Prop.
1992/93:64
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen behandlas framförallt frågor om anpassning av reglerna i rät-
tegångsbalken (RB) till EES-avtalet, särskilt två EG-direktiv som ingår i av-
talet. Det ena direktivet rör möjligheterna för advokater från EES-stater att
vara verksamma inom EES-området. Det andra direktivet behandlar frågan
om erkännande av vissa högre examina. I propositionen föreslås att de ak-
tuella reglerna införlivas med svensk rätt genom att arbetas in i RB. Inom
advokatområdet sker generellt sett en snabb internationalisering. I proposi-
tionen beaktas även vissa av de krav denna utveckling ställer på regleringen
i RB. En del av de valda lösningarna går därför längre än vad EES-avtalet i
och för sig kräver.
När det gäller reglerna om ombud vid rättegång föreslås i propositionen
vissa ändringar. Kravet på svenskt medborgarskap för ombud föreslås helt
avskaffat medan hemvistkravet anpassas till EES-avtalet men behålls i öv-
rigt. Det föreslås att kravet att ett ombud skall behärska svenska språket ut-
tryckligen skall framgå av RB. Vidare föreslås att reglerna i 33 kap. RB om
delgivning ändras på det sättet att 33 kap. 7 § upphävs medan hemvistkravet
i 33 kap. 8§ anpassas till EES-avtalet.
I propositionen föreslås också att regler införs som innebär att en advokat
från EES-området och som tillhandahåller advokattjänster i Sverige i princip
skall jämställas med en svensk advokat. Det innebär t.ex. att en sådan advo-
kat kan bli förordnad till offentlig försvarare om rätten finner honom lämp-
lig. Den utländske advokaten skall använda sitt hemlands advokattitel ut-
tryckt på det landets språk. Advokaten är skyldig att följa svenska regler om
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 64
Rättelse: Sid 1: Namnunderskrifterna ändrade.
god advokatsed och i princip gäller samma regler om tillsyn och sanktioner
för den utländske advokaten som för en svensk advokat.
Propositionen innehåller även förslag om ändringar i de regler som be-
handlar förutsättningarna att bli antagen som ledamot av Sveriges advokat-
samfund. Medborgarskaps- och hemvistkraven förslås anpassade till EES-
avtalet. D?t föreslås också att en utbildning som i ett annat EES-land krävs
för att bli advokat där skall erkännas i Sverige. En förutsättning är dock att
sökanden genomgått ett lämplighetsprov som visar att han har tillräckliga
kunskaper om den svenska rättsordningen. Det införs dessutom en möjlig-
het för advokatsamfundet att i det enskilda fallet medge undantag från ut-
bildningskraven för den som är medlem i ett utländskt advokatsamfund.
Även vissa andra ändringar föreslås när det gäller förutsättningarna att bli
advokat.
För offentligt anställda inom rättsväsendet krävs inte några ändringar av
gällande regler. De krav beträffande svenskt medborgarskap och viss typ av
utbildning som i dag finns bedöms därför kunna kvarstå oförändrade.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1992/93:64
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 33 kap. 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 2och 7§§, 12 kap. 2 och 3 §§, 21 kap. 3§ samt 33 kap. 8§
skall ha följande lydelse,
dels att det i 8 kap. skall införas en ny paragraf, 9§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
21
Till ledamot av advokatsamfundet
får endast den antas som
1. är svensk medborgare eller
medborgare i Danmark, Finland, Is-
land eller Norge,
2. har hemvist i Sverige,
3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till
domarämbete,
4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teore-
tisk utbildning^
5. har gjort sig känd för redbarhet, och
6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.
Advokatsamfundets styrelse får i
enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första
stycket 1 och 2.
Till ledamot av advokatsamfundet
får endast den antas som
1. är svensk medborgare eller
medborgare i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbets-
området,
2. har hemvist i Sverige eller i en
annan stat inom Europeiska ekono-
miska samarbets området,
Advokatsamfundets styrelse far i
enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första
stycket 1 och 2. Detsamma gäller an-
tagningskraven enligt första stycket 3
och 4 beträffande den som är aukto-
riserad som advokat i en annan stat i
enlighet med där gällande bestäm-
melser.
Den som har genomgått en utbild-
ning som krävs för att bli advokat i
en stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och som i Sverige
genomgått ett prov som visar att han
har tillräckliga kunskaper om den
svenska rättsordningen, skall anses
uppfylla kraven enligt första stycket 3
och 4.
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island
eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter un-
der minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande
jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven enligt första
stycket 3-6.
'Senaste lydelse 1991:364.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot
som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa
fall, m.m. är förbjuden att utöva rådgivningsverksamhet.
Prop. 1992/93:64
Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid allmän domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde får
inte antas till ledamot; inte heller
den som annars är anställd i statens
eller kommuns tjänst eller hos an-
nan enskild än advokat, om inte ad-
vokatsamfundets styrelse medger
undantag. Vad som nu sagts gäller
dock inte befattningshavare vid all-
män advokatbyrå.
Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller allmän
åklagare eller kronofogde får inte
antas till ledamot; inte heller den
som annars är anställd i en stats eller
kommuns tjänst eller hos någon an-
nan enskild än advokat, om inte ad-
vokatsamfundets styrelse medger
undantag. Vad som nu sagts gäller
dock inte den som är anställd vid all-
män advokatbyrå.
7§2
En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars
förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. Är omständigheterna
mildrande, får i stället varning tilldelas honom.
Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning eller
erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får
han uteslutas ur samfundet.
Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst
femtontusen kronor.
Frågor om uteslutning som nu sagts, varning, straffavgift eller erinran prö-
vas av samfundets styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna, av annat
samfundets organ. Har prövningen av sådana frågor överlämnats till ett så-
dant organ, är en advokat skyldig att lämna detta organ de uppgifter som
behövs för prövningen.
Inträder beträffande en advokat Inträder beträffande en advokat
sådan omständighet att han enligt
2 § fjärde och femte stycket inte får
antas till ledamot av samfundet, är
han skyldig att genast träda ur sam-
fundet. Om han inte gör det, skall
styrelsen förordna om hans uteslut-
ning. Detsamma gäller, om en advo-
kat inte längre uppfyller medborgar-
skapskravet enligt 2§ första
stycket 1 e\\cr flyttar ur riket och sty-
relsen inte medger att han får stå
kvar som ledamot av samfundet.
sådan omständighet att han enligt
2 § femte eller sjätte stycket inte får
antas till ledamot av samfundet, är
han skyldig att genast träda ur sam-
fundet. Om han inte gör det, skall
styrelsen förordna om hans uteslut-
ning. Detsamma gäller, om en advo-
kat inte längre uppfyller medborgar-
skapskravet enligt 2 § första stycket
1 eller hemvistkravet enligt 2 § första
stycket 2 och styrelsen inte medger
att han får stå kvar som ledamot av
samfundet.
I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att beslutet
genast skall verkställas.
Brott mot tystnadsplikt enligt 4§ första stycket tredje meningen får inte
åtalas av annan än Justitiekanslern. Åtal får väckas endast om det är påkallat
från allmän synpunkt.
2 Senaste lydelse 1991:364.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:64
9§
Vad i rättegångsbalken eller i nå-
gon annan lag föreskrivs om advoka-
ter skall i tillämpliga delar gälla även
den som är auktoriserad som advo-
kat i något annat land inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområ-
det när denne är verksam i Sverige.
Därvid skall han använda denyrkes-
beteckning som används i den stat
där han är auktoriserad, uttryckt på
denna stats språk och med hänvis-
ning till den yrkesorganisation som
han tillhör eller till den domstol vid
vilken han enligt den statens lag får
tjänstgöra. Om rätten kräver det,
skall den som uppger sig uppfylla
kraven i första meningen förete bevis
härför.
Första stycket första meningen om-
fattar inte bestämmelsen i 4 § andra
stycket och inte heller bestämmelsen i
17 kap. 15 § tredje stycket brottsbal-
ken.
Advokatsamfundets styrelse skall
underrätta behörig myndighet eller
organisation i den stat där advokaten
är auktoriserad om beslut i vilket det
har konstaterats att han åsidosatt sina
plikter som advokat.
Såsom ombud må ej brukas annan
än den som rätten med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet.
12 kap.
2§
3
Såsom ombud får inte brukas an-
nan än den som rätten med hänsyn
till redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet. Ombudet skall be-
härska svenska språket.
Ombud skall ha hemvist i Sverige
eller i en annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdef,
dock får även annan brukas såsom
ombud, om rätten med hänsyn till
omständigheterna finner det lämpli-
gen kunna ske.
Ombud skall vara svensk medbor-
gare med hemvist inom riket-, dock
må även annan brukas såsom om-
bud, om rätten med hänsyn till må-
lets beskaffenhet och övriga omstän-
digheter finner det lämpligen kunna
ske. Med svenskt medborgarskap
jämställs medborgarskap i Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller som
har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
3 Senaste lydelse 1991:364.
Nuvarande lydelse
Lagfaren domare i eller rättsbil-
dad befattningshavare vid allmän
domstol eller allmän åklagare eller
kronofogde må ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom bi-
träde åt advokat.
Ej må nämndeman vid den domst
Föreslagen lydelse
§4
Lagfaren domare i eller rättsbil-
dad befattningshavare vid domstol
eller allmän åklagare eller krono-
fogde får ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom bi-
träde åt advokat.
han tillhör föra annans talan.
Prop. 1992/93:64
21 kap.
3§5
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år
eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den som
har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsom-
bud, anses ombudet som försvarare.
En person får inte vara försva-
rare, om han har eller har haft upp-
drag åt den misstänkte eller ekono-
miska förbindelser med denne och
omständigheterna är ägnade att
minska förtroendet för hans för-
måga att iaktta vad som åligger en
försvarare enligt 7 § första stycket.
Om försvarare gäller i övrigt 12kap.
2-5 §§ samt 6 § andra stycket.
En person får inte vara försva-
rare, om han har eller har haft upp-
drag åt den misstänkte eller ekono-
miska förbindelser med denne och
omständigheterna är ägnade att
minska förtroendet för hans för-
måga att iaktta vad som åligger en
försvarare enligt 7§ första stycket.
Utländsk medborgare eller den som
har hemvist utom riket får inte vara
försvarare om det med hänsyn till ri-
kets säkerhet är olämpligt. Om för-
svarare gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§
samt 6 § andra stycket.
33 kap.
Har part, som saknar hemvist
inom riket, ej hos rätten uppgivit
ombud, som äger att för parten mot-
taga delgivning i målet, förelägge
rätten honom, då han första gången
för talan, att för sig ställa sådant om-
bud och göra anmälan därom hos
rätten. Underlåter han det, må del-
givning med honom ske genom att
handlingen med posten sändes till
8 §°
Har part, som saknar hemvist
inom riket, inte hos rätten uppgivit
ombud, som har hemvist i riket eller
i en annan stat inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet och som
äger att för parten ta emot delgivning
i målet, får rätten förelägga honom,
då han första gången för talan, att
för sig ställa sådant ombud och göra
anmälan därom hos rätten. Underlå-
4 Senaste lydelse 1981:828.
5 Senaste lydelse 1991:1549,
6 Senaste lydelse 1970:429.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:64
honom .under hans senaste kända ter han det, får delgivning med ho-
adress. nom ske genom att handlingen med
posten sänds till honom under hans
senaste kända adress.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraftträdandet, skall anmälan
anses avse tre månader efter ikraftträdandet. Den som gjort anmälan och
ombudet skall av Högsta domstolen på lämpligt sätt underrättas därom sna-
rast efter ikraftträdandet.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992
Prop. 1992/93:64
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Unckel och Ask.
Föredragande: statsrådet Hellsvik
I februari 1992 slutfördes förhandlingar mellan å ena sidan EFTA-länderna
(dvs. Finland, Island, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike och Liechtenstein)
och, å andra sidan, de Europeiska Gemenskaperna (EG) och dess medlems-
länder om ett avtal om ett närmare och fastare strukturerat samarbete i ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Avtalet - som allmänt be-
nämns EES-avtalet - undertecknades den 2 maj 1992 och skall enligt pla-
nerna träda i kraft den 1 januari 1993, samtidigt som EG:s s.k. inre marknad
fullbordas. Huvudsyftet med EES är att varor, tjänster, personer och kapital
skall kunna röra sig fritt över gränserna inom samarbetsområdet. De delar
av EG:s regelverk - ”1’acquis communautaire” - som är relevanta för detta
samarbete skall integreras i EFTA-ländernas rättsordningar, så att enhetliga
regler skall gälla inom hela samarbetsområdet.
Genom EES-avtalet förbinder sig Sverige att på vissa områden anpassa
sina författningsbestämmelser till vad som gäller på motsvarande områden i
EG. Enligt avtalet förbinder sig Sverige bl.a. att anpassa sin lagstiftning till
olika direktiv och förordningar som framgår av bilagor till avtalet och att
respektera de rättigheter och skyldigheter om personers och tjänsters fria
rörlighet som lagts fast av EG-domstolen.
EES-avtalet har betydelse för RB. De regler i EES-avtalet som är av sär-
skilt intresse är artiklarna om fri rörlighet för personer och tjänster. Av den
sekundära EG-lagstiftningen är det främst två av EG:s ministerråd antagna
direktiv som måste beaktas. I detta sammanhang bör också nämnas att EES-
avtalet i artikel 4 (Romfördragets artikel 7 första stycket) innehåller ett
grundläggande allmänt diskrimineringsförbud. Regeln innebär att all diskri-
minering på grund av nationalitet är förbjuden. I EG-domstolens praxis har
diskrimineringsförbudet givits en vid tolkning. Krav på hemvist i ett visst
land och krav på kunskaper i ett visst lands språk kan ofta uppfattas som
brott mot diskrimineringsförbudet.
Det ena av de nämnda direktiven, det s.k. utbildningsdirektivet, har sin
utgångspunkt i bl.a. Romfördragets artikel 49. Direktivet syftar till att un-
derlätta arbetskraftens fria rörlighet och innebär att en generell ordning skall
gälla för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre ut- Prop. 1992/93:64
bildning som omfattar minst tre års studier. Utbildningsdirektivet i en eng-
elsk och i en inofficiell svensk version bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1. Inom regeringskansliet har Utbildningsdepartementet huvud-
ansvaret för införlivandet av detta direktiv med svensk rätt. Utbildningsde-
partementet har behandlat direktivet - utom såvitt avser bl.a. rättsväsen-
det - i en inom Socialdepartementet utarbetad departementspromemoria
(Ds 1992:34), Införande av EES-rätt - ömsesidigt erkännande av kompe-
tensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. Remissbehand-
lingen av denna promemoria har nyligen avslutats. Som jag strax skall åter-
komma till har frågan om direktivets betydelse för rättsväsendet dock brutits
ut och behandlas i en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria.
Frågan om direktivets betydelse för revisorer behandlas av den s.k. Revi-
sionsutredningen (dir. 1992:42). Utredningens arbete skall vara klart inom
ett år.
Det andra direktivet, det s.k. advokatdirektivet, har sin utgångspunkt i
Romfördragets artikel 59 om fri rörlighet för tjänster. Direktivet syftar till
att underlätta för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhanda-
hålla advokattjänster. Direktivet behandlar däremot inte frågan om advo-
kats rätt att etablera sig utomlands. Det bör i en engelsk och en svensk ver-
sion fogas till protokollet som bilaga 2.
Av betydelse i sammanhanget är även den överenskommelse om en ge-
mensam nordisk arbetsmarknad för personer med en högre, behörighetsgi-
vande utbildning på minst tre år som ingicks mellan de nordiska länderna
1990. Överenskommelsen, som i stor utsträckning bygger på utbildningsdi-
rektivet, behandlades i ett lagstiftningsärende året därpå (prop.
1990/91:116). I propositionen föreslogs att Sverige skulle god- känna över-
enskommelsen och att vissa lagändringar skulle ske i bl.a. RB. Riksdagen
godkände förslaget och lagändringarna trädde kraft den ljuli 1991 (SFS
1991:364).
En annan fråga, som ligger vid sidan av själva EES-anpassningen men som
bör beaktas i detta sammanhang, är det internationella samarbete som pågår
mellan de olika advokatorganisationerna. De nationella advokatorganisatio-
nerna inom EG bildade redan på 1950-talet en organisation CCBE (Conseil
des Barreaux de la Communauté Européenne) med uppgift att på advoka-
tområdet söka genomföra Romfördragets målsättning om fri rörlighet för
advokater inom EG. Det svenska advokatsamfundet har under nästan hela
CCBE:s verksamhetstid deltagit som observatör och följt utvecklingen. Det
svenska advokatsamfundet tillsatte 1988 en särskild EG-kommitté med upp-
gift bl.a. att följa behandlingen av frågor av betydelse för svenska advokater.
Redogörelser för kommitténs arbete har lämnats av advokaten Lars Rahmn
i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1989 s. 361 ff och 1990 161 ff.
Inom ramen för det arbete som bedrivs av CCBE har träffats olika över-
enskommelser, bl.a. rörande etikfrågor. Etikreglerna har sedan gjorts till-
lämpliga även mellan Sverige och EG-länderna genom avtal mellan advokat-
samfundet och CCBE. Denna och andra former av internationellt samarbete
mellan advokatorganisationer, liksom andra krav som följer av advokatyr-
kets internationalisering, bör beaktas i sammanhanget.
Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1992:57) Prop. 1992/93:64
EES-avtalet och advokaterna m.m. som behandlar de frågor som nu har be-
rörts. Promemorian innehåller förslag till den lagstiftning som krävs. Den
har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av Justitiekanslern,
Riksåklagaren, Domstolsverket, Datainspektionen, Hovrätten för Västra
Sverige, Malmö tingsrätt, Rättshjälpsmyndigheten, Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
domareförbund. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 92-2357). Till protokollet i detta ärende bör som
bilaga 3 fogas de lagförslag som läggs fram i promemorian.
Regeringen beslutade den 17 september 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som utarbetats i ärendet. Det till Lagrådet remitterade
förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i det remitterade lagförslaget.
2.1.1 Allmänna bestämmelser
Regler om den fria rörligheten för personer och etableringsrätten finns i
EES-avtalets artiklar 28-35. Dessa motsvarar huvudsakligen Romfördra gets
artiklar 48, 51-52 och 55-57. Regler om arbetskraftens fria rörlighet finns i
artikel 28, regler om den sociala tryggheten i artikel 29 och regler om ömsesi-
digt erkännande av utbildningbevis i artikel 30.
Artikel 28 innebär att diskriminering på grund av nationalitet inte får före-
komma när det bl.a. gäller rätten att få en viss anställning. Det finns således
en rätt att flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka anställningar
som erbjuds där. Undantag görs i artikeln förvissa offentliga tjänster. Förbe-
håll görs också för allmän ordning och säkerhet.
Enligt artikel 30 skall de avtalsslutande länderna söka säkerställa ett öm-
sesidigt erkännande av utbildningbevis i syfte att underlätta det faktiska ut-
övandet av etableringsrätten och friheten att tillfälligt tillhandahålla tjänster.
Parterna skall vidare enligt artikeln säkerställa viss samordning av bestäm-
melser i lagar och andra författningar i länderna som rör rätten att påbörja
och utöva yrkesverksamhet, som regel genom att införa minimikrav på ut-
bildningen i fråga.
Enligt artikel 31 skall det inte finnas några inskränkningar i rätten att fritt
etablera sig i EG/EFTA-området. Etableringsfriheten omfattar rätten att
uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som etable-
ringslandets lagstiftning föreskriver för det egna landets rättssubjekt. Diskri-
10
minerande bestämmelser som gäller nationalitet och hemvist kommer såle-
des inte att vara tillåtna.
Artikel 32 stadgar att verksamhet som är förbunden med myndighetsutöv-
ning undantas från den fria etableringsrätten. Detta gäller även om myndig-
hetsutövningen skulle vara av tillfällig art. Vidare medges i artikel 33 också
undantag av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och hälsa.
En form av dold diskriminering kan vara att kräva en viss nationell ex-
amen för att praktisera ett yrke. I Sverige är krav på viss nationell examen
inte särskilt vanligt, men det förekommer inom bl.a. hälso- och sjukvårdens
område. Ett annat exempel är advokatyrket. Inom flertalet EG-län der före-
kommer däremot en omfattande reglering av olika yrken. Redan vid till-
komsten av Romfördraget insåg man att denna reglering skulle kunna inne-
bära ett allvarligt hinder i den fria rörligheten av arbetskraft och tjänster. I
Romfördraget togs därför in en särskild bestämmelse, artikel 57, i ämnet. I
denna artikel gavs kommissionen i uppdrag att ge förslag till rådet om hur
de nationella kraven för yrkesutövning skulle kunna harmoniseras.
Den teknik man till en början valde var att ge direktiv för ett visst yrke
eller en viss sektor av yrkeslivet. Ett exempel på detta är två direktiv från
1975 rörande erkännande av examen för läkare. Denna teknik visade sig
dock vara alltför långsam. År 1988 valde därför rådet istället att ge ett gene-
rellt direktiv för erkännande av examensbevis över behörighets-givande
högre utbildningar vilka utfärdats efter avslutande av minst tre års utbild-
ning.
2.1.2 Utbildningsdirektivet
Direktivet antogs av EG:s ministerråd den 21 december 1988 (89/48/ EEG).
Det är intaget i bilaga VII p. A.l till EES-avtalet. Av inledningen till bilaga
VII framgår att termen ”medlemsstat” i direktivet genomgående skall anses
inbegripa också Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige och
Österrike. Av protokoll 1 till EES-avtalet framgår vidare att om termen ”ge-
menskapen” eller termen ”den gemensamma marknaden” används i en rätts-
akt så skall dessa anses inbegripa också EFTA-ländernas territorier.
Artikel 1 innehåller ett antal definitioner. Bland de begrepp som definieras
är examensbevis, prövotid och lämplighetsprov. När det gäller begreppet ex-
amensbevis framgår det att det är förutsatt att den utbildning som intygas i
examensbeviset huvudsakligen skall ha ägt rum inom EES. En person har
dock rätt att utöva ett yrke även med stöd av en examen som avlagts utanför
EES och som erkänts av ett annat land inom EES förutsatt att han eller hon
har tre års yrkeserfarenhet enligt intyg från den medlemsstat som erkände
det aktuella landets examensbevis.
Av artikel 2 följer att direktivet tillämpas på alla medborgare i ett land
inom EES. Direktivet tillämpas dock inte på vissa yrken, bl.a. läkare, för
vilka det finns särskilda direktiv om erkännande av utbildning.
I artikel 3 stadgas att om det i värdlandet krävs ett examensbevis för att
utöva ett reglerat yrke får en medborgare från ett EES-land inte vägras till-
stånd att utöva yrket om den sökande har ett examensbevis som krävs i en
annan stat inom EES för att påbörja eller utöva yrket i fråga i det landet och
Prop. 1992/93:64
11
detta examensbevis erhållits i en stat inom EES. Om en examen har avlagts Prop. 1992/93:64
i en sådan stat inom EES som inte reglerar yrket i fråga, kan värdlandet
kräva att den sökande har utövat yrket som huvudsyssla i två års tid under
de senaste tio åren.
I artikel 4 finns två undantag från de i artikel 3 uppställda reglerna. Det
första undantaget tar sikte på det fallet att den utbildning som åberopas är
minst ett år kortare än den som krävs i värdlandet. I ett sådant fall får krävas
bevis på yrkeserfarenhet, som normalt inte får vara mer än dubbelt så lång
som den utbildning som fattas. I inget fall får den yrkeserfarenhet som krävs
överstiga fyra år. Det andra undantaget innebär en möjlighet att uppställa
krav på antingen en prövotid som inte överstiger tre år eller ett lämplighets-
prov. Normalt skall den sökande få välja mellan dessa båda möjligheter. När
det gäller yrkesutövning som kräver en exakt kunskap om landets lagstift-
ning får dock värdlandet välja mellan prövotid eller lämplighetsprov. De nu
nämnda två undantagen får inte tillämpas kumulativt.
I artikel 5-14 ges föreskrifter om bl.a. hur den sökande skall styrka ett på-
stående om examen och om användande av yrkesbenämning. Av artikel 8 p 2
framgår bl.a. att beslut om att få utöva ett reglerat yrke skall kunna överkla-
gas inför en domstol eller nämnd i enlighet med vad landets lagar föreskriver.
2.2.1 Allmänna bestämmelser
Fri tjänstehandel utgör i EES-avtalet en av de fyra grundläggande frihe-
terna. Rätten att fritt få tillhandahålla tjänster fastslås i artikel 36 i EES-avta-
let (artikel59 i Romfördraget).
I artikel 37 (artikel 60 i Romfördraget) definieras tjänster allmänt som pre-
stationer som vanligen utförs mot ersättning och som inte berörs av bestäm-
melserna för varor, kapital eller personer. I EES-avtalet stipuleras att tjäns-
ter särskilt avser verksamhet av industriellt eller kommersiellt slag, inom
hantverk och inom fria yrken. Vidare fastslås att den person som tillhanda-
håller en tjänst tillfälligtvis får utöva sin verksamhet i det land där tjänsten
utförs på samma villkor som landet ställer på sina egna rättssubjekt. Enligt
artikel 39 görs även i detta fall undantag för offentlig myndighet.
2.2.2 Advokatdirektivet
EG:s minsterråd antog den 22 mars 1977 ett direktiv om underlättande för
advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster
(77/249/EEG). Direktivet är intaget i bilaga VII till EES-avtalet under punk-
ten B.2. Direktivet har ändrats två gånger, dels i samband med Greklands
tillträde till EG den 19 november 1979, dels i samband med Spaniens och
Portugals tillträde den 15 november 1985. Ändringarna hänför sig till vilka
advokattitlar som används i dessa länder. På samma sätt som i fråga om ut-
bildningsdirektivet (jfr. avsnitt 2.1.3) skall termerna ”medlemsstat”, ”ge-
menskapen” och ”den gemensamma marknaden” i advokatdirektivet ge-
nomgående anses inbegripa EFTA-länderna och deras territorier. Direktivet
12
har enligt en uttrycklig föreskrift i bilaga VII till EES-avtalet kompletterats Prop. 1992/93:64
med de advokattitlar som finns i de olika EFTA-länderna (se nedan).
I ingressen till direktivet konstateras att enligt Romfördraget vaije restrik-
tion som grundar sig på nationalitet eller krav på bosättning är förbjudna.
Det sägs vidare att direktivet endast behandlar åtgärder som skall underlätta
för advokater att tillhandahålla tjänster. Vidare framgår att mera detalje-
rade åtgärder kommer att behövas för att underlätta att etableringsrätten
kan utövas effektivt.
Det är viktigt att hålla denna begränsning i minnet när man läser artikel 1
punkt 1. Där sägs att direktivet skall gälla den verksamhet som advokater
utövar i form av att tillhandahålla tjänster. Direktivet tar sikte på den situa-
tionen där mottagaren av advokatens tjänster är bosatt i en annan stat än
den i vilken advokatens byrå finns, och tjänsten tillhandahålls när advokaten
uppehåller sig i den förstnämnda staten. Däremot reglerar det inte vad som
skall gälla om advokaten och hans klient bor i samma stat. Direktivet tar inte
heller sikte på tjänster som advokaten i sin hemstat till exempel per brev,
telefon eller telefax tillhandahåller en klient som befinner sig i en annan stat.
Det är inte alla jurister som omfattas av direktivet. Det är bara de som i
sitt hemland har rätt att utöva sin verksamhet under beteckningen advokat.
De flesta länder har bara en typ av advokat. I vissa länder förekommer det
dock flera advokattitlar. I artikel 1 punkt 2 framgår yrkesbeteckningarna i de
nio länder som vid tiden för direktivets utfärdande var medlemmar i EG.
Yrkesbeteckningarna i Grekland, Portugal och Spanien framgår av 1979 och
1985 års ändringar av direktivet medan yrkesbeteckningarna i de olika EF-
TA-länderna framgår av bilaga VII till EES-avtalet. De titlar som tillkom-
mer är därför följande:
|
Finland Norge Portugal Schweiz |
”Asianaj aj a/Advokat” ”Rechtsanwalt” ”Advokat” ”Advogado” |
|
Spanien Sverige Österrike |
”Abogado” |
Enligt artikel 2 skall vaije medlemsstat som advokater erkänna dem som räk-
nas upp i artikel 1 punkt 2 när dessa utövar den verksamhet som beskrivs i
artikel 1 punkt 1.
