Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 15 oktober 1992 för den åtgärd och det ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
Som en följd av EES-avtalet har EFTA-statema undertecknat ett avtal om
bl.a. inrättandet av en EFTA-domstol. För att uppfylla vad EFTA-statema
överenskommit om EFTA-domstolens stadga måste den svenska lagstift-
ningen vara så utformad att mened som vittnen eller sakkunniga begår inför
EFTA-domstolen kan behandlas på samma sätt som om brottet begåtts inför
en svensk domstol. Med anledning härav föreslås i propositionen att det in-
förs en ny straffbestämmelse i brottsbalken om osann eller ovarsam utsaga
inför en internationell domstol. Det föreslås vidare att bestämmelsen i 2 kap.
3 § brottsbalken om domstols behörighet ändras så att den täcker också de
nya brotten.
De nya reglerna avses träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 81
Prop. 1992/93:81
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 3 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 15 kap. skall införas en ny paragraf, 4 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3§>
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å
sådant fartyg,
2. brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där
en avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon an-
nan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål
än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd
i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet
eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats
mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller
mot utlänning med hemvist i Sverige.
6. om brottet är kapning, sjö- el-
ler luftfartssabotage, flygplatssabo-
tage, försök till sådana brott eller
folkrättsbrott, eller
7. om det lindrigaste straff som
fängelse i fyra år eller därutöver.
6. om brottet är kapning, sjö- el-
ler luftfartssabotage, flygplatssabo-
tage, försök till sådana brott, folk-
rättsbrott eller osann eller ovarsam
utsaga inför en internationell dom-
stol, eller
i svensk lag är stadgat för brottet är
2 kap.
5§2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av
utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest
medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej
väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den rege-
ringen bemyndigat därtill.
1 Senaste lydelse 1990:416. Ny lydelse föreslagen i prop. 1992/93:77.
2 Senaste lydelse 1986:645. Ny lydelse föreslagen i prop. 1992/93:77.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:81
Åtal för brott, som förövats utom
riket, md väckas allenast efter för-
ordnande som i första stycket sägs.
Utan dylikt förordnande må dock
åtal väckas, om brottet förövats
Åtal för brott, som förövats utom
riket, får väckas endast efter förord-
nande enligt första stycket. Atal fdr
dock väckas utan ett sådant förord-
nande, om brottet är osann eller
ovarsam utsaga inför en internatio-
nell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller
någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning av
försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i svensk bered-
skapsstyrka för FN-tjänst,
4. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i
reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater,
eller
5. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt
intresse.
15 kap.
4b§
Om ett vittne eller en sakkunnig
under ed inför Europeiska frihan-
delssammanslutningens domstol,
EFTA-domstolen, lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen,
döms för osann utsaga inför
en internationell domstol
till påföljd enligt 1 §, om utsagan här
i riket skulle ha avgivits under laga
ed. Begås gärningen av grov oakt-
samhet, döms för ovarsam ut-
saga inför en internatio-
nell domstol till påföljd enligt
3 §.
Bestämmelserna i 4, 14 och 15 §§
gäller i tillämpliga delar också gär-
ning som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 81
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Prop. 1992/93:81
Sverige har tillsammans med övriga sex EFTA-stater undertecknat ett om-
fattande avtal med EG och dess medlemsstater om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-avtalet).
Enligt artikel 108.2 i EES-avtalet åligger det EFTA-statema att inrätta en
domstol (EFTA-domstolen), som skall vara behörig att i fråga om tillämp-
ningen av avtalet avgöra bl.a. mål och ärenden som rör övervakningsförfa-
randet avseende EFTA-staterna, överklaganden av beslut på konkurrensom-
rådet som fattas av EFTA:s övervakningsmyndighet samt tvister mellan två
eller flera EFTA-stater. Utöver dessa grundläggande behörighetsregler ges
det i EES-avtalet inte några föreskrifter beträffande EFTA-domstolen. I
stället förutsätts det i avtalet att EFTA-statema sinsemellan skall träffa ett
avtal rörande EFTA-domstolen.
EFTA-statema har samtidigt med EES-avtalet undertecknat det särskilda
avtalet (övervakningsavtalet) om EFTA-domstolen. Övervakningsavtalet re-
glerar bl.a. frågor om domstolens behörighet, sammansättning, domförhet
m.m.
I den proposition om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
som regeringen nyligen har överlämnat till riksdagen föreslås att övervak-
ningsavtalet i sin helhet inkorporeras med svensk rätt (prop. 1991/92:170,
del 1, s. 141 ff). Avtalsbestämmelserna om EFTA-domstolen kommer
därmed att bli gällande som lag här i landet.
