Prop.
1992/93:83
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen behandlas vissa frågor om kompetensbevis, behörighet
att utöva yrke samt skyddet för yrkestitel och yrkesbenämning inom
hälso- och sjukvården m.m. Det föreslås ändringar i lagen (1984:542)
om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (be-
hörighetslagen) som syftar till en anpassning av reglerna till EES-avtalet
i fråga om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet
inom hälso- och sjukvården m.m. Detta sker i huvudsak genom att rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås få be-
myndiganden att meddela föreskrifter om villkoren för att personer med
utländsk utbildning som omfattas av EES-avtalet skall få kompetensbevis
och om behörigheten att utöva yrke för dessa personer. Det föreslås
också införande av ett nytt kompetensbevis - kompetens som allmän-
praktiserande läkare (Europaläkare).
Motsvarande anpassningar för veterinärer föreslås genom ändringar i
lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.
I propositionen föreslås vidare, huvudsakligen som ytterligare led i den
nämnda EES-anpassningen, vissa ändringar i lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) samt i lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvår-
dens område (kvacksalverilagen). I kvacksalverilagen föreslås bl.a. ett
upphävande av förbudet för den som inte är svensk medborgare att ut-
öva verksamhet enligt lagen.
1 Riksdagen 1992/93. 1 sa ml. Nr 83
De lagändringar som har aktualiserats av EES-avtalet föreslås träda i
kraft den dag regeringen bestämmer. Upphävandet av vissa bestämmel-
ser i kvacksalverilagen föreslås dock ske vid utgången av år 1992 obero-
ende av om EES-avtalet kan träda i kraft vid detta årsskifte.
Propositionen innehåller vidare förslag om att ett straffrättsligt skydd
för yrkestitlarna psykolog resp, psykoterapeut skall ersätta det nuvaran-
de skyddet för yrkesbenämningarna legitimerad psykolog resp, legitime-
rad psykoterapeut. Detta föreslås ske genom ytterligare ändringar i be-
hörighetslagen. Därutöver föreslås en mindre redaktionell ändring i
patientjoumallagen (1985:562). Dessa ändringar föreslås gälla fr.o.m.
den 1 januari 1994.
I behörighetslagen föreslås även en mindre redaktionell ändring.
I propositionen föreslås slutligen att försöksverksamheten med rätt för
distriktssköterskor att förskriva vissa läkemedel än en gång förlängs i
avvaktan på utvärderingen av försöket.
Prop. 1992/93:83
Prop. 1992/93:83
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:542) om behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.
dels att 5, 6 och 9 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och 8 §§, samt
närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5
Den som har examen som
Doctor of Chiropractic vid ut-
ländsk högskola eller motsvarande
utbildning för kiropraktor skall
efter ansökan få legitimation som
kiropraktor, om han
1. har fullgjort praktisk tjänst-
göring i svensk hälso- och sjuk-
vård motsvarande ett års heltids-
tjänstgöring,
2. har för yrket behövliga kun-
skaper i svenska författningar, och
i §
En legitimerad läkare som har
gått igenom den praktiska utbild-
ning som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Social-
styrelsen föreskriver skall på an-
sökan få kompetens som allmän-
praktiserande läkare (Europa-
läkare).
Frågor om meddelande av sådan
kompetens prövas av Socialstyrel-
sen.
En läkare får i sin yrkesverksam-
het ange att han har kompetens
som allmänpraktiserande läkare
(Europaläkare) endast om han har
sådan kompetens.
§'
Den som har examen som
Doctor of Chiropractic vid ut-
ländsk högskola eller motsvarande
utbildning för kiropraktor skall
efter ansökan få legitimation som
kiropraktor. Legitimation som
kiropraktor får också meddelas
den som visar att han på annat sätt
har förvärvat motsvarande kompe-
tens.
1 Senaste lydelse 1989:407.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:83
3. har för yrket nödvändiga kun-
skaper i svenska, danska eller
norska språket.
Legitimation som kiropraktor får
också meddelas den som visar att
han på annat sätt än som anges i
första stycket har förvärvat mot-
svarande kompetens.
Legitimation får inte meddelas om sådana omständigheter föreligger att
legitimationen skulle ha återkallats om sökanden varit legitimerad.
Regeringen meddelar i övrigt
föreskrifter om villkoren för att
den som utomlands genomgått
utbildning skall få legitimation,
specialistkompetens eller behörig-
het att utöva yrke.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer, med-
delar i övrigt föreskrifter om
villkoren för att den som utom-
lands genomgått utbildning skall
få kompetensbevis.
§2
Behörig att utöva yrke som barnmorska, läkare eller tandläkare är den
som har legitimation för yrket eller som särskilt förordnats att utöva
yrket. Dock får endast den som har legitimation som läkare eller tand-
läkare yrkesmässigt bedriva enskild läkar- eller tandläkarverksamhet.
Särskilt förordnande enligt första
stycket meddelas av socialstyrel-
sen eller, efter styrelsens bemyn-
digande, av hälso- och sjukvårds-
nämnd, organ som avses i 11 §
hälso- och sjukvårdslagen
(1982: 763) eller annan myndighet.
Särskilt förordnande enligt första
stycket meddelas av den myndighet
som regeringen bestämmer.
8 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om behörighet
att utöva yrke för den som utom-
lands genomgått utbildning.
9 §3
I verksamhet på hälso- och sjukvårdens eller tandvårdens område får
inte någon
1. obehörigen ge sig ut för att vara barnmorska, läkare eller tandläkare
eller på annat sätt ge sken av att ha
2. ge sig ut för att vara legitime-
rad glasögonoptiker, kiropraktor,
logoped, psykolog, psykoterapeut,
sjukgymnast, sjuksköterska eller
tandhygienist utan att ha legitima-
tion för yrket.
sådan kompetens, eller
2. ge sig ut för att vara legitime-
rad glasögonoptiker, kiropraktor,
logoped, sjukgymnast, sjuk-
sköterska eller tandhygienist utan
att ha legitimation för yrket, eller
2 Senaste lydelse 1991:947.
3 Senaste lydelse 1991:947.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:83
3. ge sig ut för att vara psykolog
eller psykoterapeut utan att ha
legitimation för yrket eller, såvitt
gäller psykologtiteln, utan att
genomgå sådan praktisk tjänst-
göring som psykolog som anges i
2§.
Om någon, som saknar behörig-
het enligt första stycket 3 att an-
vända titeln psykolog eller psyko-
terapeut, harförvärvat en titel som
kan förväxlas med dessa, skall
denna titel anges i verksamhet som
avses i första stycket på ett sätt
som tydligt skiljer den från psyko-
log- och psykoterapititlarna.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 6 § den 1 januari 1993 och i fråga
om 9 § den 1 januari 1994, samt i övrigt den dag regeringen bestäm-
mer.
Härigenom föreskrivs att 4, 5 och 8 §§ lagen (1960:409) om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område1 skall upp-
höra att gälla vid utgången av år 1992.
Prop. 1992/93:83
1 Senaste lydelse av
5 § 1982:179
8 § 1991:279.
Härigenom föreskrivs att 1 och 15 §§ lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §‘
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag
1. personal vid sjukhus eller andra inrättningar för vård av patienter
som drivs av det allmänna eller av enskilda med bidrag från det allmän-
na eller efter särskilt tillstånd,
2. den som i annat fall i egenskap av legitimerad yrkesutövare med-
delar vård åt patienter eller tillhör personal som biträder en sådan yrkes-
utövare i vården,
3. personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken gäller
särskilda föreskrifter och personal inom den särskilda giftinformations-
verksamhet som bedrivs av Apoteksbolaget Aktiebolag,
4. andra grupper av yrkesut-
övare inom hälso- och sjukvården
som skall omfattas av lagen enligt
föreskrift av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
av socialstyrelsen.
4. andra grupper av yrkesut-
övare inom hälso- och sjukvården
som skall omfattas av lagen enligt
föreskrift av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
av Socialstyrelsen,
5. den som i annat fall enligt en
föreskrift som har utfärdats med
stöd av 8 § lagen (1984:542) om
behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m. till-
handahåller tjänster inom yrket
under ett tillfälligt besök i Sverige
utan att ha svensk legitimation för
yrket.
Vid tillämpningen av första stycket 2. jämställs med legitimerad yrkes-
utövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande behörighet.
15 §
Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall återkallas
om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot återkallelse
inte föreligger från allmän synpunkt.
1 Senaste lydelse 1988:579.
Prop. 1992/93:83
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:83
Har någon på grund av auk-
torisation i ett annat nordiskt land
erhållit legitimation inom hälso-
och sjukvården och återkallas den
auktorisationen, skall även legiti-
mationen återkallas.
Har någon på grund av auk-
torisation i ett annat land inom
Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES) erhållit legitimation
inom hälso- och sjukvården och
återkallas den auktorisationen,
skall även legitimationen åter-
kallas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:61) om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m.
dels att 1, 2 och 4 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införs en ny paragraf, 7 a §, av följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:83
1 §'
Behörig att utöva veterinäryrket är
a) den som är legitimerad enligt 2 §;
b) den som är av Statens jord-
bruksverk eller, efter verkets be-
myndigande, av annan myndighet
förordnad att tjänstgöra som vete-
rinär,
c) i den utsträckning, som sär-
skilt anges för varje fall, den som
enligt 8 § innehar begränsad be-
hörighet att utöva veterinäryrket;
b) den som enligt föreskrifter med-
delade av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av
Jordbruksverket är forordnad aatt
tjänstgöra som veterinär,
c) den som enligt föreskrifter
meddelade med stöd av 7 a § har
rätt till sådan yrkesutövning utan
legitimation;
d) i den utsträckning, som sär-
skilt anges för varje fall, den som
enligt 8 § innehar begränsad be-
hörighet att utöva veterinäryrket.
2 §2
Legitimation som veterinär meddelas av Jordbruksverket.
Den som avlagt veterinärexamen i Sverige eller som avlagt sådan
examen utomlands och genomgått av regeringen föreskriven efterutbild-
ning i Sverige skall på ansökan erhålla legitimation som veterinär, om ej
sådan omständighet föreligger som enligt denna lag skall kunna föran-
leda återkallelse av legitimationen.
Om den som avlagt veterinärexamen utomlands äger framstående
skicklighet och särskild erfarenhet inom veterinäryrket, må han erhålla
legitimation som veterinär utan att ha genomgått efterutbildning.
För veterinär med sådan utländsk
utbildning som omfattas av
Sveriges åtaganden enligt inter-
nationella överenskommelser med-
delar regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Jordbruks-
verket föreskrifter om legitima-
tion.
1 Senaste lydelse 1991:383.
2 Senaste lydelse 1991:383.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:83
4 §3
Har en legitimerad veterinär visat grov oskicklighet vid utövningen av
veterinäryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig som veterinär
utan att det föreligger sådant fall som avses i 3 §, får Jordbruksverket
återkalla hans legitimation.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitie-
kanslem att göra anmälan i ärende som avses i första stycket och om
handläggning av sådant ärende finns i 6 § lagen (1986:765) med instruk-
tion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § lagen (1975:1339) om Justitie-
kanslems tillsyn.
Om en veterinär, som har fått
legitimation här i landet på grund
av auktorisation i ett annat nor-
diskt land förlorar denna aukto-
risation, skall Jordbruksverket
återkalla legitimationen.
Om en veterinär, som har fått
legitimation här i landet på grund
av auktorisation i ett annat land
inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet förlorar denna
auktorisation, skall Jordbruks-
verket återkalla legitimationen.
7a§
För veterinär med sådan utländsk
utbildning som omfattas av
Sveriges åtaganden enligt inter-
nationella överenskommelser med-
delar regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Jordbruks-
verket föreskrifter om behörighet
att utan legitimation utöva veteri-
näryrket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
3 Senaste lydelse 1991:383.
10
Härigenom föreskrivs att 9 § patientjournallagen (1985:562) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1992/93:83
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Skyldig att föra patientjournal är
1. den som enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m m. har legitimation eller särskilt förordnande
att utöva visst yrke,
2. den som, utan att ha legitima-
tion för yrket, är verksam som
logoped, psykolog eller psykotera-
peut inom den allmänna hälso-
och sjukvården eller inom den
enskilda hälso- och sjukvården
som biträde åt legitimerad yrkes-
utövare,
2. den som, utan att ha legitima-
tion för yrket, utför arbetsupp-
gifter som annars bara skall ut-
föras av logoped, psykolog eller
psykoterapeut inom den allmänna
hälso- och sjukvården eller sådana
arbetsuppgifter inom den enskilda
hälso- och sjukvården som biträde
åt legitimerad yrkesutövare,
3. den som är verksam som arbetsterapeut, kurator eller sjukhusfysiker
i den allmänna hälso- och sjukvården.
Var och en som för patientjournal svarar för sina uppgifter i journalen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
11
6 Förslag till
Lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1988:23) om
tillämpning av lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. vid viss försöksverksamhet,
dels ändring i samma lag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:23) om tillämpning av
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. vid viss
försöksverksamhet1, som gäller till utgången av år 1992,
dels att lagen skall fortsätta att gälla till utgången av år 1993,
dels att lagen skall tillämpas även på läkemedel som har förskrivits
före utgången av år 1993 men som expedieras efter denna tidpunkt.
Prop. 1992/93:83
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
7 Senaste lydelse av lagen 1991:1592.
12
Prop. 1992/93:83
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
I februari 1992 slutfördes förhandlingar mellan å ena sidan EFTA-län-
dema (dvs. Finland, Island, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike och
Liechtenstein) och å andra sidan Europeiska gemenskaperna (EG) och
dess medlemsländer om ett avtal om ett närmare och fastare strukturerat
samarbete i ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Avtalet -
som allmänt benämns EES-avtalet - undertecknades den 2 maj 1992 och
skall enligt planerna träda i kraft den 1 januari 1993, samtidigt som
EG:s s.k. inre marknad fullbordas. En av de grundläggande avsikterna
med EES är att varor, tjänster, personer och kapital skall kunna röra sig
fritt över gränserna inom samarbetsområdet. De delar av EG:s regelverk
som är relevanta för detta samarbete skall integreras i EFTA-ländemas
rättsordningar, så att enhetliga regler skall gälla inom hela samarbetsom-
rådet.
Genom EES-avtalet förbinder sig Sverige att på vissa områden anpassa
sina författningsbestämmelser till vad som gäller på motsvarande om-
råden inom EG. Enligt avtalet förbinder sig Sverige bl.a. att anpassa sin
lagstiftning till olika direktiv och förordningar som framgår av bilagor
till avtalet och att respektera de rättigheter och skyldigheter om perso-
ners och tjänsters fria rörlighet som lagts fast av EG-domstolen.
