, utgör enda instans. Den rättstillämp-
ning som ligger till grund för handläggningen i det målet kan därför
inte anses vara vägledande för rättegångsförfarandet vid andra domsto-
lar än arbetsdomstolen.
Tingsrättens avdelning 3 uttalar i sitt yttrande att det av avdelningen
tillämpade förfarandet har uppenbara praktiska och processekonomis-
ka fördelar genom att t.ex. mål om skadestånd av betydenhet inte
behöver belastas med omfattande utredning om skadeståndets storlek.
Dessa fördelar uppnås emellertid även med en tillämpning av mellan-
domsinstitutet som står i överensstämmelse med rättegångsbalkens reg-
1992/93: JO 1
59
ler. Det torde i de flesta fall redan under förberedelsens inledningsske-
de stå klart om en viss fråga i målet lämpligen bör avgöras genom
mellandom. Så snart en fråga om prövning genom mellandom upp-
kommit, bör rätten höra parterna i saken och därefter, om sådan
prövning befinns ändamålsenlig, med tillämpning av 42 kap. 8 § sista
stycket RB styra förberedelsen med inriktning på ett avgörande av
mellandomsfrågan.
Det är således fullt möjligt redan enligt gällande regler att avvakta
t.ex. med behandlingen av frågan om storleken av ett yrkat skadestånd
till dess frågan om det överhuvudtaget föreligger någon skadestånds-
skyldighet är slutligt avgjord genom mellandom. Skulle det genom en
lagakraftvunnen mellandom slås fast att någon skadeståndsskyldighet
inte föreligger, krävs det uppenbarligen inte någon utredning om
skadans omfattning för att målet skall kunna avgöras slutligt. Om
käranden skulle välja att inte återkalla sin talan, synes i en sådan
situation förutsättningar föreligga att avgöra saken utan huvudförhand-
ling med tillämpning av 42 kap. 18 § första stycket 5 RB.
Skulle det å andra sidan i en lagakraftvunnen mellandom slås fast
exempelvis att svaranden i princip är skyldig att utge skadestånd, får
handläggningen i tingsrätten fortsätta såvitt avser återstående frågor i
målet. Rättegångsbalkens regler utgör härvid inte något hinder mot att
dessa frågor behandlas vid fortsatt förberedelse, innan målet företas till
huvudförhandling för slutligt avgörande eller — eventuellt — för
avgörande av någon annan mellandomsfråga (se Fitger, Rättegångsbal-
ken II, s. 42:61).
De synpunkter som framförts i tingsrättens yttrande och i yttrandena
från vissa av tingsrättens avdelningar ger härutöver anledning till
följande allmänna kommentarer från min sida.
De lagregler som rör rättegången är antingen obligatoriska eller
fakultativa. De är däremot inte till någon del dispositiva. Alla proces-
suella beslut måste således grundas på en tillämpning av ett processu-
eilt stadgande. Även om parterna i ett mål är ense om att en processu-
eil fråga bör lösas på visst sätt eller rätten finner viss åtgärd eller
lösning ändamålsenlig, tillkommer alltid kravet att handläggningen
skall stå i överensstämmelse med gällande lagregler. Med anledning av
vad avdelning 7 anfört vill jag i detta sammanhang erinra om bestäm-
melsen i 18 kap. 14 § andra stycket andra meningen RB, att beslut i
rättegångskostnadsfrågorna skall meddelas när rätten avgör målet.
Rättegångsbalken tillhandahåller ett av lagstiftaren övervägt, sam-
manhållet och systematiskt uppbyggt regelsystem för rättegången i
brott- och tvistemål. Principen är att lika fall skall behandlas lika
oavsett vid vilken domstol de handläggs. Det ligger en fara i att gå
utanför det lagreglerade området. Möjligheten att förutse konsekven-
serna av fattade beslut minskar, och av lagstiftaren oförutsedda situatio-
ner kan uppkomma. Jag har redan nämnt den situation som uppkom-
mer när hovrätten i ett mål, där mellandomsinstitutet har hanterats på
det sätt som tillämpas av avdelning 3, kommer till en annan stånd-
punkt än tingsrätten i den fråga som prövats genom den överklagade
domen. Av det hovrättsavgörande som redovisats i det föregående
1992/93:JO1
60
framgår att hovrätten kan finna skäl att besluta om undanröjande och
återförvisning också när den delar tingsrättens uppfattning i den pröva-
de frågan. Jag kan vidare peka på de processuella problem som
uppkommer om svaranden i hovrätten frånfaller den invändning som
tingsrätten lagt till grund för sitt avgörande av målet i sak och parterna
till följd härav vill fortsätta rättegången i tingsrätten.
Processuella frågor är inte sällan komplicerade. Det ligger därför i
sakens natur att felbedömningar och felaktig rättstillämpning ibland
kan förekomma. Självfallet måste det vidare inom processrätten liksom
inom andra rättsområden finnas ett utrymme för olika uppfattningar i
samma fråga, där det inte med bestämdhet kan sägas att den ena
uppfattningen är riktigare än den andra. Det kan däremot inte godtas
att en domstol tillämpar rättegångsbalkens regler i vissa hänseenden
och med öppna ögon låter pragmatiska utomrättsliga överväganden
styra handläggningen i andra. Den lovvärda ambitionen att ta till vara
alla föreliggande möjligheter att anpassa rättegångarna till vad det
enskilda målet kräver far inte drivas så långt att gällande lagregler
åsidosätts.
Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.
1992/93:JO1
61
1992/93: JO 1
Åtal mot en kommissarie för vårdslös myndighetsut-
övning har ogillats då oaktsamheten från hans sida
inte ansetts som grov (upplösning av en demonstra-
tion och kvarhållande av demonstranterna på plat-
sen)
(Dnr 1517-1989)
Sedan chefsJO Eklundh väckt åtal meddelade Stockholms tingsrätt
(chefsrådmannen Mikael af Geijerstam med nämnd) följande dom den
25 oktober 1991. Domen har vunnit laga kraft.
Yrkanden
Åklagaren har yrkat ansvar å Jan Dahllöf enligt följande.
Myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning
Den 18 mars 1989 arrangerade "Unga mot Apartheid" utan tillstånd
en demonstration i Stockholm. I demonstrationen deltog åtminstone
ett hundratal personer. Deltagarna i demonstrationen tågade på olika
gator i centrala Stockholm. De följdes och bevakades av en polisstyrka
ledd av kommissarien Jan Dahllöf. När demonstrationståget nådde
Malmtorgsgatan beordrade Jan Dahllöf polismän att spärra vägen
framför och bakom demonstranterna. Den del av Malmtorgsgatan som
ligger mellan Jakobsgatan och Fredsgatan spärrades av med staket och
demonstranterna hölls kvar på platsen i upp till drygt en timmes tid.
Omständigheterna var inte sådana att det enligt lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster förelåg rätt för polismyndigheten att upplö-
sa sammankomsten. Lagliga förutsättningar för ingripandet har inte
heller i övrigt förelegat. Gärningen har för demonstranterna inneburit
förfång som inte är ringa.
Lagrum: 20 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 oktober
1989.
Domskäl
Jan Dahllöf har bestritt ansvar. Som grunder för sitt bestridande har
han angivit följande: Det har ej förelegat en allmän sammankomst i
lagens mening. I vart fall har Jan Dahllöf inte med något uppsåt att
upplösa en allmän sammankomst upplöst densamma. Han har med
hänsyn till lydnadsförhållandena inom polisen endast tillämpat en
utarbetad polistaktik som han med hänsyn till omständigheterna och
62
det korta rådrum, som stått till buds, haft att tillämpa. Det förfång,
som må ha uppkommit, är att bedöma som ringa. Skulle oaktsamhet
anses ligga Jan Dahllöf till last är denna ej att anse som grov. I vart fall
har fara förelegat att allvarliga oroligheter skulle uppstå och därige-
nom har omständigheterna varit sådana att i förekommande fåll på-
följd helt skall eftergivas.
Följande är upplyst: Den 18 mars 1989 på förmiddagen skulle en
tillståndsgiven demonstration äga rum mot USA:s ambassad. Enligt
uppgift skulle samma dag "Unga mot Apartheid" samlas klockan 15.00
i Sergelarkaden för att genomföra en demonstration mot oljeföretaget
Shell, detta enligt en den 16 mars 1989 dagtecknad skrivelse från
Stockholmspolisens ordningsavdelning, vilken skrivelse tillställts bland
annat Jan Dahllöf. För demonstrationen hade tillstånd varken begärts
eller beviljats. I skrivelsen angavs bland annat att fråga var om en lös
sammanslutning av anarkister/syndikalister samt att tidigare genomför-
da demonstrationer av anarkister/syndikalister slutat i våldsamheter.
En särskild polisstyrka avdelades för bevakning av de båda demonstra-
tionerna. Jan Dahllöf utsågs till insatschef. Polisstyrkan bestod av
omkring 50 polismän, däribland beriden polis och hundförare. Vad
angår nu ifrågavarande demonstration lämnade ett antal demonstranter
något efter 15.00 Sergels torg. Polisen hade förgäves sökt få reda på
marschväg och slutmål. Man hade fruktat attentat mot Shells bensin-
station på Strandvägen och därför satt denna under bevakning. Tåget
vek emellertid av en annan väg. Marschvägen var följande: Sveavägen,
Kungsgatan, Stureplan, Birger Jarlsgatan, Hamngatan, Regeringsgatan,
Jakobsgatan och Malmtorgsgatan. På sistnämnda gata befann sig de-
monstrationståget omkring klockan 15.45. Polisen spärrade där vägen
både framför och bakom demonstranterna. Därigenom kom Malm-
torgsgatan att spärras av ett helt kvarter mellan Jakobsgatan och
Fredsgatan. Någon skingringsbefallning meddelades inte. Efter viss tid
påbörjades utslussning av demonstranterna. De fick lämna det avspär-
rade området i smågrupper om fem personer i varje. Grupperna
släpptes med några minuters mellanrum. En del av grupperna följdes
från platsen av polismän för att de ej skulle återsamlas. Enligt proto-
koll, fört på ledningscentralen, finns med tidsangivelsen 15.47 anteck-
nat att demonstrationståget stoppats på Malmtorgsgatan. I samma pro-
tokoll finns angivet att utslussningen av demonstranterna påbörjats
klockan 16.07. Klockan 16.50 i samma protokoll har antecknats att allt
var lugnt och att inga demonstranter fanns kvar. — De som gått i täten
av demonstrationståget bar s.k. "rånarluvor", d.v.s. luvor neddragna
över ansiktet med hål utklippta framför ögonen. En del av demon-
stranterna bar ryggsäckar och bagar.
Jan Dahllöf har berättat: Han uppehöll sig på Drottninggatan, när
demonstranterna samlades på "plattan" vid Sergels torg. Han beordra-
de polisinspektören Jan-Åke Nilsson att ta reda på vem som var
ansvarig för demonstrationen, dess syfte, tilltänkt marschväg och slut-
mål. Nilsson försökte få reda på detta men ingen av de demonstranter
med vilka han talade lämnade någon som helst information. Jan
Dahllöf såg att en del av demonstranterna, närmare 30 stycken, satte
1992/93:JO1
63
på sig s.k. "rånarluvor". Han började undra om fråga verkligen var om
en demonstration. Han erfor att omkring 100 personer deltog i tåget.
Jan Dahllöf beordrade tillgänglig polispersonal att följa efter tåget. I bil
färdades han Sveavägen och Kungsgatan till Norrlandsgatan, vid vilken
gatukorsning han stannade. I radio fick han då besked att demonstran-
terna börjat springa på Kungsgatan; att de gjorde en "rush". Han
beordrade skyddsutrustning på. Sådan utrustning består av hjälm med
visir, sköld och lång batong. Jan Dahilöfe bedömning var att Mac
Donaldrestaurangen på Kungsgatan skulle angripas och beordrade en
polisgrupp att ställa sig framför restaurangen. Demonstranterna stanna-
de framför restaurangen och ropade glåpord till poliserna. "Det var
gap och skrik från en folkhop." Han uppfattade dem nu som presum-
tiva bråkstakar, som skrek och utgjorde hinder i trafiken. Jan Dahllöf
förstod nu att fråga ej var om demonstranter utan om en hop som var
ute för att ställa till förtret. Emellertid ansåg han platsen ej vara
lämplig för ett ingripande. Sedan gick tåget mot Stureplan i normalt
tempo. I radio hörde han tal om att deltagare bar ryggsäckar med
misstänkt innehåll, t.ex. stenar. På Birger Jarlsgatan anslöt två polis-
grupper, bestående vardera av en gruppchef och fem poliser, på var sin
sida av tågets främre del. Den ene gruppchefen var polisinspektören
Lars Gösta Byström och den andre var Lars-Åke Nilsson. Den beridna
delen och hundförarna följde bakom tåget. Jan Dahllöf beordrade
säkring av Shells bensinstation på Strandvägen. Emellertid svängde
tåget in på Hamngatan. När tåget svängde in på Malmtorgsgatan,
befann sig Jan Dahllöf på Gustaf Adolfs torg. Han förstod att tåget
skulle komma att passera intill utrikesdepartementets lokaler. Detta är
en taktiskt känslig plats, där demonstrationer aldrig tillåts. Jan Dahllöf
ville därför förhindra att tåget passerade dessa lokaler. Per radio
yttrade Byström "här kan vi stänga". "Gör det", beordrade Jan
Dahllöf. Byströms och Nilssons grupper spärrade framfarten vid
Malmtorgsgatans mynning mot Fredsgatan—Gustaf Adolfs torg. Den
beridna delen av polisstyrkan stängde av Malmtorgsgatan vid Jakobsga-
tan. Staket kom ej till användning. Dessa fanns vid Shell-macken på
Strandvägen. Jan Dahllöf frös därigenom tåget i och för ett avlägsnan-
de enligt 13 § polislagen. Han beordrade Jan-Åke Nilsson att underrät-
ta de instängda att de skulle avlägsnas från platsen i små grupper.
Genom att gapa och skrika hade hopen betett sig störande, varför 13 §
polislagen var tillämplig. Därjämte förelåg en abstrakt fara, emedan
något kunde befaras hända vid utrikesdepartementet. Det var fråga om
ett sekundsnabbt beslut. Han har agerat på det sätt han fått lära sig av
polisledningen. Jan Dahllöf fick aldrig information om att det skulle
funnits skäl att ingripa mot någon enskild deltagare i tåget.
På åklagarens begäran har hörts Torfi Magnusson och Josephine
Askegård som målsägande samt Lars Gösta Byström och Jan-Ake
Nilsson som vittnen.
På Jan Dahilöfe begäran har som vittnen hörts polisöverintendenten
Jan Värnhall, polisinspektören Jan Edvin Johansson och brandingen-
jören Olle Wennström.
1992/93:JO1
64
Torfi Magnusson har berättat bland annat: Han deltog ej "direkt" i
ledningen för demonstrationen, som arrangerades av Unga mot Apart-
heid. Han visste att den skulle äga rum och att målet var Mariatorget
på Södermalm. Det fanns rätt många affischer uppsatta i stan om
demonstrationen, varav framgick att man demonstrerade mot bensinfö-
retaget Shell. Omkring 200—300 personer, mest ungdomar i åldern
15—25 år, samlades på "plattan" vid Sergels torg för att delta i
demonstrationen. I fronten på demonstrationståget bars en banderoll
med texten "Shell ut ur Sydafrika". Cirka 10—15 personer i tåget bar
"rånarluvor" för att ej bli åsiktsregistrerade. Deltagarna i demonstra-
tionståget ropade slagord. Anledningen till att deltagarna i demonstra-
tionståget joggade var att de svarta i Sydafrika brukar göra så när de
demonstrerar. Inga incidenter uppstod. De två polisgrupper i sin
kravallutrustning som gick intill täten befann sig mycket nära deltagar-
na i tåget. Det kändes hotfullt. "Det kändes spänt hela tiden." När
demonstrationståget var instängt fick demonstranterna ej veta anled-
ningen till åtgärden. Efter "ett bra tag" upplyste en polis att de skulle
bli utsläppta i små grupper. Någon av demonstranterna brände en
Sheilflagga. Omkring en timme efter avspärrningen blev Torfi Magnus-
son frisläppt. Hans grupp eskorterades av tre poliser till Tegelbacken.
Efter omkring tio minuter kom Torfi Magnusson till Gustaf Adolfc
torg. Då fanns det fortfarande demonstranter som var instängda. Det
hade ej hänt något som kunde ha föranlett ett ingripande från polisens
sida mot någon enskild demonstrant.
Josephine Askegård har berättat bland annat: Hon deltog tillsam-
mans med sin då åttaåriga dotter i demonstrationståget. Hon hade fatt
reda på demonstrationen genom att hon sett affischer på stan dagen
innan. Det var drygt 200 personer som deltog i demonstrationståget.
De tågade hela tiden på högra sidan av gatorna. Förutom "joggningen"
gick deltagarna i tåget i vanlig takt. Den enda skillnaden på denna
demonstration och andra sådana var att polisen var hotfull. Deltagarna
kände sig trakasserade av poliserna. Josephine Askegård fick lämna
inspärrningen efter omkring tio minuter eftersom hon medförde ett
barn. Det förflöt en och en halv timma innan alla slussats ut från
inspärrningen.
Jan-Åke Nilsson har berättat bland annat: Han var gruppchef och
hade fem polismän till sitt förfogande. På begäran av Jan Dahllöf
försökte han av ett femtontal deltagare, som först samlats på "plattan",
att få reda på vem som var ansvarig för demonstrationen, syftet,
marschväg, slutmål och dylikt. Han möttes av ett flin från de tillfråga-
de. Han fick inga som helst informationer. Han bedömer det slutliga
antalet deltagare i tåget till 75 personer, merparten i 20—25-årsåldern.
En banderoll bars i fronten av tåget. Några deltagare, cirka fem
stycken, var försedda med rånarluvor. På Kungsgatan sprang deltagarna
överallt t.ex. framför bilar. Rent kaos rådde. Man gjorde en utbrytning
mot Mac Donalds restaurang på Kungsgatan. Deltagarnas rusningar
syftade till att komma ifrån poliserna. Jan-Åke Nilsson sökte än en
gång få reda på marschväg och dylikt. Han erhöll ej något svar.
Deltagarna i tåget skrek. Det gick ej att uppfatta vad de skrek annat än
1992/93: JO 1
65
5 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
att skriken riktade sig mot Shell. Det fanns även tecken på att
deltagarna hade intresse för restaurang Clock på Regeringsgatan. Inget
hände dock. Inga staket förekom vid avspärrningen, som tillkom
eftersom utrikesdepartementet är ett känsligt objekt. Han fick ganska
snabbt order att avlägsna deltagarna i tåget genom utslussning av
omkring fem åt gången.
Lars Gösta Byström har berättat bland annat: I tåget bars en bande-
roll längst fram. Omkring 20—30 deltagare bar "rånarluvor". Deltaga-
re var försedda med ryggsäckar och väskor. Deltagarna "sprang och
rusade" på Kungsgatan. De gjorde utfall men ej attacker mot polisen
utanför Mac Donalds. Då och då gjorde de ruscher för att provocera
polisen. Det gjordes ej någon skingringsanmodan före inspärrningen.
Fråga var att sätta stopp på folkmassan med hänsyn till utrikesdeparte-
mentet. Man hade en känsla av att något var på väg att hända. Några
kravallstaket användes ej. Utslussningen tog mellan 45 minuter och en
timme. Enligt Lars Gösta Byströms uppfattning var det fråga om ett
avlägsnande; en vedertagen polistaktik som ofta används.
Jan Johansson har berättat bland annat: Han var chef för den
beridna enheten. Han red bakom tåget ända fram till Malmtorgsgatan.
I tåget saknades den vanliga förekomsten av plakat. En del av deltagar-
na — omkring 20 stycken — bar svarta luvor. Med början på Kungsga-
tan gjorde deltagarna "rusningar". I tåget rådde oordning och brist på
opinionsyttringar. Tåget bestod av en skock människor som odiscipli-
nerat drog genom stan. Det var ej en vanlig demonstration. Många
deltagare i tåget bar ryggsäckar eller plastpåsar. Det fanns all anledning
för polisen att befara svårigheter. Deltagarnas beteende följde mönstret
för upplopp. Deltagarna hade dock ej gått till attack mot något objekt.
Utslussningen på Malmtorgsgatan tog maximalt en halv timme.
Olle Wennström har berättat bland annat: Under åren 1988—1989
förekom ett stort antal sabotagehandlingar mot Shellmackar. Av denna
anledning blev brandförsvaret inkopplat. Östermalms brandstation låg
i beredskap, emedan man befarade en attack mot Shells mack på
Strandvägen. Han åkte till Gustaf Adolfc torg, där han träffade Jan
Dahllöf. Han var kvar där under cirka en timme under vilken tid
aktionen pågick.
Tingsrätten gör följande bedömning.
I 10 § lagen om allmänna sammankomster stadgas bland annat: "Polis-
myndigheten äger inställa eller upplösa allmän sammankomst om den
hålles i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att sammankomsten ej
må äga rum. Rätt att upplösa sammankomst föreligger jämväl, om
sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de
tillstädesvarande samt andra åtgärder visat sig otillräckliga för att
återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande."
I 13 § polislagen stadgas: "Om någon genom sitt uppträdande stör
den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, Sr
en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna
upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller
utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en
1992/93:JO1
66
straffbelagd handling skall kunna avvärjas. — Är en åtgärd som avses i
första stycket otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, far
personen tillfälligt omhändertas."
Vad angår lagen om allmänna sammankomster innefattar denna lag
bland annat demonstrationståg. Enligt 3 § sagda lag Sr en allmän
sammankomst inte hållas på gata, torg eller annan allmän plats utan
tillstånd av polismyndigheten.
Vidkommande ordningsstörande i polislagen krävs att den berörda
personen Sktiskt stör den allmänna ordningen. De tre åtgärderna
avvisande, avlägsnande eller omhändertagande kan även tillämpas om
en person genom sitt uppträdande utgör en fara för den allmänna
ordningen. Denna fara skall vara konkret. Ett omhändertagande Sr
inte ske för att abstrakta, ännu inte konkretiserade faror skall avvärjas.
En individuell prövning skall ske om det finns laga stöd för ett
omhändertagande. Justitieombudsmannen har framhållit att en grund-
läggande förutsättning för omhändertagande enligt 13 § polislagen
gäller att ingripandet riktar sig mot en enskild person och att något
kollektivt omhändertagande inte kan accepteras. En individuell be-
dömning skall alltså göras om förutsättningar föreligger för ett ingrip-
ande.
Jan Dahllöf har gjort gällande att fråga ej varit om ett demonstra-
tionståg.
Vid sin bedömning av denna fråga beaktar tingsrätten följande
omständigheter. Arrangemanget har varit organiserat främst genom
affischering i staden med angivande av tid och plats för samling. I de
polisiära skrivelser som föregått arrangemanget och jämväl i Jan
Dahilöfe den 19 mars 1989 avgivna erfarenhetsberättelse har ordet
demonstration använts på arrangemanget. Att fråga varit om en åsikts-
manifestation framgår av det förhållandet att en banderoll med texten
"Shell ut ur Sydafrika" burits främst i tåget och att deltagarna ropat
slagord. Av angivna skäl finner tingsrätten att fråga varit om en
demonstration även om enligt vad som omvittnats vissa demonstranters
klädsel och uppförande ej kan anses ha överensstämt med en sedvanlig
demonstration.
Åtgärderna vid Malmtorgsgatan far anses innebära att demonstratio-
nen upplösts.
Som framgår av lydelsen av 10 § lagen om allmänna sammankoms-
ter är den omständigheten att tillstånd till demonstrationen ej sökts ej
av beskaffenhet att en demonstration far upplösas. Det har ej fram-
kommit några omständigheter som kunnat föranleda en bedömning att
sådan svårare oordning eller avsevärd fara varom talas i 10 § lagen om
allmänna sammankomster rått i demonstrationståget. Av angivna skäl
har Jan Dahllöf inte med stöd av bestämmelserna i lagen om allmänna
sammankomster haft rätt att upplösa demonstrationen.
Jan Dahllöf har gjort gällande att hans syfte med avspärrningen varit
att förhindra att tåget passerade utrikesdepartementets lokaler vid
Gustaf Adolfs torg. Han har anfört att han ingripit med stöd av 13 §
1992/93:JO1
67
polislagen eftersom deltagarna i tåget varit ordningsstörande och han
bedömde att det förelåg en omedelbar fara för den allmänna ordning-
en.
Det har ej ens påståtts att någon deltagare i tåget gjort sig skyldig till
brott. Ingen i målet hörd har sagt att någon enskild i tåget gjort sig
skyldig till sådant ordningsstörande beteende att skäl funnits för avvi-
sande, avlägsnande eller omhändertagande enligt polislagen. Jan
Dahllöf själv har sagt att han ansåg att en abstrakt fara förelåg med den
marschväg tåget tog och att han ville avvärja denna fara. Han har ej
ens påstått att faran varit konkret. Tingsrätten finner av angivna skäl
att någon grund för att tillämpa polisiagens regler ej förelegat.
Ej heller i övrigt finner tingsrätten att lagliga förutsättningar förele-
gat för ingripandet.
Av vad sålunda upptagits finner tingsrätten utrett att Jan Dahllöf i
myndighetsutövning åsidosatt vad som till följd av lag gällt för myndig-
hetsutövningen och att deltagare i demonstrationen lidit ett ej ringa
förfång genom att ha varit frihetsberövade upp till i vart fall en timme.
De objektiva rekvisiten för åklagarens talan är alltså uppfyllda.
Vad angår de subjektiva rekvisiten gör tingsrätten följande övervägan-
den.
En stor del av demonstranterna i främre delen av demonstrationståget
har burit rånarluvor, ett förhållande som leder tanken till brottslighet
av allvarligt slag. Det är omvittnat att många av demonstranterna burit
ryggsäckar och dylikt och att polisen fruktat att de förvarat någon form
av tillhyggen däri. Av vittnesmålen finner tingsrätten utrett att i vart
fall en ej obetydlig del av demonstranterna betett sig på ett odiscipline-
rat sätt som ej överensstämmer med beteendet i sedvanliga demonstra-
tionståg. Polisen har känt till att tillstånd för demonstrationen ej sökts
enligt vad som stadgas i lagen om allmänna sammankomster. Det är
utrett att deltagare i demonstrationen endast "flinat" när polisen frågat
dem om syftet med demonstrationen, dess marschväg, mål och dylikt.
Nu angivna omständigheter måste anses ha varit provocerande för
polisen och ha försatt dem i en hög beredskap, något som t.ex.
åtgärderna vid Shells bensinstation och försättande av brandförsvaret i
beredskap utvisar.
Det är omvittnat att demonstrationståg över huvud taget ej tillåts
passera framför utrikesdepartementets lokaler på Gustaf Adolfs torg.
När Jan Dahllöf erfor att demonstranterna svängde in på Malmtorgsga-
tan i riktning mot Gustaf Adolfs torg — ett förhållande som han ej i
förväg känt till — ville han skydda känsligt område. Därvid hade han
att fatta ett sekundsnabbt beslut och han var naturligtvis påverkad av
demonstranternas utstyrsel och beteende i övrigt. Eftersom demon-
stranterna vägrat att upplysa om marschväg har svårigheter förelegat
för Jan Dahllöf att förbereda någon aktion för att undvika att demon-
strationståget skulle passera det känsliga området. Jan Dahllöf har
således ej haft någon tid alls för överväganden. Tingsrätten finner
1992/93:JO1
68
under sådana förhållanden att det ej kan anses att Jan Dahllöfs uppsåt
omfattat att den av åklagaren beskrivna myndighetsutövningen varit
oriktig.
Däremot finner tingsrätten att Jan Dahllöf så snart han fattat sitt
beslut om avstängning, omedelbart bort ha tänkt över innebörden av
gällande regler. Detta har han underlåtit med påföljd att demonstran-
terna varit berövade friheten på sätt som skett. Härigenom har Jan
Dahllöf förfarit oaktsamt. Väl talar mycket för att, som åklagaren
påstått, oaktsamheten skall bedömas som grov emedan grundlagsskyd-
dade rättigheter av central betydelse för den fria åsiktsbildningen
kränkts. Emellertid anser tingsrätten, oaktat tyngden i åklagarens på-
stående, med hänsyn till vad som anförts om demonstranters utstyrsel
och beteende i övrigt, vilket föranlett det spända läget och den hotbild
som därigenom frammanats hos polisen, att oaktsamheten ej bör
bedömas som grov.
Vid dessa överväganden skall åtalet lämnas utan bifall.
(Dnr 2313 och 2318-1989)
Den 6 september 1989 med början klockan 19.00 spelades en VM-
kvalmatch i fotboll mellan Sverige och England på Råsundastadion i
Solna. Med anledning av uppgifter i massmedierna om att polisen
hade omhändertagit ett stort antal personer i Stockholm i anslutning
till matchen beslutade JO den 20 september 1989 att utreda frågan om
någon befattningshavare förfarit felaktigt i samband med polisingripan-
dena. Vidare begärde Göran Carlsson — som tillsammans med ett
antal andra personer omhändertogs den aktuella kvällen — att JO
skulle utreda bl.a. om polismän vid tillfället hade gjort sig skyldiga till
olaga frihetsberövande.
Vid en inledande granskning konstaterades bl.a. att i Stockholm
hade enbart vid tre större aktioner 136 personer omhändertagits med
stöd av polisiagen, nämligen vid ingripanden på Gamla Brogatan, på
Smålandsgatan och vid Riksbron. Av dessa personer hade drygt 100,
som var brittiska medborgare, tagits i förvar och avvisats med stöd av
utlänningslagstiftningen. Den 14 december 1989 beslutade JO att för-
undersökning skulle inledas.
Förundersökningen omfattade tre delar; ingripandet på Gamla Bro-
gatan och den efterföljande handläggningen av utlänningsärendena,
ingripandet på Smålandsgatan och ingripandet vid Riksbron.
I ett beslut den 28 juni 1991 uttalade chefsJO Eklundh följande
(beslutet redovisas här i redigerad form utom såvitt avser JO:s bedöm-
ning, bl.a. har redogörelsen för den rättsliga regleringen uteslutits).
1992/93 :JO1
69
Allmän bakgrund
Solna polisdistrikt
I Solna polisdistrikt påbörjades planeringen för kommenderingen vid
VM-kvalmatchen flera månader i förväg. Planeringen inriktades fram-
för allt på bevakning och ordningshållning på och i närheten av
Råsundastadion samt omkring kommunikationsmedlen, bl.a. tunnelba-
nestationen i Solna centrum. Planeringsarbetet innefattade bl.a. kon-
takter med de svenska arrangörerna och med engelska myndigheter
och företrädare för engelska fotbollsorganisationer. Sistnämnda kon-
takter resulterade bl.a. i att tre engelska polismän med särskild känne-
dom om ordningsproblem vid fotbollsmatcher ställdes till Solnapoli-
sens förfogande i anslutning till matchen. Vidare begärde och fick man
information från utländska polismyndigheter om olika grupper av
engelsmän som var på väg till matchen.
Omkring 300 polismän deltog i kommenderingen i Solna. Det
upprättades en detaljerad kommenderingsorder i god tid före matchda-
gen. Den delades ut vid s.k. utsättningar för den polispersonal som
skulle delta i kommenderingen. Utsättningarna ägde rum gruppvis den
6 september mellan klockan 09.00 och 15.30.
I Solna polisdistrikt omhändertogs sammanlagt 30 personer i sam-
band med fotbollsmatchen. Det första omhändertagandet gjordes
klockan 18.00 och det sista klockan 21.00. Av de omhändertagna var
tre under 15 år, sju var i åldern 15—18 år och 20 var 18 år eller
däröver. Två var brittiska medborgare och en var nigeriansk medbor-
gare men bosatt i Sverige.
På omhändertagandebladen har i korthet angetts skälet till omhän-
dertagandet, som i samtliga fali utom ett var 13 § polislagen. 1 ett fall
har ingen grund angetts men det framgår ändå av dokumentationen att
det torde ha varit fråga om ett ingripande med stöd av 13 § polislagen.
Av omhändertagandebladen kan utläsas att det rört sigom ingripanden
mot enstaka personer som uppträtt störande i olika avseenden.
Omprövning av omhändertagandebesluten kom till stånd mycket
snabbt. Bara ett fatal (fem personer) sattes in i arrest. Av anteckningar-
na på blanketterna framgår att förhör på grund av hög arbetsbelastning
hölls endast med några få av de omhändertagna. Inget av frihetsberö-
vandena varade emellertid mer än en dryg timme och nära hälften av
de omhändertagna frigavs inom en halvtimme.
Stockholms polisdistrikt
1992/93 :JO1
Planeringen
I Stockholms polisdistrikt kom planeringen inför VM-kvalmatchen
igång sent och avsåg så gott som uteslutande personaluttaget. Orsaken
till detta synes ha varit att man inom den centrala ledningen gjorde
den bedömningen att det inte fanns några förutsättningar för en
meningsfull planering. Det förekom således ingen särskild planering
för mottagandet av de engelsmän som kom resande till matchen, och
inte heller utarbetades några planer för eventuell eskort av dessa till
och från Solna. Att det engelska fotbollslaget bodde på ett hotell i
centrala Stockholm synes inte heller ha uppmärksammats och några
förberedelser för ordningshållning kring hotellet gjordes därför inte.
Några veckor före matchen bestämdes att det med anledning av de
befarade ordningsstörningarna skulle finnas en central kommendering
i Stockholm på matchdagen. Kommissarien Christer Schönbeck utsågs
att leda kommenderingen som insatschef. Han hade ingen erfarenhet
70
av att leda större kommenderingar eftersom han under lång tid hade
tjänstgjort vid kriminalavdelningen. Den biträdande insatschefen, kom-
missarien Christian Dalsgaard, hade däremot mångårig vana vid att
leda större kommenderingar. Christian Dalsgaard, som efter en tids
semester skulle gå i tjänst på eftermiddagen den 6 september, fick
emellertid kännedom om kommenderingen och om sin uppgift först
samma dag.
Den 30 augusti 1989 sändes ett meddelande om personaluttag den 6
september ut. I meddelandet angavs att deltagarna i den centrala
kommenderingen skulle samlas för utsättning klockan 17.00 den 6
september 1989, dvs två timmar innan matchen skulle börja. Det har
antytts att denna tidpunkt valdes av det skälet att man så långt möjligt
ville begränsa övertidsuttaget för polispersonalen.
Sambandscentralen i Stockholm skulle få använda distriktets samla-
de resurser för att lösa sin uppgift vid ordningsstörningar i samband
med matchen. Vidare skulle kommenderingen i Stockholm utgöra
reserv för oförutsedda händelser i Solna och kommenderingen i Solna
skulle på motsvarande sätt utgöra reserv för eventuella störningar i
Stockholm.
Under själva matchdagen upprättades en kommenderingsorder be-
stående av en gruppindelning. I denna angavs vilka polismän som
ingick i kommenderingen (totalt 66 polismän). Många av dessa var
polisaspiranter. Piketstyrkan utgjorde reservstyrka. Gruppindelningen
angav mycket summariskt vari gruppernas uppgifter bestod, t.ex. "Ord-
ningshållning Fridhemsplan" eller "Solnabron—Karolinska sjukhuset".
Denna kommenderingsorder hann precis färdigställas i tid för utsätt-
ningen klockan 17.00.
I cityområdet planerades också en särskild kommendering för even-
tuella ordningsstörningar i city i samband med matchen. Chef för
denna kommendering var kommissarien Carl-Erik Anderek, som fick
uppdraget när han trädde i tjänst vid 15-tiden den 6 september.
Christer Schönbeck och Christian Dalsgaard saknade kännedom om
Carl-Erik Andereks kommendering.
Några särskilda radioanrop angavs inte för den centrala kommender-
ingen. Vid större kommenderingar brukar sådana utnyttjas för att
underlätta radiokommunikationerna. Det vanliga är att man redan av
en patrulls anropsnummer kan utläsa var den hör hemma organisato-
riskt i kommenderingen.
På kriminalavdelningens vaktrotel (den s.k. krimjouren) skulle fin-
nas viss beredskap för handläggning av eventuella utlänningsärenden.
Två befattningshavare från utlänningsroteln ingick därför i bemanning-
en den aktuella kvällen.
På sambandscentralen gjorde man upp planer för en central ledning
för kommenderingen. Till chef för denna utsågs polisintendenten Curt
Nilsson. Enligt planerna skulle det särskilda ledningsrummet beman-
nas på eftermiddagen den 6 september. Två radiooperatörer och en
kommissarie avdelades för uppgiften.
Arbetet under matchdagen
Den centrala kommenderingen disponerade två radiokanaler, den ena
för piketstyrkorna (kanal 7) och den andra (kanal 11) för övrig
personal. Detta förhållande, som framgick endast av rubrikerna i
promemorian med gruppindelning, uppmärksammades emellertid inte
av flera befäl. Den vanliga radiotrafiken löpte på ytterligare en annan
kanal.
Radiotrafiken på de särskilda kanalerna inleddes omkring klockan
16.30. Den protokollfördes från omkring klockan 16.50, med ett
protokoll för vardera kanalen. Protokollen är fragmentariska och
1992/93: JO 1
71
återspeglar inte allt som inträffade. Det har också visat sig att åtminsto-
ne en anteckning om beslut har gjorts i efterhand där det fanns ledigt
utrymme. Sammanställer man protokollen med banden från radiotrafi-
ken far man en fylligare men ingalunda fullständig bild av verksamhe-
ten. Vissa kontakter skedde nämligen per telefon eller på annat sätt.
Radiooperatörerna besvärades av att ljudnivån i ledningsrummet var
hög. Det pågick en stundtals högljudd diskussion vid ledningsbordet
och besökande kom och gick i rummet. Detta medförde bl.a. att
radiooperatörerna hade svårt att uppfatta vad som försiggick på den
andra radiokanalen, vilket hade betydelse för samordningen.
Det förekom en mängd telefonsamtal från massmedierna. Dessa
samtal kopplades i stor utsträckning till ledningsrummet. Eftersom det
inte hade avdelats någon personal för att svara för information besvara-
des telefonsamtalen, som ofta var från utländska medier, främst av den
närvarande polischefspersonalen. Så småningom tillkallades personal
som var specialiserad på informationsverksamhet men det dröjde in-
nan denna kom på plats.
Polisintendenten Olof Gustavsson hade beredskapen som polischef
det aktuella dygnet. Han avsåg att under kvällen finnas tillgänglig i
ledningsrummet — framför allt med tanke på att det kunde uppstå
behov av beslut enligt utlänningslagen — och anlände till sambands-
centralen omkring klockan 17.00. Han hade särskilt förberett sig
genom att sätta sig in i den lagstiftning som kunde bli aktuell under
kvällen. Polisöverintendenten Sven Smedjegården, som ganska nyligen
hade tillträtt som chef för ordningsavdelningen, hade beslutat sig för
att följa arbetet med kommenderingen för att skaffa sig erfarenhet.
Flera av de personer som uppehöll sig i eller tillfälligt besökte
ledningsrummet under matchkvällen har uppgett att de uppfattade
ledningsförhållandena som oklara. Curt Nilsson skulle formellt utöva
ledningen men samtidigt fanns beredskapstjänstgörande polischef, som
ytterst var ansvarig för verksamheten i distriktet, på plats. Detta
skapade viss osäkerhet om vem som egentligen utövade den centrala
ledningen. Det har också sagts att Sven Smedjegården — som var Curt
Nilssons närmaste förman och som hade högre tjänsteställning än Olof
Gustavsson — utövade aktivt befäl i olika avseenden, dock utan att
formellt ta över ledningen. Sven Smedjegården har själv uppgett att
han enbart biträdde de ansvariga med vissa uppgifter.
Den 6 september klockan 17.00 samlades de polismän som skulle
delta i den centrala kommenderingen för utsättning. Piketpersonalen
hade emellertid då redan kallats ut som förstärkning i city. Utsättning-
en började med upprop varvid den skriftliga gruppindelningen delades
ut. Innan insatschefen och hans medarbetare hann gå närmare in på
vilka allmänna förutsättningar som gällde för kommenderingen och
hur man skulle arbeta taktiskt — något som är särskilt viktigt om
kommenderingen till stor lel består av polispersonal under utbildning
— avbröts utsättningen av ett larm från sambandscentralen om ord-
ningsstörningar i city. Strax därefter kom ett nytt larm, nu om att läget
hade förvärrats och var kaotiskt. Samtliga polismän i kommenderingen
lämnade då utsättningen och begav sig till city. Den information om
planering, samordning, arbetsformer, resurstillgång m.m. som normalt
föregår varje större kommendering kom därför aldrig till stånd.
JO:s allmänna bedömning av verksamheten
Solnapolisens verksamhet inför matchen och under den aktuella kväl-
len framstår i de flesta hänseenden som föredömlig. Den ger inte
anledning till någon annan kommentar från min sida än påpekandet
att den som har omhändertagits med stöd av 13 § polislagen skall
1992/93:JO1
72
förhöras. Det i 16 § fastlagda kravet på förhör är en rättssäkerhetsga-
ranti och det finns inget undantag från den bestämmelsen. Eftersom
omhändertagandena i samtliga fall var kortvariga anser jag mig kunna
utgå från att syftet med att avstå från förhör var att så långt möjligt
begränsa tiden för frihetsberövandena, och jag finner därför inte anled-
ning till någon ytterligare åtgärd.
Jag övergår därefter till att behandla Stockholmspolisens verksamhet.
Inför matchen gjordes en viss personalplanering. Härutöver förekom
i princip inte någon planering alls före denna. Det var självfallet inte
heller möjligt att i förväg detaljplanera polisens verksamhet under
matchdagen eftersom man inte med säkerhet kunde förutse vilka
ordningsproblem som skulle uppkomma. I vissa hänseenden fanns det
emellertid möjlighet att vidta förberedande åtgärder. Jag syftar här på
sådant som att i god tid ta reda på vilken personal som skulle finnas
tillgänglig för kommenderingen och indela denna på lämpligt sätt, att
planera en utsättning vid lämplig tidpunkt och att förbereda ett
ändamålsenligt anordnande av radiotrafiken. Också i fråga om själva
ordningshållningen fanns det utrymme för viss planering. Det hade
t.ex. varit naturligt att ta reda på var de engelska fotbollsspelarna var
inkvarterade och förbereda bevakning där. Andra åtgärder som hade
kunnat vidtas var att upprätta en plan för ordningshållningen på
kommunikationsmedlen till och från Solna under timmarna närmast
före respektive efter matchen och att ha planer för att eskortera det
engelska landslagets supportrar från Stockholms innerstad till Råsun-
da. Man kunde vidare ha bearbetat de erhållna underrättelserna om de
olika grupper av engelska supportrar som var på väg mot Stockholm
på sådant sätt att man inte skulle överraskas av deras ankomst. Det
hade också varit möjligt att förbereda spaning mot potentiellt ord-
ningsstörande grupper för att i tid kunna ingripa mot uppkommande
ordningsproblem.
Avsaknaden av förberedande åtgärder av det slag som jag nu har
nämnt ledde till att polisen var betydligt sämre rustad att möta de
ordningsstörningar som uppkom än vad som annars skulle ha varit
fallet. Åtskilliga av de problem som uppstod hade sannolikt kunnat
undvikas eller åtminstone avsevärt reduceras om man hade haft stöd
av en god planering. Man får nu närmast det intrycket att den
ansvariga polisledningen förlitade sig på att det skulle vara möjligt att
med hjälp av den tillgängliga personalstyrkan improvisera lösningar
allteftersom problemen uppkom.
Huvudansvaret för att någon planering och andra förberedande
åtgärder inte kom till stånd vilar på de personer i Stockholmspolisens
ledning som fattade beslut om kommenderingen och utsåg insatschef
och biträdande insatschef. Insatschefen Christer Schönbeck saknade
helt erfarenhet av att leda större kommenderingar och biträdande
insatschefen Christian Dalsgaard fick inte någon kännedom om kom-
menderingen förrän han återvände från semester på matchdagen. De
ställdes därmed båda inför en övermäktig uppgift.
Något som i efterhand har kritiserats av många av de befäl som
deltog i kommenderingen är att utsättningen hade planerats först till
1992/93: JO 1
73
klockan 17.00. Detta var enligt deras samstämmiga mening alldeles för
sent. Jag ansluter mig till den uppfattningen. Vid större kommender-
ingar måste utsättningen äga rum i god tid innan kommenderingen
skall vara på plats. Det är också angeläget att ledningen för kommen-
deringen far tillräckligt med tid för att lägga upp taktiken och för att
delge alla deltagande deras uppgifter och informera om vilka generella
direktiv som gäller. I det här fallet fanns det skäl att anta att ordnings-
problemen skulle vara störst när fotbollsentusiasterna samlades strax
före matchen och när de efter matchen var på väg tillbaka. Trots detta
förlädes utsättningen till en tidpunkt när många av de personer som
skulle besöka matchen samlades eller redan var på väg till Solna. Det
innebar dels att ledningen för kommenderingen inte fick tillräcklig tid
att utveckla och redovisa sina planer, dels att tillgången till polisperso-
nal i city var särskilt begränsad när ordningsproblemen kunde antas
vara som störst. När dessa ordningsproblem sedan faktiskt också upp-
kom, blev resultatet att utsättningen inte kunde genomföras. Enligt
min mening kom mycket av det fortsatta händelseförloppet att präglas
av att kommenderingen därmed kom att sakna den stadga den annars
skulle ha haft. Ansvaret för att utsättningen planerades till en alltför
sen tidpunkt åvilar såvitt jag kan finna också det i första hand
ledningen för Stockholmspolisen.
Den bristande planeringen i förening med det förhållandet att
kommenderingen inte fick den ordnade start som den borde resultera-
de bl.a. i att ledningsfunktionen ute på fältet inte kunde utövas på ett
tillfredsställande sätt. En grundläggande förutsättning för att ledningen
av en kommendering av det aktuella slaget skall kunna fungera är att
det inte råder någon oklarhet i fråga om ledningsförhållandena. Under
kvällen var det vid flera tillfällen oklart om en order härrörde från
den centrala ledningen eller från insatsledningen, och saken blev inte
bättre av att både Christer Schönbeck och Christian Dalsgaard avvisa-
des när de var för sig besökte sambandscentralen för att fa en bättre
överblick över förhållandena.
Även befälsförhållandena inom den centrala ledningen var oklara.
Så deltog t.ex. Sven Smedjegården, trots sin observatörsroll, i olika
hänseenden aktivt i verksamheten. Som kommer att framgå av det
följande kom vidare handläggningen av utlänningsärendena att påver-
kas av det förhållandet att Olof Gustavsson befann sig i ledningsrum-
met.
Det är uppenbart att det finns stor risk för att det uppstår problem
av olika slag om man inte från början har rett ut vem som beslutar om
vad och sedan håller sig till detta. En oklar arbetsfördelning kan leda
både till att åtgärder vidtas som inte borde ha vidtagits och till att
nödvändiga åtgärder uteblir därför att alla är förvissade om att det
ankommer på någon annan att ta itu med saken.
En särskild svårighet var att kommenderingens radiokommunikatio-
ner inte arbetade med de särskilda anropsnummer, s.k. O-nummer,
som normalt förekommer vid större kommenderingar, utan att man
var hänvisad till att använda de ordinarie anropsnumren till de patrul-
ler som ingick i kommenderingen. Det kan inte ha varit helt lätt att
1992/93 :JO1
74
hålla i minnet alla de olika patruller som från början ingick i
kommenderingen eller under kvällen kom att beröras av den. Detta
försämrade möjligheterna till överblick och till ett effektivt utnyttjande
av tillgängliga personalresurser. Ett annat problem var att reservstyr-
kan från Solna hade ett annat radiosystem vilket gjorde det svårt att
utnyttja den personalen rationellt.
Vid en större kommendering är ledningsfunktionens effektivitet i
hög grad beroende av sambandscentralens insatser. Ordergivningen
måste till betydande del göras via radio, och ledningen får en stor del
av sin information på samma sätt. Det ställs därför höga krav på
korrekthet och noggrannhet vid radiokommunikationerna. Banden
från radiotrafiken den aktuella kvällen ger, i likhet med protokollen,
ett intryck av att man vid radiokommunikationerna långtifrån alltid
lade sig vinn om att ge korrekta och uttömmande besked. En del av
den förvirring som uppstod vid de olika ingripandetillfällena om vad
som hade beslutats och vem som hade beslutat har enligt min mening
sin grund i bristande noggrannhet och stringens vid radiokommunika-
tionen. Jag återkommer till detta i det följande.
Sambandscentralen utsattes mycket snabbt för ett växande tryck från
massmedierna som ville ha information. Samtal från massmedierna
kopplades till ledningsrummet och kom därigenom att störa verksam-
heten där. Bl.a. engagerades polischefcpersonalen i samtal med utländs-
ka medier. Det är med tanke på tidigare erfarenheter (jfr SOU 1987:14
s. 67 och SOU 1988:18 s. 19 f.) förvånande att man inte hade förutsett
att massmedierna kunde komma att kräva information och förberett
sig för detta. Det var framför allt radiooperatörerna som stördes av
samtalen från massmedierna. Det går inte att i efterhand utröna om
detta påverkade arbetets kvalitet men störningarna måste i varje fall ha
lett till ökad stress. Mest betänkligt är dock att den polischefepersonal
som engagerades i samtalen inte ostörd kunde koncentrera sig på sina
egentliga uppgifter.
Ingripandet på Gamla Brogatan
Vid lunchtid den 6 september rapporterades det att grupper av engels-
män drog omkring i centrala Stockholm. Under eftermiddagen kom
det in flera rapporter till sambandscentralen om att många engelsmän
samlades vid Centralstationen eller i dess närhet och att åtskilliga av
dem var berusade. Det engelska fotbollslaget bodde på ett hotell i
omedelbar närhet av Centralstationen och många engelsmän samlades
utanför hotellet. Det förekom en del incidenter mellan engelsmännen
och vissa svenskar men något allvarligare bråk rapporterades inte. När
drygt två timmar återstod tills matchen skulle börja, dvs. strax före
klockan 17.00, uppskattades antalet engelsmän vid Centralstationen till
flera hundra. Antalet tillgängliga polismän i city var starkt reducerat
vid denna tidpunkt eftersom de polismän som skulle delta i kommen-
deringen med anledning av matchen var samlade för utsättning bl.a. i
polishuset.
Åtminstone tidvis blev det ganska stökigt vid Centralstationen.
Engelsmännen drog sig mot tunnelbanan och pendeltågen men kom
strax efteråt ut från Centralstationen. Polisen hade spärrat av deras väg
eftersom man inte ville ha ned engelsmännen i tunnelbanan under
1992/93 :JO1
rusningstid. Ett piketbefäl, inspektören Curt Hansson, talade med en
engelsman som uppfattades som ledare. Av honom fick Curt Hansson
veta att engelsmännen ville gå till Råsunda och att de ville ha eskort av
polisen. De visste inte vägen och hotade med att ställa till kaos om de
inte fick hjälp. Curt Hansson meddelade detta till sambandscentralen
strax efter klockan 17.00. Han fick besked om att man skulle försöka
arrangera eskort.
De engelsmän som hade samlats utanför Centralstationen gick efter
en kort stund över Vasagatan och fortsatte mot Klarabergsgatan vid
hotell Continental. Vissa av dem hindrade trafiken och uppträdde
stökigt i största allmänhet.
På Klarabergsgatan gick ett tiotal engelsmän in i en butik som säljer
kläder och ryckte åt sig slipsar och tröjor till ett sammanlagt värde av
flera tusen kronor. Butiksinnehavaren och hans personal försökte
hindra dem från att stjäla och motade ut dem ur affären. Det uppstod
tumult utanför. En del stöldgods påträffades senare utanför butiken.
En civilklädd polisman hade sett hur engelsmännen trängde in i
butiken och tillkallat förstärkning. En radiobilpatrull med två polis-
män som fanns i närheten hade gjort samma iakttagelse och körde
snabbt till platsen med s.k. blåljus och siréner tillslagna. I samband
med att patrullen körde upp på trottoaren intill butiken skingrades
engelsmännen, men när de upptäckte att det inte var fråga om mer än
en polisbil vände de sig på nytt mot butiken. Polismännen bedömde
läget som så allvarligt att de inte vågade lämna bilen. Strax efteråt kom
en piketgrupp med sex polismän springande till undsättning. Gruppen,
som stod under befäl av Curt Hansson, hade s.k. skyddsutrustning
bestående av hjälm, sköld och batong.
När engelsmännen fick syn på piketgruppen sprang de över Klara-
bergsgatan mot Åhléns varvid de förföljdes av piketgruppen. Ett antal
engelsmän vände sig om och betedde sig aggressivt mot polismännen,
som inför risken av en samlad attack började dra sig bakåt. Några av
engelsmännen angrep dem då genom att bl.a. sparka och kasta flaskor.
En polisman träffades av en ölburk och två polismän blev sparkade.
Polismännen utdelade batongslag för att freda sig och flydde till sitt
fordon. Detta angreps också med tillhyggen, främst ölflaskor och
ölburkar. Med anledning av denna händelse, som iakttogs av flera
andra polismän, sändes det larm om "kollega i underläge" som föran-
ledde att utsättningen för polismännen i den centrala kommendering-
en avbröts. En annan piketgrupp som hade befunnit sig vid Centralsta-
tionen kom snabbt till undsättning och engelsmännen gav då upp och
vände. Denna piketgrupp stod under befäl av inspektören Kjell Öst-
ling.
Också förbipasserande fordon angreps med tillhyggen och sparkar.
Bl.a. kastades en cykel mot en bilist som färdades västerut på Klara-
bergsgatan. Några anmälningar om skador har emellertid inte kunnat
spåras hos polismyndigheten varför det inte är möjligt att fastslå vilka
skador som vållades.
Engelsmännen, som skränade och uppförde sig aggressivt, förflyttade
sig nu i riktning mot Sergels torg. En del av dem rusade fram och
hindrade därigenom både biltrafiken och andra gående från att komma
fram. En lotterikiosk utanför Åhléns varuhus angreps. Några i folk-
massan sparkade på kiosken och bröt sönder en lucka. Den man som
befann sig i kiosken försökte förhindra angreppet och fick då sina
tänder skadade av ett slag i ansiktet.
Ingen person greps med anledning av något av de nyss nämnda
brotten. Dessa föranledde inte heller i övrigt någon omedelbar åtgärd
från polisen annat än att målsägandena uppmanades att göra anmälan.
1992/93: JO 1
76
Tillgängliga polismän följde efter folkmassan till fots eller i polisfor-
don. Man kallade också på ytterligare förstärkning.
Folkmassan vek härefter in på Drottninggatan. Gatuförsäljare och
andra som befann sig i vägen blev omkullsprungna. Fler polismän
hade nu kommit till platsen och ytterligare förstärkningar var på väg.
Under försöken att få folkmassan under kontroll meddelade polisen
inte någon skingringsbefallning eller någon annan befallning för upp-
rätthållande av ordningen. Det förekom inte heller någon egentlig
samordning mellan de olika grupperna av polismän.
Eftersom engelsmännen ville komma undan polisen ökade tempot
allteftersom fler polispatruller anlände. Polisen använde larmanord-
ningarna på sina fordon och annonserade därigenom sin ankomst.
Carl-Erik Anderek försökte få till stånd en samordnad polisinsats
som skulle syfta till att driva engelsmännen i riktning mot Torsgatan
för att få ut dem från de centrala delarna av Stockholm. I likhet med
Curt Hansson hade han genom samtal med några av engelsmännen fått
klart för sig att orsaken till att de förflyttade sig okontrollerat i
centrum var att de inte hittade vägen till Råsunda, dit de planerade att
gå. Carl-Erik Anderek meddelade sambandscentralen sitt förslag. Det
vidarebefordrades till Christer Schönbeck, som godtog det.
Samtidigt beslöt emellertid Curt Hansson att försöka splittra upp
folkmassan i mindre grupper och meddelade sambandscentralen detta.
Carl-Erik Anderek kände inte till att den centrala kommenderingen
förfogade över två olika kanaler och följde därför inte piketstyrkornas
radiotrafik.
Curt Hansson lyckades tillsammans med sin grupp få uppskattnings-
vis ett hundratal av engelsmännen att vika av mot Hötorget medan de
övriga gick Gamla Brogatan i riktning mot Vasagatan. Det är inte
närmare känt vad som hände med gruppen som tog vägen över
Hötorget. Enligt den sista iakttagelsen som gjordes försvann dessa
engelsmän ned i tunnelbanan vid Hötorget.
Kjell Östiing, som ledde en annan piketgrupp, försökte springande
genskjuta de engelsmän som var på väg mot Vasagatan. I korsningen
mellan Klara Norra Kyrkogata och Gamla Brogatan mötte Kjell Ost-
ling och hans grupp engelsmännen och lyckades hejda dem. När Curt
Hansson och hans polismän, som följde efter engelsmännen, plötsligt
fick syn på Kjell Ostlings grupp i korsningen stängde de snabbt av
gatan bakom engelsmännen.
Inspektören Börge Persson hade befälet över fyra grupper av polis-
män med sex i varje. Styrkan, som färdades i buss, ingick som
reservstyrka i den centrala kommenderingen. De beordrades att gen-
skjuta gruppen av engelsmän men kom till platsen först sedan Kjell
Östlings och Curt Hanssons grupper lyckats stänga in engelsmännen.
Sambandscentralen underrättades omgående om att man lyckats
inringa en del av engelsmännen och Curt Hansson begärde direktiv.
Carl-Erik Anderek beordrades till Gamla Brogatan strax efter det att
polisen lyckats stänga in engelsmännen. Han blev därmed högsta beSl
på platsen. Vid denna tidpunkt hade Christer Schönbeck och Christian
Dalsgaard nätt och jämt hade hunnit ut i verksamheten efter utsätt-
ningen.
Totalt hade 102 utländska medborgare inringats vid Gamla Broga-
tan. De avvisiterades och fördes en och en till väntande bussar. Vid
denna tidpunkt hade polisen ingen uppgift om de inringades identitet.
Det framkom senare att 101 av dem var brittiska medborgare och att
en var västtysk banktjänsteman på turistresa.
1992/93:JO1
77
Fyra bussar, med 22 omhändertagna i varje, kördes till polishuset.
På begäran öppnade Kronobergshäktet två stängda avdelningar där
dessa personer placerades. De övriga 14 omhändertagna fördes till
arresten i polisområde 1.
Det föreligger en betydande oklarhet i fråga om besluten om om-
händertagande av de 102 utlänningarna. Denna hänför sig såväl till
grunden och tidpunkten för besluten som till beslutsfattarens identitet.
Dokumentationen är motsägelsefull och i flera avseenden ofullständig.
Uppgifterna från de hörda är motstridiga.
Följande kan utläsas av dokumentationen.
Beträffande de 14 utlänningar som fördes till arresten i polisområde
1 upprättades s.k. omhändertagandeblad. På dessa har Klara Norra
Kyrkogata angetts som plats för omhändertagandena och tidpunkten
har angetts vara klockan 18.00. Grunden för omhändertagandena har
antecknats vara 11 § polislagen och som beslutande har angetts Olof
Gustavsson.
Enligt uppgift upprättades inga omhändertagandeblad beträffande de
omhändertagna som fördes till polishuset. Uppgifter motsvarande dem
som förekommer på omhändertagandeblad redovisades för var och en
på en annan blankett. Där har angetts att omhändertagandena ägde
rum klockan 17.43 och att beslut härom hade fattats av Carl-Erik
Anderek. I åtskilliga fall finns ingen anteckning om grunden för
omhändertagandena. I ett par fall har angetts att grunden var 13 §
polislagen och i övriga fall utlänningslagen. I de fall där grunden har
angetts vara 13 § polislagen saknas uppgift om vad som var orsaken till
ingripandet, dvs om vederbörande uppträtt ordningsstörande eller på
annat sätt som kunnat motivera ett omhändertagande.
Blanketten "personuppgift" ifylldes också för var och en av dem
som fördes till polisområde 1. Uppgiften på dessa blanketter och
uppgiften på omhändertagandebladen stämmer inte överens i vissa fall.
Ömsom anges Olof Gustavsson och ömsom Carl-Erik Anderek som
beslutande. Tidpunkten anges i vissa fall till klockan 17.43 och i andra
till klockan 18.00. Grunden anges ibland vara utlänningslagen och
ibland 11 § polislagen.
Varken radiotrafiken eller protokollen ger någon egentlig ledning när
det gäller att avgöra vilka beslut som har fattats och av vem.
Av radiotrafiken på kanal 11 (den allmänna kanalen för kommen-
deringen) framgår att Börge Persson frågat sambandscentralen om
något var sagt om att engelsmännen skulle omhändertas. Han fick då
beskedet "de skall omhändertas". Detta besked lämnades innan folk-
massan stängdes in. Klockan 17.26 — således efter inringandet —
framhöll Curt Hansson att "Nu måste det börja hända någonting snart
för nu börjar det bli oro igen. Vi har dom lugna nu men nu måste vi
fa besluten." Curt Hansson fick då från sambandscentralen beskedet
"ja, det är beslut centrala ledningen här då att så många som möjligt
skall omhändertagas".
I protokollet över radiotrafiken på kanal 11 har klockan 17.15
noterats "1290 (Börge Perssons anropsnummer) beslut att fansen om-
händertagas".
Av radiotrafiken på kanal 7 (piketstyrkornas kanal) framgår att
följande besked har lämnats klockan 17.28: "Och ni på kanal 7, om ni
ser de här fansen nu och dom uppträder störande så skall de omhän-
dertas med stöd av PL (polislagen). Det finns det då beslut om och
glöm ej att avrapportera om ni för in någonting, antal".
I protokollet över radiotrafiken på kanal 7 har klockan 17.24
noterats "beslut omhändertagande PL 11 jourhavande polischef Olof
1992/93:JO1
78
Gustavsson". Vid förhör har framkommit att noteringen gjordes sena-
re, förmodligen vid 18-tiden, och att den baserade sig på vad Olof
Gustavsson sagt i ledningsrummet.
Under förundersökningen har de hörda lämnat olika uppgifter om
vem som beslutat om omhändertagandena och på vilken grund.
Av de polisbefäl som fanns på platsen har Carl-Erik Anderek
uppgett att han ansåg att det var fråga om en allvarlig ordningsstörning
och att 13 § polislagen var tillämplig, däremot inte bestämmelsen om
våldsamt upplopp. När han beordrades till platsen var beslut om
omhändertagande redan fattat. Besluten härrörde från centrala led-
ningen. Själv fattade han inte något beslut i frågan.
Curt Hansson har uppgett att han fick besked via radio om att
engelsmännen skulle omhändertas men att han inte vet vem som gav
denna order.
Kjell Östling har uppgett att han, när engelsmännen fördes till
bussarna för transport, inte hade klart för sig om de var gripna för
våldsamt upplopp eller omhändertagna för ordningsstörning men att
de enligt hans mening borde ha varit gripna.
Börge Persson har uppgett att sambandscentralen på direkt fråga
sade att engelsmännen skulle omhändertas med stöd av 13 § polisla-
gen. När Börge Persson frågade vem som beslutat om detta fick han
besked om att det var någon i den centrala ledningen. Han utgick
därför från att det var Curt Nilsson som hade fattat beslut i frågan.
Av den personal som befann sig i ledningsrummet har kommissa-
rien Elex Pålsson uppgett att han utgick från att besluten om omhän-
dertagande fattades av befälet på platsen, i detta fall Carl-Erik Ande-
rek.
En av radiooperatörerna har uppgett att han har ett minne av att
Curt Nilsson vid något tillfälle sade till radiooperatörerna att "dom här
skall omhändertas, det finns det beslut på" men kan inte relatera detta
uttalande till något bestämt tillfälle. Den andre radiooperatören har
uppgett att ett beslut om omhändertagande enligt 13 § polislagen kom
till stånd efter diskussion mellan Curt Nilsson och Olof Gustavsson.
Det var Curt Nilsson som framförde beslutet.
Av de personer som ledde verksamheten har Olof Gustavsson upp-
gett att han inte vet vem som beslutade om omhändertagandena men
han har utgått från att beslut härom fattades av någon på platsen. Han
diskuterade frågan om omhändertagande med stöd av 11 § polislagen i
ledningsrummet men fattade själv inte något beslut om detta.
Curt Nilsson har uppgett att han inte beslutade om omhändertagan-
dena och att han inte vet vem som beslutade om dessa.
Övriga hörda har inte lämnat några uppgifter som kunnat bringa
någon ytterligare klarhet i saken.
Såvitt avsåg ingripandet på Gamla Brogatan delgavs Sven Smedjegår-
den och Curt Nilsson misstanke om olaga frihetsberövande bestående i
att de utan laga grund beslutat om omhändertagandena och Carl-Erik
Anderek misstanke om olaga frihetsberövande bestående i att han i
egenskap av förman på platsen omprövat omhändertagandena och låtit
dem bestå. Alla tre förnekade att de fattat ifrågavarande beslut.
1992/93:JO1
JO:s bedömning
Den första frågan som aktualiseras när det gäller ingripandet på Gamla
Brogatan är om det fanns rättsligt stöd för detta i polislagen eller
någon annan författning.
Den allmänna uppfattningen bland de polismän som befann sig på
plats när ingripandet gjordes var att det var nödvändigt att hejda
79
folkmassan eftersom det i denna fanns personer som gjort sig skyldiga
till brott av skilda slag; misshandel, skadegörelse och tillgreppsbrott.
Vidare uppfattades folkmassan som ordningsstörande där den drog
fram i de centrala delarna av Stockholm i rusningstrafik; den störde
både bil- och gångtrafiken, den var högljudd och deltagare i den
uppträdde aggressivt mot såväl polismän som förbipasserande.
Jag vill inledningsvis slå fast att inga ingripanden gjordes mot de
deltagare i folkmassan som gjorde sig skyldiga till brott. Några försök
att identifiera, skilja ut och gripa gärningsmän förekom således inte.
Frågan har väckts om folkmassans beteende var sådant att det
förelåg våldsamt upplopp. Något sådant har emellertid — med enstaka
undantag — inte hävdats av de polisbefäl som fanns på plats och följde
händelseförloppet. För att ansvar skall kunna utkrävas för våldsamt
upplopp krävs dels att en folksamling stör den allmänna ordningen
genom att visa ett gemensamt uppsåt att med förenat våld sätta sig upp
mot en myndighet eller på annat sätt framtvinga eller hindra en
åtgärd, dels att folksamlingen faktiskt har gått till förenat våld mot
person eller egendom. Även om enskilda deltagare i folksamlingen
utövade våld mot person och egendom ger enligt min mening utred-
ningen inte underlag för att påstå vare sig att det särskilda uppsåt som
krävs för våldsamt upplopp var för handen hos folksamlingen eller att
den gick till förenat våld mot person eller egendom. Brotten upplopp
och ohörsamhet mot ordningsmakten förutsätter att polisen har med-
delat en skingringsbefallning (upplopp) eller någon annan befallning
för att upprätthålla ordningen (ohörsamhet mot ordningsmakten).
Någon sådan befallning gavs inte. Jag delar således polisbefälens upp-
fattning att det inte fanns förutsättningar för att ingripa mot folkmas-
san med stöd av bestämmelserna om upplopp, våldsamt upplopp eller
ohörsamhet mot ordningsmakten.
Jag övergår då till frågan om det fanns möjlighet att ingripa med
stöd av polislagen. Bestämmelserna om polisens möjligheter att ingripa
vid ordningsstörningar återfinns där i 13 §. Enligt detta lagrum kan
polisen ingripa dels vid en pågående störning av den allmänna ord-
ningen, dels vid omedelbar fara för en sådan störning. För att reglerna
om tillfälligt omhändertagande skall kunna tillämpas vid störande av
den allmänna ordningen fordras att det är fråga om ett uppträdande
som innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmän-
heten eller annars från allmän synpunkt. Paragrafen gör det också
möjligt för polisen att ingripa i syfte att avvärja straffbelagda handling-
ar. Den tar i detta hänseende sikte dels på pågående brott, dels på brott
som kan bedömas vara omedelbart förestående. De åtgärder som kan
komma i fråga är avvisande, avlägsnande och tillfälligt omhändertagan-
de.
Det man lade engelsmännen till last var dels att vissa deltagare i
folkmassan begick vålds-, skadegörelse- och tillgreppsbrott, dels att
folkmassan som sådan var högljudd och tog sig fram på ett hänsynslöst
sätt och därvid bl.a. hindrade trafiken och skrämde förbipasserande
personer. Man gjorde också den bedömningen att det förelåg en
överhängande fara för nya ordningsstörningar och ytterligare brott.
1992/93: JO 1
80
Det är tydligt att polisen med stöd av 13 § polislagen hade kunnat
ingripa mot de personer som gjorde sig skyldiga till brott. (Jag finner
inte anledning att här gå in på frågan huruvida vissa brott var av sådan
svårhetsgrad att det även fanns skäl för gripande.) Beträffande enskilda
individer kan det också ha funnits förutsättningar att ingripa för att
förhindra omedelbart förestående brottslighet. Problemet var emeller-
tid att man inte hade klart för sig vilka personer som hade begått brott
eller som stod i begrepp att göra det. Ingripanden hade också kunnat
riktas mot de enskilda deltagare i folkmassan som uppträdde ordnings-
störande eller kunde anses utgöra en omedelbar fara för den allmänna
ordningen. Några försök att identifiera de ordningsstörande elementen
gjordes emellertid inte. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det
förhållandet att en person försöker undkomma polisen inte i sig är en
tillräcklig grund för ett ingripande med stöd av 13 § polislagen. Det
förtjänar också att anmärkas att folkmassan kort före ingripandet hade
splittrats upp och att en stor del av den hade försvunnit från platsen.
Man kunde därför inte utan vidare utgå från att de personer som
tidigare hade begått brott eller uppträtt ordningsstörande på ett sådant
sätt att 13 § polislagen var tillämplig fanns kvar bland dem som
inringades. Det kunde heller inte uteslutas att personer hade tillkom-
mit under folkmassans förflyttning från Klarabergsgatan. Utredningen
ger i själva verket stöd för att så var fallet. Sammanfattningsvis kan
således konstateras att det sannolikt förelåg förutsättningar för ett
ingripande enligt 13 § polislagen i fråga om ett antal individer i
gruppen men att dessa inte var identifierade. Någon grund för att med
stöd av detta lagrum ingripa mot samtliga de personer som ingick i
den instängda folkmassan fanns däremot inte. Det kan tilläggas att ett
ingripande enligt 13 § polislagen inte nödvändigtvis hade behövt ha
formen av ett omhändertagande. Ett avlägsnande är den åtgärd som
hade stått i bäst överensstämmelse med polisens handlande före inrin-
gandet av folkmassan.
Beträffande förfarandet att stänga in folkmassan på en gata som
spärrades av i båda ändar vill jag framhålla följande. I en mycket
orolig eller hotfull situation kan det i vissa fall vara en befogad åtgärd
att instänga en folksamling eller en del av den. Man måste emellertid
då ha klart för sig att det inte kan uteslutas att oskyldiga åskådare eller
förbipasserande finns bland de instängda och att polisen vid sitt
fortsatta handlande måste ta hänsyn till detta (jfr prop. 1990/91:129
s. 24). Avsikten med avstängningen var i detta fall enligt polismännen
på platsen främst att fa slut på folksamlingens planlösa framrusande.
Först sedan man hade lyckats hejda en del av folkmassan väcktes
frågan om omhändertaganden. Jag har inte någon invändning mot att
folkmassan stängdes in, även om detta förefaller att ha varit resultatet
av en ren slump. När denna åtgärd väl hade vidtagits var det emellertid
viktigt att polisen så snart som möjligt tog ställning till i vilken
utsträckning det förelåg förutsättningar för att ingripa mot enskilda
deltagare i folksamlingen. Det är angeläget att en sådan prövning sker
så snabbt och att avstängningen upprätthålls på ett sådant sätt att inte
redan avstängningen i sig själv blir att betrakta som ett frihetsberövan-
1992/93: JO 1
81
6 Riksdagen 1992193. 2 sand. JOI
de (se a. prop. s. 24). När ett av befälen på platsen begärde direktiv för
den fortsatta handläggningen, fick han emellertid från sambandscentra-
len bara beskedet att så många som möjligt skulle omhändertas. Någon
uppgift om det tillämpliga lagrummet lämnades inte. De bestämmelser
som i efterhand har åberopats till stöd för omhändertagandena är 11
och 13 §§ polislagen.
Vid tillämpningen av 13 § polislagen skall det i fråga om varje
individ göras en prövning av om det finns grund för ett omhänderta-
gande. Någon sådan prövning kom emellertid aldrig till stånd. I stället
kom ingripandet att rikta sig mot gruppen som sådan. I den mån
ingripandet grundades på 13 § polislagen var det således, som jag
redan har antytt, inte de enskilda individernas beteende som lades till
grund för besluten om omhändertagande utan enbart det förhållandet
att vederbörande ingick i den grupp vars väg hade spärrats av polisen.
Det gjordes uppenbarligen inte ens någon kontroll av om samtliga de
personer som inringades hade deltagit i folkmassans förflyttningar. Om
en sådan kontroll hade gjorts skulle t.ex. den västtyske banktjänste-
mannen på ett tidigt stadium ha kunnat urskiljas.
Ett ingripande med stöd av 11 § polislagen som inledning till
förvarstagande förutsätter dels att förutsättningar för förvar föreligger
— något som i sin tur förutsätter antingen att det redan föreligger ett
awisningsbeslut eller att det finns sannolika skäl för ett sådant —, dels
att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa
eller någon annan fara. En grundläggande förutsättning är självfallet
att det är klarlagt att det är fråga om en utlänning, vilket normalt
förutsätter en identifiering på platsen. Om det inte redan finns ett
awisningsbeslut krävs vidare viss utredning rörande utlänningens per-
sonliga omständigheter för att klarlägga att det finns sannolika skäl för
avvisning. För att ett omhändertagande enligt 11 § polislagen skulle få
vidtas krävdes därför enligt min mening att man redan på platsen
gjorde en första kontroll av de inringade personernas identitet samt av
de övriga omständigheter som hade betydelse för frågan om förvarsta-
gande. Någon sådan kontroll gjordes inte. Jag anser således att det inte
fanns tillräckligt underlag för omhändertaganden enligt 11 § polisla-
gen. Det förefaller inte heller som om det ens hade föresvävat något av
befalen på platsen att utlänningarna skulle omhändertas för fortsatt
handläggning enligt utlänningslagstiftningen.
Skälet till att jag i det föregående så utförligt har behandlat möjlig-
heterna till ingripande enligt både 11 och 13 §§ polislagen är att en
grundläggande fråga i sammanhanget är vilka beslut om frihetsberö-
vanden som faktiskt fattades. Detta har betydelse bl.a. genom att den
fortsatta handläggningen skiljer sig åt beroende på vilken bestämmelse
i polislagen som utgör grunden för ett omhändertagande. En avgöran-
de skillnad är att ett frihetsberövande enligt 13 § polislagen aldrig kan
vara mer än sex timmar. Uppgifter som lämnats av personer som varit
närvarande i ledningsrummet, bl.a. Olof Gustavsson, tyder på att
avsaknaden av tidsbegränsning av omhändertaganden med stöd av 11 §
1992/93 :JO1
82
polislagen ansågs vara polistaktiskt fördelaktig och därför tillmättes 1992/93:JO1
avgörande betydelse när man så småningom valde att tillämpa detta
lagrum.
Det har inte med säkerhet kunnat klarläggas på vilken rättslig grund
utlänningarna berövades friheten. Det föreligger delade meningar i
frågan om omhändertagandena gjordes med stöd av 11 eller 13 §
polislagen. Dokumentationen är, som har framgått av vad jag tidigare
har sagt, så bristfällig att några säkra slutsatser inte kan dras på
grundval av den. I detta fall koncentrerade man sig av allt att döma på
helt andra detaljer, t.ex. om det fanns tillräckligt många arrestplatser,
och lämnade i stor utsträckning den formella frågan om tillämpligt
lagrum åt sidan. En handläggning som innebär att ett stort antal
personer berövas friheten och förs till polisarrest eller häkte utan att
polisen ens har gjort klart för sig den rättsliga grunden för ingripandet
kan givetvis aldrig godtas i ett rättssamhälle.
Ingen har velat ta på sig ansvaret för besluten om omhändertagande.
Befälen på platsen har uppgett att dessa fettades av den centrala
ledningen. De ansvariga i den centrala ledningen har å sin sida hävdat
att besluten fettades på platsen. Andra närvarande i ledningsrummet
har gett sinsemellan motstridiga besked. Den dokumentation som
förekommer är, som tidigare påpekats, bristfällig i olika avseenden och
kan därför inte bringa klarhet i saken. Jag tvingas därför konstatera att
det trots omfattande utredning inte går att i efterhand fastställa vem
som har fettat beslut om att beröva mer än hundra personer friheten.
Detta förhållande är, som jag framhållit i ett annat liknande ärende
som också rör Stockholmspolisen, fullständigt oacceptabelt. Eftersom
något straffrättsligt ansvar i detta läge inte kan utkrävas lägger jag ned
förundersökningen i denna del.
En annan viktig fråga är om de åtgärder som vidtogs efter omhän-
dertagandena stod i överensstämmelse med gällande regler.
Har ett omhändertagande gjorts med stöd av 11 § polislagen skall
det omprövas av ett befel, och om det består skall det därefter anmälas
för polismyndigheten, i detta fall beredskapstjänstgörande polischef,
som snarast möjligt skall fatta beslut i ärendet. Olof Gustavsson fick på
ett tidigt stadium kännedom om omhändertagandena. Han vidtog
också olika åtgärder syftande till en fortsatt handläggning enligt utlän-
ningslagstiftningen. Enligt min mening får det anses klarlagt att man
åtminstone efter omkring klockan 18.00 i huvudsak har behandlat
utlänningarna som om de var omhändertagna med stöd av 11 §
polislagen.
Ett omhändertagande enligt 13 § polislagen skall dels omprövas av
ett befål, dels alltid följas av ett förhör. Den omhändertagne skall friges
så snart som möjligt efter förhöret och senast sex timmar efter omhän-
dertagandet. I detta fall har av allt att döma ingen omprövning av
omhändertagandena gjorts. Inte heller har några förhör hållits med
sikte på omständigheterna vid omhändertagandet. Som tidigare har
nämnts innehåller dokumentationen inte några uppgifter om vilka
omständigheter som lagts till grund för omhändertagandena. Något
underlag för omprövning eller för förhör fanns därför inte. Beträf-
83
fande de personer som enligt dokumentationen omhändertogs med
stöd av 13 § polislagen har således bestämmelserna i 15 och 16 §§
polislagen inte följts.
Handläggningen av utlänningsärendena
Samtliga 102 personer som omhändertogs i hörnet av Gamla Brogatan
och Klara Norra Kyrkogata var, som tidigare har nämnts, utländska
medborgare. Alla utom en var medborgare i Storbritannien. De var i
åldrarna 17—30 år.
Klockan 18.15 sände sambandscentralen ett meddelande till alla
polisområden och till vaktroteln om att samtliga engelska medborgare
som omhändertagits enligt polislagen vid förhör skulle besvara vissa
frågor för att jourhavande polischef skulle kunna fatta beslut enligt
utlänningslagen. Meddelandet var undertecknat av Sven Smedjegården.
De uppgifter som skulle inhämtas var — förutom fullständiga person-
uppgifter — uppgift om passnummer, ankomst till Sverige, återresebil-
jett, medelsinnehav och beräknad återresa. Undantag gjordes för perso-
ner under 16 år och sådana som var misstänkta för brott. Olof
Gustavsson har uppgett att Sven Smedjegården sände meddelandet på
hans uppdrag.
Omkring klockan 20.00 kontaktade Olof Gustavsson chefen för
utlänningsroteln, kommissarien Åke Karlsson, och gav order om att
han skulle träda i tjänst och organisera handläggningen av utlännings-
ärendena. Han fick fria händer att kalla in ytterligare personal om det
behövdes.
Till hjälp för de polismän som skulle handlägga utlänningsärendena
sände man omkring klockan 20.20 från vaktroteln ut blanketter som
på förhand var ifyllda med vissa uppgifter.
Förhören med utlänningarna hölls från klockan 19.00 till klockan
04.00. Enligt en promemoria som upprättades den 12 september 1989
hölls 62 av förhören efter midnatt. Förhören, som är ytterst summa-
riskt redovisade, omfattade förutom identitetsuppgifter enbart de frågor
som nämndes i Sven Smedjegårdens promemoria. Utlänningarna till-
frågades däremot inte om t.ex. syftet med vistelsen i Sverige eller om
tidigare kriminalitet och liknande. Sådana uppgifter som t.ex. när
förhör hölls och av vem samt om tolk utnyttjades framgår inte. Några
förhörsprotokoll har inte upprättats. De mycket knapphändiga uppgif-
terna har i stället noterats på blanketten för personuppgift.
Vid förhören framkom att det övervägande antalet engelsmän hade
pass och såväl medel för sitt uppehälle som returbiljett.
Ingen av de omhändertagna delgavs misstanke om brott. De anmäl-
ningar som hade anknytning till händelseförloppet före ingripandet på
Gamla Brogatan har samtliga avskrivits av polisen på grund av bristan-
de spaningsresultat. En förundersökning avseende tillgrepp av öl på ett
konditori tidigare under dagen har nedlagts.
En rutinmässig kontroll gjordes av om de omhändertagna var döm-
da eller misstänkta för brott i Sverige. Resultatet var negativt beträf-
fande samtliga. Någon kontroll av om de var straffade i Storbritannien
gjordes inte. Det fanns således inte beträffande någon av utlänningarna
uppgift om att vederbörande hade undergått fängelsestraff.
Olof Gustavsson beslutade klockan 22.10 beträffande de 14 utlän-
ningar som förts till polisområde 1 dels att samtliga skulle avvisas med
stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3 utlänningslagen (1989:529), dels att
de med stöd av 50 § gamla utlänningslagen (1980:376) skulle tas i
förvar. En utlänning får avvisas med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3
utlänningslagen om han på grund av tidigare ådömt fängelsestraff eller
någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott.
1992/93 :JO1
84
Beträffande 87 av de utlänningar som förts till polishuset beslutade
Olof Gustavsson dels att de skulle avvisas med stöd av 4 kap. 2 § första
stycket 3 utlänningslagen, dels att de skulle tas i förvar. Tidpunkten för
beslutet har på ett mindre antal blanketter angetts till klockan 23.00.
På flertalet blanketter har tidpunkten från början angetts till klockan
24.00 men denna uppgift har senare ändrats till 23.00. Vem som har
gjort ändringarna och när dessa har gjorts framgår inte. Inte heller
framgår orsaken till ändringarna.
Någon individuell bedömning efter en föredragning av omständighe-
terna i varje enskilt ärende gjorde Olof Gustavsson inte vilket framgår
redan av det förhållandet att förhör med många av utlänningarna då
ännu inte hade genomförts.
Olof Gustavsson fattade bl.a. beslut om frigivning av en tysk och en
brittisk medborgare. Han förde emellertid inte några anteckningar om
vilka ärenden som föredrogs för honom och vilka beslut han fattade.
Han kom därigenom, med hänsyn till den stora mängden ärenden, att
helt sakna möjlighet att hålla reda på vilka ärenden som han hade
avgjort.
Besluten om avvisning är utformade på följande sätt. En blankett
har på förhand fyllts i med viss maskinskriven text. Denna delvis
ifyllda blankett har sedan mångfaldigats genom fotokopiering och
använts för de enskilda besluten. I avsnittet för beslut har förkryssats
att beslutet avser avvisning med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3
utlänningslagen med tillägget "eftersom det kan misstänkas att han
kommer att fortsätta bedriva brottslig verksamhet i landet". I avsnittet
för polismyndighetens underskrift m.m. har noterats bl.a. Olof Gus-
tavssons namn och titel samt vidare myndighetens adress och telefon-
nummer. På raden för underskrift har tillagts "enligt uppdrag". Även i
övrigt förekommer viss på förhand ifylld text.
Besluten om förvarstagande har på motsvarande sätt fyllts i på
förhand och mångfaldigats i halvfärdigt skick. På denna blankett har
angetts att sannolika skäl föreligger för utvisning enligt 4 kap. 2 §
utlänningslagen och att fråga har uppkommit om verkställighet. Som
skäl för förvarsbeslutet har förkryssats att det kan med hänsyn till
"X:s" personliga förhållanden eller andra omständigheter skäligen be-
faras att han dels kommer att hålla sig undan, dels kommer att bedriva
brottslig verksamhet här. I utrymmet för angivande av omständigheter
som lagts till grund för bedömningen har texten "befaras att han
kommer att fortsätta bedriva brottslig verksamhet i landet" fyllts i.
Olof Gustavsson har inte undertecknat något av besluten om för-
varstagande eller avvisning. Vissa beslut har undertecknats av en
polisman enligt uppdrag men åtskilliga är överhuvudtaget inte under-
tecknade.
Dokumentationen avseende besluten om avvisning och tagande i
förvar har åtskilliga brister. Här kan t.ex. nämnas att beträffande några
utlänningar har endast namn, födelsetid och passnummer noterats
men inga personuppgifter i övrigt. I några fall finns endast uppgift om
namn. Aven namnet på den beslutet avser fattas i något fall. Delgiv-
ningsbesluten är ofullständiga bl.a. på det sättet att det inte framgår
vem som utfört delgjvningen. I flertalet fall kan det inte utläsas om
utlänningen har tagit emot handlingen eller ej. Fullföljdshänvisningar-
na är inte ifyllda. Det framgår bara i enstaka fall om utlänningen
delgetts beslutet på engelska och om han mottagit en kopia av hand-
lingen. Noteringar om att Storbritanniens ambassad har underrättats
om frihetsberövandet förekommer bara i ett begränsat antal fall (jfr
konsularkonventionen mellan Sverige och Storbritannien intagen i
Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet, FAP 000-1, bilaga 4).
1992/93: JO 1
85
I ett ärende finns endast beslut om förvarstagande men inte något
beslut om avvisning. I åtskilliga fall saknas uppgift om vem som har
beslutat om frigivning.
Olof Gustavsson beslutade klockan 24.00 den 6 september att awis-
ningsbesluten i första hand skulle verkställas genom att utlänningarna
fick ett åläggande med stöd av 7 kap. 2 § utlänningsförordningen
(1989:547) att senast en viss dag lämna landet. Av akterna framgår att i
åtminstone 65 fall ålades vederbörande utlänning att frivilligt lämna
landet inom några dagar. Olof Gustavsson har uppgett att det inte
förelåg något hinder mot att låta utlänningarna själva få verkställa
awisningsbesluten eftersom det inte längre var någon överhängande
fara för att de skulle begå brott.
Olof Gustavsson överlät på handläggande polismän att sköta verk-
ställigheten. Detta innebar bl.a. att han inte i varje enskilt fall tog
ställning till när utlänningen skulle friges och inte heller till om
verkställigheten i det enskilda fallet kunde genomföras genom ett
åläggande att frivilligt lämna landet. Han har inte heller undertecknat
besluten med åläggande att lämna landet.
De 101 utlänningar som togs i förvar frigavs successivt från klockan
23.30 den 6 september till klockan 13.25 den 8 september.
Olof Gustavsson delgavs misstanke om olaga frihetsberövande bestå-
ende i att han beslutat om fortsatt omhändertagande och om förvarsta-
gande och misstanke om myndighetsmissbruk bestående i att han
beslutat om avvisning trots att det saknades laga grund för sådana
beslut. Han medgav att han fattat beslut om förvarstagande och avvis-
ning men bestred att han gjort sig skyldig till brott.
I utlänningslagens portalparagraf (1 kap. 1 §) föreskrivs att lagen
skall tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som
är nödvändigt i varje enskilt fall.
Regler om avvisning finns i 4 kap. utlänningslagen. Föreskrifter om
avvisning på formella grunder finns i 1 §. I 2 § första stycket anges i
fem punkter materiella grunder för avvisning. I 2 § första stycket 3
sägs att en utlänning får avvisas om han på grund av tidigare ådömt
frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma
att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land.
Bestämmelserna om avvisning i 4 kap. 2 § utlänningslagen har i allt
väsentligt förts över från 29 § i gamla utlänningslagen. I förarbetena
till 29 § sägs bl.a. att den omständigheten att en utlänning inte tidigare
ådömts straff inte utesluter att det ändå kan finnas anledning att anta
att han kommer att begå brott efter inresan. I den mån det av
utlänningens egna uttalanden eller andra förhållanden klart framgår
att han har ett sådant syfte med inresan bör han redan vid ankomsten
till landet kunna förhindras att sätta sådana planer i verket (se Nordis-
ka kommitténs betänkande NR 16/70 Utlänningslagstiftning och utlän-
ningspolitik i Norden s. 46).
Polismyndigheten prövar enligt 4 kap. 4 § andra stycket utlännings-
lagen om avvisning skall ske med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3
utlänningslagen. Om polismyndigheten anser att det är tveksamt om
avvisning bör ske skall ärendet emellertid enligt tredje stycket överläm-
nas till statens invandrarverk.
Enligt 50 § gamla utlänningslagen, som vid det nu aktuella tillfället
alltjämt reglerade frågan om förvarstagande i utlänningsärenden, fick
en utlänning tas i förvar om det förelåg sannolika skäl för avvisning
eller det uppkommit fråga om verkställighet av en sådan åtgärd. Beslut
om att ta någon i förvar fick dock meddelas endast om det med hänsyn
till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter
skäligen kunde befaras att han skulle komma att hålla sig undan eller
1992/93:JO1
86
bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet var
oklar. Om det bedömdes tillräckligt kunde utlänningen i stället ställas
under uppsikt.
Finns det inte längre skäl att hålla en utlänning i förvar skall enligt
6 kap. 8 § utlänningslagen åtgärden omedelbart hävas.
En polismyndighets beslut om avvisning får enligt 7 kap. 2 §
överklagas till statens invandrarverk och beslut om förvar får enligt 7
kap. 7 § överklagas till kammarrätten i Jönköping. Sådana beslut om
avvisning som fattats av en polismyndighet skall enligt 8 kap. 7 §
verkställas även om det har överklagats.
JO:s bedömning
Vid förberedelserna inför fotbollsmatchen hade man förutsett att det
kunde bli aktuellt att tillämpa utlänningslagstiftningen. Av den anled-
ningen ingick ett par befattningshavare vid utlänningsroteln i beman-
ningen vid vaktroteln den aktuella kvällen. Detta visade sig emellertid
vara helt otillräckligt på grund av det stora antalet utlänningar som
omhändertogs på Gamla Brogatan. Först flera timmar efter omhänder-
tagandena kontaktade Olof Gustavsson chefen för utlänningsroteln och
uppdrog åt denne att kalla in extra personal och att organisera arbetet
med utlänningsärendena. Utlänningsroteln var därför inte i fullt arbete
förrän omkring klockan 21.00. Detta dröjsmål, som givetvis ökade
tidspressen, är svårförståeligt.
Förhören med utlänningarna inriktades på sådana förhållanden som
innehav av pass, returbiljett och medel för uppehälle. Däremot berör-
des över huvud taget inte de omständigheter som senare lades till
grund för besluten om avvisning och förvar, nämligen frågor med
anknytning till tidigare eller aktuell kriminalitet. Ansvaret för detta
åvilar i första hand Olof Gustavsson. Den promemoria som Sven
Smedjegården upprättade, och som enligt Olof Gustavsson sändes ut
på hans uppdrag, berörde inte alls denna aspekt. De som förberedde
ärendena för beslut gjorde självfallet detta med utgångspunkt i vad som
sades i promemorian.
Olof Gustavsson har uppgett att han utgick från att utlänningarna
inte skulle ha omhändertagits om de inte hade begått brott. Han hade
genom sin närvaro i ledningsrummet fått en bild av hur de drog
genom city och ägnade sig åt brottslighet. Han handlade med utgångs-
punkt från att omhändertagandena hade gjorts med stöd av 13 §
polislagen. Han förutsatte också att polismännen på sedvanligt sätt
skulle rapportera de brott som hade begåtts.
Eftersom bestämmelsen i 13 § polisiagen ger fyra olika alternativa
grunder för omhändertagande, av vilka begången brottslighet bara är
en, kunde Olof Gustavsson — oavsett vilken uppfattning han hade fått
om förhållandena i city — enligt min mening inte dra den slutsats han
gjorde. Han gjorde inte heller någonting för att kontrollera om hans
uppfattning att samtliga utlänningar hade begått brott var riktig. Om så
hade varit fallet borde han för övrigt även ha kontrollerat om några av
utlänningarna hade gripits för brott. Likaså borde han ha informerat
sig om i vilken utsträckning det förekom anmälningar om brott. En
naturlig åtgärd hade varit att ta del av den dokumentation av omhän-
1992/93: JO 1
87
dertagandena som fanns och eventuellt kontakta den som enligt denna
hade fattat beslut härom. Han skulle då för övrigt ha upptäckt att han
själv hade noterats som beslutsfattare i vissa fall.
Här kan tilläggas att frågan om tillämpning av 13 § polislagen tycks
ha kommit i skymundan på ett tidigt stadium. Olof Gustavsson har
uppgett att hans avsikt var att 11 § polislagen skulle tillämpas om
denna bestämmelse var tillämplig men att detta inte var någonting som
han kunde avgöra. Det kan ifrågasättas om inte meddelandet vid
18-tiden om den fortsatta handläggningen i sak innebar en omrubricer-
ing av frihetsberövandena från 13 § till 11 § polislagen. Så uppfattades
saken i varje fall både av ansvarigt befäl i polisområde 1 och av flera
av polismännen i ledningsrummet. Det torde också ha varit detta
meddelande som ledde till att de förhör som skulle hållits med dem
som omhändertagits enligt 13 § polislagen inte kom till stånd.
A andra sidan verkar Olof Gustavsson att själv ha arbetat utifrån
förutsättningen att den längsta tid som utlänningarna kunde hållas
frihetsberövade var sex timmar. På åtskilliga blanketter har tidpunkten
för beslutet om förvarstagande ändrats från klockan 24.00 till klockan
23.00. Jag har svårt att finna något annat skäl för ändringarna än att
man inte ville överskrida den längsta tiden för frihetsberövande med
stöd av 13 § polislagen.
Jag vill i detta sammanhang inskärpa vikten av att ändringar i
dokumentationen görs på korrekt sätt. Ett minimikrav är att man kan
utläsa vem som har gjort ändringen, när denna har skett och varför
den gjorts. Blanketten i fråga utgör en urkund varför ändringar som
görs på ett felaktigt sätt i princip kan föranleda straffansvar för
förfalskningsbrott (jfr NJA 1989 s. 656).
Oavsett hur Olof Gustavssons handlande tidigare under kvällen skall
bedömas bär han i varje fall från klockan 22.10 ansvaret för att 14
personer var berövade friheten (de utlänningar som förvarades i arrest
i polisområde 1) och från antingen klockan 23.00 eller 24.00 ansvaret
för att ytterligare 87 personer (de utlänningar som förvarades på
allmänna häktet) var berövade friheten. Det var enligt tillgänglig
dokumentation vid dessa tidpunkter som han beslutade om avvisning
och förvarstagande.
När det gäller frågan vilken grund som fanns för beslut om avvis-
ning vill jag till att börja med peka på att arbetet med utredningen i
utlänningsärendena vid de nu angivna tidpunkterna alltjämt pågick.
Förhör hade genomförts med bara ett begränsat antal av de omhänder-
tagna. Olof Gustavsson förde själv inga noteringar och hade inget
grepp om hur många ärenden som var aktuella för beslut och vilka
ärenden han hade beslutat i. Ake Karlsson har uppgett att besluten om
avvisning och förvarstagande fattades kollektivt för de båda grupperna
omhändertagna. Enligt min mening framgår det således redan av
tidpunkten för besluten att något underlag för bedömning av om det i
varje enskilt fail fanns grund för avvisning inte förelåg när Olof
Gustavsson fattade beslut. Han beslutade alltså om avvisning utan att
det fanns ens grundläggande utredning. Han har själv uppgett att
föredragningen inte avsåg omständigheterna beträffande varje enskild
1992/93: JO 1
88
person utan mera inriktades på frågan om någon person inte tillhörde
den kategori som skulle avvisas. En sådan tillämpning av awisningsre-
glerna — som i själva verket synes ha som utgångspunkt att utlänning-
ar som kommer till Sverige skall avvisas om det inte framgår att skäl
för avvisning saknas — står självfallet inte i överensstämmelse med
lagstiftningen. Redan härigenom har Olof Gustavsson gjort sig skyldig
till allvarliga fel i handläggningen.
Härtill kommer att det, som nyss har nämnts, över huvud taget inte
gjordes någon utredning om i vad mån de enskilda utlänningarna hade
gjort sig skyldiga till brott eller tidigare hade dömts till fängelsestraff. I
avsaknad av utredning rörande sådana omständigheter som kunde
utgöra grund för avvisning enligt det av Olof Gustavsson tillämpade
lagrummet byggde han sin bedömning på en serie antaganden, nämli-
gen att eftersom utlänningarna hade omhändertagits måste de ha gjort
sig skyldiga till brott, och därmed kunde de också antas komma att
begå nya brott. Det kan självfallet inte godtas att beslut om avvisning
grundas enbart på lösa antaganden av detta slag, vilka vid ett minimum
av kontroll skulle ha visat sig vara felaktiga. Inte i något enda av de
101 ärenden som Olof Gustavsson beslutade i fanns det sakligt under-
lag för avvisning på den av honom tillämpade grunden. Jag finner det
inträffade utomordentligt allvarligt.
Jag vill också rent allmänt tillägga att syftet med den aktuella
bestämmelsen i utlänningslagen är att förhindra vissa brottslingar att
komma in i landet. Enligt min mening förutsätter en tillämpning av
regeln att det, beträffande den som inte tidigare har ådömts fängelse-
straff, måste finnas en konkret misstanke om att utlänningen kommer
att begå brott av visst slag i Sverige eller annat nordiskt land. Bestäm-
melsens hänvisning till tidigare ådömt fängelsestraff ger vidare vid
handen att misstanken skall avse ett brott med ett relativt högt straff-
värde. I förarbetena har framhållits att det bör vara fråga om brottslig
verksamhet av någon betydelse (prop. 1975/76:18 s. 132). Det bör
enligt min mening inte förekomma att misstanke om ett brott som
normalt förskyller böter läggs till grund för ett beslut om avvisning
med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3 utlänningslagen (se även
rikspolisstyrelsens handbok för tillämpning av utlänningslagstiftningen
avsnitt 7.6). Sådana brott som skadegörelse, ofredande och snatteri
straffas normalt med böter och kan därför inte utgöra grund för
avvisning enligt den av Olof Gustavsson tillämpade regeln.
Beslut om förvarstagande förutsätter att det föreligger sannolika skäl
för avvisning eller att det har uppkommit fråga om verkställighet av en
sådan åtgärd. Som jag tidigare har konstaterat saknades det varje grund
för besluten om avvisning. Därmed förelåg det inte heller någon laglig
grund för beslut om förvarstagande. Ett stort antal utlänningar beröva-
des friheten genom Olof Gustavssons beslut. Frihetsberövandena vara-
de från några timmar till nästan två dygn. Drygt 40 personer kvarhölls
mer än 12 timmar.
Slutligen vill jag ta upp frågan om dokumentationen i utlännings-
ärendena. Som har framgått tidigare är denna bristfällig i en rad olika
avseenden. Besluten om avvisning och förvarstagande har avfattats på
1992/93: JO 1
89
därför avsedd blankett. Av blanketten framgår att den skall underteck- 1992/93:JO1
nas av beslutsfattaren. Besluten i fråga, som skall delges utlänningen
och som kan överklagas, har viktiga rättsverkningar för denne. Det
framstår som självklart att beslut av detta slag undertecknas av besluts-
fattaren på det sätt som blanketten förutsätter. I rena undantagsfall,
t.ex. om beslutet fattas av någon som har beredskap i hemmet och
beslutet måste delges omedelbart, får man godta att någon annan
undertecknar blanketten för beslutsfattarens räkning. Ett minimikrav
är då emellertid att beslutsfattaren i efterhand kontrollerar att beslutet
har utformats i enlighet med hans instruktioner. Om tiden medger det
kan beslutet undertecknas t.ex. dagen efter. Vad som nu har sagts
gäller även beslut enligt 7 kap. 2 § utlänningsförordningen om åläg-
gande för utlänningen att lämna landet. Olof Gustavsson har inte
undertecknat ett enda av besluten trots att han fanns på plats under en
stor del av kvällen. Åtskilliga av dem är över huvud taget inte
undertecknade. Olof Gustavsson har inte heller ens i efterhand läst
igenom besluten och inte tagit del av utredningsmaterialet. Han har
därigenom åsidosatt elementära krav på handläggningens kvalitet.
Förhören i utlänningsärendena är också väsentligt magrare än vad
som normalt brukar vara fallet i ärenden av detta slag. Jag har stor
förståelse för de många praktiska problem som uppkom när ett så stort
antal utredningar måste genomföras på begränsad tid. Det var också
många olika polismän involverade i arbetet av vilka somliga inte var
vana att handlägga denna typ av ärenden. Jag måste emellertid konsta-
tera att utredningarna inte håller godtagbar standard och att dokumen-
tationen inte uppfyller de krav som måste ställas.
Enligt min mening har i detta fall utlänningslagstiftningen använts
för ett helt annat syfte än det avsedda, nämligen som ett medel för
ordningshållning i polisdistriktet. Olof Gustavsson har medgett att
utlänningarna frigavs först när man bedömde att det inte längre förelåg
någon större risk för ordningsstörningar. Det kan självfallet under inga
omständigheter godtas att tvångsmedel enligt utlänningslagen utnyttjas
för helt andra ändamål än vad lagstiftaren avsett.
Utöver att utlänningarna utsattes för frihetsberövanden som saknade
laga grund drabbades åtskilliga av dem av avbräck även i andra
avseenden. En del tvingades avbryta pågående semester och återvända
till hemlandet tidigare än beräknat. Andra drabbades av kostnader för
bl.a. ombokning eller inköp av nya biljetter. Det förfång som var och
en drabbades av kan inte i något fall betecknas som ringa.
Utredningen visar enligt min mening att Olof Gustavsson uppsåtli-
gen har handlat i strid med gällande regler. Jag beaktar vid denna
bedömning att det måste ha stått klart för Olof Gustavsson att hand-
läggningens standard inte kom ens i närheten av de minimikrav som
gäller i ett rättssamhälle. I varje fall har han uppenbarligen inte, innan
han fattade sina beslut, satt sig in i innebörden av gällande regler på
det sätt som måste krävas och därigenom förfarit grovt oaktsamt. Det
förfång som utlänningarna har drabbats av kan, som jag nyss har
konstaterat, inte anses som ringa. Jag beslutar därför att åtal skall
väckas mot Olof Gustavsson för olaga frihetsberövande (4 kap. 2 §
90
brottsbalken) och myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighets-
utövning (20 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 oktober
1989).
Åtalet mot Olof Gustavsson redovisas i ett följande avsnitt.
Ingripandet på Smålandsgatan
När matchen på Råsunda hade avslutats drog svenska ungdomar om-
kring i grupper i de centrala delarna av Stockholm. En del av dem var
uppenbarligen ute i syfte att ställa till bråk med engelska supportrar.
Dessa ungdomar höll till omkring T-centralen och Centralstationen i
väntan på att engelsmännen skulle komma från Solna. Polisen lycka-
des emellertid undvika konfrontation mellan svenskar och engelsmän.
Så småningom kom ett gäng som omfattade åtminstone 20—30
svenska ungdomar att förflytta sig från Hötorget mot Kungsträdgården.
Deras förehavanden följdes av civila polispatruller. En fotograf som
brukar arbeta för kvällstidningarna följde gående med bland ungdo-
marna. Ungdomarna gick via Regeringsgatan ner till Smålandsgatan.
Där uppträdde de aggressivt mot andra personer, bl.a. mot två män
som just hade parkerat sin bil och var på väg till en restaurang. En
bilist hindrades från att komma fram genom att ungdomar ställde sig
mitt i gatan. Bilisten försökte då vända och komma från platsen. Han
gjorde emellertid därvid en felmanöver som tedde till att bilen tornade
mot trottoarkanten och körde rakt in i en husvägg. Bilisten hade
under sin vändningsmanöver varit nära att köra på en av ungdomarna
och dessas aggressivitet vändes därför mot honom. Ett antal ungdomar
angrep den stillastående bilen med sparkar och slag och försökte dra
ut föraren ur fordonet. Han lyckades emellertid undgå att utsättas för
våld genom att låsa bildörrarna.
När det uppmärksammades att fotografen tog bilder av händelsen
överfölls han av flera ungdomar som angrep honom med sparkar och
slet i hans kamerautrustning. Ungefär samtidigt kom en civil polispat-
rull till platsen. Polismännen grep en av de ungdomar som hade
attackerat fotografen. De andra ungdomarna sprang från platsen och
några begav sig därvid i riktning mot Kungsträdgården. Signalementet
på den som uppfattades som ledare larmades ut via radion.
Mycket snabbt kom åtskilliga polismän till platsen. Det samlades
också en del nyfikna, både ungdomar och äldre, som hade hört
kraschen när bilen körde in i husväggen eller lagt märke till det stora
polisuppbådet. Bland dessa fanns fyra ungdomar som fullgjorde sin
värnpliktstjänstgöring som militärpoliser och som var på väg tillbaka
till sin förläggning efter att ha tillbringat kvällen i city.
De personer som befann sig närmast hörnet av Smålandsgatan och
Norrlandsgatan omringades av polis och beordrades att ställa sig mot
husväggen. De kvarhölls sedan på platsen. Flera av dem försökte
förklara att de nyss hade kommit till platsen och enbart var åskådare
eller förbipasserande. De bad också att fa gå därifrån men hindrades
från detta. De fick i stället under sträng bevakning stå lutade mot
husväggen med händerna uppsträckta under ca 15 minuter. Under
tiden kom pressfotografer till platsen och tog bilder av dem. Det
förekommer samstämmiga uppgifter från de personer som beordrats
att ställa sig mot husväggen om att de även i övrigt behandlades
mycket bryskt av polisen. När de försökte prata med varandra eller
med polismännen ombads de "hålla käften". En person har också
uppgett att han tilldelades ett batongslag när han ville visa sin legitima-
tion.
Vid förhör med de polismän som befann sig på Smålandsgatan har
det inte kunnat klarläggas hur det gick till när personerna omringades
1992/93:JO 1
91
och beordrades att ställa sig mot husväggen. Flertalet av polismännen
har uppgett att de koncentrerade sig på andra uppgifter och först i ett
senare skede lade märke till de personer som så småningom omhän-
dertogs. Trots omfattande utredning har inte någon polisman påträffats
som uppgett att han deltagit i omringandet av personerna i fråga.
Däremot har fotografen och en av de polismän som först kom till
platsen uppgett att de inte kände igen alla de personer som stod
uppställda mot väggen som personer som funnits på platsen vid
tidpunkten för brotten.
Totalt fanns det 15 personer i den grupp som omringades av polisen.
Vid skyddsvisitation påträffades tårgasspray hos en av dem. Denne
yngling greps såsom misstänkt för olaga vapeninnehav och fördes till
polishuset för förhör.
Enligt upprättade omhändertagandeblad omhändertogs totalt 14 per-
soner klockan 22.25 på Smålandsgatan med stöd av 13 § polislagen.
Som anledning till omhändertagandet har i flertalet fall angetts att den
omhändertagne befann sig i en ordningsstörande grupp. Någon närma-
re uppgift om på vilket sätt var och en av de omhändertagna skulle ha
stört ordningen har inte angetts. Av de omhändertagna var en under
15 år, sju i åldern 15—18 år och sex 18 år eller äldre. Såvitt framgår av
handlingarna var ingen av dem utländsk medborgare.
På omhändertagandebladen har angetts att besluten om omhänderta-
gande fattades av Curt Nilsson. Han har emellertid uppgett att han inte
fattade något beslut om omhändertaganden men däremot gav besked
om att man rent allmänt borde ta i med hårdhandskarna mot de
ungdomar som drog omkring. Detta meddelades via radio.
Dokumentationen i sambandscentralen ger inte någon klar bild av
vad som förekommit. Enligt protokollet från kanal 7 beordrade Curt
Nilsson "hårdare tag" klockan 22.20, och klockan 22.22 beslutade
Christian Dalsgaard om omhändertagande. Radiotrafiken ger inte hel-
ler någon fullständig klarhet. På kanal 7 fick Christian Dalsgaard strax
före klockan 22.20 beskedet att man enligt den centrala ledningen
borde göra något åt de ungdomar som sprang omkring; omhänderta
dem eller gripa dem som var misstänkta för brott. På kanal 11
meddelade sambandscentralen klockan 22.22 att den centrala ledning-
en hade beslutat om "hårdare tag". Dessa båda uttalanden från den
centrala ledningen härrörde från Curt Nilsson. På kanal 7 gav Chris-
tian Dalsgaard order om att de som hade varit "åsyna närvarande där
brott hade begåtts" skulle omhändertas. Sambandscentralen meddelade
omedelbart därefter att personerna i fråga skulle omhändertas med
stöd av 13 § polislagen. På kanal 11 meddelade Åke Rimborn att man
hade ett större gäng som hade gripits med anledning bl.a. av att de
hade sparkat sönder ett polisfordon.
Christian Dalsgaard har uppgett att han med sin order avsåg att
samtliga på Smålandsgatan som varit med där brott hade begåtts skulle
tas med till förhör och att användningen av ordet omhändertas var en
felsägning. Han uppfattade det sedan så att sambandscentralen gav
order om omhändertagande enligt polisiagen i stället för om medtagan-
de till förhör. Han tenns inte själv på plats på Smålandsgatan vid
tidpunkten för omhändertagandena.
De flesta av de polismän som fanns på plats på Smålandsgatan har
uppgett att de utgick från att de personer som ställts upp mot husväg-
gen var gripna för brott. Befälet på platsen, polisinspektören Åke
Rimborn, har sagt att han inte hade en tanke på att det kunde röra sig
om omhändertaganden enligt 13 § polislagen. En polisman har upp-
gett att han utgick från att 13 § polislagen hade tillämpats men att han
inte vet vem som hade beslutat i frågan.
1992/93 :JO1
92
De omhändertagna fördes i buss till polisområde 3 (Södermalm). 1992/93:JO1
Där tjänstgjorde inspektören Krister Pettersson som biträdande vaktha-
vande befäl. Omkring klockan 22.40 fick han besked om att en buss
med frihetsberövade var på väg. Bussen anlände ca fem minuter
senare. Av den polisman som förde beSlet i bussen fick Krister
Pettersson veta att samtliga 14 hade gripits såsom misstänkta för brott,
nämligen skadegörelse och våld mot tjänsteman.
Två av de polisbefäl som hade fört in de omhändertagna tog var för
sig telefonkontakt med sambandscentralen för att kontrollera om det
verkligen var fråga om gripanden. De fick då besked om att det var
fråga om omhändertaganden enligt 13 § poiislagen. De fick också var
för sig besked om att det var Curt Nilsson som hade beslutat om
omrubriceringen av frihetsberövandena. Detta meddelade de Krister
Pettersson som ombesörjde att omhändertagandeblad upprättades be-
träffande samtliga.
De omhändertagna hördes successivt. Samtliga frigavs efter förhör.
Frigivningarna skedde från klockan 23.15 till klockan 00.10.
Beträffande detta ingripande delgavs Curt Nilsson och Christian
Dalsgaard misstanke om olaga ffihetsberövande bestående i att de
beslutat om omhändertagandena utan laga grund alternativt såvitt
gällde Curt Nilsson att han omrubricerat frihetsberövandena från
gripanden till omhändertaganden. Båda förnekade att de fattat beslut
om frihetsberövanden.
JO:s bedömning
Ingripandet på Smålandsgatan företer i vissa avseenden likheter med
det på Gamla Brogatan. Även detta föregicks av en rapport om
pågående brott. Polispersonal kom mycket snabbt till platsen och en
gärningsman kunde gripas. Övriga inblandade var på flykt från platsen
när de första polismännen anlände. Försök att springa ikapp dem
misslyckades.
Christian Dalsgaards order att man skulle försöka säkra bevisning
genom de vittnen som alltjämt befann sig på platsen var enligt min
mening en adekvat åtgärd i en situation där gärningsmännen hade
hunnit undan. Olyckligtvis vidarebefordrade han ordern till sambands-
centralen på ett missvisande sätt. Det framstår emellertid trots detta
som svårförklarligt att man från sambandscentralen omedelbart däref-
ter meddelade att samtliga personer på platsen skulle omhändertas
med stöd av 13 § polislagen. Om Christian Dalsgaards order ansågs
oklar borde han givetvis ha tillfrågats om vad han egentligen åsyftade.
Enligt min mening kunde denna trots sin ordalydelse inte rimligen
uppfattas som ett beslut om omhändertagande enligt polislagen. Även
om de personer som fanns på platsen hade varit närvarande på
brottsplatsen kunde givetvis detta inte utgöra grund för ett omhänder-
tagande. Det enda tvångsmedel som i så fall kunde användas var
medtagande till förhör enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken, något som i
sin tur förutsatte att vittnet i fråga inte följde med frivilligt. Jag vill i
sammanhanget erinra om att Christian Dalsgaard inte befann sig på
plats och att han därmed knappast heller kunde fatta något beslut om
omhändertagande enligt 13 § polislagen.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om inte Christian Dalsgaard borde
ha reagerat när han hörde meddelandet från sambandscentralen. Han
93
har själv uppgett att han uppfattade detta som ett uttryck för att den
centrala ledningen gick in och ändrade hans order. Man måste i
sammanhanget ha i minnet att sambandscentralen en kort stund innan
hade meddelat att den centrala ledningen ansåg att man borde göra
något åt de ungdomar som sprang omkring, omhänderta dem eller
gripa de personer som var misstänkta för brott. Jag kan därför förstå
att Christian Dalsgaard uppfattade meddelandet på det sätt som han
gjorde. Jag vill emellertid samtidigt inskärpa att det inte kan godtas att
ledningsförhållandena är så oklara att missförstånd av detta slag kan
uppkomma.
Jag har tidigare redogjort för vad som krävs för att 13 § polislagen
skall kunna tillämpas. Det finns ingenting i utredningen som tyder på
att någon av de personer som omhändertogs skulle ha stört ordningen.
Det har heller inte påståtts att så var fallet. Tvärtom har framhållits att
de förhöll sig lugna. Det har inte heller påståtts att någon av dem hade
begått brott eller att det förelåg överhängande fera för att någon av
dem skulle begå brott. Inget av de kriterier som uppställs i 13 §
polislagen var därför uppfyllt. Det saknades således laga grund för
omhändertagande enligt 13 § polislagen.
Jag vill här tillägga att omhändertagande är den åtgärd enligt 13 §
polislagen som skall tillgripas i sista hand sedan andra möjligheter att
komma till rätta med en ordningsstörning, t.ex. avvisande eller avlägs-
nande har bedömts vara otillräckliga. Några överväganden om alterna-
tiva tillvägagångssätt synes inte ha gjorts i detta fall. Det fanns åtmin-
stone ett tjugotal polismän på plats medan de omringade bara var 14
till antalet. De faktiska förutsättningarna för att välja något annat sätt
att lösa uppgiften än genom omhändertagande var därför mycket goda,
om en ordningsstörning verkligen hade förelegat.
Det kan konstateras att nära nog samtliga de personer som omhän-
dertogs var åskådare eller förbipasserande som inte hade funnits på
plats vid misshandeln. Detta är ett mycket åskådligt exempel på vad
som kan hända om polisen spärrar av en plats och sedan urskillnings-
löst omhändertar alla som befinner sig där.
Det behöver knappast tilläggas att någon individuell prövning av om
det fanns grund för omhändertagandena inte gjordes. Jag viil i denna
del hänvisa till vad jag anfört i fråga om ingripandet på Gamla
Brogatan.
En annan viktig fråga är om omhändertagandena, när de väl hade
ägt rum, kunde ha hävts tidigare än som skedde. Förutsättningarna för
frigivning skall bedömas fortlöpande. En omhändertagen kan friges på
platsen för omhändertagandet eller på någon annan plats. Något krav
på att omhändertagna skall föras till polisstationen finns inte. Det
fanns således inga formella hinder mot frigivning på platsen. Att den
som utsågs till insatschef på platsen inte gjorde någon självständig
prövning av omhändertagandena torde kunna tillskrivas det förhållan-
det att han trodde att det var fråga om gripanden. Han tycks därför i
första hand ha uppfattat sin uppgift som ett uppdrag att organisera
1992/93 :JO1
94
transporten. Med tanke på att det via radio hade meddelats att perso-
nerna skulle omhändertas med stöd av 13 § polislagen framstår hans
uppfattning emellertid som anmärkningsvärd.
De personer som omhändertogs ger en samstämmig bild av hur
polismännen vägrade att lyssna på dem när de försökte förklara
situationen och hur de i stället bemöttes bryskt och ohövligt. Enligt
min mening kan detta uppfattas som att polismännen inte varit med-
vetna om att ett omhändertagandebeslut bör omprövas så snart det
finns anledning till det. Eftersom avvisande och avlägsnande som jag
nyss har nämnt är de åtgärder som i första hand skall användas vid
ingripanden enligt 13 § polislagen måste givetvis påpekanden från
enskilda om att de vill lämna platsen åminstone tas under övervägan-
de. Så har uppenbarligen bestämmelsen inte tillämpats i detta fall.
Också de frihetsberövanden som gjordes på Smålandsgatan saknade
alltså laga grund. När det gäller frågan vem som är ansvarig för dessa
tvingas jag ännu en gång konstatera att detta inte har kunnat klarläggas
under utredningen. Enligt min mening kan det i själva verket ifråga-
sättas om det över huvud taget har fattats något beslut om omhänderta-
gande enligt 13 § polislagen. Det är mycket som tyder på att heta
händelseförloppet bygger på en felaktig återgivning av Christian Dals-
gaards order och en sammanblandning med tidigare påbud från den
centrala ledningen om att man skulle ingripa mera kraftfullt. Medde-
landet från sambandscentralen om omhändertagande har sedan inte
ifrågasatts av någon, varken av befälet på platsen, av Christian Dals-
gaard eller av någon annan. Det kan självfallet inte godtas att polisin-
gripanden kommer till på detta sätt, allra minst när det rör sig om
frihetsberövande av ett stort antal personer. Eftersom något straffrätts-
ligt ansvar i detta läge emellertid inte kan utkrävas av någon lägger jag
ned förundersökningen även i denna del.
Av tillgängligt bildmaterial framgår att de personer som omhänder-
togs på Smålandsgatan tvingades stå uppställda bredbenta och lutade
mot husväggen trots att de var bevakade av ett stort antal polismän.
Denna behandling krävdes uppenbarligen inte vare sig av hänsyn till
ändamålet med åtgärden eller till ordningen på platsen eller allmän
säkerhet. Den var enligt min mening kränkande och stod också i
direkt strid med föreskrifterna i 17 § polislagen att man vid ett
omhändertagande skall se till att åtgärden inte orsakar den omhänder-
tagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens
syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Som tidigare har framgått
har det inte gått att utreda vem som bär ansvaret för att ingripandet
gjordes på detta sätt. Jag är därför förhindrad att gå vidare i saken men
vill betona att jag ser allvarligt på det inträffade.
Jag vill för tydlighetens skull tillägga att en sådan behandling inte
heller hade kunnat accepteras om personerna hade varit gripna, efter-
som den i en situation av det här aktuella slaget hade stått i strid också
med de grundläggande principer för polisingripanden som finns i 8 §
polislagen.
Har en polisman omhändertagit någon enligt 13 § polislagen skall
han som tidigare nämnts så skyndsamt som möjligt anmäla detta till
1992/93: JO 1
95
sin förman för att denne, om omhändertagandet inte redan har upp- 1992/93:JO1
hört, skall pröva om beslutet skall bestå. Förmansprövningen är avsedd
att komma in snabbt bl.a. för att kunna rätta till eventuella misstag
som kan ha begåtts i en stressad och svårbedömd situation. Den har
därför en utomordentligt viktig funktion för den enskilde. Om, som i
detta fall, ingripandet är felaktigt fyller förmansprövningen en särskilt
viktig funktion. De motstridiga och delvis felaktiga besked som lämna-
des om grunden för frihetsberövandena ledde till att förmansprövning-
en inte kom till stånd genast inne på polisstationen. De fick också till
följd att åtskilliga omhändertagna sattes i arrest. Först sedan vakthavan-
de beSl hade fått besked om att det var fråga om omhändertaganden
enligt 13 § polislagen och inte om gripanden kunde arbetet med
förhör och omprövning av omhändertagandena komma till stånd.
Ingripandet vid Riksbron
En stor grupp ungdomar, av vilka många var ute efter att bråka med
engelsmännen, samlades också omkring MacDonalds hamburgerrestau-
rang på Sergelgatan. Polisen höll gruppen, som uppskattades till minst
hundratalet ungdomar, under uppsikt. Bland ungdomarna uppkom ett
rykte om att engelsmännen fanns i Gamla Stan och de började röra sig
i riktning ditåt. Ungdomarna gick i större eller mindre grupper
Drottninggatan söderut. Det finns inga uppgifter om att det skulle ha
förekommit någon skadegörelse eller annan brottslighet under deras
förflyttning. Däremot skränade ungdomarna och rusade omkring.
När Christian Dalsgaard genom radiotrafiken fick klart för sig att en
större mängd ungdomar var på väg mot Gamla Stan ville han hindra
dem bl.a. med tanke på risken för skadegörelse. Han gav därför order
om att man skulle försöka bilda "en säck" med polismän på det sättet
att olika patruller skulle stänga av vägen för ungdomarna nere vid
Riksbron och på angränsande smågator. Två piketstyrkor och ett flertal
andra jtatruller beordrades till platsen. Taktiken lyckades såtillvida att
Kjell Ostlings piketgrupp stängde av ungdomarnas väg vid Mynttorget
och Curt Hanssons piketgrupp hindrade dem från att återvända till
Drottninggatan. Ett antal ungdomar hade emellertid då redan hunnit
komma in i Gamla Stan.
Det samlades snabbt ett stort antal polismän vid Riksbron. Bl.a. kan
nämnas att en buss med reservstyrkan från Solna, ca 70 polismän,
beordrades till platsen.
På den norra sidan av avspärrningen lät polismännen vissa ungdo-
mar lämna platsen, dels därför att de uppträdde lugnt, dels därför att
man inte visste vad ungdomarna skulle ha gjort sig skyldiga till. På den
södra sidan lät polismännen däremot inte någon lämna platsen.
När polisen hade spärrat av blev det lugnt. Flera av de polismän
som befann sig på platsen ställde sig därför frågande till åtgärden att
omhänderta ungdomarna.
Totalt omhändertogs 19 personer med stöd av 13 § polislagen
klockan 23.20 på Riksbron (på två omhändertagandeblad har platsen
angetts vara Centralbron). Enligt omhändertagandebladen var det
Christian Dalsgaard som hade beslutat om omhändertagande. I flertalet
fåll har som anledning till omhändertagandet angetts att det gjorts
enligt beslut av centrala ledningen med anledning av oroligheter i city.
Någon närmare uppgift om på vilket sätt var och en av de omhänder-
tagna skulle ha stört ordningen redovisas inte.
Dokumentationen i sambandscentralen är ofullständig. I protokollen
finns ingen uppgift om vem som beslutat om omhändertagandena. Av
96
radiotrafiken framgår att det på kanal 7 meddelades att det förelåg 1992/93:JO1
beslut om omhändertagande. På kanal 11 meddelades att Christian
Dalsgaard hade beslutat om omhändertagande. De order som han gav
på kanal 7 synes dock inte innebära annat än att man skulle sätta upp
en spärr och hejda ungdomarna.
De polismän som befann sig på platsen har lämnat motstridiga
uppgifter om vem som beslutade om omhändertagandena.
Curt Hansson har uppgett att han inte vet vem som förde befälet vid
Riksbron men att det fanns flera högre befäl där. Han vet inte heller
vem som beslutade om omhändertagandena.
Kjell Östling har uppgett att han är säker på att han via radio fick
besked om att ungdomarna hade gjort sig skyldiga till brott men att
han inte minns några detaljer. Han minns därför inte vem som gav
ordern.
Christian Dalsgaard har uppgett att hans avsikt med instängningsma-
növern inte var att den skulle leda till omhändertaganden utan att den
endast syftade till att lugna ner situationen och splittra upp ungdomar-
na i smågrupper. När han kom till Riksbron fanns flera av hans
överordnade där, bl.a. Christer Schönbeck och biträdande länspolis-
mästaren Gösta Welander. Som Christian Dalsgaard uppfattade situa-
tionen hade det då gått ut en central order om att ungdomarna vid
Riksbron skulle omhändertas. Detta gjorde honom konfunderad men
han utgick från att någon på platsen hade fattat beslut i frågan. Han
såg ingen anledning att ifrågasätta sina överordnades beslut.
Christer Schönbeck har uppgett att han fick uppfattningen att Gösta
Welander fattade beslut om omhändertagandena.
Gösta Welander, som tillfälligt befann sig på platsen, har uppgett att
ett antal ordningsstörande personer hade gripits när han kom dit. Han
frågade inte vem som hade fattat beslutet. Han uppfattade det som
självklart att de skulle omhändertas enligt 13 § polislagen.
De omhändertagna fördes med buss till polisområde 6 (Vällingby).
Två av dem hade inte fyllt 15 år, 14 var i åldern 15—18 år och två var
18 år eller äldre. Såvitt framgår av handlingarna var ingen av dem
utländsk medborgare. Samtliga frigavs efter förhör. Frigivningarna
ägde rum från klockan 00.10 till 01.20.
Såvitt gällde ingripandet på Riksbron delgavs Christian Dalsgaard
misstanke om olaga frihetsberövande bestående i att han beslutat om
omhändertagandena utan laga grund. Han förnekade att han beslutat
om frihetsberövanden.
JO:s bedömning
Vad gäller förspelet till ingripandet på Riksbron kan konstateras att det
var Christian Dalsgaard som tog initiativet till att ungdomarna skulle
hejdas. Jag har ingen anledning att betvivla hans påstående att han
endast avsåg att få stopp på dem men att han inte hade tänkt sig att
detta skulle leda till omhändertaganden.
Det lagrum som i efterhand har åberopats som stöd för ingripandet
på Riksbron är 13 § polislagen. Jag har tidigare redogjort för under
vilka förutsättningar polisen får vidta åtgärder med stöd av bestämmel-
serna i detta lagrum. Ingripandet i fråga gjordes därför att ungdomarna
betraktades som ordningsstörande. Det har däremot inte påståtts att de
skulle ha gjort sig skyldiga till brott och än mindre att det förelåg en
överhängande fara för brott. Det ordningsstörande beteendet synes i
huvudsak ha bestått i att ungdomarna rusade omkring okontrollerat
och i att de var högljudda. Med tanke bl.a. på platsen och tidpunkten
97
7 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
kan enbart ett sådant beteende enligt min mening inte betraktas som
ordningsstörande på det sätt som krävs för ett ingripande med stöd av
13 § polislagen.
Det förefaller inte heller som om de polismän som befenn sig på
platsen bedömde ungdomarnas beteende som särskilt allvarligt. På den
norra sidan av inspärrningen tilläts vissa ungdomar att lämna platsen.
Flera av de polismän som befann sig vid Riksbron har uppgett att de
ungdomar som hade hejdats förhöll sig lugna och de har mot den
bakgrunden ifrågasatt om det fanns lagligt stöd för beslut om omhän-
dertagande.
Som redan nämnts är omhändertagande enligt 13 § polislagen en
åtgärd som skall tillgripas i sista hand sedan andra möjligheter att
komma till rätta med en ordningsstörning, t.ex. avvisande eller avlägs-
nande, har bedömts vara otillräckliga. Några överväganden om alterna-
tiva tillvägagångssätt synes inte ha gjorts i detta fall. Med tanke på att
det fanns närmare ett hundratal polismän på plats medan antalet
omhändertagna bara var 19 var förutsättningarna för att välja något
annat sätt att lösa uppgiften uppenbarligen mycket goda.
Såvitt jag har kunnat finna har det inte heller i detta fall gjorts
någon individuell prövning av grunden för omhändertagandena. I
denna del hänvisar jag till vad jag tidigare har anfört om ingripandet
vid Gamla Brogatan.
Jag anser således att det inte fanns någon grund för att med stöd av
13 § polislagen ingripa på det sätt som skedde på Riksbron.
Ingen har påtagit sig ansvaret för besluten om omhändertagande.
Christian Dalsgaard har förnekat att han beslutade om omhändertagan-
den. Han har tvärtom framhållit att det enligt hans mening inte fanns
grund för ett sådant ingripande eftersom ungdomarna var lugna sedan
de hejdats på Riksbron. Övriga hörda har lämnat sinsemellan motstri-
diga uppgifter om vem som beslutade om omhändertagandena. I fråga
om detta ingripande, liksom i fråga om de tidigare ingripandena under
kvällen, är dokumentationen alltför bristfällig för att tillåta några säkra
slutsatser. Banden från radiotrafiken ger dock stöd åt Christian Dals-
gaards uppgifter.
Jag håller det inte för osannolikt att det även i detta fall faktiskt inte
har fattats något beslut om omhändertaganden enligt 13 § polislagen.
Den troligaste förklaringen till det inträffade är att man på sambands-
centralen har övertolkat Christian Dalsgaards order om att hejda
ungdomarna till att avse beslut om omhändertaganden. Banden från
radiotrafiken ger stöd för detta. Här liksom när det gäller ingripandet
på Smålandsgatan kan också konstateras att ingen av de närvarande på
allvar ifrågasatt det rimliga i att besluta om omhändertagande, trots att
många har tyckt att förfarandet verkat underligt. Det var t.ex. inte
något av de högre befäl som fanns på platsen som ställde sig frågan om
det fanns grund för omhändertaganden. Det kan i sammanhanget
anmärkas att i det här fallet fanns både insatschefen och biträdande
insatschefen på plats. En överordnad polisman som iakttar ett felaktigt
1992/93: JO 1
98
frihetsberövande har en självklar skyldighet att vidta åtgärder med 1992/93:JO1
anledning av detta. Nu har i stället alla litat på att någon annan bar
ansvaret.
Det troligaste är således att slarv och bristande stringens från sam-
bandscentralens sida — i förening med att ingen senare ifrågasatte att
omhändertagandena skulle genomföras — ledde till att ett betydande
antal ungdomar berövades friheten utan att det fanns laga grund för
det. Jag kan i övrigt hänvisa till vad jag uttalat med anledning av
ingripandet på Smålandsgatan. Något straffrättsligt ansvar kan emeller-
tid inte utkrävas och jag lägger därför ned förundersökningen även i
denna del.
En viktig fråga är om omhändertagandena, när de väl hade ägt rum,
kunde ha hävts tidigare än som skedde. Som tidigare har nämnts var
ungdomarna lugna när de hade ringats in och hejdats. Förutsättningar-
na för frigivning skall bedömas fortlöpande. En omhändertagen kan
friges på platsen för omhändertagandet eller på någon annan plats.
Något krav på att omhändertagna skall föras till polisstationen finns
inte. Det fanns således inga formella hinder mot att frige ungdomarna
på platsen.
JO:s sammanfattande synpunkter på Stockholmspolisens
kommendering
Sammanfattningsvis kan konstateras att arbetet vid Stockholmspolisens
kommendering kännetecknades av oreda i skilda hänseenden. Jag
saknar emellertid anledning att, utöver vad jag ovan anfört, ifrågasätta
de insatser som gjordes av enskilda polismän och deras befäl. Vad som
brast var i stället planeringen i förväg inför matchen och den centrala
planeringen, samordningen och ledningen av insatserna under match-
kvällen. Polismännen på fältet kom därigenom att sakna det stöd som
en genomtänkt planering och en konsekvent och fast ledning utgör.
Det inträffade visar också med all önskvärd tydlighet hur frihetsbe-
rövanden av stora grupper utsätter polisorganisationen för betydande
praktiska påfrestningar och hur detta i sin tur kan få till följd att
regler som tillkommit i rättssäkerhetens intresse åsidosätts. Det finns i
själva verket anledning att anta att en polistaktik som bygger på
omhändertagande av stora grupper av människor ofta skapar fler
problem än den till äventyrs löser.
Såväl detta ärende som ärenden som tidigare har avgjorts av JO
Anders Wigelius och av mig ger anledning att anta att det finns brister
i kunskaperna på befälsnivå inom Stockholmspolisen om innebörden
av framför allt polislagens regler om ingripanden mot enskilda. Jag
förutsätter att polismyndigheten snarast genomför nödvändig utbild-
ning och även i övrigt vidtar de åtgärder som kan krävas för att
förhindra ett upprepande.
Jag har vidare nu, liksom vid ett flertal tidigare tillfållen, kunnat
konstatera att det i väsentliga avseenden saknas dokumentation och att
det allmänt rått oordning vid handläggningen hos Stockholmspolisen.
Det har t.ex. inte gått att utreda vem som har fattat beslut om
frihetsberövanden, vad som har beslutats eller vilka rättsregler som 1992/93:JO1
tillämpats. I detta fall har extra förvirring skapats genom att ordergiv-
ning har missuppfattats, övertolkats eller på annat sätt förvanskats i
samband med kommunikationer per radio. Detta har bl.a. lett till att
ansvariga befäl fått olika uppfattningar om vad som beslutats och om
vilka åtgärder som krävdes med anledning av besluten. Även i dessa
hänseenden krävs det åtgärder för att förhindra ett upprepande.
Även om jag i det föregående i flera avseenden har riktat allvarlig
kritik mot polisens handlande framstår det som viktigast att man för
framtiden tar till vara de erfarenheter detta fall har gett och att de
misstag som begicks inte upprepas. Jag har erfarit att rikspolisstyrelsen
nu bedriver ett omfattande arbete med planläggningen inför EM i
fotboll i Sverige år 1992 och att man därvid lägger vikt vid bl.a. frågor
som rör enskildas rättssäkerhet och dokumentation av vidtagna åtgär-
der. Jag överlämnar en kopia av detta beslut till rikspolisstyrelsen för
kännedom.
Rikspolisstyrelsen uppdrog den 30 augusti 1991 åt en särskild utredare
att granska och utvärdera de åtgärder som vidtagits av polismyndighe-
ten i Stockholm, bl.a. beträffande utbildning, med anledning av utta-
landen av JO om ingripande mot större folksamlingar m.m. Uppdraget
redovisades i en rapport den 9 mars 1992.
Åtalet mot Olof Gustavsson
Åtal väcktes mot Olof Gustavsson vid Stockholms tingsrätt enligt
följande gärningsbeskrivning.
Den 6 september 1989 med början klockan 19.00 spelades en VM-
kvalmatch i fotboll mellan Sverige och England på Råsundastadion i
Solna. Omkring klockan 17.00 uppstod ordningsstörningar i centrala
Stockholm. Minst ett hundratal personer som kunde antas vara brittis-
ka medborgare hade samlats utanför Centralstationen. De förflyttade
sig upp på Klarabergsgatan, där oroligheter uppkom. Några personer i
folkmassan angrep polismän som försökte ingripa. Vidare förekom
skadegörelse på bl.a. fordon. Folkmassan vek in på Drottninggatan och
förflyttade sig norrut. Gatuförsäljare blev omkullknuffade och bil- och
gångtrafiken hindrades. Kort efteråt stängdes en del av folkmassan in
av polisen i korsningen av Klara Norra Kyrkogata och Gamla Broga-
tan. Klockan var då ca 17.15.
De som hade stängts in, 102 utländska medborgare, omhändertogs
varefter 88 av dem transporterades till polishuset och de övriga 14 till
arresten i vaktområde 1. Det är oklart vilken rättslig grund som
åberopades för omhändertagandena.
Polisintendenten Olof Gustavsson var beredskapstjänstgörande polis-
chef i Stockholm och det ankom då på honom att besluta bl.a. i
ärenden enligt utlänningslagstiftningen. Han tillbringade kvällen den 6
september i ledningsrummet vid Stockholmspolisens sambandscentral
där han följde verksamheten. När Olof Gustavsson hade fått kännedom
om omhändertagandena lät han omkring klockan 18.15 sända ut ett
meddelande om att samtliga utlänningar som hade omhändertagits
skulle besvara vissa frågor som underlag för beslut enligt utlänningslag-
en. Frågorna avsåg, förutom personuppgifter, uppgift om passnummer,
ankomst till Sverige, återresebiljett, medelsinnehav och beräknad åter-
resa. Utredningen avsåg däremot inte frågan om tidigare eller aktuell
kriminalitet.
Förhör med utlänningarna pågick fram till klockan 04.00. Drygt 60
av förhören hölls efter klockan 24.00.
Olof Gustavsson beslutade klockan 22.10 beträffande de 14 utlän-
ningar som förts till polisområde 1 dels att samtliga skulle avvisas med
stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3 utlänningslagen (1989:529), dels att
de med stöd av 50 § gamla utlänningslagen (1980:376) skulle tas i
förvar. Beträffande 87 av de utlänningar som hade förts till polishuset
beslutade Olof Gustavsson antingen klockan 23.00 eller 24.00 att de
skulle avvisas och tas i förvar med stöd av nyss nämnda bestämmelser.
Utlänningarna frigavs successivt från klockan 23.30 den 6 september
fram till klockan 13.25 den 8 september. Drygt 40 personer var
frihetsberövade mer än tolv timmar.
Den åberopade bestämmelsen om avvisning förutsätter att utlänning-
en på grund av tidigare ådömt fängelsestraff eller någon annan särskild
omständighet kan antas komma att begå brott. Ingen av utlänningarna
var misstänkt eller dömd för brott i Sverige. Någon kontroll av om de
dömts till fängelsestraff i Storbritannien gjordes inte. Inte heller i
övrigt gjordes någon utredning av betydelse för tillämpning av den
angivna regeln. Något sakligt underlag för avvisning enligt det angivna
lagrummet förelåg därför inte i något av ärendena.
Olof Gustavsson beslutade om avvisning utan att sätta sig in i
omständigheterna i varje enskilt fall. Han förde inga noteringar och
satte sig därmed ur stånd att kontrollera vilka ärenden som hade
avgjorts och vilka beslut han hade fettat. Han beslutade trots att förhör
inte hade hållits med samtliga utlänningar vid beslutstillfellena och
trots att det helt saknades utredning om de omständigheter som han
lade till grund för sitt beslut. Han tog inte del av dokumentationen i
ärendena och undertecknade inte några beslut.
Olof Gustavsson har genom sitt handlande såvitt gäller besluten om
avvisning uppsåtligen åsidosatt vad som enligt lag gällde för myndig-
hetsutövningen. Förfarandet innebar förfång som inte var ringa för
utlänningarna.
Olof Gustavsson beslutade också att de personer beträffande vilka
han meddelat awisningsbeslut skulle tas i förvar. Enär det saknades
varje grund för avvisning har inte heller lagliga förutsättningar för
förvar förelegat. Han överlät vidare åt underordnad personal att avgöra
när — med hänsyn till ordningsläget — frigivning skulle äga rum och
om awisningbesluten kunde verkställas frivilligt. Olof Gustavsson har
genom sina beslut berövat 101 utlänningar friheten utan laga grund.
Alternativt görs gällande att Olof Gustavsson genom sina beslut om
awisning och förvar av grov oaktsamhet åsidosatt vad som enligt lag
gällde för myndighetsutövningen. Gärningen har för utlänningarna
inneburit förfång som inte var ringa.
Inför huvudförhandlingen inhämtades uppgifter från den speciella
polisenhet i England som sysslar med brott i samband med fotboll
(National Football Intelligence Unit) rörande frågan om de awisade
engelsmännen var straffade. Därvid framkom att 90 av personerna var
helt okända i den engelska polisens register. Det kunde vidare inte
beträffande någon av de övriga beläggas att vederbörande hade ådömts
fängelsestraff före ingripandet i Stockholm i september 1989. Några av
dem var däremot registrerade för ordningsstörningar eller brott som
låg i tiden efteråt.
I dom den 30 mars 1992 uttalade tingsrätten att det var utrett att de
faktiska omständigheterna vad avsåg awisning och förvarstagande var
helt i enlighet med vad åklagaren påstått. Tingsrätten fann alltså visat
1992/93:JO1
101
1992/93 :JO1
att Olof Gustavsson i sin myndighetsutövning åsidosatt vad som till
följd av lag gällt för uppgiften och att det var uppenbart att besluten
om avvisning och frihetsberövande inneburit förfång som inte var
ringa.
Enligt tingsrätten visade utredningen emellertid att Olof Gustavsson
trott att han handlat i enlighet med lag och att det därför inte var visat
att hans uppsåt omfattat att myndighetsutövningen och frihetsberövan-
dena var oriktiga.
Däremot hade Olof Gustavsson med den tjänsteställning han haft
varit skyldig att sätta sig in i innebörden av gällande bestämmelser,
vilket han hade underlåtit. Tingsrätten fann att denna underlåtenhet
uppenbarligen var att anse som grov och att Olof Gustavsson därför
inte kunde undgå ansvar för vårdslös myndighetsutövning. Tingsrätten
bestämde påföljden till femtio dagsböter.
Domen har vunnit laga kraft.
(Dnr 1289-1990)
Efter en anmälan från Pontus Ljungberg mot polismyndigheten i
Nacka och sedan ärendet remitterats till länspolismästaren i Stockholm
för utredning och yttrande anförde chefsJO Eklundh följande i ett
beslut den 23 april 1991.
1 9 § polislagen (1984:387) föreskrivs att en polisman, när han får
kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall lämna
rapport om det till sin förman så snart det kan ske. Rattfylleri är ett
sådant brott. Med rattfylleri avsågs enligt 4 § trafikbrottslagen
(1951:649) i dess lydelse före den 1 juli 1990 bl.a. att någon vid
förandet av motordrivet fordon var så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller något annat berusningsmedel att det kunde antas att han
inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet.
Av utredningen framgår följande. Den 15 december 1989 kl. 05.15
vaknade Pontus Ljungberg av att en bil körde omkring på hans tomt.
Han ringde till polisen kl. 05.27 och polisassistenterna Lars Sandgren
och Peter Hladisch anlände kl. 05.35 till platsen där de omhändertog
R. med stöd av lagen (1976:511) om berusade personer m.m. Enligt
anteckningarna på omhändertagandebladet påträffades R. sovande i sin
bil som var uppkörd på tomten. Det angavs vidare att R. var narkoti-
kapåverkad och att han enligt egen uppgift tagit narkotika 6—7 tim-
mar innan han omhändertogs. Det har vidare framkommit att Lars
Sandgren och Peter Hladisch hade talat med Pontus Ljungberg som
uppgett att R. strax innan hade kört bilen på tomten. Dessa senare
uppgifter finns inte antecknade på omhändertagandebladet. Lars
Sandgren och Peter Hladisch gjorde den bedömningen att R. intagit
narkotika efter bilkörningen. R. infördes på polisstationen kl. 06.05
där han insattes i arrest kl. 06.15 efter beslut av vakthavande befäl, 102
inspektören Rolf Segerblad.
Lars Sandgren och Peter Hladisch har inte kunnat ge någon godtag-
bar förklaring till hur de kom fram till uppfattningen att R. hade
intagit narkotika först efter körningen. Rattfylleribestämmelserna är
kända av alla polismän, och de uppgifter som lämnades på platsen gav
inte utrymme för någon annan bedömning än att det förelåg skälig
misstanke om rattfylleri.
Oavsett hur Lars Sandgren och Peter Hladisch själva bedömt saken
har det ålegat dem att till vakthavande befil avrapportera samtliga
omständigheter kring ingripandet. Utredningen visar att de har brustit
i detta åliggande, vilket medfört att vakthavande befil haft ett ofullstän-
digt underlag för sin prövning av ärendet. För denna försummelse bör
Lars Sandgren i egenskap av förman för Peter Hladisch bära det
huvudsakliga ansvaret.
Av tjänsteföreskrift nr 129-4 för polismyndigheten i Nacka framgår
bl.a. följande.
Vakthavande befil utövar i den utsträckning som fordras för vaktupp-
draget befil över annan polisman som tjänstgör inom det område
uppdraget avser och icke är den vakthavandes förman i fråga om
vaktuppdraget. Han skall därvid i polisledningens frånvaro ansvara för
polisverksamheten inom området och vidtaga de omedelbara åtgärder
som erfordras för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
Vakthavande befäl skall pröva de lagliga förutsättningarna för fri-
hetsberövanden samt besluta om avvisitering, anbringande av handbo-
jor, sättet för förvaring och frihetsberövandets längd, såvitt detta ej
ankommer på annan.
Vakthavande befäl skall ombesörja utredningar angående trafikonyk-
terhet.
Det är således en uppgift för vakthavande befäl att, när detta inte
ankommer på annan, pröva de lagliga förutsättningarna för frihetsbe-
rövanden. Häri ligger att han skall bedöma grunden för dessa och
därefter besluta om erforderliga åtgärder. Vakthavande befil är därvid
självfallet inte bunden av den bedömning som har gjorts av den
polisman som har gjort ingripandet.
Anteckningarna på ingripandemeddelandet och omhändertagan-
debladet var av sådant innehåll att de enligt min mening borde ha
föranlett Rolf Segerblad att begära ytterligare upplysningar från Lars
Sandgren och Peter Hladisch i syfte att utröna om R. framfört bilen i
berusat tillstånd. Jag ifrågasätter om Rolf Segerblad över huvud taget
gjort någon självständig prövning av frihetsberövandet. I varje fall har
han brustit i sina åligganden som vakthavande befil genom att inte
förhöra sig om de närmare omständigheterna kring ingripandet, trots
att de rapporterade förhållandena gav anledning till det.
Enligt min mening är Lars Sandgrens och Rolf Segerblads försum-
melser var för sig att anse som tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning. Jag överlämnar därför ärendet till
rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för avgörande av fråga om
disciplinansvar.
1992/93: JO 1
103
RPS personalansvarsnämnds prövning
I beslut den 16 oktober 1991 anförde RPS personalansvarsnämnd
följande beträffande anmälan mot Lars Sandgren.
Redogörelse för ärendet: Ni är anställd som polisassistent vid polis-
myndigheten i Nacka. Den 15 december 1989 beordrades Ni och Er
kollega Peter Hladisch till Boovägen i Nacka. Ni anträffade där en
man sovande och omtöcknad bakom ratten på en bil som var inkörd
på en tomt. Ni, som var förman i patrullen, gjorde den bedömningen
att mannen ifråga intagit narkotika efter körningen. Mannen omhän-
dertogs enligt LOB. Enligt egen uppgift hade han intagit narkotika
6—7 timmar innan han omhändertogs. Något blodprov eller urinprov
har, som en följd av Er bedömning, inte tagits på mannen. Vid
avrapporteringen har Ni inte uppgivit samtliga omständigheter kring
ingripandet. Underlaget för vakthavande befäls prövning av ärendet
har därmed varit ofullständigt.
— — — I yttrande har Ni anfört bl.a. följande. Trots svårigheter att
minnas detaljer från händelsen ifråga vill Ni påpeka att Ni har den
minnesbilden att mannen i bilen var narkotikapåverkad och att Ni
gjorde den bedömningen att han intagit narkotika efter körningen. Ni
anser också att om detta nu var en felbedömning från Er sida är det
väl hårt att ge Er en disciplinpåföljd.
Motivering: Enligt 9 § polislagen (1984:387) åligger det polisman som
fatt kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal att lämna
rapport till sin förman så snart det kan ske, och däri ange samtliga
omständigheter kring ingripandet. Ni har i det aktuella fallet brustit i
detta åliggande, vilket medfört att vakthavande beSl haft ett ofullstän-
digt underlag för sin prövning av ärendet. Ni har därigenom av
oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat Er i anställningen. Felet är inte
ringa. Strängare påföljd än varning är inte påkallad.
Beslut: Personalansvarsnämnden vid rikspolisstyrelsen beslutar med
stöd av 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) att
ålägga Er disciplinpåföljd i form av varning.
Personalansvarsnämnden fattade den 21 november 1991 beslut beträf-
fande Rolf Segerblad. Beslutet avsåg även att Rolf Segerblad vid två
tillfällen, när han tjänstgjorde som vakthavande beSl, avlägsnat sig
från tjänsterummet och uppsökt ett vilrum. I beslutet anfördes bl.a.
följande.
Redogörelse för ärendet: Ni är anställd som polisinspektör vid
polismyndigheten i Nacka och har tjänstgjort som vakthavande beSl
vid myndighetens ordningsavdelning.
Den 15 december 1989 tjänstgjorde Ni som vakthavande befäl på
polismyndigheten i Nacka. På morgonen denna dag har en patrull till
polisstationen infört en man som misstänktes för att ha kört bil
påverkad av narkotika. Ni har därvid inte föranstaltat om komplette-
rande upplysningar, vilka sannolikt hade inneburit beslut om blod-
prov. Ni har därmed brustit i Era åligganden som vakthavande beSl
1992/93: JO 1
104
genom att inte förhöra Er om de närmare omständigheterna kring 1992/93:JO1
ingripandet, trots att de rapporterade förhållandena gav anledning till
det.
Motivering: Ni har genom de inträffade händelserna åsidosatt vad som
ålegat Er i anställningen. Felen är inte ringa.
Beslut: Personalansvarsnämnden vid rikspolisstyrelsen beslutar med
stöd av 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) att
ålägga Er disciplinpåföljd i form av löneavdrag i fem (5) dagar.
(Dnr 3414-1990)
Bakgrund
Vid en inspektion av polismyndigheten i Jönköping i september 1990
granskades bl.a. arrestantliggaren. Vid genomgången iakttogs att Katri-
ne J. den 27 juli 1990 kl. 01.20 gripits i sin bostad och införts till
polisstationen såsom misstänkt för stöld begången på annan plats.
Uppgiften om gripandet hade sedan ändrats till att avse medtagande till
förhör. Vidare uppmärksammades att Katrine J:s make Oscar J. samti-
digt hade medtagits till förhör från bostaden (arrestantliggare 1056/90
och 1057/90). Enligt förundersökningsprotokoll hördes Oscar J. med
början kl. 02.45 upplysningsvis angående stöld av pengar. Förhöret
avslutades kl. 03.10. Enligt arrestantbladen frigavs Katrine och Oscar J.
kl. 03.00.
Enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) är den som är tillstädes på
plats där brott förövas skyldig att, på tillsägelse av polisman, följa med
till förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak
får han av polismannen medtas till förhöret.
Handlingarna i ärendet gav vid handen att lagliga förutsättningar att
ta med Oscar J. till förhör saknats varför det fanns anledning att anta
att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken begåtts. Jag beslutade
därför den 11 december 1990 att inleda förundersökning angående
sådant brott och uppdrog åt statsåklagaren Krister Waern, regionåkla-
garmyndigheten i Jönköping, att leda förundersökningen.
Utredning hos JO
Under förundersökningen hölls förhör med tre av de polismän som
fånns i Oscar J:s lägenhet vid det aktuella tillfället, nämligen polisassi-
stenterna Kjell Gunnarsson och Kjell Hallberg, den senare yttre befäl,
samt extra polisassistenten Håkan Wihlborg. Vidare hölls förhör med
vakthavande beSl, polisinspektören Eifod Berlstedt, och med polisassi-
stenten Kerstin Eckerberg som tjänstgjorde vid kriminaljouren och
som under natten höll förhöret med Oscar J.
105
Eifod Berlstedt hördes såsom misstänkt för tjänstefel enligt följande
gärningsbeskrivning: Berlstedt har såsom vakthavande befäl vid polis-
myndigheten i Jönköping den 27 juli 1990 beslutat att Oscar J. skulle
medtagas till förhör på polisstationen i Jönköping trots att lagliga
förutsättningar för ett sådant beslut inte var för handen. Berlstedt har
härigenom av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning åsidosatt vad
som gällt för uppgiften.
Av utredningen framgick bl.a. följande.
Sedan polispatrullerna kommit till Oscar J:s lägenhet, där också hans
hustru befann sig, kontaktade Kjell Hallberg per telefon Eifod Berl-
stedt. Kjell Hallberg ansåg att gripandeskäl förelåg beträffande båda
makarna, vilket han framförde till Eifod Berlstedt. Efter viss tvekan i
vad avsåg Oscar J. beslutade Eifod Berlstedt att båda makarna skulle
gripas såsom misstänkta för stöld respektive delaktighet i stöld och
medtas till stationen.
Det kunde inte utredas vem eller vilka av de avrapporterande
polismännen som upprättade arrestantbladen sedan makarna förts in
på polisstationen.
Eifod Berlstedt och Kerstin Eckerberg framförde skilda meningar
om vad som avhandlades muntligen dem emellan under natten. Eifod
Berlstedt uppgav att han gjorde klart för Kerstin Eckerberg att också
Oscar J. var gripen och att de diskuterade grunden för omhänderta-
gandet. Kerstin Eckerberg förnekade å sin sida att hon kände till att
Oscar J. var gripen och uppgav att hon hörde denne upplysningsvis.
Hon bestred också att hon och Eifod Berlstedt diskuterade grunden för
frihetsberövandet.
Eifod Berlstedt uppgav vidare bl.a. följande. Efter det att förhör
hållits med Oscar J., Katrine J. och målsäganden lät han på arre-
stantbladen ändra uppgiften om gripande till medtagande till förhör.
Han inser att han därvid gjorde fel. Skälet var att Kerstin Eckerberg
efter förhöret med målsäganden hade uppfattningen att gripandeskäl
inte längre förelåg. "Allt började hänga i luften." Han ville inte i detta
läge kontakta åklagare sent på natten utan ändrade i stället uppgifterna
om grunden för frihetsberövandena. Hans bedömning från början var
dock att det förelåg gripandeskäl beträffande båda makarna J.
Bedömning
I beslut den 27 juni 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.
Av utredningen framgår inte annat än att makarna J. efter beslut av
Eifod Berlstedt förts in till polisstationen som gripna på grund av
misstanke om brott. Misstanken mot Eifod Berlstedt för tjänstefel
bestående i att han utan lagstöd beslutat att Oscar J. skulle medtas till
förhör kvarstår därför inte längre.
Frågan blir då i stället om det fanns rättslig grund för Eifod
Berlstedts beslut att makarna J. skulle gripas som misstänkta för stöld
respektive delaktighet i stöld.
1992/93: JO 1
106
Enligt 24 kap. 1 § RB får den som på sannolika skäl är misstänkt
för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver häktas
om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda. Om det finns skäl att
häkta någon, får han enligt 24 kap. 6 § RB anhållas i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan. Om det finns skäl att anhålla
någon, far enligt 24 kap. 7 § första stycket RB en polisman i brådskan-
de fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.
Enligt min mening har det inte förelegat sannolika skäl för en
brottsmisstanke mot Oscar J. Det fanns inte några som helst uppgifter
om att han skulle ha varit delaktig i själva tillgreppet, och de upplys-
ningar som lämnats utgjorde inte heller tillräcklig grund för ett
hållbart påstående om t.ex. häleri.
Härtill kommer att ett gripande — i motsats till ett beslut om
häktning eller anhållande — inte kan avse en person som inte är
tillstädes. Gripande är i ett fall som detta att betrakta som ett interimis-
tiskt tvångsmedel som används i avvaktan på att en åklagare tar
ställning till frihetsberövandet. Detta innebär att det ankommer på den
polisman som direkt på platsen ställs inför en situation där frågan om
frihetsberövande aktualiseras att ta ställning till om det föreligger
gripandeskäl. Kan ett beslut i frihetsberövandefrågan avvaktas, skall
denna underställas åklagare. Eifod Berlstedt var således inte behörig att
besluta om gripande av makarna J.
Eifod Berlstedt har uppgett att han ursprungligen var osäker på om
det verkligen förelåg gripandeskäl i fråga om makarna J. men att han
vid telefonsamtalet med Kjell Hallberg så småningom bibringades den
uppfattningen att så var fallet. Utredningen visar vidare inte annat än
att han handlade i den tron att han var berättigad att fatta ett
gripandebeslut.
Även om det finns anledning att se kritiskt på Eifod Berlstedts sätt
att handlägga frågan, anser jag att omständigheterna var sådana att det
inte finns grund för att utkräva något straffrättsligt ansvar eller i övrigt
vidta några ytterligare åtgärder med anledning av beslutet att låta gripa
makarna J. Jag beaktar härvid särskilt att Eifod Berlstedt uppenbarli-
gen uppfattade sig handla under tidspress och att han bemödade sig
om att göra en så korrekt bedömning av situationen som omständighe-
terna medgav.
Eftersom det således inte längre finns anledning att anta att något
brott har begåtts i samband med besluten om frihetsberövande av
makarna J. lägger jag ned förundersökningen.
Jag övergår härefter till Eifod Berlstedts handläggning efter det att
makarna J. förts in till polisstationen.
Den polisman som för in en person som gripits med stöd av 24 kap.
7 § första stycket RB till polisstationen skall rapportera detta till sin
förman, vanligtvis vakthavande befäl. Det åligger därefter denne att
pröva om frihetsberövandet skall bestå. Om han finner att gripandet är
uppenbart ogrundat skall han genast frisläppa den gripne (prop.
1992/93: JO 1
107
1986/87:112 s. 47). Prövningen kan också leda till att frihetsberövandet
omrubriceras t.ex. till ett omhändertagande enligt 13 § polislagen eller
till medtagande eller hämtning till förhör enligt reglerna i 23 kap. RB.
Om vakthavande beSl finner att gripandet skall bestå, tillämpas
reglerna i 24 kap. 8 § andra stycket RB. Enligt dessa skall den gripne
så snart som möjligt förhöras av en polisman eller åklagare. Om
åklagaren inte redan har underrättats om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedel-
bart besluta om den misstänkte skall anhållas. Om detta inte blir fallet,
skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Lagtexten ger inte utrymme för att låta anmälan till åklagaren anstå
i avvaktan på att vissa utredningsåtgärder vidtas. Om polisen skall
hålla anhållningsförhöret kan emellertid anmälan om frihetsberövan-
det vänta till efter förhöret, om saken inte är tveksam eller svår (prop.
1986/87:112 s. 47).
Nattetid tjänstgör åklagare i jour- och beredskapstjänst. Föreskrifter
och allmänna råd för sådan tjänstgöring finns i riksåklagarens cirkulär
RÅC 1:112; RÅFS 1988:1. Under rubriken Allmänna råd sägs där bl.a.
att förundersökningsledning under jour och beredskap i princip skall
utövas på samma sätt som under ordinarie tjänstgöringstid. Gripanden
skall anmälas till åklagaren, som sedan omedelbart skall besluta om
den gripne skall anhållas eller friges. Från rapporteringsskyldigheten
undantas endast gripanden som redan från början framstår som så
uppenbart oriktiga, att den gripne inte ens behöver höras för sakens
rätta belysning. Om förhör enligt 24 kap. 8 § andra stycket RB har
hållits med den gripne, skall således jour- eller beredskapsåkJagare
kontaktas även i fall där det inte råder någon tvekan om att den gripne
skall friges.
Av utredningen framgår att Eifod Berlstedt, trots att makarna J.
förts in till polisstationen som gripna med anledning av misstanke om
brott, inte har underrättat åklagare om frihetsberövandena på det sätt
som föreskrivs i 24 kap. 8 § andra stycket RB. Han har i stället, i
samband med sitt beslut att frige makarna J., på arrestantbladet för
Katrine J. ändrat grunden för frihetsberövandet från gripande till
medtagande till förhör och på arrestantbladet för Oscar J. oriktigt
antecknat att denne medtagits till förhör.
Ifrågavarande arrestantblad — exemplar 1 av 4 i ett blankettset
fastställt av rikspolisstyrelsen (404.2.1-4) — innehåller på den övre
halvan utrymmen för bl.a. identitetsuppgifter, uppgifter om när, var
och av vem personen omhändertagits/gripits, om när och av vem
personen förts in till stationen och om anledningen till frihetsberövan-
det samt rapporterande polismäns namnteckningar. Den nedre halvan
innehåller utrymmen för bl.a. uppgifter om beslag av alkoholhaltiga
drycker, uppgifter om när personen satts in i arrest och vem som
beslutat om detta, uppgifter om när han frigivits och vem som fettat
beslutet samt underskrift av ansvarigt befäl.
1992/93:JO1
108
Ett och samma dokument kan innefatta mer än en urkund (se
Löfmarck och Mannerfelt i SvJT 1975 sid. 485 respektive sid. 557).
Exempel på detta är enligt min mening arrestantblad vars hälfter, som
i förevarande ärende, har skilda utställare.
Arrestantbladet har alltså urkundskvalitet redan när ovan nämnda
uppgifter på blankettens övre halva fyllts i. Att rapporterande polis-
mäns namnteckningar saknas har ingen betydelse (Jareborg, Brotten —
Tredje häftet, andra uppl. sid. 48—49).
Eftersom Eifod Berlstedt inte varit utställare av dessa urkunder och
inte heller haft samtycke av utställarna har han varit obehörig att
ändra eller utfylla arrestantbladen. När han trots detta vidtagit aktuella
åtgärder utan att klart markera att detta skett i efterhand har dessa
därför skett falskeligen.
Eifod Berlstedts åtgärd att ändra respektive utfylla aktuella arre-
stantblad har uppenbarligen inneburit fara i bevishänseende bl.a. på så
sätt att de fatt det att framstå som om Eifod Berlstedt inte haft någon
skyldighet att underrätta åklagare om frihetsberövandena.
Med hänsyn till dels den praxis som synes råda i fråga om vaktha-
vande befäls rätt att justera arrestantblad, dels omständigheterna i
övrigt finns det inte anledning att anta annat än att Eifod Berlstedt när
han vidtog åtgärderna haft den uppfattningen att han hade rätt till
detta. Denna villfarelse får anses vara av sådant slag att ansvar för
förfalskningsbrott (14 kap. brottsbalken) inte kan komma i fråga.
Eifod Berlstedts åtgärder innefattar ingrepp i redan befintliga urkun-
der och har inte, såsom t.ex. en på ett skuldebrev påtecknad borgens-
förbindelse (se Löfmarck a.st.), någon självständig betydelse. Ansvar för
osant intygande enligt 15 kap. 11 § brottsbalken är därför uteslutet.
Straffrättsligt ansvar kan således inte komma i fråga. Jag anser
däremot att Eifod Berlstedt genom sitt handlande i det nu angivna
hänseendet har åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning på
sådant sätt att han bör åläggas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse enligt
10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning. Det är därvid
särskilt allvarligt att uppgifterna varit osanna. Jag beslutar därför att
anmäla Eifod Berlstedt till rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd.
Det här aktuella ärendet åskådliggör på ett tydligt sätt vikten av att
arrestantblad och andra urkunder angående tvångsåtgärder ifylls och
undertecknas på ett korrekt sätt samt av att i efterhand gjorda juster-
ingar i urkunder av alla slag utförs på sådant sätt att det klart framgår
att det rör sig om en ändring eller ett tillägg och vem som vidtagit
åtgärden. Jag översänder därför ett exemplar av beslutet till rikspolis-
styrelsen för vidtagande av de åtgärder som det kan föranleda.
RPS personalansvarsnämnds prövning
I beslut den 5 december 1991 ställt till Eifod Berlstedt anförde RPS
personalansvarsnämnd bl.a. följande.
Redogörelse för ärendet: Den 27 juli 1990 fördes makarna Katrine och
Oscar J. in till polisstationen i Jönköping som gripna. I egenskap av
vakthavande befäl underlät Ni att anmäla frihetsberövandet till åklaga-
1992/93:JO1
109
ren. Ni har därefter på arrestantbladet för Katrine J. ändrat grunden
för frihetsberövandet från gripande till medtagande till förhör och på
arrestantbladet för Oscar J. oriktigt antecknat att denne medtagits till
förhör. Eftersom Ni inte varit utställare av dessa urkunder och inte
heller haft samtycke av utställarna har Ni varit obehörig att ändra och
utfylla arrestantbladen.
Ni har delgivits anmaning i ärendet den 7 oktober 1991.
Justitieombudsmannen har den 27 november 1991 uppgivit att han
inte har något ytterligare att anföra i saken.
Motivering: Dokumentation vid polisiär myndighetsutövning skall
ske på ett korrekt sätt. Detta gäller i all synnerhet när myndighetsutöv-
ningen innefattar frihetsberövanden.
I ärendet är utrett att Ni på arrestantbladet obehörigen ändrat den
rättsliga grunden för frihetsberövandet från gripande till medtagande
till förhör. Det har därigenom kommit att framstå som om Ni inte
hade någon skyldighet att underrätta åklagaren om frihetsberövandet.
Genom Ert handlande har Ni av oaktsamhet åsidosatt vad som
ålegat Er i anställningen. Strängare påföljd än varning är emellertid
inte påkallad.
Beslut: Efter anmälan från justitieombudsmannen beslutar personalan-
svarsnämnden vid rikspolisstyrelsen att med stöd av 10 kap. 1 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning (LOA) ålägga Er disciplinpåföljd i
form av varning.
(Dnr 442-1990)
I ett beslut den 29 april 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.
1 ett brev till JO hävdade K-G Silverstolpe att kriminalinspektören
Sten Söderberg vid polismyndigheten i Sollentuna lämnat oriktiga
uppgifter till luftfartsverket om en landning med luftballong som K-G
Silverstolpe företagit den 8 augusti 1989. Till anmälan var bl.a. fogade
kopior av ett telefaxmeddelande till luftfartsverket, en promemoria
upprättad av avdelningsdirektören vid verket Kjell Franzén och en
skrivelse den 11 augusti 1989 från verket till K-G Silverstolpe.
Ärendet remitterades till länspolismästaren i Stockholms län för
utredning och yttrande. Under utredningen framkom att Sten Söder-
berg i ytterligare ett fall vänt sig till luftfartsverket angående flygning
och landning med luftballong. I detta fall hade en polisanmälan
upprättats av Sten Söderberg den 30 augusti 1989 avseende allmänfar-
lig vårdslöshet alternativt brott mot bestämmelser för civil luftfart
(K 3549-89). I anmälan angav Sten Söderberg att han upprättat denna
efter att ha trätt i tjänst. Anmälan hade bl.a. följande innehåll.
Beträffande ballong, märkt AGA, röd. Släpkärra MGJ 450. Klockan
19.40 observerade undertecknad anmälare och advokaten Barbro
Malmgren hur 1 st ballong var i Erd med att kollidera med ledningar-
1992/93: JO 1
110
na för järnvägen mellan Stockholm och Norrland. Vi var på väg från
en sammankomst i Sollentuna Kyrka. Även andra kyrkobesökare åsåg
detta. Den nu nämnda ballongen fördes därefter på en höjd av 2—10
meter över hustaken på radhusområdet, Sollentunaholm i Sollentuna
för att sedan inför minst 20 vittnen, däribland distriktsprästen Börje
Julin försöka göra en landning på kyrkogården i Sollentuna, bland
gravstenarna. Lyckligtvis fick man upp ballongen några meter över
kyrkogården och kunde landa på golfbanan där Franzén från luftfarts-
verket befann sig och kunde åse landningen.
Sten Söderberg hade den 31 augusti 1989 per telefax översänt en kopia
av anmälan till luftfartsverket jämte en skrivelse ställd till generaldi-
rektören för luftfartsverket.
JO beslutade att ta upp också frågan om innehållet i anmälan
K 3549-89 och underrättelsen till generaldirektören för luftfartsverket
till utredning och anmodade länspolismästaren att inkomma med
utredning och yttrande även i denna del.
I remissyttrandet som avgavs av biträdande länspolismästaren Gösta
Welander anfördes följande.
Av den verkställda utredningen framgår bl.a. följande.
Den 8 augusti 1989 vid 21.15-tiden landade en varmluftsballong på en
fotbollsplan i Vibyområdet, Sollentuna kommun, med Silverstolpe
som pilot. När Silverstolpe höll på att tömma ballongen på luft kom
Söderberg till platsen. Söderberg, som tillfälligt trädde i tjänst, bad att
få se Silverstolpes luftfartscertifikat. Silverstolpe, som inte hade certifi-
katet med sig, visade i stället sitt körkort för Söderberg. Denne
antecknade även registreringsnumren på den följebil och släpkärra
som skulle transportera ballongen från platsen. Söderberg kontrollera-
de sedan nämnda fordon via polisstationen i Sollentuna. Flera av de
personer som var närvarande på platsen har uppgett att Söderberg,
som vid tillfället var civilklädd, uppträdde otrevligt. När Söderberg
avslutat fordonskontrollen lämnade han platsen.
Den 9 augusti 1989 klockan 13.19 skickade Söderberg en skrivelse
till luftfartsverket via telefax från polismyndigheten i Sollentuna. Den-
na skrivelse har Söderberg underlåtit diarieföra oaktat den är under-
tecknad på följande sätt: "i tjänsten, Sten Söderberg, kriminalinspek-
tör". Söderberg skickade denna skrivelse till luftfartsverket utan att
informera sina närmaste förmän, dvs rotelchefen kriminalinspektören
Jan-Erik Eriksson och avdelningschefen kriminalkommissarien Kurt
Ahlbom.
Den 10 augusti 1989 klockan 08.42 skickade Söderberg en ny
skrivelse till luftfartsverket via polismyndighetens telefax eftersom ett
felaktigt datum angetts i den första skrivelsen.
Den 10 augusti 1989 ringde Söderberg upp handläggaren vid luft-
fartsverket, avdelningsdirektören Kjell Franzén, och kompletterade sin
tidigare gjorda anmälan mot Silverstolpe. Franzén har upprättat en
promemoria över telefonsamtalet med Söderberg. Det var uppgifterna i
denna promemoria som sedan utgjorde grund för luftfartsverkets begä-
ran om upplysningar från Silverstolpe. Söderberg har under utredning-
en inte vitsordat att han lämnat de uppgifter som Franzén antecknat i
nämnda promemoria.
Den 4 april 1990 har riksdagens ombudsmän genom en tilläggsremiss
infordrat utredning och yttrande avseende dels innehållet i anmälan
1992/93: JO 1
111
K 3549-89, som Söderberg upprättade den 30 augusti 1989, dels hans
underrättelse till generaldirektören för luftfartsverket den 31 augusti
1989.
Den 30 augusti 1989 klockan 19.47 upprättade Söderberg en anmä-
lan avseende ballongflygning som han bland annat rubricerade som
allmänfarlig vårdslöshet. Anmälan erhöll dagen därpå diarienummer
K 3549-89 vid polismyndigheten i Sollentuna. 1 anmälan redogjorde
Söderberg för två olika ballongers flygning över Sollentuna kommun.
Söderberg hade själv bevittnat hur en röd ballong märkt AGA fördes
"på en höjd av 2—10 meter över hustaken på radhusområdet, Sollen-
tunaholm i Sollentuna".
Avdelningsdirektörerna Kjell Franzén och Roland Nilsson från luft-
fartsverket, som befann sig i Sollentuna för att utreda tidigare anmälda
ballongincidenter, bevittnade själva de ballongfärder som Söderberg
beskrivit i anmälan K 3549-89. Under utredningen har Franzén och
Nilsson uppgett att AGA-ballongen flög cirka 200 meter över hustaken
i stället för 2—10 meter som Söderberg uppgett i sin anmälan. Även
om Söderberg inte torde ha den erfarenhet att uppskatta ballongers
flyghöjd, som Franzén och Nilsson har, är skillnaden mellan deras
uppgifter anmärkningsvärd. Det är att märka att Söderberg upprättat
anmälan K 3549-89 i tjänsten.
Den 31 augusti 1989 klockan 14.03 skickade Söderberg en skrivelse
till generaldirektören vid luftfartsverket via polismyndighetens telefax
utan att rådgöra med sina närmaste förmän. Till denna skrivelse
bifogade Söderberg anmälan K 3549-89. Av texten i skrivelsen till
generaldirektören framgår att Söderberg "kommer att underställa
RIKSDAGENS OMBUDSMÄN för prövning i vad avser myndighets-
utövning och opartiskheten /avsaknad av/ när det gäller utredningarna"
som Söderberg tidigare anmält till luftfartsverket.
Den 4 september 1990 återkallade Söderberg anmälan K 3549-89
med följande motivering: "Luftfartsverket och andra myndigheter vill
ej påtala saken. Ärendet förtjänar ej att utredas. Olyckshändelse enligt
den misstänkte."
Den 10 september 1990 beslutade distriktsåklagaren Susanne Ek-
berg-Carlsson att nedlägga förundersökningen med motiveringen "brott
kan ej styrkas."
1992/93: JO 1
Länsstyrelsen gör följande bedömning:
Uppgift står mot uppgift huruvida Söderberg uppträtt olämpligt. Ytter-
ligare utredning i denna del skulle sannolikt inte bringa klarhet i
saken.
Söderberg har förfarit felaktigt genom att inte diarieföra den skrivel-
se som han den 9 augusti 1989 skickade till luftfartsverket via telefax.
Luftfartsverket har uppfattat nämnda skrivelse som en anmälan från
polismyndigheten i Sollentuna. Någon dokumentation om att Söder-
berg har anmält det ifrågasatta brottet från Silverstolpes sida för sin
förman har inte anträffats. Söderbergs förmodan att händelsen är
diarieförd i A- eller B-diariet är felaktig. Det var fel av Söderberg att
göra en skriftlig framställning till luftfartsverket på polismyndighetens
vägnar.
Flera av uppgifterna i anmälan K 3549-89 synes brista i objektivitet.
Det är allvarligt.
Det var fel av Söderberg att skicka en skrivelse av privat natur till
generaldirektören för luftfartsverket på polisens brevpapper via polis-
myndighetens telefax. Att skrivelsen var av privat natur visas av att
Söderberg senare återkallade densamma.
Det är enligt länsstyrelsens mening av grundläggande betydelse att
allmänheten och andra myndigheter kan lita på att en skrivelse som
framstår som en av polisen avgiven handling verkligen har polisen
som avsändare. En skrivelse från en polismyndighet tillmäts en sär-
skild betydelse vilket visas av luftfartsverkets agerande mot Silverstol-
pe. Detta förhållande får inte missbrukas av någon enskild polisman
på det sätt som Söderberg gjort. Denne har inte haft befogenhet att på
polismyndighetens vägnar skicka skrivelser till luftfartsverket.
Söderbergs handlande i detta ärende är ägnat att rubba allmänhetens
förtroende och andra myndigheters förtroende för polisen.
De fel som Söderberg begått kan inte anses som ringa.
Till remissvaret var fogat ett av polismyndigheten i Sollentuna (polis-
mästaren Peter Lignell och kriminalkommissarien Kurt Ahlbom) avgi-
vet yttrande med följande innehåll.
Kriminalinspektör Sten Söderberg är anställd i polisdistriktet. Han
tjänstgör på kriminalavdelningen. Söderberg har på polisdistriktets
telefax den 9 augusti 1989 till Statens Luftfartsverk, att: Franzén, sänt
en förfrågan till verket angående en varmluftsballong som den 8
augusti 1989 kl. 21.15 på en höjd understigande 300 meter passerat
Viby inom Sollentuna Kommun och sedan landat inom stadsplanelagt
villaområde. I skrivelsen har Söderberg hemställt om verket ville
pröva huruvida fel blivit begånget.
Första gången polismyndigheten fick kännedom om denna händelse
var den 31 augusti 1989 i samband med att myndigheten erhöll en
kopia av en skrivelse Carl-Johan Hjerpe översänt till Söderberg. Skri-
velsen föranledde mig att begära en skriftlig redogörelse från Söder-
berg. Söderberg överlämnade kopia av skrivelsen han sänt via vår
telefax till luftfartsverket samt några handskrivna rader. Jag redovisade
den 24 november 1989 vad som framkommit till polismästare Peter
Lignell och framförde att jag ej ansåg någon ytterligare åtgärd från
polismyndighetens sida nödvändig. Polismästare Peter Lignell instämde
i detta.
I ärendet har frågan ställts om Söderberg ägde rätt att nyttja distrik-
tets telefax samt sända förfrågan till luftfartsverket i tjänsten. Hade
Söderberg föredragit ärendet för mig, skulle jag ej haft något att
invända mot att förfrågan gjordes. Det måste för eventuell fortsatt
utredning ha varit av betydelse att få vetskap om luftfartsverkets
bestämmelser samt om de ansåg ballongföraren brutit mot några
bestämmelser.
Vår bedömning av det inträffade är att Söderberg skulle ha föredra-
git ärendet för chefen för kriminalavdelningen innan förfrågan gjordes
hos luftfartsverket och att skrivelsen därvid skulle ha diarieförts hos
oss och sänts i vanligt brev till luftfartsverket.
Sten Söderberg har inkommit med påminnelser i vilka han anfört bl.a.
att han iakttagit normala rutiner för diarieföring samt tillbakavisat
påståendet om brister i objektivitet vid upprättandet av anmälan den
30 augusti 1989. Han har dessutom bifogat visst skriftligt material.
1992/93: JO 1
113
8 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Bedömning
Anmälan från K-G Silverstolpe
Vid de förhör som under utredningen hållits med bl.a. passagerarna i
den av K-G Silverstolpe förda luftballongen har klagomål framförts
mot Sten Söderbergs uppträdande vid tillfället. Jag delar emellertid
länspolismästarens uppfattning att det inte kan anses klarlagt att Sten
Söderberg uppträtt olämpligt och att ytterligare utredning sannolikt
inte skulle bringa klarhet i saken.
Sten Söderberg har gjort gällande att den skrivelse han den 9 augusti
1989 sände till luftfartsverket med telefax avsåg en förfrågan till verket
huruvrda fel hade begåtts vid landningen. Skrivelsens utformning är
emellertid sådan att den otvetydigt framstår som en anmälan från
polismyndigheten och den har också uppfattats som en sådan av
luftfartsverket. Av förhör med Sten Söderbergs överordnade vid tillfäl-
let, kommissarien Kurt Ahlbom och rotelchefen Jan-Erik Eriksson,
framgår att dessa inte hade underrättats om att skrivelsen översänts till
luftfartsverket. Av utredningen framgår vidare att skrivelsen inte hade
diarieförts hos polismyndigheten. Eftersom skrivelsen översänts till
luftfartsverket på polismyndighetens vägnar borde Sten Söderberg ha
inhämtat överordnad befattningshavares tillstånd innan åtgärden vid-
togs. Vidare borde skrivelsen ha diarieförts hos polismyndigheten.
Genom utredningen har vidare framkommit att flera av de uppgifter
som enligt Kjell Franzéns promemoria över telefonsamtal den 10
augusti 1989 skulle ha lämnats av Sten Söderberg inte överensstämmer
med de faktiska förhållandena. Sten Söderberg har förklarat att han
inte har lämnat de i promemorian angivna uppgifterna och att det är
troligt att Kjell Franzén sammanblandat uppgifter om olika ballong-
flygningar. Även om denna förklaring inte framstår som särskilt sanno-
lik, finner jag inte tillförlitligen utrett att Sten Söderberg lämnat de
felaktiga uppgifterna. Främst med hänsyn till den tid som förflutit
sedan promemorian upprättades finner jag det inte heller meningsfullt
att utreda frågan ytterligare.
Anmälan K 3549-89 och telefaxmeddelandet till generaldirektören
för luftfartsverket den 31 augusti 1989
Genom förhör med Kjell Franzén och avdelningsdirektören Roland
Nilsson vid luftfartsverket har framkommit att anmälan avseende luft-
ballongen med beteckningen AGA innehåller felaktiga uppgifter. En-
ligt Kjell Franzén och Roland Nilsson har denna ballong inte framförts
på ett sådant sätt att den riskerat att kollidera med järnvägsledningar-
na, den har inte heller förts på en höjd av 2—10 meter över hustaken
eller försökt landa bland gravstenarna på kyrkogården. Anledning
saknas att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter som Kjell Franzén och
Roland Nilsson lämnat.
Av utredningen framgår inte skälet till att anmälan avseende bal-
longen AGA kommit att innehålla oriktiga uppgifter. Med hänsyn bl.a.
till de uppgifter som Kjell Franzén lämnat, vill jag inte utesluta
1992/93: JO 1
114
möjligheten av att Sten Söderberg förväxlat denna ballong med en
annan luftballong, även om denne förklarat att så inte varit fallet.
Eftersom det är ett grundläggande krav att uppgifter som en polisman
lämnar i tjänsten är korrekta, ser jag emellertid allvarligt på felaktighe-
terna i Sten Söderbergs anmälan oavsett om de haft sin grund i en
förväxling eller ej.
Sten Söderbergs handlande framstår som särskilt allvarligt med
hänsyn till att han vidarebefordrade sin anmälan med dess felaktiga
sakuppgifter till den myndighet som har tillsyn över trafiken med
varmluftsballonger. Visserligen gäller enligt 141 § första stycket luft-
fartsförordningen (1986:171) att en polismyndighet som finner anled-
ning att anta att den som innehar certifikat, behörighetsbevis, godkän-
nande eller tillstånd inte uppfyller kraven för innehavet skall anmäla
detta till luftfartsverket. Denna bestämmelse kan emellertid inte anses
ha gett Sten Söderberg rätt att utan att samråda med sina närmaste
förmän underrätta luftfartsverket på det sätt som skedde. Det kan
tilläggas att det under alla omständigheter framstår som omotiverat att
skrivelsen till verket ställdes till generaldirektören och det får vidare
anses direkt olämpligt att i en tjänsteskrivelse av det aktuella slaget ta
in uppgifter om handläggningen av tidigare ärenden och annat som
inte har med saken att göra.
Av utredningen framgår vidare att skrivelsen inte har tagits in i
akten i ärendet. Eftersom denna är att betrakta som en allmän hand-
ling som enligt sin beteckning var hänförlig till ärendet borde detta ha
skett.
Enligt min mening har Sten Söderberg genom att på polismyndighe-
tens vägnar den 9 augusti 1989 översända en anmälan till luftfartsver-
ket utan att ha inhämtat överordnad befattningshavares tillstånd till
åtgärden och genom att lämna felaktiga uppgifter i anmälan K 3549-89
och därefter den 31 augusti 1989 underrätta luftfartsverket på det sätt
som skedde åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning på ett
sätt som innefattar tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600)
om offentlig anställning. Jag beslutar därför att överlämna ärendet i
dessa delar till rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för avgörande
av fråga om disciplinansvar.
Personalansvarsnämnden vid rikspolisstyrelsen fattade beslut den 3
mars 1992. I beslutet, ställt till Sten Söderberg, anförde nämnden
följande.
Disciplinpåföljd enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:100) om offentlig
anställning (LOA)
Beslut
Personalansvarsnämnden vid rikspolisstyrelsen beslutar att ärendet
skall avskrivas från vidare handläggning.
1992/93: JO 1
115
Redogörelse för ärendet
Den 6 maj 1991 inkom till nämnden en anmälan och ett beslut av
Riksdagens Ombudsmän (JO). JO anmälde där att Ni hade åsidosatt
vad som ålegat Er i anställningen som inspektör vid polismyndigheten
i Sollentuna.
I beslutet anförde JO att Ni den 9 augusti 1989 översänt en anmälan
till luftfartsverket, utan att ha inhämtat överordnad befattningshavares
tillstånd till åtgärden. Vidare anfördes att Ni hade lämnat felaktiga
uppgifter i en brottsanmälan som upprättades av Er den 30 augusti
1989 och att Ni dagen efter, utan att ha samrått med Er närmaste chef,
översänt denna anmälan jämte en anmälan till luftfartsverket, ställd till
verkets generaldirektör. I båda fallen rörde det sig om landning med
varmluftsballonger som enligt Er mening genomförts på ett olämpligt
sätt.
Ni delgavs anmaning i ärendet den 26 juni 1991. JO har den 11
februari 1992 uppgivit att han inte har något ytterligare att anföra i
saken.
Ni har vid personlig inställelse inför nämnden utvecklat Er syn på
det inträffade.
Nämnden har tidigare avslagit en hemställan av Er att vittnesförhör
skulle anordnas med ett antal personer som bevittnat de aktuella
ballonglandningarna.
Motivering
Ni har invänt att det meddelande som Ni sände till luftfartsverket den
9 augusti 1989 inte var att uppfatta som en anmälan utan som en
begäran om att verket skulle utreda huruvida ballongföraren gjort sig
skyldig till något fel eller försummelse och att ett motsvarande förfa-
ringssätt ofta tillämpas, när polisen anlitar biträde av fackorgan för att
bedöma om en brottsutredning skall inledas eller inte. — Nämnden
godtar dessa invändningar och noterar att tillgängliga handlingar inte
ger vid handen att det ålåg Er att inhämta förmans tillstånd, innan
åtgärden vidtogs.
När det sedan gäller sanningshalten i de uppgifter om ballongland-
ningen som lämnades i den brottsanmälan som Ni upprättade den 30
augusti 1989 och som översändes till luftfartsverkets generaldirektör
konstaterar nämnden att uppgift står mot uppgift. Nämnden finner på
den föreliggande utredningen inte anledning att fasta tilltro till den
ena uppgiften framför den andra. Det innebär vidare att nämnden vid
den bedömning som nu skall göras har att utgå från att uppgifterna
inte var felaktiga.
Oaktat att det får anses ligga i sakens natur att en tjänsteskrivelse till
luftfartsverkets generaldirektör borde ha undertecknats av en chefs-
tjänsteman vid polismyndigheten, framgår det inte av den tillgängliga
utredningen att det ålåg Er att låta en förman ta ställning till skrivel-
sen. Däri ligger att nämnden anser att det var olämpligt av Er att
skicka skrivelsen till generaldirektören och att ge den ett opassande
innehåll, men att detta inte kan läggas Er till last som en tjänsteförseel-
se.
Ärendet skall till följd av det anförda avskrivas.
Med anledning av personalansvarsnämndens beslut anförde chefsJO
Eklundh följande i en skrivelse den 21 april 1992 till nämnden.
1992/93: JO 1
Nämndens beslut har gett mig anledning att överväga frågan om jag
skulle väcka sådan talan som avses i 16 kap. 3 § lagen (1976:600) om
offentlig anställning. Med hänsyn till att kostnaderna för en rättegång
116
enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister inte skulle stå i
rimligt förhållande till de frågor som en rättegång skulle avse har jag
emellertid beslutat att avstå från att få saken prövad av domstol.
Med anledning av personalansvarsnämndens handläggning av ären-
det i formellt hänseende ser jag mig emellertid föranlåten att göra
följande påpekanden.
JO:s ställning i ärenden som han anhängiggjort hos en disciplin-
myndighet regleras i 6 § femte stycket lagen (1986:765) med instruk-
tion för riksdagens ombudsmän. Av denna bestämmelse framgår att JO
i ett sådant ärende skall få tillfälle att komplettera egen utredning och
att yttra sig över utredning som har tillförts ärendet av någon annan
samt att närvara om muntligt förhör hålls.
Bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 januari 1988, har sitt
ursprung i överväganden av 1983 års JO-utredning. Utredningen an-
förde i det aktuella hänseendet bl.a. följande (SOU 1985:26 s. 214).
"Förfarandet i disciplinärenden bygger på officialprincipen, vilket
innebär att det är disciplinmyndigheten som har ansvar för att ett
disciplinärende blir fullständigt utrett. Detta innebär emellertid inte att
det skulle vara utan intresse att låta JO kunna följa handläggningen av
ett disciplinärende, som han anmält. För närvarande ges JO också
möjlighet härtill vid handläggning hos statens ansvarsnämnd. Vid dess
handläggning av ärenden, som JO anmält, har JO i praktiken en
partsliknande roll. JO har rätt att inkomma med kompletterande
utredning, att ta del av vederbörande befattningshavares ståndpunkter
etc. Enligt utredningens mening är detta en lämplig ordning. Man
behöver här bara peka på att det för JO kan finnas ett intresse att
bemöta under disciplinmyndighetens handläggning framkomna nya
omständigheter vilka inte tidigare varit kända för JO. Anledning att
göra skillnad mellan fall då ett anmält JO-ärende handläggs av statens
ansvarsnämnd, av vanlig disciplinmyndighet enligt LOA eller av annat
organ föreligger ej. JO bör ges rätt, inte bara att komplettera egen
utredning och att ta del av och yttra sig över utredning som tillförts
ärendet av annan, utan också att närvara vid ev. muntligt förhör inför
disciplinmyndigheten. JO bör således ges en partsliknande roll." (Se
även prop. 1986/87:160 s. 23 ff. och 32 f. samt KU 1987/88:6 s. 2 f.)
I det aktuella ärendet lade jag Sten Söderberg till last bl.a. att han
den 9 augusti 1989 hade anmält ett visst förhållande till luftfartsverket
utan att dessförinnan ha inhämtat överordnad befattningshavares till-
stånd till åtgärden. Av de handlingar i personalansvarsnämndens akt,
som före ärendets avgörande kom mig tillhanda för eventuellt yttran-
de, framgick att Sten Söderberg som grund för sitt bestridande i det
aktuella hänseendet hade åberopat endast att han "vid varje anmälan
till luftfartsverket först inhämtat överordnad befattningshavares till-
stånd för åtgärden" (PAN:s aktbil. 9). Det kan emellertid konstateras
att personalansvarsnämnden grundat sitt beslut i denna del på en
annan av Sten Söderberg åberopad omständighet vilken, såvitt akten
utvisar, inte hade framförts under ärendets beredning hos nämnden.
Av en anteckning på dagboksbladet i akten framgår att Sten Söder-
berg och hans ombud kallats till sammanträde inför nämnden. Beslu-
1992/93:JO1
117
tet och protokollet från beslutssammanträdet utvisar att de inställde sig 1992/93:JO1
vid detta. Det framgår däremot inte i vilket eller vilka hänseenden som
Sten Söderberg därvid utvecklade sin "syn på det inträffade"; än
mindre vad han närmare uppgav vid sammanträdet. Det finns emeller-
tid inte utrymme för någon annan slutsats än att Sten Söderberg
åberopat den i nämndens beslut angivna grunden för bestridandet först
vid detta tillfälle. Nämnden har således låtit denna bli avgörande för
sitt ställningstagande utan att dessförinnan ha berett mig tillfälle att ta
del av Sten Söderbergs nya ståndpunkt i frågan, något som i enlighet
med den nyss nämnda bestämmelsen i JO-instruktionen borde ha skett
genom att företrädare för JO-ämbetet hade beretts tillfälle att närvara
vid sammanträdet. När så inte blev fallet, hade det ålegat nämnden att
på det sätt som föreskrivs i 15 § förvaltningslagen (1986:223) anteckna
de nya uppgifter som lämnats vid sammanträdet och som kunde ha
betydelse för utgången i ärendet och att därefter före dettas avgörande
bereda mig tillfälle att inkomma med skriftligt yttrande med anledning
av uppgifterna i fråga. Nämndens underlåtenhet att låta mig ta del av
de nya uppgifterna har fått till följd att jag betagits möjligheten att
vidta de åtgärder som dessa kunnat ge anledning till.
När det därefter gäller innehållet i den av Sten Söderberg den 30
augusti 1989 upprättade polisanmälan (K 3549-89) har nämnden kon-
staterat att uppgift stod mot uppgift och att det på grundval av den
föreliggande utredningen inte fanns anledning att fästa tilltro till den
ena uppgiften framför den andra. Nämndens motivering i denna del
ger intryck av att jag skulle ha lagt Sten Söderberg till last att han
uppsåtligen farit med osanning vid upprättandet av anmälningen. Så är
emellertid inte fallet.
Som framgår av mitt beslut hävdade jag att Sten Söderberg —
eventuellt till följd av att han förväxlat två ballonger med varandra — i
sin anmälan lämnat uppgifter om framförandet av en viss ballong,
vilka under utredningen visat sig vara oriktiga. Vad jag gjort gällande
är alltså att Sten Söderberg förfarit oaktsamt i samband med att han
upprättade anmälningen.
Det finns således anledning att anta att nämnden till följd av ett
missförstånd har prövat ärendet i denna del utifrån en annan utgångs-
punkt än den som varit bestämmande för min anmälan. Om nämnden
hade ansett att mitt beslut var oklart i något hänseende, borde den i
enlighet med officialprincipen ha begärt en komplettering eller preci-
sering från min sida (jfr JO 1986/87 s. 82).
Min ståndpunkt att uppgifterna i Sten Söderbergs anmälan varit
objektivt oriktiga har jag grundat på de berättelser som under utred-
ningen avgetts av de två befattningshavare vid luftfartsverket som vid
det aktuella tillfället befann sig i området för att i tjänsten utreda vissa
frågor med anknytning till ballongflygningar och som iakttog den
aktuella ballongen under det senare skedet av flygningen och under
landningen. Med hänsyn till omständigheterna bör enligt min mening
dessa utsagor närmast betraktas som sakkunnigutlåtanden i ärendet.
Med anledning av nämndens sätt att utforma sin beslutsmotivering 118
såvitt avser Sten Söderbergs polisanmälan vill jag vidare framhålla att
det av officialprincipen följer att det åligger en disciplinmyndighet att
föranstalta om kompletterande utredning, om den skulle finna att det
föreliggande materialet är otillräckligt. I ett ärende som upptagits efter
anmälan av JO kan detta ske bl.a. genom att JO på det sätt som anges i
6 § femte stycket JO-instruktionen bereds tillfälle att komplettera sin
utredning i ärendet. Att JO alltid skall beredas tillfälle att närvara vid
ett muntligt förhör framgår som redan nämnts av samma lagrum.
Jag vill vidare rent allmänt peka på det olämpliga i att en disciplin-
myndighet föranstaltar om muntligt förhör bara med en av flera
uppgiftslämnare — t.ex. den person som anmälan gäller — om det
under utredningen framkommit motstridande uppgifter i en viss fråga
och avgörandet i ärendet är beroende av vilken av de föreliggande
versionerna som vinner myndighetens tilltro. Det finns inte något
rättsligt hinder mot att myndigheten i en sådan situation kallar också
de övriga personer som kan lämna uppgifter i saken till ett samman-
träde (se 14 § förvaltningslagen; jfr också SOU 1983:73 s. 86). En
sådan åtgärd framstår som särskilt naturlig, om det är fråga om att
inhämta upplysningar från en statligt anställd befattningshavare om
dennes iakttagelser i tjänsten. Jag vill vidare erinra om den möjlighet
att föranstalta om förhör vid domstol med vittnen och sakkunniga som
öppnas i 14 kap. 2 § lagen om offentlig anställning.
Med dessa synpunkter är ärendet avslutat för min del.
Polismyndighetens i Stockholm m.fl. tvångsåtgärder
m.m. i samband med spaningarna efter den för
mordförsök misstänkte rumänske medborgaren loan
Ursut
(Dnr 108-1991 m.fl.)
I september 1988 avvek loan Ursut från en kriminalvårdsanstalt.
Spaningarna efter honom ankom i första hand på rikskriminalen hos
rikspolisstyrelsen. Sedan ett tips inkommit till rikskriminalen om att
loan Ursut under kvällen den 6 oktober 1989 skulle besöka restaurang
La Fontana på Södermalm i Stockholm drogs en styrka på totalt nio
poliser samman. Man ingrep mot loan Ursut när han skulle lämna
restaurangen. Vid ingripandet uppstod skottlossning varvid loan Ursut
besköt och skadade allvarligt två polismän. Direkt efter nedskjutningen
försvann loan Ursut från platsen. Spaningsarbetet föranledde omfattan-
de polisinsatser i olika delar av landet.
I ett brev till JO anmälde Farid Fawsi att tungt beväpnad polis
under natten till den 7 oktober 1989 gjort husrannsakan i hans bostad.
Polisen hade bl.a. väckt upp honom och hans hustru och skrämt deras
tre barn. Polisen hade sökt igenom lägenheten och sedan tagit med
Farid Fawsi till polisstationen. Där hölls han kvar i sju timmar trots
att man tagit fel på person.
Från bl.a. polismyndigheten i Stockholm, rikspolisstyrelsen och
åklagarmyndigheten i Stockholm fordrades in och granskades hand-
lingar. Av handlingarna framgick bl.a. följande.
1992/93: JO 1
119
Redan i ett tidigt skede kom det fram att loan Ursut strax före
skottlossningen hade varit i kontakt med en man vid namn Fawsi. Det
var därför angeläget att fä fastställt vem den personen var. Rikskrimi-
nalen höll under natten ett förhör med Elisabeth S., som var anställd
på restaurang La Fontana. Vid förhöret framkom att den eftersökte
Fawsi var identisk med Fawsi K., född 1953. Förhöret hölls den 7
oktober mellan kl. 03.35 och 04.00. Fawsi K. bodde hos Elisabeth S.
men hade också en egen adress. Elisabeth S. lämnade uppgift om båda
adresserna. Hon lät också poliserna undersöka hennes bostad. En
piketgrupp och en hundpatrull genomförde undersökningen kl. 04.45.
Lägenheten var tom. Det är oklart om något formellt beslut om
husrannsakan hade fattats.
Efter föredragning av kriminalinspektören Morgan Svensson beslu-
tade kammaråklagaren Birgit Hallberg den 7 oktober 1989 att Fawsi K.
skulle hämtas till förhör, om han inte själv inställde sig kl. 12.00.
Fawsi K. infann sig på överenskommen tid. Förhör med honom hölls
mellan kl. 12.35 och 13.40. Vid förhöret redogjorde Fawsi K. ingående
för sin bekantskap med loan Ursut och för de kontakter han haft med
denne. Uppgiften om att de varit i sällskap kort före skottlossningen
bekräftades därvid.
Under natten den 6—7 oktober kom uppmärksamhet att riktas även
mot Farid Fawsi, född 1945, och boende på Katarina Bangata. Av
anteckningar i tillgängliga protokoll framgår följande.
En uppgiven adress på Konstgjutarevägen som skulle avse en person
vid namn "Fawse" bevakades från kl. 03.00 av polis. Förstärkning kom
så småningom till platsen. Kl. 03.40 hade polismännen fått besked av
portvakten att det inte förekom någon Fawse på den uppgivna adres-
sen. Man beslöt sig ändå för att göra en inbrytning. Kl. 05.30 sändes
ytterligare en patrull till Konstgjutarevägen för kontroll av Fawses
adress. Strax före kl. 06.00 meddelades att kontrollen av Konstgjutare-
vägen gett negativt resultat.
Kl. 04.05 sändes två patruller till Katarina Bangata för att kontrolle-
ra en adress där. En piket samt ytterligare två patruller sändes också
till adressen i fråga. Omkring kl. 05.20 infördes en man från Katarina
Bangata till vaktroteln. Enligt protokollet hade han medtagits till
förhör. Mannen var Farid Fawsi.
Av åklagarens beslut om tvångsmedel framgår att kammaråklagaren
Anette von Sydow kl. 06.20 efter föredragning beslutat om hämtning
till förhör av Farid Fawsi. Av uppgifterna på blanketten framgår
emellertid att Farid Fawsi hämtats redan kl. 05.10 och att förhör med
honom påbörjats kl. 05.35.
Kriminalinspektören Lennart Andersson höll förhör med Farid
Fawsi mellan kl. 05.35 och 06.25. I protokoll över förhöret har
antecknats att Farid Fawsi uppgav att han aldrig hört talas om loan
Ursut och att Farid Fawsi var mycket upprörd över polisingripandet.
Förutom Farid Fawsis bostadsadress förekom i protokollet även en
uppgift om adressen till ett garage på Konstgjutarevägen.
Husrannsakan genomfördes i Farid Fawsis bostad den 7 oktober kl.
09.30 enligt beslut av kammaråklagaren Birgit Hallberg. På protokollet
1992/93: JO 1
120
över husrannsakan har angetts att brottsmisstanken avsåg medhjälp till
mord och att grunden för husrannsakan var att utröna omständigheter
som kunde antas ha betydelse för utredningen. Nycklar och två adress-
böcker togs i beslag. Beslaget hävdes samma dag.
Birgit Hallberg fattade vidare omkring kl. 11.00 beslut om husrann-
sakan i det garage Farid Fawsi disponerade på Konstgjutarevägen. Man
hade fått uppgift om att det skulle finnas ett övernattningsrum där.
Birgit Hallberg beslutade också att Farid Fawsi skulle friges. Beslutet
om husrannsakan i garaget återkallades mycket snart (kl. 11.17) under
hänvisning till att det var fråga om en namnförväxling. Husrannsakan
genomfördes likväl i det av Farid Fawsi disponerade garaget med
början kl. 12.00. Polisen beredde sig tillträde med hjälp av en nyckel
som de lånade.
Av det personblad som har upprättats framgick att Farid Fawsi
hämtades till förhör den 7 oktober kl. 05.10 enligt beslut av Anette
von Sydow. Han frigavs kl. 11.40 enligt beslut av Birgit Hallberg. På
personbladet hade inte angetts någon brottsmisstanke.
Med anledning av vad som framkommit beslutade chefsJO Eklundh att
jämte Farid Fawsis klagomål på eget initiativ ta upp polisens och
åklagarens åtgärder till närmare utredning. I vissa delar inleddes förun-
dersökningar. Efter företagna utredningar lades dessa ner. Från beslu-
ten återges följande.
Rikskriminalpolisens samarbete med lokal polismyndighet
(Dnr 108-1990 och 1556-1990)
Vad som framkommit i detta ärende har gett mig anledning att
närmare granska samarbetet mellan rikskriminalen och Stockholmspo-
lisen. I denna del vill jag framföra följande.
Polislagens utgångspunkt är att det är den lokala polismyndigheten
som svarar för polisverksamheten i det egna distriktet. På regional nivå
ligger ansvaret för polisverksamheten på länsstyrelsen. Rikspolisstyrel-
sens (RPS) möjligheter att leda polisverksamhet är mycket begränsade.
Enligt 6 § förordningen (1989:773) med instruktion för rikspolisstyrel-
sen får RPS leda sådan verksamhet i fråga om bl.a. spaning mot och,
om det finns särskilda skäl för det, utredning av narkotikabrottslighet,
ekonomisk brottslighet och annan brottslighet, om brottsligheten är av
särskilt grov beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller inter-
nationell anknytning. RPS får också leda polisverksamhet i fråga om
spaning efter intagna i kriminalvårdsanstalt som avvikit från verkstäl-
ligheten av straff för vissa brott av särskilt grov beskaffenhet, om det
finns särskilda skäl för RPS att utöva polisledningen. När RPS leder
polisverksamhet skall myndigheten, i den utsträckning som behövs för
att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt, samarbeta med de
regionala och lokala polismyndigheter som berörs. RPS skall därvid
fortlöpande lämna upplysningar till de regionala och lokala polismyn-
digheterna om förhållanden som har betydelse för dessa myndigheters
verksamhet (7 §).
1992/93 :JO1
121
Om en länsstyrelse begär det, skall RPS vidare i mån av tillgång till
resurser lämna förstärkning vid spaning eller utredning som leds av en
lokal eller en regional polismyndighet (9 §).
Av RPS föreskrifter och allmänna råd (FAP 127-1) framgår att den
ovan beskrivna verksamheten inom RPS åvilar rikskriminalsektionen
(numera rikskriminalpolisen). Rikskriminalsektionens rotlar skall en-
ligt vad som där sägs bedriva riksomfattande spaning angående brott
med okänd gärningsman och därvid samverka med regionala och
lokala polismyndigheter. Rotlarna skall även, när andra arbetsuppgifter
så medger, biträda polisdistrikten vid utredningar av riksomfattande art
eller där det på annat sätt är påkallat av särskilda skäl.
1981 års polisberedning, som gjorde en grundlig genomgång av RPS
uppgifter på kriminalpolisområdet, uttalade sig bl.a. om relationen
mellan rikskriminalen och den lokala polismyndigheten. Så snart
någon skäligen kan misstänkas för brott bör enligt beredningen i
princip alltid en lokal polismyndighet överta ärendet från rikskrimina-
len om detta inte redan skett. Regelmässigt skall även åklagare då
kopplas in på fallet. I detta läge finns normalt inte utrymme för
insatser från rikskriminalens sida annat än i form av biträde åt den
lokala polismyndigheten. I undantagsfall kan emellertid självständiga
insatser av spaningskaraktär under ett övergångsskede även i detta
stadium behöva vidtas av rikskriminalen. Här åsyftas fall då visserligen
en bestämd person är skäligen misstänkt för brott men det inte har
kunnat utrönas var brottet har begåtts liksom fall då brottsligheten är
av så spridd natur att den saknar naturlig tyngdpunkt till ett visst
polisdistrikt. Så snart ärendet har kunnat tas upp i ett eller flera
polisdistrikt gäller emellertid även i sådana situationer vad som förut
har sagts om att utrymme som regel saknas för centralt ledda insatser.
(DsJu 1982:13 sid. 43 f. och DsJu 1983:10, bilaga C, sid. 211.) Som
framgår av den nyss lämnade redogörelsen för gällande författningsbe-
stämmelser på området har dessa uttalanden alltjämt full aktualitet.
I den s.k. organisationspropositionen (1983/84:89) framhöll föredrag-
ande departementschefen att det är väsentligt att RPS på ifrågavarande
område har ett nära samarbete med de lokala och regionala polismyn-
digheterna och till dessa lämnar information som är av betydelse för
dessa myndigheters uppgifter (sid. 43).
Det var redan omedelbart efter skottlossningen på La Fontana känt
både vad som hade inträffat och vem som var misstänkt för brottet. Av
vad som sagts i det föregående framgår att ledningen av spanings- och
utredningsverksamheten med anledning av skottlossningen ankom på
polismyndigheten i Stockholm. Det fanns i detta läge inte utrymme för
några insatser från rikskriminalens sida i detta hänseende annat än i
form av biträde åt Stockholmspolisen. För sådant biträde krävdes
emellertid som framgår av det föregående en begäran av länsstyrelsen.
På brottsplatsen infann sig såväl ytterligare personal från rikskrimi-
nalen som personal från Stockholmspolisen. Enligt den operative
chefen för Stockholmspolisens spaningsrotel, Lars Engvall, som kom
1992/93:JO1
122
till brottsplatsen efter midnatt förekom inte något samarbete där mel-
lan rikskriminalen och Stockholmspolisen utan rikskriminalen arbeta-
de för sig.
loan Ursut hade under vistelsen på restaurangen iakttagits sitta och
samtala med en person, Fawsi K. Det var därför angeläget att få
närmare uppgifter om denne. Genom förhör med Fawsi K:s fästmö,
Elisabeth S. dels på brottsplatsen, dels på polishuset fick personal vid
rikskriminalen senast vid 03.00—04.00-tiden på morgonen den 7 okto-
ber fullständiga uppgifter om Fawsi K. Det stod således då klart för
rikskriminalens personal vilken person som var aktuell i samman-
hanget. Kriminalkommissarien Bo Johansson och kriminalinspektören
Gunnar Hermansson vid rikskriminalen, vilka höll förhör med Elisa-
beth S. och som också besökte de lägenheter som hon lämnat uppgift
om, hade emellertid inte någon kontakt med Stockholmspolisens spa-
ningsledning under natten med anledning av vad som framkommit.
Däremot har kriminalinspektören Dan Andersson vid rikskrimina-
len uppgett att han tror att han till Lars Engvall vidarebefordrade dels
uppgifterna i det till rikskriminalen inkomna tipset om Fawsi K., dels
de adressuppgifter som Elisabeth S. lämnat vid det förhör som hölls av
rikskriminalens personal.
Kriminalinspektören Maud Gudmunds-Sundgren vid rikskriminalen
har uppgett att också hon under natten hade kontakt med personal vid
Stockholmspolisen. Hon minns dock inte vilka personer hon talade
med och inte heller vad som avhandlades.
Att rikskriminalen haft viss kontakt med Stockholmspolisen under
natten styrks av att Lars Engvall tror sig ha fått namnet Fawsi från
ledningscentralen efter en uppgift från rikskriminalen. Det är emeller-
tid inte utrett vilka uppgifter som lämnades. Med hänsyn till det kaos
som vid den aktuella tidpunkten uppenbarligen rådde på Stockholms-
polisens sambandscentral vill jag inte utesluta att de uppgifter om
Fawsi K. som lämnades dit var något fylligare än de som vidarebeford-
rades till Lars Engvall.
Oavsett hur det förhåller sig med den saken visar utredningen
emellertid att samordningen mellan rikskriminalen och Stockholmspo-
lisen varit undermålig. Såvitt framgår av utredningen vidtogs under det
inledande skedet efter skottlossningen inte några åtgärder för att klara
ut förhållandet mellan de två polisorganisationerna. Det har enligt min
mening i den föreliggande situationen ålegat ansvariga chefer vid
rikskriminalen och Stockholmspolisen att ta de initiativ som krävdes
för att bringa klarhet i rollfördelningen. Tjänstgörande chefstjänsteman
vid rikskriminalen, polisintendenten Roland Ståhl, har härvid haft en
särskild skyldighet att se till att Stockholmspolisen hölls fullständigt
informerad om rikskriminalens arbete.
Jag har i ett tidigare ärende angående den aktuella brottsutredningen
noterat att det förelåg spänningar i samarbetet mellan rikskriminalen
och Stockholmspolisen (dnr 1553-1990). Denna bild bekräftas av ut-
redningen i förevarande ärende. Redan kravet på effektivitet i polisar-
betet medför att det i en situation av det aktuella slaget måste råda
fullständig klarhet i fråga om relationen mellan rikskriminalen och
1992/93: JO 1
123
den lokala polismyndigheten vad gäller samordning och ledningsfrå-
gor; att ledningsuppgiften i ett fall som detta författningsenligt skall
åvila den lokala polisorganisationen har jag redan nämnt.
Oklarheter i nu angivna hänseenden kan, som förevarande ärende
visar, få olyckliga konsekvenser också i rättssäkerhetshänseende. Från-
varon av ett fungerande samarbete mellan rikskriminalen och Stock-
holmspolisen framstår sålunda som den huvudsakliga orsaken till att
Farid Fawsi blev föremål för ett frihetsberövande och att husrannsak-
ningar företogs i hans bostad trots att inga som helst sakliga förutsätt-
ningar för sådana åtgärder förelåg. Det har visserligen framkommit att
störningarna i ASP-systemet bidrog till personförväxlingen. Om riks-
kriminalen omedelbart hade lämnat Stockholmspolisen fullständig in-
formation om Elisabeth S uppgifter, hade dessa störningar emellertid
saknat betydelse för utredningsarbetet i det aktuella hänseendet.
Det finns anledning att göra RPS uppmärksam på det inträffade, och
jag överlämnar därför ett exemplar av beslutet dit för kännedom.
Villkorat tvångsmedelsbeslut
(Dnr 108-1990 och 1556-1990)
Kammaråklagaren Birgit Hallberg har fattat ett beslut om hämtning till
förhör av Fawsi K. av innebörd att denne skulle hämtas om han inte
inställde sig kl. 12.00. Tidpunkten för detta beslut har inte angetts på
tvångsmedelsblanketten. Som föredragande har angetts inspektören
Morgan Svensson, som har uppgett att föredragningen ägde rum någon
gång före kl. 11.00.
Det kan enligt min mening ifrågasättas om det finns lagliga förutsätt-
ningar för att fatta ett på detta sätt villkorat tvångsmedelsbeslut. I varje
fall måste möjligheterna att fatta sådana beslut anses vara mycket
begränsade, eftersom förhållandena vid den tidpunkt när det i beslutet
angivna villkoret uppfyllts kan ha ändrats på sådant sätt att det brister
i fråga om någon annan förutsättning för beslutet. Även om man
skulle vara beredd att godta att villkorade beslut fattas i vissa särprägla-
de undantagssituationer, kan det konstateras att någon sådan situation
inte förelegat i det här aktuella fallet.
Identitetskontroll och kroppsvisitation i samband med
husrannsakan
(Dnr 1551-1990)
Som ett led i spaningarna efter loan Ursut företogs husrannsakningar i
bl.a. spelklubbar i Stockholm. Det var således fråga om personella
husrannsakningar. Det ligger i sakens natur att det vid en sådan
husrannsakan kan vara nödvändigt att företa en identitetskontroll av
personer som påträffas i den lokal där rannsakningen företas och som
kan tänkas vara identiska med den eftersökte. Det är en vedertagen
uppfattning att en polisman, om det är nödvändigt för att han skall
kunna fullgöra en tjänsteuppgift, får tillfråga en person som anträffas i
polisverksamheten om hans namn och hemvist. En sådan förfrågan
1992/93JO1
124
innebär inte i och för sig något intrång i en grundlagsskyddad fri- och
rättighet (jfr prop. 1983/84:111 s. 99). Jag kan däremot inte finna några
bärande skäl för åtgärden att dokumentera inhämtade identitetsuppgif-
ter avseende personer som visar sig inte ha med saken att göra om det
inte finns någon annan särskild anledning att bevara uppgifterna.
Såvitt framgår av utredningen kunde ingen av de anträffade personer-
na antas ha någon anknytning till den aktuella förundersökningen. Det
fanns inte heller — med ett undantag i fråga om en person som var
avviken från kriminalvårdsanstalt — något annat skäl att dokumentera
identitetsuppgifterna.
Skyldighet för den enskilde att besvara en av polisen framställd
förfrågan om hans identitet och en däremot svarande rätt för polisen
att vidta tvångsåtgärder för att fastställa någons identitet föreligger
endast i de fall som anges i lag. Man kan enligt min mening inte i
RB:s regler om personell husrannsakan läsa in någon rätt att vidta
tvångsåtgärder mot därvid anträffade personer i syfte att underlätta
identifieringen av dem. För att reglerna i 14 § PL om s.k. polisiering
skall vara tillämpliga krävs att personen i fråga är okänd, att det finns
särskild anledning att anta att han är efterspanad eller efterlyst och
med stöd av lag skall berövas friheten och att han vägrar att lämna
uppgift om sin identitet eller att det finns anledning att anta att hans
uppgift om denna är oriktig.
Med hänsyn till vad som var känt om den efterspanades farlighet
och till de uppgifter som lämnats om att vapen tidigare förekommit i
lokalerna har jag förståelse för polisens bedömning att det av hänsyn
till såväl polismännens som klubbgästernas säkerhet inte var möjligt att
göra de nödvändiga identitetskontrollerna i klubblokalerna. En upp-
maning till de personer som uppehåller sig i en viss lokal att lämna
denna utgör ett ingrepp i dessas rörelsefrihet. Jag anser emellertid att
ett förfarande, som inneburit att klubbgästerna uppmanats att lämna
lokalen en och en eller i mindre grupper åt gången och att de gäster
som passat in på den efterspanades signalement sedan fatt lämna
uppgifter om sin identitet omedelbart efter det att de hade kommit ut
ur denna, skulle ha inneburit en så ringa olägenhet för den enskilde
att åtgärden kan innefattas i vad polisen har rätt att göra med stöd av
reglerna om personell husrannsakan.
I detta fall valde man emellertid i stället att föra ut samtliga de
påträffade personerna och genomföra identitetskontrollerna medan de
låg ned på marken bevakade av polismän utrustade med förstärknings-
vapen. Att det här är fråga om ett ingrepp i den enskildes frihet som
går långt utöver vad som kan härledas ur husrannsakansreglerna är
uppenbart. Det fanns inte heller i övrigt någon laglig grund för
förfarandet. Ingen av de påträffade personerna kunde misstänkas för
brott, och det förelåg inte heller några förutsättningar för s.k. polisie-
ring. Jag vill i sistnämnda hänseende peka på att tvångsåtgärderna
vidtogs redan innan klubbgästerna hade fatt någon möjlighet att lämna
uppgifter om sig. Det kan tilläggas att förfarandet, utöver att det
innebar ett olagligt frihetsberövande, var i hög grad integritetskränkan-
de.
1992/93: JO 1
125
I samband med att klubbgästerna fördes ut ur lokalen blev de
föremål för kroppsvisitation. Eftersom, som jag nyss nämnt, ingen av
dem var misstänkt för brott, hade kroppsvisitation kunnat företas med
stöd av reglerna i RB bara om det förekom synnerlig anledning att
man skulle påträffa föremål som kunde tas i beslag eller att annan
utredning om ett misstänkt brott skulle vinnas. Det har inte från något
håll påståtts att så skulle vara fallet, och det finns inte heller i övrigt
någonting som tyder på att denna regel varit tilllämplig i fråga om
någon av klubbgästerna.
Kroppsvisitationerna har enligt min mening inte heller — utom i ett
fall — haft stöd i 19 § PL. Den grundläggande förutsättningen för att
denna regel skall få tillämpas är att polisen med laga stöd griper,
omhändertar eller avlägsnar någon. Som framgår av det föregående är
jag beredd att godta att polisen i vissa speciella situationer med stöd av
reglerna om personell husrannsakan uppmanar personer som påträf-
fats i en viss lokal att lämna uppgifter om sin identitet utanför denna.
Det kan emellertid aldrig bli fråga om att lägga reglerna om husrann-
sakan till grund för så betydande ingrepp i den enskildes rörelsefrihet
att 19 § PL kan bli aktuell i sammanhanget.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att de företagna kropps-
visitationerna och åtgärden att lägga ned klubbgästerna på gatan sakna-
de stöd i lag. Utredningen har inte heller övertygat mig om att
förfarandet var nödvändigt ur säkerhetssynpunkt. Det finns således skäl
att se mycket kritiskt på det inträffade. — — —
Det kan enligt min mening finnas anledning att överväga behovet av
lagstiftningsåtgärder i syfte att få till stånd en klarare reglering av de
här behandlade frågorna. Jag överlämnar därför detta beslut för känne-
dom till justitiedepartementet och till polisrättsutredningen (1991:05).
Polismyndighets användning av s.k. förstärkningsvapen
(Dnr 108-1990 och 1556-1991)
I 4 § kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polis-
tjänsten föreskrivs att annat skjutvapen än pistol får användas endast
efter medgivande av polischefen eller, när ett sådant medgivande inte
kan avvaktas, av en annan tjänsteman i polischefckarriären eller en po-
lisman som är chef för avdelning. Om annan än polischef lämnat
medgivande skall han underrätta polischefen därom så snart det kan
ske (5 §).
Enligt RPS nu gällande föreskrifter och allmänna råd om användan-
de av skjutvapen i polistjänsten (FAP 104-2) får medgivande att använ-
da s.k. förstärkningsvapen lämnas vid spaning efter eller vid gripande
av en särskilt farlig brottsling som använt eller kan misstänkas använda
skjutvapen eller i andra allvarliga situationer (5.1). I punkten 6 sägs
vidare att det föreligger en ovillkorlig skyldighet att underrätta polis-
chefen om annan än denne lämnat medgivandet.
1992/93:JO1
126
Vid Stockholmspolisens ordningsavdelning finns en föreskrift från
år 1979 om utlämnande och användning av förstärkningsvapen (0:38,
saknr 943). I föreskriften som knyter an till FAP 104-2 sägs bl.a.
följande.
3.1 Skriftlig rapport över händelse, där enskild befattningshavare ut-
rustas med förstärkningsvapen, skall inges på särskild blankett (Sth 0
61) av insatsledare motsvarande med bistånd av vhbfl i VD/vid TT
varifrån förstärkningsvapen utlämnats. Rapporten redovisas till Oc
genom VDc 1, 3, 7, eller TTc.
3.2 Av rapporten skall framgå tidpunkter för utrustning respektive
återlämning av förstärkningsvapen. Befattningshavare som utrustas
med förstärkningsvapen skall namnges.
3.3 Det åligger vh pkom vid ODL att föra protokoll över beslut om:
Utlämning av förstärkningsvapen från förråd. Utrustning/användning
av förstärkningsvapen.
Det har under utredningen framkommit att polispersonal som deltagit
i insatserna på brottsplatsen samt vid Katarina Bangata, Surbrunnsga-
tan och Tempelriddarvägen varit utrustad med förstärkningsvapen.
Omständigheterna har varit sådana att det varit befogat att medge detta.
Föreskrivna rapporter och protokoll om att förstärkningsvapen an-
vänts har emellertid inte kunnat anträffas under utredningen. Det har
inte heller på annat sätt klarlagts vem som fattat besluten om använd-
ning av förstärkningsvapen. Jag ser allvarligt även på dessa brister.
Utredningsläget är dock sådant att det inte framstår som meningsfullt
att gå vidare i saken.
Det förhållandet att beslut om användning av annat skjutvapen än
pistol gjorts föremål för särskild författningsreglering innebär en tydlig
markering av sakens betydelse. Det är därför förvånande att någon
dokumentationsskyldighet inte ålagts beslutsfattaren. Enligt min me-
ning är det ur rättssäkerhetssynpunkt angeläget att sådana beslut doku-
menteras. En anteckning om ett beslut att tillåta användningen av
förstärkningsvapen behöver inte göras mera omfattande än motsvaran-
de anteckningar av åklagare på tvångsmedelsblanketten.
RPS har rätt att med stöd av 11 § i den nyss nämnda kungörelsen
meddela närmare föreskrifter för dess tillämpning. Det finns anledning
att överväga införande av en sådan föreskrift om skyldighet att doku-
mentera fattade beslut om användningen av förstärkningsvapen. Jag
översänder därför — — — av detta skäl ett exemplar av beslutet till
RPS.
Jag vill i sammanhanget framhålla att en föreskrift av angivet slag
självfallet inte medför att det rapport- och protokollssystem som finns
vid Stockholmspolisen blir onödigt. En sådan ordning, som enligt min
mening framstår som föredömlig, fyller en viktig funktion.
1992/93 :JO1
127
(Dnr 2146-1989)
I en skrivelse till JO anmälde Karl O. Nelin — under hänvisning till
en tidningsartikel — att polismyndigheten i Helsingborg hade avvisat
23 danska aktivister från de s.k. BZ-grupperna när de passerade
Helsingborg på resa till Norge. Efter viss utredning inleddes förunder-
sökning.
I beslut den 26 juli 1991 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
Den 17 augusti 1989 sände vice politimester Arne Huuse vid Oslo
Politikammer ett telefax till rikspolisstyrelsen i vilket han hänvisade
till tidigare kontakter med polisintendenten Roland Ståhl vid rikskri-
minalsektionen. Av telefaxet framgick att man genom spaning hade
fått fram uppgifter om att cirka 20 BZ-aktivister och en orkester om
cirka 15 personer skulle avresa från Köpenhamn påföljande dag,
fredagen den 18 augusti. De väntades anlända till Helsingör vid 11-ti-
den för att därifrån resa vidare till Malmö och hämta upp flera
sympatisörer. Därefter skulle resan gå till Göteborg där ytterligare
personer skulle ansluta sig. Två bussar skulle användas för transporten,
och man räknade med att gruppen totalt skulle uppgå till mellan 70
och 100 personer. Enligt planerna skulle den anlända till Oslo natten
till lördagen den 19 augusti.
1 telefaxet sades vidare att personer ur samma miljöer i Danmark
och Sverige hade besökt Oslo under påsken 1989 och att det då hade
förekommit sammandrabbningar mellan dem och polisen. Det hade
bl.a. förekommit omfattande skadegörelse på några ställen i Oslo.
Oslopolisen ansåg att det fanns anledning att anta att resenärerna
tillsammans med sina norska meningsfränder hade planerat ordnings-
störningar, något som i sin tur kunde ha samband med att Fremskritts-
partiet skulle arrangera ett valmöte i Oslo den aktuella lördagen.
Det upplystes också att den norska polisen var inställd på att neka
resenärerna inresa i Norge och att man av detta skäl ville informera
och etablera samarbete med den svenska polisen.
Från rikspolisstyrelsen vidarebefordrades telefaxet till polismyndig-
heten i Malmö. Telefaxet kom till tf. länspolismästaren Gustaf Anders-
sons kännedom på morgonen den 18 augusti. Gustaf Andersson lät kl.
08.36 sända över telefaxet till Helsingborgspolisen. Han tog också
kontakt dels med chefen för utlänningssektionen vid polismyndigheten
1 Malmö, dels med polisintendenten Krister Jacobsson som tjänstgjorde
som polismästare vid polismyndigheten i Helsingborg.
Gustaf Andersson och Krister Jacobsson förde en diskussion med
anledning av telefaxet och kom därvid, sedan Gustaf Andersson väckt
frågan, fram till att svensk polis borde ha möjlighet att ingripa med
stöd av utlänningslagstiftningen — i detta fall bestämmelsen i 4 kap.
2 § första stycket 3 utlänningslagen (1989:529) — om man kunde
identifiera resenärerna som BZ-anhängare eller BZ-sympatisörer och
om man dessutom kunde anta att de skulle begå brott i Oslo. Gustaf
Andersson och Krister Jacobsson hade vid sin diskussion inte tillgång
till några andra uppgifter än vad som framgick av telefaxet från Norge.
1992/93: JO 1
128
De kände således inte till namnet på någon av de personer som skulle
ingå i den aktuella gruppen. Både Gustaf Andersson och Krister
Jacobsson hade emellertid sedan tidigare viss allmän kännedom om
BZ-grupperna.
Krister Jacobsson lät dra samman polispersonal och förberedde
vidare en särskild kommendering. Polisstyrkan uppgick totalt till ca 40
polismän. Vidare fanns ambulans och brandkår i beredskap vid fårjelä-
get.
Från polisen i Helsingör fick man besked om att det ombord på en
färja fanns vissa personer som kunde vara de som Helsingborgspolisen
väntade på. Färjan från Helsingör anlände omkring kl. 11.15. Den
polispersonal som fanns på plats skiljde ut 24 personer i åldrarna 18
till 35 år vilka med hänsyn till sin klädsel, dekaler på bagaget och
medhavda lådor och musikinstrument bedömdes tillhöra den grupp
som omnämndes i telefaxet från Norge. Dessa hejdades i passagen från
färjan till land, en plåtklädd gångtunnel. Det fanns inte någon buss
tillhörig sällskapet ombord på Srjan. Däremot påträffades en sådan på
Hamnplan. Bussföraren uppgav att han skulle köra till Oslo.
De personer som hade hejdats tillfrågades om namn, födelsenummer
och adress. Samtliga var såvitt känt bosatta i Danmark men det finns
inte någon uppgift om deras nationalitet. Flertalet hade identitetshand-
lingar men i några fall var det svårt att med säkerhet fastställa
identiteten. När de hejdade personerna tillfrågades om sitt resmål fick
man till svar att de var på väg till Norge för att spela på Café Blitz i
Oslo. Detta café är känt som samlingspunkt för BZ-gruppernas norska
motsvarighet. Det ställdes inte några frågor till resenärerna om de
tidigare hade avtjänat fängelsestraff. Någon kontroll med danska myn-
digheter i detta avseende gjordes inte heller. Det finns inga uppgifter
om att någon av resenärerna skulle ha gjort uttalanden som tydde på
att man avsåg att begå brott i Norge.
Uppgifterna om resenärernas identitet och om att de uppgett sig
vara på väg till Oslo vidarebefordrades till Krister Jacobsson. Han var
inte nöjd med detta utan ville att man om möjligt skulle hålla mer
detaljerade förhör med var och en av dem. Han fick emellertid då
besked om att befälet på platsen inte ansåg det möjligt att utan risk för
att det skulle komma till våldsamheter genomföra den förflyttning av
gruppen som sådana förhör skulle nödvändiggöra. Krister Jacobsson
beslutade därför att man skulle avstå från att föra protokoll över de
uppgifter som man hade fått från var och en och i stället föra samman
samtliga uppgifter på en handling. Han fick genom de uppgifter som
lämnades honom från fårjeläget den uppfattningen att det var klarlagt
att alla de hejdade personerna var BZ-anhängare. Han beslutade någon
gång mellan kl. 11.50 och 12.00 att samtliga 24 personer som hade
hejdats skulle avvisas och att besluten skulle verkställas omedelbart.
Besluten delgavs muntligen av de polismän som fanns på plats i
fårjeläget. Polisen överenskom med en av ledarna för gruppen att
denne några dagar senare skulle hämta ett skriftligt beslut.
De flesta av resenärerna godtog det beslut om avvisning som de
muntligen hade underrättats om. De begärde emellertid att få någon
1992/93 :JO1
129
9 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
form av skriftlig bekräftelse eftersom de till följd av awisningsbeslutet
inte skulle kunna fullgöra åtagandet om spelning på Café Blitz. Kjell
Sandeberg skrev då för hand ett meddelande och överlämnade till
dem.
De personer som godtog awisningsbesluten följde under poliseskort
med en återvändande Srja till Helsingör klockan 12.25. Tre av dem
vägrade emellertid att godta awisningsbesluten och att följa med Srjan
tillbaka till Helsingör. De omhändertogs kl. 12.20 med stöd av 13 §
polislagen. På omhändertagandebladet beträffande en av dem, T., har
som grund för omhändertagandet angetts att T. vägrade att lyda polis-
mans tillsägelse att lämna platsen och att ingripandet skedde för att
upprätthålla allmän ordning. Beträffande en av de andra, J., har på
omhändertagandebladet som grund för ingripandet noterats att J. ställ-
de till bråk då han och ett annat gäng skulle avvisas till Danmark. På
omhändertagandebladet beträffande den tredje, Ö., har som grund för
ingripandet angetts att Ö. vägrade att lämna Srjeläget på anmodan av
polisen och enligt överenskommelse med de andra medlemmarna i
gruppen. Dessa tre personer fördes till polishuset där de sattes in i
arrest. En av dem frigavs kl. 15.20 och de övriga två kl. 15.45. De
avvisades var för sig med Srja till Helsingör dit de fördes under
poliseskort. Dessa tre fick individuella beslut om avvisning. Såvitt
framgår av handlingarna hölls inte några ytterligare förhör med dem i
awisningsärendet.
Senare upprättade Krister Jacobsson ett skriftligt beslut om avvis-
ning av 21 namngivna personer. Beslutet var gemensamt för dem och
utformat på följande sätt.
Bakgrund
Via olika källor har det kommit till polismyndighetens kännedom
att en grupp danska medborgare som tillhör eller är nära anknutna
till den s.k. BZ-rörelsen i Danmark avser delta i ett möte i Oslo,
Norge kommande helg
att medlemmar av BZ-rörelsen gjort sig kända för våldsamt beteen-
de i samband med olika aktioner i Danmark
att samma rörelse deltagit i omfattande ordningsstörningar i Norge
senaste påskhelgen
att det kan antas att gruppen kommer att upprepa dessa störningar i
brottsliga former vid ovannämnda möte samt
att en sådan grupp därför troligen skulle komma att avvisas vid den
norska gränsen.
Fredagen 18.8 kl. 11.20 anländer till Sverige från Helsingör en
grupp resenärer som kan antas tillhöra eller sympatisera med BZ-
rörelsen. Detta förhållande bekräftas av enskilda gruppmedlemmar
liksom att målet för deras resa är Oslo. Gruppen består av (följt av
namnen på 21 personer).
Bedömning
Med hänvisning till de uppgifter som finns i ärendet anser polismyn-
digheten att ovan uppräknade personer kan antas komma att begå
brott i annat nordiskt land.
1992/93: JO 1
130
Beslut
1992/93:JO1
Med stöd av 4 kap. 2 § 3 p utlänningslagen (1989:529) avvisas samtliga.
Förhör hölls i Danmark med sju av de avvisade personerna. En av
dem uppgav att han tillhör BZ-grupperna. Samtliga bekräftade att
deras mål var Café Blitz i Oslo där de skulle spela i samband med
någon festlighet. Fyra av dem uppgav att de aldrig tidigare varit i
Norge.
Krister Jacobsson delgavs misstanke om myndighetsmissbruk alterna-
tivt vårdslös myndighetsutövning bestående i att han beslutat om
avvisning trots att det saknades laga grund för sådant beslut. Jacobsson
vitsordade att han fattat besluten i fråga men förnekade såväl myndig-
hetsmissbruk som vårdslös myndighetsutövning på den grunden att
han inte åsidosatt vad som enligt lag eller författning gällde för
myndighetsutövningen. Han bestred också att det förelegat något för-
fång och i varje fall att detta varit mer än ringa samt att eventuell
vårdslöshet var grov.
Den rättsliga regleringen
I utlänningslagens portalparagraf (1 kap. 1 §) föreskrivs att lagen skall
tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är
nödvändigt i varje enskilt fall.
Regler om avvisning finns i 4 kap. Föreskrifter om avvisning på
formella grunder finns i 1 §. I 2 § första stycket anges i fem punkter
materiella grunder för avvisning. I 2 § första stycket 3 sägs att en
utlänning får avvisas om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff
eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå
brott i Sverige eller i något annat nordiskt land.
Bestämmelserna om avvisning i 4 kap. 2 § utlänningslagen har i allt
väsentligt förts över från 29 § i gamla utlänningslagen. I förarbetena
till 29 § sägs bl.a. att den omständigheten att en utlänning inte tidigare
ådömts straff inte utesluter att det ändå kan finnas anledning att anta
att han kommer att begå brott efter inresan. I den mån det av
utlänningens egna uttalanden eller andra förhållanden klart framgår
att han har ett sådant syfte med inresan bör han redan vid ankomsten
till landet kunna förhindras att sätta sådana planer i verket (se Nordis-
ka kommitténs betänkande NR 16/70 Utlänningslagstiftning och utlän-
ningspolitik i Norden s. 46 samt prop. 1979/80:96 s. 97).
Polismyndigheten prövar enligt 4 kap. 4 § andra stycket utlännings-
lagen om avvisning skall ske med stöd av 4 kap. 2 § första stycket 3
utlänningslagen. Om polismyndigheten anser att det är tveksamt om
avvisning bör ske skall ärendet emellertid enligt tredje stycket överläm-
nas till statens invandrarverk.
En polismyndighets beslut om avvisning får enligt 7 kap. 2 §
överklagas till statens invandrarverk. Sådana beslut om avvisning som
fattats av en polismyndighet skall enligt 8 kap. 7 § verkställas även om
det har överklagats.
Vissa allmänna principer för polisingripanden läggs fest i 8 § polis-
lagen, nämligen legalitets-, behovs- och proportionalitetsprinciperna.
131
Legalitetsprincipen innebär att polisingripanden skall göras i enlighet
med lag eller annan författning. Ingripanden som begränsar någon av
de grundläggande fri- och rättigheter som regleras i 2 kap. regerings-
formen, t.ex. frihetsberövanden, kräver stöd direkt i lag. Behovsprinci-
pen innebär att ett polisingripande far göras endast då det är nödvän-
digt för att den aktuella faran eller störningen skall kunna avvärjas
eller undanröjas. Proportionalitetsprincipen innebär att de skador och
olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse
inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet.
Bestämmelser om tillfälliga omhändertaganden finns i 11 och 13 §§
polislagen. Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna
ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna får enligt 13 §
polislagen en polisman avvisa eller avlägsna honom från ett visst
område eller utrymme, när det är nödvändigt för att ordningen skall
kunna upprätthållas. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för
att en straffbelagd gärning skall kunna avvärjas. Ar en sådan åtgärd
otillräcklig får personen tillfälligt omhändertas. Som framgår direkt av
lagtexten har således åtgärderna att avvisa eller avlägsna någon från
platsen företräde framför beslut om omhändertagande.
Den som omhändertagits med stöd av 13 § skall enligt 16 § förhöras
så snart som möjligt och sedan friges snarast möjligt efter förhöret,
dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet. Tidsfristen
räknas från själva omhändertagandet och inte exempelvis från den
tidpunkt då den omhändertagne förs in på polisstationen. Förutsätt-
ningarna för frigivande skall bedömas fortlöpande med början omedel-
bart efter det att omhändertagandet har ägt rum.
Om en polismyndighet enligt särskild föreskrift har befogenhet att
besluta att någon skall omhändertas får en polisman enligt 11 §
polislagen omhänderta denne i avvaktan på polismyndighetens beslut,
om polismannen finner att föreskrivna förutsättningar för beslut om
omhändertagande föreligger och att dröjsmål med omhändertagandet
innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara. Polismyndighe-
ten skall enligt 15 § tredje stycket snarast möjligt efter ett omhänderta-
gande enligt 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om
detta.
Bestämmelsen i 11 § polislagen ger således en polisman befogenhet
att i avvaktan på polismyndighetens beslut ingripa med ett tillfälligt
omhändertagande. En förutsättning är att det i någon annan författ-
ning finns regler som ger polismyndigheten rätt att tillfälligt beröva
någon friheten. Ett exempel på en sådan bestämmelse är den då
gällande bestämmelsen om förvar, 50 § i gamla utlänningslagen
(1980:376). Enligt nämnda bestämmelse fick en utlänning tas i förvar
om det förelåg sannolika skäl för avvisning eller det uppkommit fråga
om verkställighet av awisningsbeslut.
Den ansvarsbestämmelse som har aktualiserats i ärendet är 20 kap. I
§ brottsbalken i dess lydelse före den 1 oktober 1989. Den som i
myndighetsutövning åsidosätter vad som till följd av lag eller annan
författning gäller för myndighetsutövningen döms enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken, om gärningen medför förfång för någon enskild, för
1992/93: JO 1
myndighetsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. Begår någon
en sådan gärning av grov oaktsamhet döms han för vårdslös myndig-
hetsutövning till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen om
myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning är subsidiär till
annan strafflagstiftning.
Bedömning
Den grundläggande frågan i ärendet är om den bestämmelse i utlän-
ningslagen som Krister Jacobsson stödde sig på kunde läggas till grund
för avvisning av de personer som hejdats av polisen vid fårjeläget.
Innan jag går in på den vill jag emellertid påpeka att telefaxet från
Norge inte innehöll något krav på eller ens något önskemål om
åtgärder från de svenska myndigheternas sida utan enbart syftade till
att lämna en bakgrundsinformation inför de åtgärder som den norska
polisen planerade.
Grunden för Krister Jacobssons awisningsbeslut var att han ansåg
att det fanns särskild anledning att anta att de avvisade kunde komma
att begå brott i Norge. Underlaget för hans bedömning var det norska
telefaxet som innehöll uppgifter som framkommit genom underrättel-
severksamhet. Några informationer därutöver från Norge — eller från
de awisades hemland Danmark — hade han inte. Redan vid en snabb
genomläsning av telefaxet finner man att det visserligen innehåller en
del detaljuppgifter om bl.a. gruppens ressätt, ankomstdag och ankomst-
tid men att det inte anger vilka personer som avses utan endast talat
om "cirka 20 BZ-anhängare och en orkester på 15 personer". Det går
således inte att med enbart telefaxet som utgångspunkt identifiera
några enskilda personer. Telefaxet innehåller inte heller något påståen-
de om att den norska polisen misstänkte att hela gruppen eller
individer i den skulle göra sig skyldiga till ordningsstörningar eller
begå något brott utan endast att "personer ur samma miljöer" tidigare
hade varit inblandade i sammandrabbningar med polisen. Det framgår
inte heller om det enbart var BZ-anhängarna som förväntades skapa
ordningsproblem eller om detta gällde också medlemmarna i orkes-
tern. Sammanfattningsvis kan konstateras att telefaxet talar om ett
samband mellan den grupp resenärer som nämns där och förväntade
ordningsproblem men att detta samband framstår som vagt och att *
ingen enskild individ kan identifieras med utgångspunkt från telefaxet.
En grundläggande förutsättning för tillämpningen av awisningsre-
geln i 4 kap. 2 § första stycket 3 utlänningslagen är att brottsmisstan-
ken avser en viss identifierad person. En fråga som aktualiseras i detta
ärende är om redan en persons tillhörighet till en viss grupp kan
utgöra en sådan särskild anledning att anta att han kan komma att
begå brott som åsyftas i den aktuella lagregeln. Enligt min mening
måste denna fråga i princip besvaras nekande. Däremot kan kunskap
om att en person har anknytning till en viss kriminell miljö självfallet
vägas in vid bedömningen av avvisningsfrågan tillsammans med andra
omständigheter som pekar på att denne avser att begå brott i Sverige
eller något annat nordiskt land.
1992/93: JO 1
133
Jag vill vidare understryka att det förhållandet att polisen har en
kanske mycket välgrundad anledning att förmoda att någon eller några
oidentifierade medlemmar av en viss personkategori eller resande-
grupp avser att begå brott i Sverige eller något annat nordiskt land
givetvis inte får leda till att samtliga personer tillhörande denna
kategori eller grupp avvisas från landet.
I det här aktuella fallet var det inte ens möjligt att med säkerhet
konstatera att den grupp som anlände till Helsingborg var identisk
med den som omnämndes i telefaxet. Eftersom detta inte innehöll
några personuppgifter, hade polisen inte några andra utgångspunkter
för sin bedömning än uppgifterna om resenärernas resmål och sina
iakttagelser av dessas klädsel, bagage och utseende i övrigt samt det
förhållandet att de reste i sällskap. Det kan vidare konstateras att de få
sakuppgifter som fanns i telefaxet inte till fullo passade in på gruppen.
Denna var mindre än vad som uppgavs i telefaxet och den förfogade
bara över en buss i stället för de två som omnämndes i detta.
Som redan har nämnts förelåg det inte i fråga om någon av de
personer som hejdades någon uppgift om att han tidigare hade avtjänat
fängelsestraff. För att någon av dem skulle kunna avvisas på den i
ärendet aktuella grunden krävdes därför att det förelåg någon annan
särskild omständighet som gav anledning till antagande att han skulle
begå brott. Jag vill här peka på att syftet med bestämmelsen om
avvisande på grund av brottsmisstanke i första hand torde vara att göra
det möjligt att hindra yrkeskriminella och personer som, även om de
tidigare är ostraffade, är kända för att delta i organiserad brottslighet
från att resa in i landet. Av de hejdade personerna var det såvitt
framgår av utredningen endast någon enstaka som sade sig tillhöra
BZ-grupperna eller vara BZ-sympatisör. Det framgick inte heller av de
uppgifter som lämnades att någon av dem hade för avsikt att begå
brott. Den omständigheten att de uppgav att de hade Café Blitz i Oslo
som mål och att de bl.a. på grund av sin klädsel bedömdes ha
anknytning till BZ-grupperna utgjorde inte ett tillräckligt underlag för
ett antagande att de skulle komma att begå brott i Norge. I själva
verket var anknytningen mellan resenärerna och BZ-grupperna enligt
min mening så svag att den endast kunde ge upphov till en misstanke
att de hejdade personerna kom från en miljö där vissa personer begår
brott.
Krister Jacobsson har uppgett att han av befälet vid fårjeläget fick
besked om att alla de hejdade personerna var BZ-anhängare. Aven om
det med fullständig säkerhet hade kunnat fastslås att dessa var identiska
med de personer som omtalades i telefaxet innebar emellertid inte
detta att det skulle ha förelegat laglig grund för avvisning. Vid tillämp-
ningen av utlänningslagstiftningen skall det som redan nämnts göras
en bedömning av varje person för sig. Detta innebär bl.a. att det i fråga
om en grupp personer, t.ex. en familj eller ett sällskap som reser
tillsammans, skall göras en enskild bedömning beträffande var och en
av om denne får resa in i landet. Det ligger i sakens natur att den
bedömningen kan utfalla olika för individer inom samma grupp
1992/93JO1
134
beroende bl.a. på nationalitet och övriga personliga omständigheter.
Att grupptillhörigheten som sådan i princip inte ensam utgör avvis-
ningsgrund framgår av vad jag har sagt i det föregående.
Redan det förhållandet att några egentliga förhör inte hölls med de
avvisade visar att någon individuell prövning av om var och en kunde
antas komma att begå brott inte gjordes. Utformningen av beslutet
avseende de 21 personer som avvisades direkt talar i samma riktning.
Krister Jacobsson har i förhör uppgett att de omständigheter som han
lade vikt vid var dels att gruppen kunde identifieras som den som
omtalades i telefaxet, dels att resenärerna bekräftade att de var på väg
till Oslo. Det var således tillhörigheten till gruppen som var avgörande
för Krister Jacobssons bedömning, inte de personliga omständigheterna
beträffande varje enskild individ. Han utgick vid sitt ställningstagande
från att de brott som antogs komma till stånd i Norge på något sätt
skulle ha anknytning till gruppen som sådan. Det är givet att det inte
alltid kan krävas en specificerad misstanke om ett visst brott för att
den aktuella bestämmelsen i utlänningslagen skall vara tillämplig.
Misstankegraden är också förhållandevis låg eftersom det endast ford-
ras att det "kan antas att" personen kan komma att begå brott.
Antagandet att brott kan komma att begås måste emellertid vila på
någon objektiv grund. I detta fall fanns det i och för sig ett visst
underlag för ett sådant antagande. Som jag redan har nämnt är detta
emellertid inte tillräckligt. Härutöver fordras att brottsmisstanken kan
knytas till identifierade individer, och det är endast dessa som kan
avvisas med stöd av bestämmelsen. Någon sådan individuell anknyt-
ning fanns inte beträffande någon av de personer som Krister Jacobs-
son beslutade att avvisa.
Vid sidan av de uppgifter som fanns i telefaxet och vad som
framkom vid förhören med gruppens medlemmar vägde Krister Ja-
cobsson vid sin bedömning av om det fanns anledning att anta att
personerna kunde antas komma att begå brott också in den allmänna
kunskap han hade om BZ-grupperna och deras tidigare brottslighet i
Danmark. Som jag inledningsvis nämnt kan kunskapen om en viss
kategori personer och dennas anknytning till kriminella aktiviteter ha
betydelse vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen. Som jag
också framhållit förutsätter detta emellertid dels att man vet att den
person som avvisas faktiskt tillhör en krets av kriminella, dels att
antagandet att denne avser att begå brott i Sverige eller något annat
nordiskt land stöds också av andra omständigheter.
Enligt min mening saknades således förutsättningar för beslut om
avvisning enligt 4 kap. 2 § första stycket 3 utlänningslagen redan av det
skälet att den nödvändiga anknytningen mellan misstanke och individ
inte förelåg.