I anslutning till övervakningsavtalet har ett antal protokoll upprättats, bl.a.
protokoll 5 om EFTA-domstolens stadga.1 Stadgarna, som är uppbyggda
efter förebild i motsvarande regler för EG-domstolen, innehåller två be-
stämmelser - artiklarna 25 och 26 - vilka båda aktualiserar ändringar i den
svenska lagstiftningen. Artikel 25 föreskriver att EFTA-domstolen får för-
1 Protokollet är intaget i prop. 1991/92:170 del VI, s. 125-132.
ordna att förhör skall hållas med ett vittne eller en sakkunnig vid den behö-
riga rättsliga myndigheten på dennes bostadsort. I prop. 1991/92:170 har fö-
reslagits att detta avtalsvillkor uppfylls genom att lagen (1946:818) om be-
visupptagning åt vissa internationella organ görs tillämplig även i sådana fall
(sedel 1 s. 143).
Den andra av de två nu aktuella bestämmelserna i stadgarna, artikel 26,
innehåller bl.a. regler om vittnen och sakkunniga som begår mened inför
domstolen. Artikeln har i sin svenska version följande lydelse.
En EFTA-stat skall behandla tredskande vittnen eller mened som begåtts
av ett vittne eller en sakkunnig som om motsvarande brott begåtts inför
nationell domstol i tvistemål. På anmodan av domstolen skall den berörda
EFTA-staten väcka åtal mot gärningsmannen vid behörig nationell domstol.
För att Sverige skall uppfylla den folkrättsliga förpliktelse som följer av
artikel 26 har det i en inom Justitiedepartementet i april 1992 upprättad
promemoria (Dnr 92-1836) föreslagits en ny straffbestämmelse, 15 kap.
4 b § brottsbalken, om osann eller ovarsam utsaga inför en internationell
domstol. I promemorian har vidare föreslagits en ändring i 2 kap. 3 §
brottsbalken om domstols behörighet så att bestämmelsen täcker de nya
brotten liksom också en ändring i åtalsbestämmelsema i 2 kap. 5 § brotts-
balken.
Promemorian har remissbehandlats. Remissinstanserna har i allt vä-
sentligt tillstyrkt lagförslagen i promemorian eller lämnat dem utan erinran.
Som kommer att framgå av det följande anser jag att förslagen bör
genomföras. Jag disponerar framställningen på så sätt att jag först behandlar
frågan om vittnen eller sakkunniga som begår mened inför EFTA-dom-
stolen. Därefter tar jag upp spörsmålet huruvida några åtgärder är påkallade
med anledning av vad stadgarna innehåller i fråga om tredskande vittnen.
Till protokollet i detta ärende bör fogas en förteckning över remissinstan-
serna som bilaga 1.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 17 september 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i brottsbalken. Förslaget hade upprättats
inom Justitiedepartementet.
Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådet, vars yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 3, har
föreslagit en komplettering av lagförslaget i visst hänseende men har i övrigt
inte haft några erinringar mot förslaget. Jag kan redan här förutskicka att jag
godtar vad Lagrådet har anfört.
Prop. 1992/93:81
Den som under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen döms
för mened (15 kap. 1 § brottsbalken). Om gärningen begås av grov oaktsam-
het döms för ovarsam utsaga (15 kap. 3 § brottsbalken). Straffet för mened
är fängelse i högst fyra år eller vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex
månader. Är brottet grovt, utgör straffet fängelse mellan två och åtta år.
Ovarsam utsaga straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Om utsagan är utan betydelse för saken, är gärningen straffri (15 kap. 4 §
brottsbalken). Detsamma gäller när den hörde ägt vägra yttra sig och om-
ständigheterna innebar skälig ursäkt för honom (15 kap. 4 § andra stycket
brottsbalken). Det finns också en bestämmelse om strafflindring eller
straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande (15 kap. 14 § brottsbalken).
Även förberedelse till mened och sådan stämpling till mened som innebär
att någon söker anstifta till mened är straffbar, utom i fall då det fullbordade
brottet skulle ha varit att anse som ringa (15 kap. 15 § brottsbalken).
Bestämmelserna om mened och ovarsam utsaga är i princip tillämpliga
bara beträffande utsagor som avgivits i ett svenskt rättsligt förfarande (se
prop. 1974:95 s. 103; Beckman m.fl.. Kommentar till brottsbalken II, 6 u.
1990, s. 157; Falk, Straffrätt och territorium, 1976, s. 248 och Jareborg,
Brotten III, 2 u. 1986, s. 96).
