Prop.
1992/93:97
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 november 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Görel Thurdin
I propositionen föreslås att det i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (bemyn-
digandelagen) införs ett bemyndigande för regeringen att meddela före-
skrifter om användningen av vattenskoter eller annan liknande vattenfar-
kost. Syftet med regleringen är att minska störningarna från användningen
av vattenskotrar genom att hänvisa vattenskotrama till särskilt angivna
vattenområden där det inte föreligger någon konflikt med boende, frilufts-
liv eller naturvård.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 97
Prop. 1992/93:97
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha
följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter som avses i 8 kap.
3 eller 5 § regeringsformen, om
föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik
som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som
ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersätt-
ning för jämvägsbefordran som
avses under 1,
4. postbefordran eller telekommu-
nikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sve-
riges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar för sjötrafiken
inom Sveriges sjöterritorium eller
för sjötrafiken med svenska fartyg,
sjöflygplan och svävare utanför
Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter som avses i 8 kap.
3 eller 5 § regeringsformen, om
föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik
som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som
ombesöijes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersätt-
ning för jämvägsbefordran som
avses under 1,
4. postbefordran eller telekommu-
nikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sve-
riges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar för sjötrafiken
inom Sveriges sjöterritorium eller
för sjötrafiken med svenska fartyg,
sjöflygplan och svävare utanför
Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
'Lagen omtryckt 1978:233.
2Senaste lydelse 1990:1159.
|
11. skyldighet för kommunerna att 12. riksfärdtjänst, 13. tillstånd att bruka svävare. |
11. skyldighet för kommunerna att Prop. 1992/93:97 uppgifter som rör förhållandena i 12. riksfärdtjänst, 13. tillstånd att bruka svävare, 14. användning av vattenskoter |
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för gransk-
ning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 9, 10,
eller 13. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om avgifter
för farledsverksamhet samt om avgifter för skeppsmätning och avgifter för
tillstånd enligt första stycket 5.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Thurdin
Utredningen om åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.
lämnade i maj 1992 ett delbetänkande (SOU 1992:41) Angående vatten-
skotrar. Betänkandet innehåller förslag om allmänt förbud mot användning
av vattenskotrar med möjlighet till undantag för särskilt angivna vattenom-
råden. Förslaget har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av ut-
redningens förslag som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanser-
na och en sammanfattning av remissyttrandena som bilaga 2.
Vattenskotem utmärks bl.a. av litet djupgående, stor motorstyrka, stora
fartresurser och en hög bullernivå. Bullret kan uppgå till 70 ä 75 dB(A) på
ett avstånd av 25 meter. Vattenskotem har i stor utsträckning kommit att
användas i anslutning till områden där människor bor eller vistas. Använd-
ningen har därmed inneburit olägenheter på grund av framför allt buller-
störningar men också från naturvårdssynpunkt.
Statens naturvårdsverk hemställde i en skrivelse den 26 november 1990
att regeringen utfärdar bestämmelser som innebär ett generellt förbud mot
användning av vattenskotrar. Naturvårdsverket ansåg att en omfattande
trafik med vattenskotrar är störande både för annat friluftsliv och från
miljösynpunkt samt att det är mycket angeläget att reglera fardseln med
vattenskoter innan antalet har ökat alltför mycket. Ett totalförbud borde
enligt verket eftersträvas.
Nitton länsstyrelser yttrade sig till dåvarande Länsstyrelsernas organisa-
tionsnämnd (LON) över Naturvårdsverkets förslag. Samtliga uttalade sig
för att användningen av vattenskotrar borde regleras. Många ansåg att ett
generellt förbud borde kombineras med möjligheten att tillåta användning Prop. 1992/93:97
av vattenskotrar inom vissa vattenområden.
Regeringen beslutade den 29 augusti 1991 om direktiv (dir. 1991:78) för
en utredning med uppgift att, som ett led i regeringens arbete med en
samlad aktionsplan mot buller, belysa möjligheterna till och konsekven-
serna av restriktioner mot bullrande aktiviteter i landets fjällområden och
skärgårdar. Frågan om vattenskotrar skulle enligt direktiven behandlas med
förtur.
Rätten att färdas fritt över vatten kan sägas utgöra en del av allemans-
rätten. Var och en anses i princip ha rätt att färdas och tillfälligt uppehålla
sig på annans vattenområde, i den mån detta inte medför någon olägenhet
för fastighetsägaren.