Som motvikt till friheten att tillhandahålla tjänster ålägger direktivet en
advokat vissa förpliktelser när han är verksam i en annan medlemsstat (värd-
land). Han skall till en början använda sig av den yrkesbeteckning som an-
vänds i den stat där han är etablerad - direktivet talar genomgående om den
stat ”han kommer från” - och på denna stats språk (artikel3).
Verksamhet i samband med att en klient företräds vid domstol eller hos
13
annan myndighet skall i varje stat utövas i enlighet med de villkor (med un-
dantag av eventuella nationalitets- och bosättningskrav) som fastställs för
advokater som etablerat sig i värdlandet. En advokat som utövar en sådan
verksamhet skall iaktta de regler för yrkesmässigt uppförande som gäller i
värdlandet och dessutom de förpliktelser som han har i den stat han kommer
från (artikel 4). Också i fråga om annan verksamhet än som gäller att före-
träda en klient vid domstol eller hos andra myndigheter skall advokater
iaktta reglerna för yrkesmässigt uppförande i hemlandet medan det i
artikel 4 punkt 4 finns vissa undantag för reglerna i värdlandet.
I artikel 5 ges bl.a. en möjlighet att föreskriva att en EES-advokat när han
uppträder i domstol skall arbeta tillsammans med en advokat som praktise-
rar vid den aktuella domstolen.
Enligt artikel 6 kan en stat förbjuda advokater som har avlönad anställning
i offentlig eller privat verksamhet att företräda denna verksamhet vid rätte-
gång, i den mån advokater som är etablerade i den staten inte har tillstånd
att utöva sådan verksamhet.
Värdlandet får enligt artikel 7punkt 1 kräva att advokaten genom legiti-
mation eller på annat sätt kan styrka att han är advokat.
Eftersom en advokat som är tillfälligt verksam i ett värdland är bunden
både av de regler för advokatsed som gäller i den stat han kommer från och
av de regler som gäller i värdlandet står hans yrkesverksamhet under över-
vakning av bägge staterna (artikel 7punkt 2). De disciplinära organen i värd-
landet har likväl endast rätt att bestämma påföljd för överträdelser av reg-
lerna i denna stat, medan motsvarande organ i den stat som advokaten kom-
mer från bestämmer påföljderna för ett förfarande som strider mot de regler
som gäller i den staten. Den behöriga myndigheten i värdlandet skall under-
rätta motsvarande myndighet i den stat advokaten kommer från om de disci-
plinära beslut som fattas.
En kort genomgång kommer här att göras vad avser behörighetskrav för
vissa tjänster inom rättsväsendet. I första hand tar framställningen sikte på
tjänster som domare och åklagare.
Den grundläggande bestämmelsen rörande krav på svenskt medborgar-
skap för innehav av statstjänst finns i 11 kap. 9 § regeringsformen. Huvud-
principen är att även utländska medborgare har rätt att inneha statstjänst.
Med hänsyn bl.a. till rikets säkerhet och önskemålet att beslut om enskildas
rättsliga ställning skall fattas av svenska medborgare har vissa undantag
gjorts från denna princip. De viktigaste undantagen anges i regeringsformen
medan andra fall skall uppställas i lag eller enligt förutsättningar som anges
i lag.
Av 11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen framgår att det är endast
den som är svensk medborgare som får inneha eller utöva domartjänst.
Detta krav upprepas sedan i olika lagar, bl.a i 4 kap. 1 § RB. Kravet på med-
Prop. 1992/93:64
14
borgarskap torde omfatta även teknisk ledamot. I 4 kap. 10 a § RB anges Prop. 1992/93:64
detta uttryckligen beträffande ekonomiska experter.
Av 4 kap. 2§ lagen (1976:600) om offentlig anställning följer att endast
den som är svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst som åklagare.
Av paragrafen följer vidare att regeringen får föreskriva att endast svensk
medborgare får inneha bl.a. tjänst som kan vara förenad med myndighetsut-
övning.
Av 4 kap. 1 § första stycket RB framgår att lagfaren domare skall ha avlagt
för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Av paragrafens
tredje stycke följer att det är regeringen som förordnar om sådana kunskaps-
prov. Rörande detta krav på utbildning har förordnats i kungörelsen
(1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare m.m. Av kun-
görelsen framgår att som kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst
gäller juris kandidatexamen eller juristexamen. Även om det inte sägs ut-
tryckligen i kungörelsen avses examen som avlagts vid svenskt universitet.
Med anledning av den nordiska överenskommelsen om erkännande av högre
utbildningar har vissa tillägg gjorts till kungörelsen. Med de nämnda svenska
examina jämställs numera fullbordad juridisk utbildning som till övervä-
gande del har ägt rum i Danmark, Finland, Island eller Norge. Om denna
utbildning skulle vara mer än ett år kortare än den svenska utbildningen skall
sökanden genomgå en kompletteringsutbildning som avslutas med ett kun-
skapsprov.
Beträffande åklagare regleras kravet på utbildning i 29 § åklagarförord-
ningen (1989:848). Paragrafen har i nu aktuella hänseenden samma innehåll
som den nämnda kungörelsen.
Hemvist i Sverige är inte någon förutsättning för innehav av tjänster som
domare eller åklagare. Däremot År kunskaper i svenska språket ett underför-
stått krav.
Även för andra tjänster inom rättsväsendet uppställs krav på svenskt med-
borgarskap och viss utbildning. När det gäller medborgarskapskravet kan
hänvisas till Diskrimineringsutredningens betänkande (Ds A 1984:6), Om
utlänningars rättsliga ställning, s. 77-92. Framställningen där är alltjämt i vä-
sentliga delar aktuell. Beträffande krav på utbildning kan nämnas att förord-
ningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet innehåller krav
på nordisk juridisk examen för kronofogdar.
112 kap. 1 § RB stadgas att part får föra sin talan genom ombud. Någon skyl-
dighet att låta sig företrädas av ombud föreligger däremot inte. Till skillnad
från många andra länder i Europa har Sverige således inte något ombuds-
tvång. Inte heller föreligger något advokatmonopol, dvs. ett krav på att den
som uppträder som ombud är advokat.
Någon uttrycklig bestämmelse om att rättegångsspråket är svenska finns
inte i RB. I förarbetena till 5 kap. 6 § RB (SOU 1938:43 s. 112) uttalades att
det utan uttryckligt stadgande gällde att förhandlingen skulle föras på
svenska. Det anfördes vidare att den som skulle höras inför rätten borde ha
rätt att använda sitt eget språk. I 5 kap. 6 § RB föreskrivs också att tolk får
15
användas om exempelvis vittne inte behärskar svenska språket. Däremot Prop. 1992/93:64
finns inte en motsvarande möjlighet för ombud. Av det anförda torde den
slutsatsen kunna dras att ett ombud måste kunna svenska och att tolk såldes
inte får användas. Det är även den uppfattning som kommit till uttryck i se-
nare lagstiftningsärenden som berört frågan. Ett sådant krav ansågs således
självklart när det infördes en möjlighet att medge undantag från kraven på
svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige (NJA II 1956 s. 379). Frågan
om språkkravet för ombud behandlades senast i propositionen om en gemen-
sam nordisk arbetsmarknad för personer med högre utbildning (prop.
1990/91:116 s.l5f.) Departementschefen uttalade där att det beträffande
rättegångsombud från ett nordiskt land även i fortsättningen skulle gälla att
han kan göra sig förstådd utan att tolk behöver anlitas och att domstolarna
därför även fortsättningsvis var oförhindrade att med stöd av 12 kap. 2 § RB
avvisa ett ombud om förhandlingen inte kunde genomföras utan tolk.
I sammanhanget bör nämnas att rätten enligt 33 kap. 9 § RB vid behov får
låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. I
domstolens prövning om det finns behov att genom domstolens försorg
ordna med en översättning får enligt departementschefen vägas in vilka möj-
ligheter parten har att själv få fram en översättning (prop. 1986/87:89 s. 170).
Av 12 kap. 2§ första stycket RB följer att såsom ombud inte får brukas
annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verk-
samhet finner lämplig att vara ombud i målet. Kravet på redbarhet tar främst
sikte på om ombudet gjort sig skyldig till brott. Kravet på insikter tar inte
bara sikte på juridiska insikter utan också insikter i de särskilda förhållanden
som är aktuella i målet. Med tidigare erfarenheter åsyftas förutom erfaren-
het av rättegångar även annan praktisk erfarenhet som kan vara av betydelse
för talans utförande. Det bör särskilt påpekas att ombudet varken behöver
ha juridisk utbildning eller i sitt arbete syssla med rättsliga frågor. De krav i
de nämnda hänseendena som kan ställas på ett ombud varierar med målets
beskaffenhet.
Förutom dessa allmänna behörighetskrav föreskrivs i 12 kap. 2§ andra
stycket RB som huvudregel att ombudet skall vara svensk medborgare och
ha hemvist i Sverige.
Enligt styckets ursprungliga lydelse var dessa krav absoluta. Processlagbe-
redningen anförde beträffande kravet på svenskt medborgarskap att en ut-
länning inte kunde förutsättas äga sådan kännedom om svenska förhållan-
den och svensk rätt som bör krävas av ett ombud och beträffande kravet på
hemvist i Sverige att det var av vikt att ombudet kunde sökas här och att
kravet var betydelsefullt även med hänsyn till att delgivningar i stor utsträck-
ning sker med ombudet (SOU 1938:43 s. 163).
År 1956 infördes dock en möjlighet att göra undantag från de båda kraven.
Förutsättningarna härför är att rätten med hänsyn till målets beskaffenhet
och övriga omständigheter finner att ett undantag lämpligen kan medges.
Departementschefen uttalade i det aktuella lagstiftningsärendet att om en
utländsk medborgare uppträdde som ombud var det nödvändigt att ställa sär-
skilt stora krav på hans insikter (NJA II 1956 s. 379 f). I regel bör det inte
komma ifråga att såsom ombud godta annan utlänning än den som avlagt
juridisk examen, har erforderlig kännedom om svensk rätt och härutöver be-
16
sitter vana vid att utföra annans talan inför domstol. När det gällde rekvisitet
rörande målets beskaffenhet uttalade departementschefen att annan än i ri-
ket bosatt svensk medborgare inte borde tillåtas vara ombud eller försvarare
i mål om spioneri eller andra liknande brott. Vidare borde det enligt departe-
mentschefen särskilt beaktas var ombudet hade sitt hemvist. Det var av bety-
delse bl.a. med hänsyn till utsikterna att nå ett ombud med stämning och
även möjligheterna att få verkställighet på en eventuell mot ombudet riktad
dom beträffande ansvar eller enskilt anspråk.
Genom 1991 års lagändringar jämställdes medborgare i något av de andra
nordiska länderna med svensk medborgare i dessa hänseenden.
Delgivningsbestämmelsen i 33 kap. 8 § RB bör också nämnas i detta sam-
manhang. Enligt denna bestämmelse gäller att om en part som saknar hem-
vist inom riket inte har uppgivit ombud, som äger att för parten ta emot del-
givning i målet, får rätten förelägga honom, då han första gången för talan,
att ställa ombud för sig och göra anmälan om detta hos rätten. Underlåter
han det, får delgivning med honom ske genom att handlingen sänds med pos-
ten till honom under hans senast kända adress. Regeln, som i sak är oföränd-
rad sedan 1948, utgår uppenbarligen från att ombudet har hemvist i Sverige.
Även bestämmelserna i 33 kap. 7 § RB bör beröras. De ger möjlighet att
till Högsta domstolen anmäla ett ombud. I andra stycket föreskrivs att hu-
vudmannen vid tiden för anmälan skall ha hemvist i Sverige och att anmälan
får avse endast ett ombud som har hemvist i Sverige.
Regler om bl.a. begränsningar för domare och andra tjänstemän inom
rättsväsendet att vara ombud finns i 12 kap. 3-4 §§ RB. Det bör särskilt näm-
nas att reglerna endast tar sikte på domare vid allmän domstol. Om ett om-
bud inte uppfyller kraven i 12 kap. 2-4 §§ skall han omedelbart avvisas. Detta
är inte uttryckligen angivet utan följer av allmänna rättsgrundsatser. I 12
kap. 5 § finns däremot en bestämmelse som uttryckligen ger rätten möjlighet
att avvisa ombud som under målet visar oredlighet, oskicklighet eller oför-
stånd eller eljest finnes olämplig.
Vad som nu sagts gäller endast ombud i tvistemål. Genom olika hänvis-
ningar kommer dessa regler dock att bli tillämpliga i många andra fall. Så-
dana hänvisningar finns bl.a. i 12 kap. 22 § RB beträffande rättegångsbiträde
i tvistemål och i 21 kap. 3 § tredje stycket beträffande försvarare.
I förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns inte någon bestämmelse om
krav på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige för ombud. Domstols-
utredningen har dock nyligen föreslagit att ett sådant krav införs genom en
hänvisning i förvaltningsprocesslagen till 12 kap. 2-6 §§ RB (SOU 1991:106
s. 660 ff). Vid specialdomstol torde dessa bestämmelser i de flesta fall vara
antingen direkt eller analogt tillämpliga.
3.3.1 Behörighetsvillkor för advokater
Ansökan om inträde i Sveriges advokatsamfund prövas av dess styrelse
(8kap. 3§ RB). Har inträde i samfundet vägrats någon får han föra talan
mot beslutet i Högsta domstolen (8 kap. 8 §).
Prop. 1992/93:64
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 64
För att kunna bli ledamot av advokatsamfundet krävs det idag bl.a. att
man är svensk medborgare eller medborgare i ett annat nordiskt land (8 kap.
2 § första stycket 1 RB). Samfundets styrelse får i enskilda fall medge undan-
tag från detta krav (2§ andra stycket). Upphör en advokat att vara nordisk
medborgare är han skyldig att genast träda ur samfundet, såvida inte styrel-
sen medger att han får stå kvar som ledamot. För det fall ett sådant medgi-
vande inte lämnas och advokaten inte självmant träder ur samfundet, skall
han uteslutas (8 kap. 7 § femte stycket).
Enligt den ursprungliga lydelsen av 8 kap. 2 § RB fanns det ett absolut krav
på svenskt medborgarskap för att bli advokat. Diskrimineringsutredningen,
som enligt sina direktiv hade att beakta invandrares ställning i Sverige, före-
slog i sitt nyss nämnda betänkande (avsnitt 3.1) att kravet på svenskt med-
borgarskap för advokater skulle avskaffas för den som vid tiden för ansök-
ningen haft hemvist i Sverige sedan minst tre år (s. 134 f.). Förslaget avstyrk-
tes av flera remissinstanser, bl.a. advokatsamfundet. I prop. 1985/86:7 om
utlänningars rättsliga ställning anförde departementschefen (s. 25) att beho-
vet att låta utländska medborgare bli advokater i Sverige inte var så starkt
att det borde medföra att kravet på svenskt medborgarskap helt avskaffades
och att behovet istället kunde tillgodoses genom att en möjlighet till dispens
infördes. Departementschefen påpekade att för att bibehålla medborgar-
skapskravet som huvudregel talade bl.a. den centrala roll som advokaterna
spelar inom det svenska rättsväsendet.
Dispensfrågan löstes 1988 då advokatsamfundets styrelse fick rätt att
medge undantag från kravet på svenskt medborgarskap. Departementsche-
fen anförde bl.a. (prop. 1987/88:26 s. 7) att det blir allt vanligare att svenska
advokater som sysslar med internationell affärsjuridik söker sig utanför lan-
dets gränser och att det då ibland är ett önskemål för de svenska advokaterna
att bli antagna som ledamöter av ett utländskt advokatsamfund, något som
i sin tur kan aktualisera frågan om ömsesidighet i regelsystemet.
I propositionen om en gemensam nordisk arbetsmarknad för personer
med högre utbildning konstaterade departementschefen (prop. 1990/91:16
s. 12) att den nordiska överenskommelsen medförde att kravet på svenskt
medborgarskap för att bli ledamot av Sveriges advokatsamfund måste änd-
ras. Hon anförde därvid att med hänsyn till överenskommelsens utformning
medborgare i de övriga nordiska länderna inte borde vara hänvisade till dis-
pensmöjligheten utan borde jämställas med svenska medborgare. Hon an-
märkte att en sådan förändring, mot bakgrund av reglerna om dispens, inte
kunde sägas utgöra någon mera genomgripande principiell förändring.
För att bli ledamot av advokatsamfundet krävs det vidare att man har hem-
vist i Sverige (8 kap. 2 § första stycket 2 RB). Detta krav är enligt processlag-
beredningen (NJA II 1943 s. 82) av betydelse särskilt med hänsyn till att en
advokat bör ha personligt forum inom riket. I likhet med vad som gäller för
medborgarskap kan advokatsamfundet i enskilda fall medge undantag (2§
andra stycket). Även denna dispensmöjlighet infördes 1988. Däremot med-
förde inte den nordiska överenskommelsen någon ändring i detta avseende.
Flyttar advokaten ur riket gäller 8 kap. 7 § femte stycket, dvs att advokaten
är skyldig att utträda ur samfundet om han inte får dispens från hemvistkra-
vet av samfundets styrelse.
Prop. 1992/93:64
18
Ett ytterligare krav för att bli ledamot i advokatsamfundet är att man har
avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete
(8 kap. 2§ första stycket 3 RB). Jag har redan redogjort för dessa krav (av-
snitt 3.1). De innebär bl.a. att juridisk examen från något av de övriga nor-
diska länderna i princip jämställs med en svensk examen.
För medlemskap i advokatsamfundet krävs det också att man har genom-
gått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning
(8 kap. 2§ första stycket 4 RB). Närmare regler härom finns i samfundets
stadgar. Med teoretisk utbildning avses enligt stadgarna av samfundet anord-
nade preparandkurser i advokatyrkets etik och teknik. I fråga om praktisk
utbildning krävs att sökanden under minst fem år på ett tillfredsställande sätt
har utövat praktisk juridisk verksamhet, varvid han eller hon under minst
tre år skall ha ägnat sig åt att yrkesmässigt tillhandagå allmänheten i rättsliga
angelägenheter antingen såsom biträde hos advokat eller på allmän advokat-
byrå eller för egen räkning och som vid tiden för ansökningens prövning till-
handagår allmänheten på sådant sätt. Från dessa krav får advokatsamfun-
dets styrelse medge undantag om det föreligger särskilda omständigheter.
Enligt den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen krävdes det för att bli
antagen till samfundet att man förvärvat sådan praktisk utbildning som före-
skrivs i samfundets stadgar. Den nuvarande lydelsen infördes år 1988. De-
partementschefen anförde då bl.a följande (prop. 1987/88:26 s.12).
Av regeringsformen följer att normgivande verksamhet inte kan delegeras
till andra än regeringen och myndigheter. Advokatsamfundet är inte att jäm-
ställa med en myndighet, och det är numera inte möjligt att i lag uppdra åt
samfundet att i sina stadgar föreskriva viss utbildning som villkor för leda-
motskap. Villkoren bör således framgå av lagen. Jag föreslår därför att det i
fortsättningen i RB anges att den som vill bli ledamot av samfundet skall ha
genomgått erforderlig praktisk och teoretisk utbildning.
Det åligger samfundets styrelse att vid prövning om en sökande skall få bli
advokat ta ställning till om han uppfyller lagens krav på utbildning. För att
uppnå en enhetlig och förutsebar tillämpning av lagens krav i detta hän-
seende bör samfundet, liksom hittills, i sina stadgar kunna precisera vilken
utbildning man anser en sökande bör ha för att uppfylla kravet på erforderlig
praktisk och teoretisk utbildning. Den av mig föreslagna regleringen innebär
den praktiska skillnaden gentemot dagens konstruktion att den som blir väg-
rad inträde i samfundet på den grunden att han enligt samfundets mening
inte uppfyller kraven på utbildning kan överklaga samfundets beslut till
högsta domstolen. Högsta domstolen får då ta ställning till om de av samfun-
det uppställda kraven kan anses stämma överens med lagens krav på utbild-
ning.
Slutligen krävs för att bli antagen som ledamot av advokatsamfundet att den
sökande gjort sig känd för redbarhet och även z övrigt bedöms lämplig att
utöva advokatyrket (8 kap. 2 § första stycket 5-6 RB). Som exempel på andra
krav än redbarhet nämndes i förarbetena till RB ordentlighet och gott om-
döme.
Till följd av den nordiska överenskommelsen infördes en regel om att den
som blivit auktoriserad som advokat i ett annat nordiskt land enligt där gäl-
lande bestämmelser skall anses uppfylla kraven enligt 3-6 (8 kap. 2§ tredje
stycket RB). Förutsättningen härför är att advokaten efter att ha blivit auk-
Prop. 1992/93:64
19
toriserad som advokat i ett annat nordiskt land under minst tre år på ett till- Prop. 1992/93:64
fredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i
Sverige.
Utöver dessa krav gäller att den som vill bli antagen till ledamot av sam-
fundet inte får vara i konkurs, inte får vara ställd under förvaltare enligt 11
kap. 7§ föräldrabalken, inte får vara förbjuden att utöva rådgivningsverk-
samhet enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i
vissa fall m.m. och inte får inneha vissa befattningar inom rättsväsendet.
Han får inte heller annars vara anställd i statens - undantag görs dock för
allmänna advokatbyråer - eller kommuns tjänst eller anställd hos annan en-
skild än advokat om inte advokatsamfundet medger undantag (8 kap. 2§
fjärde och femte styckena RB). Inträder beträffande advokat sådan omstän-
dighet som nämns i dessa stycken är han skyldig att träda ur samfundet. Gör
han inte det kan han uteslutas (8kap. 7 § femte stycket).
Begränsningen för domstolspersonal förtjänar att behandlas särskilt. Det
sägs här att lagfaren domare i eller befattninghavare vid allmän domstol inte
får antas som advokat. I RB görs skillnad mellan allmän domstol och särskild
domstol, så exempelvis i 5 § i RP och 10 kap. 17 § p. 1 RB. Med särskild dom-
stol torde avses inte bara specialdomstolar i egentlig mening utan även all-
männa förvaltningsdomstolar. Bakgrunden till begränsningen är den mot-
svarande regeln i 12 kap. 3 § RB om att befattningshavare vid domstol som
huvudregel inte får uppträda som ombud. Att särskild domstol här undan-
togs motiverades av att advokater vid tiden för RB:s tillkomst ofta innehade
anställning som domare i krigsrätt. Regeln i 8 kap. ansågs böra ha en motsva-
rande utformning (SOU 1938:43 s. 130f och s. 163f).
Har inträde i advokatsamfundet vägrats någon får han, som jag nämnde,
föra talan mot beslut i Högsta domstolen. Besvär anses dock inte kunna föras
över att advokatsamfundets styrelse vägrar dispens från antagningskrav en-
ligt t.ex. 8 kap. 2§ RB. Det gäller således exempelvis det fallet att advokat-
samfundet vägrar medge dispens från medborgarskapskravet.
3.3.2 Advokaters skyldigheter
Regler om advokats skyldigheter finns i 8 kap. 4 § RB. Av bestämmelsen föl-
jer att en advokat i sin verksamhet är skyldig att iaktta god advokatsed. I
bestämmelsen anges detta i tre hänseenden.
För det första är advokat skyldig att iaktta tystnadsplikt rörande en klients
förhållanden. När det gäller advokat vid allmän advokatbyrå följer detta av
9kap. 9§ sekretesslagen (1980:100). Annan advokat är i detta hänseende
skyldig att rätta sig efter vad som följer av god advokatsed.
För det andra får en advokat inte driva bolag med annan än advokat. Han
får inte heller driva verksamheten i aktiebolagsform. I båda fallen kan dock
samfundets styrelse medge undantag. Beträffande drivande av rörelse i ak-
tiebolagsform är det förutsatt att dispens skall ges om sökanden uppfyller
vissa uppställda krav. I praktiken ges sådan dispens i mycket stor utsträck-
ning. Möjligheten att driva verksamheten i aktiebolagsform skall ses i belys-
ning av en regel om personligt betalningsansvar i lkap. 1§ tredje stycket
aktiebolagslagen (1975:1385). Ett förslag från advokatsamfundet om att dis-
20
penskravet för drivande av advokatverksamhet i aktiebolagsform skall tas Prop. 1992/93:64
bort har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedeparte-
mentet.
För det tredje är advokat skyldig att hålla penningmedel och andra till-
gångar som tillhör hans huvudmän skilda från vad som tillhör advokaten.
Härigenom erhåller klienten separationsrätt för det fall advokaten går i kon-
kurs.
Förutom i dessa tre avseenden innehåller RB inte några regler om vad som
avses med god advokatsed. En närmare reglering härav finns i de av advo-
katsamfundet utgivna vägledande reglerna för god advokatsed. Det finns
också ett stort antal avgöranden i disciplinnämnden - jag återkommer strax
till detta - som belyser begreppets innebörd.
3.3.3 Tillsyn och sanktioner m.m.
Tillsyn över advokatväsendet utövas i första hand av advokatsamfundets sty-
relse (8kap. 6 § RB). Viss tillsyn utövas också av Justitiekanslern.
I 8 kap. 7 § RB anges de sanktioner som kan vidtas mot en felande advo-
kat. Det finns fyra former av sanktioner, nämligen erinran, varning, straffav-
gift och uteslutning ur samfundet.
För disciplinärenden finns en särskild disciplinnämnd. En anmälan mot en
advokat tas upp av samfundets styrelse som hänskjuter ärendet till disciplin-
nämnden om en disciplinär åtgärd kan bli aktuell. Skulle hänskjutning inte
ske kan Justitiekanslern påfordra att nämnden ändock upptar frågan om di-
sciplinär åtgärd till prövning.
Om en advokat utesluts ur samfundet kan han överklaga beslutet till
Högsta domstolen. Justitiekanslern har också möjlighet att överklaga disci-
plinnämndens beslut dit (8 kap. 8 § RB).
3.3.4 Advokaters särställning
Vid RB:s införande fick Sveriges advokatsamfund en offentligrättslig ställ-
ning. Medlemmarna i samfundet blev i samband därmed i vissa hänseenden
priviligierade. Ett sådant privilegium är att svensk advokat är endast den
som är ledamot av Sveriges advokatsamfund (8 kap. 1 § andra stycket RB).
Detta privilegium är straffrättsligt sanktionerat. Av 17 kap. 15 § tredje
stycket brottsbalken följer att den som obehörigen ger sig ut för att vara ad-
vokat kan dömas för föregivande av ställning som advokat till böter. Regeln
tar sikte på den som ger sig ut för att vara ledamot av Sveriges advokatsam-
fund. Regeln torde såldes inte hindra en norsk advokat från att använda sin
norska advokattitel här i landet. Han bör dock göra klart att han är auktori-
serad som advokat i Norge. När det idag i olika lagar ges föreskrifter om
advokater avses dock endast svensk advokat.
Enligt 21 kap. 5 § RB första stycket skall till offentlig försvarare förordnas
advokat som är lämplig därtill. Enligt bestämmelsen kan, om särskilda skäl
föreligger, till offentlig försvarare förordnas även annan lämplig person, som
avlagt för domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Företrädesvis bör anlitas
någon som brukas som rättegångsombud vid rätten.
21
Som tidigare nämnts infördes 1988 en möjlighet för advokatsamfundets
styrelse att medge dispens från kravet att ledamot av samfundet skall vara
svensk medborgare. I samband därmed gjorde departementschefen följande
uttalande (prop. 1987/88:26 s. 10).
Liksom diskrimineringsutredningen anser jag att det i sådana mål som är
känsliga med hänsyn till rikets säkerhet i allmänhet är olämpligt att en ut-
ländsk medborgare är offentlig försvarare med den möjlighet att ta del av
hemlig information som ett sådant förordnande medför. Enligt min mening
är det emellertid inte nödvändigt med en uttrycklig reglering i detta hän-
seende. Redan den nuvarande lydelsen av 21 kap. 5 § första stycket RB ger
tillräckliga möjligheter för domstolen att låta bli att förordna en utlänning
som offentlig försvarare i sådana mål där det skulle vara olämpligt med hän-
syn till rikets säkerhet.
