Prop.
1992/93:54
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Olof Johansson
I propositionen föreslås att riksdagen genom lag bemyndigar regeringen att
inrätta en ekonomisk zon runt den svenska kusten.
Införandet av en svensk ekonomisk zon innebär en förstärkning av Sveri-
ges möjligheter att i överensstämmelse med folkrätten genom lagstiftning re-
glera förhållandena i våra omgivande hav utanför den svenska territorial-
gränsen. En sådan lagstiftning kan tjäna till skydd bl.a. mot störande ingrepp
i den marina miljön utanför Sveriges territorium. En svensk ekonomisk zon
kommer att omfatta de havsområden som redan utnyttjas med stöd av be-
stämmelserna om den svenska fiskezonen och utvinning från kontinental-
sockeln. Lagen föreslås bli knuten till lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. på samma sätt som miljöskyddslagen (1969:387) och mi-
nerallagen (1991:45) och annan lagstiftning om skydd för och utnyttjande av
naturresurserna.
Även sådan lagstiftning som rör skydd för och utnyttjande av havet före-
slås ändrad som en följd av att Sverige inrättar en ekonomisk zon. Lagen
(1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten föreslås sålunda ut-
vidgad till att omfatta också den ekonomiska zonen, såvitt avser andra än
svenska fartyg. Också lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg utvidgas i väsentliga avseenden så att lagen kan ligga till grund
för ingripande vid ett förbjudet utsläpp av förorenande ämnen i den ekono-
miska zonen. I kontinentalsockellagen (1966:314) införs föreskrifter om
hänsynen till miljön i samband med prövning av en ansökan om utvinning
från kontinentalsockeln. I lagen (1950:596) om rätt till fiske kommer begrep-
1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 54
pet fiskezon att ersättas av den ekonomiska zonen. I sak kvarstår emellertid Prop. 1992/93:54
den materiella regleringen av fisket oförändrad i fiskerättslagen.
Införandet av en svensk ekonomisk zon föranleder också ändringar som
rör kustbevakningens uppgifter.
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territorial-
gränsen som regeringen föreskriver. Zonen får dock inte utsträckas över en
avgränsningslinje som överenskommits med annan stat eller, i avsaknad av
sådan överenskommelse, över mittlinjen i förhållande till den andra staten.
Med mittlinje förstås en linje, på vilken varje punkt är belägen på lika
stort avstånd från de närmaste punkterna på de baslinjer varifrån bredden
av Sveriges och den andra statens territorialhav räknas.
Skydd för den marina miljön
2 § Den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning
eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana åtgärder som är nödvän-
diga för att undvika skada på den marina miljön.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön.
3 § Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina
miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
och i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
Utnyttjande av naturtillgångar m.m.
4 § I fråga om fiske i den ekonomiska zonen gäller lagen (1950:596) om rätt
till fiske. I fråga om rätten att i zonen utforska kontinentalsockeln och ut-
vinna dess naturtillgångar gäller lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
5 § Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än som
avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer för
1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtill-
gångar,
2. uppförande och användning av konstgjorda öar,
3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och
andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och
de villkor som skall gälla för verksamheten. Ett tillstånd får begränsas till
viss tid.
6 § Vid prövning av tillstånd som avses i 5 § skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. tillämpas.
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till
skydd för en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som tillkommit
med stöd av denna lag meddela föreskrifter om en säkerhetszon med en ut-
sträckning av högst 500 meter från öns eller inrättningens yttersida.
8 § Ett tillstånd får återkallas, om tillståndshavaren åsidosätter sina skyldig-
heter enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats
med stöd av lagen eller om det annars finns synnerliga skäl.
Om ett tillstånd återkallas utan att tillståndshavaren åsidosatt sina skyldig-
heter, har han rätt till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som
han vidtagit med anledning av tillståndet.
Marin vetenskaplig forskning
9 § Marinvetenskaplig forskning får inte bedrivas i den ekonomiska zonen
av utländska medborgare utan tillstånd av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva att en ansökan om tillstånd skall ersättas av en an-
mälan eller att varken tillstånd eller anmälan behövs.
Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor. I fråga om åter-
kallelse av tillstånd och rätt till ersättning i ett sådant fall gäller vad som sägs
i 8 §.
Folkrättsliga grundsatser
10 § Denna lag samt de föreskrifter och villkor som meddelas med stöd av
lagen skall inte innefatta någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande
rättigheterna till fri sjöfart i den ekonomiska zonen, till överflygning av zo-
nen och till utplacering av kablar och rörledningar i zonen och inte heller av
några andra rättigheter som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsat-
ser.
Tillsyn m.m.
11 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt av föreskrifter och vill-
kor som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myn-
digheter som regeringen bestämmer.
12 § Den som bedriver verksamhet enligt denna lag är skyldig att på begäran
lämna en tillsynsmyndighet de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen.
13 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
Ett föreläggande får förenas med vite.
14 § Om en verksamhet bedrivs på sådant sätt att den medför uppenbar fara
för miljön eller något annat allmänt eller enskilt intresse, får en tillsynsmyn-
dighet förbjuda verksamheten. Beslut om förbud gäller omedelbart och får
verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.
Tillämplig lag straff m.m.
15 § På en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som tillkommit
med stöd av denna lag tillämpas svensk lag på samma sätt som om inrätt-
ningen varit belägen inom riket. Inrättningen skall därvid anses vara belägen
inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.
16 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller
7§,
Prop. 1992/93:54
2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett villkor Prop. 1992/93:54
som har meddelats med stöd av 5 eller 9 §,
3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsynsmyndigheten
förbjudit verksamheten med stöd av 14 §.
17 § Den som har begått brott som avses i 16 § döms vid svensk domstol,
även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Har ett brott mot denna lag eller mot föreskrift som har meddelats med
stöd av lagen förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brottet väckas
vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.
18 § Andra beslut i särskilda fall än sådana som regeringen eller allmän
domstol har meddelat enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:1154) om förbud mot dump-
ning av avfall i vatten
dels att 1 § skall ha följande lydelse,
Prop. 1992/93:54
dels att det i lagen skall införas en
Nuvarande lydelse
Inom Sveriges sjöterritorium får
ej från fartyg, luftfartyg eller annat
transportmedel släppas ut (dumpas)
avfall, vare sig fast ämne, vätska el-
ler gas. Dumpning får ej heller ske
från svenskt fartyg eller luftfartyg i
det fria havet. Avfall som är avsett
att dumpas i det fria havet får ej
föras ut ur landet.
ny paragraf, 10 §, av följande lydelse.
Föreslagen lydelse
1§
Inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon får inte avfall dum-
pas vare sig som fast ämne, vätska
eller gas. Dumpning får inte heller
ske från svenskt fartyg eller luftfar-
tyg i det fria havet. Avfall som är av-
sett att dumpas i det fria havet får
inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen
10§
Den som begått ett brott mot denna
lag döms vid svensk domstol, även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte
är tillämplig. Har brottet förövats i
Sveriges ekonomiska zon, får åtal
väckas vid den tingsrätt vars dom-
krets är närmast den plats där brottet
förövades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens med-
verkan vid polisiär övervakning1 skall ha följande lydelse.
1§2
Prop. 1992/93:54
Nuvarande lydelse
Denna lag tillämpas när kustbe-
vakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern
och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författ-
ningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära
skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsan-
ordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identi-
fiering.
Föreslagen lydelse
Denna lag tillämpas när Kustbe-
vakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern
och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författ-
ningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära
skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. bevarande av den marina miljön
och annan naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsan-
ordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identi-
fiering,
11. skydd för den marina miljön
mot andra förorenande åtgärder än
sådana som avses i 6 och 7.
Lagen tillämpas i fråga om över-
vakning enligt punkterna 2-8, 10 och
11 även inom Sveriges ekonomiska
zon.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:445.
2 Senaste lydelse 1990:220.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg1
dels att 2 kap. 2 §, 4 kap. 2 §, 6 kap. 2 §, 7 kap. 1, 2 och 10 §§ samt 8 kap.
6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 2 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1992/93:54
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Inom Sveriges sjöterritorium och
Östersjöområdet utanför detta får
olja inte släppas ut från fartyg utan
skall behållas ombord eller avläm-
nas till mottagningsanordningar för
olja.
2 kap.
2§
Inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon samt Östersjöom-
rådet utanför dessa vattenområden
får olja inte släppas ut från fartyg
utan skall behållas ombord eller av-
lämnas till mottagningsanordningar
för olja.
I fråga om andra vattenområden meddelar regeringen eller den myndighet
som regeringen utser föreskrifter om förbud mot utsläpp av olja.
4 kap.
2§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
att fartyg inte får användas till sjö-
fart eller, såvitt avser utländska far-
tyg, till sjöfart inom Sveriges sjöter-
ritorium, om de inte
1. har certifikat, som avses i 1 §,
eller motsvarande handlingar som
har utfärdats av behöriga utländska
myndigheter,
2. är så underhållna att de i fråga
om konstruktion och utrustning
uppfyller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 1 §,
3. drivs i enlighet med föreskrifter
som har meddelats med stöd av 1 §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
att fartyg inte får användas till sjö-
fart eller, såvitt avser utländska far-
tyg, till sjöfart inom Sveriges sjöter-
ritorium eller ekonomiska zon, om
de inte
1. har certifikat, som avses i 1 §,
eller motsvarande handlingar som
har utfärdats av behöriga utländska
myndigheter,
2. är så underhållna att de i fråga
om konstruktion och utrustning
uppfyller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 1 §,
3. drivs i enlighet med föreskrifter
som har meddelats med stöd av 1 §.
6 kap.
2§
Fartyg skall undergå inspektion Fartyg skall undergå inspektion
när en tillsynsmyndighet som avses i när en tillsynsmyndighet som avses i
5 § anser att det behövs. 5 § anser att det behövs.
Om utsläpp har skett från ett fartyg
som befinner sig i Sveriges ekono-
miska zon, gäller i fråga om rätt att
1 Lagen omtryckt 1983:463.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
företa inspektion vad som föreskrivs
i 2 a §.
Vid inspektionen skall kontrolleras att fartyget och dess utrustning och
driftförhållanden uppfyller kraven på ett fullgott skydd mot vattenförore-
ningar.
2a§
Inspektion av ett utländskt fartyg,
som befinner sig i Sveriges territorial-
hav eller ekonomiska zon, får med
anledning av ett förbjudet utsläpp i
den ekonomiska zonen vidtas endast
om det är uppenbart att det har skett
ett utsläpp från fartyget och att detta
utsläpp har medfört eller kan med-
föra betydande skador på stränder i
Sverige eller därmed sammanhäng-
ande intressen eller på tillgångar i
Sveriges territorialhav eller ekono-
miska zon.
Utan hinder av bestämmelserna
i första stycket får inspektion av ett
utländskt fartyg som befinner sig i
Sveriges territorialhav eller ekono-
miska zon ske, om det finns grundad
anledning till misstanke om ett för-
bjudet utsläpp från fartyget i den eko-
nomiska zonen och
1. utsläppet har medfört eller kan
medföra sådana betydande skador
som avses i första stycket och
2. fartygets befälhavare har vägrat
att lämna begärda uppgifter eller har
lämnat uppgifter som uppenbarligen
inte överensstämmer med verkliga
förhållanden och
3. inspektionen är påkallad av om-
ständigheterna i övrigt.
Prop. 1992/93:54
7 kap.
1§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
sådana begränsningar av eller för-
bud mot trafik i farvatten inom Sve-
riges sjöterritorium som behövs för
att förebygga vattenföroreningar.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser meddelar så-
dana föreskrifter om läktring av
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
sådana begränsningar av eller för-
bud mot trafik i farvatten inom Sve-
riges sjöterritorium och ekonomiska
zon som behövs för att förebygga
vattenföroreningar.
2§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser meddelar så-
dana föreskrifter om läktring av
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
skadliga ämnen inom Sveriges sjö-
territorium som behövs för att före-
bygga vattenföroreningar. Före-
skrifterna får avse förbud mot läkt-
ring inom vissa områden.
10 §2
Den myndighet som med stöd av
4, 5 eller 6 § har förbjudit ett fartygs
avgång eller vidare resa skall, om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium, genast anmäla beslu-
tet för polis-, tull- och lotsmyndighe-
terna samt kustbevakningen. Polis-
myndigheten skall, om det behövs,
vidta åtgärder för att förhindra över-
trädelse av förbudet. Tull- och lots-
myndigheterna skall, så länge förbu-
det gäller, inställa de förrättningar
för fartygets resa som ankommer på
dem.
skadliga ämnen inom Sveriges sjö-
territorium och ekonomiska zon
som behövs för att förebygga vatten-
föroreningar. Föreskrifterna får
avse förbud mot läktring inom vissa
områden.
Den myndighet som med stöd av
4, 5 eller 6 § har förbjudit ett fartygs
avgång eller vidare resa skall, om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium eller, ifråga om beslut
enligt 4 eller 5 §, Sveriges ekono-
miska zon, genast anmäla beslutet
för polis-, tull- och lotsmyndighe-
terna samt Kustbevakningen. Polis-
myndigheten skall, om det behövs,
vidta åtgärder för att förhindra över-
trädelse av förbudet. Tull- och lots-
myndigheterna skall, så länge förbu-
det gäller, inställa de förrättningar
för fartygets resa som ankommer på
dem.
Gäller förbudet ett svenskt fartyg som befinner sig inom främmande lands
sjöterritorium, är befälhavaren skyldig att på begäran av svensk utlandsmyn-
dighet lämna fartygets nationalitetshandlingar till denna myndighet.
8 kap.
6§3
Kan det skäligen antas att vattenföroreningsavgift skall tas ut, får Kustbe-
vakningen eller annan myndighet som regeringen utser meddela de förbud
eller förelägganden beträffande fartyget som är nödvändiga för att säkra be-
visning, såsom förbud mot fartygets avgång eller vidare resa eller föreläg-
gande att fartyget skall anlöpa viss hamn.
En åtgärd enligt första stycket som
riktas mot ett utländskt fartyg, som
befinner sig i Sveriges territorialhav
eller ekonomiska zon, får med anled-
ning av ett förbjudet utsläpp i den
ekonomiska zonen vidtas endast om
1. det är klarlagt att det har skett ett
utsläpp från fartyget och
2. detta utsläpp har medfört eller kan
medföra betydande skador på strän-
der i Sverige eller därmed samman-
hängande intressen eller på tillgångar
i Sveriges territorialhav eller ekono-
miska zon.
2 Senaste lydelse 1988:437.
3 Senaste lydelse 1988:437.
10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:54
Finns det inte längre fog för en åtgärd enligt första stycket, skall åtgärden
omedelbart hävas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
11
Härigenom föreskrivs att 1, 33 e, 33 f och 40 a §§ lagen (1950:596) om rätt
till fiske skall ha följande lydelse.
1992/93:54
Nuvarande lydelse
1
Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
svensk fiskezon. I fall som särskilt
angivas gäller lagen även svenskt
havsfiske utanför fiskezonen.
Fiskezonen omfattar det havsom-
råde utanför territorialgränsen vid
Sveriges kuster som regeringen be-
stämmer. Den får dock ej utsträckas
över mittlinjen i förhållande till an-
nan stat eller annan linje varom över-
enskommelse träffas med annan stat.
Vad i lagen föreskrives om fiske i
allmänt vatten gäller även i fiskezo-
nen, dock med de begränsningar
som föranledas av lagen om konti-
nentalsockeln.
33
Bestämmelserna i 33 a och 33 b §§
gälla även vid fiske från svenskt far-
tyg på internationellt vatten utanför
svensk fiskezon. Bestämmelserna i
33 c § skola jämväl tillämpas på så-
dant vatten beträffande redskap som
utsatts från svenska fartyg.
33
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om fiskets vård och be-
drivande inom område som avses i 1
§ första stycket samt för svenskt
havsfiske utanför fiskezonen.
Föreslagen lydelse
i
Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon. I fall som särskilt
anges gäller lagen även svenskt havs-
fiske utanför den ekonomiska zo-
nen.
Vad i lagen föreskrivs om fiske i
allmänt vatten gäller även i Sveriges
ekonomiska zon, dock med de be-
gränsningar som föranleds av lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln.
e §2
Bestämmelserna i 33 a och 33 b §§
gäller även vid fiske från svenskt far-
tyg på internationellt vatten utanför
Sveriges ekonomiska zon. Bestäm-
melserna i 33 c § skall även tillämpas
på sådant vatten beträffande red-
skap som utsatts från svenska fartyg.
f§3
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om fiskets vård och
bedrivande inom område som avses
i 1 § första stycket samt för svenskt
havsfiske utanför den ekonomiska
zonen.
40 a §4
Har ett brott mot denna lag eller Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift, som medde- mot någon föreskrift, som medde-
1 Senaste lydelse 1977:449.
2 Senaste lydelse 1975:176.
3 Senaste lydelse 1975:176.
4 Senaste lydelse 1985:935.
12
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:54 |
|
lats med stöd av lagen, förövats \ fis- |
lats med stöd av lagen, förövats i den |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
13
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
dels att 4, 7, 10 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Vid tillstånd kan fogas föreskrift
som är påkallad från allmän syn-
punkt, såsom föreskrift om företa-
gets ledning, sättet för arbetenas ut-
förande, anläggningar på kontinen-
talsockeln för arbetena, karta över
arbetena, provtagning, rapportering
rörande verksamheten, användning
av produkterna och åtgärder till be-
varande av fyndighet eller borrhål,
samt föreskrift till förebyggande av
vattenförorening eller till skydd för
sjöfarten, fisket eller annat allmänt
eller enskilt intresse.
Vid tillstånd skall fogas de villkor
som är påkallade från allmän syn-
punkt, såsom villkor om företagets
ledning, sättet för arbetenas utfö-
rande, anläggningar på kontinental-
sockeln för arbetena, karta över ar-
betena, provtagning, rapportering
rörande verksamheten, användning
av produkterna och åtgärder till be-
varande av fyndighet eller borrhål,
samt de villkor som behövs till skydd
för miljön eller till skydd för sjöfar-
ten, fisket eller annat allmänt eller
enskilt intresse.
När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga
bestånd.
Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksam-
heten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i
förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat
sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.
Meddelas tillstånd enligt denna
lag i fråga om viss naturtillgång på
område som omfattas av förut med-
delat tillstånd avseende annan na-
turtillgång, får arbete för undersök-
ning eller bearbetning som verkstäl-
les på grund av först uppkommen
rättighet icke hindras på grund av
rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om hur de särskilda
slagen av arbete skola bedrivas,
skall tillsynsmyndigheten, med iakt-
tagande av föreskrift som enligt 4 §
har fogats vid tillståndet, bestämma
hur arbetena skola ordnas för att in-
nehavaren av äldre rättighet skall
kunna driva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för den
senare rättsinnehavaren.
Meddelas tillstånd enligt denna
lag i fråga om viss naturtillgång på
område som omfattas av förut med-
delat tillstånd avseende annan na-
turtillgång, får arbete för undersök-
ning eller bearbetning som verkstäl-
les på grund av först uppkommen
rättighet inte hindras på grund av
rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om hur de särskilda
slagen av arbete skall bedrivas, skall
tillsynsmyndigheten, med iaktta-
gande av villkor som enligt 4 § har
fogats vid tillståndet, bestämma hur
arbetena skall ordnas för att inneha-
varen av äldre rättigheter skall
kunna driva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för den
senare rättsinnehavaren.
1 Senaste lydelse 1974:343.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:54
Detsamma gäller förhållandet mel-
lan ett tillstånd som meddelats enligt
denna lag och ett tillstånd avseende
samma område som meddelats enligt
lagen (1992:000) om Sveriges ekono-
miska zon.
10 §2
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av
bestämmelserna i minerallagen
(1991:45), vattenlagen (1983:291)
och lagstiftningen angående jakt och
fiske. Därvid anses anläggningen
och zonen belägna inom närmaste
del av Sveriges sjöterritorium.
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av
bestämmelserna i miljöskyddslagen
(1969:387), om inte annat följer av 10
a §, samt i minerallagen (1991:45),
vattenlagen (1983:291) och lagstift-
ningen angående jakt och fiske.
Därvid anses anläggningen och zo-
nen belägna inom närmaste del av
Sveriges sjöterritorium.
10§a
Gäller ett tillstånd enligt denna lag
verksamhet som skall bedrivas utan-
för territorialgränsen, får regeringen,
om det finns särskilda skäl, som vill-
kor för tillståndet ange att prövning
enligt miljöskyddslagen (1969:387)
skall ske hos den myndighet som re-
geringen bestämmer. Vad som nu har
föreskrivits gäller endast om tillstånd
enligt miljöskyddslagen behövs för
en motsvarande verksamhet innanför
territorialgränsen.
Miljöskyddslagen skall tillämpas
på en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndighet
som skall utöva tillsyn enligt miljö-
skyddslagen över verksamheten.
Den som utom riket har begått
brott som avses i 11 § döms, om han
finns här, efter denna lag och brotts-
balken samt vid svensk domstol
14 §3
Den som utom riket har begått
brott som avses i 11 § döms, om han
finns här, efter denna lag och brotts-
balken samt vid svensk domstol
även om 2 kap. 2 eller 3 § nämnda
balk inte är tillämplig och utan hin-
der av 2 kap. 5 a § första och andra
även om 2 kap. 2 eller 3 § nämnda
balk inte är tillämplig.
styckena nämnda balk.
Har regeringen föreskrivit att sekretess enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen
(1980:100) skall gälla i verksamhet som består i tillsyn över efterlevnaden
2Senaste lydelse 1991:49.
3Senaste lydelse 1980:202.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
av förevarande lag, tillämpas första stycket också i fråga om den som röjer
uppgifter vilka han till följd härav är skyldig att hemlighålla.
Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast
efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bemyndi-
gar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd som
meddelas i enlighet med ett före ikraftträdandet av denna lag beviljat till-
stånd.
16
Prop. 1992/93:54
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2§2
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), natur-
vårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar, la-
gen (1978:160) om vissa rörled-
ningar, luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln
och lagen (1983:293) om inrättande,
utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), natur-
vårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar, la-
gen (1978:160) om vissa rörled-
ningar, luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln,
lagen (1983:293) om inrättande, ut-
vidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn och lagen
(0000:000) om Sveriges ekonomiska
zon.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Lagen omtryckt 1987:247.
2Senaste lydelse 1991:651.
17
2 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 54
Härigenom föreskrivs att 26, 27 och 27 b §§ räddningstjänstlagen
(1986:1102) skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 §
Vid flyghaverier inom Sveriges
sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar samt
andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, skall Luftfartsverket
svara för räddningstjänsten.
Vid flyghaverier inom Sveriges
sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar och
andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, samt inom Sveriges
ekonomiska zon skall Luftfartsver-
ket svara för räddningstjänsten.
Luftfartsverket skall svara för förebyggande räddningsinsatser mot ska-
dor, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken. Verket
skall också svara för efterforskning av luftfartyg som saknas.
27 §
Inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar samt andra insjöar än
Vänern, Vättern och Mälaren, skall
Sjöfartsverket svara för efterforsk-
ning och räddning av människor,
som är eller kan befaras vara i sjö-
nöd, och för sjuktransporter från
fartyg.
Inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar och andra insjöar än Vä-
nern, Vättern och Mälaren, samt
inom Sveriges ekonomiska zon skall
Sjöfartsverket svara för efterforsk-
ning och räddning av människor,
som är eller kan befaras vara i sjö-
nöd, och för sjuktransporter från
fartyg.
27
Inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar samt andra insjöar än
Vänern, Vättern och Mälaren, skall
Kustbevakningen svara för rädd-
ningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vatt-
net.
§2
Inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar och andra insjöar än Vä-
nern, Vättern och Mälaren, samt
inom Sveriges ekonomiska zon skall
Kustbevakningen svara för rädd-
ningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vatt-
net.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1992:97.
2 Senaste lydelse 1992:97.
18
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thur-
din, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, P.
Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Johansson
Tekniken att utnyttja tillgångarna i havet och under havsbottnen har utveck-
lats mycket snabbt under de senaste decennierna. Detta har inneburit bl.a.
att fiskeuttaget har ökat och att det har blivit möjligt att utvinna olja och gas
som finns under havsbottnen. Även möjligheterna till mineralutvinning från
havsbottnen har ökat genom ny teknik. Främst de tekniska framstegen har
medfört ett ökat behov av en utvidgad rättsordning som närmare reglerar
utnyttjandet av havet. Mot denna bakgrund har inom FN:s ram under efter-
krigstiden hållits tre havsrättskonferenser. År 1982, efter avslutandet av den
tredje havsrättskonferensen, framlades en heltäckande havsrättskonvention
(1982 United Nations Convention on the Law of the Sea) för underteck-
nande. Jag kommer i min fortsatta redogörelse att kalla denna konvention
för havsrättskonventionen.
Ett viktigt bidrag till den nya havsrätten är den rätt att inrätta en ekono-
misk zon som ges i havsrättskonventionen. Inom den ekonomiska zonen,
som får ha en bredd av högst 200 nautiska mil från baslinjerna, har kuststa-
ten ensamrätten till utforskning och utvinning av alla ekonomiska tillgångar.
Kuststaten ges också rätten att använda sin lagstiftningsmakt, dvs. sin juris-
diktion, till att skydda och bevara den marina miljön i zonen.
Även om en ekonomisk zon inte i alla avseenden är underkastad nationell
reglering, t.ex. gäller rätten till fri sjöfart i zonen, innebär tillskapandet av
en rätt att inrätta en ekonomisk zon, och den reglering som återfinns i havs-
rättskonventionen, ett väsentligen nytt regelverk som kuststaten kan ut-
nyttja bl.a. för att skydda den marina miljön utanför sjöterritoriet. Det som
tidigare ansetts utgöra fritt hav läggs alltså vid införandet av en ekonomisk
zon i väsentliga avseenden under nationell jurisdiktion.
Inom utrikesdepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1990:41)
Sveriges ekonomiska zon. I promemorian föreslås att Sverige med iaktta-
gande av de regler som ges i havsrättskonventionen inrättar en svensk eko-
nomisk zon runt den svenska kusten. Promemorian har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av prome-
morian som bilaga 1 med en kartskiss över den föreslagna ekonomiska zonen
Prop. 1992/93:54
19
(bilaga 1.1), dels de författningsförslag som har lagts fram i förslaget som Prop. 1992/93:54
bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning
av remissyttrandena som bilaga 3.
Regeringen beslutade den 20 augusti 1992 att genom lagrådsremiss inhämta
Lagrådets yttrande över förslag till lag om Sveriges ekonomiska zon med
flera lagar. Lagförslagen hade upprättats inom Miljö- och naturresursdepar-
tementet. Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 4. Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.1 samband med att jag be-
handlar de enskilda lagförslagen kommer jag in på Lagrådets synpunkter.
Jag kan emellertid redan nu säga att jag godtar Lagrådets förslag till änd-
ringar. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar.
Principen om det fria havet har utgjort grunden för den internationella havs-
rättsliga regleringen ända fram till tiden efter andra världskriget. Principen
har byggt på tanken att ingen nation har rätt att göra anspråk på suveränitet
över det fria havet. Ett lands jurisdiktion till havs bör enligt samma princip
begränsas till att omfatta en smal kustremsa, territorialhavet, och de fartyg
som för landets flagga. Utvecklingen efter andra världskriget har dock inne-
burit att principen om det fria havet i vissa avseenden kan sägas ha övergi-
vits. I stället har utvecklingen gått i riktning mot att strandstaterna fått ett
ökat inflytande över hur angränsande hav får utnyttjas. Denna utveckling
har gällt både en utflyttning av gränserna för sjöterritoriet och en successivt
ökad rätt att bestämma över utnyttjandet och bevarandet av naturresurserna
i områden som gränsar till det egna sjöterritoriet. För svenskt vidkommande
har denna senare utveckling kommit till uttryck genom lagstiftning om verk-
samhet på kontinentalsockeln och inrättandet av en svensk fiskezon.
Den folkrättsliga utvecklingen av havsrätten har skett genom de havsrätts-
konferenser som anordnats av FN. År 1958 sammanträdde i Geneve FN:s
första havsrättskonferens. Vid denna konferens tillkom bl.a. den konven-
tion om kontinentalsockeln, som ligger till grund för den svenska lagstift-
ningen på området. Den tredje havsrättskonferensen, som hade ett betydligt
vidare mandat än sina föregångare, nämligen att i en enda konvention be-
handla alla havsrättsliga frågor, avslutades år 1982 med framläggandet av
havsrättskonventionen. Hittills har mer än 150 länder, däribland Sverige,
undertecknat konventionen. För att konventionen skall träda i kraft krävs
att 60 stater har ratificerat den. För närvarande har drygt 50 länder ratificerat
konventionen, som alltså ännu inte trätt i kraft. Bland industriländerna är
det endast Island som har ratificerat havsrättskonventionen.
För att underlätta förståelsen av de lagändringar jag avser föreslå kommer
20
jag närmast att lämna en översiktlig beskrivning av de svenska regler som
gäller havet och dess nyttjande. Närmast kommer jag att redovisa gällande
regler i fråga om det svenska sjöterritoriet följt av en beskrivning av den lag-
stiftning som handlar om vattenföroreningar från landbaserade källor och
fartyg. De rättigheter till naturresurser som Sverige får utnyttja utanför sitt
territorium i enlighet med den särskilda lagstiftningen om kontinentalsock-
eln och Sveriges fiskezon kommer också att ingå i min redogörelse. I sam-
band med denna kommer jag också något att beröra sådana konventioner
och andra överenskommelser som har till syfte att skydda den marina miljön
runt Sveriges kuster. Jag kommer att avsluta beskrivningen av regelsystemet
med att återge huvuddragen i havsrättskonventionen med särskild inriktning
på de artiklar som rör den ekonomiska zonen.
2.2.1 Gränser för Sveriges havsområden Sjöterritoriet
Havet indelas i rättsligt hänseende i inre vatten, territorialhav och det fria
havet. Dessutom kan förekomma olika typer av zoner som tilläggszon, fiske-
zon och ekonomisk zon samt olika avgränsningar av kontinentalsockeln,
dvs. havsbottnen.
Sveriges sjöterritorium regleras genom lagen (1966:374) om Sveriges sjö-
territorium och omfattar inre vatten och territorialhavet enligt följande.
Som inre vatten räknas
a/ insjöar, vattendrag och kanaler samt
b/ vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vattenområden in-
nanför och mellan öar, holmar och skär intill räta linjer som regeringen be-
stämmer.
Som territorialhavet räknas för svenskt vidkommande de till saltsjön hö-
rande vattnen, vilka sträcker sig intill ett avstånd av tolv nautiska mil, eller
22 224 meter från rikets landområden eller från linjer som mot havet bildar
gräns för de under b/ nämnda vattnen, dock längst intill gränsen mot annat
lands sjöterritorium sådan denna gräns blivit bestämd.
De inre vattnen och territorialhavet bildar tillsammans sjöterritoriet. Sve-
riges territorialhav är i princip 12 nautiska mil brett, en sträcka motsvarande
drygt två landmil. På vissa kuststräckor är dock - beroende på närheten till
andra länder - territorialhavets bredd något mindre.
2.2.2 Miljöskyddslagen
Ett av de viktigaste instrumenten för att motverka föroreningar i den marina
miljön från landbaserade källor är miljöskyddslagen. Lagen är tillämplig i
fråga om åtgärd eller användning som avser utsläppande av avloppsvatten
från byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
Lagen är vidare tillämplig i fråga om annan användning av mark, byggnad
eller anläggning som kan medföra förorening av grundvatten, vattendrag,
sjö eller annat vattenområde.
Miljöskyddslagen är i huvudsak uppbyggd genom tillåtlighetsregler, regler
om tillstånd och tillsyn samt ansvarsregler.