En av grundpelarna i Romfördraget är principen om arbetstagares fria
rörlighet och rätten till fri etablering. Inom EG är därför sådan särbe-
handling förbjuden som kan utgöra hinder för en förvärvsverksamhet i
den mån behandlingen grundar sig på nationalitet. EES-avtalet innehåller
i artikel 4 (Romfördragets artikel 7) ett grundläggande allmänt diskrimi-
neringsförbud. Regeln innebär att all diskriminering på grund av natio-
nalitet är förbjuden. I EG-domstolens praxis har diskrimineringsförbudet
givits en vid tolkning. Krav på hemvist i ett visst land och krav på kun-
13
skaper i ett visst lands språk kan ofta uppfattas som brott mot diskrimi-
neringsförbudet. Nationella regler ställer ofta krav på särskild utbildning
for vissa yrken och anställningar. Särskilt vanligt är detta för verksam-
het inom hälso- och sjukvården.
I EES-avtalet återfinns bestämmelserna om ömsesidigt erkännande av
kompetensbevis i artikel 30. Artikeln, som motsvarar artikel 57 i Rom-
fördraget, innebär en förpliktelse för de avtalsslutande länderna att vidta
nödvändiga åtgärder som anges i bilaga VII till avtalet för att underlätta
den fria rörligheten för personalgrupper på vilka det ställs särskilda
behörighetskrav.
För närvarande pågår på nordiska ministerrådets uppdrag en översyn
av 1981 års nordiska överenskommelse om fri rörlighet för hälso- och
sjukvårdspersonal i syfte att anpassa denna till EES-avtalet.
Inom Socialdepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1992:34)
Införande av EES-rätt - ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för
verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. som behandlar de frågor
som nu har berörts. Promemorian innehåller förslag till lagstiftning. Till
protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas de lagförslag som
läggs fram i promemorian. Promemorian innehåller dessutom förslag till
ändringar i berörda förordningar. Den har remissbehandlats. En förteck-
ning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftnings-
ärendet (dnr S92/3842/J).
EES-avtalet och bilagorna till det har redovisats i prop. 1991/92:170
bil. 1.
Direktiven på området i svensk översättning finns intagna i Utrikes-
departementets handelsavdelnings utgåva EES-avtalets bilagor med rätts-
akter, band 1, Social trygghet, Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörig-
het, resp, band 7, Anslutningsakter.
Lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvår-
den m.m. (behörighetslagen) innehåller bestämmelser om bl.a. skydd för
yrkestitel och yrkesbeteckning. Psykologer som uppfyller kraven på
utbildning och praktisk tjänstgöring kan sedan år 1978 få legitimation
för yrket. För psykoterapeuter infördes en möjlighet till legitimering år
1985. I verksamhet på hälso-och sjukvårdens eller tandvårdens område
får inte någon ge sig ut för att vara legitimerad psykolog eller legitime-
rad psykoterapeut utan att ha legitimation för yrket.
Socialutskottet anförde i sitt betänkande 1989/90:SoU 11 Vissa behörig-
hetsfrågor att det enligt gällande bestämmelser inte föreligger något
hinder för den som saknar utbildning att kalla sig psykolog eller psyko-
terapeut. Detta innebär, enligt utskottets uppfattning, en betydande risk
att människor med psykiska problem kan utsättas för utredning och
behandling av personer utan tillräcklig utbildning och erfarenhet med
allvarliga olägenheter som följd. Utskottet ansåg att det finns skäl att ge
själva yrkestitlarna psykolog och psykoterapeut ett straffrättsligt skydd
Prop. 1992/93:83
14
och hemställde att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna Prop. 1992/93:83
vad utskottet anfört. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hem-
ställan (rskr. 1989/90:37).
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen övervägt en lämplig
utformning av ett straffrättsligt skydd för yrkestitlarna psykolog och
psykoterapeut och i anslutning till detta belyst konsekvenserna av ett
införande av en sådan lagreglering av de nämnda titlarna. Uppdraget
som lämnades till Socialstyrelsen den 15 februari 1990 redovisades i en
rapport till regeringen den 2 januari 1991. Landstingsförbundet, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) har beretts
tillfälle att yttra sig över socialstyrelsens förslag. En sammanfattning av
remissinstansernas synpunkter bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3.
I den nyss nämnda behörighetslagen finns en hänvisning till hälso- och
sjukvårdslagens (1982:763) bestämmelser om nämndorganisationen. I
anledning av kommunallagen (1991:900) har dessa bestämmelser ändrats
(SFS 1991:903 och 909). Någon ändring i behörighetslagen har däremot
ännu inte gjorts.
Distrikssköterskor i Jämtlands läns landsting har inom ramen för en
försöksverksamhet sedan mars 1988 rätt att förskriva vissa läkemedel.
Försöket skulle enligt de ursprungliga planerna pågå till utgången av år
1991 men har därefter förlängts. Lagen (1988:23) om tillämpning av
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. vid viss
försöksverksamhet gäller nu till utgången av år 1992.
Hälso- och sjukvården i vidsträckt bemärkelse syftar till att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Den är med
andra ord primärt inriktad på människors liv och hälsa. En modem
sådan vård kan inte fungera utan en välutbildad och i övrigt kompetent
personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt. Det
är sålunda i det sammanhanget som de offentligrättsliga kompetens- och
behörighetskraven måste ses.
Mot bakgrund av de krav som måste ställas på den som är yrkesverk-
sam i hälso- och sjukvården föreskrivs i 13 och 23 §§ hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763) att det i vården skall finnas den personal som
15
behövs för att meddela god vård. En motsvarande bestämmelse finns
även i 5 § stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. En bestämmel-
se med likartad innebörd finns för tandvården i 13 § tandvårdslagen
(1985:125). Apoteksbolaget AB har i avtal med staten åtagit sig att se
till att den personal som sysselsätts inom läkemedelsdistributitionen
uppfyller de krav som måste ställas från säkerhetssynpunkt.
Personalens åligganden inom hälso- och sjukvården är i stor utsträckning
författningsmässigt eller på annat sätt centralt reglerade. Bestämmelserna
är ofta förenade med straffrättsliga eller disciplinära sanktioner för att
trygga efterlevnaden. Bestämmelser om allmänna åligganden för perso-
nalen, om ansvar för fel och försummelse i vården och ordningen för
ansvarets utkrävande samt om återkallelse av legitimation återfinns i
lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
Närmare och grundläggande bestämmelser om kompetensbevis, behörig-
het att utöva yrke och skyddet för yrkestitel och yrkesbeteckning finns i
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvår-
den m.m. (behörighetslagen) och i förordningen (1984:545) om behörig-
het att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (behörighetsförord-
ningen). Dessa bestämmelser gäller för såväl hälso- och sjukvården och
tandvården som detaljhandeln med läkemedel. Vidare finns föreskrifter
med behörighetskrav för vissa tjänster inom den allmänna hälso- och
sjukvården i förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster
inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster. Bero-
ende på olika behov och värderingar har behörighetsregleringen i stor
utsträckning varit nationellt präglad. Som en följd av detta har en ut-
bildning i ett land sällan ansetts tillräcklig för verksamhet i ett annat
land utan mer eller mindre omfattande kompletteringar.
För närvarande finns föreskrifter om legitimation för 10 yrkesgrupper
på grundval av utbildning som ges i Sverige, nämligen
- barnmorska,
- glasögonoptiker,
- logoped,
- läkare,
- psykolog,
- psykoterapeut,
- sjukgymnast,
- sjuksköterska,
- tandhygienist,
- tandläkare.
Dessutom finns föreskrifter om legitimation för yrkesgruppen kiroprak-
tor för yrkesutövare som vid utländsk högskola har examen som Doctor
of Chiropractic eller motsvarande.
Prop. 1992/93:83
16
Som krav för legitimation ställs viss i författning angiven examen samt
för flera av yrkesgrupperna genomgång av praktisk tjänstgöring efter
examen. Legitimationen innebär för vissa av yrkesgrupperna i princip
ensamrätt för yrket. För flertalet av de nämnda yrkesgrupperna innebär
legitimationen endast ett skydd för beteckningen "legitimerad" i kom-
bination med yrkestiteln. För anställning inom den allmänna hälso-och
sjukvården inom de nämnda yrkena krävs som regel legitimation.
För apotekare och receptarier saknas bestämmelser om legitimation.
Avlagd examen ger i princip ensamrätt till yrket.
För godkännande av personal med utländsk utbildning i Sverige finns
särskilda bestämmelser. För hälso- och sjukvårdspersonal med godkän-
nande i ett annat nordiskt land finns en reglering som följer av vad som
beslutats i 1981 års nordiska överenskommelse om godkännande av
vissa yrkesgrupper för verksamhet inom hälso- och sjukvården och vete-
rinärväsendet (prop. 1981/82:86). Följande 18 yrkesgrupper omfattas av
överenskommelsen: läkare, tandläkare, sjuksköterskor, apotekare, sjuk-
gymnaster, arbetsterapeuter, barnmorskor, distriktssköterskor, optiker,
psykologer, receptarier, röntgenassistenter, skötare i psykiatrisk vård,
tandhygienister, tandsköterskor, tandtekniker, undersköterskor och vete-
rinärer.
Överenskommelsen bygger på grundtanken att den som förvärvat legi-
timation för yrket i ett av de nordiska länderna vid ansökan skall kunna
få motsvarande godkännande i övriga länder utan krav på kompletteran-
de utbildning eller tjänstgöring. I överenskommelsen anges också vilken
utbildning som godtas för legitimation i de fall yrket inte är rättsligt
reglerat i något av länderna. Några krav på uppehålls- eller arbetstill-
stånd finns inte inom Norden.
För samtliga yrkesgrupper gäller att yrket är reglerat i minst två av de
fördragsslutande länderna. I de fall rättslig reglering av yrket saknas i
ett land gäller i det landet för det yrket fri arbetsmarknad.
Krav får i Sverige ställas på kunskaper i svenska, danska eller norska
språket samt på kunskaper i de författningar m.m. som behövs för att
kunna utöva yrket i landet. För vissa av yrkesgrupperna finns möjlighet
för länderna att ställa krav på viss kompletterande praktik.
Överenskommelsen gäller endast för medborgare i ett nordiskt land.
Den omfattar både dem som gått igenom utbildning och fått godkännan-
de i ett nordiskt land och dem som fått auktorisation i ett nordiskt land
med stöd av utbildning från utomnordiskt land.
Enligt den svenska behörighetslagstiftningen gäller bestämmelserna
som följer av den nordiska överenskommelsen dessutom utomnordiska
medborgare som i övrigt uppfyller överenskommelsens krav, dvs. har
auktorisation från ett nordiskt land.
För övriga yrkesutövare med utomnordisk utbildning, dvs. de som inte
har godkännande i nordiskt land, får Socialstyrelsen i vaije enskilt fall
besluta om dels den kompletterande utbildning och praktik som behövs
för att kunskaperna och färdigheterna skall svara mot de svenska kompe-
tenskraven, dels nödvändiga kunskaper i författningar och dels för yrket
behövliga kunskaper i svenska, danska eller norska språket.
Prop. 1992/93:83
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 83
17
Vid sidan av den hälso- och sjukvårdspersonal som får legitimation
med stöd av den nordiska överenskommelsen får Socialstyrelsen vaije år
ett mycket stort antal ansökningar från utomordisk hälso- och sjukvårds-
personal som önskar arbeta eller vidareutbilda sig inom yrket i Sverige.
Sedan tidigt 1970-tal har Socialstyrelsen tillämpat en restriktiv praxis när
det gäller att bevilja sådana ansökningar. Som regel beviljar Socialsty-
relsen tillstånd endast till den som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd
i landet av politiska eller humanitära skäl eller på grund av stark
familjeanknytning hit.
Ett nordiskt avtal om en gemensam arbetsmarknad för personer som
har en högre behörighetsgivande utbildning på minst tre år har under-
tecknats (jfr. prop. 1990/91:116, bet. 1990/9 l:JuU37, rskr.
1990/91:261). Överenskommelsen har ännu inte trätt i kraft. Bland
hälso- och sjukvårdspersonalen i Sverige kommer den att kunna bli
tillämplig för yrkesgrupperna logoped och psykoterapeut.
Idag regleras den hälso- och sjukvård som mot ersättning meddelas av
personer som inte faller under Socialstyrelsens tillsyn av lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvår-
dens område, den s.k. kvacksalverilagen. Med undantag för viss opti-
kerverksamhet får den som saknar svenskt medborgarskap inte utöva
verksamhet enligt kvacksalverilagen. Inte heller får ambulerande verk-
samhet bedrivas.
Bestämmelser om veterinär yrkesutövning finns i lagen (1965:61) om
behörighet att utöva veterinäryrket m.m. och i kungörelsen (1965:62)
med tillämpningsföreskrifter till lagen om behörighet att utöva veterinär-
yrket m.m. Dessutom förekommer i andra författningar speciella före-
skrifter om behörighet för vissa veterinärtjänster, bl.a. i förordningen
(1971:810) med allmän veterinärinstruktion, som även innehåller före-
skrifter om veterinärers allmänna åligganden och om disciplinansvar.
Endast den som är behörig att utöva veterinäryrket får mot ersättning
behandla sjukdomar på vilka epizootilagen (1980:369) eller lagen
(1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur är tillämpliga. Den
som saknar behörighet att utöva yrket får inte beteckna sig veterinär i
samband med att han mot ersättning undersöker djurs hälsotillstånd eller
behandlar djur för sjukdom genom att vidta eller föreskriva åtgärder i
förebyggande, botande eller lindrande syfte.
För behörighet att utöva veterinäryrket krävs enligt lagen
1) legitimation som Jordbruksverket meddelar eller
2) Jordbruksverkets eller annan myndighets förordnande att tjänstgöra
som veterinär, eller
3) innehav av en begränsad behörighet enligt beslut av regeringen eller
J ordbruksverket.
Prop. 1992/93:83
18
Legitimation kan den få som avlagt veterinärexamen i Sverige eller
som avlagt sådan examen utomlands och genomgått föreskriven efterut-
bildning i Sverige. Ett villkor är att det inte föreligger sådana omstän-
digheter som enligt lagen föranleder återkallelse av legitimationen. Den
som avlagt examen utomlands och som äger framstående skicklighet och
särskild erfarenhet inom veterinäryrket kan legitimeras utan genom-
gången efterutbildning. I kungörelsen till lagen finns bestämmelser som
hänför sig till 1981 års nordiska överenskommelse om godkännande av
vissa yrkesgrupper för verksamhet inom hälso- och sjukvården och inom
veterinärväsendet. Innehållet i denna överenskommelse har kommente-
rats i avsnittet om behörighetslagstiftningen avseende hälso- och sjuk-
vårdspersonalen.
Behörighetslagen för veterinärer innehåller även bestämmelser om när
legitimationen får återkallas. Det skall ske bl.a. om en veterinär, som
har fått legitimation här i landet på grund av auktorisation i ett annat
nordiskt land, förlorar denna auktorisation.
Regler om den fria rörligheten för personer och etableringsrätten finns i
EES-avtalets artiklar 28 - 35. Dessa motsvarar huvudsakligen Rom-
fördragets artiklar 48, 51-52 och 55-57. Reglerna om arbetskraftens fria
rörlighet finns i artikel 28, regler om den sociala tryggheten i artikel 29
och regler om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis i artikel 30.