Härtill kommer emellertid att underlaget för awisningsbesluten var
bristfälligt även i fråga om brottsmisstanken i sig. Som jag nyss nämnt
och som jag framhållit också i ett annat ärende (dnr 2318-1989) som
jag nyligen har avgjort är syftet med den aktuella bestämmelsen i
utlänningslagen att hindra vissa brottslingar från att komma in i
landet. En tillämpning av regeln förutsätter att det finns en konkret
1992/93: JO 1
135
misstanke om att utlänningen kommer att begå brott av visst slag i
Sverige eller något annat nordiskt land. Bestämmelsens hänvisning till
tidigare ådömt fängelsestraff ger vidare vid handen att misstanken skall
avse brottslighet med ett relativt högt straffvärde. I förarbetena har
framhållits att det bör vara fråga om brottslig verksamhet av någon
betydelse (prop. 1975/76:18 s. 132). Det bör enligt min mening inte
förekomma att misstanke om brott som normalt förskyller böter läggs
till grund för ett beslut om avvisning med stöd av 4 kap. 2 § första
stycket 3 utlänningslagen (se även rikspolisstyrelsens handbok för
tillämpning av utlänningslagstiftningen avsnitt 7.6).
Det kan i detta hänseende konstateras att den norska polisen endast
— mot bakgrund av vad som tidigare hade inträffat — uttryckte
allmänna farhågor för ordningsstörningar och någon form av brottslig-
het. Den enda typ av brott som nämndes i telefaxet synes vara
skadegörelsebrott. Vad gäller ringa sådant brott finns i svensk rätt
endast böter i straffskalan, och vid normalgraden av skadegörelse är
enligt rättspraxis normalstraffet böter. Grov skadegörelse har däremot
enbart fängelse i straffskalan. För att ett brott skall anses som grovt
krävs emellertid att gärningen inneburit synnerlig fara för någons liv
eller hälsa eller att skadan har drabbat en sak av stor kulturell eller
ekonomisk betydelse eller att skadan eljest är synnerligen kännbar.
Enligt min mening avsåg den misstanke som kom till uttryck i
telefaxet inte brott av sådan betydenhet att bestämmelsen i 4 kap. 2 §
första stycket 3 utlänningslagen över huvud taget var tillämplig.
Krister Jacobsson har gjort gällande att hans beslut inte medförde
förfång för de avvisade och att ett eventuellt förfång i varje fall måste
anses vara ringa. Jag kan inte dela denna uppfattning. Genom awis-
ningsbesluten tvingades de avvisade mot sin vilja avbryta en planerad
utlandsresa. Åtminstone en del av dem hade haft kostnader för resan.
Det är oklart om även andra kostnader uppkom. Härtill kommer att
de avvisade personerna i awisningsbesluten samtliga utpekades som
kriminella. Att utan tillräcklig grund genom en offentlig myndighets
beslut utpekas som brottsling måste enligt min uppfattning alltid anses
innebära förfång som inte är ringa. Awisningsbesluten verkställdes
också med poliseskort och under stor uppmärksamhet från massme-
dierna. Enligt min mening har awisningsbesluten av dessa skäl för var
och en av de avvisade inneburit förfång som inte kan anses ringa.
Jag anser således att de objektiva rekvisiten för brott enligt 20 kap.
1 § brottsbalken är uppfyllda. Krister Jacobsson har bestritt att han
uppsåtligen har handlat felaktigt. Jag har inte funnit någon anledning
att ifrågasätta hans bestridande. Frågan är då om han gjort sig skyldig
till straffbar oaktsamhet.
Vid bedömningen av om någon förfarit grovt oaktsamt skall samtliga
omständigheter beaktas. En omständighet som enligt förarbetena kan
leda till en mildare bedömning än annars är att myndighetsutövningen
sker under tidspress (prop. 1975:78 s. 147). I detta fall fick Krister
Jacobsson information om gruppens ankomst och om den norska
polisens telefax — bl.a. genom ett telefonsamtal från tjänstgörande
länspolismästaren — bara drygt två timmar innan gruppen anlände till
1992/93: JO 1
136
Helsingborg. Att detta medförde en särskild press på Krister Jacobsson
är uppenbart, och den rättsliga felbedömning som han gjorde måste ses
mot denna bakgrund. Högsta domstolen har i en dom den 18 septem-
ber 1990 uttalat att det inom rättsskipningen måste finnas ett betydan-
de utrymme för olika uppfattningar i lagtolknings- och lagtillämp-
ningsfrågor. 1 domen sägs vidare att även ganska klara felbedömningar
kan förekomma utan att det kan föranleda straffansvar (NJA 1990 s.
542). Vid en samlad bedömning anser jag mig mot denna bakgrund
inte kunna styrka att den oaktsamhet som Krister Jacobsson har gjort
sig skyldig till är grov. Jag lägger därför ned förundersökningen.
Det finns anledning att påpeka att polisen även i olika avseenden
brustit i den formella hanteringen av awisningsärendena i fråga om de
21 personer som avvisades direkt. Allvarligast är att man inte hållit
några dokumenterade förhör med var och en av de avvisade. Det går
därför inte att i efterhand med utgångspunkt i handlingarna fastställa
vad de avvisade faktiskt uppgav om sin relation till BZ och om syftet
med resan till Norge. Vid ett eventuellt överklagande skulle den
överprövande instansen därför inte ha haft ett tillfredsställande under-
lag för sin bedömning. Jag har visserligen förståelse för de svårigheter
som det skulle ha inneburit att snabbt S till stånd erforderliga förhör
med 24 personer, särskilt som dessa till följd av polisens sätt att
genomföra aktionen befann sig i passagen mellan Srjan och land och
det inom kort skulle anlända nya färjor. Detta var emellertid svårighe-
ter som man enligt min mening hade kunnat förutse, och de kan
därför inte ursäkta att man inte gjorde erforderlig utredning.
Samlingsbeslutet har inte heller tillställts de 21 personer som berör-
des av det. I normalfallet delges awisningsbeslut genom att den avvisa-
de får underteckna en kopia av handlingen. Eftersom beslutet färdig-
ställdes i efterhand var den möjligheten utesluten i detta fall. Krister
Jacobsson synes ha varit av den uppfattningen att polisens uppgifter
var slutförda i och med att man beredde en av de avvisade tillfälle att
komma till Helsingborg och hämta beslutet. Eftersom det var fråga om
ett överklagbart beslut innefattande myndighetsutövning och polisen
hade adresser till flertalet av de avvisade borde man emellertid åtmin-
stone ha sänt beslutet till var och en i vanligt brev (jfr 21 § förvalt-
ningslagen, 1986:223). Även om omständigheterna var särpräglade i
detta fall fanns det, sedan det akuta skedet var över, inte något skäl att
awika från vad som gäller för normal handläggning.
Avslutningsvis vill jag också ta upp frågan om omhändertagandena
av de tre personer som vägrade att låta sig avvisas omgående. Stödet för
omhändertagandena var i samtliga fall 13 § polislagen. Grunden för
åtgärden har angetts på något olika sätt i de tre fallen men det
gemensamma är att polisen ansåg personerna ordningsstörande när de
inte frivilligt medverkade vid verkställighet av awisningsbesluten. Någ-
ra förhör enligt 16 § polislagen har såvitt framgår av handlingarna inte
hållits.
Det är uppenbart att det egentliga syftet med omhändertagandena
var att skapa möjlighet att verkställa awisningsbesluten vid ett senare
tillfälle. Den omständigheten att en person inte frivilligt medverkar i
1992/93: JO 1
137
verkställandet av ett awisningsbeslut enligt utlänningslagen innebär
inte i sig ett störande av den allmänna ordningen. En annan sak är att
protesterna mot ett beslut kan ta sig sådana former att det föreligger en
ordningsstörning. I det här aktuella fallet borde eventuella omhänder-
taganden ha gjorts med stöd av 11 § polislagen. Om så hade varit fallet
skulle omhändertagandena enligt 15 § tredje stycket samma lag ha
underställts polismyndigheten, som därvid hade haft att ta ställning till
om det fanns skäl för att ta personerna i förvar, vilket är det tvångsme-
del som lagstiftaren har anvisat för verkställighet av awisningsbeslut.
Eftersom personerna i stället omhändertogs med stöd av 13 § polisla-
gen kom den frågan aldrig att prövas. Å andra sidan hölls, som jag
nyss har nämnt, inte heller några sådana förhör som skall förekomma
vid omhändertaganden enligt 13 § polislagen, något som sannolikt var
en följd av att syftet med omhändertagandena var att verkställa avvis-
ningsbesluten. Det inträffade illustrerar tydligt hur en felaktig rätts-
tillämpning kan få konsekvenser för hela den senare handläggningen.
(Dnr 3026-1990)
I ett brev till JO uppgav Gun A., Vällingby, bl.a. följande. Den 8
oktober 1990 kl. 20.30 såg hon ett TV-program på TV 4 som handlade
om arbetet vid den s.k. gatulangningsgruppen hos Stockholmspolisen. I
slutet av programmet upptäckte hon till sin förvåning sekvenser tagna
i hennes bostadslägenhet. Avsnitten från hennes bostad var insprängda
mellan tagningar från en annan lägenhet där narkotika togs i beslag.
Hon hade ingen kännedom om att polisen varit i hennes lägenhet, och
det obehag hon kände över det inträffode hade orsakat henne psykiska
problem.
Viss inledande utredning gav vid handen att man från polisens sida
låtit personer närvara vid husrannsakningar trots att lagstöd för detta
saknats. ChefsJO Eklundh beslutade därför den 4 april 1991 att inleda
förundersökning angående tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.
Under förundersökningen delgavs kriminalinspektören Hans Strind-
lund misstanke om tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
Kriminalinspektören Hans Strindlund, polismyndigheten i Stockholm,
har i sin egenskap av chef för den s.k. gatulangningsgruppen vid
Norrmalmspolisen (PO 1) under tiden maj—juli 1990 tillåtit utomstå-
ende personer (ett TV-team), som inte omfattats av 28 kap. 7 §
rättegångsbalken, att närvara vid genomförandet av husrannsakningar i
olika bostadslägenheter i Stockholms län. Hans Strindlund har inte
haft lagstöd för att låta dessa personer närvara vid förrättningarna. De
utomstående personernas närvaro har därför inneburit intrång i enskil-
das, gentemot det allmänna grundlagsskyddade hemfrid. Hans Strind-
lund har därigenom vid sin myndighetsutövning i varje fall av oakt-
samhet åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Gärningarna är inte att
anse som ringa.
Hans Strindlund uppgav att ett TV-team bestående av producenten Jan
Mattsson och två medhjälpare varit närvarande i samband med hus-
1992/93 :JO1
138
rannsakningar i fyra olika bostadslägenheter. Han bestred dock ansvar
för brott på den grunden att han inte tillåtit TV-teamet att närvara. I
tre av fallen hade respektive lägenhetsinnehavare lämnat samtycke till
deras närvaro. Vad gällde det fjärde fallet hade han vidtagit de åtgärder
som ankommit på honom för att förhindra att utomstående personer
skulle komma in i lägenheten under förrättningen.---
Under förundersökningen hölls förhör med, förutom Hans Strind-
lund, länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth, poliskommissarien Hans
Hyllander, dåvarande biträdande polisområdeschefen numera polisin-
tendenten Stig Pettersson, chefen för spaningsenheten vid Norrmalms-
polisen poliskommissarien Per-Uno Hågestam, polisassistenten Christi-
na Nilsson och producenten Jan Mattsson.
I beslut den 1 november 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.
Den enskildes rätt att förfoga över vem som skall ha tillträde till
hans hem skyddas genom olika regler i den svenska rättsordningen. I
relationen enskilda emellan utgörs skyddet i första hand av bestämmel-
sen i 4 kap. 6 § brottsbalken om ansvar för hemfridsbrott för den som
olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad.
Gentemot det allmänna skyddas den enskildes hemfrid genom re-
geln om skydd mot husrannsakan i 2 kap. 6 § regeringsformen. Detta
skydd gäller i den mån annat inte har bestämts genom lag som
uppfyller de krav som uppställs i 2 kap. 12 § regeringsformen.
Ett exempel på bestämmelser som begränsar grundlagsskyddet är
reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Enligt 1 och 2 §§ i detta kapitel
får husrannsakan under vissa angivna förutsättningar företas i hus,
rum eller slutet förvaringsställe för eftersökande av föremål eller
personer.
Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte
eller för något annat motstående intresse (3 a §).
Förordnande om husrannsakan av det slag som är aktuellt här
meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (4 §). Vid
fora i dröjsmål får en polisman företa husrannsakan utan sådant
förordnande (5 §). Vid husrannsakan får olägenhet eller annan skada
inte förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt (6 §).
Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen
anmodat trovärdigt vittne närvara. Vid förrättningen får även måls-
äganden eller hans ombud tillåtas att närvara för att tillhandagå med
nödiga upplysningar (7 §). Därvid skall tillses att målsäganden eller
ombudet inte får kännedom om vad som yppas i vidare mån än vad
som erfordras för detta ändamål. Några regler som möjliggör för någon
annan att närvara vid en husrannsakan finns inte.
Av utredningen framgår att utomstående personer (ett TV-team)
som inte omfattas av reglerna i 28 kap. 7 § rättegångsbalken vid fyra
tillfållen under maj—juli 1990 varit närvarande i bostadslägenheter i
Stockholmsområdet i samband med att polispersonal från den s.k.
gatulangningsgruppen vid Norrmalmspolisen verkställt husrannsak-
ningar där.
1992/93:JO1
139
Hans Strindlund har i fråga om tre av dessa fall uppgett att personer
som han uppfattat som lägenhetsinnehavare gett sitt samtycke till
TV-teamets närvaro. I avsaknad av annan utredning har jag att lägga
dessa uppgifter till grund för min bedömning. Eftersom ett samtycke
av vederbörande lägenhetsinnehavare varit av beskaffenhet att göra
TV-teamets närvaro lovlig, föreligger inte längre någon misstanke om
tjänstefel i dessa fall och jag lägger därför ner förundersökningen
beträffande dem.
Såvitt gäller husrannsakningen i Gun A:s lägenhet den 7 juni 1990
är utrett att åtminstone två medlemmar av TV-teamet vid tillfället varit
inne i denna utan Gun A:s medgivande. Hans Strindlund har uppgett
att medlemmarna av TV-teamet olovligen hade berett sig tillträde till
lägenheten och att han påträffade dem i lägenhetens hall varifrån han
sedan avvisade dem. Gun A. har emellertid vid sin granskning av
videoupptagningen tillsammans med tjänstemän vid JO-ämbetet pekat
ut bl.a. en särskiljande detalj i lägenhetens kök. Det saknas anledning
att ifrågasätta riktigheten av denna uppgift. Om man godtar Hans
Strindlunds berättelse har således minst en medlem av TV-teamet
uppehållit sig i köket i en tvårumslägenhet under pågående husrannsa-
kan utan att detta uppmärksammats av någon av de tre polismän som
var närvarande vid tillfället. Detta förefaller mindre sannolikt. Vidare
framstår Hans Strindlunds redogörelse för hur TV-teamet kan ha tagit
sig in i lägenheten som något konstruerad. Eftersom ingen annan
utredning föreligger, hänvisas jag emellertid också i detta fall till att
lägga Hans Strindlunds redogörelse för det inträffade till grund för min
bedömning. Jag har alltså att utgå från hans uppgift att TV-teamet utan
hans medverkan tagit sig in i Gun A:s lägenhet. Misstanke om tjänste-
fel kvarstår således inte heller i detta fall, och jag beslutar därför att
lägga ned förundersökningen också i denna del.
I 9 § polislagen (1984:387) föreskrivs att en polisman, när han får
kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall lämna
rapport om det till sin förman så snart det kan ske. Hemfridsbrott (4
kap. 6 § brottsbalken) är ett sådant brott. Hans Strindlund har inte
rapporterat händelsen hos Gun A. Omständigheterna är emellertid
sådana att jag inte finner anledning att gå vidare i saken.
Jag delar Sven-Åke Hjälmroths uppfattning att det är viktigt att
polisen intar en så öppen attityd som möjligt mot bl.a. företrädare för
massmedierna. Jag har gett uttryck för ett sådant synsätt i ett tidigare
ärende som gällde polisens medverkan vid en TV-inspelning (JO
1991/92 s. 94). Denna öppenhet får emellertid självfallet inte gå ut över
enskildas berättigade krav på skydd för sin integritet.
Som framgår av det föregående är det inte förenligt med gällande
rättsregler på området att polisen utan medgivande av den som utsätts
för åtgärden bereder ovidkommande personer tillfälle att vara närva-
rande vid en husrannsakan. Det kan enligt min mening ifrågasättas om
polisen över huvud taget bör medverka till att personer som inte har
med saken att göra är närvarande vid en husrannsakan i en bostad
oavsett om dessa är företrädare för massmedierna eller ej. Man måste i
1992/93: JO 1
140
sammanhanget beakta att den som utsätts för åtgärden normalt är i ett
läge där han har svårt att bevaka sina intressen på ett tillfredsställande
sätt. Jag vill också erinra om att polisen har ansvaret för att husrann-
sakningen genomförs på ett ändamålsenligt och korrekt sätt inom
ramen för gällande lag. Det kan under inga förhållanden godtas att
polisen uppträder som ett slags ombud för exempelvis ett TV-team som
vill vara närvarande vid en husrannsakan genom att framföra teamets
önskemål till den som utsätts för åtgärden. Det föreligger i sådana fall
en uppenbar risk för att denne känner sig mer eller mindre tvungen
att lämna det begärda medgivandet. En förutsättning för att polisen
över huvud taget skall fa lägga ett sådant medgivande till grund för sitt
handlande är att det står helt klart att det frivilligt har lämnats av en
därtill behörig person som har full insikt om att han har rätt att vägra
att medverka. Jag vill i detta sammanhang peka på att Hans Strindlund
vid husrannsakan i Södertälje hade en mycket svag grund för sitt
antagande att medgivandet lämnades av den som var innehavare av
den aktuella lägenheten.
Ärendet ger mig slutligen anledning att påpeka vikten av att ett
protokoll över vidtagna tvångsåtgärder upprättas på ett sådant sätt att
det kan fylla sitt syfte.
(Dnr 167-1991)
I ett brev till ämbetet begärde Bo Hammar att JO skulle utreda om
polismyndigheten i Stockholm förfarit riktigt i samband med ett
ingripande den 4—6 juni 1990 vid en s.k. husockupation på Folkunga-
gatan 164 i Stockholm.
Med anledning av anmälan infordrades och granskades handlingar
från polismyndigheten i Stockholm. Vidare inhämtades upplysningar
genom förhör med bl.a. ett antal tjänstemän vid myndigheten.
Utredningen gav vid handen att jourhavande polischefen, polisinten-
denten Leif Jennekvist, under natten till den 5 juni beslutat att polisen
med hjälp av låssmed skulle bereda sig tillträde till en grävmaskin som
fanns på platsen. Grävmaskinen skulle användas som hjälpmedel i
syfte att möjliggöra för polismän att ta sig in i den ockuperade
byggnaden. Tillstånd att bruka grävmaskinen hade inte inhämtats från
dess ägare. Aktionen hade avbrutits sedan grävmaskinen skadats av ett
nedfallande föremål.
Det bolag som ägde grävmaskinen hade begärt ersättning av staten
för reparation av maskinen med drygt 126 000 kr.
På grund av vad som framkommit fann chefcJO Eklundh anledning
anta att egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § brottsbalken (BrB)
hade begåtts och beslutade därför att inleda förundersökning beträf-
fande sådant brott.
1992/93 :JO1
141
Polisintendenten Leif Jennekvist och poliskommissarien Christian
Dalsgaard, som var polisinsatschef vid tillfållet, delgavs båda misstanke
om egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 § BrB) bestående i att de beordrat
den olovliga användningen av grävmaskinen.
Både Leif Jennekvist och Christian Dalsgaard förnekade brott.
I beslut den 14 januari 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
Av utredningen framgår att polisen utan att först ha inhämtat ägarens
samtycke använt grävmaskinen i syfte att underlätta för polispersonal
att ta sig in i byggnaden. Eftersom s.k. hypotetiskt samtycke inte bör
godtas som likvärdigt med faktiskt samtycke (Jareborg, Brotten, Andra
häftet, 2 uppl., s. 38 f.), har tagandet och användandet av maskinen
skett olovligen. De objektiva rekvisiten för brottet egenmäktigt förfa-
rande enligt 8 kap. 8 § BrB är således uppfyllda.
Det har inte varit fråga om någon nödsituation (24 kap. 4 § BrB),
och det har inte heller förelegat någon annan sådan omständighet som
gör den straffbelagda gärningen tillåten.
För att straffrättsligt ansvar skall kunna utkrävas fordras emellertid
härutöver att de objektiva rekvisiten täcks av uppsåt hos den befatt-
ningshavare som beordrat användningen av grävmaskinen. Det krävs
bl.a. att denne har varit medveten om att det rörde sig om ett olovligt
tagande, alltså att samtycke från ägarens sida saknades.
Jag har inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten av Christian
Dalsgaards uppgifter, att han vid telefonsamtalet med Leif Jennekvist
på natten upplyst denne om att han inte fått tag på ägaren till
grävmaskinen samt att Leif Jennekvist därefter, som Christian Dals-
gaard uppfattade saken, ändå beslutade att maskinen skulle användas.
Med tanke på Leif Jennekvists roll som jourhavande polischef och mot
bakgrund av det samtal om grävmaskinen som tidigare under kvällen
hade ägt rum mellan denne och Christian Dalsgaard är den naturligas-
te förklaringen till telefonsamtalet att Christian Dalsgaard ville utverka
ett beslut i fråga om användningen av maskinen.
Efter samtalet med Leif Jennekvist föranstaltade Christian Dalsgaard
om användning av grävmaskinen i medvetande om att ägarens sam-
tycke saknades. Vid bedömningen av frågan om straffrättsligt ansvar
kan utkrävas av Christian Dalsgaard med anledning av det inträffade
måste man emellertid beakta regeln i 24 kap. 6 § BrB om den
ansvarsbefriande verkan av förmans befallning. Jag anser mig inte
kunna hävda något annat än att Christian Dalsgaard handlat i den
uppfattningen att användningen av grävmaskinen beordrats av Leif
Jennekvist, som var hans förman, och att denne därvid kände till att
ägarens samtycke saknades. Enligt min mening var förhållandena
sådana att Christian Dalsgaard haft att lyda en sådan order. Misstanken
att han genom sitt handlande gjort sig skyldig till brott föreligger
därför inte längre.
Vad sedan gäller Leif Jennekvist anser jag mig böra beakta de
särskilda risker för missförstånd som följde av att samtalet fördes per
telefon och inte vid ett personligt sammanträffande och av att det ägde
rum nattetid i en pressad situation. Jag tar också hänsyn till den av
1992/93: JO 1
142
Leif Jennekvist gjorda tjänsteanteckning som jag har återgett i det
föregående (ej återgiven i referatet). Vid en samlad bedömning finner
jag att det inte kan uteslutas att Leif Jennekvist vid samtalet med
Christian Dalsgaard inte uppfattade att samtycke av grävmaskinens
ägare saknades. Jag anser mig därför inte kunna styrka att Leif Jenne-
kvist gjort sig skyldig till brott. Det framstår emellertid som anmärk-
ningsvärt att han, mot bakgrund av vad som tidigare förevarit i saken,
inte förvissade sig om att man hade fått kontakt med grävmaskinens
ägare. Med tanke på Leif Jennekvists roll som jourhavande polischef
är det vidare ägnat att förvåna att han enligt de uppgifter som han
lämnat under förundersökningen tydligen ansett att det varit en upp-
gift för Christian Dalsgaard att på egen hand besluta om användningen
av grävmaskinen.
Mot bakgrund av det anförda beslutar jag att lägga ned förundersök-
ningen.
Husrannsakan hos en bank med anledning av en
utredning om misstänkt skattebrott, begånget av en
hos banken anställd direktör; särskilt om behovs- och
proportionalitetsprinciperna samt rättens tillstånd
(Dnr 2504-1989)
JO Ragnemalm anförde följande i ett beslut den 12 december 1991.
1 Bakgrund
Länsskattemyndigheten i Stockholm ingav den 25 augusti 1989 till
regionåklagarmyndigheten i Stockholm en anmälan mot bankdirektö-
ren Jacob Palmstierna om misstänkt skattebrott taxeringsåren
1983—1987. Målet lottades på statsåklagaren Bengt Strömberg. Av
anmälan framgick att Jacob Palmstierna de aktuella åren i sina dekla-
rationer inte redovisat någon bostadsförmån. Sedan revision vidtagits
hos Skandinaviska Enskilda Banken (SE-banken), hans arbetsgivare,
hade framkommit att Jacob Palmstierna i allt fåll sedan juli 1980 och
fram till mars månad 1987 hyrt en villafastighet av banken, varför
fråga uppkom om han erhållit en naturaförmån från arbetsgivaren.
Länsskattemyndigheten ansökte därefter i länsrätten om bl.a. eftertaxe-
ring för inkomst av tjänst med respektive 42 000 kr, 47 000 kr,
49 000 kr, 52 000 kr och 57 000 kr för ettvart av de aktuella åren
samt skattetillägg. Länsrätten biföll i domar den 27 april 1989 länsskat-
temyndighetens yrkanden. Den undanhållna skatten uppgick enligt
länsrättens domar till 35 700 kr, 36 132 kr, 21 944 kr, 19 340 kr
respektive 43 690 kr eller sammanlagt 156 806 kr. Av anmälan fram-
gick slutligen att domarna överklagats av Jacob Palmstierna. Den 25
augusti 1989 inkom emellertid till regionåklagarmyndigheten en hand-
ling från länsskattemyndigheten, utvisande att Jacob Palmstierna åter-
kallat sin talan mot domarna.
Bengt Strömberg beslutade den 5 september 1989, att husrannsakan
skulle företas hos SE-banken för eftersökande av handlingar, som
1992/93: JO 1
143
skäligen kunde antas äga betydelse för utredning om brottet. I hans
beslut finns antecknat bl.a. att skälig anledning misstänka skattebedrä-
geri avseende åren 1980—1987 förelåg, samt att det upplysts, att
handlingar rörande saken fanns hos SE-banken. Vidare angavs i beslu-
tet att akterna rörande Jacob Palmstiernas deklarationer och akt röran-
de hans anställningsförhållanden skulle genomgås för eventuella be-
slag.
Av protokoll, som ingår i förundersökningen, framgår att husrann-
sakan genomfördes vid flera tillfällen i SE-banken. Vid flertalet förrätt-
ningar beslagtogs olika handlingar. Enligt vad som anges genom kryss-
markering på protokollsformulären gjordes därjämte vid andra tillfäl-
len separata beslag, utan samband med husrannsakan.
Den 21 september 1989 gjordes sålunda husrannsakan på SE-ban-
kens huvudkontor vid Kungsträdgårdsgatan, avd. JUC, samt på ban-
kens centralkontor vid Sergels torg, fastighetsavdelningen. Av hand-
lingar, som togs i beslag, märks bl.a. anställningsavtal och hyresavtal
mellan banken och Jacob Palmstierna samt handlingar om den aktuel-
la fastigheten Fjalar 51 i Danderyds kommun.
Samma dag, den 21 september, beslutade Bengt Strömberg, att
husrannsakan skulle företas i Jacob Palmstiernas bostad. Beslutet
verkställdes dock inte.
Den 25 september 1989 gjordes husrannsakan på centralkontoret,
notariatavdelningen och deklarationsavdelningen, samt vid avdelning-
en för skattejuridik. Av ett protokoll framgår att husrannsakan åter-
upptogs vid deklarationsavdelningen mot slutet av arbetsdagen och
avslutades den 27 september. Beslag gjordes av bl.a. deklarationsunder-
lag, vissa upprättade deklarationer samt handlingar avseende Fjalar 51.
Den 27 september 1989 gjordes husrannsakan på huvudkontoret,
personalavdelningen. En personalmapp rörande Jacob Palmstierna
gicks igenom, men något beslag företogs inte.
Den 27 september 1989 gjordes vidare ett beslag av en handling på
centralkontoret, fastighetsavdelningen. Handlingen överlämnades av en
företrädare för banken.
Den 29 september 1989 underrättades Bengt Strömberg per telefon
av banken om att handlingar rörande Fjalar 51 påträffats i en mapp
rörande en annan fastighet, Gårdarike 4 i Danderyds kommun. Bengt
Strömberg beslutade, att husrannsakan skulle förrättas, och att akten
angående Gårdarike 4 skulle gås igenom. Husrannsakan genomfördes
samma dag på centralkontoret, avdelning M 3 och fastighetsavdelning-
en. Beslag gjordes av handlingar avseende Gårdarike 4.
Den 29 september 1989 beslöt Bengt Strömberg också om husrann-
sakan hos ABV, numera NCC. Husrannsakan genomfördes den 2
oktober 1989. Beslag gjordes av handlingar rörande Fjalar 51.
Den 2 och 5 oktober 1989 gjordes beslag av handlingar på bankens
huvudkontor respektive centralkontor. Beslagen avsåg arkivjournaler,
fakturor och bankallegat. Av beslagsprotokollet den 2 oktober framgår
att handlingar överlämnades av företrädare för banken.
1992/93 :JO1
144
Den 10 oktober 1989 gjordes beslag av handlingar rörande Fjalar 51
hos NCC. På protokollet är antecknat att handlingarna överlämnats
efter anmodan.
Den 18 oktober 1989 gjordes ett beslag omfattande bankens kon-
trolluppgifter avseende Jacob Palmstierna. Dessa hade översänts av
banken efter hemställan av utredningsmannen. Ytterligare beslag gjor-
des den 27 oktober och den 13 november 1989.
Bengt Strömberg väckte i januari 1990 åtal mot Jacob Palmstierna
för grovt skattebedrägeri avseende inkomståren 1978—1987 alternativt
vårdslös skatteuppgjft beskattningsåren 1983—1987. I ansökan om
stämning väcktes även talan mot SE-banken angående företagsbot. Den
av Jacob Palmstierna undanhållna skatten angavs i stämningsansökan
till sammanlagt 252 423 kr. I samband med huvudförhandling i målet
1 månadsskiftet augusti-september 1990 justerade Bengt Strömberg
åtalet, vilket medförde bl.a. en nedsättning av totalbeloppet till 181 330
kr.
Stockholms tingsrätt ogillade i dom den 7 september 1990 såväl
åtalet som talan om företagsbot. Domen har vunnit laga kraft.
2 Anmälan
I en anmälan begärde riksdagsledamoten Nic Grönvall JO:s granskning
av beslutet om husrannsakan hos SE-banken. Begäran om granskning
avsåg även verkställigheten av beslutet samt det förhållandet att pressen
tycktes ha varit informerad i förväg om beslutet.
3 Utredning
Upplysningar har inhämtats genom att en tjänsteman vid JO-expeditio-
nen den 26 oktober 1989 granskat akten hos regionåklagarmyndighe-
ten och samtalat med Bengt Strömberg. Därefter upprättades inom
JO-expeditionen en promemoria, som översändes till regionåklagar-
myndigheten för upplysningar och yttrande. Remissvaren kommunice-
rades med Nic Grönvall, som inkom med påminnelser. Från SE-
banken inkom en skrift med synpunkter på samma remissvar. Bengt
Strömberg har beretts tillfälle att yttra sig över denna skrift.
I remisspromemorian begärdes yttrande i sex olika hänseenden.
Dessa redovisas nedan och i anslutning till varje punkt även region-
åklagarmyndighetens yttrande. Detta består av dels ett yttrande från
Bengt Strömberg, dels ett yttrande avseende punkterna 3—5 av över-
åklagaren Solveig Riberdahl.
1. Vilka överväganden gjordes beträffande möjligheten att anträffa
underlag för utredningen hos den misstänkte, t.ex. i hans bostad eller
på hans tjänsterum?
Bengt Strömberg:
Normalt har de misstänkta kopior med underlag till sina deklarationer
i bostaden. 1 detta fall visar en stämpel på baksidan av flera av de till
skattemyndigheten ingivna deklarationerna att Skandinaviska Enskilda
Bankens notariatavdelning hade haft att göra med deklarationerna. Jag
1992/93 :JO1
145
10 Riksdagen 1992/93. 2 sand. JOI
bedömde därför att visst underlag kunde finnas i bostaden och/eller
hos banken i deklarationsakter. Palmstiernas tjänsterum har inte varit
aktuellt i sammanhanget.
2. Varför verkställdes inte beslutet om husrannsakan i Jacob Palmstier-
nas bostad?
Bengt Strömberg:
Deklarationsakterna fanns hos Skandinaviska Enskilda Banken. Även
annat material av intresse fanns hos banken. Det blev därför inte
aktuellt med husrannsakan i bostaden.
3. Fanns det synnerlig anledning att anta att handlingar av betydelse
för utredningen skulle anträffas på SE-banken och i så fall på vilken
grund?
Bengt Strömberg:
Husrannsakan ägde rum för att eftersöka handlingar, allegat och avtal
med anknytning till Palmstiernas bostadsförhållanden. Frågan om skat-
tepliktig förmån diskuterats under upprättandet av deklarationerna var
intressant för att ge underlag till en bedömning av det subjektiva
rekvisitet. Vidare var det intressant att klargöra vilka kostnader som
banken fått svara för och vilka ägaren (ABV) erlagt. Detta särskilt enär
det förelåg rätt för Palmstierna att återköpa fastigheten. Material av
båda slagen återfanns (fu-prot. s. 109—128 och 142). Som ovan nämnts
fanns bankens stämpel på till skattemyndighet ingivna deklarationer.
Det fanns därmed synnerlig anledning anta att ovannämnda material
kunde finnas hos Skandinaviska Enskilda Banken. Det var för övrigt
den enda säkra plats där vissa handlingar — fakturorna — av eftersökt
slag kunde tänkas finnas.
Solveig Riberdahl:
Av Strömbergs yttrande framgår att vissa av de deklarationer som
ingivits till skattemyndiheterna var försedda med en stämpel som visar
att Skandinaviska Enskilda Bankens notariatavdelning hade haft att
göra med Palmstiernas deklarationer. Därtill kommer att banken i
egenskap av Palmstiernas arbetsgivare naturligen kunde förväntas hos
sig förvara handlingar som rörde de bostadsförmåner Palmstierna
åtnjöt i och för sin anställning i banken. Det förelåg således vid tiden
för beslutet påtagliga omständigheter som gjorde att Strömberg med
fog kunna förvänta sig att vid en husrannsakan i banken anträffa
handlingar som hade betydelse för utredningen. På grund härav anser
jag att det fanns synnerlig anledning att besluta om husrannsakan i
banken.
Här vill jag också kort beröra frågan om det i en situation som
denna kan finnas något mindre ingripande alternativ än husrannsakan.
Misstanke om grovt skattebedrägeri förelåg vid tiden för beslutet om
husrannsakan. Skattebedrägeriet bestod i att Palmstierna under en följd
av år underlåtit att i sina deklarationer ta upp en skattepliktig bostads-
förmån som han kommit att åtnjuta genom sin anställning i banken.
Det var av vikt för utredningen att få fram inte bara underlaget till
Palmstiernas deklarationer utan också handlingar som rörde Palmstier-
nas anställningsförhållanden. Bankens intresse att endast på en förfrå-
gan av åklagaren leta reda på handlingarna och lämna över ett full-
ständigt material till utredande myndigheter torde ha varit begränsat.
Om en åklagare väljer att vända sig till banken med en begäran att få
ta del av handlingar i saken, finns det självfallet en risk för att material
1992/93: JO 1
146
som kan vara av intresse försvinner och att man måhända härigenom
inte förmår att utreda förhållandena på avgörande punkter. Husrann-
sakan torde i en situation som denna vara den enda åtgärd som står
åklagare till buds, om man också skall tillgodose kravet på effektivitet i
utredningen.
4. Gjordes några överväganden i frågan om domstols tillstånd borde
inhämtas till husrannsakan hos SE-banken och i så fall vilka?
Bengt Strömberg:
Inför husrannsakan gjorde jag en bedömning om en husrannsakan på
SE-banken kunde stå i rimlig proportion till vad som stod att vinna
med åtgärden samt om det förelåg skäl att vända sig till domstol.
I förevarande fall rörde det sig om en arbetsgivare och en anställd.
De särskilda regler som är avsedda att skydda bankens kunder (6 §
bankrörelselagen) var inte aktuella. Inför beslutet studerade jag bl.a.
prop. 1988/89:124 s. 26-29. Det rörde sig i detta fall inte om intrång i
tredje mans rättsligt skyddade intressen.
Jag gjorde bedömningen att rannsakan som sådan var av relativt
ringa omfattning och kunde utföras diskret samt inte kunde vålla
avbrott i bankens normala verksamhet. Påpekas kan att massmedia
trots bevakning aldrig fick klart för sig när rannsakan ägde rum.
Vidare var Palmstiernas skatteförhållanden med anknytning till den av
banken förhyrda bostaden kända av massmedia som framfört kritiska
och till och med elaka kommentarer. Media hade även uppmärksam-
mat att anmälan rörande grovt skattebedrägeri var överlämnad till
åklagaren. Med hänsyn härtill ansåg jag inte att det kunde utgöra
synnerlig olägenhet för banken att verkställa en husrannsakan. Skadan
var redan skedd. Det fanns dessutom när beslutet fattades ingen
anledning anta att detta skulle komma till massmedias kännedom. Det
görs numer ett stort antal husrannsakningar i banker som inte blir
uppmärksammade.
I aktuellt fali råkade en journalist från TT upptäcka ett beslut om
husrannsakan i vårt diarium. Detta var en möjlighet som inte föresvä-
vat mig eftersom namn på misstänkta inte längre finns i diarierna, och
som inte inträffat tidigare vid någon myndighet där jag arbetat såvitt
mig är bekant.
Solveig Riberdahl:
Processlagberedningen har som exempel på när beslut bör fattas av
rätten bl.a. angett när husrannsakan skall företas i större affärslokaler,
kontor eller hotell. En viss förändring torde dock ha skett i hur lagen
på denna punkt bör tolkas. Numera synes sådana omständigheter som
att tunga integritetsintressen står mot intressen som genom åtgärden
skall tillgodoses vara av särskild betydelse för bedömningen av om
frågan bör underställas rätten. (Se Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken I, 2
avd., sid. 28:13.)
I det här aktuella fallet har husrannsakan varit inriktad på förhål-
landen som har berört banken i dess egenskap av arbetsgivare. Den
har inte kunnat medföra att förhållanden beträffande bankens kunder
avslöjats och att banksekretessen härigenom trätts för när. Strömberg
har i sitt beslut begränsat husrannsakan till handlingar som rör Palm-
stiernas deklarationer och anställningsförhållanden. Husrannsakningen
kunde därför knappast antas bli av stor omfattning.
1992/93:JO1
147
5. Samtliga husrannsakningar hos SE-banken grundar sig på ett enda
beslut. De båda husrannsakningarna hos NCC grundar sig också på ett
enda beslut. Har åklagaren vid varje tillfälle gjort en förnyad bedöm-
ning av förutsättningarna för husrannsakan och varför har detta i så
fall inte dokumenterats? Frågan om det över huvud taget är möjligt att
ge ett beslut om husrannsakan en sådan omfattning att det kan
utnyttjas för verkställighet vid ett stort antal tillfällen under en längre
tidrymd bör belysas i detta sammanhang.
Bengt Strömberg:
I grunden finns ett beslut om husrannsakan i banken. Som ovan
anmärkts förekom besök i banken vid fyra tillfällen. Det var ett
bestämt material som skulle efterforskas. När polisen avrapporterade
besöket på banken den 21 september 1989 framgick att materialet som
då återfunnits utgjorde en bråkdel av det som måste finnas. Man hade
bland annat inte återfunnit deklarationsakterna trots att personal i
banken som torde haft kännedom om var akterna förvarats tillfrågades.
Mot denna bakgrund beordrade jag polisen att fortsätta rannsakan till
dess materialet var komplett. Det är mycket vanligt att rannsakningar
av aktuellt slag tar flera dagar i anspråk. Att handlingar förvarats på
olika platser i banken förstod jag då det bland annat skulle eftersökas
bokföringsunderlag rörande fastigheter, löneuppgjfter rörande en an-
ställd, avtal rörande förhyrda fastigheter och deklarationsakt på nota-
riatavdelningen. Jag kan inte se detta som annat än en fortsatt hus-
rannsakan till dess syftet med rannsakan är uppnått. Någon anledning
att meddela nya beslut fanns inte. Husrannsakningar brukar ofta ta
flera dagar i anspråk när antingen materialet som efterfrågas är stort
eller finns i ett stort material och på flera platser. Polisen avrapporte-
rade efterhand fynden och fick besked av mig att fortsätta till dess
syftet var uppnått. Det framgår för övrigt direkt av ett protokoll (Er
bilaga 9) att det rört sig om fortsatt husrannsakan.
Den 29 september 1989 underrättade mig kriminalinspektör Leif
Ledin att en tjänsteman i banken anträffat en akt rörande fastigheten
Gårdarike 4. Jag beslutade om husrannsakan i akten. Även detta måste
ses som en fortsättning av den inledda husrannsakan. Här förelåg ett
drag av samtycke som gjorde att jag särskilt tryckte på att det var fråga
om husrannsakan och inget annat.
Efter den 29 september 1989 visste jag exakt vilka handlingar som
måste finnas och därmed kunde de ytterligare handlingar jag ville ha
fram beställas och beslagtas. Ytterligare husrannsakningar blev därför
inte nödvändiga. Hos NCC har skett en rannsakan.
Jag anser varken att det förekommit husrannsakan vid ett stort antal
tillfallen — här fyra besök på banken — eller under en längre
tidsrymd — här en dryg vecka.
Något lagligt hinder att utan att meddela nya beslut fortsätta en
husrannsakan under en längre tid när behov att genomgå ett omfattan-
de material föreligger har inte uppställts av lagstiftaren. Inte heller
känner jag till att denna sak varit föremål för kommentarer i litteratu-
ren.
Solveig Riberdahl:
Hos banken har husrannsakan gjorts den 21, 25, 27 och 29 september
1989. Över dessa förrättningar har protokoll upprättats. Övriga proto-
koll som bifogats gäller beslag av handlingar.
1992/93:JO1
148
Husrannsakan är ett tvångsmedel som ger utredande myndigheter
möjligheter att under vissa förutsättningar söka efter föremål. Tagande
i beslag är ett i förhållande till husrannsakan självständigt tvångsmedel
som kan användas när föremål är tillgängliga för myndigheten. Om
polis eller åklagare begär att fa ett föremål av en person och denne på
grund härav lämnar över föremålet, kan detta tas i beslag, eftersom det
då blir tillgängligt för myndigheten. Något beslut om husrannsakan
behöver inte fattas. Den omständigheten att husrannsakan tidigare har
gjorts hos personen i fråga innebär inte att saken skall bedömas på
annat sätt. Inte heller det förhållandet att polisen hämtar föremålet
borde inverka på bedömningen, givetvis under förutsättning att före-
målet verkligen överlämnas och att inget eftersökande behöver göras.
Jag anser sålunda att husrannsakan har företagits hos banken endast
den 21, 25, 27 och 29 september 1989 och hos NCC endast den 2
oktober 1989.
Det är självfallet så att ett och samma beslut om husrannsakan inte
kan ligga till grund för många upprepade förrättningar under lång tid.
Förhållandena är emellertid inte sådana i detta fall. Förrättningarna
den 21, 25 och 27 september har skett med en arbetsdags mellanrum
och under samma förutsättningar. Jag kan inte finna att det kan riktas
någon invändning mot att ett och samma beslut låg till grund för dessa
förrättningar som enligt min mening företagits i ett sammanhang.
Inför förrättningen den 29 september 1989 har Strömberg gjort en
förnyad bedömning av förutsättningarna för husrannsakan. Detta har
dokumenterats genom Ledins anteckning på Strömbergs beslut.
6. Har åklagaren — utöver vad som framgår av det skriftliga materialet
— lämnat några direktiv för verkställigheten av husrannsakningarna
och i så fall vilka?
Bengt Strömberg:
Jag lämnade exakta besked om vilka sorts material som skulle eftersö-
kas. Rannsakan utfördes av mycket kompetent personal. Kriminalin-
spektör Leif Ledin omtalade hur han avsåg gå tillväga. Jag fann
förfaringssättet lämpligt och hade inte anledning ge några ytterligare
anvisningar.
1992/93: JO 1
Den vid samtalet med Bengt Strömberg den 26 oktober 1989 upprätta-
de promemorian innefattar följande beträffande vad Strömberg därvid
uppgivit om misstanken mot Jacob Palmstierna.
Misstanken mot Palmstierna avsåg grovt skattebedrägeri. Det var fråga
om undandragna belopp i storleksordningen 240 000—260 000 kro-
nor. Det rörde sig dessutom om ett förfarande över flera år. Att
misstanken angivits ömsom som grovt skattebedrägeri, ömsom som
skattebedrägeri är rena skrivfel. Den korrekta uppgiften är att Palm-
stierna misstänktes för grovt skattebedrägeri.
Den ursprungliga misstanken avsåg uteslutande de förhållanden som
togs upp i länsskattemyndighetens anmälan, — — —. Det var denna
misstanke som låg till grund för Strömbergs beslut om husrannsakan
på SE-banken.
I sitt yttrande har Bengt Strömberg — i ett inledande avsnitt med
allmänna synpunkter — gjort bl.a. följande påpekande.
149
Brottets svårighetsgrad bedöms mot bakgrund av det totala undanhåll-
na beloppets storlek — här 156 856 kr — relaterat till basbeloppet. I
de fall undandraget belopp uppgår till mer än sex till åtta basbelopp
anses brottet som grovt.
1992/93 :JO1
I sin ovannämnda inlaga har SE-Banken sammanfattningsvis anfört:
Av det sagda framgår att banken på allt sätt sökt efterkomma polisper-
sonalens önskemål att få ta del av olika handlingar. Omedelbart efter
det att vissa handlingar efterfrågats har sökandet efter dessa igångsatts.
När handlingarna framkommit har de — utan att banken dessförinnan
genomgått dem — ställts till polispersonalens förfogande.
Som i olika sammanhang framhållits från bankens sida skulle ban-
ken självfallet ha tillmötesgått önskemål från polis och åklagare att få
ta del av materialet även om begäran härom hade framställts till
banken utan att husrannsakan hade företagits. Att materialet i sådant
fall skulle ha tillhandahållits i oförändrat skick vore en självklarhet.
Banken vill bestämt tillbakavisa varje antydan om att banken i en
sådan situation skulle ha förfarit på annat sätt än som nu sagts.
4 Rättslig reglering
Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kap. rättegångsbalken (RB).
Förekommer anledning, att brott förövats, varå Sngelse kan följa, må
enligt 1 § första stycket i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrann-
sakan företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag,
eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning om brottet.
Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må enligt
1 § andra stycket husrannsakan dock företagas allenast om brottet
förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synner-
lig anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är
underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet
vinnas.
Husrannsakan får enligt 3 a § beslutas endast om skälen för åtgärden
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Enligt 4 § meddelas förordnande om husrannsakan, utom i visst fall
som inte är aktuellt här, av undersökningsledaren, åklagaren eller
rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning av stämning i
brottmål skall alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan
antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den
hos vilken åtgärden företas, bör, om ej fara är i dröjsmål, åtgärden inte
vidtas utan rättens förordnande.
5 Bedömning
I min granskning tar jag först upp de i 28 kap. 1 § RB fastlagda
grundläggande förutsättningarna för husrannsakan (5.1). Därefter be-
handlas de sekundära frågorna, om iakttagande av behovs- och propor-
tionalitetsprinciperna (3 a §) borde ha föranlett åklagaren att avstå från
husrannsakan, även om han funnit de grundläggande kriterierna för
150
en sådan uppfyllda (5.2 och 5.3). I en fjärde punkt granskas Bengt
Strömbergs beslut att själv förordna om husrannsakan i stället för att
anlita den i 4 § angivna möjligheten att hänskjuta avgörandet till
rätten (5.4). Påföljande avsnitt ägnas det förhållandet, att ett och
samma beslut om husrannsakan synes ha föranlett verkställighet vid
flera tillfällen (5.5). Efter några ord om den i anmälan framförda
förmodan, att pressen i förväg informerats om husrannsakan hos
SE-banken (5.6), aktualiserar jag på basis av gjorda iakttagelser frågan
om översyn av regelsystemet på vissa punkter (5.7). Jag avslutar
bedömningen med några sammanfattande slutord (5.8).
5.1 De grundläggande förutsättningarna för husrannsakan (1 §)
5.1.1 Frågeställningarna
28 kap. 1 § RB har konstruerats på ett sätt, som gör det nödvändigt att
se de båda inledande styckena i ett sammanhang. Första stycket anger
inte i något fall uttömmande villkoren för att en husrannsakan skall fa
ske. För att man skall stanna vid de där angivna rekvisiten krävs
ytterligare, att husrannsakan avses äga rum hos den som är "skäligen
misstänkt" för brottet. Om husrannsakan avses skola äga rum hos en
person, mot vilken misstanken inte är så stark att han är skäligen
misstänkt, eller hos någon, mot vilken över huvud ingen misstanke
föreligger, gäller — utöver de i första stycket angivna rekvisiten — de i
andra stycket uppställda förutsättningarna, av vilka här den tredje och
sista är av intresse, dvs. att det föreligger "synnerlig anledning" att
genom husrannsakan föremål, som är underkastat beslag, skall anträf-
fas eller annan utredning om brottet vinnas.
Av det sagda följer att frågan om det förelåg "skälig misstanke" mot
Jacob Palmstierna — tvärtemot vad som framkommit i pressdebatten
kring ingripandet — saknar betydelse vad gäller husrannsakan hos
SE-banken. Här är det i och för sig tillräckligt, att det enligt första
stycket "förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan
följa" — vilket markerar en tämligen låg misstankegrad (se JO 1986/87
s. 83 och 85) — men därtill kommer således de ytterligare förutsätt-
ningar som anges i andra stycket och som inte behöver föreligga, då
husrannsakan skall äga rum hos den som är "skäligen misstänkt" för
brottet. Även om det alltså för bedömning av den här centrala frågan,
om de grundläggande villkoren för husrannsakan hos SE-banken varit
uppfyllda, inte är nödvändigt att undersöka, om det förelåg "skälig
misstanke" mot Jacob Palmstierna, anser jag det av flera skäl motiverat
att ändå beröra saken. En anledning är, att Bengt Strömberg i beslutet
den 5 september 1989 om husrannsakan hos banken uttryckligen
anger, att skälig misstanke förelåg. En annan är, att den beslutade —
men inte verkställda — husrannsakan i Jacob Palmstiernas bostad up-
penbarligen var tänkt att vidtagas i anledning av att han var skäligen
misstänkt för brott och inte med stöd av bestämmelserna i andra
stycket — med dess ytterligare rekvisit — om husrannsakan hos någon
mot vilken en lägre grad av misstanke föreligger.
1992/93: JO 1
151
Innan jag går in på frågan, om sådan "synnerlig anledning" som
krävdes för aktionen hos SE-banken förelegat (5.1.3), diskuterar jag av
nyssnämnda skäl den för husrannsakan i Jacob Palmstiernas bostad
gällande förutsättningen, att han var "skäligen misstänkt"; i samband
därmed berör jag också det sätt på vilket sistnämnda tvångsmedelsären-
de avslutades (5.1.2).
5.1.2 "Skälig misstanke"
Att misstanken mot Jacob Palmstierna växelvis angetts avse skattebe-
drägeri och grovt skattebedrägeri har förklarats bero på rena skrivfel.
Bengt Strömberg har uppgett, att han ansåg, att skälig misstanke om
grovt skattebedrägeri förelåg, och att han grundade detta på vad som
framgick av anmälan från länsskattemyndigheten och länsrättens do-
mar. Eftersom Sngelse ingår i straffskalan även för normalgraden av
skattebedrägeri och gränsdragningen mellan de båda brottsvarianterna
saknar direkt betydelse för frågan om förutsättningar för husrannsakan
förelegat, saknas anledning att vidare uppehålla sig vid saken. Jag vill
emellertid framhålla vikten av att beslut och protokoll på ett korrekt
sätt återger vad misstanken omfattar.
Det är naturligtvis omöjligt att med någon högre grad av precision i
generella termer ange, när en "skälig misstanke" mot någon skall anses
föreligga. JO har i annat sammanhang uttryckt saken så, att det krävs,
att det finns "konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att
den misstänkte begått det antagna brottet" (JO 1986/87 s. 83). Ett inte
obetydligt utrymme för olika i och för sig försvarbara bedömningar,
huruvida omständigheterna i ett visst fall utgör tillräcklig grund för en
skälig misstanke om brott, måste accepteras. Tilläggas bör att uttrycket
"skäligen misstänkt" markerar en lägre grad av misstanke än då det i
andra sammanhang talas om att någon "på sannolika skäl" är miss-
tänkt för brott.
Bengt Strömberg har till grund för sin misstanke haft domarna från
länsrätten. I och med att länsrätten ansett, att Jacob Palmstierna
åtnjutit en skattepliktig förmån, som han underlåtit att redovisa i sina
deklarationer, har Bengt Strömberg haft ett gott underlag för bedöm-
ningen vad gäller den objektiva sidan. För att sådant skattebedrägeri
som avses i 2 § första stycket skattebrottslagen skall föreligga krävs
emellertid också att det aktuella handlandet skett uppsåtligen. Applice-
rat på förevarande fall innebär detta, att Jacob Palmstierna skall ha
varit medveten om att han utelämnat en skattepliktig förmån i dekla-
rationerna i avsikt att felaktiga skattebeslut skulle fattas. Även ett s.k.
eventuellt uppsåt är emellertid tillräckligt för ansvar. Därmed avses att
gärningsmannen inte med säkerhet vet om förmånen är skattepliktig,
men att han, även om han haft full visshet, skulle ha utelämnat
uppgiften om denna i avsikt att för låg skatt skulle påföras honom.
I länsrättens domar finns uppgifter från Jacob Palmstierna om hans
egen inställning. Av domarna framgår att han ansåg sig ha betalat en
skälig och marknadsmässig hyra för sin bostad, och att han därför inte
hade haft en tanke på att omnämna hyresförhållandet i deklarationer-
1992/93: JO 1
152
na. Vidare hade hans hyra exklusivt bestämts av bankens styrelseordfö-
rande, och personalavdelningen hade därför inte angett hyresförhållan-
det på kontrolluppgiften.
För en skälig misstanke mot Jacob Palmstierna bör det mot bak-
grund av dessa uppgifter ha förelegat omständigheter, som förringade
trovärdigheten av uppgifterna. Jag vill här endast peka på att Jacob
Palmstierna i deklarationerna inte redovisat, att han hyrt bostad av
banken, att han gjort ett extra skatteavdrag enligt 25 § 3 mom.
kommunalskattelagen i äldre lydelse avseende en annan fastighet än
den som han hyrt av banken — vilket avdrag bara tillkommer den
som är mantalsskriven, dvs. bosatt, där — samt att det förelåg en
beloppsmässigt avsevärd diskrepans mellan förmånsvärdena enligt do-
marna och den hyra han erlagt. Vid bedömningen av bl.a. omständig-
heter som dessa måste det — i enlighet med vad som ovan antytts —
finnas utrymme för olika åsikter i uppsåtsfrågan. Mot denna bakgrund
anser jag mig inte ha fog för att kritisera Bengt Strömberg för hans
uppfattning, att det fanns skälig misstanke mot Jacob Palmstierna.
Vad så gäller den beslutade husrannsakan i Jacob Palmstiernas
bostad — för vilken, enligt vad som framgått ovan, krävdes skälig
misstanke — har Bengt Strömberg förklarat, att någon verkställighet ej
påfordrades, då deklarationsakter och annat material av intresse åter-
fanns hos SE-banken. Huruvida beslutet över huvud borde ha fattats
framstår emellertid som tveksamt bl.a. mot bakgrund av att verkställig-
het inte aktualiserades ens sedan förrättningen hos banken initialt gett
ett otillfredsställande resultat. Aven om det inte uttryckligen sagts,
utgår jag från att beslutet med hänsyn till bedömningen i verkställig-
hetsfrågan också återkallades av åklagaren, eller att det i vart fall
mellan honom och utredningsmännen stod helt klart, att beslutet inte
skulle verkställas. Ett beslut om återkallelse borde emellertid ha doku-
menterats av honom. — Jag ser ingen anledning att fortsättningsvis
uppehålla mig vid detta beslut; vad som anförs i det följande avser
således uteslutande husrannsakan hos SE-banken.
5.1.3 "Synnerlig anledning"
En förutsättning för husrannsakan hos SE-banken har varit, att det
förekommit "synnerlig anledning", att föremål, som är underkastade
beslag, skulle anträffas vid husrannsakan, eller att annan utredning om
brottet skulle vinnas. Säkra indikationer på att husrannsakan skulle ge
angivet resultat krävs alltså. JO har i ett tidigare ärende (JO 1988/89 s.
68) uttalat, att det skall föreligga "någon faktisk omständighet som
påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att man påträffar
föremål, som är underkastat beslag eller vinner annan utredning om
brottet" (s. 70).
De handlingar som eftersöktes var bl.a. avtal med anknytning till
Jacob Palmstiernas anställnings- och bostadsförhållanden, allegat och
fakturor rörande kostnader för den uthyrda fastigheten samt deklara-
tionsunderlag. Vissa av dessa handlingar har rimligen med nödvändig-
het förvarats hos banken. Jag delar därför Bengt Strömbergs och
1992/93: JO 1
153
Solveig Riberdahls uppfattning, att det funnits synnerlig anledning att
anta, att handlingar, som kunnat beslagtas, skulle finnas i banken.
Någon anledning till kritik mot Bengt Strömberg på denna punkt
föreligger inte.
5.2 Behovsprincipen
Även om lagliga förutsättningar enligt 1 § för ett beslut om husrannsa-
kan i och för sig förelegat, är det inte givet, att sådan åtgärd i det
konkreta fallet är acceptabel. Ytterligare begränsningar måste iakttas.
För all tvångsmedelsanvändning gäller således vissa allmänna, i praxis
utbildade och i väsentliga stycken även kodifierade principer. En
sådan är den s.k. behovsprincipen, innebärande att ett tvångsmedel får
tillgripas endast då det föreligger ett påtagligt behov och det avsedda
resultatet inte kan uppnås med mildare metoder. Att behovsprincipen
skall beaktas i samband med husrannsakan underströks av föredragan-
de statsrådet i den proposition (1988/89:124 s. 26 f.) som låg till grund
för införandet av en ny 3 a § i 28 kap. RB med bestämmelser om den
närliggande s.k. proportionalitetsprincipen (se 5.3 nedan).
Beträffande behovet av husrannsakan hos SE-banken kan först kon-
stateras att misstanken om skattebrott avsåg ett förfarande över flera år
och betydande belopp. Av avgörande betydelse för bedömningen av
brottsmisstanken var bl.a. frågan om vilket värde bostadsförmånen
kunde åsättas. I detta sammanhang var uppgifter om bankens kostna-
der för den villafastighet som hyrdes ut av intresse. Även för bedöm-
ningen av Jacob Palmstiernas uppsåt hade dessa uppgifter betydelse.
Mot denna bakgrund får det ur utredningssynpunkt i och för sig anses
ha förelegat ett behov av att få tillgång till aktuella handlingar. Fråga
är emellertid, om det erfordrats en husrannsakan för att nå detta mål.
Från anmälarens och SE-bankens sida har anförts att banken själv-
fallet på begäran och utan att tvångsåtgärder behövde tillgripas skulle
ha tillhandahållit det material som åklagaren var intresserad av. I en
situation, där den hos vilken husrannsakan kan komma ifråga inte på
något sätt själv är inblandad i eller har något intresse av de förhållan-
den som är under utredning, kan åklagaren naturligtvis i många fall
räkna med att utan vidtagande av tvångsåtgärd få tillgång till önskat
material. Föreligger ett samband, ställer sig saken något annorlunda.
Solveig Riberdahl har mot bakgrund av att brottsutredningen avsåg ett
förhållande mellan banken och Jacob Palmstierna anfört, att bankens
intresse av att leta reda på och överlämna ett fullständigt material
torde ha varit begränsat, samt rent allmänt hänvisat till risken för att
intressant material försvinner vid enbart en förfrågan.
Vad som kunnat vara i bankens intresse i den situation som förelåg
vid tiden för husrannsakan är måhända inte alldeles givet. Mycket
talar dock för att det bäst gynnade banken att ge full insyn och all
hjälp åt polis och åklagare. Det rör sig om en stor och välrenommerad
affärsbank, som bl.a. står under offentlig tillsyn genom finansinspek-
tionen, tidigare bankinspektionen. För dess framgång och ställning i
1992/93: JO 1
154
såväl samhälls- som affärslivet har förtroendet för dess verksamhet den
största betydelse. Även från en annan utgångspunkt kan nödvändighe-
ten av att tillgripa en husrannsakan hos SE-banken ifrågasättas:
Av utredningen framgår att lång tid förflöt mellan beslutet om
husrannsakan och verkställigheten. Husrannsakan genomfördes i hu-
vudsak av två polismän, som besökte bankens olika avdelningar vid
olika tidpunkter. Av SE-bankens uppgifter framgår att polismännen
frågade efter handlingar, som letades fram av bankens personal. Den
personal som kände till var handlingarna fanns var vid några tillfällen
inte på plats. Polismännen kom därför tillbaka vid en senare tidpunkt.
Av Bengt Strömbergs yttrande drar jag slutsatsen, att det sätt på vilket
husrannsakan utfördes också var det planerade. Det var således inte
ails fråga om något s.k. tillslag mot banken, där man på allt sätt ville
gardera sig mot att material undanskaffades eller förstördes. Häri ligger
enligt min mening att inte heller Bengt Strömberg hyste några mera
preciserade farhågor för att banken inte skulle medverka till att
efterfrågade handlingar överlämnades.
Även om det sålunda med skäl kan ifrågasättas, om inte mindre
ingripande åtgärder än husrannsakan kunnat anlitas för att nå önskat
resultat, kan ur åklagarens perspektiv saken vid beslutstillfället ha tett
sig annorlunda. Jag anser således inte, att man helt kan negligera
invändningen, att bankens samarbetsvillighet kunde tänkas reduceras
av det förhållandet, att banken själv var involverad i de transaktioner
som omfattades av brottsutredningen. Vid en samlad bedömning kan
jag dock inte undgå att ge uttryck för allvarliga betänkligheter beträf-
fande nödvändigheten av husrannsakan hos SE-banken. Jag anser, att
övervägande skäl talar för att hänsynen till behovsprincipen borde ha
föranlett Bengt Strömberg att avstå från denna tvångsåtgärd. Då det
emellertid, som framgått, rör sig om en bedömningsfråga, där man kan
komma till olika resultat, utan att något av dem kan betecknas som
direkt felaktigt, anser jag mig sakna fog för att hävda, att åtgärden
ligger utanför lagens ram. Jag lämnar frågan med detta konstaterande.
5.3 Proportionalitetsprincipen (3 a §)
Som framgått av närmast föregående avsnitt gäller ytterligare begräns-
ningar. Även om en husrannsakan bedöms som nödvändig för att
uppnå det avsedda resultatet — även om den nyss berörda behovsprin-
cipen alltså inte skulle anses lägga hinder i vägen — är saken därmed
inte klar. Proportionalitetsprincipen kräver därjämte, att man i varje
enskilt fall prövar, om arten och varaktigheten av ingripandet står i
rimlig proportion till det önskade målet. Skulle åtgärden i sig få
allvarliga skadeverkningar, kan avvägningen böra leda till att man
väljer något annat maktmedel eller till att man helt avstår från att
anlita tvångsåtgärder.
Principen uttrycks i 3 a § sålunda, att "husrannsakan får beslutas
endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstå-
ende intresse". I den proposition som låg till grund för införandet av
1992/93 :JO1
155
paragrafen (1988/89:124) underströk föredragande statsrådet (s. 27 f.),
att inte bara de direkta följderna för den som utsätts för tvångsmedlet
skall beaktas. Även indirekta verkningar skall vägas in, t.ex. att det rör
sig om intrång i tredje mans rättsligt skyddade intressen. Som exempel
på situationer, där sådana indirekta effekter kan uppstå, nämndes bl.a.
husrannsakan på tidningsredaktioner och advokatkontor samt i kyrko-
lokaler. (Se även Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken s. 23:57.)
En typ av tänkbart "men" som inte i förarbetena eller annorstädes
omnämnts i anslutning till 3 a § utgör de negativa följderna av
massmediai uppmärksamhet. Däremot har denna aspekt framhållits
som ett beaktansvärt moment vid tillämpningen av bestämmelsen i 4 §
om att rätten — inte åklagaren — bör förordna om husrannsakan, som
kan medföra "synnerlig olägenhet för den mot vilken åtgärden före-
tas"; särskilt har i sammanhanget nämnts "husrannsakan hos myndig-
het eller huvudkontoret hos börsnoterat företag" (Gullnäs m.fl., a.a. s.
28:13). Både i utredningsmaterialet i förevarande JO-ärende och i
pressdebatten kring husrannsakan hos SE-banken har frågan om aktio-
nens eventuella "publicitetsskador" på samma sätt knutits till 4 §.
Enligt min mening är det emellertid mera logiskt att primärt undersö-
ka, om uppmärksamheten kan sägas innefatta sådant "men" för — i
första hand — banken, att husrannsakan enligt proportionalitetsprinci-
pen över huvud ej bort komma till stånd. Blir bedömningen denna,
saknas ju anledning att diskutera valet av beslutsfattare. Att en sådan
turordning följs vid bedömningen ter sig också naturligt mot bakgrund
av att vad som enligt 3 a § skall beaktas är "intrång eller men" —
alltså inte någon kvalificerad form av skadeverkan — medan det i 4 §
talas om "synnerlig olägenhet". (Jag återkommer i avsnitt 5.7 till
frågan om relationen mellan de båda paragraferna.)
Ser vi på det aktuella fallet, kan inledningsvis konstateras att hus-
rannsakan hos SE-banken — som den, enligt vad som framkommit vid
utredningen här, planerats — inte kunde beräknas bli särskilt omfat-
tande. Det förelåg inte heller någon anledning att befara, att bankens
normala verksamhet i förhållande till affärskontakter eller allmänhet
skulle störas, eller att förhållanden rörande bankens kunder skulle
avslöjas. Några integritetsintressen av det slag som kan stå på spel vid
husrannsakan på tidningsredaktioner (anonymitetsskyddet enligt tryck-
frihetsförordningen) eller hos advokater (sekretesskyddet i förhållandet
advokat—klient) aktualiserades inte.
Vad gäller den menliga inverkan för banken som den negativa
uppmärksamheten i massmedia kring en husrannsakan kunde tänkas
fa, vill jag först allmänt påpeka, att det rättsliga systemet — innefattan-
de möjlighet att företa sådan åtgärd hos annan än den brottsmisstänkte
— i och för sig inte ger grund för slutsatsen, att den som blir föremål
för husrannsakan gjort sig skyldig till något suspekt; denne kan ju
t.o.m. vara offret för det brott husrannsakan avser. Att en husrannsa-
kan hos annan än den brottsmisstänkte uppmärksammas och kom-
menteras i press, radio och TV borde alltså vid en korrekt rapporter-
ing, baserad på kunskap om hur institutet fungerar, inte förorsaka
något beaktansvärt men för vederbörande. Olägenheten ligger således
1992/93: JO 1
156
principiellt inte däri, att husrannsakan företagits, utan får snarare
tillskrivas det förhållandet, att detta av press och allmänhet
uppfattas så, att någon misstanke även måste föreligga mot den hos
vilken husrannsakan ägt rum.
Även om denne sålunda med utgångspunkt från det rättsliga syste-
met inte bör ha anledning att lida men av en husrannsakan, är det
uppenbarligen så, att förfånget till följd av nämnda förhållande ändå
faktiskt kan bli betydande. Skadan av att bli omnämnd som delaktig i
brottslig verksamhet kan bli lika stor, även om påståenden eller
antydningar därom skulle vara osanna eller obestyrkta och bygga på
oriktiga slutsatser om innebörden av en husrannsakan. Om man i
princip skulle acceptera, att risk för "publicitetsskador" av denna typ
medför i 3 a § avsett "men", kan emellertid ifrågasättas riktigheten av
att fästa avseende härvid endast då husrannsakan företas hos de större
och allmänt betydelsefulla institutioner som uttalandena i denna rikt-
ning tagit sikte på, alltså myndigheter, börsnoterade företag och —
kanske — banker. Ser man saken från den av uppmärksamheten
drabbades synpunkt, är det ingalunda givet, att just väletablerade stor-
företag, banker och liknande normalt ekonomiskt starka subjekt är
förtjänta av särskilt skydd. För t.ex. ett företag på en mindre ort —
vilket för sin överlevnad är helt beroende av förtroende från affärskon-
takters, kunders och banks sida — kan de negativa effekterna av en i
massmedia uppmärksammad husrannsakan sannolikt bli betydligt all-
varligare. Jag kan därför inte finna det riktigt att i berört hänseende
tillerkänna ur ett allmänt samhällsekonomiskt perspektiv viktigare
inrättningar en privilegierad ställning. Om risken för nu aktuella
skadeverkningar skall tillmätas betydelse vid tillämpningen av 3 a §,
bör detta gälla även "den lille mannen" (eller kvinnan), som ofta
befinner sig i en mera utsatt position. Det är enligt min mening en
fråga om likhet inför lagen.
Det framstår sålunda som osäkert, huruvida risken för rena publici-
tetsskador — inte sammankopplade med negativa konsekvenser för
någon som har anspråk på integritetsskydd i sina relationer till den
hos vilken husrannsakan äger rum (typ klient hos advokat eller
uppgiftslämnare hos tidningsredaktion) — bör hänföras till sådant
"men" som avses i 3 a §; detsamma gäller avgränsningen av den krets
som i så fall bör omfattas av skyddet. Hur det än må förhålla sig
därmed, kan konstateras att Bengt Strömberg — med den uppläggning
av husrannsakan som lagts fast — inte hade anledning att räkna med
att åtgärden skulle bli känd och uppmärksammad i massmedia. Mot
denna bakgrund finner jag inte heller ur den senast aktuella aspekten
grund för att hävda, att proportionalitetsgrundsatsen åsidosatts. Jag
erinrar emellertid om vad jag i närmast föregående avsnitt anfört om
iakttagandet av den i förhållande härtill primära behovsprincipen.
1992/93: JO 1
157
5.4 Behörigt beslutsorgan (4 §)
1992/93: JO 1
Enligt 28 kap. 4 § RB "bör" rätten förordna om husrannsakan, om
denna kan antas bli av "stor omfattning" eller medföra "synnerlig
olägenhet" för den hos vilken den företas. Föreligger fara i dröjsmål —
något som här ej påståtts — kan åklagaren dock själv besluta även i
sådant fall.
Stadgandet har i här relevanta delar inte undergått några förändring-
ar, sedan RB trädde i kraft för drygt fyrtio år sedan. I de på denna
punkt knapphändiga motiven förklarade processlagberedningen, att
rättens tillstånd i regel borde inhämtas, om husrannsakan kunde
väntas bli av större omfattning, t.ex. då den skulle äga rum i större
affärslokaler, kontor eller hotell, eller eljest kunde antas medföra
väsentligt intrång för den som berördes därav (SOU 1938:44 s. 329).
Uttryckssättet ger närmast vid handen, att åtgärdens omfattning rent
fysiskt skulle vara avgörande, medan risken för i och för sig allvarliga
olägenheter av annat slag, som kan följa av en begränsad husrannsa-
kan, inte skulle behöva beaktas vid valet av beslutsfattare. Då lagtexten
emellertid skiljer mellan å ena sidan husrannsakans "omfattning" och
å andra sidan den "olägenhet" den kan förorsaka, kan dessa äldre
förarbetsuttalanden härvidlag inte tillmätas någon avgörande betydelse.
Under förutsättning att en därifrån avvikande tolkning håller sig inom
ramen för regelns språkliga utformning måste den kunna accepteras. I
den nya kommentaren till RB hävdas i linje härmed att bestämmelsen
numera torde böra förstås så, att rätten bör besluta i sådant fall, "där
särskilt tunga integritetsintressen står mot de intressen som åtgärden
skall tillgodose, t.ex. husrannsakan i lokaler tillhöriga tidningsredaktio-
ner, kyrkor, advokater"; detsamma påstås — som ovan (5.3) nämnts —
böra gälla, om "den mot vilken åtgärden riktas kan vållas synnerlig
olägenhet genom den uppmärksamhet åtgärden väcker, t.ex. husrann-
sakan hos myndighet eller huvudkontoret hos börsnoterat företag"
(Gullnäs m.fl., a.a. s. 28:13).
Liknande aspekter framkommer i olika avgöranden av JO och JK
vad gäller husrannsakan på tidningsredaktioner och advokatkontor (se
JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 153 och 1977/78 s. 44). JO och JK
synes emellertid här ha velat gå ytterligare ett steg, då man i samman-
hanget uttalat, att det funnits anledning att utverka rättens förordnan-
de, om orsak till tveksamhet förelegat beträffande brottsmisstankens
styrka, den rättsliga bedömningen av den gärning misstanken avsåg (jfr
5.1 ovan) eller behovet av husrannsakan (jfr 5.2 ovan).
Jag har redan konstaterat (5.3), att husrannsakan hos SE-banken
inte kunde antas bli av större omfattning, och att det inte förelåg
anledning att befara störningar i bankens normala verksamhet eller
nämnda integritetskränkningar. Även eventuella olägenheter av upp-
märksamheten kring åtgärden har berörts. Jag kan sålunda beträffande
dessa moment hänvisa till vad jag anfört i närmast föregående avsnitt
om proportionalitetsprincipen; om "men" enligt 3 a § inte anses
föreligga, kan rimligen inte den mera kvalificerade formen "synnerlig
158
olägenhet" vara för handen. Återstår så de ytterligare prövningskrite-
rier som JO och JK i några tidigare avgöranden ansett böra beaktas vid
tillämpningen av 4 §. Härtill vill jag säga följande.
Ur saklig synpunkt kan det naturligtvis anses befogat att låta rätten
förordna om husrannsakan i sådana fall, då viss osäkerhet föreligger i
angivna bedömningsfrågor. Det kan synas lämpligt, att en mera kvalifi-
cerad instans Sr Sila avgörandet vid tveksamhet i berörda hänseenden;
då detta sker på yrkande av åklagaren, kommer ju frågan därmed
också att bli prövad av två av varandra oberoende organ.
Även om det av JO och JK hävdade synsättet sålunda förefaller
tilltalande, måste jag konstatera, att lagtexten — som kräver beaktande
av husrannsakans "omfattning" och dess "olägenhet" för den utsatte —
inte ger någon indikation på att dylika överväganden bör ske; är
osäkerheten beträffande uppfyllandet av de lagliga förutsättningarna
för husrannsakan betydande, bör man naturligtvis helt avstå från
åtgärden. Jag har visserligen uttalat tveksamhet särskilt beträffande
frågan om behovet av en husrannsakan (5.2), men jag kan mot angiven
bakgrund inte från laglighetssynpunkt kritisera Bengt Strömberg —
som själv inte tycks ha känt någon osäkerhet härvidlag — för att han
inte ansåg domstols prövning nödvändig. Då det emellertid är åklaga-
ren obetaget att vända sig till rätten även i andra fall än de direkt i
lagtexten nämnda, kan däremot lämpligheten av hans ställningstagande
diskuteras, men då är man inne på ett område, där ett visst spelrum
för olika ståndpunkter måste accepteras. Det bör därvid observeras, att
bestämmelsen endast anger de fall då rätten "bör" besluta men inte
utpekar någon situation, där detta är obligatoriskt.
Sammanfattningsvis anser jag således inte, att Bengt Strömberg kan
anses ha förfarit i direkt strid med 4 §, då han själv fattade beslutet om
husrannsakan hos SE-banken. Ur flera aspekter kan emellertid ifråga-
sättas, om det ändå inte i den föreliggande situationen varit lämpligt att
låta rätten pröva frågan. Då det enligt min mening framstår som
oklart, vilka aspekter som skall eller kan tillmätas relevans vid de
bedömningar som enligt stadgandet skall göras, synes lagstiftaren via
regeringen böra uppmärksammas på härmed sammanhängande pro-
blem. Jag återkommer till detta i avsnitt 5.7 nedan.
5.5 Husrannsakans utsträckning i tiden
I remisspromemorian har frågan, huruvida ett beslut om husrannsakan
kan ligga till grund för verkställighet vid flera tillfallen, uppmärksam-
mats. I anslutning härtill har ställts ett antal frågor.
Som framgått av åklagarnas yttranden och som också redovisats i
avsnitt 1, har husrannsakan enligt upprättade protokoll förekommit
hos SE-banken den 21, 25, 27 och 29 september 1989 och hos NCC
den 2 oktober 1989. Beslag har emellertid gjorts även vid andra
tillfallen.
I de allra flesta fall kan en husrannsakan påbörjas och avslutas
samma dag. Reglerna i 28 kap. RB torde inte heller ha annan
utgångspunkt än att ett beslut om husrannsakan kan och skall verk-
1992/93: JO 1
159
ställas i ett sammanhang. I samband med utredningar om ekonomisk
brottslighet, där husrannsakan kan avse ett stort material, som skall tas
om hand, är detta emellertid inte alltid möjligt. Hur därvid bör
förfaras har i olika sammanhang varit föremål för JO:s bedömning (se
ämbetsberättelsen 1956 s. 95 och 1982/83 s. 47; jfr även Gullnäs m.fl.,
a.a. s. 27:6 f.). Den i förevarande ärende aktuella situationen synes
emellertid inte tidigare ha prövats.
Något principiellt hinder mot att låta ett beslut om husrannsakan
ligga till grund för en förrättning, som sker i ett sammanhang men
sträcker sig över mer än en dag, torde inte föreligga. Förutsättningen
bör då vara, att förrättningen pågår kontinuerligt med avbrott endast
för nattvila (jfr 28 kap. 6 § RB). Flera skäl talar dock för att en sådan
fortgående förrättning måste begränsas till några få dagar. Med tiden
kan förutsättningarna för beslutet ha ändrats. Ju längre tid förrättning-
en pågår, desto större blir olägenheten för den hos vilken husrannsa-
kan företas. Om längre tid erfordras, bör åklagaren således vara skyldig
att på nytt pröva, om förutsättningar föreligger för beslut om husrann-
sakan. Vad nu sagts avser beslut om husrannsakan på en plats; fattar
åklagaren beslut om husrannsakan på flera olika platser, dvs. flera
beslut, är det naturligtvis inget som hindrar, att förrättningarna sam-
mantaget äger rum under en längre tid.
Enligt Bengt Strömberg har ett och samma beslut legat till grund för
husrannsakningarna hos SE-banken. Av vad han själv uppgett och av
den anteckning som en av utredningsmännen gjort framgår emellertid
att ett nytt beslut fattades inför förrättningen den 29 september 1989.
Detta beslut borde ha dokumenterats av Bengt Strömberg själv. Vad
som återstår att bedöma är således de på ett enda beslut grundade
förrättningarna den 21, 25 och 27 september. SE-banken har uppgett,
att anledningen till att förrättningen inte fortsatte den 22 september
var, att den befattningshavare som utredningsmännen sökte — och
som kände till var Jacob Palmstiernas deklarationsakt förvarades — var
bortrest. Utredningsmännen fick på eftermiddagen besked om att akten
då fanns tillgänglig men bestämde sig för att återkomma efter veckoslu-
tet, dvs. den 25 september. Anledningen till att uppehåll gjordes den
26 september har inte framkommit under utredningen. Min slutsats
blir, att husrannsakan som den genomfördes inte kan anses ha skett i
ett sammanhang. Bengt Strömberg borde således ha tagit förnyad
ställning till om förutsättningar för en husrannsakan förelåg och fattat
formliga beslut därom.
Avslutningsvis vill jag tillfoga något om de ytterligare åtgärder som
företagits mellan den 27 september och mitten av november och som
enligt utredningsmännens kryssmarkeringar på protokollsformulären
avsett beslag utan samband med husrannsakan. Beträffande flertalet av
dessa — men inte alla — har gjorts noteringar, som tydligtvis skall
visa, att aktuella handlingar översänts eller överlämnats utan att något
för husrannsakan typiskt "efterforskande" (28 kap. 1 § första stycket
RB) förevarit. Mot bakgrund av att banken av allt att döma konsekvent
visat samarbetsvillighet vid verkställigheten, kan — i de fall då förrätt-
ningen ägt rum i bankens lokaler — skillnaden mellan ett renodlat
1992/93:JO1
160
beslag och ett under husrannsakan företaget sådant sakligt sett ha tett
sig oklar. Jag har inte funnit tillräckliga skäl att genom ytterligare
utredningsåtgärder söka få belyst, om någon av de genom kryssmarker-
ing i protokollet som beslag noterade åtgärderna möjligen ägt rum
under sådana förhållanden, att det i realiteten varit fråga om en
"fortsatt" husrannsakan. Att jag ändå velat uppmärksamma frågan
skall ses mot bakgrund av Bengt Strömbergs upprepade uttalanden i
remissvaret om att den beslutade husrannsakan hos SE-banken skulle
fortsätta till dess materialet var komplett och syftet uppnått.
5.6 Förhandsinformation till pressen
I sin JO-anmälan har Nic Grönvall även begärt granskning av det
förhållandet, att pressen i förväg synes ha varit informerad om att
husrannsakan skulle ske hos SE-banken. Härtill vill jag säga följande.
Vad gäller utomståendes kännedom om den planerade åtgärden har
Bengt Strömberg förklarat, att en journalist upptäckte beslutet om
husrannsakan i regionåklagarmyndighetens diarium. Uppgifterna var
emellertid knapphändiga på det sättet, att diariebladet — vilket inford-
rats — inte upptog uppgift om vare sig Jacob Palmstiernas namn eller
den plats som beslutet avsåg. Jag har mot den bakgrunden inte funnit
skäl att närmare utreda hur utlämnandet av uppgifterna, som ingick i
ett i princip öppet diarium, gick till och om någon sekretessprövning
ändå skedde. I vad mån någon person lämnat uppgifter härutöver till
någon journalist är jag på grund av bestämmelserna i tryckfrihetsför-
ordningen och sekretesslagen förhindrad att efterforska. För uppgifter
av här aktuellt slag gäller trots förundersökningssekretessen medde-
larfrihet.
5.7 Reformfrågor
Vad som förevarit väcker vissa frågor om behov av översyn av regelsy-
stemet, som på några punkter framstår som oklart, ofullständigt och
därmed svårtillämpat. Genom översändande av detta beslut till justitie-
departementet vill jag lästa uppmärksamheten på följande moment.
Som framgått av avsnitt 5.1 ovan, har 1 § i 28 kap. RB givits en
komplicerad utformning, som skymmer blicken för det väsentliga
förhållandet, att de i första stycket upptagna rekvisiten inte i något fall
uttömmande anger de grundläggande villkoren för att en husrannsa-
kan skall få äga rum. Ett väsentligt element saknas. Enligt min mening
vore det att föredra, om det direkt av texten i första stycket framgick,
att uppfyllandet av där angivna förutsättningar är tillräckligt endast om
förrättningen skall ske hos den som är "skäligen misstänkt" för brottet.
Andra stycket kunde då på ett tydligare sätt reserveras för regler om
husrannsakan hos dels den mot vilken misstankarna inte är så starka
att han är "skäligen misstänkt" för brottet, dels den som över huvud
inte är föremål för misstanke; det borde också klarare anges, att de i
andra stycket upptagna rekvisiten för husrannsakan hos sådana perso-
ner gäller utöver vad som enligt första stycket krävs för sådan förrätt-
1992/93:JO1
161
11 Riksdagen 1992/93. 2 samt. JOI
ning hos den som är "skäligen misstänkt". — Tilläggas bör att vad jag
nu har sagt om husrannsakan också är tillämpligt på bestämmelsen i
28 kap. 11 § RB om kroppsvisitation.
Den 1989 i 28 kap. RB infogade 3 a § har enligt min mening fått en
utformning, som mindre väl harmonierar med framför allt 4 §. Som
jag ovan (5.3) påpekat, synes det knappast logiskt att vid tillämpningen
av den i 3 a § fastlagda proportionalitetsprincipen kräva, att skälen för
en husrannsakan skall vägas mot det "intrång eller men" som åtgärden
innebär, och samtidigt i 4 § rekommendera, att frågan om tvångsme-
delsanvändning hänskjuts till rätten, om åtgärden medför "synnerlig
olägenhet". Förekomsten av enkelt "men" kan alltså vid en intresseav-
vägning medföra, att beslut om husrannsakan över huvud inte får
meddelas, medan den kvalificerade formen — "synnerlig olägenhet" —
utgör riktmärke vid valet av beslutsfattare. En jämförelse ger vidare vid
handen, att det men eller intrång som enligt 3 a § skall beaktas avser
följderna för "den misstänkte eller för något annat motstående intres-
se" — alltså en vidare krets — medan do msto Isförordnande enligt 4 §
anvisas endast för det fall att husrannsakan medför synnerlig olägenhet
för "den hos vilken åtgärden företas"; jag har svårt att se det motivera-
de i denna skillnad.
Därtill kommer att 4 § i sig synes erbjuda föga ledning för valet av
beslutsfattare. Redan det förhållandet, att bestämmelsen endast anvisar
vissa omständigheter under vilka rätten — och inte åklagaren — "bör"
förordna om husrannsakan, synes diskutabelt. De nu tämligen ålder-
stigna lagmotiven innefattar inte heller några säkra hållpunkter beträf-
fande de aspekter som skall eller kan tillmätas relevans. En betydande
rättsosäkerhet illustreras av de ovan (5.4) nämnda, mera långtgående
rekommendationer — vid sidan av vad lagtexten kan anses innefatta —
som framkommit i senare uttalanden i litteraturen. Tiden synes mogen
för en översyn i syfte att skapa stadga på området.
5.8 Slutord
I korthet kan mina anmärkningar sammanfattas sålunda:
-Jag delar inte Bengt Strömbergs uppfattning, att husrannsakan hos
SE-banken var nödvändig för att få tillgång till önskade handlingar.
Detta är enligt min mening det centrala och mest tveksamma
momentet i handläggningen av tvångsmedelsärendet.
-Jag anser inte, att husrannsakan hos SE-banken, verkställd vid
förrättningar den 21, 25 och 27 september 1989, genomförts i ett
sådant omedelbart sammanhang, att den bort baseras på ett enda
beslut. Förnyad ställning borde ha tagits efter uppehållet i verkstäl-
ligheten.
- Den rättsliga regleringen i 28 kap. RB framstår på flera punkter som
oklar och ofullständig. Jag har genom översändande av detta beslut
till justitiedepartementet velat fästa uppmärksamheten på vissa både
formella och innehållsmässiga brister vad gäller bestämmelserna om
de grundläggande förutsättningarna för husrannsakan (1 §), propor-
tionalitetsprincipen (3 a §) och valet av beslutsfattare (4 §).
1992/93:JO1
162
(Dnr 3278-1990)
JO Ragnemalm anförde följande i ett beslut den 12 december 1991.
1 Bakgrund
Sedan länsskattemyndigheten i Stockholm i augusti 1989 ingivit en
anmälan mot bankdirektören Jacob Palmstierna om misstänkt skatte-
brott taxeringsåren 1983—1987, inledde statsåklagaren Bengt Ström-
berg vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm en förundersökning.
Enligt anmälan hade Jacob Palmstierna hyrt en villafastighet av sin
arbetsgivare Skandinaviska Enskilda Banken (SE-banken) men inte
redovisat någon bostadsförmån i sina deklarationer de aktuella åren.
Det framgick vidare, att länsrätten i domar den 27 april 1989 höjt
Jacob Palmstiernas inkomst av tjänst med 42 000 kr, 47 000 kr, 49 000
kr, 52 000 kr och 57 000 kr för erhållen bostadsförmån respektive år.
Genom ett brev den 7 november 1989 underrättades SE-banken om att
bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken angående företagsbot också
kunde komma att aktualiseras mot bakgrund av att banken i kontroll-
uppgifter till skattemyndigheten avseende Jacob Palmstierna underlåtit
att uppge bostadsförmånen. Sedan förundersökningen avslutats väckte
åklagaren åtal mot Jacob Palmstierna för grovt skattebedrägeri avseen-
de inkomståren 1978—1987 alternativt vårdslös skatteuppgift avseende
beskattningsåren 1983—1987. Åklagaren väckte även talan mot SE-
banken om åläggande av företagsbot. Med anledning av en dom från
kammarrätten i Stockholm angående Jacob Palmstiernas taxering år
1988 justerade åklagaren vid huvudförhandlingen i målet sin talan mot
Jacob Palmstierna på så sätt att förmånsvärdet för bostaden höjdes för
åren 1978—1979 men sänktes för åren 1980—1987 samt att alternativt
yrkades ansvar för vårdslös skatteuppgift endast för beskattningsåret
1986. I fråga om talan om företagsbot gjordes en justering — påståen-
den om brott mot uppbördslagen uteslöts — så att grunden för
yrkandet angavs enligt följande:
SE-banken har i sådan kontrolluppgift som avses i 37 § 1 mom
taxeringslagen underlåtit att uppge den ovannämnda bostadsförmånen
för åren 1978—1987. Banken har därjämte underlåtit att redovisa och
betala arbetsgivaravgift som skulle utgått med mellan 30 och 40
procent.
Genom vad som förekommit har företrädare och tjänstemän hos
banken dels möjliggjort Jacob Palmstiernas gärning dels åsidosatt be-
stämmelser i kommunalskattelagen, skattebrottslagen och taxeringsla-
gen som direkt eller indirekt är straffcanktionerade. Följande lagrum
kan här anges: 32 § 1 mom och 42 § kommunalskattelagen, 2 §
skattebrottslagen och 37 § 1 mom taxeringslagen. De brott och åsido-
sättanden som skett har begåtts i utövande av bankens näringsverksam-
het och innefattat, bl.a. genom att oriktig kontrolluppgift avlämnats,
medverkan till Jacob Palmstiernas skattebedrägeri antingen av grov
oaktsamhet eller uppsåtligen. Brottsligheten har inneburit dels ett
grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med
1992/93:JO1
163
1992/93 :JO1
verksamheten — här skyldigheten för arbetsgivare att följa skattebe-
stämmelserna — dels varit av allvarligt slag, enär skattemyndighets
möjlighet att kontrollera Jacob Palmstiernas deklarationer försvårats
genom att felaktiga kontrolluppgifter ingivits.
SE-banken har slutligen låtit de bostadsförmåner som verkställande
direktörer i banken erhållit särbehandlas och inte använt sig av
bankens i och för sig väl uppbyggda organisation, vilket innebär att
banken inte kan anses ha gjort vad som skäligen kunnat krävas för att
förebygga brottsligheten.
1 dom den 7 september 1990 ogillade Stockholms tingsrätt, avd. 17,
åtalet mot Jacob Palmstierna samt talan om företagsbot mot SE-
banken.
2 Anmälan
1 en anmälan har SE-banken ifrågasatt, om Bengt Strömberg inte
genom sitt beslut att väcka talan om företagsbot mot banken på ett
straffvärt sätt avvikit från sina yrkesplikter som statsåklagare. SE-
banken har hänvisat till följande punkter.
Stadgandet om företagsbot trädde i kraft den 1 juli 1986. Jacob
Palmstiernas bostadsförmån upphörde den 31 mars 1987. Av den
påstådda gärningen kunde grundlagsenligt endast nio månader prövas.
Åklagaren har påstått, att banken underlåtit att under angiven tid
redovisa och betala arbetsgivaravgifter, trots att han vid särskild förbe-
redelse i brottmålet upplysts om att han misstagit sig på grundläggande
beräkningsmetoder. Inte ens sedan åklagaren fått in utredning från
skattemyndigheten har han beaktat, att bankens påpekande varit rik-
tigt.
Påståendet att SE-banken lämnat oriktig kontrolluppgift åren 1986
och 1987 uppfyller, som tingsrätten konstaterat, inte det krav på
brottslighet som avses i reglerna om företagsbot.
Grunden för åklagarens talan innehåller vidare ett påstående om
medverkan till Jacob Palmstiernas skattebrott. Påståendet saknar all
grund i processmaterialet. Tingsrätten har tillagt, att påståendet om
medverkan inte haft tillräcklig precision för att kunna medföra bifall
till åklagarens yrkande.
3 Utredning
3.1 Utredningsåtgärder
Sedan en remisspromemoria upprättats begärdes yttrande från över-
åklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm efter hörande av
Bengt Strömberg. Yttrandet skulle avse hela handläggningen avseende
talan om företagsbot men främst vilka utredningsåtgärder som vidtagits
och när dessa skett, vilka överväganden som legat bakom yrkandet
samt vilka åtgärder som förekommit sedan talan väckts och övervägan-
den i samband därmed. Även de frågor som SE-banken tagit upp
skulle belysas i yttrandet.
Sedan infordrade yttranden avgivits, har en komplettering begärts 164
och ytterligare två remissvar inkommit.
SE-banken har kommit in med påminnelser.
3.2 Utredningens resultat
3.2.1 Uppgifter ur tingsrättens akt
Av förundersökningsprotokollet och Stockholms tingsrätts akt B
17-196-89 framgår följande.
I en skrivelse den 7 november 1989 från kriminalinspektören Leif
Ledin på åklagarens uppdrag underrättades SE-banken om att brotts-
balkens bestämmelser om företagsbot kunde komma att aktualiseras
vad avsåg bankens underlåtenhet att lämna kontrolluppgift om den
utgivna bostadsförmånen. Vidare begärdes uppgift om vem som enligt
bankens förmenande var ansvarig för att korrekta kontrolluppgifter
avlämnades, om banken hade något att anföra och om någon särskild
utredning påfordrades. I ett svarsbrev den 28 november 1989 uppgav
banken, att chefen för personalavdelningen vid centralkontoret i
Stockholm var ansvarig såvitt gällde detta kontor samt för huvudkon-
torets kontrolluppgifter. SE-banken uppgav vidare, att det var svårt att
för dagen yttra sig, då det inte framgick vilka omständigheter i sak som
utgjorde grund för talan om företagsbot. Så snart detta klarlagts, skulle
banken yttra sig i sak och ange om ytterligare utredning krävdes.
Den 12 december 1989 upprättades en anmälan mot SE-banken av
Leif Ledin. Denna ingick sedermera i förundersökningsprotokollet,
som översändes till SE-banken för delgivning. 1 anmälan upptogs
följande.
Skandinaviska Enskilda Banken har under utövning av näringsverk-
samhet grovt åsidosatt en arbetsgivares särskilda skyldigheter i samband
med upprättande av kontrolluppgifter genom att underlåta att medtaga
alla förmåner som tillkommit Jacob Palmstierna i egenskap av anställd
hos banken.
Detta har lett till att Palmstierna kunnat underlåta att uppta förmån-
er avseende bostad, eller underhåll av bostad, till betydande belopp i
enlighet med vad som upptagits i gärningsbeskrivning avseende skatte-
brott.
Banken har inte haft en sådan organisation att besked angående
förmån meddelats personalkontoret som haft att upprätta kontrollupp-
gifter.
I samband med delgivningen ställde SE-bankens ombud, advokaten
Björn Edgren, tre frågor till Leif Ledin. Han anförde därvid, att det
föreföll lämpligt, om utlåtande från bankens revisorskollegium om
bankens personaladministrativa organisation inhämtades.
I en skrivelse den 12 januari 1990 lämnade Bengt Strömberg svar på
frågorna:
1. Upprättande av kontrolluppgift åligger varje näringsidkare som
särskild skyldighet i sin verksamhet.
2. Att utSrda felaktiga kontrolluppgifter innefattar när det rör sum-
mor av ifrågavarande omfattning en allvarlig brottslighet. Här kan
framhållas 2 § skattebrottslagen, 80 § uppbördslagen och 37 §
taxeringslagen.
1992/93:JO1
165
3. I förhör och i skriftlig redogörelse i förundersökningen finns belägg
för att organisationen varit av god standard. Detta ifrågasätts inte.
Samma dag upprättades stämningsansökan mot Jacob Palmstierna och
SE-banken. Stockholms tingsrätt utfärdade sedermera stämning.
I en skrift till tingsrätten den 30 januari 1990 begärde Björn Edgren,
att målet skulle utsättas till muntlig förberedelse, eftersom förtydligan-
den av åklagarens talan behövdes. Förberedelse sattes ut till den 9 maj
1990. Med anledning av att tingsrätten, utan SE-bankens hörande, satte
ut målet till huvudförhandling i juni 1990, tillskrev Björn Edgren
ånyo tingsrätten och begärde, att förhandlingen skulle flyttas, då han
på grund av andra engagemang inte kunde närvara på den utsatta
tiden. I skriften framförde han bl.a. som ett alternativ, att talan mot
SE-banken handlades för sig. Han påpekade i sammanhanget, att
"målet mot Palmstierna rör en tidsperiod på nästan tio år — — —
medan målet mot banken inte kan avse annan tid än vad som ligger
efter den 1 juli 1986, även om åklagaren synes ha förbisett den
grundlagsskyddade rättigheten att man inte kan dömas enligt ett straff-
stadgande som inte var i kraft när den påstådda gärningen begicks". I
ett yttrande motsatte sig Bengt Strömberg, att målen skildes åt, och
uppgav bl.a., att samma bevisning var aktuell i målen. I en skrift, som
kom in till tingsrätten den 7 maj 1990, upprepade Björn Edgren, att
åklagarens talan var oklar och oprecis. Som exempel anförde han, att
SE-banken, tvärtemot åklagarens påstående, inte haft skyldighet att
redovisa socialavgifter eller dra preliminär skatt på bostadsförmånen.
Under sammanträde inför tingsrätten den 9 maj 1990 uppgav Bengt
Strömberg bl.a., att yrkandet mot banken avsåg omständigheter hänför-
liga till tiden efter den 1 juli 1986, samt att han skulle tillskriva
länsskattemyndigheten angående bankens skyldighet att redovisa ar-
betsgivaravgifter m.m. avseende bostadsförmånen. Sedan länsskatte-
myndigheten yttrat sig till Bengt Strömberg, meddelade denne, att han
inte längre gjorde gällande, att bestämmelser i uppbördslagen åsido-
satts. Under huvudförhandlingen, som ägde rum den 27, 30 och 31
augusti samt den 5 september 1990, justerade Bengt Strömberg sin
talan mot banken på så sätt, att påstående att banken underlåtit att dra
av och inbetala källskatt inte längre gjordes. Vidare utgick hänvisning-
ar till lagrum i uppbördslagen. Under huvudförhandlingen vidgick
Bengt Strömberg på nytt, att yrkandet om företagsbot endast avsåg
tiden efter den 1 juli 1986.
3.2.2 Remissvaren
Yttrandena från Bengt Strömberg och överåklagaren Solveig Riberdahl
fogas som bilaga 1—4 till detta beslut (anm. uteslutna i detta referat).
Här följer en redigerad sammanfattning av remissvaren.
a) Handläggningen på utredningsstadiet
Bengt Strömberg
Handläggningen är redovisad i förundersökningsprotokollet, där tid-
punkten för olika åtgärder, förhör m.m. finns återgivet. Den utredning
1992/93:JO1
166
som företagits har gett tillräckligt underlag för att föra talan om
företagsbot. Banken har gjorts uppmärksam på att frågan om företags-
bot varit aktuell. Banken har upplysts om att kontrolluppgifter förefal-
lit felaktiga, och att det varit detta som i sak kunnat utgöra grund för
talan om företagsbot. I brev i januari 1990 har bankens ombud fatt
svar på sina frågor. Banken har inte begärt ytterligare utredning eller
rådrum.
Solveig Riberdahl
Företagsbot är att anse som särskild rättsverkan. Vad gäller förfarandet
torde de bestämmelser som gäller för brott för vilket inte svårare straff
än böter är stadgat vara tillämpliga. Enligt bestämmelsen i 23 kap. 22 §
rättegångsbalken är förundersökning inte erforderlig beträffande såda-
na brott, om tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger. Banken har
beretts möjlighet att lämna synpunkter. Banken har inte begärt ytterli-
gare utredning.
b) Talans tidsmässiga omfattning
Bengt Strömberg
Förtydligande av omfattningen har skett vid två förhandlingar inför
tingsrätten. Redan i februari 1990 förklarade han per telefon för Björn
Edgren vad som avsågs. Beskrivningen att banken underlåtit att ta upp
bostadsförmånen i kontrolluppgifter åren 1978—1987 är i sig korrekt,
och den under en lång följd av år upprepade underlåtenheten utgör en
försvårande omständighet. Däremot anser han sig inte ha gjort gällande
ansvar avseende hela tidsperioden. Det har varit så självklart för
honom, att han inte ansett en justering nödvändig. Rätten har också
nöjt sig med muntliga förtydliganden.
Solveig Riberdahl
Bengt Strömberg har muntligen förtydligat sitt yrkande vid två tillfäl-
len. Yrkandet kunde ha uttryckts klarare.
c) Påståendet angående arbetsgivaravgifter
Bengt Strömberg
Han har av misstag i sin slutliga talan tagit med påståendet, att
arbetsgivaravgifter avseende bostadsförmånen skulle ha erlagts av ban-
ken. Han gör numera en annan tolkning av ett av de aktuella lagrum-
men. För tid före 1985 skulle hans tidigare resonemang ha haft
relevans.
Solveig Riberdahl
Av skrivelsen från skattemyndigheten framgår att banken inte varit
skyldig att betala arbetsgivaravgift på förmånen, eftersom den hyra som
Jacob Palmstierna erlagt överstiger schablonvärdet. Bengt Strömberg
har inte tolkat skrivelsen så utan haft uppfattningen, att kontrollupp-
giftens innehåll skulle påverka den slutliga arbetsgivaravgiften. Han
1992/93:JO1
167
borde ha tagit bort påståendena om arbetsgivaravgift. Hans felsyn kan
förklaras av att bestämmelserna inte är helt lätta att tolka samt att han
haft en pressad arbetssituation.
d) Grunden för talan i övrigt
Bengt Strömberg
Med anförande av vissa exempel hävdar han, att Stockholms tingsrätts
dom har sådana svagheter, att den inte kan utgöra underlag för kritik
mot honom.
Det är inte nödvändigt, att en viss gärningsman till brottet utpekas,
men det måste stå klart, att ett brott har blivit begånget (prop.
1985/86:23 s. 62). Han har ansett, att Jacob Palmstierna begått ett
allvarligt brott, och att det var utfärdandet av oriktiga kontrolluppgif-
ter — i sig ett brott — som orsakat eller möjliggjort dennes brott. När
det gäller Jacob Palmstiernas gärning och medhjälp till denna, har
tillräcklig precision förelegat. Han är mer tveksam, när det gäller
utfärdandet av felaktiga kontrolluppgifter. Lagstiftaren har uttalat, att
företagsbot bör kunna åläggas, även om det inte går att klarlägga vem
som haft det direkta ansvaret (a. prop. s. 63). Ett av de starkaste skälen
till införandet av företagsbot har varit, att företag skulle kunna drabbas
av kännbara påföljder, trots att det inte gått att klargöra det personliga
ansvaret. Mot bakgrund av vad som framkommit i utredningen i målet
har han ansett, att Jacob Palmstierna måste ha förstått, att han var
skyldig att uppge sin bostadsförmån i deklarationen. Om den ansvarige
på banken som utfärdat kontrolluppgifterna fått besked att Jacob
Palmstierna hyrt en bostad av banken under de villkor som gällt,
borde denne också ha insett, att förmånen skulle redovisas i kontroll-
uppgiften. Personalavdelningen har emellertid undanhållits denna in-
formation. Något personligt straffansvar har inte kunnat utkrävas.
Inom näringsverksamhet föreligger en särskild skyldighet enligt lag att
ha en korrekt redovisning av löner och löneförmåner samt att avge
kontrolluppgifter. Om man under en lång följd av år utelämnar en
löneförmån rörande en bestämd personalkategori, föreligger ett grovt
åsidosättande av dessa skyldigheter. Mot bakgrund av att Jacob Palm-
stierna upprepat sitt beteende under flera år och att kontrolluppgifter-
na hela tiden varit felaktiga, är uttrycket "upprepade förseelser" ade-
kvat.
Kontrolluppgiften fyller en mycket väsentlig funktion i taxeringsför-
farandet. Skattekontrollen bygger på att arbetsgivaren lämnar kontroll-
uppgifter. Den ökade betydelsen av kontrolluppgifterna har föranlett
en skärpning av straffet för underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldig-
heten. Ansvar för avgivande av felaktiga kontrolluppgifter inträder i
första hand enligt skattebrottslagens bestämmelser. Den som av grov
oaktsamhet avger felaktig kontrolluppgift kan dömas för vårdslös skat-
teuppgift till böter eller fängelse i högst två år. Beroende på situation-
en kan även medhjälp till en annan persons brott förekomma. Mot
den bakgrunden framstår tingsrättens slutsats, att påståendet om med-
verkan till skattebrott inte ens uppfyller det krav på brottslighet som
1992/93: JO 1
168
avses med reglerna om företagsbot, som märklig och felaktig. Medhjälp
till vårdslös skatteuppgift, vårdslös skatteuppgift eller brott mot
taxeringslagen kan inte anses som bagatellbrott. Visserligen kan det
påstås, att det rör sig om enstaka gärningar, men saken måste ses mot
bakgrund av att det rört sig om ett upprepat förfarande, och att
kategorin verkställande direktörer särbehandlats.
Att företagsbot kan förekomma vid relativt lindriga brott framgår
bl.a. av att även oaktsamhetsbrott omfattas av bestämmelsen. Enligt
uttalanden i propositionen kan även brott, för vilka maximistraffet
utgörs av Sngelse i sex månader men som normalt leder till bötespå-
följd, aktualisera företagsbot.
Solveig Riberdahl
Att lämna en ofullständig kontrolluppgift kan vara att bedöma som
medhjälp till skattebedrägeri eller vårdslös skatteuppgift eller som brott
mot 120 § taxeringslagen. Någon inom banken har underlåtit att
underrätta personalavdelningen om Jacob Palmstiernas bostadsförmån
och därigenom orsakat oriktigheten. Det har inte kunnat utredas vem
det är. Detta är emellertid inte en förutsättning för att företagsbot skall
kunna åläggas. Det måste dock vara klarlagt, att ett brott i verksamhe-
ten har begåtts.
I det aktuella målet finns omständigheter — bl.a. har bostadsförmå-
ner upptagits i kontrolluppgifter för vissa tjänstemän men inte för dem
i ledande ställning — som med viss styrka talar för att någon anställd i
banken förfarit oaktsamt på sätt som kunnat föranleda ansvar för
medhjälp till vårdslös skatteuppgift eller i vart fall för brott mot 120 §
taxeringslagen. Medhjälpen till vårdslös skatteuppgift torde vara av så
allvarlig beskaffenhet, att företagsbot kan komma i fråga.
Beträffande brott mot 120 § taxeringslagen kan diskuteras om före-
tagsbot kan åläggas, då normalpåföljden är böter. Om Sngelse ingår i
straffskalan, vilket är fallet här, torde företagsbot dock kunna komma i
fråga också vad gäller brott, som är hänförliga till specialstraffrätten
(prop. 1985/86:23 s. 64). Endast den omständigheten, att Sngelse ingår
i straffskalan, kan emellertid inte tas som intäkt för att företagsbot
skall åläggas (a. prop. s. 112), utan en samlad bedömning av omstän-
digheterna i varje särskilt fall måste göras. Med beaktande av vad som
sägs i ovan angivna förarbeten och i förarbeten till ändringar i 120 §
taxeringslagen (prop. 1984/85:180 s. 50) får Bengt Strömberg anses ha
haft fog för sin talan.
Yrkandet om företagsbot hade måhända kunnat uttryckas tydligare.
Det framgår dock vad han avsett med sitt yrkande.
1992/93:JO1
169
4 Rättslig reglering m.m.
1992/93 :JO1
Enligt 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken skall för brott som har
begåtts i utövningen av näringsverksamhet, på yrkande av åklagare,
företagsbot åläggas näringsidkare, om
1. brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda
skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av
allvarligt slag och
2. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för
att förebygga brottsligheten.
Bestämmelserna om företagsbot trädde i kraft den 1 juli 1986 och
gäller inte för brott som begåtts före ikraftträdandet.
I JO:s ovannämnda remisspromemoria återges huvuddragen av lagmo-
tiven sålunda:
En grundläggande förutsättning för att reglerna om företagsbot skall
vara tillämpliga är att det har förekommit brott i en näringsverksam-
het. Samtliga objektiva och subjektiva rekvisit i ett straffstadgande
måste enligt förarbetena vara uppfyllda (prop. 1985/86:23 s. 62). Brott
skall anses vara begånget i näringsverksamhet om gärningen typiskt
sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av
gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare
eller anställd hos den som bedriver näring.
Man skiljer mellan brott av två slag; sådana som inneburit ett grovt
åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verk-
samheten och brott som annars är av allvarligt slag. Med särskilda
skyldigheter som åvilar näringsidkare avses sådana förpliktelser som
följer av utpräglat näringsreglerande bestämmelser som t.ex. bokför-
ingsbrott, brott mot arbetstidslagen eller arbetsmiljölagen (se närmare
härom prop. s. 63 f.). Med brott som eljest är av allvarligt slag avses i
första hand överträdelser av centrala straffbestämmelser, exempelvis
bedrägeri, häleri eller brott mot 13 kap. brottsbalken.
Av förarbetena till bestämmelserna om företagsbot framgår vidare att
det inte har ansetts befogat att använda företagsbot vid enstaka förseel-
ser och mindre allvarliga brott (a. prop. s. 29 ff ). Förseelser och
bagatellbrott lämnas således utanför tillämpningsområdet. Det är den
samlade bilden av brottslighetens art och omfattning som bör vara
avgörande. Enbart den omständigheten att Sngelse ingår i straffskalan
för det aktuella brottet kan inte tas till intäkt för att brottsligheten
skulle ha inneburit ett så grovt åsidosättande att företagsbot skall
ådömas (prop. s. 112). Vid riksdagsbehandlingen betonades särskilt att
det för åläggande av företagsbot krävs att brottsligheten har inneburit
ett åsidosättande som varit grovt eller också varit av allvarligt slag
(JuU 1985/86:13 s. 14).
När det gäller frågan om vilka krav som skall ställas på näringsidka-
ren med avseende på förebyggande åtgärder sägs i förarbetena att
utgångspunkten bör vara att företagsbot skall komma i fråga endast då
någon särskild betingelse förelegat som innebär att näringsidkaren
framstår som klandervärd genom att han inte försökt att hindra
brottet. Det måste kunna fastställas att företagaren borde ha haft
anledning att räkna med att det fanns en viss risk för att det aktuella
brottet eller annan likartad brottslighet skulle kunna begås i hans
verksamhet och att näringsidkaren också haft rimliga möjligheter att
eliminera denna risk (prop. s. 112). Bevisbördan i frågan huruvida
näringsidkaren har gjort vad som kan krävas av honom ligger på
åklagaren.
170
Enligt lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande
m.m. gäller för talan om företagsbot, när frågan inte rör någon som är
tilltalad för brott ("angår den som är tilltalad för brottet" enligt
stadgandets ursprungliga lydelse), i tillämpliga delar reglerna i rätte-
gångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än
böter. Förarbetena till bestämmelserna om företagsbot ger ingen när-
mare ledning angående vilken utredning som krävs som underlag för
ett yrkande om företagsbot.
I åklagarens talan om företagsbot anges vissa lagrum. Av 32 § 1
mom. kommunalskattelagen (KL) framgår att till intäkt av tjänst
hänförs bl.a. förmån i bostad som utgått för tjänsten. Enligt 42 § KL
beräknas värdet av bostadsförmån med ledning av i orten gällande
hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas, efter annan
lämplig grund. Arbetsgivare, bl.a. bankaktiebolag, skall enligt 37 § 1
mom. i den i det aktuella fallet tillämpliga taxeringslagen (1956:623;
TL) lämna kontrolluppgift rörande bl.a. anställds avlöning, arvode,
annan ersättning eller förmån, oavsett om den utgått kontant eller som
naturaförmån. Om vederlag har erlagts av den anställde, skall uppgift
lämnas både om förmånen och vederlaget. Kontrolluppgiften skall
enligt 4 mom. i samma stadgande lämnas senast den 31 januari under
taxeringsåret, dvs. året efter det då förmånen utgått.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgö-
ra skyldigheten att lämna kontrolluppgift döms enligt 120 § TL till
böter eller fängelse i högst sex månader. Ansvar inträder emellertid
inte om gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Enligt 2 § i
denna lag skall den som till ledning för myndighets beslut i fråga om
skatt eller avgift uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp
dömas för skattebedrägeri till Sngelse i högst två år. Motsvarande
oaktsamhetsbrott, vårdslös skatteuppgift (5 §), där det oriktiga uppgifts-
lämnandet skall medföra fara för nämnda skattekonsekvenser och
gärningen röra betydande belopp, bestraffas med böter eller Sngelse i
högst två år.
5 Bedömning
Jag behandlar först åklagarens hantering på utredningsstadiet av frågan
om företagsbot (5.1), hans sätt att tidsmässigt bestämma talans omfatt-
ning (5.2) och hans påstående om bankens skyldighet att betala arbets-
givaravgift (5.3). De omständigheter som bildat grund för talan grans-
kas därefter mot bakgrund av de i bestämmelsen om företagsbot
uppställda rekvisiten (5.4—5.6). Avslutningsvis gör jag en sammanfat-
tande slutbedömning (5.7).
5.1 Handläggningen på utredningsstadiet
Särskilda regler om hur en utredning om företagsbot skall bedrivas
saknas. I analogi med bestämmelsen, att talan i domstol i princip skall
handläggas enligt reglerna för bötesmål, torde förundersökning inte
vara obligatorisk (jämför 23 kap. 1 och 22 §§ rättegångsbalken).
1992/93: JO 1
171
Normalt torde dock fråga om företagsbot uppkomma i samband med 1992/93:JO1
en brottsutredning. Det är därför naturligt, att reglerna om förunder-
sökning tillämpas även avseende frågan om företagsbot.
SE-banken har underrättats om att frågan om företagsbot aktualise-
rats, fått tillfälle att framföra synpunkter och ange den utredning som
önskades samt delgetts resultatet av den utredning som förelåg vid
tidpunkten för underrättelsen. Det kan emellertid ifrågasättas, om
SE-banken innan talan väcktes i tillräcklig utsträckning fick del av de
omständigheter åklagaren lade till grund för sin talan. En jämförelse
mellan den i förundersökningsprotokollet ingående anmälan och yr-
kandet i stämningsansökan ger vid handen, att påståenden och omstän-
digheter — innefattande antydningar om medverkan till skattebedräge-
ri på något annat sätt än genom avgivande av kontrolluppgift —
tillkommit. Enligt min mening borde SE-banken ha fått del av dessa
och beretts tillfälle att yttra sig över dem, innan Bengt Strömberg
fattade beslut om att väcka talan. Om så skett, hade på ett tidigt
stadium preciseringar kunnat påfordras och bl.a. påståendet om skyl-
dighet att erlägga arbetsgivaravgift kunnat avföras.
5.2 Talans tidsmässiga omfattning
Bengt Strömberg har, enligt vad han framfört i sitt yttrande, ansett det
så självklart, att företagsbot inte kunde åläggas för tid före den 1 juli
1986, att någon formell justering av talan inte var nödvändig. Mot
bakgrund av de upprepade frågor som ställts till honom om vad han
avsett i detta hänseende är det anmärkningsvärt, att han inte ens då
funnit skäl att justera sin talan. Bengt Strömberg tycks anse, att det rör
sig endast om en formuleringsfråga, och att det var underförstått vad
som avsågs. Saken kan emellertid inte ses på det sättet.
Talan har enligt ordalydelsen bestämts sålunda, att Bengt Strömberg
gör gällande, att företagsbot skall åläggas SE-banken för brott begångna
under hela den angivna tiden, dvs. åren 1978—1987. Då lagligt stöd för
ett sådant yrkande saknades, skulle det självfallet inte ha framförts. Att
Bengt Strömberg, trots att han var medveten om lagens begränsning i
tiden, ändå utformade talan på det sätt som skedde, finner jag särskilt
allvarligt.
En helt annan sak är, att det stått honom fritt att vid talans
utförande påstå, att SE-banken även i tidigare kontrolluppgifter under-
låtit att ta upp bostadsförmånen, något som för övrigt torde ha varit
ostridigt.
5.3 Påståendet angående arbetsgivaravgifter
Bengt Strömberg har vidgått, att hans påstående, att SE-banken varit
skyldig att betala arbetsgivaravgift avseende bostadsförmånen, varit
felaktigt. Även Solveig Riberdahl är av uppfattningen, att detta påstå-
ende inte skulle ha framförts. Anledningen till att så ändå skedde är
enligt Bengt Strömberg, att han feltolkat bestämmelserna. Noteras bör
emellertid, att det redan av länsskattemyndighetens yttrande i maj 1990
framgick, att skyldighet att betala arbetsgivaravgift år 1986 och 1987
saknades. Detta borde åtminstone ha föranlett Bengt Strömberg att
justera sin talan. Jag ställer mig alltså kritisk till vad som härvidlag
förevarit.
5.4 Brotts påståendet
Åläggande av företagsbot förutsätter, att det förekommit brott i när-
ingsverksamhet. Vilket eller vilka brott som Bengt Strömberg anser ha
begåtts kommer emellertid inte till klart uttryck. Han har nöjt sig med
att beskriva den för honom grundläggande omständigheten, att SE-
banken underlåtit att i kontrolluppgifter ta upp Jacob Palmstiernas
bostadsförmån, och i anslutning härtill endast hänvisat till vissa lag-
rum. Den åberopade omständigheten kan i och för sig innefatta ett
brott mot 120 § TL. Den kan också vara att bedöma som medverkan
till skattebedrägeri eller vårdslös skatteuppgift, beroende på om uppsåt
eller oaktsamhet ligger uppgiftslämnaren till last.
Om Bengt Strömberg velat göra gällande, att personal hos banken
gjort sig skyldig till uppsåtligt brott, kan han inte anses ha haft fog för
detta. Det rör sig om o identifierade personer, vilkas avsikter är okän-
da. Vad som härvidlag kvarstår kan inte vara annat än påståenden om
brott mot taxeringslagen eller medverkan till vårdslös skatteuppgift.
Anmärkningsvärt är emellertid, att Bengt Strömberg inte medtagit vare
sig 120 § TL eller 5 § skattebrottslagen i sin uppräkning av tillämpliga
lagrum. Då dessa brottspåståenden förs fram i remissvaren, synes också
argumentationen ofullständig och oklar. Jag vill fästa uppmärksamhe-
ten på följande moment.
Vad gäller medverkansbrottet måste beaktas att det bankens förfaran-
de som skulle konstituera sådan medverkan skett i två led, och att den
påstådda oaktsamheten inte omedelbart knutits till själva utfärdandet
av kontrolluppgiften, vilket ombesörjdes av personalavdelningen, utan
till det bakomliggande förfarande varigenom personalavdelningen för-
sågs med uppgifter som underlag för kontrolluppgiften; Bengt Ström-
bergs uttalande, att den som utfärdat kontrolluppgiften, om han infor-
merats om att Jacob Palmstierna hyrt en bostad av banken under
angivna villkor, borde ha insett, att förmånen skulle redovisas i kon-
trolluppgiften, avser ju en tänkt situation, som av åklagaren inte ens
påstås ha förelegat. Beträffande brott mot 120 § TL, som maximalt
bestraffas med Sngelse i sex månader, kan ifrågasättas om inte pre-
skri;. n åtminstone i viss del inträtt med följd att talan om företags-
bot enligt 36 kap. 14 § brottsbalken Sr väckas endast om det är
påkallat ur allmän synpunkt; i remissvaren berörs frågan över huvud
inte.
I talan förekommer också antydningar om att företrädare för banken
skulle ha medverkat till Jacob Palmstiernas påstådda skattebedrägeri på
något annat sätt än genom att i kontrolluppgifter utelämna bostadsför-
månen; det är "bl.a." genom nämnda förtigande som banken påstås ha
medverkat. Om denna medverkan i annan form avser hjälp vid
1992/93: JO 1
173
upprättandet av Jacob Palmstiernas deklarationer eller något ytterligare
framgår inte. Jag finner det oacceptabelt, att dylika substanslösa antyd-
ningar framförs i en talan avseende särskild rättsverkan av brott.
Mitt sammanfattande omdöme på denna grundläggande punkt är, att
Bengt Strömbergs brottspåstående präglas av en anmärkningsvärd brist
på pregnans.
5.5 Brottslighetens art, grad och omfattning
Ytterligare förutsättning för åläggande av företagsbot är, att brottslighe-
ten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som
är förenade med näringsverksamheten eller annars är av allvarligt slag.
Vad gäller brottslighetens art synes det kunna hävdas, att brott mot
120 § TL eller medverkan till vårdslös skatteuppgift, som grundas på
att näringsidkare avgett oriktig kontrolluppgift, i sig innebär ett åsido-
sättande av sådan särskild skyldighet. Däremot rör det sig knappast om
sådan till sin typ allvarlig brottslighet som avses i det andra alternati-
vet; som framgått åsyftas här i första hand brott mot centrala straffbe-
stämmelser, främst brottsbalksbrott.
Det är emellertid inte tillräckligt, att arten av brottslighet är den
angivna. Åläggande av företagsbot förutsätter också, att fråga är om en
kvalificerad grad av sådan brottslighet. Åsidosättandet av de särskilda
skyldigheterna skall vara "grovt"; vad gäller den alternativa grunden
ligger redan i beskrivningen av den avsedda brottsligheten, att denna
skall vara av "allvarligt slag". Därtill kommer att bedömningen enligt
förarbetena innefattar även en kvantitativ aspekt; i både proposition
och utskottsbetänkande uttalas att den samlade bilden av brottslighe-
tens art och omfattning bör vara avgörande.
I remissvaren har som stöd för att medverkan till brottet vårdslös
skatteuppgift och brott mot 120 § TL bör rymmas under beskrivningen
av sådan brottslighet som kan föranleda företagsbot särskilt framhållits
betydelsen för taxeringsförfarandet av att korrekta kontrolluppgifter
lämnas. Ytterligare har pekats bl.a. på att det rört sig om ett upprepat
förfarande, och att kategorin verkställande direktörer särbehandlats.
Även med beaktande av att varken lagtext eller lagmotiv ger någon
mera exakt ledning för bedömningen av frågan, om den påstådda
brottsligheten kan anses vara av så kvalificerat slag som krävs för
åläggande av företagsbot, har enligt min mening åklagarens talan i
aktuellt hänseende saknat sådant stöd som bör krävas för en talan om
särskild rättsverkan av brott. Det synes mig främmande att vid den
samlade bedömning av "brottslighetens art och omfattning" som enligt
förarbetena skall göras karakterisera bankens underlåtenhet som sådan
brottslighet som innefattar ett "grovt åsidosättande" av de särskilda
skyldigheter som är förenade med verksamheten eller som eljest varan-
de av "allvarligt slag". Särskilt kan Bengt Strömbergs talan ifrågasättas
på den grunden, att omfattningen av vad som med hänsyn till tidpunk-
ten för ikraftträdandet av bestämmelserna om företagsbot lagligen
kunnat läggas banken till last inte rimligen uppfyller kraven.
1992/93: JO 1
174
5.6 Förebyggande åtgärder
Något bör också tillfogas om det sista kriteriet för att talan om
företagsbot skall aktualiseras — att "näringsidkaren inte har gjort vad
som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten". Som skäl
för att banken inte fullgjort sina åligganden härvidlag har Bengt
Strömberg åberopat, att man "låtit de bostadsförmåner som verkstäl-
lande direktörer i banken erhållit särbehandlas och inte använt sig av
bankens i och för sig väl uppbyggda organisation".
Påståendet synes i sig avse en relevant omständighet. Särbehandling
av vissa personalkategorier synes kunna innefatta risk för avvikelser
från eljest tillämpade rutiner beträffande vad som skall upptas i en
kontrolluppgift. Enligt förarbetena skall emellertid "någon särskild
betingelse ha förelegat som innebär att näringsidkaren framstår som
klandervärd genom att han inte försökt att hindra brottet"; det "måste
kunna fastställas att företagaren på grund av något sådant förhållande
borde ha haft anledning att räkna med att det fanns en viss risk för att
det aktuella brottet eller annan likartad brottslighet skulle kunna begås
i hans verksamhet" (a. prop. s. 112 f.).
Nämnda särbehandling — vilken kan vara grundad på helt godtagba-
ra skäl — innebär naturligtvis inte i sig, att banken i stadgandets
mening förfarit klandervärt. Huruvida omständigheterna i övrigt kan
anses ge stöd för att så varit fallet framstår som tveksamt. Då mina
principiella anmärkningar mot det sätt på vilket talan om företagsbot
utformats hänför sig till de ovan behandlade primära rekvisiten, anser
jag mig emellertid kunna lämna denna fråga.
5.7 Slutomdöme
Jag vill först understryka, att tingsrättens dom självfallet inte utgör
något facit vid bedömningen av åklagarens agerande vad gäller talan
om företagsbot. Bengt Strömbergs förfarande skall här prövas mot
bakgrund av den situation som förelåg, då han vidtog sina olika
åtgärder. Min granskning avser den utredning som föregått beslutet att
väcka talan och det sätt på vilket talan utformats; ytterst är det fråga
om att bedöma, om det fanns fog för att framställa yrkandet. Att
domstolen — som till grund för sitt avgörande haft att lägga vad som
framkommit vid huvudförhandlingen — ogillat talan innebär natur-
ligtvis inte i sig, att yrkandet inte borde ha framställts.
Som framgått har jag funnit Bengt Strömbergs hantering av frågan
om företagsbot bristfällig i flera avseenden. Kommunikation med ban-
ken har inte skett i erforderlig utsträckning (5.1). Hans yrkande har
oriktigt grundats på omständigheter hänförliga till tid före regleringens
ikraftträdande, och han har trots upprepade påpekanden härom inte
justerat sin talan (5.2). Han har felaktigt framställt påstående om
bankens skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift och inte heller härvid-
lag justerat sin talan, sedan det rätta förhållandet klarlagts (5.3).
Allvarligast är att grunden för talan — vad gäller påstående om brott
och om brottslighetens art, grad och omfattning — utformats utan
stringens och på ett i sak ytterst diskutabelt sätt (5.4 och 5.5).
1992/93: JO 1
175
Vad sålunda förevarit aktualiserar fråga om ansvar för tjänstefel. Jag
har emellertid inte funnit skälen för att inleda förundersökning till-
räckligt starka. Jag har då särskilt beaktat, att stadgandet i sig är
svårtillämpat, att uttalandena i förarbetena inte heller är helt klarläg-
gande och att prejudicerande domstolsavgöranden saknas.
Jag avslutar därför ärendet med den allvarliga kritik som ligger i det
ovan anförda.
(Dnr 2890-1989)
Med anledning av uppgifter i en tidningsartikel att en gravid diabetes-
sjuk kvinna fött ett dött barn efter att ha varit frihetsberövad under två
dygn, beslöt chefsJO Eklundh att på eget initiativ utreda om någon
tjänsteman förfarit felaktigt. Beslut i ärendet gavs den 2 december
1991.
1 Bakgrund
Under hösten 1989 bedrev narkotikaroteln vid polismyndigheten i
Nacka spaning på Dick F. efter tips om att denne försålde cannabis.
Den 19 oktober 1989 inträdde distriktsåklagaren Stefan Bergman vid
regionåklagarmyndigheten i Stockholm som förundersökningsledare.
Dick F. och hans sambo Pia S. sammanträffade den 21 oktober 1989
med en person på Kornhamnstorg. Denne person greps därefter till-
sammans med ytterligare två personer som var i hans sällskap. De
gripna innehade cannabis som togs i beslag. Stefan Bergman beslöt kl.
15.00 den 21 oktober att Dick F. och Pia S. skulle anhållas i sin
frånvaro som misstänkta för narkotikabrott. De greps i sin bostad kl.
17.45. Det framgick därvid att Pia S. var gravid och diabetiker. Hon
tog med sig mediciner och de tillhörigheter hon behövde med anled-
ning av sin sjukdom. Dick F. och Pia S. fördes till polisstationen i
Nacka. Sedan förhör hållits beslöt Stefan Bergman kl. 22.10 att anhål-
landena skulle bestå. Efter ytterligare förhör med bl.a. Pia S. den 22
och 23 oktober, frigavs hon kl. 15.20 den 23 oktober 1989. Hon
skjutsades hem av polismän. En tid senare födde hon ett dött barn. —
Den 16 november 1989 lades förundersökningen ned avseende Pia S.
med motiveringen att brott inte kunde styrkas.
2 Utredning
2.1 Det faktiska omhändertagandet av Pia S.
Handlingar infordrades från regionåklagarmyndigheten och länspolis-
mästaren i Stockholms län.
Av en promemoria daterad den 14 november 1989 upprättad av
kriminalinspektören Rickard Johansson, polismyndigheten i Nacka,
framgår bl.a. följande.
1992/93: JO 1
176
Polisassistenterna Carina Petersson och Liz Hallgren körde Pia S. till 1992/93:JO1
Nacka polisstation. De var framme kl. 18.10. I arresten upprättades ett
arrestantblad. Där förtecknades bl.a. de mediciner som Pia S. hade
tagit med sig. Hon sattes in i arresten kl. 18.25. Det första förhöret
hölls med henne kl. 20.30—21.00. Rickard Johansson, som var för-
hörsledare, kontaktade därefter Stefan Bergman på telefon. Rickard
Johansson upplyste Stefan Bergman bl.a. om att Pia S. var gravid i
sjunde månaden, att hon skulle föda i mitten av december med
kejsarsnitt samt att hon hade diabetes. Stefan Bergman beslutade att
anhållningsbeslutet skulle bestå. Flera förhör hölls med Pia S. Vid
samtliga förhörstillfäilen frågade Rickard Johansson henne om hennes
tillstånd. Hon rapporterade inte några besvär. Vid varje tillfälle pratade
han också med arrestantvakterna och påtalade hur viktigt det var att
Pia S. fick sin mat på fasta tider på grund av hennes sjukdom.
Arrestantvakterna var vid varje tillfälle införstådda med detta. Då hon
senare kördes hem företedde hon inga synliga tecken på att må dåligt.
Hon berättade inte heller något som tydde på detta.
Av arrestantblad med bilaga framgår bl.a. följande:
På bilagan finns antecknat "diabetiker + havande". Tillsyn av Pia S.
har skett med högst en timmes mellanrum. Hon fick te och smörgåsar
kl. 21.20 den 21 oktober. Följande dag fick hon måltider kl. 8.00,
11.00, 17.00 och 21.30. Dagen hon frigavs fick hon mat kl. 8.00 och
12.00.
Utredning och yttrande begärdes från länsstyrelsen i Stockholms län
angående polismyndighetens i Nacka omhändertagande av Pia S.
Av förhör med Pia S. framgår bl.a. följande:
Hon fick inte ha insulin och sprutor i cellen men fick vad hon
behövde då hon skulle ta sina sprutor. Hon tog spruta fyra gånger per
dygn som hon brukar. Första natten hon var anhållen slutade det
sparka i magen. Hon fick insulinkänning på natten och bad då om
mjölk. Enligt den hon talade med fanns det ingen mjölk. I stället fick
hon smörgåsar och te. Det går dock inte ut i blodet lika fort som
mjölk. På morgonen visade det sig att det fanns mjölk. Hon var också
chockad och magen kändes som en sten. Hon talade om för förhörsle-
daren att hon mådde dåligt. En vecka efter frigivningen besökte hon
mödravårdscentralen. Då konstaterades att fostret var dött. Man har
tagit prover från henne och fostret men inte hittat något fel. Man har
sagt till henne att sådant här kan hända om man blir chockad. Hon
tycker att hon blivit behandlad fel genom att man över huvud taget tog
henne med när situationen var som den var. När hon fick insulinkän-
ningen på natten fick hon inte rätt mat. Hon begärde inte att komma
till läkare eller att en läkare skulle komma men påpekade hela tiden
att hon mådde dåligt. Hon tycker att de borde ha sett hur hon mådde
och förstått vad som borde göras. Eftersom hon var diabetiker stod
hon under särskilt noggrann kontroll av mödravårdscentralen. Hon
var emellertid inte av den uppfattningen att hennes sjukdom medförde
några särskilda risker för barnet. Hon ansåg inte att det fanns någon 1 77
12 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
anledning för henne att uppsöka läkare eller mödravårdscentralen
omedelbart efter frigivandet. Hon gick i stället dit den tid som var
bestämd sedan tidigare.
I yttrande till länsstyrelsen har polismyndigheten i Nacka genom
polismästaren Lennart Enocsson anfört följande.
Av företagen utredning framgår att Pia S. har kontrollerats varje
timma under de två dygn som hon var frihetsberövad och placerad i
arrest. Kontrollerna har varit utan anmärkning. Hon påkallade ej
någon särskild omsorg, förutom att det finns noterat när hon tagit sin
medicin.
De omständigheterna att Pia S. befunnit sig i en arrest, behöver
således inte under rådande förhållanden medföra allvarliga kroppsliga
men för henne, oaktat hon var havande i sjunde månaden.
I utredningen har inte framkommit något, som visar att det finns ett
samband mellan frihetsberövandet och barnets död. Efter frigivningen
den 23 oktober, väntade Pia S. i en vecka med att gå till vårdcentralen.
Även om det föreligger svårigheter i att ta ställning till medicinska
frågor vid ett frihetsberövande, finner polismyndigheten att ärendet
handlagts enligt de rutiner och den lagstiftning som gäller vid omhän-
dertagande av gravida kvinnor.
Länsstyrelsen genom biträdande länspolismästaren Gösta Welander har
som sitt yttrande till JO åberopat polismyndighetens i Nacka yttrande.
2.2 Besluten om frihetsberövande
Ärendet remitterades till regionåklagarmyndigheten i Stockholm för
upplysningar och yttrande efter hörande av Stefan Bergman.
Stefan Bergman har lämnat följande upplysningar.
Ärendet initierades vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm torsda-
gen den 19 oktober 1989 genom en föredragning av Krinsp Helge
Dahlin. Enligt Dahlin hade till polisen i Nacka inkommit ett trovär-
digt tips, innebärande att Dick F. via underförsäljare sålde omkring
2—3 kg cannabisharts per vecka. Spaning sedan slutet av augusti 1989
hade givit vid handen att Dick F. tillsammans med sin Sstmö Pia S. så
gott som dagligen sammanträffade med för polisen i narkotikasamman-
hang välkända personer, varvid misstänkta narkotikaöverlåteiser hade
kunnat iakttas.
Lördagen den 21 oktober 1989 blev jag kontaktad av Krinsp Dahlin.
Han berättade att polisen skuggat paret Dick F. och Pia S. under hela
lördagen och att polisen blivit vittne till en misstänkt narkotikaöverlå-
telse. Den misstänkte köparen och hans två kamrater hade skuggats
och var gripna. Hos dem hade anträffats ett parti cannabisharts.
Mot bakgrund av polisens spaningsiakttagelser gjorde jag bedöm-
ningen att den misstänkta narkotikabrottsligheten hade bedrivits av
Dick F. och Pia S. gemensamt och i samråd. Jag beslutade dels om
husrannsakan i parets gemensamma bostad i Saltsjö Boo, dels om
anhållande i sin frånvaro av Dick F. såsom på sannolika skäl misstänkt
för narkotikabrott i Nacka och Stockholm under hösten 1989, dels om
anhållande i sin frånvaro av Pia S. såsom skäligen misstänkt för
narkotikabrott i Nacka och Stockholm under hösten 1989. Skälen till
anhållningsbesluten var väsentligen motiverade av risken för att de
misstänkta genom undanröjande av bevis kunde försvåra sakens utred-
ning och i viss mån risken för fortsatt brottslig verksamhet.
Vid husrannsakan i Dick F:s och Pia S:s bostad anträffades 46 500
kronor i kontanter och en större mängd cannabisharts.
1992/93:JO1
178
Omkring klockan 22.00 kontaktades jag av krinsp Rickard Johans-
son som redogjorde för resultatet av husrannsakan samt vad förhören
jämlikt RB 24:8 med Dick F. och Pia S. givit vid handen. Pia S.
förnekade brott, förnekade kännedom om att narkotika överlåtits
under eftermiddagen i deras bil och förnekade kännedom om den
narkotika och de pengar som tagits i beslag i deras bostad.
Jag har tagit del av Johanssons yttrande till JO i vilket han gör
gällande att han vid föredragningen också lämnat information om att
Pia S. var diabetiker och gravid i sjunde månaden. Trots att jag varken
minns, eller gjort anteckning härom på tvångsmedelsblanketten, ifråga-
sätter jag inte Johanssons uppfattning om vad som sagts härom vid
föredragningen. Denna inställning grundar jag dels på det faktum att
jag tydligt minns att föredragningen var mycket klar, detaljrik och
välstrukturerad, dels att min allmänna uppfattning om Johansson är
sådan att jag ej rimligen kan anta att han skulle ha missat att lämna en
sådan information. Omständigheterna graviditet och diabetes sedda var
för sig är icke sådana att jag med hänsyn till utredningsläget skulle ha
underlåtit att anhålla Pia S. i avvaktan på ytterligare utredning om
hennes brott. Då jag inte heller hade medicinska kunskaper om att
kombinationen av diabetes graviditet kunde innebära någon särskild
fara för barnets eller moderns liv eller hälsa, hade vetskap om kombi-
nationen av tillstånden fått mig att fatta något annat beslut såvitt avser
Pia S:s fortsatta frihetsberövande.
Med hänsyn till att Pia S. alltjämt var skäligen misstänkt för brott
som hon helt förnekade, att ny husrannsakan skulle företas under
morgondagen i dagsljus, att det på fri fot alltjämt fenns personer som
genom tips och spaning blivit misstänkta i ärendet, bedömde jag
kollusionsfaran som mycket påtaglig, och att det var av synnerlig vikt
att Pia S. kvarhölls i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om
hennes brott. Då det enligt min uppfattning inte heller framkommit
sådana uppgifter angående Pia S:s personliga förhållanden som talade
mot ett fortsatt frihetsberövande, beslutade jag att anhållandet skulle
kvarstå.
Under söndagen den 22 oktober 1989 hade jag ett längre telefonsam-
tal med både krinsp Dahlin och krinsp Johansson. Ärendet genom-
gicks mycket noga och vi resonerade om dess vidare handläggning. Vid
samtalet nämndes att Pia S. var gravid i sjunde månaden och att hon
hade diabetes. Jag ställde frågor om hennes hälsotillstånd och fick
försäkringar om att hon omhändertogs väl och att hon mådde bra.
Ingenting angående Pia S:s hälsotillstånd fick mig att reagera för att
hon skulle vara i behov av någon särskild vård eller undersökning. Jag
vill i detta sammanhang än en gång påpeka att jag ej hade medicinska
kunskaper om att kombinationen av graviditet och diabetes kunde
innebära någon särskild fara för barnets eller moderns liv eller hälsa.
Jag beslöt att anhållandet skulle kvarstå och att Pia S. bl a skulle
höras närmare om den större summa pengar som anträffats i en rosa
sminkväska tillsammans med hennes personliga tillhörigheter.
Efter förhör under måndagen den 23 oktober 1989 frigavs Pia S. och
blev av polisen hemskjutsad till bostaden.
Eftersom jag uppfattade informationen om Pia S:s hälsotillstånd så
att Pia S. mådde bra, frånsett det som det alltid innebär att sitta
frihetsberövad, övervägde jag aldrig att hålla Pia S. anhållen eller
övervakad på annan plats än polisstationen i Nacka.
För regionåklagarmyndigheten har t.f. överåklagaren Birgit Thunved
yttrat bl.a. följande.
1992/93 :JO1
179
Beslutet att anhålla Pia S. var med hänsyn till de uppgifter som förelåg
väl motiverat. Någon anledning att rikta någon kritik mot Bergman i
den delen föreligger inte.
Vidkommande frågan om det efter 24:8 förhör fortfarande förelåg
skälig brottsmisstanke mot Pia S. samt om det förelåg anhållningsskäl
gör jag följande bedömning. Med hänsyn till vad som påträffats i
samband med husrannsakan och till de uppgifter som förelåg angående
Pia S:s närvaro i samband med narkotikaöverlåtelser fanns fortfarande
skälig misstanke mot henne om narkotikabrott. Det är inte ovanligt i
narkotikasammanhang att hustrur eller fästmör anlitas att förvara
narkotikapengar eller medföljer i bil vid narkotikaöverlåtelser för att
ge bilfärden sken av att vara en ren familjeutflykt. Det bör i detta
sammanhang påpekas att en av de tre personer, som gripits tidigare
under dagen, vid 24:8 förhör kl 21.00 uppgivit, att han mottagit en
cannabisförpackning i Dick F:s bil samma dag. Pia S. hade suttit i
framsätet bredvid Dick F., som vänt sig om och överlämnat partiet till
mannen ifråga med orden "Här har du. Det är 35 gram. Jag vill ha
2 100 kronor". Anhållningsskäl förelåg fortfarande.
Vidkommande uppgiften om att Pia S. var gravid i sjunde månaden
och led av diabetes vill jag anföra följande.
I 24 kap 4 § 1 st rättegångsbalken föreskrivs att om det på grund av
den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande om-
ständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvar-
ligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är
uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. I prop
1986/87 sid 59 sägs att bestämmelsen tar sikte på kvinnor i tiden strax
före eller efter en förlossning. Någon närmare kommentar ges inte till
bestämmelsen. Inte heller i prop 1980/81:201 ges någon ytterligare
vägledning.
Mot den bakgrunden anser jag inte att en graviditet i sjunde måna-
den i sig är en sådan omständighet, som bör föranleda en prövning
enligt 4 § 1 st. Inte heller en diabetes i sig är av den karaktären att ett
anhållande skulle anses utgöra ett allvarligt men under förutsättning
att den anhållne har tillgång till medicin.
Den fråga som därefter infinner sig är om en graviditet i sjunde
månaden i förening med diabetes är ett sådant hälsotillstånd som
kräver beaktande av 4 § 1 st. De allmänna kunskaper i medicinska
frågor som en åklagare kan förväntas ha ger i och för sig inte
tillräcklig grund för det antagandet att kombinationen i fråga skapar
sådana hälsorisker med avseende på barnet och modern att ett frihets-
berövande inte bör ske. Denna fråga kan besvaras först efter en
medicinsk utredning i det enskilda fallet. Vad som kan ifrågasättas är
emellertid om inte omständigheterna varit sådana att Bergman bort
tillse att en sådan utredning kom till stånd innan han tog ställning till
om anhållningsbeslutet skulle kvarstå avseende Pia S. Jag anser med
beaktande av samtliga omständigheter i ärendet emellertid inte att det
finns anledning att rikta kritik mot Bergman för att han inte lät
genomföra en sådan undersökning. Jag Sster därvid särskilt avseende
vid att Pia S. inte lämnat sådana uppgifter som gett någon antydan om
att hennes hälsotillstånd påkallade särskilda omsorger. Jag vill också i
denna del tillägga att i den föreliggande utredningen inte framkommit
något som visar på att det förelegat ett samband mellan anhållandet
och den för tidiga förlossningen och barnets död. Ärendet visar på de
särskilda svårigheter en åklagare möter då han har att ta ställning till
medicinska frågor i samband med frihetsberövande. Det finns därför
anledning att överväga om inte 4 § borde kompletteras med en regel
av innebörd att medicinska bedömningar bör ske i samråd med läkare.
1992/93:JO1
180
2.3 Medicinska risker vid frihetsberövande av gravida kvinnor
Yttrande begärdes från socialstyrelsen angående vissa frågor som upp-
togs i en remisspromemoria. I yttrandet, som på socialstyrelsens vägnar
avgetts av styrelsens rättsliga råd, ansluter sig detta till vad överläkaren
och docenten Göran Rybo, medlem av socialstyrelsens vetenskapliga
råd i obstetrik och gynekologi, och professorn i endokrinologi Kerstin
Hall har yttrat. Om inte annat framgår är det Göran Rybos yttrande
som återges.
1. Kan något generellt uttalande göras angående inom vilka tidsra-
mar före respektive efter förlossningen som häktning från medicinsk
synpunkt kan befaras medföra ett allvarligt men för en kvinna?
Under en normal graviditet kan akuta komplikationer givetvis inträffa.
Vanligen rör det sig om blödning, smärtor, vattenavgång eller att
förlossningsvärkar börjar. Risken för att detta skall inträffa ökar när
modern närmar sig fullgången tid. Komplikationer kan inträffa var-
helst kvinnan befinner sig, t ex i hemmet eller annorstädes. Adekvat
åtgärd är då transport till förlossningsavdelning.
Om den blivande modern är i en polisarrest kan nämnda komplika-
tioner givetvis också inträffa. För att adekvat åtgärd skall kunna
vidtagas måste modern ha tillsyn och möjlighet att meddela sig med
välinformerad vaktpersonal/motsvarande om komplikationer tillstöter
eller förlossningsvärkar börjar. Om dessa förutsättningar är uppfyllda
kan man ur strikt medicinsk (obstetrisk) synpunkt inte hävda att den
omständigheten att kvinnan befinner sig i en arrest skulle behöva
medföra allvarliga kroppsliga men.
Efter en normal förlossning krävs viss övervakning för att konstatera
att komplikationer ej inträffar. Risken för akuta postpartumkomplika-
tioner är störst under de första 1 — 3 dygnen efter förlossningen.
Rimligen bör därför en nyförlöst kvinna ur strikt medicinsk synpunkt
inte förvaras i häkte förrän efter det att minst 3 dygn förflutit efter en
normal förlossning. I sammanhanget måste då bortses från alla olägen-
heter och psykologiska problem som häktning kan innebära vad gäller
separation från barnet, amningsnedläggning etc.
2. Vilken bedömning i fråga om men kan göras beträffande en normal
graviditet i sjunde månaden?
Vad som sagts under punkt 1 beträffande arrestförvaring före förloss-
ning äger tillämpning även i sjunde graviditetsmånaden. Risken för de
flesta av akuta komplikationer som ovan nämnts måste betraktas som
mindre än om kvinnan är närmare fullgången tid.
3. Kan diabetes i normalfallet anses medföra sådana hälsorisker för en
kvinna att ett frihetsberövande innebär allvarligt men?
Denna bedömning faller egentligen utanför mitt kompetensområde
som varande obstetriker och frågan bör därför om så anses erforderligt
belysas av internmedicinsk expertis.
Allmänt kan dock sägas, att det torde väl inte vara helt ovanligt att
diabetiker förvaras i arrest eller fängelse och regler och praxis för dessa
människors tillsyn och vård under sådana omständigheter har måhän-
da belysts i andra sammanhang. Med adekvat, regelbunden kost och
motion, noggrant fullföljande av insulin- och annan medicinering samt
möjligheter till blodsockerkontroller borde enligt min mening frihets-
berövandet i sig inte behöva medföra allvarliga kroppsliga men ur
medicinsk synpunkt.
1992/93: JO 1
181
Särskilt yttrande av Kerstin Hall
För en individ med insulinberoende diabetes är det livsnödvändigt
att vid alla tidpunkter under dygnet kunna genomföra blodsockerkon-
troll samt ha tillgång till insulin och kost. Detta krävs för att på ett
tillfredsställande sätt kunna styra blodsockernivån och är speciellt
viktigt i situationer med stress då insöndring av stresshormoner försvå-
rar inställningen av blodsockernivån. Den med diabetes bör kunna
kontakta vaktpersonal för att få kontakt med läkare för undersökning
och hjälp med blodsockerinställning.
Uppfylls ovannämnda krav föreligger enligt min mening inga medi-
cinska skäl att en diabetiker behöver inta särställning vid frihetsberö-
vande. Att ej förse diabetikern med möjlighet till blodsockerbestäm-
ning och injektioner av insulin samt måltid på begäran så kan frihets-
berövandet vara livshotande.
4. Kan något generellt uttalande göras beträffande kombinationen
diabetes och graviditet? Innebär denna kombination att ett frihetsberö-
vande alltid kan antas medföra allvarligt men för en kvinna eller är
risken för allvarligt men olika i skilda skeden av graviditeten?
En diabetessjuk kvinna som blir gravid kräver speciella omsorger och
medicinsk övervakning. Blodsockerkontroller måste göras i ökad om-
fattning, insulindosering eventuellt ändras, och livsföring, t ex vad
gäller kost och motion, måste uppmärksammas mer under gravidite-
ten. Risk för fosterdöd är avsevärt högre för en diabetiker jämfört med
friska gravida kvinnor och risken ökar ju svårare diabetessjukdomen
är och ju mer framskriden graviditeten är.
Den insiktsfulla diabetessjuka gravida kvinnan är vanligen väl med-
veten om de åtgärder som är nödvändiga vad gäller kontroll och
behandling, som idag i stor utsträckning sker polikliniskt, men beroen-
de på främst diabetessjukdomens svårighetsgrad kan sjukhusvård bli
nödvändig under vissa perioder av graviditeten.
Det är svårt att göra en generell bedömning av vad ett frihetsberö-
vande betyder ur medicinsk synpunkt för en gravid diabetiker, och
beror som ovan antytts främst på sjukdomens svårighetsgrad och hur
behandling sker, men i viss mån också på hur långt framskriden
graviditeten är. Allmänt torde man dock kunna säga att ett kortvarigt
frihetsberövande med adekvat, frekvent tillsyn, kost och motion, ade-
kvat insulintillförsel och möjlighet till blodsockerkontroller och att vid
behov kunna kontakta vaktpersonal som är medveten om det medi-
cinska tillståndet inte nödvändigtvis och alltid behöver innebära att
kvinnan åsamkas allvarligt kroppsligt men sett ur en strikt medicinsk
synpunkt.
5. Vilken bedömning i fråga om men kan göras beträffande en diabeti-
ker som är gravid i sjunde månaden?
De synpunkter som redovisats under punkt 4 äger tillämpning även
under detta skede av graviditeten.
6. Vilket underlag krävs för att göra en bedömning av hälsoriskerna
vid en normal graviditet respektive beträffande en gravid diabetiker?
Vid en helt normal graviditet torde det inte föreligga behov av något
extraordinärt underlag. Svårighet kan givetvis finnas vid avgörande om
graviditeten är normal eller ej. Om kvinnan hävdar att hennes gravidi-
tet på något sätt är onormal bör läkarbedömning göras snarast i
anslutning till frihetsberövandet för att man i det enskilda fallet skall
1992/93:JO1
182
kunna avgöra om frihetsberövandet kan medföra mer eller mindre
allvarliga hälsorisker. Så bör också enligt min uppfattning ske vid
frihetsberövande av gravid diabetiker.
7. Om ett frihetsberövande ändå tillgrips, vilka åtgärder bör då vidtas
för att minska hälsoriskerna för kvinna som är gravid och diabetiker?
Som ovan nämnts, måste modern ha adekvat tillsyn, kost och motion,
tillgång till insulin och andra erforderliga mediciner och möjlighet till
blodsockerkontroll. Viktigt är också att vaktpersonalen görs medveten
om att kombinationen graviditet och diabetes kan vara ett allvarligt
medicinskt tillstånd för såväl fostret som modern och att vid minsta
misstanke på hotande komplikation bör läkare kontaktas alternativt
modern transporteras till kvinnoklinik för omhändertagande.
3 Den rättsliga regleringen
Av 4 § första stycket jämfört med 17 § första stycket lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. framgår att man vid
behandlingen av en anhållen person skall ta hänsyn till hans hälsotill-
stånd. En anhållen som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som
begär att läkare skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av
läkare, om inte sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig.
Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet Sngelse ett år eller däröver, Sr enligt 24 kap. 1 § första
stycket rättegångsbalken (RB) häktas, om det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omstän-
dighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt undan-
drar sig lagföring eller straff, genom att undanröja bevis eller på något
annat sätt försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga
verksamhet. Av tredje stycket framgår att häktning får ske endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.
Om det finns skäl att häkta någon far han enligt 24 kap. 6 § RB
anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Finns inte
fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för
brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar
i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av
åklagaren. I beslutet skall anges det brott misstanken avser och grun-
den för anhållandet. Med brottet avses det konkreta handlande som
läggs den misstänkte till last och inte brottstypen i åberopat lagrum
(prop. 1986/87:112 s. 62). Den avsedda gärningen skall beskrivas på ett
individualiserande sätt varvid tid, plats och handlingssätt i korthet skall
anges (a. prop. s. 85). Beslutet skall ges skriftlig form (se JK 1985 s.
30).
Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon
annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma
att medföra allvarligt men för den misstänkte, får enligt 24 kap. 4 §
första stycket RB häktning ske endast om det är uppenbart att betryg-
gande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller om en kvinna
1992/93 :JO1
183
har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt
men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning,
skall häktning ske.
I förundersökningskungörelsen (1947:948) finns bestämmelser om
övervakning. Enligt 26 § skall åklagaren, om det med hänsyn till vad
som föreskrivs i 24 kap. 4 RB finns anledning att anta att häktning
inte Sr ske om övervakning ordnas, så snart det kan ske försöka ordna
nödvändig övervakning. Sådan Sr anordnas i den misstänktes hem
eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte placeras i
lämplig institution. Av 28 § följer att ett anhållningsbeslut skall hävas
om övervakning ordnas.
4 Bedömning
4.1 Utredningens inriktning
Min utredning avser inte frågan om det finns något orsakssamband
mellan frihetsberövandet och fostrets död. Det är för mig känt att Pia
S. hos justitiekanslern har gjort en framställning om skadestånd med
anledning av det som inträffat. Utredningen har i stället inriktats på att
undersöka om de befattningshavare som haft med frihetsberövandet att
göra har följt de bestämmelser som finns.
4.2 Det faktiska omhändertagandet av Pia S.
Utredningen har inte gett vid handen att någon befattningshavare vid
polismyndigheten i Nacka förfarit felaktigt vad gäller behandlingen av
Pia S. under hennes vistelse på polisstationen. Jag vill i sammanhanget
särskilt påpeka att Pia S. inte begärde att läkare skulle tillkallas eller
kontaktas, och att det inte heller framkommit att man på polisstatio-
nen hade sådana informationer om Pia S:s tillstånd att det kunde
krävas att en sådan åtgärd ändå vidtogs.
4.3 Besluten om frihetsberövande
En grundläggande förutsättning för ett beslut att anhålla en person är i
normalfallet att denne är i varje fall skäligen misstänkt för ett brott
som kan föranleda Sngelse i ett år eller däröver. Det är svårt att i
generella termer ange när det skall anses föreligga en skälig misstanke
mot någon. JO har i tidigare beslut uttryckt att det krävs att det finns
konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att den misstänk-
te begått det antagna brottet (se bl.a. JO 1986/87 s. 83 f.). Vad som
innefattas i detta Sr avgöras från fall till fall. Det ligger också i sakens
natur att det i ett visst fall kan finnas ett inte obetydligt utrymme för
olika i och för sig försvarbara bedömningar av om omständigheterna
utgör tillräcklig grund för en skälig misstanke om brott. Mot bakgrund
av de upplysningar som lämnats om vilka omständigheter som låg till
grund för beslutet att anhålla Pia S. finner jag ingen anledning till
kritik mot Stefan Bergman med anledning av detta.
Det finns emellertid anledning att beröra frågan om dokumentatio-
nen av beslutet. På tvångsmedelsblanketten har Stefan Bergman angett
1992/93: JO 1
184
brottmisstanken enbart genom användningen av rubriceringen narkoti-
kabrott. Som framgår av vad jag sagt i det föregående skall emellertid
tid, plats och handlingssätt kortfattat anges på sådant sätt att gärningen
blir individualiserad. Stefan Bergman kan inte undgå kritik för sin
underlåtenhet i detta hänseende.
Sedan besluten att anhålla Dick F. och Pia S. verkställts, husrannsa-
kan företagits och s.k. anhållningsförhör enligt 24 kap. 8 § RB hållits,
hade Stefan Bergman att ta ställning bl.a. till om Pia S. skulle förbli
anhållen. Förutsättningar för ett fortsatt anhållande var att hon allt-
jämt var skäligen misstänkt för brott och att det var av synnerlig vikt
att hon hölls i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Stefan
Bergman har redovisat sina överväganden i dessa hänseenden i sitt
yttrande. Regionåklagarmyndigheten har för sin del också funnit att
förutsättningar för ett fortsatt anhållande med stöd av 24 kap. 6 §
andra stycket RB förelegat. Jag har inga invändningar mot vad som
anförts. Uppgifterna om Pia S:s graviditet och sjukdom ger emellertid
anledning att ställa frågan om Stefan Bergman borde ha gjort några
ytterligare överväganden innan han fattade beslutet att hon skulle
kvarhållas.
Även om de formella förutsättningarna för häktning respektive
anhållande är uppfyllda, får som nämnts ett beslut om en sådan åtgärd
ändå inte fattas om inte skälen för den uppväger det intrång eller men
i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte. Detta är innebörden
av den s.k. proportionalitetsprincipen, som blev lagfäst den 1 septem-
ber 1989, men som ansetts gälla redan dessförinnan. Härutöver upp-
ställs i 24 kap. 4 § RB särskilda begränsningar avseende möjligheterna
att frihetsberöva personer som på grund av sin ålder, sitt hälsotillstånd
eller någon annan liknande omständighet kan befaras lida allvarligt
men om de tas i förvar. Detta lagrum framstår närmast som en
precisering av proportionalitetsprincipen vad gäller den där angivna
personkretsen.
Reglerna i 24 kap. 4 § RB innebär bl.a. att sjuka personer och
kvinnor som befinner sig i ett sent stadium av ett havandeskap, om det
kan befaras att de skulle lida allvarligt men av ett frihetsberövande, får
häktas endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte
kan ordnas (prop. 1986/87:112 s. 59). När det som här är fråga om ett
anhållningsbeslut ankommer det på åklagaren att bedöma om övervak-
ning i stället skall tillgripas.
I åklagarnas remissvar har den åsikten framförts att varken graviditet
i sjunde månaden eller diabetes i sig är sådana tillstånd att det finns
anledning att befara allvarliga men vid ett frihetsberövande. Den
åsikten motsägs inte av det medicinska utlåtande som föreligger i
ärendet. En självklar förutsättning är emellertid som där sägs att
personen i fråga får tillgång till mat och nödvändig medicin samt blir
föremål för en tillfredsställande övervakning och själv har möjlighet att
påkalla hjälp. Att dessa krav skall vara tillgodosedda följer redan av
vad som i allmänhet gäller om behandlingen av häktade och anhållna.
Beträffande en person som både är gravid och har diabetes är, som
1992/93 :JO1
185
framgår av utlåtandet, läget mera svårbedömt. Enligt utlåtandet bör en
läkarbedömning alltid göras i sådana fall och detsamma sägs gälla när
en gravid kvinna hävdar att hennes graviditet inte är normal.
Stefan Bergman har uppgett att han inte kände till att kombinatio-
nen av graviditet och diabetes kunde innebära någon särskild fara.
Enligt vad som sägs i regionåklagarmyndighetens yttrande kan en
sådan kunskap knappast förväntas av en åklagare. Det kan visserligen
ifrågasättas om inte redan vetskapen om att Pia S. var gravid och
diabetiker trots detta borde ha föranlett Stefan Bergman att kontakta
läkare för säkerhets skull. Med hänsyn till vad han uppgett om att han
inte kände till de särskilda risker som var förbundna med denna
kombination av omständigheter och till att han inte heller i övrigt
hade någon särskild anledning att anta annat än att Pia S:s allmänna
hälsotillstånd var gott, kan jag emellertid ha viss förståelse för att han
inte vidtog någon sådan åtgärd och inte heller undersökte möjligheter-
na att anordna övervakning av Pia S. som ett alternativ till anhållande.
Jag vill i sammanhanget påpeka att det av de uppgifter som Pia S.
lämnat under utredningen framgår att hon inte själv var medveten om
att hennes tillstånd innebar några särskilda risker. Det finns därför
anledning att tro att ytterligare förfrågningar hos henne inte skulle ha
förändrat Stefan Bergmans beslutsunderlag på något avgörande sätt.
Med anledning av de uppgifter som socialstyrelsen lämnat i ärendet
vill jag emellertid framhålla vikten av att en läkarbedömning görs i fall
av det slag som anges i utlåtandet. Jag vill vidare rent allmänt uttala att
en åklagare i en situation, där frågan om tillämpning av bestämmelsen
i 24 kap. 4 § första stycket RB aktualiseras, på lämpligt sätt måste
förhöra sig närmare om hur personen mår och om det finns några
särskilda omständigheter som han bör känna till. Med utgångspunkt i
de uppgifter som lämnas av personen själv eller som kommer fram på
annat sätt får åklagaren sedan ta ställning till behovet av läkarunder-
sökning.
I regionåklagarmyndighetens yttrande framförs tanken att man bör
överväga att komplettera reglerna i 24 kap. 4 § rättegångsbalken med
en bestämmelse av innebörd att medicinska riskbedömningar av det
slag som avses i detta lagrum bör göras i samråd med läkare. Det finns
å andra sidan inte något hinder mot att en åklagare redan med
utgångspunkt i gällande regler konsulterar en läkare om han gör den
bedömningen att medicinsk sakkunskap behövs. Det ankommer alltid
på åklagaren att använda sitt omdöme och avgöra när det finns skäl för
en sådan åtgärd. Jag översänder emellertid ett exemplar av detta beslut
för kännedom till justitiedepartementet.
1992/93: JO 1
186
(Dnr 1845-1988)
1 Inledning
1 ett ärende som behandlades hos JO år 1985 hade klaganden med
anledning av uppgifter i pressen bl.a. ifrågasatt lagligheten av att
chefen för rikskriminalsektionen vid rikspolisstyrelsen (RPS) polisin-
tendenten Tommy Lindström ombesörjt att ett aktiebolag registrerats i
bilregistret som ägare till ett antal av RPS tjänstefordon. Eftersom det i
ärendet upplystes att rikspolischefen beslutat om en kartläggning angå-
ende vad som skett i saken och utredningen påbörjats fann JO det inte
vara meningsfullt att ta upp saken till behandling (JO:s dnr
2912-1985).
JO följde emellertid upp ärendet och begärde in utredningen, som
hade gjorts av dåvarande polisöverintendenten Björn Klang, samt vissa
andra handlingar. I Björn Klangs utredningsmaterial fanns bl.a. en av
honom i december 1985 upprättad sammanställning över eventuella
brott och förseelser m.m. med anknytning till det aktuella bolaget.
Aktiebolaget Carac, sedermera namnändrat till C.L. Carac Leasing
Aktiebolag, nedan kallat bolaget. I sammanställningen angavs bl.a. att
det eventuellt förelåg dels tjänsteförseelse beträffande inköpet av bola-
get, dels bokföringsbrott såvitt gällde bolagets bokföring, dels trolös-
hetsbrott avseende uttag av medel från bolaget. Med anledning av vad
som framkommit beslutade JO Anders Wigelius i augusti 1988 att
granska bl.a. de förhållanden som Björn Klang tagit upp.
Under utredningen infordrades handlingar från RPS, riksåklagaren
(RÅ) och åklagarmyndigheten i Stockholm. Vidare inhämtades munt-
liga upplysningar från personer med kunskap om de aktuella förhål-
landena.
Ärendet remitterades till RPS och RÅ. RPS anmodades att avge
yttrande angående bl.a. lagligheten och lämpligheten av inköpet av
bolaget och Tommy Lindströms förfaranden med anknytning till bola-
get.
2 Utredning
2.1 Dokumentation angående bolagsförvärvet, bolaget m.m.
Inköpet av bolaget och bolagets verksamhet
Av utredningen framgick att bolaget inköptes av Tommy Lindström
för statens — RPS — medel. Bolagets tillgångar bestod vid inköpet av
ett aktiekapital om 145 000 kr och en reservfond om 34 900 kr. Dessa
tillgångar utgjordes av kontanta medel innestående i bank.
Enligt kvitto den 25 mars 1983 hade en advokatbyrå i Stockholm av
Tommy Lindström mottagit 185 000 kr som likvid för bolaget. Av
detta belopp sattes 179 900 kr in på ett bankkonto i bolagets namn. 187
Enligt anteckning hos redovisningscentralen vid RPS utanordnades
den 25 mars 1983 185 000 kr till Tommy Lindström. Som bokförings- 1992/93:JO1
underlag till transaktionen fanns hos RPS en "räkning". Handlingen
som var daterad den 23 mars 1983 har följande lydelse: "Rikskriminal-
sektionen har haft kostnader i samband med narkotikaspaning med
185 000 kr. Utbetalningsbeslutet har fattats av överdirektören Lennart
Printz. Beloppet utbetalas till polisintendenten Tommy Lindström."
Det förelåg inte någon attest av Lennart Printz på "räkningen".
Tommy Lindström som undertecknat handlingen hade på denna också
dels tecknat ett utbetalningsbesked, dels kvitterat beloppet. På den
konteringsuppgift som fanns på "räkningen" var som kostnadssiag
angivet kontot avseende vissa kostnader för förundersökning m.m. och
som kostnadsbärare kontot gällande förhyrning av spaningslägenhet.
Aktierna i bolaget, aktiebok, årsbok och dagbok m.m. torde enligt
en skrivelse ha överlämnats till Tommy Lindström i februari 1984.
RPS hade inte antecknats som innehavare av aktierna i aktieboken och
fanns inte heller antecknad som innehavare på aktiebreven.
Av de uppgifter som i juni 1983 registrerades hos patent- och
registreringsverket framgick att bolagets verksamhet skulle bestå i
leasingverksamhet med bilar, uthyrning av fordon och kontorsinventa-
rier m.m. Maivor Ekelund var upptagen som styrelseledamot och
Örjan Norlin som suppleant. Firman tecknades av styrelseledamoten
och suppleanten var för sig.
Det upplystes att Maivor Ekelund sammanbodde med Tommy Lind-
ström och att Örjan Norlin tjänstgjorde vid rikskriminalsektionen.
Av hyreskontrakt för lokal, daterat i juli 1983, — — — framgick att
— — — lokalen hyrdes i andra hand. Som bilaga till kontraktet fanns
ett avtal angående kostnader för viss avskärmning av den aktuella
lokalen. Denna kostnad kunde läggas i hyran för en viss period.
I utredningen uppmärksammades att såväl firmatecknare i bolaget
som Tommy Lindström på handlingar som getts in till bilregistret hade
anmält bolaget som ägare till ett antal fordon som inköpts av RPS.
Såvitt kunnat utrönas hade det inte skett någon överlåtelse av fordonen
från RPS till bolaget.
Handlingar från patent- och registreringsverket utvisade att likvida-
tionen avseende bolaget avslutats och att en slutredovisning lades fram
i maj 1988. Bolaget hade därmed upplösts.
2.2 Muntliga upplysningar
Upplysningar angående bolagsförvärvet och förhållanden med anknyt-
ning till detta inhämtades dels genom samtal hos JO med bl.a. tjänste-
män vid RPS, dels från Björn Klangs utredningsanteckningar rörande
upplysningar lämnade av numera avlidne Lennart Printz.
Tommy Lindström uppgav i huvudsak följande. Han och hans
närmaste överordnade byråchefen Esbjörn Esbjörnson hade i slutet av
1970-talet fått i uppdrag att se över vissa metodfrågor gällande narkoti-
kabekämpningen m.m. De hade därvid bl.a. kommit fram till att
polisen vid vissa spaningsinsatser borde använda fordon som inte
kunde härledas till polisen. Under år 1982 redovisade Tommy Lind-
ström för RPS dåvarande ledning, rikspolischefen Holger Romander
och Lennart Printz, olika möjligheter att dölja fordonens rätta identi-
tet. I samband med de diskussioner som då fördes fick Tommy
Lindström i uppdrag att komma med något konkret i saken. Esbjörn
Esbjörnson och Lennart Printz var Tommy Lindströms kontaktytor i
dessa frågor.
Tommy Lindström undersökte inte innan han köpte det aktuella
bolaget om RPS hade formella möjligheter till ett sådant förvärv. Han
såg inköpet av bolaget, vilket skulle utgöra ett registreringsskydd för
vissa spaningsfordon, som en operativ åtgärd som inte skulle hanteras
av RPS i plenum. I operativa frågor är rikspolischefen ensam beslutan-
de. Tommy Lindström tror dock inte att han diskuterade inköpet av
bolaget med Holger Romander. Han anser däremot att han fick ett
medgivande av Lennart Printz att införskaffa bolaget för RPS medel.
Tommy Lindström var inte behörig att utanordna medel i den aktuella
storleksordningen. Han upprättade "räkningen" och företedde den för
Lennart Printz. Tommy Lindström vet inte varför denne inte tecknade
något godkännande på handlingen. Det skrevs inte heller något proto-
koll beträffande godkännandet. Tommy Lindström överlämnade "räk-
ningen" till avdelningsdirektören Ingemar Aronsson vid RPS redovis-
ningscentral och fick därvid kvittera det på handlingen angivna belop-
pet. Tommy Lindström informerade inte RPS ledning om inköpet av
aktiebolaget när detta ägt rum. När han sedermera erhöll aktierna,
som han förvarade i ett kassaskåp på sitt tjänsterum, fick ledningen
inte heller besked om detta.
Beträffande garagelokalen uppgav Tommy Lindström bl.a. följande.
Han kommer inte ihåg vilka som deltog i diskussionen om förhyrning
av garaget. Det var emellertid en självklarhet att man, om man skulle
använda fordon vilkas rätta identitet skulle döljas skulle garagera dessa
utanför polishuset. Det var han som hade kontakterna med uthyraren.
Kostnaderna för garageringen i dess helhet togs upp med dåvarande
chefen för ekonomibyrån vid RPS Seppo Wuori, som godkände kost-
naderna. Beslutet att man skulle ha en serviceman i bolagsgaraget
fattades dock av Tommy Lindström. Det är inte säkert att han tog upp
frågan om kostnaderna för servicemannen särskilt med Seppo Wuori.
Tommy Lindström uppgav vidare att han i samband med att vissa av
RPS tjänstefordon skulle bytas ut lämnade information till teknikbyrån
vid RPS om att de nya fordonen skulle registreras i bolagets namn.
Maivor Ekelund undertecknade de flesta handlingar som gavs in till
bilregistret med uppgift om bolaget som ny ägare till av RPS inköpta
fordon, men även Tommy Lindström undertecknade uppgifter av detta
slag på ett antal registreringsbevis. Tommy Lindström ansåg att RPS
var ägare till fordonen i bolaget eftersom RPS ägde aktierna i detta.
Angående bolagets redovisning ansåg Tommy Lindström att det inte
fanns tillräckligt underlag för att skicka in handlingar till patent- och
registreringsverket för den första perioden. Tommy Lindström deltog
därefter i upprättandet av ett par årsredovisningar. Dessa var "chimä-
rer" såtillvida att man oriktigt redovisade fordonen som en tillgång i
bolaget. Vidare angav man felaktigt ett kapital i bolaget. De uppgivna
1992/93: JO 1
189
tillgångarna motsvarades emellertid av en skuld till RPS, eftersom RPS
ägde såväl fordonen som kapitalet. För att få ner ränteintäkten till noll
konstruerade man avskrivningar. Det fånns således inte någon realitet
bakom uppgifterna i årsredovisningarna. Dessa upprättades av det
skälet att man var skyldig att lämna redovisning till patent- och
registreringsverket.
Den skrivelse angående taxeringen som upprättades i mars 1985 till
skattechefen fick Holger Romander del av samma månad. Holger
Romander gav därvid Esbjörn Esbjörnson och Tommy Lindström
order om att agera för att få skatteproblemet undanröjt genom att
anmäla till skattechefen "att det är polisens bolag och ingenting
annat". Holger Romander kände således till bolaget och problemet i
skattehänseende i mars 1985. Han vidtog dock inte någon annan åtgärd
beträffande bolaget vid den tiden än att lämna angivna direktiv.
Bolaget skulle således "fortsätta".
Holger Romander uppgav bl.a. följande. Han fick vetskap om det
aktuella bolaget vid ett möte med riksåklagaren Magnus Sjöberg och
skattechefen Lars Johansson troligen år 1984 eller 1985. Magnus
Sjöberg skulle, då han fått kännedom om bolaget, ha anat att det var
fråga om ett "hemligt bolag" på grund av att Tommy Lindströms namn
figurerade och att bolaget hade anknytning till rikskriminalens spa-
ningsverksamhet. Efter mötet inhämtade Holger Romander uppgifter
av Tommy Lindström angående bolaget. Denne uppgav då att han
skaffat bolaget för att i detta skydda vissa fordons identitet. Holger
Romander underrättade därefter genast Magnus Sjöberg om att dennes
förmodan att det rörde sig om ett "hemligt bolag" var riktig. Tommy
Lindström hade erhållit medel från RPS till inköpet. När sedermera
uppgifter om bolaget förekommit i pressen och det där nämnts att
bolaget enligt Tommy Lindström inköpts av Lennart Printz kom denne
till Holger Romander och uppgav att han aldrig hört talas om det
aktuella bolaget, än mindre köpt det. Holger Romander anser att
Tommy Lindström har dåligt stöd för påståendet att han fått ett
medgivande till bolagsförvärvet.
Av Lennart Printz uppgifter, såsom de antecknats i Björn Klangs
utredningsmaterial, framgick sammanfattningsvis följande. Lennart
Printz fick vetskap om det aktuella bolaget genom uppgifter i pressen
år 1985. Frågan om döljandet av spaningsbilars identitet hade diskute-
rats i RPS ledning ett flertal år utan att man hade kommit fram till
hur problemet med dessa fordons registreringar skulle lösas. Det hade
inte varit aktuellt att inköpa ett aktiebolag eller utanordna medel för
ett sådant inköp. Om frågan hade tagits upp med Lennart Printz skulle
han ha hänvisat till rikspolischefen som beslutar i operativa frågor.
För egen del skulle Lennart Printz ha sagt nej till en framställning
härom på grund av att det dels förmodligen erfordras riksdags- eller
regeringsbeslut för att bedriva polisverksamhet på sådant sätt, dels är
olämpligt att driva polisverksamhet i aktiebolagsform. Lennart Printz
hade däremot vid olika tillfällen varit med om att på ett formlöst sätt
fatta beslut om tillfälliga utbetalningar för spaningsändamål.
1992/93: JO 1
190
Seppo Wuori upplyste att han inte deltagit i några diskussioner
angående registrering av polisens fordon i ett aktiebolag. Hade så varit
fiallet skulle han ha motsatt sig en sådan lösning av registreringsproble-
met.
2.3 RPS remissvar
Som inledningsvis anförts hade RPS anmodats att inkomma med
yttrande angående bl.a. bo lagsförvärvet och Tommy Lindströms förfa-
randen med anknytning till bolaget.
I yttrandet slogs till en början fast att den aktuella bolagskonstruk-
tionen var felaktig under förhandenvarande omständigheter och att en
rad felaktigheter har begåtts även i den fortsatta hanteringen av bola-
get. Dessa felaktigheter kunde till en del förklaras med att bolaget och
dess funktion i största möjliga utsträckning skulle hemlighållas utåt.
RPS utgick — utan att gå in på de lagliga förutsättningarna — från att
det hela hade hanterats som en bulvankonstruktion, där det mellan, å
ena sidan, bolaget och dess företrädare och, å den andra sidan, staten
genom berörda tjänstemän vid RPS hade varit helt klart att bolaget
och dess egendom i realiteten ägdes av staten.
Beträffande lagligheten och lämpligheten av inköpet av bolaget
anfördes bl.a. detta:
Det kan konstateras att rikspolisstyrelsen varken har begärt eller fått
medel för inköp av det ifrågavarande aktiebolaget. Inköpet torde
således inte vara hänförligt till någon anslagspost för rikspolisstyrelsen.
Myndigheter Sr inte själva bilda eller förvärva aktiebolag. Beslutan-
derätten i sådana frågor — liksom övrig investeringsverksamhet inom
myndigheterna — tillkommer i princip riksdagen. Och eftersom stats-
makterna inte har anvisat några medel för inköp av bolaget, får
åtgärden sägas ha saknat laglig grund.
Av det nyss anförda följer att styrelsen anser att det var olämpligt att
förvärva bolaget under angivna förutsättningar. Därmed är det dock
inte sagt att det generellt sett skulle vara olämpligt att använda sig av
ett aktiebolag som täckmantel för att dölja ägarförhållandena till
polisens spaningsbilar.
Angående förfaringssättet vid inköpet av bolaget uttalades bl.a. följan-
de.
Tommy Lindström uppger att han har diskuterat inköpet av bolaget
med dåvarande överdirektören Lennart Printz och trott sig ha fått
dennes godkännande, något som Printz emellertid förnekat. Det har
inte varit möjligt att klarlägga vad som förekommit mellan Tommy
Lindström och Lennart Printz. Ett principiellt beslut av detta slag
borde i vart fall ha dokumenterats på vederbörligt sätt, vilket inte har
skett.
Att uppge att beloppet använts för att täcka "kostnader i samband
med narkotikaspaning" är visserligen inte helt fel men alltför oklart
för att ge en riktig redovisning av medelsanvändningen. En korrekt
redovisning hade kunnat ges ett tillfredsställande sekretesskydd genom
användande av den s.k. N-serien, som får anses lämplig i fall som detta
och som sedermera kom att användas i bolagets redovisning. Det var
också fel att köpeskillingen betalades ut till Tommy Lindström trots att
det saknades attest från någon behörig person.
1992/93: JO 1
191
Den skärpning av rikspolisstyrelsens interna regelverk som senare
har genomförts — i fråga om såväl arbetsordning som ekonomiadmi-
nistrativa rutiner — innebär att en upprepning av det inträffade inte
längre torde vara möjlig.
Angående förhållanden med anknytning till bolaget angavs:
Bolagets årsredovisningar m.m.
Bolaget har inte bedrivit någon verksamhet. Årsredovisningarna är
därför inte korrekta. De avskrivningar som har gjorts 1983 och 1984
på maskiner och inventarier är en direkt följd av att de aktuella
fordonen har tagits upp som anläggningstillgångar i bolaget.
De anläggningstillgångar i form av fordon som har tagits upp i
bolagets balansräkningar för verksamhetsåren 1983 och 1984 har en-
dast formellt tillhört bolaget. Den faktiska ägaren har hela tiden varit
staten genom rikspolisstyrelsen. Det mycket speciella syftet med bola-
get — att enbart fungera som täckmantel för vissa av rikskriminalens
spaningsbilar — samt avsaknaden av egentlig verksamhet i bolaget gör
emellertid att risken för att någon skulle kunna vilseledas genom
bolagets redovisningshandlingar endast har varit teoretisk.
Det bör emellertid noteras dels att Tommy Lindströms förfarande i
dessa delar har varit föremål för prövning av åklagare, som inte har
funnit skäl att inleda förundersökning beträffande eventuellt bokför-
ingsbrott, dels att skattechefen i Stockholm har varit informerad om de
rätta förhållandena.
Fordonsregistrering på bolaget
Att bolaget hos bilregistret har anmälts som ägare av fordonen är i sig
inte anmärkningsvärt i belysning av att det var just detta som var
bolagets ändamål. — — —
3 Bedömning
I beslut den 16 oktober 1991 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
3.1 Lagligheten av bolagsförvärvet
Tommy Lindström har köpt aktierna i bolaget för statens medel.
Befogenheten att bestämma angående användningen av sådana medel
regleras ytterst i regeringsformen (RF). Av 1 kap. 4 § andra stycket
och 9 kap. 2 § RF framgår att riksdagen bestämmer hur statens medel
skall användas. I 9 kap. 8 § RF föreskrivs att anslagen ställs till
regeringens disposition. Genom regeringsbeslut, s.k. regleringsbrev,
lämnas sedan direktiv till de berörda myndigheterna om den närmare
användningen av de anslagna medlen inom ramen för vad som före-
skrivits i riksdagsbeslutet. RPS anger i sitt remissvar att RPS varken
begärt eller erhållit medel för bolagsförvärvet. Inköpet av bolaget har
således skett i strid med förutsättningarna för beviljade anslag.
3.2 Ansvaret för inköpet
Tommy Lindström har ombesörjt inköpet av bolaget. Han undersökte
dessförinnan inte, enligt vad han själv uppgett, om RPS hade formella
möjligheter att införskaffa ett aktiebolag. Detta framstår som minst sagt
förvånande med hänsyn till Tommy Lindströms erfarenhet av polis-
1992/93:JO1
192
verksamhet och till att han i det tidigare nämnda utredningsuppdraget
angående olika spaningsmetoder som ett alternativ i fråga om döljande
av spaningsbilars rätta identitet tagit upp aktiebolagsformen.
Tommy Lindström har åberopat att han fått "klartecken" av sin
överordnade överdirektören Lennart Printz att köpa bolaget. Vad gäl-
ler denna uppgift kan följande sägas. Texten på den handling som
utgör underlaget för utanordnandet av medlen till inköpet innefattar
endast ett påstående av Tommy Lindström att Lennart Printz fettat ett
utbetalningsbeslut om 185 000 kr för kostnader som rikskriminalsek-
tionen haft i samband med narkotikaspaning. Däremot saknas attest av
Lennart Printz. Enligt då gällande föreskrifter avseende medelsförvalt-
ningen för polisväsendet (PMF 3.2.6) liksom enligt de nu gällande
(PEA) skulle den som fettat ett dispositionsbeslut bestyrka detta genom
att teckna en attest på verifikationsunderlaget. För Tommy Lindström,
som tidigare tjänstgjort vid RPS ekonomibyrå, måste detta ha varit ett
väl känt förhållande. Såvitt utredningen utvisar finns inte heller något
protokollerat beslut av Lennart Printz i saken — RPS har också i sitt
remissvar anmärkt att ett beslut av detta slag i varje fell borde ha
dokumenterats på vederbörligt sätt. Lennart Printz har, som framgår av
Björn Klangs utredningsmaterial, uppgett att han fick kännedom om
bolaget först genom att uppgifter om detta publicerats i pressen år
1985. Lennart Printz uttalande stöds dels — som kommer att framgå av
det följande — av de upplysningar i saken som överåklagaren Claes
Zeime lämnat under utredningen, dels av att Holger Romander berät-
tat att Lennart Printz inför honom förnekat att han skulle ha varit
med om att inköpa bolaget. Holger Romander har vidare uppgett att
Tommy Lindström hade dåligt stöd för sitt påstående att det förelåg ett
medgivande till köpet. I sammanhanget noterar jag också att Tommy
Lindström, som han själv upplyst, inte informerat Lennart Printz om
att bolagsförvärvet skett och inte heller om hur han förferit med
aktierna, vilket borde ha varit det naturliga om Lennart Printz med-
verkat på sådant sätt som Tommy Lindström gjort gällande. Såvitt
framgår av utredningen informerade inte heller Tommy Lindström
Holger Romander om bolagsförvärvet.
Enligt min mening visar utredningen att Tommy Lindström inte fått
något medgivande av överordnad att förvärva bolaget. Ansvaret för
bolagsförvärvet åvilar därför honom ensam. Jag anser mig däremot
inte — med hänsyn bl.a. till Lennart Printz uppgifter om utbetalningar
för spaningsändamål — kunna utesluta möjligheten av att Tommy
Lindström utverkat ett utbetalningsbeslut i enlighet med "räkningens"
innehåll.
3.3 Det straffrättsliga ansvaret beträffande bolagsförvärvet
Frågan uppkommer då om Tommy Lindström kan göras straffrättsligt
ansvarig för inköpet av bolaget.
Den straffrättsliga reglering som aktualiseras återfinns i 10 kap. 5 §
brottsbalken. Om en person, som på grund av förtroendeställning fett
till uppgift att för annan sköta ekonomiska angelägenheter eller över-
1992/93: JO 1
193
13 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
vaka skötseln av sådana angelägenheter, missbrukar sin förtroendeställ-
ning och därigenom skadar huvudmannen, skall han enligt denna
bestämmelse dömas för trolöshet mot huvudman, om gärningen inte är
att betrakta som ett förskingringsbrott. Vid bedömandet av om brottet
skall anses som grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begag-
nat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvud-
mannen betydande eller synnerligen kännbar skada.
Tommy Lindströms befattning som chef för rikskriminalsektionen
innefattar enligt min bedömning en sådan förtroendeställning som
avses i straffbestämmelsen. Av utredningen framgår att Tommy Lind-
ström begagnat sig av denna förtroendeställning vid utanordnandet av
medlen från RPS. Som ovan anförts stod bolagsförvärvet inte i över-
ensstämmelse med de ändamål för vilka medel anslagits till RPS
verksamhet. När beloppet 185 000 kr trots detta till följd av Tommy
Lindströms förfarande utanordnades av RPS — och därmed statens —
medel uppkom en sådan skada som förutsätts i straffbestämmelsen. Jag
vill i sammanhanget också peka på att köpet och den fortsatta hante-
ringen av bolaget sköttes på sådant sätt att staten betogs varje möjlighet
att genom behöriga företrädare för RPS utöva kontroll över bolaget
och dess förhållanden.
Det sagda innebär att de objektiva rekvisiten för brottet trolöshet
mot huvudman enligt min mening är uppfyllda. Preskriptionstiden för
normalgraden av trolöshet mot huvudman är emellertid fem år och
den utgick således redan i mars 1988. För att något straffrättsligt ansvar
nu skall kunna utkrävas med anledning av det inträffade krävs därför
att brottet skall vara att betrakta som grovt. Som redan nämnts anges i
straffbestämmelsen som exempel på omständigheter som kan göra
brottet till grovt att gärningsmannen begagnat falsk handling eller
vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller
synnerligen kännbar skada. Den s.k. räkningen är visserligen vilsele-
dande till sitt innehåll; den kan emellertid inte betraktas som en falsk
handling, och jag anser mig inte heller kunna hävda att den är osann
på ett sådant sätt att rekvisiten för brottet osant intygande är uppfyllda.
Vid en samlad bedömning av vad som framkommit om omständighe-
terna vid köpet, skadans omfattning och syftet med förvärvet anser jag
att det inte kan anses vara fråga om grovt brott. Jag har därför inte
inlett förundersökning i saken.
3.4 Det straffrättsliga ansvaret gällande övriga förhållanden med
anknytning till bolaget
Aktiebolagsformen regleras av ett stort antal bestämmelser som syftar
till bl.a. att skydda bolagets borgenärer. Hit hör bestämmelsen att
redovisningshandlingar årligen skall ges in till patent- och registrer-
ingsverket för att där hållas tillgängliga för allmänheten. I bokförings-
lagen anges att bokföringsskyldighet åvilar aktiebolag. Det finns inte
några undantag därvidlag.
Straffbestämmelsen om bokföringsbrott i dess lydelse före den 1
april 1986 återfanns i likhet med nu gällande regler i 11 kap. 5 §
1992/93:JO1
194
brottsbalken. Om någon som är bokföringsskyldig enligt bokföringsla-
gen (1976:125) uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att bokföra
affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial, lämnar oriktiga upp-
gifter i bokföringen eller annars åsidosätter bokföringsskyldigheten och
om rörelsens förlopp eller ekonomiska resultat eller ställning till följd
härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, döms
han enligt denna bestämmelse för bokföringsbrott till Sngelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt skall han
dömas till Sngelse i lägst sex månader och högst fyra år. I sin här
återgivna lydelse har lagrummet ansetts innebära att förefintligheten av
bokföringsskyldighet måste täckas av uppsåt hos gärningsmannen för
att straffansvar skall kunna utkrävas.
I 11 kap. 7 § första stycket brottsbalken föreskrevs före den 1 april
1986 bl.a. att, om någon som är i bokföringsskyldigs ställe begår en
gärning som avses i 5 §, skall han dömas som om han själv varit
bokföringsskyldig. Sedan en ändring år 1986 skett av subjektsrekvisitet
i 11 kap. 5 § brottsbalken kan den som faktiskt handhar bokföringen
åt en bokföringsskyldig dömas som gärningsman enligt 5 §.
Enligt min mening har Tommy Lindström, även om han inte ingått
i bolagets styrelse, haft en sådan dominerande ställning i detta att han
varit ansvarig för att bolagets bokföringsskyldigheter uppfyllts. Det är
sålunda Tommy Lindström som, enligt vad utredningen visat, varit den
drivande kraften bakom bolaget och som ensam haft hand om bokför-
ingsunderlaget.
Av utredningen framgår att den bokföringsskyldighet som åvilar ett
aktiebolag inte har fullgjorts. Dagbok och huvudbok har inte förts.
Årsbokslutet avseende år 1983 har inte färdigställts inom föreskriven
tid och de därefter ingivna årsredovisningarna avseende 1983 och 1984
innehåller osanna uppgifter. Uppenbart är att det inte med utgångs-
punkt i bokföringen har varit möjligt att bedöma rörelsens ekonomis-
ka resultat och ställning. Den straffrättsliga bedömningen kompliceras
emellertid av det förhållandet att utredningen inte visar annat än att
bolagets enda funktion var att fungera som en täckmantel för polisiär
verksamhet och att bolaget inte bedrivit någon rörelse i sedvanlig
bemärkelse. Några borgenärsintressen av det slag som reglerna om
bokföringsskyldighet och straffstadgandet om bokföringsbrott är avsed-
da att skydda har således rent faktiskt inte förelegat. Inte heller de
övriga intressen som ligger till grund för dessa regler har varit för
handen (jfr prop. 1981/82:85 s. 15 f.). Även med beaktande av dessa
förhållanden anser jag emellertid att omständigheterna när bolagets
existens blev känd var sådana att det fanns anledning att anta att
bokföringsbrott förekommit. En annan sak är att den nu företagna
utredningen i varje fall inte ger mig stöd för att hävda att de subjektiva
rekvisiten för detta brott är uppfyllda; det finns enligt min mening inte
anledning att anta annat än att Tommy Lindström var av den uppfatt-
ningen att någon bokföringsskyldighet i den mening som åsyftas i
straffstadgandet inte förelåg. Härtill kommer att preskription inträtt i
fråga om såväl ringa bokföringsbrott som brottet i sin normalgrad. Jag
har därför inte funnit anledning att gå vidare i saken.
1992/93JO1
195
Under utredningen har framkommit att såväl firmatecknare i bola-
get som Tommy Lindström på registreringsbevis som lämnats in till
bilregistret angett bolaget som ny ägare till ett antal fordon inköpta av
RPS. Då någon fordonsöverlåtelse inte skett från RPS till bolaget är
dessa uppgifter oriktiga. Vikten av att korrekta uppgifter lämnas till
bilregistret framgår av att det enligt 89 § bilregisterkungörelsen
(1972:599) är förenat med straffansvar att uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämna oriktig uppgift vid ansökan eller anmälan. Bestämmelsen är
subsidiär till straffbestämmelserna i brottsbalken. Den bestämmelse
som där kan komma i fråga är den som gäller osant intygande (15 kap.
11 § brottsbalken). Tommy Lindström kan emellertid på grund av
preskriptionsreglerna inte nu göras straffrättsligt ansvarig för ageran-
det, varför jag inte vidtar någon ytterligare åtgärd i denna del.
3.5 Sammanfattande bedömning
Jag är medveten om att det ibland kan finnas ett välgrundat önskemål
att kunna dölja att fordon som används vid spaningsverksamhet tillhör
polisen. Det aktuella ärendet visar emellertid med all önskvärd tydlig-
het att aktiebolagsformen inte är lämplig för ändamålet. Som jag redan
har nämnt är denna associationsform omgärdad med ett stort antal
bestämmelser som bl.a. syftar till att åstadkomma en offentlig insyn i
verksamheten. Om ett aktiebolag skall fylla sin funktion som täckman-
tel tvingas man därför på det sätt som här har skett att arbeta med en
fingerad bokföring, att lämna osanna uppgifter om bolagets ekonomis-
ka förhållanden till skattemyndigheterna och patent- och registrerings-
verket och att lämna oriktiga uppgifter till bilregistret om äganderätten
till de aktuella fordonen. Jag vill i detta sammanhang erinra om
polisberedningens uttalanden i delbetänkandet (SOU 1982:63) Polislag
om användningen av s.k. okonventionella spaningsmetoder (s. 138 f.).
Det sägs där bl.a. (s. 143) att stor försiktighet måste iakttas när det
gäller spaningsmetoder som kan medföra risk för att polisens trovär-
dighet äventyras och att rykten som sätter polismän i samband med
kriminella intressen kommer i omlopp. An mindre far det självfallet
förekomma att polisen begår kriminaliserade handlingar för att lättare
kunna avslöja brott. Tommy Lindström har vid sitt handlande vad
gäller det aktuella bolaget inte levt upp till de grundläggande krav som
måste ställas på all polisverksamhet, och jag ser mycket allvarligt på
det inträffade.
De kritiska synpunkter angående användningen av aktiebolagsfor-
men som jag framfört i det föregående träffar i viss utsträckning också
ett förfarande för att dölja statens äganderätt till vissa fordon som
består i att dessa registreras på olika privaträttsiiga subjekt av annat
slag. En sådan åtgärd är som nämnts inte förenlig med biiregisterkun-
görelsens regler och straffbestämmelsen om osant intygande. Om man
från statsmakternas sida gör den bedömningen att det finns behov av
att kunna förfara på detta sätt, krävs därför en ändring av gällande
regler.
1992/93:JO1
196
Ärendet omfattade även handläggningen hos RPS, RÅ och åklagar-
myndigheten i Stockholm av ansvarsfrågorna. JO:s beslut i dessa delar
har utelämnats här.
(Dnr 145-1990)
I ett brev till JO ifrågasattes om sekretesslagen (1980:100) medger att
polismyndighet utan målsägandens samtycke lämnar ut brottsanmäl-
ningar till en brottsofferjour.
Sedan ärendet remitterats till berörda polismyndigheter och till
rikspolisstyrelsen anförde chefsJO Eklundh i beslut den 16 oktober
1991 i bedömningsdelen följande:
Innehållet i polismyndigheternas yttranden kan sammanfattas på
följande sätt. Polismyndigheten i Gävle hade vid den tidpunkt när
yttrandet avgavs över huvud taget inte lämnat ut några kopior av
brottsanmälningar till brottsofferföreningen. Polismyndigheten i
Sundsvall har lämnat ut ett okänt antal brottsanmälningar som företrä-
desvis rört våldsbrott, åldringsbrott och även en del andra förmögen-
hetsbrott. Brottsoffret har dessförinnan tillfrågats om kontakt önskades
med brottsofferjouren och om uppgifterna i brottsanmälan fick lämnas
ut. Från polismyndigheten i Södertälje har redovisats en sammanställ-
ning, av vilken det framgår att under kalenderåret 1989 497 polisan-
mälningar rörande brott mot person — varav 10 anmälningar avseende
sexuellt ofredande — hade skickats över till brottsofferjouren samt att
man från stöldroteln översänt samtliga anmälningar, eller ungefär en
per dag, avseende inbrott i villor och lägenheter. Inte i något av dessa
fall hade polismyndigheten tillfrågat målsäganden om denne önskade
någon kontakt med bröttsofferjouren. Detta görs emellertid numera.
Såväl polismyndigheten i Sundsvall som polismyndigheten i Södertälje
tillämpar en ordning med i förväg givna sekretessförbehåll avseende
anmälningarnas innehåll för samtliga de personer som deltar i brotts-
offerjourernas verksamhet. Polismyndigheten i Sundsvall har utfärdat
ett särskilt förbehåll för varje enskild person, medan polismyndigheten
i Södertälje däremot fattat ett generellt beslut avseende "de som
deltager i nämnda jour", vilket sedan kvitterats ut av medlemmarna.
Som grund för förbehållen åberopas reglerna i 14 kap. 9 § sekretesslag-
en. Anmälningarna synes emellertid inte lämnas ut till de enskilda
medlemmarna av jouren utan tillställs denna som sådan. 1 Södertälje
hämtas anmälningarna av jourens brottsofferassistent som sedan förde-
lar dem bland medlemmarna.
Syftet med brottsofferjourerna har i rikspolisstyrelsens Rapport
1989:1 angetts vara att genom frivilliga insatser lämna stöd åt personer
som drabbats av brott. Brottsofferjourernas verksamhet har också upp-
märksammats av den av regeringen tillsatta våldskommissionen. I
dennas slutbetänkande "Våld och brottsoffer" (SOU 1990:92) framhålls
bl.a. (s. 154) att brottsofferjourerna fyller ett stort och viktigt behov, att
1992/93 :JO1
197
deras styrka ligger i att de bygger på ett ideellt och frivilligt mänskligt
engagemang och att de inte har ett förfettningsreglerat förhållningssätt
som myndigheter måste ha.
Den fråga som är aktuell i detta ärende är under vilka förutsättning-
ar uppgifter ur en polisanmälan kan lämnas ut till en brottsofferjour.
Jag vill här inledningsvis fastslå att brottsofferjourerna är frivilliga
sammanslutningar och inte några myndigheter, vilket bl.a. innebär att
reglerna i 14 kap. sekretesslagen om överlämnande av sekretessbeiagda
uppgifter mellan myndigheter inte är tillämpliga. Rätten för dem som
verkar i en brottsofferjour att ta del av sekretessbelagt material är
således i princip densamma som den som tillkommer vilken enskild
person som helst.
Den enskildes rätt att ta del av allmänna handlingar slås fast i 2 kap.
1 § tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 2 § TF får denna rätt
begränsas bl.a. om det är påkallat med hänsyn till intresset av att
förebygga eller beivra brott eller med hänsyn till skyddet för enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden. Den närmare begränsningen
i rätten att ta del av allmänna handlingar framgår av sekretesslagen
(1980:100) Reglerna där är resultatet av en avvägning mellan offentlig-
hetsprincipen, å den ena, och sekretessintressena, å den andra sidan.
Utgångspunkten vid utformningen av varje särskild sekretessbestäm-
melse har varit att man inte skall åstadkomma mera sekretess än vad
som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som har
föranlett bestämmelsen. Detta innebär bl.a. att en uppgift inte skall
omfattas av sekretess, om man inte kan förutse någon skada som
resultat av att den lämnas ut. Det är ibland möjligt att slå fest att
röjandet av ett visst slag av uppgifter alltid innebär en viss skaderisk. I
de flesta fell kan emellertid utlämnandet av en uppgift som beskrivs på
ett visst sätt vara helt harmlöst i vissa situationer men medföra en
tydlig skaderisk i andra. Av detta skäl återfinns skaderekvisit i huvud-
delen av de materiella sekretessreglerna. 1 sekretesslagen finns två typer
av skaderekvisit, ett "rakt" som innebär presumtion för offentlighet
och ett "omvänt" som innebär presumtion för sekretess. Det raka
rekvisitet innebär att sekretess föreligger om det kan antas att en viss
skada uppkommer om uppgiften röjs.
Bedömningen av om ett rakt skaderekvisit är uppfyllt skall normalt
kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Avgörande för om
sekretess gäller eller ej är således om uppgiften i sig är av sådant slag
att ett utlämnande typiskt sett är ägnat att skada det intresse som skall
skyddas genom en viss sekretessregel. Frågan om vem som begär en
uppgift kan emellertid i vissa fell få betydelse vid bedömningen av
sekretessfrågan liksom ändamålet med begäran.
I de regler som är avsedda att skydda enskildas förhållanden används
i de flesta fall uttrycken "skada" och "men". Med skada avses uteslu-
tande ekonomisk skada, medan uttrycket men avser integritetskränk-
ningar av olika slag. Med men åsyftas t.ex. att någon blir utsatt för
andras missaktning om hans förhållanden blir kända. Redan den
omständigheten att vissa personer känner till en för någon enskild
ömtålig uppgift kan i många fall vara tillräcklig för att men skall anses
1992/93:JO1
198
föreligga. Utgångspunkten för bedömningen är den berörda personens
egen upplevelse. Bedömningen kan emellertid i viss utsträckning kor-
rigeras med utgångspunkt i gängse värderingar i samhället.
Polisverksamhetens eget behov av sekretess framgår av 5 kap. 1 §
sekretesslagen. Enligt paragrafens första stycke 1 gäller sekretess för
uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål, om det kan
antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs. Sedan åtal har
väckts gäller denna sekretess i princip endast för uppgifter som har
generell betydelse för brottsspaning och brottsutredning (se prop.
1979/80:2 Del A s. 140 f. och RÅ 1989 ref. 56).
Den enskildes sekretesskydd i sammanhanget framgår av 9 kap. 17 §
sekretesslagen. I första stycket 1 föreskrivs att sekretess gäller i utred-
ningar enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål för upp-
gifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas att denne eller någon honom närstående lider skada eller
men om uppgifterna röjs. Paragrafen innehåller vidare i andra stycket
en särskild regel om sekretess för innehållet i brottsanmälningar.
Enligt denna bestämmelse gäller sekretess i bl.a. polis- och åklagar-
myndigheters verksamhet för en anmälan eller utsaga från en enskild,
om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld
eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Sekretess enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 och 9 kap. 17 § första
stycket 1 förutsätter att uppgifterna hänför sig till en förundersökning i
brottmål eller — i fråga om sistnämnda föreskrift — till en annan
undersökning som bedrivs enligt förundersökningsbestämmelserna.
Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall, med vissa närmare angivna
undantag, förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats. En förundersökning kan inledas antingen
formlöst genom att polismyndigheten eller åklagaren faktiskt inleder
ett utredningsarbete eller genom ett formellt beslut. När det är fråga
t.ex. om ett grövre våldsbrott eller användningen av tvångsmedel
aktualiseras, ligger det i sakens natur att förundersökningen påbörjas
omedelbart. I andra fell torde den rådande arbetsbelastningen vid
polismyndigheterna ofta medföra att viss tid förflyter från det att en
brottsanmälan kommer in till polismyndigheten till dess den egentliga
handläggningen av ärendet påbörjas. Den allmänt rådande uppfattning-
en är emellertid att reglerna om förundersökningssekretess också i
dessa fall blir tillämpliga på en brottsanmälan så snart den upptagits av
myndigheten. Enligt min mening finns det inte någon anledning att
ifrågasätta denna tillämpning i de fall där en brottsanmälan är av
sådant slag att den på det sätt som åsyftas i 23 kap. 1 § rättegångsbal-
ken ger anledning till antagande att ett brott har begåtts.
Det är självfallet inte möjligt att i generella termer ange vilket slag
av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 17 § första stycket
1 sekretesslagen. Detta får i stället avgöras från fall till fall. När det är
fråga om vissa slag av grova brott — t.ex. incestbrott — kan det
ifrågasättas om inte redan ett röjande av uppgiften att en viss person
1992/93:JO1
199
sagt sig ha utsatts för ett brott med viss rubricering innefattar men i
sekretessregelns bemärkelse. I andra situationer kan omständigheterna
— särskilt när det rör sig om mera bagatellartad brottslighet — vara
sådana att inga uppgifter alls i en brottsanmälan omfattas av sekretess.
Häremellan finner man fall där ett större eller mindre antal av de
uppgifter som tagits in i en anmälan träflas av skaderekvisitet.
Av 14 kap. 4 § sekretesslagen framgår att sekretess som gäller till
förmån för en enskild person helt eller delvis kan efterges av denne.
Som framhålls i rikspolisstyrelsens yttrande är det emellertid i de fall
där det är fråga om sekretess av hänsyn till enskilda ofta inte tillräck-
ligt med att målsäganden lämnar sitt medgivande till att en brottsan-
mälan lämnas ut. Uppgifterna i denna kan beröra såväl den misstänkte
som andra personer på ett sådant sätt att också dessas medgivande
krävs för att anmälan skall kunna lämnas ut med stöd av 14 kap. 4 §
sekretesslagen. Jag vill i sammanhanget vidare erinra om att de perso-
ner som berörs av en anmälan självfallet inte kan efterge sekretessen
enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen. Även om alla erforderliga samtycken
föreligger måste polismyndigheten således alltid självständigt ta ställ-
ning till om dessa regler lägger hinder i vägen för ett utlämnande.
Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet, som enligt en sekretessbestämmelse utgör hinder att lämna
uppgifter till en enskild, kan undanröjas genom ett förbehåll som
inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja
den, skall myndigheten enligt 14 kap. 9 § sekretesslagen uppställa ett
sådant förbehåll när uppgiften lämnas till honom. Den som bryter mot
ett förbehåll av detta slag kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken straffas
för brott mot tystnadsplikt. Förbehållet gäller endast i förhållande till
den person som uppgifterna har lämnats ut till. Det kan inte utsträck-
as till att avse också de personer till vilka denne eventuellt vidarebe-
fordrar uppgifterna.
Polismyndigheterna i Sundsvall och Södertälje har med stöd av 14
kap. 9 § sekretesslagen meddelat i förväg givna beslut om förbehåll i
fråga om de anmälningar som lämnas ut till brottsofferjourerna. Det
förbehållsbeslut som har utfärdats av polismyndigheten i Södertälje är
generellt utformat också på så sätt att det utan angivande av namn sägs
avse de personer som deltar i jourens verksamhet. Det åberopade
lagrummet kan emellertid inte tillämpas på ett sådant sätt. Som
framgår av den redogörelse för gällande regler som jag har lämnat i det
föregående måste varje utlämnande av en polisanmälan föregås av en
särskild prövning, där frågan om uppställande av ett sekretessförbehåll
bara är ett inslag bland flera. För att bestämmelsen om förbehåll över
huvud taget skall vara tillämplig krävs att det konstateras att en
brottsanmälan i det särskilda fallet innehåller uppgifter som omfattas
av sekretess. Som redan nämnts förhåller det sig inte alltid på detta
sätt; om skaderekvisiten inte är uppfyllda föreligger inte sekretess. En
handling som inte innehåller sekretessbelagda uppgifter skall lämnas
ut utan förbehåll. Detsamma gäller om erforderliga medgivanden till
utlämnande föreligger. Jag vill i detta sammanhang också erinra om
1992/93JO1
200
bestämmelsen i 2 kap. 12 § första stycket TF att en handling, som
begärs utlämnad och som endast delvis innehåller hemliga uppgifter, i
övriga delar skall göras tillgänglig i avskrift eller kopia.
Bedöms en av sekretess omfattad handling kunna lämnas ut med
förbehåll måste utlämnandet i varje särskilt fall föregås av ett beslut i
saken som skall dokumenteras i polisärendet. Ett sådant beslut skall
ange vilken handling det är fråga om, vem handlingen lämnas ut till
och som därmed är bunden av förbehållet beträffande just den hand-
lingen och vad förbehållet har för innebörd. Detta är bl.a. en förutsätt-
ning för att det straffansvar som bär upp regeln om förbehåll skall
kunna aktualiseras.
Ordningen med i förväg lämnade generella sekretessförbehåll är
ägnad att bibringa mottagarna av anmälningarna den felaktiga uppfatt-
ningen att deras möjligheter att förfoga över de utlämnade uppgifterna
är begränsade också i de fall där dessa inte omfattas av sekretess eller
där mottagaren fatt del av dem i andra hand. Ä andra sidan kan något
straffrättsligt ansvar rent faktiskt inte utkrävas om sekretessbelagda
uppgifter skulle hanteras på ett felaktigt sätt av jourens medlemmar,
eftersom man inte i fråga om den särskilda handlingen kan konstatera
vem den har lämnats ut till i den bemärkelse som åsyftas i 14 kap. 9 §
sekretesslagen.
Hur ett beslut om förbehåll skall utformas är beroende bl.a. av
uppgifternas art, vem som mottar dem och i vilket syfte uppgifterna
begärts. Ett förbehållsbeslut kan föreskriva t.ex. att uppgifterna endast
får användas för ett visst ändamål och att de inte får vidarebefordras
eller att de får föras vidare endast under vissa förutsättningar. Beslutet
kan härutöver innehålla bestämmelser om hur handlingen skall förva-
ras och om skyldighet att förstöra den efter viss tid. Jag kan i detta
hänseende hänvisa till de exempel som lämnas i Corell m.fl.: Sekretess-
lagen under 14 kap 9 §. Det kan enligt min mening vara lämpligt att i
ett beslut om förbehåll också ta in en erinran om gällande straffansvar.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att det "tillstånd med förbehåll"
som polismyndigheten i Södertälje utfärdat är otillfredsställande också
på så sätt att förbehållet — "uppgifter får ej lämnas vidare till någon
som ej deltager i den aktuella verksamheten" — är alltför allmänt
avfattat. Med en sådan avgränsning av mottagarkretsen kommer denna
att bli så vidsträckt att det integritetsskydd som regeln om förbehåll är
avsedd att vidmakthålla blir i det närmaste illusoriskt. Kritik kan riktas
också mot det förbehåll som beslutats av polismyndigheten i Sundsvall,
vilket ålägger mottagaren att göra en avvägning mellan intresset av att
de uppgifter han mottagit vidarebefordras, å den ena sidan, och sekre-
tessintresset, å den andra. Enligt min mening ställer ett sådant förbe-
håll alltför stora krav på mottagaren av uppgiften.
Av vad jag nu har sagt framgår att gällande lagstiftning inte tillåter
en ordning som innebär att polismyndigheter rutinmässigt, utan pröv-
ning i det särskilda fallet, skickar över brottsanmälningar till en
brottsofferjour. Jag kan inte heller inse att det finns något praktiskt
behov av ett sådant förfarande. Enligt min mening bör det alltid
ankomma på målsäganden själv att avgöra om han eller hon vill ha
1992/93: JO 1
201
kontakt med en brottsofferjour eller ej. Aven i de fall där uppgifterna i
en anmälan är sådana att sekretessreglerna inte hindrar ett utlämnande
kan målsäganden ha skäl för att inte vilja att det brott som han utsatts
för leder till att han kontaktas av företrädare för brottsofferjouren.
Enligt min mening kan målsägandens behov av hjälp tillgodoses på ett
fullt tillfredsställande sätt genom att denne i samband med att polisan-
mälan görs får information om brottsofferjourerna. Jag kan i detta
sammanhang peka på den ordning som tillämpas i Sundsvall och som
innebär att medlemmar ur brottsofferjouren vissa tider finns tillgängli-
ga i polishuset. Målsäganden får därefter själv ta ställning till om han
eller hon vill utnyttja den hjälp som en brottsofferjour kan erbjuda.
Om målsäganden så vill kan ett önskemål om kontakt med brottsoffer-
jouren som framförs vid anmälningstillfället vidarebefordras av polis-
myndigheten. Det får sedan ankomma på målsäganden själv att avgöra
vilka uppgifter som bör komma till dennas kännedom. Skulle en
brottsofferjour begära att få ut en brottsanmälning från en polismyn-
dighet, är denna emellertid självfallet skyldig att på vanligt sätt ta
ställning till framställningen på grundval av reglerna i TF och sekre-
tesslagen.
Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.
(Dnr 3012-1989)
I ett klagoärende uppmärksammades att en polismyndighet utfört
underrättelseskyldigheten enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (RB) på
så sätt att ett exemplar av förundersökningsprotokollet överlämnats till
den misstänktes offentlige försvarare för vidarebefordran till den miss-
tänkte.
ChefsJO Eklundh anförde bl.a. följande i ett beslut den 31 oktober
1991.
Förundersökning i brottmål syftar bl.a. till att klarlägga vem som
skäligen kan misstänkas för ett visst brott, att ge åklagaren erforderligt
material för åtalsfrågans bedömande, att förbereda målet så att bevis-
ningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen
samt att ge den misstänkte och hans försvarare inblick i åklagarens
bevismaterial och göra det möjligt för honom att få detta justerat och
kompletterat. Vid förundersökningen skall, enligt 23 kap. 4 § RB, inte
bara omständigheter som talar mot den misstänkte utan även sådana
som är gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans
förmån tillvaratas. I syfte att bereda den misstänkte och hans försvarare
rätt till insyn i en pågående utrednings gång och resultat föreskrivs i
23 kap. 18 § första stycket RB, förutom annat, att den misstänkte och
hans försvarare har rätt att fortlöpande ta del av vad som har förekom-
mit vid undersökningen, om detta kan ske utan men för utredningen.
De har också rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i
övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall
1992/93: JO 1
202
enligt fjärde meningen lämnas eller sändas till den misstänkte och
hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte
beslutas innan detta har skett.
Bestämmelsen i 23 kap. 18 § första stycket RB är av grundläggande
betydelse för den misstänktes försvar. Det förtjänar att framhållas att
rätten att ta del av det material som samlas in inträder successivt, så
snart det kan ske utan men för utredningen (jfr NJA II 1943 s. 314).
Som framhålls i departementspromemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn
av utredningsförfarandet i brottmål (s. 115) får material undanhållas
den misstänkte och hans försvarare bara om undersökningsledaren kan
motivera varför röjande av viss uppgift skulle vara till men för
utredningen. När undersökningsledaren anser sig ha samlat in det
material som behövs eller eljest finns tillgängligt görs s.k. slutdelgiv-
ning (s. 119). Detta sker som regel genom att den misstänkte och hans
försvarare i särskild ordning underrättas om att hela utredningsmate-
rialet är tillgängligt för dem. I en del fell lämnas underrättelsen i
samband med att ett s.k. slutförhör hålls med den misstänkte. Sedan
skäligt rådrum beretts dem får åtal väckas.
Kriminalinspektören B. har anfört att han tagit för vana att i de fell
där den misstänkte är häktad redan under utredningens gång ta upp
frågan med den misstänktes försvarare om delgivning av den slutförda
utredningen. Ingen försvarare har hittills motsatt sig att ombesörja
delgjvningen med sin klient. Ett krav är att försvararen därefter
skriftligt meddelar åklagaren att han tagit del av utredningen och att
den delgetts klienten.
Som framgår av det föregående är den i 23 kap. 18 § första stycket
fjärde meningen RB fastlagda underrättelseskyldigheten formellt be-
gränsad till att avse en underrättelse till den misstänkte och hans
försvarare om deras rätt att ta del av utredningen och att begära
kompletteringar och framföra synpunkter. Enligt 12 a § förundersök-
ningskungörelsen (1947:948) skall genom tjänsteanteckning, skriftligt
erkännande eller på annat sätt framgå att den misstänkte och hans
försvarare fått del av underrättelsen. Av lagtextens avfettning framgår
att den utgår från att det är en uppgift för polismyndigheten att
ombesörja att underrättelse lämnas. Något lagligt hinder mot att under-
rättelseskyldigheten fullgörs t.ex. per telefon föreligger inte. Den som
lämnar underrättelse skall i ett sådant fell dokumentera detta genom
en anteckning i förundersökningsprotokollet. I och med att underrät-
telseskyldigheten fullgjorts börjar fristen för beräknande av tiden för
skäligt rådrum att löpa.
För att man i görligaste mån skall undvika att invändningar om
brister i förundersökningsmaterialet framställs först efter det att åtal
väckts är det angeläget att den misstänkte och hans försvarare så snart
som möjligt bereds tillfälle att rent faktiskt gå igenom det samlade
utredningsmaterialet som åklagaren avser att lägga till grund för sitt
åtalsbeslut. Jag vill i detta hänseende också hänvisa till objektivitetskra-
vet i 23 kap. 4 § RB.
Frågan om överlämnande av förundersökningsprotokoll till den
misstänkte och hans försvarare regleras inte i lag på annat sätt än att
1992/93 :JO1
203
det i 23 kap. 21 § fjärde stycket RB föreskrivs att de har rätt att, sedan
åtal beslutats, på begäran erhålla en avskrift av protokoll och anteck-
ningar från förundersökningen; har offentlig försvarare förordnats för
den misstänkte skall en sådan avskrift utan särskild begäran lämnas
eller sändas till försvararen. Den nu behandlade regeln avser således
förundersökningsprotokollet i dess slutliga avfattning. Mot bakgrund
av vad som anförts i det föregående framstår det emellertid som
naturligt att den misstänkte och hans försvarare ges tillfälle att gå
igenom utredningsmaterialet i omedelbar anslutning till att underrät-
telse enligt 23 kap. 18 § första stycket fjärde meningen RB lämnas. Om
underrättelseskyldigheten fullgörs genom telefonsamtal bör därför se-
nast i samband därmed överenskommelse träffas med den misstänkte
resp, hans försvarare om hur och när förundersökningsmaterialet skall
tillhandahållas var och en av dem. I de vanligt förekommande fall där
underrättelseskyldigheten fullgörs genom överlämnande av preliminärt
förundersökningsprotokoll bör överlämnandet i konsekvens med vad
jag tidigare har anfört ske från polismyndigheten direkt till den
misstänkte och hans försvarare.
Huvudregel är således att underrättelsen, oavsett vilken form den
har, av polismyndigheten skall riktas direkt till de personer som skall
nås av den. Jag vill dock inte utesluta att det i vissa fall, exempelvis där
myndigheten misslyckats med att utröna den misstänktes adress
och/eller hemvist, kan godtas att underrättelsen, efter överenskommel-
se med den offentlige försvararen, överbringas till den misstänkte
genom denne. För att föreskriven underrättelse skall anses ha skett i
ett sådant fall erfordras emellertid att bekräftelse inhämtas från den
offentlige försvararen att underrättelsen lämnats. Om en advokat upp-
ger att så skett bör denna uppgift kunna godtas utan vidare kontrollåt-
gärder.
(Dnr 2043-1991)
Bakgrund
Vid en inspektion av polismyndigheten i Västervik i maj 1991 fram-
kom vid granskningen av ett ärende att två polismän, polisassistenterna
T. Carlsson och N-L. Jansson, den 15 december 1990 klockan 17.25
kroppsvisiterat Jan-Erik K. då denne på Markörgatan i Västervik ledde
en cykel. I en PM upprättad den 17 december 1990 framgick följande:
Anledningen till ingripandet var att K verkade påverkad av någonting
och det luktade inte sprit om honom. PM misstänkte därför att K hade
tagit narkotika. K uppgav dessutom att han kom från Tony O. — en
känd narkotikamissbrukare.
I ett protokoll över kroppsvisitationen angavs att misstanke om narko-
tikabrott uppstått. Något beslag gjordes inte. JO beslutade att ta upp
saken i ett särskilt ärende.
1992/93: JO 1
204
Utredning 1992/93:JO1
Ärendet remitterades till polismyndigheten i Västervik för upplysning-
ar och yttrande.
I yttrande anfördes bl.a. följande.
Den vanligast förekommande i tipssammanhang var Jan-Erik K, miss-
brukare och narkotikalangare, som förekommit i så gott som samtliga
narkotikautredningar i Västervik sedan slutet av 1960-talet. Han döm-
des senast hösten 1989. Han har i dagarna åter förekommit i sådana
sammanhang och erkänt innehav av amfetamin.
Då polismännen upptäckte K. såg de omedelbart, att han var påverkad.
De fick uppfattningen, att han försökte vika in på en tvärgata men
sedan ångrade sig. Då K. är opåverkad, brukar det råda god kontakt
mellan honom och polisen och kortare pratstunder förekommer, då de
möts på gatan. Nu var han emellertid butter och avvisande. Han
luktade inte alkohol.
På förfrågan uppgav han, att han varit hos en enligt polismännen
känd missbrukare men ville inte närmare redogöra för besöket. Han
ville fortsätta och svarade undvikande på polismännens frågor.
Polismannen Carlsson hade några månader tidigare ertappat K.
påverkad och med innehav av narkotika, som han inhandlat strax
innan. Vid det tillfället uppträdde K. på liknande sätt som i det
aktuella fallet. Carlsson ansåg, att anledning förekom att narkotika-
brott förövats, dvs brott där Sngelse kunde följa.
Polismyndigheten anser, att polismännen haft god grund för sitt beslut
att kroppsvisitera K. — Visitationen har skett på ett diskret sätt och
har inte varit mer omfattande än nödvändigt. — Dokumentationen har
skett på föreskrivet om också något knapphändigt sätt.
Vid tillSllet förekom anledning anta att brott förövats, där Sngelse
kan följa och att kroppsvisitation kunde företas för att i första hand
eftersöka narkotika för beslag. Med kännedom om K. kunde flera
brottstyper vara aktuella; förvärv, innehav, försäljning eller annan
form av överlåtelse.
Bedömning
I beslut den 7 februari 1992 anförde ChefsJO Eklundh följande.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisita-
tion och husrannsakan. Begränsningar i dessa grundläggande fri- och
rättigheter Sr enligt 12 § första stycket samma kapitel göras genom lag.
Regler om kroppsvisitation finns intagna i 28 kap. 11 § rättegångs-
balken. Enligt första stycket Sr, om anledning förekommer att brott
förövats varpå Sngelse kan följa, kroppsvisitation företas för eftersö-
kande av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan ha betydelse för utredning om brottet. Av
andra stycket framgår att beträffande annan än den som skäligen kan
misstänkas för brottet Sr kroppsvisitation företas endast om synnerlig
anledning förekommer att därigenom föremål, som är underkastat
beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas.
För att kroppsvisitation skall S ske krävs således att misstanke
föreligger om ett bestämt brott som det kan följa fängelse på. Av
utredningen framgår att Jan-Erik K. blev föremål för kroppsvisitation
som misstänkt för narkotikabrott. Som JO har understrukit i olika
ärenden krävs för att en person skall anses som skäligen misstänkt för
brott att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka
talar för att personen i fråga begått gärningen.
I det nu aktuella ärendet grundades beslutet om kroppsvisitation av
Jan-Erik K. väsentligen på att han är känd i narkotikasammanhang
sedan 60-talet och att han, då han anträffades, var påverkad av annat
än alkohol och därför betedde sig underligt. Enbart dessa förhållanden
utgör inte konkreta omständigheter av beskaffenhet att grunda en
skälig misstanke om sådant narkotikabrott som kan följas av Sngelse.
Att beslutsunderlaget inte varit tillräckligt framstår för övrigt särskilt
tydligt av den brottsanmälan som upprättades i saken; där har nämli-
gen inte kunnat redovisas någon omständighet som pekade på att ett
sådant brott blivit begånget. Jag kan således inte finna att det förelegat
tillräckliga skäl för att kroppsvisitera Jan-Erik K.
Jag ser allvarligt på händelsen. Jag låter det emellertid bero med den
kritik som mitt uttalande innefattar.
1992/93: JO 1
206
1992/93: JO 1
(Dnr 1950-1990)
I ett beslut den 18 september 1991 anförde JO Pennlöv följande.
Bakgrund
I Allmänna Råd från kriminalvårdsstyrelsen angående drog- och
HIV/AIDS-frågor, ARK 1990:1, beslutade den 12 mars 1990, sägs under
avsnittet 2.9.2 Besök på häkte och anstalt följande:
Intagen som är HIV-smittad/AIDS-sjuk bör medges obevakat besök
endast då fråga är om hustru/man, sambo eller fästmö/fästman (doku-
menterat långvarigt förhållande), den närmaste kretsen anhöriga samt
då det bedöms uppenbart obehövligt att besöket äger rum under
bevakning. Besök i annat fall skall således äga rum i närvaro av
tjänsteman vid myndigheten.
Innan det första besöket utan bevakning äger rum skall den intagne
upplysas om att en förutsättning för besöket är att den besökande
underrättas om att den intagne är HIV-smittad/AIDS-sjuk. För det fall
den intagne inte accepterar sådant villkor skall obevakat besök inte
medges.
I omedelbar anslutning till att det första obevakade besöket äger
rum skall personal sammanträffa med den intagne och den besökande
för att då kontrollera att den besökande faktiskt känner till att den
intagne är HIV-smittad/AIDS-sjuk. Visar det sig att så inte är fallet bör
obevakat besök inte medges vid det tillSllet.
Anmälan
Läkaren vid kriminalvårdsanstalten Malmö, Jan Frimand, har i en
anmälan till JO ifrågasatt riktlinjerna och därvid anfört bl.a. detta.
Enligt mitt sätt att se detta så innebär det en straffskärpning för den
HIV-smittade/AIDS-sjuke intagne som knappast torde ha stöd i lagstift-
ningen. Det torde även vara en generell begränsning av besöksmöjlig-
heterna som saknar stöd i 29 § KvaL. Det torde även vara så att man
här försätter den HIV-smittade/AIDS-sjuke i en tvångssituation som
direkt strider mot Hälso- och Sjukvårdslagens intentioner och därige-
nom mot sekretessen inom hälso- och sjukvården så som den kommer
till uttryck i 7 kap 1 § Sekretesslagen.
207
Utredning
1992/93 :JO1
Efter remiss har kriminalvårdsstyrelsen — generaldirektören Björn
Weibo — svarat bl.a. följande.
De omständigheter som för styrelsen varit avgörande då riktlinjerna
rörande besök hos HIV-smittad/AIDS-sjuk utfärdades kan, med en
sammanfattning av vad som redovisats ovan, anges enligt följande:
a) HIV/AIDS är en dödlig sjukdom. Kunskapen om hur smittämnen
överförs är inte fullständig. Det är känt att den HIV-smittade kan
uppträda impulsstyrt och destruktivt och att han kan drabbas av
mentala störningar.
b) S g s samtliga HIV-smittade i anstalt är sprutnarkomaner. Fortsatt
injektionsmissbruk är farligt för den HIV-smittade själv och risken för
smittspridning är uppenbar på grund av bristen på injektionsverktyg
m m.
c) Kriminalvården kan inte frånkänna sig ansvar gentemot en per-
son som medges obevakat besök hos intagen som är HIV-smittad/
AIDS-sjuk. Det är alltså, enligt styrelsens mening, inte så att besöket är
en renodlad angelägenhet mellan den intagne och den besökande där
den besökande vistas i anstalten tillsammans med den intagne "helt på
egen risk".
Mot denna bakgrund bör utomordentlig vikt fästas vid den besökan-
des intressen och de säkerhetskrav som måste upprätthållas i samband
med besök i anstalt hos HIV-smittad/AIDS-sjuk. Saken kan också
uttryckas så att besökssituationen för den grupp intagna varom nu är
fråga typiskt sett är sådan att hänsynen till den besökandes intres-
sen/säkerhetskraven måste sättas i förgrunden. Den besökandes intres-
sen och de allmänna säkerhetskraven skall ses i ett sammanhang och
det är därvid enligt styrelsens mening ofrånkomligt att inriktningen
skall vara att besök hos HIV-smittad/AIDS-sjuk äger rum i närvaro av
tjänsteman vid anstalten. Härav följer att besök som äger rum utan att
tjänsteman är närvarande inte bör medges utan att den besökande
dessförinnan är mycket ingående insatt i förutsättningarna för besöket.
Sålunda skall han veta att den intagne är HIV-smittad/AIDS-sjuk,
att det för sådan person är ytterst farligt med fortsatt missbruk, att så-
dant fortsatt missbruk också medför ökad risk för smittspridning inom
anstalten samt att det enligt 62 § KvaL är brottsligt att åt intagen
lämna berusningsmedel eller injektionsspruta/kanyl.
Även om styrelsen genom de allmänna råden — som ju är generella
rekommendationer och icke bindande — klart angett vad som normalt
bör gälla ifråga om besök hos HIV-smittad/AIDS-sjuk, skall givetvis
frågan om besök prövas utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall.
Styrelsen förutsätter att den som lokalt har att besluta om besök gör
sådan prövning. Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts anser
styrelsen att den tillämpade ordningen är förenlig med 29 § KvaL.
Jan Frimand har i erinringar ingående bemött kriminalvårdsstyrelsens
yttrande och därvid vidhållit, att enligt hans mening är de inskränk-
ningar av besöksmöjligheterna för HIV-smittade/AIDS-sjuka, som kri-
minalvårdsstyrelsen gett direktiv om, inte förenliga med gällande lag-
stiftning.
208
Rättslig reglering m.m.
Intagen i kriminalvårdsanstalt får enligt 29 § första stycket lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) ta emot besök i den
utsträckning det lämpligen kan ske. Han får inte ta emot besök som är
ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans
anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller
annan. Enligt 29 § fjärde stycket KvaL skall tjänsteman vid anstalten
vara närvarande vid besök, om det är påkallat med hänsyn till säkerhe-
ten.
I förarbetena till lagen understryks att bevakning bör förekomma
endast i undantagsfall, med hänsyn till det obehag som en sådan
kontroll kan innebära för samtliga inblandade (prop. 1974:20 s. 143).
Från och med den 1 november 1985 tillämpas smittskyddslagen vid
infektion av HIV. Infektionen hänförs enligt bilaga till lagen i dess
nuvarande lydelse (1988:1472) till gruppen samhällsfarliga sjukdomar.
Enligt 15 och 16 §§ smittskyddslagen framgår att läkare som konstate-
rar eller misstänker en samhällsfarlig sjukdom hos någon skall upplysa
patienten om sjukdomens art och smittsamhet samt meddela honom
de förhållningsregler som behövs för att hindra smittspridning.
En uppgift om att någon är HIV-smittad har generellt ett mycket
starkt sekretesskydd i enlighet med 7 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100), som även gäller för hälso- och sjukvården inom kriminal-
vården samt enligt 7 kap. 21 § samma lag, som behandlar sekretess
inom kriminalvården i övrigt. Sekretesskyddet enligt 7 kap. 1 § kan
brytas genom den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i 37 § KvaL. Enligt
denna bestämmelse är hälso- och sjukvårdspersonalen inom kriminal-
vården skyldig att underrätta styresmannen om att en intagen lider av
sådan smittsam sjukdom som avses i smittskyddslagen, om det behövs
med hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Även om en uppgift
om HIV-smitta lämnats enligt 37 §, är uppgiften fortfarande skyddad
av den sekretess som i övrigt gäller inom kriminalvården.
Bedömning
Uppgiften att med olika medel bekämpa spridningen av HIV är viktig
och grannlaga. Den medför svåra avvägningar mellan olika intressen,
bl.a. de enskilda smittbärarnas rätt till integritet och värdig behandling
och övrigas rätt att skyddas från smitta. Inom kriminalvården har man
hittills inte betraktat HIV-smittan i sig som någon differentierings-
grund när det gäller placering och man har även i övrigt ansett att
smittbärare skall särbehandlas så lite som möjligt. Kriminalvårdsstyrel-
sen har i de inledningsvis citerade allmänna råden dels beskrivit
formerna för arbetet med drogmissbrukare, HIV-smittade och AIDS-
sjuka inom ffivård, anstalt och häkte, dels klargjort kriminalvårdens
ansvar i förhållande till andra huvudmän. Beträffande det sistnämnda
anges att den s.k. normaiiseringsprincipen skall upprätthållas så långt
det är möjligt. Detta innebär, att kriminalvårdsklienternas behov av
behandling och omvårdnad primärt skall tillgodoses inom den reguljä-
ra hälso- och sjukvården, socialtjänsten och övriga externa behand-
1992/93 :JO1
209
14 Riksdagen 1992193. 2 sand. JOI
lingsresurser. Under rubriken "Målsättning och principer för omhän-
dertagande av HIV/AIDS-sjuka" uttalas bl.a., att HIV-smittade och
AIDS-sjuka har rätt till ett värdigt omhändertagande och att de inte får
diskrimineras. Vidare sägs, att om de genom ett riskbeteende utsätter
andra för smitta bör detta anmälas till behandlande läkare eller smitt-
skyddsläkare.
I anmälan har ifrågasatts huruvida kriminalvårdsstyrelsens riktlinjer
rörande besök hos en i kriminalvårdsanstalt intagen HIV-smit-
tad/AIDS-sjuk, såsom dessa utformats i de allmänna råden ARK
1990:1, står i överensstämmelse med bestämmelserna i bl.a. 29 § KvaL
och 7 kap. 1 § sekretesslagen.
Vid bedömningen av om en intagen skall få ta emot besök av en viss
person, skall ställning också tas till om besöket skall vara bevakat eller
inte. Prövningen av frågan om ett besök skall vara bevakat skall ske
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid skall
beaktas att endast säkerhetsaspekter får vägas in. Denna individuella
bedömning måste således göras vid prövningen av varje anhållan om
besök till en intagen. Bestämmelserna som reglerar intagens möjlighet
att ta emot besök innehåller ingen särreglering vad beträffar intagen
som är HIV-smittad/AIDS-sjuk.
I remissvaret uttalas, att den besökandes intressen och de allmänna
säkerhetskraven skall ses i ett sammanhang och att det därvid enligt
styrelsens mening är ofrånkomligt att inriktningen skall vara att besök
hos HIV-smittad/AIDS-sjuk äger rum i närvaro av tjänsteman vid
anstalten. Jag kan inte förbehållslöst dela denna inställning. Kriminal-
vården skall i första hand tillgodose de intagnas behov och intressen.
Därtill kommer naturligtvis vårdpersonalens rättmätiga krav på en
från miljö- och säkerhetssynpunkt godtagbar arbetsplats. Aspekterna på
säkerhet gäller vidare dem som endast tillfälligt uppehåller sig i
kriminalvårdens lokaler och övriga utrymmen, såsom t.ex. besökare
till de intagna. Det är dock tveksamt om det generellt skall anses
föreligga skäl för större omsorg om besökare till exempelvis HIV-
smittade än vad som i motsvarande hänseende tillämpas gentemot
besökare till andra kategorier intagna. Förhållandena inom gruppen
HIV-smittade kan variera högst avsevärt liksom bland övriga intagna,
och en bedömning måste således ske angående riskbeteende i varje
enskilt fail. I de flesta fall torde det finnas anledning att utgå ifrån att
den HIV-smittade följer de förhållningsregler han skall ha fått av
behandlande läkare och uppträder på ett sådant sätt att han inte
utsätter sin omgivning för smittrisk. I vart fall kan detta antagas vara
fallet gentemot de egna besökarna, som ju oftast utgörs av familjemed-
lemmar eller vänner till den intagne. Skulle man i det enskilda fallet
komma fram till, att den HIV-smittade är så labil och destruktiv i sitt
beteende att han utgör en säkerhetsrisk skall detta naturligtvis vägas in
vid bedömningen av om det överhuvud taget är lämpligt med besök
och vidare om besöket skall vara bevakat eller inte. Omständigheten
bör också, som uttalats i de allmänna råden, anmälas till behandlande
läkare eller smittskyddsläkaren.
1992/93: JO 1
210
Sammanfattningsvis anser jag, att en generell regel om att alla
HIV-smittade/AIDS-sjuka, som vägrar att efterge sekretessen angående
sin sjukdom, endast får ta emot besök under tillsyn inte står i överens-
stämmelse med 29 § KvaL.
Avslutningsvis vill jag kommentera kriminalvårdsstyrelsens uttalan-
de i remissvaret angående de allmänna rådens status m.m. Styrelsen
påpekar, att dessa endast är icke bindande generella rekommendatio-
ner och förutsätter, att beslutsfattarna på det lokala planet handlar
utifrån lagens krav. Jag har i ett annat ärende (dnr 2309-1990) haft
anledning att uttala följande i denna fråga: "Trots att kriminalvårdssty-
relsen således valt att meddela dessa riktlinjer i form av icke bindande
generella rekommendationer, måste förmodas att avsikten från krimi-
nalvårdsstyrelsens sida är att dessa skall följas. Det torde också vara så
att de uppfattas på detta sätt från linjemyndigheternas sida." Jag
framhöll i det nämnda beslutet, att det måste anses synnerligen otill-
fredsställande, mot bakgrund av den betydelse de av styrelsen fastslagna
riktlinjerna har, om de utformas i strid med lagens intentioner. Jag
vidhåller här denna inställning och förutsätter, att kriminalvårdsstyrel-
sen överväger att ändra formuleringen av det aktuella avsnittet i de
allmänna råden.
(Dnr 588-1992)
I ett beslut den 11 mars 1992 anförde JO Pennlöv följande.
I en anmälan till JO framförde förtroenderådet vid kriminalvårdsan-
stalten Kumla klagomål angående anstaltens utbetalning av kontanta
medel. Rådet anförde att under den pågående arbetsnedläggelsen vid
anstalten har de intagna nekats att få ut pengar från s.k. egna medel.
Vidare uppgavs att eftersom anstalten endast i begränsad omfattning
tillhandahåller hygienartiklar och de intagna under strejken inte får
någon lön kan de inte sköta sin hygien.
Efter remiss anförde kriminalvårdsanstalten Kumla genom biträdan-
de anstaltsdirektören Stig Linderum följande.
Sedan 3 februari 1992 pågår en olaglig arbetsnedläggelse (strejk) på
Kumlaanstalten. Det är intagna på våra allmänna avdelningar, CDE-
husen, som deltar. Aktionen har trots upprepade försök från "aktiva"
intagna på Kumla samt personer utanför anstalterna inte nått åsyftad
framgång utanför vår anstalt. Vi är övertygade om att det är en liten
klick bland de intagna som tvingar majoriteten delta trots att de helst
skulle vilja arbeta i vanlig ordning. Vi vet att många intagna mår dåligt
av att under hot om våld från andra intagna förvägras möjligheten
arbeta. Vår ambition har varit att inte provocera, detta har lyckats och
de intagna har hela tiden visat god skötsamhet vilket vi är tacksamma
för. Förra veckan trodde vi att vi hade en öppning på gång i och med
de kontakter vi hade med förtroenderådet och det erbjudande krimi-
nalvårdsstyrelsen gav att ställa upp för samtal med de intagna förutsatt
man återgick i arbete. Så blev tyvärr inte fallet utan strejken fortsatte.
1992/93: JO 1
211
I dag på morgonen avbröt 4 intagna strejken och vi hoppas nu på en
snar upplösning.
I och med att man inte arbetar far man inte ut lön — vår bestämda
uppfattning är att man inte heller "smygvägen" ska få in s k egna
medel för kioskinköp av skilda slag. Anledningen därtill är att vi vill
få slut på strejken och vi har bedömt det så att man snabbare återgår i
arbete när pengarna tar slut.
Det finns ingen intagen som undanhålls möjligheten att sköta sin
personliga hygien, vi tillhandahåller rakhyvlar, tandborstar och tvål så
att man klarar sig. En återgång till arbete löser de intagnas problem i
dessa avseenden, det är vi övertygade om.
I 24 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) finns
bestämmelser om intagens innehav av personliga tillhörigheter m.m. I
andra stycket föreskrivs att en intagen får inneha pengar och skaffa sig
eller mottaga varor enligt särskilda bestämmelser.
Kriminalvårdsstyrelsen har i anstaltsföreskrifterna (KWFS 1990:10)
meddelat närmare bestämmelser om innehav av kontanta medel (68 §)
samt utbetalning av ersättning för sysselsättning m.m. (bl. a. 142 §, som
avser intagna i slutna riksanstalter). Enligt 142 § första stycket skall i
sluten riksanstalt, till den intagne, av ersättning och pengar som
skickas till anstalten varje vecka utbetalas kontant ett belopp som
sammanlagt motsvarar 0,8 % av gällande basbelopp. Återstående medel
skall överföras till ett särskilt konto för permissions- och frigivnings-
medel intill dess att ett belopp motsvarande 3 % av gällande basbelopp
finns innestående på kontot. Därefter utbetalas hela den intjänade
ersättningen till den intagne, dock skall föreskriften i 68 § andra
stycket följas. I det senast angivna stadgandet sägs att en intagen i
sluten riksanstalt inte utan medgivande får inneha så mycket pengar
att beloppet överstiger 1,8 % av gällande basbelopp. 142 § innehåller i
tredje och fjärde styckena bestämmelser om innehav av pengar för
intagna som uppbär ålderspension, förtidspension eller sjukbidrag.
Ärendet har aktualiserat frågan om en kriminalvårdsanstalt bör
utforma ett påtrycknings-/sanktionssystem som tillämpas i förhållande
till intagna som inte fullgör den skyldighet att utföra anvisat arbete
varom föreskrivs i 12 § KvaL.
Den författningstext som reglerar inskränkningarna i den intagnes
redan genom fängelsestraffet hårt beskurna handlingsfrihet liksom de
påföljder för den intagne som brott mot verkställighetsbestämmelserna
kan rendera är uttömmande. I 47 § KvaL upptas således en fullständig
redovisning av de åtgärder i form av disciplinär bestraffning som kan
vidtas vid brott mot anbefalld ordning eller meddelade anvisningar.
Förutom disciplinär bestraffning kan behandlingsmässiga åtgärder, t.ex.
förflyttning till annan anstalt, bli följden av ett indisciplinärt beteende.
Även dessa åtgärder, som av den intagne ofta uppfattas som repressivt
betingade, är av rättssäkerhetsskäl noggrant reglerade bl.a. i KvaL.
Den av anstalten gjorda begränsningen av de intagnas rätt att under
den pågående arbetsnedläggelsen få ut egna medel utgör ett starkt —
och förmodligen även effektivt — påtryckningsmedel för att förmå de
intagna att återgå i arbete. Därtill kommer att den tjänar som en
1992/93: JO 1
212
sanktion riktad mot de intagna som deltar i konflikten. Enligt min
uppfattning saknar emellertid begränsningen stöd såväl i KvaL som i
anstaltsföreskrifterna.
Frågan om intagnas innehav av pengar kan i sista hand bli föremål
för domstolsprövning. Mot bakgrund härav anser jag inte att det finns
anledning för mig att göra några ytterligare uttalanden i saken.
Vad som i övrigt anförts föranleder inte några kommentarer från
min sida.
1992/93: JO 1
213
1992/93:JO1
(Dnr 2813-1991)
Enligt 3 kap. 1 § utsökningsbalken får verkställighet äga rum bl.a. på
grund av handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund
för verkställighet. Ett exempel på sådana handlingar är av vägförenings
styrelse upprättad debiteringslängd (89 § jämförd med 63 § lagen om
enskilda vägar).
B.G. var medlem i Gånghesters vägförening. Sedan han vägrat
erlägga årsavgifter inlämnade föreningen vid olika tidpunkter ansök-
ningar om utmätning till kronofogdemyndigheten i Älvsborgs län.
Som exekutionstitlar åberopade vägföreningen utdrag ur årsmötespro-
tokoll.
Hovrätten för Västra Sverige meddelade den 10 maj 1990 ett beslut
efter besvär över utmätning rörande en annan medlem i vägförening-
en. Beslutets innebörd var bl.a., att hovrätten underkände den av
föreningen i det målet åberopade exekutionstiteln. På grund härav
beslutade kronofogdemyndigheten den 18 oktober 1990 att avvisa ett
av de mål avseende B.G. som inkommit. Kronofogdemyndigheten
företog senare utmätning i B.G. tillkommande överskjutande skatt
enligt 1990 års taxering avseende två återstående mål. B.G. överklagade
utmätningarna till hovrätten för västra Sverige. Hovrätten lämnade i
beslut den 1 mars 1991 besvären utan bifall.
I en anmälan till JO pekade B.G. bl.a. på det förhållandet att
utmätningar avseende andra medlemmar i vägföreningen upphävts.
Anmälan samt en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad pro-
memoria remitterades till kronofogdemyndigheten för yttrande. I
nämnda promemoria ställdes bl.a. frågan om kronofogdemyndighetens
granskning av de åberopade exekutionstitlarna varit tillräcklig. Vidare
ställdes frågan vilka överväganden som låg bakom att kronofogdemyn-
digheten avvisat ansökningar som inkommit efter det att hovrätten den
10 maj 1990 underkänt en av vägföreningen åberopad exekutionstitel,
men fortsatt handläggningen av dessförinnan inkomna mål.
Kronofogdemyndigheten yttrade sig över remissen. B.G. bemötte
remissvaret.
I sitt beslut den 24 januari 1992 anförde JO Pennlöv i bedömnings-
delen bl.a. följande.
Det ankommer i första hand på kronofogdemyndigheten att bedö-
ma, om en i ett mål om utmätning åberopad handling utgör en
verkställbar exekutionstitel eller ej. JO uttalar sig inte utan särskilt
214
starka skäl i sådana bedömningsfrågor. Jag nöjer mig därför med att
konstatera, att denna fråga synes ha varit svårbedömd, och att den
därför borde ha blivit föremål för en mer kvalificerad prövning än vad
som synes ha blivit fallet. — I detta sammanhang viil jag särskilt peka
på att kronofogdemyndighetens arbetsordning föreskriver att varje be-
slutsordning skall innehålla en allmän erinran om att en tjänsteman
alltid är skyldig att underställa sin närmaste chef mål eller ärende som
är svårbedömt eller principiellt betydelsefullt.
Hovrätten för Västra Sverige meddelade den 10 maj 1990 ett beslut
av innebörd att en av Gånghesters vägförening i mål om utmätning
åberopad exekutionstitel underkändes. Kronofogdemyndigheten avvisa-
de ansökningar om utmätning, som inkom från vägföreningen efter
den dagen och som — rimligen — grundade sig på samma eller
liknande exekutionstitel. Däremot fortsatte myndigheten handläggning-
en av mål som inkommit dessförinnan.
Jag kan för min del inte se någon anledning till varför kronofogde-
myndigheten valde att göra just denna avgränsning. Kronofogdemyn-
digheten menade synbarligen, att hovrättens avgörande föranledde sär-
skild försiktighet när det gällde exigibilitetsprövningen av ansökningar-
na. Detta bör rimligen ha gällt i lika hög grad för mål som kommit in
redan före hovrättens beslut.
Kronofogdemyndigheten har visserligen invänt, att den saknar möj-
lighet att i register efterforska mål som härrör från en viss borgenär.
Detta kan dock inte innebära att möjligheterna att återfinna dessa mål
är uttömda; en möjlighet hade varit att ställa en enkel förfrågan till
föreningen, en annan att utsända ett internt meddelande till myndighe-
tens handläggare av innebörd att exekutionstiteln i ifrågavarande mål
skulle granskas särskilt noggrant innan någon åtgärd vidtogs.
Kronofogdemyndigheten har nu ändrat sina rutiner för granskning
av denna måltyp. Såvitt avser myndighetens handläggning stannar jag
därför vid den kritik som ligger i det ovan sagda.
