Regeringens proposition

1992/93:75

Satellitsändningar av TV-program

Prop.

1992/93:75

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Chefen för Kulturdepartementet har varit föredragande vid regeringssamman-
trädet.

Stockholm den 5 november 1992

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Birgit Friggebo

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågan om en anpassning av svensk rätt till EG:s
direktiv (89/552/EEG) om TV-sändningar till allmänheten: Det föreslås att de
regler som direktivet innehåller skall införlivas i svensk rätt dels genom en ny
lag om satellitsändningar av televisionsprogam till allmänheten, dels genom
ändringar i radiolagen (1966:755) och lagen (1991:1559) med tillämpningsfö-
reskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områ-
den, dels genom ändringar i marknadsföringslagstiftningen. Förslagen inne-
håller bl.a. bestämmelser om ansvar för satellitsändningar, registrering av
satellitprogramföretag och satellitentreprenörer, vissa allmänna regler för pro-
gramverksamheten och särskilda regler för reklamsändningar och sponsrade
program samt andelen europeiska produktioner i sändningar.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

Regeringens proposition

Satellitsändningar av TV-program

Prop. 1992/93:75

1 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslöt den 3 maj 1989 genom tilläggsdirektiv att uppdra åt
Radiolagsutredningen (U 1985:05) att lägga fram förslag om bl.a. konsek-
venserna av ett svenskt tillträde till Europarådets konvention om gränsöver-
skridande television samt att i övrigt se över lagstiftningen för vidaresändning
i kabel av satellitsända televisionsprogram. Utredaren, justitieombudsmannen
Jan Pennlöv, lade i april 1992 fram delbetänkandet (SOU 1992:31) Lagstift-
ning om satellitsändningar av TV-program. Utredningens sammanfattning av
betänkandet och dess lagförslag återfinns i bilagorna 1 och 2 i denna propo-
sition. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remiss-
yttrandena återfinns som bilaga 3.

Den 2 maj 1992 ingick EFTA-ländema, däribland Sverige, och EG samt
dess medlemsländer avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES), inom vilket det skall råda fri rörlighet för varor, tjänster, personer och
kapital. Avtalet innebär också att samarbetet skall utvecklas och breddas på
angränsande politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och konsu-
mentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela EG-EFTA-området.
Genom EES-avtalet förbinder sig EFTA-ländema att införliva relevanta delar
av EG:s regelverk (aquis communautaire) med sina rättsordningar.

Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) avses
träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad full-
bordas.

Regeringen avlämnade den 29 maj 1992 proposition (1991/92:170) om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. I propositionen föreslås bl.a. att
riksdagen godkänner EES-avtalet och antar förslag till en lag om ett euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande be-
stämmelser om införlivande av avtalsåtagandena med svensk rätt. Avtalet in-
nebär bl.a. att rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om
samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar
och andra författningar om utövandet av sändningsverksamhet för television,
ofta benämnt TV-direktivet, föreslås bli giltigt för Sverige, med en mindre
undantagsregel som rör alkoholreklam. Direktivet återfinns på engelska och i
svensk översättning i bilaga 4.

Radiolagsutredningen har under sitt arbete med Europarådets konvention
även tagit upp frågor om införlivande av EG-direktivet i svensk rätt.

Frågor om marknadsföring i televisionssändningar behandlas även av
Marknadsföringsutredningen som i maj 1992 överlämnade betänkandet (SOU
1992:49) EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen till chefen för
Civildepartementet I detta betänkande tas delvis upp samma frågor som i det
förstnämnda betänkandet. Marknadsföringsutredningens sammanfattning av
sitt betänkande återfinns i bilaga 5 och dess lagförslag i bilaga 6. Även be-
tänkandet från Marknadsföringsutredningen har remissbehandlats. En sam-

manställning av remissyttrandena över Marknadsföringsutredningens förslag Prop. 1992/93: 75
såvitt avser TV-direktivet finns tillgänglig hos Kulturdepartementet (ärende
dnr Ku92/2686/Me).

Regeringen beslöt den 8 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över
bl.a. ett förslag till lag om satellitsändningar av television till allmänheten.
De förslag som remitterades till Lagrådet är fogade till propositionen som
bilaga 7.

Lagrådet har den 4 november 1992 yttrat sig över förslagen. Lagrådets
yttrande framgår av bilaga 8. Lagrådet har i huvudsak anslutit sig till för-
slagen men har framfört vissa ytterligare synpunkter. Lagrådet har främst
uppehållit sig vid frågorna om beriktigande och om reklam riktad till barn. I
fråga om beriktigande ifrågasätter Lagrådet om inte yttrandefrihetsgrundlagen
bör ändras så att det blir möjligt för den ansvariga myndigheten (Kabel-
nämnden) att besluta att ett beriktigande skall ske i ett program som företaget
sänder. Radiolagsutredningen torde få anledning återkomma till reglerna om
beriktigande i sitt arbete med en ny radiolag. (se avsnitt 3.7.3). Beträffande
frågan om reklam riktad till barn finner Lagrådet att övervägande skäl talar för
att bamreklamförbudet är förenligt med EG-rätten. Regeringen delar denna
uppfattning (se avsnitt 3.8.3). Därutöver har vissa redaktionella ändringar
gjorts i förhållande till remissens förslag.

En proposition (prop. 1992/93:110) om ändring av marknadsförings-
lagstiftningen m.m. med anledning av EES-avtalet har den 2 november 1992
överlämnats till riksdagen. Beredningen av förslagen från båda utredningarna
har skett gemensamt mellan Kultur- och Civildepartementet. När det i det
följande hänvisas till ”utredningen” avses Radiolagsutredningen. Hänvis-
ningar till Marknadsföringsutredningens förslag har på ett antal punkter tagits
upp särskilt eller tillsammans med Radiolagsutredningens förslag.

Yttrande om inrättande av ett personregister vid Kabelnämnden har enligt

2 a § datalagen (1973:289) inhämtats från Datainspektionen.

2 Bakgrund

2.1 Europarådskonventionen och EG:s TV-direktiv

Radio- och TV-sändningar med hjälp av satellit går till så att en signal sänds
ut från en station på marken, den s.k. upplänksstationen, till en satellit i en
omloppsbana runt jorden. TV-satelliter befinner sig oftast i den s.k. geosta-
tionära satellitbanan, dvs. de rör sig i jordens rotationsriktning på ett avstånd
av ca 36 000 km över ekvatorn. En satellit som rör sig på detta sätt befinner
sig hela tiden över samma punkt på jordytan.

När signalen når satelliten förstärks den och sänds tillbaka till jorden på en
annan frekvens. De signaler som når jordytan kan täcka olika stora områden,
bl.a. beroende på hur satellitens sändarantenner är utformade. Upplänks-
stationen kan befinna sig långt från det område där signalerna tas emot

Innehållet i de utsända signalerna ändras inte i satelliten. Det är emellertid
möjligt att mata en satellit med signaler från olika upplänksstationer vid olika

tillfällen. Det som för TV-tittaren framstår som ett och samma program kan
därför ha sitt ursprung i olika upplänksstationer, ibland i olika länder.

Arbetet med Europarådskonventionen och EG:s TV-direktiv har pågått un-
der omkring tio års tid. Utgångspunkten för konventionsarbetet var främst att
underlätta utbytet av TV-program emellan länder och att se till att varje TV-
sändning lyder under något lands lagstiftning. Direktivets syfte är i första
hand att skapa en gemensam marknad för TV-program och att utnyttja TV-
sändningar över gränserna för att främja europeisk integration.

Konventionen öppnades för undertecknande den 5 maj 1989 och direktivet
antogs av EG den 3 oktober 1989.

I följande avsnitt (2.2.1-10) återges delar av Radiolagsutredningens sam-
manfattning av båda de internationella dokumenten.

2.1.1 Huvuddragen i konventionen och direktivet

I såväl konventionen som direktivet framhålls 1950 års Europaråds-
konvention om mänskliga rättigheter och särskilt dess artikel 10 om yttrande-
och informationsfrihet. I båda dokumenten nämns samtidigt de regler som
medger att stater får besluta om vissa inskränkningar i yttrandefriheten,
främst enligt artikel 10.2 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.

I direktivets inledning konstateras att TV-sändningar är att betrakta som en
tjänst i enlighet med Romfördragets definitioner.

I konventionens artikel 4 slås fast en förbehållslös rätt till mottagning. Rätt
till vidaresändning skall råda för alla sändningar som uppfyller konventionens
krav. I direktivets inledning anges att direktivet gäller för alla medlemsstater
och att en TV-sändning därför är laglig och får tas emot i alla medlemsländer
om den är laglig i det land den utgår från.

Dessa hänvisningar understryker ett gemensamt syfte för konventionen
och direktivet: TV-program skall inte stoppas av nationsgränser. Både kon-
ventionen och direktivet medger dock undantagsvis under vissa förutsätt-
ningar att ett mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en TV-sänd-
ning om den innebär ett allvarligt och upprepat brott mot vissa delar av regel-
verket.

Bestämmelserna i de båda dokumenten kan, när det gäller sändningar-
nas innehåll, indelas i tre grupper, med sinsemellan olika karaktär, som
syftar till att främja, reglera, respektive förbjuda vissa typer av program.

Den första gruppen avspeglar ett av direktivets och konventionens huvud-
syften, nämligen att främja distribution och produktion av europeiska pro-
gram. Dessa regler har utformats som bestämmelser om programandelar för
europeiska program. Direktivet har också, till skillnad från konventionen,
regler om att en viss andel av programutbudet skall vara framställt av fristå-
ende producenter.

Den andra är regleringen av reklamens utformning, omfattning och inpla-
cering, där reglerna är i stort sett likalydande i de två dokumenten. Kon-

Prop. 1992/93:75

ventionen har också en regel om att reklam som är särskilt riktad till ett visst
land inte får kringgå det landets reklamregler.

Den tredje är förbud mot vissa typer av program. Det gäller pornografi,
våld och sändningar som kan framkalla hat på grundval av ras, kön, religion
och nationalitet. I direktivet kopplas restriktioner mot pornografi och vålds-
skildringar till behovet att skydda barn och unga. Enligt konventionen är
dessa restriktioner kopplade till en allmän respekt för den mänskliga värdig-
heten.

Dessutom finns vissa ordningsregler och bestämmelser om rapporte-
ring och uppföljning.

För reglerna om andel europeiska program och program från fristående
producenter finns för direktivets efterlevnad rapporteringsplikt till EG. Kon-
ventionen ålägger staterna att inrätta eller utpeka en särskild myndighet med
skyldighet att ansvara för den information och det samarbete som krävs for att
konventionens regler skall kunna fungera.

Både konventionen och direktivet föreskriver också att programbolag skall
vara lätta att identifiera och att det måste framgå klart vad som är reklampro-
gram och sponsrade program.

För att göra det möjligt för individer och juridiska personer att få rättelse
om deras namn och goda rykte skadats genom felaktiga påståenden, finns
också regler om beriktigande. Konventionen förutsätter att de enskilda
länderna löser detta på lämpligt sätt, medan direktivet har mer detaljerade fö-
reskrifter för hur det skall ske.

Prop. 1992/93:75

2.1.2 Huvudsakliga skillnader mellan Europarådskonventionen
och EG-direktivet

Även om Europarådskonventionen och EG-direktivet har många gemen-
samma drag, finns också viktiga skillnader.

En grundläggande skillnad mellan direktivet och konventionen är deras
olika folkrättsliga status. Detta får framför allt konsekvenser när det gäller
uppföljningsmaskineriet. En annan viktig skillnad är synen på vilket
land som har ansvaret för en sändning.

Konventionen förutsätter när det gäller uppföljningen en permanent
kommitté med uppgift att tolka konventionen, verka för att lösa konflikter och
behandla förslag om ändringar i konventionen. När tvister inte går att lösa
tillgrips ett skiljedomsförfarande där de tvistande parterna utser var sin skilje-
domare. Dessa utser sedan gemensamt en tredje ledamot som skall vara ord-
förande.

I övrigt förutsätts att varje land inrättar eller utpekar en myndighet för den
informationsskyldighet och det samarbetsansvar som länderna har.

För EG gäller att EG-domstolen fastställer tolkningen av EG-rätten.

Direktivet innebär en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de
åtgärder som vidtagits för att implementera direktivets regelverk i den natio-

nella lagstiftningen och om utvecklingen när det gäller t.ex. kvotbestäm mel-
serna.

På en viktig punkt skiljer sig direktivet och konventionen åt, nämligen när
det gäller att fastställa ansvarigt land för sändningarna.

Konventionens regler innebär när det gäller marksändningar att det land
där den ursprungliga sändningen har ägt rum ansvarar för att sändningen föl-
jer konventionens regler. För satellitsändningar är det i första hand det land
som svarar för upplänk till satellit som bär ansvaret. I andra hand ansvarar det
land som tillhandahållit frekvens eller sändningskapacitet från en satellit och
därefter det land där programföretaget har sitt säte. Konventionen medger att
länder sinsemellan genom avtal kommer överens om vilket land som skall an-
svara för en sändning, förutsatt att detta inte påverkar andra konventionssta-
ters skyldigheter och rättigheter.

Direktivets ansvarsregler utgår i stället i första hand från att det land som
har jurisdiktion över programföretaget (den engelska termen är ”the broad-
caster”) skall se till att sändningarna är i enlighet med direktivets bestäm-
melser. I andra hand, om programbolaget inte är baserat i ett EG-land,
ansvarar det EG-land (genom EES-avtalet även EFTA-land) som upplåtit
frekvens, uppänk eller satellitkapacitet.

Till följd av EES-avtalet gäller alltså direktivets regler för Sverige i förhål-
lande till EG- och EFTA-ländema. Konventionens regler är endast tillämpliga
i förhållande till de länder som inte är medlemmar av EG eller EFTA och som
tillträtt konventionen.

Det finns också ett antal mindre skillnader mellan EG-direktivet och Euro-
parådskonventionen när det gäller regelverkens utformning. Följande redo-
visning är en genomgång av de båda regelverken och de punkter där de skiljer
sig åt.

Prop. 1992/93:75

2.1.3 Nationsgränser får inte stoppa TV-program

Både konventionen och direktivet har tillkommit för att underlätta spridning
av program mellan medlemsländerna i Europarådet och EG. Medlemslän-
derna förbinder sig att inte hindra vidarespridning av TV-sändningar som
följer konventionens och direktivets bestämmelser. Detta innebär inte någon
skyldighet att sörja för vidarespridning i form av åtaganden när det gäller ut-
byggnad av kabelnät eller liknande, utan är ett förbud mot att hindra mottag-
ning där den annars vore möjlig. En sändning får dock under vissa omstän-
digheter stoppas tillfälligt

Konventionen går betydligt längre än direktivet när det gäller att medge till-
fällig avstängning som sanktion för brott mot regelverket

Enligt direktivet får avstängning ske endast vid uppenbara, allvarliga
kränkningar av artikel 22 om skydd för barn och ungdom, och de restriktio-
ner mot pornografi, våld och rashets som återfinns under samma rubrik.
Medlemsstaterna får tillfälligt stoppa vidaresändning av televisionssändningar
om satellitprogramföretaget under de senaste tolv månaderna överträtt samma

bestämmelse vid minst två tillfällen och den berörda staten skriftligen under- Prop. 1992/93: 75
rättat programföretaget och kommissionen om överträdelserna och avsikten
att hindra vidaresändning om överträdelsen upprepas.

I ett tillägg till EES-avtalet medges också för EFTAis medlemsländer att ett
land får ålägga kabeloperatörer inom landets gränser att stoppa alkoholre-
klam. Detta måste dock ske på sådant sätt att sändningen i övrigt inte hindras.
Bestämmelsen skall omprövas år 1995.

Avstängning får ske om överläggningar med den sändande staten och
kommissionen inte har resulterat i en uppgörelse i godo inom 15 dagar efter
den skriftliga underrättelsen och om överträdelsen fortsätter.

Kommissionen skall övervaka att en inskränkning i rätten att vidaresända
en programtjänst sker i enlighet med EG:s regler och kan uppmana en med-
lemsstat att upphöra med en åtgärd som strider mot EG:s regelverk.

Enligt konventionen är de överträdelser som ger mottagarlandet rätt att till-
fälligt stoppa vidarespridning indelade i två kategorier. Den ena är de allvarli-
gare fall som, om överträdelsen fortsätter trots varning, medför att avstäng-
ning får ske efter två veckor. Den andra är fall som medför att en program-
tjänst får stängas av efter åtta månader om sändningarna fortsätter trots tillsä-
gelse.

I den första kategorin återfinns bestämmelserna i artikel 7 om respekten för
den enskilda människans värdighet och förbud mot pornografi, våld och ras-
hat och om skydd för bam, samt bestämmelserna i artikel 13 om identifiering
av reklamsändningar, i artikel 14 om reklaminslagens inplacering och i artikel
15 om förbud mot tobaksreklam och reklam för receptbelagda mediciner.

I den andra kategorin ingår brott mot övriga regler i konventionen med un-
dantag för bestämmelser om nyhetspresentation i artikel 7.3, rätt till beriktig-
ande i artikel 8, regler om sändningar från större evenemang i artikel 9 och
och regler om viss andel europeiska program i artikel 10.

Direktivet medger alltså inte, till skillnad från konventionen, att vidare-
sändning av en sändning hindras vid brott mot de regler som gäller för reklam
och sponsring.

2.1.4 Främjande av europeisk produktion

Såväl konventionen som direktivet behandlar frågan om ökad europeisk pro-
gramproduktion och ökat programutbyte.

Efter en kritisk debatt om behovet av mångfald kom betoningen inom EG
att läggas på ett ökat TV-utbyte mellan länderna i stället för en strävan att
skapa gemensamma europeiska program. I konventionen uttrycks motsva-
rande ambition som en kulturell målsättning.

Metoden att främja produktion och distribution av europeiska program är
främst bestämmelser om särskilda kvoter för europeisk produktion i pro-
grambolagens sändningar och i direktivet också bestämmelser om andel pro-
gram från fristående producenter.

Prop. 1992/93:75

2.1.5 Bestämmelser om andel europeiska program

Följande bestämmelser återfinns i direktivets artikel 4-7 och i konventionens
artikel 10.

Medlemsländerna skall där så är möjligt och på lämpligt sätt se till att pro-
gramföretagen sänder minst 50 % europeiska program, sedan nyheter, sport,
tävlingar, reklam och teletext-service frånräknats. Regeln medger viss flexi-
bilitet, t.ex. för specialiserade kanaler, där kravet kan vara svårt att förena
med kanalens karaktär. I sådana fall kan i stället en kompletterande regel till-
ämpas, som säger att andelen europeiska program inte får understiga den nivå
som man hade år 1988. Denna regel överensstämmer med konventionens
(10.1).

Medlemsländerna skall rapportera programstatistik för vaije programbolag
separat och, i den mån en kanal inte uppnått föreskrivna andelar, redovisa
skälen för detta och vilka åtgärder som planeras.

EG-kommissionen skall bedöma medlemsländernas redovisningar och
rapportera till EG-parlamentet Kommissionen kan vid sin bedömning ta hän-
syn till förändringar i förhållande till tidigare år, andelen originalverk, nya
kanalers situation och de speciella förhållandena i länder med liten produk-
tionsvolym och i små språkområden. EG:s ministerråd skall senast fem år
efter ikraftträdandet ta ställning till om denna regel behöver revideras. Kom-
missionens rapport till rådet skall därför särskilt uppmärksamma utvecklingen
inom EG-marknaden och relationen till den övriga världen.

Konventionens bestämmelser om andel europeisk produktion följs upp i
den permanenta kommittén. (Artikel 10.2.)

2.1.6 Andel program från fristående producenter

Medlemsländerna skall också enligt direktivets artikel 5 på lämpligt sätt se till
att program bolagen, där så är möjligt, reserverar 10 % av sändningstiden för
europeiska program av fristående producenter, undantaget samma program-
kategorier som för europeiska program. För att möjliggöra satsningar på
dyrare produktioner, som ger få sändningstimmar, finns också en möjlighet
att i stället för 10 % av programtiden avsätta 10 % av programbudgeten för
europeiska program från fristående producenter. Av dessa program skall en
rimlig andel vara nyare produktion, vilket innebär att de inte bör vara med än
fem år gamla.

I konventionen finns inte någon motsvarande regel om fristående produk-
tion.

Direktivets artikel 8 säger att länder som av språkpolitiska skäl finner det
nödvändigt kan fastställa striktare och mer detaljerade regler för vissa eller
alla programföretag under sin jurisdiktion. Denna paragraf har främst till-
kommit för att förtydliga att små länder och små språkområden inte skall be-
höva oroa sig för att kvotreglema skulle innebära ett hinder för en aktiv
språk- och kulturpolitik.

I såväl regeln om andel europeisk produktion som regeln om andel frilans- Prop. 1992/93: 75
produktion finns också en formulering om att hänsyn får tas till ett program-
bolags särskilda ansvar att förse publiken med information, utbildning, kultur
och underhållning.

I den kommenterande promemoria som hör till konventionen, nämns med
anledning av dessa formuleringar särskilt vikten av att även beakta nord-syd-
aspekter i utformningen av TV-utbudets sammansättning.

I direktivets artikel 9 sägs att reglerna om kvoter för europeiska program
och för frilansproduktion inte gäller för lokala programföretag som inte ingår
i nationella nätverk.

Både direktivet (artikel 7) och konventionen (artikel 10:4) har en bestäm-
melse om att programbolagen inte får sända film tidigare än två år efter bio-
grafpremiären om inte annat överenskommits mellan rättighetshavama och
program bolaget.

I konventionen finns också en uppmaning (artikel 9) till signatärema att
pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att allmänhetens rätt till in-
formation urholkas genom ett TV-företags exklusiva rättighet till sändning
eller vidaresändning av en händelse av stort allmänt intresse.

2.1.7 Regler för reklam och sponsring

Reklamens utformning och placering

Direktivets artikel 10-21 och konventionens artikel 11-18 innehåller regler
om reklamens utformning och inplacering. Där sägs att reklamen skall vara
lätt att identifiera som reklam och skiljas från andra program med bild- eller
ljudsignal.

Två viktiga skillnader mellan definitionerna av reklam i direktivet och
konventionen skall nämnas. I direktivet ingår inte åsiktsreklam och s.k. tele-
shopping i reklamdefinitionen (teleshopping dock när det gäller reglerna för
omfattningen av reklam), medan konventionen har med båda dessa former i
sin definition.

Korta, isolerade reklaminslag får bara förekomma undantagsvis. Dold,

s.k. subliminal reklam och smygreklam får inte förekomma.

Reklaminslagen skall placeras mellan program. Program som består av
självständiga delar eller har naturliga pauser som sportprogram eller liknande
evenemang, får ha reklam mellan programdelama och i pauserna. Övriga
program, bortsett från spelfilm, får avbrytas var tjugonde minut.

Spelfilm och liknande produktioner får om de är längre än 45 minuter
brytas av reklam en gång per 45-minuteravsnitt och ytterligare en gång om det
är minst 20 minuter längre än två eller flera kompletta 45-minutersperioder.

Reklam får inte placeras i utsändningar av religiösa ceremonier.

Nyheter och aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program och
barnprogram får inte brytas med reklam när de är kortare än 30 minuter.

Dessa regler har samma innebörd i konventionen och direktivet. I konven- Prop. 1992/93:75
tionen finns dessutom en bestämmelse om att nyhetsuppläsare och program-
ledare i nyhetsprogram inte får uppträda i reklaminslag.

Reklamens innehåll

Reklamen får enligt direktivet inte vara kränkande för den mänskliga värdig-
heten, diskriminera på grund av ras, kön eller nationalitet, såra religiösa eller
politiska övertygelser, uppmuntra till handlingar som kan äventyra hälsa eller
säkerhet eller uppmuntra handlingar som skadar miljön.

Motsvarande regler återfinns i konventionens artikel 7:1 som gäller alla
inslag i ett programutbud och därmed också reklamsändningama. I konven-
tionen finns dock inte någon särskild referens till handlingar som kan även-
tyra hälsa och säkerhet eller skada miljön.

Reklam för tobak och mediciner som är receptbelagda i programbolagets
hemland får inte förekomma.

Reklam för alkohol skall inte rikta sig till minderåriga, inte kopplas till fö-
reställningar om förbättrad fysisk prestation, till bilkörning, till föreställningar
om samband mellan alkohol och social eller sexuell framgång eller att alkohol
har terapeutisk eller lugnande verkan eller kan lösa personliga konflikter.
Alkoholreklamen skall inte uppmuntra till omåttlig konsumtion eller framställa
nykterhet och måttlighet i negativ dager. Hög alkoholhalt hos drycker får inte
framställas som en positiv kvalitet

Konventionens regler om alkoholreklam har samma innebörd, bortsett från
vad som sägs om social eller sexuell framgång.

Frågan om alkoholreklam har varit kontroversiell. I konventionen finns
därför en möjlighet att, i samband med att ett land ratificerar konventionen,
göra en reservation som innebär att landet förbehåller sig rätten att stoppa
sändningar med alkoholreklam. Någon motsvarande möjlighet finns inte för
EG-ländema i förhållande till direktivet För EFTA:s medlemsländer gjordes
dock som redan nämnts i EES-avtalet ett tillägg till direktivet som innebär att
ett EFTA-land får ålägga kabelbolag inom landets gränser att förvränga eller
på annat sätt släcka ut alkoholreklam.

TV-reklam får inte orsaka fysisk eller psykisk skada för minderåriga och
skall inte förleda barn att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras
godtrogenhet eller brist på erfarenhet. Reklamen får inte heller uppmana min-
deråriga att övertala vuxna att köpa annonserade varor eller tjänster. Den skall
inte heller utnyttja den tillit minderåriga har till föräldrar, lärare eller andra
personer, eller på ett omotiverat sätt skildra minderåriga i farliga situationer.

Konventionen har också en regel om att reklam som riktas särskilt till ett
land inte får kringgå landets lagstiftning på reklamområdet. Regeln syftar till
att hindra att en situation uppstår där ett enskilt lands TV-system riskerar att
äventyras.

10

Sponsring

Prop. 1992/93:75

Reglerna för sponsring är likalydande i direktivet och konventionen. De inne-
bär i korthet följande.

Om ett program är sponsrat måste programbolagets redaktionella integritet
säkras. Sponsorn får inte utöva inflytande över programmets innehåll eller
inplacering i programtablån på ett sådant sätt att programföretagets redaktio-
nella självständighet äventyras.

Det måste framgå om ett program är sponsrat och programmet måste re-
dovisa sponsorns identitet. Detta bör ske genom att sponsorns namn eller lo-
gotyp redovisas i början eller slutet av programmet I ett sponsrat program får
inte göras säljfrämjande hänvisningar till produkter eller varor som är för-
knippade med sponsom eller tredje part.

TV-program får inte sponsras av någon som framställer eller säljer varor
som inte får marknadsföras i TV-reklam enligt direktivets artikel 13 och 14
och konventionens artikel 15, dvs. tobak och receptbelagd medicin.

Nyhets- och aktualitetsprogram får inte sponsras.

Reklamens omfattning

Direktivets artikel 18 och konventionens artikel 12 anger hur mycket reklam
som får sändas. Reglerna är utformade på samma sätt i konventionen och di-
rektivet, med de redan nämnda skillnaderna i definitionen av reklam.

Den sammanlagda dagliga reklammängden får inte överstiga 15 % av
sändningstiden.

Denna andel får ökas till 20 % för att inkludera säljerbjudanden direkt till
publiken, s.k. teleshopping. Den totala sändningstiden för teleshopping får
inte överstiga en timme om dagen.

Andelen reklaminslag under en timme får inte överstiga 20 % av sänd-
ningstiden.

De enskilda länderna kan för sina nationella programbolag besluta om
striktare regler för reklamens omfattning eller helt förbjuda reklam.

Direktivet har dessutom en regel som innebär att ett land för sändningar
som är avsedda enbart för det egna landet och som inte kan tas emot direkt
eller indirekt i annat land, får tillämpa andra, dvs. även mer liberala regler när
det gäller reklamens inplacering och omfattning.

Konventionens regler begränsas till sådana sändningar som når över na-
tionsgränserna.

Syftet med harmoniseringen av reklamreglema är att skapa garantier för att
vidaresändning av program som följer konventionens och direktivets regler
inte skall hindras i något land.

2.1.8 Regler om programutbudet Skydd för minderåriga

I konventionen är reglerna om programutbudet (artikel 7) knutna till respekten
för den enskilda människans värdighet och andra grundläggande rättigheter.

Programmen skall inte vara sedlighetssårande och särskilt inte innehålla por- Prop. 1992/93: 75
nografi, ge otillbörligt framträdande plats åt våld eller vara ägnade att fram-
kalla rashat

Program som kan antas skada barns eller ungdomars fysiska, andliga eller
moraliska utveckling skall inte sändas på tider då dessa kan väntas se dem,
enligt konventionens artikel 7:2. I kommentaren till konventionen sägs att
hänsyn också måste tas till tidsskillnaden mellan olika länder där programmen
kan tas emot

Reglerna i konventionens artikel 7 omfattar alla inslag i ett programutbud,
dvs. även reklaminslag.

Direktivets regler är något annorlunda utformade. Under rubriken Skydd
för minderåriga förbjuds program som allvarligt kan skada minderårigas fy-
siska, psykiska eller moraliska utveckling, särskilt sådana som innehåller
pornografi och våld. Försiktighet med att sända program som kan skada min-
derårigas fysiska, psykiska eller moraliska utveckling skall framför allt iakttas
på tider då barn kan antas se på TV.

Under samma rubrik anges också att medlemsstaterna skall se till att TV-
sändningar inte väcker hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet.
Dessa regler är inte annat än genom kapitelrubriken knutna till skydd av min-
deråriga.

2.1.9 Rätt till beriktigande

Både konventionen (artikel 8) och direktivet (artikel 23) har regler om rätt till
beriktigande. En fysisk eller juridisk person vars legitima intresse, och sär-
skilt rykte och goda namn, har lidit skada till följd av felaktiga påståenden i ett
TV-program, skall ha rätt till beriktigande eller annan motsvarande åtgärd.

Rätt till beriktigande eller motsvarande arrangemang skall fmnas i förhållande
till alla programbolag under ett medlemslands jurisdiktion. Medlemsstaterna
skall se till att procedurer upprättas för att möjliggöra detta. I direktivet anges
också särskilt att medlemsstaterna skall säkerställa att en tillräcklig tidsrymd
medges och att möjligheterna till rättelse i praktiken är lika goda även för per-
soner som bor eller är etablerade i andra medlemsstater.

En begäran om beriktigande eller motsvarande kan avvisas om det inte be-
döms som berättigat, om det skulle innebära en straffbar handling, orsaka
civilprocess mot programbolaget eller skulle kränka allmän anständighets-
känsla.

Enligt direktivet krävs också att tvister om rätten till beriktigande skall
kunna underkastas rättslig prövning. Genom de regler om skyldighet att in-
hämta tolkningsbesked som gäller inom EG, blir det ytterst EG-domstolen
som uttolkar dessa bestämmelser, när det gäller EG:s medlemsländer.

För EFTA-ländema finns enligt EES-avtalet inte motsvarande skyldighet I
stället kan de enskilda länderna välja att rådfråga den särskilda EES-domstol
som inrättas till följd av avtalet, för att uppnå en fördragsenlig tillämpning av
de nationella bestämmelserna.

12

Konventionen överlåter åt signatärerna att på lämpligt sätt se till att det Prop. 1992/93: 75
finns ett fungerande maskineri som gör det möjligt för personer att begagna
sin rätt till beriktigande eller utnyttja andra jämförbara rättsliga eller adminis-
trativa överklagandemöjligheter.

2.1.10 Ändringar och uppsägning

Förslag om ändringar i direktivet utformas i ett samspel mellan EG:s minister-
råd och EG-kommissionen, som har exklusiv initiativrätt. I direktivets artikel
26 anges att kommissionen på grundval av medlemsländernas redovisningar
måste rapportera om tillämpningen av direktivet och vid behov föreslå föränd-
ringar. Sådan rapport skall avges första gången fem år efter antagandet och
sedan vartannat år. Det finns inte någon procedur för medlemsländerna att
frånträda en överenskommelse, eller att utträda ur gemenskapen.

Enligt konventionen kan en part när som helst säga upp konventionen genom
en underrättelse till generalsekreteraren i Europarådet. Uppsägningstiden är
sex månader efter det att generalsekreteraren mottar underrättelsen.

2.2 Svensk lagstiftning och andra regler med betydelse för
innehållet i radio- och televisionssändningar

EES-avtalets bestämmelser om radio och television berör flera svenska lag-
stiftningsområden, i första hand de lagar som reglerar innehållet i radio- och
televisionsprogram, men också t.ex. konsumentlagstiftningen.

Det finns åtskilliga svenska lagar som på olika sätt tar upp innehållet i ra-
dio- och televisionssändningar. Vissa av dessa lagar är grundlagar såsom re-
geringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och
tar upp mer allmänna frågor, medan andra som brottsbalken, marknadsfö-
ringslagen, lagen (1991:227) om kabelsändningar till allmänheten och radio-
lagen (1966:755) reglerar olika specialområden. Svensk lag (radiolagen) ger
också möjlighet att reglera villkoren för programföretag i avtal mellan dessa
och koncessionsgivaren-staten. I motsats till förhållandet i flera andra länder
(t.ex. Danmark och Norge) finns i Sverige små möjligheter att till regering
eller ministrar delegera regleringen av medierna. En utförlig redovisning av
lagstiftningen ges i Radiolagsutredningens betänkande SOU 1992:31 Lag-
stiftning rörande satellitsändningar av TV-program (avsnitt 4-7). Här skall
bara ges en översikt över vilka regler som är av betydelse när det gäller
anpassningen till de internationella reglerna.

Regeringsformen fastslår yttrandefriheten och informationsfriheten och de
förutsättningar som råder för att begränsa dessa friheter i lag. Som allmän
förutsättning gäller för begränsning av yttrandefriheten och informationsfrihe-
ten detsamma som är föreskrivet för vissa andra rättighetsbegränsningar i
2 kap. 12 § andra stycket RF. En sådan får endast göras för att tillgodose ett
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får vi-
dare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som

13

har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot
den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En be-
gränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller
annan sådan åskådning.

Härutöver anges i 2 kap. 13 § första stycket RF under vilka speciella
förutsättningar som yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas.
Det får ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning
och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och
beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet be-
gränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfrihe-
ten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Tryckfrihetsförordningen reglerar frågor som rör yttrandefriheten och in-
formationsfriheten i tryckta skrifter och fastslår bl.a. regler för etableringsfri-
het, ansvar, meddelarskydd, ordningen för tryckfrihetsprocesser, censurför-
bud m.m. I den s.k. brottskatalogen (TF 7:4-5) anges vilka gärningar som
utgör brott mot tryckfrihetsförordningen. Uppräkningen omfattar ett antal
grova brott mot rikets säkerhet, hets mot folkgrupp, barnpomografibrott,
olaga våldsskildring i bild, förtal och förolämpning samt vissa publicerings-
brott som innebär åsidosättande av sekretess. Ansvar för tryckfrihetsbrott
förutsätter enligt tryckfrihetsförordningen att gärningarna är brottsliga också
enligt vanlig lag. Detta brukar uttryckas så att ansvar för tryckfrihetsbrott krä-
ver dubbel täckning.

Den särskilda brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen innebär att det
såvitt gäller tryckta skrifter dras en gräns i grundlagen för det område som får
beläggas med straff genom vanlig lagstiftning. Eftersom en gärning skall vara
straffbelagd också genom vanlig lag för att kunna föranleda straffrättsligt an-
svar när den begås genom ett yttrande i en tryckt skrift kan en kriminalisering
på det tryckfrihetsrättsliga området inskränkas eller upphävas genom ett van-
ligt lagstiftningsbeslut, medan en ny straffbestämmelse eller en utvidgning av
en gammal normalt kräver grundlagsändring.

Yttrandefrihetsgrundlagen som är den senast tillkomna grundlagen förän-
drade förutsättningarna för radio- och televisionsverksamhet i Sverige. Den
nya grundlagen bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen.
Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etableringsfrihet blivit
gällande över hela det moderna massmedieområdet. Endast i fråga om an-
vändningen av radiofrekvensspektrum har en etableringsfrihet i tryckfrihets-
rättslig mening inte kunnat införas. Vidare kan det även i fortsättningen ske
förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentligt. I öv-
rigt har de tryckfrihetsrättsliga principerna om ensamansvar och källskydd,
begränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångs-
ordning med tillgång till jury genomförts på ett vidare fält genom yttrandefri-
hetsgrundlagen. Yttrandefrihetsgrundlagen är av betydelse bl.a. när det gäller
lagstiftning om eterbuma sändningar, vare sig de förmedlas via satellit eller
endast använder den konventionella tekniken för markbundna sändningar.

I fråga om eterbuma sändningar innebär grundlagen främst att de redan
förut gällande tryckfrihetsrättsliga principerna på det radiorättsliga området

Prop. 1992/93:75

14

upphöjs till grundlag. Grundlagen omfattar emellertid även radioprogram som Prop. 1992/93: 75
förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (1 kap. 6 § andra
stycket). Den innebär därtill att frågor om rätt att sända ljudradio- och televi-
sionsprogram genom etern skall kunna prövas av domstol.

I 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att rätten att sända ljud-
radio- och televisionsprogram genom etern får regleras genom lag som inne-
håller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Härav har ansetts
följa att ett system med avtal av den typ som hittills varit vanlig i förhållandet
mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-koncemen får förekomma
utan hinder av den nya grundlagen (jfr prop. 1990/91:149 s. 47 f. och
KU 9 s. 1 och 30).

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden ges som titeln anger vissa mer detalje-
rade föreskrifter på vanlig lags nivå på de nämnda grundlagarnas områden.

Brottsbalken reglerar på vanlig lags nivå innehållet i tryckta skrifter och
radio och television genom att ange straffbestämmelser för bl.a. förtal, hög-
förräderi, barnpornografi och olaga våldsskildringar.

Radiolagen fastslår de allmänna ramarna för programföretagens verk-
samhet och för programinnehållet, t.ex.

- förbud mot förhandsgranskning av innehållet i en sändning

- regler för omfattningen och placeringen av annonser.

- krav på opartiskhet och saklighet i programmen utom under annonstid

- krav på att programmen skall hävda de grundläggande demokratiska
värdena

- förbud mot att gynna kommersiella intressen i programverksamheten

- regler för radionämndens uppgifter

- regler för vad som får avtalas mellan staten och programföretagen
bl.a.om beriktigande och genmäle.

Radiolagen innehåller sedan år 1991 alltså också regler för reklam. Regler-
na är utformade efter mönster av Europarådskonventionens och EG-direk-
tivets bestämmelser. Reglerna finns i radiolagen 7-15 §§. I avtal mellan
regeringen och programföretag får bestämmas om skyldighet för företaget att
endast under annonstid i television sända reklam mot ersättning eller program
mot betalning (7 § andra stycket 2). Under denna tid får bara sändas reklam
eller betalda program, reklam för den egna verksamheten och programglim-
tar, ”trailers” (8 §). Annonser skall kunna identifieras t.ex. genom firma-
namn eller varumärke och personer som har en framträdande roll i nyhetspro-
gram o.dyl. får inte uppträda i annonser (9 §). Åsiktsannonsering är förbju-
den (10 §). Reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn un-
der 12 år, och inte heller får det där uppträda personer eller figurer som spelar
en framträdande roll i TV-program för barn (11 §). Programföretaget får inte
diskriminera annonsör (12 §). Högsta tillåtna annonsvolym är tio procent av
sändningstiden och högst åtta eller, i rena undantagsfall, tio minuter per
timme (13 §). Annonstiden får inte vara kortare än en minut (14 §) och an-
nonser skall normalt placeras mellan programmen eller i längre pauser eller
mellan delar i program som består av olika avslutade delar om varje del varar

15

minst 20 minuter (15 §). I den sistnämnda paragrafen förbjuds också reklam Prop. 1992/93: 75
i anslutning till barnprogram.

Avtalen innehåller mer detaljerade föreskrifter för verksamheten t.ex. för
Sveriges Television AB om skyldighet att meddela nyheter, stimulera debatt,
granska organisationer, tillgodose minoritetsintressen etc. För Nordisk
Television AB gäller liknande villkor. Bolaget har dock rätt att sända reklam.

Marknadsföringslagen innehåller regler om bl.a. otillbörlig reklam, regler
som har sin internationella motsvarighet i både direktivet och konventionen.
Dessa regler gäller för alla reklammedier, inte bara för televisionen. Lagen
gäller inte för åsiktsreklam och s.k. anskaffningsfrämjande reklam, t.ex.
platsannonser etc. utan avser utbud av varor och tjänster.

Lagen (1978:767) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alko-
holdrycker - och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknads-
föring av tobaksvaror reglerar, som namnen säger, reklam för alkohol och
tobak.

Den nya Läkemedelslagen (1992:859) som avses träda i kraft samtidigt
med EES-avtalet reglerar marknadsföringen av läkemedel.

Lagen om kabelsändningar till allmänheten, slutligen, reglerar förhållan-
dena i trådsänd radio och television, vare sig det rör sig om egenproducerade
program eller vidaresända (oftast från satellit) program. Lagen är anpassad till
den nya yttrandefrihetsgrundlagens regler om etableringsfrihet.

Lagen innehåller föreskrifter för trådsändningar av radioprogram till all-
mänheten enbart i sådana kabelnät som når fler än 100 bostäder. Vidare gäller
inte kabellagen en sändning som helt överensstämmer med en rundradio-
sändning enligt 5 § radiolagen om den sänds samtidigt med denna.

Kabellagen utgår som nämnts från yttrandefrihetsgrundlagens princip om
etableringsfrihet när det gäller kabelsändningar. Det innebär att den som äger
eller på annat sätt förfogar över ett kabelnät eller vissa kanaler i ett kabelnät
utan särskilt tillstånd får bedriva vidaresändning av t.ex. satellitprogram eller
sända egensändningar. Även andra begränsningar i sändningsrätten har tagits
bort i den nya lagen. Sålunda finns inte något hinder för en utlänning att be-
driva kabelsändningar, förutsatt att det utses en utgivare som är bosatt i
Sverige.

Någon möjlighet till ingripande mot kabelsändningar genom att förbjuda
vidaresändning av vissa satellitkanaler ges inte i den nya kabellagen. Det
finns inte heller några regler om innehållet i satellitsändningar.

Lokala kabelsändarföretag får inte sända reklam (9 § andra stycket). För
övriga egensändningar är det enligt den nya kabellagen tillåtet med reklamfi-
nansierade sändningar. Reklam mot vederlag och program mot betalning får
endast sändas under annonstid (9 § första stycket). Reglerna för annonsernas
omfattning, inplacering i sändningarna och innehåll är i stort sett identiska
med motsvarande regler i radiolagen, med den huvudsakliga skillnaden att det
i kabelsändningar inte finns något förbud mot s.k. åsiktsannonsering. Det
finns heller inget förbud mot diskriminering av annonsörer.

Reglerna för annonser i ljudradiosändningar är mindre omfattande. Det
gäller inte några särskilda regler för hur annonserna skall placeras i sändning-

16

ama. Reglerna om restriktioner för reklam riktad till barn gäller heller inte
ljudradion.

För alla egensändningar gäller att det är tillåtet med sponsrade program.
Reglerna om reklam m.m. gäller inte s.k. sökbar text-TV (15 § första
stycket).

Utöver dessa regler innehåller kabellagen begränsande regler i fråga om
innehållet i egensändningar. På talan av justitiekanslem kan domstol efter ju-
ryprövning meddela sändningsförbud för en tid av högst ett år om det i sänd-
ningarna vid upprepade tillfällen förekommit skildringar av sexuellt eller
annat grovt våld, pornografi eller hets mot folkgrupp, eller om utbudet varit
ensidigt inriktat på våldsskildringar (16 §).

Övriga frågor enligt kabellagen prövas av Kabelnämnden som får före-
lägga den som bryter mot bestämmelserna att följa dessa (21 §). Ett sådant fö-
reläggande får förenas med vite. Utdömandet av vite handläggs av domstol.

Verksamheten med kabelsändningar till allmänheten är också underkastad
yttrandefrihetsgrundlagens ansvarighetssystem.

Enligt de nu återgivna reglerna skall den som bedriver sändning av radio-
program utse utgivare och anmäla denne till Patent- och Registreringsverket
Han skall vidare ombesörja att varje program spelas in och inspelningen be-
varas i sex månader.

