Prop.
1992/93:71
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås att de nuvarande begränsningarna i rätten för utlän-
ningar, utländska juridiska personer och andra s.k. kontrollsubjekt att här i
landet förvärva fast egendom i huvudsak avskaffas. Dessutom föreslås en
särskild lag som innebär att en viss förvärvskontroll behålls i fråga om sådana
fastigheter som är avsedda för fritidsändamål. Reformen är ett led i den på-
gående anpassningen av den svenska lagstiftningen till det regelverk som gäl-
ler inom EG.
I propositionen föreslås vidare en från de nu nämnda förslagen fristående
ändring i jordförvärvslagen.
De nya reglerna avses träda i kraft den 31 december 1992.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 71
Härigenom föreskrivs följande.
Skyldighet att söka tillstånd
1§
För förvärv av fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller lant-
bruksenhet skall tillstånd sökas enligt vad som föreskrivs i denna lag (för-
värvstillstånd).
Förvärvstillstånd behöver inte sökas om förvärvaren
1. vid förvärvet har hemvist här i landet,
2. tidigare har haft hemvist här i landet under sammanlagt minst fem år,
3. är gift med en person som inte behöver tillstånd enligt 1 eller 2,
4. är gift med överlåtaren,
5. själv eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, eller
6. är en svensk juridisk person.
Förvärvstillstånd behöver inte sökas vid förvärv genom bodelning, arv el-
ler testamente eller genom inrop på exekutiv auktion.
2§
Vad som enligt denna lag gäller om förvärv av fast egendom skall gälla
även
1. förvärv av sådana tomträtter som är taxerade som småhusenhet, samt
2. upplåtelse och förvärv av bostadsarrende, utom i fall då jordägaren är
staten eller en kommun.
Förutsättningar för förvärvstillstånd
3§
Förvärvstillstånd skall meddelas, om egendomen förvärvas för annat än
fritidsändamål.
Förvärvas egendomen för fritidsändamål skall förvärvstillstånd meddelas,
om förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse.
Även om det inte finns något hinder enligt andra stycket skall förvärvstill-
stånd vägras, om egendomen förvärvas för fritidsändamål och är belägen
inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att det
på grund därav finns risk för en stegring av fastighetsvärdena.
Tredje stycket gäller inte om förvärvaren har särskild anknytning till Sve-
rige.
Förfarandet vid tillståndsprövning
4§
Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut
får överklagas hos kammarrätten.
Prop. 1992/93:71
5 § Prop. 1992/93:71
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde.
6§
Ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom genom köp eller byte får
inte prövas och inte heller avskrivas på grund av återkallelse innan det blivit
slutligt avgjort om förköp enligt förköpslagen (1967:868) äger rum. Vad som
har sagts nu gäller inte om det är uppenbart att förköpsrätten inte kommer
att utövas.
Ogiltighet
7§
Om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt
eller om tillstånd vägras, är förvärvet ogiltigt.
Första stycket gäller inte, om lagfart har meddelats i strid mot 20 kap. 6 §
8 eller 7 § 13 jordabalken eller inskrivning av tomträtt har meddelats i strid
mot 21 kap. 3 § 3 eller 7 § jordabalken.
Särskilda bestämmelser om jordbruksfastigheter
8§
Avser förvärvet en fastighet som är taxerad som lantbruksenhet, får för-
värvstillstånd inte meddelas, om tillstånd skulle ha vägrats vid en prövning
enligt jordförvärvslagen (1979:230). I fråga om förvärv av sådan egendom
gäller 10, 10 a, 11 och 15 §§ jordförvärvslagen.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992, då lagen (1982:618) om
utländska förvärv av fast egendom m.m. samt lagen (1982:619) om införande
av lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. och lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. upphör att gälla.
Den nya lagen tillämpas även när förvärvet har skett före ikraftträdandet,
utom i fall då förvärvet inte fordrade tillstånd enligt den lag som gällde vid
förvärvet.
Härigenom föreskrivs i fråga om förköpslagen (1967:868)*
dels att i 7 §2 uttrycket ”lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast
egendom m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (1992:000) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom”,
dels att i 12 §3 uttrycket ”1 kap. 6 § lagen (1982:618) om utländska förvärv
av fast egendom m.m.” skall bytas ut mot ”6 § lagen (1992:000) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom”.
Prop. 1992/93:71
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
1 Lagen omtryckt 1974:815.
2Senaste lydelse av 7 § 1982:626.
2Senaste lydelse av 12§ 1991:733.
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1975:1132) om förvärv av hy-
resfastighet m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:71
2§2
Förvärvstillstånd fordras inte
1. om egendom förvärvas från staten, kommun, landstingskommun eller
kommunalförbund,
2. om staten, kommun, landstingskommun, kommunalförbund, aktiebo-
lag, som helt ägs av kommun eller landstingskommun, allmännyttigt bo-
stadsföretag, folkrörelsekooperativ riksorganisation eller regional folkrörel-
sekooperativ organisation av bostadsrättsföreningar eller bostadsrättsför-
ening ansluten till sådan organisation är förvärvare,
2 a. om egendomen i annat fall än som anges under 2 förvärvas av en bo-
stadsrättsförening och föreningen har fattat beslut om förvärvet i den ord-
ning som föreskrivs i 9 kap. 19 § bostadsrättslagen (1991:614),
3. om egendomen enligt medgivande av regeringen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen (1988:183) om förvaltningen av
kyrklig jord,
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller en-
ligt reglemente eller bolagsordning som regeringen fastställt är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling, allt under förut-
sättning att överlåtaren inte är skyl-
dig att avyttra egendomen enligt 6 §
eller enligt 3 kap. 1 § lagen
(1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m.m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m.,
7. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om förvär-
varen eller, när makar förvärvar ge-
mensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, allt under förutsätt-
ning att överlåtaren inte är skyldig att
avyttra egendomen enligt 6 §,
6. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
3§
Vid förvärv av fast egendom som avses i 1 § och som ej omfattas av undan-
tagsbestämmelserna i 2 § skall förvärvaren inom tre månader från det förvär-
vet skedde anmäla förvärvet till den kommun där den fasta egendomen är
belägen. Till anmälningen skall fogas styrkt avskrift av fångeshandlingen.
I fall som avses i 1 § första stycket 2-4 får frågan om förvärvstillstånd prö-
vas av hyresnämnden redan innan förvärvet skett. Ansökan får i sådant fall
inges till hyresnämnden utan föregående anmälan till kommunen.
Tillstånd att förvärva egendom på Tillstånd att förvärva egendom på
'Lagen omtryckt 1983:438.
2 Senaste lydelse 1991:623.
offentlig auktion enligt 7 § eller en- offentlig auktion enligt 7 § lämnas Prop. 1992/93:71
ligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om ut- före auktionen.
ländska förvärv av fast egendom
m.m. lämnas före auktionen.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
Härigenom föreskrivs att 3, 3 b, 10 och 12 §§ jordförvärvslagen
(1979:230)* skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:71
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lagen gäller inte
1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av regeringen,
länsstyrelsen eller Statens jordbruksverk,
2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än statens
affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:868),
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling, allt under förut-
sättning att överlåtaren inte är skyl-
dig att avyttra egendomen enligt 16 §
eller enligt 3 kap. 1 § lagen
(1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m.m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m.,
7. om egendomen enligt detaljplan eller områdesbestämmelser är avsedd
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jord-
bruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxe-
ring,
9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxe-
ringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra
sistnämnda andel enligt 16 §.
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om förvär-
varen eller, när makar förvärvar ge-
mensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, allt under förutsätt-
ning att överlåtaren inte är skyldig att
avyttra egendomen enligt 16 §,
6. om förvärvet skall prövas enligt
lagen (1992:000) om tillstånd till
vissa förvärv av fast egendom,
3b §
Utan tillstånd enligt denna lag får egendom i glesbygd som inte ingår i
omarronderingsområde förvärvas av
1. den som i minst ett halvår har varit bosatt i glesbygd inom den kommun
där egendomen är belägen,
2. den som i ett särskilt åtagande förbinder sig att vara bosatt på fastighe-
ten.
Anmälan om förvärvet skall göras till länsstyrelsen.
Åtagande om bosättning skall gö- Åtagande om bosättning skall gö-
ras i anmälan. Åtagandet skall inne- ras i anmälan. Åtagandet skall inne-
bära att förvärvaren inom sex måna- bära att förvärvaren inom tolv må-
Lagen omtryckt 1991:670.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse prop. 1992/93:71 |
|
der från förvärvet skall bosätta sig |
nader från förvärvet skall bosätta sig |
10 §
I beslut om tillstånd att förvärva
egendom i glesbygd inom omarron-
deringsområde får tillståndsmyndig-
heten efter åtagande av förvärvaren
förelägga denne att inom sex måna-
der från tillståndet bosätta sig på fas-
tigheten och därefter bo på den i
minst fem år.
I beslut om tillstånd att förvärva
egendom i glesbygd inom omarron-
deringsområde får tillståndsmyndig-
heten efter åtagande av förvärvaren
förelägga denne att inom tolv måna-
der från tillståndet bosätta sig på fas-
tigheten och därefter bo på den i
minst fem år.
12 §
Anmälan enligt 3b § skall göras inom tre månader från det förvärvet
skedde.
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde,
om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) skall underställas tillståndsmyndigheten av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Fråga om förvärvstillstånd får inte
prövas förrän förvärvet skett utom i
fall som avses i 2 § 2-4. Ansökan be-
träffande förvärv som skett genom
köp eller byte får inte heller prövas
eller på grund av återkallelse avskri-
vas innan det avgjorts huruvida för-
köp enligt förköpslagen (1967:868)
äger rum, om det inte är uppenbart
att förköpsrätt inte kommer att ut-
övas. Tillstånd att förvärva egendom
på offentlig auktion enligt 17 § eller
enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om
utländska förvärv av fast egendom
m.m. lämnas före auktionen.
Fråga om förvärvstillstånd får inte
prövas förrän förvärvet skett utom i
fall som avses i 2 § 2-4. Ansökan be-
träffande förvärv som skett genom
köp eller byte får inte heller prövas
eller på grund av återkallelse avskri-
vas innan det avgjorts huruvida för-
köp enligt förköpslagen (1967:868)
äger rum, om det inte är uppenbart
att förköpsrätt inte kommer att ut-
övas. Tillstånd att förvärva egendom
på offentlig auktion enligt 17 § läm-
nas före auktionen.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:71
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§*
Förvärvstillstånd fordras ej
1. i fall som avses i 1 §, om förvärvaren innehar koncession avseende det
område där anläggningen finnes, när eldistributionsanläggningen förvärvas,
2. i fall som avses i 2 §, om förvärvaren innehar koncession avseende det
område där föreningen eller bolaget bedriver sin verksamhet,
3. om eldistributionsanläggning eller sådan andel eller aktie som avses i
2 § förvärvas eller överlåtes efter medgivande av riksdagen eller regeringen,
4. omförvärvet skall prövas enligt
lagen (1982:618) om utländska för-
värv av fast egendom m.m.,
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling,
6. om aktie förvärvas på grund av
nyemission där aktieägarna tecknar
de nya aktierna i förhållande till det
antal aktier de förut äger.
4. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling,
5. om aktie förvärvas på grund av
nyemission där aktieägarna tecknar
de nya aktierna i förhållande till det
antal aktier de förut äger.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
1 Senaste lydelse 1991:1894.
Härigenom föreskrivs att i 1 §' lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållan-
den uttrycket ”lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom
m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (1992:000) om tillstånd till vissa förvärv av
fast egendom”.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
Prop. 1992/93:71
'Senaste lydelse 1991:1893.
10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992
Prop. 1992/93:71
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Regler om kontroll av utländskt inflytande över mark och naturtillgångar
har funnits i Sverige sedan lång tid. Nu gällande bestämmelser i ämnet finns
i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Enligt reg-
lerna i den lagen får utländska medborgare förvärva fast egendom efter sär-
skilt tillstånd (förvärvstillstånd).
Inom Justitiedepartementet upprättades i november 1991 promemorian
(Ds 1991:76) Utländska förvärv av fast egendom. I promemorian föreslogs
att då gällande begränsningar i fråga om utländska förvärv av fast egendom
i huvudsak skulle upphöra att gälla fr.o.m. den 1 juli 1992. Reformen angavs
vara ett led i den pågående anpassningen av den svenska lagstiftningen till
det regelverk som gäller inom EG.
När det gäller förvärv av fastigheter som är avsedda för fritidsändamål
kunde det enligt promemorian finnas skäl att även i framtiden ha kvar någon
form av förvärvskontroll för personer som inte är bosatta här i landet liksom
också för utländska juridiska personer. I promemorian konstaterades att så-
dana restriktioner inte är oförenliga med EG:s rättsregler. Mot bakgrund
härav lades i promemorian fram ett lagförslag som visade hur nya regler på
detta område skulle kunna utformas.
Promemorian har remissbehandlats. En klar majoritet av remissinstan-
serna har tillstyrkt lagförslagen i promemorian. Som kommer att framgå av
det följande anser jag att förslagen bör genomföras. Till protokollet i detta
ärende bör fogas en förteckning över remissinstanserna som bilaga 1.
En sammanställning av remissyttrandena över promemorian har upprät-
tats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr
91-3460).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 27 augusti 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till lag om förvärv av fast egendom m.m. Förslagen hade upprät-
tats inom Justitiedepartementet.
Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
11
Lagrådet, vars yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 3, har godta-
git förslagen i sak men har föreslagit några formella ändringar i den före-
slagna nya lagens rubrik och i vissa av lagens paragrafer. Jag kan redan här
förutskicka att jag godtar Lagrådets ändringsförslag utom såtillvida att jag
anser att en av lagens paragrafer bör utformas på ett något annorlunda sätt
än som har föreslagits av Lagrådet. Härutöver har jag gjort några formella
jämkningar i de remitterade förslagen.
I övrigt har Lagrådet lämnat de remitterade förslagen utan erinran.
De i avsnitt 5.14 behandlade förslagen till ändringar i jordförvärvslagen
har tillkommit efter lagrådsgranskningen. Dessa förslag är av sådan beskaf-
fenhet att det enligt min mening skulle sakna betydelse att höra Lagrådet.
Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. innebär som
redan nämnts att utländska medborgare får förvärva fast egendom här i
landet endast efter särskilt tillstånd (förvärvstillstånd). Undantag görs bl.a.
för vissa familjerättsliga förvärv och för förvärv genom inrop på exekutiv
auktion. Efter lagändring den 1 januari 1992 görs undantag också för förvärv
av egendom som är taxerad som hyreshusenhet eller industrienhet (se prop.
1991/92:71, bet. 1991/92:NU15). Kravet på tillstånd gäller inte bara för ut-
ländska medborgare utan också för andra särskilt angivna rättssubjekt, i la-
gen benämnda kontrollsubjekt. Vilka förvärvare som är kontrollsubjekt be-
stäms genom en hänvisning till den numera upphävda lagen (1982:617) om
utländska förvärv av svenska företag m.m. Med kontrollsubjekt avses enligt
sistnämnda lag (se 3 §) utländska medborgare och andra utländska rättssub-
jekt, svenska aktiebolag som inte har utlänningsförbehåll i bolagsordningen,
svenska handelsbolag i fall då någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt,
och - med vissa undantag - svenska ekonomiska föreningar vilkas verksam-
het regleras av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, bostadsrättsla-
gen (1991:614) eller lagen (1975:417) om sambruksföreningar. Kontrollsu-
bjekt är vidare svenska stiftelser, om stiftelsen inte är ett allmännyttigt bo-
stadsföretag eller har bildats vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen
(1987:615).
Förvärvstillstånd behövs inte bara för förvärv av fast egendom utan också
för förvärv av tomträtt och bostadsarrende.
De sakliga förutsättningarna för att få förvärvstillstånd anges i 1 kap. 8-
11 §§ lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. Bestämmelserna
innehåller en allmän regel om att förvärvstillstånd i princip skall meddelas,
om det inte finns något hinder mot det med hänsyn till landets försvar eller
säkerhet, egendomens lämplighet för avsett ändamål eller andra allmänna
intressen eller med hänsyn till förvärvarens förhållanden. Förvärvstillstånd
får inte meddelas om tillstånd skulle ha vägrats vid en prövning enligt jord-
förvärvslagen (1979:230).