(Dnr 2837-1990)
I.S. berättade bl.a. följande i en anmälan till JO. Den 14 september
1990 fick hon från kronofogdemyndigheten i Stockholms län en
underrättelse om sökt utmätning. Eftersom hon inte hade några skul-
der besökte hon kronofogdemyndigheten den 17 september. På de
handlingar hon då fick se fanns hennes personnummer, men en annan
persons namn. Hon undrade hur det var möjligt att ingen upptäckt att
namn och personnummer inte stämde överens. — Som bakgrund till
det inträffade angav I.S., att en person vid namn G.B. redan 1986
använt hennes personnummer vid en beställning från ett postorderfö-
retag. Den nu aktuella skulden avsåg en beställning G.B. gjort 1988,
återigen med användande av I.S:s personnummer.
1992/93 :JO1
215
Yttranden inhämtades från kronofogdemyndigheterna i Stockholms
och Västmanlands län.
I sitt beslut den 7 augusti 1991 uttalade JO Pennlöv följande i
bedö m n i ngsde len.
1. Handläggningen hos kronofogdemyndigheten i Västerås
I ärendet har följande framkommit. Justitia Inkassobevakning AB
ingav den 14 december 1988 till Västerås tingsrätt en ansökan om
betalningsföreläggande för G.B.. I ansökan angavs G.B:s personnum-
mer till [här utelämnat|. Detta personnummer kom också att anges i
det slutbevis som tingsrätten sedermera meddelade den 14 februari
1989. I den ansökan om verkställighet av slutbeviset, som Justitia
Inkassobevakning AB ingav till kronofogdemyndigheten i Västerås den
1 mars 1989 synes sökanden ha uppmärksammat förväxlingen och för
hand ha skrivit till G.B:s rätta personnummer, [här utelämnat|.
Enligt min mening borde förekomsten av olika personuppgifter i
ansökan och exekutionstiteln ha föranlett kronofogdemyndigheten att
undersöka gäldenärens identitet, varefter de i 5 kap. 2 § utsökningsför-
ordningen angivna åtgärderna borde ha vidtagits. Kronofogdemyndig-
heten är enligt vad som angivits i yttrandet införstådd härmed och har
också vidtagit åtgärder för att förebygga ett upprepande. Jag stannar
därför vid den kritik som ligger i det nu sagda.
2. Handläggningen hos kronofogdemyndigheten i Stockholms län
En förnyad ansökan om verkställighet inkom till kronofogdemyn-
digheten i Stockholms län den 28 augusti 1990. I denna ansökan
angavs G.B:s namn men I.S:s personnummer och adress.
Kronofogdemyndigheten borde vid de kontroller som sker innan
underrättelse om mål går ut till den angivne gäidenären ha uppmärk-
sammat, att den från SPAR inhämtade namnuppgiften inte stämde
överens med den som angivits i ansökan. Även denna myndighet har
vidtagit åtgärder för att förebygga ett upprepande, varför jag också här
stannar vid den kritik som ligger i detta. Kritiken mildras av att
myndigheten, när den fick kännedom om felet, omedelbart vidtog
åtgärder för att ställa saken till rätta.
(Dnr 3913-1990)
M.S. berättade i en anmälan till JO att kronofogdemyndigheten i
Stockholms län företagit utmätning i ett honom tillhörigt banktillgodo-
havande utan att underrätta honom om målet. Han hade anmält till
svenska myndigheter att han flyttat till Australien, och hade därför
svårt att förstå att kronofogdemyndigheten inte hade tillgång till hans
nya adress.
Upplysningar inhämtades från kronofogdemyndigheten. I en kom-
mentar till dessa angav M.S. bl.a. att myndigheten hade kunnat fa fram
hans adress i Australien från hans arbetsgivare i Sverige.
1992/93:JO1
216
Ett yttrande inhämtades härefter från kronofogdemyndigheten. I
detta angavs — såvitt här är av intresse — följande.
Så här i efterhand kan givetvis sägas att det hade varit möjligt att ställa
en kompletterande fråga till Stockholms Universitet för att utröna om
en fullständig adress fanns tillgänglig där. Arbetsbördan har under
senare år ökat avsevärt för samtliga personalkategorier vid kronofogde-
myndigheten. Ökningen skall huvudsakligen klaras med effektivise-
ringar av arbetet och en utveckling av ADB-stödet. Personalen arbetar
därför tidvis under stark tidspress och sannolikt med hundratals mind-
re ärenden om dagen. Det som efteråt — i lugn och ro — förefaller
vara en enkel åtgärd, kanske just då inte var den som framstod som
uppenbar för handläggaren. — — —
M.S. kommenterade remissvaret.
I sitt beslut den 29 november 1991 uttalade JO Pennlöv följande i
bedömningsdelen.
Kronofogdemyndigheten har företagit utmätning utan att M.S. un-
derrättats om målet. Av 4 kap. 12 § utsökningsbalken framgår, att en
sådan underrättelse skall sändas till gäldenären med posten eller över-
lämnas på annat lämpligt sätt innan utmätning får ske. Undantag från
denna regel får göras bl.a. om gäldenären saknar känt hemvist och det
ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.
Att gäldenären är bosatt utomlands innebär som regel inget undan-
tag från kravet på underrättelse.
Under myndighetens handläggning av målet framkom att M.S. vista-
des i Australien. Denna uppgift lämnades av M.S:s svenske arbetsgivare
i september 1989. Med utgångspunkt i vad som således var känt för
myndigheten hade det varit en förhållandevis enkel åtgärd att vid
denna tidpunkt närmare efterforska M.S:s vistelseadress och därefter
tillställa honom en underrättelse om målet. För det fåll en sådan
efterforskning inte skulle ha lett till något resultat borde enligt min
mening ett nytt försök ha gjorts senast innan utmätning företogs.
Den 5 juni 1990 skedde likväl utmätning i ett M.S. tillhörigt
banktillgodohavande. På ett exemplar av utmätningsbeviset har den 15
juni 1990 tecknats ett beslut av innebörd att beslutet inte skulle delges
eftersom gäldenären inte kunde anträffas sedan han flyttat till Austra-
lien.
Ett beslut om utmätning skall enligt 6 kap. 9 § utsökningsförord-
ningen (1981:981) delges, om det inte är känt att gäldenären inte kan
anträffas. Eftersom kronofogdemyndigheten även vid denna senare
tidpunkt hade möjlighet att på ett enkelt sätt efterforska M.S:s adress
har den även i detta läge förfarit felaktigt.
De regler som myndigheten sålunda åsidosatt är av stor betydelse
från rättsäkerhetssynpunkt. Att arbetsbelastningen varit hög kan inte
anses utgöra en godtagbar ursäkt. Kronofogdemyndigheten förtjänar
därför kritik för sin handläggning av målet. Jag finner emellertid inte
att omständigheterna påkallar någon ytterligare åtgärd från min sida.
1992/93: JO 1
217
Fråga om rätt för kronofogdemyndighet att med
tvång bereda sig tillträde till bostadslägenhet i inne-
havarens frånvaro för att verkställa utmätning hos en
person, som antogs vara inneboende hos honom
(Dnr 2457-1991)
1 Bakgrund
Den 10 maj 1991 inkom från Protectoring Inkassoservice till kronofog-
demyndigheten i Stockholms län ansökan om verkställighet mot S. av
ett slutbevis, betalningsföreläggande, avseende en totalskuld på 5 773
kr. Den 9 juni sändes en underrättelse om att målet kommit in till
myndigheten till S. på den adress i Farsta, som var S:s adress enligt
myndighetens centralregister, med uppgift om sista betalningsdag. Un-
derrättelsen syntes, enligt vad myndigheten uppgivit, ha kommit i
retur utan meddelande om ny adress. Den 11 juli skickades till samma
adress en underrättelse med utsatt förrättningsdag.
Under förrättningsdagen, den 25 juli, påträffade förrättningsmannen
inte någon person i den aktuella lägenheten. Förrättningsmannen
ställde därför in förrättningen och meddelade lägenhetsinnehavaren
resp. S. skriftligen att ny förrättning skulle äga rum den 8 augusti och
att kronofogdemyndigheten då kunde bereda sig tillträde till lägenhe-
ten med hjälp av låssmed. Meddelandena lämnades på två förtryckta
blanketter.
Den 29 juli uppgav lägenhetsinnehavaren E. per telefon till förrätt-
ningsmannen, att S. blivit avhyst från lägenheten för 2 1/2 år sedan,
varefter förrättningsmannen förklarade att förrättning inte skulle ske
hos E. Utredningen har avslutats med förklaring att S. var okänd.
2 Anmälan
I sin anmälan till JO den 12 augusti 1991 anförde E. bl.a. följande.
Han och hans familj blev i oktober 1988 anvisade en lägenhet i
Farsta. Genom sina nya grannar fick de veta att förre hyresgästen, S.,
hade blivit vräkt. S. hade struntat i att ändra adressen; S. fick post
skickad till deras adress. De hade påtalat detta för posten ett antal
gånger men det hjälpte inte.
I juni/juli i år kom det bl.a. ett brev från kronofogdemyndigheten.
E. skrev på brevet att adressaten inte bodde på adressen, men samma
brev kom tillbaka några dagar senare, varpå han på nytt skickade
brevet i retur.
När de kom hem från sommarstället i slutet av juli låg det två
papper på golvet innanför dörren, det ena ställt till S. och det andra
till "lägenhetsinnehavaren", båda innefattande meddelande om att exe-
kutiv förrättning skulle företas mot S. den 8 augusti och att kronofog-
demyndigheten kunde bereda sig tillträde till lägenheten med hjälp av
låssmed. E. ringde upp och förklarade saken för förrättningsmannen,
1992/93: JO 1
218
som lovade att ordna till det hela, vilket också skedde. Emellertid
ställde E. sig undrande till vad som hade hänt om de varit bortresta
t.o.m. den 8 augusti.
3 Utredning
Kronofogdemyndigheten yttrade sig efter remiss.
E. fick tillfälle att kommentera vad kronofogdemyndigheten hade
anfört.
4 Bedömning
I beslut den 11 december 1991 anförde JO Pennlöv följande.
Enligt 2 kap. 17 § utsökningsbalken får en förrättningsman inte
bereda sig tillträde till en bostad i innehavarens frånvaro annat än om
underrättelse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren
med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antas att
innehavaren håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.
Lagbestämmelsen riktar sig mot innehavaren av bostaden, vare sig
denne är gäldenären själv eller en tredje man, som gäldenären är
inneboende hos eller sammanboende (sambo) med eller som gäldenä-
ren förvarar egendom hos. I tredjemansfallen skall alltså förutsättning-
arna för användande av tvång enligt bestämmelsen prövas i första hand
med hänsyn tagen till tredje mannens situation.
I förarbetena till utsökningsbalken (prop. 1980/81:8, s. 252) uttalade
föredragande statsrådet bl.a. följande.
Utöver underrättelse om tiden för förrättningen bör som regel krävas
att det kan antas att bostadens innehavare håller sig undan. Det bör
härvid inte utan vidare vara tillräckligt att denne inte är hemma vid
förrättningstillfållet, även om han inte har hört av sig till kronofogde-
myndigheten tidigare under målet. Detta gäller särskilt om förrättning-
en äger rum under vanlig arbetstid eller om bostadens innehavare har
sådant arbete att han kan antas vara på resa. Det bör alltså fordras
positivt stöd för att han håller sig undan, men å andra sidan bör inte
krävas alltför mycket i detta hänseende. Om vederbörande är borta
även vid ny förrättning, torde ofta finnas fog för antagande att han
håller sig undan. I sådana fall får också ofta särskilda skäl anses
föreligga.
I normalfallen är det enligt min tolkning av dessa uttalanden tidigast
vid det andra misslyckade förrättningsförsöket, som förrättningsman-
nen får använda tvång för att ta sig in i bostaden, förutsatt att
innehavaren i båda fallen har tillställts en underrättelse om utsatt
förrättning och om tiden härför och i sista fallet även erinrats om att
låssmedsförrättning kan bli aktuell, om innehavaren inte är hemma
den gången heller.
Det kan konstateras att bostadsinnehavaren, E., inte hade tillställts
någon underrättelse om den första, till den 25 juli utsatta förrättning-
en. En sak för sig är att gäldenären, S., hade tillställts underrättelse
härom, men det kan inte åberopas mot en ovetande bostadsinnehavare.
Redan av denna formella anledning saknades förutsättning för att
förrättningsmannen skulle få ta sig in med tvång i bostaden vid den
1992/93: JO 1
219
andra, till den 8 augusti utsatta förrättningen. Underrättelsen om den
förrättningen borde därför inte heller ha innehållit något hot om
tillträde till bostaden med hjälp av låssmed. Det hade alltså krävts att
förrättning satts ut ytterligare en gång med underrättelse till bostadsin-
nehavaren, E., om eventuell låssmedsförrättning, innan de formella
förutsättningarna för en sådan förrättning hade varit uppfyllda.
Till detta kommer att, såsom kronofogdemyndigheten framhållit, det
inte får förekomma att en förrättning sätts ut med hot om låssmed, om
det inte finns starka skäl för att gäldenären verkligen bor på adressen.
Med hänsyn till vad som framkommit — returnerade underrättelser
och iakttagelser i samband med förrättningsförsöket — fanns det
anledning att betvivla att S. bodde kvar på den aktuella adressen.
Kronofogdemyndigheten borde därför ha sökt kontakt med E. för att
utreda detta förhållande, innan den satte ut ny förrättning till den 8
augusti med hot om låssmed.
Kronofogdemyndigheten har uppgett att förrättningsmannen med
hänsyn till att det var semestertid skulle ha gjort ytterligare ett utmät-
ningsförsök innan låssmed tillkallats. Jag ifrågasätter inte den uppgif-
ten. Risken för att låssmedsförrättning skulle ha företagits i innehava-
rens frånvaro Sr därför betraktas som minimal i detta fall. Frågan är
dock vad som hade hänt om det inte varit semestertid. Under alla
förhållanden var det som förut sagts fel att hota E. med låssmedsför-
rättning utan att de formella förutsättningarna härför förelåg enligt den
aktuella lagbestämmelsen och utan att kontakt dessförinnan togs med
honom för att söka klarhet i om S. verkligen bodde där, en kontakt
som motiverades av omständigheterna.
Med dessa delvis kritiska uttalanden om kronofogdemyndighetens
handläggning avslutar jag ärendet.
En kronofogdemyndighet har i ett mål om avhysning
inte ansetts böra hemlighålla viss information för att
sätta press på svaranden. Även fråga om en förrätt-
ning endast avbrutits tillfälligt
(Dnr 2793-1991)
Den 6 augusti 1990 ansökte domänverket hos kronofogdemyndigheten
i Värmlands län, Kristinehamnskontoret, om verkställighet av en av
Karlstads tingsrätt (fastighetsdomstolen) meddelad dom. Enligt domen
förpliktades S. att avflytta från en förhyrd bostad, belägen i närheten
av Lesjöfors. I ansökan upplyste domänverket att S. i anslutning till
bostaden hyste grisar, hästar och möjligen andra djur.
Kronofogdemyndigheten försökte vid ett antal tillfållen verkställa
avhysningen. Detta misslyckades dock. Bl.a. kom en den 13 mars 1991
utsatt förrättning att avbrytas sedan myndigheten underrättats om att S.
hade för avsikt att skjuta sig om kronofogdemyndigheten trängde in i
huset.
Den 17 juli 1991 begärde kronofogdemyndigheten — i egenskap av
borgenär — hos Kristinehamns tingsrätt kvarstad mot ett av S. ägt
aktiebolag, S. Service AB. Beloppet var 31 181 kr och avsåg kostnader
1992/93: JO 1
220
uppkomna i samband med bärgning och reparationer av bolaget
tillhöriga fordon. Tingsrätten biföll yrkandet interimistiskt den 26 juli
1991. Kronofogdemyndigheten ansökte den 30 juli 1991 om verkstäl-
lighet av detta beslut. — Här skall även noteras, att S. överlåtit sina
djur till nämnda bolag.
Den 1 augusti 1991 verkställde kronofogdemyndigheten såväl avhys-
ningen mot S. som kvarstaden mot aktiebolaget. Vid förrättningstillfål-
let hade kronofogdemyndigheten begärt och erhållit biträde av polis-
myndigheten. Beslutet om kvarstad verkställdes på så sätt att bolaget
tillhöriga djur omhändertogs och transporterades bort. Vissa djur, som
inte låtit sig infångas, avlivades dagen därpå. De omhändertagna djuren
skulle ha sålts vid en auktion, men sedan kvarstadsfordringen betalts
inställdes auktionen och djuren återlämnades.
I samband med handläggningen av ett annat ärende inom ombuds-
mannaexpeditionen kom kronofogdemyndighetens akt i målet att
granskas. Därvid uppmärksammades bl.a. att kronofogden Lars Karls-
son den 14 februari 1991 tillställt domänverket en skrivelse med bl.a.
följande innehåll.
Angående avhysning av S.
Jag antar att Ni sett i tidningen att avhysningen kommer att skjutas
upp en tid. Jag kommer idag att åka upp till S. och delge honom en
ny tid till den 14 mars 1991 kl. 12.00.
Detta beslut har tagits dels för att S. nu säger sig flytta till D. i
Rämmen och dels att jag tror att vi från kronofogdemyndighetens sida
får svårt att genomföra en avhysning som får S. bort från Stjärnberget
och övrig del av Er fastighet där. Jag har nämligen gått igenom domen
mot S. och det hyresavtal Ni har med honom och funnit att domen
och hyresavtalet endast avser bostadshuset och ett litet markområde
runt själva bostadshuset. Vid en avhysning skulle vår uppgift vara att
endast få bort S. ur bostadshuset annars går vi utöver vår befogenhet.
Detta har medfört att jag tagit det beslutet att låta S. flytta själv, men
med den pressen mot honom att vi annars kommer att avhysa honom
och ta hand om djuren (vilket jag tror inte går eftersom djuren
befinner sig utom det område domen gäller). Att det förhåller sig så
måste vi hålla tyst om gentemot S., eftersom jag tror att han inte är
medveten om förhållandet ännu. — — —
Mot bakgrund av vad som framkommit beslutade JO Pennlöv att på
eget initiativ utreda vad som förevarit. Därvid var främst innebörden
av Lars Karlssons skrivelse samt den omständigheten att S. inte under-
rättats om förrättningen den 1 augusti 1991 av intresse. Efter remisser
inkom yttranden från kronofogden Lars Karlsson och kronokommissa-
rien Hans Bergkvist samt från kronofogdemyndigheten, företrädd av
länskronodirektören Kjell Glennert.
Av de inkomna svaren framgick bl.a. följande. Kronofogdemyndig-
heten hade missuppfattat exekutionstiteln. Detta uppdagades först inför
det tredje förrättningsförsöket. Inför förrättningen informerades S. inte
om de problem kronofogdemyndigheten skulle stöta på om inte djuren
skulle befinna sig på det markområde domen föreskrivit. Kronofogde-
myndigheten bedömde att avhysningsförrättningen inte kunde genom-
föras om inte S. flyttade självmant och att man var övertygad om att
1992/93: JO 1
221
han inte skulle flytta om han inte fick press på sig. — För att S. skulle
flytta frivilligt hade myndigheten ställt upp med pengar till reparation
av fordon. — Vidare betraktade kronofogdemyndigheten verkställighe-
ten den 1 augusti 1991 som en fortsättning på den avbrutna förrätt-
ningen från den 13 mars 1991 och att skyldigheten att underrätta
därmed var uppfylld. Myndigheten bedömde att det fanns en risk för
att S. ånyo skulle hota med att ta sitt liv eller kanske till och med
fullborda sitt hot. För att minimera denna risk tog kronofogdemyndig-
heten även kontakt med polismyndigheten. Såväl S. som hans ombud
hade vetskap om att fortsättning på den avbrutna verkställigheten
skulle vidtas så snart detta ansågs lämpligt.
I sitt beslut den 18 januari 1992 anförde JO Pennlöv i bedömnings-
delen i huvudsak detta.
Jag har i det följande endast för avsikt att närmare behandla två av
de frågor som aktualiserats i ärendet.
Den första är om det kan anses ha varit riktigt av kronofogdemyn-
digheten att hemlighålla för S. att avhysning inte kunde ske från mer
än bostadshuset och ett relativt obetydligt område närmast det.
En av kronofogdemyndigheternas huvuduppgifter kan sägas vara att
verkställa vad som bestämts i exekutionstitlar av olika slag. I detta fall
bestod denna av en domstols dom. En myndighet kan emellertid inte
lagligen arbeta för att genomdriva sådant som inte omfattas av exeku-
tionstiteln. Gör den det överskrider den sina befogenheter. Här måste
påpekas, att det i verksamheten inte enbart ingår en rent "fysisk"
verkställighet, där man — såsom i ett mål om avhysning — med olika
metoder, t.ex. med hjälp av en flyttfirma, omhändertar och transporte-
rar bort svarandens egendom. Kronofogdemyndighetens verkställighets-
åtgärder omfattar även stadierna före en sådan punkt. Dit hör således
även försök att fa svaranden att avflytta frivilligt. Detta innebär att
kronofogdemyndigheten inte under något skede av målet far handla
utöver vad som bestämts i exekutionstiteln. Saken skulle kunna ut-
tryckas så, att de gränser som exekutionstiteln i detta hänseende drar
upp gäller för hela målet.
Mot bakgrund av det nu sagda kan jag inte finna annat än att Lars
Karlsson — som hos kronofogdemyndigheten var ansvarig för denna
del av handläggningen — handlat felaktigt när han medvetet försökt
"sätta press" på S. genom att hemlighålla det rätta förhållandet för
denne. Enligt min mening borde Lars Karlsson i stället ha uppmanat
sökanden i målet, domänverket, att utverka en exekutionstitel som
möjliggjorde omhändertagande av de S:s bolag tillhöriga djuren, även
om de sprang lösa på verkets omkringliggande marker. En sådan
exekutionstitel borde ha kunnat anskaffas på ett förhållandevis enkelt
sätt, t.ex. genom en ansökan om handräckning, rent av kombinerad
med ett yrkande om interimistiskt beslut. Enligt vad Lars Karlsson
uppgivit hade domänverket inte ställt sig positivt till att utverka någon
ytterligare exekutionstitel, till synes närmast av hänsyn till sitt renom-
mé. Men verkets anseende hade säkerligen lidit en ännu större skada
om man hade låtit avhysa S. utan att samtidigt grisarna och de andra
1992/93: JO 1
222
djuren togs om hand. Jag har därför svårt att föreställa mig att
domänverket vid närmare eftertanke skulle ha vägrat att begära hand-
räckning för omhändertagandet av djuren.
Sedan kronofogdemyndigheten utverkat ett interimistiskt beslut den
26 juli 1991 om kvarstad mot S:s bolag, som ägde djuren, har emeller-
tid omhändertagande av djuren kunnat ske oberoende av det hemlig-
hållande jag nyss behandlat. Jag låter det därför bero vid de nu gjorda
uttalandena.
Jag kan inte dela uppfattningen att förrättningen den 1 augusti 1991
var att betrakta enbart som en fortsättning på det närmast föregående
förrättningstillfället den 13 mars 1991. Orsaken härtill är naturligtvis
främst den långa tidsrymden. Detta saknar emellertid egentlig betydel-
se, eftersom de berörda rimligen måste underrättas även om tidpunkt-
en för ett fortsättande av en tillfälligt avbruten förrättning. Kraven på
hur detta skall gå till behöver emellertid inte ställas onödigt högt. Vid
tillfälliga och korta avbrott, såsom då en pågående förrättning avbryts
för måltid eller för att fortsätta nästa dag, torde ett muntligt besked till
de berörda i regel vara tillfyllest. Om ingen tid för fortsättningen kan
bestämmas, bör de berörda i regel underrättas på samma sätt som när
det är fråga om en ny förrättning, om det inte rent av är så att man i
det läget verkligen måste betrakta nästa tillfälle som en ny förrättning.
I det här fallet har kronofogdemyndigheten åtminstone till viss del
betraktat förrättningstillfället den 1 augusti 1991 som en helt ny
förrättning — socialnämnden hade ju underrättats.
Någon kritik vill jag likväl inte rikta mot myndigheten på denna
punkt. Enligt 16 kap. 4 § utsökningsförordningen (1981:981) behövs
inte underrättelse om tiden för avhysningsförrättningen bl.a. om sär-
skilda skäl föreligger. Med hänsyn till omständigheterna i målet, där
myndighetens kännedom om S:s tidigare beteende får sägas ha avgö-
rande betydelse, kan det ifrågasättas om förrättningen hade kunnat
genomföras om S. underrättats om tidpunkten därför. I det läget har
myndigheten haft fog för att underlåta underrättelse.
Fråga om underrättelser inför verkställighet av hand-
räckningsutslag samt om kronofogdemyndighets an-
visningsskyldighet när det överlämnats åt sökanden
att utföra behövlig åtgärd
(Dnr 2608-1990)
L.L. köpte år 1982 ett växthus av ett konkursbo. Detta var uppfört på
en fastighet som ägdes av E.B. Enligt en av Katrineholms tingsrätt år
1988 meddelad dom hade L.L. bättre rätt än E.B. till växthuset. L.L.
ansökte den 13 december 1989 hos tingsrätten om handräckning för
utfående av växthuset. Ansökningen bifölls i utslag den 8 januari 1990.
Ett av E.B. i samband med ansökan om återvinning i handräcknings-
målet framställt yrkande om inhibition lämnade tingsrätten utan bifall.
L.L. ansökte den 2 mars 1990 om verkställighet av utslaget hos
1992/93: JO 1
223
kronofogdemyndigheten i Södermanlands län, Katrineholmskontoret.
Verkställighet skedde vid en förrättning den 27 och 28 mars 1990,
varvid växthuset revs.
W.J. hemställde — med instämmande från E.B. — att JO skulle
granska bl.a. kronofogdemyndighetens handläggning av verkställighe-
ten.
Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten. W.J. bemötte
detta.
I sitt beslut den 8 augusti 1991 anförde JO Pennlöv i huvudsak
följande.
Jag måste till att börja med konstatera, att den ifrågavarande förrätt-
ningen utgjorde slutpunkten på en långvarig tvist mellan E.B. och L.L.
Det är dessutom uppenbart, att denna slutpunkt medförde en omfat-
tande kapitalförstöring. Jag har emellertid inte att ta ställning till
parternas agerande och hur detta ledde fram till att kronofogdemyn-
digheten kom att anlitas. Min uppgift är endast att granska, om
myndigheten handlagt målet på ett godtagbart sätt.
Här måste också konstateras, att det av L.L. åberopade handräck-
ningsutslaget var verkställbart sedan tingsrätten i målet om återvinning
avslagit ett av E.B. framställt yrkande om inhibition (se 3 kap. 12 §
utsökningsbalken). L.L. kunde således vända sig till kronofogdemyn-
digheten med en ansökan om verkställighet.
En ytterligare utgångspunkt är, att en kronofogdemyndighet inte har
att gå in på någon prövning av de förhållanden som ligger till grund
för den exekutionstitel som skall verkställas. Det har i detta fall heller
inte förelegat någon sådan tveksamhet beträffande innebörden av dom-
stolens avgörande, att kronofogdemyndigheten haft anledning att, på
sätt som anges i 5 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981), hänvisa
sökanden att anföra besvär över domvilla. Det har vidare inte till
kronofogdemyndigheten framförts någon sådan invändning som enligt
3 kap. 21 § andra stycket utsökningsbalken utgör hinder mot verkstäl-
lighet. Kronofogdemyndigheten har således inte kunnat undandra sig
att ta upp ansökan och genomföra den begärda åtgärden.
Anmälaren har bl.a. tagit upp frågan om E.B. fått kännedom om
förrättningsdagen. Av utredningen framgår, att kronoassistenten Nils
Andersson den 15 mars 1990 upprättade en promemoria, vilken enligt
sin lydelse upprättats efter "överlämnande av underrättelse om sökt
utmätning". Av promemorian framgår bl.a., att Nils Andersson samta-
lat med en person som i handlingen enbart benämnts B. och till denne
överlämnat den för E.B. avsedda underrättelsen. Även om promemori-
an inte är helt klar på denna punkt, kan dess innehåll inte ges någon
annan rimlig tolkning än att Nils Andersson personligen sammanträf-
fat med G.B., E.B:s make. Även om bl.a. E.B., såvitt framkommit, har
en annan uppfattning om vad som förevarit, har det inte framkommit
någon anledning till antagande att promemorian inte återger det
verkliga förhållandet.
Enligt 16 kap. 11 § utsökningsbalken skall svaranden underrättas
innan verkställighet av ifrågavarande slag äger rum. Av 16 kap. 8 §
utsökningsförordningen framgår att sådana underrättelser skall delges,
1992/93JO1
224
om målets beskaffenhet kräver det. I detta fall tillställdes E.B. två
underrättelser, varav den första avsåg målet som sådant och översändes
i lösbrev. Den andra gällde tiden för verkställigheten och överlämna-
des vid ett besök på fastigheten utan att för den skull de i delgivnings-
lagen (1970:428) angivna reglerna för delgivning synes ha iakttagits.
De nyss nämnda föreskrifterna i utsökningsbalken och utsöknings-
förordningen innebär bl.a., att det i normalfallet inte är nödvändigt att
delgivning sker. Här har det dock varit fråga om en verkställighet av
särskilt ingripande beskaffenhet, varför det kan ifrågasättas om inte
båda underrättelserna borde ha överbringats genom delgivning. Någon
kritik anser jag likväl inte kan riktas mot myndigheten, särskilt som
E.B. inte synes ha varit omedveten om vare sig målet som sådant eller
om tidpunkten för förrättningen.
Kronofogdemyndighetens uppgift när det gäller verkställigheter av
ifrågavarande slag är att tillse att sökanden kommer i besittning av den
egendom som enligt exekutionstiteln tillkommer honom. Enligt 16
kap. 12 § utsökningsbalken kan sådan verkställighet ske genom att
kronofogdemyndigheten själv vidtar behövlig åtgärd. På framställning
av sökanden kan kronofogdemyndigheten, om det anses lämpligt,
överlämna åt sökanden att efter myndighetens anvisning utföra behöv-
lig åtgärd. Jag ser mot denna bakgrund ingen anledning att kritisera
kronofogdemyndigheten för att L.L. tilläts att på egen hand — och på
egen bekostnad — föra bort växthuset.
Sökanden vaide att genomföra bortförandet på så sätt att det revs.
Kronofogdemyndigheten kan dock inte klandras för detta; växthuset
tillhörde enligt lagakraftägande dom L.L., som ju dessutom kunde
åberopa ett ytterligare domstolsavgörande avseende rätten att bortföra
detsamma. Kronofogdemyndighetens anvisningsskyldighet enligt 16
kap. 12 § första stycket andra punkten utsökningsbalken torde inte
innefatta någon reell möjlighet att förbjuda eller på annat sätt hindra
sökanden från att efter eget gottfinnande förstöra sin egendom.
Däremot måste myndighetens anvisningsskyldighet innefatta ett an-
svar att tillse att bortförandet i övrigt t.ex. inte orsakade skador på
fastigheten som kunnat undvikas. Här måste emellertid beaktas åtgär-
dens karaktär — det var ju fråga om att avlägsna en på en fastighet
uppförd byggnad, som bl.a. var ansluten till en befintlig panncentral.
Den i ärendet företagna utredningen ger inte belägg för annat än att de
skador som uppkom knappast hade kunnat undvikas med rimliga
ansträngningar, och att dessutom åtgärder vidtogs för att återställa
marken. Med hänsyn till eventuella skadeståndsanspråk — som det
inte ankommer på JO att pröva — går jag emellertid inte vidare i
denna del.
1992/93 :JO1
225
15 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
1992/93: JO 1
Enligt 2 § 2 mom. fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1,
ellagen) innefattande vissa bestämmelser om elektris-
ka anläggningar får koncession för starkströmsanlägg-
ning inte strida mot bl.a. en detaljplan. Kritik mot
statens energiverk för att man till följd av bristfälligt
beslutsunderlag i visst fall beviljat koncession, oaktat
koncessionen berörde fastighet, som enligt gällande
detaljplan är avsedd för bostadsändamål
(Dnr 453-1991)
1 Anmälan
I en anmälan till JO anförde Lars-Erik Andrée bl.a. följande. Yng-
eredsfors Kraft AB erhöll genom beslut av statens energiverk den 28
augusti 1989 koncession för 130 kv ledningar, som bl.a. berör den av
Lars-Erik Andrée och hans bror Sture Andrée ägda fastigheten Vårfå-
geln 19 (tomterna 14 och 15) i Mölndals kommun. Vid tidpunkten för
koncessionsbeslutet hade kommunen genom sin byggnadsnämnd inta-
git den ståndpunkten, att ledningarna hindrade bebyggelse på fastighet-
en, trots att gällande detaljplan medgav full byggrätt. Nämnden hade
sålunda i ett negativt förhandsbesked den 1 februari 1989 uttalat, att
bygglov inte kunde påräknas på Vårfågeln 19, då förekomsten av
kraftledning medfört en så stark begränsning av byggrätten på tomter-
na, att dessa inte kunde på ett ändamålsenligt sätt bebyggas i enlighet
med detaljplanen. Koncessionsbeslutet meddelades utan någon närma-
re undersökning av planfrågan, och kraftbolaget, som avstyrkt ansökan
om förhandsbesked, måste ha insett, att ledningarna utgjorde ett hin-
der mot utnyttjande av den i detaljplanen tillförsäkrade byggrätten.
Enligt 2 § 2 mom. fjärde stycket i 1902 års ellag får en koncession inte
strida mot detaljplan. Med hänsyn till denna bestämmelse borde ener-
giverket ha låtit undersöka planfrågan, innan man meddelade beslut i
koncessionsärendet. Därigenom skulle byggnadsnämnden fått en direkt
signal om behovet av en planändring. Av plan- och bygglagen framgår
också att en detaljplan skall redovisa områden för bl.a. "energi" (5
kap. 3 §). Lars-Erik Andrée hemställde, att JO skulle undersöka, om
statens energiverk vid sin handläggning av ifrågavarande koncessions-
ärende brutit mot ellagens föreskrifter.
226
2 Utredning
Efter remiss anförde statens energiverk följande.
Frågan om förnyelse av koncession har inte blivit föremål för särskild
behandling i lagen (1902:71, s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, ellagen. 1 princip ska alltså ansökningar om
förnyad koncession prövas efter samma grunder som ansökningar
avseende nya anläggningar. Det är dock naturligt att hänsyn tas till
ledningar som redan finns.
När det gäller kraftledningar inom ett detaljplanerat område har det
tidigare inte funnits någon regel i ellagen som anger hur koncessions-
frågor ska behandlas i förhållande till planen. Kritik hade i skilda
sammanhang framförts över att tillräcklig hänsyn inte hade tagits till
olika andra markanvändningsintressen vid utförande av kraftledningar.
Mot den bakgrunden infördes bestämmelsen i ellagen, 2 § 2 mom.
fjärde stycket, om att koncession inte får meddelas till en kraftledning
vars tillkomst skulle strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser.
Under förutsättning att — såsom i detta fall — ledningsägaren
förklarat sig vara beredd att vid behov flytta ledningen, anser statens
energiverk att den aktuella bestämmelsen inte utan vidare kan tolkas
så att en förnyelse av koncessionen ska kunna vägras i fall då ledning-
en framdragits inom ett område som senare eventuellt ingår i en
detaljplan. Ellagen innehåller inga bestämmelser om hur kostnaderna
för en sådan flyttning ska fördelas. Inte heller kan statens energiverk
uttala sig i en sådan fråga. Vid tvist mellan parterna far den prövas vid
allmän domstol.
Av Andrées brev beträffande den aktuella kraftledningen över Vårfå-
geln 19 framgår att ledningen skulle strida mot kommunens detaljplan.
Kommunen å sin sida, som haft tillfälle att yttra sig över ansökningen
om förnyad koncession, nämner i sitt yttrande ingenting om att
ledningen skulle strida mot detaljplanen. Eftersom kommunen bäst
känner till sina utbyggnadspianer har statens energiverk vid sin pröv-
ning av ärendet utgått från att kommunen skulle upplyst härom, i fail
det förhåller sig såsom Andrée uppgett.
Lars-Erik Andrée kommenterade remissvaret och företedde därvid bl.a.
en kopia av kommunens yttrande i koncessionsärendet, vilket yttrande
avgetts den 2 juni 1987.
3 Rättslig reglering
2 § 2 mom. fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1, ellagen) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar har följande lydelse.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1987.
1992/93 :JO1
4 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 13 augusti 1991 följande.
Det ifrågavarande koncessionsärendet avgjordes efter det att den nyss
redovisade bestämmelsen trätt i kraft. Det måste vid sådant förhållande
anses ha ålegat energiverket att inte meddela beslut i ärendet med
227
mindre man haft tillgång till tillförlitlig utredning angående förekoms-
ten av bl.a. gällande detaljplaner och dessas innehåll. Verket underlät
dock att införskaffa sådan utredning och utgick vid sin prövning av
ärendet från att kommunen skulle ha upplyst om eventuellt förekom-
mande planstridighet. Eftersom kommunens yttrande, vilket f.ö. avgavs
före ikraftträdandet av omnämnd bestämmelse i ellagen, helt saknade
uppgifter om rådande planförhållanden, borde dock energiverket före
ärendets avgörande ha begärt nytt yttrande från kommunen innefattan-
de fullständig redogörelse för dessa förhållanden.
Genom underlåtenheten att införskaffa redogörelse av nyssnämnt
slag kom ärendet att avgöras på ett bristfälligt beslutsunderlag, och
beslutet blev till följd härav felaktigt. Jag kan nämligen inte finna
annat än att koncessionen strider mot detaljplanen, vars syfte uppen-
barligen är att ifrågavarande område skall användas för bostadsända-
mål, varför något utrymme för att medge mindre avvikelse inte heller
föreligger.
Det måste alltså konstateras, att koncessionen meddelats utan iaktta-
gande av bestämmelserna i 2 § 2 mom. fjärde stycket ellagen. Rätteli-
gen borde energiverket ha antingen vägrat den sökta koncessionen
eller meddelat koncession under villkor om planändring (se prop.
1985/86:90 s. 206).
Med den allvarliga kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.
Kritik mot statens jordbruksverk och dess företrädare
lantbruksstyrelsen för dröjsmål med överlämnande av
en besvärsinlaga till regeringen. Tillika uttalanden i
frågor om skyldighet att underrätta intressent om
beslut och om verkställighet av överklagat beslut
(Dnr 3576-1991)
1 Anmälan
I en skrivelse till JO begärde Ragnar Hedemalm granskning av hand-
läggningen i olika instanser av ett ärende om upplåtelse enligt 32 §
rennäringslagen av fiskerätt på kronomark inom Kiruna kommun.
Ragnar Hedemalm framhöll särskilt följande.
1. Huvudfiskerättsinnehavarna hade inte underrättats om fisketillstån-
den.
2. Ärendets behandlingstid hade varit så lång, att saken blivit i det
närmaste inaktuell.
3. Det kunde ifrågasättas, om inte fisketillstånden borde ha förkla-
rats ogiltiga under tiden för ärendets behandling.
1992/93:JO1
228
2 Utredning
2.1 Utredningsåtgärder
Efter remiss avgav statens jordbruksverk yttrande.
Ragnar Hedemalm yttrade sig därefter.
Från jordbruksdepartementet införskaffades kopia av regeringens
beslut med anledning av anförda besvär.
2.2 Gången av fisketillståndsärendet
Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelade för 1990 och 1991 tre
personer fisketillstånd enligt 32 § rennäringslagen avseende bl.a. del av
sjön Kurusjärvi, Könkäma sameby, Kiruna kommun. Tillstånden avsåg
fiske med krok och nät.
Den 5 september 1990 återkallade länsstyrelsen tillstånden och läm-
nade i likalydande beslutsunderrättelser till tillståndshavarna följande
motivering.
Kurusjärvi är till största delen en privatägd sjö och statens del utgör
endast ett mycket litet område. Påpekanden har inkommit från ägare
av sjön att risk kan föreligga att fiske även sker på den privatägda
delen av sjön. Länsstyrelsen har därför beslutat att med omedelbar
verkan återkalla alla av länsstyrelsen beviljade fisketillstånd i denna
sjö.
Samtliga tre tillståndshavare överklagade beslutet hos lantbruksstyrel-
sen.
I beslut den 20 februari 1991 uttalade lantbruksstyrelsen följande.
Länsstyrelsen, som varje år beslutar om ett stort antal upplåtelser av
rätt till fiske med nät, anser själv att den i aktuellt fall inte tillräckligt
beaktat de fiskeförhåilanden som råder i Kurusjärvi. Den har genom
överklagade beslutet avsett att rätta sitt tidigare beslut.
Gynnande beslut får i regel inte återkallas. Återkallelse får dock
bl.a. ske om myndighet gjort förbehåll därom. Länsstyrelsen har i
punkt 9 Allmänna villkor i fisketillståndet angett att tillståndet med
omedelbar verkan kan upphävas om skälig anledning finns.
Lantbruksstyrelsen anser att det inte är skäligt att tillståndshavarna
skall stå risken för att staten som avtalspart gjort en felbedömning i
fråga om sina egna förutsättningar för upplåtelse. Det ingångna avtalet
om fiskeupplåtelse bör därför enligt lantbruksstyrelsen gälla till ut-
gången av den överenskomna tiden.
På grund av det anförda upphäver lantbruksstyrelsen det överklaga-
de beslutet och förklarar att beviljat tillstånd skall gälla till den 31
december 1991.
I en skrivelse den 20 mars 1991 till lantbruksstyrelsen anhöll Ragnar
Hedemalm om omprövning av beslutet.
Den 1 juli 1991 genomfördes en organisationsförändring, som bl.a.
innebar, att lantbruksstyrelsen avvecklades och jordbruksverket inrätta-
des.
Med yttrande den 4 november 1991 överlämnade jordbruksverket
ärendet till regeringen, jordbruksdepartementet, för prövning.
1992/93:JO1
229
I beslut den 9 januari 1992 yttrade regeringen: Den tid som avses i
det överklagade beslutet har numera förflutit. Regeringen avskriver
därför ärendet.
1992/93: JO 1
2.3 Jordbruksverkets remissvar till JO
Efter att ha lämnat en beskrivning av bakgrunden till ärendet anförde
jordbruksverket följande.
En genomgripande förändring av den centrala myndighetsorganisatio-
nen på jordbrukets område skedde vid halvårsskiftet 1991 då lant-
bruksstyrelsen och jordbruksnämnden upphörde som myndigheter
samtidigt som jordbruksverket bildades. 1 samband med omorganisatio-
nen — både före och efter denna — fungerade inte verksamheten på
normalt sätt, vilket heller inte kan begäras.
Verksamheten har på skilda sätt genomgått stora förändringar. Detta
gäller inte minst arbetet med rennäringsfrågorna, där större delen av
personalen vid lantbruksstyrelsen övergått till andra arbetsuppgifter.
Handläggaren av aktuellt ärende vid lantbruksstyrelsen slutade sin
anställning där redan under våren 1991. Någon ersättare anställdes
inte, varvid antalet ej avgjorda ärenden kom att bli förhållandevis stort
vid tidpunkten för myndighetens upphörande.
Rennäringsärenden handläggs sedan den 1 juli 1991 vid jordbruks-
verkets företagsenhet. Verksamheten på enheten var starkt begränsad
fram till början av september månad. Även efter denna tidpunkt var
flera tjänster på enheten vakanta, varför vissa delar av verksamheten
har måst prioriteras framför andra. Detta har påverkat handläggnings-
tiden för rennäringsärenden.
Jordbruksverket anser att handläggningstiden i ärendet varit alltför
lång. De ovan redovisade förhållandena förklarar dock orsakerna till
detta.
Beträffande fråga ett får jordbruksverket ange följande.
Att i föreliggande ärende avgöra om underrättelseskyldighet förelig-
ger är en grannlaga uppgift. Normalt skall enligt 21 § förvaltningslagen
sökande, klagande, eller annan part underrättas om innehållet i det
beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.
Av handlingarna framgår att någon "ägare av sjön" påtalat risk för
olovligt fiske. Av handlingarna framgår inte på vilket sätt detta påta-
lande kommit länsstyrelsen tillhanda.
Det är verkets uppfattning att en anmälare normalt bör underrättas
om de beslut som fattas i det anmälda ärendet.
Jordbruksverket har dock inte kunnat utröna om lantbruksstyrelsen
bedömt frågan om någon skyldighet att underrätta Hedemalm förelåg
och om man utan framgång sökt utreda vem som varit anmälare.
Beträffande fråga tre kan följande anges.
Som framgår av det ovan anförda uppfattades Hedemalms skrivelse
till lantbruksstyrelsen som ett överklagande av styrelsens beslut. Där-
med förelåg inte heller någon laglig möjlighet för jordbruksverket att
pröva frågan om inhibition av det överklagade beslutet. Någon inhibi-
tion har heller inte Hedemalm begärt.
230
3 Bedömning
I beslut den 26 februari 1992 uttalade JO Ragnemalm följande.
3.1 Underrättelse till intressent
Det är beklagligt, att oklarhet alltjämt råder om den tidigare handlägg-
ningen, innan jordbruksverket kom in i bilden. Det är följaktligen inte
möjligt att närmare avgöra, om något och i så fall vilket fel som kan
ha begåtts. Det är emellertid inte meningsfullt att söka utreda saken
ytterligare.
De principiella synpunkter som jordbruksverket anfört kan jag
ansluta mig till. Jag vill samtidigt utveckla dessa något ytterligare.
När det gäller handläggningen hos beslutsmyndigheten/tillstånds-
myndigheten gäller följande. Enligt 21 § förvaltningslagen skall sökan-
de, klagande eller annan part underrättas om innehållet i det beslut
varigenom myndigheten avgör ärendet, om detta avser myndighetsut-
övning mot någon enskild (vilket är fallet här). Fråga är sedan, vad
som avses med "annan part".
Av intresse är här bestämmelsen i 22 § om vem som Sr överklaga.
Enligt den bestämmelsen Sr ett beslut överklagas av den som beslutet
angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Det
skall då märkas, att kretsen av personer som har rätt att överklaga kan
vara — och många gånger är — vidare än partskretsen hos beslutsmyn-
digheten. En person, som rent Sktiskt inte förekommit i ärendet hos
beslutsmyndigheten — eller med andra ord inte där uppträtt som part
— kan vara så berörd av beslutet, att han har rätt att överklaga
detsamma. Begagnar han denna rätt, inträder han som part hos be-
svärsinstansen. Gör han det inte, står han alltjämt utanför ärendet.
Om en person med sådan anknytning till ärendet att han kan
överklaga ett kommande beslut på eget initiativ hör av sig till besluts-
myndigheten och framför synpunkter, är det naturligt, att han fortsätt-
ningsvis behandlas på samma sätt som part.
För det fell att en person utan sådan anknytning som nyss sagts hör
av sig, ställer sig saken något annorlunda. Även om han inte genom
åtgärden blir saklegitimerad i juridisk mening och vinner ställning av
part, bör myndigheten ändå underrätta honom om utgången av ären-
det. Det följer av allmänna normer för offentlig förvaltning. Jag vill
här särskilt hänvisa till 4 och 5 §§ förvaltningslagen om myndigheter-
nas serviceskyldighet.
Vad som här sagts om beslutsmyndigheten gäller i motsvarande mån
beträffende handläggningen hos besvärsinstansen.
3.2 Handläggningstiden
Jordbruksverket har i sitt yttrande medgivit, att handläggningstiden
varit alltför lång hos verket och dess företrädare lantbruksstyrelsen. De
förklaringar som lämnats — angående problemen i samband med
omorganisationen — får som sådana i huvudsak accepteras. Fråga har
uppenbarligen varit om en undantagssituation. Samtidigt framstår re-
sultatet utåt som i hög grad otillfredsställande. Sakligt sett var det fråga
1992/93:JO1
231
om en rutinåtgärd, nämligen att ta emot och vidarebefordra en be-
svärsinlaga till regeringen. Denna åtgärd tog mer än sju månader i
anspråk och följden blev bl.a., att något utrymme för en reell besvärs-
prövning från regeringens sida inte gavs. Detta faktum talar för sig
självt. Trots de förklaringar som lämnats kan jag inte underlåta att
uttala kritik för det inträffade. Aven i pressade arbetssituationer måste
myndigheterna sträva efter att ha en sådan uppsikt över ärendena, att
onödiga dröjsmål av detta slag kan förhindras.
3.3 Verkställighet av överklagat beslut
Det normala är, att beslut, som innebär meddelande av tillstånd av
något slag, gäller omedelbart och även får tillämpas under en pågående
besvärsprocess. Den möjlighet som besvärsinstansen har att bestämma,
att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla eller med ett
annat ord inhiberas (29 § förvaltningslagen), skulle i ärendets senare
skede — sedan lantbruksstyrelsen upphävt länsstyrelsens återkallelsebe-
slut och förklarat beviljade tillstånd äga fortsatt giltighet — ha kunnat
användas av regeringen, som dock av skäl som ovan berörts fick
ärendet för sent för att kunna göra någon meningsfull prövning. I
övrigt finner jag inte skäl att kommentera anmälarens fråga på denna
punkt.
3.4 Avslutning
Under det skede av omorganisation, då lantbruksstyrelsen avvecklades
och jordbruksverket inrättades, har en besvärsinlaga rörande fisketill-
stånd enligt rennäringslagen blivit liggande hos dessa myndigheter mer
än sju månader, innan ärendet överlämnades till regeringen för pröv-
ning. När regeringen sedan behandlade ärendet, hade den aktuella
tillståndstiden löpt ut, och ärendet avskrevs. Även med beaktande av
det svårbemästrade arbetsläge som rådde under övergångstiden har
myndigheterna inte kunnat undgå kritik för det inträffade. Det har
framhållits, att myndigheterna även i pressade arbetssituationer måste
sträva efter att ha en sådan uppsikt över ärendena, att onödiga dröjs-
mål av detta slag kan förhindras.
I övrigt har gjorts uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut.
Kritik mot näringsfrihetsombudsmannen (NO) för
långsam handläggning av ett okomplicerat ärende.
Tillika fråga om NO:s möjligheter att överlämna
ärenden till JO
(Dnr 97-1992)
I en JO-anmälan den 13 januari 1992 anförde Svenska konstnärsför-
bundet bl.a. följande.
Det har nu gått 3 år och 3 månader sen vi inlämnade vår anmälan till
NO och vårt konkurrensförhållande har inte förbättrats, det är sig likt.
1992/93: JO 1
232
Vi kräver nu att JO uppmanar NO att slutföra behandlingen av vår
NO-anmälan, skriva en rapport och göra en bedömning av situationen,
helt enkelt lämna ett beslut. Vi har ändock skrivit en diger anmälan
med ett antal bilagor, bevismaterial om konstmyglet, och måste natur-
ligtvis ha rätt till ett formellt svar från NO.
NO:s akt (dnr 370/88) lånades in. Vid genomgång av denna konstatera-
des att förbundet vid flera tillfällen begärt ett NO:s avgörande av
sakfrågan.
Genom remiss infordrades yttrande om anledningen till att ärendet
— i den del det avsåg den av Svenska konstnärsförbundet väckta frågan
om tillämpning av konkurrenslagen — ännu ej avslutats. NO Gunnar
Hermanson uppehöll sig inledningsvis vid myndighetens resurser och
anförde därefter följande.
Sedan det nu aktuella ärendet kom in har alltså kraven på NOs redan
vid anhängiggörandet ansträngda resurser ökat. Ärendet är lågpriorite-
rat. Flertalet av NOs ärenden har långt större betydelse från allmän
synpunkt. Detta förhållande har medfört att ärendet skjutits i bakgrun-
den av nytillkommande viktigare ärenden.
Ärendet är dessutom utredningsmässigt mycket komplicerat. Det är
en mängd olika organ och grupperingar som lokalt avgör vilka konst-
närer som skall fä uppdrag. Reglerna för hur den beslutande försam-
lingen skall utses varierar från plats till plats. Ofta tycks det inte finnas
några regler på denna punkt, men företrädare för KRO verkar att
dominera församlingen av andra skäl.
Det är oklart om konkurrenslagen kan tillämpas. Beslutsfattande
organ kanske inte är näringsidkare. Av effektkriterierna i 2 § synes det
vara endast det sista, som kan komma ifråga. Man kan dock befara att
medlemmar i SK missgynnas vid val av konstnärer för olika projekt
beroende på att KRO men inte SK tycks vara representerat i beslutan-
de församlingar. Det förefaller emellertid mycket svårt att bevisa att
någon diskriminering förekommit, eftersom urvalet av konstnärer till
olika projekt inte sker på objektivt mätbara kriterier.
NO har emellertid också möjlighet att agera med stöd av sin
instruktion. Ju längre utredningen har framskridit desto mer har dock
svårigheter framträtt att finna sådana former för urval av konstnärer
till olika projekt som ger garantier för objektivitet och som NO skulle
kunna förhandla fram eller föreslå regeringen att främja på något sätt.
NO har övervägt att i enlighet med sin instruktion skriva till
regeringen och påvisa problemet men det framstår som tveksamt om
regeringen kan göra något konstruktivt. En annan möjlighet kan vara
att göra JO uppmärksam på frågan. Frågan synes ju väsentligen gälla
om statliga och kommunala organ handlar objektivt. En hänvändelse
till JO är dock numera överflödig, eftersom JO genom SKs egen
anmälan uppmärksammats på problemet. Självfallet kan JO inte pröva
eller uttala sig om konstnärliga kvalitetsbedömningar (Ämbetsberättel-
sen 1991-92, s 452). Den bedömning som det nu skulle vara fråga om
gäller emellertid sammansättningen av de församlingar som fattar
beslut om konstnärliga uppdrag m m.
NO avser att snart avsluta ärendet på något sätt. Det är dock av
resursskäl uteslutet att NO tar upp separata förhandlingar med de
olika beslutande organen.
Man kan kanske fråga sig varför NO inte avslutat ärendet utan
åtgärd i ett tidigare skede. Häremot kan då anföras att svårigheterna,
såsom nyss påvisat, inte visade sig tydligt förrän efter viss utredning,
varför det tagit åtskillig tid att konstatera att förutsättningar för åtgärd
från NOs sida förefaller att saknas.
1992/93: JO 1
233
JO Ragnemalm anförde i beslut den 1 april 1992 följande.
Näringsfrihetsombudsmannen har enligt sin instruktion (1988:1582)
till uppgift att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens
inom näringsliv och offentlig verksamhet samt fullgöra de uppgifter
som följer av konkurrenslagen (1982:729) och 12 § lagen (1956:245)
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Han
skall bl.a. särskilt uppmärksamma samhällsåtgärder som far olämpliga
konkurrensbegränsande effekter och, där så behövs, verka för att inslag
som onödigtvis begränsar konkurrensen undviks. Beträffande konkur-
renslagen kan noteras att lagen endast reglerar förfarandet i fråga om
konkurrensbegränsande åtgärder som vidtas av näringsidkare och att
17 § har följande lydelse:
Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt denna lag efter ansö-
kan.
Ansökan som avser prövning enligt 2 § görs av näringsfrihetsom-
budsmannen. Beslutar ombudsmannen för visst fall att inte göra ansö-
kan, far ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter, lönta-
gare eller näringsidkare eller av en näringsidkare som berörs av
konkurrensbegränsningen i fråga.
Konstnärsförbundets NO-anmälan avser statliga och kommunala or-
gans inköp av konst och fördelning av konstnärliga uppdrag. De
aktuella organen är — som framskymtar i remissvaret — rimligen inte
att betrakta som näringsidkare, i följd varav en ansökan om åtgärder
hos marknadsdomstolen från NO:s sida torde vara utesluten. Genom
att inte klart ta ställning till den väckta frågan om tillämpning av
konkurrenslagen synes NO blockera konstnärsförbundets möjlighet att
själv driva frågan i domstolen. Mot bakgrund av förbundets upprepade
framställningar om beslut i saken framstår NO:s underlåtenhet härvid-
lag som särskilt anmärkningsvärd.
Den omständigheten, att frågan om tillämpning av konkurrenslagen
borde ha avgjorts separat, innebär inte, att NO skulle ha varit förhind-
rad att — i den takt resurserna medgav — fortsätta den inom ramen
för det allmänna stadgandet i instruktionen bedrivna utredningen.
I remissvaret antyds att NO skulle kunna "göra JO uppmärksam på
frågan". Jag vill därvid erinra om att NO inte i sin instruktion eller
övrigt givits någon befogenhet att överlämna ärenden till JO (jfr 18 §
lagen, 1986:765, med instruktion för riksdagens ombudsmän), vilket
erfordras för att ett formligt överlämnande skall få ske. Tilläggas bör
att konstnärsförbundets NO-anmälan i huvudsak avser olika regler och
förordnanden som beslutats av riksdag, regering och kommunala för-
samlingar, vilka inte står under JO:s tillsyn (jfr JO:s ämbetsberättelse
1988/89 s. 374 ang. ett ärende inkluderande här aktuella frågeställning-
ar, vilket avslutades med en underrättelse för kännedom till utbild-
ningsdepartementet). Det är således ingen tillfällighet, att jag i sam-
band med remissen begränsat utredningen till att avse en viss hand-
läggningsfråga hos NO.
Ärendet avslutas med dessa kritiska synpunkter.
1992/93: JO 1
234
Närradiolagens reklamförbud har ej ansetts strida
mot yttrandefrihetsgrundlagen, varför tillämpning av
stadgandet om normprövning i 11 kap. 14 § rege-
ringsformen ej kunnat ifrågakomma
(Dnr 454-1992)
Som företrädare för Radio Nova/Östra Sörmlands närradioförening
inkom Claes Nydahl den 10 februari 1992 till JO med en anmälan
mot närradionämnden. I anmälan påtalade han, att nämnden i ett
flertal fall efter den 1 januari 1992 ingripit mot närradiostationer,
därför att dessa sänt kommersiell reklam. Med hänvisning till vad som
yttrats vid en interpellationsdebatt i riksdagen den 6 februari 1992
påkallade anmälaren en utredning av frågan, huruvida närradionämn-
dens ingripanden står i överensstämmelse med yttrandefrihetsgrundlag-
en, som trädde i kraft den 1 januari 1992.
JO Ragnemalm anförde i beslut den 2 april 1992 följande.
Jag har tidigare i två ärenden haft att pröva frågan, huruvida beslut
av närradionämnden att dra in sändningstillstånd på grund av överträ-
delse av förbudet i 10 § närradiolagen (1982:459) stod i strid med
grundlag eller bestämmelser i internationella överenskommelser till
vilka Sverige anslutit sig (se JO 1991/92 s. 153). Den fråga som nu
aktualiseras är om tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
innebär en sådan förändring, att närradionämnden skall anses förhind-
rad att inskrida mot överträdelser av närradiolagens reklamförbud av
närradioföretag som ej är public service-företag. Anmälaren gör gällan-
de, att så skulle vara fallet. Han hänvisar härvid till uttalanden under
en interpellationsdebatt i riksdagen den 6 februari 1992 mellan statsrå-
det Friggebo och riksdagsledamoten von der Esch m.fl. I debatten
hävdades bl.a. att föreskriften i 1 kap. 12 § andra stycket YGL i ljuset
av förarbetsuttalanden skall tolkas så, att den där öppnade möjligheten
att i lag förbjuda kommersiell reklam i radioprogram uteslutande avser
s.k. public service-företag.
1 kap. 12 § andra stycket YGL lyder som följer:
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas
föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radiopro-
gram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter
om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av
program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver
programverksamheten.
Enligt 10 § närradiolagen får kommersiell reklam inte sändas i när-
radio. I 13 §, första stycket, femte punkten stadgas att tillstånd att
sända närradio får återkallas, om tillståndshavaren bryter mot före-
skrifterna i 10 eller 11 §.
Domstolars och myndigheters rätt och skyldighet att pröva författ-
ningsföreskrifters överensstämmelse med grundlag (normprövning)
regleras i 11 kap. 14 § regeringsformen (RF). Stadgandet har följande
lydelse:
Finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid
med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller
1992/93:JO1
235
att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess
tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regering-
en beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om
felet är uppenbart.
I det aktuella grundlagsstadgandet — 1 kap. 12 § andra stycket YGL —
öppnas möjlighet för lagstiftaren att meddela föreskrifter om förbud
mot kommersiell reklam i radioprogram. Anmälaren hävdar, att denna
grundlagsföreskrift mot bakgrund av uttalanden i förarbetena skall
tolkas så, att en lag om reklamförbud endast får avse sådana radiopro-
gram som sänds av public service-företag — företagen inom Sveriges
Radio-koncernen. En sådan tolkning av stadgandet skulle innebära, att
föreskriften om reklamförbud i 10 § närradiolagen vore grundlagsstri-
dig. Anmälaren aktualiserar även frågan, om närradionämnden enligt
normprövningsstadgandet i 11 kap. 14 § RF skall anses förhindrad att
tillämpa föreskrifterna om reklamförbud och sanktioner däremot i 10
och 13 §§ närradiolagen så som enligt anmälan skett i ett flertal fall
efter ikraftträdandet av YGL.
Jag har tagit del av förarbetena till den aktuella föreskriften i YGL
(prop. 1990/91:64 s. 90-94 och 112-114, KU 1990/91:21 s. 13-15
samt KU 1991/92:1 s. 1 — 4) samt referat av den interpellationsdebatt i
riksdagen, vartill anmälaren hänvisat (riksdagens snabbprotokoll
1991/92:59 s. 3-10).
1 förarbetena förs en diskussion om syftet med föreskriften i 1 kap.
12 § andra stycket YGL. Härvid redovisas, bl.a. mot bakgrund av
uttalanden i yttrandefrihetsutredningens huvudbetänkande (SOU
1983:70), vissa resonemang om det särskilda intresset att hålla möjlig-
heten öppen för rättsenliga förbud mot reklam i public service-företags
sändningar. I en av konstitutionsutskottet avstyrkt och sedermera av
riksdagen avslagen motion (K 30, yrkande 2) av nuvarande kulturmi-
nistern m.fl. begärdes förtydligande av motiven på denna punkt, där-
emot ingen förändring av grundlagstexten. Utskottet uttalade följande i
frågan (KU 1990/91:21 s. 15):
Som framgår av propositionen är bakgrunden till bestämmelserna om
reklamförbud i grundlagen att ordningen med reklamfrihet i Sveriges
Radio-koncernens sändningar skall kunna bli rättsenlig även med den
nya grundlagen. Utskottet anser att det inte behövs några ytterligare
uttalanden i denna fråga och avstyrker därför motion K30 yrkande 2.
Enligt vedertagna principer skall grundlag tillämpas enligt sin ordaly-
delse. Här föreligger ett alldeles nytt grundlagsstadgande, vilket otvety-
digt bemyndigar lagstiftaren att meddela föreskrifter om förbud mot
kommersiell reklam i radioprogram, oavsett vem som sänder program-
met. Det är enligt min uppfattning uteslutet att i strid med stadgandets
klara ordalydelse — med hänvisning till diskussionen i förarbetena —
hävda, att endast föreskrifter om förbud mot reklam i program som
sänds av ett public service-företag skulle vara grundlagsenliga. En
annan sak är, att lagstiftaren med hänsyn till vad som förevarit vid
lagens tillkomst skulle kunna se sig föranlåten att ändå iaktta denna
1992/93:JO1
236
restriktivitet vid utnyttjandet av det i YGL givna bemyndigandet. Det
kan konstateras, att så — i vart fall tills vidare — inte skett, då
reklamförbudet i 10 § närradiolagen ej upphävts.
Det anförda leder till slutsatsen, att närradionämnden inte brutit
mot grundlagsbudet i 11 kap. 14 § RF genom att efter ikraftträdandet
av YGL inskrida mot överträdelser av reklamförbudet i närradiolagen.
Uppenbarhetsrekvisitet i föreskriftens sista mening medför, att denna
slutsats framstår som än mer självklar.
1992/93 :JO1
237
1992/93: JO 1
Frågor om myndighets bundenhet av besvärsinstan-
sens i samband med återförvisning av mål företagna
sakprövning. Kammarrätts dom, varigenom en fråga
om tillstånd i sin helhet avgjorts, har ansetts böra
följas av den i första instans beslutande länsstyrelsen
utan vidare utredning och prövning
(Dnr 3492-1990)
Anmälan
Länsstyrelsen i Gotlands län avslog den 14 november 1989 en av Tors
Gård Kommanditbolag gjord ansökan om tillstånd att bedriva hem för
vård eller boende. Skälen hänförde sig till oklarhet i behandlingsmeto-
dik och till brister hos hemmets personal. Efter besvär meddelade
kammarrätten i Stockholm dom i saken den 6 september 1990 (mål nr
6967-1989). Enligt domslutet undanröjde kammarrätten länsstyrelsens
beslut och visade målet åter till länsstyrelsen för skyndsam handlägg-
ning. Domskälen innehåller bl.a. uppgifter om vad som förekommit
vid en den 24 augusti 1990 hållen muntlig förhandling i målet; bolaget
hade då redogjort för personalens dåvarande sammansättning och för
behandlingsmetoden. I ett sammanfattande bedömningsavsnitt anför
domstolen följande.
— — — Av utredningen i målet, framför allt Sven Forslings vittnes-
mål, framgår att det inte finns anledning att ifrågasätta den behand-
lingsmetod som tillämpas eller den verksamhet i övrigt som bedrivs
vid Tors Gård.
Kammarrätten finner med hänsyn till den inriktning verksamheten
har att personalen på Tors Gård är väl lämpad att bedriva denna. Inte
heller i övrigt har det framkommit sådana omständigheter som medför
att bolaget skall vägras tillstånd att bedriva den verksamhet som
ansökan avser. Tors Gård Kommanditbolags ansökan om tillstånd att
bedriva hem för vård eller boende på Tors Gård skall därför vinna
bifall.
Som ombud för bolaget begärde advokaten Torsten Bäckstrand i en
anmälan till JO granskning av länsstyrelsens handläggning efter domen
och anförde därvid bl.a. följande.
Länsstyrelsen har tagit upp ett nytt ärende under nr 503-3437-90 och
har i stället för att efterkomma kammarrätten inlett en ny remissom-
gång med socialnämnden i Gotlands kommun. Länsstyrelsens hand-
läggning innebär att länsstyrelsen och socialnämnden i Gotlands kom-
mun, vilka fått sina bedömningar av ärendet underkända av kammar-
238
rätten, skall överpröva kammarrättens dom. Detta kan enligt min
mening inte vara i överensstämmelse med instansordningsprincipen i
svensk förvaltningsrätt.
Utredning
Efter remiss anförde länsstyrelsen följande.
Kammarrätten i Stockholm har 1990-09-06 undanröjt länsstyrelsens
beslut i ärendet och visat målet åter till länsstyrelsen för skyndsam
handläggning.
Länsstyrelsen har i brev till Tors Gård KB 1990-09-17 och
1990-10-01 begärt viss komplettering av beslutsunderlaget. Därefter har
länsstyrelsen 1990-10-22 begärt skyndsamt yttrande från socialnämnden
i Gotlands kommun. Svar förväntas 1990-12-12 när socialnämnden har
sammanträde. Därefter kommer länsstyrelsen snarast att fatta beslut i
ärendet.
Att kammarrätten visat ärendet åter till länsstyrelsen för förnyad
handläggning har länsstyrelsen uppfattat som att ny verklig prövning
erfordras, baserad på aktuellt material. Bl a har, som framgår av
materialet, vissa personalförändringar skett.
Givetvis kommer länsstyrelsen i ett nytt beslut att beakta kammar-
rättens dom. Om emellertid kammarrättens återvisning av ärendet
skulle förutsätta en endast expeditionell hantering från länsstyrelsens
sida, kan det ifrågasättas varför inte ärendet, för tids vinnande, slutligt
expedierats av kammarrätten.
I länsstyrelsens båda angivna skrivelser till sökanden med begäran om
kompletterande uppgifter förekommer bl.a. följande, av intresse beträf-
fande länsstyrelsens inställning till sin uppgift i det aktuella skedet.
Av kammarrättens dom — — — framgår att personalsammansättning-
en m m förändrats sedan länsstyrelsens avslagsbeslut över tillståndsan-
sökan den 14 no v 1989.
För att länsstyrelsen skyndsamt skall kunna ompröva tillståndsbeslu-
tet önskar länsstyrelsen skriftliga uppgifter på anställd personal, — —
1992/93: JO 1
Om någon ändring sedan första ansökningstillfället gjorts beträffande
hemmets behandlingsprogram bör dessa ändringar noggrant beskrivas.
Även andra förändringar från den beskrivning av verksamheten som
lämnades i den ursprungliga tillståndsansökan den 6 mars 1989 bör
redovisas.
Eftersom tillståndsfrågan enl kammarrättens dom skali omprövas
och vissa faktiska förhållanden förändrats sedan Tors gård KB lämnade
ansökan i mars 1989, är länsstyrelsen skyldig ge socialnämnden möjlig-
het att yttra sig även vid denna omprövning.
Bolaget yttrade sig över länsstyrelsens remissvar. Till yttrandet hade
fogats bl.a. kopia av ett svar på länsstyrelsens begäran om komplette-
ring. 1 svaret lämnas bl.a. uppgifter om hemmets personal, varvid
framhålls att dessa framgår av kammarrättens dom.
239
Enligt en handling rubricerad "Tillståndsbevis 1991-02-05" meddela-
de länsstyrelsen bolaget tillstånd att t.o.m. den 31 januari 1996 driva
hem för vård eller boende.
Rättslig reglering
Enligt 69 § socialtjänstlagen (1980:620) erfordras länsstyrelsens till-
stånd för att enskild person eller sammanslutning skall få inrätta hem
för vård eller boende; sådant hem står under löpande tillsyn av
socialnämnden i vederbörande kommun. Föreligger något missförhål-
lande vid hemmet, åligger det enligt 70 § länsstyrelsen att förelägga
ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet; om detta är
allvarligt och föreläggandet inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda
fortsatt verksamhet.
Socialtjänstförordningens (1981:750) bestämmelser om hem som
drivs av enskilda (29—34 §§) innefattar vissa krav på ansökningar om
tillstånd; bl.a. skall däri anges antalet vårdplatser och vem som skall
förestå vården vid hemmet (30 §). Vidare föreskrivs bl.a. följande.
32 § Länsstyrelsen skall utfärda ett skriftligt bevis när ett tillstånd har
meddelats. I beviset skall anges vem som skall driva hemmet, den
kategori vårdbehövande för vilken det är godkänt, det högsta antal
personer som samtidigt får vårdas där, vem som skall vara föreståndare
samt övriga villkor för tillståndet.
Tillståndet kan meddelas tills vidare eller för viss tid.--—
33 § Om den som driver ett enskilt hem för vård eller boende vill
förändra verksamheten så att den inte längre motsvarar det meddelade
tillståndet, skali han söka tillstånd av länsstyrelsen för den ändrade
verksamheten.
Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 30 september 1991 följande.
En besvärsinstans kan återförvisa ett mål till den beslutande myndig-
heten av olika i besluts- eller domskälen redovisade anledningar. Om
grunden endast är, att utredningen bör kompletteras, uppkommer inga
problem vad gäller underinstansens bundenhet av besvärsutslaget; den-
na har att självständigt bedöma saken på grundval av tillkommande
material. Lika klart är att en återförvisning, som motiverats av att
besvärsinstansen inte delar beslutsmyndighetens uppfattning, att det
brister i någon sakprövningsförutsättning, innefattar ett slutligt ställ-
ningstagande, som den senare inte har att ompröva.
De situationer där komplikationer kan uppstå gäller i stället sådana,
där återförvisningsbeslutet ger uttryck för annan åsikt i en sakfråga och
motiveringen således kan sägas innefatta en anvisning till den lägre
myndigheten om hur den bör besluta i sak. Grunden till att besvärsin-
stansen avstår från att själv avgöra saken och i stället väljer att
återförvisa målet kan t.ex. vara, att man av processuella skäl endast
ansett sig kunna ta ställning till någon eller några av de i målet
involverade sakfrågorna, varför resterande moment måste prövas av
1992/93: JO 1
underinstansen. Det kan också bero på att överinstansen — även om
den på ett heltäckande sätt bedömt uppkomna sakfrågor — ansett, att
ett nytt beslut av praktiska eller tekniska skäl bör utfärdas av det lägre
organet.
Oavsett anledningen till återförvisningen måste huvudregeln vara,
att besvärsinstansens sakprövning, sådan den kommer till uttryck i
beslutsmotiveringen (domskälen), skall godtas av beslutsmyndigheten,
då denna senare meddelar sitt beslut. Då den i motiveringen liggande
anvisningen får anses innefatta ett partiellt avgörande av besvärsmålet,
strider förfarandet inte mot stadgandet i 11 kap. 7 § regeringsformen
om myndigheternas självständighet i sitt beslutsfattande. (Se Strömberg,
Allmän förvaltningsrätt, 15 u. 1991, s. 166.) Att det förhåller sig på
detta sätt framgår också indirekt av 34 § förvaltningsprocesslagen, som
medger besvär över återförvisningsbeslut innefattande "avgörande av
fråga, som inverkar på målets utgång"; anledning saknas att tillerkänna
sådana beslut överklagbarhet, om de inte normalt förutsattes få direkt
genomslag i det beslut som skall meddelas efter återförvisningen.
Den reservationen bör dock tillfogas, att särskilda skäl undantagsvis
kan medföra, att huvudregeln genombryts. Skulle efter återforvisning-
en ny utredning ha tillkommit eller nya omständigheter ha framkom-
mit, vilka rimligen medfört ett annat ställningstagande från besvärsin-
stansens sida, om de tidigare varit kända, bör underinstansen vara
oförhindrad att avvika från den i återförvisningsbeslutet redovisade
bedömningen. Detsamma gäller, om besvärsmyndigheten gjort sig skyl-
dig till en uppenbar felbedömning. Det är emellertid då fråga om
situationer påminnande om dem som motiverar, att resning beviljas i
lagakraftvunna beslut (jfr resningsgrunderna "nya omständigheter och
bevis" och "uppenbart oriktig rättstillämpning"). Även om underin-
stansen således inte kan sägas vara "formellt bunden" av det ställnings-
tagande i sakfrågan som görs i återförvisningsbeslutets motivering,
ligger det, som regeringsrätten betonat, "självfallet — — — i instans-
ordningens natur att underinstansen, om särskilda skäl inte talar
däremot, godtar överinstansens bedömning" (RA 1979 1:95).
Mot angiven bakgrund måste länsstyrelsen anses ha förfarit felaktigt
i det nu aktuella ärendet. Av kammarrättens domskäl framgår klart att
det inte i något avseende förelåg grund för att vägra tillståndet. Till
yttermera visso anförde domstolen, att ansökningen därför skulle vinna
bifall. En anledning till att ansökningen inte — under rubriken
Domslut — uttryckligen förklarades beviljad kan antas vara, att själva
tillståndet ansågs böra meddelas av samma myndighet, länsstyrelsen,
som enligt bestämmelserna har att utfårda skriftligt bevis om tillstånd,
och att praktiska skäl talade för att uppgifter av åtminstone detta
senare slag inte övertas av domstol, som prövat saken i högre instans.
I beaktande av dessa klara direktiv måste det anses ha ålegat länssty-
relsen att utan vidare prövning meddela tillståndet och utfårda beviset
härom. Som framgår av utredningen har så inte skett. I stället har
länsstyrelsen på nytt prövat de förhållanden som slutligt behandlats i
den högre instansen. Ett sådant förfarande skulle — som framgår av
vad ovan sagts — möjligen ha kunnat godtas, om länsstyrelsen hade
1992/93: JO 1
241
16 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
ansett det ofrånkomligt med hänsyn till — utan särskilda utredningsin-
satser vunnen — kännedom om nya, relevanta omständigheter i förhål-
lande till vad som redovisats i domen. Vad man här åberopat till stöd
för ny utredning i saken är emellertid förändringar, som (eventuellt)
inträffat efter det att myndighetens överklagade, närmare ett år gamla
avslagsbeslut meddelades. Sådana omständigheter hade emellertid redo-
visats för kammarrätten, som utgick från dem vid sin prövning — helt
i enlighet med vad praxis tillåter (se t.ex. Ragnemalm, Förvaltningspro-
cessrättens grunder, 6 u., s. 125). Därtill kommer att länsstyrelsen i
skrivelser till sökanden med begäran om komplettering uttryckligen
hävdat, att domen innebar, att tillståndsfrågan skulle "omprövas",
något som alltså ingalunda är fallet.
Även om det ligger nära till hands att tolka vederbörande befatt-
ningshavares uttryckssätt som ett utslag av bristande förtrogenhet med
åtminstone vissa inslag i sedvanligt förvaltningsrättsligt förfarande, in-
ställer sig ändå ofrånkomligen frågan, vilken mening och betydelse
man hos länsstyrelsen tillmätte den prövning som ägt rum hos överin-
stansen. Vad där skett synes ju ha varit av föga värde, om — som
länsstyrelsen hävdar i sitt remissvar — "ny verklig prövning" åter
skulle företas i den lägre instansen. Länsstyrelsens betraktelsesätt skulle
kunna få den orimliga konsekvensen, att prövningsförfarandet — med
upprepade överklaganden — drogs ut i det oändliga. På vilket sätt
länsstyrelsen med sina angivna utgångspunkter i ett nytt beslut skulle
— som anförs i yttrandet — "beakta" kammarrättens dom är svårt att
se.
Handlingarna i ärendet ger intrycket, att juridisk sakkunskap och
erfarenhet inte fått tillfälle att påverka handläggningen och förhindra
det fel som begåtts. Med hänsyn härtill synes det inträffade böra
föranleda en mera allmän genomgång med berörd personal inom
länsstyrelsen för att säkerställa, att rättslig kompetens utnyttjas vid
behandling av frågor som kräver sådan.
Sammanfattningsvis har jag funnit, att länsstyrelsen underlåtit att
iaktta vad som enligt min mening var dess skyldighet enligt tydlig
dom. De under felaktiga förutsättningar vidtagna ytterligare utred-
ningsåtgärderna och den därav förorsakade fördröjningen av ärendets
slutliga avgörande har i första hand varit till men för sökanden och
även medfört onödigt merarbete för socialnämnden.
Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det sagda.
1992/93:JO1
242
1992/93: JO 1
(Dnr 1827-1830-1991, 1855-1861-1991)
JO Pennlöv anförde följande i ett beslut den 18 december 1991.
Inledning
Samtidigt med utlänningslagen (1989:529) — UtlL — trädde en ny
organisation för SIV i kraft. Från och med den 1 juli 1989 är verket
således regjonaliserat och beslutsfunktionerna decentraliserade. Refor-
men föranleddes av en önskan att radikalt förkorta handläggningstider-
na i asylärenden. Verket har numera en central förvaltning i Norrkö-
ping, fyra regionala kontor — i Sundsvall, Flen, Mölndal och Alvesta
— samt fyra s.k. utredningsslussar för handläggning av asylärenden. I
organisationen ingår ett antal fasta flyktingförläggningar. Det helt
övervägande antalet asylärenden handläggs vid utredningsslussarna i
stället för som tidigare centralt i Norrköping. Asylärenden avseende
vissa nationaliteter handläggs fortfarande i Norrköping. Så har tidigare
varit fallet även med samtliga överklagningsärenden.
SIV har beslutanderätten i fråga om uppehålls- och arbetstillstånd (2
kap. 7 § UtlL). Verket har vidare ansvaret för viseringsärendena. Med
stöd av verkets bemyndiganden meddelas dock större delen av viser-
ingsbesluten av utlandsmyndigheterna. Beslut om utvisning när uppe-
hållstillstånd har upphört att gälla samt beslut om avvisning när
utlänningen har varit här mer än tre månader ankommer på SIV (4
kap. 4 och 5 §§ UtlL). Alla asylärenden beslutas i första instans av SIV,
som även beslutar om flyktingförklaring och resedokument (3 kap. 6
och 7 §§, 4 kap. 4 § UtlL). Polismyndigheters awisningsbeslut kan
överklagas hos SIV (7 kap. 2 § UtlL). Härutöver har SIV såväl i UtlL
som i utlänningsförordningen (1989:547) — UtlF — tillagts en rad
viktiga uppgifter. Till detta kommer SIV:s uppgifter i fråga om ansök-
ningar om svenskt medborgarskap.
Den utlänningskontroll som sker vid gränsen handhas av polismyn-
digheterna. Detsamma gäller den s.k. inre utlänningskontrollen. Beslut
om avvisning i andra fall än då utlänningar ansöker om asyl fattas
normalt av polismyndigheterna (4 kap. 4 § UtlL). Dessa fungerar också
som utredningsorgan samt svarar bl.a. för verkställighet av awisnings-
och utvisningsbeslut.
Klagomål angående SIV:s och polismyndigheters handläggning av
olika typer av utlänningsärenden har sedan länge varit vanligt före-
243
kommande hos JO. Under 1989 och 1990 ökade emellertid antalet
klagomål markant och avsåg därvid ofta SIV:s handläggningstider i
asylärenden m.m. Såväl min företrädare JO Anders Wigelius som jag
själv har prövat olika sådana klagomål. I samband bl.a. därmed har
framkommit att SIV:s utrednings- och handläggningstider många gång-
er varit betydligt längre än de som av statsmakterna uppställts som mål
(se t.ex. prop. 1988/89:86 s. 49 f. och prop. 1988/89:105 s. 7). Besluten
har innehållit uttalanden bl.a. om att de långa handläggningstiderna
har berott på resursbrist.
Efter företagen inspektion hos SIV i Norrköping sommaren 1990
framhöll Anders Wigelius med hänvisning till det vid inspektionen
upprättade protokollet att verket inte förmådde att till fullo efterleva
sekretesslagens bestämmelser om att inkomna handlingar skall registre-
ras utan dröjsmål (se 15 kap. 1 § sekretesslagen 1980:100) och att
igångsättningstiderna för handläggning av vissa ärenden var oroväckan-
de långa. Enligt Anders Wigelius torde dessa och andra i inspektions-
protokollet antecknade, mindre tillfredsställande, förhållanden ha sin
orsak i bristande resurser. Han fann därför inte skäl att vidta någon
annan åtgärd än att sända över beslutet och protokollet till arbetsmark-
nadsdepartementet för kännedom.
Vid ett besök på SIV i december 1990 hade jag tillfälle att med
företrädare för verket diskutera olika frågor, bl.a. handläggningstider i
tillstånds- och medborgarskapsärenden samt rutiner och handlägg-
ningstider i överklagningsärenden.
I maj 1991 företog jag inspektion av SIV. Granskningen avsåg ett
antal asyl- (40 st.), medborgarskaps- (20 st.) och överklagningsärenden
(20 st.), vilka hade valts ut i förväg med hänsyn till deras ålder; de var
de vid inspektionstillfället äldsta ännu ej avgjorda ärendena av ifråga-
varande slag. — Jag är medveten om att en sådan urvalsmetod, vilken
inte på något sätt är ovanlig vid JO:s inspektioner, kan ge resultat som
inte behöver vara signifikanta för verksamheten som helhet. Det finns
därför anledning att framhålla att jag vid min granskning på förevaran-
de område avgjort ett stort antal — majoriteten — ärenden där det
saknats anledning att rikta kritik mot handläggningen. Flertalet av de
"brister" som kommer att behandlas i fortsättningen har emellertid
observerats i åtskilliga tidigare av JO granskade ärenden.
Med anledning av iakttagelserna vid inspektionen beslutade jag att
fortsätta granskningen inom ramen för särskilda initiativärenden. Des-
sa ärenden remitterades till SIV.
I ett sammanfattande remissvar anförde verket bl.a. följande.
Vid en genomgång av de ärenden som sålunda har remitterats har
detta noterats. Flertalet ärenden är anhängiga hos SIV sedan avsevärd
tid tillbaka eller har, i de fall de avgjorts senare, väntat på avgörande
under längre tid. Det hör till undantagen att en lång handläggningstid
kan försvaras med hänvisning till något konkret, objektivt faktum: det
övervägande flertalet av dem har helt enkelt blivit liggande av skäl som
inte är relaterade till förhållandena i det enskilda ärendet. Det finns
emellertid ett antal omständigheter av generell karaktär som var för sig
eller i förening kan — mer eller mindre övertygande — förklara om
än inte ursäkta dröjsmål och andra liknande brister i handläggningen.
1992/93: JO 1
244
I det följande tar SIV upp några sådana omständigheter. Men dessför-
innan vill SIV säga att SIV i yttranden i de enskilda remitterade
ärendena där handläggningen varit senSrdig nöjer sig med att hänvisa
till detta sammanfattande yttrande om det inte i just det ärendet
föreligger något speciellt förhållande som — i bästa fall — kan förklara
senfärdigheten i handläggningen.
Följande, närmast administrativt-organisatoriska förhållanden bör
has i minnet när SIVs handläggning av de aktuella ärendena bedöms.
SIV fick en ny organisation 1989-07-01. Denna nya organisation hade
att tillämpa en samma dag ikraftträdande ny utlänningslagstiftning. Det
utbildnings- och anpassningsarbete som dessa två faktorer oundvikligen
medförde, kom att sammanfalla med en inströmning av asylsökande av
en inte tidigare konstaterad omfattning: under andra halvåret 1989
registrerades mer än 22 000 asylsökande. Den organisation som alltså
skulle ta hand om denna hade dimensionerats för en årlig inströmning
om 20 000 asylsökande; till detta kom att många av tjänsterna i den
nya organisationen förblev obesatta under avsevärd tid. Antalet asylsö-
kande har hela tiden därefter legat över, under vissa perioder högt
över det sålunda prognostiserade. SIV har visserligen fått medel att
förstärka resurserna men effekterna av dessa förstärkningar har — av
lätt insedda skäl — först på senare tid fått fullt genomslag. Det säger sig
självt att angivna förhållanden fick till följd att en betydande balans av
s.k. öppna, dvs. inte avgjorda ärenden, snabbt kom att byggas upp. SIV
lever fortfarande med sviterna av de problem som initialt mötte verket.
Det har varit nödvändigt att göra prioriteringar bland ärendena något
som tyvärr medfört att ett antal gamla ärenden blivit ännu äldre. Flera
av de ärenden som nu har remitterats tillhör den kategorien.
Jag övergår härefter till att behandla de enskilda initiativärendena.
A. Asylärenden
1829-1991
Ärendet (dossnr 6-318362) gällde uppehållstillstånd för en minderårig
libanesisk pojke W.A. (född 1980), som sedan ankomsten till Sverige i
september 1989 varit bosatt hos en släkting i Västervik. Pojkens
föräldrar och syskon fanns kvar i Libanon. Granskningen gav anled-
ning att infordra yttrande från SIV i följande hänseenden.
-Ärendet inkom till SIV den 13 september 1989. Vad är anledningen
till att offentligt biträde för W.A. förordnades först den 25 mars 1991
(det kan också anmärkas att behov av god man anmälts först den 13
mars 1991)?
-W.A. hördes av polisen i Västervik den 31 januari 1990 (s.k. B-
förhör). Denna utredning inkom till SIV den 5 februari 1990. Nästa
handläggningsåtgärd i ärendet inträffar först den 10 januari 1991, då
SIV på nytt begär att W.A. skall höras av polisen i Västervik. Vad är
anledningen till det nästan ett år långa uppehållet i handläggningen?
Verket bör dessutom förklara varför det var nödvändigt att hålla nytt
förhör med W.A.
- Med hänsyn till att ärendet rör ett minderårigt barn som vistas i
Sverige utan sina legala vårdnadshavare, kan ifrågasättas om inte
ärendet borde ha handlagts skyndsamt och med förtur. Invandrarver-
1992/93:JO1
245
ket bör yttra sig i denna fråga samt vidare redogöra för de allmänna
principer som gäller för förtur beträffande ansökningar om uppe-
hållstillstånd.
SIV svarade följande.
Den kompletterande utredning som SIV bedömt nödvändig kom in till
verket 1990-02-05. Det naturliga hade varit att då förordna ett offent-
ligt biträde — det var nu lika litet som tidigare klart om uppehållstill-
stånd kunde beviljas. Så skedde emellertid inte av skäl som det inte
gått att objektivt klarlägga. Fastmera kom ärendet att hamna bland de
tyvärr alltför många ärenden som ställdes i balans, dvs. förblev oåtgär-
dade, därför att inströmningen vid denna tidpunkt var så stor; detta
ärende ansågs — med rätt eller orätt kan lämnas därhän — inte böra
förtursbehandlas. Avarbetningen av balansärendena "nådde" detta
ärende i början av 1991 då ett förnyat polisförhör initierades och bl.a.
ett offentligt biträde förordnades. Det rådde uppenbarligen fortfarande
osäkerhet om uppehållstillstånd kunde ges, en osäkerhet som tydligen
bestod även efter denna förnyade polisutredning. Sedan ombudet yttrat
sig (1991-04-29) och akten kommit åter från ämbetet, beviljades A.
permanent uppehållstillstånd med hänvisning till humanitära skäl och
i enlighet med de riktlinjer för ärenden av detta slag som utfärdats i
mars 1991.
Detta ärende har inte handlagts med den skyndsamhet som varit
önskvärd, ja nödvändig. SIV kan bara konstatera och beklaga detta.
Vad gäller den generella frågan om vilka principer som gäller för
förtur i ärenden om uppehållstillstånd är detta att säga. 1989 års
reform syftade bl.a. till att korta handläggningstiderna så att inget
ärende skulle bli äldre än sex månader från anhängiggörande till och
med — i förekommande fall — regeringens beslut; med sådana hand-
läggningstider finns uppenbarligen knappast något uttalat behov av
förtursregler. I dagsläget, när det målet ännu inte uppnåtts, kan det
undantagvis förekomma att ett ärende tas ut ur den nämnda tågord-
ningen för att avgöras. Ärenden som gäller underåriga tillhör, som
redan antytts, dem för vilken undantag i nämnt hänseende kan och
bör göras.
Jag delar verkets uppfattning att handläggningen inte skett med den
skyndsamhet som varit nödvändig. Som framhållits, borde ärendet ha
handlagts med förtur.
1830-1991
Angående vissa ärenden (bl.a. dossnr 6-317620, 6-317603, 6-354256,
6-298622, 6-298626, 6-298631, 6-288031 och 6-288024) framstod hand-
läggningstiderna som anmärkningsvärt långa. Mot den bakgrunden
anmodades verket att yttra sig angående handläggningen av de angivna
ärendena. Härutöver ställdes bl.a. följande särskilda frågor.
-6-298622, 6-298626 och 6-298631
I maj 1990 inkom viss utredning i ärendena, verkställd av ambassaden
i Dhaka. Varför har denna utredning kommunicerats med de offentli-
ga biträdena först i januari—februari 1991?
1992/93: JO 1
246
-6-298626
1992/93:JO1
Det offentliga biträdet har i samband med att han givit in kostnadsräk-
ningar (ingivna i september 1989 och februari 1991) begärt förskott.
Varför är dessa förskottsanspråk inte reglerade?
- 6-288024
I ärendet finns ett beslutskoncept, som omdaterats i januari 1991.
Vidare finns ett utskrivet beslut daterat den 28 januari 1991, som
undertecknats av föredraganden. Trots det nu angivna synes beslutet
inte ha expedierats. Vad är anledningen till detta?
I sitt svar hänvisade verket vad gällde handläggningstiderna till sitt
sammanfattande yttrande. Beträffande de särskilda frågorna anförde
verket bl.a. följande.
1. I ärendena 6-298622, 6-298626 och 6-298631 kom begärd ambassad-
utredning in till SIV efter det att den handläggare som föranstaltat om
utredningen hade slutat sin tjänst. En följd av det arbets- och personal-
läge som då kom att råda på tillståndsbyrå 4 och vilket beskrivs i det
sammanfattande yttrandet, blev bl.a. att dessa ärenden inte fick någon
"egen" handläggare förrän vid årsskiftet 1990/91.
2. Det finns ingen annan förklaring till att biträdet i ärende
6-298626 inte fått sina ersättningsyrkanden behandlade än förbiseende
som säkerligen har sin orsak i att ärendet tillhörde de i balansen
ingående, för vilka ingen ansvarig handläggare utsetts. Det bör tilläggas
att med de rutiner för hantering av biträdenas ersättningsanspråk som
nu etablerats så är risken för dessa anspråk skall ligga oåtgärdade så
långt möjligt eliminerad.
3. Innan det underskrivna beslutet i ärendet 6-288024 hunnit läm-
nas ut för expediering fick de för beslutet ansvariga reda på att ett
antal andra asylsökande hade åberopat samma grund för sin begäran
som den som åberopats i detta avseende, dvs. en påstådd kupp plane-
rad av militären. Dessa andra ansökningar hade kommit in till SIV vid
olika tidpunkter och en ambassadutredning hade begärts. Det bedöm-
des önskvärt och lämpligt att hanteringen av de nämnda ärendena
samordnades. Beslutet i dessa ärenden expedierades därför inte.
Vad verket anfört i dessa delar föranleder inte några särskilda kom-
mentarer från min sida. Frågan om verkets handläggning av ersätt-
ningsanspråk från offentliga biträden kommer att behandlas senare i
detta beslut.
1855-1991
E.S., medborgare i Iran, beviljades genom beslut av SIV den 7 decem-
ber 1987 permanent uppehållstillstånd (dossnr 6-019436). I november
1989 inkom till SIV en PM upprättad av polismyndigheten i Umeå, av
vilken bl.a. framgick att E.S. önskade återvända till Iran. Med anled-
ning härav översände verket i december 1989 en skrivelse till polis-
myndigheten, där det angavs att E.S. skulle fylla i och översända en
repatrieringsansökan till verket samt att han därefter skulle få en
biljett hem. Såvitt framgår av handlingarna torde verket i mitten av
mars 1990 ha erhållit en repatrieringsansökan. Först i slutet av april
1991 fick E.S. beslut i fråga om bidrag för bosättning i Iran.
247
SIV, som anmodats att yttra sig om anledningen till dröjsmålet,
anförde följande.
S. fick permanent uppehållstillstånd i Sverige 1987-12-07. Han ansågs
dock inte vara flykting varför hans ansökan om bl.a. resedokument
avslogs. S. överklagade avslagsbeslutet vilket fastställdes av regeringen i
beslut 1989-04-13.
Enligt en PM daterad 1989-11-09 från polismyndigheten i Umeå
hade S. förklarat att han ville återvända till Iran; han uppgav då bl.a.
att han saknade pass. I en skrivelse till polismyndigheten erinrade SIV
om att S. skulle ge in en repatrieringsansökan för att få biljett. Det
upplystes också om att han, mot uppvisande av biljetten, kunde få en
s.k. laisser-passer på iranska ambassaden här. S:s ansökan kom in till
SIV (tillståndsbyrå 4) 1990-03-26 och tillställdes bidragssektionen inom
flykting- och immigrationsavdelningen 1990-06-28.
Bidragssektionen skrev 1990-07-11 till S. och begärde uppgift om
dels giltig passhandling, dels hans blivande adress i hemlandet (jfr 3 §
förordningen — SFS 1984:890 — om bidrag till flyktingars resor från
Sverige för bosättning i annat land). 1990-11-27 konstaterades vid en
genomgång av inte kompletta ansökningar att S. inte svarat på julibre-
vet. Ett nytt brev av samma innehåll skickades då till S. 1991-01-09
togs kontakt med polisen i Umeå sedan man fått del av en förfrågan
daterad 1990-06-11 till tillståndsbyrån från polisen i Umeå om något
hänt i ärendet. Polisen i Umeå tillfrågades om en hemresa fortfarande
var aktuell, vilken besvarades jakande 1991-04-24. Det uppgavs samti-
digt att S. varit i kontakt med ambassaden som lovat honom ett
laisser-passer; S. hade vidare lämnat sin hemlandsadress. Beslut om
resebidrag fattades 1991-04-25; hemresan beställdes samma dag med
utresa 1991-05-24.
Självklart kan handläggningen av detta ärende kritiseras. Det har
visserligen i och för sig handlagts enligt gällande rutiner men obestrid-
ligen dragit alldeles för långt ut på tiden. Till detta har — utöver vad
som anförts i detta sammanfattande yttrande — det förhållandet att
vederbörande tillståndsbyrå inom SIV och SIVs bidragssektion inte
samverkat på det sätt som är förutsatt; en omständighet icke utan
betydelse i sammanhanget är att S. inte svarat på de brev som han fått
inom tid SIV haft anledning att vänta.
Från det att E.S. gav utryck för sin vilja att återvända till hemlandet
och till dess att beslut i frågan fattades hann det förflyta omkring ett
och ett halvt år. Jag delar verkets bedömning av det sätt på vilket
ärendet handlagts.
1856-1991
Ärendet (dossnr 6-264491) gällde en 21-årig kvinna C.G., medborgare i
Dominikanska Republiken. Hon reste in i Sverige i februari 1989 och
ansökte i slutet av mars 1989 om uppehållstillstånd m.m. på grund av
familjeanknytning. Av handlingarna framgick att hon den 11 mars
1989 ingått äktenskap med M.G.T., medborgare i Costa Rica, som
tidigare beviljats permanent uppehållstillstånd. Vid tidpunkten för
giftermålet var C.G. gravid och den 19 oktober 1989 födde hon en son.
I en PM upprättad vid polismyndigheten i Göteborg den 25 augusti
1989 med anledning av förhör med M.G.T. har antecknats att han
ifrågasatte faderskapet.
1992/93:JO1
248
Av handlingarna framgick vidare att makarna, som separerat i
mitten av 1989, den 9 maj 1990 givit in en gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad m.m. till Mölndals tingsrätt. Tingsrätten meddelade
interimistiskt beslut den 17 maj 1990, varvid det förordnades om
betänketid samt att C.G. — i enlighet med makarnas överenskommelse
— skulle ha vårdnaden om sonen. Av akten framgick inte klart om
ansökan lett till dom på äktenskapsskillnad. Dock har i en PM från
polismyndigheten i Göteborg den 8 februari 1991 antecknats att
M.G.T., förutom viss kontakt med familjerättsenheten vid socialförvalt-
ningen i september 1990, inte vidtagit några åtgärder med anledning av
hans invändningar beträffande faderskapet.
I en inom ämbetet upprättad PM anfördes bl.a. följande.
Av 1 kap. 1 § föräldrabalken följer att M.G.T. presumeras vara far
till det barn som fötts i äktenskapet. En faderskapspresumtion kan
endast brytas genom att talan om hävande av faderskapet väcks (3 kap.
1 — 4 §§ föräldrabalken). Såvitt framkommit har M.G.T., trots att
åtskillig tid förflutit sedan han första gången framställde invändningar
beträffande faderskapet, ännu inte vidtagit några åtgärder för att få
frågan prövad vid domstol. Under denna tid har SIV på olika sätt
försökt få besked om M.G.T. har för avsikt att inleda en faderskapspro-
cess. Det kan emellertid inte uteslutas att det — såsom hittills varit
fallet — förblir oklart om en process kommer att inledas. Under
denna tid kvarstår presumtionen för faderskapet. I skrivelse till SIV
den 2 februari 1991 har socialsekreteraren Marianne Jacobsson redo-
gjort för C.G:s och hennes barns förhållande. Av redogörelsen att
döma är deras nuvarande problem i vart fall delvis en följd av att
frågan om uppehållstillstånd ännu inte är avgjord.
SIV, som anmodats att yttra sig särskilt angående de överväganden
som gjorts med anledning av att faderskapet till C.G.s barn ifrågasatts,
anförde följande.
Ärendet anhängiggjordes i slutet av mars 1989 och överlämnades
1991-06-25 till arbetsmarknadsdepartementet då det bedömdes att av-
steg borde göras från gällande praxis. SIV hade emellertid både kunnat
och bort skilja sig från ärendet långt tidigare. Det förhållandet att
mannen G.T. i kontakter med SIV synes ha ifrågasatt att han var far
till det barn hans hustru fött borde inte ha fått till konsekvens att SIV
avstod från att besluta. SIV borde istället ha tagit ett beslut därvid
givetvis bl.a. den regeln skulle ha beaktats som säger att mannen i ett
bestående äktenskap anses vara far till barn som hustrun föder (1 kap.
1 § föräldrabalken). Ärendet har med andra ord inte handlagts på ett
korrekt sätt.
Jag delar verkets bedömning av ärendets handläggning.
1992/93:JO1
249
1828-1991
1992/93:JO1
I ett ärende (dossnr 3-505980) konstaterades att SIV inte meddelat
något beslut om ersättning till ett förordnat offentligt biträde, trots att
påminnelse om betalning tillställts verket i vart fall beträffande en
kostnadsräkning inkommen den 19 april 1990.
SIV anmodades att yttra sig över det angivna och dessutom redogöra
för nu gällande rutiner i fråga om ersättning till offentliga biträden.
I remissvaret anförde verket följande.
Beslut om ersättning tas givetvis normalt samtidigt som den aktuella
sakfrågan avgörs. Om biträdet slutfört sin talan och gett in sin kost-
nadsräkning, men beslutet i sakfrågan av något skäl dröjer, gäller
numera — och sedan juridiska tjänster momsbelagts — att beslut i
ersättningsfrågan skall fattas senast på 25:e dagen efter den då räkning-
en kom in till invandrarverket. Tidigare gällde i motsvarande situation
att kostnadsräkningen skulle behandlas inom 3 månader från ankomst-
dagen.
Den handläggningstid som förekommit i detta ärende — beträffande
kvarstående oreglerade kostnadsräkningar togs beslut 1991-07-04 — är
självfallet oförsvarligt lång. Skall något särskilt anföras som förklaring
så skulle det vara att inte mindre än 4 handläggare efter varandra haft
detta ärende sig tilldelat; att detta inte befordrat handläggningen lär
vara uppenbart.
Ersättning till biträde skall enligt 22 § femte stycket rättshjälpslagen
(1972:429) — Rhjl — fastställas i samband med att den rättsliga
angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något
annat sätt. Av 44 § andra stycket samma lag framgår att bestämmelsen
äger motsvarande tillämpning i fråga om offentligt biträde. Genom en
lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1989, överflyttades beslutande-
rätten i fråga om rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärende
från rättshjälpsnämnderna till de myndigheter som handlägger ärendet.
Av övergångsbestämmelserna till nämnda lagändring framgår att rätts-
hjälpsnämnderna (numera rättshjälpsmyndigheten) alltjämt har beslu-
tanderätten i fråga om rättshjälp i ärenden som handläggs enligt 1980
års utlänningslag (1980:376). För dessa ärenden gäller enligt 36 §
rättshjälpsförordningen att den handläggande myndigheten utan dröjs-
mål skall sända kostnadsräkningen till rättshjälpsmyndigheten med ett
eget yttrande.
Enligt 39 § rättshjälpsförordningen (1979:938) får förskott till ett
biträde enligt rättshjälpslagen lämnas, om han frånträder sitt uppdrag i
förtid eller om det finns skäl för det med hänsyn till det arbete som
lagts ned i ärendet och till den tid som återstår innan ersättningen kan
fastställas. En framställning om förskott skall göras hos den myndighet
som bestämmer ersättningen. Beslut angående förskott får enligt 49 §
Rhjl överklagas hos rättshjälpsmyndigheten.
Klagomål från advokater till JO angående dröjsmål med beslut i
fråga om ersättning till offentligt biträde har inte varit ovanliga. I ett
beslut den 20 april 1988 (dnr 2623-1987) förklarade Anders Wigelius
att han fann den av SIV tidigare tillämpade ordningen att skilja ut och
250
avgöra ersättningsfrågan för sig i de fall där ärendet inte avgjorts i sak
inom tre månader från det att kostnadsräkningen kom in till verket
som rimlig. Redovisningsskyldighet för moms inträder i enlighet med
huvudregeln (5 a § första stycket lagen — 1968:430 — om mervärde-
skatt) redan när affärshändelse genom vilken skattskyldighet har inträtt
enligt god redovisningssed bokförts eller borde ha bokförts. Med hän-
syn härtill finner jag SIV:s anpassning av sina rutiner till de nya
momsreglerna, innebärande bl.a. momsbeläggning av juridiska tjänster,
som lämplig.
Vad gäller handläggningstiden i det förevarande ärendet delar jag
verkets bedömning.
B. Medborgarskapsärenden
1827-1991
a) Dossnr 3-108985
Ansökan från K.M. om svenskt medborgarskap kom in till SIV den 11
november 1982 men var i juni 1991 fortfarande inte slutligt prövad.
Ärendet var ett exempel på vad som iakttogs i flera av de vid
inspektionen granskade ärendena av förevarande slag, nämligen att s.k.
öppna brott hindrar att ansökan kan bifallas och att ärendet därför far
vila i avvaktan på att hindret skall upphöra. Ärendet aktualiserade
bl.a. frågan om verket anser sig ha utrymme för att avsluta ärendet i
stället för att låta det vila, t.ex. genom att avslå ansökan och i samband
därmed upplysa sökanden om möjligheten att inkomma med en förny-
ad ansökan om hindret mot bifall bortfaller.
Ärendet var även ett exempel på att vissa åtgärder (t.ex. det rutin-
mässiga infordrandet av poiisregisterutdrag och personbevis, s.k. klipp-
ning) antecknas i SU-systemet (SU-systemet = SIV:s datorbaserade regi-
streringssystem), medan de med anledning därav inkomna handlingar-
na förefaller att inte registreras över huvud taget. Andra inkommande
handlingar eller vidtagna åtgärder noteras å andra sidan på aktomslaget
men inte i SU-systemet.
Efter remiss anförde SIV i dessa delar följande.
M. ansökte om svenskt medborgarskap 1982-11-11. Väntetiden för
medborgarskapsärenden utan förtur var vid denna tid drygt ett år.
Handläggningen av M:s ärende inleddes i början av 1984. Utdraget ur
rikspolisregistret visade att M. var misstänkt för brott. Ett nytt utdrag
ur rikspolisregistret begärdes i mars 1984 ("840314 KLIPPT"). Utdraget
finns emellertid inte kvar i akten. Detsamma gäller de utdrag som —
enligt vad SU-systemet utvisar — därefter med omkring ett halvt års
mellanrum begärts t.o.m. mars 1990. Utdragen borde givetvis ha behål-
lits. Varför så inte skett har inte kunnat klarläggas; förmodligen har
det ansetts vara tillräckligt att behålla det senaste utdraget. Det är utrett
att M. varit misstänkt för brott ända fram till 1990-08-14 då åklagar-
myndigheten i Stockholm beslöt att lägga ned tidigare väckt åtal mot
honom. Meddelande om detta kom in till SIV 1990-08-20 från M:s
ombud.
1992/93:JO1
251
Det kan här inskjutas att vid denna tid tillämpade invandrarverket
(SIV) den praxisen, om vilken ombudet i detta ärende var informerad,
att ett ärende inte avgjordes med en för sökanden positiv utgång så
länge brottsmisstanken kvarstod.
Sedan det konstaterats att brottsmisstanken inte längre kvarstod
begärde SIV — mot bakgrund av att den ursprungliga polisutredningen
var åtskilliga år gammal — i brev 1990-11-30 till polismyndigheten i
Stockholm snabbutredning om M:s förhållanden de senaste tre åren.
Den begärda utredningen kom in till SIV 1991-03-21. Ett utdrag ur
rikspolisregistret visade att M. nu var misstänkt för nya brott. Misstan-
ken har ännu inte lett till åtal.
Vad angår den mer generella frågan om handläggningen av medbor-
garskapsansökningar där sökanden är misstänkt för brott vill SIV
anföra detta.
Enligt 6 § lagen om svenskt medborgarskap är ett av villkoren för
naturalisation att sökanden har fört en hederlig vandel. Om han även
uppfyller övriga villkor eller skäl för dispens föreligger "får" naturali-
sation beviljas. Av bestämmelsen följer att det inte finns någon absolut
rätt att få svenskt medborgarskap även om villkoren i och för sig
skulle kunna anses uppfyllda. Detta har också kommit till uttryck i
förarbetena (se bl.a. prop. 1975/76:136, sid 34).
SIV är alltså oförhindrat att omedelbart avslå en ansökan om med-
borgarskap från en brottsmisstänkt person. Fram till början av 1991
tillämpades som nyss nämndes, den praxisen att ansökningen i sådana
fell i princip fick vila i avvaktan på lagakraftvunnen dom eller att
misstanken avskrevs (jfr prop. 1975/76:136, sid 56). En brottsmisstanke
beaktas dock inte om det är uppenbart att en eventuell påföljd skulle
bli så ringa att den inte påverkar bedömningen av vandelsvillkoret
enligt 6 § medborgarskapslagen.
Sedan mars 1991 tillämpar SIV alltså den ordningen att om en
sökande är misstänkt för brott och åtal väckts, så avslås ansökningen.
Avslagsbeslutet brukar motiveras med att sökanden på grund av brotts-
misstanken inte visat att han uppfyller vandelsvillkoret. Någon upplys-
ning om att han vid ett eventuellt frikännande kan göra en ny ansökan
ges inte. Beslutet går ju att överklaga, vilket sökanden givetvis upplyses
om.
Har brottsmisstanken ännu inte lett till åtal får ärendet vila, i regel
dock högst ett år. Kvarstår misstanken ännu efter ett år avslås alltså
ansökningen med motivering som nyss angavs.
Beträffande registreringen av handlingar i ett medborgarskapsärende
gäller att en inkommen handling eller en handling som upprättats i ett
ärende skall registreras antingen i SU-systemet eller antecknas på
dagboksbladet. Vad angår de utdrag som i princip tas in i varje
medborgarskapsärende (personbevis, utdrag ur rikspolisregistret och
kontrollbesked) sker däremot inte någon registrering vare sig i SU-
systemet eller på dagboksbladet.
Anledningen till detta får sökas i det förhållandet dels att det rör sig
om en mycket stor mängd handlingar, omkring 100.000 per år, och
det merarbete som en registrering skulle medföra i ett redan ansträngt
arbetsläge, dels att det av SU-systemet framgår att en rekvisition skett.
Denna leder sedan generellt till att de rekvirerade utdragen kommer
in och då sorteras in i vederbörande akt.
SIV är självfallet medvetet om att det kan diskuteras, måhända
ifrågasättas om den tillämpade ordningen är förenlig med 15 kap 1 §
sekretesslagen (1980:100). Verket har därför övervägt att hos regering-
en begära att fa utnyttja den "dispens" som andra stycket i paragrafen
erbjuder; sådan dispens har ju som känt getts bl.a. åklagarmyndigheten
såvitt gäller bl.a. personbevis och polisregisterutdrag.
1992/93: JO 1
252
Den av invandrarverket numera tillämpade ordningen beträffande
personer som är misstänkta för brott framstår enligt min mening som
lämplig, inte minst genom att den torde motverka uppkomsten av
onödigt stora ärendebalanser. Jag förutsätter att sökanden i de ärenden
som far vila på lämpligt sätt underrättas därom.
Vad gäller frågan om registrering av handlingar vill jag säga följande.
Enligt 15 kap. 1 § första stycket sekretesslagen (1980:100) gäller att
när en allmän handling har kommit in till eller upprättats hos
myndighet skall handlingen registreras utan dröjsmål, om det inte är
uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet.
I fråga om allmänna handlingar för vilka sekretess inte råder, far dock
registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att det utan
svårighet kan fastställas om handlingen har kommit in eller upprättats.
Om särskilda skäl föreligger får regeringen, enligt andra stycket i
samma paragraf, föreskriva undantag från registreringsskyldighet enligt
första stycket i fråga om handlingar av visst slag som hos myndighet
förekommer i betydande omfattning. Sådana undantag har meddelats i
5 § sekretessförordningen (1980:657), dock inte beträffande några typer
av handlingar hos SIV.
De aktuella registerutdragen m.m. har utgjort allmänna handlingar
som, åtminstone i vissa fall, varit föremål för sekretess. Enligt min
mening har det varit felaktigt att underlåta att registrera handlingarna
när de kommit in till verket. Med hänsyn till den uppgivna mängden
handlingar finns det måhända skäl för verket att på nytt överväga
frågan om eventuell "dispens" från den föreskrivna registreringsskyl-
digheten.
b) Dossnr 2-822620
I ett ärende angående M.C. observerades vid granskningen att enligt en
uppgift i ett personbevis hade sökanden utvandrat. Sökandens perma-
nenta uppehållstillstånd syntes också ha förfallit.
SIV anmodades att yttra sig över vad som förevarit, bl.a. om orsaken
till att ärendet inte kunnat avgöras.
Verket anförde följande.
C. ansökte om svenskt medborgarskap 1985-12-10. Handläggningen av
ärendet inleddes i maj 1986 då bl.a. utdrag av rikspolisregistret rekvire-
rades. Av det inkomna utdraget framgick att C. var misstänkt för brott
mot utlänningslagen. Ärendet förklarades enligt dåvarande praxis vi-
lande. I december 1986 togs in ett nytt registerutdrag som utvisade att
C. var misstänkt även för brott enligt 6 kap. brottsbalken. Detsamma
framgick av ett i juni 1987 rekvirerat utdrag. Ett samtidigt infordrat
personbevis visade att C. alltjämt var kyrkobokförd i Sverige (Lysekil)
men i ett till personbeviset fogat meddelande angavs att C. inte var
bosatt på kyrkobokföringsadressen och att "utredning pågår, har troli-
gen lämnat Sverige". Ärendet har därefter på nytt förklarats vilande,
troligen i avvaktan på den nämnda utredningen men även p.g.a.
brottsmisstanken.
I september 1988 begärdes ett nytt utdrag av rikspolisregistret. Detta
visade att brottsmisstanken inte längre kvarstod. Det samtidigt rekvire-
rade personbeviset visade att C. fortfarande var kyrkobokförd i Lysekil.
1992/93: JO 1
253
Handläggaren av ärendet har dock gjort den bedömningen att det
alltjämt var oklart om C. faktiskt vistades i Sverige. I april 1990 fick
handläggaren efter kontakt med pastorsämbetet besked om att C. blivit
avförd från kyrkobokföringen utan egen anmälan som utvandrad till
Grekland 1988-12-08. Utdrag ur emigrantregistret med detta innehåll
kom in till SIV 1990-05-08. Kontakten med pastorsämbetet borde
naturligtvis ha tagits tidigare än nu skedde och hade då antagligen lett
till att ansökningen avslagits.
Innan SIV nu hann fatta beslut i ärendet meddelade invandrarbyrån
i Malmö vid telefonsamtal 1990-05-15 att C. var "tillbaka i Sverige
efter 2 1/2 år i Grekland". Meddelandet borde ha föranlett en utred-
ning om C:s vistelsetider i Sverige respektive i Grekland.
1 ett 1990-07-03 till SIV inkommet brev frågade C. bl.a. när svar
kunde väntas på hans ansökan om medborgarskap. Brevet besvarades
1991-02-08. Dröjsmålet med besvarandet, ehuru inte ursäktligt, far
tillskrivas hög arbetsbelastning. I skrivelsen ombads C. att till SIV
komma in med vissa kompletterande uppgifter angående sin vistelse.
Som C. inte svarade på denna begäran har han i rekommenderat brev,
vilket han tog emot 1991-05-07, anmodats att inom tre veckor redogö-
ra för dessa vistelsetider. Någon sådan redogörelse har dock ännu inte
kommit in. SIV avser därför att nu hos polismyndigheten i Malmö
begära utredning angående C:s vistelsetider i Sverige.
Sammanfattningsvis kan sägas att ärendet borde ha kunnat avgöras
tidigare. Detta hade i så fall inneburit avslag på ansökan.
Som verket framhållit borde ärendet ha kunnat avgöras tidigare. Bre-
vet från M.C. i juli 1990 borde dessutom ha besvarats snabbare.
c) Dossnr 3-422688
S.G:s ärende anhängiggjordes den 12 november 1986. Ärendet hade på
grund av "öppna brott" ännu inte avgjorts i juni 1991.
Med hänsyn till vad som framgick vid granskningen anmodades SIV
att yttra sig över orsaken till att en utredning om sökandens identitet
inte hade inletts förrän 1991.
SIV svarade följande.
G. ansökte om svenskt medborgarskap 1986-11-12. Handläggningen av
ärendet inleddes i februari 1987. Därefter t.o.m. juli 1989 rekvirerades
utdrag av rikspolisregistret, vilket visar att G. varit misstänkt för brott.
Ärendet har därför enligt dåvarande praxis förklarats vilande. Efter juli
1989 har ingen åtgärd vidtagits i ärendet förrän i februari 1991 då ett
nytt utdrag rekvirerades. Detta utdrag visade att G. alltjämt var miss-
tänkt för brott men att han dessutom genom domar 1990-05-16 och
1990-10-12 ådömts dagsböter för brott under 1989. Enligt den praxis
som gäller hade då så lång tid förflutit från det de lagförda brotten
begåtts att dessa i och för sig inte utgjorde hinder för svenskt medbor-
garskap. Däremot kvarstod ju fortfarande misstanken för andra brott.
I april 1991 fick SIV besked om att åtalet lagts ned. G:s ansökan
bedömdes då kunna bifallas under förutsättning att hans identitet
styrktes. Utredning om identiteten begärdes hos polismyndigheten i
Stockholm 1991-04-24. Utredningen kom till SIV 1991-06-26. G:s
ansökan har härefter bifallits genom beslut 1991-08-14.
Skälet till att identitetsutredningen inte begärdes tidigare får sökas i
det förhållandet att det tidigare saknades förutsättningar för ett bifall.
Det har i det läget bedömts onödigt att göra en identitetsutredning om
ansökningen senare skulle komma att avslås på grund av att vandels-
villkoret inte var uppfyllt.
1992/93: JO 1
254
Enligt de allmänna råd som SIV tillsammans med rikspolisstyrelsen
utfärdat om polisens utredningar i medborgarskapsärenden bör nume-
ra polisen alltid i samband med utredningen i naturalisationsärende
göra en identitetsutredning om identiteten kan bedömas oklar eller
inte styrkt. En sådan identitetsutredning finns alltså numera normalt
gjord redan när ärendet kommer in till SIV. I "gamla" ärenden saknas
dock i regel en sådan utredning och måste då i efterhand begäras in av
SIV. För att bespara polismyndigheten och SIV onödigt arbete begärs
dock, som nämnts, sådan utredning endast när ansökningen bedöms
kunna bifallas om identiteten visar sig vara klar.
Med hänsyn till de förklaringar som lämnats föreligger inte tillräcklig
grund för kritik från min sida. Jag vill framhålla att jag finner det
tillfredsställande att identitetsutredning numera sker vid den tidpunkt
som framstår som den enda rimliga, nämligen då handläggningen av
ett ärende av aktuellt slag inleds.
d) Dossnr 3-079436
I ett ärende angående M.A.W. framgick att en kommun hade haft
kostnader i samband med familjehemsplacering av dennes barn. Detta
hade av SIV av allt att döma uppfattats som ett hinder mot att avgöra
ärendet.
SIV anmodades att yttra sig över ärendets handläggning, varvid den
nämnda omständigheten borde behandlas särskilt.
I remissvaret anförde verket följande.
W. ansökte om svenskt medborgarskap 1987-06-16. Enligt polisutred-
ningen i ärendet hade W. en skuld till Danderyds kommun för sina
två barns placering i familjehem. Som svar på en senare förfrågan har
socialkontoret i Danderyd 1988-03-22 meddelat att ersättning för bar-
nens familjehemsplacering under åren 1985—1987 uppgått till sam-
manlagt 262 472 kronor. Vidare angavs att ingen återbetalning skett.
Detta har av handläggaren uppfattats som att W. kunde ha en skuld till
kommunen för kostnader för barnens familjehemsplacering. W. har
därför anmodats kontakta handläggaren. Enligt en anteckning av hand-
läggaren 1989-03-17 har sökanden "lovat inkomma med bevis över att
han reglerat skulden till kommunen, skuld för -85, -86, -87". Något
besked från W. beträffande detta kom dock inte in till SIV.
Först i maj 1991 klargjordes efter telefonsamtal med Danderyds
kommun att W. aldrig haft någon skuld för barnens familjehemspla-
cering. Denna upplysning borde givetvis ha kunnat erhållas tidigare. I
någon mån kan förhållandet förklaras med att den ursprungliga hand-
läggaren av ärendet gick i pension sommaren 1989.
Verket vill i övrigt säga detta. Av 34 § andra stycket socialtjänstlagen
följer att föräldrar kan i skälig utsträckning vara skyldiga att delta i en
kommuns kostnader för ett barns vård i ett annat hem än det egna.
Bristande vilja hos en naturalisationssökande att fullgöra t ex under-
hållsskyldighet eller förpliktelser mot det allmänna (jfr 3 § medborgar-
skapskungörelsen) kan få till konsekvens att vandelsvillkoret i 6 §
medborgarskapslagen inte är uppfyllt. En eventuell skuld till kommu-
nen skulle därför kunna påverka bedömningen huruvida W. uppfyllde
detta villkor. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den utredning
som från början förelåg i ärendet får därför handläggaren anses ha haft
fog för sin åtgärd att utreda W:s eventuella skulder till kommunen och
— om sådana fanns — vad han gjort för att reglera skulderna.
W:s ansökan har bifallits genom beslut 1991-07-12.
1992/93: JO 1
255
Som SIV framhållit hade en eventuell skuld till kommunen kunnat
påverka bedömningen huruvida W. uppfyllde vandelsvillkoret. Åtgär-
den att försöka klarlägga dennes skuldförhållanden i det aktuella
avseendet borde dock ha kunnat bedrivas med betydligt större skynd-
samhet.
C. Överklagningsärenden
Jag inleder detta avsnitt med en redogörelse för den rättsliga reglering-
en.
Av 23 § förvaltningslagen (1986:223) — FL — framgår att överkla-
gande av beslut i förvaltningsärende skall ske skriftligen och att skri-
velsen med överklagandet skall ges in till den myndighet som har
meddelat beslutet — beslutsmyndigheten. När skrivelsen kommit in
har myndigheten först att överväga om det finns anledning att ändra
beslutet. Såvitt gäller här aktuellt rättsområde innehåller 7 kap. 10 §
UtlL bestämmelser om omprövning som enligt 3 § FL skall tillämpas i
stället för FL:s omprövningsregler. Om omprövningen inte leder till
att myndigheten ändrar beslutet på det sätt som klaganden begärt skall
myndigheten enligt 24 § FL undersöka om skrivelsen kommit in i rätt
tid. Om skrivelsen inte avvisas som för sent inkommen skall enligt
25 § FL beslutsmyndigheten lämna skrivelsen och övriga handlingar
till den myndighet som har att pröva överklagandet — överinstansen
(i 7 § förvaltningsprocesslagen — 1971:291 — finns regler motsvaran-
de 23—25 §§ FL, vilka regler är tillämpliga då överklagande skall ske
till förvaltningsdomstol). Det finns skäl att här betona att prövningen
enligt 24 § FL endast gäller frågan om överklagandet skett i rätt tid.
För att ett överklagande skall kunna tas upp till prövning måste också
en del andra förutsättningar vara uppfyllda; beslutet måste vara över-
klagbart, besvärsrätt skall föreligga för klaganden, ombud skall vid
behov styrka sin behörighet osv. Dessa förutsättningar skall emellertid
prövas av överinstansen och inte av beslutsmyndigheten.
I vissa fell är det önskvärt att beslutsmyndigheten bifogar ett eget
yttrande när den överlämnar ärendet till överinstansen. Av uttalanden
i förarbetena till FL (prop. 1985/86:80, s. 45) framgår att detta framför
allt bör ske då beslutsmyndigheten kan förutse att den annars kommer
att få tillbaka ärendet på remiss. Någon skyldighet att bifoga ett
yttrande har inte föreskrivits, utan myndigheten får avgöra i vilka fell
det är praktiskt att så sker. Den allmänna regeln i 7 § FL om snabb
och enkel handläggning bör, som framgår av nämnda uttalanden, bilda
utgångspunkten för bedömningen av denna fråga.
1859-1991
I flera överklagade asylärenden noterades att nya omständigheter åbe-
ropats i samband med överklagandet och att SIV med anledning därav
föranstaltat om förnyad utredning. Ärendet angående den salvadorans-
ke medborgaren N.R.L. (dossnr 6-339994) får tjäna som exempel.
Beträffande denne framgick vid granskningen bl.a. följande.
1992/93:JO1
256
-N.R.L. reste in i Sverige den 12 oktober 1989 från Nicaragua och
ansökte om asyl. SIV beslutade den 15 november 1989 att han skulle
avvisas med omedelbar verkställighet. Sedan N.R.L. överklagat avvis-
ningsbeslutet inhiberades verkställigheten den 24 november 1989.
Besvären innehöll vissa nya omständigheter, och sedan komplette-
ringar inkommit genom ombudet beslöt SIV enligt en tjänsteanteck-
ning den 13 maj 1991 att föranstalta om s.k. B-utredning. I akten
finns en utskriven och undertecknad begäran i original till polis-
myndigheten i Mölndal om en sådan utredning. Skrivelsen inleds
med en hemställan om FÖRTUR "med hänsyn till ärendets ålder".
Ärendet aktualiserade bl.a. frågan, vilken instans som skall företa den
förnyade utredning som blir följden av att nya omständigheter åbero-
pas i samband med överklagande — SIV eller regeringen.
SIV anförde följande.
SIV går inte närmare in på vad som gjorts eller underlåtits i det ärende
(6-339994) vilket föranlett remissen utan behandlar huvudsakligen den
i remissen ställda principfrågan: vilken instans — SIV eller regeringen
— skall företa den förnyade utredning som kan bli följden av att nya
omständigheter åberopas "i besvär"?
Inledningsvis är att konstatera att det såvitt SIV har kunnat finna
inte förekommer något uttalande i förarbetena som direkt ger svaret på
den ställda frågan; den synes inte heller ha ägnats uppmärksamhet i
doktrinen.
Omprövningsparagrafen (27 §) i förvaltningslagen (1986:223), i för-
hållande till vilken motsvarande reglering i 7 kap. 10 § utlänningslag-
en (1989:529) inte innehåller några avvikelser av intresse i detta
sammanhang, kom till som ett led i strävandena att förskjuta tyngd-
punkten i förfarandet nedåt i instansordningen: "Tanken var att man i
en del fall kunde undvika den tidsutdräkt och fördyring som en
prövning i högre instans medförde, om myndigheterna i ökad utsträck-
ning själva omprövade sina beslut när det var lämpligt." (Hell-
ners—Malmqvist, Nya Förvaltningslagen, uppl 3:1, s 338—339). När
det gäller institutets tillämplighet i utlänningsärenden är det nog inte
för djärvt att anta att syftet även var att i möjlig mån minska regering-
ens arbetsbörda.
Söker man besvara den ställda frågan utifrån det syfte som nu
nämnts förefaller svaret givet. Endast om SIV gör utredningen och
därmed får ett så fullständigt underlag som möjligt för att bedöma om
det överklagade beslutet var oriktigt kan de processekonomiska skälen
bakom omprövningsinstitutet tillgodoses fullt ut. För den händelse att
SIV inte skulle finna skäl att ändra sitt första beslut, skulle man med
denna ordning få en tvåinstansprövning även av det samlade materia-
let, dvs. även av de omständigheter som en förnyad utredning gett.
Men det finns även andra aspekter än det nämnda syftet som måste
vägas in när den ställda frågan skall besvaras. När bestämmelsen i
förvaltningslagen fick sin nuvarande lydelse uttalade departementsche-
fen bl.a. att det var viktigt att "omprövningsskyldigheten utformas så
att överklagade ärenden inte blir liggande i väntan på omprövning. Att
ärenden blir liggande måste undvikas av hänsyn till intresset av rättssä-
kerhet och effektivitet". Utifrån det synsättet ligger det närmast till
hands att låta regeringen föranstalta om den ytterligare utredning som
begärs och som bedöms motiverad. För en sådan ordning talar också
att det i princip är regeringen som har att ta ställning till ett i
överklagandet framställt yrkande om inhibition.
1992/93: JO 1
257
17 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Väger man samman de delvis motstridiga synpunkter som alltså här
gör sig gällande, blir slutsatsen enligt SIVs mening detta:
Bedöms den förnyade/kompletterande utredning som i besvärsinla-
gan åberopade nya omständigheter ger anledning till inte kunna ge-
nomföras snabbt, dvs. inom någon eller några dagar, överlämnar SIV
— med anmälan att verket på föreliggande material inte funnit skäl att
ändra sitt beslut — skyndsamt överklagandet till regeringen, som då
också far ta ställning till ett eventuellt yrkande om inhibition. Denna
ordning innebär då också att det blir regeringen som får föranstalta om
t.ex. nödvändiga polis- eller ambassadutredningar.
Den ordning som SIV har ansett vara den riktiga och lämpliga
stämmer också väl överens med regeringens uppfattning sådan den
kommer till uttryck i beslutet i ärendet U 46/91, daterat 1991-03-14.
SIV vill avslutningsvis tillägga att det enskilda ärendet som föranlett
den aktuella remissen inte har handlagts i enlighet med den här
förordade ordningen.
Jag delar SIV:s uppfattning i fråga om den i förevarande sammanhang
riktiga och lämpliga ordningen.
1858-1991
Vid granskningen av två asylärenden (dossnr 6-285554 och 6-285561)
noterades bl.a. att SIV, sedan i ärendena förordnat offentligt biträde
överklagat av verket den 19 oktober 1989 meddelade avslagsbeslut, i
januari 1990 hade expedierat en begäran om fullmakt till biträdet. Vad
som därefter hänt var oklart. Enligt ett utdrag från SIV:s register hade
tre inlagor kommit in från det offentliga biträdet under 1991, inlagor-
na saknades dock i akterna.
SIV svarade bl.a. följande.
Handläggningsrutinerna föreskriver givetvis bl.a. att en handling som
kommit in till verket omedelbart efter registrering skall tillföras den
akt till vilken handlingen hör. Avsteg från den rutinen har emellertid i
så måtto tidigare måst göras under perioder av ett stort inflöde av
handlingar att handlingen förvarats för sig i avbidan på att sakbehand-
lingen av ärendet inleddes då alltså insortering i akten skedde.
Som tidigare framgått ankommer det inte på beslutsmyndigheten —
SIV — att ta ställning till om det föreligger behov av att ett uppgivet
ombud styrker sin behörighet genom fullmakt. Anledning för mig att i
övrigt kommentera handläggningen föreligger inte.
1860-1991
Vid inspektionen aktualiserades frågan hur länge överklagningsären-
den bör få ligga kvar hos SIV. Följande ärenden får tjäna som
exempel.
a) Dossnr 6-254139
G.A. reste in i Sverige från Syrien den 18 februari 1989. SIV avslog
genom beslut den 13 november 1989 hans ansökan om uppehållstill-
stånd och flyktingförklaring m.m. Besvärsskrivelsen kom in till SIV
den 5 december 1989. Sedan G.A. den 2 januari 1991 lämnat in ett
vigselbevis begärde SIV den 9 februari 1991 hos polismyndigheten i
Stockholm en anknytningsutredning.
1992/93: JO 1
258
Under hela 1990 syntes inga åtgärder ha vidtagits i ärendet.
1992/93: JO 1
b) Dossnr 6-298596
SIV beslöt den 18 januari 1990 att ej bevilja uppehållstillstånd och att
avvisa syriske medborgaren F.A. Beslutet överklagades den 7 februari
1990. Kompletteringsskrifter kom in från ombudet i maj och juni
1990. Ombudet hänvisade till att F.A. är mor till K.B. och att SIV
beviljat familjen B. permanent uppehållstillstånd (PUT) den 16 maj
1990.
Inga åtgärder syntes ha vidtagits av invandrarverket i ärendet.
c) Dossnr 6-310793
N.A., från Syrien, reste in i Sverige den 12 augusti 1989 tillsammans
med sin systerson K.B. och hans familj (jfr dossnr 6-298596 ovan). SIV
beslöt den 13 december 1989 att avslå hennes ansökan om uppehålls-
tillstånd m.m. och att avvisa henne. Överklagande inkom den 5
februari 1990. — I en skrift, som kom in den 20 februari 1990,
påminde ombudet om anknytningen till familjen B. I en skrift från
ombudet den 5 december 1990 anhöll denne om att överklagandet
skulle sändas över till regeringen tillsammans med B.-akterna (PUT
beviljat i dessa den 16 maj 1990).
SIV hade inte, såvitt framgick, vidtagit några åtgärder i ärendet. Nya
omständigheter hade inte framkommit, förutom att anknytningsfamil-
jen erhållit permanent uppehållstillstånd i maj 1990. Ombudets skrift
den 5 oktober 1990 hade inte besvarats.
d) Dossnr 6-050587
Iranske medborgaren G.R.M.B. reste in i Sverige den 19 juni 1989.
Polismyndigheten och SIV beslutade om avvisning och verkställighet
av awisningsbeslutet den 20 juni resp, den 17 oktober 1989. Överkla-
gande av SIV:s verkställighetsbeslut kom in till verket den 3 november
1989. En förfrågan kom in från det offentliga biträdet den 27 septem-
ber 1990 gällande om besvären lämnats över till regeringen. I decem-
ber 1990 meddelade det offentliga biträdet att M.B:s hustru och dotter
kommit till Sverige. Den 18 januari 1991 kom ett utdrag ur RPS-
registret in.
Överklagandet hade inte föranlett någon åtgärd från SIV:s sida
under hela 1990. Det offentliga biträdet hade inte ött svar på sin
förfrågan.
SIV anmodades att yttra sig över varför inte de nu redovisade ärendena
överlämnats till regeringen i omedelbar anslutning till överklagandet.
I remissvaret hänvisade SIV i första hand till sitt sammanfattande
yttrande. Beträffande ärendena 6-254139, 6-298596 och 6-310793 anför-
de verket därutöver följande.
SIV har efter omprövning beviljat de tre sökandena permanent uppe-
hållstillstånd på grund av anknytning (2 kap. 5 § 2 utlänningslagen —
1989:529) men avslagit begäran om flyktingförklaring och resedoku-
259
ment. Två av avslagsbesluten (i ärende 6-254139 resp 6-310793) har
överklagats; ärendena har lämnats över till regeringen (1991-07-25 resp
1991-07-29).
Oavsett vad SIV anfört i sitt sammanfattande yttrande framstår det som
obegripligt och oacceptabelt att överklagade ärenden blir liggande kvar
hos beslutsmyndigheten så länge som skett i de här aktuella — inte på
något sätt unika — ärendena. Med hänsyn bl.a. till de av SIV efter
omprövning meddelade besluten saknas anledning för mig att i övrigt
kommentera handläggningstiderna. Längden av dessa far tala för sig
själv.
Såvitt angick handläggningen av ärende 6-050587 anfördes följande.
Sedan överklagandet kommit in, kunde konstateras att även B:s maka
och dotter sedan november 1989 befenn sig här i landet och att deras
ansökningar handlades vid tillståndsbyrån i Malmö. För den handlägg-
ningen hade Malmö-byrån självklart behov av mannens akt, som
följaktligen tillställdes byrån 1990-01-18. Akten återkom till Norrkö-
ping 1990-11-01; samtidigt överlämnades makans och dotterns ärende
till tillståndsbyrån i Norrköping; vid denna tidpunkt sköttes hantering-
en av överklagandena centralt i Norrköping. Därefter har biträde för
makan och dottern förordnats, biträdet gett in inlaga, RPS-utdrag
begärts och erhållits, referensakten avseende en son som är svensk
medborgare infordrats osv. Men även med beaktande såväl av den
tidigare relaterade arbets- och personalsituationen som vad som fak-
tiskt skett i ärendet, så är givetvis handläggningstiden oförsvarligt lång.
SIV kan inte göra annat än att konstatera detta och beklaga det besvär
och bekymmer som detta kan ha förorsakat.
Jag kan inte annat än instämma i verkets bedömning av handlägg-
ningstiden.
1861-1991
Vid inspektionen gjordes vissa iakttagelser i asylärenden där perma-
nent uppehållstillstånd beviljats men SIV avslagit ansökningar om
resedokument och flyktingförklaring m.m. och dessa avslagsbeslut
överklagats. Med vissa av ärendena (dossnr 6-182844, 6-157020 m.fl.
samt 6-177185 och 6-177187) som utgångspunkt anmodades verket att
yttra sig över anledningen till att ärendena låg kvar hos verket och inte
hade sänts över till regeringen för prövning.
1 sitt remissvar anförde SIV bl.a. att det i ett arbetsläge av det slag
som beskrivs i det sammanfattande yttrandet närmast är att erina om
det självklara att ärenden rörande "sekundära" frågor som överklagan-
den av negativa beslut i fråga om resedokument och flyktingförklaring
kommit att lågprioriteras.
Vad SIV anfört i denna del föranleder inte någon särskild kommen-
tar från min sida. Jag nöjer mig i stället med att hänvisa till vad jag
anfört beträffande överklagade ärenden i allmänhet (dnr 1860-1991).
1857-1991
Vid granskningen av två asylärenden (dossnr 6-353107 och 6-353105)
noterades bl.a. följande.
1992/93;JO1
260
- Bröderna M. och A.F. med medborgarskap i Somalia ankom till
Sverige den 9 december 1989 för att söka asyl. Sedan grundutred-
ning gjorts samma dag underrättade polismyndigheten SIV om ären-
det. Vidare beslöts att bröderna skulle tas i förvar. SIV fattade beslut
om avvisning m.m. den 14 december 1989. Brödernas om-
bud/offentliga biträde kom den 15 december 1989 in med överkla-
gande som innehöll yrkande om inhibition av verkställigheten. Det
senare yrkandet avslogs av SIV samma dag. Bröderna förpassades till
Burundi med eskort den 18 december 1989.
Av handlingarna framgick att inga åtgärder hade vidtagits i ärendet
efter den 18 december 1989 förutom att beslut om ersättning till det
offentliga biträdet meddelats den 18 januari 1990.
SIV anmodades att yttra sig över rutinerna för handläggning av
överklagningsärenden där verkställighet hunnit ske.
I remissvaret hänvisade invandrarverket i första hand till sitt sam-
manfattande yttrande och anförde härutöver bl.a. följande.
SIV är givetvis medveten om att det är högeligen otillfredsställande (för
att inte använda överord) att ett överklagande blir liggande oåtgärdat så
länge som fallet varit här. Samtidigt kan det konstateras att förhållan-
dena numera förbättrats och balansavarbetningen hunnit så långt på
den aktuella byrån att handläggningstiderna numera kortats högst
avsevärt.
Jag delar invandrarverkets uppfattning om de här aktuella handlägg-
ningstiderna.
Avslutande kommentarer
SIV har i allt väsentligt vitsordat att verkets handläggning varit behäf-
tad med brister. Som den främsta förklaringen till bristfalligheterna
har man angett den stora ärendetillströmningen vid en tid då resurser-
na var otillräckliga och då organisationen inte varit dimensionerad för
att möta den ökande ärendemängden. Utan tvekan förhåller det sig så
att arbetsbelastningen varit mycket stor sedan mitten av 1989. Samti-
digt är att konstatera att verket i den uppkomna situationen brustit i
förmåga att administrera och prioritera i den ökade ärendemängden. I
många fall har enskilda blivit onödigt lidande till följd av detta. Av
samma anledning har statsverket och offentliga biträden för utlänning-
ar förorsakats ekonomiska förluster på grund av dröjsmål med ofta
enkla och okontroversiella beslut. I många fall — jag tänker t.ex. på
hanteringen av överklagnings- och medborgarskapsärenden — torde
ärendemängden och arbetsbelastningen vid verket ha kunnat minskats
beaktansvärt om man tillämpat det sätt att hantera berörda ärende-
grupper som såväl verket som jag bedömer lämpligt och korrekt.
Kritik, i åtskilliga fall allvarlig sådan, är bl.a. mot denna bakgrund på
många punkter motiverad. Viktigare är emellertid enligt min mening
att kunna konstatera att tidigare bristfälliga/tveksamma rutiner, främst
i fråga om handläggningen av omprövningsfrågor, medborgarskaps-
ärenden där sökanden är misstänkt för brott och ersättningsanspråk
från offentliga biträden, ändrats på sätt som tillgodoser såväl rättssäker-
1992/93:JO1
261
hets- som effektivitetskraven. Det finns anledning att hälsa dessa för-
ändringar med tillfredsställelse. Jag utgår från att berörda befattnings-
havare informerats om de nya handläggningsrutinerna.
Av den redovisning som SIV kvartalsvis lämnar regeringen — den
senaste avseende perioden juli—september 1991 — framgår bl.a. att
verket i allt större omfattning klarar av att uppfylla målen för hand-
läggningstider i asylärenden m.m. Omständigheter liggande utanför
verkets kontroll, t.ex. situationen i Östeuropa, kan dock snabbt kom-
ma att vända utvecklingen i negativ riktning. Skulle detta inträffa
förutsätter jag att det vid de prioriteringar som kommer att bli nödvän-
diga iakttas betydligt större noggrannhet än vad som varit fallet i vissa
av de ärenden som granskats med anledning av inspektionen.
Jag kommer att oavsett ärendeutvecklingen fortsätta min bevakning
av det här aktuella området bl.a. genom ytterligare inspektioner.
Således har jag för avsikt att återkomma till SIV för att undersöka bl.a.
hur de förändrade rutinerna fungerar i praktiken.
(Dnr 2872-1991)
M. hade ansökt om asyl i Sverige. I en anmälan till JO anförde
advokaten Ulf Holst, som var ombud och offentligt biträde för M.,
bl.a., att han hos invandrarverket begärt muntlig handläggning i ären-
det därest det skulle komma att avgöras på M:s trovärdighet. Den
begäran avslogs emellertid av invandrarverkets handläggare. Ulf Holst
utgick då från att invandrarverket ansåg ärendet tillräckligt utrett, och
att handläggaren inte avsåg att föreslå ett avslag på M:s ansökan. M:s
ansökan om uppehållstillstånd avslogs emellertid. Ulf Holst menade,
att det föreföll som om avvisningsbeslutet grundats på att M. inte var
trovärdig.
Yttrande inhämtades från invandrarverket. Detta bemöttes av Ulf
Holst.
I sitt beslut den 19 mars 1992 uttalade JO Pennlöv i denna del
följande.
II kap. 1 § första stycket utlänningslagen (1989:529) har följande
lydelse.
I ett asylärende vid statens invandrarverk skall det ingå muntlig
handläggning om det kan antas vara till fördel för utredningen eller i
övrigt främja ett snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning
skall även annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan
handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om uppe-
hållstillstånd.
Enligt lagrummet skall således muntlig handläggning ske huvudsakli-
gen i två situationer; av intresse i detta ärende torde dock endast vara
lagrummets andra mening, som behandlar muntlig handläggning på
begäran av utlänningen. Frågan är alltså om invandrarverket hade
anledning att motsätta sig ett muntligt inslag i handläggningen sedan
1992/93:JO1
262
M. eller hans ombud begärt det. En sådan vägran från invandrarver- 1992/93:JO1
kets sida måste ju grunda sig på att den muntliga handläggningen
skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd.
Av förarbetena till utlänningslagen framgår, att om det muntliga
inslaget består i ett sammanträffande mellan beslutsfattaren och sökan-
den kan en trovärdighetsbedömning underlättas (prop. 1988/89:86 s.
83). Detta stämmer in på vad Ulf Holst anfört i sin anmälan hit; som
han uppfattade det skulle tilltron till M:s uppgifter komma att få
avgörande betydelse för utgången i ärendet. Han uppfattade också
invandrarverkets vägran att företa muntlig handläggning som att ett
bifall till ansökan var att vänta.
Av invandrarverkets beslut den 3 september 1991 framgår att verket
inte satt tilltro till de uppgifter M. lämnat under ärendets gång om att
han utsatts för polismisshandel i hemlandet. Det är inte min uppgift
att ta ställning till om verket gjort en riktig bedömning i detta
avseende. Däremot är det utan tvekan så, att just tilltrosfrågan hade
avgörande betydelse för verkets bedömning. I ett sådant läge kan inte
en muntlig handläggning sägas ha saknat betydelse för frågan om
uppehållstillstånd för M. Min slutsats blir därmed att invandrarverket
förfarit felaktigt och borde ha företagit muntlig handläggning i ärendet.
Invandrarverket har nyligen i sin handbok för handläggningen av
tillståndsärenden låtit införa ett avsnitt som behandlar bl.a. förutsätt-
ningarna för muntlig handläggning. Verket har således spritt informa-
tion om dessa förutsättningar till sina handläggare. Med hänsyn till
detta saknas för närvarande anledning till något ytterligare uttalande
från min sida i denna fråga.
(Dnr 2479-1990)
E.P. föddes i Sverige 1960. Hon och hennes föräldrar är österrikiska
medborgare. Hon bodde fram till 1981 i Sverige, men flyttade därefter
till Wien för studier. Under 1980-talet arbetade hon vid flera tillfållen
i Sverige om somrarna, varvid hon hade arbetstillstånd.
Enligt en till JO inkommen anmälan hade E.P. erhållit möjlighet
till ett arbete i Sverige under sommaren 1990. I mars 1990 ingav hon
en ansökan om arbetstillstånd till svenska ambassaden i Wien. I mitten
av juni hade hon ännu inte fått något besked. Däremot lyckades
hennes tilltänkta arbetsgivare ta reda på att det inte fanns någon
ansökan avseende 1990 antecknad i invandrarverkets register. En från
ambassaden i Wien till invandrarverket ställd förfrågan blev, såvitt hon
vet, inte besvarad. Även ett den 6 juli 1990 sänt telex förblev obesvarat.
Inte ens den 31 juli hade man fått något besked. Hon kom till Sverige
den 2 juli men återvände till Wien den 5 augusti efter att förgäves ha
väntat på ett svar från invandrarverket.
Statens invandrarverk yttrade sig efter remiss. I remissvaret anförde 263
verket bl.a. att ansökan kom in den 12 mars 1990 och avslogs den 9
maj 1990. Ärendet med beslutet registrerades först den 16 juli 1990,
varvid en ny dossier lades upp. Därvid uppmärksammades inte att en
dossier fanns sedan tidigare for E.P., avseende ansökningar för feriear-
bete under tidigare år. Ärendet efterbehandlades den 13 augusti 1990
och beslutet sändes till ambassaden för vidare befordran till E.P.
Ambassaden sände en påminnelse den 29 juni 1990 med telefax jämte
ansökningshandlingarna på nytt. Ansökan var då inte registrerad och
det uppmärksammades inte att beslut redan hade fattats. Ytterligare ett
avslagsbeslut fattades den 17 augusti 1990. Ärendet med beslutet regi-
strerades återigen den 22 augusti 1990 och efterbehandlades den 29
augusti 1990.
I sitt den 19 augusti 1991 meddelade beslut anförde JO Pennlöv i
bedömningsdelen följande.
Enligt vad som utsagts i invandrarverkets yttrande hade verket vid
den aktuella tidpunkten som rutin att registrera inkomna ansökningar
om arbetstillstånd först sedan beslut fattats. Det ligger i sakens natur,
att en sådan ordning kan förorsaka åtskilliga svårigheter. Detta har
också framkommit i detta ärende.
Verket förbisåg bl.a. att E.P. tidigare år sökt och beviljats arbetstill-
stånd. Om hennes ansökan avseende sommaren 1990 hade registrerats
när den kom in och verket samtidigt kontrollerat förekomsten av
tidigare ärenden hade det haft ett annat bakgrundsmaterial till sitt
förfogande. Eftersom JO inte bör anlägga synpunkter på myndigheter-
nas avgöranden i de sakfrågor de har att pröva, lämnar jag åsido frågan
om denna omständighet påverkat verkets beslut i det nu aktuella
ärendet.
När invandrarverket väl fattade beslut i ärendet skedde det efter ett
dröjsmål som framstår som helt oacceptabelt. Därefter uppkom ytterli-
gare dröjsmål med registreringen av beslutet. Denna omständighet
framstår i sin tur som den sannolika orsaken till att verket begick
misstaget att uppfatta den via ambassaden inkomna påminnelsen som
en ny ansökan. Denna gång hittades den tidigare dossiern, men verket
förbisåg alltså att ett beslut redan hade fattats och fattade därför
ytterligare ett beslut.
Verkets hantering av den ifrågavarande ansökan är synnerligen
bristfällig och förtjänar mycket allvarlig kritik. Ansökningar om ar-
betstillstånd avseende högst tre månader handläggs dock numera inte
längre av invandrarverket utan av länsarbetsnämnderna. Invandrarver-
ket har uppgivit, att registrering av andra ärenden sker i anslutning till
att de kommer in till verket. Med hänsyn till de förändringar som
sålunda skett finner jag inte skäl till någon åtgärd utöver den nu
uttalade kritiken.
1992/93 :JO1
264
1992/93: JO 1
(Dnr 256-1992, 277-1992, 297-1992)
Med hänvisning till tidningsuppgifter om att en värnpliktig på grund
av sitt utländskt klingande efternamn och sin hudSrg omplacerats från
en honom "utlovad" chaufförsplats riktades i tre anmälningar kritik
mot i första hand en befattningshavare hos överbefälhavaren.
Vid myndigheten överbefälhavaren företogs i anledning av tidnings-
uppgifterna en utredning. I denna anförde tf stabsjuristen Stefan Ry-
ding-Berg såsom sammanfattning följande:
Av genomförda samtal framgår att uppgift står mot uppgift när det
gäller vad som sagts i samtalen mellan handläggarna i december 1991.
Klart är dock att Bel Madani har behandlats felaktigt genom att
redan i november 1991 fått reda på att han skulle få bli chaufför åt
försvarsministern och därefter bytts ut med vissa angivna skäl. Han har
därvid utsatts för en betydande kränkning som i detta sammanhang
måste framstå som djupt felaktig.
Bestämmelserna vad gäller infiltrationsskyddet (FA SÄK mom 85)
är entydiga om att en anställning eller ianspråktagande på något sätt i
skyddsklassad tjänst inte får ske innan personbedömningen slutförts.
Inte heller får vederbörande i förväg informeras om tjänsten på sådant
sätt att det kan uppfattas som ett löfte om anställning (FA SÄK samma
mom). Reglerna får i detta fall anses tillämpbara även på värnpliktiga
som avses placeras i skyddsklassad befattning. Personbedömningen
innefattar både resultatet av personalkontroll och en allmän person-
kännedom.
Det var, på ovan angivna grunder, fel av handläggare på Berga
öriogsskolor att innan personbedömningen av Bel Madani var klar
utlova honom tjänsten som bilförare eftersom denna befattning enligt
myndigheten själv var skyddsklassplacerad och en framställan om
personalkontroll hade ingivits till överbefälhavaren. Myndigheten har
enligt vad It N uppgivit haft en stor tidspress med att få de värnpliktiga
kommenderade innan deras jul- och nyårsledighet började. Detta har
uppenbarligen påverkat handläggningen av ärendet från Berga örlogs-
skoiors sida.
Mj S har ansett att befattningen som chaufför åt försvarsministern
varit en mycket viktig placering med speciella säkerhetskrav och
eventuella säkerhetshot mot den värnpliktige. Detta har man på Berga
öriogsskolor inte uppfattat på samma sätt, eftersom det inte fanns
några särskilda krav på aktuella bilförare utöver körkort, lokalkänne-
dom, utseende och bostad.
Alla tre handläggarna på Berga öriogsskolor upplevde att samtalet
från mj S att byta ut Bel Madani var att betrakta som en order. Trots
att det formella beslutet åvilar Berga öriogsskolor ensamt.
265
Att mj S genom att kontakta handläggarna på det sätt som skedde,
gav instruktioner som uppfattades som en order, torde också vara
klarlagt och det kan inte anses ligga i mj S arbetsuppgifter att ingripa
på detta sätt. Att mj S vände sig till It N, som inte hade någon
säkerhetsbefattning på Berga öriogsskolor, var direkt olämpligt. Ingri-
pandet från mj S resulterade också direkt i att Bel Madani byttes ut.
Hur mj S skulle ha handlat om han visste att Bel Madani redan
utlovats av lt N att bli bilförare åt försvarsminister går inte att i
efterhand fastställa.
Lt N uppfattade örlkn H direktiv om att byta ut Bel Madani som en
order eftersom örlkn H var myndighetens säkerhetschef.
Oavsett de skäl som låg till grund för detta beslut av örlkn H måste
det anses olämpligt av lt N att meddela dessa på det sättet till Bel
Madani.
Att ett skäl till att ifrågasätta Bel Madanis lämplighet var hans
hudfärg hävdas av lt N, örlkn H och ass K men förnekas av mj S.
Uppgift står mot uppgift.
Beträffande regelverket finns ingen anledning att föreslå några för-
ändringar annat än att informera bättre om de redan gällande bestäm-
melserna. Rutinerna för kommendering av värnpliktiga i samband
med personalkontroll bör ses över av de inblandade myndigheterna.
Vilka krav som skall ställas på värnpliktiga bilförare till höga chefer
utöver att dessa skall vara skyddsklassplacerade — dvs vilka kriterier
som i övrigt skall gälla — bör fastställas av överbefälhavaren.
Överbefälhavaren (generallöjtnanten Owe Wiktorin) överlämnade åt
respektive myndighet att vidta de åtgärder som utredningen kunde ge
anledning till.
Överbefälhavaren (generalen Bengt Gustafsson) prövade fråga om
disciplinära åtgärder mot majoren S och anförde därvid följande:
Beslut om ändrad uttagning av värnpliktiga i detta fall åvilar enbart
aktuell myndighet, dvs Berga öriogsskolor.
Att mj S genom att kontakta Berga öriogsskolor medverkat till att
den värnpliktige Bel Madani fått en annan tjänstgöring än den han
först, felaktigt, utlovats är klarlagt. De kompletteringar som S ville ha i
personalkontrollärendet hade han kunnat få av säkerhetschefen. S har
genom att även samtala med chefen för värnpliktsdetaljen vid Berga
öriogsskolor gått utöver vad som rimligen bort åligga honom enligt
hans arbetsuppgifter. Chefen för värnpliktsdetaljen uppfattade dock,
enligt utredningen, först de direktiv som myndighetens säkerhetschef
gav som den slutliga ordern att byta ut den värnpliktige.
Med anledning av detta och de uppgifter som i övrigt föreligger i
ärendet anses det fel som S gjort som ringa, varvid någon disciplinpå-
följd inte skall åläggas honom.
Berga öriogsskolor (kommendören 1. Roderick Klintebo) prövade frå-
ga om disciplinär åtgärd mot säkerhetschefen vid myndigheten och
anförde därvid följande:
Örlkn Christer Heilborn har fattat beslut i en med hänsyn till de
särskilda omständigheterna principiell fråga som skulle ha avgjorts av
myndighetschefen. När en representant för säkerhetstjänsten vid högre
myndighet (ÖB), ringer och söker påverka BÖS beslutsavsikt så är det
särskilda omständigheter och uppstår en principiell fråga, vilken skall
underställas myndighetschefen. Det var inget rutinmässigt omplacer-
ingsbeslut eftersom liknande inte tidigare inträffat vid BÖS, under alla
förhållanden icke av säkerhetsskäl.
1992/93 :JO1
266
Det ankommer vidare icke på H att meddela handläggare beslut i
personalärende. Redan av detta senare framgår att ärendet borde ha
underställts myndighetschefen.
Örlkn Christer Heilborn tilldelas därför med stöd av 10 kap 1 §
Lagen om offentlig anställning (SFS 1976:600), VARNING.
Vill H söka ändring i beslutet, skall han väcka talan inom fyra
veckor från den dag han fick del av beslutet.
Talan som avses här, väcks enligt Lagen om rättegången i arbetstvis-
ter (SFS 1974:371).
Berga öriogsskolor (kommendören 1. Roderick Klintebo) prövade
även fråga om disciplinär åtgärd mot handläggaren Nyström och
anförde därvid följande:
Lt Sune Nyström som verkställde omplaceringen på Örlkn Heilborns
order handlade i god tro.
Han tog för givet att H som varande BÖS säkerhetschef talat med
myndighetschefen innan H gav N order att verkställa omplaceringen.
Ärendet föranleder beträffande Nyström ingen åtgärd.
Överbefälhavaren (generallöjtnanten Owe Wiktorin) anförde i ett av
JO infordrat yttrande bl.a. följande:
Inom den del av myndigheten ÖB där mj S tjänstgör, underrättelse-
och säkerhetskontoret, har aktuella rutiner setts över och gåtts igenom
med berörd personal i syfte att förhindra att det inträffade upprepas.
Major S har särskilt ålagts att iaktta större försiktighet vid underhands-
kontakter med myndigheter i denna typ av ärenden samt att vara noga
med att kontakterna tas på rätt nivå.
Utöver redovisade åtgärder, avser ÖB att inom kort sända ut en
skrivelse till förvarsmaktens myndigheter angående handläggning av
värnpliktigas personbedömning. I denna skrivelse kommer bl a en
redovisning av tillämpliga bestämmelser att ske.
Inom försvarsmakten håller man på att ta fram ett policydokument i
frågor som berör personal med invandrarbakgrund. Där kommer bl a
chefernas ansvar för all personal att betonas och att alla tendenser till
diskriminering måste uppmärksammas och åtgärdas omedelbart. Vida-
re planerar man att ge alla befäl grundläggande utbildning om olika
religioner och kulturmönster.
Vpl Bel Madani har sedan 1992-02-27 placerats som vikarierande
och from 1992-03-09 som ordinarie chaufför hos chefen för marinen.
1992/93: JO 1
I beslut den 28 april 1992 gjorde JO Ragnemalm följande bedömning.
Utredningen, disciplinbesluten och remissvaret är i allt väsentligt
inriktade på olika formella handläggningsfel. De ger därmed ett in-
tryck av att en omplacering varit godtagbar under förutsättning, att
majoren S iakttagit större försiktighet vid sina underhandskontakter
och tillsett att dessa skett på rätt nivå, att örlogskaptenen Heilborn
hänskjutit avgörandet till myndighetschefen och att löjtnanten Ny-
ström avstått från att berätta för den värnpliktige om det preliminära
placeringsbeslutet eller i vart fall underrättat honom om ompiacering-
267
en på ett annorlunda sätt. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta
bedömningen av de rent formella handläggningsfrågorna. Beträffande
omplaceringen som sådan vill jag emellertid anföra följande.
I utredningen redovisas samtal med de tre i ärendet involverade
handläggarna. Därvid har framkommit tre möjliga motiveringar till
beslutet om omplacering:
1. Den värnpliktiges hudfärg. ("En sådan kan man inte ha som
bilförare åt försvarsministern, det blir ett massmedialt tryck.")
2. Den värnpliktiges eventuella släktingar i utlandet. ("Risk för
påtryckningar hemifrån.")
3. Hemliga uppgifter. ("Det kan finnas uppgifter som inte bör
offentliggöras." Man "ifrågasätter inte vad överbefälhavaren säger i
säkerhetsärenden.")
Enligt 2 § förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga
myndigheter skall varje myndighet svara för att det finns ett tillfreds-
ställande säkerhetsskydd inom myndighetens verksamhetsområde. Sä-
kerhetsskyddet omfattar enligt bestämmelsen bl.a. infiltrationsskydd,
dvs. skydd mot att någon som inte är pålitlig från säkerhetssynpunkt
får sådan tjänst eller sådant vikariat eller uppdrag som är av betydelse
för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Överbefälhavaren har
utfårdat föreskrifter (TFG 870017) med bestämmelser om infiltrations-
skydd. Bestämmelserna utgör samtidigt föreskrifter till personalkon-
trollkungörelsen (1969:446). Härvid kan noteras att föreskrifterna inte
innehåller något undantag från 20 § nämnda kungörelse, som har
följande lydelse:
Den myndighet som företar personalkontroll skall självständigt pröva
betydelsen av uppgift som har inhämtats från polisregister och därvid
beakta arten av den verksamhet som ankommer på innehavare av den
berörda tjänsten, myndighetens egen kännedom om den som uppgiften
avser och övriga omständigheter.
Nyss nämnda regelverk medger — självfallet — inte, att beslut syftande
till att bereda infiltrationsskydd grundas på hänsynstagande till hudfärg
eller liknande. Rimligen kan inte heller en myndighet självständigt
pröva uppgifter, som är hemliga för myndigheten. Det framstår som
anmärkningsvärt, ati handläggarna över huvud resonerat i sådana
termer. Jag finner det också svårförståeligt, att överbefälhavaren —
som redovisar olika vidtagna åtgärder av generell natur mot diskrimi-
nering av bl.a. värnpliktiga med invandrarbakgrund — i remissvaret
inte entydigt tagit avstånd från de här framförda skälen för omplace-
ring.
Vid bedömning av den enskildes pålitlighet från säkerhetssynpunkt
är det inte ointressant, om han har nära släktingar eller annan nära
kontakt med personer i annat land, särskilt om det rör sig om en stat
med vilken Sverige har mindre vänskapliga förbindelser. I sådana fall
kan det också vara aktuellt för säkerhetspolisen eller överbefälhavarens
säkerhetsavdelning att informera myndigheten om de aktuella förhål-
landena. I förevarande ärende finns det emellertid inte något som
tyder på att en sådan kontakt varit påkallad.
1992/93: JO 1
268
Jag kan inte dra någon annan slutsats av det material som ställts till
mitt förfogande än att det aktuella omplaceringsbeslutet varit helt
obefogat.
Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det anförda.
Vid inspektion av Gotlands militärkommando uppta-
gen fråga om åläggande av ersättningsskyldighet för
förlorad materiel utan att disciplinpåföljd först eller
samtidigt ålagts. Tillika fråga om tingsrättens val av
processregler, när ett sådant beslut överklagats
(Dnr 2961-1991)
1 Initiativet
Vid inspektionen, som ägde rum den 17 september 1991, antecknades i
protokollet bl.a. följande.
Myndigheten har i flera ärenden (se ex.vis nr 13/1991, 36/1991,
210/1991 och 214/1991) ålagt värnpliktiga ersättningsskyldighet med
stöd av 56 § LDK, utan att frågan om åläggande av disciplinpåföljd
först eller samtidigt prövats. Ärendet nr 36/1991 har den 17 april 1991
(SÄ 4) överprövats av Gotlands tingsrätt, som fastställde det överklaga-
de beslutet.
JO Ragnemalm beslöt att inhämta yttrande beträffande handlägg-
ningen av sistnämnda ärende enligt följande:
-från MKG avseende anledningen till att ersättningsskyldighet, men
inte disciplinpåföljd, ålagts
-från Gotlands tingsrätt avseende omfattningen av tingsrättens över-
prövning.
2 Utredningen
Militärkommandot (översten Anders Sifvertsson, beslutande, och advo-
katen Leif Kjällman, auditör) anförde följande.
Felaktigheten beror på förbiseende av undertecknad auditör. JO:s
anmärkning skall framdeles beaktas.
Dåvarande tingsfiskalen Ulf Törnblom anförde i ett av tingsrätten
inhämtat yttrande bl.a. följande:
En tingsrätt torde som överprövande instans, i analogi med vad som
gäller enligt rättegångsbalken, vara oförhindrad att undanröja en mili-
tär myndighets beslut och visa ett ärende åter för ny behandling om
allvarliga fel har vidlåtit myndighetens rättsliga förfarande. — — —
Undertecknad har, i egenskap av tingsrättens ordförande, mot bak-
grund av lagens allmänna innehåll och den anmärkta lagtexten inte
sett någon anledning att vid handläggningen av ersättningsfrågan ifrå-
gasätta om den militära myndigheten i berört avseende begått en
formell felaktighet som kunnat föranleda återförvisning.
Tingsrättens kansli har lagt upp militärärendet på sedvanligt sätt och
rätten har handlagt det med nämnd trots att ärendet som enbart
rörande ersättning borde ha handlagts som ett förenklat tvistemål.
Detta misstag bär undertecknad ansvaret för.
1992/93:JO1
269
Tingsrätten (lagmannen Sture Stenström) anförde följande (den värn-
pliktiges namn här utelämnat).
Besvärstalan, som avsåg den ersättningsskyldighet vilken värnpliktige
— — — enligt det överklagade beslutet ålagts med stöd av 56 § lagen
(1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m m (LDK), kommuni-
cerades med åklagaren. Sedan denne ingivit yttrande, avgjorde tingsrät-
ten saken vid förhandling — enligt upprättat protokoll benämnt för-
hör. Jämte Törnblom bestod rätten av tre nämndemän.
— — — yrkade i första hand att det överklagade beslutet skulle
undanröjas och angav som grund härför att han inte varit grovt
oaktsam och att synnerliga skäl för ersättningsskyldighet inte förelåg. I
andra hand yrkade han att ersättningsskyldigheten skulle sättas ned,
eftersom den vindrock som saken gällde varit gammal och sliten.
Åklagaren bestred ändring. Tingsrätten fastställde chefens för P 18
beslut.
Av vad som framgår av handlingarna i ärendet och av Törnbloms
yttrande har omfattningen av tingsrättens prövning begränsats till
frågan om ålagd ersättningsskyldighet. Vidare har saken prövats enligt
ärendelagens regler.
Bestämmelserna om en domstols handläggning av klagan över beslut
om ersättningsskyldighet återfinns i 61 § LDK med däri gjorda hänvis-
ningar till andra lagrum, som reglerar klagan över beslut om disciplin-
påföljd. Enligt andra stycket i nämnda paragraf skall, om besvären
avser endast fråga om ersättningsskyldighet, vad som är stadgat om
rättegången i tvistemål tillämpas. Om besvären avser både disciplinpå-
följd och ersättningsskyldighet kan frågan om ersättningsskyldighet
handläggas som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen.
I inspektionsprotokollet som bifogats remissen anges att den överkla-
gade ersättningsskyldigheten beslutats utan att frågan om åläggande av
disciplinpåföljd först eller samtidigt prövats.
JO har i ämbetsberättelsen 1989/1990 s 169 ff behandlat frågan om
förhållandet mellan disciplinförfarande och ersättningsskyldighet. På
anförda skäl har därvid uttalats att en disciplinpåföljd är enligt gällan-
de regler närmast den normala reaktionen vid en av den värnpliktige
förorsakad förlust av materiel, medan ersättningsskyldighet skall före-
komma endast i särskilda, kvalificerade fall. Uttalandet var föranlett av
att s k frivilliga ersättningar, som tillämpades vid förbanden och som
lagstiftaren var införstådd med, kunde medföra att värnpliktiga förled-
des att utge ersättning i situationer där skyldighet till det inte förelåg
samt att det disciplinära förfarandet kunde komma att underlåtas till
följd av att ersättning erlades frivilligt. — I 54 § förordningen
(1987:187) om disciplinförseelser av krigsmän, m m anges numera
förutsättningarna för att en värnpliktig skall få tillfrågas om han
medger ersättningsskyldighet.
Fråga är då om tingsrätt vid överprövning av ersättningsskyldighet,
som ålagts värnpliktig genom beslut, skall beakta de frågeställningar
som nämnda JO-uttalande behandlar, vilket ju inte rör situationen i
överprövningsledet.
I det förevarande fallet, som inte avser frivillig betalning, gäller
således frågan närmast om och i så fall hur tingsrätten skulle ha
beaktat den omständigheten att åläggande av disciplinpåföljd inte prö-
vats före beslutad ersättningsskyldighet eller samtidigt med den.
För tingsrätten, som delar Törnbloms uppfattning om möjligheten
till återförvisning, synes det i ett besvärsärende rörande endast fråga
om ersättningsskyldighet och vari rättegångsreglerna för dispositiva
tvistemål skall tillämpas vara oriktigt att vidta någon åtgärd som skulle
kunna initiera ett disciplinärt förfarande, oavsett skälen för att ett
1992/93:JO1
270
sådant förfarande underlåtits. Vid eventuell tredskodomssituation eller
avskrivning till följd av utevaro skulle det närmast te sig stötande att
återförvisa saken till militärmyndigheten för utdömande av disciplin-
påföljd — tom efter yrkande av åklagaren.
Tingsrätten anser således — utan att gå in på en bedömning av själva
avgörandet i sak — att överprövningen skett i en omfattning som är
korrekt.
Tingsrätten finner avslutningsvis skäl att beröra den processuella
handläggningen av besvärstalan. Som framgått av det ovan anförda
borde saken ha handlagts som ett förenklat tvistemål. Den skriftväxling
som ägt rum torde dock uppfylla vad som krävs för skriftlig förbere-
delse i sådant mål. Eftersom saken var tvistig och muntlig bevisning
åberopades hade huvudförhandling krävts för frågans avgörande. Detta
har som ovan nämnts skett vid muntlig förhandling med nämndemän
ingående i rätten trots att s k FT-mål skall vid huvudförhandling
avgöras av ensamdomare. Rättens handläggning kan dock inte ha
medfört rättsförlust för någon part.
Berörda på tingsrätten har uppmärksammats på sist behandlade
frågor.
3 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 31 januari 1992 följande.
3.1 Handläggningen hos den militära myndigheten
Disciplinansvar förutsätter enligt 8 § LDK, att krigsmannen uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet åsidosätter vad han skall iaktta i tjänsten.
Undantag görs för ringa fail. Ersättningsskyldighet för förlorad eller
skadad materiel, som utlämnats till en krigsman för personligt bruk,
förutsätter — enligt 56 § LDK och 4 kap. 1 § skadeståndslagen — att
den värnpliktige genom fel eller försummelse vållat skadan och dess-
utom att synnerliga skäl föreligger.
Regleringen innebär — med hänsyn till att "synnerliga skäl" inte
rimligen kan förekomma i "ringa fall" — att åläggande av disciplinan-
svar är en förutsättning för att den militära myndigheten skall få
besluta om ersättningsskyldighet. Disciplinärendet skall avgöras samti-
digt med — eller undantagsvis före — ersättningsärendet (jfr 56 §
andra stycket och 58 § LDK samt lagutskottets yttrande på s. 84 i
betänkandet JuU 1985/86:24).
Gotlands miiitärkommando förfor således felaktigt, då beslut om
ersättningsskyldighet fattades utan prövning av frågan om disciplinan-
svar. Då anmärkningen vitsordats i remissvaret och förklarats fortsätt-
ningsvis skola beaktas, lämnar jag saken med detta konstaterande.
3.2 Tingsrättens val av processregler
61 § LDK har följande lydelse.
Myndighetens beslut att ålägga ersättningsskyldighet får överklagas av
krigsmannen genom besvär hos tingsrätt. Bestämmelserna i 48—51 §§,
53 § första stycket första meningen och andra stycket samt 54 § gäller
vid sådan besvärstalan.
Om krigsmannens besvär hos tingsrätten avser endast fråga om
ersättningsskyldighet, skall dock vad som är stadgat om rättegången i
1992/93:JO1
271
tvistemål tillämpas. Avser talan ett beslut om både disciplinpåföljd och
ersättningsskyldighet, skall tingsrätten, om krigsmannen begär det eller
det annars är påkallat, handlägga frågan om ersättningsskyldighet som
särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen.
Lagutskottet anförde i betänkandet JuU 1985/86:24 (s. 85) följande som
skäl för den av utskottet initierade bestämmelsen.
När tingsrätten handlägger en fråga om ersättningsskyldighet utan
samband med fråga om disciplinansvar bör däremot reglerna om
handläggning av tvistemål tillämpas, vilket bl.a. innebär att lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden kan bli tillämplig. Att
tvistemålsreglerna bör gälla är enligt utskottets mening motiverat av
hänsyn till våra förpliktelser enligt den europeiska konventionen angå-
ende de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Av
samma skäl bör införas en regel om att i fall då talan förs mot ett
beslut om både disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet skadestånds-
frågan på begäran av krigsmannen skall avskiljas från disciplinärendet
och handläggas i den för tvistemål bestämda ordningen.
Valet av processordning är naturligtvis inte betydelselöst. Det kan
därför framstå som förvånande, att ett förfarande, som enligt lagutskot-
tets nyss citerade uttalande inte uppfyller Europakonventionens krav,
enligt tingsrätten inte kan ha medfört rättsförlust för någon part.
Tingsrättens uttalande får emellertid endast anses innefatta ett antagan-
de om att utgången i målet hade blivit densamma vid handläggning
enligt tvistemålsreglerna.
Tingsrätten har i remissvaret redogjort för några av de konsekvenser
som det felaktiga valet av processregler medfört. Härtill kommer
emellertid att det starkt kan ifrågasättas, om åklagaren varit behörig
motpart till den värnpliktige i tvistemålet. Då hänvisningen till 54 § i
61 § LDK endast avser "besvärstalan", vill det synas som om i stället
försvarets civilförvaltning (FCF) här borde ha företrätt staten. Följden
skulle i sådant fall ha kunnat bli, att FCF inte ansett sig böra eller
kunna vidhålla statens anspråk på ersättning, och att tingsrätten därför
skulle ha förordnat, att militärkommandots beslut inte ägde verkan
som exekutionstitel. Utgången i målet hade således — oberoende av
frågan om tingsrättens sammansättning — kunnat bli en helt annan.
Tilläggas bör att det i remissvaret förda resonemanget om undanrö-
jande av militärkommandots beslut och återförvisning för nytt beslut
torde sakna relevans, när fråga är om ett tvistemål, som avgörs av
tingsrätten som första instans.
3.3 Avslutande synpunkter
I ärendet har blottlagts vissa brister i hanteringen av ersättningsärende-
na vid både den militära myndigheten och domstolen. Då det kan
finnas skäl att uppmärksamma andra förband och tingsrätter på de här
berörda frågorna, tillställer jag överbefälhavaren och domstolsverket
kopia av detta beslut.
1992/93:JO1
272
Frågan om behörig företrädare för staten i tvistemål om ersättning
för förlorad materiel besvaras inte uttryckligen i LDK, och ett behov
av klarläggande kan föreligga. Jag översänder därför ett exemplar av
beslutet till försvarsdepartementet för kännedom.
1992/93: JO 1
(Dnr 899-1992)
1 Det tidigare ärendet
Vid Hälsinge regemente, Delsbo kompani, tillämpades våren 1991 en
ordning, enligt vilken de värnpliktiga som varit frånvarande från en
viss övning under mer än fem dagar inte ansågs ha "arbetat in de fem
dagar som skapade möjlighet till omfördelning av tid till ledighet
vecka 109". I ett beslut den 29 juli 1991 (dnr 1104-1991) anförde JO
Ragnemalm följande:
Gällande föreskrifter om övningstid för värnpliktiga (TKG 927:720274)
reglerar möjligheten till omfördelning av övningstid i syfte att skapa
sammanhängande ledigheter. Nämnda författning innehöll tidigare
även bestämmelser om möjlighet för olika befattningshavare att beord-
ra kompletterande utbildning; dessa föreskrifter, som fick sin senaste
lydelse genom TFG 800058, har emellertid upphävts att gälla från och
med den 1 januari 1991 (TFD 91001). Regler om möjlighet — motsva-
rande vad som gäller för anställd personal — till inarbetning av
arbetstid synes saknas.
Chefen för Detsbo kompani har låtit den anställda personalen arbeta
in arbetstiden för en ledig "sportlovsvecka". Han har samtidigt låtit
omfördela de värnpliktigas övningstid i syfte att ge dem en motsvaran-
de ledighet. Omfördelning sker kollektivt och motsvarar således inte
den inarbetning som de anställda gjort individuellt.
Jag kan inte finna, att gällande föreskrifter ger stöd för den av
kompanichefen beslutade och i anmälan påtalade särbehandlingen i
ledighetsavseende av vissa värnpliktiga, som av sjukdom varit förhind-
rade att deltaga i den aktuella övningen. Vad i remissvaret anföres om
att kompanichefens "bedömning och handläggning av ärendet stämmer
väl överens med tidigare hantering vid motsvarande övningar" föränd-
rar inte saken.
Jag ställer mig därför starkt kritisk till vad som förevarit. Det vore
emellertid enligt min mening inte korrekt att lägga hela ansvaret på
kompanichefen, som i remissvaret ges ett tämligen reservationslöst stöd
för sitt handlande. Viss oklarhet tycks också föreligga om möjligheter-
na och sättet att skapa sammanhängande ledighet av typ "sportlovs-
vecka" för de värnpliktiga; i remissvaret talas sålunda om "inarbetande
av tid" för detta ändamål.
Med hänsyn till det anförda avslutar jag ärendet med den kritik som
nu uttalats. Jag tillställer emellertid överbefälhavaren en kopia av detta
beslut för övervägande av behovet av en översyn av aktuella föreskrif-
ter.
273
18 Riksdagen 1992/93. 2 sand. JOI
2 Den nya anmälan
1992/93: JO 1
Martin Sjölund, Ronnie Smedlund och Robert Lindström anförde i en
den 13 mars 1992 inkommen JO-anmälan mot överstelöjtnanten Ulf
Nordlander vid Norrlands signalregemente följande:
Vecka 10 i år skulle vi ha varit sportlovslediga från vår militärtjänst-
göring på S3 i Boden. I stället fick vi reda på att vi skulle ta igen en
Bataljonsövning bara ett par dagar innan den lediga veckan. Vi hade
varit sjuka under Bataljonsövningen. Två av oss — Robert Lindström
och Ronnie Smedlund — hade opererat bort en tvillingcysta och en —
Martin Sjölund — hade gipsad hand. Vi hade alla naturligtvis sjukin-
tyg. Nu medans alla andra hade ledigt fick vi vara kvar på regementet.
Meningen var att vi skulle ta igen den här Bataljonsövningen som vi
hade missat men våra arbetsuppgifter kom i att bestå av att lägga
telefonkabel och häfta ihop broschyrer vilket man inte över huvud
taget hade ägnat sig åt under Bataljonsövningen. Det känns nu som om
vi straffats för att vi hade varit sjuka.
3 Utredning
Genom remiss infordrades utredning och yttrande från överbefälhava-
ren. I remissen angavs att ÖB:s yttrande jämväl skulle innehålla en
redogörelse för de åtgärder myndigheten överbefälhavaren vidtagit i
anledning av JO:s beslut den 29 juli 1991.
Som utredning inhämtade överbeiälhavaren ett yttrande från chefen
för Norrlands signalregemente, översten Hasse Kvint, som bl.a. anförde
följande:
Den värnpliktiges kunskaper kontrolleras fortlöpande under utbild-
ningstiden. Detta sker bl a genom särskilda prov, utbildningskontroller
samt uppföljning under förbandsövningar (förbandsprov) anpassade
mot målsättningarna för respektive förband. För att den enskilde skall
bedömas som godkänd från förbandsövningsskedet har bataljonschefen
för 91/92 bl a ställt kravet på 80 procent deltagande i förbandsövning-
ar. Detta krav har godkänts av mig.
Förbandsövningarna (Batövning 1 — 3) genomfördes under 16 dygn.
För godkänt krävdes deltagande under 12 dygn. I syfte att undvika
tolkningssvårigheter om vad som skulle räknas som deltagande fast-
ställdes att den vpl Sr räkna deltagande i förbandsövning om han varit
med på förbandsövningen. Uppföljningen gjordes dygn för dygn. Ev
anledning till varför han varit borta beaktades ej varigenom orättvisor
mellan värnpliktiga kunde undvikas. Syftet var ju att den värnpliktige
skulle bli godkänd för krigsplacering. Av S3 produktionsorder för
91/92 daterad 91-04-01 framgår av bilaga 14 att de vpl som deltagit 80
procent eller mer i förbandsövningar deltar ej i planerad reservövning
W 210. Nu redovisade bestämmelser delgavs samtliga värnpliktiga i
samband med inryckningen och ingår i respektive kompanis utbild-
ningsplaner. Även förbandsnämnden, med vpl repr från samtliga kom-
panier informerades. Inga invändningar har framförts från de förtroen-
devalda.
Sammanställning över deltagande i bataljonsövning 1—3 skedde
1992-02-24, direkt efter bataljonsövning 3. Tre vpl (Sjölund, Smed-
lund, Lindström) hade härvid ej 80 procents deltagande och skulle
således ej kunna godkännas för krigsplacering utan deltagande i reserv-
övning. Orsak till frånvaro var enligt bestämmelserna ej av intresse för
beslutet om reservövning eller ej. Reservövningen planerades därför att
inriktas mot kabelbyggnad inför kommande förbandsövning och post-
274
tjänst/bevakning. Med anledning av rådande omständigheter (tre vpl,
vinterförhållanden, övningens inriktning) fastställdes att förläggning
skulle ske i kasern. Detta var i och för sig inget ovanligt mot bakgrund
av den förbandstyp som utbildades detta år. Denna förläggning utnytt-
jades av vissa förbandsenheter även under bataljonsövningarna 2, 3 och
4. Reservövningen avbröts 03-06 under fm. I anmälan anges att de vpl
ött häfta broschyrer. Detta är korrekt och skedde under 03-06 mellan
kl 0900—1200 under förbandsövningens avslutning i individuella pass
mellan kabelbyggnad och vakttjänst, och i avvaktan på att anvisat flyg
för hemresa skulle avgå. Det var ej en del av reservövningen.
Då verksamheten W 210 (reservövning) helt beordrats utifrån ställda
krav på att erhålla godkända soldater för krigsplacering vid utryckning
bedömer jag att reservövningen genomfördes på ett rimligt och ekono-
miskt väl avvägt sätt. Arbetstidsuttag eller resonemang om inarbetad tid
har ej styrt beslutet. Jag kan ej finna att bataljonschefen brutit mot
gällande bestämmelser för uttag av övningstid eller mot formen för
hur en förbandsövning kan genomföras med ett stabsförband i miloni-
vå.
Myndigheten överbeölhavaren (generallöjtnanten Owe Wiktorin) re-
dogjorde inledningsvis för innehållet i ett antal föreskrifter, bl.a. den
av förvarsdepartementet utgivna TKG 927:720274 och den av överbe-
fälhavaren beslutade ändringen härav (TFG 927:800058). I anslutning
härtill anförde myndigheten följande:
Överbeölhavaren upphävde detta TFG att gälla från och med den 1
januari 1991 (TFD 91001). Anledningen till detta var att Överbeölha-
varen upptäckte att det utördade tjänstemeddelandet (TFG
927:800058) felaktigt ändrat en regeringsföröttning utan att ha haft
stöd i något bemyndigande — tjänstemeddelandet ansågs därför vara en
nullitet.
Chefen för armén har i sin produktionsplan skrivit in den lydelse
som ÖB upphävt, som sin bestämmelse beträffande kompletterande
utbildning.
1 det egentliga yttrandet anförde myndigheten överbeölhavaren följan-
de:
Av yttrandet från chefen för Norrlands signalregemente (S3) i det nu
aktuella ärendet framgår att syftet med den kompletterande utbildning-
en var att de värnpliktiga skulle uppnå vissa i S3 produktionsorder
angivna mål för att därmed kunna bli godkända för krigsplacering. Tre
värnpliktiga uppfyllde inte detta uppsatta mål utan måste, för att
kunna bli godkända för krigsplacering, delta i en reservövning. Inne-
hållet i reservövningen redovisas också i yttrandet och bestod i kabel-
byggnad och vakttjänst. Att de tre värnpliktiga häftade broschyrer
ingick inte i reservövningen.
Överbeölhavaren anser att den kompletterande utbildningen vid S3
utfördes på ett sätt som är fullt godtagbart och där syftet är att genom
ytterligare utbildning kunna krigsplacera vederbörande i ett krigsför-
band.
Till skillnad mot vad JO anför i sitt beslut den 29 juli 1991 — och i
vilket ärende Överbeölhavaren inte hörts — anser Överbeölhavaren
att det finns regler, utördade av regeringen, som innehåller bestäm-
melser om möjlighet för olika beöttningshavare att beordra komplette-
rande utbildning för värnpliktiga (TKG 927:720274 p 2.6). Med anled-
ning av detta har Överbeölhavaren inte tidigare ansett att det funnits
behov av en översyn av aktuella föreskrifter.
1992/93: JO 1
275
Överbefälhavaren anser dock att det idag finns skäl att hos försvars-
departementet ta upp frågan om utformningen av aktuella författning-
ar, varför en kopia av detta yttrande även tillställs försvarsdepartemen-
tet.
Två av anmälarna kommenterade remissvaret. Martin Sjölund fram-
höll följande:
Det jag vänder mig mot är att innehållet i reservövningen inte på
något sätt motsvarade den utbildning jag missade på grund av min
arbetsskada.
På bataljonsövning 3 satte min pluton upp paraboler, medan jag
under min reservövning fick gå vakt på kaserngården, dra kabel och
häfta broschyrer. Kabeldragning ingår inte i utbildningen för mitt
kompani. Vakttjänstgöring på kaserngården hade jag redan tidigare
tillräcklig erfarenhet av.
Robert Lindström anförde bl.a., att han under övningsveckan var
sjukskriven för inomhustjänst och därför sysselsatts med vakttjänst på
kasern, medan hans kamrater under bataljonsövningen utförde vakt-
tjänst i ett bergrum. Det han "missat" genom frånvaron skulle åter-
hämtas genom ny vakttjänst på kasern och kabeldragning, som inte
ingår i hans utbildning eller övats under bataljonsövningen.
4 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 16 juni 1992 följande.
4.1 Uppföljningen av det tidigare ärendet
Genom en av regeringen beslutad föreskrift (TKG 927:720274) har
militär befattningshavare bemyndigats att på angivna skäl ålägga värn-
pliktig att genomgå kompletterande utbildning under icke program-
lagd tid. En av överbefalhavaren beslutad "ändring" av regeringsföre-
skriften (TFG 927:800058) har av denne från och med den 1 januari
1991 "upphävts" (TFD 91001), sedan kompetensöverskridandet upp-
täckts; tjänstemeddelandet TFG 927:800058 ansågs enligt remissvaret
"vara en nullitet". De ursprungliga regeringsföreskrifterna är därför
enligt överbefalhavarens uppfattning alltjämt gällande, vilket anges
som skäl for att han "inte tidigare ansett att det funnits behov av en
översyn av aktuella föreskrifter".
Att överbefälhavaren saknar befogenhet att formligen "ändra" en av
regeringen beslutad föreskrift är uppenbart. Om felet anses vara av
sådan karaktär, att överbefalhavarens ändringsbeslut är att betrakta
som en nullitet — dvs. som något som aldrig existerat — är det
emellertid något oegentligt att genom ett senare beslut "upphäva"
detsamma; att, som här skedde, bestämma en viss tid för upphävandet
är under angiven förutsättning direkt felaktigt. Enligt min mening
borde överbefalhavaren för undanröjande av varje missförstånd ha
utfärdat ett meddelande, som klart redovisat hans inställning, att
"ändringen" var en nullitet och att föreskrifterna därför gällde i sin
ursprungliga lydelse. Jag vill i sammanhanget tillägga, att den i re-
missvaret utan kommentarer gjorda noteringen, att chefen för armén
1992/93: JO 1
276
"i sin produktionsplan skrivit in den lydelse som ÖB upphävt, som sin
bestämmelse beträffande kompletterande utbildning", mot angiven
bakgrund framstår som obegriplig.
Överbefälhavarens slutsats, att något behov av översyn av aktuella
föreskrifter inte skulle föreligga, synes svårförståelig. Enligt min me-
ning borde JO:s beslut den 29 juli 1991 ha föranlett överbefålhavaren
att agera i syfte att åstadkomma en klarare reglering, varigenom också
frågor om möjlighet till inarbetning av arbetstid eller annat sätt att
skapa sammanhängande ledighet av typ "sportlovsvecka" kunde få sin
lösning. Jag finner det även anmärkningsvärt, att överbefälhavaren inte
tycks ha vidtagit några åtgärder för att informera förbanden om JO:s
beslut och de rättsfrågor som där aktualiserats.
Av i remissvaret ej närmare redovisade skäl säger sig överbefälhava-
ren emellertid anse, att det "idag" — till skillnad från tidigare — finns
skäl att hos försvarsdepartementet ta upp frågan om utformningen av
aktuella författningar. Det är tillfredsställande, att så nu tycks ha skett.
4.2 Det nya ärendet
Den aktuella — enligt vad som framgått ovan fortfarande gällande —
föreskriften (TKG 927:720274 p. 2.6 första stycket) har följande lydel-
se:
Kompletterande utbildning på icke programlagd tid får ske för enskild
värnpliktig, som inte kunnat tillgodogöra sig viss del av utbildningen i
samma takt som värnpliktiga i övrigt inom samma avdelning. Kom-
pletterande utbildning får anbefallas av lägst kompanichef (motsv)
enligt av regementschef (motsv) meddelade bestämmelser.
Uttrycket "kompletterande utbildning" indikerar, att den värnpliktige
behöver övning i något visst moment, som han till skillnad från sina
kamrater inte genomgått eller inte kunnat tillgodogöra sig. Därmed
kan emellertid också förstås att den värnpliktige på samma sätt som
tidigare kamraterna bör övas eller prövas i att samarbeta i en grupp
eller i ett större sammanhang, såsom exempelvis i en förbandsövning.
Det synes därför inte nödvändigt, att den kompletterande utbildningen
omfattar exakt samma moment som den tidigare övningen. Däremot
ligger det i sakens natur, att kompletteringen skall tillgodose ett
verkligt utbildningsbehov och härvidlag göra den värnpliktige jäm-
ställd med kamraterna.
Signalregementets redogörelse har inte övertygat mig om att de tre
anmälarna behövt kompletterande utbildning i kabelbyggnad eller
posttjänst/bevakning, eller att deras "reservövning" på något annat sätt
än tidsmässigt motsvarat förbandsövningen.
Vad från regementets sida anförts om att de värnpliktiga informerats
redan vid inryckningen skapar — på samma sätt som konstruktionen
med "sportlovsvecka" och "inarbetande av tid" — ett intryck av att
man försöker komma till rätta med "onödiga" sjukskrivningar i sam-
band med förbandsövningar genom att premiera dem som deltagit.
Omvänt kan man — som anmälarna — se saken så att man "bestraf-
far" dem som varit sjuka.
1992/93: JO 1
277
Jag har svårt för att se, att föreskriften TKG 927:720274 eller annan
gällande föreskrift skulle ge stöd för den av bataljonschefen beslutade,
av regementschefen godkända och i anmälan påtalade särbehandlingen
i ledighetsavseende.
Jag vill avslutningsvis tillägga följande. I remissvaret har bekräftats
att de tre värnpliktiga ålagts att häfta broschyrer. Samtidigt har angivits
att detta inte ingått i reservövningen. Vilken rättslig grund som under
sådant förhållande skulle finnas för att ålägga de värnpliktiga arbete —
under tid som förefaller att ha varit fritid — berörs över huvud inte.
Jag finner detta anmärkningsvärt.
Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det anförda.
(Dnr 1558-1991)
1 Anmälan
I en JO-anmälan anförde de vapenfria tjänstepliktigas medinflytande-
organ (Vapenfria Arbetsgruppen, VTP-AG) följande.
Det är vår uppfattning, att Norberg vid ett flertal tillfällen satt sig över
lagar och bestämmelser i sin tjänsteutövning som vapenfriadministra-
tör. Han har även, vilket vi bevisar, upprättat egna regler för de
vapenfria som tjänstgör hos Televerket — regler som strider mot lag.
Dessutom måste Vapenfristyrelsen godkänna alla regler som upprättas,
något som inte skett i detta fallet.
Norberg är verksam vid vapenfriförläggningen Bagartorp i Solna,
där han såväl muntligen som skriftligen hotar de vapenfria med
indragna hemresor som straff för ostädade rum eller otillbörligt bru-
kande av Televerkets fordon. Enligt lagen om disciplinförseelser av
krigsmän (TFH 1986:644) är sådan bestraffning ej tillåten.
Vi vet, att hotet om indragen hemresa vid minst ett tillfälle verk-
ställts av Peter Norberg, då han personligen beslagtog tågbiljetter från
en vapenfri tjänstepliktig.
Till anmälan var fogad en blankett "Kvittering av ansvarsbestämmelser
vad som gäller bilhandhavande av televerkets bil och vilka straffpåfölj-
der som kan förekomma". I blanketten angavs följande "straffpåfölj-
der":
- Indragen hemresa.
-Indragen hemresa samt jourtjänst.
- Indragen tjänstebil.
-Och vad som i övrigt sägs i vapenfrihandboken om straffpåföljd.
Till anmälan var även fogat ett "VTP-meddelande" från Peter Norberg
med instruktioner för städning av förläggning samt följande:
Varje fredagmorgon kommer kontroll att genomföras på samtliga rum
att städningen är genomförd. Skulle det visa sig att någon eller några ej
genomfört städningen kommer dessa vtp-are att få hemresan på freda-
gen indragen.
1992/93 :JO1
278
2 Utredning
1992/93:JO1
Genom remiss infordrades utredning och yttrande från vapenfristyrel-
sen. Styrelsen (överdirektören Marianne Waller) anförde — efter hö-
rande av Peter Norberg — följande.
Ansvarsbestämmelserna för vapenfria tjänstepliktiga och reglerna för
tillrättavisning av vapenfri tjänstepliktig återfinns i 14—21 §§ lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst samt i 21 — 24 §§ kungörelsen (1966:414)
med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga.
Enligt 18 § vapenfrilagen kan vapenfri tjänstepliktig, som begår
brott som avses i 14—16 §§ och brottet är att anse som ringa, i stället
för straff meddelas tillrättavisning i form av varning, åläggande för visst
antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att
utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild
uppgift (extratjänst), förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar,
på fritid vistas utom förläggningsområde eller, om han icke är förlagd
inom sådant område, utom bostaden (utegångsförbud).
Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning till-
kommer, enligt 19 § vapenfrilagen, hos staten eller hos kommun
anställd civilförsvars-, räddnings- eller arbetschef i fråga om under-
ställd personal.
Peter Norberg har i sin egenskap av vapenfriadministratör hos
televerket sådan befogenhet.
Vid televerket utbildas för närvarande ca 100 vapenfria tjänsteplikti-
ga. UngeSr hälften av dessa tjänstgör i Stockholmsområdet.
Förläggningen av de vapenfria är löst på olika sätt. Vissa vapenfria
bor i egen bostad, medan andra bor i kollektiv förläggning.
Vid förläggningen i Solna (Bagartorp) finns förlagda vapenfria från
olika utbiidningsmyndigheter i Stockholmsområdet. Respektive utbild-
ningsanordnare ansvarar för tillsyn av "sina" vapenfria tjänstepliktiga.
Ca 90 % av televerkets vapenfria i området är förlagda i Bagartorp.
Ordningen i förläggningen har tidvis varit dålig. Dock har ordning-
en på senare tid förbättrats och bedöms nu som god.
Vid inryckning till tjänstgöring håller utbildningsanordnaren ge-
nomgång av de föreskrifter som gäller och som skall efterföljas. Detta
gäller såväl ordningen i förläggningen som de speciella bestämmelser
som gäller exempelvis beträffande handhavande av fordon under
tjänstgöringen.
Vid ett (1) tillfälle har en vid televerket tjänstgörande vapenfri
tjänstepliktig tilldelats tillrättavisning i form av extratjänst, vilket fått
till följd att han inte kunnat utnyttja sin fria ledighetsresa, eftersom
utfärdade färdhandlingar skall återlämnas om de inte utnyttjats. Tillrät-
tavisningen har således bestått i extratjänst och inte, vilket antyds av
vapenfria arbetsgruppen, i indragen hemresa.
Vad gäller de till skrivelsen till JO bifogade dokumenten "KVIT-
TERING AV ANSVARSBESTÄMMELSER..." och "VTP-MEDDE-
LANDE" anförs följande.
Avsikten med de i texten använda begreppen "Indragen hemresa"
och "Indragen hemresa samt jourtjänst" har varit att förklara att
följden av en tillrättavisning i form av extratjänst kan innebära att den
tillrättavisade inte kommer att kunna utnyttja sin fria ledighetsresa.
Detta har tyvärr inte kommit klart till uttryck i skrift.
Texten i "KVITTERING AV ANSVARSBESTÄMMELSER..." upp-
märksammades redan i maj 1991 av vapenfristyrelsen som då omedel-
bart kontaktade televerket. Blanketten drogs med omedelbar verkan in
och omarbetades. Den nya omarbetade blanketten, i vilken hänvisas
till gällande regler för tillrättavisning, bifogas denna skrivelse.
279
Skrivelsen "VTP-MEDDELANDE", vilken varit anslagen på anslags-
tavla i Bagartorpsförläggningen, har också indragits av televerket.
Vapenfristyrelsen får sålunda avslutningsvis konstatera, att de doku-
ment som ligger till grund för VTP-AG:s anmälan till JO inte längre
används av televerket och att någon tillrättavisning av vapenfri tjänste-
piiktig i form av indragen hemresa enligt televerkets utsago aldrig
förekommit.
Med anledning av remissvaret anförde Vapenfria Arbetsgruppen (Alex-
ander Wirdby) bl.a. följande.
Att tillrättavisningar verkligen utförts med de påföljder som ovan
beskrivits och inte i enlighet med den av Vapenfristyrelsen beskrivna
avsikten understryks av att Peter Norberg vid minst två tillfållen under
början av 1991 dragit in fria ledighetsresor från vapenfria tjänsteplikti-
ga utan att dessa fått tillrättavisningar i form av extratjänst.
Ena gången drabbade det — — — som på grund av att han inte
hade städat rummet tillräckligt noga fick en fri ledighetsresa indragen.
Andra gången var det — — — som fick sin fria ledighetsresa indragen
på grund av att han utan godtagbar anledning inte hade parkerat
tjänstebilen på vtp-förläggningen Bagartorp före kl 18.00. I inget av
dessa båda fall fick de en tillrättavisning i form av extratjänst — vilket
vapenfristyrelsen påstår i sitt remissutlåtande — utan enbart hemresan
indragen.
Från televerket inhämtades de "tillrättavisningskort", som utgör till-
gänglig dokumentation av utdelade tillrättavisningar under 1990 och
1991. Av materialet framgick att Peter Norberg meddelat tillrättavis-
ningar i form av extratjänst vid sex tillfållen, i samtliga fall med
verkställighet under tre dagar, fredag till och med söndag. Formen för
tillrättavisning angavs till "Jourtjänstgöring på förläggningen", "Extra
tjänst i form av häckklippning på förläggningen", "Extra tjänst i form
av slyröjning vid förläggningen", "Extra tjänst på förläggningen", "Ext-
ra tjänst vid förläggningen" samt "Extra tjänst vid förläggningen".
Tidpunkten för tillrättavisningen angavs inte i något fall. I ett följebrev
anförde Peter Norberg följande.
Bör observeras att de vapenfria som ryckt ut under första halvåret
1990 för dessa är tillrättavisningskorten makulerade och tuggade.
Förnyat yttrande infordrades från vapenfristyrelsen. I remissen tillädes
följande.
Till yttrandet skall fogas en Peter Norbergs redogörelse för de sex
redovisade tillrättavisningarna. Vapenfristyrelsens yttrande skall jämväl
avse frågan om dokumentation och arkivering av beslut om tillrättavis-
ning.
Peter Norbergs redogörelse innehöll — förutom detaljer om respektive
förseelse — inga nya uppgifter om tillrättavisningarna. Vapenfristyrel-
sen (överdirektören Marianne Waller) anförde i yttrandet följande
(bilagorna här uteslutna).
Såvitt framgår av tillrättavisningskorten och av Peter Norbergs redogö-
relse har tillrättavisningar i form av extratjänst meddelats båda de i
vapenfria arbetsgruppens skrivelse 1991-07-24 omnämnda vapenfria
tjänstepliktiga. I båda fallen har extratjänsten påbörjats en fredag och
1992/93: JO 1
280
avslutats en söndag. Som tidigare redogjorts för i vapenfristyrelsens
yttrande 1991-07-01 Sr extratjänst under ett veckoslut till följd att den
fria ledighetsresan inte kan utnyttjas.
Vapenfristyrelsen vidgår att texten i de dokument som vapenfria
arbetsgruppen hänvisar till i sin anmälan givits en olycklig formule-
ring och bibringar läsaren uppfattningen att tillrättavisning kan med-
delas i form av indragen hemresa. Som framgår av vapenfristyrelsens
yttrande 1991-07-01 har dokumenten indragjts och omarbetats.
Vad gäller frågan om dokumentation och arkivering av beslut om
tillrättavisning Sr vapenfristyrelsen anföra följande.
Av 24 § kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om va-
penfria tjänstepliktiga framgår att register skall föras över meddelade
tillrättavisningar. Vapenfristyrelsens anvisningar om förfarandet vid
meddelande av tillrättavisningar framgår av NVU handbok (vapenfri-
handboken) som finns hos samtliga utbildningsanordnare. Där stadgas
följande.
- Utbildningsanordnaren för register över tillrättavisningar på särskilt
tillrätta visningskort.
-Tillrättavisningar antecknas fortlöpande med bläck eller maskin på
kortet. Förseelsen beskrivs detaljerat. Vid t ex "för sen ankomst"
eller "oskickligt beteende" anges hur sen ankomsten var och om-
ständigheterna kring förseningen resp vari det oskickliga bestod. Är
förseelsen "brott mot givna föreskrifter", anges vilka föreskrifter som
åsidosatts.
- Registret förvaras på sådant sätt, att det inte kan nås av obehöriga.
Efter utryckning skall till vapenfristyrelsen insändas
- ev register över tillrättavisningar.
Här aktuella utdrag ur vapenfrihandboken bifogas.
Tillrättavisningskorten skall sålunda insändas till vapenfristyrelsen
och arkiveras där. Gallring får självfallet ske endast med stöd av
utfardade gallringsbestämmelser. Beträffande utgallring av handlingar
rörande tillrättavisningar och lagöverträdelser gäller riksarkivets beslut
nr 762 den 23 februari 1981 angående utgallring av vissa handlingar
rörande vapenfria tjänstepliktiga. I beslutet stadgas att tillrättavisnings-
kort får gallras efter fem år. Utdrag ur riksarkivets beslut bifogas.
Vapenfristyrelsen får konstatera att televerket inte följt av styrelsen
utfärdade anvisningar när man makulerat tillrättavisningskorten i stäl-
let för att sända in dem till vapenfristyrelsen. Att detta inte uppmärk-
sammats av vapenfristyrelsen får tillskrivas det faktum, att styrelsen, då
inget register över tillrättavisningar inkommit, utgått från att inga
tillrättavisningar meddelats.
1 erinringar anförde Vapenfria Arbetsgruppen (Roger Johansson) föl-
jande.
Enligt vapenfrikungörelsen 21 — 24 §§ skall tillrättavisning i form av
extratjänst verkställas i omedelbar anslutning till att tillrättavisningen
meddelas den felande. I samtliga fall där Peter Norberg har utdelat
påstådd extratjänst har tillrättavisningarna ej verkställts i samband med
att den felande meddelats tillrättavisningen. Det synes oss mycket
underligt att alla de sex tillrättavisningarna har verkställts fredag till
söndag, vilket är liktydigt med indragen hemresa om inte den va-
penfrie tjänstepliktige haft extratjänst i form av handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift (där en handledare har närvarat), och att
det enbart i två av sex fall förekommer någon specificering av extra-
tjänsten i tillrättavisningskorten. I de två fall, av vad vi tycker är
regelvidriga tillrättavisningar, som vi hänvisade till i vår skrivelse
1992/93 :JO1
281
1991-07-24 har, enligt de felande — — — och — — — , tillrättavis-
ningarna enbart bestått av indragen hemresa utan någon som helst
form av extratjänst.
Vi tar för givet av JO kontaktar — — — för att utröna om de haft
någon extratjänst respektive "tillrättavisningshelg" eller enbart fått
hemresan indragen av Peter Norberg.
Vid ett förhör vid ombudsmannaexpeditionen den 4 december 1991
lämnade Peter Norberg bl.a. specificerade uppgifter om vilka särskilda
göromål som tilldelats de aktuella vapenfria tjänstepliktiga såsom ex-
tratjänst. Genom förhöret klarlades
-att "jourtjänstgöring på förläggningen" närmast innefattat vaktmäs-
tartjänstgöring, en syssla som normalt sköts av frivilliga, varför
tillrättavisningen kunde verkställas först när en lucka i schemat för
sådan tjänstgöring uppkom,
-att extratjänst i form av "häckklippning på förläggningen" och
"slyröjning på förläggningen" avsett klippning respektive röjning av
vissa bestämda ytor och ansågs fullgjord, när ytan var klar, men
verkställdes vid veckoslut i stället för omedelbart, eftersom "en sådan
här åtgärd på en lördag—söndag" kändes "mycket hårdare" än om
den fullgjordes "exempelvis på en vanlig tisdag—onsdag kväll",
-att extratjänst "på" eller "vid förläggningen" avsett specificerade
städuppgifter och ansågs fullgjord, när uppgifterna utförts, men
verkställdes vid veckoslut i stället för omedelbart av nyss nämnd
anledning.
3 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 13 januari 1992 följande.
3.1 Tillrättavisning i form av extratjänst m.m.
I 18 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst definieras extratjänst som
"åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,
högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift". Enligt 20 § samma lag skall meddelad
tillrättavisning omedelbart gå i verkställighet. Enligt 21 § kungörelsen
(1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga får
mer än ett slag av tillrättavisning ej åläggas för samma förseelse.
Utredningen i ärendet ger vid handen, att Peter Norberg i realiteten
använt sig av "indragen hemresa" som en särskild form av tillrättavis-
ning, och att denna dessutom förenats med tillrättavisning i form av
extratjänst. Peter Norberg har härigenom satt sig över de regler som
återgivits i föregående stycke. För detta förtjänar han allvarlig kritik.
3.2 Dokumentation av tillrättavisningar
24 § kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria
tjänstepliktiga har följande lydelse.
Över meddelade tillrättavisningar föres register. I registret införes den
tillrättavisades namn och registreringsnummer, kortfattad redogörelse
1992/93:JO1
282
för förseelsen och tiden för dess begående, dag för förhör med den
felande, den som meddelat tillrättavisningen samt tiden för dess med-
delande och verkställande.
De av Peter Norberg förda tillrättavisningskorten uppfyller inte dessa
lågt ställda krav. Han har helt utelämnat t.ex. dagen för tillrättavisning-
ens meddelande och redovisningen av själva förseelsen; uttryck som
"olovlig frånvaro" och "ej godtagbar ordning i sovrum" kan inte anses
utgöra ens en kortfattad "redogörelse". Tilläggas bör att 24 § måste
anses ange en minimistandard härvidlag. Jag anser det sålunda själv-
klart, att tillrättavisningen som sådan skall dokumenteras — dvs.
vilken särskild uppgift som åläggs den felande och när, var och hur
den skall verkställas.
3.3 Arkivering av tillrättavisningskort
Vid förhöret med Peter Norberg har framkommit att han inte känt till
de av vapenfristyrelsen i remissvaret åberopade arkiveringsbestämmel-
serna. Det måste anses som anmärkningsvärt, att en tjänsteman med
befogenhet att utdela tillrättavisningar inte satt sig in i aktuella bestäm-
melser. Jag finner dock inte tillräckliga skäl föreligga att aktualisera
fråga om ansvar för undertryckande av urkund.
3.4 Vapenfristyrelsens tillsynsansvar
Enligt 4 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst har vapenfristyrelsen
tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänstgöring.
Vapenfristyrelsen har — trots att man i det första yttrandet nämner,
att ordningen vid den relativt stora förläggningen i Bagartorp tidvis
varit dålig — "utgått från att inga tillrättavisningar meddelats". JO:s
första remiss — vari utredning infordrades — besvarades med direkt
felaktiga upplysningar om vilka tillrättavisningar som förekommit.
Ännu efter två remisser hade inte klarlagts vari de beslutade tillrätta-
visningarna i form av extratjänst bestått. Ett sådant förfarande är inte
acceptabelt. Jag finner det påkallat att erinra om myndigheternas i
grundlagen — 12 kap. 6 § regeringsformen — fastlagda skyldighet att
tillhandagå JO med de upplysningar och yttranden han begär.
Jag vill tillägga, att det måste anses åligga tillsynsmyndigheten att
kontrollera, att meddelade tillrättavisningar dokumenteras och att arki-
vering sker enligt gällande bestämmelser.
Med dessa kritiska uttalanden är ärendet avslutat.
1992/93: JO 1
283
1992/93: JO 1
(Dnr 2446-1990)
Anmälan
Annelie Nyman-Kindblad har uppgett att Sociala distriktsnämnden 2 i
Stockholm har beslutat att stänga fritidshemmet Wittstocksgatan 18
under tiden den 15—16 augusti 1990 på grund av personalens planer-
ingsdagar inför kommande termin. Någon alternativ barnomsorg er-
bjöds inte. Som förälder ställdes Annelie Nyman-Kindblad inför det
faktum att hon inte hade någon barnsomsorg. Vid kontakt med berörd
myndighet kunde ingen lösning erbjudas. Tidigare år har närliggande
barnstuga alltid varit ett alternativ.
Utredning
Sociala distriktsnämnden 2 har som sitt yttrande till JO översänt ett
den 9 oktober 1990 av barnomsorgsbyrån, socialdistrikt 2, upprättat
tjänsteutlåtande. I utlåtandet anförs följande.
Planeringsdagar på barnstugor
Sociala distriktsnämnden på Östermalm beslutade 1990-01-25, i sam-
band med behandlingen av distriktets verksamhetsprogram för 1990,
att ge barnstugorna möjlighet att hålla verksamheten stängd under
planeringsdagar.
Stängningar för planeringsdagar planeras och sker i samråd med
verksamhetsansvarig områdeschef. Varje barnstuga inom distriktet har
tre planeringsdagar per år, vanligen två i augusti och en i januari.
Målsättningen är att de barn som är inskrivna i verksamheten under
dessa planeringsdagar ska erbjudas alternativ omsorg vid närliggande
verksamhet.
Planeringsdagarnas syfte är att fa en strukturerad och kontinuerlig
omsorg och pedagogisk verksamhet vid distriktets barnstugor. En väl
fungerande verksamhet är en förutsättning för att personal ska trivas
och bli kvar inom barnomsorgen. Genom att ge möjlighet att stänga
barnstugor under planeringsdagar har distriktsnämnden tillmötesgått
ett mångårigt krav från barnomsorgens personal, en möjlighet som
verkar personalbefrämjande.
Planeringsdagar på fritidshemmet Wittstockgatan 18 900815-900816
Stängningen av fritidshemmet Wittstocksgatan 18 var planerad sedan
februari 1990 och föräldrarna informerades första gången vid ett
föräldramöte 90-02-06 och längre fram genom anslag på barnstugans
ytterdörr. Föreståndaren har även tillfrågat föräldragruppen om de
hade möjlighet att sköta verksamheten under planeringsdagarna, vilket
inte var fallet.
284
Enligt föreståndaren har inte någon förälder i förväg rest invänd-
ningar mot de planerade planeringsdagarna.
Anledningen till att barnen inte erbjudits omsorg vid närliggande
verksamheter under de dagar fritidshemmet var stängt är att de intillig-
gande fritidshemmen på grund av personalbrist inte hade möjlighet att
ta emot fler barn.
Liknande ärende som behandlats av JO
I JO:s ämbetsberättelse för 1980-81 behandlas samma frågeställning
som är aktuell här. JO anför där att man finner en stängning utan
berörda föräldrars samtycke vara felaktig.
Distriktsförvaltningens synpunkter
Distriktets målsättning är naturligtvis att erbjuda alternativ barnomsorg
under de dagar barnstugorna har planeringsdagar. Detta är tyvärr inte
alltid möjligt. Men att medge stängningar för planeringsarbete är en
del i ett arbete att behålla och utveckla barnomsorgens personal och
därigenom försöka undvika ytterligare personalbrist med längre stäng-
ningar och nedläggningar av verksamheter som följd.
Vidare bör framhållas att inga invändningar från föräldragruppen
framfördes till föreståndaren vid fritidshemmet Wittstocksgatan 18
innan planeringsdagarna genomfördes.
Då JO behandlade ovan nämnda ärende var det 1980. I dag, tio år
senare, är personalsituationen väsentligt försämrad. Därför är det av än
större vikt att personalen ges möjlighet att planera för en så bra
verksamhet som möjligt utifrån de förutsättningar som gäller i dag
med bl.a. en stor del outbildad personal.
Distriktsförvaltningen avser att i fortsättningen informera föräldrar,
redan då deras barn skrivs in i barnomsorgen, om att barnstugan
kommer att hållas stängd för planeringsdagar tre dagar under verksam-
hetsåret.
Annelie Nyman-Kindblad har yttrat sig över remissvaret.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 10 april 1992 följande.
Frågan om stängning av dag- och fritidshem på grund av fortbild-
ning av personalen har tidigare behandlats hos JO i ett ärende som
refererats i JO:s ämbetsberättelse 1980/81, s. 308 ff. Frågan var om
gällande lag medgav att en kommun utan samtycke av berörda föräld-
rar och utan att erbjuda alternativa barnomsorger stänger dag- och
fritidshem under två dagar för att låta personalen gå i utbildning. JO
fann att det inte kunde anses förenligt med grunderna för gällande lag
att man stängde dag- och fritidshem på det sätt som skett.
De bestämmelser som var aktuella i det ovannämnda ärendet fanns i
lagen (1976:381) om barnomsorg. Genom socialtjänstlagen (1980:620),
som trädde i kraft den 1 januari 1982, upphävdes lagen om barnom-
sorg. De aktuella bestämmelserna flyttades över till socialtjänstlagen.
Jag vill också i sammanhanget nämna de statsbidragsbestämmelser
som finns på området. I förordningen (1987:860) om statsbidrag till
kommunerna för barnomsorg regleras de bidrag som staten betalar ut
till kommunerna för barnomsorgen. I 2 § föreskrivs bl.a. att för
statsbidrag krävs att verksamheten bedrivs fortlöpande. I förarbetena
1992/93: JO 1
285
till bestämmelserna (prop. 1986/87:117) definieras vad som skall avses
med dag- och fritidshem. Bl.a. ställs (s. 11) krav på öppethållande varje
vardag under hela året; detta innebär dock ingen inskränkning i
kommunernas möjligheter att lägga samman avdelningar under tider,
då barnantalet är lågt eller i anslutning till sommarsemestrar eller
större helger.
Skyldigheten att enligt statsbidragsförordningen tillhandahålla barn-
omsorg varje vardag under hela året innebär ett åliggande för kommu-
nerna i förhållande till staten och grundar i och för sig ingen annan
rättighet än att utgöra ett uttryck för statens vilja. Som framgår av det
föregående avses med förordningen inte att så i detalj binda kommu-
nerna att varje enskilt daghem måste hållas öppet varje vardag.
Med den ökade betydelse som under 1980-talet tillagts planerings-
och utbildningsverksamheten får det kanske än mer än tidigare anses
som ett rimligt krav att viss arbetstid avsätts härför. Jag har svårt att se
något principiellt hinder mot att arbetstid avsätts. Det får dock anses
som en viktig ordningsfråga att planerings- och utbildningsdagarna
schemaläggs i så god tid att föräldrarna hinner göra en egen planering
för att ta hand om barnen under dessa dagar. Det får också enligt min
mening förutsättas att kommunen har en beredskap för sådana fall där
det inte finns någon annan lösning för barnomsorgen än den kommu-
nala servicen.
Vad gäller nu förevarande ärende framgår att Sociala distriktsnämn-
den 2 som sin målsättning framhållit att de barn som är inskrivna i
verksamheten under planeringsdagarna skall erbjudas alternativ om-
sorg vid närliggande verksamhet. Såvitt kan förstås av anmälan hit har
också alternativ barnomsorg erbjudits tidigare år. Sociala distrikts-
nämnden har således som princip att erbjuda alternativ barnomsorg.
Jag kan för egen del inte finna anledning att kritisera Sociala distrikts-
nämnden om alternativ barnomsorg erbjuds och denna motsvarar de
berättigade krav på god barnomsorg som föräldrar och barn har rätt att
ställa.
Ärendet är med det anförda slutbehandlat.
1992/93:JO1
(Dnr 3172-1991)
I en anmälan, daterad den 12 oktober 1991, riktade A.G. klagomål
mot socialkontoret i Ronna och Södertälje ekonomikontor. Han anför-
de att han underrättats om att hans son F.G-L., född 1987, skall
avstängas från sin daghemsplats den 14 oktober 1991 på grund av att
barnets moder inte betalt daghemsavgiften sedan år 1988 och nu hade
en skuld till kommunen på 62 000 kr.
Ronna kommundelsnämnd inkom med utredning och yttrande.
I remissvaret anfördes sammanfattningsvis huvudsakligen följande.
Utifrån de regler Kommunfullmäktige i Södertälje har beslutat om,
kan den, som inte betalar sina barnomsorgsavgifter, avstängas från sin
BO-plats.
286
Avgiften har baserats på kommunens högsta taxa för barnomsorg, då
R.L. (barnets moder) inte, vid något tillfälle, har redovisat arbetsgivare
eller inkomst till kommundelen. En sådan uppgift skall, enligt kom-
munfullmäktiges regler, lämnas före invänjning av barnet. Därefter
skall uppgifterna aktualiseras 2 ggr per år. Så har inte skett sedan
barnet placerades i barnomsorg vid Karlhovs daghem 1988-05-09.
A.G. och R.L. har delad vårdnad av sonen. Det betyder att man har
vården av barnet varannan vecka.
Det har varit modern, som sökt och erhållit plats på daghemmet för
barnet. Därför har hon också varit räkningsmottagare. Det är med R.L.
som kommunens kommunikation skett om skulden. Några svar på
brev och påminnelser har inte kommit förrän den 10 oktober då hon
kontaktade funktionen Ekonomiservice inom kommunens serviceför-
valtning Konsult & Service. Hon gjorde upp om en ny kontakt den 13
oktober för att göra en avbetalningsplan, men hördes inte av då.
Kommunens kravregler
Fram till den 31 december 1988 hade kommunens socialförvaltning
hand om kravverksamheten för konsumtionsavgifter inom barn- och
äldreomsorg. Debiteringar och krav utgick från resp socialdistrikt.
Från den 1 januari 1989 handläggs kravverksamheten centralt av
ekonomikontoret, som en följd av en stor omorganisation av kommu-
nen och införande av kommundelsnämnder. I anslutning till detta har
brister i kravverksamheten uppmärksammats, bl a har den centrala
handläggningen brustit. Det har dessutom rått oklarhet i kommunde-
larna om vem som har ansvar för kraven.
De regler som finns ger förutom skyldighet att kräva in förfallna
barnomsorgsavgifter även rätt att avstänga barn från barnomsorgsplat-
sen. En oklarhet gör att det inte klart framgår att beslut och ansvar för
avstängning skall ligga ute i resp kommundel.
Hur har den aktuella situationen kunnat uppstå?
Då paret G.-L. fick barnomsorgsplats för sitt barn, var det mamman
som ansökte och fick barnomsorgsplatsen, då paret var sammanboende
men inte gifta. På så sätt blev hon räkningsmottagare och fick blanket-
ten för att fylla i uppgifter om inkomster som skulle ligga till grund
för barnomsorgsavgiften. Då hon aldrig fyllde i en sådan uppgift
tilldelades paret högsta avgift i enlighet med kommunfullmäktiges
regler. Dessa uppgifter har sedan kontrollerats genom att föräldrarna
två gånger per år fått fylla i blanketten för inkomstuppgifter. I detta
fell har föräldrarna inte fyllt i sådan uppgift.
Från kommundelen har man inte annat än noterat att en skuld
förelegat, men inte agerat, då ansvaret för kravverksamheten legat
centralt. Kravlistor har kommit till kommundelens barnomsorgsenhet.
Ekonomikontoret har agerat visavi modern genom att i brev, daterat
den 19 september 1991 kräva henne på 61.412 kronor för resterande
barntillsynsavgift att betalas senast den 3 oktober 1991 vid äventyr att
barnet avstängs fr.o.m. den 14 oktober 1991.
Kommundelen anser att reglerna borde ändras för vad det gäller för
föräldrarnas skyldighet att lämna inkomstuppgift. Dels borde inte
föräldrarna få placera sitt barn förrän inkomstuppgift lämnats, dels bör
föräldrarna kunna avstängas om inte inkomstuppgifter lämnas vid de
olika kontrolltilllällena. Inkomstuppgifterna bör kontrolleras mot för-
säkringskassans inkomstuppgifter.
1992/93:JO1
287
Varför informerades inte fadern?
Det har varit helt naturligt utifrån våra rutiner att inte informera
fadern. Dels har frågan om obetalda daghemsräkningar inte meddelats
daghemmet, dels har det varit mamman som tilldelas platsen och
därmed betalningsansvaret.
Det senare har ju även fadern ansett vara bäst, då han i samband
med separationen överlåtit ansvaret på modern genom att bl a låta
henne få barnbidraget och samtidigt stå för kostnaderna för daghem-
met. A.G. har under åren endast haft kontakt med daghemmet, inte
med barnomsorgsenheten.
Om ett föräldrapar har separerat och en av föräldrarna har ansvaret
för barnets daghemsplats och därmed betalningsansvaret anser kom-
mundelsförvaltningen inte att man har skyldighet att informera den
andre föräldern om den förstes eventuella ekonomiska problem. Om
så skulle vara fallet kan detta resultera i försämrade relationer mellan
föräldrarna, vilket i sin tur kan påverka barnets förhållanden. Föräl-
dern med ekonomiska problem måste själv fa äga sitt problem och
vidta de åtgärder han/hon finner lämpligast.
Förvaltningens agerande
När Ronna kommundelsförvaltning fått klart för sig vilka skulder som
föräldrarna hade i form av obetalda barnomsorgsavgifter började man
agera utifrån de regler man nu fick via ekonomikontoret, vilket i
september 1991 informerade Ronna kommundel om gällande kravruti-
ner. Samtidigt hade ekonomikontoret sänt ut erinran och krav till de
försumliga för skulder som uppkommit från 1989. Resultatet blev att
R.L. stängdes av från sin barnomsorgsplats från den 14 oktober 1991.
Den 10 oktober får barnomsorgsassistent Barbro Wanhatalo kontakt
med A.G. och då talar hon om orsaken till avstängningen och vilka
möjliga alternativ som man bör kunna pröva som ersättning för
barnomsorgsplatsen. Samtidigt hänvisades också G. till en handläggare
inom socialtjänsten för att där diskutera sina problem.
Därefter har man haft flera kontakter och dessa har resulterat i att
A.G. har fått en daghemsplats i Karlhovsdaghem från den 28 oktober.
Nu är det han som är ansvarig för platsen och räkningsmottagare. G.
har lämnat inkomstuppgifter och debiteras för sin plats.
Kravet på R.L. belastar inte A.G.
Sammanfattning
Ronna kommundel anser att förvaltningens agerande gentemot A.G.
har varit helt korrekt och att man, på olika sätt, har sökt lösa hans
problem. Inom 14 dagar från sonens avstängning från daghemsplats
hade A.G. fått en plats för sonen.
Samtidigt kan konstateras att förvaltningen också önskar bidra till
att de brister i kravrutinerna, som bl a påtalats av kommunens
revisorer, ändras så att skulder inte växer så stora som i detta fall.
Likaså bör kontrollrutinerna ändras.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 mars 1992
följande.
Det är givetvis inte godtagbart att kommunen utan att vidtaga några
åtgärder låtit skulden avseende barntillsynsavgiften växa på sätt som
här skett. Mot bakgrund härav framstår det också som anmärknings-
värt att man endast med några veckors varsel krävt modern på avgiften
vid äventyr att barnet förlorar sin daghemsplats. I detta läge borde det
ha varit uppenbart för förvaltningen att skulden inte skulle kunna
1992/93: JO 1
regleras på sätt som krävdes utan att det förelåg sådana problem som,
framför allt med hänsyn till barnet, borde ha uppmärksammats sär-
skilt. Modern har emellertid inte själv agerat i ärendet genom att t.ex.
lämna erforderliga inkomstuppgifter för fastställande av avgiften eller
eljest låta höra av sig med anledning av förvaltningens krav till henne.
Med hänsyn härtill och då förvaltningen i sitt yttrande hit anfört att
man har för avsikt att ändra rutinerna vid handläggningen av barntill-
synsavgifterna, finner jag inte anledning att gå vidare i ärendet utan
låter mig nöja med den kritik som ligger i det sagda.
(Dnr 3709-1991)
Bakgrund
H-O.B. och G.B., har sedan den 7 augusti 1989 haft plats för sin dotter
i familjedaghem i Enköpings kommun. I ett beslut den 18 mars 1991
angav socialnämnden (barnomsorgsavdelningen) att vistelsetiden för
dottern 31 timmar i veckan skulle ge omfattningen heltid. Motivering-
en var att hänsyn inte tas till skollov vid beräkning av vistelsetiden.
H-O.B. anförde besvär över beslutet hos kammarrätten och begärde
att beslutet skulle undanröjas eftersom det kränker hans enskilda rätt.
I en dom den 12 november 1991 lämnade kammarrätten besvären
utan bifall med motivering att klaganden inte anfört någon omständig-
het som kan föranleda att beslutet skall anses olagligt enligt 7 kap. 1
och 2 §§ kommunallagen.
Klagomål
H-O.B. har i klagomål, som kom hit den 20 november 1991, begärt att
JO undersöker handläggningen av ärendet hos Enköpings kommun.
Han önskar att JO i första hand prövar följande frågor.
A. Vilket politiskt beslut tillämpar tjänstemännen för att beräkna
lovdagarnas andel av vistelsetiden? Får tjänstemännen själva skapa en
praxis som medför orättvis debitering?
B. På vad sätt får berörda föräldrar information om hur lovdagarna
skall beräknas i vistelsetiden? H-O.B. och hans familj fick ingen
information före "kommunens plötsliga policy-förändring".
C. Den retroaktivitet som tillämpas i avgiftssättningen. H-O.B. och
hans familj fick ingen som helst chans att själva påverka det antal
timmar som kommunen beräknade att dottern belastade barnomsorgs-
verksamheten.
D. Har någon annan familj utsatts för den orättvisa beräkningsfor-
men av lovdagarna?
19 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
1992/93:JO1
289
Utredning
1992/93: JO 1
Upplysningar har inhämtats från socialförvaltningen i Enköpings kom-
mun. I upplysningarna anförs i huvudsak följande.
Den barnomsorgstaxa som tillämpas i Enköpings barnomsorgsverksam-
het har antagits av kommunfullmäktige och trädde i kraft 1991-01-01.
De regler som tillämpas har funnits sedan 1987.
I regel 3.2.1 framkommer att "för fastställd närvarotid 110 timmar
per fyraveckorsperiod" uttages hel avgift. "Halv månadsavgift uttages
för fastställd närvarotid under 110 timmar per fyraveckorsperiod."
Av regel 5.2 framkommer att "Ändring av fastställd tillsynstid beslu-
tas av socialförvaltningens barnomsorgsexpedition." Barnomsorgsin-
spektörerna fastställer tillsynstidens omfattning vid placering och om
ändring sker.
Barnomsorgsavgiften fastställs sedan föräldrarnas arbetstider och tid
för resor m m lagts in. Avgiften tas ut under elva månader per år. Juli
är avgiftsfri period. Semester, ferier, lov under de elva månaderna
berättigar ej till avdrag om arbetet är kontinuerligt.
H-O.B:s fru arbetar stadigvarande som lärare vid Enköpings skolor.
Hennes undervisningsskyldighet omfattar 26 timmar i snitt per vecka.
Då hennes arbetstider inklusive rast- och gångtider fastställts har ej lov
och ferier räknats bort.
H-O.B. har kommit in med ytterligare en skrift med anledning av
remissvaret.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 23 april 1992
följande.
Lagligheten av beslutet om avgjftssättning har prövats av kammarrät-
ten. JO anlägger som regel inte synpunkter på domstols bedömningar i
det enskilda fallet. Det finns inte skäl att här frångå denna princip. Jag
finner därför inte anledning att uttala mig i den frågan.
Beslutet om ny avgift är dagtecknat den 18 mars 1991 och har börjat
gälla samma dag. Genom beslutet har en ny princip för avgiftssättning
i fråga om H-O.B:s dotter tillämpats. Enligt vad som framkommit har
H-O.B. delgetts beslutet först den 21 mars.
En fråga som uppenbarligen inte har omfattats av kammarrättens
prövning är beredningen av ärendet hos socialförvaltningen. Ärendet
rörde myndighetsutövning mot enskild och innebar att en ny beräk-
ningsgrund för avgiftsuttagandet tillämpades. Enligt min mening är
reglerna i 54 § socialtjänstlagen och 17 § förvaltningslagen tillämpliga i
ett sådant fall. Härav följer att ärendet inte bort avgöras utan att
makarna B. först fatt del av den nya beräkningsgrunden och beretts
tillfälle att yttra sig över denna. Socialförvaltningen kan inte undgå
kritik för sin underlåtenhet i detta hänseende.
290
(Dnr 4162-1991)
Bakgrund
B.L. är frånskild och har tillsammans med sin tidigare make dottern
A., född 1988. A. har plats på kommunens daghem Varmfrontsgatan 2
i Göteborg. B.L. är ensam vårdnadshavare för A. Hennes tidigare make
är bosatt i Stockholm.
Den 6 december 1991 besökte B.L:s tidigare make daghemmet. Han
tog därvid med sig A. därifrån.
Anmälan
I en anmälan till JO riktade B.L. kritik mot bl.a. personalen vid
daghemmet, främst förskolläraren Anna-Karin Norén, för att man
tillåtit fadern att ta A. från daghemmet m.m. B.L. anförde därvid bl.a.
följande: Personalen på daghemmet kände till att hon är ensamstående.
Om fadern eller farmodern någon enstaka gång skulle komma på
besök hade hon alltid i förväg talat om detta för personalen. I novem-
ber 1991 erhöll hon ett otrevligt samtal från farmodern. Vid samtalet
hotade farmodern att "ta barnet ifrån henne". Hon berättade om
samtalet för Vanja Ölmestad, som är anställd vid daghemmet, för att
personalen skulle vara vaksam. När fadern kom till daghemmet den 6
december 1991 släppte emellertid Anna-Karin Norén i väg flickan med
fadern utan att först kontakta B.L. Följden blev att A. "var kidnappad i
elva dagar". — Först när hon kom för att hämta A. kl. 16.30 den
aktuella dagen fick hon veta vad som hade hänt. Hon bad senare
daghemsföreståndaren att kontakta polisen. Föreståndaren ansåg emel-
lertid att detta "var för mycket begärt".
Utredning
Anmälan remitterades till stadsdelsnämnden Biskopsgården i Göte-
borgs stad för utredning och yttrande. I remissvaret anfördes bl.a.
följande.
A. började på daghemmet 1990-12-03. Under inskolningsveckorna var
mamman med under den ena veckan och pappan under den andra.
Ingen av föräldrarna har upplyst personalen om att mamman ensam
har vårdnaden om flickan. Personalen visste att föräldrarna levde
åtskilda och att A. bodde hos mamman. Pappan bor i Stockholm, men
har vid ett flertal tillfällen kommit till Göteborg för att träffa sin
dotter. Han har då stannat mellan ett par dagar och en vecka. Han har
bott hos A. och sin f d fru. Även farmodern har kommit ner från
Stockholm för att hälsa på sitt barnbarn vid olika tillfällen. I höstas
bodde hon hos svärdottern under tre veckor. Farmodern har även
flugit ner och hämtat A. till Stockholm vid några tillfällen. A. har då
1992/93: JO 1
291
stannat hos pappan och farmodern under en vecka per tillfälle. Perso- 1992/93 :JO1
nalen har uppfattat föräldrarnas inbördes relationer som mycket goda
och har haft en mycket god kontakt med båda föräldrarna.
Pappan kom till daghemmet 911206 vid 10-tiden. A. var då på en
annan avdelning då ordinarie personal var på utbildning. Förskollära-
re Anna-Karin Norén tog emot pappan. Hon känner pappan sedan
hans tidigare besök på daghemmet och tyckte inte att det var något
konstigt att han kom för att träffe A. A. blev väldigt glad då hon såg
pappan. Han sa att det var fem veckor sedan han träffat henne och att
han längtat så. De skulle åka till stan och köpa julklappar och vara
tillbaka vid 14-tiden. Anna-Karin upplevde det som naturligt att pap-
pan hämtade henne.
När de inte kom tillbaka vid 14-tiden gjorde förskollärare Vanja
Öimestad, som tillhör den ordinarie personalen, bedömningen att det
var bättre att vänta till mamman kom för att hämta A. (vilket skulle
dröja ca 1 tim) och prata med henne personligen än att ringa till
arbetsplatsen. Mamman reagerade inte negativt då hon hörde att pap-
pan kommit för att hälsa på A. Men blev mycket upprörd när hon
fick veta att pappan hade tagit med sig A. från daghemmet. Vanja
Öimestad erbjöd sig att följa med mamman så att hon skulle slippa
vara ensam. Men hon avböjde.
Pappan ringde vid 15-tiden och talade om att de var på väg till
Stockholm. Vanja Öimestad försökte övertala pappan att återvända till
daghemmet, men pappan vägrade. Han lovade att ringa mamman på
kvällen.
Föreståndaren Berit Holm var inte på daghemmet under dagen så
Vanja Öimestad ringde hem till henne på kvällen och talade om vad
som hade hänt. Berit Holm gjorde då en anmälan till socialjouren och
meddelade även delområdeschefen.
Efter julhelgen ringde pappan till Berit Holm. Hon frågade om
vårdnaden och fick veta att mamman ensam har vårdnaden om A.
Daghemspersonalen har ej varit informerade om att modern var
ensam vårdnadshavare. De har grundat sitt handlande på positiva
erfarenheter av faderns tidigare umgänge med dottern.
B.L. yttrade sig över remissvaret. Hon bestred i yttrandet att farmodern
vistats hos henne under tre veckor och att farmodern vid mer än ett
tillfälle under 1991 "flugit ner" och hämtat A. Hon ifrågasatte även
uppgiften att personalen uppfattat att förhållandet mellan föräldrarna
var gott.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 2 april 1992
följande.
Verksamheten vid ett daghem skall bedrivas i ordnade och säkra
former. De föräldrar som har sina barn på daghemmet måste kunna
vara förvissade om att barnet vid vistelsen tas om hand på ett omsorgs-
fullt sätt och att barnet inte utsätts för något som kan äventyra dess
välbefinnande.
Ett barn som vistas på daghem far inte utan vårdnadshavarens
medgivande överlämnas till annan än någon som har vårdnaden utom
i mycket speciella fall då fråga är om åtgärder enligt särskilda lagreg- 292
ler. Några sådana åtgärder var inte aktuella i detta fall.
Utredningen i ärendet ger vid handen att personalen vid daghemmet
kände till att Ars föräldrar inte levde tillsammans och att A. bodde hos
modern. Det finns dock ingen anledning att betvivla uppgiften att man
inte kände till att modern var ensam vårdnadshavare. Det är inte
heller klarlagt att Anna-Karin Norén tagit del av någon varning från
modern med anledning av det av modern uppgivna telefonsamtalet
från farmodern.
Det fanns emellertid inget skäl att förutsätta att föräldrarna hade
gemensam vårdnad om A. Att man hade positiva erfarenheter av
faderns tidigare umgänge med flickan utgör givetvis ingen grund att
åsidosätta reglerna om vårdnadshavarens bestämmanderätt. Mot bak-
grund av den kännedom som förelåg beträffande föräldrarnas förhål-
landen borde således Anna-Karin Norén ha tagit kontakt med modern
innan hon lät A. lämna daghemmet med fadern. Om en sådan kontakt
hade tagits hade Anna-Karin Norén erhållit uppgift om vem som hade
vårdnaden om flickan. I så fall hade sannolikt det inträffade kunnat
förhindras. Jag finner således skäl att rikta kritik mot Anna-Karin
Norén för att hon utan kontroll lät fadern ta A. från daghemmet.
Jag ifrågasätter vidare Vanja Ölmestads beslut att inte omedelbart
kontakta B.L. då fadern och A. inte återkom vid två tiden på eftermid-
dagen som avtalat.
Enligt B.L. hade Vanja Öimestad erhållit kännedom om det tidigare
telefonsamtalet från farmodern. Någon invändning mot detta påstående
har inte gjorts från stadsdelsnämndens sida. Jag utgår därför från B.L:s
uppgifter i denna del. Särskilt med beaktande av dessa uppgifter och
oavsett Vanja Ölmestads uppfattning om när B.L. skulle komma,
borde Vanja Öimestad så snart hon fick kännedom om vad som
inträffat ha kontaktat B.L. Vanja Öimestad kan således inte undgå
kritik härför.
Vad som i övrigt framkommit föranleder inga uttalanden från min
sida.
Stadsdelsnämnder i Göteborg har ändrat förutsätt-
ningarna för hemspråksträning i förskolan. Fråga
bl.a. om i vad mån rätt till hemspråksträning kan
anses föreligga
(Dnr 3861-1990)
Anmälan
Srikumar Hariharan anmäler ordförandena i stadsdelsnämnderna Här-
landa och Linnéstaden i Göteborg, Bengt Ekelund respektive Mari-
anne Håkansson, till JO för bl.a. myndighetsmissbruk med anledning
av att ändringar skett i reglerna för rätt till hemspråksträning i
förskolan. Som skäl för sin anmälan framhåller Srikumar Hariharan
bl.a. att alla barn har rätt till hemspråksträning i förskolan, om barnet
har minst en förälder som talar ett annat språk än svenska och om det
språket utgör ett levande inslag i hemmiljön. I Härianda och Linnésta-
den har dock myndigheterna tvingat invandrarföräldrarna att styrka
1992/93: JO 1
293
behovet av hemspråksträning med stöd av intyg av psykolog eller 1992/93:JO1
läkare. Flertalet av invandrarföräidrarna vågar inte längre ansöka om
hemspråksträning.
Utredning
Härianda stadsdelsnämnd har som yttrande till JO överlämnat ett
tjänsteutlåtande den 15 februari 1991 av Härianda stadsdelsförvaltning.
I utlåtandet anförs bl.a. följande.
Sveriges Hemspråkslärares Riksförbund (genom Srikumar Hariharan)
har hos JO och DO anmält de båda ordförandena i stadsdelsnämnden
(SDN) Härianda och SDN Linnéstaden för olaga diskriminering samt
myndighetsmissbruk. Detta motiveras i anmälan med att "I Härianda
och Linnéstaden har myndigheterna mot alla regler tvingat invandrar-
föräidrarna styrka behovet av hemspråksträning med stöd av intyg från
psykolog eller läkare!".
Anmälaren uppger inte varifrån dessa uppgifter om nämnderna är
hämtade. Troligen avses beslut i samband med budget 1990 om att
begränsa hemspråksträningen inom förskolan till grupper om minst
fyra barn från samma språkgrupp eller om skäl finns för bistånd enligt
socialtjänstlagen. Beslutet verkställdes från och med höstterminen
1990.
Innan förvaltningen lämnade förslag till beslut inhämtades synpunk-
ter från socialstyrelsen samt kommunförbundet angående kommunens
skyldigheter ifråga om hemspråksträning. Båda instanser svarade med
hänvisning till domslut, förarbeten till socialtjänstlagen (SoL) samt
socialstyrelsens allmänna råd 1981:1 "Rätten till bistånd". Svaren upp-
fattades som att förvaltningens förslag inte skulle strida mot vare sig
lag, förordning eller rekommendation. — — —
Under höstterminen 1990 har stadsdelsnämnden medvetet placerat
barn med samma språktillhörighet till samma daghem. 39 barn erhål-
ler hemspråksstöd i sju språkgrupper, varav två grupper i persiska. I
ett fell går två barn från ett daghem till ett annat och hemspråkslära-
ren erhåller extra timbetalning för att följa dem. Extra hemspråksre-
surser har också satts in vid inskolning av barn, där varken barn eller
föräldrar talar svenska. Vid varje hemspråkstillfälle är det minst 3—4
barn, som erhåller stöd. Inga åldersgränser tilllämpas.
Denna uppläggning av hemspråksstödet har lett till en mycket
positiv förändring. Träning i grupp ger barnen trygghet och stärker
deras självkänsla som tvåspråkig. Åven under övrig tid under dagen ges
barnen möjlighet att tala sitt eget språk.
Föräldrarna till de fyra barn som tidigare haft hemspråksträning och
som genom omläggningen inte fick fortsätta, informerades skriftligt
1990-06-25. Informationen bilägges detta yttrande (bii 2). (Bilagan här
utelämnad.) Tre av dessa barn har svensk mor eller far och det fjärde
barnet har invandrarföräldrar, som trots detta inte önskade hemspråks-
stöd.
Bistånd har inte begärts för något barn i Härianda. För ett eventuellt
bistånd krävs aldrig läkarintyg eller psykologintyg. Beslut om bistånd
fattas av förskolechefen i samråd med föräldrarna.
Stadsdelsnämnden Linnéstaden har som sitt yttrande översänt ett den
20 februari 1991 av stadsdelschefen Ann Hellman undertecknat tjäns-
teutlåtande. I utlåtandet anförs bl.a. följande.
Stadsdelsnämnden beslutade 1990-06-05 i samband med verksamhets-
planen 1991 — 1993 att hemspråksträning endast skall erbjudas de barn
294
som omfattas av SoL §§ 6, 14 och 15. Ordföranden Marianne Håkans-
son har alltså inte självständigt fattat något beslut om hemspråksträ-
ning.
Riksdagen beslutade 1976 (prop 1975/76:118) om riktlinjer angående
hemspråksträning i förskolan och hemspråksundervisning i grundsko-
lan och gymnasieskolan. Alla barn i den allmänna förskolan och alla
elever i grundskolan och gymnasieskolan, för vilka ett annat språk än
svenska utgör ett levande inslag i hemmiljön har rätt till hemspråksträ-
ning och hemspråksundervisning. Syftet med hemspråksträningen är
att vidmakthålla och utveckla kunskaperna i det språk som barnet
använder i sin dagliga miljö. Därigenom främjas barnets känslomässiga
och intellektuella utveckling. Barnet ges också möjlighet att leva sig in
i och känna samhörighet med föräldrarnas kulturella bakgrund. Enligt
riktlinjerna har kommunen skyldighet att informera föräldrarna om
möjligheten till hemspråksträning och att anordna hemspråksträning
om föräldrarna begär det.
De av riksdagen antagna riktlinjerna om rätt till hemspråksträning
är emellertid inte bindande mot kommunerna. De skyldigheter som
kan åläggas kommunerna måste vara angivna i lag, dvs regler antagna
av riksdagen.
Stadsdelsnämndens beslut innebär inte något ifrågasättande av in-
vandrarbarnens behov av språkligt och kulturellt stöd. Inte heller kan
beslutet, enligt stadsdelsnämndens uppfattning, tolkas som diskrimine-
rande då alla, som anser sig i behov av hemspråksträning kan söka.
Eftersom bistånd utgår efter individuell prövning kan behovet behöva
styrkas av någon sakkunnig inom området barns utveckling och behov.
I den mån beslutet sedan går sökande emot finns möjlighet till rättslig
prövning. Under vt -90 hade 56 barn hemspråksundervisning. Av dessa
barn har 16 st börjat skolan. 31 st har ej begärt bistånd. 9 st barn har
idag hemspråksundervisning.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 14 november
1991 följande.
Enligt socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen skyldighet att
bedriva förskoleverksamhet (14 §). Barn skall anvisas plats i förskola
från och med det år då de fyller sex år. De barn som av fysiska,
psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall
anvisas plats i förskola ännu tidigare (15 §). Däremot innehåller lagen
inga konkreta bestämmelser om hur förskolan skall vara anordnad.
I 12 § socialtjänstlagen (SoL) ges dock allmänna målinriktade be-
stämmelser för omsorger om barn och ungdom. Socialnämnden skall
bl.a. verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden samt i nära samarbete med hemmen främja en allsidig
personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling
hos barn och ungdom.
1 stort sett motsvarande bestämmelser som de som nämnts ovan
fanns tidigare i lagen (1976:381) om barnomsorg, som upphävdes den
1 januari 1982 då SoL trädde i kraft.
Ett mycket viktigt medel för att invandrar- och minoritetsbarn skall
kunna utvecklas positivt i samhället är hemspråksträningen i förskolan
1992/93 :JO1
295
och även den hemspråksundervisning som bedrivs inom grund-, och
gymnasieskolan. Vad gäller hemspråksträningen i förskolan antog riks-
dagen år 1976 vissa riktlinjer på grundval av prop. 1975/76:118 om
hemspråksundervisning för invandrarbarn (UbU 1975/76:33, rskr.
391). Enligt riktlinjerna har sexåringar rätt till hemspråksträning om
ett annat språk än svenska utgör ett levande inslag i deras hemmiljö.
Definitionen på hemspråk har dock sedermera ändrats till barnets
dagliga umgängesspråk i hemmet (prop. 1984/85:100, bil. 7 och 10).
Vidare formulerades de år 1976 antagna riktlinjerna så att kommu-
nerna har skyldighet att informera föräldrarna om möjligheten till
hemspråksträning och att anordna hemspråksträning om föräldrarna
begär det. Kommunerna är dock inte, angavs det, skyldiga att anordna
hemspråksträning där antalet barn från samma språkgrupp är mindre
än fyra, om stora svårigheter föreligger att ordna hemspråksträning
eller om lärare inte finns tillgängliga utan stora extra kostnader.
Vad riksdagen således beslutat om är riktlinjer för hemspråksträ-
ningen. Regeringsrätten prövade i en dom den 14 mars 1980 (RÅ80
2:12) frågan om det förelåg en laglig skyldighet för en kommun att
anordna hemspråksträning i förskola. Regeringsrätten fann i domen att
ur bestämmelserna i lagen (1976:381) om barnomsorg inte kunde
härledas skyldighet för den ifrågavarande kommunen att anordna
hemspråksträning i förskola. Inte heller eljest var kommunen i lag
ålagd någon sådan skyldighet. På grund härav ogillades klagandens i
kommunalbesvärsordning förda talan om bifall till framställning om
hemspråksträning.