Prop. 1992/93:75

2.3 Lagstiftningen i vissa andra länder

I Danmark har i december 1991 lagts fram ett lagförslag till Folketinget om
satellit-TV inom ramen för en ny radiolag. Regleringen av vissa frågor
rörande programinnehållet, bl.a. skyddet för minderåriga och kvotering, har
hänskjutits till den ansvarige ministern. Lagförslaget har inte ännu slutgiltigt
behandlats av Folketinget.

I Finland har regeringen lagt fram förslag om ändringar i kabel-TV-lagen
som tillgodoser en del av direktivets bestämmelser om sändningar i Finland.
För sändningar från Finland är lagtiftningen mer komplicerad. En hel del av
direktivets regler om reklam etc, kan tillgodoses genom villkor i koncessions-
avtal med kabelföretagen.

I Norge har nyligen framlagts ett förslag till en ny radiolag med bestäm-
melser som införlivar direktiv och konvention samt samordnar befintliga lagar
(radiolag, närradiolag, kabellag och lag om reklam i radio) på området till en
enda lag. Detaljregler om en stor del av direktivets innehåll har hänskjutits till
konungens (regeringens/departementets) avgörande. Förslaget beräknas be-
handlas av Stortinget under oktober månad 1992.

I Storbritannien baseras radiolagen (Broadcasting Act) på konventio-
nens bestämmelser om ansvarigt land. Detta har emellertid lett till att EG-
kommissionen nu anhängiggjort en process mot Storbritannien för brott mot
beslutet om TV-direktivet Anpassningen till direktivets regler sker till stor del
genom administrativa föreskrifter.

17

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

3 Allmän motivering

3.1 Ratifikation av den europeiska konventionen om
gränsöverskridande television

Regeringens bedömning: Svenska rättsregler bör i första hand
anpassas till EG-direktivet. Beslut om ratifikation av den europeiska
konventionen om gränsöverskridande television bör anstå tills klarhet
nåtts om ansvarsbestämmelserna.

Prop. 1992/93:75

Utredningens förslag: Radiolagsutredningen tar inte ställning till frå-
gan om ratifikation av konventionen men lämnar ett alternativt lagförslag som
tillgodoser både direktivet och konventionen när det gäller reglerna för an-
svarigt land.

Remissinstanserna: Frågan om ratifikation av konventionen om gräns-
överskridande television behandlas inte direkt av remissinstanserna. Flera in-
stanser anmäler dock att man anser att det internationella instrument som bör
ligga till grund för en svensk lagstiftning bör vara EG-direktivet och inte
konventionen.

Skälen för regeringens bedömning: Sverige har i flera sammanhang
anmält att man avser att ratificera konventionen om gränsöverskridande tele-
vision. Denna vilja kom först till uttryck genom att Sverige undertecknade
konventionen då den antogs av Europarådet år 1989. Konventionen kommer
sannolikt att träda i kraft under nästa år, då ett tillräckligt antal medlemsstater i
Europarådet har ratificerat den.

Radiolagsutredningens uppdrag var också i första hand att föreslå en an-
passning av svensk lagstiftning till konventionen. I nästan alla avseenden in-
nehåller direktivet och konventionen likartade regler för innehåll m.m. i tele-
visionsprogram som sänds över gränserna. De mer formella problem som
emellertid finns genom direktivets och konventionens olika regler för vilket
land som är ansvarigt för satellit-TV-sändningar har ännu inte helt kunnat
klarläggas, vilket bl.a. EG-kommissionens anmälan ull Europadomstolen av
den brittiska lagstiftningen på motsvarande område visar (se avsnitt 2.3). De
olika internationella instrumenten behandlar delvis olika områden eftersom di-
rektivet tar upp en gemensam reglering av alla televisionssändningar oavsett
spridningssätt och spridningsområde, medan konventionen enbart reglerar
sändningar som överskrider gränser.

I nuvarande läge bör enligt regeringens uppfattning endast införas regler
som gör att svensk lagstiftning stämmer överens med EG-direktivet då EES-
avtalet träder i kraft. Detta är nödvändigt av hänsyn till Sveriges folkrättsliga
åtaganden i det avseendet. I ett senare skede bör frågan om huruvida kon-
ventionen skall ratificeras av Sverige och vilka behov det då finns av en revi-
derad lagstiftning tas upp, eventuellt i enlighet med det alternativa lagförslag
som radioutredningen lagt fram. Radiolagsutredningen kommer senare att
lämna förslag om en sammanhållen svensk radiolagstiftning och situationen

18

beträffande de olika internationella instrumenten kan komma att klarna efter
hand så att ett slutligt ställningstagande till en ratifikation av konventionen kan
tas i samband med beredningen av denna sammanhållna lagstiftning. Sverige
bör i internationella sammanhang verka for att direktivets och konventionens
olika regler om ansvarigt land harmoniseras. Om Sverige vid ett senare till-
fälle skulle bestämma sig för att ratificera konventionen kan de justeringar av
lagstiftningen som då behövs, t.ex. för att anpassa reklamreglema till de i ett
par fall något strängare bestämmelserna i konventionen, genomföras vid
denna tidpunkt. Regeringen föreslår därför att den svenska lagstiftningen nu
anpassas till direktivet och att frågan om ratificering av konventionen tas upp
senare, lämpligen i samband med att förslaget till ny radiolag behandlas.

3.2 Regler för marksändningar av TV-program

Prop. 1992/93:75

Regeringens bedömning: Nuvarande regler för marksändningar av
televisionsprogram i radiolagen och avtalen mellan staten och program-
företagen tillgodoser i huvudsak TV-direktivets regler. Däremot krävs
särskilda regler för televisionssändningar över satellit

Radiolagsutredningens och Marknadsföringsutredningens be-
dömningar överensstämmer i huvudsak med regeringens. Marknads-
föringsutredningen anser dock att radiolagens regler i 11 §, första stycket om
förbud mot reklam riktad mot barn bör upphävas.

Remissinstanserna instämmer i de flesta fall med radiolagsutredningens
bedömning. Några instanser anser dock att radiolagens regler i högre grad
bör anpassas till direktivets regler.

Skälen för regeringens bedömning: TV-direktivet omfattar såväl
marksändningar som satellitsändningar. De allmänna programreglema för
marksänd television återfinns i radiolagen och avtalen med programföretagen,
för vilka redogjorts i korthet i avsnitt 2.2.

Reglerna i radiolagen om reklamfinansierade TV-sändningar i marknätet
har tidigare anpassats till Europarådskonventionen om gränsöverskridande
television (prop. 1990/91 s. 49. KU 39, rskr 370, SFS 1991:1066). Efter-
som konventionen och EG-direktivet i allt väsentligt har likartade regler - det
viktigaste undantaget är reglerna om ansvarigt land - tillgodoser i huvudsak
radiolagens bestämmelser även direktivets krav. I vissa avseenden går de
svenska reklamreglema för marksänd television längre än vad som krävs i de
internationella dokumenten. Enligt både direktivet och konventionen får ett
land ha strängare regler för sina sändningar så länge inte detta inkräktar på ut-
bytet av sändningar över gränserna eller diskriminerar vissa företag eller län-
der.

Det svenska regelsystemet tillgodoser enligt regeringens mening väl de
krav som TV-direktivet reser i fråga om marksänd television och några ytter-

19

ligare lagstiftningsåtgärder frånsett en smärre ändring i radiolagen (avsnitt
3.8) behöver inte vidtas i dessa avseenden.

Bestämmelser om reklam riktad till barn samt om reklam för alkohol,
tobak och läkemedel har uppmärksammats av flera remissinstanser. Dessa
bestämmelser kommer att behandlas utförligt i kommande avsnitt (3.8.3-4).

För närvarande saknas regler för satellitsändningar av TV-program i
Sverige. En sådan reglering är emellertid nödvändig för att Sverige skall
kunna uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet. Regeringen lägger i det
följande fram förslag till sådana regler. I huvudsak bör dessa regler ansluta
sig till radiolagens bestämmelser om programinnehåll i marksänd television.

Prop. 1992/93:75

3.3 TV-direktivets införlivande med svensk rätt

Regeringens förslag: Reglerna i TV-direktivet införlivas med
svensk rätt dels genom en ny lag om satellitsändningar av televisions-
program till allmänheten, dels genom smärre ändringar i radiolagen
(1966:755) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsför-
ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden och dels genom
ändringar i marknadsföringslagsliftningen.

Radiolagsutredningens och Marknadsföringsutredningens för-
slag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Marknadsföringsutred-
ningens förslag rörande TV-direktivet inskränker sig dock till frågan om TV-
reklam.

Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker en helt ny lag.
Marknadsdomstolen anser dock att man åtminstone på sikt bör foga in be-
stämmelserna om satellitsänd television i radiolagen och att direktivet erfor-
drar en fullständig radiorättslig reglering, eftersom det ställer upp ett själv-
ständigt ansvar för programföretagen angående reklamens innehåll och ut-
formning. Domstolen anser att EG-direktivets bestämmelser i vissa delar kan
fogas direkt till den svenska lagen som bilagor. Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet anser att en intregrering av gemensamma regler
och en utskillnad av sådana som är speciella för satellitsändningar resp,
markbundna sändningar i en och samma lag vara mest ändamålsenligt.
Konsumentverket har liknande synpunkter.

Skälen för regeringen förslag: Radiolagen är sedan flera år föremål
för en grundlig översyn av Radiolagsutredningen. Under den tid som utred-
ningen arbetat har situationen för ljudradio och television radikalt förändrats
vilket lett till att utredningen fått tilläggsdirektiv och vidgade uppgifter genom
att nya lagförslag behövt läggas fram. Något förslag om en ny radiolag har av
dessa skäl ännu inte kunnat läggas fram.

Utredningen arbetar nu med denna fråga och beräknas under år 1993 lägga
fram förslag till en ny radiolag. Detta innebär med hänsyn tagen till remissbe-

20

handling och övrig beredning av ärendet att en ny radiolag torde kunna
komma att införas först fr.o.m. år 1995.

För närvarande pågår beredning av ytterligare förslag inom radio- och te-
levisionsområdet, bl.a. frågor om reklamfinansierade lokala ljudradiosänd-
ningar och frågan om en myndighet på radio- och televisionsområdet. Det är
inte möjligt att nu skjuta upp behandlingen av de internationella åtaganden
Sverige gjort genom EES-avtalet till dess att en slutlig översyn av den ra-
diorättsliga lagstiftningen kunnat genomföras. Lagstiftningsåtgärder måste
genomföras så att de kan träda i kraft den 1 januari 1993. Regeringen föreslår
därför att en ny särskild lag om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten läggs fram. Det är enligt regeringens uppfattning det bästa sättet
att nu förverkliga EES-avtalet i svensk lagstiftning på denna punkt. Dessutom
bör ändringar göras i vissa andra lagar. Att direkt foga EG-bestämmelser som
bilagor till den svenska lagen ter sig inte lämpligt, bl.a. av det skälet att lagen
skulle bli mindre överskådlig och att en viss tvekan skulle kunna uppstå om
olika delars betydelse för det fall att vissa delar av lagen förekommer som bi-
lagor, medan andra finns med i huvudtexten. Dessutom är det nödvändigt att
till direktivets regler foga vissa bestämmelser om sanktioner vid regelöverträ-
delser.

Marknadsdomstolen har uppfattningen att direktivet bör genomföras med
radiorättslig och inte marknadsrättslig lagstiftning. Vid behandlingen av frå-
gan om reklam i marksänd television fastslogs att TV-reklamen bör övervakas
inom marknadsföringslagstiftningssystemet (prop. 1990/91:149 s. 55, jfr
lagrådets yttrande s. 326 fl). Förutsättningarna har dock i viss mån ändrats
genom att Sverige skall anpassa sig till TV-direktivet. Det kan då övervägas
om vissa frågor som nu regleras av marknadsföringslagstiftningen, t.ex.
förbud mot reklam för alkohol, tobak och receptbelagda läkemedel, i stället
bör finnas i den radiorättsliga lagstiftningen. Dessa frågor fordrar en allsidig
belysning och bör lämpligen tas upp av Radiolagsutredningen i dess fortsatta
arbete. Frågorna ryms inom utredningens nuvarande uppdrag. Däremot talar
övervägande skäl för att i det nu aktuella ärendet inte avvika från den inslagna
vägen. Tills vidare bör således alltjämt marknadsföringslagstiftningen använ-
das vid övervakning av regler om TV-reklam. Frågan om marknadsföring-
slagstiftningens territoriella räckvidd tas upp i avsnitt 3.8.2.

3.4 Frågan om tillstånd för satellitsändningar

Regeringens förslag: Något krav på tillstånd för att bedriva satellit-
TV-verksamhet ställs inte upp. Däremot skall satellitprogramföretag
och satellitentreprenörer vara skyldiga att anmäla sig för registrering
samt att lämna vissa uppgifter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har ingen annan mening.

Prop. 1992/93:75

21

Skälen för regeringens förslag: Sändningar till satellit för mottag- Prop. 1992/93:75
ning av allmänheten förekommer sedan flera år från upplänksstationer i
Sverige. De som svarar för sändningarna har skaffat sig tillgång till sänd-
ningsmöjligheter genom avtal med det företag som driver stationen, t.ex.
Televerket eller Rymdbolaget. Dessa företag i sin tur har de tillstånd som er-
fordras för att använda radiosändare och som förenas med de radiotekniska
villkor som gäller för sändningen. Hittills har det inte gällt några särskilda
regler för innehållet i sådana sändningar utan varje företag har själv bestämt
programverksamhetens inriktning, hur eventuella reklaminslag skall placeras
in etc.

Genom EES-avtalet blir Sverige skyldigt att se till att satellitprogramföre-
tag som Sverige har jurisdiktion över uppfyller åtminstone de minimiregler i
fråga om sändningarnas innehåll som framgår av TV-direktivet. Därför måste
regler införas beträffande sändningarnas innehåll.

Radiolagsutredningen avvisar tanken på att bygga upp lagstiftningen på
grundval av ett system med tillstånd, där de olika detaljreglema skulle få ka-
raktären av tillståndsvillkor. I stället förordar utredningen att sändningsverk-
samheten i princip skall vara tillåten och att reglerna skall ges formen av gene-
rella lagföreskrifter som skall vara giltiga för alla som bedriver sändningar av
det slag som lagen gäller för. Remissinstanserna har inte anfört några in-
vändningar.

Regeringens uppfattning är att det skulle vara olämpligt att införa ett prin-
cipiellt förbud för sändningar som hittills har varit tillåtna med det enda moti-
vet att knyta nya villkor till verksamheten. Det kan också ifrågasättas om ett
sådant förslag är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen. I enlighet med ut-
redningens förslag bör lagens regler därför gälla for alla som bedriver satellit-
TV-verksamhet, utan krav på något särskilt tillstånd.

För att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser som sändande land
enligt TV-direktivet (se avsnitt 3.5) måste svenska myndigheter veta vilka
som bedriver sändningar för vilka Sverige är ansvarigt land. Därför bör de
som sätter samman och svarar för programtjänstema (satellitprogramföretag)
eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenörer), vara skyldiga att anmäla
sig för registrering hos en myndighet. Denna myndighet bör vara Kabel-
nämnden. Ett register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer
skall upprättas hos tillsynsmyndigheten. Detta register bör föras med ADB.
Datainspektionen har i yttrande enligt 2 § a datalagen tillstyrkt förslaget.

22

3.5 Regler om ansvarigt land

Prop. 1992/93:75

Regeringens förslag: Den nya lagen skall tillämpas på satellitpro-
gramföretag som har sin hemvist i Sverige. Lagen skall också tillämpas
om sändningen till satellit sker från sändare här i landet, eller om sänd-
ningen från satellit sker med satellitkapacitet som en svensk fysisk eller
juridisk person förfogar över, dock endast om satellitprogramföretaget
inte har sin hemvist inom EES-området.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna delar i allt väsentligt utredningens mening. Kabel-
nämnden anser dock att reglerna i den svenska lagstiftningen bör gälla även
för de fall Sverige skulle vara ansvarigt enligt Europarådskonventionen men
inte enligt EG-direktivet

Skälen för regeringens förslag: Det finns inte anledning att i den nya
lagen tillämpa andra ansvarighetsregler än de som motsvarar EG-direktivets
bestämmelser, eftersom en ratifikation av Europarådskonventionen inte fö-
reslås nu. De regler som nu finns i konventionen skulle i vissa fall kunna tän-
kas leda till att ansvaret för en sändning skulle ligga hos två länder samtidigt
Ett sådant fall skulle bl.a. kunna uppstå om ett programföretag under ett EES-
lands jurisdiktion för en sändning upp till satelliten utnyttjar ett företag i ett
land utanför EES men anslutet till TV-konventionen. En lagstiftning som
samtidigt tillgodoser både direktivet och konventionens nuvarande regler blir
mycket komplicerad, om ens möjlig att genomföra. Regeringen föreslår där-
för att lagen skall tillämpas på satellitprogramföretag som har sin hemvist i
Sverige. Enligt direktivets artikel 2.1 är Sverige ansvarigt land för en sänd-
ning om Sverige medgivit att ett satellitprogramföretag som finns i ett land
som inte är bundet av EES-avtalet använder sig av en frekvens eller av satel-
litkapacitet som Sverige ansvarar och förfogar över eller att upplänkssänd-
ningen sker från sändare här i landet Det torde i praktiken inte förekomma att
ett land upplåter en frekvens till ett företag i ett annat land, i vart fall inte utan
att ansvaret övergår till det landet. Sådana fall har därför inte beaktats vid re-
glernas utformning. Lagen bör således också vara tillämplig om sändningen
till satellit sker från sändare här i landet eller om sändningen från satellit sker
med satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över,
men bara om satellitprogramföretaget inte har sin hemvist i ett land inom
EES-området.

23

3.6 Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Lagen gäller sändningar över satellit för
mottagning av allmänheten av TV-program, som kan tas emot i något
land som är bundet av EES-avtalet. Emellertid gäller den inte för en
sändning till satellit som helt överensstämmer med en sändning som
sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen eller 1 § lagen (1986:3)
om rundradiosändning av finländska televisionsprogram och inte heller
för sökbar text-TV.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna delar i stort sett utredningens mening, men kam-
marrätten i Göteborg anser att undantaget bl.a. för sändningar med stöd av
5 § radiolagen är onödigt.

Skälen för regeringens förslag: Lagen föreslås gälla för sändningar
över satellit, dvs. sändningar från en upplänksstation. Eftersom sändningar-
nas innehåll inte ändras genom återutsändningen från satelliten kommer en
regel som gäller för upplänkssändningen också att träffa det som når publiken
på marken. För det fall att ett program är sammansatt av sändningar från flera
upplänkssationer är det emellertid inte möjligt att genom regler för en viss
upplänkssändning påverka hela det program som når mottagaren.

TV-direktivet gäller för TV-sändningar som är avsedda för mottagning av
allmänheten. Det gäller även om en sändning är avsedd att återutsändas till
allmänheten. Detta uttrycks genom att lagen föreslås gälla endast för sänd-
ningar ”för mottagning av allmänheten”. Med detta avses att sändningen från
satelliten skall vara avsedd att tas emot av allmänheten antingen direkt eller
efter samtidig och oförändrad återutsändning. Från lagens tillämpningsom-
råde undantas därmed satellitsändningar som inte alls är avsedda att nå all-
mänheten, t.ex. kommunikation inom slutna grupper. Även överföringar
mellan rundradioföretag av program som är avsedda att ingå i rundradioföre-
tagets sändningar, efter ett självständigt beslut av dem som ansvarar för
sändningsverksamheten inom rundradioföretaget, faller utanför lagens till-
ämpningsområde.

Sveriges skyldighet i egenskap av sändande land enligt EES-avtalet gäller
bara i förhållande till de länder som är bundna av avtalet. Lagen bör därmed
endast gälla för sändningar som kan tas emot i något av dessa länder. Det kan
inte anses befogat att Sverige ensidigt åtar sig förpliktelser i förhållande till
andra länder, som inte har gjort motsvarande åtaganden i fråga om de sänd-
ningar som de själva svarar för.

Enligt regeringens mening vore det olämpligt att ha olika regler för iden-
tiska sändningar från samma programföretag när de sker samtidigt via mark-
nätet och via satellit. Detta skulle bli fallet om radiolagen tillämpades för
marksändningar medan samma program skulle lyda under satellit-TV-be-
stämmelsema om det sändes via satellit. Sändningar både via marknätet och
satellit sker redan i dag från t.ex. Nordisk Television AB. Från lagens till-

Prop. 1992/93:75

24

lämpningsområde bör därför undantas vissa sändningar för vilken annan lag- Prop. 1992/93: 75
stiftning gäller, nämligen sändningar som helt överensstämmer med sänd-
ningar som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen eller 1 § lagen om
rundradiosändning av finländska televisionsprogram.

Som nämnts i det föregående (avsnitt 3.2) tillgodoses direktivets bestäm-
melser väl genom de regler som idag finns för de markbundna sändningarna i
radiolagen och i avtalen mellan staten och programbolagen. Någon ändring av
dessa regler behövs därför inte med undantag för att en viss rapporterings-
skyldighet bör inforas (se avsnitt 3.8).

3.7 Programverksamheten

3.7.1 Allmänna regler för programinnehållet

Regeringens förslag: EG-direktivets regler för skydd av minder-
åriga täcks i huvudsak av redan befintlig lagstiftning, men kompletteras
i den föreslagna lagen av en allmän regel om att sändningarna skall prä-
glas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om
alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och
värdighet. Någon möjlighet att hindra vidaresändning av utländska sa-
tellitprogram införs inte.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna Flertalet remissinstanser har inte några invänd-
ningar mot utredningsförslaget. Ett antal instanser har dock en avvikande
mening. Flera instanser tar upp frågan om möjligheten att förbjuda vidare-
sändningar. Till dessa instanser hör Göta hovrätt, Kabelnämnden. Sveriges
Frikyrkoråd, Våldsskildringsrådet och Barnmiljörådet, som anser att en
möjlighet att förbjuda vidaresändningar av de skäl som anges i direktivets ar-
tikel 22 bör föras in i den svenska lagen, eventuellt med förebild i 16 § lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten. Konsumentverket och
Marknadsdomstolen anser att mer specifika regler än de som upptas i lagför-
slaget bör tas med i lagen. Advokatsamfundet är kritiskt mot att reglerna i
lagen inte är sanktionsstödda.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 22 reglerar skydd av min-
deråriga. Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar inte
inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller mora-
liska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller porno-
grafi eller meningslöst våld. Hänsyn till minderåriga skall även tas i fråga om
andra program om de kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte
sänds på tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller
sér sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningar
inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller
nationalitet

25

I radiolagen finns bestämmelser om att programföretagens rätt skall utövas Prop. 1992/93: 75
opartiskt och sakligt (6 § första stycket). Bakgrunden till denna bestämmelse
är att det har ansetts angeläget att det begränsade antalet markfrekvenser för
rundradiosändning utnyttjas på bästa sätt i allmänhetens tjänst (se prop.
1966:149 s. 29 f). För den nyligen inrättade tredje marksända nationella TV-
kanalen, TV 4, gäller dessa bestämmelser på samma sätt som för Sveriges
Radios programbolag. Detta motiverades (se prop. 1990/91:149 s. 73 f) med
att begränsningar i fråga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika
meningsriktningar kan komma till tals i en ny TV-kanal. I samma samman-
hang konstaterades att de tekniska begränsningarna är mindre framträdande
vid satellitsändningar än vid marksändningar.

Regeringen finner - i likhet med radiolagsutredningen och i linje med vad
som sagts ovan - att antalet sändningsmöjligheter över satellit är stort och i
praktiken kan nära nog etableringsfrihet anses råda. Situationen for satellitka-
nalema liknar i detta avseende mer tidningarna än den marksända nationella
televisionen. Det förefaller därför inte motiverat att införa en bestämmelse i
satellitlagen om saklighet och opartiskhet. Vidare kan det med hänsyn till de
olika programtjänstemas karaktär - filmkanaler, underhållningskanaler och
olika specialiserade kanaler - i vissa fall te sig främmande att ha en sådan be-
stämmelse.

Enligt 6 § tredje stycket radiolagen skall programverksamheten som helhet
präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla
människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Vidare får enligt 7 § i avtal föreskrivas att programföretaget skall ta särskild
hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det
gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro-
grammen. Sådana bestämmelser har tagits in i nu gällande avtal med pro-
gramföretagen. Det innebär bl.a. att de ansvariga för sändningarna bör iaktta
varsamhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av
publiken kommer att uppröras eller skrämmas (jfr prop. 1990/91:149 s. 142).
Dessa regler, tillsammans med bestämmelserna om hets mot folkgrupp,
bampomografibrott och olaga våldsskildring i yttrandefrihetsgrundlagen och
brottsbalken, tillgodoser enligt regeringens mening de allmänna krav som
ställs på programmen enligt artikel 22 såvitt avser marksändningarna.

I satellitlagen bör därför bestämmelser motsvarande radiolagens föreskrif-
ter tas in.

Direktivet är ytterst restriktivt när det gäller möjligheter att hindra vidare-
spridning av program. Direktivet medger dock att vidaresändning av ett pro-
gram tillfälligt stoppas vid överträdelser av artikel 22. Frågan är då om
Sverige skall utnyttja denna möjlighet

Som tidigare har framhållits har direktivet tillkommit för att möjliggöra ett
fritt utbyte av TV-sändningar mellan EG-ländema. Medlemsstaterna lägger
därigenom ansvaret för sändningarna på den stat under vars lagstiftning pro-
gramföretaget befinner sig.

Regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och infor-
mationsfriheten gör klart att ett ingripande endast får ske på så sätt att åtgär-

26

den står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras. Att stoppa en
TV-sändning är en mycket drastisk åtgärd. Det är en åtgärd som man i övrigt i
huvudsak har avstått från att begagna sig av när det gäller den lagstiftning
som reglerar TV-sändningar.

Endast i fråga om egensändningar i kabel finns såvitt gäller TV-sändningar
en regel som medger att en domstol på talan av justitiekanslem får meddela
förbud mot sändning under högst ett år om dessa bryter mot vissa bestäm-
melser i kabellagen. Denna regel möjliggör ingripande mot sändningar som
bryter mot kabellagens 16 §.

Eftersom det handlar om en lokal sändning med en ansvarig utgivare är det
i sådana fall möjligt att rikta ingripandet mot det programföretag som begått
överträdelsen och som också kan ändra innehållet i sändningarna. Med hän-
syn till att vidarespridning av satellitprogram sker samtidigt och oförändrat är
det inte möjligt för kabeloperatören att ingripa i sändningens innehåll eller på-
verka programutbudet.

Mot en regel om förbud mot vidaresändning av vissa satellitsändningar
talar också att den rimligen endast skulle kunna tillämpas i kabelnät av viss
storlek. Den nuvarande lagen om kabelsändningar gäller enbart i sådana ka-
belnät som når fler än hundra bostäder. Den gäller givetvis inte för direktmot-
tagning med parabolantenn.

Enligt regeringens mening skulle en regel om att hindra vidaresändning av
satellitsändningar som bryter mot direktivets artikel 22 därför vara en med
hänsyn till yttrande- och informationsfriheterna drastisk åtgärd, som till sin
praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader mellan olika boendefor-
mer när det gäller mottagning av satellitprogram.

Det bör tilläggas att det i dag inte finns några sändningar av sådant slag att
det kan antas att man från svensk sida skulle kräva förbud mot vidaresänd-
ning eller förändring av innehållet på de grunder som anges i direktivets arti-
kel 22.

Regeringens slutsats när det gäller möjligheten att stoppa sändningar som
bryter mot direktivets artikel 22 är att avstängning vid brott mot dessa regler
inte är någon tillfredsställande lösning. Regeringen anser därför att Sverige
inte skall göra bruk av de möjligheter som direktivet ger att tillfälligt hindra
vidarespridning av utländska program.

Prop. 1992/93:75

27

3.7.2 Andel europeiska program m.m.

Prop. 1992/93:75

Regeringens förslag: Minst hälften av en programtjänsts årliga
sändningstid avseende vissa slag av program skall upptas av program
av europeiskt ursprung. Vidare skall minst tio procent av sändnings-
tiden eller tio procent av programbudgeten avse program av europeiskt
ursprung som är framställda av självständiga producenter.

För programtjänster som är avsedda att tas emot i Sverige bör pro-
gram på svenska språket samt program med svenska artister och verk
av svenska upphovsmän förekomma i betydande omfattning.

Satellitprogramföretagen skall årligen redovisa hur stor andel av
programtjänsten som avser program av europeiskt ursprung eller pro-
gram av producenter som är oberoende av programföretagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker till största delen förslaget. Kabelnämnden
framhåller dock att det är besvärande att det inte finns sanktioner mot brott
mot bestämmelserna. Flera av de nu i Sverige verkande programföretagen har
också invändningar mot förslaget och bestämmelsen i direktivet.

Skälen för regeringen förslag: Frågan om särskilda kvoter för euro-
peiska program hörde till de livligast diskuterade när den europeiska kon-
ventionen om gränsöverskridande television, och parallellt med den TV-di-
rektivet, arbetades fram. I Sverige har det inte ansetts finnas behov av sådana
regler Sveriges Television uppfyller t.ex. med god marginal kravet att 50 %
skall vara av europeiskt ursprung utan några sådana regler. Inte heller andra
TV-företag som vänder sig till en svensk publik med ett allmänt inriktat pro-
gramutbud torde i längden kunna undgå att uppfylla tämligen högt ställda an-
språk på svenska och andra europeiska program. Å andra sidan kan det för
specialinriktade programtjänster, t.ex. sådana som vänder sig till utom-
europeiska invandrare, vara omöjligt att uppfylla ett krav på en viss andel
europeiska program.

De regler om vissa andelar för europeiska program och program av obe-
roende producenter som finns i TV-direktivet ger utrymme för en betydande
flexibilitet. Skyldigheten att uppnå angivna andelar gäller endast där det är
praktiskt möjligt och anpassningen skall ske successivt under hänsynstagande
till programföretagens ansvar gentemot publiken med avseende på informa-
tion, utbildning, kultur och underhållning.

Regler om andelen europeiska program och program av oberoende produ-
center bör därför utformas utifrån de nu angivna förutsättningarna. Förpliktel-
sen för satellitprogramföretagen bör gälla bara om inte särskilda skäl föran-
leder annat, i enlighet med direktivets flexibla regler på denna punkt

Flertalet TV-företag torde inte ha några svårigheter att uppfylla de angivna
målen. Mot denna bakgrund ter det sig inte rimligt att införa sanktioner mot
de företag som inte omedelbart kan uppnå de angivna andelarna.

28

Vid beräkningen av andelarna europeiska program resp, program av
oberoende producenter bör bortses från sändningstid för nyheter, sport, täv-
lingar och annonser. Regeringen återkommer till detta i specialmotiveringen.

För programtjänster som vänder sig till en svensk publik bör - efter möns-
ter av avtalen mellan staten och Sveriges Television AB och Nordisk Tele-
vision AB - gälla att program på svenska språket, program med svenska
artister eller av svenska upphovsmän skall förekomma i betydande omfatt-
ning. Även en sådan föreskrift bör gälla om inte särskilda skäl föranleder
annat. Den nu föreslagna regeln torde i praktiken till stora delar sammanfalla
med regeln om minst 50 % europeiska program. Regeln har också ett stöd i
direktivets artikel 8, där språkpolitiska skäl anges som grund för att medlems-
staterna får ha mer detaljerade eller strängare regler för programmens ur-
sprung. Avsikten med bestämmelsen är inte att diskriminera utländska upp-
hovsmän utan att värna den svenska kulturen. Effekten av bestämmelsen bör
studeras noga med utgångspunkt i att den inte skall ha en diskriminerande
verkan.

Enligt TV-direktivet skall varje land lämna uppgift om hur programföre-
tagen följer bestämmelserna. För att Sverige skall kunna uppfylla denna
förpliktelse bör det föreskrivas skyldighet för satellitprogramföretagen att
årligen till tillsynsmyndigheten redovisa hur stora andelar av program-
tjänsterna som har utgjorts av europeiska program resp, program av
obeoende producenter.

Prop. 1992/93:75

3.7.3 Beriktigande

Regeringens förslag: Felaktiga uppgifter som har förekommit i ett
program skall beriktigas när det är befogat. Tillsynsmyndigheten skall
kunna ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra ett
beslut av myndigheten enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelsen
om beriktigande.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna delar till övervägande del utredningens mening.
Detta gäller Lex. Tidningsutgivarföreningen och Journalistförbundet. Ett fåtal
instanser, bland dem Marknadsdomstolen och Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, anser dock att lagförslaget inte tillgodoser direktivet,
utan att en rätt till genmäle bör skrivas in i lagen och inte enbart en bestäm-
melse om beriktigande. Radionämnden anser att reglerna om beriktigande bör
behandlas i en särskild bestämmelse och att särskilda förfaranderegler skall
tas in lagen.

29

Skälen for regeringens forslag: Artikel 23 i direktivet (se avsnitt Prop. 1992/93:75
2.1.9) behandlar rätten till beriktigande (right of reply). Den föreskriver att
varje land skall se till att alla fysiska och juridiska personer, oberoende av
nationalitet eller vistelseort, skall ha rätt till beriktigande eller liknande åtgärd.
De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas
effektivt. Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att underkasta
tvister rättslig prövning.

Enligt 7 § första stycket första punkten och 17 § andra stycket radiolagen
får i avtal mellan regeringen och programföretagen föreskrivas skyldighet att
sända beriktigande och genmäle samt skyldighet att sända redogörelse för
beslut av radionämnden där nämnden förklarat att programföretaget brutit mot
reglerna i radiolagen eller avtalet med staten. Bestämmelser med den nu an-
givna innebörden har tagits in i avtalen för Sveriges Radio-koncernen och för
Nordisk Television AB, som sänder den tredje marksända TV-kanalen. Dessa
skyldigheter skall ses mot bakgrund av dels bestämmelserna i radiolagen att
varje programföretag ensamt avgör vad som skall sändas, dels kraven på de
nu berörda programföretagen såvitt avser opartiskhet och saklighet. Genmäle
respektive beriktigande är åtgärder mot partiskhet och osaklighet (se prop.
1966:149 s. 39 f).

I fråga om marksänd television uppfyller de angivna reglerna väl de krav
om rätten till beriktigande som ställs i direktivet, särskilt som reglerna kom-
pletteras av bestämmelser om ärekränkning i yttrandefrihetsgrundlagen och
5 kap. brottsbalken. När det gäller juridiska personer finns regler om otill-
börlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida.

Liknande bestämmelser bör införas för satellitsändningar. För de sänd-
ningar som omfattas av satellitlagen kan det inte finnas motsvarande möjlighet
att i avtal föreskriva skyldigheten att sända beriktigande. Bestämmelserna
måste därför tas in i lagen. Eftersom satellitlagen inte innehåller något ut-
tryckligt krav om saklighet och opartiskhet (se avsnitt 3.7.1) ställer sig saken
här dock något annorlunda.

För de satellitsändningar som Sverige ansvarar för enligt lagen är bestäm-
melserna om ärekränkning och otillbörlig marknadsföring tillämpliga. I något
fall kan dock frågan uppkomma om räckvidden av den svenska straffrättsliga
regleringen. Denna fråga bör överlämnas till avgörande i rättstillämpningen. I
lagrådsremissen ansåg regeringen vidare att det i den föreslagna lagen därut-
över borde anges att uppgifter som förekommit i ett program skall beriktigas,
när det är befogat. Vidare borde föreskrivas att Kabelnämnden - om nämnden
finner att ett programföretag brutit mot bestämmelsen om beriktigande - får
ålägga företaget att offentliggöra beslut om detta på lämpligt sätt. För att inte
inkräkta på den ansvarige utgivarens ensamrådighet beträffande programmens
innehåll borde det stå programföretaget fritt att välja i vilken form företaget
vill ge ett beriktigande offentlighet Av reglerna för god publicistisk sed följer
att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten.

30

Lagrådet har i frågan om beriktigande anfört

Enligt 14 § skall uppgifter som förekommit i ett program beriktigas när det
är befogat. Enligt 29 § får kabelnämnden ålägga ett satellitprogramföretag att
på lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har
brutit mot bestämmelserna i 14 § om beriktigande.

Bestämmelserna skall tillgodose bl.a. artikel 23 i EG:s direktiv
(89/552/EEG) om TV-sändningar. Artikeln föreskriver bl.a. att alla fysiska
och juridiska personer, vilkas legitima intressen har skadats av påståenden
om felaktiga fakta i ett TV-program skall ha rätt till genmäle (right of reply)
eller motsvarande åtgärd. Enligt artikeln skall medlemsstaterna också fast-
ställa vissa procedurregler m.m. för utövandet av rätten.

Den rätt till genmäle eller motsvarande åtgärd som sålunda tillförsäkras
enligt direktivet får i och för sig anses kunna tillgodoses genom vad som i
förslaget betecknas om beriktigande. Bestämmelserna i 14 och 29 §§ ger
emellertid enligt lagrådet anledning till tveksamhet i ett annat avseende. Rege-
ringen framhåller sålunda i remissen att - för att inte inkräkta på den
ansvarige utgivarens ensamrådighet beträffande programmens innehåll - det
bör stå programföretaget fritt att välja i vilken form företaget vill ge ett berik-
tigande offentlighet. Vidare sägs att, eftersom satellitprogramföretaget inte är
tvunget att offentliggöra beslutet i det egna mediet, bestämmelsen i 29 § är
förenlig med yttrandefrihetsgrundlagens princip om den ansvarige utgivarens
ensam ansvar.

Regeringen syftar här uppenbarligen på bestämmelsen i 3 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen, som föreskriver att den som sänder radioprogram
självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen. Något undantag
i yttrandefrihetsgrundlagen som ger möjlighet att införa bestämmelser om att
beriktigande skall ske i programmen finns inte.

EG-direktivet kräver inte uttryckligen att beriktigandet sker i TV-pro-
grammen. Det får dock anses ligga i sakens natur att så bör ske om inte annat
sägs och det mesta talar alltså för att också direktivet har denna utgångspunkt
Regeringen uttalar i sammanhanget att av reglerna för god publicistisk sed
följer att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade
effekten och vidare att offentliggörandet skall ske på ett sådant sätt att dess
spridning står i rimligt proportion till den spridning som den felaktiga upp-
giften hade och att det har en geografisk anknytning till det kränkta subjektet
Dessa uttalanden framstår i och för sig som rimliga men ändrar inte på det
förhållandet att det inte finns någon möjlighet att framtvinga ett offentlig-
görande av beriktigandet i det egna mediet, men någon möjlighet att före-
skriva detta finns som sagt inte.

Slutsatsen av det anförda blir att med den nuvarande grundlagsregleringen
rätten till beriktigande kan ha ett begränsat värde. Lagrådet vill ifrågasätta om
inte yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att det blir möjligt för Kabel-
nämnden att besluta att ett beriktigande skall ske i ett program som företaget
sänder. En sådan ordning är också mera i direktivets anda. I avbidan på en
grundlagsändring bör det av 29 § klarare framgå vilka begränsningar som
gäller för beriktigande. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse

”Kabelnämnden får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt
offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelserna i 14 § om beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära
att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder. Före-
läggandet får förenas med vite.”

Prop. 1992/93:75

31

Regeringen har inte någon invändning mot vad Lagrådet föreslagit om Prop. 1992/93: 75
bestämmelsens utformning. Radiolagsutredningen torde få anledning åter-
komma till reglerna om beriktigande i sitt arbete med en ny radiolag. Den får
då anledning att ytterligare överväga reglernas förenlighet med yttrande-
frihetsgrundlagen (jfr prop. 1986/87:151 s. 37 ff).

Genom bl.a. särskilda regler i lagen med förskrifter på tryckfrihetsför-
ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden och i den föreslagna
lagen om stellitsändningar och televisionsprogram till allmänheten om regi-
strering och bevarande av inspelningar möjliggörs att rätten till beriktigande
kan utövas effektivt (se avsnitt 3.9).

3.8 Reklamregler

3.8.1 Allmänna regler för reklamen, inplacering

i program m.m.

Regeringens förslag: De bestämmelser för sponsring och reklam
som finns i radiolagen, bör ligga till grund för regleringen av satellit-
sändningar. Detta leder till att likartade regler råder för alla sändningar
under svensk lag. Något förbud mot annonsdiskriminering införs dock
inte för satellitsändningar.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med regeringens,
med undantag för att utredningen föreslår en regel mot annonsdiskriminering.

Marknadsföringsutredningens bedömning är att radiolagen tillgo-
doser direktivets bestämmelser.

Remissinstanserna ansluter sig till övervägande del till Radiolagsutred-
ningens förslag. En del instanser, bl.a. Svenska Kabel-TV-föreningen,
Filmnet, SAF, Industriförbundet och Köpmannaförbundet anser dock att de
restriktivare svenska reglerna medför en risk för obalans mellan de svenska
satellitsändningarna och utländska sändningar NO och Tidningsutgivare-
föreningen motsätter sig att det införs ett förbud mot annonsdiskriminering.

Radionämnden anser att den föreslagna bestämmelsen om förbud mot
gynnande av kommersiellt intresse är otydlig och bör utformas på så sätt att
det framgår att ett förbud mot dolda reklambudskap avses. Marknadsdom-
stolen har en liknande uppfattning. Kabelnämnden anser att direktivets
konkreta reklamregler bör motsvaras av konkreta bestämmelser och adekvata
sanktioner i svensk lag. En liknande uppfattning har Konsumentverket.

Skälen för regeringens förslag: Det är enligt regeringens uppfattning
rimligt att ha ett enhetligt regelsystem för all annonsering och för program
som bekostas av annan (sponsras) i televisionssändningar under svensk
jurisdiktion, oavsett distributionsmetod. De regler som nu råder för annonse-
ring i marksänd television beslöts under stor enighet av riksdagen under be-
handlingen av lagstiftningen om reklam i svensk marksänd television.

32

Reglerna var då redan utformade för att passa ihop med konventionen om
gränsöverskridande television (se prop. 1990/91:149, KU 39, rskr. 370).
Konventionens regler överensstämmer emellertid i allt väsentligt med direk-
tivets bestämmelser. Regeringen anser därför övervägande skäl tala för att
samma regler som gäller för marksändningar också bör gälla för satellitsänd-
ningar. Detta medför visserligen i vissa avseenden en konkurrensnackdel för
svenska programföretag i förhållande till utländska, men enligt regeringens
uppfattning väger önskemålet om en enhetlig svensk lagstiftning tyngre.

Någon bestämmelse om förbud mot annonsvägran bör enligt regeringens
uppfattning däremot inte införas i lagen om satellitsändningar av TV-pro-
gram. En sådan bestämmelse kan vara motiverad när det gäller marksänd te-
levision eftersom det där i praktiken råder ett monopol på sändningar med
reklam. Däremot kan man inte hävda att samma regel är lika naturlig i en si-
tuation med konkurrerande reklamsändningskanaler vilket gäller för satellit-
sänd television.

Direktivets artikel 12 ger vissa allmänna minimiregler för hur reklam skall
vara beskaffad. Regeringen föreslår (avsnitt 3.7.1) att det i den nya lagen -
efter mönster från den nuvarande radiorättsliga regleringen - skall tas in be-
stämmelserna att programverksamheten som helhet skall präglas av det de-
mokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika
värde och den enskilda människans frihet och värdighet. På samma sätt fö-
reslås att varje satellitprogramföretag när det gäller programmens ämnen och
utformning, samt tiden för sändning av programmen skall ta hänsyn till tele-
visionens särskilda genomslagskraft. Dessa bestämmelser gäller också re-
klam. Artikelns bestämmelser under punkterna d och e om att TV-reklam inte
får uppmuntra beteenden som är skadliga för hälsa, säkerhet eller miljö
tillgodoses i annan svensk lagstiftning, främst i marknadsföringslagens regler
om otillbörlig marknadsföring. Genom dessa bestämmelser är direktivets
krav tillgodosedda.

3.8.2 Internationell TV-reklam

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för generalklausulen
om otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen utvidgas till
att också avse reklam i sådana televisionssändningar som avses i den
nya lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten.

Radiolagsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens.

Remissinstanserna i fråga om Radiolagsutredningens förslag
har i allmänhet samma mening.

Marknadsföringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med
regeringens. Utredningen har därutöver föreslagit motsvarande utvidgning
beträffande 3 § marknadsföringslagen. Vidare har utredningen föreslagit att

Prop. 1992/93:75

33

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

2 och 3 §§ inte skall tillämpas på televisionssändningar från något annat land
om en internationell överenskommelse påkallar det

Remissinstanserna ifråga om Marknadsföringsutredningens
förslag: De flesta remissinstanser som har uttalat sig i frågan är positiva el-
ler har inte någon erinran mot förslagen. Några instanser är emellertid kritiska
till utredningsförslaget i denna del. Bland dessa märks JK, Marknadsdom-
stolen och Konsumentverket, som anser att utredningens förslag om att in-
skränka marknadsföringslagens tillämpningområde går längre än vad som
krävs.

Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i avsnitt 3.8.1 till-
godoses TV-direktivets reklamregler i viss utsträckning av marknadsförings-
lagens regler om otillbörlig marknadsföring. Direktivets regler om ansvarigt
land (artikel 2) väcker emellertid frågan om huruvida marknadsföringslagens
tillämpningsområde behöver inskränkas eller utvidgas. Marknadsförings-
lagens generalklausul om otillbörlig marknadsföring innebär att marknadsfö-
ringen av en vara eller tjänst vid vite kan förbjudas av Marknadsdomstolen
om den bedöms strida mot god affärssed. I förarbetena till generalklausulen
om otillbörlig marknadsföring uttalades att klausulen inte är formellt begrän-
sad till Sverige. Vidare uttalades i fråga om lagens tillämpning på marknads-
föringsåtgärder med internationell anknytning följande (prop. 1970:57 s. 93):

Huvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa
normer iakttas inom reklam och marknadsföring på den svenska marknaden.
Avgörande för om generalklausulen skali tillämpas på svensk publik bör där-
för vara om åtgärden är inriktad på svensk publik. Var åtgärden har företagits
är däremot i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna till-
lämpas exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet
och därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig re-
klamen är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell
publik, däribland den svenska . Om däremot reklamen i och för sig avser bara
en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig. Det bör
sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vil-
ken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även om vissa exem-
plar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sagda gäller även åt-
gärder som vidtas av svenska företag. Det sagda innebär att generalklausulen
i och för sig kan tillämpas även på handlingar som företas utanför Sveriges
gränser. De praktiska möjligheterna att i sådana fall nå den ansvarige med
delgivning av ett vitesföreläggande eller att verkställa ett beslut om utdömande
av vite torde emellertid vara begränsade.

Uttalandena i förarbetena till generalklausulen i 2 § ger vid handen att
marknadsföringslagen kan tillämpas på annonsörer som genom TV-sänd-
ningar från andra länder sprider reklam i Sverige. Man kan också ingripa mot
den som handlar på annonsörens vägnar eller som annars väsentligt har bi-
dragit till handlingen.

Marknadsföringsutredningen anser att EG-direktivets sändarlandsprincip
medför att man måste undanta sändningar som kommer från andra länder från
svensk marknadsföringslagstiftning. Marknadsdomstolen är enligt utredning-
ens uppfattning förhindrad att tillämpa svensk lagstiftning på sändningar till

Prop. 1992/93:75

34

en internationell publik, även om de riktas speciellt till Sverige. Direktivet
fäster enligt utredningens uppfattning inte någon vikt vid vilken publik TV-
sändningar i första hand är riktade till. Detta medför att man inte heller kan
tillämpa generalklausulen på svenska företag som använder utländska sänd-
ningar för sin marknadsföring.

I likhet med flera remissinstanser, däribland JK, Marknadsdomstolen och
Konsumentverket, anser regeringen att den tolkning av TV-direktivet som
Marknadsföringsutredningen gör, när det gäller möjligheterna att tillämpa
marknadsföringslagen på TV-sändningar från ett annat land går längre än vad
direktivet kräver. Enligt regeringens uppfattning torde direktivet inte hindra
ett mottagarland att ingripa mot reklam som en annonsör under detta lands ju-
risdiktion sprider med hjälp av TV-sändningar från andra länder. Någon ut-
trycklig regel om att marknadsföringslagen inte skall tillämpas, om en inter-
nationell förpliktelse kräver det, behövs enligt regeringens mening inte. Det
bör i stället överlämnas åt marknadsdomstolen att i sin tillämpning beakta vad
som i detta hänseende följer av de internationella reglerna. Marknadsförings-
utredningen har också i sitt betänkande pekat på detta som en möjlig lösning.

För frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för generalklausulen
i 2 § marknadsföringslagen till TV-sändningar som kan tas emot utanför
Sverige ställer sig saken däremot annorlunda.

Som framgår av redovisningen av förarbetena till marknadsföringslagen,
kan generalklausulen i 2 § inte tillämpas på reklam som visserligen framställs
här i landet men är avsedd bara för en viss utländsk marknad. För att ett in-
gripande skall kunna ske med stöd av 2 § marknadsföringslagen mot TV-
reklam som omfattas av de berörda delarna av direktivet måste paragrafens
tillämpningsområde utvidgas till reklam i satellitsändningar av program även
om de bara kan tas emot i något annat EES-land.

Tillämpningsområdet för generalklausulen i 3 § marknadsföringslagen om
informationsskyldighet behöver däremot inte utvidgas. Något krav på infor-
mation vid marknadsföring ställs inte upp i TV-direktivet

Prop. 1992/93:75

3.8.3 Reklam riktad till barn

Regeringens förslag: För satellitsändningar skall gälla samma
restriktioner för reklam riktad till barn under 12 år som för marksänd
television. Detta innebär dels förbud mot reklam riktad till barn, dels
förbud mot att personer som spelar en framträdande roll i TV-program
för barn uppträder i reklam och dels förbud mot reklam i anslutning till
barnprogram.

Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Marknadsföringsutredningens förslag: Det nuvarande förbudet i
radiolagen och kabellagen mot TV-reklam riktad till barn står enligt utred-

35

ningen i strid med EES-avtalet. Utredningen föreslår därför att dessa be- Prop. 1992/93:75
stämmelser avskaffas.

Remissinstanserna är delade i fråga om förbud mot TV-reklam riktad
mot barn under 12 år, men har i stort sett inga invändningar mot de andra
reglerna. Göta hovrätt anser att ett förbud går för långt. Marknadsdomstolen
föreslår att direktivets regler för reklam till barn skall infogas i lagen men att
inget förbud mot sådan reklam införs. En likande uppfattning har Svenska
Arbetsgivareföreningen , Tidningsutgivarföreningen och andra näringslivs-
organisationer samt Filmnet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anser att Radiolagsutredningens förslag inte kan anses förenligt
med EG-rätten. Kommerskollegium, Statskontoret, Konsumentverket, Barn-
miljörådet, Radionämnden, Kabelnämnden och Sveriges Radio samt orga-
nisationer som Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Rädda Barnen,
Hem och Skola och Svenska Kyrkans Centralstyrelse avstyrker däremot
Marknadsföringsutredningens men tillstyrker Radiolagsutredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 16 i direktivet ställer upp föl-
jande krav på TV-reklam riktad till barn:

- den får inte direkt uppmana minderåriga att köpa en vara eller tjänst ge-
nom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet,

- den får inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller an-
dra att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna,

- den får inte dra fördel av det särskilda förtroende som minderåriga har
för föräldrar, lärare eller andra personer,

- den får inte utan saklig grund visa minderåriga i farliga situationer.

Artikel 16 föreskriver således inte något absolut förbud mot att rikta TV-
reklam till barn utan bygger i stället på en missbruksprincip.Vidare innehåller
den regler som syftar till att skydda minderåriga mot TV-reklam som kan
förorsaka moralisk eller fysisk skada. Den artikel som innehåller allmänna
programregler för skydd av minderåriga (artikel 22) har behandlats tidigare
(se avsnitt 3.7.1). Den omfattar även reklam.

Den svenska marknadsföringslagstiftningen gäller för all kommersiell
reklam på den svenska marknaden. Lagen är därmed även tillämplig på TV-
reklam riktad till barn.

Enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen kan Marknadsdom-
stolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller någon
annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att
strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fortsätta med detta eller att företa
annan liknande handling.

Hänvisningen till uttrycket ”god affärssed” syftar bl.a. på Internationella
Handelskammarens Grundregler för reklam.

I förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 60) anges att
generalklausulen redan från böljan kunde få en betydande stadga om man till
utgångspunkt för tillämpningen tog detta utomrättsliga normsystem.

I Grundregler för reklam anges att reklam inte får utnyttja barns naturliga
godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte utsätta deras

36

lojalitetskänsla för påfrestning (artikel 13:1). Vidare får reklam som riktas till Prop. 1992/93: 75
eller är ägnad att påverka barn eller ungdom inte innehålla framställning i ord
eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem nega-
tivt i psykiskt eller moraliskt avseende (artikel 13:2).

Vidare gäller att det vid prövning enligt generalklausulen i marknadsfö-
ringslagen av om en framställning är otillbörlig mot konsumenter ställs spe-
ciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet när framställningen riktar
sig till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmän-
het, exempelvis barn (prop. 1970:57 s. 69).

Riksdagen har bedömt att det med hänsyn till bl.a. televisionens stora ge-
nomslagskraft varit befogat att uppställa mer långtgående restriktioner i radio-
lagen än vad som följer av marknadsföringslagen, när det gäller reklam som
särskilt vänder sig till yngre barn (se prop. 1990/91:149, KU39, rskr. 370). I
11 § första stycket radiolagen föreskrivs att en annons med reklam som sänds
under annonstid i televisionen inte får syfta till att fånga uppmärksamheten
hos barn under 12 år. Vidare föreskrivs i andra stycket att det i annonser med
reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll
i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Det
finns dessutom i 15 § första stycket andra meningen ett uttryckligt förbud mot
att sända annonser med reklam under annonstiden omedelbart före eller efter
ett program som huvudsakligen vänder sig till nämnda barngrupp.
Motsvarande regler har senare intagits i lagen om kabelsändningar till allmän-
heten (se prop. 1991/92:53, KU19, rskr. 110).

Marknadsföringsutredningen har föreslagit att förbudet i radiolagen och
lagen om kabelsändningar till allmänheten mot att sända annonser med re-
klam, som syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn, upphävs. Utred-
ningen har motiverat sitt förslag med att bestämmelserna skulle strida mot
artikel 11 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 30 i Romfördraget. Enligt
dessa regler förbjuds ett land att införa kvantitativa importrestriktioner eller
åtgärder med motsvarande verkan. Förbudet modereras av artikel 13 i EES-
avtalet, som motsvarar artikel 36 i Romfördraget som möjliggör sådana åt-
gärder med hänsyn till t.ex. allmän moral eller människors liv och hälsa.
Enligt ett avgörande av EG-domstolen (Cassis de Dijon-fallet) följer att en
restriktion måste vara icke diskriminerande och behövlig samt att den inte får
vara onödigt långtgående.

Utredningen har som skäl för att bamreklamförbudet skulle strida mot EG-
rätten åberopat ett uttalande från en kommissionsledamot angående leksaks-
reklam i TV.

Regeringen gjorde i lagrådsremissen följande bedömning. Direktivet med-
ger att medlemsstaterna har strängare regler än direktivets (artikel 3:1).
Medlemsstaterna torde dock inte få ställa upp regler som strider mot någon
annan del av EG-rätten.

EG-domstolen har inte prövat om ett barnreklamförbud står i strid med
artiklarna 30 och 36. Det uttalande av en kommissionsledamot som utred-
ningen har hänvisat till ger ingen klar ledning.

37

Vid bedömningen huruvida ett barnreklamförbud skall stå i överensstäm- Prop. 1992/93: 75
melse med EG-rätten bör beaktas reglerna i artikel 16 i direktivet som syftar
till att skydda minderåriga mot TV-reklam som kan förorsaka moralisk eller
fysisk skada. Vidare bör noteras att det svenska förbudet inte avser någon
speciell produktgrupp utan allmänt tar sikte på reklam som syftar till att fånga
de yngre barnens uppmärksamhet.

Regeringen ansåg i lagrådsremissen vid en samlad bedömning att bam-
reklamförbudet inte torde stå i strid med EG-rätten. Vidare fann regeringen att
radiolagens bestämmelser är motiverade och tillsammans med marknads-
föringslagens regler tillgodoser de särskilda bestämmelserna i direktivet om
bamreklam. Radiolagens bestämmelser borde därför ligga till grund för regler
om bamreklam i satellitsändningar. Detta innebär att de svenska reklam-
reglema även på detta område får en strängare reglering än direktivets (jfr
avsnitt 3.8.1).

Lagrådet har i frågan om reklam riktad till barn anfört

Enligt 23 § första stycket i förslaget får en annons med reklam som sänds
under annonstid i televisionen inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos
barn under 12 år. I paragrafens andra stycke föreskrivs att i annonser med
reklam får inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll
i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Det föreslagna förbudet mot bamreklam i 23 § första stycket har kritiserats
vid remissbehandlingen på den granden att det skulle strida mot EG-rättens -
och därmed också EES-avtalets - regler om varors och tjänsters fria rörlighet
det bör i sammanhanget nämnas att marknadsföringsutredningen av samma
skäl föreslagit att motsvarande bestämmelser i radiolagen och lagen om
kabelsändningar till allmänheten skall utgå.

De regler i EG-rätten som avses är främst artiklarna 30, 36 och 59 i Rom-
fördraget (artiklarna 11,13 och 39 i EES-avtalet). Enligt dessa bestämmelser
är kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan i
princip förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Undantag gäller dock för
det fall förbud eller restriktioner grundas på vissa uppräknade särskilda
hänsyn, bl.a. hänsyn till allmän moral eller människors liv och hälsa. Det
föreskrivs dock att sådana åtgärder inte får utgöra ett medel för godtycklig
diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de
avtalsslutande parterna. Enligt ett avgörande av EG-domstolen (Cassis de
Dijon-fallet) gäller vidare att en restriktion måste vara behövlig samt att den
inte får vara onödigt långtgående.

Vid bedömningen av om de föreslagna reglerna om bamreklamförbud
strider mot EG-rätten och EES-avtalet kan till att börja med konstateras att
reglerna går längre än motsvarande regler i EG:s direktiv (89/552/EEG) om
TV-sändningar. Enligt TV-direktivet gäller sålunda inte något absolut förbud
mot sådan reklam som syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn. I
artikel 16 anges att TV-reklam inte skall orsaka moralisk eller fysisk skada
hos minderåriga och att den därför måste uppfylla vissa kriterier. Bl.a. gäller
att reklamen inte skall direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller
tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet och att reklamen
inte heller skall direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller
andra att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna. Enligt artikel 22
gäller vidare bl.a. att medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att TV-sändningar från TV-programföretag inom respektive stats

38

jurisdiktionsområde inte inkluderar program som allvarligt kan skada den
fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen nos minderåriga. I ingressen till
direktivet anges att detta fastställer minimikraven för att garantera frihet för
sändning. Vidare anges i artikel 3:1 att det står ett land fritt att föreskriva att
programföretag inom dess jurisdiktion skall följa mer detaljerad eller striktare
regler inom de områden som omfattas av direktivet.

Det går uppenbarligen inte att göra något bestämt uttalande om huruvida de
angivna bestämmelserna i EG-rätten medger att ett förbud införs mot
bamreklam på det sätt som föreslås i remissen. Det kan hävdas att ett sådant
förbud i praktiken inte kommer att sträcka sig särskilt mycket längre än vad
en reglering i enlighet med TV-direktivet skulle göra. Men det finns en inte
oväsentlig principiell skillnad mellan regleringarna och det kan därför inte
uteslutas att det föreslagna förbudet anses strida mot reglerna om varors och
tjänsters fria rörlighet. Lagrådet finner emellertid övervägande skäl tala för att
förbudet är förenligt med nyssnämnda regler i EG-rätten.

Regeringen finner mot bakgrund av Lagrådets slutsats inte anledning att
frångå remissens förslag.

Den svenska 12-årsgränsen torde motsvara direktivets begrepp minder-
åriga (jfr prop. 1990/91:149 s. 121).

Prop. 1992/93:75

3.8.4 Reklam för alkohol, tobak och läkemedel

Regeringens förslag: Förbuden i lagen med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker och i lagen med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror att marknadsföra alkohol och tobak
utvidgas till att omfatta alla sändningar som omfattas av den föreslagna
lagen om satellitsändningar av TV-program. Något uttryckligt förbud
mot att marknadsföra receptbelagda läkemedel föreslås inte. Den möj-
lighet som ges i EES-avtalet att införa regler som stoppar vidaresänd-
ning av alkoholreklam i svenska kabelnät utnyttjas inte.

Utredningarnas förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna instämmer huvudsakligen i utredningarnas förslag.
Ett fåtal instanser, bl.a. Konsumentverket, anser dock att möjligheten att
stoppa vidaresändningar av alkoholreklam enligt EES-avtalet bör utnyttjas.
Konkurrensverket hävdar däremot att det svenska förbudet strider mot EES-
avtalet. Verket anser dock att ett förbud mot läkemedelsreklam i TV bör infö-
ras för att uppfylla direktivets bestämmelser. Läkemedelsverket anser detta
obehövligt.

Skälen för regeringens förslag: TV-direktivet innehåller dels ett för-
bud mot tobaksreklam (artikel 13), dels begränsningar i fråga om alkoholre-
klam (artikel 15). I Sverige gäller i dag förbud mot tobaks- och alkoholreklam
i ljudradio- och televisionsprogram. Förbuden regleras marknadsrättsligt i
dels lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
(alkoholreklamlagen), dels i lagen med vissa bestämmelser om marknadsfö-

39

ring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen). Lagarna har samma tillämpnings- Prop. 1992/93: 75
område som marknadsföringslagen, dvs. gäller för marknadsföringen på den
svenska marknaden. Utanför lagarnas tillämpningsområde faller således nä-
ringsidkares marknadsföring på den utländska marknaden (se vidare prop.
1977/78:178 s. 48).

Som redovisats i det föregående (avsnitt 3.7.1) har regeringen stannat för
att inte nu införa särskilda förbudsregler eller andra regler i fråga om in-
nehållet i reklam för alkohol, tobak och läkemedel i den radiorättsliga lag-
stiftningen. I avvaktan på resultatet av Radiolagsutredningens arbete får i
stället den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen tills vidare tillämpas för att
komma till rätta med sådan reklam som inte är tillåten enligt TV-direktivet

Det reklamförbud som gäller i Sverige för alkoholdrycker går längre än
vad TV-direktivet kräver. Som Marknadsföringsutredningen har framhållit
(avsnitt 5.3) torde det svenska TV-reklam förbudet dock vara förenligt med
Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet eftersom alkoholreklamlagen har en
alkoholpolitisk motivering och kan stödjas på EES-avtalets allmänna regel om
hänsynen till skydd för människors hälsa.

Riksdagen har uttalat (1990/9 l:So23, rskr 375) att Sverige bör medverka
till en europeisk överenskommelse som helt stoppar alkoholreklam i satellit-
sänd TV. För sändningar under svenskt ansvar finns däremot i det nu fram-
lagda lagförslaget ett förbud mot sådana sändningar. Vid den värdering av
direktivets bestämmelser som skall göras inom ramen för EES-samarbetet
finns tillfälle för Sverige att fortsatt verka för ett internationellt förbud mot
alkoholreklam i satellitsänd TV.

Som framgår av vad som har sagts i det föregående är tillämpningsområdet
för såväl alkohol- som tobakslagama marknadsföring på den svenska mark-
naden. För att TV-direktivets regler om tobaksreklam m.m. skall kunna till-
ämpas på programföretag som Sverige har jurisdiktion över, måste reklam-
förbudet i de båda speciallagarna också omfatta televisionssändningar från
Sverige som endast kan tas emot i något annat EES-land. Frågan blir då hur
detta lagtekniskt skall ske. Vid bedömande av denna fråga bör som bakgrund
nämnas att speciallagarna hänvisar till marknadsföringslagen. En handling
som strider mot alkoholreklamlagen eller tobaksreklamlagen skall nämligen
vid tillämpning av marknadsföringslagen anses varas otillbörlig mot konsu-
menter. Marknadsföringsutredningen och Marknadsdomstolen anser att nå-
gon uttrycklig utvidgning inte behövs i speciallagarna utan hävdar att det är
tillräckligt att marknadsföringslagen utvidgas. Radiolagsutredningen och även
Konsumentverket har däremot funnit att en bestämmelse om utvidgning bör
tas in i marknadsföringslagen och i speciallagarna. Enligt regeringens upp-
fattning bör det direkt av speciallagarna framgå att förbuden mot marknads-
föring av alkohol och tobak har utvidgats. Dessa bör därför kompletteras med
bestämmelser om detta. Regeringen anser att Sverige därmed uppfyller sina
förpliktelser enligt direktivet såvitt avser reklam för alkohol och tobak.

Genom EES-avtalet har uppnåtts att EFTA-ländema får stoppa reklam för
alkohol i vidaresändningar. För svensk del finns enligt regeringens uppfatt-
ning inte skäl att införa en sådan möjlighet i lagen, eftersom ett ingripande

40

kommer att ha en begränsad effekt, med hänsyn till att sändningarna når dem Prop. 1992/93: 75
som har direktmottagning via parabolantenner och även abonnenter i mindre
kabelnät. Dessutom är ingripanden i vidaresändningar mot enskilda inslag
förenade med avsevärda praktiska problem.

TV-direktivet innehåller som nämnts även ett förbud mot reklam för
receptbelagda läkemedel (artikel 14). Som Marknadsdomstolen har anmärkt
finns inte något sådant lagstadgat förbud i svensk lagstiftning. Marknads-
föringslagen är dock tillämplig om sådan reklam är otillbörlig.

Reklam för receptbelagda läkemedel riktad till konsumenter förekommer
inte i Sverige och är enligt läkemedelsbranschens interna praxis inte tillåten. I
den av riksdagen nyligen antagna propositionen (prop. 1991/92:107, social-
utskottets betänkande 1991/92:So21, rskr 342) om ny läkemedelslag m.m.
togs bl.a. frågan upp om inte rätten att i marknadsforingssammanhang lämna
information till allmänheten borde inskränkas till receptfria läkemedel. Före-
draganden fann (s. 58) att de förslag om ytterligare inskränkningar i rätten att
ge produktinformation har en motsvarighet i branschens interna regler, varför
han ansåg att det knappast fanns något behov av en sådan offentlig reglering
av marknadsföringen.

Med hänsyn till vad som ovan anförts anser regeringen att något uttryckligt
förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel inte behöver införas i detta
sammanhang. Denna bedömning stämmer väl överens med föredragandens
ställningstagande i prop 1990/91:149 s.51 att inte införa ett reklamförbud mot
receptbelagda läkemedel i marksänd television.

Frågan om reklam för receptbelagda läkemedel torde komma att behandlas
ytterligare av Radiolagsutredningen (se avsnitt 3.2).

3.9 Tillsynsmyndighet och behandling av
klagomål om sändningar

Regeringens förslag: Kabelnämnden bör vara tillsynsmyndighet
för satellitprogramföretag och satellitentreprenörer i Sverige.
Överklaganden av Kabelnämndens beslut enligt bestämmelserna i
lagförslaget medges inte.

Utredningen föreslår inte någon särskild myndighet utan hänvisar till en
tillsynsmyndighet som kommer att inrättas senare. Vissa av tillsynsmyndig-
hetens beslut bör få överklagas.

Remissinstanserna förutsätter, i den mån frågan tas upp, att den nya
radiomyndighet som föreslås av utredningen om myndighet för radio- och
TV-sändningar till allmänheten i betänkandet Radio och TV i ett (SOU
1992:36) skall ha ansvar som tillsynsmyndighet. Kabelnämnden föreslår att
nämnden utses till tillsynsmyndighet. Radionämnden anser att beslut fattade
av tillsynsmyndigheten inte bör få överklagas.

41

Skälen för regeringen förslag: Utredningen om en myndighet för
radio och TV-sändningar till allmänheten har föreslagit att en gemensam
myndighet bör överta de uppgifter som Radionämnden, Kabelnämnden och
Närradionämnden har i dag. Förslaget är ännu under beredning inom
regeringskansliet. I detta läge är det naturligt att den myndighet, Kabel-
nämnden, som idag har ansvar för ärenden som gäller vidaresändning av TV-
program också får ansvar för frågor som rör satellitprogramföretag och
satellitentreprenörer.

Som redovisats i avsnitt 3.4 bör Kabelnämnden svara för ett ADB-baserat
register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer i landet. Uppgif-
terna i registret skall i princip vara offentliga. Vissa uppgifter kan dock vara
sådana att de inte bör lämnas ut. I statlig tillsynsverksamhet som gäller
näringslivet kan sekretess förekomma i fråga om uppgifter om bl.a. enskilds
affärs- eller driftsförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada
om uppgiften röjs. En bestämmelse om detta finns i 8 kap. 6 § sekretesslagen
(1980:100). Sekretessen gäller emellertid bara i den utsträckning regeringen
föreskriver. Sådana föreskrifter ger regeringen i sekretessförordningen
(1980:657).

Om riksdagen bifaller förslaget om registrering av satellitprogramföretag
och satellitentreprenörer kommer regeringen att därefter ta ställning till om det
finns behov av ytterligare föreskrifter i sekretessfrågan.

Vidare bör till Kabelnämnden lämnas uppgifter om programmens sam-
mansättning, bl.a. när det gäller andelen europeiska produktioner och verk av
svenska artister och upphovsmän. Nämnden skall vidare handha avgöranden
om när inslag i ett program skall beriktigas. Nämnden avgör också när
överträdelse av satellit-TV-lagens bestämmelser skall leda till föreläggande
som får förenas med vite. Utdömande av vite sker i domstol.

För att göra en effektiv tillsyn möjlig bör satellitentreprenören åläggas att
spela in sådana sändningar där inspelning inte görs - enligt nuvarande regler
- av något satellitprogramföretag som har hemvist i riket. En inspelning bör
bevaras i minst sex månader. Kabelnämnden bör kostnadsfritt ha tillgång till
en inspelning.

Beslut som fattas om beriktigande eller om att följa vissa bestämmelser
bl.a. om registrering och annonsering bör enligt regeringens mening inte gå
att överklaga eftersom en sådan rätt skulle kunna äventyra en effektiv till-
ämpning av beriktigandereglema och försvåra tillsynen över programföretag
och entreprenörer.

Kabelnämnden bör kunna ta upp frågor om prövning av programföre-
tagens sändningar både på eget initiativ och på anmälan från enskilda.

Prop. 1992/93:75

42

3.10 Visning i television av nyproducerad film

Prop. 1992/93:75

Regeringens bedömning: Direktivets föreskrift i artikel 7 om att en
film inte får visas i television förrän två år efter premiären föranleder
inte behov av ändringar i någon lagstiftning.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-
versitet och Marknadsdomstolen anser att en bestämmelse som överens-
stämmer med direktivets artikel 7 skall inforas i lagen.

Skäl till regeringens bedömning: Enligt regeringens uppfattning
behöver inte direktivets artikel 7 omsättas i en svensk lagbestämmelse. Ett ef-
fektivt genomförande av artikelns bestämmelse sker bäst genom att parterna
på marknaden kommer överens i ett upphovsrättsligt avtal, vilket redan idag
är det normala. I praktiken torde situationen vara den som direktivet föreskri-
ver.

4 Ekonomiska konsekvenser av regeringens förslag

För vissa satellit-TV-företag uppkommer ekonomiska konsekvenser av EG-
direktivet. Det kommer att krävas ett i vissa fall större inslag av europeiska
verk i programmet och även färre reklaminslag. Detta kan åtminstone under
en övergångsperiod komma att fördyra programverksamheten. För statens del
beräknas vissa smärre nya kostnader med anledning av lagförslagen till-
komma. De tillkommande uppgifter som Kabelnämnden får när det gäller re-
gisterhållning, program statistik m.m. kan finansieras över nämndens ordina-
rie budget

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som nu har anförts har inom Kulturdepartementet upprät-
tats förslag till

1. lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten,

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),

3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsför-
ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

5. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker,

6. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av tobaksvaror.

Förslag 3 har upprättats i samråd med Justitiedepartementet och förslagen
4—6 i samråd med Civildepartementet.

43

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten

Sverige saknar i dag regler för sändningar av televisionsprogram över satel-
liter. Den föreslagna nya lagen innehåller bestämmelser som reglerar inne-
hållet i sådana sändningar. Bestämmelserna har anpassats till EGs direktiv
(89/552/EEG) om samordning av vissa bestämmelser som medlemsstaterna
lagt fast i lagar och andra författningar rörande verksamhet med televisions-
sändningar till allmänheten. Enligt direktivet (art. 3.1) kan de enskilda
länderna tillämpa mer restriktiva regler för sändningar som de ansvarar för
som sändande land. Lagen innehåller striktare regler om reklamsändningar än
de minimiregler som direktivet har. Härigenom står lagens reklamregler i
överensstämmelse med de bestämmelser som gäller för den nationella TV-
reklamen.

Allmänna bestämmelser

1 § I denna lag avses med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i
televisionen detsamma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med
satellitprogramföretag: den som sätter samman och svarar för en hel
programtjänst eller en del av en programtjänst,

satellitentreprenör: den som här i landet för någon annans räkning
bedriver sändningar av televisionsprogram över satellit eller som upplåter
satellitkapacitet.

I lagens inledande paragraf anges vissa definitioner, (jfr art. 1 i direktivet).
Beträffande begreppen sändare, reklam och annonstid i televisionen hänvisas
till radiolagen. Enligt denna lag förstås med

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning
(trådsändare),

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares
avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, och

annonstid i televisionen: sändningstid i televisionen som inleds och
avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som
sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

Begreppet programtjänst är nytt. Det införs i detta lagstiftningsärende
genom förslaget till ändring av 1 § radiolagen (1966:755). Enligt detta förslag
förstås med programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller televisions-
program som sänds under en gemensam beteckning.

Begreppet programtjänst kommenteras i viss mån i det följande, men
kommenteras särskilt i specialmotiveringen till förslaget till ändring i 1 §
radiolagen.

För att beteckna den ansvarige används i paragrafen termen satellitpro-
gramföretag, medan termen programtjänst används för att ange sam-
manhängande delar av en sändning. Liknande termer finns i såväl den

Prop. 1992/93:75

44

svenska radiorättsliga lagstiftningen som i direktivet och den europeiska Prop. 1992/93:75
konventionen om gränsöverskridande television.

Begreppet programföretag finns i radiolagen. Med programföretag avses
enligt 5 § radiolagen tillståndshavare som har rätt att här i landet sända radio-
program i rundradiosändning.

I yttrandefrihetsgrundlagen finns inte någon benämning motsvarande pro-
gramföretag eller programtjänst. När det gäller identifieringen av den som
sänder radioprogram, nöjer sig yttrandefrihetsgrundlagen med att tala om
”den som sänder radioprogram” (3 kap. 4 § m.fl.). När det gäller vem som
skall utse utgivare sägs det att denne skall utses av den som bedriver sänd-
ningsverksamheten (4 kap. 1 §).

I specialmotiveringen (prop. 1990/91:64 s. 122) till bestämmelsen i 4 kap.

1 § yttrandefrihetsgrundlagen uttalade dåvarande departementschefen, att det i
de flesta fall knappast kan vålla några svårigheter att avgöra vem som skall
utse utgivaren. I fråga om radio- och TV-program anförde hon att det i
allmänhet kan antas stå klart vem som i grundlagens mening bedriver
verksamheten. I fråga om sändningar av program med ljudradio eller TV via
satelliter uttalades att det kan tänkas att frågan om vem som skall utse
utgivaren inte alltid är helt självklar, men att den bör kunna bedömas efter
samma grundläggande synsätt som ligger bakom den nuvarande ordningen i
fråga om de traditionella markbundna sändningarna, genom etern eller genom
tråd. Dess ledande princip sades vara att det är den som ligger bakom själva
programmet som är ansvarig för att en utgivare utses.

I specialmotiveringen diskuterade departementschefen vidare vem som
skall utse utgivare då någon som bedriver sändningsverksamhet i sin tur
upplåter tid för programverksamhet åt någon annan. Hon uttalade att frågan
bör kunna avgöras av det inbördes förhållandet mellan parterna i upplåtelse-
avtalet. En viktig ledtråd för avgörandet av vem som är skyldig att utse ut-
givare skulle kunna komma att ges genom att det i vanlig lag föreskrivs
skyldighet för den som skall bedriva sändningsverksamheten att anmäla sig
för registrering hos en myndighet (prop. 1990/91:64 s. 123).

De regler, som finns i den föreslagna lagstiftningen (regler för reklam,
sponsring etc.), avser inte det ansvar en utgivare skall ha utan det ansvar som
den som sköter programverksamheten i stort skall ha.

Den nya termen satellitprogramföretag ansluter på det sätt som nu har be-
skrivits till redan förut befintlig terminologi på det radiorättsliga området.
Med satellitprogramföretag menas enligt definitionen den som sätter
samman och svarar för en hel programtjänst eller en del av en program tjänst.

Den anknyter således till de nyss nämnda termerna men utgör ändock en
självständig term. Risken för missförstånd genom sammanblandning torde
därigenom minska. På det sättet korresponderar begreppet satellitprogram-
företag väl med radiolagens begrepp samt med yttrandefrihetsgrundlagens
uttryckssätt.

Termen programtjänst används i förslaget till ändring i radiolagen i
betydelsen ”ett samlat utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds
under en gemensam beteckning”.

45

Begreppet satellitprogramföretag innefattar alltså såväl den som sätter Prop. 1992/93:75
samman en hel programtjänst som den som svarar för en del av en program-
tjänst Härigenom blir det möjligt att hantera en situation då en programtjänst
produceras av flera satellitprogramföretag, som enats om att sända under
gemensam beteckning och kanske ha hand om olika sorters sändningsinnehåll
eller sändningstider.

Redan idag är det inte ovanligt att delar av en programtjänst hämtar inne-
håll från olika håll. En del kan t.ex. komma direkt från England över satellit
till Sverige medan andra delar är gjorda i Sverige och förmedlas över
radiolänk eller satellit från Sverige till England för att därifrån sändas över
satellit till Sverige.

Från dem som åsyftas med begreppet satellitprogramföretag, som förutsät-
ter ett självständigt och fortlöpande ansvar för åtminstone en del av en pro-
gramtjänst, bör man skilja dem som endast på tillfälliga uppdrag levererar
vissa programproduktioner.

Frågan om ett subjekt är att anse som ett satellitprogramföretag i lagens
mening eller är att anse som en uppdragstagare till satellitprogramföretaget -
och således inte skall ha några förpliktelser enligt lagen - får bedömas med
hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Av avgörande bety-
delse är vilken grad av självständighet som det har vid sändningsverk-
samheten. Vid bedömningen av denna fråga kan betydelsefulla tolkningsdata
erhållas från det mellan parterna träffade avtalet, särskilt vad de avtalat angå-
ende sina inbördes förhållanden. Det bör emellertid framhållas att den som
registrerat sig får antas vara den som är ansvarig för sändningen, om inte an-
nat kan visas. De gränsdragningsproblem som kan finnas får lösas av de
rättstillämpande myndigheterna.

Begreppet satellitentreprenör har införts för att ange den som före-
lägganden kan riktas mot med anledning av regelöverträdelser, när satellit-
programföretaget har sitt hemvist i ett land som inte är bundet av EES-avtalet
Direktivets regler om vilket land som skall vara ansvarigt för en sändning har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5). Det som utmärker detta
subjekt är att det svarar för vissa tekniska insatser men inte tar någon del i
utformningen av programverksamheten.

Med satellitentreprenör avses den som här i landet för någon annans
räkning bedriver sändningar av televisionsprogram över satellit eller som
upplåter satellitkapacitet. Med det sistnämnda avses att satellitentreprenören
ställer viss transponderkapacitet till uppdragsgivarens förfogande.

2 § Denna lag är tillämplig på sändningar av televisionsprogram över
satelliter till allmänheten, om sändningen kan tas emot i något land som är
bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
och

1. satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige,

2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en
svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

46

Punkterna 2 och 3 tillämpas dock ej om satellitprogramforetaget har sitt Prop. 1992/93: 75
hemvist i annat land inom EES-området.

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde, (jfr art. 1 a, 2.1 och 2.3 i
direktivet). Bestämmelser om tillämpningsområdet finns även i 3 §.

I paragrafen anges att lagen är tillämplig på sändningar av televisions-
program över satellit. Om inte något annat framgår av lagen, avses med
sändning av televisionsprogram över satellit sändningen i dess helhet, dvs.
från och med att den sänds upp till en satellit och fram till dess att den kan tas
emot av en mottagare på marken. Härigenom omfattas således även den
aktivitet som sker i en satellits transponder, t.ex. nedlänkssändningen.
Lagens tillämpningsområde begränsas till att avse sändningar av televisions-
program. Sändningar av ljudradio regleras sålunda inte. Vidare faller utanför
lagens tillämpningsområde markbundna sändningar av televisionsprogram
och egensändningar av televisionsprogram som äger rum i kabel. Frågan om
lagens tillämplighet i fråga om sändningar som överensstämmer med vissa
markbundna TV-sändningar berörs även i specialmotiveringen till 3 §.

Lagens tillämpningsområde begränsas även genom att sändningarna skall
vara avsedda för mottagning av allmänheten. Utanför lagens tillämpnings-
område faller således sådana programöverföringar, som är avsedda att ingå i
det mottagande företagets sändningar efter ett självständigt beslut av den som
ansvarar för sändningsverksamheten inom företaget. För tillämpligheten
saknar det dock betydelse om sändningen över satellit sker i flera led, t.ex.
genom att programmet först transporteras över satellit till en sändarstation
varifrån det automatiskt - utan självständigt beslut - sänds upp till den satellit
från vilken sändningen utgår till allmänheten.

För att lagen skall vara tillämplig krävs vidare att sändningarna kan tas
emot i något land som är bundet av EES-avtalet, dvs. EG- och EFTA-stater.

Lagens tillämpningsområde begränsas också till sådana sändningar som
Sverige skall ansvara för enligt direktivet. Denna fråga har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.5). Med hemvist avses detsamma som i 10
kap. 1 § rättegångsbalken.

Paragrafen har utformats i enlighet med vad Lagrådet förordat.

3 § Lagen gäller inte för en sådan sändning över satellit som helt överens-
stämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiola-
gen (1966:755) eller 1 § lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska
televisionsprogram och som sänds samtidigt. Lagen gäller inte heller för en
sändning av sökbar text-TV.

Paragrafen föreskriver ytterligare begränsningar av lagens tillämpnings-
område, se även 2 §.

Satellitsändningar som helt överensstämmer med sändningar som sker
med stöd av 5 § (dvs. för närvarande sändningar från Sveriges Television
AB, Sveriges Utbildningsradio AB och Nordisk Television AB) eller 1 §
lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram och
som sänds samtidigt undantas från lagens tillämpningsområde. I annat fall
skulle ett och samma TV-program, som sänds samtidigt över satellit och i

47

marksänd television, kunna komma att granskas av olika myndigheter och
utifrån delvis skilda regler. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2)
framgår att de regler som gäller för marksänd television enligt radiolagen och
avtalen mellan staten och TV-bolagen uppfyller de krav som Sverige har att
uppfylla enligt direktivet.

En motsvarande bestämmelse finns i 1 § lagen om kabelsändningar till
allmänheten.

Genom bestämmelsen undantas också sändningar av sökbar text-TV från
lagens tillämpningsområde. Direktivet innehåller inte några bestämmelser om
sändningar av sökbar text-TV. Något behov av reglering i den föreslagna
lagen föreligger inte.

4 § Kabelnämnden har tillsynen över att denna lag följs.

Paragrafen anger att det skall finnas en tillsynsmyndighet, Kabelnämnden.

De befogenheter som enligt förslaget skall tillkomma tillsynsmyndigheten
(se t.ex. 28 §) innebär att bestämmelsen i 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundla-
gen skall iakttas. Enligt denna paragraf får i lag föreskrivas att en nämnd vars
sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit
ordinarie domare är behörig att handlägga nu nämnda frågor. Kabelnämnden
har en sådan sammansättning.

Det kan påpekas att frågan huruvida visst handlande står i överens-
stämmelse med den föreslagna lagen kan tas upp av Kabelnämnden på eget
initiativ eller efter anmälan från allmänheten.

Register över satellitprograniföretag och satellitentreprenörer
m.m.

5 § För att underlätta tillsynen skall Kabelnämnden upprätta ett register över
satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med
hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter
som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 6-9 §§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om inrättande av ett register över
satellitprogramföretag och satellitentreprenörer.

Registrets ändamål är att underlätta Kabelnämndens tillsyn. Det skall föras
med hjälp av automatisk databehandling. Registret skall endast få tillföras
uppgifter som lämnas av de registreringsskyldiga. I registret får alltså inte
antecknas åtgärder som Kabelnämnden har vidtagit gentemot de registrerings-
skyldiga.

Frågan om sekretess har tagits upp i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.9).

6 § Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall innan de på-
börjar verksamhet enligt denna lag anmäla sig för registrering hos tillsyns-
myndigheten.

En anmälan skall innehålla

Prop. 1992/93:75

48

1. fysisk persons namn,

2. firma eller motsvarande,

3. postadress och telefonnummer, och

4. uppgift om vilken verksamhet som bedrivs.

Paragrafen fastslår en registreringsplikt för de satellitprogramföretag och
satellitentreprenörer som omfattas av lagen.

Skälet till att en registreringsskyldighet införs har angetts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.4). En anmälan skall bl.a. innehålla uppgift om vilken
verksamhet som bedrivs. Med detta avses endast att den registreringsskyldige
skall ange huruvida han bedriver verksamhet som satellitprogramföretag eller
satellitentreprenör. Enligt 25 § kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
inte fullgör sin anmälningsskyldighet dömas till böter.

7 § Varje satellitprogramföretag skall årligen till Kabelnämnden redovisa
hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses
i 13 § första stycket.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) är bestämmelsens
ändamål att Sverige skall kunna fullgöra sin rapportskyldighet enligt artikel
4.3 i direktivet Bestämmelsen är vitessanktionerad (28 §).

8 § På begäran av Kabelnämnden skall satellitprogramföretaget lämna
upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt programtjänsten
finansieras.

Paragrafen anger att Kabelnämnden kan kräva in vissa upplysningar av
satellitprogramföretaget. Den utgör en komplettering av föreskrifterna i 6 och
7 §§. Kabelnämnden kan behöva kräva in ytterligare upplysningar för att
kunna bedöma om satellitprogramföretaget uppfyllt bestämmelsen i 13 §
första stycket.

Utgångspunkten för registreringsplikten är att denna skall vara så be-
gränsad som möjligt Den skall i första hand syfta till identifiering av den som
bedriver verksamheten och var verksamheten bedrivs samt vilken typ av
verksamhet som bedrivs. Först när det uppstår ett behov av att skaffa in
ytterligare uppgifter bör nämnden utnyttja möjligheten att begära upplys-
ningar. Bestämmelsen är vitessanktionerad (28 §).

9 § På begäran av Kabelnämnden skall en satellitentreprenör lämna upp-
lysningar om

1. vem som är uppdragsgivare och hans adress,

2. namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder,
och

3. hur sändningen över satellit sker.

Enligt paragrafen kan Kabelnämnden begära uppgifter också från satel-
litentreprenören.

Kabelnämnden kan för att fullgöra sin tillsyn i vissa fall behöva kom-
pletterande uppgifter från satellitentreprenören. Bestämmelsen kompletterar
föreskriften i 6 §. Vad som sägs ovan under 8 § om att registreringsplikten

Prop. 1992/93:75

49

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

skall vara så begränsad som möjligt gäller även enligt förevarande be- Prop. 1992/93:75
stämmelse.

Uppgifter enligt punkten 3 skall avse bl.a var upplänkssändningen sker
och om andra bidrar till att utföra denna tjänst eller om sändningen över
satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller
juridisk person förfogar över (jfr 2 §).

Bestämmelsen är vitessanktionerad (29 §).

10 § Varje satellitentreprenör skall se till att televisionsprogrammen spelas

in. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra det enligt 5 kap. 3 §
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och ytt-
randefrihetsgrundlagens områden.

Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för satellitentreprenörer
att spela in vissa program.

I 5 kap 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordning-
ens och yttrandefrihetsgrundlagens områden föreskrivs att den som sänder
radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in och
att inspelningen skall bevaras i sex månader från sändningen. Denna före-
skrift riktar sig till den som i det nu förevarande lagförslaget benämns satellit-
programföretag.

I förevarande paragraf åläggs satellitentreprenören att göra en inspelning i
fråga om sådana sändningar där inspelning inte görs av något satellit-
programföretag som har hemvist här i riket Skyldigheten är således subsidiär
i förhållande till den som åvilar satellitprogramföretagen. Syftet med bestäm-
melsen och bestämmelsen i 11 § är att säkerställa att tillsynsmyndigheten kan
få tillgång till en inspelning för att kunna pröva frågor om överträdelser av
denna lag. Bestämmelsen är straffsanktionerad (se 26 §).

11 § Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
har spelat in ett televisionsprogram, skall på begäran av Kabelnämnden utan
kostnad lämna en sådan inspelning till nämnden.

Syftet med bestämmelsen har berörts i specialmotiveringen till föregående
paragraf. Förpliktelsen är vitessanktionerad (28 §).