Med stöd av sjötrafikförordningen (1986:300) föreskriver regeringen vad
som skall gälla i fråga om trafiken och säkerheten till sjöss. Enligt för-
ordningen avses med fartyg vaije farkost som används eller kan användas
till transport på vattnet. Detta innebär att en vattenskoter är ett fartyg i
sjötrafikförordningens mening.
Länsstyrelsen får enligt 2 kap. 2 § sjötrafikförordningen efter samråd
med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot
ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling,
vattenskidåkning eller liknande sport. I de fall en föreskrift har betydelse
för trafiken med fritidsbåtar skall samråd också ske med Naturvårdsverket.
Länsstyrelsen får vidare, efter samråd med Sjöfartsverket och Naturvårds-
verket, meddela föreskrifter om andra begränsningar och förbud mot an-
vändningen av ett vattenområde för trafik med fartyg, om det behövs med
hänsyn till miljön. Det anses dock inte vara möjligt att använda sjötrafik-
förordningen för att av bullerskäl förbjuda trafik med exempelvis vatten-
skotrar för en hel kust eller generellt för alla sjöar i en kommun.
Enligt naturvårdslagen (1964:822) kan länsstyrelsen dessutom i vissa fall
förklara ett område som naturreservat, naturvårdsområde eller djurskydds-
område. För sådana områden kan ges föreskrifter för att trygga syftet med
reservatet, t.ex. när det gäller begränsningar i rätten att färdas med fartyg.
Vidare kan länsstyrelsen med stöd av 16 § naturvårdslagen utfärda före-
skrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde.
En kommun får med stöd av hälsoskyddslagen (1982:1080) meddela
föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter. Hälsoskyddslagen har,
enligt utredningen, använts i ett fall för att meddela en vattenskoterklubb
förbud mot användning av vattenskotrar i ett visst vattenområde.
Prop. 1992/93:97
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
användningen av vattenskotrar genom att ett tillägg införs i lagen
(1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer (bemyndigandelagen). Syftet med
regleringen är att minska störningarna från användningen av vatten-
skotrar genom att hänvisa vattenskotrama till särskilt angivna
vattenområden där det inte föreligger någon konflikt med boende, fri-
luftsliv eller naturvård.
Utredningens förslag: Regeringens föreskrifter bör enligt utredningen
utformas som ett allmänt förbud mot användningen av vattenskotrar med
möjlighet till undantag för särskilt angivna vattenområden.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till förslaget.
Samtliga länsstyrelser och kommuner som yttrat sig samt flertalet andra
myndigheter och organisationer tillstyrker förslaget att införa ett allmänt
förbud med undantagsmöjlighet. I vissa fall vill remissinstanserna gå läng-
re i restriktivi tet, t.ex. genom att föreslå även bullemormer eller totalför-
bud mot vattenskoteranvändning. Några remissinstanser anser också att
den nuvarande lagstiftningen är alltför administrativt betungande för att
man på ett effektivt sätt skall kunna förhindra en från allmän synpunkt
olämplig användning av vattenskotrar. Några instanser, främst organisatio-
nerna inom båtbranschen samt Svea hovrätt, anser dock att förslaget till ett
generellt förbud är alltför drastiskt och förordar i stället reglering genom
hastighetsbegränsningar, förarbevis, bullerkrav m.m. Kommerskollegium
och Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker utredningens förslag med
hänsyn till Sveriges handelspolitiska åtaganden.
Skälen för mitt förslag: I en god livsmiljö bör ingå tillgång till boende-
och rekreationsmiljöer som inte är utsatta för störande buller. Insjöarna,
skärgårdarna och havsstränderna tillhör våra finaste och mest attraktiva
miljöer. Frihet från störande buller är i sådana områden av särskilt stor
betydelse. Målet bör därför vara att begränsa det störande bullret från
aktiviteter som båttrafik, flyg m.m. Utredningen om åtgärder mot buller i
fjällområden och skärgårdar m.m. har i uppgift att redovisa förslag om hur
det bör ske.