Prop. 1992/93:54
21
Tillåtlighetsreglerna innebär i korthet att den som bedriver miljöfarlig
verksamhet skall vidta åtgärder för att förebygga och motverka störningar
från verksamheten. Han skall välja den från miljöskyddssynpunkt bästa plat-
sen och använda den bästa tekniken, allt mot bakgrund av vad som är rimligt
att begära.
Enligt miljöskyddslagen föreligger en relativt omfattande förprövnings-
plikt som kommer till uttryck genom föreskrifter om vilka verksamheter som
är tillstånds- eller anmälningspliktiga. Tillståndspliktiga verksamheter är så-
dana som typiskt sett bedöms som särskilt riskabla från störningssynpunkt.
I ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet anges närmare de villkor som skall
gälla för verksamheten. Det åligger prövningsmyndigheten, Koncessions-
nämnden för miljöskydd eller länsstyrelsen, att göra en fullständig utredning
av varje ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. När det särskilt gäl-
ler utsläpp till vatten av förorenande ämnen kan följande tilläggas.
I lagen anges vissa typer av avloppsvatten som i princip inte får släppas
ut i sjöar eller andra vattenområden. Detta gäller t.ex. avloppsvatten från
tätbebyggelse och som inte undergått längre gående rening än slamavskilj-
ning.
Från slutet av 1960-talet har gjorts stora satsningar på utbyggnader av
kommunala reningsverk och begränsningar av industrins avloppsutsläpp.
Även om dessa insatser får sägas ha varit framgångsrika, har andra problem
tillkommit. Särskilt kommer detta till uttryck genom det överflöd av växtnä-
ringsämnen, som sjöar och kustområdena har tillförts under det senaste de-
cenniet. För att motverka denna utveckling infördes år 1985 särskilda regler
i miljöskyddslagen om skydd för föroreningskänsliga områden. Regeringen
gavs möjlighet att förklara ett visst vattenområde och angränsande marker
som ett särskilt föroreningskänsligt område. Särskilda föreskrifter får beslu-
tas av regeringen eller länsstyrelsen för ett sådant område. Två områden har
hittills förklarats vara särskilt föroreningskänsliga, nämligen Ringsjön i
Skåne och Laholmsbukten. Särskilda föreskrifter som rör skötsel av jord-
bruk m.m. har meddelats för berörda områden.
Senare har reglerna om föroreningskänsliga områden utvidgats till att om-
fatta även andra föroreningar än vattenföroreningar. Fr.o.m. den 1 januari
1989 är beteckningen på ett område som förklaras föroreningskänsligt miljö-
skyddsområde.
2.2.3 Dumpningslagen
Som en följd av Sveriges internationella åtaganden i fråga om dumpning in-
fördes lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Lagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1972, reglerar dumpning av avfall från
svenska fartyg, oberoende av var fartyget befinner sig, och från utländska
fartyg som befinner sig på svenskt territorialvatten. Enligt dumpningslagen
är det förbjudet att inom Sveriges sjöterritorium släppa ut avfall från fartyg,
luftfartyg eller annat transportmedel. Dumpning får inte heller ske från
svenskt fartyg i det fria havet. Avfall som är avsett att dumpas i det fria havet
får inte föras ut ur Sverige. För brott mot lagen kan följa böter eller fängelse
i högst ett år.
Prop. 1992/93:54
22
2.2.4 Vattenförorening från fartyg
I gällande svensk lagstiftning regleras skyddet av den marina miljön mot för-
oreningar från fartyg genom lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförore-
ning från fartyg och tillhörande föreskrifter. Lagstiftningen bygger i stor ut-
sträckning på internationella överenskommelser. Jag kommer något senare
i min framställning att återkomma till den internationella regleringen.
Vattenföroreningslagstiftningen innehåller bestämmelser om fartygs kon-
struktion, förbud mot vattenförorening från fartyg, mottagning från fartyg
av rester och avfall som innehåller skadliga ämnen samt tillsyn och andra
åtgärder för att förebygga eller begränsa vattenförorening från fartyg.
Reglerna om konstruktion, utsläpp av skadliga ämnen, utrustning och
drift av fartyg är tillämpliga på svenska fartyg överallt i världen och på ut-
ländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. Reglerna om utsläpp är också
tillämpliga på utländska fartyg utanför Sveriges sjöterritorium i den mån
svensk domsrätt föreligger enligt bestämmelserna i brottsbalken. Med stöd
av vattenföroreningslagstiftningen kan förbud införas mot ett fartygs avgång
eller vidare resa. Det är också möjligt för myndigheterna, närmast Sjöfarts-
verket, att meddela beslut som innebär att ett fartyg måste följa en viss färd-
väg. Även Kustbevakningen har vissa befogenheter när det gäller fartyg som
uppvisar väsentliga brister i fråga om konstruktion, utrustning eller drift. I
vattenföroreningslagen finns också regler om vattenföroreningsavgift. Så-
dan avgift kan tas ut om olja eller andra förorenande ämnen släpps ut i strid
mot bestämmelserna i lagen och utsläppet inte är obetydligt. Avgiften fast-
ställs med hänsyn till utsläppets omfattning samt fartygets storlek till belopp
mellan 5 000 och 500 000 kr. Frågor om vattenföroreningsavgift prövas av
Kustbevakningen.
Även sjötrafikförordningen (1986:300) med tillämpningsföreskrifter, som
utfärdas av Sjöfartsverket, innehåller regler av betydelse för skyddet av den
marina miljön.
I sammanhanget bör också nämnas lagen (1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada till sjöss. Denna lag reglerar ersättningsanspråk på grund av oljes-
kada som orsakats av fartyg som fraktar olja. Även ersättning för kostnad
för att förhindra eller begränsa oljeskada omfattas av lagens bestämmelser.
Enligt lagen ersätts oljeskada av fartygets ägare, oavsett vem som har orsa-
kat skadan. Lagen bygger på en konvention från år 1969, den s.k. ansvarig-
hetskonventionen, och ett protokoll till denna konvention, upprättat i Lon-
don den 19 november 1976.
Med stöd av räddningstjänstlagen (1986:1102) har Kustbevakningen an-
svaret för miljöräddningstjänst till sjöss.
2.2.5 Fiskezonen
Den allt mer ökande fångstkapaciteten hos världens fiskeflottor liksom över-
fiskning av värdefulla fiskbestånd föranledde under 1950- och 1960-talen
många länder att utvidga sitt sjöterritorium eller att inrätta särskilda fiskezo-
ner. Inrättandet av sådana zoner drabbade i hög grad svenska västkustfis-
kare. Dessa hade sedan länge haft sina fångstplatser inom områden som de
Prop. 1992/93:54
23
genom den nya ordningen blev utestängda från. Det var mot denna bak- Prop. 1992/93:54
grund som Sverige beslutade att utvidga sin fiskezon från och med den 1 ja-
nuari 1978.
Den svenska fiskezonen omfattar numera havsområdet utanför territo-
rialgränsen och har en sträckning till mittlinjen i förhållande till främmande
stat eller till annan överenskommen gränslinje i de olika havsområdena.
Riksdagen har genom lagen (1950:596) om rätt till fiske bemyndigat rege-
ringen att föreskriva om gränser för den svenska fiskezonen. Gränserna
finns angivna i förordningen (1977:642, omtryckt 1988:850) om den svenska
fiskezonens omfattning.
Utnyttjandet av fisktillgångarna i havsområdet kring Sverige sker i sam-
verkan med övriga strandstater och inom ramen för ett antal konventioner
och bilaterala överenskommelser. En av de viktigaste konventionerna är
1973 års konvention rörande fisket och bevarandet av de levande tillgång-
arna i Östersjön och Bälten, den s.k. Gdansköverenskommelsen, som
trädde i kraft år 1974, (SÖ 1974:24). De fördragsslutande parterna, däri-
bland Sverige, har enats om att samarbeta för att bevara och föröka de le-
vande tillgångarna i Östersjön och Bälten inbegripet också Öresund, Finska
viken, Bottenhavet och Bottenviken, samt att inom dessa områden verka för
att få bästa möjliga avkastning från fiskbestånden. En särskild kommission,
Fiskerikommissionen för Östersjön, med säte i Warszawa, leder samarbetet.
I samband med den utvidgade svenska fiskezonen har ramavtal i fråga om
främmande fartygs fiskerättigheter i den svenska zonen och svenska fiskefar-
tygs rättigheter i andra zoner träffats. De berörda länderna förhandlar varje
år om fångststorlek m.m. för vatje fiskezon efter det att Fiskerikommissio-
nen fastställt den totala tillåtna fångstmängden för Östersjön. Sedan för-
handlingarna avslutats är det regeringen som för svenskt vidkommande fat-
tar beslut om högsta tillåtna fångstmängder och kvoter.
2.2.6 Kontinentalsockeln
Konventionen av den 29 april 1958 om kontinentalsockeln tillträddes av Sve-
rige år 1966 (SÖ 1966:24). Den närmare regleringen återfinns i lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln och kontinentalsockelförordningen
(1966:315).
Lagen, som definierar kontinentalsockeln som havsbottnen och dess un-
derlag, reglerar rätten att utforska kontinentalsockeln och att utvinna dess
naturtillgångar. Lagen är tillämplig utanför territorialgränsen och innanför
denna gräns på den del av sockeln som är belägen på allmänt vatten.
Innanför territorialgränsen görs undantag för lagens tillämpning i fråga
om fångst av sådana levande organismer som regleras med stöd av lagstift-
ning om fiske. Även vissa andra undantag finns i fråga om kontinentalsockel-
lagens tillämpningsområde. Lagen kan därför i praktiken sägas reglera en-
dast mineraliska och andra inte levande naturtillgångar på kontinentalsock-
eln.
Lagen är utformad på det sättet att staten förbehåller sig rätten att ut-
forska och utvinna naturtillgångar ur kontinentalsockeln. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer kan dock lämna tillstånd till ut-
24
forskning eller utvinning åt annan än staten. Med begreppet utforskning av- Prop. 1992/93:54
ses alla typer av forskning, dvs. även sådan forskning som sker utan fysisk
kontakt med havsbottnen, som t.ex. flygprospektering och geofysiska mät-
ningar från fartyg. Viss vetenskaplig forskning kräver dock inte tillstånd.
Innanför territorialgränsen krävs tillstånd för en svensk juridisk person
endast i fråga om sådan undersökning som innebär letning efter olja, gas el-
ler salt eller undersökning som innebär borrning, sprängning, inrättande av
anläggning eller annat ingrepp av betydelse i naturen. Undersökning som
inte kräver tillstånd skall dock i förväg anmälas hos Sveriges geologiska un-
dersökning, SGU.
Ett tillstånd skall avse ett bestämt område och gälla för viss tid. Tillståndet
kan förenas med villkor för att skydda allmänna och enskilda intressen.
Tillstånd till sand-, grus- och stentäkt på område helt beläget innanför ter-
ritorialgränsen meddelas av SGU. I övrigt meddelar regeringen tillstånd en-
ligt kontinentalsockellagen. Dessa ärenden bereds inom Näringsdeparte-
mentet. Regeringen kan besluta att det runt en anläggning för forskning eller
utvinning får finnas en säkerhetszon som sträcker sig högst 500 meter från
anläggningen. Regeringen får meddela föreskrifter som gäller inom zonen
till skydd för anläggningen. Tillsyn över att föreskrifter och villkor efterlevs
utövas av SGU. Denna myndighet eller annan myndighet som regeringen
bestämmer har också rätt att på begäran följa tillståndshavarens verksamhet
i geologiskt avseende.
Svensk lag är tillämplig inom den del av kontinentalsockeln som är belä-
gen på svenskt territorium. I fråga om svensk lags tillämplighet på den del
av sockeln som faller inom ramen för lagens tillämpningsområde men som
inte utgörs av svenskt territorium, kan dock svensk lag tillämpas i betydande
omfattning. Exempel på detta är frågor om straffrätt, exekutionsrätt, arbe-
tarskydd samt in- och utförsel. Även svensk lagstiftning om inkomst- och för-
mögenhetsbeskattning kan tillämpas inom kontinentalsockelområdet utan-
för svenskt territorium. Särskilda regler för bevakning och andra säkerhets-
frågor gäller också i viss utsträckning inom en anläggnings säkerhetszon.
Som jag återkommer till senare kan det dock förekomma svårigheter att i
vissa fall bestämma hur långt svensk lag skall tillämpas på den del av konti-
nentalsockeln som är belägen utanför svenskt territorium.
Viss lagstiftning som minerallagen (1991:45) och vattenlagen (1983:291)
innehåller undantag till förmån för kontinentalsockellagen. Detta innebär
att frågor som normalt regleras med stöd av sådan lagstiftning i stället prövas
av regeringen i samband med tillståndsprövningen.
Sverige har tillträtt flera av de konventioner som finns om skydd för den ma-
rina miljön. Dessa konventioner kan vara antingen globala eller regionala.
Flera överenskommelser återspeglas också i den svenska lagstiftningen.
Londonkonventionen (SÖ 1974:8), som är en global konvention, förbju-
der eller reglerar dumpning av vissa särskilt angivna miljöfarliga ämnen.
Konventionen reglerar också frågan om förbränning av avfall till havs.
Bland de regionala avtalen till skydd för den marina miljön bör särskilt
25
nämnas Oslo-konventionen (SÖ 1972:25, 1985:22 och 1987:43) samt Paris- Prop. 1992/93:54
konventionen (SÖ 1976:14) och Helsingfors-konventionen (SÖ 1976:13,
1981:10, 1981:53 och 1984:38).
Oslo-konventionen omfattar Nordsjön och Nordostatlanten. Den har till
ändamål att förhindra förorening av havet på grund av dumpning från fartyg
och luftfarkoster. Paris-konventionen omfattar samma områden som Oslo-
konventionen. Konventionen syftar till att förhindra havsföroreningar från
landbaserade källor. Nyligen har Oslo- och Paris-konventionerna förts sam-
man till en gemensam konvention. Den nya konventionen undertecknandes
i Paris i september i år.
I fråga om konventioner som reglerar den marina miljön kring Sveriges
kuster, kan för Östersjöns vidkommande särskilt nämnas Helsingforskon-
ventionen. Enligt denna konvention skall de fördragsslutande staterna, dvs.
länderna runt Östersjön, vidta alla behövliga åtgärder för att skydda och för-
bättra Östersjöns marina miljö och därvid också minska föroreningarna. En
reviderad Helsingforskonvention har undertecknats tidigare under året.
Denna revidering innebär att konventionen har utökats och moderniserats
så att frågor som försiktighetsprincipen och skyddet för den biologiska
mångfalden numera kommer till uttryck i konventionen.
De globala internationella reglerna om skydd för havsmiljön mot vatten-
föroreningar från fartyg finns i MARPOL 73/78, dvs. 1973 års internatio-
nella konvention till förhindrande av förorening från fartyg i den lydelse
konventionen har erhållit genom ändringsprotokoll år 1978 och senare änd-
ringar, (SÖ 1980:7). Dessa regler avser förbud mot eller begränsning av ut-
släpp från fartyg av olja, kemikalier och fast avfall.
För bekämpning av föroreningar i samband med olyckor deltar Sverige
genom det s.k. Bonnavtalet (SÖ 1984:13 och 1986:51), ett avtal som främst
omfattar länderna kring Nordsjön. De nordiska länderna har också ett sär-
skilt samarbete i fråga om åtgärder mot oljeföroreningar genom det s.k. Kö-
penhamnsavtalet (SÖ 1971:23). Dessutom har Sverige bilaterala avtal med
bl.a. Finland, Danmark och Polen i frågor om miljösamarbete som rör den
marina miljön i Östersjön. Civilrättsliga ersättningsanspråk på grund av olje-
utsläpp regleras som redan framgått av ansvarighetskonventionen med till-
läggsprotokoll (SÖ 1975:46 och 1978:17).
En konvention som också har betydelse i detta sammanhang är 1969 års
internationella konvention om ingripande på det fria havet vid olyckor som
är ägnade att leda till förorening genom olja, den s.k. ingreppskonventionen
(SÖ 1973:2). Konventionen reglerar rätten för en stat att vidta åtgärder för
att skydda sina kuster och därmed sammanhängande intressen, om en sjö-
olycka inträffar på det fria havet och den är ägnad att leda till allvarlig och
överhängande fara för förorening genom olja. Genom tilläggsprotokoll år
1973 utvidgades konventionen till att omfatta andra föroreningar än sådana
som härrör från olja.
De nämnda konventionerna återspeglas i flera svenska lagar. Särskilt kan
nämnas dumpningslagen och de nyss beskrivna lagarna om vattenförorening
och om ansvarighet för oljeskada till sjöss. En inte obetydlig del av Sveriges
internationella åtaganden i frågor som rör sjöfart kommer också till uttryck
genom Sjöfartsverkets föreskrifter. 26
Prop. 1992/93:54
Havsrättskonventionen kodifierar i vissa delar redan gällande rätt och folk-
rättslig sedvana medan den i andra delar kan sägas vara nyskapande. Till
viss del, särskilt i de delar som rör den ekonomiska zonen, har konventionen
bidragit till den folkrättsliga utvecklingen.
Konventionen är uppdelad i 17 avdelningar, numrerade med romerska
siffror, och med nio annex. De mer omfattande avdelningarna är i sin tur
indelade i kapitel. Innan jag övergår till att mer i detalj redogöra för konven-
tionens regler om den ekonomiska zonen, vill jag i korthet något mera all-
mänt beröra den nya havsrättens huvudinnehåll, såsom detta kommer till
uttryck i havsrättskonventionen.
Vaije stat har rätt till ett territorialhav på högst tolv nautiska mil, som be-
räknas efter vissa s.k. baslinjeprinciper. De vatten som finns innanför baslin-
jen kallas för inre vatten. I frågor om inre vatten har kuststaten samma suve-
ränitet som över sitt landterritorium. Området mellan baslinjen och territo-
rialgränsen kallas för territorialhavet. Kuststaten har suveränitet över sitt
territorialhav, men främmande fartyg har rätt till s.k. oskadlig genomfart.
För undervattensfartyg gäller särskilda regler. Reglerna om territorialhavet
är i havsrättskonventionen i huvudsak desamma som fastställdes vid den
första havsrättskonferensen genom 1958 års Genevekonvention om territo-
rialhavet. Även havsrättskonventionens regler om det fria havet överens-
stämmer i stora delar med den vid samma havsrättskonferens antagna kon-
ventionen om det fria havet. En viktig nyhet i havsrättskonventionen jäm-
förd med den sistnämnda konventionen är dock att det fria havet enligt havs-
rättskonventionen inte längre omfattar havsbottnen. I fråga om havsbottnen
gäller nämligen enligt havsrättskonventionen att den antingen utgör natio-
nell sockel eller tillhör det internationella havsbottnenområdet. Med dessa
begränsningar kvarstår dock rätten att utnyttja det fria havets havsbottnen
som tidigare, t.ex. när det gäller fiske och nedläggning av rörledningar och
kablar. En särskild avdelning av konventionen, avdelning 7, rör det fria ha-
vet. Till denna avdelning hör artikel 87, som särskilt reglerar de rättigheter
jag nyss nämnde.
Frågorna om det internationella havsbottnenområdet liksom reglerna om
internationella sund och om arkipelagstater saknar relevans för inrättandet
av en svensk ekonomisk zon. Detsamma gäller möjligheten att utvidga de
områden som kan räknas till kontinentalsockeln.
Avdelning V i konventionen behandlar den ekonomiska zonen (art. 55-
75). Avdelning XII rör skydd och bevarande av den marina miljön (art. 192-
237). Avdelning XIII avser marinvetenskaplig forskning (art. 238-265) och
knyter an till frågor om den ekonomiska zonen. Dessa avdelningar av kon-
ventionen är av särskilt intresse i detta sammanhang. Av intresse är också
de delar av havsrättskonventionen som kodifierar folkrättsliga principer som
kan göras gällande i den ekonomiska zonen, t.ex. rätten till s.k. oskadlig ge-
nomfart.
27
2.4.1 Den ekonomiska zonen m.m.
Avdelning V (artiklarna 55-75) innehåller bestämmelser som särskilt gäller
för den ekonomiska zonen. I andra delar av konventionen återfinns kom-
pletterande regler och regler som också kan tillämpas inom den ekonomiska
zonen, t.ex. i fråga om marinvetenskaplig forskning och skydd och beva-
rande av den marina miljön.
För att närmare beskriva en ekonomisk zon och vad detta innebär är det
nödvändigt att i detta sammanhang något uppehålla sig vid de viktigaste ar-
tiklarna om den ekonomiska zonen. För att göra redogörelsen tydligare be-
handlar jag frågorna om zonen och marinvetenskaplig forskning i ett sam-
manhang. För en inofficiell svensk översättning av artiklarna 55-75 hänvisas
till departementspromemorian.
Begreppet ekonomisk zon definieras i artikel 55 som ett område beläget
utanför och i anslutning till territorialhavet. Området skall vara underkastat
den rättsliga reglering som följer av konventionen. Artikel 56 ger ramen för
kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen. I denna zon har kuststaten
suveräna rättigheter till utforskning och utvinning av naturtillgångarna på
havsbottnen och därunder samt i överliggande vatten (vattenpelaren). Även
i fråga om andra verksamheter som rör ekonomisk exploatering och utforsk-
ning av zonen, t.ex. när det gäller framställning av energi från vatten, ström-
mar och vindar, har kuststaten denna suveräna rätt. Kuststatens rättigheter
kombineras med en skyldighet att bevara och förvalta naturtillgångarna.
Kuststatens jurisdiktion inom zonen omfattar vid sidan av dessa ensamrättig-
heter också uppförandet och användningen av konstgjorda öar, anläggningar
och andra inrättningar, bedrivande av marinvetenskaplig forskning samt
skyddet av den marina miljön och andra rättigheter och skyldigheter inom
ramen för vad som anges i konventionen. I artikeln anges sålunda uttryckli-
gen att kuststaten vid utövandet av sina rättigheter enligt konventionen
också skall ta vederbörlig hänsyn till andra staters intressen.
Den ekonomiska zonen får enligt artikel 57 ha en bredd av högst 200 nau-
tiska mil.
Andra stater än kuststaten åtnjuter också rättigheter och skyldigheter i
den ekonomiska zonen. Sålunda har enligt artikel 58 alla stater rätt att i en
ekonomisk zon komma i åtnjutande av folkrättsligt erkända principer om
sjö- och luftfart liksom rätt att lägga ut kablar och rörledningar samt vidta
åtgärder med direkt anknytning till dessa verksamheter i enlighet med havs-
rättskonventionen och med iakttagande av gängse folkrättsliga principer.
Den del av konventionen som direkt behandlar den ekonomiska zonen
innehåller också regler om konstgjorda öar m.m. En kuststat har enligt arti-
kel 60 ensamrätt när det gäller att uppföra och använda en sådan ö liksom
att uppföra och använda anläggningar och andra inrättningar i zonen för de
ändamål som avses i artikel 56 och andra ekonomiska ändamål. Kuststaten
har också ensamrätt att utöva jurisdiktion över sådana konstgjorda öar, an-
läggningar och inrättningar. Rätten att utöva jurisdiktion inom området om-
fattar också författningar om skatter, tullar, hälsovård, säkerhet och invand-
ring.
Kuststaten måste i förväg meddela sin avsikt att uppföra en konstgjord ö
Prop. 1992/93:54
28
eller annan inrättning och anläggningen bör avlägsnas då användningen av Prop. 1992/93:54
den upphör. En säkerhetszon med en radie av högst 500 meter får upprättas
runt anläggningen.
Särskilda artiklar i avdelning V reglerar fiske och andra frågor om utnytt-
jande av de levande tillgångarna i zonen. Då denna reglering i konventionen
inte kommer att föranleda någon ändring i fiskelagstiftningen hänvisas för
en närmare beskrivning av de särskilda artiklarna till promemorian.
Marin vetenskaplig forskning
I artikel 56 finns också bestämmelser om marinvetenskaplig forskning i den
ekonomiska zonen. Det är kuststaten som har ensamrätt att med iaktta-
gande av konventionen bestämma om den marinvetenskapliga forskningen
i zonen. I avdelning XIII, som handlar om marinvetenskaplig forskning,
finns de artiklar som är av särskilt intresse i detta sammanhang. Marinve-
tenskaplig forskning i den ekonomiska zonen regleras särskilt i artikel 246.
Enligt punkt 3 i denna artikel skall en kuststat normalt godkänna att andra
stater eller behöriga internationella organisationer får bedriva marinveten-
skaplig forskning i vetenskapens tjänst för fredliga syften inom zonen. Det
ankommer på kuststaten att lägga fast de regler som skall föregå ett godkän-
nande så att detta inte utan rimlig anledning blir fördröjt eller förvägras. Det
finns också i artikel 247 särskilda regler om rätten att bedriva marinveten-
skaplig forskning i den ekonomiska zonen. Om kuststaten är medlem i en
internationell organisation eller har ett bilateralt avtal med en sådan organi-
sation och organisationen i fråga önskar bedriva marinvetenskaplig forsk-
ning inom zonen, skall kuststaten anses ha tillåtit denna forskning, om den
har godkänt projektet när det beslöts eller är beredd att delta i projektet.
Ett sådant tillåtande gäller dock under förutsättning att kuststaten inte på
angivet sätt har rest invändningar mot forskningsprojektet.
Om ett annat land eller en internationell organisation tillåts bedriva ma-
rinvetenskaplig forskning inom den ekonomiska zonen, anges i artikel 249
vilka skyldigheter som åvilar den som bedriver forskningen att bereda kust-
staten tillfälle att på olika sätt tillgodogöra sig forskningsprojektet. Kuststa-
ten har sålunda alltid rätt att delta i projektet eller vara närvarande på farty-
get eller forskningsstationen. Kuststaten har också rätt att efter begäran få
tillgång till forskningsresultaten.
Kuststaten kan, med stöd av artikel 253 och på grundval av de omständig-
heter som där anges, begära att forskningen skall upphöra. Detta kan vara
fallet, om forskningsprojektet inte överensstämmer med vad som angavs när
godkännandet lämnades, eller om kuststaten nekas att efter begäran få delta
i forskningsprojektet eller att erhålla vetskap om resultat därifrån.
2.4.2 Skydd för och bevarande av den marina miljön
Avdelning XII i konventionen innehåller regler om skydd för och bevarande
av den marina miljön, också i den ekonomiska zonen.
Av artikel 192 framgår att stater är förpliktade att skydda och bevara den
marina miljön. I artikel 193 slås fast att stater har suverän rätt att utvinna
29
sina naturtillgångar i enlighet med sina miljövårdssträvanden och sina för-
pliktelser att skydda och bevara den marina miljön.
Artikel 194 behandlar frågan om åtgärder för att motverka, minska och
kontrollera föroreningar i den marina miljön. Artikeln är indelad i fem
punkter. I den första punkten ålägger sig vaije stat att med lämpliga metoder
och i enlighet med sin förmåga vidta alla nödvändiga åtgärder som är fören-
liga med havsrättskonventionen för att motverka, minska och kontrollera
föroreningar av den marina miljön från alla slags källor. Den andra punkten
handlar om staters skyldighet att i fråga om verksamheter under en stats ju-
risdiktion eller kontroll se till att verksamheten utövas på ett sådant sätt att
andra stater skyddas från föroreningar som kan vålla skada. Motsvarande
gäller också i fråga om förorening efter en olycka. Den tredje punkten anger
att de åtgärder som vidtas skall omfatta alla källor som medför föroreningar
i den marina miljön. I punkt 3 exemplifieras också vilka typer av källor och
föroreningar som så långt som möjligt skall minskas. Där anges bl.a. utsläpp
från landbaserade källor av skadliga ämnen, föroreningar från fartyg och
föroreningar från anläggningar och anordningar som används vid utforsk-
ning eller utvinning av naturtillgångar på havsbottnen och dess underlag.
Punkt 4 understryker att staterna i samband med att man motverkar, mins-
kar eller kontrollerar föroreningar av den marina miljön skall avhålla sig från
oberättigade ingrepp i de verksamheter som i enlighet med havsrättskonven-
tionen bedrivs av andra stater. Den avslutande femte punkten i artikeln tar
sikte på att åtgärder till skydd för den marina miljön skall innefatta sådana
åtgärder som är nödvändiga för att skydda eller bevara sällsynta eller käns-
liga ekosystem liksom hotade arter och lokaler.
Staterna är enligt artikel 195 bl.a. skyldiga att - i samband med åtgärder
för att motverka, minska och kontrollera förorening i den marina miljön -
handla på sådant sätt att en skada eller risk inte överförs från ett område till
ett annat.
Artikel 196 rör användningen av teknik eller införande av främmande eller
nya arter i den marina miljön. Enligt artikeln skall staterna vidta alla nöd-
vändiga åtgärder för att motverka, minska och kontrollera sådana förore-
ningar av den marina miljön som härrör från utnyttjande av teknik som äger
rum under en stats jurisdiktion eller kontroll. Vaije stat skall också på mot-
svarande sätt och under motsvarande förhållanden kontrollera avsiktligt el-
ler oavsiktligt införande av sådana nya eller främmande arter som kan med-
föra betydande och skadliga förändringar i den marina miljön.
Femte kapitlet av avdelningen XII i havsrättskonventionen innehåller när-
mare bestämmelser om internationella regler och nationell lagstiftning i syfte
att motverka, minska och kontrollera föroreningar i den marina miljön. Ar-
tiklarna 208, 210 och 211 är här av särskilt intresse.
Artikel 208 innehåller regler för sådana föroreningar från verksamheter på
havsbottnen som är underkastade nationell jurisdiktion. Artikeln är uppde-
lad i fem punkter. I den första punkten stadgas att strandstaterna skall med-
dela lagar och andra författningar för att motverka, minska och kontrollera
sådana föroreningar av den marina miljön som uppstår på grund av eller i
samband med verksamheter på havsbottnen under nationell jurisdiktion lik-
som i fråga om verksamheter på konstgjorda öar, anläggningar och kon-
Prop. 1992/93:54
30
struktioner i enlighet med artiklarna 60 och 80 i havsrättskonventionen. Sta- Prop. 1992/93:54
terna skall också enligt punkt 2 vidta andra åtgärder som är nödvändiga för
att motverka, minska och kontrollera föroreningar i den marina miljön. Den
lagstiftning och de åtgärder staterna vidtar skall leva upp till internationella
regler och rekommendationer enligt punkt 3. Punkterna 4 och 5 handlar om
att staterna skall samarbeta med varandra för att harmonisera sin politik och
för att fastställa regionala eller globala regler och rekommendationer för att
förhindra, minska och kontrollera utsläpp av föroreningar i den marina mil-
jön.
Artikel 210 behandlar förorening genom dumpning. Artikeln är uppdelad
i sex punkter. De två första punkterna överensstämmer i huvudsak med vad
som gäller enligt artikel 208, nämligen att staterna genom nationell reglering
skall motverka, minska och kontrollera förorening av den marina miljön
söm förorsakas av dumpning och vidare att staterna skall vidta andra åtgär-"
der som kan vara nödvändiga för detta syfte. De sålunda genomförda åtgär-
derna skall enligt punkt 3 säkerställa att någon dumpning inte sker utan ve-
derbörligt tillstånd. Punkt 4 ålägger staterna att samarbeta för att finna glo-
bala och regionala regler och rekommendationer. Dumpning i terrritorialha-
vet och den ekonomiska zonen eller på kontinentalsockeln får inte genomfö-
ras utan kuststatens uttryckliga godkännande enligt punkt 5. Artikelns avslu-
tande punkt, punkt 6, slår fast att nationeHa regler inte får vara mindre långt
gående än globala regler och normer.
Artikel2Tlieg\erar frågor om förorening från fartyg. Artikeln innehåller
sju punkter. Den är tillsammans med artiklarna 208 och 211 av central bety-
delse när det gäller åtgärder mot föroreningar i den marina miljön. Artikeln
kan i korthet sägas betona vikten av samarbete mellan länderna för att eta-
blera internationella regler och riktlinjer samtidigt som den ger strandsta-
terna möjlighet att införa egna regler till skydd mot förorening från fartyg.