På det yttrandefrihetsrättsliga området finns motsvarande skyldigheter
enligt 5 kap. 5 § lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden för den som sänder radioprogram till all-
mänheten. Av denna paragraf framgår att Justitiekanslem har rätt att få del av
en inspelning som har bevarats enligt de yttrandefrihetsrättsliga föreskrif-
terna.

Programverksamheten

12 § Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och

50

den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall upp- Prop. 1992/93: 75
gifter som förekommit i ett program beriktigas.

Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall vaije satellitprogram-
företag när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags-
kraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveck-
ling.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om programverksamheten,

(jfr art. 12, 22 och 23 i direktivet).

Paragrafens första stycke första mening har samma lydelse som 6 § tredje
stycket radiolagen, den s.k. demokratibestämmelsen. De överväganden som
ligger till grund för förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen
(avsnitten 3.7.1 och 3.8.1).

I första styckets andra mening finns en föreskrift om beriktigande, jfr

7 § första stycket första punkten radiolagen. I den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.7.3) har denna fråga behandlats. Om Kabelnämnden finner att ett
programföretag brutit mot bestämmelsen får nämnden enligt 27 § ålägga
företaget att offentliggöra beslutet på lämpligt sätt

Bestämmelsen i andra stycket har utformats i huvudsak i överensstäm-
melse med de bestämmelser som finns i radiolagen (7 § första stycket fjärde
punkten) och i avtalen mellan staten och respektive TV-bolag. Bestämmelsen
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 3.7.1 och 3.8.1).

13 § Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall mer än hälften av

en programtjänsts årliga sändningstid upptas av program av europeiskt
ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio
procent av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som har
framställts av producenter som är oberoende av programföretagen. Som
sändningstid anses tid då satellitprogramföretaget sänder program med annat
innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sändningstiden skall inte
heller räknas in sändningar av teletext

Vaije programtjänst som är avsedd att tas emot i landet skall, om inte sär-
skilda skäl föranleder något annat, i betydande omfattning innehålla program
på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska
upphovsmän.

Paragrafen innehåller bestämmelser om främjande av program med

europeiskt ursprung m.m., (jfr art 4-6 och 8 i direktivet).

I första stycket anges att - om inte särskilda skäl föranleder något annat -
mer än hälften av en programtjänsts årliga sändningstid skall upptas av
program med europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sänd-
ningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser sådana program
som har framställts av självständiga producenter.

De uppställda kraven kan rimligen inte ställas på TV-kanaler med
specialinriktning. I lagtexten har därför införts ett undantag för fall då ”sär-
skilda skäl föranleder något annat”.

Vad gäller innebörden av uttrycket ”av europeiskt ursprung” kan ledning
hämtas från definitionen av europeiska produktioner i direktivets artikel 6.

51

Den närmare avgränsningen bör överlämnas till de rättstillämpande myndig- Prop. 1992/93: 75
hetema.

Vid beräkningen av andelen europeiska program och andelen program från
fristående producenter skall tiden för nyheter, sport, tävlingar och annonser
räknas bort. Denna bestämmelse bör inte tolkas alltför snävt. Den typ av
tävlingar som avses är enklare arrangemang som lyckohjul och liknande. Mer
genomarbetade produktioner som frågesporter och underhållningsprogram
bör kunna räknas in i underlaget för beräkningen av andelen europeiska
program. För tydlighetens skull bör påpekas att den nationella produktionen
räknas in i andelen europeiska program.

Bestämmelsen om främjande av europeiska program och program av
fristående producenter är en nyhet. Sveriges Television AB, Sveriges
Utbildningsradio AB, och Nordisk Television AB har dock enligt sina avtal
en skyldighet att sända svenska verk.

I andra stycket föreskrivs att - om inte särskilda skäl föranleder något
annat - vaije programtjänst som är avsedd att tas emot här skall i betydande
omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska
artister eller verk av svenska upphovsmän. Denna fråga har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.7.2).

Med uttrycket ”särskilda skäl” förstås detsamma som enligt första stycket.

14 § Satellitprogramföretagets namn eller program tjänstens beteckning skall
anges vaije gång sändningarna av en programtjänst inleds eller avslutas samt
däremellan en gång per timme.

Paragrafen har till ändamål att identifiera en programtjänst. Detta är bl.a.
en förutsättning för att beriktiganderätten skall kunna utövas effektivt.

Bestämmelsen är vitessanktionerad (28 §).

15 § Den som bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning
mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in-
tresse.

Föreskriften i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
televisionen.

Paragrafen innehåller ett förbud mot gynnande av kommersiella intressen i
programverksamheten, (jfr art. 10.4 i direktivet).

I 6 § andra stycket radiolagen och i 8 § lagen (1991:2027) om kabelsänd-
ningar till allmänheten finns liknande bestämmelser. Bestämmelsen är
vitessanktionerad (28 §).

16 § Om ett program helt eller delvis har bekostats av någon, som inte be-
driver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer
audiovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i böljan och
i slutet av programmet ange vem eller vilka bidragsgivarna är.

Föreskriften i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
television.

52

17 § Program som har bekostats av någon, vars huvudsakliga verksamhet Prop. 1992/93: 75
gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller

receptbelagda läkemedel, får inte sändas.

18 § Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommenta-
rer och som bekostas så som anges i 16 §, får inte sändas.

Paragraferna innehåller regler om sponsring, (jfr art. 17 i direktivet).

De har utformats med utgångspunkt i de bestämmelser som finns i radio-
lagen (6 § andra och fjärde styckena samt 7 § andra stycket) och i avtalen
mellan staten och respektive TV-bolag. Som förebild har även använts 8 §
första stycket, andra meningen och 10 § andra stycket lagen om kabelsänd-
ningar till allmänheten. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt
3.8.1) har sponsringsreglema utformats så att de så långt möjligt följer
reglerna för de svenska marksändningarna. Bestämmelserna är vitessank-
tionerade (28 §).

Annonser

19 § Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas un-
der annonstid i televisionen.

20 § Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i
vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp-
träda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som
huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

21 § En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får
inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder
sig till barn under 12 år.

22 § Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse
annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för
tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser fö-
rekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

Om ett satellitprogramföretag endast svarar för en del av en program tjänsts
utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället avse detta
satellitprogramföretags sändningstid.

23 § Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en
minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har
frånräknats.

24 § Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro-
grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden

53

omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år.

Utan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett
program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i
pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för
publiken,

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där
varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser
med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12
år.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.8.1) har de nu
föreslagna reklamreglerna utformats med utgångspunkt från radiolagens
regler. Även reklamreglema i lagen om kabelsändningar till allmänheten har
utformats med radiolagens regler som förebild, (se prop. 1991/92:53 s. 46 f
och 57 f). Härigenom fås enhetliga reklamregler i den svenska radiorättsliga
lagstiftningen. I förhållande till direktivets minimiregler för reklam är de
svenska reklamreglema mer restriktiva. Bestämmelserna i 19-24 §§ mot-
svarar bestämmelser i radiolagen enligt följande.

19 § motsvarar 8 § radiolagen,

20 § har samma lydelse som 9 § radiolagen,

21 § har samma lydelse som 11 § radiolagen,

22 § första och andra styckena har samma lydelse som 13 § första och
andra styckena radiolagen,

23 § har samma lydelse som 14 § radiolagen, och

24 § har samma lydelse som 15 § radiolagen.

Bestämmelserna är vitessanktionerade (28 §).

Frågan om reklam riktad till barn har behandlats utförligt i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.8.3).

Prop. 1992/93:75

Straff- och överklagandebestämmelser m.m.

25 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings-
skyldighet enligt 6 § döms till böter.

I paragrafen har registreringsplikten straffsanktionerats. En bestämmelse
av likartat slag finns i 3 kap. 20 § lagen med föreskrifter på tryckfrihetsf-
örordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

26 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som före-
skrivs i 10 § om skyldighet att spela in och bevara televisionsprogram döms
till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till
ansvar.

Justitiekanslem är åklagare i mål om ansvar för sådant brott som avses i
första stycket.

54

I paragrafen har satellitentreprenörens skyldighet att göra referensbands- Prop. 1992/93: 75
inspelningar straffsanktionerats. En bestämmelse av motsvarande innebörd
för bl.a. satellitprogramföretag finns i 5 kap. 9 § lagen med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Uppgif-
ten att vara åklagare i fråga om försummelser att fullgöra inspelnings-
skyldigheten har lagts på Justitiekanslern i principiell överensstämmelse med
den ordning som nu gäller på radioområdet (jfr 5 kap. 9 § andra stycket
lagen med bestämmelser på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden). Denna ordning får anses påkallad också med tanke på
att frågor om beivrande av överträdelser kan kräva en särskild förtrogenhet
med den yttrandefrihetsrättsliga grundlagsregleringen och den radiorättsliga
ansvarighetsregleringen i övrigt

27 § Kabelnämnden får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt
offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelserna i 12 § om beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära
att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder. Före-
läggandet får förenas med vite.

I paragrafen har Kabelnämnden fått behörighet att ålägga satellitprogram-
företaget att på lämpligt sätt offentliggöra nämndens beslut, när den funnit att
satellitprogramföretaget brustit i sin skyldighet att beriktiga felaktiga upp-
gifter. En likartad bestämmelse finns i 17 § radiolagen och i avtalen mellan
staten och respektive TV-bolag. Frågan om beriktigande har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.7.3).

I kravet på att nämndens beslut skall offentliggöras på lämpligt sätt ligger
bl.a. att offentliggörandet skall ske på ett sådant sätt att dess spridning står i
rimlig proportion till den spridning som den felaktiga uppgiften hade och att
offentliggörandet skall ha en geografisk anknytning till det kränkta subjektet.

Eftersom satellitprogramföretaget inte är tvunget att offentliggöra beslutet i
det egna mediet anser regeringen, liksom Lagrådet, att bestämmelsen är
förenlig med yttrandefrihetsgrundlagens princip om den ansvarige utgivarens
ensamansvar och med 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen som föreskriver
att den som sänder radioprogram självständigt avgör vad som skall före-
komma i programmen. På förslag av Lagrådet har i andra meningen direkt
angivits att föreläggandet inte får innebära att offentliggörande måste ske i ett
program som företaget sänder.

28 § Om ett satellitprogramföretag bryter mot någon av bestämmelserna i
7, 8, 11 eller 14-24 § får Kabelnämnden förelägga företaget att följa
bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.

29 § Om en satellitentreprenör bryter mot bestämmelsen i 9 § får Kabel-
nämnden förelägga entreprenören att följa bestämmelsen. Föreläggandet får
förenas med vite.

Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige, får föreläggande
enligt 28 § i stället riktas mot satellitentreprenören.

55

Om satellitentreprenören visar att satellitprogramföretaget fått tillgång till Prop. 1992/93: 75
sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens upp-
dragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet
rikta sig mot uppdragsgivaren.

I paragraferna ges bestämmelser om förelägganden.

Av bestämmelsen i 28 § framgår att tillsynsmyndigheten givits befogenhet
att om ett satellitprogramföretag brutit mot vissa angivna bestämmelser, före-
lägga företaget att följa bestämmelserna. Det gäller bestämmelser om att lämna
vissa uppgifter, att följa bestämmelser om programidentifiering, sponsring,
reklamens utformning och omfattning m.m., samt att i visst fall offentliggöra
myndighetens beslut. Sådana förelägganden får förenas med vite. Före-
läggandena skall riktas i första hand mot det ansvariga satellitprogramfö-
retaget. I andra hand kan föreläggandet enligt 29 § andra stycket riktas mot
satellitentreprenören. Det bör noteras att satellitprogramföretaget i sådana fall
måste ha hemvist i ett icke EES-land. 1 annat fall är ju lagen inte tillämplig.
Detta innebär att satellitentreprenören bör träffa överenskommelse med sådana
utländska programföretag om att de skall följa lagens bestämmelser.

Bestämmelsen i 29 § tredje stycket har tillkommit för att förhindra att en-
treprenören drabbas av sanktioner för sändningar som bedrivs av ett pro-
gramföretag från ett icke EES-land som han inte har någon relation till. Är
satellitprogramföretaget svenskt svarar det däremot självt enligt huvudregeln i
föregående paragraf. Den som vill upplåta sändningskapacitet åt ett sådant
utländskt företag bör alltså alltid försäkra sig om satellitentreprenörens god-
kännande. Annars kan han själv komma att få förelägganden med anledning
av regelöverträdelser i det utländska företagets sändningar.

Medgivande till föreskrifter om vitessanktion för sådana fall som avses i

28 och 29 §§ finns i 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen. Allmänna före-
skrifter om vite finns i lagen (1985:206) om viten. I specialmotiveringen till
4 § har berörts att de myndighetsuppgifter som följer av 28 och 29 §§ får
utövas endast av myndigheter med vissa särskilda kvalifikationer.

Vitets utdömande skall alltid prövas av domstol i enlighet med 7 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen. För sådana fall som avses i 28 och 29 §§, vilka
gäller överträdelser av föreskrifter om reklam m.m. och i övrigt inte gäller
missbruk av yttrandefriheten i den mening som avses i yttrandefrihetsgrund-
lagen, krävs inte att domstolsprövning skall ske under medverkan av jury. I
mål om vitets utdömande prövar domstolen om myndigheten varit behörig att
meddela föreläggandet och om föreläggandet är lagligen grundat. Domstolen
prövar också om föreläggandet har följts eller inte och, om den finner att så
inte varit fallet, om adressaten har varit förhindrad att följa föreläggandet eller
annars har någon giltig ursäkt. Vidare prövas om ändamålet med vitet för-
fallit Domstolen får jämka vitet när särskilda skäl föreligger.

30 § Kabelnämndens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

De beslut som kan komma i fråga att överklaga enligt denna lag är endast
sådana beslut om förelägganden som har förenats med vite.

56

En rätt att överklaga sådana beslut skulle kunna hindra en snabb och Prop. 1992/93:75
effektiv tillämpning av bestämmelsen. En prövning av Kabelnämndens beslut
kan i stället ske av domstol i samband med att frågan om vitets utdömande
prövas. Frågan om detta prövas i första instans av länsrätt enligt 6 § lagen
(1985:206) om viten.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk-
samhet skall registrera sig hos Kabelnämnden inom sex månader från ikraftt-
rädandet.

3. Om det finns särskilda skäl, får Kabelnämnden för en tid av sex
månader räknat från ikraftträdandet medge undantag från bestämmelserna i
17, 18, 22 och 24 §§.

Bestämmelserna i arulra och tredje punkterna har tillkommit för att de som
bedriver verksamhet före lagens ikraftträdande skall ges en skälig tid för att
uppfylla de i lagen föreskrivna förpliktelserna.

6.2 Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

1 § I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och
vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av
allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars
medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning
(trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,
radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består
av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares av-
sättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sändningstid i televisionen som inleds och avslu-
tas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder
under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra,

programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som
sänds under en gemensam beteckning.

I paragrafen införs begreppet programtjänst.

Begreppet programtjänst fördes in i 13 § radiolagen genom den ändring i
radiolagen som blev följden av att riksdagen under sommaren 1991 antog

57

regeringens proposition (prop. 1990/91:149) om radio- och TV-frågor.
Någon definition av begreppet fördes inte in i lagen (Se 1 § radiolagen och
prop. 1990/91:149 s. 122 f.). I specialmotiveringen till 2 § i den föreslagna
lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten har redo-
visats vissa allmänna överväganden angående definitionen av programtjänst.

Termen programtjänst används i förslaget i betydelsen ”ett samlat utbud av
ljudradio- eller televisionsprogram som sänds under en gemensam be-
teckning”. Skälet till att definitionen införs i radiolagen är att man därigenom
bibehåller den lagsystematik som finns på området och det bidrar också till att
främja enhetligheten i regleringarna. Någon saklig ändring torde införandet av
definitionen inte innebära.

7 a § Varje programföretag skall ärligen till Radionämnden redovisa hur stor
andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses i 13 §
första stycket lagen (1992:000) om satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten.

Bestämmelsens ändamål är att Sverige även i fråga om de markbundna
sändningarna skall kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet enligt artikel
4.3 i EG-direktivet I övrigt kan beträffande denna bestämmelse hänvisas till
vad som anförts i specialmotiveringen till 7 och 13 §§ i den föreslagna lagen
om satellitsändningar till allmänheten. Bestämmelsen har vitessanktionerats
(17 a §).

17 a § Om programföretaget bryter mot en bestämmelse i 7 a §, 9-11 §§,
13 § första eller andra stycket, 14 eller 15 §, får Radionämnden förelägga
programföretaget att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.
Motsvarande gäller om programföretaget bryter mot en bestämmelse som ta-
gits in i ett avtal med stöd av 7 § andra stycket eller 13 § tredje stycket.

Ändringen i paragrafen innebär att Radionämnden skall kunna förena
föreläggandet om rapporteringsskyldighet i 7 a § med vite. En bestämmelse
av motsvarande innebörd finns i 28 § lagen (1992:00) om satellitsändningar
av televisionprogram till allmänheten.

Prop. 1992/93:75

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden

5 kap.

7 § I närradiolagen (1982:459), lagen (1991:2027) om kabelsändningar till
allmänheten och i lagen (1992:000) om satellitsändningar av televisions-
program till allmänheten finns ytterligare bestämmelser om skyldighet att
tillhandahålla inspelningar av radioprogram.

I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupp-
tagningar finns bestämmelser om skyldighet att lämna skrifter och upp-
tagningar till bibliotek eller till arkivet för ljud och bild.

58

I paragrafen har en hänvisning gjorts till de nya bestämmelserna i den
förslagna lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten
som gäller skyldighet att leverera inspelningar till tillsynsmyndigheten
(Kabelnämnden).

6.4 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1975:1418)

2 § Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Detsamma gäller vid efterfrågan på vara, tjänst eller
annan nyttighet. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och
annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt
väsentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket tillämpas även på sådana televisionssändningar som
omfattas av lagen (1992:000) om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Prop. 1992/93:75

6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller även for sådana tele-
visionssändningar som omfattas av lagen (1992:000) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat
land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet).

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom-
mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsför-
ordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgiv-
ning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift
som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

2 § Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

59

Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell annons i Prop. 1992/93: 75
ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller även för sädana televisions-
sändningar som omfattas av lagen (1992:000) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i nägot annat
land som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES-avtalet).

Ändringarna i marknadsföringslagen, lagen med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker och lagen med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitten 3.8.2 och 3.8.4). De innebär att tillämpningsområdet för de be-
rörda lagarna utvidgas till att också omfatta sändningar som Sverige ansvarar
för enligt den föreslagna lagen om satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten, även om de inte kan tas emot här men väl i något annat EES-
land.

7. Ärendet till riksdagen

Regeringen föreslår att riksdagen antar förslagen till

1. lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),

3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets-

förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden,

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

5. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker,

6. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av tobaksvaror.

60

Propositionens lagförslag

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § I denna lag avses med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i
televisionen detsamma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med

satellitprogramföretag: den som sätter samman och svarar för en hel
programtjänst eller en del av en programtjänst,

satellitentreprenör: den som här i landet för någon annans räkning
bedriver sändningar av televisionsprogram över satellit eller som upplåter
satellitkapacitet.

2 § Denna lag är tillämplig på sändningar av televisionsprogram över satel-
liter till allmänheten, om sändningen kan tas emot i något land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och

1. satellitprogamföretaget har sitt hemvist i Sverige,

2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en
svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas dock ej om satellitprogramföretaget har sitt
hemvist i annat land inom EES-området.

3 § Lagen gäller inte för en sådan sändning över satellit som helt överens-
stämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiola-
gen (1966:755) eller 1 § lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska
televisionsprogram och som sänds samtidigt. Lagen gäller inte heller för en
sändning av sökbar text-TV.

4 § Kabelnämnden har tillsynen över att denna lag följs.

Register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer
m.m.

5 § För att underlätta tillsynen skall Kabelnämnden upprätta ett register över
satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med
hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter
som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 6-9 §§.

6 § Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall innan de på-
börjar verksamhet enligt denna lag anmäla sig för registrering hos tillsyns-
myndigheten.

En anmälan skall innehålla

1. fysisk persons namn,

2. firma eller motsvarande,

61

3. postadress och telefonnummer, och

4. uppgift om vilken verksamhet som bedrivs.

7 § Varje satellitprogramföretag skall årligen till Kabelnämnden redovisa
hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses
i 13 § första stycket.

8 § På begäran av Kabelnämnden skall satellitprogramföretaget lämna
upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt programtjänsten
finansieras.

9 § På begäran av Kabelnämnden skall en satellitentreprenör lämna upp-
lysningar om

1. vem som är uppdragsgivare och hans adress,

2. namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder,
och

3. hur sändningen över satellit sker.

10 § Varje satellitentreprenör skall se till att televisionsprogrammen spelas
in. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra det enligt 5 kap. 3 §
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och ytt-
randefrihetsgrundlagens områden.

Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

11 § Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
har spelat in ett televisionsprogram, skall på begäran av Kabelnämnden utan
kostnad lämna en sådan inspelning till nämnden.

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Programverksamheten

12 § Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och
den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall
uppgifter som förekommit i ett program beriktigas.

Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall vaije satellitprogram-
företag när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags-
kraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveck-
ling.

13 § Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall mer än hälften av
en programtjänsts årliga sändningstid upptas av program av europeiskt ur-
sprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio
procent av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som har
framställts av producenter som är oberoende av programföretagen. Som
sändningstid anses tid då satellitprogramföretaget sänder program med annat
innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sändningstiden skall inte
heller räknas in sändningar av teletext

Varje program tjänst som är avsedd att tas emot i landet skall, om inte
särskilda skäl föranleder något annat, i betydande omfattning innehålla

62

program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av
svenska upphovsmän.

14 § Satellitprogramföretagets namn eller programtjänstens beteckning skall
anges vaije gång sändningarna av en programtjänst inleds eller avslutas samt
däremellan en gång per timme.

15 § Den som bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning
mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in-
tresse.

Föreskriften i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
televisionen.

16 § Om ett program helt eller delvis har bekostats av någon, som inte be-
driver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer
audiovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i böljan och
i slutet av programmet ange vem eller vilka bidragsgivarna är.

Föreskriften i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
television.

17 § Program som har bekostats av någon, vars huvudsakliga verksamhet
gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller
receptbelagda läkemedel, får inte sändas.

18 § Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommen-
tarer och som bekostas så som anges i 16 §, får inte sändas.

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Annonser

19 § Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas
under annonstid i televisionen.

20 § Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i
vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp-
träda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som hu-
vudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

21 § En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får
inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder
sig till barn under 12 år.

22 § Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse
annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för
tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser fö-
rekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

Om ett satellitprogramföretag endast svarar för en del av en programtjänsts
utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället avse detta
satellitprogramföretags sändningstid.

63

23 § Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en
minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har
frånräknats.

24 § Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro-
grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden
omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år.

Utan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett
program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i
pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för
publiken,

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där
vaije del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser
med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12
år.

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Straff- och överklagandebestämmelser m.m.

25 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings-
skyldighet enligt 6 § döms till böter.

26 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som före-
skrivs i 10 § om skyldighet att spela in och bevara televisionsprogram döms
till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till
ansvar.

Justitiekanslem är åklagare i mål om ansvar för sådant brott som avses i
första stycket.

27 § Kabelnämnden får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt
offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelserna i 12 § om beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära
att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder. Före-
läggandet får förenas med vite.

28 § Om ett satellitprogramföretag bryter mot någon av bestämmelserna
i 7, 8, 11 eller 14—24 § får Kabelnämnden förelägga företaget att följa
bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.

29 § Om en satellitentreprenör bryter mot bestämmelsen i 9 § får Kabel-
nämnden förelägga entreprenören att följa bestämmelsen. Föreläggandet får
förenas med vite.

Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige, får föreläggande
enligt 28 § i stället riktas mot satellitentreprenören.

Om satellitentreprenören visar att satellitprogramföretaget fått tillgång till
sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens upp-
dragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet
rikta sig mot uppdragsgivaren.

64

30 § Kabelnämndens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk-
samhet skall registrera sig hos Kabelnämnden inom sex månader från
ikraftträdandet.

3. Om det finns särskilda skäl, får Kabelnämnden för en tid av sex
månader räknat från ikraftträdandet medge undantag från bestämmelserna i
17, 18, 22 och 24 §§.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

65

2 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)*
dels att 1 och 17 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och
vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av
allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars
medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskild anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning
(trådsändare).

mottagare: anordning tör mottagning av radiosändning eller tradsändning,
radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består
av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsätt-
ning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sänd-
ningstid i televisionen som inleds
och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur som markerar att den
som sänder under den angivna tiden
i huvudsak gör detta på uppdrag av
andra.

annonstid i televisionen: sänd-
ningstid i televisionen som inleds
och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur som markerar att den
som sänder under den angivna tiden
i huvudsak gör detta på uppdrag av
andra,

programtjänst: ett samlat utbud av
ljudradio- eller televisionsprogram
som sänds under en gemensam be-
teckning.

7 a §

Varje programföretag skall årligen
till Radionämnden redovisa hur stor
andel av programtjänsten som ut-
gjorts av sådana program som avses
i 13 § första stycket lagen
(1992:000) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten.

1 Lagen omtryckt 1991:1066.

66

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 a §2

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Om programföretaget bryter mot
en bestämmelse i 9-11 §§, 13 §
första eller andra styckena, 14 eller
15 §, får radionämnden förelägga
programföretaget att följa bestäm-
melsen. Föreläggandet får förenas
med vite. Motsvarande gäller om
programföretaget bryter mot en be-
stämmelse som tagits in i ett avtal
med stöd av 7 § andra stycket eller
13 § tredje stycket.

Om programföretaget bryter mot
en bestämmelse i 7 a §, 9-11 §§,
13 § första eller andra stycket, 14
eller 15 §, får Radionämnden före-
lägga programföretaget att följa be-
stämmelsen. Föreläggandet får för-
enas med vite. Motsvarande gäller
om programföretaget bryter mot en
bestämmelse som tagits in i ett avtal
med stöd av 7 § andra stycket eller
13 § tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

7 §1

I närradiolagen (1982:459) och i
lagen (1991:2027) om kabelsänd-
ningar till allmänheten finns ytter-
ligare bestämmelser om skyldighet
att tillhandahålla inspelningar av
radioprogram.

I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bild-
upptagningar finns bestämmelser om skyldighet att lämna skrifter och

I närradiolagen (1982:459), lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till
allmänheten och i lagen (1992:000)
om satellitsändningar av televisions-
program till allmänheten finns ytter-
ligare bestämmelser om skyldighet
att tillhandahålla inspelningar av
radioprogram.

upptagningar till bibliotek eller till arkivet för ljud och bild.

2Senaste lydelse 1992:74.
'Senaste lydelse 1991:2032.

67

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

68

4 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

2§!

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Detsamma gäller vid efterfrågan på vara, tjänst eller
annan nyttighet. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och
annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt
väsentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket tillämpas även på
sådana televisionssändningar som
omfattas av lagen (1992:000) om
satellitsändningar av televisions-
program till allmänheten och som
kan tas emot endast i något annat
land som är bundet av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES-avtalet).

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

lydelse enligt prop. 1992/93:110.

69

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkohol- Vid marknadsföring av alkohol-

dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.

dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program. Detta gäller även för så-
dana televisionssändningar som
omfattas av lagen (1992:000) om
satellitsändningar av televisionspro-
gram till allmänheten och som kan
tas emot endast i något annat land
som är bundet av avtalet om

Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES-avtalet).

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom-
mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsför-
ordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgiv-
ning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift
som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

lenaste lydelse 1991:1076.

70

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §*

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall
särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller
särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är
påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaks-
vara får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.

Vid marknadsföring av tobaks-
vara får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program. Detta gäller även för så-
dana televisionssändningar som om-
fattas av lagen (1992:000) om
satellitsändningar av televisionspro-
gram till allmänheten och som kan
tas emot endast i något annat land
som är bundet av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES-avtalet).

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

'Senaste lydelse 1991:1077.

Prop. 1992/93:75

Propositionens
lagförslag

71

Radiolagsutredningens sammanfattning av

SOU 1992:31 Lagstiftning om satellitsändningar
av TV-program.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 1

1 Betänkandets innehåll

Betänkandet innehåller förslag till åtgärder med anledning av de åtaganden
som Sverige gjort eller avser göra till följd av den europeiska konventionen
om gränsöverskridande television och EES-avtalet

I de inledande kapitlen (17) redovisas tekniska och juridiska aspekter och
utvecklingen på satellit- och kabelområdet. I kapitel 8 redovisas innehållet i
den europeiska konventionen om gränsöverskridande television och EG:s di-
rektiv om TV över gränserna.

I kapitel 9 redovisas de överväganden som ligger till grund för den före-
slagna lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna uppfylla sina
skyldigheter som ansvarigt land för sändningar till länder som omfattas av
EES-avtalet eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande tele-
vision.

2 Uppdraget

I tilläggsdirektiv (1989:21) till radiolagsutredningen den 3 maj 1989 sägs att
den europeiska konventionen om gränsöverskridande television innebär att de
stater som skall tillträda den måste se till att konventionens regler är uppfyllda
för alla slag av gränsöverskridande sändningar, för vilka de är ansvariga. Det
innebär att det måste finnas regler för innehållet i satellitsändningar med TV-
program som vänder sig till allmänheten. Sverige saknar i dag sådan lagstift-
ning.

Utredningsuppdraget vidgades därför till att omfatta uppgiften att utarbeta
ett förslag till satellitlag och i övrigt belysa konsekvenserna av ett svenskt till-
träde till konventionen.

3 Ändrade förutsättningar internationellt

Under den tid utredningsarbetet pågått har förutsättningarna för utredningen
förändrats.

Sverige har närmat sig den europeiska gemenskapen (EG), dels genom
ansökan om svenskt medlemsskap i EG, dels genom överenskommelsen
mellan EG och EFTA-ländema om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsom-
råde (EES). Detta innebär att EG:s direktiv om TV-sändningar även skall
gälla för EFTA-ländema. I kapitel 8 finns en genomgång av såväl EG-direk-
tivet som den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

72

Utformningen av bestämmelserna i direktivet har skett parallellt med Prop. 1992/93:75
Europarådets arbete med konventionen och skillnaden i sakligt avseende Bilaga 1
mellan de båda dokumenten är liten.

En lagstiftning om satellitsändningar måste om, Sverige blir bundet av de
båda dokumenten ta hänsyn till såväl Europarådskonventionen som EG-di-
rektivet.

4 Ändrade förutsättning nationellt

En annan viktig förändring av förutsättningarna för utredningen är att Sverige
sedan den I Januari i år har en ny yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469), som
reglerar skyddet för yttrandefriheten i radio, TV, filmer, videogram och
ljudupptagningar. Detta redovisas utförligt i kapitel 4. En viktig skillnad i
förhållande till vad som gällde tidigare är att den nya grundlagen ger vaije
svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram
genom tråd, dvs. vad som i dagligt tal kallas kabelsändningar, med såväl TV
som ljudradio

I kapitel 4 och 5 redovisas också den kompletterande lagstiftning som trätt
i kraft med anledning av yttrandefrihetsgrundlagen och ändringar av radiola-
gen

Förändringarna på kabelsändning som rådet har redovisats i kapitel 7 De
innebär att till följd av den tekniska utvecklingen under 1980-talet sa gott som
alla satellitsändningar med TV-program avsedda för allmänheten kom att i
radiolagens mening vara rundradiosändningar, vilket innehar att de kunde vi-
daresändas i svenska kabelnät utan krav på tillstånd enligt den tidigare lagen
om lokala kabelsändningar från år 1985.

Den nya lagen om kabelsändningar till allmänheten bygger på principen
om etableringsfrihet, dvs att var och en har rätt att sända radio och TV-pro-
gram i kabelnät Den reglering som tidigare var anknuten till tillståndsgiv-
ningen sker nu i stället genom reglerna i kabellagen.

5 Sveriges åtaganden enligt de europeiska
överenskommelserna

De åtaganden som Sverige gjort handlar både om mottagning av TV-program
från andra länder och sändning av program från Sverige. De kan sammanfat-
tas .som två huvudsakliga förpliktelser.

För det första åtar sig Sverige som mottagande land att inte hindra mot-
tagning av gränsöverskridande televisionssändningar eller vidaresändning av
sådana sändningar om de uppfyller direktivets och konventionens regler.

För det andra åtar sig Sverige som sändande land att se till att sändningar
som Sverige ansvarar för enligt definitionerna i direktivet och konventionen
uppfyller de krav som uppställs i de båda dokumenten.

I kapitel 8 redovisas bakgrund och syfte med direktivet och konventionen.
Där framgår att ett huvudsyfte med de båda överenskommelserna är att sä-

73

kerställa att de TV-sändningar som följer överenskomna regler inte skall
hindras från att distribueras i de länder som omfattas av konventionen eller
direktivet.

Utöver det regelverk som direktivet och konventionen föreskriver kan de
enskilda länderna tillämpa mer restriktiva bestämmelser rör sändningar som
de ansvarar för som sändande land.

Direktivet bygger på en harmonisering av lagstiftningen i de olika med-
lemsländerna. Romfördragets principer om en övergång från nationella mark-
nader till gemensamma produktions- och distributionsmarknader ska även
gälla TV-området Den fria rörligheten främjas genom att en sändning som är
tillåten i ett EG-land också skall vara det i övriga medlemsländer. Genom
EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFTA-ländema.

Detta innebär en förpliktelse att inte hindra mottagning eller
vidaresändning av program från andra EES-länder. Det innebär dock inte
någon skyldighet att praktiskt sörja för att sådan mottagning eller
vidarespridning äger rum.

Vissa möjligheter att stoppa inkommande sändningar som bryter mot re-
gelverken medges i såväl direktivet som konventionen. Sverige kan dock inte
ställa upp regler som medger ingripanden mot vidaresändningar av utifrån
kommande sändningar i större omfattning än vad direktivet och konventionen
anger. Däremot kan Sverige avstå från att utnyttja denna möjlighet. Lag-
förslaget i detta betänkande innebär att Sverige inte utnyttjar möjligheten utan
i stället förlitar sig på grundregeln att det sändande landet ansvarar för att
sändningarna följer överenskommelserna.

När det gäller de sändningar som Sverige har ansvaret för kan Sverige
som framgått ovan tillämpa mer restriktiva regler än de som anges i direktivet
och konventionen. I lagförslaget har denna möjlighet utnyttjats sa att reklam-
reglema är mer restriktiva än direktivets och konventionens minimiregler
Lagstiftningen blir därmed enhetlig på detta område för alla sändningar som
Sverige ansvarar för.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 1

6 Regler om ansvarigt land

Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att införa en lagstiftning som gör det
möjligt att effektivt uppfylla EG-direktivets krav när det gäller Sveriges an-
svar som sändande land. För att Sverige skall kunna ratificera den europeiska
konventionen om gränsöverskridande television måste också konventionens
krav vara tillgodosedda.

Vaije stat skall se till att det för sändningar som faller inom dess jurisdik-
tion finns ett system för att möjliggöra att direktivets och konventionens re-
gler upprätthålls.

Eftersom innehållet i de båda dokumenten i huvudsak överensstämmer in-
nebär det inte några större problem att sammanföra dessa regelverk i samma
lag. På en punkt uppstår dock svårigheter, nämligen när det gäller att fast-

74

ställa vilket land som ansvarar för en sändning, eftersom direktivet och kon-
ventionen tillämpar olika principer i det avseendet.

Enligt direktivet är det i första hand den stat som har jurisdiktion över pro-
gramföretaget som ansvarar för att sändningarna följer direktivets regler. I
andra hand, om ingen EES-stat har jurisdiktion över programföretaget, är det
den stat som tillhandahåller frekvens eller satellitkapacitet eller där upplänken
är belägen, som ansvarar för sändningen.

Europarådskonventionen placerar i första hand ansvaret för sändningarna i
det land där upplänken sker. I andra hand ansvarar det land som ställer fre-
kvens eller satellitkapacitet till förfogande och därefter programbolagets hem-
land.

Genom en så kallad bortkopplingsparagraf i konventionen gäller direkti-
vets regler mellan EG:s medlemsländer även om de tillträtt konventionen.
Genom EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFTA-ländema.

Det lagförslag som redovisas i detta betänkande tar i alla avseenden utom i
fråga om regeln om ansvarigt land hänsyn till såväl direktivets som konven-
tionens regler. Eftersom direktivets och konventionens ansvarsregler är olika
går det inte att på ett tillfredsställande sätt inarbeta båda i lagen. I bilaga 4 re-
dovisas ett förslag till utformning av lagtexten som även tar med konventio-
nens regler. Resultatet av en sådan lagstiftning skulle kunna bli att flera
länder samtidigt skulle kunna bli ansvariga för en och samma sändning.

Konventionen ger de konventionsanslutna staterna möjlighet att sinsemel-
lan sluta avtal i frågor som regleras av konventionen. Det öppnar åtminstone
teoretiskt möjligheten att länderna avtalar om ansvarsfrågor för de sändningar
som berör dem. Om denna möjlighet utnyttjas av alla berörda länder så att di-
rektivets och konventionens regler harmoniseras på denna punkt skulle det
kunna minska de olägenheter som det innebär med olika lösningarna i kon-
ventionen och direktivet.

Huvudförslaget i betänkandet är dock utformat enligt direktivets ansvars-
regler. Detta innebär att Sverige inför en eventuell ratificering av konventio-
nen måste överväga om en ratificering är möjlig även om Sverige på denna
punkt har en annan ordning än konventionen. Sverige bör i berörda interna-
tionella fora aktualisera frågan om att bringa de två dokumenten till sam-
stämmighet på denna punkt

7 Registrering och information

Lagförslaget innebär att de regler som skall gälla för sändningar till satellit
ges formen av lagregler som blir tillämpliga på alla som bedriver en viss i
lagen angiven verksamhet. Det innebär att en tillståndsgivning med till en
koncession knutna förpliktelser inte kommer att vara nödvändig.

En anmälningsplikt föreslås för dem som bedriver verksamheten för att
efterlevnaden av lagreglerna skall kunna bevakas.

Såväl konventionen som direktivet ställer stora krav på information, både
om programbolagen och om sändningarnas karaktär. Det gäller uppgifter om

Prop. 1992/93:75

Bilaga 1

75

programbolagets ägare och finansiering och vem som har rätt att företräda
programbolaget. För att kunna redovisa hur olika programbolag lever upp till
bestämmelser om viss andel europeiska program i sändningsinnehållet och
viss andel program från fristående producenter krävs också uppgifter om
programstatistik.

I satellitlagen föreslås en bestämmelse som innebär att programbolag som
bedriver sändningar enligt satellitlagens definition skall till en tillsynsmyndig-
het anmäla sin verksamhet för registrering innan den påbörjas. Regeringen
beslutar hos vilken myndighet sådan registrering skall ske.

Program bolagen skall också årligen redovisa viss programstatistik, som
underlag till rapporter om andelen europeiska program och frilansproduktio-
ner.

För de nationella marksända TV-kanalema finns inte någon skyldighet att
lämna uppgifter om programstatistik. För att Sverige skall kunna redovisa de
uppgifter som föreskrivs i EG-direktivet krävs redovisningar även från dessa
programbolag. En skyldighet att lämna uppgifter om sådan programstatistik
bör införas genom en ändring i radiolagen. I övrigt krävs inte någon lagän-
dring för de programbolag som bedriver verksamhet med stöd av tillstånd en-
ligt 5 § radiolagen.

I svensk lagstiftning finns idag regler om referensbandning av TV-sänd-
ningar. Någon sådan skyldighet finns emellertid inte för den som för annans
räkning utför sändningar till satellit. Lagförslaget innehåller därför en be-
stämmelse om att satellitentreprenörema skall ha skyldighet att ombesörja att
televisionsprogram spelas in såvida inte sådan skyldighet åligger någon an-
nan. Sådana inspelningar skall på uppmaning av tillsynsmyndigheten ställas
till dess förfogande.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 1

8 Allmänna programregler

Direktivet och konventionen innehåller allmänna föreskrifter om program-
mens karaktär. Där sägs att den mänskliga värdigheten och andras rättigheter
skall respekteras, att programmen inte skall vara oanständiga eller innehålla
pornografi eller ge obefogat utrymme för våld eller framkalla rashat, att pro-
gram som kan vara skadliga för barn och ungdom inte skall sändas på tider
då barn och ungdomar kan förväntas se dem. Konventionen har också
bestämmelser om att nyhetsrapporteringen skall vara saklig och främja en fri
opinionsbildning.

Dessa bestämmelser motsvaras av reglerna i radiolagen om opartiskhet och
saklighet, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet samt demokratiska
värderingar i programverksamheten. I radiolagen anges i att regler får tas in i
ett avtal mellan regeringen och ett sändande företag om respekt för den en-
skildes privatliv och om att programverksamheten skall bedrivas med beak-
tande av televisionens och ljudradions särskilda genomslagskraft. Den sist-
nämnda föreskriften tolkas bl.a. som att programföretagen skall vara var-
samma med skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande på pu-

76

bliken och ta särskild hänsyn till minderårigas tittarvanor vid programlägg-
ningen.

I satellitlagen förs motsvarande bestämmelser in som en allmän föreskrift
om att programverksamheten skall präglas av det demokratiska statsskickets
grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda
människans frihet och värdighet Vid utformningen av en programtjänsts in-
nehåll skall satellitprogramföretaget när det gäller programmens ämnen och
tiden för sändning ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt
dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling.

9 Beriktigande

Både direktivet och konventionen förutsätter att det skall finnas möjligheter
till beriktigande. Varje land skall se till att alla fysiska eller juridiska personer,
oberoende av nationalitet eller vistelseort har rätt att få uppgifter beriktigade.
Villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet krä-
ver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister i dessa frågor rättslig
prövning. En bestämmelse om skyldighet att införa beriktigande föreslås i
.satellitlagen. Tillsynsmyndigheten skall övervaka satellitprogramföretagens
efterlevnad av denna bestämmelse och kan vid vite förelägga företaget att
publicera beslut i vilket konstateras att företaget brutit mot sin skyldighet i
detta avseende.

10 Andel europeiska program och fristående produktioner

En viktig principfråga för såväl EG:s som Europarådets medlemsländer har
varit att stimulera produktion och distribution av europeiska program. Denna
ambition har tagit sig uttryck i regler om att det skall finnas minst 50 % euro-
peiska program i sändningarna.

En annan strävan har varit att uppmuntra etablering av fristående produk-
tionsbolag. I direktivet anges därför att 10 % av sändningstiden eller 10 % av
programbudgeten skall avsätts för program från fristående producenter.

I satellitlagen föreslås en bestämmelse som motsvarar kraven på andel eu-
ropeiska program och fristående produktioner. Vidare finns ett tillägg till re-
geln om europeiska program att det i program som är avsedda att tas emot i
Sverige bör finnas en betydande andel program på svenska språket och med
svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

11 Regler för sponsring och reklam

Direktivets och konventionens reklamregler innehåller i huvudsak samma re-
striktioner som den svenska lagstiftningen på detta område. De medger dock
en större total reklamvolym än de svenska reglerna och för möjligheter att
bryta program med reklam. En viktig skillnad är att spelfilmer inte får brytas

Prop. 1992/93:75

Bilaga 1

77

med reklam enligt de svenska reglerna, medan detta i begränsad omfattning är Prop. 1992/93: 75
tillåtet enligt direktivet och konventionen.                                         Bilaga 1

Utgångspunkten för förslaget till satellitlag är att denna lagstiftning så
långt möjligt skall följa svensk reglering på radio- och TV-området. Genom
att de svenska reklamreglema även tillämpas på satellitsändningarna uppnås
en enhetlighet i regelverket för de sändningar som Sverige ansvarar för.

12 Ansvarsbestämmelser

I satellitlagen föreslås regler av följande innehåll. Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet underlåter att lämna uppgifter om sitt satellitprogramföretag till
den ansvariga myndigheten skall kunna dömas till böter. Om någon uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om inspelning av
program kan han dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Om ett satellitprogramföretag bryter mot reglerna om programidentifiering,
om sponsring eller om reklamens utformning och omfattning skall den an-
svariga myndigheten kunna förelägga satellitprogramföretaget att följa be-
stämmelserna Ett sådant föreläggande får förenas med vite om satellitpro-
gramföretaget inte har hemvist i riket och det därför i stället är satellitentrepre-
nören som är ansvarig för sändningen, får myndigheten i stället rikta föreläg-
gandet mot denne eller dennes uppdragsgivare.