För fastigheter som är avsedda för fritidsändamål finns vidare en särskild
bestämmelse (se 10 §). Enligt denna skall förvärvstillstånd vägras om förvär-
vet sker för fritidsändamål och egendomen är belägen inom ett område där
Prop. 1992/93:71
12
efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att det på grund därav finns Prop. 1992/93:71
risk för en stegring av fastighetsvärdena. Om förvärvaren tidigare har varit
svensk medborgare eller på annat sätt har särskild anknytning till Sverige,
gäller dock inte denna särskilda bestämmelse. Bestämmelsen har i sak varit
gällande sedan år 1975. Den tillkom mot bakgrund av att utländska medbor-
gare i ökad omfattning hade förvärvat fritidsfastigheter i Sverige. Detta an-
sågs kunna medföra risk för prisstegringar i särskilt attraktiva fritidsområ-
den, vilket i sin tur innebar försämrade möjligheter för dem som var bosatta
i Sverige att skaffa sig fritidshus (se prop. 1975:65 och bet. 1975:LU27).
Om förvärvstillstånd inte söks inom tre månader från det förvärvet skedde
eller om tillstånd vägras är förvärvet ogiltigt.
I lagens 3 kap. finns bestämmelser om förvärv av fast egendom genom in-
rop på exekutiv auktion i fall då förvärvstillstånd skulle ha krävts vid ett van-
ligt köp. Bestämmelserna innebär bl.a. skyldighet att i vissa fall avyttra egen-
domen inom två år efter förvärvet.
Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen och i vissa fall av rege-
ringen (se 1 kap. 3 §; jfr 1 och 8 §§ förordningen 1982:879 om utländska för-
värv av fast egendom m.m.). Länsstyrelsens beslut i tillståndsärenden kan
överklagas hos regeringen genom besvär (se 4 kap. 1 § i lagen).
Lagen kompletteras av bestämmelser om tvångsförsäljning m.m. i lagen
(1985:277) om vissa bulvanförhållanden. Dessa bestämmelser syftar till att
hindra att reglerna om förvärvstillstånd kringgås genom att någon som är
tillståndspliktig förvärvar t.ex. en fastighet genom att anlita en icke till-
ståndspliktig bulvan och låta denne utåt framstå som ägare av fastigheten.
Den 24 juni 1988 antog EG det s.k. kapitalliberaliseringsdirektivet
(88/361/EEG), vilket numera föreligger i slutlig svensk version, se bilaga 4.
I förhållande till vad som gällde tidigare inom EG innebär direktivet en
långtgående utvidgning av rätten för personer i en EG-stat att placera kapital
och förvärva egendom i en annan EG-stat. Enligt direktivet skall varje med-
lemsstat senast den 1 juli 1990 i princip ha avskaffat restriktioner för kapital-
rörelser mellan personer bosatta i medlemsstaterna (artiklarna 1.1 och 6.1).
Några medlemsstater har dock fått anstånd t.o.m. år 1992. Med kapitalrörel-
ser avses bl.a. aktiviteter som utförs av envar fysisk eller juridisk person när
det gäller investeringar i fast egendom (bilaga 1 till direktivet). Direktivet
innehåller även en avsiktsförklaring om att medlemsstaterna, i fråga om
överföringar som sker till eller från tredje land och som hänför sig till kapital-
rörelser, skall sträva efter att uppnå samma grad av liberalisering som gäller
inom gemenskapen (artikel 7.1).
I ett särskilt avseende, nämligen när det gäller förvärv av fritidsbostäder,
medger direktivet att medlemsstaterna under en inte närmare fastställd
övergångstid får underlåta att liberalisera sin lagstiftning. I artikel 6.4 före-
skrivs sålunda att gällande inhemsk lagstiftning avseende förvärv av fritidsbo-
städer får upprätthållas intill dess ministerrådet antar ytterligare bestämmelser
för detta område. I artikeln anges vidare att den bestämmelsen inte skallpå-
13
verka tillämpligheten av andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen. Med
uttrycket ”andra bestämmelser” åsyftas sannolikt reglerna i Romfördraget
om fri etableringsrätt och fri rörlighet för arbetskraft och tjänster.
Av EG:s medlemsstater är det endast Danmark som i sin nationella lag-
stiftning har särskilda restriktioner för andra än landets egna invånare vid
förvärv av fritidsbostäder. Den danska lagstiftningen behandlas närmare i
nästa avsnitt. Så som direktivet är utformat kan nya sådana restriktioner inte
införas i något annat land som nu är medlem i EG.
I Danmark finns sedan år 1959 en lag (lov om erhvervelse af fast ejendom)
som begränsar rätten att förvärva fast egendom i Danmark. Den gällande
lydelsen av lagen är fastställd genom justitieministeriets lovbekandtgprelse
1986-08-28 nr 566. Lagen utgår generellt från att personer som inte har hem-
vist (bopael) i Danmark och som inte heller tidigare under sammanlagt fem
år har haft hemvist i landet måste ha justitieministerns tillstånd för att få för-
värva fast egendom. Tillståndspliktiga är också juridiska personer som inte
har säte (hjemsted) i Danmark. Från tillståndsplikten undantas vissa familje-
rättsliga förvärv. Vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att man skall få
tillstånd anges inte i lagstiftningen. För att tillståndsplikten skall efterlevas
finns bestämmelser om straff, vitesföreläggande och tvångsförsäljning. För-
värv i strid mot tillståndsplikten är däremot i och för sig inte ogiltiga. Det
finns också regler som syftar till att hindra kringgåenden av tillståndstvånget.
Sålunda är ett avtal om långvarig nyttjanderätt av fast egendom ogiltigt, om
det kan antas ha ingåtts i avsikt att kringgå förvärvsreglema. Vidare gäller
att bestämmelserna om tillståndsplikt skall ha motsvarande tillämpning på
andra rättshandlingar som syftar till att kringgå tillståndsplikten.
I en särskild lag som tillkom i samband med Danmarks inträde i EG (lov
om erhvervelse af fast ejendom for så vidt angår visse EF-statsborgere og
EF-selskaber) och som fått sin gällande lydelse fastställd genom justitiemi-
nisteriets bekandtgörelse 1987-12-23 nr 895 föreskrivs lättnader för vissa
EG-medborgare och EG-bolag i förhållande till den nyss beskrivna allmänna
förvärvslagstiftningen. Enligt denna särskilda lag behövs det inte något för-
värvstillstånd för EG-medborgare som har anställning i Danmark eller har
så kallat EG-uppehållsbevis eller som har etablerat sig eller avser att eta-
blera sig i Danmark för att bedriva en självständig verksamhet i landet. Till-
stånd behövs heller inte för bolag som har bildats enligt lagstiftningen i nå-
gon annan EG-stat men som bedriver eller avser att bedriva verksamhet i
Danmark. Lagen ger således medborgare och bolag från andra EG-stater
vidsträckta möjligheter att fritt förvärva fast egendom i Danmark, något som
ligger i linje med landets förpliktelser enligt kapitalliberaliseringsdirektivet.
Liberaliseringen i förhållande till den generella förvärvslagstiftningen gäller
emellertid bara sådan egendom som antingen skall användas som nödvändig
helårsbostad åt förvärvaren eller vars åtkomst är en förutsättning för att be-
driva verksamhet i landet. För fritidsfastigheter görs alltså inte något undan-
tag från det allmänna kravet på förvärvstillstånd. Om ett förvärv av en fri-
Prop. 1992/93:71
14
tidsfastighet ingår som led i en kommersiell verksamhet som bedrivs av ett Prop. 1992/93:71
företag inom EG, torde tillstånd enligt den nu nämnda förvärvslagstift-
ningen inte behövas. Betydelsen härav reduceras dock av annan, icke-diskri-
minerande lagstiftning. Sålunda krävs det generellt enligt dansk plan- och
miljölagstiftning tillstånd för att förvärvsmässigt eller under längre tid än ett
år hyra ut fritidshus eller för att upplåta mark för fritidsbebyggelse. Juridiska
personer får över huvud taget inte förvärva fritidsfastigheter utan miljömi-
nisteriets tillstånd med mindre egendomen skall användas i förvärvssyfte (se
lovbekandtgörelse 1989-12-22 nr 920 om sommarhuse og campering mv). -
Ett villkor för att EG-medborgare och EG-bolag skall kunna få inskrivning
av ett förvärv som i och för sig får göras utan förvärvstillstånd är att förvärva-
ren på åtkomsthandlingen tecknar en förklaring om att egendomen skall an-
vändas som nödvändig helårsbostad åt honom eller att förvärvet är en förut-
sättning för att bedriva verksamhet i landet. Om ändamålet är att bereda
helårsbostad åt förvärvaren, skall det av förklaringen vidare framgå att egen-
domen inte är ”udlagt til eller benyttes som fritidshus eller fritidsgrund”.
Som tidigare anförts är Danmark det enda land inom EG som har begag-
nat sig av den möjlighet som artikel 6.4 i kapitalliberaliseringsdirektivet ger
de enskilda medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning behålla befintlig
lagstiftning om förvärv av fritidsbostäder. Som också nämnts är det i direkti-
vet klart utsagt att artikeln skall gälla bara till dess att ministerrådet antar
andra bestämmelser på området. Inom EG har kritik tidigare riktats mot det
förhållandet att Danmark har en lagstiftning som i stor utsträckning ute-
stänger köpare från andra EG-länder från fritidshusmarknaden. Förhållan-
dena har emellertid numera ändrats såtillvida att EG:s medlemsstater i sam-
band med överenskommelsen i december 1991 om bildandet av en Euro-
peisk union har enats om att anta ett tilläggsprotokoll till Romfördraget av
följande lydelse: ”The High Contracting Parties, Desiring to settle certain
particular problems relating to Denmark, Have agreed. upon the following
provision, which shall be annexed to this Treaty: Notwithstanding the provi-
sions of the Treaty establishing the European Community, Denmark may
maintain the existing legislation on the acquisition of properties which are
not permanent residences”. Avsikten är att tilläggsprotokollet skall få status
av fördragstext, vilket innebär att det kan ändras eller upphävas endast om
medlemsstaterna är eniga härom.
Utgången av folkomröstningen i Danmark den 2 juni 1992 om unionsför-
draget torde innebära att utsikterna har minskat för att det nyss nämnda till-
läggsprotokollet kommer att träda i kraft. För Sveriges vidkommande har
emellertid protokollet likväl intresse därigenom att det visar att EG under
vissa omständigheter kan acceptera även permanenta undantag från princi-
pen om kapitalets fria rörlighet när det gäller förvärv av fritidsbostäder.
15
Mitt förslag: Det generella kravet på förvärvstillstånd för utländska
förvärv av fastigheter avskaffas.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt (se promemorian s. 12 -
16).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Fortifikationsförvalt-
ningen tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Över-
befälhavaren anser dock att de säkerhetsmässiga aspekterna av ett upphä-
vande av förvärvsrestriktionerna bör övervägas ytterligare.
Bakgrund: Sommaren 1990 inleddes förhandlingar mellan EFTA-län-
derna och EG om ett närmare samarbete byggt på ett gemensamt beslutsfat-
tande och gemensamma institutioner inom ett europeiskt ekonomiskt sam-
arbetsområde, EES. Förhandlingarna ledde fram till att ett avtal om ett så-
dant samarbete kunde undertecknas den 2 maj 1992, det s.k. EES-avtalet.
Enligt detta skall samarbetet träda i kraft vid årsskiftet 1992/93, samtidigt
som EG:s inre marknad fullbordas. Ett av målen med EES-avtalet är att
skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde med fri rörlighet för va-
ror, tjänster, personer och kapital inom hela EG-EFTA-området. Enligt
EES-avtalet åtar sig bl.a. Sverige att i princip införa EG:s regelverk inom
vissa områden i den nationella lagstiftningen. Bland de delar av regelverket
inom EG som Sverige alltså har åtagit sig att göra till svensk rätt ingår det
tidigare nämnda kapitalliberaliseringsdirektivet. EES-avtalet medger inte
att Sverige gör några permanenta undantag från bestämmelserna i det direk-
tivet. Sverige måste således integrera kapitalliberaliseringsdirektivet full-
ständigt i sin lagstiftning. När det gäller förvärv av fast egendom måste denna
integrering vara genomförd senast när EES-avtalet träder i kraft. Sverige har
nämligen på detta område inte fått - och inte heller under EES-förhandling-
ama begärt - någon övergångstid.
Den 1 juli 1991 ingav Sverige till ministerrådet en ansökan om medlem-
skap i EG. Ett svenskt medlemskap kan sannolikt komma i fråga tidigast den
1 januari 1995.
Skälen för mitt förslag: Mot den nu angivna bakgrunden står det klart att
den lagstiftning som begränsar möjligheterna för medborgare i EG- och EF-
TA-staterna att här i landet förvärva fast egendom inte är förenlig med Sveri-
ges åtaganden enligt EES-avtalet. Det skulle för övrigt knappast ligga i Sve-
riges intresse att hålla fast vid denna lagstiftning även om det vore möjligt.
De generella förvärvsrestriktioner i Sverige som gör det svårare för medbor-
gare i EG- och EFTA-staterna än för svenskar att förvärva fast egendom bör
alltså upphävas.
Det finns anledning att i detta sammanhang beröra frågan om förvärvslag-
stiftningens betydelse för landets försvar och säkerhet. Enligt den nu gäl-
lande förvärvslagstiftningen kan hänsynen till landets försvar eller säkerhet
utgöra ett skäl för att vägra ett kontrollsubjekt förvärvstillstånd. Utrymmet
Prop. 1992/93:71
16
enligt EES-avtalet för att på denna grund diskriminera utländska förvärvare Prop. 1992/93:71
är mycket begränsat. Det stöd som närmast skulle kunna åberopas är artikel
123 i avtalet (motsvarar artikel 223 i Romfördraget) om skydd för egna vä-
sentliga säkerhetsintressen i fråga om tillverkning av eller handel med va-
pen, ammunition och krigsmateriel. Att söka uppnå ett skydd för den
svenska vapenindustrin genom restriktioner i fråga om förvärv av fast egen-
dom är emellertid inte realistiskt. Kontrollen över verksamheten i fråga sker
för övrigt redan i dag huvudsakligen genom lagen (1983:1034) om kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. Regeringen har i en nyligen av-
lämnad proposition (1991/92:174) föreslagit att den lagen fr.o.m. den 1 ja-
nuari 1993 ersätts av en ny lag om krigsmateriel.
Sveriges närmande till EG har också inneburit att de förvärvsrestriktioner
som tidigare fanns i lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. har
avskaffats från och med den 1 januari 1992 (se prop. 1991/92:71, bet.
1991/92:NU15), vilket bl.a. innebär att utländska rättssubjekt numera utan
särskilt tillstånd kan förvärva även sådana företag som äger svenska fastighe-
ter. I samma lagstiftningsärende ändrades lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m. så att tillstånd enligt den lagen inte längre behövs för förvärv
av fast egendom som är taxerad som hyreshusenhet eller industrienhet. De
genomförda ändringarna bygger på uppfattningen att hänsynen till rikets sä-
kerhet och försvar inte längre utgör något hinder för en avreglering av fastig-
hetsmarknaden. I sammanhanget bör också noteras att upplåtelseformerna
hyra och jordbruksarrende över huvud taget inte är föremål för någon sär-
skild kontroll med avseende på utländska brukare.
Det kan naturligtvis även i fortsättningen finnas försvars- och säkerhets-
mässiga motiv för att på olika sätt begränsa utländska och för övrigt också
svenska medborgares möjligheter att uppehålla sig inom militärt känsliga
områden m.m. Sådana begränsningar strider inte mot artikel 28 i EES-avta-
let (motsvarar artikel 48 i Romfördraget) som behandlar fri rörlighet för ar-
betskraft. Om förvärvslagstiftningen upphävs, kan det inträffa att en utlän-
ning förvärvar en fastighet inom ett område som han inte har rätt att vistas
i. Förvärvet som sådant innebär i ett sådant fall inte någon säkerhetsrisk.
Förvärvaren kan för övrigt ha fullt godtagbara skäl för förvärvet. Han kan
t.ex. vilja uppdra förvaltningen av fastigheten åt någon annan och räkna med
hyresinkomster från den, han kan planera att vidareförsälja fastigheten med
vinst eller han kan finna den lämplig som objekt för en ren kapitalplacering.
Situationen skiljer sig principiellt sett inte från det redan i dag tänkbara fallet
att en person som över huvud taget inte har rätt att vistas i landet äger en
fastighet här.