Vattenskotem används ofta i sådana områden där många människor bor
eller som är attraktiva för friluftsliv och rekreation. Ofta körs vattenskotrar
fram och tillbaka i samma område under en avsevärd tid. Omgivningen
utsätts därigenom för bullerstörningar och andra olägenheter. Vid sidan av
bullret finns - i samband med lek, bad och vattensporter som paddling och
jollesegling - olycksrisker i områden där vattenskotrar används. De höga
farterna kan leda till allvarliga följder vid kollisioner.
En ytterligare olägenhet, vid sidan av buller och olycksrisker, är använd- Prop. 1992/93:97
ningen av vattenskotrar i grunda och produktiva vattenområden som utgör
häckningsplatser för fåglar och lokaler för reproduktion av fisk. Fisket
försvåras dessutom, vilket Fiskeriverket har pekat på. Genom vattensko-
tem kan dessutom nya vattenområden bli lättare tillgängliga för motor-
drivna farkoster. Vattenskotrar kan framföras i vattenområden där traditio-
nella motorbåtar inte kan användas på grund av djupförhållandena. Lätthe-
ten med vilken skotem kan flyttas till nya vattenområden ökar alltså risken
för skador i naturen.
Det bör inte få vara så att man fritt skall kunna utöva en aktivitet som
stör andra människor eller har negativ inverkan på naturmiljön. Detta
synsätt har tillämpats i andra sammanhang. Sålunda får, enligt svävarfarts-
förordningen (1986:305), svävare inte användas utan tillstånd. I samband
med att reglering av svävartrafiken infördes år 1966 framfördes farhågor
för att en fri användning av svävare skulle kunna leda till olägenheter för
såväl naturmiljön som för befolkningen och friluftslivet, främst i skär-
gårdarna. En liknande bedömning gjordes vid en översyn av bestämmel-
serna år 1983 då man konstaterade att en oreglerad trafik med små svävare
kunde befaras ge upphov till ett miljöproblem i likhet med vad snöskoter-
trafiken hade gjort.
Antalet vattenskotrar har ökat år från år och uppgår för närvarande bli
ca 1 000 stycken. Detta är kanske inte något stort antal, men trots det
upplevs användningen som jag nyss redogjort för som mycket störande.
Dagens möjligheter att reglera störande vatten skotertrafik har inte visat sig
vara tillräckliga. Min slutsats är därför att det nu bör införas en särskild
reglering av användningen av vattenskotrar. En sådan åtgärd har också ett
brett stöd i remissvaren.
Som jag tidigare pekat på används vattenskotem ofta i sådana områden
där många människor bor eller vistas på fritiden. För att en reglering av
vattenskoteranvändningen skall bli meningsfull behöver den därför syfta till
att styra användningen till sådana områden där den inte medför några
olägenheter för människor eller miljö. Användningen av vattenskotrar bör
alltså stå tillbaka för mer väsentliga intressen som skyddet för människors
och djurs liv och hälsa samt miljön.
En särskild fråga är hur regleringen skall genomföras. En möjlighet är
att införa områdesvisa förbud mot vatten skotertrafik. Det arbete som skulle
erfordras för att kartlägga, utreda och besluta om begränsningar av an-
vändningen av vattenskotrar i särskilt angivna områden skulle, för att
uppnå den åsyftade styrningen, bli orimligt stort. Vidare skulle det upp-
komma stora kostnader för information om och skyltning av förbudsom-
råden. Jag anser vidare att en modell med områdesvisa förbud medför för
stora kostnader och är onödigt omständlig. I stället bör det ankomma på
länsstyrelsen att besluta om var vattenskoteranvändning kan tillåtas. I
denna modell blir arbetsinsatserna betydligt mindre, eftersom det endast
blir fråga om att ange och besluta om var vattenskotrar får användas.
Min avsikt är alltså inte att införa ett totalt förbud mot användningen av
vattenskotrar utan endast att begränsa de olägenheter användningen medför
genom att minska bullerstörningarna och stärka naturvårdens intressen. I
de fall sådana konflikter inte förväntas uppstå bör användning av vatten- Prop. 1992/93:97
skotrar alltså tillåtas.
Att länsstyrelserna skall fatta beslut om var vattenskotrar kan användas
överensstämmer med utredningsförslaget. Staten bör ha möjlighet att be-
vaka intressen av övergripande natur, främst riksintressen och mellankom-
munala frågor. Det är därför enligt min mening naturligt att länsstyrelsen
blir den myndighet som svarar för beslut om att tillåta vattenskoteran-
vändning i ett visst område. Självfallet skall emellertid berörd kommun ha
ett stort inflytande i frågan.