Det finns emellertid en särskild bestämmelse om utsagor inför nordiska
domstolar (15 kap. 4 a § brottsbalken). Om någon under straffansvar inför
domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge lämnar osann uppgift döms
han således för osann utsaga inför nordisk domstol, om utsagan här i riket
skulle ha avgivits under laga ed. Begås gärningen av grov oaktsamhet, döms
för ovarsam utsaga inför nordisk domstol. Påföljderna för brotten är de-
samma som för mened resp, ovarsam utsaga. Bestämmelserna i 15 kap. 4, 14
och 15 §§ brottsbalken gäller också utsagor inför nordiska domstolar.
Mitt förslag: En särskild straffbestämmelse om osann resp, ovarsam
utsaga inför EFTA-domstolen införs i brottsbalken.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna har i denna del inte haft några sakliga invändningar
mot förslaget.
Skälen för mitt förslag: För att uppfylla artikel 26 i protokoll 5 till över-
vakningsavtalet måste de svenska reglerna vara så utformade att vittnen eller
sakkunniga som inför EFTA-domstolen bryter mot en ed kan behandlas på
samma sätt som om brottet begåtts inför en svensk domstol. Det måste alltså
bli möjligt att enligt svensk lag bestraffa vittnen och sakkunniga som gör sig
skyldiga till mened inför EFTA-domstolen.
Av vad jag tidigare anfört står det klart att det enligt gällande svensk lag
inte är straffbart att under ed lämna en osann utsaga inför EFTA-domstolen.
En lagändring är alltså nödvändig.
Mened begås enligt svensk lag genom att någon lämnar osann uppgift
eller förtiger sanningen under laga ed. Därmed förstås endast uttryckligen
lagstadgade eder till bekräftande av en utsaga (se t.ex. Beckman m.fl., a.a.,
s. 150). EFTA-domstolens stadgar föreskriver att vittnen och sakkunniga
får höras under ed enligt de för domstolen fastställda procedurreglema eller
på det sätt som lagstiftningen i vittnets eller den sakkunniges hemland
föreskriver (artikel 24). Om eden har avlagts på sätt som föreskrivs i ett
annat lands lag eller enligt de procedurregler som kommer att gälla för
EFTA-domstolen, torde villkoret att utsagan skall ha avgivits ”under laga
ed” inte vara uppfyllt.
I artikel 26 finns inget krav på att Sverige skall ändra sina straff-
bestämmelser, utan endast att de bestämmelser som finns skall kunna
tillämpas på en utsaga av ett vittne eller en sakkunnig inför EFTA-dom-
stolen. Det sistnämnda förhållandet kan åstadkommas antingen genom att
det införs särskilda straffbestämmelser om utsagor inför EFTA-domstolen
eller genom att befintliga straffbestämmelser om menedsbrott görs tillämp-
liga på utsagor inför EFTA-domstolen.
Enligt min mening bör den lösning väljas som innebär att särskilda
straffbestämmelser införs för osanna utsagor inför EFTA-domstolen. Ett
skäl till detta är att det redan finns en ordning med särskilda straff-
bestämmelser när det gäller utsagor inför nordiska domstolar. Ett annat skäl
är att straffbestämmelserna om utsagor inför EFTA-domstolen, av anledning
som jag strax återkommer till, bör skilja sig något från de allmänna bestäm-
melserna om mened och ovarsam utsaga.
Som torde framgå av vad jag tidigare anfört bör straffbestämmelser om
mened inför EFTA-domstolen inte innefatta något rekvisit om lagstadgad
ed. Vidare bör bestämmelserna gälla endast för vittnen och sakkunniga.
Några andra personkategorier omfattas nämligen inte av edsplikten enligt
domstolens stadgar. Vad som i gällande menedsbestämmelser sägs om
nägon bör alltså i de nya särskilda straffbestämmelserna begränsas till
vittnen och sakkunniga.
Det finns vidare en fördel av närmast lagteknisk natur med att välja
särskilda straffbestämmelser. Som kommer att framgå av det följande måste
nämligen en lagändring göras så att svenska domstolar blir behöriga att
döma vittnen och sakkunniga som begår mened inför EFTA-domstolen. Det
är då mest praktiskt att i den nya behörighetsregeln kunna hänvisa till en
särskild straffbestämmelse.