Sådana regler kan kuststaten göra gällande både i sitt territorialhav och i den
ekonomiska zonen. Artikeln anger alltså hur kuststaten kan förfara för att
införa egna regler. Strandstaternas beslut förutsätter - i syfte att inte mot-
verka den fria sjöfarten - samordning med ett övergripande internationellt
organ, närmast IMO (International Maritime Organization). I artikeln an-
ges också att den åsyftade internationella regleringen bör innefatta regler om
rapportering till berörda strandstater i fråga om s.k. incidenter, dvs. händel-
ser som innebär eller kan innebära förorenande utsläpp i den marina miljön.
Sjätte kapitlet av avdelning XII (artiklarna 213-222) behandlar frågan hur
staterna skall genomföra åtgärder för att uppfylla sina i avdelningen angivna
förpliktelser.
Genom artikel 213 åtar sig staterna att anta lagar och tillämpa dessa för
att genomföra internationellt antagna regler för att motverka, begränsa och
kontrollera föroreningar i den marina miljön från landbaserade källor.
Artikel 216 rör staternas ansvar i fråga om dumpning. Kuststaten svarar
för att lagstiftningen i fråga om territorialhavet, den ekonomiska zonen och
sin kontinentalsockel skall genomföras enligt konventionen och att den
också skall tillämpas. Flaggstaten å sin sida svarar för fartyg som för dess
flagg och sådana som är registrerade hos flaggstaten. Vidare svarar vaije stat
31
för lagstiftning och tillämpning av lagarna i fråga om lastning av avfall och
annat inom sitt territorium eller vid sin off-shore terminal.
Kuststaternas möjligheter att göra ingripanden framgår av artikel 220, som
är uppdelad i åtta punkter. Punkt 1 anger att när ett fartyg frivilligt befinner
sig i en stats hamn eller off-shore terminal, får staten, med vissa inskränk-
ningar, inleda rättsliga förfaranden beträffande varje överträdelse av dess
lagar och andra författningar som tillkommit i enlighet med havsrättskon-
ventionen eller tillämpliga internationella regler för att motverka, begränsa
och kontrollera förorening från fartyg, när överträdelsen har ägt rum i sta-
tens territorialhav eller i dess ekonomiska zon.
I fråga om fartyg under genomfart i en stats territorialhav gäller enligt
andra punkten, att, om det föreligger uppenbara skäl att anta att fartyget i
fråga har överträtt statens lagar och andra författningar, vilka har tillkommit
i enligt med havsrättskonventionen eller tillämpliga internationella regler för
att motverka begränsa och kontrollera föroreningar från fartyg, får staten,
utan att kränka reglerna om oskadlig genomfart, företa en fysisk inspektion
av fartyget med anledning av överträdelsen. När bevisen berättigar till detta,
får staten också inleda rättsliga förfaranden - inklusive kvarhållande av far-
tyget - i enlighet med statens lagar, men med beaktande av skyddsreglerna i
kap. 7.
Om det enligt punkt 3 föreligger uppenbara skäl att anta att ett fartyg som
navigerar i en stats territorialhav eller ekonomiska zon har överträtt tillämp-
liga internationella regler eller nationell lagstiftning om att motverka marina
föroreningar, får den berörda staten begära att fartyget lämnar uppgifter om
sin identitet och registreringshamn samt sin senaste och näst följande anlöp-
ningshamn. Den berörda staten får även begära annan sådan relevant infor-
mation som krävs för att fastställa om en överträdelse har ägt rum. Det an-
kommer på vaije stat enligt punkt 4 att anta lagar och andra författningar så
att fartyg som för landets flagga uppfyller kraven på information enligt punkt
3.
När det föreligger uppenbara skäl att anta att en i punkt 3 avsedd överträ-
delse har ägt rum ombord på ett fartyg som navigerar i en stats territorialhav
eller ekonomiska zon och överträdelsen har föranlett utsläpp som medfört
eller hotat medföra betydande förorening av den marina miljön, får den be-
rörda staten företa fysisk inspektion av fartyget i fråga om förhållanden som
rör överträdelsen. Förutsättningen för en sådan inspektion är dock att man
från fartyget vägrat lämna information eller lämnat sådan information som
klart avviker från vad som är uppenbart och omständigheterna i övrigt är
sådana att de berättigar till en inspektion.
Om det finns klara bevis för att ett fartyg under gång i en stats ekonomiska
zon eller territorialhav har begått en överträdelse i den ekonomiska zonen,
och denna överträdelse har föranlett utsläpp som har inneburit betydande
skada eller hot om sådan skada på kuststatens kuster eller därmed samman-
hängande intressen eller på tillgångar i territorialhavet eller den ekonomiska
zonen, får kuststaten inleda rättsligt förfarande mot fartyget enligt punkt 6.
Ett sådant förfarande inbegriper kvarhållande av fartyget.
I punkt 7 föreskrivs att en kuststat, som har kvarhållit ett fartyg med stöd
av punkt 6 skall tillåta fartyget att fortsätta sin färd, om säkerhet ställs i enlig-
Prop. 1992/93:54
32
het med vissa regler som behörig internationell organisation (IMO) faststäl- Prop. 1992/93:54
ler.
Kapitel 7 i avdelning XII innehåller regler om skydd (safeguards) för den
som blir föremål för åtgärder för verkställighet.
Artikel 224 reglerar utövandet av verkställighetsmakten gentemot ut-
ländska fartyg. Denna makt får utövas endast av offentliga tjänstemän, ör-
logsfartyg, militära luftfartyg eller andra fartyg eller luftfartyg, som är för-
sedda med tydliga kännetecken och kan identifieras att vara i offentlig tjänst.
Artikel 225 anger att den som utövar verkställighetsmakten skall förfara
på ett sådant sätt att skadliga verkningar av verkställigheten undviks.
Artikel 226 ger en relativt ingående beskrivning av de regler som skall iakt-
tas vid en undersökning av fartyg.
Artikel 228 reglerar den delade befogenhet som finns mellan kuststat och
flaggstat i fråga om inledande av ett rättsligt förfarande. Kuststatens straff-
rättsliga förfarande skall sålunda inställas, om flaggstaten inom sex månader
från det att ett rättsligt förfarande har inletts påbörjar ett eget motsvarande
rättsligt förfarande.
I fråga om straffrättsliga sanktioner följer av artikel 230 att endast böter
kan komma i fråga när det gäller överträdelser av främmande fartyg i den
ekonomiska zonen, om brottet utgörs av åsidosättande av föreskrifter som
avser att motverka, begränsa eller kontrollera förorening i den marina mil-
jön.
Rätten att inrätta en ekonomisk zon ges i havsrättskonventionen. Denna
konvention har ännu inte trätt i kraft. Sverige har inte ratificerat konventio-
nen. Frågan är alltså om det är i överensstämmelse med folkrätten, att Sve-
rige inrättar en ekonomisk zon.
Det folkrättsliga regelsystemet består av två komponenter nämligen trak-
taträtt och sedvanerätt. Traktaträtten grundas på avtal som ingås mellan två
eller flera stater eller internationella organ. Sedvanerätten däremot utveck-
las genom att stater handlar på ett visst sätt så att en statspraxis etableras.
Havsrättskonventionen ger exempel på regler som redan etablerats i trak-
taträtten och som förekommer i sedvanerätten. Konventionen har också
kommit att spela en viktig roll vid tillskapandet av ny sedvanerätt. Det är en
sålunda en allmän uppfattning, att vid tiden för påbörjandet av de förhand-
lingar som ledde fram till havsrättskonventionen, dvs. år 1974, hade rätten
att inrätta en egen ekonomisk zon inte utvecklats till att utgöra en folkrättslig
sedvana. Stadgandena i artikel 56 och följande kan därför inte ursprungligen
sägas ha varit en kodifiering av redan erkända folkrättsliga principer.
Eftersom konventionen inte har trätt i kraft samt med beaktande av att
två permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd nämligen Storbritannien
och USA inte har undertecknat konventionen, kan det inte heller hävdas att
undertecknandet av konventionen är en omständighet som har inneburit att
inrättandet av en ekonomisk zon utgör en del av folkrättslig sedvana. Likväl
accepteras numera allmänt rätten att inrätta en ekonomisk zon som en del
av folkrättslig sedvanerätt. 33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 54
Förklaringen till detta står att finna i flera samverkande omständigheter. Prop. 1992/93:54
Dessa är bl.a. tillkomsten av konventionen och det stora antal länder, drygt
80, som inrättat ekonomiska zoner utan att mötas av protester. Rätten att
inrätta en ekonomisk zon som en del av den folkrättsliga sedvanerätten har
också godtagits av Internationella Domstolen i Haag i dess avgöranden. Det
föreligger alltså inget folkrättsligt hinder för Sverige att inrätta en ekono-
misk zon.
Däremot är frågan om omfattningen av kuststatens exklusiva rättigheter i
zonen inte helt klar. Här pågår en utveckling av sedvanerätten. För svenskt
vidkommande gäller att det förslag jag lämnar håller sig inom ramarna för
hur andra länder runt Nordsjön, dvs. Frankrike och Norge, har reglerat de
rättigheter som kan göras gällande i zonen.
2.6.1 Sveriges ekonomiska zon
Mitt förslag: En ekonomisk zon inrättas runt Sveriges kuster.
Departementpromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker. Kustbevak-
ningen anser att det är angeläget att en svensk ekonomisk zon införs snarast
möjligt. Ett tungt vägande skäl för detta är enligt Kustbevakningen att en
sådan zon skulle medföra klara fördelar för den känsliga miljön i Östersjön.
Överbefälhavaren liksom Rikspolisstyrelsen tillstyrker att det inrättas en
ekonomisk zon runt Sveriges kuster. Med hänsyn till ovissheten när havsrätt-
skonventionen kan träda i kraft och till de obestridliga fördelar, särskilt inom
miljövårdsområdet, som en zon skulle innebära, tillstyrker Kammarrätten i
Stockholm förslaget. Enligt Boverket skulle en ekonomisk zon ge bättre möj-
ligheter att reglera frågor om miljöskydd och naturresurser i de områden där
Sverige redan har rättigheter i fråga om fiske och kontinentalsockeln. Sveri-
ges Redareförening avstyrker förslaget och menar att det finns skäl att av-
vakta en harmonisering av reglerna inom detta område i vart fall när det gäl-
ler de nordiska länderna och EG-länderna.
Skälen för mitt förslag: Som framgått av min redogörelse är Sverige part
i många konventioner som rör havsrätten. Sverige har också undertecknat
havsrättskonventionen, även om någon svensk ratificering ännu inte har
skett. Detta förhållande beror dock främst på den internationella osäkerhet
som råder om konventionens regler om djuphavsutvinning och har sålunda
inget samband med de delar av havsrättskonventionen som rör den ekono-
miska zonen och miljöskyddet.
Den folkrättsliga utvecklingen under de senaste decennierna har entydigt
gått i riktning mot utvidgade rättigheter för strandstaterna. Ett territorialhav
om tolv nautiska mil är numera accepterat som folkrättslig sedvana. En ma-
joritet länder har bestämt omfattningen av sitt sjöterritorium i enlighet där-
med. Även rätten att inrätta en ekonomisk zon utgör, som jag nyss nämnde,
numera en del av allmänt accepterad sedvana inom folkrätten. Allt fler sta-
34
ter har också inrättat ekonomiska zoner. I vår nära omgivning har t.ex. Prop. 1992/93:54
Norge och Island inrättat sådana ekonomiska zoner. Utvecklingen går mot
att fler stater i vår omgivning inrättar ekonomiska zoner. Jag återkommer
till detta när jag redovisar hur mitt förslag överensstämmer med andra kon-
ventioner som rör den marina miljön.
Genom de sedan drygt 20 år tillämpade kontinentalsockelrättigheterna
och genom föreskrifterna om fiskezonen, kan Sverige anses redan tillämpa
väsentliga inslag av de förmåner som följer med inrättandet av en ekonomisk
zon. Det finns inte heller någon anledning att avstå från de ytterligare rättig-
heter i fråga om skydd för och utnyttjande av havets resurser som kan till-
komma som en följd av inrättandet av en ekonomisk zon. Detta säger jag
särskilt med tanke på de möjligheter som finns för kuststaterna att utvidga
sin miljörättsliga lagstiftning. Flera länder i Sveriges omgivning har redan en
egen ekonomisk zon och andra länder kan förväntas inrätta sådana zoner.
Även den omständigheten att en ekonomisk zon ger möjlighet att säkerställa
svenska intressen i vissa exploateringsfrågor, t.ex. när det gäller ökade möj-
ligheter att utvinna energi från vindkraft, talar för att en svensk ekonomisk
zon bör inrättas. Det är mot den nu angivna bakgrunden jag föreslår att Sve-
rige, såsom har föreslagits i departementspromemorian, inrättar en ekono-
misk zon i enlighet med de regler som läggs fast i havsrättskonventionen.
2.6.2 Förhållandet till andra konventionsåtaganden på havsrättens
område
Min bedömning: Inrättandet av en svensk ekonomisk zon strider inte
mot Sveriges internationella åtaganden i övrigt.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat frågan delar
min uppfattning.
Skälen för mitt ställningstagande: Jag har tidigare redogjort för olika kon-
ventioner till skydd för den marina miljön. Jag återkommer nu till några av
dessa utifrån frågan om deras förenlighet med inrättandet av en svensk eko-
nomisk zon.
Bestämmelserna i MARPOL Tilli får anses vara väl förenliga med havs-
rättskonventionen och de utgör inte heller på annat sätt något hinder för ett
framtida tillträde till havsrättskonventionen. Tvärtom har jag erfarit att den
franska lagstiftningen som rör Frankrikes ekonomiska zon bygger på - ut-
över artikel 56 i havsrättskonventionen - MARPOL:s innebörd av begrep-
pet jurisdiktion. Även ett påbörjat holländskt utredningsarbete har samma
utgångspunkt.
Helsingfors-konventionen är utformad på det sättet att den inte påverkar
de fördragsslutande parternas rättigheter och skyldigheter i förhållande till
ingångna eller framtida fördrag som syftar till att främja och utveckla havs-
rättens allmänna principer i enlighet med konventionens anda. Helsingfors-
konventionen utgör alltså inget hinder för Sverige i fråga om att inrätta en
35
ekonomisk zon. Som exempel på detta tjänar också dåvarande Sovjetunio-
nen, som är part till Helsingforskonventionen, och som inrättade en ekono-
misk zon år 1984.
Ingreppskonventionen ger redan i dag Sverige rätt att göra ingripanden
mot fartyg som utanför territorialgränsen förorenar eller hotar förorena
svenska intressen, främst den marina miljön, genom oljeutsläpp eller utsläpp
av vissa andra ämnen. Konventionen kan alltså tillämpas i den svenska eko-
nomiska zonen.
Inte heller Sveriges internationella åtaganden på fiskets område utgör nå-
got hinder för att inrätta en ekonomisk zon.
Sveriges förpliktelser gentemot andra länder lägger alltså inget hinder i
vägen för inrättandet av en svensk ekonomisk zon. I stället är det så att en
ytterligare omständighet som talar för ett inrättande av en svensk zon är det
arbete som har skett inom ramen för Nordsjökonferensen, dvs. de möten
där miljöministrarna runt Nordsjön träffas.
Vid den tredje Nordsjökonferensen, som ägde rum i Nederländerna år
1990, beslöts nämligen att de deltagande länderna skulle undersöka möjlig-
heten att förstärka strandstaternas jurisdiktion i Nordsjön bl.a. genom inrät-
tandet av ekonomiska zoner. Den holländska regeringen gavs i uppdrag att
närmare utforma vilka förfaranden länderna skulle vidta för att genomföra
en förstärkning av sin Nordsjöjurisdiktion. Sverige deltog tillsammans med
övriga Nordsjöstater i en särskild arbetsgrupp som förberedde det arbete
som nu har inletts. Syftet med det nu pågående arbetet är att verka pådri-
vande för att utveckla samarbetet mellan Nordsjöstaterna särskilt vid miss-
tänkta utsläpp i Nordsjön från fartyg. Inriktningen av arbetet och den höga
ambitionsnivån talar tydligt för hur viktigt det är med gemensamma an-
strängningar länderna emellan i judiciella frågor som rör det marina miljö-
skyddet.
Mitt förslag: En särskild lag om Sveriges ekonomiska zon införs. La-
gen skall ha karaktär av ramlag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Sjöfartsverket anser att det skulle vara önskvärt att
föra samman alla regler som rör den ekonomiska zonen i en lag. Riksåklaga-
ren har samma inställning. Han framhåller därvid att det kan finnas fördelar,
när det gäller sanktionssystemets utformning, att ha samma lag som reglerar
utnyttjandet av havet utanför territorialgränsen. Samtidigt har Riksåklaga-
ren framhållit att en lagstiftning som den föreslagna innebär ökade möjlig-
heter - jämfört med i dag - att reagera mot åtgärder som skadar svenska
intressen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har påpekat
att lagförslaget skiljer sig från många andra länders lagar i fråga om den eko-
nomiska zonen i det att lagen inte uttryckligen anger att Sverige förbehåller
sig alla de rättigheter som havsrättskonventionen ger utrymme för. Sveriges
Prop. 1992/93:54
36
geologiska undersökning, SGU, tillstyrker förslaget att behålla nuvarande
lagar om fiske och utvinning från kontinentalsockeln och att de tillkomna
rättigheterna skall regleras särskilt i en ny lag.
Skälen för mitt förslag: I likhet med vad som gäller i fråga om utnyttjandet
av kontinentalsockeln bör en svensk ekonomisk zon enligt min mening regle-
ras genom lag. Några remissinstanser har menat att föreskrifterna om verk-
samhet på kontinentalsockeln och fisket i den svenska fiskezonen kan inar-
betas i en lagstiftning om en svensk ekonomisk zon i stället för att som för
närvarande regleras särskilt. För egen del anser jag att även om det kan fin-
nas fördelar att förfara på det sätt som remissinstanserna föreslagit, bör man
hålla i minnet att t.ex. kontinentalsockelrättigheterna grundas på traktaträt-
ten medan det förslag jag nu lämnar bygger på sedvanerätten, en sedvanerätt
som dessutom kan antas bli mer preciserad i sina detaljer inom de närmaste
åren. Om havsrättskonventionen träder i kraft och Sverige ratificerar kon-
ventionen, kan det dock finnas skäl att på nytt pröva frågan om en mer över-
gripande lagstiftning av den typ remissinstanserna antytt.
I likhet med vad som gäller den svenska fiskezonen bör det ankomma på
regeringen att bestämma gränserna för Sveriges ekonomiska zon. Genom
de tillämpningsföreskrifter som på olika sätt kommer att knytas till lagen,
kommer det att ankomma på Sjöfartsverket, att på de allmänna sjökorten
redovisa gränserna för Sveriges ekonomiska zon.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstaterar i fråga
om lagens omfattning att det i promemorieförslaget inte har framställts nå-
got uttryckligt anspråk på samtliga de rättigheter som havsrättskonventio-
nen tillskriver kuststaten. Nämnden anser att det är rimligt att det av lagen
framgår vilka rättigheter som staten gör anspråk på. Därigenom underlättas
enligt fakultetsnämnden tolkningen av de rättigheter som konventionstexten
inte uttryckligen ger varken kuststaten eller övriga stater, de s.k. residuala
rättigheterna. För egen del kan jag konstatera att när det är fråga om att
transformera internationella avtal av olika slag till svensk rätt, särskilt när
avtalet är omfattande och komplicerat, måste utgångspunkten vara att inte
gå utöver eller vid sidan av den internationella överenskommelse som ligger
till grund för lagförslaget. Vad däremot gäller utformningen av den natio-
nella lagstiftningen inom de givna ramarna står det staterna fritt att ange el-
ler beskriva de tillagda rättigheterna i enlighet med lagstiftningstraditionen
i varje land. Ett sådant förfaringssätt är alltså naturligt även i detta samman-
hang och bör enligt min mening inte föranleda några särskilda tolkningspro-
blem särskilt med beaktande av att andra länder, t.ex. Norge, i sin lagstift-
ning om den ekonomiska zonen på ett relativt snävt sätt har angivit lagens
tillämpningsområde. I den mån det skulle finnas behov av att utvidga lagens
tillämplighetsområde i enlighet med havsrättskonventionen, kan jag alltså
inte se att den valda lagstiftningstekniken skulle innebära något hinder för
en sådan åtgärd. Några begränsningar i fråga om hur den nationella regle-
ringen skall ske i detta hänseende ställs inte heller upp i konventionen.
Prop. 1992/93:54
37
2.7.1 Aktsamhetskrav i den ekonomiska zonen
Prop. 1992/93:54
Mitt förslag: Den som färdas eller bedriver verksamhet i den ekono-
miska zonen skall vidta nödvändiga åtgärder för att skydda och bevara
den marina miljön. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om detta.
Promemorian: I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skydd för och beva-
randet av naturtillgångar i den ekonomiska zonen.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
framhåller att det är nödvändigt - med tanke på den ekonomiska zonens le-
gala status och dess sui generis karaktär - att lagens substans stämmer med
andan i de nu aktuella delarna av havsrättskonventionen. Naturskyddsföre-
ningen i Järfälla anser att naturvårdslagstiftningen bör gälla i den aktuella
zonen. Ett stort antal remissinstanser understryker förtjänsten av att före-
skrifter till skydd för den marina miljön kan införas med stöd av en lag om
en svensk ekonomisk zon.
Skälen för mitt förslag: Att kuststaterna stärker sin jurisdiktion utanför
territorialgränsen bör vara ett verksamt instrument för att förbättra den ma-
rina miljön. Som exempel på det internationella samarbete som pågår inom
detta område vill jag ytterligare redogöra för det arbete som utförs inom ra-
men för Nordsjökonferensen och som presenterades i Paris i september må-
nad i år. De deltagande länderna i den arbetsgrupp som behandlar frågan
om förstärkt kuststatsjurisdiktion och ökat internationellt samarbete, dvs.
Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike
och Storbritannien, samt därjämte företrädare för EG-kommissionen, har
studerat hur införandet av en ekonomisk zon skulle kunna förbättra den lag-
liga grund som erfordras för att genomföra åtgärder på Nordsjön i enlighet
med folkrättens regler. I detta sammanhang har slagits fast att det är av
största vikt, med hänsyn till att föroreningarna i första hand kommer från
fartyg, att de berörda länderna samarbetar med varandra. En arbetsgrupp
har tillsatts som skall utveckla och verka pådrivande för att öka det judiciella
samarbetet mellan Nordsjöstaterna i frågor om marina föroreningar. När det
gäller just föroreningar från fartyg utgör den av mig nyss refererade artikel
220 i havsrättskonventionen grunden för ingripande utanför det egna territo-
riet. Om länderna runt Nordsjön, i den utsträckning Sverige och de flesta
andra länder runt Nordsjön förespråkar, inför en egen ekonomisk zon,
skulle stora delar av Nordsjön ligga under en kuststats jurisdiktion. Ur miljö-
synpunkt vore detta mycket bra därigenom att den miljömedvetenhet som
håller på att växa sig stark i Europa kan komma till uttryck också genom
nationell miljölagstiftning som kan tillämpas i Nordsjön. Vad jag sagt om
förorening från fartyg gäller också i fråga om dumpning. Det internationella
miljösamarbetet måste följas upp med att de övervakande och rättsvårdande
myndigheterna i de olika länderna också förstärker sitt samarbete så att
eventuella överträdelser kan beivras.
Den beskrivna utvecklingen av vad som sker mellan länderna runt Nord-
38
sjön borde också kunna tjäna som föredöme när det gäller samarbetet kring
Östersjön.
För svenskt vidkommande innebär vad jag sagt att det är viktigt att mar-
kera både nationellt och internationellt, att de viktiga biologiska värden som
Sveriges ekonomiska zon innehåller är värda att skydda och bevara. De akt-
samhetsföreskrifter som särskilt skall gälla inom zonen kommer därför i
mycket att vara följden av gemensamma åtaganden med de andra länder i
vår omgivning som delar Sveriges ambitionsnivå, när det gäller den marina
miljön.
Det är alltså enligt min mening naturligt att i en lag om Sveriges ekono-
miska zon införa en allmän aktsamhetsregel som rör skydd för och beva-
rande av den marina miljön i zonen. En sådan övergripande regel återfinns
också i artikel 192 i konventionen. I den lagstiftning som rör särskilda verk-
samheter på havet bör, som jag strax skall redogöra för, den allmänna akt-
samhetsregeln kompletteras med särskilda föreskrifter för verksamheten i
fråga.
I lagen om Sveriges ekonomiska zon bör det finnas möjlighet för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela särskilda
föreskrifter till skydd för och bevarande av den marina miljön. Att det finns
ett behov därav har visat sig inte bara när det gäller att bekämpa förore-
ningar utan också i samband med att Sverige träffat överenskommelse med
andra länder t.ex. i frågor om jakt och naturvård. Som exempel på detta kan
nämnas den överenskommelse om skydd för småvalar i Nordsjön och Öster-
sjön som nyligen träffades inom ramen för Bonnkonventionen. Genom
överenskommelsen åtar sig parterna att inom ramen för respektive lands ju-
risdiktion och i överensstämmelse med dess folkrättsliga åtaganden, iaktta
vissa regler för att skydda småvalarna och att på annat sätt som forskning
och information bidra till att detta skydd kan upprätthållas. Genom att den
ekonomiska zonen i nu aktuellt avseende läggs under svensk jurisdiktion kan
alltså överenskommelser av den typ jag nyss nämnde regleras i den ekono-
miska zonen genom föreskrifter, utfärdade av regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer. En sådan teknik används i andra samman-
hang för att genomföra Sveriges internationella åtaganden. Som exempel
kan nämnas kemikalielagstiftningen, där avvecklingen av ozonnedbrytande
ämnen regleras med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter och en
särskild förordning (1988:716) om CFC och halon m.m.
2.7.2 Tillståndsgivning
Mitt förslag: I lagen införs en bestämmelse, att regeringen får med-
dela särskilda föreskrifter om tillstånd till viss verksamhet som rör ut-
vinning av naturtillgångar m.m. i den ekonomiska zonen.
Promemorian: I promemorian föreslås att regeringen genom föreskrifter
närmare anger vilka regler som skall gälla för vissa verksamheter i den eko-
nomiska zonen.
Prop. 1992/93:54
39
Remissinsanserna: Riksåklagaren påpekar att promemorieförslaget ger Prop. 1992/93:54
möjlighet för regeringen eller tillsynsmyndighet att meddela föreskrifter för
utvinning i zonen, men att någon tillståndsplikt inte uttryckligen angivits i
förslaget. Enligt riksåklagaren kan en sådan lagteknisk utformning föran-
leda tillämpningssvårigheter när det gäller att beivra viss verksamhet, efter-
som det enligt promemorieförslaget för straffbarhet i vissa fall krävs att före-
skrifter har meddelats för just det fall som är i fråga. Övriga remissinstanser
har inte särskilt kommenterat den lösning som valts i promemorian.
Skälen för mitt förslag: Jag delar Riksåklagarens åsikt, att det är lämpligt
att införa en tillståndsplikt som tydligt kommer till uttryck i lagen och att
knyta vissa rättsverkningar till tillståndet.
Vad så ytterligare rör frågan om tillståndsgivning bör ett tillstånd förenas
med de villkor som behövs från allmän synpunkt som att främja den marina
miljön och hushållningen med naturresurser. Den närmare preciseringen av
de rättigheter och skyldigheter som skall vara förenade med ett tillstånd bör
bestämmas genom villkor i samband med prövning av vaije särskild ansö-
kan. Av avgörande intresse vid en sådan prövning är hur motstående intres-
sen vägs mot varandra. För att få ett bra beslutsunderlag bör den myndighet
som lämnar tillstånd inhämta yttrande från övriga berörda myndigheter och
från dem som besitter särskilda kunskaper eller på annat sätt berörs av frå-
gan. Utan att detta särskilt behöver anges måste självfallet givna villkor stå
i överensstämmelse med havsrättskonventionen, Sveriges internationella
åtaganden i övrigt och allmänna folkrättsliga principer.
Ett tillstånd bör i princip vara tidsbegränsat. I beslutet bör anges när till-
ståndet senast skall ha tagits i anspråk. Det är dock inte nödvändigt att i öv-
rigt i lagen närmare reglera frågan om ansökan och prövning av tillstånd,
utan denna fråga liksom andra frågor av mer praktisk natur kan närmare
regleras i en förordning knuten till lagen.
2.7.3 Tillsynen
Mitt förslag: Tillsynen över den ekonomiska zonen delas mellan olika
myndigheter. Sjöfartsverket och Kustbevakningens ansvarsområden
utvidgas. Samråd skall ske med andra berörda myndigheter.
Promemorians förslag: I promemorian konstateras att tillsynen kan
komma att delas mellan olika myndigheter däribland Kustbevakningen.
Remissinstanserna: Kustbevakningen finner tillsynsuppgifter som rör Sve-
riges ekonomiska zon vara en naturlig fortsättning av det arbete man redan
utför i fråga om bevakning av territorialhavet och fiskezonen. Rikspolissty-
relsen anser att det i första hand bör ankomma på Kustbevakningen att över-
vaka vad som sker i den ekonomiska zonen. Överbefälhavaren påpekar att
det redan i dag åligger försvarsmakten att medverka vid tillsynen av ut-
ländskt fiske och i övrigt biträda civila myndigheter vid ingripanden mot far-
tyg. Genom en utvidgning av reglerna för denna medverkan kan försvars-
makten också på motsvarande sätt lämna biträde i den ekonomiska zonen
enligt Överbefälhavaren.
40
Skälen för mitt förslag: När det gäller tillsynen över Sveriges ekonomiska Prop. 1992/93:54
zon kommer denna uppgift att fördelas mellan olika myndigheter. Det fram-
står som naturligt att Kustbevakningen i den ekonomiska zonen har motsva-
rande uppgifter i fråga om tillsyn och annan övervakning som man i dag har
i den svenska fiskezonen. Att utöva tillsyn utanför svenskt territorium är
alltså redan i dag en normal uppgift för Kustbevakningen.
I fråga om sjösäkerheten bör det ankomma på Sjöfartsverket att meddela
nödvändiga föreskrifter för att upprätthålla sådan säkerhet i den ekono-
miska zonen. Här bör också ett samarbete med Naturvårdsverket komma till
stånd i frågor som rör den marina miljövården. Som flera remissinstanser,
däribland Överbefälhavaren, framhållit, påkallar införandet av en svensk
ekonomisk zon en utvidgning av förordningen (1982:756) om försvarsmak-
tens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och
neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen). Avsikten är att bestämmelserna om
biträde i denna förordning skall utvidgas så att den kommer att omfatta
också den ekonomiska zonen.
I fråga om räddningstjänst har Sjöfartsverket ansvar för sjöräddnings-
tjänsten, Luftfartsverket för flygräddningstjänsten och Kustbevakningen för
miljöräddningstjänsten till sjöss. De statliga myndigheternas ansvar bör ut-
sträckas till att omfatta den ekonomiska zonen. Hur det statliga ansvaret för-
delas myndigheterna emellan i fråga om en inrättning som är belägen inom
den ekonomiska zonen, har regeringen befogenhet att bestämma, om frågan
skulle bli aktuell.
Eftersom den ekonomiska zonen av naturliga skäl aldrig kan kommunin-
delas, är det som Kommunförbundet och andra framhållit inte rimligt att
kommunerna skall ansvara för räddningstjänsten i den ekonomiska zonen.
Vid anläggningar i den ekonomiska zonen kommer beredskapen i viss ut-
sträckning att bekostas av anläggningens innehavare eller ägare i enlighet
med 43 § räddningstjänstlagen. Därutöver kommer alltså räddningstjänsten
att vara ett statligt ansvar. Inte heller i övrigt är det för närvarande aktuellt
att lägga något särskilt ansvar på kommunerna för verksamhet i den ekono-
miska zonen.