Till biträde enligt rättshjälpslagen förordnas advokat, biträdande jurist på ad-
vokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv fö-
reslagit någon som är lämplig skall han förordnas om inte hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranle-
der annat (21 § första stycket rättshjälpslagen). I vissa familjerättsliga mål
kan advokat och biträdande jurist vid advokatbyrå själv besluta om rätts-
hjälp (16 § RHL). I andra fall fattas beslutet av domstol eller rättshjälpsmyn-
dighet. Ett biträde får sätta advokat eller biträdande jurist i sitt ställe om det
inte medför beaktansvärd ökning av kostnaderna (21 § tredje stycket RHL).
I ett lagstiftningsärende angående ändringar av rättshjälpslagen uttalade
departementschefen att 21 § första stycket RHL inte formellt torde medge
en lämplighetsbedömning beträffande advokater och biträdande jurister på
advokatbyrå. Departementschefen ansåg inte heller att det fanns tillräckliga
skäl att föreslå en ändring i det hänseendet. Departementschefen pekade
bl.a. på att en lämplighetsprövning skulle kräva en omprövning av advoka-
ters och biträdande juristers rätt att själva bevilja rättshjälp och av reglerna
om rätt för biträde att sätta annan i sitt ställe (prop. 1987/88:73 s. 57).
I lagstiftningsärendet med förslag till en dispensmöjlighet från kravet på
svenskt medborgarskap för advokater (prop.1987/88:26) kom departements-
chefen även in på frågan om rätten för advokater och biträdande jurister vid
advokatbyråer att bevilja rättshjälp (prop. s. 10):
Advokater, liksom biträdande jurister på advokatbyråer, får bevilja allmän
rättshjälp i vissa angelägenheter. Att bevilja allmän rättshjälp är en sådan
förvaltningsuppgift som enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan
överlämnas till enskild individ. Eftersom det är en uppgift som omfattar
myndighetsutövning skall detta ske med stöd av lag. Lagstödet finns i rätts-
hjälpslagen (1972:429).
Enligt min mening utesluter inte den nämnda bestämmelsen i regerings-
formen att en förvaltningsuppgift överlämnas till en enskild individ som inte
är svensk medborgare. Så har redan skett exempelvis i fråga om biträdande
jurister på advokatbyråer, som inte behöver vara svenska medborgare för att
bevilja rättshjälp, och i fråga om notarius publicus, som får ta upp växel- och
checkprotester.
Av anförda skäl anser jag inte att möjligheten att dispensera från svenskt
medborgarskap kräver någon ändring såvitt avser rätten för advokat att be-
vilja rättshjälp.
Prop. 1992/93:64
22
Jag vill slutligen framhålla att tillämpningen av de nya reglerna bör följas Prop. 1992/93:64
med uppmärksamhet. Det får ankomma på JK att inom ramen för sin till-
synsverksamhet hålla sig underrättad om utvecklingen.
Avslutningsvis vill jag nämna några andra former av rättshjälp. Förordnande
av offentligt biträde torde i likhet med vad som gäller för rättshjälpsbiträde
inte förutsätta en lämplighetsbedömning när en advokat eller biträdande ju-
rist skall förordnas (44 § RHL). Vid rådgivning gäller detsamma som vid
rättshjälp i vissa familjemål, dvs. att rättshjälpen kan meddelas direkt av ad-
vokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå (48 § RHL). Vid förordnande
av målsägandebiträde enligt 4 § andra stycket lagen (1988:609) om målsägan-
debiträde gäller reglerna i 21 § första stycket RHL och någon lämplighetsbe-
dömning av en advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå blir därför
inte aktuell.
Advokater intar vidare en privilegierad ställning vid inkassoverksamhet.
Enligt 2 § andra stycket inkassolagen (1974:182) behöver advokater inte till-
stånd för inkassoverksamhet. Enligt 13 § samma lag står advokater inte un-
der datainspektionens tillsyn.
I vissa fall intar advokater en särställning genom den roll advokatsamfun-
det spelar. Enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i
vissa fall m.m. får talan mot advokat väckas endast efter hörande av advo-
katsamfundet. Vidare finns det bestämmelser om att advokatsamfundet
skall underrättas när en advokat avvisas som ombud. Ett exempel härpå är
12kap. 6§ andra stycket RB.
Mitt förslag: EES-reglerna skall införlivas i rättegångsbalken genom
transformation.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Advokatsamfundet föreslår att reglerna införlivas i
svensk rätt genom inkorporering eller genom en generell hänvisning till av
Sverige ingångna internationella överenskommelser. Övriga remissinstanser
tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I Sverige gäller att regler i internationella avtal
och konventioner i princip måste införlivas med den svenska rättsordningen
innan de blir tillämpliga. Detta behöver dock endast ske till den del dessa
regler saknar motsvarighet i eller strider mot de svenska rättsreglerna. När
en internationell överenskommelse skall införlivas med svensk rätt kan två
olika metoder komma i fråga. Överenskommelsens bestämmelser kan inför-
livas med svensk rätt antingen genom s.k. transformation eller genom s.k.
inkorporering. Vid transformation omarbetas de delar av den internatio-
nella överenskommelsen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk
23
författningstext. Inkorporation innebär att det i en lag eller annan författ- Prop. 1992/93:64
ning föreskrivs att konventionens bestämmelser gäller direkt i Sverige och
skall tillämpas av svenska myndigheter. En variant av denna metod är att
konventionens regler i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk lag.
EES-avtalet innehåller inga föreskrifter om hur direktiv skall införlivas
med de nationella rättsordningarna medan det för förordningar däremot
finns ett särskilt åtagande som innebär att inkorporeringsmetoden måste an-
vändas i Sverige. Det innebär att frågan om vilken lagstiftningsteknik som
bör användas för att infoga utbildningsdirektivet och advokatdirektivet i
svensk rätt kan avgöras med beaktande av om direktiven är så utformade att
den ena eller andra metoden framstår som den mest naturliga. Ett klart och
precist formulerat direktiv som har begränsat användningsområde kan t.ex.
vara lämpligt att mer eller mindre ordagrant ta in i en särskild lag. Intresset
av en sammanhållen och enhetlig lagstiftning kan i fråga om andra typer av
direktiv tala för att bestämmelserna fogas in i den befintliga lagstiftningen
på området.
Såväl utbildningsdirektivet som advokatdirektivet innehåller bestämmel-
ser som på ett naturligt sätt hör hemma i RB. Särskilda regler i en separat
lagstiftning skulle göra regelsystemet svåröverskådligt. Advokatsamfundet
har påpekat att transformation medför svårigheter att på ett korrekt sätt
återge direktivens bestämmelser. Även jag anser att detta är en omständig-
het som bör beaktas vid valet av införlivandemetod. Den enligt min mening
lämpligaste metoden i det här fallet är dock att arbeta in direktivens bestäm-
melser i RB.
En omständighet som bör beaktas i sammanhanget och som advokatsam-
fundet pekar på i sitt remissyttrande är att EG-rätten ändras fortlöpande och
att man har anledning att räkna med förändringar av de bestämmelser som
nu är aktuella att införlivas. Sådana ändringar kan i sin tur kräva nya änd-
ringar i den svenska lagstiftningen. Samfundet har därför pekat på möjlighe-
ten att införliva utbildningsdirektivets bestämmelser genom att i RB ta in ett
undantag från vad som föreskrivs i 8 kap. 2§ rörande akademisk utbildning
”när så följer av överenskommelse mellan Sverige och främmande stat”.
Liknande problem kan också uppkomma genom att Sverige ingår överens-
kommelser inom de nu aktuella områdena även med icke EES-länder. T.ex.
behandlas för närvarande inom ramen för GATT-förhandlingarna förslag
avsedda att medföra liberaliseringar på etableringsområdet, vilket kommer
att beröra bl.a. advokattjänster.
Som påpekades i promemorian är tekniken att i lag helt allmänt hänvisa
till internationella överenskommelser inte invändningsfri (jfr. Strömberg,
Normgivningsmakten, andra upplagan, 1989 s. 207 ff) och förekommer i
svensk rätt endast i undantagsfall. Som exempel kan nämnas 2§ femte
stycket i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Frågan om
en sådan hänvisningsteknik är lämplig behandlades utförligt av lagrådet vid
dess granskning av ett förslag om ny fartygssäkerhetslag (prop. 1987/88:3 s.
191 ff). Lagrådet uttalade som sin mening att allmänna hänvisningar till in-
ternationella överenskommelser såvitt möjligt borde undvikas. Lagrådet pe-
kade bl.a. på att en nackdel med tekniken är att den rättsliga innebörden av
lagtextens hänvisning blir oklar och att detta gäller även om den aktuella
24
överenskommelsen anges i motiven. Departementschefen godtog Lagrådets
påpekande och utformade bestämmelsen i enlighet med Lagrådets förslag.
Sveriges advokatsamfund har i sitt remissyttrande påpekat att det med tanke
på behovet av att införliva europarätten inte i längden är realistiskt att hålla
fast vid denna ståndpunkt. Jag är medveten om att den pågående internatio-
naliseringen och inte minst Sveriges närmande till EG kommer att innebära
stora förändringar när det gäller den svenska lagstiftningens utformning och
att det kan finnas skäl att ompröva den gängse lagstiftningstekniken på
många områden. Enbart det förhållandet att nya internationella åtaganden
kan tillkomma i framtiden utgör dock enligt min mening inte tillräckliga skäl
för att använda den tekniken i detta lagstiftningsärende.
Prop. 1992/93:64
Min bedömning: Inga lagändringar krävs.
Promemorian: Överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: Inom rättsväsendet gäller såsom jag nyss har
redovisat i stor utsträckning ett krav på svenskt medborgarskap för tjänster
som kräver juridisk utbildning. Frågan är om detta krav är i överensstäm-
melse med EES-avtalet.
Enligt EES-avtalets artikel 28 gäller att diskriminering på grund av natio-
nalitet inte får ske när det gäller rätten att få en viss anställning. Undantag
görs i artikeln för offentliga tjänster. Avgörande för frågeställningen blir där-
för vad som avses med offentlig tjänster.
EG-domstolen har i ett antal domar slagit fast att undantaget inte gäller
alla anställningar inom den offentliga sektorn. Enligt domstolen tar undanta-
get främst sikte på verksamhet som avser utövandet av offentlig myndighet.
EG-kommissionen har i ett meddelande (88/C72/02) angivit sin ståndpunkt
i frågan och därvid bl.a. uttalat att undantaget avser t.ex. rättsväsendet.
Mot denna bakgrund anser jag, i likhet med det av remissinstanserna god-
tagna promemorieförslaget, att de krav på svenskt medborgarskap som upp-
ställs inom rättsväsendet måste anses vara förenliga med artikel 28 i EES-
avtalet. Något behov av lagändringar föreligger därför inte i denna del.
När det gäller utbildning bör utbildningsdirektivet och EES-avtalet kunna
tolkas så att det även i detta fall får göras undantag för anställda inom rätts-
väsendet. Det leder bl.a. till att det utbildningskrav för domare som svensk
rätt ställer upp inte behöver ändras.
25
Mitt förslag: Medborgarskapskravet för ombud avskaffas och hem-
vistkravet för ombud anpassas till EES-avtalet. Kravet på att ett om-
bud skall behärska svenska språket behålls och skall uttryckligen
framgå av lagen. Möjligheten att anmäla ombud hos Högsta domsto-
len tas bort och regeln om delgivning med part som har hemvist utom-
lands anpassas till EES-avtalet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser har dock ifrågasatt om
språkkravet för ombud kan behållas oförändrat.
Skälen för mitt förslag:
Kraven på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige
Enligt advokatdirektivet skall advokater inom EES-området ha rätt att upp-
träda vid domstol. Behörighetskrav som grundar sig på viss nationa-litet el-
ler hemvist är därvid inte tillåtna. Härav följer att bestämmelserna 12 kap.
2 § RB - som enligt huvudregeln kräver svenskt med borgarskap och hemvist
i Sverige - måste ändras så att advokater som är etablerade i en EES-stat
(EES-advokater) jämställs med svenska medborgare som har hemvist här.
Det räcker dock inte med att ta hänsyn till advokatdirektivet. Även reglerna
i EES-avtalet och dess motsvarigheter i Romfördraget måste beaktas. Av
särskilt intresse är att EG-domstolen i ett par fall prövat frågan om behörig-
hetskrav för ombud inför domstol.
I ett avgörande från 1974, fallet Reyners (2/74), uttalade sig EG-domsto-
len om omfattningen av det undantag för offentlig maktutövning som gäller
i fråga om den fria rörligheten för tjänster. Av domen framgår att rätten att
företräda och försvara inför domstol inte kan förbehållas det egna landets
medborgare och att detta gäller även om det enligt landets lag föreligger ett
advokatmonopol.
I ett annat avgörande från 1974, fallet Van Binsbergen (33/74), hade EG-
domstolen att ta ställning till ett nationellt krav på hemvist. Ett ombud, som
inte var bosatt i Holland, uppträdde inför holländsk domstol. Den hol-
ländska domstolen godtog inte ombudet eftersom hemvist i Holland var ett
krav för att vara ombud vid en holländsk domstol. EG-domstolen uttalade
att ett krav på hemvist inte fick uppställas, såvida inte tjänsten var särskilt
reglerad i medlemslandet. Om däremot tjänsten är särskilt reglerad och det
finns objektivt försvarbara etiska yrkesregler för personer som är etablerade
i medlemsstaten, får krav på hemvist uppställas om en person kan undvika
att vara bunden av dessa regler genom att ha sin hemvist i en annan med-
lemsstat.
Av fallet Reyners kan den slutsatsen dras att EES-avtalet medför att det i
förhållande till EES-länderna inte längre är möjligt att för ombud uppställa
krav på medborgarskap i Sverige. Eftersom de tjänster som ett vanligt om-
Prop. 1992/93:64
26
bud utför i Sverige inte är särskilt reglerade i svensk rätt följer det vidare av Prop. 1992/93:64
fallet Van Binsbergen att det i relation till EES-länderna inte heller längre
är möjligt att uppställa krav på hemvist i Sverige. Man kan dock fråga sig
vilken avgränsning som är den rätta. Innebär avgörandet att krav på hemvist
i Sverige inte får uppställas i relation till med borgare i EES eller att krav på
hemvist i Sverige inte får uppställas i relation till den som har hemvist inom
EES eller en kombination av dessa båda fall? I avgörandet sägs att en stat
inte får hindra ”persons established in another Member State to the right to
provide services” (jfr Lawyers in the European Community, 1987, s. 234).
Detta uttalande talar enligt min mening för att man vid valet mellan medbor-
garskap och hemvist bör välja hemvist. Denna tolkning förordades i prome-
morian och har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Det inne-
bär med andra ord att de svenska kraven på hemvist och medborgarskap i
Sverige för att få uppträda som ombud här i fortsättningen inte bör gälla den
som har hemvist i en EES-stat, oberoende av var han eller hon är medbor-
gare.
En situation kräver särskild behandling. Det gäller möjligheterna att vara
försvarare i mål som rör rikets säkerhet. Idag finns det en möjlighet för rät-
ten att beakta målets beskaffenhet när den prövar om undantag skall göras
från kravet i 12 kap. 2 § RB på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige.
Om det nu görs ett mera generellt undantag från kraven på svenskt medbor-
garskap och hemvist i Sverige i 12kap. 2§ RB vidgas möjligheten för ut-
ländska medborgare att vara försvarare i dessa mål.
EES-avtalet medger att man i vissa fall tar hänsyn till nationella intressen.
Ett fall där detta bör vara tillämpligt är mål som rör rikets säkerhet. En be-
stämmelse som förutsätter svenskt medborgarskap och hemvist här bör där-
för införas för privata försvarare. Utländska medborgare kan redan om skäl
till det föreligger hindras att bli offentliga försvarare eftersom bestämmelsen
i 21 kap. 5 § innehåller ett krav på att den som utses är lämplig för uppdraget.
Likväl bör för tydlighetens skull en sådan bestämmelse också omfatta offent-
liga försvarare. Lagtekniskt bör bibehållandet av kraven på svenskt medbor-
garskap och hemvist i riket för försvarare i mål om rikets säkerhet lösas ge-
nom att en uttrycklig bestämmelse härom tas in i 21 kap. 3 § RB. Detta mot-
svarar promemorians förslag, som har lämnats utan erinran av remissinstan-
serna.
Vad jag här hittills tagit upp rör frågan vilka ändringar i 12 kap. RB som
är nödvändiga till följd av EES-avtalet. Mot bakgrund av de ändringar som
alltså krävs finns det anledning att överväga om kraven på svenskt medbor-
garskap och hemvist i Sverige generellt kan avskaffas eller om ändringarna
bör genomföras i form av särskilda bestämmelser i och för EES. I samman-
hanget kan nämnas att Finland, som inte heller har regler om advokattvång,
inte uppställer något medborgarskapskrav för ombud.
Ett ombud som är svensk medborgare behöver inte ha juridisk utbildning
eller i sitt arbete syssla med juridiska frågor. På utländska medborgare ställs
det här som jag tidigare redovisat (avsnitt 3.2) avsevärt större krav. Anled-
ningen härtill är att de normalt har antagits sakna erforderliga insikter i
svenska förhållanden. För att en utländsk medborgare skall tillåtas vara om-
27
bud krävs det därför i regel att han har avlagt juridisk examen, har erforder- Prop. 1992/93:64
lig kännedom om svensk rätt och har vana att utföra talan inför domstol.
Kravet på svenskt medborgarskap drabbar bl.a. många, invandrare. Så
länge en invandrare är utländsk medborgare krävs det avsevärt större insik-
ter i juridiska angelägenheter av honom än vad som krävs av en svensk med-
borgare. Medborgarskapskravet syftar till att tillgodose det berättigade in-
tresset av erforderliga insikter i svenska förhållanden. Man kan dock fråga
sig om kravet på svenskt medborgarskap är ett vare sig lämpligt eller nödvän-
digt krav för att tillgodose detta intresse.
Det finns skäl att anta att många utländska medborgare har goda insikter
i svenska förhållanden. Ett exempel på detta är en invandrare som bott länge
i Sverige men valt att behålla sitt utländska medborgarskap. Det är därför
enligt min mening svårt att försvara en reglering som innebär att en sådan
utländsk medborgare inte skulle ha samma möjligheter att uppträda som
ombud inför domstol som en svensk medborgare.
Man har också anledning att betvivla att kravet på svenskt medborgarskap
i praktiken tillämpas på det sätt som avsetts. Som exempel kan tas att en
utländsk medborgare med goda kunskaper i svenska uppträder som ombud
i ett s.k. småmål, dvs. mål som rör värden mindre än ett halvt basbelopp.
Det är inte troligt att domaren i ett sådant fall aktualiserar möjligheten till
avvisning av ombudet och därför frågar ombudet om medborgarskap och ju-
ridiska kunskaper. Det är istället sannolikt att domaren förlitar sig på möjlig-
heten att avvisa ombudet med stöd av 12 kap. 5 § RB, om ombudet under
målets gång skulle visa sig ha dåliga kunskaper om svenska förhållanden och
detta är till nackdel för målets handläggning. I likhet med vad som anfördes
i promemorian anser jag att vad som nu sagts leder till att kravet på svenskt
medborgarskap bör kunna tas bort i sin helhet. Det är också en uppfattning
som delas av remissinstanserna.
Ett ombud skall vidare enligt huvudregeln ha hemvist i Sverige. Frågan
om detta krav skall kunna avskaffas helt eller inte är bl.a. beroende av vilka
möjligheter det finns att nå ombudet med delgivning och även möjligheterna
att få verkställighet av en eventuell mot ombudet riktad dom beträffande
ansvar eller enskilt anspråk.
Bl.a. till följd av olika internationella överenskommelser finns det numera
goda möjligheter till internationell delgivning. Förutsättningarna för inter-
nationell verkställighet av svenska domar är mer begränsade. Sveriges till-
träde till den s.k. Luganokonventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område (jfr prop. 1991/92:128) har
enbart betydelse för EES-området. Redan den nuvarande regleringen ger
vissa möjligheter att göra undantag från kravet på hemvist i Sverige. Jag an-
ser mot denna bakgrund att det finns skäl att behålla den reglering beträf-
fande hemvist som finns idag i förhållande till ombud som har hemvist i sta-
ter utanför EES-området.
Sammanfattningsvis innebär mina förslag i denna del således att kravet på
att ombud skall vara svensk medborgare avskaffas helt medan kravet på att
ombud skall ha hemvist i Sverige avskaffas såvitt gäller dem som har hemvist
inom EES-området. Hemvist i Sverige jämställs härigenom med hemvist i
28
en stat inom EES. Beträffande försvarare i mål om rikets säkerhet föreslås Prop. 1992/93:64
dock en särskild reglering.
Kravet på kunskaper i svenska språket
Ett annat krav som idag ställs på ett ombud är att han har kunskaper i
svenska språket . Ett sådant krav är ett typiskt exempel på vad som enligt
EES-avtalet kan anses vara dold diskriminering. Det är alltså ett krav som i
många fall leder till samma resultat som ett krav på visst medborgarskap.
I promemorian föreslås att kravet på att ombud skall kunna svenska språ-
ket skall behållas. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget utan
erinran. Ett par remissinstanser har dock ifrågasatt om språkkravet för om-
bud kan behållas.
Beträffande kravet på språkkunskaper finns det inte något avgörande från
EG-domstolen som tar sikte på just ombud vid domstol. EG-domstolen har
däremot i andra sammanhang haft tillfälle att ta ställning till nationella krav
på språkkunskaper (se t.ex. fallet Groener, 397/87). Sammanfattningsvis kan
EG-domstolens uppfattning anges vara att ett krav på språkkunskaper kan
godtas om kravet är sakligt grundat i den meningen att språkkunskaperna
är av verklig betydelse för att tillgodose nationella intressen. Kravet måste
emellertid stå i proportion till det ändamål som ligger bakom kravet och än-
damålet får inte heller kunna tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. De
EES-länder som har tagit ställning till frågan har kommit till olika resultat.
I exempelvis Danmark och Finland krävs att ombudet behärskar det natio-
nella språket medan t.ex. Holland tillåter att tolk används.
Att rättegången hålls på svenska är avvikt med hänsyn bl.a. till parter och
ledamöter av rätten som inte behärskar det främmande språket. Det är
också av vikt med hänsyn till att förhandlingen skall vara offentlig. Att rätte-
gångsspråket i våra domstolar även i fortsättningen skall vara svenska upp-
fattar jag som självklart.
Behärskar part eller vittne inte svenska språket skall tolk användas. Gäller
detsamma däremot ett ombud skall han avvisas (jfr avsnitt 3.2). Ett viktigt
skäl för att reglerna är olika för ombud å ena sidan och parter och vittnen å
andra sidan är att parten och vittnet inte är utbytbara medan däremot ombu-
det är det. Ett vittne som sett en händelse men som inte talar svenska kan
inte ersättas av ett annat medan ett ombud som inte talar svenska kan ersät-
tas av ett som kan tala svenska. Härtill kommer att ombud förekommer i de
flesta mål som innehåller juridiska problem av någon svårighetsgrad. Ombu-
det utför den juridiska argumentationen och tolkning av ombudets anför-
ande ställer stora krav på tolken. Det föreligger en risk för att tolken mis-
suppfattar innebörden av termer som används i speciell juridisk betydelse,
vilket naturligtvis är till men för utredningen i målet (jfr Ekelöf/Boman Rät-
tegång I, sjunde upplagan, s. 151 f). En felöversättning kan vara grund för
resning. Ett ytterligare skäl som kan anföras för att inte tillåta tolkning är att
statens kostnader för tolkning skulle kunna öka avsevärt. Liknande syn-
punkter gör sig gällande när det gäller översättning av skrifter från ett ombud
som inte behärskar svenska.
Det sagda bör kunna anses utgöra sådana sakliga skäl för kravet på kun-
29
skaper i svenska att detta är förenligt med EES-avtalet. Även i fortsätt- Prop. 1992/93:64
ningen bör därför kunna krävas att ett ombud kan svenska. I och med att
kravet på svenskt medborgarskap för ombud tas bort kommer kravet på kun-
skaper i svenska mer i fokus. Detta krav bör därför i enlighet med vad som
föreslås i promemorian uttryckligen framgå av 12kap. 2§. Det är avsett att
den uttryckliga regeln skall ha samma tillämpning som gäller i dag.
Hssa delgivningsfrågor
Avslutningsvis vill jag ta upp ett par delgivningsbestämmelser som har an-
knytning till frågan om var ombudet har hemvist. Bestämmelsen i 33 kap. 8 §
RB ger domstolen möjlighet till en enklare form av delgivning när part som
har hemvist utom riket inte efter föreläggande ställer ombud för sig. Bestäm-
melsen utgår från att ombudet har hemvist i Sverige även om detta inte ut-
tryckligen anges. Om de bestämmelser som jag nu har föreslagit genomförs
kommer det i framtiden vara möjligt för ombudet att ha hemvist i ett EES-
land. Som exempel kan tas att en part med hemvist i Tyskland ställer ett om-
bud för sig som också har sin hemvist där. Det torde knappast vara förenligt
med EES-avtalet att kräva att parten för den här aktuella situationen även
skulle ställa ett ombud för sig som har hemvist i Sverige. Det innebär att den
form av delgivning som finns i 33 kap. 8 § inte skulle vara möjlig att tillämpa
i ett sådant fall. I promemorian föreslogs därför att 33 kap. 8 § skulle ändras
så att det uttryckligen framgick att bestämmelsen blev tillämplig endast när
ombudet inte har hemvist i Sverige eller i en stat inom det Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet men att dessa lättnader enbart skall gälla i för-
hållande till advokater inom EES-området. Remissinstanserna har lämnat
förslaget utan erinran. Även jag anser att en sådan ändring bör komma till
stånd.
Enligt 33 kap. 7 § RB finns det en möjlighet att anmäla ombud till Högsta
domstolen. Regeln förutsätter uttryckligen att ombudet har hemvist i Sve-
rige. En ändring motsvarande den föreslagna ändringen i 33 kap. 8§ torde
krävas även i denna paragraf. En sådan ändring skulle dock medföra att än-
damålet med bestämmelsen i inte ringa utsträckning skulle gå förlorat. Det
bör därför ifrågasättas om bestämmelsen överhuvudtaget fyller en rimlig
funktion.
Regeln innebär t.ex. att domstolar och myndigheter innan de beslutar om
kungörelsedelgivning bör kontrollera om den sökte har anmält ombud. Det
medför att Högsta domstolen, enligt vad som anförs i promemorian, får ta
emot ett relativt stort antal telefonsamtal från andra domstolar och myndig-
heter med sådana förfrågningar. I doktrinen har uttalats att paragrafen redan
i sin nuvarande lydelse knappast har någon annan praktisk betydelse än att
den krånglar till delgivningsverksamheten (Fitger, Rättegångsbalken,
33:18). Till saken hör att det för närvarande inte hos Högsta domstolen finns
något ombud anmält och att antalet 1987 var tre. En anpassning av paragra-
fen till EES skulle ytterligare minska paragrafens praktiska betydelse. I pro-
memorian föreslogs mot denna bakgrund att bestämmelsen skulle helt upp-
hävas. Remissinstanserna har inte haft något att invända häremot. Även jag
är av uppfattningen att paragrafen bör upphävas. 30
Jag återkommer senare till om det finns anledning att justera regeln i Prop. 1992/93:64
12kap. 3 § RB rörande bl.a. lagfaren domares möjlighet att vara ombud in-
för domstol (avsnitt 4.5).
Mitt förslag: Advokater från EES-området skall i princip jämställas
med svenska advokater när de är verksamma i Sverige. Det innebär
bl.a. att RB:s regler om god advokatsed samt om tillsyn blir tillämp-
liga på sådana advokater.
Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med vad jag föreslår.
I vissa avseenden avviker promemorians förslag från mina. Det gäller bl.a.
frågan om i vilka fall en EES-advokat skall vara skyldig att följa svenska reg-
ler om god advokatsed.
Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund framhåller att frågan om
rätt för EES-advokater att etablera sig i Sverige är av stor praktisk betydelse.