Vad regeringsrätten slog fast år 1980 äger fortfarande giltighet.
Utredningen om språkminoriteter i förskoleåldern lade i början av
1980-talet fram förslag om införande av lagfäst skyldighet på området
(SOU 1982:43). Detta ledde dock inte till någon lagstiftning.
Socialstyrelsen framhåller i sina allmänna råd om rätten till bistånd
(1981:1, s. 37) att 6 § SoL innebär att det enskilda barnet kan ha rätt
till hemspråksträning om det är nödvändigt för barnets livsföring och
om kommunens resurser medger det. I denna paragraf föreskrivs att
den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt om ha is behov inte kan tillgodoses på annat
sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnads-
nivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva
ett självständigt liv.
Socialstyrelsen anför i de allmänna råden att det ovannämnda rätts-
fallet inte kan vara vägledande för bedömningen av huruvida ett visst
barn har rätt till bistånd enligt 6 § SoL i form av hemspråksträning.
Kan barnets behov härav inte tillgodoses på annat sätt skall enligt
socialstyrelsen bistånd lämnas i den formen.
I detta ärende har framkommit att de båda stadsdelsnämnderna
beslutat ändra formerna och förutsättningarna för hemspråksträningen
i förskolan. Härianda stadsdelsnämnd har beslutat att begränsa
hemspråksträningen inom förskolan till grupper om minst fyra barn
från samma språkgrupp. Hemspråksträningen kan också beviljas i
form av bistånd enligt socialtjänstlagen. Stadsdelsnämnden Linnéstaden
1992/93: JO 1
296
har beslutat, såvitt kan förstås av yttrandet därifrån, att göra hem-
språksträningen beroende av att den beviljas i form av bistånd enligt
6 § SoL.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan jag inte finna anledning
att kritisera stadsdelsnämnderna ifråga för att man ändrat förutsättning-
arna och formerna för hemspråksträningen på sätt som skett.
1 anmälan hit anförs att stadsdelsnämnderna skulle tvinga invandrar-
föräldrarna att styrka behovet av hemspråksträning med stöd av intyg
av psykolog eller läkare. Som svar på detta har Härianda stadsdels-
nämnd anfört att det för ett eventuellt bistånd aldrig krävs läkar- eller
psykologintyg. Stadsdelsnämnden Linnéstaden har anfört att eftersom
bistånd utgår efter individuell prövning kan behovet behöva styrkas av
någon sakkunnig inom området barns utveckling och behov. Jag har
för egen del ingen anledning att invända mot detta. Jag utgår dock från
att utredningsarbetet vanligtvis inte behöver bli särskilt omfattande
innan ställning kan tas till om bistånd bör beviljas.
Avslutningsvis noterar jag att möjligheterna att fa hemspråksträning
är något olika mellan de båda stadsdelsnämnderna. Inom den ena
stadsdelsnämnden har man kvar hemspråksträningen som en generell
service medan man i den andra nämnden begränsat insatserna till de
fall då rätt till träningen beviljats enligt 6 § SoL. Det är dock enligt
den på det kommunala området gällande likställighetsprincipen inte
tillåtet att särbehandla vissa kommunmedlemmar eller grupper av
kommunmedlemmar på annat än objektiv grund. Av detta skäl skulle
invändningar kunna riktas mot att förutsättningarna att få hemspråks-
träning numera inte är helt lika mellan barnen i kommunen.
Den konkreta innebörden av likställighetsprincipen varierar mellan
olika kommunala verksamhetsområden. Principen har främst kommit
att tillämpas i fråga om taxe- och bidragsbeslut. Vidare framhålls i
prop. till ny kommunallag (1990/91:117, s. 150) att om det är fråga om
en starkt decentraliserad organisation, t.ex. att en kommun har hel-
täckande kommundelsnämnder, är det ofrånkomligt att det kan uppstå
variationer i fråga om servicenivå mellan olika kommundelar. Frikom-
munutredningen har i sitt delbetänkande Frikommunförsöket (SOU
1991:25) också behandlat frågan om likställighetsprincipens till-
lämpning i en friare nämndorganisation. Enligt utredningen, s. 39 f.,
kan principen inte anses förhindra en friare nämndorganisation. Ut-
redningen anser dock att det finns anledning för regeringen att följa
utvecklingen på detta område. Jag ser för egen del ingen anledning att
nu ytterligare kommentera denna fråga.
1992/93: JO 1
297
(Dnr 612-1991)
Anmälan
I en anmälan till JO anför G.S. kritik mot sociala distriktsnämnden nr
6 i Stockholms kommun bl.a. med anledning av brister i omvårdnaden
om hennes nu 93-årige far. I sin anmälan skriver G.S. i huvudsak
följande.
Hennes föräldrar flyttade till Enskededalens servicehus någon gång
under 1981/82. G.S. själv var bosatt i Luleå. Hon besökte föräldrarna
ca sex till åtta gånger per år. Vid varje besök ägnade hon en till två
dagar helt åt att städa föräldrarnas lägenhet. Detta ansåg G.S. vara
nödvändigt med hänsyn till den bristande service som man "höll med"
från servicehusets sida.
Under hösten 1986 blev G.S:s mor allt sämre. Hon var 84 år och led
av hjärtfel och dålig syn. Modern klagade över yrsel och buksmärtor.
Från hösten 1986 låg hon alltmer till sängs och vårdades av G.S:s far
som då var 88 år gammal och mycket trött. Servicehusets insatser i den
situationen var att hjälpa till med städning av lägenheten en gång var
fjortonde dag. Efter nyår såg dock en distriktssköterska till modern då
och då. I september 1987 gick G.S. mor bort.
När G.S. besökte sin far i samband med julhelgen 1987 var lägenhe-
ten som vanligt oredig och smutsig. G.S. städade, tvättade kläder,
sänglinne och annat.
Under 1988 var G.S. på besök hos sin far fyra eller fem gånger. När
G.S. i december månad samma år såg till sin far i hans bostad,
upptäckte hon för första gången ohyra i lägenheten — mjölbagg och
"fisk".
1 augusti 1989 for G.S. ned till Stockholm. Hon avslutade sin
vistelse med att storstäda/sanera faderns lägenhet. Hon tvättade mattor,
gardiner, draperier, täcken, kuddar, madrasser osv. Hon kom överens
med sin far om att han skulle fara upp till Luleå i december och
stanna ett par månader. Innan G.S. lämnade Stockholm denna gång
meddelade hon hemvårdschef Kerstin Broberg att hon for och att hon
hade städat lägenheten. Hon meddelade också att hon utgick ifrån att
hennes far nu skulle fa den tillsyn han var i behov av.
1 början av december 1989 anlände så fadern till Luleå. Han
medförde en minimal packning. Han hade nätt och jämt klädombyte
med sig. Han var smutsig och ovårdad och han luktade. Första kvällen
tvättade G.S. hans kläder och honom själv och fann att han hade s.k.
svedmärken på olika ställen av kroppen bl.a. i hudveck och under
armarna. Fadern hade uppenbarligen inte badat eller duschat på
mycket länge — kanske inte ens sedan hon hjälpte honom sist i
september. I februari 1990 reste fadern tillbaka till Stockholm. Per
telefon ville G.S. försäkra sig om att fadern erhöll den tillsyn som man
kom överens om i augusti 1989. Vid samtalen sades det att man hade
1992/93 :JO1
298
svårt att hjälpa G.S:s far eftersom han sade nej till hjälp. Efter det att
G.S. fått höra detta ett antal gånger avvisade hon det som ett argument
för dålig omsorg. — Hennes får bor trots allt i ett servicehus som är
inrättat för gamla människor där personalen förväntas vara utbildad
och tränad i uppgiften att klara av dylika situationer. G.S. skriver att
faderns hörsel drastiskt har försämrats under 1989 och att han nu är
nästan döv. G.S. misstänker att faderns nej till stor del berodde på att
han helt enkelt inte hade uppfattat vad man sagt.
Lördagen den 30 juni 1990 anlände G.S. till Stockholm för första
gången på 11 månader. När hon steg in genom ytterdörren till sin fars
bostad slog en sur rutten stank emot henne. Lägenheten såg ut som en
sopstation. Möblerna var täckta med damm och smuts, det låg sopor
överallt, smutsiga kläder, gamla matförpackningar, plastpåsar, reklam,
post m m. På morgonen hittade G.S. en svart, möglig morgonrock i
tvättmaskinen. Denna måste ha blivit liggande där sedan i mars då
fadern hade varit magsjuk och mått dåligt. Under diskbänken fann
G.S. en plasthink full med plastpåsar och ett större emaljkärl med
diskmedei och andra rengöringsattiraijer — båda fyllda med svart
mögligt vatten. I lådorna som var avsedda för bestick fanns en smetig,
rostig vattensörja. G.S. drog den slutsatsen att det måste ha varit
översvämning för ganska länge sedan — vatten möglar inte och rostfria
bestick rostar inte i första taget. Köket var outsägligt smutsigt. Sopor
låg överallt blandat med gamla matrester och matförpackningar. På
bänken bredvid spisen hittade G.S. en hög med post, strumpor och
kalsonger, bruna postgirokuvert — allt nersölat med mjöl och kaffe-
pulver. När G.S. öppnade kylskåpet fann hon "gammal och ny mat"
och gamla och nya matförpackningar, plastpåsar och ett par strumpor.
Golvet var väl igengrott och på köksbordet fanns endast ett utrymme,
motsvarande en tallriks storlek, som var fritt från papper och skräp.
Vårdbiträdet som kom upp blev förskräckt när hon såg eländet. G.S.
ägnade söndagen åt att röja upp i faderns lägenhet. När hon på kvällen
såg över bädden upptäckte hon att man inte hade bytt lakan sedan hon
bäddade sängen i augusti förra året — det enda som man hade bytt var
underlakanet. Det luktade i hela lägenheten men alldeles särskilt i
sovrummet och om bädden. När G.S. lyfte på underlakanet fann hon
att madrassen var nerfläckad med "gammal avföring från pappas
magsjuka i mars". Blommorna hade dött, prydnadssaker och silver låg
blandat med sopor och skräp och de för knappt ett år sedan nytvättade
mattorna var ingrodda med grått damm, smuts och matrester.
På måndag morgon kom Margareta Asbrink, vilken vikarierade för
hemvårdschefen Kerstin Broberg, upp till lägenheten. Hon "hade
ingen aning, så gräsligt osv." och uppgav att anledningen till att "det
såg ut så här" var den att G.S. far "aldrig var hemma alternativt sade
nej till hjälp". G.S. svarade att en gammal, lätt egocentrisk mans nej
till hjälp inte var ett argument för att underlåta att överhuvudtaget ge
honom någon omvårdnad. G.S. ställer sig frågan vad som hade kunnat
inträffa om hon inte kommit till undsättning och om den gamle
mannen helt hade saknat anhöriga.
1992/93: JO 1
299
Tisdagen den 23 oktober 1990 for G.S. ner till Stockholm och sin 1992/93 :JO1
far. Förhållandena var sig lika — dock inte riktigt lika illa som i juli.
Det hade inte hunnit samlas lika mycket sopor som den gången men
lägenheten var fortfarande ostädad. När G.S. strax efter midnatt gick ut
i köket för att ta en huvudvärkstablett fann hon att diskbänken "rörde
på sig". Diskbänken, spisen och spisbänken var täckt med kackerlack-
or, gråsuggor och annan ohyra. G.S. ringde på personal och efter ett
tag så kom två flickor upp. Flickorna undrade hur detta kunde vara
möjligt. G.S. bad flickorna kontakta Anticimex. På onsdag kl 08.15
kom Kerstin Broberg upp till lägenheten. Hon sade "det ser ju
förfärligt ut. Vi får skicka upp städpersonal". När G.S. frågade vad hon
tänkte göra åt ohyran svarade hon att hon inte såg någon ohyra varvid
G.S. påminde om vad nattpersonalen hade sett. Efter en stund återkom
Kerstin Broberg och meddelade att Anticimex skulle komma på tisdag
i kommande vecka. Eftersom servicehusets personal fortfarande inte
hade ombesörjt städning av lägenheten städade G.S. denna och hjälpte
fadern med att duscha innan hon reste.
Från december månad 1990 bor G.S. i Stockholm och hon besöker
sin far i stort sett dagligen. Vid varje tillfälle röjer hon undan sopor.
Hon "småstädar" ofta och "håller rent i sängen" m.m. G.S. har
emellertid undvikit att "göra för mycket" eftersom hon har velat iaktta
eventuella förändringar i omsorgen efter det att hon anmälde missför-
hållandena till sociala distriktsnämnden. Hennes iakttagelser därvidlag
har varit oförändrat negativa.
Utredning
Anmälan remitterades till sociala distriktsnämnden nr 6 i Stockholms
kommun. Som remissvar åberopar distriktsnämnden ett tjänsteutlåtan-
de, dagtecknat 1991-08-27, av distriktsförvaltningen. — Ärendet har
beretts av äldre- och handikappomsorgsbyrån. Utöver det som sägs i
föreliggande tjänsteutlåtande framhåller sociala distriktsnämnden bl.a.
följande.
Uppenbart har det funnits brister i städning och annan service.
Därför har också nämnden erbjudit G.S. ersättning för det arbete hon
har utfört. Nämnden beklagar att G.S:s far har fått utsättas för detta.
Under den aktuella perioden fanns det många vakanser på Enskededa-
lens servicehus. Det har nu rättats till.
Framförallt handlar ärendet om konflikten mellan hyresgästens per-
sonliga integritet och servicehusets personals ansvar. Nämnden har
tagit initiativ till en diskussion om etik i vården. Nämnden avser att
aktualisera en översyn av gällande regler när det gäller servicehusper-
sonalens möjlighet att under vissa omständigheter gripa in mot hyres-
gästens vilja.
I tjänsteutlåtandet anförs vidare i huvudsak följande.
Städningen har utförts av AB Svensk Hemservice. Entreprenadstäd-
ning har tillämpats på Enskededalens servicehus under en längre tid
eftersom det har varit mycket svårt att rekrytera personal. Olyckligtvis
innebär detta att olika personer ringer på för att komma in och städa
och om hyresgästen säger nej så blir det inte städat. Vederbörande
hyresgäst måste trots allt ha tagit emot städpersonalen ett antal gånger
eftersom han har skrivit på kvittenser som personalen från AB Svensk
Hemservice måste visa upp innan betalning kan ske. Om städningens
kvalitet har varit dålig kontaktar man från servicehusets sida entrepre-
nören. Enligt undersökningar har städning utförts. Servicehuset har
betalt räkningen. Det kan tyvärr stämma att sängkläderna inte har
blivit bytta. Städpersonalen har inte haft till uppgift att byta sängkläder
och den övriga personalen har "sällan kommit så långt som till
sängen". Servicehusets arbetsledare och övrig personal har inte haft
någon anledning att misstänka att arbetet inte har utförts i den
aktuella lägenheten i enlighet med det avtal som fanns med AB Svensk
Hemservice, eftersom hyresgästen har godkänt utfört arbete genom att
skriva på personalens arbetsrapporter.
Det framhålls att det är svårt för personalen att bedöma när man
skall underlåta att ta hänsyn till "en äldre mans nej till hjälp och när
man skall låta honom bestämma själv". Enligt socialtjänstlagen förelig-
ger en skyldighet att respektera de boendes vilja. Personalen försöker
ofta lirka fram ett samarbete, om den bedömningen görs, att ett behov
av större hjälpinsatser föreligger. Det är dock inte alltid man lyckas.
På Enskededalens servicehus har man under de senaste åren haft
stora rekryteringsproblem. Det har lett till ett ständigt byte av perso-
nal, underbemanning och brist på arbetsledare. Under sådana förhål-
landen blir hjälptagarens egna önskemål avgörande, emedan persona-
len inte har någon djupare kännedom om hyresgästen.
När det gäller besvären med ohyran i lägenheten har — enligt
nämndens mening — arbetsledarna inte nonchalerat problemet i sina
kontakter med Anticimex.
På Enskededalens servicehus har tvätthanteringen ordnats så att tvätt
av gångkläder m.m. sköts av servicehusets tvätterska vilken arbetar i en
särskild tvättstuga. I likhet med övriga servicehus tvättar personalen
inte sängkläder. Tvättstugor finns för dem som kan tvätta själva — i
annat fall kan tvätten skickas till en tvättinrättning eller så kan
hyresgästen utnyttja kommunens tvättpaket som innehåller både lakan,
örngott och handdukar. Detta system tillämpas vid alla servicehus i
distriktet och i viss omfattning inom den öppna hemtjänsten. G.S. har
dock å sin fars vägnar tackat nej till denna service. — Enligt tvättlistor
hos servicehuset har G.S:s far lämnat tvätt vid sex tillfållen under det
senaste året.
G.S. har informerats om att hon, för det fali att hon inte kan
acceptera fortsatta insatser från servicehusets personal och om hon
själv har möjlighet, kan bli anhöriganställd för det antalet hemhjälps-
timmar som hennes far enligt aktuell behovsprövning är berättigad till.
1992/93 :JO1
301
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 19 december
1991 följande.
Socialtjänsten skall ha sin utgångspunkt i rätten för den enskilde att
själv bestämma över sin situation. Socialtjänstens insatser skall bygga
på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Detta
framgår av den s.k. portalparagrafen i socialtjänstlagen (1 §).
Detta innebär bl.a. att äldreomsorgen skall utformas med utgångs-
punkt i de äldres rätt till självbestämmande.
Enligt 20 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att äldre
människor får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och
hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.
När de insatser som kan ges i hemmet är otillräckliga skall de äldre
kunna erbjudas ett boende som kan tillgodose kraven på en högre grad
av omsorg.
Av 20 § socialtjänstlagen följer att kommunen skall inrätta bostäder
med gemensam service — servicehus. Uttrycket servicehus används
som ett gemensamt begrepp för skilda former av boende med gemen-
sam service, under förutsättning att tre grundläggande krav är uppfyll-
da, nämligen att
-bostaden är så utformad och utrustad, att den boende kan utveckla
sina personliga resurser att leva ett självständigt liv,
-den boende varje tid på dygnet kan erhålla de tjänster som krävs för
att denne skall kunna klara sin tillvaro och känna trygghet, samt att
-tillgång finns till personal, som kan bedöma, när social eller medi-
cinsk vård behövs, och som kan svara för att sådan lämnas.
Som framgår av vad som har sagts nu skall i serviceboendet ligga
den tryggheten att de äldre skall kunna få sitt behov av omsorg
tillgodosett. Den som på grund av åldersdemens eller av andra skäl
inte kan tillgodose grundläggande behov i personligt hänseende, skall
genom serviceboendet vara tillförsäkrad behövlig hjälp. Det innebär
bl.a. att personalen på servicehuset måste ha en sådan kontakt med
den boende, att behovet av sådana insatser kan tillgodoses. Ger om-
ständigheterna anledning till antagande att akuta hjälpinsatser behövs,
måste personalen kunna få tillträde till den enskildes bostad.
Häremot skulle kunna invändas att en sådan åtgärd skulle strida mot
den enskildes rätt till integritet och självbestämmande. I de situationer
som här avses saknar emellertid en sådan invändning tyngd. För en
gammal människa i omedelbart behov av hjälp torde insatser från
personalens sida te sig som viktigare än en passivitet som har sin
grund i hänsynen till den personliga integriteten.
Därför bör socialtjänsten redan då de äldre tas emot i ett servicebo-
ende upplysa om att boendet innefattar den omsorgen om de boendes
förhållanden, att antagandet om akut nödsituation kan leda till att
personalen söker den boende i hans hem och att föreståndaren för
servicehuset för sådant ändamål förvarar en nyckel till lägenheten.
Enligt min mening finns det inga principiella hinder mot att en sådan
överenskommelse ingår i förutsättningarna för boendet.
1992/93:JO1
302
Utredningen i ärendet här visar att städbolaget inte har utfört
städning i den aktuella lägenheten eller att den i vart fall inte har
utförts på ett godtagbart sätt. Det framgår vidare att G.Srs far inte har
fått den personliga omvårdnad som hans förhållanden har krävt. Detta
har medfört att G.S:s far har levt under förhållanden, som har varit
helt oacceptabla.
Det hade ankommit på föreståndaren för Enskededalens servicehus
att i kontakt med städbolaget förvissa sig om att städning hade kunnat
utföras. I övrigt hade man från personalens sida, genom samtal med
hyresgästen eller på annat sätt, kunnat skaffa sig kunskap om de ytterst
otillfredsställande förhållanden under vilka han levde. Jag finner på
grund av brister i tillsynen av G.S:s far skäl att rikta kritik mot
föreståndaren för servicehuset.
Distriktsnämnden har i sitt remissvar uppgett att nämnden har tagit
initiativ till en diskussion om etik i vården och att nämnden avser att
aktualisera en översyn av gällande regler vad avser servicehuspersona-
lens möjligheter att i vissa lägen "gripa in" mot hyresgästens vilja.
1 samband med dessa diskussioner anser jag att man bör överväga
förutsättningarna för en konstruktion som innebär att personalen i
vissa situationer skall ha möjlighet att med nyckel gå in i en bostadslä-
genhet.
(Dnr 2367-1990)
Anmälan
1 en anmälan till JO anförde Lars-Göran G: I slutet av år 1988 blev
han avhyst från en lägenhet tillhörande socialförvaltningen i Väners-
borgs kommun. Han hade andrahandskontrakt på lägenheten. En del
av hans tillhörigheter försvann i samband med den transport och
magasinering som socialförvaltningen arrangerade. Då han begärde
ersättning fick han avslag. Lars-Göran G. begärde att JO skulle pröva
saken.
Utredning
Utredning och yttrande infordrades från socialnämnden. Lars-Göran
G. inkom med påminnelser. Föredraganden inhämtade också upplys-
ningar per telefon från socialförvaltningen.
Utredningens resultat
Lars-Göran G. åtnjöt bistånd av socialtjänsten i form av skyddat
boende. Detta bistånd upphörde den 21 december 1988 eftersom han
bl.a. återföll i tidigare missbruk. Han avböjde emellertid andra bi-
ståndsinsatser, såsom vistelse vid behandlingshem. Ett par dagar före
jul 1988 reste han till Linköping.
1992/93:JO1
303
Socialnämnden uppgav att Lars-Göran G. innan han reste fick 1992/93 :JO1
information från föreståndaren vid det skyddade boendet om att bistån-
det upphört och att tillhörigheterna skulle magasineras. Lars-Göran G.
förnekade emellertid att han fått information om att magasinering
skulle ske.
Den 28 december 1988 transporterades Lars-Göran G:s tillhörigheter
av ett åkeri till Trollhättan och magasinerades i dess lokaler där. I
januari 1989 transporterade åkeriet tillhörigheterna till ett förråd som
Lars-Göran G. disponerade i Vänersborg. I maj 1989 anmälde han till
socialförvaltningen att han saknade en del snickeriverktyg. Förvalt-
ningen kontaktade åkeriet, som emellertid avvisade skadeståndsskyldig-
het under hänvisning till för sen reklamation. Åkeriet kunde inte
lämna upplysning om godsets sammansättning, eftersom det behandlats
som ett parti. Någon inventarieförteckning hade inte upprättats.
I juni 1989 yrkade Lars-Göran G. ersättning av socialförvaltningen
för bl.a. de förlorade verktygen. Det överenskoms då mellan förvalt-
ningen och honom att viss utredning skulle ske av båda parter.
Lars-Göran G. kom sedan inte på de tider för uppföljningsbesök som
inbokades i juli 1989 och hörde inte heller av sig till socialförvaltning-
en. Däremot gjorde han den 11 juli 1989 polisanmälan angående stöld
av verktygen.
I januari 1990 anmodade 1 :e socialsekreteraren Ann-Charlott Jane-
tun Lars-Göran G. att inkomma med ett exakt anspråk, för att ärendet
skulle kunna föreläggas "politikerna". Lars-Göran G. inkom med ett
sådant krav.
I ett beslut den 21 maj 1990 avslog Ann-Charlott Janetun och
avdelningschefen Ronny Irekvist framställningen. I beslutet uppgavs att
ärendet granskats av kommunens juridiskt ansvarige, som gjort bedöm-
ningen att kommunen inte hade något ansvar eftersom det var oklart
när förlusterna hade uppkommit.
Av de muntliga upplysningarna från socialförvaltningen framgick att
beslutanderätten i ärenden rörande anspråk på skadestånd ej delegerats
till tjänsteman inom socialförvaltningen.
Socialnämnden uttalade i sitt yttrande till JO att den ansåg att det
fanns stöd för att avslå framställningen. Vidare anförde nämnden att
det numera är rutin att inventarielista upprättas då magasinering kan
bli aktuell.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 augusti
1991 följande.
Lars-Göran G. har obestritt uppgett att han hade ett andrahandskon-
trakt på lägenheten. Jag finner det därför angeläget att erinra om att då
en socialförvaltning genom hyresavtal, muntligt eller skriftligt, har
upplåtit en bostadslägenhet, är hyresgästen skyddad av gällande hyres-
lagstiftning. Detta gäller även om upplåtelsen har skett i ett rent
biståndssyfte (se JO:s ämbetsberättelse 1985-86, s. 263). De regler om
uppsägning av en hyresgäst som finns i 12 kap. jordabalken måste
därför följas av socialförvaltningen, om den anser att hyresgästen av
någon anledning förverkat sin rätt att ha kvar lägenheten. Så synes inte
ha skett i detta fall, varför jag anser mig böra erinra om regelsystemet.
Ord står mot ord i frågan om Lars-Göran G. fått besked om att hans
tillhörigheter skulle komma att magasineras, och jag finner det inte
troligt att vidare utredningsåtgärder skulle kunna bringa klarhet i
saken. Jag lämnar därför den frågan.
Vad som förekommit visar att det är till fördel att en inventarieför-
teckning görs då någons tillhörigheter tas om hand på det sätt som har
skett här. Jag noterar att nämnden i sitt yttrande hit anför att det
numera är rutin att så sker.
Lars-Göran G:s skadeståndsanspråk får anses grundat på ett påståen-
de att fel eller försummelse vid myndighetsutövning förekommit. Det
ankommer inte på JO att pröva ett skadeståndsanspråk på vare sig
sådan eller annan grund. Lars-Göran G. är givetvis oförhindrad att
föra talan mot kommunen vid allmän domstol.
I fråga om handläggningen av anspråket vill jag säga följande.
Anspråket får anses riktat mot kommunen och fålla inom social-
nämndens verksamhetsområde. Enligt upplysningarna från socialför-
valtningen har rätten att fatta beslut i frågor av detta slag inte delege-
rats till tjänsteman där. Framställningen borde därför ha förelagts
nämnden och föranlett beslut av denna. Eftersom nämnden numera
vid sammanträde har förklarat sig anse beslutet i sak riktigt får det
anses att beslut numera har fattats av behörig instans. Det inträffade
föranleder mig därför inte till vidare åtgärd.
Med ovan gjorda, delvis kritiska, uttalanden avslutar jag ärendet här.
Fråga om en frivillig familjehemsplacering av en
15-årig flicka borde ha hävts när det stod klart att
vårdnadshavarna motsatte sig fortsatt placering och
trots att flickan själv vägrade att flytta hem. Frågan
har av JO besvarats jakande
(Dnr 3790-1991)
I en anmälan till JO riktade E.M. och Y.N. kritik mot Navestads
kommundelsnämnd i Norrköpings kommun under påstående att kom-
mundelsförvaltningen utan samtycke från dem familjehemsplacerat
deras 15-åriga dotter S.
Socialnämndens i Norrköping behandlingsutskott yttrade sig över
anmälan och anförde därvid.
Ärendet blev aktuellt 911023 på sektionen i och med att skolsköters-
kan på S:s skola ringde till socialtjänsten och ville att någon från
sektionen skulle vara med på ett möte på skolan med S. och hennes
föräldrar, då det fanns problem kring S. Samma dag kom S. till
sektionen tillsammans med två polismän. Hon hade blivit efterlyst av
sin mor E.M.. då hon inte hade vistats hemma under flera dygn. S.
vägrade att bo hemma, socialsekreterare följde med S. hem och prata-
de med E.M. som var mycket orolig för att S. hade vistats i missbruks-
1992/93: JO 1
305
20 Riksdagen 1992193. 2 sand. JOI
miljöer. Berörda var överens om att S. skulle bo hemma samt sköta
sin skolgång. Kontakt planerades mellan skolan, familjen och social-
tjänsten.
Nästa morgon, 911024, kommer S. till sektionen igen och talar om
att hon inte har bott hemma hos sina föräldrar under natten. S.
uppgav då att hennes pappa, Y.N., under kvällen varit mycket arg på
S. för att hon hade vistats borta under flera dygn. Enligt S. började han
slita i hennes hår och dunkade hennes huvud i väggen. S. vägrade att
gå hem igen.
S. uppmanades att gå till sitt prao-arbete och återkomma senare när
socialtjänsten tagit kontakt med föräldrarna. Socialsekreterare ringde
till E.M. S. var då hemma för att byta kläder innan hon begav sig till
sitt prao-arbete. Dotter och mor skrek hela tiden till varandra och det
gick inte att föra något samtal med E.M. Socialsekreterare bad då att få
tel.nr till Y.N:s arbete. Det gick dock inte att nå honom där. Y.N.
ringde samma dag upp socialtjänsten. Han ville att S. skulle komma
hem.
Efter att ha diskuterat situationen som S. befann sig i, beslutade
Y.N. och handläggare på socialtjänsten i samråd att det var bättre att S.
under en period bodde i ett familjehem än att hon vistades i miss-
bruksmiljöer. Under den perioden skulle socialtjänsten utreda anled-
ningen till att S. inte ville bo hemma. S. flyttade samma dag till ett
akuthem.
Dagen efter, 911025, kom E.M. till sektionen och krävde att S.
omedelbart skulle komma hem. S:s placering diskuterades med E.M.,
socialsekreterare och gruppledare. Så småningom medgav E.M. att det
var bättre att S. vistades i familjehemmet under en period, än att hon
var i missbruksmiljöer. E.M. fick vid det tillSllet, på egen begäran, en
skrivelse på att S. var frivilligt placerad, att samtal med föräldrar, skola
och skolsköterska är planerade och att avsikten med samtalen var att
S. skulle återvända hem.
911031 besökte socialsekreterare S. i familjehemmet. S. vidhöll att
inte flytta hem. Samma dag ringde E.M. och krävde att S. skulle hem.
Horv fick tillrådan att kontakta S. och underrättades om att S. var
frivilligt placerad. E.M. informerades att hon kunde hämta hem S. om
hon och Y.N. ansåg detta vara det bästa för S.
Under november hade socialsekreterare daglig kontakt med E.M.,
som ansåg att vi skulle övertala S. att flytta hem. E.M. gjorde inga
anspråk på att S. mot sin vilja skulle flytta hem. Socialsekreterare
bokade in flera tider med S., som inte kom på de uppgjorda tiderna. S.
flyttade hem 911119 på eget initiativ. Detta meddelade E.M. dagen
därpå till socialsekreterarna.
Sammanfattning och bedömning
S. placerades i ett akuthem 911024 under en utredningstid. Anledning-
en till placeringen var att S. vägrade bo hemma och att socialtjänsten
bedömde att det fanns risk för att S. skulle kunna återvända till
missbruksmiljöer om inte en tillfällig placering gjordes. På eget initia-
tiv flyttade S. hem 911119.
Vår bedömning är att situationen just då var så akut att en placering
var motiverad, då riskerna för att S. skulle vistas i olämpliga miljöer
var stor. S. uttryckte så starkt att hon inte trivdes hemma, att socialsek-
reteraren också bedömde att S. själv skulle kunna skada sig allvarligt.
Uppfattningen var också den att föräldrarna ansåg det nödvändigt med
en tillfällig placering.
1992/93 :JO1
306
Det upplystes i ärendet att E.M. i skrift den 12 november 1991 till
länsrätten i Östergötlands län överklagade beslutet om att placera S. i
familjehem och att länsrätten sedermera avskrev målet eftersom S.
flyttat hem.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 28 februari
1992 följande.
Socialnämnden skall enligt 12 § socialtjänstlagen (SoL) verka för att
barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden.
Vidare skall socialnämnden i nära samarbete med hemmen sörja för
att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det
skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa
motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.
Socialnämndens insatser skall utformas och genomföras tillsammans
med den enskilde. För underåriga är det vårdnadshavarna — oftast
föräldrarna — som har den juridiska bestämmanderätten och som t.ex.
bestämmer var barnet skall vistas. En vårdnadshavares rätt kan fråntas
denne endast genom beslut av domstol eller tillfälligt inskränkas i de
fall barnet omhändertas eller bereds vård utom hemmet med stöd av
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vid ut-
övande av bestämmanderätten skall dock, i relation till barnets stigan-
de ålder och ökande mognad, hänsyn tas till barnets egen uppfattning.
Frågan om var ett barn skall vistas är en angelägenhet som enligt
föräldrabalken i första hand ligger inom vårdnadshavarens bestämman-
derätt. Enligt 56 § SoL har dock barn som har fyllt 15 år rätt att själva
föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen.
Vad gäller den situationen när ett barn, som fyllt 15 men inte 18 år,
godtar erbjudet bistånd i form av placering i familjehem men vård-
nadshavaren motsätter sig detta, har Regeringsrätten i en dom 1983
(RÅ 1983 2:18) funnit att socialnämnden inte utan lagstöd i strid mot
föräldrabalkens grundläggande bestämmelser om vårdnaden om barn
kan bevilja ett barn under 18 år sådant bistånd, när vårdnadshavaren
motsätter sig detta. I sådant fall kan placering i familjehem lagligen
åstadkommas endast med tillämpning av LVU.
Av det sagda följer att en förutsättning för placeringen av S. var att
föräldrarna godtog placeringen.
Av socialakten i ärendet framgår att S. genom beslut den 24 oktober
1991 placerades i ett jourhem, att hon den 19 november samma år
flyttade hem till sina föräldrar samt att placeringen formellt upphörde
genom beslut den 22 november 1991. Det framgår vidare att föräldrar-
na, främst modern, vid ett flertal tillfällen ifrågasatte vistelsen och ville
få hem dottern men att flickan själv före den 19 november vägrade att
flytta hem.
Uppgiften att föräldrarna godtog placeringen vinner visst stöd ge-
nom de journalanteckningar som förts i ärendet vad gäller tiden fram
till och med den 29 oktober 1991. Därefter finns inga anteckningar
om att föräldrarna accepterat arrangemanget. Tvärtom krävde modern
enligt de efterföljande anteckningarna vid ett flertal tillfällen att placer-
1992/93: JO 1
307
ingen skulle upphöra. Det framgår också av akten att förvaltningen
kände till att modern hade överklagat beslutet om att placera S. i
jourhemmet.
Vad gäller det inledande skedet av placeringen står således ord mot
ord i fråga om föräldrarnas inställning. Det är inte sannolikt att
ytterligare utredning skulle bringa klarhet i frågan. Jag finner således
inte anledning till några uttalanden i denna del.
När det sedan gäller den därefter följande tidsperioden måste det ha
stått klart för förvaltningen att föräldrarna inte längre godtog placer-
ingen. Ett alternativt handlingssätt för förvaltningen hade då varit att
aktualisera frågan om ett omhändertagande av flickan enligt LVU.
Förvaltningen synes emellertid inte ha ansett att tillräckliga skäl för ett
omhändertagande förelåg. Jag finner inte skäl att ifrågasätta detta.
Förarbetena till socialtjänstlagen ger inte någon direkt vägledning
för den situationen att vårdnadshavaren motsätter sig att bistånd ges i
form av familjeplacering men barnet vägrar att bo hos vårdnadshava-
ren och har uppnått en sådan ålder att det inte kan flyttas mot sin
vilja. Föreligger det inte förutsättningar för tvångsvård av barnet kan
barnet i ett sådant läge försättas i en mycket pressad situation. Det
ligger i socialtjänstlagens ansvar att ge det stöd den enskilde behöver.
Som jag tidigare påpekat har emellertid vårdnadshavaren bestämman-
derätten. Socialtjänstens första uppgift vid konflikter mellan barn och
vårdnadshavare måste därför vara att i samarbete med vårdnadshavaren
försöka förmå barnet att flytta tillbaka till vårdnadshavaren eller att
söka förmå vårdnadshavaren att gå med på att barnet i vart fall under
en övergångstid får bo i annat hem.
Anteckningarna i socialakten ger besked om att man från förvalt-
ningens sida hade fortlöpande samtal med såväl föräldrarna som flick-
an och familjehemmet för att därigenom komma till en lösning på
problemet. När det stod klart att föräldrarna motsatte sig familje-
hemsplaceringen kunde flickan inte längre ha en sådan placering.
Placeringsbeslutet borde då ha hävts. Detta hade fått till följd att
socialförvaltningen inte längre hade haft rätt att betala ersättning till
familjehemmet för placeringen.
Eftersom flickan enligt inhämtade uppgifter numera flyttat hem
stannar jag vid den kritik som ligger i det sagda.
Med dessa besked avslutas ärendet.
(Dnr 2959-1990)
I en anmälan till JO kritiserade B.K. socialförvaltningen i Tomelilla
kommun för en den 14 augusti 1990 med anledning av familje-
hemsplacering av makarna K:s barn upprättad vårdplan såsom varande
bl.a. alltför ingripande.
1992/93 :JO1
308
Anmälan remitterades till socialförvaltningen i Tomelilla kommun
för upplysningar. Härefter remitterades handlingarna i ärendet till
socialnämnden i Tomelilla kommun för utredning och yttrande.
B.K. yttrade sig över remissvaren.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 decem-
ber 1991 följande.
Enligt den av B.K. kritiserade vårdplanen överenskom föräldrarna
och företrädare för socialförvaltningen bl.a. att familjehemsplaceringar-
na skulle fortgå i minst två år. Vid tidpunkten för vårdplanens
upprättande var avsikten att placeringarna skulle ske enligt social-
tjänstlagen (SoL) med föräldrarnas medgivande. Sedermera har emel-
lertid vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) beslutats beträffande två av barnen.
Om en underårig vårdas med stöd av socialtjänstlagen i ett annat
hem än det egna skall socialnämnden jämlikt 28 § nämnda lag minst
en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. En
motsvarande bestämmelse finns i 13 § LVU i fall av vård enligt den
lagen. Det är således inte möjligt att på förhand bestämma hur länge
vården skall fortgå. Ej heller innebär en överenskommelse av nu avsett
slag en befrielse för socialnämnden från den skyldighet till ompröv-
ning som föreligger enligt de angivna lagrummen. Mot bakgrund av
det angivna måste det anses olämpligt att i en vårdplan bestämma en
minsta tid som vården skall fortgå. Eftersom så skett i förevarande fall
kan socialförvaltningen inte undgå kritik härför.
(Dnr 3549-1991)
I en anmälan till JO riktade S.J. klagomål mot hur man vid socialför-
valtningen i Askersund sköter ett ärende rörande hans umgängesrätt
med barnen S. och C.
Socialnämnden i Askersund inkom med yttrande, vilket S.J. kom-
menterade.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 januari
1992 följande.
Hallsbergs tingsrätt har i dom den 22 mars 1991 bl.a. förordnat att
S.J. skulle ha rätt till umgänge med barnen S. och C. varannan lördag
i minst sex och högst åtta timmar. Umgänget avsåg tiden 23 mars
1991—31 augusti 1991 och skulle ske i närvaro av två av socialnämn-
den i Askersunds kommun godkända personer. Domen innehåller inte
något förordnande i umgängesfrågan för tiden efter den 31 augusti
1991.
Såvitt framgår av socialnämndens yttrande har man från socialför-
valtningens sida uppenbarligen bedömt det av domstolen beslutade
umgänget som alltför omfattande för att vara till gagn för barnen.
Något försök att få till stånd ett umgänge i enlighet med domen har
därför inte gjorts. Att på detta sätt åsidosätta domstols dom är givetvis
inte godtagbart. Med hänsyn till uppgiften i socialnämndens yttrande
1992/93: JO 1
309
hit att S.J. välvilligt ställt upp på det umgänge som föreslagits från 1992/93:JO1
förvaltningens sida och inte heller själv framställt några tydliga krav på
en utredning av umgänget låter jag bero med den kritik som ligger i
det sagda.
Ärendet föranleder mig att allmänt framhålla vikten av att en
socialnämnd anstränger sig att uppfylla domstols förordnande. Om det
efter domen inträffar nya omständigheter, som motiverar en ompröv-
ning av ett umgängesförordnande måste detta ske i den för en sådan
omprövning föreskrivna ordningen, dvs. i första hand efter talan vid
domstol av vårdnadshavaren.
I förevarande ärende finns det för tiden efter den 31 augusti 1991
inte någon gällande dom i umgängesfrågan. Faderns umgänge med
barnen är därför beroende av vårdnadshavarens samtycke. I det läget
har socialtjänsten en viktig uppgift att försöka få till stånd en uppgörel-
se mellan barnens föräldrar. Därvid har givetvis socialtjänsten ett
ansvar för att umgängesfrågan löses med hänsyn till barnens bästa. Kan
en uppgörelse inte nås är den förälder som yrkar umgänge hänvisad
till att få tvisten prövad av domstol.
(Dnr 684-1991)
Bakgrund
J., född 1960, lades våren 1982 in på psykiatrisk klinik efter ett
självmordsförsök. Han påbörjade efter utskrivningen från sjukhuset
under hösten samma år psykoterapeutisk behandling hos leg. psykolo-
gen och psykoterapeuten E. Från och med augusti 1984 betalades
kostnaden för psykoterapin av Socialdistrikt 3 i Stockholm såsom
bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (SoL). I december 1989 ingav J. en
ansökan om bistånd för behandlingen under 1990. Den 31 maj 1990
meddelade nämnden beslut med anledning av ansökan. J. erhöll då
bistånd till fortsatt psykoterapi hos E. med högst tre gånger i veckan
till en kostnad av högst 510 kr per timme eller den del som ej täcktes
av J:s eventuella normöverskott. Beslutet skulle gälla under tiden från
den 1 januari till den 31 maj och under en avslutningsperiod från den
1 juni till den 31 december 1990.
Som motivering till en avslutande period anförde nämnden följande.
J. har sedan år 1982 gått i psykoterapi hos psykolog E. Trots den
ovanligt långa tiden på 8 år och att terapin på senare tid varit mycket
intensiv (3 gånger i veckan) har den inte givit avsedd verkan.
J. har numera sjukbidrag. Har den ansvarige läkaren den uppfatt-
ningen, att psykoterapi är den enda behandlingsmetoden skall huvud-
mannen för sjukvården, landstinget svara för terapikostnaderna. Biträ-
dande socialminister Bengt Lindqvist har i ett uttalande framhållit att
"Avsikten var inte att kommunen skall stå för sjukvård, terapi. Att
kommunens yttersta ansvar skulle befria andra, läs: Landstingen, från
det ansvar de uppenbarligen har".
Att det inte står klart i förarbetena till socialtjänstlagen kan bara
tolkas på det sättet att lagstiftaren inte i sin blekaste fantasi kunde
förutse utvecklingen. Psykolog E. har i ett intyg föreslagit om fortsatt
psykoterapi för J. Till det intyget bör man vara mycket kritisk. Enligt
vårt förmenande befinner sig psykolog E. i en jävsliknande situation.
För övrigt vill vi hänvisa till en artikel i facktidskriften "Forskning
och framsteg" nr 4 juni-juli 1990 sid 30. (Artikeln bilägges). (Artikeln
utelämnad i JO:s beslut.) Efter övervägande föreslås att ansökan om
bidrag till psykoterapi skall avslås.
I maj 1990 insjuknade J. och lades in på en psykiatrisk klinik. Han
avled i september samma år.
Anmälan
E. har i en anmälan till JO klagat på Sociala distriktsnämndens 3 i
Stockholm handläggning av och beslut angående J:s ansökan om
bistånd till psykoterapin.
JO inlånade och granskade socialakten beträffande J. Vid JO:s
expedition upprättades en promemoria enligt vilken yttrande inhämta-
des från sociala distriktsnämnden över följande frågor.
Av tjänsteutlåtande den 17 maj 1990 framgår att ärendet skulle ha
tagits upp till behandling i december 1989 men drogs tillbaka från
föredragningslistan då förvaltningen fick besked om att J. skulle kom-
ma att erhålla retroaktiv sjukpenning. Det synes därefter inte ha
anmälts till nämnden förrän i samband med utlåtandet den 17 maj.
Nämndens yttrande bör inhämtas över frågan om det berättigade i
att ärendet på sätt som skedde vilade hos förvaltningen i ungefär fem
månader utan att föreläggas nämnden, samtidigt som J. synbarligen
inte själv disponerade sjukpenningmedlen, och alltså faktiskt inte
kunde använda dessa för att bekosta löpande terapi. Även det i
anmälan uppgivna kravet att han som en förutsättning för bistånd till
terapi skulle skriftligen berättiga sociala distriktsnämnden att uppbära
pengarna bör kommenteras.
Utredning
Tredje sociala distriktsnämnden har avgett yttrande. E. har inkommit
med påminnelse. J:s syster har därefter skickat ett brev till JO. Vissa
kompletterande uppgifter har inhämtats per telefon från socialförvalt-
ningen. JO har haft tillgång till socialakten beträffande J.
Distriktsnämnden har i sitt yttrande åberopat en skrivelse som
upprättats av socialinspektören Siv Lindh, som varit ansvarig för
handläggningen av ärendet vid förvaltningen. I yttrandet har anförts
följande.
Skälet att ärendet drogs tillbaka från sociala distriktsnämndens sam-
manträde i januari 1990, där E:s hemställan om fortsatt psykoterapi för
J. skulle ha tagits upp, var att försäkringskassan hade meddelat, att
retroaktiv sjukpenning (— till följd av ett utslag i försäkringsdomstolen
—) till J. var under uträkning. Det uppgavs från kassan att beloppet
skulle komma att överstiga 300.000 kr. Uträkningen bedömdes av
1992/93:JO1
311
kassan bli slutförd under februari månad. Försäkringskassan infordra-
de från förvaltningen uppgift om socialbidrag som utbetalats till J.
under den aktuella perioden.
Om detta informationsutbyte med försäkringskassan lämnades munt-
lig information till distriktsnämnden. Samtidigt informerades nämnden
om att en ansökan om fortsatt bistånd till psykoterapi hade aktualise-
rats. Som ansvarig för ärendet gjorde jag den bedömningen att di-
striktsnämnden inte kunde fatta beslut om ekonomiskt bistånd till J:s
psykoterapi, så länge de ekonomiska förutsättningarna inte var klarlag-
da. Även därom gavs muntlig information till nämnden. I fortsättning-
en hade handläggaren och/eller kravkontoristen kontinuerlig kontakt
med försäkringskassan.
I februari lämnades muntligt besked från kassan att J:s ärende
lämnats till skattemyndigheten för beräkning av skatt på den retroakti-
va sjukpenningen. Samtidigt meddelades att bruttobeloppet på denna
sjukskrivning hade befunnits uppgå till ca 320.000 kr. Då den aktuella
perioden för den retroaktiva sjukpenningersättningen sträckte sig över
flera år utgick försäkringskassan från att skatteberäkningen skulle ske
för varje enskilt år. Med den beräkningen förväntades J. erhålla ett
belopp som avsevärt översteg den summa som under perioden utbeta-
lats till honom som socialbidrag.
Ärendet fördröjdes emellertid av att skattemyndigheten efter att ha
lämnat ett första besked till kassan tog fallet till förnyad prövning och
fann att skatten skulle beräknas som ett engångsbelopp för hela perio-
den.
Det bör beaktas i sammanhanget att från januari 1990 personalsitua-
tionen på socialbyrån var exceptionellt svår. Långtidssjukskrivningar
av socialsekreterare, föräldraledigheter, tjänstledigheter m.m. gjorde att
det saknades personal i flera grupper, vilket omöjliggjorde omdispo-
nering av personalen. Mycket energiska försök att skaffa vikarier gav
inget resultat. För ekonomigruppens del saknades tidvis 3 av 5 social-
sekreterare från februari till in i april. Anhopningen av akuta ärenden
resulterade i väntetider om 4 å 5 veckor. Alla tillgängliga personella
resurser måste därför för ekonomigruppens del koncentreras till de
mest omedelbart aktuella fallen.
När J-ärendets handläggare i slutet av mars 1990 återkom i tjänst
efter en längre sjukskrivning tillskrev hon psykoterapeuten E. beträf-
fande de arvoden till honom som ännu inte utbetalats. Ingen tjänste-
man på byrån hade dock under mellantiden Stt någon förfrågan
rörande arvodesutbetalningar.
På grundval av de preliminära beskeden från försäkringskassan
förutsattes J. erhålla så stort nettobelopp att han beräknades själv
kunna finansiera psykoterapin för perioden fr.o.m. januari 1990.
I den situationen kontaktades i mars J:s syster — J. själv hade
tidigare av psykologen och av systern bedömts så skör att direktkontakt
med honom ansågs olämplig — för att utverka en försäkran från J. om
att han, sedan sjukpenningärendet var slutfört, skulle till socialförvalt-
ningen återbetala belopp som av förvaltningen förskottsvis skulle beta-
las till terapeuten som arvode för tiden från januari t.o.m. mars.
Någon skriftlig försäkran av den innebörden erhölls inte. Av samta-
let med systern fick jag emellertid den uppfattningen att ett sådant
förfarande inte skulle stöta på något hinder. Systern lät mig även fa
veta att det för J. innebar en stark psykisk påfrestning att stå i skuld
till E. I och med detta fattade jag beslutet att pengar motsvarande
arvode januari—mars skulle utanordnas till terapeuten. Därom lämna-
des också muntlig information till distriktsnämnden.
Så snart det definitiva beskedet från skattemyndigheten och försäk-
ringskassan förelåg, överlämnades den Srdigställda utredningen till
1992/93: JO 1
312
sociala distriktsnämnden. Beskedet från försäkringskassan innebar
dock att — med avvikelse från tidigare muntliga besked — det retroak-
tiva nettobeloppet J. tillgodo endast täckte socialbidraget som utgivits
under perioden 84—88.
Försäkringskassan överlämnade sin slutliga uträkning 90 05 22. Från
januari 1990 hade J. som komplettering till sin ekonomiska grund-
trygghet samt kostnadsersättning för läkararvode erhållit mångtaliga
belopp från socialförvaltningen.
Handläggare vid JO:s expedition har per telefon inhämtat komplette-
rande upplysningar från socialförvaltningen. Socialinspektören Siv
Lindh har då upplyst bland annat följande.
Varken E. eller J:s syster hörde av sig till byrån från det att E.
lämnade in ansökan för J:s räkning i december 1989. Det var till
hinder att man inte fick kommunicera direkt med J. Siv Lindh ringde
systern och fick veta att J. tyckte det var påfrestande att inte E. fick
sina pengar. Siv Lindh betalade då, i mars, på eget initiativ ut pengar
till E. för perioden januari till och med mars. Nämnden informerades
om detta liksom den kontinuerligt informerades om hela ärendet. Den
sista utbetalningen, avseende april och maj, gjordes i maj.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 21 april 1992 följande.
Dröjsmål med att fatta beslut
Bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen skall utgå om den enskilde har
behov av biståndet för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Det
ligger i sakens natur att en ansökan om bistånd måste handläggas med
viss skyndsamhet. Självfallet kan tänkas situationer där det finns anled-
ning uppskjuta beslut i ett ärende. Det är i sådana fall lämpligt att
inhämta synpunkter från den hjälpsökande eller åtminstone underrätta
den hjälpsökande eller företrädare för denne om åtgärden.
Av utredningen framgår att J:s ansökan skulle ha tagits upp vid
nämndens sammanträde i januari 1990. Förvaltningen drog emellertid
tillbaka ärendet från föredragningslistan. Nämnden informerades om
detta och ytterligare information lämnades löpande till nämnden un-
der handläggningen. Beslut fattades den 31 maj.
Orsaken till att ärendet inte avgjordes då ansökan kom till förvalt-
ningen var att J. genom en dom av Försäkringsrätten för Mellansverige
den 9 januari 1989 fått rätt till retroaktiv sjukersättning avseende tider,
från januari 1984 till mars 1988. Kommunen hade under motsvarande
tid betalat socialbidrag till J. om drygt 175 000 kr. Nämnden hemställ-
de därför hos försäkringskassan att kassan av den retroaktiva sjukersätt-
ningen skulle till nämnden betala ett belopp motsvarande det socialbi-
drag som nämnden utgivit till J. (angående tillåtligheten härav se 17
kap. 1 § 2 st. lagen om allmän försäkring). Enligt uppgift skulle dock
J. efter detta avdrag få ett så stort belopp att han kunde antas ha
möjlighet att själv svara för behandlingskostnaden. Enligt ett besked
till J. från försäkringskassan i maj 1990 blev det dock inte något
överskott att betala till J. sedan kommunen fått sin del.
Nämnden hade i december 1989 uppenbarligen inte något slutligt
och säkert besked från försäkringskassan rörande hur mycket som
skulle utbetalas till J. och när detta skulle ske. Nämnden synes inte ha
1992/93: JO 1
313
kontrollerat saken själv. J:s behov av bistånd förelåg dock redan vid
tiden för hans ansökan. Det måste också ha stått klart för nämnden att
J. saknade medel att själv bekosta psykoterapin. Det förhållandet att
nämnden trodde att J. under 1990 skulle komma att fa ett betydande
belopp från försäkringskassan, har därför inte bort föranleda att beslut
inte meddelades så snart det var möjligt. Därvid måste beaktas att
nämnden kunde ha meddelat ett beslut som skulle ha gällt under en
begränsad tid. Nämnden kan därför inte undgå kritik för dröjsmålet att
fetta beslut i ärendet.
Uppställande av villkor för bifall till ansökan om förskott på bistånd
I mars togs frågan om bistånd för tiden januari—mars upp vid samtal
mellan förvaltningen och J:s syster. Förvaltningen synes då ha förkla-
rat att bistånd för den tiden skulle betalas om förvaltningen erhöll en
skriftlig försäkran där J. förklarade att utgivet bistånd skulle betalas
tillbaka när han erhöll ersättningen från försäkringskassan. Någon
sådan försäkran upprättades i och för sig inte men J:s syster synes ha
sagt att J. inte skulle motsätta sig återbetalning. Den handläggande
tjänstemannen betalade då behandlingskostnaden för januari—mars till
E.
Fråga har varit om bistånd enligt 6 § SoL. Huvudregeln är att sådant
bistånd inte far återkrävas av den enskilde. Undantag görs enligt 33 §
SoL för de fell då bistånd har lämnats såsom förskott på en förmån
eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.
Socialnämnden kan aldrig som förutsättning för bistånd enligt 6 §
SoL kräva att den hjälpsökande ställer säkerhet för återbetalningen av
socialbidraget. Inte heller får en särskild skuldförbindelse upprättas i
samband med biståndsgivningen. Det förekommer att den hjälpsökan-
de lämnar en fullmakt till socialförvaltningen som då får rätt att t.ex.
från försäkringskassan uppbära sjukersättning. Beträffande rätten att få
använda sådana fullmakter hänvisar jag till bland annat prop.
1979/80:1 s. 545, socialstyrelsens Allmänna råd 1985:1 s. 115 f. och
JO:s beslut den 4 november 1991 i ärende dnr 2406-1990.
I J:s fall kom dock förvaltningen att betala bistånd för tiden från
januari—mars utan att förbindelsen upprättades. Betalningen synes ha
skett utan något dröjsmål från förvaltningens sida sedan J:s syster talat
med den handläggande tjänstemannen. Jag låter därför saken bero med
de nu gjorda kritiska uttalandena.
Distriktsnämndens beslut den 31 maj 1990
Nämndens beslut innebar, trots vad som anges i motiveringen, bifall
till J:s ansökan om bistånd. Visserligen angavs att biståndet för tiden
efter den 31 maj fram till årsskiftet utgjorde bistånd under en avslut-
ningsperiod. J. hade dock inte ansökt om bistånd för tiden efter
årsskiftet 1990/91. Uttalandet bör därför närmast ges den innebörden
att nämnden velat förvarna J. om att nämnden med viss sannolikhet
inte skulle komma att bevilja bistånd till fortsatt terapi efter den
angivna avslutningsperioden.
1992/93:JO1
314
Som beslutet utformats ger det anledning till tveksamhet om inne-
börden, vilket naturligtvis inte är godtagbart. Den information om
framtiden som beslutet innehåller kan givetvis för den enskilde betrak-
tas som värdefull men leder samtidigt till osäkerhet om beslutets
överklagbarhet.
Enligt 6 § SoL skall socialnämnden svara för det bistånd den
enskilde behöver om hjälpbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Bistånd behöver således inte lämnas om t.ex. landstinget står för
erforderliga insatser. Enligt 3 § SoL har dock kommunen det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen far det stöd och den hjälp
de behöver.
Regeringsrätten har i en dom den 11 november 1991 i mål
4405-1990 mellan sociala distriktsnämnden 3 i Stockholm och G.
rörande ersättning för psykoterapibehandling anfört bland annat föl-
jande.
Den psykoterapi som G. behöver och som enligt vad som blivit utrett
beräknas omfatta 3—5 behandlingstillfällen i veckan kan således inte
ges vid vare sig Serafens psykiatriska mottagning eller Psykoterapiinsti-
tutet. Frågan är då om sociala distriktsnämnden är skyldig att enligt
6 § socialtjänstlagen ge honom bistånd för att behandlingen skall
kunna komma till stånd.
Av förarbetena till 3 § socialtjänstlagen framgår att kommunens
yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får del stöd och den
hjälp som de behöver kan innebära att kommunen, i väntan på att en
annan huvudman ingriper, under en begränsad tid får sörja för att den
enskilde får nödvändig hjälp. De åtgärder som vidtas inom socialtjänst-
en blir därvid temporära och hjälpen får ges med de resurser som
finns tillgängliga inom socialtjänsten (prop 1979/80:1, Del A s 523 f). I
praxis har ansetts att ansvarsfördelningen mellan en kommun och en
annan huvudman inte får leda till att den enskilde går miste om
erforderlig behandling (jfr RÅ 84 2:63).
G. har således inte av landstinget getts den sjukvård i form av
psykoterapi som han behöver. Oavsett anledningen härtill — landsting-
ets bristande resurser eller vägran att svara för kostnaderna — åligger
det under sådana omständigheter sociala distriktsnämnden att ge G.,
som inte med egna medel kan bekosta behandlingen, bistånd för att
den skall kunna genomföras. Anser nämnden att landstinget bör ta
över ansvaret, har nämnden möjlighet att ta upp frågan med företräda-
re för landstinget.
I ett brev från socialförvaltningen till E. den 1 juni 1990 togs frågan
om landstingets ansvar för J. upp. J. informerades således härigenom
om möjligheten att få hjälp från landstinget. På grund av J:s insjuk-
nande blev detta dock inte aktuellt. Frågan om landstingets skyldighe-
ter beträffande J. och kommunens yttersta ansvar enligt 3 § SoL för J:s
behandling kom således inte att ställas på sin spets. Det finns inte skäl
för mig att göra något vidare uttalande i denna del.
E. har i sin anmälan uppgett att han känner sig kränkt av sista
stycket i nämndens beslut. Enligt min uppfattning bör nämndens
beslut förstås så att nämnden ansåg att viss försiktighet borde iakttagas
vid bedömningen av E:s intyg mot bakgrund av att denne kunde ha
visst egenintresse av saken. Nämnden har i och för sig varit oförhind-
rad att göra den bedömningen. Jag har dock viss förståelse för E:s
1992/93: JO 1
315
reaktion. Han var den som närmast kunnat bedöma J:s behov av
behandling. Allmänt sett är det naturligtvis ytterst betänkligt om
myndigheter skall sätta en behandlingsexperts åsikter i fråga därför att
vederbörande har en inkomst för behandlingen av patienten. Det
måste förutsättas att denna kategori av hälso- och sjukvårdspersonal
har den integriteten i sitt yrke att sådana ovidkommande hänsyn inte
tas.
(Dnr 2406-1990)
Anmälan
I en anmälan till JO har M.H. anfört bl.a. följande.
Hon har erhållit livränta från arbetsskadeförsäkringen. Hon har fatt
ersättningen genom en dom meddelad i februari 1990 av Försäkrings-
rätten för Norra Sverige. Under år 1986 utfärdade hon en fullmakt för
Socialförvaltningen i Borlänge att erhålla henne eventuellt tillkom-
mande yrkesskadeersättning med ett visst belopp. Fullmakten har
använts en gång. På den utbetalning av livränta från arbetsskadeförsäk-
ringen som hon nyligen erhållit anges det att avdrag skett med 27 670
kr. Hon har sedermera fatt veta att därmed avses utbetalning till
socialförvaltningen. Hon har dock upphävt fullmakten hos försäkrings-
kassan. Hon har sagt till kassan att ersättningen skall betalas till hennes
bankkonto. Ersättningen har trots det utbetalats till socialförvaltning-
en.
Utredning
Socialnämnden i Borlänge kommun har som sitt yttrande till JO
antagit ett av Socialförvaltningen i Borlänge kommun den 26 septem-
ber 1990 upprättat yttrande, i vilket bl.a. följande anförs.
I augusti 1989 sökte makarna ifråga bistånd enligt § 6 socialtjänstlagen
(SoL) till hyresskuld för september och december 1987 samt december
1988 till augusti 1989. Socialnämndens arbetsutskott avslog framställan
då sökanden haft betydande inkomster över normen under aktuell tid.
Familjen vräktes från bostaden och då de inte själva kunde anordna
ett alternativt boende erhöll de bistånd till hotellkostnader under
hösten 1989.
Familjen inkom med en förnyad ansökan om hjälp till hyresskulden
mot återbetalning i kvinnans retroaktiva arbetsskadelivränta. Livräntan
var under utredande hos försäkringsrätten i Norra Sverige sedan en
längre tid. Om hyresskulden blev betald skulle makarna omedelbart fä
en ny bostad genom det kommunala bostadsföretaget. Den 21 decem-
ber 1989 beslutade arbetsutskottet att bifalla makarnas ansökan med
stöd av § 5 SoL mot återbetalning i fullmakt i eventuell retroaktiv
arbetsskadelivränta. Beslutet var helt förenligt med de förutsättningar
makarna H. själva satt upp för sin ansökan om hjälp.
1992/93 :JO1
316
Direkt efter arbetsutskottets beslut fick makarna en ny bostad. P g a
den stundande julhelgen blev inte fullmakten omedelbart skriven. Den
tecknades först den 7 februari 1990. Därefter inbetalades hyresskulden
och fullmakten sändes till försäkringskassan i Falun.
I augusti 1990 meddelar försäkringskassan i Falun att retroaktiv
arbetsskadelivränta kommit med 27.670:-. Efter samråd med socialkon-
sulenterna på Länsstyrelsen i Falun och med tanke på att detta var den
överenskommelse som gjorts med M.FL uppmanades försäkringskassan
att med stöd av fullmakten den 7 februari 1990 sända livräntan till
socialnämnden.
Försäkringskassan anför i sitt yttrande den 28 september 1990 följande.
M.H. har uppburit sjukbidrag ff o m juli 1987. Hon är också beviljad
sådan pension t o m juni 1991.
Försäkringskassan beviljade M.H. arbetsskadelivränta fr o m juli
1987. Efter omprövning ändrades beslutet och arbetsskadelivränta be-
viljades ff o m den 18 juni 1986. Efter besvär till försäkringsrätten
ändrade rätten kassans beslut och beviljade M.H. arbetsskadelivränta
fr o m september 1985.
Efter utredning rörande inkomstens storlek den 1 september 1985
och beslut i socialförsäkringsnämnden var ärendet klart för expedier-
ing i juli 1990. För tiden 1 september 1985—17 juni 1986 skulle då
utbetalas netto efter skatteavdrag 27 670 kronor i arbetsskadelivränta.
Från socialnämnden i Borlänge fanns en fullmakt där M.H. gav
nämnden rätt att uppbära och utkvittera hennes retroaktivt beviljade
arbetsskadelivränta. Fullmakten inkom till kassan den 12 februari
1990. Kassan utbetalade därför hela summan 27 670 kronor till social-
nämnden i Borlänge.
Brevet som kom till oss den 2 mars 1990 från H. uppfattade vi inte
som en återkallelse av fullmakten.
Vid samtal med M.H. efter handläggningen av hennes ärende fram-
kom att brevets innehåll skulle tolkas som en återkallelse av fullmak-
ten. Tyvärr fick vi inte den uppfattningen av brevets innehåll. M.H.
hade i brevet angivit "att det bankkonto som gäller är mitt . . . och
ingenting annat".
Försäkringskassans handlingar i arbetsskadeärendet har lånats in till
JO. Av dessa handlingar framgår bl.a. att M.H. i det brev, som kom in
till kassan den 2 mars 1990, anförde följande. "Eftersom handlingarna
har överlämnats till er för handläggning och bestämmelse för livrän-
tans storlek, så kommer pengarna att utbetalas av försäkringskassan, så
vill jag framföra att det bankkonto som gäller är mitt, M.H. med
nummer ....... Sparbanken Dalarna och ingenting annat." I ett annat
brev från henne, vilket kom in till kassan den 18 maj 1990, lämnar
hon åter uppgift om sitt bankkonto hos Sparbanken Dalarna och
framhåller att pengarna skall betalas på detta konto.
M.H. har yttrat sig över vad socialnämnden och försäkringskassan
har anfört.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 4 november 1991
följande.
I ärendet förekommer två fullmakter — den ena utfärdad den 12
december 1986 och den andra den 7 februari 1990. Enligt vad M.H.
1992/93 :JO1
317
anför i sin anmälan gäller ärendet den första fullmakten. Socialnämn-
den framhåller dock att det är den sistnämnda fullmakten som är
grunden för nämndens begäran om återbetalning av livräntan för att
täcka nämndens kostnader i samband med hyresskulden i december
1989. Det är också denna fullmakt som försäkringskassan hänvisar till
i sitt yttrande till JO. Jag utgår därför från att den förstnämnda
fullmakten saknar betydelse för bedömningen av detta ärende.
I det brev, som kom in till kassan den 2 mars 1990 från M.H.,
lämnade hon uppgift om vilket bankkonto hon hade på Sparbanken
Dalarna och framhöll att det är detta bankkonto som gäller. Hennes
avsikt med brevet var att återkalla fullmakten. Försäkringskassan upp-
fattade dock inte brevet på detta sätt. Kassan utredde inte heller
närmare hennes avsikt med brevet. Av arbetsskadeakten framgår vidare
att ett nytt brev från M.H. kom in till kassan den 18 maj 1990, i vilket
hon åter lämnar uppgift om vilket bankkonto hon har på Sparbanken
Dalarna. Hon anger dessutom att pengarna skall betalas på detta konto.
Visserligen kan vad M.H. har anfört i dessa båda brev inte direkt
anses utgöra en återkallelse av fullmakten i fråga. Dock borde kassan
ha reagerat. Fullmakten omfattade hela den retroaktiva arbetsskadeliv-
räntan. Det var således inte aktuellt att dela upp beloppet i en del som
skulle utbetalas till socialnämnden och en del till M.H. Hade detta
varit aktuellt hade det varit lättare att förstå kassans passivitet. Kassan
borde således närmare ha utrett vilken avsikt M.H. hade med breven.
Att så inte skedde utgör enligt min mening en brist i handläggningen.
Vad sedan gäller socialnämndens handläggning beslöt socialnämn-
dens arbetsutskott den 21 december 1989 att bifalla hjälp till hyres-
skuld med stöd av 5 § socialtjänstlagen mot återbetalning i eventuell
retroaktiv arbetsskadelivränta enligt fullmakt från M.H. Biståndet upp-
gick till 24 935 kr. Fullmakten utSrdades innan Försäkringsrätten för
Norra Sverige meddelat sin dom den 26 februari 1990. När fullmakten
utfärdades var det således inte klart om det förelåg rätt till någon
retroaktiv arbetsskadelivränta.
I propositionen till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1, s. 545) rekom-
menderar föredragande statsrådet att socialnämnden skall använda
fullmakt i samband med att bidrag utbetalas endast med försiktighet
och anför vidare.
Om ett bidrag beviljas under den förutsättningen att det är ett förskott
på någon fordran som hjälptagaren är berättigad till från annan men
som inte kan överlåtas innan den har förfallit till betalning — t.ex. lön
— bör det göras helt klart för hjälptagaren att han i princip är skyldig
att betala tillbaka hjälpbeloppet när den andra fordran förfaller till
betalning. I samband härmed bör det kunna förekomma att hjälptaga-
ren ger socialnämnden fullmakt att lyfta det väntade beloppet.
Hjälptagaren bör då upplysas om att fullmakten kan återkallas av
honom. Socialnämnden är bara att anse som ombud för hjälptagaren.
Detta innebär alltså inte att hjälptagaren samtidigt medger att social-
nämnden också får tillgodogöra sig det uppburna beloppet den dag det
betalas ut. För att kunna göra detta måste nämnden kontakta hjälpta-
garen på nytt och kontrollera att han är införstådd med att avräkning
sker mot förskottet. Nämnden bör därvid pröva om hjälptagaren har
möjlighet att klara återbetalningen. Om nämnden anser att hjälptaga-
1992/93:JO1
318
ren är i stånd till detta men hjälptagaren motsätter sig att nämnden
tillgodogör sig beloppet, får nämnden väcka talan enligt vanliga regler.
Eftersom nämndens fullmakt därmed måste anses återkallad, åligger
det nämnden att redovisa beloppet till hjälptagaren. Någon möjlighet
för nämnden att innehålla beloppet i avvaktan på att nämndens talan
prövas finns inte. Har nämnden i samband med utbetalningen försett
sig med någon säkerhet för återbetalningen, t.ex. i form av pant, får
den däremot naturligtvis behålla säkerheten till dess tvisten är avgjord.
Socialstyrelsen har i sina allmänna råd om socialbidrag, 1985:1, också
uppehållit sig vid vad socialnämnden bör iaktta när återkrav av social-
bidrag sker med stöd av en fullmakt. Bl.a. framhålls, s. 115, att om
fullmakten avser en icke överlåtbar fordran — t.ex. lön — skall
nämnden, när fordran förfaller till betalning, kontrollera med hjälpta-
garen att nämnden får tillgodogöra sig beloppet.
En socialnämnd skall således — innan den tillgodogör sig ett belopp
som betalats till nämnden enligt hjälptagarens fullmakt — undersöka
om hjälptagaren har möjlighet att avstå från beloppet samt även aktivt
förvissa sig om att hjälptagaren inte önskar disponera beloppet på
annat sätt. Såvitt kan förstås av socialnämndens yttrande har sådan
undersökning inte gjorts i detta fall. Familjens inkomstförhållanden
var nu i och för sig sådana att det på goda grunder kunde antas att
familjen, när socialförvaltningen utkvitterade ersättningen, kunde klara
sin försörjning och livsföring i övrigt utan att få ut beloppet. Jag
begränsar därför min kritik mot socialförvaltningen till att avse förvalt-
ningens underlåtenhet att undersöka hur M.H. önskade att beloppet
skulle disponeras.
En fyraårig pojke har avlidit till följd av misshandel
— en på JO:s initiativ och med anledning av anmä-
lan gjord granskning av socialtjänstens i Hedemora
kommun och polismyndighetens i Avesta polisdistrikt
befattning med ärendet dessförinnan
(Dnr 1974-1990, 2041-1990)
1992/93 :JO1
1 Bakgrund
Gudrun Welke är född 1965 i Tyskland. Sonen Michael föddes år
1986. Gudrun Welke och hennes son bodde därefter i hennes föräldra-
hem i Tyskland. Gudrun Welke träffade år 1987 Peter Plöger. De
umgicks därefter stadigvarande. I januari 1990 reste Peter Plöger,
Gudrun Welke och Michael med bil till Sverige. Gudrun Welke var
vid denna tid gravid i sent skede. Paret saknade pengar förutom ett
penningunderstöd som Peter Plöger fick av en släkting. De bodde till
en början hos Marita Söderberg i Grådö i Dalarna. Efter någon vecka
reste de norrut. Vid månadsskiftet januari—februari 1990 befann de sig
i Stenudden omkring sju mil norr om Arjeplog. Efter ingripande från
myndigheterna där fördes Gudrun Welke till BB vid lasarettet i Piteå,
där hon den 2 februari 1990 födde en son.
319
Efter barnets födelse återvände Peter Plöger, Gudrun Welke och
Michael samt det nyfödda barnet till Dalarna, där de först bodde hos
Marita Söderberg i Grådö. De flyttade efter någon tid till Vikmanshyt-
tan, där de fått del i en lägenhet.
I mitten av maj 1990 anslöt sig Peter Plögers bror Ulrich Plöger till
sällskapet. Samtliga reste i början av juni med bil och motorcykel
norrut. Resan avslutades i Saddegawa några kilometer från Stenudden.
De upprättade ett tältläger vid stranden av sjön Tjeggelvas.
Den 28 juni 1990 larmades polisen i Arvidsjaur om en drunknings-
olycka, som inträffat i fjällområdet i Saddegawa i Arjeplogs kommun.
På platsen anträffades Michael, som uppvisade svaga livstecken. Micha-
el fördes i ambulans och i helikopter till Arjeplogs vårdcentral och
därifrån vidare till lasarettet i Boden, där Michael avled den 29 juni
1990.
Vid den rättsmedicinska obduktionen framkom att Michael avlidit
till följd av yttre våld mot bl.a. huvudet. Vid obduktionen konstatera-
des skador av både äldre och fårskare datum, som föranledde slutsatsen
att Michael under en längre tid relativt kontinuerligt utsatts för miss-
handel.
Piteå tingsrätt förklarade den 3 juli Gudrun Welke och Peter Plöger
häktade som skäligen misstänkta för grov misshandel och vållande till
annans död.
Dom i målet meddelades av Piteå tingsrätt den 1 november 1990.
Domen utvisade bl.a. att Michael Welke kontinuerligt misshandlats
under tiden februari—juni 1990.
Domen överklagades.
Hovrätten för Övre Norrland meddelade dom i målet den 3 januari
1991.
Hovrätten dömde Peter Plöger för mord, grov misshandel, misshan-
del, olaga frihetsberövande och olaga tvång till fängelse i tio år.
Gudrun Welke dömdes för grov misshandel, medhjälp till grov
misshandel, misshandel och olaga frihetsberövande till Sngelse i tre år.
Peter Plöger och Gudrun Welke utvisades ur riket.
2 JO tar upp ärendet för granskning
Den fyraårige pojkens död behandlades ingående i massmedia. Bl.a.
förekom den 4 juli 1990 i Aftonbladet en artikel med rubriken
"Pojken levde i skräck för sina föräldrar". Enligt artikeln skulle redan
i januari månad 1990 en hemsamarit ha slagit larm till socialförvalt-
ningen och polisen i Hedemora om de övergrepp som pojken utsattes
för. Enligt artikeln skulle hemsamariten emellertid inte ha fått något
gehör, och några åtgärder för att skydda barnet vidtogs inte. Enligt vad
därefter uppgavs i massmedia skulle även en distriktssköterska och en
distriktsläkare ha vänt sig till socialförvaltningen och polisen utan att
det föranlett någon åtgärd.
Omständigheterna som de redovisades i massmedia föranledde JO
att på eget initiativ inleda utredning i ärendet den 4 juli 1990. Genom
remiss till socialnämnden i Hedemora kommun begärde JO den 5 juli
1992/93:JO1
320
att nämnden skulle till JO inkomma med utredning och yttrande
angående socialförvaltningens handläggning av ärendet. Den 9 juli
1990 inkom från Per-Arne Tagesson en anmälan med begäran om
granskning av det sätt på vilket ärendet handlagts vid socialförvaltning-
en i Hedemora. Med anledning av de uppgifter som lämnats i massme-
dia om att en anmälan om pojkens förhållanden skulle ha gjorts även
till polisen begärde Per-Arne Tagesson att JO:s utredning även skulle
omfatta polisens handläggning av ärendet.
3 Utredning
Den 9 juli 1990 besökte tjänstemän från JO-ämbetet Hedemora och
Vikmanshyttan för samtal med hemsamariten Marita Söderberg, di-
striktssköterskan Birgitta Eriksson och distriktsläkaren Ann-Sofi Ro-
senqvist. Vid samtalen inhämtades upplysningar om vilken informa-
tion som lämnats till socialförvaltningen respektive polisen. Protokoll
över samtalen tillfördes ärendet hos JO.
Socialförvaltningens i Hedemora och polismyndighetens i Avesta
handlingar i ärendet lånades in till JO. JO anmodade socialnämnden i
Hedemora att yttra sig i ärendet. Nämndens remissvar inkom till JO
den 10 augusti 1990.
4 Beslut om förundersökning
Sedan JO tagit del av handlingarna, socialnämndens remissvar och
övriga handlingar meddelade JO den 10 augusti 1990 följande beslut.
JO har dels på eget initiativ med anledning av vissa tidningsuppgifter,
dels efter anmälan inlett utredning angående socialnämndens i Hede-
mora kommun och polismyndighetens i Avesta åtgärder vid ifrågasatt
misshandel av barn m.m.
JO:s hittillsvarande utredning har företrädesvis avsett omfattningen
av myndigheternas utredningsplikt.
Utredningen ger anledning till antagande att för handläggningen
ansvariga tjänstemän åsidosatt vad som ålegat dem i tjänsten genom att
inte vidta erforderliga åtgärder och att därigenom tjänstefel enligt 20
kap. 1 § brottsbalken har begåtts. Jag beslutar därför att inleda förun-
dersökning angående sådant brott.
Jag uppdrar åt överåklagaren Hans Lindberg vid regionåklagarmyn-
digheten i Västerås att leda och låta verkställa undersökningen.
5 Förundersökningens resultat
Förundersökningen redovisades för JO. Undersökningen omfattade i
första hand förhör med dem som på olika sätt har varit i kontakt med
socialförvaltningen i Hedemora och med polisen i Hedemora och
Avesta. I den delen hade förhör hållits med hemsamariten Marita
Söderberg, distriktssköterskan Birgitta Eriksson, distriktsläkaren Ann-
Sofi Rosenqvist och vice värden Erik Johansson.
Såvitt avser handläggningen inom socialtjänsten hördes följande
personer nämligen socialchefen Lars G Mårtensson, dåvarande avdel-
ningschefen Marion Ståhl, socialsekreterarna Jan-Eric Rönngren, Eva
1992/93:JO1
321
21 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Thorén-Johansson och Urban Svensson, receptionisten Eva Lundberg
samt socialkonsulenten vid länsstyrelsen i Kopparbergs län Elisabet
Ottervald.
För socialförvaltningen i Hedemora gällde följande organisation.
Socialförvaltningen var uppdelad på fyra avdelningar nämligen en
barnomsorgsavdelning, en äldre- och handikappavdelning, en individ-
och familjeomsorgsavdelning samt en ekonomiavdelning.
Individ- och familjeomsorgsavdelningen (IFO-avdelningen) leddes
vid ifrågavarande tid av avdelningschefen Marion Ståhl. Avdelnings-
chefen hade ansvaret för samordning och bevakning av ärendena på
IFO-avdelningen. Avdelningschefen var direkt underställd socialche-
fen.
Inom IFO-avdelningen fanns en missbruksgrupp, en barn- och en
ungdomsgrupp, en mottagningsgrupp, en flyktinggrupp samt en eko-
nomigrupp.
Till mottagningsgruppen kom ärendena för en första granskning av
vilken typ av åtgärder som behövs i det enskilda fallet. Rörde ärendet
ekonomisk hjälp kvarblev ärendet i mottagningsgruppen, medan det i
annat fall slussades vidare till någon annan grupp inom avdelningen.
Barn- och ungdomsgruppen hade ett utrednings- och behandlingsan-
svar när det gällde barn och ungdom.
Frågan om den tyska familjens förhållanden aktualiserades första
gången i mottagningsgruppen, där Jan-Eric Rönngren vid denna tid
tjänstgjorde. När ärendet på nytt aktualiserades i april handlades det på
barn- och ungdomsavdelningen av Urban Svensson och Eva Thorén-
Johansson.
Förundersökningen visade att inom socialtjänsten hade fem tjänste-
män haft en direkt befattning med ärendet, nämligen Jan-Eric Rönn-
gren, Urban Svensson, Marion Ståhl, Eva Thorén-Johansson och Elisa-
bet Ottervald.
Den 19 december 1990 hördes Marion Ståhl som skäligen misstänkt
för tjänstefel enligt en i förundersökningsprotokollet redovisad beskriv-
ning.
Såvitt avser handläggningen inom Avesta polisdistrikt hördes polis-
mästaren Lennart Lundén, kriminalkommissarien Helge Eriksson, po-
lisinspektören Kjell Nyman, t.f. polisinspektören Björn Zidén, krimi-
nalinspektörerna Kent Asp, Bengt Aronsson, Lars-Erik Higårds och
Bengt Thurell samt assistenterna Gun-Britt Arthursson, Irja Rupponen
och Annika Springare. Därjämte har assistenten i Borlänge polisdi-
strikt Barbro Andersson hörts.
För polismyndigheten i Avesta polisdistrikt gäller följande organisa-
tion.
Polisdistriktet omfattar Avesta kommun och Hedemora kommun.
Distriktet är organisatoriskt indelat i två avdelningar, nämligen ord-
ningsavdelningen och kriminalavdelningen. Inom kriminalavdeiningen
finns tre rotlar, rotel 1 som är en administrativ rotel, rotel 2 som är en
allmän utredningsrotel för bl.a. ärenden som gäller uppehålls- och
arbetstillstånd samt rotel 8 som är en brottsbalksrotel. Huvudstyrkan är
1992/93:JO1
322
placerad i Avesta. En arbetsgrupp är förlagd till Hedemora. I Hedemo-
ra finns 6,5 tjänster som polismän på ordningsavdelningen och 3 på
kriminalavdelningen.
Polismännen på ordningsavdelningen i Hedemora är underställda
chefen för arbetsgruppen.
Av de kriminalinspektörer som tjänstgör på kriminalavdelningen i
Hedemora är två formellt placerade på rotel 8 medan den tredje är
placerad på rotel 2. I praktiken handlägger de emellertid alla typer av
ärenden. Beroende på ärendets art blir det antingen chefen för rotel 2
eller chefen för rotel 8 som blir deras närmaste förman.
Chefen för kriminalavdelningen var tidigare, förutom polismästaren
och polisintendenten, den ende inom polisdistriktet som var polisiär
förundersökningsledare. I ärenden där polismyndigheten var förunder-
sökningsledare tillkom det således chefen för kriminalavdelningen att
besluta bl.a. om inledande av förundersökning.
6 Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 7 mars 1991 följande.
6.1 Handläggningen vid socialförvaltningen
6.1.1 Den rättsliga bakgrunden
Anmälan om misshandel mot underårig
Ett barn har rätt till trygghet, omvårdnad och en god fostran (se 6 kap.
1 § föräldrabalken).
Framför allt i de tidiga barnaåren är barnet helt beroende av sin
vårdnadshavare eftersom barnet självt inte kan påvisa eller påkalla stöd
och hjälp för missförhållanden i hemmet.
Alla har del i ansvaret för barnens trygghet. Det synsättet kommer
till uttryck i socialtjänstlagen (SoL). I 71 § första stycket SoL sägs
således att var och en som får kännedom om att en underårig miss-
handlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det
är fåra för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till social-
nämnden.
Mot lagens anvisningar står en obenägenhet att ingripa i andras
familjeförhållanden. Inte minst vad som har kommit fram i detta
ärende visar på den osäkerhet och oro den enskilde kan känna inför
att göra en anmälan till socialnämnden. Ofta uppfattar den enskilde
situationen så att en anmälan bara kan göras när det är ställt utom
varje tvivel att ett barn misshandlas.
Lagtexten i sin nuvarande lydelse ger utrymme för en sådan uppfatt-
ning. Den rekommendation som uttalas där knyter an till en situation
där det skall föreligga kännedom om att barnet misshandlas i hemmet.
I belysning av vad som har förekommit i detta ärende finns anled-
ning överväga om inte lagen bör ändras så att den i första stycket
uttalade rekommendationen knyts till situationer där det finns anled-
ning anta att åtgärder från nämndens sida till skydd för barnet är
påkallade. Därmed skulle på ett tydligare sätt än vad nu är fallet
1992/93: JO 1
323
markeras att en förutsättning för anmälan inte är att det i det enskilda
fallet står klart att barnet misshandlas eller annars utsätts för skadlig
behandling i hemmet. Det blir en uppgift för nämnden att verkställa
den utredning som behövs för att barnets behov av stöd och hjälp skall
kunna bedömas. En lagändring i denna riktning skulle vara ägnad att
öka barnens säkerhet. Därmed far man enligt min mening acceptera
att i något enstaka fall en anmälan kan leda till en utredning som
opåkallat kränker den personliga integriteten.
De bestämmelser som finns i första stycket riktar sig till allmänhe-
ten. I andra stycket finns bestämmelser om anmälningsskyldighet för
vissa myndigheter och anställda hos sådana myndigheter. Bestämmel-
sen omfattar sådana myndigheter vars verksamhet berör barn och
ungdom, t.ex. åklagar- och polismyndigheter, skolor samt barna- och
mödravårdscentraler. Den avser även andra myndigheter inom hälso-
och sjukvården och socialtjänsten, t.ex. vuxenpsykiatriska kliniker och
alkoholpolikliniker. Bestämmelsen riktar sig också till anställda vid
sådana myndigheter samt läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmor-
skor som inte har sådan anställning.
Anmälningsplikten inträder vid erhållen kännedom om något som
kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs
skydd. Anmälningsplikten förutsätter således inte att det är klarlagt att
nämnden behöver ingripa. Även uppgifter som är svårbedömda eller
obestyrkta skall alltså anmälas, om de tyder på att ett barn kan vara i
behov av stöd och hjälp från nämndens sida. Det ankommer därefter
på socialnämnden att undersöka vilken grund som kan finnas för
uppgiften och utreda det eventuella behovet av åtgärder.
Anmälningsplikten gäller uppgifter som vederbörande befattningsha-
vare fatt reda på i sin verksamhet hos myndigheten. Uppgifter som
han som privatperson får är han inte skyldig att anmäla med stöd av
denna bestämmelse, men han bör göra det i enlighet med vad som sägs
i första stycket.
En underlåtenhet att ge in anmälan när förutsättningar för en sådan
föreligger enligt paragrafens andra stycke kan föranleda ansvar för
tjänstefel.
Jag vill redan här i belysning av de regler för vilka jag nu har
redogjort slå fast att den företagna utredningen inte gett grund för
antagande att distriktssköterskan Birgitta Eriksson eller distriktsläkaren
Ann-Sofi Rosenqvist åsidosatt reglerna om anmälningsplikt. Grund för
kritik i det hänseendet föreligger således inte. Vad därefter gäller
hemsamariten Marita Söderberg konstaterar jag att hon erhållit känne-
dom om familjen Plöger i egenskap av privatperson. Hon har vänt sig
till nämnden i enlighet med 71 § första stycket SoL.
Sekretesskydd för anmälare inom socialtjänsten
1 förevarande sammanhang bör erinras om det sekretessskydd som kan
föreligga för en anmälare. Av 7 kap. 6 § sekretesslagen följer således att
sekretess gäller för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons
personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att
anmälaren eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat
1992/93 :JO1
324
allvarligt men om uppgiften röjs. Bestämmelsen kan fä tillämpning
t.ex. vid en anmälan om barnmisshandel. Som framgår skall det men
som befaras för anmälaren vara av kvalificerad art. Det skall röra sig
om våld eller annat allvarligt men. Som exempel kan nämnas telefon-
terror eller andra trakasserier av allvarlig art.
Av bestämmelsen framgår att den ger sekretesskydd endast åt enskil-
da personer och inte åt myndigheter eller anställda hos myndigheter.
Utredning hos nämnd
Av 50 § SoL följer att socialnämnden skall inleda utredning utan
dröjsmål av vad som har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
Framför allt då det gäller anmälningar från allmänheten blir det en
grannlaga uppgift för den ansvarige handläggaren vid socialförvaltning-
en att bedöma innehållet i och betydelsen av de uppgifter som lämnas.
Hos den enskilde som vänder sig till nämnden för att göra en anmälan
kan finnas en osäkerhet om vad han kan uppge och vilka upplysning-
ar som kan vara av betydelse för nämndens handläggning av ärendet.
Det blir därför en viktig uppgift för handläggaren att söka få fram alla
de omständigheter som föranlett anmälan.
Finns det anledning att anta att de förhållanden som anges i anmä-
lan kan leda till en åtgärd av nämnden skall en utredning inledas.
Utredning skall inledas utan dröjsmål. Kravet på skyndsamhet får
bedömas från fall till fall. I fall där det kan misstänkas att ett barn
misshandlas i hemmet ankommer det på den ansvarige handläggaren
att omedelbart göra sig underrättad om förhållandena i hemmet för en
bedömning av om situationen är sådan att det till skydd för barnet är
nödvändigt att ta barnet om hand omedelbart.
Registrering och dokumentation
Bedöms de till nämnden inkomna uppgifterna vara sådana att en
utredning skall inledas uppkommer ett ärende hos nämnden. En första
administrativ åtgärd blir därvid att registrera ärendet hos nämnden. De
vid socialförvaltningen förda registren kan antingen vara manuella
eller föras med stöd av automatisk databehandling (ADB). Som regel
förs hos socialnämnder ett personregister. Ett sådant register består av
akter som förvaras på ett sådant sätt att det går att få fram personakten
på den som finns i registret. Inkommer nya uppgifter i ett ärende
rörande den för vilken en personakt har upprättats, skall genom
sökregistret personakten kunna återfinnas och uppgifterna kunna till-
föras akten. Syftet med registreringen är att myndigheten skall kunna
överblicka sin verksamhet. Brister det i registreringen kan väsentlig
information komma att gå förlorad.
Vad som kommer fram vid utredning och som har betydelse för
ärendets avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Detta fram-
går av 51 § SoL. Det innebär bl.a. att muntliga uppgifter som regel
måste antecknas skriftligen och handlingar av betydelse tillfogas akten
i ärendet. Det åligger handläggaren att kontinuerligt tillföra akten alla
de uppgifter som kan vara av betydelse för ärendets bedömning.
1992/93: JO 1
325
Anteckningarna skall göras på journalblad eller annan handling som
ingår i akten. Vad nu sagts innebär inget hinder mot att handläggaren
vid samtal med anmälare eller klient på lösa lappar gör anteckningar
till stöd för minnet. Det åligger handläggaren att i sådant fall tillse att
uppgifterna tillförs journalen i ärendet utan dröjsmål. Det kan givetvis
inte accepteras att handläggaren låter anstå med journaiföringen för
någon längre tid. Journalföring utgör således en förutsättning för att
vid byte av handläggare den nye handläggaren utan dröjsmål skall
kunna sätta sig in i ärendet.
Journalen skall föras på ett sådant sätt att det vid varje tidpunkt är
möjligt att se vad som har kommit fram i ärendet. De anteckningar
som förs in i journalen skall vara daterade och det skall av anteckning-
arna framgå vem som bär ansvaret för dem. Det finns däremot inget
krav på att journalanteckningarna skall vara egenhändigt underteckna-
de eller signerade.
6.1.2 Tjänstemännens ansvar
Vad därefter gäller de enskilda tjänstemännens handläggning av ären-
det kan följande anmärkas.
Jan-Eric Rönngren
Jan-Eric Rönngren har av Marita Söderberg den 25 januari 1990
mottagit en anmälan rörande familjen Plöger. Vid ett inledande tele-
fonsamtal med henne har Jan-Eric Rönngren funnit omständigheterna
så anmärkningsvärda att han kallat Marita Söderberg till socialförvalt-
ningen. Vid det samtal som sålunda ägde rum har framkommit bl.a.
följande.
Kvinnan i familjen var gravid i ett sent skede. Den fyraårige pojken
verkade mycket otrygg. Han tydde sig till Marita Söderberg som vore
hon pojkens mor. Det kunde inte uteslutas att pojken varit föremål för
barnavårdsutredning i Tyskland. Det var osäkert om familjen hade
uppehållstillstånd. Familjen uppträdde konstigt. Det kunde inte uteslu-
tas att det förekom narkotikamissbruk i familjen.
Trots allvaret i de sålunda lämnade uppgifterna har Jan-Eric Rönn-
gren underlåtit att vidta ytterligare utredning rörande familjens förhål-
landen. Han har således inte gjort sig underrättad om hur nära
förestående barnets födelse var. Utredning rörande familjens förmåga
att klara sitt uppehälle har inte gjorts. Uppgifterna om att Michael
befann sig i en risksituation har lämnats obeaktade. Information om
pojkens förhållanden har inte inhämtats.
Utredningen i ärendet har i stället inriktats på frågan om familjens
fortsatta vistelse i Sverige. Jan-Eric Rönngren har därvid samrått med
avdelningschefen Marion Ståhl och med socialkonsulenten på länssty-
relsen. Oavsett att det i flera viktiga hänseenden saknats kunskap om
familjens förhållanden och utan att inhämta ytterligare uppgifter i
ärendet har Jan-Eric Rönngren stannat inför den uppfattningen att
familjen omgående borde återvända till Tyskland.
1992/93:JO1
326
Jag anser — utan att vid den bedömningen ta hänsyn till den
kännedom som nu föreligger om familjens förhållanden — att den av
Jan-Eric Rönngren valda lösningen lämnat utrymme för betydande
risker. Det förelåg en uttalad osäkerhet vad gällde framför allt Micha-
els förhållanden. Jan-Eric Rönngren borde ha insett att en omedelbar
avresa från Marita Söderbergs hem till ett för Jan-Eric Rönngren
okänt resmål skulle omöjliggöra de stöd- och hjälpinsatser som —
såvitt framkommit — familjen var i behov av.
Vid min bedömning av Jan-Eric Rönngrens åtgärder i ärendet fäster
jag särskilt avseende vid att han — som uppenbarligen känt en
osäkerhet inför ärendets fortsatta handläggning — sökt samråd med
överordnad tjänsteman på förvaltningen och med tillsynsmyndigheten
och att han därvid fått stöd för den åtgärd han vidtagit i ärendet. Det
innebär emellertid inte att jag anser att det saknas fog för kritik av det
sätt på vilket Jan-Eric Rönngren handlagt ärendet.
Jan-Eric Rönngren har i enlighet med bestämmelserna i 50 § SoL
inlett utredning med anledning av den anmälan som gjorts. Ett ärende
vid förvaltningen har uppkommit. Det hade därvid ålegat honom att
registrera ärendet och att tillföra ärendet de anteckningar som han
hade gjort. Av utredningen framgår att ärendet registrerats vid förvalt-
ningen först efter flera månader och att anteckningarna först då
tillförts journalen. Detta har medfört att när familjen i april 1990 på
nytt blev aktuell vid förvaltningen de redan framkomna uppgifterna
inte omedelbart varit tillgängliga för handläggaren i det nya ärendet.
Även i nu angivet hänseende finns det anledning att kritisera Jan-Eric
Rönngren.
Urban Svensson
Den 23 april 1990 vände sig distriktssköterskan Birgitta Eriksson i
enlighet med bestämmelserna i 71 § SoL till socialförvaltningen i
Hedemora för att göra en anmälan. Samtalet togs emot av Urban
Svensson. Det stod vid samtalet helt klart att Birgitta Eriksson i sin
egenskap av distriktssköterska ansåg att socialförvaltningen borde göra
en utredning beträffande den tyska familjens förhållanden. Vad Birgit-
ta Eriksson främst fäste avseende vid var de båda barnens situation.
Barnen fick aldrig gå ut och de led av detta. Det minsta barnet skrék
mycket på nätterna. E imiljen hade kallats till distriktsläkarmottagning-
en vid flera tillfållen men kommit endast vid ett.
Urban Svensson lämnade vid veckomöte påföljande dag Marion
Ståhl en redogörelse för ärendet. Det beslöts att Urban Svensson skulle
vara handläggare i ärendet och att han skulle göra ett hembesök.
Urban Svensson fick därefter veta att familjen tidigare hade varit
aktuell vid socialförvaltningen. De anteckningar som gjorts i det ären-
det kunde emellertid inte återfinnas.
Den 10 maj hade Urban Svensson kontakt med Marita Söderberg.
Även hon uttryckte önskemål om att något gjordes för familjen snabbt,
varvid hon bl.a. nämnde att det yngsta barnet skrek mycket på nätter-
1992/93: JO 1
na.
327
Åtta dagar senare ringde distriktssköterskan på nytt varvid hon
uppehöll sig vid samma omständigheter som tidigare samt framhöll det
otillfredsställande i att det skulle ta så lång tid för förvaltningen att
göra något i ärendet.
Den 28 maj befriades Urban Svensson på egen begäran från fortsatt
handläggning av ärendet.
Vid en samlad bedömning av de uppgifter som på så vis kommit
fram rörande familjens förhållanden framstår det som i hög grad
anmärkningsvärt att uppgifterna inte föranledde vidare utredning av
familjens förhållanden. Särskilt måste vid den bedömningen beaktas att
det var en distriktssköterska med väl dokumenterad erfarenhet av barn
som vände sig till förvaltningen med en begäran om insatser.
Visserligen får godtas Urban Svenssons påstående om att Birgitta
Eriksson vid det första samtalet inte uttryckligen påtalade behovet av
omedelbara insatser. Urban Svensson kan emellertid inte rimligen ha
haft fog för att låta anstå med hembesök eller annan utredningsåtgärd
även efter det att hemsamariten och distriktssköterskan på nytt vänt sig
till förvaltningen med begäran om skyndsamma åtgärder.
Det finns inte anledning betvivla att Urban Svensson vid ifrågava-
rande tid hade en hög arbetsbelastning. Det hade emellertid ålegat
Urban Svensson att underrätta ansvarig chef om han till följd av andra
arbetsuppgifter inte ansåg sig kunna handlägga det nu ifrågavarande
ärendet på ett ändamålsenligt sätt. I vart fall borde en sådan underrät-
telse ha lämnats när Urban Svensson samma dag som han mottog det
andra samtalet från distriktssköterskan avsåg att på grund av personliga
förhållanden vara frånvarande från arbetet.
Jag har på goda grunder haft anledning överväga om inte den
underlåtenhet som ligger Urban Svensson till last borde föranleda åtal
för tjänstefel. Vid min bedömning har jag emellertid beaktat att Urban
Svensson har haft en stor arbetsbelastning samtidigt som han ställts
inför betydande personliga problem. Jag har därför funnit att, utöver
den allvarliga kritik som innefattas i mina uttalanden, ytterligare
åtgärder såvitt avser honom inte är påkallade.
Jag konstaterar vidare att Urban Svensson har underlåtit att göra
anteckningar om det samtal so.n han den 18 maj 1990 hade med
distriktssköterskan. Urban Svensson borde ha insett att de uppgifter
som distriktssköterskan därvid lämnade var av betydelse för ärendets
fortsatta handläggning. Redan den omständigheten att distriktssköters-
kan på nytt ansåg det nödvändigt att ta kontakt med socialförvaltning-
en var av sådan betydelse att den bort föranleda anteckning.
Utredningen visar vidare att Urban Svensson inte låtit registrera
ärendet vid förvaltningen och att han inte med den skyndsamhet som
har varit påkallad tillfört ärendet de anteckningar som han har gjort.
Nu synes ärendet ha registrerats och anteckningar ha tillförts journa-
len först sedan det kommit till allmänhetens kännedom att Michael
avlidit till följd av misshandel.
Även i nu angivna hänseenden finns det anledning att kritisera
Urban Svensson.
1992/93:JO1
328
Marion Ståhl
1992/93: JO 1
Marion Ståhl har i egenskap av avdelningschef vid avdelningen för
individ- och familjeomsorg haft ledningsansvaret för avdelningen. Det
ansvaret har innefattat en skyldighet för henne att följa arbetet vid
avdelningen, bevaka att beslutade åtgärder vidtogs och att tillse att
ärendena gavs den prioritet som deras beskaffenhet har krävt.
I januari månad 1980 informerades Marion Ståhl om det samtal som
Jan-Eric Rönngren haft med hemsamariten Marita Söderberg angåen-
de familjen Plöger. Redan då framkom omständigheter som gav anled-
ning till utredning från socialförvaltningens sida. Ärendet avslutades
emellertid sedan familjen flyttat från orten.
I slutet av april 1990 erhöll Marion Ståhl upplysningar om vad som
hade kommit fram vid det samtal som Urban Svensson hade haft med
distriktssköterskan Birgitta Eriksson. De därvid redovisade förhållande-
na påkallade enligt Marion Ståhls uppfattning ett hembesök. Marion
Ståhl tillsåg emellertid inte att det beslutade hembesöket kom till
stånd.
Den 10 maj 1990 talade Urban Svensson med hemsamariten, som
var angelägen om att något gjordes snabbt från förvaltningen. Urban
Svensson gjorde anteckningar om vad som kom fram vid samtalet.
Den 18 maj 1990 ringde distriktssköterskan på nytt till Urban
Svensson. Birgitta Eriksson ville att det beslutade hembesöket skulle
ske.
Den 28 maj 1990 inkom till Marion Ståhl minnesanteckningar från
polisen i Avesta. Av anteckningarna framgick att hemsamariten var
väldigt oroad för barnen i den tyska familjen, som enligt anmälaren
"ska bli misshandlade av föräldrarna". Det framgick vidare att hemsa-
mariten hade varit i kontakt med distriktssköterskan som enligt hemsa-
maritens uppgifter skulle vara förtvivlad över barnens situation. Hem-
samariten ville enligt anteckningarna att något snabbt gjordes för
barnen.
Marion Ståhl hade vid denna tid kännedom om att hemsamariten
och distriktssköterskan tidigare vänt sig till förvaltningen med begäran
om skyndsamma åtgärder.
De uppgifter som förelåg i ärendet gav inte grund för annat antagan-
de än att omedelbara åtgärder var påkallade. Några omständigheter
som gav stöd för uppfattningen att situationen inte var så allvarlig som
de till förvaltningen inkomna uppgifterna utvisade förelåg inte.
Marion Ståhl har invänt att det vid den angivna tiden vid förvalt-
ningen förelåg flera ärenden med högre angelägenhetsgrad. Häremot
vill jag anföra följande.
Anmälningar om barnmisshandel har högsta prioritet i en socialför-
valtnings arbete. I dessa ärenden måste utredningsåtgärder vidtas genast
i syfte att klarlägga misshandelns art och omfattning. Varje dröjsmål i
ett barnmisshandelsärende innebär risker för att barnet tillfogas ytterli-
gare, i extrema fall livshotande, skador.
Marion Ståhl framförde inte till förvaltningsledningen eller social-
nämnden att hon på grund av hög arbetsbelastning saknade möjlighet
329
att vidta nödvändiga åtgärder i ärendet. Det finns inte heller på annan
grund anledning anta att hennes arbetssituation omöjliggjorde nödvän-
diga utredningsinsatser. Det kan rimligen inte ha varit en betungande
uppgift för henne att själv eller genom annan inhämta ytterligare
upplysningar i ärendet från hemsamariten eller distriktssköterskan.
Marion Ståhl, som i belysning av den kunskap som hon hade om
ärendet borde ha insett att ett fortsatt dröjsmål innebar allvarliga risker
för barnens förhållanden, har emellertid befriat Urban Svensson från
det fortsatta handläggningsansvaret utan att tillse att ärendet omedel-
bart övertogs av annan handläggare. Marion Ståhl lät ärendet utan
åtgärd bli liggande på sitt bord till den 5 juni 1990, då ärendet
överlämnades till Eva Thorén-Johansson.-Inte ens vid ärendets över-
lämnande fann Marion Ståhl det påkallat att ge direktiv om omedelba-
ra utredningsåtgärder. Sedan det kommit fram att familjen avflyttat
från orten vidtogs inga ytterligare åtgärder.
Beslut om åtal
Omständigheterna är sådana att det finns skäl att väcka åtal mot
Marion Ståhl enligt följande gärningsbeskrivning.
Hos socialnämnden i Hedemora kommun, där Marion Ståhl inneha-
de tjänst som avdelningschef med det övergripande ansvaret för avdel-
ningen för individ- och familjeomsorg, förekom vid avdelningen under
första halvåret 1990 ett ärende som gällde det tyska paret Gudrun
Welke och Peter Plöger samt barnen Michael och Peter födda 1986
och 1990.
Ärendet anhängiggjordes hos nämnden första gången den 25 januari
1990, men avslutades påföljande dag på grund av att familjen avrest
från orten. Den 23 april 1990 aktualiserades ärendet på nytt genom en
anmälan från distriktssköterskan Birgitta Eriksson, verksam på den ort
där familjen då var bosatt. Anmälningen hade avseende på bl.a. sköt-
seln av Michael och ett spädbarn, som Gudrun Welke fött i februari
1990. Marion Ståhl, som kände till det i januari upptagna ärendet,
informerades om distriktssköterskans anmälan, varefter beslut fattades
om att hembesök skulle göras hos den tyska familjen. Ärendet tilldela-
des socialsekreteraren Urban Svensson.
Den 10 maj 1990 talade Urban Svensson med hemsamariten som
var angelägen om att något snabbt gjordes från förvaltningen. Di-
striktssköterskan tog den 18 maj på nytt kontakt med socialförvaltning-
en med en begäran om att det beslutade hembesöket snabbt skulle ske,
varvid distriktssköterskan påtalade att det yngsta barnet skrek mycket
på nätterna.
Den 28 maj 1990 inkom till socialnämnden, Marion Ståhl, en den
24 maj 1990 dagtecknad s.k. minnesanteckning från polismyndigheten
i Avesta. Av minnesanteckningen, som upprättats med anledning av att
Marita Söderberg på kvällen den 23 maj 1990 ringt till polismyndighe-
ten, framgick att anmälaren var orolig för att det tyska parets barn
skulle bli misshandlade av föräldrarna och att hon ville att någonting
1992/93: JO 1
330
skulle göras snabbt för barnen. Minnesanteckningen överlämnades till
Urban Svensson, som emellertid redan samma dag av Marion Ståhl
befriades från det fortsatta handläggaransvaret.
Trots innehållet i minnesanteckningen och trots sin kännedom om
det pågående ärendet hos socialnämnden vidtog Marion Ståhl därefter
ingen åtgärd i saken, förrän då hon den 5 juni'1990 uppdrog åt en
socialsekreterare att fortsättningsvis handlägga ärendet.
Genom att inte vidta omedelbara åtgärder med anledning av anmä-
lan från polisen har Marion Ståhl av oaktsamhet genom underlåtenhet
vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
Lagrum: 20 kap. 1 § brottsbalken
Jag uppdrar åt överåklagaren Hans Lindberg vid regionåklagarmyndig-
heten i Västerås att väcka och utföra åtalet. Överåklagaren äger därvid
de befogenheter som anges i 45 kap. 5 § rättegångsbalken.
Eva Thorén-Johansson
Eva Thorén-Johansson fick, då hon övertog ärendet, tillgång till de
handlingar som upprättats i ärendet. Handlingarna utvisade att ome-
delbara åtgärder var påkallade. Vid de kontakter som Eva Thorén-
Johansson därefter hade med polisen framkom att familjen flyttat från
orten. Några uppgifter om var familjen befann sig framkom inte.
Eva Thorén-Johansson synes därefter ha ansett att några ytterligare
åtgärder i ärendet inte kunde vidtas. Då Eva Thorén-Johansson påbör-
jade sin semester blev ärendet därför liggande.
Jag vill framhålla att den omständigheten att familjen lämnade
kommunen inte innebar en begränsning av socialnämndens ansvar för
ärendet. En utredning rörande ett barns skydd Sr således inte avstanna
av den anledningen att barnet lämnar kommunen. Det hade därför
ålegat Eva Thorén-Johansson att fortsätta efterforskningarna och att
tillse att den fortsatta handläggningen övertogs av annan då hon
påbörjade sin semester.
Det finns således anledning till kritik även mot det sätt på vilket Eva
Thorén-Johansson handlagt ärendet. Samtidigt vill jag framhålla att
även med fortsatta efterforskningar möjligheterna att nå familjen varit
mycket begränsade.
Elisabet Ottervald
Såvitt utredningen visat har den förfrågan som gjorts till Elisabet
Ottervald avsett vilka åtgärder som från socialtjänstens sida kunde
vidtas för att förmå den tyska familjen att flytta. Vad som förekommit i
denna del föranleder inga uttalanden av mig.
1992/93: JO 1
Granskningen av ärendet har visat att det på ett anmärkningsvärt sätt
har brustit i fråga om registrering och dokumentation av ärenden vid
förvaltningen. Som särskilt anmärkningsvärd framstår den uppgift som
Eva Thorén-Johansson lämnat om att det kunnat inträffa att ärenden
blivit liggande utan att över huvud taget bli registrerade.
331
Jag utgår från att socialnämnden tillser att nödvändiga åtgärder
vidtas för att nå en i angivet hänseende betryggande ärendehandlägg-
ning.
6.2 Handläggningen vid polisen
6.2.1 Den rättsliga bakgrunden
Anmälningsplikt
Jag har under avsnitt 6.1.1 redogjort för den skyldighet som enligt 71 §
andra stycket SoL föreligger för vissa myndigheter och tjänstemän att
göra anmälan till socialnämnden. Som där framgår inträder en sådan
anmälningsplikt så snart myndigheten eller tjänstemannen får känne-
dom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa
till en underårigs skydd.
Till de myndigheter som omfattas av anmälningsplikten hör polisen.
Bestämmelserna i 71 § andra stycket kompletteras såvitt avser poli-
sen av föreskrifterna i 3 § polislagen. Där sägs bl.a. att det särskilt
åligger polisen att samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten
och underrätta dessa om förhållandena som bör föranleda någon
åtgärd av dem.
Minnesanteckningar
En polismyndighet har omfettande kontakter med allmänheten. Till
polisens uppgifter hör bl.a. att lämna allmänheten upplysningar och
annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen. Det
möter givetvis inget hinder mot att en polisman för anteckningar för
eget bruk om sådana kontakter med allmänheten.
Mottar emellertid en polisman uppgifter som föranleder uppkoms-
ten av ett ärende hos polisen, såsom t.ex. är fallet när uppgifterna
innefattar en brottsanmälan eller avser sådana förhållanden som anges
i 71 § SoL, åligger det honom att skriftligen redovisa uppgifterna.
Sådana anteckningar, som innefattar uppgifter av betydelse för ären-
dets bedömning, skall tillföras ärendet.
På motsvarande sätt skall de uppgifter som en polisman mottar i ett
redan pågående ärende och som har betydelse för det ärendets bedöm-
ning dokumenteras och utan dröjsmål tillföras ärendet.
Jag vill tillägga att vad som hos polisen anges som en "minnesan-
teckning" rätteligen är att se som en tjänsteanteckning. Med minnesan-
teckningar avses således enligt tryckfrihetsförordningen synpunktspro-
memorior, rättsutredningar och andra handlingar som har tillkommit
för att underlätta föredragning eller utredning av ett visst ärende.
Tillför anteckningarna ärendet sakuppgifter är de i den delen inte att
anse som minnesanteckningar.
1992/93: JO 1
332
6.2.2 Tjänstemännens ansvar
Jag vill inledningsvis framhålla att vid misstanke om barnmisshandel
är som regel skyndsamma åtgärder nödvändiga. Jag har såvitt avser
socialtjänsten framhållit att det är en ovillkorlig skyldighet för social-
tjänsten att vidta omedelbara utredningsåtgärder så snart nämnden far
kännedom om förhållanden som ger anledning till antagande att ett
barn utsätts för misshandel.
På motsvarande sätt är det en uppgift för polisen att utan dröjsmål
inleda utredning vid misstanke om övergrepp mot barn. Det är av
största betydelse att det så snart som möjligt blir klarlagt om misshan-
del förekommit och om särskilda tvångsåtgärder för att skydda barnet
från fortsatta övergrepp är påkallade.
I dessa frågor är som regel en nära samverkan mellan socialtjänsten
och polisen påkallad.
Jag har vid min bedömning av ärendet inte funnit det utrett att det
före den 23 maj till polisen inkommit sådana uppgifter, som gav grund
för antagande att barnmisshandel förekommit. Min fortsatta gransk-
ning kommer därför företrädesvis att avse de åtgärder som vidtogs vid
polisen med anledning av Marita Söderbergs samtal den 23 maj.
Det kan konstateras att de under förundersökningen hörda perso-
nerna har lämnat olika uppgifter om vad som har förekommit i
ärendet. Då annat ej går att visa utgår jag vid min bedömning från vad
envar av dem själv har uppgett.
Kjell Nyman
Den 23 maj 1990 ringde Marita Söderberg till polisen i Avesta.
Samtalet togs emot av Annika Springare. Hon kände osäkerhet inför
de uppgifter som lämnades vid samtalet. Såvitt framkommit frågade
hon vid två tillfållen Kjell Nyman till råds. Kjell Nyman fick därvid
veta att saken gällde bl.a. misstanke om barnmisshandel. Enligt vad
Annika Springare uppgav skulle Marita Söderberg i samma ärende ha
vänt sig till Bengt Aronsson i Hedemora.
Kjell Nyman ansåg inte att omständigheterna var sådana att det
fanns skäl för honom att överta samtalet.
Jag anser att Kjell Nyman i flera viktiga hänseenden saknade under-
lag för sitt ställningstagande. Uppgifter saknades om när misshandeln
hade begåtts, mot vem den riktats och om misshandelns svårighetsgrad.
Några slutsatser rörande risken för ett upprepande kunde inte dras på
grundval av de uppgifter som Kjell Nyman fick. Det var oklart om
omedelbara åtgärder var påkallade till förebyggande eller förhindrande
av fortsatt misshandel.
Kjell Nyman borde vidare ha beaktat de svårigheter som föreligger
för den som inte är insatt i polisarbetet att klart ange om en brottsan-
mälan upptagits och om en hänvändelse till polisen föranlett utredning
där. Någon formell bekräftelse på att en anmälan upptagits och att
utredning pågick förelåg inte.
1992/93: JO 1
333
Med hänsyn till allvaret i de uppgifter som Marita Söderberg lämna-
de och den osäkerhet som Annika Springare uttalat borde enligt min
mening Kjell Nyman genom att ta över samtalet med Marita Söderberg
bättre ha satt sig in i saken innan han tog ställning till vidare åtgärder.
Av vad jag har sagt nu följer också att det enligt min mening borde
ha ålegat Kjell Nyman att själv ta kontakt med Bengt Aronsson. Det
kan med hänsyn till ärendets allvarliga art inte anses tillfredsställande
att han överlät den uppgiften på en civilanställd radioexpeditör.
Kjell Nyman har tillsagt Annika Springare att upprätta en minnes-
anteckning över vad som kom fram vid samtalet med Marita Söder-
berg. Han har därvid utgått från att ett ärende rörande barnmisshandel
redan upptagits. De av Marita Söderberg lämnade uppgifterna har haft
betydelse för det ärendets bedömning. Vid sådant förhållande hade det
ålegat Kjell Nyman att tillse att de uppgifter som Marita Söderberg
lämnade noggrant dokumenterades och att uppgifterna utan dröjsmål
tillfördes det redan pågående ärendet. Anteckningarna borde ha till-
ställts Bengt Aronsson direkt eller i vart fall ha sänts till chefen för
rotel 8, under vilken rotel ärende rörande misshandel föll.
De felbedömningar som Kjell Nyman enligt min mening har gjort
har bidragit till att någon utredning rörande påstådd barnmisshandel
över huvud taget inte inletts.
Björn Zidén
Distriktsläkaren ringde i mitten av maj månad till assistenten Gun-
Britt Arthursson vid polisen i Hedemora. Enligt vad Gun-Britt Art-
hursson har uppgett hade läkaren därvid påtalat det behov av hjälp
som den tyska familjen hade, varvid hon framhållit bl.a. att familjen
levde i misär. Gun-Britt Arthursson har påstått att hon förmedlade
läkarens uppgifter till Björn Zidén. Denne har emellertid invänt att
den information som han mottog endast gällde frågan om uppehålls-
tillstånd. Han gjorde inga anteckningar om vad som framkom vid
samtalet.
Björn Zidén borde ha insett att de uppgifter som han mottog från
Gun-Britt Arthursson liksom de uppgifter han i övrigt erhöll rörande
saken kunde vara av betydelse för sakens vidare utredning och bedöm-
ning. Det hade därför ålegat honom att dokumentera uppgifterna och,
sedan han Stt kännedom om att ett ärende redan hade tagits upp,
tillföra det ärendet de sålunda gjorda anteckningarna. Genom hans
underlåtenhet i denna del kan väsentlig information ha gått förlorad.
Det går inte heller längre att utreda vad som förekommit i denna del
av ärendets handläggning.
Minnesanteckningarna från den 24 maj kom Björn Zidén tillhanda
sannolikt den 28 maj. Såväl minnesanteckningarna som det samtal som
han samma dag hade med distriktssköterskan ingav misstanke om att
barnmisshandel förekommit. Det måste ha stått helt klart för Björn
Zidén att omedelbara utredningsinsatser var påkallade. Det kan rimli-
gen inte ha mött några svårigheter för Björn Zidén att informera sig
om huruvida en brottsanmälan rörande barnmisshandel upptagits och
utredning inletts. Jag anser mig ha anledning utgå från att Björn Zidén
1992/93:JO1
334
utan dröjsmål kunnat utfå behövliga uppgifter ur de vid polismyndig-
heten förda diarierna. Inte minst har han kunnat ta kontakt med
Bengt Aronsson, som enligt minnesanteckningarna var insatt i saken.
Jag saknar grund för annat antagande än att Björn Zidén fåst större
vikt vid det pågående utlänningsärendet än vid att utan dröjsmål
underrätta sig i misshandelsfrågan.
Jag konstaterar vidare att Björn Zidén underlåtit att dokumentera
och till ansvarig handläggare vidarebefordra de uppgifter som han
erhållit i misshandelsfrågan, oaktat han måste ha insett att dessa
uppgifter var av avgörande betydelse för den fortsatta utredningen.
Kent Asp
Kent Asp har av Björn Zidén muntligen informerats om innehållet i
de minnesanteckningar, som Annika Springare upprättade den 24 maj.
De däri förekommande uppgifterna om barnmisshandel borde ha
föranlett honom att begära närmare upplysningar om vad saken gällde.
Nu synes han ha utgått från att det endast var fråga om arbets- och
uppehållstillstånd. Inte ens när Kent Asp fick minnesanteckningarna i
sin hand har han undersökt om något ärende förelåg vid rotel 8 eller
ifrågasatt behovet av särskild utredning i misshandelsdelen. Anteck-
ningarna har endast föranlett honom att ge utlänningsärendet en högre
prioritet.
Kent Asps underlåtenhet att vidta åtgärder med anledning av de
förekommande uppgifterna om misshandel kan endast ha sin grund i
en bristande samordning mellan rotlarna. Vad som förekommit ger
närmast intryck av att det har rått en snäv avgränsning och en
bristande kommunikation mellan rotlarna.
Bengt Aronsson
Bengt Aronsson hade den första kontakten i ärendet den 19 februari,
då Marita Söderberg ringde till honom. Vid det samtalet framkom bl.a.
att kvinnan hade fött ett barn i Norrland och att hon där hade varit i
kontakt med socialnämnden. Marita Söderberg uppgav vidare att hon
trodde att det förekom narkotika i familjen.
Den 3 april ringde Marita Söderberg på nytt till Bengt Aronsson.
Marita Söderberg uppgav att det var något märkligt med barnen, som
inte fick gå ut. Hon nämnde vidare att det minsta barnet inte hade
kommit till kontroll hos barnavårdscentralen.
Omständigheterna var sådana att de gav anledning till antagande att
ett ingripande till skydd för barnen var påkallat. Det hade enligt 71 §
andra stycket SoL således ålegat Bengt Aronsson att på grundval av
gjorda anteckningar anmäla förhållandena till socialnämnden. Jag vill
erinra om att en sådan anmälan inte förutsätter att det är klarlagt att
socialnämnden behöver ingripa. Även uppgifter som är svårbedömda
eller obestyrkta skall anmälas.
Bengt Aronsson gjorde summariska anteckningar om vad som kom-
mit fram vid samtalen med Marita Söderberg men vidtog i övrigt inga
åtgärder för att underrätta socialnämnden om förhållandena.
1992/93 :JO1
335
Den 9 april fick Bengt Aronsson ytterligare upplysningar om famil-
jen. Uppgifterna gav anledning till antagande att familjen uppehöll sig
i landet utan tillstånd. Bengt Aronsson underlät att dokumentera och
tillställa rotel 2 de uppgifter som han erhållit i ärendet, oaktat han
måste ha insett att dessa uppgifter var av betydelse för ärendets fortsatta
bedömning. Bengt Aronsson informerade muntligen rotelchefen vid
rotel 2. De summariska noteringar, som Bengt Aronsson gjort, kvar-
blev hos honom.
Bengt Aronsson har bekräftat att han blev uppringd -av Annika
Springare den 24 maj. Han har emellertid förnekat att det vid det
samtalet framkom uppgifter om att barnen misshandlades. Annat kan
ej visas än vad Bengt Aronsson själv uppgett.
Övriga hörda personer
Vad som framkommit vid förhören i övrigt föranleder inga särskilda
uttalanden av mig.
1992/93:JO1
Vid en samlad bedömning kan konstateras att ärendehandläggningen
har varit strukturlös och oordnad. För ärendebedömningen viktig
information har knapphändigt redovisats på lösa lappar, som kvarblivit
i tjänstemännens förvar. För handläggningen viktiga frågor har av-
handlats formlöst mellan tjänstemännen och några anteckningar om
vad som har kommit fram vid dessa samtal har inte gjorts. Medan ett
påfallande intresse har visats frågan om familjens rätt att vistas i landet,
har de uppgifter om misshandel som lämnats getts en marginell
betydelse.
Handläggningen visar på behovet av en omfattande översyn av de
inom polisdistriktet tillämpade rutinerna. Klara direktiv bör ges från
polisledningens sida vad gäller förutsättningarna för upprättandet av
minnesanteckningar. Utförliga anvisningar bör ges rörande den skyl-
dighet som föreligger att dokumentera sådana uppgifter som föranleder
uppkomsten av ett ärende och sådana uppgifter varigenom ett redan
pågående ärende tillförs sakuppgifter av betydelse för det ärendets
bedömning.
Det har vidare framkommit att det rått en påfallande oklarhet
rörande handläggningsordningen i fall då hos en person sammanfallan-
de brottsmisstankar skall handläggas inom olika rotlar. Utredningen
har således visat att frågan om misshandel endast berörts i kontakter
med rotel 2, där bl.a. utlänningsärenden handläggs, medan frågan
angående upptagande av anmälan med anledning av påstådd barnmiss-
handel över huvud taget inte varit under bedömning hos rotelchef
eller honom överordnad på rotel 8, till vilken rotel brottsbalksbrotten
hör. Det är angeläget att klara rutiner fastställs för de fall där utred-
ning samtidigt skall ske inom olika rotlar.
Granskningen har också visat på behovet av att inom polisdistriktet
ta upp frågan om samverkan mellan polisen och socialtjänsten och på
336
behovet av information beträffande den skyldighet som föreligger att i
förekommande fall göra anmälan till socialnämnden enligt bestämmel-
serna i 71 § andra stycket SoL.
Jag kan avslutningsvis konstatera att handläggningen i flera hänseen-
den har varit bristfällig. Dessa brister framstår sedda var för sig inte
som så allvarliga att de bör föranleda vidare åtgärder av mig. Resultatet
av de olika felbedömningar som har gjorts har emellertid blivit att den
hos polisen anmälda barnmisshandeln har förblivit outredd där.
6.3 Beslut i anledning av verkställd förundersökning
På skäl som redovisats under 6.1.2 har jag beslutat att åtal skall väckas
mot f.d. avdelningschefen Marion Ståhl vid socialförvaltningen i Hede-
mora. I övrigt föranleder förundersökningen ingen vidare åtgärd enär
brottsmisstanke ej längre föreligger.
6.4 Överväganden rörande lagändring
Jag har under avsnitt 6.1.1 tagit upp frågan om den rekommendation
till allmänheten att göra anmälan till socialnämnden som finns intagen
i 71 § första stycket SoL har fått en tillfredsställande utformning. Som
en förutsättnng för anmälan anges således i lagrummet att det skall
föreligga kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller
annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa
och utveckling.
Jag har framhållit att bestämmelsen skapar en osäkerhet hos allmän-
heten rörande förutsättningarna för en sådan anmälan. Bestämmelsen
uppfattas så att anmälan inte får ske med mindre det klart framgår att
barnet misshandlas eller annars utsätts för skadlig behandling i hem-
met.
Enligt min mening bör bestämmelsen utformas så att den där
uttalade rekommendationen knyter an till situationer i vilka det finns
anledning anta att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs
skydd.
Jag översänder en kopia av mitt beslut till socialdepartementet.
1992/93 :JO1
Hedemora tingsrätt dömde den 26 september 1991 genom dom som
vann laga kraft Marion Ståhl för tjänstefel till sextio dagsböter å
etthundra kronor enligt den i JO:s åtalsbeslut redovisade gärningsbe-
skrivningen. Under rubriken Tingsrättens bedömning anfördes bl.a.
Genom utredningen i målet, främst Marion Ståhls egna uppgifter och
vittnesmål av Rönngren och Svensson, finner tingsrätten att de faktiska
omständigheter och det händelseförlopp, som åklagaren angivit i gär-
ningsbeskrivningens fyra inledande stycken, blivit styrkta.
337
22 Riksdagen 1992193. 2 samt. JOI
Myndighetsutövning
En grundläggande förutsättning för straffansvar enligt åtalet är att den
påstådda underlåtenheten att handla inträffat i myndighetsutövning.
Detta begrepp för närmast tanken till beslut och andra avgöranden
angående förmån eller skyldighet för enskild. Termen omfattar emel-
lertid även en betydande del av det beredande handläggningsarbete
som utförs som underlag för de offentliga organens avgöranden. För
offentliga organ som har verkställande och liknande uppgifter torde
myndighetsutövning även omfatta praktiskt arbete och fysiska ingri-
panden. Enligt tingsrättens uppfattning är det helt klart, att de arbetssi-
tuationer och de handläggningsmoment vid socialförvaltningen i Hede-
mora, som åtalet rör, är myndighetsutövning i brottsbalkens mening.
Handlingsplikt
För bedömning upptas härefter frågan om Marion Ståhl enligt åtalet
underlåtit att vidtaga åtgärd eller "omedelbara åtgärder" som åklagaren
i gärningsbeskrivningens sista stycke påstått. Marion Ståhl har, som
hennes ståndpunkt i denna del måste uppfattas, förnekat att hon varit
passiv. Hon har påstått, att hon i stället vidtagit åtgärd genom att
besluta så om ärendets prioritet att denna inte blev den högsta.
Tingsrätten anser att denna invändning närmast är av processteknisk
art. Dess hållbarhet är helt beroende av om det vid prövningen från
andra utgångspunkter förelåg en plikt att handla eller ej. Invändningen
skall därför uppfattas som ett förnekande av oaktsamhet, vilket är en
av Marion Ståhls otvetydiga ståndpunkter och bedömes i det följande.
Tingsrätten behandlar nu frågan om vad som gällde för uppgiften
eller, med andra ord, om det förelåg en plikt för Marion Ståhl att vidta
någon åtgärd i det aktuella fallet och vad en sådan åtgärd skulle ha
bestått i.
Marion Ståhl och åklagaren har angivit motsatta uppfattningar om
behovet av att åklagaren i gärningsbeskrivningen preciserar vad som
gällde för uppgiften. Tingsrätten anser att detta moment i ansvarsregeln
är en del av gällande rätt som det, vid prövning av åtal, ankommer på
domstolen att utforska. Parterna är givetvis oförhindrade att göra
påståenden i detta ämne, men det är inte nödvändigt.
Beträffande minnesanteckningen (domsbilaga 4) som eventuell an-
ledning till åtgärd från Marion Ståhls sida noterar tingsrätten följande.
Redan det förhållandet att polisen formulerar ett detaljerat skriftligt
meddelande om barnmisshandel och sänder det till socialförvaltningen
ger anledning för dennas tjänstemän att vidtaga åtgärder. Vidare är
innehållet varslande. Där står barnens ålder, "4 år respektive 3 mån",
att anmälaren "är väldigt orolig för barnen, som enl henne ska bli
misshandlade av föräldrarna". Där står vidare om kontakt med en
distriktssköterska, "som ska vara förtvivlad över barnens situation".
Det framgår även att avflyttning var förestående och att anmälaren
ville att det snabbt gjordes något för barnen. Tingsrätten anser att
minnesanteckningens ankomst och innehåll har givit Marion Ståhl en
mycket konkret anledning att omedelbart vidtaga åtgärd. Handlingens
datum, 1990-05-24, d.v.s. fyra dagar tidigare, borde ha understrukit
behovet av skyndsamhet. Marion Ståhls och Urban Svenssons berättel-
ser ger dock intrycket av att de ägnat sig åt ingående överväganden av
vilka tveksamheter i situationen som talade emot att något behövde
göras. Av deras uppgifter framgår även att de kommit till den slutsat-
sen att det inte skulle vara ett akut skede, vilket följaktligen motivera-
de att ingenting uträttades. Enligt tingsrättens bedömning är det långt
ifrån troligt att Marion Ståhl som är en omvittnat erfaren och skicklig
socialtjänsteman, och Urban Svensson, som sedan april haft kontakt
1992/93 :JO1
338
med ärendet, upprepade gånger blivit kontaktad av Marita Söderberg
och två gånger av distriktssköterskan, skulle ha kunnat prestera en så
felaktig slutsats som att det inte var någon brådska att ingripa. Versio-
nerna av deras överväganden den 28 maj betraktas därför som uppgif-
ter, måhända omedvetet, lämnade för att öka förståelsen för att ingen-
ting uträttades i ärendet. Med hänsyn härtill föreligger inte något i
utredningen som föranleder tingsrätten till annan uppfattning än att
minnesanteckningen var en mycket konkret anledning till omedelbar
åtgärd från Marion Ståhls sida. Minnesanteckningens ankomst och
innehåll kvalificerade nämligen ärendet till att vara ett ärende om
misshandel av barn. Som sådant skulle det enligt gällande tjänsteföre-
skrift gå före alla andra ärenden.
Vad gäller frågan huruvida Marion Ståhls kännedom om det pågåen-
de ärendet varit en faktor som under den 28 maj och de närmast
därefter följande dagarna utgjort en, anledning att vidtaga åtgärd, gör
tingsrätten följande övervägande. Det är utrett att Marion Ståhl redan i
januari 1990 av Rönngren fick kännedom om att ärendet kommit in.
Hon fick av Urban Svensson den 24 april information om att di-
striktssköterskan ringt och anmält saken. Hon fick höra att familjen
betecknades som konstig och deltog i handläggningen genom att före-
slå hembesök. Efter det att Marita Söderberg ringt till Urban Svensson
blev Marion Ståhl av denne uppmärksammad på ärendet. Marion
Ståhl fick veta att sköterskan ringt den 18 maj. Slutligen är angående
Marion Ståhls kännedom om ärendet utrett att hon av Urban Svensson
den 28 maj 1990 fick veta att han inte gjort något hembesök eller
vidtagit någon annan åtgärd beträffande den tyska familjen. Tingsrätten
anser att det är vanskligt att bedöma hur mycket av information om
enskilt ärende som en avdelningschef i Marion Ståhls arbetssituation
har möjlighet och anledning att hålla aktuell under några månaders
tid. Som visats i målet har Marion Ståhl dock vid upprepade tillfällen
fått kontakt med ärendet och hon har lämnat viss handledning. Den
vetskap som hon därigenom ägde samt det för henne bekanta, att just
en distriktssköterska engagerat sig genom kontakt med socialkontoret
borde ha talat för att något nu borde göras, särskilt som Marion Ståhl
visste att tidigare beslutat hembesök inte blivit av.
Sammanfattningsvis anser tingsrätten, med hänvisning till det anför-
da, att det för Marion Ståhl förelåg en plikt att vidtaga åtgärd i ärendet.
Vad som gällde för uppgiften
I fråga om vad eller vilka åtgärder som borde vidtagas anser tingsrätten
att Marion Ståhl omedelbart skulle ha beordrat en handläggare att
ringa Marita Söderberg, distriktssköterskan och polisen samt någon
granne till den tyska familjen för att informera sig om dagsläget. Om
handläggaren förklarade att det inte skulle hinnas med med hänsyn till
andra uppgifter borde Marion Ståhl ha beordrat vederbörande att lägga
allt annat åt sidan med förklaring att det gällde ett ärende om barn-
misshandel som går före allt. Om ingen handläggare kunde påträffas
omgående, borde Marion Ståhl ha gjort sakerna själv. För den händel-
se att de upplysningar som lämnades vid telefonsamtalen inte fullstän-
digt dementerade misstankarna eller om osäkra eller inga upplysningar
kunde fås på en gång, borde handläggaren eller Marion Ståhl genast ha
åkt bil ut till Vikmanshyttan och hälsat på den tyska familjen. Detta är
enligt tingsrättens uppfattning vad som jämte föreskriften i 50 §
socialtjänstlagen var naturligt att göra och därför vad som gällde för
uppgiften.
Det är utrett, att Marion Ståhl genom underlåtenhet vid myndighets-
utövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
1992/93:JO1
339
Aktsamhetskravet
1992/93:JO1
Nästa fråga i målet är om Marion Ståhl varit oaktsam, något som
åklagaren påstått men som hon förnekat. Vid prövningen i denna del
är det av betydelse vilka krav som bör ställas inom kommunal social-
tjänst, vilken grad av omsorg som uppgiften krävt, om arbetsbelastning,
mängd av akuta ärenden och resursbrist inverkat på möjligheterna att
arbeta, samt tjänstemannens ställning, erfarenhet och kompetens.
Aktsamhetskravet för chefer och handläggande personal inom kom-
munal socialtjänst påverkas av att verksamheten till betydande del är
lagreglerad och innebär rättstillämpning. Detta medför att man inom
socialtjänsten bör ställa höga krav på korrekta och ändamålsenliga
insatser av dessa personalkategorier. Då dessutom en del av arbetet är
avvägningar mellan behovet av offentligrättsliga ingripanden och män-
niskornas självbestämmanderätt och integritet är höga krav än mer
påkallade.
Beträffande graden av den omsorg, som ärenden om barnmisshandel
i allmänhet kräver, får tingsrätten slå fast, att intresset av att främja
barns fysiska och psykiska välbefinnande intar en framskjuten ställning
i svenskt samhällsliv. I konsekvens härmed har för de offentliga
organens verksamhet i många fall vidtagits särskilda åtgärder för att
tillgodose detta intresse. Exempel härpå är socialtjänstlagens särskilda
avsnitt angående barn och ungdom, samt avsnittet angående anmälan
om misshandel m.m. mot underåriga, lagstiftningen med särskilda
bestämmelser om vård av unga och, som framkommit i detta mål,
socialförvaltningarnas prioriteringsprinciper till förmån för ärenden
om barn. Mot denna bakgrund är det naturligt att kravet på omsorg
och aktsamhet för de offentliga tjänstemän, som bland sina arbetsupp-
gifter har att förebygga och hindra misshandel av barn, måste sättas
högt.
Som framkommit i målet hade Marion Ståhls avdelning en hård
arbetsbelastning, personalbrist, ett tjugotal angelägna ärenden rörande
barn och hon hade, framställningar och konsekvensbeskrivningar till
trots, inte fått förstärkningar. Det är uppenbart att sådana förhållanden
i allmänhet påverkar ansvarsbilden för den som påstås ha underlåtit att
lösa någon uppgift. I Marion Ståhls fall är situationen dock speciell.
Hon hade en mycket klar prioriteringsregel att följa. Ärendet om
barnmisshandel skulle gå före alla andra uppgifter och det fanns såvitt
framkommit endast ett eller möjligen två ärenden som med den
prioriteringen kunde konkurrera om avdelningens resurser. I den
situationen är, vid en prövning av oaktsamheten hos den som varit
passiv, arbetsbelastning, resursbrist och mängden av ärenden med lägre
prioritering utan betydelse.
Marion Ståhl var avdelningschef och även socialchefens ställföreträ-
dare. Hon är av samtliga vittnen bedömd som en erfaren socialtjänste-
man med hög kompetens. Härav följer vid prövning av oaktsamhets-
rekvisitet att man på hennes agerande får ställa krav anpassade till den
ställning hon hade och den betydande förmåga hon äger.
Då det skall avgöras om Marion Ståhl har varit passiv av oaktsam-
het, ställer tingsrätten hennes beteende i den aktuella situationen mot
den aktsamhetsnivå och de krav på vakenhet och effektivitet som de
nyligen redovisade faktorerna motiverar. Vid prövningen är utgångs-
punkten att straffbarhet inte är motiverad vid varje avvikelse från det
önskade handlandet. Det måste finnas ett straffritt utrymme för normal
mänsklig ofullkomlighet. Först när man klart har underskridit den
kvalitetsnivå som efter en allsidig bedömning är motiverad, fyller
straffensvaret för oaktsamhet en funktion.
340
Utredningen ger ett övertygande besked om att Marion Ståhl har
varit oaktsam. Åklagaren har således mot hennes nekande styrkt sin
talan i denna del.
Tingsrätten finner inte någon omständighet ha framkommit i målet
som kan föranleda att gärningen är att anse som ringa.
På grund av det anförda är åtalet styrkt.
Tingsrätten anförde i påföljdsfrågan
Brottets straffvärde är högt inom ramen för ett bötesstraff.
Vid straffmätningen beaktar tingsrätten följande.
Det aktuella ärendet vid socialförvaltningen i Hedemora kom efter
den period åtalet avser att utvecklas på ett synnerligen tragiskt sätt.
Den uppmärksamhet som ärendet tilldragit sig måste för Marion Ståhl
ha upplevts som en stor påfrestning. Hon har inför tingsrätten redovi-
sat detta på ett övertygande sätt. Förutom den inverkan som ärendets
uppmärksamhet haft torde Marion Ståhls egna psykiska reaktioner i
anledning av det tragiska fallet ha varit kännbara. Med hänsyn härtill
bör Marion Ståhl med tillämpning av 29 kap 5 § första stycket 8 p fa
ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.
(Dnr 2964-1990 och 3022-1990)
1 Bakgrund
Den 15 augusti 1990 mottog Socialförvaltningen i Åstorps kommun en
muntlig anmälan om misstänkt misshandel av den då tvååriga flickan
Ida. Anmälan gjordes av biträdande barnöverläkaren Torsten Gadd vid
barnkliniken i Ängelholm.
Torsten Gadd hade enligt vad som antecknades i ett vid socialförvalt-
ningen samma dag upptaget ärende berättat bl.a. följande.
Ida bodde tillsammans med sina föräldrar i Kvidinge i Åstorps
kommun. Den 11 juli 1990 hade Ida inkommit till barnmottagningen i
Ängelholm tillsammans med modern B.K. och styvfadern Tommy
Olin. Föräldrarna sökte läkare på grund av att Ida hade kräkts i sex
dagar. Läkaren konstaterade att Ida hade ett inklämt ljumskbråck som
de omedelbart opererade. Man noterade då att Ida hade blåmärken i
ljumsken, på ryggen, i stjärten, på benen och på undersidan av käken.
Enligt vad läkaren uppgav hade Ida den 26 juli kommit in till
barnkliniken på nytt tillsammans med modern och styvfadern. Föräld-
rarna uppgav att Ida för två dagar sedan hade blivit avknuffad från en
trehjuling av en lekkamrat. Det visade sig efter röntgen att Ida hade en
nyckelbensfraktur. Man noterade vid besöket ett flertal blåmärken av
olika färg, bl.a. på underkäken samt på armar och ben. Hon hade
också en rodnad över vänster nyckelben.
Den 14 augusti 1990 hade föräldrarna på nytt sökt läkarhjälp. Ida
hade då börjat kräkas blod. Föräldrarna uppgav att Ida den 12 augusti
trillat ner för en trappa med fem trappsteg. Föräldrarna såg inte fallet.
Styvfadern hade hittat henne efter att hon ramlat. Ida var pigg dagen
1992/93:JO1
341
efter men den 14 augusti började hon bli gnällig och klagade över att
hon hade ont i magen. På kvällen började hon att kräkas blod och
föräldrarna sökte läkarhjälp.
Läkarna hade vid det tillfallet noterat att Ida hade blåmärken på
flera delar av kroppen. Hon hade ett stort blåmärke på ryggen,
blåmärken på revbenen, bröstbenet, båda knäna, skenbenen och arm-
bågarna. Läkarna misstänkte också vid anmälningstillSllet att Ida
eventuellt hade en magblödning. Torsten Gadd hade uppgett att Ida
legat helt stilla vid undersökningen, t.o.m. då man kände henne i
stjärten. Torsten Gadd menade att det var mycket onormalt för ett
tvåårigt barn att vara så stilla vid undersökning. Han framhöll vidare
det anmärkningsvärda i att dröja med mellan två och sex dagar med att
söka läkarvård när ett barn är sjukt och har ont.
Med anledning av anmälan beslöt socialnämndens vice ordförande
den 15 augusti 1990 att enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) att omedelbart omhänderta Ida, då det var
sannolikt att hon behövde beredas vård med stöd av LVU och rättens
beslut om vård inte kunde avvaktas. Påföljande dag gjorde socialnämn-
den en anmälan till Polismyndigheten i Ängelholm.
Beslutet om det omedelbara omhändertagandet underställdes länsrät-
ten den 20 augusti 1990. Länsrätten fastställde det underställda beslutet
den 29 samma månad. På socialnämndens begäran förlängde länsrätten
utredningstiden till den 1 oktober 1990.
På uppdrag av åklagaren avgav rättsläkaren Göran Sköld den 17
september 1990 på grundval av vad som förekommit vid undersökning
av Ida ett utlåtande, vari bl.a. anfördes att utseendet av de påvisade
skadorna inte stöder misstanken att de uppkommit på annat sätt än
genom olyckshändelse. Åklagaren lade den 18 september 1990 ner den
förundersökning som inletts med anledning av misstanken om barn-
misshandel.
Socialnämndens ordförande upphävde den 19 september 1991 det
omedelbara omhändertagandet och Ida återvände hem.
Den 3 oktober 1990 infördes Ida till sjukhuset i Ängelholm. Hon
var vid ankomsten till sjukhuset död.
Genom dom den 5 juli 1991 dömde Hovrätten över Skåne och
Blekinge styvfadern Tommy Olin för — såvitt nu är i fråga — grov
misshandel av och grovt vållande till Idas död till Sngelse i åtta år.
2 JO beslutar om utredning
Den 5 oktober 1990 förekom i Aftonbladet en artikel med rubriken
2-åring dog av misshandel — föräldrarna anhållna för mord. I artikeln
relaterades de händelser som föregått det omedelbara omhändertagan-
det. Det uppgavs vidare att en socialtjänsteman skulle ha uppgett att
sedan rättsläkaren avgett sitt intyg grund för fortsatt omhändertagande
inte längre förelåg. Flickan hade därför omedelbart Stt återvända hem.
Natten till den 3 oktober 1990 påträffades flickan död i sin säng.
JO beslöt den 11 oktober 1990 med anledning av innehållet i
artikeln att ta upp ärendet till granskning.
1992/93 :JO1
342
Härefter inkom till JO en anmälan från ledamoten i socialnämnden
i Åstorps kommun Conny Prisell. I anmälan begärde Conny Prisell att
JO skulle undersöka omständigheterna omkring Idas död och därvid
ägna handläggningen vid socialförvaltningen särskild uppmärksamhet.
2.1 Remissförfarandet
2.1.1 Utredning och yttrande från Länsstyrelsen i Kristianstads
län
Utredning och yttrande infordrades från Länsstyrelsen i Kristianstads
län. Länsstyrelsens svar inkom till JO den 31 oktober 1990. Länsstyrel-
sen, som begärt in uppgifter i ärendet från Socialnämnden i Åstorp,
svarade följande.
Ida omhändertogs enligt 6 § LVU den 15 augusti 1990 på grund av
misstänkt barnmisshandel efter anmälan av överläkaren Torsten Gadd,
barnkliniken i Ängelholm. Ida hade då kommit in för tredje gången
till barnkliniken med multipla skador.
Länsrätten fastställde det underställda omhändertagandebeslutet den
29 augusti 1990.
Socialnämnden upphävde det omedelbara omhändertagandet den 19
september 1990. Socialnämnden hade samma dag blivit uppringd av
rådmannen vid länsrätten. Idas moder hade via sitt juridiska ombud
yrkat att det omedelbara omhändertagandet skulle upphöra och åbero-
pat rättsläkarintyget från den 17 september 1990, där undersökande
läkare anger, att utseendet av de påvisade skadorna inte stöder misstan-
ken om att de uppkommit på annat sätt än genom olyckshändelse. I
massmedia har sedan rättsläkaren i uttalande modifierat sitt ställnings-
tagande.
Länsstyrelsen besökte genom socialkonsulenterna Åse Persson och
Kerstin Olsson socialförvaltningen i Åstorp den 11 oktober 1990 och
samtalade bl.a. med handläggaren i ärendet, samtidigt som vi tog del av
handlingarna. Det framkom vid vårt besök, att handläggaren hela tiden
haft en känsla av att det inte "stod rätt till" hemma hos Idas familj.
Hon uttryckte också besvikelse över, att avdelningsföreståndaren vid
barnkliniken i Ängelholm ej i sin skriftliga sammanfattning gett sam-
ma fylliga beskrivning av moderns och styvfaderns beteenden på
barnkliniken, som hon muntligen lämnat till handläggaren. 1 hand-
lingarna finns en omfattande utredning av Idas hemförhållanden på-
börjad den 15 augusti 1990 samt ett läkarintyg utfärdat den 10 septem-
ber 1990 av överläkare Ulla Albertsson-Karlgren vid barn- och ung-
domspsykiatriska kliniken i Ängelholm.
1992/93:JO1
Länsstyrelsen konstaterar att handläggaren gjort en bra och allsidig
utredning i ärendet och införskaffat yttrande från barnpsykiatrisk
klinik. De muntliga uppgifter, som lämnats till handläggaren rörande
moderns och styvfaderns förhållningssätt till Ida under hennes avdel-
ningsvistelse på barnkliniken, hade dock, för att ytterligare belysa Idas
relation till mor och styvfar, kunnat medtas i utredningen. Handlägga-
ren är oförhindrad att ta med relevanta uppgifter från t.ex. avdelnings-
personal.
Länsstyrelsen är kritisk till den värdering av utredningsmaterialet
som socialnämnden gjort och som ledde till att nämnden upphävde det
omedelbara omhändertagandet. Länsstyrelsen anser att nämnden ej
tillmätt utredningsmaterialet den tyngd, som det borde haft.
343
Länsstyrelsen vill peka på, att den sociala utredningen beskriver Idas
hemförhållanden som en uppenbar riskmiljö för henne. I utredningen
finns på ett tydligt sätt beskrivet hur modern växt upp i en känslomäs-
sigt torftig miljö utan relation till sin egen moder. Detta, samt berättel-
ser från i utredningen hörda personer om hur de sett skador på Idas
kropp borde ha varit ett observandum för nämnden.
För att ytterligare belysa Idas situation och relation till modern har
handläggaren införskaffat läkarintyg från barn- och ungdomspsykiatris-
ka kliniken.
Av läkarintyget framgår i sammanfattningen bl.a. att Idas sätt att ta
kontakt med en annan person är högst anmärkningsvärt och avviker
från normalt beteende hos ett två år gammalt barn. "Flickans otrygga
anknytning till modern är också ett observandum." Både styvfadern
och modern har stora svårigheter i undersökningssituationen att bortse
från egna behov och sätta barnets behov i första hand.
Länsstyrelsen anser det vara anmärkningsvärt att socialnämnden inte
delgav länsrätten dels läkarintyget från barnpsykiatrisk expertis och
dels den färdigställda utredningen inför ställningstagandet huruvida det
omedelbara omhändertagandet skulle upphöra eller ej. Det utrednings-
material som finns tyder på att Ida for illa i hemmet, även om
barnmisshandel ej kunde styrkas.
Länsstyrelsen vill erinra om att ett rättsläkarintyg inte får vara
avgörande för om ett omhändertagande skall upphöra. Socialnämnden
har det yttersta ansvaret för att ett barn ej far illa och skall göra en
allsidig bedömning av hela utredningsmaterialet.
Sammanfattningsvis är länsstyrelsen väl medveten om att social-
nämnden i viss mån kände sig pressad av massmedia och moderns
juridiska ombud. Länsstyrelsen är dock av den uppfattningen, att
socialnämnden ej borde ha upphävt det omedelbara omhändertagandet
utan fullföljt ärendet med en ansökan enligt LVU till länsrätten.
2.1.2 Socialnämnden bemöter länsstyrelsens yttrande
Socialnämnden bemötte länsstyrelsens yttrande och anförde bl.a.
Efter beslutet om omedelbart omhändertagande gjorde handläggande
socialsekreterare en grundlig utredning och inhämtade referenser samt
upplysningar från sjukvården, utlåtande från barnkliniken samt barn-
och ungdomspsykiatriska kliniken i Ängelholm med mera.
Socialkonsulenterna Åse Persson och Kerstin Olsson vid länsstyrel-
sen i Kristianstads län uppger att de vid besök hade fått information
om att barnkliniken skulle ha lämnat muntlig information som ej
fanns med i utredningen. Detta är felaktigt. Efter flickans död har
personalen på barnkliniken uttryckt att de kände vissa farhågor och
det gällde mannen och hans relation till flickan Ida. Dessa uppgifter
har således inte funnits tillgängliga vid bedömning av om LVU-
förhållanden förelåg.
Länsstyrelsen är kritisk till den värdering av utredningsmaterialet
som socialnämnden gjort och menar att utredningen beskriver Idas
hemförhållanden som en uppenbar riskmiljö för henne. Socialkonsu-
lenterna menar också att det faktum att personer sett skador på Idas
kropp borde vara ett observandum för nämnden.
Socialnämnden hänvisar därvid till rättsläkarens utlåtande vari anförts
bl.a. att de påvisade skadorna inte stöder misstanken på att de upp-
kommit på annat sätt än genom olyckshändelser. Nämnden anför
fortsättningsvis.
1992/93: JO 1
344
Rättsläkarens intyg undanröjer misstanken om att barnmisshandel
förekommit. Det ger också förklaring till uppkomsten av blåmärken
som ett par referenter beskrivit. Det får således finnas mycket tydliga
indikationer på barnmisshandel från andra källor än rättsläkaren för
att underkänna läkarens intyg. Sådan information fanns inte.
Länsstyrelsen pekar vidare på att barn- och ungdomspsykiatriska
klinikens utlåtande visar på brister i relationen mellan i första hand
modern och barnet. — — —
Både före och efter rättsläkarintygets Srdigställande gjorde social-
nämnden en bedömning av utredningsmaterialet. Som tidigare nämnts
undanröjde rättsläkarens utlåtande misstankarna om barnmisshandel.
Vår nästa bedömning blev då om övrigt material i utredningen pekade
på att LVU var tillämplig i andra avseenden. Vår samlade bedömning
var att det tillgängliga materialet inte styrkte LVU-förhållanden.
Vad gäller utredningen från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken
så framkommer det att det finns brister i relationen mellan modern
och dottern. Överläkaren Ulla Albertsson-Karlgren säger emellertid
också "Sammanfattningsvis är dessa observationer gjorda under mycket
speciella omständigheter."
Mot de negativa delarna i intyget står, dels positiva delar som
Albertsson-Karlgren beskriver, flertalet referenter samt utredarens ut-
redning, där mycket positivt kommer fram i förhållandet mo-
der—barn. I BUP:s utredning sägs bl.a. "Mamma initierar vanligen lek
på mammas villkor, men hon kan stundtals även vara adekvat och
även smeka barnet vid något tillfälle" — "När mamma läser bok eller
tittar på bilder med barnet, visar mamma större glädje över att vara
tillsammans med barnet. Hon visar barnet tydligt bilder och väntar på
barnets svar. I denna situation finns viss värme mellan mamma och
barn."
Barnkliniken skriver i sitt utlåtande bl.a. följande: "Ida visar tydligt,
att hon blir glad när mor eller "farmor" kommer. Springer dem till
mötes, vill komma upp och krama dem. Då Ida varit med barnsköters-
ka utanför barnkliniken tillsammans med farmor och mamma, har Ida
varit piggare än vad hon är inne på sjukhuset. Vill då gärna vara nära
mamma, kramar henne ofta, vill ofta sitta i hennes knä. Mor och
dotter verkar då ha fin kontakt. Ida blir ledsen och gråter, då mor
går."
Handläggande socialsekreterare har träffat modern och styvfadern
tillsammans vid åtta tillfållen. Två gånger har Ida varit med. Utredaren
har dessutom träffat Ida tillsammans med styvpappans mor två gånger.
Slutligen vid ett tillfälle var handläggaren, modern, styvpappan, "far-
mor" och Ida tillsammans.
Handläggande socialsekreterare skriver i utredningen "När jag iakt-
tagit modern och Ida tillsammans har jag sett en mor som har ett fint
samspel med sin dotter. Det har funnits kärleksfullhet och värme.
Också en förmåga att se till Idas behov, att sysselsätta sig med henne.
Modern har på ett naturligt sätt låtit Ida klara av det som varit relevant
för hennes ålder och ingripit när det behövts. Ida tycker om och visar
tillit till sin mor." Att modern har ett tätt och fint förhållande till sin
dotter bekräftas av åtminstone tre referenter. Moderns före detta sambo
som under cirka ett och ett halvt år varit flickans psykologiska pappa
säger bl.a.: "Ni har begått ett fruktansvärt misstag, genom att ta Ida
från sin mamma. Jag vet hur mycket hon älskar sin dotter, hon skulle
inte lägga två fingrar i kors för att skydda någon som skulle skada Ida
och att påstå att modern själv skulle skada sin dotter, är absurt — inte
värt kommentar."
Vad gäller styvpappans relation till flickan har informationen varit
mindre vilket beror på att han ej funnits med i familjebilden så länge.
1992/93:JO1
345
De negativa observationer som gjorts är att flickan ibland varit avvak-
tande i hans sällskap. Detta förefaller rimligt och naturligt då flickan
redan hade en man som hon uppfattar som sin pappa i moderns före
detta sambo. Idas reaktioner av glädje då denne hälsat på henne på
barnkliniken och ledsenhet när han lämnat henne tyder på att Ida
hade en papparelation till honom. Det blir naturligt att hon har en
avvaktande hållning mot den nya styvpappan. Styvpappan har också
under utredningstiden beskrivits som en snäll och omtänksam person
som sköter sitt arbete på ett bra sätt. Socialnämnden är väl medveten
om att det fanns vissa brister i familjen. Av det material som fanns
tillgängligt för vår bedömning framgår emellertid inte att dessa är av
sådan art att det var befogat med ett omhändertagande enligt LVU.
Socialnämndens planering var således att följa upp familjen dels för att
kontrollera att flickan mådde väl men också för att vidare motivera
familjen för frivillig socialtjänst. Som framgår av aktmaterialet hade
nämnden kontakt på olika sätt med familjen även efter att det omedel-
bara omhändertagandet hävts.
Länsstyrelsen uppger i sin skrivelse till JO att den anser det anmärk-
ningsvärt att socialnämnden inte delger länsrätten dels läkarintyget
från barnpsykiatrisk expertis och dels den färdigställda utredningen
inför ställningstagandet huruvida det omedelbara omhändertagandet
skulle upphöra eller ej.
1990-09-19 ringde rådman Mårten Landoff, länsrätten i Kristianstads
län och omtalar att föräldrarnas juridiska ombud inkommit med en
begäran om att länsrätten ska häva beslutet om omedelbart omhänder-
tagande eftersom grunden, misstänkt barnmisshandel, enligt rättsläkar-
utlåtandet ej är styrkt. Rådmannen har tagit del av läkarutlåtandet och
gör bedömningen att det ej finns grund för omhändertagande enligt
LVU.
Mårten Landoff gör också bedömningen att länsrätten kommer att
besluta att det omedelbara omhändertagandet skall upphöra då grun-
den för ett omhändertagande ej längre föreligger. Mårten Landoff säger
också att det bästa vore om socialnämnden fattade beslut om omhän-
dertagandets upphörande i stället för att länsrätten skulle besluta om
detta påföljande dag.
Rådmannen upplystes om att det fanns annat i utredningens materi-
al. Han fick också veta att vår bedömning var att detta material inte
var tillräckligt för att styrka LVU-förhållanden. Länsrätten hade således
möjligheten att begära in övrigt material.
Då socialnämnden gjorde bedömningen att materialet i övrigt ej var
tillräckligt för att styrka vård enligt LVU gjordes således heller inte
någon ansökan till länsrätten.
Med ovanstående som bakgrund fattade ordföranden i socialnämn-
den 1990-09-19 beslut om upphörande av det omedelbara omhänderta-
gandet av 1990-08-15.
Länsstyrelsen säger i sin skrivelse att de vill erinra om att rättsläkar-
intyg inte får vara avgörande för om ett omhändertagande skall upphö-
ra. Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att barn ej far illa och
skall göra en allsidig bedömning av hela utredningsmaterialet.
Socialnämnden instämmer helt i detta påstående men vill påpeka att
en allsidig bedömning av hela utredningsmaterialet har gjorts.
Socialnämnden finner det anmärkningsvärt att länsstyrelsen kan
säga att de är väl medvetna om att socialnämnden i viss mån kände sig
pressad av massmedia och moderns juridiska ombud. Nämnden har
gjort sin bedömning av ärendet utifrån det utredningsmaterial som
föreligger.
Avslutningsvis kan sägas att fallet belyser svårigheten med ärenden
som rör barnmisshandel. Ingen av de inblandade, inkluderat polismyn-
1992/93: JO 1
346
digheten och rättsläkaren, kunde påvisa att barnmisshandel förelåg. Vi
uppskattar därför socialstyrelsens initiativ att, bl.a. i samverkan med de
tre kommuner som drabbats av dödsmisshandel, försöka att ytterligare
höja kompetensen i landet vid bedömning av misstänkt barnmisshan-
del.
2.1.3 Socialnämnden begär granskning av länsstyrelsens
utredning
Socialnämnden i Åstorp har härefter återkommit med en skrivelse den
5 november 1990 i vilken nämnden begär att JO skall granska det sätt
på vilket länsstyrelsen verkställt utredning med anledning av JO:s
remiss. Nämnden anför bl.a.
Socialnämnden finner länsstyrelsens utredning som godtycklig och
oseriös och ber härmed JO att granska hur länsstyrelsen har utrett och
behandlat ärendet.
Länsstyrelsen framhåller i sin utredning att socialnämnden skulle ha
drivit ärendet till länsrätten som ett LVU-ärende trots följande:
a) 1990-09-18 avskriver åklagaren brottsmisstankar med stöd av
rättsläkaren Göran Skölds uttalande "att de påvisade förändringarna i
blodets sammansättning kan gynna uppkomsten av blåmärken dvs.
innebära att hon får blåmärken onormalt lätt.." samt "att således de
påvisade skadorna inte stöder misstanken på att de uppkommit på
annat sätt än genom olyckshändelser".
b) 1990-09-18 ringer rådmannen Mårten Landoff från länsrätten i
Kristianstad och uppmanar socialnämnden att häva beslutet om LVU
med hänsyn till rättsläkarens utlåtande att det inte finns skäl för
fortsatt omhändertagande. Mottagande handläggare far beskedet: "att
släpper ni inte barnet gör vi det". "Uttalandet från rättsläkaren är så
starkt att den tar undan andra eventuella misstankar". Länsrätten har
inte velat ta del av övrigt utredningsmaterial.
c) I samband med upphörande av omhändertagandet får handlägga-
ren direkt uppmaning av ordf, att fortsätta med kontakten med hem-
met för att erbjuda den hjälp och stöd som hemmet vill få del av, som
ett naturligt led i socialnämndens roll att bistå hemmet i en svår
situation.
d) Länsstyrelsen bortser helt från vad som angivits under punkt c)
samt det faktum att dels ordf, var på hembesök 1990-09-26 varvid ordf,
och styvpappan blev överens om de fortsatta kontakterna mellan
hemmet och socialförvaltningen.
e) Länsstyrelsen bortser också från det faktum att dels besök i
hemmet av handläggare var avtalat till 1990-10-04, dels ekonomisk
rådgivning var avtalat till 1990-10-03.
f) I länsstyrelsens utredning redogör man för varför socialnämnden
upphävde LVU och slutar det stycket med att "I massmedia har sedan
rättsläkaren i uttalande modifierat sitt ställningstagande". Ett mycket
anmärkningsvärt förfarande av länsstyrelsen att ta hänsyn och referera
vad någon säger i massmedia! Socialnämnden har att besluta efter det
underlag som finns och inte på vad som uttalas i massmedia.
g) Socialnämnden måste utgå från att den skrivelse som fanns från
barnkliniken var rätt beslutsunderlag. De muntliga uppgifter som
barnkliniken lämnat i ärendet stämmer överens med den skriftliga
sammanfattning som barnkliniken gjort.
h) Socialnämnden beklagar djupt att länsstyrelsen i efterhand kon-
struerat hur fallet skulle handlagts. Vi har tidigare fått den uppfatt-
ningen bl a från länsstyrelsens socialkonsulenter att andrahandsuppgif-
ter inte kan ligga som grund för ett omhändertagande jämlikt LVU
1992/93: JO 1
347
utan i varje enskilt fell måste nämnden dels kunna lita på högre
instanser ex länsrätten, dels från undersökande institutioner, myndig-
heter och handläggare och ha sådant beslutsunderlag att det inte skall
råda tvivel om omhändertagandet ska ske eller ej.
i) Länsstyrelsens besök vid socialkontoret, för att inhämta uppgifter i
ärendet, är också ganska anmärkningsvärt. Länsstyrelsen besöker so-
cialförvaltningen med anledning av ett annat ärende, och ställer då
enstaka frågor i ärendet Ida. Någon riktig diskussion eller genomgång
av ärendet förekom inte. Socialchefen hade ej vetskap om att länssty-
relsen besökte förvaltningen, detta hade ej meddelats.
2.1.4 Länsstyrelsens svar
Sedan länsstyrelsen beretts tillfälle till bemötande har länsstyrelsen —
efter att inledningsvis ha redogjort för styrelsens uppgifter inom social-
tjänsten — i yttrande den 18 januari 1991 anfört bl.a. följande.
I det här aktuella ärendet har länsstyrelsen ej följt handläggningen vid
socialförvaltningen utan fick kännedom om händelseförloppet först
efter Idas död. Länsstyrelsens besök på socialförvaltningen i Åstorp den
II oktober 1990 var föranlett av att en tjänsteman vid socialförvalt-
ningen önskade råd och stöd vid handläggning av ett vårdnadsärende.
Då länsstyrelsen vid samma tidpunkt genom massmedia fått informa-
tion om ärendet Ida talade vi om detta med handläggare och avdel-
ningschef vid vårt besök. Detta är helt i linje med länsstyrelsens
befogenheter och tillsynsskyldighet.
Länsstyrelsen delar socialnämndens beklagande att yttrande till JO
fick bygga på "efterhandskonstruktioner". Det hade varit önskvärt i ett
så allvarligt ärende att länsstyrelsen beretts möjlighet att komma in på
ett tidigare stadium i handläggningen. Detta hade också kunnat vara
till stöd för handläggaren, som inte har erfarenhet av att arbeta med
LVU-ärenden.
Länsstyrelsen har i sin utredning konstaterat att rättsläkaren enligt
massmedia modifierat sitt ställningstagande. Detta är en ren upplysning
och har naturligtvis inte legat till grund för länsstyrelsens bedömning i
ärendet.
Länsstyrelsen hänvisar i övrigt till sitt tidigare avgivna yttrande.
2.2 I ärendet föreliggande utredning i övrigt
2.2.1 Torsten Gadds anmälan
Torsten Gadd anmälde muntligen till socialförvaltningen misstanke
om misshandel av Ida den 15 augusti 1990. Anmälan upprättades
skriftligen först den 31 augusti, och den inkom till socialförvaltningen
den 4 september. Anmälan har följande lydelse.
Ida har varit känd på Barnkliniken i Ängelholm sedan november
1989, då hon vårdades under ett dygn på grund av maginfluensa.
1990-07-11 inlades flickan på grund av inklämt vänstersidigt
ljumskbråck. Man hade månaderna före inkomsten märkt en knuta i
vänster ljumske som dock inte givit några bekymmer. Kräkts dagligen
sedan 5/7 och inkomstdagen varit mycket ledsen samt man hade haft
svårt att trycka tillbaka knutan. Vid undersökning vid i n läggningst i 11-
fållet finner man blåmärken i vänster ljumske samt en valnötsstor
knuta. Man finner även blåmärken av äldre datum på bål, skinka,
1992/93: JO 1
348
rygg, ben och underkäke. Flickan opererades och man påtalade att
flickan hade blåmärken och att man ville utreda detta närmare.
Föräldrarna ville emellertid direkt ta hem flickan, vilket också skedde.
Man återkom 26/7 1990 till akutmottagningen, sjukhuset i Ängel-
holm, efter att man på vårdcentralen (Åstorp?) skickat flickan på
röntgen i Ängelholm för misstänkt vänstersidig nyckelbensffaktur.
Detta kunde verifieras med hjälp av röntgen. Man uppgav då att
flickan två dagar tidigare, av en jämnårig kamrat, knuffats av sin
trehjuling. Flickan skall först 26/7 angivit smärta över vänster nyckel-
ben.
14/8 1990 återkommer man med flickan på grund av blodiga kräk-
ningar. Man uppgav då att flickan två dagar tidigare följt med fadern
till dennes arbete. Fadern uppger att han fann flickan efter att hon
trillat ner från en fem trappsteg hög stentrappa. Skall därvid ha slagit i
huvudet och bröstkorgen. Varit vid normalt medvetande men ej
kräkts. Kräkningar tillkom tre timmar senare. Flickan var trött och
somnade, sov hela natten. Dagen före inkomsten skall flickan ha betett
sig som vanligt.
Inkomstdagen trött och gnällig. Klagade så småningom över ont i
magen. Några timmar därefter kräktes flickan upp, vad modern tolkat
som gammalt blod. Man finner vid undersökningen en flicka som
ligger stilla och förefaller smärtpåverkad. Medverkar utan några pro-
tester vid undersökningen. Öronen undersökes och förefinnes normalt,
inget blod i hörsetgången. I mun och svalg: intet anmärkningsvärt.
Inga skador. Ögonen reagerar normalt på ljus. Vid undersökning av
buken finner man att hon förefaller öm strax nedanför revbensbågar-
na. Vid undersökning av skelettet finner man en uppdrivning över
vänster nyckelben (bennybildning efter nyckelbensbrottet). Hon öm-
mar när man känner på vänster sida av skallen. Ömmar på nedersta
delen av höger thoraxhalva. I övrigt ingen ömhet när man känner på
skelettet. På skallen framtill på vänster sida finns ett femkronestort
blåmärke med en del skrapsår. På nedersta delen av bröstkorgen på
höger sida finns ett knappt 10 cm stort blåmärke, på motsvarande
område på vänster sida ett enkronestort blåmärke. På nedersta delen av
ryggraden finns ett ca 8 cm långt och 1 1/2 cm brett blåmärke. På
utsidan av höger knä ett femkronestort blåmärke och på dess inre sida
ett enkronestort blåmärke. Förutom dessa blåmärken finns över väns-
ter knä, skenben, armbåge rikligt med små blåmärken av äldre datum.
Ovanstående är baserat på journalanteckningar och för det sista
vårdtillfället dessutom genom egna iakttagelser.
2.2.2 Intyget från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken
I ärendet föreligger det förut nämnda intyget av överläkaren Ulla
Albertsson-Karlgren. Intyget har utfärdats den 10 september 1990. Av
handlingen framgår ej när det inkom till socialförvaltningen. I intyget
redovisas inledningsvis de bakomliggande förhållandena, varefter föl-
jande anförs.
Via socialsekreterare Eva Lindquist meddelades familjen tre tider till
Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.
Den 4/9 kl 13.00, då vidtecknad ville träffa Ida och mamma den 6/9
kl 13.00, då vidtecknad ville träffa Ida och Tommy Olin samt den 7/9
kl 13.00, då vidtecknad ville träffa Ida, mamma och Tommy Olin.
Sammanlagt avsattes tio timmar för detta ändamål. Alla samtal
skulle äga rum på Barnkliniken, där Ida fanns.
Till samtalet den 4/9 infann sig mamma och Tommy Olin. Avdel-
ningspersonalen bad då Tommy Olin vänta i ett rum bredvid, medan
1992/93: JO 1
349
jag träffade och gjorde observationer av mamma och Ida ensamma.
Under ungefär en timme hade jag möjlighet att göra observationer
omfattande Idas sociabilitet, leksituation, potträning, gränssättning av
mamma gentemot Ida, blöjbyte, förberedelse för middagsvila samt
stränge situation. Den senare är en situation, där man genomför två
korta separationer på någon minut mellan barn och mamma och
studerar barnets reaktion vid separationen samt återföreningen mellan
barn och mamma. Denna undersökning visar barnets anknytning till i
det här fallet mamma. Denna undersökning kan göras vid olika
tillfällen och avsikten var att genomföra samma undersökningsmoment
med Ida och Tommy Olin.
Hela undersökningen den 4/9 genomfördes under starka protester av
mamma. I aggressiva ordalag meddelade hon, att hon inte ville ställa
upp på denna undersökning, att hon inte hade tid, ekonomiska förut-
sättningar osv. Genom min icke obetydliga erfarenhet av just dessa
observationer av barn i samma ålder kunde jag dock genomföra vad
jag hade för avsikt utan att närmare bemöta moderns aggressiva utspel.
När barnet lagts för middagsvila den 4/9 fick jag tillfälle att under
några minuter även göra försök att föra samtal med Tommy Olin.
Även av honom fick jag i aggressiva ordalag veta, att han inte hyste
tilltro till undersökningen. Mamma och Tommy Olin ville själva
diktera villkoren för den barnpsykiatriska undersökningen. De hade
åsikter om vem, när och hur denna undersökning skulle göras.
Den 6/9 var jag sjuk, men lät via socialsekreteraren meddela, att jag
skulle återkomma den 7/9.
Den 7/9 meddelar Tommy Olin i telefon till avdelningsföreståndare
på Barnkliniken, att han och mamma inte vill komma till någon
undersökning samma dag.
Mina resultat grundar sig således på de observationer som gjordes
under drygt en timme av Ida tillsammans med mamma. Resultaten får
ses som ett komplement till det intyg som utfärdats från Barnkliniken.
Iakttagelser av barnet.
Ida är ett aktivt barn, som språkligt är välutvecklat. Hennes aktiva
ordförråd är stort. Hon åtlyder uppmaningar tydande på att hennes
passiva ordförråd är ännu större. Hon har ingen rädsla för främmande
personer. Hon är nyfiken, intresserad och utforskar sin omgivning.
Hon klarar uppgifter som är åldersadekvata. Hon är busig och initierar
lek med mig efter en kort stund. Detta gör hon genom att ta kontakt
och pocka på uppmärksamhet genom att slå nallen i huvudet upprepa-
de gånger på mig. Detta beteende avviker från det normala hos ett två
år gammalt barn.
Vid undersökning av stränge situation visar Ida vid första separatio-
nen från modern stark förtvivlan, börjar gråta, men gråter tyst. Hon
ger inga ljud ifrån sig under gråten. Detta är anmärkningsvärt och
mycket avvikande. Detta kan bero på att flickan fått lära sig att det
inte tjänar något till att gråta högljutt. Flickan låter sig snabbt tröstas
av mig. Situationen är dock så stressande för flickan att hon kissar på
sig. Hon blir stående i sitt kiss och mottar fylld av skam och utan
protester de bannor modern ger henne, när modern återkommer och
finner att hon har kissat ner sig. Vid den andra separationen av stränge
situation blir flickan inte lika rädd. Hon visar nu ingen rädsla, när
hon blir ensam och när modern återkommer, blir hon glad och visar
modern den leksak hon har i handen.
Dessa iakttagelser visar, att Ida inte har någon trygg, säker anknyt-
ning till modern. Snarare tyder flickans beteende på att hennes inställ-
ning till modern är ambivalent eller otrygg.
1992/93:JO1
350
Iakttagelser av modern:
Moderns beteende gentemot Ida växlar mellan närhet och distans.
Mamma har svårt att tolka Idas förtvivlan och ger Ida bannor i stället
för att förstå den rädsla som Ida har haft. Mammas förmåga att
kommunicera med barnet på barnets nivå är bristfällig. Modern är
fylld av sina egna behov i undersökningssituationen och dessa behov
blir de primära. I leksituationen har hon svårt att tolka barnets bus
som uttryck för att Ida initierar lek med henne. Mamman är under
leken med sitt barn både intresserad av leken och irriterad. Mamma
initierar vanligen lek på mammas villkor, men hon kan stundtals vara
adekvat och då även smeka barnet vid något tillfälle. Vid gränssättning
har modern svårt för att vara konsekvent fullt ut utan ger efter för
flickans önskningar efter ett tag. När mamma läser bok eller tittar på
bilder med barnet, visar mamma större glädje över att vara tillsam-
mans med barnet. Hon visar barnet tydligt bilder och väntar på
barnets svar. I denna situation finns viss värme mellan mamma och
barn.
Sammanfattningsvis är dessa observationer gjorda under mycket spe-
ciella omständigheter. Flickans tysta gråt och sätt att ta kontakt med en
annan person är högst anmärkningsvärt och avviker från normalt
beteende hos ett två år gammalt barn. Flickans otrygga anknytning till
modern är också ett observandum. Moderns växlande förmåga att
närma sig sitt barn tyder på att modern åtminstone inte vid detta
tillfälle sätter barnets behov i första hand utan snarare sina egna. Såväl
Tommy Olins krav att själv diktera villkoren för vem, när och hur en
barnpsykiatrisk utredning skall ske talar för att båda vuxna har stora
svårigheter med att bortse från egna behov och sätta barnets behov i
första hand.
2.2.3 Utdrag ur journal från barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken
JO har lånat in journalerna från barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken vid sjukhuset i Ängelholm. Då de journaluppgifter som
lämnats belyser barnets situation redovisas uppgifterna här.
Den 28 augusti 1990 antecknade överläkaren Karin Donner följan-
de.
Nyanmälan
Anmäls av soc sekr Eva Lindquist, Åstorps kommun med önskan om
LVU-intyg inför länsrättsförhandlingar 12/9.
Anmälan till socialförvaltningen gjordes 15/8 av dr Gadd, barnklin,
på misstanke om barnmisshandel. Föräldrarna hade då sökt barnklin
med flickan tre gånger på en månad. Första gången i mitten av juli
sökte man p g a kräkningar sedan sex dagar tillbaka. Man upptäckte
ett ljumskbråck för vilket flickan op. Samtidigt noterades blåmärken
på underkäke, bröst, stjärt och lår. I början av aug sökte föräldrarna på
nytt p g a nyckelbensfraktur som flickan ådragit sig två dagar tidigare.
Den 14 aug sökte föräldrarna för tredje gången sedan flickan börjat
kräka blod. Föräldrarna uppgav, att flickan den 12 aug trillat ner för
en trappa. Sagt, att Ida varit pigg dagen efter men den 15/8 börjat
kräka blod. Vid undersökning på barnklin låg hon ovanligt stilla och
passiv på britsen. Hon var full av blåmärken och behölls för obs. 15/8
gjorde dr Gadd anmälan till socialförvaltningen. Samma dag skickades
flickan i ambulans till Lund eftersom man misstänkte blödning på
levern. Eva Lindquist gjorde samma dag ett omedelbart omhänderta-
1992/93:JO1
351
gande. Vid kontakten med soc sekr var föräldrarna i början mycket 1992/93 :JO1
aggressiva och det tog ett tag innan man kunde börja prata med
föräldrarna. Soc föreslog först placering på spädbarnshem, mor och
barn, under utredningstiden, men modern kunde absolut inte tänka sig
detta. I stället placerades barnet på barnklin i Ängelholm under
utredningstiden för att modern samtidigt skulle kunna sköta djuren
hemma. Familjen har tre hästar, två hundar och ett antal kattor.
Ida, två år gammal, (88 08 02-4007) är enda barnet till B.K., född
1966. B.K. har arbetat hemma sedan Ida föddes. Biologiske fadern
övergav modern under graviditeten. Fadersutredning pågår och den
utpekade biopappan med 99 procents säkerhet via blodprov bundet till
faderskapet, men har vägrat erkänna barnet. Under -88, -89 samt en bit
in på 1990 var modern sammanboende med en annan man. Sedan ett
halvt år tillbaka sammanbor hon med Tommy Olin som har taxirörel-
se. Familjen bor i lägenhet i Kvidinge. Hästarna inackorderade på
landet en bit utanför Kvidinge.
Den sista veckan har man noterat, att modern besökt flickan på
barnklin mera sporadiskt. I stället har styvpappan tagit över ansvaret
helt, han besöker flickan nästan varje kväll och stannar ofta över
under natten. Även styvfarmor besöker ofta flickan. Föräldrarna ver-
kar ha ett symbiotiskt förhållande. Fadern försvarar modern när denna
säger, att hon inte orkar besöka flickan på barnklin. Modern kommen-
terar med att hon inte orkar. Menar, att om man ändå skall ta flickan
från henne så behöver hon inte träffa henne alls. Modern verkar ha
svårt att se Idas behov. Socialsekr har uppfattat att modern är på väg
att överge flickan. Enl vad barnklinikens personal meddelat till social-
sekr mår Ida förhållandevis bra. Hon är pigg och glad och lättkontak-
tad när hon vistas själv på avd. Går ut till personalen på morgonen när
hon vaknar och tar kontakt utan rädsla. Beter sig helt annorlunda när
styvpappan kommer på besök. Hon blir då genast passiv, ligger orörlig
i sängen. Vågar inte stiga upp och kontakta personalen på morgonen
om inte styvpappan vaknat. Modern har trasslig uppväxt, många sepa-
rationer, ofta sviken av vuxna. Hon är bitter.
Socialförvaltningen önskar bedömning från BUP. Man vill dels ha
en individuell bedömning på flickan, dels vill man att vi tittar på
samspelet i familjen. Föräldrarna ställer sig negativa till BUP-kontakt.
Är negativa till olika myndigheter över huvud taget.
Planering
Efter diskussion fastslås, att vissa förutsättningar måste gälla för att
BUP skall kunna göra en bedömning. Föräldrarna måste ställa upp
kunna komma hit på bestämda tider. Trots detta är utredningstid på
två veckor väldigt kort. För att göra en säker och bra bedömning krävs
egentligen längre tid. Eva Lindquist kommer att diskutera med sin
chef, Birgitta Örnberg. Återkommer därefter. Rättsmedicinsk utred-
ning pågår. Polisutredning pågår.
Uppdraget att utföra den barnpsykiatriska utredningen tillädes härefter
överläkaren Ulla Albertsson-Karlgren. Hon antecknade i journalen 30
augusti 1990 följande.
Jag gör besök på barnkliniken och diskuterar med barnklinikens
läkare Elisabeth Cederwall om hur barnklin kan hjälpa mig i detta
fall. Med dr Cederwall överenskommes, att man från barnklinikens
sida göra noggranna iakttagelser av Idas beteende dels tillsammans med
andra barn och dels i samspelet med var och en av sina föräldrar.
Detta skall noggrant nedskrivas och föras in som dagant i barnklini- 352
kens journal av dr Cederwall. Kopia av dessa daganteckningar skall
1992/93: JO 1
överlämnas till vidtecknad den 7/9. Vidare överenskommes i tel samtal
med Eva Lindquist samt med Elisabeth Cederwall att vidtecknad
besöker Ida vid 3 tillfällen under v 36 på barnklin. Följande tider
avtalas: Tisd den 4/9 kl 13.00, då vidtecknad träffar Ida och mamma.
Torsd den 6/9 kl 13.00, då vidtecknad träffar Ida och pappa. Fred den
7/9 kl 13.00, då vidtecknad träffar Ida, mamma och pappa.
Till Eva Lindquist, soc förvaltningen i Åstorp, framföres att det är
socialförvaltningens uppgift att se till att föräldrarna infinner sig vid
dessa tidpunkter. Socialförvaltningen skall meddela föräldrarna tiderna
och informera om syftet med besöken här på barnklin. Vidare avtalas
med dr Torsten Gadd, att kopia av barnklinikens och akutmottagning-
ens journaler skall skickas över till BUP-klin.
Journalen upptar härefter en redogörelse för de iakttagelser som Ulla
Albertsson-Karlgren gjorde vid sammanträffandet med modern och Ida
på barnkliniken den 4 september 1990. Dessa uppgifter återfinns i
sammandrag i det av Ulla Albertsson-Karlgren upprättade till socialför-
valtningen ställda intyget. Den 7 september 1990 antecknar härefter
Ulla Albertsson-Karlgren i journalen följande.
Vidtecknad kommer till barnklinikens avd för att träffa Ida tillsam-
mans med båda föräldrarna. När jag kommer in på avd far avd-
sköterskan ett samtal från Tommy, där han meddelar att föräldrarna
inte tänker komma till någon undersökning. Föräldrarna vill heller
inte gå med på undersökningen och om det skall komma en undersök-
ning till stånd, vill Tommy och mamma ha andra tider hos en annan
barnpsykiater. Detta meddelas således av Tommy till avd-föreståndaren
via tel samtal. Vidtecknad dröjer sig kvar på barnklin för att då
samtala med personal från barnklin och samtala med den läkare, som
kommer att ombedas att skriva intyg till socialförvaltningen. Strax efter
kommer Idas mamma och Tommys mamma till avd. Idas mamma
uttrycker i aggressiva ordalag att hon inte vill samtala med mig. Hon
kritiserar också vad jag gjorde med Ida den 4/9. Allt uttrycks mycket
aggressivt och hotfullt på avd:s expedition. Under tiden står Tommys
mamma och lyssnar. Jag berättar för Idas mamma, att det inte finns
någon annan undersökare att tillgå i det här fallet. Jag förklarar också,
att det har varit avsatt 10 timmar för utredning denna vecka och att
ytterligare tid inte finns till familjens förfogande. Jag ber att barnklin
skall hämta den läkare, som kommer att utfärda intyg från barnklin.
Man ringer då upp Torsten Gadd, som även kommer till avd. Mamma
övergår då att i bryska ordalag också kritisera Torsten Gadd och jag
överlämnar det fortsatta samtalet med mamma och Tommys mamma
till Torsten Gadd. Efter att en lång stund ha åhört mammas diskussion
med dr Gadd, beslutar dr Gadd att dra sig tillbaka till läkarundersök-
ningsrummet för att i lugn och ro samtala med modern. Jag ber då dr
Gadd följa med mig en stund dessförinnan, så att jag kan informera
honom om min undersökning den 4/9. Jag redogör för dr Gadd vad
jag gjorde den 4/9 och förklarar samtidigt för honom att min under-
sökning endast kan tjäna som ett komplement i utredningen. Jag
betonar nödvändigheten av att barnklin skriver det viktigaste intyget
till socialförvaltningen. Detta intyg skall då grunda sig på de observa-
tioner man från avd har gjort under den sammanlagda vårdtiden av
Ida. Jag berättar också för dr Gadd, att intyget bör vara inne den 12/9.
Jag tar som exempel för dr Gadd, att det är viktigt för honom att få
med i intyget att ex vårdpersonal känner sig så hotade av Tommys
närvaro hos Ida, att man inte vågar gå in i rummet hos Ida, när
Tommy är där. Man är rädd för att Tommy skall kasta ut dem. 353
Avd-personal har också berättat för mig, att när man nämner Tommys
23 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
namn till Ida, ruskar hon på huvudet. Av den anledningen att perso-
nalen känner sig hotad av framför allt Tommy har man inte kunnat
utföra de observationer som jag föreslog avd-personalen att man spe-
ciellt skulle lägga märke till under den fortsatta vårdtiden. Det var ex
observationer av Ida tillsammans med mamma resp Tommy och
observationer av hur var och en av de vuxna hanterade Ida i olika
situationer såsom blöjbyte, matning, läggning, lek. Jag hade gett avd-
personalen instruktioner om att enbart iaktta utan att kommentera.
Detta har alltså avd-personal avstått ifrån, eftersom man känt sig
mycket hotad av framför allt Tommy.
2.2.4 Rättsläkarens utlåtande den 17 september 1990
Det av rättsläkaren Göran Sköld den 17 september 1990 angivna
utlåtandet har följande lydelse.
Att Ida företett
hudavskrapning i hårbotten (nr 2),
blåmärke i ansiktet (nr 4),
hudavskrapning på högra underarmen (nr 9),
blåmärke på högra armbågen (nr 10),
hudavskrapningar och blåmärken på vänstra underarmen (nr 12—15),
blåmärken på bålen (nr 17—19, 33, 34),
hudavskrapningar på ryggen (nr 35, 36),
blåmärken på högra benet (nr 21—25),
blåmärken på vänstra benet (nr 26—30, 32);
att vid röntgenundersökningar 900726 och 900815 påvisats brott på
vänstra nyckelbenet resp skada i levern med fri vätska i bukhålan,
sannolikt blod (överläkare Sven Laurins utlåtande);
att vid blodundersökning vissa förändringar i blodets sammansättning
påvisats (uppgift från dr Bengt Bergström, Koagulationslaboratoriet,
Malmö Allmänna sjukhus);
att brottet på vänstra nyckelbenet kan ha uppkommit 1990-07-24 till
följd av att hon knuffats av en trehjuling på det sätt som modern och
styvfadern uppgivit samt skadan i levern 1990-08-12 till följd av att
hon fallit ned för en trappa på det sätt som modern och styvfadern
uppgivit (samråd med överläkaren Sven Laurin);
att det ej närmare kan anges när eller på vilket sätt blåmärkena och
hudavskrapningarna uppkommit; men
att de varit av skiftande ålder;
att blåmärkenas och hudavskrapningarnas lokalisation inte leder tan-
ken till att de tillfogats henne avsiktligt av annan person;
att blåmärkena varit talrika; men
att de påvisade förändringarna i blodets sammansättning kan gynna
uppkomsten av blåmärken, dvs. innebära att hon får blåmärken onor-
malt lätt (samråd med dr Bengt Bergström, Koagulationslaboratoriet,
Malmö Allmänna sjukhus); samt
att således utseendet av de påvisade skadorna inte stöder misstanken på
att de uppkommit på annat sätt än genom olyckshändelser.
1992/93:JO1
354
2.2.5 Sammanfattning av personalens på barnkliniken iakttagelser 1992/93:JO1
av Ida
Av barnklinikens, avdelning 31, journal avseende Ida framgår att Gun
Persson den 8 september 1990 sammanfattade personalens observatio-
ner av Idas beteende på följande sätt. Det bör redan här anmärkas att
denna sammanfattning inkom till förvaltningen först den 5 oktober
1990 och således efter Idas död.
Ida är ett piggt och livligt barn. Leker ofta självständigt under långa
perioder. Ar nyfiken och oblyg i sin kontakt med såväl barn som
vuxna (bl a personalen). Kan leka med såväl jämnåriga som äldre
barn. Kan ofta vara den som själv tar initiativet till kontakten med
andra barn, lånar leksaker, lämnar tillbaka dem. Vid något tillfälle, då
hon mött motstånd och inte ött som hon velat, har hon blivit ledsen
och gråtit, vid något tillfälle har hon närmast blivit arg.
Ida visar tydligt, att hon blir glad när mor el "farmor" kommer.
Springer dem tillmötes, vill komma upp och krama dem. Då Ida varit
med barnsköterska utanför Barnkliniken tillsammans med farmor och
mamma, har Ida varit piggare än hon är inne på sjukhuset. Viil då
gärna vara nära mamma, kramar henne ofta, vill ofta sitta i hennes
knä. Mor och dotter verkar då ha fin kontakt. Ida blir ledsen och
gråter, då mor går. I början av vårdtiden noterade personalen, att Ida
böjde på huvudet och tittade under lugg då hon mötte motstånd.
Visade ingen egentlig reaktion. Senare har hon i stället blivit arg och
gråtit. När mor har nekat henne någonting hemma, då Ida t ex inte
har fatt kasta en bulle på golvet, har Ida blivit arg och gråtit. Då mor
pratar om annat och avleder henne lugnar hon ner sig. Då "pappa"
vistas på avdelningen med flickan är hon generellt sett lugnare. Ar inte
så spontan, sitter lugnt i hans knä, har somnat där vid något tillfälle.
Vid ett par tillfällen, då personalen pratat om firmor och mamma, har
Ida skrattat och nickat jakande på huvudet. Då personalen frågat om
pappa ruskar hon på huvudet. Då mor däremot pratar om pappa
nickar hon jakande.
På kvällarna, då föräldrarna skall "natta" Ida, ber de om 100 ibiand
150 ml välling. Går därefter in på rummet, stänger dörren, drar ned
gardinen. Lägger därefter Ida i sängen, stoppar om henne, ger henne
vällingen, släcker lampan, stänger dörren och går ut ur rummet.
Personalen far därefter bestämda tillsägelser att inte gå in på rummet
förrän nästa morgon. Det har dock noterats, att Ida legat vaken ibland
upp till någon timma efteråt, har varit pigg och velat komma upp och
leka.
2.2.6 Tillägg till sammanfattning
Den 19 september 1990 gjorde avdelningsföreståndaren Tora Mattsson
ett tillägg till sammanfattningen av personalens observationer av Ida.
Tillägget, som inkom till socialförvaltningen den 24 september 1990,
hade följande lydelse.
Ida var i början av sin vistelse här stillsam och foglig. Hon gick gärna
till vem som helst av personalen men var däremot reserverad, när det
gällde manliga personer t ex läkare och andra patienters pappor utom
vid ett tillfälle, då en pappa liknade mammas tidigare östman Lars,
som Ida tydligen varit mycket öst vid.
Ida visade sällan humör, blev glad när mamma kom, gick inte
självmant till Tommy men lydde när han uppmanade henne "Ge mig
en kram" eller "Ge mig en puss".
355
Mamma har aldrig kommit ensam till avdelningen utan i sällskap
med Tommy. Tommy har kommit ensam några gånger för att "natta"
Ida. Ida har legat tyst i sängen även när hon varit vaken.
Ida har varit kinkig med maten, speciellt då farmor varit här. Denna
har då ofta givit Ida saft, bulle o dyl mellan målen. Ida är glad, när
farmor kommer.
Sista veckan har Ida börjat visa mer humör, protestera och bli arg.
2.3 Kompletterande uppgifter från barnkliniken
Med anledning av i barn- och ungdomspsykiatriska klinikens journaler
förekommande uppgifter om att särskilt intyg skulle avges från barn-
kliniken har upplysningar inhämtats från chefsöverläkaren Hans Ahl-
ström och från biträdande överläkaren Torsten Gadd, båda vid barn-
kliniken i Ängelholm.
Hans Ahlström har uppgett
Efter samtal med Torsten Gadd framkommer följande: Det är korrekt
att dr Albertsson-Karlgren har uppmanat dr Gadd att skriva ett intyg
angående fosterfaderns förhållanden mot personalen på avd 31. Dr
Gadd ansåg att dr Albertsson-Karlgren kunde skriva ut detta intyg själv
men uppmanade en underläkare, dr Gun Persson, att göra samman-
fattning av observationerna på avdelningen. Dr Gadd var själv tjänstle-
dig dagen efter det att han blivit uppmanad att skriva intyget. Något
formellt intyg är alltså inte skrivet och den sammanfattning som dr
Gun Persson gjorde kom ej socialförvaltningen i Åstorp tillhanda
förrän efter flickans död.
Torsten Gadd har uppgett
De bedömningar som undertecknad gjort har med undantag av intyget
avseende misstanke om barnmisshandel baserats på de till mig framför-
da iakttagelser, som avdelningspersonalen gjort, under Ida:s vistelse på
barnavdelningen. Jag har aldrig träffat styvfadern, då denne till perso-
nalen uttryckt att han överhuvudtaget ej önskade något sammanträf-
fande, trots detta begav jag mig, på vinst och förlust, på kvällstid vid 2
tillfällen till avdelningen för att träffa denne. Vid båda tillfällena var
Ida ensam utan vare sig mor eller styvfar. Det framkom under den tid,
som Ida vistades på avdelningen, sådana omständigheter framförallt i
förhållandet mellan Ida och styvfadern, att farhågor uppstod om flick-
ans fortsatta psykiska hälsa. Dessa mina farhågor delgavs socialsekrete-
rare Eva Lindquist vid flera tillfällen och vid ett möte på avdelningen
30 augusti 1990. Vid detta möte deltog förutom undertecknad även
sjuksköterskan Anna Lennvall och barnsköterskan Gunilla Lennarts-
son från barnkliniken och från socialförvaltningen i Åstorp Eva Lind-
quist och hennes chef Birgitta ... Socialförvaltningen begärde efter
detta möte en barnpsykiatrisk utredning, som verkställdes av överläka-
re Ulla Albertsson-Karlgren. Denna utredning kunde inte, enligt vad
dr Albertsson-Karlgren meddelade mig, pga tidsbrist och dålig föräldra-
samverkan, genomföras på ett optimalt sätt. Av denna anledning bad
dr Albertsson-Karlgren undertecknad, att skriva ett kompletterande
utlåtande. Dr Albertsson-Karlgren upplystes därvid, att jag pga förestå-
ende resa ej hade möjlighet till detta, men att jag skulle be dr Gun
Persson utföra denna dr Albertsson-Karlgrens begäran. Detta skedde
också. Jag finner det synnerligen anmärkningsvärt, att socialnämnden
upphävde omhändertagandet, trots de missförhållanden, som framkom
under Idas vistelse på barnavdelningen.
1992/93 :JO1
356
På min begäran har chefsöverläkaren Hans Ahlström inkommit med
yttrande angående den samverkan som förekommit mellan sjukvårds-
personalen och socialförvaltningen. I yttrandet, som är dagtecknat den
7 oktober 1991, anförs följande.
Socialassistenten i Åstorps kommun, Eva Lindquist, har vid såväl
personligt sammanträffande som vid upprepade telefonsamtal blivit väl
upplyst om personalens uppfattning om fosterfaderns anmärkningsvär-
da förhållande till flickan. Trots att socialförvaltningen beslutat om
omhändertagande beviljade Eva Lindquist vid ett stort antal tillfallen
permission av flickan till fosterfaderns moder "farmor". Här hade
såväl modern som fosterfadern möjlighet till tät kontakt med flickan,
vilket sålunda stred mot omhändertagandet. Avdelningspersonalen,
som talade med Eva Lindquist, hade ofta en känsla av att inte bli
betrodd och hon ägnade sig mera åt att informera personalen om hur
de skulle bete sig gentemot föräldrarna. Hon begärde under hela
vårdtiden aldrig in ett skriftligt yttrande om de förhållanden som all
personal fann mycket anmärkningsvärda. Först efter flickans död
1990-10-04 önskade man en kopia av den sammanfattning som gjorts
av personalens observationer angående flickan. Likaså var Eva Lind-
quist aldrig på avdelningen för att själv få en uppfattning om situation-
en. När slutligen efter läkarintyg misstanke om barnmisshandel av-
skrevs informerades först fosterfadern och först därefter avdelningsper-
sonalen, som i detta skede ej hade möjlighet att ingripa. Stor oro om
barnets framtid fanns bland avdelningspersonalen, när barnet lämnade
avdelningen. Denna oro befann sig dessvärre vara berättigad.
2.4 Socialsekreterarens utrednings promemoria
Vid socialförvaltningen föreligger i ärendet en av handläggande social-
sekreterare Eva Lindquist upprättad utredningspromemoria som är
daterad den 15 augusti 1990. Av promemorian framgår bl.a. följande.
Modern födde Ida i ett tidigare förhållande. Faderskapet för barnet är
ännu inte fastställt. I mars 1990 flyttade modern och Ida samman med
Tommy Olin i en radhuslägenhet i Kvidinge. De har då känt varandra
sedan någon tid tillbaka. Tommy Olin drev sedan 1987 en egen
taxirörelse. Modern var hemma och skötte Ida. Ida hade således ingen
barnomsorg. Beträffande de händelser som föranlett anmälan till soci-
alnämnden om misstänkt barnmisshandel uppgav modern och Tommy
Olin enligt vad antecknades till utredningen följande.
Under juni månad fick Ida ett blåmärke i ljumsken som kom och
gick. Efter några veckor fick hon en svullnad där blåmärket fanns.
Ungefår samtidigt fick Ida en trehjulig cykel och föräldrarna trodde att
hon på något sätt slog sig på cykeln. Måndagen den 9 juli gjorde
modern ett besök hos sin privatläkare och bad honom titta på Ida.
Läkaren omtalade för modern att Ida troligtvis hade ett ljumskbråck.
Han skrev en remiss men sa att det inte var akut.
På tisdagen och onsdagen kräktes Ida regelbundet och på onsdagen
åkte föräldrarna in akut med Ida till Ängelholms lasarett. Ida operera-
des för ljumskbråck samma kväll. Ida fick stanna kvar på lasarettet till
fredag eftermiddag. Tommy Olin var hos Ida hela tiden. På fredagen
fick föräldrarna veta att man skulle ta ett koagulationsprov på Ida för
att se om hon lättare får blåmärken. Föräldrarna fick ingen informa-
tion om varför de skulle ta dessa prover. Läkarna ville också hålla Ida
några extra dagar på sjukhuset men föräldrarna vägrade detta.
Om nästa händelse berättar föräldrarna att Ida den 24 juli blev
avknuffad från sin trehjuling av grannens pojke som är lika gammal
1992/93: JO 1
357
som Ida. Då Ida föll fick hon cykeln över sig och styret hade vänt och
låg mot nyckelbenet. Då modern tröstat Ida fortsatte hon att leka hela
dagen. Nästa dag var Ida helt normal. Den 26 juli upptäckte modern
en rodnad på axeln på Ida. Ida sa också ifrån att hon hade ont.
Modern ringde då distriktssköterskan och fick en tid att komma ner
till mottagningen. Ida rörde sig fullt normalt. Distriktssköterskan
skickade henne till vårdcentralen som skrev en remiss till röntgen i
Ängelholm.
Den J2 augusti var Ida med Tommy på hans arbetsplats, taxistatio-
nen i Åstorp. Tommy hade arbetat som telefonvakt på stationen. Då
telefonen ringde satte Tommy ner Ida på golvet och förutsatte att hon
satt och såg på TV. Efter en stund hörde han hur Ida grät och gick ut.
Ida låg då längst ner på trappan. Tommy tröstade Ida och Ida uppförde
sig sedan helt normalt. Hon åt och drack precis som vanligt. Vid
niotiden kräktes hon och Tommy åkte hem med henne och misstänkte
hjärnskakning. På kvällen åt hon välling som vanligt och somnade och
sov hela natten. Dagen efter var Ida helt normal förutom att hon sov
länge på eftermiddagen.
Den 14 augusti hade Ida sovit middag. Hon vaknade och var trött
och gnällig och modern uppfattade henne som konstig. Ida började då
att kräkas en svart massa som modern identifierade som blod. Föräld-
rarna åkte då in till akuten på Ängelholms lasarett. Man tog prov på
Ida och röntgade henne men fann ingenting. Tommy var hos Ida på
natten och modern kom in till lasarettet på morgonen. Hon omtalar
att hon var mycket orolig. Föräldrarna fick då beskedet att Ida skulle
skickas vidare till Lund. Föräldrarna uppfattade som att de inte fick
någon vidare information och de fick inte följa med i ambulansen till
Lund utan fick köra bakefter.
Linder utredningen hördes ett flertal personer, som kunde lämna
uppgifter om modern och om Tommy Olin. Under rubriken Samman-
fattning anförde utredaren härefter följande (bilagorna här utelämna-
de).
Sammanfattning
1990-08-15 gjordes ett omedelbart omhändertagande av Ida, en 2-årig
flicka. Omhändertagandet gjordes efter en anmälan av misstänkt barn-
misshandel från bitr överläkare Torsten Gadd, barnkliniken i Ängel-
holm.
Utredningstiden sträckte sig från 1990-08-15— 09-19 då det omedel-
bara omhändertagandet upphörde och Ida kom hem till modern och
styvfadern igen. Länsrätten beviljade förlängd utredningstid eftersom
rättsläkarens bedömning inte var klar och socialnämnden tillhanda
förrän 1990-09-19.
Ida var efter utredarens bedömning och moderns önskan placerad
på barnkliniken i Ängelholm under hela utredningstiden.
Modern, B.K., 24 år och Tommy Olin, 22 år är ett ungt par som
efter en relativt kort bekantskap flyttade samman och bildade en familj
med B.K:s 2-åriga dotter Ida från ett tidigare förhållande. Familjen
lever ett socialt ordnat liv där Tommy har en egen taxirörelse och är
familjeförsörjare. Ingen av dem har några missbruksproblem. B.K. är
hemmafru. B.K. och Tommy är överens om att det skall vara så bl a
för att Ida inte skall behöva vara på dagis. B.K:s stora intresse är
hästar, hon har tre att sköta.
Tommy Olin är en ung man som växte upp tillsammans med sin
mor och styvfar, som han haft ett bra förhållande till och känslomäs-
1992/93: JO 1
358
sigt sett som sin far. Under utredningens gång har det framkommit att
det aldrig har varit några allvarliga problem med Tommy under
uppväxttiden.
Utredaren har träffat modern och hennes sambo Tommy Olin
tillsammans vid åtta tillfällen. Två gånger har Ida varit med. Vi har
träffat Ida tillsammans med Tommy Olins mor två gånger. Slutligen
vid ett tillfälle var jag, B.K., Tommy, Tommys mor och Ida tillsam-
mans.
Det rättsmedicinska utlåtandet styrkte inte misstanken om barnmiss-
handel. Skadorna på Ida kunde ha uppkommit på det sätt modern och
styvfadern uppgivit. Göran Sköld skrev i sitt utlåtande bl a:
"att de påvisade förändringarna i blodets sammansättning kan gynna
uppkomsten av blåmärken, dvs innebära att hon får blåmärken
onormalt lätt ... samt
att således utseendet av de påvisade skadorna inte stöder misstanken
på att de uppkommit på annat sätt än genom olyckshändelser". (Bil.
5).
1990-09-19 ringer rådman Mårten Landoff, Länsrätten i Kristianstad
och omtalar att föräldrarnas juridiska ombud Ulf Juhlin inkommit
med en begäran om att Länsrätten ska häva beslutet om omedelbart
omhändertagande eftersom grunden, misstänkt barnmisshandel, enligt
rättsläkarutlåtandet ej är styrkt. Mårten Landoff har tagit del av läkar-
utlåtande! och gör bedömningen att det ej finns grund för omhänderta-
gande enligt LVU.
Mårten Landoff gör också bedömningen att länsrätten kommer att
besluta att det omedelbara omhändertagandet skall upphöra då grun-
den för ett omhändertagande ej längre föreligger. Mårten Landoff säger
också att det bästa vore om socialnämnden fattar beslut om omhänder-
tagandets upphörande i stället för att länsrätten skall besluta detta.
Eftersom utredaren i den pågående LVU-utredningen ej funnit
sådana brister som kan leda till en ansökan om LVU fattades
1990-09-19 ett ordförandebeslut om upphörande av omedelbart om-
händertagande 1990-08-15 då det inte längre fanns skäl för omhänder-
tagandet.
Utredaren gjorde härefter följande bedömning.
Bedömning
Föräldrarna har under hela utredningstiden visat en oförståelse för att
Ida blivit omhändertagen. De har slutit sig samman i sin aggressivitet
över läkare och myndigheters agerande och de anonyma anmälningar,
(bil 6), de varit utsatta för. Detta har försvårat utredningsarbetet.
När jag iakttagit B.K. och Ida tillsammans har jag sett en mor som
har ett fint samspel med sin dotter. Det har funnits kärleksfullhet och
värme. Också en förmåga att se till Idas behov, att sysselsätta sig med
henne. Modern har på ett naturligt sätt låtit Ida klara av det som varit
relevant för hennes ålder och ingripit när det behövts. Ida tycker om
och visar tillit till sin mor. Att modern har ett tätt och fint förhållande
till sin dotter bekräftas av referenterna, H.K., I-L.P. och L.G.
Däremot har modern visat en bristande förmåga att se till dotterns
behov av mamma under den tid Ida varit på barnkliniken. B.K.
framförde själv i början av utredningen önskemål om att Ida fortsätt-
ningsvis skulle vara placerad på barnkliniken i Ängelholm. Efter
diskussion om vilken placering som var den bästa kom vi fram till att
en fortsatt vistelse på barnkliniken var att föredra. Detta gav möjlighet
för mamman att vara tillsammans med dottern dygnet runt. B.K. har
emellertid bara under korta stunder och aldrig ensam varit hos Ida.
1992/93 :JO1
359
Hon har lagt över ansvaret på Tommy Olin, som under några nätter
vistats hos Ida samt Tommys mor, som praktiskt tagt hela dagarna varit
hos henne.
B.K. själv har under utredningens gång berättat att hon tidigt blivit
övergiven av sin mor. Hon har inte heller i vuxen ålder kunnat
återknyta någon tillfredsställande relation till modern. Detta kan i viss
mån förklara att hon själv i denna stressituation övergett Ida och inte
orkat med att se till barnets behov.
Sammantaget är uttalanden om B.K:s förhållande till dottern Ida
positiva. Vad gäller styvfadern Tommy är det färre människor som
kunnat uttala sig om hans förhållande till Ida eftersom han ej funnits i
familjen någon längre tid.
I samtal med Z.J. framkommer det att hon upplever Ida som
stillsam och passiv. Hon uppger att "man på taxi undrat över Ida, om
hon far stryk hemma eller om hon är sjuk". Vissa delar av ZJ:s
referentuttalande kan tyda på att Ida blivit slagen hemma. Detta kan
också uppfattas som att Idas relation till styvfadern inte är nära och
trygg. Z.J. tror inte att Tommy kan ha misshandlat Ida. Detta stämmer
överens med övriga referentuttalanden.
Den barnpsykiatriska observation av B.K. och Ida, (bil 4), tillsam-
mans ger bilden av en mor som växlar mellan närhet och distans, som
stundtals kan möta Idas behov men mestadels är upptagen av sina
egna. Ulla Albertsson-Karlgrens utlåtande säger att under dessa mycket
speciella omständigheter har både B.K. och Tommy Olin stora svårig-
heter med att bortse från egna behov och sätta barnets behov i första
hand.
Utredarens bedömning av Tommy Olin är att han har ett behov att
uppfattas som pappafigur i familjen. I sina ambitioner att bli pappa för
Ida överdriver han sin känslomässiga relation till flickan. Han påtving-
ar henne en kärlek som med tanke på den korta tid de känt varandra,
Ida rimligtvis inte kan vara redo att ta emot. Ida har under sina första
1 1/2 år levt tillsammans med modern och L.G. Idas reaktion av glädje
då L.G. hälsat på henne på barnkliniken och ledsenhet då han lämnat
henne tyder på att Ida har en papparelation till honom. Man kan anta
att hon under separationsprocessen från L.G. har haft svårt att så fort
acceptera en ny pappa. Jag har sett det som en möjlig förklaring till
den reserverade hållning till styvpappan som Ida visat enligt barnklini-
kens observationer. (Bil 2—3). Tommy Olin har med sitt behov att
snabbt bli pappa gått för hastigt fram och på så sätt kränkt Idas
integritet.
Familjen lever under socialt ordnade förhållanden där inget miss-
bruk förekommer. Utredningen har visat att modern och styvfadern
ibland har en bristande insikt i Idas känslomässiga behov. Ida har dock
en bra relation till modern och har andra vuxna förebilder i sin
närmaste omgivning. Min uppfattning är att moderns egen uppväxt
med separationer och besvikelser i förhållande till vuxenvärlden gör
det svårare för henne att ha en klar mammaroll gentemot Ida. Om
modern kan motiveras till att bearbeta detta skulle det vara lättare för
henne att välja eller se Idas behov.
Föräldrarna har ett behov att se sig som en etablerad kärnfamilj.
Paret har svårt att se att detta kräver en viss tid för Ida att vänja sig vid
en ny familjekonstellation. L.G., moderns f d sambo, har varit Idas
pappafigur sedan födseln. Min uppfattning är att L.G. fortfarande ses
som pappa av Ida och det är därför viktigt att han inte "försvinner" ur
hennes liv.
Under utredningen har framkommit att behov av stödåtgärder före-
ligger däremot föreligger inte tillräckliga skäl för en LVU-placering av
1992/93: JO 1
360
Ida. Jag stödjer mig i första hand på rättsläkarintyget som klart ger
besked om att den rättsmedicinska undersökningen av Ida inte stödjer
misstanken om barnmisshandel.
Familjen anser sig inte vara i behov av insatser från socialtjänstens
sida. Utredaren kommer dock att ha en fortsatt kontakt med familjen
och följa upp hur det går för Ida.
Socialnämnden i Åstorp beslutar,
att utredningen ej föranleder någon åtgärd enligt LVU då utredning-
en ej styrker att det föreligger skäl för vård enligt denna lag.
2.5 Komplettering av utredningen vid besök på socialförvaltningen
i Åstorp och på rättsmedicinska avdelningen i Lund den 30—31
oktober 1991
Tjänstemän från JO-ämbetet besökte under tiden 30—31 oktober 1991
Åstorp och Lund för samtal med dem som haft befattning med ärendet
angående Ida. Vid samtalen framkom bl.a. följande.
2.5.1 Samtal med socialsekreteraren Eva Lindquist
Eva Lindquist tog examen 1988 och har sedan dess varit verksam vid
två socialförvaltningar. Hon har varit ansvarig handläggare för den
LVU-utredning som gjordes rörande Ida. Detta ärende var det första
LVU-ärende som hon haft ett självständigt utredaransvar i. Tidigare
har hon deltagit och biträtt vid ett par LVU-utredningar. Hennes
övriga arbetsuppgifter har huvudsakligen varit utredningar enligt 50 §
socialtjänstlagen. Vid utredningar arbetar oftast två socialsekreterare,
men det är alltid en som har ansvaret. Under ärendenas gång söker
man samråd samt Sr handledning av avdelningschefen var 14:e dag. Så
har också skett i fallet Ida, där hon inledningsvis arbetade tillsammans
med socialsekreteraren Birgitta Omberg.
Ärendet inleddes med att biträdande överläkaren Torsten Gadd den
15 augusti 1990 gjorde en anmälan om misstänkt barnmisshandel och
att nämndens ordförande på grund härav beslutade om ett omedelbart
omhändertagande av Ida. Samma kväll överlämnade Birgitta Örnberg
och hon beslutet till föräldrarna. Ida var vid denna tidpunkt dålig och
vistades på sjukhus i Lund, men fördes därefter på önskan från
modern tillbaka till Ängelholms lasarett. Hon hade under utredningsti-
den en tät kontakt med föräldrarna, som speciellt i början var mycket
aggressiva och uttalade en negativ inställning till socialförvaltningen.
Föräldrarnas attityd försvårade utredningsarbetet så till vida att det
gick åt mycket tid till att diskutera vad som föräldrarna tyckte var fel.
Det var svårt att få någon kontakt med föräldrarna vid de samtal som
försiggick. En gång hade l}on dock ett fint samtal med modern B.K.
om dennas bakgrund och upplevde det då som att de fick fin kontakt.
När båda föräldrarna var närvarande var det alltid Tommy Olin som
förde diskussionerna. Någon enstaka gång tyckte hon också att hon
fick bra kontakt med honom. Hennes första intryck av Tommy Olin
var att han hade behov av att vara en del av familjen och att detta nog
blev för mycket för honom. Han överdrev sitt beteende gentemot Ida.
Han kränkte hennes integritet. Hon funderade mycket över Tommy
Olins beteende som hon hade möjlighet att studera vid två tillfällen,
1992/93: JO 1
361
en gång i Lund och en gång vid ett besök hos Tommy Olins mamma. 1992/93:JO1
Vid det sistnämnda tillfället var stämningen fin förutom att Ida började
gråta, när Tommy Olin kom in i rummet. Hon trodde då att Ida var
rädd för Tommy. Båda föräldrarna tröstade emellertid Ida med att
"mamma ska inte gå" och ingen av föräldrarna uppvisade någon
nervositet, varför hon blev osäker över sin uppfattning angående Idas
rädsla för Tommy. Hon hade också möjlighet att betrakta modern
tillsammans med Ida vid två tillfällen. Hon hade nästan dagligen
telefonkontakt med barnkliniken, huvudsakligen syster Anna och av-
delningsföreståndaren Tora. Oftast var det dessa som ringde upp och
samtalen kretsade huvudsakligen kring den maktkamp som försiggick
mellan barnklinikens personal och Idas föräldrar. Motsättningarna
gällde hur Ida skulle skötas, bl.a. hur mycket välling hon skulle ha
och om den skulle vara varm eller kall samt hur hon skulle "nattas".
Skälen till samtalen från barnkliniken uppfattade hon som bråket
mellan föräldrarna och personalen. Hon har aldrig känt till att perso-
nalen känt sig hotad av föräldrarna. Den information hon fatt angåen-
de Idas relation till föräldrarna var att Ida var glad när mamma kom
och lugnare när Tommy Olin kom. Hon har också uppfattat att man
ansett Tommy Olins uppfattning om hur Ida skulle serveras sin välling
gått ut över flickan. När hon i början av utredningstiden fick känne-
dom om vad som utspelat sig på kliniken med rullgardinen i Idas rum
hade hon ett två timmar långt samtal med Tommy Olin om vilka
regler som gällde på sjukhuset och att personalen där hade ansvar för
Ida. Hon uppfettade det som att Tommy Olin och B.K. kunde prata
med en del av personalen på barnkliniken men att de i stort kände sig
dömda på förhand. B.K. var inte så ofta på sjukhuset, men vid ett
tillfälle övertalade hon B.K. att åka dit. Efter detta besök sade B.K. att
hon aldrig mer skulle åka dit på grund av hur personalen betraktat
henne. Torsten Gadds påstående att han vid ett flertal tillfällen delgivit
henne farhågor om Idas psykiska hälsa stämmer inte. Någon informa-
tion härom har hon varken erhållit skriftligen eller muntligen. Det var
först efter Idas död som hon fick viss information från barnkliniken.
Vid det möte som var den 30 augusti 1990 har hon inte heller
uppfattat att man från sjukhuspersonalens sida delgivit henne några
farhågor beträffande Ida utan vid detta möte rörde det sig mer om
föräldrarnas beteende. Samtalen från kliniken gjorde henne orolig så
till vida att hon pratade med föräldrarna. Under utredningen har hon
fört anteckningar i ett block om sina samtal med kliniken. Dessa
anteckningar, som hon sedan använt sig av vid utredningens färdigstäl-
lande, finns inte kvar. Hon har inte fört några journaianteckningar
och kan inte svara på anledningen härtill.
Redan tre veckor efter utredningens början begärde hon skriftligt
intyg från kliniken. Eftersom inget sådant kom ringde hon vid ett
flertal tillfällen till kliniken och bönade om att fe intyget. Hon har vid
minst två tillfällen talat med föreståndaren härom. Eftersom det vikti-
gaste för bedömningen i LVU-utredningen var ett intyg från sjukhuset,
var hon mycket irriterad över att det inte kom. Hon talade med folk 362
på byrån om detta, bl.a. den nye avdelningschefen Ingemar Hansson.
Hon vände sig aldrig direkt till överläkaren angående intyget. Hon
pratade endast med personalen, som vid ett flertal tillfällen lovade att
intyget skulle komma. Några journalanteckningar om de samtal hon
haft med sjukhuset finns inte.
När det omedelbara omhändertagandet beträffande Ida upphörde
den 19 september 1990 var utredningen i princip Srdig. Referenterna
var hörda och utredningen i vissa delar utskriven. Rättsintyget hade
inte kommit in, men vid socialförvaltningen hade man fatt muntlig
upplysning om dess innehåll. Sammanfattningen och bedömningen i
utredningen gjordes dock först efter Idas död.
Beslutet på ärendebladet, som hon och avdelningschefen Ingemar
Hansson skrivit under, har daterats till den 19 september 1990, men
har i verkligheten undertecknats vid ett senare tillfälle. Tillägget av
sammanfattningen av personalens observationer, som är redovisat i
utredningen, kom t.ex. inte socialförvaltningen till handa förrän den
24 september 1990. Beslutet att ej gå vidare beträffande LVU-utred-
ningen är fattat efter att utredningen färdigställts och inte den 19
september, som framgår av ärendebladet. Hennes uppfattning var dock
att beslutet skulle dateras den dag Ida släpptes och nytt ärendeblad
lades upp.
Hennes bedömning var att rättsläkarintyget hade avgörande eller
åtminstone stor betydelse för det fortsatta omhändertagandet av Ida,
eftersom man redan dessförinnan hade gjort den bedömningen att det
inte fanns skäl för fortsatt omhändertagande. Denna uppfattning grun-
dade sig bl.a. på de uppgifter som referenterna lämnat. När rättsintyget
kom in tyckte man att det gav ett klart besked speciellt mot bakgrund
av resonemanget om en blodsjukdom som lättare gav biåmärken.
Uppgifter om de prover som tagits i Lund beträffande blodsjukdomen
hade hon tidigare fatt muntligen från barnkliniken.
Rådmannen Mårten Landoffs redogörelse per den 21 januari 1991
(se avsnitt 2.8) angående vad som förevarit mellan honom och henne
vid telefonsamtal den 19 september 1990 är i stort sett riktig. Mårten
Landoff berättade att föräldrarnas juridiska ombud ringt till honom
och sagt sig känna till rättsintygets innehåll. Hon kan därvid eventuellt
ha pratat med honom om den bedömning som gjorts från socialförvalt-
ningens sida med anledning av rättsläkarintyget, dvs. att det inte fanns
skäl för ett fortsatt omhändertagande. Vid samtalet sade Mårten Land-
off att om det inte fanns skäl för fortsatt omhändertagande så var det
bättre att socialförvaltningen släppte Ida än att rätten skulle göra det.
2.5.2 Samtal med socialsekreteraren Birgitta Örnberg
Birgitta Örnberg har arbetat sammanlagt tretton år som socialsekrete-
rare, varav de tre senaste åren i Åstorp. I tyngre ärenden såsom t.ex. i
Ida-ärendet försöker man samarbeta. En socialsekreterare är dock
formellt handläggare och den som undertecknar handlingarna. Avdel-
ningschefen har det övergripande ansvaret. Vid tiden för omhänderta-
gandet var hon t.f. avdelningschef vid socialförvaltningen. Eva Lind-
quist var handläggare av ärendet men hon anser sig ha haft lika
1992/93: JO 1
363
mycket ansvar själv. Inledningsvis hade hon en hel del befattning med
ärendet och deltog i bedömningen. Hon var den som informerade
socialchefen om det omedelbara omhändertagandet och hon deltog vid
vissa samtal, med mamman och styvfadern vid två tillfällen, med B.K:s
f.d. sambo och Tommy Olins f.d. sambo samt med personal vid
kliniken. I slutskedet av utredningen deltog hon dock inte lika myck-
et.
Vid det tillfälle hon var med på barnkliniken den 30 augusti 1990
förekom inget tal om psykisk ohälsa beträffande Ida. Man var mer
irriterad över föräldrarnas beteende, såsom t.ex. att de gav order till
personalen (vällingmängd och episoden med rullgardinen) och proble-
men med läggningen på kvällen. Det kom inte fram några farhågor
kring Tommy Olin och Ida, det nämndes endast att Ida var reserverad
mot Tommy.
Hon vet att Eva Lindquist hade många kontakter med avdelningen
och att det inte heller då kom fram någon speciell oro för Ida utan att
det mer var fråga om irritation mellan föräldrarna och personalen
samt att mamman släppte sitt ansvar till Tommy Olin och "farmor".
Eva Lindquist och hon diskuterade detta problem och bedömde det så
som att modern B.K. hade svårt att skilja sina känslor från Idas, t.ex.
när det gällde vistelsen på sjukhuset.
Hon vet inte om det förelåg några journalanteckningar angående de
kontakter som förekom med kliniken. Det är i så fall olyckligt i detta
fall med hänsyn till hur ärendet utvecklats. Hon dokumenterar inte
själv varje samtal med människor i sina ärenden, utan dessa samtal
finns eventuellt i arbetsanteckningar.
Hon vet att Eva Lindquist "låg på" barnkliniken mycket för att få
ett intyg om personalens observationer och att det tog lång tid innan
det kom.
Hon tog del av Ulla Albertsson-Karlgrens intyg. Hon tänkte inte
speciellt på att det var angivet som komplement till utredningen från
barnkliniken.
Hon deltog inte i diskussionerna den 19 september 1990 inför
upphörandet av omhändertagandet. Dagen innan, när man fick reda
på innehållet i rättsintyget från polisen, hade hon en diskussion
tillsammans med Eva Lindquist och avdelningschefen. Man bedömde
rättsintyget som klart och entydigt och ansåg då att det inte fanns
tillräckliga skäl för LVU. Man ville dock läsa rättsintyget och beslutade
därför att vänta med upphävandet till dagen därpå.
Vid tiden för upphävandet var utredningen klar, alla referenter var
hörda, utredningsmaterialet fanns på olika lappar och det mesta var
skrivet. Själva tjänsteutlåtandet skulle dock sammanställas och skrivas
ut.
Hon tycker inte att det är konstigt att man den 19 september 1990
beslutade om att inte gå vidare med LVU-åtgärder, eftersom anledning-
en till upphörandet av det omedelbara omhändertagandet var att
utredningen hade visat att det inte förelåg några skäl för LVU.
Hon var inte riktigt medveten om vilka intyg som fanns den 19
september 1990. Hon vet dock att Eva Lindquist hade fått en hel del
1992/93JO1
364
muntlig information från barnkliniken, som hon anser sammanföll
med det intyg som kom från sjukhuset och som inte gav anledning till
någon LVU-åtgärd. Vad de efteråt skrivit från sjukhuset framgår inte
heller av intyget.
Hennes intryck av Ulla Albertsson-Karlgrens barnpsykiatriska utlå-
tande var att det trots allt var ganska fylligt. Inför beslutet att inte gå
vidare med åtgärder enligt LVU gjorde man dock en helhetsbedöm-
ning av allt material de hade, dvs. referenternas uttalanden, de egna
intryck de hade av familjen och vägde ihop detta. Man bedömde att
familjen, som tidigare var okänd för socialförvaltningen, befann sig i
en väldig stressituation och därför gjorde utspel. Man bedömde Idas
reservation mot Tommy Olin som beroende på att hon inte acceptera-
de honom som pappa och att han gick för fort fram i sin iver att ha
fatt en familj. Man bedömde det som att mor och dotter hade ett fint
förhållande, men att mamman blandade ihop sina egna känslor med
Idas. Man såg visserligen att det fanns brister i familjen, men inte att
de kunde bedömas som LVU-mässiga. De brister de såg är dock
vanliga i de familjer de arbetar i.
Socialförvaltningens uppfattning var ganska klar. Det fanns ingen
anledning att gå vidare med LVU-åtgärder. Man skulle dock inte
släppa familjen utan arbeta vidare på frivillig väg. Varje misstanke om
barnmisshandel hade undanröjts genom rättsintyget, varför det var
självklart att låta LVU:n upphöra.
2.5.3 Samtal med avdelningschefen Ingemar Hansson
Ingemar Hansson började sin anställning som avdelningschef vid so-
cialförvaltningen i Åstorp den 3 september 1990 och han hade innan
dess arbetat tio år vid socialförvaltningen i Helsingborg. Han är väl
förtrogen med LVU-ärenden.
Inom behandlingsgruppen gör socialsekreteraren utredningen enligt
delegation och har ett eget ansvar. En § 50-undersökning avslutas dock
tillsammans med avdelningschefen, vilken också är handledare under
arbetets gång.
I anslutning till att han började vid socialförvaltningen i Åstorp fick
han information om Ida-ärendet. Han fick reda på att det varit ett
omedelbart omhändertagande och på vilka grunder det skett, att det
fanns ett läkarutlåtande samt att ärendet var polisanmält. Mer än
hälften av utredningstiden hade gått och man diskuterade förlängning.
Han pratade med Eva Lindquist och Birgitta Omberg om vad som
förevarit och han tog del av den information som fanns. Han in-
venterade vad som fanns och de berättade vad som behövdes. De sade
bl.a. att en barnpsykiatrisk utredning var initierad och att man, efter-
som utredningstiden började närma sig sitt slut, hade "tryckt på"
barnkliniken för att få in informationen. Han fick uppgift om att det
förelåg tät kontakt med barnkliniken och att det mesta som förmedla-
des avsåg föräldrarnas beteende mot personalen. Han fick däremot
ingen information om att det skulle föreligga några brister i relationer-
na mellan flickan och föräldrarna eller att det skulle finnas några
1992/93: JO 1
365
farhågor härom. Han hade inte själv någon kontakt med barnkliniken.
Eva Lindquist berättade för honom att hon hade problem med att få
intyget från barnkliniken. Han uppmanade henne att ringa sjukhuset
om intyget och han hörde själv att hon vid två tillfällen begärde
intyget per telefon. Eva Lindquist hade dock en hel del information
från barnkliniken, varför han mer upplevde intyget som en formalitet.
Någon skyldighet att föra journalanteckningar angående de kontak-
ter med läkare och andra som förevarit under en omhändertagandepe-
riod finns inte. Däremot gör socialsekreteraren personliga anteckning-
ar om dessa kontakter. I detta fall hade Eva Lindquist, när utredningen
slutfördes, ett arbetsmaterial som hon hade att värdera och varur hon
skulle ta med sådant som var av betydelse.
Han var inte i tjänst den 18 och 19 september 1990, men beslutet
den 19 september 1990 är ändå undertecknat av honom. När han kom
tillbaka till arbetet efter att det omedelbara omhändertagandet upp-
hävts, tittade han på det material som fanns och gjorde en avvägning.
Den bedömning som gjordes var att det inte gick att gå vidare. Rent
faktiskt fattades beslutet den 19 september 1990, men exakt när allting
skrevs ner vet han inte. Den 19 september saknades tillägget och
sammanfattningen. Eva Lindquist föredrog dock vid denna tidpunkt
sin information från barnkliniken ur ett block för honom. Det fram-
kom då ingenting som tydde på några farhågor för Ida. Vad läkarna
senare skrivit har förvånat honom mycket med tanke på den informa-
tion han tidigare hade från sjukhuset rörande Ida. Att beslutet daterats
den 19 september 1990 måste bero på att man haft den uppfattningen
att beslutet skulle knyta an till det omedelbara omhändertagandet. Den
19 september fanns allt material nerskrivet fram till det stycke som
handlar om sammanfattningen och bedömningen. Därefter förde man
en diskussion, drog slutsatser av det material som fanns, varefter
utredningen sammanställdes efter Idas död. Sammanfattningen och
bedömningen skrevs alltså ner efter Idas död, när man fatt in allt
material. Vid tiden för upphävandet av det omedelbara omhänderta-
gandet hade man dock en hel del material, som gjorde att man
bedömde att det inte gick att gå vidare i ärendet.
Kontakterna med familjen fortsatte efter den 19 september 1990 och
fram till Idas död den 2 oktober 1990. Föräldrarna var dock ointresse-
rade av kontakter med socialförvaltningen frånsett den kontakt som
togs av socialnämndens ordförande vid ett hembesök rörande familjens
ekonomi. Handläggarna vid socialförvaltningen diskuterade detta besök
med ordföranden.
I samband med att beslutet om att inte fullfölja LVU-utredningen
skulle fattas kontaktade han socialchefen och frågade om detta inte
skulle tas upp inför nämnden. Socialchefen svarade då att eftersom
Ingemar Hansson hade delegationsbeslut på detta kunde han fatta
beslutet själv.
Den 1 oktober 1990 föredrog han Ida-ärendet inför socialnämnden.
Han informerade om vad som gjorts och vad som förelåg färdigt i
ärendet. Föredragningen var av rutinkaraktär och inte föranledd av
någon speciell anledning. Den information som gavs vid detta tillfälle
1992/93: JO 1
366
finns inte redovisad i protokoll. Det förekom en diskussion kring
ärendet och en eller möjligtvis två ledamöter framförde att man borde
be familjen om ursäkt för vad som förevarit. Diskussionen utmynnade
vid detta tillfälle i att man skulle fortsätta att följa ärendet.
Sedan Ingemar Hansson tillställts förhöret och beretts tillfälle att
inkomma med kompletteringar har han anfört följande.
Det läkarutlåtande han fick vetskap om när han började sin anställ-
ning vid socialförvaltningen var den muntliga anmälan angående miss-
tänkt barnmisshandel som gjorts av överläkaren Torsten Gadd den 15
augusti 1990 och som denne senare bekräftade skriftligen till förvalt-
ningen den 31 augusti 1990.
De muntliga uppgifter han fick angående informationen från barn-
kliniken vid början av sin anställning samt av Eva Lindquist den 19
september 1990 verifieras av handlingarna från barnkliniken av den 8
september 1990 och den 19 september 1990.
Skyldighet att föra anteckningar finns inom socialtjänsten i Åstorp i
ärenden angående eventuella LVU-förhållanden. I detta fall har an-
teckningar förts i form av arbetsmaterial. Eva Lindquists föredragning
inför honom hade stöd i sådana anteckningar och har av honom i
förhöret omnämnts som "föredragning ur ett block".
Uppgiften att han inte var i tjänst den 18 och 19 september 1990 är
inte helt korrekt. Han gick nämligen i tjänst ett par timmar under
eftermiddagen den 19 september. Under denna tid fattade han beslutet
om att inte initiera någon ytterligare LVU-åtgärd, eftersom det enligt
hans bedömning inte fanns grund härför.
Allt material som refereras i utredningspromemorian, öppnad den
15 augusti 1990 samt i beslutet den 19 september 1990, nedtecknat i
ärendebladet, fanns i skriftlig eller muntlig form redan den 19 septem-
ber 1990. Utlåtandet från barnkliniken i Ängelholm samt tillägget till
detta saknades emellertid. Tillägget inkom den 24 september 1990 och
utlåtandet i form av en kopia på journalbladet först den 5 oktober
1990, efter förnyad påstötning från Eva Lindquist. Innehållet i dessa
handlingar var dock känt genom de upplysningar Eva Lindquist tidiga-
re fatt från barnkliniken. På grund av att utlåtandet av den 8 septem-
ber 1990 inte inkom till förvaltningen förrän den 5 oktober 1990
avslutades inte avsnittet "Sammanfattning" respektive "Bedömning"
förrän sistnämnda datum.
Socialchefen sade inte till honom att han kunde fatta beslutet om att
inte fullfölja LVU-utredningen utan att han skulle fatta detta beslut.
Föredragningen inför socialnämnden av Ida-ärendet den 1 oktober
1990 var föranledd dels av gängse rutiner, dels ock av ärendets speciel-
la karaktär, dvs. att det förelåg anmälan om barnmisshandel samt att
rättsläkarintyget inte styrkte misstanke om barnmisshandel.
1992/93:JO1
367
2.5.4 Samtal med socialchefen Sven-Erik Andersson
1992/93: JO 1
Sven-Erik Andersson har varit verksam vid socialförvaltningen i Ås-
torp sedan augusti 1988, till en början som biträdande socialchef med
driftsansvar. Han har mycket liten kontakt med de löpande ärendena.
Har blir dock informerad om de ärenden som rör tvångsomhänderta-
gande. Han ger dock inte några direktiv om hur dessa ärenden skall
handläggas utan detta sköter avdelningen själv.
Omhändertagandet av Ida medförde viss uppståndelse, varför han
inledningsvis hade kontakt med pressen. Därefter följde han ärendet
hela tiden i form av information då och då. Själva handläggningen
hade han dock ingen befattning med.
Vid arbetsutskottets sammanträde den 18 september 1990 blev han
informerad om den fortsatta handläggningen av Ida-ärendet. Informa-
tionen, som troligtvis lämnades av handläggaren, var av rutinkaraktär
och innehöll ingen redogörelse för rättsläkarintyget.
Den 19 september 1990 blev han informerad om att rådmannen
Mårten Landoff ringt. Han pratade med Eva Lindquist och Birgitta
Örnberg om detta. Han ansåg att det var ett mycket starkt utlåtande
från rättsläkaren och han blev påverkad härav. Han tolkade det som
att det inte förelåg någon barnmisshandel bl.a. mot bakgrund av vad
som sades om blodsjukdomen. Han fann det dock anmärkningsvärt att
rådmannen i telefon sagt att länsrätten skulle upphäva omhändertagan-
det om inte socialnämnden gjorde det. Han vet att Eva Lindquist blev
påverkad av samtalet från rådmannen.
Planeringen var att Ida-ärendet skulle föredras inför politikerna i
nämnden och att man där skulle fatta beslut angående det fortsatta
omhändertagandet. Den plötsliga förändringen, som innehållet i rätts-
intyget och telefonsamtalet från rådmannen innebar, medförde dock
att ordföranden i stället fattade beslutet. Rättsläkarintyget var så starkt
att det vägde över, eftersom det inte fanns så mycket i övrigt. När han
svarade på Ingemar Hanssons fråga om delegationen vid upphörandet
av omhändertagandet tog han inte ställning till om beslutet borde
avgöras i nämnd utan upplyste endast, att utifrån den delegation som
avdelningschefen hade kunde han besluta i frågan.
Vid socialnämndens sammanträde den 1 oktober 1990 redogjorde
Ingemar Hansson för hur ärendet låg till och ordföranden rapportera-
de från sitt hembesök. Föredragningen var delvis föranledd av att
ärendet rönt stor uppståndelse i pressen och att det hela tiden ställdes
frågor om vad som skedde. Några beslut fattades inte i ärendet vid
detta tillfälle.
Eva Lindquist har berättat för honom om att hon daterat utredning-
en med det datum som omhändertagandet upphörde, dvs. den 19
september 1990. Hon har trott att utredningen skulle ha samma
datum, vilket är fel. Utredningen är sammanställd efter Idas död. Han
kan inte svara på om några uppgifter, som var okända den 19
september 1990, tillförts utredningen vid sammanställandet. Han vet
dock att Eva Lindquist hade sådana kontakter med personalen på
kliniken att hon visste vad intyget skulle innehålla. Sammanfattningen
från personalens observationer på sjukhuset är inte speciellt "stark"
utan det är mer i efterhand som man blivit orolig och tagit fram andra
synpunkter. Dessa är att betrakta som efterhandskonstruktioner.
Tosten Gadds muntliga anmälan av den 15 augusti 1990 inkom
skriftligen till socialförvaltningen först den 4 september 1990.
Det är fel att de löpande kontakterna som förevarit med kliniken
inte finns journalförda. Att journalen skall föras ordentligt brukar
påpekas med jämna mellanrum. I detta fall kan dock bristerna förkla-
ras med att personalen varit pressad genom en hård arbetsbörda.
2.5.5 Samtal med socialnämndens ordförande Jan Nilsson
Jan Nilsson var på tjänsteresa, när beslutet om omhändertagande av
Ida fattades. Det var därför vice ordföranden som fattade beslutet. Han
hade dock före omhändertagandet fått en föredragning om att det
förelåg misstanke om allvarlig barnmisshandel. När han återvände från
resan blev han upplyst om omhändertagandet och han fick en utförli-
gare redogörelse för vad som förevarit i ärendet. Grunden för omhän-
dertagandet hade varit den muntliga kontakt som varit med överläka-
ren Torsten Gadd. Familjen var inte tidigare känd hos socialförvalt-
ningen.
Han är inte så ofta på förvaltningen och kan därför inte ta del av det
löpande arbetet. De ärenden som inte tillhör det dagliga, typ Ida-fallet,
får han emellertid information om av personalen.
1 Ida-ärendet fick han fortlöpande information från Eva Lindquist
och socialchefen samt i inledningsskedet också från Birgitta Örnberg.
Det framfördes till honom att man från klinikens sida hade uppgivit
att föräldrarna betedde sig underligt. Den beskrivning han fick av
föräldrarna bekräftades delvis vid det hembesök han gjorde hos famil-
jen den 26 september 1990. Han var då ensam med Ida och styvpap-
pan. Mamman hade meddelat att hon inte kunde delta på grund av att
hon skulle rida. Detta tyckte han var anmärkningsvärt precis som
styvpappans sätt att prata pengar med tanke på den situation som
förelåg. Däremot märkte han inte något konstigt i förhållandet mellan
Ida och styvpappan. Efter besöket meddelade han handläggarna vid
socialförvaltningen att ärendet inte fick släppas utan att det skulle vara
en fortsatt kontakt med familjen. Han fick inte under utredningen
någon kännedom om att man från klinikens sida skulle ha sagt att det
var någon fara för barnets psykiska hälsa. Vad som framfördes var att
pappan och även mamman betedde sig underligt.
Han deltog i egenskap av ordförande i sammanträdet inför arbetsut-
skottet den 18 september 1990. Eva Lindquist gav vid detta tillfälle en
muntlig redogörelse för vad som förevarit i Ida-ärendet och under
sammanträdets gång fick de också meddelande per telefon om att
åklagaren avskrivit brottsmisstanke. Alla blev mycket förvånade. Det
bestämdes dock att ingenting skulle företas i ärendet förrän det skriftli-
ga beslutet kommit socialnämnden till handa. Detta meddelande fick
både pressen, som bevakade ärendet, och föräldrarna, som kontaktade
socialförvaltningen samma dag.
1992/93: JO 1
369
24 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
När han kom till socialförvaltningen den 19 september 1990 stoppa-
des han av Eva Lindquist och Sven-Erik Andersson som meddelade
honom att de fått telefonsamtal från rådmannen Mårten Landoff vid
länsrätten som sagt att det inte fanns några skäl till att kvarhålla
flickan och var det inte så att socialnämnden släppte henne skulle
länsrätten göra det. Hans bedömning att det inte var någon mening att
gå vidare i ärendet berodde inte enbart på rättsintygets innehåll utan
också på vad som tidigare förevarit, bl.a. att åklagaren dagen innan
beslutat att avskriva brottsmisstanke. Rättsläkarintyget undanröjde
dock huvudskälet för ett omhändertagande. Många tvivel kvarstod
emellertid och av den anledningen bestämde han att ärendet inte
skulle släppas utan att man skulle ha en fortsatt kontakt med familjen.
Innan beslutet om upphävandet fattades hade Eva Lindquist en före-
dragning för honom och gick igenom vad som fanns i ärendet. Han
hade fullt förtroende för henne och kände inga tvivel efter presentatio-
nen. Vid den diskussion de hade kom de fram till att det inte var
någon mening att gå vidare med en ansökan om LVU.
Beslut att inte fullfölja LVU-ärenden bör i allvarliga fell fettas i
nämnd. Ida-ärendet var i och för sig allvarligt. Men att beslutet i detta
fell fettades på tjänstemannanivå måste ses mot bakgrund av att det var
så klart att det inte gick att gå vidare i ärendet.
2.5.6 Samtal med docenterna Göran Sköld och Peter Krantz
Verksamheten vid Rättsmedicinska institutet är i första hand inriktad
på att ge rättsvårdande myndigheter underlag i olika rättsfrågor. Vid
besvarande av en fråga till rättsläkaren begränsas yttrandet till ställ-
ningstagandet: skadornas uppkomstsätt och uppkomsttid samt skador-
nas eventuella livshotande karaktär eller om vederbörande försatts i ett
medicinskt sett livshotande tillstånd. Yttrandena formuleras bl.a. med
utgångspunkt från vem som frågar och vad man vill ha svar på. Varje
utlåtande granskas av ytterligare en rättsläkare innan det expedieras.
Det finns ingen fest praxisskala i fråga om formuleringen för att ange
vilken säkerhetsgrad som uppnåtts vid en rättsmedicinsk undersök-
ning. Rättsmedicinen är ingen exakt vetenskap och rättsmedicinarna
värjer sig mot krav på att ge definitiva besked om skadors uppkomst.
De flesta skador är sådana att de kan uppkomma på mer än ett sätt.
Det är vanligt att myndigheter som socialförvaltningar hör av sig för
att få närmare besked om vad rättsläkarna avsett med en viss formuler-
ing och vad man kan dra för slutsatser därav.
Det finns måhända anledning se över formuleringarna i rättsläkarut-
låtandena. Formuleringarna skiljer sig också mellan de olika rättslä-
karstationerna, numera avdelningar inom Rättsmedicinalverket. Ge-
nom den nya huvudmannen, som till skillnad från Socialstyrelsen är
helt inriktad på den rättsvårdande verksamheten, förväntas satsningar
på bl.a. ökad samverkan med de rättsvårdande myndigheterna. Genom
konferenser mellan de olika avdelningarna och åklagare m.fl. kan en
1992/93:JO1
370
bättre enhetlighet och klarhet i utformningen uppnås. Sådana kommu-
nikationsproblem som föreligger mellan rättsvårdande och sociala
myndigeter kan också belysas.
Beträffande fallet Ida lämnade Göran Sköld följande berättelse.
Han avgav ett utlåtande på uppdrag av polisen i Ängelholm. Han
anmodades undersöka ett litet barn, Ida, med ett nyckelbensbrott,
skada på levern och många blåmärken. Ida fanns på lasarettet i Lund
där han utförde kroppsbesiktning på henne. Utöver denna undersök-
ning hade han tillgång till röntgenbilder, en blodanalys samt föräldrar-
nas uppgifter om hur skadorna skulle ha uppstått. Röntgenbilderna
bedömdes av en annan läkare. Denne fann inget som tydde på miss-
handel. Blodanalysen utfördes i Malmö. Vid telefonsamtal med läkaren
i Malmö angavs att det fanns nedsättning av vissa koagulationsfektorer
i blodet. En läkare vid barnkirurgiska kliniken i Lund ansåg — liksom
han själv — att det förhållandet att det uppgavs att flickan skulle ha
råkat ut för två mindre olycksfall med tre veckors mellanrum inte var
så anmärkningsvärt att det kunde stödja misshandelsmisstanken. Inte
heller var de uppgivna olycksfallen osannolika. Skadorna på nyckelbe-
net och levern kunde därför förklaras med uppgiften om att Ida
knuffats av en cykel och ramlat i en trappa. Vidare kunde blåmärke-
nas antal förklaras med den påvisade sänkningen av koagulationsfekto-
rerna. Inget av blåmärkena hade någon speciell form och deras utbred-
ning till huvudsakligen benen ledde inte tanken till att de uppkommit
till följd av misshandel. Hans bedömning av undersökningen utmynna-
de i att det inte förelåg något som tydde på misshandel utan att
skadorna väl kunde förklaras med den berättelse föräldrarna lämnat.
För att stödja misstanke om brott måste rättsläkaren kunna peka på
något som inte stämmer. I detta fall förelåg ingen sådan diskrepans
mellan föräldrarnas berättelse och undersökningsresultatet. Hans slut-
sats blev därför att skadornas utseende ej kunde läggas till grund för
åtal. Undersökningen uteslöt emellertid inte att skadorna kunde ha
uppkommit genom misshandel. Då utlåtandet i detta fall skulle använ-
das av åklagaren i åtalsprövningen, meddelade han åklagaren att miss-
handel inte kunde styrkas av de av honom bedömda skadornas utseen-
de eller fördelning. Han funderade länge på formuleringen innan han
fastnade för aktuell att-sats. Utlåtandet granskades i vanlig ordning av
en annan rättsläkare.
Göran Sköld fortsatte: Utlåtandet var emellertid inte avsett för
sociala myndigheter och det innehåller inget uttalande i frågan om Ida
behövde skydd. Socialförvaltningen har lagt in för mycket i utlåtandet
när man tolkat det så att misshandel ej har ägt rum. Han var förvånad
över att man gjort denna tolkning utan att först höra med honom.
Hade han fatt en förfrågan från socialförvaltningen, hade han formule-
rat sig på ett annat sätt, då hade han angett att den medicinska
utredningen inte kunde utesluta misshandel. Hade han haft den minsta
misstanke om att socialförvaltningen tänkt släppa Ida på grundval
enbart av hans utlåtande hade han ringt upp dem. Han utgick emeller-
tid ifrån, att socialförvaltningen skulle utreda, om det förelåg andra
1992/93: JO 1
371
omständigheter som kunde motivera ingripande till flickans skydd
och, om så var fallet, grunda sitt ingripande på dessa, när misshandels-
misstanken inte kunde styrkas med hans intyg.
2.5.7 Samtal med biträdande överläkaren Torsten Gadd
Torsten Gadd gjorde anmälan till socialförvaltningen enligt 71 § social-
tjänstlagen. Han grundade sin anmälan på vissa iakttagelser han gjort
under ronden samt anteckningar i journalen. Han minns nu inte
vilken dag han gjorde anmälan till socialförvaltningen, men det skedde
muntligen vid 10—U-tiden. Några timmar senare förelåg ett omhän-
dertagandebeslut beträffande Ida. Genom ett förbiseende kom den
skrift-liga anmälan emellertid att dröja. Han deltog i de flesta ronder
fram till dess Ida flyttades till Lund. Därefter har han själv varit
tjänstledig från tjänsten vid barnkliniken. Han återkom dit i januari
1992. ,
Personalen på kliniken hade till uppgift att iaktta vad som skedde.
Det förekom mycket konstiga saker. Enligt föräldrarna skulle Ida ha
kall välling då hon var van vid detta. Vidare drog styvpappan Tommy
Olin alltid ned rullgardinen när han gick in till Ida. Han var tillsagd
att inte göra det för att inte hindra personalen att göra sina iakttagel-
ser. Tommy Olin brydde sig inte om detta. Det var inte så att han fick,
utan han tog sig rätten. Tommy Olin sade också till personalen att de
inte fick gå in till Ida när han varit inne, hon skulle vara ensam då.