13 Ändring av befintlig lagstiftning

För att det skall vara möjligt att ålägga de nationella TV-bolagen att redovisa
det underlag som enligt direktivet och konventionen krävs för en rapportering
om andelen europeisk produktion i sändningarna måste, som redovisats ovan
under punkt 8, en bestämmelse om detta införas i radiolagen.

Vid utarbetandet av förslaget till satellitlag har utgångspunkten varit att
samma reklamregler skall gälla för alla sändningar som Sverige ansvarar för.
Reklamreglema i satellitlagen överensstämmer därför med reklamreglema i
radiolagen.

I direktivet och konventionen finns också regler som har sin motsvarighet
I den svenska marknadsföringslagstiftningen. Eftersom Sverige åtagit sig att
svara för att sändningar inom vår jurisdiktion följer reglerna i konventionen
och direktivet bör marknadsföringslagens regler utsträckas till att även om-
fatta sändningar som riktar sig till annat land i de fall då Sverige är ansvarigt
land. Detta föreslås ske genom en ändring av marknadsföringslagen.

Även för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror
föreslås en ändring. I dessa finns i dag ett förbud mot att använda TV-pro-
gram för marknadsföring av alkohol och tobak. Bestämmelserna gäller i dag
för sändningar som kan tas emot i Sverige. Dessa lagar föreslås kompletteras
med en bestämmelse om att förbudet mot att marknadsföra alkohol och tobak
med hjälp av TV utsträcks till att gälla alla sändningar som Sverige ansvarar
för enligt Europarådskonventionen eller EG-direktivet.

78

Övriga åtaganden enligt konventionen och direktivet gäller främst adminis- Prop. 1992/93: 75
trativa frågor, som regeringens skyldighet att utpeka en ansvarig myndighet Bilaga 1
för tillsyn och rapportering. Dessa kräver enligt min bedömning inte någon
lagstiftning utöver den föreslagna.

79

Radioutredningens lagförslag i betänkande

SOU 1992:31

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § I denna lag finns föreskrifter om sändningar av televisionsprogram till
satelliter för mottagning av allmänheten. Föreskrifterna i 2-33 §§ gäller en-
dast om sändningen kan tas emot i något land som är bundet av avtalet om eu-
ropeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet) eller den europeiska konventio-
nen om gränsöverskridande television.

2 § I denna lag avses med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i
televisionen detsamma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med

satellitprogramföretag: den fysiska eller juridiska person som sätter
samman och svarar för en hel programtjänst eller en del av en programtjänst
satellitentreprenör: den som här i landet för annans räkning bedriver
sändningar av televisionsprogram till satellit eller som upplåter satellitkapaci-
tet.

3 § Lagen är tillämplig om satellitprogramföretaget har sitt hemvist i
Sverige.

4 § Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land som inte är bun-
det av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet) är lagen till-
lämplig om

1. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

2. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en
svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

5 § Lagen gäller inte för en sådan sändning till satellit som helt överens-
stämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiola-
gen (1966:755) eller 1 § lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska
televisionsprogram och inte heller för en sändning av sökbar text-TV.

6 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar
tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

80

Register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer
m.m.

7 § Tillsynsmyndigheten skall upprätta ett register över satellitprogramföre-
tag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med hjälp av automatisk
databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter som lämnas enligt
8-11 §§.

8 § Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall anmäla sig för
registrering hos tillsynsmyndigheten.

9 § Varje satellitprogramföretag skall årligen till tillsynsmyndigheten redo-
visa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som
avses i 15 § första stycket.

10 § På anmodan av tillsynsmyndigheten skall satellitprogramföretaget
lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt program-
tjänsten finansieras.

11 § På anmodan av tillsynsmyndigheten skall en satellitentreprenör lämna
upplysningar om

1. uppdragsgivarens namn och adress,

2. namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder,
och

3. hur sändningen till satellit sker.

12 § Varje satellitentreprenör som bedriver sändningar enligt denna lag skall
ombesörja att televisionsprogrammen spelas in. Detta gäller dock inte om så-
dan skyldighet åligger någon annan enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden.

Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

13 § Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
är skyldig att spela in televisionsprogram skall på uppmaning av tillsyns-
myndigheten utan kostnad tillställa myndigheten en sådan inspelning.

Programverksamheten

14 § Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och
den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall upp-
gifter som förekommit i ett program beriktigas.

Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall varje satellitprogram-
företag när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags-

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

81

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

kraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveck- Prop. 1992/93: 75
ling.                                                                      Bilaga 2

15 § Om inte särskilda skäl föranleder annat skall mer än hälften av en pro-
gramtjänsts årliga sändningstid upptas av program av europeiskt ursprung
och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av
programbudgeten avse program som har framställts av självständiga produ-
center. Som sändningstid anses tid då satellitprogramföretaget sänder pro-
gram med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sänd-
ningstiden skall inte heller räknas in sändningar av teletext

Om programtjänsten är avsedd att tas emot i Sverige bör, om inte särskilda
skäl föranleder annat, program på svenska språket samt program med sven-
ska artister och verk av svenska upphovsmän förekomma i betydande om-
fattning.

16 § I början och slutet av varje sammanhängande programblock inom en
programtjänst skall satellitprogramföretagets namn eller programtjänstens be-
teckning anges. Däremellan skall namnet eller beteckningen, om inte särskilda
skäl föranleder annat, anges minst en gång per timme.

17 § Den som bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning
mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in-
tresse. Uppgift om vem som bekostat programmet får dock lämnas enligt vad
som sägs i 18 §.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
televisionen.

Program som bekostats av annan

18 § Om ett program helt eller delvis har bekostats av någon, som inte be-
driver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer au-
diovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i början och i
slutet av programmet ange vem bidragsgivaren eller vilka bidragsgivarna är.

19 § Program som har bekostats av någon, vars huvudsakliga verksamhet
gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller läke-
medel, får inte sändas.

20 § Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommenta-
rer får inte bekostas så som anges i 18 §.

Annonser

21 § Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas un-
der annonstid i televisionen.

22 § Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i Prop. 1992/93: 75

vems intresse sändningen sker.                                             Bilaga 2

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp-
träda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som hu-
vudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

23 § En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får
inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder
sig till barn under 12 år.

24 § Ett satellitprogramföretag får inte diskriminera någon som begär att fö-
retaget skall sända en annons.

25 § Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse
annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för ti-
den mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser fö-
rekomma högst under åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

Om ett satellitprogramföretag endast svarar för en del av en programtjänsts
utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället avse detta
satellitprogramföretags sändningstid.

26 § Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en
minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har
från räknats.

27 § Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro-
grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden
omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får an-
nonser avbryta ett program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser eller i pauser

i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publi-
ken, eller

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där
vaije del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser
med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12
år.

83

Ansvars- och överklagandebestämmelser m.m.

28 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings-
skyldighet enligt 8 § döms till böter.

29 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som före-
skrivs i 12 § om skyldighet att spela in televisionsprogram döms till böter el-
ler fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till ansvar.

Justitiekanslem är åklagare i mål om ansvar för sådant brott som avses i
första stycket.

30 § Tillsynsmyndigheten får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämp-
ligt sätt offentliggöra ett beslut av myndigheten enligt vilket företaget har
brutit mot bestämmelsen i 14 § om beriktigande eller i 24 § om annonsdis-
kriminering.

31 § Om ett satellitprogramföretag bryter mot någon av bestämmelserna i 9-
11, 13, 16-23, 25-27 eller 30 § får tillsynsmyndigheten förelägga det att
följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.

32 § Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i riket får föreläggande
enligt 31 § i stället riktas mot satellitentreprenören.

Om satellitentreprenören visar att satellitprogramföretaget fått tillgång till
sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens upp-
dragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet
rikta sig mot uppdragsgivaren.

33 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande, som förenats med vite,
att följa bestämmelserna i 9-11 och 13 §§ samt beslut om åläggande enligt
30 § att offentliggöra myndighetens beslut, får överklagas hos kammarrätten.
Andra beslut får inte överklagas.

34 § Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen gäller inte för tillfälliga
sändningar av televisionsprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot
utomlands. Reglerna i 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen gäller
dock även för sådana sändningar.

35 § Om ett satellitprogramföretag riktar sändningar som innehåller reklam
särskilt till befolkningen i något annat land som är bundet av den europeiska
konventionen om gränsöverskridande television skall, om inte Sverige och
det andra landet har ingått överenskommelse om annat, satellitprogramföreta-
get se till att dessa sändningar inte strider mot de regler som gäller för televi-
sionssändningar i det landet avseende reklam och övriga program som sänds
mot vederlag. Föreskrifterna i 31-33 §§ skall gälla även vid överträdelser av
vad som nu har sagts. Tillsynsmyndigheten får dock besluta om föreläggande
endast efter begäran av det land till vilket sändningarna har riktats.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

84

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk-
samhet skall registrera sig hos tillsynsmyndigheten senast den 30 juni 1993.

3. Om det finns särskilda skäl får tillsynsmyndigheten för tiden före den

1 juli 1993 medge undantag från bestämmelserna i 19-20, 25, 27 och 35 §§.

2 Förslag till

Lag om ändring av radiolagen (1966:755)

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)! dels att 1 § och
17 a § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny para-
graf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och
vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av
allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars
medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskild anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning
(trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,
radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består
av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt.

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsätt-
ning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sänd-
ningstid i televisionen som inleds
och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur som markerar att den
som sänder under den angivna tiden i
huvudsak gör detta på uppdrag av
andra.

annonstid i televisionen: sänd-
ningstid i televisionen som inleds
och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur som markerar att den
som sänder under den angivna tiden
i huvudsak gör detta på uppdrag av
andra,

programtjänst: det samlade utbud
av ljudradio- eller televisionspro-
gram som sänds under en gemensam
beteckning.

1 Lagen omtryckt 1991:1066.

85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7a §

Varje programföretag skall år-
ligen till radionämnden redovisa hur
stor andel av programtjänsten som
utgjorts av sådana program som
avses i 15 § första stycket lagen
(1992:00) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten.

17 a §2

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

Om programföretaget bryter mot
en bestämmelse i 9-11 §§, 13 §
första eller andra styckena, 14 eller
15 §§, får radionämnden förelägga
programföretaget att följa bestämmel-
sen. Föreläggandet får förenas med
vite. Motsvarande gäller om pro-
gramföretaget bryter mot en bestäm-
melse som tagits in i ett avtal med
stöd av 7 § andra stycket eller 13 §
tredje stycket.

Om programföretaget bryter mot
en bestämmelse i 7 a §, 9-11 §§,
13 § första eller andra styckena, 14
eller 15 §§, får radionämnden före-
lägga programföretaget att följa be-
stämmelsen. Föreläggandet får för-
enas med vite. Motsvarande gäller
om programföretaget bryter mot en
bestämmelse som tagits in i ett avtal
med stöd av 7 § andra stycket eller
13 § tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2Senaste lydelse 1992:74.

86

3 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god af-
färssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsid-
kare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i
övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Föreskrifterna i första stycket gäl-
ler för en televisionssändning som är
riktad till allmänheten även om sänd-
ningen endast kan tas emot i något
annat land som är bundet av avtalet
om europeiskt ekonomiskt sam-
arbete eller den europeiska kon-
ventionen om gränsöverskridande
television.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

87

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§1

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkohol-
dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.

Vid marknadsföring av alkohol-
dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program. Detta gäller för sådan
sändning som avses i lagen
(1992:00) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten
även om sändningen endast kan tas
emot i något annat land, som är
bundet av avtalet om europeiskt eko-
nomiskt samarbete eller den euro-
peiska konventionen om gränsöver-
skridande television.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom-
mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsför-
ordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgiv-
ning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift
som tillhandahålls endast på försäljningsställe for sådan dryck.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1991:1076.

88

5 Förslag till                                                    Prop. 1992/93:75

Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser Bilaga 2
om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§!

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall
särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller
särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är
påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaksvara
får inte användas kommersiell annons
i ljudradio- eller televisionsprogram.

Vid marknadsföring av tobaks-
vara får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program. Detta gäller för sådan
sändning som avses i lagen
(1992:00) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten
även om sändningen endast kan tas
emot i något annat land som är bun-
det av avtalet om europeiskt ekono-
miskt samarbete eller den europeiska
konventionen om gränsöverskrid-
ande television.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1991:1077.

89

Alternativt förslag till                                      Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

Lag (1992:00) om satellitsändningar av televisionsprogram
till allmänheten.

Paragraferna a-c ersätter 3-4 §§ i huvudförslaget

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

a § Lagen är tillämplig om satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige.

b § Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land som är bundet av
avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet) är lagen tilllämplig
om sändningen till satellit

1. sker från en sändare här i landet, eller

2. sker från en sändare i ett land som inte är bundet av den europeiska
konventionen om gränsöverskridande television och sändningen från satellit
sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk
person förfogar över.

Lagen gäller dock inte om Sverige och ett annat land som är bundet av den
europeiska konventionen om gränsöverskridande television har ingått över-
enskommelse att det andra landet i förhållande till Sverige skall anses som
sändande land i konventionens mening.

c § Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land som inte är bun-
det av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet) är lagen till-
lämplig om

1. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

2. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en
svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

Specialmotivering

Skillnaderna mellan EG-direktivets och konventionens bestämmelser om vil-
ket land som skall vara ansvarigt för en sändning har behandlats i avsnitt
8.3.2. De allmänna övervägandena som ligger till grund för förslaget och
skälen till att jag utformat ett alternativt förslag har redovisats i avsnitt 9.1,
9.4.1 och 10.1. (Se också avsnitt 10.1 under 3 och 4 §§.)

Ändamålet med bestämmelserna i a-c §§ är att Sverige skall kunna fullgöra
sina åtaganden som ansvarigt land för en sändning enligt såväl EG-direktivet
som konventionen.

Föreskrifterna i paragraferna a och c har samma lydelse som 3 och 4 §§ i
förslaget. Dessa föreskrifter har utformats med EG-direktivets bestämmelser
om ansvarigt land som utgångspunkt. Det har emellertid varit nödvändigt att
komplettera dessa föreskrifter med bestämmelsen i paragraf b, för att Sverige

90

skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt konventionen. I det följande redo-
visas de olika fall då Sverige kan bli ansvarigt för innehållet i ursprungliga
TV-sändningar till satellit enligt dels direktivet, dels konventionen.

1. Satellitprogramföretaget har hemvist i Sverige.

1 A. Om upplänkssändningen sker från Sverige bär Sverige ansvaret både
enligt direktivet och konventionen. Med tillämpning av huvudregeln i a §
uppfyller Sverige sina åtaganden.

1 B. Om upplänkssändningen sker från ett annat land som också är bundet
av konventionen bär Sverige ansvaret enligt direktivet men upplänkslandet
enligt konventionen. Med tillämpning av huvudregeln i a § uppfyller Sverige
sitt åtagande enligt direktivet. Någon förpliktelse enligt konventionen förelig-
ger inte.

1 C. Om upplänkssändningen sker från ett land som inte är bundet av
konventionen blir Sverige ansvarigt enligt direktivet. Detta åtagande uppfylls
med tillämpning av a §.

Sverige blir ansvarigt också enligt konventionen utom i det fall då satellit-
kapaciteten har ställts till förfogande av ett subjekt från ett land som är bundet
av konventionen. Sverige uppfyller sitt åtagande med tillämpning av a §.

2. Satellitprogramföretaget har hemvist i ett annat EES-land som också är
bundet av konventionen.

2 A. Om upplänkssändningen sker från Sverige bär det land där program-
företaget har hemvist ansvaret enligt direktivet, men Sverige enligt konven-
tionen. Sveriges åtagande uppfylls med tillämpning av b § första punkten.

Eftersom det land där programföretaget har hemvist är bundet av konven-
tionen kan Sverige träffa avtal om att det landet skall bära ansvaret också en-
ligt konventionen. Detta framgår av b § andra stycket.

2 B. Om upplänkssändningen sker från ett land som inte är bundet av
konventionen men satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett svenskt
subjekt bär det land där programföretaget har hemvist ansvaret enligt direkti-
vet, men Sverige enligt konventionen. Sveriges åtagande uppfylls med till-
ämpning av b § andra punkten.

Eftersom det land där programföretaget har hemvist är bundet av konven-
tionen kan Sverige träffa avtal om att det landet skall bära ansvaret också en-
ligt konventionen. Detta framgår av b § andra stycket.

3. Satellitprogramföretaget har hemvist i ett annat EES-land som inte är
bundet av konventionen.

3 A. Om upplänkssändningen sker från Sverige bär det land där program-
företaget har hemvist ansvaret enligt direktivet, men Sverige enligt konven-
tionen. Sveriges åtagande uppfylls med tillämpning av b § första punkten.

3 B. Om upplänkssändningen sker från ett land som inte är bundet av
konventionen men satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett svenskt
subjekt bär det land där programföretaget har hemvist ansvaret enligt direkti-
vet, men Sverige enligt konventionen. Sveriges åtagande uppfylls med till-
lämpning av b § andra punkten.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

91

Eftersom det land där programföretaget har hemvist inte är bundet av kon-
ventionen kan Sverige inte genom avtal med det landet frånträda ansvaret en-
ligt konventionen.

4. Satellitprogramforetaget har hemvist i ett land som inte är ett EES-land.

4 A. Om upplänkssändningen sker från Sverige bär Sverige ansvaret både
enligt direktivet och konventionen. Med tillämpning av c § första punkten
uppfyller Sverige sina åtaganden. Om satellitkapaciteten har ställts till förfo-
gande av ett subjekt från ett EES-land blir detta land tillsammans med Sverige
ansvarigt enligt direktivet

4 B. Om upplänkssändningen sker från ett EES-land som är bundet av
konventionen men satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett svenskt
subjekt bär upplänkslandet ansvaret enligt konventionen medan Sverige till-
sammans med upplänkslandet bär ansvaret enligt direktivet. Sveriges åta-
gande uppfylls med tillämpning av c § andra punkten.

4 C. Om upplänkssändningen sker från ett EES-land som inte är bundet av
konventionen men satellitkapaciteten har ställts till förfogande av ett svenskt
subjekt bär Sverige ansvaret enligt konventionen medan Sverige tillsammans
med upplänkslandet bär ansvaret enligt direktivet. Sveriges åtaganden
uppfylls med tillämpning av c § andra punkten.

4 D. Om upplänkssändningen sker från ett land som är bundet av kon-
ventionen men som inte är ett EES-land men satellitkapaciteten har ställts till
förfogande av ett svenskt subjekt bär upplänkslandet ansvaret enligt konven-
tionen medan Sverige bär ansvaret enligt direktivet. Sveriges åtagande upp-
fylls med tillämpning av c § andra punkten.

4 E. Om upplänkssändningen sker från ett land som varken är ett EES-
land eller är bundet av konventionen men satellitkapaciteten har ställts till för-
fogande av ett svenskt subjekt bär Sverige ansvaret enligt både direktivet och
konventionen. Sveriges åtaganden uppfylls med tillämpning av c § andra
punkten.

Om det land där satellitprogramföretaget har hemvist är bundet av konven-
tionen kan Sverige träffa avtal om att detta land skall bära ansvaret enligt
konventionen. Eftersom en sådan ansvarsöverflyttning inte får verkan gente-
mot EES-ländema har det emellertid inte ansetts lämpligt att infora en sådan
möjlighet i c §.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 2

92

Sammanställning av remissyttranden över
radiolagsutredningens delbetänkande

(SOU 1992: 31) Lagstiftning om satellitsändningar
av TV-program

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över radiolagsutredningens betänkande avgetts av
Justitiekanslem, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Televerket, Juri-
diska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm, Radionämnden,
Kabelnämnden, Marknadsdomstolen, Näringsfrihetsombudsmannen (NO),
Statens pris- och konkurrensverk (SPK), Konsumentverket,
Riksskatteverket (RSV), Statskontoret, Sveriges Radio AB, Sveriges
Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, TV5 Nordic Channel,
Filmnet International Holdings AB, Kabelvision KB, Svenska
tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges industriförbund,
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Svenska
tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Förhandlingskartellen
Copyswede, Svenska kabel-TV-föreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges reklamförbund, Annonsörföreningen, Sveriges Köpmannaförbund,
Nykterhetsrörelsernas landsförbund, Sveriges frikyrkoråd,
Organisationskommittén för Svensk Rundradio AB och Våldsskildringsrådet.

Härutöver har skrivelser inkommit från Marknadsföringsutredningen
(C 1991: 10), Barnmiljörådet, Telestyrelsen och Svenska journalist-
förbundet.

En del av remissinstanserna ovan har lämnat gemensamma yttranden. I
sammanställningen av svaren används beteckningen Sveriges Radio rn.fl. för
det gemensamma ytttrandet från Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB
samt Sveriges Utbildningsradio AB. SAF och Industriförbundet står för ett
gemensamt yttrande från Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. Beteckningen KLYS och Copyswede avser det
gemensamma yttrandet från Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd samt Förhandlingskartellen Copyswede. Sveriges
frikyrkoråd m.fl. står för ett gemensamt yttrande från Sveriges frikyrkoråd
och De fria kristna samfundens råd (SAMRÅD).

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

93

1 Allmänt om radiolagsutredningen och
föreliggande delbetänkande

Radiolagsutredningens delbetänkande innehåller förslag till åtgärder med an-
ledning av de åtaganden som Sverige gjort eller avser göra till följd av den eu-
ropeiska konventionen om gränsöverskridande television och EES-avtalet.
Sverige saknar idag regler för innehållet i satellitsändningar med TV-program
som vänder sig till allmänheten. Betänkandets förslag syftar sålunda till att ut-
arbeta sådan lagstiftning vilken kan uppfylla Sveriges skyldigheter som an-
svarigt land för sändningar till länder som omfattas ovannämnda åtaganden.

Justitiekanslem, Göta hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Televerket,
TCO, Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), Statskontoret, Svenska
tonsättares internationella musikbyrå (STIM) och Svenska
journalistförbundet tillstyrker i huvudsak förslaget till satellitlag.
Telestyrelsen understryker vikten av att frågor om yttrandefriheten och frågor
om tillstånd att inneha och använda radiosändare hålls åtskilda på sätt som
förslaget innebär, och har inget att erinra mot utredningens förslag.
Nykterhetsrörelsens landsförbund tillstyrker också i huvudsak lagförslaget,
men vill emellertid betona vikten av att Sverige noga överväger
konsekvenserna av den pågående integreringen i Europa och världen i övrigt,
samt att man nu i högre grad beaktar de svagheter som finns i Sverige
rörande lagstiftningen om marknadsföringen av alkohol och tobak.

Filmnet anser att förslagets uppbyggnad är enkel och ändamålsenlig sam-
tidigt som onödig byråkrati undviks. Dock anser Filmnet att vissa delar av
förslaget har utformats med ledning av nuvarande svenska bestämmelser för
markbundna kanaler, utan att bestämmelsemas tillämpning på internationella
eller specialkanaler närmare övervägts. Kabelvision välkomnar en harmoni-
sering av det europeiska regelverket inom området, men saknar i samman-
hanget stadganden som skulle underlätta distribution av ytterligare program-
kanaler till anslutna hushåll. Därigenom skulle konkurrensen mellan pro-
grambolagen främjas, med ett kvalitativt bättre programinnehåll som följd.
Som exempel på dylika stadganden nämner Kabelvision regler om lika be-
handling av kabel-TV-operatörer, såväl i ett land som i olika länder vad avser
ersättning till respektive från programbolag för vidaresändning av dessas
sändningar.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) är i princip för en sådan harmonise-
ring av lagstiftningen som utredningen föreslår, men har vissa synpunkter på
de delar av lagförslaget som kan få betydelse för konkurrensen, d v s de som
berör sponsring och reklam. Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har
från konkurrenssynpunkt heller inget att erinra mot utredningens lagförslag,
utom vad gäller frågan om diskriminering av annonsörer, där man hänvisar
till de synpunkter som framförs i NO:s yttrande.

Våldsskildringsrådet menar att ett "publikt perspektiv" på lagstiftningen
måste tillkomma. I utredningsförslaget tycks tyngdpunkten snarare ha lagts
på en teknisk/juridisk nivå. Rådet anser att behovet av lagstiftning främst har
sin utgångspunkt i den svenska opinionens krav på att vissa minimikrav upp-

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

94

rätthålls när det gäller vad som får visas i allmänt tillgänglig television.
Särskilt viktigt anser man det härvidlag vara att företag som saknar public
servicesfärens avtal med statsmakten kan förmås att ta hänsyn till värderingar
i det enskilda mottagarlandet

Sveriges advokatsamfund anser att Sverige inte, utöver vad som är nöd-
vändigt enligt konventionen eller EG-direktivet, skall införa vare sig in-
skränkningar i yttrandefriheten eller påbud om programverksamheten och
programinnehållet. För att inte olikheter mellan regler för olika typer av
sändningar skall uppstå, föreslår samfundet därför att reglerna för andra
sändningar anpassas till reglerna för satellitsändningar. Advokatsamfundet
anför två skäl för denna uppfattning. För det första anser man att de
"nationella" regler Sverige har i dag är onödigt stränga. För det andra menar
man att de inhemska reglerna har liten - och får mindre och mindre - verk-
ningskraft med hänsyn till de ökande möjligheterna att i Sverige ta emot
sändningar som inte lyder under de svenska reglerna. Enligt samfundet
kommer den av utredningen föreslagna lösningen att innebära konkurren-
snackdelar för svenska företag i förhållande till utländska, samt en därmed
sammanhängande risk för utflyttning av svenska företag utomlands.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser rent allmänt
beträffande transformering av EG-regler till svensk lagtext att någon större
frihet eller strykningar knappast är tillåtna, i den mån reglerna inte är fakulta-
tiva. Radiolagsutredningens förslag framstår därför i vissa delar som alltför
fritt i förhållande till direktivet. Som exempel härvidlag framhåller fakultets-
nämnden förslagets 14-15 §§ i förhållande till direktivets artikel 22.
Sammanfattningsvis kräver lagförslaget därför enligt fakultetsnämnden en av-
sevärd överarbetning - eller att direktivtexten som sådan tas in som gällande
svensk rätt - för att en fullgod EES-anpassning skall kunna genomföras. En
liknande inställning har TV5 Nordic Channel som helst ser att hela utredning-
ens förslag förkastas och att EG-direktivet istället direkt inkorporeras i
svensk rätt. I andra hand föreslår man att förslaget omarbetas för att det inte
skall strida mot svenska grundlagar, EES-avtalet eller Sveriges respektive
EG:s konkurrensrätt. Nordic anser bl. a. att det är direkt stötande ur
rättssäkerhetssynvinkel att olika lagstiftningssystem reglerar i tur och ordning
Kanal 1 och TV 2, TV 4, Nordic Channel, samt utländska TV-bolags
sändningar. Vidare menar man att utredningsförslaget står i strid med EES-
avtalet eftersom det föreslås olika konkurrensvillkor och olika regler för
likvärdiga företag.

Marknadsföringsutredningen påpekar att utredningen inte haft tillfälle att
lämna synpunkter på någon lagtext beträffande de frågor för vilka det anges i
radiolagsutredningens betänkande (s. 157) att samråd mellan de bägge utred-
ningarna skett.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

95

2 Lagtekniska synpunkter

Konsumentverket tillstyrker radiolagsutredningens förslag att reglerna för
reklam i markbundna TV-sändningar utsträcks till att gälla även satellitsänd-
ningar under svensk jurisdiktion. Detta anser man visar hänsyn till intresset
av klarhet och överskådlighet i de radiorättsliga regelsystemen. Det vore dock
enligt konsumentverket fördelaktigt om såväl lagstiftningen for markbundna
TV-sändningar som satellitsändningar kunde samlas till en gemensam lag för
samtliga sändningssätL

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anför att det är en
delvis politisk fråga huruvida det verkligen finns skäl att särskilja satellit-
sändningarna i en egen lag. Eftersom EG-direktivets regler som ex. vis sän-
darlandsprincipen även gäller markbundna sändningar som kan tas in i våra
grannländer - vilka antingen redan är EG-medlemmar eller omfattas av EES-
avtalet - så förefaller en integrering av gemensamma regler och en utskillnad
av sådana som är speciella för satellitsändningar resp, markbundna sänd-
ningar i en och samma lag vara mest ändamålsenligt

Marknadsdomstolen noterar att det i vart fall som ett provisorium är möj-
ligt att välja utredningens föreslagna lösning med två olika lagar där regler för
satellitsändningar återfinns. Men man påpekar samtidigt att det inte är helt lätt
att av lagtexten i radiolagen tillägna sig vilka bestämmelser som gäller för sa-
tellit-TV. Marknadsdomstolen förordar därför att man - åtminstone på sikt -
bör ta in reglerna i den föreslagna satellitlagen i radiolagen, för att därigenom
på ett klart sätt markera att det är samma reglering för såväl markbundna
sändningar som satellitsändningar. Härvidlag blir det också nödvändigt att
komplettera definitionerna i 1 § radiolagen med de definitioner som finns i
EG-direktivet om "smygreklam" och "sponsring". Detsamma gäller direkti-
vets term "programföretag" och de av utredningen föreslagna definitionerna
av begreppen "programtjänst", respektive "satellitentreprenör".

SAF och Industriförbundet hävdar i sitt gemensamma yttrande att utred-
ningens lagförslag är exempel på hur pusselbitar tillfogats ett regelverk som
icke är sammanhållet av uppställda ramar. Man hänvisar i detta sammanhang
till lagrådets yttrande (prop 1990/91: 149) över TV4-lagstiftningen, där den
radiorättsliga lagstiftningen beskrivs som svåröverskådlig och svårtillgänglig.
De bägge instanserna förordar därför en allmän översyn och koordinering av
lagarna för hela etermedieverksamheten.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

96

3 Möjligheten att hindra vidaresändning

Europarådskonventionen lämnar i förhållande till EG-direktivet fler möjlighe-
ter att införa regler som möjliggör att vidarespridning av sändningar från an-
nat land hindras. Detta gäller framförallt överträdelser mot reglerna om
reklam och sponsring. Den grundhållning som direktivet avspeglar innebär
att överträdelser som gäller regler om reklamens omfattning och inplacering
uteslutande skall beivras av det sändande landet. Förbud mot vidaresändning
av program kan provisoriskt meddelas enbart vid överträdelse av bestämmel-
serna i artikel 22 mot pornografi, meningslöst våld, rashets m.m.
Radiolagsutredningen anser dock att det vore olyckligt att inte ha en enhetlig
lagstiftning för sändningar från annat land och föreslår därför att möjligheten
att hindra vidarespridning av sändningar inte skall utnyttjas.

Marknadsdomstolen, KLYS och Copyswede, samt Svenska kabel-TV-
föreningen tillstyrker utredningens förslag att det inte införs någon möjlighet
att stoppa vidaresändningar. Enligt Svenska kabel-TV-föreningen överens-
stämmer de principiella och praktiska skäl som utredningen redovisar till fullo
med den erfarenhet föreningen har från den tid då lagen om lokala kabel-
sändningar medgav sådana förbud. Konsumentverket delar också utredning-
ens grundläggande ståndpunkt i denna fråga, men hävdar att det finns anled-
ning att hysa viss oro för att det från vissa av de stater som kan komma att
omfattas av konventionen men ej av direktivet, främst de forna "östländerna”,
kan riktas sändningar till Sverige via satellit eller mark, vilka inte uppfyller
konventionens bestämmelser.

Göta hovrätt, Kabelnämnden, Sveriges frikyrkoråd m.fl., Våldsskild-
ringsrådet och Bammiljörådet anser däremot att den möjlighet att stoppa vida-
resändning i kabelnätet av satellitsändningar som EG-direktivet erbjuder bör
tillvaratas. Hovrätten, Kabelnämnden och frikyrkoådet föreslår att ett lagrum
härom lämpligen kan utformas med 16 § kabellagen som förebild. Kabel-
nämnden påpekar vidare att regler för att hindra vidarespridning i kabelnät av
vissa sändningar från satellit kommer att riktas mot nätinnehavama. Dessa
regler kan därför med fördel inarbetas i kabellagen, som redan innehåller
vissa regler för beivrande av yttrandefrihetsbrott. Våldsskildringsrådet ser
möjligheten till förbud mot vidaresändning främst som en förebyggande åt-
gärd, och betonar vikten av att statsmakten inte avhänder sig möjligheten att
kunna ingripa till konsumenternas, främst barnens, skydd. Sveriges
frikyrkoråd m.fl. betonar särskilt vikten av en möjlighet för Sverige att
tillfälligt kunna stoppa sändningar som uppenbart och allvarligt bryter mot
direktivets artikel 22, samt dess snarlika motsvarighet i konventionens artikel
7. Frikyrkorådet m.fl. anser att utredarens argumentering på denna punkt inte
är hållbar av tre skäl. För det första hävdar man att en svensk lagstiftning om
förbud på detta område skulle ge vårt land möjlighet att med större kraft
hävda vår tolkning, även om EG-kommissionen med utgångspunkt i gemen-
skapens lagar kan överpröva varje enskilt ingripande. För det andra anser fri-
kyrkorådet m.fl. att grovt missbruk av yttrandefriheten - dvs. sändningar in-
nehållande pornografi, omotiverat våld, hets mot folkgrupp m.m. - är en så

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

pass drastisk handling att drastiska motåtgärder är motiverade. För det tredje Prop. 1992/93:75
menar frikyrkorådet m.fl. att det stora flertalet av de hushåll som har tillgång Bilaga 3
till satellit-TV finns i de nät som skulle omfattas av en dylik bestämmelse.
Utredarens uppfattning att bestämmelsen inte kan omfatta små kabelnät och
privata paraboler är sålunda inte tillräckliga skäl för att avstå från den. Vidare
föreslår frikyrkorådet m.fl. att bestämmelsen skall gälla vidaresändning av
alla programtjänster som står under utländsk jurisdiktion, alltså även sådana
som inte omfattas av konventionens eller direktivets regler - en synpunkt
som också delas av Kabelnämnden, Marknadsdomstolen och Sveriges
frikyrkoråd rn.fl. tillstyrker dock utredarens förslag att inte införa förbud mot
vidarespridning av alkoholreklam i sändningar från utlandet, eftersom ett
sådant förbud torde bli verkningslöst.

4. Sveriges ansvar för sändningar till andra länder

4.1. Ansvarighetsprincipen

EG-direktivet och Europasrådskonventionen tillämpar olika principer för att
fastställa vilket land som ansvarar för en sändning. Enligt konventionen an-
svarar i första hand det sändande landet, medan direktivet lägger ansvaret på
det land där programföretaget har sitt säte. Radiolagsutredningen anser att
den mest ändamålsenliga lösningen är den som fastställs i direktivet, och har i
huvudförslaget följaktligen utgått från direktivets bestämmelser för att
definiera ansvarigt land. Detta innebär att programbolagets hemland i första
hand ansvarar för en sändning. Endast då programbolaget har sin hemvist
utanför kretsen av fördragsslutande stater bör det sändande landet vara
ansvarigt för sändningarna. I bilaga 4 har dock utredningen som ett alternativt
förslag redovisat hur lagen skall utformas om även konventionens regler skall
gälla.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att betänkan-
dets huvudförslag bör utgöra rättesnöre för den svenska lagstiftningen. En
reell konflikt mellan EG-direktivet och konventionen skulle därmed inte
kunna uppkomma för svenskt vidkommande. Betänkandets alternativa för-
slag förutsätter nämligen att Sverige kommer överens med konventionssta-
tema i ansvarsfrågan för att undvika risken att två länder kan komma att an-
svara för innehållet i en och samma sändning. Huvudförslaget erbjuder även
fördelar för programbolagen, vilka torde ha lättare att följa hemlandets lag än
lagen i det land där upplänken kan komma att ske.

Marknadsdomstolen anser att det är mest ändamålsenligt att anpassa re-
glerna efter direktivet och instämmer därför tillika i utredningens huvudför-
slag. Man finner det dessutom klargörande att reglerna skall tillämpas på
sändningen i sin helhet - dvs. både s.k. upplänk och nedlänk - vilket i sin tur
att medför att ingen åtskillnad görs mellan mark- och satellitsändningar.
STIM anser också i likhet med utredningen att ansvarighetsreglema bör ut-
formas enligt EG-direktivet regler, och att det alternativa lagförslaget därför
bör anstå till dess frågan om en ratificering av konventionen blir aktuell.

98

Utredningens huvudförslag får vidare också uttryckligt stöd av Justitie-
kanslern, SPK, Konsumentverket, KLYS och Copyswede, samt TU.

Kabelnämnden anser däremot att såväl direktivets som konventionens an-
svarighetsregler bör beaktas i den svenska lagstiftningen vad gäller sänd-
ningar som Sverige ansvarar för. Nämnden finner det olyckligt att vissa
sändningar som Sverige ansvarar för enligt konventionen faller utanför
Sveriges jurisdiktion enligt betänkandets huvudförslag, och man förordar
därför ett mer täckande alternativt lagförslag, "eventuellt" betänkandets
al temati vförslag.

4.2 Registrering och information

Såväl konventionen som direktivet ställer stora krav på information, både om
programbolagen och om sändningarnas karaktär. Radiolagsutredningen fö-
reslår i satellitlagen bestämmelser som innebär att satellitprogramföretag som
bedriver sändningar enligt satellitlagens definition skall anmäla sin verksam-
het innan den påbörjas, samt också årligen redovisa viss programstatistik.
Även satellitentreprenörer föreslås bli registreringspliktiga. Vidare skall in-
formation om det ansvariga programföretaget eller uppgift om programtjän-
stens beteckning lämnas i sändning i början och slutet av vaije programblock.
I övrigt skall sådan information lämnas en gång per timme, om inte pro-
grammets karaktär gör att det kan upplevas som störande. Den ansvariga
myndigheten får vidare kräva in de upplysningar av satellitprogramföretagen
som ligger inom ramen för direktivets och konventionens bestämmelser.
Myndigheten kan vid vite förelägga företagen att lämna dessa uppgifter. På
liknade sätt får myndigheten förelägga satellitentreprenörer att lämna upplys-
ningar om uppdragsgivaren och de programtjänster som denne sänder. Ett
satellitprogramföretag har också skyldighet att göra inspelningar av sända
program, vilka sedan skall bevaras minst sex månader från sändningen.

Marknadsdomstolen, SPK och STIM har inget att erinra mot
utformningen av reglerna i 7 — 13 §§ rörande registrering, information och
inspelning. STIM påpekar vidare att sådan registrering och information kan
underlätta för STIM i dess verksamhet, bl.a. när det gäller klarering av
rättigheter för inspelningsverksamhet, samt att det är nödvändigt med tillgång
till korrekt information om ansvariga programföretag och ägarförhållanden
för att ge förutsättningar för avtalsförhandlingar och avtalsteckning inom det
alltmer komplexa och rörliga etermedieområdet. STIM anser vidare att det är
angeläget att möjlighet finns till verkningsfulla sanktioner mot företag som
inte fullgör sina skyldigheter med avseende på klarering av rättigheter, t.ex.
underlåter att söka tillstånd, inte erlägger ersättning och inte fullgör
rapporteringsskyldighet STIM hemställer därför att möjligheten övervägs att
i anslutning till lagförslaget införa en ansvarsbestämmelse mot den som inte
fullgör sina skyldigheter gentemot rättighetsinnehavarna på
upphovsrättsområdet.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

99

Statskontoret påpekar att man förutsätter att de myndighetsuppgifter inom
detta område som enligt utredaren skall åläggas en tillsynsmyndighet kommer
att vara uppgifter för den nya myndighet för radio- och TV-sändningar till
allmänheten vilken f.n. är under utredande.

Konsumentverket anser att de föreslagna bestämmelserna i 11-13 §§ sa-
tellitlagen inte bara bör gälla gentemot den radiorättsliga övervakningsmyn-
digheten utan även gentemot den myndighet som har att övervaka efterlevna-
den av marknadsföringslagen. Vidare bör bestämmelsen även gälla mark-
bundna sändningar.

Filmnet anser att tillsynsmyndigheten bör ges möjlighet att medge undan-
tag från den rapporteringsskyldighet varom det stadgas i 9 § av förslaget,
samt att i övrigt bestämma omfattningen av nämnda skyldighet. Filmnet åbe-
ropar att man i sammanhanget måste ta hänsyn till att inte alla kanaler är un-
derkastade de krav som anges i 15 § och att sådana kanaler därför inte skall
belastas med onödig rapporteringsskyldighet.

Kammarrätten i Göteborg har synpunkter på 10 § i förslaget till lag om sa-
tellitsändningar, i vilken stadgas att ett satellitprogramföretag på anmodan av
tillsynsmyndigheten skall lämna upplysningar om vem som äger företaget
och på vilket sätt programtjänsten finansieras. Enligt Kammarrätten bör upp-
lysningar av denna art kunna omfattas av sekretess enligt 8 kap. 6 §
sekretesslagen. Ett tillägg bör därför enligt Kammarrätten göras i bilagan till
sekretessförordningen, förslagsvis med innehållet "tillsyn enligt lagen (0000:
000) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten".

Justitiekanslem (JK) noterar att den skyldighet för satellitentreprenören att
ombesörja inspelning av TV-program som stadgas i 12 § i utredningens lag-
förslag på motsvarande sätt föreligger också på det yttrandefrihetsrättsliga
området enligt 5 kap. 5 § lagen (1991: 1559) med föreskrifter på tryckfrihets-
förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden för den som sänder
radioprogram till allmänheten. Justitiekanslem kan i enlighet med de yttrande-
frihetsrättsliga föreskrifterna framställa en begäran om att få ta del av en in-
spelning som gjorts av den som är ansvarig för att detta sker. JK anser att för
undvikande av missförstånd bör en erinran om vad som gäller på det yttran-
defrihetsrättsliga området tas upp i specialmotiveringen till 13 § i det aktuella
lagförslaget. Vidare bör enligt JK en hänvisning till de nya föreskrifter i lagen
om satellitsändningar till allmänheten som gäller skyldighet att leverera in-
spelningar tas in i 5 kap. 7 § lagen med föreskrifter på TF's och YGL's om-
råden.

Kabelnämnden och Våldsskildringsrådet föreslår att en registreringsplikt
upprättas också för nätinnehavama. Detta skall enligt instanserna underlätta
hindrandet av en vidarespridning av vissa sändningar. Kabelnämnden under-
stryker i sitt yttrande också att ett register skulle ge en god möjlighet att följa
utvecklingen på området, att föra viss statistik samt att lämna upplysningar.
Internationellt sett torde det enligt nämnden vara mycket ovanligt att den an-
svariga myndigheten på området saknar kunskap om landets nätinnehavare.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

100

4.3. Allmänna programregler

Direktivets artikel 22 och konventionens artikel 7 innehåller allmänna för-
skrifter om programmens karaktär. Radiolagsutredningen föreslår att det i
satellitlagen förs in motsvarande bestämmelser som en allmän föreskrift för
programverksamheten om att denna skall präglas av det demokratiska stats-
skickets grundidéer samt principen om alla människors värde och den en-
skilda människans frihet och värdighet. Programföretagen skall vid utform-
ningen av en programtjänsts innehåll samt när det gäller tiden for sändning ta
hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt dess betydelse för
den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling. För de nationella sänd-
ningarna är vidare radiolagens bestämmelse om att programföretagens sänd-
ningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt av central betydelse.

Nykterhetsrörelsens landsförbund betonar vikten av att man i lagstift-
ningen starkt skall värna om minderårigas integritet. Reglerna för våld och
pornografi, som särskilt nämnes, är oftast starkt kopplade till
alkoholförtäring eller narkotikabruk. Barns och ungdomars beteenden
återspeglar de vuxna i egenskap av förebilder i dessa avseenden, vilket bör
betonas i en lagstiftning som rent allmänt bör vara strikt och restriktiv.

Enligt Radionämnden tillgodoser 14 § i förslaget till satellitlag de allmänna
föreskrifter som finns i konventionen, artikel 7 och direktivet, artikel 22.
Utredningen anger dock inte på vilket sätt konventionens bestämmelse om
ansvar för att nyhetsrapporteringen skall vara saklig och främja den fria opi-
nionsbildningen tillgodoses genom lagförslaget. Radionämnden anser emel-
lertid att föreskriften om hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft
samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen torde inrymma ett sådant
åliggande.