Samfundet har motsatt sig att det skall ha tillsyn över EES-advokaterna och
att samfundets disciplinära verksamhet skall omfatta sådana advokater.
Samfundet anser vidare att en EES-advokat med hänsyn till CCBE:s regler
om gränsöverskridande verksamhet alltid bör vara skyldig att följa svenska
regler om god advokatsed och att ett undantag härifrån således inte behövs.
Justitiekanslern tar upp frågan om inte en regel motsvarande uteslutning ur
advokatsamfundet bör finnas för EES-advokater. Ett par remissinstanser,
bl.a. Justitiekanslern, ifrågasätter om det inte bör införas en regel som ger
en möjlighet att kräva att EES-advokaten legitimerar sig.
Skälen för mitt förslag:
Allmänt om EES-advokats rätt att vara verksam i Sverige
Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.2.2) innehåller advokatdirektivet
åtskilliga bestämmelser om rätten för EES-advokater - dvs. advokater som
är etablerade i de olika EG- och EFTA-staterna - att vara verksamma inom
EES-området. Det innebär bl.a. att reglerna i 8 kap. RB som innehåller reg-
ler om advokater behöver justeras för att stå i överensstämmelse med advo-
katdirektivet.
I 8 kap. RB finns bestämmelser om ”svenska” advokater, dvs. de som är
ledamöter av det svenska advokatsamfundet (8 kap. 1 §). Begreppet advokat
bör också i fortsättningen avse ”svenska” advokater. Definitionen i 8 kap. 1 §
bör därför kvarstå oförändrad. Däremot krävs en bestämmelse om att den
som godkänts som advokat i något annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet skall jämställas med svensk advokat när han eller hon till-
handahåller advokattjänster i Sverige.
Advokatdirektivet tar sikte på det fallet att en advokat tillfälligt tillhanda-
håller tjänster. Man måste emellertid även beakta om det i EES-avtalet finns
31
andra regler som ger mer långtgående rättigheter för en EES-advokat. Vad Prop. 1992/93:64
som särskilt är av intresse är EES-avtalets regler om etablering. Denna fråga
är som jag redan nämnt (avsnitt 2.2.2) inte reglerad i advokatdirektivet. Frå-
gan har varit föremål för EG-domstolens bedömning. EG-domstolen har så-
ledes i ett par fall, bl.a. Gullung (292/86), slagit fast att det som förutsättning
för att utländska advokater skall få etablera sig i ett land får uppställas krav
på medlemskap i en inhemsk advokatorganisation. Detta gäller i vart fall ut-
ländska advokater som vill uppträda inför domstol eller myndighet. Där-
emot torde det inte gälla utländska advokater som endast sysslar med juri-
disk rådgivning.
Frågan är vad detta innebär för Sveriges del. Nyligen ersattes lagen
(1968:555) om rätt för utlänning och utländska företag att idka näring här i
riket av lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (prop. 1991/92:88) och
en EES-advokat kan därför med stöd av dessa regler fritt etablera sig här.
Jag syftar då inte på möjligheterna för en EES-advokat att bli medlem i det
svenska advokatsamfundet - jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt
4.5) - utan på möjligheterna för den som är medlem i ett advokatsamfund
inom EES-området att vara verksam här under sin utländska titel. EG-dom-
stolens nyss nämnda uttalanden bör enligt min mening kunna tolkas så att
de olika advokatprivilegier som kan finnas kan förbehållas dem som är med-
lemmar av den inhemska advokatorganisationen. Eftersom Sverige inte har
något advokatmonopol kan en EES-advokat som etablerar sig här inte hind-
ras att uppträda inför domstol. Däremot torde inte EES-avtalet ge EES-ad-
vokater som är etablerade här en rätt till att få del av de privilegier som en
svensk advokat har (jfr avsnitt 3.3.4), dvs. bl.a. när det gäller möjligheten
att bli förordnad till offentlig försvarare.
I promemorian föreslogs mot denna bakgrund att reglerna om att en EES-
advokat skall jämställas med en svensk advokat enbart skulle gälla dem som
tillfälligt tillhandahåller tjänster i Sverige och inte dem som är etablerade
här. Sveriges advokatsamfund har emellertid i sitt remissyttrande framhållit
att möjligheterna för en EES-advokat att etablera sig här i landet på samma
villkor som gäller för en svensk advokat är av stor praktisk betydelse.
Som redovisades i promemorian bör i sammanhanget beaktas att det inom
ramen för CCBE under en tid har pågått ett arbete som syftar till att åstad-
komma gemensamma regler för etablering av advokatkontor i annat EG-
land än hemlandet. Enligt promemorian var det oklart när detta arbete
skulle kunna slutföras. Det var också oklart om resultatet av arbetet skulle
ta formen av ett EG-direktiv eller ett avtal mellan advokatorganisationerna
inom EG. Sveriges advokatsamfund har nu under lagstiftningsärendets gång
upplyst att CCBE sannolikt inom kort kommer att träffa ett avtal om etable-
ring. Överenskommelsen kommer troligen att innebära en i princip fri eta-
bleringsrätt i annat land men ”under home title” och med skyldighet att inre-
gistrera sig i värdlandets advokatorganisation på en särskild lista för ut-
ländska advokater med möjlighet att efter viss tid överflyttas till listan över
inhemska advokater. Efter en svensk anslutning till EES-avtalet kommer det
svenska advokatsamfundet med all sannolikhet att bli medlem av CCBE.
Några principiella invändningar mot att jämställa även de EES-advokater
som etablerar sig i Sverige med svenska advokater torde inte föreligga.
32
Tvärtom framstår det som inkonsekvent med en reglering som innebär att Prop. 1992/93:64
den EES-advokat som befinner sig här tillfälligt exempelvis kan förordnas
till offentlig försvarare men där detta i princip inte skulle vara möjligt för
en EES-advokat som är etablerad här. Svenska regler som underlättar för
utländska advokater att etablera sig här torde också underlätta för svenska
advokater att etablera sig på lika villkor i andra EES-länder. Enligt min me-
ning bör därför inte nu uppställas någon begränsning till att EES-advokaten
är tillfälligt verksam i Sverige. Det innebär att de förmåner och skyldigheter
som följer av advokatdirektivet kommer att gälla även för en EES-advokat
som är etablerad här.
Yrkesbeteckning och legitimation
Den utländske advokat som sålunda jämställs med svensk advokat skall en-
ligt direktivets artikel 3, när han sköter ett uppdrag i Sverige, använda den
yrkesbeteckning som används i den stat som han kommer från, uttryckt på
denna stats språk och med hänvisning till den yrkesorganisation som han till-
hör eller till den domstol vid vilken han får tjänstgöra. Dessa villkor bör ut-
tryckligen framgå av RB. De olika yrkesbeteckningarna finns återgivna i ad-
vokatdirektivet och i avsnitt 2.2.2 och bör kunna tillkännages av regeringen
på lämpligt sätt.
Det förhållandet att direktivet omfattar bara advokater och inte alla som
utövar juridisk verksamhet kan leda till ett legitimationsproblem. Enligt
artikel 7 i direktivet får därför värdlandet kräva att den utländske advokaten
styrker sina kvalifikationer som advokat. CCBE har i anledning av denna
bestämmelse infört ett särskilt identitetskort (”Euro-card”) för advokater.
Identitetskortet har text på bl.a. engelska, tyska och franska och är försett
med innehavarens foto och namnteckning. Det har fått stor genomslagskraft
i EG-länderna. I exempelvis Danmark har det införts en särskild regel som
kräver att den utländske advokaten kan legitimera sig. I promemorian gjor-
des bedömningen att en särskild legitimationsregel inte var nödvändig för
Sveriges del. Ett par remissinstanser har dock ansett att en sådan regel i vissa
fall, exempelvis vid förordnande av offentlig försvarare, skulle kunna ha ett
värde. Jag delar den uppfattningen. Även om legitimationsfrågan i de allra
flesta kan lösas utan problem kan det någon gång uppstå behov av en sådan
regel. Jag förslår därför en särskild regel enligt vilken rätten kan kräva att
EES-advokaten legitimerar sig.
God advokatsed
Advokatdirektivets bestämmelser om den utländske advokatens plikter
finns i artikel 4. Till en början följer av artikeln att den utländske advokaten
i alla förekommande fall skall följa de regler om yrkesuppförande som gäller
i det land han kommer ifrån. Denna princip torde i allmänhet följa av de
olika nationella rättsordningarna. Exempelvis torde en tysk advokat enligt
tysk rätt vara skyldig att följa hemlandets regler även när han är verksam i
Sverige. Svenska organ har enligt direktivet ingen möjlighet att ingripa mot
överträdelser av dessa regler. Det sagda leder till att det inte bör vara nöd- 33
3 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 64
vändigt att i svensk rätt föreskriva att en EES-advokat är skyldig att följa
hemlandets regler när han är verksam i Sverige.
Det blir däremot aktuellt att bedöma i vilken utsträckning EES-advokaten
skall vara skyldig att följa svenska regler om god advokatsed. Den av mig
förslagna regeln om att EES-advokater skall jämställas med svenska advoka-
ter innebär att EES-advokaten alltid är skyldig att följa svenska regler. Frå-
gan är hur detta förhåller sig till advokatdirektivet. Direktivet skiljer mellan
två fall. Vid utövandet av verksamhet som innebär att EES-advokaten före-
träder en klient inför domstol eller offentlig myndighet skall EES-advokaten
alltid iaktta de regler för yrkesmässigt uppförande som gäller i Sverige. När
det gäller annan verksamhet gör direktivet undantag för två situationer där
det således inte kan krävas att EES-advokaten skall följa svenska regler. Det
första undantaget är att det inte är möjligt att iaktta dem. Man har här tänkt
på bl.a. det fallet att vissa regler för uppförande kan vara omöjliga att följa
för en advokat som besöker ett annat EES-land i bara några timmar. Det
andra undantaget är att de svenska reglerna skall tillämpas bara om det är
objektivt motiverat bl.a. med hänsyn till yrkets status. Denna formulering i
direktivet bygger på en kompromiss och är svårtolkad. I promemorian före-
slogs ett undantag från de svenska reglerna om god advokatsed för de nu
beskrivna båda fallen.
Sveriges advokatsamfund har med hänvisning till de etiska regler som an-
tagits av CCBE och som jag tidigare har varit inne på (avsnitt 1) hävdat att
ett sådant undantag inte är nödvändigt. Bakgrunden är denna. Inom CCBE
ansåg man att det system med dubbla etiska system som finns i advokatdirek-
tivets artikel 4 var olyckligt. CCBE igångsatte därför ett arbete med att för-
söka få till stånd ett avtal mellan de olika advokatorganisationerna inom EG,
som skulle föreskriva gemensamma regler för alla EG-advokater när det
gällde deras gränsöverskridande verksamhet. År 1988 kunde ett sådant avtal
ingås. Dessa regler har sedan utsträckts till att gälla i relationer mellan EG-
länder och EFTA-länder och mellan EFTA-länderna inbördes. Reglerna
gäller således idag mellan svenska advokater och advokater i övriga stater
inom EES-området. Om fråga uppkommer om vad som är god advokatsed
vid gränsöverskridande verksamhet i förhållande mellan olika EES-länder
har således vederbörande advokatorganisationer att tillämpa dessa regler.
Det kan nämnas att man inom Sveriges advokatsamfund bedömt att det inte
finns några mera betydelsfulla skillnader mellan reglerna om gränsöverskri-
dande verksamhet och de nationella svenska reglerna om god advokatsed.
Som Sveriges advokatsamfund anfört får reglerna om gränsöverskridande
verksamhet anses ingå i begreppet god advokatsed såsom detta är bestämt i
8 kap. 4 § RB. Reglerna avser att lösa alla de konflikter som kan uppstå mel-
lan olika nationella regler. Syftet med reglerna är att de skall vara heltäck-
ande. Enligt min mening vore det under sådana förhållanden fel att göra nå-
got undantag från att en EES-advokat skall vara skyldig att följa svenska
regler om god advokatsed.
Advokatverksamhet i bolagsform
Promemorieförslaget vars reglering endast omfattade EES-advokater som
tillfälligt verkade i Sverige innebar att 8 kap. 4 § andra stycket RB inte skulle
Prop. 1992/93:64
34
vara tillämplig på en EES-advokat. Förslaget innebar alltså att de begräns-
ningar som gäller för svenska advokater när det gäller möjligheterna att
driva advokatverksamhet tillsammans med annan advokat eller i aktiebo-
lagsform inte skulle gälla för EES-advokater. Vidare innebar promemorie-
förslaget att en ledamot av Sveriges advokatsamfund inte skulle få driva ad-
vokatverksamhet i bolagsform med en EES-advokat, såvida inte samfundets
styrelse medger dispens. Mitt förslag om att EES-advokater jämställs med
svenska advokater, vare sig de är här tillfälligt eller är etablerade här, borde
medföra att reglerna i 8 kap. 4 § blir fullt ut tillämpliga på EES-advokater
och att det också skulle bli möjligt för en svensk advokat att bedriva verk-
samhet tillsammans med en EES-advokat.
Det är möjligt att en sådan regel är lämplig. En remissinstans har också
ställt sig positiv till en sådan ordning. Det är emellertid på det föreliggande
materialet svårt att överblicka konsekvenserna av en sådan ändring. Jag vill
som ett exempel på en fråga som inte är belyst peka på de nya regler som
gäller när utländska företag driver verksamhet i Sverige i filialform. Vidare
bör regelns förhållande till EG:s bolagsrättsliga regler bli föremål för en när-
mare bedömning. Härtill kommer, som jag nämnde tidigare (avsnitt 3.3.2),
att det inom Justitiedepartementet övervägs ett förslag från advokatsamfun-
det om att ta bort dispenskravet för att driva advokatverksamhet i aktiebo-
lagsform. Enligt min mening talar det sagda för att frågan om en EES-advo-
kat skall få driva bolag tillsammans med en svensk advokat bör bli föremål
för ytterligare överväganden. I avvaktan härpå bör det i regeln om att EES-
advokat är jämställd med svensk advokat göras ett undantag för 8 kap. 4§
andra stycket. Advokatdirektivet lägger inga hinder i vägen och min bedöm-
ning är att inte heller EES-avtalet hindrar att ett sådant undantag införs. Det
innebär således att en EES-advokat inte kan driva advokatverksamhet i Sve-
rige tillsammans med en svensk advokat utan att advokatsamfundets styrelse
medger dispens. Jag vill dock framhålla att en EES-advokat som driver ad-
vokatverksamhet i ett svenskt aktiebolag omfattas av reglerna om personlig
betalningsansvar i 1 kap. 1 § tredje stycket aktiebolagslagen (avsnitt 3.3.2).
Tillsyn och sanktioner m.m.
Det återstår att bedöma det system för tillsyn och sanktioner som finns i
8 kap. 5-8 §§ RB. Direktivet nämner inte särskilt frågan om tillsyn. Vad avser
sanktioner föreskrivs däremot i artikel 7 punkt 2 att om en EES-advokat en-
ligt direktivet är skyldig att följa värdmedlemsstatens etiska regler så kan
den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten i enlighet med sina egna be-
stämmelser och förfaringssätt avgöra vilka konsekvenser en försummelse
skall medföra. Mot denna bakgrund föreslogs i promemorian att de aktuella
bestämmelserna i RB skall göras tillämpliga även på EES-advokater.
Sveriges advokatsamfund har i sitt remissyttrande motsatt sig att ha hand
om frågor om tillsyn och disciplinansvar för EES-advokater. Samfundet har
anfört att det är svårt att se hur ett sådant system skulle kunna fungera.
Flera EG-länder, bl.a. Danmark, har i sin lagstiftning tillsynssystem mot-
svarande det som föreslås i promemorian, dvs. de nationella advokatsamfun-
den utövar tillsyn över advokater från andra EG-länder. Samfundet har
Prop. 1992/93:64
35
också under lagstiftningsärendets gång upplyst att det avtal om etablering
som utarbetas inom CCBE innehåller sådana regler. En bestämmelse enligt
vilken EES-advokat jämställs med en svensk advokat kan självklart inte
bara ta sikte på de regler där advokater gynnas utan måste omfatta också
förpliktelserna, allra helst som bestämmelserna även är tillämpliga på EES-
advokater som är etablerade här. Enligt min mening vore det en nackdel om
tillsynen över svenska advokater och EES-advokater skulle handhas av olika
organ. Reglerna om tillsyn och sanktioner i 8 kap. 5-8 §§ RB bör därför gälla
även för EES-advokater. I enlighet med vad som följer av artikel 7 punkt 2
bör det därvid särskilt föreskrivas att advokatsamfundet skall underrätta den
behöriga myndigheten eller organisationen i den medlemsstat som EES-ad-
vokaten kommer från om varje beslut.
Av de sanktioner som nämns i 8 kap. 7 § kan uteslutning ur Sveriges advo-
katsamfund självklart inte bli aktuell. Justitiekanslern har ifrågasatt om det
inte för EES-advokater borde införas en regel som motsvarar en uteslutning.
Regeln skulle innebära att EES-advokaten blev fråntagen den särställning
som följer av vad som föreslagits ovan och således skulle vara hänvisad att
vara verksam på samma villkor som andra rådgivare och biträden som sak-
nar advokats ställning. Lagtekniskt skulle detta enligt Justitiekanslern kunna
lösas genom en reglering som motsvarar den som gäller för uteslutning.
I sak har jag ingen annan uppfattning än Justitiekanslern. Jag anser också
att en sådan regel skulle kunna utformas med reglerna om uteslutning som
förebild. Enligt min mening skulle det emellertid inte räcka med en reglering
som bygger på reglerna om uteslutning. Ett beslut om att en EES-advokat
fråntas sin särställning kan inte gälla för all framtid utan måste kompletteras
med föreskrifter om under vilka villkor EES-advokaten kan återvinna sina
rättigheter. Det kan också bli svårt att särskilja de advokater som har frånta-
gits sina rättigheter. Hur skall ett sådant beslut bli synligt för allmänheten
och olika domstolar och myndigheter? Advokaten är ju alltjämt medlem av
sitt hemlands advokatsamfund och är således oförhindrad att åberopa den
titeln. Det kan också sättas i fråga om behovet är så stort med hänsyn till
CCBE:s regler om gränsöverskrid-ande verksamhet som jag nyss redovi-
sade. De flesta fall där en EES-advokat åsidosätter sina plikter kommer där-
igenom att bedömas av hemlandets advokatorganisation. Jag är därför för
dagen inte beredd att föreslå några sådana regler.
Avslutningsvis vill jag nämna att artikel 6 i advokatdirektivet medger un-
dantag för advokater som har avlönad anställning i offentlig eller privat verk-
samhet. Dessa får vägras att vid domstol representera denna verksamhet i
den mån advokater som är etablerade i Sverige inte har tillstånd att utöva
denna verksamhet. I 12 kap. RB finns idag inte någon motsvarighet till
denna regel. I 8 kap. 2§ femte stycket RB rörande förutsättningarna att bli
advokat finns däremot ett undantag som går betydligt längre i detta av-
seende. Den som är anställd i statens eller kommuns tjänst får inte antas till
ledamot av samfundet såvida styrelsen inte medger undantag. I likhet med
det av remissinstanserna tillstyrkta promemorieförslaget anser jag att det
inte torde föreligga något behov att utnyttja undantaget för Sveriges del.
De ändringar i 8 kap. RB som här föreslagits bör samlas i en ny paragraf.
Denna kan lämpligen placeras sist i 8 kap.
Prop. 1992/93:64
36
Bör en EES-advokat alltid få samma särställning som en svensk advokat?
Den föreslagna regleringen innebär således att i de avseenden svenska advo-
kater intar en särställning (jfr. avsnitt 3.3.4) kommer detta i fortsättningen
att gälla även för EES-advokater som verkar här. Det finns därför skäl att
även gå igenom de fall där en särställning föreligger för svenska advokater
och där denna särställning är reglerad på annat håll än i 8 kap. RB, för att se
om EES-advokater i något fall bör undantas.
Straffskyddet för advokattiteln motiveras av advokatyrkets centrala bety-
delse för rättegångsväsendet liksom för det förtroende som även i många
andra för samhällslivet viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokatti-
teln. Motsvarande skäl torde inte med samma styrka göra sig gällande be-
träffande utländska advokattitlar. Härtill kommer att det inte framstår som
rimligt att i Sverige ge en utländsk advokattitel straffskydd i de fall ett mot-
svarande skydd inte finns i det andra landet. Det straffbara området bör där-
för även i fortsättningen vara begränsat till de fall där någon obehörigen ger
sig ut för att vara medlem av Sveriges advokatsamfund. Detta undantag bör
uttryckligen framgå av den nya bestämmelsen.
Vid förordnande av offentliga försvarare skall alltid göras en lämplighets-
bedömning. Det finns därför knappast något behov av särskilda regler för
EES-advokater. Generellt för försvarare kommer också i enlighet med vad
jag nyligen varit inne på (avsnitt 4.3) att gälla att utländska medborgare och
den som har hemvist utom riket i allmänhet inte bör utses till offentlig försva-
rare om det är olämpligt med hänsyn till rikets säkerhet.
Till biträde enligt rättshjälpslagen kan enligt 21 § första stycket RHL för-
ordnas bl.a. advokat. Om den sökande föreslår en viss advokat skall någon
lämplighetsprövning av denne inte ske. Advokatdirektivet torde inte medge
att EES-advokater generellt undantas från möjligheten att bli rättshjälpsbi-
träden. En möjlighet vore därför att i stället införa en lämplighetsprövning.
Som jag nämnde tidigare (avsnitt 3.3.4) uttalade departementschefen i prop.
1987/88:73 att en sådan ordning av flera skäl inte är lämplig. Advokatdirekti-
vet torde inte heller medge att det införs särskilda regler om lämplighets-
prövning av advokater från EES-staterna. I promemorian föreslogs mot
denna bakgrund inte någon lämplighetsregel. Detta förslag har lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Jag delar denna bedömning.
Som anfördes i promemorian torde det i praktiken inte heller bli vanligt
med förordnande av EES-advokater som rättshjälpsbiträde. Redan språk-
kravet för ombud begränsar i avsevärd utsträckning EES-advokaters möjlig-
heter att uppträda vid domstol. Vidare torde de situationer då det typiskt
sett föreligger intresse för en huvudman att använda sig av en EES-advokat
i allmänhet ligga utanför det område där rättshjälp kan beviljas. Härtill kom-
mer att rätten inte skall förordna ett biträde som den sökande föreslår om
det skulle medföra avsevärt ökade kostnader. Detta torde ofta bli fallet om
en EES-advokat skulle förordnas som rättshjälpsbiträde.
I vissa familjerättsliga mål får en advokat själv bevilja rättshjälp. Att fatta
ett sådant beslut är en förvaltningsuppgift. Som departementschefen utta-
lade i samband med att det infördes en möjlighet till dispens från kravet på
svenskt medborgarskap för sökande till advokatsamfundet (se avsnitt 3.3.4)
1992/93:64
37
föreligger det inte hinder mot att överlämna en sådan förvaltningsuppgift till
en enskild individ som inte är svensk medborgare. Därmed är inte sagt att
en sådan ordning skulle vara lämplig. Enligt EES-avtalet får undantag göras
för fall av offentlig maktutövning. Det praktiska behovet av ett sådant un-
dantag torde dock vara mycket litet. Redan det förhållandet att rättshjälp
inte får beviljas i de fall den rättssökande är bosatt utom riket minskar avse-
värt antalet tänkbara fall. Härtill kommer vad jag nyss nämnde om bl.a.
språkkravet. I likhet med promemorieförslaget, som lämnats utan erinran
av remissinstanserna, anser jag mot denna bakgrund att någon undantagsbe-
stämmelse inte behövs. Det bör ankomma på Justitiekanslern att inom ra-
men för sin tillsynsverksamhet hålla sig underrättad om utvecklingen.
När det gäller advokats priviligierade ställning vid inkassoverksamhet
torde det inte vara möjligt att göra undantag för EES-advokater. Alternati-
vet är då att införa ett generellt krav på tillstånd för och tillsyn av advokater.
En sådan åtgärd framstår dock som för långtgående. Nuvarande ordning bör
därför enligt min mening gälla även EES-advokater. Det överensstämmer
med förslaget i promemorian mot vilket remissinstanserna inte har haft
några invändningar.
Även reglerna om att advokatsamfundet i vissa fall skall höras eller under-
rättas är sådana att EES-advokat bör jämställas med svensk advokat.
Prop. 1992/93:64
Mitt förslag: Medborgarskaps- och hemvistkraven för ledamotskap i
Sveriges advokatsamfund anpassas till EES-avtalet. Den som i ett
EES-land genomgått en utbildning som där krävs för att bli advokat
och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga
kunskaper om den svenska rättsordningen skall anses uppfylla de
svenska utbildningskraven. Sveriges advokatsamfund skall få möjlig-
het att dispensera från kravet på utbildning när det gäller utländska
advokater.
Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt. Promemo-
rian innehöll dock inte något förslag om en dispensregel när det gäller utbild-
ningskravet. I promemorian föreslogs däremot att hemvistkravet skulle be-
hållas oförändrat.
Remissinstanserna: En remissinstans anser att medborgarskapskravet för
inträde i advokatsamfundet helt kan avskaffas. Ett par remissinstanser anser
att den som kommer från en EES-stat skall undantas från hemvistkravet.
Advokatsamfundet anser att det bör överlåtas på samfundets styrelse att av-
göra vilka krav på kunskaper i svensk rätt som skall ställas på en sökande
från ett EES-land. Ett par remissinstanser efterlyser en närmare beskrivning
av det föreslagna lämplighetsprovet.
Skälen för mitt förslag:
38
Medborgarskapskravet
Prop. 1992/93:64
Av det tidigare redovisade fallet Reyners (avsnitt 4.3) följer att det inte är
tillåtet att i förhållande till den som kommer från en EES-stat uppställa ett
krav på visst medborgarskap för medlemskap i ett advokatsamfund. Något
sådant krav uppställs inte heller exempelvis i Frankrike. I vissa länder, exem-
pelvis Danmark och Tyskland, har man gått längre. I dessa länder finns såle-
des överhuvudtaget inga medborgarskapsbegränsningar för att bli advokat.
I promemorian föreslogs att medborgarskapskravet skulle anpassas till
EES-avtalet men behållas i övrigt. Förslaget har mottagits positivt av remiss-
instanserna. En remissinstans har dock föreslagit att medborgarskapskravet
helt avskaffas.
Jag anser att det är klart att medborgarskapskravet åtminstone måste änd-
ras så att undantag görs för medborgare från ett EES-land. Frågan är om
man skall gå ännu längre. Tänkbara alternativ är att undantaget görs mer
omfattande eller att medborgarskapskravet tas bort helt. Med tanke på svå-
righeterna att finna lämpliga avgränsningskriterier torde dock valet i realite-
ten stå mellan att avgränsa medborgarskapskravet till EES-staterna eller att
helt avskaffa kravet.
Det kan i olika sammanhang vara av intresse för Sverige att kravet på
medborgarskap ytterligare inskränks. Ett sådant sammanhang är de på-
gående GATT-förhandlingarna som omfattar advokatyrket. Mot att helt av-
skaffa medborgarskapskravet talar den centrala roll som advokaterna spelar
i det svenska rättsväsendet. Vidare är det ofta en fördel om principen om
reciprocitet kan upprätthållas, dvs. medborgarskapskravet bör inte tas bort
i Sverige med mindre vi har garantier för att en svensk advokat inte möts av
ett medborgarskapskrav i det andra landet. Detta talar enligt min mening
mot att nu helt ta bort medborgarskapskravet. I sammanhanget bör beaktas
att advokatsamfundets styrelse har möjlighet att lämna dispens från kravet.
Advokatsamfundets styrelse och dess disciplinnämnd har i vissa avseen-
den en myndighetsutövande funktion. För den som skall bli ledamot av sty-
relsen eller disciplinnämnden bör det vara möjligt att uppställa krav på
svenskt medborgarskap. Ett sådant krav bör kunna ställas upp i advokatsam-
fundets stadgar och behöver inte lagregleras.