Som påpekas i betänkandet finns olika typer av vatten skotrar. Någon i
författning definierad betydelse av begreppet vattenskoter finns inte. Några
remissinstanser har framhållit att det är viktigt att definiera vad som menas
med en vattenskoter. För egen del gör jag den bedömningen att den defini-
tion av vattenskoter som föreslås i betänkandet, nämligen "en motordriven
planande vattenfarkost som föraren antingen står eller sitter på", i huvud-
sak bör kunna godtas. En definition bör emellertid inte fastläggas i detta
sammanhang som avser införandet av ett bemyndigande för regeringen att
utfärda föreskrifter om användningen av vattenskotrar. Jag avser återkom-
ma till regeringen med förslag om hur den närmare regleringen av använd-
ningen bör ske. För att undvika onödiga gränsdragningsproblem föreslår
jag dock att bemyndigandet skall avse användning av vattenskoter eller
annan liknande vattenfarkost.
Några remissinstanser har hävdat att det på grund av Sveriges handelspo-
litiska åtaganden inte går eller i vart fall är olämpligt att inskränka an-
vändningen av vattenskotrar. Jag anser emellertid att de föreslagna åtgär-
derna tar hänsyn till dessa åtaganden.
Skyddet för miljön är ett väsentligt mål för den europeiska gemenskapen.
Detta har slagits fast vid flera tillfällen. Att skyddet för miljön kan be-
rättiga till nationella regler som i praktiken innebär inskränkningar i den
fria rörligheten för varor har också bekräftats av EG-domstolen i några
uppmärksammade domar.
En begränsning i användningen av vattenskotrar bedömer jag både som
nödvändig och proportionell i förhållande till det avsedda syftet, nämligen
att skydda naturen och miljön i övrigt från de olägenheter som använd-
ningen av vattenskotrar förorsakar. Enligt min mening hindrar inte våra
åtaganden enligt EES-avtalet den föreslagna regleringen. Jag gör samma
bedömning i fråga om GATT:s bestämmelser på området.
Eftersom regeringens föreskrifter om användning av vattenskotrar kan ha
handelshindrande effekter bör parterna inom GATT, EFTA och EG under-
rättas genom notifiering.
Regeringen har enligt 1 § 5 och 6 bemyndigandelagen rätt att besluta om
föreskrifter i fråga om sjötrafik. Då det gäller användning av vattenskotrar
anser jag emellertid inte att de bemyndiganden som jag nämnt är tillräck-
liga. Jag föreslår därför att ett bemyndigande för regeringen att utfärda
föreskrifter om användning av vattenskoter eller annan liknande vatten-
farkost tas in i 1 § första stycket bemyndigandelagen. Bestämmelsen bör
placeras som en ny punkt 14.
Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att utvärdera resultatet av den Prop. 1992/93:97
föreslagna regleringen.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Miljö- och naturresursdepar-
tementet upprättats förslag till
lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om trafik, transporter och kommunikationer.
Jag har i detta ärende samrått med chefen för Kommunikations-
departementet.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslag till
lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om trafik, transporter och kommunikationer.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
Prop. 1992/93:97
Bilaga 1
Vårt uppdrag är att utreda åtgärder mot buller i främst de svenska fjällen
och skärgårdarna. I denna delrapport redovisar vi överväganden och
förslag om en särskild reglering av användningen av vattenskotrar, som vi
har til! uppgift att behandla i ett riksperspektiv.
Det finns olika typer av farkoster som allmänt kallas för vattenskoter.
Några karaktäri stika för de vanligaste typerna är att de är 2-3 m långa,
drivs av vattenjetstråle, blir planande vid framdrift och är grundgående
samt att de är avsedda för 1-2 personer, som står eller sitter på
vattenskotem.
Vattenskotem har knappast någon betydelse som nyttofordon. Den används
så gott som enbart för nöjesköming och för sport.
Det som kännetecknar användningen av vattenskotem och är en betydande
orsak till att bullret uppfattas som särskilt störande, är att den ofta körs
intensivt inom ett begränsat vattenområde nära land. Vattenskotrama kan
också medföra skador på naturmiljön, främst när de körs i grunda
vattenområden.
Vi anser att det finns skäl att nu reglera användningen av vattenskotrar för
att undvika ytterligare problem i framtiden.