Konsumentverket samt Sveriges frikyrkoråd m.fl. anser emellertid i sina
respektive yttranden att det är tveksamt om de allmänt hållna stadganden i
radiolagen som åberopas av radiolagsutredningen är tillräckliga för att hindra
missbruk av yttrandefriheten i sändningar som Sverige ansvarar för. Enligt
bägge yttrandena är en mer specifik reglering av dessa frågor i den radiorätts-
liga lagstiftningen nödvändig. Enligt frikyrkorådet m.fl. bör 14 § formuleras
om så att det tydligt framgår att svenska myndigheter kan ingripa för att hin-
dra att satellitsändningar under svensk jurisdiktion förmedlar ett sådant inne-
håll som brännmärks av konventionen och direktivet. Frikyrkorådet m.fl. är
dessutom av den meningen att bestämmelsen bör gälla även sådana sänd-
ningar som når länder som inte omfattas av reglerna i dessa dokument. Även
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser som tidigare
nämnts förslagets 14-15 §§ som alltför fritt i förhållande till direktivets artikel
22. Kabelnämnden anser också att regler för att hindra sändningar som inne-
håller grova kränkningar av yttrandefriheten borde finnas för sändningar som
Sverige ansvarar för. Dessa skulle kunna utformas i likhet med de regler som
finns då det gäller närradio och kabelsändningar, vilket skulle ge Sverige ef-
fektiva medel att efterfölja såväl konventionens artikel 7 som direktivets arti-
kel 22.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

101

Marknadsdomstolen anför i enlighet med sin generella synpunkt på de lag-
tekniska lösningarna att endast om direktivet tas in som en bilaga till lagen
kan 14 § anses tillräcklig i förhållande till direktivets artikel 22. Detsamma
gäller enligt domstolen bestämmelserna i 15 §, vilka bl.a. handlar om andelen
europeiska verk. Detta begrepp finns utförligt utrett i direktivets artikel 6. Om
direktivet tas in som en bilaga blir det lätt att tillägna sig vad som avses med
begreppet.

Filmnet har i stort sett samma synpunkt som Marknadsdomstolen och fö-
reslår i första hand att 14 § utformas i enlighet med direktivets artikel 22.
Därvid uppnås enhetlig behandling mellan satellitprogramföretagen inom
EES-avtalets ram. Om paragrafens nuvarande utformning ändå anses vara att
föredra, bör reservation göras för specialkanaler. Beträffande bestämmelsen i
15 § anser Filmnet att det för de flesta specialkanaler inte är praktiskt genom-
förbart att kräva minst 50 procents andel europeiska verk. Filmnet ser helst
också att utredningens formulering "där så är praktiskt genomförbart" an-
vänds i själva lagtexten, som översättning av konventionens och direktivets
"where practicable". Det vore olyckligt om utgångspunkten i 15 § blir om-
vänd och om dessutom uttrycket "särskilda skäl" används. Paragrafen skulle
därigenom bli strängare än förlagorna. Det är vidare orimligt att ställa samma
krav på satellitkanaler som på t.ex. Sveriges Television vad gäller program på
svenska språket och med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.
Filmnet föreslår därför i första hand att 15 § andra stycket utgår, i andra hand
att det görs klarare hur bestämmelsen skall tolkas.

Sveriges advokatsamfund noterar att påbuden om programverksamhet och
programinnehåll inte är understödda av sanktioner, bortsett från regeln om
beriktigande. Samfundets uppfattning är härvidlag att påbud utan sanktioner
riskerar att skapa osäkerhet om lagstiftarens avsikter eller allvar, samt att re-
spekten för lagar i allmänhet kan undergrävas. Vissa av påbuden såsom de
formulerats lämpar sig dock inte för sanktioner. Detta gäller t.ex. programfö-
retagens skyldighet att ta hänsyn till televisionens betydelse för kulturens ut-
veckling. Samfundet ifrågasätter emellertid om ett påbud utan sanktion inne-
bär att skyldigheten för vaije "transmitting party" att efterleva såväl konven-
tionen som direktivet verkligen uppfylls. Samfundet anser dock inte att en
"vanlig" lag är rätta platsen för sanktioner, utan föreslår yttrandefrihetsgrund-
lagen (YGL) för dessa avseenden. Om YGL kompletteras enligt ovanstående
kan följaktligen 14 § första stycket första meningen i förslaget till satellitlag
utgå. Inte heller 14 § andra stycket bedöms av samfundet vara nödvändigt
enligt konventionen eller direktivet och bör därför utgå. Vidare anser samfun-
det att reglerna i 15 § med visst fog kan anses vara inskränkningar i den ytt-
randefrihet som avses i YGL. I den mån dessa påbud måste stödjas av sank-
tioner bör därför dessa tas in i YGL. Däremot torde inte 15 § andra stycket
vara nödvändigt enligt konventionen eller direktivet och kan därför utgå.
Även Kabelnämnden är av den meningen att avsaknaden av sanktioner kan
medföra vissa problem vid tillämpningen av 15 §. Nämnden noterar emeller-
tid att EG-direktivets regler för andel program av europeiskt ursprung re-
spektive av självständiga producenter skall tillämpas där det är "praktiskt ge-

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

102

nomförbart", samt att dessa kvotreglers effekter skall utvärderas av EG
senast fem år efter ikraftträdandet.

Sveriges köpmannaförbund anser med avseende på kravet i 15 § på viss
andel europeiska program, att Sverige i överläggningar med EG skall verka
för en avveckling av denna typ av programstyming. Förbundet anser det vara
principiellt felaktigt att samhället genom lagar skall bestämma vad satellit-
sända TV-program skall innehålla. Vidare avstyrker förbundet bestämt kravet
på viss andel svenska artister och verk av svenska upphovsmän i satellitpro-
gram avsedda för Sverige. Detta skulle i sin tur innebära att kravet på pro-
gramstatistik bortfaller. TV 5 Nordic Channel anför liknande synpunkter i sitt
yttrande. Nordic menar att förslaget missgynnar just deras kanal, eftersom de
för närvarande har en programmix som inte uppfyller de i 15 § angivna vill-
koren. Bakgrunden är att kostnaderna för svenska program samt upphovs-
rättsliga kostnader är synnerligen höga. Ekonomiska begränsningar av detta
slag borde enligt Nordic ha beaktats av utredningen. För övrigt ställer varken
konventionen eller direktivet krav på svenska program, utan endast på euro-
peisk dominans, påpekar Nordic.

TCO, KLYS och Copyswede samt Svenska journalistförbundet (SJF) till-
styrker emellertid i motsats till Köpmannaförbundet de regler som tagits in i
15 §. SJF anser vidare att det är positivt att det slås fast i lagförslaget beträf-
fande programtjänster avsedda att tas emot i Sverige att program på svenska
språket samt program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän
ska förekomma i betydande omfattning. Dock anser såväl TCO, KLYS och
Copyswede som SJF att innebörden av begreppet "betydande omfattning"
bör preciseras. KLYS och Copyswede anser vidare att reglerna bör förses
med någon form av sanktion för att bestämmelsernas efterlevnad skall kunna
garanteras.

4.4 Beriktigande/genmäle

Artikel 23 i direktivet och artikel 8 i konventionen behandlar rätten till berikti-
gande. Innebörden är att varje land skall se till att alla fysiska eller juridiska
personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort, vars legitima intresse,
och särskilt rykte och goda namn, har lidit skada till följd av felaktiga påstå-
enden i ett TV-program, ska ha rätt till beriktigande eller liknande åtgärd.
Radiolagsutredningen har utformat bestämmelsen i satellitlagen så att det står
programföretaget fritt att välja i vilken form det vill ge en rättelse offentlighet
Mot bakgrund av reglerna om god publicistisk sed torde det i normalfallet
komma att innebära publicering i det egna mediet

Svenska tidningsutgivareföreningen (TU) delar utredarens bedömning i
kommentaren till 14 § att det skall stå programföretaget fritt att välja i vilken
form det vill ge en rättelse offentlighet för att därmed inte inkräkta på den an-
svarige utgivarens ensamrådighet över programinnehållet. TU och Svenska
journalistförbundet understryker emellertid att för att oklarheter skall undvi-
kas bör det komma till uttryck i specialmotiveringen att det här endast är fråga

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

103

om just beriktiganden, dvs rättelser av felaktiga uppgifter, och inte
genmälen i största allmänhet. Marknadsdomstolen påpekar i sitt yttrande att
den av utredningen föreslagna 14 § inte är lika utförlig som dess
motsvarighet i direktivets artikel 23, och föreslår därför att direktivtexten kan
tas in i lagen som en bilaga.

Enligt Radionämnden bör reglerna om beriktigande behandlas i en särskild
bestämmelse och i högre grad utformas i anknytning till texterna i konventio-
nens artikel 8 respektive direktivets artikel 23. Bestämmelserna om berikti-
gande bör i enlighet med direktivets artikel 23.3 också förenas med särskilda
förfaranderegler. Av dessa bör framgå att en framställan skall riktas till satel-
litprogramföretaget inom viss tid, lämpligen sex månader, från det att sänd-
ningen ägde rum, samt att den som är missnöjd med satellitprogramföretagets
beslut kan vända sig till tillsynsmyndigheten. Vidare bör det framgå att pro-
gramföretaget i dessa fall har en skyldighet att behålla en inspelning av det
berörda programmet så lång tid som krävs för att säkerställa
tillsynsmyndighetens prövning.

4.5 Reklam och sponsring

4.5.1 Allmänt

Direktivets och konventionens reklamregler innehåller i huvudsak samma re-
striktioner som den svenska lagstiftningen på detta område. De medger dock
en större total reklamvolym än de svenska reglerna och fler möjligheter att
bryta program med reklam. Den princip som Radiolagsutredningen följt vid
utformningen av satellitlagen är att den så långt möjligt skall följa svensk re-
glering på radio- och TV-områdeL

Utredarens förslag att Sverige ska utnyttja möjligheterna till mer restriktiva
reklamregler än direktivets, hälsas med tillfredsställelse av KLYS och
Copyswede. Dessa instanser, liksom Svenska journalistförbundet, tillstyrker
också att lagstiftningen om reklamregler görs enhetlig för alla sändningar un-
der svensk jurisdiktion.

Svenska kabel-TV-föreningen, Filmnet , SAF och Industriförbundet,
Köpmannaförbundet, samt Svensk rundradio AB anser att eftersom de sven-
ska reklamreglema är avsevärt mer restriktiva än de europeiska minimikra-
ven, riskeras obalans mellan de svenska satellitsändningarna och sändning-
arna från utländska programföretag. Sveriges Radio m.fl. intar samma stånd-
punkt och konstaterar att detta kan få vissa negativa, om än bara marginella,
effekter på svensk ekonomi och arbetsmarknad. Vidare menar Filmnet att en
anpassning av dessa bestämmelser till de övriga ländernas bör övervägas,
dock utan att man därför tar ställning till huruvida de svenska bestämmelserna
är förenliga med EES-avtalet eller inte. Annonsörföreningen anser att hänsyn
till konkurrensneutraliteten talar för att samma reklamregler skall gälla såväl
för svensk satellit-TV som för markbunden TV.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att en hän-
visning till marknadsföringslagen, som för närvarande EG-anpassas, lämpli-

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

104

gen bör göras for att täcka in direktivets preciserade regler beträffande annon- Prop. 1992/93: 75
ser. Sveriges reklamförbund uppmärksammar också Marknadsförings- Bilaga 3
utredningens översyn av marknadsföringslagen (SFS 1975: 1418), i vilket
bl.a. uttalas att EG-direktivet måste anses omfatta även efterfrågan av vara,
tjänst eller annan nyttighet och att marknadsföringslagen bör ändras i enlighet
därmed. Reklamförbundet anser därför att även satellitlagen bör omfatta
inköps- eller andra anskaffningsfrämjandeåtgärder som riktas "bakåt" mot
leverantörer, arbetssökande m.fl.

Marknadsdomstolen anser att EG-direktivets bestämmelser om reklam och
sponsring i tillämpliga delar skall tas in i radiolagen och därmed bli gemen-
samma för såväl mark- som satellitprogramföretag. Programföretagens efter-
levnad av EG-direktivets regler om reklam och sponsring prövas således i
första hand enligt radiorättsliga principer. Vidare anser domstolen att om
Sverige vill ställa upp mer restriktiva regler för exempelvis reklamens om-
fattning och inplacering, måste tillägg göras i särskilda bestämmelser.
Direktivets artiklar 10, 12-14,16 och 17 lämpar sig härvidlag väl för en di-
rekt hänvisning.

4.5.2 Alkohol-, tobak- och läkemedelsreklam

Radiolagsutredningen föreslår att lagarna om marknadsföring av alkohol-
drycker och tobaksvaror kompletteras med en bestämmelse om att förbudet
mot att marknadsföra alkohol och tobak med hjälp av TV utsträcks till att gälla
alla sändningar som Sverige ansvarar för enligt Europarådskonventionen eller
EG-direktivet. Radiolagsutredningen har i dessa frågor samrått med utred-
ningen (C 1991: 10) för översyn av marknadsföringslagen.

Konsumentverket anser i likhet med utredningen att förbudet mot reklam
för alkoholvaror är motiverat. Dock påpekar Konsumentverket att ett förbud
går längre än direktivets krav på måttfullhet, men noterar samtidigt att radio-
lagsutredningen inte har behandlat alkoholreklamförbudets betydelse ur han-
delshindrande synpunkt. Konsumentverket tar istället fasta på den
bedömning som gjorts av Marknadsföringsutredningen att ett förbud skulle
utgöra ett sådant handelshinder som ändock kan motiveras av hänsyn till
skyddet för människors hälsa. Konsumentverket noterar emellertid att
förbudet endast får en begränsad effekt p.g.a. möjligheten att annonser når
svenska tittare genom satellitsändningar som även kan distribueras via
kabelnäten, varför det kan finnas skäl att utnyttja den möjlighet som ges av
EES-avtalet att i kabelnäten stoppa vidaresändning av alkoholreklam.
Konsumentverket tillstyrker vidare att lagen om marknadsföring av
tobaksvaror kompletteras enligt utredningens förslag.

Marknadsdomstolen erinrar i detta sammanhang om att de befintliga lagar
om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror som utredningen
hänvisar till, är av marknadsrättslig karaktär. Dessa lagar ger ingen möjlighet
för en central myndighet att självständigt vitesförelägga ett programföretag

105

som brutit mot reglerna. Om en sådan möjlighet skall finnas måste därför di-
rektivets regler tas in i radiorättslig lag. Marknadsdomstolen och Sveriges fri-
kyrkoråd rn.fl. gör också bedömningen att direktivets artikel 15 bör föranleda
en regel om generellt förbud mot alkoholreklam. Sveriges frikyrkoråd rn.fl.
anser dessutom att förbudet bör gälla alla sändningar som Sverige ansvarar
för, alltså även om de kan tas emot utanför direktivets och konventionens gi-
lighetområden. Frikyrkorådet föreslår därför att tillägget till 2 § förslaget till
lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsfö-
ring av alkoholdrycker får följande lydelse:

"Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen (1992:00) om satellit-
sändningar till allmänheten, även om sändningen endast kan tas emot i
något annat land."

Sveriges frikyrkoråd rn.fl. föreslår på samma sätt att förbudet mot tobaksre-
klam formuleras så att det gäller alla sändningar som Sverige ansvarar för,
oavsett om de tillhör de områden där konventionen och direktivet gäller. Man
skulle dessutom vinna i klarhet och överskådlighet om bestämmelserna om
alkohol- och tobaksreklam inarbetades i lagen om satellitsändningar.

Nykterhetsrörelsens landsförbund anser att den svenska lagstiftningen för
alkohol- och tobaksreklam är uddlös. Producenterna av alkoholdrycker an-
vänder mycket dubiösa metoder i marknadsföringen, och Konsumentverket
har endera inte resurser eller uppvisar en tveksam passivitet när anmärkningar
framförs. Förbundet anser också att sanktionerna är för vaga för att de skall
avskräcka, och man föreslår härvidlag att utredningen beaktar den franska
lagstiftningen vad avser brott mot lagarna om reklamförbud, vilka innebär
bötesbelopp på mellan 50 000 och 500 (XX) franc.

SAF och Industriförbundet anser däremot i linje med sin generella syn på
reklamreglema att det finns anledning ifrågasätta om det finns skäl för
Sverige att tillämpa mera restriktiva regler för alkoholreklam än dem som
finns inskrivna i EG-direktivet och Europarådskonventionen.

Konsumentverket noterar att Radiolagsutredningen inte närmare berört ar-
tikel 14 i EG-direktivet om förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel.
Konsumentverket hänvisar i denna fråga till Marknadsföringsutredningen,
och finner i likhet med denna att det krävs ett uttryckligt förbud mot denna
typ av reklam som gäller för såväl markbundna sändningar som
satellitsändningar under svensk jurisdiktion.

4.5.3 Reklam riktad till minderåriga

Radiolagsutredningen föreslår att annonser med reklam som sänds under an-
nonstid inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.
Inte heller får personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program
huvudsakligen avsedda för barn under 12 år uppträda i annonser med reklam.
Huvudregeln för inplaceringen av annonser i TV-sändningar är att de skall
placeras mellan programmen. I anslutning till program som huvudsakligen
vänder sig till barn under 12 år får de dock inte förekomma.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

106

Sveriges frikyrkoråd m. fl., Våldsskildringsrådet och Bammiljörådet till-
styrker utredningens förslag att förbjuda TV-reklam till barn under 12 år.
Bammiljörådet anser vidare att ingen reklam bör visas i TV före kl 21 00.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att förslagets
23 § 1 st. inte kan anses förenligt med EG-rätten. Ett generellt förbud av den
typ som utredningen formulerat i denna paragraf har i ett tidigare ärende (EG-
kommissionen . /. Grekland) ansetts vara oförenligt med Romfördragets art
30. EG-direktivets art 16 om TV-reklam till barn bygger istället för förbud på
en missbruksprincip. Fakultetsnämndens synpunkter delas också av TU,
SAF och Industriförbundet, Sveriges reklamförbund, samt 7V 5 Nordic
Channel, vilka samtliga hänvisar till Marknadsföringsutredningens bedöm-
ning i denna fråga, enligt vilken gäller att ett förbud mot TV-reklam till barn
inte låter sig försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt
EES-avtalet. Sveriges reklamförbund anser vidare att de föreslagna förbuden
i 27 § 1 st. 2p. samt 2p. sista meningen satellitlagen aldrig bör införas.
Samtidigt bör även de likalydande bestämmelserna i radiolagen och i lagen
om kabelsändningar till allmänheten upphävas.

Marknadsdomstolen anser att EG-direktivets regler på detta område är mer
ändamålsenliga än de som utredningen föreslagit. Direktivets regler har inte
utredningens exakta åldersgräns på 12 år utan ställer istället upp preciserade
regler för reklam som vänder sig mot minderåriga, och medger därmed lös-
ningar från fall till fall. I 27 § bör följaktligen begreppet "barn under 12 år"
ersättas med "minderåriga".

Annonsörföreningen hänvisar i sitt yttrande till tidigare remissvar, dels
över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken, samt dels över betänkandet
(SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV, i vilka man riktat kritik
mot radiolagens restriktioner rörande TV-reklam till barn. Annonsör-
föreningen anser att det är omöjligt att sätta åldersgränser för bamreklam
eftersom sådana gränser kommer att uppfattas som orealistiska och knappast
heller kan upprätthållas. Barn är ofta mycket väl utvecklade intellektuellt sett
och det är vanligt att barn får sitta uppe sent på kvällarna. Dessutom har barn
obegränsade möjligheter att titta på reklam som finns på videoband. Även
förslagets regel om att sagofigurer inte skall få förekomma i annonser är
orealistisk eftersom det är möjligt att i andra media och i butiker använda sa-
gofigurer som kommersiella redskap. Vidare anser annonsörföreningen att
tolkningsproblem kan uppstå vad beträffar uttrycken i 23 § "som spelar en
framträdande roll" resp, "huvudsakligen vänder sig till barn". Det vore därför
rimligare att man i detta sammanhang följer Marknadsföringslagen och
Internationella Handelskammarens grundregler för reklam riktad till barn.

Konsumentverket anser att det inte är Romfördragets bestämmelser om
den fria varurörligheten som i första hand skall tillämpas i fråga om detta re-
klamförbud. Sändandet av TV-signaler för annonseringsändamål hör snarare
till området för tjänsters fria rörlighet, vilket regleras av artikel 59 i
Romfördraget som motsvaras av artikel 36 i EES-avtalet. EG-domstolen
förefaller också att bedöma medlemsländernas restriktioner i fråga om tjänster
i ett mer fördelaktigt ljus än i fråga om varor. Tack vare direktivets

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

107

minimikaraktär kan ett förbud mot denna typ av reklam bibehållas om det är
behövligt och inte är diskriminerande eller onödigt långtgående - dock under
förutsättning att förbudet tillgodoser sådana "allmänna hänsyn" som följer av
art 36 i Romfördraget (art 13 i EES-avtalet) och rättspraxis. Som skäl för
förbudet som anförts i förarbetena till lagstiftningen betonades främst TV-
mediets stora genomslagskraft samt det faktum att yngre barn inte kan skilja
mellan reklaminslag och vanliga TV-program, samt att bam inte heller alltid
förstår avsikten med reklaminslag. Enligt Konsumentverket föreligger dessa
skäl för ett förbud alltjämt och har också bekräftats i olika undersökningar (t
ex den nordiska undersökningen Bpm og TV-reklame - tre nordiske
underspgelser, Nordiska ministerrådet, Nord 1992:4). Vid den avvägning av
motstående intressen som det här blir fråga om, anser Konsumentverket att
det är uppenbart att barnens behov bör vara styrande.

4.5.4 Sponsring

Enligt Radiolagsutredningens förslag får inte personer eller företag som har
som huvudsaklig verksamhet att tillverka eller sälja tobak, alkohol eller läke-
medel sponsra program. Vidare får inte program som huvudsakligen innehål-
ler nyheter eller nyhetskommentarer sponsras.

Konsumentverket delar utredningens uppfattning att särskilda regler för
sponsring i satellitsändningar är nödvändiga. Radionämnden anser emellertid
att direktivets artikel 17.1 a) om sponsorers inflytande på programinnehåll
m.m. inte har någon motsvarighet i radiolagen, varför en bestämmelse om
detta bör införas både i den föreslagna satellitlagen och radiolagen.

Marknadsdomstolen anser inte heller att direktivets artikel 17 till fullo upp-
fylls av den föreslagna regeln i 18 §. Detta gäller särskilt art. 17.1 a) och c),
som drar upp den betydelsefulla gränsen mellan reklam och sponsring. Dom-
stolen noterar också att förbudet mot sponsring av företag som tillverkar eller
säljer alkoholdrycker inte får stöd i direktivet Domstolen tillstyrker emellertid
den föreslagna regeln med hänvisning till direktivets artikel 3.1.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser dock att det
inte finns någon grund i direktivet för ett förbud för sponsring av alkoholpro-
ducerande företag. Ett förbud kan också vara diskriminerande i Romför-
dragets mening i de fall då sändningar som Sverige har jurisdiktion över inte
nödvändigtvis hamnar på det svenska territoriet. Vidare kan den formulerade
gränsdragningen i sig riskera att bli diskriminerande, då det kan vara svårt att
fastställa vad som är ett företags "huvudsakliga verksamhet". Vad beträffar
reklam för receptbelagda läkemedel anser fakultetsnämnden att den föreslagna
lagtexten i 19 § inte preciserar vilka läkemedel som förbjuds från reklam, och
därmed vilka företag som inte kan utgöra sponsor, vilket däremot framkom-
mer av direktivets artikel 14. Den mer långtgående regeln som föreslås av ut-
redningen, riskerar att verka diskriminerande i EG-sammanhanget.

KLYS och Copyswede anser att ordalydelsen i 20 § om sponsring av ny-
heter eller nyhetskommentarer bör ändras så, att program som huvudsakligen

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

108

innehåller nyheter eller nyhetskommentarer och som bekostas så som anges i Prop. 1992/93: 75

18 §, inte får sändas.                                                          Bilaga 3

4.5.5 Annonser och annonstider

Radiolagsutredningen föreslår att reklam mot vederlag och program som
sänds mot betalning endast får sändas under annonstid. Utredningen föreslår
vidare att det i satellitlagens 17 § förs in en bestämmelse motsvarande 6§ an-
dra stycket radiolagen innebärande att program där ett kommersiellt intresse
gynnas mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt endast får sändas un-
der annonstid. Vad det gäller annonstidens omfattning föreslår radiolagsut-
redningen att de nuvarande reglerna i radiolagen för markbundna sändningar
överförs till satellitlagen, vilket innebär mer restriktiva regler än minimire-
glerna i direktivet och konventionen.

Konsumentverket tillstyrker utredningens samtliga ovan nämnda förslag.
STIM tillstyrker det förstnämnda förslaget, vilket man anser underlättar kla-
reringen av rättigheter för inspelningsverksamhet

Enligt Radionämnden är den i 17 § föreslagna bestämmelsen om förbud
mot otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse otydlig. Bestämmelsen bör
utformas på ett sådant sätt att det tydligare framgår att vad som här avses är
förbud mot dolda reklambudskap, vilket framgår av direktivets artikel 10.4.
Marknadsdomstolen anför en liknande ståndpunkt, och anser att lydelsen i di-
rektivets artikel 10 är att föredra.

Sveriges advokatsamfund anser att begreppet "annons" bör definieras ef-
tersom det har en stor betydelse i lagförslaget. Så som detta begrepp formule-
ras i lagtexten i 21-23 och 25 §§, ser Advokatsamfundet det som svårt att
veta vad som skiljer en annons från vilket inslag som helst. Konsumentverket
påpekar att radiolagen till skillnad från den föreslagna satellitlagen innehåller
en legaldefinition av begreppet "annonstid", innebärande att annonstiden skall
inledas och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att
den som sänder under den angivna tiden gör detta på uppdrag av andra.
Konsumentverket anser att det torde krävas en liknande bestämmelse även för
satellitsändningar.

TV 5 Nordic Channel anser sig missgynnade av lagförslaget, bl a genom
förbud mot försäljning av sändningstid till tredje man samt genom begräns-
ningar av annonstidens längd. Enligt utredningen föreslås att sådan sänd-
ningstid som Nordic f.n. säljer till bl.a. TV Inter samt Televerket och lik-
nande myndigheter, vilka använder kanalen för sändande av religiösa pro-
gram och informationsprogram, skall räknas som reklam vid beräkning av
total reklamtid. Konsekvensen blir att Nordic knappast alls kan sälja traditio-
nella reklamspots i fortsättningen. Vare sig konventionen eller direktivet in-
nehåller någonting om förbud mot sändande av program utan reklam mot ve-
derlag, påpekar Nordic och anser därför att förslagets 21 §, i relation till 25
§, bör förkastas. Vidare anser Nordic att kanalen missgynnas visavi

109

utländska TV-bolag när det gäller mängden annonstid samt genom
begränsningen av annonstiden till mellan programmen.

Sveriges Radio rn.fl. anser att begreppet "program mot betalning" i 21 § är
särskilt svårhanterligt. Det kan i vissa fall komma att röra sig om en sofistike-
rad gränsdragning mellan å ena sidan sponsring och å andra sidan andra in-
täkter som satellitföretaget får för att man sänder ett visst program. Om
"program mot betalning" endast får sändas under annonstid försämras vä-
sentligt möjligheterna för att i Sverige driva en kanal där Lex. organisationer
och företag enkelt och obyråkratiskt och på egen bekostnad kan nå ut med in-
formation och utbildning till ex.vis. medlemmar och anställda.

Vad beträffar bestämmelsen i 27 §, enligt vilka annonser skall sättas in
mellan programmen, hävdar Sveriges reklamförbund att erfarenheten visar att
reklam inte har någon möjlighet att bli effektiv om den inte får avbryta pro-
gram i större utsträckning än vad som är tillåtet idag. Satellitlagens regler bör
därför utformas i överensstämmelse med direktivets artikel 14 respektive
konventionens artikel 11.

4.5.6 Annonsdiskriminering

Radiolagsutredningen föreslår i 24 § satellitlagen att ett programföretag inte
får diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.
Bestämmelsen har utformats med 12 § i radiolagen som förebild. Skälet för
att införa bestämmelsen är en strävan att uppnå enhetlig reklamlagstiftning i
alla sändningar som Sverige ansvarar för. Radionämnden ifrågasätter dock
om de skäl som anfördes vid införandet av en sådan bestämmelse i den ra-
diorättsliga lagstiftningen för de rikstäckande marksända TV-programmen
väger lika tungt för de sändningar som nu avses.

Svenska tidningsutgivareföreningen (TU) har i ett remissyttrande över be-
tänkandet "Lagstiftning för reklam i svensk TV" (SOU 1990:7) tidigare av-
styrkt en motsvarande bestämmelse till den som nu föreslås, under hänvis-
ning till den centrala yttrandefrihetsrättsliga regeln om utgivarens exklusiva
bestämmanderätt över programinnehållet. TU anser att de principiella in-
vändningar som man tidigare framfört kvarstår, och den föreslagna bestäm-
melsen är enligt TU:s mening sålunda just en sådan inskränkning i utgivarens
befogenhet som anges i YGL 4 kap. 3 §. TU:s slutsats är att 24 § i förslaget
till satellitlag utgår, samt att också motsvarande bestämmelse i radiolagen bör
upphävas för att därigenom uppnå samstämmighet i den nationella lagstift-
ningen.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ifrågasätter i liknande ordalag som
TU grundlagsenligheten av den föreslagna regleringen i 24 §. Därutöver
konstaterar NO emellertid att även om följden av en annonsvägran inte fö-
reslås bli att programföretaget tvingas att sända annonsen, vilket direkt skulle
strida mot ensamansvaret i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), så torde redan
förbudet i sig vara oförenligt med YGL. NO:s principiella ståndpunkt är dock
att annonsvägran är en form av konkurrensbegränsning som inte skall skyd-

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

110

das. Den svenska konstruktionen av ansvaret för tryckfrihets- och yttrande-
frihetsbrott får dock som en oavsedd bieffekt att ingripanden mot viss typ av
samhällsskadlig konkurrensbegränsning hindras. Den rättsliga situationen
beträffande annonsvägran vid EES-avtalets ikraftträdande kommer enligt NO
att bli mycket otillfredsställande, och detta motiverar att frågan bör göras till
föremål för en mer genomtänkt översyn. Såväl Marknadsdomstolen som
SPK hänvisar till NO:s yttrande i denna fråga.

4.6 Ansvars- och överklagandebestämmelser

I utredningsförslagets 30 § föreslås att tillsynsmyndigheten skall få ålägga ett
satellitprogramföretag att i vissa fall på lämpligt sätt offentliggöra myndig-
hetsbeslut enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelserna i 14 § om be-
riktigande eller i 24 § om annonsdiskriminering. Om ett företag bryter mot
reglerna om programidentifiering, om sponsring eller om reklamens utform-
ning och omfattning skall den ansvariga myndigheten kunna förelägga ett sa-
tellitprogramföretag att följa bestämmelserna. Föreläggandet får förenas med
vite. Vissa av myndighetens beslut enligt satellitlagen får överklagas hos
kammarrätten.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser inte att 30 § i
radiolagsutredningens förslag utgör någon tillfredsställande transformering
av direktivets bestämmelser i art 23, vilka svensk rätt är skyldig att
tillgodose. Enligt direktivet krävs rätt till genmäle eller likvärdiga möjligheter
för varje fysisk och juridisk person, oberoende av nationalitet, vars legitima
intressen, särskilt rykte och goda namn, har skadats av felaktiga påståenden
om fakta i ett TV-program. Svensk rätt tillhandahåller emellertid t.ex. inget
lagstadgat skydd mot förtal av företag i TV-sändningar i icke-
reklamsammanhang. Någon grundlagsstadgad genmälesrätt finns inte heller.
Däremot innehåller såväl TF som YGL bestämmelser som understryker
vikten av att rättelse sker.

Radionämnden anser att bestämmelsen i 30 § bör utformas som en obliga-
torisk skyldighet för satellitprogramföretaget att offentliggöra myndighetens
beslut rörande brott mot bestämmelserna i 14 respektive 24 §§. I fråga om
överträdelse av bestämmelserna om beriktigande bör denna publicerings-
skyldighet innefatta även myndighetens slutsatser och skälen för dessa.
Vidare förutser Radionämnden att den vitesmöjlighet (31 § förslaget) som
förenats med bestämmelsen i 30 § kan visa sig ineffektiv i åtskilliga fall på
grund av det oprecisa ändamålet (offentliggörande "på lämpligt sätt") med
vitet. Andra sätt att tillgodose syftet med bestämmelsen bör därför övervägas,
t.ex. genom att ge tillsynsmyndigheten möjlighet att på programföretagets be-
kostnad offentliggöra beslutet.

Konsumentverket tillstyrker förslaget att satellitprogramföretag vid brott
mot bl.a. annonsreglema skall kunna föreläggas med vite. Detta gör lagen
mer effektiv och harmoniserar reglerna med de marknadsföringsrättsliga.
Motsvarande regler bör även gälla för markbundna sändningar.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

111

Sveriges advokatsamfund anför med avseende på 31 § i förslaget till sa-
tellitlag att det förefaller överflödigt att tillsynsmyndigheten skall förelägga
någon "att följa bestämmelsen". Samfundet anser det vara en naturlig ut-
gångspunkt att en bestämmelse i en lag skall följas. Det nu föreslagna syste-
met innebär att påföljd endast kan utdömas efter en allmänt hållen varning.
Samfundet menar dock att frågan förtjänar en djupare belysning och att det
inte är motiverat att utan vidare införa systemet i detta sammanhang.
Samfundets invändningar gäller dock inte vad som anges i specialmotive-
ringen till 33 § angående 9-11, 13 och 30 §§, där det framkommer att myn-
digheten kan förelägga någon att företa en viss särskilt angiven åtgärd som
enligt myndigheten faller under en mer allmänt hållen bestämmelse. Men i
fråga om övriga berörda bestämmelser skulle enligt samfundet tillsynsmyn-
digheten föreläggande inte innehålla annat än exempelvis: "Ni skall följa
16 §". Advokatsamfundet anser vidare att förslaget att tillsynsmyndigheten
"får" förelägga och "får" förena föreläggandet med vite innebär en osäkerhet
som knappast kan anses vara motiverade i dessa sammanhang. Risken för
godtycke - eller vad som uppfattas som godtycke - är uppenbar.

I fråga om förslaget till överklaganderegler i 33 § framhåller Radio-
nämnden att - för det fall granskningen kommer att åvila Radionämnden eller
någon motsvarande nämnd - det inte bör komma i fråga att beslut som inne-
fattar någon form av programgranskning skall kunna överprövas, eftersom
en sådan ordning skulle kunna rubba nämndens roll som prejudikatsinstans i
dessa frågor. Även värdet av en överprövningsmöjlighet av tillsynsnämndens
beslut om offentliggörande kan diskuteras. Vidare ifrågasätter nämnden
också behovet av den föreslagna överklaganderätten beträffande
bestämmelserna i 9-11 och 13 §§. Man erinrar här om att det inte ansetts
nödvändigt med en sådan ordning för den bestämmelse i 18 § radiolagen som
motsvarar 13 § i förslaget.

På ett liknande sätt som Radionämnden argumenterar Göta hovrätt som
ifrågasätter att det finns tillräckligt bärande skäl att medge rätt till överkla-
gande enligt 33 § satellitlagen, och då särskilt sådana vitesförelägganden som
meddelas med stöd av 13 § och 30 § satellitlagen. I fråga om 13 § pekar hov-
rätten på detta lagrums materiella motsvarigheter i 18 § radiolagen och 14 §
närradiolagen, och att vitesförelägganden med stöd av dessa båda lagrum inte
kan överklagas. Hovrätten anser att harmoni skall råda mellan lagrum med
materiellt sett samma innehåll och följaktligen bör inte heller vitesföreläggan-
den med stöd av 13 § satellitlagen få överklagas. I fråga om 30 § menar hov-
rätten att beslut om åläggande enligt denna paragraf, vilken förenats med vite,
att offentliggöra myndighetens beslut, är av sådan karaktär att det framstår
som främmande att medge rätt till överklagande. Hovrätten befarar att en dy-
lik klagorätt kan hämma en effektiv och snabb tillämpning av 30 § satellitla-
gen då ett tredskande satellitprogramföretag genom att överklaga kan förhala
ett offentliggörande medan den aktuella överträdelsen ännu är i relativt färskt
minne hos allmänheten. Också Kammarrätten i Göteborg ansluter sig till
Hovrättens synpunkter på överklagandereglema.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

112

Enligt 34 § i utredningens förslag gäller inte bestämmelserna i yttrandefri-
hetsgrundlagen för tillfälliga sändningar av televisionsprogram som huvud-
sakligen är avsedda att tas emot utomlands. Dock gäller reglerna i 1 kap. 2
och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen även för sådana sändningar som avses i
förslagets 34 §. Justitiekanslem har inget att invända mot detta undantag från
yttrandefrihetsgrundlagens tillämplighet eftersom det kan anses tillåtet enligt 1
kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Dock vill JK uppmärk-
samma att det redan finns en bestämmelse vars innebörd är sådan att den in-
nefattar vad som följer av den nu föreslagna 34 §. Enligt en bestämmelse i 3
kap. 11 § andra stycket lagen (1991: 1559) med föreskrifter på tryckfrihets-
förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden tillämpas inte andra
föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 §§ i fråga om pro-
gram som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att
tas emot i Sverige. Den begränsning av undantagets omfattning som följer av
sistnämnda bestämmelse framstår som bättre överensstämmande med de
grundläggande allmänna syftena bakom yttrandefrihetsgrundlagen. JK fö-
reslår därför att 34 § i utredningens förslag bör formuleras om till en erinran
om vad som redan gäller enligt 3 kap. 11 § andra stycket lagen med föreskrif-
ter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Kabelnämnden anser att utöver regeln i 35 §, borde en föreskrift finnas
med innebörden att för sändningar som uppenbart inte är avsedda för publik i
Sverige skall endast konventionen eller direktivet tillämpas. Anledningen är
enligt kabelnämnden att om ett annat land påtalar brott mot direktivet i sänd-
ningar under svensk jurisdiktion, kan det bedömas så att sändningarna även
bryter (eller endast bryter) mot de strängare svenska reklambestämmelsema.
Problemet uppkommer då huruvida myndigheten skall beivra överträdelser av
de svenska bestämmelserna eller endast beivra eventuella brott mot direktivet
eller reglerna i det klagande landet enligt 35 §.

Enligt Kammarrätten i Göteborg framstår hänvisningen i den näst sista
meningen i 35 § inte som helt adekvat. Samtliga regler i 31 - 33 §§ torde
nämligen inte vara tillämpbara i de situationer som 35 § handlar om. Enligt
Kammarrätten bör därför 35 § formuleras om; förslagsvis så att de båda sista
meningarna får följande lydelse.

"Efter begäran från det land till vilket sändningarna har riktats får till-
synsmyndigheten förelägga satellitprogramföretaget att följa mottagar-landets
regler avseende reklam och övriga program som delar.”

SAF och Industriförbundet påpekar beträffande hänvisningen i lagförsla-
gets 35 § till artikel 16 i Europarådskonventionen, att denna artikel är av
högst marginell betydelse. Artikel 16 har heller inte kunnat accepteras av EG
då den strider mot principen av fritt flöde av tjänster. SAF och Industri-
förbundet anser därför att svenska regeringen bör verka för att artikel 16
utgår ur konventionen, varigenom EG-direktivet och konventionen skulle
överensstämma även på denna punkt.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

113

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

5 Övrigt

Kammarrätten i Göteborg anser att utredningens förslag i 5 § om undantag
för satellitlagens tillämpningsområde har ett oklart syfte och därför bör kunna
utgå. Enligt förslaget skall sådan sändning till satellit som helt överensstäm-
mer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen el-
ler 1 § lagen (1986:3) om rundradio av finländska TV-program undantas från
lagens tillämpningsområde. Enligt kammarrättens uppfattning utgör inte det
faktum att nämnda sändningar uppfyller de krav som Sverige har att uppfylla
enligt konventionen och direktivet något skäl för att undanta sändningarna
från lagens tillämpningsområde, vilket utredningen angivit som motivering
till undantaget Kammarrätten menar vidare att det inte framgår hur denna be-
stämmelse bidrar till att uppnå det av utredningen angivna syftet att åstad-
komma en så enhetlig reglering som möjligt. Marknadsdomstolen anser att
undantaget i nämnda paragraf blir obehövligt om reglerna arbetas in i radiola-
gen.

Kabelnämnden menar sig kunna räkna med att nämnden, och i framtiden
den föreslagna Radio- och TV-myndigheten (SOU 1992: 36), kommer att
handha de internationella kontakter som blir nödvändiga enligt direktivet och
konventionen samt följa utvecklingen inom kabel- och satellitområdet. Häri
bör ingå att ta emot klagomål från svenska konsumenter angående sändningar
från såväl Sverige som andra länder, samt att också när det finns skäl för det
agera på grundval av dessa klagomål. Dessa nya uppgifter bör införas i
myndighetens instruktion.

Statskontoret finner anledning att uppmärksamma gränsdragningen mellan
den nya myndighetens för radio och TV-sändningar ansvar för tillsyn av ra-
dio- och TV-lagstiftning, vilken f.n. är under utredande, och Konsument-
verkets/KO:s ansvar för tillsyn av marknadsföringslagen. För att motverka
dubbelarbete och att dubbel kompetens byggs upp inom området bör möjlig-
heterna till samverkan härvidlag beaktas.

Både Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Mark-
nadsdomstolen påpekar att någon motsvarighet till EG-direktivets artikel 7
om karenstid för nyproducerade filmverk inte återfinns i det svenska förslaget
till satellitlag. Bägge instanserna anser att Sverige är skyldig ta in en sådan
regel i sin lagstiftning. Fakultetsnämnden understryker att upphovsrättslagens
regler om filmrättigheter är dispositiva och mycket fåordiga, varför regeln i
artikel 7 - som endast gäller om inget annat avtalats - framstår som en viktig
säkerhetsventil för upphovsmän och deras rättsinnehavare.

Riksskatteverket anmärker att om utredningens förslag genomförs torde
begreppet förstagångssändning från sändare här i riket enligt bestämmelserna
i 8 § andra stycket lagen (1991: 591) om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta artister m.fl., komma att omfatta även förstagångssändning från sa-
tellit

Prop. 1992/93:75

Bilaga 3

114

EG:s direktiv (89/552/EEG) om gränsöverskridande
television på engelska och i översättning

COUNCIL DIRECTIVE       RÅDETS DIREKTIV

of 3 October 1989              av den 3 oktober 1989

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

on the coordination of cer-
tain provisions laid down by
law, regulation or administra-
tive action in Member States
concerning the pursuit of tele-
vision broadcasting activities

(89/552/EEC)

THE COUNCIL THE EURO-
PEAN COMMUNHTES,

Having regard to the Treaty estab-
lishing the European Economic
Community, and in particular Artic-
les 57 (2) and 66 thereof,

Having regard to the proposal
from the Commission,

In cooperation with the European
Parliament,

Having regard to the opinion of
the Economic and Social Committee,

Whereas the objectives of the
Community as laid down in the
Treaty include establishing an even
closer union among the peoples of
Europé, fostering closer relations
between the States belonging to the
Community, ensuring the economic
and social progress of its countries
by common action to eliminate the
barriers which divide Europé,
encouraging the constant improve-
ment of the living conditions of its
peoples as well as ensuring the
preservation and strengthening off
peace and liberty;

om samordning av vissa be-
stämmelser som fastställts i
medlemsstaternas lagar och
andra författningar om utför-
andet av sändningsverksamhet
för television

(89/552/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAP-
ERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen, särskilt arti-
klarna 57.2 och 66 i detta,

med beaktande av kommission-
ens förslag,

i samarbete med Europaparla-
mentet,

med beaktande av Ekonomiska
och sociala kommitténs yttrande,
och

med beaktande av följande:

De mål för gemenskapen som
fastställts i fördraget innefattar upp-
rättande av ett allt fastare förbund
mellan Europas folk, vilket skall
främja närmare förbindelser mellan
de stater som den förenar, garantera
ekonomiskt och socialt framåtskri-
dande i medlemsländerna genom
gemensamma åtgärder för att av-
skaffa de barriärer som delar Eu-
ropa, uppmuntra fortgående förbätt-
ringar av levnadsvillkoren för ge-
menskapens folk samt garantera att
fred och frihet upprätthålls och
stärks.

115

Whereas the Treaty provides for
the establishment of a common mar-
ket, including the abolition, as bet-
ween Member States, of obstacles to
freedom of movement for services
and the institution, of a system en-
suring that competition in the com-
mon market is not distorted,

Whereas broadcasts transmitted
across frontiers by means of various
technologies are one of the ways of
pursuing the objectives of the Com-
munity; whereas measures should be
adopted to permit and ensure the
transition from national markets to a
common programme production and
distribution market and to establish
conditions of fair competition with-
out prejudice to the public interest
role to be discharged by the televi-
sion broadeasting services;

Whereas the Council of Europé
has adopted the European Conven-
tion on Transfrontier Television;

Whereas the Treaty provides for
the issuing of directives for the co-
ordination of provisions to facilitate
the taking up of activities as selfem-
ployed persons;

Whereas television broadeasting
constitutes, in normal circumstances,
a service within the meaning of the
Treaty;

Whereas the Treaty provides for
free movement of all services nor-
mally provided against payment,
without exelusion on grounds of
their eultural or other content and
without restriction of nationals of
Member States established in a
Community country other than that
of the person for whom the services
are intended;

Fördraget föreskriver att en ge-
mensam marknad upprättas, att med-
lemsstaterna sinsemellan avskaffar
hinder för fri rörlighet för tjänster
och inför ett system som säkerställer
att konkurrensen på den gemen-
samma marknaden inte snedvrids.