Hemvistkravet
När det gäller kravet på hemvist har målet Van Binsbergen (avsnitt 4.3) bety-
delse. I det fallet slog EG-domstolen fast att krav på hemvist fick uppställas
om det finns objektivt försvarbara etiska regler för personer som är etable-
rade i medlemsstaten och om en person kan undvika att vara bunden av
dessa regler genom att ha sin hemvist i en annan medlemsstat.
I promemorian föreslogs att hemvistkravet skulle behållas. Två remiss in-
stanser har ifrågasatt om inte hemvistkravet bör ändras så att det omfattar
alla EES-stater. Övriga remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran.
Även en ledamot av det svenska advokatsamfundet som är bosatt utom-
lands är bunden av de svenska reglerna om god advokatsed. Han kan därför
inte i och för sig undgå att bli bunden av reglerna genom att ha sin hemvist
39
utomlands. I promemorian påpekades dock att möjligheterna att komma
tillrätta med ett oetiskt handlande från en sådan advokat skulle försvåras.
Även j ag anser att det i och för sig bör vara möjligt att ta hänsyn till ett sådant
förhållande när man bedömer frågan om vilka krav som kan ställas på en
svensk advokat. Som har påpekats av en remissinstans torde dock möjlighe-
terna att utöva exempelvis tillsyn inte försvåras i sådan utsträckning att det
motiverar uppställandet av ett hemvistkrav. En fördel med att anpassa hem-
vistkravet till EES-stater är också att en svensk advokat som vill etablera sig
i ett EES-land inte behöver ansöka om dispens enligt 8 kap. 2 § andra stycket
RB. Att beakta är även att det i en den 27 augusti 1992 beslutad lagrådsre-
miss i anledning av EES-avtalet har föreslagits att hemvistkravet för reviso-
rer tas bort. Det anförda leder enligt min mening till att hemvistkravet för
advokater bör ändras så att hemvist inom en EES-stat jämställs med hemvist
i Sverige.
Utbildningskravet m.m.
Vad härefter gäller kravet på utbildning måste utbildningsdirektivet beaktas.
Direktivet är relativt kort och allmänt hållet. Stora delar av direktivets till-
lämpning överlämnas till medlemsstaterna. Det kan hävdas att direktivet i
vissa delar är vagt och oklart. Särskilt gäller detta för artikel 4.
Inom EG insåg man att implementeringen av direktivet skulle medföra
problem. Samtidigt som direktivet var allmänt hållet var det avsett att tilläm-
pas på hundratals olika yrken. För att underlätta implementeringen skulle
därför vaije land utse en koordinatör. Dessa koordinatörer har bildat en ar-
betsgrupp som verkar för att underlätta direktivets implementering. Trots
detta har implementeringen av direktivet gått långsamt.
Även när det gäller direktivets tillämpning på advokatyrket har det upp-
stått problem. Olika tolkningar har gjort sig gällande i frågan vad direktivet
innebär när det gäller behörighetsvillkoren för advokater. Den fråga man
ställt sig är om direktivet tar sikte på all teoretisk och praktisk utbildning
som krävs för att bli advokat eller om direktivet bara tar sikte på en akade-
misk examen. Med den senare tolkningen skulle det vara möjligt att upprätt-
hålla egna krav på praktisk erfarenhet efter examen. Det som gav upphov
till tolkningsproblemen var troligen definitionen av examensbevis i
artikel 1 a). Där sägs att med examensbevis bl.a. avses vaije bevis på for-
mella kvalifikationer eller dylikt ”som utvisar ... att han med godkänt resul-
tat avslutat den utbildning som krävs utöver den postgymnasiala utbild-
ningen”.
Tyskland valde vid implementeringen av direktivet den förstnämnda tolk-
ningen. Detta gjorde att man också kunde anknyta till definitionen av advo-
kat i advokatdirektivet. Om exempelvis en dansk jurist vill bli advokat i
Tyskland räcker det inte med att han har en teoretisk juristutbildning. Han
måste också ha klarat av den praktik som krävs för att bli advokat i Dan-
mark. Däremot finns det inte något krav på att man verkligen skall vara ad-
vokat i hemlandet. -1 Finland har lagts fram en proposition med en reglering
som utgår från samma tolkning.
En tveksamhet med den tolkning som valts i Tyskland är att den utgår från
Prop. 1992/93:64
40
definitionen av advokat i advokatdirektivet. Det är inte säkert att utbild- Prop. 1992/93:64
ningsdirektivet är avsett att tillämpas så snävt. Det utesluter således viktiga
grupper av jurister, exempelvis ”conseil juridiques” i Frankrike.
Ur nationell synvinkel är en negativ effekt av den valda tolkningen att
Tyskland inte kan påverka vilken praktisk utbildning den sökande kommer
att ha. Denna fråga blir istället beroende av vilken praktisk utbildning som
krävs i det land den sökande kommer ifrån. Dessa krav varierar högst avse-
värt. Som exempel kan nämnas att det i Spanien inte krävs någon praktisk
utbildning alls för att bli advokat medan Österrike kräver sju års praktisk
erfarenhet.
För den tyska tolkningen talar bl.a. att detta alternativ bäst överensstäm-
mer med direktivets lydelse. Det är också den mest integrationsvänliga tolk-
ningen.
Även om den tolkning som valts i Tyskland inte är självklar talar dock
övervägande skäl för att den är riktig. Det var också den bedömning som
gjordes i promemorian. Remissinstanserna har inte invänt häremot. I likhet
med förslaget i promemorian bör därför i 8 kap. 2 § RB föreskrivas att den
som i en stat inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet har ge-
nomgått en utbildning som där krävs för att bli advokat skall anses uppfylla
kraven enligt 3-4. Regeln bör utformas så att den även beaktar att utbild-
ningen inte nödvändigtvis behöver ha ägt rum i ett EES-land.
En utländsk examen skall emellertid inte utan vidare vara giltig i Sverige.
I artikel 4 finns olika möjligheter att uppställa kompletterande krav. Med
den tolkning som jag nu gjort av begreppet utbildning - dvs. att det innefat-
tar såväl teoretiska som praktiska moment - kan till en början punkt 1 a) i
artikel 4 tillämpas, dvs. det kan krävas att den som ansöker om att bli leda-
mot av det svenska advokatsamfundet visar att han eller hon har viss yrkeser-
farenhet för det fall utbildningen är mer än ett år kortare än den svenska. I
Sverige krävs normalt en sammanlagd utbildningstid om nio och ett halvt år
för att bli antagen i samfundet. Om den sökande har en utbildning som är
mer än ett år kortare får man alltså uppställa krav på yrkeserfarenhet, som
dock inte får vara längre än fyra år. En sådan erfarenhet kan advokaten ha
skaffat sig i sitt hemland.
Enligt punkt 1 b) i artikel 4 kan man vidare uppställa krav på en praktiktid
om högst tre år. Man kan därvid föreskriva att praktiktiden skall utövas i
Sverige. Alternativt får man enligt samma punkt uppställa krav på ett läm-
plighetsprov. Krav enligt punkt 1 a) och 1 b) får inte i det enskilda fallet upp-
ställas kumulativt.
Vid valet mellan de olika alternativen har man att beakta att den svenska
allmänheten förutsätter att en svensk advokat har goda kunskaper i svensk
rätt. Det naturliga kravet att även EES-advokater har sådana kunskaper
torde bl.a. med hänsyn till de relativt stora skillnader som finns mellan de
olika rättsordningarna inom EES-området bäst tillgodoses genom ett läm-
plighetsprov. Det är också den metod som har valts av alla länder som hittills
har bestämt sig i frågan. I promemorian föreslogs mot denna bakgrund att
bestämmelserna i 8 kap. 2 § RB bör kompletteras med en särskild föreskrift i
enlighet med detta. Remissinstanserna har godtagit förslaget. Även jag delar
promemorians uppfattning. Jag återkommer strax till Sveriges advokatsam-
41
funds önskan att samfundets styrelse skall få inflytande över vilka krav som
i detta hänseende skall ställas på EES-advokaten.
Några remissinstanser har ansett att det vore värdefullt att redan i detta
sammanhang ge en bild av hur utbildningen och lämplighetsprovet kommer
att utformas. Frågan hur utbildning och lämplighetsprov skall vara utfor-
made och vilken myndighet eller annan som skall handha detta får tas upp i
ett annat sammanhang. Så mycket bör dock redan nu sägas att det - natur-
ligtvis - inte kan komma ifråga att kräva att EES-advokaten skall gå igenom
en hel svensk juristutbildning. Utbildningen och provet bör istället vara in-
riktade på för den svenska rättsordningen typiska drag. Även yrkesetiska
moment bör beaktas liksom de praktiska sidorna av advokatyrket. Utbild-
ningen och provet bör vidare anpassas efter den nationella utbildning som
den sökande har genomgått. Det framstår som naturligt att utbildning och
lämplighetsprov handhas av universiteten. I sammanhanget bör nämnas att
rådet och kommissionen i en deklaration givit till känna att proven får hållas
på de nationella språken.
Jag föreslår inga ändringar i regeln att advokatsamfundet skall pröva om
en utländsk advokat som ansöker om medlemskap i övrigt är lämplig, bl.a.
med hänsyn till redbarhet. Denna bestämmelse blir således också tillämplig
på utländska jurister som söker in i samfundet. Detta torde inte strida mot
utbildningsdirektivet, eftersom direktivet endast tar sikte på erkännande av
utbildningar. Den är också nödvändig för de fall den sökande inte är medlem
av en utländsk advokatorganisation. I de fall ett sådant medlemsskap förelig-
ger bör den sökande ofta kunna presumeras uppfylla det här aktuella kravet
på allmän lämplighet.
I detta sammanhang bör beaktas att advokatsamfundet har intresse av att
ingå bilaterala överenskommelser med andra advokatsamfund när det gäller
frågor som avser antagning till advokatorganisationer. Advokatsamfundet
har också i sitt remissvar framhållit att det är viktigt att advokatsamfundet
får möjligheter att ingå avtal som rör bl.a. de krav på utbildning som skall
ställas på en utländsk advokat för att denne skall kunna bli ledamot av Sveri-
ges advokatsamfund. Samfundet anser därför att RB:s regler bör utformas
så att de ger möjlighet för advokatsamfundet att i framtiden ingå sådana av-
tal.
Enligt min mening är det av stort värde om RB:s regler kan utformas så
att denna form av internationellt samarbete på advokatområdet blir möjlig.
Jag anser att sådant samarbete är den naturliga och mest praktiska formen
för att lösa frågor om vilka villkor som skall uppställas när en advokat från en
viss stat, exempelvis USA, önskar bli ledamot av Sveriges advokatsamfund.
Överenskommelser olika advokatorganisationer emellan i sådana frågor bör
kunna ses som ett praktiskt instrument för ett ömsesidigt erkännande av re-
spektive lands utbildningar. Jag vill framhålla att principen om full reciproci-
tet numera vunnit stor genomslagskraft och att sådana överenskommelser
därför förbättrar möjligheterna för svenska advokater att få tillträde till ut-
ländska advokatorganisationer.
I promemorian konstaterades att det inte skulle vara möjligt att generellt
föreskriva ett undantag från 8 kap. 2 § RB vad avser kravet på viss utbildning
”när så följer av överenskommelse mellan advokatsamfundet och utländsk
Prop. 1992/93:64
42
advokatorganisation”. I promemorian diskuterades inga andra lösningar. Ju- Prop. 1992/93:64
stitiekanslern har däremot i sitt remissvar pekat på ett tänkbart alternativ.
Justitiekanslern framför således tanken att advokat samfundet skulle ges
möjlighet att i det enskilda fallet medge dispens från kravet på svensk juri-
disk utbildning. Enligt Justitiekanslern skulle en sådan dispensrätt kunna
förenas med överenskommelser mellan Sveriges advokatsamfund och ett an-
nat advokatsamfund. Även jag anser att det är möjligt att lösa frågan på
detta sätt. Jag beaktar i det sammanhanget att denna lösning innebär att en
sökande som vägras dispens inte kan överklaga beslutet till Högsta domsto-
len (jfr avsnitt 3.3.1).
Jag föreslår därför en bestämmelse enligt vilken advokatsamfundets sty-
relse i det enskilda fallet får medge dispens från utbildningskraven enligt
punkterna 3 och 4 om den sökande är medlem i ett utländskt advokatsam-
fund. Jag anser inte att det är nödvändigt att i lagtexten spegla detta sam-
band mellan dispensregeln och överenskommelser som samfundet träffar.
Även om regeln således i allmänhet är avsedd för sådana fall då en sådan
överenskommelse finns anser jag att möjligheten att dispensera i det en-
skilda fallet bör kunna utnyttjas också beträffande EES-advokater. I vissa
fall bör det således vara möjligt att göra undantag från kravet på lämplighets-
prov. Ett exempel när det kan finnas skäl att utnyttja dispensregeln kan vara
beträffande en erfaren EES-advokat som är verksam inom något relativt be-
gränsat rättsområde, vari han besitter särskilda kunskaper och där skillna-
derna mellan rättssystemen inte är så stora.
Det finns också skäl att beröra den särskilda nordiska regleringen i 8 kap.
2 § tredje stycket RB. En frågeställning, som har berörts av en remissinstans,
är om inte särregleringen för nordiska medborgare strider mot EES-avtalets
icke-diskrimineringsregel. Jag delar inte den uppfattningen och vill då hän-
visa till EES-avtalets artikel 121. I den artikeln föreskrivs att EES-avtalets
bestämmelser inte skall utgöra hinder för samarbetet mellan de nordiska sta-
terna, i den utsträckning sådant samarbete inte motverkar EES-avtalets
goda funktion. Min bedömning är alltså att den nordiska regleringen kan
kvarstå. En nordisk medborgare skall självklart inte behöva uppfylla kraven
enligt såväl advokatdirektivet som den nordiska överenskommelsen. Regle-
ringen innebär istället att en advokat från något av de andra nordiska län-
derna kan välja mellan lämplighets prov enligt EES-reglerna och praktiktid
enligt de gamla nordiska reglerna. Någon skärpning för nordiska advokater
innebär därför inte de nya reglerna. Det kan visserligen ifrågasättas om det
är logiskt att kräva ett lämplighetsprov när en juridisk examen från ett annat
nordiskt land jämställs med en svensk. Bakgrunden till att en juridisk ex-
amen från ett annat nordiskt land erkänns i Sverige är dock att det samtidigt
uppställs ett krav på att advokaten under minst tre år skall tjänstgöra som
biträdande jurist på en svensk advokatbyrå. Departementschefen uttalade i
samband därmed att praktiktiden utgjorde en fullgod garanti för att den sö-
kande uppfyllde högt ställda krav även i kunskapshänseende (prop.
1990/91:116 s. 15). Det är därför rimligt att uppställa krav på lämplighets-
prov även för en advokat från ett annat nordiskt land om denne inte har ge-
nomgått en praktiktid. Frågan om den nordiska regleringen skall kvarstå el-
ler inte kan i och för sig diskuteras. Den får i så fall tas upp med de övriga
43
nordiska länderna. Jag vill här dock nämna att den nordiska regleringen har Prop. 1992/93:64
stora likheter med den lösning som för närvarande diskuteras inom EG och
CCBE (jfr. avsnitt 4.4). Den av mig nyss föreslagna dispensregeln kommer
att kunna tillämpas också beträffande en nordisk advokat.
Enligt sista stycket i 8 kap. 2 § RB får vissa yrkesgrupper inte bli advoka-
ter. Till dessa grupper hör bl.a. lagfaren domare och annan befattningsha-
vare vid allmän domstol samt den som annars är anställd i statens tjänst. Be-
gränsningen till allmän domstol framstår enligt min mening som föråldrad.
Skälet bakom begränsningen - att advokater är anställda vid krigsrätt - är
inte längre aktuell. I likhet med vad som föreslogs i promemorian anser jag
att undantaget bör omfatta alla domstolar. Det samma bör gälla den motsva-
rande bestämmelsen i 12kap. 3§ RB. Vidare bör den ändringen göras i
8 kap. 2 § att det beaktas att den som ansöker om att bli ledamot av samfun-
det kan vara anställd i annan stats tjänst. Även det överenstämmer med pro-
memorieförslaget.
Målsättningen är att EES-avtalet skall träda ikraft den 1 januari 1993. Det är
dock ännu oklart om denna målsättning går att förverkliga. De nu föreslagna
ändringarna bör träda ikraft samtidigt som EES-avtalet. Det bör därför före-
skrivas att ändringarna skall träda ikraft den dag som regeringen bestämmer.
Förslaget att upphäva 33 kap. 7 § RB kräver en särskild övergångsreglering.
Denna regel kommer att beröras i specialmotiveringen. I övrigt torde det
inte vara erforderligt med övergångsbestämmelser.
Förslagen torde vara kostnadsneutrala. Kostnaderna för anordnande av
utbildning och lämplighetsprov får finansieras genom avgifter.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprät-
tats förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.
8 kap. 2 §
Paragrafen innehåller regler om villkoren för att bli antagen som ledamot av
advokatsamfundet. I första stycket krävs för närvarande som huvudregel att
den som önskar bli ledamot av Sveriges advokatsamfund skall vara nordisk
medborgare och ha hemvist i Sverige. Förslaget innebär att medborgar-
skapskravet anpassas till EES och att medborgarskap i något av EES-län-
derna jämställs med svenskt medborgarskap. En motsvarande ändring görs
av hemvistkravet.
44
I andra stycket föreskrivs att Sveriges advokatsamfund i det enskilda fallet Prop. 1992/93:64
får ge dispens från medborgarskaps- och hemvistkraven. Bestämmelsen har
kompletterats genom en hänvisning till p 3 och 4 så att samfundet får med-
dela dispens från utbildningskraven om den sökande är medlem av ett ut-
ländskt advokatsamfund. Ändringarna har behandlats i avsnitt 4.5.
I ett nytt tredje stycke har införts en regel som innebär att den som genom-
gått en utbildning till advokat som krävs i ett land inom det Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet skall anses uppfylla kraven i första stycket 3 och
4. Ändringen, som bygger på utbildningsdirektivet, har närmare behandlats
i avsnitt 4.5. Det är inte någon förutsättning att den sökande är advokat i
hemlandet. Däremot krävs att han i Sverige har avlagt ett prov som visar
att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen. Närmare
regler om detta prov får ges i annan ordning. Av 8 kap. 8 § följer att en EES-
advokat kan överklaga beslutet till Högsta domstolen om samfundet skulle
vägra honom inträde.
I fjärde stycket kvarstår en regel som ger särbestämmelser för nordiska
medborgare. Att regeln kvarstår föranleds bl.a. av att den nordiska överens-
kommelsen är något annorlunda konstruerad än utbildningsdirektivet. Den
nordiska överenskommelsen förutsätter t.ex. att den som söker inträde i det
svenska samfundet redan är ledamot i en advokatorganisation i hemlandet.
Enligt regleringen i detta stycke krävs det inte att den sökande genomgår
ett lämplighetsprov. Däremot krävs viss praktik på svenskt advokatkontor.
Regleringen innebär att en nordisk medborgare kan söka inträde i det
svenska advokatsamfundet såväl med stöd av regeln i det nya tredje stycket
som enligt regeln i fjärde stycket.
I sista stycket görs två ändringar. Dels har begränsningen till allmän dom-
stol tagits bort. Det innebär att lagfarna domare och befattningshavare vid
alla slags domstolar är uteslutna från att bli advokater. Dels har beaktats att
en sökande även kan vara anställd i annan stats tjänst. För en sådan sökande
gäller enligt förslaget att han eller hon inte får antas till ledamot såvida sam-
fundets styrelse inte medger detta. Ändringen har berörts i avsnitt 4.5.
8 kap. 7 §
Ändringen innebär en justering i paragrafens femte stycke dels med anled-
ning av att hemvistkravet i 2 § första stycket 2 har ändrats dels med anledning
av att det tillkommit ett nytt tredje stycke i 2§.
8 kap. 9 §
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 4.4.
I första stycket sägs att den som godkänts som advokat i ett EES-land
(EES-advokat) i princip jämställs med svensk advokat när han är verksam i
Sverige. Ändringen, som bygger på advokatdirektivet, har behandlats i av-
snitt 4.4. Bestämmelsen innebär exempelvis att när det i 21 kap. 5 § RB sägs
att till offentlig försvarare skall förordnas advokat, så omfattas också EES-
advokat som är verksam här. Det innebär också bl.a. att reglerna i 8 kap. 4 §
första stycket RB om god advokatsed blir tillämpliga också på EES-advoka-
45
ter som verkar här, liksom reglerna om tillsyn och sanktioner som gäller för Prop. 1992/93:64
svenska advokater. Ett annat exempel som kan nämnas är regeln i 9kap. 12
§ sekretesslagen (1980:100) om sekretess i ärenden om disciplinärt ingri-
pande mot advokat. Regleringen innebär dock inte att alla regler som rör
advokater får en annan innebörd. Jämställandet gäller bara i tillämpliga de-
lar. Bestämmelserna i 8 kap. 2§ RB om förutsättningarna för att bli svensk
advokat påverkas således i princip inte av denna reglering. Uttrycket advo-
kat i 8 kap. 2 § sista stycket inbegriper dock i fortsättningen också EES-advo-
kater vilket innebär att den som ansöker om ledamotskap får vara anställd
hos en EES-advokat utan att dispens från advokatsamfundets styrelse krävs.
Vidare kan reglerna i 8 kap. 7 § om uteslutning naturligtvis inte bli tillämp-
liga på EES-advokat om han inte samtidigt är ledamot av Sveriges advokat-
samfund. Är förutsättningarna för uteslutning uppfyllda beträffande en
EES-advokat får istället bestämmelsen om varning, eventuellt i förening
med bestämmelsen om straffavgift, tillämpas. Regeln om jämställande gäller
när EES-advokaten är verksam i Sverige. Den gäller däremot inte i fråga om
tjänster som advokaten i sin hemstat till exempel per brev, telefon eller tele-
fax tillhandahåller en klient som befinner sig i Sverige. Som ett exempel på
vad som faller utanför tillämpningsområdet kan tas det fallet att en intagen
på en svensk kriminalvårdsanstalt vill skicka ett brev till en tysk advokat som
befinner sig i sitt hemland. I första stycket behandlas vidare frågan om titula-
turen. De yrkestitlar som för närvarande får användas framgår av advokatdi-
rektivet och av redogörelsen i avsnitt 2.2.2. Av första stycket framgår också
att EES-advokaten även skall hänvisa till den yrkesorganisation som han till-
hör eller till den domstol vid vilken han enligt den statens lag får tjänstgöra.
I första stycket föreskrivs slutligen att en EES-advokat skall kunna styrka sin
behörighet som advokat. Normalt torde detta kunna ske genom de av CCBE
utfärdade legitimationskorten som har berörts i avsnitt 4.4.
I andra stycket finns två undantag från huvudregeln att EES-advokat skall
jämställas med svensk advokat. Det ena undantaget gäller 8 kap. 4§ andra
stycket RB. Undantaget innebär att EES-advokater inte träffas av den i pa-
ragrafen givna bestämmelsen att advokat inte utan dispens från advokatsam-
fundet får driva advokatverksamhet med annan än den som är ledamot av
advokatsamfundet. Det andra undantaget avser bestämmelsen i 17kap. 15 §
tredje stycket brottsbalken och innebär att de advokattitlar som EES-advo-
katerna använder inte omfattas av straffskydd. Det medför att tillämpning-
området för 17 kap. 15 § tredje stycket brottsbalken blir oförändrat.
I tredje stycket har föreslagits en regel om att advokatsamfundet skall un-
derrätta den behöriga myndigheten eller organisationen i den stat han kom-
mer ifrån om diciplinära åtgärder som samfundet eller Högsta domstolen har
beslutat om.
12 kap. 2 §
I första stycket har införts en uttrycklig regel om att ett ombud skall behärska
svenska språket. Det överensstämmer med vad som redan följer av gällande
rätt. Till belysning av vad som menas härmed kan hänvisas till prop.
(1970:30) med förslag till ändring i rättegångsbalken (s. 71) där departe-
46
mentschefen anförde att förhör kan hållas utan tolk med dansk- eller norsk- Prop. 1992/93:64
språkig person, om rätten anser att det kan ske utan men för utredningen.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 4.3.
I andra stycket har kravet på svenskt medborgarskap tagits bort. Med
hemvist i Sverige jämställs enligt huvudregeln hemvist i en stat inom det
europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Ändringen har behandlats i av-
snitt 4.3. Vad som särskilt skall beaktas när frågan om undantag prövas är
vilka utsikterna är att nå ombudet med delgivning och möjligheterna att få
verkställighet av en eventuell mot ombudet riktad dom beträffande ansvar
eller enskilt anspråk. Det är samma bedömning som skall göras idag. Ut-
trycket ”målets beskaffenhet” har utgått främst mot bakgrund av den nya
lydelsen av 21 kap. 3 § RB.
12 kap. 3 §
Ändringen innebär att bestämningen ”allmän” framför domstol har tagits
bort. Ändringen har behandlats i avsnitt 4.5. Den motsvarar den ändring
som föreslagits i 8 kap. 2 § sista stycket.
21 kap. 3 §
I tredje stycket har införts en ny mening enligt vilken den som är utländsk
medborgare eller har hemvist utom riket inte får vara försvarare om det är
olämpligt med hänsyn till rikets säkerhet. Bestämmelsen tar främst sikte på
mål enligt 19 kap. och 22kap. brottsbalken. Förslaget är ingen saklig nyhet
(jfr. specialmotiveringen till 12kap. 2§ andra stycket). Det har behandlats i
avsnitt 4.3.
33 kap. 8 §
I regeln har hittills förutsatts att ombudet har hemvist i Sverige. Den före-
slagna ändringen innebär att hemvist i ett EES-land jämställs med hemvist i
Sverige och att den förenklade form av delgivning som regleras i paragrafen
således inte kan utnyttjas om ombudet har hemvist i ett EES-land. Änd-
ringen har behandlats i avsnitt 4.3.1 övrigt föreslås en viss modernisering av
språket.
Övergångsbestämmelse
Det förhållandet att 33 kap. 7 § upphävs kräver en särskild övergångsbestäm-
melse. En sådan anmälan som avses i regeln kan avse en tid om högst tre år.
Det vore praktiskt olämpligt med en så lång övergångstid. Det framstår där-
för som rimligt att en sådan anmälan skall gälla under endast tre månader
från ikraftträdandet. Naturligtvis bör den som har anmält ett ombud samt
ombudet underrättas om detta.
47
Prop. 1992/93:64
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
48
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
COUNCIL DIRECTTVE
of 21 December 1911
on ■ general system for the recognition of higher-education diplomas awarded
on completion of professional education and training of at least three years'
dura tion
(89/48/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Hsving regsrd to the Treaty establishing the European
Economic Community. and in particular Artides 49,
57(1) and 66 thereof,
Having regard to the proposal from the Commission ('),
In cooperauon with the European Parliament (*),
Having regard to the opinion of the Economic and Social
Committee (*),
Whereas. pursuant to Artide 3 (c) of the Treaty the
abohtion, as between Member States, o( obstades to
freedom of movement for persons and services constitutes
one of the objectives of the Community; whereas, for
nauonals of the Member States, this means in particular
the possibility of pursuing a profession, whether in a
sell-employed or employed capacity, in a Member State
other than that in which they acquired their professional
quaJificauons;
Whereas the provisions so far adopted by the Council,
and pursuant to which Member States recognize mutually
and for professional purposes higher-education diplomas
issued within their temtory, concem only a few
professions; whereas the level and duration of the
education and training goveming access to those
professions have been regulated in a similar fashion in all
the Member States or have been the subject of the
minimal harmonization needed to establish sectoral
systems for the mutual recognition of diplomas;
(') OJ No C 217. 28. 8. 1985, p 3. and
OJ No C 143. 10. 6. 1986, p. 7.
O OJ No C 345. 31. 12. 1985. p. 80. and
OJ No C 309. 5. 12. 1988
H OJ No C 75. 3. 4. 1986, p. 5.