Vattenskotem används ofta i sådana områden där många människor bor
eller vistas på fritiden. För att en reglering skall bli meningsfull behöver
den syfta till att styra trafiken till särskilda områden, där konflikterna med
motstående intressen är små.
Bestämmelser i sjötrafikförordningen kan i dag användas för att i ett visst
vattenområde begränsa den allmänna rätt som finns att färdas på vattnet,
bl.a. av miljöskäl. Dessa bestämmelser anser vi dock inte vara
ändamålsenliga för att tillgodose den av oss åsyftade geografiska
styrningen.
Som reglering förordar vi i stället en modell som bygger på ett allmänt
förbud mot att använda vattenskotrar, kombinerat med möjligheter att
använda vattenskoter inom särskilt angivna områden.
Utanför sådana särskilda områden bör tillstånd kunna lämnas för
vattenskotertävlingar och för viss annan verksamhet om det finns något
särskilt skäl härför.
Vår utgångspunkt är att överväganden gjorda i den kommunala
översiktsplaneringen bör ges stor tyngd vid beslut om sådana områden där
åkning med vattenskoter skall kunna tillåtas. För att riksintressen och vissa
mellankommunala frågor skall kunna hävdas bör det dock åvila
länsstyrelsen att besluta om dessa områden. Det är viktigt att finna en form
för detta som garanterar kommunen möjlighet till ett avgörande inflytande
vad gäller övriga frågor. Vi föreslår därför att beslut om att tillåta
vattenskoteråkning i ett område inte får stå i strid med de överväganden
om sådana områden som har gjorts i en kommunal översiktsplan enligt
plan- och bygglagen.
Vid en reglering behövs en definition av begreppet vattenskoter, som nu
inte finns. Det är svårt att finna en definition som urskiljer just sådana
vattenfarkoster som skall betraktas som vatten skotrar. Vi lämnar följande
förslag. "Med vattenskoter avses en motordriven planande vattenfarkost
som föraren antingen står eller sitter på." Med en sådan allmän definition
behöver det finnas en möjlighet att ge närmare föreskrifter om vilka
vattenfarkoster som skall omfattas av en reglering.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att även andra vattenfarkoster
orsakar liknande olägenheter från miljösynpunkt som vattenskotrama. Vi
anser att en reglering så långt som möjligt skall omfatta också sådana
vattenfarkoster.
De av oss förordade bestämmelserna om användningen av vattenskotrar
föreslår vi skall finnas i en särskild förordning - Vattenskoterförordningen.
Regeringen bör kunna bemyndigas att meddela föreskrifter, i en sådan
förordning, genom ett tillägg i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.
Prop. 1992/93:97
Bilaga 1
11
Yttranden har lämnats av Svea hovrätt, Justitiekanslem, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Kustbevakning-
en, Sjöfartsverket, Sjösäkerhetsrådet, Boverket, Fiskeriverket, Länsstyrel-
sen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Söder-
manlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönkö-
pings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i
Kristianstads län, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands
län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Älvsborgs
län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns-
styrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i
Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Länsstyrelsen i
Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbot-
tens län, Statens naturvårdsverk, Utredningen för handlingsplan mot buller
(M 1992:02), Borgholms kommun, Eskilstuna kommun, Gävle kommun,
Göteborgs kommun, Halmstads kommun, Håbo kommun, Jönköpings
kommun, Karlskrona kommun, Norrköpings kommun, Norrtälje kommun,
Piteå kommun, Rättviks kommun, Sotenäs kommun, Stockholms kommun,
Södertälje kommun, Trosa kommun, Tyresö kommun, Värmdö kommun,
Ystads kommun, Älmhults kommun, Ömsköldsviks kommun, Österåkers
kommun, Båtbranschens Riksförbund, Friluftsfrämjandet, Grossistförbun-
det Svensk Handel, Naturskyddsföreningen, Stiftelsen Stockholms Skär-
gård, Svenska Båtunionen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Kryssar-
klubben, Svenska Racerbåtförbundet, Svenska Turistföreningen, Sveriges
Fiskares Riksförbund, Bohusläns Samarbetskommitté och Svenska Frisk-
sportförbundet.