Sändningar över gränserna med
hjälp av olika tekniker är ett sätt att
uppfylla gemenskapens mål, och åt-
gärder bör vidtas för att medge och
säkerställa övergången från natio-
nella marknader till en gemensam
produktions- och distributionsmark-
nad för program och för att upprätta
lojala konkurrensförhållanden utan
att påverka den roll i det allmännas
intresse som TV-tjänstema skall till-
godose.

Europarådet har antagit Europa-
konventionen om television över
gränserna.

Fördraget föreskriver att direktiv
utfärdas om samordning av bestäm-
melser för att underlätta egenföreta-
gande.

Televisionssändning är normalt
sett en tjänst enligt fördragets inne-
börd.

Fördraget föreskriver fri rörlighet
för alla tjänster som normalt tillhan-
dahålls mot betalning, utan in-
skränkning på grund av kulturellt el-
ler annat innehåll och utan begräns-
ning för medborgare i medlemssta-
terna som är etablerade i ett annat
EG-land än det för vilken tjänsterna
är avsedda.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

116

Whereas this right as applied to
the broadeasting and distribution of
television services is also a specific
manifestation in Community law of a
more general principle, namely the
freedom of expression as enshrined
in Article 10 (1) of the Convention
for the Protection of Human Rights
and Fundamental Freedoms ratified
by all Member States; whereas for
this reason the issuing of directives
on the broadeasting and distribution
of television programmes must en-
sure their free movement in the light
of the said Article and subject only to
the limits set by paragraph 2 of that
Article and by Article 56 (1) of the
Treaty:

Whereas the laws, regulations and
administrative measures in Member
States concerning the pursuit of
activities as television broadeasters
and cable operators contain dis-
parities some of which may impede
the free movement of broadeasts
within the Community and may
distort competition within the com-
mon market;

Whereas all such restrictions on
freedom to provide broadeasting ser-
vices within the Community must be
abolished under the Treaty;

Whereas such abolition must go
hand in hand with coordination of
the applicable laws; whereas this
coordination must be aimed at facili-
tating the pursuit of the professional
activities concemed and more gene-
rally, the free movement of infor-
mation and ideas within the Com-
munity;

Whereas it is consequently neces-
sary and sufficient that all broadeasts
comply with the law of Member
State from which they emanate;

Denna rättighet som den tillämpas
på sändning och distribution av te-
levisionstjänster är också ett klart
uttalande i gemenskapsrätten av en
mer allmän princip, nämligen yttran-
defriheten som den fastställts i
artikel 10. 1 i Konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna,
som ratificerats av alla medlems-
stater. Ett direktiv om sändning och
distribution av TV-program måste
därför säkerställa programmens fria
rörlighet mot bakgrund av nämnda
artikel och med förbehåll endast för
de begränsningar som anges i stycke
2 i nämnda artikel och av artikel

56.1 i fördraget.

Medlemsstaternas lagar och andra
författningar beträffande TV- och
kabelsändningar innehåller olikheter,
av vilka några kan hindra den fria
rörligheten för sändningar inom ge-
menskapen och snedvrida konkur-
rensen inom den gemensamma
marknaden.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Alla sådana restriktioner i friheten
att tillhandahålla sändningstjänster
inom gemenskapen skall avskaffas
enligt fördraget

Ett sådant avskaffande skall ske
jämsides med en samordning av till-
lämpliga lagar. Denna samordning
skall ha till syfte att underlätta de be-
rörda professionella verksamheterna
och, mera allmänt, det fria utbytet av
information och tankar inom gemen-
skapen.

Det är följaktligen nödvändigt och
tillräckligt att alla sändningar följer
lagen i den medlemsstat, varifrån de
härrör.

117

Whereas this Directive lays down
the minimum rules needed to gua-
rantee freedom of transmission in
broadeasting; whereas therefore it
does not affeet the responsibility of
the Member States and their authori-
ties with regard to the organisation -
ineluding the systems of licensing
administrative authorisation or taxa-
tion - financing and the content of
programmes; whereas the indepen-
dence of eultural developments in the
Member States and the preservation
of eultural diversity in the Com-
munity therefore remain unaffeeted;

Whereas it is necessary in the
common markel that all broadeasts
emanating from and intended for re-
ception within the Community and in
partieular those intended for re-
ception in another Member State
should respect the law of the origi-
nating Member State applicable to
broadeasts intended for reception by
the public in that Member State and
the provisions of this Directive:

Whereas the requirement that the
originating Member State should ve-
rify that broadeasts comply with na-
tional law as coordinated by this
Directive is sufficient under Com-
munity law to ensure free movement
of broadeasts without secondary
control on the same grounds in the
receiving Member States; whereas
however the receiving Member State
may exceptionally and under specific
conditions provisionally suspend the
retransmission of televised broad-
easts;

Whereas it is essential for the
Member States to ensure the preven-
tion of any aets which may prove
detrimental to freedom of movement
and trade in television programmes
or which may promote the ereation
of dominant positions which would
lead to restrictions on pluralism and
freedom of televised information and
of the information sector as a whole;

Detta direktiv fastställer minimi-
kraven för att garantera frihet för
sändning. Det påverkar därför inte
medlemsstaternas och respektive
myndigheters ansvar i fråga om or-
ganisationen - inklusive systemen
för tillståndsgivning, administrativ
auktorisering eller beskattning - fi-
nansiering och programinnehåll.
Den kulturella utvecklingens obero-
ende i medlemsstaterna och bevaran-
det av den kulturella mångfalden
inom gemenskapen förblir därför
opåverkade.

Inom den gemensamma markna-
den är det nödvändigt att alla sänd-
ningar, som härrör från och är av-
sedda för mottagning inom gemen-
skapen, och i synnerhet de som är
avsedda för mottagning i en annan
medlemsstat, följer den lag som är
tillämplig på sändningar, avsedda
för mottagning av allmänheten i den
medlemsstat, varifrån sändningen
kommer, samt bestämmelserna i
detta direktiv.

Kravet att den medlemsstat, vari-
från sändningarna härrör, verifierar
att dessa följer nationella lagar,
samordnade genom detta direktiv, är
enligt gemenskapsrätten tillräckligt
för att garantera fri rörlighet för
sändningar utan en andra kontroll på
samma grunder i de mottagande
medlemsstaterna. Den mottagande
medlemsstaten får emellertid undan-
tagsvis och under särskilda omstän-
digheter interimistiskt hindra återut-
sändning av televisionssändningar.

Det är viktigt att medlemsstaterna
säkerställer att vaije handling förhin-
dras, som kan visa sig skadlig för
den fria rörligheten och handeln med
televisionsprogram eller som kan
medföra dominerande ställningar
som skulle leda till begränsningar av
den TV-överförda informationens
mångfald och frihet och av informa-
tionssektorn i dess helhet

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

118

Whereas this Directive being con-
fined specifically to television broad-
easting rules is without prejudice to
existing or future Community aets of
harmonisation in partieular to satisfy
mandatory requirements concerning
the protection of consumers and the
faimess of commercial transaetions
and competition;

Whereas coordination is never-
theless needed to make it easier for
persons and Industries producing
programmes having a eultural objec-
tive to lake up and pursue their acti-
vities;

Whereas minimum requirements
in respect of all public or private
Community television programmes
for European audio-visual produc-
tions have been a means of promo-
ting produetion independent pro-
duetion and distribution in the above
mentioned industries and are com-
plementary to other instruments
which are already or will be propo-
sed to favour the same objective;

Whereas it is therefore necessary
to promote markets of sufficient size
for television produetions in the
Member States to recover necessary
investments not only by establishing
common rules opening up national
markets but also by envisaging for
European produetions where praeti-
cable and by appropriate means a
majority proportion in television
programmes of all Member States;
whereas, in order to allow the moni-
toring of the application of these
rules and the pursuit of these objec-
tives, Member States will provide the
Commission with a report on the
application of the proportions reser-
ved for European works and inde-
pendent produetions in this Directive;
whereas for the calculation of such
proportions account should be taken
of the specific situation of the Hel-
lenic Republic and the Portuguese
Republic: whereas

Detta direktiv, som är specifikt
begränsat till regler för televisions-
sändningar, påverkar inte existe-
rande eller kommande gemenskaps-
åtgärder beträffande harmonisering,
särskilt för att tillfredsställa tving-
ande krav som rör skydd för kon-
sumenter och rimligheten i kommer-
siella transaktioner och konkurrens.

Samordning är inte desto mindre
nödvändig för att underlätta för per-
soner och företag som producerar
program med ett kulturellt syfte att
ägna sig åt sin verksamhet.

Minimikraven för alla offentliga
eller privata televisionsprogram in-
om gemenskapen beträffande euro-
peiska, audiovisuella produktioner
har varit ett sätt att främja produk-
tion, oberoende produktion och dis-
tribution i de ovan nämnda företagen
och kompletterar andra åtgärder som
redan vidtagits eller kommer att fö-
reslås för att främja samma syfte.

Det är därför nödvändigt att
främja marknader av tillräcklig stor-
lek för TV-produktioner i medlems-
staterna för att ge avkastning på
nödvändiga investeringar, inte bara
genom att upprätta gemensamma
regler som öppnar nationella mark-
nader utan också genom att där så är
praktiskt möjligt och med lämpliga
medel se till att europeisk produktion
utgör en övervägande del av alla
medlemsstaternas TV-program. För
att tillämpningen av dessa
regler skall kunna övervakas och för
att dessa mål skall kunna uppfyllas,
skall medlemsstaterna till kommis-
sionen överlämna en rapport om de
delar som reserverats för europeiska
respektive oberoende produktioner
enligt detta direktiv. Vid beräk-
ningen av proportionerna skall hän-
syn tas till den speciella situationen i
Grekland och Portugal.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

119

the Commission must inform the
other Member States of these reports
accompanied, where appropriate by
an opinion taking account of, in
particular, progress achieved in re-
lation to previous years, the share of
first broadeasts in the programming,
the particular circumstances of new
television broadeasters and the
specific situation of countries with a
low audio-visual produetion capacity
or restrieted language area;

Whereas for these purposes
'European works' should be defined
without prejudice to the possibility of
Member States laying down a more
detailed definition as regards televi-
sion broadeasters under their juris-
diction in accordance with Article 3
(1) in compliance with Community
law and account being taken of the
objectives of this Directive;

Whereas it is important to seek
appropriate instruments and proce-
dures in accordance with Community
law in order to promote the imple-
mentation of these objectives with a
view to adopting suitable measures
to encourage the activity and deve-
lopment of European audio-visual
produetion and distribution parti-
cularly in countries with a low pro-
duetion capacity or restrieted lan-
guage area;

Whereas national support
schemes for the development of
European produetion may be applied
in so far as they comply with Com-
munity law;

Whereas a commitment, where
practicable, to a certain proportion of
broadeasts for independent pro-
duetions ereated by producers who
are independent of broadeasters, will
stimulate new sources of television
produetion especially the ereation of
small and mediumsized enterprises;
whereas it will offer new oppor-
tunities and outlets to the marketing
of Creative talents of employment of
eultural professions and employees
in the eultural field;

Kommissionen måste informera
medlemsstaterna om dessa rap-
porter, åtföljda där så är lämpligt av
ett yttrande som särskilt tar hänsyn
till framsteg i förhållande till tidigare
år, andelen nya program i sänd-
ningarna, de speciella villkoren för
nya programföretag och den spe-
ciella situationen i länder med låg
audiovisuell produktionskapacitet el-
ler med begränsat språkområde.

För dessa ändamål bör "euro-
peiska produktioner" definieras utan
att det påverkar medlemsstaternas
möjligheter att fastställa en mera de-
taljerad definition i fråga om TV-
programföretag inom sin jurisdiktion
i överensstämmelse med artikel 3(1)
i enlighet med gemenskapsrätten och
med hänsyn till detta direktivs syf-
ten.

Det är viktigt att söka efter lämp-
liga medel och procedurer i över-
ensstämmelse med gemenskaps-
rätten för att främja att dessa syften
förverkligas och att lämpliga åt-
gärder vidtas för att uppmuntra
genomförande och utveckling av
europeisk audiovisuell produktion
och distribution, särskilt i länder
med låg produktionskapacitet eller
med begränsat språkområde.

Nationella stödåtgärder för ut-
veckling av europeisk produktion
kan tillämpas i den utsträckning de
överensstämmer med gemenskaps-
rätten.

Ett åtagande, där så är praktiskt
möjligt, om att en viss del av sänd-
ningarna skall reserveras för obero-
ende produktioner, skapade av pro-
ducenter som är oberoende av pro-
gramföretag, kommer att stimulera
nya källor för TV-produktion, sär-
skilt genom att små och medelstora
företag skapas. Det kommer att
öppna nya möjligheter att lansera
kreativa begåvningar inom kulturella
yrken och bland personal på det
kulturella området.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

120

whereas the definition of the concept
of independent producer by the
Member States should take account
of that objective by giving due con-
sideration to small and medium-sized
producers and making it possible to
authorize financial participation by
the coproduction subsidiaries of tele-
vision organizations;

Whereas measures are necessary
for Member States to ensure that a
certain period elapses between the
First cinema showing of a work and
the first television showing;

Whereas in order to allow for an
active policy in favour of a specific
language Member States remain free
to lay down more detailed or stricter
rule in particular on the basis of
language criteria as long as these
rules are in conformity with Com-
munity law, and in particular are not
applicable to the retransmission of
broadeasts originating in other Mem-
ber States;

Whereas in order to ensure that
the interests of consumers as televi-
sion viewers are fully and properly
proteeted it is essential for television
advertising to be subject to a certain
number of minimum rules and stan-
dards and that the Member States
must maintain the right to set more
detailed or stricter rules and in certain
circumstances to lay down different
conditions for television broadeasters
under their jurisdiction;

Whereas Member States, with due
regard to Community law and in
relation to broadeasts intended solely
for the national territory which may
not be received directly or indirectly
in one or more Member States must
be able to lay down different con-
ditions for the insertion of advert-
ising and different limits for the
volume of advertising in order to
facilitate these particular broadeasts;

Medlemsstaternas definition av   Prop. 1992/93:75

begreppet oberoende producent bör   Bilaga 4

ta hänsyn till detta syfte genom att
vederbörligen beakta små och
medelstora producenter och tillåta fi-
nansiellt deltagande vid samproduk-
tion med TV-företagen.

Det är nödvändigt att medlemssta-
terna vidtar åtgärder för att säker-
ställa att en viss period förflyter
mellan premiärvisningen på biograf
och TV-premiären.

För att medge en aktiv språkpo-
licy till förmån för ett specifikt språk
förblir medlemsstaterna fria att fast-
ställa mera detaljerade eller striktare
regler framför allt på grundval av
språkkriterier, så länge dessa regler
överensstämmer med gemenskaps-
rätten och särskilt inte är tillämpliga i
fråga om återutsändning av program
som producerats i andra medlems-
stater.

För att säkerställa att konsumen-
ternas intressen som TV-tittare är
helt och fullt skyddade är det vä-
sentligt att TV-reklamen underkastas
vissa minimiregler och standarder
och att medlemsstaterna behåller
rätten att fastställa mer detaljerade
eller striktare regler och under vissa
omständigheter kan fastställa olika
villkor för programföretag inom
deras jurisdiktion.

Med vederbörlig hänsyn till ge-
menskapsrätten och i fråga om sänd-
ningar, avsedda enbart för det egna
landet vilka inte kan tas emot, direkt
eller indirekt, i en eller flera med-
lemsstater, skall medlemsstaterna
kunna fastställa olika villkor för
reklaminslag och olika gränser för
reklamvolymen för att underlätta
dessa speciella sändningar.

121

Whereas it is necessary to prohibit
all television advertising promoting
cigarettes and other tobacco products
including indirect forms of advert-
ising which, whilst not directly men-
tioning the tobacco product seek to
circumvent the ban on advertising by
using brand names symbols or other
distinctive features of tobacco pro-
ducts or of undertakings whose
known or main activities include the
produetion or sale of such products;

Whereas it is equally necessary to
prohibit all television advertising for
medicinal products and medical tre-
atment available only on prescription
in the Member State within whose
jurisdiction the broadeaster falls and
to introduce strict criteria relating to
the television advertising of alcoholic
products;

Whereas in view of the growing
importance of sponsorship in the fi-
nancing of programmes appropriate
rules should be laid down;

Whereas it is, furthermore, neces-
sary to introduce rules to protect the
physical, mental and moral develop-
ment of minors in programmes and
in television advertising;

Whereas although television bro-
adeasters are normally bound to en-
sure that programmes present faets
and events fairly, it is, nevertheless
important that they should be subject
to specific obligations with respect to
the right of reply or equivalent re-
medies so that any person whose
legitimate interests have been dam-
aged by an assertion made in the
course of a broadeast television pro-
gramme may effectively exercise
such right or remedy.

Det är nödvändigt att förbjuda all
TV-reklam för cigaretter och andra
tobaksvaror, inklusive indirekta
former av reklam vilka, utan att di-
rekt nämna tobaksvaran, söker
kringgå reklamförbudet genom att
utnyttja märkesnamn, symboler eller
andra distinkta kännetecken för to-
baksvaror eller företag, vars kända
eller huvudsakliga verksamheter in-
nefattar produktion eller försäljning
av sådana produkter.

Det är även nödvändigt att för-
bjuda all TV-reklam för medicinska
produkter eller medicinsk behand-
ling som är receptbelagd i den med-
lemsstat, inom vars jurisdiktion pro-
gramföretaget faller, samt att införa
strikta kriterier i fråga om TV-reklam
för alkoholhaltiga drycker.

Med beaktande av den växande
betydelsen av sponsorer för finansi-
ering av program bör lämpliga regler
fastställas för detta.

Det är vidare nödvändigt att in-
föra regler för program och TV-re-
klam för att skydda minderårigas
fysiska, mentala och moraliska ut-
veckling.

Även om TV-programföretag
normalt är skyldiga att garantera att
programmen presenterar fakta och
händelser på ett korrekt sätt är det
inte desto mindre viktigt att pro-
gramföretagen åläggs speciella skyl-
digheter med hänsyn till rätten till
genmäle eller motsvarande så att
varje person, vars legitima intressen
har skadats av ett påstående som
gjorts under ett TV-program, effek-
tivt kan utnyttja denna rättighet.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

122

HAS ADOPTED THIS DIREC-

TIVE

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS
FÖLJANDE.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

CHAPTER 1: DEFINITIONS

KAPITEL 1: DEFINITIONER

Article I

For the purpose of this Directive:

(a) 'television broadeasting’ me-
ans the initial transmission by wire
or over the air, ineluding that by sa-
tellite, in unencoded or encoded form
of television programmes intended
for reception by the public. It in-
cludes the communication of pro-
grammes between undertakings with
a view to their being relayed to the
public. It does not inelude commu-
nication services providing items of
information or other messages on in-
dividual demand such as telecopy-
ing, electronic data banks and other
similar services;

(b) 'television advertising' means
any form of announcement broadeast
in retum for payment or for similar
consideration by a public or private
undertaking in connection with a
trade, business, craft or profession
in order to promote the supply of
goods or services, ineluding im-
movable property, or rights and
obligations, in retum for payment.

Except for the purposes of Article
18, this does not inelude direct offers
to the public for the sale purchase or
rental of products or for the provi-
sion of services in retum for pay-
ment.

(c) 'surreptitious advertising'
means the representation in words or
pietures of goods, services, the
name, the trade mark or the activities
of a producer of goods or a provider
or services in programmes when
such representation is intended by
the broadeaster to serve advertising
and might mislead the public as to its
nature. Such representation n is
considered to he intentional in parti-
cular if it is done in retum for pay-
ment or for similar consideration;

Artikel 1

I detta direktiv avses med

a) TV-sändning: den ursprungliga
överföringen av TV-program av-
sedda för mottagning av allmänhe-
ten, per tråd eller genom luften in-
klusive överföring via satellit, i oko-
dad eller kodad form. Den innefattar
överföring av program mellan före-
tag för vidaresändning till allmänhe-
ten. Den innefattar inte kommunika-
tionstjänster som tillhandahåller data
eller andra meddelanden som efter-
frågas individuellt såsom telefax,
databaser och andra liknande tjän-
ster.

b) TV-reklam: varje form av sänt
meddelande mot betalning eller lik-
nande ersättning som utförs av ett
offentligt eller privat företag i sam-
band med handel, affärsverksamhet,
hantverk eller yrke i avsikt att mot
betalning främja tillhandahållandet
av varor eller tjänster, inklusive fast
egendom, eller rättigheter och för-
pliktelser.

Med undantag för de ändamål
som anges i artikel 18 innefattar
detta inte direkta erbjudanden till all-
mänheten som gäller försäljning,
köp eller uthyrning av produkter el-
ler tillhandahållande av tjänster mot
betalning.

c) Smygreklam: presentation i ord
eller bild av varor, tjänster, namn,
varumärke eller verksamheter som
utövas av en varu- eller tjänstepro-
ducent i program, då sådan presen-
tation av programföretaget avses
tjäna som reklam, och då allmänhe-
ten kan vilseledas i fråga om presen-
tationens art. Sådan presentation be-
traktas som avsiktlig, särskilt om
den görs mot betalning eller liknande
ersättning.

123

(d) sponsorship means any con-
tribution made by a public or private
undertaking not engaged in television
broadeasting activities or in the pro-
duetion of audio-visual works to the
financing of television programmes
with a view to promoting its name,
its trade mark, its image, its activities
or its products.

d) Sponsring: varje bidrag, som
ges for finansiering av TV-program
av ett offentligt eller privat företag
som inte är engagerat i TV-verksam-
het eller i produktion av audiovisu-
ella verk, i syfte att främja företagets
namn, varumärke, anseende, verk-
samhet eller produkter.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

CHAPTER II: GENERAL PRO-
VISIONS

Article 2

1 Each Member State shall ensure
that all television broadeasts trans-
mitted

— by broadeasters under its juris-
diction or

— by broadeasters who while not
being under the jurisdiction of any
Member State make use of a fre-
quency or a satellite capacity granted
by or a satellite up-link situated in
that Member State

comply with the law applicable to
broadeasts intended for the public in
that Member State.

2. Member States shall ensure
freedom of reception and shall not
restrict retransmission on their terri-
tory of television broadeasts from
other Member States for reasons
which fall within the fields coordi-
nated by this Directive. Member
States may provisionally suspend
retransmissions of television broad-
easts it the following conditions are
fulfilled:

(a) a television broadeast coming
from another Member State mani-
festly, seriously and gravely in-
fringes Article 22;

(b) during the previous 12
months, the broadeaster has infrin-
ged the same provision on at least
two prior occasions;

KAPITEL 2: ALLMÄNNA BE-
STÄMMELSER

Artikel 2

1. Varje medlemsstat skall säker-
ställa att alla TV-sändningar, som
sänds

— av programföretag inom dess
jurisdiktion, eller

— av programföretag som utan
att stå under någon medlemsstats
jurisdiktion använder sig av en
frekvens eller satellitkapacitet upp-
låten av eller en satellitupplänk be-
lägen i denna medlemsstat,

överensstämmer med den lag-
stiftning som gäller för sändningar,
avsedda för allmänheten i denna
medlemsstat

2. Medlemsstaterna skall säker-
ställa fri mottagning och får inte be-
gränsa återutsändning inom sina
territorier av TV-sändningar från an-
dra medlemsstater av skäl som om-
fattas av detta direktiv. Medlems-
staterna kan interimistiskt inställa
återutsändning av TV-sändningar
om följande villkor uppfylls:

a) En TV-sändning som kommer
från annat medlemsland uppenbarli-
gen, allvarligt och djupt överträder
bestämmelserna i artikel 22.

b) Programföretaget under de fö-
regående 12 månaderna har överträttt
samma bestämmelse vid minst två
tillfällen.

124

(c) the Member State concemed
has notified the broadcaster and the
Commission in writing of the alleged
infringements and of its intention to
restrict retransmission should any
such infringement occur again:

(d) consultations with the trans-
mitting State and the Commission
have not produced an amicable sett-
lement within 15 days of the notifi-
cation provided for in point (c), and
the alleged infringement persists.

The Commission shall ensure that
the suspension is compatible with
Community law. It may ask the
Member State concemed to put an
end to a suspension which is con-
trary to Community law, as a matter
of urgency. This provision is with-
out prejudice to the application of
any procedure, remedy or sanction to
the infringements in question in the
Member State which has jurisdiction
over the broadcaster concemed.

3. This Directive shall not apply
to broadeasts intended exclusively
for reception in States other than
Member States and which are not
received directly or indirectly in one
or more Member States.

Article 3

1. Member States shall remain
free to require television broadeasters
under their jurisdiction to lay down
more detailed or stricter rules in the
areas covered by this Directive.

2. Member States shall, by app-
ropriate means, ensure, within the
framework of their legislation, that
television broadeasters under their
jurisdiction comply with the provi-
sions of this Directive.

c) Medlemsstaten ifråga skriftli-
gen har underrättat programföretaget
och kommissionen om de angivna
överträdelserna och om sin avsikt att
begränsa återutsändning om sådan
överträdelse åter skulle inträffa.

d) Samråd med den sändande
staten och kommissionen inte har re-
sulterat i en uppgörelse i godo inom
15 dagar efter den skriftliga under-
rättelsen enligt c och den angivna
överträdelsen fortsätter.

Kommissionen skall säkerställa
att åtgärderna för att hindra återut-
sändningen sker i överensstämmelse
med gemenskapens lagar. Kom-
missionen kan som ett angeläget är-
ende anmoda den berörda medlems-
staten att upphöra med åtgärder som
strider mot gemenskapens lagar.
Denna bestämmelse påverkar inte
tillämpningen av procedurer, gott-
görelser eller sanktioner för över-
trädelserna i fråga i den medlemsstat
som har jurisdiktion över det be-
rörda programföretaget.

3. Detta direktiv skall inte beröra
sändningar som uteslutande är av-
sedda för mottagning i andra stater
än medlemsstaterna och som inte
mottas direkt eller indirekt i en eller
flera medlemsstater.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall ha frihet
att föreskriva att TV-programföreta-
gen inom deras jurisdiktion faststäl-
ler mera detaljerade eller striktare
regler inom de områden som omfat-
tas av detta direktiv.

2. Medlemsstaterna skall, inom
ramen för sin lagstiftning, på lämp-
ligt sätt säkerställa att TV-program-
företagen inom deras jurisdiktion
uppfyller bestämmelserna i detta dir-
ektiv.

125

CHAPTER III: PROMOTION OF
DISTRIBUTION AND PRODUC-
TION OF TELEVISION PRO-
GRAMMES

Article 4

1. Member States shall ensure
where practicable and by appropriate
means that broadeasters reserve for
European works within the meaning
of Article 6, a majority proportion of
their transmission time, exeluding
the time appointed to news, sports
events, games, advertising and tele-
text services. This proportion, hav-
ing regard to the broadcaster's in-
formational, educational, eultural and
entertainment responsibilities to its
viewing public, should he achieved
progressively, on the basis of suit-
able criteria.

2. Where the proportion laid
down in paragraph 1 cannot be at-
tained it must not be lower than the
average for 1988 in the Member
State concemed. However, in re-
spect of the Hellenic Republic and
the Portuguese Republic, the year
1988 shall be replaced by the year
1990.

3. From 3 October 1991, the
Member States shall provide the
Commission every two years with a
report on the application of this Art-
icle and Article 5.

That report shall in particular in-
elude a statistical statement on the
achievement of the proportion refer-
red to in this Article and Article 5 for
each of the television programmes
falling within the jurisdiction of the
Member State concemed, the rea-
sons, in each case, for the failure to
attain that proportion and the
measures adopted or envisaged in
order to achieve it.

KAPITEL 3: FRÄMJANDE AV
DISTRIBUTION OCH PRODUK-
TION AV TV-PROGRAM

Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall, där så
är praktiskt möjligt och på lämpligt
sätt, säkerställa att programföretagen
reserverar en övervägande del av sin
sändningstid med undantag av tid
för nyheter, sportevenemang, täv-
lingar, reklam och teletexttjänster för
europeiska produktioner definierade
i artikel 6. Denna andel bör uppnås
gradvis på grundval av lämpliga kri-
terier med beaktande av programfö-
retagets ansvar gentemot sin publik
för information, utbildning, kultur
och underhållning.

2. Om den andel som anges i
punkt 1 inte kan uppnås, får den inte
vara mindre än genomsnittet under
1988 i den berörda medlemsstaten.

Vad avser Grekland och Portugal
skall år 1988 ersättas av år 1990.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

3. Från och med den 3 oktober
1991 skall medlemsstaterna vart-
annat år till kommissionen över-
lämna en rapport om tillämpningen
av denna artikel och artikel 5.

Rapporten skall innefatta en sta-
tistisk uppgift om den uppnådda an-
delen som anges i denna artikel och i
artikel 5 för vart och ett av de TV-
program som faller inom den be-
rörda medlemsstatens jurisdiktion,
skälen i varje enskilt fall till att man
inte uppnått denna andel och de åt-
gärder som vidtagits eller förutses
för att uppnå målet

126

The Commission shall inform the
other Member States and the Euro-
pean Parliament of the reports,
which shall be accompanied, where
appropriate, by an opinion. The
Commission shall ensure the appli-
cation of this Article and Article 5 in
accordance with the provisions of the
Treaty. The Commission may take
account in its opinion, in particular,
of progress achieved in relation to
previous years, the share of first
broadcast works in the program-
ming, the particular circumstances of
new television broadeasters and the
specific situation of countries with a
low audio-visual produetion capacity
or restrieted language area.

4. The Council shall review the
implementation of this Article on the
basis of a report from the Com-
mission accompanied by any pro-
posals for revision that it may deem
appropriate no later than the end of
the fifth year from the adoption of
the Directive.

To that end, the Commission re-
port shall, on the basis of the infor-
mation provided by Member States
under paragraph 3, take account in
particular of developments in the
Community market and of the inter-
national context

Article 5

Member States shall ensure,
where practicable and by appropriate
means. that broadeasters reserve at
least 10 % of their transmission time.
exeluding the time appointed to
news, sports events, games, advert-
ising and teletext services, or alter-
nately, at the diseretion of the Mem-
ber State, at least 10 % of their pro-
gramming budget, for European
works ereated by producers who are
independent of broadeasters.

Kommissionen skall informera de
övriga medlemsstaterna och Euro-
paparlamentet om rapporterna, som
då så är lämpligt skall åtföljas av ett
yttrande. Kommissionen skall säker-
ställa att denna artikel och artikel 5
tillämpas i överensstämmelse med
bestämmelserna i fördraget. Kom-
missionen får i sitt yttrande särskilt
beakta de framsteg som uppnåtts i
förhållande till tidigare år, andelen
premiärproduktioner i program-
planeringen, de särskilda omständig-
heterna för nya TV-programföretag
och den speciella situationen i länder
med låg audiovisuell produktions-
kapacitet eller begränsat språkom-
råde.

4. Rådet skall senast vid slutet av
det femte året efter detta direktivs
antagande granska genomförandet
av denna artikel med utgångspunkt
från en rapport från kommissionen,
åtföljd av alla de förslag till åtgärder
som den kan anse lämpliga.

För detta ändamål skall kommis-
sionens rapport, baserad på den av
medlemsstaterna enligt punkt 3 till-
handahållna informationen, särskilt
ta hänsyn till utvecklingen inom den
gemensamma marknaden och till det
internationella sammanhanget.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Artikel 5

Medlemsstaterna skall där så är
praktiskt möjligt och på lämpligt sätt
säkerställa att programföretagen re-
serverar minst 10 % av sin sänd-
ningstid, med undantag för tid reser-
verad för nyheter, sportevenemang,
tävlingar, reklam och teletexttjänster,
eller alternativt, efter medlemsstatens
bedömande, minst 10 % av sin pro-
grambudget, för europeiska produk-
tioner, skapade av producenter som
är oberoende av programföretagen.

127

This proportion, having regard to
the broadcaster's informational, edu-
cational, eultural and entertainment
responsibilities to its viewing public,
should be achieved progressively, on
the basis of suitable criteria: it must
be achieved by earmarking an ad-
equate proportion for recent works,
that is to say works transmitted
within five years of their produetion.

Article 6

1. Within the meaning of this
chapter, 'European works' means
the following:

(a)  works originating from
Member States of the Community
and, as regards television broadeas-
ters falling within the jurisdiction of
the Federal Republic of Germany,
works from German territories
where the Basic Law does not apply
and fulfilling the conditions of para-
graph 2;

(b) works originating from Euro-
pean third States party to the Euro-
pean Convention on Transfrontier
Television of the Council of Europé
and fulfilling the conditions of para-
graph 2;

(c) works originating from other
European third countries and fulfil-
ling the conditions of paragraph 3.

2. The works referred to in pa-
ragraph I (a) and (b) are works main-
ly made with authors and workers
residing in one or more States re-
ferred to in paragraph 1 (a) and (b)
provided that they comply with one
of the following three conditions:

(a) they are made by one or more
producers established in one or more
of those States; or

b) produetion of the works is su-
pervised and aetually controlled by
one or more producers established in
one or more of those States; or

Denna andel bör uppnås gradvis
och baseras på lämpliga kriterier
med tanke på programföretagets
ansvar gentemot sina tittare när det
gäller information, utbildning, kultur
och underhållning. Detta måste upp-
nås genom öronmärkning av en
lämplig andel för nya produktioner,
d.v.s. produktioner som sänds inom
fem år efter framställningen.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Artikel 6

1.1 detta kapitel avses med euro-
peiska produktioner

a) produktioner som härrör från
gemenskapens medlemsstater och,
vad gäller TV-programföretag som
faller inom Förbundsrepubliken
Tysklands jurisdiktion, produktioner
från de tyska territorier där För-
bundsrepublikens grundlag inte till
lämpas och som uppfyller villkoren i
punkt 2;

b) produktioner som härrör från
europeiska tredjestater som är an-
slutna till Europarådets konvention
om gränsöverskridande television
och som uppfyller villkoren i punkt
2;

c) produktioner som härrör från
andra europeiska tredjestater och
som uppfyller villkoren i punkt 3.

2. Med produktioner som anges i
punkt 1 a och 1 b avses sådana pro-
duktioner som huvudsakligen är
gjorda tillsammans med författare
och personal som är bosatta i en eller
flera av de stater som anges i punkt
1 a och 1 b, under förutsättning att
produktionerna uppfyller ett av föl-
jande tre villkor:

a) De har gjorts av en eller flera
producenter som är etablerade i en
eller flera av dessa stater.

b) Framställningen av produktio-
nerna har övervakats och styrts av
en eller flera producenter, etablerade
i en eller flera av dessa stater.

128

(c) the contribution of co-produ-
cers of those States to the total co-
production costs is preponderant and
the co-production is not controlled
by one or more producers estab-
lished outside those States.

3. The works referred to in pa-
ragraph I (c) are works made exclu-
sively or in co-production with pro-
ducers established in one or more
Member States by producers esta-
blished in one or more European
third countries with which the Com-
munity will conclude agreements in
accordance with the procedures of
the Treaty, if those works are mainly
made with authors and workers
residing in one or more European
States.

4. Works which are not European
works within the meaning of para-
graph 1, but made mainly with au-
thors and workers residing in one or
more Member States, shall be con-
sidered to be European works to an
extent corresponding to the propor-
tion of the contribution of Com-
munity co-producers to the total pro-
duetion costs.

Article 7

Member States shall ensure that
the television broadeasters under
their jurisdiction do not broadeast
any cinematographic work, unless
otherwise agreed between its rights
holders and the broadcaster, until
two years have elapsed since the
work was first shown in cinemas in
one of the Member States of the
Community; in the case of cinema-
tographic works co-produced by the
broadcaster this period shall be one
year.

c) Bidrag från samproducenter i
dessa stater utgör en övervägande
del av den totala samproduktions-
kostnaden och samproduktionen
styrs inte av en eller flera producen-
ter, etablerade utanför dessa stater.

3. De produktioner som anges i
punkt 1 c är produktioner som ut-
förts i samarbete med producenter,
etablerade i en eller flera medlems-
stater, eller uteslutande av pro-
ducenter etablerade i en eller flera
europeiska tredjestater, med vilka
gemenskapen kommer att sluta avtal
i enlighet med bestämmelserna i för-
draget, om dessa produktioner hu-
vudsakligen utförts med författare
och personal som är bosatta i en eller
flera europeiska stater.

4. Produktioner som inte är euro-
peiska produktioner enligt punkt 1,
men som huvudsakligen gjorts till-
sammans med författare och perso-
nal som är bosatta i en eller flera
medlemsstater, skall betraktas som
europeiska produktioner i den ut-
sträckning som motsvarar andelen
bidrag från gemenskapens sampro-
ducenter till de totala produktions-
kostnaderna.

Artikel 7

Medlemsstaterna skall säkerställa
att TV-programföretag inom deras
jurisdiktion inte sänder någon bio-
graffilm innan två år förflutit sedan
filmen först visades på en biograf i
någon av gemenskapens medlems-
stater, såvida inte annat överens-
kommits mellan innehavarna av dis-
tributionsrättighetema och program-
företaget. I fråga om biograffilm
som samproducerats med program-
företaget skall denna period vara ett
år.

9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

129

Article 8

Where they consider it necessary
for purposes of language policy the
Member States, whilst observing
Community law, may as regards
some or all programmes of television
broadeasters under their jurisdiction,
lay down more detailed or stricter
rules in particular on the basis of lan-
guage criteria.

Article 9

This chapter shall not apply to lo-
cal television broadeasts not forming
part of a national network.

Artikel 8

Om medlemsstaterna anser det
nödvändigt av språkpolitiska skäl,
kan de vad gäller en del eller alla
program från TV-programföretagen
inom sin jurisdiktion, med beakt-
ande av gemenskapens lagstiftning
fastställa mera detaljerade eller strikt-
are regler, särskilt på grundval av
språkliga kriterier.

Artikel 9

Detta kapitel skall inte gälla lokala
TV-sändningar som inte ingår i ett
nationellt nät

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

CHAPTER IV: TELEVISION
ADVERTISING, AND SPONSOR-
SHIP

Article 10

1. Television advertising shall be
readily recognisable as such and kept
quite separate from other parts of the
programme service by optical and/or
acoustic means.

2 Isolated advertising spots shall
remain the exception.

3. Advertising shall not use subli-
minal techniques.

4. Surreptitious advertising shall
be prohibited.

Article 11

1. Advertisements shall be in-
serted between programmes. Pro-
vided the conditions contained in
paragraphs 1 to 5 of this Article are
fulfilled, advertisements may also be
inserted during programmes in such
a way that the integrity and value of
the programme, taking into account
natural breaks in and the duration
and nature of the programme, and
the rights of the rights holders are
not prejudiced.

KAPITEL 4: TV-REKLAM OCH
SPONSRING

Artikel 10

1. TV-reklam skall vara lätt att
känna igen som sådan och hållas åt-
skild från andra delar av programmet
med optiska och/eller akustiska
hjälpmedel.

2. Enstaka reklaminslag skall en-
dast förekomma undantagsvis.

3. Reklam får inte använda sub-
liminal teknik.

4. Smygreklam är förbjuden.

Artikel 11

1. Reklam skall infogas mellan
program. Under förutsättning att
villkoren i punkt 2-5 i denna artikel
uppfylls får reklam också infogas i
program på sådant sätt och med hän-
syn till naturliga pauser samt pro-
rammets sändningslängd och karak-
tär, att varken programmets integritet
och värde eller innehavarnas rättig-
heter kränks.

130

2. In programmes consisting of
autonomous parts or in sports pro-
grammes and similarly structured
events and performances comprising
intervals, advertisements shall only
be inserted between the parts or in
the intervals.

3. The transmission of audio-
visual works such as feature films
and films made for television (ex-
cluding series, serials, light enter-
tainment programmes and docu-
mentaries) provided their program-
med duration is more than 45 min-
utes may be interrupted once for each
complete period of 45 minutes. A
further interruption is allowed if their
programmed duration is at least 20
minutes longer than two or more
complete periods of 45 minutes.

4. Where programmes, other than
those covered by paragraph 2, are
interrupted by advertisements a
period of at least 20 minutes should
elapse between each successive ad-
vertising break within the pro-
gramme.

5. Advertisements shall not be in-
serted in any broadcast of a religious
service. News and current affairs
programmes, documentaries, reli-
gious programmes, and children pro-
grammes. when their programmed
duration is less than 30 minutes shall
not be interrupted by advertisements.
If their programmed duration is 30
minutes or longer the provisions of
the previous paragraphs shall apply.

Article 12

Television advertising shall not:

(a) prejudice respect for human
dignity;

(b) inelude any discrimination on
grounds of race sex or nationality;

(c) be offensive to religious or po-
litical beliefs;

(d) encourage behaviour prejudi-
cial to health or to safety;

(e) encourage behaviour prejudi-
cial to the protection of the environ-
ment

2. I program som består av fri-
stående delar eller i sportprogram
och på liknande sätt strukturerade
evenemang och föreställningar som
innehåller pauser, skall reklam en-
dast infogas mellan sådana delar el-
ler i pauserna.

3. Överföring av audiovisuella
produktioner såsom spelfilm och
filmer gjorda för TV (utom TV-se-
rier, lätta underhållningsprogram och
dokumentärer) under förutsättning
att deras programlagda sändnings-
längd är mer än 45 minuter, får av-
brytas en gång för varje hel period
om 45 minuter. Ett ytterligare avbrott
medges om den programlagda sänd-
ningslängden är minst 20 minuter
längre än två eller flera kompletta
fyrtiofemminuters perioder.

4. Om andra program än de som
omfattas av punkt 2 avbryts av re-
klam skall en period om minst 20
minuter förflyta mellan reklaminsla-
gen i programmet

5. Reklam får inte infogas i sänd-
ningar av gudstjänster. Nyhetspro-
gram och program om aktuella sam-
hällsfrågor, dokumentärprogram, re-
ligiösa program och barnprogram får
inte avbrytas av reklaminslag om
deras programlagda sändningslängd
är mindre än 30 minuter. Om deras
programlagda sändningslängd är 30
minuter eller mer skall de ovan an-
givna styckena gälla.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Artikel 12

TV-reklam får inte

a) undergräva respekten för den
mänskliga värdigheten,

b) diskriminera någon på grund
av ras, kön eller nationalitet,

c) angripa religiös eller politisk
övertygelse,

d) uppmuntra ett beteende som är
skadligt för hälsa eller säkerhet,

e) uppmuntra ett beteende som är
skadligt för miljön.

131

Article 13

All forms of television advertising
for cigarettes and other tobacco pro-
ducts shall be prohibited.

Article 14

Television advertising for medici-
nal products and medicinal treatment
available only on prescription in the
Member State within whose juris-
diction the broadcaster falls shall be
prohibited.

Article 15

Television advertising for alcohol-
ic beverages shall comply with the
following criteria;

(a) it may not he aimed specifical
at minors or in particular depict mi-
nors consuming these beverages;

(b) it shall not link the consump-
tion of alcohol to enhanced physical
performance or to driving;

(c) it shall not create the impres-
sion that the consumption of alcohol
contributes towards social or sexual
success;

(d) it shall not claim that alcohol
has therapeutic qualities or that it is a
stimulant, a sedative or a means of
resolving personal conflicts;

(e) it shall not encourage immo-
derate consumption of alcohol or
present abstinence or moderation in
an negative light;

(f) it shall not place emphasis on
high alcoholic content as being a
positive quality of the beverages.

Article 16

Television advertising shall not
cause moral or physical detriment to
minors and shall therefore comply
with the following criteria for their
pro tec tion

(a) it shall not directly exhort mi-
nors to bay a product or a service by
exploiting their inexperience or cre-
dulity;

Artikel 13

Alla former av TV-reklam för ci-
garetter eller andra tobaksvaror skall
vara förbjudna.

Artikel 14

TV-reklam för medicinska pro-
dukter och medicinsk behandling
skall vara förbjuden, om produk-
terna eller behandlingarna är till-
gängliga endast efter ordination i den
medlemsstat till vars jurisdiktion
programföretaget hör.