I detta sammanhang kan, inte minst mot bakgrund av att Sverige ansökt
om medlemskap i EG, övervägas om kriminaliseringen skall gälla utsagor
inför andra internationella organ än EFTA-domstolen. Spörsmålet har
berörts i bl.a. Sveriges advokatsamfunds remissyttrande. Enligt min mening
bör frågan om en utökning av det straffbara området anstå till dess ett behov
Prop. 1992/93:81
härav uppkommer. Om en utökning av tillämpningsområdet - t.ex. till att
omfatta även mened inför EG-domstolen - senare blir erforderlig synes det
på ett enkelt sätt kunna uppnås genom ett tillägg i den nya straffbe-
stämmelsen. Bl.a. för att förbereda en sådan utveckling bör de nya brotten
benämnas osann resp, ovarsam utsaga inför en internationell domstol.
Den nya straffbestämmelsen bör införas som en särskild paragraf närmast
efter bestämmelsen i 15 kap. 4 a § brottsbalken om osann resp, ovarsam ut-
saga inför nordisk domstol och utformas efter förebild i den bestämmelsen.
Som lagrådet påpekat bör paragrafen utformas på sådant sätt att det görs
klart att en person som inte kan avlägga ed enligt svensk rätt inte skall straf-
fas för mened enligt 15 kap. 1 § eller ovarsam utsaga enligt 15 kap. 3 §
brottsbalken.
Enligt artikel 26 skall mened som vittnen eller sakkunniga begår inför
EFTA-domstoler. behandlas på samma sätt som om brottet begåtts inför en
svensk domstol. Det betyder enligt förslaget i promemorian att de särskilda
bestämmelserna i 15 kap. 4 § brottsbalken om straffrihet när en utsaga är
utan betydelse för saken och i vissa fall när den hörde ägt vägra yttra sig
samt i 15 kap. 14 § brottsbalken om strafflindring eller straffrihet vid frivil-
ligt tillbakaträdande bör tillämpas också i dessa fall.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, som delar uppfattningen att bestäm-
melserna i 15 kap. 4 och 14 §§ brottsbalken bör tillämpas vid bedömningen
av det nya brottet, pekar på att det finns vissa skillnader i fråga om vad som
gäller vid förhör inför EFTA-domstolen resp, svenska domstolar. Det synes
t.ex. inte finnas någon rätt att i särskilda fall vägra yttra sig vid förhör inför
EFTA-domstolen. Enligt hovrätten kan det därför ifrågasättas huruvida
svenska processuella regler om befrielse från vittnesplikt och rätt att vägra
yttra sig skall tillämpas vid bedömningen av ett menedsbrott vid EFTA-
domstolen.
Med anledning av vad Hovrätten över Skåne och Blekinge anfört vill jag
understryka att stadgans föreskrifter om likabehandling av menedsbrott som
begås inför EFTA-domstolen resp, nationell domstol synes innefatta ett krav
på att resp, konventionsstats samtliga regler, vilka har tillämpning vid in-
hemska menedsbrott, skall vara tillämpliga jämväl vid mened inför EFTA-
domstolen. Redan detta förhållande utgör enligt min bedömning skäl att låta
bestämmelserna i 15 kap. 4 och 14 §§ brottsbalken gälla även vid det nya
brottet. Härtill kommer att jag inte kan finna att det skulle uppkomma några
nämnvärda tolkningssvårigheter för de svenska domstolarna när det gäller
att avgöra hur dessa bestämmelser skall tillämpas i enskilda fall. Den princi-
piella frågeställningen är för övrigt inte ny utan berördes även i förarbetena
till bestämmelsen i 15 kap. 4 a § brottsbalken om osann resp, ovarsam
utsaga inför nordisk domstol (se prop. 1974:95, s. 103 ff). Såvitt jag känner
till har samspelet mellan den bestämmelsen samt 15 kap. 4 och 14 §§ inte
vållat några problem vid tillämpningen, trots att de nordiska ländernas
processuella regler på området ingalunda är enhetliga.
I enlighet med vad jag nu anfört bör promemorians förslag genomföras i
denna del.
Prop. 1992/93:81
Också handlingar som enligt svensk lag bedöms som förberedelse eller
stämpling till mened bör straffbeläggas i fråga om utsagor inför EFTA-dom-
stolen (jfr 15 kap. 15 § brottsbalken). En sådan kriminalisering har länge
funnits när det gäller osanna utsagor inför nordisk domstol (15 kap. 4 a §
andra stycket brottsbalken). Ett annat skäl för den föreslagna ordningen är
följande.