Av det anförda kan man enligt min mening dra den slutsatsen att ett av-
skaffande av den nuvarande förvärvskontrollen inte skulle få någon nämn-
värd betydelse för landets försvar och säkerhet.
Förvärvsrestriktionerna bör enligt min mening avskaffas så snart som möj-
ligt. Till frågan om den närmare tidpunkten för reformen återkommer jag i
avsnitt 5.12.
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 71
Mitt förslag: Förvärvsrestriktionerna bör upphävas i förhållande till
inte bara rättssubjekt i EFTA- och EG-länder utan också rättssubjekt
i övriga länder.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt (se promemorian s. 16 -
17).
Remissinstanserna har inte kommenterat frågan.
Skälen för mitt förslag: EES-avtalet nödvändiggör i och för sig inte att Sve-
rige avskaffar sina förvärvsrestriktioner också i förhållande till rättssubjekt
i länder som står utanför EES-avtalet. Det skulle emellertid inte vara möjligt
att behålla restriktionerna oförändrade gentemot dessa länder. Sverige har
nämligen på grund av sitt medlemskap i OECD en allmän förpliktelse att
vidta liberaliserande åtgärder i princip likformigt gentemot alla OECD-län-
der, något som följer av regeln om ”progressive liberalisation” i OECD:s ka-
pitalliberaliseringsstadga. Vidare skulle en diskriminering av utanförstående
länder stå i strid med de strävanden inom EG som kommer till uttryck i kapi-
talliberaliseringsdirektivets tidigare nämnda avsiktsförklaring om likabe-
handling av utanförstående länder. Härtill kommer att frågan utifrån de in-
tressen som främst bär upp den nuvarande lagstiftningen - skyddet för Sveri-
ges naturtillgångar och ekonomiska självbestämmanderätt - inte torde ha
någon nämnvärd praktisk betydelse. Förvärvsrestriktionerna bör således av-
skaffas i förhållande till inte bara rättssubjekt i EFTA- och EG-länder utan
också rättssubjekt i övriga länder. Förslaget överensstämmer i detta av-
seende med den i föregående avsnitt berörda avregleringen i fråga om ut-
ländska förvärv av svenska företag som genomfördes den 1 januari 1992.
Av betydelse är vidare att EG-staterna i förbindelse med överenskommel-
sen om bildandet av den Europeiska unionen beslutat om ändringar i Rom-
fördraget, vilka bl.a. innebär att restriktioner i fråga om kapitalrörelser mel-
lan medlemsstaterna och utanförstående länder fr.o.m. den 1 januari 1994
inte kommer att vara tillåtna. Restriktioner som är gällande den 31 decem-
ber 1993 får dock behållas, även i fråga om investeringar i fast egendom.
Mitt förslag: Fastighetsförvärv för fritidsändamål skall även i framti-
den underkastas förvärvskontroll.
Promemorian innehåller inte något ställningstagande i frågan.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna anser att fastig-
hetsförvärv för fritidsändamål även i framtiden skall underkastas förvärvs-
kontroll. Endast fyra instanser - Arrendenämnden i Malmö, Domstolsver-
ket samt de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Stock-
holm - anser att en fortsatt förvärvskontroll i fråga om fritidsfastigheter inte
behövs.
Prop. 1992/93:71
18
Bakgrund: För utländska förvärv av fast egendom för fritidsändamål har -
som redan har nämnts i avsnitt 2 - sedan år 1975 gällt särskilda restriktioner
vid sidan av de begränsningar som sedan länge funnits för förvärv av fast
egendom i allmänhet. Dessa särskilda restriktioner innebär att förvärvstill-
stånd skall vägras, om egendomen är belägen inom ett område där efterfrå-
gan på fritidsfastigheter är så betydande att på grund därav risk föreligger
för en stegring av fastighetsvärdena. Denna särskilda begränsning gäller
dock inte, om förvärvaren tidigare har varit svensk medborgare eller på an-
nat sätt har särskild anknytning till Sverige.
Motivet för att göra det svårare för utländska medborgare utan särskild
anknytning till Sverige att förvärva fritidsfastigheter här i landet var ett
starkt ökat utländskt intresse inom områden där konkurrensen om marken
var stor (se prop. 1975:65 och bet. 1975:LU27). Den ökade utländska efter-
frågan drev upp priserna inom allt fler områden. De utländska köparna var
ofta kapitalstarka och villiga att betala ett högre pris än vad som normalt
kunde erhållas på marknaden, vilket ledde till att här bosatta personers möj-
ligheter att förvärva fritidshus försämrades. I lagstiftningsärendet påpekades
att det övervägande antalet hushåll här i landet saknade eget fritidshus sam-
tidigt som efterfrågan på fritidshus var ganska stor. För dem som var bosatta
inom de mest attraktiva områdena kunde det bli svårt att över huvud taget
förvärva ett fritidshus på rimligt avstånd från bostadsorten. Inom dessa om-
råden, som i huvudsak låg inom de södra och västra delarna av landet, borde
följaktligen utländska medborgare utan särskild anknytning till Sverige inte
få tillstånd att förvärva fritidshus. Om en utländsk förvärvare hade särskild
anknytning till Sverige, borde däremot den liberala tillståndspraxis som dit-
tills hade gällt fortsätta att tillämpas. Vidare underströks att det inte fanns
någon anledning att utestänga utländska medborgare från att förvärva fri-
tidsfastigheter inom områden av landet där efterfrågan inte var särskilt stor.
Tvärtom framhölls att utländska förvärv inom sådana områden kunde inne-
bära ett önskvärt tillskott till bebyggelsen som kunde bidra till att landskapet
hölls öppet, att möjligheterna att upprätthålla vissa former av samhällsser-
vice ökade och att befintliga men outnyttjade byggnader användes på ett nyt-
tigt sätt.
Frågan om utländska förvärv av fastigheter för fritidsändamål diskutera-
des också i samband med att 1975 års regler överfördes i princip oförändrade
till nu gällande lag om utländska förvärv av fast egendom m.m. (se prop.
1981/82:135 och bet. 1981/82:NU56). Bl.a. berördes spörsmålet om hur be-
stämmelserna bör tillämpas. I propositionen underströks i det samman-
hanget att en utländsk medborgare, som är stadigvarande bosatt här i landet,
måste anses ha särskild anknytning till Sverige. I näringsutskottets av riksda-
gen godkända betänkande - som i denna del anslöt till ett av lagutskottet
avgivet yttrande - framhölls samtidigt vikten av att bestämmelserna inte till-
lämpades på ett sådant sätt att utländska medborgare som är bosatta utom-
lands förhindras att förvärva fritidshus i vårt land. Det var å andra sidan rim-
ligt att i delar av landet, där konkurrensen om fritidsbebyggelsen är stor, en-
dast utlänningar som har särskild anknytning till landet bör få förvärva fri-
tidsfastigheter. Näringsutskottet konstaterade att de gällande reglerna torde
ge utrymme för den restriktivitet som kan anses erforderlig i fråga om för-
Prop. 1992/93:71
19
värv av fritidsfastigheter i dylika områden av utländska medborgare utan Prop. 1992/93:71
särskild anknytning till Sverige. Utskottet betonade att man vid bedöm-
ningen av om det föreligger ett efterfrågetryck inom ett område måste ta
hänsyn till förhållandena under en inte alltför kort tidsperiod. Utskottet an-
såg vidare att en vistelse i Sverige cirka en månad varje år under en tidspe-
riod av fem år är väl kort för att det skall kunna anses att vederbörande har
fått särskild anknytning till Sverige. Enligt utskottet kunde det synas rimligt
att kräva att den nämnda tidsperioden uppgår till 6-7 år. Den borde dock i
speciella fall kunna sättas lägre, exempelvis när sökanden regelbundet har
hyrt samma fastighet. Utskottet ansåg också att det är angeläget att särskild
försiktighet iakttas vid tillståndsprövningen när det gäller köp av fritidshus
som ingår i nyuppförda stugbyar.
Efter det sist nämnda lagstiftningsärendet har krav på en skärpning av reg-
lerna för utländska förvärv av fritidsfastigheter vid åtskilliga tillfällen fram-
förts i riksdagen genom motioner (se t.ex. bet. LU 1985/86:17). Dessa krav
har riksdagen avvisat med hänvisning till att gällande bestämmelser ger ut-
rymme för erforderlig restriktivitet samtidigt som de medger en anpassning
till rådande lokala förhållanden.
Skälen for mitt forslag: Som jag tidigare har berört (se avsnitten 3 och 4)
torde det finnas ett utrymme för Sverige att även efter ett EES-avtal och ett
medlemskap i EG behålla regler som begränsar utländska förvärv av fritids-
fastigheter. En förutsättning för detta är att reglerna är i kraft före EES-avta-
lets ikraftträdande. Undantagsregeln beträffande fritidsbostäder i EG:s ka-
pitalliberaliseringsdirektiv tar nämligen som tidigare har berörts sikte endast
på gällande lagstiftning.
Hur stort utrymmet för fortsatt kontroll är kommer jag att behandla mera
ingående i det följande (se avsnitten 5.4 - 5.10).
Som har berörts tidigare (se avsnitten 3 och 4) kan det komma att ske för-
ändringar i EG:s regelverk, som påverkar Sveriges och övriga EFTA-länders
möjligheter att ha kvar begränsningar i rätten att förvärva fritidsfastigheter.
De förslag som läggs fram i propositionen utgår från det rättsläge inom EG
som gäller nu (och som till följd av EES-avtalet blir gällande också för Sve-
rige).
När det gäller behovet av att ha kvar begränsningar i rätten att förvärva
fritidsfastigheter bör först konstateras att det fortfarande är en fullt rimlig
tanke att förvärv av fritidsfastigheter som är belägna inom särskilt priskäns-
liga områden skall få göras endast av dem som bor här i landet och av utom-
lands bosatta personer med särskild anknytning till Sverige. De skäl som bär
upp den nuvarande lagstiftningen har alltjämt giltighet. Med en förvärvskon-
troll kan prisutvecklingen dämpas och de människor som bor i t.ex. kustom-
rådena få större möjlighet till fritidsboende på inte alltför långt avstånd från
den egna bostaden. Också inom områden av landet där efterfrågan på fritids-
bostäder inte är lika stor kan det finnas ett behov av att ha kvar en förvärvs-
prövning för utländska köpare, även om denna prövning som regel bör ge
till resultat att förvärvstillstånd meddelas.
Vid sidan av det direkta behovet av att inte försvåra för landets invånare
att skaffa fritidshus finns det ytterligare en omständighet som talar för att
Sverige åtminstone tills vidare bör ha kvar en förvärvslagstiftning för fritids-
20
fastigheterna. Det kan nämligen förutsättas att Norge och Finland i likhet Prop. 1992/93:71
med Danmark kommer att behålla en förvärvsprövning för sina fritidsfastig-
heter oberoende av Sveriges ställningstagande i saken. För att undvika oba-
lans och brist på enhetlighet i regelsystemen i de nordiska länderna bör också
Sverige ta till vara den möjlighet som kapitalliberaliseringsdirektivet ger att
behålla nationella förvärvsrestriktioner för fritidsfastigheter.
Flera av remissinstanserna, bl.a. Samarbetsgruppen för Sveriges mindre
kommuner, har påpekat att ett upphävande av förvärvsrestriktionerna även
beträffande fritidsfastigheter skulle leda till att den bofasta befolkningen
skulle få ännu större problem än i dag när det gäller att förvärva villor för
permanentboende. Framför allt i vissa kustområden är nämligen priserna på
villafastigheter så höga att de ortsboende har svårt att konkurrera med
svenska köpare som vill skaffa sig en fritidsbostad i dessa områden. Om ut-
ländska spekulanter skulle få fritt tillträde till fastighetsmarknaden i dessa
områden skulle, enligt de nämnda remissinstanserna, priserna på attraktiva
fastigheter öka så mycket att den bofasta befolkningen många gånger skulle
bli hänvisad till att förvärva sina egna villor långt från den egentliga hemor-
ten. För min del anser jag att de påtalade problemen för den bofasta befolk-
ningen i princip inte bör lösas genom förvärvsrestriktioner som särskilt riktar
sig mot utländska medborgare. Jag har emellertid förståelse för den oro som
framförts av dem som företräder den bofasta befolkningen. Genom mitt för-
slag tillgodoses de önskemål som har framförts av de berörda kommunerna
och organisationerna.
Mitt förslag: En ny lagstiftning om förvärv av fritidsfastigheter bör
utgå från den lagstiftning som gäller i Danmark. I sak bör den nya
lagstiftningen avvika från den danska endast i liberaliserande rikt-
ning.
Promemorians lagförslag överensstämmer i detta hänseende med mitt för-
slag (se promemorian s. 22 - 24).
Remissinstanserna har inte riktat några invändningar i detta hänseende
mot promemorians förslag.
Skälen för mitt förslag: Möjligheterna att genom lagstiftning, som inte stri-
der mot EG:s rättsordning, begränsa utländska förvärv av fritidsfastigheter
är i grova drag angivna i artikel 6.4 i EG:s kapitalliberaliseringsdirektiv. Det
framgår där att en lagstiftning om förvärvskontroll av sådana fastigheter är
tillåten, men att den inte innebär någon begränsning i fråga om tillämplighe-
ten av andra EG-bestämmelser.
Det skulle kunna hävdas att Sverige formellt är berättigat att ha vilka re-
striktioner som helst beträffande förvärv av fritidsfastigheter. Skulle restrik-
tionerna strida mot andra EG-bestämmelser - t.ex. etableringsrätten -
skulle det endast innebära att restriktionerna inte fick tillämpas. En lagstift-
ning som på viktiga punkter inte får tillämpas bör dock undvikas. I praktiken
21
bestäms alltså gränserna för en svensk förvärvslagstiftning på området av de Prop. 1992/93:71
rättigheter som EG:s rättsordning tillerkänner medborgarna i andra avseen-
den än när det gäller kapitalrörelser mellan staterna. Det innebär att det är
svårt att ange var gränsen för en maximalt restriktiv lagstiftning går i fråga
om förvärv av fritidshus.
Mot bakgrund av den diskussion som i vart fall tidigare har förts internt
inom EG med anledning av Danmarks förvärvslagstiftning måste man räkna
med att enskildheter i en svensk lagstiftning om förvärv av fritidsfastigheter
som särbehandlar medborgare och bolag från EG:s medlemsländer kan
komma att ifrågasättas från EG-håll, även om vi själva anser att lagstift-
ningen har stöd i EG:s rättsordning. En svensk lag kan sålunda förmodas få
ett skeptiskt bemötande, om den får ett mycket vidsträckt tillämpningsom-
råde och genom en detaljerad reglering söker komma till rätta med olika
tänkbara fall av kringgåenden och om den, i likhet med den gällande lagstift-
ningen, baseras på förvärvarens medborgarskap. En svensk lag på området
bör med andra ord utformas med återhållsamhet men samtidigt så att den i
rimlig grad förmår att fånga upp huvuddelen av de utländska förvärv som
sker för fritidsändamål.
Av det anförda framgår att en ny förvärvslag rörande fritidsfastigheter
måste balansera mellan motstående intressen. En lösning som ligger nära till
hands är att låta lagen ansluta till den lagstiftning av detta slag som redan
finns i Danmark och som numera har accepterats av EG. Med en sådan lös-
ning kan det från EG:s sida knappast komma att hävdas att enskildheter i
den svenska lagstiftningen står i strid mot de rättsprinciper som i dag gäller
inom EG. Samtidigt finns det inget som hindrar att den svenska lagen görs
mindre restriktiv än den danska. Tvärtom är det angeläget att en ny lag utfor-
mas generöst och liksom dagens lagstiftning i huvudsak ger goda förutsätt-
ningar för utländska fastighetsförvärv för fritidsändamål.
Någon anledning att söka efterbilda den danska lagstiftningens formella
struktur finns det inte. I stället bör Sverige ta till vara den möjlighet att för-
enkla lagstiftningen som erbjuds bl.a. därigenom att det inte behövs några
särskilda regler för förvärvare från länder som inte ingår i EFTA-EG-områ-
det.
Mitt förslag: Förvärvarens medborgarskap skall inte avgöra om ett
förvärv fordrar tillstånd. Kriteriet skall i stället vara att förvärvaren är
fast bosatt här i landet eller tidigare har haft hemvist här under minst
fem år. Juridiska personer skall inte behöva förvärvstillstånd, om de
är bildade enligt svensk lagstiftning eller i övrigt enligt svensk rätts-
ordning.
Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt (se promemorian s.
24 - 25).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till promemo-
22
rians lagförslag. Några remissinstanser anser dock att lagstiftningen alltför Prop. 1992/93:71
lätt kan kringgås om svenska juridiska personer generellt befrias från till-
ståndsplikt.
Skälen för mitt förslag: När det gäller avgränsningen av vad som skall be-
traktas som utländska förvärv resp, inhemska förvärv, bör den nya lagen till
sitt sakliga innehåll likna den danska förvärvslagstiftningen (se föregående
avsnitt). Det innebär att nationalitetsneutrala kriterier bör användas i den
nya lagen. Skillnad bör således inte göras mellan svenska och utländska med-
borgare eller mellan juridiska personer som står under svenskt resp, ut-
ländskt inflytande. Lagen bör i stället efter danskt mönster utformas så att
den som är fast bosatt här i landet eller tidigare har haft hemvist här under
minst fem år inte behöver tillstånd för att förvärva en fastighet för fritidsän-
damål. Det innebär bl.a. att utlandssvenskar som t.ex. skall flytta hem till
Sverige inte behöver tillstånd för att inför hemflyttningen förvärva en fastig-
het här i landet.
Några remissinstanser har som nämnts uttryckt oro för att en tillstånds-
plikt, som inte omfattar sådana svenska företag som ägs eller kontrolleras av
utländska intressenter, alltför lätt kan kringgås. En ny förvärvslag om fritids-
fastigheter kommer emellertid, på samma sätt som gällande lag om ut-
ländska förvärv av fast egendom m.m., att kompletteras av den tidigare
nämnda lagen om vissa bulvanförhållanden. Den lagen ger möjlighet att
komma till rätta med sådana fall av kringgåenden som består i att en person
som inte själv kan få förvärvstillstånd förvärvar en fastighet genom en bulvan
som kan få eller inte behöver tillstånd. Bulvanlagen kommer liksom hittills
att vara tillämplig också i det fallet att en tillståndspliktig person söker
kringgå den nya förvärvslagen genom att bilda eller förvärva ett svenskt bo-
lag och låta det bolaget förvärva en fastighet för hans räkning i syfte att tillgo-
dose hans behov av fritidsboende.
I anslutning till de nämnda remissinstansernas uppfattning att den nya la-
gen i större utsträckning borde förhindra kringgåenden av tillståndsplikten
vill jag vidare framhålla att det huvudsakliga syftet med den nya förvärvslag-
stiftningen bör vara att åstadkomma en tröskel som är tillräckligt hög för att
i flertalet fall kunna förhindra oönskade förvärv av fritidsfastigheter. Man
bör däremot undvika att genom en detaljrik och komplicerad lagstiftning
söka bygga upp en ogenomtränglig mur mot alla slag av förvärv och andra
rättshandlingar som skulle kunna betraktas som kringgåenden av lagstift-
ningen. Förutom att en sådan lagstiftning skulle bli svår att tillämpa skulle
den framstå som mycket protektionistisk och därigenom på ett ogynnsamt
sätt påverka bilden av Sverige i europeiskt perspektiv.
Vad jag nu anfört leder fram till att förvärvstillstånd inte i något fall bör
fordras av svenska juridiska personer, dvs. sådana som är bildade enligt
svensk lag eller i övrigt enligt svensk rättsordning.
23
Mitt förslag: Tillstånd skall krävas för förvärv av småhus och lant-
bruk. Andra fastighetstyper bör få förvärvas helt fritt.
Promemorians lagförslag överensstämmer med mitt (se promemorian s.
25 - 28).
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet promemorians lagförslag i denna
del. Några remissinstanser anser dock att tillstånd inte bör krävas för förvärv
i sådana områden av landet där efterfrågan på fritidsfastigheter är liten.
Skälen for mitt förslag: När det gäller att närmare definiera vilken typ av
egendom som skall omfattas av lagen är det inte tillräckligt att begränsa till-
ståndsplikten till typiska fritidsfastigheter. Andra slag av fastigheter, t.ex.
småhus för permanentboende eller mindre jordbruksfastigheter, kan ju lika
väl förvärvas och användas för fritidsändamål. Om sådana fastigheter i mot-
sats till fritidshustaxerade fastigheter skulle få förvärvas fritt av vilken kö-
pare som helst, skulle den nya lagen förfela sitt syfte. Man riskerar att i stäl-
let driva upp priserna på de fastigheter för helårsboende som är belägna
inom de områden som är attraktiva för fritidsboende. Å andra sidan skulle
det föra för långt att låta tillståndstvånget generellt omfatta alla kategorier
av fastigheter enbart på grund av att det finns en viss risk att vissa fastigheter
kan användas som fritidsbostäder. En så omfattande tillståndsplikt skulle
leda till en onödigt omfattande provningsverksamhet och skulle dessutom
minska utländska intressenters benägenhet att i vårt land vilja investera i fast
egendom. Detta synsätt ligger helt i linje med de lagändringar som nyligen
har genomförts på grundval av regeringens tidigare nämnda proposition om
utländska förvärv av svenska företag m.m. (se avsnitt 5.1). Vid bedöm-
ningen av vilka slag av fastigheter som bör omfattas av den nya regleringen
synes en rimlig medelväg vara att krav på tillstånd skall gälla enbart sådana
fastigheter som från en i utlandet bosatt förvärvares synpunkt typiskt sett är
lämpliga för fritidsbruk, nämligen fastigheter som är taxerade som antingen
småhusenhet eller lantbruksenhet.
Det kunde i och för sig synas önskvärt att, som några remissinstanser före-
slagit, från tillståndsplikten undanta förvärv i vissa områden där efterfrågan
på fritidsfastigheter är förhållandevis liten. Som jag tidigare nämnt och mera
utförligt återkommer till i specialmotiveringen till 3 § kan det emellertid
också inom områden av landet där efterfrågan på fritidsbostäder inte är så
stor finnas ett behov att ha kvar en förvärvsprövning för utländska köpare.
En nackdel av annat slag med dessa remissinstansers förslag är att det skulle
nödvändiggöra en omfattande författningsreglering av vilka områden som
är undantagna från tillståndsplikten. Eftersom påföljden av att köparen inte
fullgjort tillståndsplikten är att hela köpet är civilrättsligt ogiltigt måste det
nämligen av lagstiftningen klart kunna utläsas i vilka fall en ansökan om till-
stånd måste göras. Jag vill framhålla att det inte är möjligt att anknyta till
redan befintliga områdesförteckningar i t.ex. förköpskungörelsen
(1967:873) eller jordförvärvsförordningen (1991:736), eftersom dessa för-
Prop. 1992/93:71
24
teckningar är upprättade för att tillgodose andra syften än att dämpa pri- Prop. 1992/93:71
serna på fritidsfastigheter. Det skulle inte - om man sakligt sett vill kunna
anknyta till nuvarande praxis - vara tillräckligt med exempelvis en förteck-
ning över ett visst antal kommuner, eftersom efterfrågan på fritidsbostäder
ofta varierar kraftigt inom en och samma kommun. Härtill kommer att en
sådan författningsreglering ständigt skulle behöva justeras i takt med att nya
efterfrågeområden uppkommer och att efterfrågan minskar i andra områ-
den. Det kan för övrigt ifrågasättas om det skulle vara förenligt med Sveriges
åtaganden enligt EES-avtalet att senare utvidga tillståndsplikten på detta
sätt (se avsnitt 5.3).
Tillståndsplikten bör alltså omfatta bl.a. alla fastigheter som är taxerade
som småhusenhet. Proceduren med ett prövningsförfarande kan visserligen
verka onödig i sådana fall då avsikten är en annan än att skaffa förvärvaren
en fritidsbostad. Denna synpunkt bör dock inte överdrivas. Man bör hålla i
minnet att det bara är personer som är fast bosatta i utlandet och utländska
juridiska personer som omfattas av tillståndsplikten. Utländska medborgare
som är bosatta här i landet liksom t.ex. svenska dotterföretag till utländska
juridiska personer kommer över huvud taget inte att behöva något tillstånd
enligt den nya lagen. Om en fysisk person som är fast bosatt i utlandet vill
köpa en villa i Sverige, kan syftet t.ex. vara att senare använda den för hel-
årsboende. Avsikten kan emellertid lika gärna vara att få tillgång till ett fri-
tidsboende. Mot den bakgrunden framstår det inte som orimligt att samtliga
småhusförvärv av i utlandet bosatta personer blir föremål för prövning enligt
den nya lagen. Det får då i förekommande fall klargöras i själva tillstånds-
ärendet att syftet med förvärvet inte har med fritidsboende att göra.
I sammanhanget kan det finnas anledning att påpeka att det i avsnitt 5.5
har föreslagits att förvärvstillstånd inte skall behövas för den som tidigare
har haft hemvist i Sverige under minst fem år. Till följd härav skulle en regel
om krav på förvärvstillstånd för småhus normalt inte komma att gälla för
t.ex. utlandssvenskar.
Vad som har sagts om tillståndsplikt vid förvärv av småhus gäller i motsva-
rande mån i fråga om jordbruksfastigheter. En skillnad är dock att förvärv
av jordbruksfastigheter i vissa fall skall prövas enligt jordförvärvslagen
(1979:230). Det gäller främst förvärv i glesbygd och i fall då förvärvaren är
en juridisk person. Vid den prövning som kan ifrågakomma enligt jordför-
värvslagen kan tillstånd vägras bl.a. om egendomen behövs för sysselsätt-
ningen eller bosättningen i ett glesbygdsområde. Någon möjlighet att inom
ramen för en sådan prövning ta hänsyn till att fastigheten är belägen i ett
område där det råder stor efterfrågan på fritidsfastigheter finns inte. Det för-
hållandet att ett förvärv av en jordbruksfastighet skall prövas enligt jordför-
värvslagen innebär således inte att en prövning är obehövlig enligt den nya
lagen eller omvänt. Samordningen mellan de båda regelsystemen bör ske på
så sätt att förvärv som är tillståndspliktiga enligt såväl jordförvärvslagen som
den nya lagen skall prövas i den ordning som föreskrivs i den nya lagen samt
att vid denna prövning hänsyn skall tas även till kriterierna i jordförvärvsla-
gen. Denna ordning överensstämmer med den lagstiftning som finns i dag.
25
Mitt förslag: Förvärv av bostadsarrenden och sådana tomträtter som
kan användas för fritidsändamål bör vara tillståndspliktiga även i den
nya regleringen. I fråga om bostadsarrenden bör det dock inte krävas
något tillstånd om markägaren är staten eller en kommun.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt utom i det
avseendet att promemorians förslag inte gör något undantag från tillstånds-
kravet för bostadsarrenden på statsägd mark (se promemorian s. 28 - 31).
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan delar be-
dömningen att bostadsarrenden och tomträtter bör omfattas av regleringen.
Beträffande tillståndsplikt för sådana bostadsarrenden som utgör koloni-
trädgårdar har några remissinstanser påpekat att även staten samt privata
rättssubjekt kan upplåta mark för koloniträdgårdsändamål.
Bakgrund: Bostadsarrende föreligger enligt 10 kap. 1 § jordabalken när
jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på arrendestället uppföra eller behålla
bostadshus. Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, i princip minst
fem år, eller för arrendatorns livstid. Den nuvarande lagen om utländska för-
värv av fast egendom m.m. inbegriper en tillståndsplikt för upplåtelse av bo-
stadsarrende till utländska förvärvare. Upplåtelser i strid mot tillståndsplik-
ten är ogiltiga. Det innebär att endera parten i arrendeavtalet när som helst
kan frånträda avtalet. Någon offentlig kontroll av eller sanktion mot sådana
upplåtelser finns däremot inte.
Tillståndsplikten i den nuvarande lagen omfattar även förvärv av tomträtt.
Tomträtt är en form av nyttjanderätt till mark som kan upplåtas i fastighet i
allmän ägo. Upplåtelsen skall ske på obestämd tid och mot en årlig avgift i
pengar. Tomträtten kan i likhet med fastighet överlåtas samt intecknas till
säkerhet för fordran och nyttjanderätt.
Anledningen till att en tillståndsplikt ansetts behövlig även i fråga om bo-
stadsarrenden och tomträtter är främst att lagstiftningen om utländska för-
värv av fast egendom annars skulle kunna kringgås. När det gäller bostadsar-
renden skulle detta kunna ske genom upplåtelser som avser rätt att uppföra
eller behålla bostadshus för fritidsändamål. Tillståndsplikten är emellertid
även i det fallet generellt utformad på så sätt att den inbegriper alla bostads-
arrenden oavsett syftet med överlåtelsen.
Skälen för mitt förslag: Den allmänna inriktningen vid en reformering av
lagstiftningen om utländska fastighetsförvärv bör vara att man inte utan
starka skäl skall ställa hinder i vägen för utländska medborgare som vill få
tillgång till ett fritidsboende här i landet. Det skulle därför kunna ifrågasättas
om det är nödvändigt att ha kvar ett prövningsförfarande också beträffande
bostadsarrenden. Denna form av nyttjanderätt är emellertid i många fall en
fullgod ersättning för ett eget ägande av en fritidsfastighet. Om bostadsar-
renden får förvärvas helt fritt samtidigt som äganderättsliga förvärv fordrar
tillstånd, måste man därför räkna med en ökad efterfrågan på bostadsarren-
Prop. 1992/93:71
26
den. Prisnivån kommer att stiga vid nyupplåtelser och till följd härav även
vid förlängning av gamla arrendeavtal. På sikt skulle priserna på fritidsfastig-
heter komma att öka genom att den inhemska efterfrågan på bostadsarren-
den styrs över till fastighetsmarknaden. Över huvud taget skulle det upp-
komma konstlade marknadseffekter och en generellt stegrad prisnivå, om
bostadsarrenden undantas från kravet på förvärvstillstånd.
Med hänsyn till det anförda får övervägande skäl anses tala för att jäm-
ställa upplåtelser av bostadsarrenden med förvärv av fast egendom när det
gäller krav på och förutsättningar för förvärvstillstånd. Vad som nu har sagts
har giltighet också beträffande förvärv av sådana tomträtter som kan använ-
das för fritidsändamål. Krav på tillstånd för personer som inte är fast bosatta
här i landet bör alltså finnas även i fortsättningen i fråga om förvärv av tomt-
rätter som är taxerade som småhusenhet.
En särskild fråga är hur förvärv av kolonilotter skall behandlas i den nya
lagen. Även upplåtelse av arrende som utgör koloniträdgård kan nämligen
i vissa fall vara att bedöma som bostadsarrende (jfr NJA 1974 s. 345). En
koloniträdgård upplåts vanligen av en kommun till en koloniträdgårdsföre-
ning, som i sin tur upplåter utlagda lotter till föreningens medlemmar. Det
kan emellertid också inträffa att kommunen upplåter ett koloniträdgårdsar-
rende direkt till en koloniträdgårdsinnehavare. Riksdagen har under våren
1991 med avseende på nu gällande lag uttalat att tillståndskravet inte fyller
någon egentlig funktion vid förvärv av bostadsarrenden som utgör koloni-
trädgårdar och att regeringen därför - om inte den pågående översynen inom
Justitiedepartementet av lagen leder till att kravet på förvärvstillstånd helt
avskaffas - bör utarbeta förslag till slopande av förvärvstillstånd vid kolonit-
rädgårdsarrenden (bet. 1990/91:LU23, rskr. 1990/91:194).
Som bl.a. kommunförbundet anfört i sitt remissyttrande torde de prak-
tiska problemen beträffande kolonilotter vara avvärjda redan genom att i
den nya lagen alla som har hemvist i landet generellt undantas från tillstånds-
plikt. Jag anser emellertid att lagstiftningen bör vara så utformad att det nor-
malt sett inte i något fall krävs tillstånd för förvärv av en kolonilott. För att
undvika att tillståndskravet enligt den nya lagen blir tillämpligt också i de nu
aktualiserade fallen bör ett generellt undantag göras från förvärvsplikten i
sådana fall då markägaren är staten eller en kommun. Ett sådant undantag
kan visserligen komma att tillämpas även i fråga om andra bostadsarrenden
än sådana som utgör koloniträdgård. Att även dessa upplåtelser blir undan-
tagna från tillståndsplikten torde dock sakna betydelse i förevarande sam-
manhang.