Whereas, in order to provide a iapid response lo the
expectations of nationals of Community countries whc
hold higher-education diplomas awarded on completion
of professional education and training issued in a Member
State other than that in which they wish to pursue their
profession, another method of recognition of such
diplomas should also be put in place such as to enable
those concemed to pursue all those professional activities
which in a host Member State ate dependent on the
completion of post-secondary education and training.
provided they hold such a diploma preparing them for
those activities awarded on completion of a course of
studies lasting at least three years and issued in another
Member State;
Whereas this objective can be achieved by the
introduction of a general system for the recognition of
higher-education diplomas awarded on completion of
professional education and training of at least three years
duration ;
Whereas, for those professions for the pursuit of which
the Community has not laid down the necessary
minimum level of qualification, Member States reservr
the option of fixing such a level with a view to guaran-
teeing the quality of services provided in their territory
whereas, however, they may not, without infringing theii
obligations laid down in Artide 5 of the Treaty, require ;
national of a Member State to obtain those qualification:
which in general they determine only by reference tc
diplomas issued under their own national educatior
systems, where the person concemed has already acquirec
all or part of those qualifications in another Membe:
State; whereas, as a result, any host Member State ir
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 64
49
which a profession is regulated is required to take account
of qualifications acquired in another Member State and to
determine whether those qualifications correspond to the
qualifications which the Member State concemed
requires ;
Whereas collaboration between the Member States is
appropriate in order to facilitate their compliance with
those obligations; whereas, therefore, the means of
organizing such collaboration should be established ;
Whereas the term ‘regulated professional activity’ should
be defined so as to take account of differing national
sociological situations , whereas the term should cover not
only professional activities access to which is subject, in a
Member State, to the possession of a diploma, but also
professional activities, access to which is unrestneted
when they are praetised under a professional title reserved
for the holders of certain qualifications; whereas the
professional associations and organizations which confer
such titles on their members and are recognized by the
public authonties cannot invoke their private status to
avoid application of the system provided for by this
Directive ;
Whereas it is also necessary to determine the charac-
terstics of the professional expenence or adaptation
period which the host Member State may require of the
person concemed in addition to the higher-education
diploma, where the person‘$ qualifications do not
correspond to those laid down by national provisions ;
Whereas an aptitude test may also be introduced in place
of the adaptation period , whereas the effeet of both will
be to improve the existing situation with regard to the
mutual recognition of diplomas between Member States
and therefore to facilitate the free movement of persons
within the Community; whereas their function is to
assess the ability of the migrant, who is a person who has
already received his professional training in another
Member State, to adapt to this new professional
environment ; whereas. from the migrant's point of view,
an aptitude test will have the advantage of reducing the
length of the practice period ; whereas, in prmciple, the
choice between the adaptation period and the aptitude
test should be made by the migrant; whereas, however,
the nature of certain professions is such that Member
States must be allowed to prescribe, under certain
conditions, either the adaptation period or the test;
whereas, in particular, the differences between the legal
systems of the Member States, whilst they may vary in
extent from one Member State to another, warrant special
provisions since, as a rule, the education or training
attested by the diploma, certificate or other evidence of
formal qualifications in a field of law in the Member State
of origin does not cover the legal knowledge required in
the host Member State with respect to the corresponding
legal field ;
Whereas, moreover, the general system for the
recognition of higher-education diplomas is intended
neither to amend the rules, ineluding those relating to
professional ethics, applicable to any person pursuing a
profession in the temtory of a Member State nor to
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
exelude migrants from the application of those rules ;
whereas that system is confined to laying down
appropriate arrangements to ensure that migrants comply
with the professional rules of the host Member State ;
Whereas Artides 49, 57 (1) and 66 of the Treaty empower
the Community to adopt provisions necessary for the
introduction and operation of such a system ;
Whereas the general system for the recognition of higher-
education diplomas is entirely without prejudice to the
application of Artide 48 (4) and Artide 55 of the Treaty ;
Whereas such a system, by strengthemng the right of a
Community national to use his professional skills in any
Member State, supplements and reinforces his right to
acquire such skills wherever he wishes ;
Whereas this system sheuld be evaluated, after being in
force for a certain lime, to determine how efficiently it
operates and in particular how it can be improved or its
field of application extended,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE :
Article 1
For the purposes of this Directive the following
definitions shall apply :
(a) diploma : any dipioma, certificate or other evidence of
formal qualifications or any set of such diplomas,
certificates or other evidence •
— which has been awarded by a competent authonty
in a Member State, designated in accordance with
its own laws, regulations or administrative
provisions ;
— which shows that the holder has successfully
completed a post-secondary course of at least three
years' duration, or of an equivalent duration
part-time, at a university or establishment of
higher education or another establishment of
similar level and, where appropriate, that he has
successfully completed the professional training
required in addition to the post-secondary course,
and
— which shows that the holder has the professional
qualifications required for the taking up or pursuit
of a regulated profession in that Member State,
provided that the education and training attested by
the diploma, certificate or other evidence of formal
qualifications were received mainly in the
Community, or the holder thereof has three years’
professional experience certified by the Member State
which recognized a third-country diploma, certificate
or other evidence of formal qualifications.
The following shall be treated in the same way a
diploma, within the meaning of the first
subparagraph : any diploma, certificate or other
50
evidence of forma! qualifications or any set of such
diplomas, certificates or other evidence awarded by a
___competent authoriry in a Member State if it is awarded
on the successful completion of education and
training received in the Community and recognized
by a competent authoriry in that Member State as
being of an equivalent level and if it confers the same
rights in respect of the taking up and pursuit of a
regulated profession in that Member State ;
(b) host Member State : any Member State in which a
national of a Member State applies to pursue a
profession subject to regulation in that Member State,
other than the State in which he obtained his diploma
or first pursued the profession in question ;
(c) a regulated profession : the regulated professional
activity or range of activities which constitute this
profession in a Member State ;
(d) regulated professional activity : a professional activity,
in so far as the taking up or pursuit of such activity or
one of its modes of pursuit in a Member State is
subject, directly or indirectly by virtue of laws,
regulations or administrative provisions., to the
possession of z diplom*. The following in particular
shall constitute a mode of pursuit of a regulated
professional activity:
— pursuit of an activity under a professional title, in
so far as the use of such a title is reserved to the
holders of a diploma govemed by laws, regulations
or administrative provisions,
— pursuit of a professional activity relating to health,
in so far as remuneration and/or reimbursement
for such an activity is subject by virtue of national
social security arrangements to the possession of a
diploma.
Where the first subparagraph does not apply, a profes-
sional activity shall be deemed to be a regulated
professional activity if it is pursued by the members of
an association or organization the purpose of which is,
m particular, to promote and maintain a high standard
in the professional field concemed and which, to
achieve that purpose, is recognized in a special form
by a Member State and :
— awards a diploma to its members,
— .ensures that its members respect the rules of
professional conduct which it prescribes, and
— confers on them the right to use a title or
designatory letters, or to benefit from a status
corresponding to that diploma.
A non-exhaustive list of associations or organizations
which, when this Directive is adopted, satisfy the
conditions of the second subparagraph is contained in
the Annex. Whenever a Member State grants the
recognition referred to in the second subparagraph to
an association or organization, it shall inform the
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
Commission thereof, which shall publish this
information in the Offtcial Journal of the European
Communities.
(e) professional expenence : the aetual and lawful pursuit
of the profession concemed in a Member State;
(f) adaptation period : the pursuit of a regulated
profession in the host Member State under the
responsibility of a qualified member of that
profession, such period of supervised practice possibly
being accompanied by further training. This period of
supervised practice shall be the subject of an
assessment The detailed rules goveming the
adaptation period and its assessment as well as the
status of a migrant person under supervision shall be
laid down by the competent authoriry in the host
Member States;
(g) aptitude test: a test limited to the professional
knowledge of the applicant, made by the competent
authorities of the host Member State with the aim of
assessing the ability of the applicant to pursue a
regulated profession in that Member State.
In order to permit this test to be carried out, the
competent authorities shall draw up a list of subjeets
which, on the basis of a comparison of the education
and training required in the Member State and that
received by the applicant, are not covered by the
diploma or other evidence of formal qualifications
possessed by the applicant.
The aptitude test must take account of the faet that
the applicant is a qualified professional in the
Member State of origm or the Member State from
which he comes. It shall cover subjeets to be selected
from those on the list, knowledge of which is essential
in order to be able to exercise the profession in the
host Member State. The test may also inelude
knowledge of the professional rules applicable to the
activities in question in the host Member State. The
detailed application of the aptitude test shall be
determined by the competent authorities of that State
with due regard to the rules of Community law.
The status, in the host Member State, of the applicant
who wishes to prepare himself for the aptitude test in
that State shall be determined by the competent
authorities in that State.
Article 2
This Directive shall apply to any national of a Member
State wishing to pursue a regulated profession in a host
Member State in a self-empioyed capacity or as an
employed person.
This Dtrective shall not apply to professions which are
the subject of a separate Directive establishing
arrangements for the mutual recognition of diplomas by
Member States.
51
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
Article J
Where, in a host Member State, the taking up or pursuit
of a regulated profession is subject to possession of a
diploma, the competent authoriry may not, on the
grounds of madequate qualifications, refuse to authorize a
national of a Member State to take up or pursue that
profession on the same conditions as apply to its own
nationals :
(a) if the applicant holds the diploma required in another
Member State for the taking up or pursuit of the
profession in question in its temtory, such diploma
having been awarded in a Member State ; or
(b) if the applicant has pursued the profession in question
full-time for twp years during the previous ten years in
another Member State which does not reguiate that
profession, within the meaning of Article 1 (c) and the
first subparagraph of Article i (d), and possesses
evidence of one or more formal qualifications :
— which have been awarded by a competent autho-
rity in a Member State, designated in accordance
with the laws, regulations or administrative provi-
sions of such State,
— which show that the holder has successfully
completed a post-secondary course of at least three
years' duration, or of an equivalent duration part-
time, at a university or establishment of higher
education or another establishment of similar level
of a Member State and, where appropriate, that he
has successfully completed the professional trai-
ning required in addition to the post-secondary
course and
— which have prepared the holder for the pursuit of
his prolewon.
The following shall be trated in the same way as the
evidence of formål qualifications referred to in the first
subparagraph anv formal qualifications or any set of such
formal qualifications awarded by a competent authonty in
a Member State if it is awarded on the successful comple-
tion of training received in the Community and is recog-
nized by that Member State as being of an equivalent
level, provided that the other Member States and the
Commission have been notified of this recognition.
Artide 4
1. Norwithuanding Article 3, the host Member State
may also requirt the applicant:
(a) to provide evidence of professional expenence, where
the duration of the education and training adduced in
support of his application, as laid down in Article 3 (a)
and (b), is ax least one year less than that required in
the host Member State. In this event, the penod of
professional expenence required :
— may not exceed twice the shortfall in duration of
education and training where the shortfall relätes
to post-secondary studies and/or to a penod of
probauonary practice carried out under the control
of a supemaing professional person and ending
with an examination,
— may not exceed the shortfall where the shortfall
relätes to professional practice acquired with the
assistance of a qualified member of the profession.
In the case of diplomas within the meaning of the last
subparagraph of Article 1 (a), the duration of educa-
tion and training recognized as being of an equivalent
level shall be determined as for the education and
training defined in the first subparagraph of Article 1
(>)•
When applying these provisions, account must be
taken of the professional experience referred to in
Article 3 (b).
At all events, the professional experience required
may not exceed four years;
(b) to complete an adaptation, period, not exceeding three
years or take an aptitude test:
— where the matters covered by the education and
training he has received as laid down in Article 3
(a) and (b), differ substantially from those covered,
by the diploma required in the host Member State,
or
— where, in the case referred to in Article 3 (a), the
profession regulated in the host Member State
compnses one or more regulated professional acti-
vities which are not in the profession regulated in
the Member State from which the applicant ongi-
nates or comes and that difference corresponds to
specific education and training required in the
host Member State and covers matters which differ
substantially from those covered by the diploma
adduced by the applicant, or
— where, in the case referred to in Article 3 (b), the
profession regulated in the host Member State
comprises one or more regulated professional acti-
vities which are not in the profession pursued by
the applicant in the Member State from which he
originates or comes, and that difference corres-
ponds to specific education and training required
in the host Member State and covers matters
which differ substantially from those covered by
the evidence of formal qualifications adduced by
the applicant
Should the host Member State make use of this possi-
bility, it must give the applicant the right to choose
between an adaptation period and an aptitude test. By
way of derogation from this pnnciple, for professions
whose practice requires precise knowledge of national
law and in respect of which the provision of advice
and/or assistance conceming national law is an essen-
tial and constant aspect of the professional activity,
the host Member State may stipulate either an adapta-
tion period or an aptitude test. Where the host
Member State intends to introduce derogations for
other professions as regards an appiicants nght to
choose, the procedure laid down in Article 10 shall
ipply.
2. However. the host Member Sute may not apply the
provisions of paragraph I (a) and (b) cumulatively.
52
Article 5
Without prejudice to Articles 3 and 4, a host Member
State may allow the applicant, with a view to improving
his possibilities of adapting to the professional environ*
ment in that State, to undergo there, on the basis of equi-
valence, that part of his professional education and trai-
ning represented by professional practice, acquired with
the assistance of a qualified member of the profession,
which he has not undergone in his Member State of
origin or the Member State from which he has come.
Article 6
1. Where the competent authority of a host Member
State requires of persons wishing to take up a regulated
profession proof that they are of good character or repute
or that they have not been declared bankrupt, or suspends
or prohibits the pursuit of that profession in the event of
serious professional misconduct or a criminal offence, that
State shall accept as sufficient evidence, in respect of
nationals of Member States wishing to pursue that profes-
sion in its temtory, the production of documents issued
by competent authorities in the Member State of origin or
the Member State from which the foreign national comes
showmg that those requirements are met.
Where the competent authorities of the Member State of
ongin or of the Member State from which the foreign
national comes do not issue the documents referred to in
the first subparagraph, such documents shall be replaced
by a declaration on oath — or, in States where there is no
provision tor declaration on oath, by a solemn declaration
— made by the person concemed before a competent
judicial or administrative authority or, where appropriate,
a notarv or qualified professional body of the Member
State of ongin or the Member State from which the
person comes . such authonty or notary shall issue a certi-
ficate attestmg the authenticity of the declaration on oath
or solemn declaration.
2. Where the competent authority of a host Member
State requires of nationals of that Member State wishing
to take up or pursue a regulated profession a certificate of
phyiical or mental health, that authority shall accept as
sufficient evidence in this respect the production of the
document required in the Member State of origin or the
Member State from which the foreign national comes.
Where the Member State of origin or the Member State
from which the foreign national comes does not impose
any requirements of this nature on those wishing to take
up or pursue the profession in question, the host Member
State shall accept from such nationals a certificate issued
by a competent authority in that State correspondmg to
the certificates issued in the host Member State.
3. The competent authorities of host Member States
may require that the documents and certificates referred
to tn paragraphs I and 2 are presented no more than
three months after their date of issue.
4. Where the competent authority of a host Member
State requires nationals of that Member State wishing to
take up or pursue a regulated profession to take an oath
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
or make a solemn declaration and where the form of such
oath or declaration cannot be used by nationals of other
Member States, that authority shall ensure that an appro-
priate and equivalent form of oath or declaration is
offered to the person concemed.
Article 7
1. The competent authorities of host Member States
shall recognize the right of nationals of Member States
who fulfil the conditions for the taking up and pursuit of
a regulated profession in their territory to use the
professional title of the host Member State corresponding
to that profession.
2. The competent authorities of host Member States
shall recognize the right of nationals of Member States
who fulfil the conditions for the taking up and pursuit of
a regulated profession in their terntory to use their lawfui
academic title and, where appropriate, the abbreviation
thereof deriving from their Member State of origin or the
Member State from which they come, in the ianguage of
that State. Host Member State may require this title to be
followed by the name and location of the establishment
or examining board which awarded it.
3. Where a profession is regulated in the host Member
State by an association or organization referred to in
Article 1 (d), nationals of Member States shall only be
entitled to use the professional title or designatory letters
conferred by that organization or association on proof of
membership.
Where the association or organization makes membership
subject to certain qualification requirements, it may apply
these to nationals of other Member States who are in
possession of a diploma within the meaning of Article 1
(a) or a formal qualification within the meaning of Article
3 (b) only in accordance with this Directive, in particular
Articles 3 and 4.
Article 8
1. The host Member State shall accept as proof that the
conditions laid down in Articles 3 and 4 are satisfied the
certificates and documents issued by the competent
authorities in the Member States, which the person
concemed shall submit in support of his application to
pursue the profession concemed.
2. The procedure for examining an application to
pursue a regulated profession shall be completed as soon
as possible and the outeome communicated in a reasoned
decision of the competent authority in the host Member
State not later than four months after presentation of all
the documents relating to the person concemed. A
remedy shall be available against this decision, or the
absence thereof, before a court or tribunal in accordance
with the provisions of national law.
Article 9
1. Member States shall designate, within the period
provided for in Article 12, the competent authorities
empowered to receive the applications and take the deci-
sions referred to in this Directive.
53
They shall communicate this information to the other
Member States and to the Commission.
2. Each Member State shall designate a person respon-
sible for coordinating the activities of the authorities
referred to in paragraph 1 and shall inform the other
Member States and the Commission to that effect. His
role shall be to promote uniform application of this
Directive to all the professions concemed. A coordinating
group shall be set up under the aegis of the Commission,
composed of the coordinators appointed by each Member
State or their deputies and chaired by a representative of
the Commission.
The task of this group shall be :
— to facilitate the implementation of this Directive,
— to collect all useful information for its application in
the Member States.
The group may be consulted by the Commission on any
changes to the existing system that may contemplated.
3. Member States shall take measures to provide the
necessary information on the recognition of diplomas
within the framework of this Directive. They may be
assisted in this task by the information centre on the
academic recognition of diplomas and periods of study
established by the Member States within the framework of
the Resolution of the Council and the Ministets of Educa-
tion meeting within the Council of 9 February 1976 ('),
and, where appropriate, the relevant professional associa-
tions or organizations. The Commission shall take the
necessary initiatives to ensure the development and coor-
dination of the communication of the necessary informa-
tion.
Article 10
1. If. pursuant to the third sentence of the second
subparagraph of Article 4 (1) (b), a Member State proposes
not to grant applicants the right to choose between an
adaptation penod and an aptitude test in respect of a
profession within the meaning of this Directive, it shall
immediately communicate to the Commission the corres-
ponding draft provision. It shall at the same time notify
the Commission of the grounds which make the enact-
ment of such a provision necessary.
The Commission shall immediately notify the other
Member States of any draft it has received ; it may also
consult the coordinating group referred to in Article 9 (2)
of the draft.
2. Without prejudice to the possibility for the
Commission and the other Member Sates of making
comments on the draft, the Member State may adopt the
provision only if the Commission has not taken a deci-
sion to the contrary within three months.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
3. At the rcquest of a Member State or the Commis-
sion, Member States shall communicate to them, without
delay, the definitive text of a provision arising from the
application of this Article.
Article 11
Following the expiry of the period provided for in Article
12, Member States shall communicate to the Commission,
every two years, a report on the application of the system
introduced.
In addition to general remarks, this report shall contain a
statistical summary of the decisions taken and a descrip-
tion of the main problems arising from application of the
Directive
Article 12
Member States shall take the measures' neccessary to
comply with this Directive within two years of its notifi-
cation (*). They shall forthwith inform the Commission
thereof.
Member States shall communicate to the Commission the
texts of the main provisions of national law which they
adopt in the field govemed by this Directive.
Article 13
Five years at the latest following the date specified in
Article 12, the Commission shall report to the European
Parliament and the Council on the State of application of
the general system for the recognition of higher-
education diplomas awarded on completion of profes-
sional education and training of at least three years’ dura-
tion.
After conducting all necessary consultations, the Commis-
sion shall, on this occasion, present its conclusions as to
any changes that need to be made to the system as it
stands. At the same time the Commission shall, where
appropriate, submit proposals for improvements in the
present system in the interest of further facilitating the
freedom of movement, right of establishment and
freedom to provide services of the persons covered by this
Directive.
Article 14
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brusseis, 21 December 1988.
For tbe Council
The President
V. PAPANDREOU
(') OJ No C 38, 19. 2. 1976. p. 1.
(*) This Directive was notified to Member States on 4 January
1989.
54
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
17. Institution of Electrical Engineers
28. Institution of Gas Engineers
29. Institution of Mcchanical Engineers
30. Institution of Chemical Engineers
31. Institution of Production Engineers
32. Institution of Manne Engineers
33. Royal Institution of Naval Architects
34. Royal Aeronautical Society
35. Institute of Metals
36. Chartered Institution of Buikding Services Engineers
37. Institute of Measurement and Control
38. Brmsh Computer Society
STATEMENT BY THE COUNCIL AND THE COMMISSION
Re Article 9 (1)
The Council and the Commission agree that professional bodics and higher-education establish-
ments should be consulted or be involved in an appropnate way in the decision-making
process.’.
55
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
ANNEX
List of professional associations or organizations which satisfy the conditions of the
second subparagraph of Articie 1 (d)
IRELAND (’)
1. The Institute of Chartered Accountants in I re land (*)
2. The Institute of Certified Public Accountants in Ireland (*)
3. The Association of Certified Accountants (*)
4. Institution of Engineers of Ireland
5. Irish Pianning Institute
UNITED KINGDOM
1. Institute of Chartered Accountants in England and Wales
2. Institute of Chartered Accountants of Scotland
3. Institute of Charterod Accountants in Ireland
4. Chartered Association of Certified Accountants
5. Chartered Institute of Loss Adjusters
6. Chartered Institute of Management Accountants
7. Institute of Chartered Secretaries and Administratörs
8. Chartered Insurance Institute
9. Institute of Actuaries
10. Faculty of Actuanes
11. Chartered Institute of Banken
12. Institute of Banken in Scotland
13. Royal Institution of Chartered Surveyon
14. Royal Town Pianning Institute
15. Chartered Society of Physiotherapy
16. Royal Society of Chcmistry
17. Bntish Psychoiogical Society
18. Library Association
19. Institute of Chartered Foresten
20. Chartered Institute of Building
21. Engineering Council
22. Insutute of Energy
23. Institution of Structural Engineen
24. Institution of Gvil Engineen
25. Institution of Mining Engineen
26. Institution of Mining and Metaliurgy
(') Iruh nauonals are also memben of the following United Kingdom chartered bodies :
Institute of Chartered Accountants in England and Wales
Insutute of Chartered Accountants of Scotland
Institute of Actuanes
Faculty of Actuaries
The Chartered Institute of Management Accountants
Insutute of Chartered Secretanes and Admmisuaton
Royal Town Pianning institute
Royal Insutuuon of Chartered Surveyon
Chartered Insutute of Building.
(*) For the pruposes of the acuvity of audtung only.
56
Prop. 1992/93:64
Bilaga l
RÅDETS DIREKTIV
av den 21 december 1988
om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre
utbildning som omfattar minst tre Ars studier
(89/48/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 49, 57.1 och 66
i detta,
med beaktande av kommissionens förslag’,
i samarbete med Europaparlamentet2,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande5,
och med beaktande av följande:
1 enlighet med artikel 3 c i fördraget utgör avskaffandet
medlemsstaterna emellan av hinder för fri rörlighet for
personer och tjänster ett av gemenskapens mål; för med-
borgare i medlemsstaterna betyder detta i synnerhet möjlig-
heten att utöva ett yrke, antingen som egen företagare eller
anställd, i en annan medlemsstat än den där de förvärvat sina
yrkesmässiga kvalifikationer.
De bestämmelser som hittills antagits av rådet, i enlighet med
vilka medlemsstaterna ömsesidigt erkänner de examensbevis
över behörighetsgivande högre utbildning som utfärdats inom
deras territorier, avser endast ett fåtal yrken; på liknande sätt
har i alla medlemsstaterna den utbildningsnivå och utbildnings-
tid som var villkoret för tillträde till dessa yrken reglerats eller
undergått den ytterst ringa harmonisering som krävs for att
examensbevisen skall kunna ömsesidigt erkännas.
' EGT nr C 217, 28.8.1985. s. 3 och
EGT nr C 143, 10.6.1986, s. 7.
5 EGT nr C 345, 31.12.1985. s 80 och
EGT nr C 309, 5.12.1988
’ EGT nr C 75. 3 4.1986. s 5.
För att snabbt kunna infria förväntningarna hos de medborgare
i gemenskapsländema som har examensbevis utfärdade efter
avslutad högre utbildning och utfärdade i en annan med-
lemsstat än den där de vill utöva sitt yrke, bör också en annan
metod att erkänna sådana examensbevis tillämpas, så att
berörda personer skall kunna utföra all den yrkesverksamhet
som i en värdmedlemsstat är beroende av att en postgymnasial
utbildning avslutats, förutsatt att de har ett sådant examensbe-
vis som förberett dem för denna verksamhet och som tilldelats
efter minst tre års avslutade studier och som utfärdats i en
annan medlemsstat.
Detta mål kan nås genom införande av en generell ordning för
erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre
utbildning, vilka utfärdats efter avslutande av minst tre års
utbildning.
Vad gäller de yrken för vilkas utövande gemenskapen inte har
fastställt någon lägsta kvalifikationsnivå, förbehåller sig
medlemsstaterna rätten att fastställa en sådan nivå i syfte att
garantera kvaliteten på de tjänster som produceras inom deras
territorier; de får emellertid inte utan att åsidosätta sina
skyldigheter enligt artikel 5 i fördraget kräva att en med-
borgare i en medlemsstat skall skaffa sig dessa kvalifikationer,
vilka de vanligtvis avgör enbart under hänvisning till examens-
bevis som utfärdats enligt deras eget lands utbildningssystem,
när personen i fråga redan förvärvat alla eller en del av dessa
kvalifikationer i en annan medlemsstat; som en följd därav
krävs att alla värdmcdlcmsstater i vilka ett yrke är reglerat tar
57
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
hänsyn till kvalifikationer som förvärvats i en annan med-
lemsstat och avgör om dessa kvalifikationer motsvarar de
kvalifikationer som denna stat kräver.
Det är lämpligt att medlemsstaterna samarbetar för att
underlätta att dessa skyldigheter uppfylls; därför bör närmare
bestämmelser fastställas för ett sådant samarbete.
Begreppet reglerad yrkesmässig verksamhet bör definieras så,
att hänsyn tas till skiljaktiga nationella sociologiska för-
hållanden; begreppet bör omfatta inte endast yrkesmässig
verksamhet som i en medlemsstat kräver innehav av ett
examensbevis utan även yrkesmässig verksamhet som det är
fritt tillträde till, då den utövas med användande av en
yrkestitel som är förbehållen personer med vissa kvalifikatio-
ner; de yrkessammanslutningar och -organisationer som
tilldelar sina medlemmar dessa titlar och är erkända av de
offentliga myndigheterna kan inte åberopa sin privata karaktär
för att undvika att den ordning som fastställts av detta direktiv
tillämpas.
Det är även nödvändigt att bestämma vilka krav på yrkeserfa-
renhet eller anpassningstid som värdmedlemsstaten får kräva
av personen i fråga förutom examensbeviset över behörighets-
givande högre utbildning, när personens kvalifikationer inte
motsvarar dem som gäller enligt landets bestämmelser.
Ett lämplighetsprov kan även införas i stället för anpassnings-
tiden; bägge kommer att föra med sig att den rådande situatio-
nen förbättras i fråga om det ömsesidiga erkännandet av
examensbevis mellan medlemsstaterna, och att därför perso-
nernas fria rörlighet inom gemenskapen underlättas; deras
uppgift är att bedöma förmågan hos en invandrare som är en
person som redan fått sin utbildning i en annan stat, att
anpassa sig till den nya arbetsmiljön; ur invandrarens synpunkt
har ett lämplighetsprov den fördelen att det förkortar praktik-
perioden; i princip bör invandraren få välja själv mellan
anpassningstid och lämplighetsprov; emellertid är vissa yrken
av sådan natur att medlemsstaterna måste få lov att under vissa
villkor kräva antingen anpassningstiden eller provet; speciellt
gör skillnaderna mellan medlemsstaternas rättssystem, även
om de varierar från en medlemsstat till en annan, särskilda be-
stämmelser berättigade, efterson vanligtvis den utbildning som
intygas i ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbe-
vis på juridikens område i hemstaten inte omfattar den
juridiska kunskap som krävs i värdmedlemsstaten på motsva-
rande juridiska område.