Ida visade klassiska tecken på misshandel från pappan, hon var rädd
för män och tydde sig till kvinnor. Det fanns emellertid inget som
tydde på att Ida utsatts för våld eller liknande under tiden på sjukhu-
set.
Personalen på barnkliniken kände sig hotade av Tommy Olin. Det
var känt för personalen att Tommy Olin misshandlat en tidigare
flickvän. Han utsattes själv för hotelser från Tommy Olins sida. Han
träffade dock aldrig själv Tommy Olin, utan hotelserna framfördes till
personalen. Han har aldrig varit med om att förälder uttalar hot mot
sjukvårdspersonal i denna situation. Han gick därför två kvällar upp
på kliniken för att tala ut med Tommy Olin och ordna upp saken.
Denne var emellertid inte där då. Normalt var det Tommy Olin som
befann sig hos Ida.
Den 30 eller 31 augusti deltog han i ett möte med bl.a. Eva
Lindquist och hennes chef Birgitta Örnberg från socialförvaltningen.
Han är övertygad om att man från sjukhusets sida sade sig hysa oro för
Ida. En närvarande barnskötare som hade mest kontakt med Ida
uttryckte sin rädsla för Tommy Olin. Han minns dock inte om man
direkt sade något om fara för Ida. Det förekom också en diskussion
om huruvida Ida skulle få permission till farmodern. Det förekom
mycket kontakter mellan förvaltningen och sjukvården och Eva Lind-
quist fick ständig information om läget på barnkliniken. Han kan
heller inte tänka sig att man därvid inte också skulle uttryckt sin oro
för Ida. Av journalen rörande Ida framgår emellertid endast att kon-
1992/93:JO1
372
takter tagits med förvaltningen, däremot anges inte vad skötarna fram-
fört till förvaltningen. Vanligtvis brukar sådana saker antecknas nog-
grant.
Han vet inte nu varför intyget till socialförvaltningen dröjde. Han
vet heller inte om man från förvaltningens sida "tjatat" om intyget.
Det är möjligt att man slog sig till ro i och med att anmälan gjorts och
den barnpsykiatriska utredningen inletts. För egen del sade han ifrån
att han inte kunde skriva intyget utan att Gun Persson fick göra det.
Han såg aldrig intyget innan det sändes till socialförvaltningen; han
hade då redan lämnat sjukhuset för tjänstledigheten. När han i efter-
hand sett intyget framstår det som magert. Hade han varit kvar hade
han haft synpunkter på det. Han kan emellertid inte förstå hur
socialförvaltningen kunnat tolka all information från kliniken så att
alla problemen bara gällt ordningen och tvister mellan personal och
föräldrar. Han är för egen del inte förvånad över att förvaltningen
förnekar informationen, sjukvården och socialförvaltningen har olika
synpunkter i frågan.
Han har funderat en hel del kring vilka åtgärder man från en
barnkliniks sida kan göra sedan anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen
gjorts. Han är övertygad om att de flesta barnläkare slår sig till ro i och
med anmälan. Läkarna arbetar också ofta efter anvisningar från för-
valtningen. Han förstår nu att man från klinikens sida måste vara mer
aktiv. Han kunde dock aldrig tänka sig att förvaltningen skulle häva
omhändertagandet. Ett sätt är att göra en ny anmälan om man anser
att riskerna för barnet kvarstår. Han efterlyste också en möjlighet för
klinikerna att kunna gå vidare om ett omhändertagande hävs.
2.5.8 Samtal med klinikchefen Ulla Albertsson-Karlgren
Barnpsykiatriska kliniken fick information om ärendet Ida den 28
augusti 1990 då socialförvaltningen ringde och bad om ett barnpsyki-
atriskt utlåtande såvitt avsåg Ida. Det muntliga uppdraget bedömdes
som svårt. Ulla Albertsson-Karlgren valde att själv gå in eftersom det
inte skulle ha funnits möjlighet att samla fler teammedlemmar med så
kort varsel och eftersom Ulla Albertsson-Karlgren hade goda kunska-
per i vilka slags observationer som borde göras. Förvaltningen ville
veta hur Ida mådde och hur samspelet mellan Ida och föräldrarna
fungerade.
Ulla Albertsson-Karlgren avsatte totalt tio timmar för uppdraget som
lades upp så att hon skulle iaktta samspelet mellan Ida och mamman,
B.K., Ida och styvpappan, Tommy Oiin, samt slutligen, alla tre. Den 4
september hade Ulla Albertsson-Karlgren "samtal" med B.K. under en
och en kvarts timme. Samma dag och den 7 september fick hon
information från barnkliniken om "konstigheter". En av barnskötarna
sade då att hon var säker på att något skulle hända Ida om hon kom
hem. Den 7 september ringde Tommy Olin upp barnkliniken och
sade att han och B.K. inte ställde upp. Under detta telefonsamtal från
Tommy Olin till barnkliniken dök B.K. och Tommy Olins mamma
upp. Det var inget samtal utan B.K. var aggressiv och förklarade att
1992/93: JO 1
373
hon inte ville vara med. Ulla Albertsson-Karlgren kände själv viss oro
inför Tommy Olins uppträdande och hon hade därför larm på sig och
såg till att personal fanns i närheten när hon var ensam med mamman
och Tommy Olin på barnpsykiatriska kliniken den 4 september.
Det är olyckligt att fall som Ida läggs in på barnklinik, där persona-
len inte är tränade i att göra de objektiva iakttagelser, som är av
betydelse för en barnpsykiatrisk utredning. Det normala är att barnet
placeras på något barnhem. I detta fall hade föräldrarna synpunkter på
placeringen.
Sedan B.K. och Tommy Olin förklarat att de inte ville medverka
bedömde Ulla Albertsson-Karlgren att det saknades förutsättningar för
henne, att fortsätta utredningen. Deras inställning kan ha grundats bl.a.
på en uppgift de påstått sig fått från personal på barnkliniken om att
Ulla Albertsson-Karlgren skulle vara den sämre av överläkarna på
barnpsyket. Hon fick aldrig klarhet i hur det förhöll sig härmed, men
uppgiften kan eventuellt delvis förklara föräldrarnas inställning att ej
medverka.
Den begränsade observationstiden gjorde att Ulla Albertsson-Karl-
gren inte kunde skriva ett fullständigt intyg utan det barnpsykiatriska
intyget fick mer ses som ett kompletterande intyg som avsåg de
iakttagelser hon gjort. Ulla Albertsson-Karlgren vände sig därför till
Torsten Gadd på barnkliniken, förklarade vad hon kommit fram till
och bad denne skriva ett intyg. Ulla Albertsson-Karlgren informerade
muntligt Torsten Gadd och talade om vad som borde tas med i det
intyget. Ulla Albertsson-Karlgren bad också personalen på barnklini-
ken att anteckna de iakttagelser de gjorde beträffande B.K:s och
Tommy Olins förhållande till Ida. Det gällde bl.a. iakttagelser hur
matning, blöjbyte och hur "nattning" av barnet gick till. Ulla Alberts-
son-Karlgren kontaktade den 7 september Eva Lindquist på socialför-
valtningen och redovisade för henne vad Ulla Albertsson-Karlgren
avsåg att skriva i sitt intyg. Ulla Albertsson-Karlgren bad också Eva
Lindquist komma in med en skriftlig begäran om intyg från barnklini-
ken. Ulla Albertsson-Karlgrens intyg blev klart den 12 september.
I intyget har Ulla Albertsson-Karlgren inte tagit upp någon anamnes
från barnkliniken, då hon vill göra en från barnkliniken fristående
utredning. Ulla Albertsson-Karlgren kan inte se att det skulle vara fel
att på detta sätt skriva ett kompletterande intyg på egna iakttagelser.
Ulla Albertsson-Karlgren avfattade intyget efter samtal med Torsten
Gadd. Ulla Albertsson-Karlgren har däremot inte använt sig av uppgif-
ter från personalen på barnkliniken, då hon inte ville grunda intyget
på andrahandsuppgifter. Ulla Albertsson-Karlgren förutsatte att uppgif-
ter från barnklinikens personal skulle tas med i Torsten Gadds intyg.
Ulla Albertsson-Karlgren lät inte föräldrarna bestämma förutsättning-
arna för hur en barnpsykiatrisk utredning skulle gå till och har försökt
redogöra för de objektivt iakttagbara förhållandena i familjen. Att det
fanns vissa ljuspunkter i förhållandet mellan Ida och mamma har
därför även medtagits i intyget.
Det hade i och för sig inte förelegat något hinder för henne att
skriva hela intyget innefattande uppgifter från barnkliniken. Ulla
1992/93JO1
374
Albertsson-Karlgren förutsatte emellertid att Torsten Gadd skulle svara
för det intyget. Ulla Albertsson-Karlgren vet heller inte varför barnkli-
niken dröjde med att översända intyget till socialförvaltningen; hon
känner inte till förhållandena. När Ulla Albertsson-Karlgren hörde att
Ida var död, tog hon mycket illa vid sig. Ulla Albertsson-Karlgren
uppfattade det som att ingen på barnkliniken tog ansvar för det intyg
som skulle skrivas där.
Barnsköterskorna på barnkliniken uttalade oro för Ida. Ulla Alberts-
son-Karlgren anser att man måste ta personalens intuitiva oro på
allvar. Socialförvaltningen har endast tittat på rättsläkarintyget. Hon
har i efterhand hört att intyget från barnpsykiatriska kliniken lades åt
sidan. Enligt muntlig uppgift till Ulla Albertsson-Karlgren medföljde
inte hennes intyg till länsrätten vid förhandlingar där. Självklart skall
alla intyg beaktas vid prövning i länsrätten.
2.6 Ny remiss till barnkliniken enligt promemoria
Med anledning av de upplysningar som lämnades vid de samtal som
redovisats här ovan antecknades i en vid JO-ämbetet den 4 november
1991 upprättad promemoria bl.a. följande.
Vid samtalen med socialförvaltningens tjänstemän uppgavs bl.a. att
socialförvaltningen begärt ett intyg från barnkliniken rörande Idas
förhållanden där. Då intyget inte kom förvaltningen till handa hade
förvaltningen vid upprepade tillfallen påmint kliniken om intyget. Vid
de talrika kontakter som tagits mellan i första hand Eva Lindquist och
personal på barnkliniken har personalen inte vid något tillfälle lämnat
sådana uppgifter, som gav anledning till antagande att Idas psykiska
hälsa var i fara. Socialförvaltningen har därvid framhållit att de uppgif-
ter som lämnats av barnkliniken har avsett föräldrarnas beteende gent-
emot personalen på kliniken och således inte deras relationer till
barnet.
I barnklinikens journal finns anteckningar om kontakter med so-
cialförvaltningen men inget om vilka upplysningar som förmedlats vid
dessa kontakter.
Då de uppgifter, som enligt det anförda har lämnats av socialförvalt-
ningen, inte svarar mot den information som tidigare i ärendet har
lämnats av barnkliniken, bör klinikchefen efter hörande av berörd
sjukvårdspersonal inkomma med yttrande till JO över vad som uppta-
gits i detta PM. Yttrandet bör även avse orsaken till att barnkliniken
inte omgående skriftligen informerade socialförvaltningen om de far-
hågor för barnets psykiska hälsa som skulle ha förelegat. Yttrandet bör
slutligen innefatta uppgift om anledningen till att sammanfattningen av
personalens observationer av barnet översändes till förvaltningen först
i början av november 1990.
JO beslöt om remiss i enlighet med vad som anfördes i promemorian.
Chefsöverläkaren Hans Ahlström svarade följande.
Efter ingående samtal med avdelningsföreståndaren Tora Mattsson och
sjuksköterskan Anna Lennwall har framkommit följande:
Under hela vårdtiden, då flickan vårdades på avdelning 31 vid barn-
och ungdomsmedicinska kliniken i Ängelholm, gjordes upprepade
observationer, som noterades så objektivt och noggrant som möjligt.
Socialnämnden gjorde i början av vårdtiden ett besök på avdelningen
och samtalade då med sjuksköterska, barnsköterska och en läkare.
1992/93:JO1
375
Under hela vårdtiden därefter besökte Socialnämnden aldrig avdel-
ningen och begärde heller aldrig något yttrande från avdelningsperso-
nalen. Det hände aldrig, att Socialnämnden spontant tog kontakt med
avdelningen utan framför allt Tora Mattsson och Anna Lennwall fick
själva ta kontakt med Socialnämnden för att förhöra sig om vilka
direktiv som gällde. Man framhöll för socialsekreteraren, att det före-
låg anmärkningsvärda förhållanden mellan flickan och framför allt
fosterfadern. Man uppmanade henne att själv komma till avdelningen
för att bilda sig en uppfattning, vilket aldrig skedde.
Jag har även samtalat med tingsrättens ordförande lagman Arne Reis
och moderns advokat Håkan Sunnerholm. Dessvärre har vittnesutlå-
tandet från tingsrättens förhandlingar spelats av. Dock erinrar sig
Håkan Sunnerholm väl att socialsekreteraren hade noterat, att flickan
föreföll mycket rädd för fosterfadern, men kände sig trygg i moderns
famn. Vid hovrättsförhandlingarna ville hon dock ej bekräfta detta
yttrande.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att Socialnämnden aldrig be-
gärde något yttrande från avdelningen förrän efter flickans död.
Att Socialnämnden aldrig aktivt försökte göra sig en bild om förhål-
landena mellan fosterfadern och flickan, trots anmaningar från avdel-
ningspersonalen. Att utskrivningen av flickan skedde via fadern och ej
via personalen, som ställdes inför fait accompli och hade ingen möjlig-
het att reagera.
Om Socialnämnden, framför allt socialsekreteraren, reagerat mera
aktivt och engagerat är det tänkbart att flickans tragiska död kunnat
undvikas.
2.7 Utlåtande över rättsmedicinsk obduktion
Efter Idas död förrättade rättsläkaren Göran Sköld rättsmedicinsk
obduktion. I utlåtande den 30 oktober 1990 över obduktionen anförde
Göran Sköld bl.a. följande.
Kroppen har företett tecken på inverkan av kraftigt trubbigt våld mot
buken med sönderslitningar i tarmkäxet och härav föranledd blödning
till bukhålan samt blödningar i dess vävnader. Flickan har avlidit av
dessa skador. Skadorna har rimligen uppkommit de sista timmarna
före hennes död. Av obduktionsfynden kan inte härledas vad slags
trubbigt våld som förorsakat skadorna i buken men om dessa skador
uppkommit till följd av ett olycksfall, måste detta ha varit svårt.
Avsaknaden av uppgift om svårt olycksfall kort före hennes död talar
för att skadorna i buken tillfogats henne av annan person, t ex genom
knytnävsslag, slag med hårt föremål, sparkar och/eller trampningar. —
Kroppen har också företett blåmärken på huvudet (28 st) samt blöd-
ningar i munnens slemhinna, blåmärken (9 st) och små hudavskrap-
ningar på högra armen, blåmärken på vänstra armen (3 st), blåmärken
på bålen (46 st), blåmärken på högra benet (5 st) och blåmärken på
vänstra benet (6 st). — Blåmärkena på huvudet och bålen har varit
färska, högst några dygn gamla, medan blåmärkena på övriga delar av
kroppen har varit av mycket skiftande ålder. Det påfallande stora
antalet blåmärken på huvudet och bålen i förhållande till antalet
biåmärken på armarna och benen talar starkt för att hon varit utsatt
för upprepad våldsinverkan av annan person. — Förnyad blodunder-
sökning har visat att de tidigare funna rubbningarna i blodets samman-
sättning väsentligen normaliserats, varför några hållpunkter inte före-
ligger för att hon lättare än normalt skulle fått blåmärken den närmas-
te tiden före sin död.
1992/93:JO1
376
2.8 Länsrättens handläggning
Från socialförvaltningens sida har gjorts gällande att rådmannen Mar-
tin Landoff vid Länsrätten i Kristianstads län skulle ha uppmanat
socialförvaltningen att häva det omedelbara omhändertagandet. Martin
Landoff skulle därvid ha hänvisat till det rättsläkarintyg som då före-
låg. Martin Landoff har beretts tillfälle att bemöta vad socialförvalt-
ningen har anfört.
I svar till JO den 21 januari 1991 uppger Mårten Landoff följande.
Ifrågavarande samtal med företrädare för socialnämnden i Åstorps
kommun ägde rum den 19 september 1990. Jag talade därvid med
socialsekreterare Eva Lindquist (möjligen också kort med någon an-
nan).
Anledningen till telefonsamtalet var följande. Advokat Ulf Juhlin
hade vid telefonsamtal upplyst att socialnämnden den 18 september
erhållit framställning från honom om att det omedelbara omhänderta-
gandet skulle hävas, men att så inte skett. Jag ville därför få reda på
om socialnämnden nu hade hävt beslutet och om så inte skett hur
nämnden i fortsättningen avsåg att behandla ärendet.
Telefonsamtalet: Jag upplystes om att socialnämnden ännu inte hävt
beslutet. Socialsekreteraren verkade litet tveksam om hur man skulle
förfara och uppgav att det inte var riktigt bra i familjen B.KVOlin.
Familjen var mycket omogen och var i behov av stödinsatser från
socialtjänsten. Socialnämndens utredning visade enligt socialsekretera-
ren inte att sådana förhållanden förelåg som kunde utgöra grund för
ansökan om vård enligt LVU. Utredningens omfattning och innehåll i
övrigt diskuterades inte.
Jag förklarade att ett omedelbart omhändertagande inte skall bestå
längre än nödvändigt och att länsrättens beslut den 10 september 1990
om förlängning av tiden att komma in med ansökan om vård grunda-
des på att den rättsmedicinska utredningen skulle kunna färdigställas.
Eftersom rättsläkarintyget nu hade kommit in ansåg jag att man
snarast skulle ta ställning till om omhändertagandet skulle bestå. Jag
sade vidare att jag bedömde att den utredning som länsrätten hade
tillgång till (i stort sett bara dr Gadds uppgifter och läkarintyget) inte
utgjorde tillräcklig grund för att vidmakthålla beslutet. Jag påtalade att
länsrätten inte kunde förväntas fa in advokat Juhlins framställning i
original förrän påföljande dag och att länsrätten inte kunde fatta beslut
förrän denna kommit in. Med hänsyn till tidsaspekten sade jag att det
skulle vara bättre om socialnämnden snarast fattade beslut om att
omhändertagandet skulle hävas, om man inte avsåg att komma in med
ansökan om vård, än att länsrätten skulle fatta ett sådant beslut
påföljande dag.
3 Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 december
1991 följande.
3.1 Inledning
En utredning inom socialtjänsten av ifrågasatt barnmisshandel är för-
enad med uppenbara svårigheter och ställer stora krav på handlägga-
ren. I de fall barnet inte har nått sådan ålder att barnet kan bidra med
upplysningar om vad som har förevarit, kommer utredningen inled-
ningsvis att bygga på vad föräldrarna själva uppger om orsaken till de
1992/93:JO1
377
1992/93: JO 1
skador som barnet företer. Det ligger i sakens natur att i det fell
misshandel av barnet förekommit föräldrarna vill bagatellisera skador-
na och söka ge nöjaktiga förklaringar till deras uppkomst. I det stora
flertalet fell äger barnmisshandel rum inom familjens slutna krets och
någon möjlighet till insyn för annan i barnets förhållanden har som
regel inte förelegat. Förutom att det åligger handläggaren att inhämta
uppgifter från anhöriga, andra barnet närstående och dem som i övrigt
kan lämna upplysningar blir det därför en viktig uppgift för handläg-
garen att nära samverka med andra myndigheter som genom sin
särskilda sakkunskap kan bringa klarhet i saken.
3.2 Rättsläkarintyget
Genom en omedelbar läkarundersökning av barnet kan som regel
skadornas art och omfattning klarläggas. Läkaren kan inom sin medi-
cinska referensram bidra med uppgifter om vad som kan ha förorsakat
skadorna. Det står klart att socialtjänsten därvid kan inhämta viktig
information från den undersökning som rättsläkaren på åklagarens
uppdrag utför i en redan inledd förundersökning. Mot bakgrund av
vad som har förekommit i detta ärende finns skäl att närmare beröra
rättsläkarens undersökning.
Det ankom tidigare på statens rättsläkarstationer att bl.a. utföra
rättsmedicinska undersökningar. Den 1 juli 1991 (SFS 1991:944) inrät-
tades Rättsmedicinalverket som central förvaltningsmyndighet för bl.a.
rättsmedicinsk verksamhet. Verket skall svara för rättsmedicinsk med-
verkan på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller
polismyndighet. Inom verket finns rättsmedicinska avdelningar med
sin tidigare motsvarighet i rättsläkarstationerna.
Det ankommer på en rättsläkare, som på åklagares uppdrag skall
avge utlåtande i ett barnmisshandelsärende, att uttala sig om samban-
det mellan uppgiven skadeorsak och arten av de skador som barnet
företer. Rättsläkarens på medicinska grunder gjorda bedömning kom-
mer således i ett fell som det nu förevarande som regel att utgå från
föräldrarnas redovisning av vad som förekommit och resultatet av den
undersökning av barnet som han har gjort. Det är uppenbarligen inte
läkarens uppgift att vid sin bedömning väga in andra faktorer än de
rent medicinska. Av rättsläkarintyget bör med denna utgångspunkt
framgå att där gjorda uttalanden innefattar en strikt medicinsk bedöm-
ning som i förekommande fell inte utesluter annat samband mellan
handling och skada än vad där anges.
Den fråga som nu uppkommer gäller det sätt på vilket läkaren skall
uttrycka detta samband och på vilken nivå i en sannolikhetsbedöm-
ning som läkaren kan lägga sig. En neutral bedömning synes därvid
inte böra föranleda annat uttalande än att skadornas art inte motsäger
respektive motsäger att de uppkommit på det sätt föräldrarna angett.
Det kan ifrågasättas om rättsläkaren bör göra en vidare bedömning och
i sitt utlåtande redovisa olika grader av sannolikhet vad avser uppgiven
handling och föreliggande skada.
378
I de fell skadorna till sin art inte är förenliga med de uppgifter som
föräldrarna lämnat bör rättsläkaren allt efter omständigheterna i varje
särskilt fell kunna uttala sig i fråga om graden av sannolikhet. Annor-
lunda förhåller det sig i de situationer där skadorna inte är på så sätt
särskiljande att det vid en medicinsk bedömning är möjligt att dra
säkra slutsatser rörande deras uppkomst. Blånader eller krossår på ett
barns huvud kan t.ex. lika väl ha uppkommit till följd av ett av
föräldrarna uppgivet fell från en barnvagn som genom avsiktlig miss-
handel. I dessa situationer, där den medicinska bedömningen inte ger
säker vägledning, kan det inte rimligen vara rättsläkarens uppgift att
redovisa en sannolikhetsbedömning. Det skulle innebära att rättsläka-
ren i sin bedömning väger in trovärdigheten hos de uppgiftslämnande
föräldrarna.
I förevarande ärende har Göran Sköld efter rättsmedicinsk utred-
ning med anledning av den förundersökning som inleddes på grundval
av Torsten Gadds anmälan avgivit utlåtande. En granskning av under-
sökningsresultatet synes visa att de skador som barnet därvid företett
inte varit på så sätt särskiljande att det varit möjligt att göra en
sannolikhetsbedömning av orsakerna till deras uppkomst. Det kan
därför ifrågasättas om utlåtandet, som innefattat det uttalandet att de
påvisade skadorna inte stöder misstanken på att de uppkommit på
annat sätt än genom olyckshändelse, varit så neutralt som omständig-
heterna bort ha föranlett till.
Rättsläkarens utlåtande kan i många fell få'en avgörande betydelse
för den fortsatta utredningen i och bedömningen av ett ärende. Det
har nu framkommit att frågan om en enhetlig terminologi i rättsläkar-
intyg allmänt sett inte varit föremål för närmare överväganden samt att
det brister i samrådsförferandet mellan olika rättsläkardistrikt, vilket i
sig innebär risker för uppkomsten av skiftande praxis för olika delar
av landet.
Jag anser att dessa frågor är av den betydelsen att de bör bli föremål
för fortsatta överväganden. Jag översänder därför en kopia av mitt
beslut till Rättsmedicinalverket för kännedom.
Jag har redan inledningsvis erinrat om vikten av att socialförvalt-
ningen nära samverkar med andra myndigheter. Socialtjänsten kan nå
värdefull kunskap i ett samrådsförferande med den rättsläkare, som
med anledning av uppkommen misstanke om barnmisshandel har
undersökt barnet. Men det är också en betydelsefull uppgift för rättslä-
karen att upplysa socialtjänsten om de förutsättningar under vilka ett
rättsläkarintyg avges, varvid det är särskilt viktigt att informera om att
rättsläkarintyget innefattar en rent medicinsk bedömning som inte i
något fell utesluter att socialtjänsten behöver ingripa till barnets skydd.
Kontakter som sagts nu har inte förekommit i ärendet avseende Ida.
1992/93 :JO1
379
3.3 Den barnpsykiatriska utredningen
Socialförvaltningen har i ärendet begärt in yttrande från barn- och
ungdomspsykiatriska kliniken vid sjukhuset i Ängelholm. Begäran
gjordes muntligen till kliniken den 28 augusti 1990. Ärendet tilldela-
des påföljande dag överläkaren Ulla Albertsson-Karlgren.
Ulla Albertsson-Karlgren avsatte för undersökningen tre tider nämli-
gen den 4, 6 och 7 september 1990.
Den 4 september 1990 träffade Ulla Albertsson-Karlgren modern
och Ida. Under cirka en timmes tid gjordes observationer av Ida
tillsammans med modern.
Den 6 september var Ulla Albertsson-Karlgren sjuk. Den 7 septem-
ber meddelade Tommy Olin att han och modern inte avsåg att inställa
sig till fortsatt undersökning.
Den 10 september 1990 avgav Ulla Albertsson-Karlgren intyg till
socialförvaltningen. Intyget grundade sig endast på de iakttagelser som
Ulla Albertsson-Karlgren kunnat göra vid sammanträffandet den 4
september. Underlag för en bedömning av Idas relationer till styvfa-
dern saknades och något säkert uttalande kunde därför inte göras i den
delen.
I barnmisshandelsutredningar är det av största vikt att klarlägga
förhållandet mellan barnet och envar av dem som har ansvaret för
barnets vård. Det var väl känt att B.K. sedan mars månad 1990
sammanbodde med Tommy Olin och att Tommy Olin på ett avgöran-
de sätt tog del i vården av Ida. Det framstår som uppenbart att den
barnpsykiatriska utredningen även bort omfatta frågan om Tommy
Olins relationer till Ida. En sådan utredning var desto mer påkallad
eftersom Ulla Albertsson-Karlgren redan vid den begränsade kontakt
som hon hade haft med Tommy Olin kunnat iaktta att han hade stora
svårigheter att, med bortseende från egna behov, sätta barnets behov i
första hand.
Ulla Albertsson-Karlgren har invänt att undersökningen inte kunde
genomföras på grund av Tommy Olins ovilja att medverka. Av hand-
lingarna i ärendet framgår visserligen att Tommy Olin vägrade att
komma vid undersökningstillfället den 7 september. Några försök att
kalla honom vid annan tidpunkt har emellertid såvitt journalen utvi-
sar inte gjorts.
Att den för socialförvaltningen fastställda tiden för slutförande av
utredning inte utgjort hinder mot att den barnpsykiatriska utredningen
fullföljdes framgår av de journalanteckningar som Ulla Albertsson-
Karlgren gjorde den 4 september och som utvisar att socialförvaltning-
en övervägde en förlängning av utredningstiden. Sådan begäran om
förlängning ingavs också till länsrätten, som förlängde tiden till den 1
oktober 1990. Det kan rimligen inte ha varit förenat med några
svårigheter för Ulla Albertsson-Karlgren att fa besked om detta.
Om Ulla Albertsson-Karlgren ansåg att hon till följd av Tommy
Olins inställning inte kunde fullfölja utredningen, borde hon i vart fall
ha inhämtat och till intyget ha fört de uppgifter som personalen på
barnkliniken kunnat lämna om barnets förhållanden där. Att den
1992/93: JO 1
380
kunskap som förelåg vid kliniken om barnets situation var av betydel-
se framgår inte minst av de anteckningar som Ulla Albertsson-Karl-
gren gjorde den 7 september, då hon i journalen antecknade att
personalen på barnkliniken känt sig hotad av Tommy Olins närvaro
hos Ida och att avdelningspersonalen inte vågade gå in i rummet när
Tommy Olin var där.
Ulla Albertsson-Karlgren har nu nöjt sig med att uppdra åt barnkli-
niken att sammanställa och till socialförvaltningen i intyg redovisa de
vid kliniken gjorda iakttagelserna. Ulla Albertsson-Karlgren måste ha
insett att behövlig barnpsykiatrisk kompetens saknades för sådan redo-
visning. Hon har inte heller förvissat sig om att det av henne begärda
intyget kom socialförvaltningen till handa.
Mot bakgrund av den kunskap som Ulla Albertsson-Karlgren hade
vid intygets avgivande måste det för henne ha framstått som uppenbart
att en vidare utredning av Tommy Olins relationer till Ida var påkal-
lad. Det oaktat har Ulla Albertsson-Karlgren avslutat utredningen och
redovisat en bedömning som grundar sig på cirka en timmes iakttagel-
ser av modern och barnet. I intyget har hon därvid inte med den
noggrannhet som situationen krävde angett att säkra slutsatser rörande
barnets förhållanden inte kunnat dras till följd av att Tommy Olin
vägrat medverka vid utredningen.
Enligt min mening borde Ulla Albertsson-Karlgren ha underrättat
socialnämnden om att undersökningen inte kunde genomföras till
följd av att behövlig medverkan från berörda parter inte kunnat nås.
En sådan information till nämnden hade gett nämnden anledning
överväga om omhändertagandet borde bestå intill dess behövlig barn-
psykiatrisk utredning förelåg.
Det föreligger således enligt det anförda anmärkningsvärda brister i
det sätt på vilket Ulla Albertsson-Karlgren genomfört den barnpsyki-
atriska utredningen.
3.4 Barnklinikens åtgärder
Ida placerades efter det omedelbara omhändertagandet på barnkliniken
i Ängelholm, där hon med ett kortare avbrott vistades till den 19
september 1990.
Under den tid som Ida vistades på kliniken har personalen där fört
daganteckningar beträffande de iakttagelser som gjorts bl.a. beträffande
Ida och hennes relationer till modern och styvfadern. Daganteckning-
arna utvisar bl.a. att modern och styvfadern uppträdde aggressivt på
avdelningen och att de vägrade att rätta sig efter de anvisningar som
personalen på kliniken lämnade. Anteckningarna utvisar att styvfadern
genom sina åtgärder förhindrade eller i vart fall begränsade persona-
lens möjligheter att göra iakttagelser av hur Ida reagerade i styvfaderns
närvaro.
Det framgår av journalen avseende Ida att Ulla Albertsson-Karlgren
anmodat personalen vid kliniken att göra observationer beträffande
Ida, hennes mor och styvfar samt att redovisa sina iakttagelser till
socialförvaltningen. Av journalen framgår att denna redovisning över-
1992/93: JO 1
381
sändes till socialförvaltningen först den 3 oktober och således efter Idas
död. Journalen utvisar inte vilken information i övrigt rörande Idas
förhållanden, som dessförinnan överbringats till socialförvaltningen.
I de yttranden från kliniken som nu föreligger har uppgetts att
personalen främst med hänsyn till styvfaderns uppträdande känt stor
oro rörande Idas psykiska hälsa och att denna oro förmedlats till
socialförvaltningen vid de många kontakter som förekommit med
handläggaren vid socialförvaltningen.
Vad som förevarit i ärendet aktualiserar flera frågor.
Enligt 71 § SoL åligger det myndigheter vars verksamhet berör barn
och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten att genast till socialnämnden anmäla, om de i sin verk-
samhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd. Vad som har sagts nu gäller
också dem som är anställda hos sådana myndigheter.
Som framgår av det anförda förutsätter inte anmälningsskyldigheten
att det är klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Även uppgifter
som är svårbedömda eller obestyrkta skall anmälas om de tyder på att
ett barn kan vara i behov av stöd och hjälp från socialnämndens sida.
Det blir därefter socialnämndens sak att utreda det eventuella behovet
av åtgärder. Det ligger i sakens natur att en sådan anmälan skall
åtföljas av alla de uppgifter, som kan vara av betydelse för socialnämn-
dens utredning.
Mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten råder i princip
sekretess. Det skulle emellertid leda till orimliga konsekvenser om en
sådan sekretess försvårade eller hindrade socialnämndens utredning
rörande ett barns skydd. I 71 § sista stycket SoL har därför tagits in en
sekretessbrytande bestämmelse, som ålägger myndigheter eller befatt-
ningshavare som förut sagts att lämna socialnämnden alla uppgifter,
som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av
skydd.
Bestämmelsen för närmast tanken till att uppgiftsskyldigheten skulle
inträda i fall då socialnämnden under en pågående utredning begär in
en uppgift från myndigheten eller befattningshavaren. Regeln skulle
därmed inte kunna ges den tolkningen att det åligger myndigheten
eller befattningshavaren att självmant och således utan begäran lämna
uppgifter till nämnden.
Inledningsvis kan konstateras att det förhållandet att nämnden redan
inlett en utredning rörande ett barns behov av skydd på intet sätt
begränsar den förut angivna anmälningsplikten. Även om t.ex. en
läkare har kännedom om att det pågår en barnavårdsutredning vid
nämnden, är det hans skyldighet att anmäla till nämnden, om han får
kännedom om något som kan ha betydelse för utredningen.
Den vidare frågan gäller myndighetens eller befattningshavarens
skyldighet att, efter det att myndigheten eller befattningshavaren har
gjort en anmälan, utan anmodan underrätta nämnden om sådana
nytillkomna omständigheter, som kan vara av betydelse för nämndens
bedömning i den med anledning av anmälan redan inledda utredning-
en. Enligt min mening Sr det anses åligga anmälaren att fortlöpande
1992/93 :JO1
382
hålla nämnden informerad om sådana förhållanden som kan påverka
nämndens bedömning. Den skyldigheten får anses följa av 71 § sista
stycket SoL.
En anmälan enligt 71 § SoL bör göras skriftligen. Kravet på skriftlig-
het får anses motiverat med hänsyn till de ingripande åtgärder av
socialnämnden som en anmälan kan föranleda. Det är också till
säkerställande av granskningen av en av nämnden på grundval av
anmälan vidtagen åtgärd av vikt att de omständigheter som föranlett
åtgärden är noggrant dokumenterade. Det kan förekomma situationer
där det föreligger en sådan fara i dröjsmål att kravet på skriftlig form
inte kan upprätthållas. I sådant fåll får det anses ankomma på anmäla-
ren att ofördröjligen komplettera de muntliga uppgifterna med en
skriftlig anmälan.
Anteckning bör göras om de kontakter som med stöd av 71 § sista
stycket SoL har tagits med andra myndigheter och vad som har
förekommit vid dessa kontakter.
Torsten Gadd anmälde den 15 augusti 1990 muntligen till social-
nämnden att han misstänkte att Ida utsatts för misshandel. Anmälan
avfattades skriftligen först den 31 augusti. Det finns mot bakg?und av
vad jag förut sagt anledning att påtala det dröjsmål som sålunda har
förekommit.
Av utredningen framgår att personalen på barnkliniken gjort sådana
iakttagelser rörande framför allt Idas relationer till styvfadern att det
fanns anledning att befara att Idas psykiska hälsa var i fara. Den fråga
som nu föreligger till bedömning är vilken skyldighet som har förele-
gat för kliniken att vidarebefordra dessa uppgifter till socialnämnden.
Ida vistades på kliniken efter ett omedelbart omhändertagande och
det var väl känt för personalen på kliniken att utredning i ärendet
pågick vid nämnden. Visserligen hade en befattningshavare vid klini-
ken redan gjort anmälan rörande ifrågasatt barnmisshandel men detta
har som förut sagts på intet sätt begränsat klinikens skyldighet att hålla
socialnämnden fortlöpande underrättad om de iakttagelser som gjordes
vid kliniken och som av allt att döma var av betydelse för socialnämn-
dens fortsatta handläggning av ärendet.
Från klinikens sida har uppgetts att personalen där i de upprepade
kontakter som förekom med framför allt den vid socialförvaltningen
ansvariga handläggaren muntligen framfört sin oro rörande Idas för-
hållanden. En genomgång av journalen avseende Ida ger emellertid
ingen vägledning i frågan om vilken information som vidarebefordrats.
Visserligen finns där anteckningar om att kontakter med socialsekrete-
raren förekommit men inget om vilka uppgifter som lämnats vid dessa
kontakter. Det finns anledning att kritisera kliniken för detta.
Den information som enligt klinikens uppgifter lämnats till förvalt-
ningen måste antas ha varit av största betydelse för ärendets fortsatta
handläggning vid socialförvaltningen. Som jag förut sagt har den
omständigheten att anmälan om att misshandel kunde misstänkas
redan gjorts inte inneburit någon begränsning av klinikens ansvar för
1992/93: JO 1
383
att även fortsättningsvis hålla socialförvaltningen informerad om bety- 1992/93:JO1
delsefulla omständigheter i vården. Med hänsyn till uppgifternas all-
varliga art borde dessa ha lämnats till förvaltningen i skriftlig form.
Vid kliniken gjordes den 7 september 1990 en sammanfattning av
personalens observationer av Ida. Sammanfattningen har emellertid
översänts till socialförvaltningen först den 3 oktober och den har
således inkommit till socialförvaltningen först efter Idas död. Kliniken
har till förklaring av dröjsmålet uppgett att sammanfattningen inte
begärts av socialförvaltningen dessförinnan. Den invändningen är inte
helt godtagbar. Det har som jag förut framhållit ålegat kliniken att
utan anmodan vidarebefordra sådana uppgifter som kunde vara av
betydelse för nämndens bedömning.
Jag kan konstatera att sammanfattningen och av avdelningsförestån-
daren gjort tillägg till denna inte upptar beskedet om personalens
farhågor för Idas fortsatta psykiska hälsa. Mot bakgrund av den säker-
het med vilken denna uppgift redovisats i utredningen här framstår det
som anmärkningsvärt att uppgiften inte ingått i klinikens skriftliga
information till socialförvaltningen.
Som framgår av det anförda har brister förekommit i ärendets
handläggning vid kliniken. Det kan inte uteslutas att dessa brister lett
till att för ärendets bedömning viktig information gått förlorad.
3.5 Handläggningen vid socialförvaltningen
Den 15 augusti 1990 meddelade vice ordföranden vid Socialnämnden i
Ängelholm beslut om att Ida skulle omhändertas omedelbart med stöd
av 6 § LVU. Beslutet var föranlett av en samma dag från överläkaren
vid barnkliniken i Ängelholm inkommen muntlig anmälan avseende
misstanke om att Ida utsatts för misshandel. Socialnämnden gjorde
polisanmälan angående ifrågasatt misshandel den 16 augusti 1990.
Länsrätten fastställde beslutet om omedelbart omhändertagande den
29 augusti 1990. På ansökan av socialnämnden förlängde länsrätten
utredningstiden hos nämnden till den 1 oktober 1990.
Efter förordnande av Polisstyrelsen i Ängelholm förrättades den 17
augusti 1990 rättsmedicinsk undersökning å Ida. Rättsläkarens utlåtan-
de över undersökningen inkom till socialförvaltningen den 19 septem-
ber. Samma dag hävde ordföranden i nämnden beslutet om det ome-
delbara omhändertagandet av Ida. Enligt ett samma dag av avdelnings-
chefen med stöd av delegation fattat beslut, skulle vidare åtgärder
enligt LVU inte förekomma.
Den fråga som nu föreligger till bedömande är om tillräckliga
uppgifter rörande barnets situation förelåg vid tiden för omhänderta-
gandets hävande och om den då föreliggande utredningen visade att
ytterligare åtgärder enligt LVU inte var påkallade. Innan jag kommer
in på dessa frågor vill jag erinra om socialtjänstlagens bestämmelser
om utredning och dokumentation.
Enligt 51 § SoL skall vad som kommit fram vid utredning och som
kan ha betydelse för ärendets avgörande tillvaratas på ett betryggande
sätt. Bestämmelsen innebär givetvis inte att alla uppgifter som kommer
fram under en utredning skall tas med. Dokumentationen skall be-
gränsas till vad som behövs för en riktig bedömning av ärendet och
dess handläggning. Kontakter med andra myndigheter och vad som
kommer fram vid dessa kontakter hör normalt till vad som omfattas av
dokumentationsskyldigheten. Det är närmast en självklarhet att en
utredare inte far lita till sitt minne av vad som kommit fram under en
utredning liksom att utredaren inte heller Sr föra anteckningar enbart
för privat bruk. Det är från rättssäkerhetssynpunkt av största vikt att
alla för ärendets bedömning behövliga uppgifter redovisas i akten.
Detta utgör en förutsättning för att ärendet skall kunna handläggas i
den ordinarie handläggarens frånvaro, för att nämnden skali få ett
betryggande beslutsunderlag samt för att en granskning av ärendet i
efterhand skall kunna ske. Det är viktigt att framhålla att inte bara
sådana omständigheter som berör den enskildes hjälpbehov skall tas
med utan en redovisning skall också ges över de åtgärder som vidtagits
till utredning av ärendet. En socialnämnds eller en tillsynsmyndighets
granskning av hur en tjänsteman fullgjort ett utredningsuppdrag förut-
sätter att anteckningar gjorts om de åtgärder som vidtagits i ärendet.
Föreskriften om att utredningsmaterialet skall tas till vara på ett
betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste redo-
visas skriftligen och att handlingar av betydelse för ärendets bedöm-
ning måste tillföras akten.
Slutligen skall här också erinras om bestämmelserna i 15 kap. 1 och
2 §§ sekretesslagen om skyldighet att registrera allmänna handlingar.
För socialnämndernas del har visserligen genom tillägg till sekretess-
förordningen undantag gjorts från denna skyldighet, när det gäller
handlingar som hör till enskildas personakter. Även om något krav på
registrering således inte gäller för sådana handlingar, bör det av hand-
lingen likväl framgå när den inkom till förvaltningen.
3.5.1 Tjänstemännens och ordförandens befattning med ärendet
I fråga om befattningen med ärendet vid förvaltningen får jag härefter
framhålla följande.
Eva Lindquist
Det med anledning av anmälan från Torsten Gadd vid förvaltningen
upptagna ärendet tilldelades Eva Lindquist. Hon fick därmed ansvaret
för den fortsatta utredningen i ärendet.
Eva Lindquist inledde utredning samma dag som beslutet om det
omedelbara omhändertagandet fattades. Enligt vad Eva Lindquist sena-
re antecknade i en av henne upprättad utredningspromemoria kom
utredningen att bygga på material insamlat vid samtal med B.K. och
Tommy Olin. Eva Lindquist träffade enligt vad hon antecknat i
promemorian paret vid åtta tillfållen i hemmet, vid ett besök på Lunds
lasarett samt vid ett besök hos Tommy Olins mor, då även B.K.,
Tommy Olin och Ida var närvarande. Eva Lindquist skall vidare enligt
promemorian ha hört ett flertal referenter liksom sjukvårdspersonal,
mödravårdscentral och barnavårdscentral. Uppgifter skall vidare ha
1992/93:JO1
385
25 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
inhämtats från polisregistret och från Socialförvaltningen i Bjuv. En-
ligt vad Eva Lindquist antecknade i promemorian hörde också till
utredningsmaterialet den rättsmedicinska utredningen, intyg från BUP
och anonyma brev.
Det kan såvitt avser Eva Lindquists handläggning konstateras att hon
inte gjort några journalanteckningar vid sidan av den förut nämnda
utredningspromemorian för tiden före den 19 september 1990. Det har
bl.a. till följd härav inte gått att av socialakten utläsa vilket utrednings-
underlag som förelåg inför hävandet av beslutet om det omedelbara
omhändertagandet.
En granskning av den utredning som med säkerhet förelåg visar
följande.
Rättsläkarintyget hade inkommit till förvaltningen den 19 september
1990. Intyget, som avgivits på begäran av polisen, upptar som förut
nämnts det beskedet att skadornas utseende inte styrkte misstanken om
att de uppkommit genom misshandel.
Vidare förelåg intyget från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.
Av handlingen kan inte utläsas när intyget inkom till förvaltningen,
men enligt anteckning i BUP-mottagningens journal har intyget över-
sänts till förvaltningen den 13 september och bör rimligen ha inkom-
mit dit i god tid före den 19 september.
Det får också antas att Eva Lindquist vid denna tid redan träffat
modern, styvfadern och Ida vid flera tillfållen, att hon haft flera samtal
med barnklinikens personal samt att hon också hört referenterna.
Det kan nu konstateras att Eva Lindquist vid föredragning för
ordföranden den 19 september 1990 förordat att det omedelbara om-
händertagandet skulle hävas. Då grunden för omhändertagandet var
misstanke om misshandel av Ida finner jag, med beaktande av att
rättsläkarintyget genom sin utformning varit ägnad att inge förvaltning-
en den uppfattningen att grunden för omhändertagandet bortfallit, inte
anledning till kritik mot Eva Lindquist för vad som har förekommit i
denna del. Jag vill dock i enlighet med vad jag tidigare har sagt
framhålla att från strikt formella utgångspunkter har rättsläkarintyget,
som tillkommit på åklagarens begäran, utgjort endast en del av en
vidare utredning och att intyget i och för sig inte uteslutit att ett
fortsatt omhändertagande kunnat vara påkallat.
Att Eva Lindquist den 19 september ansåg inte bara att det fanns
skäl att häva omhändertagandet utan också att den föreliggande utred-
ningen inte gav grund för antagande att en fortsatt LVU-utredning var
påkallad, framgår av det beslut som samma dag — enligt vad handling-
arna utvisar — fattades av Eva Lindquist och avdelningschefen Inge-
mar Hansson. I beslutet anfördes: "Att utredningen ej föranleder
någon åtgärd enligt LVU då utredningen ej styrker att det föreligger
skäl för vård enligt denna lag. Beslut enligt delegation."
På det ärendeblad, där beslutet togs in, redovisades som underlag för
beslutet bl.a. vad som framkommit i de handlingar som översänts från
barnkliniken.
1992/93: JO 1
386
Det står helt klart att vid den tid då det nu angivna beslutet fattades
var utredningen inte tillnärmelsevis klar. Handlingarna från barnklini-
ken hade ännu inte kommit in till förvaltningen och någon skriftlig
sammanställning av utredningsmaterialet hade inte gjorts.
Utredningen här få anses visa att LVU-utredningen slutfördes först
efter Idas död och att det skriftliga beslut som daterats den 19 septem-
ber 1990 upprättats lång tid därefter.
Eva Lindquist har uppgett att hon redan den 19 september hade
tillgång till allt utredningsmaterial och att behövliga uppgifter hade
antecknats av henne i ett block, som kastats när utredningen efter Idas
död färdigställdes.
Jag har redan konstaterat att Eva Lindquist brustit i sin dokumenta-
tionsskyldighet. Jag kan nu konstatera att det även på annat sätt har
brustit i hennes handläggning av ärendet.
Beslutet att lägga ned utredningen bör således ses mot bakgrund av
den utredning som vid denna tid fanns tillgänglig. Den barnpsykiatris-
ka utredningen hade därvid särskild betydelse.
Av Ulla Albertsson-Karlgrens intyg framgick att utredningen inte
kunnat genomföras på det sätt som var förutsatt. Intyget kom nu att
avse enbart den undersökning som gjorts beträffande moderns och Idas
inbördes relationer. Även den undersökningen var svår att genomföra
till följd av moderns inställning. I intyget konstaterade Ulla Alberts-
son-Karlgren beträffande Ida att hennes beteende avvek från vad som
var normalt hos ett två år gammalt barn. Flickans otrygga anknytning
till modern var också ett observandum.
Den viktigaste frågan nämligen den om styvfaderns förhållningssätt
och relationer till Ida lämnades i intyget obesvarad. I det hänseendet
hänvisades i intyget till det utlåtande, som skulle lämnas av barnklini-
ken. Utlåtandet från kliniken inkom emellertid till förvaltningen först
efter Idas död.
Eva Lindquist har uppgett att hon hade upprepade kontakter med
barnkliniken, varvid bl.a. diskuterades Idas förhållanden där. Åsikter-
na om vad som kom fram vid dessa samtal går starkt isär mellan Eva
Lindquist och personalen på kliniken. Eva Lindquist har uppgett att
de uppgifter som lämnats har avsett styvfaderns uppträdande mot
vårdpersonalen och hans obenägenhet att vilja rätta sig efter de anvis-
ningar som lämnades av personalen i fråga om vården av Ida. Däremot
skulle några uppgifter om att Idas psykiska hälsa var utsatt för fara inte
ha lämnats. Inte heller skulle från klinikens sida ha gjorts gällande att
en återförening med modern och styvfadern innebar ett hot mot Ida.
Det går inte med säkerhet att utreda vad som har förekommit vid
dessa samtal. En bidragande orsak till detta är att Eva Lindquist, med
åsidosättande av socialtjänstlagens regler om dokumentation, inte i
akten redovisat vilka kontakter som förekommit med kliniken och vad
som har kommit fram vid dessa kontakter.
Även med utgångspunkt från vad Eva Lindquist själv uppger förelåg
väsentliga brister i den utredning som förelåg vid tiden för beslutet om
att vidare åtgärder enligt LVU inte skulle vidtas. Den barnpsykiatriska
undersökningen hade inte kunnat göras till följd av framför allt
1992/93: JO 1
387
styvfaderns ovilja att medverka. Det saknades uppgifter om styvfaderns 1992/93:JO1
relationer till Ida, en information som måste ha ansetts som särskilt
betydelsefull mot bakgrund av vad som kommit fram om styvfaderns
vilja att styra vården av Ida.
Beslutet om att LVU-utredningen inte skulle fullföljas för närmast
tanken till att modern och styvfadern i alltför hög grad tillåtits att styra
utredningen och att man från socialförvaltningens sida fallit undan för
framför allt styvfaderns ovilja att medverka i en vidare bedömning av
Idas förhållanden.
Jag vill emellertid erinra om att redan det förhållandet att en
förälder inte vill medverka vid den utredning av den unges behov av
vård som nämnden finner påkallad i vissa fall kan föranleda beslut om
omedelbart omhändertagande av barnet.
Som framgår av vad jag förut har sagt förelåg allvarliga brister i
utredningen. Den barnpsykiatriska undersökningen hade inte kunnat
genomföras. Såväl barnklinikens uppgifter som förhållandena i övrigt,
såsom de var kända vid förvaltningen, var ägnade att inge oro vad
gällde Idas situation.
Den omständigheten att omhändertagandet hävdes har uppenbarli-
gen mot bakgrund av den information som förelåg vid denna tid inte
inneburit att också LVU-utredningen skulle avslutas.
Med hänsyn till de många oklarheter som förelåg ännu den 19
september borde Eva Lindquist som ansvarig utredare ha fullföljt
utredningen genom att bl.a. inhämta en kompletterande barnpsyki-
atrisk bedömning för att därefter, sedan utredningsresultatet samman-
ställts, för nämnden lägga fram förslag till vidare åtgärder i ärendet.
Det bör emellertid vid bedömningen av det sätt på vilket Eva
Lindquist handlagt ärendet i denna del beaktas att det enligt gällande
delegationsordning ankom på avdelningschefen att fatta beslut i frågan
om utredningens nedläggande. Ansvaret för att utredningen inte full-
följdes far därför ytterst anses åvila honom.
Ingemar Hansson
Ingemar Hansson är avdelningschef vid socialförvaltningen. Det an-
kommer på honom att besluta bl.a. om att en med stöd av 50 § SoL
inledd utredning skall läggas ned. Han har vidare ett handledaransvar
för personalen på avdelningen.
Såvitt framgår av ett i akten ingående ärendeblad beslöt Ingemar
Hansson den 19 september 1990 att utredningen avseende Ida ej skulle
föranleda någon åtgärd enligt LVU, då utredningen inte styrkte att det
förelåg skäl för vård enligt den lagen.
Ingemar Hansson var, enligt vad han själv har uppgett, då beslutet
fattades väl informerad om ärendets handläggning. Jag utgår därför
ifrån att han inför beslutet kände till att den barnpsykiatriska utred-
ningen inte kunnat genomföras till följd av att styvfadern vägrat att
medverka. Det var också känt för Ingemar Hansson att något skriftligt
utlåtande från barnkliniken, på sätt förutskickats i intyget från barn-
psykiatern, inte förelåg. Ingemar Hansson har också varit medveten 388
om att dokumentationen i ärendet så till vida var ofullständig att till
akten inte förts uppgifter om vad som förekommit i vården av Ida på
barnkliniken eller om de kontakter som förekommit med läkare och
vårdpersonal.
Om Ingemar Hansson med behövlig omsorg hade satt sig in i
ärendet borde han ha insett att det brast i utredningen framför allt på
så sätt att sakkunnigutlåtande rörande styvfaderns uppträdande mot
och relationer till Ida saknades.
Jag anser att det finns anledning att rikta kritik mot Ingemar
Hansson för att han lämnat obeaktat de förekommande bristerna i
utredningen och för att han utan att föranstalta om komplettering
beslutat att utredningen skulle avslutas.
Det hade vidare ålegat Ingemar Hansson att tillse att akten i ärendet
tillfördes de uppgifter, som personalen på barnkliniken lämnat. Grund
för antagande att dessa uppgifter skulle sakna betydelse för ärendets
bedömning har inte förelegat.
Vidare finns det anledning att kritisera Ingemar Hansson för att han
i akten låtit det framstå som om beslutet om LVU-utredningens
avslutande fattats vid en tidpunkt då utredningen var Srdigställd,
oaktat sakläget varit det att utredningen blev klar först efter Idas död.
Beslut om nedläggande av utredningen i ett så allvarligt ärende som
det var fråga om nu bör fattas av socialnämnden. Då emellertid
socialchefen på fråga av Ingemar Hansson uppgett att beslutet kunde
fattas med stöd av delegation, finner jag inte anledning att kritisera
Ingemar Hansson för vad som har förekommit i denna del.
Sven-Erik Andersson
Sven-Erik Andersson har varit verksam vid socialförvaltningen sedan
1988. Han har i egenskap av socialchef mycket begränsad kontakt med
de enskilda ärendena.
Jag har vid min utredning inte funnit att Sven-Erik Andersson har
tagit sådan del i handläggningen av ärendet rörande Ida att de brister i
utredningen som jag har påvisat kan sägas belasta honom.
Det får dock anses ankomma på socialchefen att tillse att det finns
vid förvaltningen väl fungerande rutiner vad avser dokumentation och
datumstämpling av till förvaltningen inkommande handlingar.
Jan Nilsson
Jan Nilsson är ordförande i Socialnämnden i Åstorps kommun. Det
var i den egenskapen som han den 19 september beslöt att omhänder-
tagandet av Ida skulle upphöra. Beslutet fattades sedan Eva Lindquist
informerat honom om utredningen i ärendet. På skäl som redovisats
för Eva Lindquist ger Jan Nilssons beslut att häva omhändertagandet i
och för sig inte anledning till kritik. Jag vill emellertid såvitt avser Jan
Nilssons befattning med ärendet tillägga följande.
Vid en socialförvaltning förekommande ärenden angående misstänkt
barnmisshandel tillhör de mest svårbedömda. Ett ställningstagande i ett
sådant ärende förutsätter att beslutsfattaren noga sätter sig in i ärendet.
Jan Nilsson borde vid sin granskning av ärendet ha uppmärksammat
och påtalat de brister som fanns vad avsåg den barnpsykiatriska utred-
1992/93: JO 1
389
ningen. Jag fäster därvid också vikt vid att utredningen så till vida var
ofullständig att intyget från barnkliniken, som enligt barnpsykiaterns
bedömning utgjorde en viktig del av beslutsunderlaget, ännu inte
inkommit till förvaltningen. Jan Nilsson far i denna del anses ha
brustit i noggrannhet vid sin befattning med ärendet.
Birgitta Örnberg
Birgitta Örnbergs befattning med ärendet föranleder inga uttalanden av
mig.
Jag har rubricerat beslutet som en fråga om förutsebarhet i ärenden
om misstänkt barnmisshandel eller med andra ord med vilken grad av
säkerhet en barnavårdsutredning kan belysa risken för att ett barn
framdeles utsätts för ny eller fortsatt misshandel i hemmet. Det står
därvid klart att säkerheten i en sådan framtidsbedömning styrs av den
noggrannhet och omsorg med vilken utredningen genomförs.
I min inledning har jag pekat på de utomordentligt stora svårigheter
som socialnämnden ställs inför i sin utredning. Det hör till undanta-
gen att föräldrar som misshandlat sina barn medger detta och söker
socialnämndens medverkan för att trygga barnens framtida förhållan-
den. Oftast förnekar i stället föräldrarna att misshandel förekommit
och ställer sig avvisande till nämndens utredning.
Socialnämnden blir därför i sitt utredningsarbete ofta beroende av
de andra myndigheter, som med sin expertmedverkan kan belysa
barnets situation. En omsorgsfullt genomförd barnpsykiatrisk under-
sökning kan lämna för nämndens ställningstagande avgörande besked
rörande barnet. Men en utredning hos nämnden förutsätter som förut
sagts också ett samarbete med alla dem som i övrigt kan lämna
upplysningar om barnet som t.ex. läkare, sjuksköterskor, personal vid
barnavårds- och mödravårdscentraler etc.
I det nu föreliggande ärendet har flera samverkande brister lett till
att utredningen rörande Idas situation blivit ofullständig.
Från socialförvaltningens sida har inte i tillräcklig grad beaktats att
rättsläkarintyget avgetts i den pågående förundersökningen och att
intyget således inte besvarat frågan om socialtjänstens skyldighet att
fullfölja utredningen rörande Idas skydd. Den barnpsykiatriska under-
sökningen har inte kunnat genomföras till följd av styvfaderns ovilja
att medverka. Socialnämnden har underlåtit att tillse att kompletteran-
de undersökning genomfördes. Personalen på barnkliniken har inte
hållit socialförvaltningen skriftligen underrättad om de allvarliga farhå-
gor som man där hyste för Idas psykiska hälsa. Något försök till en
samlad bedömning i en direkt samverkan mellan socialtjänsten, barn-
kliniken och barnpsykiatrikern har inte gjorts.
Sammantaget har dessa och andra brister medverkat till att utred-
ningen inte blivit så väl underbyggd att den medgivit tillräckligt säkra
slutsatser i fråga om den risk som en återförening med modern och
styvfadern innebar för Ida.
1992/93: JO 1
390
3.6 Länsrättens handläggning
Utredningen visar att Eva Lindquist vid samtalet med länsrättens
ordförande Mårten Landoff uttalat, att nämndens utredning inte gav
grund för antagande att vård enligt LVU var påkallad och att ansökan
om sådan vård inte heller skulle göras. Mårten Landoffc besked om att
det omedelbara omhändertagandet vid sådant förhållande kunde hävas
har därför varit formellt riktigt. Mårten Landoff har således inte gjort
sitt uttalande efter en granskning av det utredningsunderlag som fanns
tillgängligt hos länsrätten. Anledning till kritik i denna del förekom-
mer inte.
3.7 Klagomålen i övrigt
Vad som i övrigt förekommit i ärendet föranleder inga uttalanden av
mig.
Jag anser att de problem som belysts i detta ärende är av den art att
Socialdepartementet och Socialstyrelsen genom kopia av detta beslut
bör underrättas om vad som har förekommit.
Åtgärder i ärende rörande misstänkt barnmisshandel.
Frågor angående bl.a. tidpunkten för inträde av an-
mälningsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen, brist-
ande dokumentation i socialakt, utförande av utred-
ning enligt 50 § socialtjänstlagen och överflyttning av
ärende
(Dnr 2049-1990)
J.J. har sonen Joel, född 1988. J.J. bodde fram till våren 1990 i
Norrköping och hade då sedan flera år haft fortlöpande kontakter med
socialtjänsten där bl.a. på grund av problem under sin egen uppväxt
samt oroligheter i Joels hemmiljö. I januari 1990 flyttade hon ihop
med C.J., som hon hade lärt känna under sommaren 1989. Under
våren 1990 flyttade paret till Söderköping. I april 1990 gifte de sig med
varandra. Under perioden november 1989—april 1990 uppsökte famil-
jen vid ett flertal tillfällen lasarettet i Norrköping med Joel bl.a. för
odefinierade krampanfall hos denne. Vid några av dessa besök företed-
de Joel blåmärken.
I sitt förhållande med C.J. blev J.J. gravid. Hon lades med anledning
härav in på lasarettet i Norrköping den 22 april 1990. C.J. hade under
J.J:s vistelse på lasarettet hand om Joel. Den 6 maj 1990 födde J.J.
dottern Sofie.
På kvällen den 9 maj 1990 var C.J. och Joel på besök hos J.J. på
kvinnokliniken vid lasarettet i Norrköping. Sjukvårdspersonal upp-
märksammade då vissa blåmärken av "ovanligt utseende" på Joel
varför kontakt togs med socialjouren. Joel lades samma kväll, efter
moderns medgivande och efter undersökning, in på barnkliniken vid
lasarettet såsom jourfail för utredning om eventuell barnmisshandel.
1992/93 :JO1
391
Den 10 maj 1990 inkom till socialförvaltningen i Söderköping en
anmälan från socialjouren om misstänkt barnmisshandel beträffande
Joel. Utredning enligt 50 § socialtjänstlagen (SOL) inleddes därvid.
Den 14 maj 1990 fattades vid socialförvaltningen i Söderköping —
jämlikt 6 och 22 §§ SOL — beslut om att under utredningstiden
familjehemsplacera Joel hos moderns f.d. fosterföräldrar. Placeringen
godkändes av modern. I arbetsplanen skrevs restriktioner in beträf-
fande moderns och C.J.:s umgänge med Joel. Restriktionerna innebar
att vare sig J.J. eller C.J. fick vara ensamma med Joel under utred-
ningstiden. Joel skrevs ut från sjukhuset samma dag.
Den 18 maj 1990 beslutades vid socialförvaltningen att utredningen
skulle omfatta jämväl den nyfödda dottern Sofie. Avtal träffades däref-
ter mellan föräldrarna och socialförvaltningen om stödkontakt beståen-
de i att daglig tillsyn av distriktssköterska skulle äga rum i hemmet
efter utskrivning av modern och dottern.
Den 23 maj 1990 skrevs Sofie ut från barnkliniken.
Den 7 juni 1990 infördes Sofie till barnkliniken vid lasarettet i
Norrköping av föräldrarna. Hon hade då livshotande skador.
Den 8 juni 1990 inkom anmälan till socialförvaltningen i Söderkö-
ping från barnkliniken angående misstänkt barnmisshandel beträffande
Sofie.
Den 4 juli 1990 avled Sofie av de uppkomna skadorna.
Sedan allmän åklagare i Norrköpings åklagardistrikt väckt åtal mot
C.J. för grov misshandel av Joel under tiden den 4—9 maj 1990 samt
— beträffande Sofie — för grov misshandel den 7 juni 1990 och grovt
vållande till annans död, dömdes C.J. den 5 december 1990 av Norrkö-
pings tingsrätt för grov misshandel av Joel vid ett tillfälle under
angiven tid samt — såvitt avsåg Sofie — för vållande till annans död,
som ej var att anse som grovt brott, till Sngelse ett år sex månader.
Tingsrätten ogillade i domen åtalet för grov misshandel av Sofie. Sedan
C.J. och åklagaren var för sig överklagat tingsrättens dom i vissa delar,
ändrade Göta hovrätt, avd 2, genom dom den 2 maj 1991 tingsrättens
dom endast så till vida att misshandeln av Joel ej bedömdes som grovt
brott samt att fängelsestraffet nedsattes till tio månader. Efter det att
riksåklagaren ansökt om revision, dömde Högsta domstolen, genom
dom den 13 februari 1992, C.J. för grov misshandel av Joel vid den av
tingsrätten angivna tidpunkten och, vad gäller Sofie, för vållande till
annans död, som var att anse som grovt brott. Högsta domstolen
bestämde fängelsestraffet till ett år sex månader.
I en anmälan till JO mot socialnämnderna och "polismyndigheterna i
Norrköping och Söderköping" samt åklagarmyndigheten i Norrköping
begärde Sven-Inge Svensson att JO skulle utreda bl.a. frågan om
myndigheterna brustit i sin skyldighet att utreda om eventuella miss-
förhållanden förelegat och att ingripa mot sådana missförhållanden.
JO Norell Söderblom beslutade att utredningen skulle omfatta jäm-
väl hälso- och sjukvårdens befattning med Joel.
1992/93:JO1
392
Anmälan remitterades till länsstyrelsen i Östergötlands län för utred-
ning och yttrande. Till länsstyrelsens remissvar var fogat bl.a. yttranden
från socialnämnderna i Norrköping och Söderköping samt kommun-
delsnämnderna Navestad, Matteus och Kvillinge i Norrköping.
Handlingarna i akten remitterades därefter till socialstyrelsen för
yttrande avseende ärendets handläggning inom socialtjänsten samt för
utredning och yttrande avseende hälso- och sjukvårdens befattning
med Joel; främst såvitt avsåg frågan om tillräckliga åtgärder vidtagits
inom sjukvården och om inte omständigheterna varit sådana att an-
mälningsplikt enligt 71 § socialtjänstlagen inträtt.
Socialstyrelsens remissvar remitterades till hälso- och sjukvårdsdirek-
tionen i östra distriktet, centrallasarettet i Norrköping, för utredning
— innefattande bl.a. hörande av berörda läkare — och yttrande.
Matteus kommundelsnämnd inkom med yttrande över socialstyrel-
sens remissvar.
1 ärendet företeddes bl.a. socialaktmaterial och sjukhusjournaler
samt socialnämndens i Norrköping handbok 3, "Individ- och familje-
omsorg".
I ärendet företeddes också det vid polismyndigheten i Norrköping
upprättade förundersökningsprotollet avseende de åtalade gärningarna.
Det upplystes att chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh genom
beslut den 7 mars 1991 i ett särskilt ärende (diarienummer 2072-1990)
prövat anförda klagomål mot åklagarmyndigheten i Norrköping bl.a.
med anledning av att C.J. frigavs från häktet den 26 juni 1990. Vad
som framkom i ärendet föranledde ingen åtgärd, utan ärendet avskrevs.
Av utredningen framgick bl.a. att ärendet — såvitt avsåg socialtjänsten
— berörde Navestad, Matteus och Kvillinge kommundelsnämnder i
Norrköpings kommun samt socialnämnden i Söderköpings kommun
samt att ärendet avslutades vid Matteus kommundelsförvaltning i no-
vember 1989 efter det att J.J. och hennes familj flyttat till Åby inom
Kvillinge kommundel.
Såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen fann i yttrandena till JO
anledning att rikta kritik mot handläggningen inom Matteus kommun-
delsnämnd och socialnämnden i Söderköping. Socialstyrelsen fann
dessutom anledning till kritik mot lasarettet i Norrköping.
Kritiken mot handläggningen inom Matteus kommundelsnämnd
avsåg främst brister i dokumentationen, bl.a. med avseende på en
ifrågasatt familjehemsplacering av Joel under sommaren 1989, och
utförandet av en utredning enligt 50 § SoL angående Joels förhållan-
den samt det förhållandet att ärendet inte överflyttades till Kvillinge
kommundelsnämnd efter familjens flyttning. Det riktades också an-
märkningar mot att frågan om avskrivning respektive överflyttning av
ärendet inte behandlades i enlighet med kommunens instruktioner
genom att handläggaren själv avslutade ärendet utan samråd med
arbetsledningen.
Kritiken mot handläggningen inom socialnämnden i Söderköping
avsåg bl.a. att man vid den frivilliga placeringen av Joel i maj 1990 fört
1992/93: JO 1
393
in restriktioner i arbetsplanen, vilket såväl länsstyrelsen som socialsty-
relsen ansåg ej vara lagligen möjligt. Dessutom ifrågasattes om inte
såväl Joel som Sofie i den uppkomna situationen hade bort omhänder-
tas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Socialstyrelsen ansåg dessutom att socialnämnden, vid inledandet av
utredningen enligt 50 § SoL, hade bort göra större ansträngningar för
att skyndsamt få information från socialtjänsten i Norrköping, som
tidigare handlagt ärendet rörande familjen, och lasarettet i Norrköping,
där Joel vårdats. I denna del betonade socialstyrelsen vikten av att
snabbt samla in information då en utredning inleds.
När det gällde handläggningen inom hälso- och sjukvården anförde
socialstyrelsen bl.a. att man, med anledning av familjens besök på
barnkliniken vid lasarettet i Norrköping och vad som då framkom,
tidigare hade bort aktualisera en anmälan enligt 71 § SoL från lasaret-
tets sida. Socialstyrelsen redogjorde därvid bl.a. för ett sjukhusbesök
den 24 februari 1990, då Joel uppvisade ett flertal blåmärken i ansiktet
och modern bl.a. uppgav att hon har ett häftigt humör och inte är så
tålmodig men att hon tycker att hon blivit bättre i det avseendet sista
året. Enligt journaianteckningarna från besöket förklarade modern
blåmärkena med att Joel i samband med öronvärk hade nypt sig själv i
kinden. I journalanteckningarna avseende detta tillfälle talades också
om att Joel ibland ställer sig och dunkar pannan i väggen. Socialstyrel-
sen ansåg att en anmälan hade bort göras i vart fall i samband med
besöket på barnkliniken den 24 februari 1990.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 19 februari
1992 följande.
Ett barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barnet
skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte
utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Framför allt i de tidiga barnaåren är barnet helt beroende av sin
vårdnadshavare eftersom barnet självt inte kan påkalla stöd och hjälp
mot missförhållanden i hemmet. Enligt 71 § förstastycket socialtjänst-
lagen (SoL) bör var och en som får kännedom om att en underårig
misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att
det är fara för hans hälsa eller utveckling anmäla detta till socialnämn-
den.
De nyss redovisade bestämmelserna i 71 § första stycket SoL riktar
sig till allmänheten. I stadgandets andra stycke finns bestämmelser om
anmälningsskyldighet till socialnämnden för vissa myndigheter. Dessa
bestämmelser omfattar sådana myndigheter vars verksamhet berör barn
och ungdom, t.ex. skolor samt barna- och mödravårdscentraler. Be-
stämmelserna riktar sig också till anställda vid sådana myndigheter
samt läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har
sådan anställning. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli
1990, utvidgades bestämmelserna till att avse även andra myndigheter
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt anställda vid
sådana myndigheter.
1992/93: JO 1
394
Anmälningsplikten i 71 § andra stycket SoL gäller vid kännedom
om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd. Anmälningsplikten förutsätter således inte att det är
klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Även uppgifter som är
svårbedömda eller obestyrkta skall alltså anmälas, om de tyder på att
ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämndens sida.
Det ankommer därefter på socialnämnden att föranstalta om erforder-
lig utredning för att utröna om behov av åtgärder föreligger.
Anmälningsplikten gäller uppgifter som vederbörande befattningsha-
vare fatt reda på i sin verksamhet hos myndigheten. Uppgifter som
han som privatperson får är han inte skyldig att anmäla med stöd av
bestämmelserna i 71 § andra stycket SoL. Dock bör sådana uppgifter
anmälas i enlighet med vad som stadgas i första stycket.
Den som åsidosätter anmälningsplikten i andra stycket kan i vissa
fåll fållas till ansvar för tjänstefel.
Enligt 50 § SoL skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning
av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till
nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämn-
den.
Om det finns anledning att anta att de förhållanden som anges i
anmälan kan leda till en åtgärd av nämnden skall således en utredning
inledas skyndsamt. I det fåll där det kan misstänkas att ett barn
misshandlas i hemmet eller på annat sätt utsätts för allvarlig vanvård,
ankommer det på den ansvarige handläggaren att genast göra sig
underrättad om förhållandena i hemmet för en bedömning av om
situationen är sådan, att det till skydd för barnet är nödvändigt att
omedelbart omhänderta barnet med stöd av lagen med särskilda be-
stämmelser om vård av unga (LVU). Sistnämnda lag trädde i kraft den
1 juli 1990, men motsvarande bestämmelser fanns tidigare i en annan
lag med samma namn.
En utredning enligt 50 § SoL bör bedrivas skyndsamt. Av 51 § SoL
följer att vad som kommer fram vid utredningen skall, i den mån det
har betydelse för ärendets avgörande, tillvaratas på ett betryggande sätt.
Det sistnämnda innebär bl.a. att muntliga uppgifter som regel måste
antecknas och handlingar av betydelse fogas till akten i ärendet. Det
åligger därvid handläggaren att kontinuerligt tillföra akten alla de
uppgifter som kan vara av betydelse för ärendets bedömning. Även de
beslut som fattas under ärendets gång, t.ex. beslut enligt socialtjänstlag-
en om placeringar i familjehem m.m., skall givetvis på ett betryggande
sätt dokumenteras i akten. Eftersom utredningen syftar till att klarläg-
ga om behov av stöd eller hjälp föreligger och i så fall i vilken form
stödet skall ges, bör självfallet analyser och bedömningar av det inhäm-
tade materialet fortlöpande göras. Endast härigenom kan man ju
komma fram till vilka åtgärder som behövs.
Enligt 72 § SoL gäller att ett ärende som avser vård eller någon
annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över till en
annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det.
Som huvudregel gäller att det är den kommun där den hjälpbehö-
vande vistas när hjälpbehovet inträder, som har ansvaret för att han får
1992/93 :JO1
395
den hjälp han behöver. Överflyttning av ärendet till annan nämnd kan
dock komma i fråga, t.ex. om klienten flyttar till en annan kommun.
För att man skall vara säker på att behövliga åtgärder kommer till
stånd får överflyttning inte ske om inte den andra nämnden samtycker
till att ta emot ärendet. Vid tillämpning av 72 § SoL måste dock
bestämmelserna om sekretess beaktas. Eftersom sekretess i princip
råder även mellan sociala nämnder får som huvudregel, när det är
fråga om frivilliga insatser inom socialtjänsten, överflyttning inte ske
utan klientens samtycke. Inskränkningar i sekretessen gäller t.ex. be-
träffande åtgärder mot underåriga. Av 71 § SoL följer nämligen att den
nämnd, som har aktualiserat ärendet, har en skyldighet att ta kontakt
med den socialnämnd som närmast bör vidta åtgärder i ärendet om
förhållandena är sådana som avses i sistnämnda stadgande (jfr även 14
kap. 2 § sekretesslagen i dess lydelse från den 1 juli 1991).
I den följande framställningen kommer jag — bl.a. mot bakgrund av
de nu redovisade bestämmelserna — att redogöra för min inställning
till myndigheternas handläggning av ärendena rörande de två barnen
Joel och Sofie. Bedömningen av de åtgärder som vidtagits — eller
eventuellt hade bort vidtagas — måste utgå ifrån de förhållanden som
förelåg vid den tidpunkt då åtgärden var aktuell och vad som då var
känt eller kunde befaras.
Handläggningen inom socialtjänsten
Navestads och Kvillinge kommundels nämnder
När det gäller handläggningen av ärendet inom Navestads och Kvil-
linge kommundelsnämnder ger utredningen inte anledning till anta-
gande att det förekommit fel eller försummelse av beskaffenhet att
föranleda ett ingripande av mig. Jag finner således inte skäl till några
uttalanden i dessa delar.
Matteus kommundelsnämnd
J.J. blev aktuell vid Matteus kommundelsnämnd i augusti 1988. Hon
väntade då Joel. Redan samma månad inkom en anmälan från Barn-
och ungdomspsykiatriska kliniken i Norrköping (BUP), i vilken J.J.:s
stödbehov med anledning av det väntade barnet påtalades. Joel föddes
den 19 oktober 1988. Från hösten 1988 förekom kontakter i olika
former mellan bl.a. socialförvaltningen, BUP, J.J. samt hennes foster-
föräldrar. Kontakten med BUP avbröts på J.J.:s initiativ i februari
1989.
I december 1988 inkom en muntlig anmälan till socialförvaltningen
från J.J.:s tidigare sambo. I anmälan påtalades missförhållanden i Joels
hemmiljö. Ytterligare anmälningar med liknande innehåll inkom i
mars, april respektive maj 1989.
Enligt en anteckning i akten inleddes utredning enligt 50 § SoL
beträffande Joels förhållanden den 20 mars 1989. Som både länsstyrel-
sen och socialstyrelsen påtalat gjordes därefter enbart sedvanliga jour-
nalanteckningar i akten fram till dess ärendet avslutades i november
1992/93: JO 1
396
samma år. Under perioden slutet av augusti 1989—slutet av november
samma år saknas anteckningar i akten frånsett några noteringar om
utbetalningar per post. Enligt en till kommundelsnämndens yttrande
fogad skrift, upprättad av den handläggande socialsekreteraren, före-
kom dock under sistnämnda period även vissa andra kontakter i
ärendet.
Det sätt på vilket utredningen bedrivits är inte godtagbart. Som jag
tidigare påpekat skall en utredning enligt 50 § SoL syfta till att utröna
en hjälpbehövandes behov och vilka åtgärder som behöver vidtas för
att uppfylla dessa behov. Även om utredarens kontakter med familjen
varit täta och bidragit till att lösa problem som uppkommit från dag
till annan, saknas förslag till en mer långsiktig lösning av Joels
situation. Någon egentlig skillnad på handläggningen före och efter
beslutet om att inleda utredning kan inte skönjas. Man har således från
socialförvaltningens sida inte uppfyllt de krav som ställs på en utred-
ning enligt 50 § SoL. Dessutom anser jag att det förelåg skäl att inleda
en utredning om Joels förhållanden redan under hösten 1988 och i
vart fall i december samma år med anledning av den anmälan som då
inkom till förvaltningen.
Som länsstyrelsen påpekat föreligger även brister i dokumentationen
av ärendet. När det gäller de sålunda påtalade bristerna i fråga om den
uppgivna familjehemsplaceringen av Joel vill jag anföra följande.
Utredningen i ärendet ger inte vid handen att en formell familje-
hemsplacering av Joel förekommit. Av anteckningarna i akten framgår
att Joel periodvis främst under våren och sommaren 1989 bott hos
J.J.:s fosterföräldrar. Detta synes dock ha varit ett arrangemang från
J.J.:s egen sida; ett arrangemang som dock "sanktionerats" av förvalt-
ningen. Jag vill i detta sammanhang erinra om bestämmelserna i 25 §
SoL, enligt vilket stadgande en underårig inte utan socialnämndens
medgivande får tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt
hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller annan som har
vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens
beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem.
Anteckningarna i akten ger inte något klart besked i frågan om
vistelsen hos fosterföräldrarna varit stadigvarande i 25 § SoL:s mening.
Något medgivande enligt nämnda stadgande synes ej heller ha lämnats
till placeringen. Över huvud taget framstår karaktären av Joels vistelse
hos J.J.zs fosterföräldrar såsom oklar. Det förtjänar att noteras att vissa
utbetalningar från förvaltningen till fostermodern skett. Dessa synes
emellertid främst avse visst bistånd till J.J. t.ex. för hyra, som av någon
anledning utbetalats via fostermodern. Dokumentationen beträffande
denna vistelse måste således anses vara behäftad med allvarliga brister.
Jag vill därför erinra om innehållet i 51 § SoL.
I detta sammanhang vill jag också ifrågasätta varför frågan om en
formell familjehemsplacering av Joel inte togs upp. På flera ställen i
akten framgår att J.J. önskade avlastning med skötseln av pojken. Man
har därvid från förvaltningens sida nöjt sig med den hjälp J.J.:s
1992/93: JO 1
397
fosterföräldrar kunnat bidra med t.ex. i form av de nyss beskrivna
"oklara" placeringarna. Det kan inte uteslutas att en korrekt utförd
utredning hade lett till en "riktig" familjehemsplacering av Joel.
Vidare synes beslutet att avskriva ärendet ha fattats utan verklig
kännedom om de rådande förhållandena och utan att någon egentlig
ställning tagits i ärendet. Såsom länsstyrelsen uppgett har inte heller
frågan om avskrivning respektive överflyttning till Kvillinge kommun-
delsnämnd behandlats i enlighet med gällande instruktioner. Frågan
om överflyttning borde givetvis ha aktualiserats, särskilt med tanke på
att ärendet gällde eventuella insatser för ett barn. Som jag tidigare
påpekat föreligger en skyldighet att oavsett vårdnadshavarens medgi-
vande anmäla ärendet till den "nya" socialnämnden (eller kommun-
delsnämnden) om förhållandena är sådana som avses i 71 § SoL. Intill
dess denna nämnd övertagit ärendet är den socialnämnd som aktualise-
rat ärendet ansvarig för att behövliga åtgärder vidtas. Mot bakgrund
härav och med beaktande av den bristande kontakt som förevar under
hösten 1989 framstår beslutet att avskriva ärendet som föga välöver-
vägt.
Av det sagda framgår att jag i huvudsak delar länsstyrelsens och
socialstyrelsens uppfattningar om de brister som förelegat i ärendets
handläggning. I detta fall har handläggningsbristerna i hög grad bidra-
git till svårigheten att få en samlad bild av vilka insatser som gjorts och
hur förhållandena för barnet varit. Jag ser således allvarligt på vad som
framkommit och förutsätter att man i framtiden vinnlägger sig om att
utföra utredningar på ett korrekt sätt.
Även om hanteringen av ärendet inom Matteus kommundelsförvalt-
ning förtjänar allvarlig kritik i nyss angivna avseenden, fånns det inget
vid handläggningen där som tydde på att Joel utsattes för misshandel i
hemmet. Följaktligen fanns det heller ingen möjlighet att förutse de
händelser som senare inträffade. Jag finner därför ingen anledning att
vidta ytterligare åtgärder vad gäller handläggningen i nu aktuell del.
Jag noterar att Matteus kommundelsnämnd numera uppgått i Cent-
rumnämnden i Norrköping.
Socialnämnden i Söderköping
Den 9 maj 1990 lades Joel in på lasarettet i Norrköping såsom jourfall
för utredning om eventuell barnmisshandel. Ansvarig läkare och per-
sonal från socialjouren talade därvid med modern och styvfadern.
Enligt anteckningar i journalen från lasarettet samtyckte "föräldrarna"
till att J.J.:s fostermor stannade på lasarettet med Joel. Vidare anteck-
nades i journalen att "föräldrarna" inte fick besöka pojken.
Den 11 maj 1990 ägde ett samrådsmöte rum mellan representanter
från bl.a. lasarettet, socialförvaltningen och åklagarmyndigheten. Man
fann då att misstanken om barnmisshandel kvarstod samt beslutade att
Joel skulle stanna kvar på lasarettet till den 14 maj 1990 och att han
inte fick vistas ensam med modern och/eller C.J. Enligt uppgift från
socialförvaltningen fåttades beslutet om restriktioner av förvaltningen.
1992/93:JO1
398
Enligt anteckningar i socialakten informerades J.J. och C.J. samma dag
om beslutet varvid de enligt socialakten uppgav att de hade "förståelse
för restriktionen".
Den 14 maj 1990 fettades vid socialförvaltningen efter samtycke av
J.J. beslut jämlikt 6 och 22 §§ SoL om att under utredningstiden
placera Joel hos J.J.:s tidigare fosterföräldrar. I arbetsplanen, som
undertecknades av såväl J.J. och C.J. som fosterföräldrarna, angavs att
J.J. och/eller C.J. under utredningstiden inte skulle vara ensamma med
Joel samt att fosterföräldrarna skulle kontakta socialförvaltningen om
arbetsplanen inte följdes.
Som anförts från länsstyrelsen och socialstyrelsen föreligger ingen
laglig möjlighet för en socialnämnd att i samband med en frivillig
placering enligt socialtjänstlagen ensidigt besluta om restriktioner med
avseende på umgänget mellan ett barn och dess föräldrar. Undantag
härifrån gäller dock numera i fell då flyttningsförbud beslutats. Un-
dantaget äger inte tilllämpning i detta fell.
Innebörden av det nyss anförda är emellertid att socialnämnden inte
har möjlighet att mot föräldrarnas vilja besluta om restriktioner av nu
avsett slag. Jag vill dock inte gå så långt, att jag generellt sett anser det
vara uteslutet att inom socialtjänsten träffe en överenskommelse med
vårdnadshavaren om hur umgänget skall gå till och att ta in denna
överenskommelse i en arbetsplan, även om överenskommelsen innebär
vissa inskränkningar i vårdnadshavarens rätt att träffa barnet. Jag vill
dock påpeka att försiktighet bör iakttas när det gäller att träffa överens-
kommelser av här avsett slag.
Såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen har ifrågasatt om man inte
hade bort ta upp frågan om ett omhändertagande av Joel enligt LVU
och att med stöd av ett sådant beslut placera Joel i familjehemmet.
Man hade då också kunnat fatta beslut om restriktioner med avseende
på umgänget. Som länsstyrelsen anfört synes den frivilliga placeringen
dock ha fungerat väl.
Det rör sig här om en sådan bedömningsfråga som JO normalt inte
anlägger synpunkter på. Jag anser inte att omständigheterna i detta fall
motiverar ett avsteg från denna princip.
Socialstyrelsen har även framfört kritik mot socialförvaltningen för
att man dröjt med att inhämta uppgifter i ärendet från Norrköping.
Enligt yttrandet från Kvillinge kommundelsnämnd ringde dock en
socialsekreterare från Söderköping redan den 15 maj 1990 till Kvil-
linge kommundelsförvaltning och infordrade handlingar i ärendet.
Handlingarna sändes den 17 maj. Socialsekreteraren återkom senare
med en begäran om ytterligare handlingar och information. Man har
från socialförvaltningens i Söderköping sida per telefon uppgivit att det
kan vara så att man kontaktade Kvillinge redan den 15 maj.
Jag delar socialstyrelsens inställning i frågan om vikten av att snabbt
samla in befintlig information. Det finns i detta fall inte fog för
antagande att man brustit i denna skyldighet.
Vad så gäller socialförvaltningens hantering av ärendet rörande Sofie
är omständigheterna sådana att det finns skäl för mig att också till
1992/93:JO1
399
granskning ta upp frågan om Sofie bort omhändertagas enligt LVU.
Det är därför motiverat att närmare redogöra för vilka förutsättningar
som gäller för omhändertagande av ett barn jämlikt 6 § LVU.
Enligt 6 § LVU far socialnämnden besluta att den som är under 20
år omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
denna lag, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utred-
ningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Vidare föreskrivs i stadgandet att om socialnämndens beslut om
omhändertagande inte kan avvaktas, far nämndens ordförande eller
någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhän-
dertagande. Beslutet skall i så fall anmälas vid nämndens nästa sam-
manträde.
Motsvarande bestämmelser fanns även i den tidigare gällande lag-
stiftningen.
Paragrafens tillämpning bygger på en sannolikhetsbedömning röran-
de den unges behov av vård med stöd av lagen. Det måste på goda
grunder kunna antas att sådan vård är nödvändig för att ett omhänder-
tagande skall kunna ske. Vidare måste man göra en prövning av om
rättens beslut om vård kan avvaktas. Om det är fråga om misstanke
om barnmisshandel gör sig därvid barnets behov av skydd naturligen
starkt gällande. Endast om barnets säkerhet på annat sätt kan garante-
ras kan man, om förutsättningarna för omhändertagande i övrigt är
uppfyllda, underlåta att fatta beslut härom.
En utredning inom socialtjänsten av ifrågasatt barnmisshandel och
en till utredningens inledningsskede knuten bedömning av om omhän-
dertagande skall ske är förenad med uppenbara svårigheter och ställer
stora krav på handläggaren. När det som här gäller misstänkt misshan-
del av ett syskon ökar svårigheterna än mer. Det är givetvis av vikt att
man i möjligaste mån undviker det trauma ett skiljande av barnet från
föräldrarna innebär. Samtidigt far man som jag tidigare anfört under
inga förhållanden äventyra barnets säkerhet.
Socialnämnden har i sitt yttrande närmare redogjort för vilka över-
väganden som föregick beslutet om att under den pågående utredning-
en låta föräldrarna ha Sofie i hemmet. Socialförvaltningen gjorde
därvid den bedömningen att den beviljade stödkontakten skulle vara
tillräcklig för Sofies säkerhet. Det kan — vilket såväl länsstyrelsen som
socialstyrelsen gjort — väl ifrågasättas om inte förhållandena var såda-
na att ett omhändertagande av Sofie borde ha aktualiserats. Oklarhe-
terna om vad som hade hänt Joel och osäkerheten beträffande omfatt-
ningen av den misstänkta misshandeln av honom utgjorde sådana
omständigheter som starkt talade härför. Även den omständigheten att
förvaltningen bedömde att Joel löpte risk att återigen komma till skada
pekade i samma riktning.
Som jag nyss anfört byggde emellertid förvaltningens ställningstagan-
de på ett antal överväganden. I dessa överväganden låg bl.a. en bedöm-
ning av risken för att Sofie skulle komma till skada. Även om det kan
1992/93: JO 1
400
antas att ett annat ställningstagande hade kunnat förhindra de skador
som ledde till Sofies död, fanns det ingen möjlighet för förvaltningen
att förutse den tragiska händelseutveckling som senare ägde rum.
Tvärtom fick man genom distriktssköterskans rapporter en sorts be-
kräftelse på att man fattat ett riktigt beslut. Jag har således inte
anledning att kritisera förvaltningen för dess ställningstagande.
Handläggningen inom hälso- och sjukvården
Inledningsvis kan konstateras att man från lasarettets sida den 9 maj
1990 uppfyllt sin skyldighet att enligt 71 § SoL anmäla de misstänkta
missförhållandena beträffande Joel. Frågan är om en anmälan borde
ha gjorts tidigare.
Vid ett stort antal tillfällen under slutet av 1989 och under våren
1990 kontaktade familjen — både per telefon och genom besök —
barnkliniken vid lasarettet i Norrköping för olika besvär hos Joel.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande hit närmare redogjort för vad som
därvid framkom och antecknades i sjukjournalen. Redan den 18
januari 1990 konstaterade en läkare efter ett samtal med modern att
familjens sociala situation framstod som komplicerad men att det
sannolikt sedan tidigare förekom en omfattande kontakt med socialför-
valtningen.
Jag har tidigare redogjort för anmälningsplikten enligt 71 § SoL. Jag
vill i detta sammanhang tillägga att kännedom om att socialnämnden
redan inlett utredning eller att annan kontakt mellan socialnämnden
och barnet förekommit på intet sätt begränsar anmälningsplikten. Än
mindre påverkar ett antagande härom denna plikt.
Vid besöket på barnkliniken den 24 februari 1990 konstaterades ett
flertal blåmärken i Joels ansikte. Detta förhållande sammantaget med
vad modern då uppgav borde ha fått den undersökande läkaren att
fatta allvarliga misstankar om att allt inte stod rätt till. Som socialsty-
relsen anfört framstår det som anmärkningsvärt att moderns förklaring
till blåmärkena godtogs. Jag delar således socialstyrelsens uppfattning
att en anmälan enligt 71 § SoL borde ha gjorts efter detta besök.
Det framstår också som anmärkningsvärt att man inte efter jourbe-
söken på lasarettet i mars eller april 1990 gjorde en anmälan. Ett
studium av tidigare anteckningar i journalen sammantaget med vad
som förekom vid de senare besöken borde ha föranlett vederbörande
läkare att reagera, särskilt som man från lasarettets sida anfört att man
vid den dagliga "jour-rapporteringen" uppmärksammade Joels sociala
situation. Det kan därvid noteras att samma läkare, som var ansvarig
vid besöket den 24 februari 1990, enligt journalen träffade Joel vid ett
nytt besök den 27 mars samma år. Även vid detta senare tillfälle
företedde Joel ett par blåmärken.
Jag godtar emellertid vad man från lasarettets sida anfört beträffande
den vid besöket den 24 februari 1990 tjänstgörande läkarens oerfaren-
het och att hon faktiskt inte fattade några misstankar. Att joursituatio-
nen inte medger någon mer ingående analys och utredning av ett
1992/93: JO 1
401
26 Riksdagen 1992/92. 2 saml. JOI
ärende — vilket man från lasarettets sida anfört som förklaring till att
anmälan inte skedde efter besöken i mars och april — kan dock i sig
inte ursäkta en underlåtenhet att anmäla.
Det finns således anledning att rikta kritik mot lasarettet för att
anmälan enligt 71 § SoL inte skedde tidigare, dvs. i februari, mars eller
april. Vid min bedömning kan jag dock inte bortse ifrån att ett flertal
läkare enligt journalen varit inblandade i ärendet vid jourbesöken och
telefonsamtalen, med de svårigheter till överblick detta ändå medför.
Som nyss anförts godtar jag också att en av läkarna förefaller ha varit
oerfaren. Vidare måste beaktas att en anmälan från lasarettet faktiskt
skedde, dock först i maj månad. Även om det i sig inte bör inverka på
bedömningen, förtjänar det också att påpekas att det inte har blivit
utrett att Joel före maj månad utsattes för någon misshandel. Jag
finner således inte anledning att gå vidare i saken utan stannar med
den kritik som ligger i det nyss sagda. Jag förutsätter dock att man från
lasarettets sida följer upp det inträffade och att man gör personalen
uppmärksam på vikten av att man är observant när det gäller miss-
tänkta missförhållanden.
Övrigt
Vad som i övrigt framkommit med anledning av anmälan föranleder
inga uttalanden från min sida.
(Dnr 3911-1991)
Anmälan
H.H. begärde JO:s granskning av ett beslut om omedelbart omhänder-
tagande enligt LVU av hans son Karl, född 1978. Beslutet fattades av
ordföranden i Socialnämnden i Östersunds kommun den 5 juni 1991
och upphävdes vid underställning av länsrätten den 18 juni 1991.
H.H. anförde i sin anmälan bl.a. följande. Karl vistades hos honom i
Saltsjö-Boo under hösten 1990. I augusti 1990 väckte han talan vid
Nacka tingsrätt med yrkande att vårdnaden om Karl skulle överflyttas
till honom från modern, som bor i Östersund. Anledningen var att
Karl helst ville bo hos H.H. och att han ansåg att han bäst kunde
tillgodose pojkens behov. Våren 1991 vistades Karl hos modern i
Östersund. Den 24 maj 1991 kom Karl åter till fadern av fri vilja. Den
12 juni 1991 fick H.H. genom besök av vårdnadsutredaren i Nacka
kommun kännedom om att det hade fattats ett beslut av ordföranden i
socialnämnden i Östersund om omedelbart omhändertagande av Karl.
Vårdnadsutredaren hade själv ingen aning om varför detta beslut hade
fattats. Samma dag pratade han med socialnämndens ordförande Leif
Persson. Denne gav då inget intryck för oro att Karl hos fadern levde
under några missförhållanden. Orsaken till ordförandebeslutet verkade
1992/93 :JO1
402
snarare vara att Karl borde vara hos modern, eftersom hon var
vårdnadshavare och att Karl varit föremål för vårdnadstvist under lång
tid. Någon planering för vård enligt LVU framkom inte vid samtalet.
H.H. anförde vidare att när Karl kom till honom den 24 maj 1992
polisanmälde modern Karl som försvunnen trots att sonen samma dag
ringde henne och talade om att han var hos fadern. Modern begärde
vidare hos länsrätten verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken be-
träffande Karl. Hon återkallade emellertid denna framställning efter att
Karl bl.a. gett uttryck för sin vilja att bo hos fadern.
Utredning
Utredning och yttrande infordrades från Socialnämnden i Östersund.
JO tog vidare del av omhändertagandebeslutet samt Länsrättens i
Jämtlands län avgörande i denna fråga.
I yttrandet anfördes bl.a. följande.
A-S.S. vände sig till Socialnämnden efter att hennes son Karl sannolikt
hämtats från Östersund av sin far H.H. 1991-05-24. Karl hade hört av
sig per telefon till modern och meddelat att han fanns i Nacka hos sin
far. Socialnämnden i Östersund och andra personer försökte sedan att
få kontakt med Karl eller fadern vid ett flertal tillfållen utan att lyckas.
Fadern hade inte heller på något sätt meddelat sig med modern eller
någon annan nämnden hade kontakt med.
Situationen var alltså sådan att Karl försvunnit från sitt hem då två
veckor återstod av vårterminen. Karl hade sett fram emot dessa veckor
då mycket roligt var planerat för att avsluta mellanstadiet. Socialnämn-
den fenn det anmärkningsvärt att han försvunnit på detta sätt och hans
anhöriga var mycket oroliga.
Efter nästan en veckas försök att få kontakt med Karl beslutade
socialnämndens ordförande att omedelbart omhänderta Karl jml § 6
LVU för att ge nämnden möjlighet att utreda Karls situation. Detta
vara då det enda sättet för nämnden att möjliggöra för polisen att på
ett effektivt sätt söka efter och ta hand om Karl om han for illa. Det
fanns också uppenbar risk för att Karls hälsa och utveckling skulle
kunna skadas beroende på föräldrarnas, men främst faderns agerande
gentemot Karl.
Under vårterminen hade fadern i samtal med Karls lärare och
rektor inte visat någon som helst förståelse för att Karl behöver stöd i
såväl skolarbetet som i övrigt för att få en chans att utvecklas positivt i
framtiden. Fadern hade efter separationen från A-S.S. vid flera tillfål-
len hämtat Karl i Östersund eller behållit honom efter umgänge vid
mycket olämpliga tillfållen. Karl är uppenbart ett redskap i kampen
mellan två vuxna och han har farit mycket illa av det.
Beslutet om omedelbart omhändertagande grundade sig inte på
missförhållanden hos modern. Däremot togs alltså beslutet för att
nämnden skulle få möjlighet att utreda Karls situation, eventuellt utan
att någon av föräldrarna då utövade ett alltför starkt inflytande över
honom. Det var dock ej vid beslutstillfållet planerat för någon vård för
Karls del. Nämnden höll naturligtvis möjligheten öppen att låta om-
händertagandet upphöra om det inte fanns tillräckliga skäl för att
omhändertagandet skulle bestå.
Modern, A-S.S., hade till skillnad från fadern under våren visat
förståelse för Karls problem. Hon hade bl a pratat med Karls lärare om
ett eventuellt behov av en kontaktperson för honom. Det var också
aktuellt med en BUP-kontakt. Nämnden ansåg utifrån detta att det var
1992/93: JO 1
403
lämpligare att Karl vistades hos sin mor än hos sin far vid en
grundligare utredning av hans situation. Om och när Karl påträffades
av sociala myndigheter eller polis fick beslut tas om omhändertagandet
då skulle upphöra eller om det fanns skäl för att det skulle bestå.
Nämnden har efter att det omedelbara omhändertagandet upphävts
av Länsrätten och modern dragit tillbaka sin begäran om verkställighet
jml 21 kap FB anmält till socialnämnden i Nacka att de bör utreda
Karls situation där. Därigenom har socialnämnden i Östersund gjort
vad den kunnat för att Karls hälsa och utveckling ej ytterligare ska
skadas. I dagsläget står inga ytterligare medel till nämndens förfogande
för att hjälpa Karl.
Sammanfattningsvis anser nämnden att Karls försvinnande i sig var
tillräckligt skäl för att agera. Då det var oklart var han befann sig
gjorde nämnden den bedömningen att det måste bli Östersunds social-
nämnd som tar beslut i ärendet. Nämnden ställer sig idag tveksam till
om det var riktigt att besluta om omedelbart omhändertagande med
tanke på de förutsättningar som krävs enligt LVU. Nämnden anser
dock inte att det finns något starkt skäl för kritik i ärendet då beslutet
togs i ett läge då många hyste stor oro för Karl. Nämnden visste inte
var han fanns och det fanns en risk för att hans hälsa och utveckling
skulle skadas av faderns agerande. Socialnämndens ordförande besluta-
de om omedelbart omhändertagande jml § 6 LVU för att kunna utreda
detta och för att Karl så snart som möjligt skulle kunna återvända till
sin vårdnadshavare.
Länsrätten fann i sina skäl för att upphäva omhändertagandebeslutet
att det av utredningen inte framgick att Karl behövde beredas vård
med stöd av LVU och att det därför inte förelåg grund för ett
omedelbart omhändertagande.
H.H. yttrade sig över socialnämndens remissvar och anförde därvid
bl.a. följande. Han fick varken brev eller telefonsamtal från social-
nämnden i Östersund under den aktuella tiden, varför han inte förstår
vad socialnämnden menar i sitt yttrande med att man försökt kontakta
honom utan att lyckas. Då Karls moder hade efterlyst Karl kom
polisen några dagar efter den 24 maj 1991 på besök. Karl vägrade att
visa sig tills han fick garantier om att han inte skulle föras tillbaka till
Östersund. Därefter pratade polisen med Karl och uppfattade att han
vistades frivilligt hos H.H. och verkade må bra. Vidare har Nacka
tingsrätt i beslut den 19 februari 1992 överflyttat vårdnaden om Karl
till H.H.
Bedömning
I beslut den 8 april 1992 anförde JO Norell Söderblom följande.
I förevarande fall har sonen Karl lämnat sin vårdnadshavare och
uppsökt fadern. För att säkerställa vad domstol förordnat om vårdnad
ligger det närmast till hands att, såsom också skett, begära verkställig-
het hos länsrätten enligt bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken.
Därvid kan länsrätten även besluta om hämtning av barnet om detta är
nödvändigt för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Det bör
emellertid beaktas att verkställighet inte får ske mot barnets vilja när
det fyllt tolv år utom då länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till
barnets bästa.
1992/93: JO 1
404
Det har i ärendet framgått att Karl, som vid den aktuella tiden var
13 år, frivilligt sökt sig till fadern och velat stanna där. Förutsättning-
arna för ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU är att det är
sannolikt att den unge behöver beredas vård enligt lagen och rättens
beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges
hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt
kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Av utredningen i ärendet har det inte framkommit några indikatio-
ner om missförhållanden hos fadern eller andra omständigheter som
gav underlag för bedömningen att det var sannolikt att Karl behövde
beredas vård enligt LVU. Det har därmed brustit i förutsättningarna
för ett LVU-förfarande, vilket också länsrätten konstaterat i sin bedöm-
ning. Det omedelbara omhändertagandet av Karl synes ha skett enbart
för att så snart som möjligt föra honom åter till modern och därmed
säkerställa hennes krav på att få utöva vårdnaden. En sådan tillämp-
ning av LVU strider mot lagens bestämmelser. Socialnämndens förre
ordföranden kan därför inte undgå allvarlig kritik för beslutet om
omedelbart omhändertagande av Karl. Med hänsyn till att beslutet
aldrig verkställdes och någon rättsförlust således inte drabbat Karl
nöjer jag mig med detta uttalande.
(Dnr 2266-1990)
Anmälan
I en anmälan till JO begärde Göran och Berit E. JO:s granskning av
bl.a. sociai.iämnden i Avesta kommun i anledning av omhändertagan-
de enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) av
A., född 1984. Göran och Berit E. begärde också, att JO skulle granska
hur A:s moder, A.P., behandlats. De ansåg, att de sociala myndigheter-
na inte fullgjorde sin skyldighet att verka för att familjen återförena-
des, utan i stället åberopade A.P:s handikapp som skäl för ett minimalt
umgänge.
Utredning
Socialförvaltningens akt i ärendet infordrades. Därutöver begärdes
utredning och yttrande över vissa nedan berörda frågeställningar från
socialnämnden.
Utredningens resultat
Länsrätten beslöt genom dom den 7 januari 1987 att A. skulle beredas
vård enligt LVU på grund av brister i omvårdnaden om henne. A.P.
överklagade domen, men kammarrätten i Sundsvall lämnade besvären
utan bifall.
1992/93: JO 1
405
I samband med att A.P. och A:s fader, I.A., tillsammans med
handläggare från socialförvaltningen besökte A. i familjehemmet i
augusti 1988 "fastslog" handläggaren ett visst umgängesschema. Det
antecknades i journalen att A.P. till en början inte ville acceptera
detta, utan blev mycket arg, men att hon sedan lugnade ner sig.
I början av januari 1989 drabbades A.P. av en omfattande förlam-
ning efter en bilolycka. I juni 1989 antecknades i akten att hon återfått
viss rörelseförmåga i armar och händer och att hon någon helg
permitterats till hemmet från sjukhuset. Då handläggare besökte A.P.
och I.A. den 26 juni 1989 framförde de en begäran om utökat
umgänge och om att LVU-vården skulle upphöra omedelbart. Hand-
läggarna ansåg att umgänget inte borde utökas men lovade att efter
semestrarna påbörja en utredning om omprövning av LVU-vården. I
oktober 1989 påminde A.P. om sin hemtagningsbegäran. Samma må-
nad förordnade länsrätten offentligt biträde åt henne i ärendet. Den 11
december 1989 sände socialförvaltningen remiss till BUP i Borlänge
med anledning av A.P:s hemtagningbegäran. Den 30 januari 1990
besvarade socialnämnden en framställning från A.P. om utökat um-
gänge med A. genom att besluta att "ställa sig positiv" till ett utökat
umgänge samt att överlåta åt handläggare att avgöra den för A.
lämpliga nivån på umgänget. I mars 1990 är det antecknat i journalen
att A.P. gått med på ett visst föreslaget umgängesschema. Kontaktper-
son med uppgift att närvara vid umgänget förordnades hösten 1990.
Genom remiss till socialnämnden infordrades utredning och yttran-
de över frågor om överväganden enligt 41 § socialtjänstförordningen,
åtgärder i anledning av framställningarna om upphörande av LVU-
vården och frågor om reglering av umgänget.
Av nämndens utredning och yttrande framgick, såvitt nu är i fråga,
sammanfattningsvis följande.
Den 30 augusti 1988 övervägde socialnämnden frågan om fortsatt
LVU-vård för A. Den 25 september 1990 beslöt nämnden om fortsatt
vård. Under år 1989 var frågan inte föremål för övervägande i nämn-
den.
Vid hembesök den 28 juni 1989 upptogs föräldrarnas begäran om
upphörande av LVU-vården seriöst. Föräldrarna upplystes om att
utredning skulle börja efter semesterperioden. 1 oktober gjordes ett
nytt hembesök. A.P. uppgav att hon brutit med l.A. och fortsättnings-
vis skulle leva ensam. Utredning påbörjades. Den 8 december 1989
inkom från A.P:s juridiska ombud en framställning om utökat um-
gänge. Den 30 januari 1990 beslutade socialnämnden i frågan. Vid
nämndens sammanträde var ombudet närvarande. På direkt fråga
uppgav ombudet att begäran om upphörande av LVU-vården inte var
aktuell vid denna tid, men att frågan så småningom skulle tas upp. Vid
hembesök hos A.P. den 1 mars 1990 diskuterades frågan igen. A.P.
förklarade att hon då liksom hela tiden stod fast vid sin begäran om
upphörande av vården. Missförstånd har således uppstått mellan A.P.
och hennes ombud. Utredningen återupptogs och slutfördes den 13
september 1990. Den 25 september 1990 beslutade socialnämnden att
vården skulle fortsätta. Beslutet överklagades av A.P.
1992/93: JO 1
406
Umgängesfrågan har diskuterats vid de flesta kontakterna mellan
A.P. och handläggande socialsekreterare. Vid samtalen har parterna
kommit fram till en någorlunda gemensam lösning som båda kunnat
acceptera, varför handläggaren inte funnit anledning att föra frågan
vidare. Den 8 december 1989 inkom en formell framställan från A.P:s
juridiska ombud om utökat umgänge, vilket socialnämnden ställde sig
positiv till genom beslut den 30 januari 1990. Nämnden beslutade att
överlåta till handläggaren att avgöra nivån på det umgänge, som kunde
anses lämpligt för A. Den 15 mars 1990 beslutades på visst sätt om
umgänget. Beslutet delgavs A.P:s ombud per telefon. Den 26 mars
1990 meddelades att förslaget accepterats av A.P.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 15 november
1991 bl.a. följande.
Enligt 41 § socialtjänstförordningen i dess intill den 1 juli 1990
gällande lydelse skulle socialnämnden regelbundet och minst en gång
om året vid sammanträde överväga om vård enligt LVU alltjämt var
påkallad i fråga om barn som bereddes vård på grund av brister i
hemförhållandena. Sådant övervägande skedde den 30 augusti 1988.
Nytt övervägande borde alltså ha skett senast i slutet av augusti 1989.
Frågan togs emellertid inte upp till behandling i nämnden förrän den
25 september 1990. Nämnden kan inte undgå kritik härför. Jag erinrar
om att enligt 13 § nu gällande lag (1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga skall socialnämnden i motsvarande fall minst en
gång var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande
behövs.
Den framställning om upphörande av LVU-vården som föranledde
beslutet den 25 september 1990 gjordes ursprungligen i juni 1989.
Enligt nämndens yttrande upptogs framställningen då "seriöst". Någon
egentlig utredning av saken tycks dock inte ha inletts förrän efter
hembesöket i oktober 1989. Den långa utredningstiden har av nämn-
den inte förklarats annat än genom en hänvisning till att utredningen
under februari 1990 låg nere efter ett missförstånd mellan A.P. och
hennes ombud. I utredningen finns två läkarintyg, begärda av social-
förvaltningen. De inkom till förvaltningen den 31 januari respektive
den 30 augusti 1990. Två referentutlåtanden, inhämtade i september
1990, återges i utredningen. Samma månad har anteckningar rörande
samtal med A:s föräldrar upplästs och godkänts. Vad som förekommit
ger ingen tillfredsställande förklaring till den långa utredningstiden.
Jag måste därför komma till den slutsatsen, att utredningen borde ha
kunnat färdigställas och föreläggas socialnämnden betydligt tidigare än
som skett. Till den kritik som ligger i det nu sagda kommer vad jag
ovan anfört, nämligen att socialnämnden ju i vilket fall som helst,
enligt regleringen i socialtjänstförordningen, skulle ha övervägt vårdbe-
hovet senast i augusti 1989, och att den frågan egentligen var aktuell
ända tills saken verkligen kom att prövas av nämnden i september
1990.
1992/93:JO1
407
Jag vill också framhålla, att materialet i ärendet ger vid handen att
I.A., sedan han och A.P. flyttat isär, inte tycks av nämnden ha ansetts
vara part i ärendet om upphörande av vården. Eftersom han jämte
A.P. har angetts vara vårdnadshavare för A., och framställningen om
upphörande av vården i juni 1989 gjordes av A.P. och honom gemen-
samt, borde han ha behandlats som part i det ärende, som ledde fram
till ett formellt beslut av nämnden att inte låta vården upphöra. Han
skulle därför bl.a. ha erhållit del av utredningen och ha beretts tillfälle
att närvara vid ärendets avgörande.
Nämnden har förklarat att man vid de återkommande diskussioner-
na om umgängesfrågan alltid lyckades komma till någorlunda gemen-
samma lösningar, som båda parter kunnat acceptera. Det förhållandet
att A.P. genom advokat så småningom gjort en mera formell framstäl-
lan till socialnämnden om utökat umgänge ger närmast vid handen att
hon haft önskemål om umgänge, som gått utöver vad handläggarna
ansett vara en gemensam ståndpunkt. Det torde dock inte låta sig i
efterhand utreda, vad A.P. egentligen haft för uppfattning om saken,
eller vad hon vid de ifrågavarande tillfällena gett uttryck åt. Jag nöjer
mig därför med att framhålla, att det enligt min mening är angeläget,
att en handläggare, då en vårdnadshavare önskar umgänge med barnet
i en utsträckning som handläggaren anser olämplig, framlägger saken
för nämnden, så att denna bereds tillfälle att utöva sin beslutanderätt i
fråga om umgänget.
Sedan socialnämnden den 30 januari 1990 fattat det beslutet, att den
ställde sig positiv till utökat umgänge mellan A.P. och A., och överlåtit
till handläggaren på socialkontoret att avgöra den för A. lämpliga
nivån på umgänget, har enligt nämndens yttrande den 15 mars 1990
beslutats om visst umgänge. Enligt nämndens yttrande "delgavs beslu-
tet" det juridiska ombudet per telefon. Den 26 mars 1990 meddelades
att A.P. "accepterat förslaget". — Nämndens beslut den 30 januari får
närmast uppfattas som en delegation av beslutanderätten enligt LVU
rörande umgänget till handläggaren. Eventuella beslut av handläggaren
blir i sådant fall överklagbara på samma sätt som beslut av nämnden.
Besvärshänvisning skall därför lämnas i samma utsträckning som då
nämnden beslutat. Av anteckningar i akten och av det förhållandet, att
A.P. senare accepterade handläggarens "förslag" får dock anses framgå,
att handläggaren inte fattade något beslut i saken i egentlig mening,
utan att de ovan berörda försöken att komma överens med A.P.
fortsatte. Det lämpliga i detta kan givetvis ifrågasättas mot bakgrund av
den redovisade tveksamheten i frågan om vad A.P. kan ha känt sig mer
eller mindre tvingad att gå med på, och mot bakgrund av att hon ju
faktiskt hade begärt ett beslut i saken av nämnden. Ett sådant beslut
hade kunnat överklagas till domstol. Eftersom A.P. via sitt rättsliga
ombud accepterat förslaget, finner jag emellertid inte anledning till
något vidare uttalande i frågan.
Granskningen av ärendet i övrigt har inte gett anledning till några
uttalanden.
1992/93:JO1
408
Fråga om socialnämnd i visst fall till nämndens ord-
förande ägt delegera rätten att besluta om upphöran-
de av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). Tillika fråga om ordföran-
den med stöd av delegationsbeslutet ägt medge att ett
barn, som var föremål för vård enligt nämnda lag,
fick vistas i det egna hemmet m.m. Båda frågorna
har besvarats nekande
(Dnr 3630-1991)
Genom beslut den 15 mars 1990 av socialnämnden i Tjörns kommun
omhändertogs M., född 1982, enligt 6 § lagen med särskilda bestäm-
melser om vård av unga (LVU). Han placerades efter omhändertagan-
det i familjehem hos M.L. och L.P. M. bereddes sedermera vård enligt
LVU och placeringen i familjehemmet kvarstod.
Vid övervägande den 19 september 1991 om fortsatt vård beslutade
socialnämnden i Tjörns kommun att vården ej skulle upphöra. Den
utredning som föregick beslutet utvisade bl.a. att förhållandena för M:s
mor och hennes make hade förbättrats men att de efter flyttning till
Öckerö kommun saknade bostad.
Ärendet handlades vid socialförvaltningen av förste socialsekretera-
ren Monica Ulmefors och socialsekreteraren Anki Ostman.
Sedan M:s mor begärt att vården skulle upphöra, beslutade social-
nämnden i Tjörns kommun den 15 oktober 1991 att "när utredning av
ärendet skett, bemyndiga ordföranden att fatta beslut om upphörande
av vård enligt LVU § 21".
Den 8 november 1991 besökte Birgitta Adolfsson, ordförande i
socialnämnden i Tjörns kommun, och Lisa Källén, socialchef i Tjörns
kommun, tillsammans M:s skola och samtalade därvid med M. och
dennes lärare. Därefter besökte Birgitta Adolfcson och Lisa Källén
familjehemmet. I samband med dessa åtgärder fattade Birgitta Adolfs-
son beslut enligt 11 § LVU om att M. skulle vistas i sitt eget hem. När
M. slutat skolan för dagen skjutsade Birgitta Adolfsson och Lisa Källén
hem honom till modern i enlighet med det fattade beslutet.
Den 14 november 1991 besökte M. tillsammans med bl.a. sin mor
och Birgitta Adolfsson familjehemmet för att "avsluta" vistelsen.
Den 16 januari 1992 beslutade socialnämnden i Tjörns kommun att
vården av M. enligt LVU skulle upphöra.
I en anmälan till JO riktade M.L. och L.P. kritik mot Birgitta
Adolfsson och Lisa Källén för deras agerande i samband med beslutet
att flytta hem M. De anförde därvid bl.a. att tillvägagångssättet vid
flyttningen var olämpligt, att det var felaktigt att flyttningen genomför-
des av två för M. helt främmande personer och att information inte
hade lämnats om att M:s hemflyttning var så nära förestående. De
ifrågasatte också — som anmälan fick uppfattas — lämpligheten av att
så snabbt flytta hem M.
Anmälan remitterades till socialnämnden i Tjörns kommun för
utredning och yttrande.
M.L. och L.P. inkom med yttrande över remissvaret.
1992/93: JO 1
409
Handlingar ur socialakten inlånades och granskades.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 mars
1992 följande.
I 11 § första stycket LVU stadgas att socialnämnden bestämmer hur
vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under
vårdtiden. I bestämmelsens andra stycke stadgas vidare att socialnämn-
den får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas
vara bäst ägnat att främja vården av honom. Dock skall alltid vården
inledas utanför den unges eget hem.
Enligt 21 § LVU skall socialnämnden, när vård med stöd av lagen
inte längre behövs, besluta att vården skall upphöra. Nämnden skall
därvid noga förbereda den unges återförening med den eller dem som
har vårdnaden om honom.
Av 38 § socialtjänstlagen (SoL) i dess lydelse före den 1 januari 1992
och 3 kap. 12 § i den före sistnämnda tidpunkt gällande kommunalla-
gen, följer att det fram till och med 1991 som huvudregel inte var
möjligt för en socialnämnd att delegera enskilda ärenden utan enbart
hela ärendegrupper. Av sistnämnda stadganden framgår vidare att det
då också krävdes kommunfullmäktiges bemyndigande för att social-
nämnden skulle kunna fatta beslut om delegering. Huruvida något
sådant bemyndigande givits i detta fall är inte klarlagt.
Enligt 47 § SoL får i fråga om vissa avgöranden enligt bl.a. SoL och
LVU uppdrag ges åt en särskild avdelning, som består av ledamöter
eller suppleanter i socialnämnden, att besluta på socialnämndens väg-
nar. Såväl 11 § första och andra styckena LVU som 21 § LVU omfattas
av bestämmelsen. Innebörden av bestämmelsen är att i de angivna
fallen delegation endast får ske till en grupp förtroendevalda, t.ex. ett
arbetsutskott, och inte till en enskild tjänsteman eller ledamot av
nämnden vilket kan ske i andra typer av ärenden.
Av det sagda följer att beslutet den 15 oktober 1991 att till social-
nämndens ordförande delegera frågan om upphörande av vården be-
träffande M. saknade laglig grund. Socialnämnden kan inte undgå
kritik härför.
Utredningen i ärendet ger vid handen att Birgitta Adolfsson härled-
de sin rätt att fatta beslut om att flytta hem M. enligt 11 § andra
stycket LVU från det av socialnämnden fattade delegationsbeslutet.
Delegationsbeslutet kan emellertid inte anses omfatta en sådan rätt.
Även om man skulle ge delegationsbeslutet en sådan tolkning att det
kunde anses rymma rätt till åtgärder enligt 11 § andra stycket LVU,
skulle ett på delegationsbeslutet grundat flyttningsbeslut vara felaktigt
eftersom delegationsbeslutet på sätt jag tidigare redogjort för saknar
laglig grund. Att vid ett sådant förhållande ursäkta Birgitta Adolfsson
med att hon endast använt sig av en av nämnden given rätt att fatta
beslut kan inte komma i fråga på grund av hennes ställning som
nämndens ordförande och då hon även deltog i beslutet om delegation.
1 detta sammanhang måste dock reglerna i 11 § tredje stycket LVU
uppmärksammas. Sistnämnda stadgande ger nämligen nämndens ord-
förande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat rätt
att fetta beslut i frågor som avses i 11 § första och andra styckena LVU
1992/93: JO 1
410
under förutsättning att nämndens beslut inte kan avvaktas. Det är här
fråga om åtgärder som till skydd för barnet omedelbart behöver vidtas.
Det har inte ens hävdats från socialnämndens sida att förhållandena
var sådana i detta fall. Utredningen i ärendet ger inte heller stöd
härför.
Jag finner således anledning att rikta kritik mot Birgitta Adolfsson
för beslutet att medge att M. skulle vistas i sitt eget hem. Som jag har
redogjort för finner jag att beslutet fattades utan egentligt rättsligt stöd.
Även ett beslut om hemflyttning enligt 11 § andra stycket LVU skall
föregås av utredning. I detta fall hade man tillgång bl.a. till den
utredning som föregick omprövningsbesiutet av den 19 september
1991. Därutöver hade vissa ytterligare uppgifter inhämtats. Jag finner
därför inte tillräcklig anledning att ifrågasätta själva bedömningen av
om hemflyttning i sig var befogad. Jag anser dock att såväl M. som
familjehemmet borde ha förberetts bättre på att en hemflyttning var så
nära förestående. Det finns goda skäl att anta att detta också hade blivit
fallet om beslutet i stället hade fattats i laglig ordning av socialnämn-
den eftersom man då hade haft tid på sig att vidta sådana förberedelser.
Jag vill också något beröra Birgitta Adolfssons och Lisa Källéns
åtgärd att besöka M. i skolan. Förfarandet kan ifrågasättas av sekretess-
skäl. Jag har förståelse för att man från socialtjänstens sida önskade
höra M:s egna synpunkter i frågan om hans hemflyttning. Detta borde
dock ha kunnat ske på ett mindre integritetskränkande sätt.
Avslutningsvis vill jag också betona socialtjänstens ansvar beträf-
fande de fortsatta kontakterna mellan ett familjehemsplacerat barn och
fosterfamiljen efter det att placeringen upphört. Det är av synnerlig
vikt att ett barn, som kanske under lång tid vistats som en del av en
fosterfamilj, bereds möjligheter att vidmakthålla kontakten med de
personer som under fosterhemsplaceringen utgjort, barnets trygghet.
Det ingår som ett led i socialtjänstens åligganden att medverka till
detta.
Vad som i övrigt framkommit föranleder inga uttalanden från min
sida.
Frågor angående omhändertagande av recept vid in-
stitution för missbrukare och om tillämpningen av
handräckningsreglerna i lagen om vård av missbruka-
re (LVM)
(Dnr 3145-1990)
Anmälan
Föreståndaren för Östfora behandlingshem, Jan-Erik Albäck, har i
skrivelse till JO väckt frågor som gäller behandlingen av dem som
bereds vård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM). Jan-Erik
Albäck har därvid anfört
1992/93:JO1
411
1 Omhändertagande av recept vid institution för missbrukare
Lagstiftningen medger möjligheten att omhänderta och försälja eller
förstöra alkohol och tabletter inom gruppen narkotikaklassade läkeme-
del. Att återlämna recept har samma praktiska verkan som att återläm-
na alkohol och tabletter. Några möjligheter för föreståndaren vid ett
LVM-hem att omhänderta recept föreligger emellertid inte. En ändring
av detta förhållande är nödvändig.
2 Polishandräckning enligt 45 § 4. LVM
Enligt rubricerat lagrum skall polismyndighet på begäran av den
som förestår vården vid ett LVM-hem bl.a. förflytta någon som vårdas
där med stöd av LVM. På LVM-hemmen Salberga, Håkanstorp och
Hornö tolkar föreståndarna bestämmelserna så att man begär hand-
räckning när patienter skall transporteras till förhandling i länsrätt,
kammarrätt, tingsrätt m.m. Polismyndigheterna i berörda distrikt gör
samma tolkning och biträder behandlingshemmen med begärd hand-
räckning. Detta arrangemang är uppenbart praktiskt då behandlings-
hemmets personal annars skulle ha svårigheter att motverka awikning-
ar. På Östfora behandlingshem handläggs under ett år fler LVM-
ärenden än vad som sammanlagt gäller för de förut nämnda hemmen
och stora personalresurser krävs för att genomföra denna typ av
transporter. Då angivet lagrum i sin nuvarande lydelse ej ger stöd för
handräckning för transporter bör den praktiska tilllämpningen av
bestämmelsen utredas och i förekommande fall en lagändring föreslås.
Utredning
Ärendet under 1 har remitterats till socialstyrelsen för yttrande. Styrel-
sen har i svar den 28 oktober 1991 i frågan om innehav av legalt
utfärdade recept anfört bl.a. följande.
Några särskilda bestämmelser som uttryckligen medger förverkande av
recept finns inte. Enligt 31 § LVM får omhändertas inte bara alkohol
och narkotika som den intagne innehar utan också "något annat" som
kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Ett olämp-
ligt recept kan vara sådant som får omhändertas. Enligt 36 § får vissa
föremål som omhändertagits enligt 31 § förverkas. Ett recept, även om
det avser förskrivning av narkotika torde dock inte kunna klassas som
ett sådant "föremål" som får förverkas (se prop 1987/88:147 s 108).
Ett recept är inte att direkt se som patientens egendom. Det är
närmast en licens för patienten att efter läkares ordination få visst
läkemedel för sin behandling. Visar det sig under behandlingens gång
att det förskrivna läkemedlet behöver ändras i dos eller bytas ut därför
att det inte har avsedd effekt eller visar sig olämpligt har självfallet
läkaren att vidta lämpliga åtgärder, t ex att be att patienter lämnar
tillbaka receptet eller återkalla det och se till att det spärras på
apoteket. Den behandlande läkaren förutsätts härvid vara den som
utfårdat receptet eller också tjänstgöra vid den enhet vid vilken recep-
tet utfärdats.
När någon intagits på en vårdinstitution ingår det som ett naturligt
inslag i vården att vederbörandes medicinska situation gås igenom.
Den läkare som knutits till institutionen har härvid att bedöma i
vilken utsträckning tidigare inledd behandling skall fortgå, förändras
eller helt upphöra. Visar det sig då att den intagne innehar ett giltigt
1992/93:JO1
412
recept, som det är olämpligt att det används, har läkaren att vidta
lämpliga åtgärder. I första hand bör läkaren ta upp frågan med den
intagne och få dennes medgivande att riva receptet. Vid LVM-vård kan
receptet omhändertas mot den intagnes vilja — se ovan. Visar det sig
inte möjligt att komma överens med den intagne bör läkaren vända sig
till den läkare som utfärdat receptet eller — i förekommande till
läkare vid den enhet inom hälso- och sjukvården vid vilken utfärdan-
det skett — för att få receptet återkallat. En jämförelse kan härvid
göras med 16 och 17 §§ läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1990:27,
tidigare SOSFS 1984:16) om förordnande och utlämnande av läkeme-
del från apotek mm (receptföreskrifter). Syftet med LVM-vården lik-
som innebörden av 31 § LVM får anses innebära att en sådan kontakt
är nödvändig för att läkaren och institutionen skall kunna fullgöra sin
uppgift. Sekretess hindrar då inte att denna kontakt tas — se 1 kap 5 §
sekretesslagen (1980:100).
Om det inte går att nå den receptutfårdande läkaren och om
receptinnehavet och det därav följande utnyttjandet kan innebära en
allvarlig fara för vederbörandes liv eller hälsa kan det föreligga en
sådan situation att man kan vägra lämna ut receptet med stöd av
nödbestämmelsen i 24 kap 4 § brottsbalken.
Nu angivna förfaringssätt borde i de flesta fall kunna lösa de
problem Aibäck tar upp i sin skrivelse. Det finns dock skäl att
närmare överväga en formell reglering hur giltiga recept, som inte
längre bör användas, skall kunna avvecklas. Socialstyrelsen redovisade
i skrivelse 1990-06-28 till socialdepartementet ett uppdrag om behov av
särskilda undersökningar mm av klienter/patienter inom socialtjänsten
och hälso- och sjukvården för att förhindra att dessa innehar förbjudna
föremål, mm. I skrivelsen togs upp detta ärende näraliggande frågor
om omhändertagande och förverkande av medicin som vederbörande
inte längre bör använda. Styrelsen föreslog vissa författningsändringar i
läkemedelsförordningen. Styrelsens skrivelse bifogas. (Här utelämnad)
Enligt uppgift från socialdepartementet är styrelsens förslag föremål
för överväganden, ev kommer frågorna att tas upp i en departements-
PM, som kommer att remissbehandlas. De nu aktuella frågorna bör
kunna övervägas i det sammanhanget. En kopia av detta yttrande har
därför tillställts socialdepartementet.
Ärendet under 2 har remitterats till Rikspolisstyrelsen för yttrande.
Styrelsen har anfört bl.a.
LVM trädde i kraft den 1 januari 1989 och ersatte då en tidigare
gällande lag med samma rubrik (gamla LVM).
Enligt 45 § 4 LVM skall polismyndighet på begäran av den som
förestår vården vid ett LVM-hem bl.a. förflytta någon som vårdas där
med stöd av LVM. En motsvarande bestämmelse fenns tidigare i 26 §
andra stycket i den gamla LVM. I förarbetena till 26 § i den gamla
LVM (prop. 1981/82:8 s. 102) anges att avsikten med bestämmelsen
främst är att säkerställa genomförandet av ett beslut om förflyttning till
en institution för särskilt noggrann tillsyn. Därutöver anförs bl.a.
följande.
Polishandräckning bör i vårdärenden användas främst när uppgiften
inte går att lösa på något annat sätt. Om tiden och förhållandena i
övrigt medger det bör den enskilde beredas möjlighet att själv inställa
sig eller återvända till institutionen. Det bör ankomma både på institu-
tionens personal och på socialtjänstens öppenvårdspersonal — särskilt
den utsedda kontaktmannen — att göra ansträngningar för att förmå
den enskilde att återvända till vården innan polishjälp påkallas.
Det kan noteras att propositionens förslag innebar en rätt för såväl
socialnämnden som en LVM-hemsföreståndare att påkalla biträde av
1992/93 :JO1
413
polismyndighet vid förflyttningar från LVM-hem. Vid utskottsbehand-
lingen av propositionen formulerades hela paragrafen om i syfte att
klarlägga att socialnämnden inte hade att ta befattning med tvångsåt-
gärder under vårdtiden. Nämnden gavs dock rätt att i vissa andra
situationer begära hjälp från polisen.
Socialutskottet uttalar vid behandlingen av propositionen bl.a. föl-
jande (1981/82:SoU22 s. 31).
Utskottet vill dessutom rent allmänt framhålla att biträde av polis-
myndigheten inte bör begäras annat än då en åtgärd inte kan genomfö-
ras på något annat sätt. I normalfallet bör således socialnämndens eller
vårdinstitutionens egen personal själv ombesörja förflyttningar etc.
Utskottet hänvisar i övrigt till vad som anförs härom i propositionen
(s. 102).
I förarbetena till 45 § 4 LVM finns inga ytterligare kommentarer i
frågan.
Sammanfattningsvis kan rikspolisstyrelsen konstatera att lagstiftning-
en i och för sig inte innehåller några begränsningar i fråga om en
polismyndighets skyldighet att på begäran av en LVM-hemsförestånda-
re bistå med förflyttning av någon som vårdas på hemmet på icke
frivillig grund. I sammanhanget kan nämnas att styrelsen från några
polismyndigheter har fått signaler som kan tyda på att vissa LVM-hem
missbrukar polisens handräckningsskyldighet enligt bestämmelsen.
Därmed avses att de av bekvämlighetsskäl — utan att först pröva andra
lösningar — vänder sig direkt till polisen för att få hjälp med transpor-
terna. Styrelsen anser mot den bakgrunden att det kan framstå som
synnerligen tveksamt om polisen bör ha en sådan ovillkorlig skyldig-
het som följer av det angivna lagrummet. Följden kan bli att man t.ex.
vid en mindre polismyndighet med långa avstånd tvingas binda upp en
polispatrull under kanske en hel dag eller längre tid för att förflytta
någon som är intagen i ett LVM-hem. En sådan användning av de
begränsade polisresurserna torde i vart fall inte ligga i linje med den
strävan mot att renodla polisverksamheten som statsmakterna på sena-
re tid har givit uttryck för (prop. 1989/90:155 s. 20 ff och
1990/91:JuUl).
Enligt styrelsens uppfattning är det därför av största vikt att LVM-
hemmen uppmärksammar uttalandena i förarbetena om att biträde av
polismyndighet inte bör begäras annat än då åtgärden inte kan genom-
föras på något annat sätt. Dessutom bör varje förflyttning med polis-
handräckning planeras i samråd med polismyndigheten, som naturligt-
vis kan ha andra — och från strikt polisiära utgångspunkter mera
angelägna — arbetsuppgifter.
Jan-Erik Albäck har bemött vad Rikspolisstyrelsen anfört och därvid
vidhållit att det varken i LVM eller i förarbetena till denna lag finns
något som ger stöd för tolkningen att föreståndaren kan begära och
beviljas handräckning för annat än överflyttning till "annat LVM-
hem". Jan-Erik Albäck har därvid framhållit att det måste ligga i
rättssäkerhetens intresse att ett lagrum inte appliceras på en situation
för vilket det ej är avsett och att det krävs en lagändring för att
polishandräckning skall kunna användas av föreståndaren för ett LVM-
hem när det gäller transport till länsrätt, kammarrätt, sjukhus etc.
1992/93: JO 1
414
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 13 februari
1992 följande.
Jag kan ansluta mig till vad Socialstyrelsen anfört om innehavet av
legalt utfärdade recept och finner den av styrelsen anvisade vägen för
frågans vidare utredning ändamålsenlig.
Vad därefter gäller bestämmelsen i 45 § 4 LVM om handräckning
kan konstateras att bestämmelsens ordalydelse inte utesluter en till-
lämpning i situationer då en patient skall föras till och från en
rättegångsförhandling eller motsvarande. Bestämmelsen skulle därmed
gälla inte bara hemmen för särskild tillsyn (23 § LVM) utan även
övriga LVM-hem. En sådan tillämpning är inte förutsedd i förarbetena
till LVM. Bestämmelsen har också tolkats på olika sätt i den praktiska
verksamheten. Skall handräckning kunna komma i fråga i alla de fall
av transporter som sker av patienter vid LVM-hem kan — om före-
ståndarna vid hemmen inte iakttar behövlig restriktivitet — befaras att
polisens resurser tas i anspråk i en inte godtagbar omfattning.
Jag anser omständigheterna vara sådana att det bör övervägas om
inte handräckningsbestämmelsen bör förtydligas med avseende på de
förutsättningar under vilka handräckning får förekomma vid transpor-
ter av de vid LVM-hemmen intagna patienterna. Jag överlämnar därför
en kopia av mitt beslut till socialdepartementet för den åtgärd som
departementet kan finna påkallad.
(Dnr 3182-1990)
Anmälan
I en anmälan framförde K.B. klagomål mot Östra distriktsnämnden i
Gävle kommun och anförde bl.a. att det vid nämndens sammanträde
den 10 oktober 1990 i ett ärende rörande K.B:s ansökan om bistånd,
där han själv var närvarande, även deltog ett antal tjänstemän som inte
hade med handläggningen av hans ärende att göra. K.B. hävdade med
hänvisning till sekretesslagen att tjänstemän från skilda verksamheter
inte får närvara vid behandlingen av andra ärenden än deras egna.
Utredning
Östra distriktsnämnden inkom med två yttranden i ärendet. I yttrande
den 2 maj 1991 anförde nämnden bl.a. följande.
Enligt Östra distriktsnämndens arbetsordning avseende nämndsam-
manträden deltar alltid samtliga gruppledare samt berörd ansvarig
handläggare. Östra distriktsnämnden beordrar också nyanställda att
närvara i nämndsammanträden utifrån ett utbildningssyfte. — — —
Vid nämndens sammanträde avseende individ- och familjeomsorgs-
nämnden närvarar gruppledare och föredragande handläggare. Det
1992/93 :JO1
415
skulle vara ytterst störande och otympligt under sammanträdet av dessa
ärenden med ständiga avbrott. Man kan aldrig avgöra hur snabbt ett
ärende avverkas.
Rätten att närvara vid Östra distriktsnämndens sammanträden inne-
bär inte att man har rätt att bestämma över nämndens arbetsordning.
Hade dock K.B. anfört dessa synpunkter inför sammanträdet hade
nämnden säkerligen då kunnat ta skälig hänsyn till hans önskemål.
Det bör också tilläggas att de deltagandes närvaro ej har påverkat
ärendets beslut. K.B. erhöll sitt bistånd.
Bedömning
JO Norell Söderblom uttalade i sitt beslut i ärendet den 16 september
1991 följande.
Handläggningen av ärenden inom individ- och familjeomsorgen
utgör en verksamhetsgren inom socialtjänsten. Det finns därför inget
hinder enligt lag mot att olika personer inom myndigheten får ta del
av sekretessbelagda uppgifter i den mån det behövs för handläggningen
av ett ärende. Såsom socialstyrelsen uttalat i sina allmänna råd (1991:4)
om sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör dock
uppgiften inte utlämnas till någon inom myndigheten som inte har
med handläggningen att göra.
Såsom framkommit deltar handläggare inom individ- och familje-
omsorgen vid Östra distriktsnämndens sammanträden även när andra
ärenden än de de handlägger behandlas. Jag har förståelse för att det
ur praktisk synvinkel är lämpligt att låta de handläggare som har
ärenden att föredra närvara vid sammanträdet. De har själva i sin tur
tystnadsplikt beträffande de hemliga uppgifter de på så sätt får del av.
Emellertid får de med en sådan ordning ta del av sekretessbelagda
uppgifter i ärenden de inte handlägger. För den enskilde som begärt
företräde inför nämnden kan det i många fall kännas integritetskrän-
kande att hans ärende behandlas inför personer som inte har med
saken att göra. Även om förfarandet formellt inte strider mot någon
bestämmelse i sekretesslagen ifrågasätter jag med hänvisning till det
ovan sagda lämpligheten av ett sådant förfarande. Den enskildes inte-
gritet bör i största möjliga utsträckning skyddas. Den ordning som
gäller vid Östra distriktsnämnden bör därför undvikas. Om det emel-
lertid av praktiska skäl inte går att genomföra ett nämndsammanträde i
närvaro av endast den eller de tjänsteman som haft med ärendets
handläggning att göra anser jag att den enskilde innan saken behandlas
av nämnden bör tillfrågas om han har några invändningar mot övriga
tjänstemäns närvaro och, om så är fallet, dessa avlägsnar sig under
ärendets behandling. Det bör således inte ankomma på den enskilde
att ta upp denna fråga. Jag har samma synpunkter i fråga om nyan-
ställda som i utbildningssyfte är närvarande vid ett nämndsammanträ-
de.
1992/93:JO1
416
Socialnämnden har inte ansetts ha rätt att enbart på
grund av släktskapet avvisa en parts moder som
ombud i ett ärende. Även fråga om möjlighet att få
anlita s.k. stödperson vid företräde inför socialnämn-
den
(Dnr 923-1991)
I en anmälan till JO klagade E.B. på handläggningen av ett ärende
rörande umgängesrätt med barn vid sociala distriktsnämnden Norr i
Lunds kommun.
Med anledning av anmälan upprättades hos JO en promemoria.
Enligt den borde yttrande inhämtas från distriktsnämnden beträffande
bl.a. frågan varför E.B:s mor inte tilläts att såsom ombud närvara vid
nämndens sammanträde den 7 mars 1991.
Den hos JO upprättade promemorian remitterades till sociala di-
striktsnämnden Norr i Lund för utredning och yttrande.
I yttrande anförde nämnden bl.a. följande.
E.B:s moder tilläts inte närvara vid sammanträdet den 7 mars 1991. I
sitt beslut anförde nämnden att modern som nära anhörig inte kunde
accepteras som ombud och ägde därmed inte rätt till företräde inför
nämnden. E.B. hade juridiskt ombud i advokat Rolf Svensson, som
dock inte deltog vid sammanträdet.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 18 mars 1992,
såvitt nu är av intresse, följande.
E.B. var part i ett mål rörande umgängesrätt med barn. Socialnämn-
den hade att avge yttrande i frågan till tingsrätten. E.B. intog således
sådan ställning att hon enligt 9 § förvaltningslagen, som är tillämplig
här, ägt anlita ombud eller biträde när hon skulle företräda inför
socialnämnden vid sammanträdet den 7 mars.
När E.B. skulle företräda inför socialnämnden den 7 mars accepte-
rade inte nämnden E.B:s mor som ombud för henne. Modern tilläts
därför inte närvara vid sammanträdet. Vilka skäl som fanns för ställ-
ningstagandet anges inte i protokollet från sammanträdet. I sitt yttran-
de till JO har dock nämnden hänvisat till släktförhållandet.
En utgångspunkt är att den enskilde fritt väljer sitt ombud eller
biträde. Om ett ombud eller biträde visar oskicklighet eller oförstånd
eller är olämplig på något annat sätt, får dock myndigheten enligt 9 §
andra stycket förvaltningslagen avvisa honom som ombud eller biträde
i ärendet. Som framgår av regeringsrättens avgörande RÅ 1985 2:15 får
beslut om avvisning endast grundas på förhållande som förekommit i
det aktuella ärendet.
I ärenden som handläggs enligt förvaltningslagen torde det endast
undantagsvis bli fråga om att avvisa någon som ombud eller biträde.
Vilka omständigheter som skall inverka på när ett ombud eller biträde
skall avvisas kan inte anges uttömmande. Nämnden har inte angett
något annat skäl än släktskapet som grund för att E.B:s mor inte
godtogs som ombud. Det är dock inte enbart på grund av släktförhål-
lande till den företrädde tillåtet att avvisa någon som ombud eller
biträde.
1992/93: JO 1
417
27 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
I förevarande fall finns det dock, anledning tro att E.B:s mor skulle
fungera som en stödperson åt dottern och inte som ombud.
Att uppträda vid ett sammanträde inför en nämnd eller annan
myndighet torde inte sällan innebära betydande svårigheter för en
enskild, som saknar erfarenhet av att agera i sådana sammanhang. Det
kan därför vara av stort värde för honom eller henne att under
sammanträdet ha sällskap av någon anhörig eller vän. Förvaltningsla-
gen lägger inte något hinder häremot. Däremot kan sekretesskäl t.ex.
uppgifter om andra partens förhållanden, som inte kan omfattas av
den biträddes medgivande, mana till viss försiktighet när det gäller den
information som kan lämnas inför en stödperson. Detta motiverar
dock inte att stödpersonen helt förbjuds att närvara.
(Dnr 2685-1991)
I en anmälan till JO begärde Anders Nordlund att JO bl.a. skulle
granska protokollföringen i det kommunala pensionärsrådet i Ljusdals
kommun. Han anförde därvid att protokollet från ett sammanträde
med kommunala pensionärsrådet den 7 maj 1991 inte redovisar dis-
kussionen rörande Srdtjänsten m.m. på ett riktigt sätt och att frågan
om protokollets godkännande inte diskuterades vid det följande sam-
manträdet.
1992/93:JO1
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 11 oktober
1991 bl.a. följande.
Enligt 20 a § socialtjänstlagen skall kommunerna planera sina
insatser för de äldre. I planeringen skall kommunen samverka med
landstingskommunen samt andra samhällsorgan och organisationer.
Som ett led i den föreskrivna samverkan synes det vanligt att
kommunerna inrättar s.k. kommunala pensionärsråd. För dessa råd
gäller dock inte kommunallagens regler om arbetsformer m.m. Rege-
ringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1990/91:148) gjort vissa
uttalanden rörande pensionärsråden. Som framgår av skrivelsen be-
dömde regeringen att det inte heller i framtiden borde ges några
detaljerade föreskrifter för rådens verksamhet men regeringen ansåg
ändå att det fanns skäl ange några synpunkter på hur samverkan skulle
kunna ske. Beträffande protokollföring inom pensionärsråden sägs i
skrivelsen att de synpunkter som kommer fram vid sammanträdena
bör dokumenteras på lämpligt sätt, exempelvis via diskussionsprotokoll
(skr. 1990/91:148 s. 5). I anledning av regeringens skrivelse har inom
Svenska kommunförbundet utarbetats ett cirkulär rörande pensionä-
rernas medinflytande (1991:115). I ett till cirkuläret bifogat PM före-
slås att rådets ställningstaganden och initiativ skall redovisas skriftligt,
gärna som protokoll, och att det av dokumentationen skall framgå de
avvikande synpunkter som framförts.
418
Som framgår av det anförda far varje kommun och pensionärsråd
själv ta närmare ställning till hur arbetet skall ske och i vad mån
protokoll skall föras. När protokoll förs kan man självfallet ha olika
uppfattningar om hur det skall utformas och om hur ingående eventu-
ella diskussioner bör redovisas. En fråga av förevarande slag är emel-
lertid inte lämpad för JO att uttala sig om. Jag finner därför inte skäl
vidta någon åtgärd i anledning av klagomålen beträffande protokollets
utformning m.m.
1992/93: JO 1
419
1992/93:JO1
(Dnr 2018-1990)
Anmälan
Av anmälan — som kom in till JO i juli 1990 — jämte bilagor har
bl.a. följande framgått.
L.Ö. har en son, M.Ö., född 1963, som är utvecklingsstörd. G.S. är
gift med L.Ö. För ca fem år sedan tog L.Ö. och G.S. kontakt med
landstingets sociala nämnd för att M.Ö. skulle kunna få en s.k.
gruppbostad. Några lediga platser i de befintliga gruppbostäderna fanns
dock inte. M.Ö. sattes upp på kölista för gruppbostad och ansågs
prioriterad. M.Ö. fortsatte att bo hemma. Sedan ca två år tillbaka bor
han dock på ett s.k. korttidshem i Östersund.
Sedan lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utveck-
lingsstörda m.fl. (omsorgslagen) trätt i kraft den 1 juli 1986 ansökte
L.Ö. och G.S. hos Jämtlands läns landsting om boende för M.Ö. i
gruppbostad för vuxna som inte kan bo i egen bostad (4 § 5. omsorgs-
lagen). Landstinget, sociala nämnden, beslöt den 18 december 1986 att
avslå begäran på grund av resursbrist. Beslutet överklagades till länsrät-
ten i Jämtlands län som i en dom den 19 maj 1987, med ändring av
sociala nämndens beslut, bestämde att M.Ö. skall medges särskild
omsorg i form av boende i gruppbostad för vuxna som inte kan bo i
egen bostad. Domen överklagades inte.
I september 1987 skrev L.Ö. till landstinget och påtalade att bostads-
frågan inte lösts trots domen. I ett svar i oktober 1987 framhöll
landstinget att det i 1987 års budget saknas resurser för att tillgodose
behovet av gruppbostad och att ytterligare medel till bl.a. gruppbostä-
der begärts i pågående budgetarbete. Landstingsmötet skulle fastställa
sociala nämndens budget i november 1987.
I mars 1988 anmodade Socialstyrelsen Omsorgsnämnden i Jämtlands
läns landsting att till Socialstyrelsen inkomma med en redogörelse för
vilka åtgärder som vidtagits för att bereda M.Ö. plats i gruppbostad.
Anmodan skedde sedan Socialdepartementet till Socialstyrelsen över-
lämnat en skrivelse den 5 december 1987 från M.Ö:s biologiske far,
R.Ö., där han ställt vissa frågor med anledning av landstingets hand-
läggning av ärendet i fråga. Landstinget lämnade i april 1988 en
redogörelse till Socialstyrelsen vari uppgavs att behovet av gruppbostä-
der av sociala nämnden redovisats i en budgetskrivelse och att nämn-
den begärt en tilläggsbudget för såväl år 1988 som de följande fyra
420
åren. Landstingsmötet beslöt med anledning av detta att räkna upp
sociala nämndens budget för år 1988. Medel för en ny gruppbostad
kunde då frigöras. Vidare uppgavs att kontakter tagits med berörd
byggherre. Bygglovet var ännu ej klart men skulle med all sannolikhet
komma att beviljas i juni 1988. Gruppbostaden beräknades stå klar
sommaren 1989. M.Ö. skulle erbjudas plats i denna nya gruppbostad.
Den 31 januari 1989 meddelade landstinget ett beslut om begärd
särskild omsorg, enligt vilket M.Ö. fick bifall till gruppbostad på
Örjansvägen, Frösön. Bostaden planerades vara klar vid årsskiftet
1989/90. Ca tre veckor efter detta beslut meddelade landstinget dock ett
nytt beslut enligt vilket ingen plats i gruppbostad fanns att erbjuda
M.Ö. jämte tre andra personer som erbjudits bostad i samma gruppbo-
stadshus. I det nya beslutet framhölls att då ingen plats i gruppbostad
fanns att erbjuda måste bl.a. M.Ö:s begäran om plats i gruppbostad
avslås.
Anledningen till avslagsbeslutet var enligt L.Ö. och G.S. att tomtkö-
pet till den ämnade gruppbostaden hade gått i stöpet. Landstinget
lovade dock L.Ö. att M.Ö. skulle komma i fråga vid nästa grupphus,
vars förverkligande i tid dock inte kunde preciseras.
Under år 1990 har enligt L.Ö. och G.S. kunnat konstateras att
åtminstone tre grupphus om fyra lägenheter i varje är under uppföran-
de i kommunen. Under samtal med vårdchefen inom omsorgerna har
framkommit att man till det ena huset planerar att flytta utvecklings-
störda som bor på institution och att man till de de två övriga husen
planerar att flytta boende i äldre gruppbostäder. M.Ö. kan enligt
vårdchefen erbjudas en av lägenheterna i andra eller tredje grupphuset
men detta är helt beroende på om en annan utvecklingsstörd som
beretts plats av någon anledning skulle välja egen bostad.
L.Ö. och G.S. anser att M.Ö. helst bör få bostad i ett av grupphusen
som byggs i ett område med en för honom gynnsam yttre miljö. De
accepterar ändock att M.Ö. får bostad i vilket av husen som helst bara
hans bostadsfråga blir löst.
L.Ö. och G.S. anser att landstinget förfarit lagstridigt och klander-
värt i anledning av att landstinget inte kunnat lösa M:s bostadssitua-
tion.
Utredning
Socialstyrelsen har i ett yttrande den 22 augusti 1990 till JO anfört
bl.a. följande.
Socialstyrelsen vill inledningsvis hänvisa till ett beslut av JO
1989-05-09. JO hade vid inspektion av Östersunds sjukhus uppmärk-
sammat, att sociala nämnden inom Jämtlands läns landsting inte följt
länsrättens domar angående beredande av gruppbostad åt tre psykiskt
utvecklingsstörda personer. JO anslöt sig till den kritik som socialsty-
relsen hade uttalat i sitt remissvar och underströk vikten av att
landstinget skyndsamt vidtar behövliga åtgärder för att kunna möta
behovet av omsorger för den grupp människor som det är fråga om.
1992/93 :JO1
421
Ett beslut om särskilda omsorger skall verkställas omedelbart om inte
länsrätt och kammarrätt förordnar annorlunda. Det har emellertid
visat sig att landstingen under åberopande av bristande resurser inte
omedelbart verkställer av domstol fattade beslut om särskilda omsor-
ger. Detta är otillfredsställande och föranleder enskilda personer att
vända sig till socialstyrelsen och fråga om inte myndigheterna lika väl
som enskilda måste följa lagar.
Regeringsrätten har 1988-03-03 i två domar (mål nr 3883 och
3884-1987) avslagit besvär av omsorgsnämndens i Södermanlands läns
landsting över kammarrättens i Stockholm domar angående särskild
omsorg i form av gruppbostad. I regeringsrättens domslut anges att
rätten till särskild omsorg inte påverkas av det förhållandet att lands-
tingskommunen för närvarande inte har någon gruppbostad tillgänglig.
Socialstyrelsen har också, med anledning av de frågor som ställs till JO
i anmälan, framhållit bl.a. att landstinget varken har följt omsorgslagen
eller verkställt länsrättens dom och att det är uppenbart att landstinget
har brustit i planeringen av gruppbostäder.
Socialstyrelsens sammanfattande bedömning är att det är i högsta
grad anmärkningsvärt att landstinget inte har verkställt länsrättens
dom. Landstinget måste omedelbart se till att M.Ö. far den särskilda
omsorgen gruppbostad.
Landstinget har den 14 september 1990 avgett följande yttrande till
JO.
M.Ö. erhöll 1989-01-31 beslut om gruppbostad för inflyttning årsskiftet
1989/90. Det visade sig senare att detta bygge blev så kostnadskrävande
att byggherren beslöt att inte bygga.
M.Ö:s föräldrar har inte accepterat erbjudande om bostad enligt
gamla normerna. Deras önskemål är bostad enligt nya normen inrymt
i villa.
Landstinget har i hyreshus i Pilgrimstad haft gruppbostad enligt nya
normerna ledig. M.Ö:s föräldrar har tillskrivits om detta men ej varit
intresserade.
Landstinget tar två nya gruppbostäder i bruk i Torvalla denna höst.
Dessa utgör nytillskott och är byggda enligt nya normer. M.Ö. kan
omgående få bostad i en av dessa. Bostäderna uppfyller dock inte
föräldrarnas krav om boende i villa.
Vidare finns en nyproducerad gruppbostad i villa klar. Även denna
är byggd enligt nya normer men utgör utbyte för befintlig gruppbostad
som ej har ändamålsenliga lokaler. Vi strävar efter att genom omplace-
ringar i denna grupp kunna frigöra en gruppbostadspiats för M.Ö.
Vår förhoppning är att detta skall lyckas, men ett flertal osäkra
faktorer är olösta och M.Ö. kan därför inte i dagsläget erbjudas bostad
i villan.
Enligt uppgift från landstinget i juni 1991 avses med uttrycket de nya
normerna i det yttrande man avgett de låneregler (nybyggnadsiåneför-
ordningen för bostäder, SFS 1986:692) för byggande av bl.a. gruppbo-
stad som trädde i kraft den 1 november 1986. Dessa regler innebär att
den enskildes bostad i gruppbostaden i princip skall vara en fullvärdig
bostad men att vissa mindre avsteg kan göras. Tidigare kunde boende-
enheten i en gruppbostad ha en betydligt mindre yta.
L.Ö. och G.S. har yttrat sig med anledning av vad Socialstyrelsen
och landstinget har anfört i sina respektive yttranden. De har framhål-
lit att de endast har ansökt om bostad för M.Ö. även om de räknat
1992/93 :JO1
422
med att han kommer att erbjudas en bostad enligt de nya normerna.
De har inte ställt som krav att han skall bo i villa. Beträffande det i
landstingets yttrande påstådda erbjudandet om gruppbostad i Pilgrim-
stad, som är en mindre ort 35—40 kilometer från Östersund, anför
L.Ö. och G.S. att de fatt information av den dåvarande vårdchefen,
Lena Hallkvist, om att det fanns en ledig gruppbostad där. Enligt Lena
Hallkvist var dock detta inte ett realistiskt boendealternativ med tanke
på den långa resväg det skulle innebära mellan bostaden och arbets-
plats i Östersund.
Enligt uppgift från landstinget i juni 1991 erbjöds M.Ö. gruppbostad
i Torvalla, Östersund, hösten 1990. Han flyttade in i bostaden strax
efter årsskiftet 1990/91.
Det antecknas att landstinget i enlighet med bestämmelserna i 12 §
omsorgslagen den 1 januari 1991 till kommunerna i länet har överlåtit
omsorgsverksamheten enligt nämnda lag.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 3 oktober 1991 följande.
I juli 1986 ansökte L.Ö. om särskild omsorg i form av boende i
gruppbostad för sonen M.Ö., född 1963. Sociala nämnden i Jämtlands
läns landsting lämnade ansökningen utan bifall. Som skäl för det
angavs resursbrist. I en dom den 19 maj 1987 biföll dock Länsrätten i
Jämtlands län besvär som anförts över sociala nämndens beslut. Det
dröjde sedan till strax efter årsskiftet 1990/91 innan M. flyttade in i en
gruppbostad. Det tog alltså drygt tre och ett halvt år innan domen
verkställdes.
Möjligtvis hade verkställigheten kunnat ske något tidigare om det
inte rått oklarheter mellan landstinget och föräldrarna om de önske-
mål som fanns beträffande bostadens standard och läge. Men det är
ändå uppenbart att det inte föreligger något omedelbart verkställande
av den dom som länsrätten meddelade i maj 1987.
Det uppkomna dröjsmålet är otillfredsställande inte bara för M.Ö.
och hans föräldrars del utan även ur allmän synpunkt. Tyvärr utgör
detta fall inte heller det enda exemplet där det uppstått dröjsmål med
verkställigheten av förvaltningsdomstols dom i ärende om rätt till
särskild omsorg enligt omsorgslagen. Att vad som inträffat är ett
allmänt problem framgår också av Socialstyrelsens yttrande. Allmänhe-
tens rättskänsla påverkas självfallet negativt av att myndigheter inte
följer domstols dom.
Vad sedan gäller ansvaret för att domen i fråga inte verkställts i tid
konstaterar jag att det ålåg Sociala nämnden i Jämtlands läns landsting,
som utövare av ledningen för omsorgsverksamheten i länet, att se till
att domen verkställdes omedelbart. Nämnden har som skäl för att inte
göra detta hänvisat till resursbrist. Det har ankommit på landstingsmö-
tet att besluta om resursförstärkningarna. Enligt lagen (SFS 1986:765)
med instruktion för riksdagens ombudsmän omfattar dock JO:s tillsyn
inte ledamöter av beslutande kommunala församlingar (2 § tredje
1992/93.JO1
423
stycket 6). Jag är därför förhindrad att pröva de beslut som landstings-
mötet tagit när det gällt att förbättra resurserna för byggande av
gruppbostäder.
Vad gäller sociala nämndens handlande konstaterar jag att nämnden
hösten 1987 begärde ytterligare medel för att bygga gruppbostäder.
Huruvida nämnden därmed eller ev. i annan ordning har verkat på ett
tillräckligt kraftfullt sätt för att åstadkomma en förbättrad tillgång på
gruppbostäder är dock inte helt klarlagt genom de yttranden som
avgetts i ärendet. Det är inte heller helt klarlagt om sociala nämnden
på ett tillfredsställande sätt har skött planeringen av utbyggnaden av
gruppbostäder för utvecklingsstörda. Dock utgör det förhållandet att
det uppstått en betydande brist på gruppbostäder för utvecklingsstörda,
vilket också uppmärksammats i ett tidigare ärende här (dnr
2821-1987), i sig en stark indikation på att sociala nämnden brustit i
planeringen. Det är också Socialstyrelsens mening att planeringen varit
bristfållig. Ansvaret för omsorgsverksamheten i Jämtlands län åvilar nu
inte längre landstinget. M.Ö. har sedermera fått en gruppbostad. Jag
finner mot bakgrund härav inte tillräcklig anledning föreligga till
ytterligare utredning vad gäller sociala nämndens ansvar för resurs-
och planeringsfrågorna.
Jag vill dock tillägga att det är olyckligt att sociala nämnden i
januari 1989 meddelade ett beslut om en viss placering i gruppbostad
för att sedan strax efteråt meddela ett beslut där begäran om plats i
gruppbostad avslogs. Vidare ger besluten intryck av att landstinget inte
längre respekterade den dom som länsrätten meddelat i maj 1987. Bl.a.
anges i det andra beslutet att begäran om gruppbostad avslagits. Såvitt
framgår av handlingarna har det dock inte förelegat något nytt ärende
om rätt till gruppbostad hos sociala nämnden utan nämndens uppgift
har varit att verkställa domen från maj 1987.
(Dnr 486-1991)
Anmälan
I en anmälan till JO har L.G.K. i huvudsak anfört följande.
Hon har ett handikappat barn med Downs syndrom, E.K., född i
maj 1988. Sonen har sedan födelsen deltagit i ett träningsprogram för
tidig stimulering. Träningsprogrammet har upprättats av professorn i
fonetik Irene Johansson. E.K. fick logopedinsats en gång i månaden.
L.G.K. påtalade hösten 1988 att det inte i längden fungerade att träffå
logopeden så sällan som en gång i månaden. Hon begärde hos om-
sorgsnämnden, Landstinget Sörmland, att E.K. skulle få logopedinsats
en gång per vecka.
Omsorgsnämnden meddelade beslut i ärendet den 27 februari 1989.
Nämnden fann att E.K. tillhörde personkretsen för rätt till särskild
omsorg och att han hade behov av råd och stöd i form av logoped en
1992/93: JO 1
424
gång per vecka. Södra omsorgsdistriktet, som E.K. tillhörde, hade
emellertid ingen egen logopedresurs. Det angavs att arbete pågick med
att ta fram insatsen genom barnhälsovården eller annan instans.
Omsorgsnämndens beslut överklagades till Länsrätten i Söderman-
lands län med yrkande att den begärda vårdinsatsen skulle beviljas.
Länsrätten meddelade dom den 12 juli 1989. Länsrätten fann att
omsorgsnämndens beslut till sin innebörd var ett avslagsbeslut grundat
på att logopedresurser inte fanns att tillgå. Länsrätten bedömde att E.K.
var berättigad till den begärda särskilda omsorgen i form av logoped-
kontakt en gång per vecka. Omsorgsnämnden hade att tillse att detta
behov blev tillgodosett inte bara genom egna utan även — om det
befanns nödvändigt — genom insatser utanför landstinget.
Länsrättens dom ledde emellertid inte till någon utökad logopedin-
sats. I augusti 1990 anställdes en ny logoped i södra omsorgsdistriktet.
Familjen trodde att man äntligen skulle få logopedinsats en gång per
vecka. Omsorgsförvaltningen meddelade dock familjen att den nya
logopeden kunde träffa E.K. högst två gånger per månad.
L.G.K. lyckades dock själv ordna med någon som kunde åta sig att
träffa E.K. Hon fick reda på att professorn Irene Johansson kunde ta
emot E.K. en gång per månad. Irene Johansson fanns på Värmlands
läns landstings språkenhet i Karlstad. Besöken hos henne skulle vara
ett bra komplement till logopeden i Nyköping som de träffade högst
två gånger per månad.
Vid kontakt som L.G.K. tog med barnhabiliteringen i Eskilstuna,
som förfogar över logopedtjänsterna, framkom att man inte skulle
medverka till att domen om logopedkontakt en gång per vecka skulle
uppfyllas. Man vägrade samtidigt att skriva en remiss till Irene Johans-
son i Karlstad för att köpa tjänster. L.G.K. vände sig sedan till
omsorgerna i Nyköping och begärde att hon skulle få logopedinsats i
Karlstad och ersättning för resorna dit. Framställningen har dock
avslagits genom ett beslut den 15 januari 1991. Beslutet har överkla-
gats.
L.G.K. anser att Landstinget Sörmland medvetet förhalat verkställan-
det av domen. Hon ber om granskning av ärendet.
Utredning
Efter remiss har omsorgsnämnden, Landstinget Sörmland, avgett ytt-
rande den 19 mars 1991. Till detta yttrande har fogats ett yttrande den
26 februari 1991 till omsorgsnämnden av distriktschefen Gunilla Hjal-
marsson. Vidare har omsorgsnämnden till sitt svar fogat dels ett
yttrande den 5 mars 1991 av överläkaren vid barnhabiliteringen Eva
Esscher och leg. logopeden Inga-Lill Knutar, dels ett yttrande den 12
mars 1991 av Inga-Lill Knutar.
Gunilla Hjalmarsson har i sitt yttrande den 26 februari 1991 anfört
följande.
I februari 1989 tog undertecknad kontakt med barnhabiliteringen och
logoped Anna Lindskog angående köp av tjänster från annat håll. Jag
vet att hon var i kontakt med barnhälsovård i länet, samt habilitering i
1992/93 :JO1
425
södra Stockholmsområdet. Habiliteringen i Södertälje kunde tillgodose
sjukgymnastik för E.K.s del, men kunde ej åta sig logopedinsats. Under
1989 pågick en utredning angående en utbyggd barnhabilitering i
Sörmland. Ar 1990 inrättades flera tjänster, bl a en logopedtjänst i ett
nytt habiliteringsteam i södra distriktet. I hela landet råder brist på
logopeder, men tjänsten blev besatt med behörig logoped i augusti
1990. Situationen när det gäller logopedresurser är idag helt annorlun-
da än 1989 med en utbyggd barnhabilitering.
Omsorgsnämnden har i sitt yttrande den 19 mars 1991 anfört att det av
de bifogade yttrandena framgår bl.a. att E.K. far insatser av logoped
som bedöms minst likvärdiga det modern efterfrågar i Karlstad. E.K.
far dessutom insatser från förskollärare som tillika är talpedagog.
Berörd personal inom habiliteringen har bedömt att de insatser som
görs väl täcker det behov som finns. Utöver detta sker också andra
insatser för att stödja barnet i dess utveckling. Vidare har omsorgs-
nämnden anfört följande.
I sammanhanget måste framhållas att den åberopade domen är från
1989. Ett barn utvecklas på olika sätt vilket också gör att behoven kan
ändras. Det kan därför inte vara rimligt att en dom skall ange ett fast
antal behandlingstillfällen som sedan kan åberopas för all framtid. Alla
insatser skall givetvis ske i samförstånd med den som är berörd. Men
alltför fasta låsningar vid ett visst antal behandlingstillfällen kan i
praktiken hindra en utveckling av kvalité och innehåll. I förarbetena
till omsorgslagen anges att en utvecklingsstörd skall ha rätt till bland
annat insatser av logoped. Detta har också regeringsrätten uttalat sig
för. Givetvis skall dessa insatser inte vara så ringa att de inte har något
värde. Men i det aktuella fallet far barnet ändå insatser som av berörda
specialister bedöms som adekvata och svara mot hans behov trots att
de enbart ges 2 gånger per månad istället för 1 gång per vecka. Som
komplettering ges också insatser av förskolekonsult tillika talpedagog.
Till remissvaret har även fogats kopior av olika protokoll och skrivel-
ser.
Således hemställde Gunilla Hjalmarsson efter länsrättens dom i juli
1989 i en skrivelse till omsorgsnämnden den 9 augusti 1989 att
nämnden skulle medverka till att ta fram riktlinjer för hur verkställig-
heten av länsrättens dom skulle ske. Hon uppgav att det i södra
distriktet fanns ytterligare ett överklagande samt nya framställningar
om logopedinsats. I mellersta distriktet fanns också några framställ-
ningar om logoped som med all sannolikhet skulle leda till överkla-
ganden. Gunilla Hjalmarsson bedömde att det inte var möjligt att
genom rundfrågningar hos logopeder lösa behovet.
Omsorgsnämnden behandlade Gunilla Hjalmarssons skrivelse vid ett
sammanträde den 31 augusti 1989. I ett protokoll från detta samman-
träde uppges att utredning angående barnhabiliteringens framtida orga-
nisation och resurser verkställts och förväntades bli behandlad under
hösten 1989. I utredningen föreslogs förstärkningar av personalresur-
serna inom barnhabiliteringen. Den mest akuta bristsituationen rådde
inom yrkesgruppen logopeder, varför nämnden fann det rimligt att
barnhabiliteringen — i avvaktan på förvaltningsutskottets beslut om
den framtida barnhabiliteringen — förberedde rekrytering av de i
utredningen föreslagna logopedtjänsterna.
1992/93: JO 1
426
Enligt ett protokoll från sammanträde i omsorgsnämnden den 7
december 1989 beslöt nämnden att hemställa om skyndsam behandling
hos landstingets förvaltningsutskott av omsorgsnämndens tidigare fram-
ställning enligt protokollet från sammanträdet den 31 augusti 1989.
Förvaltningsutskottet beslöt enligt protokoll den 29 oktober 1990 att
överföra vissa sjukvårdstjänster (1,85 tjänst) till sjukvårdsdistriktens
primärvård för att fungera som en länk mellan omsorgsförvaltningen
och sjukvårdsförvaltningarna, men att omsorgsnämndens framställan
inte skulle föranleda någon ytterligare åtgärd.
L.G.K. har yttrat sig över det remissvar som avgetts.
Härefter har L.G.K. till JO översänt ett beslut meddelat den 26
augusti 1991 av omsorgsnämnden, Landstinget Sörmland. Enligt beslu-
tet skall E.K. erhålla regelbunden logopedkontakt genom landstingets
barnhabilitering. Logopedbehandlingen skall följas upp av regelbunden
kontakt med omsorgens förskolekonsulent enligt behandlingsmetod
som utarbetats av barnhabiliteringen. Beslutet ersätter omsorgsnämn-
dens tidigare beslut från den 27 februari 1989. Hon har även överkla-
gat beslutet den 26 augusti 1991 till länsrätten.
L.G.K. har också till JO översänt en kopia av en skrivelse den 31
juli 1991 från Socialstyrelsen till henne angående verkställigheten av
den dom som länsrätten meddelade i juli 1989. L.G.K. har anmält
frågan om den bristfälliga verkställigheten av länsrättsdomen även till
Socialstyrelsen.
På begäran har Socialstyrelsen till JO översänt handlingarna i till-
synsärendet angående verkställigheten av länsrättsdomen. Socialstyrel-
sen har efter verkställd utredning i en skrivelse till omsorgsnämnden
den 30 juli 1991 bl.a. anfört att Socialstyrelsen anser att en ansökan
eller ett beslut om särskild omsorg inte får avfärdas med hänvisning
till bristande resurser. I fall av bristande ekonomiska resurser måste en
omprioritering ske. Om det i stället råder brist på personella resurser
får motsvarande resurser sökas utanför det egna landstinget. Vidare har
Socialstyrelsen anfört att i detta fall har landstinget fattat beslut om
ytterligare logopedtjänster i Sörmland. En logoped är sedan hösten
1990 anställd vid södra distriktet. Denna logoped bedömde att E.K.
inte hade behov av logopedinsats mer än två gånger per månad. Med
hänsyn till detta konstaterade Socialstyrelsen att det faktum att om-
sorgsförvaltningen inte tillhandahållit logopedinsatser i den utsträck-
ning som länsrätten fastslagit inte grundades på bristande resurser.
Däremot ansåg Socialstyrelsen att omsorgsförvaltningen snarast efter
logopedens nya bedömning borde ha fattat ett nytt formellt beslut som
skriftligt skulle ha överlämnats till modern tillsammans med informa-
tion om hur man överklagade ett beslut. Nu hade länsrättens dom
fortsatt att gälla. Utifrån denna skulle omsorgsförvaltningen under
tiden fram till nästa beslut ha tillhandahållit logopedinsats en gång per
vecka.
Som ovan angetts har L.G.K. även överklagat det beslut som om-
sorgsnämnden meddelat den 26 augusti 1991 om logopedinsats. Vid
kontakt med länsrätten har framkommit att länsrätten meddelade dom
i målet den 10 december 1991. Länsrätten förordnade att E.K. skulle
1992/93: JO 1
427
erhålla särskild omsorg i form av logopedkontakt två gånger per
månad. Domen har överklagats till kammarrätten. Målet där har ännu
inte avgjorts.
Omsorgsförvaltningen har till JO översänt kopia av det yttrande som
omsorgsnämnden avgett till kammarrätten. I en bilaga till yttrandet
redogörs bl.a. för de ansträngningar som gjorts att rekrytera logopeder
till landstinget. Det framgår att landstinget i december 1989 beslöt att
ytterligare tre logopedtjänster skulle inrättas inom barnhabiliteringen.
Annonsering ägde rum under oktober 1989 i avvaktan på landstingets
beslut. Inga sökande anmälde sig till tjänsterna. I november 1989 skrev
barnhabiliteringen till samtliga utbildningsorter med logopedutbild-
ning och meddelade att de var intresserade av sökande. Under våren
1990 annonserade man ånyo ut tjänsterna men fick återigen inga
sökande. I maj 1990 åkte deras dåvarande logoped Anna Lindskog till
Lund för att försöka fånga upp intresserade till tjänsterna. Anna
Lindskog fick då kontakt med en logoped som utexaminerades i juni
1990. Det var denna logoped som i augusti 1990 tillträdde tjänst som
logoped inom barnhabiliteringen. Under november 1990 anställdes en
logoped i Eskilstunadistriktet.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 27 februari
1992 bl.a. följande.
Länsrätten i Södermanlands län förordnade i en dom den 12 juli
1989 att E.K. hade rätt till särskild omsorg i form av logopedkontakt
en gång i veckan. Omsorgsnämnden, Landstinget Sörmland, hade att
tillse att detta behov blev tillgodosett inte bara genom egna utan även
— om det befanns nödvändigt — genom insatser utanför landstinget.
Denna dom har aldrig kommit att verkställas i tillräcklig utsträckning.
Detta konstaterar också Socialstyrelsen med anledning av de klagomål
som L.G.K. anfört dit. Som Socialstyrelsen framhållit måste i fall av
bristande resurser en omprioritering ske, och om det råder brist på
personella resurser måste motsvarande resurser sökas utanför lands-
tinget.
Åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med bristen på
logopeder. Omsorgsnämnden har också i övrigt verkat aktivt för att
förbättra situationen. Ändå ställer jag mig tveksam till om omsorgs-
nämnden till fullo förstått att ansvaret inte bara omfattat domens
verkställande utan även att den skulle verkställas omedelbart. Visserli-
gen lades stora ansträngningar ned på rekryteringen av ytterligare
logopeder — ansträngningar som till slut kröntes med viss framgång.
Men de försök som i övrigt gjordes att ordna insatsen för E.K. synes
inte ha varit alltför omfattande. Hjälp kan behöva begäras inte endast
från de närmast intill liggande landstingen utan även från längre bort
liggande landsting. Eftersom hjälp fanns att tillgå i Karlstad och
föräldrarna var villiga att åka dit med E.K. ligger det naturligtvis nära
till hands att ifrågasätta om inte omsorgsnämnden borde ha försökt
ordna kompletterande insats från detta håll. Det är dock svårt att utan
1992/93 :JO1
428
ytterligare utredning bedöma om omsorgsnämnden gjort vad man
rimligen kunnat begära. Jag finner det inte motiverat att gå vidare i
denna sak. Jag vill till sist endast hålla med Socialstyrelsen om att
omsorgsnämnden snarast efter den nya logopedbedömningen borde ha
fattat ett nytt formellt beslut med besvärshänvisning. Eftersom det inte
skedde var det länsrättens dom från juli 1989 som faktiskt gällde.
Omsorgsnämndens handläggning har varit bristfällig i detta avseende.
Jag har därmed inte tagit ställning till om den nya iogopedbedöm-
ningen var riktig eller inte. Denna sak är numera föremål för pröv-
ning hos kammarrätten i det mål som har anhängiggjorts där efter
överklagandet av länsrättens dom den 10 december 1991.
(Dnr 2322-1991)
Anmälan
I anmälan till JO uppges att C-O.O., född 1946, efter en bilolycka år
1982 blivit lam i höger sida. Han är helt rullstolsburen.
Genom en tjänsteman hos Socialstyrelsen fick familjen rådet att
försöka skaffa en personlig assistent till C-O.O. Ansökan därom gjor-
des hos Mellersta distriktsnämnden, Gotlands kommun. Distrikts-
nämnden avslog ansökan. Beslutet överklagades och länsrätten beslöt
att C-O.O. skulle få personlig assistent fyra timmar per dag under fem
dagar per vecka. Biståndet begränsades till en tid av tre år. Kommunen
har vägrat utlysa tjänst för att skaffa en personlig assistent. Kommunen
bör få i uppdrag av högre instans att verkställa domen.
Utredning
Mellersta distriktsnämnden, Gotlands kommun, har som sitt yttrande
till JO överlämnat ett den 9 september 1991 av äldreomsorgsavdelning-
en inom socialförvaltningen i Gotlands kommun upprättat yttrande
jämte bilagor. I yttrandet anförs bl.a. följande.
Mellersta distriktsnämnden i Gotlands kommun beslutade 900508 av-
slå C-O.O:s ansökan, då sökandens behov för den dagliga livsföringen
bedömdes tillgodosedda och då ytterligare insatser måste anses vara
sådana rehabiliterande insatser som åvilar sjukvårdshuvudmannen.
C-O.O. besvärade sig över Mellersta distriktsnämndens beslut. Läns-
rätten i Gotlands län beslutade 900713 att bevilja C-O.O. bistånd enligt
6 § socialtjänstlagen (SoL) i form av personlig assistent på halvtid fem
dagar i veckan. Biståndet begränsades till tre år framåt i tiden från
dagen för domen. Länsrättens dom överklagades hos kammarrätten
men besvären inkom för sent för att prövas, varför länsrättens dom har
trätt i kraft.
Vidare framgår att Mellersta distriktsnämnden den 14 augusti 1990
meddelat beslut med alternativa direktiv för verkställighet av domen.
Under tiden 25 augusti—7 oktober 1990 vistades C-O.O. på ett rehabi-
literingscenter (Frykcenter). Medan han vistades där fördes ingående
1992/93:JO1
429
diskussioner med berörd vårdbiträdespersonal, hemtjänstassistent, ar-
betsterapeut samt hemtjänstinspektör om praktiskt och lämpligt ge-
nomförande av domen. Vidare fördes diskussioner i en vårdplanerings-
grupp med samtliga inblandade från socialtjänsten och sjukvården. I
anslutning till C-O.O:s återkomst från Frykcenter sammankallades en
ny vårdplaneringsgrupp med syfte att enas om ett meningsfullt pro-
gram att arbeta utifrån för personliga assistenter. Under oktober och
november 1990 arbetade socialtjänstens personal och berörd sjukvårds-
personal på att få till stånd olika aktiviteter samt att utifrån föreslaget
program schemalägga personal som personliga assistenter för honom.
Vid nytt vårdplaneringsmöte den 13 november 1990, då C-O.O.
deltog, träffades överenskommelse om att två kvinnliga vårdbiträden ur
personalgruppen på Gråbo schemaläggs för att under del av sin arbets-
tid fungera som personliga assistenter åt C-O.O. De personliga assisten-
terna kommer att arbeta med C-O.O. sammanlagt 20 timmar per
vecka måndag—fredag (vardagar) samt därutöver ha viss gemensam
planeringstid samt tid för fortlöpande handledning.
Vidare anförs bl.a. följande i yttrandet.
I brev 901203 bryter C-O.O. kontraktet om personliga assistenter. Som
orsaker till detta anger C-O.O. att
- "jag vill inte ha personlig assistent,
-orkar inte,
-vill inte,
-jag vill inte att någon skall bestämma över mig".
I brevet säger C-O.O. vidare: "Jag cyklar varje dag, åker hem till
mamma 1 — 2 gånger i veckan. Jag åker med personalen till stan och
handlar ibland. Jag trivs med den tillvaron jag har nu. Det räcker för
mig."
C-O.O:s ställningstagande väckte många frågor och följdes av flera
samtal med ansvarig hemtjänstassistent. Därvid och även i brevet
framhöll C-O.O. att det inte förelåg några som helst konflikter mellan
honom och de personliga assistenterna. Han stod fast vid sitt ställnings-
tagande. I detta läge respekterades givetvis C-O.O:s beslut men han
meddelades möjligheten att få hjälp med motsvarande insatser fram-
över om han ändrade sig. Hemtjänstassistenten och personalgruppen
överenskom att erbjuda hjälp till C-O.O. enligt hans önskemål även
om särskilda personliga assistenter ej fanns.
I ny skrivelse 910218 begär C-O.O. ånyo att beslutet om personlig
assistent till honom skall verkställas. Han undanber sig nya lösningar
liknande dem som erbjöds honom tidigare. Vid uppföljande samtal
mellan C-O.O. och hemtjänstassistent Ulf Johansson förklarar sig
C-O.O. återigen ointresserad av personlig assistent. Är ej motiverad för
någon träning eller aktivering.
Socialkonsulent Brita Sundberg besöker C-O.O. 910311. Vid besöket
är C-O.O:s mor, syster, arbetsterapeuten i huset samt hemtjänstassistent
Ulf Johansson närvarande. Samtalet handlar mest om hjälpmedel, men
även vid detta samtal förklarar C-O.O. att han inte är motiverad för
några ytterligare insatser.
Annonsering efter lämplig person som skall fungera som personlig
vårdare har ej skett, då det bedömts nödvändigt, p g a de speciella
1992/93:JO1
430
svårigheter som föreligger i ärendet, att sådan person handplockas.
Enligt vårdplaneringsgruppens bedömning behövs sannolikt en person
med psykoterapeutisk utbildning.
Från äldreomsorgens sida är det angeläget att i enlighet med länsrät-
tens dom medverka till att höja C-O.O:s livskvalitet och ge honom en
dräglig tillvaro. I enlighet med mellersta distriktsnämndens direktiv för
verkställighet av domen bör detta ske genom att med träning av olika
slag — fysisk och mental — motivera honom för olika aktiviteter samt
bearbetning av hans psykiska problem. Stora svårigheter har dock
förelegat i att verkställa beslutet om personlig vårdare till C-O.O.
utifrån den målsättning som finns, då han helt saknar motivation och
vilja att medverka. Inom äldreomsorgen arbetar man dock vidare med
att försöka hitta någon tänkbar och acceptabel lösning.
Enligt upplysningar som inhämtats vid telefonsamtal den 16 mars 1992
med hemtjänstassistent Elisabeth Henriksson, Gotlands kommun, an-
nonserade kommunen i början av år 1992 efter personlig assistent till
C-O.O. En person har sedermera anställts på prov i tre månader. Den
personlige assistenten började sitt arbete i början av mars 1992.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 24 mars 1992
följande.
Länsrätten i Gotlands län beviljade i en dom den 13 juli 1990
C.-0.0. bistånd enligt 6 § SoL i form av personlig assistent på halvtid
fem dagar i veckan. Det ankom på Mellersta distriktsnämnden i
Gotlands kommun att verkställa domen. Vid ett vårdplaneringsmöte
den 13 november 1990 bestämdes programmet för de insatser som
skulle utföras. Biståndet kom sedan i gång. Det tog således cirka fyra
månader innan domen verkställdes. Tidsutdräkten berodde på bl.a. att
det tog tid att bestämma vilka insatser som assistenterna skulle utföra
samt att C-O.O. vistades drygt en månad på ett rehabiliteringscenter.
Allmänt sett får det anses vara för lång tid om en socialförvaltning inte
verkställer en fullgörelsedom förrän efter cirka fyra månader. Med
hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall anser jag dock att
det föreligger sådan ursäkt för dröjsmålet att jag inte finner skäl till
kritik mot socialförvaltningen. Jag noterar därvid också att C-O.O. vid
vårdplaneringsmötet den 13 november 1990 Sr anses ha godtagit att
vårdbiträden ur den befintliga personalgruppen skulle fungera som
hans personliga assistenter.
Det dröjde inte lång tid förrän C-O.O. avsade sig insatsen. I ett brev
den 3 december 1990 förklarade han att han inte ville ha personlig
assistent; han trivdes med den tillvaro han hade. Genom avsägelsen har
C-O.O. avstått från det bistånd, som han tillerkänts genom domen.
Därmed får han anses ha förklarat sig inte längre vara i behov av
biståndet. Det kan i den situationen knappast hävdas att domen
fortfarande gällde. När C-O.O. den 18 februari 1991 på nytt begärde
en personlig assistent får detta formellt betraktas som en ny ansökan,
1992/93 :JO1
431
som borde prövas i vanlig ordning. Nämnden var således enligt min
mening inte skyldig att på grundval av domen ge honom det begärda
biståndet.
Innan den nya ansökan hunnit prövas förklarade C-O.O. ånyo att
han inte var intresserad av att fä en personlig assistent. Detta vidhöll
han vid ett besök som gjordes hos honom den 11 mars 1991.
Med hänvisning till nu återgivna omständigheter finns det inte
anledning att kritisera Mellersta distriktsnämnden för handläggningen
av ärendet sedan C-O.O. första gången i december 1990 avsade sig
insatsen. Avslutningsvis kan noteras att C-O.O. numera har en person-
lig assistent.
Fråga om högsta tillåtna avgift för kost och logi vid
boende i gruppbostad såsom omsorg enligt lagen om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. (OL)
(Dnr 64-1991)
Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i Stock-
holms län (FUB) klagade i en anmälan till JO på Styrelsen för
Sydvästra omsorgsområdet inom Stockholms läns landsting (Sydvästra
styrelsen). FUB gjorde därvid gällande att de avgifter som togs ut av
utvecklingsstörda, som erhållit omsorgen boende i gruppbostad för
vuxna, inte överensstämde med gällande regler.
Utredning
Yttrande inhämtades från Sydvästra styrelsen. Dessutom inhämtades
yttrande från Socialstyrelsen och Omsorgsnämnden i Stockholms län.
FUB inkom med påminnelse.
Sydvästra styrelsen anförde i sitt remissvar i huvudsak följande.
Huvudregeln är att de särskilda omsorger som anges i 4 § OL är
avgiftsfria. Landstingskommunen får dock ta ut avgifter för kost och
logi av de psykiskt utvecklingsstörda som har egen inkomst eller hel
ålders- eller förtidspension och stadigvarande bor på landstingskommu-
nens bekostnad. Föreskrifter för sådana avgifter anges i 7—10 §§
förordningen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. (SFS 1986:565).
Att bo på landstingskommunens bekostnad innebär att bo på elev-
hem eller i gruppbostad som särskild omsorg enligt OL. Den avgift
som landstingskommunen får ta ut för kost och logi uppgår till högst
10 % av basbeloppet. Den boende garanteras alltid ett s.k. förbehålIs-
belopp för sina personliga behov, för närvarande 1.208 kronor/månad.
Enligt Sydvästra omsorgsförvaltningens uppfattning har reglerna om
avgifter för permanent boende tillkommit under en tid då omsorger i
huvudsak erbjöds i form av vårdhemsboende. Synsättet var annorlunda
och omsorgerna var inriktade på ett omhändertagande. I takt med
utflyttningen från vårdhemmen ändrades omhändertagandefilosofin till
att stödja och stärka den utvecklingsstördes förmåga så att individen
kunde leva så självständigt som möjligt. Detta synsätt låg till grund för
1992/93:JO1
432
den förändring av avgiftssystem för boende vid inackorderingshem och
gruppbostäder som på försök infördes vid sju enheter under 1982 i
Stockholms läns landsting.
Försöksverksamheten innebar att den utvecklingsstörde utifrån sin
förmåga fick ansvara för sin ekonomi och betala sina faktiska kostna-
der.
Målet var:
-att ge den utvecklingsstörde en realistisk uppfattning om vad det
kostar att leva,
-att ge den utvecklingsstörde ansvar för sina pengar,
-att den utvecklingsstörde i största möjliga utsträckning själv förvaltar
sina medel,
-att den utvecklingsstörde själv står för sina utgifter.
Erfarenheterna från försöksverksamheten blev goda och vid sitt sam-
manträde den 20 december 1983 beslöt dåvarande habiliteringsnämn-
den att permanenta försöksverksamheten samt att successivt starta
ytterligare enheter med självhushåll.
I självhushållet betalar de boende den faktiska kostnaden för mat,
dock högst 1.288 kr/månad. Var och en betalar sin hyra. Kommunalt
bostadstillägg (KBT) utgår, varför den verkliga kostnaden för hyran
varierar mellan 104—309 kr/månad. Bostadshyran är i allmänhet hög-
re än 1.932 kr/månad, som är den summa 10%-regeln tillåter, medan
den faktiska kostnaden för individen i själva verket blir betydligt lägre
pga KBT. Utöver redovisade kostnader betalar de boende 100
kr/månad för slitage och andel av kostnader för gemensamma utrym-
men. Enligt landstingsförbundets rekommendation skall alla som beta-
lar inackorderingsavgift garanteras ett förbehålisbelopp som nu är
1.208 kr/månad. Inom sydvästra omsorgsområdet har samtliga boende i
gruppbostad ca 3.000 kr/månad kvar sedan mat och hyra är betald.
I samband med den omorganisation som genomfördes den 1 januari
1986, vilket innebar en uppdelning av Stockholms läns landsting i fem
omsorgsområden, startades försöksverksamhet vid fem boendeenheter
inom sydvästra omsorgsområdet. Av dessa fem enheter har självhushåll
upphört vid en enhet och systemet tillämpas nu vid fyra enheter.
Riktlinjerna för vilka kostnader som belastat de boende har ändrats
under försökets gång. Självhushåll har kontinuerligt diskuterats med
FUB med utgångspunkt från syftet att självständiggöra den boende
men också utifrån den lagliga aspekten att landstinget, för kost och
logi vid stadigvarande boende, endast har rätt att uttaga 10 % av
gällande basbelopp för denna service.
Det regelverk som styr landstingets rätt att ta ut avgifter för kost och
logi är sedan flera år föremål för översyn och förhoppningsvis föränd-
ring i syfte att bättre stämma överens med omsorgslagens intentioner. I
avvaktan på denna översyn har enighet rått mellan FUB och sydvästra
omsorgsförvaltningen om att inga nya gruppbostäder med självhushåll
skulle starta inom sydvästra omsorgsområdet och om det var tveksam-
heter kring systemet vid någon enhet skulle detta upphöra.
Inom förvaltningen råder enighet om självhushållets fördelar, fram-
för allt när det gäller möjlighet till självbestämmande och utvecklings-
möjligheter för den enskilde utvecklingsstörde. Även personalen sti-
muleras, då systemet ger en större frihet samt mindre krångel och
byråkrati. Enheterna har dessutom blivit mer prismedvetna. Självhus-
håiissystemet är normaliserande och uppfyller de krav på stöd till
utveckling som omsorgslagen förespråkar. Det gamla systemet med
inackorderingsavgift är konserverande och stimulerar ej till kostnads-
1992/93:JO1
433
28 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
medvetande, det tillhör en förgången tid. Det vore därför olyckligt om
landstinget tvingas återgå till en institutionspräglad bestämmelse om en
maximerad inackorderingsavgift.
Socialstyrelsen anförde i yttrande till JO följande.
I omsorgsnämnden Sydvästra omsorgsområdets tjänsteutlåtande be-
skrivs bakgrund och syfte med de nya reglerna kring sk självhushåll-
ning. Hyreskontrakt skall tecknas och den faktiska hyran för den egna
bostaden och gemensamhetsutrymmen skall betalas. Inget maxbelopp
anges för hyran utan KBT förutsätts utgå för hela beloppet. Till detta
kommer avgifter för gemensam del i hushållskassa och vissa andra
överskjutande utgifter.
Socialstyrelsen anser att om lokala regler införs måste detta ske
inom ramen för de regler som riksdag och regering angett i lagen och
förordningen.
I omsorgslagen (1985:568) anges att:
"Avgifter skall bestämmas så att de boende försäkras tillräckliga
medel för sina behov. Regeringen meddelar föreskrifter om sådana
avgifter."
I förordningen (1986:565 7§) står:
"När avgifter som avser kost och logi bestäms enligt 13 § lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl
får endast den boendes egna inkomster läggas till grund för avgifterna.
Avgifterna får för kalendermånad uppgå till högst 10 % av basbeloppet
enligt 1 kap 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring."
Socialstyrelsen har i meddelandeblad 19/88 angett vilken tillämpning
som gäller för kost och logi i gruppbostad som särskild omsorg.
För den enskilde får dessa kostnader aldrig överstiga 10 % av
basbeloppet (fn 3220 kr/mån.) Enligt riksförsäkringsverket är grupp-
bostad ej att betrakta som vårdinstitution utan är en bostad. KBT och i
förekommande fell KBH kan därför sökas av den enskilde. KBT sätts
utifrån den enskildes faktiska kostnader och är att betrakta som ett
bidrag och ej en inkomst vid beräkning av avgiften. Ett system som
bygger helt på att KBT utgår är sårbart för den enskilde om förändring
av beviljningsgrunderna för KBT medför att bidrag ej utgår eller
reduceras.
Diskussioner har förts mellan socialstyrelsen, socialdepartementet,
landstingsförbundet och intresseorganisationer om en förändring av
10%-regeln. Konsekvenser som följer på den statliga handikapputred-
ningens förslag avvaktas dock för närvarande. Till dess att ett nytt
förslag om regler för avgifter i gruppbostäder som särskild omsorg
beslutas gäller nuvarande förordning.
Omsorgsnämnden anförde i sitt yttrande bland annat följande.
Förvaltningen delar sydvästra omsorgsområdets synpunkter på den
försöksverksamhet med självhushåll som idag finns. Det skulle vara
mycket olyckligt om en återgång till gamla institutionspräglade regler
nu skulle ske bl a med anledning av att man i handikapputredningen
föreslår andra regier för hur de utvecklingsstördas boendekostnader
ska beräknas.
I handikapputredningens betänkande föreslås att ett högkostnads-
skydd införs men att den tidigare rekommendationen som funnits när
det gäller förbehållsbelopp slopas.
En ledstjärna i mycket av utvecklingen av omsorgsnämndens verk-
samheter är att de utvecklingsstörda ska behandlas lika och ha samma
förutsättningar som övriga medborgare i samhället. Det främsta moti-
1992/93: JO 1
434
vet för att införa självhushåll är att personer som bor i gruppbostad så
långt som möjligt bör leva på samma villkor som andra människor i
samhället. Normaliseringsprincipen för de utvecklingsstörda bör bland
annat kunna innebära att de betalar sina kostnader för hyra och kost
på samma sätt som andra människor. Grundprincipen bör vara att inte
belasta för merkostnader beroende på handikappet, men att i övrigt
betala som andra medborgare. De behöver då särskilt stöd så att de far
något kvar av sin inkomst. Detta kan då beaktas i form av högkost-
nadsskydd och genom att de har rätt att söka KBT precis som andra
med för höga hyreskostnader i förhållande till sin inkomst.
De övriga fyra omsorgsområdena inom Stockholms läns landsting
har efter beslut i respektive styrelse i varierande grad infört självhus-
håll för boende i gruppbostäder utifrån det tidigare redovisade beslutet
från 1983 och med liknande regelsystem som redovisats av sydvästra
området. Detta innebär att de boende betalar för den faktiska hyran
efter att KBT fråndragits hyresbeloppet samt för matkostnader. Västra
och södra omsorgsområdena tillämpar dessa principer för samtliga
boendeenheter inom områdena. Nordöstra omsorgsområdet har själv-
hushåll vid tre av sina ca 25 gruppbostadsenheter. Inom nordvästra
området finns 7 enheter av 28 som har infört självhushåll. De erfaren-
heter som finns från de områden som infört självhushållsprincipen
visar att det i de flesta fall fungerat bra och att kostnadsmedvetenheten
hos såväl de boende som personalen ökat. En viktig förutsättning för
att det ska fungera bra är att information lämnas till föräldrar, gode
män och personal före genomförandet. Det har också inneburit att
många av boende i gruppbostäder har stimulerats till att aktivt delta i
hushållet.
Dåvarande habiliteringsnämnd beslöt 1983 att införa självhushåll
inom verksamheten. Förvaltningen anser att detta beslut om självhus-
håll bör fa gälla i avvaktan på resultatet av handikapputredningens
förslag.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 24 juni 1992
följande.
I OL finns regler om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl. De särskilda omsorgerna skall syfta till att ge de psykiskt
utvecklingsstörda möjlighet att leva som andra och i gemenskap med
andra. Vilka de särskilda omsorgerna är anges i 4 § OL. Där nämns
såsom en särskild omsorg boende i gruppbostad för vuxna som inte
kan bo i egen bostad (5 p.). Den enskilde har rätt till denna omsorg
om han behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och hans
behov inte tillgodoses på något annat sätt (5 § OL). I förarbetena till
OL framhålls att gruppbostäderna inte skall berdrivas som små institu-
tioner eller vårdhem utan fungera som den utvecklingsstördes hem där
han dock kan fa det stöd och den hjälp han behöver (se prop.
1984/85:176 s. 33 och SoU 1984/85:27 s. 8 f.).
Enligt 13 § OL skall avgift inte tas ut för de särskilda omsorgerna.
Av dem som uppbär folkpension i form av hel förtidspension eller hel
ålderspension eller som har inkomst av eget arbete får dock, när de
har stadigvarande bostad på landstingskommunens bekostnad, skäliga
avgifter för kost och logi tas ut enligt de grunder som landstingskom-
1992/93: JO 1
435
munen bestämmer. Regeringen har, med stöd av 13 § sista meningen
OL, meddelat bestämmelser rörande avgifterna. Dessa finns i 7—10 §§
OF.
I 7 § OF sägs att när avgifter som avser kost och logi bestäms enligt
13 § OL får endast den boendes egna inkomster läggas till grund för
avgifterna. Avgiften får för kalendermånad uppgå till högst 10 procent
av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring. Den
enskilde skall enligt 8 § OF för sina personliga behov förbehållas ett
belopp som motsvarar 30 procent av ålderspensionen för ogift ålders-
pensionär jämte pensionstillskott. I 9 § finns särregler. När avgiften
bestäms skall landstinget ta skälig hänsyn till om annan person är
beroende av den boende för sitt uppehälle (10 § OF).
Enligt 2 § i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension skall kommun utge kommunalt bostads-
tillägg (KBT) bland annat till dem som uppbär folkpension i form av
ålderspension och förtidspension. Tillägget utgår efter de grunder som
kommunen bestämmer. Vid införandet av OL uttalade dock socialut-
skottet att, eftersom en gruppbostad enligt OL inte kunde anses vara
en form av vårdsinstitution, det formellt inte längre förelåg något
hinder för utvecklingsstörda att erhålla KBT (SoU 1984/85:27 s. 14).
Utskottet konstaterade att det var kommunen som bestämde grunderna
för när KBT skall utgå men utskottet ville för sin del understryka att
en utvecklingsstörd som bor i gruppbostad bör jämställas med andra
boende i kommunen vad gäller KBT.
Såvitt jag erfarit lär försäkringskassornas praxis variera när det gäller
att bevilja KBT till boende i gruppbostäder. Inom Sydvästra omsorgs-
området synes dock KBT utgå.
Det har i olika sammanhang diskuterats förslag om ändringar i
avgiftsreglerna. Bland annat har socialstyrelsen tillsammans med in-
tresseorganisationer fört vissa samtal. I avvaktan på resultatet av handi-
kapputredningen ligger dock dessa diskussioner nere.
Avgiftsfrågan har tagits upp i en motion till riksdagen
(1990/91 :So224). Det hemställdes då att "riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring i omsorgslagen om dispens från 10-procents-
regeln."
I motionen anfördes bland annat följande.
I syfte att förverkliga omsorgslagens intentioner har vissa landsting
utformat regler om självhushåll i gruppbostäder. Det innebär i korthet
att den utvecklingsstörde betalar den faktiska hyran för sin lägenhet,
själv står för inredningen av den och själv betalar ett belopp till den
för gruppen gemensamma hushållskassan. I vissa fall debiteras även
hyreskostnaden för andelen i vissa gemensamma utrymmen och för
möbleringen av dessa.
Enligt uppgift har reglerna om självhushåll utfallit väl och rimmar
bra med lagens målformulering. Problemet är att detta inte står i
överensstämmelse med omsorgslagen och omsorgsförordningens regler
om avgifter. Det finns därför en risk att juridiska instanser, i händelse
av ett överklagande, ser mer till lagens bokstav än till de mål som
lagstiftaren har preciserat i omsorgslagen.
1992/93:JO1
436
I motionen berördes även det skydd som 10-procentsregeln utgjorde
för den boende. Av i motionen närmare angivna skäl ansåg motionä-
rerna att detta skydd inte kunde ersättas enbart av reglerna om KBT.
Motionen avslogs. Vid utskottsbehandlingen uttalade socialutskottet
följande (SoU 1991/92:4 s. 17).
1989 års handikapputredning har i uppgift bl.a. att analysera och
bedöma vilka effekter skillnader i avgiftssättning får för funktionshind-
rade med omfattande behov av insatser. Utredningens slutbetänkande
skall överlämnas vid årsskiftet. I avvaktan på utredningens förslag bör
riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra något uttalande i frågan.
Handikapputredningen lade sommaren 1991 fram sitt betänkande
Handikapp, Välfård, Rättvisa (SOU 1991:46). I betänkandet föreslås
införandet av en ny lag; Lag om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS). LSS skall bland annat ersätta OL. De som i dag
omfattas av OL:s personkrets skall komma i åtnjutande av de särskilda
insatserna enligt LSS. En av de särskilda insatserna enligt LSS utgörs
av bostad med särskild service för vuxna (6 § 9 p. LSS). Liksom i OL
är huvudregeln i det framlagda förslaget att de särskilda insatserna
skall vara avgiftsfria (12 § LSS). Beträffande de som uppbär hel
förtidspension eller hel ålderspension eller som har egen inkomst av
eget arbete eller kapitalinkomster är dock tänkt att skäliga avgifter
skall få tas ut för bland annat bostad och uppehälle.
I betänkandet noteras förekomsten av 10-procentsregeln i OF. I
samband därmed uttalas beträffande utredningens förslag följande
(SOU 1991:46 s. 545).
En sådan regel kan knappast tillämpas för den som har bostad med
service enligt 6 § punkt 9. Där förutsätts att den enskilde betalar hyra
enligt samma regler som gäller för andra och att regler om kommunalt
bostadstillägg tillämpas. Det måste emellertid beaktas att den enskilde
enligt 4 § genom insatser enligt lagen skall tillförsäkras goda levnads-
villkor. Därav följer att avgiften inte får sättas så att den blir alltför
betungande.
Handikapputredningens betänkande ha nyligen remissbehandlats. Ar-
betet med betänkandet pågår inom Socialdepartementet. Såvitt kan
bedömas kommer någon ny lag inte att träda i kraft före halvårsskiftet
1993.
1992/93: JO 1
OL vilar bland annat på den grundsatsen att de utvecklingsstörda i
möjligaste mån skall ges möjlighet att leva som alla andra. Det kan i
många fall vara av pedagogisk betydelse att den enskilde får kännedom
om att hans boende är förenat med kostnader. Att den enskilde får ett
eget kontrakt beträffande bostaden torde inte sällan kunna stärka hans
självkänsla. Det har även framkommit att de boendes engagemang i
gemensamma frågor kan öka genom att han ges möjlighet att mer
aktivt delta i hushållet. Systemet torde kunna bidra till ett ökat
kostnadsmedvetande hos många av de berörda. Principerna om själv-
hushåll synes således stå i överensstämmelse med de grundtankar som
kommer till uttryck i OL.
437
Kostnaderna för nyproducerade gruppbostäder torde vara betydande.
Om sedvanliga hyror skulle tas ut av den enskilde för lägenheten och
gemensamma utrymmen kan man anta att kostnaden för honom skulle
bli förhållandevis hög. Den boende synes i många fall kunna erhålla
KBT. Det ligger i sakens natur att landstingen därigenom ser en
möjlighet att få ökad täckning för sina kostnader utan att den boende
drabbas i någon större utsträckning.
Utfallet för den enskilde av de olika avgiftsprinciperna är beroende
av hur reglerna om KBT tillämpas. I ett stort antal fall kan man utgå
från att avgifter enligt principen om självhushåll inte medför någon
betydande nackdel för den enskilde. Det måste dock noteras att den
boende inte alltid är berättigad till helt KBT. Han kan t.ex. ha egna
tillgångar.
Styrelsen har inte hävdat att det i de aktuella fallen inte skulle vara
fråga om boende såsom omsorg enligt OL. Tillhandahållandet av
gruppbostäder såsom omsorg är en skyldighet som åvilar landstinget
enligt lag. I OL och OF finns regler för landstingets rätt att ta betalt
för omsorgerna. Landstinget kan inte kringgå avgiftsreglerna genom
avtal med de boende (jfr bl.a. Strömberg, Allmän förvaltningsrätt 13
uppl. s. 74).
Reglerna i OL och OF framstår som klara och lämnar föga utrym-
me för olika tolkningar när det gäller avgifterna. Avgiften för kost och
logi per månad får således inte överstiga 10 procent av basbeloppet.
KBT är en sorts pensionsförmån. Att KBT kan utgå saknar betydelse
för den nu aktuella frågan. Som Socialstyrelsen uttalat gäller nuvaran-
de regler till dess nya regler för avgifter i gruppbostäder beslutats.
Jag förutsätter att Sydvästra styrelsen så länge nuvarande regelsystem
är i kraft följer detta. Jag emotser en redogörelse för vilka åtgärder
styrelsen avser att vidta i avgiftsfrågorna och utgår ifrån att en sådan
redogörelse skall vara möjlig att lämna före den 1 september 1992.
Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som pågår finner jag anled-
ning sända en kopia av beslutet till Socialdepartementet för känne-
dom.
1992/93:JO1
I en redogörelse, som inkom till JO den 30 juli 1992, förklarades att
Sydvästra styrelsen ändrat avgiftsreglerna och att från den 1 augusti
1992 uttages inackorderingsavgift motsvarande 10 procent av basbelop-
pet vid alla gruppbostäder inom Sydvästra omsorgsområdet.
438
1992/93: JO 1
Rätt för föräldrar att bestämma i frågor som rör
barns personliga angelägenheter (6 kap. 11 § föräld-
rabalken), tillika fråga om rätt för förälder att få del
av sekretesskyddade uppgifter som rör barnet (14
kap. 4 § andra stycket sekretesslagen)
(Dnr 1146-1991)
Anmälan
I en anmälan riktade D.S. kritik mot ansvarig barnmorska vid ung-
domsmottagningen i Bålsta för att hon hade skrivit ut p-piller till hans
13-åriga dotter. Han ifrågasatte även mottagningens praxis att inte
lämna besked om ens barn besökt mottagningen eller ej.
Utredning
Den aktuella patientjournalen lånades in och granskades. 1 en bitogad
kommentar till denna journal anförde leg. barnmorskan Märit Gran-
lund bl.a. följande.
Om pat. önskar ha förälder eller annan person med vid besök på vår
ungdomsmottagning, utgör det inte några som helst hinder från vår
sida. Pat. själv avgör hur hon/han vill ha det. Tystnadsplikten innebär
bl. a. att vi inte lämnar ut någon information om pat. till någon annan
person utan pat:s samtycke. Samtal! Denna anteckning i journalen
innebär att ett extra långt samtal med information har givits till pat.,
ca 60 min. Där tas bl. a. upp anamnes, sexualanamnes, det verkliga
behovet av preventivmedel och vilken typ av preventivmedel som kan
vara lämplig, rökvanor, alkoholvanor, skola, fritid, hemförhållande.
Pat. uppmanas alltid att berätta för föräldrar om pat. har skaffat t. ex.
p-piller.
Ungdomsmottagningen bifogade vidare lokala instruktioner för pre-
ventivmedelsrådgivningen i Uppsala län.
Det uppkomna materialet tillställdes socialstyrelsen för yttrande. I
sitt remissvar anförde socialstyrelsen bl.a. följande.
I allmänna råd 1987:6 Antikonception har socialstyrelsen gjort en
aktuell genomgång av samtliga i Sverige använda metoder för antikon-
ception, deras biverkningar, fördelar och lämplighet till olika patient-
kategorier. Det medel som förskrevs till flickan svarar väl mot rekom-
mendationerna i dessa allmänna råd.
Preventivmedelsrådgivning ges i allmänhet av barnmorskor som
självständigt genomför undersökning och bedömning. Vid minsta tvi-
vel om rådligheten att förskriva medel har barnmorskorna i regel
möjlighet att remittera till läkare eller rådfråga läkare. Vid utskrivning
439
av den typ av p-piller som här skrivits ut rekommenderas en gynekolo-
gisk undersökning, som dock kan underlåtas särskilt då det gäller unga
flickor. I det aktuella fallet har barnmorskan efter utskrivningen
kontaktat läkaren per telefon.
Socialstyrelsen anser att barnmorskan har följt gällande regler vid
förskrivningen.
Vid ungdomsmottagningar är det den ungdom som söker som är
patient. Sekretessen gäller då även i förhållande till patientens föräld-
rar och kan brytas bara om patienten medger detta. Patientens biolo-
giska ålder och mognadsnivå är härvid utslagsgivande. Av de kommen-
tarer som lämnats av den aktuella barnmorskan framgår att man inte
motsätter sig besök tillsammans med föräldrar, men har inställningen
att patienten själv skall avgöra om och hur kontakter med dessa skall
tas.
Socialstyrelsen anser att handläggningen även i denna del varit helt
normal och finner ingen anledning rikta kritik mot tillämpad praxis
vid den aktuella ungdomsmottagningen eller mot handläggningen i det
enskilda fallet.
JO tog även del av socialstyrelsens allmänna råd om antikonception
(1987:6).
Bedömning
JO Norell Söderblom uttalade i sitt beslut i ärendet den 20 november
1991 följande.
Huvudregeln när det gäller förhållanden mellan en underårig och
hans vårdnadshavare är enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken att vårdnads-
havaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets
personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall dock enligt stadgan-
det i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större
hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
Ifrågavarande bestämmelse i föräldrabalken infördes så sent som
1983 och avser enligt förarbetena (prop. 1981/82:168) att slå fast som
en självklar utgångspunkt vårdnadshavarens rätt och skyldighet att
bestämma i frågor rörande barnets personliga angelägenheter; därmed
markeras vårdnadshavarens ansvar för att barnets behov tillgodoses och
får vårdnadshavaren stöd för att hävda barnets intressen. I propositio-
nen anförs vidare:
Samtidigt som vårdnadshavarens principiella bestämmanderätt slås fast
är det naturligtvis viktigt att också barnet ges möjlighet att självt
komma till tals i frågor som rör dess person. Genom att uppmuntra
barnet till att uttrycka en egen åsikt tränas barnet, som utredningen
har uttryckt det, till att bli en självständig och ansvarskännande
människa. Jag anser därför att den nyss förordade regeln om vårdnads-
havarens bestämmanderätt bör kompletteras med en bestämmelse som
anger att vårdnadshavaren skall ta hänsyn till barnets egna önskemål
och synpunkter. En sådan skyldighet far emellertid inte utformas så att
vårdnadshavaren skulle vara förhindrad att sätta sig över barnets vilja i
de fall då barnets bästa kräver det. Barnets behov av att med tiden
alltmera frigöra sig från sina föräldrar far naturligtvis inte medföra
överdrivna hänsynstaganden till barnets önskemål.
Såväl angelägenhetens beskaffenhet som varje enskilt barns individu-
ella förutsättningar varierar så starkt att det knappast är möjligt att i
lagtexten annat än i mycket allmänna ordalag ge uttryck för det
1992/93:JO1
440
ökande hänsynstagande till barnets synpunkter och önskemål som bör
följa med barnets personliga utveckling. Jag anser därför att bestäm-
melsen bör ges det innehållet att en vårdnadshavare skall i takt med
barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets
synpunkter och önskemål.
I vissa fall kan den fråga det gäller vara av sådan art att det ter sig
naturligt att barnet får bestämma självt, utan att vårdnadshavaren
lägger sig i saken. Det gäller framför allt i enkla och vardagliga frågor
som rör barnets personliga förhållanden. Den bestämmelse som jag
nyss har förordat innebär också att vårdnadshavaren bör låta barnet
bestämma självt i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
frågans beskaffenhet och barnets mognad. Någon uttrycklig föreskrift
om barnets bestämmanderätt behövs därför inte. I sammanhanget bör
dock understrykas att den möjlighet som vårdnadshavaren sålunda har
att ge barnet rätt att självt bestämma inte bör få leda till att vårdnads-
havaren övervältrar sitt ansvar som beslutsfattare på barnet. För barn-
ets trygghet är det väsentligt att barnet inte tvingas att självt fatta beslut
som barnet inte känner sig moget för.
Hälso- och sjukvårdslagen liksom lagen om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. innehåller båda (2 a § resp. 5 §) en bestäm-
melse om att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall
utformas och genomföras i samråd med patienten. Det är en självklar-
het att samrådet när det gäller små barn skall ske med vårdnadshava-
ren. (Jfr t.ex. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut den 19
februari 1989, varigenom en läkare tilldelades etk erinran för att han
gett ett aderton månader gammalt barn en poliospruta utan att först
samråda med föräldrarna.)
Med en strikt tolkning av den nyss återgivna bestämmelsen i föräld-
rabalken om vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet skulle
kunna hävdas att en läkare vid behandling av en patient som inte fyllt
aderton år i princip alltid skulle vara skyldig att ta kontakt med
föräldrarna. Det är dock enligt min mening uppenbart att en sådan
tolkning inte är avsedd av lagstiftaren. Det förefaller t.ex. knappast
rimligt att kräva att vårdnadshavaren skall informeras när en 17-åring
önskar få ett recept på p-piller. Motsatt synsätt bör däremot i de flesta
fall anläggas när en läkare konstaterar att en underårig lider av en
svårare sjukdom. Självfallet talar starka skäl för att vårdnadshavaren
genast får information om sådana sjukdomar hos barnet.
Mot bakgrund av det anförda kan konstateras att gällande regelsys-
tem knappast kan anses innebära en ovillkorlig skyldighet för hälso-
och sjukvårdspersonal att informera vårdnadshavare i allt som rör den
underårige patienten.
När det gäller det i detta ärende aktuella problemet, nämligen
preventivmedelsrådgivning och förskrivning av p-piller till en 13-årig
flicka talar enligt min mening lämplighetsskäl för att föräldrarna bör
informeras. Vid den åldern får förutsättas att patienten inte har till-
räcklig mognad för att själv fatta ett sådant beslut. Att detta är en
allmän uppfattning i vårt samhälle kommer till uttryck i bestämmelsen
i 6 kap. 6 § brottsbalken om förbud mot sexuellt umgänge med barn
under femton år. Jag är emellertid medveten om att det kan finnas
flickor under femton år, vars situation och familjeförhållanden är
1992/93 :JO1
441
sådana att vederbörande läkare knappast kan underlåta att pröva 1992/93 :JO1
frågan om p-piller bör ordineras utan föräldrarnas hörande. Jag ser det
som nödvändigt att en läkare alltid tar det yttersta ansvaret i sådana
fall.
Det nu förda resonemanget kan väsentligen tillämpas också vad
gäller föräldrarnas — vårdnadshavares — rätt att få del av sekretesskyd-
dade uppgifter som rör barnet. Frågan har ingående behandlats i
anslutning till att en möjlighet infördes i 14 kap. 4 § sekretesslagen att
hemlighålla uppgifter för vårdnadshavare. Detta är enligt bestämmel-
sen möjligt om det kan antas, att den underårige lider betydande men
om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. I propositionen med förslag
till ifrågavarande lagändring (prop. 1988/89:67) anförde föredragande
statsrådet bl.a. följande:
I likhet med utredningen anser jag att utgångspunkten precis som
hittills skall vara att vårdnadshavaren skall ha insyn i sekretesskyddat
material som gäller barnet för att kunna fullgöra sina åligganden enligt
föräldrabalken. Men eftersom ett barn ibland kan ha behov av ett
sekretesskydd även i förhållande till sin vårdnadshavare bör det emel-
lertid finnas undantag från denna princip.
Det finns emellertid situationer, vilket utredningen också pekat på,
där vårdnadshavare och barn står i motsatsförhållande till varandra
och där det i vissa fall, oavsett barnets ålder, skulle vara till skada för
barnet att lämna ut sekretesskyddade uppgifter till föräldrarna. Det
kan vara fellet i t.ex. vårdnads- och umgängestvister, vid behandling av
sådana störningar hos barnet som har sitt ursprung i familjeförhållan-
det och i omhändertagandesituationer.
Vid mina överväganden huruvida sekretesskydd för en underårig
gentemot vårdnadshavaren bör regleras generellt eller endast för vissa
områden, såsom inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och i
skolan, där det ju främst kan bli aktuellt, har jag funnit att det kan
finnas behov av sekretess till skydd för ett barn gentemot vårdnadsha-
varen också på andra områden. Som ett exempel kan här nämnas
uppgifter i ärenden om rättsligt biträde hos allmän advokatbyrå för
vilka det finns en sekretessregel i 9 kap. 9 § sekretesslagen.
Jag delar därför utredningens uppfattning att ett sekretesskydd för
ett barn gentemot vårdnadshavaren bör omfatta alla uppgifter om
barnet som kan sekretessbeläggas enligt sekretesslagen. Någon avgräns-
ning till uppgifter inom vissa områden bör alltså inte göras.
En sådan sekretess bör lämpligen i enlighet med utredningens
förslag utformas med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär presumtion
för att uppgifter skall lämnas ut till vårdnadshavaren. Sekretess bör
alltså endast gälla, om det kan antas att den underårige lider men om
uppgiften röjs. För att ytterligare begränsa de situationer där uppgifter
skall kunna hemlighållas bör det dessutom krävas att det men som kan
befaras vid utlämnande skall vara betydande, t.ex. genom att den unge
kan skadas allvarligt psykiskt, fysiskt eller på annat sätt om uppgiften
lämnas. Det torde i praktiken betyda att det i det enskilda fellet skall
finnas speciella skäl som tyder på att en uppgift om den underårige
kan komma att missbrukas av vårdnadshavaren i något avsevärt hänse-
ende.
Jag vill särskilt betona att det skall kunna antas att barnet tar
allvarlig skada av att en uppgift lämnas till vårdnadshavaren. Att den
unge finner det obehagligt eller tror att vårdnadshavaren kommer att
vidta åtgärder som han motsätter sig men som inte kan anses medföra 442
betydande men för honom är inte tillräckligt. Jag vill i detta samman-
hang erinra om den skyldighet som har införts i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (se SFS 1988:822) att
underrätta vårdnadshavaren i de fall någon som inte fyllt 18 år är
skäligen misstänkt för brott. Enligt bestämmelsen (6 c §) föreligger
underrättelseskyldigheten endast om det inte finns särskilda skäl mot
det. Bestämmelserna behöver således inte komma i konflikt med
varandra.
En sekretessregel med den nu angivna innebörden tar sikte på de
mest angelägna fallen där behov kan finnas att skydda barnet mot
vårdnadshavaren, främst antingen därför att det är fråga om särskilt
integritetskänsliga uppgifter eller därför att även andra uppgifter kan
missbrukas av vårdnadshavaren på ett sätt som allvarligt skadar barnet.
Som jag ser det kan befogade invändningar inte göras mot en sådan
regel som knappast kan vålla stora problem i tillämpningen. Motsva-
rande sekretess finns i flera andra fall (t.ex. 7 kap. 25 §, 9 kap. 19 och
20 §§ och 11 kap. 4 §). Jag förordar därför att en sådan sekretessbe-
stämmelse införs.
Den nu förordade regeln innebär inte något avsteg från principerna
om vem som företräder en underårig. Även om sekretess enligt den
nya regeln inte skulle gälla gentemot en underårigs vårdnadshavare, är
det liksom hittills beroende på den unges utvecklingsgrad och mognad,
om han eller vårdnadshavaren eller eventuellt båda i förening dispone-
rar över sekretessen.
Skillnaden gentemot det nuvarande rättsläget blir närmast att pröv-
ningen av om uppgifter, som omfattas av sekretess till skydd för en
underårig-^ far lämnas till dennes vårdnadshavare, måste göras för alla
barn oavsett ålder. Även uppgifter som rör små barn skall alltså med
mitt förslag i vissa undantagsfall kunna sekretesskyddas gentemot vård-
nadshavaren.
Vid riksdagsbehandlingen konstaterade konstitutionsutskottet (KU
1988/89:34) att den föreslagna ändringen av 14 kap. 4 § sekretesslagen
utgjorde en god avvägning mellan de olika intressen som gjorde sig
gällande och att ändringen därför borde godtas. Bl.a. uttalade utskottet
(s. 9):
Självfallet är det — såsom påpekats i motion 1988/89:K6 — av största
vikt att den nya bestämmelsen tillämpas på ett korrekt sätt. Lagänd-
ringen far således inte leda till att vårdnadshavare i icke avsedda fall
undanhålls information om sina barn och därigenom försvårar vård-
nadshavarens möjlighet att fullgöra sitt vårdnadsansvar. Utskottet förut-
sätter att regeringen och berörda myndigheter tar erforderliga initiativ
för att tillgodose de berörda personalkategoriernas behov av informa-
tion och utbildning.
Som framgår av lagtexten till 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen
och till förarbetena till lagändringen är huvudregeln att föräldrar skall
ha full insyn i sina underåriga barns förhållanden. Av socialstyrelsens
yttrande hit framgår att man från socialstyrelsens sida tvärtom anser att
sekretess som regel skall gälla gentemot vårdnadshavaren. Mot denna
bakgrund är ungdomsmottagningens praxis att inte utan patientens
medgivande lämna någon information om patienten ens till vårdnads-
havaren förståelig. Vad gäller anmälan mot ungdomsmottagningen
föranleder ärendet mig därför endast att understryka vikten av att en
1992/93: JO 1
443
vårdnadshavares begäran om information om sitt barn behandlas med
tillämpning av 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen efter en
noggrann prövning av förhållandena i det enskilda fallet.
Jag vill i sammanhanget erinra om vårdnadshavarens rätt att enligt 2
kap. 12 § tryckfrihetsförordningen begära att få ta del av barnets
patientjournal. Förvägras han med stöd av sekretesslagen att få ta del
av handlingen kan han begära att frågan hänskjuts till myndigheten för
prövning. Mot myndighetens eventuella avslagsbeslut kan vårdnadsha-
varen därefter enligt 15 kap. 7 § sekretesslagen föra talan hos kammar-
rätten.
Socialstyrelsens allmänna råd om antikonception (1987:6) och dess
föreskrifter rörande rätt för vissa barnmorskor att förskriva läkemedel,
som används i födelsekontrollerande syfte (SOSFS 1980:21 med änd-
ringar SOSFS 1982:34) saknar vägledning för läkare eller barnmorskor
i frågan om lämpligheten av att ett önskemål från en underårig om
p-piller föregås av samråd och information med föräldrarna. Inte
heller berörs sekretessfrågorna i sammanhanget. Som konstitutionsut-
skottet framhållit finns det behov av allmänna råd i hithörande frågor.
Det vore därför enligt min mening påkallat att socialstyrelsen komplet-
terar råden i detta hänseende.
1992/93:JO1
(Dnr 137-1991)
I en anmälan till JO riktade S.J. kritik mot Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd för att nämnden förklarat sig ej ha möjlighet att översät-
ta och förklara vissa latinska termer i ett läkarutlåtande som översänts
till honom för yttrande.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd vidgick i yttrande över anmä-
lan S.J:s uppgifter och anförde bl.a. följande:
S.J. är part i ett ärende vid ansvarsnämnden sedan han anfört klagomål
mot en läkare som behandlat hans hand. Efter det att ett läkarutlåtan-
de översänts till S.J. begärde denne att ansvarsnämnden skulle översät-
ta förekommande latinska termer i läkarutlåtandet och att nämnden
på en skiss skulle ange var vissa ben i handen är placerade. — Den
service som S.J. krävde går "i vissa delar" utöver vad som kan begäras
av ansvarsnämnden. Att göra upp skisser över olika delar av skelettet
överstiger handläggarnas kompetens och skulle kräva medverkan av
medicinsk expertis. — Vid infordrande av yttranden från läkare anger
ansvarsnämnden numera att ett yttrande bör — så långt det är möjligt
— vara utformat på ett sådant sätt att det är förståeligt även för en
person utan medicinska kunskaper och att eventuella medicinska
fackuttryck bör förklaras i en efterföljande parentes. Det finns därför
anledning att räkna med att yttranden med medicinskt innehåll i
fortsättningen kommer att vara lättare att förstå än vad som hittills
varit fallet.
444
S.J. bemötte i skrift vad ansvarsnämnden anförde i sitt yttrande.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 18 septem-
ber 1991 följande.
7 § förvaltningslagen innehåller en regel som bl.a. syftar till att
underlätta för den enskilde att ha med myndigheter att göra. S.J:s
begäran om hjälp med tolkning av ett läkarutlåtande får enligt min
mening anses hänförlig till sådan assistans från myndighetens sida som
avses med stadgandet.
Med den medicinska sakkunskap som finns inom ansvarsnämnden
kan jag inte finna att det skulle ha inneburit någon större svårighet att
villfara S.J:s begäran om en skiss på handens ben. En sådan torde vara
lätt att få fram från någon medicinsk lärobok eller något uppslagsverk.
Sådan litteratur får förutsättas vara tillgänglig för ansvarsnämndens
handläggare. Ansvarsnämnden anmodar numera rutinmässigt läkare
att förklara medicinska fackuttryck. Härigenom kommer förvaltnings-
lagens krav att kunna tillgodoses även för yttranden av mera komplice-
rat innehåll, där ansvarsnämndens egna resurser inte räcker till.
Med det påpekande som ligger i det sagda avslutas ärendet.
(Dnr 3410-1991)
Anmälan
I en anmälan till JO bad Siw Persson bl.a. att JO skulle undersöka om
Socialstyrelsen handlat juridiskt riktigt och etiskt lämpligt vid en ej
föranmäld inspektion hos en privatpraktiserande läkare. Siw Persson
hänvisade till en bilagd artikel ur DN den 18 oktober 1991. Enligt
artikeln hade representanter för Socialstyrelsen oanmälda ringt på hos
läkaren klockan 8.05. Tjänstemännen hade inte kunnat visa någon
tjänstelegitimation eller beslut om inspektion. Tjänstemännen gick
omkring i mottagningen medan läkaren klädde på sig.
Utredning
Anmälan remitterades till Socialstyrelsen för utredning och yttrande.
Socialstyrelsen anförde i huvudsak följande.
Den inspektion som åsyftas beskrivs i en till anmälan bifogad artikel
av riksdagsjournalisten Elisabet Carlsson i Dagens Nyheter den 18
oktober 1991. Uppgifterna i denna artikel har delvis bemötts i genmäle
av överdirektören Olof Edhag i samma tidning den 11 november 1991
(bifogas i kopia) (kopian här utelämnad).
Enligt det riksdagsbeslut (prop 1988/89:130, SOU 24, riksdagsskri-
velse 296) som är de av statsmakterna fastlagda utgångspunkterna för
socialstyrelsens verksamhet är tillsyn i betydelsen kontroll av hälso-
och sjukvård när det gäller kvalité, säkerhet och den enskildes rättig-
heter en huvudfunktion för socialstyrelsen och då särskilt för styrel-
sens regionala enheter. Det anges t.ex. i propositionen att "en viktig
1992/93 :JO1
445
del av de regionala enheternas uppgifter bör vara tillsyn över den vård
som har "enskild huvudman". 1 socialutskottets betänkande anförs
bl.a.:
"En regional tillsynsfunktion — — — blir ett betydelsefullt tillskott
när det gäller att intensifiera tillsynsverksamheten. En regional tillsyns-
funktion är särskilt lämplig för den verksamhet med besök och inspek-
tioner av olika slag som utgör ett viktigt moment i tillsynen".
"Det är också viktigt att den regionala funktionen bedriver aktiv
tillsyn — när det gäller såväl offentlig som icke offentligt bedriven vård
— genom bl.a. besök och inspektioner".
Socialstyrelsens befogenhet att inspektera hälso- och sjukvårdsperso-
nalens verksamhet är reglerad främst genom lagen om tillsyn av hälso-
och sjukvårdspersonal m.fl. (1980:11). Enligt 4 § denna lag har styrel-
sen eller den styrelsen förordnar rätt att inspektera verksamheten. Den
som utför inspektionen äger därvid tillträde till lokaler där verksamhe-
ten utövas och rätt att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och
annat material som rör verksamheten.
Begreppet "inspektion" är inte preciserat i förarbeten eller på annat
sätt och kan inte klart skiljas från "besök". I praktiken används det
dock ofta när det gäller att genom besök på platsen och samtal med de
berörda klarlägga huruvida uppgifter i en anmälan till socialstyrelsen
är korrekta eller ej. Inspektionen är således ett led i en utredning som
kan utmynna i olika typer av repressiva åtgärder t.ex. yrkande om
disciplinpåföljd i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd eller avskriv-
ning av ärendet med vissa påpekanden. Det används också för besök
som helt initierats av socialstyrelsen t.ex. när ett helt verksamhetsområ-
de mer systematiskt granskas.
Inspektioner brukar företas efter brev- eller telefonkontakt med
vederbörande och överenskommelse om tidpunkt. I vissa fall kan det
av utredningstekniska skäl vara motiverat med en icke föranmäld
inspektion. Ibland kan det vara svårt att per telefon nå vederbörande
och det kan då vara mer praktiskt att genomföra besöket vid en
tidpunkt då det är rimligt att anta att denne är anträffbar.
Den aktuella inspektionen företogs med anledning av en till social-
styrelsen inkommen anmälan (bifogas) (anmälan här utelämnad) samt
uppgifter i anslutning till ett vid styrelsen handlagt behörighetsärende.
I sammanhanget bör framhållas att besök/inspektion inte motiveras
enbart av misstanke om allvarliga missförhållanden utan också —
självfallet — har till syfte att fa en objektiv bild beträffande påståenden
som kan te sig svårbedömda.
I det aktuella fallet bedömdes det vara lämpligt att företa inspektion.
Regionala tillsynsenhetens chef (Rinder) beslöt att i inspektionen skul-
le delta avdelningsdirektören Hallström (jurist), tillsynstandläkaren
Böhlin och föredragande läkare i allmänmedicin Kriisa.
Socialstyrelsens praxis är att minst två tjänstemän deltar i en inspek-
tion bl.a. för att minimera risken för missuppfattningar i samband med
rapportering m.m.
Att per telefon få kontakt med den berörda läkaren hade inte gått
trots mer än ett försök. Besöket planerades därför till en tidpunkt då
man antog att det inte skulle vara besvärande för läkarens reguljära
verksamhet. I efterhand kan dock sägas att det inte fanns några
utredningstekniska motiv att inte föranmäla besöket. Möjligen kunde
ytterligare försök ha gjorts att föranmäla inspektionen.
Inspektionen påbörjades helt rutinmässigt. Läkaren öppnade dörren
till sin bostad/mottagningslokal efter påringning (c:a 08.15) och uppfat-
tades därvid av samtliga i besöket deltagande tjänstemän som fullt
påklädd (vita byxor med bussarong). Man redovisade sitt ärende och
legitimerade sig med socialstyrelsens tjänstekort. Helt uppenbart var
1992/93:JO1
446
läkaren något upprörd av besöket, vilket inte sällan är fallet vid
inspektioner och angav att hon ville ha biträde. Därför begränsades
besöket vid detta tillfille till att några journaler medtogs. På sedvanligt
sätt noterades detta skriftligt i två exemplar, varav läkaren fick behålla
ett. Journalerna kopierades och återsändes därefter omedelbart (se
svarsbrev från läkaren) (här utelämnat). Man kom också överens om
tidpunkt för ett senare besök.
Då en av tjänstemännen fick akut förhinder att medverka vid
bestämd tid och då det fortfarande inte gick att nå läkaren per telefon
med besked härom, åkte Böhlin till läkaren och informerade härom.
Han möttes då av bl.a. TV-team och anmälaren.
Inspektionen har sedermera fullföljts genom besök på överenskom-
men tid den 9 december. Noteras kan att läkaren inte heller till detta i
god tid avtalade besök hade anlitat biträde t.ex. från läkarförbundet,
men däremot var såväl anmälaren som ett antal andra personer närva-
rande då socialstyrelsens tjänstemän anlände. Detta besök kunde ge-
nomföras på ett lugnt och hänsynsfullt sätt.
Socialstyrelsen anser att den aktuella inspektionen varit motiverad
och utförts enligt normal praxis för besök av denna art och att
tillvägagångssättet inte på något sätt kan anses strida mot en rimlig etik
för myndigheters genomförande av sina ålagda uppgifter.
Siw Persson har kommenterat remissvaret.
i
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 4 april 1992 följande.
Bestämmelsen i 4 § tillsynslagen ger Socialstyrelsen en närmast
oinskränkt rätt att genomföra inspektioner hos bl.a. läkare. En inspek-
tion är en ingripande åtgärd som, om så krävs, kan genomföras med
tvång under medverkan av polis. Det ligger i sakens natur att formerna
för en inspektion måste anpassas till inspektionens syfte och att den
inte bör göras under former som är mera ingripande än som kan vara
motiverat i det enskilda fallet.
De uppgifter Socialstyrelsen lämnat beträffande inspektionen ger
mig inte anledning anta att styrelsen inte skulle haft fog för inspek-
tionen eller att kritik kan riktas mot styrelsen för det sätt på vilket den
genomfördes. Jag anser mig på dessa punkter inte ha anledning driva
utredningen vidare. Jag har härvid även beaktat att läkaren inte själv
gjort någon anmälan till JO.
Att inspektionen inleddes utan föregående underrättelse föranleder
mig emellertid till följande uttalande.
Tillsynsorganens verksamhet far numera anses i huvudsak inriktad
på att i samförstånd med den inspekterade myndigheten verka för
förbättringar av olika slag. För JO:s egen del har denna typ av
inspektioner, som undantagslöst har förhandsanmälts, visat sig vara
givande både för JO och myndigheten genom att man därvid diskute-
rat problem i verksamheten och lösningar därpå.
Den samförståndsverkan som ligger i denna typ av inspektioner går
emellertid förlorad om inspektionen genomförs utan förhandsanmälan.
Det finns enligt min egen erfarenhet heller inget som tyder på att den
"varningstid" på två till tre veckor som myndigheterna normalt erhål-
ler skulle vara till nackdel för inspektionens slutresultat.
1992/93: JO 1
447
Oanmälda inspektioner kan naturligtvis vara påkallade i vissa situa-
tioner t.ex. vid misstanke om att utredningen annars skulle allvarligt
försvåras.
I detta ärende gäller det en läkare som enligt en anmälan från två
andra läkare använder sig av en diagnosticeringsmetod som enligt
anmälarna inte kunde anses stå i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Någon risk för att läkaren skulle undanröja bevis
kan knappast ha förelegat; det rör sig av allt att döma om ett större
antal patienter och där dokumentation föreligger i form av journaler.
Inte heller finns anledning anta att det av något annat skäl var
motiverat att överrumpla läkaren.
Med hänsyn till det sagda anser jag att inspektionen i detta fell
utförts på ett sätt som får betraktas som onödigt drastiskt. Jag noterar
att Socialstyrelsen för egen del numera synes dela min uppfattning och
jag förutsätter att Socialstyrelsen i sin fortsatta tillsynsverksamhet beak-
tar de synpunkter jag här givit uttryck för.
(Dnr 862-1991)
Bakgrund
Av en artikel i tidningen Expressen den 19 mars 1991 framgick bl.a.
följande. J.B., 88 år, hade vårdats på S:t Görans sjukhus. Hon skrevs ut
och återvände till sin lägenhet i servicehuset Trossen i Stockholm.
Personalen vid servicehuset informerades inte om att J.B. återkommit.
J.B. återfanns död i sin lägenhet tre dygn efter hemkomsten.
Utredning
JO beslöt att inhämta yttrande från sociala distriktsnämnden 3 i
Stockholms kommun beträffande uppgiften i tidningsartikeln.
I sitt remissvar anförde socialnämnden i huvudsak följande.
J.B. flyttade 1988-01-01 till servicehuset Trossen. Hon levde där ett
självständigt liv, ville och kunde klara det mesta av vardagssysslorna
själv och var klar och redig. Servicehusets personal hade tillsyn av
henne tre gånger per dag, för att hjälpa till där J.B:s krafter och
förmåga inte räckte till, typ bäddning, städning och handling. Matlag-
ning och disk skötte hon själv liksom sin personliga omvårdnad. Vid
behov av ytterligare hjälpinsatser tog J.B. själv kontakt med personal
via sin lokaltelefon.
På grund av ett gammalt lårbensbrott blev J.B. inlagd på S:t Görans
sjukhus avdelning 33 1991-02-14. På sjukhuset fick hon stanna till
1991-02-25. Hon bedömdes då kunna klara sig i sin bostad och skrevs
ut från sjukhuset. Vid utskrivningen hade J.B. hjälp av en anhörig
som följde henne till lägenheten i servicehuset, satte på en kastrull
potatis och hjälpte henne med diverse småsaker.
Medan den anhörige var kvar i lägenheten hade ett missöde hänt i
badrummet. J.B. hade tappat ett klädesplagg i toaletten och den
anhörige erbjöd sig ta upp det. J.B. avböjde dock hjälpen. När släk-
1992/93 :JO1
448
tingen sen lämnade lägenheten hade man kommit överens om att J.B.
själv skulle ringa till receptionen i servicehuset och tala om att hon
kommit hem från sjukhuset.
Tre dagar senare 91-02-28 kom släktingen tillbaka till servicehuset
för att se hur det stod till med J.B. Han fann då J.B. liggande död
invid toalettstolen. På spisen stod potatisen och kokade, svartbränd och
osande, tursamt nog på mycket svag värme.
Kommentarer
Hemservicebyrån vill först beklaga händelsen i servicehuset. Det känns
dåligt att en boende kan ligga död i flera dagar i en boendeform där
det finns personal dygnet runt och dit äldre söker sig för att fa trygghet
och omvårdnad.
I detta fall kan dock servicehuset inte lastas för bristande eller
otillräcklig tillsyn. Är en boende inlagd på sjukhus, överhuvudtaget
borta från lägenheten, finns det ingen orsak för personal att gå in i den
tomma lägenheten om det inte avtalats att vissa saker ska ombesörjas
även vid lägenhetsinnehavarens bortovaro.
I J.B:s fall hade ingen information givits, vare sig till arbetsledning
eller läkarmottagningen på servicehuset, att hon skulle komma hem
från sjukhuset. Ingen personal reagerade därför på toalettstolslarmet,
som utlöses när det inte sker spolning på 24 timmar. Vårdpersonalen
utgick ifrån att J.B. fortfarande låg kvar på sjukhuset. Hemserviceby-
rån vill i sammanhanget nämna att servicehuset är stort med 287
lägenheter och sammanlagt cirka 290 boende.
Hemservicebyrån vill avslutningsvis understryka nödvändigheten av
kommunikation då äldre personer skickas hem från sjukhus. Det är en
förutsättning för god omvårdnad att det sker en gemensam planering
inför utskrivningen. Hade detta ägt rum skulle inte den tragiska
händelsen inträffat.
Yttrande inhämtades även från Nils Rydell, klinikchef vid ortopediska
kliniken, S:t Görans sjukhus. I dennes yttrande anfördes bl.a. följande.
J.B. boende på servicehuset Trossen genomgick den 17/8 1990 en
operation för ett lårbenshalsbrott på hö sida. J.B. mobiliserades direkt
och kunde utskrivas den 24/8 till sin bostad. Den 11/9 inlades J.B.
ånyo vid avdelning 32 p g a besvär med sin gång. Enligt journalen satt
hon mest i rullstol. Den 17/9 utskrevs J.B. ånyo från sjukhuset efter
mobiliserad träning vilket enligt anteckningsjournalen gått bra. Återin-
lades på avd den 13 februari 1991 då hon med stor svårighet kunde gå
med hjälp av gåbord. Hade belastnings- samt vilovärk och satt mest i
rullstol..
Rtg visade en uppmjukning av lårbenshuvudet och att skruvarna
stack rakt ut i mjukdelarna. Den 15/2 avlägsnades skruvarna och
patienten utskrevs åter till sin bostad i servicehuset Trossen den 25/2
1991. I utskrivningsanteckningen står angivet bl a "utskrives till Tros-
sens servicehus efter mobilisering, kan klara sig ur sängen själv och
kan gå med hjälp av Deltastöd". Vid utskrivningen ett Hb på 111. Fick
remiss till distriktssköterska för suturtagning 8/3 samt remiss för sjuk-
gymnastbehandling. Sedvanlig mobilisering utan restriktioner rekom-
menderas. Patienten utskrevs enligt uppgift helt psykiskt klar och
ombads kontakta servicehusets personal vid ankomsten.
J.B. led också av diabetessjukdom för vilken hon tog insulininjektio-
ner. På ett meddelande angående vård och behandling från ett tidigare
vårdtillfälle på avd 32, framgick att patienten insulinbehandlas och
inte klarar detta själv. Hennes blodsocker pendlar upp och ned och det
behöver hon hjälp med.
1992/93: JO 1
449
29 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
I utskrivningsanteckningen den 25/2 1991 står ingenting nämnt om
patientens diabetes och insulinbehov men däremot stod vid utskriv-
ningen den 13/2 1991 att patienten hade insulin 15 IE monotard och 5
IE på kvällen. Samma läkare skrev utskrivningsanteckningen vid de 2
tillfällena och man får utgå från att han hade situationen helt klar för
sig-
Något meddelande angående vårdbehandling motsvarande det som
utfärdats den 6/12 1989 finns ej att finna i journalhandlingarna.
Diabeteslista för vårdtillfället i februari 1991 finns emellertid med
b lodsockervärden.
J.B. åtföljdes av en god vän till servicelägenheten. Det framgår ej av
utredningen om även vännen informerades om att personalen på
Trossen skulle få reda på att J.B. kommit tillbaka till sin lägenhet.
Rapporten från Statens Rättsläkarstation har vi per telefax först fått
den 25 april 1991. Obduktionsprotokollet ger vid handen att blodsock-
ervärdet i ögonkammarvätskeprovet talade för att J.B. avlidit av hy-
perglykemi, vilket stämmer med det dödsfallsintyg som utfärdats den
18/4 1991.
Rutinerna vid den aktuella avdelningen när patienten utskrevs till
servicehemsboende är att om patienten uppfattas som psykiskt helt
klar, uppmanas patienterna meddela att de återkommit från sjukhuset.
Utredningen har gett vid handen att patienten under hela vårdtiden
har varit klar och redig och att hon varit väl medveten om vikten av
att kontakta personalen på Trossen.
Utskrivningen har skett enligt de normer som gällde vid den aktuel-
la avdelningen vid tiden i fråga. Vi har efter den aktuella händelsen
ändrat dessa rutiner så att numera varje servicehus etc informeras i
samband med utskrivningen. Detta görs för att undvika att en patient
eller anhörig glömmer bort att anmäla återkomsten.
Vad som är märkligt i det aktuella ärendet är att brandlarmet borde
ha gått och varför har då ingen på Trossen reagerat på brandlarmet?
Det som komplicerar det aktuella fallet är patientens diabetessjuk-
dom i relation till dödsorsaken hyperglykemi.
Vi har med anledning av obduktionsprotokollet startat en utredning
beträffande handläggningen av hennes diabetessjukdom. Om patienten
erhållit sin insulininjektion den aktuella dagen innan hon lämnade
sjukhuset är det märkligt att döden inträtt i hyperglykemi så snabbt. Vi
kommer att koppla in medicinsk expertis på detta och om detaljer
framkommer som motiverar en anmälning enligt Lex Maria, kommer
detta att utföras.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 30 juni följande.
Av utredningen i ärendet framgår att S:t Görans sjukhus vid utskriv-
ning av J.B. inte informerade servicehuset Trossen, där J.B. bodde, om
utskrivningen. Detta har fått till följd att servicehuset inte haft den
bevakning av en boende som annars rutinmässigt sker. Det är alltså i
första hand sjukhusets ansvar att J.B. lämnades utan tillsyn. Huruvida
sjukhusets underlåtenhet inverkat på dödsfallet kan — enligt vad
utredningen visar — inte fastställas i efterhand.
Det är givetvis av största vikt att det finns fungerande rapporterings-
rutiner vid utskrivning av patienter från sjukhus, i de fall patienterna
är boende i servicehus. Det är i dessa fall fråga om människor som av
1992/93:JO1
450
olika skäl kan ha svårt att ta vara på sig själva. En självklar rutin bör
därför vara att sjukhuset alltid rapporterar utskrivningen till det ifråga-
varande servicehuset.
Jag ser allvarligt på det inträffade. Det är i hög grad otillfredsställan-
de att en människa kan ligga död utan att upptäckas i flera dygn i en
kommunal servicelägenhet, där de boende skall ha rätt att känna
tryggheten i att en ständig bevakning sker. Med hänsyn till att S:t
Görans sjukhus numera ändrat sina rutiner för att undvika ett uppre-
pande anser jag mig dock kunna stanna vid den kritik som ligger i det
sagda.
(Dnr 694-1991)
I anledning av klagomål rörande vården och behandlingen av en
tvångsvårdad patient, anförde JO Norell Söderblom i beslut den 25
oktober 1991 bl.a. följande.
Läkare, liksom all annan personal inom hälso- och sjukvården, skall
självfallet iaktta största försiktighet när det gäller ekonomiska transak-
tioner med patienter. Socialstyrelsen har i sina allmänna råd i fråga
om mottagande av gåvor från patienter inom den allmänna sjukvården
(SOSFS 1986:36) bl.a. angivit att 'Affärstransaktioner mellan patienter
och sjukvårdspersonal bör icke äga rum med tanke på patientens
beroendeställning". Lån mellan patient och personal bör således inte
förekomma. Gäller det lån från patient till personal anser jag det vara
uppenbart att sådana transaktioner över huvud taget inte skall före-
komma. När det gäller lån från personal till patient anser jag emeller-
tid inte en lika rigorös inställning vara motiverad. Även om huvudre-
geln måste vara att sådana transaktioner ej skall förekomma, kan det
finnas situationer när det kan vara godtagbart för personal att hjälpa
en patient med en tillfällig försträckning. Det kan således bara bli
fråga om mindre handlån och i sådana mer vardagliga situationer som
råder på bl.a. arbetsplatser där arbetskamrater kan låna av varandra
när någon exempelvis glömt sin plånbok. Inom psykiatrin måste
personalen naturligtvis iaktta särskild försiktighet. I detta fell har
överläkaren velat hjälpa S. ur en tillfällig knipa, och läkaren har noga
övervägt saken och därvid bedömt försträckningen ha en från terapeu-
tisk synpunkt gynnsammare effekt än vad som blivit fellet om hon sagt
nej. Med hänsyn härtill anser jag mig i detta fell kunna godta överläka-
rens åtgärd att låna ut 200 kronor till S.
1992/93: JO 1
451
Handläggningen av ett ärende i Socialstyrelsens råd
för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor
(Rättsliga rådet). Särskilt fråga om rådet vid sin ut-
formning av ett yttrande till Stockholms tingsrätt
iakttagit tillbörlig omsorg och objektivitet och om
handläggningstiden
(Dnr 1116-1990)
1990 utkom Hanna Olssons bok "Catrine och rättsvisan". I boken har
Hanna Olsson beskrivit sin syn på rättsprocessen i den s k styckmords-
rättegången. I en anmälan till JO hemställde läkarna Kajsa Sundström
och Bengt-Erik Ginsburg med hänvisning till boken att JO måtte
utreda hur Rättsliga rådet utfört den av tingsrätten begärda granskning-
en av obduktionsprotokollet.