Artikel 28 innebär att diskriminering på grund av nationalitet inte får
förekomma när det bl.a. gäller rätten att få en viss anställning. Det finns
således en rätt alt flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka
anställningar som erbjuds där. Undantag görs i artikeln för vissa offent-
liga tjänster. Förbehåll görs också för allmän ordning och säkerhet.
Enligt artikel 30 skall de avtalsslutande länderna söka säkerställa ett
ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis i syfte att underlätta det fak-
tiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillfälligt tillhan-
dahålla tjänster. Parterna skall vidare enligt artikeln säkerställa viss
samordning av bestämmelser i lagar och andra författningar i länderna
som rör rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet, som regel genom
att införa minimikrav på utbildningen i fråga.
Enligt artikel 31 skall det inte finnas några inskränkningar i rätten att
fritt etablera sig i EG/EFTA-området. Etableringsfriheten omfattar rätten
att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som
etableringslandets lagstiftning föreskriver för det egna landets rättssu-
bjekt. Diskriminerande bestämmelser som gäller nationalitet och hemvist
kommer således inte att vara tillåtna.
Artikel 32 stadgar att verksamhet som är förbunden med myndighets-
utövning undantas från den fria etableringsrätten. Detta gäller även om
myndighetsutövningen skulle vara av tillfällig art.
Prop. 1992/93:83
19
Vidare medges i artikel 33 också undantag av hänsyn till allmän ord- Prop. 1992/93:83
ning, allmän säkerhet och hälsa.
2.2.2. Direktiv om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis och om
harmonisering av författningar som rör yrkesutövningen inom hälso-
och sjukvården m.m.
De särskilda direktiven om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis
och om harmonisering av lagstiftningen på respektive område som be-
handlas i propositionen rör följande yrkesgrupper bland hälso- och sjuk-
vårdspersonalen jämte veterinärerna (inom parentes anges resp, grund-
direktiv):
- läkare (75/362 - 363/EEG)
- tandläkare (78/686 - 687/EEG)
- sjuksköterskor i allmän hälso- och sjukvård (77/452 - 453/EEG)
- apotekare (85/432 - 433/EEG)
- barnmorskor (80/154 - 155/EEG)
- veterinärer (78/1026 - 1027/EEG)
För vaije yrkesgrupp finns dels ett direktiv om ömsesidigt erkännande
av kompetensbevis som syftar till att underlätta den faktiska utövningen
av etableringsrätten och ett fritt tillhandahållande av tjänster (erkännan-
dedirektiv) och dels ett direktiv om samordning av de i de olika länderna
fastställda bestämmelserna om yrkesutövningen (samordningsdirektiv).
För läkare finns dessutom ett särskilt direktiv som rör utbildning för
allmänpraktiserande läkare (86/457/EEG).
Genom EG-direktiv 81/1057/EEG kompletteras övergångsbestämmel-
serna i direktiven för läkare, tandläkare, sjuksköterskor och veterinärer
ifråga om utbildningar som inte uppfyller direktivens minimikrav.
De ursprungliga direktiven har ändrats vid ett flertal tillfällen, bl.a i
samband med Greklands, Portugals och Spaniens anslutning till EG.
Större ändringar har genomförts genom EG-direktiv 82/76/EEG (beträf-
fande läkare), EG-direktiv 89/594/EEG (beträffande läkare, tandläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och veterinärer) och EG-direktiv 89/595/EEG
(beträffande sjuksköterskor). Direktiv 89/594/EEG innebär bl.a. vissa
tekniska justeringar för att tillförsäkra fortsatta rättigheter enligt direkti-
ven till innehavare av kompetensbevis som inte längre utfärdas i länderna.
Ett direktiv från 1990 (90/658/EEG) reglerar frågor om ömsesidigt er-
kännande av kompetensbevis som uppkommit med anledning av Tysk-
lands enande och innebär ändringar och kompletteringar i direktiven för
samtliga yrkesgrupper, bl.a. vad avser övergångsbestämmelser.
Uppbyggnaden av erkännande- och samordningsdirektiven är i stora
drag likartad för de olika yrkesgrupperna. Enligt direktiven skall ett
medlemsland erkänna de övriga ländernas kompetensbevis genom att ge
dem samma ställning inom sitt territorium, vad gäller rätten att utöva
yrkesverksamhet, som de bevis landet självt utfärdar. En förutsättning är
att den utbildning som ligger till grund för beviset uppfyller de minimi-
krav som fastställts i direktiven.
20
Ett kompetensbevis som meddelats i en medlemsstat och som uppfyller
de villkor som anges i direktiven måste således erkännas i en annan
medlemsstat och ge behörighet att utöva yrket enligt den statens lagstift-
ning. Kompetensbevisen skall således ge rätt till motsvarande svenska
kompetensbevis. Direktiven är tillämpliga för såväl självständigt yrkes-
verksamma som anställda yrkesutövare.
Som framgår av den tidigare redogörelsen är anställning inom den
offentliga sektorn undantagen från principerna om fri rörlighet. Enligt
den praxis som utvecklats inom EG har anställningar inom hälso- och
sjukvården som regel inte undantagits. Här kan nämnas det uttalande av
Rådet (nr C 146) som gjordes i anslutning till att direktiven för läkare
antagits och som bl.a. syftar till att göra det möjligt att få anställning
som sjukhusläkare i ett annat EG-land, såvida inte anställningen innebär
administrativa uppgifter på hög nivå eller verksamhet som innebär myn-
dighetsutövning.
För de självständigt yrkesverksamma reglerar direktiven både rätten att
etablera sig inom yrket och rätten att tillfälligt tillhandahålla tjänster i ett
annat medlemsland.
Direktiven innebär en viss samordning av ländernas lagstiftning, fram-
för allt genom att minimikrav anges för den utbildning som kan ligga till
grund för de kompetensbevis som omfattas av direktivens principer om
ömsesidigt erkännande.
I olika detaljeringsgrad anges också i de olika direktiven vilka kunska-
per utbildningen skall leda fram till och - i vissa fall - vilka yrkesupp-
gifter en yrkesutövare, som erkänns med stöd av direktiven, får utföra
(farmaceuter, barnmorskor och tandläkare).
I vissa direktiv finns angivna alternativa utbildningar som leder fram
till kompetensbevis som skall kunna ligga till grund för ömsesidigt er-
kännande (t.ex. barnmorskor).
Direktiven är endast tillämpliga på medborgare i ett medlemsland med
kompetensbevis från någon av de institutioner i medlemsländerna som
finns uppräknade i respektive direktiv. Här kan dock nämnas att länder-
na rekommenderats att acceptera kompetensbevis som läkare och veteri-
när från ett tredje land för medborgare i Luxemburg med hänsyn till att
det landet saknar egen utbildning. Motsvarande rekommendation ingår i
EES-avtalet vad avser medborgare i Island för några yrkesutbildningar
som inte förekommer i det landet.
De enskilda medlemsländerna har möjlighet att dessutom erkänna såväl
medborgare från medlemsstater med utbildning från ett tredje land som
medborgare från tredje land med kompetensbevis som grundar sig på en
utbildning i ett sådant land. Ett sådant erkännande är endast bindande
för det egna landet. Av uttalanden helt nyligen från EG-kommissionen
framgår dock att denna rätt anses vara begränsad till personer som upp-
fyller direktivens minimikrav på ifrågavarande utbildning (Ninth annual
report on commission monitoring of the application of community law
1991).
Direktiven innehåller övergångsbestämmelser som gör det möjligt för
yrkesutövare, vars utbildning inte uppfyller direktivens minimikrav, att
efter - som regel - tre års yrkesverksamhet under en femårsperiod om-
Prop. 1992/93:83
21
fattas av reglerna om ömsesidigt erkännande. Övergångsreglerna gäller
endast yrkesutövare som påböljat utbildningen innan direktiven trätt i
kraft. Övergångsreglerna har kompletterats vid flera tillfällen, senast i
samband med Tysklands enande.
Enligt EES-avtalet gäller övergångsreglerna för medborgare i EFTA-
statema sådana utbildningar som påböljats före avtalets ikraftträdande
och som avslutats efter denna tidpunkt. I syfte att underlätta för yrkes-
utövare inom de grupper som omfattas av direktiven att etablera sig
respektive tillfälligt tillhandahålla tjänster i ett annat medlemsland har i
direktiven tagits in förhållandevis detaljerade bestämmelser om vad som
gäller i dessa situationer. Dessa bestämmelser är uppdelade i tre grup-
per,
- den första avser endast etableringssituationer,
- den andra reglerar vad som gäller vid tillfälligt tillhandahållande av
tjänster,
- den tredje gruppen innehåller bestämmelser som är gemensamma för
de båda situationerna.
De regler som tar sikte på etableringssituationer omfattar även den
som avser att arbeta som anställd i ett annat EES-land.
Frågor som regleras under dessa avsnitt i direktiven är t.ex. vad som
gäller när ett medlemsland innan ett godkännande ställer krav på bevis
om god vandel och att yrkesutövaren avlägger ed eller högtidlig förkla-
ring samt på bevis om frihet från disciplinära åtgärder m.m. från hem-
landet eller det senaste hemvistlandet.
Direktiven reglerar vidare rätten till användning av akademisk titel,
rätten att få information om medicinallagstiftning (motsv.) i det motta-
gande landet och möjligheten att inhämta nödvändiga kunskaper i det
mottagande landets språk.
Enligt direktiven har det mottagande landet inte rätt att kräva kunska-
per i landets språk och i medicinal författningar som villkor för erkän-
nande av ett kompetensbevis som uppfyller direktivens krav. Detta har
sin grund i EG-rättens förbud att diskriminera någon på grund av natio-
nalitet. För de olika berörda vårdyrkena finns i stället bestämmelser i
direktiven som ålägger de behöriga myndigheterna att - om det är nöd-
vändigt - anvisa den som söker godkännande i ett annat medlemsland
möjlighet att - i hans eget eller hans patienters intresse - skaffa tillräck-
lig kunskap i landets språk.
Enligt praxis inom EG anses tillräckliga språkkunskaper vara något
som ligger i den enskilde yrkeutövarens yrkesansvar, särskilt för verk-
samhet inom vårdsektorn. Om det visar sig att en yrkesutövare har gjort
sig skyldig till fel eller försummelser i yrkesutövningen beroende på
bristande språkkunskaper eller kunskaper i landets lagstiftning kan han
bli föremål för disciplinära åtgärder eller i allvarliga fall få sin legitima-
tion återkallad.
Det kan nämnas att dessa grundläggande principer f.n. är under över-
syn inom EG när det gäller läkare. För dagen är dock rättsläget sådant
att ett formellt krav på språk eller lagstiftningskunskap inte får ställas
som villkor för ett godkännande enligt direktiven.
Prop. 1992/93:83
22
Vid ett tillfälligt tillhandahållande av tjänster gäller särskilda regler om
undantag från kravet på legitimation i värdlandet men med andra krav
på registrering eller anmälan inom vissa tidsfrister om avsikten är att
tillhandahålla tjänster.
Som en avslutande kommentar till denna redovisning vill jag erinra om
att rättsläget inom EG som en konsekvens av rättsfallen Heylens (Fall
22/86) och Vlassopoulou (Fall C-340/89) är sådant att medlemsländer-
na - också for utbildningar för yrken som inte omfattas av några direk-
tiv - är skyldiga att beakta de kvalifikationer en medborgare från ett
annat medlemsland skaffat sig i annat EG-land. En förutsättning är gi-
vetvis att det rör sig om samma yrke i båda länderna.
I syfte att förbättra utbildning och ställning för allmänpraktiserande
läkare har EG-ländema fr.o.m. den 1 januari 1991 ålagts att införa en
särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare.
Denna utbildning, som förutsätter en sexårig utbildning enligt minimi-
kraven i direktiven 75/362 - 363/EEG, skall omfatta minst två års studi-
er på heltid och genomföras under tillsyn av behöriga myndigheter eller
motsvarande organ. Den skall snarare ha en praktisk än en teoretisk
inriktning. Sex månader av den praktiska utbildningen skall genomföras
vid sjukhus och sex månader hos godkänd allmänpraktiserande läkare
eller vid vårdinrättning inom primärvården. Läkaren under utbildning
skall ta del i arbetsuppgifter och ansvar som åligger de personer som
han arbetar med. Utbildning på deltid får förekomma om vissa garantier
är uppfyllda om kvaliteten på utbildningen. Läkare med fullgjord specia-
listutbildning omfattas givetvis inte av direktivens krav. Enligt EES-
avtalet skall sådan utbildning för allmänpraktiserande läkare vara införd
i EES-ländema när avtalet träder i kraft.
Fr.o.m. den 1 januari 1995 är ett bevis för allmänpraktiserande läkare
enligt direktivens krav en förutsättning för att få utöva verksamhet inom
ramen för socialförsäkringen i de avtalsslutande länderna. Personer som
vid den tidpunkten genomgår den aktuella utbildningen får undantas från
kravet. Läkare som den 1 januari 1995 har en utbildning som uppfyller
minimikraven i direktiv 75/362 och som är etablerade i ett land undantas
också från direktivets krav.
Även enligt EES-avtalet gäller att genomgången utbildning för all-
mänpraktiserande läkare fr.o.m. den 1 januari 1995 är en förutsättning
för att få vara ansluten till ländernas socialförsäkringssystem.
Vissa EFTA-länder har, som framgår av EES-avtalet, begärt och fått
anstånd med att genomföra villkoren i detta direktiv. Detta gäller dock
inte Sverige.
Inom flertalet EG-länder förekommer en omfattande reglering av yrken
som inte omfattas av reglering i särskilda direktiv. För att säkerställa en
Prop. 1992/93:83
23
fri rörlighet även för verksamma inom sådana yrken har EG antagit ett
direktiv om en generell ordning för erkännande av examensbevis över
behörighetsgivande utbildning som omfattar minst tre års studier (direk-
tiv 89/48/EEG).
Direktivet är tillämpligt på personer som är medborgare i en med-
lemsstat och som vill utöva ett reglerat yrke i en annan medlemsstat,
antingen som självständig yrkesutövare eller som anställd.
Genom direktivet undanröjs hinder för den fria rörligheten också för
ytterligare några yrkesgrupper tillhörande hälso- och sjukvårdspersona-
len. Inledningsvis berörs i Sverige följande yrkesgrupper: logopeder,
psykologer och psykoterapeuter. Yrkesgruppen kiropraktorer kan också
komma att omfattas.
Med den konstruktion direktivet fått kan också yrkesutövare med en
högre utbildning som inte är rättsligt reglerad i ett land få rätt att utöva
yrket i ett annat land där yrket omfattas av en nationell reglering.
Eftersom varken den högre utbildningen eller regleringen av yrkeslivet
är organiserat på samma sätt i medlemsländerna inleds direktivet med
definitioner av vissa centrala begrepp som senare återkommer i direkti-
vet.