2.7.4 Användning av tvångsmedel m.m.
Mitt förslag: Rätten att använda tvångsmedel i den ekonomiska zonen
bör följa vad som gäller enligt internationell rätt. Detsamma bör gälla
den straffrättsliga regleringen. Detta innebär att ett brott mot lagen
om Sveriges ekonomiska zon inte kan straffas strängare än med böter.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att i lagen om Sveriges
ekonomiska zon skall införas de regler som finns i havsrättskonventionen om
ingripande mot fartyg som förorenar i den ekonomiska zonen. I promemo-
rian föreslås vidare att brott mot lagen om Sveriges ekonomiska zon skall
kunna bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anmärker att promemo-
41
rians straffbestämmelse inte är i överensstämmelse med havsrättskonventio- Prop. 1992/93:54
nen. Samma anmärkning riktar Riksåklagaren mot förslaget. Denne anser
också att promemorians förslag i fråga om rätt till tvångsingripande saknar
väsentliga inslag om hur reglerna om kvarhållande skall tillämpas vid ett
tvångsvis ingripande mot ett fartyg. Hovrätten för Västra Sverige har förkla-
rat sig inte ha några invändningar mot förslaget. Gotlands militärkommando
anmärker att promemorian inte behandlar frågan hur den ekonomiska zo-
nen hävdas i händelse av t.ex. krig eller neutralitetskränkning.
Skälen for mitt förslag: I fråga om rätten att använda tvångsmedel i den
ekonomiska zonen vid överträdelse eller misstänkt överträdelse av i zonen
gällande föreskrifter bör beaktas, att havsrättskonventionen, som i artikel
220 ger kuststaten en omfattande rätt att tillgripa tvångsåtgärder, ännu inte
har trätt i kraft. Konventionen bör alltså i dessa delar ligga till grund för lag-
stiftning och tillämpning endast i den utsträckning åtgärderna står i överens-
stämmelse med gällande sedvanerätt eller utgör en kodifiering av redan gäl-
lande rätt.
Enligt min mening kan man komma till en tillfredsställande lösning av frå-
gan om användning av tvångsmedel i den ekonomiska zonen genom att i re-
dan befintlig lagstiftning och med stöd av gällande konventioner utvidga
vissa föreskrifter till att gälla den ekonomiska zonen. Detta är möjligt när
det är fråga om miljöskyddsåtgärder, vilket framgår av artikel 56 i havsrätt-
skonventionen. En sådan lösning står enligt min mening inte heller i strid
mot andra konventioner som är aktuella i sammanhanget.
Tvångsingripanden av den karaktär det kan vara fråga om föranleds i regel
av att ett fartyg under gång förorenar omgivande vattenområde. I dag regle-
ras dessa frågor med stöd av vattenföroreningslagen, på det sätt jag tidigare
redogjort för. Denna lag bygger i sin tur på MARPOL 73/78 och ingrepps-
konventionen, två konventioner som Sverige har ratificerat och som trätt i
kraft. Vad särskilt gäller ingreppskonventionen är den avsedd att kunna till-
lämpas för ingripanden utanför territorialhavet. Den avsedda möjligheten
att skydda den omgivande marina miljön och våra kuster kan alltså enligt
min mening nås med vissa tillägg i vattenföroreningslagen. I den lagen finns
också uttömmande regler om ingripande och kvarhållande av fartyg och i
vilken ordning ett fartyg efter ett kvarhållande kan frisläppas. Den dag havs-
rättskonventionen träder i kraft för svenskt vidkommande finns det dock an-
ledning att överväga om frågorna om tvångsingripanden i den ekonomiska
zonen också skall finnas i en mer övergripande lagstiftning om zonen.
I fråga om den straffrättsliga regleringen finns det anledning att något up-
pehålla sig vid frågan om hur brott i den ekonomiska zonen, dvs. brott utan-
för territoriet, kommer att handläggas. Frågan om svensk straffrätts tillämp-
lighet för brott som begåtts utom riket regleras dels i 2 kap. brottsbalken,
dels i specialstraffrätten. Enligt 2 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken gäller
i fråga om brott som begåtts utom riket, att om det är en svensk medborgare
eller en utlänning med hemvist i Sverige som har begått brottet är svensk
domstol alltid behörig. Likaså är enligt 2 § första stycket 2 svensk domstol
behörig, om brottet begåtts av annan nordisk medborgare som finns i Sve-
rige. Ett i detta sammanhang viktigt undantag finns i 2 § andra stycket, där
det bl.a. sägs att svensk domstol saknar domsrätt, om gärningen begåtts
42
inom ett område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare Prop. 1992/93:54
straff än böter inte kan följa på gärningen. Genom 3 § utsträcks den svenska
domsrätten ytterligare i vissa fall, då gärningen begåtts utanför svenskt terri-
torium. Det gäller bl.a. brott ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg.
Även om havsområdet utanför territorialhavet inte hör till statsterritoriet
behandlas brott som begåtts inom fiskezonen och kontinentalsockelområdet
som brott som begåtts i Sverige. När det gäller fisket framgår detta av de
allmänna domstolarnas praxis i fråga om brott mot fiskelagen och föreskrif-
ter som utfärdats med stöd av lagen.
Enligt kontinentalsockellagen gäller att svensk domstol är behörig att
döma för brott om olovlig utforskning eller utvinning av kontinentalsockeln.
Denna bestämmelse stöder sig på 1958 års konventionen om kontinental-
sockeln.
De bestämmelser om kuststatens rätt till jurisdiktion som följer av artikel
56 i havsrättskonventionen innebär att en motsvarande straffrättslig lagstift-
ning som den som gäller för kontinentalsockeln kan införas för brott mot
lagen om en svensk ekonomisk zon. I fråga om straff för brott mot lagen har
i promemorian föreslagits böter eller fängelse i högst ett år. Kammarrätten i
Stockholm har framhållit att enligt havsrättskonventionen får inte fängelse
ådömas och att promemorieförslaget på grund av att fängelse ingår i straff-
skalan inte kan fortsätta att gälla den dag konventionen blir gällande i Sve-
rige. Kammarrätten har vidare i fråga om motiveringen i promemorian fram-
hållit att det inte bör förekomma att domstolarna väljer olika påföljd med
avseende på om gärningsmannen är svensk eller utlänning. Kammarrätten
har därför föreslagit att straffbudet redan från början bringas i överensstäm-
melse med havsrättskonventionen.
För egen del vill jag anföra följande. Den typ av böter det kan bli fråga
om nämligen dagsböter begränsar i princip storleken av penningstraffet en-
ligt vad som följer av 25 kap. 2 § brottsbalken till högst 150 dagsböter å 1000
kronor. Detta bötesstraff är lägre än vad som kan följa i vissa andra länder.
Följden blir att en svensk medborgare kan straffas med högre bötesstraff för
brott i ett annat lands ekonomiska zon än vad en medborgare i det landet
riskerar för motsvarande gärning i den svenska ekonomiska zonen. I situa-
tioner som den nu ifrågavarande är alltså det svenska dagsbotssystemet i en
internationell jämförelse mindre långtgående när det gäller möjligheterna
att döma ut höga bötesstraff. Jag har emellertid efter samråd med chefen för
Justitiedepartementet funnit att det i vart fall för närvarande inte finns skäl
att ändra vedertagna svenska principer i fråga om bestämmandet av bötes-
straff enbart med hänsyn till eventuella överträdelser mot lagen om Sveriges
ekonomiska zon.
För egen del anser jag det, som redan framgått, angeläget, att Sverige ut-
nyttjar den möjlighet folkrätten ger oss, att genom egna föreskrifter skydda
våra kuster och omgivande hav från marina föroreningar. Härtill kommer,
enligt min mening, att det ligger i Sveriges intresse att i umgänget med andra
länder inte skapa nya regler vid sidan av de folkrättsligt accepterade. Inte
heller vill jag föreslå regler som skulle innebära att likartade gärningar straf-
fas olika beroende på om det är en svensk eller utlänning som har begått den
åtalade gärningen. Jag är därför beredd att i lagen om Sveriges ekonomiska
43
zon begränsa påföljden till böter. I fråga om annan berörd lagstiftning blir
det aktuellt att ändra straffskalorna först när havsrättskonventionen blir bin-
dande för svenskt vidkommande.
Vad gäller frågan som Gotlands militärkommando väckt, om kuststaten
har rätt att i händelse av krig eller neutralitetskränkning hävda sina rättighe-
ter i zonen med militära insatser, kan konstateras, att denna fråga lämnas
olöst i havsrättskonventionen. I konventionen uttalas i artikel 301 att sta-
terna i samband med att man utövar sina rättigheter och skyldigheter enligt
konventionen skall avstå från våld eller hot om våld mot andra stater och
deras territorier och inte heller i övrigt uppträda i strid mot FN-stadgan. Mi-
litära frågor regleras inte i vidare mån i havsrättskonventionen. Jag vill för
egen del tillägga att frågan om krig som ett hot mot miljön är, som jag be-
rörde vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro, en av de viktigaste miljöfrå-
gorna i ett internationellt perspektiv. Jag kommer därför att i annat samman-
hang ha anledning återkomma till denna fråga.
2.7.5 Ikraftträdandet
Mitt forslag: Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagen om Sveriges eko-
nomiska zon skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Remissinstanserna: Kustbevakningen anser det angeläget att förslaget om
ett inrättande av en svensk ekonomisk zon genomförs snarast. Sveriges Fis-
kares Riksförbund anser att lagen skall träda i kraft så fort som möjligt. Gö-
teborgs universitets marina forskningscentrum är av samma uppfattning. De
övriga remissinstanserna har inte uttryckt någon bestämd åsikt i denna fråga.
Skälen för mitt förslag: En annan och närbesläktad fråga till de materiella
bestämmelserna i en lag om en svensk ekonomisk zon är vid vilken tidpunkt
det är lämpligt att lagen träder i kraft. Som framgått av vad jag tidigare sagt
får det numera anses utgöra en del av folkrättslig sedvana att ett land inrättar
en ekonomisk zon i anslutning till sitt territorialhav eller delar därav. Det
finns därför inget som hindrar att Sverige inrättar en ekonomisk zon vid den
tidpunkt vi själva önskar. Dessutom är tidpunkten för konventionens ikraft-
trädande osäker. Det kan dröja åtskilliga år innan de nödvändiga 60 ratifika-
tionerna uppnås. Denna omständighet och den internationella utvecklingen
på området talar för att det inte finns tillräckliga skäl att invänta den tid-
punkt, då konventionen träder i kraft och Sverige genom ratificering blir
bunden av den.
Vad som dock ytterligare kan behöva övervägas och som framfördes som
det huvudsakliga skälet i promemorian för att inte fixera tidpunkten för
ikraftträdandet, är vilka resurser som kan behöva avsättas för att övervaka
zonen. Dessa behov skall bedömas främst mot bakgrund av de miljöskydds-
föreskrifter som kan komma att gälla i zonen och vilka kostnader en tillräck-
lig övervakning skulle medföra. Överväganden av detta slag bör dock inte
stå i vägen för lagens ikraftträdande. I stället får frågor om resursbehovet
Prop. 1992/93:54
44
knytas till de föreskrifter som allt efter hand kommer att föreslås gälla i den
ekonomiska zonen.
En ytterligare anledning till att frångå promemorian i berört avseende är
att Sverige i olika internationella sammanhang har deklarerat sin avsikt att
efter riksdagens godkännande införa en ekonomisk zon fr.o.m. den 1 januari
1993, en tidpunkt som för övrigt stämmer väl överens med vad övervägande
antalet länder som deltar i Nordsjökonferensen anser som en lämplig tid-
punkt för att låta sätta i kraft åtgärder för en förstärkt jurisdiktion i Nord-
sjön. Jag har med anledning av de överväganden som varit aktuella i detta
sammanhang samrått med chefen för Utrikesdepartementet.
I likhet med vad som föreslagits i promemorian föreslår jag vid sidan av infö-
randet av en lag om Sveriges ekonomiska zon också ändringar i ett antal be-
fintliga lagar som rör havsrätten. Förslagen avser dumpningslagen, vatten-
föroreningslagen, kontinentalsockellagen, fiskerättslagen, lagen om Kust-
bevakningens medverkan vid polisiär övervakning, naturresurslagen och
räddningstjänstlagen. I fråga om de fyra sistnämnda lagarna är ändringarna
av en så begränsad karaktär att jag behandlar dem endast i samband med
specialmotiveringen.
Jag vill dock tillfoga att Lagrådet, mot bakgrund av hur svensk domsrätt i
straffrättsligt hänseende regleras i förslaget till lag om Sveriges ekonomiska
zon, har anmärkt, att någon uttrycklig motsvarande bestämmelse inte finns
i fiskerättslagen beträffande fisket i den svenska fiskezonen. Lagrådet har
förordat att en sådan bestämmelse införs i fiskerättslagen. Efter samråd med
chefen för Jordbruksdepartementet avstår jag dock från att för närvarande
föreslå den av Lagrådet förordade ändringen. Skälet för detta är att det inom
Jordbruksdepartementet pågår en översyn och modernisering av fiskerätts-
lagen. Lagrådets synpunkter kan beaktas inom ramen för detta arbete.
2.8.1 Dumpningslagen och vattenföroreningslagen
Mitt förslag: Dumpningslagen och vattenföroreningslagen utvidgas
till att omfatta skydd mot förorening från fartyg i den ekonomiska zo-
nen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invändningar i
sak mot de föreslagna ändringarna.
Skälen för mitt förslag: Jag redogjorde nyss för reglerna i dumpningsla-
gen. De förbud mot dumpning i svenskt territorialvatten som föreskrivs i la-
gen bör utvidgas till att omfatta den ekonomiska zonen. Dumpningsförbudet
skall gälla både svenska och utländska fartyg.
Jag har i samband med min redogörelse för rätten att göra tvångsvisa ingri-
panden på grund av ett förbjudet utsläpp i den ekonomiska zonen berört
Prop. 1992/93:54
45
vissa konventioner och därvid föreslagit att lösningen på frågan bör vara en Prop. 1992/93:54
utvidgning av vattenföroreningslagen. Jag återkommer nu till den lagtek-
niska lösningen av denna fråga och till andra frågor som rör samma lag.
Vattenföroreningslagen bygger på konventioner om sjöfart och miljö-
skydd, främst MARPOL 73/78 och ingreppskonventionen. Sverige har till-
trätt dessa båda konventioner. I lagen bör införas möjlighet att i enlighet
med MARPOL-reglerna, och i någon mån med stöd av ingreppskonventio-
nen, meddela föreskrifter som också avser sjöfart och miljöskydd i den eko-
nomiska zonen. Sådana föreskrifter bör införas i 2 kap. om förbud mot för-
orening från fartyg, i 4 kap. om fartygs konstruktion m.m., i 6 kap. om till-
syn, i 7 kap. om särskilda åtgärder mot vattenförorening och i 8 kap. om
vattenföroreningsavgift.
Så som lagen och den förordning som är knuten till lagen, förordningen
(1980:789) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, är uppbyggda, blir
det Sjöfartsverkets sak att meddela närmare föreskrifter. På detta sätt är det
också möjligt att på ett smidigt sätt anpassa vattenföroreningsföreskrifterna
till internationella överenskommelser och regionala rekommendationer
t.ex. inom ramen för samarbetet runt Östersjön.
De föreslagna ändringarna i vattenföroreningslagen har till syfte att för-
hindra, motverka eller minska föroreningarna i den marina miljön och följer
alltså av främst artiklarna 194 och 211 i havsrättskonventionen. Den folk-
rättsliga grunden att införa reglerna följer av artikel 56 i konventionen. Ef-
tersom Sverige har jurisdiktionen i zonen i fråga om miljöskydd föreligger
ingen konflikt med t.ex. MARPOL-reglerna.
Eftersom havsrättskonventionen ännu inte trätt i kraft och då väsentliga
delar av lagen bygger på andra konventioner finns det som jag tidigare
nämnt för närvarande ingen anledning att ändra påföljdsreglerna i lagen.
Mot bakgrund av artikel 194 i havsrättskonventionen i den del artikeln rör
sjösäkerheten (punkt 3 b), finns det anledning att återkomma till regeringen
med förslag till ändringar i sjötrafikförordningen (1986:300), så att förord-
ningen kan göras tillämplig i den ekonomiska zonen. Jag har i denna fråga
samrått med chefen för Kommunikationsdepartementet.
2.8.2 Kontinentalsockellagen
Mitt förslag: Hänsynen till miljön skall klart framgå av lagen. Miljö-
skyddslagen skall kunna göras tillämplig på utvinning från den del av
kontinentalsockeln som ligger utanför Sveriges territorium.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker
förslaget till ändring i kontinentalsockellagen. Sveriges geologiska undersök-
ning, SGU, tillstyrker att miljöskyddets intressen beaktas vid all verksamhet
som bedrivs med tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Koncessionsnämn-
den för miljöskydd godtar den lagtekniska lösningen i fråga om förhållandet
mellan miljöskyddslagen och kontinentalsockellagen. Även Göteborgs uni-
46
versitets marina forskningscentrum anser att det är ändamålsenligt med den Prop. 1992/93:54
föreslagna regleringen. OPAB menar att det är viktigt att Sverige inte ensi-
digt inför krav som går utöver Helsingforskonventionens regler och rekom-
mendationer. Statens naturvårdsverk och Svenska naturskyddsföreningen an-
ser att miljöskyddet inte fått ett tillfredsställande lagstöd i förslaget. Enligt
Naturskyddsföreningen bör miljöskyddslagen utan särskild prövning göras
tillämplig fullt ut i Sveriges ekonomiska zon.
Skälen för mitt förslag: Av min nyss lämnade redogörelse bör ha framgått
att svensk lag i betydande utsträckning gäller inom ett sådant område där
verksamheten prövats med stöd av kontinentalsockellagen.
När det gäller verksamheten på den del av kontinentalsockeln som ligger
utanför svenskt territorium kan anmärkas följande.
Tillsynsreglerna i miljöskyddslagen gäller inom anläggningen, men rättslä-
get är inte helt klart när det gäller miljömyndigheternas kompetens i övrigt,
eftersom kontinentalsockellagstiftningen tillkom före miljöskyddslagen och
frågan aldrig berördes i motiven till den sistnämnda lagen.
När Sverige inrättar en ekonomisk zon skall de förpliktelser i fråga om
skydd för den marina miljön som föreskrivs i havsrättskonventionen iakttas.
I detta sammanhang har miljöskyddslagen en naturlig plats.
Med hänsyn till att det förmodligen blir fråga om ett mindre antal anlägg-
ningar för undersökning eller utvinning av kontinentalsockeln som kommer
att inrättas utanför sjöterritoriet, framstår det som mest ändamålsenligt att
reglera miljöskyddsvillkoren i det särskilda fallet. För att göra rättsläget
klart i fråga om utvinning från kontinentalsockeln bör miljöskyddslagen ut-
tryckligen undantas från tillämpning enligt 10 § kontinentalsockellagen på
samma sätt som för närvarande gäller för vattenlagen och minerallagen. I
stället bör miljöskyddets intressen beaktas genom att det i lagen uttryckligen
anges att tillstånd skall förenas med villkor till skydd för miljön. Exploate-
ring av kontinentalsockelns tillgångar kräver alltid tillstånd och villkoren i
fråga om hänsynen till miljön kan alltså anpassas till förhållandena i det en-
skilda fallet. För närvarande finns enligt vad jag har erfarit två tillstånd som
regeringen meddelat med stöd av 3 § kontinentalsockellagen för verksamhet
på den del av sockeln som ligger utanför svenskt territorium. Tillstånden av-
ser eftersökande av olja och gas genom geofysiska och andra mätningar samt
i ett fall även borrning. Inget av tillstånden medger anläggning för borrning
utan regeringens särskilda godkännande. De båda tillstånden innehåller vill-
kor till skydd för den marina miljön. I den mån det i framtiden blir aktuellt
för regeringen att lämna utvinningstillstånd kan regeringen med stöd av 4 §
i den nu föreslagna lydelsen meddela de villkor som behövs med hänsyn till
miljöskyddet. I sammanhanget bör tilläggas att i ärenden om tillstånd till att
genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att ut-
vinna dess naturtillgångar gäller enligt förordningen (1991:738, omtryckt
1992:45) om miljökonsekvensbeskrivningar att en sådan beskrivning skall
fogas till ansökningen.
I lagen bör emellertid införas en bestämmelse som säger att om det finns
särskilda skäl får regeringen vid tillståndsprövningen besluta, att för verk-
samhet som bedrivs på ett område som ligger utanför territorialgränsen,
skall miljöskyddslagen vara tillämplig.
47
Genom Helsingforskonventionen har Sverige åtagit sig ökade skyldighe- Prop. 1992/93:54
ter när det gäller att skydda den marina miljön i Östersjön. Arbetet kring
konventionen leds av den s.k. Helsingforskommissionen (HELCOM), som
bl.a. utfärdar rekommendationer. De krav som konventionen ställer upp
och därmed sammanhängande rekommendationer skall beaktas vid till-
ståndsgivningen enligt kontinentalsockellagen vid beredningen av ärendena
och i form av villkor i tillstånden.
Genom den nu föreslagna utvidgningen av kontinentalsockellagen anser
jag att miljöhänsynen klart kommer till uttryck i lagen. Den oro som på sina
håll har funnits, att en prövning enligt kontinentalsockellagen skulle vara
mindre noggrann från miljösynpunkt än den som görs med stöd av miljö-
skyddslagen, bör genom de föreslagna ändringarna kunna stillas. Dessutom
är det min avsikt att olika miljöorganisationer på samma sätt som sker vid
prövningen enligt miljöskyddslagen skall beredas tillfälle att redovisa sina
synpunkter i frågor om exploatering av kontinentalsockeln. Jag har i dessa
frågor samrått med chefen för Näringsdepartementet.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Miljö- och naturresursdeparte-
mentet upprättats förslag till
1. lag om Sveriges ekonomiska zon,
2. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i
vatten,
3. lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning,
4. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
5. lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske,
6. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
7. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.,
8. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Förslagen under 3 och 8 har upprättats i samråd med chefen för Försvars-
departementet, förslaget under 4 har upprättats i samråd med chefen för
Kommunikationsdepartementet, förslaget under 5 har upprättats i samråd
med chefen för Jordbruksdepartementet och förslaget under 6 har upprättats
i samråd med chefen för Näringsdepartementet.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
Genom den nya lagen får regeringen efter riksdagens bemyndigande inrätta
en svensk ekonomisk zon. Den ekonomiska zonen är ett i särskild ordning
avgränsat område utanför Sveriges territorialhav.
48
Till grund för lagen om den ekonomiska zonen ligger FN:s havsrättskon- Prop.
vention, som tillkom år 1982. Konventionen har formellt sett inte trätt i
kraft. Den utgör dock i de frågor som omfattas av denna lag folkrättslig sed-
vanerätt. Drygt 80 länder, däribland Norge och Island, har inrättat en egen
ekonomisk zon.
Inom ett område som utanför territorialhavet överensstämmer med det
område som Sverige kan göra anspråk på som ekonomisk zon utövar Sverige
redan i dag rättigheter i enlighet med folkrätten i fråga om fiske och utvin-
ning och utforskning av kontinentalsockeln. Den nya lagen omfattar endast
de nya rättigheter som Sverige tar i anspråk. De materiella reglerna om ut-
vinning från kontinentalsockeln och om fisket stannar kvar i särskilda lagar.
Den nya lagen reglerar inte frågor om kuststaternas rättigheter enligt
havsrättskonventionen i det egna territorialhavet.
I specialmotiveringen görs kortfattade hänvisningar till de artiklar i havs-
rättskonventionen som respektive paragraf bygger på. De aktuella artik-
larna har redovisats utförligare i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen.
1§
Paragrafen behandlar den ekonomiska zonens utsträckning och avgräns-
ning.
Lagrådet har anfört. ”Den föreslagna formuleringen av andra me-
ningen torde kunna uppfattas så, att den ekonomiska zonen aldrig får
utsträckas över mittlinjen i förhållande till annan stat. Så bör emeller-
tid kunna ske om avtal träffas med annan stat om en avgränsning som
avviker från mittlinjen. Bestämmelsen bör därför få den utform-
ningen att det i första hand är den avtalade avgränsningslinjen som
skall tillämpas. Om något avtal inte träffats bör däremot gälla att mitt-
linjen inte får överskridas. Vad som i detta sammanhang avses med
en mittlinje bör närmare anges i ett andra stycke. Därvid kan den defi-
nition som använts i artikel 6 i 1958 års konvention om kontinental-
sockeln tjäna till vägledning.”
Paragrafen har utformats i enlighet med det av Lagrådet lämnade försla-
get.
I likhet med vad som anges i 1 § andra stycket lagen (1950:596) om rätt till
fiske får regeringen bestämma gränsen för den ekonomiska zonen.
Den ekonomiska zonen får i enlighet med artikel 57 ha en bredd av högst
200 nautiska mil. Med hänsyn till de geografiska förhållandena kommer en
svensk ekonomisk zon dock att ha samma omfattning som hittills avtalade
kontinentalsockel- och fiskegränser. Sverige har hittills ingått avgränsnings-
avtal med Norge, Finland, Danmark, dåvarande Tyska Demokratiska Repu-
bliken, Danmark, dåvarande Sovjetunionen och Polen. Avtalen gäller utom
såvitt avser Finland hela den nu aktuella gränssträckningen. Med Finland
pågår överläggningar om gränsdragningen inom ett begränsat område i
norra Östersjön. Sverige kan träffa avtal med de andra länderna, att tidigare
överenskomna gränser för kontinentalsockeln och fisket i stället skall utgöra
gräns för Sveriges ekonomiska zon. I fråga om avtalet med Tyska Demokra-
tiska Republiken gäller numera att Förbundsrepubliken Tyskland har inträtt
som avtalspart.
1992/93:54
49
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 54
2§
Prop. 1992/93:54
Paragrafen anger att den som färdas eller bedriver verksamhet i zonen skall
vidta nödvändiga åtgärder för att skydda och bevara den marina miljön. Pa-
ragrafen har sin utgångspunkt i artiklarna 56,192-194, 208,210,211 och 246 i
havsrättskonventionen. Hur paragrafen kan komma att utnyttjas för svenskt
vidkommande framgår av den allmänna motiveringen.
Såvitt avser första stycket i paragrafen gäller särskilt följande. Enligt arti-
kel 192 är staterna förpliktade att skydda och bevara den marina miljön. Ar-
tikel 194 avser åtgärder för att motverka, minska och kontrollera förorening
av den marina miljön. Artiklarna 208, 210 och 211 ålägger staterna bl.a. att
nationellt och även i viss utsträckning internationellt agera för att motverka
föroreningar från särskilda verksamheter. Artikel 246 rör marinvetenskaplig
forskning i den ekonomiska staten.
Andra stycket knyter närmast an till artikel 56 punkt b iii, enligt vilken
bestämmelse kuststaten har jurisdiktion i den ekonomiska zonen i fråga om
skydd och bevarande av den marina miljön. Den mer materiella utform-
ningen av föreskrifterna kommer att ha sin utgångspunkt i bl.a. havsrätt-
skonventionens artiklar 208, 210, 211 och 246. Av den allmänna motive-
ringen framgår hur föreskriftsrätten i övrigt kan komma att användas.
3 och 4 §§
Efter förslag från Lagrådet har paragrafernas ordningsföljd ändrats. Rubri-
cerade paragrafer motsvarar 7 § i lagrådsremissen. I 3 § erinras om de be-
stämmelser till skydd för den marina miljön som finns i andra lagar. Av 4 §
framgår att i fråga om rätten till fiske och i fråga om utvinning från kontinen-
talsockeln har lagen (1950:596) om rätt till fiske och lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln företräde framför den nya lagen.
5§
I paragrafen finns regler om tillståndsplikt inom lagens tillämpningsområde.
Lagrådet har anfört: Eftersom det i den föreslagna 4 § görs klart att
såväl rätten till fiske som rätten till utnyttjande av kontinentalsockeln
i den ekonomiska zonen regleras i andra författningar, är det naturligt
att i nu förevarande paragraf markera att dess tillämpningsområde är
begränsat till andra former av utnyttjande av den ekonomiska zonen.
Det finns anledning att därvid bygga på vad som i havsrättskonventio-
nen anges om kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen. Av
konventionen framgår att det är kuststaten förbehållet att utforska,
utvinna och på annat sätt utnyttja naturtillgångarna i zonen (artikel
56). Kuststaten har också rätt att bestämma över uppförande och an-
vändning av konstgjorda öar (artikel 60 punkt 1 a) och av anlägg-
ningar och andra inrättningar i zonen. Den senare rätten är dock bort-
sett från det speciella fall som behandlas i artikel 60 punkt 1 c - be-
gränsad såtillvida som det endast är fråga om inrättningar som tjänar
ekonomiska ändamål (for... economic purposes, a (des) fins économi-
ques) (artikel 60 punkt 1 b). Denna begränsning bör komma till ut-
tryck i lagtexten, eftersom ett krav på svensk myndighets tillstånd till
50
uppförande av alla slags inrättningar i zonen inte torde överens- Prop. 1992/93:54
stämma med folkrättsliga principer (jfr Oppenheim’s International
Law, Ninth edition 1992, vol. 1, s. 795).
Jag delar Lagrådets uppfattning. Att exploateringen liksom uppförandet
av en inrättning skall föregås av en tillståndsprövning överensstämmer med
föreskrifterna i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och annan lagstift-
ning om exploatering av och skydd för naturtillgångarna. Inte bara uppfö-
randet av t.ex. en konstgjord ö kan omfattas av tillståndsplikten, utan också
den verksamhet som bedrivs på ön i fråga.
Eftersom ett tillståndsbeslut har viktiga rättsverkningar måste som fram-
går av andra stycket beslutet ange omfattningen av den prövade verksamhe-
ten. Det är också viktigt att villkoren är så klart formulerade att det med
önskvärd tydlighet framgår vad som gäller för verksamhetens bedrivande;
detta inte minst med tanke på att villkorsöverträdelser, som framgår av 16 §,
är straffsanktionerade.
Ett tillstånd får begränsas till viss tid. Att tillståndet är tidsbegränsat bör
vara det normala vid all tillståndsgivning.
6§
Paragrafen motsvarar 4 § i lagrådsremissen.
Bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m., NRL, syftar till att främja en från ekologisk, social och samhällseko-
nomisk synpunkt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska mil-
jön i övrigt. I lagens 2 och 3 kap. finns grundläggande hushållningsbestäm-
melser avseende mark och vatten. I fråga om tillståndsgivning till utnytt-
jande av resurser som regleras i lagen om en svensk ekonomisk zon är det
naturligt att dessa bärande element i NRL också skall tillämpas vid pröv-
ningen enligt den här aktuella lagen. Genom NRL-anknytningen kommer
lagen om Sveriges ekonomiska zon även att omfattas av lagstiftningen om
krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. NRL. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer kan sålunda föreskriva om krav
på miljökonsekvensbeskrivning i ärenden om tillstånd enligt lagen om Sveri-
ges ekonomiska zon.
I de fall regeringen beslutar om prövning enligt 4 kap. 2 § NRL av en åt-
gärd enligt denna lag föreligger inte möjlighet för en kommun att enligt 4
kap. 3 § NRL utöva någon vetorätt.
7§
Paragrafen motsvarar 5 § i lagrådsremissen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt pa-
ragrafen meddela föreskrifter om säkerhetszoner till skydd för en inrättning
som tillkommit med stöd av lagen. En i huvudsak motsvarande reglering
återfinns i 6 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
I havsrättskonventionen finns bestämmelser om säkerhetszoner i artikel
60. Enligt dessa bestämmelser får kuststaten i den utsträckning det är nöd-
vändigt inrätta rimligt vida säkerhetszoner runt konstgjorda öar och andra
anläggningar. Kuststaten får inom en sådan säkerhetszon vidta ändamålsen-
liga åtgärder för att åstadkomma säkerhet för sjöfarten och för utnyttjandet
51
av de konstgjorda öarna och övriga anläggningar. Bredden av en säkerhets- Prop. 1992/93:54
zon skall av kuststaten bestämmas med hänsyn till internationell standard
och får inte överstiga ett avstånd på 500 meter från den yttersta kanten av
anläggningen i fråga, om inte annat följer av allmänt accepterade internatio-
nella standarder.