Bedömning
Efter utredning anförde JO Norell Söderblom i sitt beslut den 22 juni
1992 följande.
Kajsa Sundströms och Bengt-Erik Ginsburgs anmälan hänvisar till
Hanna Olssons bok "Catrine och rättvisan" som utkom 1990. 1 anmä-
lan ställs frågan om Rättsliga rådet brustit i sin tjänsteutövning vid
handläggningen av ärendet och om de rättsmedicinskt sakkunniga
läkarna i rådet i sitt yttrande tillämpat vetenskap och beprövad erfa-
renhet på ett sådant sätt som man har rätt att vänta sig av landets
högsta rättsmedicinska instans.
JO kan inte pröva de slutsatser av rättsmedicinsk karaktär som rådet
gett uttryck för. I det hänseendet finns det endast anledning att
framhålla att i rådets uppgift har ingått att granska professor Jovan
Rajs utlåtande över obduktionen av de från C tillhörande kroppsdelar-
na.
I en granskningsuppgift ligger givetvis att hålla fram eventuellt svaga
punkter i det granskade materialet. En granskningsrapport kan därvid
ytligt sett komma att te sig tendensiös. Det är emellertid — som också
framhållits i Socialstyrelsens yttrande till JO — domstolen som till slut
har att bedöma de olika utlåtandena och se dessa i belysning av det
övriga bevismaterialet i målet.
JO:s granskning av Rättsliga rådets yttrande till tingsrätten måste
således begränsas till frågan om rådet på något sätt kan anses ha brustit
i erforderlig omsorg vid avgivandet av yttrandet dels vad gäller det
faktamaterial som legat till grund för deras bedömning dels vad gäller
den snabbhet med vilken yttrandet är avgett.
På sedvanligt sätt har detta JO-ärende inte ansetts böra slutligen
avgöras förrän de domstoisprocesser som föranletts av styckningen av
C:s kropp avslutats.
I bl.a. följande hänseenden har det påståtts att Rättsliga rådet skulle
brustit i omsorg.
1992/93: JO 1
452
1. Dödsorsaken
1992/93: JO 1
Hanna Olsson skriver i boken (s. 95) att "Inte ett enda obduktionsfynd
stöder påståendet att C. kan ha dött genom förgiftning, olyckshändelse,
självmord eller sjukdom". Men rådet för ändå fram dessa orsaker som
tänkbara.
Rättsliga rådet har emellertid sammanfattningsvis endast framhållit
att andra dödssätt (förgiftning etc) inte kan uteslutas. Detta uttryckssätt
är betydligt svagare än termen "tänkbara". Rättsliga rådets formulering
på denna punkt kan inte tolkas på annat sätt än att andra dödsorsaker
inte är sannolika men för den sakens skull inte kan uteslutas. Tingsrät-
tens fråga till rådet om möjligheten av andra dödsorsaker är därmed
enligt min mening anses besvarad på ett godtagbart sätt.
Tingsrätten har heller inte anmärkt på rådets slutsatser i denna del.
2. Tidpunkten för dödsfallet
Hanna Olsson skriver här (s. 96) at botanikern var på fyndplatsen den
7 augusti innan C. identifierats och då bedömt att säckarna lagts dit
cirka två månader tidigare.
Jovan Rajs anförde med hänvisning till de botaniska iakttagelser
som gjorts på fyndplatsen att mycket talade för att C. avlidit i nära
anslutning till försvinnandet vid pingsthelgen. Rättsliga rådet delade
inte Jovan Rajs slutsats men har i sitt yttrande till Stockholms tingsrätt
inte redovisat hur man sett på botanikerns utredning. I sitt yttrande till
Socialstyrelsen med anledning av JO:s remiss anför rådet att botani-
kerns utredning inte ger någon säker vägledning.
Jovan Rajs har vid sin bedömning rörande tidpunkten för C:s död
Sst stort avseende vid den botaniska expertens utredning rörande
växtligheten på fyndplatsen. Det är därför förvånande att rådet i sitt
yttrande till tingsrätten avvisat Jovan Rajs slutsats utan att alls beröra
sin inställning till den botaniska expertutredningen. Enligt min me-
ning framstår rådets yttrande i detta hänseende som ofullständigt. Det
bör noteras att tingsrätten i sin dom beaktat den botaniska expertisens
slutsats. Detta utgör givetvis en indikation för att rådets bedömning på
denna punkt inte skulle ha varit utan betydelse för tingsrättens ställ-
ningstagande.
3. Kvarlevornas tillstånd
I det rättsmedicinska utlåtandet redovisas resultatet från den rättske-
miska undersökningen rörande alkohol- och narkotikaförekomst i
skelettmuskulatur. Utlåtandet anger inte muskulaturens tillstånd. Där-
emot anges i obduktionsprotokollet på några ställen att insektsangrepp
förekommit. (Punkten 19 "Det ses talrika flugmaskar" och punkten 48
"Därjämte ses talrika fluglarver".) Samtidigt sägs i punkten 20 att
muskelmassan är mycket väl bevarad. Jovan Rajs har också enligt sitt
yttrande från 1988 vid sina kontakter med rådets föredragande, Len-
nart Rammer, särskilt framhållit att insektsangrepp inte förekommit
på den muskelvävnad som använts för den rättskemiska analysen.
453
Rättsliga rådet har emellertid i sitt yttrande uttalat att undersökning-
arna beträffande bl.a. narkotikakoncentrationen utförts på muskulatur
som förändrats till följd av förruttnelse och insektsangrepp. Samtidigt
har dock rådet i annat sammanhang i yttrandet framhållit att likdelar-
na var påfallande väl bevarade.
Föredraganden i detta JO-ärende har inhämtat telefonupplysningar i
saken från Lennart Rammer och Jovan Rajs. Lennart Rammer har
därvid uppgett bl.a. följande. De företedda bilderna hade tytt på att
muskulaturen varit utsatt för insektsangrepp. Enligt Jovan Rajs hade
insektsangreppet tillkommit i obduktionslokalerna. Jovan Rajs har
bl.a. uppgett att de delar av skelettmuskulaturen som använts för den
rättskcmiska analysen varit i mycket väl bevarat tillstånd och helt fria
från insektsangrepp och att han också framhållit detta för Lennart
Rammer. De bilder som visar insektsangrepp uppkomna i obduktions-
lokalerna avsåg enligt Jovan Rajs benpreparat där viss muskulatur
fanns kvar.
Uppgifterna om att insektsangrepp förekommit på muskulaturen ter
sig vid ett studium av obduktionsprotokollet inte otvetydiga. Hur det
verkligen förhöll sig har emellertid uppenbarligen klargjorts för Len-
nart Rammer vid samtal mellan Lennart Rammer och Jovan Rajs. Det
är därför förvånande att missförståndet om insektsangreppen kvarstått i
rådets yttrande. Närmast far man intrycket att frågan inte ägnats ett
mera ingående intresse av rådet. Med hänsyn till att tingsrättens fråga
till rådet bl.a. avsåg annan sannolik dödsorsak än mord är detta enligt
min mening en brist som är ägnad att inge en onödig tvekan beträf-
fande tillförlitligheten av rådets slutsatser.
4. Styckningsskada
I boken påtalas (s. 99—100) vissa motstridiga uppgifter rörande en
styckningsskada på kotpelaren. Enligt rådet är skadan inte beskriven i
obduktionsprotokollet. Där sägs emellertid: "Den sjunde halskotan
finns med men dess övre ledytor saknas. Den motsvarande snittytan är
jämn och skarp."
Jag anser inte att frågan har sådan betydelse att det finns anledning
att driva utredningen vidare.
5. Förfaringssättet
Rättsliga rådet anför avslutningsvis under punkten Utrymning av buk-
hålan: "Förfaringssättet kan inte relateras till något medicinskt ingrepp
vare sig på levande eller döda." Enligt Hanna Olsson (s. 102) kan
förfarandet relateras till rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk kunskap
och rådet har härigenom förtigit den kunskap som finns redovisad i
litteratur inom dess eget sakområde och som fanns som underlag för
Jovan Rajs obduktionsutlåtande.
Rättsliga rådets kommentar avser inte styckningen i stort utan endast
den delen som är berörd under ovanstående punkt. Utifrån de grunder
jag prövat saken ger formuleringen inte anledning till något uttalande
från min sida.
1992/93: JO 1
454
6. Utformningen av yttrande
1992/93: JO 1
Hanna Olsson anför i sin bok (s. 98) att Rättsliga rådet accepterat
Claes Rehbinders svar som ett utlåtande trots att kravet på författnings-
enlig utformning inte uppfyllts.
Rättsliga rådet har i sitt yttrande till tingsrätten sagt sig "efter en
preliminär undersökning" kunna instämma i Claes Rehbinders utlå-
tande. Som framgår av ovanstående avgav Claes Rehbinder sitt utlåtan-
de under stark tidspress. Det är avsett för rådets yttrande och närmast
avgivet under hand. De synpunkter Claes Rehbinder redovisat skiljer
sig inte från vad ledamöterna själva tillfört diskussionerna inom rådet.
Något krav på särskild utformning i formellt hänseende av utlåtanden
i situationer som denna kan enligt min mening inte uppställas.
7. Handläggningstiden
Vad gäller handläggningstiden av ärendet hos rådet visar utredningen
att det rörde sig om ett brådskande ärende. Som framgår av remissva-
ret var rådet i förväg underrättat om tingsrättens avsikt att begära
yttrande i saken. Beträffande de särskilt kallade sakkunniga, Claes
Rehbinder och Ragnar Kalén, framgår att dessa underrättats innan de
formellt förordnades och att deras yttranden tillkommit sedan de i
rådets lokaler gått igenom tillgängligt material.
Som framgår av redovisningen ovan har jag funnit anledning till
vissa påpekanden angående innehållet i rådets yttrande till tingsrätten.
Dessa far i första hand anses ha sin grund i den korta tid som stått
rådet till buds. Rådet har inte självt kunnat bestämma handläggnings-
tiden och mina påpekanden får ses mot bakgrund härav.
455
1992/93: JO 1
Försäkringsrätts handläggning av mål om rätt till
ersättning för arbetsskada. Två dagbarnvårdare har
tillerkänts ersättning för arbetsskada som en följd av
att en arbetsledare ansågs ha uppträtt klandervärt
mot dem. Frågor om omfattningen av försäkringsrät-
tens utredningsansvar och kommuniceringsskyldighet
(Dnr 3979-1990)
1 Bakgrund
Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa avslog genom skilda beslut
den 31 mars 1988 två dagbarnvårdares rätt till ersättning enligt lagen
om arbetsskadeförsäkring för sjukdomsbesvär som de gjorde gällande
hade sin grund i att I.Ö., som var deras arbetsledare, hade uppträtt på
ett olämpligt sätt mot dem. Försäkringskassan motiverade avslagen
med att de händelser som föregått sjukdomsfallen var att hänföra till
sådana omständigheter som enligt uttalanden i förarbetena inte skulle
anses som skadlig inverkan enligt lagen. De åsyftade uttalandena avsåg
"psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvist, byte av
arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskatt-
ning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och
arbetskamrater". Besluten grundades på utredningar om dagbarnvår-
darnas medicinska tillstånd och ett yttrande från arbetsgivaren om
förhållandena på arbetsplatsen samt vad de försäkrade själva uppgivit.
Även en rapport om kommunalt anställda dagbarnvårdares ergonomis-
ka och psykosociala situation fanns med i utredningen.
Besluten överklagades till försäkringsrätten för Norra Sverige. Utred-
ningen kom därvid att kompletteras med ytterligare medicinskt materi-
al samt med vittnesintyg från dagbarnvårdarnas arbetskamrater. I do-
mar den 28 februari 1990 biföll försäkringsrätten dagbarnvårdarnas
överklaganden. Försäkringsrätten fann i sina domar bl.a. att arbetsleda-
ren hade uppträtt på ett klandervärt sätt gentemot de båda dagbarnvår-
darna och att ett sådant bemötande från en person i arbetsledande
ställning inte kunde inrymmas bland de omständigheter som enligt
förarbetena till lagen om arbetsskadeförsäkring inte skulle kunna utgö-
ra skadlig inverkan i lagens mening.
Försäkringsöverdomstolen (FÖD) fann i beslut den 17 september
1990 att I.Ö. inte var behörig att föra talan mot försäkringsrättens
domar rörande dagbarnvårdarna och att hennes överklagande därför
inte kunde tas upp till prövning.
456
2 Anmälan
1992/93: JO 1
I en anmälan till JO framförde I.Ö. klagomål mot försäkringsrätten för
Norra Sverige för rättens handläggning av de två arbetsskademålen.
Hon begärde att JO skulle pröva om försäkringsrätten handlagt målen
i laga ordning eller förfarit på ett sätt som inte bör godtas.
I.Ö. anförde bl.a. följande. Försäkringsrätten fann i de två domarna i
februari 1990 det styrkt att hon uppträtt på ett klandervärt sätt mot
dagbarnvårdarna. En lång rad personer i dagbarnvårdarnas närhet
hade fått uttala sig om hennes person, alla i negativ riktning. Själv
hade hon inte fått möjlighet att på något sätt försvara sig eller lämna
en förklaring. De avgivna utsagorna var för övrigt helt grundlösa. I.Ö.
ställde frågan om en domstol fick ta ställning i skuldfrågan utan att
höra alla inblandade. Hon var medveten om att hon inte var part i
formell mening i målen ock därför inte hade klagorätt i saken. Hon
ansåg emellertid att försäkringsrätten med stöd av 10 § förvaltningspro-
cesslagen borde ha delgett henne innehållet i klagoskrifterna så att hon
hade kunnat yttra sig. Även om försäkringsrätten primärt hade haft att
ta ställning till frågan om ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäk-
ring skulle utgå krävde rättssäkerheten att samtliga berörda fick kom-
ma till tals när grunden för ersättningen enligt rättens mening var att
samarbetssvårigheter förelegat och hon som arbetsledare fått hela skul-
den. Hon framhöll vidare att domen fått obehagliga konsekvenser för
henne både i personligt och yrkesmässigt avseende. Den hade bl.a.
använts mot henne i ett tillsättningsärende som rörde chefskapet för
barnomsorgen i en kommun.
3 Utredning
3.1 Utredningsåtgärder
Anmälan remitterades till försäkringsrätten för Norra Sverige för ytt-
rande. Vidare bereddes riksförsäkringsverket tillfälle att inkomma med
yttrande.
3.2 Utredningens resultat
Försäkringsrätten för Norra Sverige anförde i sitt remissvar avslut-
ningsvis detta.
De aktuella målen har handlagts på vedertaget vis, utan att någon av
de fem ledamöterna i rätten anfört avvikande mening vare sig i
formellt eller materiellt hänseende. Såvitt rätten känner till har varken
riksförsäkringsverket — som först överklagade rättens domar men som
senare återkallade sin talan — eller FÖD anmärkt på försäkringsrät-
tens handläggning av målen.
Försäkringsrätten anser sig ha tillämpat förvaltningsprocesslagen
(FPL) på ett korrekt sätt. Rätten kan dock tillstå att det inte hade varit
till nackdel för processen i målen om I.Ö. hade fått komma till tals.
För den händelse någon av försäkringsrätt befunnits ha orsakat en
psykisk skada och är missnöjd härmed hjälper FPL honom föga,
eftersom han enligt nu gällande rätt inte kan överklaga. Om inte
riksförsäkringsverket överklagar kan FÖD således inte överpröva fallet.
457
Försäkringsrätten anser därför att det kan ifrågasättas om inte FPL
borde ändras så att den utpekade ges annan ställning än som vittne,
eventuellt som part med rätt att överklaga och att åberopa egen
bevisning. Då skulle rättssäkerheten för honom höjas högst väsentligt.
Detta vore kanske den bästa lösningen på problemet.
Riksförsäkringsverket anförde i sitt remissvar följande.
Den handläggning som försäkringsrätten för Norra Sverige utövat i de
aktuella målen framstår som i alla avseenden korrekt. De men som
klaganden eventuellt har lidit pga uteblivet hörande kan inte anses
ha med frågan om W:s och P:s rätt till förmån vid arbetsskada att göra.
I.Ö. fick tillfälle att bemöta vad försäkringsrätten och riksförsäkrings-
verket hade anfört, men hon hörde inte av sig.
3 Den rättsliga regleringen och bedömningen
1 beslut den 17 oktober 1991 uttalade JO Pennlöv följande.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF), som trädde i
kraft den 1 juli 1977, ersatte lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
(YFL). Enligt den äldre lagen kunde ersättning vid skada i arbetet ges
ut för skada som uppkommit genom olycksfall och för sjukdomar om
dessa upptagits på en särskild förteckning över ersättningsbara yrkes-
sjukdomar.
Genom den nya lagen infördes ett nytt arbetsskadebegrepp, och en
grundläggande regel i LAF är att alla skador och sjukdomar som
uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet
skall anses som arbetsskador. Arbetsskadebedömningen sker i två led. I
det första ledet bedöms om skadlig inverkan föreligger (2 kap. 1 §
LAF). I det andra ledet, som blir aktuellt endast om det första
besvarats jakande, bedöms frågan om orsakssamband föreligger (2 kap.
2 § LAF) mellan den skadliga inverkan och den ifrågavarande skadan
eller sjukdomen. Presumtionen är därvid för sådant samband, om ej
betydligt starkare skäl talar mot det.
Denna bedömning skall göras utifrån den inom arbetsskadeförsäk-
ringen grundläggande principen, att den försäkrade går in i försäkring-
en sådan han är utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsan-
lag eller lyten. Det brukar sägas att man är försäkrad i "befintligt
skick".
Vad som enligt yrkesskadeförsäkringskommittén avsågs med det nya
arbetsskadebegreppet har i lagens förarbeten (prop. 1975/76:197 s. 52)
redovisats bl.a. på följande sätt.
Med skadlig inverkan i arbetet avser kommittén utöver olycksfall i
princip inverkan av varje i arbetsmiljön förekommande faktor som
kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Sådana
faktorer är i första hand de sjukdomsorsaker som anges i 6 § första
stycket b) och c) YFL, dvs. ämne, energistrålning, ensidiga, ovanliga
eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt
tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller
och smitta. Även inverkan av andra hälsofarliga faktorer kommer att
omfattas av begreppet skadlig inverkan. Som exempel anför kommittén
låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt och
1992/93: JO 1
458
kraftigt drag. Vidare åsyftas alla ensidiga, ovanliga eller ovanligt an-
strängande arbetsmoment, således även arbetsställningar. Också psy-
kiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan
enligt kommitténs mening ha sådan skadlig inverkan som bör omfattas
av den nya lagen.
Vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande om-
ständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos
arbetstagare anser kommittén dock vara av den arten att den skadliga
inverkan som de kan medföra inte bör falla in under den nya
bestämmelsen. Det ligger enligt kommitténs mening i sakens natur att
psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvist, byte av
arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskatt-
ning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och
arbetskamrater inte skall kunna föranleda ersättning från arbetsskade-
försäkringen.
Den generella beskrivningen av arbetsskadebegreppet omfattar således i
princip varje skada som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållan-
dena. Detta medför att även sådana psykiskt påfrestande förhållanden
som är direkt knutna till arbetet och som orsakas av chefer eller andra
anställda kan vara att anse som skadlig inverkan enligt lagen. Genom
den konstruktion som lagen har fått kan därför fysiska personer,
chefer och arbetskamrater komma att bli betraktade som sådana i
arbetsmiljön förekommande skadliga faktorer som kan vara orsaken
till en arbetsskada.
Arbetsskadebedömningen görs på grundval av en utredning om
förhållandena i det enskilda fellet. Närmare föreskrifter om hur en
sådan utredning bör göras finns emellertid inte. I förarbetena (special-
motiveringen till 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring) har
framhållits att beslut i det enskilda fellet om en psykisk eller psykoso-
matisk sjukdom är att anse som en arbetsskada torde få föregås av ett
omfattande utredningsarbete då dessa sjukdomar ofta är särskilt svårbe-
dömda.
I specialmotiveringen till 2 kap. 2 § LAF sägs bl.a.
Det har inte ansetts föreligga skäl att i den nya lagen ge särskilda regler
rörande bedömningen av farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön.
När det gäller utredningen av ett skadefell bör som kommittén har
framhållit liksom hittills den skadades egna uppgifter om de faktiska
omständigheterna i princip godtas. Endast om det finns skäl att miss-
tänka att uppgifterna är oriktiga bör försäkringskassan närmare utreda
vad som verkligen har inträffat. Det ligger i sakens natur att det inte
alltid går att få full bevisning härom. Särskilt när det gäller sjukdomar
som hittills inte omfattats av YFL torde det många gånger vara nödvän-
digt att med biträde av medicinsk och annan expertis göra en allsidig
och noggrann utredning om den skadades förhållanden. Detta gäller
inte minst vid psykisk ohälsa då medverkan av specialist i psykiatri
torde vara nödvändig.
När det gäller försäkringskassornas utredning av skadlig inverkan i
arbetet har riksförsäkringsverket i Allmänna råd 1988:7, Ersättning
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF), uttalat följande.
RFV rekommenderar att beslut i ett arbetsskadeärende alltid fattas på
grundval av en god kännedom om den arbetsmiljö vari en skada har
1992/93: JO 1
459
uppstått. Sådan kunskap kan uppnås antingen genom en god allmän
insikt i de risker som sammanhänger med en viss arbetsmiljö eller
genom en noggrant utformad arbetsplatsutredning i det enskilda fallet.
RFV rekommenderar att den skadades egna uppgifter om de faktiska
omständigheterna i ett skadefall i princip godtas. Endast om det finns
skäl att misstänka att uppgifterna är oriktiga bör försäkringskassan
närmare utreda vad som verkligen inträffat. Vidare bör utöver de
uppgifter som finns i anmälan, den skadades beskrivning av sina
arbetsuppgifter och arbetsförhållanden i första hand läggas till grund
för prövningen. Närmare utredning om arbetsplatsen bör göras om det
finns anledning att anta att dessa uppgifter inte är tillräckliga. En
noggrann, individuellt inriktad utredning bör göras då avslag övervägs
på den grunden att skadlig inverkan inte har förelegat så att erforderlig
hänsyn tas till den skadades individuella förutsättningar.
Vad gäller domstolens utredningsansvar finns bestämmelser om detta i
8 § förvaltningsprocesslagen, som stadgar följande.
Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras. Över-
flödig utredning får avvisas.
Enligt bestämmelsen har domstolen givits ett ansvar för att erforderlig
utredning inhämtas i målet. Detta utredningsansvar, den s.k. official-
principen, sträcker sig emellertid olika långt i olika typer av mål. När
det gäller handläggningen av socialförsäkringsmål torde bl.a. med
hänsyn till att den enskilde i stor utsträckning för sin talan utan
motpart, domstolen få ägna särskild uppmärksamhet åt processledning-
en och ta ett större ansvar för utredningen. Detta för att frambringa ett
så riktigt resultat som möjligt. Ett sådant större ansvar för utredningen
medför naturligtvis ofta svåra avvägningar och frågan om vilken utred-
ning som behövs för att målet skall bli "så utrett som dess beskaffenhet
kräver" får avgöras från fall till fall. Domstolen har därvid bl.a. att
beakta att inom socialförsäkringsprocessen gäller sedan länge principen
att den försäkrades egna uppgifter skall godtas om det inte finns skäl
att misstänka att de är oriktiga. Finns det exempelvis vid utredningen
av en arbetsskada skäl att tro att lämnade uppgifter är oriktiga bör
naturligtvis en närmare utredning göras. Psykiska och psykosomatiska
sjukdomar är, som framhållits i förarbetena, ofta särskilt svårbedömda,
och kräver därför mer ingående utredningsarbete än i normalfallen. I
en sådan situation kan det vara lämpligt — och ibland t.o.m. nödvän-
digt — att låta den person som utpekats som orsak till arbetsskadan få
tillfälle att lämna sin syn på saken. Denne har emellertid inte någon
allmän rätt enligt lagrummet att skriftligen eller muntligen få lämna
synpunkter på utredningen, lika litet som den som driver verksamhet
vari förekommer en skadlig arbetsmiljö kan kräva att få redovisa sin
syn på en utredning om riskerna i arbetsmiljön. Omständigheterna i
det enskilda fallet avgör således vilka åtgärder domstolen bör vidta för
att målet skall bii så utrett som lagrummet anvisar.
I 10—12 §§ förvaltningsprocesslagen finns regler som ålägger dom-
stolen en skyldighet att bereda part möjlighet att ta del av utrednings-
1992/93: JO 1
460
materialet och tillfälle att framföra sina synpunkter på detta. Reglerna
gäller emellertid endast för part och omfattar således inte den som
saknar besvärsrätt i målet.
I förevarande ärende har försäkringsrätten i sitt remissvar lämnat en
redogörelse för sin handläggning av de två arbetsskademål där I.Ö.
befunnits vara orsaken till de arbetsskador som inträffat. Vad försäk-
ringsrätten därvid har uppgivit om utredningens omfattning samt om
sina överväganden i utredningsfrågan ger inte stöd för ett antagande att
målens beskaffenhet krävt att också I.Ö:s version av det inträffade bort
ingå i beslutsunderlagen. Anmälan föranleder således i denna del inte
någon kritik från min sida.
I.Ö. har vidare inte tillerkänts besvärsrätt i målen, vilket framgår av
ett till anmälan fogat protokoll från försäkringsöverdomstolen. Hon
var således inte part i målen och någon grund för att med stöd av
10—12 §§ förvaltningsprocesslagen kommunicera utredningen med
henne fanns därför inte. Jag saknar därför även på denna punkt grund
för att rikta kritik mot försäkringsrätten.
Vid min granskning av ärendet har jag således inte kunnat finna att
försäkringsrätten har handlagt de båda arbetsskademålen på ett sätt
som jag kan kritisera.
Jag vill emellertid uttala att jag hyser stor förståelse för I.Ö:s
upprördhet över att ha blivit utpekad som orsak till arbetsskador utan
att ha beretts möjlighet att redovisa sin syn på saken. Såvitt jag kan
förstå har det inträffade inte bara medfört ett personligt lidande för
henne utan det har också haft menliga följder för hennes fortsatta
yrkesverksamhet. Tillämpningen av lagen om arbetsskadeförsäkring
kan således i vissa situationer medföra att ett godkännande av arbets-
skada för en person far menliga följder för en annan utan att denne
haft möjlighet att lämna sin syn på saken eller kanske ens känt till att
prövningen ägt rum.
Mot bakgrund av de rättssäkerhetsintressen, som JO har att bevaka,
anser jag detta vara otillfredsställande. Jag finner det vara påkallat att
fästa regeringens uppmärksamhet på problemet och översänder därför
en kopia av mitt beslut till socialdepartementet.
Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet här.
(Dnr 4010-1990)
I en anmälan till JO begärde Bertil Ögren att JO skulle klarlägga om
det var förenligt med offentlighetsprincipen att Gotlands läns allmänna
försäkringskassa själv beslutade om vad som skulle vara offentligt eller
inte genom att besluta att några protokoll eller minnesanteckningar
inte skulle föras vid sammanträden med den ledningsgrupp som fanns
inom försäkringskassan. Han anförde bl.a. att försäkringskassan genom
sitt förfaringssätt allvarligt försvårat allmänhetens möjligheter till insyn
i kassans verksamhet.
1992/93: JO 1
461
Från försäkringskassan inhämtades att kassans arbetsordning inne-
håller följande med avseende på ledningsgrupp. "En ledningsgrupp
inrättas. Ledningsgruppen är ett beredande organ och skall främst
behandla frågor som rör planering och samordning, samt administrati-
va frågor och försäkringsfrågor av policykaraktär. Ledningsgruppen
har ej någon kollektiv beslutanderätt. Den skall åvila direktör och
övriga ledamöter enligt fastställda befattningsbeskrivningar eller på
annat sätt fastställd ordning. Ledamöterna, som består av direktör,
försäkringschefer, ekonomichef, personalchef samt kontorschefer, skall
i ledningsgruppen representera kassan som helhet och inte vara före-
trädare för sin enhet."
Försäkringskassans direktör Inga-May Engberg uppgav vid telefon-
samtal med föredraganden i ärendet hos JO bl.a. följande. Lednings-
gruppen är ett informellt organ utan beslutsfunktioner inom försäk-
ringskassan. Den träffas som regel var tredje vecka eller när behov
uppkommer för att diskutera ledningsfrågor. Inför mötena sänder hon
ut en dagordning, som sparas, för att man skall komma ihåg vad som
har diskuterats.
I beslut den 26 september 1991 anförde JO Pennlöv följande.
Enligt tryckfrihetsförordningen föreligger en rätt för varje medbor-
gare att ta del av allmänna handlingar, såvida inte reglerna i sekretess-
lagen stadgar hinder mot ett utlämnande. Med allmän handling avses
en handling som förvaras hos myndighet och som kommit in till
myndigheten eller upprättats där. Genom denna definition särskiljs
allmänna handlingar från annat material hos myndigheten såsom
arbetshandlingar och minnesanteckningar. Enligt en bestämmelse i
tryckfrihetsförordningen (2 kap. 7 § andra stycket punkt 3) gäller som
huvudregel för protokoll och därmed jämförliga anteckningar att dessa
skall anses upprättade när de justerats eller på annat sätt färdigställts.
Härvid är att beakta att bestämmelsen i detta avseende gäller för
myndighetens protokoll och därmed jämförliga anteckningar samt att
anteckningar som görs vid ett sammanträde med en arbetsgrupp inom
en myndighet normalt faller utanför bestämmelsens tillämpningsområ-
de (jfr prop. 1975/76:160 s. 114).
Av utredningen framgår att ledningsgruppen inte har någon kollek-
tiv beslutanderätt utan denna åvilar direktören och övriga ledamöter
enligt fastställda befattningsbeskrivningar. Härav torde följa att eventu-
ella anteckningar från ledningsgruppens sammanträden inte är att anse
som myndighetens, dvs. försäkringskassans, anteckningar utan närmast
är att jämföra med anteckningar från en intern arbetsgrupp. Sådana
anteckningar faller, i enlighet med vad som nämnts ovan, som regel
utanför tillämpningsområdet för tryckfrihetsförordningen.
Mot denna bakgrund kan jag inte finna att anmälan bör föranleda
ett ingripande från min sida. Jag avskriver därför ärendet här.
1992/93: JO 1
462
(Dnr 1793-1991)
1 en anmälan till JO anförde G.N. klagomål i skilda hänseenden mot
Uppsala läns allmänna försäkringskassa för dess handläggning under
nio års tid av hans ärenden om sjuk- och arbetsskadeersättning. Han
anklagade därvid också två av kassans tjänstemän för att ha gjort sig
skyldiga till myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning vid
handläggningen av ärendena.
Försäkringskassan yttrade sig efter remiss. Kassan anförde bl.a. att
handläggningen enligt dess uppfattning till övervägande del hade varit
korrekt i de hänseenden G.N. hade påtalat. Däremot hade enligt
kassan handläggningen varit bristfällig vad gällde behandlingen av
fråga om återkallelse i två ärenden, som G.N. inte hade anmärkt på.
Kassan anförde härom följande.
Enligt försäkringskassans egen uppfattning hade handläggningen varit
bristfällig i två ärenden som rörde G.N:s sjukpenningförsäkring. I det
ena ärendet om rätt till sjukpenning för tiden den 4 februari 1981 —
den 13 september 1983 hade G.N. begärt omprövning av försäkrings-
kassans under 1990 fattade beslut. Innan försäkringskassan hunnit göra
en sådan prövning hade han emellertid vid ett samtal med kassan den
2 maj 1990 återkallat sin begäran. Försäkringskassan hade med anled-
ning härav avslutat ärendet. Kassans generella uppfattning är att i
ärenden som har ekonomisk betydelse bör ett återkallande vara skrift-
ligt. G.N. hade inte heller erhållit skriftligt beslutsmeddelande om att
kassan efter hans återkallande hade avslutat ärendet. Sådant beslut
skulle därför sändas till honom nu.
I det andra ärendet som rörde G.N:s sjukpenninggrundande inkomst
hade han överklagat försäkringskassans beslut efter omprövning av
ärendet år 1989. Vid det ovan nämnda samtalet med försäkringskassan
den 2 maj 1990 hade han även uppgivit att han övervägde att återkalla
sitt till försäkringsrätten ställda överklagande. Eftersom han senare inte
avhördes drog försäkringskassan slutsatsen att han återkallat sina be-
svär och avslutade handläggningen av ärendet. Försäkringskassans upp-
fattning är numera att slutsatsen borde ha varit den motsatta och att
överklagandet därför skulle ha överlämnats till besvärsmyndigheten för
dess prövning. Försäkringskassan har därför fortsatt handläggningen av
ärendet.
G.N. bemötte remissvaret.
I sitt beslut den 5 mars 1992 anförde JO Pennlöv i bedömningsdelen
bl.a. följande.
Försäkringskassans handläggning har senast granskats av JO Gunnel
Norell Söderblom i beslut den 29 augusti 1989. Jag begränsar därför
min prövning av G.N:s nu framförda klagomål till att avse tid efter
nämnda dag. Vid min granskning av ärendet har jag inte kunnat finna
att i handläggningen förekommit sådana inslag som ger grund för
kritik av de två särskilt namngivna tjänstemännen eller som i övriga av
G.N. angivna hänseenden utgör tillräcklig grund för ett ingripande
från min sida.
1992/93: JO 1
463
De båda återkallelsefailen, som försäkringskassan uttalat sig självkri-
tiskt om, ger anledning till följande kommentarer från min sida.
Mot bakgrund av förvaltningslagens allmänna krav på handläggning-
en av ärenden och till de möjligheter lagen ger en myndighet att själv
avgöra i vilken utsträckning handläggningen skall vara muntlig ser jag
inte något hinder mot att försäkringskassan i och för sig kan godta att
en begäran om omprövning enligt 20 kap. 10 § lagen om allmän
försäkring (AFL) återkallas muntligen på sätt som skett i förevarande
fall. Om så sker är det emellertid nödvändigt att återkallandet doku-
menteras i akten och att den försäkrade på lämpligt sätt underrättas
om att återkallelsen medfört att försäkringskassan avslutat handlägg-
ningen av ärendet. Saken ställer sig däremot annorlunda om det är
fråga om återkallelse av ett överklagande enligt 20 kap. 11 § AFL som
skall prövas av domstol. Enligt 24 § förvaltningslagen ankommer det
på försäkringskassan att pröva om ett överklagande har kommit in i
rätt tid. Finner försäkringskassan vid sin prövning att överklagandet
kommit in i rätt tid skall skrivelsen och övriga handlingar överlämnas
till länsrätten. Har skrivelsen kommit in för sent skall den avvisas.
Försäkringskassan skall inte pröva om förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda för att överklagandet skall kunna tas upp till prövning.
Processekonomiska skäl kan visserligen anföras till stöd för uppfatt-
ningen att en förbehållslös och klart dokumenterad återkallelse av
överklagande, vilken lämnas till beslutsmyndigheten innan ärendet
vidarebefordrats till besvärsprövande organ, skall föranleda en hand-
läggning i analogi med vad som gäller, då beslutsmyndigheten omprö-
var ärendet och ändrar beslutet såsom klaganden begärt. I den situa-
tionen förfaller enligt 28 § överklagandet, och föreskrifterna i 24 och
25 §§ tillämpas inte. Enligt min uppfattning talar dock övervägande
principiella skäl för den motsatta lösningen. I besvärsärendet är klag-
anden part hos besvärsinstansen; i återkallelsen vänder han sig —
liksom i överklagandet — dit. Förvaltningslagen anger två specifika
situationer, i vilka huvudregeln frångås och besvärsärendet avslutas hos
den myndighet som fattat det överklagade beslutet. Detta sker dels när
rättidsprövningen utfaller negativt (24 § första stycket), dels när om-
prövning medför att beslutet ändras såsom klaganden begärt (28 §). De
nämnda stadgandena bör inte tolkas extensivt och tillämpas i mer eller
mindre snarlika situationer. Enligt min mening bör sålunda frågan
huruvida ett ärende skall avslutas till följd av att ett överklagande
återkallas hos beslutsmyndigheten avgöras av besvärsinstansen.
Jag anser således att en återkallelse av ett överklagande som kommer
in till en försäkringskassa innan kassan hunnit lämna över ärendet till
länsrätten inte bör medföra att försäkringskassan avslutar ärendet utan
att återkallelsen tillsammans med övriga handlingar överlämnas till
länsrätten för dess prövning. Att så borde skett i det nu aktuella
ärendet är en självklarhet, då det enligt vad som utretts inte förelåg
någon återkallelse utan endast ett muntligt besked av G.N., att han
övervägde att återkalla överklagandet.
Av den ståndpunkt jag intagit i återkallelsefailen följer att försäk-
ringskassan inte kan undgå kritik för den fördröjning i handläggning-
1992/93 :JO1
464
en som blev följden av de åtgärder kassan vidtog med anledning av
samtalet den 2 maj 1990. Särskilt gäller det överklagandet av beslutet
om sjukpenninggrundande inkomst, eftersom det i det fallet måste ha
stått klart för kassan att G.N. ännu inte hade definitivt bestämt sig om
han skulle återkalla eller inte.
(Dnr 3261-1991)
1 Initiativet
1 en anmälan till JO uppgav en handläggare, som ville vara anonym,
att man hos Stockholms läns allmänna försäkringskassa hade börjat
med telefon föredragning i socialförsäkringsnämnderna. Anmälaren
undrade om detta förfarande var lagligt.
Med hänsyn till sakens principiella vikt tog JO Pennlöv upp anmäl-
ningen till prövning, trots att anmälaren var anonym.
Genom remiss den 23 oktober 1991 infordrades yttrande från riks-
försäkringsverket enligt en till remissen fogad promemoria. Promemo-
rian hade följande innehåll:
Enligt 18 kap. 22 § lagen om allmän försäkring avgörs ärende i
sociaiförsäkringsnämnd efter föredragning av tjänsteman hos försäk-
ringskassan.
Till följd av den tekniska utvecklingen inom kommunikationsområ-
det förekommer det numera hos en del försäkringskassor att ärenden
avgörs i sociaiförsäkringsnämnd efter en s.k. telefonföredragning, vilket
innebär att föredragandens redogörelse för ärendet förmedlas till
nämnden per telefon. Föredraganden befinner sig på en plats, ofta
försäkringskassans centralkontor, och nämnden sitter i sin tur samlad
på annan plats, ofta ett lokalkontor. Vid sammanträdet används en s.k.
konferenstelefon som gör det möjligt för de deltagande att samtala med
varandra som om de befann sig i samma rum.
Några föreskrifter om att föredraganden vid föredragning av ärende i
sociaiförsäkringsnämnd skall befinna sig i samma rum som nämnden
finns inte.
Yttrande bör inhämtas från riksförsäkringsverket. Av yttrandet bör
framgå i vilken omfattning som bruket av telefonföredragningar före-
kommer hos försäkringskassorna och om detta med avseende på bl.a.
rättssäkerhetsfrågor kan anses vara förenligt med bestämmelserna i
förvaltningslagen och i lagen om allmän försäkring. Av yttrandet bör
också framgå om verket anser att behov finns av särskilda regler för
användandet av telefon vid föredragning av socialförsäkringsärenden.
2 Utredning
Riksförsäkringsverket yttrade sig den 8 januari 1992. Yttrandet återges
här i dess helhet.
Riksförsäkringsverket har med ledning av uppgifter i till verket insän-
da protokoll från sammanträden med socialförsäkringsnämnden i
Örebro läns och Stockholms läns allmänna försäkringskassor gjort en
1992/93 :JO1
465
30 Riksdagen 1992/93. 2 sand. JOI
sammanställning utvisande omfattningen av telefonföredragningar i
nämnderna och i vilka typer av ärenden sådan föredragning förekom-
mit.
Av sammanställningen framgår att av de 3 963 ärenden som under
tiden januari—september 1991 föredragits vid sammanträden med sex
socialförsäkringsnämnder i Örebro-kassan har 73 ärenden (1,8 %)
föredragits per telefon.
I de fyra socialförsäkringsnämnder i Stockholms-kassan som genom-
gången omfattar varierar antalet ärenden som föredragits per telefon
mellan 0,6 och 1,4 % av det totala antalet i respektive nämnd.
Av protokollen framgår att Örebro-kassan använt telefonföredrag-
ningar i sådana sammanträden där föredraganden eljest haft att företa
en förhållandevis lång resa. Vad gäller Stockholms-kassan har föredrag-
ningar per telefon förekommit bl a på kontor inom Stockholms stad,
ofta har en föredragande från centralkontoret gjort en telefonföredrag-
ning på ett näraliggande lokalkontor.
Enligt lagen om allmän försäkring avgörs ärende i sociaiförsäkrings-
nämnd efter föredragning av tjänsteman hos den allmänna försäkrings-
kassan (AFL 18:22). Har föredragande från beslutet avvikande mening
skall denna antecknas till protokollet (AFL 18:21).
Några bestämmelser om hur föredragningar i sociaiförsäkrings-
nämnd rent praktiskt skall gå till finns inte. Det finns inga föreskrifter
om att föredraganden vid föredragning av ärende i sociaiförsäkrings-
nämnd skall befinna sig i samma rum som nämnden. Några uttryckli-
ga bestämmelser som tillåter eller förbjuder telefonföredragning finns
inte.
Enligt förvaltningslagens allmänna krav på handläggningen av ären-
den skall varje ärende där någon är part handläggas så enkelt, snabbt
och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts (FL 7 §).
De förtroendevalda i sociaiförsäkringsnämnd tillställs alltid inför
nämndsammanträde föredragningspromemoria med förslag till beslut.
Som regel bör dessutom föredraganden vid sammanträdet muntligt
lämna en sammanfattning av ärendet och redovisa tillämpliga rättsreg-
ler samt stå till nämndledamöternas förfogande för besvarande av
frågor.
Föredraganden har sålunda en central roll i beslutsprocessen och
det kan ifrågasättas om inte denne alltid bör vara närvarande i sam-
manträdesrummet. I vissa situationer kan emellertid ett avsteg därifrån
vara möjligt att göra. Rättssäkerheten far dock naturligtvis inte eftersät-
tas. Något rättsligt hinder föreligger inte mot användandet av telefonfö-
redragningar. Förfaringssättet kan enligt riksförsäkringsverkets mening
accepteras när det gäller ärenden av enkel beskaffenhet eller där
utgången eljest är uppenbar och tidsåtgången och kostnaden för före-
dragandens resa framstår som orimlig. Användandet av telefonföre-
dragningar bör ske restriktivt och endast om det är förenligt med
kravet på ett rättssäkert förfarande i det enskilda ärendet.
I sin uppföljning av försäkringskassornas verksamhet kommer riks-
försäkringsverket att följa utvecklingen avseende bruket av telefonfö-
redragningar.
Allmänna råd om verksamheten vid socialförsäkringsnämnder är
under utarbetande hos riksförsäkringsverket. Verket avser att här i ett
avsnitt om föredragning utifrån nu nämnda utgångspunkter ta upp
frågan om telefonföredragning.
Riksförsäkringsverket anser att det i vart fall f n inte finns behov av
författningsreglering för användandet av telefon vid föredragning av
socialförsäkringsärenden.
1992/93: JO 1
466
3 Bedömning
1992/93: JO 1
JO Pennlöv anförde i beslut den 10 mars 1992 bl.a. följande.
I ärendet aktualiseras frågan om och i vad mån beslut får fattas vid
s.k. telefonsammanträde. Frågan har behandlats förut inte bara i JO:s
verksamhet1 utan också vid prövningen i överklagade mål2, i utskotts-
betänkanden3 och lagförarbeten4 och i den juridiska litteraturen5. Man
har därvid genomgående intagit en mycket restriktiv hållning i denna
fråga, under hänvisning bl.a. till vikten av att ledamöterna i ett
beslutande kollektiv träffas personligen för meningsutbyten och över-
läggningar innan beslut fattas. Vad gäller kommunala nämnder har
beslut vid telefonsammanträden ansetts klart strida mot kommunalla-
gens föreskrifter.
En närbesläktad fråga, som också behandlats i flera av de fall, till
vilka hänvisats under p. 1 — 5 nedan, är om det är tillåtet att fatta
beslut per capsulam, dvs. efter cirkulation av förslag till beslut utan
något sammanträde. Frågan har för statsförvaltningens del besvarats
jakande i den begränsade omfattning som framgår t.ex. av 18 §
länsstyrelseinstruktionen (brådskande fall, där styrelsen inte hinner
sammanträda) men nekande beträffande kommunerna.
Utmärkande för de nu återgivna fallen av telefonsammanträde synes
ha varit att ledamöterna i beslutskollektivet inte träffats personligen vid
ett sammanträde utan diskuterat det tilltänkta beslutet per telefon —
individuellt eller eventuellt genom användande av s.k. konferenstele-
fon. I detta ärende är situationen en annan såtillvida som de beslutan-
de är samlade på vanligt sätt i ett sammanträde medan föredrag-
anden vistas i annan lokal (på annan adress) och fullgör föredragning-
en via konferenstelefon. Betänkligheterna mot den typen av telefon-
sammanträde bör vara något mindre. De ledamöter som skall fatta
beslut är personligen närvarande på vanligt sätt vid sammanträdet.
Föredraganden är det inte men kan föredra sina ärenden per konfe-
renstelefon och därvid delta i ledamöternas diskussioner och besvara
frågor samt vid behov muntligen komplettera de uppgifter han lämnat
i den föredragningspromemoria och i de förslag till beslut han tidigare
tillställt ledamöterna. Den personliga kontakten mellan föredragande
och beslutsfattare är viktig i beslutsprocessen och måste antas öka
förutsättningarna för att ärendena blir väl beredda före avgörandet.
Den bör dock inte kunna åberopas som skäl för en fullt så restriktiv
hållning som intagits i de fall där beslutande ledamöter fattar beslut
efter överläggningar per telefon utan att sammanträda personligen
inför beslutsfattandet.
1 Se JO:s ämbetsberättelser 1975 s. 422, 1975/76 s. 361 och 1991/92 s.326.
2 RRK K75 2:11 (Kammarrätten i Stockholm).
3 KU 1982/83:21 s. 36, 1985/86:15 s. 46.
4 SOU 1990:24 s. 125, prop. 1990/91:117 s. 104.
5 Se t.ex. Förvaltningsrättslig Tidskrift 1968 s. 180 (Calmfors, Kommunala
nämndbeslut per capsulam), Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 15 u. 1991,
s. 122, och Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 3 u. 1991, s. 220.
467
Jag delar alltså riksförsäkringsverkets uppfattning att telefonföredrag-
ningar i ärenden hos sociaiförsäkringsnämnd kan godtas förutsatt att
rättssäkerheten inte eftersätts. Verket har angett i vilken omfattning
och under vilka förutsättningar rättssäkerhetsskäl inte kan anses utgöra
hinder för att sådana föredragningar äger rum. Jag har inget att
invända mot verkets bedömning.
Riksförsäkringsverket kommer att ta upp frågan i ett avsnitt av de
"Allmänna råd om verksamheten vid socialförsäkringsnämnder", som
är under utarbetande hos verket. Direkt information till försäkrings-
kassorna från min sida om detta ärende är mot denna bakgrund inte
behövlig.
Ärendet är härmed avslutat.
Försäkringssekreterare har — utan stöd i lagen om
allmän försäkring eller annan författning och utan
kommunicering, underrättelse om beslut och besvärs-
hänvisning enligt förvaltningslagen — beslutat att
minska en försäkrads pension med visst belopp under
tid då den försäkrade vistades för vård på ett LVM-
hem. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualiserats,
men gärningen har med hänsyn till omständigheterna
ansetts inte vara av karaktär att föranleda ansvar
enligt 20 kap. 1 § brottsbalken. Även kritik mot
socialförvaltningens agerande i ärendet
(Dnr 2336-1991)
1 Anmälan
1 en anmälan, som kom in till JO den 31 juli 1991, ifrågasatte C.V.
riktigheten av att Socialdistrikt 1 i Stockholm gjorde stora avdrag på
hennes pension under tid då hon vistades för vård på ett LVM-hem.
Hon uppgav bl.a. att vården skulle pågå under tiden den 18 januari —
den 7 augusti 1991 och att hon varken lämnat sitt medgivande till eller
utfärdat fullmakt om att sådant avdrag fick göras på pensionen.
2 Utredning
2.1 Remissyttrande
Efter remiss anförde Stockholms läns allmänna försäkringskassa följan-
de.
Socialdistrikt 1 i Stockholm begärde i skrivelse den 11 februari 1991
att kassan skulle reducera C.V:s allmänna pension (helt sjukbidrag)
med 65 kronor per dag avseende ersättning för vård på behandlings-
hem för missbrukare. Någon fullmakt eller godkännande från C.V. om
att socialtjänsten hade rätt att uppbära viss del av pensionen fanns inte.
1992/93: JO 1
1 lagen om allmän försäkring
468
Enligt 16 kap. 12 § AFL1 får allmän försäkringskassa besluta att
pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den pensionsberättigades make eller annan person för att använ-
das till den pensionsberättigades och hans familjs nytta, om pensionsta-
garen till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbruk av
beroendeframkallande medel eller annan därmed jämförlig orsak är ur
stånd att själv ha hand om sin pension.
Det är troligt att handläggande tjänsteman på kassan har tillämpat
ovannämnda lagrum, som är felaktigt, när vederbörande beslutade att
vårdavgiften skulle dras av på pensionen från och med mars 1991.
Detta lagrum får endast användas efter mycket noggrann utredning (i
regel infordras läkarutlåtande och socialutredning från social myndig-
het) och med stor restriktivitet. Lagrummet avser sålunda enbart
pensionen och inte avdrag för vårdavgift. Tjänstemannen har beklag-
ligtvis förutom den felaktiga bedömningen att av pensionen betala
vårdavgiften till socialtjänsten utan pensionstagarens medgivande (full-
makt) inte kommunicerat med C.V. före beslut enligt bestämmelserna
i förvaltningslagen, vilket skall ske, när beslutet går den försäkrade
emot. Av misstag har inte heller beslutsmeddelande skickats till C.V.,
så att hon haft möjlighet att begära omprövning respektive överklaga
beslutet.
Socialtjänsten har i sin framställan till kassan åberopat 3 kap. 15 §
lagen om allmän försäkring som grund för att återfå vårdavgiften via
försäkringskassan. Detta är felaktigt, eftersom lagrummet inte avser
avdrag på allmän pension.
Vår utredning har gett vid handen att den vårdkostnad, som social-
tjänsten fick ta ut av C.V. har stöd i 34 § socialtjänstlagen enligt
följande lydelse:
Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnads-
ansvar för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock utom beträf-
fande underårig, ta ut ersättning för uppehället av den som på grund
av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får
vård eller behandling i ett hem för vård eller boende eller i ett
familjehem (ej hela lagen återgiven)
Det finns inget stöd i AFL eller annan författning som ger social-
tjänsten (kommunen) rätt att uppbära vårdavgift genom avdrag på
allmän pension. Därför erfordras alltid i dylika fall att pensionstagaren
ger sitt skriftliga medgivande till åtgärder genom fullmakt eller på
annat lämpligt sätt.
Att socialtjänsten gjort en framställan hos kassan som på grund av
avsaknad av C.V:s medgivande, var oriktig, befriar givetvis inte kassa-
tjänstemannen från sitt tjänstemannaansvar d.v.s att vederbörande inte
utrett ärendet tillräckligt utan "i god tro", utan formellt beslut, ombe-
sörjt att avdrag på pensionen verkställdes.
2.2 Förundersökning
Den 3 april 1992 beslutade jag inleda förundersökning, eftersom jag
fann anledning anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
begåtts.
Under utredningen har förhör hållits med försäkringssekreterarna
Birgit Sundell och Siv Hellman, båda befattningshavare vid Stock-
holms läns allmänna försäkringskassa, lokalkontoret Odenplan, samt
med socialvårdsbyråchefen Kristoffer Wallin, inspektören Jane
Rönqvist, socialsekreteraren Matilda Ekström samt juristen Mari Carls-
1992/93 :JO1
469
son, samtliga befattningshavare inom Stockholms stads socialförvalt-
ning, Wallin vid socialdistrikt 13, Rönqvist och Ekström vid socialdi-
strikt 1 samt Carlsson vid den centrala förvaltningens juridiska enhet.
Vid förhör den 15 april 1992 med Birgit Sundeil delgavs hon
misstanke om tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken i enlighet med
följande.
Socialdistrikt 1 i Stockholm anhöll i en skrivelse till Stockholms läns
allmänna försäkringskassa att kassan skulle innehålla viss del av C.V:s
allmänna pension — 65 kr per dag — avseende vård på behandlings-
hem för missbrukare. Någon fullmakt eller annan form av godkännan-
de från C.V. om att socialtjänsten hade rätt att genom angivet förfaran-
de uppbära del av pensionen fanns inte.
Birgit Sundeil har i sin egenskap av försäkringssekreterare beslutat
att bifalla Socialdistriktets framställan utan att stöd för åtgärden förele-
gat vare sig i lagen om allmän försäkring eller annan författning. Hon
har vidare åsidosatt förvaltningslagens bestämmelser. Så har C.V. var-
ken underrättats om socialförvaltningens framställan eller beretts möj-
lighet att yttra sig över den. C.V. har inte heller underrättats om
innehållet i det beslut varigenom ärendet avgjordes eller tillställts
någon fullföljdshänvisning.
1992/93:JO1
Bedömning
JO Pennlöv anförde i beslut den 18 juni 1992 följande.
Handläggningen i försäkringskassan
Enligt 34 § socialtjänstlagen (1980:620) far en kommun ta ut ersätt-
ning av en vuxen missbrukare för sina kostnader för dennes uppehälle
vid vård på en institution eller i ett familjehem. Rätt att ta ut
ersättning gäller även vid vård på ett s.k. LVM-hem och det högsta
belopp som får tas ut fastställs av regeringen (42 a § socialtjänstförord-
ningen, 1981:750). Med stöd av 3 kap. 15 § andra stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring kan kommunen begära att försäk-
ringskassan skall göra avdrag på vårdtagarens sjukpenning med högst
det av regeringen fastställda beloppet samt betala ut beloppet till
kommunen i ersättning för den erlagda vårdkostnaden. Enligt 16 kap.
12 § lagen om allmän försäkring kan en allmän försäkringskassa, i det
fall att en pensionstagare till följd av långvarigt missbruk av
beroendeframkallande medel är ur stånd att själv ta hand om sin
pension, besluta att pensionen skall betalas ut till kommunal myndig-
het eller den pensionsberättigades make eller annan person för att
användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.
Förvaltningslagen (1986:223) ger regler för hur förvaltningsmyndig-
heterna, till vilka de allmänna försäkringskassorna hör, skall handlägga
sina ärenden.
I 17 § förvaltningslagen anges bl.a. att ett ärende inte får avgöras
utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrät-
tats om en uppgift som tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser
myndighetsutövning mot någon enskild.
470
I 20 § förvaltningslagen sägs bl.a. att ett beslut varigenom en
myndighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt
utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.
I 21 § första stycket förvaltningslagen uttalas bl.a. att en sökande,
klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i det beslut
varigenom myndigheten avgör ärendet, om detta avser myndighetsut-
övning mot någon enskild. I lagrummets andra stycke anges vidare
bl.a. att om beslutet går parten emot och kan överklagas, skall han
underrättas om hur han kan överklaga det.
1 förevarande fall har kommunen genom sin ansökan till försäk-
ringskassan begärt att avdrag skall göras på C.V:s sjukbidrag för den
vårdkostnad som kommunen haft för hennes vård vid LVM-hemmet. I
sin ansökan har kommunen åberopat 3 kap. 15 § lagen om allmän
försäkring trots att ansökan inte avsett avdrag på hennes sjukpenning
utan på hennes sjukbidrag. Vidare har något godkännande till åtgärden
inte funnits från C.V:s sida. Kommunens ansökan har således saknat
laglig grund. Birgit Sundell som handlagt ärendet på försäkringskassan
har inte uppmärksammat detta förhållande. Hon har tagit ställning till
kommunens ansökan utan att ha skaffat sig någon närmare kännedom
om de bestämmelser som hon haft att tillämpa och utan att följa
förvaltningslagens regler för ärendehandläggning. Birgit Sundell har
således åsidosatt vad som ålegat henne i egenskap av beslutsfattare hos
försäkringskassan. Handläggningen av ärendet har inneburit myndig-
hetsutövning. De objektiva förutsättningarna för tjänstefel enligt 20
kap. 1 § första stycket brottsbalken är därför uppfyllda. Någon anled-
ning anta att Birgit Sundell uppsåtligen skulle ha åsidosatt vad som
ålegat henne föreligger inte. Jag finner därför att det skett av oaktsam-
het.
Vid bedömningen av om denna oaktsamhet skall kunna medföra
straffansvar beaktar jag följande.
Handläggningen av ärendet har krävt goda kunskaper om sakområ-
det, kunskaper som Birgit Sundell får antas ha tillägnat sig genom den
utbildning hon genomgått. När beslutet fattades hade hon i knappt tre
månader haft sina nya arbetsuppgifter och får därför antas ha saknat
en mer djupgående erfarenhet av de bestämmelser som gäller för dessa
uppgifter. Ansökan var vidare gjord av en myndighet och kunde därför
antas vara riktig. Härtill kommer att hon haft kort tid på sig att
handlägga ärendet eftersom det inte var hennes eget och hon fått hand
om det genom den kontroll som gjordes av avdelningens postlådor
inför den s.k. brytningsdagen, d.v.s. sista dagen för inmatning av
beslutet i datorn. Hennes handläggning av ärendet har därför skett
under stark tidspress. Arbetsbelastningen var också rent allmänt bety-
dande på avdelningen, bl.a. som en följd av brist på personal.
Handläggningen av ärendet har emellertid även krävt god kännedom
om förvaltningslagens förfaranderegler. Birgit Sundell, som även tidi-
gare sysslat med ärendehantering, har uppgivit att hon väl kände till
dessa regler. Det framstår därför som anmärkningsvärt att hon kommit
att åsidosätta dem, eftersom de är grundläggande för all ärendehand-
läggning, som rör myndighetsutövning mot enskilda. Birgit Sundeils
1992/93: JO 1
471
1992/93 :JO1
misstag i detta avseende framstår emellertid som en följd av hennes
bristande erfarenhet av sakområdet och den allmänt pressade arbetssi-
tuationen.
Vid en samlad bedömning av omständigheterna kan jag mot bak-
grund av det nu anförda inte finna att den oaktsamhet som Birgit
Sundell gjort sig skyldig till skall bedömas på sådant sätt att den
medför straffansvar för henne. Jag beslutar därför att inte väcka åtal
mot Birgit Sundell. Hon kan emellertid inte undgå allvarlig kritik för
vad som inträffat.
Handläggningen i socialdistriktet
Genom utredningen har framkommit att det inom socialdistriktet rått
oklarhet om vilka möjligheter som distriktet haft att med stöd av lagen
om allmän försäkring få ersättning för den vårdkostnad som distriktet
enligt 34 § socialtjänstlagen har rätt att ta ut av vuxna missbrukare.
Detta har särskilt kommit till uttryck genom att distriktet i sina
framställningar till försäkringskassan använt sig av en blankett som
varit felaktigt utformad. Det i blanketten åberopade lagrummet, 3 kap.
15 § lagen om allmän försäkring, ger kommunen rätt att få avdrag på
vårdtagarens sjukpenning men inte på hans pensionsförmån. Blanket-
ten har enligt vad som framkommit använts under en följd av år utan
att den felaktiga formuleringen har'uppmärksammats. Vem som bär
ansvaret för blankettens utformning har inte kunnat klarläggas. Led-
ningen för distriktet har emellertid förutsatt att blanketten kommit till
användning. Socialdistriktets bristande kunskap om innehållet i de
regler som utgjort en förutsättning för distriktets möjligheter att genom
försäkringskassans förmedling få ersättning för vårdkostnader, framstår
som anmärkningsvärd. Dessa förhållanden inom socialdistriktet ger
anledning till allvarlig kritik från min sida.
De enskilda tjänstemännens befattning med det nu aktuella ärendet
föranleder följande uttalande.
Matilda Ekström har handlagt ärendet inom socialdistriktet och hon
är därför ansvarig för den ansökan som gavs in till försäkringskassan.
Ansökan har saknat laglig grund eftersom C.V:s godkännande till det
begärda avdraget inte förelåg och grund för åtgärden inte fanns i lag
eller annan författning. Matilda Ekström har emellertid uppgivit att
hon, såvitt hon kan minnas, vänt sig till såväl Jane Rönqvist som
Kristoffer Wallin för att få råd om handläggningen innan hon gav in
ansökan till försäkringskassan och att hon i vart fall av Kristoffer
Wallin fått beskedet att ansökan skulle ges in till kassan på det sätt
som hon gjort. Huruvida hennes kontakter med dessa personer skett
innan hon gav in ansökan eller först efteråt, vilket är Kristoffer
Wailins minnesbild, har inte kunnat klarläggas. Oavsett när ett sådant
samråd har skett kan det inte medföra att Matilda Ekström skall sakna
ansvar för åtgärden att ha givit in en felaktig ansökan till försäkrings-
kassan. Under alla förhållanden har det ankommit på henne att
förvissa sig om att ansökan var riktig och stod i överensstämmelse med
bestämmelserna på området. Handläggningen av ärendet har således 472
krävt att hon satt sig in i de bestämmelser som gällde. Detta hade
exempelvis kunnat ske genom att hon såväl slagit upp det åberopade
lagrummet som noggrant tagit del av de interna anvisningarna. För
handläggningen av ärendet i denna del kan Matilda Ekström inte
undgå kritik.
Jane Rönqvist har i sin egenskap av biträdande sektionschef diskute-
rat ärendet med Matilda Ekström. Den befattning hon därigenom haft
med ärendet är inte av sådan beskaffenhet att det finns anledning att
rikta kritik mot henne.
Kristoffer Wallin har i egenskap av sektionschef haft ett övergripan-
de ansvar för sektionens verksamhet. Han borde därför ha sett till att
den ifrågavarande blanketten inte användes för distriktets framställ-
ningar till försäkringskassan. Han har emellertid inte ens uppmärk-
sammat att blanketten varit utformad på ett felaktigt sätt. Anledningen
härtill synes i huvudsak ha varit hans bristande kunskaper om inne-
hållet i det lagrum, 3 kap. 15 § lagen om allmän försäkring, som
åberopades i blanketten samt att han hyst en felaktig uppfattning om
de möjligheter det gav kommunen att få ersättning för sina vårdkostna-
der. Han har således ansett att blanketten varit riktig och förutsatt att
den använts för sektionens framställningar. Som en följd av denna sin
uppfattning har han inte heller i samband med att Matilda Ekström
vände sig till honom för att få råd om handläggningen funnit anled-
ning att ompröva sin tidigare bedömning av bestämmelsens innehåll.
Matilda Ekström har uppgivit att hon vid två tillfällen talat med
Kristoffer Wallin om ärendet. Han har uppgivit att det skett vid ett
tillfälle. Oavsett antalet samtal som förts mellan dem har det förhållan-
det att Matilda Ekström rådfrågat honom om ärendet bort medföra att
han skaffat sig närmare kunskap om den bestämmelse de diskuterade.
Detta har han emellertid inte gjort utan nöjt sig med en kontroll av de
interna anvisningarna. En kontroll som han gjort så summariskt att
han inte uppmärksammat att den uppfattning han hade om bestäm-
melsen var felaktig. Vad som i dessa avseenden framkommit om
Kristoffer Wallins hantering av ärendet visar att han brustit i sitt
ledningsansvar. Jag anser därför att det finns anledning att rikta
allvarlig kritik mot honom för detta.
1992/93: JO 1
473
1992/93:JO1
(Dnr 790-1991)
1 Inledning
Kemikalieinspektionen handlägger ärenden om hälso- och miljörisker
med kemiska produkter. Grundläggande bestämmelser på området
finns i lagen (1985:426) om kemiska produkter och förordningen
(1985:835) om kemiska produkter. Till kemikalieinspektionens uppgif-
ter hör att — vid sidan av vissa andra statliga myndigheter med
specialuppgifter — utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden av
lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter såvitt gäller
tillverkare, importörer och andra leverantörer (26 § förordningen).
I 27 § förordningen föreskrivs: En statlig tillsynsmyndighet skall
göra anmälan till konsumentombudsmannen om myndigheten från
hälso- och miljöskyddssynpunkt finner talan om förbud enligt 2 §
marknadsföringslagen (1975:1418) påkallad mot marknadsföringen av
en kemisk produkt. Annan myndighet än kemikalieinspektionen skall
samråda med kemikalieinspektionen innan anmälan görs.
I egenskap av ombud för Colgate-Palmolive AB ("Colgate") anmälde
advokaterna Jan O Hedberg och Stefan Brandt, Hedberg & Co Advo-
katbyrå AB, kemikalieinspektionen och dess tjänstemän Gustaf Eriks-
son och Christina Bouvin för åsidosättande av regeringsformens krav
på objektivitet och saklighet genom uttalanden i samband med ingrip-
ande mot marknadsföringen av rengöringsmedlet Klorin. Uttalandena
hade gjorts dels i skrift ställd till Colgate, dels i pressrelease, dels i
radio. Vidare hemställde Colgate, att JO skulle utreda, huruvida Gus-
taf Eriksson och Christina Bouvins handlande borde föranleda ansvar
för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.
Den åsyftade skrivelsen, som Colgate mottog den 8 mars 1991, var
daterad den 7 mars 1991 och undertecknad av de nämnda tjänstemän-
nen. Inledningsvis anfördes att kemikalieinspektionen hade uppmärk-
sammat Colgates marknadsföring av rengöringsmedlet Klorin i dags-
pressen den 5—7 mars 1991. Enligt inspektionens mening fanns det
formuleringar i annonserna som var ovederhäftiga och därmed otill-
börliga enligt 2 § marknadsföringslagen. De formuleringar som kritise-
rades var "Klorin skadar inte miljön", "Nu visar tre strikt vetenskapli-
ga undersökningar att Klorin inte utgör någon miljöfara", "Ditt hem
är fullt av saker som skulle må bra av att då och då rengöras och
474
desinfekteras ordentligt" samt ett påstående att "Nu kan du med gott
samvete använda Klorin så mycket du vill". Kemikalieinspektionen
hävdade, att Colgate i strid med utbytesregeln i 5 § lagen (1985:426)
om kemiska produkter — vilken går ut på att sådana kemiska produk-
ter som kan ersättas med mindre farliga skall undvikas — uppmanade
konsumenterna att bortse från sina skyldigheter enligt lagen och att
marknadsföringen följaktligen i den delen uppmanade till brott. Skri-
velsen avslutades med följande anmaning: "Mot bakgrund av detta
avser kemikalieinspektionen att göra en anmälan till konsumentom-
budsmannen, om Ni inte inom en vecka ger in en bindande förklaring
att Ni beträffande Klorin omedelbart avstår från vidare marknadsföring
som innehåller dessa eller liknande påståenden eller framställningar
som döljer det faktum att Klorin är en hälsofarlig produkt."
Det åberopade pressmeddelandet var daterat den 8 mars 1991 och
bar rubriken "Colgate uppmanar till brott!". Meddelandet innehöll i
sammandrag de uttalanden som gjorts i skrivelsen till Colgate.
2 Utredning
2.1 Utredningsåtgärder
Genom remiss infordrades yttrande från kemikalieinspektionen.
Colgate inkom med bemötande av remissvaret.
2.2 Regleringen i marknadsföringslagen
Marknadsföringslagen upptar bl.a. följande föreskrifter.
Otillbörlig marknadsföring
2 § Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller
annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att
strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsu-
menter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom
att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar
på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har
bidragit till handlingen.
Information
3 § Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller
annan nyttighet att lämna information, som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt^ kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna
sådan information. Åläggande kan meddelas även anställd hos närings-
idkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.
Åläggande enligt första stycket får innehålla att informationen skall
1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan
form på säljställe,
2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren
använder vid marknadsföringen,
3. i viss form lämnas till konsument som begär det.
Bestämmelser om information som har särskild betydelse för att
förebygga att en vara eller en tjänst orsakar skada på person eller
egendom finns i produktsäkerhetslagen (1988:1604).
1992/93: JO 1
475
Handläggningsregler
10 § Fråga om förbud eller åläggande enligt 2—4 § upptages efter
ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar
denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av samman-
slutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller, beträf-
fande förbud enligt 2 §, av näringsidkare som beröres av handlingen.
11 § Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentom-
budsmannen komma in med yttrande eller upplysning i ärende om
tillämpning av 2—4 §. I ärende där beslut om förbud eller åläggande
enligt 2—4 § kan antagas komma i fråga är näringsidkare även skyldig
att på anmaning av ombudsmannen tillhandahålla handling, varuprov
och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärendet.
Efterkommes icke anmaning enligt första stycket, far konsumentom-
budsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid
vite av högst 10 000 kronor.
För varuprov och liknande som tillhandahålles enligt första stycket
lämnar konsumentombudsmannen ersättning, om särskilda skäl före-
ligger.
Förbudsföreläggande
14 § Fråga om förbud enligt 2 eller 4 § far i fall som ej är av större
vikt prövas av konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.
Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit hand-
ling, som avses i 2 eller 4 §, till godkännande omedelbart eller inom
viss tid förelägges förbud vid vite att fortsätta därmed eller, i fall som
avses i 2 §, att företaga annan liknande handling.
Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som har meddelats
av marknadsdomstolen enligt 2 eller 4 §. Godkännande som sker
sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan
verkan.
Informationsföreläggande
15 § Fråga om åläggande enligt 3 § far i fall som ej är av större vikt
prövas av konsumentombudsmannen genom informationsföreläggande.
Informationsföreläggande innebär att den som antages ha gjort sig
skyldig till underlåtelse, som avses i 3 §, till godkännande omedelbart
eller inom viss tid förelägges vid vite att lämna information, som anges
där.
Har föreläggande godkänts, gäller det som åläggande som har med-
delats av marknadsdomstolen enligt 3 §. Godkännande som sker sedan
den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.
Tillsyn m.m.
16 § Den som avses med förbud eller åläggande enligt 2—4 § är
skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen tillhandahålla
upplysning, handling, varuprov och liknande som behövs för tillsyn
över att förbudet eller åläggandet åtlydes. Efterkommes icke sådan
anmaning, får ombudsmannen förelägga den berörde att fullgöra sin
skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.
För varuprov och liknande som tillhandahålles enligt första stycket
lämnar konsumentombudsmannen ersättning, om särskilda skäl före-
ligger.
Föreskrifter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprov
och liknande enligt första stycket att ersätta konsumentombudsmannen
kostnader för provtagning och undersökning av prov meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
1992/93:JO1
476
2.3 Colgates klagomål
1992/93: JO 1
I anmälningsskriften anförde Colgate bl.a. följande sammanfattande
synpunkter.
Det aktuella ärendet avser två annonser som behandlar frågan om
Klorins eventuella miljöpåverkan. Bedömningen av denna marknads-
föring faller inom KO:s och marknadsdomstolens kompetensområden.
Två marknadsföringsärenden, avseende i allt väsentligt samma budskap
som i de nu aktuella annonserna, har tidigare på KO:s begäran prövats
av Kemibranschens Etiknämnd och enhälligt friats från kritik och
marknadsföringen bedömts som vederhäftig. Bedömningen har skett
mot bakgrund av vetenskapliga utredningar utförda av oberoende
expertis.
Frågan om hälsofarlighet i den meningen att medlet — liksom ett
flertal rengöringsmedel — kan medföra skada vid förtäring eller dylikt
ligger utanför sakomständigheterna i ärendet. Frågan berörs överhu-
vudtaget inte i annonsen och regleras av förordningar helt fristående
från marknadsföringslagen, genom märkningsföreskrifter m.m. De ifrå-
gavarande föreskrifterna har, vad avser Klorin, på alla punkter upp-
fyllts av Colgate. Kemikalieinspektionens föreläggande innefattar för
övrigt även att Colgate skulle i sin marknadsföring ange att Klorin är
en hälsofarlig produkt. Detta krav saknar lagstöd. Påståendet att köpare
eller användare av Klorin gör sig skyldig till straffbar handling utgör
en orimlig lagtolkning.
Kemikalieinspektionen har sålunda utan lagstöd förelagt bolaget att
inom en vecka inge en bindande förklaring att bolaget omedelbart skall
avstå från den aktuella och liknande marknadsföring samt framställ-
ningar som döljer det faktum att Klorin är en hälsofarlig produkt.
Utan att bereda Colgate tillfälle till yttrande har Kemikalieinspektio-
nen och dess tjänstemän, dels i en spektakulär pressrelease, dels i
uttalanden i media, stämplat Colgates marknadsföring som uppmaning
till brott. Uttalandena innebär även att konsumenter som använder
Klorin skulle göra sig skyldiga till brottslig handling med åtföljande
straffpåföljd.
Genom att samma dag som Colgate föreläggs att inom en vecka yttra
sig i ärendet avge en pressrelease med rubriken "Colgate uppmanar till
brott", har Kemikalieinspektionen och dess tjänstemän grovt åsidosatt
sina skyldigheter att iaktta saklighet, måttfullhet och opartiskhet. I
realiteten innebär agerandet att Kemikalieinspektionen och dess tjäns-
temän, utan att ge motparten tillfälle att yttra sig, samtidigt agerat
åklagare och domare, tillika utanför området för sin egen kompetens
och med uppenbart felaktig lagtillämpning som grund. Uppgifterna i
pressreleasen, som innefattar att konsument skulle göra sig skyldig till
brott vid köp eller användning av Klorin, är vilseledande och ägnade
att leda till allvarligt obehag för konsumenter.
Genom föreläggandet, genom pressreleasen och genom mediauttalan-
den har Kemikalieinspektionen och dess tjänstemän vållat Colgate
allvarlig skada. Uttalanden och rekommendationer av myndighet upp-
fattas som auktoritativa och vederhäftiga och åtnjuter på den grunden
stor trovärdighet hos allmänheten.— — —
477
2.4 Kemikalieinspektionens ståndpunkt
Beträffande handläggningen anförde kemikalieinspektionen i sitt ytt-
rande bl.a. följande. Kemikalieinspektionens skrivelse till Colgate inne-
höll inte något föreläggande. Inspektionen angav att anmälan skulle
komma att ske till konsumentombudsmannen. Emellertid lämnades i
vedertagen ordning utrymme för Colgate att frivilligt vidta de enligt
inspektionens mening nödvändiga rättelserna. Det aktuella pressmed-
delandet skulle ses mot bakgrund av att kemikalieinspektionen hade
att på ett lättillgängligt sätt informera allmänheten om sitt arbete.
I sakfrågorna hänvisade kemikalieinspektionen i stort till vad som
anförts i anmälan den 19 mars 1991 till konsumentombudsmannen,
varjämte inspektionen anförde vissa kompletterande synpunkter.
2.5 Colgates genmäle
I sitt yttrande över kemikalieinspektionens remissvar anförde Colgate
bl.a. följande beträffande karaktären av inspektionens skrivelse till
Colgate.
Inspektionens uttalande att skrivelsen inte innehåller något föreläggan-
de förtjänar inte beaktande. För en enskild medborgare eller ett företag
utan tillgång till juridisk sakkunskap framstår skrivelsens innehåll som
hotfullt och ägnat att påverka mottagarens agerande, varför det utan
tvekan utgör ett föreläggande. Att det inte är fråga om ett föreläggande
enligt marknadsföringslagens regler är uppenbart eftersom det helt
saknar lagstöd. Däremot har syftet från inspektionens sida varit att
utfärda ett föreläggande, oavsett om detta är lagligt eller inte, för att
genom hot tvinga Colgate att upphöra med sin marknadsföring för
Klorin. Detta framgår inte bara av skrivelsens innehåll utan även
inspektionens pressrelease — — —.
2.6 Ärendet hos konsumentombudsmannen
Kemikalieinspektionens anmälan mot Colgate var fortfarande föremål
för utredning hos konsumentombudsmannen. Ställning hade ännu inte
tagits till om ansökan skulle göras hos marknadsdomstolen eller inte.
3 Bedömning
Vid ärendets avgörande den 25 oktober 1991 uttalade JO Ragnemalm
följande.
Den rättsliga regleringen innebär i korthet följande. Kemikaliein-
spektionen har i egenskap av central tillsynsmyndighet på det kemiska
produktområdet att i förekommande fall göra anmälan till konsument-
ombudsmannen, om inspektionen finner talan om förbud påkallad på
grund av otillbörlig marknadsföring. Hur denna uppgift skall hanteras
är inte föremål för särskild författningsreglering utan får bedömas
utifrån allmänna normer. Konsumentombudsmannen kan i sin tur
väcka talan hos marknadsdomstolen och har alltså där ställning av
part. Därvid har konsumentombudsmannen till sitt förfogande en rad
befogenheter med stöd av vilka han kan framtvinga utredning och
även i viss begränsad utsträckning bringa ärenden till slut med rättsligt
1992/93: JO 1
478
bindande avgöranden utan att i samtliga fall behöva underställa ären-
det domstolens prövning. Alla viktigare avgöranden måste dock träffas
av marknadsdomstolen. Domstolen svarar som enda instans för rätt-
skipningen i tvistiga fall och för ledningen av rättstillämpningen på
området.
Att konsumentombudsmannen i sin verksamhet måste iakttaga de
allmänna restriktioner som får anses gälla för allmänna ombud i
rättsliga förfaranden är självklart. Man kan här jämföra med den roll
som en allmän åklagare eller företrädare för det allmänna i taxerings-
ärenden har. Massmediala utspel kan i vissa lägen få återverkningar på
myndighetsfunktionen som inte är önskvärda (se t.ex. JO 1978/79 s.
298—301 som berör frågor om organiserad pressinformation av myn-
dighet och allmänt ombuds personliga yttrande i anslutning till en
pågående skatteprocess).
En tillsynsmyndighet som kemikalieinspektionen har såsom anmä-
lande myndighet en friare ställning. Min bedömning av kemikaliein-
spektionens agerande sker från denna utgångspunkt.
Kemikalieinspektionen måste tillerkännas en betydande frihet att
driva sina egna frågor såsom fackmyndighet. När det gäller åtgärder
mot otillbörlig marknadsföring — som involverar särskilda regler och
överväganden vid sidan av kemikalieinspektionens egentliga kompe-
tensområde — kan man inte ställa ett så långt gående krav på en
anmälan till konsumentombudsmannen, att det med säkerhet skall
kunna förväntas, att talan hos marknadsdomstolen leder till framgång,
eller ens att konsumentombudsmannen finner skäl att, efter företagen
utredning, väcka sådan talan genom ansökan hos domstolen. I föreva-
rande fall har upplysts att ärendet befinner sig hos konsumentombuds-
mannen och att ställning ännu inte tagits till om ansökan skall göras
hos marknadsdomstolen eller inte. Eftersom frågorna om Klorins
egenskaper och tillåtligheten av de ifrågasatta marknadsföringsåtgärder-
na alltså är föremål för prövning i ordinär väg, saknas anledning för
JO att gå in på dessa sakfrågor. Jag vill dock tillägga, att jag mot
bakgrund av de allmänna synpunkter som här redovisats inte funnit
grund för att kritisera kemikalieinspektionen för att inspektionen
aktualiserat frågan om anmälan till konsumentombudsmannen genom
sin skrivelse till Colgate och sedan även fullföljt sin avsikt och gjort
sådan anmälan.
Vad i övrigt gäller den formella behandlingen av ärendet hos kemi-
kalieinspektionen är det två inslag i handläggningen som särskilt
kommer i blickpunkten, nämligen karaktären av den anmaning som
kemikalieinspektionens skrivelse till Colgate utmynnade i och det
pressmeddelande som inspektionen lämnade i direkt anslutning till
skrivelsen.
Colgates klagomål på denna punkt kan — mycket kort — sägas
innebära, att kemikalieinspektionen, utan att ha befogenhet därtill och
utan att ge Colgate rimlig möjlighet att förklara sig, meddelat ett
föreläggande för Colgate att upphöra med den ifrågasatta marknadsfö-
1992/93:JO1
479
ringen och därvid nyttjat publiceringen som påtryckningsmedel. Colga-
te menar, att kemikalieinspektionens agerande varit opåkallat och
vållat Colgate allvarlig skada.
Kemikalieinspektionen å sin sida vill inte vidkännas, att något fel
begåtts, utan synes närmast anse att dess handlande varit neutralt.
Således invänder man, att fråga ej varit om något föreläggande, efter-
som det framgick av skrivelsen, att inspektionen endast avsåg att göra
en anmälan till konsumentombudsmannen, och att pressmeddelandet
far ses som normal information till allmänheten. Man framhåller
också — i skrivelsen till konsumentombudsmannen — att ärendet
brådskade, eftersom inget tydde på att bolaget frivilligt tänkte ändra sin
marknadsföring.
Det kan alltså konstateras, att uppfattningarna om innebörden av
kemikalieinspektionens ingripande går vitt isär.
För egen del vill jag till en början slå fast, att kemikalieinspektio-
nens ingripande framstår som mycket snabbt och resolut. Naturligtvis
kan det finnas situationer, där en sådan reaktion är motiverad. Ingen-
ting hindrar då, att tillsynsmyndigheten direkt gör en anmälan till
konsumentombudsmannen utan att dessförinnan kommunicera under-
laget för sitt initiativ med det berörda företaget. Det kan här nämnas,
att produktsäkerhetslagen (som inte är tillämplig i detta fall) i jämför-
bara situationer anvisar ett direkt förfarande utan förhandlingar, som
syftar till frivilliga lösningar (se 16 §). Om emellertid tillsynsmyndig-
heten eftersträvar skriftväxling eller överläggningar i annan form med
en näringsidkare, bör det ske på ett lugnt och sakligt sätt och utan
särskilda påtryckningar. Åtgärderna att avkräva Colgate en bindande
förklaring att upphöra med sin marknadsföring inom en vecka och att
gå ut med ett pressmeddelande var inte nödvändiga för att kemikalie-
inspektionen skulle kunna fullgöra sin anmälningsplikt som tillsyns-
myndighet enligt 27 § förordningen om kemiska produkter. Åtgärder-
na var inte heller ägnade att påskynda eller på annat sätt främja
förfarandet enligt marknadsföringslagen.
Frågan om kemikalieinspektionens anmaning skall betraktas som ett
föreläggande i rättslig mening eller inte kan lämnas därhän; av formu-
leringen framgår dock att anmaningen inte var "bindande", dvs. att
någon annan "sanktion" än en anmälan till konsumentombudsman-
nen inte kunde ifrågakomma vid bristande hörsamhet. Det står enligt
min mening klart, att anmaningen i förening med pressmeddelandet
var ägnad att verka som ett slags utomrättsligt påtryckningsmedel. Ett
sådant tillvägagångssätt ryms inte i det förfarande enligt marknadsfö-
ringslagen som i sista hand består i domstolsprövning. Det skall inte
behöva sägas, att en part inför en sådan prövning har rätt att vara
fredad från "påhopp" av företrädare för motstående intressen.
Av det anförda framgår att kemikalieinspektionens anmaning och
pressmeddelande var omotiverade och olämpliga. Jag anser, att det rör
sig om ett allvarligt övertramp.
1992/93 :JO1
480
Vad gäller själva textinnehållet i pressmeddelandet finner jag inte
tillräckliga skäl att göra någon närmare kommentar, eftersom min
ståndpunkt är, att något pressmeddelande över huvud inte borde ha
utfärdats.
Med dessa kritiska uttalanden är ärendet avslutat.
(Dnr 3963-1990)
1 Inledning
Göteborgs kommun utgav och tillställde under hösten 1990 hushållen
i kommunen en skrift benämnd Miljökatalogen, Göteborgsdelen,
1990-1991. Som författare angavs Konsument Göteborg, Miljö- och
Hälsoskydd och Renhållningsverket. Skriften innehöll följande inled-
ning.
Miljö vänlig
Två bra ord som inte blir sämre av att kopplas samman. Miljövänlig.
De flesta göteborgare vill vara miljövänliga, men vet inte alltid riktigt
hur man ska göra. Måste man vara kemist eller renlärig? Ska man
behöva ha dåligt samvete för att man inte alltid orkar? Nej. Den här
Miljökatalogen har vi gjort för dig, som gärna vill handla miljövänligt,
men inte vet riktigt hur. Vi har samlat ihop konkreta tips och idéer —
du finner dem i katalogens första del. Längre bak finns ett register med
ord och begrepp som kan vara bra att känna till. Vi förklarar dem och
hänvisar till den eller de sidor i katalogen där det står mer. Allra sist
finns adresser och telefonnummer till ställen som kan lämna mer
information eller som säljer bra produkter. Läs katalogen från början
till slut eller lite här och där. Prova något miljövänligt som du får lust
på. Om bara en person väljer miljöväniigare i morgon innebär det en
förbättring. Och tänk om många ändrar sig...
Hälsningar från oss på
KONSUMENT GÖTEBORG. MILJÖ- OCH HÄLSOSKYDD. REN-
HÅLLNINGSVERKET.
I egenskap av ombud för KemiskTekniska Leverantörförbundet (KTF)
anmälde advokaten Stefan Brandt, Hedberg & Co Advokatbyrå AB,
Göteborgs kommun och kommunens ansvariga myndigheter för åsido-
sättande av regeringsformens krav på objektivitet och saklighet genom
olika uttalanden i Miljökatalogen. Vidare anfördes att myndigheterna
genom uttalandena hade överskridit sin kompetens.
KTF:s anmälan avsåg de delar i katalogen som berörde förbundets
medlemmar, dvs. uttalanden rörande kemiska produkter och deras
användning.
I det väsentliga gick klagomålen ut på följande. Miljökatalogen
innebar ett otillbörligt ingrepp i den fria konkurrensen, genom att
vissa produkter och varumärken och även försäljningsställen rekom-
menderades, samtidigt som det uttalades, att andra produkter och
varumärken borde undvikas, därför att de var miljöfarliga eller onödi-
1992/93: JO 1
481
31 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
ga. I sak innehöll skriften oriktiga och ovederhäftiga påståenden.
Kommunen utgick i sina bedömningar från en annan standard än den
som gällde för företagen i branschen. Om katalogen hade varit utgiven
av tillverkarna själva, skulle denna utgöra marknadsföring och falla
under marknadsföringslagen. Med den omvända bevisbörda som där-
vid gäller hade det ålegat tillverkarna att styrka påståenden om miljö-
vänlighet m.m. med vetenskaplig bevisning, som klart visade, att de
kemiska produkterna förbättrade miljön. Genom katalogens utform-
ning rekommenderade således myndigheterna vissa produkter och
varumärken med uttalanden, som tillverkarna själva inte skulle kunna
göra i sin egen marknadsföring. Vad gällde de produkter som direkt
misskrediterades saknade tillverkarna här den möjlighet att ingripa
som marknadsföringslagen erbjuder i förhållande till en konkurrent,
som handlar på liknande sätt. Den uppkomna situationen präglades av
rättsosäkerhet. En annan invändning mot Miljökatalogen var, att utta-
landena i denna i olika avseenden innebar ett åsidosättande av konsu-
mentskyddet.
2 Utredning
Genom remisser begärdes yttranden från Göteborgs kommun och
konsumentverket.
För kommunens del avgavs yttrande av miljö- och hälsoskydds-
nämnden. Kommunens konsumentnämnd och renhållningsstyrelse
ställde sig bakom yttrandet.
KTF inkom med bemötande av kommunens och konsumentverkets
remissvar.
3 Bedömning
Vid ärendets avgörande den 25 oktober 1991 uttalade JO
Ragnemalm följande.
3.1 Utgångspunkter för bedömningen
Den kommunala självstyrelsens princip är förankrad i grundlagen och
kommer till uttryck på flera sätt i lagstiftningen. Kommunerna har
egen beskattningsrätt. De kan i betydande utsträckning fritt bestämma
över förvaltningen av sådant som kan betraktas som kommunala
angelägenheter. Möjligheterna för statliga organ att ingripa är begrän-
sade. Kommunala beslut inom självstyrelsesektorn kan av kommun-
medlemmarna överklagas hos kammarrätten medelst kommunalbesvär,
som möjliggör en rent rättslig kontroll men inte en allmän överpröv-
ning, där lämplighetsöverväganden som legat till grund för ett beslut
kan komma under bedömande.
Gränserna för den kommunala kompetensen bestäms — på grund-
val av en allmän regel i kommunallagen (av typ generalklausul) och
allmänt vedertagna kommunalrättsliga grundsatser — mera konkret av
praxis i kommunalbesvärsmål, där regeringsrätten är prejudikatbildan-
de instans. Det är förutsatt, att JO inte skall göra uttalanden i sådana
1992/93: JO 1
482
gränsdragningsfrågor som det tillkommer regeringsrätten att avgöra.
Utgångspunkten för JO:s bedömningar måste således vara rådande
rättsläge, sådant det framgår av tillgängliga rättskällor.
Vad i övrigt gäller de rättsliga utgångspunkterna har anmälaren KTF
främst åberopat bestämmelsen i 1 kap. 9 § regeringsformen (objektivi-
tetsprincipen) och marknadsföringslagen, som enligt KTF ställer högre
krav på företagens uppgiftslämnande vid marknadsföringen än vad de
kommunala myndigheterna iakttagit i sin informationsskrift.
De kommunala myndigheterna och konsumentverket invänder, att
marknadsföringslagens krav inte är tillämpliga på den kommunala
informationen, och hävdar, att innehållet i Miljökatalogen i huvudsak
— med enstaka undantag — är vederhäftigt och korrekt. Myndigheter-
na menar, att det ligger inom ramen för en kommuns befogenheter att
lämna attitydpåverkande information till konsumenterna, och att det
får accepteras, att sådan information kan ha en viss påverkan på
konkurrensförhållandena.
Om detta vill jag rent principiellt säga följande.
Marknadsföringslagen är formellt tillämplig på näringsidkare och
deras marknadsföring men inte på kommunerna och deras samhällsin-
formation, i vilken konsumentupplysning utgör en beståndsdel. Frågan
är — såsom den blivit formulerad i meningsutbytet mellan anmälaren
och myndigheterna — om man bör acceptera, att olika standard här
gäller för näringsidkare och myndigheter. Anmälaren KTF:s argumen-
tering för att någon skillnad inte bör råda utgår från stadgandet i 1
kap. 9 § regeringsformen, som lyder: "Domstolar samt förvaltnings-
myndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga
förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen
samt iakttaga saklighet och opartiskhet." Bestämmelsen tar naturligtvis
främst sikte på rättskipningen och den myndighetsutövande verksam-
heten i övrigt. De principer som den ger uttryck för har dock relevans
för all allmän verksamhet.
I detta fall gäller det en tryckt publikation, som väsentligen regleras
av yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen. Rättsliga ingripanden kan
endast ske enligt de regler som gäller för publikationer i allmänhet.
Om den kemiska industrin vill angripa en skrift av en intresseorgani-
sation på miljöområdet eller en rådgivningsspalt i en veckotidning, har
man att följa dessa regler. De särskilda möjligheter som marknadsfö-
ringslagen ger en näringsidkare att vidta åtgärder mot en annan
näringsidkare, som använder otillbörliga metoder, står inte här till
buds.
Mot bakgrund av det sagda kan frågan formuleras så: Vilka krav kan
man ställa på ett offentligt organ utöver dem som gäller för publikatio-
ner i allmänhet?
Svaret blir, att gällande rättsordning inte ger något direkt besked på
den punkten. För min del har jag att hålla mig till instruktionen för
JO, som i 6 § första stycket säger: "Ombudsman avgör ärende genom
beslut, vari han får uttala sig om huruvida åtgärd av myndighet eller
befattningshavare strider mot lag eller annan författning eller annars är
felaktig eller olämplig. Ombudsman får även göra sådana uttalanden
1992/93: JO 1
483
som avser att främja enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning." Jag
ämnar här ta fasta på min instruktionsenliga rätt att — vid sidan av det
formellt juridiska betraktelsesättet — uttala mig om vad som är felak-
tigt i vidare mening eller olämpligt.
3.2 Iakttagelser och omdömen
3.2.1 Allmänt
Det hör till en kommuns allmänna befogenheter att bedriva samhälle-
lig informationsverksamhet och konsumentrådgivning. På området för
miljö- och hälsoskydd har lagstiftningen tilldelat kommunerna särskil-
da uppgifter. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen måste det
vara tillåtet för en kommun att utge en upplysningsskrift i miljöfrågor
ämnad för hushållen. Jag utgår också från att rättsläget är det, att en
sådan skrift kan fa ha en "miljövänlig profil", även om detta kan
uppfattas som och även i realiteten innebära en viss påverkan av
konkurrensförhåilandena inom den kemisk-tekniska branschen.
Jag har alltså ingenting att invända mot att Göteborgs kommun
utgivit Miljökatalogen och att den har det uttalade syftet att påverka
konsumenterna i miljövänlig riktning.
3.2.2 Omnämnandet av produkter/märken och försäljningsställen
På flera ställen omnämns produkter/märken och försäljningsställen
som "bra". Detta sätts i motsatsförhållande till etablerade marknadsle-
dande produkter, utan namns nämnande. Det förekommer emellertid
även, att en enskild produkt med märkesnamn anges i negativt sam-
manhang.
Anmälaren KTF beskriver på något ställe detta som skattefinansierad
reklam.
Jag måste här instämma i anmälarens kritik.
Vad gäller skattefinansieringen kan — i den kommunala självstyrel-
sens namn — invändas att den som inte tillhör det aktuella skattekol-
lektivet i Göteborg inte har någon talan. Emellertid har det ett
uppenbart allmänt intresse — utanför kommungränsen — om en
offentlig myndighet direkt uttalar sig om särskilda produkter och
märken. Såsom anmälaren återkommande framhåller, möts myndighe-
ternas uttalanden normalt med stor respekt, med följd att genomslags-
kraften hos allmänheten kan antas bli betydande. Inom givna gränser
är detta också önskvärt, om ett samhälle skall kunna fungera väl. Detta
förutsätter emellertid, att så närgångna uttalanden, som det här hand-
lar om, bygger på vetenskapligt grundade och öppet redovisade tester.
Så är inte fallet här. Detta är enligt min mening inte godtagbart.
1 det nu avhandlade avseendet måste jag rikta mycket allvarlig kritik
mot Miljökatalogen.
1992/93: JO 1
484
3.2.3 Användning av livsmedel som rengöringsmedel
I vissa fall anges att man med fördel kan använda vissa livsmedel —
såsom filmjölk och ättiksyra — i stället för saluförda kemiska rengö-
ringsmedel. Från anmälaren KTF:s sida anförs en rad fackmannamässi-
ga invändningar. Det anförs bl.a., att sådan användning skulle —
under de betingelser som gäller vid marknadsföring för dylikt ändamål
— förutsätta särskild märkning m.m., och vidare att även sådana
"naturliga" produkter kan ha effekter för reningsverk m.m. som också
borde uppmärksammas och redovisas.
Det finns även enligt min mening anledning att se kritiskt på
informationen i dessa delar. Den ger onekligen ett oseriöst intryck.
Gammaldags råd och metoder kan säkert vara bra, men vi rör oss nu i
ett modernt samhälle — på gott och ont — och det handlar här om
avancerade, på vetenskaplig grund utvecklade, produkter, vilka avses
ha specifika effekter och användningsområden. Produkterna är god-
kända och underkastade diverse krav av fackmyndigheter på området.
Hur man härvidlag lämpligen bör gå framtiden till mötes kan och
bör diskuteras. Miljöaspekter av olika slag är givetvis väsentliga i
sammanhanget. Det kan emellertid ifrågasättas, om samhällets offentli-
ga organ på detta sätt bör ta ställning till de olika handlingslinjer som
här utkristalliserar sig: att vrida klockan tillbaka eller fortsätta på den
inslagna vägen och förfina metoderna eller välja en tredje eller fjärde
väg.
Vad jag under alla förhållanden finner otillfredsställande är att —
om man ser samhället i stort — vissa expertmyndigheter kontrollerar
och godkänner avancerade produkter, som saluförs på marknaden
under kända konkurrensvillkor, samtidigt som andra myndigheter
framträder med riktade budskap till konsumenterna utan att vara
underkastade de krav som gäller för marknaden.
I detta fall kan jag inte direkt kritisera de berörda myndigheterna.
Den kritik som ligger i mina synpunkter riktar sig snarare mot vad jag
uppfattar som ofullkomligheter i det övergripande regelsystemet.
3.2.4 Övrigt
♦
Konsumentverket anför i sitt yttrande, att verket inte utan ytterligare
utredning, inkluderande medverkan av kemikalieinspektionen och na-
turvårdsverket, kan bedöma, om uppgifterna i Miljökatalogen är ove-
derhäftiga och obestyrkta.
Jag nödgas således konstatera, att flera av de sakfrågor som har
aktualiserats inte fått något tillfredsställande svar. Ett exempel härpå är
anmälarens antagande, att vissa förment "miljövänliga" tvättmedel till
följd av lägre verkningsgrad och därav betingade användningssätt i
praktiken kan medföra jämförbara eller rent av större olägenheter ur
miljösynpunkt än marknadens standardprodukter. Det kan här tilläg-
gas, att KTF i sitt bemötande av konsumentverkets yttrande också
kritiserar verket för att det inte beaktat resultatet av tester av tvättme-
del, som verket själv låtit utföra. Detta är ett exempel, men det finns
alltså flera. Jag har dock stannat för att inte utvidga ärendet med
1992/93: JO 1
485
ytterligare utredning och därmed fördröja avgörandet. Det tillgängliga
materialet har gett mig erforderligt underlag för de principiella syn-
punkter som här redovisats. Den fackmannamässiga diskussionen i
sakfrågorna förs lämpligen i annat forum.
4 Slutord
Vid min granskning av Göteborgs Miljökatalog — som skett med
anledning av en anmälan från Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet
— har jag kommit fram till följande slutsatser.
-En kommun får anses ha befogenhet att framställa och till hushållen
distribuera en tryckt informationsskrift i miljöfrågor med den hu-
vudsakliga inriktning som Miljökatalogen har. Det innebär, att man
får acceptera, att publikationen har ett attitydpåverkande syfte.
- På flera ställen i Miljökatalogen rekommenderas enskilda produk-
ter/märken och försäljningsställen på ett sätt som är ägnat att gynna
vissa näringsidkare på andras bekostnad, utan att de uttalanden som
görs bygger på vetenskapligt grundade tester, som redovisas öppet.
Detta är inte godtagbart. I detta avseende förtjänar Miljökatalogen
mycket allvarlig kritik.
-I vissa fall anges i Miljökatalogen att man med fördel kan använda
livsmedel och andra "naturliga" produkter i stället för saluförda
kemiska rengöringsmedel. Mot dessa och andra liknande allmänna
råd anförs en rad fackmannamässiga invändningar av KTF, som
menar, att de totala miljömässiga effekterna försummats. Mot bak-
grund av att det handlar om en jämförelse med avancerade produk-
ter med specifika användningsområden — produkter som blivit
godkända och underkastade diverse krav av fackmyndigheter på
området — ger sådana råd ett oseriöst intryck.
-I detta avseende blottas vad som kan uppfattas som ofullkomiigheter
i det övergripande regelsystemet, innebärande att olika krav ställs på
näringsidkare i deras marknadsföring och på kommunala myndighe-
ter i deras informationsverksamhet.
Sammanfattningsvis anser jag, att vissa inslag i Miljökatalogen — där
enskilda produkter rekommenderas m.m. — åsidosätter de minimikrav
som enligt objektivitetsprincipen måste ställas på offentliga myndighe-
ters information till allmänheten och därmed illa harmonierar med
den konkurrenslagstiftning som gäller för näringslivet. Andra inslag,
som inte direkt kan betecknas som förgripliga men ändå framstår som
diskutabla, väcker frågor om särskilda lämpiighetskriterier kan behöva
uppställas för kommunal informationsverksamhet; sådana direktiv kan
endast ges lagstiftningsvägen.
En kopia av detta beslut tillställs civildepartementet för kännedom.
1992/93: JO 1
486
Vid inspektion av miljö- och hälsoskyddsnämnd upp-
tagna frågor om‘sättet att avsluta ärenden och särskilt
om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess
handläggare
(Dnr 1873- och 1874-1991)
I Dnr 1873-1991
I det vid JO Ragnemalms inspektion av miljö- och hälsoskyddsnämn-
den i Karlskrona kommun den 22 maj 1991 förda protokollet anteck-
nades i punkt 3.3 följande.
I ett ärende med diarienummer A 639 hade advokaten Björn Lindmar
i en den 16 augusti 1989 inkommen skrivelse bl.a. hemställt, att
nämnden skulle förbjuda användande av en infiltrationsanläggning,
vilken för fastigheten Färmanstorp 1:37 utgjorde sanitär olägenhet. 1
diariet fanns antecknat att skrivelsen inlagts i akt märkt Färmanstorp
1:35 och att ärendet avförts i januari 1990.
Sedan JO beslutat inhämta yttrande angående ärendets handläggning
svarade nämnden följande.
Advokaten Björn Lindmar inkom 1989-08-16 med en skrivelse med
hemställan om förbud att använda en infiltrationsanläggning vilken för
fastigheten Färmanstorp 1:37 utgjorde sanitär olägenhet.
Allmänt: Det aktuella området är ett problemområde ur flera aspek-
ter. Orsaken till detta är att bebyggelsen tillåtits förtätas utan föregåen-
de va-planering. Ett antal infiltrationsanläggningar av varierande ålder
och funktionsgrad finns inom området. Miljö- och hälsoskyddskonto-
ret har under flera år arbetat med olika ärenden inom området, dels
akut och dels långsiktigt i försök att fa en gemensam lösning av
va-frågan till stånd. Förutsättning för varaktig lösning av va-frågan,
baserad på enskilda anläggningar saknas. Området är numera listat för
va-sanering att vara klart 1996.
Ärendets handläggning: Utöver telefonkontakter och personliga sam-
manträffanden på miljö- och hälsoskyddskontoret mellan handläggare
och vardera parten, har miljö- och hälsoskyddskontoret besökt platsen
i närvaro av bägge parterna, varvid problemen diskuterades. Miljö- och
hälsoskyddskontoret upplyste vid detta tillfälle att avledande av dräner-
ingsvatten (regn- och smältvatten) inte fick förhindras. Vidare har
provtagning skett på fyra platser längs diket i syfte att klarlägga
varifrån föroreningarna emanerar. Av bifogade analyssammanställning
framgår att en ökande bakteriegradient föreligger från den övre delen
av diket mot den nedre delen. Tydlig påverkan av spillvatten kan
således endast konstateras i de två nedre provpunkterna märkta 1
(bilaga 3 A) och 2 (bilaga 3 B). Halterna i den övre delen (punkt 3
och 4) se bilaga 3 C, dvs. i den del där klagomål om en icke
fungerande avloppsanläggning förelåg, var så låga att vattnet skulle
klassas som godkänt för bad enligt gällande normer. Förutsättningar atl
förbjuda den utpekade avloppsanläggningen kunde därför inte anses
föreligga. Diket har sedermera öppnats och ytterligare klagomål från
inblandade parter har inte inkommit. Karta över området (bilaga 3 D).
I beslut den 10 december 1991 anförde JO Ragnemalm följande.
Ett hos en förvaltningsmyndighet anhängiggjort ärende avslutas ge-
nom ett beslut av något slag. Förutom beslut varigenom myndigheten i
sak avgör ärendet förekommer, i de fall en bestående brist i någon
1992/93 :JO1
487
sakprövningsförutsättning föreligger, awisningsbeslut och beslut om
överlämnande till annan myndighet. Vidare kan ett ärende avslutas
genom ett avskrivningsbeslut, t.ex. på grund av att en ansökan återkal-
lats. Avvisnings- och avskrivningsbeslut är, i likhet med de flesta andra
slutliga beslut, överklagbara.
Nämnden har i sitt remissvar redogjort för de olika kontakter och
åtgärder framställningen i det här aktuella ärendet föranlett. Någon
upplysning om på vad sätt ärendet avslutats eller om vad anteckningen
i diariet att ärendet "avförts" innebär lämnas emellertid inte. Intrycket
att ärendet betraktats som avslutat, utan att nämnden fattat något
formligt beslut, kvarstår. Det vill synas som om ärendet "avförts"
genom någon tjänstemans försorg, trots att anmälaren uttryckligen
avslutat sin skrivelse med att påfordra "nämndens skyndsamma — —
— beslut".
Sistnämnda iakttagelse ger mig anledning att mera generellt under-
stryka, att den tjänstemannaorganisation — "förvaltningen" eller "kon-
toret" — som står till miljö- och hälsoskyddsnämndens förfogande
endast har till uppgift att bereda ärenden hos nämnden och verkställa
dess beslut. Själva beslutsfattandet tillkommer — om formlig delega-
tion ej skett — den politikersammansatta nämnden. Den som vänder
sig till nämnden i någon till dess verksamhet hörande angelägenhet
har rätt att påfordra ett beslut, vilket han vid missnöje normalt kan
överklaga enligt de för förvaltningsbesvär gällande reglerna. I avsaknad
av delegation får miljö- och hälsoskyddskontoret och dess personal
aldrig sätta sig i nämndens ställe och slutligt göra de bedömningar som
ankommer på denna.
II Dnr 1874-1991
I samma inspektionsprotokoll noterades också ett antal andra ärenden,
vilka avförts utan att något formligt beslut synes ha fattats. Bl.a.
antecknades i punkt 3.1.3 följande.
I ett ärende med diarienummer A 1195 angående klagomål från
Maritta och Evert Storm rörande grannes vedeldning hade enligt en
anteckning i diariet det vid telefonsamtal i maj 1990 uppgetts, att
besvären och vedeldningen upphört. Ärendet hade avförts i mars 1991.
Efter remiss avgav nämnden följande yttrande.
Skriftligt klagomål inkom 1988-11-14 från Maritta och Evert Storm
avseende besvär av rök på grund av grannes vedeldning (bilaga 2 A).
Miljö- och hälsoskyddskontoret sände 1989-02-16 en tjänsteskrivelse
till de klagande vari framgår att en inspektion hos den vedeldande
grannen inte medfört någon anmärkning (bilaga 2 B).
Makarna Storm återkom 1990-03-13 med förnyat skriftligt klagomål
i samma ärende (bilaga 2 C).
Vid telefonkontakt i maj 1990 med de klagande hade besvären
upphört. Anteckning — bilaga 2 D.
Ärendet avfördes i mars 1991 då besvären från grannfastigheten inte
återkommit.
Kommentar: Denna typ av ärenden bedöms enligt hälsoskyddslagens
bestämmelser om sanitär olägenhet. Tidsutdräkten beror på att besvär
från vedeldning ofta är situationsbetingad och att det tar tid att
1992/93: JO 1
488
fastställa om störningen inte är ringa eller helt tillfällig. Handläggande
tjänsteman avförde ärendet när det kunde fastställas att sanitär olägen-
het ej förelåg.
I beslut den 10 december 1991 erinrade JO Ragnemalm om sitt ovan
redovisade beslut och tilläde beträffande det nu aktuella ärendet följan-
de.
Det i punkt 3.1.3 upptagna ärendet synes mig klart illustrera, hur
miljö- och hälsoskyddskontoret agerar på egen hand inom nämndens
behörighetsområde. Grannes upprepade, skriftliga klagomål angående
sanitär olägenhet i form av rök från vedeldning har inte blivit föremål
för något nämndens beslut, och klagomålen har därmed inte heller
efter besvär kunnat föras vidare till högre instans; enligt fast praxis har
granne i sådan situation besvärsrätt. Om handläggande tjänsteman efter
sin undersökning finner, att sanitär olägenhet ej föreligger, har han att
framföra denna åsikt, då ärendet presenteras för miljö- och hälso-
skyddsnämnden, men den slutliga bedömningen ankommer på nämn-
den, som skall redovisa denna i sitt — överklagbara — beslut. En
annan sak är, att den inom kontoret företagna undersökningen och
bedömningen av påtalade förhållanden kan föranleda den som vänt sig
till nämnden att frånfalla sitt yrkande om ingripande.
Kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för ett fler-
tal allvarliga fel vid handläggningen av ett ärende
rörande åläggande för en fastighetsägare att städa
fastigheten
(Dnr 2128-1991)
1 Bakgrund
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Timrå kommun antecknade vid sitt
sammanträde den 12 juni 1991 följande i anledning av klagomål
rörande fastigheterna Skottgård 1:5 och 1:6:
Från boende i Laggarbergsområdet har inkommit klagomål på ord-
ningen på rubricerad fastighet. Klagomålen gäller att fastigheten är
allmänt dåligt skött. Skräp av olika slag finns utspritt på fastigheten.
Bl a nämns djurdelar som ligger utkastade på marken.
I anledning av vad som sålunda antecknats fattade nämnden följande
beslut:
Nämnden vill med detta beslut uppmana fastighetsägaren Kurt Rosen-
holm om att fastigheten bör uppstädas så att rådande olägenheter
undanröjs. Detta bör vara utfört senast 1991-07-15. Om så ej sker
kommer nämnden att överväga ytterligare åtgärder.
Samtidigt som beslutet expedierades skickades ett följebrev till fastig-
hetsägaren, Kurt Rosenholm, från miljö- och hälsoskyddskontoret.
Brevet, som undertecknats av miljö- och hälsoskyddschefen Christer
Persson, innehöll bl.a. följande:
Med detta följebrev vill jag förtydliga nämndens beslut enligt bilaga.
1992/93: JO 1
489
Inledningsvis beklagar jag att miljö- och hälsoskyddskontoret ej haft
möjlighet att ta kontakt med Dig innan beslut. Eftersom nämnden ej
har något sammanträde i juli månad och då det är angeläget att
åtgärder snarast vidtages behandlades ärendet redan vid junisamman-
trädet.
Klagomålen gäller att man anser att fastigheten är allmänt skräpig.
Vidare påtalas att djurdelar då och då slängs ut på marken, detta får ej
ske. Allmänt gäller att fastigheten måste städas upp snarast.
2 Anmälan
I en anmälan till JO vände sig Dan Rosenholm, son till fastighetsäga-
ren Kurt Rosenholm, främst mot att beslutet fattats utan föregående
kontakt eller kommunikation med Kurt Rosenholm. Inte heller hade
någon inspektion av fastigheten vidtagits, varför beslutet var grundat på
"hörsägen" och delar av beslutsunderlaget direkt felaktigt. Slutligen
anmärkte Dan Rosenholm på att beslutet inte innefattade tillräcklig
precisering av de åtgärder som förväntades vara utförda senast den 15
juli 1991.
3 Utredning
3.1 Utredningsåtgärder
Efter remiss yttrade sig kommunstyrelsen i Timrå kommun över vad
som anförts i anmälan och till denna fogade handlingar. Såväl Dan
Rosenholm som Kurt Rosenholm och hans maka Solveig Rosenholm
bemötte remissvaret.
3.2 Utredningens resultat
Kommunstyrelsens yttrande hänvisade till ett av miljö- och hälso-
skyddsnämnden upprättat förslag. I detta redovisades inledningsvis en
av miljö- och hälsoskyddschefen Christer Persson upprättad skrivelse
med i huvudsak följande innehåll.
Laggarbergsområdet är ett område med villatomter och jordbruksfas-
tigheter. Flera anmälningar har nått nämnden — senast under våren
och försommaren 1991 — där klagomål framförts på ordningen inom
ett flertal fastigheter. Tjänstemännen inom miljö- och hälsoskyddsför-
valtningen har god kännedom om förhållandena och har vid olika
tillfallen diskuterat behovet av att "kommunen städas upp". Man har
då tänkt bl.a. på Laggarbergsområdet. Anmälningar har också inkom-
mit till byggnadsnämnden, med vilken man har diskuterat gemensam-
ma insatser.
Det nu aktuella ärendet aktualiserades genom en anmälan avseende
tre olika fastigheter, däribland Kurt och Solveig Rosenholms. Anmä-
lan, som var anonym, inkom till nämnden veckan före den 12 juni
1991. Ärendet handlades av en tjänsteman, Ulf Öberg, som kände till
förhållandena och som tidigare mottagit klagomål på ordningen i just
detta område. Det bedömdes som ytterst angeläget, att fastigheterna
åtgärdades före semesterperioden, och eftersom nämnden inte hade
något sammanträde i juli månad, fick ärendet behandlas på samman-
1992/93JO1
490
trädet den 12 juni 1991. Ulf Öberg besökte området före sammanträdet
och konstaterade, att "rådande förhållanden var otillfredsställande".
Varken Kurt Rosenholm eller hans maka var hemma vid det tillSllet.
Christer Persson sökte makarna Rosenholm per telefon en timme före
nämndens sammanträde men fick ej något svar.
I samband med ärendets handläggning vid sammanträdet informera-
des om att någon kontakt ej erhållits med Rosenholms. Nämnden
ansåg det dock angeläget att fastigheten städades upp, varför nämnden
beslutade att uppmana Rosenholm att åtgärda bristerna.
Christer Persson hade efter nämndsammanträdet, men innan beslu-
tet expedierats, flera gånger sökt S kontakt med makarna Rosenholm
per telefon utan att lyckas förrän den 19 juni, då Solveig Rosenholm
informerades om ärendets handläggning. Vid besök — föranlett av
telefonsamtalet — hos miljö- och hälsoskyddskontoret senare samma
dag gav Kurt Rosenholm sin version av sakförhållandena. Då framgick
att han mottagit ett rivningshus från Sundsvall för att härav få ved till
uppvärmning. Detta hus levererades dock med delar av grundmuren,
tegel, plåt och annat icke brännbart material, vilket medfört, att det
sett skräpigt ut på hans tomt. Han bestred också, att djurdelar kastats
ut på tomten. Christer Persson, som tog emot Kurt Rosenholm,
förklarade för denne, att rivningsmaterialet måste omhändertas, "så att
det ej medför olägenheter för omgivningen", och att Rosenholm "ej
behöver beakta tidpunkten 15/7 med utgångspunkt i vad som ovan
redovisats".
Vid besöket uppmanades också Kurt Rosenholm att skriftligen redo-
göra för vilka åtgärder han ämnade vidta med rivningsmaterialet;
därefter skulle någon handläggare kontakta honom för att närmare
diskutera vilka åtgärder som borde vidtas.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden anförde för egen del följande:
Inledningsvis konstaterar nämnden att den naturligtvis anser det viktigt
att kommunikation sker innan beslut tas. I detta speciella ärende
förelåg dock vissa speciella förhållanden, som förklarar nämndens
handlande.---I detta fall bör särskilt noteras att nämnden endast
uppmanat Rosenholms att städa upp fastigheten. Vidare har kontoret
innan ärendet expedierats, vidtagit extra åtgärder för att förklara nämn-
dens handlande väl medveten om att kommunikationen innan beslutet
borde ha varit bättre. Med kontorets åtgärder anser nämnden dock att
man väl kompenserat kommunikationsplikten.
I sitt yttrande över kommunstyrelsens remissvar ifrågasatte Kurt och
Solveig Rosenholm bland annat riktigheten av uppgifterna om att
Christer Persson eller annan tjänsteman förgäves sökt nå dem både
före och efter det att beslutet fattades. De anförde därvid, att de var
hemma hela tiden och att de dessutom lätt kunde nås per telefon; de
har telefonsvarare, och det var efter ett meddelande på denna som
Solveig Rosenholm omedelbart kontaktade Christer Persson den 19
juni 1991. Av deras yttrande framgår också att de efterlyst dokumenta-
tion från den inspektion som Ulf Öberg gjort före beslutet, men att
sådan inte stått att få. Makarna Rosenholm tillbakavisade också uppgif-
ten om att Kurt Rosenholm vid sammanträffandet med Christer Pers-
1992/93: JO 1
491
son skulle ha fått besked om att tidsfristen i beslutet ej längre gällde.
Den skriftliga redogörelse för sin uppfattning om sakförhållandena
som Kurt och Solveig Rosenholm lämnat till nämnden hade inte
tillkommit efter överenskommelse utan snarare som ett svar på nämn-
dens beslut, sedan detta kommit dem tillhanda.
Av de handlingar i övrigt som fogats som bilagor till anmälan och
påminnelser från anmälaren framgår bland annat att Kurt och Solveig
Rosenholm redan i sin ovan nämnda skrivelse till miljö- och hälso-
skyddskontoret förklarat förekomsten av rivningsvirke på tomten och
även utlovat, att det material som ej kunde användas som ved skulle
vara bortfört till soptippen senast vid årsskiftet. Vidare framgår att en
inspektion av fastigheten skett den 20 augusti 1991 i närvaro av
fastighetsägarna och Christer Persson och Ulf Öberg från miljö- och
hälsoskyddskontoret. I inspektionsprotokollet antecknades bl.a. inled-
ningsvis att det konstateras, att inga djurdelar läggs ut på fastigheten.
Vidare antecknades vissa förhållanden hänförliga till ovan berörda
rivningsdelar, varvid fastslogs att ordningen i detta avseende vid in-
spektionstillfället var god. Vidare antecknades att det på fastigheten
fanns tre mindre "baracker", innehållande "diverse skräp och materi-
al", att en gammal bagarstuga hade rasat, och att det fanns en gammal
källare med trasigt tak. Sammanfattningsvis konstaterades att inga
akuta krav på åtgärder förelåg. Det ansågs därför "tillfredsställande om
ovan nämnda brister åtgärdas efter hand som Rosenholm har möjlig-
het".
4 Bedömning
I beslut den 10 mars 1992 anförde JO Ragnemalm följande.
4.1 Den rättsliga grunden för ingripandet
Beslutet att "uppmana" Kurt Rosenholm att före viss tidpunkt städa
upp fastigheten saknar hänvisning till det lagrum på vilket nämnden
baserat sitt ingripande; det innehåller inte ens uppgift om den lag som
tillämpats. Den av JO inhämtade utredningen ger inte heller något
besked på denna grundläggande punkt. Detta är naturligtvis i sig en
allvarlig brist.
Bestämmelser till skydd mot nedskräpning finns i flera olika kom-
plex av föreskrifter, bl.a. i renhållningslagen, allmänna ordningsstad-
gan, naturvårdslagen och plan- och bygglagen. Vad som inom miljö-
och hälsoskyddsnämndens kompetensområde här kunnat aktualiseras
synes dock knappast kunna vara annat än hälsoskyddslagens regler om
ingripande mot sanitära olägenheter. För att hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet — definierad som "en störning som kan vara skadlig
för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig" (1 §) —
eller undanröja sådan olägenhet är en fastighetsägare enligt 6 § skyldig
att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. Enligt 18 § får miljö-
och hälsoskyddsnämnden — eller, från den 1 januari 1992, den eller
de kommunala nämnder som skall fullgöra kommunens uppgifter
1992/93: JO 1
492
inom miljö- och hälsoskyddsområdet — meddela de förelägganden
eller förbud som behövs för att lagen eller bestämmelser som medde-
lats med stöd av lagen skall efterlevas.
Aven om det i princip inte är en uppgift för JO att överpröva
myndigheternas bedömningar i de sakfrågor de har att avgöra, måste
jag konstatera, att den utredning som föregick nämndens beslut —
sådan den redovisats för JO — på intet sätt kan sägas ha givit stöd för
att de förhållanden som rådde på makarna Rosenholms fastighet
innefattade en "sanitär olägenhet". Saken hade ställt sig annorlunda,
om det i beslutet framförda men sedermera uppenbarligen frånSllna
påståendet om att djurdelar spritts på marken styrkts av utredningen.
4.2 Beslutets innebörd och utformning
Av det sagda följer att lagligheten av ingripandet mot Kurt Rosenholm
starkt kan ifrågasättas. Att nämnden i beslutet sagt sig endast vilja
"uppmana" — inte "förelägga" — Kurt Rosenholm att inom viss tid
vidta åtgärder förändrar inte saken. Realiter är det uppenbarligen fråga
om ett föreläggande, vilket understryks av att nämnden i beslutet
uttryckligen hotar med ytterligare åtgärder, för den händelse "uppma-
ningen" inte skulle fa avsedd effekt. Att söka dölja beslutets verkliga
innebörd genom att laborera med andra termer — vid sidan av de i
lagstiftningen angivna — är självfallet inte acceptabelt.
Beslutet är även i ett annat hänseende bristfälligt. Ett föreläggande
måste vara så klart utformat, att adressaten utan svårighet kan avgöra,
vad som förväntas av honom. Inte ens med hjälp av det till expeditio-
nen fogade, förklarande följebrevet var det möjligt för Kurt Rosenholm
att bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder han hade att vidta för att
undgå de ytterligare ingripanden mot honom som enligt beslutet skulle
följa vid ohörsamhet.
En tredje brist i beslutet är avsaknaden av besvärshänvisning. Då
beslutet gick Kurt Rosenholm emot, skulle sådan enligt 21 § förvalt-
ningslagen ha meddelats.
4.3 Handläggningen före beslutet
Det förfarande som föregick beslutet är likaså behäftat med en serie
felaktigheter. Särskilt kan följande framhållas.
Uppgifter som en myndighet Sr på annat sätt än genom en handling
och som kan ha betydelse för utgången i ett ärende avseende myndig-
hetsutövning — vilket det här var fråga om — skall enligt 15 §
förvaltningslagen antecknas av myndigheten. Vad som framkom då Ulf
Öberg besökte "området" skulle sålunda ha dokumenterats. Sådan
dokumentation är av avgörande betydelse bl.a. för att den enskilde
skall kunna göra gällande sin rätt till partsinsyn enligt 16 § förvalt-
ningslagen och för att myndigheten skall kunna fullgöra sin kommuni-
kationsskyldighet enligt 17 § samma lag.
Det av anmälaren framhållna brottet mot kommunikationsprincipen
är flagrant. Enligt nyssnämnda stadgande Sr ett ärende inte avgöras
utan att part dels underrättats om material, som har tillförts ärendet av
1992/93: JO 1
493
någon annan än honom själv, dels fått tillfälle att yttra sig över detta.
Från huvudregeln görs vissa undantag, av vilka inget är tillämpligt i
förevarande fall; att nämnden skulle ha semesteruppehåll medför själv-
fallet inte, att undantagsregeln avseende avgöranden, som inte kan
uppskjutas, blir tillämplig. Om kommunikationsprincipen korrekt
tillämpats och Kurt Rosenholm sålunda fått del av och tillfälle att yttra
sig över vad som framkommit under utredningen, finns det anledning
att anta, att han skulle ha anfört samma omständigheter som han
delgav Christer Persson den 19 juni och som föranledde denne att —
vilket bemyndigande han nu kan ha haft för detta — efterge kravet i
nämndens beslut på att åtgärder skulle vara vidtagna senast den 15 juli.
De ansträngningar som i efterhand gjorts för att förklara saken för
Kurt Rosenholm och då inhämta hans synpunkter kan på intet sätt
kompensera avsaknaden av regelrätt kommunikation.
4.4 Slutord
Miljö- och hälsoskyddsnämndens handläggning av ärendet har från
början till slut varit behäftad med väsentliga brister. Den utredning
som föregick beslutet har präglats av slarv och brådska. Vidtagna
utredningsåtgärder har inte dokumenterats. Att kommunikationsplik-
ten eftersatts är i sig allvarligt, och det kan i ljuset av ärendets senare
utveckling antas, att beslutet aldrig hade kommit till stånd, om Kurt
Rosenholm kontaktats och fått framlägga sina synpunkter, innan det
fattades. Beslutets laglighet kan starkt ifrågasättas. Det är så oklart
formulerat, att det inte ens framgår vilken laglig grund nämnden själv
anser sig ha haft för beslutet. Inte heller har de åtgärder som förvänta-
des av Kurt Rosenholm angivits med någon grad av precision. Beslutet
har inte försetts med fullföljdshänvisning.
Med den allvarliga kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.
1992/93: JO 1
494
1992/93: JO 1
Som ett led i åtgärder från skolas sida för att utreda
ett fall av övergrepp med invandrarfientlig bakgrund
har urinprov tagits på misstänkta elever. Kritik mot
det olagliga förfarandet (jfr 2 kap. 6 § regeringsfor-
men)
(Dnr 1771-1991)
Anmälan
Kenneth Rickardsson anförde i en anmälan till JO bl.a. följande. Hans
son P, som våren 1991 var elev i årskurs 9 i Vasaskolan, Skövde,
deltog den 8 maj 1991 i en tävling i skolans gymnastiksal, anordnad av
skolan under skoltid. Efter tävlingen sammanträffade P med två kam-
rater i korridoren till gymnastiksalens omklädningsrum. I ett angrän-
sande omklädningsrum fanns klädespersedlar, tillhörande elever från
en annan skola, Rydskolan i Skövde. P och de två kamraterna stänkte
vatten på kläderna och kastade dem därefter på golvet. P kände inte
till vem eller vilka kläderna tillhörde. Efter denna händelse lämnade
pojkarna omklädningsrummet. Måndagen den 13 maj samlades samtli-
ga klasser i årskurs 9 i aulan, på begäran av fritidsledaren Karl-Axel
Nilsson. Inför samtliga elever krävde fritidsledaren, att de skyldiga
skulle anmäla sig före kl. 11.00; i annat fall skulle ingen i årskurs 9 få
åka till Sommarland. Senare under måndagen blev P under en lektion
hämtad av läraren Curt Adamsson och förd till dennes rum, där de två
kamrater som deltagit i ofoget redan fanns. Läraren påstod, att kläder-
na hade stänkts ned med urin. P och hans kamrater förnekade, att de
stänkt urin på kläderna, men erkände ofoget att stänka vatten på dem.
Läraren kontaktade samma kväll fru Rickardsson och relaterade hän-
delsen. Fru Rickardsson diskuterade det inträffade med P, som var
ångerfull och beredd att be om ursäkt. Tisdagen den 14 maj kallades P
in till Adamsson för enskilt förhör. Även vid detta tillfälle tillfrågades
P om han stänkt urin på kläderna, vilket P förnekade. Senare samma
dag blev P av fritidsledaren tillsagd att infinna sig kl. 12.00 hos
skolsköterskan Berith Meyner Carlsson för att lämna urinprov. P
infann sig, liksom hans två kamrater. När pojkarna frågade fritidsleda-
ren om anledningen till att de skulle lämna urinprov svarade denne,
att proven skulle skickas till KSS för DNA-test; han hävdade också, att
"kostnaden för testen är 400 kronor", och att "den eller de skyldiga
skall betala detta". Då en av P:s kamrater invände att "det här behöver
vi inte göra", svarade fritidsledaren: "törs du inte, är du skyldig". P,
som hörde detta, vågade inte vägra lämna urinprov. När P var inne på
495
toaletten slet fritidsledaren upp dörren för att kontrollera honom.
Senare samma dag sammanträffade de tre pojkarna, tillsammans med
en kurator, med rektor för Rydskolan. Denne nämnde inte något om
att kläderna stänkts ned med urin. Sedan pojkarna berättat om händel-
sen, fastslog Rydskolans rektor, att saken var utagerad. Vid telefonsam-
tal den 16 maj med Adamsson försökte Kenneth Rickardsson bringa
klarhet i vad som hänt. Adamssons berättelse angående förhören
överensstämde med P:s. Adamsson förklarade vidare, att P "med största
sannolikhet är skyldig". Den 28 maj sammanträffade Kenneth Rick-
ardsson med Adamsson och Nilsson (fritidsledaren) på skolan för ett
personligt samtal, vilket mynnade ut i att P:s berättelse var korrekt.
Utredning
Anmälan remitterades till skolstyrelsen i Skövde kommun för yttrande
efter hörande av ledningen för Vasaskolan.
Skolstyrelsen gav in ett yttrande från rektor för Vasaskolan, Lennart
Karlsson, och anförde, att styrelsen i avvaktan på JO:s utlåtande inte
tog ställning i saken.
I rektors yttrande angavs som bakgrund följande.
Vasaskolan är en högstadieskola i södra delen av Skövde. Elevantalet
är 260 st fördelat på 12 klasser. Antalet invandrarelever på skolan är
lågt. Rydskolan, som omskrivs i anmälan, har stor del invandrarelever.
Tyvärr har under åren förekommit invandrarhets mot Rydskolans
elever och vissa bråk har uppstått under framför allt fritid. För att
motverka dessa tendenser har Vasaskolan sedan 1982 bl.a. ordnat
temadagar under ämnet "Invandrare i Skövde" varje läsår i åk 7.
Eleverna har då fatt information från Invandrarbyrån m.m. och i
smågrupper fatt diskutera med invandrarelever från Rydskolan. Dess-
utom tas invandrarproblematiken upp i den ordinarie undervisningen.
Trots dessa insatser märker vi hur en del elever framför invandrar-
fientliga åsikter och inte drar sig för att sabotera för invandrare t.ex. i
bostadsområden.
Vad gäller händelserna i skolan i maj 1991 bekräftade rektor i stort
uppgifterna i anmälan. Fritidsledaren angavs heta Karl-Axel Larsson.
Om urinprovstagningen uttalades: "För att sätta press på de skyldiga
eleverna (misstanken om urinering) tillsas de lämna ett urinprov hos
skolsyster före kl. 12.00. Proceduren övervakades av fritidsledaren.
Skolsyster tillhandahöll rondskål och märkte de inlämnade proven.
Skolans möjlighet att använda dessa urinprov som bevisning vid denna
tidpunkt var obefintliga då kläderna redan var tvättade."
Som sammanfattning anförde rektor i yttrandet bl.a. följande. "Någ-
ra elever som går och har gått på Vasaskolan har på olika sätt visat
stark invandrarfientlig inställning. Jag bedömer händelsen som särskilt
allvarlig eftersom det med stor sannolikhet var urin som kläderna var
nedblötta med, samt att de som utfört det framställdes som hjältar av
vissa elever. Någon polisanmälan gjorde jag ej, utan valde att göra en
noggrann intern utredning."
1992/93 :JO1
496
Bedömning
1992/93:JO1
I beslut den 22 januari 1992 anförde JO Ragnemalm följande.
Inledningsvis vill jag erinra om att myndigheter och tjänstemän hos
stat och kommun har en grundlagsstadgad skyldighet att tillhandagå
JO med de upplysningar och yttranden han begär (12 kap. 6 § andra
stycket regeringsformen). Mot bakgrund härav finner jag vad skolsty-
relsen anfört anmärkningsvärt.
I ärendet har vad som inträffat i Vasaskolan i maj 1991 dock
tämligen väl klarlagts genom anmälan och rektors yttrande. Jag har
därför inte funnit skäl att på nytt anmoda skolstyrelsen att inkomma
med yttrande.
Följande är sålunda utrett. I samband med en tävling i Vasaskolan
har kläder, tillhörande elever i en annan skola, blötts ned, troligen
med urin. Härefter har tre elever i årskurs 9 i Vasaskolan av företräda-
re för skolan uppmanats att lämna urinprov, varvid framhållits för
eleverna att urinproven skulle användas för att utröna huruvida ele-
verna urinerat på kläderna.
Jag har i ett tidigare ärende, som gällde urinprovstagning på elever i
gymnasieskolan i syfte att klargöra den eventuella förekomsten av
narkotikamissbruk (se JO:s ämbetsberättelse 1988/89 s. 350), uttalat
bl.a., att det knappast finns grund för att hävda, att ett åläggande att
lämna urinprov skulle kräva lagstöd på grund av stadgandena i 2 kap.
6 § och 2 kap. 12 § regeringsformen (RF). Jag framhöll emellertid, att
det bör beaktas, att dylikt åläggande ändå enligt 8 kap. 3 § RF som
huvudregel måste grundas på föreskrifter, som meddelats genom lag,
dock med den skillnaden, att normgjvningskompetens i ett sådant fall
under vissa i kapitlet angivna förutsättningar kan delegeras till rege-
ringen. Jag konstaterade vidare, vad gäller förefintligheten av lagstöd
för tvångsåtgärder av detta slag gentemot skolelever, att de författnings-
reglerade befogenheter som förekommer endast tillkommer skolhälso-
vården. Enligt 14 kap. 3 § andra stycket skollagen (1985:110) — före
den 1 juli 1991 fanns bestämmelsen i 11 kap. 3 § - kan elev i
grundskolan under vissa förhållanden åläggas att låta undersöka sig av
skolhälsovården. Sådan undersökning torde kunna innefatta urinprovs-
tagning, när skolläkare eller skolsköterska finner åtgärden medicinskt
motiverad. Jag vill i sammanhanget erinra om att genomgång av
allmän hälsokontroll för elever i grundskolan efter den 1 juli 1991 är
frivillig.
Det kan således konstateras, att skolhälsovården inte haft befogenhet
att tvinga eleverna att underkasta sig urinprovstagning i ett fall som det
förevarande, eftersom en sådan åtgärd inte var medicinskt motiverad.
Övriga befattningshavare vid skolan har inga författningsreglerade be-
fogenheter att föranstalta om tvångsåtgärder av här aktuellt slag. Den
provtagning som företrädare för skolan lät de tre eleverna i årskurs 9
genomgå var således laglig endast om elevernas deltagande var fullt
frivilligt.
Vad som framkommit i ärendet tyder närmast på att eleverna
tvingats eller känt sig tvingade att lämna urinprov. Jag finner det
497
32 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
emellertid inte nödvändigt att närmare utreda eller ens diskutera,
huruvida de tre elevernas deltagande i urinprovningen varit frivilligt
eller ej. Det framstår nämligen som klart olämpligt, att ledningen för
en skola eller andra företrädare för skolan — oavsett om eleverna går
med på det eller ej — vidtar åtgärder, som ankommer på polis eller
åklagare inom ramen för en brottsutredning.
Det har i rektor Karlssons yttrande framskymtat, att skolans uppma-
ning till eleverna att lämna urinprov utgjorde ett led i skolans försök
att stävja vissa elevers invandrarfientliga inställning. Jag delar uppfatt-
ningen, att det är en viktig uppgift för skolan att motverka invandrar-
och främlingshat, och noterar med tillfredsställelse, att ledningen för
Vasaskolan med allvar synes gå in för denna uppgift, bl.a. genom
temadagar och genom inslag i den ordinarie undervisningen.
Det är emellertid samtidigt viktigt att framhålla, att skolans kamp
mot icke önskvärda attityder hos eleverna måste föras med metoder
och medel, som har stöd i gällande rätt. Skolledningen måste självfallet
noggrant bevaka, att man inte i strävan att så effektivt som möjligt
bekämpa vissa missförhållanden åsidosätter elevernas grundläggande
fri- och rättigheter eller i övrigt kränker deras integritet.
Jag har ovan tagit bestämt avstånd från skolans agerande, som måste
betecknas som omdömeslöst. Jag har också övervägt att gå vidare i
saken. Mot bakgrund av vad som framkommit om de omständigheter
under vilka skolledningen handlade har jag emellertid stannat för att
inte vidta ytterligare åtgärder. Med hänsyn härtill har jag inte heller
funnit det påkallat att vidare utreda vem eller vilka inom skolan som
bär det närmare ansvaret för skolans åtgärder, något som inte klart
framgår av remissvaret.
Jag avslutar därför ärendet med den allvarliga kritik som ligger i det
sagda.
För mellanstadieelever har anordnats ett studiebesök,
avsett att illustrera gränskontrollen vid mottagandet
av flyktingar. Kritik mot uppläggningen och genom-
förandet vad gäller vissa integritetskränkande inslag,
bl.a. innefattande öppnande av elevernas väskor (jfr
2 kap. 6 § regeringsformen)
(Dnr 3260-1991)
I en i Göteborgs-Posten den 16 oktober 1991 intagen artikel berättades
om ett studiebesök, som anordnats för elever i klass 5 E vid Kungsla-
dugårdsskolan i Göteborg. Syftet med studiebesöket, som företogs på
Folkrörelsernas internationella träffpunkt, var att motverka rasism.
Besöket hade arrangerats så, att eleverna vid ankomsten behandlades
på ett sätt som tydligen avsågs efterlikna mottagandet av flyktingar vid
svenska gränskontroller. För att nå detta syfte togs barnen emot av två
flyktingar från Libanon och Irak, som agerade poliser. Dessa tilltalade
barnen på "ett främmande språk" och genomsökte, trots protester,
åtminstone en del av deras väskor. Tre av barnen skildes utan förkla-
ring från kamraterna och föstes "bryskt" in i ett särskilt rum. Först
1992/93: JO 1
498
sedan de skriftligt besvarat ett antal frågor fick de återförenas med
kamraterna. Barnen fick sedan samtala med flyktingar, som berättade
om sig själva.
Med anledning av artikeln beslöt JO att från stadsdelsnämnden
Majorna infordra utredning och yttrande rörande studiebesökets upp-
läggning och genomförande, särskilt vad gäller inslag av visitation
(öppnande av väskor o.dyl.).
Nämnden åberopade som eget yttrande ett tjänsteutlåtande från
stadsdelsförvaltningen, upprättat av stadsdelschefen Gunnar Palmqvist
och chefen för pedagogiska enheten I, Lena Edgren. Till utlåtandet
fogades upplysningar från en lärare vid skolan, Anita Santini, och ett
brev från en av eleverna.
Av utredningen framgick att skolan under höstterminen 1991 arbe-
tade med ett tema, som man kallade internationalisering. Lärarna tog
initiativ till och genomförde studiebesöket som ett inslag i detta
temaarbete.
Anita Santini ansåg, att barnen under studiebesöket erhöll en sådan
förståelse för flyktingarnas situation, såväl i hemlandet som i Sverige,
att besöket var ovärderligt. Uppläggningen var pedagogisk och riktig,
eftersom barnen på ett naturtroget sätt upplevde känslan av att inte
förstå ett språk, samt att man som asylsökande måste utlämna sina
mest personliga ägodelar till främmande ögons beskådande. Barnen
ansåg det obehagligt att inte förstå språket och att väskorna genomsök-
tes. Att de inte tyckte om att man tittade i väskorna berodde på att "de
var rädda för att just deras små hemligheter, lappar o.dyl. skulle
upptäckas". När de sedan fick förklarat för sig anledningen till denna
"olagliga" handling förstod de perfekt och accepterade denna inled-
ning av studiebesöket. De talade än i dag om detta studiebesök som ett
av de bästa de varit på.
I stadsdelsnämndens yttrande anfördes att visitation visserligen före-
kommit men att barnen känt sig trygga tillsammans med sin klasslära-
re. Studiebesöket hade upplevts som mycket värdefullt av både barn
och lärare.
1992/93:JO1
I beslut den 24 januari 1992 anförde JO Ragnemalm följande.
Stadsdelsnämnden har inte efterkommit begäran om utredning be-
träffande studiebesökets uppläggning och genomförande. Detta är i sig
anmärkningsvärt. Jag utgår emellertid vid min bedömning från att
tidningsartikeln på ett riktigt sätt återgivit vad som förekommit.
En av JO:s viktigaste uppgifter är att se till, att medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga
verksamheten. Detta framgår direkt av den lag med instruktion för
riksdagens ombudsmän som reglerar JO:s verksamhet, och det är mot
bakgrund härav som jag tagit upp detta studiebesök till granskning. Jag
finner det alltså angeläget att betona, att min granskning gäller skyddet
för de enskilda elevernas integritet. När det gäller själva syftet med
studiebesöket, att öka elevernas förståelse för flyktingarnas situation, är
499
jag helt ense med skolledningen om det angelägna i saken. Inte heller
har jag någon invändning mot idén att låta eleverna träffa och samtala
med flyktingar, som kan berätta om sina förhållanden.
Eleverna har emellertid inte informerats i förväg om de olika
inslagen i inledningen till studiebesöket: "gränskontrollen", genomförd
av personer, som talade ett för eleverna främmande språk, och innefat-
tande granskning av väskorna.
Av upplysningarna från den i besöket medverkande läraren framgår
att eleverna fann händelseförloppet obehagligt. De elever som utan
förklaring "bryskt" föstes i väg och avskildes från de övriga bör ha
känt detta obehag särskilt starkt. Någon av eleverna har enligt tidnings-
artikeln också sagt, att hon blev "lite rädd". Stadsdelsnämnden har — i
strid med det nu sagda — anfört, att barnen kände sig trygga tillsam-
mans med sin klasslärare. Vilket underlag nämnden har för denna
åsikt framgår inte, och jag utgår från att det är uppgiften från läraren i
detta avseende som är riktig. Självfallet skulle obehaget och rädslan ha
motverkats, om eleverna i förväg hade informerats om det rollspel som
de avsågs medverka i. Möjligen har de för skolans planering ansvariga
tänkt sig, att barnens ovisshet skulle öka deras osäkerhet och därmed
deras förståelse för flyktingarnas svårigheter. Oavsett syftet finner jag
emellertid saken tveksam. Redan bemötandet av barnen, sådant det
skildras i tidningsartikeln, närmar sig vad som måste betecknas som
kränkande. Den ovisshet som de avsiktligt hölls i medför enligt min
mening, att denna gräns passerades.
I rollspelet har också ingått att de två personer som skulle föreställa
poliser, utan att lämna någon förklaring som barnen kunde förstå,
sökte igenom deras väskor. Åtminstone något av barnen protesterade
uttryckligen mot saken, tydligtvis utan effekt. Läraren har uppgett, att
barnen inte tyckte om att få sina väskor genomsökta, eftersom de var
rädda för att "just deras små hemligheter" skulle upptäckas.
Jag vill erinra om att varje medborgare — även barn — gentemot
det allmänna är skyddad mot "kroppsvisitation, husrannsakan och
liknande intrång"; undantag härifrån fordrar särskilt lagstöd, vilket
endast får ges under bestämda förutsättningar (2 kap. 6 och 12 §§
regeringsformen). Det allmänna — här representerat av skolan —
måste naturligtvis avhålla sig från varje medverkan i förfaranden, som
kan inkräkta på grundläggande fri- och rättigheter. Denna aspekt tycks
här över huvud inte ha övervägts, och enligt min mening vittnar både
det förhållandet att läraren gick med på genomsökandet av väskorna
och det bagatelliserande sättet att skildra barnens reaktioner om en
närmast häpnadsväckande brist på förståelse för barns rätt till och
behov av integritet. Saken blir inte bättre av att stadsdelsnämnden inte
tycks inse det anmärkningsvärda i förfarandet.
Sammantaget finner jag alltså, att studiebesöket varit olämpligt utfor-
mat och genomfört i de avseenden som nu nämnts. Jag vill avslut-
ningsvis tillägga, att uppläggningen av studiebesöket också ur en annan
aspekt kan ifrågasättas: Om man verkligen sökt illustrera arbetet vid
den svenska gränskontrollen tycks man knappast ha lyckats särskilt
väl. Den bild av arbetet som förmedlats till barnen framstår som
1992/93: JO 1
500
lindrigt sagt ensidig. Något försök till kontroll av olika fakta rörande
arbetet hos t.ex. gränspolis och tull tycks inte ha ingått i förberedelser-
na inför studiebesöket. Jag är alltså kritisk till vad som förekommit
även i detta avseende.
(Dnr 490-1992)
I en anmälan till JO vände sig David Kudrén m.fl. elever vid Kärr-
torps gymnasium i Stockholm mot att skolans rektor Asta Oscarsson
bestämt, att den kostnad som kunde uppstå genom skadegörelse på
skolans brandlarm skulle tas ut av samtliga elever, som befunnit sig i
den korridor där skadegörelsen skett. På fråga hade Asta Oscarsson
förklarat, att elevernas eventuella skuld till det inträffade saknade
betydelse; om någon elev vägrade betala, kunde "hela skolan bli utan
lunch".
Asta Oscarsson har i infordrat yttrande upplyst, att hon vid skolkon-
ferens den 19 februari 1992 återtagit sitt krav på ersättning från
eleverna i samband med sabotage på skolans brandsystem.
1992/93: JO 1
I beslut den 2 mars 1992 gjorde JO Ragnemalm följande bedömning.
Ett anspråk på ersättning av det slag som det här skulle kunna bli
fråga om är av rent civilrättslig natur. Tvist om sådant skadeståndsan-
språk avgörs av allmän domstol. Det är däremot inte möjligt för en
myndighet att ensidigt bestämma, att någon skall utge skadestånd till
denna. Även om rektorns uttalade avsikt att avkräva vissa närmast
slumpvis utvalda elever kostnader för skadegörelsen alltså i sig saknar
rättslig verkan, finner jag uttalandet ytterst olämpligt; även ett ogrun-
dat anspråk kan naturligtvis, om det från myndighetens sida ges
formen av ett direkt krav, komma att fa avsedd faktisk verkan. Att
hota med att samtliga elever skulle bli utan lunch på grund av någon
enskild elevs förhållningssätt är naturligtvis inte heller acceptabelt.
Eftersom uttalandet "återtagits" av rektorn, finner jag emellertid inte
anledning att vidare uppehålla mig vid saken utan avslutar ärendet
med den kritik som ligger i det sagda.
501
(Dnr 318-1991)
1 Bakgrund
I maj 1990 ledigkungjorde högskolan i Kristianstad en tjänst som
högskoleadjunkt i CAD/CAM (datorstödd konstruktion och datorstödd
produktion) vid institutionen för tekniska och naturvetenskapliga äm-
nen. Två personer sökte tjänsten, civilingenjören Jan Heiderup och
Tommy Lövgren. Rektorsämbetet förordnade den 19 juni 1990 Tommy
Lövgren till innehavare av tjänsten.
Jan Heiderup överklagade beslutet hos universitets- och högskoleäm-
betet (UHÄ). Han hävdade i sina besvär, att hans kvalifikationer var
överlägsna Tommy Lövgrens, och framhöll särskilt, att han hade högre
teoretisk kompetens, lärarutbildning, längre arbetslivserfarenhet bl.a.
från högteknologisk produktion, samt att han arbetat med CAD/CAM i
cirka 20 år, både i praktisk verksamhet och inom utbildningssektorn.
Institutionen framhöll i yttrande till UHÄ, att tjänsten var helt
knuten till polymerteknik och formteknik för polymerbearbetning,
och att detta oavvisliga kriterium borde ha uttalats tydligare i ledig-
kungörelsen. Styrelsen hävdade, på anförda skäl, att Tommy Lövgren
uppfyllde de behörighetskrav som uppställs i 19 kap. 23 § högskoleför-
ordningen (1977:263, HF). Jan Heiderups cirka 20 års erfarenhet av
CAD/CAM bedömde institutionen med stor sannolikhet inte gälla
erfarenhet av CAD/CAM för polymerteknik och formteknik, som kan
anses vara relevant i dag. Hans "överskjutande" teoretiska kompetens
utgjorde enligt institutionen ingen merit i det ifrågavarande tillsätt-
ningsärendet. Rektorsämbetet uttalade, att det fann Tommy Lövgren
behörig, och instämde i uppfattningen om Tommy Lövgrens större
lämplighet för tjänsten.
I beslut den 23 januari 1991 anförde UHÄ följande.
Vad först gäller formella frågor har högskolan i överklagandeärendet
uttalat att tjänsten har en inriktning mot polymerteknik och formtek-
nik för polymerbearbetning. Då detta var av så avgörande betydelse för
tillsättningen borde det ha uttalats i ledigkungörelsen. UHÄ låter
emellertid bero med detta påpekande.
Vad därefter gäller jämförelsen mellan de två sökandena har UHÄ
gjort följande bedömning.
Även om Lövgren har mycket ringa akademiska meriter måste han
mot bakgrunden av de ställda fordringarna för denna högskolead-
junktstjänst genom sina yrkeserfarenheter anses ha förvärvat motsva-
rande kunskaper och erfarenheter för tjänsten på sätt som anges i 19
kap. 23 § HF. Han är då behörig till tjänsten.
Heiderup har givetvis större akademiska meriter än Lövgren och är
även han behörig. Högskolan har dock bedömt att Heiderup inte
svarar upp mot den starka betoningen för tillsättningen av den aktuella
tjänsten av praktisk erfarenhet av CAD/CAM för polymerteknik och i
detta avseende måste han således komma efter Lövgren.
1992/93: JO 1
502
Mot bakgrund av de speciella kraven för denna tjänst har UHA inte
anledning att ifrågasätta högskolans bedömning att Lövgren är bättre
lämpad för tjänsten än Heiderup.
UHÄ avslår Heiderups överklagande.
2 Anmälan
I en anmälan till JO kritiserade Lars Anderberg handläggningen enligt
i huvudsak följande. Tjänsten utlystes som en tjänst i CAD/CAM, men
vid tillsättningen gjordes tillägget "för polymerteknik och formteknik".
UHÄ har påtalat, att detta förfarande inte är rätt, men låter det ändå
bero. Tommy Lövgren har ingen avslutad högskoleutbildning, medan
Jan Heiderup är civilingenjör. Ändå har UHÄ bedömt saken så, att
Tommy Lövgrens meriter, grundade på yrkeserfarenhet, är bättre än
Jan Heiderups. Saken är särskilt upprörande, eftersom Tommy
Lövgrens yrkeserfarenhet huvudsakligen finns inom tilläggsområdet
"polymerteknik och formteknik" och inte inom det ursprungligen
angivna området CAD/CAM.
3 Utredning
I infordrat yttrande anförde UHÄ följande.
1. Tjänstens inriktning
UHÄ riktar i tillsättningsärenden ofta uppmärksamheten på att förut-
sättningarna för en bedömning av de sökande klart anges i utlysningen
och den annonsering som genomförs, så att den som är intresserad av
tjänsten kan utläsa om han har de erforderliga meriterna för tjänsten.
Syftet är också att undvika misstankar i efterhand om manipulation.
Det är också alltid ett självklart verksamhetsintresse att få rätt person
på rätt befattning. Framförallt när det gäller undervisningstjänster är
ofta det ekonomiska utrymmet givet av att det föreligger en vakans på
ett bestämt undervisningsavsnitt. Det är då inte rimligt att misstag eller
oklarheter i utlysningen skall få leda till att befattningen besätts med
en person som i realiteten inte kan fullgöra den ifrågavarande under-
visningen. Detta leder till att man framförallt vid ofullständiga eller
alltför allmänna innehållsbeskrivningar kan såväl tillåta som ibland
kräva ett tillägg eller en komplettering som preciserar tjänstens inrikt-
ning. En förutsättning härför är att det inte finns utrymme för hänsyn
som strider mot den allmänna objektivitetsprincipen.
I förevarande ärende utlystes tjänsten helt allmänt i "CAD/CAM",
dvs datorstödd konstruktion och datorstödd produktion. Det är uppen-
bart att CAD/CAM kan tillämpas inom mycket olika teknikområden.
Eftersom det i ärendet åberopats att den ena sökanden hade faktiska
kunskaper och erfarenheter utan att ha genomgått en allmän utbild-
ningslinje eller motsvarande grundläggande högskoleutbildning, vilket
kan ge behörighet för tjänsten enligt 19:23 HF, var det nödvändigt att
ta reda på inom vilket teknikområde undervisningen skulle bedrivas.
Den precisering till CAD/CAM inom polymer- och formteknik som då
gjordes från högskolans sida bedömdes mot bakgrund av vad som ovan
sagts acceptabel och nödvändig för att göra en bedömning av behörig-
heten.
1992/93: JO 1
503
2. "Motsvarande kunskaper och erfarenheter"
Den principiella frågan är i detta fall huruvida den motsvarande
kompetens som anges i HF kan grundas på andra förhållanden än
utbildning. Denna fråga är ofta aktualiserad, framförallt inom utbild-
ningar där praktiska inslag har stort utrymme. UHÄ har utan någon
tvekan intagit den ståndpunkten att en prövning av den motsvarande
kompetensen skall ske genom en bedömning av huruvida den sökande
på annat sätt — likgiltigt vilket — faktiskt har förvärvat de kunskaper
och den erfarenhet som erfordras för den tjänst det är fråga om. I detta
fall har denna bedömning gjorts av ämnessakkunniga inom institutio-
nen, och UHÄ har inte funnit någon grund för att ifrågasätta densam-
ma.
Tillsättningen är resultatet av en tillämpning av 19:23 HF på en av
de sökande och därefter en jämförelse mellan två behöriga sökande.
UHÄ har inte heller funnit anledning att ifrågasätta att högskolan i
valet dem emellan stannat för den person som de bedömde vara
lämpligast för just denna tjänst.
I sina påminnelser åberopade Lars Anderberg bl.a. vad dåvarande
universitetskanslern uttalat i en skrivelse år 1985: "Prioriteringar av
viss del inom ett ämnesområde får inte innebära att man vid valet
mellan flera sökande diskvalificerar en sökande med den allmänt sett
bästa meriteringen. Om man verkligen med en tjänst önskar få ett visst
område särskilt tillgodosett måste det beslutas på ett tidigare stadium
och tjänsten utlysas med den vinklingen eller alternativa vinklingar
klart uttalade i kungörelsen eller i den angiven befattningsbeskriv-
ning." I skrivelsen hänvisade universitetskanslern också till ett tidigare
uttalande av ämbetet av innebörd, att all inom ett ämne förvärvad
meritering skulle beaktas, och att viktning av hänsyn till centralitet
eller önskvärda utvecklingslinjer inte kunde accepteras. Skrivelsen
hade enligt Lars Anderberg betraktats som vägledande vid hantering av
tjänsteärenden på lokal nivå. Genom sitt ställningstagande i det aktuel-
la ärendet hade UHÄ avvikit från den redovisade principen.
4 Bedömning
JO Ragnemalm uttalade i beslut den 9 oktober 1991 bl.a. följande.
Tjänsten utlystes som extra tjänst som högskoleadjunkt i CAD/CAM
utan särskilda preciseringar beträffande ämnesinnehållet. "CAD/CAM"
är uppenbarligen ett så vidsträckt begrepp, att det vore orimligt att
tänka sig, att någon skulle besitta en kompetens, som avser alla
aspekter på ämnet. Kraven för att anses som behörig till en sådan
tjänst måste vara realistiska. För den som genomgått allmän utbild-
ningslinje eller motsvarande grundläggande högskoleutbildning före-
skrives i 19 kap. 23 § HF att utbildningen skall vara "av betydelse för
tjänsten", inte att den skall vara heltäckande i relation till det i
ledigkungörelsen angivna verksamhetsområdet. Då man enligt samma
stadgande skall avgöra, om en sökande, som inte genomgått angiven
utbildning, ändå "på annat sätt" har förvärvat "motsvarande kunskaper
och erfarenheter", gäller detsamma. Det förhållandet, att de genom
yrkeserfarenhet förvärvade kunskaper och erfarenheter i polymer- och
1992/93: JO 1
504
formteknik som åberopats som stöd for Tommy Lövgrens behörighet
för tjänsten hänförde sig till en speciell del av ämnet CAD/CAM,
utgjorde sålunda enligt min mening i sig inget formellt hinder för en
behörighetsförklaring, då meriteringen dock föll inom det — större —
område som tjänsten enligt ledigkungörelsen avsåg. En annan sak är,
om så specialinriktade meriter sakligt bör godtagas som "motsvarande
kunskaper och erfarenheter" av betydelse för en tjänst, som ledigför-
klarats med den vidsträckta bestämningen CAD/CAM — beträffande
den teoretiska sidan är att beakta att kunskaperna skall motsvara
sådana som förvärvats vid genomgång av allmän utbildningslinje, vari
ligger att de inte får vara alltför smala — men detta är en sådan
bedömningsffåga som JO normalt inte befattar sig med. Även om jag
måste uttrycka en betydande skepsis inför bedömningen härvidlag, är
det för min del tillräckligt att kunna konstatera, att det på basis av
tillämplig reglering är möjligt att hävda, att Tommy Lövgren är behö-
rig även till en tjänst som högskoleadjunkt i CAD/CAM, vilken ledig-
förklarats utan särskild betoning på polymer- och formteknik. Mot
denna bakgrund anser jag mig kunna lämna behörighetsfrågan och
utgår således i det fortsatta resonemanget från att båda sökandena
kunde anses behöriga för tjänsten.
Då det gäller jämförelsen mellan flera behöriga sökande — alltså
frågan om befordringsgrunderna — kommer saken i ett delvis annat
läge. Den som har en mycket smal och specialiserad meritering inom
det i ledigkungörelsen för tjänsten angivna ämnesområdet måste nor-
malt få stå tillbaka för en medsökande med vidsträckt kompetens inom
hela eller större delen av detta område. Det sagda gäller åtminstone
om fråga är om rena undervisningstjänster; beträffande tjänst som t.ex.
professor, där den vetenskapliga skickligheten väger tyngst, kan betrak-
telsesättet behöva modifieras. Att i samband med tjänstetillsättningen
s.a.s. ändra spelreglerna och tillmäta kompetens inom ett alldeles
speciellt avsnitt av det i ledigkungörelsen angivna ämnet avgörande
betydelse synes mig felaktigt; i princip delar jag den uppfattning som
framkommer i det av anmälaren åberopade uttalandet 1985 av den
dåvarande universitetskanslern, innebärande att man — om avsikten är
att få ett speciellt område särskilt tillgodosett — måste besluta om detta
redan i samband med ledigförklarandet. Jag vill i sammanhanget citera
— med av mig gjorda kursiveringar — vad föredragande statsrådet i
propositionen 1984/85:57 om ny arbets- och tjänsteorganisation för
lärare i den statliga högskolan uttalade om tjänst som högskoleadjunkt
(s. 19):
Som befordringsgrund bör gälla graden av sådan vetenskaplig, pedago-
gisk eller annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till
tjänsternas ämnesinnehåll och beskaffenhet. Därutöver bör varje en-
skild tjänst kunna ges en profil i samband med utlysningen, på samma
sätt som jag förordat beträffande högskolelektorstjänsterna.
Beträffande högskolelektorstjänsterna anförde föredraganden i samma
proposition (s. 17):
1992/93: JO 1
505
Inom ramen för vart och ett av de fyra alternativen bör det också vara
möjligt för högskolestyrelsen att för varje tjänst som högskolelektor
beakta behovet av särskilda färdigheter eller erfarenheter. Detta bör
kunna göras som ett led i en långsiktig planering och senast i samband
med att en tjänst utlyses. Den profil som en tjänst på så sätt givits bör
sedan vara vägledande vid bedömningen av de sökandes kvalifikationer
och vid avvägningen mellan meriter av olika slag.
Mot denna bakgrund ställer jag mig principiellt kritisk till UHÄ:s sätt
att i sitt besvärsutslag å ena sidan kritisera tillsättningsmyndigheten för
att den inte i ledigkungörelsen angett, att den ifrågavarande tjänsten
avsågs ha en inriktning mot polymerteknik och formteknik för poly-
merbearbetning, å andra sidan ändå godtaga, att denna sålunda ur-
sprungligen inte uttalade inriktning tillmättes en helt avgörande bety-
delse vid ärendets avgörande. Samtidigt har jag viss förståelse för vad
UHÄ i remissvaret uttalar beträffande de för verksamheten negativa
konsekvenserna — särskilt då det gäller rena undervisningstjänster —
av "misstag eller oklarheter i utlysningen"; om man avsett att få en
specialist på ett visst undervisningsavsnitt, kan det naturligtvis vara
olyckligt, om en sökande med önskad kompetens skulle tvingas stå
tillbaka för en medsökande med annan, inom ramen för ledigkun-
görelsen liggande meritering. Att resultatet — som UHÄ uttrycker det
— skulle bli, att den sålunda tillsatte "i realiteten inte kan fullgöra den
ifrågavarande undervisningen", gäller naturligtvis ändå inte generellt,
och jag kan inte godtaga slutsatsen, "att man framförallt vid ofullstän-
diga eller alltför allmänna innehållsbeskrivningar kan såväl tillåta som
ibland kräva ett tillägg eller en komplettering som preciserar tjänstens
inriktning" under förutsättning, att "det inte finns utrymme för hän-
syn som strider mot den allmänna objektivitetsprincipen".
Även om man beaktar den sistnämnda reservationen om bibehållet
krav på objektivitet, är det uppenbart, att en tillämpning av UHÄ:s
rekommendationer om möjlighet att i samband med tillsättningen göra
tillägg till eller kompletteringar av den beskrivning av tjänsten som
framgår av ledigkungörelsen ur flera aspekter är äventyrlig. Att miss-
tanke om obehörigt gynnande av viss sökande kan uppstå vid sådan
korrigering i efterhand är uppenbart; jag vill dock understryka, att
utredningen i det aktuella ärendet inte ger stöd för antagande, att här
tagits ovidkommande hänsyn. Mot angelägenheten av att det allmännas
verksamhet fungerar på bästa sätt måste också ställas medborgarnas
krav på förutsebarhet och konsekvens; att ändra premisserna för ett
tillsättningsärende sedan förfarandet inletts kan med fog uppfattas som
orätt. Vad jag finner särskilt betänkligt är, att UHÄ genom sin i
avgörandet i detta tillsättningsärende och i yttrandet till JO uttalade
relativism i berört avseende sänder felaktiga signaler till tillsättnings-
myndigheterna. Det är tvärtom angeläget att för dessa inskärpa vikten
av eftertanke och noggrannhet, då en tjänst skall ledigförklaras, så att
man inte hamnar i situationer som den här illustrerade. En återgång
till den stramare linje som tydligtvis tidigare tillämpats är påkallad.
1992/93: JO 1
506
(Dnr 1913-1991)
1992/93:JO1
1 Initiativet
Vid JO Ragnemalms inspektion av länsstyrelsen i Blekinge län den 23
maj 1991 granskades bl.a. handläggningen av byggnadsminnesärenden
vid kulturmiljöenheten. I inspektionsprotokollet antecknades i denna
fråga följande under p. 2.4.2:
Granskningen bekräftade ett förhållande, som berörts redan under
orienteringen, nämligen att ett antal mycket gamla byggnadsminnes-
ärenden är anhängiga hos länsstyrelsen. I många av dessa föreföll inga
nämnvärda utredningsåtgärder ha företagits under avsevärd tid. Exem-
pelvis hade ärendena med dnr 298-1989 (Ellesholms hovgård) och
299-1989 (Smörsoppen 1, Torps herrgård) väckts av länsstyrelsen själv
den 7 april 1977 (äldre diarienummer 11.392-584-77 resp.
11.392-585-77). Att döma av diariebilder och akter hade vissa utred-
ningsåtgärder företagits under åren 1977 och 1978, varefter inget
föreföll ha hänt i ärendena.
Med anledning av dessa iakttagelser anförde JO till protokollet:
"Genom remiss skall länsstyrelsens yttrande inhämtas rörande orsa-
ken till att byggnadsminnesärenden hållits anhängiga vid länsstyrelsen
1 upp till 13 år utan att dokumenterade utredningsåtgärder vidtagits.
Av yttrandet bör även framgå vilka åtgärder länsstyrelsen avser att
vidtaga för att dessa gamla byggnadsminnesärenden skall kunna avslu-
tas inom en snar framtid."
Länsstyrelsen anmodades genom remiss den 18 juni 1991 att avge
yttrande i enlighet med p. 2.4.2 i inspektionsprotokollet.
2 Utredning
I yttrande, som kom in till JO den 16 september 1991, anförde
länsstyrelsen (länsantikvarien Leif Stenholm) följande:
Kulturmiljövårdens situation
Sedan 1974 då länsantikvarietjänsten inrättades på länsstyrelserna har
kulturminnesvårdens arbetsfilt och därmed även ansvarsområde ex-
panderat kraftigt. En ny grundsyn har vuxit fram samtidigt som
arbetets organisation, lagstiftning och de ekonomiska stödformerna har
förändrats. Det finns en koppling mellan förskjutningen av synen på
kulturarvet och den vidgning av kulturminnesvårdens ansvarsområde
som skett från de enskilda kulturminnena till samlade miljöer och nu
vid inledningen till 90-talet till kulturvärdena mer generellt. Det nya
sektorsbegreppet kulturmiljövård är således en sammanfattning av en
tjugoårig process som gett verksamheten en ställning i spänningsfältet
mellan kulturpolitik och miljöpolitik och numera även med starka
band till regionalpolitik. I propositionen till kulturminneslagen fram-
hålls kulturmiljövården som ett viktigt led i ett ffamtidsinriktat sam-
hällsbygge. Det innebär att det som bevaras ges tydlig funktion, att
omsorgen om kulturvärdena och samspelet med det vi skapar idag blir
ett viktigt led i strävan efter kvalitet i samhällsmiljön.
Förutom ordinarie länsantikvarie har kulturmiljöenheten för bered-
ning och expedition av löpande ärenden tillgång till 1/2 byråsekretera-
507
re stationerad på planenheten. Enheten är således som JO konstaterar
i sitt granskningsyttrande inte dimensionerad för att svara mot det
vidgade kulturbegreppet och de ökade krav som samhället ställer.
Konsekvensbeskrivning och prioritering
Den ekonomiska situationen har under de senaste 4 åren, som nuva-
rande länsantikvarien kan överblicka, medfört att kulturmiljöenhetens
verksamhet varit helt inriktad på den löpande ärendehanteringen.
Följden av de statliga besparingarna är således väsentligt ökade hand-
läggningstider samt att prioritering och rationalisering måste ske vid
ärendehantering. Handläggning av äldre byggnadsminnesfrågor vilar
sedan flera år. Information och service till allmänheten har i görligaste
mån dirigerats över till länsmuseet.
Länsantikvarien har inför budgetåret 91/92 föreslagit följande priori-
tering av kulturmiljöenhetens arbetsuppgifter:
1 Myndighetsutövning
1 Översiktsplan, detaljplan
1 Landskapsvårdsfrågor
2 Lån och bidrag
2 AMS-arbete
2 Äldre byggnadsminnen
3 Utveckling, kunskapsuppbyggnad
3 Information och service
3 Projektarbeten
3 Övrigt
Byggnadsminnen
I Blekinge finns ett drygt 3O-tal byggnader för vilka fråga om byggnads-
minnesförklaring väckts. Handläggningen av denna ärendetyp är en
omständlig och tidskrävande process som kräver omfattande dokumen-
tation och arkivarbete. Eftersläpningen är stor och flera av ärendena
väcktes för bortåt 10 år sedan. Ofta skedde detta i samband med
renovering eller varsam ombyggnad där statliga lån eller bidrag utbeta-
lades.
För att åtgärda balansen med byggnadsminnena anställde länsstyrel-
sen 1982 undertecknad för att som tf länsantikvarie med huvuduppgift
alternativt jämsides med löpande ärenden avarbeta äldre byggnadsmin-
nesärenden. Under detta år avverkades ca 10 BM-ärenden.
* Länsstyrelsen har i sin anslagsframställning under de senaste fyra
åren givit högsta prioritet till inrättande av en ny tjänst som biträdande
länsantikvarie.
* För att arbetet med äldre byggnadsminnesärenden skall kunna
bedrivas rationellt har länsantikvarien föreslagit ett särskilt projekt.
Arbetsinsatsen uppskattas till 6—8 månaders heltidsarbete. Länsantik-
varien har i samband med budgetarbete under flera år sökt särskilda
projektmedel.
* Sedan våren 91 har länsarbetsnämnden anvisat en arbetslös antik-
varie för att arbeta med beredning av BM-ärenden. Länsstyrelsen
bekostar expenser som uppstår. Målsättningen är att 10 av de angeläg-
naste ärendena skall vara avgjorda inom innevarande kalenderår.
* För att underlätta hanteringen av byggnadsminnesärenden har
länsstyrelsen ändrat handläggningsordningen så att beslutet delegerats
till länsantikvarien. Planenheten är beredande enhet.
1992/93 :JO1
508
* Länsantikvarien har i samråd med länsmuseet upprättat en priori-
teringslista över äldre byggnadsminnesärenden:
A Självklara BM
B Möjliga BM
C Tveksamma BM
* Länsstyrelsens långsiktiga strategi är, som framgår av ovan, att
förstärka kulturmiljöenheten genom inrättande av en tjänst som biträ-
dande länsantikvarie samt att enheten får en egen byråsekreterare på
heltid.
3 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 22 juni 1992 följande.
Även om arbetsbelastningen vid kulturmiljöenheten ökat starkt så
som framhålls i länsstyrelsens yttrande, är det helt oacceptabelt att
ärenden, som innefattar myndighetsutövning, är anhängiga i ett decen-
nium eller mer, utan att några åtgärder vidtas för att föra dem till ett
avgörande. Att byggnadsminnesärenden till sin typ är komplicerade
och oftast tidskrävande utgör ingen godtagbar förklaring till de extremt
långa handläggningstiderna. Av länsstyrelsens yttrande framgår nämli-
gen att hela ärendegruppen "äldre byggnadsminnesfrågor" sedan flera
år helt bortprioriterats och, som man uttrycker saken, vilar.
Under inspektionen noterades att en del av de äldsta ärendena
väckts av länsstyrelsen själv och efter några inledande utredningsåtgär-
der vilat i upp till 13 år. I dessa fall, där länsstyrelsen själv har tagit
initiativet, borde man givetvis för länge sedan ha avgjort, huruvida en
byggnadsminnesförklaring fortfarande framstod som möjlig och angelä-
gen — och i så fall drivit utredningen vidare — eller om saken mist
sin aktualitet; i det senare fallet skulle ärendena snarast ha avskrivits.
Vad gäller ärenden, som väckts av utomstående, framstår dessa hand-
läggningstider, med tanke på den enskildes intresse av ett avgörande
inom rimlig tid, som oacceptabla. Härtill kommer den beaktansvärda
risken för att byggnadens kulturhistoriska värde kan minskas eller helt
spolieras genom ingrepp av olika slag eller bristfälligt underhåll, då
många år förflyter utan att länsstyrelsen aktivt bevakar, att byggnadens
kulturhistoriska värde bevaras (jfr 3 kap. 5 § kulturminneslagen,
1988:950).
Av länsstyrelsens yttrande framgår att det bland de äldre byggnads-
minnesärendena finns ett antal, vilka länsantikvarien i en intern
klassificerings- och prioriteringslista betecknat som "självklara bygg-
nadsminnen". Det framstår som särskilt anmärkningsvärt, att länssty-
relsen som ansvarig myndighet enligt kulturminneslagen under så lång
tid underlåtit att fatta beslut rörande skydd för dessa värdefulla objekt,
vilkas karaktär av byggnadsminnen enligt länsantikvariens egen be-
dömning är självklar.
Jag finner anledning att betona, att ansvaret för nu berörda missför-
hållanden inte enbart är länsantikvariens utan även åvilar länsstyrel-
sens ledning. Det är dennas uppgift att följa verksamheten vid länssty-
relsens olika avdelningar och bl.a. se till att ärenden drivs med
tillbörlig energi och avslutas inom rimlig tid. Om resurserna vid en
enhet är otillräckliga i förhållande till arbetsuppgifternas omfattning,
1992/93: JO 1
509
måste myndighetens ledning vidta åtgärder. Utredningen ger intrycket,
att länsstyrelsens ledning varit alltför passiv vad gäller att avhjälpa
svårigheterna vid kulturmiljöenheten.
Jag avslutar ärendet med dessa kritiska uttalanden men emotser
senast den 1 september 1992 en skriftlig redovisning av resultatet av de
insatser som förutskickades i yttrandet. Av denna skall framgå läget
vad gäller oavslutade byggnadsminnesärenden vid utgången av verk-
samhetsåret 1991/92. Om länsstyrelsens besked ger anledning därtill,
kan ett nytt ärende komma att upptagas.
1992/93: JO 1
510
1992/93:JO1
En av trafiksäkerhetsverket (TSV) i samband med
fordonskontroll (flygande inspektion) utförd under-
sökning under medverkan av försäljare av däck har
befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för
myndighetsutövningens objektivitet, även om den
inte medfört åsidosättande av regeringsformens be-
stämmelser om överlämnande av förvaltningsuppgift
till enskild
(Dnr 2682-1991)
1 Initiativ
1 tidningen Expressen av den 1 september 1991 uppgavs i en artikel
bl.a. följande. TSV och däcksfabrikanten Michelin bedrev under tre
veckor en kampanj för bättre däck. Vid en därunder på en väg
företagen kontroll hade en åkare fått sin lastbil undersökt av personal
från både TSV och nämnda företag. Två däck på tillhörande släpvagn
underkändes. Åkaren fick då broschyrer från Michelin, vars represen-
tanter också framhöll fördelarna med detta fabrikat.
2 Utredning
Genom remiss begärdes från TSV upplysningar och yttrande med
anledning av tidningsartikeln. TSV svarade följande.
Ang däckskontroll på väg
Från trafiksäkerhetssynpunkt har fordonsdäckens allmänna kondition
och ett riktigt lufttryck i däcken en väsentlig betydelse. Ett uttryck för
detta utgör de utökade kraven på däcks mönsterdjup som infördes
1990-04-01. Minsta tillåtna mönsterdjup höjdes då från 1 mm till 1,6
mm, vilket också är en anpassning till EG:s normer. Motsvarande
regler om lufttryck finns inte. Fordonsägaren får i stället utgå från de
rekommendationer som lämnas av bil- och däcktillverkare.
Någon svensk studie av de verkliga förhållandena på fordon i drift
föregick inte regeländringen angående mönsterdjup. Trafiksäkerhets-
verket (TSV) ansåg därför att det var angeläget att samla in uppgifter
och skaffa sig kunskap om det faktiska läget. TSV bedömde att en
sådan studie avsevärt skulle underlättas om experter på däck medver-
kade i undersökningen.
Efter överläggningar med företrädare för Michelin Gummiringar
AB träffades en överenskommelse om Michelins expertmedverkan vid
en studie under hösten 1991 med inriktning på personbilars däck.
Undersökningen skulle genomföras under veckorna 35, 36 och 37 i
samtliga sju TSV-distrikt och inom ramen för TSV:s fordonskontroll
på väg, s k flygande inspektion.
511
TSV förfogar över elva arbetsgrupper med för flygande inspektion
speciellt utrustade bilar. I varje grupp skulle två man från Michelins
fältorganisation medverka som experter på personbilsdäck. Insatsen
bedömdes kunna få en omfattning av ca 2000 undersökta personbilar.
Undersökningen av fordonen skulle genomföras på så sätt att TSV:s
personal stoppade bilisterna och genomförde en flygande inspektion av
deras fordon. I den flygande inspektionen deltog inte personal från
Michelin. Efter inspektionen skulle representanter från Michelin er-
bjuda sig att mäta mönsterdjup och lufttryck. Bilistens medverkan har
varit helt frivillig.
De uppmätta värdena har dokumenterats i en rapport och bilisten
har erhållit denna och gjorts uppmärksam på rekommendabelt luft-
tryck och däckets status. De bilister som medverkat har dessutom
erhållit en mönsterdjupmätare. Kopia av Michelins instruktion till den
medverkande personalen bifogas (bilaga 1).
I den aktuella verksamheten kunde naturligtvis andra fordon än
personbilar bli föremål för flygande inspektion om TSV:s bilinspektör
fann anledning därtill. Ekipaget, lastbil med släp, som tidningsartikeln
avser ingick inte i den verksamhet där Michelinrepresentanterna med-
verkade. Fotot i artikeln är inte taget vid kontrolltillfållet måndagen
den 26 augusti 1991.
Vad som upplevts ha förekommit i samband med kontrollen fram-
går av infordrade yttranden från en av vardera TSV:s och Michelins
representanter på kontrollplatsen (bilaga 2 och 3).
Av inhämtade upplysningar synes artikeln ha initierats vid fordons-
ägarens besök hos en gummihandlare i Arvika i slutet av kontrollveck-
an. En journalist från tidningen Expressen kontaktade under kvällen
fredagen den 30 augusti i nämnd ordning TSV:s informationschef Erik
Håkansson, projektansvarig byråchef Per-Inge Ericsson samt under-
tecknad generaldirektör angående vår samverkan med Michelin.
I den nu genomförda studien har vardera parten stått för sina egna
kostnader. Upplysningsvis kan nämnas att i en tidigare kampanj "Mäs-
tare på väg", riktad till unga bilförare, har företagen Gislaved Däck,
OK Petroleum, Skandia samt Volvo medverkat som sponsorer 1988
och 1989. Vidare har vid ett flertal tillfållen servicepatruller från VBG
Produkter AB i Vänersborg, tillverkare av bl a kopplingsanordningar
för tunga fordon, medverkat vid TSV:s flygande inspektion för att som
experter bistå vid uppföljningen av kopplingsanordningar i trafik. I
den nu aktuella undersökningen liksom tidigare kampanjer har själv-
klart såsom en förutsättning gällt att medverkande företag inte skulle
nyttja aktiviteten för marknadsföring av sina produkter.
Det under studien inhämtade materialet är under utvärdering inom
TSV. Kontrollen kom att omfatta drygt 1 100 personbilar bl a beroen-
de på en minskning av antalet deltagande grupper.
1 den till yttrandet hörande bilaga 1 anges från Michelins sida bl.a.
följande.
Organisation:
TSV-buss för flygande besiktning
2 TSV-inspektörer (ev fler)
2 Michelinrepresentanter
TSV-man nr 1 stoppar/vinkar in bilisten
TSV-man nr 2 kollar körkort mm
begränsad inspektion
1992/93: JO 1
512
Om allt är OK tar Michelin över:
1 man kollar lufttryck och mönsterdjup
1 man skriver rapport/rekommendation
Kort seans, lämna rapporten och folder
"Vattenplaning" plus en mönsterdjupsmätare
Om barn i bilen, lämna BIB-reflex
Klädsel:
Michelinoverall
Syfte:
att öka intresset för däcken och därmed säkerheten
-direkt beträffande de kollade bilisterna
- indirekt via massmedia, alla bilister
att förstärka bilden av Michelin, som den som värnar om bilistens
säkerhet, både genom teknologiskt avancerade produkter och ser-
vice.
I yttrandets bilaga 2 anför en stationschef i verkets distriktsorganisation
bl.a. följande.
TSV hade centralt träffat överenskommelse om samarbete ett visst
antal dagar.
Personalen i Karlstad var mycket tveksam om hur detta skulle
uppfattas av allmänheten, men ställde lojalt upp på centralförvaltning-
ens direktiv.
Vissa personalorganisationer vid TSV insände för kännedom handling-
ar, innefattande en protokollsanteckning i anslutning till förhandling
med arbetsgivaren i ärende om verksamhetsplan och budget 1991/92
samt ett missiv till "samtlig distriktspersonal". Organisationerna tar där
på skäl, som baseras på en bedömning av det förväntade resultatet i
förhållande till resursinsatsen och trafiksäkerhetsmålen, avstånd från
ett genomförande av ifrågavarande "Projekt Däck 91".
3 Rättslig reglering
Fordonskungörelsen (1972:603) innehåller vissa bestämmelser av intres-
se i sammanhanget.
Enligt en "grundregel" beträffande fordons beskaffenhet och utrust-
ning får fordon brukas i trafik endast om fordonet är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik (7 §).
I fråga om kontroll av fordon gäller allmänt följande. Kontroll bör
anordnas så att den ej orsakar större olägenhet än som är nödvändigt
med hänsyn till kontrollens ändamål (34 §). Polisman, riksprovplats
och bilinspektör får vid besiktning eller inspektion av fordon enligt
kungörelsen undersöka fordonets beskaffenhet och utrustning (35 §).
Av bestämmelserna (91—96 §§) om den form av kontroll som
flygande inspektion utgör framgår bl.a. följande. Sådan inspektion sker
för kontroll av beskaffenhet och utrustning av motordrivet fordon eller
släpfordon, som anträffas på väg eller under vissa andra omständighe-
ter. Inspektionen utförs av polisman, som rikspolisstyrelsen förordnat
1992/93: JO 1
513
33 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
härtill, eller bilinspektör. Visar det sig vid inspektionen, att fordonet
har brister, som är av endast ringa betydelse från miljö- och trafiksä-
kerhetssynpunkt, skall förrättningsmannen påpeka bristerna för fordo-
nets förare. Vid allvarligare brister utmynnar förrättningen i att fordo-
nets ägare föreläggs att avhjälpa dessa eller att körförbud meddelas för
fordonet.
Enligt bestämmelserna om bemyndiganden får angivna myndigheter
— i allmänhet TSV — besluta de föreskrifter som behövs om fordons
beskaffenhet och utrustning enligt kungörelsen och om kontroll av
fordon (102 §). Sådana bestämmelser har meddelats i bl.a. TSV:s
föreskrifter om däck, medar och band (TSVFS 1985:3) och om flygan-
de inspektion (TSVFS 1985:130).
Föreskrifterna om däck innehåller bl.a. följande: "Slitbana på däck
på bil, motorcykel och släpvagn får inte vara mer nött än att det
kvarvarande profildjupet i huvudmönstret uppgår till 1,6 mm i däckets
hela slitbana, varvid skall bortses från slitagevarnares ribbor." Beträf-
fande lufttryck har verket meddelat allmänna råd enligt följande:
"Däck på en och samma axel bör ha samma lufttryck, som inte är
lägre än rekommenderat."
Av fordonskungörelsens bestämmelser om överklagande (115—117
§§) framgår bl.a. att bilinspektörers beslut om körförbud kan överprö-
vas av TSV.
Till de regler om enskilds skyldigheter som följer av fordonskungö-
relsen anknyter följande bestämmelser i vägtrafikkungörelsen
(1972:603). Förare av motordrivet fordon skall stanna på tecken av
den som av myndighet förordnats att kontrollera fordon eller förare (9
§). Behörigheten hos den som enligt 9 § kontrollerar fordon eller
förare skall tydligt framgå av klädedräkt eller annat särskilt känneteck-
en (10 §).
Vid sidan av redovisade regler om fordon och fordonskontroll finns
det anledning att peka på vissa för förvaltningen i stort gällande
bestämmelser, som syftar till att garantera ett objektivt förfarande och
att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheternas verksam-
het. Till statsskickets grunder hör den i 1 kap. 9 § regeringsformen intag-
na bestämmelsen om att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och
andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin
verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet
och opartiskhet. Enligt 6 kap. 1 § lagen om offentlig anställning (LOA)
får arbetstagare ej inneha anställning eller uppdrag eller utöva verk-
samhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares
opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende.
Förvaltningslagens jävsregler avser också att upprätthålla sådant förtro-
ende, något som uttryckligen kommer fram i bestämmelsen i 11 §
första stycket 5 om att den som skall handlägga ett ärende är jävig, om
det frånsett jävsgrunderna i 1—4 finns någon särskild omständighet
som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.
Vad gäller privata subjekts medverkan i offentlig förvaltning bör
avslutningsvis nämnas 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen, enligt
vilket förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfäl-
1992/93:JO1
514
lighet, stiftelse eller enskild individ; innefattar uppgiften myndighetsut-
övning, skall det ske med stöd av lag. Beträffande kontrollformen
flygande inspektion har inte meddelats bestämmelser, som medger
förvaltning genom annan än statlig myndighet. (Jfr däremot vad som
följer av bestämmelser om riksprovplatser, se t.ex. 74 § fordonskungö-
relsen med avseende på kontrollbesiktning.)
4 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 18 mars 1992 följande.
TSV:s ifrågavarande kontrollverksamhet enligt fordonskungörelsen
utgör myndighetsutövning. (Om detta begrepp, se t.ex. Ragnemalm,
Förvaltningsprocessrättens grunder, 6 u. 1989, s. 30 f.) Då i remissytt-
randet uppges att företagets personal inte deltog i den flygande inspek-
tionen, skulle det emellertid inte föreligga någon anledning att gå
närmare in på frågan, huruvida grundlagens ovan återgivna reglering
beträffande överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt har
överträtts. Omständigheterna ger emellertid anledning att ifrågasätta
det påstådda förhållandet. Från vad TSV funnit sig kunna avgränsa
som inspektioner synes nämligen ha uteslutits kontroll av däckens
mönsterdjup, något som normalt rimligtvis ingår (jfr TSV:s föreskrifter
om flygande inspektion, avsnitt 2, tredje stycket, och bilaga, punkt
2.1.2). Åtgärder härvidlag har i stället vidtagits av företagets personal,
visserligen under — som det uppges — frivillig medverkan av fordons-
förarna.
I TSV:s yttrande berörs inte det fortsatta förfarandet, om företagsper-
sonalen skulle finna, att däcken i nämnda hänseende inte uppfyllde
gällande krav. Två alternativ — båda otillfredsställande — synes tänk-
bara. Antingen lät man saken bero med den information m.m. som
utgick från Michelin, eller också hänvisades fordonsföraren till TSV:s
personal för vidare åtgärder och beslut. I det förra fallet ter det sig från
allmän synpunkt stötande, att — sedan väl kontroll av fordon inletts —
brister, som bör beivras i föreskriven ordning, lämnas utan vidare
åtgärd från myndighetens sida, och att det i stället lämnas informella
upplysningar från ett enskilt företag, av myndigheten utvalt på för den
enskilde föraren icke skönjbara grunder. I det senare fallet synes det
svårt att hävda, att det pågår en uteslutande av myndighet handhavd
förrättning.
Vad som talar för att förfarandet trots allt skulle kunna accepteras
från laglighetssynpunkt är dels bilisternas påstådda frivilliga medverkan
i den av Michelins personal utförda undersökningen, dels det förhål-
landet att det exklusivt ankom på TSV:s bilinspektör att vidta de
ytterligare åtgärder och fatta de beslut som möjligen kunde bli aktuella
som en följd av uppnådda mätresultat. Mot bakgrund härav kan det
finnas fog för uppfattningen, att det privata företaget inte tagit del i
utförandet av en förvaltningsuppgift, som innefattat myndighetsutöv-
ning.
Därmed är emellertid inte sagt, att TSV:s agerande skulle vara
oantastligt. Saken har också en lämplighetsaspekt. Som i korthet redo-
1992/93: JO 1
515
visats ovan, förekommer olika typer av regleringar, som ytterst syftar
till att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheternas verk-
samhet. I motiven till dessa föreskrifter har framhållits den särskilda
vikten av att förtroendet till offentliga befattningshavares opartiskhet
vid sådan verksamhet som innefattar myndighetsutövning inte rubbas
och att tjänstemännen inte har ett sådant samröre med utomstående
enskild intressent att det hos allmänheten kan väcka misstankar om
otillbörligt hänsynstagande och därmed skada myndighetens anseende.
(Se t.ex. prop. 1970:72 s. 57 f. och 75 f. ang. förbudet mot förtroende-
skadliga bisysslor.) Det är här fråga om ett synsätt, tillämpligt i all
offentlig förvaltning. I förevarande fall synes ur berörda bilförares
synvinkel TSV- resp. Michelinpersonalens funktioner i samband med
förrättningen knappast ha tett sig väsensskilda; företagsrepresentanter-
na har, som framgått, utfört en av de kontrollåtgärder som torde
utgöra ett normalt inslag i en flygande besiktning. Om vid denna
kontroll upptäckta, allvarliga brister föranlett ingripande från bilin-
spektörens sida — något som ej framgår av utredningen men som ter
sig ytterst naturligt — ter sig funktionsfördelningen än mera oklar.
Dessa omständigheter leder mig till uppfattningen, att utformningen
av samarbetet med det privata företaget var ägnad att minska förtroen-
det för myndighetsutövningen. Oavsett vilket värde som däcksunder-
sökningen i sak kunde tillmätas med hänsyn till TSV:s åligganden,
måste den därför anses ha fått en olämplig uppläggning. Vad TSV i
remissvaret anfört om tidigare samröre med enskilda affärsintressen i
liknande sammanhang — varmed man förmodligen vill visa, att inte
just det aktuella företaget favoriserats — förändrar naturligtvis inte
bilden av inställningen till principfrågan i någon för verket positiv
riktning.
Televerkets anvisningar för utlämnande av hemliga
telefonnummer enligt en bestämmelse om begräns-
ning i sekretess har befunnits oförenliga med lagens
innebörd. Enligt lagrummet i fråga — 14 kap. 2 §
fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) — hindrar
sekretess inte, att "uppgift som angår misstanke om
brott" av viss svårhetsgrad lämnas till myndighet som
har att ingripa mot brottet, t.ex. polismyndighet. An-
visningarna medger utlämnande — på begäran av
polisen — i en omfattning som går utöver lagens
ändamål i detta fall: att reglera myndigheternas rätt
att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar
(Dnr 357-1991)
Anmälan
K.A. uppgav i en anmälan, att televerket vid ett tillfälle i februari 1991
till en polisman och utan hennes tillstånd lämnat ut hennes hemliga
telefonnummer. Hon framhöll, att det i det aktuella fallet saknades
giltiga skäl, såsom pågående utredningar e.d., för ett utlämnande.
1992/93: JO 1
516
Utredning
1992/93JO1
Efter remiss inkom televerket med utredning och yttrande. Till utred-
ningen hörde en promemoria (GSJ 1990-01-22) om hemliga telefon-
nummer m.m. och en skrivelse från chefen för Göteborgs teleområde.
I yttrandet anförde televerkets generaldirektör:
Enligt 9 kap 8 § tredje stycket SekrL gäller, såvitt nu är av intresse,
sekretess hos Televerket för uppgift som angår enskilds förbindelse
med samfärdselverksamheten om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde lider skada eller men. I 14 kap SekrL
regleras när sekretess inte hindrar att hemliga uppgifter lämnas ut till
andra myndigheter. Av 14 kap 2 § fjärde stycket framgår att sekretess
inte hindrar att hemliga uppgifter lämnas till bl.a. polismyndighet om
uppgiften angår misstanke om brott av visst kvalificerat slag.
Polisen begär i tämligen stor omfattning att Televerket med stöd av
14 kap 2 § SekrL skall lämna ut hemliga telefonnummer. För hante-
ring av dessa förfrågningar tillämpar Televerket bifogad rutin (prome-
morian om hemliga telefonnummer m.m.; anm. av JO) — — — .
Uppgifter som gäller förundersökning i brottmål omfattas av sekre-
tess enligt 5 kap 1 § SekrL. Televerket lämnar därför inte ut uppgifter
som polisen lämnat till Televerket och vägrar besvara abonnents fråga
huruvida polisen begärt att hans hemliga telefonnummer skall lämnas
ut.
Göteborgs teleområde har med anledning av remissen gått igenom den
dokumentation som finns angående förfrågningar från polisen om
hemliga telefonnummer. De faktiska omständigheter som framkommit
framgår av bifogad utredning---. Televerket har lämnat ut K.A:s
hemliga telefonnummer — — — och därvid tillämpat de rutiner som
anges i — — — . Jag delar teleområdets uppfattning att ärendet
handlagts korrekt av Televerket.
Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 20 december 1991 följande.
Har den enskilde hos televerket begärt, att hans telefonnummer
skall hållas hemligt, bör sekretess normalt iakttagas vid prövning enligt
9 kap. 8 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100). Sådan uppgift kan
dock lämnas ut enligt i 14 kap. angivna bestämmelser om vissa
begränsningar i sekretessen. Sålunda Sr enligt 3 § (den s.k. general-
klausulen) sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda. (Se till det nu sagda prop.
1984/85:109 s. 49.) Efter en lagändring (1990:1414), som trätt i kraft
den 1 februari 1991, får hemligt telefonnummer vidare under vissa
förutsättningar lämnas ut för delgjvningsändamål (14 kap. 2 § tredje
stycket).
Av verkets remissvar framgår att hemliga telefonnummer anses
kunna utlämnas till polisen inte bara enligt generalklausulen utan
även med stöd av 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen. I detta
lagrum föreskrivs:
517
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott
lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet
som har att ingripa mot brottet, om Sngelse är föreskrivet för brottet
och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter.
I den i promemorian ingående "Handläggningsrutin Polisen" anförs
om tillämpningen av denna grund för uppgiftslämnande bl.a. följande:
När polisen begär att få veta
— en abonnents hemliga telefonnummer
— vem som har ett hemligt telefonnummer
kan denna handläggningsrutin tillämpas
A. Polisen begär den hemliga uppgiften med anledning av misstanke
om begånget brott, 14 kap 2 § SekrL.
3. Polisen anger:
b) om den efterfrågade uppgiften angår misstanke om brott
c) om fängelse kan följa på brottet
d) om brottet kan antas föranleda annan påföljd än böter
e) förundersökningens K-nummer eller diarienummer
Av det återgivna partiet framgår att den ifrågavarande misstanken om
brott uppstått inom den myndighet (polisen) som begär utlämnande.
Beträffande det grundläggande momentet 3 b) anses tydligen hinder
för utlämnande inte möta, om det finns ett samband ("angår") mellan
numret och de av polisen åberopade förhållandena. Några begräns-
ningar vad gäller sambandets art anges inte; den ifrågavarande förut-
sättningen tycks anses vara uppfylld, så snart ett telefonnummer på
något sätt kan knytas till en brottsutredning.
Ett sådant synsätt synes emellertid svårligen kunna förenas med de
tankar som bär upp ifrågavarande reglering. Vid en närmare gransk-
ning av lagtext och förarbeten framkommer sålunda ett annat mönster.
Redan sättet att i lagtexten bestämma informationsmottagaren pekar
i annan riktning. Det skall röra sig om en myndighet, som "har att
ingripa mot brottet", vilket närmast åsyftar en till framtiden förlagd
åtgärd. Om åtgärder för lagföring inte förutsätts ha inletts hos polis-
myndighet eller annan angiven myndighet, kan i normalfallet någon
"misstanke om brott" knappast ha tagit form där.
Televerkets uppfattning om reglernas innebörd ter sig också främ-
mande, om innebörden av och syftet med reglerna i övrigt rörande
begränsning av sekretess beaktats. De anvisade handläggningsrutinerna
möjliggör utlämnande av sekretessbelagda uppgifter — på grundval av
allehanda vaga samband mellan uppgifterna och föremålet för förun-
dersökning e.d. och utan prövning enligt ytterligare kriterier, bortsett
från brottskvalificeringen — i en omfattning som knappast kan ha
avsetts.
1992/93: JO 1
518
Enligt vad som framgår av förarbetena till den lagändring varigenom
14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen fick sin nuvarande lydelse har
lagstiftaren haft en betydligt mera restriktiv inställning. Bestämmelsen
infördes som ett "led i kampen mot organiserad och ekonomisk
brottslighet och annan allvarlig kriminalitet, t.ex. narkotikabrott och
våldsbrott" och mot bakgrund av att det hos många myndigheter visat
sig råda osäkerhet om i vilken utsträckning de skall eller får lämna ut
uppgifter om brott (prop. 1983/84:142 s. 1 och 21). Fråga var om
myndigheternas rätt eller skyldighet att lämna ut uppgifter om brotts-
misstankar till andra myndigheter (a. prop. s. 22).
Det sagda tyder sålunda på att sekretessgenombrottet skall utgöra en
ofrånkomlig följd av den primära åtgärden att underrätta aktuell
specialmyndighet om brottsmisstankar (se även a. prop. s. 31; jfr KU
1982/83:12 s. 17). I typfallet synes bestämmelsen medge, att sekretessbe-
lagd uppgift, som angår hos myndighet föreliggande misstanke om
brott, lämnas till polis eller åklagare i samband med anmälan om
brottet.
Även om utlämnande av uppgifter aktualiseras genom en
begäran från de för brottsbekämpningen primärt ansvariga myndighe-
terna, ankommer det på den presumtive uppgjftslämnaren att bedöma
förutsättningarna för att informera om sekretessbelagt material. Enligt
15 kap. 5 § sekretesslagen skall myndighet på begäran av en annan
myndighet visserligen lämna uppgift, som den förfogar över, i den mån
hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av
hänsyn till arbetets behöriga gång; om de i aktuellt stadgande uppställ-
da rekvisiten är uppfyllda, bör utlämnande därför på begäran ske (a.
prop. s. 27, 32). Man kan emellertid härav inte dra slutsatsen, att den
myndighet som förfogar över den hemliga uppgiften skulle ha att
automatiskt effektuera en beställning från polisen, baserad på påståen-
de om att förutsättningarna för att enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket
sekretesslagen lämna ut uppgifterna är uppfyllda. Denna prövning
måste, som framgått, ankomma på den som innehar uppgiften.
Vad gäller det aktuella fallet har televerket uppenbarligen inte stött
sig på generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen, då man lämnat ut
uppgiften om det hemliga telefonnumret; någon där anvisad intresseav-
vägning har inte skett. Det intryck som förmedlas i remissvaret är
vidare, att man inte heller vid tillämpningen av 14 kap. 2 § fjärde
stycket sekretesslagen ansett sig närmare behöva analysera förutsätt-
ningarna för utlämnande av uppgiften, då en begäran om utlämnande
framställts från polisens sida och denna presenterat vissa data såsom
relevanta enligt stadgandet. Ett sådant förhållningssätt är som ovan
angetts felaktigt. Huruvida förutsättningar för ett utlämnande enligt
någon bestämmelse objektivt sett ändå förelegat och telefonnumret
rätteligen bort utlämnas framstår som ovisst. Med hänsyn till att man
inom televerket här uppenbarligen har följt verkets centralt meddelade
anvisningar, vilka alltså enligt min mening inte korrekt speglar lagens
innebörd, går jag inte vidare i det enskilda fallet.
Min slutsats blir, att televerkets anvisningar är i behov av en
omarbetning. Dessa synes vad gäller utlämnande av hemliga telefon-
1992/93: JO 1
519
nummer i första hand böra koncentreras på den i normalfallet tillämp-
liga generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen. I den mån en
tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen kan aktualise-
ras, bör man framhäva den primärt åsyftade situationen, att i telever-
kets verksamhet uppkommit misstanke om brott, som anses böra
komma till polisens kännedom. I båda fallen bör klart framgå att
televerket — och inte uppgiftsmottagaren — har att pröva, om förut-
sättningarna för utlämnande av sekretesskyddad uppgift är för handen.
Då det inte kan uteslutas, att 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslag-
en även av andra myndigheter kan ha missuppfattats, och då det över
huvud är angeläget, att författningstexten i görligaste mån avspeglar
ändamålet med regleringen, översänder jag ett exemplar av detta beslut
till justitiedepartementet för den åtgärd som må anses påkallad.
1992/93: JO 1
520
1992/93: JO 1
Kritik mot expeditionschefen i förutvarande bostads-
departementet angående handläggning av ett besvärs-
ärende om förhandsbesked enligt plan- och byggla-
gen, PBL (initiativärende)
(Dnr 3283-1991)
1 Bakgrund
Den 18 oktober 1991 upprättades inom ombudsmannaexpeditionen en
promemoria med följande innehåll.
Vid inspektion av länsstyrelsen i Gotlands län den 16 september 1991
uppmärksammades bl.a. följande. I ett beslut den 10 januari 1990 i
anledning av att Kerstin Bendelin i egenskap av ägare till grannfastig-
het överklagat ett beslut av byggnadsnämnden i Gotlands kommun att
meddela positivt förhandsbesked ifråga om uppförande av två fritids-
hus på Bjärges 1:16 i Lau socken anförde länsstyrelsen.
"Länsstyrelsen bifaller överklagandet och upphäver det positiva för-
handsbeskedet. Ärendet återförvisas till byggnadsnämnden i Gotlands
kommun för ny behandling."
Som motivering till beslutet anförde länsstyrelsen bl.a. följande.
"Länsstyrelsen anser, med åberopande av vad som framgår av läns-
antikvariens, länsveterinärens och länsarkitektens bifogade yttranden
av den 12 december 1989, 21 december 1989 respektive 3 januari 1990
att lämpligheten av ny fritidsbebyggelse inte är prövad fullt ut med
hänsyn till angränsande verksamheter och med hänsyn till kulturland-
Overklagandet skall därför bifallas."
Sedan dödsboet efter Svea Östman i enlighet med meddelad besvärs-
hänvisning i en till länsstyrelsen den 30 mars 1990 inkommen skrivel-
se överklagat länsstyrelsens beslut hos regeringen (bostadsdepartemen-
tet), överlämnade länsstyrelsen med missiv den 3 april 1990 skrivelsen
till bostadsdepartementet (departementets dnr BO 90/828/P). Den 17
april 1991 meddelade expeditionschefen i departementet följande be-
slut.
"Eftersom överklagandet avser bl.a. frågan om åtgärderna uppfyller
kraven i 3 kap. PBL, vilka krav det enligt 13 kap. 4 § andra stycket 2
PBL, ankommer på kammarrätten att pröva, överlämnar bostadsdepar-
tementet ärendet till kammarrätten i Stockholm."
Kammarrätten meddelade den 23 augusti 1991 följande beslut.
"Kammarrätten ifrågasätter om länsstyrelsens beslut om återförvis-
ning bör fa överklagas.
I sak är de väsentliga frågorna sådana som avses i 2 kap. PBL och
som kammarrätten ej har att yttra sig om. Såvitt framgår av handling-
arna i målet strider de sökta åtgärderna inte mot kraven i 3 kap. PBL.
Kammarrätten överlämnar målet till regeringen (bostadsdepartemen-
tet)."
521
Yttrande bör inhämtas från expeditionschefen om anledningen till
att det dröjde cirka ett år innan ärendet överlämnades till kammarrät-
ten. Av yttrandet skall också framgå av vilken anledning ärendet
överhuvudtaget överlämnades till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut
innebar ju endast att utredningen skulle kompletteras i vad avsåg
lämpligheten av ifrågasatt bebyggelse. Beslutet, vilket, såsom kammar-
rätten anfört, inte torde vara överklagbart, innebar således inte något
ställningstagande i sakfrågan.
2 Utredning
Genom remiss den 31 oktober 1991 begärdes att expeditionschefen i
bostadsdepartementet skulle yttra sig med anledning av innehållet i
promemorian. Som svar på remissen anförde expeditionschefen i nu-
mera miljö- och naturresursdepartementet Fredrik Damgren bl.a. föl-
jande.
Enligt de rutiner som gällt i bostadsdepartementet skall vid den
omedelbara granskning som sker när ett ärende kommer in bl.a.
bedömas om ärendet är av det slag att ett överlämnande till kammar-
rätt skall ske. I detta fall har berörd handläggare vid denna första
granskning uppenbarligen inte funnit att ett överlämnande varit aktu-
ellt. Frågan har därför inte tagits upp till närmare behandling förrän i
samband med beredningen av ärendet inför regeringsbeslut. Jag be-
dömde då att ärendet berörde också sådana frågor att ärendet skulle
överlämnas till kammarrätten.
Tillämpningen av PBL:s regler om fördelningen av överklagande-
ärenden mellan kammarrätterna och regeringen har visat sig innebära
vissa svårigheter. Dessa har bl.a. sin grund i att gränserna mellan
prövningen enligt 2 kap. och 3 kap. PBL inte sällan är oklar. Detta
gäller särskilt då bestämmelsen i 3 kap. 2 § PBL om att byggnader
skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning
inte medför betydande olägenheter för omgivningen blir aktuell i ett
ärende. Samtidigt är då också oftast byggnadsföretagets förenlighet med
de allmänna lämplighetskraven i 2 kap. PBL föremål för prövning,
vilket innebär att ärendet kommer att prövas både hos kammarrätten
och regeringen.
I ärenden där grannar haft invändningar om att en planerad bygg-
nad eller dess användning medför olägenheter för dem får överklagan-
dena i regel anses avse bl.a. frågan om kraven i 3 kap. PBL är
uppfyllda. Enligt förarbetena till 13 kap. 4 § PBL (prop. 1985/86:1
s. 818) skall ett beslut överklagas hos kammarrätten så snart som det
innefattar bl.a. en fråga om tillämpningen av 3 kap. PBL. Därmed
ankommer också prövningen av beslutets överklagbarhet i första hand
på kammarrätten. Detta bör rimligtvis gälla även om överklagandet av
länsstyrelsen eller den klagande sänts till regeringen i stället för till
kammarrätten. 1 sammanhanget kan hänvisas till RA 1989 not 319, där
ärendet överlämnats av länsstyrelse till kammarrätt som dock inte
ansågs böra pröva den klagandes rätt att överklaga då prövningen av
sakfrågan i ärendet inte ankom på kammarrätten.
Avslutningsvis kan framhållas att PBL:s regier om överklagande är
föremål för överväganden inom regeringskansliet varvid bl.a. också
frågor som rör fördelningen av ärenden mellan regering och kammar-
rätt uppmärksammas.
1992/93 :JO1
Jag har tagit reda på att det ifrågavarande ärendet numera avgjorts av
regeringen (miljö- och naturresursdepartementet) genom beslut den 5
mars 1992. I beslutet anförde regeringen följande.
522
Eftersom länsstyrelsens beslut inte kan anses innebära ett ställningsta-
gande i sakfrågan utan en återförvisning bara för att utredningen skall
kompletteras kan beslutet inte överklagas. Regeringen tar därför inte
upp överklagandet till prövning.
3 Bedömning
I beslut den 27 mars 1992 anförde JO Ragnemalm följande.
Fredrik Damgren har som orsak till att det dröjde cirka ett år,
innan ärendet överlämnades till kammarrätten, uppgett, att "berörd
handläggare" vid den i enlighet med gällande rutiner gjorda omedelba-
ra granskningen av ärendet uppenbarligen inte funnit, att ett överläm-
nande till kammarrätten var aktuellt. Det får väl då antagas, att
handläggaren gjort den bedömningen, att det överklagade beslutet
endast innefattade fråga om tillämpning av 2 kap. PBL, och en sådan
bedömning har jag full förståelse för. När ärendet omsider blev före-
mål för beredning inför regeringsbeslut, ansåg dock Fredrik Damgren,
att ärendet "berörde också sådana frågor att ärendet skulle överlämnas
till kammarrätten". Med detta torde förstås att besvären ansetts innefat-
ta även fråga om avsedd åtgärd uppfyllde bestämmelserna i 3 kap. PBL
om krav på byggnader m.m., och att det därför rörde sig om ett s.k.
blandat besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar. Även om Fredrik Damgren nu hade en sådan uppfatt-
ning — vilken jag finner svårförståelig — framstår överlämnandet till
kammarrätten som helt obehövligt, eftersom besvären över huvud inte
kunde tas upp till prövning (se t.ex. Ragnemalm, Förvaltningsprocess-
rättens grunder, 7 u. 1992, s. 111). Detta har också konstaterats av
regeringen i dess beslut den 5 mars 1992. Vad Fredrik Damgren anfört
om att "prövningen" av beslutets överklagbarhet i första hand skulle
ankomma på kammarrätten föranleder ingen annan kommentar än att
jag finner det förda resonemanget obegripligt.
Av det sagda framgår att Fredrik Damgrens åtgärd att besluta om
överlämnande av ärendet till kammarrätten måste bli föremål för
allvarlig kritik från min sida. Jag finner det också ytterst förvånande,
att det dröjde cirka ett halvt år efter kammarrättens beslut, innan
ärendet anmäldes för beslut av regeringen; ärendet måste ju anses ha
haft förturskaraktär redan på den grunden, att det rört återförvisning
till byggnadsnämnden för ytterligare utredning. Det sätt på vilket
ärendet handlagts har varit till uppenbart men för enskild part.
Med dessa besked är förevarande initiativärende avslutat.
1992/93: JO 1
523
(Dnr 2150-1991)
1 Bakgrund
Vid sammanträde med byggnadsnämnden i Herrljunga kommun den
10 juni 1991 antecknades följande under § 88 i sammanträdesprotokol-
let.
Torpåkra 1:13 — Eftersatt underhåll enligt PBL 10:16.
Byggnadsinspektören anför följande:
Efter besiktningar av 1990-11-07, 1991-04-24 och senast 1991-04-29,
då även stadsarkitekten, byggnadsnämndens ordf, och miljö- och häl-
soskyddschefen deltog, gör jag följande bedömning vad gäller bonings-
huset.
Det uppvisar sättningsskador, delvis raserad grundmur, helt inrasat
"verandatak", trasiga och fuktskadade dörrar och fönsterbågar/karmar,
trasig och fuktskadad panel. Invändigt var det fuktskador på vissa delar
av väggar och tak, trasig murstock och även angripet av mögel +
svamp. Min bedömning av boningshuset är att veranda och trapphus
måste rivas, resten av huset går med omfattande renovering rent
tekniskt att åtgärda, men ur ekonomisk synvinkel avråder jag på det
bestämdaste.
Vad gäller uthus/lada, gör jag följande bedömning:
Det uppvisar murkna syllstockar, delar av ytterväggarna har svåra
sättningsskador, fuktskador och trasig panel, delvis skadat tak, delvis
raserat bjälklag. Någon renovering är varken ur teknisk eller ekono-
misk synvinkel tänkbar, uthuset bör enligt min bedömning rivas
omgående inte minst med tanke på att det gränsar direkt till grannfas-
tigheten och skaderisken ej kan anses som ringa för t ex lekande barn.
Jag konstaterar slutligen, att vid mitt första besök 1990-11-07, lovade
ägaren att omgående börja renovera husen och städa tomten från bl.a.
det järnskrot och annan bråte som fanns där. Vid ett nytt besök
1991-04-24 hade ingen renovering gjorts. Järnskroten skulle enligt
fastighetsägaren grävas ner på tomten, tillkommit hade ytterligare ett
båtskrov, till den båt som tidigare fanns på tomten, plus två skrotfärdi-
ga husvagnar.
Byggnadsnämndens beslut
Nämnden rekommenderar att uthus/lada rivs, om detta ej accepteras av
ägaren, skall ritning och beskrivning av reparationen inlämnas till
byggnadsnämnden. Dessa handlingar skall upprättas av byggkonsult.
Rivning alternativt inlämnande av begärda handlingar skall vara
verkställt 1991-10-31.
Den del av ärendet som berör huset förklaras vilande.
Till stöd för beslutet ligger 3 kap. 13 § plan- och bygglagen (PBL).
Besvär över detta beslut skall föras hos Länsstyrelsen i Alvsborgs län,
462 82 Vänersborg, senast 1991-07-08.
1992/93: JO 1
524
2 Anmälan
1992/93: JO 1
I en anmälan, som kom in till JO den 11 juli 1991, framförde Bo
Åhman klagomål i skilda hänseenden mot byggnadsinspektören och
byggnadsnämnden angående ärendets handläggning.
3 Utredning
Anmälan remitterades till byggnadsnämnden med begäran om yttran-
de. Av yttrandet skulle framgå den rättsliga grunden för byggnads-
nämndens beslut att "Rivning alternativt inlämnande av begärda hand-
lingar skall vara verkställt 1991-10-31". Vidare skulle nämnden i
yttrandet redogöra för hur man beräknat besvärstiden.
Byggnadsnämnden svarade följande.
Enligt PBL 3 kap 13 § skall byggnader underhållas så att deras
egenskaper i de hänseenden som avses i 3—7 §§ i huvudsak bevaras.
Det gäller bl.a. bärförmåga, stadga, beständighet, trevnad, hygien och
skydd mot olycksfall.
Byggnadsinspektören har konstaterat att aktuellt uthus är i så dåligt
skick att risken för olycksfall och skador ej kan anses som ringa.
Enligt hans bedömning är en renovering inte tänkbar, varken ur
ekonomisk eller teknisk synvinkel.
Med detta underlag rekommenderade nämnden att uthuset/ladan
rivs. Eftersom ägaren har formell rätt att sätta byggnaden i stånd inom
skälig tid gav nämnden ej rivningsföreläggande. I stället för att ange en
sista tidpunkt då byggnaden skulle vara satt i stånd, begärde byggnads-
nämnden i första skedet in uppgifter om hur sökanden tänkte utföra
en eventuell renovering. Arbetena är så omfattande att det krävs
fackkunskap. Eftersom hela byggnadens konstruktion är berörd är det
med största sannolikhet också fråga om byggnadslovspliktiga åtgärder.
Byggnadsnämndens tanke är att fastighetsägaren, om han trots allt vill
renovera huset, med hjälp av en byggkonsult skall diskutera med
nämnden vad denna renovering skall innebära.
Beträffande besvärstiden justerades protokollet den 13 juni. Det
skulle ha expedierats under vecka 24 och med 3 veckors besvärstid
sattes sista dag för besvär till måndag den 8/7. En försening gjorde att
protokollsutdraget sändes tisdagen den 18/6. Det sändes med mottag-
ningsbevis till Ahmans adress i Göteborg. Den 24/6 kom försändelsen
tillbaka oöppnad. Åhman hade vägrat lösa ut den. Protokollsutdraget
skickades då, 24/6 i vanligt brev till samma adress och dagen efter
skickades ytterligare en kopia för att han säkert skulle fä ta del av
beslutet.
4 Rättslig reglering
4.1 Bestämmelser om underhåll av byggnad m.m.
Såsom byggnadsnämnden anfört i sitt yttrande finns i 3 kap. 13 § plan-
och bygglagen (PBL) bestämmelser om underhåll av byggnad. Om
dessa bestämmelser inte iakttas, har nämnden möjlighet att enligt 10
kap. 15 § PBL förelägga fastighetsägaren att inom viss tid fullgöra
föreskriven underhållsskyldighet. Om en byggnad är förfallen eller om
525
den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid,
får byggnadsnämnden enligt 10 kap. 16 § PBL förelägga ägaren att
inom viss tid riva byggnaden.
4.2 Bestämmelser om beräkning av besvärs tid
I 13 kap. 3 § andra stycket PBL finns bestämmelser rörande beräkning
av besvärstid vid talan mot beslut, som skall överklagas genom förvalt-
ningsbesvär. Dessa bestämmelser har följande lydelse.
Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har
tillkännagetts på kommunens anslagstavla. I fråga om andra beslut av
kommunala nämnder än beslut angående detaljplan, områdesbestäm-
melser eller fastighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag då
klaganden fick del av beslutet.
5 Bedömning
I beslut den 29 november 1991 anförde JO Ragnemalm följande.
5.1 Underhåll av byggnad m.m.
Byggnadsinspektören har i sin skrivelse till byggnadsnämnden åberopat
10 kap. 16 § PBL, medan byggnadsnämnden som stöd för sitt beslut
åberopat 3 kap. 13 § PBL. Beslutet innefattar dock inte något föreläg-
gande att underhålla uthuset/ladan utan innebär, att byggnaden skall
rivas senast den 31 oktober 1991, om inte Bo Åhman dessförinnan
ingivit vissa angivna handlingar. Ett beslut med sådan innebörd saknar
stöd i PBL. Jag vill i sammanhanget peka på att det inte är möjligt att
förelägga någon att antingen sätta en byggnad i stånd eller riva den,
utan nämnden måste välja mellan dessa åtgärder (se Didön m.fl. Plan-
och bygglagen, s. 563). Nämndens beslut har i förevarande del utfor-
mats på ett oacceptabelt sätt. Följden blir enligt min mening, att det
måste anses sakna verkan mot Bo Åhman.
5.2 Fråga om beräkning av besvärstid
Av ovan angivna rättsregler framgår att besvärstiden i ett fall som det
förevarande skall räknas från den dag då Bo Åhman fick del av
beslutet. Det finns alltså inte någon möjlighet att redan i samband med
beslutets meddelande ange när besvärstiden utlöper. Jag finner det
ytterst anmärkningsvärt, att byggnadsnämnden inte förmått tillgodogö-
ra sig bestämmelserna i 13 kap. 3 § andra stycket PBL.
1992/93 :JO1
Med den allvarliga kritik som ligger i det ovan sagda är ärendet
avslutat.
526
Kritik i olika hänseenden mot byggnadsnämnds
handläggning av dels ett ärende om medgivande till
avstyckning, dels ett ärende om bygglov, vilka ären-
den av länsstyrelsen återförvisats till nämnden. Bygg-
nadsnämnden har bl.a. i ärendet om bygglov beslutat
om tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen
(positivt förhandsbesked), oaktat ett av nämnden tidi-
gare meddelat sådant tillstånd alltjämt var gällande
(Dnr 2785-1991)
1 Bakgrund
Den 1 november 1988 beslöt byggnadsnämnden i Norrköpings kom-
mun på ansökan av Lars Johansson att meddela positivt förhandsbe-
sked (dvs. tillstånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen, PBL) ifråga
om uppförande av ett enbostadshus på område av den av Bo Hed-lund
och Ingrid Klasson ägda fastigheten STG 7289 (numera Styrstad 7:8),
vilket område Lars Johansson hade för avsikt att köpa. Lars Johansson
hade som stöd för sin ansökan åberopat bl.a. ett läkarintyg, som
utvisade, att ett av hans barn var i behov av handikappanpassad bostad
på lämplig bostadsort. I sitt beslut anförde byggnadsnämnden bl.a., att
det positiva förhandsbeskedet byggde på den i ärendet gjorda bedöm-
ningen, att vattenförsörjning och avlopp kunde anordnas på ett godtag-
bart sätt. Sedan den tillämnade försäljningen till Lars Johansson inte
kommit till stånd, beslöt den kommunala fastighetsbildningsmyndighe-
ten (FBM) att hänskjuta ett där anhängiggjort ärende om avstyckning
av det område som Lars Johansson avsett att förvärva till byggnads-
nämnden för prövning av tillåtligheten enligt 3 kap. 3 § fastighetsbild-
ningslagen (FBL). Byggnadsnämnden beslöt den 9 maj 1990, "att 3
kap. 3 § FBL utgör hinder mot fastighetsbildningen med hänvisning av
ändrade förutsättningar mot tidigare förhandsbesked och att fastighets-
bildning vägras med hänvisning till 4 kap. 25 a FBL".
I ett till byggnadsnämndens beslut hörande granskningsutlåtande
hade anförts bl.a. följande.
Frågan gäller främst om Byggnadsnämndens ställningstagande fortfa-
rande gäller trots ändrade förutsättningar. Byggnadsnämnden har i
området tvingats till en ytterst restriktiv hållning till ytterligare förtät-
ning med hänsyn till bristfälliga VA-förutsättningar och övriga outred-
da planmässiga förhållanden. I det ursprungliga ärendet gjordes be-
dömningen mot bakgrund av de ytterst ömmande personliga skäl, som
kunde redovisas. Då nu dessa inte finns längre bör bedömningen av
den aktuella fastighetsbildningen göras med hänsyn till detta.
Byggnadsnämndens beslut att vägra fastighetsbildning överklagades av
bl.a. Bo Hedlund hos länsstyrelsen i Östergötlands län. Medan länssty-
relsens handläggning pågick, togs — såvitt handlingarna utvisar —
vissa kontakter mellan Bo Hedlund och Ingrid Klasson samt kommu-
nen. Bo Hedlund och Ingrid Klasson tillråddes då att inkomma med
ansökan om bygglov, innan den i 8 kap. 34 § PBL stadgade tidsfristen
om två år gått till ända, och en sådan ansökan, dock utan fullständiga
1992/93: JO 1
527
handlingar, ingavs till byggnadsnämnden den 7 oktober 1990. Bygg-
nadsnämnden beslöt den 19 december 1990, "att bygglov fordras och
att bygglov inte kan påräknas", och åberopade därvid bl.a. vad man
anfört i avstyckningsärendet. Bo Hedlund och Ingrid Klasson överkla-
gade sistnämnda beslut hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen avgjorde be-
svärsärendena genom två skilda beslut den 31 maj 1991. Länsstyrelsen
beslöt därvid i båda fallen att undanröja det överklagade beslutet och
visa ärendet åter till byggnadsnämnden för ny handläggning. Som
motivering till beslutet rörande vägrat medgivande till avstyckning
anförde länsstyrelsen följande.
I det överklagade beslutet har byggnadsnämnden i ett samrådsyttrande
till fastighetsbildningsmyndigheten ej medgett att en tomt för enbo-
stadshus avstyckas från den aktuella fastigheten. Fastighetsbildnings-
myndighetens begäran om samråd grundas å sin sida på en förrättning
inledd med anledning av att byggnadsnämnden i ett beslut 1988-11-01
meddelat ett positivt förhandsbesked angående möjligheten att få
bygglov för ett enbostadshus på fastigheten. Byggnadsnämnden har som
skäl för att frångå sitt beslut om positivt förhandsbesked anfört att
detsamma grundades på ytterst ömmande personliga skäl hos dem som
då var sökande samt att annan familj, som saknar dessa starka skäl, nu
önskar utnyttja byggrätten.
Enligt 8 kap 34 § plan- och bygglagen (PBL) skall byggnadsnämn-
den på ansökan ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver
bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen. Meddelas ett positivt
sådant förhandsbesked får detsamma förenas med de villkor som
behövs. Tillståndet är bindande vid en prövning av ansökan om
bygglov inom två år.
Vid en prövning av ett förhandsbesked har byggnadsnämnden att
bedöma huruvida det planerade projektet från allmän synpunkt kan
tillåtas på den aktuella platsen. Den som mottar ett sådant positivt
besked har därför inte någon anledning räkna med att det är bundet
till en enskild person. Såvitt framgår av bestämmelsen i 8 kap 34 §
PBL kan inte heller ett förhandsbesked förenas med villkor att det
riktas mot en särskild adressat. Endast villkor som behövs för projek-
tets riktiga genomförande kan bestämmas i förhandsbeskedet.
I det nu aktuella fallet har byggnadsnämnden meddelat ett positivt
förhandsbesked samt angett att detsamma bygger på förutsättningen att
vattenförsörjning och avlopp kan anordnas. Ett sådant beslut är bin-
dande vid en kommande bygglovprövning. Av handlingarna i ärendet
framgår att avloppet från ett blivande enbostadshus kan anslutas till
kommunalt avloppsnät via gemensamhetsanläggning. Något som talar
mot att vattenförsörjningen kan ordnas har inte framkommit i ärendet.
Vid nu angivna förhållanden har byggnadsnämnden saknat fog att
vägra medge den aktuella avstyckningen. Beslutet skall därför undan-
röjas och ärendet återförvisas till byggnadsnämnden för ny handlägg-
ning.
Som motivering till beslutet rörande vägrat bygglov hänvisade länssty-
relsen till de skäl som angetts för dess beslut i ärendet om vägrad
avstyckning.
Byggnadsnämnden beslöt den 19 juni 1991 "att avstå från att över-
klaga länsstyrelsens beslut och att uppdra till stadsarkitektkontoret och
stadsingenjörskontoret att ta upp ärendena till ny handläggning".
1992/93:JO1
528
2 Anmälan
1992/93: JO 1
I anmälan, som kom in till JO den 12 september 1991, framförde Bo
Hedlund och Ingrid Klasson klagomål mot byggnadsnämndens hand-
läggning. De vände sig särskilt mot att länsstyrelsens båda besvärsutslag
av den 31 maj 1991 ännu inte resulterat i några nya beslut av
byggnadsnämnden.
3 Utredning
Ärendet remitterades till byggnadsnämnden med begäran om yttrande.
Nämnden åberopade som remissvar dels ett av stadsarkitektkontoret
den 9 oktober 1991 avgivet granskningsutlåtande, dels ett yttrande av
FBM. I granskningsutlåtandet anförde stadsarkitektkontoret bl.a. föl-
jande (åberopade bilagor utelämnade här).
Byggnadsnämnden har (efter beslutet den 19 juni 1991 att avstå från
överklagande; JO:s anm.) 1991-07-08 remitterat bygglovärendet (fortfa-
rande utan handlingar) till miljö- och hälsoskyddskontoret för bedöm-
ning av principfrågan beträffande vattenförsörjning. Beroende på deras
svar 1991-08-14 § 385, — — — översändes ärendet till gatukontoret
1991-08-22 som lämnat yttrande 1991-09-11. — — — En information
skedde i byggnadsnämnden samma dag § 395. — — — Ärendet
behandlas på byggnadsnämndens sammanträde 1991-10-09 som prin-
cipfråga. (Positivt besked med vissa villkor är föreslaget.)
Byggnadsnämnden har tagit ärendet på stort allvar och kan inte se
att några oskäliga fördröjningar skett i handläggningen. Sakfrågan är
emellertid komplicerad och ytterligare detaljer måste utredas beträf-
fande vattentillgång och tillfart innan byggnaden/tomten kan konstate-
ras uppfylla kraven i 3 kap plan- och bygglagen och därmed kan
utgöra grund för avstyckning.
1 det av byggnadsnämnden åberopade yttrandet av FBM, vilket avgetts
den 22 augusti 1991, anfördes bl.a. följande.
För att avstyckningen nu ska kunna genomföras krävs att utfarten
kan anordnas enligt vägverkets anvisning, att överenskommelse om
inträde i befintlig gemensamhetsanläggning träffas för anslutning av
avloppet och att godtagbar enskild vattenförsörjning kan anordnas. På
grund av de kända problemen med vattenförsörjningen i området
anser fastighetsbildningsmyndigheten att det är skäligt att provpump-
ning och kvalitetsprövning av vattnet i tillgänglig vattentäkt utföres.
Att den möjligheten finns i en på grannfastigheten belägen vattentäkt
har sökanden bekräftat. På begäran om provtagning har sökanden
endast svarat att han skall undersöka om han är tvungen att utföra
sådan.
Bo Hedlund och Ingrid Klasson kommenterade byggnadsnämndens
remissvar.
Byggnadsnämnden har i ett vid sammanträde den 9 oktober 1991, §
440, meddelat beslut — vilket infordrats — anfört bl.a. följande.
Byggnadsnämnden har 1988-11-01 lämnat positivt förhandsbesked för
enbostadshus hänvisande till sökandens särskilda sociala skäl.
529
34 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
Då dessa skäl senare försvann återupptog Byggnadsnämnden sin
restriktiva inställning till bebyggelse på platsen och beslutade att vägra
avstyckning för nytt enbostadshus samt avsfog en framställning om
bygglov byggt på förhandsbeskedet.
Länsstyrelsen har sedan efter överklagande undanröjt besluten och
återförvisat ärendet till Byggnadsnämnden för ny handläggning. Bygg-
nadsnämnden har beslutat att inte överklaga.
Ärendet har sedan remitterats till miljö- och hälsoskyddskontoret
respektive gatukontoret, som lämnat synpunkter på va-frågan. Bygg-
lovfrågan och avstyckningsfrågans avgörande i princip är nu beroende
av att sökanden kan påvisa att tillräcklig tillgång till dricksvatten finns
och att en duglig tillfart kan redovisas.
Då inte några bygglovhandlingar har lämnats in kan bara principiel-
la bedömningar göras. Ett normalt enbostadshus med till platsen
anpassat utseende förutsätts kunna godtas efter fullständig bygglovpröv-
ning med sedvanliga handlingar.
Byggnadsnämnden beslutar
att meddela positivt förhandsbesked under förutsättning av att in-
kommande remissyttranden tillgodoses och detaljgranskningen ej ger
anledning till anmärkning samt
att uppdra åt bygglovingenjören att meddela bygglov sedan gransk-
ningen färdigställts samt
att ingen särskild avgift ska tas ut för detta förhandsbesked.
4 Rättslig reglering
4.1 Förhandsbesked
I 8 kap. 34 § PBL stadgas bl.a. följande.
På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.
Meddelas det sökta tillståndet får bestämmas de villkor som behövs.
Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs
inom två år från dagen för beslutet.
Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra
stycket, upphör tillståndet att gälla. 1 beslutet om förhandsbesked skall
tas in en upplysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att
tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.
4.2 Ansökningshandlingar i lovärenden
I 8 kap. 20 § PBL stadgas bl.a. följande.
När ansökan görs, skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i
övrigt lämnas in som behövs för prövningen.
Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden fö-
relägga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte
föreläggandet, får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen
avvisas.
Av lagrummet framgår också att ett föreläggande skall innehålla upp-
lysning om verkan av att föreläggandet inte följts.
5 Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 27 januari 1992 följande.
1992/93: JO 1
530
5.1 Ärendet om avstyckning
Länsstyrelsen har genom beslut den 31 maj 1991 undanröjt byggnads-
nämndens beslut den 9 maj 1990 att vägra medgivande till begärd
avstyckning och visat ärendet åter till nämnden för ny handläggning.
Länsstyrelsen har därvid anfört bl.a., att byggnadsnämnden saknat fog
att vägra medgivande till den aktuella fastighetsbildningen. Eftersom
byggnadsnämnden genom att avstå från att överklaga länsstyrelsens
beslut måste anses ha accepterat detsamma, borde nämnden snarast ha
tagit upp ärendet på nytt för beslut i enlighet med länsstyrelsens
ställningstagande. Så har dock ännu inte skett, vilket framstår som helt
oacceptabelt. Jag vill i sammanhanget påpeka, att ett ärende, som av en
besvärsinstans återförvisats till' beslutsinstansen för ny handläggning, i
princip skall behandlas med förtur, och jag förutsätter, att nytt beslut i
ärendet nu meddelas utan vidare tidsutdräkt.
5.2 Ärendet om bygglov
Länsstyrelsen har i beslut den 31 maj 1991 helt riktigt påpekat, att det
den 1 november 1988 meddelade förhandsbeskedet är bindande för
nämnden vid prövning av Bo Hedlunds och Ingrid Klassons ansökan
om bygglov, vilken, enligt vad utredningen visar, gjorts innan den i 8
kap. 34 § PBL angivna tidsfristen gått till ända. Länsstyrelsen har
följdenligt undanröjt byggnadsnämndens beslut den 19 december 1990
att vägra bygglov samt visat ärendet åter till nämnden för ny handlägg-
ning. Eftersom Bo Hedlund och Ingrid Klasson inte företett för en
bygglovsprövning erforderliga handlingar, borde nämnden, för att i
enlighet med länsstyrelsens beslut kunna ta upp ärendet till ny hand-
läggning, ha förelagt dem att inom viss tid avhjälpa den föreliggande
bristen. Om ansökningshandlingarna efter fristens utgång alltjämt varit
ofullständiga, hade nämnden varit oförhindrad att avgöra ärendet i
befintligt skick eller avvisa ansökan. Byggnadsnämnden har emellertid
inte förfarit på angivet sätt, utan man har i stället genom beslut den 9
oktober 1991 meddelat ett nytt positivt förhandsbesked, vilket inte
avfattats på det sätt som stadgas i 8 kap. 34 § PBL. Nämnden har bl.a.
underlåtit att i beslutet inta föreskrivna upplysningar om giltighet
m.m. Vidare synes i beslutet uppställda "förutsättningar" för förhands-
beskedet sakna stöd i ifrågavarande lagrum. Det kan också i detta
sammanhang nämnas, att det i samband med beslutet om förhandsbe-
sked lämnade uppdraget till bygglovsingenjören "att meddela bygglov
sedan granskningen färdigställts" är svårförståeligt. Jag förutsätter, att
byggnadsnämnden nu snarast tar upp Bo Hedlunds och Ingrid Klas-
sons ansökan om bygglov till handläggning enligt gällande regler samt
meddelar ett beslut i enlighet med dessa regler.
1992/93: JO 1
Med den allvarliga kritik i olika hänseenden som ligger i mina ovan
gjorda uttalanden är ärendet här avslutat.
531
1992/93: JO 1
(Dnr 2246-1991)
I en anmälan vände sig Gunilla Gavelin-Holm mot att förmedlingsor-
ganet i Hultsfreds kommun genom kvittning tillgodogjort sig sin
fordran på henne avseende med för högt belopp lämnat bostadsbidrag,
trots att lagliga förutsättningar för detta saknades.
Anmälan remitterades till boverket, som efter hörande av kommu-
nen avgav yttrande. Gunilla Gavelin-Holm inkom med påminnelser.
Av den sålunda inhämtade utredningen framkom följande sakförhål-
landen. Genom beslut den 19 juli 1990 beviljades Gunilla Gavelin-
Holm bostadsbidrag med 1 967 kr per månad fr.o.m. 1990. Hon
uppbar också detta under juli månad. I augusti 1990 kom det till
kommunens kännedom, att hon hade gift sig den 22 juni 1990. På
grund härav beslutade kommunen den 21 augusti 1990 att stoppa
vidare utbetalningar av bostadsbidrag och uppmana henne att inkom-
ma med ny ansökan om bostadsbidrag. En sådan inkom den 19
september och ledde till beslut den 19 oktober, varigenom hon bevilja-
des bostadsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1990 med 904 kr per månad. Den
26 oktober betalades det nya bostadsbidraget ut retroaktivt för tiden
fr.o.m. den 1 juli 1990. Den 20 november tillställdes hon en faktura på
1 967 kr motsvarande det bostadsbidrag som tidigare på felaktiga
grunder hade utbetalts för juli månad 1990. Sedermera har hon
beviljats högre bostadsbidrag, och detta uppgick i maj 1991 till 1 565
kr och i juni 1991 till 2 534 kr per månad. Kommunen — som vid
denna tidpunkt ansåg sig ha en fordran på henne med ytterligare 130
kr avseende inkassokostnader — kvittade det sålunda sammanräknade
beloppet (1 967 + 130)= 2 097 mot de henne tillkommande bostads-
bidrag som utbetalades i maj och juni månad 1991. Avräkningen
skedde så, att hela bostadsbidraget, 1 565 kr, innehölls i maj 1991 och
resten i juni 1991.
Kommunen vidhöll i yttrandet till JO sin rätt att vidta kvittning på
detta sätt och hänvisade därvid till 31 § andra stycket lagen (1988:786)
om bostadsbidrag i den lydelse lagrummet hade före den 1 juli 1991.
Som grund för att även fordra ersättning för inkassokostnader angavs
att, sedan faktura på beloppet 1 967 kr med förfellodag den 31
december 1991 utsänts, betalning ej skett "trots påminnelse samt hot
om inkasso, varför inkassoavgift tillkom med 130 kr".
Boverket intog i huvudfrågan motsatt ståndpunkt och anförde —
efter att ha återgivit tillämplig lagtext — bl.a. följande:
532
Av lagtexten framgår otvetydigt att ett kvittningsbeslut förutsätter att
kommunen först har fattat ett återkravsbeslut. Detta bör vidare ha
vunnit laga kraft innan kvittningsbeslutet fattas.
Ett återkravsbeslut är ett betungande beslut för den enskilde. En
förvaltningsmyndighet skall, enligt boverkets mening, alltid underrätta
en part om sådana beslut och samtidigt lämna en fullföljdshänvisning.
Detta följer av 21 § förvaltningslagen (1986:223). Normalt måste denna
typ av beslut även föregås av en utredning, som parterna enligt
huvudregeln i 17 § förvaltningslagen skall ha fått tillfälle att yttra sig
över innan myndigheten fattar sitt beslut.
Såvitt handlingarna visar har Hultsfreds kommun inte fattat något
formellt beslut om att Gunilla Gavelin-Holm helt eller delvis skall
återbetala utbetalat bostadsbidrag. Kommunen kan då inte med stöd
av 31 § andra stycket bostadsbidragslagen vid senare utbetalning hålla
inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har betalats ut för
mycket. Kommunen har, som boverket ser det, därför inte följt gällan-
de bestämmelser.
Gunilla Gavelin-Holm har i sitt brev till JO framhållit, att det inte
råder delade meningar om riktigheten i att Hultsfreds kommun under
1990 betalade 1 967 kr för mycket i bostadsbidrag till henne.
Kommunen har i sitt yttrande 1991-08-13 till JO uppgivit bl.a.
följande: "I normalfallet, när det återbetalningspliktiga beloppet är
ostridigt som i detta fell, är rutinen i alla kommuner, såvitt vi vet,
automatiskt avdrag via Kommundata på kommande månaders bostads-
bidrag till dess skulden är reglerad."
Den i lagstiftningen anvisade vägen för kvittning kan för både
kommunen och den enskilde uppfattas som väl krånglig, om bägge är
överens om att det utbetalade beloppet är felaktigt. Det bör då, enligt
boverkets mening vara möjligt att frångå bostadsbidragslagens och
förvaltningslagens regler, men endast om bidragstagaren på frivillig
väg skriftligen kommit överens med kommunen om att återbetalning-
en får ske genom kvittning. Någon sådan överenskommelse har, såvitt
handlingarna visar, inte träffats i detta fell. Automatiska avdrag via den
datacentral som medverkar i administrationen av en kommuns bi-
dragshantering får då inte ske.
I beslut den 12 mars 1992 gjorde JO Ragnemalm följande bedömning.
Av 26 § bostadsbidragslagen framgår att fordran på bostadsbidrag
inte får överlåtas eller utmätas. Härav följer att inte heller kvittning
mot en sådan fordran är tillåten. Regleringen i 31 § innefattar undan-
tag från den sålunda gällande huvudregeln om kvittningsförbud. Un-
dantaget är hänförligt bl.a. till en fordran, som kommunen har på
bostadsbidragstagaren till följd av att denne genom oriktiga uppgifter
eller på något annat sätt har förorsakat, att bidrag felaktigt har lämnats
eller lämnats med för högt belopp. Ett villkor för kvittning är dock, att
kommunen genom särskilt — överklagbart — beslut har beslutat om
återbetalning, helt eller delvis, av det sålunda felaktigt eller med för
högt belopp utbetalade bidraget. Om dessa förutsättningar är uppfyllda,
får kommunen vid senare utbetalning av bostadsbidrag till bidragstaga-
ren hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har betalats ut
för mycket. Om återbetalningsskyldigheten inte fullgörs genom det
nyss beskrivna kvittningsförferandet, skall kommunen vidta de åtgär-
der som behövs för att driva in fordringen.
1992/93: JO 1
533
Kommunens fordran är i förevarande fell ostridig; Gunilla Gavelin-
Holm har medgivit, att kravet i sig är berättigat. Frågan gäller, om
kvittning fått ske på det sätt som förekommit.
Som jag nyss redovisat, skall vissa förutsättningar vara uppfyllda, för
att detta skall få ske. Det står klart, att bostadsbidrag lämnats med för
högt belopp till följd av Gunilla Gavelin-Holms försummelse att lämna
uppgift om sin civilståndsändring. Kommunen har emellertid inte
fettat något formligt återbetalningsbeslut, och Gunilla Gavelin-Holm
har följaktligen inte heller genom besvär över sådant beslut kunnat få
saken överprövad i högre instans. Undantagsregeln om kvittning i 31 §
bostadsbidragslagen var sålunda — som boverket konstaterat i sitt
remissvar — inte tillämplig, och därmed gäller det kvittningsförbud
som följer av bestämmelsen om överlåtelse- och utmätningsförbud i
26 §.
Tilläggas bör att det här praktiserade förfarandet synes oacceptabelt,
även om beslut hade fettats i föreskriven ordning. Föreskriften i 31 §
andra stycket (numera tredje stycket) bostadsbidragslagen kan nämli-
gen inte anses medge, att kommunen som avräkning innehåller hela
det bidragstagaren för viss månad tillkommande beloppet, något som
alltså drabbat Gunilla Gavelin-Holm i maj 1991. Vad som enligt
lagrummet får innehållas är ett "skäligt belopp". Beträffande den s.k.
inkassoavgiften på 130 kr, vilken också avräknats, saknas varje rättsligt
stöd för den företagna kvittningen.
Jag vill avslutningsvis framhålla följande. Regeln om att bidragstaga-
rens fordran på bostadsbidrag inte får överlåtas eller utmätas — varav
följer att den i princip inte heller kan göras till föremål för kvittning
— är dikterad av sociala skäl. Bostadsbidragstagaren har i princip rätt
att få ut bidraget i kontanter och inte bara som en post att avräkna
mot en kommunen tillkommande fordran. Eftersom bidraget är avsett
att täcka en del av kostnaden för att tillfredsställa ett grundläggande
behov — tillgången till bostad — är denna regel högst naturlig. Det är
därför väsentligt, att kommunen — även om man, som här, skulle ha
en obestridd motfordran — strikt iakttar de begränsningar i fråga om
kvittning som gäller enligt bostadsbidragslagen. Den metod för att
åstadkomma kvittning genom överenskommelse, utan tillämpning av
31 § bostadsbidragslagen, som boverket har föreslagit i sitt yttrande,
synes därför lämpligen inte böra komma till användning. (Se JO 1971
s. 552, jfr Lindskog, Kvittning, 1984, s. 255.)
Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.
1992/93JO1
534
(Dnr 3918-1991)
Anmälan
Marianne Larsson anförde i en anmälan, som kom in den 9 december
1991, bl.a. följande. Hon ansökte om bostadsanpassningsbidrag hos
Nacka kommun och överklagade dess beslut hos länsbostadsnämnden.
Besvärshandlingarna lämnades in hos kommunen enligt anvisning. Av
det beslut hon därefter mottog framgår inte om det kommer från
boverket eller länsbostadsnämnden och inte heller vem som svarat för
handläggningen av ärendet. Varken adress eller telefonnummer till
den beslutande myndigheten anges.
Marianne Larsson begärde, att JO skulle utreda, om beslutet kunde
anses vara giltigt med hänsyn till att man inte angett någon avsändare.
Hon begärde vidare en utredning av hur ansökningar om bostadsan-
passningsbidrag överlag behandlas.
Till anmälan fogades bl.a. kopia av ett beslut den 2 december 1991.
Utredning
Anmälan remitterades till boverket för yttrande efter hörande av
länsbostadsnämnden i Stockholms län.
Boverket anförde i yttrande bl.a. följande.
Beslutsbianketten är gemensam för samtliga länsbostadsnämnder. Av
beslutet framgår klart att beslutet är fettat på länsbostadsnämndens
vägnar. Av fullföljdshänvisningen framgår att boverket är överklagan-
deinstans. Av länsbostadsnämndens yttrande till boverket framgår vida-
re att fullständig postadress till länsbostadsnämnden finns angiven på
nämndens kuvert.
Boverket uttalade sammanfattningsvis som sin mening, "att det klart
framgår, att det aktuella beslutet meddelats av länsbostadsnämnden och
att nämnden inte kan kritiseras för själva handläggningen av Marianne
Larssons ärende".
Länsbostadsnämnden anförde i sitt yttrande bl.a. följande.
Beslutet har lämnats på för samtliga länsbostadsnämnder generell
blankett. Beslutet är undertecknat "På länsbostadsnämndens vägnar".
Under handläggarens namnteckning finns namnförtydligande. Av detta
framgår vilken myndighet som lämnat beslutet och vilken tjänsteman
som svarar för detsamma.
Det är riktigt att nämndens telefonnummer inte anges på beslutet,
däremot framgår det hur och till vem den som inte är nöjd med
beslutet kan överklaga (besvärshänvisning). Fullständig postadress till
länsbostadsnämnden finns på kuvertet.
1992/93: JO 1
535
Bedömning
1992/93: JO 1
JO Ragnemalm anförde i beslut den 5 mars 1992 bl.a. följande.
Marianne Larsson har vidare påtalat brister i utformningen av
länsbostadsnämndens beslut såvitt gäller uppgifter om beslutsmyndig-
heten på beslutsblanketten.
Av den i ärendet ingivna kopian av det aktuella beslutet framgår
bl.a. följande. I dess övre vänstra hörn finns förtryckt orden "Bover-
ket" och "Länsbostadsnämnden" samt anvisningar om hur man över-
klagar beslutet. Beslutet är undertecknat av tjänsteman "På länsbo-
stadsnämndens vägnar".
Ett minimikrav man måste ställa på ett skriftligen avfattat myndig-
hetsbeslut är att det av handlingen framgår vilken myndighet som
fattat beslutet. I det aktuella beslutet finns ingenstans angivet från
vilken länsbostadsnämnd beslutet emanerar. Den förtryckta besvärs-
hänvisningen får också anses ofullständig, då uppgift om adress till den
länsbostadsnämnd till vilken besvärsskrivelsen skall inges följaktligen
saknas. Den i remissvaret framförda invändningen, att det av kuvertet,
i vilket beslutet skickats till klaganden, framgår vilken länsbostads-
nämnd som avses, finner jag uppenbart ohållbar.
Jag är således kritisk mot utformningen av beslutsblcnketten, som
angetts vara gemensam för samtliga länsbostadsnämndei För att den
skall vara generellt användbar måste den i det enskilda fallet komplet-
teras med uppgift om myndighetens namn och adress.
Med dessa besked avslutar jag ärendet. Jag emotser emellertid sna-
rast besked om de åtgärder boverket finner anledning vidtaga med
anledning av mitt beslut.
Boverket upplyste i skrivelse den 12 mars 1992, att länsbostadsnämn-
dens beslut fortsättningsvis kommer att skrivas ut på blanketter, som
innehåller ifrågavarande uppgifter. Verket bifogade en sådan blankett.
536
1992/93 :JO1
Fråga om kommunalråd, tillika kommunstyrelsens
ordförande, sökt att förmå kommunens revisorer att
göra ändringar i den för diarieföring hos kommun-
kansliet ingivna revisionsberättelsen. Även fråga om
hans agerande i övrigt i samband med handlingens
ingivande
(Dnr 2083-1991)
Anmälan
I en anmälan till JO hänvisade Gösta Hallsten till en artikel införd i
Norrtelje Tidning den 25 juni 1991. I denna påstods att kommunalrå-
det Håkan Jonsson, sedan kommunens revisorer upprättat och ingivit
sin årliga berättelse för diarieföring hos kommunkansliet, skulle ha
tagit denna från registrator, innan diarieföring hunnit ske, och därefter
sökt förmå revisorerna att ändra berättelsen i vissa delar, i vilka kritik
mot kommunens förvaltning hade framförts.
Utredning
Kommunstyrelsen i Norrtälje förelädes att yttra sig efter hörande av
kommunalrådet Håkan Jonsson. Som sitt yttrande åberopade kom-
munstyrelsen två skrivelser, den ena upprättad av Håkan Jonsson och
den andra av en av kommunens revisorer, tillika ordförande i revi-
sionsgruppen, Inga-Britt Baalack.
De i de båda skrivelserna lämnade redogörelserna för händelseför-
loppet skiljer sig åt på väsentliga punkter. Ostridigt är emellertid att
Håkan Jonsson, sedan revisionsberättelsen upprättats, undertecknats av
samtliga revisorer och ingivits för diarieföring, tagit berättelsen från
registrator, innan den hunnit diarieföras, och därefter diskuterat dess
innehåll med några av revisorerna. Vidare står det klart, att revisions-
berättelsen inte blev diarieförd förrän påföljande dag, och att den då
var oförändrad.