Ett centralt begrepp är examensbevis som definieras som vaije exa-
mensbevis, intyg eller annat bevis om formella kvalifikationer som har
utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat i enlighet med lan-
dets lagar och andra författningar och som bygger på att innehavaren
med godkänt resultat avslutat en postgymnasial utbildning om minst tre
år. Utbildningen skall vidare ha ägt rum i en medlemsstat. En person
som har sitt utbildningsbevis från ett tredje land och därefter har fått
yrkeserfarenheten godkänd i det land där han är medborgare skall dess-
utom visa att han har tre års yrkeserfarenhet.
Med reglerad yrkesverksamhet menas sådan verksamhet där innehav
av ett examensbevis direkt eller indirekt är ett villkor för att utöva denna
verksamhet i en medlemsstat på grund av lagar eller andra författningar.
Enligt artikel 3 får den behöriga myndigheten i ett land, där det krävs
ett examensbevis för att utöva ett reglerat yrke, inte vägra ett annat
medlemslands medborgare tillstånd att utöva yrket under hänvisning till
otillräckliga kvalifikationer, om den sökande innehar ett examensbevis
som krävs i en annan medlemsstat för att utöva yrket i fråga och detta
examensbevis har erhållits i en medlemsstat. Om yrket inte är reglerat i
det land personen kommer ifrån, får värdlandet kräva att den sökande
utövat yrket i fråga på heltid under två år under den senaste tio-årsperio-
den i en medlemsstat som inte reglerar yrket. En förutsättning är att den
sökande har ett intyg som visar att han med godkänt resultat har slutfört
en postgymnasial utbildning om minst tre år som har förberett honom
för utövande av yrket.
Artikel 4 reglerar de fall då den utbildning som den sökande åberopar
är minst ett år kortare än den som krävs i värdlandet. I dessa fall får
värdlandet kräva av den sökande att han framlägger bevis om yrkeserfa-
renhet som emellertid inte får vara mer än dubbelt så lång som den
utbildning eller praktik som fattas. Vid tillämpningen av dessa bestäm-
Prop. 1992/93:83
24
melser måste hänsyn tas till den yrkeserfarenhet som dessutom krävs om
yrket i hemlandet inte är reglerat enligt artikel 3. Den sammanlagda
yrkeserfarenheten som kan krävas får inte överstiga fyra år.
Vidare behandlar artikel 4 de fall då de ämnen som omfattas av den
utbildning som den sökande åberopar väsentligen skiljer sig från dem
som omfattas av de examensbevis som krävs i värdlandet samt de fall då
det reglerade yrket inbegriper en eller flera yrkesaktiviteter som inte
ingår i det reglerade yrket i den sökandes ursprungsland och denna
skillnad motsvarar en särskild utbildning med ämnen som väsentligen
skiljer sig från dem som upptas i det examensbevis som den sökande
åberopar. I dessa fall får värdlandet kräva att den sökande slutför en
prövotid som inte överstiger tre år eller genomgår ett lämplighetsprov.
Den sökande har själv rätten att välja mellan prövotid och
lämplighetsprov. För yrken som kräver en exakt kunskap om landets
lagstiftning får värdlandet besluta om prövotid eller lämplighetsprov.
Med lämplighetsprov avses enligt artikel 1 g ett prov som endast gäller
den sökandes yrkeskunnighet. Provet måste ta hänsyn till att den sökan-
de är en kvalificerad yrkesman i sitt ursprungsland.
Som framgår av EES-avtalet gäller övergångsbestämmelser för vissa
EFTA-länder, dock inte Sverige, vid genomförandet av bestämmelserna
i detta direktiv.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: EES-reglema införlivas med svensk rätt genom
transformering. Ändringar införs i lagen (1984:542) om behörig-
het att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (behörighets-
lagen), lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdsperso-
nalen m.fl. (tillsynslagen), lagen (1960:409) om förbud i vissa fall
mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (kvacksalveri-
lagen) och lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m.m.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Domstolsverket framför synpunkter på hur trans-
formeringstekniken skall användas. I övrigt tillstyrks förslaget eller
lämnas utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I syfte att uppfylla de åtaganden som följer
av en närmare svensk anknytning till EG bör reglerna i EG-direktiven
om ömsesidigt erkännande av kompetensbevis och om harmonisering av
författningar som rör yrkesutövningen inom hälso- och sjukvården m.m.
samt direktivet om en generell ordning för erkännande av examensbevis
över behörighetsgivande utbildning som omfattar minst tre års studier
införlivas med svensk rätt.
Ett direktiv är inom EG bindande för medlemsländerna på det sättet att
dessa är skyldiga att anpassa sin lagstiftning efter direktivet. Hur detta
25
närmare skall gå till överlämnas emellertid åt medlemsländerna att själva
avgöra. Enligt EES-avtalet får länderna välja formen för införlivande av
direktiven.
Med hänsyn till det anförda biträder jag det i promemorian framförda
förslaget att reglerna i direktiven bör införlivas med svensk rätt genom
att behörighetslagen, tillsynslagen, kvacksalverilagen samt lagen om
behörighet att utöva veterinäryrket m.m. ändras så att dessas regler
kommer att uppfylla direktivens krav. Härutöver kommer omfattande
förordningsändringar att behöva göras.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: I behörighetslagen omarbetas gällande bemyndi-
ganden att meddela föreskrifter om kompetensbevis och behörig-
het att utöva yrke för personer med utländsk utbildning. Vidare
införs i lagen en ny bestämmelse om kompetens för allmänprakti-
serande läkare (Europaläkare).
Myndighetsuppgifterna på detta område fullgörs, liksom tidig-
are, av Socialstyrelsen.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt. I promemorian
föreslås dock något annorlunda utformade bemyndiganden och den kom-
pletterande benämningen EURO-läkare.
Remissinstanserna: Den lagtekniska lösningen vad avser bemyndigan-
det till regeringen och införandet av ett nytt kompetensbevis har lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten i Stockholm ifrågasät-
ter behovet av att jämsides med beteckningen allmänpraktiserande läkare
ha benämningen EURO-läkare. Sveriges läkarförbund och Odonto-
logiska fakulteten vid Uppsala universitet är positiva till att ge Socialsty-
relsen ett samlat formellt ansvar för alla grupper av hälso- och sjuk-
vårdspersonal, när det gäller de myndighetsfunktioner som kommer att
krävas. Läkemedelsverket anser att apotekspersonalen bör stå under
Läkemedelsverkets tillsyn och därmed att behörighetsfrågor rörande
apotekspersonal handhas av verket. Sveriges farmacevtförbund anser det
rimligt att den myndighet som har verksamhetstillsynen också har indi-
vidtillsynen och den behörighetsgivande funktionen. Apotekarsocieteten
framhåller att Läkemedelsverket är den myndighet som utfärdar bevis
om svensk behörighet som apotekare för medborgare från länder utanför
EES-området. Det synes lämpligt att samma myndighet utfärdar bevisen
oavsett hemland. Läkemedelsverket bör därför bli den myndighet som
utfärdar behörighetsbevisen även för EES-medborgare. Apoteksbolaget
anser att det är viktigt att den myndighet som prövar behörigheten be-
sitter tillräcklig kompetens. Det är också väsentligt att behörigheten för
farmacevter från länder inom EG och från andra länder prövas av sam-
ma myndighet. Farmacevtiska fakulteten vid Uppsala universitet påpekar
att promemorian innehåller vissa oklarheter vad beträffar beslutande
26
myndighet i samband med t.ex. kompetensprövning av farmacevtiska Prop. 1992/93:83
examina. Det är viktigt att det klart framgår till vilken instans de som
vill ha sin kompetens prövad skall vända sig.
För att genomföra de nödvändiga inarbetningama i svensk behörighets-
lagstiftning med anledning av EES-avtalet behövs enligt min mening
bemyndiganden härom för regeringen. Det finns i behörighetslagen
redan sådana bemyndiganden som dock bör ändras i mindre omfattning.
Det behövs därför inte några särskilda bemyndiganden avseende per-
sonal som omfattas av EES-avtalet på det sätt som föreslås i prome-
morian. Så snart riksdagens beslut föreligger kommer jag att lägga fram
förslag till de ändringar som behövs i behörighetsförordningen. Där-
utöver kommer det att krävas att närmare föreskrifter utfärdas på myn-
dighetsnivå.
Som framgår av den lämnade redogörelsen för de här aktuella EG-
direktiven är utgångspunkten att samtliga länders reglerade utbildningar
uppfyller de minimikrav som anges och som är förutsättning för ett
ömsesidigt godkännande av ländernas kompetensbevis.
För Sverige har i de förhandlingar som föregått EES-avtalet viss har-
monisering av de nationella utbildningsvillkoren aktualiserats till följd av
dessa minimikrav. Således har utbildningen till apotekare redan förlängts
både vad avser teori och praktik. Beslut har också fattats om en förläng-
ning av utbildningarna till sjuksköterska och barnmorska så att dessa
kommer att överenstämma med direktivens krav.
I det här sammanhanget vill jag också nämna att besluten att förlänga
utbildningarna till sjukgymnast och arbetsterapeut till tre år innebär att
svenska yrkesutövare kommer att kunna utnyttja möjligheterna till fri
rörlighet som EES-avtalet ger.
I de aktuella direktiven och i bilaga till EES-avtalet finns de utbild-
ningar förtecknade som uppfyller minimikraven och som ger rätt till
godkännande i övriga EES-länder. Med stöd av övergångsbestämmelser
har yrkesutövare med annan äldre utbildning rätt till godkännande efter
viss tids praktisk verksamhet inom yrket.
Vår behörighetslagstiftning bör följaktligen kompletteras med föreskrif-
ter som ger medborgare från annat EES-land med kompetensbevis/prak-
tik från ett sådant land rätt till legitimation för yrket (motsvarande) i vårt
land. Som framgått av den lämnade redogörelsen gäller direktiv och
avtal endast EES-medborgare med utbildning från EES-land, även om en
utvidgning lär övervägas inom EG. Det står vatje enskilt medlemsland
fritt att godkänna yrkesutövare med utbildning från land utanför EES.
Av de uttalanden från kommissionen som redovisats tidigare under av-
snitt 2.2.2 torde länderna även i den situationen vara bundna av de be-
27
slutade minimikraven. En sådan princip lär inte vålla några problem i
Sverige. Någon särskild bestämmelse om detta behöver därför enligt min
bedömning inte införas i den nationella lagstiftningen.
För EES-länder som inte har utbildning i det egna landet har intagits
ett undantag från förbudet mot utbildning i ”tredje land".
Som framgår av redogörelsen för EES-avtalet under avsnitt 2.2.1 får
diskriminering på grund av nationalitet inte förekomma när det gäller
rätt till anställning. Undantag görs för vissa offentliga tjänster samt för
allmän ordning och säkerhet.
Motsvarande förbud mot diskriminering på grund av nationalitet samt
dessutom på grund av hemvist gäller i fråga om etableringsfriheten.
Undantag från etableringsfrihet får göras vid myndighetsutövning
samt med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.
Enligt den praxis som utvecklats inom EG har anställningar inom den
offentliga hälso- och sjukvården inte omfattats av undantaget. Vägled-
ande torde Rådets uttalande 1976 vara i fråga om möjligheten att få
anställning som sjukhusläkare. Enligt detta borde undantag endast göras
för verksamhet som innebär administriva uppgifter på hög nivå eller
verksamhet som är förknippad med myndighetsutövning, även om den
sker sporadiskt. Myndighetsutövning inom sjukvården i Sverige sker
främst vid tillämpning av bestämmelser om tvångsvård. Några skäl att
införa undantag på grund av nationalitet vad avser rätt att få anställning
eller rätt att etablera sig inom hälso-och sjukvårdssektorn anser jag inte
föreligger för närvarande.
Enligt de aktuella direktiven har ett mottagande land inte rätt att kräva
kunskaper i landets språk eller i den nationella lagstiftningen på områ-
det. För de berörda yrkena finns i stället bestämmelser i direktiven som
ålägger de behöriga myndigheterna att anvisa den som söker godkännan-
de möjlighet att i eget och patienternas intresse skaffa tillräckliga kun-
skaper i det nya landets språk. Jag avser att föreslå att en bestämmelse
av den innebörden tas in i behörighetsförordningen. Jag anser det vara
en självklarhet att den som är verksam med vård av patienter också kan
kommunicera med sina patienter och jag delar den uppfattning om den
enskildes yrkesansvar som kommit till uttryck i EG:s praxis på området.
Jag utgår från att frågan om språkkunskaper löses praktiskt i vaije en-
skilt fall även om kunskap i landets språk inte får utgöra ett formellt
villkor för legitimation för yrket.
Som framgår av den tidigare redogörelsen diskuteras uppenbarligen
frågan om språk och kunskaper i lagstiftning inom vårdsektorn på nytt
inom EG. När EES-avtalet trätt i kraft bör det därför finnas möjligheter
för EFTA-ländema att lägga fram synpunkter på framtida reglering.
I patientjoumallagen finns krav på att journaler skall skrivas på sven-
ska språket. Vissa undantag härifrån har med stöd av ett bemyndigande
enligt 14 § patientjournallagen föreskrivits av Socialstyrelsen. Språkbe-
stämmelsen har till syfte att garantera säkerheten i vården. Det måste
t.ex. vara möjligt för andra vårdgivare att i en akut situation utan dröjs-
mål kunna ta del av en journal. Vidare måste enligt min mening tillsyns-
myndigheten och andra myndigheter ha garantier för att patientjournaler
Prop. 1992/93:83
28
är skrivna på svenska eller annat besläktat nordiskt språk. Patientjour-
nallagens principiella språkkrav bör alltså finnas kvar.
De särskilda direktiven för vissa vårdyrken innehåller möjligheter att
utan legitimation tillfälligt tillhandahålla tjänster i ett annat medlems-
land. Direktiven innehåller krav på registrering och anmälan inom vissa
frister och bestämmelser om hur staterna skall underrätta varandra vid
inskränkningar i behörigheten att utöva yrke i hemlandet. Dessa bestäm-
melser bör också införlivas i de svenska författningarna.
Som redan nämnts kommer 1989 års direktiv om en generell ordning
för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande utbildning som
omfattar minst tre års studier (det generella direktivet) att bli tillämpligt
för vissa yrken inom hälso- och sjukvården som är rättsligt reglerade.
Från svensk sida har hittills logopeder, psykologer, psykoterapeuter och
kiropraktorer anmälts.
Direktivets innehåll finns redovisat under avsnitt 2.2.4 till vilket jag
hänvisar. De allmänna principer i EES-avtalet som redovisats ovan gäl-
ler i huvudsak även för de yrkesgrupper som kommer att omfattas av
det generella direktivet. För de redan anmälda yrkesgrupperna bör be-
stämmelser tas in i behörighetslagstiftningen om vad som krävs för att
få legitimation för yrket. Som redan nämnts bör sjukgymnaster, vars
behörighet till yrket regleras även i Sverige, och arbetsterapeuter kunna
omfattas av direktivets bestämmelser när utbildningarna har förlängts.