Sådant skydd som tillgodoses genom inrättandet av en säkerhetszon om-
fattar också den verksamhet som bedrivs på inrättningen.
I fråga om fartygstrafik inom zonen kan Sjöfartsverket med stöd av sjötra-
fikförordningen (1986:300) meddela särskilda föreskrifter.
Det får ankomma på Sjöfartsverket att på de allmänna sjökorten märka
ut var säkerhetszoner är belägna.
8§
Paragrafen motsvarar 6 § i lagrådsremissen.
Paragrafen behandlar frågorna om återkallelse av tillstånd och ersättning
till tillståndshavaren, om tillståndet återkallas utan att denne åsidosatt sina
skyldigheter.
Paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 6 kap. 3 § minerallagen
(1991:45) och 5 § tredje stycket första meningen lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln. För att tillstånd skall få återkallas krävs - vid sidan av om
tillståndshavaren åsidosatt sina skyldigheter att synnerliga skäl föreligger.
Förutom de fall som framgår av lagtexten avses t.ex. att oväntat stora skador
uppstår i den marina miljön eller att väsentliga intressen som fisket påverkas
i starkt negativ riktning. Också om det inträffar sådana särskilda omständig-
heter som starkt påverkar svensk säkerhetspolitik kan synnerliga skäl före-
ligga.
Lagrådet har i fråga om andra stycket anfört: Enligt paragrafens andra
stycke skall en tillståndshavare, om ett tillstånd återkallas utan att till-
ståndshavaren åsidosatt sina skyldigheter, ha rätt till ersätttning av
staten för ”den skada han lider till följd av återkallelsen”. I specialmo-
tiveringen till bestämmelsen anmärker departementschefen att den
har sin motsvarighet i 7 kap. 5 § minerallagen, som i sin tur hämtat
regeln från 14 kap. 5 § plan- och bygglagen. Detta innebär enligt de-
partementschefen att tillståndshavaren inte ersätts för utebliven vinst.
Enligt lagrådets mening framgår inte den önskade innebörden av den
valda lagtexten (jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp,
andra delen, s. 174). För att nå den avsedda begränsningen i rätten till
ersättning bör, till överensstämmelse också med motsvarande bestäm-
melse i 5 § lagen om kontinentalsockeln, väljas uttrycket ”förlust till
följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av tillståndet”.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
9§
Paragrafen motsvarar 8 § i lagrådsremissen.
Paragrafen reglerar rätten att bedriva marinvetenskaplig forskning i den
ekonomiska zonen. Regler om sådan forskning finns i artikel 246 i havsrätt-
skonventionen.
Marinvetenskaplig forskning får inte bedrivas i den ekonomiska zonen av
52
utländska medborgare utan att regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer har lämnat tillstånd. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva att i stället för tillstånd skall anmälan
göras eller att varken tillstånd eller anmälan behövs.
Paragrafens utformning bygger på att marinvetenskaplig forskning med
olika bakgrund och med skilda inriktningar kommer att bedrivas i zonen.
Det får överlåtas åt tillämpningsföreskrifter som regeringen och myndighe-
terna utfärdar att för de olika fallen närmare reglera frågor om tillstånd och
anmälan. Om forskningen bedrivs inom ramen för ett mellanstatligt avtal om
ömsesidig rätt att på likvärdiga villkor bedriva forskning i respektive lands
ekonomiska zon bör en anmälan i samband med att forskningsfartyget läm-
nar sin hamn vara tillräcklig. Normalt skall inte heller tillstånd behöva sökas
av en utländsk forskare som verkar på en svensk forskningsbåt.
En eventuell prövning av en ansökan om tillstånd får inte ha en vidare
omfattning än vad svenska intressen i fråga om miljövård, ordning och säker-
het kräver. För att bibehålla flexibiliteten, när det gäller vilken utlänning
som utan vidare skall ha rätt att bedriva forskning i den ekonomiska zonen,
ges också möjlighet att införa föreskrifter om undantag från tillståndseller
anmälningsplikten. Därvid blir det också möjligt att föreskriva att i stället
för tillstånd gäller att anmälan skall göras. I fråga om begränsning av till-
ståndstiden, återkallelse av tillstånd och rätt till ersättning i ett sådant fall
gäller vad som sagts om dessa frågor i anslutning till 5 § andra stycket och 8
§.
Marinvetenskaplig forskning om kontinentalsockelns naturtillgångar reg-
leras med stöd av kontinentalsockellagen.
Lagrådet har tillagt: I den mån Sverige blir bundet av internationella
avtal som ger utländska medborgare rätt att bedriva forskning som
avses i denna paragraf på samma villkor som svenska medborgare får
förutsättas att regeringen utnyttjar sin dispensrätt enligt sista me-
ningen i första stycket.
Jag har ingen annan upfattning än Lagrådet i denna fråga.
10 §
Paragrafen motsvar 9 § i lagrådsremissen.
Paragrafen har sin grund i artiklarna 58 och 87 i havsrättskonventionen.
Dessa artikel speglar i sin tur den folkrättsliga uppfattningen att rätten att
utnyttja det fria havet består i många avseenden även i den ekonomiska zo-
nen. Det nu sagda gäller bl.a. de rättigheter som nämns som exempel i para-
grafen.
Lagrådet har i fråga om paragrafens utformning anfört: Den folkrätts-
liga principen om oskadlig genomfart (innocent passage, passage inof-
fensif) är tillämplig på territorialhavet. I fråga om den ekonomiska
zonen skall däremot i princip den för det fria havet gällande rätten till
fri sjöfart (freedom of navigation, liberté de navigation) upprätthål-
las, vilket har kommit till uttryck i artiklarna 58 och 87 i havsrättskon-
ventionen. Denna rätt till fri sjöfart är inte begränsad till att gälla ge-
nomfart genom zonen (jfr artikel 18 i havsrättskonventionen), och
den är mindre kringgärdad av alla de särskilda villkor som innefattas
Prop. 1992/93:54
53
i begreppet oskadlig genomfart (jfr artikel 19 i havsrätts-
konventionen).
Paragrafen och dess rubrik har utformats i enlighet med det av Lagrådet
lämnade förslaget.
11 §
Paragrafen motsvarar 10 § i lagrådsremissen.
Som framgår av den allmänna motiveringen kommer tillsynen att delas
upp mellan flera statliga myndigheter. Nämnas kan Sjöfartsverket och Kust-
bevakningen. Även länsstyrelserna kan - i likhet med vad som gäller enligt
lagen (1966:314) om kontinentalsockeln - bli aktuella som tillsynsmyndighet
när det gäller vissa miljöfrågor.
12 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den som bedri-
ver verksamhet enligt denna lag är skyldig att efter begäran lämna en tillsyns-
myndighet de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Om det
behövs, kan tillsynsmyndigheten förena en sådan begäran med föreläggande
om vite. De uppgifter som framkommer i samband med tillämpningen av
denna paragraf kan i sin tur ligga till grund för andra åtgärder från tillsyns-
myndighetens sida, vilka också de kan förenas med föreläggande om vite.
13 §
Paragrafen motsvarar 11 § i lagrådsremissen.
En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas. I paragrafen ges också tillsynsmyndigheten befogenhet att
meddela vitesföreläggande.
14 §
Paragrafen motsvarar 13 § i lagrådsremissen.
Enligt paragrafen är det möjligt för tillsynsmyndigheten att förbjuda en
verksamhet som är uppenbart farlig för miljön eller för något annat allmänt
eller enskilt intresse.
Lagrådet har i frågan om ett förbud har omedelbar giltighet och när
det får verkställas anfört bl.a: I remissen anförs att bestämmelsen har
sin motsvarighet i 15 kap. 3 § andra stycket minerallagen. Av intresse i
detta sammanhang är emellertid att det i bestämmelsen i minerallagen
föreskrivs att förbudet gäller omedelbart medan motsvarande före-
skrift saknas i det remitterade förslaget. Det framgår inte av remissen
varför man i nu berört hänseende inte följt förebilden. Mot den nu
angivna bakgrunden framstår innebörden av det remitterade förslaget
som oklar såvitt gäller frågan om förbudet har omedelbar giltighet el-
ler om giltigheten inträder först sedan beslutet vunnit laga kraft. Nå-
gon allmän lagregel eller etablerad rättsgrundsats om när ett förvalt-
ningsbeslut blir gällande finns inte. Med hänsyn till utformningen av
bestämmelsen i minerallagen ligger i och för sig närmast till hands att
anta att innebörden av 13 § är att ett beslut om förbud blir gällande
Prop. 1992/93:54
54
först sedan det vunnit laga kraft. Den nu berörda oklarheten bör un-
danröjas. ---Om avsikten är att möjliggöra omedelbar verkställighet
bör 13 § andra meningen lämpligen få följande lydelse: ”Beslut om
förbud gäller omedelbart och får verkställas utan hinder av att det inte
vunnit laga kraft.”
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
15 §
Paragrafen motsvarar 14 § i lagrådsremissen.
Enligt artikel 60 i havsrättskonventionen äger kuststaten ensam jurisdik-
tionen över sådana konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar
som tillkommit med stöd av tillstånd enligt 3 §.
Frågor om tillämpning av svensk lag utanför territorialgränsen regleras för
närvarande genom bl.a. 10 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Där
räknas vissa lagar upp som inte är tillämpliga på anläggningar och inom sä-
kerhetszonen. En sådan lagteknisk lösning är praktisk i de fall man klart kan
förutse vilken eller vilka typer av verksamhet som det kan bli fråga om. När
det gäller den ekonomiska zonen är det betydligt svårare att förutse vilka
verksamheter som kan bli aktuella. Därför är det inte lämpligt att nu före-
skriva närmare om undantag för vissa författningar. Erfarenheterna får visa
om det kan vara lämpligt att införa sådana undantag.
Lagrådet har i fråga om svensk jurisdiktion i en säkerhetszon anfört:
I kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen ingår rätten att upp-
föra och använda konstgjorda öar samt- för ekonomiska ändamål an-
läggningar och andra inrättningar. I artikel 60 punkt 2 i havsrättskon-
ventionen anges att kuststaten skall ha exklusiv jurisdiktion över så-
dana öar, anläggningar och inrättningar. Någon motsvarande regel om
att kuststaten skall ha exklusiv jurisdiktion över de säkerhetszoner
som en kuststat får inrätta i anslutning till sådana öar, anläggningar
och inrättningar finns däremot inte i konventionen. I artikel 60 punkt
4 anges endast att kuststaten får i sådana zoner vidta lämpliga åtgärder
för att skydda sjöfarten och ifrågavarande öar, anläggningar och in-
rättningar. Den föreslagna bestämmelsen i 14 § synes därför knappast
ha stöd i havsrättskonventionen försåvitt i paragrafen anges att svensk
lag skall tillämpas inom en säkerhetszon på samma sätt som om zonen
varit belägen inom riket. Lagrådet vill ifrågasätta om inte paragrafens
tillämplighet borde begränsas till att avse konstgjorda öar, anlägg-
ningar och andra inrättningar med uteslutande av säkerhetszoner.
Lagrådet är visserligen medvetet om att därigenom en viss diskrepans
skulle uppkomma i förhållande till 10 § lagen om kontinentalsockeln
där svensk lag förklarats tillämplig såväl på anläggningar på kontinen-
talsockeln som på säkerhetszoner men finner detta inte vara ett avgö-
rande skäl mot att bringa 14 § i lagförslaget i bättre överensstämmelse
med havsrättskonventionen.
Jag har ingen annan uppfattning än Lagrådet i frågan om svensk lags till-
lämplighet i den omgivande säkerhetszonen. Svensk lag skall alltså gälla på
en konstgjord ö eller annan inrättning, men svensk lag gäller inte på samma
sätt inom den omgivande säkerhetszonen. En konstgjord ö eller annan in-
Prop. 1992/93:54
55
rättning skall i administrativt hänseende behandlas så att den anses vara be-
lägen inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Detta har betydelse för
en eventuell fördelning av uppgifterna mellan statliga myndigheter med ett
regionalt ansvar.
Vad gäller kommunernas ansvar för verksamhet i den ekonomiska zonen
framgår av den allmänna motiveringen att kommunerna inte skall tilläggas
uppgifter i zonen enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) eller annan lag-
stiftning. Som framgår av 8 kap 5 § regeringsformen skall en kommuns ålig-
ganden bestämmas i lag. Genom att paragrafen inte särskilt föreskriver nå-
got åliggande för kommunerna i den ekonomiska zonen gäller alltså inte
föreskriften om svensk lags tillämplighet i den ekonomiska zonen för kom-
munerna. För det fall att det i en författning anges att kommunen eller en
kommunal nämnd skall vidta åtgärder eller utöva lokal tillsyn eller motsva-
rande kommer alltså uppgiften såvitt avser den ekonomiska zonen att stanna
på staten. Detta torde i praktiken inte innebära några problem, eftersom sta-
ten i olika former redan har ett ansvar för de verksamheter som kan bli ak-
tuella, t.ex. räddningstjänst och hälso- och miljöfrågor.
Svensk domsrätt kommer att gälla på motsvarande sätt som i Sverige.
Också forumreglerna kommer i tillämpliga delar att gälla, om inte annat föl-
jer av 16 §.
16 §
Paragrafen motsvarar 15 § i lagrådsremissen.
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att iaktta föreskrifter
enligt 2 eller 7 § eller bedriver verksamhet eller utövar forskning utan till-
stånd eller anmälan enligt föreskrifterna i 4 eller 9 § eller åsidosätter ett vill-
kor som meddelats med stöd av 4 eller 9 § döms till böter. Detsamma gäller
för den som fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsynsmyndig-
heten förbjudit verksamheten. I den allmänna motiveringen har redovisats
de överväganden som gjorts i fråga om lämpligheten av att begränsa påfölj-
den till böter. Att förverkande kan ske av ekonomiska fördelar av otillåten
verksamhet i den ekonomiska zonen följer av 36 kap. 4 § brottsbalken.
17 §
Paragrafen motsvar 16 § i lagrådsremissen.
Den som begått brott mot föreskrifter om den ekonomiska zonen bör
kunna dömas vid svensk domstol. När det gäller brott som begåtts på konst-
gjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar eller inom en säkerhetszon
följer svensk domsrätt av regeln om tillämpligheten av svensk lag. Av dessa
regler följer att svensk domsrätt kommer att föreligga i flertalet, men inte i
alla fall av brott som avses i 15 §. En kompletterande bestämmelse bör därför
införas i lagen.
När det gäller brott som begås inom den ekonomiska zonen av personer
som inte är bosatta i Sverige finns ingen domstol som är behörig direkt på
grundval av de vanliga forumreglerna. Om ingen särskild bestämmelse införs
i lagstiftningen måste regeringen förordna om forum med stöd av 19 kap 2 §
rättegångsbalken. Liksom i 40 a § lagen (1950:596) om rätt till fiske har frå-
gan lösts så att den tingsrätt vars domkrets ligger närmast den plats där den
åtalade gärningen begicks är behörig att ta upp åtal för brottet.
Prop. 1992/93:54
56
Något särskilt stadgande som rör bestämmelserna i artikel 228 om delad Prop. 1992/93:54
jurisdiktion mellan kuststat och flaggstat behövs ej. Vid prövning av fråga
om åtal skall väckas kan med stöd av 2 kap. 5 a § sista stycket brottsbalken
vägas in de omständigheter som artikeln avser att täcka. Efter åtals väckande
kan domstolen förklara målet vilande med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbal-
ken, om flaggstaten inleder ett rättsligt förfarande enligt artikel 228.
I frågan om vilken domstol som är behörig bör man kunna hämta ledning
genom att fastställa vilken punkt på den s.k. baslinjen för beräkning av terri-
torialhavet som ligger närmast brottsplatsen. Denna linje utgörs normalt för
landområden av strandlinjen och i övrigt av räta baslinjer, vilka är utsatta på
sjökortet. Om brottet begåtts inom ett område som grundar behörighet för
flera tingsrätter, torde utan särskild hänvisning huvudregeln i 19 kap. 1 § rät-
tegångsbalken vara tillämplig. I sådana fall skall alltså de berörda tingsrät-
terna anses ha lika behörighet. Motsvarande bör gälla också i de fall det är
osäkert exakt var i den ekonomiska zonen brottet i den ekonomiska zonen
förövades.
Genom den föreslagna ordningen kommer det alltså att direkt av lagen
framgå vilken tingsrätt som är behörig att ta upp åtal för brott i den ekono-
miska zonen. Därmed är också frågan om åklagarens behörighet reglerad.
18 §
Paragrafen motsvarar 17 § i lagrådsremissen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur beslut i enskilda fall får över-
klagas. Ett sådant beslut får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm. Re-
geln innebär alltså att denna kammarrätt blir ensam behörig domstol för
dessa mål, oavsett inom vilken kammarrätts område den myndighet som be-
slutar i första instans är belägen.
Domar och beslut av allmän domstol enligt 15 och 16 §§ överklagas i den
ordning som anges i rättegångsbalken. I övrigt finns bestämmelser i 30 §
verksförordningen (1987:1100) om överklagande. Beslut av regeringen kan
inte överklagas, men kan under vissa förutsättningar bli föremål för rätts-
prövning enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbe-
slut. Beslut av myndigheter om normföreskrifter överklagas så som paragra-
fen utformats alltså hos regeringen.
1§
I paragrafen har lagens tillämpningsområde utvidgats. Dumpningsförbudet
gäller både svenska och utländska fartyg i den ekonomiska zonen. Den hit-
tillsvarande begränsningen att dumpning skall ha skett från transportmedel
har tagits bort. Ändringarna är i överensstämmelse med havsrättskonventio-
nens artikel 210.
Havsrättskonventionen innehåller en särskild definition av dumpning.
Denna definition bör även gälla vid tillämpningen av de svenska föreskrif-
terna om dumpning. Därmed uppnås en överensstämmelse med den s.k.
Londonkonventionen, vilken konvention Sverige redan har tillträtt.
Dumpning omfattar enligt havsrättskonventionen artikel 1 (5) varje med- Prop. 1992/93:54
veten kvittblivning av avfall eller andra ämnen från fartyg, luftfartyg, platt-
formar eller andra anordningar till havs. Att på motsvarande sätt göra sig
kvitt fartyg, luftfartyg, plattform och annan anordning till havs utgör också
dumpning enligt konventionen.
Vid sidan av reglerna i dumpningslagen finns i lagen (1980:424) om åtgär-
der mot vattenförorening från fartyg med tillhörande föreskrifter bestäm-
melser om utsläpp och omhändertagande av avfall från fartyg. • •
Paragrafen har också ändrats i redaktionellt hänseende genom att orden
”släppas ut” har utgått och genom att parentesen runt ordet ”dumpas” har
tagits bort.
10 §
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 16 § lagen om Sveriges ekonomiska
zon, innehåller bestämmelser om svensk domsrätt och brottmålsforum för
brott som förövats i den ekonomiska zonen. Motiven till 16 § lagen om Sveri-
ges ekonomiska zon gäller också i fråga om dumpningslagen. Vad som i 5 §
sista stycket dumpningslagen sägs om ansvar för försök följer av de regler
som gäller specialstraffrätten i allmänhet. Någon särskild reglering behövs
alltså inte av frågan, varför någon regel om domsrätt och forum i fråga för-
söksbrott inte tas med i paragrafen.
Enligt lagen har tjänsteman vi Kustbevakningen samma befogenheter som
polisman i fråga om att hålla förhör och tillgripa vissa tvångsmedel när det
ankommer på Kustbevakningen att hindra brott mot vissa författningar som
bl.a. rör utnyttjande av havet som fiske och utvinning från kontinentalsock-
eln.
1§
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Punkt 4 som avser naturvård
har förtydligats. Genom kompletteringen framgår det klart att det också in-
går i Kustbevakningens uppgifter att övervaka efterlevnaden av sådana före-
skrifter som syftar till att bevara den marina miljön. En ny punkt, punkt 11,
har lagts till för att täcka andra typer av föroreningar än de som regleras i
dag. Sådana föroreningar kan uppstå som en följd av sänkning av fartyg eller
installationer.
Andra stycket är nytt. Där anges i vilken omfattning lagen är tillämplig i
Sveriges ekonomiska zon.
58
2 kap.
2§
I fråga om förbud mot förorening från fartyg utvidgas det nu gällande förbu-
det - att inom Sveriges sjöterritorium och Östersjöområdet utanför detta
släppa ut olja - också till att omfatta Sveriges ekonomiska zon. Som framgår
av 3 § finns bemyndigande i lagen att föreskriva om förbud mot utsläpp av
andra skadliga ämnen än olja.
4 kap.
2§
Föreskrifterna om fartygs konstruktion m.m. följer av överenskommelser
som har träffats av de internationella sjöfartsmyndigheterna och de ledande
sjöfartsnationernas tillämpning av reglerna. Sjöfartsverket meddelar de när-
mare föreskrifterna. Dessa föreskrifter kommer genom ändringen av para-
grafen också att gälla inom Sveriges ekonomiska zon.
6 kap
2§
Huvudregeln är att ett fartyg skall undergå inspektion när en tillsynsmyndig-
het anser att det behövs. Med beaktande av havsrättskonventionen och de
folkrättsliga principer denna kodifierar får det anses nödvändigt att införa
vissa kriterier för inspektion när det är fråga om en misstänkt överträdelse i
den ekonomiska zonen. I paragrafen görs därför en hänvisning till 2 a § där
kriterierna närmare anges.
2a§
Paragrafen är ny.
I paragrafen anges förutsättningarna för att underkasta ett fartyg inspek-
tion för misstänkt överträdelse i den ekonomiska zonen. Paragrafen ansluter
närmast till artikel 220 i havsrättskonventionen.
Paragrafen avser inspektion av ett utländskt fartyg, som misstänks ha gjort
ett förbjudet utsläpp i den svenska ekonomiska zonen och som befinner sig
i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon.
Med förbjudet utsläpp avses oljeutsläpp, som är förbjudet enligt 2 kap. 2
§ första stycket vattenföroreninglagen, och utsläpp av sådana ämnen som
Sjöfartsverket med stöd av 3 § samma lag genom föreskrifter har förbjudit.
Exempel på sådana föreskrifter är förbudet att släppa ut fast avfall och toa-
lettavfall i vattnet.
Under nu angivna förutsättningar och om det är uppenbart att utsläppet
har skett från fartyget och utsläppet medför eller kan medföra betydande
skador på stränder i Sverige eller därmed sammanhängande intressen eller
på tillgångar i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon får en inspektion
av fartyget ske.
Prop. 1992/93:54
59
Om det finns grundad anledning till misstanke om ett förbjudet utsläpp i
den ekonomiska zonen och under förutsättning, att utsläppet medför eller
kan medföra sådana betydande skador som avses i första stycket och att be-
fälhavaren vägrar att lämna begärda uppgifter eller de uppgifter han lämnar
uppenbarligen inte överensstämmer med verkliga förhållanden samt om-
ständigheterna i övrigt påkallar en inspektion, föreligger också rätt att företa
inspektion. I detta fall medför alltså befälhavarens uppträdande en rätt till
inspektion på svagare bevisning, eftersom det enligt andra stycket räcker
med grundad misstanke för att rätten att företa inspektion skall föreligga.
7 kap.
1 och 2 §§
Paragraferna anger den befogenhet som regeringen eller den myndighet som
regeringen utser har att meddela föreskrifter om att förebygga eller begränsa
vattenförorening. I enlighet med artikel 56 i havsrättskonventionen utvidgas
föreskriftsrätten att omfatta den ekonomiska zonen.
10 §
Ändringen följer av att 4 och 5 §§ också kan tillämpas i den ekonomiska zo-
nen. I det remitterade förslaget hade 5 § förtydligats såtillvida att den para-
grafen föreslogs uttryckligen omfatta den ekonomiska zonen. Lagrådet an-
såg dock att detta tillägg var överflödigt. Som skäl härför anförde Lagrådet
att uttrycket ”svenska intressen i övrigt”, som redan förekommer i 5 §, om-
fattar intresset av att skydda tillgångarna i den ekonomiska zonen.
Jag delar Lagrådets uppfattning.
8 kap.
6§
Till paragrafen har förts ett nytt andra stycke. Bestämmelserna motsvarar
vad som föreskrivs om rätten att företa inspektion i 6 kap. 2 a § första
stycket. I den nu förevarande paragrafen anges förutsättningarna för att
Kustbevakningen eller annan myndighet som regeringen utser skall kunna
säkra bevisning, när fråga är om utsläpp i den ekonomiska zonen och det
skäligen kan antas att vattenföroreningsavgift skall tas ut. Om fartyget befin-
ner sig inom sjöterritoriet eller Sveriges ekonomiska zon, gäller för svenska
myndigheters rätt i ett sådant fall att det skall vara klarlagt att det har skett
ett utsläpp i den ekonomiska zonen från fartyget och att detta utsläpp har
medfört eller kan medföra betydande skador på stränder i Sverige och där-
med sammanhängande intressen eller på tillgångar i Sveriges territorialhav
eller ekonomiska zon.
1, 33 e, 33f och 40 a §§
I den inledande paragrafen har föreskrifterna om fiskezonens avgränsning
utgått och ersatts av ett nytt tredje stycke som hänvisar till lagen om Sveriges
Prop. 1992/93:54
60
ekonomiska zon. I övrigt har uttrycket svensk fiskezon och förkortningar av
detta uttryck ersatts av uttrycket Sveriges ekonomiska zon i olika böjnings-
former.
Några materiella ändringar behövs inte eftersom Sverige redan i dag fullt
ut har de fiskerättigheter som tillerkänns kuststaten i havsrättskonventio-
nen. I fråga om påföljder och andra rättsverkningar vid överträdelse av lagen
hänvisas till prop. 1983/84:159 med förslag till ändringar i lagen om rätt till
fiske. Eftersom havsrättskonventionen ännu inte har trätt i kraft finns för
närvarande ingen anledning att ändra straffbestämmelserna genom att ut-
mönstra fängelsestraff från straffskalan.
4§
I paragrafens första stycke sägs att vid tillstånd enligt kontinentalsockellags-
tiftningen skall fogas de villkor som är påkallade från allmän synpunkt.
Bland de exempel som nämns i detta sammanhang ingår genom en ändring
i paragrafen också de villkor som behövs till skydd för miljön. På detta sätt
bringas lagen i överensstämmelse med havsrättskonventionen i fråga om
skydd för den marina miljön.
7§
I paragrafen finns en bestämmelse som reglerar förhållandet mellan konkur-
rerande tillstånd inom samma område på kontinentalsockeln. Paragrafen
omfattar både undersöknings- och utvinningstillstånd, men den är bara till-
lämplig då de konkurrerande tillstånden avser olika naturtillgångar. Inne-
börden är att ett arbete som bedrivs med stöd av äldre tillstånd inte får hind-
ras av rättigheter enligt ett yngre tillstånd. Om det uppstår tvist mellan till-
ståndshavarna om hur deras arbete skall bedrivas, ankommer det på tillsyns-
myndigheten att slita tvisten. Arbetena skall därvid ordnas så att innehava-
ren av det äldre tillståndet har företräde att bedriva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för innehavaren av det yngre tillståndet.
En komplettering av bestämmelserna om konkurrerande tillstånd görs ge-
nom det nya andra stycket. Därigenom blir paragrafen tillämplig också i de
fall konkurrens uppstår mellan tillstånd enligt kontinentalsockellagen och la-
gen om Sveriges ekonomiska zon. Innebörden av den nya bestämmelsen är
att arbete som bedrivs med stöd av ett äldre tillstånd enligt någon av de båda
lagarna inte får hindras av rättigheter som givits någon genom ett senare till-
stånd.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
10 §
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen upptas miljö-
skyddslagen bland de lagar som inte skall tillämpas på anläggning eller inom
säkerhetszon utanför territorialgränsen, om inte annat följer av den nya 10
a §.
Prop. 1992/93:54
61
10 a §
Paragrafen är ny.
Genom ändringen i 10 § kommer som huvudregel miljöskyddslagen inte
att tillämpas vid handläggningen av ansökningar som avser verksamhet utan-
för territorialgränsen. Genom den nya paragrafen får emellertid regeringen,
om det föreligger särskilda skäl, som villkor för ett tillstånd enligt kontinen-
talsockellagen ange att prövning enligt miljöskyddslagen skall ske hos den
myndighet regeringen bestämmer. Ett sådant särskilt skäl kan vara att en
verksamhet med tillhörande säkerhetszon blir så placerad att det berörda
området ligger både innanför och utanför territorialgränsen. I ett sådant fall
framstår det som mest naturligt att samma föreskrifter gäller för hela det ifrå-
gavarande området. Samma länsstyrelse som prövar ansökan om tillstånd
enligt miljöskyddslagen till verksamhet inom territorialgränsen bör också
pröva verksamheten i den del som skall bedrivas utanför territoriet.
I fråga om vissa särskilt omfattande projekt kan det också vara förenat
med betydande svårigheter för regeringen att vid en prövning enligt konti-
nentalsockellagen bedöma alla de olika miljöskyddsaspekter som kan göra
sig gällande. Det är därför mest ändamålsenligt att de närmare miljökraven
1 ett sådant fall bestäms av en myndighet som besitter särskild erfarenhet av
tillämpningen av miljöskyddslagen. Även för ett sådant fall som det be-
skrivna får alltså särskilda skäl anses föreligga. Regeringen kan därför i ett
beslut som rör ett särskilt omfattande projekt som villkor ställa upp att pröv-
ning enligt miljöskyddslagen skall ske.
Som förutsättning för att verksamhet utanför territorialgränsen skall
kunna underkastas prövning enligt miljöskyddslagen gäller att motsvarande
verksamhet innanför gränsen är tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen.
Om en ansökan har tillståndsprövats enligt miljöskyddslagen gäller enligt
andra stycket att miljöskyddslagen även fortsättningsvis skall tillämpas på
verksamheten. Det ankommer på regeringen att ange vilken myndighet som
skall utöva tillsynen enligt miljöskyddslagen. På samma sätt som gäller för
prövningen ligger det närmast till hands att den länsstyrelse som geografiskt
ligger närmast området i fråga ansvarar för tillsynen.
14 §
Paragrafens första stycke behandlar svensk domsrätt. Lagrådet har påpekat
att paragrafen kommer att skilja sig från motsvarande paragraf i lagen om
Sveriges ekonomiska zon genom att det i förevarande paragraf finns en hän-
visning till 2 kap 5 a § brottsbalken. Enligt Lagrade/ uppkommer härigenom
en omotiverad skillnad mellan lagarna.
Lagrådet har i fråga om paragrafens nuvarande bestämmelse att undanta
2 kap. 5 a § brottsbalken vid tillämpning av lagens straffbestämmelser inled-
ningsvis hänvisat till att det i prop. 1972:98 s. 149 angavs att 1958 års konven-
tion om kontinentalsockeln torde medföra förpliktelse ”att inte godta ut-
ländsk dom varigenom någon frikänts på grund av att sådan gärning var
straffri i den dömande staten”.
Lagrådet har härtill anfört: Det kan dock knappast antas att någon
förpliktelse av angivet slag följer av 1958 års konvention. Lagrådet vill
därför ifrågasätta om inte, i samband med att 17 § lagen om Sveriges
Prop. 1992/93:54
62
ekonomiska zon antas, 14 § lagen om kontinentalsockeln borde Prop. 1992/93:54
bringas i närmare överensstämmelse med denna bestämmelse på så
sätt att orden ” och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styck-
ena nämnda balk” utesluts.