De generella bestämmelserna om förberedelse eller stämpling till mened
torde vara tillämpliga i det fall en utsaga avges inför svensk domstol efter
framställning om bevisupptagning från utländsk domstol eller internationellt
organ (se Jareborg, a.a., s. 96 ff, lag [1946:816] om bevisupptagning åt ut-
ländsk domstol och lag [1946:818] om bevisupptagning åt vissa internatio-
nella organ). Enligt EFTA-domstolens stadgar får domstolen förordna att ett
vittne eller en sakkunnig hörs vid en nationell domstol (artikel 25). Som
nämnts tidigare (se avsnitt 1) har i prop. 1991/92:170 med anledning härav
föreslagits att lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella
organ skall tillämpas beträffande övervakningsavtalets bestämmelser om
vittnesförhör här i landet. Det kan alltså förutses att t.ex. vittnen kommer att
höras inför svensk domstol på EFTA-domstolens begäran. Det är då
önskvärt att ett förberedelse- eller stämplingsbrott kan beivras oavsett om
förhöret äger rum inför EFTA-domstolen eller om det sker här i landet på
EFTA-domstolens begäran.
Prop. 1992/93:81
Mitt förslag: Svensk domsrätt skall föreligga oavsett var och av vem
brotten osann resp, ovarsam utsaga inför en internationell domstol
begåtts.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt anser att promemorians för-
slag innebär en alltför långtgående utvidgning av svensk domsrätt. Övriga
remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: För att uppfylla artikel 26 måste svensk dom-
stol vara behörig att döma vittnen eller sakkunniga som inför EFTA-
domstolen bryter mot en ed.
Enligt beslut av EFTA-statema kommer EFTA-domstolen att få sitt säte i
Geneve. De menedsbrott som nu diskuteras kommer alltså som regel att be-
gås i Schweiz eller i vart fall i något annat land än Sverige. Det innebär att
reglerna i 2 kap. brottsbalken om svensk strafflags tillämplighet måste vara
så utformade att svensk domstol är behörig att döma över brotten även om
dessa begåtts utomlands. De frågor som därvid uppkommer är dels om be-
hörigheten bör omfatta alla eller bara vissa personer och dels om någon hän-
syn bör tas till lagen på gämingsorten.
I praktiken torde en begäran från EFTA-domstolen om att åtal skall
väckas i Sverige nästan alltid komma att avse personer som bor här. Artikel
26 är emellertid så avfattad att EFTA-domstolen kan vända sig till vilken
EFTA-stat som helst med begäran om lagföring av ett vittne eller en
sakkunnig oavsett i vilket land vederbörande är bosatt. Det innebär att någon
formell begränsning av svensk domsrätt till att gälla exempelvis endast
svenska medborgare och här bosatta utländska medborgare inte är möjlig.
Stockholms tingsrätt har i sitt remissvar anfört att det kan få orimliga
konsekvenser för de svenska domstolarna om de skulle bli tvungna att
handlägga mål om mened inför EFTA-domstolen som begåtts av personer
utan anknytning till Sverige och där svenska intressen inte heller i övrigt är
berörda. Tingsrätten gör vidare gällande att en begränsning av svensk
domsrätt till fall där svenska intressen är berörda inte torde stå i strid med
artikel 26. Som framgår av vad jag nyss anfört delar jag inte tingsrättens
uppfattning i detta avseende. Jag vill tillägga att det naturligtvis inte finns
något utrymme för allmänna lämplighetsöverväganden när det gäller att
uppfylla en avtalad mellanfolklig förpliktelse av det slag som det här är
fråga om. En annan sak är att det i praktiken bara undantagsvis kan bli aktu-
ellt att här i landet lagfora personer som saknar sådan anknytning hit som
enligt de allmänna reglerna om svensk domsrätt möjliggör lagföring här.
I brottsbalken finns regler om att, vid prövning av brott som begåtts utom
riket, hänsyn skall tas till innehållet i lagen på gärningsorten (2 kap. 2 §
andra och tredje styckena brottsbalken; jfr NJA 1983 s. 425). Man kan utgå
från att de nu aktuella brotten inte kommer att vara fria från ansvar enligt
lagen i det land där ett förhör inför EFTA-domstolen äger rum och att
straffmaximum för brotten i den tillämpliga utländska straffskalan är relativt
högt. I praktiken skulle det därför inte få någon nämnvärd betydelse om
hänsyn togs till den utländska lagen eller inte. Enligt min bedömning bör
sådan hänsyn likväl inte tas.
Till en början vill jag således erinra om att EFTA-domstolen inte är
någon nationell domstol. De personer som hörs inför EFTA-domstolen är
långtifrån alltid bosatta i det land där domstolen bedriver sin verksamhet.