Dessutom är avsikten med den generella ordningen för
erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre
utbildning varken att ändra bestämmelserna, bl.a. dem som
hänför sig till yrkesetik och som gäller för envar som utövar
ett yrke i en medlemsstat, eller att undanta invandrare från
tillämpningen av dessa bestämmelser; denna ordning skall
endast fastställa lämpliga åtgärder för att se till att invandrarna
följer värdmedlemslandets bestämmelser för yrket i fråga.
Artiklarna 49, 57.1 och 66 i fördraget bemyndigar gemenska-
pen att anta bestämmelser som behövs för att införa och
tillämpa en sådan ordning.
Den generella ordningen för erkännande av examensbevis över
behörighetsgivande högre utbildning inverkar på intet sätt på
tillämpningen av artikel 48.4 och artikel 55 i fördraget.
Genom att befasta en gemenskapsmedborgares rätt att använda
sina yrkeskunskaper i vilken medlemsstat som helst komplette-
rar och förstärker en sådan ordning hans rätt att förvärva
dessa färdigheter varhelst han önskar.
Denna ordning bör utvärderas, sedan den varit i bruk under en
viss tid, för att avgöra, hur effektivt den fungerar, och i
synnerhet hur den kan förbättras eller dess användningsområde
utvidgas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
I detta direktiv används följande beteckningar med de be-
tydelser som här anges:
a) Examensbevis: varje utbildnings-, examens- eller annat
behörighetsbevis, eller vaije samling av sådana bevis eller
annat bevismaterial
— som har utfärdats av en behörig myndighet i en med-
lemsstat och som utformats i enlighet med statens
lagar och andra författningar,
— som utvisar att innehavaren med godkänt resultat
avslutat en postgymnasial utbildning om minst tre år
eller på deltid under motsvarande längre tid vid ett
universitet eller en högre läroanstalt eller annan
institution på motsvarande nivå, och där så är lämp-
ligt, att han med godkänt resultat avslutat den ut-
bildning som krävs utöver den postgymnasiala ut-
bildningen,
— som utvisar att innehavaren har de yrkesmässiga
kvalifikationer som krävs för att utöva ett reglerat
yrke i denna medlemsstat,
förutsatt att den utbildning som intygas i utbildnings-,
examens- eller annat behörighetsbevis huvudsakligen ägt
rum i gemenskapen, eller att innehavaren har tre års
yrkeserfarenhet enligt intyg från den medlemsstat som
erkände ett tredje lands utbildnings-, examens- eller annat
behörighetsbevis.
Det följande skall betraktas på samma sätt som ett ex-
amensbevis i enlighet med det första styckets innebörd:
vaije bevis eller annat bevismaterial som utfärdats av en
58
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
behörig myndighet i en medlemsstat, om det utfärdats
efter en med godkänt resultat genomförd utbildning i
gemenskapen och är erkänt av en behörig myndighet i
denna medlemsstat såsom likvärdigt, och om det ger
samma rättigheter när det gäller att utöva ett reglerat yrke
i denna medlemsstat.
b) Värdmedlemsstaten: vaije medlemsstat, där en medborgare
i en medlemsstat ansöker om att få utöva ett yrke som är
reglerat i den staten, och denna inte är den stat där han
erhöll sitt examensbevis eller först utövade yrket i fråga.
c) Ett reglerat yrke: Den reglerade yrkesverksamhet eller den
samlade verksamhet som representerar detta yrke i en
medlemsstat.
d) Reglerad yrkesverksamhet: en yrkesverksamhet i den mån
innehav av ett examensbevis direkt eller indirekt, på grund
av lagar och andra författningar, är ett villkor för att utöva
denna verksamhet eller en form därav i en medlemsstat.
Särskilt det följande utgör exempel på utövande av en
reglerad yrkesverksamhet:
— Utövande av en verksamhet med användande av en
yrkestitel, i den mån som användandet av en sådan
titel är förbehållet innehavarna av ett examensbevis
som krävs enligt lagar och andra författningar.
— Utövande av en yrkesverksamhet inom hälsovården,
i den mån som innehav av ett examensbevis är ett
krav för att enligt landets sociala trygghetsbestämmel-
ser ersättning och/eller lön för verksamheten skall
utgå.
När det första stycket inte är tillämpligt, skall en yrkes-
verksamhet betraktas som en reglerad yrkesverksamhet,
om den utövas av medlemmarna av en sammanslutning
eller organisation, vars syfte speciellt är att främja och
upprätthålla en hög standard på det berörda yrkesområdet,
och som för att uppnå detta mål är erkänd av en med-
lemsstat i en speciell form och
— tilldelar sina medlemmar ett diplom,
— ser till att dess medlemmar iakttar de regler för
yrkesmässigt uppförande som den föreskriver,
— ger dem rätten att använda en titel eller en bokstavs-
förkortning eller att få en status som motsvarar detta
examensbevis.
En icke uttömmande lista över sammanslutningar eller
organisationer som, när detta direktiv antas, uppfyller
villkoren i andra stycket ingår i bilagan till detta direktiv.
När en medlemsstat ger en sammanslutning eller organisa-
tion det erkännande som åsyftas i andra stycket skall den
underrätta kommissionen om detta och denna skall offent-
liggöra denna information i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.
e) Yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet av
ifrågavarande yrke i en medlemsstat.
f) Anpassningstid: utövande av ett reglerat yrke i värdmed-
lemsstaten under en kvalificerad fackmans ansvar, eventu-
ellt åtföljt av ytterligare utbildning. Denna period av
övervakat arbetsutövande skall sedan bedömas. De
detaljerade bestämmelserna för anpassningstiden och dess
bedömning liksom vilken status en invandrande praktikant
under övervakning skall ha skall fastställas av den be-
höriga myndigheten i värdmedlemsstaten.
g) Lämplighetsprov: ett prov som endast gäller den sökandes
yrkeskunnighet och som utförs av de behöriga myndig-
heterna i värdmedlemsstaten i syfte att bedöma den
sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna
medlemsstat.
För genomförande av detta prov skall de behöriga myndig-
heterna utarbeta en förteckning på ämnen som på grundval
av en jämförelse mellan den utbildning och praktik som
krävs i medlemsstaten och den som den sökande genom-
gått inte omfattas av de utbildnings-, examens- eller andra
behörighetsbevis som den sökande har.
Lämplighetsprovet måste ta hänsyn till att den sökande är
en kvalificerad yrkesman i sitt ursprungsland eller det land
han kommer ifrån. Det skall omfatta ämnen valda ur
förteckningen och i vilka kunskap är av största vikt för att
kunna utöva yrket i värdmedlemsstaten. Provet får också
omfatta kännedom om de professionella bestämmelser som
gäller för ifrågavarande verksamhet i värdmedlemsstaten.
De närmare bestämmelserna för utförande av lämplig-
hetsprovet skall fastställas av de behöriga myndigheterna
med vederbörlig hänsyn till gemenskapsrättens bestämmel-
ser.
Den status som den som vill förbereda sig för lämplig-
hetsprovet i värdmedlemsstaten skall ha, skall avgöras av
de behöriga myndigheterna i denna stat.
Artikel 2
Detta direktiv skall gälla för varje medborgare i en med-
lemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en värdmedlems-
statstat, i självständig verksamhet eller som anställd.
Detta direktiv skall inte gälla för yrken som omfattas av ett
separat direktiv om fastställande av avtal om medlemsstaternas
ömsesidiga erkännande av examensbevis.
59
Artikel 3
När det i en värdmedlemsstat krävs ett examensbevis för att
utöva ett reglerat yrke, får den behöriga myndigheten inte
under hänvisning till otillräckliga kvalifikationer vägra att ge
en medborgare i en medlemsstat tillstånd att utöva detta yrke
på samma villkor som gäller för dess egna medborgare
a) om den sökande innehar det examensbevis som krävs i en
annan medlemsstat för att påböija eller utöva yrket i fråga
i landet, och detta examensbevis erhållits i en medlems-
stat, eller
b) om den sökande har utövat yrket i fråga på heltid under
två år under de närmast föregående tio åren i en med-
lemsstat som inte reglerar detta yrke enligt innebörden i
artikel l.c och det första stycket i artikel l.d och har intyg
om en eller flera kvalifikationer
— som har utfärdats av en behörig myndighet i en med-
lemsstat och som är utformat i enlighet med denna
stats lagar och andra författningar,
— som visar att innehavaren med godkänt resultat
slutfört en postgymnasial utbildning av minst tre års
omfattning eller på deltid under motsvarande längre
tid vid ett universitet eller en högskola eller annan
institution på liknande nivå i en medlemsstat, och i
tillämpliga fall, att han med godkänt resultat avslutat
den utbildning som krävs utöver den postgymnasiala
utbildningen, och
— som har förberett innehavaren för utövandet av hans
yrke.
Det följande skall behandlas på samma sätt som det bevis på
formella kvalifikationsbevis som åsyftas i det första stycket:
alla formella kvalifikationsbevis eller samtliga sådana kvalifi-
kationsbevis som utfärdats av en behörig myndighet i en
medlemsstat, om de utfärdats efter en med godkänt resultat
avslutad utbildning inom gemenskapen och erkänns som
likvärdig av denna medlemsstat, förutsatt att de andra med-
lemsstaterna och kommissionen har underrättats om detta.
Artikel 4
1. Trots bestämmelserna i artikel 3 får värdmedlemsstaten
också kräva följande av den sökande:
a) Han skall lägga fram bevis på yrkeserfarenhet, när
omfattningen av den utbildning som åberopas som stöd för
hans ansökan i enlighet med artikel 3 a och b är minst ett
år kortare än den som krävs i värdmedlemsstaten. I detta
fall far den yrkeserfarenhet som krävs
— inte vara mer än dubbelt så lång som den utbildning
som fattas, när denna gäller postgymnasiala studier
och/eller en tid av praktisk utbildning som utförts
under övervakning av en y rkeskunnig person och som
slutat med en examen,
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
— inte vara längre än den utbildningstid som fattas, när
denna brist gäller yrkespraktik som utförts med hjälp
av en kvalificerad yrkesman.
I fråga om examensbevis enligt innebörden i sista stycket
i artikel l.a skall omfattningen av den utbildning som
erkänns vara likvärdig avgöras på samma sätt som för den
utbildning som definieras i första stycket i artikel l.a.
Vid tillämpningen av dessa bestämmelser måste hänsyn tas
till den yrkeserfarenhet som nämns i artikel 3.b.
I alla händelser får den yrkeserfarenhet som krävs inte
överstiga fyra år.
b) Han skall slutföra en anpassningstid som inte överstiger
tre år eller genomgå ett lämplighetsprov
— när de ämnen som omfattas av den utbildning han fått
enligt bestämmelserna i artikel 3 a väsentligt skiljer
sig från dem som omfattas av de examensbevis som
krävs i värdmedlemsstaten,
— när i det fall som nämns i artikel 3 a det i värdmed-
lemsstaten reglerade yrket inbegriper en eller flera
reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i det reglera-
de yrket i den sökandes ursprungsland eller det land
han kommer från, och denna skillnad motsvarar en
särskild utbildning som krävs i värdmedlemsstaten
och omfattar ämnen som väsentligt skiljer sig från
dem som upptas i det examensbevis som den sökande
stöder sig på, eller
— när i det fall som nämns i artikel 3 b det i värdmed-
lemsstaten reglerade yrket inbegriper en eller flera
yrkesaktiviteter som inte ingår i det yrke som den
sökande utövar i sitt ursprungsland eller det land han
kommer från, och denna skillnad motsvarar en
särskild utbildning som krävs i värdmedlemsstaten
och omfattar ämnen som väsentligt skiljer sig från
dem som upptas i de bevis på formella kvalifikationer
som den sökande stöder sig på.
Om värdmedlemsstaten skulle använda sig av denna
möjlighet, måste den ge den sökande rätt att välja mellan
en anpassningstid och ett lämplighetsprov. För yrken som
kräver en exakt kunskap om landets lagstiftning och i vilka
ständigt och i stor omfattning rådgivning och/eller bistånd
rörande landets lagar ingår, får värd medlemsstaten avvika
från denna princip och föreskriva antingen en anpassnings-
tid eller ett lämplighetsprov. När värdmedlemsstaten avser
att införa avvikelser för andra yrken i den sökandes rätt att
välja, skall det tillvägagångssätt som bestämdes i artikel 10
gälla.
2. Värdmedlemsstaten får emellertid inte tillämpa bestämmel-
serna i styckena 1 a och b kumulativt.
60
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
Artikel 5
Med förbehåll för artiklarna 3 och 4 får en värdmedlemsstat,
i syfte att förbättra den sökandes möjligheter att anpassa sig
till arbetsmiljön i den staten, tillåta att han med hjälp av en
kvalificerad yrkesman genomgården del av sin utbildning som
utgörs av praktik i yrket och som han inte genomgått i sitt
ursprungsland eller det land han kommer från.
Artikel 6
1. När den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat
kräver av personer som vill påbörja ett reglerat yrke bevis för
att de har gott namn och rykte, eller att de inte försatts i
konkurs eller temporärt upphäver eller förbjuder utövandet av
detta yrke i fall av grav yrkesmässig försummelse eller
brottslig handling, skall denna stat som tillfredsställande
bevismaterial för medborgare i medlemsstater som vill utöva
detta yrke inom landet godta uppvisande av handlingar som
utfärdats av behöriga myndigheter i den den sökandes ur-
sprungsland eller det land han kommer från, och som utvisar
att dessa krav uppfylls.
När de behöriga myndigheterna i den sökandes ursprungsland
eller det land han kommer från inte utfärdar de handlingar
som åsyftas i första stycket, skall dessa handlingar ersättas av
en försäkran under ed — eller i stater där någon bestämmelse
om försäkran under ed inte finns, av en högtidlig försäkran —
som lämnas av den berörda personen inför en behörig rättslig
eller administrativ myndighet, eller där det är lämpligt, av en
notarie eller behörigt fackligt organ i personens ursprungsland
eller det land han kommer från; denna myndighet eller notarie
skall utfärda ett intyg som styrker äktheten av den lämnade
försäkran under ed eller den högtidliga försäkran.
2. När den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat
kräver ett intyg om fysisk och psykisk hälsa av medborgare i
denna stat som vill utöva ett reglerat yrke, skall myndigheten
godta som tillfredsställande bevis på detta att det dokument
uppvisas,som krävs i den utländske medborgarens ursprungs-
land eller det land han kommer från.
När den den utländske medborgarens ursprungsland eller det
land han kommer från inte ställer några krav av denna art på
dem som vill utöva yrket i fråga, skall värdmedlemsstaten
godta ett intyg utfärdat av en behörig myndighet i denna stat,
som motsvarar det intyg som utfärdas i värdmedlemsstaten.
3. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten får kräva
att de dokument och intyg som nämns i styckena 1 och 2
uppvisas senast tre månader efter utfärdandet.
4. När den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat
kräver att medborgare i staten som vill utöva ett reglerat yrke
avlägger en ed eller lämnar en högtidlig försäkran, och när
formen för en sådan ed eller försäkran inte kan användas av
medborgare i andra medlemsstater, skall denna myndighet se
till att en lämplig, motsvarande form av ed eller försäkran
erbjuds den berörda personen.
Artikel 7
1. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstatema skall
erkänna att medborgare i medlemsstater som uppfyller
villkoren för utövande av ett reglerat yrke i respektive stat har
rätt att använda den yrkesbenämning som gäller i värdmed-
lemsstaten.
2. Värdmedlemsstatemasbehöriga myndigheter skall erkänna
att medborgare i medlemsstater som uppfyller villkoren för
utövande av ett reglerat yrke har rätt att använda sin lagenliga
akademiska titel och i tillämpliga fall den förkortning av den
som används i deras ursprungsland eller det land de kommer
på denna stats språk. Värdmedlemsstatema får kräva att denna
titel följs av namn och plats för den institution eller examens-
nämnd som utfärdat den.
3. När ett yrke regleras i värdmedlemsstaten av en samman-
slutning eller organisation som åsyftas i artikel l.d, skall
medborgare i medlemsstaterna endast ha rätt att använda den
yrkestitel eller bokstavsförkortning som de fatt av denna
organisation eller sammanslutning, sedan de framlagt bevis på
medlemskap.
När sammanslutningen eller organisationen ställer krav på
vissa kvalifikationer för medlemskap, får den ställa dessa krav
på medborgare i andra medlemsstater som är i besittning av
ett examensbevis enligt innebörden i artikel l.a eller ett intyg
om en formell kvalifikation enligt innebörden i artikel 3.b,
endast i enlighet med detta direktiv och då särskilt artiklarna
3 och 4.
Artikel 8
1. Som bevis på att de i artiklarna 3 och 4 nämnda villkoren
uppfylls skall värdmedlemsstaten godta de examensbevis och
dokument som utfärdats av de behöriga myndigheterna i
medlemsstaterna och som den berörda personen skall fram-
lägga som stöd för sin ansökan om alt få utöva yrket i fråga.
2. Behandlingen av en ansökan om att få utöva ett reglerat
yrke skall avslutas så snabbt som möjligt, och resultatet
meddelas med ett motiverat beslut av den behöriga myndig-
heten i värdmedlemsstaten senast fyra månader efter det att
alla handlingar som gäller den berörda personen framlagts.
Denne har rätt att få beslutet eller, om beslut inte fattats i tid,
saken prövad av en domstol eller nämnd i enlighet med vad
landets lagar föreskriver.
Artikel 9
1. Medlemsstaterna skall inom den tid som föreskrivs i artikel
12 ange de behörda myndigheter som är bemyndigade att
motta ansökningarna och fatta de beslut som åsyftas i detta
direktiv.
61
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
Dc skal) lämna denna information till de andra medlemsstater-
na och till kommissionen.
2. Varje medlemsstat skall ange en person som ansvarig för
samordningen av de i stycke 1 behandlade myndigheternas
verksamhet och skall underrätta de andra medlemsstaterna och
kommissionen om detta. Dennes uppgift skall vara att verka
för en enhetlig tillämpning av detta direktiv för alla ifrågava-
rande yrken. En samordningsgrupp skall bildas, knuten till
kommissionen, och bestå av de samordnare som utsetts av
vaije medlemsstat eller deras ersättare och ha en representant
för kommissionen som ordförande.
Denna grupps uppgift skall vara
— att underlätta genomförandet av detta direktiv,
— att samla all information som är relevant vid direktivets
tillämpning i medlemsstaterna.
Gruppen får rådfrågas av kommissionen om alla förändringar
i den befintliga ordningen, som kan komma i fråga.
3. Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att få fram
nödvändig information om erkännandet av examensbevis inom
ramen för detta direktiv. I denna uppgift får de begära hjälp
av informationscentret för det akademiska erkännandet av
examensbevis och studieperioder som bildats av medlemssta-
terna inom ramen för resolutionen vid rådets och utbildnings-
ministrarnas möte hos rådet den 9 februari 19761, och när så
är lämpligt av sammanslutningarna eller organisationerna på
området. Kommissionen skall ta de initiativ som behövs för
att se till att förmedlingen av den nödvändiga informationen
utvecklas och samordnas.
Artikel 10
1. Om i enlighet med tredje meningen i andra stycket i
artikel 4.1 b en medlemsstat har för avsikt att inte bevilja de
sökande rätten att välja mellan en anpassningstid och ett
lämplighetsprov i ett yrke enligt detta direktivs innbörd, skall
den genast översända till kommissionen utkastet till den
motsvarande bestämmelsen. Den skall samtidigt underrätta
kommissionen om bakgrunden till att denna bestämmelse är
nödvändig.
Kommissionen skall genast underrätta de andra medlemsstater-
na om de utkast den mottagit; den får också rådfråga den
samordningsgrupp som anges i artikel 9.2 om utkastet.
2. Medlemsstaten får inom tre månader anta bestämmelsen,
endast om kommissionen inte har fattat ett beslut om motsat-
sen; delta inskränker inte kommissionens och de andra
medlemsstaternas möjlighet att lämna kommentarer till
utkastet.
3. På begäran av en medlemsstat eller kommissionen skall
medlemsstaterna utan dröjsmål meddela dem den slutgiltiga
texten i en bestämmelse som uppstår genom tillämpningen av
denna artikel.
Artikel 11
Efter utgången av den period som föreskrivs i artikel 12 skall
medlemsstaterna vartannat år till kommissionen inge en
rapport om tillämpningen av den ordning som införts.
Utöver allmänna anmärkningar skall denna rapport innehålla
en statistisk sammanfattning av de beslut som fattats och en
beskrivning av de största problemen som uppkommer genom
tillämpningen av direktivet.
Artikel 12
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för
att följa detta direktiv inom två år efter dagen för anmälan2.
De skall genast underrätta kommissionen om detta.
Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 13
Senast fem år efter det datum som fastställts i artikel 12 skall
kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om
tillämpningen av den generella ordningen för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som
omfattar minst tre års studier.
När kommissionen är klar med den rådplägning som varit
nödvändig,skall den framlägga sina slutsatser beträffande de
förändringar som behöver göras i den ordning som införts.
Samtidigt skall kommissionen, när så är lämpligt, framlägga
förslag till förbättringar i den nuvarande ordningen i syfte att
för de personer som omfattas av detta direktiv än mer
underlätta den fria rörligheten, etableringsrätten och friheten
att producera tjänster.
Artikel 14
Delta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfardat i Bryssel den 21 december 1988.
På rådets vägnar
V PAPANDREOU
Ordförande
EGT nr C 38, 19.2.1976, s. 1
Detta direktiv anmäldes till medlemsstaterna den 4 januari
1989.
BILAGA
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
Lista över yrkessammanslutningar eller organisationer som uppfyller villkoren i det andra
stycket i artikel 1 d
IRLAND1
1. The Institute of Chartered Accountants in Ireland2
2. The Institute of Certified Public Accountants in Ireland2
3. The association of Certified Accountants2
4. Institution of Engineers of Ireland
5. Irish Pianning Institute
STORBRITANNIEN
1. Institute of Chartered Accountants in England and Wales
2. Institute of Chartered Accountants of Scotland
3. Institute of Chartered Accountants in Ireland
4. Chartered Association of Certified Accountants
5. Chartered Institute of Loss Adjusters
6. Chartered Institute of Management Accountants
7. Institute of Chartered Secretaries and Administratörs
8. Chartered Insurance Institute
9. Institute of Actuaries
10. Faculty of Actuaries
11. Chartered Institute of Bankers
12. Institute of Bankers in Scotland
13 Royal Institution of Chartered Surveyors
14 Royal Town Pianning Institute
15 Chartered Society of Physiotherapy
16 Royal Society of Chemistry
17. British Psychological Society
18 Library Association
19 Institute of Chartered Foresters
20 Chartered Institute of Building
21 Engineering Council
22 Institute of Energy
23 Institution of Structural Engineers
24 Institution of Civil Engineers
25 Institution of Mining Engineers
26 Institution of Mining and Metallurgy
Irländska medborgare är även medlemmar i följande organ i Storbritannien:
Institute of Chartered Accountants in England and Wales
Institute of Chartered Accountants of Scotland
Institute of Actuaries
Faculty of Actuaries
The Chartered Institute of Management Accountar.ts
Institute of Chartered Secretaries and Administratörs
Royal Town Pianning Institute
Royal Institution of Chartered Surveyors
Chartered Institute of Building
Endast for revisionsverksamhet.
63
Prop. 1992/93:64
Bilaga 1
27. Institution of Electrical Engineers
28. Institution of Gas Engineers
29. Institution of Mechanical Engineers
30. Institution of Chemical Engineers
31. Institution of Production Engineers
32. Institution of Marine Engineers
33. Royal Institution of Naval Architects
34. Royal Aeronautical Society
35. Institute of Metals
36. Chartered Institution of Building Services Engineers
37. Institute of Measurement and Control
38. British Computer Society
RÅDETS OCH KOMMISSIONENS YTTRANDE
Ang. artikel 9.1
"Rådet och kommissionen är ense om att yrkessammanslutningar och högre utbildningsanstalter
bör rådfrågas eller på lämpligt sätt vara delaktiga i beslutsprocessen."
64
Prop. 1992/93:64
Bilaga 2
COUNCIL DIRECTIVE
of 22 March 1977
to facilitate the effective exercise by lawyers of freedom to provide services
(77/249/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN
COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty establishing the European
Economic Community, and in particular Articles 57
and 66 thereof,
Having regard to the proposal from the Commission,
Having regard to the opinion of the European Pariia-
ment (*),
Having regard to the opinion of the Economic and
Social Committee (2),
Whereas, pursuant to the Treaty, any restriction on
the provision of services which is based on nationality
or on conditions of residence has been prohibited
since the end of the transitional period ;
Whereas this Directive deals only with measures to
facilitate the effective pursuit of the activities of
lawyers by way of provision of services ; whereas more
detailed measures will be necessary to facilitate the
effective exercise of the right of establishment;
Whereas if lawyers are to exercise effectively the
freedom to provide services host Member States must
recognize as lawyers those persons practising the pro-
fession in the various Member States;
Whereas, since this Directive solely concerns provi-
sion of services and does not contain provisions on
the mutual recognition of diplomas, a person to
whom the Directive applies must adopt the profes-
sional title used in the Member State in which he is
established, hereinafter referred to as *the Member
State from which he comes’,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE :
Article 1
1. This Directive shall apply, within the limits and
under the conditions laid down herein, to the activi-
ties of lawyers pursued by way of provision of services.
Notwithstanding anything contained in this Directive,
Member States may reserve to prescribed categories of
lawyers the preparation of formal documents for
(’) OJ No C 103, 5. 10. 1972, p. 19 and OJ No C 53,
8. 3. 1976, p. 33.
(2) OJ No C 36, 28. 3. 1970, p. 37 and OJ No C 50,
4 3. 1976, p. 17.
obtaining title to administer estates of deceased
persons, and the drafting of formal documents
creating or transferring interests in land.
2. ‘Lawyer’ means any person entitled to pursue his
professional activities under one of the following desig-
nations :
|
Belgium : |
Avocat — Advocaat |
|
Den mark: |
Advokat |
|
Germany: |
Rechtsanwalt |
|
France: |
Avocat |
|
Ireland : |
Barrister |
|
Italy: |
Awocato |
|
Luxembourg: |
Avocat-avoué |
|
Netherlands: |
Advocaat |
|
United Kingdom: |
Advocate |
Article 2
Each Member State shall recognize as a lawyer for the
purpose of pursuing the activities specified in Article
I (1) any person listed in paragraph 2 of that Article.
Article 3
A person referred to in Article 1 shall adopt the profes-
sional title used in the Member State from which he
comes, expressed in the language or one of the
languages, of that State, with an indication of the pro-
fessional organization by which he is authorized to
practise or the court of law before which he is entitled
to practise pursuant to the laws of that State.
Article 4
1. Activities relating to the representation of a
client in legal proceedings or before public authorities
shall be pursued in each host Member State under the
conditions laid down for lawyers established in that
State, with the exception of any conditions requiring
residence, or registration with a professional organiza-
tion, in that State.
65
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 64
2. A lawyer pursuing these activities shall observe
the rules of professional conduct of the host Member
State, without prejudice to his obligations in the
Member State from which he comes.
3. When these activities are pursued in the United
Kingdom, ‘rules of professional conduct of the host
Member State’ means the rules of professional
conduct applicable to solicitors, where such activities
are not reserved for barristers and advocates. Other-
wise the rules of professional conduct applicable to
the latter shall apply. However, barristers from Ireland
shall always be subject to the rules of professional
conduct applicable in the United Kingdom to barris-
ters and advocates.
When these activities are pursued in Ireland ‘rules of
professional conduct of the host Member State’ means,
in so far as they govern the oral presentation of a case
in court, the rules of professional conduct applicable
to barristers. In all other cases the rules of professional
conduct applicable to solicitors shall apply. However,
barristers and advocates from the United Kingdom
shall always be subject to the rules of professional
conduct applicable in Ireland to barristers.