I enlighet med vad Lagrådet anfört bör paragrafen - som motsvarar 17 § i
lagrådsremissen och 16 § i detta förslag - ändras i avsett hänseende.
Övergångsbestämmelser
Lagrådet har föreslagit att övergångsbestämmelsen skall lyda:
”Bestämmelserna i 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd som med-
delas i enlighet med ett före ikraftträdandet av denna lag beviljat tillstånd.”
Lagrådets formulering innebär att om ett tillstånd beviljats enligt 3 § konti-
nentalsockellagen före den 1 januari 1993 kan inte ett senare beviljat till-
stånd, som bygger på det tidigare tillståndet, innehålla villkor som grundas
på bestämmelsen i 10 a §.
Jag godtar den av Lagrådet föreslagna formuleringen.
Bestämmelserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
NRL, skall tillämpas vid beslut som reglerar förändringar i användningen av
mark- och vattenområden. Lagen syftar till att främja en från ekologisk, so-
cial och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken, vattnet
och den fysiska miljön i övrigt.
Hushållningsbestämmelserna i lagens 2 och 3 kap. anger de allmänna in-
tressen som skall beaktas vid prövning av användning av mark- och vatten-
områden.
1 kap.
2§
De i 2 och 3 kap. angivna bestämmelserna skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i ett stort antal lagar som anges i paragrafen. Även lagen om Sve-
riges ekonomiska zon skall knytas till NRL. På detta sätt kan säkerställas att
olika anspråk på nyttjande av havets resurser vägs mot varandra och att de
olika anspråken prövas med hänsyn till bl.a. miljön, allt för att främja en
långsiktigt god hushållning med naturresurserna.
En tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon kommer i
mycket att överensstämma med den prövning som i dag sker enligt 4 kap.
NRL. I den utsträckning en kommun kan vara berörd av beslutet, t.ex. ge-
nom att den planerade verksamheten kommer att innebära ökad användning
av en kommunal hamn, kommer naturligtvis kommunen att beredas tillfälle
att lämna synpunkter i frågan.
63
26, 27 och 27 b §§
Lagen tillämpningsområde har utvidgats till att omfatta Sveriges ekono-
miska zon i fråga om räddningstjänst för flyghaverier, efterforskning och
räddning av människor i sjönöd, sjuktransporter från fartyg, oljebekämp-
ning m.m.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om Sveriges ekonomiska zon,
2. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av
avfall i vatten,
3. lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medver-
kan vid polisiär övervakning,
4. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförore-
ning från fartyg,
5. lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske,
6. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
7. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresur-
ser m.m.,
8. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Prop. 1992/93:54
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
64
Man brukar förlägga den moderna havsrättens ursprung till 1600-talet, då
bl.a. holländaren Hugo Grotius utvecklade den teori om havets frihet, som
blev av grundläggande betydelse för de närmaste århundradenas regelsys-
tem. Ett viktigt element var att havet - utanför ett smalt bälte närmast kus-
ten av nationellt territorialhav - var fritt. Detta kunde brukas av envar efter
gottfinnande och inte bli föremål för nationell ockupation. Jurisdiktion
kunde på det fria havet med ytterst begränsade undantag utövas endast mot
fartyg som förde den egna flaggen. Bredden på territorialhavet var en om-
tvistad fråga. Såväl tre som fyra och sex nautiska mil kom att tillämpas i olika
regioner. Snart utbildades en klar regel att främmande fartyg, i regel även
örlogsfartyg, hade rätt till s.k. oskadlig genomfart genom ett lands territo-
rialhav. Dessa grundelement av oskriven rätt kom att stå sig väl ända fram
till tiden efter andra världskriget.
Efter andra världskriget kom en snabb utveckling igång, innebärande dels
en tendens till anspråk på bredare territorialhav, dels inrättande av olika ty-
per av specialjurisdiktioner för kuststaten utanför territorialhavet, såsom
när det gällde fisket.
Den första rättighet utanför territorialhavet som vann allmänt erkännande
var ensamrätten för kuststaten när det gällde utforskning och utvinning av
naturtillgångarna på kontinentalsockeln, dvs. på havsbottnen och i dennas
underlag närmast kusten.
I Latinamerika kom emellertid redan på 1940-talet en utveckling igång
som innebar anspråk på en mer omfattande kuststatsjurisdiktion än konti-
nental sockeljurisdiktionen. Man gjorde anspråk även på resurserna i ”vat-
tenpelaren” ut till 200 nautiska mil från kusten. I vissa fall sträckte sig an-
språken (ofta kallat ”patrimonial sea”) så långt att de närmade sig anspråk
på territorialhavsrättigheter. Dessa krav vann dock till en böljan inget stöd
utanför den latinamerikanska regionen och vid FN:s första och andra havs-
rättskonferenser, i Genéve år 1958 respektive år 1960, fanns det inte någon
enighet om inrättande av någon form av resursrättigheter i havet utanför ter-
ritorialhavet.
Även om FN:s första och andra havsrättskonferenser inte lyckades skapa
enighet om rättigheterna för kuststaten utanför territorialhavet (vid sidan av
den s.k. tilläggszonen) började det vid denna tid i statspraxis alltmer före-
komma att fiskezoner inrättades utanför territorialhavet, även utanför den
latinamerikanska regionen. Island inrättade år 1958 en fiskezon om tolv nau-
tiska mil. Storbritannien hävdade att detta stod i strid med folkrätten och
sände örlogsfartyg för att skydda brittiska trålare i deras traditionella fiske-
vatten kring Island (det första s.k. torskkriget). Detta rubbade inte det is-
ländska beslutet. Utvecklingen i statspraxis gick därefter snabbt och många
stater inrättade under de närmaste åren fiskezoner om tolv nautiska mil,
bl.a. Storbritannien år 1964. Island gick senare vidare och inrättade år 1972
en fiskezon om 50 nautiska mil och år 1975 en motsvarande zon på 200 nau-
tiska mil.
Den isländska utvidgningen var signifikativ för den mycket snabba utveck-
Prop. 1992/93:54
Bilaga 1
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 54
ling mot bredare suveränitetszoner som följde under sextio- och sjuttiotalen.
Under sextiotalet uppkom också idén att tillgångarna på djuphavsbottnarna
utanför nationell jurisdiktion skulle vara ”the common heritage of man-
kind”. Inom FN:s s.k. havsbottenkommité förbereddes så FN:s tredje havs-
rättskonferens som höll sin första session i Caracas 1974. Det var i havsbot-
tenkommittén som begreppet ekonomisk zon (”exclusive economic zone”)
för första gången myntades när Kenya lade fram ett förslag till ”draft artides
of the exclusive economic zone concept”. Enligt detta skulle alla stater tiller-
kännas ”sovereign rights over the natural resources of the exclusive econo-
mic zone, living and non-living, either in the water column or on the seabed
and subsoil thereof”. Zonen skulle gå längst ut till 200 nautiska mil från bas-
linjerna och det förutsattes att grannstater utan kust, u-länder och s.k. geo-
grafiskt missgynnande stater genom bilaterala och regionala överenskom-
melser skulle tillförsäkras rätt att delta i exploateringen av de levande till-
gångarna i zonen.
Under perioden 1974-1982, då FN:s tredje havsrättskonferens arbetade,
kom allt fler stater att vartefter göra anspråk på breda suveränitetszoner
utanför territorialhavet. Det materiella innehållet i anspråken varierade.
Det vanligaste var inrättandet av s.k. fiskezoner, dvs. zoner där kuststaten
gjorde anspråk på exklusiv jurisdiktion avseende de levande resurserna. Till-
sammans med de kontinentalsockelrättigheter som var grundade på 1958 års
kontinentalsockelkonvention kom därigenom många stater att utöva en ju-
risdiktion över en zon utanför territorialhavet som materiellt innehöll vä-
sentliga element av vad begreppet ekonomisk zon står för enligt 1982 års
havsrättskonvention.
Den 10 december 1982 undertecknade Sverige FN:s konvention om havs-
rätten (”the United Nations Convention for the Law of the Sea”). Numera
har sammanlagt ca 150 stater undertecknat konventionen.
Konventionen träder i kraft ett år efter det att den ratificerats av sextio
stater. Antalet ratifikationer uppgår för närvarande till fyrtio. Det är realis-
tiskt att räkna med att det kommer att ta ytterligare några år innan konven-
tionen träder i kraft.
En av de väsentliga nyheterna i 1982 års havsrättskonvention är rätten för
kuststaterna att inrätta en ekonomisk zon (”exclusive economic zone”) med
en högsta bredd om tvåhundra nautiska mil från baslinjerna (1 nautisk mil
= 1.852 meter). Inom denna zon, som alltså ligger utanför territorialhavet,
ges kuststater begränsade suveräna rättigheter och en begränsad jurisdik-
tion.
Det är helt klart att begreppet ekonomisk zon som sådant vunnit en bety-
dande utbredning i statspraxis. Redan kring år 1976, då en betydande enig-
het börjat nås om innehållet i begreppet ekonomisk zon i den förhandlings-
text som låg till grund för havsrättskonferens arbete, började ett stort antal
kuststater inrätta ”ekonomiska zoner”. År 1988 hade 74 stater inrättat eko-
nomiska zoner, bland dem Norge och Sovjetunionen. Av Nordsjöstaterna
har även Frankrike etablerat en ekonomisk zon. På senare tid har diskussio-
ner förekommit om en samverkan mellan de berörda staterna när det gäller
att etablera ekonomiska zoner.
Det materiella innehållet i olika länders författningar om ekonomisk zon
Prop. 1992/93:54
Bilaga 1
66
varierar i hög grad. I vissa fall, såsom i den norska lagen, görs väsentligen
endast anspråk på jurisdiktion i fråga om fiske, medan de redan tidigare gäl-
lande kontinentalsockelrättigheterna alltjämt regleras av separat lagstift-
ninge. Den i februari 1985 utfärdade sovjetiska lagen om ekonomisk zon föl-
jer däremot mycket nära havsrättskonventionens text och inkluderar alltså
alla de element som havsrättskonventionen innehåller.
Den folkrättsliga utvecklingen mot bredare suveränitetszoner har under
de senaste decennierna varit klar och entydig. Ett territorialhav om tolv nau-
tiska mil är nu accepterat i sedvanerätten och tillämpas av en absolut majori-
tet av jordens stater. Redan tidigare har många stater hävdat ensamrätt till
de levande tillgångarna i vattenpelaren genom att de infört fiskezoner. Även
kontinentalsockelrättigheterna vann tidigt starkt genomslag i statssamfun-
det. Ekonomiska zoner införs nu av allt fler stater.
Den internationella trenden mot etablerande av ekonomiska zoner är
alltså helt klar. För svensk del kan konstateras att vi har undertecknat 1982
års havsrättskonvention, även om vi hittills har avvaktat med ratificering.
Denna avvaktande attityd hänger dock främst samman med de internatio-
nella kontroverserna och osäkerheten kring reglerna för utvinningssystemet
i den internationella delen av havsbottnen (djuphavsutvinningen) och har
inte samband med reglerna om den ekonomiska zonen.
Innehållet i begreppet ekonomisk zon täcks till viss del redan genom 1966
års kontinentalsockellag och 1950 års fiskerättslag. Frågan är nu om det finns
skäl att komplettera dessa befogenheter med de ytterligare befogenheter
som kuststaten tilläggs i en ekonmisk zon, framför allt inom miljövårdsområ-
det och när det gäller annat resursutnyttjande av vattenpelaren än de le-
vande resurserna (t.ex. vindkraftverk och annan utvinning av energi samt
metaller och andra ämnen ur havsvattnet).
Som nämnts är den internationella utvecklingen entydig. Allt fler stater
inrättar ekonomiska zoner och det kommer inom en snar framtid troligen att
uppfattas som fullkomligt normalt att en stat med kust gör anspråk på en
ekonomisk zon ut till tvåhundra nautiska mil eller till en avgränsningslinje
mot motstående eller angränsande stats ekonomiska zon.
Genom de sedan drygt 20 år tillämpade kontinentalsockelrättigheterna
och genom fiskezonen kan Sverige redan sägas inneha en väsentlig del av de
ekonomiska zon-rättigheterna.
Ensamrätten till utforskning och utvinning av resurserna innebär ytterli-
gare en ekonomisk tillgång som det inte torde finnas anledning att avstå från.
Det är naturligtvis viktigt att etablerande av en ekonomisk zon inte samtidigt
medför påtagliga negativa verkningar eller kostnader som uppväger de po-
tentiella vinsterna. Man bör i sammanhanget inte bortse från den ”konkur-
renssnedvridning” som skulle innebära om andra stater, särskilt de i vår egen
region, men inte Sverige, inrättat ekonomiska zoner.
Härtill kommer ej minst de ökade miljöskyddsmöjligheter som en kuststat
får i den ekonomiska zonen jämfört med om samma område fortfar att till-
höra det fria havet.
På kostnadssidan måste uppmärksammas att inrättandet av en svensk eko-
nomisk zon kräver en kapacitet för övervakning som går utöver den som un-
der nuvarande förhållanden bedrivs främst av kustbevakningen.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 1
67
Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att Sverige bör etablera en
ekonomisk zon. Vi får då på samma sätt som andra stater möjlighet att med
ensamrätt utforska och utvinna naturresurserna i havsområden runt vårt ter-
ritorium och förbättrade möjligheter att skydda miljön. De kostnader, i sig
svåra att konkret uppskatta, som ett ökat behov av övervakning och kontroll
kan medföra, torde utan vidare uppvägas av de nämnda fördelarna.
Vad som närmare bör övervägas är däremot den lämpliga tidpunkten för
etablerandet av en ekonomisk zon. Om och när Sverige ratificerar och blir
bunden av havsrättskonventionen, är det naturligt - om än inte nödvändigt
att etablera en ekonomisk zon. Frågan är om det finns skäl att redan före
denna tidpunkt, som torde ligga några år i framtiden, inrätta zonen. Även
om statspraxis otvivelaktigt visar att det är fullt folkrättsenligt att redan före
havsrättskonventionen ikraftträdande etablera en ekonomisk zon, är det
mindre klart i vad mån nationella regler för olika staters zoner fullt ut sam-
manfaller med havsrättskonventionens zonregler. Det bör dock beaktas att
moderna lagar om ekonomisk zon ofta nära följer havsrättskonventionens
regler.
Vissa fördelar skulle kunna uppnås med att etablera en ekonomisk zon i
anslutning till att Sverige blir bundet av havsrättskonventionen. Då skulle
inte någon tvekan råda om det precisa rättsläget och om vad en ekonomisk
zon exakt skulle innebära. Å anda sidan är tidpunkten för konventionens
ikraftträdande osäker. Det kan dröja flera år ännu innan de sextio nödvän-
diga ratifikationerna uppnås.
Detta talar för att det knappast i och för sig finns skäl att invänta den idag
osäkra tidpunkten då Sverige formellt blir bundet av konventionen, innan vi
inrättar en ekonomisk zon. Den ekonomiska zonen som begrepp är genom
en tämligen entydig statspraxis tillfredsställande utmejslad i den allmänna
folkrätten. Som ovan nämnts skulle också etablerandet av en ekonomisk zon
innebära klara fördelar, inte minst ur miljöskyddssynpunkt. Det synes knap-
past finnas skäl för Sverige att avstå från rättigheter som klart synes ligga i
linje med våra nationella intressen. Behovet av att inrätta zonen bör därför
tillgodoses inom de närmaste åren.
Ser man till den vanliga lagstiftningstekniken utomlands i zonfrågan ligger
det närmast till hands att använda tekniken med en tämligen kortfattad lag,
som bland annat innefattar att man när det gäller fisket och kontinentalsock-
elrättigheterna, behåller det nuvarande regelsystemet, vartill endast hänvis-
ning sker i den nya lagen om ekonomisk zon. Man kunde annars i och för sig
tänka sig en lag om Sveriges ekonomiska zon vari inarbetas även bestämmel-
ser om kontinentalsockeln (vilka således skulle ersätta kontinentalsockella-
gen) och eventuellt även de relevanta bestämmelserna angående fisket i zo-
nen. En lag med hänvisning till befintlig lagstiftning i tillämpliga delar har
dock klara fördelar. Kontinentalsockellagen och fiskelagen innehåller eta-
blerade regelsystem som det inte finns behov av att revidera i detta samman-
hang.
Arbetsgruppen har därför i sitt förslag valt tekniken med en tämligen kort-
fattad lag, som i de delar där Sverige redan utövar ekonomiska zonrättighe-
ter hänvisar till befintlig lagstiftning och i övrigt endast reglerar det som är
nytt. En sådan metod gör det möjligt att behålla den redan etablerade lag-
Prop. 1992/93:54
Bilaga 1
68
stiftningen rörande kontinentalsockeln och fisket samtidigt som möjlighet
ges att vid lämplig tidpunkt ”fylla ut” en ekonomisk zon med ytterligare rät-
tigheter. Därigenom kan också en ekonomisk zon etableras tämligen om-
gående.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 1
69
Prop. 1992/93:54
Bilaga 1.1
70
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territorial-
gränsen som regeringen bestämmer. Zonen får dock inte utsträckas över
mittlinjen i förhållande till annan stat eller annan linje varom överenskom-
melse träffats med annan stat.
Utvinning och bevarande av naturtillgångar, m.m.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
1. utforskning och utvinning av naturtillgångar i den ekonomiska zonen,
2. andra verksamheter för utforskning och ekonomiskt utnyttjande av den
ekonomiska zonen såsom utvinning av energi från vatten, strömmar och vin-
dar,
3. skyddet för och bevarandet av den marina miljön i zonen.
3§ I fråga om fiske i den ekonomiska zonen gäller lagen (1950:596) om rätt
till fiske. I fråga om rätten att i zonen utforska kontinentalsockeln och ut-
vinna dess naturtillgångar gäller lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
Bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar av den marina miljön finns
i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen
(1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
Konstgjorda öar och andra anläggningar
4§ I den ekonomiska zonen får konstgjorda öar eller andra anläggningar för
verksamhet som avses i 2 § inte uppföras utan tillstånd av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.
Tillstånd får begränsas till viss tid samt förenas med villkor.
5§ Vid tillståndsprövning enligt 4§ skall lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om säkerhetszoner om högst 500 meter runt konstgjorda öar el-
ler andra anläggningar som uppförts med stöd av tillstånd enligt denna lag.
Marin forskning
7§ Marin forskning i den ekonomiska zonen får bedrivas av utländsk med-
borgare endast om forskningen sker i enlighet med mellanstatligt avtal om
ömsesidigt underlättande av marin forskning eller om särskilt medgivande
lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Tillstånd att bedriva forskning i den ekonomiska zonen får begränsas till
viss tid och förenas med villkor.
71
Återkallelse av tillstånd
8§ Tillstånd enligt 4 eller 7 § kan återkallas, om tillståndshavaren inte full-
gör sina skyldigheter enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen eller enligt villkor i tillståndet eller om det annars finns synner-
liga skäl.
9§ Om ett tillstånd återkallas enligt 8§ utan att tillståndshavaren åsidosatt
sina skyldigheter, har han rätt till ersättning av staten för den skada han lider
till följd av återkallelsen.
Rätt till genomfart m.m.
10 § Denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
lagen innebär inte några inskränkningar i den rätt till genomfart eller över-
flygning av den ekonomiska zonen eller nedläggande och underhåll av kab-
lar och andra liknande anordningar som följer av överenskommelser med
andra stater eller av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
Tillsyn m.m.
11 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndighe-
ter som regeringen bestämmer.
12 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag och föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
Beslut om föreläggande avseende föreskrifter eller villkor meddelade med
stöd av 2, 4, 6 eller 7 § får förenas med vite.
13 § Om en verksamhet bedrivs på sådant sätt att den medför uppenbar fara
för allmänt eller enskilt intresse, får tillsynsmyndigheten förbjuda verksam-
hetens fortsatta bedrivande.
Tillsynsmyndighets beslut enligt denna paragraf får verkställas.
14 § Om en överträdelse av denna lag eller föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen har skett från fartyg som befinner sig inom den
ekonomiska zonen eller territorialhavet, skall tillsynsmyndigheten begära
uppgifter från fartyget om identitet och registreringshamn, senaste och nästa
anlöpningshamn samt andra uppgifter som behövs för att utreda överträdel-
sen.
15 § Om en överträdelse som avses i 14 § har lett till omfattande utsläpp eller
kan medföra betydande olägenhet ur miljösynpunkt, får tillsynsmyndighe-
ten preja och inspektera fartyget för att säkerställa utredning i fråga om för-
hållanden som har samband med överträdelsen, om information av bety-
delse för utredningen av överträdelsen inte lämnas av fartygets befälhavare
eller om sådan information är uppenbart oriktig.
16 § Har en överträdelse som avses i 14 § medfört mycket omfattande skada
på miljön eller risk för sådan skada, får fartyget kvarhållas.
Ett kvarhållet fartyg skall genast frisläppas, om godtagbar säkerhet ställs.
När frisläppande sker får de villkor ställas om åtgärder som är skäliga med
hänsyn till risken för ytterligare olägenhet.
Prop. 1992/93.54
Bilaga 2
72
Tillämplig lag, ansvar m.m.
17§ På sådana konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner som avses
i 4 § och i förekommande fall inom säkerhetszoner som avses i 6 §, tillämpas
svensk lag. Därvid anses anläggningen och den kringliggande säkerhetszo-
nen belägen inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.
18 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. utan tillstånd bedriver sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt
denna lag, eller
2. bryter mot föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av 2, 4, 6
eller 7 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.
19 § Finns för talan, som har anknytning till den ekonomiska zonen eller
som riktar sig mot någon som har egendom där, ingen behörig domstol enligt
reglerna i 10 kap. rättegångsbalken, är Stockholms tingsrätt behörig dom-
stol.
20 § Den som har begått brott som avses i 18 §, döms efter svensk lag vid
svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och
utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk. Har brot-
tet förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brottet väckas vid den tings-
rätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.
21 § Andra beslut än sådana som avses i 18-20 §§ som en annan myndighet
än regeringen i ett särskilt fall har meddelat enligt denna lag eller enligt före-
skrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten
i Stockholm. Ett sådant beslut skall gälla även om det inte har vunnit laga
kraft.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
73
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:1154) om förbud mot dump-
ning av avfall i vatten
dels att 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 §, av följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Inom Sveriges sjöterritorium får
ej från fartyg, luftfartyg eller annat
transportmedel släppas ut (dumpas)
avfall, vare sig fast ämne, vätska el-
ler gas. Dumpning får ej heller ske
från svenskt fartyg eller luftfartyg i
det fria havet. Avfall som är avsett
att dumpas i det fria havet får ej
föras ut ur landet.
Föreslagen lydelse
§
Inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon får inte avfall dum-
pas vare sig som fast ämne, vätska
eller gas. Dumpning får inte heller
ske från svenskt fartyg eller luftfar-
tyg i det fria havet. Avfall som är av-
sett att dumpas i det fria havet får
inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.
10 §
Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift eller villkor som
meddelats med stöd av lagen, för-
övats i Sveriges ekonomiska zon, får
åtal för brottet väckas vid den tings-
rätt vars domkrets är närmast den
plats där brottet förövades.
Denna lag träder i kraft den
74
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:395) om kustbevakningens med-
verkan vid polisiär övervakning1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
1
Denna lag tillämpas när kustbe-
vakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern
och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författ-
ningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära
skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsanord-
ningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identifie-
ring.
Föreslagen lydelse
§2
Denna lag tillämpas när kustbe-
vakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern
och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författ-
ningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära
skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsanord-
ningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identifie-
ring,
11. Sveriges ekonomiska zon.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:445.
2 Senaste lydelse 1990:220.
75
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg1
dels att 2 kap. 2 §, 4 kap. 2§, 6 kap. 2§, 7 kap. 10 och 11 §§ samt 8 kap. 6§
skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
2 kap. Förbud mot förorening från fartyg
Inom Sveriges sjöterritorium och
Östersjöområdet utanför detta får
olja inte släppas ut från fartyg utan
skall behållas ombord eller avläm-
nas till mottagningsanordningar för
olja.
2§
Inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon samt Östersjöom-
rådet utanför dessa vattenområden
får olja inte släppas ut från fartyg
utan skall behållas ombord eller av-
lämnas till mottagningsanordningar
för olja.
I fråga om andra vattenområden meddelar regeringen eller den myndighet
som regeringen utser föreskrifter om förbud mot utsläpp av olja.
4 kap. Fartygs konstruktion, m.m.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
att fartyg inte får användas till sjö-
fart eller, såvitt avser utländska far-
tyg, till sjöfart inom Sveriges sjöter-
ritorium, om de inte
1. har certifikat, som avses i 1 §,
eller motsvarande handlingar som
har utfärdats av behöriga utländska
myndigheter,
2. är så underhållna att de i fråga
om konstruktion och utrustning
uppfyller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 1 §,
3. drivs i enlighet med föreskrifter
som har meddelats med stöd av 1 §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
att fartyg inte får användas till sjö-
fart eller, såvitt avser utländska far-
tyg, till sjöfart inom Sveriges sjöter-
ritorium eller ekonomiska zon,, om
de inte
1. har certifikat, som avses i 1 §,
eller motsvarande handlingar som
har utfärdats av behöriga utländska
myndigheter,
2. är så underhållna att de i fråga
om konstruktion och utrustning
uppfyller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 1 §,
3. drivs i enlighet med föreskrifter
som har meddelats med stöd av 1 §.
6 kap. Tillsyn
2§
Fartyg skall undergå inspektion Fartyg skall undergå inspektion
när en tillsynsmyndighet som avses i när en tillsynsmyndighet som avses i
5 § anser att det behövs. 5 § anser att det behövs, såvida inte
1 Lagen omtryckt 1983:463.
76
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
annat följer av 2a § eller allmänt er-
kända folkrättsliga grundsatser.
Vid inspektionen skall kontrolleras att fartyget och dess utrustning och
driftförhållanden uppfyller kraven på ett fullgott skydd mot vattenförore-
ningar.
2a§
Inspektion av ett utländskt fartyg,
som befinner sig undergång i Sveri-
ges territorialhav eller ekonomiska
zon, med anledning av en överträ-
delse i den ekonomiska zonen av
denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen, får ske
endast om det är klarlagt att det har
skett ett utsläpp från fartyget som
medfört eller kan medföra avsevärda
skador på stränder i Sverige eller där-
med sammanhängande intressen el-
ler på tillgångar i Sveriges territorial-
hav eller ekonomiska zon.
Utan hinder av bestämmelserna i
första stycket får inspektion av ett ut-
ländskt fartyg, som befinner sig un-
dergång i Sveriges territorialhav eller
ekonomiska zon, med anledning av
en överträdelse som avses i första
stycket, ske om
1. det finns grundad anledning till
misstanke om överträdelsen och
2. överträdelsen har vållat utsläpp
som medför eller kan medföra bety-
dande förorening av havsmiljön och
3. fartygets befälhavare har vägrat
att lämna begärda uppgifter om far-
tyget och överträdelsen eller har läm-
nat uppgifter som uppenbarligen inte
överensstämmer med verkliga för-
hållanden och
4. inspektion är påkallad av om-
ständigheterna i övrigt.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
7 kap. Särskilda åtgärder mot vattenförorening
10 §2
Den myndighet som med stöd av
4, 5, eller 6 § har förbjudit ett fartygs
avgång eller vidare resa skall, om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium, genast anmäla beslu-
tet för polis-, tull- och lotsmyndighe-
Den myndighet som med stöd av
4, 5 eller 6 § har förbjudit ett fartygs
avgång eller vidare resa skall, om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium eller, i fråga om beslut
enligt 4 eller 5§, Sveriges ekono-
2 Senaste lydelse 1988:437.
77
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
terna samt kustbevakningen. Polis-
myndigheten skall, om det behövs,
vidta åtgärder för att förhindra över-
trädelse av förbudet. Tull- och lots-
myndigheterna skall, så länge förbu-
det gäller, inställa de förrättningar
för fartygets resa som ankommer på
dem.
miska zon, genast anmäla beslutet
för polis-, tull- och lotsmyndighe-
terna samt kustbevakningen. Polis-
myndigheten skall, om det behövs,
vidta åtgärder för att förhindra över-
trädelse av förbudet. Tull- och lots-
myndigheterna skall, så länge förbu-
det gäller, inställa de förrättningar
för fartygets resa som ankommer på
dem.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Gäller förbudet ett svenskt fartyg som befinner sig inom främmande lands
sjöterritorium, är befälhavaren skyldig att på begäran av svensk utlandsmyn-
dighet lämna fartygets nationalitetshandlingar till denna myndighet.
11 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar föreskrif-
ter om sådan märkning av olja ombord på fartyg som behövs för att det skall
kunna fastställas varifrån förorenande olja har kommit.
För att undersöka varifrån förore- För att undersöka varifrån förore-
nande olja har kommit får polismyn-
dighet eller den myndighet som har
befogenhet att meddela beslut enligt
5 § ta oljeprov ombord på ett fartyg
och för sådant ändamål, om det inte
leder till någon väsentlig olägenhet.
nande olja har kommit får polismyn-
dighet eller den myndighet som har
befogenhet att meddela beslut enligt
5§ ta oljeprov på ett fartyg inom
Sveriges sjöterritorium och för så-
dant ändamål avbryta fartygets resa,
om det inte leder till någon väsentlig
olägenhet. Vad nu sagts gäller dock i
fråga om utländska fartyg endast om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium.
8 kap. Vattenföroreningsavgift
6 §3
Kan det skäligen antas att vattenföroreningsavgift skall tas ut, får kustbe-
vakningen eller annan myndighet som regeringen utser meddela de förbud
eller förelägganden beträffande fartyget som är nödvändiga för att säkra be-
visning, såsom förbud mot fartygets avgång eller vidare resa eller föreläg-
gande att fartyget skall anlöpa viss hamn.
Åtgärd enligt första stycket med
avseende på utländskt fartyg, som
befinner sig undergång i Sveriges ter-
ritorialhav eller ekonomiska zon, får
med anledning av utsläpp i den eko-
nomiska zonen vidtas endast ifall dä
det är klarlagt att det har skett ett ut-
släpp från fartyget som medfört eller
kan medföra avsevärda skador på
stränder i Sverige eller därmed sam-
manhängande intressen eller på till-
gångar i Sveriges territorialhav eller
ekonomiska zon.
3 Senaste lydelse 1988:437.
78
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Finns det inte längre fog för en åtgärd enligt första stycket, skall åtgärden
omedelbart hävas.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
79
Härigenom föreskrivs att 1, 33 e, 33 f och 40 a §§ lagen (1950:596) om rätt
till fiske skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
svensk fiskezon. I fall som särskilt
angivas gäller lagen även svenskt
havsfiske utanför/Zsfcezonen.
Fiskezonen omfattar det havsom-
råde utanför territorialgränsen vid
Sveriges kuster som regeringen be-
stämmer. Den får dock ej utsträckas
över mittlinjen i förhållande till an-
nan stat eller annan linje varom över-
enskommelse träffas med annan stat.
Vad i lagen föreskrives om fiske i
allmänt vatten gäller även i fiskezo-
nen, dock med de begränsningar
som föranledas av lagen om konti-
nentalsockeln.
Föreslagen lydelse
§’
Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon. I fall som särskilt
anges gäller lagen även svenskt havs-
fiske utanför den ekonomiska zo-
nen.
Vad som föreskrivs i lagen om
fiske i allmänt vatten gäller även i
Sveriges ekonomiska zon, dock med
de begränsningar som föranleds av
lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln.
Bestämmelserom den ekonomiska
zonens omfattning finns i lagen
(0000:000) om Sveriges ekonomiska
zon.
33 e§2
Bestämmelserna i 33 a och 33 b §§
gälla även vid fiske från svenskt far-
tyg på internationellt vatten utanför
svensk fiskezon.