Inom EG pågår fortfarande diskussioner om hur det generella direktiv-
et skall tillämpas. I de diskussionerna deltar företrädare för EFTA-län-
dema. Olösta frågor är bl.a. hur direktivets bestämmelser om prov- och
praktiktjänstgöring skall genomföras. Mot den bakgrunden går jag här
inte närmare in i direktivets detaljer på dessa och andra områden.
Enligt artikel 121 i EES-avtalet skall avtalets bestämmelser inte hindra
samarbete inom ramen för bl.a. det nordiska samarbetet, såvida detta
inte hindrar att "avtalet fungerar tillfredsställande". Bestämmelser som
har sin grund i nordiska avtal och som inte står i strid med motsvarande
regler i EES-avtalet kan således få tillämpas även i fortsättningen. För
hälso- och sjukvårdspersonalen regleras den fria rörligheten inom Nord-
en av en överenskommelse från 1981 som omfattar 18 olika yrkesgrupp-
er. För närvarande genomförs en översyn i nordisk regi av denna över-
enskommelse. Vad som behöver analyseras är bl.a. i vilken utsträckning
den nordiska regleringen blir obehövlig på grund av EES-avtalet och
vilka regler som står i strid med avtalets bestämmelser. Översynen be-
räknas vara avslutad före utgången av detta år och ändringar till följd av
översynen bör kunna göras några månader efter det att avtalet trätt i
kraft.
Som framgår av den redogörelse jag lämnat, har Sverige genom EES-
avtalet förpliktat sig dels att vid avtalets ikraftträdande införa regler om
en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare, dels att sådan
utbildning skall utgöra förutsättning för att fr.o.m. den 1 januari 1995
vara ansluten till landets socialförsäkringssystem. Det är mot denna
Prop. 1992/93:83
29
bakgrund som jag föreslår att bestämmelsen om ett nytt kompetensbevis
som allmänpraktiserande läkare nu tas in i behörighetslagen. Bestämmel-
ser om kraven för att få kompetens som allmänpraktiserande läkare
kommer att införas i behörighetsförordningen.
Som dagens grund- och vidareutbildning för läkare är utformad i vårt
land saknar ett införande av det nya kompetensbeviset praktisk betydelse
för att garantera kvaliteten på de läkare som utbildas i landet. Det stora
flertalet läkare i Sverige skaffar sig specialistkompetens inom något
verksamhetsområde. Motsvarande torde gälla för de övriga nordiska
länderna. Mitt förslag får därför ses som i huvudsak ett fullgörande av
de förpliktelser som följer av avtalet.
För svenskutbildade läkare som ännu inte har specialistkompetens och
som önskar arbeta i annat EES-land kommer beviset som allmänprakti-
serande läkare självfallet att vara av betydelse fr.o.m. 1995 då innehav
av kompetensbeviset utgör en förutsättning för att få vara ansluten till
EES-ländemas socialförsäkringssystem. Jag avser att återkomma med
förslag om hur denna del av direktivet skall införlivas i den svenska
lagstiftningen sedan bl.a. den utredning som ser över läkarvårdstaxan
avslutat sitt arbete.
Av ingressen till direktivet om särskild utbildning för allmänpraktiser-
ande läkare framgår att det saknar betydelse om utbildningen fullgörs
som en del av den nationella medicinska grundutbildningen eller separat.
Det är därför möjligt att utnyttja de 15 månader av allmäntjänstgöringen
som inte behövs för att uppfylla direktivens minimikrav för grundutbild-
ningen (6 år).
Fullgjord allmäntjänstgöring följd av ytterligare 9 månaders praktisk
tjänstgöring vid sjukhus eller vårdcentral, förslagsvis inom ramen för en
specialiseringstjänstgöring, bör därför enligt min mening kunna ge rätt
till ett kompetensbevis som allmänpraktiserande läkare.
Enligt avtalet skall vaije land lämna uppgift om landets benämning av
den allmänpraktiserande läkaren samt om utbildningens innehåll. Den
benämning som används i promemorian är kompetens som allmänprak-
tiserande läkare/EURO-läkare.
Kammarrätten i Stockholm anser att benämningen EURO-läkare är
onödig. Jag har dock förståelse för promemorians förslag att införa en
alternativ benämning till allmänpraktiserande läkare. Skälet till det är
framförallt risken att allmänpraktiserande läkare förväxlas med läkare
med specialistkompetens i allmänmedicin. Det förhållandet att utbild-
ningen till allmänpraktiserande läkare saknar praktisk betydelse för sven-
ska förhållanden gör att jag i likhet med promemorian förordar att i
lagtexten införs ett kompletterande begrepp. Jag föreslår dock begreppet
Europaläkare som en sådan komplettering. Ett skydd för benämningen
motsvarande det som gäller för specialistkompetenta läkare bör också
införas.
Prop. 1992/93:83
Direktiven ålägger länderna att inom viss tid anmäla vilken myndighet
inom landet som skall fullgöra de uppgifter som anges i direktiven i
30
fråga om bl.a. lämnande/mottagande av uppgifter, om utredning, om
auktorisering, om skrivande av intyg och om inrättande av informations-
kontor.
För Sveriges del ligger det nära till hands att lägga dessa myndighet-
suppgifter, vad avser all hälso- och sjukvårdspersonal, på Socialstyrel-
sen. Styrelsens regionala tillsynsenhet i Stockholm har idag ansvaret för
ärenden om behörighet för såväl inhemsk som utländsk hälso- och sjuk-
vårdspersonal.
I promemorian bedöms ett samlat formellt ansvar i Socialstyrelsen för
alla grupper inom hälso- och sjukvårdspersonalen vara den mest ratio-
nella lösningen. Jag delar denna bedömning. De uppgifter som rör de-
taljtillämpningen av det generella direktivet kommer också att åvila
Socialstyrelsen vad avser hälso- och sjukvårdspersonalen.
Några remissinstanser har väckt tanken att Läkemedelsverket skulle
ges ansvaret för de uppräknade myndighetsfunktionerna vad avser apo-
tekspersonal. Enligt gällande lagstiftning prövar emellertid Socialstyrel-
sen frågor om behörighet även för den som inte har apotekar- eller re-
ceptarieexamen (7 § behörighetslagen). På det underlag som finns för
närvarande är jag inte beredd att föreslå en ändring i detta hänseende.
Inte minst måste behörighetsprövningarnas nära samband med tillsynen
över personalen i deras yrkesutövning beaktas. Dessa frågor kommer att
tas upp till förnyade överväganden i samband med beredningen av Till-
synsutredningens huvudbetänkande (SOU 1991:63) Tillsynen över hälso-
och sjukvården.
Ansvaret för de myndighetsuppgifter som gäller behörighet, kompe-
tensbevis m.m. vad avser farmacevter bör alltså ligga kvar på Socialsty-
relsen och inkludera de uppgifter som följer av EES-avtalet. Självfallet
bör liksom hittills Läkemedelsverkets stora kompetens på området ut-
nyttjas genom ett nära samarbete mellan de båda myndigheterna.
Det står givetvis Socialstyrelsen fritt att konsultera även annan sakkun-
skap när det gäller att bedöma utländska personers kompetens. Jag tän-
ker på den centrala instans som föreslås ligga under verket för högskole-
service. Jag vill dock betona att ansvaret skall ligga på Socialstyrelsen
både vad avser bedömningar och beslut.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: Till hälso- och sjukvårdspersonal i tillsynslagens
mening hänförs personal som utan att ha legitimation för yrket i
Sverige med stöd av EES-avtalet tillfälligt tillhandahåller tjänster
här i landet. Detta sker genom en ändring i lagen.
Bestämmelserna i 15 § i lagen om att legitimation som grundar
sig på auktorisation i ett annat nordiskt land skall återkallas när
den ursprungliga auktorisationen har dragits in, utvidgas till att i
stället avse auktorisationer i ett annat EES-land.
31
Promemorians förslag överensstämmer med mitt såvitt gäller ändring-
arna i 15 § tillsynslagen.
När det gäller utvidgningen av den personkrets som faller under be-
greppet hälso- och sjukvårdspersonal föreslås i promemorian att ändring-
en i stället beslutas av Socialstyrelsen med stöd av redan givet bemyn-
digande.
Remissinstanserna: Förslagen i promemorian har i stort sett lämnats
utan erinran. HSAN anser dock att det av praktiska skäl är lämpligare
att utvidga personkretsen i 1 § tillsynslagen genom ändring i lagen.
Skälen för mitt förslag: Jag delar den åsikt som framförts i prome-
morian och som tillstyrks av Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN) att personkretsen i 1 § tillsynslagen bör utvidgas
till att omfatta även dem som utan att ha legitimation i Sverige tillfälligt
tillhandahåller tjänster här i landet. Jag anser - i likhet med HSAN - att
ändringen bör komma till utttryck i lagen genom en ändring i 1 §.
SHSTF anser att begreppet tillfälligt tillhandahållande av tjänster be-
höver en närmare definition framförallt vad avser den tidsfrist under
vilken ett tillfälligt tillhandahållande av tjänster kan accepteras. Någon
sådan precisering av den tid som avses torde inte vara möjlig att göra.
Eftersom förutsättningen för att tillfälligt tillhandahålla tjänster är att
yrkesutövaren är etablerad i annat land ligger det, enligt min mening, i
sakens natur att fråga är om kortare vistelser t.ex. för att behandla en
viss patient.
Som en följd av den nordiska överenskommelsen som reglerar den fria
rörligheten för hälso- och sjukvårdspersonalen finns idag bestämmelser
i 15 § i lagen om att en legitimation som grundar sig på auktorisation i
ett annat nordiskt land skall dras in om den ursprungliga auktorisationen
återkallas.
Bestämmelser motsvarande de föreslagna ändringarna i tillsynslagen
finns redan för yrkesutövare från de nordiska länderna. Dessa bestäm-
melser utvidgas till att i stället gälla för auktoriserade yrkesutövare från
hela EES-området.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: Bestämmelserna i kvacksalverilagen om förbud för
utländska medborgare att utöva verksamhet enligt lagen upphävs.
Detsamma gäller förbudet i kvacksalverilagen att utöva verksam-
het under kringresande i landet.
Promemorians förslag: Promemorians förslag, vad avser avskaffandet
av kravet på svenskt medborgarskap överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Altemativmedicinkommittén har utrett frågor
som rör den alternativa medicinens ställning i vårt samhälle. Kommittén
föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1989:60) att en ny lag om altemativ-
32
medicinsk verksamhet m.m. skall ersätta kvacksalverilagen. Lagen före-
slås bli tillämplig på den som utövar altemativmedicinsk verksamhet och
som inte omfattas av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m.fl. Enligt förslaget finns inga krav på medborgar-
skap. Kommitténs förslag har remissbehandlats och har i den delen
lämnats utan erinran. Förslaget bereds fortfarande i regeringskansliet.
Med hänsyn till förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i
EES-avtalet måste bestämmelsen om detta i kvacksalverilagen avskaffas
redan nu.
I kvacksalverilagen finns också ett förbud mot att utöva verksamhet
enligt lagen under kringresande från ort till annan. Även detta förbud
framstår numera som föråldrat. Det bör därför upphävas.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: I lagen bemyndigas regeringen eller, om regeringen
så bestämmer, Jordbruksverket att meddela föreskrifter om legiti-
mation och annan behörighet att utöva veterinäryrket för veteri-
närer med sådan utländsk utbildning som omfattas av Sveriges
åtaganden enligt internationella överenskommelser.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians
förslag.
Skälen för mitt förslag: Av EES-avtalet, bilaga VII, och tillämpliga
direktiv (78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 89/594/EEG och 90/658/EEG)
framgår vad som krävs för ömsesidigt erkännande av veterinärers yr-
kesbehörighet i EES-ländema. Till följd av avtalet får veterinärer med
erforderlig kompetens rätt att etablera sig här i landet. Dessa veterinärer
måste därför ges möjlighet att erhålla behörighet för yrket genom
legitimering. Bestämmelserna om legitimation i lagen om behörighet att
utöva vererinäryrket m.m. behöver av den anledningen kompletteras vad
gäller förutsättningarna för rätt till legitimation som veterinär. EES-
avtalet medför dessutom att veterinärer med nödvändig kompetens får
rätt att utan legitimation tillfälligt tillhandahålla tjänster här i landet. I
fråga om sådan verksamhet kan värdlandet ställa vissa krav på anmälan,
och föreskriva att denna skall innehålla uppgifter om utbildning och om
den verksamhet som bedrivs i det land där veterinären är etablerad samt
en beskrivning av den tillhandahållna tjänsten. I dag saknas möjlighet att
utöva veterinäryrket utan stöd av legitimation eller annat myndighetsbe-
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 83
33
slut. Behörighetslagen för veterinärer behöver därför kompletteras i
detta avseende.
Det är lämpligt att den nödvändiga anpassningen till EES-avtalets be-
stämmelser vad beträffar veterinärerna genomförs genom att bemyndi-
ganden tas in i lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. Den
behövliga detaljregleringen kan därmed ske i förordnings- och myndig-
hetsföreskrifter.
Det är lämpligt att dela upp bemyndigandet så att legitimationsfrågan
regleras i anslutning till lagens övriga bestämmelser om legitimation
medan bemyndigandet i fråga om den nya kategorien veterinärer, som
tillfälligt tillhandahåller tjänster, tas in i en särskild paragraf. Bemyndi-
gandet att meddela föreskrifter om legitimation bör därför placeras i 2 §
där övriga bestämmelser om förutsättningarna för legitimation finns.
Bemyndigandet avseende föreskrifter om rätt för andra än legitimerade
veterinärer att utöva yrket bör införas som en ny paragraf, 7 a §. Sist-
nämnda veterinärkategori föranleder även ändringar i 1 § i vilken anges
vilka som är behöriga att utöva yrket.
De nya föreskrifterna i anledning av EES-avtalet kommer inte att inne-
bära några förändringar vad gäller de särskilda behörighetsvillkor i form
av tjänstgöring och vidareutbildning som uppställs i den allmänna veteri-
närinstruktionen för vissa veterinärkategorier.
Det hör till Jordbruksverkets uppgifter att meddela legitimation av
veterinärer. Verket är också tillsynsmyndighet för flertalet veterinärer.
Det bör därför ankomma på Jordbruksverket att handha de myndighets-
uppgifter som följer av förslaget. Detta bör komma till uttryck i lagens
bemyndigande.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: Bestämmelsen i lagen om behörighet att utöva vete-
rinäryrket m.m. om att legitimation som grundar sig på auktorisa-
tion i ett annat nordiskt land skall återkallas om denna auktorisa-
tion förloras, utvidgas till att avse även auktorisation i ett annat
EES-land.
Promemorian innehåller förslag i det här avseendet för hälso- och
sjukvårdspersonalen men däremot inte för veterinärerna.
Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslaget i pro-
memorian.
Skälen för mitt förslag: I 4 § tredje stycket lagen om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m. föreskrivs att om en veterinär, som fått legiti-
mation här i landet på grund av auktorisation i ett annat nordiskt land
förlorar denna auktorisation, skall Jordbruksverket återkalla legitimatio-
nen. Det är naturligt att behandla veterinärer som erhåller legitimation
på grund av auktorisation i andra EES-länder på samma sätt. Aterkallel-
sebestämmelsen bör därför utvidgas till att gälla även sistnämnda grupp.