Det skulle vidare kunna ifrågasättas om ett hänsynstagande till lagen på
gärningsorten är förenligt med artikel 26. Enligt den skall ju mened av
vittnen eller sakkunniga behandlas på samma sätt som om brottet hade
begåtts inför en nationell domstol, i vilket fall någon hänsyn till utländsk rätt
naturligtvis inte skulle ha kommit i fråga.
Slutsatsen av vad jag nu anfört är att svensk domsrätt skall gälla oavsett
var och av vem brotten osann resp, ovarsam utsaga inför EFTA-domstolen
har begåtts samt att någon hänsyn till lagen på gämingsorten inte bör tas.
Bestämmelsen i 2 kap. 3 § brottsbalken innehåller en uppräkning av de
fall där det föreligger en oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt när brott begåtts
utom riket. Brotten osann utsaga resp, ovarsam utsaga inför en internationell
domstol bör tillföras den uppräkningen.
Jag vill här anmärka att det föreligger en oinskränkt svensk juris-
diktionsrätt om ett brott som begåtts utom riket riktar sig mot Sverige (2 kap.
3 § 4 brottsbalken). Det har hävdats att den bestämmelsen är tillämplig när
Prop. 1992/93:81
10
t.ex. mened begås under bevisupptagning vid utländsk domstol enligt svensk
domstols förordnande med stöd av lagen (1946:817) om bevisupptagning
vid utländsk domstol (se Beckman m.fl., a.a., s. 157 f)- Ett brott inför
EFTA-domstolen torde emellertid knappast i något fall kunna anses vara
riktat mot Sverige.
Som jag tidigare har nämnt bör förberedelse och stämpling till osann
utsaga inför EFTA-domstolen vara straffbelagd i samma utsträckning som
då förhör sker här i landet på EFTA-domstolens begäran. Eftersom det i
artikel 26 inte finns något krav på kriminalisering av förberedelse eller
stämpling till osann utsaga inför EFTA-domstolen anser jag dock inte att
dessa gämingstyper bör tas med i uppräkningen i 2 kap. 3 § brottsbalken. I
praktiken torde någon skillnad i fråga om straffbarheten sällan uppkomma.
Svensk domsrätt föreligger nämligen alltid när det gäller brott av svenska
medborgare och av utlänningar med hemvist i Sverige och vidare i flera
andra fall när brott begåtts av en utlänning som har anknytning till Sverige
(2 kap. 2 § brottsbalken). Det bör dock nämnas att, som Juridiska fakultets-
styrelsen vid Uppsala universitet påpekat i sitt remissvar, förberedelse eller
stämpling inte kan lokaliseras till platsen för det tilltänkta fullbordade
brottet, varför det för tillämpningen av 2 kap. 2 § normalt torde fordras att
förberedelse eller stämpling är straffbelagd på den ort där förberedelsen eller
stämplingen ägt rum.
Slutligen tar jag upp frågan om särskilt åtalsförordnande.
Huvudregeln för åtal för brott utom riket är att åtal inte får väckas utan
särskilt förordnande (2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). Ett undantag
från huvudregeln gäller när brottet förövats i något annat nordiskt land (p.
4). Denna undantagsregel är följaktligen tillämplig vid osann eller ovarsam
utsaga inför nordisk domstol. Redan detta förhållande talar för att ett
liknande undantag bör gälla för motsvarande brott inför EFTA-domstolen.
Härtill kommer att en ordning enligt vilken mened inför EFTA-domstolen
inte skulle kunna åtalas utan särskilt förordnande kan vara svår att förena
med innehållet i artikel 26. Som jag framhållit tidigare torde frågan om åtal
för detta brott knappast att vara aktuell i fall som helt saknar anknytning till
Sverige.
På skäl som jag nu anfört bör 2 kap. 5 § brottsbalken kompletteras med en
regel om att åtal får väckas utan särskilt förordnande om brottet är osann el-
ler ovarsam utsaga inför en internationell domstol. I likhet med vad bl.a.
Rikspolisstyrelsen anfört i sitt remissyttrande anser jag dock att åtalspröv-
ningen i de ifrågavarande brottmålen bör göras av statsåklagare eller
motsvarande. Jag avser att senare återkomma med författningsförslag i
denna fråga.
Övervakningsavtalet avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet, dvs. den
1 januari 1993. Det är dock ännu ovisst om denna tidsplan kommer att kunna
hållas. Regeringen bör därför bestämma när lagändringen skall träda i kraft.
Prop. 1992/93:81
11
Prop. 1992/93:81
Min bedömning: Det svenska sanktionssystemet beträffande tred-
skande vittnen behöver inte ändras.