Bestämmelserna i 33 c § skola
jämväl tillämpas på sådant vatten
beträffande redskap som utsatts från
svenska fartyg.
Bestämmelserna i 33 a och 33 b §§
gäller även vid fiske från svenskt far-
tyg på internationellt vatten utanför
Sveriges ekonomiska zon.
Bestämmelserna i 33 c § skall även
tillämpas på sådant vatten beträf-
fande redskap som utsatts från
svenska fartyg.
33 f §3
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om fiskets vård och be-
drivande inom område som avses i
1 § första stycket samt för svenskt
havsfiske utanför fiskezonen.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om fiskets vård och
bedrivande inom område som avses
i 1 § första stycket samt för svenskt
havsfiske utanför den ekonomiska
zonen.
'Senaste lydelse 1977:449.
2Senaste lydelse 1975:176.
3 Senaste lydelse 1975:176.
80
Nuvarande lydelse
Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift, som medde-
lats med stöd av lagen, förövats i fis-
kezonen, får åtal för brottet väckas
vid den tingsrätt vars domkrets är
närmast den plats där brottet för-
övades.
Föreslagen lydelse
40 a §4
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift, som medde-
lats med stöd av lagen, förövats i den
ekonomiska zonen, får åtal för brot-
tet väckas vid den tingsrätt vars
domkrets är närmast den plats där
brottet förövades.
Denna lag träder i kraft den
4Senaste lydelse 1985:935.
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 54
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2§ lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Nuvarande lydelse2
Föreslagen lydelse
1 kap.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), natur-
vårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1) innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar, la-
gen (1978:160) om vissa rörled-
ningar, luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (0000:000) och lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), natur-
vårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1) innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar, la-
gen (1978:160) om vissa rörled-
ningar, luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (0000:000), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln
och lagen (0000:000) om Sveriges
ekonomiska zon.
Om tillåtligheten av ett visst exploateringsföretag eller annat ingrepp i mil-
jön skall prövas enligt flera av de lagar som anges i första stycket, tillämpas
2 och 3 kap. i denna lag endast vid den prövning som först äger rum.
Denna lag träder i kraft den
1 Lagen omtryckt 1987:247.
2 Lydelse enligt prop. 1988/89:92.
82
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
dels att 4, 7 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10a§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid tillstånd kan fogas föreskrift
som är påkallad från allmän syn-
punkt, såsom föreskrift om företa-
gets ledning, sättet för arbetenas ut-
förande, anläggningar på kontinen-
talsockeln för arbetena, karta över
arbetena, provtagning, rapportering
rörande verksamheten, använd-
ningen av produkterna och åtgärder
till bevarande av fyndighet eller
borrhål, samt föreskrift till förebyg-
gande av vattenförorening eller till
skydd för sjöfarten, fisket eller an-
nat allmänt eller enskilt intresse.
Vid tillstånd skall fogas de villkor
som är påkallade från allmän syn-
punkt, såsom villkor om företagets
ledning, sättet för arbetenas utfö-
rande, anläggningar på kontinental-
sockeln för arbetena, karta över ar-
betena, provtagning, rapportering
rörande verksamheten, använd-
ningen av produkterna och åtgärder
till bevarande av fyndighet eller
borrhål, samt de villkor som behövs
till skydd för miljön eller till skydd
för sjöfarten, fisket eller annat all-
mänt eller enskilt intresse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga
bestånd.
Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksam-
heten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i
förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat
sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.
Meddelas tillstånd enligt denna
lag i fråga om viss naturtillgång på
område som omfattas av förut med-
delat tillstånd avseende annan na-
turtillgång, får arbete för undersök-
ning eller bearbetning som verkstäl-
les på grund av först uppkommen
rättighet icke hindras på grund av
rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om hur de särskilda
slagen av arbete skola bedrivas,
skall tillsynsmyndigheten, med iakt-
tagande av föreskrift som enligt 4§
har fogats vid tillståndet, bestämma
hur arbetena skola ordnas för att in-
nehavaren av äldre rättighet skall
kunna driva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för den
senare rättsinnehavaren.
Meddelas tillstånd enligt denna
lag i fråga om viss naturtillgång på
område som omfattas av förut med-
delat tillstånd avseende annan na-
turtillgång, får arbete för undersök-
ning eller bearbetning som verkstäl-
les på grund av först uppkommen
rättighet icke hindras på grund av
rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om hur de särskilda
slagen av arbete skall bedrivas, skall
tillsynsmyndigheten, med iaktta-
gande av villkor som enligt 4 § har
fogats vid tillståndet, bestämma hur
arbetena skall ordnas för att inneha-
varen av äldre rättigheter skall
kunna driva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för den
senare rättsinnehavaren.
Detsamma gäller om tillstånd med-
delas enligt lagen (0000:000) om Sve-
riges ekonomiska zon på område
83
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som omfattas av förut meddelat till-
stånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av
bestämmelserna i gruvlagen
(1974:342), lagen (1974:890) om
vissa mineralfyndigheter, vattenla-
gen (1983:291) och lagstiftningen
angående jakt och fiske. Därvid an-
ses anläggningen och zonen belägna
inom närmaste del av Sveriges sjö-
territorium.
Produkt som frambringats utanfi
Sverige.
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av
bestämmelserna i miljöskyddslagen
(1969:387), gruvlagen (1974:342),
lagen (1974:890) om vissa mineral-
fyndigheter, vattenlagen (1983:291)
och lagstiftningen angående jakt och
fiske. Därvid anses anläggningen
och zonen belägna inom närmaste
del av Sveriges sjöterritorium,
territorialgränsen anses utvunnen i
10a§
Gäller ett tillstånd enligt denna lag
verksamhet som skall bedrivas utan-
för territorialgränsen, får regeringen,
om det finns särskilda skäl, som vill-
kor ange att prövning enligt miljö-
skyddslagen (1969:387) skall ske hos
den myndighet som regeringen be-
stämmer. Vad som nu har föreskrivits
gäller endast om tillstånd enligt mil-
jöskyddslagen behövs för en motsva-
rande verksamhet innanför territo-
rialgränsen.
Miljöskyddslagen skall tillämpas
på en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndighet
som skall utöva tillsyn enligt miljö-
skyddslagen över verksamheten.
1. Denna lag träder i kraft den
2. Bestämmelserna i 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd enligt
3 § som meddelats före ikraftträdandet. Detsamma gäller tillstånd som har
meddelats i enlighet med villkor i sådant tillstånd.
84
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § och 4 kap. 6 § förordningen (1980:789)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
2 kap. Förbud mot förorening från fartyg.
1§2
I fråga om utsläpp av olja från fasta eller flytande plattformar och från
andra fartyg som inte är oljetankfartyg och har en bruttodräktighet under
400 registerton gäller i stället för 2 kap. 2§ första stycket lagen (1980:424)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg de föreskrifter som meddelas
av sjöfartsverket.
Ifråga om utsläpp av olja från far-
tyg som befinner sig i Sveriges ekono-
miska zon utanför Östersjöområdet
gäller i stället för 2 kap. 2§ första
stycket lagen om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg de föreskrifter
som meddelas av sjöfartsverket.
4 kap. Fartygs konstruktion, m.m.
6§3
Svenska fartyg som avses i 2§
första stycket får inte användas till
sjöfart, om de saknar internationellt
oljeskyddscertifikat. Detsamma gäl-
ler utländska fartyg av samma stor-
lek inom Sveriges sjöterritorium.
Dessa får dock i stället för certifikat
ha en motsvarande handling utfär-
dad av behörig utländsk myndighet.
Svenska kemikalietankfartyg som
avses i 2 § tredje stycket får inte an-
vändas till sjöfart, om de saknar in-
ternationellt föroreningsskyddscer-
tifikat för transport av skadliga fly-
tande ämnen i bulk. Detsamma gäl-
ler utländska kemikalietankfartyg
inom Sveriges sjöterritorium. Dessa
får dock i stället för certifikat ha en
motsvarande handling utfärdad av
behörig utländsk myndighet.
Sjöfartsverket får föreskriva eller i
'Förordningen omtryckt 1983:59.
2 Senaste lydelse 1982:649.
3Senaste lydelse 1985:828.
1 Senaste lydelse 1989:808.
Svenska fartyg som avses i 2§
första stycket får inte användas till
sjöfart, om de saknar internationellt
oljeskyddscertifikat. Detsamma gäl-
ler utländska fartyg av samma stor-
lek inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon. Dessa får dock i
stället för certifikat ha en motsva-
rande handling utfärdad av behörig
utländsk myndighet.
Svenska kemikalietankfartyg som
avses i 2§ tredje stycket får inte an-
vändas till sjöfart, om de saknar in-
ternationellt föroreningsskyddscer-
tifikat för transport av skadliga fly-
tande ämnen i bulk. Detsamma gäl-
ler utländska kemikalietankfartyg
inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon. Dessa får dock i
stället för certifikat ha en motsva-
rande handling utfärdad av behörig
utländsk myndighet.
enskilda fall medge undantag från för-
85
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bud som avses i första eller andra stycket, om det på annat sätt visas att farty-
get uppfyller föreskrifterna i MARPOL 73/78 eller om det i övrigt föreligger
särskilda skäl.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Denna förordning träder i kraft den
86
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2-4 §§, 2 kap. 1,2 och 4 §§ samt 3 kap. 2
och 4 §§ sjötrafikförordningen (1986:300) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
1 kap. Allmänt
För sjötrafik inom Sveriges sjöter-
ritorium tillämpas, om inte annat
anges i 3 §, den i London den 20 ok-
tober 1972 avslutade konventionen
om internationella regler till för-
hindrande av kollisioner till sjöss (de
internationella sjövägsreglerna)
med de ändringar som beslutades av
den Internationella Sjöfartsorgani-
sationen (IMO) den 19 november
1981 och den 19 november 1987.
Konventionen med 1981 och 1987
års ändringar publiceras i svensk
översättning i Sjöfartsverkets för-
fattningssamling.
För sjötrafik inom Sveriges sjöter-
ritorium och ekonomiska zon tilläm-
pas, om inte annat anges i 3 §, den i
London den 20 oktober 1972 avslu-
tade konventionen om internatio-
nella regler till förhindrande av kol-
lisioner till sjöss (de internationella
sjövägsreglerna) med de ändringar
som beslutades av den Internatio-
nella Sjöfartsorganisationen (IMO)
den 19 november 1981 och den 19
november 1987. Konventionen med
1981 och 1987 års ändringar publice-
ras i svensk översättning i Sjöfarts-
verkets författningssamling.
För sjötrafik inom Sveriges terri-
torium gäller de tillägg till de undan-
tag från de internationella sjövägs-
reglerna som följer av denna förord-
ning eller av föreskrifter som har
meddelats med stöd av förord-
För sjötrafik inom Sveriges terri-
torium och ekonomiska zon gäller
de tillägg till och undantag från de
internationella sjövägsreglerna som
följer av denna förordning eller av
föreskrifter som har meddelats med
ningen. stöd av förordningen.
Det finns särskilda bestämmelser för sjötrafik i hamnar, kanaler och sär-
skilda farleder, för trafik med militära fartyg, fartyg i konvoj och sjöflygplan,
för sjötrafiken i närheten av sådana fartyg eller sjöflygplan och för trafik med
svävare.
I den mån det inte strider mot till-
lämplig lag i främmande stat gäller
de internationella sjövägsreglerna
samt denna förordning och, och inte
annat anges, med stöd av förord-
ningen meddelade föreskrifter även
för trafik med svenskt fartyg utanför
Sveriges sjöterritorium.
I den mån det inte strider mot till-
lämplig lag i främmande stat gäller
de internationella sjövägsreglerna
samt denna förordning och, om inte
annat anges, med stöd av förord-
ningen meddelade förskrifter även
för trafik med svenskt fartyg utanför
Sveriges sjöterritorium och ekono-
miska zon.
2 kap. Föreskrifter för trafiken
2 Bestämmelserna i 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd enligt 3 § som medde-
lats före ikraftträdandet. Detsamma gäller tillstånd som har meddelats i enlighet med
villkor i sådant tillstånd.
87
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
Sjöfartsverket meddelar de före-
skrifter som behövs med hänsyn till
sjösäkerheten vid förande av fartyg.
Sjöfartsverket meddelar de före-
skrifter som behövs med hänsyn till
sjösäkerheten vid förande av fartyg z
Sveriges sjöterritorium och ekono-
miska zon.
Länsstyrelsen får efter samråd
med sjöfartsverket meddela före-
skrifter om fartbegränsning, förbud
mot ankring eller begränsning i rät-
ten att utnyttja vattenområde för
båttävling, vattenskidåkning eller
liknande sporter. Länsstyrelsen får
efter samråd med sjöfartsverket
meddela föreskrifter om andra be-
gränsningar och förbud som avser
rätten att använda ett vattenområde
för trafik med fartyg, om föreskrif-
ten behövs från miljösynpunkt eller
av andra säkerhetsskäl än som anges
i 1 § eller för att skydda fisket eller
anläggningar för vattenbruk och
föreskriften inte gäller handelssjö-
farten i allmän farled.
Länsstyrelsen får efter samråd med
ter om användande av Sveriges sjötei
Länsstyrelsen får efter samråd
med sjöfartsverket meddela före-
skrifter om fartbegränsing, förbud
mot ankring eller begränsning i rät-
ten att utnyttja vattenområde för
båttävling, vattenskidåkning eller
liknande sporter i Sveriges sjöterrito-
rium. Länsstyrelsen får efter samråd
med sjöfartsverket meddela före-
skrifter om andra begränsningar och
förbud som avser rätten att använda
ett vattenområde i Sveriges sjöterri-
torium för trafik med fartyg, om
föreskriften behövs från miljösyn-
punkt eller av andra säkerhetsskäl
än som anges i 1 § eller för att skydda
fisket eller anläggningar för vatten-
bruk coh föreskriften inte gäller
handelssjöfarten i allmän farled.
sjöfartsverket även meddela föreskrif-
när de är av tillfällig art.
Den myndighet som meddelar en
föreskrift enligt 1 eller 2 § skall kun-
göra föreskriften i god tid före
ikraftträdandet och ombesöija att
föreskrifter som rör Sveriges sjöter-
ritorium utanför kusten eller Anger-
manälven söder om Nyland, Vä-
nern, Vättern, Mälaren, Trollhätte
kanal, Södertälje kanal eller Göta
kanal tas in i publikationen ”Under-
rättelse för sjöfarande”.
Den myndighet som meddelar en
föreskrift enligt 1 eller 2 § skall kun-
göra föreskriften i god tid före
ikraftträdandet och ombesörja att
föreskrifter som rör Sveriges sjöter-
ritorium utanför kusten, Sveriges
ekonomiska zon eller Ångermanäl-
ven söder om Nyland, Vänern, Vät-
tern, Mälaren, Trollhätte kanal, Sö-
dertälje kanal eller Göta kanal tas in
i publikationen ”Underrättelser för
sjöfarande”.
3 kap. Säkerhetsanordningar för sjöfarten
Säkerhetsanordningar för sjöfar-
ten får inte inrättas inom Sveriges
sjöterritorium utan tillstånd. Säker-
hetsanordningr får inte heller änd-
ras, flyttas eller dras in utan till-
stånd.
Säkerhetsanordningar för sjöfar-
ten får inte inrättas inom Sveriges
sjöterritorium eller ekonomiska zon
utan tillstånd. Säkerhetsanord-
ningar får inte heller ändras, flyttas
eller dras in utan tillstånd.
88
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av sjöfartsverket. Tillstån-
den kan förenas med villkor. Ifråga om radiofyrar eller andra säkerhetsan-
ordningar med radiosändare gäller radiolagen (1966:755) och kungörelsen
(1967:466) om radiosändare.
Sjöfartsverket får föreskriva att tillstånd för inrättande, ändring, flyttning
eller indragning av säkerhetsanordningar inte behövs i ett visst område eller
för en viss typ av säkerhetsanordningar.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 2
4§
Om en säkerhetsanordning är bristfällig eller vilseledande och rättelse inte
omedelbart sker efter tillsägelse hos den underhållsskyldige eller denne inte
kan anträffas omedelbart, får sjöfartsverket på den underhållsskyldiges be-
kostnad undanröja anordningen eller föranstalta om rättelse.
Om sjöfartsverket finner att be-
lysning eller något annat har anord-
nats som kan vilseleda sjöfarande,
skall verket anmäla förhållandet till
länsstyrelsen, om anordningen inte
genast kan undanröjas. Länsstyrel-
sen skall meddela de föreskrifter
som behövs för att anordningen utan
dröjsmål skall undanröjas. Länssty-
relsen får därvid förelägga vite.
Om sjöfartsverket finner att be-
lysning eller något annat har anord-
nats i Sveriges sjöterritorium som
kan vilseleda sjöfarande, skall ver-
ket anmäla förhållandet till länssty-
relsen, om anordningen inte genast
kan undanröjas. Länsstyrelsen skall
meddela de föreskrifter som behövs
för att anordningen utan dröjsmål
skall undanröjas. Länsstyrelsen
skall meddela de föreskrifter som
behövs för att anordningen utan
dröjsmål skall undanröjas. Länssty-
relsen får därvid förelägga vite.
Om sjöfartsverket finner att belys-
ning eller något annat har anordnats
i Sveriges ekonomiska zon som kan
vilseleda sjöfarande, skall verket
meddela de föreskrifter som behövs
för att anordningen utan dröjsmål
skall undanröjas. Sjöfartsverket får
därvid förelägga vite.
Denna förordning träder i kraft den
89
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten för
Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Riksåklaga-
ren, Överbefälhavaren, Statens räddningsverk, Kustbevakningen, Sjöfarts-
verket, Luftfartsverket, Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut,
Fiskeristyrelsens, Sveriges Geologiska undersökning, Statens naturvårds-
verk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Naturvetenskapliga forsknings-
rådet, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, Rikspolisstyrelsen, Boverket,
Arbetarskyddsstyrelsen, Överstyrelsen för civil beredskap, Gotlands mili-
tärkommando, Länsstyrelsen i Gotlands län, Statens vattenfallsverk, Uni-
versitets- och högskoleämbetet, Gotlands kommun, Västerviks kommun,
Svenska Kommunförbundet, Sveriges Fiskares Riksförbund, Svenska Na-
turskyddsföreningen, Sveriges Redareförening, Oljeprospektering AB,
Kungliga Örlogsmannasällskapet och Svenska Maskinbefälsförbundet.
2.1 Hovrätten för Västra Sverige: Från de synpunkter hovrätten har att be-
akta har den inte några erinringar mot de bedömningar och förslag som ut-
redningen lagt fram.
2.2 Kammarrätten i Stockholm: Med hänsyn särskilt till ovissheten när havs-
rättskonventionen kan komma att träda i kraft och till de obestridliga förde-
lar, främst inom miljövårdsområdet, vilka inrättandet av en ekonomisk zon
skulle medföra, tillstyrker Kammarrätten att en sådan zon etableras. Den
föreslagna regleringen är i huvudsak väl ägnad för ändamålet.
23 Riksåklagaren: Enligt vår mening krävs ytterligare överväganden när
det gäller utformningen av lagtexten och det straffbara området. De lagar
som för närvarande reglerar de vatten som ligger utanför territorialgränsen
är bl.a. kontinentalsockellagen och lagen om rätt till fiske. Utredningen dis-
kuterar möjligheterna att arbeta in de nu nämnda reglerna i en ny lag om
Sveriges ekonomiska zon. Denna tanke avvisades slutligen. Jag instämmer
med Överåklagaren vid regionalåklagarmyndigheterna i Göteborg att ytter-
ligare överväganden bör göras i denna fråga. Förutom att man erhåller en
bättre överskådlighet av regelsystemet så finns fördelar även att vinna också
när det gäller tydligheten och överensstämmelsen mellan de nu föreliggande
lagarnas sanktionsystem.
2.4 Sjöfartsverket: Det är enligt Sjöfartsverkets uppfattning bättre om all
den lagstiftning som berör den ekonomiska zonen arbetas samman i en lag.
Lagstiftningen blir härigenom klarare och lättare att överblicka.
2.5 Boverket: Boverket delar arbetsgruppens bedömning att en svensk eko-
90
nomisk zon bör inrättas och att så bör ske redan innan havsrättskonventio-
nen ratificerats. Den ekonomiska zonen är, som framgår av promemorian,
tillfredsställande utmejslad som begrepp i den allmänna folkrätten. En lag
om svensk ekonomisk zon ger bättre möjligheter att hantera naturresurs-
och miljöaspekter inom det område utanför territorialhavsgränsen, där Sve-
rige redan har fiske och kontinentalsockelrättigheter.
2.6 Arbetarskyddsstyrelsen: Arbetarskyddsstyrelsen har, efter hörande av
yrkesinspektionen och mot bakgrund av de intressen som styrelsen har att
bevaka, inte något att erinra mot innehållet i promemorian.
2.7 Gotlands militärkommando: För CMKG:s del föreligger inte något hin-
der mot att Sverige inrättar en egen ekonomisk zon. Ett inrättande av en
sådan zon skulle, som framhålls i promemorian, vara förenat med olika för-
delar, inte minst från miljöskyddssynpunkt. Genom de uttalanden som finns
i 1982 års havsrättskonvention torde frågan om svensk jurisdiktion inom zo-
nen i princip vara besvarad.
2.8 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Lagförslaget,
till skillnad från havsrättskonventionens och nästan alla andra liknande lagar
med undantag av Norges lag har - även här beteckningen ”Sveriges ekono-
miska zon” istället för t.ex. ”svensk exklusiv ekonomisk zon”. Den engelska
beteckningen för zonen - Exclusive Economic Zone - har sedan 1972, då
diskussionerna kring denna nya zon började, översatts genomgående till
svenska med ”ekonomisk zon”. Det kan vara av semantiska skäl. Men med
tanke på att ekonomisk zon har en suigeneris karaktär helt skild från territo-
rialhav och det fria havet, och kuststatens och flaggstatens rättigheter eller
friheter och skyldigheter i denna zon inte är exklusiva i ordets egentliga be-
märkelse, så kan adjektivet ”exklusiv” i den nationella lagstiftningen antyda
att kuststaten anser sig ha en allmän överhöghetsställning i ekonomisk zon.
Kommentarer till del V i havsrättskonventionen fäster oftast stor vikt vid
ordet ”exklusiv” och dess eventuella roll i tolkningen av konventionsbestäm-
melsena till kuststatens fördel. En sådan för kuststaten fördelaktig tolkning
blir särskilt viktig när en tvist, mellan kuststaten och flaggstaten beträffande
en ”residual right” skall lösas i enlighet med art. 59. Exempel på sådana ”re-
sidual rights” är rätten till att inrätta en kämvapenfri zon utanför territorial-
havet eller rätten till att utvidga det neutrala havsområdet i händelse av krig.
Någon förklaring på varför ordet ”exklusiv” har uteblivit ges inte i promemo-
rian.
”Ekonomisk zon” är, enligt nämndens mening, inget självbeständigt be-
grepp. Det är konventionen som har skapat detta begrepp och det är i kon-
ventionen som ”ekonomisk zon” har fått en definition. Det är därför viktigt
att de åberopade nationella rättigheterna ses i ljuset av den balans som finns
mellan rättigheter och skyldigheter i konventionen. Förslag till lag om Sveri-
ges ekonomiska zon är, liksom nästan alla andra nationella lagar om ekono-
misk zon, baserat på havsrättskonventionens del V.
Flaggstatens militära verksamhet i kuststatens ekonomiska zon är inte sär-
skilt reglerad i konventionens del V, och den allmänna uppfattningen är att
flaggstaten bör vara fri att utöva sådana verksamheter förutsatt att hänsyn
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
91
tas till kuststatens rättigheter i zonen (art. 58, 3). Denna frihet balanseras
dock med den skyldighet som åläggs konventionsanslutna stater i art. 301.
Enligt denna artikel skall konventionsstaten avstå från att använda hot eller
bruk av våld mot en stats territoriella integritet eller politiska oberoende el-
ler på något annat sätt som är oförenligt med de folkrättsliga principer som
är nedlagda i FN:s stadga.
Möjligheten att utöva militär verksamhet i en annan stats ekonomiska zon
är måhända en frihet oberoende av havsrättskonventionen. Skyldigheten i
art. 301 är däremot resultatet av de paketlösningar som möjliggjorde att
konventionen antogs. För att omöjliggöra eventuella missbruk av ovan-
nämnda frihet till kuststatens fåfäng, bör innehållet av artikel 301 eller dess
innebörd införas i lagförslaget som en folkrättslig skyldighet oberoende av
konventionen.
2.9 Gotlands kommun: Utredarnas förslag har stora brister i genomgången
av vad förslaget egentligen innebär för kommuner och därtill saknas en ana-
lys av de kommunala kostnader som förslaget kan medföra varför utred-
ningen behöver en grundlig omarbetning. Om förslaget i sin slutliga utform-
ning på något sätt kommer att beröra en kommun och kommunal verksam-
het så måste förslaget vara så utformat att aktuell kommun ges rätt till insyn
och medinflytande i de beslut som skall fattas.
2.10 Sveriges Redareförening: Föreningen anser det önskvärt att en interna-
tionell harmonisering kommer till stånd även på detta område. I vart fall bör
en sådan harmonisering eftersträvas i förhållande till de nordiska länderna
och EG-länderna. Föreningen är därför inte beredd att f.n. tillstyrka den
föreslagna lagstiftningen.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
3.1 Riksåklagaren: Enligt 2 § får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer (tillsynsmyndighet) meddela föreskrifter om olika verksamheter
i den ekonomiska zonen. Någon tillståndsplikt för dessa verksamheter är
dock inte föreskriven i paragrafen. Detta innebär att såsom lagen är upp-
byggd i övrigt - med straffsanktioner i första hand för överskridanden av till-
stånd för viss verksamhet - krävs att regeringen eller tillsynsmyndigheten
har meddelat föreskrifter för just det fall som är i fråga. Förfarandet inger
betänkligheter särskilt mot bakgrund av utformningen av lagen i övrigt.
3.2 Sjöfartsverket: Sjöfartsverket utgår från att stadgandet i 2 § 2 förslaget
skall förstås så att det inte kommer att vara tillåtet för andra stater att ge-
nomföra sjömätning av den svenska ekonomiska zonen. Sådan sjömätning
bör få genomföras först efter tillstånd av regeringen.
3.3 Länsstyrelsen i Gotlands län: Lagen om Sveriges ekonomiska zon har
karaktären av en ramlag. Länsstyrelsen menar ändå att riksdagen bör fatta
beslut om gränserna för Sveriges ekonomiska zon, liksom vilka verksamhe-
ter som får bedrivas i detta område. Därefter kan regering eller myndighet
som regeringen bestämmer besluta om tillstånd och olika typer av föreskrif-
ter och villkor.
3.4 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Nämnden kon-
staterar att även om lagförslaget formmässigt är lika kortfattat som många
andra liknande lagar, så skiljer sig förslaget innehållsmässigt från de flesta
utländska motsvarigheter, i att det inte gör något uttryckligt anspråk på de
rättigheter som havsrättskonventionen tillskriver kuststaterna i den ekono-
miska zonen.
Med undantag av Norge, har de övriga västländerna som instiftat lagar
för den ekonomiska zonen - och de är få i antalet - valt att räkna upp sina
zonrättigheter i samma ordning som i havsrättskonventionens artikel 56. Ve-
derbörande lagar i USA, Sovjetunionen, Spanien och Frankrike hör till
denna kategori. Sverige däremot har följt Norges exempel med att utan att
göra anspråk på olika kategorier av rättigheter (suveräna rättigheter, exklu-
siv jurisdiktion, jurisdiktion osv.) göra gällande vilka lagar som i fortsätt-
ningen kommer att tillämpas på olika verksamheter i den ekonomiska zo-
nen. De åberopade lagarna är lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln, lagen (1980:424) om åtgärder mot vat-
tenförorening från fartyg och lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning
av avfall i vatten.
Vad avser lagen om rätt till fiske är huvudfrågan om en lag som skrivits
för att gälla i fiskevatten under statens suveränitet utan vidare skall kunna
tillämpas inom ramen för en ny rättsordning där andra stater, under vissa
villkor, kan ha rätt till fiske enligt artikel 62 i konventionen. Även om det är
ett rent hypotetiskt antagande att Sverige en dag skulle sakna kapacitet att
fånga hela den tillåtna fångstmängden inom den svenska ekonomiska zonen
och att därmed andra stater skulle få möjlighet att hävda sina fiskerättigheter
i zonen, så får man inte glömma att i händelse av en mellanstatlig tvist angå-
ende rättigheterna och skyldigheterna i en ekonomisk zon, så blir det den
folkrättsliga tolkningen av konventionsbestämmelserna som kommer att
spela den avgörande rollen - oavsett om tvistande stater har tillträtt konven-
tionen eller ej. Det är således viktigt att den nationella lagen både formmäs-
sigt och innehållsmässigt överensstämmer med konventionen.
Då det gäller begränsade suveräna rättigheter och en begränsad jurisdik-
tion för kuststaten (s. 42), så anser nämnden det rimligt att i själva lagen be-
tona vilka rättigheter som staten gör anspråk på. Betydelsen av en sådan
uppräkning av rättigheter i lagen blir mer tydlig när hänsyn tas till andra rät-
tigheter som konventionstexten inte uttryckligen tillägger varken kuststaten
eller andra stater, de s.k. ”residual rights”.
Enligt artikel 59 i konventionen skall tvisten mellan kuststaten och andra
stater angående i konventionen icke-specificerade rättigheter biläggas ”med
hänsyn tagen till den vikt berörda intressen har såväl för respektive parter
som för hela det internationella samfundet”. Fakultetsnämnden vill fram-
hålla att den lagstiftningsteknik som har använts i det aktuella fallet kan be-
gränsa Sveriges möjligheter att hävda någon annan rättighet förutom den
som klart nämns i lagen. Att t.ex. i lagen nämna bara två befintliga författ-
ningar beträffande havsföroreningar istället för att göra ett allmänt anspråk
på jurisdiktion för all sorts havsförorening kan måhända ge upphov till miss-
tolkningar att endast dessa två former av föroreningar är viktiga. Åtskilliga
stater har valt att räkna upp rättigheterna enligt konventionstexten med un-
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
93
dantag av den sista kategorin, som nämns i art. 56 (c), nämligen ”andra rät-
tigheter och skyldigheter enligt denna konvention”. Några stater har fördel-
aktigt ersatt denna formulering med ”andra av folkrätten erkända rättighe-
ter”.
Ytterligare vill nämnden framhålla, att syftet med lagstiftningen naturligt-
vis skall vara att säkerställa största möjliga rättigheter i den ekonomiska zo-
nen för Sverige. Men det är samtidigt nödvändigt - med tanke på den ekono-
miska zonens legala status och dess sui generi karaktär - att lagens substans
stämmer med andan i konventionens del V. En lösning på problemet kan
vara en referens i lagen till tillämpligheten av allmänt erkända folkrättsliga
grundsatser då en viss rättighet eller skyldighet inte direkt nämns i lagen eller
i föreskrifter eller villkor som kommer att meddelas med stöd av lagen. Då
blir det flaggstaten som för varje omtvistad rättighet i Sveriges ekonomiska
zon måste bevisa att denna rättighet har blivit en del av allmän folkrätt.
3.5 Naturskyddsföreningen i Järfälla: Det lagförslag som framlagts uppfat-
tas mer som ett uttryck för den tidigare bilden att havet är oändligt, och att
de tillgångar havet och havsbotten gömmer är exploateringsbara utan nog-
granna bedömningar.
4.1 Kustbevakningen: Vi finner det angeläget påpeka vikten av att myndig-
heten bereds möjlighet att medverka i beredningen av dessa ärenden.