34
Prop. 1992/93:83
Målsättningen är att EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Det är ännu inte helt klarlagt om denna målsättning går att förverkliga.
De nu föreslagna ändringarna bör träda i kraft samtidigt som EES-avta-
let. Det bör därför föreskrivas att ändringarna skall träda i kraft den dag
som regeringen bestämmer. Det torde inte vara erforderligt med över-
gångsbestämmel ser.
EES-avtalet innebär att medborgare från berörda europeiska länder
med yrken inom hälso- och sjukvården kommer att kunna få svensk
legitimation och behörighet att arbeta inom den svenska hälso- och sjuk-
vården. Denna typ av frågor handläggs inom Socialstyrelsens regionala
tillsynsenhet i Stockholm. Resurserna för dessa frågor och för den regio-
nala tillsynsverksamheten i övrigt förstärktes genom den senaste budget-
propositionen (prop 1991/92:100, bilaga 6) med 3,2 milj, kronor. Vissa
mindre besparingar torde kunna göras genom upphävandet av två straff-
sanktionerade förbud i kvacksalverilagen. Förslagen torde inte medföra
ytterligare kostnader.
Inom hälso- och sjukvården, tandvården och detaljhandeln med läke-
medel finns vissa begränsningar i den yrkes- och etableringsfrihet som
annars vanligen gäller i Sverige. Dessa begränsningar anges främst i
lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjuk-
vården m.m. (behörighetslagen). I denna lag finns, som jag tidigare
berört, bestämmelser om kompetensbevis (t.ex. legitimation), behörig-
hetskrav för att utöva yrke och skydd för vissa yrkestitlar och yrkesbe-
teckningar. I 2 § anges yrkesgrupper som, under angivna förhållanden,
kan erhålla legitimation. Frågor om meddelande av legitimation prövas
enligt 3 § av Socialstyrelsen. Styrelsens beslut enligt lagen får över-
klagas hos kammarrätten (11 §). I 5 § ges bestämmelser om dem som
genomgått utbildning utomlands. I 6 och 7 §§ ges bestämmelser om
behörighet att utöva vissa yrken (t.ex. barnmorska, läkare och tandläk-
are) inom hälso- och sjukvården m.m. I lagen ges vidare ett straffrätts-
ligt skydd för yrkestitlarna barnmorska, läkare och tandläkare. För övri-
ga legitimerade yrkesutövare gäller i stället ett straffrättsligt skydd för
uppgiften att yrkesutövaren är legitimerad (9 § och 10 § tredje stycket).
I 12 § bemyndigas regeringen meddela ytterligare föreskrifter i de fråg-
or som avses i lagen. Föreskrifter har meddelats i förordningen
(1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. (behörighetsförordningen). Regeringen får överlåta åt Socialstyrel-
sen att meddela sådana föreskrifter.
I 2 § behörighetslagen uppräknas, som nämnts, yrken för vilka legiti-
mation kan meddelas. Det gäller barnmorska, glasögonoptiker, logoped,
läkare, psykolog, psykoterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska, tandhygie-
35
nist och tandläkare. Enligt 5 § kan även vissa kiropraktorer erhålla legi-
timation. Legitimationen är knuten till en genomgången utbildning och i
vissa fall praktisk tjänstgöring. Även den som visar att han på annat sätt
fått motsvarande kompetens kan erhålla legitimation. Innan legitimatio-
nen meddelas skall alltid granskas att inte sådana omständigheter före-
ligger att legitimationen skulle ha återkallats om sökanden varit legitime-
rad.
Legitimationens främsta ändamål är att vara en garanti för en yrkes-
utövares kompetens och lämplighet att utöva det yrke som legitimationen
avser. Legitimationen fyller dessutom ett informationsbehov gentemot
dels allmänheten, som kan behöva en "varudeklaration" av olika yrkes-
utövares kvalifikationer, dels myndigheter, som måste kunna lita på
yrkesutövaren t.ex. i fråga om recept och intyg, och dels privata och
offentliga sjukvårdshuvudmän för att undvika att personer anställs som
visat sig uppenbart olämpliga för sitt yrke.
Till legitimationen har vidare knutits vissa rättsverkningar. Legitima-
tionen kan t.ex. utgöra behörighetskrav i samband med tillsättning av
tjänster. Detta regleras i förordningen (1982:771) om behörighet till
vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana
tjänster. Legitimation som behörighetskrav omfattar enligt dessa bestäm-
melser läkare, barnmorskor, sjukgymnaster och sjuksköterskor. Enligt
en bestämmelse i förordningen skall Socialstyrelsen meddela allmänna
råd om kompetenskrav för arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjukhus-
fysiker, sjukhusingenjörer, sjuksköterskor och ambulanspersonal. En
motsvarande reglering på tandvårdsområdet finns i förordningen
(1985:884) om behörighet till vissa tjänster inom folktandvården och om
tillsättning av sådana tjänster.
Legitimation eller särskilt förordnande att utöva visst yrke har även
betydelse för en yrkesutövares skyldighet att föra patientjournal. För
psykologer och psykoterapeuter finns dock ofta en sådan skyldighet även
för den som saknar legitimation. Enligt 9 § patientjournal lagen är den
som, utan att ha legitimation för yrket, är verksam som logoped, psyko-
log eller psykoterapeut inom den allmänna hälso- och sjukvården eller
inom den enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt legitimerad
yrkesutövare, skyldig att föra patientjournal.
I 9 § 1 p. behörighetslagen ges, som nyss nämnts, ett skydd för yrkes-
titlarna barnmorska, läkare och tandläkare. I propositionen om lag om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (prop.
1983/84:179) anfördes beträffande denna bestämmelse att regleringen av
rätten att använda yrkestiteln för läkare tillkom därför att behov förelåg
att ge allmänheten ett skydd mot mindre kompetenta yrkesutövare. Un-
der den tid som förflutit sedan bestämmelsens tillkomst har det, enligt
vad som anförs i propositionen, tid efter annan visat sig att yrkesutövare
med otillräcklig kompetens sökt ge sken av kompetens genom att an-
vända titeln doktor eller läkare utan tydlig ursprungsbeteckning eller en
benämning där sådan titel ingår. För att få en konsekvent och enhetlig
reglering har skyddet utsträckts till att avse även yrkestitlarna barnmor-
ska och tandläkare.
Prop. 1992/93:83
36
För övriga legitimerade yrkesutövare, t.ex. psykologer och psykotera- Prop. 1992/93:83
peuter, gäller enligt 9 § 2 p. ett skydd för uppgiften att yrkesutövaren är
legitimerad. Denna bestämmelse hör samman med legitimationens syfte
att ge allmänheten en garanti för att yrkesutövaren uppfyller kraven på
duglighet och allmän kompetens.
Enligt 10 § döms den som bryter mot bestämmelserna i 9 § till böter.
Mitt förslag: Ett skydd för yrkestitlarna psykolog och psykotera-
peut ersätter det nuvarande skyddet för yrkesbeteckningama legiti-
merad psykolog resp, legitimerad psykoterapeut. Endast den som
har legitimation för yrket eller som genomgår s.k. PTP-tjänst-
göring skall i verksamhet på hälso- och sjukvårdens område få
kalla sig psykolog resp, psykoterapeut.
Socialstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. So-
cialstyrelsen har dock även föreslagit ett motsvarande skydd för yrkes-
titeln psykoanalytiker.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig har
tillstyrkt Socialstyrelsens förslag.
Skälen för mitt förslag: Psykologer och psykoterapeuter vänder sig
inte sällan direkt till allmänheten och erbjuder sina tjänster mot ersätt-
ning. Tjänsterna anges vanligen syfta till att ge behandling för psykiska
besvär. Den som söker sig fram på den privata vårdmarknaden har
genom införandet av legitimationer för psykologer resp, psykoterapeuter
fått en lättfattlig kvalitetsrubricering på yrkesutövaren. Kompetensbe-
viset markerar att utövaren uppfyller de krav som samhället har för att
verksamheten skall kunna betraktas som seriös.
Kompetensbeviset och därmed yrkesutövarens rätt att kalla sig legiti-
merad har sannolikt varit till hjälp för den som stått inför ett val att köpa
behandlingstjänster. Det kan dock samtidigt konstateras att införandet av
legitimationerna inte lett till någon märkbar begränsning i det allmänna
utbudet av psykologisk rådgivning och behandling. Marknadsföringen av
samtalsterapi i en mångfald former är fortfarande mycket omfattande
från personer vars kompetens för verksamheten är otillräcklig. Bland
dessa finns såväl personer som påböijat men inte fullgjort en kvalifice-
rad utbildning som personer utan någon som helst utbildning på områ-
det. Enligt Socialstyrelsens redovisning används ofta titlarna psykolog
eller psykoterapeut eller likartade titlar i marknadsföringen på ett vilse-
ledande sätt som kan ge intrycket att utövaren har den legitimerade
psykologens eller psykoterapeutens kompetensnivå. Särskilt allvarligt är
det naturligtvis om personer som helt saknar psykologisk utbildning
använder sig av en titel som av enskilda vårdsökande kan uppfattas som
att yrkesutövaren avlagt psykolog- eller psykoterapeutexamen eller har
motsvarande utbildning.
37
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört och med hänsyn till utveck-
lingen mot en alltmer omfattande privat marknad även på vårdområdet
finns det anledning att vidta åtgärder som ytterligare tydliggör vad som
är av staten auktoriserad yrkesutövning på de psykologiska och psykote-
rapeutiska behandlingsområdena. Ett förbud mot att obehörigen ge sig ut
för att vara psykolog eller psykoterapeut verkar i denna riktning. Ett
sådant förbud bör därför införas. Det måste dock samtidigt med en rim-
lig grad av säkerhet kunna anges vem som är behörig att använda de
nämnda yrkestitlarna. Jag återkommer strax till denna fråga.
Till skillnad från Socialstyrelsen och remissinstanserna anser jag inte
att det utökade skyddet för yrkestitlar för närvarande bör inkludera titeln
psykoanalytiker. Psykoanalys är visserligen generellt sett en behand-
lingsmetod som är än mer ingripande i personligheten än vad psyko-
terapi vanligen är. Kraven på en fårdigutbildad psykoanalytiker är också
högre ställda än på den legitimerade psykoterapeuten. För psykoanaly-
tiker finns dock, till skillnad från de två nyss nämnda yrkesgrupperna,
varken legitimation för yrket eller någon av samhället anordnad utbild-
ning. Enligt upplysningar från Socialstyrelsen utbildas psykoanalytiker i
Sverige i två föreningar, Svenska Psykoanalytiska Föreningen resp.
Svenska Föreningen för Holistisk Psykoterapi och Psykoanalys. Genom-
gången sådan utbildning berättigar till legitimation som psykoterapeut.
Det finns naturligtvis en viss risk för missbruk av titeln psykoanalytiker.
Mot bakgrund av vad jag nyss anfört finns det dock inte för närvarande
tillräckligt underlag för att införa ett skydd för denna titel.
För de yrkesgrupper på hälso- och sjukvårdsområdet som idag har en-
samrätt till sin yrkestitel, dvs. barnmorskor, läkare och tandläkare,
gäller också en ensamrätt att utöva yrket (6 § behörighetslagen). Obe-
hörig att ge sig ut för att vara barnmorska, läkare eller tandläkare i
verksamhet på hälso- och sjukvårdens eller tandvårdens område är där-
för var och en som inte är behörig att utöva sådant yrke (prop.
1983/84:179 s. 41 f.). För psykologer resp, psykoterapeuter finns inte
på motsvarande sätt en exklusiv behörighet att utöva yrket. Den be-
höriga användningen av dessa titlar måste därför knytas till något annat
faktum än behörigheten att utöva yrket. Ett sådant faktum, som är lätt
konstaterbart och inte ger upphov till osäkerhet beträffande en viss per-
sons behörighet, är det förhållandet att yrkesutövaren innehar legitima-
tion som psykolog resp, psykoterapeut. Som jag nyss nämnde kan, om
kraven är uppfyllda, även den psykoanalytiker som vill få legitimation,
bli legitimerad som psykoterapeut.
Det är därutöver naturligt att knyta det behöriga användandet av psy-
kologtiteln till sådan praktisk tjänstgöring som anges i 2 § behörighets-
lagen. Regleringen av denna s.k. PTP-tjänstgöring redovisas i special-
motiveringen (avsnitt 6.1).
En konsekvens av förslaget blir att den som har psykologexamen inte
har rätt att i sin yrkesverksamhet på området kalla sig för psykolog, om
han eller hon inte har legitimation som psykolog eller genomgår PTP-
tjänstgöring. Det måste dock för dessa personer vara tillåtet att även i
verksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet få ange att de har psykolog-
Prop. 1992/93:83
38
examen. Motsvarande bör gälla även den som på annat sätt, t.ex. genom
en utländsk examen, har förvärvat en titel som lätt kan förväxlas med
psykolog- eller psykoterapeuttiteln. En regel om att en liknande titel
skall anges på ett sätt som tydligt skiljer den från psykolog- och psyko-
terapeuttitlama bör därför komplettera den tidigare angivna bestämmel-
sen.
Tidpunkten för ett ikraftträdande av de nu föreslagna ändringarna
måste sättas med beaktande av att marknaden bör ges tid att hinna ställa
om sig till de nya reglerna. Det bör innebära en rimlig omställningstid
om dessa börjar gälla den 1 januari 1994.
Prop. 1992/93:83
Mitt förslag: I patientjoumallagen görs en redaktionell ändring
som en följd av det nya skyddet för titlarna psykolog resp, psyko-
terapeut.
Skälen för mitt förslag: Begreppen psykolog och psykoterapeut an-
vänds i lagar och andra författningar även på andra områden än inom
behörighetsregleringen. Dessa begrepp har hittills omfattat såväl legiti-
merade som icke legitimerade yrkesutövare. En sådan regel är bestäm-
melsen i 36 kap. 5 § rättegångsbalken (RB) om inskränkt vittnesplikt för
bl.a. psykologer och psykoterapeuter. Andra exempel finns i sekretess-
lagen (1980:100) för vissa uppgifter hos psykolog inom skolväsendet
och i myndighets personalsociala verksamhet (7 kap. 9 resp. 10 §§).
Genom de nu föreslagna ändringarna i behörighetslagen kommer den
som utövar psykologisk verksamhet inom den enskilda hälso- och sjuk-
vården, men saknar legitimation, inte att få benämna sig psykolog. Jag
anser inte att denna delvis ändrade innebörd av yrkestiteln psykolog
måste medföra ändringar i de nyss nämnda vittnes- och tystnadsplikts-
reglema.