Promemorians bedömning överensstämmer med min.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot den bedömning som
gjorts i promemorian. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges ad-
vokatsamfund har dock ifrågasatt om inte de svenska reglerna på området
behöver ändras.
Skälen för min bedömning: Ett vittne som uteblir från en svensk
domstol drabbas inte av någon straffrättslig sanktion. För vittnen som uteblir
finns i stället regler om vite och hämtning (se 36 kap. 7 och 20 §§ rätte-
gångsbalken). Även för det fall att ett vittne utan giltigt skäl vägrar att
avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga kan processuella
tvångsmedel tillgripas. I sådana fall är nämligen reglerna i 36 kap. 21 §
rättegångsbalken om vite och häkte tillämpliga.
Artikel 26 tar enligt sin ordalydelse sikte på straffrättsliga sanktioner mot
tredskande vittnen. I artikeln sägs att sådana vittnen skall behandlas ”som
om motsvarande brott begåtts inför nationell domstol i tvistemål”. På anmo-
dan av EFTA-domstolen skall vidare den berörda EFTA-staten ”väcka åtal
mot gärningsmannen” vid behörig nationell domstol. I promemorian dras
härav slutsatsen att frågor om vite och hämtning torde ligga utanför artikelns
tillämpningsområde.
Som jag nyss nämnde har flertalet remissinstanser inte haft något att
erinra mot promemorians slutsats härvidlag. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har emellertid gjort gällande att de i Sverige förekommande sank-
tionerna mot tredskande vittnen - hämtning, vite och häktning - vid en ren
bokstavstolkning inte med säkerhet kan sägas ligga utanför tillämpnings-
området för artikel 26. Tvärtom ligger enligt hovrätten den motsatta tolk-
ningen nära till hands. Sverige skulle i så fall behöva införa en sanktionerad
vittnesplikt vid EFTA-domstolen. Sveriges advokatsamfund har kommit till
liknande slutsats med motivering att Sverige har ett intresse av att EFTA-
domstolen skall fungera i praktiken.
Jag gör i denna fråga samma bedömning som gjorts i promemorian. Jag
anser alltså inte att artikeln kan ha ett tillämpningsområde som sträcker sig
utöver det straffrättsliga regelsystemet.
Jag vill vidare nämna att det är möjligt att procedurreglerna för EG-
domstolen får tjäna som förebild för de procedurregler som skall utarbetas
för EFTA-domstolen. Dessa procedurregler kan då komma att innehålla
regler om vittnespliktens sanktionerande. I procedurreglema för EG-dom-
stolen (artikel 48) finns nämligen bestämmelser om att domstolen kan ålägga
ett uteblivet vittne ”...a pecuniary penalty...”. Samma sanktion kan EG-dom-
stolen tillgripa mot ett vittne som vägrar att avlägga ed eller att avge vittnes-
mål.
12
I sammanhanget vill jag återigen erinra om att det i EFTA-domstolens
stadgar är föreskrivet att ett vittne eller en sakkunnig på begäran av
domstolen skall kunna höras vid en nationell domstol i någon av EFTA-
staterna (artikel 25). När det sker blir givetvis resp, lands regelsystem be-
träffande tredskande vittnen tillämpligt i sin helhet.
Eftersom det således inte kan anses finnas något krav på - eller i övrigt
någon anledning till - att Sverige skulle ändra sina regler om hämtning, vite
och häktning väcker artikel 26 egentligen endast frågan om den straffrätts-
liga behandlingen av vittnen som uteblir eller eljest visar tredska inför
EFTA-domstolen. Artikeln innefattar emellertid inte något krav på att kon-
ventionsstatema skall infora straff för tredskande vittnen, endast att tredska
vid EFTA-domstolen straffrättsligt behandlas pä samma sätt som om tred-
skan ägt rum vid en svensk domstol. Som framgått finns det i svensk rätt
inte några straffrättsliga regler som är tillämpliga i dessa situationer. Någon
lagändring som syftar till att ge de befintliga reglerna en utvidgad tillämp-
ning torde därför inte behövas för att Sverige skall uppfylla kraven i artikel
26 i denna del.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört finns det inte någon anledning att
ändra de svenska bestämmelserna om hämtning, vite och häktning och inte
heller att i den svenska lagstiftningen införa straffrättsliga sanktioner mot
tredskande vittnen.
I enlighet med det anförda har inom Justitiedepartementet upprättats förslag
till
lag om ändring i brottsbalken.
Förslaget har granskats av lagrådet.