Svenska förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar har i sitt remiss-
svar påtalat att många invandrare har tecknat upplåtelsekontrakt för koloni-
lotter utan att ansöka om förvärvstillstånd. Kontrakten är i dessa fall ogiltiga
och kan i princip utan vidare frånträdas av den upplåtande koloniträdgårds-
föreningen. Enligt förbundet är det därför angeläget att giltigheten av redan
tecknade arrende- eller tomträttskontrakt för kolonilotter görs oberoende
av om arrendatorn eller tomträttshavaren var svensk eller utländsk medbor-
gare.
Enligt min uppfattning kan det inte - lika litet som när det gäller avtal om
förvärv av fast egendom - komma i fråga att i den nya lagstiftningen låta
Prop. 1992/93:71
27
redan ingångna upplåtelseavtal bli giltiga med retroaktiv verkan. Den olä- Prop. 1992/93:71
genhet som det innebär att upplåtelseavtalet inte är rättsligt giltigt torde
emellertid som regel kunna undanröjas antingen genom ett nytt avtal eller
genom att ett befintligt avtal förnyas efter det att den nya lagstiftningen har
trätt i kraft.
Mitt förslag: Någon prövning beträffande förvärv av bostadsrätter för
fritidsändamål skall inte förekomma.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt (se promemorian s. 31 -
32).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat promemorians
förslag utan erinran. Några remissinstanser anser dock att även förvärv av
bostadsrätter bör omfattas av en tillståndsprövning.
Bakgrund: För närvarande gäller att en bostadsrättsförening utgör kon-
trollsubjekt om föreningen har till huvudsakligt ändamål att bereda fritids-
bostäder åt sina medlemmar. Denna bestämmelse infördes i 1982 års lagstift-
ning i avsikt att hindra försök att genom upplåtelse av bostadsrätt kringgå de
restriktiva regler för utländska medborgares förvärv av fritidsfastigheter som
tillkom år 1975 (se prop. 1981/82:135 s. 56). Gällande rätt innehåller där-
emot inte några restriktioner för en utlänning att här i riket förvärva själva
bostadsrätten, oavsett ändamålet med förvärvet. Tvärtom har det i den nya
bostadsrättslagen (1991:614) intagits ett uttryckligt förbud mot sådana vill-
kor i en bostadsrättsförenings stadgar som innebär att ett visst medborgar-
skap skall utgöra förutsättning för inträde i föreningen (2 kap. 1 § i lagen).
Ett skäl för denna bestämmelse var att sådana stadgevillkor skulle kunna
missbrukas i diskriminerande syfte (se prop. 1990/91:92 s. 63).
Skälen for mitt förslag: I det föregående har jag föreslagit att det inte skall
krävas något tillstånd i fråga om förvärv som görs av svenska juridiska perso-
ner (se avsnitt 5.5). Med en sådan ordning är det inte möjligt att behålla den
nuvarande kontrollen av fastighetsförvärv som görs av bostadsrättsför-
eningar. Skälen för att ha en kontroll av dessa förvärv är i alla händelser inte
starka. Om man skall ha en kontroll i fråga om bostadsrätter, skulle det vara
mera ändamålsenligt att kräva tillstånd för den som förvärvar själva bostads-
rätten. Något mera påtagligt behov av restriktioner beträffande dessa för-
värv torde emellertid inte föreligga. Till detta kommer att ogiltighet inte kan
antas utgöra någon verkningsfull sanktion i fall då ett sådant förvärv sker
utan tillstånd. Situationen vid förvärv av en bostadsrätt skiljer sig härvidlag
från den som föreligger vid förvärv av ett bostadsarrende. I det senare fallet
kan en förvärvare antas avstå från att teckna ett arrendeavtal utan tillstånd
eftersom han då riskerar att inte få någon ersättning för sin byggnad om ar-
rendet upphör på grund av ogiltigheten. Något motsvarande återhållande
moment finns det knappast vid förvärv av en bostadsrätt. Det finns i fråga
om bostadsrätter inte heller något system med lagfart eller annan offentlig
28
registrering som gör att ett förvärv i strid mot en eventuell tillståndsplikt Prop. 1992/93:71
skulle komma till allmän kännedom.
Mitt förslag: Förvärv genom inrop på exekutiv auktion skall lämnas
utanför en ny förvärvsreglering för fritidsfastigheter.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt (se promemorian s. 32 -
33).
Remissinstanserna har, med något enstaka undantag, inte haft något att
erinra mot promemorians förslag.
Skälen för mitt förslag: Enligt den i dag gällande lagstiftningen om ut-
ländska fastighetsförvärv får inrop på exekutiv auktion ske utan tillstånd.
Om förvärvet gjorts under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle
ha krävts vid ett vanligt köp, måste emellertid förvärvaren i efterhand söka
tillstånd eller sälja fastigheten vidare. Om bestämmelserna inte följs, kan
egendomen bli föremål för tvångsförsäljning. De bestämmelser som reglerar
förfarandet är utförliga och ganska komplicerade, något som nog är ofrån-
komligt om regleringen skall tjäna sitt syfte. När förvärvsreglemas tillämp-
ningsområde genom den nya lagen och genom de förslag som har förts fram
i den förut nämnda propositionen (se avsnitt 5.1) kraftigt begränsas kommer
antalet tillståndspliktiga fall av exekutivt försålda fastigheter att bli mycket
färre än tidigare. Det kan inte antas att dessa fall är av någon nämnvärd bety-
delse i fråga om den allmänna prisnivån på fritidsfastigheter. Med hänsyn
härtill kan det inte anses behövligt att behålla en särskild förvärvsreglering
beträffande fastigheter som har inropats på exekutiv auktion.
Mitt förslag: Förutsättningarna för förvärvstillstånd skall i stor ut-
sträckning överensstämma med dem som gäller i dag.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt (se promemorian s. 33 -
35).
Remissinstanserna: Ett övervägande flertal av remissinstanserna instäm-
mer i att förutsättningarna för förvärvstillstånd i huvudsak bör vara de-
samma som i nu gällande lagstiftning. Några remissinstanser anser att förut-
sättningarna redan i dag är för generösa och att förvärvsreglerna är alltför
lätta att kringgå.
Skälen för mitt förslag: Det förhållandet att en anpassning bör ske till den
lagstiftning som finns i Danmark behöver inte hindra att en ny svensk lag-
stiftning avviker härifrån i liberaliserande riktning. En punkt på vilken Sve-
rige även fortsättningsvis bör kunna inta en mera generös inställning än Dan-
29
mark gäller förvärv inom de områden där efterfrågan på fritidshus är ordinär
eller liten. Inom dessa stora områden av vårt land bör i utlandet bosatta per-
soner normalt få förvärvstillstånd. Förutsättningen för förvärvstillstånd bör i
dessa fall vara att förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse.
I Danmark gäller att det inte finns några lagfästa kriterier för när tillstånd
skall ges. I verkligheten beviljas få tillstånd. I Sverige är tillståndsgrunderna
angivna i lag och utformade så att det även inom områden där det råder stor
efterfrågan på fritidsfastigheter är relativt lätt att få tillstånd. Har förvärva-
ren särskild anknytning till Sverige tillämpas i dag 1 kap. 10 § lagen om ut-
ländska förvärv av fast egendom m.m. på sådant sätt att t.ex. ett månads-
långt semesterboende här i landet under sex å sju år regelmässigt föranleder
förvärvstillstånd. Den nya lagen bör utformas så att denna generösa till-
ståndsgivning kan bestå.
Andra i Danmark gällande bestämmelser som det inte synes finnas skäl
att söka överföra till vår lagstiftning är de ganska allmänt hållna bestämmel-
ser som syftar till att förhindra olika former av kringgående av tillståndsplik-
ten. Det är i det sammanhanget att märka att en svensk förvärvslag om fri-
tidsfastigheter liksom gällande lag om utländska förvärv av fast egendom
m.m. bör kompletteras av den tidigare nämnda lagen om vissa bulvanförhål-
landen. Jag har tidigare i avsnitt 5.5 beskrivit vilka möjligheter den lagen ger
att komma till rätta med sådana fall av kringgåenden som består i att en per-
son som inte själv kan få förvärvstillstånd förvärvar en fastighet genom en
bulvan som kan få eller inte behöver tillstånd.
Ett annat skäl till att inte belasta lagstiftningen med olika former av kring-
gåenderegler är att lagstiftningen bör vara enkel att tillämpa och dess konse-
kvenser lätta att förutse. Det är vidare angeläget att lagen i ett europeiskt
perspektiv inte framstår som alltför protektionistisk (jfr avsnitt 5.5). Med
hänsyn till lagens huvudsakliga syfte bör man därför kunna acceptera att ett
eller annat förvärv eller annat arrangemang som rätteligen borde ha förhind-
rats klarar tillståndsprövningen eller helt undgår den.
Mitt förslag: Förvärvstillstånd skall sökas hos länsstyrelsen inom tre
månader från förvärvet. Om ansökan inte görs inom denna tid eller
om tillstånd vägras, skall förvärvet som regel vara ogiltigt.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt (se promemorian s. 35 -
36).
Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot förslaget
i denna del.
Skälen för mitt förslag: Enligt den nu gällande lagstiftningen behandlas
frågor om förvärvstillstånd av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Av förordningen (1982:579) om utländska förvärv av fast
egendom framgår att frågorna som regel skall prövas av länsstyrelsen. En-
dast i vissa fall då ärendet kan anses särskilt betydelsefullt från allmän syn-
punkt skall prövningen göras av regeringen.
Prop. 1992/93:71
30
Prövningen enligt den nya lagen bör alltid göras av länsstyrelsen. Det finns Prop. 1992/93:71
inga skäl för att de ärenden som det blir fråga om skall prövas av regeringen
i vissa fall. I lagen bör alltså direkt anges att tillståndsärendena prövas av
länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut bör få överklagas hos kammarrätten och inte som
för närvarande hos regeringen. En sådan ordning ligger i linje med strävan-
dena att befria regeringen från förvaltningsärenden och anpassa vår lagstift-
ning till Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning. In-
stansordningen kan senare komma att omprövas med anledning av att Dom-
stolsutredningen har föreslagit att länsstyrelsebeslut skall kunna överklagas
hos länsrätt (se SOU 1991:106, s. 423 ff).
Någon anledning att ändra den nu gällande lagens tidsfrist för ansökan har
inte framkommit. Även i fortsättningen bör fristen alltså vara tre månader.
Enligt den nuvarande lagstiftningen är påföljden av att tillstånd inte söks
inom föreskriven tid eller vägras att fastighetsförvärvet normalt blir rättsligt
ogiltigt. Den nya lagen bör ha samma innebörd i detta avseende. Ett undan-
tag från denna princip kommer att beröras i specialmotiveringen.
I avsnitt 5.1 har jag anfört att det generella kravet på förvärvstillstånd bör
avskaffas så snart som möjligt. Enligt min bedömning bör den nya lagstift-
ningen kunna träda i kraft den 31 december 1992. Under alla förhållanden
måste en ny lag om tillstånd till förvärv av fast egendom vara i kraft innan
EES-avtalet träder i kraft.
Som har framgått i det föregående skall 1982 års lag om utländska förvärv
av fast egendom m.m. upphöra att gälla samtidigt som den nya lagen träder
i kraft. Med hänsyn härtill bör det göras ändringar i andra lagar som innehål-
ler hänvisningar till 1982 års lag. Dessa ändringar, som genomgående blir
av redaktionell karaktär eller innebär att hänvisningen helt skall falla bort,
kommer att behandlas närmare i specialmotiveringen.
Mitt förslag: Den tid inom vilken i vissa fall en förvärvare av en lant-
bruksfastighet skall ha bosatt sig på fastigheten förlängs från sex må-
nader till tolv månader.
Promemorian behandlar inte frågan.
Skälen för mitt förslag: Utan tillstånd enligt jordförvärvslagen får lant-
bruksegendom i glesbygd i vissa fall förvärvas av den som åtagit sig att inom
sex månader från förvärvet bosätta sig på fastigheten och därefter bo på den
i minst fem år (3 b § i lagen). I enlighet härmed kan i beslut om tillstånd
31
förvärvaren föreläggas att inom sex månader från tillståndet bosätta sig på Prop. 1992/93:71
fastigheten och därefter bo på den i minst fem år (10 § i lagen). Bestämmel-
serna tillkom i samband med den omfattande avreglering i fråga om förvärv
av lantbruksegendom som genomfördes den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:155,
bet. 1990/91:JoU26).
Jordbruksverket har i en framställning till regeringen den 18 augusti 1992
anfört att den tidsperiod om sex månader, inom vilken bosättning i vissa fall
skall ske, visat sig vara alltför kort. Enligt Jordbruksverket är det ofta svårt
för köparna att hinna flytta till egendomen inom sex månader från dagen för
köpet. Anledningen kan vara t.ex. att bostaden på den förvärvade egendo-
men är i så dåligt skick att det föreligger ett omfattande renoveringsbehov.
Svårigheter kan vidare uppkomma med hänsyn till barns skolgång och möj-
ligheterna till arbete på den nya bostadsorten. Jordbruksverket anser därför
att jordförvärvslagen bättre skulle fylla sitt syfte om den tid inom vilken bo-
sättning skall ske utsträcks från nuvarande sex månader till tolv månader.
Härigenom skulle också fler förvärvare genom åtagande om bosättning
kunna uppfylla villkoren för tillståndsfrihet.
På i huvudsak de skäl som Jordbruksverket anfört anser jag att den nu
aktualiserade tidsfristen i jordförvärvslagen bör förlängas från sex månader
till tolv månader. Jag har i denna fråga särskilt samrått med chefen för Jord-
bruksdepartementet.
Ett genomförande av förslagen i propositionen kommer allmänt sett att leda
till ökade utländska investeringar i fast egendom och kan på så sätt antas
ge gynnsamma effekter för den svenska samhällsekonomin. Den föreslagna
avregleringen kommer samtidigt att innebära ett avsevärt bortfall av ansök-
ningsärenden och andra ärenden som nu prövas enligt lagen om utländska
förvärv av fast egendom m.m. En stor del av dessa ärenden nämligen ansök-
ningar från utländska medborgare som är fast bosatta i landet. Länsstyrelser-
nas arbetsbelastning kommer följaktligen att minska. Även för enskilda
kommer reformen att leda till minskat besvär och lägre kostnader.
Hos regeringen har tidigare förekommit omkring 20 överklagade ärenden
vage år rörande fastighetsförvärv för fritidsändamål. De senaste åren har
det emellertid skett en klar minskning av antalet överklaganden. Genom de
lättnader som nu föreslås i fråga om förvärv av fastigheter för fritidsändamål
kan det förutses att antalet överklagade ärenden kommer att minska ytterli-
gare. Jag bedömer därför att en framtida hantering av överklagade förvärvs-
ärenden i kammarrätterna ryms inom ramen för tillgängliga resurser.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag (1992:000) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom,
2. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
32
3. lag om ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m., Prop. 1992/93:71
4. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
5. lag om ändring i lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanlägg-
ning,
6. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden.
De under 2,4 och 5 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrådet
Thurdin, chefen för Jordbruksdepartementet resp, chefen för Näringsde-
partementet.
Lagförslagen har granskats av lagrådet, utom vad avser del av det under 4
angivna förslaget (se avsnitt 1).
Skyldighet att söka tillstånd
1 §
För förvärv av fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller lantbruks-
enhet skall tillstånd sökas enligt vad som föreskrivs i denna lag (förvärvstill-
stånd).
Förvärvstillstånd behöver inte sökas om förvärvaren
1. vid förvärvet har hemvist här i landet,
2. tidigare har haft hemvist här i landet under sammanlagt minst fem år,
3. är gift med en person som inte behöver tillstånd enligt 1 eller 2,
4. är gift med överlåtaren,
5. själv eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, eller
6. är en svensk juridisk person.
Förvärvstillstånd behöver inte sökas vid förvärv genom bodelning, arv eller
testamente eller genom inrop på exekutiv auktion.
(Jfr 1 § i promemorians lagförslag)
I paragrafen anges uttömmande i vilka fall tillstånd enligt förevarande lag
erfordras för förvärv av fast egendom. Att tillstånd inte behövs enligt föreva-
rande lag utesluter inte att det kan behövas tillstånd enligt jordförvärvslagen
(1979:230), se avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen och specialmotive-
ringen till 8§.