På ett område bör dock ett förtydligande ske. Jag tänker på bestämmel-
sen i 9 § patientjoumallagen (1985:562) om skyldighet att föra patient-
journal. I bestämmelsen anges bl.a. att den som är verksam som logo-
ped, psykolog eller psykoterapeut utan att ha legitimation för yrket, i
vissa angivna fall är skyldig att föra patientjournal. Eftersom det, med
undantag för de s.k. PTP-psykologema, inte blir tillåtet att benämna sig
psykolog resp, psykoterapeut utan att ha legitimation för yrket bör denna
bestämmelse ändras. Någon saklig förändring är dock inte avsedd.
För psykologer och psykoterapeuter gäller för närvarande att den som
inte har legitimation för yrket i sin yrkesverksamhet inte får ge sig ut
för att vara legitimerad. Att detta straffrättsliga skydd ändras till att
gälla själva yrkestiteln psykolog resp, psykoterapeut kan inte förväntas
39
medföra någon ytterligare kostnad för Socialstyrelsen eller de rättsliga Prop. 1992/93:83
myndigheterna. För vissa enskilda yrkesutövare kan mindre kostnader
uppkomma genom att de måste byta yrkesbenämning i sin verksamhet.
Smärre kostnader kan också uppkomma genom att information måste ges
om de nya reglerna.
Mitt förslag: I behörighetslagen anpassas en hänvisning till hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) till regeringsformens bestämmelser
om normgivning och hälso- och sjukvårdslagens ändrade lydelse.
Skälen för mitt förslag: Den nya kommunallagen (1991:900) har
medfört ändringar även i annan lagstiftning. Sådana ändringar har bl.a.
skett i bestämmelserna om nämnder i hälso- och sjukvårdslagen (SFS
1991:903 och 909). Enligt en bestämmelse i behörighetslagen skall vissa
särskilda förordnanden att utöva yrke meddelas av Socialstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande, av hälso- och sjukvårdsnämnd, organ
som avses i 11 § hälso- och sjukvårdslagen eller annan myndighet. Den-
na bestämmelse, 6 § andra stycket, bör redaktionellt anpassas till den
ändrade regleringen i hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1991:903 och
909).
Bestämmelsen innefattar en möjlighet för Socialstyrelsen att vidarede-
legera sin uppgift. Med hänsyn till regeringsformens bestämmelser om
normgivning bör bestämmelsen tas in i en förordning. I behörighetslagen
bör anges endast att regeringen bestämmer vilken myndighet som får
meddela särskilda förordnanden. Ändringen skall inte innebära någon
saklig förändring.
Mitt förslag: I avvaktan på utvärderingen av försöksverksamheten
med rätt för vissa distriktssköterskor att förskriva läkemedel för-
längs giltighetstiden för den särskilda lag som innebär att också
sådana läkemedel omfattas av prisnedsättning och kostnadsbefriel-
se.
Skälen för mitt förslag: Distriktssköterskor i Jämtlands läns landsting
har sedan i mars 1988 rätt att inom ramen för en försöksverksamhet
förskriva vissa läkemedel. I syfte att möjliggöra detta försök finns en
tidsbegränsad lag som innebär att sådana läkemedel omfattas av samma
prisnedsättning och kostnadsbefrielse som läkemedel som förskrivs av en
40
läkare. Denna lag, lagen (1988:23) om tillämpning av lagen (1981:49)
om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. vid viss försöksverksam-
het, trädde i kraft den 1 mars 1988 och gällde ursprungligen till utgång-
en av år 1991 (prop. 1987/88:43, bet. 1987/88:SfU10, rskr.
1987/88:75). Socialstyrelsen skulle därefter göra en utvärdering av för-
söket och avrapportera denna till regeringen under budgetåret 1991/92.
I avvaktan på denna utvärdering har den tidsbegränsade lagens giltig-
hetstid förlängts till utgången av år 1992 (SFS 1991:1592). I samband
med förlängningen anfördes bl.a. att försöket, enligt Jämtlands läns
landsting, haft positiva effekter, särskilt för befolkningen i glesbygdsom-
råden. Den dåvarande regeringen ansåg att ett avbrott i den pågående
försöksverksamheten borde undvikas, inte minst om verksamheten skulle
permanentas (prop. 1991/92:13). Riksdagen hade inte någon annan
uppfattning (bet. 1991/92:KU6, rskr. 1991/92:31).
Socialstyrelsen har ännu inte redovisat utvärderingen av försöksverk-
samheten. I avvaktan på att så sker bör den särskilda lagens giltighetstid
ännu en gång förlängas. Socialstyrelsens utvärdering förväntas redovisas
inom mycket kort tid. Eftersom även andra frågor kommer att få be-
tydelse, t.ex. frågor om särskild utbildning av distriktssköterskor, bör
dock lagen förlängas ett år.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Socialdepartementet upp-
rättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m.fl.,
3. lag om ändring i lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område,
4. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veteri-
näryrket m.m.,
5. lag om ändring i patientjoumallagen (1985:562),
6. lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1988:23) om tillämpning av
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. vid viss
försöksverksamhet, dels ändring i samma lag.
Förslaget under 4 har upprättats i samråd med chefen för Jordbruks-
departementet.
En del bestämmelser i lagförslagen gäller ämnen som faller inom Lag-
rådets granskningsområde. Förslagen är dock enligt min mening av
sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 83
Prop. 1992/93:83
41
Prop. 1992/93:83
Under den nya rubriken och i 3 a §, som också är ny, har tagits upp de
grundläggande bestämmelserna om ett nytt kompetensbevis - kompetens
som allmänpraktiserande läkare. Som framgår av den allmänna motive-
ringen (avsnitten 2.2.3 och 2.4) är bakgrunden till de nya bestämmelser-
na det krav på införlivande av EG-direktivet (86/457/EEG) om utbild-
ning för allmänpraktiserande läkare, som följer av EES-avtalet. Detta
direktivs huvudsakliga innehåll har redovisats i avsnitt 2.2.3.
Syftet med införandet av ett särskilt kompetensbevis för allmänprak-
tiserande läkare anges i det nämnda direktivet vara att förbättra dessa
läkares utbildning så att de bättre kan fullgöra sina uppgifter och få en
höjd status. Detta anges i sin tur ge direkta fördelar för patienterna och
bidra till att förbättra hälso- och sjukvården, särskilt genom att verka för
en mer selektiv konsultation av specialister, användning av laboratorier
och andra högspecialiserade inrättningar och utrustningar. Det måste ur
svensk synvinkel dock konstateras att det angivna syftet har mindre
bärkraft eftersom en stor majoritet av alla läkare i Sverige genomgår
specialistutbildning. Även bland de allmänpraktiserande läkarna har en
övervägande majoritet specialistutbildning i allmänmedicin eller en när-
liggande specialitet.
Till ett kompetensbevis är i allmänhet knutet vissa rättsverkningar,
t.ex. rätt att utöva visst yrke. Det nya kompetensbeviset kommer dock
inledningsvis inte att ha någon specifik innebörd. Som angivits i den
allmänna motiveringen kommer det nya kompetensbeviset dock att
fr.o.m. den 1 januari 1995 vara ett villkor för rätten att utöva verksam-
het som allmänpraktiserande läkare inom ramen för Sveriges och andra
avtalsbundna staters socialförsäkringssystem.
Med stöd av bemyndigandet i paragrafen skall regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen meddela närmare föreskrifter
om den praktiska utbildning som krävs, utöver legitimation som läkare,
för att kunna få kompetens som allmänpraktiserande läkare. Huvud-
dragen i dessa kommande föreskrifter har redovisats i avsnitt 2.4.
Den nya kompetensen benämns kompetens som allmänpraktiserande
läkare. I Sverige finns emellertid en specialitet med beteckningen all-
mänmedicin. Det anges vidare i olika sammanhang, bl.a. i författningar,
att läkare är i allmän tjänst. För att undvika förväxlingar med dessa
beteckningar har till benämningen kompetens som allmänpraktiserande
läkare fogats den kompletterande beteckningen Europaläkare.
Av andra stycket framgår att frågor om meddelande av bevis om kom-
petens som allmänpraktiserande läkare skall prövas av Socialstyrelsen.
42
Styrelsen har denna funktion även beträffande övriga kompetensbevis
som omfattas av behörighetslagen.
I tredje stycket anges att en läkare i sin yrkesverksamhet får ange att
han har kompetens som allmänpraktiserande läkare (Europaläkare) en-
dast om han har sådan kompetens. En motsvarande regel, som dock
avser "infor allmänheten", finns beträffande specialistkompetens i 4 §.
Ingen av dessa två bestämmelser är direkt straffrättsligt sanktionerade.
För den som är läkare och utger sig för att vara Europaläkare utan att ha
sådan kompetens kan dock disciplinansvar eller återkallelse av legiti-
mation med stöd av bestämmelserna i tillsynslagen komina i fråga. För
den som inte är läkare kan ansvar utkrävas enligt 9 och 10 §§ denna lag.
5 §
I paragrafen har de hittillsvarande första och andra styckena samman-
förts till ett nytt första stycke. I detta stycke finns kvar den grundlägg-
ande bestämmelsen om kraven för att få legitimation som kiropraktor.
Liksom hittills skall den som har examen som Doctor of Chiropraktic
vid utländsk högskola eller motsvarande utbildning och den som på
annat sätt visar att han har motsvarande utbildning kunna få legitimation
som kiropraktor. I lagen har däremot tagits bort kraven på praktisk
tjänstgöring, författningskunskaper och språkkunskaper. En anledning
härtill är att kiropraktorer sannolikt kommer att omfattas av det gene-
rella direktivet (se avsnitt 2.4). De krav i nyss nämnda hänseenden eller
i övrigt som bör och får ställas på en kiropraktor tas liksom för övriga
yrkesgrupper lämpligen in i behörighetsförordningen eller fastställs på
myndighetsnivå.
I förslagets tredje stycke har det nuvarande bemyndigandet för rege-
ringen att meddela föreskrifter för den som utomlands genomgått utbild-
ning inskränkts till att gälla villkoren för att få kompetensbevis. Bestäm-
melsen är nämligen intagen under denna mellanrubrik. Bemyndigandet
om villkoren för behörighet att utöva yrke har tagits in i en ny paragraf,
8 §. Avsikten är att båda bemyndigandena skall utnyttjas för bestämmel-
ser om personal som omfattas av EES-avtalet. Vilka personer som om-
fattas av detta avtal framgår av lagen om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES), se prop. 1991/92:170 bilaga 1.
Enligt det omarbetade bemyndigandet får regeringen överlämna sin
föreskriftsrätt till den myndighet som regeringen bestämmer.
6 §
Ändringen i andra stycket, som berörts i avsnitt 3.4, innebär en anpass-
ning till regeringsformens bestämmelser om normgivning och ändringar
som tidigare genomförts i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Dessa
ändringar (SFS 1991:903, 909) var i sin tur följder av kommunallagen
(1991:900). Någon saklig ändring är inte avsedd.
Prop. 1992/93:83
43
8 §
Pragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande for regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
behörighet att utöva yrke för den som utomlands genomgått utbildning.
Bemyndigandet har förts över till denna paragraf från 5 §. Bemyndi-
gandet motsvarar i övrigt det nya bemyndigandet i 5 § med den skill-
naden att 5 § avser rätten att få kompetensbevis medan denna paragraf
avser behörighet att utöva yrke.
I rätten att utöva yrke ingår rätten att tillhandahålla tjänster inom yrket
under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för
yrket (jfr. förslaget till ändring i 1 § tillsynslagen).
9 §
I paragrafen har det nuvarande skyddet för yrkestitlarna barnmorska,
läkare och tandläkare utökats med motsvarande skydd för yrkestitlarna
psykolog och psykoterapeut. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.2.
Beträffande skälen för ett titelskydd m.m. kan därutöver hänvisas till
behörighetslagens förarbeten (prop. 1983/84:179, bet. 1983/84:SoU32,
rskr. 1983/84:376).
Lagtekniskt har det nya skyddet för psykolog- resp, psykoterapeuttiteln
tagits in i en ny p 3 i första stycket. I p 2 har det hittillsvarande skyddet
för yrkesbeteckningama legitimerad psykolog resp, psykoterapeut utgått
som en följd av det nya titelskyddet. Om någon inte är behörig att kalla
sig psykolog får personen självfallet inte ange sig vara legitimerad psy-
kolog.
Enligt 10 § fjärde stycket behörighetslagen döms den som bryter mot
bestämmelserna i 9 § till böter. Av 9 § framgår att ensamrätten till de i
paragrafen angivna titlarna och yrkesbenämningarna gäller i verksamhet
på hälso- och sjukvårdens eller tandvårdens område, dvs. undersökning-
ar och behandlingar av sjukdomar eller skador. I detta innefattas utbju-
dande av tjänster på dessa områden. Bestämmelsen hindrar däremot inte
någon att i andra sammanhang kalla sig t.ex. psykoterapeut.
För straffbarhet krävs därutöver att den som ger sig ut för att vara
psykolog eller psykoterapeut eller på annat sätt ger sken av att ha sådan
kompetens är obehörig att använda titeln.
Obehörig att kalla sig psykolog i verksamhet på hälso- och sjukvårdens
eller tandvårdens område är enligt bestämmelsen var och en som varken
har legitimation som psykolog eller genomgår PTP-tjänstgöring. Den
nuvarande utbildningen till psykolog är en femårig linjeutbildning inom
högskolan som avslutas med psykologexamen. För legitimation som
psykolog krävs därefter ett års praktisk tjänstgöring, s.k. PTP-tjänst-
göring. Denna regleras författningsmässigt i 10 § behörighetsförord-
ningen och genom socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
legitimation av psykologer (SOSFS 1986:43). Vanligen utnyttjas vikariat
för PTP-tjänstgöring. Eftersom vikariaten ofta är på deltid tar den prak-
tiska tjänstgöringen vanligen mer än ett år. Den som fullgör PTP-tjänst-
göring har genom den föreslagna regleringen rätt att även i fortsättning-
Prop. 1992/93:83
44
en benämna sig psykolog i sin yrkesutövning inför t.ex. patienter och Prop. 1992/93:83
medarbetare.
För dem som har den tidigare utbildningen "psykologexamen efter
grundutbildning" (PEG) eller annan utbildning krävs däremot legiti-
mation för att i sin yrkesverksamhet få benämna sig psykolog.
Allteftersom det psykologiska kunskaps- och fackområdet har utvidgats
har psykologtiteln kommit att användas i olika kombinationer, t.ex.
invandrarpsykolog, förskolepsykolog, neuropsykolog eller vittnespsyko-
log. Skyddet för yrkestiteln psykolog inom hälso- och sjukvården inne-
fattar naturligtvis sådana kombinationer.
För att vara behörig att i yrkesverksamhet använda titeln psykoterapeut
krävs på motsvarande sätt legitimation som psykoterapeut. En legitime-
rad psykoterapeut skall även i fortsättningen i sin yrkesverksamhet ange
sin grundutbildning (2 § andra stycket behörighetslagen).