Lagförslaget kommer inte att medföra att rättsväsendet behöver tillföras
ökade resurser.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i brottsbalken,
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om frågan om
sanktioner mot tredskande vittnen (avsnitt 3).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den
åtgärd och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Prop. 1992/93:81
13
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian om osann utsaga
inför EFTA-domstolen avgivits av Riksdagens ombudsmän (JO), Justitie-
kanslern. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Dom-
stolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen
vid Uppsala universitet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokat-
samfund.
Föreningen Sveriges åklagare har beretts tillfälle att yttra sig över prome-
morian men har avstått från detta.
14
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 3 och 5 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 15 kap. skall införas en ny paragraf, 4 b §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §1
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i
2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å
sådant fartyg,
2. brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där
en avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon an-
nan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål
än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd
i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet
eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats
mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller
mot utlänning med hemvist,
6. om brottet är kapning, sjö- el-
ler luftfartssabotage, flygplatssabo-
tage, försök till sådana brott eller
folkrättsbrott, eller
6. om brottet är kapning, sjö- el-
ler luftfartssabotage, flygplatssabo-
tage, försök till sådana brott, folk-
rättsbrott eller osann eller ovarsam
utsaga inför en internationell dom-
stol, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller därutöver.
2 kap.
5§2
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av
utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest
medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej
väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den rege-
ringen bemyndigat därtill.
1 Senaste lydelse 1990:416.
- Senaste lydelse 1986:645.
Prop. 1992/93:81
Bilaga 2
15
Nuvarande lydelse
Åtal för brott, som förövats utom
riket, må väckas allenast efter för-
ordnande som i första stycket sägs.
Utan dylikt förordnande må dock
åtal väckas, om brottet förövats
Föreslagen lydelse
Åtal för brott, som förövats utom
riket, må väckas allenast efter för-
ordnande som i första stycket sägs.
A tal får dock väckas utan ett sådant
förordnande, om brottet är osann el-
ler ovarsam utsaga inför en interna-
tionell domstol eller om brottet be-
Prop. 1992/93:81
Bilaga 2
gåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller nå-
gon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning av
försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i svensk bered-
skapsstyrka för FN-tjänst,
4. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i
reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater,
eller
5. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt
intresse.
15 kap.
4b§
Om ett vittne eller en sakkunnig
under ed inför Europeiska frihan-
delssammanslutningens domstol,
EFTA-domstolen, lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen,
döms för osann utsaga inför
en internationell domstol
till påföljd enligt 1 §. Begås gär-
ningen av grov oaktsamhet, döms
förovarsam utsaga inför en
internationell domstol till
påföljd enligt 3 §.
Bestämmelserna i 4, 14 och 15 §§
gäller i tillämpliga delar också gär-
ning som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
16
Prop. 1992/93:81
Bilaga 3
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-07
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1992 har re-
geringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Olle Abra-
hamsson.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Som subjekt för brott enligt 15 kap. 4 b § anges vittne eller sakkunnig som
avgivit utsaga under ed inför EFTA-domstolen. Någon klarhet har inte kun-
nat erhållas huruvida den som enligt svensk rätt är part eller ställföreträdare
och alltså inte kan avlägga ed inför svensk domstol kan höras som vittne
under ed inför EFTA-domstolen.
För att klarlägga att en person som sålunda inte kan avlägga ed enligt
svensk rätt inte skall straffas för mened enligt 15 kap. 1 § eller ovarsam ut-
saga enligt 15 kap. 3 §, bör som villkor för straffbarhet uppställas att utsa-
gan, om den avgivits inför svensk domstol, skulle ha avgivits under laga ed.
17
Prop. 1992/93:81
Proposition.......................................................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll................................................ 1
Propositionens lagförslag ................................................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992 4
1 Inledning....................................................................................... 4
2 Vittnen eller sakkunniga som begår mened inför EFTA-dom-
stolen ............................................................................................ 6
2.1 De svenska bestämmelserna om mened m.m...................... 6
2.2 Mened inför EFTA-domstolen........................................... 6
2.3 Omfattningen av svensk domsrätt....................................... 9
2.4 Ikraftträdande...................................................................... 11
3 Frågan om sanktioner mot tredskande vittnen ............................. 12
4 Upprättade lagförslag m.m........................................................... 13
5 Hemställan.................................................................................... 13
6 Beslut............................................................................................ 13
Bilaga 1 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över
Justitiedepartementets promemoria om osann utsaga in-
för EFTA-domstolen m.m. (Dnr 92-1836)..................... 14
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag............................................ 15
Bilaga 3 Lagrådets yttrande............................................................ 17
18
gotab 42082, Stockholm 1992