Första stycket
I första stycket anges att tillstånd i vissa fall skall sökas för att få förvärva fast
egendom. All slags fast egendom omfattas inte av tillståndskravet utan bara
sådan egendom som är taxerad som småhusenhet eller lantbruksenhet. Be-
stämmelsen anknyter till indelningen av fastigheter enligt 4 kap. 5 § fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152). Av den sistnämnda paragrafen framgår att
med småhusenhet avses småhus, tomtmark för sådan byggnad och exploate-
33
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 71
ringsmark för småhusbebyggelse. Med lantbruksenhet avses enligt paragra- Prop. 1992/93:71
fen ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpedi-
ment.
För förvärv av andra i fastighetstaxeringslagen angivna taxeringsenheter -
hyreshusenhet, industrienhet och specialenhet - behöver inte i något fall till-
stånd sökas enligt förevarande lag. För hyreshusenhet och industrienhet slo-
pades tillståndskravet redan den 1 januari 1992 (se avsnitt 5.1 i den allmänna
motiveringen). Att tillståndskravet har upphört innebär bl.a. att förvärv av
hyresfastigheter numera prövas enbart enligt lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m. Även utländska förvärv av hyresfastigheter kommer
därmed att kunna prövas vid det rättegångsliknande förfarandet inför hyres-
nämnden, något som riksdagen tidigare har framfört önskemål om (se bet.
1988/89:LU6, rskr. 1988/89:17).
Andra stycket
I stycket anges i sex punkter de kategorier av förvärvare som är undantagna
från skyldigheten att söka förvärvstillstånd.
Punkterna 1 och 2 föreskriver att förvärvstillstånd inte behöver sökas, om
förvärvaren vid förvärvet har hemvist här i landet eller om han tidigare har
haft hemvist här under sammanlagt fem år. I praktiken blir därmed nästan
alla svenska medborgare befriade från tillståndsplikt. I formell mening sak-
nar emellertid förvärvarens nationalitet betydelse i detta sammanhang.
Även en svensk medborgare kan alltså behöva söka tillstånd, om han vill
förvärva sådan egendom som anges i första stycket.
Med hemvist åsyftas den faktiska bosättningen. Begreppet hemvist har
denna innebörd också i annan lagstiftning, t.ex. i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap. Kravet på hemvist torde som regel vara uppfyllt om
förvärvaren vid förvärvet var folkbokförd i Sverige (se 2-5 §§ folkbokförings-
lagen, 1991:481). Likaså torde det i andra punkten upptagna alternativa kra-
vet på tidigare hemvist som regel vara uppfyllt om förvärvaren förut - i sam-
manhängande följd eller sammanlagt under flera perioder - varit folkbok-
förd (tidigare kyrkoskriven) här under minst fem år.
Vid inskrivningsmyndighetens prövning av en ansökan om lagfart på ett
förvärv av sådan egendom som anges i första stycket synes det motiverat med
en ganska stor schablonmässighet vid bedömningen av om sökanden har
hemvist i Sverige. Redan sådana omständigheter som att förvärvaren har till-
delats ett svenskt personnummer och har svensk postadress bör normalt
kunna anses utgöra tillräckligt bevis om att han vid förvärvet hade hemvist
här i landet. Endast om någon annan känd omständighet talar däremot bör
det vara nödvändigt att förelägga sökanden att förebringa närmare utred-
ning angående hemvistet. Behov av närmare utredning föreligger också om
förvärvaren saknar svenskt personnummer eller svensk postadress och det
inte framgår att han ändå hade hemvist i Sverige. Ärendet skall i så fall - om
ansökan ej återkallas - uppskjutas enligt 19 kap. 9 § jordabalken. Står det
från böljan klart att hemvistkriteriet inte är uppfyllt, skall ansökan i stället
förklaras vilande (20 kap. 7 § 13 jordabalken) eller avslås (20 kap. 6 § 8 jor-
dabalken). Om lagfart beviljas av misstag trots att förvärvaren inte uppfyller
34
hemvistkriteriet och inte heller har förvärvstillstånd, blir köpet inte ogiltigt Prop. 1992/93:71
(se 7 §).
Att en ansökan om lagfart skall innehålla uppgift om förvärvarens person-
nummer framgår av 4 § kungörelsen (1971:784) med tillämpningsföreskrifter
för inskrivningsväsendet enligt jordabalken samt av 16 § inskrivningsregis-
terkungörelsen (1974:1061).
Punkterna 3, 4 och 5 motsvarar 1 kap. 2 § 4 och 5 i 1982 års lag. Femte
punkten har dock förenklats väsentligt jämfört med motsvarande bestäm-
melser i 1982 års lag.
I punkt 6 anges att förvärvstillstånd inte behöver sökas om förvärvaren är
en svensk juridisk person. Begreppet juridisk person omfattar alla samman-
slutningar och inrättningar som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyl-
digheter. Det har inte - lika litet som i nu gällande lag - ansetts nödvändigt
att i lagtexten ange när en juridisk person skall betraktas som svensk. Att en
juridisk person är svensk innebär helt enkelt att den är bildad i enlighet med
svensk lag eller i övrigt i enlighet med svensk rättsordning.
Det bör observeras att frågan om en juridisk person är svensk - och följ-
aktligen undantagen från tillståndsplikten - inte har något att göra med frå-
gan om vem som äger eller på annat sätt har inflytande över den juridiska
personen. Ett aktiebolag som är bildat enligt den aktiebolagsrättsliga lag-
stiftningen i Sverige är svenskt även om samtliga aktier i bolaget är i utländsk
ägo. Å andra sidan är ett bolag som är bildat enligt bestämmelserna i någon
utländsk eller övemationell rättsordning inte svenskt, även om bolaget har
svenska ägare.
Det förhållandet att bl.a. svenska aktiebolag oavsett ägarstrukturen till-
ståndsfritt får förvärva fritidsfastigheter kan tänkas locka till försök att
kringgå lagen på så sätt att en tillståndspliktig person bildar eller förvärvar
ett svenskt aktiebolag och därefter låter bolaget för hans räkning förvärva en
fritidsfastighet. En annan möjlighet skulle kunna vara att en tillståndspliktig
person förvärvar aktierna i ett bolag som redan äger en fritidsfastighet. Som
har framhållits i den allmänna motiveringen (jfr även lagförslag 6) är emel-
lertid lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden i princip tillämplig i
dessa fall (se vidare prop. 1984/85:111, s. 19). En förutsättning är dock att
det kan bevisas att bolaget (bulvanen) i verkligheten innehar fastigheten hu-
vudsakligen för den tillståndspliktige aktieägarens (huvudmannens) räk-
ning.
Tredje stycket
I förevarande stycke anges olika slag av förvärv som inte fordrar förvärvstill-
stånd.
Att tillstånd inte behövs för förvärv genom bodelning, arv eller testamente
överensstämmer med 1 kap. 2 § 1 i 1982 års lag. Någon särbehandling görs
ej för förvärv genom bodelning enligt lagen (1987:232) om sambors gemen-
samma hem. En fastighet eller ett bostadsarrende får alltså förvärvas genom
bodelning enligt den lagen utan att förvärvstillstånd behöver sökas.
Även bestämmelsen om att förvärvstillstånd inte behövs för förvärv ge-
nom inrop på exekutiv auktion har motsvarighet i 1 kap. 2 § i 1982 års lag.
35
Den lagen innehåller emellertid också - i 3 kap. - bestämmelser om vad som Prop. 1992/93:71
gäller i fråga om skyldighet att avyttra fastigheten m.m. om den har förvär-
vats på exekutiv auktion. Dessa bestämmelser saknar motsvarighet i föreva-
rande lag (se avsnitt 5.9 i den allmänna motiveringen).
2 §
Vad som enligt denna lag gäller om förvärv av fast egendom skall gälla även
1. förvärv av sådana tomträtter som är taxerade som småhusenhet, samt
2. upplåtelse och förvärv av bostadsarrende, utom i fall då jordägaren är
staten eller en kommun.
(jfr 2 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen motsvarar närmast 1 kap. 1 § andra stycket i 1982 års lag.
I första punkten görs klart att tillståndskravet vid förvärv av tomträtt bara
gäller sådana tomträtter som är taxerade som småhusenhet. Industrimark
som är upplåten med tomträtt faller alltså helt utanför regleringen i den nya
lagen.
En saklig skillnad i förhållande till 1982 års lag är att den nya lagen och
dess föreskrifter om tillståndsplikt vid upplåtelse och förvärv av bostadsar-
rende inte skall gälla om staten eller en kommun äger den fasta egendom
som arrendet avser (punkt 2). Detta undantag har praktisk betydelse främst
i fråga om sådana bostadsarrenden som gäller koloniträdgårdar. Inte heller
andra bostadsarrenden avseende stats- eller kommunägd mark omfattas
emellertid av lagen.
Förutsättningar för förvärvstillstånd
3 §
Förvärvstillstånd skall meddelas, om egendomen förvärvas för annat än fri-
tidsändamål.
Förvärvas egendom för fritidsändamål skall förvärvstillstånd meddelas, om
förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse.
Även om det inte finns något hinder enligt andra stycket skall förvärvstill-
stånd vägras, om egendomen förvärvas för fritidsändamål och den är belägen
inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att det på
grund därav finns risk för en stegring av fastighetsvärdena.
Tredje stycket gäller inte om förvärvaren har särskild anknytning till Sve-
rige.
(jfr 3 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen anger efter vilka principer tillståndsfrågan skall avgöras i så-
dana fall då tillstånd erfordras enligt 1 och 2 §§.
Första stycket
Av förevarande stycke framgår att förvärvstillstånd alltid skall meddelas om
förvärvet sker av någon annan anledning än för fritidsändamål. Bedöm-
ningen av vad som är syftet med förvärvet får liksom för närvarande göras
med ledning bl.a. av förvärvarens uppgifter (jfr 3 § förordningen /1982:879/
om utländska förvärv av fast egendom m.m.).
36
Andra stycket
Prop. 1992/93:71
I detta stycke anges den grundläggande principen för hur tillståndsfrågan
skall avgöras i fall då ett förvärv sker för fritidsändamål. Bestämmelsen mot-
svarar närmast 1 kap. 8 § första stycket i 1982 års lag, men innehåller inte
lika restriktiva kriterier som det lagrummet. I förevarande stycke anges en-
dast att förvärvstillstånd skall meddelas om förvärvet inte strider mot något
väsentligt allmänt intresse. Det innebär att det endast sällan kan komma i
fråga att vägra förvärvstillstånd med hänvisning till bestämmelsen i föreva-
rande stycke. Eftersom paragrafens nästföljande stycke innehåller särskilda
restriktioner beträffande förvärv inom områden där efterfrågan på fritidsfas-
tigheter är hög får förevarande stycke i praktiken betydelse närmast som en
form av säkerhetsventil för den händelse att ett utländskt förvärv i ett annat
område av landet någon gång skulle te sig icke önskvärt från allmän syn-
punkt.
Att utländska förvärvare köper fritidsfastigheter som ett led i en etable-
ring av näringsverksamhet här i landet kan i princip inte hindras med hänvis-
ning till förevarande lag, eftersom lagen bara gäller förvärv för fritidsända-
mål. Om det vore möjligt att med stöd av den nya lagen förhindra sådan
verksamhet, skulle lagen inte stå i överensstämmelse med EG:s rättsord-
ning. Som angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3) tillåter nämligen
EG-rätten vissa begränsningar i fråga om förvärv av fritidsfastigheter när det
gäller kapitalrörelser men däremot inte när det gäller möjligheterna att fritt
etablera näringsverksamhet i en annan medlemsstat.
Om exempelvis ett utländskt fastighetsbolag köper ett antal fritidshus i
förvärvssyfte, kan naturligtvis tillståndsplikt inträda för den som därefter för
fritidsändamål förvärvar en fastighet från bolaget. Givet är också att länssty-
relserna i tillståndsärenden inte utan vidare bör godta en uppgift om att ett
förvärv av ett fritidshus - eller en jordbruksfastighet som är lämpad för fri-
tidsboende - inte sker för fritidsändamål. Frågeställningen är för övrigt inte
ny utan aktualiseras redan i dag vid tillämpningen av den särskilda bestäm-
melsen om förvärv för fritidsändamål i 1 kap. 10 § i 1982 års lag.
Tredje och fjärde styckena
Dessa stycken utgör i lagtekniskt hänseende komplement till huvudregeln i
andra stycket. Den egentliga prövningen av en ansökan om tillstånd till ett
förvärv för fritidsändamål kommer emellertid normalt att ske enligt tredje
och fjärde styckena. Tredje stycket överensstämmer helt med 1 kap. 10 §
första stycket i 1982 års lag, frånsett ett par enbart redaktionella ändringar.
Bestämmelsen innebär att förvärvstillstånd i princip inte får ges inom områ-
den där efterfrågan är hög. Fjärde stycket anger att den restriktiva regeln i
tredje stycket inte gäller om förvärvaren har särskild anknytning till Sverige.
Fjärde stycket motsvarar 1 kap. 10 § andra stycket i 1982 års lag med den
ändringen att ett tidigare svenskt medborgarskap inte upptas särskilt som
skäl för att meddela förvärvstillstånd. Självfallet måste dock det förhållandet
att förvärvaren tidigare har varit svensk medborgare även fortsättningsvis ha
stor betydelse när det gäller att bedöma huruvida han har särskild anknyt-
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 71
ning till Sverige. En stark anknytning till Sverige föreligger naturligtvis också
om förvärvaren är en utomlands bosatt svensk medborgare. I övrigt får mo-
tivuttalanden och praxis beträffande tillämpningen av 1 kap. 10 § i 1982 års
lag anses ha giltighet även vid tillämpningen av tredje och fjärde styckena i
förevarande paragraf (jfr avsnitt 5.4 i den allmänna motiveringen).
Förfarandet vid tillståndsprövning
4§
Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får
överklagas hos kammarrätten.
(jfr 4 § i promemorians lagförslag)
I 1 kap. 3 § i 1982 års lag anges att frågor om förvärvstillstånd prövas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare framgår
av 4 kap. 1 § samma lag att beslut som fattats av någon annan än regeringen
får överklagas hos regeringen genom besvär.
Enligt den nya lagen, som har ett mera begränsat tillämpningsområde än
1982 års lag, skall frågor om förvärvstillstånd inte i något fall prövas av rege-
ringen. I förevarande paragraf anges sålunda att frågor om förvärvstillstånd
prövas av länsstyrelsen. Vidare anges att länsstyrelsens beslut får överklagas
hos kammarrätten.
5§
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde.
(jfr 5 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen överensstämmer med 1 kap. 4 § i 1982 års lag om utländska
förvärv av fast egendom m.m.
6§
Ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom genom köp eller byte får inte
prövas och inte heller avskrivas på grund av återkallelse innan det blivit slutligt
avgjort om förköp enligt förköpslagen (1967:868) äger rum. Vad som har
sagts nu gäller inte om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att ut-
övas.
(jfr 6 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen överensstämmer helt med 1 kap. 6 § i 1982 års lag om utländska
förvärv av fast egendom m.m., frånsett ett par enbart redaktionella änd-
ringar.
Ogiltighet
7§
Om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller
om tillstånd vägras, är förvärvet ogiltigt.
Första stycket gäller inte, om lagfart har meddelats i strid mot 20 kap. 6 § 8
Prop. 1992/93:71
38
eller 7 § 13 jordabalken eller inskrivning av tomträtt har meddelats i strid mot
21 kap. 3 § 3 eller 7 § jordabalken.
(jfr 7 § promemorians lagförslag)
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 1 kap. 7 § i 1982 års lag. Para-
grafen har dock efter påpekande av lagrådet kompletterats med en uttrycklig
föreskrift om att förvärv av tomträtt inte är ogiltigt om inskrivning har med-
delats i strid mot 21 kap. 3 § 3 eller 7 § jordabalken (jfr 1 kap. 1 § andra
stycket andra meningen i 1982 års lag).
Något praktiskt behov av en motsvarighet till 1 kap. 11 § i 1982 års lag,
som begränsar giltigheten av ett förhandstillstånd till ett år, har inte ansetts
föreligga i den nya lagen. Om ett förhandstillstånd enligt den nya lagstift-
ningen skulle meddelas och därvid inte förses med något förbehåll om be-
gränsad giltighetstid, gäller alltså tillståndet i princip utan tidsbegränsning.
Särskilda bestämmelser om jordbruksfastigheter
8§
Avser förvärvet en fastighet som är taxerad som lantbruksenhet, får förvärvs-
tillstånd inte meddelas, om tillstånd skulle ha vägrats vid en prövning enligt
jordförvärvslagen (1979:230). Ifråga om förvärv av sådan egendom gäller 10,
10 a, 11 och 15 §§ jordförvärvslagen.