Artikel 15

TV-reklam för alkoholhaltiga
drycker skall uppfylla följande krite-
rier:

a) Den får inte rikta sig speciellt
till minderåriga eller särskilt skildra
minderåriga som intar dessa dryc-
ker.

b) Den skall inte förknippa kon-
sumtion av alkohol med förbättrad
fysisk prestation eller med bilkör-
ning.

c) Den skall inte ge intryck av att
konsumtion av alkohol bidrar till
social eller sexuell framgång.

d) Den skall inte göra gällande att
alkohol har terapeutiska egenskaper
eller att den är ett stimulerande eller
lugnande medel eller ett medel för att
lösa personliga konflikter.

e) Den skall inte uppmuntra över-
konsumtion av alkohol eller ge en
negativ bild av nykterhet eller åter-
hållsamhet.

f) Den skall inte framhålla en hög
alkoholhalt som en positiv egenskap
hos dryckerna.

Artikel 16

TV-reklam skall inte orsaka mo-
ralisk eller fysisk skada hos min-
deråriga och måste därför uppfylla
följande kriterier:

a) Den skall inte direkt uppmana
minderåriga att köpa en produkt eller
tjänst genom att utnyttja deras oer-
farenhet eller godtrogenhet

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

132

(b) it shall not directly encourage
minors to persuade their parents or
others to purchase the goods or serv-
ices being advertised;

(c it shall not exploit the special
trust minors place in parents, tea-
chers or other persons;

(d) it shall not unreasonably show
minors in dangerous situations.

Article 17

1. Sponsored television program-
mes shall meet the following requi-
rements:

(a) the content and scheduling of
sponsored programmes may in no
circumstances be influenced by the
sponsor in such a way as to affect
the responsibility and editorial inde-
pendence of the broadcaster in re-
spect of programmes;

(b) they must be clearly identified
as such by the name and/or logo of
the sponsor at the beginning and/or
the end of the programmes;

(c) they must not encourage the
purchase or rental of the products or
services of the sponsor or a third
party, in particular by making special
promotional references to those pro-
ducts or services.

2. Television programmes may
not be sponsored by natural or legal
persons whose principal activity is
the manufacture or sale of products,
or the provision of services, the ad-
vertising of which is prohibited by
Article 13 or 14.

3. News and current affairs pro-
grammes may not be sponsored.

Article 18

1. The amount of advertising shall
not exceed 15 % of the daily trans-
mission time. However, this per-
centage may be increased to 20 % to
inelude forms of advertisements such
as direct offers to the public for the
sale, purchase or rental of products
or for the provision of services,
provided the amount of spot advert-
ising does not exceed 15 %.

b) Den skall inte direkt upp-
muntra minderåriga att övertala sina
föräldrar eller andra att köpa de ut-
annonserade varorna eller tjänsterna.

c) Den skall inte utnyttja det spe-
ciella förtroende minderåriga hyser
för föräldrar, lärare eller andra per-
soner.

d) Den skall inte utan skäl visa
minderåriga i farliga situationer.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Artikel 17

1. Sponsrade TV-program skall
uppfylla följande krav:

a) Innehåll och programläggning
av sponsrade program får under inga
förhållanden påverkas av sponsorn
på ett sätt som inverkar på program-
företagets ansvar och redaktionella
oberoende avseende program.

b) De måste klart identifieras som
sponsrade genom att sponsorns
namn och/eller logotyp anges i bör-
jan och/eller slutet av programmen.

c) De skall inte uppmuntra till köp
eller förhyrning av sponsorns eller
en tredje parts produkter eller tjän-
ster, särskilt inte genom att göra
speciella säljfrämjande referenser till
dessa produkter eller tjänster.

2. TV-program får inte sponsras
av fysiska eller juridiska personer,
vars huvudsakliga verksamhet är
tillverkning eller försäljning av pro-
dukter eller tillhandahållande av
tjänster för vilka reklam är förbjuden
enligt artikel 13 eller 14.

3. Nyheter och program som tar
upp aktuella samhällsfrågor får inte
sponsras.

Artikel 18

1.Reklam tiden skall inte överstiga
15 % av den dagliga sändningstiden.
Denna andel får emellertid ökas till
20 % för att innefatta reklam som in-
nehåller direkta erbjudanden till all-
mänheten om försäljning, köp eller
hyra av produkter eller tillhandahål-
lande av tjänster, under förutsättning
att andelen reklaminslag inte över-
skrider 15 %.

133

2. The amount of spot advertising
within a given one-hour period shall
not exceed 20 %.

3. Without prejudice to the provi-
sions of paragraph 1, forms of ad-
vertisements such as direct offers to
the public for the sale, purchase or
rental of products or for the provi-
sion of services shall not exceed one
hour per day.

Article 19

Member States may lay down
stricter rules than those in Article 18
for programming time and the pro-
cedures for television broadeasting
for television broadeasters under
their jurisdiction, so as to reconcile
demand for televised advertising
with the public interest, taking ac-
count in particular of:

(a) the role of television in provi-
ding information, education, eulture
and entertainment;

(b) the protection of pluralism of
information and of the media.

Article 20

Without prejudice to Article 3.
Member States may, with due regard
for Community law, lay down con-
ditions other than those laid down in
Article 11 (2) to (5) and in Article 18
in respect of broadeasts intended
solely for the national territory which
may not be received, directly or in-
directly, in one or more other Mem-
ber States.

Article 21

Member States shall, within the
framework of their laws, ensure that
in the case of television broadeasts
that do not comply with the provi-
sions of this chapter, appropriate
measures are applied to secure com-
pliance with these provisions.

2. Reklaminslagens längd inom
en given entimmesperiod skall inte
överskrida 20 %.

3. Utan att det påverkar tillämp-
ningen av bestämmelserna i punkt 1
skall reklam som innehåller direkta
erbjudanden till allmänheten om för-
säljning, köp eller hyra av produkter
eller tillhandahållande av tjänster inte
överstiga en timme om dagen.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 4

Artikel 19

Medlemsstaterna får inom sin ju-
risdiktion fastställa striktare regler
för sändningstid och föreskrifter för
programföretagens TV-sändningar,
än de i artikel 18, i syfte att förena
efterfrågan på TV-reklam med all-
mänintresset, varvid hänsyn särskilt
skall tas till:

a) televisionens uppgift att till-
handahålla information, utbildning,
kultur och underhållning,

b) bevarandet av informationens
och mediernas mångsidighet.

Artikel 20

Utan att det påverkar tillämp-
ningen av artikel 3 får medlemssta-
terna, med vederbörlig hänsyn till
gemenskapens lagstiftning, fastställa
andra villkor än de som fastställts i
artikel 11.2 som 11.5 och i artikel
18 ifråga om sändningar, som ute-
slutande är avsedda för det nationella
territoriet och som inte kan tas emot,
direkt eller indirekt, i en eller flera
andra medlemsstater.

Artikel 21

Medlemsstaterna skall, i fråga om
TV-sändningar som inte överens-
stämmer med bestämmelserna i detta
kapitel, inom ramen för sin lagstift-
ning vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att dessa bestämmelser
efterlevs.

134

CHAPTER V: PROTECTION
OF MINORS

Article 22

Member States shall take appro-
priate measures to ensure that tele-
vision broadeasts by broadeasters
under their jurisdiction do not in-
elude programmes which might ser-
iously impair the physic mental or
moral development of minors, in
particular those that involve por-
nography or gratuitous violence.
This provision shall extend to other
programmes which are likely to im-
pair the physical, mental or moral
development of minors, except
where it is ensured by selecting the
time of the broadeast or by any tech-
nical measure, that minors in the area
of transmission will not normally
hear or see such broadeasts.

Member States shall also ensure
that broadeasts do not contain any
incitement to hatred on grounds of
race, sex, religion or nationality.

KAPITEL 5: SKYDD AV MIN-
DERÅRIGA

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 4

Artikel 22

Medlemsstaterna skall vidta lämp-
liga åtgärder för att säkerställa att
TV-sändningar från TV-programfö-
retag inom respektive stats jurisdik-
tion inte inkluderar program som all-
varligt kan skada den fysiska, men-
tala eller moraliska utvecklingen hos
minderåriga, särskilt program som
innehåller pornografi eller menings-
löst våld. Denna bestämmelse skall
utsträckas till att gälla andra program
som kan bedömas skada den fy-
siska, mentala eller moraliska ut-
vecklingen hos minderåriga, utom
då det kan anses säkert, genom val
av tid för sändningen eller genom
tekniska åtgärder, att de minderåriga
inom sändningsområdet normalt inte
hör eller ser sådana sändningar.

Medlemsstaterna skall också sä-
kerställa att sändningar inte innehål-
ler något som uppammar hat, grun-
dat på ras, kön, religion eller natio-
nalitet.

CHAPTER VI: RIGHT OF RE-
PLY

Article 23

1. Without prejudice to other pro-
visions adopted by the Member
States under civil, administrative or
criminal law, any natural or legal
person, regardless of nationality,
whose legitimate interests, in parti-
cular reputation and good name,
have been damaged by an assertion
of incorrect faets in a television pro-
gramme must have a right of reply or
equivalent remedies.

2. A right of reply or equivalent
remedies shall exist in relation to all
broadeasters under the jurisdiction of
a Member State.

KAPITEL 6: RÄTT TILL GEN-
MÄLE

Artikel 23

1. Utan att det påverkar tillämp-
ningen av andra bestämmelser inom
civilrätt, straffrätt eller administrativ
lagstiftning som antagits av med-
lemsstaterna, skall varje fysisk eller
juridisk person, oberoende av natio-
nalitet vars legitima intressen, i syn-
nerhet vederbörandes rykte och goda
namn, har skadats av påståenden om
felaktiga fakta i ett TV-program, ha
rätt till genmäle eller motsvarande.

2. Rätt till genmäle eller motsva-
rande skall gälla gentemot alla pro-
gramföretag inom en medlemsstats
jurisdiktion.

135

3. Member States shall adopt the
measures needed to establish the
right of reply or the equivalent re-
medies and shall determine the pro-
cedure to he followed for the exer-
cise thereof. In particular, they shall
ensure that a sufficient time span is
allowed and that the procedures are
such that the right or equivalent re-
medies can be exercised appropria-
tely by natural or legal persons resi-
dent or established in other Member
States.

4. An application for exercise of
the right of reply or the equivalent
remedies may he rejected if such a
reply is not justified according to the
conditions laid down in paragraph 1,
would involve a punishable act.
would render the broadcaster liable
to civil law proceedings or would
transgress standards of public de-
cency.

5. Provision shall be made for
procedures whereby disputes as to
the exercise of the right of reply or
the equivalent remedies can be sub-
ject to judicial review.

3. Medlemsstatema skall vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att
etablera rätten till genmäle eller mot-
svarande och skall fastställa den pro-
cedur som skall följas för att genom-
föra detta. Särskilt skall de säker-
ställa att en tillräcklig tidrymd med-
ges och att procedurerna är sådana,
att tillfälle till genmäle eller motsva-
rande vederbörligen kan ges fysiska
eller juridiska personer som bor eller
är etablerade i andra medlemsstater.

4. En begäran om genmäle eller
motsvarande kan avvisas om detta
inte är motiverat enligt de villkor
som angetts i punkt 1 eller skulle in-
nebära en straffbar handling eller
skulle medföra civilrättsligt ansvar
för programföretaget eller skulle
överskrida gränserna för allmän an-
ständighet

5. Bestämmelser skall fastställas
för förfaranden, varigenom tvister
om rätten till genmäle eller motsva-
rande kan bli föremål för rättslig
prövning.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 4

CHAPTER VII: FINAL PROVI-
SIONS

Article 24

In fields which this Directive
does not coordinate it shall not affect
the rights and obligations of Member
States resulting from existing con-
ventions dealing with telecommun-
ications or broadeasting.

KAPITEL 7: SLUTBESTÄMM-
ELSER

Artikel 24

På områden som inte omfattas av
detta direktiv skall direktivet inte på-
verka medlemsstaternas rättigheter
och skyldigheter till följd av gällande
konventioner som handlar om tele-
kommunikation och rundradio.

136

Article 25

1. Member States shall bring into
force the laws regulations and ad-
ministrative provisions necessary to
comply with this Directive not later
than 3 October 1991. They shall
forthwith inform the Commission
thereof.

2. Member States shall communi-
cate to the Commission the text of
the main provisions of national law
which the adopt in the fields gov-
emed by this Directive.

Article 26

Not later than the end of the fifth
year after the date of adoption of this
Directive and every two years there-
after, the Commission shall submit
to the European Parliament, the
Council, and the Economic and Soc-
ial Committee a report on the ap-
plication of this Directive and, if
necessary, make further proposals to
adapt it to developments in the field
of television broadeasting.

Article 27

This Directive is addressed to the
Member States.

Done at Luxembourg, 3 October
1989.

Artikel 25

1. Medlemsstaterna skall sätta i
kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 3 oktober 1991.
De skall genast informera kommis-
sionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall till kom-
missionen överlämna texten till cen-
trala bestämmelser i nationell lag-
stiftning som de antar inom det om-
råde som omfattas av detta direktiv.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 4

Artikel 26

Senast vid slutet av det femte året
efter dagen för antagandet av detta
direktiv och vartannat år därefter
skall kommissionen till Europa-
parlamentet, rådet och Ekonomiska
och sociala kommittén överlämna en
rapport om tillämpningen av detta
direktiv och, om nödvändigt, ut-
arbeta ytterligare förslag för att an-
passa det till utvecklingen inom om-
rådet TV-sändning.

Artikel 27

Detta direktiv riktar sig till med-
lemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 3 ok-
tober 1989.

For the Council

The President

R. DUMAS

På rådets vägnar

R. DUMAS

Ordförande

137

Marknadsföringsutredningens sammanfattning av
betänkandet SOU 1992:49 EES-anpassning av
marknadsföringslagstiftningen

Betänkandet handlar om vilka förändringar som bör göras i den marknads-
föringsrättsliga lagstiftningen med hänsyn till EES-avtalet mellan de
Europeiska gemenskaperna (EG) och medlemsländerna i EG samt Sverige
och övriga länder som tillhör frihandelssammanslutningen EFTA. Inom
ramen for detta avtal kommer Sverige att vara skyldigt att uppfylla kraven i
bl. a. direktiven (84/450/EEG) om vilseledande reklam och (89/552/EEG)
om TV-sändningar till allmänheten. Direktiven finns i bilagorna 3 och 4.

Den svenska lagstiftningen tillgodoser på det hela taget kraven enligt
direktivet om vilseledande reklam. I viss utsträckning krävs dock att gällande
regler justeras.

Direktivet om TV-sändningar tilldrar sig i det här sammanhanget intresse
beroende på bestämmelserna om TV-reklam och sponsring (artiklarna 10-
21). När det gäller detta direktiv är anpassningsfrågoma något mer
komplicerade än i fråga om direktivet om vilseledande reklam.

Ändringar i marknadsföringslagen

Marknadsföringslagens huvudbestämmelse är generalklausulen mot otillbör-
lig marknadsföring (2 § MFL). Den omfattar näringsidkares avsättningsfräm-
jande åtgärder men inte inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder
som riktas "bakåt" mot L ex. leverantörer eller kreditgivare.

Uttrycket reklam i direktivet om vilseledande reklam täcker emellertid alla
framställningar som syftar till att främja marknadstillgången på varor eller
tjänster. Det omfattar därför både avsättningsfrämjande reklam och inköps-
reklam och liknande. Med hänsyn härtill föreslås att 2 § MFL kompletteras så
att vad som där sägs om otillbörlig marknadsföring också skall tillämpas på
reklamåtgärder som företas i näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara,
en tjänst eller någon annan nyttighet (se avsnitt 3.4.1).

I sin praxis rörande generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring har
Marknadsdomstolen utvecklat den s. k. lagstridighetsprincipen. Principen
innebär att domstolen kan anse att en marknadsföringsåtgärd som strider mot
en bestämmelse i speciallagstiftning även är otillbörlig i generalklausulens
mening. En stor del av harmoniseringsbehovet vad gäller direktivet om TV-
sändningar kan enligt utredningen tillgodoses med hjälp av generalklausulen
mot otillbörlig marknadsföring.

Ett tillgodoseende av harmoniseringsbehovet på detta sätt kräver dock att
den territoriella räckvidden för generalklausulen anpassas till TV-direktivet

TV-direktivet är baserat på den s.k. sändarlandsprincipen, som innebär att
vad som i sändarlandet är lagenligt och direktiv enligt programinnehåll skall
få spridas fritt utanför detta lands gränser och att det är förbehållet sändar-
landet att vidta åtgärder mot sändningar som inte följer reglerna.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 5

138

Såsom TV-direktivet är utformat aktualiserar det att den territoriella räck-
vidden för generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i tillämpningen
både kan snävas in och utvidgas. Utredningen föreslår därför att det for tele-
visionssändningar införs en särskild bestämmelse i MFL, 21 §. Enligt para-
grafen skall, om en internationell överenskommelse påkallar det, 2 och 3 §§
MFL

1. tillämpas på en televisionssändning från Sverige, även om sändningen
endast kan tas emot i ett annat land,

2. inte tillämpas på en televisionssändning från ett annat land.

Med en internationell överenskommelse förstås framför allt EES-avtalet och
den europeiska konventionen om gränsöverskridande television, som Sverige
undertecknat men ännu inte ratificerat

De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 4.7.

Ändringar i den radiorättsliga lagstiftningen

Direktivet om TV-sändningar innebär att det står ett EG-land fritt att kräva att
programföretag som landet har jurisdiktion över följer mer preciserade eller
strängare regler än direktivets. Ett lands handlingsfrihet är emellertid inte
obegränsad.

Romfördraget mellan EG: s medlemsländer förbjuder att ett land inför inte
bara kvantitativa importrestriktioner utan också "alla åtgärder med mot-
svarande verkan" (artikel 30). I EES-avtalet finns en motsvarande reglering.

En av de år 1991 tillkomna reglerna för den svenska marksända televi-
sionen innebär att en annons med reklam inte får syfta till att fånga uppmärk-
samheten hos barn under 12 år ( 11 § första stycket radiolagen). En lika-
lydande förbudsregel har härefter införts i lagen (1991: 2027) om kabelsänd-
ningar till allmänheten.

EG-kommissionen har med hänsyn till handelshinderaspektema uppmärk-
sammat nationella förbudsbestämmelser av det slag som 11 § första stycket
radiolagen representerar. På föranstaltande av kommissionen inskränkte
Grekland i mars 1991 ett där tidigare gällande TV-reklamförbud för barnlek-
saker till att gälla enbart krigsleksaker.

Utredningen konstaterar att det av motiven till 1991 års svenska lagstift-
ning om reklam i marksänd TV framgår, att den inte utformades med något
systematiskt beaktande av EES-rättens krav. Det föreliggande totalförbudet
mot TV-reklam till barn under 12 år utgör enligt utredningen otvivelaktigt ett
handelshinder enligt artikel 11 i EES-avtalet (EES-avtalets motsvarighet till
artikel 30 i Romfordraget).

Utredningen gör även bedömningen att detta förbud sannolikt inte låter sig
försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet.
Därför föreslår utredningen ett upphävande av bestämmelserna i 11 § första
stycket radiolagen och 11 § första stycket lagen om kabelsändningar till all-
mänheten. Som utredningen påpekar kommer TV-reklam när det gäller barn
alldeles bortsett från dessa förbudsregler att vara omgärdad av mycket
väsentliga spärrar.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 5

139

Bl. a. erinras om regeln i 11 § andra stycket radiolagen, enligt vilken det i
annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en
framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år. Utredningen pekar också på en annan ny regel i radiolagen,
nämligen att annonser med reklam inte får förekomma omedelbart före eller
efter ett program som huvudsakligen vänder sig till bam under 12 år. Något
borttagande av dessa regler föreslås inte.

De här berörda frågorna diskuteras närmare i avsnitt 5.4.

Efter en ändring i radiolagens censurförbudsparagraf (19 §) år 1991 har
Marknadsdomstolen rätt att förbjuda otillbörlig reklam i radio och TV, dock
endast i fråga om näringsidkares avsättningsfrämjande åtgärder. Utredningen
föreslår att paragrafen kompletteras så att domstolen även skall kunna för-
bjuda otillbörlig inköpsreklam och liknande i radio och TV. Förslaget är en
följd av ändringsförslaget om att vad som i 2 § MFL sägs om otillbörlig
marknadsföring också skall tillämpas på reklamåtgärder som företas i
näringsverksamhet vid efterfrågan av en vara, en tjänst eller någon annan
nyttighet (se avsnitt 3.4. 1).

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 5

140

Marknadsföringsutredningens lagförslag               Prop. 1992/93: 75

Bilaga 6

1 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1975:1418)

dels att 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 21 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed
eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd
hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var
och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket skall tillämpas
även på reklamåtgärd som företages
i näringsverksamhet vid efterfrågan
av vara, tjänst eller annan nyttighet.

21 §’

Om en internationell överens-
kommelse påkallar det skall 2 och 3-

1. tillämpas på televisionssänd-
ning från Sverige, även om sänd-
ningen endast kan tagas emot i annat
land,

2. inte tillämpas på televisions-
sändning från annat land

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Förutvarande 21 § upphävd genom 1988: 233

141

2 Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 6

Härigenom föreskrivs att 11 och 19 §§ radiolagen (1966:755)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

11 §

En annons med reklam som
sänds under annonstid i televisionen
får inte syfta till att fånga uppmärk-
samheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det
inte uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i
televisionsprogram som huvudsak-
ligen vänder sig till barn under 12
år.

Föreslagen lydelse

I annonser med reklam som
sänds under annonstid i televisionen
får det inte uppträda personer eller
figurer som spelar en framträdande
roll i televisionsprogram som hu-
vudsakligen vänder sig till barn
under 12 år.

19§’

Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller före-
skriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej heller för-
bjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäller i fråga
om trådsändningar.

I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud som avses
i första stycket endast om

1. sändningen är en vidaresändning av en sändning från en satellit eller
annars av en rundradiosändning eller

2. sändningen är en egensändning i enlighet med bestämmelserna i lagen
(1991: 2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf detsamma
som i lagen om kabelsändningar till allmänheten.

Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhandsgransk-
ning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige eller del därav
och som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i andra
stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990.886) om granskning och kontroll
av filmer och videogram.

1 Senaste lydelse 1991: 2028

142

Nuvarande lydelse

I fråga om marknadsföring gäl-
ler föreskrifterna i marknads-
föringslagen (1975:1418), lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkohol-
drycker, lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknads-
föring av tobaksvaror och produkt-
säkerhetslagen (1988: 1064).

Föreslagen lydelse

I fråga om marknadsföring gäl
ler föreskrifterna i marknads-
föringslagen (1975:1418), lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkohol-
drycker, lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknads-
föring av tobaksvaror och produkt-
säkerhetslagen (1988:1604). Mark-
nadsföringslagen gäller också ifråga
om reklamåtgärd som företages i
näringsverksamhet vid efterfrågan av
vara, tjänst eller annan nyttighet.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 6

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

143

3 Förslag till

Prop. 1992/93: 75

Lag om ändring i lagen ( 1991: 2027) om kabelsändningar Bilaga 6
till allmänheten

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1991: 2027) om kabelsändningar till
allmänheten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §>

En annons med reklam som sänd
under annonstid i en televisions-
sändning får inte syfta till att fånga
uppmärksamheten hos barn under
12 år.

I annonser med reklam som sänds under annonstid i en televisionssänd-
ning får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande
roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Ändringen innebär att första stycket upphävs.

144

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om satellitsändningar av televisionsprogram till
allmänheten

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § I denna lag finns föreskrifter om sändningar av televisionsprogram över
satelliter för mottagning av allmänheten. Lagen gäller endast om sändningen
kan tas emot i något land som är bundet av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

2 § I denna lag avses med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i
televisionen detsamma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med

satellitprogramföretag: den fysiska eller juridiska person som sätter
samman och svarar för en hel programtjänst eller en del av en programtjänst,
satellitentreprenör: den som här i landet för någon annans räkning
bedriver sändningar av televisionsprogram över satellit eller som upplåter
satellitkapacitet.

3 § Lagen är tillämplig om satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige.

4 § Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land är lagen
tillämplig om det landet inte är bundet av EES-avtalet och

1. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

2. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en
svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

5 § Lagen gäller inte för en sådan sändning över satellit som helt överens-
stämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiola-
gen (1966:755) eller 1 § lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska
televisionsprogram och som sänds samtidigt. Lagen gäller inte heller för en
sändning av sökbar text-TV.

6 § Kabelnämnden har tillsynen över att denna lag följs.

Register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer
m.m.

7 § För att underlätta tillsynen skall Kabelnämnden upprätta ett register över
satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med
hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter
som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 8-11 §§.

8 § Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall innan de på-
börjar verksamhet enligt denna lag anmäla sig för registrering hos tillsyns-
myndigheten.

En anmälan skall innehålla

1. fysisk persons namn,

2. firma eller motsvarande,

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 7

145

3. postadress och telefonnummer, och

4. uppgift om vilken verksamhet som bedrivs

9 § Varje satellitprogramföretag skall årligen till Kabelnämnden redovisa hur
stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses i
15 § första stycket.

10 § På begäran av Kabelnämnden skall satellitprogramföretaget lämna
upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt programtjänsten
finansieras.

11 § På begäran av Kabelnämnden skall en satellitentreprenör lämna
upplysningar om

1. vem som är uppdragsgivare och hans adress,

2. namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder,
och

3. hur sändningen över satellit sker.

12 § Varje satellitentreprenör skall se till att televisionsprogrammen spelas
in. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra det enligt 5 kap. 3 §
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

13 § Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
har spelat in ett televisionsprogram, skall på uppmaning av Kabelnämnden
utan kostnad lämna en sådan inspelning.

Programverksamheten

14 § Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och
den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall
uppgifter som förekommit i ett program beriktigas.

Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall vaije satellitprogram-
företag när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags-
kraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveck-
ling.

15 § Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall mer än hälften av en
programtjänsts årliga sändningstid upptas av program av europeiskt ursprung
och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av
programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som har framställts
av självständiga producenter. Som sändningstid anses tid då satellitprogram-
företaget sänder program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och
annonser. I sändningstiden skall inte heller räknas in sändningar av teletext.

Vaije programtjänst som är avsedd att tas emot i landet skall, om inte sär-
skilda skäl föranleder något annat, innehålla program på svenska språket och
program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän i betydande
omfattning.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 7

146

16 § Satellitprogramföretagets namn eller program tjänstens beteckning skall
anges varje gång sändningarna av en programtjänst inleds eller avslutas samt
däremellan en gång per timme.

17 § Den som bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning
mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in-
tresse.

Föreskriften i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
televisionen.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 7

Program som bekostats av någon annan

18 § Om ett program helt eller delvis har bekostats av någon, som inte bedri-
ver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer audio-
visuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i början och i slu-
tet av programmet ange vem eller vilka bidragsgivarna är.

Föreskriften i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i
television.

19 § Program som har bekostats av någon, vars huvudsakliga verksamhet
gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller
receptbelagda läkemedel, får inte sändas.

20 § Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommenta-
rer och som bekostas så som anges i 18 §, får inte sändas.

Annonser

21 § Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas un-
der annonstid i televisionen.

22 § Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i
vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp-
träda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som hu-
vudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

23 § En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får
inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder
sig till barn under 12 år.

24 § Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse
annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för ti-
den mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser fö-
rekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

Om ett satellitprogramföretag endast svarar för en del av en programtjänsts
utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället avse detta
satellitprogramföretags sändningstid.

147

25 § Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en ProP- 1992/93. 75
minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har Bilaga 7
frånräknats.

26 § Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro-
grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden
omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år.

Utan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett
program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pau-
ser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för
publiken,

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där
vaije del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser
med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12
år.

Straff- och överklagandebestämmelser m.m.

27 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings-
skyldighet enligt 8 § döms till böter.

28 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs

i 12 § om skyldighet att spela in televisionsprogram döms till böter eller
fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till ansvar.

Justitiekanslem är åklagare i mål om ansvar för sådant brott som avses i
första stycket.

29 § Kabelnämnden får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt
offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelserna i 14 § om beriktigande. Föreläggandet får förenas med vite.

30 § Om ett satellitprogramföretag bryter mot någon av bestämmelserna
i 9,10,13 eller 16-26 § får Kabelnämnden förelägga det att följa bestämmel-
sen. Föreläggandet får förenas med vite.

31 § Om en satellitentreprenör bryter mot bestämmelsen i 11 § får Kabel-
nämnden förelägga denne att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas
med vite.

Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige, får föreläggande
enligt 30 § i stället riktas mot satellitentreprenören.

Om satellitentreprenören visar att satellitprogramföretaget fått tillgång till
sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens upp-
dragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet
rikta sig mot uppdragsgivaren.

148

32 § Kabelnämndens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk-
samhet skall registrera sig hos Kabelnämnden senast den 30 juni 1993.

3. Om det finns särskilda skäl, får Kabelnämnden för tiden före den 1 juli
1993 medge undantag från bestämmelserna i 19, 20, 24 och 26 §§.

11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 75

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 7

149

2 Förslag till

Lag om ändring av radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)1
dels att 1 och 17 a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av
elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och
vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av
allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars
medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trädsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av el-
ektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskild anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning
(trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning,
radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består
av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares
avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sänd- annonstid i televisionen: sänd-

ningstid i televisionen som inleds
och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur som markerar att den
som sänder under den angivna tiden
i huvudsak gör detta på uppdrag av
andra.

ningstid i televisionen som inleds och
avslutas av en särskild ljud- och bild-
signatur som markerar att den som
sänder under den angivna tiden i hu-
vudsak gör detta på uppdrag av
andra,

programtjänst: det samlade utbud
av ljudradio- eller televisionsprogram
som sänds under en gemensam be-
teckning.

1 Lagen omtryckt 1991:1066.

150

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7a §

Prop. 1992/93: 75

Bilaga 7

Varje programföretag skall
årligen till Radionämnden redovisa
hur stor andel av programtjänsten
som utgjorts av sådana program som
avses i 15 § första stycket lagen
(1992:000) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten.

17 a §1

Om programföretaget bryter mot
en bestämmelse i 9-11 §§, 13 §
första eller andra styckena, 14 eller
15 §, får radionämnden förelägga
programföretaget att följa
bestämmelsen. Föreläggandet får
förenas med vite. Motsvarande
gäller om programföretaget bryter
mot en bestämmelse som tagits in i
ett avtal med stöd av 7 § andra
stycket eller 13 § tredje stycket

Om programföretaget bryter mot
en bestämmelse i 7 a §, 9-11 §§,
13 § första eller andra stycket, 14
eller 15 §, får Radionämnden före-
lägga programföretaget att följa be-
stämmelsen. Föreläggandet får för-
enas med vite. Motsvarande gäller
om programföretaget bryter mot en
bestämmelse som tagits in i ett avtal
med stöd av 7 § andra stycket eller
13 § tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1992:74.

151

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden

Prop. 1992/93:75

Bilaga 7

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

5 kap.

7§>

1 närradiolagen (1982:459) och
lagen (1991:2027) om
kabelsändningar till allmänheten
finns ytterligare bestämmelser om
skyldighet att tillhandahålla
inspelningar av radioprogram.

I närradiolagen (1982:459), lagen
(1991:2027) om kabelsändningar till
allmänheten och lagen (1992:000)
om satellitsändningar av televisions-
program till allmänheten finns ytter-
ligare bestämmelser om skyldighet
att tillhandahålla inspelningar av ra-
dioprogram.

I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bild-
upptagningar finns bestämmelser om skyldighet att lämna skrifter och
upptagningar till bibliotek eller till arkivet för ljud och bild.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1991:2032.

152

4 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Prop. 1992/93:75

Bilaga 7

Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsid-
kare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i
övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket tillämpas också på
sådana televisionssändningar som
avses i lagen (1992:000) om satel-
litsändningar av televisionsprogram
till allmänheten, även om sänd-
ningen endast kan tas emot i något
annat land som är bundet av avtalet
om Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES-avtalet).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

153

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§’

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkohol- Vid marknadsföring av alkohol-

dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.

dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program. Detta gäller också för sådana
televisionssändningar som avses i la-
gen (1992:000) om satellitsändningar
av televisionsprogram till allmänheten,
även om sändningen endast kan tas
emot i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet).

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom-
mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsför-
ordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgiv-
ning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift
som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1991:1076.

154

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§1

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall
särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller
särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är
påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobak-
svara får inte användas kommersiell
annons i ljudradio eller televisions-
program.

Vid marknadsföring av tobaksvara
får inte användas kommersiell an-
nons i ljudradio- eller televisionspro-
gram. Detta gäller också för sådana
televisionssändningar som avses i
lagen (1992:000) om satellitsänd-
ningar av televisionsprogram till all-
mänheten, även om sändningen
endast kan tas emot i något annat
land som är bundet av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES-avtalet).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

lenaste lydelse 1991:1077.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 7

155

Lagrådets yttrande

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-04

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Birgit Friggebo beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till

1. lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755)

3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

4.1ag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

5. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker.

6 lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Björn Rosén

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet*

Förslaget till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten

1-4 §§

I det remitterade förslaget behandlas lagens tillämpningsområde i 1 och
3-5 §§ varjämte i 2 § upptas vissa definitioner. Regleringen är svåröver-
skådlig och lagrådet förordar i stället att den föreslagna 2 § betecknas 1 §
samt att de föreslagna bestämmelserna i 1, 3 och 4 §§ förs samman till en
paragraf, 2 § av följande lydelse:

”Denna lag är tillämplig på sändningar av televisionsprogram över satelliter
till allmänheten, om sändningen kan tas emot i något land som är bundet av
avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och

1. satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige.

2. sändningen till satellit sker från en sändare här

i landet, eller

3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en
svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas dock ej om satellitprogramföretaget har sitt
hemvist i annat land inom EES-området.”

Godtas förslaget måste numreringen av efterföljande paragrafer justeras.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 8

156

14 och 29 §§

Beriktigande

Enligt 14 § skall uppgifter som förekommit i ett program beriktigas när det är
befogat. Enligt 29 § får kabelnämnden ålägga ett satellitprogramföretag att på
lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har
brutit mot bestämmelserna i 14 § om beriktigande.

Bestämmelserna skall tillgodose bl.a. artikel 23 i EG:s direktiv
(89/552/EEG) om TV-sändningar. Artikeln föreskriver bl.a. att alla fysiska
och juridiska personer, vilkas legitima intressen har skadats av påståenden
om felaktiga fakta i ett TV-program skall ha rätt till genmäle (right of reply)
eller motsvarande åtgärd. Enligt artikeln skall medlemsstaterna också
fastställa vissa procedurregler m.m. för utövandet av rätten.

Den rätt till genmäle eller motsvarande åtgärd som sålunda tillförsäkras
enligt direktivet får i och för sig anses kunna tillgodoses genom vad som i
förslaget betecknas om beriktigande. Bestämmelserna i 14 och 29 §§ ger
emellertid enligt lagrådet anledning till tveksamhet i ett annat avseende.
Regeringen framhåller sålunda i remissen att - för att inte inkräkta på den
ansvarige utgivarens ensamrådighet beträffande programmens innehåll - det
bör stå programföretaget fritt att välja i vilken form företaget vill ge ett
beriktigande offentlighet. Vidare sägs att, eftersom satellitprogramföretaget
inte är tvunget att offentligggöra beslutet i det egna mediet, bestämmelsen i
29 § är förenlig med yttrandefrihetsgrundlagens princip om den ansvarige
utgivarens ensamansvar.

Regeringen syftar här uppenbarligen på bestämmelsen i 3 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen, som föreskriver att den som sänder radioprogram
självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen. Något undantag
i yttrandefrihetsgrundlagen som ger möjlighet att införa bestämmelser om att
beriktigande skall ske i programmen finns inte.

EG-direktivet kräver inte uttryckligen att beriktigandet sker i TV-
programmen. Det får dock anses ligga i sakens natur att så bör ske om inte
annat sägs och det mesta talar alltså för att också direktivet har denna
utgångspunkt. Regeringen uttalar i sammanhanget att av reglerna för god
publicistisk sed följer att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den
åsyftade effekten och vidare att offentliggörandet skall ske på ett sådant sätt
att dess spridning står i rimligt proportion till den spridning som den felaktiga
uppgiften hade och att det har en geografisk anknytning till det kränkta
subjektet. Dessa uttalanden framstår i och för sig som rimliga men ändrar inte
på det förhållandet att det inte finns någon möjlighet att framtvinga ett
offentliggörande av beriktigandet i det egna mediet, men någon möjlighet att
föreskriva detta finns som sagt inte.

Slutsatsen av det anförda blir att med den nuvarande grundlagsregleringen
rätten till beriktigande kan ha ett begränsat värde. Lagrådet vill ifrågasätta om
inte yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att det blir möjligt för
Kabelnämnden att besluta att ett beriktigande skall ske i ett program som
företaget sänder. En sådan ordning är också mera i direktivets anda. I avbidan

Prop. 1992/93:75

Bilaga 8

157

på en grundlagsändring bör det av 29 § klarare framgå vilka begränsningar
som gäller för beriktigande. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande
lydelse

”Kabelnämnden får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt
offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelserna i 14 § om beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära
att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder.
Föreläggandet får förenas med vite.”

23 och 26 §§

Reklam riktad till barn

Enligt 23 § första stycket i förslaget får en annons med reklam som sänds
under annonstid i televisionen inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos
barn under 12 år. I paragrafens andra stycke föreskrivs att i annonser med
reklam får inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll
i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till bam under 12 år.

Det föreslagna förbudet mot bamreklam i 23 § första stycket har kritiserats
vid remissbehandlingen på den grunden att det skulle strida mot EG-rättens -
och därmed också EES-avtalets - regler om varors och tjänsters fria rörlighet
det bör i sammanhanget nämnas att marknadsföringsutredningen av samma
skäl föreslagit att motsvarande bestämmelser i radiolagen och lagen om
kabelsändningar till allmänheten skall utgå.

De regler i EG-rätten som avses är främst artiklarna 30, 36 och 59 i
Romfördraget (artiklarna 11,13 och 39 i EES-avtalet). Enligt dessa bestäm-
melser är kvantitativa import-restriktioner samt åtgärder med motsvarande
verkan i princip förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Undantag gäller
dock för det fall förbud eller restriktioner grundas på vissa uppräknade
särskilda hänsyn, bl.a. hänsyn till allmän moral eller människors liv och
hälsa. Det föreskrivs dock att sådana åtgärder inte får utgöra ett medel för
godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln
mellan de avtalsslutande parterna. Enligt ett avgörande av EG-domstolen
(Cassis de Dijon-fallet) gäller vidare att en restriktion måste vara behövlig
samt att den inte får vara onödigt långtgående.

Vid bedömningen av om de föreslagna reglerna om bamreklamförbud
strider mot EG-rätten och EES-avtalet kan till att börja med konstateras att
reglerna går längre än motsvarande regler i EG:s direktiv (89/552/EEG) om
TV-sändningar. Enligt TV-direktivet gäller sålunda inte något absolut förbud
mot sådan reklam som syftar till att fånga uppmärksamheten hos bam. I
artikel 16 anges att TV-reklam inte skall orsaka moralisk eller fysisk skada
hos minderåriga och att den därför måste uppfylla vissa kriterier. Bl.a. gäller
att reklamen inte skall direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller
tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet och att reklamen
inte heller skall direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller
andra att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna. Enligt artikel 22

Prop. 1992/93:75

Bilaga 8

158

gäller vidare bl.a. att medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att
säkerställa att TV-sändningar från TV-programföretag inom respektive stats
jurisdiktionsområde inte inkluderar program som allvarligt kan skada den
fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen nos minderåriga. I ingressen till
direktivet anges att detta fastställer minimikraven för att garantera frihet för
sändning. Vidare anges i artikel 3:1 att det står ett land fritt att föreskriva att
programföretag inom dess jurisdiktion skall följa mer detaljerad eller striktare
regler inom de områden som omfattas av direktivet.

Det går uppenbarligen inte att göra något bestämt uttalande om huruvida de
angivna bestämmelserna i EG-rätten medger att ett förbud införs mot bam-
reklam på det sätt som föreslås i remissen. Det kan hävdas att ett sådant
förbud i praktiken inte kommer att sträcka sig särskilt mycket längre än vad
en reglering i enlighet med TV-direktivet skulle göra. Men det finns en inte
oväsentlig principiell skillnad mellan regleringarna och det kan därför inte
uteslutas att det föreslagna förbudet anses strida mot reglerna om varors och
tjänsters fria rörlighet. Lagrådet finner emellertid övervägande skäl tala för att
förbudet är förenligt med nyssnämnda regler i EG-rätten.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1992/93:75

Bilaga 8

159

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 1992

Prop. 1992/93:75

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Olsson, Svensson, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Friggebo anmäler fråga om
lagstiftning om satellitsändningar av TV-program.

Regeringen beslutar att genom propositionen lämna förslag till riksdagen om
lagstiftning om satellitsändningar av TV-program i enlighet med bilagan till
detta protokoll.

Ur protokollet

Maud Melin

160

Innehåll

Prop. 1992/93:75

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... 1

1  Ärendet och dess beredning.......................... 2

2  Bakgrund ..................................... 3

2.1  Europarådskonventionen och EG:s TV-direktiv......... 3

2.1.1  Huvuddragen i konventionen och direktivet...... 4

2.1.2  Huvudsakliga skillnader mellan

Europarådskonventionen och EG-direktivet...... 6

2.1.3  Nationsgränser får inte stoppa TV-program...... 7

2.1.4  Främjande av europeisk produktion........... 7

2.1.5  Bestämmelser om andel europeiska program...... 8

2.1.6  Andel program från fristående producenter....... 8

2.1.7  Regler för reklam och sponsring.............. 9

Reklamens utformning och placering........... 9

Reklamens innehåll...................... 10

Sponsring ............................ 11

Reklamens omfattning.................... 11

2.1.8  Regler om programutbudet.

Skydd för minderåriga.................... 11

2.1.9  Rätt till beriktigande...................... 12

2.1.10 Ändringar och uppsägning................. 13

2.2  Svensk lagstiftning och andra regler med betydelse

för innehållet i radio- och televisionssändningar......... 13

2.3  Lagstiftningen i vissa andra länder.................. 17

3  Allmänmotivering................................ 18

3.1  Ratifikation av den europeiska konventionen om

gränsöverskridande television..................... 18

3.2  Regler för marksändningar av TV-program............ 19

3.3  TV-direktivets införlivande med svensk rätt........... 20

3.4  Frågan om tillstånd för satellitsändningar............. 21

3.5  Regler om ansvarigt land........................ 23

3.6  Lagens tillämpningsområde...................... 24

3.7  Programverksamheten.......................... 25

3.7.1  Allmänna regler för programinnehållet.......... 25

3.7.2  Andel europeiska program m.m.............. 28

3.7.3  Beriktigande........................... 29

3.8  Reklamregler................................ 32

3.8.1  Allmänna regler för reklamen,

inplacering i program m.m.................. 32

3.8.2  Internationell TV-reklam................... 33

3.8.3  Reklam riktad till bam .................... 35

3.8.4  Reklam för alkohol, tobak och läkemedel........ 38

3.9  Tillsynsmyndighet och behandling av klagomål

om sändningar............................... 41

3.10 Visning i television av nyproducerad film............. 43

4  Ekonomiska konsekvenser av regeringens förslag........... 43

5  Upprättade lagförslag.............................. 43

161

6  Specialmotivering................................. 44  Prop. 1992/93:75

6.1   Förslaget till lag om satellitsändingar av televisionsprogram

till allmänheten............................... 44

6.2  Förslaget till lag om ändring i radiolagen (1966:755)..... 57

6.3  Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden...................... 58

6.4  Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(1975:1418)................................ 59

6.5  Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.....    59

6.6  Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror....... 59

7  Ärendet till riksdagen .............................. 60

Propositionens lagförslag..............................

61

Bilaga 1 Radiolagsutredningens sammanfattning av SOU1992:31

Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program....... 72

Bilaga 2 Radioutredningens lagförslag i betänkande SOU 1992:31 ..    80

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över

radiolagsutredningens delbetänkande (SOU 1992:31)

Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program....... 93

Bilaga 4 EG:s direktiv (89/552/EEG) om gränsöverskridande

television på engelska och i översättning.............. 115

Bilaga 5 Marknadsföringsutredningens sammanfattninng

av betänkandet SOU 1992:49 EES-anpassning av
marknadsföringslagstiftningen.................... 138

Bilaga 6 Marknadsföringsutredningens lagförslag............. 141

Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ..................... 145

Bilaga 8 Lagrådets yttrande............................ 156

Utdrag ur regeringsprotokollet 1992-11-05 ..................

160

162

gotab 42212, Stockholm 1992