4. A lawyer pursuing activities other than those
referred to in paragraph 1 shall remain subject to the
conditions and rules of professional conduct of the
Member State from which he comes without prejudice
to respect for the rules, whatever their source, which
govern the profession in the host Member State, espe-
cially those concerning the incompatibility of the exer-
cise of the activities of a lawyer with the exercise of
other activities in that State, professional secrecy, rela-
tions with other lawyers, the prohibition on the same
lawyer acting for parties with mutually conflidting
interests, and publicity. The latter rules are applicable
only if they are capable of being observed by a lawyer
who is not established in the host Member State and
to the extent to which their observance is objectively
justified to ensure, in that State, the proper exercise of
a lawyer’s activities, the standing of the profession and
respect for the rules concerning incompatibility.
Artide 5
For the pursuit of activities relating to the representa-
tion of a client in legal proceedings, a Member State
may require lawyers to whom Article 1 applies :
— to be introduced, in accordance with local rules or
customs, to the presiding judge and, where appro-
priate, to the President of the relevant Bar in the
host Member State ;
— to work in conjunction with a lawyer who prac-
tises before the judicial authority in question and
Prop. 1992/93:64
Bilaga 2
who would, where necessary, be answerable to that
authority, or with an ‘avoué’ or ‘procuratore’ prac-
tising before it.
Article 6
Any Member State may exclude lawyers who are in
the salaried employment of a public or private under-
taking from pursuing activities relating to the represen-
tation of that undertaking in legal proceedings in so
far as lawyers established in that State are not
permitted to pursue those activities.
Artide 7
1. The competent authority of the host Member
State may request the person providing the services to
establish his qualifications as a lawyer.
2. In the event of non-compliance with the obliga-
tions referred to in Article 4 and in force in the host
Member State, the competent authority of the latter
shall determine in accordance with its own rules and
procedures the consequences of such non-compliance,
and to this end may obtain any appropriate profes-
sional information concerning the person providing
services. It shall notify the competent authority of the
Member State from which the person comes of any
decision taken. Such exchanges shall not affect the
confidential nature of the information supplied.
Artide 8
1. Member States shall bring into force the
measures necessary to comply with this Directive
within two years of its notification and shall forthwith
inform the Commission thereof.
2. Member States shall communicate to the
Commission the texts of the main provisions of
national law which they adopt in the field covered by
this Directive.
Artide 9
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 22 March 1977.
For the Council
The President
Judith HART
66
Prop. 1992/93:64
Bilaga 2
RÅDETS DIREKTIV
av den 22 mars 1977
om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla
tjänster
(77/249/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande1,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande’, och
med beaktande av följande:
1 enlighet med fördraget har varje restriktion för att till-
handahålla tjänster som grundar sig på nationalitet eller på
krav på bosättning varit förbjuden sedan övergångsperiodens
slut.
Detta direktiv behandlar endast åtgärder som skall underlätta
for advokater att effektivt utöva sin verksamhet i form av att
tillhandahålla tjänster; mera detaljerade åtgärder kommer att
behövas för att underlätta att etableringsrätten kan utövas
effektivt.
Om advokater skall kunna begagna sig av friheten att till-
handahålla tjänster effektivt, måste värdmedlemsstatema som
advokater erkänna de personer som utövar yrket i de olika
medlemsstaterna.
Eftersom detta direktiv endast berör tillhandahållande av
tjänster och inte innehåller bestämmelser om ömsesidigt
erkännande av examensbevis, måste en person som omfattas
av detta direktiv använda sig av den yrkestitel som används i
den medlemsstat där han är etablerad, härefter kallad “den
medlemsstat han kommer från".
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Detta direktiv skall, inom de gränser och enligt de villkor
som fastställs häri, gälla för den verksamhet som advokater
utövar genom att tillhandahålla tjänster.
Trots vad som sägs i detta direktiv får medlemsstaterna
förbehålla vissa bestämda kategorier av advokater rätten att
sätta upp formella handlingar som ger dem befogenhet att för-
’ EGT nr C 103, 5.10.1972, s. 19 och EGT nr C 53,
8.3.1976, s. 33.
’ EGT nr C 36, 28.3.1970, s 17 och EGT nr C 50,
8.3.1976, s. 17.
valta dödsbon och upprätta formella handlingar som ger
upphov till eller överfor rättigheter till fast egendom.
2. Med "advokat" avses varje person som har rätt att utöva
sin yrkesmässiga verksamhet under någon av följande beteck-
ningar:
|
Belgien: |
Avocat - Advocaat |
|
Danmark: |
Advokat |
|
Tyskland: |
Rechtsanwalt |
|
Frankrike: |
Avocat |
|
Irland: |
Barrister Solicitor |
|
Italien: |
Awocato |
|
Luxemburg: |
Avocat-avoué |
|
Nederländerna: |
Advocaat |
|
Storbritannien: |
Advocate Barrister Solicitor |
Artikel 2
Varje medlemsstat skall for utövande av den verksamhet som
beskrivs i artikel 1.1 som advokat erkänna varje person som
räknas upp i punkt 2 i den artikeln.
Artikel 3
En person som avses i artikel 1 skall använda sig av den
yrkestitel som används i den medlemsstat han kommer från,
på denna stats språk eller ett av dess språk, med uppgift om
den yrkesorganisation som gett honom rätten att praktisera
eller den domstol där han har rätt att praktisera i enlighet med
denna stats lagstiftning.
Artikel 4
1. Verksamhet i samband med företrädandet av en klient i
rätten eller hos offentliga myndigheter skall i varje med-
lemsstat utövas i enlighet med de villkor som fastställts för
advokater som etablerat sig i denna slat, med undantag för
eventuella villkor som kräver bosättning eller registrering hos
en yrkesorganisation i denna stal.
67
SLUTLIG
Prop. 1992/93:64
Bilaga 2
2. Vid utövandet av denna verksamhet skall en advokat iaktta
de regler för yrkesmässigt uppförande som gäller i värdmed-
lemsstaten utan att detta inverkar på hans förpliktelser i den
medlemsstat han kommer från.
3. När denna verksamhet utövas i Storbritannien avses med
"värdmedlemsstatens regler för yrkesmässigt uppförande" de
regler som är tillämpliga för "solicitors", när denna verksam-
het inte är förbehållen "barristers" och "advocates". I annat
fall skall reglerna för yrkesmässigt uppförande för de senare
gälla. För "barristers" från Irland skall emellertid de regler
för yrkesmässigt uppförande gälla som tillämpas i Storbritanni-
en för "barristers" och "advocates".
När denna verksamhet utövas på Irland, avses med "värdmed-
lemsstatens regler för yrkesmässigt uppförande" de regler för
yrkesmässigt uppförande som gäller för "barristers", i den
mån de bestämmer den muntliga framställningen av ett mål i
rätten. I alla andra fall skall reglerna för yrkesmässigt
uppförande för "solicitors" gälla. För "barristers" och
advocates" från Storbritannien skall emellertid alltid de regler
för yrkesmässigt uppförande gälla som tillämpas för "barris-
ters" på Irland.
4. För en advokat som utövar någon annan verksamhet än
den som avses i punkt 1 skall villkoren och reglerna för yrkes-
mässigt uppförande i den medlemsstat han kommer från gälla
utan inverkan på respekten för de regler, oavsett deras
ursprung, som reglerar yrket i värdmedlemsstatcn, särskilt
regler om att utövandet av advokatverksamheten är oförenligt
med utövandet av annan verksamhet i denna stat, och regler
om yrkessekretess, relationerna till kolleger, förbudet mot att
samma advokat bistår parter med motstridande intressen samt
publicitet. De senare reglerna skall endast tillämpas, om de är
möjliga att iaktta av en advokat som inte är etablerad i
värdmedlemsstaten, och i den mån det är objektivt motiverat
att iaktta dem för att i denna stat säkerställa det rätta utövan-
det av advokatverksamheten, yrkets anseende och respekten
för de regler som gäller oförenlighet.
gentemot denna myndighet eller med en "avoué" eller
"procuratore" som praktiserar där.
Artikel 6
Varje medlemsstat får undanta advokater som har avlönad
anställning i offentlig eller privat verksamhet från att repre-
sentera denna verksamhet i rätten, i den mån advokater som
är etablerade i denna stat inte har tillstånd att utöva denna
verksamhet.
Artikel 7
1. Den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten får kräva
att den person som tillhandahåller tjänsterna styrker sina
kvalifikationer som advokat.
2. Om de förpliktelser som nämns i artikel 4 och som gäller
i värdmedlemsstaten inte uppfylls, skall den behöriga myndig-
heten där, i enlighet med sina egna bestämmelser och för-
faringssätt, avgöra vilka konsekvenser en sådan försummelse
skall medföra och får för detta ändamål införskaffa all den
information som behövs om den person som tillhandahåller
tjänster. Den skall underrätta den behöriga myndigheten i den
medlemsstat som personen kommer från om varje beslut. De
lämnade upplysningarnas konfidentiella karaktär får inte
påverkas av ett sådant utbyte.
Artikel 8
1. Medlemsstaterna skall inom två år efter dagen för anmälan
sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa
detta direktiv och skall genast underrätta kommissionen om
detta.
2. Medlemsstaterna skall se till att texterna till centrala
bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det
område som omfattas av detta direktiv överlämnas till kom-
missionen.
Artikel 5
För verksamhet i samband med företrädandet av en klient i
rätten får en medlemsstat kräva av advokater som avses i
artikel 1:
— att de i enlighet med lokala regler eller sedvanor presente-
ras för den domare som leder förhandlingarna, och där så
är lämpligt för ordföranden i vederbörande advokatsam-
fund i värdmedlemsstatcn.
— att de arbetar tillsammans med en advokat som praktiserar
vid rätten i fråga och som vid behov skulle vara ansvarig
Artikel 9
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 22 mars 1977.
På rådets vägnar
Judith HART
Ordförande
68
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 33 kap. 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 2 och 7 §§, 12kap. 2-3 §§, 21 kap. 3§ och 33 kap. 8§ skall
ha följande lydelse,
dels att det i 8 kap. skall införas en ny paragraf, 9. §, av följande lydelse.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap
2§*
Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som
1. är svensk medborgare eller 1. är svensk medborgare eller
medborgare i Danmark, Finland, Is- medborgare i en stat inom Euro-
land eller Norge, peiska ekonomiska samarbetsområ-
det,
2. har hemvist i Sverige,
3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till doma-
rämbete
4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teore-
tisk utbildning,
5. har gjort sig känd för redbarhet, och
6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från antag-
ningskraven såvitt gäller första stycket 1 och 2.
Den som i en stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet har
genomgått en utbildning som där
krävs för att bli advokat och som i
Sverige genomgått ett prov som visar
att han har tillräckliga kunskaper i
svensk rätt, skall anses uppfylla kra-
ven enligt första stycket 3-4.
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island
eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter un-
der minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande
jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven enligt första
stycket 3-6.
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken får ej antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot
som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa
fall, m.m. är förbjuden i vissa fall, m.m. är förbjuden att utöva rådgivnings-
verksamhet.
Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid allmän domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde får
inte antas till ledamot; inte heller
den som annars är anställd i statens
eller kommuns tjänst eller hos an-
Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller allmän
åklagare eller kronofogde får inte
antas till ledamot; inte heller den
som annars är anställd i en stats eller
en kommuns tjänst eller hos någon
1 Senaste lydelse 1991:364.
69
Nuvarande lydelse
nan enskild än advokat, om inte ad-
vokatsamfundets styrelse medger
undantag. Vad som nu sagts gäller
dock inte befattningshavare vid all-
män advokatbyrå.
Föreslagen lydelse
annan enskild än en advokat, om
inte advokatsamfundets styrelse
medger undantag. Vad som nu sagts
gäller dock inte den som är anställd
vid en allmän advokatbyrå.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 3
7 §2
En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars
förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. Är omständigheterna
mildrande, får i stället varning tilldelas honom.
Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning eller
erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får
han uteslutas ur samfundet.
Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst
femtontusen kronor.
Frågor om uteslutning som nu sagts, varning, straffavgift eller erinran prö-
vas av samfundet styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna, av annat
samfundets organ. Har prövningen av sådana frågor överlämnats till ett så-
dant organ, är en advokat skyldig att lämna detta organ de uppgiter som be-
hövs för prövningen.
Inträder beträffande en advokat
sådan omständighet att han enligt
2§ fjärde eller femte stycket inte får
antas till ledamot av samfundet, är
han skyldig att genast träda ur sam-
fundet. Om han inte gör det, skall
styrelsen förordna om hans uteslut-
ning. Detsamma gäller, om en advo-
kat inte längre uppfyller medborgar-
skapskravet enligt 2 § första
stycket 1 eller flyttar ur riket och sty-
relsen inte medger att han får stå
kvar som ledamot av samfundet.
Inträder beträffande en advokat
sådan omständighet att han enligt
2 § femte eller sjätte stycket inte får
antas till ledamot av samfundet, är
han skyldig att genast träda ur sam-
fundet. Om han inte gör det, skall
styrelsen förordna om hans uteslut-
ning. Detsamma gäller, om en advo-
kat inte längre uppfyller medborgar-
skapskravet enligt 2§ första
stycket 1 eller flyttar ur riket och sty-
relsen inte medger att han får stå
kvar som ledamot av samfundet.
I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att beslutet
genast skall verkställas.
Brott mot tystnadsplikt enligt 4§ första stycket tredje meningen får inte
åtalas av annan än justitiekanslern. Åtal får väckas endast om det är påkallat
från allmän synpunkt.
9§
Vad i rättegångsbalken eller i nå-
gon annan lag föreskrivs om advoka-
ter skall gälla även den som godkänts
som advokat i något annat land inom
Europeiska ekonomiska samarbets-
området när denne utför uppdrag i
Sverige. Därvid skall han använda
den yrkesbeteckning som används i
den stat där han har godkänts, ut-
tryckt på denna stats språk och med
hänvisning till den yrkesorganisation
2 Senaste lydelse 1991:364.
70
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som han tillhör eller till den domstol
vid vilken han enligt den statens lag
får tjänstgöra.
Första stycket första meningen om-
fattar inte bestämmelsen i 17 kap 15 §
tredje stycket brottsbalken.
När en advokat utövar annan
verksamhet än att företräda någon
vid en domstol eller en myndighet
gäller bestämmelserna i 4 § endast
om det skäligen kan krävas att de
följs.
Advokatsamfundets styrelse skall
underrätta den behöriga myndighe-
ten i den stat där advokaten har god-
känts om beslut i vilket det har kon-
staterats att han åsidosatt sina plikter
som advokat.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 3
12 kap.
2§
Såsom ombud må ej brukas annan
än den som rätten med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet.
3
Såsom ombud må ej brukas annan
än den som rätten med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet. Ombudet skall be-
härska svenska språket.
Ombud skall ha hemvist i Sverige
eller i en stat inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet', dock
må även annan brukas såsom om-
bud, om rätten med hänsyn till om-
ständigheterna finner det lämpligen
kunna ske.
Ombud skall vara svensk medbor-
gare med hemvist inom riket; dock
må även annan brukas såsom om-
bud, om rätten med hänsyn till må-
lets beskaffenhet och övriga omstän-
digheter finner det lämpligen kunna
ske. Med svenskt medborgarskap
jämställs medborgarskap i Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller i
konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
3
Lagfaren domare i eller rättsbil-
dad befattningshavare vid allmän
domstol eller allmän åklagare eller
kronofogde må ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom bi-
träde åt advokat.
Ej må nämndeman vid den domstc
i4
Lagfaren domare i eller rättsbil-
dad befattningshavare vid domstol
eller allmän åklagare eller krono-
fogde må ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom bi-
träde åt advokat.
han tillhör föra annans talan.
3 Senaste lydelse 1991:364.
4Senaste lydelse 1981:828.
71
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
21 kap.
3§5
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år
eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden
om honom. Har en misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet
som försvarare.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 3
En person får inte vara försvare,
om han har eller har haft uppdrag åt
den misstänkte eller ekonomiska
förbundelser med denne och om-
ständigheterna är ägnade att minska
förtroendet ör hans förmåga att
iaktta vad som åligger en fösrvarare
enligt 7 § första stycket. Om försva-
rare gäller i övrigt 12kap. 2-5 §§
samt 6 § andra stycket.
33
8
Har part, som saknar hemvist
inom riket, ej hos rätten uppgivit
ombud, som äger att för parten mot-
taga delgivning i målet, förelägge ho-
nom rätten , då han första gången för
talan, att för sig ställa sådant ombud
och göra anmälan därom till rätten.
Underlåter han det, må delgivning
med honom ske genom att hand-
lingen med posten sändes till honom
under hans senaste kända adress.
En person får inte vara försvare,
om han har eller har haft uppdrag åt
den misstänkte eller ekonomiska
förbundelser med denne och om-
ständigheterna är ägnade att minska
förtroendet för hans förmåga att
iaktta vad som åligger en försvarare
enligt 7§ första stycket. Utländsk
medborgare eller den som har hem-
vist utom riket får inte vara försva-
rare om det med hänsyn till rikets sä-
kerhet är olämpligt. Om försvarare
gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6§
andra stycket.
kap
§6
Har part, som saknar hemvist
inom riket, inte hos rätten uppgivit
ombud, som har hemvist i riket eller i
en stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och som äger att
för parten ta emot delgivning i målet,
får rätten förelägga honom, då han
första gången för talan, att för sig
ställa sådant ombud och göra anmä-
lan därom till rätten. Underlåter han
det, får delgivning med honom ske
genom att handlingen med posten
sänds till honom under hans senaste
kända adress.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraftträdandet, skall anmälan
anses avse tre månader efter ikraftträdandet. Den som gjort anmälan och
ombudet skall av Högsta domstolen på lämpligt sätt underrättas därom sna-
rast efter ikraftträdandet.
5 Senaste lydelse 1983:930.
6 Senaste lydelse 1970:429.
72
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 33 kap. 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 2och 7 §§,12kap. 2 och 3 §§, 21 kap. 3 § och 33 kap. 8 § skall
ha följande lydelse,
dels att det i 8 kap. skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap
2§*
Till ledamot av advokatsamfundet
Till ledamot av advokatsamfundet
får endast den antas som
får endast den antas som
Prop. 1992/93:64
Bilaga 4
1. är svensk medborgare eller
medborgare i Danmark, Finland, Is-
land eller Norge,
2. har hemvist i Sverige
1. är svensk medborgare eller
medborgare i en stat inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområ-
det,
2. har hemvist i Sverige eller i en
stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet,
3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till doma-
rämbete,
4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teore-
tisk utbildning,
5. har gjort sig känd för redbarhet, och
6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.
Advokatsamfundets styrelse får i
enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första
stycket 1 och 2.
Advokatsamfundets styrelse får i
enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första
stycket 1 och 2. Detsamma gäller an-
tagningskraven enligt första stycket 3
och 4 beträffande den som har blivit
auktoriserad som advokat i en annan
stat i enlighet med där gällande be-
stämmelser.
Den som har genomgått en utbild-
ning som krävs för att bli advokat i
en stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och som i Sverige
genomgått ett prov som visar att han
har tillräckliga kunskaper om den
svenska rättsordningen, skall anses
uppfylla kraven enligt första stycket 3
och 4.
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island
eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter un-
der minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande
jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven enligt första
stycket 3-6.
'Senaste lydelse 1991:364.
73
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot
som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa
fall, m.m. är förbjuden att utöva rådgivningsverksamhet.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 4
Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid allmän domstol eller
allmän åklagare eller kronofogde får
inte antas till ledamot; inte heller
den som annars är anställd i statens
eller kommuns tjänst eller hos an-
nan enskild än advokat, om inte ad-
vokatsamfundets styrelse medger
undantag. Vad som nu sagts gäller
dock inte befattningshavare vid all-
män advokatbyrå.
Lagfaren domare i eller befatt-
ningshavare vid domstol eller allmän
åklagare eller kronofogde får inte
antas till ledamot; inte heller den
som annars är anställd i en stats eller
en kommuns tjänst eller hos någon
annan enskild än en advokat, om
inte advokatsamfundets styrelse
medger undantag. Vad som nu sagts
gäller dock inte den som är anställd
vid en allmän advokatbyrå.
7§2
En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars
förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. Är omständigheterna
mildrande, får i stället varning tilldelas honom.
Åsidosätter en advokat annars sina plikter som advokat, får varning eller
erinran meddelas honom. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får
han uteslutas ur samfundet.
Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även
åläggas att utge en straffavgift till samfundet med lägst ettusen och högst
femtontusen kronor.
Frågor om uteslutning som nu sagts, varning, straffavgift eller erinran prö-
vas av samfundet styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna,av annat
samfundets organ. Har prövningen av sådana frågor överlämnats till ett så-
dant organ, är en advokat skyldig att
behövs för prövningen.
Inträder beträffande en advokat
sådan omständighet att han enligt
2 § fjärde och femte stycket inte får
antas till ledamot av samfundet, är
han skyldig att genast träda ur sam-
fundet. Om han inte gör det, skall
styrelsen förordna om hans uteslut-
ning. Detsamma gäller, om en advo-
kat inte längre uppfyller medborgar-
skapskravet enligt 2§ första
stycket 1 eller flyttar ur riket och sty-
relsen inte medger att han får stå
kvar som ledamot av samfundet.
lämna detta organ de uppgifter som
Inträder beträffande en advokat
sådan omständighet att han enligt
2 § femte eller sjätte stycket inte får
antas till ledamot av samfundet, är
han skyldig att genast träda ur sam-
fundet. Om han inte gör det, skall
styrelsen förordna om hans uteslut-
ning. Detsamma gäller, om en advo-
kat inte längre uppfyller medborgar-
skapskravet enligt 2 § första stycket
1 eller hemvistkravet enligt 2 § första
stycket 2 och styrelsen inte medger
att han får stå kvar som ledamot av
samfundet.
I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas att beslutet
genast skall verkställas.
Brott mot tystnadsplikt enligt 4§ första stycket tredje meningen får inte
åtalas av annan än Justitiekanslern. Åtal får väckas endast om det är påkallat
från allmän synpunkt.
2Senaste lydelse 1991:364.
74
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§
Vad i rättegångsbalken eller i nå-
gon annan lag föreskrivs om advoka-
ter skall gälla även den som godkänts
som advokat i något annat land inom
Europeiska ekonomiska samarbets-
området när denne är verksam i Sve-
rige. Därvid skall han använda den
yrkesbeteckning som används i den
stat där han har godkänts, uttryckt på
denna stats språk och med hänvis-
ning till den yrkesorganisation som
han tillhör eller till den domstol vid
vilken han enligt den statens lag får
tjänstgöra.
Första stycket första meningen om-
fattar inte bestämmelsen i 4 § andra
stycket och inte heller bestämmelsen i
17 kap. 15 § tredje stycket brottsbal-
ken.
Om rätten kräver det, skall den som
uppger sig uppfylla kraven i första
stycket första meningen förete bevis
härför.
Advokatsamfundets styrelse skall
underrätta den behöriga myndighe-
ten eller organisationen i den stat där
advokaten har godkänts om beslut i
vilket det har konstaterats att han åsi-
dosatt sina plikter som advokat.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 4
12 kap.
2§3
Såsom ombud må ej brukas annan
än den som rätten med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet.
Såsom ombud får inte brukas an-
nan än den som rätten med hänsyn
till redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet. Ombudet skall be-
härska svenska språket.
Ombud skall ha hemvist i Sverige
eller i en stat inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet', dock
får även annan brukas såsom om-
bud, om rätten med hänsyn till om-
ständigheterna finner det lämpligen
kunna ske.
Ombud skall vara svensk medbor-
gare med hemvist inom riket', dock
må även annan brukas såsom om-
bud, om rätten med hänsyn till må-
lets beskaffenhet och övriga omstän-
digheter finner det lämpligen kunna
ske. Med svenskt medborgarskap
jämställs medborgarskap i Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller som
har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
3 Senaste lydelse 1991:364.
75
Nuvarande lydelse
3§4
Lagfaren domare i eller rättsbil-
dad befattningshavare vid allmän
domstol eller allmän åklagare eller
kronofogde må ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom bi-
träde åt advokat.
Ej må nämndeman vid den domst
21 kap.
3 §5
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år
eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den som
har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsom-
bud, anses ombudet som försvarare.
En person får inte vara försva-
rare, om han har eller har haft upp-
drag åt den misstänkte eller ekono-
miska förbindelser med denne och
omständigheterna är ägnade att
minska förtroendet för hans för-
måga att iaktta vad som åligger en
försvarare enligt 7 § första stycket.
Om försvarare gäller i övrigt 12kap.
2-5 §§ samt 6 § andra stycket.
Föreslagen lydelse
Lagfaren domare i eller rättsbil-
dad befattningshavare vid domstol
eller allmän åklagare eller krono-
fogde får ej vara ombud, med
mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer giver lov
därtill. Vad nu sagts skall dock ej
avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom bi-
träde åt advokat.
han tillhör föra annans talan.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 4
En person får inte vara försva-
rare, om han har eller har haft upp-
drag åt den misstänkte eller ekono-
miska förbindelser med denne och
omständigheterna är ägnade att
minska förtroendet för hans för-
måga att iaktta vad som åligger en
försvarare enligt 7§ första stycket.
Utländsk medborgare eller den som
har hemvist utom riket får inte vara
försvarare om det med hänsyn till ri-
kets säkerhet är olämpligt. Om för-
svarare gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§
samt 6 § andra stycket.
33 kap
8§6
Har part, som saknar hemvist
inom riket, ej hos rätten uppgivit
ombud, som äger att för parten mot-
taga delgivning i målet, förelägge
rätten honom, då han första gången
för talan, att för sig ställa sådant om-
bud och göra anmälan därom hos
rätten. Underlåter han det, må del-
givning med honom ske genom att
handlingen med posten sändes till
honom under hans senaste kända
adress.
Har part, som saknar hemvist
inom riket, inte hos rätten uppgivit
ombud, som har hemvist i riket eller i
en stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och som äger att
för parten ta emot delgivning i målet,
får rätten förelägga honom, då han
första gången för talan, att för sig
ställa sådant ombud och göra anmä-
lan därom hos rätten. Underlåter
han det, får delgivning med honom
ske genom att handlingen med pos-
4 Senaste lydelse 1981:828.
5 Senaste lydelse 1991:1549,
6 Senaste lydelse 1970:429.
76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ten sänds till honom under hans se-
naste kända adress.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraftträdandet, skall anmälan
anses avse tre månader efter ikraftträdandet. Den som gjort anmälan och
ombudet skall av Högsta domstolen på lämpligt sätt underrättas därom sna-
rast efter ikraftträdandet.
77
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-22
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1992 har re-
geringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Jan Peters-
son.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1992/93:64
Bilaga 5
78
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992 8
1 Inledning............................................. 8
2 EES-avtalet........................................... 10
2.1 Fri rörlighet för personer............................ 10
2.1.1 Allmänna bestämmelser..................... 10
2.1.2 Utbildningsdirektivet........................ 11
2.2. Fri rörlighet för tjänster............................. 12
2.2.1 Allmänna bestämmelser..................... 12
2.2.2 Advokatdirektivet.......................... 12
3 Gällande svensk rätt.................................... 14
3.1 Behörighetskrav för vissa tjänster inom rättsväsendet.. 14
3.2 Behörighetskrav för ombud vid rättegång.m.m......... 15
3.3 Regler om advokater............................... 17
3.3.1 Behörighetskrav för advokater............... 17
3.3.2 Advokaters plikter.......................... 20
3.3.3 Tillsyn och sanktioner m.m................... 21
3.3.4 Advokaters särställning...................... 21
4 Allmän motivering..................................... 23
4.1 Allmänt om direktivens införlivande i svensk rätt...... 23
4.2 Behörighetskrav för vissa anställda inom rättsväsendet. 25
4.3 Behörighetskrav för ombud vid rättegång m.m......... 26
4.4 EES-advokaters möjligheter att vara verksamma i Sverige 31
4.5 Behörighetskraven för medlemskap i det svenska advo-
katsamfundet ...................................... 38
5 Ikrafträdande m.m..................................... 44
6 Upprättat lagförslag.................................... 44
7 Specialmotivering...................................... 44
8 Hemställan............................................ 48
9 Beslut................................................ 48
Bilaga 1 EG:s direktiv om en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning
som omfattar minst tre år........................... 49
Bilaga 2 EG:s direktiv om underlättande för advokater att effektivt
begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster....... 65
Bilaga 3 Promemorians lagförslag............................ 69
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 73
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ................................. 78
79
gotab 42065, Stockholm 1992