Flera av de centrala verken, alla länsstyrelser och kommuner som yttrat
sig och ett antal föreningar och organisationer tillstyrker i princip utred-
ningens förslag eller lämnar förslaget utan erinringar. Sjöfartsverket biträ-
der den regleringsmodell som utredningen föreslagit bl.a. med hänsyn till
att användningen av vattenskotrar och liknande farkoster medför oönskade
miljöstörningar. Från sjösäkerhetssynpunkt anser verket dock att ett gene-
rellt förbud mot framförande av vattenskotrar inte är befogat. Fiskeriverket
anser att användningen av vattenskotrar är till men för fiskets bedrivande
och med hänsyn till beståndsvården eftersom skotrarna används inom
Prop. 1992/93:97
Bilaga 2
12
sådana områden som är av särskild betydelse för fiskbestånden. Länsstyrel-
serna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att ett totalförbud
borde införas. De anser dessutom det angeläget att det införs någon form
av bullemormer för sjötrafiken. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att en
fortsatt fri utveckling av utnyttjandet av vattenskotrar riskerar att spoliera
stora natur- och miljövärden. Länsstyrelserna i Älvsborgs, Örebro, Väster-
norr lands och Västerbottens län anser att nuvarande möjligheter till regle-
ring av denna verksamhet inte är tillfredsställande och ansluter sig till
utredningens förslag om generellt förbud med undantagsmöjligheter. Na-
turvårdsverket finner liksom utredningen att vattenskoteråkning medför
sådana bullerolägenheter att ett generellt förbud mot vattenskoteråkning är
angeläget. Utredningen för handlingsplan mot buller (M 1992:02) anser,
med hänsyn till att mängden bullerkällor ständigt ökar och behovet av
tystnad framstår alltmer, att utredningsförslaget är ett steg i rätt riktning
för rätten till stillhet i vår fritidsmiljö. Förslaget innebär i allt väsentligt en
geografisk begränsning men ytterligare åtgärder behövs för att minska stör-
ningarna från vattenskotrar genom att bulleremissionen från den enskilda
vattenskotem begränsas. Svea hovrätt, Kustbevakningen, Sjösäkerhets-
rådet, Båtbranschens riksförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Svens-
ka båtunionen, Svenska Kryssarklubben och Svenska racerbåtförbundet är
negativa till ett generellt förbud. Kommerskollegium avvisar utredningens
förslag med motiveringen att de rimliga skyddsåtgärder ifråga om buller
som vattenskotrama kan ge upphov till i stället bör åtgärdas genom alter-
nativa, mindre handelshindrande åtgärder, som står till buds. Grossistför-
bundet Svensk Handel anser att när man ser till hela beståndet av vatten-
farkoster, är det inte rimligt att införa något generellt förbud annat än för
vissa särskilt angivna vattenområden. Den föreslagna ordningen skapar,
enligt förbundet, direkta problem avseende Sveriges internationella åtagan-
den när det gäller handeln.
Boverket, länsstyrelserna, Naturvårdsverket, de flesta kommunerna, Natur-
skyddsföreningen och Friluftsfrämjandet tillstyrker förslaget att länsstyrel-
sen, efter samråd med kommunen, får ge tillstånd till vattenskoteråkning
inom särskilt avgränsade områden. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser
att dispensmöjlighet för vattenskoteråkning bör finnas om det finns sär-
skilda skäl, men omfattningen bör vara begränsad i tid och rum. Natur-
vårdsverket anser att urvalet av särskilt tillåtna områden bör präglas av en
restriktiv hållning. En mer detaljerad information om kriterier till ledning
för länsstyrelsernas beslut i dessa avseenden borde därför kunna tas in i
förarbetet till en vattenskoterförordning eller i särskilda allmänna råd.