Det finns vissa titlar som kan förväxlas med t.ex. psykologtiteln. Om
innehavaren av en sådan titel inte är legitimerad psykolog eller PTP-
psykolog men ändå har ett berättigat intresse av att använda titeln måste
detta tillåtas. En förutsättning är dock enligt det nya andra stycket att
denna titel anges på ett sätt som tydligt skiljer den från psykolog- och
psykoterapititlama. Ett exempel på de nu åsyftade titlarna är det för-
hållandet att en person har psykologexamen. Detta får anges i yrkes-
verksamheten men det måste ske på sådant sätt att en förväxling med
titeln psykolog inte sker. Bestämmelsen tar i övrigt sikte på utländska
titlar som kan vara likartade med psykolog- eller psykoterapeuttiteln.
De ändringar som har föranletts av EES-avtalet bör träda i kraft samti-
digt med detta avtal. Eftersom det ännu inte är klart när detta kan ske
bör dessa ändringar träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.
Övriga ändringar bör däremot träda i kraft vid bestämda tidpunkter.
Eftersom det fåtal yrkesverksamma psykologer som saknar legitimation
bör ges tid att anpassa sig till det nya skyddet för denna titel bör den
ändringen träda i kraft den 1 januari 1994.
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6. En-
ligt förslaget skall tre paragrafer i den s.k. kvacksalverilagen upphöra
att gälla. Det gäller för det första förbudet i 4 § mot att utöva verksam-
het enligt lagen under kringresande från ort till annan (ambulerande
kvacksalveriverksamhet). Ett sådant förbud framstår som föga motiverat
i det nutida samhället. För det andra gäller det förbudet i 5 § för den
som inte är svensk medborgare att utöva kvacksalveriverksamhet. Även
denna bestämmelse framstår som föråldrad. Förbudet innebär dessutom,
45
i förhållande till de stater som omfattas av EES-avtalet, en otillåten
diskriminering på grund av medborgarskap. Genom att dessa två be-
stämmelser upphävs kan även straffbestämmelsen i 8 § tas bort. De
föreslagna ändringarna bör genomföras snarast möjligt och oberoende av
om EES-avtalet träder i kraft enligt planerna eller senare. Bestämmelser-
na föreslås därför upphävda vid utgången av år 1992.
1 §
I paragrafen avgränsas den personkrets som omfattas av tillsynslagen.
Det stora flertalet av den personal inom vården som har utländsk utbild-
ning kommer att omfattas av tillsynslagen främst genom att de antingen
har svensk legitimation (p 2) eller motsvarande behörighet (andra styck-
et) eller arbetar vid sådana sjukhus eller andra inrättningar som anges i
P 1-
Genom ändringar i behörighetslagstiftningen kommer vissa medborgare
i en stat som omfattas av EES-avtalet att bli behöriga att tillhandahålla
tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk
legitimation (se avsnitt 2.5). I en ny p 5 anges att även denna grupp
yrkesutövare anses som hälso- och sjukvårdspersonal i tillsynslagens
mening. De ställs därmed i sin yrkesutövning under Socialstyrelsens
tillsyn och blir skyldiga att följa de åligganden som gäller för hälso- och
sjukvårdspersonal. En sådan yrkesutövare kan också bli föremål för
disciplinpåföljd. Eftersom han eller hon saknar svensk legitimation kan
däremot återkallelse av legitimationen inte förekomma. Om en sådan
person skulle visa sig vara uppenbart olämplig att utöva yrket får det
förutsättas att hemlandets tillsynsmyndighet agerar för att stoppa fortsatt
yrkesverksamhet. Det finns i det aktuella direktivet regler om hur stater-
na skall underrätta varandra vid bl.a. inskränkningar i behörigheten att
utöva yrket.
15 §
I paragrafen finns bestämmelser om återkallelse av legitimation. Liksom
hittills skall legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården en-
ligt det oförändrade första stycket kunna återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket, 2. på grund av sjukdom eller
någon annan liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställ-
ande, eller 3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot
återkallelse inte föreligger från allmän synpunkt.
I andra stycket har föreskriften om att en legitimation inom hälso- och
sjukvården som någon har erhållit på grund av auktorisation i ett annat
nordiskt land skall återkallas om auktorisationen återkallas ändrats till
motsvarande bestämmelse för den som har auktorisation i ett annat land
Prop. 1992/93:83
46
inom EES. Avsikten är att samtliga nordiska länder skall omfattas av
EES-avtalet. Någon saklig ändring i övrigt är inte avsedd. Bakgrunden
till den nya bestämmelsen har redovisats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.5). Genom bestämmelsen i 18 § tillsynslagen gäller regeln
även annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården än
sådan som grundar sig på legitimation.
1 §
1 paragrafen anges vilka som är behöriga att utöva veterinäryrket.
Paragrafen förses med en ny punkt, enligt vilken behörighet att utöva
veterinäryrket tillkommer också den som enligt särskilda föreskrifter har
rätt till sådan yrkesutövning utan legitimation. Som framgår av kommen-
taren till 7 a § gör EES-avtalet det möjligt för en veterinär att tillfälligt
bedriva verksamhet i ett annat EES-land utan legitimation i det landet.
Punkten b har anpassats till regeringsformens regler om normgivnings-
makten genom att det fortsättningsvis skall ankomma på regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela
föreskrifter om förordnande att tjänstgöra som veterinär.
2 §
I paragrafen finns bestämmelser om förutsättningarna för att erhålla
legitimation. I fjärde stycket, som är nytt, föreskrivs att regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får meddela
föreskrifter om legitimation för veterinär med utländsk utbildning som
omfattas av Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser.
Bestämmelsen, som har kommenterats i den allmänna motiveringen,
avser de veterinärer som har för avsikt att med stöd av EES-avtalet
etablera sig i landet.
4 §
I paragrafens tredje stycke finns en bestämmelse om att legitimation som
meddelats på grund av auktorisation i annat nordiskt land skall återkallas
om veterinären förlorar denna auktorisation. Eftersom auktorisation i
annat EES-land fortsättningsvis kommer att kunna utgöra grund för
legitimation av veterinär, utvidgas bestämmelsen till att avse förlust av
sådan auktorisation.
7 a §
Enligt paragrafen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Jordbruksverket meddela erforderliga föreskrifter om behörighet att utan
legitimation utöva veterinäryrket för veterinärer med utbildning som
omfattas av Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser.
Prop. 1992/93:83
47
Detta bemyndigande skall utnyttjas för föreskrifter rörande veterinärer Prop. 1992/93:83
som avser att med stöd av EES-avtalet tillfälligt tillhandahålla tjänster
här i landet.
6.5 Förslaget till lag om ändring i patientjoumallagen
(1985:562)
Ändringen är endast av redaktionell art. Den har tagits upp i den all-
männa motiveringen (avsnitt 3.3).
6.6 Förslaget till lag om dels fortsatt giltighet av lagen
(1988:23) om tillämpning av lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader, m.m. vid viss försöksverksamhet,
dels ändring i samma lag
Förslagets innebörd framgår av avsnitt 4.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvården m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
3. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl.,
4. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m.,
5. lag om ändring i patientjournallagen (1985:562),
6. lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1988:23) om tillämp-
ning av lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
m.m. vid viss försöksverksamhet, dels ändring i samma lag.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredrag-
anden har lagt fram.
48
ta §
Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, fär meddela
närmare föreskrifter om de regler som skall gälla om kompetensbevis,
behörighet att utöva yrke och skyddet för yrkestitel och yrkesbeteckning
för den personal med utländsk utbildning som omfattas av avtalet om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).
3a §
En legitimerad läkare som har gått igenom den praktiska utbildning
som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
föreskriver skall på ansökan få kompetens som allmänpraktiserande
läkare (EURO-läkare).
Frågor om meddelande av sådan kompetens prövas av socialstyrelsen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Den som......
15 §
Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall återkal-
las om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövningen av sitt yrke eller på annat sätt
visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot återkallelse
inte föreligger från allmän synpunkt.
Prop. 1992/93:83
Bilaga 1
49
Nuvarande lydelse
Har någon på grund av auktori-
sation i ett annat nordiskt land
erhållit legitimation inom hälso-
och sjukvården och återkallas den
auktorisationen, skall även legiti-
mationen återkallas.
Föreslagen lydelse
Har någon på grund av auktori-
sation i ett annat land som hör till
det europeiska ekonomiska sa-
marbetsområdet (EES) erhållit
legitimation inom hälso- och sjuk-
vården och återkallas den auktori-
sationen, skall även legitimationen
återkallas.
Prop. 1992/93:83
Bilaga 1
2a §
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får med-
dela närmare föreskrifter om de regler som skall gälla för legitimation
av veterinär med sådan utländsk utbildning som omfattas av avtalet om
ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).
50
Prop. 1992/93:83
Bilaga 2
Remissyttranden över promemorian (Ds 1992:34) Införande av EES-rätt
- ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso-
och sjukvården m.m. har avgetts av Justitiekanslem, Domstolsverket,
Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd, Läkemedelsverket, Riksförsäkrings-
verket, Sjöfartsverket, Universitets- och högskoleämbetet, Statens livs-
medelsverk, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet, När-
ingsfrihetsombudsmannen, Svenska kyrkans centralstyrelse, Landstings-
förbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges Akademikers Central-
organisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges läkarförbund, Sveriges
tandläkarförbund, Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund
(SHSTF), Sveriges farmacevtförbund, Sveriges psykologförbund, Sven-
ska logopedförbundet, Svenska kiropraktorsällskapet, Sveriges legiti-
merade optikers riksförbund, Svenska läkaresällskapet, Apotekarsociete-
ten, Apoteksbolaget AB, Lantbrukarnas riksförbund LRF, Svenska ken-
nelklubben, Statens invandrarverk, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet, Medicinska fakulteten
vid Uppsala universitet, och Odontologiska fakulteten vid Karolinska
institutet.
51
Prop. 1992/1993:83
Bilaga 3
Landstingsförbundet instämmer i socialstyrelsens bedömning att det sam-
mantaget finns skäl att införa ett skydd for yrkesbeteckningama psyko-
log, psykoanalytiker och psykoterapeut. Förbundet framhåller att utbudet
av framförallt samtalsterapi på den privata marknaden är stort och ofta
ges terapi av personer med varierande psykologisk kompetens. Det finns
en risk att användandet av titeln psykolog eller terapeut i dessa samman-
hang kan verka vilseledande för allmänheten. Förbundet anser att ett
förbud mot att kalla sig psykolog eller psykoterapeut med mindre att
utövaren är legitimerad skulle öka säkerheten och tryggheten for enskil-
da vårdsökande. Förbundet anser att den som fullgör sin PTP-tjänst-
göring måste ha rätt att kalla sig psykolog.
SACO har avstått från att avge eget yttrande och har istället översänt
yttranden från medlemsförbunden Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter,
Sveriges Psykologförbund och Sveriges Socionomers, Personal & För-
valtningstjänstemäns Riksförbund.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter anser att det finns starka skäl att
införa skydd för yrkesbeteckningama psykolog, psykoterapeut och psy-
koanalytiker.
Sveriges Psykologförbund tillstyrker starkt att straffrättsligt skydd för
yrkesbeteckningama psykolog och psykoterapeut införs. Förbundet till-
styrker också förslaget att endast en kombination till beteckningen psy-
kolog skall vara tillåten, nämligen PTP-psykolog. Enligt förbundets be-
dömning arbetar huvuddelen av de legitimerade psykologerna antingen
inom hälso- och sjukvården eller inom andra vårdområden (t.ex. skola,
barnomsorg eller kriminalvård) varvid de i varierande utsträckning utför
behandlingsarbete av sådant slag att de omfattas av bestämmelserna i
lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Förbundet
tillstyrker förslaget till straffrättsligt skydd av yrkesbeteckningen psyko-
analytiker. Förbundet framhåller att till skillnad mot vad som gäller för
psykologer och psykoterapeuter saknas en av samhället sanktionerad
legitimationsgrundande utbildning till psykoanalytiker. Förbundet förut-
sätter därför att endast genomgång av sådan psykoanalytikerutbildning
som - efter ekvivalering - berättigar till legitimation som psykoterapeut
ges titelskydd.
Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riksför-
bund välkomnar förslaget om ett straffrättsligt skydd för yrkesbeteck-
ningama psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Förbundet fram-
håller att SSR under flera år verkat för att titeln som psykoterapeut ges
ett starkare skydd.
LO och TCO har avstått från att avge yttrande i ärendet.
52
Prop. 1992/93:83
Proposition...................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992 13
1. Inledning ...............................13
1.1 EES-anpassningar........................13
1.2 Skydd för vissa yrkestitlar...................14
1.3 Övriga frågor ..........................15
2. Allmän motivering..........................15
2.1 Allmänna utgångspunkter inför EES-anpassningen ... 15
2.1.1 Tillsyns- och behörighetsregler inom hälso och
sjukvården m.m........................15
2.1.2 Behörighetslagstiftningen avseende veterinärer . . 18
2.2 EES-avtalet...........................19
2.2.1 Bestämmelser om fri rörlighet för personer .... 19
2.2.2 Direktiv om ömsesidigt erkännande av kompetens-
bevis och om harmonisering av författningar
som rör yrkesutövningen inom hälso- och sjuk-
vården m.m...........................20
2.2.3 Direktiv om utbildning för allmänpraktiserande
läkare ..............................23
2.2.4 Det s.k. generella direktivet.............23
2.3 EES-reglernas införlivande i svensk rätt .........25
2.4 Ändringar i behörighetslagen................26
2.5 Tillsynslagen..........................31
2.6 Kvacksalverilagen.......................32
2.7 Lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. . . 33
2.7.1 Behörighet för veterinärer med utbildning som
omfattas av EES-avtalet ...................33
2.7.2 Återkallelse av behörighet i vissa fall .......34
2.8 Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser.........35
3. Skydd för vissa yrkestitlar.....................35
3.1 Gällande svensk rätt .....................35
3.2 Skydd för yrkestitlarna psykolog och psykoterapeut . . 37
3.3 Konsekvenser i annan lagstiftning.............39
3.4 Ekonomiska konsekvenser..................39
3.5 Redaktionell ändring i behörighetslagen .........40
4. Förskrivningsrätt för distriktssköterskor.............40
5. Upprättade lagförslag........................41
6. Specialmotivering ..........................42
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:542) om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m................................42
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:409) om
förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjuk-
vårdens område ........................45
53
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:11) om till-
syn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.......46
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:61) om be-
hörighet att utöva veterinäryrket m.m...........47
6.5 Förslaget till lag om ändring i patientjoumallagen
(1985:562)........................... 48
6.6 Förslaget till lag om dels fortsatt giltighet av lagen
(1988:23) om tillämpning av lagen (1981:49) om be-
gränsning av läkemedelskostnader, m.m. vid viss för-
söksverksamhet, dels ändring i samma lag........48
7. Hemställan ..............................48
8. Beslut .................................48
Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag ..........49
Bilaga 2 Remissinstanser över departementspromemorian .... 51
Bilaga 3 Socialstyrelsens rapport 1991-01-02 Remissinstanser-
nas synpunkter ........................52
Prop. 1992/93:83
54
gotab 42103, Stockholm 1992