(jfr 8 § promemorians lagförslag)
Enligt 3 § 6 jordförvärvslagen (1979:230) fordras inte förvärvstillstånd en-
ligt den lagen för det fall att förvärvet skall prövas enligt 1982 års lag. Mot-
svarande ordning föreslås gälla i förhållande till den nya lagen (se avsnitt
5.6). Bestämmelserna i förevarande paragraf syftar till att säkerställa att
grunderna för jordförvärvslagen beaktas vid tillståndsprövningen enligt den
nya lagen för det fall att förvärvet avser en fastighet som är taxerad som lant-
bruksenhet (jfr prop. 1981/82:135 s. 77f). Paragrafens andra mening mot-
svarar - med komplettering av 10 a § jordförvärvslagen -1 kap. 9 § i 1982 års
lag.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992, då lagen (1982:618) om ut-
ländskaförvärv av fast egendom m.m. samt lagen (1982:619) om införande
av lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m. och lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. upphör att gälla.
Den nya lagen tillämpas även när förvärvet har skett före ikraftträdandet,
utom i fall då förvärvet inte fordrade tillstånd enligt den lag som gällde vid
förvärvet.
Den nya lagstiftningen träder i kraft den 31 december 1992. Främst av
praktiska skäl har föreskrivits att den nya lagstiftningen skall tillämpas även
i fall då förvärvet har gjorts före ikraftträdandet. Om en ansökan om för-
värvstillstånd har ingivits före ikraftträdandet och avser ett förvärv som inte
fordrar tillstånd enligt den nya lagen, kommer en vidare prövning av ansök-
ningen inte att tjäna något syfte. I ett sådant fall bör sökanden i stället under-
rättas om att förvärvstillstånd inte erfordras. I det motsatta fallet - att en
Prop. 1992/93:71
39
ansökan avser ett förvärv som även enligt den nya lagen fordrar tillstånd - Prop. 1992/93:71
torde det förhållandet att den nya lagen skall tillämpas sakligt sett inte inne-
bära någon nackdel för förvärvaren.
Undantagsvis kan det inträffa att ett förvärv som har skett före den 31 de-
cember 1992 fordrar tillstånd enligt den nya lagen men fick göras utan till-
stånd enligt 1982 års lag. Det är fallet om förvärvaren är svensk medborgare
men inte uppfyller hemvistkriteriet i den nya lagen. För att undvika att lag-
stiftningen får retroaktiv verkan till nackdel för förvärvaren har i övergångs-
bestämmelserna föreskrivits att den nya lagen inte skall tillämpas i sådana
fall då förvärvet inte fordrade tillstånd enligt äldre lag.
Ändringarna är redaktionella.
Ändringarna innebär att i lagen förekommande hänvisningar till 1982 års lag
har tagits bort. Att någon hänvisning inte i stället görs till den nya lagen om
tillstånd till vissa förvärv av fast egendom beror på att förvärv av fastigheter
som är taxerade som hyreshusenhet inte i något fall fordrar tillstånd enligt
den nya lagen och för övrigt inte heller enligt 1982 års lag i dess lydelse
fr.o.m. den 1 januari 1992 (jfr avsnitt 5.1). Att tillstånd inte behövs enligt
den nya lagen framgår motsatsvis av 1 § första stycket.
Ändringarna i 3 och 12 §§ innebär att i lagen förekommande hänvisningar
till 1982 års lag har tagits bort och - såvitt avser 3 § 6 - ersatts med en hänvis-
ning till den nya lagen om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom.
Ändringarna i 3 b och 10 §§ har kommenterats i avsnitt 5.14 i den allmänna
motiveringen.
Ändringen innebär att hänvisningen till 1982 års lag har tagits bort.
40
Ändringen är redaktionell.
Prop. 1992/93:71
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag (1992:000) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom,
2. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
3. lag om ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m.,
4. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
5. lag om ändring i lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanlägg-
ning,
6. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
41
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds 1991:76)
Utländska förvärv av fast egendom avgivits av Svea hovrätt, Kammarrätten
i Göteborg, Södra Roslags tingsrätt, Arrendenämnden i Malmö, Domstols-
verket, Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Fortifikationsförvalt-
ningen, Riksskatteverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universi-
tet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Statens jord-
bruksverk, Statens invandrarverk, Boverket, Glesbygdsdelegationen, Sta-
tens lantmäteriverk, Centralnämnden för fastighetsdata, Länsstyrelsen i Gö-
teborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Kristian-
stads län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrel-
sen i Norrbottens län, Borgholms kommun, Gotlands kommun, Göteborgs
kommun, Sotenäs kommun, Svenska Kommunförbundet, Samarbetsgrup-
pen för Sveriges mindre kommuner, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska
Förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, Villaägarnas Riksförbund, Internationella Fastighetsägareföre-
ningen, Sveriges Aktiva Fastighetsmäklares Riksförbund, Sveriges Fastig-
hetsmäklarsamfund, HSB:s riksförbund, Bohusläns Skärgårdsråd, Bohus-
läns samarbetskommitté (BOSAM) och Föreningen för svenskar i världen.
Riksbanken, Försvarets radioanstalt, Värmdö kommun, Simrishamns
kommun, Sunne kommun, Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorgani-
sation (SBC), Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation och Sve-
riges kommunaljuridiska förening har beretts tillfälle att yttra sig över betän-
kandet men har avstått från detta.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 1
42
Härigenom föreskrivs följande.
Förvärvstillstånd
1 § För förvärv av fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller
lantbruksenhet behövs tillstånd enligt vad som föreskrivs i denna lag (för-
värvstillstånd).
Förvärvstillstånd behövs dock inte om förvärvaren
1. vid förvärvet hade hemvist här i landet,
2. tidigare har haft hemvist här i landet under sammanlagt minst fem år,
3. är gift med en person som inte behöver tillstånd enligt 1 eller 2,
4. är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar
förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under
förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 16 §
jordförvärvslagen (1979:230), eller
5. är en svensk juridisk person.
Förvärvstillstånd behövs inte heller för förvärv genom bodelning, arv eller
testamente eller genom inrop på exekutiv auktion.
2 § Vad som sägs i denna lag om fast egendom skall gälla även bostadsar-
renden, utom i fall då jordägaren är staten eller en kommun, samt tomträt-
ter. Vad som sägs om lagfart skall, när det är fråga om tomträtt, i stället avse
inskrivning av upplåtelse eller förvärv av tomträtt.
Förutsättningar för förvärvstillstånd
3 § Förvärvstillstånd skall meddelas, om egendomen förvärvas för an-
nat än fritidsändamål.
Förvärvas egendomen för fritidsändamål, skall förvärvstillstånd medde-
las, om förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse.
Även om det inte finns något hinder enligt andra stycket skall förvärvstill-
stånd vägras, om egendomen förvärvas för fritidsändamål och är belägen
inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att det
på grund därav finns risk för en stegring av fastighetsvärdena.
Tredje stycket gäller inte om förvärvaren har särskild anknytning till Sve-
rige.
Förfarandet vid tillståndsprövning
4 § Frågor om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens
beslut får överklagas hos kammarrätten.
5 § Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet
skedde.
6 § Ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom genom köp eller byte
får inte prövas och inte heller avskrivas på grund av återkallelse innan det
blivit slutligt avgjort om förköp enligt förköpslagen (1967:868) äger rum.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
43
Vad som har sagts nu gäller inte om det är uppenbart att förköpsrätten inte
kommer att utövas.
Ogiltighet
7 § Om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskri-
vet sätt eller om tillstånd vägras, är förvärvet ogiltigt.
Första stycket gäller inte, om lagfart har meddelats i strid mot 20 kap. 6 §
8 eller 7 § 13 jordabalken.
Särskilda bestämmelser om jordbruksfastigheter
8 § Avser förvärvet en fastighet som är taxerad som lantbruksenhet, får
förvärvstillstånd inte meddelas, om tillstånd skulle ha vägrats vid en pröv-
ning enligt jordförvärvslagen (1979:230). I fråga om förvärv av sådan
egendom gäller 10, 10 a, 11 och 15 §§ jordförvärvslagen.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992, då lagen (1982:618) om ut-
ländska förvärv av fast egendom m.m. samt lagen (1982:619) om införande
av lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. och lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. upphör att gälla.
Den nya lagen tillämpas även i fall då förvärvet har skett före ikraftträdan-
det, utom i fall då förvärvet inte fordrade tillstånd enligt den lag som gällde
vid förvärvet.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
44
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om förköpslagen (1967:868)*
dels att i 7 § uttrycket ”lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egen-
dom m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (1992:000) om förvärv av fast egen-
dom,
dels att i 12 § uttrycket ”1 kap. 6 § lagen (1982:618) om utländska förvärv
av fast egendom m.m.” skall bytas ut mot ”6 § lagen (1992:000) om förvärv
av fast egendom”.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
1 Lagen omtryckt 1974:815.
2Senaste lydelse av 7 § 1982:626.
3Senaste lydelse av 12 § 1991:733.
45
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 71
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1975:1132) om förvärv av hy-
resfastighet m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
2 §2
Förvärvstillstånd fordras inte
1. om egendom förvärvas från staten, kommun, landstingskommun eller
kommunalförbund,
2. om staten, kommun, landstingskommun, kommunalförbund, aktiebo-
lag, som helt ägs av kommun eller landstingskommun, allmännyttigt bo-
stadsföretag, folkrörelsekooperativ riksorganisation eller regional folkrörel-
sekooperativ organisation av bostadsrättsföreningar eller bostadsrättsför-
ening ansluten till sådan organisation är förvärvare,
2 a. om egendomen i annat fall än som anges under 2 förvärvas av en bo-
stadsrättsförening och föreningen har fattat beslut om förvärvet i den ord-
ning som föreskrivs i 9 kap. 19 § bostadsrättslagen (1991:614),
3. om egendomen enligt medgivande av regeringen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen (1988:183) om förvaltningen av
kyrklig jord,
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller en-
ligt reglemente eller bolagsordning som regeringen fastställt är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling, allt under förut-
sättning att överlåtaren inte är skyl-
dig att avyttra egendomen enligt 6 §
eller enligt 3 kap. 1 § lagen
(1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m.m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m.,
7. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om förvär-
varen eller, när makar förvärvar ge-
mensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, allt under förutsätt-
ning att överlåtaren inte är skyldig att
avyttra egendomen enligt 6§,
6. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
3§
Vid förvärv av fast egendom som avses i 1 § och som ej omfattas av undan-
tagsbestämmelserna i 2 § skall förvärvaren inom tre månader från det förvär-
vet skedde anmäla förvärvet till den kommun där den fasta egendomen är
belägen. Till anmälningen skall fogas styrkt avskrift av fångeshandlingen.
I fall som avses i 1 § första stycket 2-4 får frågan om förvärvstillstånd prö-
vas av hyresnämnden redan innan förvärvet skett. Ansökan får i sådant fall
inges till hyresnämnden utan förestående anmälan till kommunen.
Tillstånd att förvärva egendom på Tillstånd att förvärva egendom på
1 Lagen omtryckt 1983:438.
2 Senaste lydelse 1991:623.
46
offentlig auktion enligt 7 § eller en- offentlig auktion enligt 7 § lämnas
ligt 3kap. 3 § lagen (1982:618) om ut- före auktionen.
ländska förvärv av fast egendom
m.m. lämnas före auktionen.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
47
Härigenom föreskrivs att 3 och 12 §§ jordförvärvslagen (1979:230)* skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
3 §2
Lagen gäller inte
1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av regeringen,
länsstyrelsen eller statens jordbruksverk,
2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än statens
affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:868),
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtaren avkomling, allt under förut-
sättning att överlåtaren inte är skyl-
dig att avyttra egendomen enligt 16 §
eller enligt 3 kap. 1 § lagen
(1982:618) om utländska förvärv av
fast egendom m.m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m.,
7. om egendomen enligt detaljplan eller områdesbestämmelser är avsedd
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jord-
bruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxe-
ring,
9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxe-
ringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra
sistnämnda andel enligt 16 §.
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om förvär-
varen eller, när makar förvärvar ge-
mensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, allt under förutsätt-
ning att överlåtaren inte är skyldig att
avyttra egendomen enligt 16 §,
6. om förvärvet skall prövas enligt
lagen (1992:000) om förvärv av fast
egendom,
12 §3
Anmälan enligt 3§ skall göras inom tre månader från det förvärvet
skedde.
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde,
om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3§ andra stycket fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) skall underställas tillståndsmyndigheten av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Fråga om förvärvstillstånd får inte
prövas förrän förvärvet skett utom i
fall som avses i 2 § 2-4. Ansökan be-
Fråga om förvärvstillstånd får inte
prövas förrän förvärvet skett utom i
fall som avses i 2 § 2-4. Ansökan be-
1 Lagen omtryckt 1987:468.
2 Senaste lydelse 1991:669.
3 Senaste lydelse 1991:670.
48
Nuvarande lydelse
träffande förvärv som skett genom
köp eller byte får inte heller prövas
eller på grund av återkallelse avskri-
vas innan det avgjorts huruvida för-
köp enligt förköpslagen (1967:868)
äger rum, om det inte är uppenbart
att förköpsrätt inte kommer att ut-
övas. Tillstånd att förvärvaegendom
på offentlig auktion enligt 17 § eller
enligt 3 kap. 3 § lagen (1982:618) om
utländska förvärv av fast egendom
m.m. lämnas före auktionen.
Föreslagen lydelse
träffande förvärv som skett genom
köp eller byte får inte heller prövas
eller på grund av återkallelse avskri-
vas innan det avgjorts huruvida för-
köp enligt förköpslagen (1967:868)
äger rum, om det inte är uppenbart
att förköpsrätt inte kommer attutö-
vas. Tillstånd att förvärva egendom
på offentlig auktion enligt 17 § läm-
nas före auktionen.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
49
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §*
Förvärvstillstånd fordras ej
1. i fall som avses i 1 §, om förvärvaren innehar koncession avseende det
område där anläggningen finnes, när eldistributionsanläggningen förvärvas,
2. i fall som avses i 2§, om förvärvaren innehar koncession avseende det
område där föreningen eller bolaget bedriver sin verksamhet,
3. om eldistributionsanläggning eller sådan andel eller aktie som avses i
2 § förvärvas eller överlåtes efter medgivande av riksdagen eller regeringen,
4. om förvärvet skall prövas enligt
lagen (1982:618) om utländska för-
värv av fast egendom m.m.,
5. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling,
6. om aktie förvärvas på grund av
nyemission där aktieägarna tecknar
de nya aktierna i förhållande till det
antal aktier de förut äger.
4. om förvärvaren är gift med
överlåtaren och inte heller om för-
värvaren eller, när makar förvärvar
gemensamt, någon av dem är över-
låtarens avkomling,
5. om aktie förvärvas på grund av
nyemission där aktieägarna tecknar
de nya aktierna i förhållande till det
antal aktier de förut äger.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
1 Senaste lydelse 1991:1894.
50
Härigenom föreskrivs att i 1 §2 lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållan-
den uttrycket ”lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom
m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (1992:000) om förvärv av fast egendom”.
Denna lag träder i kraft den 31 december 1992.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 2
2 Senaste lydelse 1991:1893.
51
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27 augusti 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om förvärv av fast egendom, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassesorn Olle Abra-
hamsson.
Föreslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-.
Förslaget till lag om förvärv av fast egendom
Den föreslagna rubriken antyder att lagen har ett långt mer vittomfattande
innehåll än vad som är fallet. Lagrådet föreslår att ”tillstånd till” skjuts in
före ordet förvärv för att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan
rubrik och innehåll. I lagens 1 § regleras skyldigheten att ansöka om till-
stånd. Lagrådet föreslår att detta markeras genom vissa justeringar i texten.
I konsekvens därmed bör rubriken närmast före 1 § ändras till ”Skyldighet
att söka tillstånd”.
Härutöver bör ytterligare formella ändringar göras i 1, 2 och 7 §§, som
enligt lagrådets förslag får den lydelse som framgår av bilaga till lagrådets
protokoll.
Övriga lagförslag lämnas utan erinran.
Prop. 1992/93:71
Bilaga 3
52
Skyldighet att söka tillstånd
1§
Vid förvärv av fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller lant-
bruksenhet skall tillstånd sökas enligt vad som föreskrivs i denna lag (för-
värvstillstånd).