Inga-Britt Baalacks redogörelse får förstås så, att Håkan Jonsson inte
bara diskuterat innehållet med vissa av revisorerna utan också lyckats
förmå en av dem att med Inga-Britt Baalack ta upp frågan om att
skriva om delar av berättelsen. Denne revisor hade ringt till henne
dagen efter det att berättelsen var ingiven och sagt: "Vi skall skriva om
revisionsberättelsen." På Inga-Britt Baalacks fråga, hur detta kunde
vara möjligt då den ju såvitt hon visste redan var ingiven och diarie-
förd, hade han svarat, att han hämtat den på kommunkansliet, "för
537
den skall ändras". Inga-Britt Baalack, som inte ville medverka till
några ändringar, hämtade därefter berättelsen i den uppringandes
bostad och såg till att den ånyo ingavs för registrering.
Håkan Jonssons version av händelseförloppet är, att revisionsberät-
telsen, sedan han lånat den av registrator för att diskutera den med två
av revisorerna, av misstag kommit att bli kvar på hans tjänsterum,
eftersom han blivit tvungen att hastigt avbryta samtalet på grund av en
förestående tjänsteresa. Diarieföringen blev därför fördröjd. I fråga om
innehållet i samtalet anför Håkan Jonsson följande:
Enligt min mening gav textens innehåll i revisionsberättelsen utrymme
för skilda tolkningar. Det är att beklaga om det förda samtalet uppfat-
tas som någon form av otillbörlighet. I min egenskap av ordförande i
kommunstyrelsen och inför berättelsens behandling i fullmäktige an-
såg jag det vara både min skyldighet och rättighet att känna till och
förstå den avgivna revisionsberättelsen.
Bedömning
I beslut den 28 januari 1992 anförde JO Ragnemalm följande.
Jag vill inledningsvis påpeka, att kommunstyrelsen genom att över-
lämna de två skrivelserna från berörda befattningshavare inte kan
anses ha fullgjort sin skyldighet att förse JO med infordrat yttrande (se
12 kap. 6 § andra stycket regeringsformen); då skrivelserna innehåller
delvis motstridiga uppgifter, har kommunstyrelsen inte presenterat det
ställningstagande som ett remissvar skall innehålla. Detta är i sig
anmärkningsvärt, men jag har samtidigt viss förståelse för kommunsty-
relsens obenägenhet att avgöra vilken av de båda versionerna som
korrekt återger det aktuella händelseförloppet och som därför bör
läggas till grund för dess bedömning av det inträffade; ett sådant val
synes med nödvändighet komma att avse vem av de två uppgjftsläm-
narna som förtjänar störst tilltro. Jag har därför inte ansett mig böra
föranstalta om kompletterande utredning härvidlag utan lämnar frågan
med vad nyss sagts.
Revisorerna intar i den kommunala organisationen en självständig
ställning, som i såväl den före den 1 januari 1992 gällande — i aktuellt
fall tillämpliga — kommunallagen (1977:179) som den nya kommu-
nallagen (1991:900) markerats dels genom olika specialregler om egen
initiativrätt (2 kap. 15 § resp. 5 kap. 23 §) m.m., dels genom samman-
förandet av grundläggande bestämmelser om revision i ett särskilt
kapitel (5 resp. 9). Vad gäller den revisionsberättelse som årligen skall
inges till fullmäktige gäller enligt praxis, som numera kodifierats (5
kap. 31 § nya lagen), undantag från eljest gällande beredningstvång;
innefattar berättelsen anmärkningar, skall fullmäktige emellertid in-
hämta förklaringar över dessa (5 kap. 6 § resp. 9 kap. 16 §).
Mot bakgrund härav får det naturligtvis inte förekomma, att någon
förtroendevald eller tjänsteman knuten till kommunstyrelsen eller
annan nämnd eller förvaltningen i övrigt söker påverka innehållet i en
revisionsberättelse. Ett försök att förmå revisorerna att korrigera inne-
hållet i en upprättad och för registrering ingiven berättelse utgör
självfallet ett flagrant övertramp. Jag anser mig emellertid inte i det
1992/93: JO 1
538
tillgängliga utredningsmaterialet, som — enligt vad som ovan redovi-
sats — innehåller delvis motstridiga uppgifter, ha tillräcklig grund för
att hävda, att en sådan obehörig påverkan skett i detta fall. Redan vad
som ostridigt — från ömse håll — uppgjvits om Håkan Jonssons
agerande i samband med revisionsberättelsens ingivande är emellertid
ägnat att inge betänkligheter. Något legitimt skäl för Håkan Jonsson att
ta del av berättelsen före dess registrering hos kommunen kan inte
anses föreligga; de eventuella oklarheter som kunde vidlåda berättelsen
skall hanteras av det organ till vilket den inges, dvs. fullmäktige, och
inte av kommunstyrelsens ordförande, som själv deltagit i den verk-
samhet som var föremål för revisorernas granskning.
Härtill kommer att den ingivna handlingen i strid med bestämmel-
sen i 15 kap. 1 § sekretesslagen undandragits från registrering under
närmare ett dygn. Vad Håkan Jonsson har anfört som förklaring till
det skedda — att han på grund av förestående utlandsresa så snart som
möjligt ville ta del av handlingen, och att den senare glömdes kvar i
hans tjänsterum — kan inte frita honom från anmärkning. Jag vill för
tydlighets skull tillägga, att revisionsberättelsen, då den ingavs till
kommunkansliet, omedelbart — alltså redan före registreringen — blev
att betrakta som en allmän handling (2 kap. 3 och 6 §§ tryckfrihetsför-
ordningen), vilken enligt offentlighetsprincipen kan efterfrågas av en-
var; om handlingen efter ingivandet tagits bort från kansliets lokaler
och — som anges i Inga-Britt Baalacks skrivelse — förvarats på annan
plats, har offentlighetsprincipen, låt vara temporärt, satts ur spel.
Med dessa kritiska besked avslutas ärendet.
(Dnr 2048-1991)
1 Inledning/Bakgrund
I Mjölby kommun anordnas varje år en marknad, Skänninge mark-
nad. Vid två tidigare tillfällen — avseende åren 1989 och 1990 — har
sättet att fördela marknadsplatserna varit föremål för JO:s granskning
vad avser behandlingen av viss sökande, som vägrats plats. Ett liknande
ärende, avseende samma sökande, har nu upptagits även beträffande
1991 års marknad.
Beträffande år 1989 gjordes en anmälan av advokaten Bertil West-
lund (dnr 2116-1989), som gick ut på, att en av delägarna i Pragt
Design Handelsbolag, Johnny Pragt, som varit och var verksam i
branschorganisationen TOMER, skrivit en mot kommunen kritisk
tidningsartikel, vilken skulle ha föranlett att bolaget, som under 25 års
tid disponerat plats på marknaden, förvägrats plats vid 1989 års mark-
nad. JO Ragnemalm meddelade den 20 februari 1990 ett beslut med
kritiska uttalanden, vilket i ämbetsberättelsen 1990/91 s. 347 referera-
des under följande rubrik.
1992/93 :JO1
539
Kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fell avvikit från den i 1
kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som särskilt
graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkommande
hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat bristande
respekt för yttrande- och tryckfriheten.
Beträffande år 1990 tog JO Ragnemalm initiativ till ny granskning
med anledning av vissa tidningsartiklar (dnr 1768-1990). Kort därefter
gjorde även advokaten Westlund en anmälan (dnr 1844-1990). I beslut
den 21 januari 1991 gjorde JO Ragnemalm vissa kritiska uttalanden
beträffande marknadsnämndens inställning samtidigt som JO såsom en
positiv omständighet noterade, att man inom kommunen tagit initiativ
till att införa föreskrifter för verksamheten i ett reglemente för mark-
nadsnämnden. Vidare uttalade JO bl.a.:
Bedömningen av vad som inträffat i det nu aktuella fellet är mera
komplicerad än i det tidigare ärendet. Även om jag inte känner mig
övertygad av nämndens argument till försvar för att avslagsbeslutet
denna gång vilar på saklig grund, måste också andra aspekter beaktas.
En sådan är, att ett visst utrymme rent principiellt måste finnas för
beaktande av ordningsskäl o.d., vilket innebär, att det i vart fell inte
framstår som lika uppenbart, att nämnden tagit ovidkommande hän-
syn. — — — Vid en samlad bedömning — och med beaktande av vad
ovan anförts om kommunens i anledning av mitt förra beslut vidtagna
föranstaltningar för att reglera verksamheten — har jag inte funnit
tillräckliga skäl att driva saken vidare.
2 Aktuell anmälan
Såsom ombud för Pragt Design Handelsbolag anförde advokaten Bertil
Westlund följande.
I början av år 1991 formaliserades marknadsnämndens verksamhet på
så sätt att ett reglemente antogs. Enligt detta skulle marknadsförsäljare
som under lång tid innehaft plats på marknaden beredas förtur vid
ansökan. JO:s bägge tidigare beslut kan ej tolkas på annat sätt än att
JO funnit att Pragt Design borde ha beretts plats på 1989 och 1990 års
marknader. Man borde således ha beretts förtur och erhållit plats vid
1991 års marknad. I stället erhöll man avslag utan skäl angivna.
Enligt Pragts mening kan det inte vara riktigt att nämndens av JO
kritiserade och felaktiga beslut avseende år 1989 och 1990 i sin tur kan
ligga till grund för att nämnden, i formell överensstämmelse med
reglementet, kan neka honom plats för all framtid.
3 Utredning
Efter remiss avgav marknadsnämnden i Mjölby kommun yttrande med
följande huvudsakliga innehåll.
Det kan i sammanhanget konstateras att kommunfullmäktige antagit
reglemente med regler för marknadsnämndens verksamhetsområde. De
administrativa reglerna bygger till stor del på normalförslag till dylika,
upprättade av marknadshandlarnas branschorganisation, TOMER. Av
dessa framgår bl a att förtur till marknadsplats skall beredas de
näringsidkare, vilka innehaft försäljningsställe vid tidigare års markna-
der.
1992/93: JO 1
540
Nämnden konstaterar dock i föreliggande fall, i likhet med JO i
beslut meddelat 1991-01-21, att visst utrymme rent principiellt måste
finnas att beakta ordningsskäl o dyl vid fördelning av försäljningsstäl-
len. Nämnden kan därvidlag konstatera att klaganden fälldes till ansvar
för egenmäktigt förfarande jämlikt 8 kap 8 § första stycket brottsbalken
— — —. Klaganden hade vid marknaden 1989 låtit uppställa fordon,
varigenom annans besittning till platsen olovligen rubbades.--—
Vid 1990 års marknad genomförde klaganden en, i förhållande till
1989 års agerande, korresponderande aktion genom att med häst och
vagn blockera och störa, dels tillfartsväg till marknaden, dels försvåra
och fördröja genomförande av arrangemanget. Detta förfaringssätt ska-
pade oordning och medförde problem för andra försäljare att tillträda
och bedriva verksamhet inom försäljningsställen till vilka sistnämnda
kategori hade besittningsrätt.
Sammantaget anser således marknadsnämnden att klagandens upp-
trädande vid 1989 respektive 1990 års marknader medfört att saklig
grund förelegat att avslå dennes ansökan om försäljningsställe vid
innevarande års marknad.
Det får tillmätas synnerlig vikt att ett deltagande i ett så omfattande
arrangemang som Skänninge marknad äger rum under ordnade for-
mer och med iakttagande av gällande bestämmelser.
Advokaten Westlund bemötte remissvaret och anförde bl.a. följande.
Vad avser de av nämnden anförda skälen till att Pragt ej bereddes plats
på 1991 års marknad bör följande poängteras.
2) Vid 1990 års marknad, då marknadsnämnden trots JO:s allvarliga
kritik alltjämt förvägrade Pragt hans platser genomförde han en ny
demonstration, bestående i att han gick med en hästdragen försälj-
ningsvagn genom marknadsgatan för att skapa opinion. Demonstratio-
nen var ej störande och någon blockering av tillfartsvägar har ej skett.
Ej heller är demonstrationen — såvitt Pragt har sig bekant — polisan-
mäld.
Det bör vidare påpekas att polis och massmedia underrättades dagen
före demonstrationen om att den skulle äga rum.
3) Pragt vidhåller sin uppfattning att beivrande av "klagandens
uppträdande vid 1989 respektive 1990 års marknader" ej åvilar kom-
munal nämnd. Det är givetvis riktigt som JO anför att visst utrymme
rent principiellt måste finnas att beakta ordningsskäl vid fördelning av
platser. Nämnden har emellertid ej ens påstått att det skulle finnas risk
för minskad ordning om Pragt tilldelades sina platser. Tvärtom är det
så att Pragts bägge demonstrationer beror på att han inte har erhållit
plats. Det är då svårt att se nämndens vägran att bereda Pragt plats på
marknaden som något annat än en påföljd för hans agerande vid 1989
och 1990 års marknader. Då denna kommunala rättskipning sker helt
godtyckligt, utan stöd i lag och utan rättssäkerhetsgarantier finns det
all anledning att se allvarligt på kommunens agerande.
4 Bedömning
I beslut den 17 februari 1992 uttalade JO Ragnemalm följande.
De avslagsskäl som marknadsnämnden framför — angående ord-
ningshållningen på marknaden — är till sin art sådana skäl som bör
respekteras. När det gäller den sakliga tyngden hos dessa skäl föreligger
i ärendet olika uppfattningar.
Anmälarens invändningar går ut på att det inte kan vara rimligt att
för all framtid neka sökanden plats på grund av vad som förevarit, att
1992/93: JO 1
541
demonstrationen vid 1990 års marknad inte varit hindersam eller
lagstridig, att det inte ens påståtts att det skulle finnas risk för minskad
ordning om sökanden tilldelades plats och att marknadsnämndens
handläggning har karaktär av godtycklig kommunal rättskipning.
För egen del tolkar jag marknadsnämnden så, att man ansett det
föreligga en påtaglig risk för oordning, om nämnden bifallit ansök-
ningen för år 1991. Jag vill dock beteckna nämndens argumentation
som tunn. Därifrån är emellertid steget långt till att påstå, att nämn-
dens ställningstagande var direkt felaktigt i den meningen att det vilade
på en uppenbar missbedömning.
Vad som framkommit i ärendet rörande platstilldelningen vid 1991
års marknad ger mig inte grund för något vidare ingripande.
Med tanke på att platstilldelningsfrågan nu tre år i rad aktualiserats
hos JO, vill jag emellertid tillfoga några allmänna synpunkter, som
möjligen kan vara till vägledning för framtiden.
Det mesta talar för att en infekterad stämning med personliga
motsättningar har haft ett icke oväsentligt inflytande på den yttre
händelseutvecklingen. Förhoppningsvis kommer dessa inslag inte att
vara bestående. Tiden kan förväntas bidra till en avdramatisering av
situationen och en normalisering av relationerna. Den senaste markna-
den genomfördes tydligen också utan sådana incidenter som tidigare
förekommit.
Det är angeläget att framhålla, att prestigetänkande och liknande
inte Sr påverka en myndighets ställningstagande. Det är närmast en
självklarhet, att ett offentligt organ måste ha ambitionen att sätta sig
över sådant. Vidare har myndigheterna en allmän serviceplikt gent-
emot enskilda sökande (se 4 och 5 §§ förvaltningslagen). En myndig-
het bör i ett tillståndsärende visa tillmötesgående och aktivt medverka
till att förutsättningarna för bifall till en ansökan blir utredda i det
konkreta fallet. Således bör det enligt min mening i ett fall som detta
åligga myndigheten att i ett eventuellt nytt ärende genom överläggning
eller annan form av kontakt med sökanden försöka överbrygga upp-
komna motsättningar och utröna, om det inte går att S tillräckliga
försäkringar om att ett bifallsbeslut kan genomföras utan risk för
oordning. För att tilldelning av försäljningsställe på marknaden skall
kunna vägras på sådan grund, måste det vara fråga om en reell risk för
oordning. Man far inte heller bortse från att arrangören torde ha
erforderlig möjlighet att ingripa, om det ändå uppstår oordning.
Jag vill slutligen erinra om att om marknadsnämnden i ett kom-
mande läge mot bättre vetande skulle vägra tilldelning av marknads-
plats, utan att det finns sakliga skäl härför, gärningen kan vara att
bedöma som tjänstefel enligt den sedan den 1 oktober 1989 gällande
lydelsen av 20 kap. 1 § brottsbalken.
1992/93: JO 1
542
Postkontroll. En olämplig metod för central kostnads-
övervakning hos kommun har inneburit, att kuvert
till utgående postförsändelser från olika förvaltningar
öppnats stickprovsvis för att se om sorteringen på
A-post (dyrare porto) och B-post (billigare porto)
varit ändamålsenlig
(Dnr 146-1992)
I en anmälan hemställde Joanna Grahn — med åberopande av uppgif-
ter i medsända tidningsartiklar — att JO skulle granska en inom
Skurups kommun anlitad postkontrollmetod, som innebar att kansli-
chefen i kostnadsövervakande syfte öppnade utgående post för att se
om A- eller B-post (alltså dyrare eller billigare porto) användes på rätt
sätt av de olika förvaltningarna. Joanna Grahn hänvisade till risken för
sekretesskador, exempelvis inom socialförvaltningen som också hade
självständig myndighetsstatus. Avslutningsvis anförde Joanna Grahn att
hon gärna såg, att ärendet granskades med utgångspunkt i bestämmel-
sen i 4 kap. 9 § brottsbalken om intrång i förvar.
Efter remiss inkom kommunstyrelsen med utredning och yttrande. I
sitt yttrande anförde kommunstyrelsen huvudsakligen följande.
Kommunstyrelsen bekräftar att styrelsens arbetsutskott bemyndigat
kanslichefen att fatta närmare beslut om erforderliga kontrollåtgärder
och att vidtagen åtgärd därför knappast kan anses som "olovlig". Även
om det är styrkt att det inte fanns något sekretessbelagt material bland
de utgående brev som öppnades vid stickprovskontrollerna i december
1991 samt att mycket stor försiktighet iakttogs i detta avseende inser
styrelsen dock att det är svårt att 100%-igt garantera sekretesskyddet
vid kontrollåtgärder av detta slag.
Kommunstyrelsen har därför på förslag från kanslichefen nu beslu-
tat om en decentralisering av hela posthanteringen till kommunens
fyra förvaltningsområden samt att en fortsatt eventuell kontroll helt
skall ske inom respektive myndighet. Kommunstyrelsens centrala upp-
följning kommer då i fortsättningen att begränsas till den kostnads-
övervakning som de nya tekniska rutinerna möjliggör.
Kommunstyrelsen anser en fortsatt central uppföljning av kommu-
nens portokostnader som absolut erforderlig, men noterar för egen del
att någon stickprovsvis utförd öppning av utgående post inte skett
sedan december 1991 och att sådana åtgärder nu inte heller är aktuella
på grund av att nya tekniska möjligheter öppnats för kostnadsövervak-
ningen.
Joanna Grahn fick del av vad som tillförts ärendet men avstod från att
yttra sig.
1992/93: JO 1
I beslut den 9 juni 1992 gjorde JO Ragnemalm följande bedömning.
Enligt 4 kap. 9 § brottsbalken gäller att den som, utan att fall är för
handen som i 8 § sägs (angående gärningen brytande av post- eller
telehemlighet avseende meddelande under befordran genom allmän
befordringsanstalt), "olovligen bryter brev eller telegram eller eljest
bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås
eller eljest tillslutet" gör sig skyldig till brottet intrång i förvar.
543
Straffckyddet gäller ej endast brev eller andra meddelanden, som är
under befordran, utan omfattar även meddelanden, som ännu inte
avlämnats till befordran (eller som redan kommit adressaten tillhan-
da). Beträffande åtal gäller enligt 11 § att intrång i förvar får åtalas av
åklagare allenast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
Vad som framkommit i ärendet ger inte anledning att från min sida
aktualisera fråga om eventuellt brott enligt 4 kap. 9 § brottsbalken.
Att den begagnade metoden för att främja en ändamålsenlig franker-
ing av utgående postförsändelser — genom att stickprovsvis öppna
kuverten och kontrollera innehållet — var olämplig står klart. Kom-
munen har nu också upphört att använda denna metod och infört ett
annat system för posthanteringen och kostnadsövervakningen. Mot den
nya ordningen, sådan den beskrivits, har jag i och för sig inte något att
invända.
Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.
(Dnr 3927-1990)
1 Anmälan
Den 5 december 1990 genomförde Södertälje kommun en beredskaps-
övning benämnd SIGURD.
I en anmälan, som kom in till JO den 19 december 1990, framförde
Tareq Adel Assali (Palestinska Arbetareförbundet) och Husein Abu
Eid (Arabiska Föreningen) — med hänvisning till uppgifterna i en
bifogad tidningsartikel som publicerats den 19 november 1990 —
klagomål över att kallelse och scenario till övningen getts en diskrimi-
nerande utformning med avseende på de araber och muslimer som
bor och arbetar i Södertälje kommun. Vidare klagade de över att
tjänstemän hos kommunen vägrat lämna ut handlingarna.
Den åberopade tidningsartikeln innehöll uppgifter om att kommu-
nens nya beredskapsplan innebar att hotet inte längre kom från öster
utan inifrån, varvid muslimerna i Södertälje utpekades som potentiella
terrorister och sabotörer.
1992/93: JO 1
544
2 Utredning
2.1 Utredningsåtgärder
I ärendet avgavs yttranden av kommunstyrelsen i Södertälje kommun,
efter hörande av kommunens tekniska nämnd, samt av överstyrelsen
för civil beredskap, efter hörande av länsstyrelsen i Stockholms län.
Anmälarna fick del av remissvaren med tillfälle att yttra sig. De
inkom inte med något yttrande.
2.2 Allmänt om förutsättningarna för övningen och hanteringen av
sekretessfrågor
Överstyrelsen för civil beredskap lämnade i sitt yttrande följande
uppgifter och synpunkter.
Enligt förordningen om ledning och samordning inom totalförsvarets
civila del (1986:294) är överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) ansva-
rig för funktionen Ledning och samordning. ÖCB skall därmed bl.a.
svara för att personal utbildas och att övningar genomförs inom
funktionen samt leda och samordna beredskapsförberedelser i fred vid
övriga funktionsansvariga myndigheter.
Med stöd av ovannämnda förordning samt lagen om kommunal
beredskap (§ 6) har ÖCB i "Handbok för kommunal beredskap med
allmänna råd", 1990, meddelat allmänna råd för utbildning och övning
på lokal nivå (Bifogas). Enligt dessa allmänna råd för utbildning och
övning skall länsstyrelsen årligen i samråd med berörda myndigheter
upprätta en långtidsplan för utbildning och övning på lokal nivå.
Planen omfattar grundläggande totalförsvarsutbildning, ledningsövning-
ar och beredskapsdagar.
ÖCB har inhämtat länsstyrelsens i Stockholms län yttrande (Bifogas)
över JOs remiss angående beredskapsövning Sigurd. Av länsstyrelsens
svar framgår bl.a. att rubricerad övning i dess tidsplan för utbildning
och övning på lokal nivå sorterats under begreppet ledningsövning
samt av beslutsmissivet till tidsplanen att övningen skall genomföras i
egen regi, dvs inte som normalt är fallet under länsstyrelsens ledning.
Riksdagsbeslutet 1985 om ledningen av de civila delarna av totalför-
svaret innebar att kommunstyrelsen från den 1 juli 1986 blev högsta
civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå med uppgift att se till att en
samverkan kommer till stånd med övriga totalförsvarsmyndigheter
inom kommunens område.
I 1987 års försvarsbeslut framhölls betydelsen av den kommunaltek-
niska försörjningens säkerhet (prop 1986/87:95 bil 1, FÖU 11, rskr
310). Det betonades att en tillräcklig säkerhet mot fredstida störningar
bör åstadkommas samt att det ankommer på kommunerna att vidta
sådana åtgärder. Vidare framhölls vikten av att kommunerna genomför
analyser av konsekvenserna av störningar såväl i fred som under kriser
och krig. Sådana analyser kan genomföras dels genom systematiska
riskanalyser, dels genom spel och övningar.
Kommunala beslutsfattare och handläggare ställs i dessa samman-
hang inför två grundläggande, men i viss mån motstridiga principer
- kravet på öppenhet gentemot medborgarna
- kravet på sekretess med hänsyn till landets försvar och rikets säker-
het.
Aven om öppenhet skall vara huvudregel vad avser kommunernas
beredskapsförberedelser måste kommunerna ha kunskap om sekretess-
lagens 2 kap.
ÖCB har givit ut handledning i dessa frågor. (Bifogas)
1992/93: JO 1
545
35 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
ÖCB har i "Handbok för kommunal beredskap med allmänna råd"
i kapitel 3 angett exempel på situationer som kommuner kan ställas
inför under fred, beredskap och krigsförhållanden. Där finns bl.a.
terrorism och sabotage som exempel.
När ställning skall tas till sekretessbeläggning är det ÖCBs uppfatt-
ning att det är innehållet/övningsuppläggningen och inte övningens
formella status som skall vara avgörande.
2.3 Övningens uppläggning. Kommunens ståndpunkt
Tekniska nämnden (tillika räddningsnämnd) överlämnade som eget
yttrande till kommunstyrelsen en av brandförsvaret upprättad tjänste-
skrivelse, vari anfördes bl.a. följande.
Beredskapsövningens allmänna syfte var att få realismen i beredskaps-
planerna prövad och att öva hur den kommunala ledningen i ett kris-,
beredskaps- eller krigsläge ska bedrivas.
Genom att krismedvetandet hos den svenska befolkningen är lågt —
vi har inte haft krig på över 150 år och varit förskonade från allvar-
liga fredskriser — är det svårt för de övande att bli medvetna om
sådana risker. Av denna anledning utarbetades ett scenario. Scenariots
uppgift är att väcka intresse för den risk övningen ska behandla och
för att övningsdeltagarna ska bli medvetna om sannolikheten för
densamma. Scenariot ska stimulera övningsdeltagarnas fantasi så att de
blir medvetna om de behandlade och närliggande riskerna.
Med hänvisning till scenariots syfte finns i inledningen följande text:
"Händelseutvecklingen skall utgöra en ändamålsenlig grund för öv-
ningen och är utarbetad med hänsyn härtill. Den återger således inte
övningsledningens uppfattning om hur läget i världen kan komma att
utvecklas till krigshot och krig. Det är emellertid inte otroligt att
konsekvenserna för Södertäljes del kan bli desamma på grund av
fredshändelser av katastrofkaraktär."
Den text som vi tror denna anmälan har sin grund i syftar som sagts
ovan till att spegla en miljö i vilken driftvärnet aktiveras och lyder:
"Den 5:e november börjar vissa arabiska grupper i Södertälje, vilka
sympatiserar med Irak, att visa aggressiva attityder genom att bränna
svenska flaggor och skandera DÖD ÅT SVENSKARNA. Det kommu-
nala driftvärnet beslutar att börja genomföra övningar på sina planera-
de bevakningsuppgifter."
Med hänvisning till ovanstående och speciellt ett scenarios syfte
tillsammans med den förklaring som detsamma börjar med finner vi
ingen anledning att ändra uppfattning, utan scenariots miljö kvarstår.
Kommunstyrelsen åberopade tekniska nämndens yttrande och anförde
ytterligare följande.
Kommunstyrelsen delar tekniska nämndens uppfattning om nödvän-
digheten av att skapa realism i scenariot för att uppnå övningens syfte
att väcka deltagarnas intresse och engagemang för uppgifterna. Den vid
tiden för övningen aktuella krisen omkring Persiska viken var en
lämplig bakgrund för att stimulera krismedvetandet. Den tänkta hän-
delseutvecklingen var också fullt logisk och de risker för olika former
av sabotage- och terroraktioner som beskrevs kom också att bekräftas i
ett senare skede under den väpnade konflikten.
Kommunstyrelsen får däremot beklaga att vissa invandrargrupper i
Södertälje oförskyllt känt sig utpekade genom att etnisk och nationell
tillhörighet angavs för de grupper vars aktioner tänktes aktivera säker-
1992/93:JO1
546
hetsåtgärder. Kommunstyrelsen medger att lämpligheten härav kan
ifrågasättas, i synnerhet som ett offentliggörande av uppgiften i pressen
skulle kunna ske i en form som medför att innebörden kunde missför-
stås. (Se rubriken till artikeln i Länstidningen 1990-11-19.) För delta-
garna i övningen och mottagarna av kallelsen till den måste det
emellertid ha framstått som uppenbart, att uppgiften inte var uttryck
för någon värdering av den etniska gruppen i allmänhet eller syftade
till att misstänkliggöra eller utpeka dess medlemmar i Södertälje som
terrorister. Södertälje kommun uppfattar sina kommunmedlemmar
med arabisk härkomst som lika goda och lojala medborgare som andra
kommuninnevånare och tror inte att kommunens relationer till dem
och deras organisationer har tagit skada av det inträffade.
2.4 Sekretessbedömningen. Kommunens ståndpunkt
I kommunens remissvar (brandförsvarets tjänsteskrivelse) lämnades
följande uppgifter.
Scenariot utarbetades av beredskapschef Sture Johansson och sändes ut
till övningsdeltagarna den 6:e november 1990 tillsammans med andra
uppgifter om övningen. Bland annat en officiell inbjudan till övningen
undertecknad av kommunalrådet Rolf Eriksson. Den 16:e november
hade Länstidningen i Södertälje ött vetskap om övningen och scena-
riot. Tidningen bad att få ta del av övningsunderlaget. Detta sändes till
tidningen per telefax samma dag. Samma dag eller dagen därefter
kommer scenariot till utrikesdepartementets kännedom. Utrikesdepar-
tementet beslutar rekommendera kommunen att sekretessbelägga sce-
nariot jämlikt 2 kap 1 § sekretesslagen. Diskussioner förekommer den
17:e och 18:e november mellan Södertäljes kommunalråd Rolf Eriks-
son, utrikesdepartementet och Länstidningen. Länstidningen beslutar
behandla scenariot i sin tidning den 19:e november. Den 19:e novem-
ber sekretessbelägger Södertälje scenariot.
Vissa delar av scenariot behandlades i Länstidningen under flera
dagar.
Kommunstyrelsen anförde i sitt yttrande för egen del följande.
Slutligen far kommunen som förklaring till sekretessbeslutet anföra att
detta enbart motiverades av den situation som de i Irak och Kuwait
kvarvarande svenska medborgarna försatts i p.g.a. det utrikespolitiska
läget. Sekretessen avsåg således inte primärt den del av scenariot som
anmälarna kan antas ha reagerat emot.
3 Bedömning
Vid ärendets avgörande den 11 december 1991 uttalade JO Ragne-
malm följande.
3.1 Beredskapsövningens uppläggning
Kommunstyrelsen har i princip ställt sig bakom uppläggningen av
övningen med dess strävan efter realism men samtidigt beklagat, att
vissa invandrargrupper känt sig oförskyllt utpekade, och medgett, att
lämpligheten i att ange etnisk och nationell tillhörighet för de grup-
per, vilkas aktioner tänktes aktivera säkerhetsåtgärder, kan ifrågasättas.
Kommunstyrelsen hänvisar också till den risk för missförstånd som
offentliggörandet i pressen kunde bidra till.
1992/93 :JO1
547
Att ifrågasätta lämpligheten är enligt min mening ett milt omdöme.
Med tanke på de krafter och känslor som var förknippade med de
krishändelser, som utvecklade sig till ett krig av världsomspännande
dimensioner, framstår det som fantasilöst att föreställa sig, att ett
scenario av detta slag — som på historiska och kulturella grunder
måste särskilt starkt beröra de delar av den egna befolkningen i
kommunen som anmälarna företräder — inte skulle vara ägnat att
förorsaka "missförstånd". Jag vill därför beteckna uppläggningen som
klart olämplig.
Tilläggas bör att det inte framkommit något som ger mig anledning
att betvivla upphovsmännens goda vilja, förestavad av ett intresse att
åstadkomma en "realistisk" övning. Det måste emellertid vara möjligt
att anordna meningsfulla övningar med mera neutrala förtecken.
3.2 Sekretessbedömningen
Till en början konstaterar jag att det, såvitt framgår av uppgifterna i
ärendet, inte har förelegat något fall, där fråga om utlämnande av
allmän handling enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen har
drivits av enskild part. Det finns alltså inget sådant ärende att granska,
utan kommunens behandling av sekretessfrågorna ligger på ett allmänt
plan.
Beträffande sekretessbeläggningen har man inom den kommunala
förvaltningen hänvisat till bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket
sekretesslagen (utrikessekretessen utanför regeringen och utrikesrepre-
sentationen). Som förklaring till "sekretessbeslutet" har kommunsty-
relsen anfört, att detta enbart motiverades av den situation som de i
Irak och Kuwait kvarvarande svenska medborgarna försatts i på grund
av det utrikespolitiska läget.
Jag kan inte se, att bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket
sekretesslagen om utrikessekretess skulle kunna vara tillämplig i detta
fall. Vad kommunen har att hålla sig till är i stället bestämmelsen i 2
kap. 2 § sekretesslagen angående totalförsvaret. Överstyrelsen för civil
beredskap har, som överstyrelsen omnämner i sitt yttrande till JO,
utarbetat en handledning rörande sekretesskydd i totalförsvaret. Där
beskrivs de problem som kommunerna ställs inför i sin relativt sett
nya roll inom totalförsvaret. Handledningen ger enligt min mening
god vägledning vid kommunernas tillämpning av här aktuella sekre-
tessregler. Jag vill därför rekommendera ett närmare studium av
handledningen.
1992/93:JO1
548
1992/93: JO 1
(Dnr 2738-1990)
I ett beslut den 4 februari 1992 uttalade JO Pennlöv följande.
Anmälan
I en anmälan till JO bad Åsa Håkanson, Kajsa-Lena Wistrand och
Barbro Täveby JO undersöka om Karlskrona tingsrätt förfarit riktigt i
samband med att godmanskapet för deras far, Sven H., upphörde på
grund av dennes dödsfall. De anförde därvid bl.a. att den gode mannen
brustit vad gällde ingivandet av årsräkningar samt att slutredovisning
aldrig skett, att överförmyndaren på olika sätt försökt förmå den gode
mannen att redovisa för förvaltningen, dock utan att lyckas, samt att
tingsrätten — bl.a. genom att vägra utSrda vitesföreläggande avseende
en årsräkning — betagit dem möjligheten att få en fullständig redovis-
ning beträffande godmanskapet.
I anmälan berördes också det boutredningsförfarande som ägt rum
efter Sven H. Av vad som därvid anfördes framgick, att en advokat,
som arbetade på samma advokatbyrå som den gode mannen, hade
förordnats som boutredningsman i dödsboet efter Sven H. Anmälarna
var missnöjda med att tingsrätten, trots deras reservationer mot den
bouppteckning som legat till grund för arvskiftet — reservationer på
grund av oklarheterna i den gode mannens redovisning — hade
entledigat boutredningsmannen.
Utredning
Overförmyndarnämndens i Karlskrona kommun akt beträffande Sven
H. lånades in. Från Karlskrona tingsrätt rekvirerades akterna i ärende-
na FM 9/89 (ansökan om vitesföreläggande) och Ä 103/89 (entledigan-
de av boutredningsman). Vid genomgång av akterna framkom bl.a.
följande.
Karlskrona tingsrätt förordnade den 13 december 1985 advokaten
Leif E. till god man för Sven H. enligt då gällande 18 kap. 3 §
föräldrabalken (FB). Årsräkningen avseende förvaltningen under 1986
gavs in till överförmyndarnämnden den 10 juni 1987. Beträffande
årsräkningen för 1987, skickade nämnden i början av november 1988
549
en erinran till Leif E. om skyldigheten att inge räkningen. Det kan här
anmärkas, att årsräkning avseende föregående års förvaltning enligt 16
kap. 5 § FB skall inges till överförmyndaren före den 1 mars varje år.
Årsräkningen för 1987 inkom inte, varför överförmyndarnämnden i
början av januari 1989 ansökte hos tingsrätten att Leif E. vid vite
skulle föreläggas att fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Av nämn-
dens akt framgår att Leif E. strax därefter gav in årsräkningen, vilket
han också meddelade tingsrätten i sin förklaring över ansökan.
Överförmyndarnämnden återkallade ansökan i januari 1990, d.v.s.
ett år efter det att Leif E:s förklaring inkom till tingsrätten. Ärendet
avskrevs av tingsrätten genom slutligt beslut den 18 januari 1990. Det
bör påpekas att tingsrätten inte översände Leif E:s förklaring till
nämnden för yttrande. Enligt anteckningar på dagboksbladet hade
tingsrätten vid några tillfällen under 1989 telefonkontakt med Leif E.
och överförmyndarnämndens sekreterare Kjell Brodén. Om tingsrätten
vid telefonsamtalen fått några närmare uppgifter angående bristerna i
redovisningen framgår inte av anteckningarna. Enligt en PM upprättad
av rådmannen Sven Cavallin den 23 april 1990, hade Åsa Håkanson
ringt till tingsrätten angående handläggningen av ärendet och därvid
varit missnöjd med att ärendet avskrivits. Hon hade vid samtalet
informerats om möjligheterna att väcka talan mot Leif E. Vidare hade
hon, sedan hon aktualiserat frågan om nytt vitesföreläggande, ombetts
att komma in med en skriftlig ansökan.
Sedan överförmyndarnämnden granskat årsräkningen för 1987, med-
delades Leif E. att räkningen inte kunde godkännas på grund av vissa
brister. Leif E. förelädes att yttra sig över bristerna. I slutet av april
1989 erinrade nämnden Leif E. om årsräkningen för 1988 och, på
grund av att Sven H. avlidit den 20 april 1989, sluträkning för tiden 1
januari — 20 april 1989. Ytterligare en erinran skickades i maj 1989.
Årsräkningen för 1988 gavs in den 28 maj 1989, varvid Leif E. i en
särskild skrivelse kommenterade en differens i årsräkningen samt
anförde att slutredovisning skulle ske så snart erforderliga handlingar
kommit honom till handa. Inte heller årsräkningen för 1988 godkän-
des av nämnden, som även denna gång föreläde Leif E. att inkomma
med yttrande. Utöver vad Leif E. anförde i samband med ingivande av
årsräkningen för 1988, har han inte, såvitt handlingarna visar, yttrat sig
angående anmärkningarna mot årsräkningarna. Överförmyndarnämn-
den översände samtliga inkomna redovisningshandlingar i ärendet till
Barbro Täveby den 12 januari 1990.
Beträffande boutredningen efter Sven H. framkom bl.a. följande.
Advokaten Gert R., som arbetade på samma advokatbyrå som Leif
E., utsågs av tingsrätten till boutredningsman i dödsboet efter Sven H.
I ärende om entledigande av Gert R. från uppdraget, invände Asa
Håkanson m.fl. att han inte borde entledigas med hänsyn till bristerna
i Leif E:s redovisning av godmanskapet. I yttrande häröver vidhöll
Gert R. sin begäran om entledigande samt anförde därvid bl.a. att Leif
E. av vissa skäl inte haft möjlighet att redovisa för den del av Sven H:s
ekonomi som hans hustru Märta H. (anm. avliden i oktober 1988)
handhaft. Gert R. höll för osannolikt att ytterligare utredning genom
1992/93: JO 1
550
boutredningsmannens försorg skulle medföra ytterligare tillgångar i
boet. Genom slutligt beslut den 30 mars 1990 entledigade tingsrätten
Gert R.
1992/93: JO 1
Ärendet remitterades till överförmyndarnämnden i Karlskrona kom-
mun. Nämnden anmodades att ange bl.a. av vilken anledning redovis-
ningshandlingarna överlämnats trots att sluträkning ej inkommit samt
vilka åtgärder som vidtagits för att sluträkning skulle komma till stånd.
Överförmyndarnämnden yttrade sig genom Kjell Brodén, som anför-
de bl.a. följande.
Den för rubr. Sven H. förordnade gode mannen Leif E. är advokat. I
min handläggning av ärendet har jag därför utgått från att han varit väl
förtrogen med den lagstiftning som gällt. Efter det att han vid vite
förelagts att inkomma med årsräkning för år 1987, inkom han med
årsräkning som företedde sådana brister att den inte kunde godkännas.
Han anmodades då att lämna förklaringar till avvikelserna. Ingen
sådan förklaring inkom, varför ansökan om vitesföreläggande i tings-
rätten kvarstod. — — — Jag har utgått från att tingsrätten fortlöpande
utdömt allt högre viten avseende 1987 års årsräkning, varför mina
påminnelser i detta sammanhang av E. endast kunde uppfattas som
milda fläktar. Jag hade därför små förhoppningar om att han skulle
efterkomma mina anmaningar. Efter H:s död fick jag upprepade
påminnelser från hans anhöriga om att de ville taga del av gode
mannens förvaltning. — — — Jag informerade dödsboets representant
om bristfälligheterna hos mig, men de ansåg det ändå värdefullt att få
taga del av handlingarna, varför redovisningshandlingarna översändes i
det skick de befann sig i. I ett sista försök att fä klarhet i ärendet
uppsökte jag E:s arbetsplats, Allmänna advokatbyrån, innan handling-
arna avsändes. Jag fick då besked om att han lämnat staden och man
förklarade att man inte hade några handlingar, som kunde ge något
klarläggande. — — — Jag bedömde därför mina möjligheter att få
rättelse i ärendet som uttömda och villfor dödsboets rättmätiga begäran
om att utfå handlingarna men gjorde därvid påpekande om att årsräk-
ningarna fr.o.m. 1987 icke var godkända. Samtidigt återtog jag min
begäran om vitesföreläggande i tingsrätten, då jag avhänt mig möjlighe-
terna att granska ev. rättade handlingar.
Ärendet remitterades därefter till Karlskrona tingsrätt. I en PM som
bifogades remissen anmodades tingsrätten att yttra sig om vilken kän-
nedom tingsrätten hade haft beträffande bristerna i den gode mannens
redovisning (utöver vad som framkommit i ärendet om vitesföreläggan-
de) samt överförmyndarnämndens svårigheter att få bristerna utredda.
Det angavs att frågan skulle ses bl.a. mot bakgrund av att tingsrätten
som boutredningsman förordnat en advokat som arbetade på samma
byrå som den gode mannen. Vidare infordrades tingsrättens yttrande
om anledningen till att tingsrätten, såvitt handlingarna visade, inte
vidtagit några åtgärder beträffande bristerna i redovisningen. Härvid
anmärktes, att tingsrätten i vart fall under handläggningen av ärendet
om entledigande av Gert R. fått kännedom om dessa.
Tingsrätten avgav yttrande genom lagmannen Hans Hedvall, som
hänvisade till en bifogad redogörelse av rådmannen Sven Cavailin.
551
Sven Cavallin anförde inledningsvis att handläggningen av förmyn-
derskapsärendena under den aktuella tiden varit uppdelad på flera
händer på ett sätt som klart försämrat möjligheterna till en fortlöpande
överblick och kontroll. Därefter anförde han bl.a. följande.
Vad gäller de ärenden JO önskar yttrande om är mina spontana
minnesbilder ytterst begränsade; det har ju gått en avsevärd tid. Jag
minns ett ärende om vitesföreläggande avseende advokaten E. och att
det ärendet blev långdraget. Lugnande besked om att "det skulle ordna
sig" lämnades dock av handläggande notarie och sent omsider återkal-
lades också talan om vitesföreläggande.
När man nu i efterhand tittar på data beträffande hanteringen av
dessa ärenden ställer man sig helt naturligt frågor om varför man inte
varit aktiv i större utsträckning. Skäl att rikta kritik härför kan helt
visst föreligga vad gäller denna handläggning. Vid tiden för den rent
faktiska hanteringen var det emellertid endast vid sporadiska tillfällen
som ärendet om vitesföreläggande var på tal.---
Till svar på de i remissen ställda frågorna: Någon egentlig kännedom
om förekomsten av eventuella brister i den gode mannens redovisning
hade tingsrätten inte. I efterhand anser jag nog att tingsrätten borde ha
agerat kraftigare gentemot den gode mannen och inte låta ärendet om
vitesföreläggande dras i långbänk. Bristerna i redovisningen har tydligt-
vis av överförmyndarnämnden (Brodén) uppfattats såsom varande av
formell art — d.v.s. inte såsom verkligt allvarliga. Möjligen borde
tingsrätten ha informerat sig närmare i detta hänseende trots att —
såvitt framgår av dagboksbladet i FM 9/89 — det förekommit kontakter
mellan Brodén och E. där årsräkningar ingivits och Brodén i telefon-
samtal med tingsrätten 1989-11-05 förklarat att årsräkningarna nog
kommer att godtas. Att advokaten R. förordnades som boutrednings-
man i dödsboet efter Sven H. berodde på att dödsbodelägarna
1989-08-22 ansökte om entledigande av testamentsexekutorn advokaten
N. och förordnande av R. Ärendet handlades av tingsnotarie och beslut
meddelades 1989-08-30.
Uppgifterna i Ä 103/89 om bristande redovisning har av tingsrätten
uppenbarligen inte uppfattats vara av den naturen att något ingripande
ansetts nödvändigt. Vid entledigandet av R. som boutredningsman har
tydligtvis ansetts att den efterlevande makans sysslande med Sven H:s
kvarlåtenskap helt enkelt omöjliggjort en korrekt redovisning från den
gode mannens sida, varför en fortsättning av uppdraget tett sig me-
ningslös. Detta må vara en missbedömning.--—
Vad slutligen gäller tingsrättens skyldighet att ex officio agera vid de
uppgifter som framkommit om den gode mannens bristande redovis-
ning har andra åtgärder än de som handlingarna i de två remitterade
ärendena utvisar inte vidtagits. Som framgår av vad som ovan sagts kan
det anses att tingsrätten borde ha från såväl den gode mannen som
överförmyndarnämnden införskaffat utredning vari eventuella brister
bestått. Jag kan mycket väl dela uppfattningen att så borde ha skett.
Hans Hedvall anförde i sitt yttrande, att tingsrätten delade de slutsatser
som Sven Cavallin kommit fram till samt att det i efterhand gick att
konstatera att tingsrätten på ett mer aktivt sätt borde ha låtit sig
informeras om förhållandena i ärendet, varefter de åtgärder som varit
möjliga och erforderliga borde ha vidtagits.
Åsa Håkanson, Kajsa-Lena Wistrand och Barbro Täveby inkom med
yttranden över remissvaren.
1992/93:JO1
552
Bedömning
Förmyndare skall före den 1 mars varje år till överförmyndaren avge
årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under föregåen-
de år eller den del av året varunder förmyndaren innehaft sin befatt-
ning. Då förmyndarens befattning upphör, skall förmyndaren ofördröj-
ligen till överförmyndaren avge sluträkning, avseende förvaltningen
under det löpande året intill befattningens upphörande (16 kap. 5 §
första stycket föräldrabalken — FB).
Om förmyndaren försummar att i rätt tid avge t.ex. årsräkning eller
sluträkning, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten,
som äger att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggan-
de. Innan anmälan görs, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan
ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet (16 kap. 10 § FB). En
anmälan om försummelse skall ske utan dröjsmål. Om överförmynda-
ren finner att ett omedelbart föreläggande är nödvändigt, kan han
underlåta att först erinra förmyndaren om dennes skyldigheter (Walin:
Kommentar till föräldrabalken, 4 u., s. 419).
För tydlighetens skull kan anmärkas, att nu angivna bestämmelser, i
likhet med dem som kommer att beröras i det följande, skall tillämpas
även beträffande god man (se bl.a. 16 kap. 5 § tredje stycket och 16
kap. 14 § FB).
Leif E. skulle avge årsräkning för 1987 senast den 29 februari 1988.
Först åtta månader därefter, i början av november 1988, erinrade
överförmyndarnämnden honom om årsräkningen. Som en konsekvens
av den sena erinringen kom ansökan om vitesföreläggande att ske först
efter årsskiftet 1988/89. Det gick således en avsevärd tid innan nämn-
den vidtog åtgärder för att fa in årsräkningen, vilket givetvis inte kan
accepteras.
När det gäller årsräkningen för 1988 kan ifrågasättas om inte över-
förmyndarnämnden, mot bakgrund av vad som förevarit tidigare, skul-
le ha vänt sig till tingsrätten direkt med en ansökan om vitesföreläg-
gande. Årsräkningen för 1988 gavs visserligen in i maj 1989. Däremot
har Leif E. aldrig avgivit någon sluträkning i ärendet, trots att han vid
två tillfallen erinrats om sin skyldighet.
Utredningen ger inte något klart besked om anledningen till att
överförmyndarnämnden inte ansökte om vitesföreläggande beträffande
sluträkningen. Jag kan endast konstatera att så borde ha skett. Att
märka i sammanhanget är att sluträkning enligt 16 kap. 5 § FB skall
avges ofördröjligen. Härav följer att överförmyndaren omedelbart skall
vidta åtgärder för det fall sluträkning inte inkommer. Tingsrätten, som
i vart fall i samband med ärendet om entledigande av Gert R. blev
informerad om att det fanns brister i Leif E:s redovisning, borde ha
vänt sig till överförmyndarnämnden för att få närmare upplysningar
om bristerna. Tingsrätten hade därefter ett självständigt ansvar för att
erforderliga åtgärder vidtogs mot Leif E. Mot bakgrund av att tingsrät-
ten i sitt remissvar berört de synpunkter som Gert R. framförde
1992/93: JO 1
553
beträffande möjligheterna till en korrekt redovisning, vill jag framhålla
att Leif E. under alla förhållanden är redovisningsskyldig för sin egen
förvaltning.
När det gäller handläggningen av ärendet om vitesföreläggande finns
det anledning att framföra följande.
En ansökan om vitesföreläggande enligt 16 kap. 10 § FB kan endast
avse skyldigheten att inge de handlingar som anges i bestämmelsen.
Om överförmyndaren vid sin granskning eller eljest finner anledning
till anmärkning mot förmyndaren är han, i enlighet med vad som
anges i 17 kap. 3 § FB, pliktig att hos rätten ansöka om åtgärder mot
förmyndaren. De åtgärder som kan komma i fråga är förordnande av
god man att föra talan mot förmyndaren, förordnande av säkerhets
ställande, förordnande av medförmyndare eller slutligen entledigande.
Däremot är det inte möjligt att vid vite förelägga en förmyndare eller
god man att förklara eventuella brister i en redan avgiven redovis-
ningshandling.
Sedan Leif E. i sin förklaring till tingsrätten angett att årsräkningen
för 1987 hade ingivits, borde tingsrätten ha kontrollerat uppgiften,
antingen genom att begära nämndens skriftliga yttrande över förkla-
ringen eller genom en muntlig kontakt. Sedan uppgiften bekräftats,
skulle ärendet ha avskrivits, eftersom ändamålet med vitet förfallit. Det
bör härvid påpekas, att Leif E. i samband med delgivning av ansökan
endast hade erinrats om att ett vitesföreläggande kunde komma att
utfärdas. Inte ens när tingsrätten vid ett telefonsamtal med Kjell
Brodén i september 1989 fick bekräftat att årsräkningen hade inkom-
mit, synes tingsrätten ha övervägt en avskrivning. Att överförmyndar-
nämnden inte återkallade ansökan, torde ha berott på att nämnden, av
remissvaret att döma, hade den felaktiga uppfattningen att ett vitesföre-
läggande kunde användas för att läka bristerna i årsräkningen. Om
tingsrätten haft samma uppfattning ger utredningen inget besked om.
Om en myndighet hos domstol gör en framställan som kan föranle-
da att ett vitesföreläggande utfärdas, är det givetvis av största vikt att
saken följs upp så att viteshotet inte kvarstår sedan den enskilde
fullgjort sina skyldigheter. I detta fall har ärendet om vitesföreläggande
utan grund stått öppet hos tingsrätten under cirka ett år, vilket jag
självfallet är kritisk mot.
Tingsrätten har uppenbarligen uppfattat ärendet som rutinartat, och
det har också handlagts av tingsnotarie. Vad som förekommit i ärendet
ger dock anledning att framhålla vikten av att tingsnotarie, som utför
domargöromål på eget ansvar med stöd av tingsrättsinstruktionen, i
erforderlig omfattning rådgör med rotelinnehavaren eller annan mera
erfaren domare. I detta fail har ärendet dessutom blivit tvistigt i och
med Leif E:s förklaring. Ärendet kunde därefter inte avgöras av endast
en lagfaren domare. Med hänsyn till detta och till ärendets svårighets-
grad, borde tingsnotarien genast ha överlämnat ärendet till rotelinne-
havaren.
Överförmyndarnämnden har i januari 1990 översänt samtliga in-
komna redovisningshandlingar till en av dödsbodelägarna. Eftersom
redovisningshandlingarna inte innefattat sluträkningen, har någon av
1992/93 :JO1
554
överförmyndaren förmedlad slutredovisning enligt 16 kap. 12 § FB
inte kommit till stånd. Eventuella skadeståndsfordringar mot den gode
mannen omfattas därför inte av den ettåriga talerättspreskriptionen i
13 kap. 10 § FB. För sådana fordringar löper i stället den allmänna
tioåriga preskriptionen, räknad från det gode mannens befattning
upphörde. Beträffande det förhållandet att tingsrätten till boutred-
ningsman förordnade Gert R., som arbetade på samma allmänna
advokatbyrå som Leif E., har framkommit att beslutet, som fattats av
tingsnotarie, meddelats efter ansökan av dödsbodelägarna. Utredningen
i denna del ger inte stöd för någon kritik mot tingsrätten. Det bör
dock framhållas, att det kan finnas skäl att beakta frågor om jäv i
situationer som den aktuella.
Vad gäller beslutet att entlediga Gert R., har tingsrätten gjort den
bedömningen att förutsättningar för ett entledigande förelåg. JO skall
som regel inte pröva myndigheternas ställningstaganden i de sakfrågor
som det ankommer på dem att avgöra. Tillräckliga skäl att frångå
denna princip föreligger inte. Det bör också tilläggas, att beslutet om
entledigande har kunnat överklagas.
Med anledning av att anmälarna i ett flertal hänseenden riktat kritik
mot Leif E., far jag anmärka att gode män som sådana inte står under
JO:s tillsyn. Vad som i övrigt förekommit ger inte anledning till några
åtgärder eller uttalanden från min sida.
Sammanfattningsvis kan konstateras att såväl överförmyndarnämn-
den som tingsrätten borde ha satt sig bättre in i frågorna och i gällande
bestämmelser samt därefter betydligt skyndsammare ha vidtagit erfor-
derliga åtgärder.
(Dnr 2980-1990)
I ett beslut den 19 februari 1992 anförde JO Pennlöv följande.
Bakgrund
Fredrik J., född 1975, omhändertogs för samhällsvård när han var ett
halvt år gammal och placerades i fosterhem hos Lars och Gunnel
Josefsson, som då bodde i Göteborg. 1982 flyttade de till Järfälla.
Fredrik bor fortfarande hos sina fosterföräldrar. Fredriks mor, Laila S.,
bor i Göteborg och har varit ensam vårdnadshavare för Fredrik sedan
han föddes. Fredriks far avled i december 1980.
I mars 1981 beviljades Fredrik barnpension med 8 971 kr per år
fr.o.m. december 1980. Vidare beslutades att folkpensionsdelen skulle
utbetalas till socialförvaltningen i Göteborg. ATP-delen av pensionen
kom att utbetalas direkt till Laila S. fram till och med april 1987.
Därefter har ATP-delen satts in på ett överförmyndarspärrat konto i
Fredriks namn hos SE-banken i Göteborg.
1992/93: JO 1
555
Anmälan
1992/93: JO 1
I en anmälan till JO begärde Lars Josefsson att en utredning skulle
göras beträffande förvaltningen av Fredriks tillgångar, och då främst
barnpensionen.
Utredning
Sedan Göteborgs överförmyndarnämnds handlingar rörande förmyn-
derskapet lånats in och granskats, remitterades ärendet till överförmyn-
darnämnden för upplysningar och yttrande enligt en PM, vari anteck-
nades bl.a. följande.
Såvitt framgår av överförmyndarnämndens akt aktualiserades ärendet
hos nämnden i juni 1989 genom ett brev till nämnden från Fredriks
mor. Redan vid denna tidpunkt synes Fredrik ha förvärvat egendom
till ett sådant värde att förmynderskapet skulle skrivas in vid rätten
enligt bestämmelserna i 12 kap. 1 § 2 p. föräldrabalken. — I detta fall
synes överförmyndarnämnden inte ha vidtagit några åtgärder för att få
förmynderskapet inskrivet. Överförmyndarnämnden bör anmodas att
yttra sig i denna fråga.
Nämnden bör dessutom förklara på vilka grunder nämnden fann att
ärendet skulle översändas till överförmyndarnämnden i Järfälla.
Slutligen bör nämnden yttra sig över vilka åtgärder som vidtagits
mot förmyndaren för att nämnden skall kunna granska förvaltningen
av Fredriks tillgångar.
Överförmyndarnämnden överlämnade som remissvar ett utlåtande av
nämndens ordförande Lennart Fridén, jämte vissa av denne förda
tjänsteanteckningar. I sitt utlåtande anförde Lennart Fridén bl.a. föl-
jande.
Ärendet tog sin början med insändande av brev med två bilagor i form
av kontrolluppgift resp, besked om pension från försäkringskassan
(anm. brevet från Fredriks mor). En genomgång av registren på rotlar-
na II och III visade att vi inte tidigare hade ärendet om hand. Modern
var inte kontaktbar, men genom kontroll med länsstyrelsens personre-
gister och kontakt med socialförvaltningen fick jag upplysningar som
ledde till att de inkomna handlingarna raskt sändes vidare till Järfälla.
Socialsekreteraren jag talade med gav nämligen beskedet "Det är ett
förmynderskapsärende sedan länge i Järfälla". De upplysningar jag fick
om moderns missbruk och sociala situation pekade klart på att kon-
takter med henne var meningslösa. Tonläge och språkbruk i hennes
brev indikerade sammalunda.
Brevet till Järfälla besvarades av ersättaren vid Öf-nämnden därstä-
des, Ernst Gavelin, och till detta bifogades de av mig insända handling-
arna. Ärendet var ej heller där registrerat. — Vid återkomsten... tog jag
kontakt med dåvarande Sociala distriktsnämnden i Majorna, soc.sekr.
Sif Hermansson, som var/är ansvarig för gossens fosterhemsplacering.
Jag fick bekräftelse på den information, som meddelats mig av hennes
vikarie på sommaren. Jag fick också veta att det uppenbarligen var på
socialtjänstens begäran, som det konto, som Fredriks ATP-pension
betalades in på, försetts med uttagsspärr 1987. Därmed stod det klart
att modern inte kunde missbruka medlen. De medel som hon tidigare
brukat visste man inte om de kommit sonen tillgodo något av. Modern
med sin ekonomiska och sociala situation saknade möjligheter att
556
återbetala ev. felaktigt brukade pengar. En telefonkontakt med banken
gav vid handen att innestående medel på det aktuella kontot väsentli-
gen understeg 2 basbelopp.
Vetskapen om att gossens bankmedel genom spärr skyddats för flera
uttag, att modern inte hade medel att ersätta ev. felaktigt nyttjade
pengar och att socialsekreteraren skulle återkomma med mera infor-
mation och yttra sig över ev. behov av medförmyndare, gjorde att jag
lät registrera ärendet hos nämnden (gult kort) och lägga upp en akt i
ärendet i enlighet därmed. Detta skedde i oktober 1989.
Den 7 november sökte jag ånyo kontakt med socialsekreteraren utan
att lyckas nå henne. Jag blev inte heller kontaktad från distriktsnämn-
den, trots att jag bad därom. Vid förnyad kontroll av ärendet
1989-12-12 fann jag att inget hänt. Varken min ersättare eller assistent
hade heller kontaktats, skrev jag ett brev till soc.sekr. med påminnelse
och begäran om information. Telefonledes kom ett kort besked om att
det var vissa problem med pojken, att soc.sekr. ev. ånyo skulle besöka
fosterhemmet och återkomma med kontakt. Det sistnämnda har ej
skett. Det var information från soc.sekr. som skulle avgöra behovet av
medförmyndare.
1992/93: JO 1
Lennart Fridén anförde avslutningsvis att han var mycket tveksam till
att ärendet kunde ha handlagts på annorlunda sätt från hans/nämndens
sida.
Lars Josefsson inkom med yttrande över remissvaret.
Efter samråd med JO Gunnel Norell Söderblom beslutades att
upplysningar i ärendet skulle inhämtas från Göteborgs Stadskansli,
Juridiska avdelningen.
Juridiska avdelningen anförde därvid bl.a. följande.
I december 1986 nämnde Fredriks fostermor Gunnel Josefsson vid ett
telefonsamtal med Sif Hermansson att ATP-delen utbetalades till mo-
dern. Sif Hermansson tog kontakt med överförmyndarnämnden i
Göteborg för att efterhöra om man där hade tillsyn över förmynder-
skapet beträffande Fredrik. Då så ej var fallet anmälde Sif Hermansson
förhållandet till socialbyrån vid sociala distriktsnämnden 6 för utred-
ning och eventuell åtgärd.
Av anteckningarna i socialakten vid socialbyrån har följande kunnat
utläsas.
1987-02-02 ringde socialsekreteraren vid socialbyrån Enno Boström
till överförmyndarnämndens kansli. Han lar då veta att Fredriks barn-
pension skall gå in på spärrat konto i Fredriks namn och att modern
som förmyndare inte får förfoga över kapitalet. Modern bör därför
anmodas att gå till banken och se till att Fredriks konto förses med
överförmyndarspärr. Om så ej sker kommer överförmyndaren att kalla
henne till sig.
Efter att förgäves ha sökt Laila S. vid ett flertal tillfällen under
februari och mars sammanträffade Enno Boström med henne i hennes
bostad 1987-04-08. Han tog då upp frågan om Fredriks ATP-pension.
— Enno Boström förklarade att kontot måste förses med en överför-
myndarspärr, eftersom i princip alla bankkonton för omyndiga skall 557
vara spärrade för uttag, så att inga uttag kan göras utan överförmynda-
rens godkännande. Laila S. höll inte med om detta utan hävdade att
förmyndarspärr bara gällde när det rörde sig om större summor.— —
Påföljande dag ringde Ingrid Göransson från överförmyndarnämn-
dens kansli till socialbyrån och meddelade att Laila S. kontaktat
kansliet angående Fredriks konto. Ingrid Göransson åtog sig att under-
söka med banken vilket konto Fredriks pengar var insatta på och se
till att det försågs med förmyndarspärr.
1987-04-09 återkom Ingrid Göransson på telefon till socialbyrån och
meddelade att det funnits 6728 kronor på kontot med Handelsbanken
men att pengarna hade förts över till en ny bankbok hos Skandinavi-
ska Enskilda Banken i Gamlestaden. Enligt denna bank var behåll-
ningen avsevärt mindre än den summa som innestod på kontot med
Handelsbanken när detta avslutades.
Genom försäkringskassan i Stockholm har inhämtats att Fredriks
barnpension inbetalats till det spärrade kontot med SE-banken från
och med maj 1987. Enligt Lars-Erik Andersson vid försäkringskassan i
Stockholm gjordes denna ändring i utbetalningen av pensionen på
anmodan av överförmyndaren Lennart Fridén i Göteborg i en skrivel-
se till kassan 1987-04-10.
Enligt försäkringskassan kan de utbetalningar som gjorts direkt till
Laila S. under tiden fram till och med april 1987 beräknas ha uppgått
till sammanlagt omkring 39 700 kronor.
Avslutningsvis kan nämnas att socialförvaltningen i Göteborg i mars
1983 utSrdade anvisningar om att överförmyndaren skulle underrättas
vid placering av barn utanför det egna hemmet i de fall barnet uppbar
barnpension från ATP. Syftet med anvisningarna synes ha varit att
motverka att en förälder disponerar barnets medel på ett för barnet
otillfredsställande sätt och att ge överförmyndaren tillfälle att vid
behov ta initiativ till att ATP-pensionen inbetalades på konto i bank i
den underåriges namn med förbehåll om att medlen ej fick lyftas utan
samtycke av överförmyndaren. —
Överförmyndarnämnden bereddes tillfälle att yttra sig över upplysning-
arna från stadskansliet och då särskilt uppgiften att Lennart Fridén i
april 1987 skulle ha anmodat försäkringskassan att sätta in pensionen
på ett spärrat konto. Skälet till detta var främst att Lennart Fridén i
remissvaret hade gjort gällande att ärendet blev känt för honom först i
juli 1989.
Nämnden yttrade sig genom Lennart Fridén, som anförde bl.a.
följande.
Först måste konstateras att svaret till JO 1990 i detta ärende baserade
sig på i härvarande akt ingående handlingar. Med tanke på de tusentals
ärenden som överförmyndarna var och en har att ta ställning till varje
år är det som regel omöjligt att erinra sig detaljer i enskilda ärenden.
Några noteringar om åtgärder under 1987 fanns ej i akten. Denna
synes fortfarande ha upprättats f f g 1989.
Vad som med största sannolikhet skett 1987 är att socialtjänstemän
misstänkt att den underåriges medel missbrukats, och att man då
kontaktat oss. För att göra ett snabbt ingripande har jag då sannolikt
— som vid andra liknande fall — omgående ringt till försäkringskassan
och/eller bank för att få kontot spärrat samma dag, och samtidigt
1992/93: JO 1
558
skriftligen per brev bekräftat min begäran. För att fä en skriftlig
dokumentation som underlag för upprättande av akt och ev. registrer-
ing hos tingsrätten — i vissa fall även med begäran om ekonomisk
medförmyndare — har socialtjänstemännen uppmanats att formellt
anmäla ärendet hos oss och i skrivelse redogöra för detsamma. Så har
ej skett. —
Bedömning
Enligt 12 kap. 1 § första stycket föräldrabalken (FB) gäller att inskriv-
ning av förmynderskap skall ske, förutom när särskild förmyndare
förordnas, då den underårige på annat sätt än genom lån förvärvar
egendom som skall stå under förmyndares förvaltning och som till
värdet överstiger två basbelopp eller när rätten av annan särskild
anledning finner att inskrivning bör ske.
FB:s regler om förmyndares åligganden och om tillsyn över förmyn-
dares förvaltning gör i allmänhet inte åtskillnad mellan inskrivna och
icke inskrivna förmynderskap. Bestämmelserna om inskrivning inne-
bär emellertid att samhällets kontroll över legala förmyndare (föräld-
rar) i huvudsak är inriktad på fall där barnets tillgångar uppgår till
mer betydande värden. Detta betyder inte att förmyndaren har frihet
att efter eget gottfinnande disponera den underåriges medel när för-
mynderskapet inte är inskrivet. Det innebär inte heller att överförmyn-
daren då saknar befogenheter att ingripa mot missförhållanden som
uppdagats. I de fell det kan antas att en förmyndare tillägnat sig medel
eller barnet eljest lidit skada, kan överförmyndaren med stöd av 17
kap. 3 § FB hos rätten begära förordnande av god man med uppgift att
vidta nödvändiga åtgärder. Det kan då bli fråga om skadeståndsanspråk
mot förmyndaren.
Av utredningen framgår att överförmyndarnämnden redan 1987
genom socialförvaltningen uppmärksammats på det aktuella förmyn-
derskapet. Överförmyndarnämnden har inte dokumenterat vad som
sagts vid kontakterna med socialförvaltningen, vilket för övrigt är en
återkommande brist i nämndens handläggning. Det har dock uppen-
barligen varit fråga om att socialförvaltningen misstänkte att Laila S.
obehörigen tillgodogjort sig Fredriks pensionsmedel. Informationen
ledde till att överförmyndarnämnden vidtog åtgärder för att spärra det
konto där medlen sattes in. Nämndens kontakt med aktuella banker
visade vidare att större delen av hans pensionsmedel förbrukats.
Enligt min mening borde överförmyndarnämnden inte ha nöjt sig
med att vidta åtgärder för att spärra kontot. Omständigheterna har
varit sådana att nämnden borde ha utrett förbrukningen av Fredriks
medel, i första hand genom att infordra redovisning från Laila S. Det
kan härvid särskilt anmärkas, att det rört sig om en förmyndare som
inte haft sedvanliga, löpande utgifter för barnets underhåll. På grund-
val av utredningen hade nämnden därefter att ta ställning till om
ytterligare åtgärder var nödvändiga. Inte heller när ärendet aktualisera-
des på nytt 1989 vidtog nämnden några åtgärder för att utreda förbruk-
1992/93: JO 1
559
ningen av medlen. Nämndens förklaringar till att underlåta detta —
bl.a. slutsatsen att det var meningslöst att kontakta Laila S. — är
anmärkningsvärda och kan inte godtas.
Ärendet skulle givetvis ha registrerats hos nämnden med anledning
av åtgärderna under 1987, då nämnden bl.a. avgav en formell skrivelse
till försäkringskassan i Stockholm. En kopia av skrivelsen samt tjänste-
anteckningar över kontakterna med socialförvaltningen och banker
skulle ha sammanförts till en akt. Skyldigheten att föra förteckning
över ärenden rörande förmynderskap som ej inskrivits finns angiven i
19 kap. 17 § FB. Beträffande uppläggande av akt finns bestämmelser i
8 § överförmyndarkungörelsen (1974:1047). Som jag påpekat tidigare
har nämnden i flera fall underlåtit att dokumentera muntliga sakupp-
gifter som varit väsentliga för nämndens ställningstagande i de frågor
som kommit upp. Genom den bristfälliga dokumentationen har nämn-
den satt sig ur stånd att handlägga ärendet på ett korrekt sätt. Jag
erinrar därför om vikten av att noggrann dokumentation sker. Tjänste-
anteckningar med blyerts far självklart inte förekomma.
Att ärendet översändes till överförmyndaren i Järfälla har förklarats
med att en socialsekreterare uppgett att ärendet sedan länge var aktu-
ellt där. Inte minst av det skälet att ett förmynderskap enligt huvudre-
geln skall vara inskrivet hos rätten i den ort där förmyndaren har sitt
hemvist — i detta fall Göteborgs tingsrätt — borde uppgiften givetvis
ha kontrollerats innan ärendet översändes.
När det gäller socialförvaltningens handläggning har framkommit att
förvaltningen i detta fall försummat att följa de anvisningar om under-
rättelse till överförmyndare, som utfärdades i mars 1983. Eftersom JO
som regel inte skall utreda förhållanden som ligger mer än två år
tillbaka i tiden, nöjer jag mig med detta påpekande. Jag har i denna
del samrått med JO Gunnel Norell Söderblom, som har tillsyn över
bl.a. socialtjänsten.
(Dnr 3938-1990)
I ett beslut den 30 augusti 1991 uttalade JO Pennlöv följande.
Rose-Marie Lundberg har kommit in med en skrift och diverse
handlingar till JO och uppgett bl.a. att hon förordnats som förvaltare
för en släkting. Med anledning av innehållet i skriften har akterna
beträffande den aktuella personen hos överförmyndaren i Arvidsjaurs
kommun och Piteå tingsrätt lånats in. Granskningen har inledningsvis
föranlett en remiss till överförmyndaren för yttrande angående dennes
överväganden mot bakgrund av bestämmelserna i föräldrabalken be-
träffande dels frågan om behovet att förordna förvaltare, dels personva-
let.
Överförmyndaren, Rolf Ringström, har åberopat ett inhämtat yttran-
de av den tidigare förvaltaren och uttalat i huvudsak, au fortsatt behov
1992/93 :JO1
560
av förvaltare måste anses föreligga, att Rose-Marie Lundberg får fort-
sätta med förvaltarskapet och att omprövning kommer att ske om
problem skulle uppstå i framtiden.
Ärendet har därefter remitterats till Piteå tingsrätt för yttrande. I
svaret har tingsrätten genom lagmannen Göran Ljungberg anfört föl-
jande.
Den 29 januari 1948 förklarades T.Ö. omyndig jämlikt 1 kap. 2 § 1
förmynderskapslagen. Domen meddelades av Arvidsjaurs och Arje-
plogs tingslags häradsrätt och grundades på ett den 6 november 1947
utfärdat intyg, varav framgick att T.Ö. på grund av sinnessjukdom var
ur stånd att vårda sig och sin egendom.
Den 31 januari 1948 förordnades dåvarande socialvårdsassistenten,
sedermera socialchefen i Arvidsjaurs kommun Folke Rydfjäll att vara
förmyndare för T.Ö.
Enligt 2 p övergångsbestämmelserna till lagen (1988:1251) om änd-
ringar i föräldrabalken övergick Folke Rydfjäll vid lagens ikraftträdan-
de den 1 januari 1989 till att vara förvaltare utan begränsningar av
uppdraget.
I ansökan, som inkom till tingsrätten den 15 oktober 1990 anhöll
Folke Rydfjäll att bli entledigad från uppdraget på grund av ålderdom
och sjukdom. I ansökan föreslog han Rose-Marie Lundberg till ny
förvaltare. På ansökningen tecknades dels förklaring från den föreslag-
na förvaltaren Rose-Marie Lundberg att hon var villig att åtaga sig
förvaltarskapet och dels tillstyrkan från överförmyndaren i Arvidsjaurs
kommun, där T.Ö. är bosatt, i fråga om förordnandet av Rose-Marie
Lundberg. Den 7 november 1990 inkom till tingsrätten yttrande från
T.Ö. varav framgick att hon godkände Rose-Marie Lundberg att vara
ny förvaltare.
Ärendena om entledigande av förvaltare och förordnande av ny
förvaltare handlades gemensamt vid tingsrätten. Den 7 november 1990
beslöt tingsrätten entlediga Folke Rydfjäll och förordna Rose-Marie
Lundberg som förvaltare för T.Ö. Rätten utgjordes vid handläggningen
av ärendet, som således framstod som otvistigt, av tingsnotarien Karoli-
ne Boström. Beslutet fattades på handlingarna.
Vid prövningen av ärendet beaktades följande utredning, nämligen
läkarintyget från 1947 och häradsrättens dom från 1948 om omyndig-
förklaring, den tidigare förvaltarens uppfattning om att fortsatt behov
av förvaltarskap förelåg och överförmyndarens tillstyrkan av förord-
nandet av Rose-Marie Lundberg såsom ny förvaltare. Därjämte beakta-
des, förutom T.Ö:s höga ålder, det godkännande av förvaltarbytet som
hon gjort.
Något skäl att ompröva behovet och omfattningen av förvaltarskap
bedömdes ej föreligga på den utredning som sålunda fanns (prop
1987/88:124 s 178 ö).
I fråga om personvalet vid förordnande av ny förvaltare grundade
tingsrätten, som ej äger personlig kännedom om Rose-Marie Lundberg,
prövningen på Folke Rydfjälls förslag och på den kännedom som
denne kunde antas besitta och på överförmyndarens tillstyrkan. Att
Rose-Marie Lundberg, enligt vad som framgick av utredningen, var
släkt med T.Ö., har vid den prövningen inte setts som en nackdel.
Ärendet kommer att tas upp till särskilt beaktande vid tingsrättens
nära förestående inspektion hos överförmyndaren i Arvidsjaur.
1992/93:JO1
56
36 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Ärendet aktualiserar i huvudsak två frågor, nämligen vad som krävs
för ett förordnande om förvaltare och vilket ansvar som i samman-
hanget åvilar överförmyndaren respektive tingsrätten.
Vad som framkommit tyder på att varken överförmyndaren eller
tingsrätten övervägt om någon annan form av hjälp och bistånd än ett
förvaltarskap kunde ha varit aktuell för T.Ö. Vidare ger tingsrättens
remissvar mig känslan av att något slags missförstånd angående inne-
börden av den åberopade p. 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om
ändringar i föräldrabalken (FB) föreligger.
När institutet omyndigförklaring avskaffades genom ändringen i
föräldrabalken den 1 januari 1989 (SFS 1988:1251) har det ålegat
överförmyndaren att före utgången av år 1990 gå igenom samtliga
förordnanden om omyndigförklaring och vidta de åtgärder som erford-
rades till följd av de nya bestämmelserna om förvaltarskap (övergångs-
bestämmelsen till SFS 1988:1347). I proposition 1987/88:124 s. 155
uttalade föredragande statsrådet följande: "Överförmyndarna bör emel-
lertid vara skyldiga att så snart som möjligt gå igenom alla sina
förmynderskapsärenden och ta ställning till vilka åtgärder som behöver
vidtas. I många fall torde det bli aktuellt att ansöka hos domstolen om
ett mera permanent förvaltarförordnande, eventuellt begränsat till viss
egendom e.d. Det är också tänkbart att ett godmansförordnande är
tillräckligt." Enligt p. 2 övergångsbestämmelserna till ändringarna i FB
skall den tidigare förmyndaren tills vidare vara förvaltare enligt 11
kap. 7 § FB i dess nya lydelse med uppdrag att vårda den enskildes
angelägenheter utan begränsning av uppdraget. Föredragande statsrådet
ansåg, att överförmyndaren borde ha en övergångsperiod på två år på
sig att ansöka om ett mera permanent förvaltar- eller godmansförord-
nande. Vid lagrådsbehandlingen uttalades dock, att det inte kunde
uteslutas att det vid den genomgång av de inskrivna förmynderskapen
som förutsattes ha skett före 1990, kunde ha förbisetts något ärende.
Lagrådet föreslog därför, att det inte skulle anges någon tidsgräns för
tillsvidareförordnande av förvaltare, och föredraganden anslöt sig se-
dermera till detta förslag (s. 252).
Av 11 kap. 7 § FB framgår när tingsrätten far förordna förvaltare för
en person. I nämnda proposition (s. 250) framhålls att en av de
vägledande grundtankarna bakom de den 1 januari 1989 införda
bestämmelserna i 11 kap. föräldrabalken är, att ingen människa skall
utsättas för större ingrepp i den personliga integriteten än vad som är
klart befogat i det enskilda fallet. Förvaltare får därför inte förordnas
om det är tillräckligt att god man förordnas eller att den enskilde på
något annat mindre ingripande sätt Sr hjälp. Vidare anges (s. 145) att
förvaltarförordnande inte bör komma i fråga i de fall där den enskilde
visserligen saknar förmåga att sköta sina angelägenheter men där det
inte föreligger någon risk att han vidtar några dispositioner till skada
för sig själv. Tanken är att domstolen först skall pröva om det är
tillräckligt att förordna en god man innan ett förvaltarförordnande
tillgrips. Det betonas dock, att innan denna prövning alls vidtar, skall
det vara utrett att den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses på
något annat, mindre ingripande sätt, t.ex. genom någon anhörig eller
1992/93: JO 1
562
en fullmäktig. Härom sägs (s. 176) att rent allmänt bör utredningen i
ärendet — i fall av förordnande av god man enligt 11 kap. 4 § FB eller
förvaltare — ges en sådan omfattning att det står helt klart att förutsätt-
ningarna för ett förordnande är uppfyllda.
Domstolen är skyldig att ompröva omfattningen av ett förvaltarskap
när förhållandena motiverar det. Vidare skall domstolen alltid vid sin
prövning sörja för att ett godmanskap eller förvaltarskap har den vid
varje tillfälle lämpligast möjliga omfattningen. En omprövning kan
innebära att vidden av ett förordnande ökar eller minskar. Det kan
också leda till att ett förvaltarskap upphör och ersätts med förordnande
av god man eller omvänt. Självfallet skall en förvaltare liksom en god
man alltid entledigas så snart han inte längre behövs (11 kap. 19 §
FB).
Med beaktande av principerna för nu gällande lagstiftning kan man
diskutera om förutsättningar över huvud taget förelegat att förordna
om ett fortsatt förvaltarskap i det aktuella fallet. I remissvaren har
anförts, att den som förvaltarskapet avser blev omyndigförklarad redan
1948 och att hon numera uppnått en ansenlig ålder (f. 1900). Dessa
omständigheter talar visserligen för att ett hjälpbehov föreligger. De
ger emellertid samtidigt anledning att tro, att personen i fråga inte
skulle företa några, ekonomiska eller andra, dispositioner till skada för
sig själv. Hjälpbehovet skulle således kunna tänkas bli tillfredsställande
uppfyllt utan ett förvaltarskap. För en bedömning av denna fråga krävs
dock närmare kännedom om T.Ö:s ekonomiska och personliga förhål-
landen. Detta konstaterande ger mig anledning att gå vidare till den
del av ärendet som rör utredningen.
Tingsrätten har i remissvaret redogjort för det underlag den haft för
sitt beslut att förordna fortsatt förvaltarskap för T.Ö. Som framgår
består detta endast av ett förslag till ny förvaltare, tillstyrkan från
överförmyndaren och ett accepterande från dels Rose-Marie Lundberg,
dels T.Ö. Underlaget, som således varken innehåller någon motivering
till varför ett förvaltarskap krävs eller några vitsord om den föreslagna
nya förvaltaren, uppfyller inte ens de lägst satta kraven på en utred-
ning. Som tidigare antytts tycks överförmyndaren inte ha gjort någon
bedömning av om ett fortsatt förvaltarskap var den lämpligaste formen
av hjälp för T.Ö. Det framstår fastmer som om överförmyndaren —
möjligen mot bakgrund av den långa tid som T.Ö. varit omyndigför-
klarad — förutsatt, när frågan om entledigande uppkom, att en ny
förvaltare med automatik måste förordnas. Det framgår inte av utred-
ningen i ärendet, om överförmyndaren gjort den prövning av sina
tidigare förmynderskapsärenden som de nya bestämmelserna ålägger
honom. Även om så skett, har dock givits ytterligare ett tillfälle att
göra en bedömning av hjälpbehovet för T.Ö. mot bakgrund av de nya
bestämmelserna och redovisa ställningstagandet för tingsrätten. Att inte
överförmyndaren skall göra ansökan hos rätten utan ett tillförlitligt
underlag säger sig självt. I detta fall saknas utredning såväl om hjälpbe-
hovet som beträffande lämpligheten av den föreslagna nya förvaltaren
(jfr 11 kap. 12 § FB). Det synes som om överförmyndaren utan
närmare undersökning såsom förvaltare rekommenderat en för honom
1992/93 :JO1
563
tidigare okänd person. Detta finner jag klandervärt. Betänkligt är
också att överförmyndaren av allt att döma inte ens vid avgivandet av
sitt yttrande i detta ärende synes ha kommit till insikt om bristerna i
handläggningen.
För tingsrättens vidkommande gäller officialprincipen i dessa slag av
ärenden. Domstolen har således ett eget ansvar för att utredningen är
betryggande. I det förevarande ärendet har tingsrätten enbart på grund-
val av ansökningshandlingarna från överförmyndaren förordnat den
föreslagna förvaltaren. Tingsrätten får i viss mån anses ha rätt att utgå
ifrån att överförmyndaren, innan han gör en ansökan, vidtagit erfor-
derlig utredning. Dess värre kan man, som detta ärende visar, inte
utan vidare utgå från att så alltid är fallet. De av överförmyndaren till
rätten ingivna handlingarna ger inte något som helst stöd för antagan-
det att utredning gjorts. Tingsrätten kan därför inte undgå kritik för
den bristfälliga beredningen av ärendet. Ärendet har av tingsrätten
uppenbarligen framstått som rutinartat, och det har också handlagts av
tingsnotarie. Vad som förekommit visar emellertid att tingsrätten alltid
bör iaktta stor försiktighet i dessa ärenden och förvissa sig om, att
erforderligt underlag föreligger för domstolens bedömning.
(Dnr 3753-1991)
I ett beslut den 16 juni 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
Bakgrund m.m.
I ett tidigare ärende hos JO (dnr 3267-1990) utreddes klagomål avseen-
de bl.a. överförmyndarnämndens i Härnösand tillsyn över ett förvaltar-
skap. Vid den granskning av förvaltarskapet som gjordes av Härnö-
sands tingsrätt under senhösten 1990 — efter det att JO remitterat
ärendet dit — framkom att förvaltaren, N-E.W., hade gjort obehöriga
uttag från bankkonton tillhöriga huvudmannen, Olof Bylund. I janua-
ri 1991 inledde överåklagaren Christer van der Kwast, regionåklagar-
myndigheten i Härnösand, förundersökning mot bl.a. N-E.W. avseende
misstänkt trolöshet mot huvudman. Sedan N-E.W. avlidit under som-
maren 1991, lades förundersökningen mot honom ned.
I JO:s beslut i ärendet den 22 november 1991 riktades kritik mot
såväl överförmyndarnämnden som Härnösands tingsrätt för brister i
kontrollen av förvaltarens dispositionsrätt till Olof Bylunds bankme-
del, och då främst det förhållandet att vissa av hans bankkonton inte
varit försedda med s.k. överförmyndarspärr.
JO erhöll den 25 oktober 1991 kopia av vissa handlingar från
Härnösands tingsrätt, däribland en skrivelse från överförmyndarnämn-
den till tingsrätten. I skrivelsen, som berörde två godmansuppdrag som
N-E.W. innehaft (för G.H. och A.S.), anfördes bl.a. följande.
1992/93: JO 1
564
På grund av rubr. gode mans frånfälle har efterlevande änkan hos
överförmyndarnämnden anhållit om biträde med att upprätta ännu ej
verkställda årsräkningar för 1990 samt sluträkning för förfluten del av
1991.---
Genom — — — verkställda utredningar har, som framgår av bifoga-
de PM:or, betr. H. daterad 910827 och betr. S. daterad 910910,
konstaterats betydande medelsbrister för berörda år i båda godmanska-
pen, för H. ca. 213,7 tk och för S. ca. 77,2 tk. —--
Medelsbristerna har enligt utredningarna uppstått genom att gode
mannen vid olika tillfållen överfört medel från överförmyndarspärrade
konton till disponibla s.k. pensionskonton, varifrån sedan verkställts
direkta uttag eller överföringar till gode mannens egna konton i
berörd bank. Transaktionerna har pågått med början under l:a halv-
året 1990 t.o.m. l:a halvåret 1991. —--
De berörda utredningarna hade utförts av Nils-Gunnar Ostlundh, vice
ordförande i överförmyndarnämnden.
Utredning
Med anledning av innehållet i de ingivna handlingarna beslutade jag
den 28 oktober 1991 att ett initiativärende skulle läggas upp mot bl.a.
överförmyndarnämnden i Härnösand.
Genom en promemoria upprättad inom ämbetet den 22 november
1991, i vilken redogjordes för det tidigare JO-ärendet samt för innehål-
let i handlingarna som översänts av Härnösands tingsrätt, infordrades
upplysningar och yttrande från överförmyndarnämnden och tingsrät-
ten i följande avseenden.
1. Vidtogs några åtgärder, och i så fall när, för att närmare granska
N-E.W:s övriga förvaltar- och godmanskap (däribland de nu aktuella
ärendena)?
I överförmyndarnämndens skrivelse till tingsrätten 1991-10-11 har
angetts, att bevis inhämtats att berörda konton var försedda med spärr.
Överförmyndarnämnden skall i sitt yttrande redogöra för hur och
när denna kontroll utförts.
2. Övervägdes det om N-E.W. över huvud taget var lämplig att
inneha uppdrag som god man/förvaltare (11 kap. 20 § föräldrabalken)?
Avslutningsvis angavs att de ställda frågorna givetvis skulle ses mot
bakgrund av vad som under hösten 1990 blev känt angående N-E.W:s
förvaltning av Olof Bylunds egendom.
Överförmyndarnämnden yttrade sig genom ordföranden Yngve
Löfgren. Han anförde därvid följande.
1. N-E.W. inkom 1990-11-20 med framställning om entledigande från
uppdragen som god man för i ärendet berörda huvudmän. W. hade
tidigare entledigats i sina två ytterligare uppdrag (bl.a. för Eder angiv-
ne Olof Bylund). Anskaffandet av nya uppdragstagare försvårades av
mediakampanj mot W. i Bylund-afiären och blev därför fördröjd,
vartill kommer att nämndens förslag i det ena av huvudmannaskapen
underkändes av huvudmannens släktingar, som därefter inkom med
eget förslag. Med hänvisning till förestående avveckling av uppdragen
medgavs W. anstånd utöver tidsgränsen 1991-03-01 med avgivande av
årsräkning för 1990, för att sluträkning för uppdragen skulle kunna
göras samtidigt med nyssnämnda årsräkning.
1992/93:JO1
565
Kontroll av att huvudmännens konton varit försedda med spärr har
bl.a. verkställts genom förfrågan till banken i samband med årsräkning
för 1989, enär årsbesked för bankkontona inte innehållit uppgift
härom. Härjämte har i september och november 1990 banken på
förfrågan bekräftat befintlighet av spärr betr, båda huvudmannaskapen.
Tidigare hade gode mannen behövt tillstånd för uttag, betr. H. senast
1988-01-11 och betr. S. 1989-01-18.
Då fortlöpande bevis således erhållits om spärr och vi under denna
tidsperiod inte lämnat något medgivande till generell befrielse därifrån,
finner vi att ansvaret för de utan tillstånd verkställda uttagen måste
anses åvila berörd bank.
2. Med hänsyn till W:s under 1) ovan redovisade framställningar om
entledigande från återstående uppdrag har ifrågasatt övervägande inte
varit aktuellt.
Lagman Lars Olsgren avgav yttrande för Härnösands tingsrätt. Han
anförde därvid bl.a. följande.
Vid tiden för den granskning av W:s förvaltarskap för Bylund som
skedde efter remissen från JO i november 1990 innehade W. — utom
detta förvaltarskap — uppdrag som god man enligt 11 kap. 4 §
föräldrabalken för G.H. och A.S. W. hade tidigare varit god man för
Bylunds sambo K.N. men hade entledigats från detta uppdrag den 24
augusti 1990. Han entledigades från uppdraget som förvaltare för
Bylund den 22 november 1990.
När det vid granskningen i november 1990 framkom att W. förfogat
över Bylunds bankkonton på ett otillbörligt sätt, aktualiserades givetvis
frågan om han kunde behålla sina övriga uppdrag. W. anmälde emel-
lertid själv till överförmyndarmyndigheten att han ville bli entledigad
från uppdragen som god man för G.H. och A.S. redan den 19
november 1990. Med hänsyn härtill ansåg jag att det inte fanns skäl att
överväga ett ex officio-ingripande av tingsrätten med beslut om entledi-
gande enligt 11 kap. 20 § föräldrabalken. Jag utgick då från att W:s
begäran om entledigande hos överförmyndarnämnden skulle utan
dröjsmål följas av en framställning från nämnden till tingsrätten om
entledigande av W. och förordnande av nya gode män. I detta sam-
manhang upplystes också att man på nämndens kansli försäkrat sig om
att G.H:s och A.S:s bankkonton var försedda med överförmyndarspärr.
En tjänsteman på kansliet synes också i november 1990 ha fått muntlig
bekräftelse från banken att kontona var spärrade. Några uttag från
kontona borde därför — och särskilt med tanke på det uppseende som
Bylundaffåren väckt i Härnösand — rimligen inte ha kunnat ske utan
överförmyndarnämndens medgivande. Med hänsyn härtill och då jag
ansåg mig kunna utgå från att W:s återstående godmanskap skulle vara
avvecklade inom en nära förestående framtid, fann jag inget skäl för
tingsrätten att ta initiativ till en granskning av dessa godmanskap.
Eftersom jag har åtskilliga andra arbetsuppgifter än sådana som rör
förmynderskapsärenden bevakade jag i fortsättningen inte närmare vad
som hände med de båda godmanskapen. Ärenden, som enbart rör byte
av god man, kommer normalt under min handläggning endast om de
är tvistiga.
Ansökan av överförmyndarnämnden om entledigande av W. och
förordnande av en ny god man för G.H. inkom till tingsrätten den 23
maj 1991. Då ärendet var tvistigt — anhöriga till G.H. ville ha en
annan god man än den som överförmyndarnämnden föreslagit — blev
det nödvändigt med viss skriftväxling. Denna var avslutad med yttran-
de från överförmyndarnämnden den 3 juli 1991. W. hade då avlidit
den 30 juni. — — — Beslut med förordnande av ny god man för G.H.
1992/93:JO1
566
meddelades den 19 juli 1991. Ansökan om förordnande av ny god man
för A.S. inkom till tingsrätten den 12 september 1991. Ny god man för
henne förordnades, sedan en anhörig beretts tillfälle att yttra sig, den
25 i samma månad.
Med anledning av överförmyndarnämndens anmälan till tingsrätten
i oktober 1991 beträffande W:s förvaltning av godmanskapen för G.H.
och A.S., har tingsrätten beslutat granska överförmyndarnämndens
akter rörande dessa båda godmanskap och godmanskapet för K.N.
Granskningen har för tingsrättens räkning utförts av rådmannen
Barbro Lindqvist. Kopior av protokoll med redovisning för hennes
granskning bifogas för JO:s kännedom. — — —
Tingsrätten har granskat de berörda godmanskapen i deras helhet.
Detta innebär att granskningen även avser förhållanden som ligger
långt tillbaka i tiden; exempelvis har granskningen beträffande G.H.
omfattat tiden från 1977 fram till N-E.W:s död.
Tingsrätten, som är den myndighet som i första hand har att utöva
tillsyn över överförmyndarverksamheten, har i ett flertal hänseenden
riktat kritik mot överförmyndarnämndens handläggning av godman-
skapen. Jag har inte funnit anledning att kommentera samtliga de
frågor som tingsrätten tagit upp. Följande avsnitt ur granskningsproto-
kollen skall emellertid redovisas.
Godmanskapet för G.H.
G.H. är änka efter J.H. som avled 1976. De har inga bröstarvingar.
G.H. intogs i augusti 1977 på medicinsk klinik vid Härnösands sjuk-
hus, där hon sedan dess vårdas. — — — N-E.W. — brorson till G.H.
— förordnades den 30 december 1977 till god man för G.H. med
förordnande att tillvarata hennes ekonomiska angelägenheter. W. var
till sin död, den 30 juni 1991, god man för G.H.
Förteckning
En god man som förordnats att förvalta egendom skall inom två
månader från det inskrivning av godmanskapet ägt rum ge in en
förteckning till överförmyndaren över den egendom som omfattas av
förordnandet. Erhåller huvudmannen senare egendom, som skall stå
under förvaltning av god man, skall förteckning över denna egendom
ges in till överförmyndaren inom en månad därefter. På förteckningen
skall gode mannen teckna försäkran under ediig förpliktelse att uppgif-
terna är fullständiga och riktiga. Innehåller förteckningen uppgift om
att medel innestår hos bank skall uppgift lämnas om den räkning varå
medlen innestår. Vidare skall genom bevis från banken styrkas hur
mycket som innestår och i vad mån förbehåll har gjorts att medlen far
tas ut utan överförmyndarens samtycke (Föräldrabalken, FB, 16 kap.
2-3, 7-8 och 15 §§).
W. avgav varken vid förvaltningens början eller senare — fastän
G.H. vid två tillfällen erhöll tillgångar genom arv samt nya bankräk-
ningar, varav tre med bok, öppnades för henne — någon förteckning
enligt FB 16:2 över den egendom han hade hand om.
I öfmns akt finns en kopia av en efter J.H. upprättad bouppteckning
med påskrift "Tas som förteck. enl. E.U.". Bouppteckningen kan ej
ersätta en förteckning enligt FB 16:2.
I akten finns inte någon anteckning om att W. anmodats att inkom-
ma med förteckning enligt FB 16:2. Öfmn har härigenom bl.a. inte
haft sådana noggranna uppgifter om bankräkningarna som krävts för
1992/93: JO 1
567
att öfmn skulle kunna dels kontrollera om uttagsförbehåll förelåg och
dels bedöma från vilken räkning gode mannen eventuellt skulle få
tillåtas göra uttag utan nämndens tillstånd.
Kontroll av förbehåll
Även om en god man förordnas för en person som har medel
innestående hos bank får huvudmannens bankmedel — såvitt ej annor-
lunda förordnats — lyftas endast av huvudmannen. Medlen är alltså
automatiskt "spärrade". Uttag får göras av gode mannen endast om
överförmyndaren lämnat tillstånd härtill (utom såvitt gäller ränta som
innestått kortare tid än ett år). Bedöms det att bankmedel, som tillhör
huvudmannen, bör hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för
huvudmannens underhåll eller egendomens vård, får medel sättas in
på bankräkning med förbehåll om att medlen får tas ut utan överför-
myndarens tillstånd. Sådant förbehåll kan göras av god man eller
annan person som sätter in medel för sådant ändamål på bankräkning-
en. Vidare kan överförmyndaren lämna gode mannen tillstånd att tills
vidare lyfta på viss bankräkning innestående medel utan särskilt med-
givande av överförmyndaren. När skäl föreligger kan överförmyndaren
förordna att förbehåll om uttag utan överförmyndarens tillstånd inte
längre skall gälla. För överföring av medel från en bank till en annan
bank behövs inte överförmyndarens tillstånd. Den bank hos vilken
medlen innestått skall underrätta överförmyndaren om överföringen.
Vid insättningen hos den andra banken får ej fogas förbehåll om rätt
för gode mannen att ta ut medlen utan överförmyndarens tillstånd (FB
15 kap. 6, 9 och 20 §§ samt lagen (1924:322) om vård av omyndigs
värdehandlingar, VL, 13 och 15 §§).
När gode mannen avger årsräkning skall han genom bevis från
bank, hos vilken medel innestår, styrka i vad mån förbehåll gjorts att
medel får tas ut utan överförmyndarens samtycke (FB 16 kap. 8 och
15 §§).---
Vid de av W. avgivna årsräkningarna för senare år har alla år utom
två fogats besked av bank avseende vid årsskiftet innestående kapitalbe-
lopp och ränta. Dessa besked saknar uppgift huruvida medlen får tas
ut utan överförmyndarens tillstånd och om kontona är markerade med
beteckningen "överförmyndarspärr".
Såvitt framgår av akten har öfmn första gången den 20 september
1990 hos Sparbanken gjort förfrågan — per telefon — om G.H:s
konton hade överförmyndarspärr. Vid samtalet tycks banken ha anmo-
dats att markera kontona med beteckningen "överförmyndarspärr".
Den 19 november 1990 gjorde öfmn på nytt en förfrågan hos banken
om överförmyndarspärrar fanns åsatta.
Enligt tingsrättens mening borde öfmn varje gång ett nytt konto
blivit känt för öfmn och därefter vid genomgång av varje årsräkning
ha införskaffat antingen bankböckerna eller ett skriftligt besked från
banken för kontroll av om förbehåll om uttag för annan än huvud-
mannen förelåg beträffande något konto.
Av W. avgivna årsräkningar
1992/93: JO 1
Av årsräkningen för 1989 framgår att behållningen på konto 3 per den
31 december 1989 var lägre än vid föregående årsskifte och att uttag
skett med högre belopp än som motsvarade den under 1988 upplupna
568
räntan. Likaså framgår att allemanssparkontot hade en 3 500 kr lägre
behållning än vid föregående årsslut. Öfmn hade inte under år 1989
lämnat medgivande till uttag från dessa konton. Öfmn borde ha
undersökt hur uttagen kunnat ske. W. borde ha ålagts att förklara
uttagen. Vidare framgår av årsräkningen att 19 168 kr uttagits från
konto 6, vilket belopp motsvarande föregående års sparränta. Förhål-
landet hade bort föranleda en förfrågan från öfmns sida om det uttagna
beloppet behövts för bestridande av utgifter vid den tidpunkt då uttaget
skedde.
Årsräkningen för 1989 har godkänts av öfmns ordförande. Så hade
inte bort ske.
Årsräkning för 1990. W. skulle senast den 28 februari 1991 ha
avgivit årsräkning för 1990. Så skedde inte och öfmn påminde honom
inte genast om årsräkningen. Enligt en anteckning i akten frågade W.
öfmn den 18 april 1991 om han kunde få uppskov med årsräkningen
på grund av att "han hade så mycket jobb just nu". Anstånd med
ingivande av årsräkningen medgavs honom utan att någon tidsfrist
utsattes. Den 19 juni 1991 sände öfmn en skriftlig anmaning till W. att
omgående inkomma med redovisning för år 1990. Årsräkning inkom
inte före W:s bortgång den 30 juni 1991.
Enligt tingsrättens mening borde W. inte ha fått anstånd med
ingivande av årsräkning för 1990. Han hade redan överskridit tiden
härför då anstånd begärdes. W. hade avsagt sig uppdraget som god man
i november 1990, varför uppdraget snarast borde avslutas. — — —
Härtill kommer att det vid en utredning 1990 angående W:s förvalt-
ning av en annan persons medel — Olle Bylund-ärendet — hade
upptäckts vissa oegentligheter från W:s sida. En omedelbar granskning
av W:s handhavande också av godmanskapet för G.H. borde därför ske.
Om årsräkningen för 1990 blivit granskad av öfmn i början av 1991,
torde de utan öfmns medgivande under 1990 gjorda uttagen från konto
3 och pensionskontot ha upptäckts och ytterligare uttag under 1991 ha
förhindrats.
Godmanskapet för A.S.
För A.S. förordnades 1984 en god man enligt föräldrabalken (FB)
dåvarande 18 kap. 3 § med uppdrag att bevaka hennes rätt och förvalta
hennes egendom. Hennes tillgångar bestod bl.a. av en sommarstuga
och medel innestående på sparkapitalkonto med bok hos Sparbanken,
nr — — —. Hennes inkomster bestod av folkpension, bostadstillägg,
livränta och avkastning på bankmedlen. Sedan den tidigare gode
mannen begärt entledigande förordnades N-E.W. den 1 april 1986 till
god man för A.S. med samma uppdrag som den tidigare gode mannen.
A.S. bodde då i en förhyrd lägenhet. Enligt den tidigare gode mannen
omhänderhade hon själv sin pension och hyresbetalningarna. Hon
intogs på sjukhus 1987 (?) och vårdas sedan mars 1988 på sjukhemsav-
delning vid Härnösands sjukhus. W. var intill sin död, den 30 juni
1991, god man för A.S.
Förteckning
1992/93: JO 1
W. ingav den 9 april 1986 till öfmn en förteckning, som upptog
sommarstugan och sparkapitalkontot med uppgift om kontots nummer
och innestående belopp, 111 457 kr. Vid förteckningen var inte fogat
något bankbevis eller uppgift om huruvida bankmedlen fick tas ut
utan öfmns samtycke.
569
Den 14 april 1986 öppnades för A.S. ett sparbankskonto (utan bok)
hos Sparbanken med nr — — — . W. anmälde inte detta skriftligen till
öfmn förrän i februari 1987 då kontot redovisades i årsräkningen för
1986.
I protokollet över en av tingsrätten gjord inspektion hos öfmn i
december 1986 frågade tingsrätten om sparkapitalkontot — sparbanks-
kontot var då inte känt — var försett med överförmyndarspärr. Vid
inspektionen beslöts att de gode män som avgivit innehållsmässigt
bristfälliga förteckningar genast skulle föreläggas att inkomma med nya
förteckningar i föreskriven form. I akten finns ej någon anteckning om
att W. anmodats att inkomma med en ytterligare förteckning och mer
fullständiga uppgifter om bankkontona.
Kontroll av förbehåll
1992/93 :JO1
Vid de av W. avgivna årsräkningarna har fogats besked från Sparban-
ken avseende vid årsskiftet innestående kapitalbelopp och ränta. Dessa
besked saknar uppgift huruvida medlen får tas ut utan överförmynda-
rens tillstånd och om kontona är markerade med beteckningen "över-
fö rmyndarspärr11.
I maj 1987 såldes A.S:s sommarstuga och köpeskillingen sattes in på
sparkapitalkontot. En av Sparbankens tjänstemän antecknade därvid
den 1 juni 1987 på ett skriftligt meddelande till öfmn: "A.S:s bankkon-
ton är spärrade".
Av akten framgår inte om öfmn härefter var verksam för att skaffa
uppgifter om beträffande något av kontona gjorts förbehåll om rätt till
uttag utan nämndens tillstånd. — — —
Öfmn gjorde den 20 september 1990 förfrågan hos Sparbanken —
per telefon — om A.S:s konton hade överförmyndarspärr. Vid samtalet
tycks banken ha anmodats att markera sparkapitalkontot med beteck-
ningen "överförmyndarspärr".
Enligt tingsrättens mening borde öfmn vid genomgång av varje
årsräkning ha införskaffat antingen bankboken eller ett skriftligt be-
sked från banken för kontroll av om förbehåll om uttag för annan än
huvudmannen förelåg beträffande något av kontona.
Av W. avgivna årsräkningar
I årsräkningen för 1988 anges utgifter till högre belopp än A.S:s
inkomster exkl. vid årets slut upplupen ränta. W. hade inte under
detta år ansökt om att få ta ut medel från sparkapitalkontot. Vid
granskningen måste öfmn ha frågat sig hur W. fått medel för att betala
utgifterna.
Av årsräkningen för 1989 framgår att behållningen på sparbanks-
kontot vid årets slut var 42 064 kr. Detta är ett betydligt högre belopp
än det som en överförmyndare brukar tillåta vara innestående på ett
konto som en god man får använda för huvudmannens vanliga under-
håll. En jämförelse med föregående års saldobesked visar att behåll-
ningen på sparbankskontot den 31 december 1988 var endast omkring
5 000 kr. Öfmn borde ha frågat sig varifrån tillskottet kommit.
Saldobeskeden visade att behållningen på sparkapitalkontot under
1989 minskat med 43 113 kr. W. hade under 1989 endast medgivits att
ta ut 24 720 kr från detta konto. Medel hade tydligen förts över från
sparkapitalkontot till sparbankskontot. Det förefaller inte som om
öfmn inhämtat någon förklaring från W. Årsräkningen godkändes den
570
21 maj 1990 av öfmns ordförande Yngve Löfgren. Räkningen borde
inte ha godkänts. En utredning om uttaget borde ha gjorts. Sparkapi-
talkontot hade kunnat spärras jämlikt FB 15 kap. 9 § sista stycket.
Årsräkningen för 1990
W. skulle senast den 28 februari 1991 avge årsräkning för 1990. Så
skedde inte och öfmn påminde honom inte genast om årsräkningen.
Den 19 juni 1991 — samma dag som öfmn gav W. tillstånd att ta ut
13 156 kr från sparkapitalkontot — tillställde öfmn W. en skriftlig
anmaning att omgående inkomma med redovisning för år 1990. Ars-
räkning inkom inte före W:s bortgång den 30 juni 1991.
Enligt tingsrättens mening borde W. genast i mars 1991 ha avkrävts
årsräkning för 1990. W. hade avsagt sig uppdraget som god man i
november 1990, varför uppdraget snarast borde avslutas. Årsräkningen
för 1989 utvisade misstänkliga transaktioner. Sedan 1990 pågick en
utredning angående W:s förvaltning av en annan persons medel —
Olle Bylund-ärendet — varvid vissa oegentligheter från W:s sida hade
upptäckts. En omedelbar granskning av W:s handhavande också av
godmanskapet för A.S. borde därför ske.
Överförmyndarnämnden yttrade sig över resultatet av tingsrättens
granskning av de berörda godmanskapen.
Bedömning
De redovisade avsnitten ur tingsrättens granskningsprotokoll ger anled-
ning till följande uttalanden.
Förteckning enligt 16 kap. 2 § föräldrabalken (FB) m.m.
Tingsrätten har redogjort för lagregleringen vad gäller gode mäns m.fl.
skyldighet att avge förteckning över tillgångar och skulder. Det finns
inte anledning för mig att upprepa detta. Jag vill dock beträffande
skyldigheten att avge förteckning för ny egendom (16 kap. 2 § andra
stycket FB) påpeka, att denna skyldighet endast avser i verklig mening
nya förvärv, inte omsättning av redan befintligt kapital eller placering
av besparingar.
Utredningen visar att det vid flera tillfällen förekommit att förteck-
ning enligt 16 kap. 2 § FB inte avgivits. Givetvis kan en bouppteck-
ning eller andra handlingar — som i och för sig kan innehålla
uppgifter om en huvudmans tillgångar — inte godtas som förteckning
enligt 16 kap. 2 § FB. Förteckningen är ett inventarium över tillgångar
och skulder, till vilken den fortsatta redovisningen genom årsräkningar
och sluträkning anknytes. Saknas detta underlag svävar, som saken
uttryckts, överförmyndarens kontroll i luften (se Walin, Föräldrabal-
ken och internationell föräldrarätt, 4:e uppl., s. 412). Det skall vidare
noteras, att förteckning enligt 16 kap. 3 § FB skall underskrivas av den
gode mannen under edlig förpliktelse. Detta innebär att straffansvar
kan utkrävas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för osann eller vårdslös
för äkran om i handlingen lämnats oriktiga uppgifter.
»verförmyndarnämnden kan inte undgå kritik för att den inte sett
til att vederbörliga förteckningar avgivits.
1992/93: JO 1
571
Kontroll av förbehåll för uttag av bankmedel
1992/93: JO 1
Frågan om överförmyndarens kontroll av att en huvudmans bankme-
del är säkrade för obehöriga uttag var uppe till bedömning i det
tidigare JO-ärendet rörande Olof Bylund, varvid redogjordes för de
lagregler som är tillämpliga på området. Vidare har tingsrätten i sina
granskningsprotokoll redovisat de aktuella bestämmelserna. Inte heller
i denna del finns det därför anledning att på nytt redogöra för
lagregleringen.
I det tidigare JO-ärendet uttalade jag bl.a. följande.
Såväl överförmyndaren som rätten skall utöva tillsyn över förvaltning-
en. Så sker bl.a. genom överförmyndarens granskning av ingivna
årsräkningar samt, när det gäller rätten, i första hand genom de
återkommande inspektionerna av överförmyndarens verksamhet. Be-
träffande bankmedel, skall överförmyndaren bl.a. tillse att det till
årsräkningen fogats sådana intyg angående bankräkningar som anges i
16 kap. 8 § FB. Vidare skall tillses att det på konto som reserverats för
utgifter för underhåll m.m. — konton som i regel är ospärrade — inte
innestår högre belopp än som kan anses skäligt. När det gäller medel
som inte behöver vara tillgängliga för sådana ändamål, skall kontrol-
leras att medlen är placerade enligt 15 kap. 4 § FB samt att medlen
inte kan tas ut utan överförmyndarens tillstånd, d.v.s. att kontona är
försedda med spärr.
Det bör tilläggas att intyg angående bankräkningar enligt 16 kap. 8 §
FB även skall fogas till förteckning över tillgångar, om huvudmannen
innehar bankmedel.
Av utredningen framgår att överförmyndarnämndens kontroll av
huvudmännens bankmedel i det närmaste varit obefintlig (jag bortser
nu från de kontroller som nämnden företog under hösten 1990, med
all sannolikhet till följd av Olof Bylund-ärendet). De bankintyg som
fogats till förteckningar och årsräkningar har utan undantag saknat
uppgift om förbehåll för uttag för annan än huvudmannen eller om
kontona är markerade med överförmyndarspärr. Vad överförmyndar-
nämnden anfört i ärendet utgör inte någon egentlig förklaring till den
synnerligen bristfälliga kontrollen. Jag vill i detta sammanhang särskilt
påpeka, att den omständigheten att banklagstiftningen innehåller regler
som syftar till att säkra aktuella bankmedel, givetvis inte påverkar den
skyldighet som finns för överförmyndare att, på de sätt som lagen
anger, utöva tillsyn över gode mäns m.fl. förvaltning.
Tingsrätten har vid inspektion i december 1986 beträffande godman-
skapet för A.S. uppmärksammat frågan om överförmyndarspärr på ett
sparkapitalkonto. Av handlingarna framgår inte om tingsrätten följde
upp denna fråga eller vad som i övrigt beslutades vid inspektionen —
att vissa gode män skulle föreläggas att inkomma med nya förteckning-
ar. Möjligen erhöll tingsrätten besked om att banken — i samband
med försäljningen av A.S:s sommarstuga — till nämnden meddelat att
hennes konton var spärrade. Underlag för kritik mot tingsrätten i
denna del saknas.
572
Brister i avgivna årsräkningar m.m.
1992/93: JO 1
Jag delar i allt väsentligt den allvarliga kritik som tingsrätten framfört.
Som särskilt anmärkningsvärd vill jag dock framhålla överförmyndar-
nämndens handläggning av frågan om årsräkningarna för 1990.
Överväganden om den gode mannens lämplighet att fortsättningsvis inne-
ha godmansuppdrag m.m. (frågorna i JO:s remisspromemoria)
Enligt 11 kap. 20 § första stycket FB skall en god man eller förvaltare
entledigas, om han gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid
utövandet av sitt uppdrag eller kommer på ekonomiskt obestånd och
på grund därav är olämplig för uppdraget eller av någon annan orsak
inte längre är lämplig att inneha detta.
Av bestämmelsens andra stycke framgår att rätten har möjlighet att
fatta interimistiskt beslut om entledigande.
En god mans m.fl. förvaltning skall granskas av överförmyndaren i
första hand med ledning av ingiven förteckning samt års- och sluträk-
ningar. Genom bestämmelsen i 17 kap. 2 § FB har överförmyndaren
dessutom möjlighet att verkställa revision av förvaltningen i dess
helhet. Överförmyndaren kan därvid uppdra åt annan att utföra revi-
sionen.
Överförmyndarens skyldighet att vidta åtgärder mot en god man är
inte inskränkt till vad som framkommit vid granskning av årsräkning-
ar m.m. Denna skyldighet kan givetvis aktualiseras genom andra
upplysningar, som kommit till överförmyndarens kännedom.
Granskningen av förvaltarskapet beträffande Olof Bylund, som Här-
nösands tingsrätt företog i slutet av 1990, gav vid handen att förvalta-
ren gjort ett flertal obehöriga uttag på förhållandevis stora belopp från
bankkonton tillhöriga huvudmannen. Uttagen upptäcktes vid en ge-
nomgång av kontoutdrag, avseende uttag och insättningar dag för dag
under vissa år.
De angivna förhållandena borde givetvis ha lett till att överförmyn-
darnämnden omedelbart granskade N-E.W:s förvaltning av de övriga
uppdrag han innehade. Som anförts tidigare hade det därvid varit
möjligt att genomföra en total revision av förvaltningen. En kontroll
av G.H:s och A.S:s bankkonton, liknande den som företagits beträf-
fande Olof Bylund, hade med all säkerhet visat att det även från dessa
konton skett obehöriga uttag. Även N-E.W:s egna ekonomiska förhål-
landen hade bort granskas.
Vidare borde överförmyndarnämnden — oavsett nämndens kontroll
av spärrar på de aktuella bankkontona — ofördröjligen vid tingsrätten
ha väckt frågan om N-E.W:s entledigande på grund av olämplighet. De
förklaringar som överförmyndarnämnden lämnat i denna del kan inte
godtas. Jag vill här särskilt peka på möjligheten att meddela interimis-
tiskt beslut, såväl i fråga om entledigande som förordnande av ny god
man. I fråga om kontrollen av spärrar på bankkontona skall tilläggas
att nämnden endast fick muntliga besked från banken. Nämnden fick
först långt senare skriftlig dokumentation beträffande spärrarna.
573
Rätten har ett självständigt ansvar, som bestäms av officialprincipen,
i frågor angående ingripanden mot gode män m.fl. I detta fall har
omständigheterna uppenbarligen varit sådana att det inte kan råda
något tvivel om att tingsrätten utan dröjsmål bort agera dels för att en
granskning av godmanskapen kom. till stånd, dels att frågan om
N- E.W:s entledigande prövades. Jag är självfallet kritisk mot tingsrät-
ten för att den inte — så snart anledning till detta förelåg — vidtog de
angivna åtgärderna.
1992/93: JO 1
De brister i handläggningen som förekommit från såväl överförmyn-
darnämndens som tingsrättens sida är av allvarlig beskaffenhet. Mitt
intryck är att överförmyndarnämnden inte till fullo insett vikten av att
tillsynsskyldigheten utövas enligt gällande bestämmelser och på sådant
sätt att huvudmännens rätt inte äventyras. Med betydande tvekan har
jag trots det nu angivna beslutat att inte gå vidare i saken.
(Dnr 3867-1991)
I ett beslut den 15 juni 1992 anförde JO Pennlöv följande.
Anmälan
Sture Nordlander har i en anmälan till JO framfört klagomål mot
överförmyndarnämnden i Kramfors kommun och Härnösands tingsrätt
beträffande åtgärder och handläggning i samband med avvecklingen av
dödsboet efter fadern, som avled i december 1988. Klagomålen innefat-
tar dels kritik mot tingsrätten, som förordnade en god man att bevaka
hans rätt i dödsboet trots att han var foikbokförd i Sverige (Gällö)
sedan i början av 1987, dels invändningar i flera avseenden mot
överförmyndarnämndens, och även gode mannens, handlande. I sist-
nämnda hänseende har han gjort gällande, bl.a. att tillstånd felaktigt
givits till försäljningen av en dödsboet tillhörig fastighet, att åtgärder
hade bort vidtas för boets avträdande till förvaltning av boutrednings-
man och att banktillgodohavanden inte placerats på konto med skälig
ränta. Vidare har han anfört att avvecklingen av dödsboet dragit ut på
tiden. Sammantaget har han hävdat att han åsamkats betydande ekono-
misk skada.
Utredning
Överförmyndarnämndens akt beträffande dödsboet och tingsrättens
handlingar rörande bouppteckningsärendet har hämtats in och grans-
kats. Av handlingarna framgår bl.a. följande.
Bouppteckning, förrättad den 30 maj 1989, gavs in till tingsrätten
den 29 juni 1989. Sture Nordlander är upptagen som dödsbodelägare,
med anteckningen "Okänd ort i USA". Som bilaga till bouppteckning-
574
en återfinns en ansökan till tingsrätten om förordnande av god man att
bevaka Sture Nordlanders rätt i boet, undertecknad av en av förrätt-
ningsmännen. Tingsrättens beslut om förordnande av god man är
daterat den 22 augusti 1989. En tilläggsbouppteckning, upprättad den
15 november 1989, kom in till tingsrätten den 4 januari 1990. Tings-
rätten utfärdade annonsorder och manus om arvskungörelse till Post-
och Inrikes Tidningar den 28 februari 1990. — Sedan överförmyndar-
nämnden den 25 oktober 1989 erhållit kopia av bouppteckningen från
tingsrätten, skickade nämnden samma dag en anmodan till gode man-
nen att inkomma med arvskifte. Påminnelser utgick den 7 mars och
den 25 april 1990. I en skrift den 28 maj 1990 begärde gode mannen
överförmyndarnämndens tillstånd till försäljning av boets fastighet,
vilket nämnden beviljade den 20 juni 1990. Handlingar avseende
företaget delarvskifte kom in till överförmyndarnämnden den 15 okto-
ber 1990. Anmodan om slutligt skifte utsändes till bouppgivaren dels
den 16 maj dels den 5 juli 1991. En redogörelse över slutlig avveckling
av boet kom in till överförmyndarnämnden den 16 september 1991,
vilken godkändes av gode mannen den 9 oktober 1991. — Från Sture
Nordlander inkom till Härnösands tingsrätt den 22 oktober 1991 en
skrift med yrkande om bl.a. "omedelbart upphävande" av godmanska-
pet. Tingsrätten beslöt den 26 november 1991, sedan gode mannen
beretts tillfälle att yttra sig, att entlediga gode mannen.
Ärendet har remitterats till överförmyndarnämnden i Kramfors
kommun och Härnösands tingsrätt för yttrande.
Överförmyndarnämnden har i sitt remissvar beträffande Sture Nord-
landers vistelseort anfört, att eftersom boet uppgivits av en broder hade
nämnden skälig anledning att utgå ifrån att de lämnade uppgifterna
stämde med verkligheten och att det därför inte förelåg någon omstän-
dighet som medförde skyldighet att vidta extra kontrollåtgärder. I
övrigt har nämnden uttalat, att ärendet med hänsyn till omständighe-
terna handlagts i föreskriven ordning.
Tingsrätten har i sitt svar uttalat bl.a. följande.
Sture Nordlander riktar i sin skrivelse till JO kritik mot tingsrätten
endast såvitt gäller själva godmansförordnandet. Han anser att tingsrät-
ten alltför lättvindigt godtagit uppgiften i bouppteckningen och ansök-
ningen om förordnande av god man, att han vistades på okänd ort i
USA. Härtill är att säga att någon närmare kontroll av sådana uppgif-
ter inte brukar ske i samband med godmansförordnanden av föreva-
rande slag. De godtas och läggs till grund för beslut på samma sätt som
uppgifter i bouppteckningen om vilka som är delägare i boet normalt
godtas utan närmare kontroll. Ansökan om förordnande av god man
har i detta fall på sedvanligt sätt gjorts i samband med att bouppteck-
ningen lämnades in för registrering. Det kan inte anses att handlägga-
ren, assistenten Inga Persson, som beslutat i godmansärendet med stöd
av delegationsförordnande, förfarit felaktigt. Hon har handlat i över-
ensstämmelse med den rutin som tillämpades vid tingsrätten och har
inte haft anledning att ifrågasätta riktigheten av uppgiften i bouppteck-
ningen — lämnad under edlig förpliktelse av en bror till Sture
Nordlander — att Sture Nordlander vistades på okänd ort i USA. Det
som inträffat i det aktuella fallet ger emellertid anledning att överväga
en ändring av rutinen vid förordnande av god man enligt 11 kap. 3 § 1
1992/93:JO1
575
st 1 p föräldrabalken. Förfrågan hos länsstyrelsens dataregister bör
kunna ge besked huruvida en till namnet känd person, som påstås vara
bosatt utomlands, är folkbokförd i Sverige och har en känd adress här.
En sådan kontroll hade i detta fall sannolikt lett till att Sture Nordlan-
ders adress i Gällö blivit känd och att god man inte förordnats.
Tingsrätten kommer därför i fortsättningen att i ärenden om godmans-
förordnanden av här aktuellt slag tillämpa den ordningen, att förfrågan
görs hos länsstyrelsens dataregister innan godmansförordnande medde-
las. Härigenom bör det i varje fall kunna undvikas att god man
förordnas för en person som är folkbokförd i Sverige och har en känd
adress här.
Tingsrätten konstaterar att det efter överförmyndarnämndens första
påminnelse om arvskifte gått tämligen lång tid utan att Frans Lidholm,
trots nya påminnelser, avhörts med besked om anledningen till att
arvskifte ej förrättats. Nämnden borde möjligen ha agerat mera ener-
giskt för att få fram besked och hade kanske kunnat överväga en
framställning till tingsrätten om vitesföreläggande. Tillräcklig anled-
ning att utverka förordnande av boutredningsman har dock enligt
tingsrättens mening inte förelegat. För genomförande av arvskifte kräv-
des tydligen i detta fell att boets fastighet försåldes. Vid försäljning av
en fastighet, som tillhör ett dödsbo med många delägare, kan det ta
lång tid att ordna formaliteterna bl.a. med samtycke av alla delägarna.
Dröjsmålet med skiftet behövde därför inte betraktas som något alar-
merande. Det finns inte heller anledning till antagande att Sture
Nordlander därigenom lidit ekonomisk förlust. Det får närmast ses
som en ordningssak att nämnden bort se till att gode mannen, i
enlighet med bestämmelsen i 14 kap. 9 § föräldrabalken, lämnade
besked om anledningen till dröjsmålet med skiftet. Sedan det genom
Stig Thors’ i september 1991 avgivna redogörelse framkommit att den
efter delskiftet återstående behållningen var obetydlig, har det inte
funnits skäl för nämnden att vidare efterlysa slutligt skifte.
Sture Nordlander har kommenterat remissvaren och vidhållit sin
anmälan.
Bedömning
Jag delar uppfattningen att varken tingsrätten eller överförmyndar-
nämnden hade anledning att misstro den i bouppteckningen lämnade
uppgiften att Sture Nordlanders vistelseort var okänd. Någon grund för
kritik i denna del föreligger därför inte. Tingsrättens avsikt att i
kommande ärenden om godmansförordnanden av aktuellt slag göra en
förfrågan genom länsstyrelsens dataregister för att söka förhindra ett
upprepande av det inträffade ställer jag mig positiv till.
Tingsrätten har dröjt över en månad med att fatta beslut om gode
mannens entledigande sedan begäran om detta kommit in från Sture
Nordlander. Enligt 11 kap. 19 § föräldrabalken (FB) skall entledigande
ske så snart den som förordnandet avser begär det. Eftersom en sådan
begäran är tillräcklig grund för entledigande, behöver rätten inte göra
någon närmare prövning. Till följd därav bör inte den gode mannen
beredas tillfälle att yttra sig — såsom skett i detta fall — eftersom ett
sådant förfarande i onödan fördröjer beslutsprocessen. Det är av stor
1992/93 :JO1
576
vikt att tingsrätten iakttar den nämnda bestämmelsen, då faran för
kolliderande rättshandlingar blir aktuell så snart en bortovarande
återkommer och innan entledigande av den gode mannen skett.
Av 14 kap. 1 och 4 §§ FB följer att god man som har att förvalta del
i oskiftat bo skall se till, att skifte förrättas så snart det kan ske. Om
dödsboet ej skiftats inom sex månader från det bouppteckning förrätta-
des, skall gode mannen inom nämnda tid avge redogörelse till överför-
myndaren för det hinder som mött för skifte, 14 kap. 9 § FB. Om
gode mannen försummar detta skall överförmyndaren enligt 10 §
samma kapitel anmäla försummelsen hos rätten, som äger att genom
vite tillhålla gode mannen att fullgöra sitt åliggande. Innan sådan
anmälan görs, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske,
erinra gode mannen om hans skyldighet. En anmälan om försummelse
skall ske utan dröjsmål.
Gode mannen skulle lämna redogörelse till överförmyndarnämnden
senast den sista november 1989, eftersom bouppteckning förrättades
den 30 maj samma år. Först den 15 oktober 1990 kom handlingar in
till nämnden utvisande att delarvskifte skett. Av handlingarna framgår
att överförmyndarnämnden vid upprepade tillfällen tillskrivit gode
mannen i frågan om arvskifte. Denne har, såvitt framgår, inte svarat på
dessa skrivelser.
Utredningen ger inte något besked om anledningen till att överför-
myndarnämnden inte ansökte om vitesföreläggande sedan gode man-
nen inte avhörts med besked om orsaken till att arvskifte inte skett.
Enligt min uppfattning borde sådan ansökan gjorts. Överförmyndar-
nämnden kan inte undgå kritik för sin underlåtenhet härvidlag.
Vad gäller beslutet om tillstånd till försäljningen av fastigheten, har
överförmyndarnämnden gjort den bedömningen att förutsättningar för
tillstånd förelåg. JO prövar som regel inte myndigheternas ställningsta-
ganden i de sakfrågor som det ankommer på dem att avgöra. Skäl i
detta fall att frångå denna princip föreligger inte.
Beträffande Sture Nordlanders kritik mot gode mannen får jag
anmärka att gode män som sådana inte står under JO:s tillsyn. Vad
som i övrigt förekommit i ärendet ger inte anledning till några
åtgärder eller uttalanden från min sida.
(Dnr 997-1992)
I ett beslut den 15 juni 1992 anförde JO Pennlöv följande.
Inledning
Med anledning av iakttagelser vid inspektion av överförmyndaren i
Upplands Väsby kommun i februari 1992 beslutade jag att fortsätta
granskningen inom ramen för fyra särskilda initiativärenden. Dessa
ärenden remitterades till överförmyndaren.
1992/93:JO1
577
37 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
Utredning
1992/93 :JO1
I förevarande ärende, som rör förmynderskapet för en pojke född
1985, har överförmyndaren anmodats att yttra sig enligt följande
promemoria.
Modern beviljades den 20 april 1990 tillstånd att ta ut 8 000 kr från
sonens konto. I den skriftliga begäran som låg till grund för beslutet
uppgav modern, att hon hade räkningar som "släpar" efter avseende
el, dagis, studielån och hyra om tillsammans 7 681 kr. Hon uttalade
vidare, att hennes enda hopp var att fa låna 8 000 kr av sin son och att
pengarna skulle betalas tillbaka. Tilläggas kan att modern beviljats
tillstånd till ett uttag om 5 000 kr den 15 februari 1990, vilket belopp
enligt ansökan skulle användas till kläder, skor etc. under året och att
hon dessförinnan lånat 7 000 kr av sonens räntepengar.
Överförmyndaren bör anmodas att yttra sig över vilka överväganden
som föregått besluten om uttag i detta ärende mot bakgrund av
bestämmelsen i 13 kap. 3 § föräldrabalken.
I en skrift ankomststämplad den 13 november 1990 berättade mo-
dern om sina ekonomiska problem och bad att få ta ut 10 000 kr från
sonens konto. Överst i högra hörnan på skriften finns antecknat
"Avslag". Ingen uppgift finns om vem som gjort anteckningen eller
när den har gjorts. Skriften finns inte diarieförd på dagboksbladet i
akten. Såvitt framgår har den inte heller behandlats/besvarats på annat
sätt än genom nämnda anteckning.
Överförmyndaren bör anmodas att yttra sig över utformningen av
"beslutet" om avslag mot bakgrund av bl.a. bestämmelsen i 20 kap. 6 §
föräldrabalken.
I remissvaret, som har avgivits av Eyvind Löfling, överförmyndare
t.o.m. 1991, och Lars Eklund, överförmyndare fr.o.m. 1992, uttalas
följande.
Modern har lånat 8 000 kr den 20/4 1990. Pengarna har under året
återbetalts till kontot varför de inte redovisats på årsräkningen som
inkomst/utgift.
De 7 000 kr som modern "lånat" av räntemedel torde hon ha rätt
att disponera för sonens räkning. I årsräkningen redovisas utgifter med
18 692 kr som bör anses ha använts i överensstämmelse med FB 13:3.
Eftersom de "lånade" pengarna använts för gemensamma hushålls-
kostnader under en period när modern haft särskilda svårigheter har
överförmyndaren ansett det rimligt att tillåta transaktionerna. I annat
fall fanns risk att moderns ekonomiska problem skulle drabba även
barnet.
Vad avser avslag på framställningen 90-11-12 har anteckningen
"Avslag" gjorts av överförmyndaren Eyvind Löfling. Avslagsbeslutet
har meddelats muntligen och modern har låtit sig nöja härvid. Beslutet
har antecknats på handlingen. Eftersom modern inte visade missnöje
med avslagsbeslutet fann överförmyndaren inte anledning att lämna
skriftlig besvärshänvisning i efterskott.
Bedömning
I 19 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken (FB) stadgas följande:
För varje beslut av en överförmyndare eller en överförmyndarnämnd i
ett ärende enligt denna balk skall finnas en handling av vilken framgår
vem som har fattat beslutet, vem som har varit föredragande samt
beslutets dag och dess innehåll.
578
Av 20 § förvaltningslagen (1986:223) framgår att ett beslut varigenom
en myndighet avgör ett ärende skall, med vissa undantag, innehålla de
skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning
mot någon enskild.
Enligt 20 kap. 6 § FB kan ett beslut av överförmyndaren i ett
ärende enligt balken överklagas till tingsrätt inom två veckor från den
dag klaganden fick del av beslutet. Av 21 § förvaltningslagen följer att
överförmyndaren är skyldig att meddela part besvärshänvisning om
beslutet går denne emot. Av samma paragraf framgår, att underrättelse
om innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör ett ärende
kan ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något
annat sätt. Om part begär det skall dock underrättelsen alltid ske
skriftligt.
Av handlingarna framgår att förmyndaren den 13 november 1990
till överförmyndaren kommit in med en skrift och begärt att få ta ut
pengar från sonens konto.
En förmyndare kan givetvis vara intresserad av att få veta vilken
inställning överförmyndaren har till vissa tänkta uttag/utgjfter. För det
fall det rör sig om mer allmänna förfrågningar torde det inte vara
nödvändigt att överförmyndaren fattar ett formellt beslut i saken. Om
förmyndaren däremot inte nöjer sig med överförmyndarens besked
eller om det redan från början står klart, att det är fråga om en
regelrätt uttagsbegäran, skall ett formellt beslut meddelas.
Såvitt utredningen ger vid handen har den aktuella skriften från
förmyndaren betraktats som en begäran om uttag, vilken överförmyn-
daren meddelat ett beslut om avslag på. Förhåller det sig på detta sätt
och är det alltså inte tal om en förfrågan av den allmänna karaktär
som nyss nämnts kan slås fast att beslutet inte till någon del uppfyller
lagtextens krav på hur ett beslut av en överförmyndare skall vara
utformat. Överförmyndaren kan då inte undgå kritik.
Enligt 13 kap. 1 § FB åligger det förmyndaren att sörja för mynd-
lingens person samt att förvalta myndlingens förmögenhet och företrä-
da honom i angelägenheter som rör denna. Förmyndarens förvalt-
ningsrätt är emellertid begränsad bl.a. genom regler om plikt för
förmyndare att i vissa fell inhämta överförmyndarens tillstånd till
särskilda åtgärder. Så t.ex. stadgas i 15 kap. 9 § FB att omyndigs medel
i bank inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd med undantag
för ränta som innestått kortare tid än ett år. Inskränkningarna i
förvaltningen av den omyndiges medel syftar i främsta hand till en
kontroll av att förmyndare sköter sina åligganden. Det är således av
väsentlig betydelse att överförmyndaren noggrant prövar exempelvis
uttagsframställningar och andra åtgärder som fordrar hans tillstånd.
Enligt 13 kap. 3 § FB skall en förmyndare med omsorg och nit
vårda myndlingens rätt och främja hans bästa. Härvid skall förmynda-
ren se till att myndlingens medel i skälig omfattning används till nytta
för myndlingen. Med det sistnämnda avses att även kapitalet får och
vid behov bör konsumeras. Frågan om i vilken utsträckning en omyn-
digs kapital får, och bör, användas kan inte entydigt och uttömmande
besvaras. Meningslösa utgifter bör naturligtvis inte förekomma men
1992/93: JO 1
579
däremot behöver sparsamhet inte iakttas med tanke på arvingar (prop.
1974:142 s. 132). Hur vid ramen mellan dessa två ytterlighetspunkter
far vara måste bedömas mot bakgrund av de individuella förutsättning-
arna, såsom den omyndiges ålder, familjens levnadsvillkor i övrigt,
särskilda behov på grund av sjukdom och handikapp med flera sådana
omständigheter. I den nämnda propositionen (s. 136) uttalas att en
underårigs tillgångar helt eller delvis kan behöva användas för att
skaffa honom en utbildning.
Av handlingarna framgår att överförmyndaren den 20 april 1990
givit förmyndaren tillstånd att ta ut 8 000 kr från sonens bankräkning.
Överförmyndaren har i remissvaret anfört att det var rimligt att tillåta
transaktionen, eftersom pengarna skulle användas för gemensamma
hushållskostnader under en period när förmyndaren hade särskilda
svårigheter, vilka annars skulle drabba även barnet. Yttrandet far
uppfattas så att överförmyndaren anser att användningen av medlen
varit förenlig med barnets bästa. Förmyndaren har ett generöst utrym-
me för egna bedömningar vid handhavandet av omyndigs medel (jfr
JO:s uttalanden i ämbetsberättelsen 1980/81 s. 20 f.). Enligt min
mening torde det dock kunna diskuteras, om det i detta fall varit
förenligt med barnets bästa att hans kapital använts till sådana löpande
utgifter som el, studielån och hyra. Tillräcklig grund för kritik mot
den bedömning som överförmyndaren gjort i denna del föreligger
emellertid inte.
Med anledning av att det aktuella uttaget har, av såväl förmyndaren
som överförmyndaren, betecknats som lån får jag framhålla följande.
Av 13 kap. 2 § FB framgår, att förmyndaren inte har rätt att företräda
den omyndige i rättshandlingar mellan den omyndige och förmynda-
ren. Ett låneavtal mellan förmyndaren och den omyndige kan således
endast slutas under medverkan av god man enligt 11 kap. 2 § FB.
Därutöver fordras att rättshandlingen kommer till uttryck i en formali-
serad handling som återger de villkor som skall gälla för avtalet.
1992/93: JO 1
580
1992/93: JO 1
(Dnr 1962-1991)
I en JO-anmälan anförde Sonja Holmedal, att hon vid tillsättning av
skolföreståndartjänster ställts åt sidan för mindre meriterade sökande,
vilket bl.a. motiverats med att hon gjort illojala uttalanden i pressen.
Skolstyrelsen hänvisade i infordrat yttrande till de synpunkter skol-
chefen Torsten Falk lämnat i en redogörelse, innefattande bl.a. en
beskrivning av förfarandet för tillsättningar och meritvärderingar. Han
anförde avslutningsvis följande:
Den andra frågan gäller rätten att uttala sig kritiskt i massmedia
angående den egna organisationen. Givetvis har alla den rätten och
skall kunna göra det utan risk för repressalier.
I detta fall handlar det heller inte om repressalier mot Sonja
Holmedal i hennes tjänst som lärare i kommunen. Det handlar där-
emot om en del i bedömningen av en internsökandes lämplighet som
ledare utifrån det motsatsförhållande som ligger i att ena stunden
underkänna skolledningens och skolstyrelsens inriktning och strategi
för skolans utveckling och i nästa stund själv vilja ingå i ledningen för
att genomföra den planerade verksamheten.
Sonja Holmedal lämnade synpunkter i anledning av remissvaret.
JO Ragnemalm anförde i beslut den 13 januari 1992 följande.
Tillsättningen av kommunala skolledartjänster tillhör i allt väsentligt
den kommunala självstyrelsesektorn, inom vilken JO:s tillsyn är be-
gränsad (3 § lagen, 1986:765, med instruktion för riksdagens ombuds-
män); den rättelsemöjlighet som står till buds är anförande av besvär
enligt kommunallagens regler. Ytterligare bör beaktas att JO i regel —
oavsett om verksamheten är statlig eller kommunal — saknar anled-
ning att gå in på sådana lämplighetsbedömningar som uppkommer vid
tjänstetillsättningar; det sammanhänger med att olika uppfattningar
kan framföras i sådana frågor, utan att någon av dessa uppfattningar
kan betecknas som felaktig från rättsliga utgångspunkter. Det finns
emellertid inget hinder mot att JO granskar, om det grundläggande
kravet på saklighet och opartiskhet uppfyllts (se 1 kap. 9 § regerings-
formen).
Offentlig förvaltning far naturligtvis inte bedrivas på ett sätt, som är
ägnat att undertrycka eller försvåra den fria debatten i samhällsfrågor.
Vad gäller offentliganställdas möjligheter att, utan att drabbas av efter-
räkningar från myndighets sida, uttala kritik mot arbetsgivarens sätt att
581
fullgöra sina uppgifter förhåller det sig ingalunda så — som hävdas i
remissvaret — att skyddet för yttrandefriheten endast innefattar ett
förbud mot repressalier i ett bestående anställningsförhållande. Princi-
pen har också betydelse, då ett anställningsförhållande skall etableras.
Vid meddelande av gynnande beslut av typ tjänstetillsättning får en
kritisk inställning från sökandens sida till myndighetens sätt att organi-
sera och handha den verksamhet i vilken tjänsten ingår normalt inte
diskvalificera honom för denna tjänst. Det betyder emellertid inte, att
en myndighet i ett sådant ärende alltid skulle vara nödsakad att bortse
från en sökandes inställning till den verksamhet i vilken arbetet skall
utföras. Avgörande är om denna hans inställning kan befaras inverka
på hans förmåga att sköta tjänsten väl. (Se JO 1988/89 s. 391.)
Även om jag således finner skolchefens och skolstyrelsens inställning
i den nu berörda principfrågan felaktig och vittnande om bristande
respekt för de i regeringsformen fastlagda grundsatserna om saklighet
och opartiskhet — och indirekt även för den grundlagsfästa yttrande-
och tryckfrihetsrätten — saknar jag fog för att hävda, att man i det
konkreta fallet förfarit felaktigt. Som framgått, skulle detta nämligen
fordra, att sökandens inställning till verksamheten uppenbarligen sak-
nade betydelse för hennes förmåga att sköta tjänsten väl, varvid måste
beaktas inte bara hennes beredvillighet att lojalt verkställa arbetsgiva-
rens/myndighetens beslut utan också kompetens och ambition vad
gäller självständig ledning och initiativförmåga inom fastlagda ramar.
Att jag saknar grund för att hävda, att själva tillsättningsbeslutet är
felaktigt, följer redan därav, att det rört sig om en konkurrenssituation,
där sökandenas meriter mera i detalj måste vägas mot varandra, något
som inte ankommer på JO.
(Dnr 1522-1991)
I två skrivelser till JO ifrågasattes om arbetsförmedlaren vid arbetsför-
medlingen Söder City i Helsingborg, Gerd Johansson, borde ha givits
uppdrag att vara ordförande i sociala utskottet, kommundelsnämnden
Söder i Helsingborgs kommun.
Genom remiss infordrades yttrande från länsarbetsnämnden i Mal-
möhus län. Remissen begränsades till att avse frågan om förtroende-
skadlig bisyssla — "efter vederbörandes hörande". I yttrandet bemötte
länsarbetsnämnden (länsarbetsdirektören Gert Korths-Aspegren) olika
punkter i skrivelserna. Beträffande den remitterade frågan anförde
nämnden följande.
Tilläggas bör, att enligt Åke Runefjärd har Gerd Johansson alltid
uppträtt och handlagt ärenden korrekt och varit mycket noga med att
skilja på rollen som arbetsvägiedare och rollen som politiker. Åke
Runefjärd har vidare av Gerd Johansson informerats om det politiska
uppdraget, innan hon åtog sig detsamma.
1992/93 :JO1
582
Länsarbetsnämnden avvisar därför påståendet i nämnda JO-anmälan,
att Gerd Johanssons uppdrag som ordförande i Kommundel Söders
Sociala Utskott skulle innebära förtroendeskadlig bisyssla och strida
mot gällande lagstiftning och kollektivavtal.
Med anledning av remissvaret infordrades yttrande från arbetsmark-
nadsstyrelsen. Av yttrandet skulle framgå — förutom AMS ställningsta-
gande i frågan om förtroendeskadlig bisyssla — vilka arbetsuppgifter
Gerd Johansson hade vid arbetsförmedlingen. I yttrandet, till vilket
fogades redogörelser för Gerd Johanssons arbetsuppgifter, anförde ar-
betsmarknadsstyrelsen (generaldirektören Göte Bernhardsson) följan-
de.
Enligt 6 kap 1 § lagen om offentlig anställning (LOA) får en arbetsta-
gare hos staten inte inneha anställning eller uppdrag eller utföra
verksamhet som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstaga-
res opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende.
Det ankommer i första hand på arbetstagaren själv att bedöma om en
bisyssla kan anses tillåten eller ej. Gerd Johansson har — som framgår
av bl a handlingarna i ärendet — själv gjort den bedömningen att det
inte kan anses vara fråga om en otillåten bisyssla i hennes fall.
Den enskilda arbetstagaren har också rätt att få arbetsgivarens be-
sked om arbetsgivaren anser att en viss bisyssla är tillåten enligt LOA
eller ej. I detta fall är det Länsarbetsnämnden i Malmöhus län som
lämnar ett sådant besked. Nämndens besked kan överklagas till AMS
och AMS beslut kan överklagas till regeringen. Gerd Johansson har
såvitt känt ännu inte begärt något sådant besked från Länsarbetsnämn-
den.
Om en arbetstagare inte begär ett besked i frågan om en bisyssla är
tillåten eller ej kan den ståtlige arbetsgivaren ingripa mot en bisyssla,
som kan tänkas vara förtroendeskadlig, genom att inleda ett disciplin-
förfarande m m mot arbetstagaren. Om i ett sådant förfarande arbetsgi-
varen kommer fram till att det är fråga om en förtroendeskadlig
bisyssla kan disciplinpåföljd åläggas eller arbetstagaren i sista hand
skiljas från tjänsten. Inom arbetsmarknadsverket är det AMS personal-
ansvarsnämnd som beslutar om disciplinpåföljder och skiljande från
tjänsten.
AMS har inte för avsikt att inleda något disciplinförfarande el dyl
mot Gerd Johansson för hennes bisyssla eftersom AMS anser att den
inte kan anses förtroendeskadlig. Skälen för detta är följande. Bisysslan
avser ett politiskt förtroendeuppdrag. Enligt AMS mening måste man
när det gäller sådana uppdrag tillåta stor rörelsefrihet även för stats-
tjänstemän (jämför SAV:s cirkulär 1986 A 10 Bisysslor sid. 12). Arbe-
tet på såväl Gerd Johanssons arbetsplats som inom den politiska
nämnden är så organiserat att Gerd Johansson i sin tjänst inte handläg-
ger ärenden av det slag som hon sysslar med i sin egenskap av
förtroendevald. Risken för att hon skulle kunna hamna i en jävssitua-
tion är därför mycket liten och skulle detta mot förmodan hända har
hon förklarat sig vara medveten om att hon inte kan handlägga
ärendet utan får lämna över det till en kollega. Genom det sätt på
vilket arbetet på Gerd Johanssons arbetsplats är organiserat finns det
enligt AMS mening inte fog för misstanken att allmänhetens förtroen-
de för Gerd Johansson och hennes arbetskamrater skulle rubbas eller
myndighetens anseende skadas (jämför SAV:s cirkulär 1986 A 10
Bisysslor sid. 14).
1992/93:JO1
583
JO Ragnemalm anförde i beslut den 24 februari 1992 följande.
Intet tyder på att Gerd Johansson inte skulle ha varit valbar till sitt
kommunala uppdrag enligt därom gällande regler. Som framgår av
remissförfarandet, har jag inte funnit anledning att gå vidare vad gäller
anmälningarna. Beträffande den centrala frågan om statsanställds möj-
ligheter att inneha bisyssla vill jag anföra följande.
6 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) lyder så-
lunda:
Arbetstagare får ej inneha anställning eller uppdrag eller utöva verk-
samhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares
opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende.
Närmare föreskrifter om detta förbud meddelas för vissa fall i lag och i
övrigt av regeringen.
Till LOA anknyter anställningsförordningen (1965:601), vars 37 §
stadgar följande:
Myndighet skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka
bisysslor eller slag av bisyssla som enligt myndighetens bedömande ej
äro förenliga med 6 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Myndighet skall vidare på begäran av arbetstagare lämna honom
skriftligt besked huruvida viss bisyssla enligt myndighetens bedömande
är förenlig med nämnda bestämmelse. Sådant besked om bisyssla
lämnas av den myndighet som tillsätter tjänsten. I fråga om tjänst, som
regeringen tillsätter, lämnas besked av regeringen eller av myndighet
som regeringen bestämmer.
Motiven till bestämmelsen i 6 kap. 1 § LOA återfinns i förarbetena till
vissa ändringar i den genom LOA upphävda statstjänstemannalagen
(prop. 1970:72; jfr prop. 1975/76:105, bilaga 2, s. 250). I lagstiftnings-
ärendet hade bisyssleutredningen anfört en rad synpunkter på hur en
bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet i fråga borde bedömas; enligt
föredraganden syntes dessa synpunkter kunna bli till god ledning vid
bedömningen i framtiden (prop. 1970:72 s. 58 f. resp. s. 75). Föredrag-
anden underströk särskilt följande (s. 75 f.): Inom ramen för prövning-
en av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas också till omfattning-
en av en tjänstemans bisysslor och till om bisysslan berör myndighe-
tens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av
förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller andra ideella förtroen-
deuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande enligt föräldra-
balken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet.
I departementsrapporten Ds 1988:14 Samverkan mellan socialtjänst
och arbetsförmedling beskrivs olika typer av försöksverksamhet, som
— bl.a. i Helsingborgs kommun (s. 57—59) — bedrivs för att utveckla
socialtjänstens metoder vad gäller stöd- och behandlingsarbete för vissa
kategorier hjälpsökande. Den i Helsingborg utarbetade samarbetsmo-
dellen beskrivs i rapporten på följande sätt (s. 58):
Praktiskt genomfördes detta så att en ansvarig socialsekreterare varje
månad träffade sektionschefen på af, och vid varje tillfälle diskuterade
handläggningen av 15—20 ärenden. Sammanträdesprincipen är "få
men intensiva kontakter" och regelbundet.
1992/93: JO 1
584
I speciellt angelägna ärenden har handläggarna en gemensam diskus-
sion för att upprätta en handlingsplan. Diskussionerna har förts i form
av trepartssamtal klient-socialsekreterare-arbetsförmedlare.
Vidare hade dessa möten till uppgift att klargöra respektive myndig-
hets resurser och målsättning. Af har svarat för direkt arbetsförmedling
och arbetsanskaffning och socialtjänsten för ekonomiskt stöd och pla-
nering. Gemensamt har soc-af även kunnat ta upp gamla ärenden
"som glömts bort" eller där man slutat göra ansträngningar för att
verkligen bryta en problemsituation. Genom ett direkt möte soc-af har
en ansvarsfördelning kunnat klargöras och konkretiseras.
Av redogörelsen angående Gerd Johanssons arbetsuppgifter framgår att
det vid AF Söder City finns en vägledare med särskild uppgift att
handha arbetsförmedlingen i samverkansfallen, och att Gerd Johans-
son därför inte deltar i sådan handläggning. Mot bakgrund bl.a. härav
finner jag uppfattningen, att hennes bisyssla inte kan anses förtroende-
skadlig, kunna godtas. Enligt min mening är saken emellertid knap-
past så uppenbar som länsarbetsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen
tycks vilja göra gällande; oklarheter synes således kunna uppstå, då
Gerd Johanssons överordnade sektionschef skall "samverka" med hen-
ne i egenskap av ordförande i sociala utskottet underställd socialsekre-
terare.
Avslutningsvis vill jag tillägga, att jag finner arbetsmarknadsstyrel-
sens i remissvaret framförda uppfattning om hur man bör förfara, om
en arbetstagare inte begär besked om en bisysslas tillåtlighet, ytterst
egendomlig. Finner arbetsgivaren, att en bisyssla i visst fall är att
betrakta som förtroendeskadlig, bör den omedelbara reaktionen själv-
fallet inte vara att inleda ett disciplinärt förfarande utan att enligt 37 §
anställningsförordningen informera arbetstagaren om sin inställning.
Först om arbetstagaren vägrar att efterkomma en rekommendation
härvidlag, kan det bli aktuellt att överväga disciplinära åtgärder.
1992/93 :JO1
585
1992/93: JO 1
Socialtjänst samt hälso- och sjukvård
(Dnr 802-1991)
Bakgrund
Den 9 mars 1991 förekom i Göteborgs-Posten en artikel med rubriken
Illojal daghemsprotest. Enligt artikeln skulle arbetsledare på daghem
och fritidshem inte ha rätt att demonstrera mot besparingar inom
barnomsorgen — inte ens i egenskap av föräldrar. Stadsdelschefen i
stadsdelen Majorna skulle ha uttalat att det ingår i yrkesrollen att vara
lojal mot sin arbetsgivare, varför arbetsledare som deltog i demonstra-
tion mot stadsdelsnämndens besparingsbeslut visade illojalitet.
Utredning
JO beslöt med anledning av de uppgifter som lämnades i artikeln att
inhämta yttrande från stadsdelsnämnden Majorna i Göteborg. Nämn-
den åberopade som eget yttrande ett av stadsdelschefen upprättat
tjänsteutlåtande jämte bilagor till detta. Av tjänsteutlåtandet framgår
bl.a. att artikeln skrivits med anledning av de anteckningar som gjorts
vid sammanträde med en ledningsgrupp inom förvaltningen. Anteck-
ningarna, som bifogats tjänsteutlåtandet, har i nu ifrågavarande del
följande lydelse.
3. Budget 1991 SDF MAJORNA Vid sammanträdet 29/1 beslutade
nämnden om budgeten för 1991. Det nämnden ändrade från förslagen
i tjänsteutlåtandet var ang. öppen förskola samt deltidsförskola för
6-åringar.
Vid nämndens sammanträde uppvaktades nämnden av en demon-
stration med föräldrar, barn och personal i barnomsorgen, där även
arbetsledare var med.
Ledningsgruppen fastslår: Arbetsledare som deltar i demonstration
mot SDN Majornas politiker (således ej de kommuncentrala politiker-
na) visar en ILLOJALITET. Som arbetsledare har man valt sida och
skall lojalt ställa upp bakom de förslag som förvaltningen föreslår.
Detta gäller även om arbetsledaren uppger sig protestera i egenskap av
förälder eller dylikt, då ju både övrig personal, föräldrar har svårt att
se arbetsledarens roll. Övrig personal kan man inte hindra att demon-
strera, men arbetsledare bör för dessa peka på möjligheten att via sina
fackliga företrädare argumentera mot förslag.
I tjänsteutlåtandet hänvisas vidare till en insändare av stadsdelschefen i
personaltidningen nr 6/1991. Där anförs
Med anledning av den diskussion som förts i massmedia beträffande
ledningsgruppens uttalande angående "illojal daghemsprotest" vill jag
göra följande förtydligande:
586
Bakgrund
Stadsdelsnämnden beslöt 1990-11-27, § 319, att fastställa planeringsför-
utsättningar för fortsatt arbete med anpassning av budget 1991 till den
av kommunfullmäktige fastställda ekonomiska ramen för stadsdels-
nämnden Majorna. I beslutet ingick att för bl.a. de pedagogiska enhe-
terna föreslå åtgärder motsvarande 5,7 Mkr. Åtgärdsförslag presentera-
des för stadsdelsnämnden i tjänsteutlåtandet "Budget 1991 för stads-
delsnämnd Majorna", daterad 1991-01-22. Stadsdelsnämnden fastställde
budgeten vid sitt sammanträde 1991-01-29 (§ 21).
Demonstration
Vid nämndens sammanträde 1991-01-29 förekom uppvaktning och
demonstration av personal och föräldrar till barn inom barnomsorgen.
Man protesterade mot den nedskärning som föreslogs inom barnom-
sorgen. Protesterna handlade bl.a. om att nämnden inte skulle accepte-
ra den av kommunfullmäktige anvisade ramen utan i stället skulle
uppvakta regeringen för att förmå staten att bidra med ytterligare
resurser till Göteborgs stad. Demonstrationen skedde under ordinarie
arbetstid, kl. 16.00, inom förvaltningens lokaler. Jag förutsätter att
berörd personal som deltog i demonstrationen gjorde detta på sin
fritid.
Ledningsgruppens uttalande
Eftersom arbetsledare deltog i demonstrationen 1991-01-29 har led-
ningsgruppen diskuterat lämpligheten av detta. Som arbetsledare är
man arbetsgivarens förlängda arm och skall, enligt min uppfattning,
lojalt verkställa politiskt fattade beslut. I detta fallet gällde det att
föreslå åtgärder och konsekvensbeskriva dessa. Att vara arbetsledare är
en oerhört svår roll. Det gäller att agera som arbetsgivare men att
också lyssna och framföra personalens åsikter. Enligt regeringsformens
2:a kapitel läggs vår yttrandefrihet fast. Den innebär att den enskilde
har rätt att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt lämna upplysningar
samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Yttrandefriheten kan endast
begränsas genom lag som riksdagen stiftar. En sådan begränsning är de
tystnadsplikter som finns i sekretesslagen. En myndighet, t.ex. stads-
delsförvaltningen, eller någon chefsperson på en myndighet kan inte
ålägga de anställda någon tystnadsplikt om den ej har stöd i lag.
Diskussionen i ledningsgruppen har inte handlat om att begränsa
den enskildes yttrandefrihet. Däremot vill vi ifrågasätta lämpligheten
att som arbetsledare tillsammans med övrig personal deltaga i demon-
strationer inför stadsdelsnämnden. Som arbetsledare bör man först och
främst påverka närmaste chef. Alla förslag som läggs till nämnden är
jag som förvaltningschef ansvarig för. Får man inte stöd för sina
åsikter hos närmaste chef finns alltid möjligheten att framföra dessa till
mig. Förslag till nämnden skall kunna ifrågasättas och debatteras intill
dess nämnden fattar sitt politiska beslut. Därefter är vår uppgift som
tjänstemän att lojalt arbeta med verkställigheten. Stadsdelsnämnden i
Majorna har fastställt att ledningsfilosofin skall utgöras av mål- och
ramstyrning. Detta innebär att verksamheten skall styras genom ge-
mensamma värderingar och mål, genom decentralisering och genom
uppföljning och utvärdering. Vi håller på att bygga upp organisationen
med denna utgångspunkt vilket innebär att arbetsledaren, genom långt-
gående delegation av beslutanderätt från nämnden, förfogar över de
resurser nämnden ställer till förfogande och med ansvar och befogen-
heter kan fatta erforderliga beslut.
1992/93: JO 1
Ledningsgruppens anteckningar
Inom ledningsgruppen förs inga protokoll. Däremot sker anteckningar
som stöd för minnet för den enskilde ledamoten. Anteckningarna, som
således ej är justerade och formellt godkända, har i all välmening
kopierats och lämnats ut till någon personalgrupp. Därefter har an-
teckningarna hamnat i "Vi Majbor".
Sammanfattning
Oavsett vilken befattning vi innehar inom förvaltningen har vi yttran-
defrihet enligt regeringsformens 2:a kapitel. Som arbetsledare gäller att
med sunt förnuft bedöma lämpligheten till olika ageranden med
hänsyn till såväl arbetsgivaren som personalgruppen. Under hösten
kommer en arbetsledarutbildning att genomföras inom vår förvaltning.
Arbetsledarrollen kommer då att belysas. Låt oss tillsammans, inom
"arbetsgivarkollektivet", utarbeta en gemensam policy som stöd för
agerande i olika situationer!
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i beslut i ärendet den 23 mars 1992
följande.
Arbetsledare inom barnomsorgen har tillsammans med föräldrar i
socialförvaltningens lokaler "demonstrerat" mot beslutade nedskär-
ningar inom barnomsorgen.
Som framgår av 2 kap. 1 § regeringsformen hör till de grundläggan-
de fri- och rättigheterna friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat
sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Yttrandefriheten får — utom i fall som här saknar betydelse — inte
begränsas. Det innebär bl.a. att arbetsgivare inom den offentliga för-
valtningen inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskil-
da fall får söka påverka arbetstagare i fråga om det sätt på vilket
yttrandefriheten används.
Att bedöma de uttalanden en tjänsteman gör i kraft av sin yttrande-
frihet med utgångspunkt i frågan om hans lojalitet inför arbetsuppgif-
terna, innefattar enligt min mening en otillbörlig påverkan. Det an-
kommer inte på ledningsgrupp/arbetsgivare att göra värderande utta-
landen beträffande den som tar yttrandefriheten i anspråk.
1992/93: JO 1
588
I en kommun bildades en grupp med representanter
från flera olika myndigheter, bland andra socialför-
valtningen, för att samordna insatserna mot missbru-
ket av narkotika. Gruppen uppdrog åt en utomståen-
de person att göra en kartläggning av narkotikamiss-
bruket i kommunen. Den rapport som utredaren ut-
arbetade har ansetts utgöra en till socialförvaltningen
inkommen och därmed allmän handling, när förvalt-
ningens företrädare i samordningsgruppen mottog
rapporten, oaktat rapporten inte färdigbehandlats i
samordningsgruppen
(Dnr 3777-1991)
I en anmälan till JO klagade Annika Östman, Radio Gotland, på
Socialförvaltningen i Gotlands kommun. Hon gjorde därvid gällande
att avdelningschefen Sören Söderstrand, socialförvaltningen i Gotlands
kommun, vägrat att till henne lämna en rapport rörande missbruket
av narkotika på Gotland och att rapporten inte diarieförts vid social-
förvaltningen.
Socialnämnden i Gotlands kommun anförde i yttrande till JO
följande.
Det aktuella ärendet är en rapport om kartläggning av narkotikabruket
på Gotland. Kartläggningen har på uppdrag av SAMO-G (Samord-
ningsgruppen för missbruksvård på Gotland) genomförts av socionom
Inger Klintlöf. SAMO-G består av representanter från socialförvalt-
ningen, sjukvårdsförvaltningen, psykiatriska kliniken, BUP, polismyn-
digheten, skyddskonsulenten, Västerbyhemmet samt länsstyrelsen. Bak-
grunden till kartläggningen var att missbruket av narkotika enligt
uppgift från olika myndigheter tycktes ha ökat, men att det fanns ringa
kunskap om narkotikasituationen, omfattningen av det mera frekventa
missbruket etc. Syftet framgår i övrigt av bilagda rapport (rapporten
här utelämnad). SAMO-G beviljades 30.000 kronor av Hälsopolitiska
kommittén för att genomföra kartläggningen, viket skedde under pe-
rioden april—juli 1991.
Rapporten skulle behandlas av SAMO-G vid dess sammanträde
1991-11-27 för att sedan överlämnas till berörda myndigheter för
vidare åtgärder. Materialet hade före sammanträdet utsänts till repre-
sentanter i samordningsgruppen.
Journalisten Annika Östman vid Radio Gotland begärde 1991-11-22
att få del av det aktuella materialet. Hennes begäran avslogs skriftligt
av avdelningschef Sören Söderstrand samma dag med stöd av 2 kap 7 §
tryckfrihetsförordningen med hänvisning till att materialet icke var att
anse som allmän handling utan som arbetsmaterial.
Avslaget ovan grundas på följande. Den aktuella handlingen, dvs
rapporten, hade upprättats på uppdrag av SAMO-G, vilket är ett organ
som inte är att betrakta som en myndighet utan är en samordnings-
grupp mellan olika förvaltningar och myndigheter. Rapporten över-
lämnades för beredning till SAMO-G. I detta skede kunde rapporten
inte anses Srdigställd, då uppdragsgivaren ännu inte berett och god-
känt den. Rapporten ansågs därför som arbetsmaterial och sålunda
icke som allmän handling. Vid sammanträde 1991-11-27 gjordes vissa
revideringar enligt bilagt protokoll (protokollet här utelämnat). Efter
avslutat sammanträde överlämnades samma dag rapporten till social-
1992/93: JO 1
589
nämnden varvid förvaltningen registrerade ärendet på sedvanligt sätt. I
sammanhanget kan nämnas att presskonferens hölls efter SAMO-G:s
sammanträde.
Åberopande ovanstående hävdas sålunda att det inte brustit i det
rättsliga förfarandet vare sig vad gäller diarieföring eller utlämnande av
allmän handling. Någon sekretessbeläggning i lagens mening har i
detta fall inte varit aktuell utan enbart frågan om allmän eller icke
allmän handling. Handlingen diariefördes vid den tidpunkt då den var
färdigberedd av den beredande arbetsgruppen och var därefter tillgäng-
lig som allmän offentlig handling.
Annika Östman bereddes tillfälle att inkomma med påminnelse.
I beslut den 26 juni 1992 anförde JO Norell Söderblom följande.
Till främjandet av ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning
skall varje svensk medborgare enligt 2 kap 1 § tryckfrihetsförordning-
en (TF) ha rätt att taga del av allmän handling. Begränsningar i rätten
att ta del av allmänna handlingar finns i sekretesslagen. En allmän
handling som får lämnas ut skall genast eller så snart det är möjligt
utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav (2 kap. 12 §
TF). Den som önskar taga del av allmän handling har även rätt att mot
fastställd avgift få en avskrift eller kopia av handlingen (2 kap. 13 §
TF).
En handling är enligt 2 kap. 3 § första stycket TF allmän om den
förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 §§ samma kapitel är att
anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 6 § TF sägs
att en handling anses inkommen till en myndighet, när den har anlänt
till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare tillhanda. En
handling anses upprättad hos myndighet, när den har expedierats.
Handling, som ej har expedierats, anses upprättad när det ärende till
vilket den hänför sig är slutbehandlat hos myndigheten eller, om
handlingen ej hänför sig till visst ärende, när den har justerats av
myndigheten eller på annat sätt färdigställts (2 kap. 7 § TF). Om de nu
angivna förhållandena inte föreligger utgör handlingen inte en allmän
handling. Någon skyldighet för myndigheten att enligt TF lämna ut
annat än allmänna handlingar finns inte.
I samordningsgruppen fanns tjänstemän från flera olika myndighe-
ter. Gruppen i sig har inte utgjort någon myndighet. Gruppens med-
lemmar får ses enbart som företrädare för sin respektive myndighet.
Såvitt utredningen ger vid handen lämnade samordningsgruppen
uppdrag till socionomen Inger Klintlöf att göra en utredning rörande
bruket av narkotika på Gotland. Inger Klintlöfc rapport är daterad den
7 november 1991. I förordet står endast Inger Klintlöf som författare.
Utredningen ger inte stöd för annat än att hon i huvudsak självständigt
utarbetat rapporten. Enligt min bedömning är omständigheterna såda-
na att Inger Klintlöf vid utarbetandet av rapporten får anses ha intagit
en så fristående ställning i förhållande till de uppdragsgivande myndig-
heterna, bland dem socialförvaltningen, att rapporten inte kan anses
ha framställts inom någon av de aktuella myndigheterna (jfr bl.a. RÅ
1987:1). Rapporten får därför anses ha inkommit till respektive myn-
dighet när myndighetens företrädare i samordningsgruppen erhållit ett
exemplar av rapporten (se 2 kap. 7 § TF).
1992/93: JO 1
590
Utredningen ger inte något klart besked när Sören Söderstrand fick
ett exemplar av utredningen. Såvitt jag förstått hade han dock fått den
vid den tidpunkt då Annika Östman begärde att få ta del av den. Sören
Söderstrand måste anses ha mottagit rapporten i sin egenskap av
representant för socialförvaltningen i samordningsgruppen. Enligt min
uppfattning får rapporten därför anses ha inkommit till socialförvalt-
ningen när Sören Söderstrand mottog den (2 kap. 7 § TF). Den borde
då ha diarieförts vid förvaltningen. Någon grund för att sekretessbeläg-
ga rapporten synes inte ha förelegat. Sören Söderstrand borde således
ha lämnat rapporten till Annika Östman när hon begärde att få ta del
av den.
Frågor av det slag som aktualiserats i detta ärende är inte ovanliga.
JO har vid flera tillfällen uttalat sig rörande när en handling är att
anse som allmän. Jag kan härvid hänvisa till JO:s ämbetsberättelse bl.a.
1970 s. 312, 1977-78 s. 255, 1978-79 s. 224 och 1988-89 s. 250. På detta
område ställs man emellerid ofta inför tveksamma rättsliga bedöm-
ningar. Jag har här gett uttryck för min uppfattning i det fall som
anmälan avser. Det finns dock anledning att erinra om att en auktori-
tativ bedömning av frågan om en handling är allmän ytterst ankom-
mer på de högsta domstolarna.
(Dnr 1178-1991)
I en anmälan till JO anförde Cecilia Önfelt, ordförande i Alla Kvin-
nors Hus (AKH), följande.
Socialsekreterare Britt-Marie Zetterholm, socialdistrikt 4, har mot vårt
uttryckliga önskemål avslöjat en boende kvinnas vistelseort för den
våldsamme man hon flytt från. Därmed har Britt-Marie Zetterholm
försatt denna kvinna, de andra hjälpsökande kvinnorna samt jourkvin-
norna för fara att utsättas för mannens hot och repressalier.
Förloppet: M.S. kom till jouren på AKH tillsammans med sina två
barn den 6 februari. Hennes man är sedan många år alkoholmissbru-
kare och just denna kväll hade han varit höggradigt berusad. M.S.
hade blivit mycket rädd och kontaktat socialjouren som hjälpte henne
till AKH.
M.S. har redan vid tidigare tillfållen varit i kontakt med de sociala
myndigheterna för att få råd i sin svåra situation. Sedan flykten
hemifrån har hon kontakt med socialsekreterare Britt-Marie Zetter-
holm.
M.S. har två barn med mannen och de har gemensam vårdnad.
Fadern har under M.S:s boende här haft tillfälle att träffa barnen,
mamman har aldrig nekat honom detta. Däremot har hon inte velat
tala om var hon befunnit sig.
Polisen brukar, då de fått veta att en kvinna bor på AKH, kontrolle-
ra att barnen inte far illa på något sätt och meddela mannen detta.
De lämnar däremot inte ut kvinnans adress eller telefonnummer.
Vi rekommenderade ett liknande förfaringssätt i detta fallet och
motsatte oss kraftigt att socialsekreteraren lämnade ut M.S:s adress.
1992/93: JO 1
591
Genom att trots detta meddela mannen var kvinnan finns riskerar
nu jourkvinnorna på AKH att besväras av mannen. Enligt M.S. är han
mycket oberäknelig och hotfull då han är berusad.
Risken att möta en hotfull, berusad man utanför AKH är mycket
besvärande för våra jourkvinnor. Vi önskar därför utröna om social-
sekreteraren har rätt att med stöd av lagen inför mannen avslöja något
hon fått veta i förtroende.
Sociala distriktsnämnden 4 i Stockholm inkom med yttrande, vilket
Cecilia Önfelt kommenterade. I yttrandet anfördes bl.a. följande.
Beträffande faderns (T:s) begäran att av oss få uppgift om var barnen
vistades beslöts 91 03 15 att ej lämna ut uppgifter till honom om
barnens vistelseort, trots att T. i egenskap av vårdnadshavare i princip
har rätt att ta del av dessa uppgifter. Motivet till detta beslut var att vi
vid denna tidpunkt var osäkra på om det kunde föreligga en nödsitua-
tion. Vi hade vid denna tidpunkt inte nog kunskap att bedöma hans
missbruk och hur detta skulle kunna påverka hans beteende gentemot
barnen. Vi kunde inte heller bedöma hur han i övrigt kunde väntas
handla i förhållande till hustrun och barnen. Detta beslut fattades efter
konsultationer med tjänstemän på socialstyrelsen och JO och dessa
hade inte något att invända mot vårt beslut.
En knapp vecka senare, 91 03 19, inleddes samarbetssamtal med T.
och M. De kunde då göra en överenskommelse om hur umgänget med
barnen för var och en av dem skulle se ut för en period på två veckor
då nästa samtal på byrån skulle ske. Överenskommelsen innebar att
barnen bodde några dagar i taget hos respektive förälder. De skulle
också återgå till sitt ordinarie daghem. Det framgick då att T. inte hade
något pågående missbruk. Situationen var nu sådan att M. ansåg sig
kunna lita på denna överenskommelse och hon ville inte förhindra T:s
och barnens kontakt. M. önskade dock att hennes vistelseort inte blev
känd för T., då det skulle hota hennes integritet och hon var rädd för
att han inte skulle lämna henne ifred. Hon hade tagit för givet att
uppgifter som hon givit socialsekreteraren inte skulle föras vidare utan
hennes medgivande.
91 03 20 upphävdes beslutet att ej utlämna barnens vistelseadress
och T. delgavs denna uppgift. Det förelåg inte någon situation som
medgav att denna uppgift undanhölls honom. Vi har funnit stöd för
detta i uttalanden som JO tidigare gjort. I uttalanden 20 maj 1985 och
28 september 1987 har JO anfört att för att sociaidistriktet ska kunna
hemlighålla den underåriges adress krävs att den underårige är omhän-
dertagen enligt LVU. Visst sekretesskydd för underårig gentemot vård-
nadshavare infördes i sekretesslagen 1 juli 1989.
JO har i ett tidigare uttalande anfört att "även om en vårdnadshava-
re i princip har rätt att få veta var hans barn vistas kan dock
undantagsvis sådana omständigheter föreligga att uppgiften om vistelse-
orten ej lämnas ut. Sådan nödsituation kan vara för handen när det
gäller att avvärja fara för någons liv eller hälsa". (JO 1983/84 s 249). Vi
bedömde efter det andra mötet med makarna att det inte fanns
tillräckliga skäl att vägra lämna ut uppgiften om barnens adress.
Nödsituation bedömde vi ej förelåg. T. missbrukade just nu ej alkohol.
Modern hade gått med på hans kontakt och boende med barnen. T.
hade ej begått något allvarligt fysiskt våld mot hustru eller barn. M.
framförde nu inte heller någon sådan oro eller rädsla utan hänvisade
enbart till sin integritet. Det obehag det kunde medföra för M. och
övriga som vistats på Alla Kvinnors Hus kunde vi inte betrakta som en
situation jämförbart med den som JO åsyftat i sitt uttalande. I enlighet
med detta gavs fadern, vårdnadshavaren, den information vi ansåg
honom ha rätt till om barnens vistelseadress.
1992/93: JO 1
592
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 26 februari
1992 följande.
Som framhålls i remissvaret har en vårdnadshavare i princip rätt att
få del av alla uppgifter som rör barnet. Detta kan i vissa fall också
innebära en rätt att erhålla uppgifter om annan person, t.ex. om den
som har den faktiska vårdnaden. Adressuppgifter anses i allmänhet
kunna utlämnas utan risk för men. Men i det inte alldeles ovanliga
fallet att barnens mor löper risk att misshandlas av barnens far kan
hon åtnjuta sekretesskydd för sin adress enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen
i sin egenskap av en barnen närstående person (jfr regeringsrättens
årsbok (RÅ) 1984 2:24).
I förevarande fall framgår av utredningen att socialförvaltningen
gjort en sekretessprövning och därvid inte funnit tillräcklig materiell
grund föreligga för att vägra lämna ut barnens adress.
JO:s granskning avser i första hand en kontroll av att myndigheterna
i sin verksamhet följer lagar och andra författningar samt i övrigt
fullgör sina åligganden. Granskningen är av rättslig art och avser
främst tilllämpningen av gällande förfaranderegler. JO brukar däremot
inte pröva myndigheternas ställningstagande i sak, såvida inte dessa
står i strid mot gällande lagstiftning. Så är inte fallet här.
(Dnr 3661-1990)
Anmälan
I en anmälan till JO anförde B.M. bl.a. att han hos socialförvaltningen
i Sandvikens kommun muntligen och skriftligen begärt att få ut
handlingar ur bl.a. en faderskapsutredning beträffande sin son M., men
bara fått det beskedet, att faderskapsutredningen blivit nedlagd.
Utredning
Utredning och yttrande över handläggningen av begäran om utfående
av allmänna handlingar inhämtades från socialnämnden. B.M. inkom
med påminnelser och ett antal skrifter.
Utredningens resultat
M. är född i äktenskap mellan B.M. och Å.M. Efter äktenskapsskillnad
sökte B.M. socialförvaltningens hjälp i fråga om umgänget med M. I
samband därmed uppkom fråga om faderskapet till M., och ett fader-
skapsärende öppnades i november 1988. Blodundersökningar gjordes
beträffande M. samt Å.M. och hennes sambo. Den senare uteslöts
därvid från faderskapet. Utredningen nedlades därefter den 20 septem-
ber 1990 utan att fullföljdshänvisning lämnades.
1 april 1990 begärde B.M. att länsstyrelsen i Gävleborgs län skulle
utreda vissa frågor rörande socialförvaltningens handläggning av ären-
1992/93:JO1
59.3
38 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
dena om umgänge och faderskap. En av frågorna gällde B.M:s möjlig-
heter att fa del av handlingar hos socialförvaltningen. Länsstyrelsen tog
upp frågorna i form av ett tillsynsärende. I yttrande angav nämnden
bl.a. att B.M. hade delgivits visst utredningsmaterial i faderskapsären-
det, men inte begärt att fa kopia av blodundersökningsprotokollet.
Beslut i tillsynsärendet meddelades den 31 augusti 1990. Länsstyrelsen
riktade kritik mot att B.M. delgivits resultatet av blodundersökningen
per telefon. Länsstyrelsen antecknade också att, för den händelse B.M.
begärde att få ta del av handlingar hos socialförvaltningen, begäran då
skulle prövas.
I brev som inkom till socialförvaltningen den 20 september 1990
begärde B.M. kopia på blodundersökningsprotokollet och andra proto-
koll samt att få ta del av brevväxling och journalanteckningar avseende
vårdnad och faderskap. Samma dag nedlades, som ovan framgått,
faderskapsutredningen.
B.M:s framställning besvarades i ett brev den 15 januari 1991. Det
angavs att faderskapsutredningen omfattade vissa protokoll, resultat av
blodundersökning och beslut om nedläggning av ärendet, samt att
B.M. under hand fått del av handlingarna och deras innehåll enligt
gängse praxis. Efter beslutet om nedläggning av utredningen, vilket
beslut inte överklagats, gällde enligt skrivelsen särskilda regler som
inskränkte möjligheterna att få ut uppgifter i ärendet. Sekretess gällde
vidare för mottagna brev i umgängesärendet.
I skrivelse den 24 januari 1991 avslog socialnämnden framställning-
en såvitt avsåg handlingar i faderskapsärendet. Besvärshänvisning läm-
nades. Sedan B.M. överklagat beslutet undanröjde kammarrätten detta
med motiveringen att han var part i faderskapsärendet, vilket kunde
komma att tas upp på nytt. Målet återförvisades för ny handläggning
till socialnämnden, som enligt kammarrätten också hade att ta ställ-
ning till begäran om utfående av handlingar som ej hänförde sig till
faderskapsärendet. Socialförvaltningen har därefter meddelat att B.M.
medgavs att ta del av befintligt aktmaterial i faderskaps- och umgänges-
ärendena.
Socialnämnden hänvisade som sitt yttrande till JO till skrivelser från
socialkontoret. I skrivelserna angavs bl.a. att B.M. vid besök på social-
kontoret delgivits vissa handlingar, och att han för övrigt inte annat än
genom brevet i september 1990 begärt att få del av handlingar. Att svar
på denna begäran inte gavs förrän i januari 1991 berodde bl.a. på
oplanerade personalförändringar. Svaret dröjde därför onormalt lång
tid. Genom ett förbiseende lämnades ej fullföljdshänvisning då social-
nämnden beslöt att lägga ned faderskapsutredningen. Socialkontoret
hade därför biträtt B.M. i att hos regeringsrätten ansöka om återställan-
de av försutten tid.
B.M. vidhöll i sina påminnelser att han inte sett de handlingar som
han skulle ha delgivits.
1992/93: JO 1
594
Bedömning
1992/93:JO1
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 augusti
1991 bl.a. följande.
I frågan om B.M. muntligen begärt att få kopior av handlingar står
uppgift mot uppgift, och jag förutser inte att ytterligare utredningsåt-
gärder kan bringa klarhet. B.M. har emellertid genom brev som
inkom till förvaltningen den 20 september 1990 begärt att få kopior på
vissa handlingar och att få ta del av andra.
Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så
snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som
önskar ta del av handlingen. Den som önskar ta del av handlingen har
också rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen
till den del den får lämnas ut (2 kap. 12 och 13 §§ tryckfrihetsförord-
ningen). Om en viss befattningshavare vid myndigheten svarar för
vården av handlingen, ankommer det i första hand på honom att
pröva frågan om handlingens utlämnande. I tveksamma fall skall han
hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske utan omgång.
Vägrar han att lämna ut handlingen, skall han om sökanden begär det
hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden skall underrättas om att
han kan begära detta och att beslut av myndigheten krävs för att ett
avgörande skall kunna överklagas (15 kap. 6 § sekretesslagen
(1980:100)).
Mot bakgrund av det allmänna skyndsamhetskrav som gäller i fråga
om handläggningen av detta slags ärenden borde framställningen ha
besvarats utan annat dröjsmål än som kunde förorsakas av att andra
brådskande arbetsuppgifter måste utföras. Svaret dröjde emellertid
närmare fyra månader, vilket går långt utöver de tidsfrister som kan
godtas.
Det första svaret, den 15 januari 1991, var vidare bristfälligt på så
sätt att det saknade den lagstadgade upplysningen om rätt att begära att
frågan hänsköts till myndigheten som sådan och att detta krävdes för
ett eventuellt överklagande. Bristen i fråga om överklagandemöjlighet
såvitt gäller handlingar i faderskapsärendet har avhjälpts genom det
beslut som fattades den 24 januari 1991, men inte ens då har frågan
om utfående av övriga handlingar besvarats på ett korrekt sätt. Så har
skett först sedan kammarrätten i dom den 11 mars 1991 påpekat
bristen. Påpekas kan i sammanhanget att B.M:s begäran att erhålla
kopior av vissa handlingar inte ens därefter besvarades på annat sätt än
att han erbjöds att själv komma och ta del av akterna.
Handläggningen av B.M:s begäran om att utfå handlingarna har
alltså varit på ett flertal sätt bristfällig, och socialnämnden kan inte
undgå allvarlig kritik för det inträffade.
Beslut att lägga ned en faderskapsutredning enligt 2 kap. 9 §
föräldrabalken får enligt 3 st. samma paragraf överklagas hos länssty-
relsen genom besvär. Om en part kan överklaga ett visst beslut skall
han underrättas härom. I socialnämndens yttrande till JO anges att det
var genom ett förbiseende som fullföljdshänvisning inte lämnades då
nämnden beslöt att lägga ned utredningen. Av handlingarna i ärendet
595
framgår att man anser att förbiseendet skett hos socialkontoret, som
inte skickade med någon fullföljdshänvisning, och att man där vidtagit
åtgärder för att förhindra ett upprepande. Beslutet att lägga ned
utredningen har emellertid fattats av nämnden vid sammanträde, och
protokollsutdraget saknar beslut om fullföljdshänvisning. Jag finner
mot bakgrund härav anledning att påpeka, att det är beslutsfattaren, i
detta fall nämnden själv, som har att ta ställning till om fullföljdshän-
visning skall lämnas. Sedan bristen upptäckts efter klagomål från B.M.
har socialförvaltningen emellertid hjälpt honom att komma till sin rätt
i detta avseende, och jag finner därför inte anledning till annat
uttalande än att jag är kritisk till att nämnden inte beslöt om fullföljds-
hänvisning.
Vad som i övrigt förekommit föranleder mig inte till någon åtgärd
eller något uttalande, varför jag avslutar ärendet här.
(Dnr 3230-1989)
Bakgrund
T.S., född 1969, uppsökte den 20 juni 1989 socialkontoret i Biskops-
gården. Han ansökte om och beviljades ekonomiskt bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen (SoL). En utredning enligt 50 § SoL gjordes över T.S:s
aktuella situation och en ny personakt upprättades. I personakten lades
— förutom aktuell utredning — journalanteckningar från tiden
1982—1987 och sociala utredningar enligt barnavårdslagen, social-
tjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Utredningarna rörde T.S:s uppväxt och hemmiljö samt placeringar
utanför hemmet.
Vid ett besök på socialkontoret den 26 juli samma år upptäckte T.S.
en felaktig uppgift i utredningen. Han ville därför ta del av allt
material som fanns i hans personakt vid socialförvaltningen. Vid ett
nytt besök den 4 augusti läste han igenom de handlingar som fanns i
hans personakt och fick senare på egen begäran kopior av materialet.
Klagomål
Sonja G.R., mor till T.S., anförde hos JO klagomål mot socialdistriktet
Biskopsgården. Hon hävdade bl.a., att socialdistriktet lämnat ut person-
liga uppgifter om henne till sonen trots att hon förbjudit distriktet att
göra det.
1992/93 :JO1
596
Utredning
Yttrande infordrades från distriktsnämnden. I remissvaret anförde den-
na bl.a. följande.
Bemötande av klagomålen
T.S. var aktuell i barnavård från 1974. Han var omhändertagen för
samhällsvård jml § 25 a) från 1979-10-16 till 1983-05-31. Under 1986
och 1987 var T.S. aktuell för bistånd i samband med familjebehandling
vid barnpsykiatrisk klinik.
Eftersom T.S. varit aktuell under de närmast föregående två åren vid
besöket i juni 1989 fanns handlingarna kvar i registret och hans
tidigare "barnavårdsakt" blev insorterad i hans nya personakt vid
uppläggning av ny handling. T.S. har tagit del av allt material i sin
personakt. Han har härigenom tagit del av de uppgifter, som rör hans
tidigare hemförhållanden och hans mor och syster, som finns i de
utredningar som låg till grund för beslut om hans samhällsvård. T.S.
har däremot inte tagit del av vare sig modern Sonja G.R:s eller systerns
personakter och sociala utredningar.
Bedömning
Sonja G.R. gör i sin anmälan gällande att förvaltningen förfarit felak-
tigt när T.S:s personakt lämnades ut till honom.
Personakten innehåller — förutom aktuell utredning i T.S:s socialbi-
dragsärende — i huvudsak journalanteckningar från tiden
1982—1987-10-01 samt socialutredningar under tiden 1979—1987 rö-
rande T.S:s uppväxt och hemmiljö samt placeringar utanför hemmet.
Sistnämnda handlingar rör således sådana förhållanden som T.S. har
erfarit och upplevt som barn samt utredningar och beslut som legat till
grund för hans placeringar utanför det egna hemmet. Det ligger i
sakens natur att handlingarna därmed också innehåller upplysningar
om hans nära anhöriga, nämligen hans mor, Sonja G.R., och hans
syster.
Uppgifterna omfattas av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen.
Det innebär att uppgifterna normalt inte får röjas för utomstående
utan att den eller de personer som uppgifterna rör samtycker till det.
Frågan gäller om sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen utgör
hinder mot att T.S. i vuxen ålder får läsa handlingarna i sin egen
personakt i de delar som rör moderns och systerns förhållanden under
den aktuella tiden.
Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen gäller att uppgifter som omfattas av
sekretess enligt bestämmelsen i fråga får röjas, om det står klart att det
kan ske utan att någon enskild lider men.
Avgörande för bedömningen av sekretessfrågan är således, huruvida
utlämnandet av uppgifterna till T.S. kan anses ha medfört att Sonja
G.R. lidit men i den bemärkelse ordet har i 7 kap. 4 § sekretesslagen.
Förvaltningen anser att denna fråga bör bedömas mot bakgrund av
att uppgifterna i fråga rör händelser och förhållanden som haft stor
betydelse för T.S:s barndom och uppväxt. Enligt förvaltningens upp-
1992/93 :JO1
597
fattning hade det från rent mänskliga och socialpsykologiska synpunk-
ter varit fel att förmena T.S. rätten att ta del av dessa uppgifter som är
så nära förknippade med hans egen barndom och uppväxt. Dessa
överväganden ledde förvaltningen till slutsatsen, att uppgifterna kunde
lämnas ut till T.S. utan att Sonja G.R. kunde anses lida men i
sekretesslagens mening.
Här bör också tilläggas att förvaltningslagens bestämmelse om parts-
insyn som regel medför att en klient har rätt till full insyn i den egna
socialakten. Denna bestämmelse torde i och för sig i första hand ha
avseende på pågående ärenden. I rättspraxis förekommer emellertid
fall där rätt till partsinsyn föreligger även sedan ärendet har avslutats.
Den omedelbara orsaken till att T.S. ville ta del av handlingarna i
sin socialakt var att han upptäckt en felaktig uppgift i socialbidragsut-
redningen och att han av den anledningen ville kontrollera vilka
uppgifter som fanns dokumenterade om honom i akten. Mot den
bakgrunden anser förvaltningen att T.S. även med hänsyn till reglerna
om partsinsyn haft rätt att utan hinder av sekretess ta del av samtliga
handlingar i sin socialakt.
Sonja G.R. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 30 september
1991 följande.
Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess inom
socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Innebörden av att sekretess råder är att
uppgiften inte får röjas vare sig för andra myndigheter eller för
privatpersoner. Det förtjänar i sammanhanget att understrykas, att
regleringen innebär att sekretess råder i de allra flesta fall. Utrymmet
för att lämna ut uppgifter efter en skadeprövning är mycket begränsat,
och torde närmast omfatta fall i gränszonen till ett antaget samtycke
från den enskilde.
Sekretessen gäller dock inte i förhållande till den enskilde själv (14
kap. 4 § sekretesslagen), vilket medför att en person, med vissa
undantag som här saknar intresse, i normalfallet medges att fritt ta del
av innehållet i den socialakt som kan finnas beträffande honom.
Likaså kan en vårdnadshavare i de allra flesta fall få ta del av sitt barns
socialakt.
Ett problem som ibland uppkommer, och som det aktuella ärendet
är ett exempel på, består i att en socialakt som angår en person
innehåller känsliga uppgifter om en eller flera andra personer, uppgif-
ter som enligt den ovan nämnda huvudregeln omfattas av sekretess.
Frågan blir då om socialakten i dessa delar måste hemlighållas för den
person, som akten egentligen rör.
Det kan genast sägas att den som är sökande, klagande eller annars
part i ett ärende hos en socialförvaltning enligt 14 kap. 5 § sekretessla-
gen har rätt att ta del av allt utredningsmaterial i ärendet, även om
1992/93: JO 1
598
detta skulle innebära att han får del av uppgifter som rör en annan
person. Från denna rätt finns bara vissa undantag, som här bortses
från. Som exempel på uppgifter som en part kan få del av kan nämnas
att parten i ett ärende som rör vårdnad om barn tillåts ta del av
uppgifter i utredningen som beskriver den andre förälderns förhållan-
den, och en part i ett ärende om tvångsvård av barn kan ta del av
uppgifter som rör övriga familjemedlemmar.
Problemet avgränsas alltså till den situationen att en person utan
direkt samband med ett pågående ärende vill ta del av sin eller sitt
barns socialakt, och det i akten finns känsliga uppgifter om någon
annan person, t.ex. om en förälder eller ett syskon, eller om förhållan-
den som rör barnets familjehem. Om denne andre person eller famil-
jehemmet inte har eftergett sekretessen blir alltså frågan, om akten i
denna del måste hemlighållas för den som akten rör eller för hans
vårdnadshavare.
I propositionen (1979/80:2) med förslag till sekretesslag framhölls att
bestämmelsen i 14 kap. 4 § sekretesslagen hade nära samband med den
rätt till insyn för part som avses i 14 kap. 5 §. Det konstaterades också
att regeln om verkan av samtycke ger upphov till ett ganska stort antal
rättsliga problem och att flertalet av dessa måste lösas med tillämpning
av allmänna rättsgrundsatser. Vidare anfördes bl.a.
I allmänhet är det den person, om vilken information finns hos en
myndighet, som förfogar över sekretessen. Så behöver dock inte alltid
vara fallet. Sekretessen kan gälla till förmån också för tredje man, t.ex.
någon som har gjort anmälan mot den andre eller som annars kan bli
utsatt för hot från denne. I så fall kan inte den som i första hand
berörs av uppgifterna utan vidare få kännedom om dem. Och för att
sekretessen skall vika i förhållande till utomstående behövs samtycke
från båda de nämnda personerna. Motsvarande gäller om en uppgift i
annat fall angår mer än en person, t.ex. någon som har sökt hjälp hos
socialvården och anhörig till denne.
Regeringsrätten har i ett antal avgöranden prövat frågor av denna art. I
ett fall (RÅ 1987 not 543) hade en kvinna begärt att få ta del av en
faderskapsakt som gällde henne. Faderskapet var inte fastställt. Kvin-
nan fick inte del av de uppgifter som gällde namnet på den uppgivne
fadern och hans anhöriga. Liknande utgång blev det i ett fall (RA 1989
not 241) där en kvinna begärde att få ta del av en uppgift rörande
henne som fanns i en s.k. barnavårdsombudsakt. Hon hade önskat ta
del av uppgiften för att kunna ta reda på vem hennes verklige far var.
I ett annat fall (RÅ 1989 not 124) hade kammarrätten under hänvis-
ning till 7 kap. 4 § sekretesslagen nekat ett barn att ta del av alla
uppgifter i en nedlagd faderskapsutredning avseende barnet själv. Re-
geringsrätten fann emellertid att faderskapsärendet skulle kunna tas
upp på nytt om nya omständigheter framkom, och att barnet var att
anse som part i ärendet. Han ägde följaktligen ta del av alla handling-
ar.
Den samlade slutsatsen av de nämnda avgörandena blir att domsto-
larna anser att sekretess hindrar att en person får del av uppgifter
inom socialtjänsten om en annan person, även då uppgifterna finns i
1992/93: JO 1
599
en akt som rör faderskapet till den person som vill se uppgifterna.
Endast om den som vill se uppgifterna kan sägas ha ställning som part,
kan han få del av dem.
Av förarbeten och rättsfall framgår alltså att tredje man i princip
skall ha ett sekretesskydd även gentemot den som handlingarna direkt
berör. Härav följer att en person inte utan vidare kan få ta del av sin
egen socialakt i dess helhet såvida den inte hänför sig till ett pågående
ärende. Den enskildes rätt att få del av uppgifter om sig själv blir
härigenom i praktiken väsentligt beskuren. En vuxen som t.ex. bott i
fosterhem och söker uppgifter om sin barndom och ungdom kan med
hänsyn till de biologiska föräldrarnas integritet inte få dessa uppgifter.
En person som har anledning misstänka att hans biologiska får inte är
den som angetts i kyrkoböckerna kan inte få del av sin barnavårdsakt i
dess helhet om det i denna finns uppgifter om att en annan namngiven
man varit aktuell som far. Först om han på andra vägar kan få sådan
kunskap att han kan inleda en rättegång kan han i sin egenskap av
part i princip få del av uppgifterna.
Följden av dessa överväganden om innebörden av gällande lagstift-
ning blir att jag anser att socialnämnden inte borde ha lämnat ut de
ifrågavarande uppgifterna till sonen utan moderns samtycke. Det var
tveklöst fråga om uppgifter som allmänt sett kunde bedömas medföra
men för modern om de lämnades ut. Inte heller kan jag godta
resonemanget att sonen i sin egenskap av part i ett pågående bistånds-
ärende skulle få partsställning i ett sedan länge avslutat äldre social-
ärende. Jag finner emellertid med hänsyn till att lagreglerna inte kan
anses otvetydiga inte skäl att inleda förundersökning för brott mot
tystnadsplikt.
En särskild fråga som aktualiseras i detta ärende är i vilken utsträck-
ning äldre socialakter för den berörde personen bör tas med i nya
ärenden. Den frågan kan inte besvaras generellt. Det får bedömas från
fall till fall om den gamla akten har sådant samband med det nya
ärendet att det är motiverat att bifoga den. Det ärende om T.S. som var
aktuellt vid socialförvaltningen var ett biståndsärende. Till denna akt
fogades emellertid ett tämligen omfattande material rörande en sam-
hällsvård, föranledd av moderns förhållanden, vilken upphört år 1983
då T.S. var 14 år gammal. Materialet härrörde från vad som enligt
nämndens yttrande benämns en föräldrahandling. Ingenting i hand-
lingarna tyder på att materialet varit erforderligt för en bedömning av
T.S:s aktuella biståndsbehov. Det borde därför enligt min mening inte
ha tillförts akten. Eftersom kretschefen Lena Mårtensson i nämndens
utredning inför yttrandet hit anfört att det var emot förvaltningens
rutiner, som en vikarie på kontorssidan lade med materialet i T.S:s
akt, nöjer jag mig med det påpekande som ligger i det nu sagda.
Sonja G.R. har i sin anmälan hit ifrågasatt om inte uppgifterna
borde ha varit utgallrade. Bestämmelser om gallring ges i 60 § social-
tjänstlagen. Där stadgas att anteckningar och andra uppgifter i en
personakt som tillhör socialnämnds personregister skall gallras ut fem
år efter det sista anteckningen gjordes i akten. Eftersom det i materia-
let från "föräldrahandlingen" finns anteckningar från åren 1983, 1985
1992/93: JO 1
600
och 1987 såväl som från tidigare år, har det inte funnits anledning för
den nämnd som för akten att företaga någon gallring. Härtill kommer
numera att gallring enligt 62 § 1 st. 3 inte får omfatta handlingar som
har samband med att en underårig placerats i ett familjehem.
Med det allmänna synsätt som vi i det svenska samhället har på den
enskildes rätt att få fullständig insyn i sina egna förhållanden, kan de
inskränkningar i denna rätt som illustreras i detta ärende inte anses
tillfredsställande. Eftersom problemet enligt erfarenheterna inom JO-
ämbetet är ofta återkommande, avser jag att översända ett exemplar av
detta beslut till justitiedepartementet för kännedom.
I övrigt föranleder vad som förekommit mig inte till något uttalan-
de, varför jag avslutar ärendet här.
Fråga om en socialförvaltning ägt översända en an-
mälan rörande en persons hälsotillstånd m.m. till en
läkare samt medta läkaren på ett hembesök hos den
berörda personen utan att kontakt först erhållits med
denne. Förfarandet har i frågasatts från såväl sekre-
tessynpunkt som med hänsyn till principerna i social-
tjänstlagen men har i visst fall godtagits. Tillika fråga
om sekretess för anmälare och utlämnande av all-
männa handlingar samt underrättelse om avskriv-
ningsbeslut m.m.
(Dnr 2130-1991)
Den 21 februari 1991 inkom till socialförvaltningen Centrum i Malmö
kommun en anmälan från en bostadsrättsförening i Malmö. I anmälan
påtalades vissa missförhållanden hos en av lägenhetsinnehavarna i
föreningens fastighet, B.L. Anmälan var undertecknad av en kvinna,
A.G.P. Ärendet kom vid socialförvaltningen att handläggas av social-
sekreteraren Hanna Johansson.
Med anledning av anmälan inleddes den 26 februari 1991 utredning
enligt 50 § socialtjänstlagen. Samma dag tog Hanna Johansson kontakt
med en läkare samt med företrädare för kommunens hemtjänst.
Hanna Johansson översände också en kopia av anmälan till läkaren.
Tillsammans med läkaren och en hemtjänstassistent besökte Hanna
Johansson B.L. i hemmet den 4 mars 1991. Anmälan lästes därvid upp
för honom. Enligt en anteckning i socialakten begärde B.L. då att få
veta namnet på den person som undertecknat anmälan. Hanna Johans-
son förklarade därvid att hon först måste få tillstånd härtill av anmäla-
ren. B.L. avböjde vid besöket framställda erbjudanden om bistånd.
Den 6 mars 1991 tog Hanna Johansson kontakt med A.G.P. per
telefon bl.a. för att efterhöra om A.G.P:s namn fick lämnas ut till B.L.
A.G.P. kunde därvid inte lämna besked men lovade att återkomma i
frågan.
I en skrift daterad den 3 april 1991 och ställd till socialdirektören i
Malmö kommun begärde B.L. att utfå ifrågavarande anmälan och
socialförvaltningens eventuella skriftliga svar på denna. Handlingarna
begärdes till en boxadress i Malmö "f.v.b." på grund av resa. Enligt en
1992/93:JO1
601
av B.L. i kopia ingiven skrift från socialdirektören daterad den 4 april
1991 skulle B.L:s begäran översändas till socialförvaltningen Centrum
för handläggning. Så skedde också och B.L:s begäran inkom till
socialförvaltningen Centrum samma dag, dvs. den 4 april 1991, enligt
uppgift från socialförvaltningen. I bl.a. en ytterligare skrift till socialdi-
rektören daterad den 27 april 1991, angav sig B.L. ännu ej ha erhållit
de begärda handlingarna. Även denna skrift översändes till socialför-
valtningen Centrum.
Den 21 maj 1991 medgav A.G.P. vid samtal mellan henne och
socialsekreteraren Detlef Schultze vid socialförvaltningen Centrum att
kopia av anmälan fick tillställas B.L. Vid samma tillfälle begärde
A.G.P. en skriftlig redogörelse från förvaltningen över vidtagna åtgär-
der i ärendet. Samma dag översändes en kopia av anmälan till B.L.
samt ett skriftligt svar till A.G.P. I sistnämnda handling, som var
undertecknad av Detlef Schulze, angavs bl.a. att den vid hembesöket
hos B.L. medföljande läkaren inte hade bedömt B.L. vara i behov av
läkarvård.
Den 22 maj 1991 erhöll B.L. den till honom översända kopian av
anmälan.
Efter ytterligare en skrift från B.L. till socialdirektören, översändes
från förvaltningen den 11 juni 1991 till B.L. en kopia av det skriftliga
svar som förvaltningen den 21 maj samma år hade tillställt A.G.P.
Kopian ställdes dock till B.L:s bostadsadress. Försändelsen återkom
därför senare till förvaltningen såsom ej utlöst.
Den 13 juni 1991 avskrevs ärendet vid socialförvaltningen.
I en skrift som inkom till aktuell enhet vid socialförvaltningen
Centrum den 2 juli 1991 begärde B.L. utfående bl.a. av kopior av
samtliga handlingar i ärendet. Redovisning tillställdes honom samma
dag. B.L. erhöll dock ej — med något undantag — kopior av de av
honom själv ingivna handlingarna.
I en anmälan till JO riktade B.L. kritik mot socialförvaltningen i
Malmö kommun och anförde därvid bl.a. följande: Socialförvaltning-
ens ingrepp i hans privatliv utgjorde en mycket grov personlig kränk-
ning. Man borde inte urskillningslöst ha godtagit anmälan. — Hans
skrifter har lämnats obesvarade och han har först efter lång tid erhållit
del av de handlingar han begärt. Hans skrifter ställda till socialdirektö-
ren har inte redovisats till honom, trots att han begärt att utfå samtliga
handlingar i ärendet. Det var felaktigt att göra utlämnandet av anmä-
lan beroende av anmälarens samtycke. Han var part i ärendet. En
sådan har alltid — med vissa undantag om vilka här ej är fråga — rätt
att ta del av en anmälan. — Vidare har det visat sig att socialförvalt-
ningen inte har erhållit någon redovisande handling från den läkare
som deltog i hembesöket hos honom. Det är anmärkningsvärt att
socialförvaltningen låtit sig nöja härmed. — Att uppgifter om hans
hälsotillstånd utlämnats till anmälaren genom det skriftliga svaret till
henne utgör ett brott mot sekretesslagen. — Han borde slutligen ha
delgivits beslutet om att avskriva ärendet, vilket ej skedde.
Anmälan remitterades till socialförvaltningen Centrum i Malmö
kommun för upplysningar. I remissvaret anförde förvaltningen bl.a.
1992/93: JO 1
602
följande: Före det beslutet om att inleda utredning fattades gjordes
försök — både per telefon och vid besök — att nå B.L. vilket
misslyckades. Med tanke på B.L:s ålder och de misslyckade försöken
att nå honom, blev utredaren orolig för hans hälsa. Anmälaren hade
också uppgivit att B.L. for mycket illa och även vid telefonsamtal
presenterat ärendet på ett panikartat sätt. Utredaren uppfattade därför
saken så att det förelåg risk för B.L:s liv. Man ansåg därför att ärendet
skulle utredas omedelbart och att det var "relevant" att läkaren följde
med vid hembesöket. Anledningen till läkarens och hemtjänstassisten-
tens närvaro förklarades också för B.L. vid besöket. Han accepterade
då förklaringen. Den medföljande läkaren ansåg emellertid inte att
B.L. var i behov av läkarvård och stannade endast en kvart i lägenhe-
ten. Utredaren och hemtjänstassistenten stannade längre och erbjöd
B.L. bistånd. Vid besöket lästes anmälan upp för B.L. Han uppgav då
sin version av händelserna, vilken accepterades av utredaren. B.L.
önskade endast erhålla uppgift om någon lämplig städfirma. Man kom
också överens om att ett ytterligare hembesök skulle äga rum hos
honom. Man tvingade sig således inte på B.L. — Skriftväxlingen finns
bevarad i personakten. B.L. erhöll de begärda handlingarna efter
relativt kort väntetid. Anmälaren önskade vara anonym. Utredaren
uppfattade att hon var rädd för repressalier från B.L., inte bara för
egen utan även för övriga grannars del, de flesta äldre kvinnor. Frågan
om utlämnande av anmälarens namn skulle därför "utredas vidare". —
Läkaren, som ej ansåg att B.L. var i behov av vård, ansåg ej heller att
det förelåg behov av något läkarintyg eller yttrande. — B.L. uppgav vid
hembesöket att förvaltningen fick upplysa anmälaren om att någon
åtgärd från förvaltningens sida inte var aktuell. Redogörelsen till
anmälaren av den 21 maj 1991 upprättades efter en s.k. men-bedöm-
ning. Enligt förvaltningens uppfattning innehåller den inget som stri-
der mot sekretesslagens regler. — Vad gäller delgivning av avskriv-
ningsbeslutet, behövde sådan ej "fullföljas" eftersom B.L. i rekommen-
derad försändelse tillställdes samtliga handlingar den 2 juli 1991.
B.L. yttrade sig över remissvaret.
Detlef Schultze uppgav vidare vid telefonsamtal med föredraganden
i ärendet att anledningen till att B.L. i juli 1991 inte tillställdes kopior
av samtliga de av B.L. själv ingivna handlingarna var att man ej ansåg
detta vara behövligt.
Socialakten lånades in för granskning.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 januari
1992 följande.
Frågan om de av socialförvaltningen inledningsvis vidtagna
åtgärderna
En av de grundläggande principer som anges i 1 § socialtjänstlagen
(SoL) är att socialtjänsten skall bygga på respekt för människornas
självbestämmande och integritet. Lagstiftningen förutsätter således som
huvudregel att alla insatser sker på frivillighetens väg.
1992/93: JO 1
603
Enligt 50 § SoL skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning
av vad som genom ansökan eller på annat sätt kommit till nämndens
kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. När
nämndens bistånd påkallas av någon annan än den hjälpbehövande
själv, måste den första utredningsåtgärden bli att kontakta den som har
uppgetts behöva hjälp. Vad nämnden då kan göra är att erbjuda stöd
och hjälp. Avvisar den hjälpbehövande erbjudandet, kan någon ytterli-
gare åtgärd som regel inte vidtas av nämnden. Undantag härifrån torde
enbart komma i fråga om det ej kan uteslutas att den enskilde är i
behov av vård oberoende av eget samtycke.
Av bestämmelserna i sekretesslagen följer att samråd eller kontakter
med andra myndigheter eller enskilda under utredningen som regel
inte får ifrågakomma utan den hjälpbehövandes samtycke. Sekretessen
får dock i vissa fåll brytas t.ex. om kontakten är nödvändig för att
nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter (1 kap. 5 § sekretesslag-
en).
Det var — som framgår av det föregående — riktigt av socialförvalt-
ningen att söka upp B.L. med anledning av anmälan. Hanna Johans-
sons åtgärder att redan före besöket och utan B.L:s medgivande över-
sända anmälan till läkaren samt att medta läkaren på besöket kan dock
ifrågasättas från såväl sekretessynpunkt som med hänsyn till de nyss-
nämnda principerna i socialtjänstlagen. Jag kan dock inte bortse ifrån
vad man från socialförvaltningens sida uppgivit om att situationen
framstod som ytterst allvarlig och att man uppfattade saken så, att det
förelåg risk för B.L:s hälsa. Innehållet i anmälan talar i sig också för
denna uppfattning. Mot bakgrund härav och med beaktande av be-
stämmelsen i 1 kap. 5 § sekretesslagen får därför åtgärderna anses
försvarliga. Jag vill dock påpeka att, när personlig kännedom om
förhållandena saknas, sådana åtgärder endast får förekomma i rena
undantagsfall. Jag vill också påpeka att de av socialförvaltningen be-
skrivna försöken att i inledningsskedet få kontakt med B.L. borde ha
antecknats i socialakten, vilket inte har skett.
Frågan om sekretess vad gäller anmälarens namn och
utlämnande av allmän handling
Sekretess gäller jämlikt 14 kap. 5 § sekretesslagen i regel inte i
förhållande till en part i ett ärende hos en myndighet. Bestämmelsen
reglerar emellertid inte myndighetens skyldighet att på begäran lämna
ut uppgifter till en part utan anger endast när sekretessen viker för en
parts rätt till insyn. De skyldigheter socialnämnden har i nu aktuellt
hänseende regleras i stället i förvaltningslagen. Enligt 16 § sistnämnda
lag har en part rätt att — med vissa begränsningar — ta del av det som
har tillförts ett ärende, om detta avser myndighetsutövning mot någon
enskild.
Bestämmelsen om att sekretessen viker för en parts rätt till insyn
gäller emellertid såsom nyss antytts inte undantagslöst. Enligt 14 kap.
5 § sekretesslagen får i vissa fall en uppgift inte lämnas ut om det med
hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att den
1992/93 :JO1
604
sekretessbelagda uppgiften inte röjs. Detta kan t.ex. enligt 7 kap. 6 §
sekretesslagen gälla en anmälares namn och andra uppgifter om det
kan antas att fara uppkommer för anmälaren eller någon honom
närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen äger den som önskar ta
del av allmän handling rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller
kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En sådan begäran
skall enligt lagrummet behandlas skyndsamt. Av 2 kap. 14 § tryckfri-
hetsförordningen framgår att en fråga om utlämnande av allmän
handling till enskild skall prövas av den myndighet som förvarar
handlingen, om det inte är föreskrivet att prövningen skall ankomma
på annan myndighet. Enligt 15 kap. 6 § sekretesslagen gäller vidare
följande. Om en viss befattningshavare vid en myndighet svarar för
vården av en handling, ankommer det på honom att i första hand
pröva frågan om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall
skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske utan
omgång. Vägrar han att lämna ut handlingen skall han, om sökanden
begär det, hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden skall underrät-
tas om att han kan begära detta och att beslut av myndigheten krävs
för att ett avgörande skall kunna överklagas.
Beslut varigenom myndigheten har avslagit enskilds begäran om att
få ta del av en handling får överklagas av sökanden. Vad gäller beslut
fattade inom socialtjänsten, sker överklagandet genom besvär hos kam-
marrätten. Enbart en vägran att muntligen lämna ut en uppgift — som
ju inte direkt berörs av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
eller 15 kap. 6 § sekretesslagen — kan inte överklagas.
Utredningen ger vid handen att B.L. redan vid hembesöket krävde
att få reda på anmälarens namn. Han fick då beskedet att anmälaren
måste lämna sitt medgivande härtill. Det är inte klarlagt att B.L. vid
besöket också begärde att utfå själva handlingen eller kopia härav.
Hanna Johansson kontaktade efter besöket A.G.P. i frågan. A.G.P. bad
då att få återkomma med besked. Enligt anteckningarna i socialakten
erhölls besked först den 21 maj 1991.
Aven om det är lämpligt att efterhöra anmälarens ståndpunkt i
sekretessfrågan, vill jag understryka att tjänstemannen/förvaltningen
har att ta självständig ställning i frågan. Om man som i detta fall väljer
att inte lämna ut uppgiften, bör anledningen härtill noga dokumente-
ras i socialakten, vilket inte har skett i detta fall. Av myndigheters
allmänna serviceskyldighet, varom stadgas i 4 § förvaltningslagen,
måste anses följa att den som begär uppgiften också bör upplysas om
sin möjlighet att begära att själva handlingen utlämnas, för att därige-
nom få till stånd ett överklagbart avgörande. Inte heller detta har skett
i ärendet. Förvaltningen kan således inte undgå kritik i denna del.
B.L. begärde i skrift av den 3 april 1991 att utfå anmälan och
förvaltningens eventuella svar till A.G.P. Först den 21 maj 1991
översändes en kopia av anmälan till B.L. med angivande av att A.G.P.
nu gett sitt tillstånd härtill. Den skriftliga redogörelsen som sistnämnda
1992/93:JO1
605
dag upprättades och tillställdes A.G.P., skickades då ej till B.L. utan
översändes först i juni månad till denne. Försändelsen återkom dock
senare såsom ej utlöst eftersom den var ställd till fel adress.
Som nyss angivits skall frågan om utlämnande av allmän handling
behandlas skyndsamt. Den tid som B.L. fick vänta på de begärda
handlingarna, särskilt vad avser kopian av anmälan, var oacceptabelt
lång och innebar ett allvarligt avsteg från tryckfrihetsförordningens
krav på en skyndsam handläggning. Förvaltningen har i denna del
hänvisat till att frågan skulle "utredas vidare". Vilken form denna
utredning har tagit har emellertid inte närmare angivits. Ej heller
finns det någon som helst anteckning härom i socialakten förutom
förfrågningen till A.G.P. den 6 mars 1991. I stället för att avvakta
besked från A.G.P., som enligt socialakten inte hördes av förrän den
21 maj 1991, skulle man ha vidtagit de åtgärder som anges i 15 kap.
6 § sekretesslagen och som tidigare redovisats. På detta sätt hade man
möjliggjort för B.L. att föra frågan vidare till högre instans. Jag låter
bero med den allvarliga kritik som ligger i det sagda och förutsätter att
förvaltningen fortsättningsvis kommer att efterleva tryckfrihetsförord-
ningen.
Jag vill i denna del även tillägga att det inte ankommer på myndig-
heten att bedöma sökandens behov av de handlingar han begär utläm-
nade. Eftersom B.L:s senare framställda begäran om att utfa kopior av
samtliga handlingar i ärendet var fullständigt klar och otvetydig, skulle
socialförvaltningen således, då man i juli 1991 tillställde B.L. kopior av
handlingarna i ärendet, även bifogat kopior av befintliga skrifter som
ingivits av B.L.
Frågan om sekretessbrott
Den uppgift om B.L:s hälsotillstånd, som intogs i redovisningen till
A.G.P., torde i och för sig omfattas av sekretess. B.L. kan dock med
hänsyn till uppgiftens innehåll ej anses ha lidit något men av att
uppgiften röjdes. Jag finner således inte anledning till kritik i denna
del.
Frågan om delgivning av beslutet om avskrivning
Ärendet avskrevs vid socialförvaltningen den 13 juni 1991. Såvitt
framgår av socialakten fick B.L. kännedom härom först genom att han
efter begäran i juli 1991 tillställdes kopior av handlingarna i akten.
Emellertid hade det ålegat socialförvaltningen att i enlighet med be-
stämmelserna i 21 § förvaltningslagen självmant underrätta B.L. om
beslutet. Någon särskild form för en sådan underrättelse är emellertid
inte föreskriven.
Jag finner inte någon anledning att utöver nu gjorda uttalanden
vidta ytterligare åtgärder i denna del.
1992/93 :JO1
606
(Dnr 1686-1991)
Anmälan
I en anmälan till JO anförde B.W. i huvudsak följande. Den 12 april
1991 begärde han skriftligen hos ortopedkliniken vid Centrallasarettet
i Eskilstuna att få ut vissa delar av sin journal, bl.a. röntgenbilder.
Journalkopiorna fick han efter cirka en månad. Röntgenbilderna hade
inte kommit den 29 maj.
Utredning
Anmälan remitterades till direktionen för norra sjukvårdsdistriktet,
Södermanlands läns landsting för utredning och yttrande. I remissvaret
redogjordes inledningsvis för rutinerna på området. Begäran om jour-
nalutdrag utgör en betydande belastning för den administrativa perso-
nalen vid ortopedkliniken. Detta arbete kan endast undantagsvis prio-
riteras. Handläggningen av begäran om utbekommande av kopia av
allmän handling angavs som längst ta tre till fyra veckor i anspråk, i
brådskande fell klarades ansökan av inom en vecka. Beträffande det
aktuella fellet lämnades i huvudsak följande uppgifter. B.W. har tidiga-
re begärt vissa kopior som översänts efter tre respektive fyra dagar. I
detta fell har de begärda handlingarna, inklusive röntgenutlåtande,
expedierats den 2 maj. Den aktuella handläggningstiden, tre veckor,
innefattar även fyra helger.
B.W. har bemött remissvaret varvid han bl.a. påtalade att han ännu
inte fått del av röntgenbilderna.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 30 september
1991 följande.
En begäran om utbekommande av kopia av en allmän handling
skall enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen (TF) handläggas
skyndsamt. Härmed förstås att myndigheten omgående måste ta itu
med arbetet att kopiera de begärda handlingarna. Själva handläggnings-
tiden blir sedan beroende på hur omfattande framställningen är. I
flertalet fall torde det inte innebära något problem för myndigheten att
handlägga en begäran om utbekommande av kopia av allmän handling
på sådant sätt att expedieringen kan ske inom någon eller några dagar.
En längre handläggningstid kan emellertid vara ofrånkomlig även i
andra fall. Omfattas den aktuella handlingen av sekretess, har myndig-
heten rätt till skäligt rådrum för den föreskrivna sekretessprövningen.
Vidare kan rent praktiska problem utgöra hinder för ett uppfyllande
av skyndsamhetskravet; den efterfrågade handlingen kan exempelvis
inte återfinnas på plats. Inom sjukvården är efterforskningar efter
försvunna journaler ett lika stort som välkänt problem.
Direktionen har i detta fall inte närmare angett om arbetet med
framtagningen av de begärda kopiorna försvårats på något sätt. Tvärt-
1992/93JO1
607
om antyder yttrandet att den aktuella handläggningstiden väl rymts
inom den normala handläggningstiden för journalkopiering på tre till
fyra veckor som direktionen för sin del anser vara rimlig.
Det i TF grundlagsfästa skyndsamhetskravet för handläggningen av
en begäran om utbekommande av kopia av allmän handling innebär
emellertid att sådan verksamhet måste ges företräde framför annan
administrativ verksamhet inom ortopedkliniken. Den handläggningstid
på maximalt en vecka som anges råda för brådskande fall är enligt min
mening den handläggningstid som närmast kan anses stå i samklang
med skyndsamhetskravet i TF. Den handläggningstid för normalfall på
tre till fyra veckor som direktionen anser rimlig är således inte alls
godtagbar, och jag får därför anmoda direktionen att omgående vidta
erforderliga ändringar i handläggningsrutinerna så att dessa bringas i
överensstämmelse med kraven i TF.
Handläggningstiden i detta fall står således inte i överensstämmelse
med TF:s regelsystem. Då tidsutdräkten mest synes vara en följd av de
nuvarande rutinerna, finner jag det inte påkallat med någon särskild
åtgärd eller uttalande i den saken. Jag förutsätter emellertid att direk-
tionen omgående kontrollerar B.W:s påstående om att han ännu inte
fått begärda kopior på röntgenbilderna.
Med den kritik som ligger i dessa uttalanden avslutas ärendet här.
Brott mot tystnadsplikt? Fråga bl.a. annat om sekre-
tess enligt 7:1 sekretesslagen gällt för uppgift om
patients vårdkostnad och om det s.k. meddelarskyd-
det
(Dnr 3046-1991 och 3154-1991)
F. och R. ifrågasatte i brev till JO om Jan-Olof Colliander, som är
ordförande i styrelsen för Enköping-Håbo sjukvårdsdistrikt, brutit mot
sin tystnadsplikt. De anförde därvid i huvudsak följande: Den 12
september 1991 fanns i Enköpingsposten en artikel där Jan-Olof
Colliander uttalade sig om underskottet i sjukvårdsdistriktets verksam-
het. Han uppgav därvid tre orsaker till underskottet. En av dessa var
att en patient på Enköpings lasarett krävde extra mycket resurser i
form av teknisk utrustning och respiratorvakter. Han uppgav vidare att
patienten var förlamad från halsen och nedåt och att behandlingen av
henne kostade 1,2 milj.kr. om året.
Yttrande inhämtades från styrelsen för Enköping-Håbo sjukvårdsdi-
strikt. F. och R. bereddes tillfälle att inkomma med påminnelse.
JO tog del av den aktuella artikeln i Enköpingsposten och en artikel
i Expressen den 30 augusti 1991.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 februari
1992 följande.
Enligt 1 kap. 1 § 4 st. tryckfrihetsförordningen (TF) står det envar
fritt att lämna uppgifter till en tidningsjournalist om syftet är att denne
skall offentliggöra uppgifterna i tidningen (s.k. meddelarfrihet). I
1992/93:JO1
608
7 kap. 3 § TF finns dock vissa begränsningar i denna frihet. Där sägs i
punkt 3 att undantag görs för uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt
som anges i särskild lag.
Regler om tystnadsplikt finns i sekretesslagen (1980:100). I 7 kap.
1 § sekretesslagen sägs att sekretess, med visst undantag, gäller inom
hälso- och sjukvården för uppgift om enskildas hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen gäller den ovan nämnda meddeiarfri-
heten i TF inte för uppgifter som skyddas av sekretess enligt det
angivna stadgandet.
Till den grupp som har tystnadsplikt enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen
hör bland annat förtroendevalda i hälso- och sjukvårdens styrelser och
motsvarande.
Som framgår av 7 kap. 1 § sekretesslagen är en av förutsättningarna
för att sekretess gäller att det inte kan uteslutas att den enskilde eller
honom närstående lider men om uppgiften lämnas ut. Huruvida så
skulle vara fallet är givetvis alltid en bedömningsfråga men konstruk-
tionen av det aktuella stadgandet är sådan att det föreligger en presum-
tion för sekretess.
För att en person skall anses lida men av att uppgifterna om honom
lämnas ut, måste det vara möjligt att hänföra uppgifterna till honom. I
allmänhet kan man således lämna ut s.k. avidentifierade uppgifter utan
att risk för skada eller men uppkommer. Enligt förarbetena till sekre-
tesslagen kan det dock i enstaka fall tänkas att en avidentifiering inte
är tillräcklig för att hindra att sambandet mellan individen och uppgif-
ten spåras (prop. 1979/80:2 s. 84).
I förevarande fall har Jan-Olof Colliander i ett visst sammanhang
förklarat orsaken till ett underskott i myndighetens budget och då
angett tre orsaker därtill. Hans uppgifter beträffande patienten har
varit sådana att normalt ytterst få personer borde ha kunnat finna ett
samband mellan uppgiften och en viss person. De som ändå skulle ha
kunnat gissa vem som avsetts måste ha haft särskild insikt i ärendet
och röjandet av uppgiften för dem kan inte anses för patienten ha
inneburit något sådant men som avses i 7 kap. 1 § sekretesslagen. I
detta fell var det dock sannolikt möjligt för en större grupp att förstå
vem Jan-Olof Colliander avsåg med sitt uttalande på grund av en
artikel om patienten i tidningen Expressen den 30 augusti. I den
artikeln hade patienten medverkat under sitt eget namn och lämnat en
redogörelse för sina förhållanden. Patientens eget initiativ att skriva till
tidningen Expressen visar att hon inte motsatt sig att uppgifter om
hennes förlamning kom till allmän kännedom. Till den del Jan-Olof
Collianders uppgifter berört detta förhållande Sr han därför anses ha
haft visst fog för att han haft patientens samtycke att uttala sig i frågan.
Jag vill emellertid understryka att med den stränga sekretess som gäller
för offentliga funktionärer inom sjukvården för uppgifter, hänförliga
till viss patient, är huvudregeln att ingenting Sr yppas utan patientens
direkta medgivande.
1992/93: JO 1
609
39 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
I ett hänseende gick Jan-Olof Collianders uttalande i Enköpingspos-
ten längre än patientens egna uppgifter, nämligen omnämnandet av
den årliga sjukvårdskostnaden för patienten. Även denna uppgift om-
fattas av sekretesskyddet i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Genom att lämna
ut uppgiften får Jan-Olof Colliander anses ha åsidosatt bestämmelserna
i sekretesslagen. Det finns emellertid inte anledning anta annat än att
detta skett av oaktsamhet. Vid sådant förhållande har uppgjftslämnan-
det omfattats av meddelarfriheten och är således inte straffbart. Det
finns alltså inte anledning för mig att gå vidare i saken.
1992/93 :JO1
(Dnr 451-1992)
I en anmälan begärdes JO:s utredning i ett fall där överläkaren Anna
Häggmark vid Täby PBU-mottagning per fax lämnat ut sekretessbelag-
da uppgifter angående en 14-årig flicka Lisa till TV 3.
Anmälan remitterades till Omsorgsnämnden inom Stockholms läns
landstings nordöstra omsorgsområde för utredning och yttrande. I
remissvaret anfördes bl.a. följande.
Av anmälan framgår bl.a. följande. "I programmet medverkade flickan
själv, polis, advokat m.fl. Socialtjänsten och familjehemmet varifrån
flickan rymt ville inte uttala sig. Däremot faxade överläkare Anna
Häggmark, på Täby PBU-mottagning uppgifter om Lisas förhållanden
till programmet. Faxet lästes upp och det framgick att flickan varit
föremål för behandling på mottagningen under 8 år, samt att orsaken
till omhändertagande inte berodde på föräldrarnas bristande förmåga,
utan p.g.a. flickans egna stora psykiska problem."
Anmälaren anser att en behandlande läkare inte har rätt att utan
patientens godkännande lämna ut uppgifter och begär att JO utreder
sekretessförhållanden i ärendet,--—
Läkaren har beskrivit bakgrunden till den anmälda händelsen enligt
följande. "Undertecknad blev den 21/1 92 kontaktad av K.M. per brev,
då K.M. önskade tid hos mig snarast. — K.M:s och J.M:s adoptivdotter
Lisa hade då varit i kontakt med en reporter på TV 3 som hade gjort
ett reportage om henne. K.M. och J.M. fick en tid den 29/1 och då ber
de mig att skriva ett brev till TV 3 för att försöka förmå dem att avstå
från att sända reportaget. De löser mig uttryckligen från tystnadsplikt-
en. Lisa som är på rymmen kan inte tillfrågas. Enligt adoptivföräldrar-
na skall reportaget sändas påföljande måndag och för att brevet säkert
skall komma fram ombeds jag skriva via fax. — Med kännedom om att
Lisa tidigare farit illa av att många människor agerat omkring henne i
skilda sammanhang, bl a på olika behandlingshem, och efter diskus-
sion i mottagningens fallgrupp/handledningsgrupp formulerar jag ett
fax som jag sänder till TV 3 — Göran Rosenberg den 30/1 92.", — —
K.M. och J.M. har skriftligen bekräftat den anmälda läkarens ver-
sion, --—
Inledningsvis kan konstateras att meddelarfrihet ej omfattar sådana
uppgifter inom hälso- och sjukvården (16 kap 1 § 3 p. sekretesslagen)
som läkaren lämnat ut.
Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men (7 kap 1 § sekretesslagen).
610
Av 14 kap 4 § sekretesslagen framgår att sekretess till skydd för
enskild helt eller delvis kan efterges av honom. I prop 1979/80:2 s 330
anförs härom följande. "Ett annat problem är vad som gäller när den
till vars förmån sekretessen är uppställd har en legal ställföreträdare.
Problemet torde vara mest uttalat när sekretessen avser personliga
förhållanden. Tre fall torde kunna urskiljas. I fråga om den som på
grund av bristande mognad eller rubbning av själsverksamheten saknar
all förmåga till bedömning av sekretessfrågan gäller att ställföreträda-
rens samtycke till utlämnande krävs och är tillräckligt. Beträffande
t.ex. ungdomar måste å andra sidan, beroende på ålder och utveckling,
vederbörandes eget samtycke många gånger vara tillräckligt. Häremel-
lan ligger de fall då samtycke för utlämnande bör krävas både från den
omyndige och hans ställföreträdare."
Av utredningen framgår att Lisas föräldrar löst läkaren från tystnads-
plikten men att Lisa inte blivit tillfrågad. Lisa var 14 år gammal och
får anses ha uppnått sådan ålder och utveckling att även hennes
samtycke erfordrats för utlämnande av uppgifter till TV 3. Av de
utlämnade uppgifterna framgår att Lisa omhändertagits enligt lagen om
vård av unga 3 §. Sådan uppgift är ej sekretessbelagd inom socialtjänst-
en enligt undantagsregler i 7 kap 4 § sekretesslagen.
Sammanfattningsvis finner landstinget att läkaren — under förutsätt-
ning att uppgifterna i telefaxmeddelandet inte tidigare var kända för
TV 3:s reporter — brutit mot tystnadsplikten genom att till TV 3
utlämna uppgifterna att Lisa sedan 8 år p.g.a. personliga problem varit
patient på Täby PBU. Att detta skedde på föräldrarnas begäran föränd-
rar inte landstingets bedömning.
Till remissvaret bifogades ett brev från Lisas föräldrar K.M. och J.M.
Brevet, som var ställt till Anna Häggmark, hade följande lydelse.
Om det framöver uppstår några missförstånd runt Ditt brev ang Lisa
till TV 3 vill vi lämna följande information.
Vid ett besök den 29 jan, initierat av oss, hos Anna Häggmark på
PBU i Täby diskuterade vi den oro vi kände för Lisas medverkan i TV
3. Vi bad om hjälp och önskade att Anna Häggmark skulle kontakta
TV 3 för att om möjligt få dem att besinna sig. Vi befriade henne från
tystnadsplikt. Då Lisa var på rymmen och vi inte visste var hon fanns
kunde hon inte tillfrågas.
Det var också vårt förslag att brevet skulle faxas till TV 3 då vi
befann oss i tidsnöd. Programmet skulle enligt planerna sändas redan
den 3 februari.
JO tog vidare del av innehållet i det ifrågavarande telefaxmeddelandet.
I detta angavs att Anna Häggmark haft kännedom om Lisa sedan åtta
år tillbaka på grund av hennes stora svårigheter i livet och att Lisa var
omhändertagen för samhällsvård på grund av sina egna svårigheter och
inte på grund av olämpliga familjeförhållanden. Telefaxmeddelandet
avslutades med Anna Häggmarks bedömning att det utifrån hennes
kännedom om Lisa och hennes familj vore ytterst skadligt för Lisa att
framträda i TV och att det dessutom var oetiskt att använda sig av ett
minderårigt barns olyckliga historia.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 22 maj 1992
följande.
Inledningsvis kan konstateras att uppgifterna i telefaxmeddelandet
om att överläkaren Anna Häggmark sedan åtta år tillbaka har känne-
1992/93: JO 1
611
dom om Lisa på grund av Lisas stora svårigheter i livet och att
anledningen till omhändertagandet av Lisa är hennes egna svårigheter
omfattades av sekretess enligt 7 kap. sekretesslagen.
Uppgifterna har Anna Häggmark lämnat till TV 3 på Lisas föräld-
rars uppdrag i syfte att förmå programledningen att avstå från att sända
det aktuella TV-programmet då det, enligt föräldrarnas och Anna
Häggmarks bedömning, vore ytterst skadligt för Lisa att framträda i
TV. Lisas föräldrar har därvid uttryckligt befriat Anna Häggmark från
tystnadsplikten.
Anna Häggmark har uppenbarligen gjort den bedömningen att det
för utlämnandet av uppgifterna var tillräckligt att föräldrarna i egen-
skap av vårdnadshavare för Lisa hade befriat henne från tystnadsplikt-
en och att Lisas samtycke inte var erforderligt.
Huvudregeln när det gäller förhållanden mellan en underårig och
hans vårdnadshavare är enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken att vårdnads-
havaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets
personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall dock enligt stadgan-
det i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större
hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
Ifrågavarande bestämmelse i föräldrabalken infördes så sent som
1983 och avser enligt förarbetena (prop. 1981/82:168) att siå fast som
en självklar utgångspunkt vårdnadshavarens rätt och skyldighet att
bestämma i frågor rörande barnets personliga angelägenheter; därmed
markeras vårdnadshavarens ansvar för att barnets behov tillgodoses och
vårdnadshavaren ges stöd för att hävda barnets intressen. I propositio-
nen anförs vidare:
Samtidigt som vårdnadshavarens principiella bestämmanderätt slås fast
är det naturligtvis viktigt att också barnet ges möjlighet att självt
komma till tals i frågor som rör dess person. Genom att uppmuntra
barnet till att uttrycka en egen åsikt tränas barnet, som utredningen
har uttryckt det, till att bli en självständig och ansvarskännande
människa. Jag anser därför att den nyss förordade regeln om vårdnads-
havares bestämmanderätt bör kompletteras med en bestämmelse som
anger att vårdnadshavaren skall ta hänsyn till barnets egna önskemål
och synpunkter. En sådan skyldighet får emellertid inte utformas så att
vårdnadshavaren skulle vara förhindrad att sätta sig över barnets vilja i
de fall då barnets bästa kräver det. Barnets behov av att med tiden
alltmera frigöra sig från sina föräldrar får naturligtvis inte medföra
överdrivna hänsynstaganden till barnets önskemål.
Såväl angelägenhetens beskaffenhet som varje enskilt barns individu-
ella förutsättningar varierar så starkt att det knappast är möjligt att i
lagtexten annat än i mycket allmänna ordalag ge uttryck för det
ökande hänsynstagande till barnets synpunkter och önskemål som bör
följa med barnets personliga utveckling. Jag anser därför att bestäm-
melsen bör ges det innehållet att en vårdnadshavare skall i takt med
barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets
synpunkter och önskemål.
I vissa fall kan den fråga det gäller vara av sådan art att det ter sig
naturligt att barnet får bestämma självt, utan att vårdnadshavaren
lägger sig i saken. Det gäller framför allt i enkla och vardagliga frågor
som rör barnets personliga förhållanden. Den bestämmelse som jag
nyss har förordat innebär också att vårdnadshavaren bör låta barnet
bestämma självt i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
1992/93: JO 1
frågans beskaffenhet och barnets mognad. Någon uttrycklig föreskrift
om barnets bestämmanderätt behövs därför inte. I sammanhanget bör
dock understrykas att den möjlighet som vårdnadshavaren sålunda har
att ge barnet rätt att självt bestämma inte bör få leda till att vårdnads-
havaren övervältrar sitt ansvar som beslutsfattare på barnet. För barn-
ets trygghet är det väsentligt att barnet inte tvingas att självt fatta beslut
som barnet inte känner sig moget för.
Det nu förda resonemanget kan väsentligen tillämpas också vad gäller
föräldrarnas — vårdnadshavarnas — rätt att förfoga över sekretesskyd-
dade uppgifter som rör barnet. Det är sålunda beroende av den unges
utvecklingsgrad och mognad om han eller vårdnadshavaren eller even-
tuellt båda i förening disponerar över sekretessen (jfr vad omsorgs-
nämnden anfört i sitt remissvar angående uttalanden i förarbetena till
sekretesslagen, prop. 1979/80:2 s. 330).
När det gäller det i detta ärende aktuella problemet, har flickan
visserligen varit så gammal som fjorton år, men omständigheterna i
fallet är enligt min mening sådana att vårdnadshavarens samtycke till
att uppgifterna lämnades ut bör ha varit till fyllest. Anna Häggmark
kan således inte anses ha förfarit felaktigt genom att utlämna uppgifter-
na utan flickans samtycke.
(Dnr 134-1991)
Vid granskning av kopior av journalhandlingar, vilka infordrats från
socialnämnden i Strängnäs kommun, observerade JO Norell Söder-
blom att en del av handlingarna försetts med stäm pel märkning med
texten SEKRETESS inom ram.
JO Norell Söderblom tog på eget initiativ upp saken i ett tillsyns-
ärende och infordrade under hänvisning till bestämmelsen i 2 kap.
16 § tryckfrihetsförordningen (TF) upplysningar från förvaltningen
om stämpelns användning.
Förvaltningen visade att stämpeln inte förekom på originalhandling-
arna och anförde: Såvitt här har kunnat utrönas har sekretesstämpeln
felaktigt kommit till användning vid expediering av kopia. I de fall
sekretessbelagda uppgifter skulle förekomma i allmän handling kan
dessa påföras sekretesstämpel för att uppmärksamma, att sådana upp-
gifter icke utan särskild prövning utlämnas.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 12 augusti
1991 följande.
Anteckning om hinder att lämna ut allmän handling far göras
endast på handling som omfattas av särskild sekretessbestämmelse (2
kap. 16 § TF). Det råder ingen tvekan om att de nu aktuella handling-
arna omfattas av sådan sekretessbestämmelse.
En sekretessanteckning skall emellertid utformas på visst bestämt
sätt. Enligt 2 kap. 16 § TF skall tillämplig bestämmelse anges. Ytterli-
gare föreskrifter ges i 15 kap. 3 § första stycket sekretesslagen
(1980:100). Där stadgas: Kan det antas att hinder mot utlämnande av
uppgift i allmän handling föreligger enligt sekretessbestämmelse i
1992/93 :JO1
613
denna lag eller annan författning, far myndighet utmärka detta genom
särskild anteckning. Sådan anteckning skall innehålla beteckningen
hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för anteckningen och
den myndighet, som har låtit göra den.
En hemligstämpling, vilken alltså i och för sig är tillåtlig i fråga om
en sådan handling som nu är i fråga, skall alltså utformas på visst sätt.
Den skall innehålla ordet "hemlig". Andra motsvarande beteckningar
får inte förekomma. Den använda stämpeln är alltså felaktigt utformad
både i fråga om texten och på så sätt att den inte lämnar utrymme för
anteckning om lagrum, datum eller beslutande myndighet.
1992/93:JO1
614
Övriga områden
1992/93:JO1
o
(Dnr 780-1990)
Ulf Svensson frigavs villkorligt den 18 oktober 1989 med en prövotid
om ett år. Med anledning av att skyddskonsulenten i Västerviks distrikt
bedömde att han undandragit sig övervakningen, föreslog skyddskonsu-
lenten att övervakningsnämnden i Västervik skulle meddela honom en
varning. Frågan om varning prövades vid övervakningsnämndens sam-
manträde den 31 januari 1990. Nämnden bestod vid tillSllet av ordför-
anden, lagmannen Anders Wijkström, samt tre ledamöter, däribland
läraren Kerstin Persson. Det kan nämnas att övervakningsnämnden
några dagar före sammanträdet hade beslutat om omhändertagande av
Ulf Svensson. Han hade gripits av polisen den 26 januari 1990.
Omhändertagandebeslutet kom dock att hävas samma dag, sedan
skyddskonsulenten haft ett samtal med Ulf Svensson hos polisen.
Enligt övervakningsnämndens protokoll från det aktuella sammanträ-
det inleddes ärendet rörande Ulf Svensson med föredragning av veder-
börande handläggare hos skyddskonsulenten, varefter Ulf Svensson
hördes. Enligt vad som antecknats i protokollet uppgav han bl.a. att
han innan han flyttat till Västervik hade arbetat som timanställd
lärarvikarie i Norrköping samt att han nyligen hade sökt olika anställ-
ningar som lärare inom Västerviks kommun. Sedan Ulf Svensson
hörts, meddelade övervakningsnämnden beslut, enligt vilket nämnden
på anförda skäl fann att han skulle meddelas varning.
I en anmälan till JO uppgav Ulf Svensson bl.a. att Kerstin Persson i
ett brev till skolstyrelsen i Västerviks kommun lämnat ut uppgifter om
brott för vilka han dömts och dessutom felaktigt påstått att han dömts
för rån.
Efter remissförfarande och sedan viss kompletterande utredning
skett beslutade JO Pennlöv den 18 september 1991 om åtal mot
Kerstin Persson enligt följande gärningsbeskrivning.
Kerstin Persson har som ledamot i övervakningsnämnden i Västervik
deltagit i nämndens sammanträde den 31 januari 1990. Vid samman-
trädet har hon fått kännedom om vissa uppgifter angående en klient,
Ulf Svensson, som vid tillSllet företrätt inför nämnden. Uppgifterna
har gällt Ulf Svenssons tidigare kriminalitet och de påföljder han
dömts till. För uppgifterna har gällt sekretess enligt 7 kap. 21 § SekrL.
Kerstin Persson har enligt lag varit pliktig att hemlighålla uppgifterna.
Trots sin tystnadsplikt har Kerstin Persson av oaktsamhet röjt uppgif-
terna genom att ta in dem i ett brev, som hon samma dag har skrivit
till skolstyrelsen i Västervik. Brevet inkom till styrelsen den 5 februari
1990.
615
JO uppdrog åt statsåklagaren Bo Svensson att väcka och utföra åtalet.
Västerviks tingsrätt dömde den 28 november 1991 Kerstin Persson
för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § andra stycket brottsbal-
ken till 30 dagsböter å 100 kr. Tingsrättens domskäl hade följande
lydelse.
Kerstin Persson har förnekat brott.
Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört följande:
Kerstin Persson var under större delen av 1980-talet ledamot i
övervakningsnämnden i Västervik. Hon var fram till någon gång under
1988 nämndeman i hovrätt. Hon avlade domared 1979. Hon är lärare
till professionen och har sen 1964 tjänstgjort inom Västerviks och
Gamlebys kommun. Hon arbetade en längre tid som tillsynslärare i
Gamleby och hade då ansvar för bl.a. vikarieanskaffningen.
Västerviks kommuns skolväsende har, inom grundskolan, sju rek-
torsområden varav fyra finns i centralorten och övriga på landsbygden.
Grundskolan har drygt 4 000 elever och 450 lärare. Gymnasieskolan,
en enhet, har omkring 1 000 elever och knappt 100 lärare. Skolkonto-
ret samordnar kommunens skolverksamhet och är seviceorgan för
skolstyrelsen. Biträdande skolchefen, vid tidpunkten Lennart Fredriks-
son, är ansvarig för administrationen. När det gäller personalfrågor
biträds han av en assistent, Barbro Broo, som bl.a. sysslar med vika-
riefrågor. Det finns en fest vikariekader om cirka tio personer. Därut-
över måste extravikarier anlitas. Cirka 75 personer har normalt anmä-
lan om intresse för vikarietjänstgöring inlämnad till skolkontoret.
Dessa anmälningar har utan någon egentlig kontroll lämnats vidare till
respektive rektorsområde.
Kerstin Persson deltog vid sammanträde med övervakningsnämnden
i Västervik den 31 januari 1990. Hon kände dessförinnan inte till
målsäganden Ulf Svensson. Ulf Svensson var kallad till nämnden och
redogjorde där bl.a. för sin bakgrund. Vidare föredrogs uppgifter om
Ulf Svensson. Nämden meddelade följande beslut: Svensson har
misskött kontakten med skyddskonsulenten och har därigenom åsido-
satt sina åligganden som villkorligt frigiven. Varning skall därför
meddelas honom.
I brev daterat den 31 januari 1990 tillskriver Kerstin Persson skolsty-
relsen i kommunen. I brevet sägs: "Ang rutiner vid vikarieanskaffning
Undertecknad har i ca 12 år varit tillsynslärare mestadels i Gamleby
men även vid Skogshagaskolan i Västerviks kommun. Jag hade då bl.a.
ansvar för vikarieanskaffningen. Med den bakgrunden blev jag milt
sagt förvånad och förskräckt vid dagens sammanträde med Overvak-
ningsnämnden, där jag är ledamot sen många år.
En av våra klienter, som förra veckan begärdes omhändertagen, av
polisen, berättar som svar på vår fråga — om, vad han arbetar med —
att han arbetar som timlärare på grundskolan. Han har haft timmar
både i Gamleby och i sta’n. Tidigare även i Norrköping. Han påstår att
man aldrig begärt att få se något intyg eller betyg eller frågat efter
referenser.
Det hör till saken att han förekommer i 11 avsnitt i kriminalregi-
stret för stöld, rån, bedrägeri och förskingring m.m. Har även suttit i
Sngelse.
Kan det vara riktigt att en person med denna bakgrund ska undervi-
sa på våra grundskolor. Kan man inte kräva att de, som ska vara
föredöme för och fostra våra barn ska ha respekt för lag och ordning
och själva ha hög moral?
Jag hemställer därför att skolstyrelsen ser över rutinerna för vikarie-
anskaffning och — om behov finns — utarbetar riktlinjer för desam-
ma."
1992/93 :JO1
616
Brevet innehåller felaktig uppgift så till vida att Ulf Svensson inte
har dömts för rån. Han vikarierade som lärare inom kommunen
under slutet av 1989 och början av 1990; dels den 8 och 15 december,
dels den 1, 2 och 6 februari, dels den 24 april. Tjänstgöringen var på
fyra olika rektorsområden och omfattade totalt drygt 30 timmar, varav
fyra timmar i april. Härefter har Ulf Svensson inte fatt tjänstgöra.
Anledningen till detta är att skolkontoret/skolstyrelsen efter någon dag
kunnat fastställa Ulf Svenssons identitet samt därefter meddelat ansva-
riga inom respektive rektorsområde att denne inte bör anlitas. Det görs
inte gällande att röjandet skett efter kontaker med övervakningsnämn-
den.
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett flertal handlingar;
Ulf Svenssons anmälan till lärarvikariat, uppgift om de vikariat Ulf
Svensson hade, föredragningslista vid övervakningsnämndens samman-
träde, det PM som föredrogs vid sammanträdet, utdrag ur kriminalregi-
stret beträffande Ulf Svensson, Kerstin Perssons brev, Skolstyrelsens i
Västerviks kommun sammanträdesprotokoll den 10 februari 1990,
samt artikel i Expressen den 15 mars 1990.
Kerstin Persson har i allt väsentligt vitsordat och berättat i enlighet
med åklagarens uppgifter. Hon har till grund för sin inställning till
åtalet anfört dels att hennes brev inte har röjt Ulf Svenssons identitet
utan att röjandet berott på olyckliga omständigheter, möjligen innefat-
tande andras brott mot tystnadsplikt, dels att menet för Ulf Svensson
varit så begränsat att uppgifterna inte omfattas av sekretess, dels att
hon skulle vara fri från ansvar med stöd av den s.k. generalklausulen i
14 kap. 3 § 1 st sekretesslagen, dels att gärningen skall bedömas som
ringa och hon därför skall gå fri från ansvar.
Kerstin Persson har vidare uppgett: Ingen på skolkontoret kopplade
själv ihop brevet med Ulf Svensson trots att en av dem, Rolf Skogö,
kände till denne från frivården. Rutinerna för vikarieanskaffning har
ändras med anledning av brevet.
Dessa uppgifter har vitsordats av åklagaren.
Hon har även uppgett att hon numera förstår att det var lätt att få
fram Ulf Svenssons identitet. Hon tänkte dock inte på att han kunde
komma att avslöjas. Syftet var att påtala bristerna och få en ändring till
stånd eftersom hon ville värna barnen. Hon var även mycket upprörd
när hon skrev brevet. Brevet skickades troligen med skolkontorets
internpost.
På åklagarens och Kerstin Perssons begäran har vittnesförhör hållits
med biträdande skolchefen Lennart Fredriksson, född 1944. På Kerstin
Perssons begäran har hållits vittnesförhör med studierektorn Eivor
Bäck, född 1947, och rektorn Hans Gunnar Kramstig, född 1947.
Tingsrättens bedömning.
I 1 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) stadgas:
Förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift gäller för myndig-
het där uppgiften är sekretessbelagd samt för person som på grund av
anställning eller uppdrag hos myndigheten på grund av tjänsteplikt
eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller
har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid fått kännedom om
uppgiften.
I 7 kap. 21 § av samma lag sägs:
Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om enskilds personli-
ga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för
våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller
dock inte beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvår-
1992/93:JO1
617
dens nämnder och inte heller annat beslut i ett kriminalvårdsärende
enligt brottsbalken eller lagstiftningen om kriminalvård i anstalt. I
fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
I lagens 14 kap. 3 § sägs:
Utöver vad som följer av 1 och 2 §§ får sekretessbelagd uppgift lämnas
till myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften
lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.
1992/93:JO1
I brottsbalkens 20 kap. 3 § sägs:
Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller
annan författning, eller enligt förordnande eller förbehåll som har
meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt
belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i
högst ett år. Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första
stycket, dömes till böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.