Skärgårdsstiftelsen vill särskilt betona att länsstyrelsen inte bör ha möjlig-
het att ge tillstånd till trafik inom områden speciellt värdefulla för den
marina miljön eller för naturvården inkluderande naturreservat eller djur-
skyddsområden. Utredningen för handlingsplan mot buller anser att möjlig-
heterna att använda vattenskotrar inom av kommuner eller länsstyrelser
särskilt angivna områden bör tillämpas mycket restriktiv. Det är viktigt att
Prop. 1992/93:97
Bilaga 2
13
regionala särintressen som turism etc. inte blir vägledande för hur områden
för vattenskotertrafiken planeras i framtiden och därmen förtar effekterna
av förbudet. Länsstyrelsen i Västemorrlands län förutsätter att kommu-
nerna själva utreder och beslutar om vilka områden som kan komma ifråga
för vattenskoteråkning. Jönköpings, Sotenäs och Ystads kommuner anser
att beslut om dispens från det generella förbudet bör fattas av kommunen
som har bäst kännedom om var vattenskoteranvändning kan ske utan att
vara störande för omgivningen. Norrköpings kommun anser att förslaget
bör justeras så att kommunerna bör kunna fatta beslut om undantagsom-
råden med möjlighet för länsstyrelsen att överpröva ett beslut som de anser
strider mot t.ex. ett riksintresse. Bohusläns Samarbetskommitté hävdar att
kommunernas roll i tillståndsgivningen bör stärkas med möjlighet till
kommunalt veto. Sveriges Fiskares Riksförbund förutsätter att lokala eller
regionala yrkesfiskarorganisationer får tillfälle att vid dispensprövningen
inkomma med synpunkter i de fall det kan antas att fisket kan komma att
påverkas.
Av de instanser som uttalat sig om utredningens förslag att vattenområden
inte får upplåtas om det strider mot gjorda överväganden i kommunens
översiktsplan tillstyrker Länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län
samt Naturskyddsföreningen förslaget. Flertalet instanser som yttrat sig,
t.ex. Länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Kronobergs län anser
dock inte att översiktsplanen bör ges en sådan rättsverkan som följer av
förslaget, eftersom översiktsplanen inte är bindande för myndigheter och
enskilda enligt plan- och bygglagen. Översiktsplanen bör endast vara
vägledande för länsstyrelsens beslut.
Endast ett mindre antal av de inkomna yttrandena berör definitionsfrågan.
Några länsstyrelser, bl.a. i huvudsak Jönköpings, Västemorrlands och
Blekinge län, tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erin-
ringar. Länsstyrelsen i Jämtlands län vill särskilt framhålla vikten av att
man snarast utreder möjligheten att genom en lämplig definition inbegripa
även andra farkoster än vattenskotrar i en gemensam lagstiftning, i enlig-
het med utredningens förslag. Länsstyrelsen i Örebro län anser att det
måste klargöras vad som avses med en vattenskoter och vilka "andra
vattenfarkoster" förordningen är avsedd att kunna tillämpas på. Justitie-
kanslem anser att förslaget att jämställa "annan vattenfarkost som orsakar
liknande olägenheter från miljösynpunkt" med vattenskotrar medför vissa
författningstekniska problem. Kustbevakningen anser att det behövs en klar
och entydig definition av vilka fartyg som reglerna omfattar. I annat fall
riskerar tillsynen att bli verkningslös. Boverket anser att utredningens
definition av vattenskotrar inte klargör vad som skiljer en båt från en
Prop. 1992/93:97
Bilaga 2
14
vattenskoter. Länsstyrelsen i Stockholms län tycker att definitionen bör
överarbetas ytterligare samt eventuellt utvecklas i form av förordnings-
motiv där gränsdragningsfrågoma belyses ytterligare. Båtbranschens Riks-
förbund avråder från att man i detta sammanhang tar till ett så luddigt
begrepp som "andra vattenfarkoster som orsakar liknande olägenheter". En
ny reglering måste begränsas till vattenskotrar. Bohusläns Samarbetskom-
mitté anser att avgränsningen "står eller sitter på" är inadekvat och bör
utgå eftersom man t. ex. säkert kan hitta en konstruktion där man ligger.
Prop. 1992/93:97
Bilaga 2
15
Prop. 1992/93:97
Propositionens huvudsakliga innehåll ................... 1
Propositionens lagförslag........................... 2
1 Inledning................................... 4
2 Allmän motivering ............................. 4
2.1 Bakgrund ................................ 4
2.2 Nuvarande reglering.......................... 5
2.3 Reglering av användningen av vattenskotrar ........... 6
3 Upprättat lagförslag............................. 9
4 Hemställan.................................. 9
5 Beslut..................................... 9
Bilaga 1 Delrapport från Utredningen om åtgärder mot buller
i fjällområden och skärgårdar m.m. (SOU 1992:41)
Angående vattenskotrar ..................... 10
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna och sammanfattning
av remissyttrandena över (SOU 1992:41) Angående
vattenskotrar............................ 12
gotab 42502, Stockholm 1992
16