Förvärvstillstånd behöver inte sökas om förvärvaren
1. vid förvärvet har hemvist här i landet,
2. tidigare har haft hemvist här i landet under sammanlagt minst fem år,
3. är gift med en person som inte behöver tillstånd enligt 1 eller 2,
4. är gift med överlåtaren,
5. själv eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåta-
rens avkomling, eller
6. är en svensk juridisk person.
Förvärvstillstånd behöver inte sökas vid förvärv genom bodelning, arv el-
ler testamente eller genom inrop på exekutiv auktion.
2§
Med fast egendom avses i denna lag även tomträtt.
Vad som enligt denna lag gäller om förvärv av fast egendom som är taxe-
rad som småhusenhet eller lantbruksenhet skall gälla även upplåtelse och
förvärv av bostadsarrende, utom i fall då jordägaren är staten eller en kom-
mun.
Prop. 1992/93:71
Bilaga till lagrådets
protokoll 1992-10-02
Ogiltighet
7§
Om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt
eller om tillstånd vägras, är förvärvet ogiltigt.
Första stycket gäller inte, om lagfart har meddelats i strid mot 20 kap. 6 §
eller 7 § 13 jordabalken eller inskrivning av tomträtt har meddelats i strid
mot 21 kap. 3 § eller 7 § jordabalken.
53
388L0361/S
Bilaga 4 Prop. 1992/93:71
Bilaga till lagrådets
protokoll 1992-10-02
8.7.88
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 178/5
(Bilagorna till direktivet har utelämnats)
RÅDETS DIREKTIV
av den 24 juni 1988
for genomförandet av artikel 67 i fördraget
(88/361/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 69 och 70.1 i
detta,
med beaktande av kommissionens förslag, framlagt efter
samråd med Monetära kommittén1,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande2, och
med beaktande av följande:
I fördragets artikel 8a stadgas att den inre marknaden skall
omfatta ett område utan inre gränser, inom vilket fria kapital-
rörelser garanteras utan inskränkning av fördragets övriga
bestämmelser.
Medlemsstaterna skall ha möjlighet att vidta de åtgärder som
krävs för att reglera likviditeten i banksystemet. Dessa
åtgärder skall ha endast detta syfte.
Medlemsstaterna skall om så krävs kunna vidta åtgärder för
att, tillfälligt och inom ramen för tillämpliga gemenskaps för-
faranden, begränsa kortfristiga kapitalrörelser som, även i de
fall inga påtagliga störningar av de underliggande ekonomiska
förhållandena föreligger, skulle kunna allvarligt störa genom-
förandet av medlemsstaternas penning- och växelkurspolitik.
För överskådlighetens skull är det önskvärt att, på de grunder
som läggs fast i detta direktiv, ange räckvidden för de över-
gångsbestämmelser för kapitalrörelser som antagits till förmån
för Spanien och Portugal i 1985 års anslutningsakt.
Spanien och Portugal får, under förutsättningar som angivits
i artiklarna 61 - 66 respektive 222 - 232 i 1985 års anslut-
ningsakt, rätt att senarelägga liberalisering av vissa kapital-
rörelser och därmed frångå de skyldigheter som gäller enligt
rådets första direktiv av den 11 maj 1960 om genomförandet
av fördragets artikel 673, senast ändrat genom direktiv
86/566/EEG4. Direktiv 86/566/EEG innehåller också bestäm-
melser om övergångsarrangemangför dessa två medlemsstater
såvitt avser deras skyldighet att liberalisera kapitalrörelser.
Det är, med hänsyn till dessa två medlemsstaters särskilda
förhållanden, befogat att de får möjlighet att senarelägga
genomförandet av de nya liberaliseringsförpliktelsersom följer
av detta direktiv.
Grekland och Irland befinner sig, om än i olika omfattning, i
en situation med svåra betalningsbalansproblem och stora
utlandsskulder. En omedelbar och fullständig liberalisering av
kapitalrörelser skulle försvåra för dessa två medlemsstater att
fortsättningsvis tillämpa de åtgärder de vidtagit för att för-
bättra den ekonomiska ställningen gentemot omvärlden och att
stärka det egna finansiella systemets förmåga att anpassa sig
till de krav som ställs på en integrerad finansiell marknad i
gemenskapen. Det är, med hänsyn till dessa två medlemssta-
ters särskilda förhållanden, befogat att, i enlighet med
fördragets artikel 8c, medge dem ytterligare tid för att
uppfylla de skyldigheter som följer av detta direktiv.
En fullständig liberalisering av kapitalrörelser skulle i vissa
medlemsstater, särskilt i gränsområden, kunna bidra till
störningar av marknaden för fritidsbostäder. Gällande nationell
lagstiftning som reglerar sådana förvärv bör därför inte
påverkas av detta direktivs ikraftträdande.
EGT nr C 26, 1.2.1988, s. 1.
Yttrande den 17 juni 1988 (ännu ej offentliggjort i EGT).
EGT nr 43, 12.7.1960, s. 921/60.
EGT nr L 332, 26.11.1986, s. 22.
SLUTLIG
388L0361/S
Nr L 178/6
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
8.7.88
Den tid som bestämts för alt sätta direktivet i kraft bör tas till
vara för alt kommissionen skall kunna lägga fram förslag med
syfte att undanröja eller minska de risker för snedvridande
effekter, skatteflykt och undandragande av skatt som upp-
kommer till följd av olikheter mellan nationella skattesystem,
och för att rådet skall kunna ta ställning till sådana förslag.
Gemenskapen skall enligt fördragets artikel 70.1 sträva efter
högsta möjliga grad av liberalisering i fråga om kapitalrörelser
mellan personer bosatta inom gemenskapen och dem som är
bosatta i tredje land.
Omfattande kortfristiga kapitalrörelser till eller från tredje land
kan allvarligt störa det monetära eller finansiella läget i
medlemsstaterna och orsaka svåra påfrestningar på valuta-
marknaderna. En sådan utveckling kan visa sig skadlig för
sammanhållningen av det Europeiska monetära systemet, för
en välfungerande inre marknad och för det successiva upp-
nåendet av en ekonomisk och monetär union. Det bör därför
skapas erforderliga förutsättningar för samordnade åtgärder
från medlemsstaternas sida, om sådana skulle visa sig nöd-
vändiga.
Detta direktiv ersätter rådets direktiv 72/156/EEG av den 21
mars 1972 om reglering av internationella kapitalflöden och
till motverkande av icke önskvärda effekter av sådana kapital-
flöden på inhemsk likviditet1. Direktiv 72/156/EEG skall
följaktligen upphävas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Ar like l 1
1. I den mån annat inte föreskrivs i det följande skall med-
lemsstaterna avskaffa restriktioner för kapitalrörelser mellan
personer bosatta i medlemsstaterna. För att underlätta till-
lämpning av detta direktiv skall kapitalrörelser klassificeras i
enlighet med nomenklaturen i bilaga 1.
2. För överföringar relaterade till kapitalrörelser skall gälla
samma valutakursbestämmelser som tillämpas för löpande
betalningar.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall senast den dag då ifrågavarande
bestämmelser träder i kraft göra anmälan till Centralbanks-
chefskommittén, till Monetära kommittén och till kommissio-
nen om sådana åtgärder som vidtas för att reglera likviditeten
i banksystemet och som har särskild betydelse för kapitaltrans-
aktioner som kreditinstitut genomför med personer ej bosatta
i respektive medlemsstat.
Sådana åtgärder skall begränsas till vad som fordras för att
tillgodose inhemsk penningpolitisk styrning. Monetära kom-
mittén och Centralbankschefskommittén skall avge yttrande till
kommissionen i frågan.
1 EGT nr L 91, 18.4.1972, s. 13.
Arlikel 3
1. I det fall kortfristiga kapitalrörelser av exceptionell om-
fattning medför svåra påfrestningar på valutamarknaderna och
leder till allvarliga störningar i en medlemsstats penning- och
växelkurspolitik, särskilt då de visar sig genom avsevärda
svängningar i banksystemets likviditet, för kommissionen,
efter samråd med Monetära kommittén och Centralbankschefs-
kommittén, bemyndiga medlemsstaten alt, med avseende på
kapitalrörelser angivna i bilaga 2, vidta skyddsåtgärder på de
villkor och i den utsträckning som kommissionen bestämmer.
2. Den berörda medlemsstaten för i brådskande fall själv
vidta nödvändiga skyddsåtgärder. Kommissionen och övriga
medlemsstater skall underrättas om sådana åtgärder senast den
dag de träder i kraft. Kommissionen skall, efter samråd med
Monetära kommittén och Centralbankschefskommittén, besluta
huruvida medlemsstaten skall fö fortsätta att tillämpa dessa
åtgärder eller om den skall ändra eller upphäva dem.
3. Beslut som kommissionen fattat med stöd av punkterna 1
och 2 kan upphävas eller ändras av rådet med kvalificerad
majoritet.
4. Tiden för tillämpning av skyddsåtgärder, beslutade med
stöd av denna artikel, för inte överstiga sex månader.
5. Före den 31 december 1992 skall rådet, på grundval av en
rapport från kommissionen, och sedan Monetära kommittén
och Centralbankschefskommittén avgivit yttrande, överväga
om bestämmelserna i denna artikel alltjämt är ändamålsenliga,
i princip och beträffande enskildheter, för vad de är avsedda
att tillgodose.
Artikel 4
Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna att vidta alla
åtgärder som erfordras för att hindra överträdelser av staternas
lagar och andra författningar, bl.a. avseende beskattning och
tillsyn av finansiella institut, eller att fastställa regler för
deklaration av kapitalrörelser för administrativa och statistiska
ändamål.
Tillämpningen av sådana åtgärder och regler för inte verka
hindrande för kapitalrörelser som genomförs i enlighet med
gemenskapslagstiftning.
Artikel 5
För Spanien och Portugal gäller att bestämmelserna om
kapitalrörelser i 1985 års anslutningsakt skall, i enlighet med
nomenklaturen angiven i bilaga 1, ha den räckvidd som
framgår av bilaga 3.
388L0361/S
8.7.88
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Nr L 178/7
Ar like l 6
1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs for att
följa detta direktiv senast den 1 juli 1990. De skall genast
underrätta kommissionen om detta. De skall också senast den
dag respektive åtgärder träder i kraft offentliggöra alla nya
åtgärder eller ändringar av bestämmelser for sådana kapital-
rörelser som anges i bilaga 1.
2. Spanien och Portugal, med förbehåll för vad gäller for
dessa två medlemsstater enligt artiklarna 61-66 och 222 -
232 i 1985 års anslutningsakt, samt Grekland och Irland får,
på de villkor och med den tidsbegränsning som anges i bilaga
4, fortsätta att tillfälligt tillämpa restriktioner for sådana
kapitalrörelser som är angivna i den nämnda bilagan.
Skulle Grekland och Portugal, före utgången av den tidsfrist
som avses i listorna III och IV av bilaga 4, finna att de inte
har möjlighet att fortsätta liberaliseringen, särskilt om skälet
är betalningsbalanssvårigheter eller bristande anpassning av
det inhemska finansiella systemet, skall på begäran av en av
dessa medlemsstater kommissionen i samarbete med Monetära
kommittén undersöka de ekonomiska förhållandena i den
berörda medlemsstaten. På grundval av denna undersökning
skall kommissionen lämna förslag till rådet om en förlängning
av tidsfristen for liberalisering av alla eller vissa av de
ifrågavarande kapitalrörelserna. Denna förlängning får inte
överstiga tre år. Rådet skall förfara i enlighet med vad som
föreskrivs i fördragets artikel 69.
3. Belgien och Luxemburg får tillfälligt vidmakthålla sitt
system med dubbla växelkurser på de villkor och under den
tid som anges i bilaga 5.
4. Gällande inhemsk lagstiftning avseende förvärv av fritids-
bostäder får upprätthållas intill dess rådet i enlighet med
fördragets artikel 69 antar ytterligare bestämmelser för detta
område. Denna bestämmelse skall inte påverka tillämpligheten
av andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen.
5. Kommissionen skall senast den 31 december 1988 till
rådet överlämna förslag, avsedda att undanröja eller minska de
risker för snedvridande effekter, skatteflykt och undandragan-
de av skatt, som hänför sig till olikheter i medlemsstaternas
regler dels för beskattning av sparande, dels för kontroll av
dessa reglers tillämpning.
Rådet skall senast den 30 juni 1989 ta ställning till sådana
förslag från kommissionen. Alla skattebestämmelser som skall
tillämpas på gemenskapsnivå skall, i enlighet med fördraget,
beslutas enhälligt.
Artikel 7
1. Medlemsstaterna skall, i fråga om överföringar, som sker
till eller från tredje land och som hänför sig till kapitalrörel-
ser, sträva efter att uppnå samma grad av liberalisering som
tillämpas i fråga om transaktioner med personer bosatta i
andra medlemsstater, varvid övriga bestämmelser i detta
direktiv skall gälla.
Bestämmelserna i föregående stycke skall inte hindra att
inhemska regler eller regler i gemenskapslagstiftning tillämpas
gentemot tredje land, särskilt såvitt gäller villkor om recipro-
citet för transaktioner hänförliga till etablering, tillhandahål-
lande av finansiella tjänster och handel med värdepapper på
kapitalmarknaderna.
2. I fall då omfattande kortfristiga kapitalrörelser till eller
från tredje land allvarligt stör den monetära eller finansiella
balansen, internt eller externt, hos medlemsstaterna eller vissa
av dem, eller orsakar svåra påfrestningar på valutaförhållande-
na inom gemenskapen eller mellan gemenskapen och tredje
land, skall medlemsstaterna samråda med varandra om de
åtgärder som kan vidtas för att motverka sådana svårigheter.
Detta samråd skall ske inom Centralbankschefskommittén och
inom Monetära kommittén, på initiativ av kommissionen eller
en medlemsstat.
Artikel 8
Monetära kommittén skall minst en gång per år undersöka hur
förhållandena beträffande fri rörlighet för kapital utvecklats
genom tillämpning av delta direktiv. Undersökningen skall
avse sådana åtgärder för inhemsk reglering av kredit-, kapital-
och penningmarknaderna som kan ha särskild inverkan på
internationella kapitalrörelser och på alla andra förhållanden
som behandlas i detta direktiv. Kommittén skall lämna rapport
till kommissionen om undersökningsresultatet.
Artikel 9
Det första direktivet av den 11 maj 1960 och direktiv
72/156/EEG upphör att gälla den 1 juli 1990.
Artikel 10
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Luxemburg den 24 juni 1988.
På rådets vägnar
M BANGEMANN
Ordförande
Prop. 1992/93:71
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
1 Inledning............................................. 11
Gällande lagstiftning........................................ 12
EG:s krav på fria kapitalrörelser............................. 13
Danmarks förvärvslagstiftning................................ 14
Allmän motivering......................................... 16
5.1 Det generella kravet på förvärvstillstånd.............. 16
5.2 Förvärvskontroll mot länder utanför EES?............ 18
5.3 Fortsatt förvärvskontroll i fråga om fritidsfastigheter ... 18
5.4 Allmänna utgångspunkter för den nya lagstiftningen ... 21
5.5 Vilka förvärvare skall behöva tillstånd?............... 22
5.6 Vilka fastigheter skall omfattas av lagen?............. 24
5.7 Förvärv av bostadsarrenden och tomträtter............ 26
5.8 Förvärv av bostadsrätter............................ 28
5.9 Förvärv på exekutiv auktion......................... 29
5.10 Förutsättningarna för förvärvstillstånd................ 29
5.11 Förfarandet vid tillståndsgivningen m.m............... 30
5.12 Ikraftträdande..................................... 31
5.13 Följdändringar i annan lagstiftning................... 31
5.14 Bosättningskravet i jordförvärvslagen................. 31
5.15 Kostnadsfrågor.................................... 32
6 Upprättade lagförslag................................... 32
7 Specialmotivering...................................... 33
7.1 Förslaget till lag om tillstånd till förvärv av fast egendom 33
7.2 Förslaget till lag om ändring i förköpslagen (1967:868) . 40
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1132) om för-
värv av hyresfastighet m.m.......................... 40
7.4 Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230)........................................ 40
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:240) om förvärv
av eldistributionsanläggning......................... 40
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden ................................ 40
8 Hemställan............................................ 41
9 Beslut................................................ 41
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna................... 42
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 43
Bilaga 3 Lagrådets yttrande ................................. 52
Bilaga 4 EG:s kapitalliberaliseringsdirektiv (88/361/EEG)....... 54
58
gotab 42101, Stockholm 1992