För de uppgifter, angående Ulf Svensson, vilka Kerstin Persson erhållit
vetskap vid nämndsammanträdet är 7 kap. 21 § sekretesslagen tillämp-
lig. Vissa av dessa uppgifter har Kerstin Persson tillkännagjort för
skolstyrelsen. Enligt tingsrättens mening har Ulf Svensson lidit inte
oväsentligt men därav. Detta kunde även antas av Kerstin Persson vid
tiden för brevet.
Fråga är om brevet som inte innehållit Ulf Svenssons namn innebu-
rit ett röjande. Det har i målet inte klargjorts hur skoistyrel-
sen/skolkontoret kunnat koppla samman uppgifterna med Ulf Svens-
sons person. Det har i vittnesförhören gjorts gällande att kopplingen
kan ha skett efter samtal med antingen en polisman man har mycket
kontakter med eller en på socialkontoret anställd som tidigare tjänst-
gjort inom frivården. Av vad som framkommit framgår dock att
identiteten var känd inom mycket kort tid, någon dag, för någon på
skolkontoret. I förarbetena till sekretesslagen (prop 1979/80:2) sas i den
allmänna motiveringen på sid 84, överst, följande:
För att en enskild person skall lida skada eller men krävs givetvis att
uppgifterna är hänförliga till en viss individ. Det innebär att man i
allmänhet bör kunna lämna ut s.k. avidentifierade uppgifter utan att
risk för skada eller men uppkommer. I enstaka fall kan det emellertid
tänkas att en avidentifiering inte är tillräcklig för att hindra att
sambandet mellan individen och uppgiften spåras. Huruvida en sådan
risk föreligger får givetvis bedömas efter omständigheterna i det enskil-
da fallet.
Justitieombudsmannen har i ärende rörande förhållanden inom
hälso- och sjukvården — för vilka i och för sig gäller starkare sekretess
— JO:s ämbetsberättelse 1984-85 sid 271, nederst, sagt följande:
Det är därför i och för sig önskvärt att myndigheterna lämnar ut
eljest sekretesskyddade uppgifter, då det är möjligt att avidentifiera
dessa. Det kan dock många gånger vara en vansklig uppgift att avgöra
om en avidentifiering är tillräckligt effektiv.
Tingsrätten finner med hänvisning till vad som sålunda antecknats
att det förhållandet att namnet inte satts ut inte i sig kan frita Kerstin
Persson från ansvar. Vidare har avidentifieringen, med hänsyn bl.a. till
att identifieringen kunde göras så snabbt, inte varit tillräcklig. Det
torde för övrigt ha varit möjligt för i stort sett vem som helst, som
hade tillgång till uppgifter om kommunens vikarier, att kunna göra
618
denna identifiering inom en relativ kort tidsrymd. Kerstin Perssons
förtrogenhet med skolans och kriminalvårdens verksamhet gör att det i
denna del inte finns några förmildrande omständigheter.
Kerstin Persson har vidare gjort gällande att hon med stöd av den
s.k. generalklausulen skall gå fri från ansvar. I förarbetena har angåen-
de syftet med regleringen i 7 kap. 21 § sekretesslagen sagts:
Enligt promemorian bör en gemensam sekretessregel till skydd för
enskilda som behandlas inom kriminalvården tillgodose två huvudin-
tressen. Det ena intresset är att ingenting bör lämnas ut till utomståen-
de angående klienterna som kan försvåra deras rehabilitering. Från
denna synpunkt anses det angeläget att såvitt möjligt hemlighålla bl.a.
vad klienten har dömts för och påföljden. Att uppgifter härom åter-
finns i handling som är offentlig på annat håll, t.ex. vid domstol, bör
inte leda till annan bedömning. Kontrollen över att rättskipningen
bedrivs korrekt kan utövas vid domstolarna med stöd av där gällande,
långtgående offentlighet. Däremot är det enligt promemorian angeläget
att beslut inom kriminalvården som närmare bestämmer omfattning
och innehåll i en ådömd påföljd blir tillgängliga för offentligheten.
Detta är det andra intresse som bör tillgodoses vid sekretessregelns
utformning. Prop. sid. 219.
Rehabiliteringsintresset skall vägas mot skolans, däri inbegripet ele-
vernas intresse. Endast om skolans intresse uppenbart går före får
alltså uppgifter lämnas ut. Det har i målet inte framkommit eller ens
gjorts gällande att Ulf Svensson vid något tillfälle dömts för våld mot
person. Enligt tingsrättens mening är kriterierna i generalklausulen
inte uppfyllda. Vid en annan bedömning torde det vara så att de flesta
som står under övervakning skulle kunna förlora sina arbeten utan att
det föregåtts av otillåtet utlämnande av sekretessbelagd uppgift.
Slutligen har tingsrätten att ta ställning till om brottet varit ringa.
Härvid skall göras en helhetsbedömning. Omständigheter som är av
betydelse är bl.a. vilken uppgift som röjts och vilken skada detta kan
ha medfört och vilka krav som rimligen kan ställas på den som
utlämnar uppgifter med hänsyn till dennes möjligheter att bedöma den
rättsliga situationen. De uppgifter som röjts är sådana som speciellt
avsetts skyddas med regleringen. Skadan är enligt tingsrättens mening,
vilket tidigare nämnts, inte oväsentlig. Vidare torde Kerstin Persson ha
haft möjligheter att bedöma situationen. Brottet kan därför inte anses
vara ringa.
Med hänsyn till vad som anförts skall åtalet bifållas. Påföljden bör
bestämmas till ett måttligt bötesstraff.
Göta hovrätt fastställde genom dom den 8 maj 1992 tingsrättens dom.
Hovrättens dom har vunnit laga kraft.
(Dnr 2094-1991)
ChefsJO Eklundh anförde följande i ett beslut den 13 februari 1992.
Pål Magnussen har i en anmälan hit begärt att JO skall pröva dom-
stolsverkets rutiner och rekommendationer när det gäller utlämnande
av terminalutskrifter från inskrivningsregistret. Han har anfört bl.a. att
en inskrivningsmyndighet vid besök nekat att lämna ut en terminalut-
skrift från inskrivningsregistret eller kopia av en sådan utskrift och i
stället hänvisat honom till att beställa gravationsbevis.
1992/93 :JO1
619
Bestämmelser om den enskildes rätt att ta del av allmänna handling-
ar finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). En allmän handling
som får lämnas ut skall enligt 12 § på begäran genast eller så snart det
är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del
därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfat-
tas. Av 13 § framgår att den som önskar ta del av en allmän handling
också har rätt att mot fastställd avgift få en kopia av handlingen till
den del den får lämnas ut. En myndighet är emellertid inte skyldig att
lämna ut en upptagning för automatisk databehandling i annan form
än utskrift. Avgiften för utfående av kopior av allmänna handlingar är
för domstolarnas del fastställd i förordningen (1987:452) om avgifter
vid de. allmänna domstolarna.
Om en enskild framför en begäran att få ta del av en allmän
handling följer av 2 kap. 12 och 14 §§ TF att det åligger den
myndighet som förvarar handlingen att genast eller så snart det är
möjligt pröva om handlingen kan lämnas ut. Om så befinns vara fallet
skall handlingen tillhandahållas den som begärt det. En begäran att få
avskrift eller kopia av en allmän handling skall enligt 2 kap. 13 §
andra stycket TF behandlas skyndsamt. Ett beslut som innebär avslag
på en begäran att ta del av allmän handling kan enligt 2 kap. 15 § TF
som regel överklagas hos domstol. Ett beslut som en tingsrätt meddelat
angående en handling i domstolens rättskipande eller rättsvårdande
verksamhet skall enligt 15 kap. 7 § andra stycket sekretesslagen över-
klagas hos hovrätten.
I fråga om den enskildes rätt att på stället ta del av upptagningar för
automatisk databehandling finns särskilda regler i 15 kap. 9—13 §§
sekretesslagen (1980:100). Enligt 10 § skall en myndighet på begäran
bereda den enskilde tillfälle att själv använda terminal eller annat
tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över för att ta del av
upptagningar för automatisk databehandling. Sådan skyldighet förelig-
ger emellertid inte, om sökanden därigenom får tillgång till upptag-
ningar som inte anses som allmän handling hos myndigheten eller om
hinder möter på grund av bestämmelse om sekretess, på grund av fara
för förvanskning eller förstöring eller av hänsyn till arbetets behöriga
gång. Rätten att använda terminal avser såväl bildskärmsterminaler
som terminaler som redovisar innehållet i en upptagning genom
utskrift på papper. Om båda möjligheterna finns, har den enskilde
ingen rätt att välja mellan dessa olika former av presentation av
uppgifterna utan det ankommer på myndigheten att bestämma i saken
(prop. 1981/82:37 s. 53). Bestämmelsen ger inte heller den enskilde
någon rätt att avgiftsfritt ta med sig utskrifter av en upptagning. Det
bör emellertid framhållas att bestämmelsen uteslutande avser formerna
för att ta del av en upptagning på stället och att den således saknar
betydelse för den i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen fastlagda rätten
att erhålla kopia respektive utskrift av en allmän handling.
Genom uttalanden i förarbetena och avgöranden i praxis är fastsla-
get att varje sammanställning av sakligt sammanhängande uppgifter
som en myndighet kan göra med hjälp av tillgängliga program är att
anse som en allmän handling; beträffande persondata erfordras dess-
1992/93:JO1
620
utom enligt 2 kap. 3 § andra stycket TF att myndigheten har rättslig
befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form. Förutsättningen
är endast att sammanställningen kan göras med rutinbetonade åtgärder
som innefattar en begränsad arbetsinsats och inte förorsakar några
nämnvärda kostnader (jfr prop. 1975/76:160 s. 90 och 1990/91:60 s. 22
samt RÅ 1976 ref. 122 och 1988 ref. 84). Av de uppgifter som Pål
Magnussen lämnat i sin anmälan framgår att de sammanställningar av
registerinnehåll som han ville fa ta del av uppfyllde detta krav och
således var att anse som allmän handling hos inskrivningsmyndigheten.
En begäran att erhålla en utskrift av sådant slag ur inskrivningsmyn-
digheternas informationssystem eller en kopia av den skall därför
handläggas enligt tryckfrihetsförordningens regler om utlämnande av
allmänna handlingar.
Från myndigheternas skyldighet enligt tryckfrihetsförordningen att
tillhandahålla allmänna handlingar måste skiljas deras skyldighet att
lämna uppgifter till allmänheten om innehållet i sådana handlingar.
Sistnämnda fråga regleras bl.a. i 15 kap. 4 § sekretesslagen, där det
föreskrivs att en myndighet på begäran av en enskild skall lämna
uppgift ur allmänna handlingar som förvaras av myndigheten i den
mån hinder inte möter på grund av någon sekretessbestämmelse eller
av hänsyn till arbetets behöriga gång.
Regler om skyldighet för domstolar och andra statliga myndigheter
att gå allmänheten till handa med att lämna upplysningar finns vidare
1 förordningen (1980:900) om statliga myndigheters serviceskyldighet. I
2 § första stycket i denna förordning har tagits in hänvisningar till bl.a.
bestämmelserna i 15 kap. 4 § och 10—12 §§ sekretesslagen. I paragra-
fens andra stycke föreskrivs att en myndighet eller domstol som
lämnar upplysningar skriftligen i sådana angelägenheter som enligt
expeditionskungörelsen eller förordningen om avgift vid de allmänna
domstolarna skall tas upp i avgiftsbelagt bevis skall göra detta genom
ett sådant bevis.
Av förordningen om avgifter vid de allmänna domstolarna framgår
att avgift skall tas ut för bl.a. gravationsbevis. Bestämmelser om utfär-
dande av gravationsbevis finns i kungörelsen (1974:1063) om fastighets-
bevis m.m. Enligt 2 § skall uppgifter om innehållet i fastighetsregister-
myndigheternas och inskrivningsmyndigheternas informationssystem
lämnas i form av bl.a. gravationsbevis. Bevis av det slag som avses i
kungörelsen framställs maskinellt av centralnämnden för fastighetsdata
på särskild blankett och expedieras genom nämndens försorg. Av 1 §
tredje stycket i kungörelsen framgår emellertid att kungörelsens be-
stämmelser inte innebär någon inskränkning i den skyldighet som
enligt lag åvilar en myndighet att pröva en framställning om utläm-
nande av sådana upptagningar för automatisk databehandling som
anses som allmänna handlingar eller av utskrifter av sådana upptag-
ningar.
Gravationsbeviskungörelsen (1971:70) innehåller bl.a. bestämmelser
om vilka uppgifter som skall tas in i ett gravationsbevis. Ett utfärdat
gravationsbevis är avsett att tjäna som bevis om de förhållanden som
framgår av handlingen och utgör således en urkund.
1992/93: JO 1
621
Av vad som nu sagts framgår att en myndighet inte kan besvara en
på tryckfrihetsförordningens bestämmelser grundad framställning om
kopia eller utskrift av en allmän handling genom att hänvisa sökanden
till att i stället begära uppgifter ur handlingen, vare sig dessa uppgifter
lämnas muntligen eller skriftligen, exempelvis i gravationsbevis.
Förordningen om statliga myndigheters serviceskyldighet berör såle-
des inte den enskildes rätt att ta del av allmänna handlingar. Bestäm-
melsen i 2 § andra stycket i förordningen är emellertid avfattad på ett
sådant sätt att den kan ge ett intryck av att reglera också sådana frågor.
Detta är sannolikt orsaken till att Pål Magnussen hänvisades till att
beställa gravationsbevis angående de uppgifter som han var intresserad
av. Det finns enligt min mening anledning att överväga ett förtydligan-
de av författningstexten, t.ex. genom att denna på det sätt som gjorts i
1 § kungörelsen om fastighetsbevis m.m. kompletteras med en hänvis-
ning till tryckfrihetsförordningens regler om utlämnande av allmänna
handlingar. Jag överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till
justitiedepartementet.
Det är angeläget att kunskap om de frågeställningar som offentlig-
hetsprincipen kan ge upphov till vid inskrivningsmyndigheterna vida-
rebefordras till den personal som tjänstgör där. Jag överlämnar därför
ett exemplar av detta beslut till domstolsverket för kännedom och för
de åtgärder som verket kan finna erforderliga.
Med hänvisning till det anförda och då Pål Magnussens anmälan
inte ger anledning till annat avskriver jag ärendet från vidare handlägg-
ning.
Fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid till-
sättning av tjänst som skolchef. Konsultmedverkan
vid rekryteringen utan reguljärt ansökningsförfarande
(Dnr 584-1991)
I en anmälan begärde journalisten Ingvar Spetsmark, att JO skulle
utreda handläggningen av ett ärende om tillsättning av tjänst som
skolchef i Färgelanda kommun. Ingvar Spetsmark anförde, att kom-
munen genom hela förfarandet kringgått offentlighetsprincipen. Efter
att ha studerat JO:s utlåtande om konsultmedverkan vid tillsättning av
kommunala chefstjänster (se JO:s ämbetsberättelse 1989/90 s. 415—
433) sade han sig ha kunnat konstatera flera brister i handläggningen.
Ingvar Spetsmark nämnde här hinder att få reda på vilka som sökt
befattningen, frånvaro av diarieuppgifter, bristande särhållning av in-
tresseanmälan och ansökan samt avsaknad av möjlighet att göra ansö-
kan efter utgången av tiden för intresseanmälan. Han hemställde, att
JO närmare granskade ärendet i dess helhet.
Kommunstyrelsen inkom efter remiss med yttrande, vari styrelsen
lämnade en redogörelse för ärendets handläggning och tillbakavisade
påståendena om att kommunen handlat i strid med JO:s nämnda
uttalanden eller på annat sätt felaktigt.
1992/93: JO 1
Kommunstyrelsen anförde närmare följande.
622
Bakgrund
Eftersom det är av stor vikt för kommunen att anställa rätt chefer, har
kommunen funnit det lämpligt att vid bl a nu aktuell tillsättning av
skolchef i kommunen anlita den specialistkompetens som konsulter
kan erbjuda. Det formella anställningsbeslutet fattas alltid av kommu-
nen själv och när det gäller förvaltningschefer av kommunstyrelsen
efter samråd med respektive nämnd/styrelse. Kontakt togs i nu aktuellt
ärende med Sensia Konsulter för att fa hjälp med sonderingen av
marknaden genom annonsering och i övrigt med beredningen av
tillsättningen.
Kommunstyrelsens ordförande drog den 5 oktober 1990 upp riktlin-
jerna för rekryteringen i brev till ledamöterna i skolstyrelsen och
kommunstyrelsens arbetsutskott. Kravspecifikation togs fram av Sensia
Konsulter den 25 oktober 1990 efter genomgång med samtliga ledamö-
ter i skolstyrelsen och kommunstyrelsens arbetsutskott. Skolledare,
fackliga företrädare och förvaltningschefer informerades den 25 och 31
oktober 1990.
Sensia Konsulter ombesörjde annonsering i ett antal tidningar i
slutet av år 1990. Annonsen utformades så att de som så önskade
kunde lämna en intresseanmälan. I annonsen angavs att denna anmä-
lan skulle insändas till Sensia Konsulter.
När tiden för inlämnande av intresseanmälan gått ut den 16 januari
1991 kallades till MBL-förhandlingar den 23 januari 1991. Vid denna
förhandling beslöts att ett urval på maximalt tre kandidater skulle ske
(bilaga 1). Den 4 och 5 februari 1991 träffade kommunchefen för
första gången de av Sensia Konsulter tre utvalda kandidaterna. Den 7
februari 1991 förhandlades med företrädare för de fackliga organisatio-
nerna om vilka kandidater som skulle kallas till intervju. Den 8
februari 1991 beslöt kommunstyrelsen respektive skolstyrelsens presi-
dier vilka kandidater som skulle kallas.
Intervjuerna med de av Sensia Konsulter tre utvalda kandidaterna
ägde rum den 19 februari 1991. Skolstyrelsen, kommunstyrelsen och
de fackliga företrädarna var överens om vem av kandidaterna som i
första respektive andra hand skulle erbjudas anställning. Den som i
första hand erbjöds anställning lämnade in en formell ansökan den 20
februari 1991. Den 22 februari 1991 beslutade skolstyrelsen att förorda
honom som skolchef och den 26 februari 1991 fattade kommunstyrel-
sen enhälligt det formella anställningsbeslutet (bilaga 2).
Kommunstyrelsens bedömning
Kommunstyrelsens utgångspunkt har under hela förfarandet varit att
så enkelt och snabbt som möjligt finna en lösning på problemet att fa
tag på en lämplig person för den viktiga befattningen som skolchef i
kommunen. Det har också varit en strävan att skolstyrelsen, kommun-
styrelsen och de fackliga företrädarna skulle vara eniga om vem som
skulle erbjudas anställning. Det har inte varit kommunens avsikt att
under förfarandet utestänga allmänheten från information.
När det gäller kommunens tillvägagångssätt som sådant vill kom-
munstyrelsen anföra följande.
Av regeringsrättspraxis och tidigare uttalanden från JO (RA 1989 ref
29, JO 1987/88 s 190, 1989/90 s 415, 1990/91:1 s 391 ff, 409 ff) följer att
det icke ansetts strida mot lag att en kommun vid tjänstetillsättningar
anlitar från kommunen fristående konsulter att biträda med bered-
ningen av tillsättningsärenden. Det har också ansetts acceptabelt att
kommunerna tillämpar en ordning där det reguljära tillsättningsförfa-
randet föregås av intresseanmälan.
1992/93: JO 1
623
När det gäller kungörande av tjänster i kommunal verksamhet så
framgår det av för kommunerna gällande avtal, Allmänna bestämmel-
ser (AB) 89, att arbetsgivaren och arbetstagarorganisationerna lokalt i
kollektivavtal enligt MBL-KL får träffa överenskommelser om lokala
bestämmelser rörande avvikelser från kravet på kungörande (bilaga 3).
Den överenskommelse som träffades i det aktuella tillsättningsärendet
mellan kommunen och samtliga fackliga organisationer (bilaga 1 och
4) bör kunna jämställas med lokalt kollektivavtal. Kommunstyrelsen är
personalorgan och behörigt att träffa kollektivavtal. Samtliga parter var
eniga om valet av förfarande. Överenskommelsen innebar att tjänsten
inte skulle kungöras genom att tillgripa ett reguljärt ansökningsförfa-
rande utan att det urval Sensia Konsulter gjort bland de intresserade
skulle användas för det slutliga valet. Kommunens tillvägagångssätt kan
därför inte anses strida mot vad JO anfört i ämbetsberättelsen 1989/90
s 415 avsnitt 5.2.
När det gäller frågan om de till Sensia Konsulter inkomna intresse-
anmälningarna var att bedöma som allmänna handlingar, kommunens
eventuella skyldighet att upprätta och lämna ut en "kandidatförteck-
ning" samt skyldigheten att diarieföra inkomna intresseanmälningar
respektive "kandidatförteckningen" vill kommunstyrelsen anföra föl-
jande.
1 efterhand kan konstateras att kommunstyrelsen bedömt intressean-
mälningarna och uppgifterna om vilka som sökt tjänsten som skolchef
som icke allmänna handlingar fram till den tidpunkt då kommunche-
fen första gången träffade de av Sensia Konsulter utvalda kandidaterna
dvs den 5 februari 1991. Sedan JO remitterat ärendet till kommunen,
och kontakt tagits med Svenska kommunförbundets juridiska avdel-
ning, har kommunstyrelsen kommit till insikt om att denna bedöm
ning kan diskuteras. Kommunstyrelsen anser att handlingarna knap-
past kan ha varit allmänna och offentliga redan då Sensia Konsulter
tog emot dem. För detta talar JO:s uttalanden i JO 1989/90 s 415.
Emot detta talar rättsfallet RÅ 84 2:49. Kommunstyrelsen menar idag
att handlingarna blev allmänna och offentliga vid den tidpunkt då
kommunchefen tog del av dem första gången den 31 januari 1991.
Svenska kommunförbundets juridiska avdelning har vidare pekat på
JO 1983/84 s 250 och JO 1987/88 s 190.
Såvitt avser en "kandidatförteckning" så finns inga lagliga krav på
att en sådan måste upprättas inom en myndighet. Härav följer att det
inte heller finns några krav på när en sådan förteckning skall upprätt-
as, hur den skall se ut eller vilka som skall föras upp på den osv. En
förteckning upprättas i allmänhet av rent praktiska skäl för att fa en
överblick av de sökande. En sådan förteckning innehåller i allmänhet
inte några andra uppgifter än sådana som redan finns i de ingivna
intresseanmälningarna eller ansökningarna. En förteckning upprätta-
des dock i aktuellt ärende. Enligt tryckfrihetsförordningen är en sådan
förteckning att bedöma som en inom myndigheten upprättad handling.
En sådan handling blir inte allmän förrän ärendet till vilket den
hänför sig är avslutat, dvs när anställningsbelut fattats (jfr JO 1983/87 s
250). I aktuellt fall fattades det slutliga beslutet den 26 februari 1991.
Kommunstyrelsen anser sig inte ha begått något sådant fel i denna del
som anmälaren vill påstå.
När det gäller frågan om kommunstyrelsen brustit mot sekretesslag-
ens bestämmelser om registrering och diarieföring av allmänna hand-
lingar ger kommunstyrelsen följande kommentar.
Huvudregeln enligt sekretesslagens bestämmelser är att allmänna
handlingar som inkommer till eller upprättas hos myndigheten skall
registreras, vanligen genom diarieföring. Registreringsplikt föreligger
dock enbart för hemliga allmänna handlingar. Offentliga handlingar
1992/93: JO 1
624
behöver inte registreras om de på annat sätt än genom registrering kan
hållas ordnade på ett sådant sätt att det utan svårighet kan konstateras
om handling inkommit eller upprättats. I aktuellt fall har inga hand-
lingar bedömts innehålla uppgifter av sådant slag att hemligstämpling
varit aktuell. Handlingarna har förvarats i akter hos Sensia Konsulter
respektive hos kommunchefen. "Kandidatförteckningen" blev inte all-
män handling förrän kommunstyrelsen fattat det formella anställnings-
beslutet den 26 februari 1991 varför förteckningen före den dagen inte
omfattades av registreringsregeln. Vid förfrågan den 21 februari 1991
lämnades den dock till Ingvar Spetsmark. Mot bakgrund av det anför-
da kan kommunstyrelsen inte se att den brustit i skyldigheten att
registrera handlingarna i ärendet eller skyldigheten att hålla handling-
arna ordnade på annat sätt.
Slutligen vill kommunstyrelsen bemöta anmälarens påstående att det
efter den 16 januari 1991, när tiden för intresseanmälan gick ut, inte
var möjligt för den som så önskade att anmäla sitt intresse för
skolchefctjänsten. Hade någon anmälan inkommit inom rimlig tid
efter den tidpunkten hade den naturligtvis inte avvisats. Av annonsen
framgick både namn och telefon till kommunchefen och ingen var
förhindrad att kontakta denne varken före eller efter den 16 januari
1991. Av praktiska skäl måste dock en "sluttid" kunna anges i annons
vare sig det rör sig om en uppmaning till intresseanmälan eller
ansökan.
Vid ärendets avgörande den 3 september 1991 uttalade JO Ragne-
malm följande.
I det åberopade referatet i JO:s ämbetsberättelse 1989/90 s. 415—433
redovisas min granskning av olika fall av konsultmedverkan vid till-
sättning av kommunala chefstjänster med hänsyn bl.a. till förfarandets
förenlighet med offentlighetsprincipen. Jag vill här särskilt hänvisa till
mina uttalanden rörande formerna för samarbete med konsultföretag
vid rekrytering till tjänsterna (avsnitt 5.2, s. 430—432). Dessa uttalan-
den är, såsom framgått, väl bekanta för såväl anmälaren som kommun-
styrelsen och jag avstår från att här ta upp utrymme med citat.
Förevarande fall skiljer sig från den typsituation som bildade ut-
gångspunkt för resonemangen i de tidigare fallen främst därigenom, att
det rekryteringsarbete som skett med anlitande av konsult inte åtföljts
av vanligt ansökningsförfarande. Det säger sig självt, att inslaget av
konsultmedverkan då fatt en ännu mera dominerande roll i beredning-
en av anställningsärendet, och att samtidigt utrymmet för allmän insyn
i förfarandet i praktiken blivit starkt begränsat.
Mot denna bakgrund kan det ligga nära till hands att i likhet med
anmälaren beteckna det tillämpade förfarandet som ett kringgående av
offentlighetsprincipen. Innan jag gör en mera allmän bedömning av
detta slag, skall emellertid undersökas om man från kommunens sida
har direkt åsidosatt någon lagföreskrift.
Till en början vill jag erinra om de fåtaliga — och delvis historiskt
betingade — bestämmelser som gällande kommunallag innehåller an-
gående kommunala befattningar.
Beträffande förfarandet i fullmäktige i ärende som avser val eller
tillsättning av tjänst gäller enligt 2 kap. 22 § kommunallagen att
omröstning, när sådan begärs, skall vara sluten (dvs. hemlig). Det
allmänna kravet på nämndberedning av fullmäktigärenden gäller inte
1992/93:JO1
625
40 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
för valärenden men däremot för ärenden om tjänstetillsättning (2 kap.
16 §). För kommunstyrelsen, och andra nämnder, gäller samma om-
röstningsregler som för fullmäktige (3 kap. 10 och 13 §§). För nämn-
derna lämnas däremot beredningsförfarandet oreglerat i kommunalla-
gen.
För fullständighetens skull kan tilläggas att kommunallagen innehål-
ler bestämmelser om medbestämmandeformer för de anställda (3 a
kap.) och om besvärsnämnd (7 kap. 3 §), vilka bestämmelser också
berör tjänstetillsättningsfrågor men saknar intresse i detta ärende.
Inom den offentliga sektorn går en skiljelinje mellan statliga och
kommunala befattningar. Beträffande statliga anställningar gäller om-
fattande offentligrättsliga föreskrifter — innefattande regler om ledig-
kungörande och möjlighet till överklagande hos högre administrativ
instans — medan på det kommunala området regleringen närmast
liknar den inom den rent privata sektorn. För att gå in på det
konkreta fallet innebär detta, att förfarandet vid tillsättning av tjänster
inte är närmare författningsreglerat. De regler som finns är huvudsak-
ligen baserade på kollektivavtal och således uttryck för en överenskom-
melse mellan arbetsmarknadens parter. Tvister kan bli föremål för
fackliga förhandlingar och i sista hand dras under rättslig prövning i
den särskilda rättegångsordningen för arbetstvister med arbetsdomsto-
len som slutinstans.
I förevarande fall har enligt vad som är upplyst tillsättningsförfaran-
det utformats i enlighet med överenskommelse med de fackliga organi-
sationerna. Därvid har undantag gjorts från kravet på ledigkungörande.
Utöver dessa konstateranden saknas anledning för mig att göra några
kommentarer.
Jag har vid min granskning således inte kunnat finna, att tillsätt-
ningsförfarandet genomförts i strid med någon författningsföreskrift.
Ingenting tyder heller på att någon konkret kränkning skett av offent-
lighetsprincipens regler. Ingvar Spetsmark har såvitt framgår av utred-
ningen inte förvägrats tillgång till någon offentlig handling eller upp-
gift.
Vid en mera allmän bedömning finner jag dock anledning att se
något mera kritiskt på det tillämpade förfarandet.
Det framgår av handlingarna att, sedan preliminär bedömning av
kandidaterna skett på basis av konsultföretagets rekryteringsurval, en
av dem erbjöds tjänsten och lämnade in en ansökan till kommunen.
Anmälarens invändning, att det inte varit möjligt för annan att göra
ansökan efter utgången av tidsfristen för intresseanmälan, tillbakavisas
av kommunstyrelsen med hänsyn till de rent faktiska möjligheter
därtill som förelåg och som kunde utläsas av den i annonsen upplysta
kontaktvägen till kommunchefen.
Jag är inte beredd att utan vidare acceptera vad kommunstyrelsen
här anför. Att man inför ett anställningsbeslut kan vilja ha en doku-
menterad viljeförklaring från den aktuella kandidaten är i och för sig
naturligt och legitimt. Om man emellertid menar, att utrymme funnits
för ett ansökningsförfarande i ordets egentliga bemärkelse, anser jag att
resonemanget haltar betänkligt. Det är enligt min mening verklighets-
1992/93:JO1
626
främmande — av skäl som knappast behöver utvecklas — att tänka sig
möjligheten av en "spontan" ansökan direkt till kommunen i procedu-
rens slutskede som ett godtagbart alternativ till ett regelrätt ansöknings-
forfarande. En riktigare beskrivning av förfarandet är, att detta bestått
av två led, nämligen ett rekryteringsförfarande med hjälp av konsult
och ett i princip omedelbart beslutsförfarande utan föregående öppet
ansökningsförfarande. Tillsättningsproceduren har följaktligen som
helhet haft en sluten prägel.
Det bör i sammanhanget hållas i minnet, att offentlighetsprincipens
roll enligt sakens natur är avhängig det förfarande som har bestämts.
Förfarandet styr offentlighetsprincipens tillämpning och inte tvärtom.
Man kan, för att renodla resonemanget, tänka sig det fallet att en
kommun direkt tillsätter en befattning utan något föregående officiellt
rekryterings- eller beredningsförfarande. Hela ärendehanteringen kan
hållas inom kretsen av ledamöter i den nämnd som har att fatta beslut,
och protokollet behöver inte uppta mer än själva beslutsledet i hela
anställningsproceduren. Lagstiftningen lägger inte hinder i vägen för
ett sådant förfaringssätt.
I det här aktuella fallet har man dock inte använt sig av en så
extremt sluten handläggningsmodell. Av kommunstyrelsens remissvar
kan utläsas att detta inte heller skulle ha varit praktiskt gångbart.
Behovet av utomståendes hjälp vid rekryteringen har också särskilt
poängterats. Om möjligheten till konsultmedverkan ej funnits, kan det
förmodas, att kommunen inte haft annat val än att anlita sedvanligt
ansökningsförfarande. I detta läge kan man inte bortse från att den
särskilda rekryteringsomgången via konsult åtminstone delvis kommit
att framstå som ett alternativ till reguljärt ansökningsförfarande. Intres-
seanmälan har i realiteten Stt ersätta vanlig öppen ansökan. Detta gör
att jag — från de utgångspunkter som gäller för JO:s tillsyn — är
mindre benägen att uttrycka förståelse för det här tillämpade förfaran-
det än det som begagnats i de nämnda tidigare fallen, som innehållit
ett mellanled av reguljärt ansökningsförfarande.
En slutsats av mina iakttagelser är följande. Konsultmedverkan vid
chefsrekrytering inom offentlig förvaltning är en relativt ny företeelse.
Det är i mycket fråga om en utveckling i praxis utan lagstiftarens
medverkan. Gällande lagstiftning ger utrymme för olika varianter av
förfarandet. Argument kan anföras för och emot lämpligheten av
skilda lösningar. Att offentlighetsprincipens genomslag påverkas är
ofrånkomligt. Om man anser att de rättsliga förutsättningarna bör
ändras, är detta en angelägenhet för lagstiftaren. För JO:s del finner jag
det inte aktuellt att för närvarande överväga något initiativ i detta
hänseende. Utvecklingen kommer att följas i den löpande tillsynsverk-
samheten.
En annan fråga, som jag kort vill beröra, gäller diarieföringen.
Kommunstyrelsen uppehåller sig i sitt yttrande vid sekretesslagens
bestämmelser om registrering av handlingar och alternativ hantering.
Jag har i denna del ingenting att erinra mot vad styrelsen anför.
Däremot har styrelsen inte gått in på innebörden av eventuella interna
diarieföringsföreskrifter. Det har alltså saknats underlag för att bedöma
1992/93: JO 1
627
om något felgrepp kan ha förekommit i det avseendet. Eftersom just
den frågan inte aktualiserats särskilt, nöjer jag mig med konstaterande
av att den inte ingår i min granskning av förevarande ärende.
Vad som i övrigt förevarit i ärendet föranleder inte något uttalande
från min sida.
(Dnr 3100-1991)
1 Anmälan
1 en anmälan till JO anförde Walde Bengtsson, att Simrishamns
kommun vid anställning — under konsultmedverkan — av kommun-
chef och socialchef brustit i iakttagandet av offentlighetsprincipens
regler. När han efterfrågat ansökningshandlingarna på kommunkans-
liet, hade han fått svaret, att ansökningshandlingarna inte fanns till-
gängliga eller diarieförda hos kommunen utan gått direkt till konsul-
ten, där de befann sig och följaktligen inte var offentliga. Walde
Bengtsson framhöll, att fråga var om ansökningshandlingar och ej
endast om intresseanmälningar.
2 Utredning
Efter remiss inkom kommunstyrelsen med följande yttrande.
Bakgrund
Kommunstyrelsen är anställningsmyndighet för samtliga förvaltnings-
chefer i Simrishamns kommun. Vid de nu aktuella tillsättningarna av
kommunchef och socialchef i Simrishamns kommun använde sig
kommunen av ett tillsättningsförfarande där ansvaret för genomföran-
det låg på två interna kommunala rekryteringsgrupper — en för
kommunstyrelsen (kommunchefctjänsten) och en för socialnämnden
(socialchefstjänsten). Varje grupp bestod av två representanter för
nämnden, en arbetsplatsrepresentant och en facklig representant. Syftet
med de två rekryteringsgruppernas arbete var en strävan att nå en så
bred uppslutning som möjligt kring de kandidater som till slut skulle
erbjudas anställning som kommunchef respektive som socialchef.
Konsulten Knut Irving med firma Irving Arbetslivskonsult AB i
Stockholm engagerades enbart som stöd åt rekryteringsgrupperna i
deras arbete (se bilaga 1 — 3). Irvings uppdrag bestod i att gemensamt
med de två rekryteringsgrupperna arbeta fram och precisera sökprofi-
lerna på respektive tjänst. Irving upprättade en promemoria och gav
förslag till annonsernas utformning (se bilaga 4—6). Förslagen förank-
rades hos de fackliga organisationerna, kommunstyrelsen och hos
socialnämnden.
Irving tog rent formellt emot ansökningshandlingarna, skickade
bekräftelser till de sökande och överlämnade efter ansökningstidens
utgång ansökningshandlingarna till en av ledamöterna i vardera rekry-
teringsgruppen. Ledamoten försåg i sin tur övriga ledamöter med
fotostatkopior av ansökningshandlingarna. Inledningsvis gjorde leda-
möterna var och en för sig i sina hem en grovgallring bland kandida-
1992/93:JO1
628
terna. Rekryteringsgrupperna enades slutligen om vilka kandidater
som skulle kallas till intervju. De slutliga kandidaternas ansöknings-
handlingar diariefördes och offentliggjordes. Övriga ansökningshand-
lingar behölls av den ledamot som ursprungligen fick alla ansöknings-
handlingar.
Walde Bengtsson är journalist och tillika ledamot av kommunstyrel-
sen i Simrishamns kommun. Han var med vid de sammanträden där
rekryteringen diskuterades. Han begärde hos kommunstyrelsen vid ett
personligt besök den 5 oktober och i två skrivelser den 7 oktober 1991
att få veta hur många och vilka som sökt tjänsterna som kommunchef
respektive socialchef (bilaga 7—8). Kommunstyrelsen avslog i beslut
den 9 oktober 1991 Bengtssons begäran med motiveringen att hand-
lingarna inte var allmänna handlingar eftersom de ännu inte lämnats
över till kommunen (bilaga 9). Bengtsson överklagade kommunstyrel-
sens beslut till kammarrätten som i sin tur vidarebefordrade besvärs-
handlingarna till kommunstyrelsen för handläggning enligt förvalt-
ningslagen (bilaga 10). Kommunstyrelsen fattade den 13 november
1991 beslutet att vidhålla beslutet den 9 oktober 1991 och att överläm-
na Bengtssons överklagande till kammarrätten för prövning (bilaga
11).
Kommunstyrelsens bedömning
Av regeringsrättens praxis och tidigare uttalanden från JO (RÅ 1989
ref. 29, JO 1987/88 s. 190, 1989/90 s. 415, 1990/91:1 s. 391 f. 409 f.)
följer att det icke ansetts strida mot lag att en kommun vid tjänstetill-
sättningar anlitar från kommunen fristående konsulter att biträda med
beredningen av tillsättningsärenden.
Kommunstyrelsens utgångspunkt har hela tiden varit den att kom-
munen själv med visst stöd av Irving skulle handha och ansvara för
rekryteringen av kommunchef och av socialchef och att annonserna
skulle utformas så att de skulle vinna gehör hos ett brett urval av
kvalificerade sökande.
Kommunstyrelsen har varit av den uppfattningen att ansöknings-
handlingarna — och då endast de som ingivits av de kandidater som
slutligen kallades till intervju — blev allmänna handlingar vid den
tidpunkten då de överlämnades av rekryteringsgrupperna till kom-
munstyrelsens kansli för diarieföring. Före denna tidpunkt var det
enligt kommunens bedömning möjligt att hålla ansökningshandlingar-
na utanför offentligheten och vägra att lämna ut dem. Frågan om att
hemligstämpla ansökningshandlingarna blev aldrig aktuell.
Sedan justitieombudsmannen remitterat ärendet till Kommunstyrel-
sen har kontakt tagits med Svenska kommunförbundets juridiska av-
delning. Kommunstyrelsen har nu förstått att kommunstyrelsens be-
dömning av när ansökningshandlingarna juridiskt sett blev allmän
handling kan sättas i fråga. Ansökningshandlingarna kan ha blivit
allmänna handlingar vid en tidpunkt som ligger före den då de slutliga
kandidaternas handlingar diariefördes och offentliggjordes.
Vad sedan gäller frågan om kommunstyrelsen brutit mot skyldighe-
ten enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) att genom till exempel
diarieföring registrera allmänna handlingar så kan kommunstyrelsen
konstatera att registreringsplikt föreligger enbart för hemliga handling-
ar. Offentliga allmänna handlingar behöver inte registreras om de på
annat sätt kan hållas så ordnade att det utan svårighet går att avgöra
om de inkommit till eller upprättats hos myndighet. Det fanns ingen
grund för att sekretessbelägga ansökningshandlingarna. Ansöknings-
handlingarna har hållits ordnade i enlighet med sekretesslagens regler.
Walde Bengtsson inkom med yttrande över remissvaret.
1992/93:JO1
629
3 Bedömning
I beslut den 14 april 1992 yttrade JO Ragnemalm följande.
3.1 Sättet för ingivande av ansökan
Kommunstyrelsen har i sitt yttrande omnämnt referat i JO:s ämbetsbe-
rättelse, där olika fall av konsultmedverkan vid tillsättning av kommu-
nala chefstjänster behandlats. De uttalanden som gjorts rörande de
allmänna förutsättningarna och formerna för samarbete med konsult-
företag vid rekrytering till sådana tjänster behöver inte upprepas här.
På en punkt — nämligen i fråga om sättet för ingivande av ansökan —
påkallar dock vad som förevarit en särskild kommentar.
Såsom anmälaren framhållit är det anledning att skilja mellan
intresseanmälningar och regelrätta ansökningar. Intresseanmälningar
brukar ofta ingå i ett separat rekryteringsled, skilt från själva tillsätt-
ningsproceduren, som vanligen innefattar sedvanligt ansökningsförfa-
rande. I förevarande fall har emellertid förekommit endast ansöknings-
förfarande.
När det gäller ansökningar — som i sak är riktade till kommunen
och avsedda att ligga till grund för kommunens beslut och därmed
tillhör det officiella förfarandet — talar alla skäl för att dessa bör ges in
direkt till kommunen. Den ordning som tillämpades i förevarande fall
och som innebar att ansökningarna sändes till konsultföretaget vill jag
beteckna som direkt olämplig. Följer man den naturliga ordningen att
ansökningar ges in till kommunens eget kansli, löper man inte heller
samma risk som här att råka i konflikt med offentlighetsprincipens
regler eller att hamna i juridiskt svårbedömda situationer.
3.2 Tidpunkten då ansökningshandlingarna blev allmänna
Kommunstyrelsen har frånfallit sin tidigare uppfattning, att ansök-
ningshandlingarna — och då endast de som ingivits av de kandidater
som kallades till intervju — blev allmänna först när rekryteringsgrup-
perna överlämnade dem till kommunstyrelsens kansli för diarieföring.
Före denna tidpunkt skulle det enligt kommunens tidigare bedömning
ha varit möjligt att hålla ansökningshandlingarna utanför offentlighe-
ten och att vägra att lämna ut dem. Kommunstyrelsen säger sig nu ha
förstått, att denna bedömning kan sättas i fråga, men redovisar inte
någon preciserad ståndpunkt.
Även om visst utrymme finns för olika meningar om den exakta
tidpunkten, då handlingarna blev allmänna, råder ingen tvekan om att
samtliga ansökningshandlingar blev allmänna tidigare i handläggnings-
kedjan än vid det tillfälle då ett urval av dessa av rekryteringsgrupper-
na överlämnades till kommunstyrelsens kansli.
Vad gäller gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden (s.k. handbrev) föreskrivs i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförord-
ningen att brev eller annat meddelande som är ställt personligen till
den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling,
1992/93:JO1
630
om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på
myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare
av annan ställning.
Beträffande tidpunkten då handling genom ingivande blir allmän
(enligt 3 §) föreskrivs i 6 § första stycket att handling anses inkommen
till myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit
behörig befattningshavare till handa.
Det står klart, att ansökningshandlingarna enligt dessa föreskrifter
var allmänna i och med att de av konsultföretaget överlämnades till
ledamöter av rekryteringsgrupperna (som bestod av förtroendevalda
och anställda och fungerade som särskilda beredningar).
Eftersom det har gällt tillämpning av centrala och tydliga regler,
som är meddelade i grundlag, och det inte förekommit några kompli-
cerande faktorer, som kunnat ge upphov till några gränsdragningspro-
blem, måste jag rikta allvarlig kritik mot kommunen och dess berörda
funktionärer för det sätt på vilket offentlighetsfrågan behandlats och
dessutom särskilt mot kommunstyrelsen för att denna inte heller i
samband med avgivande av remissvaret till JO lämnat mera tillfreds-
ställande besked.
En specialfråga gäller, om ansökningshandlingarna möjligen kunde
vara att betrakta som allmänna vid en ännu tidigare tidpunkt, nämli-
gen redan då de mottogs av konsultföretaget. I fellet JO 1990/91 s. 391
behandlades frågan huruvida handlingar (intresseanmälningar) som
ingivits till och förvarades hos konsultföretag bort anses som allmänna
hos myndighet (AMU-styrelsen) med vilken konsultföretaget samarbe-
tat. Där redovisades viss skiljaktighet mellan regeringsrätten och mig i
synen på det s.k. förvaringskriteriet. Jag citerar:
Det grundläggande elementet i offentlighetsprincipen är det s.k. förvar-
ingskriteriet. För att en handling skall betraktas som allmän och
därmed — om tillämplig sekretessbestämmelse saknas — offentlig,
skall den enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen förvaras hos en
myndighet; den skall dessutom ha uppfyllt de krav som lagen uppstäl-
ler för att den skall anses inkommen dit (6 §) eller upprättad där (7 §).
Regeringsrätten fastslog i beslut den 21 april 1989 i mål nr
5268-1988 (RÅ 1989:29) vad gällde ansökningshandlingar i ett tillsätt-
ningsärende vid kommunalt affärsverk, att handlingarna skulle anses
vara allmänna hos myndigheten, trots att de mottagits av och rent
fysiskt förvarades hos ett konsultföretag, med vilket den kommunala
myndigheten samverkade enligt uppdragsavtal. Som grund för bedöm-
ningen att konsultföretaget måste anses ha förvarat handlingarna för
den kommunala myndighetens räkning anförde regeringsrätten, att vad
som upptagits i målet visat att företaget mottagit ansökningarna i
myndighetens ställe, och att denna före beslutsdagen haft tillgång till
ansökningarnas innehåll.
Jag har i ett beslut den 6 april 1989, som publicerats i JO:s
ämbetsberättelse 1989/90 s. 415—433, redovisat min uppfattning i vissa
rättsliga frågor rörande konsultmedverkan vid tillsättning av kommu-
nala chefstjänster, särskilt vad gäller förfarandets förenlighet med of-
fentlighetsprincipen. Detta är det beslut som AMU-styrelsen åberopar i
förevarande ärende. I beslutet har jag vänt mig mot ett tidigare
regeringsrättsavgörande (RÅ 1984 2:49) och på närmare anförda skäl
tagit avstånd från en utvidgning av förvaringskriteriet genom tillska-
1992/93:JO1
631
pandet av tillgänglighets- och tillhörighetsrekvisit, som inte framgår av
2 kap. tryckfrihetsförordningen. Denna kritik träffar även regeringsrät-
tens här aktualiserade beslut (RÅ 1989:29), där man via införandet av
ett tillgänglighetsrekvisit kom fram till slutsatsen, att förvaringskriteriet
enligt 2 kap. 3 § skulle anses uppfyllt.
Regeringsrätten intar ställning som prejudikatinstans inom sitt behö-
righetsområde. Även om jag således inte finner dess grundlagstolkning
— som den framträder i de båda nämnda avgörandena — övertygande,
bör handläggningen av det aktuella ärendet hos AMU-styrelsen också
granskas mot bakgrund av de principer som framkommer i det av
anmälaren åberopade regeringsrättsbeslutet från 1989. Det visar sig
emellertid då, att omständigheterna i förevarande ärende på avgörande
punkter skiljer sig från vad som enligt regeringsrättens motivering
gällde i det genom dess beslut avgjorda målet.
Sammanfattningsvis finner jag alltså, att AMU-styrelsens bedömning
av frågan, huruvida handlingarna var allmänna eller ej, står i god
överensstämmelse med den uppfattning jag i mitt tidigare beslut givit
uttryck för, och att den ej heller är oförenlig med regeringsrättens i
ärendet åberopade avgörande.
Åsiktsdifferensen i fråga om förvaringskriteriet var alltså inte avgöran-
de för den "friande" slutsatsen i AMU-fallet. I förevarande fall synes
dock en tillämpning av regeringsrättens synsätt — mot bakgrund av
vad som är upplyst om relationen mellan kommunen och konsultföre-
taget — leda till att ansökningshandlingarna var att betrakta som
allmänna redan när de ankom till konsultföretaget. Med hänsyn till att
det grundläggande felet i detta ärende enligt min mening ligger i att
man lät ansökningarna ges in till konsultföretaget i stället för till
kommunens kansli — varför den aktuella situationen egentligen inte
skulle ha behövt uppkomma — anser jag mig emellertid kunna lämna
den teoretiska frågan om förvaringskriteriets innebörd. Min syn på
denna fråga framgår av vad jag anfört i mina tidigare här åberopade
beslut.
3.3 Diarieföring m.m.
Frågan om diarieföring och sättet för förvaring av ansökningshandling-
arna hos kommunen har inte varit i centrum för klagomålen. Kom-
munstyrelsen har dock — visserligen ganska knapphändigt — berört
frågan, och jag vill därför göra några kommentarer.
Kommunstyrelsen säger å ena sidan, att avsikten var att ett urval av
ansökningshandlingarna skulle överlämnas av rekryteringsgrupperna
till kommunstyrelsens kansli "för diarieföring", men hävdar å andra
sidan, att diarieföringsskyldighet ej förelegat enligt 15 kap. 1 § sekre-
tesslagen, eftersom handlingarna inte var underkastade sekretess och
hölls så ordnade att det utan svårighet gick att fastställa om handling
kommit in.
Utan att gå in på de närmare omständigheterna — varom utredning
saknas i förevarande ärende — vill jag rent allmänt säga följande.
Sekretesslagens krav sträcker sig visserligen inte längre än till att
offentliga handlingar skall registreras eller hållas ordnade på ett lätt
överblickbart sätt. Detta innebär emellertid inte, att det är acceptabelt,
1992/93:JO1
632
att man gör som man vill från fall till fall. Det måste givetvis finnas en
fast ordning. För kommunernas del ankommer det på dem själva att
utlärda interna föreskrifter om formerna för registrering, förvaring och
arkivering av handlingar (jfr även 8 och 16 §§ arkivlagen). Det
förhållandet, att det är ett kommunens organ — och inte en utanför-
stående statlig myndighet — som fastställt exempelvis en diarieplan,
innebär inte, att man på handläggarnivå kan känna sig mindre bunden
av de föreskrifter som meddelats. Ett oavvisligt krav är vidare, att
handlingar, som är offentliga, skall vara lättillgängliga för allmänheten.
Detta innebär, att allmänheten måste ges omedelbar tillgång till dia-
rier, andra register eller särskilda förvaringsanordningar (pärmar, akt-
system m.m.), som finns inrättade. Jag vill särskilt betona, att möjlighe-
ten enligt sekretesslagen att ersätta ett centralt diarieföringssystem av
traditionellt slag med andra former av register och redovisning av
handlingar i princip inte får tas till intäkt för att tillåta en sänkning av
kravet på lättillgänglighet.
3.4 Slutord
Simrishamns kommun har vid rekrytering till två chefsbefattningar i
kommunen anlitat ett konsultföretag. Tillsättningsförfarandet har inne-
burit, att ansökningshandlingarna har sänts till konsultföretaget, som
senare vidarebefordrat handlingarna till två kommunala rekryterings-
grupper (en för varje tjänst). Rekryteringsgrupperna har därefter före-
tagit gallring av ansökningarna, gjort anställningsintervjuer och slutli-
gen överlämnat ett urval av ansökningshandlingarna till kommunsty-
relsens kansli. Enligt kommunens uppfattning har de sålunda utvalda
handlingarna — och endast dessa — först vid detta tillfälle blivit
allmänna och offentliga.
Kritik har riktats mot att
1 kommunen låtit ansökningarna ges in till konsultföretaget i stället
för direkt till kommunen
2 kommunen ej iakttagit eller visat sig ha kännedom om centrala
och tydliga lagregler i tryckfrihetsförordningen, som inneburit att
samtliga ansökningshandlingar blev allmänna och offentliga handlingar
senast när de av konsultföretaget överlämnades till representanter för
rekryteringsgrupperna.
Därjämte har vissa principiella synpunkter anförts med anledning av
att
3 kommunen framfört diffusa uttalanden om hur man hanterat
handlingarna med hänsyn till kravet enligt sekretesslagen att allmänna
handlingar skall registreras och/eiler hållas ordnade på visst sätt.
1992/93:JO1
633
Fråga om behandlingen från offentlighetssynpunkt av
ett brev från en landshövding till en departements-
chef. Bl.a. fråga om tillämpning av 2 kap. 4 § tryck-
frihetsförordningen och om iakttagande av registre-
ringsskyldighet
(Dnr 462-1992)
Anmälan
I en anmälan, som kom in den 11 februari 1992, anförde Bert
Forsberg följande (bilagorna här uteslutna).
Landshövding Bohlins korrespondens med näringsministern
Landshövdingen i Västerbottens län, Görel Bohlin har i brev till
näringsminister Per Westerberg den 16 januari 1992 framfört vissa
synpunkter på hur han borde agera för att förekomma ett initiativ från
(s) om prospektering för gruvnäringen (bilaga 1).
Brevet är skrivet på landshövdingens i Västerbotten tjänstepapper
men har ingen anteckning om registrering/diarieföring. Hos näringsmi-
nistern är brevet ankomststämplat den 23 januari 1992 utan anteck-
ning om registrering. Härav följer frågan: Hur uppfyller Bohlin respekti-
ve Westerberg skyldigheten att registrera allmänna handlingar?
Enligt uppgift har brevet sedan återkallats och lär inte nu kunna
återfinnas på departementet. Detta ger anledning till frågan: Hur
handhar departementet under Westerbergs chefskap allmänna
handlingar.
Bohlin har i en intervju med Västerbottens Folkblad givit ett svar
där hon synes mena att det rört sig om ett privatbrev (bilaga 2); en
orimlig ståndpunkt eftersom Bohlin bifogat en tjänsteskriveise som
visar att saken redan behandlats vid länsstyrelsen (bilaga 3). Detta ger
anledning att fråga: Pä vilken grund kan Bohlin, som vid länsstyrelsen
ingalunda kan vara privatperson, anse att tjänsteangelägenheter kan be-
handlas i privatbrev?
Bohlin har vidare i intervjun menat att brevet, som hon kallar
personligt, borde ha sänts till Westerbergs bostad. Eftersom detta inte
på något sätt skulle ha förändrat brevets karaktär av allmän handling
och skyldigheten att registrera det menar jag att Bohlin framför vilsele-
dande uppgifter om ordningen för allmänna handlingar vid våra myndig-
heter.
Av Bohlins svar i intervjun framgår också att hon kan ha avsett att
hennes brev inte skulle registreras. Detta uppfattar jag som försök att
hindra medborgares lagliga rätt att få ta del av allmänna handlingar.
Slutligen vill jag peka på Bohlins öppna deklaration om att avsikten
var att ge minister Westerberg möjlighet att förekomma ett socialdemo-
kratiskt initiativ, som Bohlin kände till. Är en sådan avsikt förenlig
med den opartiskhet som bör känneteckna svensk förvaltning?
Utredning
Anmälan remitterades för yttrande till länsstyrelsen i Västernorrlands
län och expeditionschefen i näringsdepartementet.
Länsstyrelsen anförde i yttrande följande.
Som framgår av de till anmälan fogade handlingarna avsände länssty-
relsen den 16 januari 1992 en skrivelse till näringsdepartementet med
1992/93 :JO1
634
förslag till nytt prospekteringsbolag. Skrivelsen var ett initiativärende
av länsstyrelsen och diariefördes i vanlig ordning som ett sådant. Den
undertecknades av länsrådet Göran Theolin och planeringsdirektör
Harald Frisendahl. Eftersom frågan diskuterats med landshövding Gö-
rel Bohlin informerades hon om åtgärden.
Som landshövdingen uttalat till massmedia skrev hon ett som hon
själv bedömde det privat brev i frågan till näringsministern. Brevet
lades i ett särskilt kuvert, personligen adresserat till näringsministern
Per Westerberg. Kuvertet medföljde därefter i den försändelse som
också innehöll länsstyrelsens skrivelse. Brevet diariefördes inte på
länsstyrelsen.
Länsstyrelsen är väl medveten om att även personligt adresserade
skrivelser till eller från en tjänsteman hos myndigheten skall diariefö-
ras, om frågan gäller ett ärende som handläggs hos myndigheten.
Information om dessa bestämmelser lämnas bl.a. vid introduktion av
ny personal. Rutiner finns också för öppnande av personadresserad
post så att garantier finns att sådan post passerar vederbörlig diariesta-
tion för instämpling och diarieföring. Handläggarna erinras kontinuer-
ligt om sin skyldighet att iaktta kravet på diarieföring.
När landshövdingen skrev det här aktuella brevet hade genomgång
av länsstyrelsens rutiner för diarieföring ännu inte hunnit göras med
henne. Så har nu skett. Också personalen i övrigt har ånyo erinrats
om gällande bestämmelser.
Expeditionschefen anförde i sitt yttrande bl.a. följande.
Bakgrunden är följande. På förmiddagen den 23 januari 1992 ankom
en försändelse från länsstyrelsen i Västerbottens län adresserad till
statsrådet Per Westerberg Näringsdepartementet 103 33 STOCKHOLM.
På detta sätt adresserad post går enligt rutinerna till statsrådets sekrete-
rare som öppnar den och åsätter inkomststämpei. Därefter går posten
till registratorn för registrering.
Försändelsen innehöll en skrivelse från länsstyrelsen samt ett brev
från landshövdingen Bohlin till näringsministern.
Samma förmiddag ringde landshövdingen Bohlin till statssekretera-
ren i näringsdepartementet och förklarade att hon önskade få tillbaka
det brev som medsänts länsstyrelsens skrivelse. Brevet, som då kommit
till registratorn men ännu inte registrerats, uppvisades för mig av
registrator som framförde landshövdingens begäran om att det skulle
återsändas. Jag samtyckte till att det återsändes.
Vad gäller anmälan mot näringsministern Per Westerberg kan kon-
stateras att ett statsråd inte står under JO:s tillsyn. Men eftersom
anmälan i viss del får anses riktad mot näringsdepartementet vill jag,
som ansvarig för registreringen i departementet, svara följande.
I det nu aktuella ärendet rör det sig om ett brev som landshövding-
en Bohlin synes ha betraktat som ett brev till en partikollega angående
partipolitiskt agerande. Med hänsyn till denna hennes villfarelse har,
på hennes begäran, brevet återsänts (se Holmberg—Ryman Offentlig-
hetsprincipen och myndigheterna, 14 uppl., s. 12).
Bedömning
JO Ragnemalm anförde i beslut den 30 april 1992 följande.
Av utredningen framgår bl.a. följande. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har i en skrivelse, ställd till statsrådet Per Westerberg, näringsde-
partementet, föreslagit, att regeringen medverkar vid tillkomsten av ett
nytt bolag för prospektering, förädling m.m. av malm- och industri-
malmsfyndigheter. Skrivelsen, som diarieförts vid länsstyrelsen, är da-
1992/93:JO1
635
terad den 16 januari 1992 och undertecknad av länsrådet Göran
Theolin och planeringsdirektören Harald Frisendahl. Till skrivelsen
fogades ett personligt avfattat och på landshövdingens brevpapper
uppsatt brev från landshövdingen Görel Bohlin till näringsministern. I
brevet hänvisar Görel Bohlin till den bifogade skrivelsen från länssty-
relsen. Hon anför vidare bl.a., att hon vet att "s" kommer att lägga ett
eget förslag vad gäller prospektering för gruvnäringen samt att Per
Westerberg kanske kan "förekomma genom att själv tillsätta en utred-
ningsman med direktiv åt det håll som skisserats i bifogade brev".
Frågan i ärendet gäller, hur Görel Bohlins brev hanterats dels hos
länsstyrelsen, dels hos näringsdepartementet. Det regelsystem som här
aktualiseras är i korthet följande.
En handling är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF)
allmän och därmed i princip tillgänglig för envar, om den förvaras hos
myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller
upprättad hos myndighet. För frågan om handlingens karaktär av
allmän spelar det sålunda ingen roll, om den blivit diarieförd eller på
annat sätt registrerad. När en sådan handling kommit in till eller
upprättats hos myndighet, skall den enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) utan dröjsmål registreras; vad gäller allmänna handlingar
som är offentliga — som alltså inte omfattas av någon sekretessbestäm-
melse — får registrering dock underlåtas, om de hålles så ordnade, att
det utan svårighet kan fastställas, om handling kommit in eller upprät-
tats.
Brev eller annat meddelande, som är ställt personligen till den som
är befattningshavare vid en myndighet, anses enligt 2 kap. 4 § TF som
allmän handling, "om handlingen gäller ärende eller fråga som an-
kommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som
innehavare av annan ställning". Handling, som enligt denna bestäm-
melse är att anse som allmän, har denna egenskap oavsett om den
anlänt till myndighetens lokaler eller sänts till befattningshavarens
privata adress.
Ett till en viss befattningshavare ställt brev, som gäller en fråga som
ankommer på myndigheten, kan således undantagsvis falla utanför
kategorin allmän handling, nämligen om det är "avsett för mottagaren
endast som innehavare av annan ställning". Undantagsregeln ger ett
visst utrymme för t.ex. politiker och fackliga förtroendemän med
uppgifter inom den offentliga förvaltningen att mottaga brev och andra
meddelanden, som rör ämnen med vilka de har att befatta sig i sin
myndighetsfunktion, utan att handlingarna blir att betrakta som all-
männa. Att en restriktiv tillämpning emellertid avsetts framgår av att
befattningshavaren, för att handlingen skall kunna undandras offentlig-
heten, skall ha mottagit den "endast" som innehavare av annan ställ-
ning; har han mottagit ett brev både som tjänsteman och som t.ex.
politiker, blir detta alltså att anse som en allmän handling. (Se prop.
1975/76:160 s. 127, KU 1975/76:48 s. 12.) Av det sätt på vilket bestäm-
melsen i 2 kap. 4 § TF konstruerats får anses följa, att "huvudregeln
1992/93:JO1
636
och presumtionen om offentlighet skall gälla, såvida inte mycket starka
skäl talar för en annan bedömning". (Se härom Bohlin, Allmänna
handlingar, 1988, s. 129; se s. 129—135 angående praxis på området.)
Varken länsstyrelsen eller expeditionschefen ifrågasätter i remissva-
ren, att brevet från landshövdingen varit att betrakta som en allmän
handling hos respektive myndighet.
Jag har inte någon annan mening vad gäller denna fråga. Landshöv-
dingens brev är att anse som en hos länsstyrelsen upprättad handling,
vilken enligt 2 kap. 7 § TF blev allmän när den expedierades. Enligt
den ovan nämnda bestämmelsen i sekretesslagen borde den samtidigt
med expedieringen ha registrerats hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen är
medveten om att så borde ha skett.
Vidare kan man enligt min mening — när man beaktar brevets
innehåll och dess anknytning till den skrivelse från länsstyrelsen det
medföljde — knappast hävda, att näringsministern inte mottagit brevet
i sin egenskap av departementschef utan "endast" — dvs. uteslut-
ande — som politiker. Brevet utgjorde således en till näringsdeparte-
mentet inkommen allmän handling.
Av utredningen framgår att expeditionschefen återsänt brevet till
landshövdingen på dennas begäran. Som försvar för denna åtgärd har
han i remissvaret åberopat Holmberg—Ryman, Offentlighetsprincipen
och myndigheterna, 14 uppl., s. 12. Författarna har där, beträffande de
fall där undantagsregeln i 2 kap. 4 § TF inte är tillämplig men där det
framgår att avsändaren av ett meddelande ändå har förutsatt, att
meddelandet skall betraktas som ett privat brev, anfört, att det kan
vara tveksamt, hur mottagaren skall förfara. Att omedelbart låta avsän-
daren bestämma, om han vill återta meddelandet obeaktat, har angetts
som ett möjligt förfarande, som dock i regel inte bör väljas.
Jag tar bestämt avstånd från det angivna förfarandet. Något författ-
ningsstöd för vidtagande av en sådan åtgärd finns inte. JO har också
tidigare (se t.ex. JO:s ämbetsberättelser 1971 s. 348 och 1980/81 s. 368)
uttalat, att TF:s bestämmelser inte far kringgås på det sättet att en
handling lämnas tillbaka till ingivaren.
Sammanfattningsvis finner jag således, att det aktuella brevet borde
ha hanterats enligt föreskrifterna i 15 kap. 1 § sekretesslagen hos såväl
länsstyrelsen som näringsdepartementet, vilket inte skett. Då det inträf-
fade, såvitt framkommit, inte berott på brister vad gäller normala
posthanterings- och diarieföringsrutiner, anser jag mig kunna stanna
vid den kritik som ligger i det ovan sagda.
Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inga kommenta-
rer från min sida.
1992/93 :JO1
637
(Dnr 2691-1991)
1 Initiativet
Den 4 september 1991 upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria med följande innehåll.
1 några ärenden hos JO — rörande flera olika länsarbetsnämnder —
har framkommit att följande rutiner tillämpas, när en arbetssökande
önskar kopia av sin personakt:
1. Arbetsförmedlaren — den som svarar för vården av personakten
enligt 7 § AMSFS 1990:10 — far en begäran från den arbetssökande
om kopia av akten.
2. Arbetsförmedlaren skickar akten till länsarbetsnämnden.
3. Registrator hos nämnden kopierar aktuella sidor. Akten återsänds
till arbetsförmedlingen. Kopiorna sänds till nämndens kassa.
4. Länsarbetsnämndens kassa expedierar kopiorna mot postförskott.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör utreda vilka rutiner som tillämpas
inom arbetsmarknadsverket för expedition av kopia av allmän hand-
ling.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör yttra sig över rutinernas förenlighet
med bestämmelsen i 2 kap. 13 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
om skyndsam handläggning. Av yttrandet bör jämväl framgå vilka
eventuella åtgärder arbetsmarknadsstyrelsen avser att vidta.
Genom remiss den 5 september 1991 infordrades utredning och yttran-
de från arbetsmarknadsstyrelsen.
2 Arbetsmarknadsstyrelsens utredning
Arbetsmarknadsstyrelsen begärde in uppgifter i saken från länsarbets-
nämnderna. Nämnderna i sju län (Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands) underlät att svara. Av
de 17 länsarbetsnämnder som svarat bekräftade nämnderna i sex län
(Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Gävleborgs och
Norrbottens), att det beskrivna förfarandet — med mindre variationer
— förekommer inom myndigheten.
3 Arbetsmarknadsstyrelsens yttrande
I yttrandet anförde arbetsmarknadsstyrelsen (generaldirektören Göte
Bernhardsson) följande.
Rutiner som innebär att kopior av allmänna handlingar, som ska
utlämnas från arbetsförmedlingen, först måste skickas till länsarbets-
nämndens kansli för avgiftsbeläggning och expediering och därför når
mottagaren först efter flera dagar, kan enligt AMS inte uppfylla kraven
på skyndsam behandling enligt 2 kap 13 § andra stycket tryckfrihets-
förordningen. Det är sannolikt expeditionskungörelsens (1964:618) be-
stämmelser om avgiftsbeläggning som har orsakat den bristande följ-
samheten mot tryckfrihetsförordningen.
AMS, som inte detaljstyr länsarbetsnämnderna när det gäller admi-
nistrativa konstruktioner, kommer att i de allmänna råd som har 638
utfärdats inom området "Offentlighet och sekretess" ännu eftertryckli-
gare erinra om det nämnda stadgandet i tryckfrihetsförordningen och
samtidigt framhålla att den enda rimliga tolkningen av bestämmelsen
är att vården av handlingarna och utlämnandeförfarandet måste ske på
samma ställe. Ett exemplar av AMS nuvarande allmänna råd för
länsarbetsnämnderna på denna punkt bifogas. AMS kommer också att
skicka en kopia av detta yttrande och av JO:s kommande beslut till
länsarbetsnämnderna.
4 Bedömning
I beslut den 11 oktober 1991 anförde JO Ragnemalm följande.
En begäran att få en kopia av allmän handling skall behandlas
skyndsamt. Expedition av kopiorna eller av beslut att ej lämna ut
kopior bör helst meddelas samma dag, men kortare dröjsmål får
undantagsvis accepteras, exempelvis om framställningen avser ett om-
fattande eller ur sekretessynpunkt svårbedömt material. Systematiska
fördröjningar av det slag som tydligen förekommer vid ett antal
länsarbetsnämnder kan inte accepteras. Jag noterar med tillfredsställel-
se, att detta också är arbetsmarknadsstyrelsens mening.
Jag vill emellertid tillfoga, att det i sig anmärkningsvärda förhållan-
det, att inte mindre än sju länsarbetsnämnder underlåtit att svara på
arbetsmarknadsstyrelsens enkät, ger anledning att befara, att det ifråga-
satta förfarandet praktiseras i större omfattning än vad som klart
framgår av remissvaret. JO:s remiss har visserligen inte ställts direkt
till länsarbetsnämnderna och ej heller innefattat en explicit begäran
om att arbetsmarknadsstyrelsen skall höra samtliga länsarbetsnämnder,
men jag finner det ändå påkallat att i sammanhanget erinra om
myndigheternas i grundlagen — 12 kap. 6 § regeringsformen —
fastlagda skyldighet att tillhandagå JO med de upplysningar och yttran-
den han begär. Att arbetsmarknadsstyrelsen utan vidare tycks accepte-
ra, att ett betydande antal länsarbetsnämnder inte besvarar dess förfråg-
ningar framstår som svårförståeligt mot bakgrund av att arbetsmark-
nadsstyrelsen enligt 3 § förordningen (1988:1139) med instruktion för
arbetsmarknadsverket är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna.
Samma — enligt min mening överdrivna — försiktighet i utövandet
av de befogenheter som måste anses ligga häri präglar också det i
remissvaret gjorda uttalandet, att man "inte detaljstyr länsarbetsnämn-
derna" när det gäller vad man benämner "administrativa konstruktio-
ner". Jag anser det vara chefsmyndighetens ansvar att tillse, att under-
ordnade organ tillämpar sådana rutiner, att grundlagens bestämmelse
om skyndsam behandling av begäran om kopia av allmän handling
iakttas.
1992/93: JO 1
639
Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Kjell Swanström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Sven Börjeson
Byråchefen Kristina Boutz
Byråchefen Jörgen Buhre
Byråchefen Krister Malmsten (tf byråchef t.o.m. 14 juli 1991)
Tf byråchefen Lars Clevesköld
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Avdelningsdirektören Rolf Andersson
Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1991/92
tjänstgjort: Hovrättsassessorn Gunnar Jacobsson, kammaråklagaren
Anne-Marie Bergström, hovrättsassessorn Owe Hultin, hovrättsasses-
sorn Catharina Hallenberg, avdelningsdirektören i Socialstyrelsen
Christer Sjöstedt, hovrättsassessorn Louise Norén, hovrättsassessorn
Allan Camitz, kammarrättsassessorn Arne Edström (t.o.m. 17 maj
1992), hovrättsassessorn Carl-Gustaf Tryblom (fr.o.m. 29 juli 1991),
hovrättsassessorn Lars Lundgren (fr.o.m. 9 september 1991), kammar-
rättsassessorn Gunnel Schön Aldenstig (t.o.m. 31 oktober 1991), hov-
rättsassessorn Inger Konradsson, kammarrättsassessorn Mats Törnered,
hovrättsassessorn Peter Strömberg (fr.o.m. 25 november 1991 t.o.m. 14
april 1992), hovrättsassessorn Ingela Pålsson (fr.o.m. 1 januari 1992),
kammarrättsassessorn Olof Hedberg (t.o.m. 31 oktober 1991), kammar-
rättsassessorn Albert Johnson, kammarrättsassessorn Carina Hedbom
Blomkvist, kammarrättsassessorn Eva Cernoch (t.o.m. 8 mars 1992),
hovrättsassessorn Anne-Marie Nyholm och kammarrättsassessorn Claes
Tenggren.
1992/93: JO 1
Bilaga 1
640
Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76
finns fogat som bilaga 3 (s. 557) till ämbetsberättelsen 1975/76 och har
även tryckts separat. I ingressen till detta register har lämnats upplys-
ningar om register till tidigare ämbetsberättelser. Ett alfabetiskt sakre-
gister till JO:s ämbetsberättelser 1976/77—1988/89 finns fogat som
bilaga 4 (s. 437) till ämbetsberättelsen 1988/89.
1992/93:JO1
Bilaga 2
Adoption
— handläggning av ärende ang. adoption av barn med utländsk här-
komst 89/90:231
Allmänna handlingar
Fråga om handling är allmän eller ej
— på sjukhus upprättad förteckning, persedelförteckningning, har an-
setts utgöra allmän handling 89/90:367
— handling som förvaras hos en privat donationsfond som förvaltas av
ett offentligt organ har inte ansetts vara allmän 89/90:370
— hos kommun då den befinner sig hos konsultföretag, som enligt
avtal samarbetar med kommunen 89/90:415
— hos statlig myndighet då den befinner sig hos konsultföretag, som
enligt avtal samarbetar med myndigheten 90/91:391
— brev till kommunal befattningshavare, ordförande i såväl kommun-
styrelsen som av kommunen ägd stiftelse 90/91:395
— stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400
— kritik mot skolchef för underlåtenhet att registrera till skolstyrelsen
ställd handling, som kommit skolchefen tillhanda 90/91:417
— underlåtenhet att lämna ut anteckningar förda av distriktssköterskor.
Fråga om anteckningarna utgjorde allmän handling m.m. 91/92:409
— hos Stiftelsen Nordiska museet förvarade handlingar med uppgifter
om anställda 91/92:427
— anteckningar vid sammanträde med ledningsgrupp hos allmän för-
säkringskassa 92/93:461
— en på begäran av lokal samordningsgrupp av utomstående person
upprättad rapport har ansetts utgöra en till socialförvaltningen in-
kommen och därmed allmän handling, när förvaltningens företräda-
re i samordningsgruppen mottog rapporten, oaktat rapporten inte
färdigbehandlats i samordningsgruppen 92/93:589
— fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:622
641
41 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
— fråga om behandlingen från offentlighetssynpunkt av ett brev från
en landshövding till en departementschef. Bl.a. fråga om tillämpning
av 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och om iakttagande av
registreringsskyldighet 92/93:634
Fråga om utlämnande av allmän handling eller uppgifter därur
— avgiftsbeläggning av televerkets nummerupplysning 89/90:343
— utlämnande av uppgifter ur allmänna handlingar till massmedierna
89/90:371
— en begäran om utlämnande av allmän handling har onödigt för-
dröjts 89/90:373
— dröjsmål med utlämnande av sjukjournal till följd av ordinarie
handläggares frånvaro 89/90:376
— ärende angående utlämnande av kopior av patientjournal innefattar
myndighetsutövning 89/90:378
— kritik mot byggnadsnämnd för avgiftsuttag för tillhandahållande av
allmän handling på stället m.m. 89/90:392
— fråga om skyldighet att efter expeditionstidens utgång per telefon
lämna ut uppgift ur allmän handling 89/90:397
— fråga om offentlighetsprincipen innefattar rätt för enskild medborga-
re att närvara vid postsorteringen hos en myndighet 89/90:398
— fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399
— samtycke till utlämnande av uppgifter i barnavårdsärende m.m.
90/91:366
— skyldighet att lämna uppgifter ur allmän handling per telefon
— sökanden hänvisad göra personligt besök på myndigheten 90/91:382
— utlämnande av patientuppgifter från psykiatriska kliniker till forsk-
ningsregister 90/91:383
— regeringsrättens rutiner för handläggning som första instans av ären-
den om utlämnande av allmän handling har mot bakgrund av
domstolens ställning som slutinstans i dylika ärenden ansetts godtag-
bara 90/91:130
— beslut med fullföljdshänvisning i fell då vägran att utlämna grundats
på bedömningen att begärd handling ej förvarades hos myndigheten
90/91:391
— stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400
— ansökningshandlingar och intresseanmälningar avseende chefstjänst
vid centralt ämbetsverk, vilka under ärendets beredning förvarades
inlåsta i kassaskåp 90/91:409
— av myndighet fört datoriserat prenumerantregister, innehållande så-
väl sekretessbelagda som offentliga uppgifter 90/91:412
— dröjsmål med utlämnande av kopia av betyg bl.a. beroende på att
syftet med begäran efterforskats 90/91:421
— fråga om vid vilken tidpunkt en inom länsstyrelse framställd och
sedermera till regeringen avgiven rapport kunde anses upprättad
enligt 2 kap. 7 § TF 90/91:425
— ordförande i socialnämnd har till tidning lämnat uppgift, för vilken
gällt socialtjänstsekretess. Uppgiften har dock omfattats av den s.k.
meddelar-friheten enligt tryckfrihetsförordningen 91/92:408
— avgift för utlämnande av kopia av allmän handling har av överlant-
mätarmyndighet debiterats enligt lantmäteriets uppdragstaxa. Avgif-
ten har i det aktuella fellet befunnits ha tagits ut på felaktiga
grunder 91/92:412
1992/93: JO 1
Bilaga 2
642
— begäran om uppgifter om anställdas vid Stiftelsen Nordiska museet
namn, adress och telefonnummer; fråga om uppgifterna fanns i
handlingar avseende museets i bilagan till sekretesslagen angivna
verksamhet och därför enligt 1 kap. 8 § andra stycket och 15 kap.
4 § första stycket borde ha lämnats ut 91/92:427
— kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsavdelning för att
man hänvisat en person, som per telefon begärt uppgift ur allmän
handling, till att mot avgift enligt uppdragstaxa erhålla utskrift av
handlingen. Fråga tillika om vad som allmänt gäller om s.k. offent-
lighetsuttag inom försäljningsverksamhet 91/92:418
— kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handläggning av ärende
om utlämnande av allmän handling och kopia av sådan handling.
Aven fråga om avgiftsuttag, då myndigheten vid sidan av sina
åligganden enligt offentlighetsprincipen driver uppdragsverksamhet i
form av tillhandahållande av uppgifter ur ett databaserat informa-
tionssystem 91/92:423
— dröjsmål med utlämnande av allmän handling beroende bl.a. på
svårigheter att återfinna handlingen 91/92:439
— televerkets anvisningar för utlämnande av hemliga telefonnummer
enligt en bestämmelse om begränsning i sekretess har befunnits
oförenliga med lagens innebörd. Enligt lagrummet i fråga — 14 kap.
2 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) — hindrar sekretess inte,
att "uppgift som angår misstanke om brott" av viss svårhetsgrad
lämnas till myndighet som har att ingripa mot brottet, t.ex. polis-
myndighet. Anvisningarna medger utlämnande — på begäran av
polisen — i en omfattning som går utöver lagens ändamål i detta
fall: att reglera myndigheternas rätt att lämna ut uppgifter om
brottsmisstankar 92/93:516
— socialförvaltnings utlämnande av uppgift om kvinnas bostadsadress
92/93:591
— handläggning av frågor om utlämnande av allmänna handlingar och
om fullföljdshänvisning då faderskapsutredning läggs ned 92/93:593
— frågor om rätt till insyn i egen socialakt och om "gamla" uppgifter
till ny akt 92/93:596
— dröjsmål med utlämnande av sjukjournaler 92/93:607
— utlämnande av terminal utskrifter från inskrivningsregistret 92/93:619
— fråga om rutinerna för expediering av begärd kopia av allmän
handling inom arbetsmarknadsverket 92/93:638
Fråga om sekretess för allmän handling
— fråga om lämpligheten att i behandlingsjournalen för intagen i
kriminalvårdsanstalt göra anteckning om resultat av tagna HIV-prov
89/90:105
— fråga om sekretess och postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264
— sekretessen har åsidosatts i lokal samrådsgrupp 89/90:363
— inte olagligt men olämpligt att i ett ärende om förordnande av
taxeringsnämndsordförande ta del av dennes självdeklarationer
89/90:385
— sekretess inom lokal samverkansgrupp för missbruksvård 90/91:369
— fråga om rätt för medförmyndare att få ut handling ur socialakt
91/92:408
— kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150
— polismyndighets rätt att lämna ut brottsanmälningar till en brottsof-
ferjour 92/93:197
— rätt för förälder att få del av sekretesskyddade uppgifter som rör
barn (14:4 sekretesslagen) 92/93:439
1992/93: JO 1
Bilaga 2
643
— fråga om en socialförvaltning ägt översända en anmälan rörande en
persons hälsotillstånd m.m. till en läkare samt medta läkaren på ett
hembesök hos den berörde personen utan att kontakt först erhållits
med denne. Förfarandet har ifrågasatts från såväl sekretessynpunkt
som med hänsyn till principerna i socialtjänstlagen men har i visst
fall godtagits. Tillika fråga om sekretess för anmälare och utlämnan-
de av allmänna handlingar samt underrättelse om avskrivningsbeslut
92/93:601
— brott mot tystnadsplikt? Fråga bl.a. om sekretess enligt 7:1 sekretess-
lagen gällt för uppgift om patients vårdkostnad och om det s.k.
meddelarskyddet 92/93:608
— ifrågasatt brott mot tystnadsplikt 92/93:610
— användning av sekretesstämpel 92/93:613
Övriga frågor
— användandet av automatisk databehandling inom socialtjänsten
89/90:380
— fråga om markering i ADB-register av personuppgifter som omfattas
av särskild sekretessprövning, kritik mot riksförsäkringsverket
90/91:387
— fråga om vilka handlingar som beslutsmyndigheten i samband med
besvär över beslut om utlämnande av allmän handling skall tillställa
besvärsinstansen m.m. 91/92:434
— kritik mot handläggningen av en ansökan om s.k. spärrmarkering i
ADB-register för folkbokföringsuppgifter 91/92:443
Allmän ordningsstadga
— fråga om nöjestillställning, till vilken ca 4 000 personer inbjudits,
bort betraktas som tillståndspliktig offentlig tillställning, tillämpning
av 9 § andra stycket och 12 § andra stycket allmänna ordningsstad-
gan 89/90:327
Anslagsframställning
— motivering av yrkande i anslagsframställning 90/91:159
Arbetsmiljölagen
— arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen 89/90:213
— arbetsmiljölagen och lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) 89/90:253
— reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; tillika fråga
huruvida rättsordningen medger, att eleven enligt sådant avtal ersät-
ter skadan helt eller delvis genom eget arbete; tillämpning av arbets-
miljölagens föreskrifter angående minderårigas arbete 90/91:302
Arkivering av handlingar
— kritik mot skolchef för åtgärden att — utan att bevara kopia —
återställa originalskrivelse, innefattande framställning till skolstyrel-
sen, till avsändaren, sedan denne återkallat framställningen
90/91:417
Arrest
— fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
1992/93: JO 1
Bilaga 2
644
Arrestantvakt
— avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117
1992/93: JO 1
Bilaga 2
Avgift
— televerkets nummerupplysningstjänst 89/90:343
— kritik mot byggnadsnämnd för avgiftsuttag för tillhandahållande av
allmän handling på stället m.m. 89/90:392
— beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med vissa belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313
— fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337
— kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsavdelning för att
man hänvisat en person, som per telefon begärt uppgift ur allmän
handling, till att mot avgift enligt uppdragstaxa erhålla utskrift av
handlingen. Fråga tillika om vad som allmänt gäller om s.k. offent-
lighetsuttag inom försäljningsverksamhet 91/92:418
— kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handläggning av ärende
om utlämnande av allmän handling och kopia av sådan handling.
Även fråga om avgiftsuttag, då myndigheten vid sidan av sina
åligganden enligt offentlighetsprincipen driver uppdragsverksamhet i
form av tillhandahållande av uppgifter ur ett databaserat informa-
tionssystem 91/92:423
— fråga om uttagande av läromedelsavgifter inom gymnasieskolan
91/92:380
— fråga bl.a. om överlantmätarmyndighet (ÖLM) ägt att debitera avgift
för utlämnande av kopia av allmän handling enligt uppdragstaxa,
som utfärdats med stöd av 1 § andra stycket lantmäteritaxan
(1971:1101). Avgiften har i det aktuella fallet befunnits ha tagits ut
på felaktiga grunder 91/92:412
Avhysning
— bristande rutiner för samarbete mellan kronofogdemyndighet och
flyttningsbyrå, bristfällig dokumentation, oriktiga besked om lösen-
belopps storlek, kostnadsbeslut som felaktigt gynnat sökanden
89/90:127
— kommuns förfarande med byggnader och gods som efter avhysning
kvarlämnats på arrenderad fastighet 89/90:131
— hemlighållande av begränsningar i exekutionstitels omfattning; till-
lika fråga om förrättning endast tillfälligt avbrutits 92/93:220
Avlägsnande
— av resande från tåg 91/92:384
Avskrivning
— begreppet "avskrivning" enligt uppbördslagen 89/90:137, 91/92:136
Avslutande av ärenden
— frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden
och särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess
handläggare 92/93:487
645
Avstängning
— kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
— från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt 91/92:117
Avvisning
— av utlänning på grund av avsaknad av arbetstillstånd 89/90:67
— direktavvisning av asylsökande 89/90:80
— disciplinansvar för beslut om förvar enligt utlänningslagen som
fattats trots att det underliggande beslutet om avvisning preskriberats
91/92:185
— åtal mot en polisintendent för felaktig myndighetsutövning 92/93:69
— kritik mot polismyndighet för beslut om avvisning 92/93:128
Bandspelare
— fråga om rätt att använda egen bandspelare vid personlig inställelse
inför taxeringsnämnd 89/90:204
Befordringsgrunder
— frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
Behovsprincipen
— husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning om
misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken anställd direktör
92/93:143
Behörighetsvillkor
— frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
Bemyndigande
— vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331
Beredskapsövning
— olämplig uppläggning av beredskapsövning där vissa invandrargrup-
per angivits som fientliga. Tillika fråga om tillämpliga sekretessregler
92/93:544
Beslag
— åtal mot distriktsåklagare för ändringar i protokoll 90/91:50
— upprättande av protokoll 90/91:67
Beslut
— frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden
och särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess
handläggare 92/93:487
1992/93:JO1
Bilaga 2
646
Beslutsunderrättelse
— kritik mot statens jordbruksverk och dess företrädare lantbrukssty-
relsen för dröjsmål med överlämnande av en besvärsinlaga till
regeringen. Tillika uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut
92/93:228
Besvär
— kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
— kronofogdemyndighets dröjsmål med översändande av besvärsinlaga
till hovrätt; även fråga om ytterligare dröjsmål samt riksskatteverkets
ansvar 90/91:116
— frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funkton som tillsyns-
myndighet. Kritik mot både rättstillämpningen i enskilda fall och
ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287
— kritik mot statens naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvalt-
ningslagens besvärsbestämmelser 91/92:316
— vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar rörande
universitets- och högskoleämbetets handläggning av besvär över
tjänstetillsättningsbeslut, då den person som i första instans förord-
nats att inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt entledi-
gande 91/92:351
— värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet 91/92:209
— fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314
— kritik mot Statens invandrarverk för dröjsmål med att översända
överklaganden i asylärenden till arbetsmarknadsdepartementet
92/93:243
— FL:s bestämmelser om bl.a. besvärshänvisning har åsidosatts i ärende
hos allmän försäkringskassa om avdrag på försäkrads pension för
vårdavgift under vistelse på LVM-hem 92/93:468
— kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgått
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
1992/93 :JO1
Bilaga 2
Betalningssäkring
— sakkunnig taxeringsrevisor har fotograferat bohag vid en husrannsa-
kan som en ersättning för förvarstagande enligt reglerna om betal-
ningssäkring 89/90:187
— verkställighet; underrättelse till tredje man i visst fall, försäljning av
egendom, dröjsmål med hävande av förbudsmeddelande 90/91:122
Bevakning
— av statlig fordran skall innefatta anmaning till gäldenären att betala
frivilligt, innan kronofogdemyndighet företar indrivning 91/92:175
647
Bibliotek
— stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400
Biljakt
— förföljande/efterföljande med polisfordon 90/91:70
Bisyssla
— högre länsstyrelsetjänstemans uppdrag som förrättningsman inom
länsstyrelsens verksamhetsområde 91/92:171
— fråga om arbetsförmedlares bisyssla såsom ordförande i kommun-
delsnämnds sociala utskott kunde anses vara förtroendeskadlig
92/93:582
Blankett
— kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgår
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
Bostadsbidrag
— fråga om kvittning i samband med utbetalning av bostadsbidrag
92/93:532
Boverket
— kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgår
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
Brottmål
— dröjsmål med utSrdande av stämning 89/90:30
— domares ansvar för dröjsmål med expediering av beslut om rättspsy-
kiatrisk undersökning 90/91:24
— chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att äldre mål
blir avgjorda 91/92:35
Brottsanmälan
— kritik mot domare som anmält partsombud till åklagare för utred-
ning av misstanke om brott 90/91:29
— polismyndighets rätt att lämna ut sådana till en brottsofferjour
92/93:197
Brottsofferjour
— polismyndighets rätt att lämna ut brottsanmälningar till en brottsof-
ferjour 92/93:197
Bygglov, se även Plan- och bygglagen, Byggnadsnämnd, Detalj-
plan
— fråga om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett
vid sammanträde med byggnadsnämnd beviljat bygglov skall tillåtas
gå i verkställighet 89/90:336
— förhandsgranskning av bygglovshandlingar 89/90:340
— kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
1992/93: JO 1
Bilaga 2
648
Byggnadsminnesförklaring
— fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende
rörande byggnadsminnesförklaring 89/90:319
— kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelser från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377
— kritik mot länsstyrelse för långa handläggningstider i byggnadsmin-
nesärenden 92/93:507
Byggnadsnämnd, se även Plan- och bygglagen, Bygglov,
Detaljplan
— fråga om underrättelseskyldighet i lovärenden 89/90:331
— fråga om fullföljdshänvisning till beslut vari fråga varit om tillämp-
ning av bestämmelser i 13 kap. 2 § plan- och bygglagen (PBL) om
fullföljdsförbud 89/90:332
— felaktig tillämpning av PBL; bygglov meddelat för uppförande av
affärsbyggnad på parkmark 89/90:337
— fråga om byggnadsnämnds förfarande vid fullgörande av kommuni-
kationsskyldighet gentemot granne i ärende om förhandsbesked
89/90:338
— handläggning av framställning där tveksamhet kan föreligga om den
avser upplysningar eller förhandsbesked 89/90:340
— kritik mot byggnadsnämnd för felaktig handläggning av ett ärende
om bygglov för tillbyggnad (ca 50 m2) av bostadshus. Kritiken avser
att nämnden meddelade bygglov oaktat tillbyggnaden i olika hänse-
enden stred mot gällande detaljplan, underlät att i ärendet höra
ägare av grannfastighet och underlät att låta utstaka tillbyggnaden
90/91:324
— kritik mot byggnadsnämnd för långsam handläggning av ett ärende
om tillstånd till byggnadsföretag. Tillika fråga om underlåtenhet av
nämnden att vidta åtgärder enligt 10 kap. 1 § beträffande byggnad,
som saknar bygglov 90/91:329
— kritik mot byggnadsnämnd för långsam handläggning (ca 14 måna-
der) av ett ärende om bygglov för mindre tillbyggnad av ett bostads-
hus. Den utdragna handläggningstiden har delvis orsakats av en
onödig remiss 90/91:333
— kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att till saklig prövning
ta upp av ägare till grannfastighet gjord framställning om ingripande
mot olovlig båtuppläggning 90/91:337
— den omständigheten att det ankommer på fastighetsbildningsmyndig-
heten (FBM) att underrätta sakägare om beslut av byggnadsnämnd
att vägra medgivande till avstyckning befriar inte nämnden från
skyldigheten att i egenskap av beslutsmyndighet meddela fullföljds-
hänvisning 90/91:338
— kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
— kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att ingripa mot över-
trädelse enligt 10 kap. 1 § plan- och bygglagen (bristande underhåll
av genom gåva erhållen fast egendom) 91/92:393
— handläggning av ärende rörande bristfälligt underhåll av byggnad.
Tillika fråga om beräkning av besvärstid 92/93:524
1992/93: JO 1
Bilaga 2
649
— kritik i olika hänseenden mot byggnadsnämnds handläggning av dels
ett ärende om medgivande till avstyckning, dels ett ärende om
bygglov, vilka ärenden av länsstyrelsen återförvisats till nämnden.
Byggnadsnämnden har bl.a. i ärendet om bygglov beslutat om till-
stånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen (positivt förhandsbe-
sked), oaktat ett av nämnden tidigare meddelat sådant tillstånd
alltjämt var gällande 92/93:527
Chefsansvar
— domares ansvar för dröjsmål med expediering 90/91:24
— chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att äldre mål
blir avgjorda 91/92:35
— brister i handläggningen av vapenärenden har föranlett disciplinan-
svar för polischef 91/92:73
— poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82
— kritik mot en tingsrätt för långsam handläggning av ett mål om
enskilt åtal; även lagmannens ansvar härför 92/93:48
Delegation
— oriktig delegation hos landstingskommun av ärende om utlämnande
av allmänna handlingar 90/91:358
— fråga om innebörden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen
rörande rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden
91/92:326
— fråga om socialnämnd ägt delegera rätten att besluta om upphörande
av vård enligt LVU 92/93:409
Delgivning
— fråga om bristande delgivning av stämning och kallelse utgjort
hinder att påbörja huvudförhandling i brottmål 89/90:23
— av misstanke och av utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken
89/90:23, 89/90:60
— kritik mot länsstyrelse för felaktig tillämpning av reglerna om kun-
görelsedelgivning 91/92:169
— underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB (s.k. slutdelgivning av förunder-
sökningsprotokoll) 92/93:202
Demonstration
— förundersökning mot polisintendent för åtgärder i samband med en
demonstration 91/92:52
— åtal mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning (upplös-
ning av en demonstration och kvarhållande av demonstranterna på
platsen) 92/93:62
Detaljplan, se även Plan- och bygglagen, Bygglov,
Byggnadsnämnd
— fråga om förfarande vid underrättelse till flera klagande om länssty-
relses beslut att avslå överklagande av beslut att anta detaljplan
89/90:334
— kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
1992/93 :JO 1
Bilaga 2
650
Diarieföring
— fråga om skyldighet enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen att registrera
ansökningshandlingar och intresseanmälningar i tjänstetillsättnings-
ärende 90/91:409
— av handlingar i ett pågående polismyndighetsärende 91/92:124
— kritik mot Statens invandrarverk för underlåtenhet att i medborgar-
skapsärenden registrera polisregisterutdrag och personbevis
92/93:243
— fråga om kommunalråd, tillika kommunstyrelsens ordförande, sökt
att förmå kommunens revisorer att göra ändringar i den för diarie-
föring hos kommunkansliet ingivna revisionsberättelsen. Även fråga
om hans agerande i övrigt i samband med handlingens ingivande
92/93:537
— fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:628
1992/93 :JO1
Bilaga 2
Disciplinansvar
— för polismästare med anledning av en av denne beslutad fingerad
poliskontroll 89/90:41
— anmälan mot domare för dröjsmål med expediering av beslut om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 90/91:24
— för polisintendent, polissekreterare och avdelningsdirektör vid in-
vandrarverket för beslut om förvar grundade på ett preskriberat
beslut om avvisning 91/92:185
— för polischef för brister i handläggningen av vapenärenden 91/92:73
— för poliskommissarie i hans egenskap av avdelningschef för brister i
hans ledningsansvar 91/92:82
— för kriminalinspektör för att han, som inte arbetade med en utred-
ning i sin egenskap av polisman, besökt och överlämnat ett brev till
en i utredningen häktad person utan tillstånd av åklagaren 91/92:88
— fråga om disciplinansvar för vakthavande beSl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
— fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
— för polismästare med anledning av ett beslut om polismyndighetens
medverkan vid en TV-inspelning 91/92:94
— för löjtnant för underlåtenhet att vid militärövning iakttaga gällande
säkerhetsbestämmelser 91/92:206
— för polisman för bristande rapportering och för vakthavande befäl
för brister vid prövningen av ett frihetsberövande 92/93:102
— anmälan mot en kriminalinspektör för oriktiga uppgifter i en polis-
anmälan; även en fråga om JO:s ställning i ett disciplinärende
92/93:110
Djurskydd
— fråga om lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djur-
hållning inom lantbruket (LSFS 1989:20) vad gäller pälsdjursupp-
födning står i överensstämmelse med djurskyddslagens och -förord-
ningens bestämmelser. Tillika fråga om rävhåilning i burar över
huvud kan anses förenlig med djurskyddslagstiftningen 90/91:264
— lagen (1989:99) om försöksverksamhet med ökade kommunala befo-
genheter enligt djurskyddslagen (1988:534) har på en väsentlig
punkt befunnits oklar. Sedan JO påtalat detta och tillställt jord-
bruksdepartementet sitt beslut i saken, har en förtydligande lagänd-
ring gjorts 90/91:279
651
Dokumentationsskyldighet
— fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399
— fråga om skyldighet att skriftligen dokumentera vad som skett i
samband med avlägsnande av resande från tåg 91/92:384
— tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut; åklagares beslut om tvångsmedel och polis-
myndighets beslut om förstärkningsvapen 92/93:119
— brister i dokumentation vid handläggning av barnavårdsärende
92/93:391
Domare
— kritik mot domare som anmält partsombud till åklagare för utred-
ning av misstanke om brott 90/91:29
— fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
— kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150
Domskäl
— kritik mot en tingsrätt och en hovrätt för bl.a. oklarheter i domskä-
len 92/93:43
Domslut
— utformningen av domslut i återvinningsmål (lagsökning) 91/92:36
— utformningen av kvarstadsbeslut i domslut 91/92:37
Domstol
— remissyttrande över Domstolarna i framtiden — en idéskiss (Ds
1989:2) 89/90:409
— fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
— kritik mot en tingsrätt för bristfällig beredning av ett ärende om
förordnande av förvaltare 92/93:560
Dröjsmål
— dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål 89/90:30
— dröjsmål med åtalsbeslut 89/90:44
— kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av ett s.k. blandat
besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar 89/90:139
— långsam handläggning hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) 89/90:273
— långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHÄ) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317
— långsam handläggning av ärende om tillsättning av långtidsvikariat;
även fråga om dröjsmål med att överlämna handlingarna i ärendet
till besvärsmyndighet i anledning av att tillsättningsbeslutet överkla-
gats 89/90:349
— en begäran om utlämnande av allmän handling har onödigt för-
dröjts 89/90:373
— dröjsmål med utlämnande av sjukjournal till följd av ordinarie
handläggares frånvaro 89/90:376
— av hovrätt att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum
90/91:47
1992/93: JO 1
Bilaga 2
652
— kritik mot kammarrätt för dröjsmål med avgörande av kommunal-
besvärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna underlåtas på
grund av att förutsättningar för bifall saknades 91/92:141
— kritik mot handläggande tjänstemän inom bostadsdepartementet för
långsam handläggning av ett besvärsärende rörande fastställelse av
stadsplan (initiativärende) 91/92:389
— dröjsmål med att pröva framställning om utlämnande av allmän
handling 91/92:439
— kritik mot en tingsrätt för långsam handläggning av ett mål om
enskilt åtal; även lagmannens ansvar härför 92/93:48
— kritik mot statens jordbruksverk och dess företrädare lantbrukssty-
relsen för dröjsmål med överlämnande av en besvärsinlaga till
regeringen. Tillika uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut
92/93:228
— kritik mot näringsfrihetsombudsmannen (NO) för långsam hand-
läggning av ett okomplicerat ärende. Tillika fråga om NO:s möjlig-
heter att överlämna ärenden till JO 92/93:232
— kritik mot Statens invandrarverk för långsam handläggning av asyl-,
medborgarskaps- och överklagningsärenden 92/93:243
— kritik mot expeditionschefen i förutvarande bostadsdepartementet
angående handläggning av ett besvärsärende om förhandsbesked
enligt plan- och bygglagen (PBL) (initiativärende) 92/93:521
— dröjsmål med utlämnande av sjukjournaler 92/93:607
Efterforskning av källor till tryckt skrift
— statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340
Efterlysning
— polismyndighets förfarande vid återkallelse av personefterlysning
91/92:121
Entledigande
— av ledamot i djurförsöksetisk nämnd 90/91:339
Ersättning
— länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293
— till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods i hand-
räckningsmål 90/91:121
— kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot elever och
hot om kollektiv bestraffning av dessa i anledning av skadegörelse
inom skolan 92/93:501
Exekutionstitel
— prövning av exekutionstitel (debiteringslängd) 92/93:214
1992/93:JO1
Bilaga 2
653
Exekutiv försäljning
— innehållande av medel som enligt fördelningsprotokoll skulle tillfal-
la gäldenären 89/90:126
— underrättelse om begärd försäljning. Även fråga om förrättning för
beskrivning och värdering 90/91:118
— kronofogdemyndighet har sålt lös egendom innan en invändning
från tredje man om äganderätt prövats av myndigheten 91/92:135
Expeditionstid
— fråga om skyldighet för myndighet att efter expeditionstidens utgång
per telefon lämna ut uppgift ur allmän handling 89/90:397
Fastighetsmål
— handläggningen av frågan om partssuccession i ett mål angående
fastighetsreglering 92/93:50
Fonogram
— domstols skyldighet att tillhandahålla utskrift 90/91:41
Fordonskontroll
— en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättan-
de av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvalt-
ningsuppgift till enskild 92/93:511
Forskarutbildning
— beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356
Fullföljd av talan
— fråga om lämpligheten av att i fullföljdshänvisning intagits upplys-
ningar angående förvaltningslagens regler om omprövning (självrät-
telse) av beslut 89/90:160
— felaktig utformning av formulär till fullföljdshänvisning (länsstyrel-
sernas organisationsnämnd, LON) 89/90:163
— kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
— långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHÄ) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317
Fullföljdshänvisning
— kritik mot myndighet för att skriftlig underrättelse om överklagbart
avslagsbeslut saknade fullföljdshänvisning; tillämpning av 21 § för-
valtningslagen 90/91:412
Funktionsfördelning
— frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden
och särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess
handläggare 92/93:487
1992/93: JO 1
Bilaga 2
654
Företagsbot
— kritik mot en åklagare för sättet att utföra en talan om företagsbot
92/93:163
Förhandlingsoffentlighet
— allmänhetens tillträde till förhandlingarna under rättegången om
mordet på statsminister Olof Palme 92/93:26
Förhör
— informell husrannsakan under sken av förhör i bostad 90/91:80
— lämplig plats för genomförande av förhör 90/91:82
— fråga om disciplinansvar för vakthavande beSl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
Förmans befallning
— polismyndighets användning av en grävmaskin utan ägares samtycke;
även fråga om förmans befallning 92/93:141
Förstärkningsvapen
— tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut 92/93:119
Försäkringsrätt
— försäkringsrätts utredningsansvar i mål om rätt till ersättning för
arbetsskada 92/93:456
Förundersökning
— delgivning av misstanke och av utredning enligt 23 kap. 18 §
rättegångsbalken 89/90:23, 89/90:60
— dröjsmål med åtalsbeslut 89/90:44
— husrannsakan m.m. i en lokal som disponerades av en kurdisk
förening 89/90:53
— tillämpning av s.k. förundersökningsbegränsning 90/91:67
— underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB (s.k. slutdelgivning av förunder-
sökningsprotokoll) 92/93:202
Förvaltningslagen (FL)
— fråga om lämpligheten av att i fullföljdshänvisning intagits upplys-
ningar angående förvaltningslagens regler om omprövning (självrät-
telse) av beslut 89/90:160
— FL:s bestämmelser om kommunikation har åsidosatts i ärende angå-
ende omedelbart omhändertagande enligt lagen med särskilda be-
stämmelser om vård av unga (LVU) 89/90:251
— förekommande delegationsförbud utgör inte hinder mot att uppdrag
ges åt tjänsteman att företa prövning enligt 27 § FL 89/90:267
— kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § FL överlämna besvärsskrivelsen och
övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
— fråga om omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för gymna-
sieskolan) utredningsplikt enligt 7 § FL 89/90:325
— om sekretess och partsinsyn i ärenden om besökstillstånd på krimi-
nalvårdsanstalt; även om motivering av beslut 90/91:101
— fråga om onödig remiss av byggnadsnämnd 90/91:333
— kritik mot myndighet för att skriftlig underrättelse om överklagbart
avslagsbeslut saknade fullföljdshänvisning; tillämpning av 21 § FL
90/91:412
1992/93.JO1
Bilaga 2
655
— kritik mot myndighet som avvisat besvär över sitt eget i första
instans fattade beslut i stället för att efter rättidsprövning överlämna
besvärsärendet till den myndighet som författningsenligt hade att
pröva besvären; handläggning i strid med 25 § FL 91/92:360
— fråga om omfattningen av myndighets vägledningsplikt enligt 4 § FL
gentemot en sökande 91/92:360
— kritik mot statens naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvalt-
ningslagens besvärsbestämmelser 91/92:316
— värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet (24-28 §§ FL) 91/92:209
— FL:s bestämmelser om kommunicering, underrättelse om beslut och
besvärshänvisning har åsidosatts i ärende hos allmän försäkringskas-
sa om avdrag på försäkrads pension för vårdavgift under vistelse på
LVM-hem 92/93:468
— fråga om utformningen av avslagsbeslut 92/93:577
Förvaltningsprocess
— kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av ett s.k. blandat
besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar 89/90:139
— fei av länsrätt att avvisa ansökan om körkortsingripande på den
grunden att allmänna ombudet i ansökan framställt yrkande om
varning 89/90:146
— fråga om förvaltningsdomstol bör sätta ut tid inom vilken en förvalt-
ningsmyndighet skall avge yttrande 90/91:111
— besvär över beslut, som endast kan överklagas i den för förvaltnings-
besvär gällande ordningen, har av kammarrätt felaktigt avvisats med
hänvisning till kommunallagens besvärstidsbestämmelser 90/91:133
— självrätteise enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (FPL) 90:91:135
— iakttagande av tidsfrist vid prövning av ansökan om vård 90/91:138
— underlåtenhet att hålla muntlig förhandling 90/91:138
— muntlig förhandling i försäkringsrätt 90/91:249
— kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 § förvaltnings-
processlagen i kommunalbesvärsmål 91/92:138
— kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motiveringsskyldighet
enligt 30 § förvaltningsprocesslagen 91/92:144
— länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsammans med re-
presentanter för socialvården; fråga om utredningsåtgärdens laglighet
och lämplighet 91/92:148
— kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av kommunalbe-
svärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna underlåtas (10 §
andra stycket 1. FPL) 91/92:141
— fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314
— kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150
God man
— fråga om lämpligheten att som god man för allmänna arvsfonden
förordna samma person som varit god man enligt föräldrabalken för
den avlidne 89/90:37
1992/93:JO1
Bilaga 2
656
— kritik mot tingsrätt för underlåtenhet att vidta åtgärder (granskning
och entledigande) av försumlig god man 92/93:564
— långsam handläggning av fråga om entledigande av god man
92/93:574
Gripande
— disciplinansvar för vakthavande beSl som falskeligen ändrat och
utfyllt arrestantblad 92/93:105
Grundlagsfrågor
— se Allmänna handlingar, Bibliotek, Objektivitet, Objektivitetsprinci-
pen, Polismyndighet, Regeringsformen, Tjänstetillsättning, Tryckfri-
het, Vittnesförhör, Yttrandefrihet, Yttrandefrihetsgrundlagen
— kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedia 90/91:352
— kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga ytt-
randefrihet 90/91:354
— statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 91/92:340
Gudstjänst
— kyrkovaktmästares möjlighet att utföra solosång vid gudstjänst; till-
lika fråga om ansvaret för dennas utformning 90/91:343
Handläggare
— frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden
och särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess
handläggare 92/93:487
Handläggningstid
— kritik mot länsstyrelse för långa handläggningstider i byggnadsmin-
nesärenden 92/93:507
Handräckning
— enligt utsökningsbalken för utfående av flygbiljetter 89/90:136
— begäran om hämtning av värnpliktig till viss förrättning oaktat
inställelsen inte var påkallad 89/90:174
— ersättning till förrättningsman för omhändertagande av återtaget
gods i utsökningsmål 90/91:121
— sättet för överbringande av underrättelser i handräckningsmål; även
fråga om kronofogdemyndighets anvisningsskyldighet 92/93:223
Hemliga telefonnummer
— televerkets anvisningar för utlämnande av hemliga telefonnummer
enligt en bestämmelse om begränsning i sekretess har befunnits
oförenliga med lagens innebörd. Enligt lagrummet i fråga — 14 kap.
2 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) — hindrar sekretess inte,
att "uppgift som angår misstanke om brott" av viss svårhetsgrad
lämnas till myndighet som har att ingripa mot brottet, t.ex. polis-
myndighet. Anvisningarna medger utlämnande — på begäran av
polisen — i en omfattning som går utöver ändamål i detta fall: att
reglera myndigheternas rätt att lämna ut uppgifter om brottsmiss-
tankar 92/93:516
1992/93: JO 1
Bilaga 2
657
42 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Hemlig teleavlyssning
— fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
Hovrätt
— dröjsmål att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum
90/91:47
Husrannsakan
— i lokal som disponerats av en kurdisk förening; frågor om rättsenlig-
het och om behörighet att fatta beslut 89/90:53
— legala förutsättningar för husrannsakan enligt RB 28 kap. 1 §
89/90:187
— taxeringsrevisors medverkan som sakkunnig 89/90:187
— sakkunnig taxeringsrevisor har fotograferat bohag vid en husrannsa-
kan som en ersättning för förvarstagande enligt reglerna om betal-
ningssäkring 89/90:187
— åtal mot distriktsåklagare för ändringar i protokoll 90/91:50
— grunderna för beslut bl.a. ändamålsprincipen och genomförandet
90/91:63
— informell husrannsakan under sken av förhör i bostad 90/91:80
— åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös myndighetsut-
övning (beslut om husrannsakan efter anonymt tips) 91/92:44
— kritik mot åklagares beslut om husrannsakan (anonymt tips)
91/92:108
— samtycke till husrannsakan 91/92:114
— i samband med spaningarna efter den för mordförsök misstänkte
loan Ursut 92/93:119
— utomstående personers rätt att närvara 92/93:138
— hos en bank med anledning av en utredning om misstänkt skatte-
brott, begånget av en hos banken anställd direktör; särskilt om
behovs- och proportionalitetsprinciperna samt rättens tillstånd
92/93:143
Huvudförhandling
— hinder för huvudförhandling i mål med flera tilltalade då den
tilltalade inte delgetts stämning och kallelse 89/90:23
— fråga om förutsättningar förelegat att frångå 14-dagarsfristen i brott-
mål mot underårig 90/91:38
— fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33
— kritik mot en tingsrätt för bl.a. lång förhandlingstid 92/93:43
Häktning
— kritik mot tingsrätt för att tilltalad i mål om olovlig vistelse häktats
för säkerställande av ett tidigare utvisningsbeslut 89/90:31
— kritik mot tingsrätt som dömt en tilltalad till kontraktsvård samt
förordnat att han skall kvarbli i häkte 90/91:35
— frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkarundersök-
ning och övervakning 92/93:176
1992/93:JO1
Bilaga 2
658
Hälsoskydd
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd, som tillsammans med
representant för fastighetsägaren utan innehavarens tillstånd berett
sig tillträde till bostadslägenhet och som därefter — utan att vilja ta
ansvar för det olagliga intrånget — lagt därvid gjorda iakttagelser till
grund för beslut enligt hälsoskyddslagen. Tillika fråga om vem som
har att besluta om råd och anvisningar enligt 18 § hälsoskyddslagen
90/91:274
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd och särskilt dess chefstjäns-
teman för uttalanden av innebörd, att nämnden ansåg sig kunna
åsidosätta gällande reglering avseende tillstånd enligt 7 § hälso-
skyddslagen — för att därmed framtvinga en lagändring 90/91:283
— miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande ärenden
genom beslut av miljö- och hälsoskyddschefen efter telefonkontakter
med vissa av nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkommit
i en ordning som strider mot kommunallagens föreskrifter. Tillika
fråga om innebörden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen
rörande rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden
91/92:326
— frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden
och särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess
handläggare 92/93:487
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för ett flertal allvarliga fel
vid handläggningen av ett ärende rörande åläggande för en fastig-
hetsägare att städa fastigheten 92/93:489
1992/93: JO 1
Bilaga 2
Hälso- och sjukvård
— journalister har ej rätt närvara vid vårdplaneringsmöte med patient
89/90:269
— behandlande läkares resp, smittskyddsläkares ansvar enligt smitt-
skyddslagen för en HIV-positiv patient 89/90:270
— medgivande till obduktion samt information i samband därmed
89/90:275
— socialstyrelsens åtgärder och beslut i anledning av anmälan om
inträffad olycka. Fråga bl.a. om socialstyrelsens kritikrätt i förhållan-
de till disciplinär påföljd och om jäv för anlitad sakkunnig 90/91:224
— en patient har utan laga stöd kvarhållits på sjukhus mot sin vilja
90/91:240
— fråga om företagsläkares skäl för att avvisa patient 90/91:242
— förbud för patient på vårdhem att ta emot besök, utfärdat av
överläkare på begäran av patientens gode man, tillika dotter. Fråga
om överläkare på detta sätt har haft rätt att utestänga släktingar
90/91:243
— att en offentlig arbetsgivare vid utredning och bedömning av en
anställds sätt att sköta sitt arbete kommer in på frågor som berör
den anställdes religionsutövning på arbetsplatsen kan inte anses
utgöra en kränkning av den grundlagsskyddade religionsfriheten
90/91:244
— förvaring i häkte av en äldre kvinna inför undersökning för vårdin-
tyg enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) 91/92:281
— psykiskt sjuka patienters ansvar för våld mot tjänsteman 91/92:284
— läkare har utan anmodan avgivit "läkarintyg" till socialnämnd.
Fråga om handlingen utgjorde läkarintyg eller anmälan enligt 71 §
socialtjänstlagen 91/92:286
— skyldighet för landsting att besvara framställningar om förtur och
ersättning inom rimlig tid 91/92:289
659
— rätt för föräldrar att bestämma i frågor som rör barnets personliga
angelägenheter 92/93:439
— rätten att företa och formerna för inspektion hos privatläkare
92/93:445
— sjukhus skyldighet att vid utskrivning av patient underrätta det
servicehus där patienten bor 92/93:448
— ekonomiska transaktioner mellan personal och patienter inom häl-
so- och sjukvården 92/93:451
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
— långsam handläggning hos HSAN 89/90:273
— kritik mot HSAN för underlåtenhet att bistå med tolkningen av ett
läkarutlåtande 92/93:444
Hämtning till förhör
— i samband med spaningarna efter den för mordförsök misstänkte
loan Ursut 92/93:119
Identitetskontroll
— vid husrannsakan i samband med spaningarna efter den för mord-
försök misstänkte loan Ursut 92/93:119
Indrivning
— förutsättningar för konkursansökan enligt 2 kap. 9 § konkurslagen;
även fråga om en i konkursansökan åberopad fordran måste vara
förfallen 90/91:127
— av statlig fordran genom kronofogdemyndighet skall föregås av an-
maning till gäldenären att betala frivilligt 91/92:175
Inhibition
— underlåtenhet av rådman att pröva inhibitionsyrkande 89/90:34
— kritik mot statens jordbruksverk och dess företrädare lantbrukssty-
relsen för dröjsmål med överlämnande av en besvärsinlaga till
regeringen. Tillika uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut
92/93:228
Inskrivningsregister
— utlämnande av terminalutskrifter 92/93:619
Internationella överenskommelser
— fråga om närradionämnden haft att beakta Europakonventionen vid
tillämpning av 10 § närradiolagen 91/92:153
JO
— skyldighet att som lagman avge yttrande till JO 89/90:23
— genomförandet av förhör med polisman sedan JO remitterat ärendet
till polismyndighet för utredning 90/91:82
— JO:s befogenheter beträffande normgivningen och fråga om beaktan-
de av konventionsbestämmelser i myndighets rättstillämpning
91/92:153
— JO:s tillsynskompetens 89/90:435, 90/91:429, 91/92:450
— JO:s ställning i ett disciplinärende; anmälan mot en kriminalinspek-
tör för oriktiga uppgifter i en polisanmälan 92/93:110
1992/93: JO 1
Bilaga 2
660
Jäv
— för god man för allmänna arvsfonden 89/90:37
— för åklagare 89/90:44
— för sakkunnig 90/91:224
— fråga om jäv för ledamot av plan- och bostadsverkets samlingslokal-
delegation 91/92:162
— frågor i samband med bedömning av bisysslas tillåtlighet 91/92:171
Kommunens revisorer
— fråga om kommunalråd, tillika kommunstyrelsens ordförande, sökt
att förmå kommunens revisorer att göra ändringar i den för diarie-
föring hos kommunkansliet ingivna revisionsberättelsen. Även fråga
om hans agerande i övrigt i samband med handlingens ingivande
92/93:537
Kommunicering
— av skiftesmans kostnadsräkning i ärende hos rättshjälpsnämnd
89/90:39
— kommunicering av vårdnadsutredning och förslag till yttrande
89/90:229
— förvaltningslagens bestämmelser om kommunikation har åsidosatts i
ärende angående omedelbart omhändertagande enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 89/90:251
— fråga om byggnadsnämnds förfarande vid fullgörande av kommuni-
kationsskyldighet gentemot granne i ärende om förhandsbesked
89/90:338
— kritik mot länsbostadsnämnd för underlåtenhet att i ärende om
bostadsanpassningsbidrag iaktta förvaltningslagens bestämmelser om
kommunikation 90/91:161
— kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 § förvaltnings-
processlagen i kommunalbesvärsmål 91/92:138
— jaktvårdsförening har inte ansetts som kommunikationsberättigad
part i ärende hos länsstyrelse angående tillstånd till jakt på allmänt
vatten, eftersom fråga var om meddelande i första instans av beslut
av normkaraktär 91/92:316
— i mål om rätt till ersättning för arbetsskada 92/93:456
Kompetens
— överskridande av myndighets kompetens genom vissa uttalanden i
tryckt skrift 90/91:144
— kommun har inte haft författningsstöd för att fetta ett för allmänhe-
ten bindande beslut om bilfria lördagar 91/92:404
Koncession
— kritik mot statens energiverk för bristfällig handläggning av ärende
rörande koncession för starkströmsanläggning 92/93:226
Konkurs
— förutsättningar för konkursansökan enligt 2 kap. 9 § konkursiagen;
även fråga om en i konkursansökan åberopad fordran måste vara
förfellen 90/91:127
Konsultmedverkan
— konsultmedverkan vid tillsättning av kommunala chefstjänster m.m.
Fråga om förfarandets förenlighet med offentlighetsprincipen
89/90:415
1992/93: JO 1
Bilaga 2
661
— konsultmedverkan vid rekrytering till chefstjänster hos statlig myn-
dighet; fråga om tillämpning av grundlagsregleringen rörande all-
männa handlingar 90/91:391
— fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid tillsättning av tjänst
som skolchef. Konsultmedverkan vid rekryteringen utan reguljärt
ansökningsförfarande 92/93:622
— fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:628
— en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättan-
de av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvalt-
ningsuppgift till enskild 92/93:511
Kontraktsvård
— tilltalad dömd till kontraktsvård trots att förutsättningarna för sådan
påföljd inte varit uppfyllda 89/90:21
— kritik mot tingsrätt som dömt en tilltalad till kontraktsvård samt
förordnat att han skall kvarbli i häkte 90/91:35
Kriminalvård
Avskildhet
— i kriminalvårdsanstalt intagen som hållits avskild på häkte har utan
laglig grund vägrats att ringa telefonsamtal 90/91:90
Brevgranskning
— postgranskningsmedgivande av intagen på häkte ger inte rätt till
brevgranskning i vidare mån än häkteslagen föreskriver 90/91:93
— av advokat- och myndighetspost 90/91:95
— statens järnvägar har ansetts vara att betrakta som svensk myndighet
vid tillämpningen av bestämmelserna i KVaL 90/91:98
— intern föreskrift om att intagna måste lämna sina avgående brev
oklistrade har inte ansetts stå i överensstämmelserna om brevgransk-
ning 91/92:126
Besök
— om sekretess och partsinsyn i ärenden om besökstillstånd 90/91:101
— kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av generella rikt-
linjer om bevakade besök för intagna på specialavdelning 91/92:127
— kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av generella rikt-
linjer för besök hos i kriminalvårdsanstalt intagen HIV-smit-
tad/AIDS-sjuk person 92/93:207
Fritidsaktiviteter
— omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
Häkte
— överförande till häkte 90/91:88
Innehav av personliga tillhörigheter
— intagens rätt att inneha tryckta skrifter 90/91:104
— förbud för intagen att förfoga över honom tillhöriga kassettband har
inte ansetts rättsenligt 90/91:107
— begränsning av intagnas rätt att under pågående arbetsnedläggelse få
ut egna medel 92/93:211
1992/93:JO1
Bilaga 2
662
Journalföring
— bristande anteckningar om utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
— anteckning om resultat av HIV-prov i behandlingsjournal 89/90:105
Kriminalvårdsstyrelsen
— felaktiga och missvisande formuleringar i ett beslut 89/90:112
— fråga om förvaltningsdomstol bör sätta ut tid inom vilken en förvalt-
ningsmyndighet skall avge yttrande 90/91:111
Kroppsbesiktning
— vid misstanke om att intagen innehar narkotika 90/91:99
Permission
— omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:112
Sjukvård inom anstalt
— underlåtenhet att informera intagen om resultat av tagna HIV-prov
89/90:111
— kritik mot kriminalvårdsanstalt som utan den intagnes samtycke
avbeställt dennes besökstid på sjukhus 90/91:109
Studier
— omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
Telefonsamtal
— kritik mot handläggningen av en begäran från anhållen att få ringa
advokat 90/91:86
— intagen i anstalt som hållits avskild på häkte har utan laglig grund
vägrats att ringa telefonsamtal 90/91:90
Urinpro vs tagning
— intagen skall informeras om att det är fråga om provtagning
89/90:111
Övervakning
— förlängning av övervakning 91/92:132
Övriga frågor
— betalningsskyldighet för frigivningsutrustning 90/91:105
— kritik mot kriminalvårdsanstalt med anledning av vissa villkor för
uthyrning av TV-apparat till intagna 91/92:129
Kroppsvisitation
— vid husrannsakan i samband med spaningarna efter den för mord-
försök misstänkte loan Ursut 92/93:119
— vid misstanke om narkotikabrott 92/93:204
Kränkande eller eljest olämpligt yttrande
— kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga ytt-
randefrihet 90/91:354
1992/93:JO1
Bilaga 2
663
Kungörande
— av författningar: länsstyrelses kungörelse om lokal trafikföreskrift
89/90:153
Kvarstad
— utformningen av kvarstadsbeslut i domslut 91/92:37
Kvittning
— fråga om kvittning i samband med utbetalning av bostadsbidrag
92/93:532
Körkort
— fel av länsrätt att avvisa ansökan om körkortsingripande på den
grunden att allmänna ombudet i ansökan framställt yrkande om
varning 89/90:146
Lantmäteriet
— avgift för utlämnande av kopia av allmän handling har av överlant-
mätarmyndighet debiterats enligt lantmäteriets uppdragstaxa. Avgif-
ten har i det aktuella fellet befunnits ha tagits ut på felaktiga
grunder 91/92:412
— kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende om fastighets-
reglering, i vilket förelåg stridiga intressen mellan sakägare, utan
sammanträde enligt 4 kap. 14 § festighetsbildningslagen och utan att
iakttaga bestämmelserna om kommunicering i 4 kap. 15 § samma
lag. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har
med hänsyn till omständigheterna ansetts kunna betecknas som
ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20 kap.
1 § brottsbalken 91/92:400
Litispendens
— kritik mot länsrätt för att den medverkat till omprövning i en
litispendenssituation utan att följa upp ärendets vidare hantering hos
underinstansen 91/92:148
Livvaktsskydd
— initiativärende angående beslut om personskydd m.m. 91/92:96
Ljudupptagning
— domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten och
direktsändning i radio under rättegången om mordet på statsminis-
ter Olof Palme 92/93:26
Läkarundersökning
— frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkarundersök-
ning och övervakning 92/93:176
Länsantikvarie
— fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende
rörande byggnadsminnesförklaring 89/90:319
1992/93: JO 1
Bilaga 2
664
— kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fettats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377
Länsbostadsnämnd
— kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgår
vilken länsbostadsnämnd som fettat beslutet 92/93:535
Länsskolnämnd
— skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn får lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297
Lärartjänst
— kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
Löneavtal
— frågor kring utlämnande till anställd hos kronofogdemyndighet av
avtal om nya löner, i vad avtalen avsåg andra anställdas löner, när
arbetsgivaren och personalorganisationerna kommit överens om att
inte offentliggöra sådana uppgifter 91/92:432
Marknadsföring
— kritik mot kemikalieinspektionen angående ingripande mot ifråga-
satt otillbörlig marknadsföring av rengöringsmedel 92/93:474
Marknadsplats
— kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fell avvikit från den i
1 kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som
särskilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkom-
mande hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
— kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtelse av
marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen m.m.
92/93:539
Medborgarskap
— medlemskap i svenska kyrkan vid förvärv av svenskt medborgarskap.
Kritik av regelsystemet 89/90:355
— frågan om s.k. öppna brotts betydelse som hinder för bifall till
ansökningar om svenskt medborgarskap 92/93:243
Meddelarfrihet
— tjänstemans rätt att uttala sig för massmedierna 90/91:144
— kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 90/91:352
— statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340
1992/93:JO1
Bilaga 2
665
Medtagande till förhör
— disciplinansvar för vakthavande beSl som falskeligen ändrat och
utfyllt arrestantblad 92/93:105
Mellandom
— en tingsrätt har, sedan den beslutat att ta upp en viss fråga till
avgörande genom mellandom, i en dom avgjort målet i dess helhet;
förfarandet har inte ansetts stå i överensstämmelse med rättegångs-
balkens regler 92/93:54
Militära ärenden
— värnpliktigs ersättningsskyldighet vid förlust av militär materiel i
vissa fall 89/90:169
— värnpliktiga har övats i bl.a. trädfällning på mark tillhörig militär
befattningshavare 89/90:172
— begäran om hämtning av värnpliktig till viss förrättning oaktat
inställelsen inte var påkallad 89/90:174
— handläggning av ärende om hemförlovning av värnpliktig 89/90:175
— handläggning av ärende om hemförlovning; även fråga om förutsätt-
ningar för hemförlovning mot den värnpliktiges vilja 89/90:177
— delgivning av vitsord 89/90:184
— åsidosättande av säkerhetsbestämmelser, bl.a. vid övning där spräng-
medel använts 90/91:164
— disciplinansvar för löjtnant för underlåtenhet att vid militärövning
iakttaga gällande säkerhetsbestämmelser 91/92:206
— värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet 91/92:209
— fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt ingripande
på grund av husockupation 91/92:197
— fråga om former m.m. för tillrättavisning av vapenfria tjänstepliktiga
hos statlig myndighet. Tillika fråga om vapenfristyrelsens tillsynsan-
svar 92/93:278
— vid inspektion av Gotlands militärkommando upptagen fråga om
åläggande av ersättningsskyldighet för förlorad materiel utan att
disciplinpåföljd först eller samtidigt ålagts. Tillika fråga om tingsrät-
tens vai av processregler, när ett sådant beslut överklagats 92/93:269
— fråga om omplacering av en värnpliktig med invandrarbakgrund,
vilken enligt preliminärt besked utsetts till chaufför åt försvarsminis-
tern 92/93:265
— fråga om särbehandling i ledighetsavseende av vissa värnpliktiga,
som av sjukdom varit förhindrade att deltaga i en övning 92/93:273
Miljöskydd
— fråga om omfattningen av tillsynsmyndighets prövning enligt 38 §
miljöskyddslagen 90/91:258
— fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314
— en kommun har utgivit en miljökatalog. Kritik för bristande objekti-
vitet. Synpunkter på lagregleringen 92/93:481
Mobbning
— skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319
1992/93 :JO1
Bilaga 2
666
Motivering
— motivering av yrkande i anslagsframställning 90/91:159
Motivering av beslut
— felaktiga och missvisande formuleringar i ett beslut av kriminal-
vårdsstyrelsen 89/90:112
— i ärende om besökstillstånd på kriminalvårdsanstalt 90/91:101
— i ärende om innehav av personliga tillhörigheter på kriminalvårds-
anstalt 90/91:107
— kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motiveringsskyldighet
enligt 30 § förvaltningsprocesslagen 91/92:144
— kritik mot en hovrätt för bl.a. bristande motivering av beslut om
avvisning av bevisning 92/93:43
Myndighetsutövning
— utlämnande av kopior av patientjournal innefattar myndighetsutöv-
ning 89/90:378
— underlåtenhet att vid militärövning iakttaga gällande säkerhetsbe-
stämmelser har i visst fall inte ansetts innefatta eller ha sådant
samband med myndighetsutövning som krävs för ansvar enligt 20
kap. 1 § brottsbalken 91/92:206
— en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättan-
de av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvalt-
ningsuppgift till enskild 92/93:511
Normgivning
— vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331
Obduktion
— medgivande till obduktion samt information i samband därmed
89/90:275
Objektivitet
— åsidosättande av regeringsformens objektivitetskrav genom vissa utta-
landen i tryckt skrift 90/91:144
— en kommun har utgivit en miljökatalog. Kritik för bristande objekti-
vitet. Synpunkter på lagregleringen 92/93:481
Objektivitetsprincipen
— kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i
1 kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som
särskilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkom-
mande hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
— fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
— kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtelse av
marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen m.m.
92/93:539
1992/93: JO 1
Bilaga 2
667
— en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättan-
de av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvalt-
ningsuppgift till enskild 92/93:511
Offentlig tillställning
— fråga om nöjestillställning, till vilken ca 4 000 personer inbjudits,
bort betraktas som tillståndspliktig offentlig tillställning; tillämpning
av 9 § andra stycket och 12 § andra stycket allmänna ordningsstad-
gan 89/90:327
Ombudsman
— kritik mot näringsfrihetsombudsmannen (NO) för långsam hand-
läggning av ett okomplicerat ärende. Tillika fråga om NO:s möjlig-
heter att överlämna ärenden till JO 92/93:232
Omlottning av mål
— förfarandet vid omlottning av mål inom tingsrätt 89/90:30
Omprövning av beslut
— kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
— kritik mot försäkringskassa som, trots begäran därom, inte prövat
om ny utredning skulle kunna utgöra skäl för ändring av tidigare
beslut i ärende angående arbetsskada 90/91:252
— kritik mot länsrätt för att den medverkat till omprövning i en
litispendenssituation utan att följa upp ärendets vidare hantering hos
underinstansen 91/92:148
— fråga om vilken myndighet — beslutsmyndigheten eller överinstan-
sen — som skall företa den förnyade utredning som kan bli följden
av att nya omständigheter åberopas i samband med överklagandet
92/93:238
Omsorgslagen
— en utvecklingsstörd person som vistas på ett vårdhem har, utan
hörande av den gode mannen, under semesterresa fatt betala medföl-
jande personals kostnader 91/92:299
— verkställighet av dom om rätt till gruppbostad för utvecklingsstörd
person 92/93:420
— verkställighet av länsrätts dom om särskild omsorg (logopedinsats)
92/93:424
— verkställighet av länsrätts dom om särskild omsorg (rätt till personlig
assistent) 92/93:429
— fråga om högsta tillåtna avgift för kost och logi vid boende i
gruppbostad såsom omsorg enligt lagen om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl. 92/93:432
Ordningsvakt
— avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117
1992/93: JO 1
Bilaga 2
Part
— i mål om rätt till ersättning för arbetsskada 92/93:456
668
Partsinsyn
— i ärende om besökst il lstånd på kriminalvårdsanstalt 90/91:101
Partssuccession
— handläggningen i ett mål angående fastighetsreglering sedan klagan-
den under processen i fastighetsdomstolen sålt sin fastighet 92/93:50
Personlig integritet
— kritik mot bl.a. bristfillig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315
Personnummer
— brist i överensstämmelse mellan namn och personnummer
92/93:215
Personregister
— kritik mot arbetsmarknadsstyrelsen för dess handläggning av begäran
om utlämnande av utskriftskopia av ett datoriserat prenumerantre-
gister, vars innehåll till viss del var sekretessbelagt 90/91:412
Plan- och bygglagen, se även Bygglov, Byggnadsnämnd,
Detaljplan
— kritik mot byggnadsstyrelsen angående underlåtenhet att underhålla
byggnad 91/92:391
— kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
Polisanmälan
— kodning av brott i anmälan 89/90:64
— gjord av riksgäldskontoret om förfalskning av beställning av premie-
obligationer 89/90:149
Polisfordon
— rikspolisstyrelsens förvärv av ett aktiebolag för att skydda vissa
tjänstefordon 92/93:187
Polisförordningen
— poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82
Polislagen
— ansvar för underlåtenhet att frige frihetsberövade (13 §) 91/92:48
— förundersökning mot polisbefäl för beslut om tillfälliga omhänderta-
ganden den 30 november 1989 91/92:64
— vissa polisingripanden i samband med en VM-kvalmatch i fotboll
92/93:69
Polismyndighet
— disciplinansvar för polismästare med anledning av en av denne
beslutad fingerad poliskontroll 89/90:41
— fråga om överlämnande av uppgift som ankommer på polisen till
enskild (Ebbe Carlsson-affären) 89/90:65
— åtal mot polisinspektör för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning (underlåtenhet att frige frihetsberövade)
90/91:56
— förföljande/efterföljande med polisfordon 90/91:70
1992/93:JO1
Bilaga 2
669
— åtal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att
frige frihetsberövade) 91/92:48
— förundersökning mot polisintendent för åtgärder i samband med en
demonstration 91/92:52
— förundersökning mot polisbefäl för beslut om tillfälliga omhänderta-
ganden den 30 november 1989 91/92:64
— disciplinansvar för polischef för brister i handläggningen av vapen-
ärenden 91/92:73
— poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82
— disciplinansvar för kriminalinspektör för att han, som inte arbetade
med en utredning i sin egenskap av polisman, besökt och överläm-
nat ett brev till en i utredningen häktad person utan tillstånd av
åklagaren 91/92:88
— fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
— disciplinansvar för polismästare med anledning av ett beslut om
polismyndighetens medverkan vid en TV-inspelning 91/92:94
— polismyndighets förfarande vid återkallelse av personefterlysning
91/92:121
— diarieföring av handlingar i ett pågående polismyndighetsärende
91/92:124
— avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117
— initiativärende angående beslut om personskydd m.m. 91/92:96
— fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt ingripande
på grund av husockupation 91/92:197
— åtal mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning (upplös-
ning av en demonstration och kvarhållande av demonstranterna på
platsen) 92/93:62
— åtal mot en polisintendent för felaktig myndighetsutövning (avvis-
ning av engelska fotbollssupportrar) 92/93:69
— disciplinansvar för vakthavande befil som falskeligen ändrat och
utfyllt arrestantblad 92/93:105
— disciplinansvar för polisman för bristande rapportering och för
vakthavande befil för brister vid prövningen av ett frihetsberövande
92/93:102
— anmälan om disciplinansvar mot en kriminalinspektör för oriktiga
uppgifter i en polisanmälan 92/93:110
— tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut 92/93:119
— användning av en grävmaskin utan ägarens samtycke; även fråga om
förmans befallning 92/93:141
— rätt att lämna ut brottsanmälningar till en brottsofferjour 92/93:197
Posthantering, Postsortering, Postöppning
— postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264, 90/91:220
— fråga om rätt för enskild medborgare att närvara vid postsorteringen
hos en myndighet 89/90:398
— brister i kommunstyrelses rutiner för posthantering 90/91:395
— postkontroll. En olämplig metod för central kostnadsövervakning
hos kommun har inneburit, att kuvert till utgående postförsändelser
från olika förvaltningar öppnats stickprovsvis för att se om sortering-
en på A-post (dyrare porto) och B-post (billigare porto) varit ända-
målsenlig 92/93:543
1992/93: JO 1
Bilaga 2
670
Premieobligationer
— riksgäldskontorets agerande i premieobligationsaffär med förfalskade
beställningar 89/90:149
Prioritering
— i utsökningsmål 89/90:120
Proportionalitetsprincipen
— husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning om
misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken anställd direktör
92/93:143
Protokoll
— domstols skyldighet att tillhandahålla utskrift av fonogram 90/91:41
— utformningen av 90/91:48
— fråga om protokollföring i de s.k. kommunala pensionärsråden
92/93:418
— protokollföring vid sammanträde med ledningsgrupp hos allmän
försäkringskassa 92/93:461
Psykologisk undersökning
— kritik mot bl.a. bristfällig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315
Radiosändning
— domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten och
direktsändning i radio under rättegången om mordet på statsminis-
ter Olof Palme 92/93:26
Regeringsformen
— fråga om överlämnande till enskild av uppgift som ankommer på
polisen (Ebbe Carlsson-affären) 89/90:65
— frågor om kränkning av religionsfriheten 90/91:244
— kommun har inte haft författningsstöd för att fatta ett för allmänhe-
ten bindande beslut om bilfria lördagar 91/92:404
— samtycke till husrannsakan 91/92:114
— 10 § närradiolagen har inte ansetts strida mot grundlagens regler om
yttrandefrihet 91/92:153
— fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337
— för mellanstadieelever har anordnats ett studiebesök, avsett att illu-
strera gränskontrollen vid mottagandet av flyktingar. Kritik mot
uppläggningen och genomförandet vad gäller vissa integritetskrän-
kande inslag, bl.a. innefattande öppnande av elevernas väskor (jfr 2
kap. 6 § regeringsformen) 92/93:498
— som ett led i åtgärder från skolas sida för att utreda ett fall av
övergrepp med invandrarfientlig bakgrund har urinprov tagits på
misstänkta elever. Kritik mot det olagliga förfarandet (jfr 2 kap. 6 §
regeringsformen) 92/93:495
— närradiolagens reklamförbud har ej ansetts strida mot yttrandefri-
hetsgrundlagen, varför tillämpning av stadgandet om normprövning
i 11 kap. 14 § regeringsformen ej kunnat ifrågakomma 92/93:235
1992/93 :JO1
Bilaga 2
671
— en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande 1992/93:JO 1
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av Bilaga 2
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättan-
de av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvalt-
ningsuppgift till enskild 92/93:511
Regeringsrätten
— regeringsrättens rutiner för handläggning som första instans av ären-
den om utlämnande av allmän handling har mot bakgrund av
domstolens ställning som slutinstans i dylika ärenden ansetts godtag-
bara 90/91:130
Registrering
— av firma och varumärke 91/92:157
Registrering av handlingar
— kritik mot skolchef för underlåtenhet att registrera till skolstyrelsen
ställd handling, som kommit skolchefen tillhanda 90/91:417
— fråga om behandlingen från offentlighetssynpunkt av ett brev från
en landshövding till en departementschef. Bl.a. fråga om tillämpning
av 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och om iakttagande av
registreringsskyldighet 92/93:634
Religionsfrihetslagen
— medlemskap i svenska kyrkan vid förvärv av svenskt medborgarskap.
Kritik av regelsystemet 89/90:355
Remiss
— kritik mot länsstyrelse angående utformning av remiss till byggnads-
nämnd med anledning av besvär över beslut av nämnden 90/91:323
Remissyttrande
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggningen av
samt utformningen av beslut i vissa ärenden angående remissyttran-
de till annan myndighet 91/92:322
Rikskriminal polisen
— tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut; samarbetet med lokal polismyndighet
92/93:119
Rikspolisstyrelsen
— förvärv av ett aktiebolag för att skydda vissa tjänstefordon 92/93:187
Rivning
— fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende
rörande byggnadsminnesförklaring 89/90:319
Rättegångsbalken
— fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33
— förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med svaromål
eller yttrande vid äventyr av tredskodom 91/92:35
— samtycke till husrannsakan 91/92:114
— domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten och
direktsändning i radio under rättegången om mordet på statsminis-
ter Olof Palme; även allmänhetens tillträde till förhandlingarna
92/93:26
— en tingsrätt har, sedan den beslutat att ta upp en viss fråga till
avgörande genom mellandom, i en dom avgjort målet i dess helhet;
förfarandet har inte ansetts stå i överensstämmelse med rättegångs-
balkens regler 92/93:54
— husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning om
misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken anställd direktör;
särskilt om behovs- och proportionalitetsprinciperna och rättens
tillstånd 92/93:143
Rättelse
— länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293
Rättshjälp
— i ärende om rättshjälp vid bodelning har endast den make som
beviljats rättshjälp ansetts vara part 89/90:39
— kritik mot statens invandrarverk med anledning av handläggningen
av ansökningar om rättshjälp i utlänningsärenden 91/92:194
— statens invandrarverks rutiner för ersättning till offentliga biträden i
utlänningsärenden 92/93:243
Rättskraft
— länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293
— frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funktion som till-
synsmyndighet. Kritik mot både rättstillämpningen i enskilda fall
och ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287
— frågor om myndighets bundenhet av besvärsinstansens i samband
med återförvisning av mål företagna sakprövning. Kammarrätts dom,
varigenom en fråga om tillstånd i sin helhet avgjorts, har ansetts
böra följas av den i första instans beslutande länsstyrelsen utan
vidare utredning och prövning 92/93:238
Rättsliga rådet
— handläggningen av ett ärende i Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,
sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet). Särskilt fråga om
rådet vid sin utformning av ett yttrande till Stockholms tingsrätt
iakttagit tillbörlig omsorg och objektivitet samt om handläggnings-
tiden 92/93:452
1992/93: JO 1
Bilaga 2
673
43 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
Samrådsförfarande mellan myndigheter
— riksantikvarieämbetets rutiner vid samråd med länsmyndigheter i
ärenden rörande byggnadsminnesförklaring 89/90:324
— fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325
— lokal samverkansgrupp inom missbruksvården 90/91:369
Samtycke
— till husrannsakan 91/92:114
— utomstående personers rätt att närvara vid husrannsakan 92/93:138
— polismyndighets användning av en grävmaskin utan ägarens sam-
tycke 92/93:141
Sekretess
— olämplig uppläggning av beredskapsövning där vissa invandrargrup-
per angivits som fientliga. Tillika fråga om tillämpliga sekretessregler
92/93:544
Service
— televerkets nummerupplysningstjänst lämnar särskild service, för
vilken avgift får uttagas 89/90:343
— fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ut
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399
Självrättelse
— enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (FPL) 90/91:135
Skadestånd
— reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; att eleven
enligt sådant avtal ersätter skadan helt eller delvis genom eget
arbete; tillämpning av arbetsmiljölagens föreskrifter angående min-
derårigas arbete 90/91:302
— kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot elever och
hot om kollektiv bestraffning av dessa i anledning av skadegörelse
inom skolan 92/93:501
Skolledning
— skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319
— kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elevvårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ning av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373
— kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot elever och
hot om kollektiv bestraffning av dessa i anledning av skadegörelse
inom skolan 92/93:501
Skolorganisation
— skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn får lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297
1992/93: JO 1
Bilaga 2
674
Skolstyrelse
— kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
— beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med visst belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313
— kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elewårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ning av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373
— fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
Skoltidning
— fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till eleverna om den tryckfrihetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292
Skyddsföreskrifter enligt kulturminneslagen
— kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377
Smittskyddslagen
— permission åt och efterlysning av person, som tvångsisolerats på
grund av HIV-smitta 91/92:290
— överflyttning av ärende angående tvångsisolering enligt smittskydds-
lagen och upphörande av sådan isolering 91/92:295
Socialförsäkring
— felaktig förlängning av tid för utmätning av pension och dröjsmål
med återbetalning 89/90:279
— dröjsmål i flera moment i handläggningen av ett ärende hos riksför-
säkringsverket 89/90:280
— avregistrering från försäkringskassas register över inskrivna samt
innehållande av föräldrapenning och allmänt barnbidrag 89/90:282
— begäran om att bli muntligen förhörd inför sociaiförsäkringsnämnd
90/91:247
— omprövning av arbetsskadeärende 90/91:252
— underlåtenhet att fetta beslut i Srdigutrett ärende 90/91:255
— markering i ADB-register av personuppgifter som omfattas av sär-
skild sekretessprövning 90/91:387
— fråga om försäkringskassas tillämpning av 20 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring 91/92:302
— underlåtenhet att vidarebefordra besvärsskrivelse till försäkringsrätt
91/92:304
— fråga dels om försäkringskassas tillämpning av 17 § förvaltningslagen
då den försäkrade har befullmäktigat ombud, dels om ändring av
beslut 91/92:305
1992/93:JO1
Bilaga 2
675
— frågor i mål om rätt till ersättning för arbetsskada, vari arbetsledare
utpekats som orsak till skadan, om omfattningen av försäkringsrätts
utredningsansvar och kommuniceringsskyldighet 92/93:456
— protokollföring vid sammanträde med ledningsgrupp hos allmän
försäkringskassa 92/93:461
— försäkringskassas handläggning av vissa ansökningar om återkallelse
92/93:463
— telefonföredragning i ärenden hos allmänna försäkringskassor
92/93:465
— försäkringssekreterare har — utan stöd i lag och utan kommunicer-
ing, underrättelse om beslut och besvärshänvisning enligt FL —
beslutat minska en försäkrads pension med visst belopp under
vistelse på LVM-hem 92/93:468
Socialtjänsten
I Socialtjänstlagen (SoL)
Socialtjänstens innehåll
Socialnämndens uppgifter
— beslut av socialnämnd om generell nedprioritering av vissa typer av
socialtjänstärenden har kritiserats 91/92:211
Rätten till bistånd
— bistånd till uppehälle i form av rekvisition 90/91:182
— delgivning av beslut i biståndsärende 90/91:184
— besvärshänvisning då bistånd meddelats enligt 5 § SoL sedan tillämp-
ning av 6 § SoL övervägts 90/91:185
— handläggningen av ett ärende rörande bistånd till psykoterapi be-
handling. Bl.a. fråga om dröjsmål med att fatta beslut samt om
utformningen och om innebörden av beslutet 92/93:310
— användande av fullmakt i ärende om återbetalning av socialbidrag
92/93:316
Omsorger om barn och ungdom
— Projekt Sjö — alternativa insatser för unga lagöverträdare 90/91:168
— stängning av fritidshem på grund av planeringsdagar 92/93:284
— avstängning av barn från daghemsplats på grund av utebliven avgifts-
inbetalning 92/93:286
— debitering av daghemsavgift — fråga om kommuniceringsplikt enligt
54 § socialtjänstlagen 92/93:289
— kritik mot personal vid daghem för att ett barn överlämnats till
annan än barnets vårdnadshavare 92/93:291
— stadsdelsnämnder i Göteborg har ändrat förutsättningarna för
hemspråksträning i förskolan. Fråga bl.a. om i vad mån rätt till
hemspråksträning kan anses föreligga, 92/93:293
Omsorger om äldre människor
— omsorgen om de äldre som har psykiska funktionsnedsättningar
89/90:207
— skyddsombud har stängt biståndsberättigads hem som arbetsplats;
fråga om socialtjänstlagen vid konflikt skall ges företräde framför
arbetsmiljölagen 89/90:213
1992/93:JO1
Bilaga 2
676
— underrättelse till anhörig då en boende i servicehus förs till sjukhus
90/91:188
— brister i omsorgen om äldre bosatta i Enskededalens servicehem —
fråga bl.a. om personalens ansvar och den enskildes integritet
92/93:298
Omsorger om människor med handikapp
— hemtjänstens i Solna kommun insatser för en handikappad man
90/91:177
Vård i familjehem och i hem för vård eller boende
— en vårdnadshavare bör hållas underrättad om förhållanden, som kan
ha betydelse för hans önskan att låta sitt barn bli kvar i ett visst
familjehem 91/92:221
— fråga om en frivillig familjehemsplacering av en 15-årig flicka borde
ha hävts när det stod klart att vårdnadshavarna motsatte sig fortsatt
placering och trots att flickan själv vägrade att flytta hem 92/93:305
— kritik mot en socialförvaltning för att i en vårdplan avseende famil-
jehemsplacerade barn angivits en minsta tid under vilken vården
skall fortgå 92/93:308
Handläggning av ärenden m.m.
— brister i handläggning av ärende om ekonomisk hjälp 89/90:216
— samråd vid upprättande av behandlingsplan samt fråga om bistånd
till underårig utan vårdnadshavares samtycke 89/90:219
— socialnämnds uppgifter i hittebarnsfall 89/90:223
— kommunicering av vårdnadsutredning och förslag till yttrande
89/90:229
— handläggning av ärende ang. adoption av barn med utländsk här-
komst 89/90:231
— polisregisterutdrag betr, sambo Sr inhämtas i en vårdnadsutredning
89/90:234
— handläggning av ärende ang. dödsboanmälan 90/91:190
— i anslutning till föreliggande misstanke om sexuellt övergrepp mot
barn uppkomna frågor om vårdnadsutrednings genomförande, barn-
psykiatrisk utredning m.m. 90/91:192
— dokumentationsskyldighet vid muntligt avslagsbeslut i biståndsären-
de 91/92:213
— fråga om umgängesberättigad förälders rätt till information om barn-
ets förhållanden när vederbörande inte har del i vårdnaden samt
kritik mot socialförvaltning för brister i utredning och information i
samband med misstanke om sexuellt övergrepp 91/92:213
— vårdnadshavares rätt till information vid handläggning av ett barns
ärende vid daghem 91/92:220
— fråga om rätt för bolagsrepresentant att med stöd av 55 § SoL S
företräde inför socialnämnd då nämnden behandlar ett förslag avse-
ende bolagets serveringstillstånd 91/92:225
— utredningsskyldighet i faderskapsärende. Uttalande om förutsättning-
ar för nedläggande av sådan utredning 91/92:231
— fråga om tjänstemäns närvaro vid socialnämndens sammanträde
92/93:415
— socialnämnden har inte ansetts ha rätt att enbart på grund av
släktskapet avvisa en parts moder som ombud i ett ärende. Även
fråga om möjlighet att få anlita s.k. stödperson 92/93:417
— fråga om protokollföring i de s.k. kommunala pensionärsråden
92/93:418
1992/93:JO1
Bilaga 2
677
Övriga frågor
— register inom socialtjänstlagen 89/90:238
— om rätt och skyldighet för föreståndare för ett hem för vård eller
boende att lämna länsstyrelse begärda upplysningar eller synpunkter
i ett tillsynsärende 89/90:245
— dom i Europadomstolen har ingen normerande verkan. Flyttnings-
förbud får inte användas som en permanent åtgärd 90/91:186
— kritik mot socialstyrelsen för brister i tillämpningen av förvaltnings-
lagens bestämmelser vid handläggning av ansökan om statsbidrag
90/91:199
— fråga om förutsättningar för dödsboanmälan 91/92:232
— fråga om avhysning från skyddat boende och om handläggning av
skadeståndsanspråk 92/93:303
— socialtjänstens agerande i ärende rörande umgängesrätt med barn
92/93:309
II Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
— även sedan socialnämnd begärt polishandräckning enligt LVU kvar-
står hos nämnden det övergripande ansvaret för att åtgärden genom-
förs 89/90:248
— underlåten kommunicering i ärende om omedelbart omhänderta-
gande enligt LVU 89/90:251
— förordnande av länsrätt om omedelbar verkställighet i mål enligt
LVU innebär i realiteten att ett redan verkställt omhändertagande
fastställs 89/90:253
— om vård av unga i hem för särskild tillsyn (särskilda ungdomshem)
- 12 § LVU 91/92:235
— tvångsomhändertagande i familjehem av en 12-årig flicka, som vistas
i familjehemmet under lång tid 91/92:249
— fråga dels om reglering av förälders umgänge med barn, som om-
händertagits jämlikt LVU, dels om avvisat ombuds rätt att ta del av
handlingar i ärende 91/92:261
— förutsättningar för upphörande av LVU-vård, när den unge avvikit
och inte kan återfinnas, så att eventuellt kvarstående vårdbehov kan
utredas 91/92:266
— en fyraårig pojke har avlidit till följd av misshandel — en gransk-
ning av socialtjänstens i Hedemora kommun och polismyndighetens
i Avesta polisdistrikt befattning med ärendet dessförinnan 92/93:319
— en flicka, två år, död till följd av grov misshandel — om förutsebar-
het vid utredning av misstänkt barnmisshandel 92/93:341
— åtgärder i ärende rörande misstänkt barnmisshandel. Frågor ang.
bl.a. tidpunkten för inträde av anmälningsplikt enligt 71 § social-
tjänstlagen, bristande dokumentation i socialakt, utförande av utred-
ning enligt 50 § socialtjänstlagen och överflyttning av ärende
92/93:391
— tillämpningen av 6 § LVU i ärende angående överflyttning av barn
till vårdnadshavare 92/93:402
— handläggning av frågor om umgängesrätt och om upphörande av
vård enligt LVU 92/93:405
— fråga om socialnämnd i visst fall till nämndens ordförande ägt
delegera rätten att besluta om upphörande av vård enligt LVU.
Tillika fråga om ordföranden med stöd av delegationsbeslutet ägt
medge att ett barn, som var föremål för vård enligt nämnda lag, fick
vistas i det egna hemmet m.m. Båda frågorna har besvarats nekande
92/93:409
1992/93: JO 1
Bilaga 2
678
III Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
— arbetsmiljölagen och LVM 89/90:253
— om sekretess och om postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264
— om förordnande av offentligt biträde 90/91:138
— innebörden av substitution enligt rättshjälpsförordning 90/91:138
— underlåtenhet att hålla muntlig förhandling 90/91:138
— iakttagande av tidsfrist vid prövning av ansökan om vård 90/91:138
— missbrukare inom Stockholms län har inte kunnat beredas vård till
följd av otillräckliga resurser 90/91:204
— överläkares kvarhållningsrätt enligt 24 § tredje stycket LVM
90/91:218
— tvångsmedel och censur vid LVM-hem 90/91:220
— dom, som får till följd att någon skall överföras till visst vårdhem,
bör tillställas ledningen för detta 90/91:223
— underlåtenhet att enligt 15 § LVM underställa länsrätt beslut om
omedelbart omhändertagande 91/92:270
— en person som omhändertagits för vård enligt LVM har förvarats i
häkte i 28 dagar i avvaktan på att vårdplats skulle bli tillgänglig
91/92:271
— en person som omhändertagits av polismyndighet efter att ha avvikit
från LVM-hem har fått kvarstanna hos polisen i elva dagar innan
han bereddes fortsatt vård — fråga bl.a. om tillämpningen av 25 §
LVM 91/92:274
— kammarrätts underlåtenhet att underrätta behandlingshem att dom
enligt LVM blivit upphävd. Uttalande att sådan dom är omedelbart
gällande 91/92:277
— frågor angående omhändertagande av recept vid institution för miss-
brukare och om tillämpningen av handräckningsreglerna i LVM
92/93:411
— socialförvaltning har utan stöd i lag gjort framställning hos allmän
försäkringskassa om avdrag på försäkrads pension för vårdavgift
under vistelse på LVM-hem 92/93:468
Strafföreläggande
— utfärdande av 90/91:61
Strandskydd
— länsstyrelse har i flera avseenden förfarit felaktigt vid handläggning
av ett ärende rörande överklagande av beslut om positivt förhands-
besked ifråga om strandskyddsdispens. Fråga om bl.a. överklagbarhet
och besvärsrätt 91/92:397
Studiestöd
— vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331
Stämning
— dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål 89/90:30
— ny stämning har utfärdats trots att den tilltalade redan delgivits
stämning; rotelinnehavaren borde uppmärksammat rotelsekreteraren
på detta 91/92:37
Taxeringsnämnd
— fråga om rätt att använda egen bandspelare vid personlig inställelse
inför taxeringsnämnd 89/90:204
1992/93: JO 1
Bilaga 2
679
Taxeringsrevision
— kritik mot en bolagsrevisor intagen i revisionspromemoria rörande
bolaget 89/90:187
— revision av ett bolag har inletts i samband med husrannsakan
avseende andra bolag 89/90:187
Telefonföredragning
— i ärenden hos allmänna försäkringskassor 92/93:465
Telefonsammanträde
— miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande ärenden
genom beslut av miljö- och hälsoskyddschefen efter telefonkontakter
med vissa av nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkommit
i en ordning som strider mot kommunallagens föreskrifter 91/92:326
Tillsyn
— långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHÄ) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317
— frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funktion som till-
synsmyndighet. Kritik mot rättstillämpningen i enskilda fall och
ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287
Tjänstefel
— remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1988:32) Myn-
dighetsmissbruk 89/90:403
— kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende om fastighets-
reglering, i vilket förelåg stridiga intressen mellan sakägare, utan
sammanträde enligt 4 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och utan att
iakttaga bestämmelserna om kommunicering i 4 kap. 15 § samma
lag. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har
med hänsyn till omständigheterna ansetts kunna betecknas som
ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20 kap.
1 § brottsbalken 91/92:400
— försäkringssekreterare har — utan stöd i lagen om allmän försäkring
eller annan författning och utan kommunicering, underrättelse om
beslut och besvärshänvisning enligt FL — beslutat minska en försäk-
rads pension med visst belopp under vistelse på LVM-hem. Fråga
om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har med
hänsyn till omständigheterna ansetts inte vara av karaktär att föran-
leda ansvar enligt 20 kap. 1 § brottsbalken 92/93:468
— kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtelse av
marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen m.m.
92/93:539
Tjänstetillsättning
— långsam handläggning av ärende om tillsättning av långtidsvikariat;
även fråga om dröjsmål med att överlämna handlingarna i ärendet
till besvärsmyndighet i anledning av att tillsättningsbeslutet överkla-
gats 89/90:349
— konsultmedverkan vid tillsättning av kommunala chefstjänster m.m.
Fråga om förfarandets förenlighet med offentlighetsprincipen
89/90:415
1992/93 :JO1
Bilaga 2
680
— vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar — rörande
universitets- och högskoleämbetets handläggning av besvär över
tjänstetillsättningsbeslut, då den person som i första instans förord-
nats att inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt entledi-
gande 91/92:351
— länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avse-
ende eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av tillsätt-
ningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364
— fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid tillsättning av tjänst
som skolchef. Konsultmedverkan vid rekryteringen utan reguljärt
ansökningsförfarande 92/93:622
— fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
— frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
— fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:628
Tredskodom
— förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med svaromål
eller yttrande vid äventyr av tredskodom 91/92:35
Trolöshet mot huvudman
— initiativärende angående beslut om personskydd m.m. samt kostna-
derna för detta skydd 91/92:96
Tryckfrihet
— en myndighet kan inte undandra sig anvar för sina uttalanden,
beslut eller åtgärder genom att klä dem i den tryckta skriftens dräkt
90/91:144
— tjänstemans rätt att skriva debattartiklar 90/91:144
— kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i
1 kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som
särskilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkom-
mande hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
T ryckfr ihetsförordningen
— vittnesförhör med journalist angående meddelares identitet m.m.
89/90:36
— ärenden rörande utgivningsbevis för periodisk skrift har med hänsyn
till de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ansetts böra generellt behand-
las med förtur 90/91:156
— fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till eleverna om den tryckfrihetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292
— skrivelse, som personalen på en sjukvårdsavdelning på eget initiativ
sänt till länssjukvårdsnämnden, var inte att betrakta som en s.k.
internpromemoria, utan som en utifrån inkommen och därmed
allmän handling 90/91:372
— diarieföring vid förtroendenämnd m.m. 90/91:373
1992/93:JO1
Bilaga 2
681
— underlåtenhet att diarieföra inkommen handling — även fråga om
sekreterares förteckning över vissa inkomna handlingar är att anse
som register i sekretesslagens mening 90/91:375
— inkommen handling ej diarieförd — fråga också om när skrivelse
från tjänsteman till förvaltningsmyndighet blir att anse som inkom-
men eller upprättad och därmed allmän handling 90/91:378
— underlåtenhet att registrera brev 90/91:380
— registrering av anonym skrift 90/91:381
— av rektor meddelat förbud för företrädare för visst politiskt parti att
inom skolas område sprida flygblad med politisk propaganda har
befunnits strida mot 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen 91/92:346
Tull
— tullverkets erkännande och fullmaktsrutiner 91/92:165
Tvistemål
— fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33
Tystnadsplikt
— kan en präst befria sig från sin tystnadsplikt genom att lämna sin
prästtjänst i svenska kyrkan? Frågan besvarad nekande 89/90:360
— för lärare rörande uppgift om elev i skolpsykologisk undersökning
90/91:315
— för ledamot i övervakningsnämnd för uppgifter om för brott dömd
person 92/93:615
Underrättelse
— FL:s bestämmelser om bl.a. underrättelse om beslut har åsidosatts i
ärende hos allmän försäkringskassa om avdrag på försäkrads pension
för vårdavgift under vistelse på LVM-hem 92/93:468
Unga lagöverträdare
— fråga om förutsättningar förelegat att frångå 14-dagarsfristen för
hållande av huvudförhandling i brottmål mot underårig 90/91:38
Uppbörd
— begreppet "avskrivning" enligt uppbördslagen 89/90:137, 91/92:136
Utbildning
— skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn lår lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297
— kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
— fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325
— fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till elever om den tryckfrihetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292
1992/93: JO 1
Bilaga 2
682
— reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; tillika fråga
huruvida rättsordningen medger, att eleven enligt sådant avtal ersät-
ter skadan helt eller delvis genom eget arbete; tillämpning av arbets-
miljölagens föreskrifter angående minderårigas arbete 90/91:302
— beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgjft med visst belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313
— kritik mot bl.a. bristfällig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315
— skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319
— fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337
— vuxenutbildningsnämnds handläggning av dels ansöknings-, dels be-
svärsärende; tillämpning av föreskrifterna i 4 resp. 25 § förvaltnings-
lagen 91/92:360
— vissa frågor rörande universitets- och högskoleämbetets handläggning
av besvärsärenden avseende tjänstetillsättningar inom högskolesek-
torn 91/92:351
— länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avse-
ende eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av tillsätt-
ningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364
— kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elewårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ningen av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373
— beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356
— frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
— för mellanstadieelever har anordnats ett studiebesök, avsett att illu-
strera gränskontrollen vid mottagandet av flyktingar. Kritik mot
uppläggningen och genomförandet vad gäller vissa integritetskrän-
kande inslag, bl.a. innefattande öppnande av elevernas väskor (jfr 2
kap. 6 § regeringsformen) 92/93:498
— som ett led i åtgärder från skolas sida för att utreda ett fall av
övergrepp med invandrarfientlig bakgrund har urinprov tagits på
misstänkta elever. Kritik mot det olagliga förfarandet (jfr 2 kap. 6 §
regeringsformen) 92/93:495
1992/93: JO 1
Bilaga 2
Utbildningsbidrag (doktorander)
— beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356
Utlänning
— avvisning på grund av avsaknad av arbetstillstånd 89/90:67
— direktawisning av asylsökande 89/90:80
— tillämpning av den s.k. första asyllandsprincipen 91/92:192
— kritik mot polismyndighet för dess handläggning av ett ärende om
avvisning enligt utlänningslagen 91/92:189
— kritik mot statens invandrarverk med anledning av handläggningen
av ansökningar om rättshjälp i utlänningsärenden 91/92:194
— statens invandrarverks handläggning av asylärenden m.m. 92/93:243
683
— långsam handläggning av ansökan om arbetstillstånd; dubbelregi-
strering 92/93:263
— muntlig handläggning i asylärende 92/93:262
1992/93: JO 1
Bilaga 2
Utmätning
— kundfordringar ej utmätta 89/90:119
— handläggning av ett mål om utmätning rörande ett mindre belopp;
prioritering 89/90:120
— löfte om utmätningsfrihet 89/90:125
— felaktig förlängning av tid för utmätning av pension och dröjsmål
med utbetalning 89/90:279
— underrättelse om förrättning i bankfack samt förteckning över där-
vid anträffad egendom 90/91:112
— tillträde med tvång till bostadslägenhet i innehavarens frånvaro för
utmätning hos en eventuell inneboende 92/93:218
— prövning av exekutionstitel (debiteringslängd) 92/93:214
— efterforskande av adress beträffande gäldenär bosatt i utlandet
92/93:216
Utredning
— fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325
— länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsammans med re-
presentanter för socialnämnden; fråga om utredningsåtgärdens laglig-
het och lämplighet 91/92:148
— fråga om vilken myndighet — beslutsmyndigheten eller överinstan-
sen — som skall företa den förnyade utredning som kan bli följden
av att nya omständigheter åberopas i samband med överklagande
92/93:238
— försäkringsrätts utredningsansvar i mål om rätt till ersättning för
arbetsskada 92/93:456
Utsökning, se även Avhysning, Exekutiv försäljning,
Handräckning, Utmätning
— kronofogdemyndighets behörighet att handlägga utsökningsmål, som
överlämnas till myndigheten av annan kronofogdemyndighet
89/90:115
— initiativärende angående debiteringslängder och liknande omedel-
bart verkställbara exekutionstitlar 89/90:118
— behörig kronofogdemyndighet 91/92:134
— brist i överensstämmelse mellan namn och personnummer
92/93:215
Vakthavande befäl
— disciplinansvar för falskeligen ändrat och utfyllt arrestantblad
92/93:105
— disciplinansvar för brister vid prövningen av ett frihetsberövande
92/93:102
Val
— valinformation till invandrare som lämnats av landstingskommun
har kritiserats 90/91:362
684
Vite
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utformningen av vissa
vitesförelägganden 90/91:270
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utformningen av vissa
vitesförelägganden 91/92:324
— kritik mot en tingsrätt för handläggningen av ett ärende om vitesfö-
reläggande, tillika kritik mot en överförmyndarnämnd för underlå-
tenhet att följa upp ärendet 92/93:549
Vittnesförhör
— under förundersökning med journalist angående meddelares identi-
tet m.m. 89/90:36
Y rkesinspektionen
— förhandsgranskning av bygglovshandlingar 89/90:347
Yttrande
— kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggningen av
samt utformningen av beslut i vissa ärenden angående remissyttran-
de till annan myndighet 91/92:322
Yttrandefrihet
— kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 90/91:352
— kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i
1 kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som
särskilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkom-
mande hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
— kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga ytt-
randefrihet 90/91:354
— 10 § närradiolagen har inte ansetts strida mot regeringsformens
regler om yttrandefrihet 91/92:153
— statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340
— daghemspersonals yttrandefrihet 92/93:586
— fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
Yttrandefrihetsgrundlagen
— närradiolagens reklamförbud har ej ansetts strida mot yttrandefri-
hetsgrundlagen, varför tillämpning av stadgandet om normprövning
i 11 kap. 14 § regeringsformen ej kunnat ifrågakomma 92/93:235
Åklagare
— fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagvidrigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
Åtal
— mot distriktsåklagare för urkundsförfalskning 90/91:50
— mot polisinspektör för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning (underlåtenhet att frige frihetsberövade)
90/91:56
1992/93: JO 1
Bilaga 2
685
— mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att
frige frihetsberövade) 91/92:48
— mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning (upplösning
av en demonstration och kvarhållande av demonstranterna på plat-
sen) 92/93:62
— mot en polisintendent för felaktig myndighetsutövning (avvisning av
engelska fotbollssupportrar) 92/93:69
— mot ledamot i övervakningsnämnd för brott mot tystnadsplikt
92/93:615
— mot f.d. avdelningschef vid socialförvaltning för tjänstefel 92/93:319
Atalsunderlatelse
— åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös myndighetsut-
övning (beslut om husrannsakan efter anonymt tips) 91/92:44
— tjänsteman vid kriminalvårdsstyrelsen har meddelats åtalsunderlåtel-
se för tjänstefel (dröjsmål med att vidta åtgärder för prövning av
framställning om utlämnande av allmän handling) 91/92:439
Aterförvisning
— frågor om myndighets bundenhet av besvärsinstansens i samband
med återförvisning av mål företagna sakprövning. Kammarrätts dom,
varigenom en fråga om tillstånd i sin helhet avgjorts, har ansetts
böra följas av den i första instans beslutande länsstyrelsen utan
vidare utredning och prövning 92/93:238
Återkallelse
— fråga om rätt för myndighet att återkalla beslut om ersättning, vilket
grundats på oriktiga uppgifter från den gynnade 89/90:293
— länsbostadsnämnd har överskridit sina befogenheter genom att med
anledning av en skrivelse från vederbörande förmedlingsorgan åter-
kalla ett för enskild part gynnande beslut om bostadsanpassningsbi-
drag 90/91:161
— länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avse-
ende eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av tillsätt-
ningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364
— försäkringskassas handläggning av vissa ansökningar om återkallelse
92/93:463
o
Återtagande
— ersättning till förrättningsman för omhändertagande av återtaget
gods i handräckningsmål 90/91:121
Överförmyndare, överförmyndarnämnder
— kritik med anledning av länsstyrelses åtgärd att hos överförmyndar-
nämnd anhålla om prövning av avtal och överförmyndarnämnds
åtgärd att pröva avtal sedan godmanskap upphört 91/92:179
— fråga om förordnande av förvaltare enligt föräldrabalken m.m.
91/92:38
— kritik mot en överförmyndarnämnd för underlåtenhet/dröjsmål med
att vidta åtgärder med anledning av brister i god mans redovisning
92/93:549
— otillräckliga åtgärder i ett förmynderskapsärende 92/93:555
— kritik mot en överförmyndarnämnd för bristfällig utredning av ett
ärende om förordnande av förvaltare 92/93:560
1992/93:JO1
Bilaga 2
686
— kritik mot överförmyndarnämnd för underlåtenhet att vidta erfor-
derliga åtgärder mot god man som inte avgivit förteckning enligt 16
kap. 2 § föräldrabalken, tillika kritik med anledning av bristande
kontroll av huvudmäns bankmedel och av god man angivna årsräk-
ningar 92/93:564
— kritik mot överförmyndarnämnd för underlåtenhet att ansöka om
vitesföreläggande mot försumlig god man 92/93:574
— fråga om omyndigs medel använts till nytta för myndlingen
92/93:577
Övervakning
— frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkarundersök-
ning och övervakning 92/93:176
1992/93:JO1
Bilaga 2
687
Report for the period 1 July 1991 to 30 June 1992
During the period covered by the report, the following have held
office as Parliamentary Ombudsmen: Mr Claes Eklundh, who is Chief
Parliamentary Ombudsman, Mrs Gunnel Norell Söderblom, Mr Hans
Ragnemalm and Mr Jan Pennlöv.
Mr Eklundh has supervised the courts of law, the public prosecu-
tion service and the police, while Mr Pennlöv has dealt with matters
concerning the prisons, immigration, taxation, the execution of judge-
ments and social insurance. Mrs Norell Söderblom has supervised the
field of social welfare, public health and medical care. Mr Ragnemalm,
finally, has been responsible for supervision of the administrative
courts, the armed forces, building and construction, education, envi-
ronmental protection and all aspects of civil administration not super-
vised by other Ombudsmen.
During the year, 4 289 new cases were registered with the Ombuds-
men; 4 076 of them were complaints and other cases received (an
increase of 193 over the previous year) and 213 were cases initiated by
the Ombudsmen themselves on the basis of observations made during
inspections or newspaper reports, or on other grounds.
It should be noted that the schedule overleaf shows cases concluded
during the period, not ail complaints lodged.
This summary describes some of the cases dealt with by the Om-
budsmen.
1992/93: JO 1
Bilaga 3
688
Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and concluded during the
period 1 July 1991-30 June 1992
1992/93: JO 1
Bilaga 3
|
Activity concerned |
Result | ||||
|
Closed |
Admonitions |
Prosecutions |
Preliminary i nvest igation ;s |
Total | |
|
Courts |
4 |
5 |
9 | ||
|
Public prosecutors |
2 |
2 |
4 | ||
|
Police authorities |
4 |
12 |
3 |
3 |
22 |
|
Armed forces |
5 |
5 | |||
|
Prison administration |
3 |
8 |
11 | ||
|
Planning |
2 |
31 |
33 | ||
|
Social welfare |
10 |
11 |
21 | ||
|
Medical care |
1 |
5 |
6 | ||
|
Execution of judgments |
5 |
5 | |||
|
Immigration |
1 |
12 |
13 | ||
|
Miscellaneous |
9 |
68 |
77 | ||
|
Total |
34 |
164 |
3 |
5 |
206 |
Schedule of complaint cases concluded during the period 1 July 1991-30 June 1992
|
Activity concerned |
Dismissed |
Referred |
No criti- |
Admoni- |
Prosecu- |
Preliminary |
Total |
|
Courts |
91 |
1 |
176 |
44 |
312 | ||
|
Public prosecutors |
48 |
5 |
137 |
10 |
200 | ||
|
Police |
121 |
5 |
270 |
26 |
2 |
6 |
430 |
|
Armed forces |
21 |
6 |
10 |
37 | |||
|
Prison administration |
144 |
4 |
289 |
27 |
464 | ||
|
Social welfare |
125 |
101 |
379 |
94 |
699 | ||
|
Medical care |
94 |
25 |
113 |
19 |
251 | ||
|
Social insurance |
50 |
3 |
102 |
29 |
184 | ||
|
Labour market etc. |
44 |
18 |
16 |
78 | |||
|
Planning |
61 |
35 |
14 |
110 | |||
|
Execution of judgments |
48 |
48 |
11 |
107 | |||
|
Local government |
69 |
36 |
11 |
116 | |||
|
Communications |
77 |
3 |
34 |
13 |
127 | ||
|
Taxation |
73 |
83 |
24 |
180 | |||
|
Education, culture, | |||||||
|
State Church |
59 |
72 |
32 |
163 | |||
|
Agriculture, environmental | |||||||
|
management, public health |
51 |
1 |
70 |
28 |
150 | ||
|
Civil service |
77 |
1 |
41 |
16 |
135 | ||
|
Access to official | |||||||
|
documents |
43 |
1 |
57 |
53 |
155 | ||
|
Immigration |
47 |
1 |
85 |
20 |
153 | ||
|
Miscellaneous |
54 |
1 |
26 |
14 |
95 | ||
|
Complaints outside | |||||||
|
jurisdiction and | |||||||
|
complaints of obscure | |||||||
|
meaning |
131 |
131 | |||||
|
Total |
1 528 |
152 |
2 077 |
511 |
2 |
6 |
4 277 |
689
44 Riksdagen 1992193. 2 saml. JOI
Courts of Law
Live radio broadcasts during a criminal hearing
The Stockholm City Court was between June 5 and July 10 1989 the
venue for the main hearing in the case brought by the Prosecutor
General against Christer P., in which he was charged, among other
offences, with murder. He was being tried for the murder of the Prime
Minister, Olof Palme. On July 27 1989 the court sentenced Christer P.
to a life-sentence for murder and for endangering the safety of another
person. The court’s two jurists dissented from the decision, and dismis-
sed the charge. After appeal had been made against the decision, the
Svea Court of Appeal held its main hearing of the case between
September 12 and October 9 1989. In a unanimous decision, dated
November 2 1989, the court acquitted Christer P.
Both hearings were held in the premises of the Stockholm City
Court in its high-security court-room. Places had been made available
for 50 representatives of the mass-media and six spectators from the
general public. During the City Court’s hearings pictures and sound
were relayed to an adjoining court-room, Room 13, which seated 70
representatives of the mass media. The Swedish Broadcasting Corpora-
tion had recording equipment in the high security court-room with
facilities for broadcasting the hearing live, and, during the first day of
the hearing, the prosecutor’s presentation of the case and the cross-
examination of the accused were in fact broadcast live.
The Stockholm City Court then issued different decisions regarding
the right to record the questioning that took place. The first witness,
called Ulf S., announced through the prosecutor that he was not
prepared to say anything about the case if his testimony was to be
broadcast by radio. Ulf S. therefore requested that the broadcasting
should be stopped. As a result the City Court came to the following
decision.
In view of the fact that the sound recording carried out by the Swedish
Broadcasting Corporation in the court-room by means of specially
installed equipment is detrimental to the inquiry in so far as the
testimony of Ulf S. is concerned, the City Court prohibits such
recording while S. is being heard.
The second witness, Sigvard C., also requested that live broadcasting of
his testimony should not be allowed. The City Court then made a
decision with the following contents.
In view of the fact that the sound recording carried out by the Swedish
Broadcasting Corporation in the court-room by means of specially
installed equipment is detrimental to the inquiry in so far as the
testimony of Sigvard C. is concerned, the City Court forbids use of the
Swedish Broadcasting Corporation’s recording of his testimony before
he has finished giving evidence.
In connection with the hearing of subsequent witnesses, the City Court
made a further 20 decisions to the same effect.
1992/93 :JO1
Bilaga 3
690
When Lisbet Palme was heard as an injured party, the City Court
determined that the relaying of picture and sound to Room 13 should
be interrupted and forbade any transmission of sound from the court-
room.
While the accused was being heard and during the testimony of
another 20 witnesses, no restriction was made regarding sound recor-
ding or live broadcasting.
On September 7, before its hearing had begun, the Svea Court of
Appeal issued a decision forbidding any recording, other than the
court’s own, while the accused, injured party or witnesses were being
heard. Before certain witnesses were heard, the court then announced
that these were not covered by this blänket prohibition.
A number of complaints were submitted to the Parliamentary Om-
budsman by members of the public, representatives of the press and
also by judges. These complaints against the courts took opposing
forms, in some instances directed at the fact that recording and live
broadcasting had been allowed, in others at the prohibition of recor-
ding other than the court’s own.
In his decision the Chief Parliamentary Ombudsman Mr Eklundh
made the following observations.
According to the Instrument of Government (RF 2:ll(ii) court
hearings are to be public. This principle of public access, which is
intended to inspire confidence in the judiciary by affording the public
insight into the administration of justice, is one of the cornerstones of
the Swedish procedural code. The Instrument of Government makes it
possible to limit the principle of public access to hearings by legisla-
tion (RF 2:12(i)). Such limitations may never, however, exceed what is
needed to fulfil the purpose which has given rise to them, nor may
they be of such an extent that they constitute a threat to the free
creation of opinion which is one of the fundamental principles of
democratic government. By tradition, cogent reasons are required for
any limitation of the principle of public access.
It has been considered that one consequence of the principle of
public access is that private sound recording of a court hearing is
permitted. Before July 1 1980 such recordings could only be prohibi-
ted if the method used created a disturbance from the point of view of
order. This possibility of prohibiting recording was thought to stem
from the presiding judge’s right to issue regulations to maintain order
in the court-room. Since July 1 1980 however, according to Ch. 5
Sect. 9 of the Judicial Procedure Act (RB 5:9), courts have had the
right to prohibit sound recording of hearings by anyone other than the
court, if such recording be deemed so disturbing to a witness that it
will be detrimental to the case. The reason for the introduction of this
regulation was that there was considered to exist a real need to be able
to limit the right of individuals to make recordings in view of the
hearing’s objective of achieving clarification of the issue which had
occasioned the trial. One of the points raised in this context by the
minister concerned was the detrimental effect on a witness’s ability
1992/93:JO1
Bilaga 3
691
and desire to give a clear and spontaneous account that may result
from knowing that the statement is likely to be broadcast by, for
instance, radio (prop. 1979/80:87 p. 9).
In the wording of the legislation the question of live broadcasting by
radio or TV was touched on as follows: "the regulation proposed here
allows the possibility of prohibiting recording with tape-recorders or
similar equipment. The question can also be raised of whether such a
prohibition should be extended to cover live broadcasting by radio or
TV. In view of the inconsequential practical implications such a
possibility would have, there are, in my opinion, compelling reasons
which argue for the exclusion of such broadcasting from the regula-
tions. For the same reasons, other direct transmission to the public
should also be disregarded in this context." (ibid. p. 9 f.)
The trial for the murder of Olof Palme attracted considerably more
attention than any other trial in recent times. Live broadcasts of court
hearings had admittedly taken place earlier, but during this trial the
issue aroused considerably more interest than on previous occasions.
In the debate that followed, opinions differed about what was accept-
able or unacceptable, suitabie or unsuitable where live broadcasting
was concerned.
The central legal issue in this context is whether the regulation in
RB 5:9 about the right of the court to prohibit sound recording of
testimony also gives it the right to decide whether testimony may be
broadcast live by radio or not. The Stockholm City Court, as has been
shown, felt free in this particular case to decide about the measures
needed if its inquiry was not to be impaired. With this as its point of
departure, it prohibited, on one occasion, the Swedish Broadcasting
Corporation from recording sound, and before a number of witnesses
gave evidence stipulated when a recording could first be used. Before
the injured party’s testimony the City Court prohibited for the same
reasons all transmission of sound from the court-room. The Svea
Court of Appeal considered that the recording of sound by a radio
company for live broadcasting is not exempt from prohibition and
with this as its starting point has prohibited sound recording in such a
way that live broadcasting was also prevented.
In the wording of the act the expression used is 'recording by
phonetic means’. In everyday usage this probably covers every techno-
logical registration of sound, whether it be recording on tape for later
use or for direct transmission, by radio for instance. An interpretation
based only on the wording of the act would therefore result in a
regulation which covers all forms of acoustic recording. That the
expression 'recording by phonetic means’, as used in the regulation in
RB 6:9 on the recording of testimony for instance, refers only to tape
recordings has, in my opinion, no decisive significance in this context.
It is in the nature of things that in such cases this can never concern
recordings other than those for future use.
The interpretation given here means, therefore, that courts have the
right, in forbidding the use of microphones or other equipment for
1992/93:JO1
Bilaga 3
692
acoustic recording, to make it in fact impossible both to broadcast live
and to record sound for use later or in some other way. This is how
the Svea Court of Appeal interpreted and applied the regulation.
Such an interpretation also agrees well with the purpose of the
regulation, which is to ensure that the inquiry into a case is as
satisfactory as possible. What lies behind the regulation is the aware-
ness that witnesses may be so disturbed by knowing that what they are
saying is being recorded by someone in the court-room that the quality
of their testimony may suffer. It is obvious that it is not the technolo-
gical recording as such which causes the anxiety but the knowledge
that the recorded statement can be broadcast outside the court-room or
be used in some other way. In this connection, I should also like to
call attention to a remark in the Bill about the risk that a witness’s
knowledge that his or her statement may be transmitted by radio, for
instance, may jeopardize its quality.
It is in this context that the statement by the minister quoted above
about the implication of the regulation for the possibility of live
broadcasts seems difficult to understand. The statement gives the
impression that the intention — despite the wording of the regulation
and its declared purpose — was to differentiate between using micro-
phones for recording purposes on the one hand, and for live broad-
casting on the other. What is even more remarkable is that this
statement, given this interpretation, would appear to lead to the
conclusion that the prohibition of photography in RB 5:9 does not
prevent a hearing from being broadcast live by television, even though
it is obvious that this kind of broadcast, taken by and large at any rate,
would be no less detrimental to the interests that the prohibition of
photography is intended to guarantee than photography in its normal
form. In this context I should like to point out that in the legislation
in question it is particuiarly emphasised that the prohibition of pho-
tography is also to cover the electronic registration of pictures as in
recording for TV (ibid. p. 12).
These considerations lead to the conclusion that a ruling which
interprets RB 5:9 as giving a court the right to forbid the recording of
sound in any way, irrespective of whether this is for live radio
broadcasting or not, does not at all appear to err in such a way as to
prompt criticism from me. On the other hand, the regulation does not
allow the court to link a decision to allow acoustic recording with any
form of condition, such as prohibition of use of the recording in a
certain way or before a certain time.
1992/93: JO 1
Bilaga 3
The Chief Parliamentary Ombudsman Mr Eklundh then proceeded
to assess the various decisions of the courts in more detail. What
follows is his opinion on the Court of AppeaPs decision to forbid in
advance all acoustic recording.
693
As will appear from what has been said above, there is no reason to
criticise the Court of Appeal for its judgement that there were legal
means to permit a prohibition of the recording of sound to extend as
well to the use of microphones for live radio broadcasting.
From the Court of AppeaTs pronouncement, however, it would
appear that in adopting its standpoint cruciai consideration was paid to
the stipulation in RB 36:9. This says that a witness may not be present
at a hearing before his testimony has been heard, unless there exist
special grounds for allowing it. Its aim is to ensure that the witness
will not be influenced by what others have to say. I share the opinion
that it can prove detrimental to the inquiry into a case for a witness to
hear word for word in a live broadcast what others have to say. It is,
however, my opinion that the stipulation in RB 36:9 cannot be given
as broad an interpretation as the Court of Appeal would seem to wish.
The principle of legality demands that limitation of the rights and
liberties guaranteed by the Instrument of Government should be based
exclusively on manifest rules of law, and not on interpretations of
regulations on other matters so that they extend beyond the areas of
application indicated by their wording. In the absence of an explicit
rule of law on this matter, therefore, what applies today is that
acoustic recording of a hearing may not be prohibited on the grounds
that the inquiry may suffer from a witness in this way learning of what
has been said. The recording of testimony may therefore only be
prohibited if the recording is so disturbing for the witness in the
manner described in RB 5:9 that his contribution to the inquiry would
be worse than would otherwise have been the case (cf Bill 1979/80:87
p. 10). A separate point is that in its assessment of evidence in a case
in which testimony has been broadcast live, the court should pay
attention to the risks for the inquiry that may arise from this State of
affairs. It may therefore, for example, be a good idea when hearing a
witness to begin by asking whether he has heard any of the previous
testimony on the radio.
The circumstance that one can, in my opinion, accept an interpreta-
tion which allows a court to prohibit also the recording of sound for
live radio broadcasting does not mean that the decision of the Court of
Appeal is acceptable. As has already been mentioned, this decision was
reached before the main hearing had even begun and without giving
the witnesses or those concerned a chance to express an opinion. The
wording of the decision was, furthermore, very comprehensive. It
appears from the Court of AppeaTs pronouncement that it was
thought important that a ruling on the question of recording be given
in advance not least so that the representatives of the mass media
could plan their coverage of the trial.
A decision to prohibit sound recording based on RB 5:9 presuppo-
ses, as has already been mentioned, that the witness to be heard can be
expected to be disturbed in a certain way. It follows from this that
such a decision must be based on information from the witness about
how he experiences the situation (ibid. p. 11). It is also stated in the
Bill (p. 10) that there may be reasons to afford requests concerning
1992/93 :JO1
Bilaga 3
694
sound recording from any of the parties to the action or their counsel
more generous treatment than those from spectators. This requires that
these parties would be asked their opinion before a decision in the
matter is made. It further presupposes that such a decision is made on
the basis of the circumstances prevaiiing when the hearing is to be
held. The wording of the legislation does not therefore leave any scope
for an inclusive assessment made in advance on the basis of what the
court believes it is able to assume about the standpoints of the
witnesses and parties to the action. The erroneousness of the Court of
AppeaTs course of action is shown clearly by the fact that it was
obliged to issue explicit exemption for certain witnesses from its
inclusive decision, in order to enable the principle in the Judicial
Procedure Code laying down the right to make recordings to apply to
their testimony. With the varying standpoints on the question of sound
recording taken by the witnesses during the hearings at the City Court
as a background, the way in which the Court of Appeal dealt with the
question is even more remarkable.
From what has been said so far, it appears as clearly as can be
desired, that the regulation in RB 5:9 about the possibility of prohibi-
ting acoustic recordings is not worded satisfactorily. It is difficult to
understand the explanatory statement that live radio and TV broadcast-
ing are to be excluded from the section’s stipulations in view of its
formulation and purpose. Moreover, in view of the experience gained
not least during the case in question, the statement that a possibility to
intervene to prohibit such broadcasts would have only minor practical
significance appears to be unrealistic. In my opinion more penetrating
consideration is needed of the question of how a suitable balance is to
be achieved between the demands of public access and the need of
thorough inquiry than those that preceded the genesis of the existing
legislation. As is shown by the latest Finance Bill a review has already
been initiated by the Ministry of Justice. I am therefore forwarding a
copy of my decision to the Ministry.
Public Prosecutors and the Police Service
A charge brought against a Police Superintendent for gross
malfeasance was dismissed as his negligence was not considered
grave (dispersing a demonstration and restraining the
demonstrators from leaving)
The Chief Parliamentary Ombudsman, Mr Eklundh, brought the follo-
wing charges at the Stockholm City Court against Superintendent Jan
Dahllöf.
Gross malfeasance or alternatively malfeasance.
On March 18 1989 "Youth against Apartheid" arranged without a
permit a demonstration in Stockholm. At least a hundred people or so
took part in the demonstration. The participants in the demonstration
marched through different streets in central Stockholm. They were
followed and kept under surveillance by a contingent of police officers
led by Superintendent Jan Dahllöf. When the demonstration reached
1992/93 :JO1
Bilaga 3
695
Malmtorgsgatan, Jan Dahllöf ordered the policemen to cordon off the
road in front of and behind the demonstrators. The section of Malm-
torgsgatan between Jakobsgatan and Fredsgatan was closed off with
crowd restraint barriers and the demonstrators were detained there for
up to more than an hour.
The circumstances were not of such a nature that according to the
Law on Public Assemblies (1956:618) the police authorities had the
right to disperse the assembly. There were moreover no other lawful
grounds for police action. This action occasioned the demonstrators
not insignificant distress.
Jan Dahllöf contested the charge. At the main hearing the grounds he
gave for his standpoint were that no public assembly in the meaning of
the act had existed and that he had not, anyway, dispersed the
assembly with the intention of dispersing a public assembly. He had,
in accordance with police discipline, merely applied a strategy devel-
oped by the police, which, with regard to the circumstances and the
lack of time for consultation, he had been obliged to utilise. Any
distress which may have been caused was to be regarded as insignifi-
cant. If any negligence were to be attributed to Jan Dahllöf it was not
to be appraised as gross negligence. Moreover, there had been a risk
that serious disturbances could occur and therefore the circumstances
had been such that any penalty, should the court so find, should be
remitted completely.
After reviewing the legal regulations which applied, the City Court
adduced the following points in its decision.
Jan Dahllöf has claimed that this case has not concerned a demon-
stration.
In its consideration of this question the City Court has taken the
following circumstances into account. What took place was organised
principally by means of posters in the city giving a time and place for
the assembly. In the police documents preceding the event as well as
in the report of what happened submitted by Jan Dahllöf on March 19
1989 demonstration was the word used for the event. That it con-
cerned the expression of an opinion is made evident by the circum-
stance that a banner was carried at the head of the demonstration with
the words "Shell out of South Affica" and that the participants were
shouting slogans. For the reasons cited, the City Court finds that it was
a demonstration even if, according to some witnesses, the clothes and
behaviour of some of the demonstrators cannot be considered to have
corresponded to those of a demonstration of the usual kind.
The measures taken on Malmtorgsgatan are to be considered as
involving the dispersal of a demonstration.
As the wording of Sect. 10 of the Law on Public Assemblies makes
clear, the circumstance that permission has not been sought for a
demonstration is not grounds for dispersing the demonstration. Nor
has it been established that there were circumstances which could
prompt an assessment that there was to be found within the demon-
stration the kind of serious disorder or considerable danger mentioned
1992/93:JO1
Bilaga 3
696
in Sect. 10 of the Law on Public Assemblies. For these reasons Jan
Dahllöf did not have the right based on the regulations in the Law on
Public Assemblies to disperse the demonstration.
Jan Dahllöf has claimed that the purpose of the cordon was to
prevent the demonstration from passing the offices of the Ministry for
Foreign Affairs on Gustaf Adolfs Torg. He has stated that he inter-
vened on the authority of Sect. 13 of the Police Act as the demonstra-
tors were disorderly and there was, in his judgement, a serious threat
to the public order.
It has not once been claimed that any participant in the demonstra-
tion was guilty of any criminal offence. Nobody heard in the case has
said tbat any individual demonstrators were guilty of such disorderly
conduct that there were grounds for turning them away, for removing
them, or taking them into custody in accordance with the Police Act.
Jan Dahllöf said himself that he considered that there was an abstract
threat in the route taken by the demonstration and that he wanted to
counter this threat. He has not even claimed that the threat was a
concrete one. For the reasons given, the City Court finds that there
existed no grounds for application of the regulations of the Police Act.
Nor does the City Court find that there was any other legal authori-
ty for action.
From what has been placed on record, therefore, the City Court
finds that it has been established that Jan Dahllöf while exercising his
authority disregarded the stipulations of the law regarding that authori-
ty, and that the demonstrators were put to not insignificant distress in
having been deprived of their liberty for up to at any rate one hour.
The objective prerequisites for the prosecutor’s case are therefore
fulfilled.
When it comes to the subjective prerequisites, the reasoning of the
City Court is as follows.
Many of the demonstrators at the head of the demonstration were
wearing hoods like those worn by robbers, something which is likely
to inspire thought of criminality of a serious nature. There is evidence
that many of the demonstrators were carrying rucksacks and the like,
and that the police feared that they contained some form of weapon.
The City Court finds that the evidence establishes that a not
inconsiderable section of the demonstrators were acting in an undisci-
plined way which did not correspond to the behaviour found in a
normal demonstration. The police were aware that permission for the
demonstration had not been sought in the way laid down by the Law
of Public Assemblies. It has been established that participants in the
demonstration merely 'smirked’ when the police asked what the pur-
pose of the demonstration was, what route it was taking, its goal and
similar questions. These circumstances must be regarded as having
been provocative to the police, causing them to adopt a State of
extreme preparedness, shown, for instance, by the measures adopted at
the Shell petrol station and the alerting of the Fire Brigade.
It has been shown that demonstrations are not at all allowed to pass
in front of the premises of the Ministry for Foreign Affairs on Gustaf
1992/93: JO 1
Bilaga 3
697
Adolfe Torg. When Jan Dahllöf learned that the demonstrators had
turned in to Malmtorgsgatan heading in the direction of Gustaf Adolfe
Torg — something that he had not known about earlier — he wanted
to protect sensitive areas. He was thus called upon to make a split-
second decision and he was of course influenced by the demonstrators’
garb and their behaviour in general. Because the demonstrators had
refused to give information about the route to be taken, it was difficult
for Jan Dahllöf to prepare measures to prevent the demonstration
from passing the sensitive areas. Jan Dahllöf did not, therefore, have
any time for deliberation. Under such circumstances, the City Court
finds that it cannot be considered that it was Jan Dahllöfs intent that
the exercise of authority described by the prosecutor should be unlaw-
ful.
The City Court does find, on the other hand, that, as soon as he had
made his decision about the cordons, Jan Dahllöf should immediately
have considered the import of the regulations in force. This he
neglected to do, with the effect that demonstrators were deprived of
their liberty in the manner described. It is here that Jan Dahllöf has
shown negligence. There are good arguments for considering, as the
prosecutor claims, that this negligence should be considered gross, as
constitutional rights which are of central significance for the creation
of free opinion were violated. It is, however, the opinion of the City
Court that, notwithstanding the cogency of the prosecutor’s assertion,
in view of what has been said about the demonstrators’ apparel and
their behaviour generally, which gave rise to the tense situation and
the threatening atmosphere which the police therefore believed ex-
isted, the negligence should not be considered gross.
On the basis of these considerations, the charge is dismissed.
Certain coercive measures taken by the police in connection with
the search for the Romanian Citizen loan Ursut, who was
suspected of murder
In September 1988 loan Ursut escaped from prison. The task of
searching for him fell primarily to the lot of the Criminal Investiga-
tion Department of the National Police Board. After a tip-off had been
received by the Central Investigation Department that loan Ursut
would be visiting a restaurant called La Fontana in Södermalm in
Stockholm on the evening of October 6 1989, a squad totalling nine
police officers was assembled. They took action as loan Ursut was
leaving the restaurant, upon which shooting started and loan Ursut
shot at and seriously wounded two of the officers. Directly after the
shots had been fired, loan Ursut vanished from the scene. The search
for him gave rise to extensive police activity in different parts of the
country.
The Chief Parliamentary Ombudsman, Mr Eklundh, decided to look
into certain of the measures taken by the police and prosecutors in
connection with the search. In some cases preliminary inquiries began.
After investigations had been made these were dropped. What follows
is quoted from one of the decisions.
1992/93 :JO1
Bilaga 3
698
In the course of the hunt for loan Ursut premises were searched,
among them gambling clubs in Stockholm. The object of these
searches was, therefore, an individual. By their very nature, in the
course of such searches, it may prove necessary to carry out a check of
the identity of individuals encountered in the premises being searched
who could be identical to the wanted person. It is a generally accepted
belief that a police officer may, if it is necessary for the performance
of his duties, demand of an individual encountered in the course of
police business his name and where he lives. A question of this kind
does not involve in itself any violation of a freedom or right guaran-
teed by the constitution (cf. Bill 1983/84:111 p. 99). On the other hand
I can see no valid grounds for taking action to register the information
obtained about the identity of individuals who tum out to have
nothing to do with the case in question, if there exist no particular
reasons for recording this information. From what has been shown by
the inquiry, none of the individuals encountered could be considered
to have anything to do with the preliminary investigations concerned.
Nor were there — apart from one exception concerning one individual
who had escaped from prison — any other reasons for making a
record of the identities established.
An individual’s obligation to answer questions put by a police
officer about his identity or the corresponding right of a policeman to
use compulsion to establish somebody’s identity exist only in those
cases laid down by law. One cannot, in my opinion, read into the
regulations in the Judicial Procedure Code covering searches of premi-
ses for individuals any right to take coercive measures against indi-
viduals found there to make it easier to identify them. For the
regulations in Sect. 14 of the Police Act about what is called there
"police powers" to apply, it is necessary that the individual in question
is unknown, that there are particular reasons for believing him wanted
or that a warrant has been issued for his arrest, and that he refuses to
give information about his identity or that there are grounds for
believing the information given to be incorrect.
In view of what was known about the danger presented by the
wanted man and in view of the information received about the
presence of weapons in these premises earlier, I can well understand
the assessment of the police force that, out of concern for the safety of
both the guests at the club and the police officers themselves, it was
not possible to carry out the necessary checks of identity in the club
premises. An instruction to the peopie in certain premises to leave
them constitutes a violation of their freedom of movement. However I
should regard a procedure which meant instructing the guests in clubs
to leave the premises either singly or in small groups, with those guests
fitting the description of the wanted man then being asked to identify
themselves immediately after leaving the premises, as being one which
would have involved so little nuisance to the individuals that such
measures are covered by what the police are empowered to do by the
regulations on searching premises for individuals.
1992/93:JO1
Bilaga 3
699
In this case, however, the choice was made instead to herd everyone
found on the premises outside and to carry out identity checks while
they were lying on the ground watched over by police officers armed
with back-up weapons. That this is a question of encroachment of
individual liberty which goes well beyond what can be derived from
the regulations on searching premises is obvious. Nor were there other
legal grounds for such a procedure. None of those encountered could
be suspected of a crime, nor were there any of the prerequisites for
what is called "police powers". In this last connection, I should like to
point out that the coercive measures were taken before the guests at
the club had any possibility of giving details about their identity. It
should be added that the procedure, in addition to involving an
unlawful deprivation of liberty, constituted an extreme violation of
individual integrity.
In connection with the removal of the guests from the club premises
they were subjected to a body-search. Since, as I have just mentioned,
none of them was suspected of any crime, this body search could only
have been carried out with the authority of the regulations in the
Judicial Procedure Code if there had existed extraordinary grounds for
believing that objects would be found which could be confiscated or
that it would benefit some other investigation into a suspected crime.
It has been claimed by no instance that this was the case, nor is there
anything else that would suggest that this regulation could have been
applicable where any of the guests at the club were concerned.
In my opinion the body-searches cannot be authorised — except in
one case — by Sect. 19 of the Police Act. The fundamental prerequi-
site for this regulation to come into force is that the police are, with
legal authority, arresting, detaining or removing somebody. As is
shown by what has been said, I am prepared to accept the police, in
certain special situations, on the authority of the regulations about
searching premises for individuals, instructing individuals who have
been encountered in specific premises to furnish details of their
identity outside these premises. The question can never arise, however,
of making the regulations about searching premises the basis of such
significant violation of the individuafs liberty of movement that Sect.
19 of the Police Act can be of relevance in the context.
To sum up, it can therefore be established that the body-searches
which took place and the procedure of making the guests at the club
lie down in the Street had no legal authority. Nor has the inquiry
convinced me that this procedure was necessary from the point of
view of security. There are therefore grounds for viewing what oc-
curred extremely critically.
In my opinion, there may be reason to consider the need for
legislative measures in order to bring about clearer regulation of the
questions dealt with here. I am therefore forwarding this decision to
the Ministry of Justice and to the Government Commission on Police
Law.
1992/93JO1
Bilaga 3
700
A search of the premises of a bank in connection with an
investigation into a suspected taxation offence committed by a
director employed by the bank; and in particular on the principle
of necessity and commensurability
During the autumn of 1989 a preliminary investigation was initiated
regarding a well-known bank director. The suspicions concerned grave
tax evasion during the years 1983-1987. In his tax returns the director
had not declared that he rented a detached house from his employer,
Skandinaviska Enskilda Banken (SE Bank). The size of the rent that
the director was called upon to pay had led the County Administrative
Court to decide that he was receiving a fringe benefit on which tax was
liable. During the preliminary investigation the prosecutor decided
that a search should be mounted of the premises of SE Bank to search
for documents of significance for investigation of the offence. The
mass-media got to know about the search, which attracted some
attention. The prosecutor later brought charges against the bank direc-
tor, who was, however, acquitted by the City Court. The bank director
had previously been obliged to quit his position at the bank.
In a decision, Parliamentary Ombudsman Mr Ragnemalm, evaluated
the justification for the decision to search the premises of the bank.
The section which deals with the principle of necessity and commen-
surability is presented here.
The principle of necessity
Even if there existed legal grounds for a decision to carry out a search
in accordance with Sect. 1, it does not necessarily follow that such a
measure in the actual case is acceptable. Further restrictions must be
observed. Certain general principles which have evolved through cus-
tom exist concerning the use of coercive measures, and these have also
in their essentials been codified. One of these is what is known as the
principle of necessity, which means that a coercive measure may only
be taken when there exists a palpable need and the desired result
cannot be achieved using gentler methods. That the principle of
necessity should be taken into account in connection with searching
premises was emphasised by the Minister responsible for the Bill
(1988/89: 124 p. 26 f.) on which was based the introduction of a new
Sect. 3a in Ch. 28 of the Judicial Procedure Code, containing regula-
tions concerning the cognate principle known as the principle of
commensurability.
With regard to the necessity of the search of the premises of SE
Bank, it should first be noted that the suspected tax offence concerned
a transaction lasting several years and involving considerable amounts
of money. One of the issues of crucial importance for appraisal of the
suspected offence was to what extern the cost of the house had been
subsidised. In this connection, information about the bank’s costs for
the house which it was letting were of interest. This information was
also important in assessing Jacob Palmstierna’s intent. Against this
background it could well have been regarded, from the point of view
1992/93:JO1
Bilaga 3
701
of the investigation, that there existed a need to ensure access to the
relevant documents. The question is, however, if a search of the
premises was necessary to attain this end.
The complainant and SE Bank have rejoined that the bank, if
requested, would have supplied the material the prosecutor was inter-
ested in as a matter of course, without any coercive measures being
needed. In a situation where the question may arise of carrying out a
search of premises belonging to someone who is neither involved in or
affected by the matter under investigation, the prosecutor can naturally
in many instances count upon gaining access to the desired material
without the use of coercive measures. If, however, there is some degree
of involvement, things will seem different. Solveig Riberdahl has
pointed out that the bank’s interest in assembling complete documen-
tation and handing it over would probably have been limited, in view
of the fact that the offence under investigation concerned a relation-
ship between the bank and Jacob Palmstierna, and also pointed in
general to the risk that interesting material may vanish if merely
requested.
What is likely to have been in the bank’s best interests in the
situation that existed at the time of the search is not, perhaps,
completely obvious. There is, however, a great deal to suggest that the
bank would have been best served by allowing the police and prosecu-
tor full access and every assistance. The bank concerned was a large
and prominent commercial bank, subject, among other things, to the
supervision of the Swedish Finance House Inspection Board, formerly
the Bank Inspection Board. Its success and position in the public eye
and in the business world depend to a great extent upon confidence in
its activities. The necessity of resorting to a search of the premises of
SE Bank can be disputed on other grounds as well.
From the inquiry it can be seen that a great deal of time had elapsed
between the decision authorising the search and its execution. The
search of the premises was carried out in the main by two police
officers, who visited different departments in the bank on separate
occasions. According to the information given by SE Bank, the two
policemen asked for documents which were then found by the staff of
the bank. The staff cognizant with the whereabouts of the documents
were absent on some occasions, and the officers therefore returned
later. From Bengt Strömberg’s statement, I infer that the search was
carried out in the way planned. This was not, therefore, a question of a
"raid" on the bank, intended to ensure by every means that material
could not be removed or destroyed. This, in my opinion, also means
that Bengt Strömberg did not have any explicit fears that the bank
would not cooperate in handing over the documents required.
Even if there are, for these reasons, grounds for wondering whether
less intrusive measures than a search of premises could have been
employed to reach the desired result, things may have seemed different
from the prosecutor’s perspective when the decision was made. I do
not, in other words, consider that it is possible to disregard completely
1992/93 :JO1
Bilaga 3
702
the objection that the bank’s readiness to cooperate could be expected
to be lessened by the circumstance that it was itself involved in the
transactions covered by the criminal investigation.
Viewing the matter as a whole, however, I cannot avoid expressing
serious reservations about the necessity of the search carried out of the
premises of SE Bank. I consider that compelling reasons argue that
consideration of the principle of necessity should have persuaded
Bengt Strömberg to refrain from this coercive measure. As, however
this is, as has been shown, a matter of individual judgement, in which
different conclusions can be reached without any of them being
directly wrong, I consider that I have no grounds to maintain that the
measures went beyond the scope of the law. With this observation, I
shall leave this issue.
The principle of commensurability (Sect. 3a)
As the previous section has made clear, other restrictions also apply.
Even if a search of premises is regarded as being necessary to attain
the result intended — even if, in other words, the principle of
necessity described above cannot be considered to bar such an under-
taking — the matter is not clear. The principle of commensurability
still demands that in every individual case an assessment must be made
of whether the nature and duration of the measure contemplated is in
reasonable proportion to the desired objective. If the measure could in
itself give rise to serious hardship, this assessment may well prompt
the choice of another form of coercion or even a decision not to use
any coercive measures at all.
The wording of the principle in Sect. 3a is thus that "a search of
premises may only be authorised if the grounds for such a measure
outweigh the trespass or any other form of harm which it would
involve for the suspect or for any other contrary interest". In the Bill
which formed the basis for the introduction of this clause
(1988/89:124) the minister responsible emphasised (p. 27 ff.) that not
only the direct consequences for those exposed to the coercive
measures should be taken into account. Indirect consequences should
also be evaluated, such as, for instance, possible infringement of the
legal rights of a third party. Among the examples given of situations in
which such indirect effects could arise were searches of newspaper
offices, lawyer’s offices and church buildings (cf. also Gullnäs et. al.,
Rättegångsbalken The Judicial Procedure Code p. 23:57).
One type of possible "harm" which is not referred to in the
legislative material or elsewhere in connection with Sect. 3a is that
which consists of the negative consequences of coverage in the mass-
media. This aspect has, however, been stressed as being an important
factor in applying the regulation in Sect. 4 stipulating that a court —
not the prosecutor — should make the decision authorising a search of
premises when this can involve "considerable inconvenience for the
person the measure is directed against", and in this context special
mention is made of "searches of public authorities or the head Office
of a public company" (Gullnäs et. al., op. cit. p 26:13). Both in the
1992/93: JO 1
Bilaga 3
703
documents comprising the material in the investigation, which is the
subject of this inquiry by the Parliamentary Ombudsman, and in the
journalistic debate about the search of SE Bank’s premises, the ques-
tion of the harmfulness of the publicity has been similarly linked with
Sect. 4. In my view, however, it is more logical to investigate firstly
whether this publicity can be described as involving such "harm" for
— primarily — the bank that in accordance with the principle of
commensurability the search should never have taken place. Should
this be the conclusion reached, there will then be no reason to discuss
by whom the decision should have been made. The adoption of such
an approach in reaching a conclusion would also seem to be natural
seeing that what is to be considered according to Sect. 3a is "trespass
or harm" — i.e. no particularly advanced degree of hardship — while
in Sect. 4 the wording is "considerable inconvenience".
If we consider the case in question, we can start by observing that
the search of SE Bank’s premises — in the way, as this inquiry has
shown, it was planned — could not be expected to be particularly
comprehensive. Nor were there any particular reasons for fearing that
the bank’s normal business vis-å-vis its business contacts or the general
public would be disturbed or that circumstances relating to customers
of the bank would be revealed. None of the issues regarding individual
integrity of the kind that may be hazarded in searching a newspaper
Office (the right to anonymity or the Freedom of the Press Act) or a
lawyer’s Office (the right to confidentiality between Client and lawyer)
arose.
When it comes to the detrimental effects considered likely to ensue
for the bank from the negative publicity in the mass-media about the
search, I should like to start with the general observation that the
judicial system — including the possibility to undertake such
measures on premises belonging to someone other than those suspect-
ed of crime — does not in itself give reason to conclude that those
subject to such searches have committed any suspicious act, indeed a
search can take place of premises belonging to the victim of a crime.
The fact that a search of premises belonging to someone other than the
suspect is reported and commented on by the press, radio and TV
should not, therefore, if reported correctly on the basis of knowledge
of how the system functions, occasion those concerned any hardship.
In principle, therefore, the inconvenience is not to be found in the
fact that the search took place, but should rather be ascribed to the
circumstance that this is believed by the press and the general public
to mean that suspicions must also exist against the proprietors of the
premises searched.
Even if, therefore, seen from a judicial perspective, those concerned
should have no reason to suffer hardship from a search of their
premises, it is obviously the case that the circumstances described can
in fact give rise to considerable harm. The damage caused by being
named as a participant in criminal activity can be just as great, even if
such a claim or implication be untrue, uncorroborated or based on
incorrect conclusions about the significance of a search of premises.
1992/93:JO1
Bilaga 3
704
Should it be accepted, in principle, that the risk of ihis kind of
negative publicity involved the "harm" referred to in Sect. 3a, one can,
however, question the correctness of paying attention to it only when
the search is to be carried out on the premises of the large and
generally important organisations referred to in the observations to
this effect, i.e. public authorities, public companies and — perhaps —
banks. Seen from the point of view of the object of the publicity, it is
in no way self-evident that large established companies, banks and
similar economically powerful agents merit such special protection.
For a company in a small town, for instance, which is totally depen-
dent for its survival on the confidence of its business contacts, custo-
mers and banks, publicity in the mass-media about a search of its
premises will probably have even graver consequences. I cannot there-
fore see the justice in granting organisations which play a leading role
in the economic life of the country a privileged position in this regard.
If the risk of the injury described here is to be ascribed significance in
the application of Sect. 3a, it should also apply to "the little man" (or
woman), who is often in a more exposed position. In my opinion this
is a question of equality before the law.
It would appear, therefore, uncertain whether the risk of "negative
publicity" alone — not linked to negative consequences for someone
who can claim a right to the protection of his integrity in his
relationship with the proprietor of the premises searched (such as the
Client of a lawyer or a newspaper informer) — can be included in the
"harm" referred to in Sect. 3a; and this is also true of the restriction of
the categories which should enjoy such protection. Be that as it may,
however, it can be observed that Bengt Strömberg — given the pro-
cedure established for the search — had no reason to believe that the
mass-media would find about and comment on the operation. Against
this background I cannot see any reason either for maintaining, from
the aspect discussed above, that the principle of commensurability was
disregarded. I should like to refer, however, to the comments made in
the previous section about the observation of the principle of necessi-
ty, which takes precedence in this connection.
Central government administration
The prohibition against advertising in the Community Radio Act
has not been considered to conflict with the constitutional right to
freedom of expression, and the question of invoking the statute on
the evaluation of precepts in Ch. Il Art. 14 of the Instrument of
Government could not ar ise
(Cf. Parliamentary Ombudsmen 1991/92 pp. 497—501 in the English
summary)
In a complaint from a representative of a community radio associa-
tion, it was pointed out that the Community Broadcasting Commission
had on several occasions after January 1 1992 taken action against
community radio stations because they had broadcast commercial
1992/93: JO 1
Bilaga 3
705
45 Riksdagen 1992/93. 2 saml. JOI
advertising. With reference to a statement made at question time in the
Swedish Riksdag on February 6 1992, the complainant requested an
inquiry into the question of whether the Community Broadcasting
Commission’s action was in agreement with the Act on the Constitu-
tional Right to Freedom of Expression which had come into force on
January 1 1992.
1992/93: JO 1
Bilaga 3
In a decision of April 2 1992 Parliamentary Ombudsman Mr Ragne-
malm made the followring observations.
I have in two cases previously been called upon to examine the
question of whether the decision of the Community Broadcasting
Commission to revoke licences to broadcast because of breaches of the
prohibition in Sect. 10 of the Community Radio Act (1982:459) is in
conflict with the Instrument of Government or the provisions of any
international conventions which Sweden has signed (cf Parliamentary
Ombudsman 1991/92 p. 153). The question which has now been raised
is whether the introduction of the Act on the Constitutional Right to
Freedom of Expression (YGL) involves such a change that the Com-
munity Broadcasting Commission should be considered disqualified
from taking action against breaches of the Community Radio Act’s
prohibition of advertising on community radio companies which are
not public-service companies. The complainant claims that this is the
case. In doing so, he refers to a statement made during question time
in the Riksdag on February 6 1992, in an exchange involving the
Minister, Mrs Friggebo, a Member of the Riksdag, Mr von der Esch,
and others. One of the things stated during this exchange was that the
regulation in YGL 1:12 (i) should, in the light of statements in the
legislative material, be interpreted to mean that the possibility it gave
to prohibit by law commercial advertising in radio programmes, only
extended to what are known as public-service companies. YGL 1:12
(ii) reads as follows:
The regulations in this constitutional law do not prevent the issue of
legal regulations otherwise prohibiting commercial advertising in radio
programmes or laying down conditions for such advertising. This is
also true of regulations for, prohibition of, or conditions governing
other advertising or the broadcasting of programmes which are com-
pletely or in part financed by some agency other than that responsible
for the broadcasting programme.
According to Sect. 10 of the Community Radio Act commercial
advertising may not be broadcast on community radio. Sect. 13:1 (v)
stipulates that a community radio broadcasting licence may be revoked
if the licensee breaches the regulations in Sects 10 or 11.
The rights and obligations of courts and public authorities to ascer-
tain whether statutory regulations conform with the Instrument of
Government (examination of norms) is regulated in the Instrument of
Government (RF 11:14). The regulation has the following wording:
Should a court or any other public agency find that a regulation is in
conflict with ordinances in the Instrument of Government or any
706
other superordinate statute, or that a prescribed ordinance has in some
important respect been disregarded in creating the regulation, it is not
to be enforced. If the regulation is the outcome of a decision by the
Riksdag or the government, its enforcement should only be avoided if
the error is obvious.
1992/93:JO1
Bilaga 3
In the constitutional statute in question — YGL l:12(ii) — the
possibility is created for the legislature to issue regulations forbidding
commercial advertising in radio programmes. The complainant main-
tains that this constitutional ordinance, on the basis of statements in
the legislative material, is to be interpreted so that a law forbidding
advertising may only apply to those radio programmes broadcast by
public-service companies — companies associated with the Swedish
Broadcasting Corporation. This interpretation of the ordinance would
mean that the regulation forbidding advertising in Sect. 10 of the
Community Radio Act would be in conflict with the Instrument of
Government. The complainant also raises the question of whether the
Community Broadcasting Commission is to be regarded, in accordance
with the statutes on the review of norms in the Instrument of Govern-
ment (RF 11:14), as prevented from enforcing the regulations forbid-
ding advertising and the sanctions against doing so found in Sects 10
and 13 of the Community Radio Act in the way that it had, according
to the complaint, done on several occasions after YGL had come into
force. I have examined some of the legislative material related to the
regulation in question in YGL (Bill 1990/91:64 p. 90—94 & 112—114,
KU 1990/91:21 p. 13-15 and KU 1991/92:1 p. 1-4) together with a
report of the exchange at question time in the Riksdag referred to by
the complainant (the preliminary report of proceedings in the Riksdag
1991/92:59 p. 3-10).
The legislative material contains a discussion of the purpose of the
regulation in YGL l:12(ii). Certain arguments are presented in it, in
the context, for instance, of the statements in the main report of the
Commission on Freedom of Expression (SOU 1983:70), about the
particular interest in keeping open the possibility of the lawful prohi-
bition of advertising in public service broadcasts. In a private mem-
ber’s bill, which did not gain the support of the standing committee
on the constitution and which was later rejected by the Riksdag (K 30,
motion 2), moved by the present minister of culture, among others,
clarification of the motive for this point was requested, but not,
however, any aiteration of the text of the constitution. The standing
committee made the following statement on the issue (KU 1990/91:21
p. 15):
As the government bill makes clear, the background of the regulations
about the prohibition of advertising in the constitution is that the
ordinance on freedom from advertising in the broadcasts of the Swe-
dish Broadcasting Corporation and its subsidiaries should be lawful
according to the new constitution. The standing committee does not
consider that further comment on this question is needed and there-
fore rejects motion 2 of private member’s bill K30.
707
Accepted principles tell us that the constitution is to be applied in
accordance with its wording. We have here a new constitutional
statute, which unambiguously empowers the legislature to issue regula-
tions prohibiting commercial advertising in radio programmes, irre-
spective of who is broadcasting these programmes. It is, in my opinion,
invalid to claim that, in contradiction to the explicit wording of the
statute — by referring to arguments in the legislative material — only
regulations prohibiting advertising in programmes broadcast by public-
service companies would be constitutional. It would be another matter
if the legislature, in view of what had transpired when the law was
formed, were to consider itself obliged to observe this restrictiveness in
applying the powers with which YGL endows it. It can however be
established that this has — at least at present — not been the case, as
the prohibition against advertising in Sect. 10 of the Community
Radio Act has not been abolished.
What has been said so far leads to the conclusion that the Commu-
nity Broadcasting Commission was not in breach of the constitutional
provision in the Instrument of Government (RF 11:14) in taking
action against offences against the prohibition of advertising in the
Community Radio Act after YGL had come into force. The prerequi-
site of obviousness in the final sentence of the provision means that
this conclusion appears even more self-evident.
The Armed Forces
The question of the redeployment of a national serviceman of
immigrant origin who had, according to preliminary information,
been assigned the post of chauffeur to the Minister of Defence
Three complaints were received in which, referring to newspaper
artides about a national serviceman who, because of his foreign
sounding name and the colour of his skin, was redeployed from a
position which he had been "promised" as chauffeur to the Minister of
Defence, criticism was made in the first place of a member of the staff
of the Supreme Commander of the Armed Forces.
The result of an inquiry instigated by the Supreme Commander of
the Armed Forces as a result of the newspaper artides formed the
basis of the Parliamentary Ombudsman’s appraisal. This inquiry pre-
sented the rules in force concerning counter-infiltration measures. It
also included an account of actions taken by various officers — on the
staff of the Supreme Commander and at the national serviceman’s
unit, Berga Naval Academy — regarding his posting and the decision
to change it. The views of the military authorities regarding disciplina-
ry measures against the three officers in the case were also presented.
The inquiry into this case also included a statement requested by the
Parliamentary Ombudsman from the Supreme Commander of the
Armed Forces.
1992/93.JO1
Bilaga 3
708
In a decision of April 28 1992, Parliamentary Ombudsman Mr
Ragnemalm expressed the following opinion.
The inquiry, the disciplinary decisions and the official responses
concentrate to all extents and purposes on various formal errors in
administrative routines. They give, therefore, the impression that a
redeployment would have been acceptable on the condition that Major
S had shown greater caution in his informal contacts and ensured that
these took place at the right level, that Lieutenant-Commander Heil-
born had referred the decision to the head of the authority, and
Lieutenant Nyström had refrained from informing the national ser-
viceman about the preliminary posting or had at least informed him of
the change in posting in a different manner. I see no reason to
question the assessment of the formal administrative issues. Regarding
the redeployment as such, however, I should like to point out the
following.
In the inquiry, interviews with the three officers involved in the case
are accounted for. They present three possible motives for the decision
to change the posting:
1. The colour of the national serviceman’s skin. ("We cannot have
someone like him driving the Minister of Defence’s car, the media will
be at us about it.")
2. Relatives that the national serviceman might have outside Swe-
den. ("The risk of pressure from home.")
3. Secret information. ("There may be information which cannot be
made public." One "does not question the words of the Supreme
Commander in security matters.")
Sect. 2 of the Ordinance on Security Measures in Government Agen-
cies stipulates that each agency is to be responsible for ensuring that
satisfactory measures are taken to guarantee security within its sphere
of activity. According to its provisions security measures include
anti-infiltration measures, i.e. ensuring against someone who is not
reliable from a security point of view being given a permanent or
temporary post or a task which is of significance for the defence of the
nation or its security in some other way. The Supreme Commander of
the Armed Forces has issued regulations (TFG 870017) with rules
about anti-infiltration measures. These rules constitute at the same
time the provisions of the Proclamation on Security Checks
(1969:446). It should be noted here that these regulations do not
contain any exceptions from Sect. 20 in the Proclamation referred to,
which is worded as follows:
The agency which is carrying out the security check is to make an
independent evaluation of the significance of information taken from
police records, and in doing so is to take into account the nature of
the duties which will fall to the holder of the post in question, the
agency’s own knowledge of the individual the information concerns,
and other circumstances.
The regulations mentioned — obviously — do not permit that a
decision taken to counter infiltration can be based on the colour of
1992/93:JO1
Bilaga 3
709
someone’s skin or the like. Nor can an agency reasonably make an
independent evaluation of information which is kept secret from the
agency. It would appear remarkable that those dealing with the case
could ever have reasoned in such terms. I also find it difficult to
understand why the Supreme Commander — who describes various
measures of a general nature adopted against discrimination of, for
instance, national servicemen with immigrant origins — has not in his
response explicitly repudiated the reasons proposed for the change of
posting.
In evaluating the reliability of an individual from the point of view
of security, the question of whether he has close relatives or other
close contacts with people in another country is not without interest,
especially if the country is one with which Sweden has a less than
friendly reiationship. In such cases it may also be appropriate for the
security services or military intelligence to inform the agency of the
relevant circumstances. In the case in question, however, there appears
to be nothing to suggest that such contact was called for.
I can come to no other conclusion from the material which has
been made available to me than that the change of posting in question
was totally unwarranted.
With the criticism implicit in these comments, the case is closed.
Education
One of the measures adopted by a school investigating a case of
molestation with an anti-immigrant background was to take
samples of urine from suspected pupils. Criticism of this unlawful
procedure (Cf. the Instrument of Government 2:6)
After a complaint had been received from the father of one of the
pupils concerned, an inquiry was made into an incident at Vasaskolan,
a school in Skövde, in May 1991. Three pupils in the upper forms of
the comprehensive school were suspected of having sprayed urine on
clothes left in the changing room of the gym by visiting pupils from
another school in the city. The pupils admitted that they had pulled
the clothes down on to the floor and sprayed water on them, but
denied they had sprayed urine on the garments. One measure adopted
while the school was investigating the incident was to teil the pupils to
report to the school nurse to provide samples of urine. When they
asked why, they were told that the samples would be sent to a
laboratory for DNA analysis, that the test would cost 400 SEK, and
that this was to be paid by whoever was guilty.
The school board in Skövde was requested to submit a statement to
the Parliamentary Ombudsman but its response was that, pending the
Parliamentary Ombudsman’s report, it preferred not to take a stand on
the issue.
The response of the principal of Vasaskolan made the following
points among others:
1992/93:JO1
Bilaga 3
710
The number of immigrant pupils at Vasaskolan is low. Rydskolan, the
other school mentioned in the complaint, had a large proportion of
immigrant pupils. During the year there had unfortunately been some
anti-immigrant feeling against immigrant pupils at Rydskolan, and
there had been some violence, mainly outside school hours. To coun-
ter tendencies of this kind, Vasaskolan had since 1982 been arranging
each year special days for pupils in the 7th grade on the theme of
"Immigrants in Skövde". — — — Moreover, the immigration issue
was also dealt with in the routine teaching. Despite these efforts, we
notice how some pupils express anti-immigrant opinions and make no
bones about making life difficult for immigrants in, for instance, the
places where they live.
As for as the incident in May 1991 was concerned, the principal
confirmed, on the whole, the information given in the complaint. He
made the following comment on the urine samples:
To put pressure on the guilty pupils (suspected of urinating) they were
told to go to the school nurse to provide a sample of urine before 12
midday. The proceedings were supervised by one of the schooFs
recreationai assistants. The school nurse provided the kidney-dishes
and labelled the samples. At that stage the school no ionger had any
possibility of using these samples as evidence as the clothes had already
been washed.
In his conclusion, the principal included the following remark:
Some of the pupils who attend or have attended Vasaskolan have, in
different ways, revealed an extremely hostile attitude to immigrants. I
viewed the incident as particularly grave because it was in all prob-
ability urine that the clothes had been sprayed with, and also because
the perpetrators were being presented as heroes by some pupils. I
chose not to involve the police, but rather to carry out a thorough
internal investigation.
1992/93:JO1
Bilaga 3
In his decision dated January 22 1992 Parliamentary Ombudsman Mr
Ragnemalm made the following points.
I should like to begin by pointing out that agencies and officials of
national and local government have a statutory obligation to supply
the Parliamentary Ombudsman with the information and statements
requested (the Instrument of Government 12:6 (ii)). In view of this I
find the response of the school board a remarkable one.
In the case, the events which took place at Vasaskolan in May 1991
have been described clearly in the complaint and the principaTs
statement. I have not therefore found it necessary to further require
the school board to make a statement.
This is what has been established. In connection with a competition
at Vasaskolan, clothes belonging to pupils from another school have
been sprinkled with what was probably urine. Subsequently, three
pupils in the 9th grade have been told by representatives of the school
to provide samples of urine, the pupils being informed that the
samples would be used to establish whether they were the ones who
had urinated on the clothes.
In an earlier case which concerned samples of urine taken from
pupils in an upper-secondary school in order to establish possible drug
abuse (see the Parliamentary Ombudsman’s annual report 1988/89 p.
350), I have stated, among other things, that there hardly exist grounds
for maintaining that a requirement to provide a sample of urine needs
a basis in law because of the provisions of the Instrument of Govern-
ment (RF 2:6 & 2:12). I did, however, point out that it should be
taken into account that such a requirement must, nevertheless, be
based, as a rule, in accordance with RF 8:3, on regulations which have
been issued as law, with, however, the difference that the power to
review norms in such cases could, under certain conditions detailed in
the chapter, be delegated to the government. I also observed that, as far
as the existence of a legal basis for coercive measures of this type
against pupils in schools was concerned, such statutory authority as
did exist had only been granted to the school health services. Accord-
ing to Ch. 14 Art. 3 Sect. 2 of the Education Act (1985:110) — until
July 1 1991 this regulation was in Ch. 11 Sect. 3 — a pupil in the
comprehensive school may, under certain conditions, be enjoined to
submit to examination by the school health service. This kind of
examination could almost certainly include providing a sample of
urine, when the school doctor or school nurse finds it necessary for
medical reasons. In this context I should like to point out that general
health Controls have been voluntary for pupils in the comprehensive
school since July 1 1991.
One can therefore establish that the school health service does not
have the right to compel pupils to provide a sample of urine in a case
like this, as there was no medical reason for such action. Nobody else
in a position of authority at the school had the statutory powers to
order coercive measures of the type described here. Taking the samples
from the three pupils in the 9th grade in the way contrived by the
representatives of the school was therefore legal only if the coopera-
tion of the pupils was completely voluntary.
What has been established in the case rather suggests, however, that
the pupils were compelled, or felt themselves compelled, to provide
the samples of urine. I do not however consider it necessary to enquire
any more closely, or even to discuss, to what extent the participation
of the three pupils in providing the samples was voluntary or not. For
the fact is that it is totally inappropriate for the school authorities, or
any other representative of the school — regardless of whether the
pupils acquiesce or not — to take measures which are properly the
task of the police or a prosecutor within the framework of the
investigation of a crime.
In the statement made by the principal, Mr Karlsson, it is implied
that the school told the pupils to provide samples of urine as part of
its attempt to combat the hostile attitude shown by certain pupils
towards immigrants. I share the belief that an important task for
schools is to counter antagonism towards immigrants and foreigners,
and note with satisfaction that those in authority at Vasaskolan take
these responsibilities seriously by arranging, for instance, special days
on the subject and also including it within the framework of the
routine teaching.
1992/93: JO 1
Bilaga 3
712
It is, however, also important to point out that a schooTs struggle
against undesirable attitudes among its pupils must be waged using
ways and means which have a basis in law. It is obvious that the
school authorities must, in their attempts to combat undesirable cir-
cumstances, be scrupulously careful that there is no infringement of
the constitutional rights and liberties of their pupils or violation of
their integrity in any other way.
In what I have said so far, I have firmly rejected the conduct of the
school, which must be described as injudicious. I have also considered
taking further action in the matter. Against the background of what
has been revealed about the circumstances in which the school auth-
orities were forced to act, I have, however, refrained from initiating
additional measures. Nor have I found it necessary to investigate
further which individual or individuals at the school should be con-
sidered directly responsible for the actions taken, information which is
not evident from the response to my enquiry.
I will conclude this case, therefore, with the grave criticism inherent
in my words.
The organisation and execution of a study visit arranged for pupils
in grades 4—6 of the comprehensive school to illustrate how
immigrants were inspected on arrival was criticised as containing
certain elements constituting a violation of integrity, one of them
being the opening of the pupils ’ bags (Cf the Instrument of
Government 2:6)
Because of a newspaper article, the Parliamentary Ombudsman, on his
own initiative, set an inquiry afoot into events in connection with a
study visit made by pupils in grade 5 of a school in Gothenburg. The
aim of the study visit (to the International Centre run by some of the
populär movements) was to counteract racism. The visit had been
arranged so that when they arrived the pupils were treated in a way
meant to resemble the way immigrants were treated at Swedish pass-
port Controls. The children were met by two refugees, from Lebanon
and Iraq, who acted as policemen. They spoke to the children in "a
foreign language" and, despite protests, searched at least some of their
bags. Three of the children were separated with no explanation from
their fellows and marched "brusquely" into a separate room. Not until
they had answered a number of questions in writing were they
reunited with their friends. The children were then able to talk to the
refugees, who described their backgrounds.
The inquiry into this affair comprised a written reply from the
board of the local borough concerned, to which had been added
information from a teacher and a letter from one of the pupils. The
inquiry showed that during the autumn term of 1991 the school had
been concentrating on a project on "internationalisation", and that a
study visit was one component of this project. On behalf of the school,
it was pointed out that during the study visit the children had gained
so much understanding of the situation of refugees, both in their own
countries and in Sweden, that its value was inestimable. The organisa-
1992/93: JO 1
Bilaga 3
713
tion of the visit had been pedagogically correct, as the children
experienced in a realistic way the feeling of not understanding a
language, and also that in seeking asylum one had to bare one’s most
personal possessions to the eyes of a stranger. The children saw how
unpleasant it was not to understand a language and to have one’s bags
searched. When later the reason for these "unlawful" actions had been
explained to them, they understood them perfectly and accepted this
introduction to the study visit.
The reply of the board of the local borough stated that while a
search had admittedly taken place, the children had been reassured by
the presence of their class teacher. Both the children and their
teachers had experienced the study visit as very valuable.
In his decision dated January 24 1992 Parliamentary Ombudsman Mr
Ragnemalm made the following points.
The board of the local borough has not responded to my request for
an elaboration of the organisation and execution of the study visit.
This is in itself remarkable. In assessing the case, I am assuming,
however, that the newspaper has correctly described what took place.
One of the most important duties of the Parliamentary Ombudsman
is to ensure that the constitutional rights and liberties of citizens are
not infringed by the actions of public authorities. This is stated directly
in the Act containing standing instructions for the Parliamentary
Ombudsman which regulates their activities, and it is against this
background that I have undertaken to scrutinise this study visit. I
consider it necessary to emphasise that my scrutiny only concerns the
protection of the integrity of the individual pupils. I am in full
agreement with the school authorities about the importance of the
purpose of the visit, which was to increase understanding for the
situation of refugees. Nor do I have any objections to the idea of
allowing the pupils to meet and talk to refugees, who can describe
their circumstances.
The pupils had not, however, been informed in advance of the
different things that would happen at the beginning of the study visit:
the "passport control" carried out by people speaking a language
unknown to the pupils, involving the examination of bags.
The information given by the teacher who took part shows that the
pupils found this sequence of events disturbing. The pupils who,
without explanation, were marched "brusquely" away and separated
from the others must have been particularly disturbed. According to
the newspaper article, one of the pupils also said that she became
"somewhat alarmed". The board of the local borough have declared —
contradicting these statements — that the children were reassured
while accompanied by their class-teacher. What basis the board has for
this opinion is not made clear, and I am assuming that it is the
teacher’s statement which is correct on this point. It is obvious that the
unpleasantness and fear could have been obviated if the pupils had
been told in advance of the role-play they were intended to participate
in. It is possible that those responsibie for the planning at the school
1992/93: JO 1
Bilaga 3
714
considered that the children’s lack of foreknowledge would, in adding
to their insecurity, increase their understanding of the predicament of
refugees. Regardless of the rationale, however, I find the matter dubi-
ous. In itself, the way in which the children were received, as de-
scribed in the newspaper artide, borders on what must be regarded as
offensive. Deliberately keeping the children uninformed means, in my
opinion, that this border was crossed. The role-play also involved two
individuals, acting as policemen, searching through the children’s bags,
without giving any explanation the children could understand. At least
some of the children made explicit protests against this, apparently in
vain. The teacher has reported that the children did not like having
their bags searched as they were afraid that "their particular little
secrets" would be discovered.
I should like to draw attention to the fact that all citizens —
children included — enjoy in their contact with society safeguards
against "body searches, searches of their premises and similar trespass'1.
Any exceptions to this require special legislation, which can only be
enacted on specified conditions (RF 2:6 & 12). Society — represented
in this case by the school — must of course desist from any participa-
tion in activities which infringe upon constitutional rights and liber-
ties. This aspect seems not to have been considered at all, and, in my
opinion, the fact that the teacher agreed to the searching of the bags
and the way in which the children’s reactions are made light of testify
to an almost astounding lack of understanding of children’s right to
and need of integrity. This is not improved by the apparent inability of
the board of the local borough to see anything remarkable in these
proceedings.
To sum up, I find that the study visit was organised and carried out
inappropriately as regards the aspects mentioned. I should like to
conclude by adding that the organisation of the study visit can be
questioned from another point of view as well. If the aim really was to
illustrate the workings of a Swedish passport control, it does not seem
to have been achieved particularly well. The picture the children got
of how things work seems to have been, to say the least, one-sided. No
attempt to check various facts concerning the work of passport con-
trollers or customs officers seems to have been included in the
preparations for the study visit. I am therefore critical of what hap-
pened in this regard as well.
Criticism of the principal of an upper-secondary school for
demanding compensation from pupils and threatening them with
collective punishment because of damage within the school
A number of pupils at an upper-secondary school in Stockholm made
a complaint to the Parliamentary Ombudsman against the decision of
the principal of their school that all the pupils present in a corridor
where the damage had taken place would be charged for any costs
arising from damage to the schooFs fire-alarm. When asked, the
principal said that the question of whether the pupils could be blamed
1992/93:JO1
Bilaga 3
715
for what had happened was of no significance and that a refusai by any
of the pupils to pay could result in the "whole school going without
lunch".
In her reply to the Parliamentary Ombudsman, the principal re-
ported that at a school conference she had withdrawn her demand for
compensation from the pupils in connection with the sabotage to the
fire alarm system.
In a decision dated March 2 1992 Parliamentary Ombudsman Mr
Ragnemalm adjudicated as follows.
The question of compensation of the kind at issue here is entirely a
matter for civil law. Disputes about such claims for damages are
decided by a public court of law. It is, on the other hand, not possible
for an authority to decide unilaterally that it is to be paid compensa-
tion by some individual. Even if the principal’s announced intention
to demand compensation for the damage from certain pupils, chosen
more or less at random, lacked any force in law, I find the statement
extremely unsuitable, because, of course, even an unfounded claim
can, if issued by the authority in the form of a direct demand, achieve
the effect desired. A threat to deprive every pupil of lunch because of
the behaviour of some individuals is of course unacceptable as well.
As, however, the announcement was "withdrawn" by the principal, I
find no reason to deal any further with the matter but will close the
case with the criticism which is implicit in my words.
Social Services
A four-year-old boy died as the result of maltreatment — an
inquiry, carried out on the Parliamentary Ombudsman’s own
initiative and as the result of a complaint, into the previous
involvement in the case of the social services in the municipality of
Hedemora and the police authorities in the police district of
Avesta
In January 1990 a German family — Gudrund Welke, her four-
year-old son Michael, and her common-law husband Peter Plögel —
travelled to Sweden by car. At this time Gudrund Welke was in an
advanced stage of pregnancy. The coupie had no money, apart from an
allowance paid to Peter Plögel by a relative. To begin with they lived
with Marita Söderberg at her home in the municipality of Hedemora.
After some weeks they travelled northwards. At the end of January
1992 the family were in the north of Sweden, and it was there that
Gudrund Welke gave birth to a son on February 2 1990.
After the birth of the child the family returned to the municipality
of Hedemora, where to begin with they lived with Marita Söderberg.
After a time they moved to a flat in the municipality. At the beginning
of June 1990 the family again travelled northwards. They ended up in
Saddegava, where they pitched their tent beside a lake called Tjeggel-
vas.
On June 28 the police in Arvidsjaur were called out to a drowning
accident which had taken place in lake Tjeggelvas. There they en-
1992/93: JO 1
Bilaga 3
716
countered Michael, who still showed faint signs of life. He was taken
by ambulance and helicopter to the clinic in Arjeplog and on from
there to the hospital in Boden, where he died on June 29 1990.
An autopsy revealed that MichaeTs death was the result of physical
injuries to the head and other parts of the body. The autopsy also
revealed both fresh and older injuries, which led to the conclusion
that Michael had been subject to more or less continuous maltreat-
ment for some considerable time.
On January 3 1991, the Court of Appeal for Northern Norrland
sentenced Peter Plögel to ten years imprisonment for murder, gross
maltreatment, unlawful deprivation of liberty and uniawful coercion.
Gudrund Welke was sentenced to three years imprisonment for gross
maltreatment, complicity in gross maltreatment, maltreatment and
unlawful deprivation of liberty. Peter Plögel and Gudrund Welke were
expelled from Sweden.
The death of the four-year-old was given extensive coverage in the
mass media. On July 4, for instance, Aftonbladet, a national daily, had
an article headed "The boy was terrified of his parents". According to
the article, Marita Söderberg, who was a home help empioyed by the
municipality of Hedemora, had alarmed the town’s social welfare
services about the attacks the boy was subject to. According to the
article, however, no attention was paid to the home help and no action
taken to safeguard the child. According to subsequent reports in the
mass media, a district-nurse and a local doctor had also approached
the social welfare services, but no action was taken.
The circumstances as described in the mass media prompted the
Parliamentary Ombudsman to start looking into the case on July 4
1990. The files dealing with the case were borrowed by the Parliamen-
tary Ombudsman from the social welfare services and the police.
Representatives of the Parliamentary Ombudsman conducted fact-
ftnding interviews with Marita Söderberg, the home help, Birgitta
Eriksson, a district nurse, and Ann-Sofi Rosenqvist, a local doctor.
On August 10 1990, the Parliamentary Ombudsman made a deci-
sion to launch a preliminary inquiry, as the investigations undertaken
gave reason to believe that the officials responsible for the case had
shown negligence in the performance of their duties in not taking the
necessary steps to protect the child Michael and that consideration
should be given to possibility of bringing charges of malfeasance.
Parliamentary Ombudsman Mrs Norell Söderblom decided, after the
preliminary inquiry had been completed, to bring charges against
Marion Ståhl, a Departmental Head at the Social Welfare Services of
the municipality of Hedemora on the grounds presented in the follow-
ing description:
"The Board of Social Welfare of the municipality of Hedemora,
where Marion Ståhl was the Head of the Department with overall
responsibility for the welfare of individuals and families, was, during
the first half of 1990, dealing with a case concerning a German couple,
Gudrund Welke and Peter Plögel, and their children Michael and
Peter, bom in 1986 and 1990.
1992/93: JO 1
Bilaga 3
717
The case first came before the Board on January 25 1990, but was
closed the following day because the family had left the area. On April
23 1990 it was brought up again following a report from Birgitta
Eriksson, the district nurse working in the area where the family was
then living. This complaint concerned, among other things, the care of
Michael and an infant Gudrund Welke had given birth to in February
1990. Marion Ståhl, who knew of the case which had been taken up in
January, informed the Board of the nurse’s complaint, and it was then
decided that the German family should be visited. The case was
allocated to one of the authority’s social workers.
On May 10 1990, the social worker spoke to the home help, Marita
Söderberg, who was anxious that the social services should act prompt-
ly. On May 18, the district nurse again contacted the social services to
request that the planned visit should be arranged as soon as possible,
pointing out that the younger child cried a lot at nights.
On May 28 1990, the Board of Social Welfare, in the person of
Marion Ståhl, received a memorandum dated May 24 1990 from the
police authorities in Avesta. The memorandum, made as a result of a
telephone call to the police by Marita Söderberg on the evening of
May 23 1990, showed that the caller was worried that the children of
the German couple were being maltreated by their parents and wanted
something done for them quickly. The memorandum was handed over
to the designated social worker, who was, however, relieved of con-
tinued responsibility for the case by Marion Ståhl that very same day.
Despite the contents of the memorandum and despite her knowl-
edge that the case was still the concern of the Board of Social Welfare,
Marion Ståhl took no further action on this matter until June 5 1990,
when she assigned continued action in the case to another social
worker.
In not taking immediate action as a result of the police report,
Marion Ståhl has without due care, in failing in the discharge of her
duties, neglected the responsibilities incumbent upon her."
The Parliamentary Ombudsman referred to the regulations concern-
ing malfeasance in Ch. 20 Sect. 1 of the Penal Code.
On September 6, in a judgement which acquired legal force, Hede-
mora District Court sentenced Marion Ståhl to a fine for malfeasance.
In its judgement the District Court described the diligence which
can be demanded of those employed in the social services as, among
other things, the following:
Due diligence
The next question raised in the case is whether Marion Ståhl has failed
to show due diligence, as the prosecutor has claimed and which she
denies. In considering this aspect it is important to take into account
the degree of diligence which can be demanded of the municipal
social services and the degree of attention which this task involved,
any effect on the working of the department caused by current
work-loads, the number of urgent cases, and lack of resources, as well
as the officiaFs position, experience and qualifications. The degree of
diligence demanded of managers and executive staff in the municipal
social services is influenced by the fact that their work is to a great
1992/93: JO 1
Bilaga 3
718
extent regulated by legislation and involves the application of the law.
This means that within the social services a high degree of correctness
and relevance should be demanded of the work of these categories. As,
moreover, some of their work entails balancing the need of interven-
tion according to public law against the right of the individual to
autonomy and integrity, such high demands are even more necessary.
As regards the degree of diligence generally demanded by a case
concerning cruelty to children, the District Court has to establish that
concern with safeguarding the physical and emotional well-being of
children is given a prominent position in the Swedish community.
Consequently, special measures have been taken in many cases con-
cerning the workings of public agencies to meet such demands. One
example of this is the separate section in the Social Welfare Act on
children and young people, with the section dealing with reports of
cruelty etc against minors, legislation with special regulations about
the care of the young, and, as this case has shown, the principles
applied within the social services which give priority to cases concern-
ing children. Against such a background it is natural that high
standards of diligence and attention must be demanded of public
servants whose duties include averting and preventing cruelty to child-
ren.
Evidence presented in the case has shown that Marion StåhTs
department had a punishing work-load, staff shortages, and a score of
urgent cases concerning children and that, despite representations and
descriptions of the consequences, she had not been given any ad-
ditional resources. It goes without saying that conditions like this will,
on the whole, affect the conception of the responsibilities devolving on
someone accused of failing to deal with one particular task. In the case
of Marion Ståhl, however, the situation is a special one. She had very
clear instructions about allocating priorities. Cases involving cruelty to
children were to take precedence over all other cases, and, as fer as has
been shown, only one other case, or possibly two, could, given such
priorities, compete for the resources of the department. In this situa-
tion, in appraising the negligence of someone who has been passive,
no significance can be attached to work-loads, lack of resources and
the number of cases given lower priority.
Marion Ståhl was the Head of the Department and also Deputy
Director of the Social Services Unit. She has been described by all the
witnesses as a well-qualified and experienced social worker. It follows,
therefore, that in appraising the degree of diligence required, demands
can be made of her behaviour which are based on the position she
occupied and the considerable abilities she possesses.
In deciding whether Marion Ståhl has been passive through negli-
gence, the District Court weighed her behaviour in the situation at
issue against the degree of diligence and the demands of awareness and
effectiveness which the facts presented above warrant. In its appraisal
the starting point has been that punishment should not be meted out
for each deviation from the desired course of action. Some unpenalis-
ed allowance for normal human frailty must be made. Only when
1992/93: JO 1
Bilaga 3
719
there is clear failure to reach the level of quality warranted by a
comprehensive appraisal, can any penalty for negligence serve its
function.
The hearing has given convincing evidence that Marion Ståhl was
negligent. In spite, therefore, of her plea of not guilty, the prosecutor
has substantiated the charge in this respect.
1992/93: JO 1
Bilaga 3
gotab 42097, Stockholm 1992
720