4.2 Statens Meteorologiska och Hydrologiska Institut, SMHI: Det är angelä-
get att understryka att tillkomsten av havsrättskonventionen och flera län-
ders successiva tillämpning av konventionens anda avsevärt har försvårat
den marina undersöknings- och forskningsverksamhet som SMHI och andra
bedriver i internationellt samarbete. SMHI föreslår därför att för monitoring
och forskningsexpeditioner av gemensamt intresse för länderna runt Öster-
sjön tillämpas ett tillståndssystem likt det som tillämpas för andra länders
fiskefartyg.
Det licensierade fisket bedrivs med kort varsel och huvudsakligen inom
områden som kan förutses. De monitoringexpeditioner som planeras inom
det för Helsingforskommissionens signatärsstater gemensamma ”Baltic Mo-
notoring Programme” (BMP) för Östersjön och Kattegatt bedrivs däremot
alltid på bestämda positioner, programmets innehåll är alltid känt och en
samordnad preliminär tidsplanering finns i november att tillgå för nästa år
hos HELCOM-sekretariatet, liksom hos SNV och SMHI. Detta talar för att
alla monitoring-expeditioner skulle kunna ges samma smidiga behandling
som det utländska licensierade fiskeutövandet.
Marina forskningsprojekt med deltagande av institutioner från flera län-
der genomförs enligt planer som utarbetas med mycket god framförhållning
och där de deltagande länderna är informerade i god tid. Ansökningstiden
utgör här inget större problem, men undersökningarnas art kräver ofta en
stor flexibilitet i tillståndsutformningen. Löpande resultatutvärdering ger
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
94
anledning till successiva förändringar av planeringen för att uppnå bästa ut-
nyttjande av undersökningsresurser. Även i detta sammanhang borde ruti-
ner liknandet det för fiske kunna tillämpas.
Det är angeläget att ta fram rutiner för hantering av tillstånd för undersök-
ningar inom svensk EEZ i samband med akuta händelser i havsmiljön.
4.3 Fiskeristyrelsen: Den möjlighet som finns att upprätta mellanstatliga av-
tal måste utnyttjas. Därvid bör generella tillstånd till forskningsverksamhet
kunna ges under en längre tid, förslagsvis ett år. De flesta forsknings- och
undersökningsaktiviteter både på nationell nivå och t.ex. inom ICES är pla-
nerade på kalenderårsbasis. Den politiska avspänning som nu råder i Öster-
sjöområdet borde underlätta ett sådant förfarande.
Tillstånd bör som för närvarande knytas till fartyg och ej till person. I dag
tillämpas reglerna så att särskilt tillstånd ej krävs för utländsk forskare om-
bord på svenskt fartyg i svensk zon.
Fiskeristyrelsen anser att tillståndsgivningen för forskning och undersök-
ningar inom främmande stats ekonomiska zon måste underlättas. Antingen
genom att lagtexten ändras eller att tillämpningen t.ex. genom mellanstatliga
avtal bidrar till ett smidigare förfaringssätt än i dag.
Detta ställer krav på forsknings-, undersöknings- och övervakningsresur-
ser. Sverige har idag endast ett havsgående undersökningsfartyg med uthål-
lighet för större expeditioner. Sveriges stora arealer inom en ekonomisk zon
kräver ökade resurser i detta avseende om vi skall kunna nå upp till det an-
svar som konventionen fordrar. Vi är under nuvarande förhållande i hög
grad beroende av samarbete med andra stater. Allt bör därför göras för att
underlätta det internationella samarbetet när det gäller undersökningar och
forskning. När det gäller fiskbestånden, som är gemensamma, måste vård
och nyttjande av dessa alltid bygga på undersökningar som är samordnande
och kan drivas utan hänsyn till zongränser.
4.4 Institutionen för geologi och geokemi vid Stockholms universitet: Para-
grafen om marin forskning bör ange dels hur långt i förväg som tillstånd skall
inlämnas, t.ex. 6 månader före avsedd expedition, dels att svar skall lämnas
senast 3 månader efter ansökans inlämnande; svävande uttryck som ”ej
kommer att fördröjas eller förvägras på ett orimligt sätt” bör undvikas. Para-
grafen bör anges klarare att alla fredlig grundforskning relativt automatiskt
kan påräkna tillstånd även när det gäller projekt på enskild forskarnivå. Yt-
terligare skäl för denna liberala tolkning är att fri forskning knappast kan
rubriceras som ett hot mot ett lands intressen i dess ekonomiska zon. Situa-
tionen är däremot helt annorlunda vad gäller t.ex. omfattande exploate-
ringar - dylika ansökningar bör givetvis kräva noggrann prövning.
Generellt kan framföras att om inte 7 § i förslaget ges en mer generös tolk-
ning och tillämpning än vad som nu ofta varit fallet internationellt sett, kom-
mer detta att innebära fortsatta avsevärda frustrationer för många forskare
inom oceanografin. Egen erfarenhet anges att den nämnda tidsregeln är av
vikt - många fall (inte minst avseende arbeten på Sydamerikas Shelf) kan
anges där det överhuvudtaget inte givits något svar, trots förfrågningar i
mycket god tid. I andra fall när det besökta landets forskare inbjudits att
deltaga i en viss expedition, har vederbörande forskare funnits till hands
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
95
först när expeditionen är över. Vid andra tillfällen har tillstånd ej givits i god
tid, trots ansökan i god tid och trots att projektet varit i värdlandets eget
explicita intresse och delvis på dess initiativ. Vidare bör man inte ge alltför
stor vikt vid att det främst är internationellt eller bilateralt beslutade projekt
som bör få tillstånd - vilket givetvis skall ske - utan också att projekt på en-
skild forskarnivå relativt lätt ska tillåtas. Om så inte blir fallet kommer
många småprojekt att kvävas i sin linda p.g.a. överdrivna byråkratikrav och
alltför stor tidsutdräkt - och ett otal storprojekt har startat på småprojektba-
sis.
4.5 Göteborgs universitets marina forskningscentrum: Det bör, om en
svensk ekonomisk zon införs, klart framgå av den föreslagna lagtexten, till-
hörande föreskrifter eller eventuella mellanstatliga avtal, vem som skall an-
söka om tillstånd för forskning i den ekonoiska zonen och för vem tillståndet
gäller - fartyg eller den enskilde forskaren.
Paragraf 7 medger vidare att utländsk forskare genom mellanstatliga avtal
ges rätt att forska i Sveriges ekonomiska zon. Hur dessa avtal påverkar forsk-
ningsfartygens tillträde till den ekonomiska zonen bör närmare klargöras.
Behövs över huvud taget notifikation/tillstånd för fartyget om kravet på mel-
lanstatligt avtal är uppfyllt? Om tillstånd skall sökas, skall det ske för vaije
inpassage i den ekonomiska zonen eller kan det mellanstatliga avtalet ge en
mer generell rätt till inpassage och forskning - utan notifikation? Det är
också angeläget, inte minst för samarbetet inom marin miljöforskning och
övervakning, att utländska forskningsfartyg kan ges generella tillstånd att
operera i svenska vatten under längre perioder när de är knutna till samar-
bete med pågående svenska projekt (t.ex. SNV:s projektområde 1990-1995
om storskaliga processer i Skagerak resp. Östersjön, där samarbetet med
kringliggande nationer är av största värde). Vidare är det oklart vad som
gäller för utländsk forskare som medföljer svenskt forskningsfartyg inom den
svenska ekonomiska zonen. Anses forskaren automatiskt erhållit tillstånd
när hans vistelse i Sverige godkändes, t.ex. via en inbjudan att delta i forsk-
ningsprojektet? Idag tycks inga hinder föreligga för utländska forskare att
från svenska fartyg utforska vare sig territorialhavet eller fiskezonen.
5.1 Riksåklagaren: Enligt 16 § får vid en överträdelse som avses i 14 § och
som medfört mycket omfattande skador på miljön eller risk för sådana ska-
dor ”ett fartyg kvarhållas”. Av texten framgår emellertid inte på vem det
ankommer att fatta ett sådant beslut eller hur ett sådant beslut skall verkstäl-
las och inte heller vilka rättsverkningar som kan följa av beslutet. Det fram-
går vidare inte om ett sådant beslut kan överklagas.
I texten anges vidare att fartyget ”omedelbart skall frisläppas” om godtag-
bar säkerhet ställs. Det bör enligt min mening klart framgå vilket förhållande
en nu angiven åtgärd intar i förhållande till institutet kvarstad. Med tanke
på att den säkerhet som skall ställas för att möjliggöra ett ”frisläppande”
även skall omfatta ett beräknat bötesbelopp bör det enligt min mening vara
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
96
helt klart hur denna fråga skall handläggas. Något direkt stöd i lagtexten syn-
tes inte en sådan åtgärd ha. Inte heller framgår om kvarstadsinstitutet kan
användas vid sidan om det nu omnämnda förfarandet.
5.2 Överbefälhavaren: Den 1 april 1991 infördes en ny lag om skydd för sam-
hällsviktiga anläggningar m.m. Enligt 4 § i lagen får som skyddsobjekt bl.a.
förklaras anläggningar eller områden som används eller är avsedda för ener-
giförsörjning, vattenförsörjning etc. Enligt 5§ i samma lag får också andra
anläggningar och områden förklaras vara skyddsobjekt om de är av bety-
delse för totalförsvaret och då Sverige bl.a. är i krig eller krigsfara föreligger.
Överbefälhavaren utesluter inte att vissa anläggningar, områden m.m. kan
förklaras som skyddsobjekt och att försvarsmakten därmed kan ställas inför
uppgifter att medverka i bevakningen av skyddsobjektet. Frågan får särskild
betydelse eftersom den nya lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m. är tillämplig vid skydd mot sabotage och terrorism. Det kan särskilt
komma att gälla vid konstgjorda öar och andra anläggningar med tillhörande
säkerhetszoner. Detta innebär också att polisens uppgifter påverkas.
Som antytts i promemorian finns särskilda föreskrifter om försvarsmak-
tens ingripande vid kränkningar av svenskt territorium, den s.k. IKFN-för-
ordningen (1982:756). Enligt den skall försvarsmakten medverka vid kon-
troll av sjöfarten och luftfarten inom svenskt territorium och svensk fiske-
zon. Även 29-31 §§ i samma förordning bör ändras.
De uppgifter som redan i dag åligger försvarsmakten att medverka vid till-
syn av utländskt fiske och i övrigt vid behov biträda civila myndigheter vid
ingripanden mot fartyg och luftfartg bör också avse den ekonomiska zonen.
Därigenom måste IKFN-förordningen ändras. Det bör påpekas att Överbe-
fälhavaren inte har någon erinran mot promemorians förslag att Kustbevak-
ningen skall utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser som gäller för
den ekonomiska zonen enligt förslaget till ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.
5.3 Kustbevakningen: Kustbevakningen förutsätts i promemorian få ansva-
ret för övervakning och tillsyn inom den ekonomiska zonen. Detta finner
Kustbevakningen vara en naturlig vidareutveckling av de arbetsuppgifter
som redan åvilar myndigheten inom territorialhavet och fiskezonen.
Behovet av övervakningsresurser kommer emellertid att öka då den eko-
nomiska zonen inrättas.
Kustbevakningen anser dock att behoven i princip kan tillgodoses genom
tidigareläggning av vissa redan planerade projekt.
Inrättandet av en svensk ekonomisk zon innebär enligt föreliggande för-
slag ökade arbetuppgifter för Kustbevakningen rörande tillsyn och lagöver-
vakning.
Merparten av ökningen faller inom vattenföroreningstillsynen och kom-
mer att erfordra en övervakningskapacitet som överstiger nuvarande nivå.
Vid anläggningar för utvinning av energi i starkt trafikerade vatten som
Östersjön, Kattegatt och Skagerak bedöms behovet av övervakning komma
att öka främst inom sektorerna miljöskydd, fiskerikontroll och sjötrafik-
övervakning.
Behovet av att säkerställa möjligheterna till övervakning och ingripanden
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 54
i flera och större områden samtidigt ökar i takt med den vidgade jurisdiktio-
nen. Nuvarande materiella och personella resurser bedöms för närvarande
inte svara mot behovet.
Kustbevakningen bedömer att behovet kan tillgodoses genom att anskaff-
ningen av ytterligare ett planerat utsjöbevakningsfartyg av typ KBV 181 tidi-
gareläggs. Vidare bör det i räddningstjänstutredningen nämnda fjärde flyg-
planet tillföras kustbevakningen. För Västerhavets behov föreslås ett nytt
kombinerat miljöskydds- och övervakningsfartyg komma till stånd.
Personalbehov för redovisade tillkommande enheter bedöms uppgå till
tjugo personår.
5.4 Rikspolisstyrelsen: Styrelsen ansluter sig till uppfattningen att en ekono-
misk zon bör inrättas och att det i första hand bör ankomma på Kustbevak-
ningen att bevaka denna zon. Om detta bevakningsområde, i enlighet med
promemorieförslaget, uttryckligen anges i lagen (1982:395) om Kustbevak-
ningens medverkan vid polisiär övervakning, torde de befogenheter som till-
kommer kustbevakningstjänstemännen vara tillräckliga för att bevakningen
från rättsliga utgångspunkter skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt. En
annan sak är att Kustbevakningen, som också antyds i promemorian, torde
komma att behöva resursförstärkningar för att också i den praktiska tillämp-
ningen kunna genomföra en effektiv bevakning.
5.5 Gotlands militärkommando: I promemorian behandlas inte närmare i
vad mån eller hur en kuststat skall hävda sin ekonomiska zon gentemot
andra stater. Kränkningar av olika slag är tänkbara och kan i varje fall inte
uteslutas under krig och neutralitet. Frågan bör ställas om det är tillåtet en-
ligt folkrätten att använda vapenmakt för att skydda sina intressen i zonen.
Det torde vara angeläget att den frågan belyses under det fortsatta lagstift-
ningsarbetet.
De redan gällande författningarna om fisket i den svenska fiskezonen och
om kontinentalsockeln medför vissa rättigheter och skyldigheter för Sverige.
Övervakningen av området är en av skyldigheterna. Såsom anförs i prome-
morian kräver ett inrättande av en svensk ekonomisk zon att kapaciteten för
övervakning förbättras. Ansvaret för övervakningen av zonen åvilar i första
hand Kustbevakningen. Även andra myndigheter, exempelvis polisen, tul-
len och försvarsmakten, kan emellertid också få utvidgade uppgifter till följd
av ett inrättande av en ekonomisk zon.
Kustbevakningen kan således komma att behöva biträde av militära myn-
digheter vid övervakningen. Under fredstid torde för CMKG:s del en sådan
uppgift normalt inte orsaka några praktiska problem som inte kan bemäst-
ras.
Emellertid förefaller det givet att det i samband med ett inrättande av en
svensk ekonomisk zon görs tillägg till eller ändringar i IKFN-förordningen.
Även om förordningen för närvarande reglerar försvarsmaktens ingripanden
vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet och en
ekonomisk zon utgör ett område utanför territorialhavet synes erforderliga
bestämmelser kunna inarbetas i detta regelverk. Härutöver bör ett inrät-
tande av en zon medföra att ändringar görs även i ÖB:s kungörelse rörande
IKFN och i Sam Incident. Genom dessa åtgärder torde ett tillfredsställande
regelverk föreligga för försvarsmaktens agerande under fred och neutralitet.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
98
5.6 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: Lagförslaget
föreskriver att om en överträdelse av denna lag kan medföra betydande olä-
genheter ur miljösynpunkt, får tillsynsmyndigheten preja och inspektera far-
tyget. Det är visserligen i överensstämmelse med konventionen att endast
omfattande föroreningar medför ansvar, men en sådan formulering torde
lägga bevisbördan på kuststaten. Å andra sidan, stryker man ordet ”bety-
dande” i 15 § så kommer bevisbördan rimligen att ligga på flaggstaten att be-
visa att olägenheten ur miljösynpunkt inte är betydande.
5.7 Sveriges fiskares Riksförbund: I fråga om fisket bör det nuvarande regel-
systemet kunna bibehållas, dvs. vad som redan tillämpas för fiskezonen. Vi
vill i sammanhanget framhålla behovet av en god och kontinuerlig övervak-
ning av det fiske av utländska fartyg som är tillåtet i zonen.
Ett inrättande av en ekonomisk zon innebär också, såvitt vi kan bedöma
ökade möjligheter att tillse att reglerna för förhindrande av föroreningar och
skydd för den marina miljön följs. Även här kommer att ställas större krav
på övervakning, men förbundet anser detta vara en fråga av mycket stor vikt
för yrkesfisket. Vi vill också i detta sammanhang erinra om den mycket stora
oro som yrkesfisket känner inför en eventuell framtida oljeutvinning i Öster-
sjön och de stora negativa konsekvenserna detta kommer att få både för fis-
ket och den marina miljön som helhet.
6.1 Överbefälhavaren: Väsentligt är att Sverige får en exklusiv jurisdiktion
över sådana öar och anläggningar på sätt som föreslås i 17 § i lagförslaget.
6.2 Räddningsverket: Räddningsverket biträder den principiella uppfatt-
ningen att svensk lagstiftning ska tillämpas inom den ekonomiska zonen.
Som framgår av promemorian är detta förhållande redan rådande enligt la-
gen om kontinentalsockeln.
Att räddningstjänstlagen tillämpas bör innebära att en godtagbar kommu-
nal räddningstjänst genom 43 § kan arangeras utan orimlig ekonomisk be-
lastning för enskilda kommuner.
Om anläggningarna ska anses belägna inom den närmaste delen av Sveri-
ges sjöterritorium, enligt 17 § i förslaget till Lag om Sveriges ekonomiska
zon, ser räddningsverket det nödvändigt att gränsdragning mellan kommu-
nerna i territorialhavet till alla delar är utklarad. Vidare är det nödvändigt
vid t.ex. tillståndsgivning till etablering i zonen att kommuntillhörighet fast-
ställs.
6.3 Överstyrelsen för civil beredskap: Eftersom svensk lagstiftning kommer
att gälla på anlagda konstgjorda öar är det viktigt att läns och kommuners
ansvarsområden inom den ekonomiska zonen avgränsas för att klargöra re-
spektive myndigheters ansvar främst inom räddningstjänstområdet.
6.4 Arbetarsskyddsstyrelsen: Styrelsen anser det vara betydelsefullt att
svensk lag skall tillämpas på konstgjorda öar, anläggningar och konstruktio-
ner samt i förekommande fall inom säkerhetszonen. Det är viktigt att arbets-
miljölagen kan bli tillämplig liksom arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
99
6.5 Svenska Kommunförbundet: Enligt promemorians förslag kommer
kommunerna att få ansvaret för räddningstjänsten på konstgjorda öar och
andra anläggningar samt i säkerhetszonen om högst 500 meters radie utanför
anläggning inom den ekonomiska zonen. Ett sådant ansvar är enligt styrel-
sens mening inte rimligt eller praktiskt och ekonomiskt genomförfart.
Det kan inte ligga i räddningstjänstlagstiftningens intentioner att en en-
skild kommun skall göra räddningsinsatser till havs vare sig innanför eller
utanför Sveriges territorialgräns. Däremot kan - och bör - staten utnyttja
enskilda kommuners räddningstjänst för här avsett ändamål men då på ren
entreprenadbasis. Vid tillståndsgivningen bör krävas att ägaren eller inneha-
vare av här berörda anläggningar själv skall svara för beredskap och insatser
för räddningstjänst på berörd anläggning.
6.6 Gotlands kommun: I 17 § av förslaget sägs att svensk lag skall tillämpas
på konstgjorda öar, anläggningar, konstruktioner och inom säkerhetszoner.
Efter en redogörelse om hur diskussionen var vid införandet av kontinental-
sockellagen kommer utredarna fram till att en sådan uppräkning görs i konti-
nentalsockellagen av de lagar som ej skall vara tillämpliga på anläggningar
enligt den lagen inte låta sig göras i lagen om den ekonomiska zonen. Detta
med hänsyn till de svårigheter som finns för att förutse vilka verksamheter
som blir aktuella. Till följd av detta synsätt har man inte heller lagt ner någon
möda på att utreda vilka effekter och vilken myndighet som berörs av svensk
lags tillämpning på dessa platser. Detta har överlämnats åt framtiden att ut-
visa. Det enda som angetts berör räddningstjänstlagens bestämmelser. Här
anges på s. 90 följande ”Kommunerna kommer att ha ansvaret för den kom-
munala räddningstjänsten även på anläggningar och i säkerhetszoner inom
den ekonomiska zonen”. Denna anmärkningsvärda slutsats går inte att hitta
stöd för i räddningstjänstlagen där det endast anges att kommunen svarar för
räddningstjänsten inom kommunen och att den kommunala räddningstjänst-
planen skall innehålla uppgifter om hamnar och deras gränser i vattnet. I den
räddningstjänstplan som upprättats av Gotlands kommun har i vart fall inte
ansvarsområdet utsträckts till att omfatta den del av havet som den ekono-
miska zonen avses omfatta.
Inget sägs heller om den hälso- och sjukvård som styrs av svensk lag med
en ansvarsfördelning som anknyter till den kommunala självstyrelsen och
kommunens territorium (Gotlands kommun ingår inte i något landsting.) Li-
kadant är förhållandet för den kommunala byggnadsnämndens verksamhet.
Skall dessa kommunala angelägenheter även utsträckas på samma sätt som
räddningstjänstens påstådda tillämpning eller skall den princip råda som an-
getts för miljöskyddslagen och naturresurslagen. Detta behöver belysas yt-
terligare.
Det framlagda lagförslaget innehåller flera oklarheter som kräver ytterli-
gare utredning innan förslaget kan upphöjas till lag. Ytterligare belysning
behövs av kostnadsaspekterna och deras fördelning för övervakning och till-
syn, kompetens- och ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala
myndigheter i frågor som kan påverka den kommunala verksamheten. Got-
lands kommun vill härvid framhålla att en kostnadsövervältring på kommu-
nerna inte kan accepteras.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
100
6.7 Västerviks kommun: Enligt förslagets 17 § skall kommunerna ha ansva-
ret för den kommunala räddningstjänsten även på anläggningar och i säker-
hetszoner inom den ekonomiska zonen. Västerviks kommun framhåller på
det bestämdaste att kostnaden för denna räddningstjänst ej skall drabba en
kommun utan skall bekostas av antingen anläggningens ägare eller staten.
7.1 Kammarrätten i Stockholm: Lagrummet innebär att, förutom böter,
även fängelse kan ådömas den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan till-
stånd bedriver sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt lagen eller
bryter mot föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd i lagen. Enligt
havsrättskonventionen får inte fängelse ådömas för dessa överträdelser. Den
föreslagna 18 § står således inte i överenskommelse med konventionen och
kan därför inte gälla när Sverige blir bundet av konventionen. För att till-
lämpningen av straffbestämmelsen i praktiken inte skall komma att strida
mot konventionen har i promemorian uttalats att de inte annat än i undan-
tagsfall bör komma i fråga att döma till fängelse när en överträdelse har för-
övats av en utlänning. En sådan lagstiftningsteknik kan inte godtas. Det bör
inte heller förekomma att samma lagbestämmelser tillämpas olika med av-
seende på svenskar och utlänningar. Kammarrätten föreslår att lagrummet
redan från början bringas i överensstämmelse med konventionen.
Vad gäller straffbestämmelsen i 18 § 2 för den som bryter mot föreskrifter
eller villkor som meddelats med stöd av 2, 4, 6 eller 7 § vill domstolen ytterli-
gare framhålla. Enligt svensk rätt gäller som huvudprincip att vite inte får
sättas ut när straff kan ådömas för förfarande som förelägggandet skulle
avse. Den aktuella bestämmelsen skulle därför kunna medföra att ett ange-
läget vitesföreläggande enligt 12 § inte skulle kunna meddelas. Jfr t.ex. La-
vin, Viteslagstiftningen s. 81-89, särskilt s. 86 f. Detta är otillfredsställande.
Bestämmelsen bör därför förses med ett tillägg av innebörd att ansvar dock
inte skall utkrävas, om gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt
12 § samma lag.
7.2 Riksåklagaren: Konventionen upptar ett förbund mot frihetsstraff
(kroppsstraff) när det gäller utländska medborgare. Enligt utredningens me-
ning har Sverige, vid enbart ett inrättande av en ekonomisk zon, inte skyldig-
het att ”...i vaije enskild detalj...” i lagstiftningen följa konventionens regler
(s. 69). Det anges vidare att det ”är givet att utlänningar i praktiken inte skall
få ådömas ett frihetsstraff i ett läge då Sverige tillträder havsrättskonventio-
nen och denna trätt i kraft” (s. 69). I promemorian anges vidare att ”med
hänsyn till vad som föreskrivs i artikel 230 i havsrättskonventionen ”...bör
det dock inte komma ifråga att annat än i undnatagsfall döma till fängelse
när en överträdelse har förövats av en utlänning” (s. 91). Den nu föreslagna
ordningen är alltför oklar för att kunna accepteras.
Något undantag har inte gjorts för ringa brott. Det bör övervägas om rent
bagatellartade överträdelser av föreskrifter bör föranleda straffansvar. Ge-
nom att ha en gemensam straffskala med fängelse för ett år som påföljd ges
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
101
inte möjlighet att utfärda straffföreläggande vid erkända överträdelser av
mindre allvarlig art.
I promemorian anges inte vilka kostnader som kan uppstå vid en lagstift-
ning av nu föreslagna ordning. För åklagarväsendet kan allmänt sägas att
arbetsläget är så ansträngt att det framstår som betänkligt att tillföra ytterli-
gare uppgifter utan motsvarande resursförstärkning. Det kan enligt min me-
ning finnas skäl att överväga om straffbestämmelser överhuvudtaget är nöd-
vändiga eller om det skulle räcka med ett administrativt sanktionssystem.
7.3 Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Att fängelse ingår i straffskalan är
enligt min mening välmotiverat. Det ger inte bara fördelar ur utredningstek-
nisk synpunkt utan jag tror dessutom att risken av ett fängelsestraff är det
enda som kan verka avhållande när det gäller brott mot bestämmelserna.
Enbart böter som påföljd leder lätt till att straffet kalkyleras in som en
eventuell kostnad i den ekonomiska verksamheten. Som arbetsgruppen
framhåller kan det, mot bakgrund av artikel 230 i 1982 års havsrättskonven-
tion, bara i undantagsfall bli aktuellt att döma till fängelse när en överträ-
delse har förövats av en utlänning. Eftersom jag har svårt att tänka mig att
våra domstolar skulle utmäta olika straff bara på grund av nationalitet tror
jag att det finns anledning att räkna med att normalpåföljden stannar vid
böter. P.g.a. vad jag nyss anfört tror jag därför att kriminaliseringen bara
kommer att ha en begränsad betydelse för efterlevnaden av lagen. Kanske
borde erfarenheter av den nya lagen avvaktas på samma sätt som föreslagits
beträffande eventuella förverkande regler. Ett administrativt avgiftssystem
skulle kanske kunna fylla samma funktion om tillsynsmyndigheten hade till-
räckliga utredningsresurser.
7.4 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet: I 11 —19 §§ har
tillsyn, domsrätt, tillämplig lag, fråga om ansvar och påföljder reglerats på
ett jämförelsevis detaljerat sätt. Men utgångspunkten i alla dessa frågor
förefaller vara att Sverige har ensamrätt då det gäller inledandet av rättsliga
förfaranden för ådömande av straff för överträdelse av tillämpliga lagar. Det
är särskilt fallet när det handlar om miljöskydd i Sveriges ekonomiska zon.
Faktum är dock att artikel 228 i havsrättskonventionen starkt inskränker
kuststatens möjlighet att slutföra sådana förfaranden. Enligt denna artikel
skall dylika förfaranden suspenderas, om flaggstaten inlett rättsliga förfaran-
den som syftar till ådömande av straff för motsvarande anklagelser.
8.1.1 Luftfartsverket: I förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1154) om
förbud mot dumpning av avfall i vatten föreskrivs att dumpning inte får ske
från bl.a. svensk luftfartyg i det fria havet. I specialmotiveringen till bestäm-
melsen framhålls att dumpning inte omfattar kvittblivning av avfall eller
andra ämnen som direkt eller indirekt härrör från normal drift av bl.a. luft-
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
102
fartyg. Luftfartsverket förutsätter att förbudet mot dumpning inte avser flyg-
bränsle som föranleds av flygoperativa förhållanden.
8.2.1 Kustbevakningen: Föreliggande förslag till ändring är oklar.
Genom att införa en ny punkt 11. ”Sveriges ekonomiska zon”, blir inne-
börden av förslaget att lagen i dess helhet blir direkt tillämplig vid förseelser
mot lagen om Sveriges ekonomiska zon vilket bl.a. innebär rätt att med våld
inbringa fartyget i hamn, hålla förhör, medtaga till förhör, genomföra hus-
rannsakan m.m. Detta synes stå i strid med de folkrättsliga principer havs-
rättskonventionen redovisar med avseende på verkställighetsåtgärder i zo-
nen.
Ur kustbevakningens synvinkel är detta olyckligt. Ett klargörande efter-
strävas. Det föreslås därför att LKP ej görs generellt tillämplig beträffande
lagen om Sveriges ekonomiska zon men väl inom det geografiska området.
En möjlighet synes vara följande. Punkt 11 i LKP utgår. Övriga punkter
numreras om varvid ett förtydligande av vilka författningar som tillämpas
även inom den ekonomiska zonen kan ske.
Kustbevakningens förslag till lydelse av 1 § LKP blir därför:
1§
Denna lag tillämpas när kustbevakningen bedriver övervakning till havs och
i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot föreskrifter
i lagar och andra författningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära skyddsområden
2. jakt
3. naturvård
4. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken
5. fornminnen och sjöfynd
6. fartygs registrering och identifiering samt därutöver också inom Sveriges
ekonomiska zon beträffande
7. fiske
8. åtgärder mot vattenförorening från fartyg
9. dumpning av avfall i vatten
10. kontinentalsockeln.
8.3.1 Räddningsverket: Räddningsverket anser att lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg, även bör omfatta andra ämnen än olja, i likhet
med lagen om förbud mot dumpning av avfall i vattnet.
8.3.2 Sjöfartsverket: Enligt 7 kap. 5 § vattenföroreningslagen kan beslutas
att åtgärd skall vidtas med ett fartyg bl.a. om det skäligen kan befaras att
utsläpp av olja eller annat skadligt ämne i strid mot gällande bestämmelser
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
103
kommer att ske. En förutsättning för beslutet är att svenskt territorium eller
svenska intressen i övrigt kan skadas i avsevärd mån. En beslutad åtgärd
kan, beroende på omständigheterna, vara av ingripande natur och avse ett
fartyg på fria havet eller i en ekonomisk zon.
Förslaget till ny 6 kap. 2 a§ i vattenföroreningslagen innebär till följd av
havsrättskonventionens bestämmelser att ett utländskt fartyg under gång i
territorialhavet eller den ekonomiska zonen får inspekteras med anledning
av en överträdelse i den ekonomiska zonen av en föreskrift i vattenförore-
ningslagstiftningen endast om det skett ett utsläpp som kan åstadkomma viss
skada.
7 kap. 5 § bygger på ingreppskonventionen och 6 kap. 2 a § på havsrätts-
konventionen. Det kan inträffa att ett fartyg skadas men inte värre än att det
kan fortsätta sin färd även om en överhängande risk för ett allvarligt utsläpp
föreligger. I ett sådant fall kan beslut om åtgärd fattas men en inspektion får
inte genomföras. Praktiskt torde det inte vara ett vanligt förekommande fall
under förutsättning att ”under gång” tolkas bokstavligen men man kan inte
bortse från att svårigheter kan uppstå.
8.4.1 Sveriges Fiskares Riksförbund: Ifråga om fisket bör det nuvarande re-
gelsystemet kunna bibehållas, dvs. vad som redan tillämpas för fiskezonen.
Vi vill i sammanhanget framhålla behovet av en god och kontinuerlig över-
vakning av det fiske av utländska fartyg som är tillåtet i zonen.
8.5.1 Boverket: Lagförslaget innebär att naturresurslagen (NRL) kommer
att tillämpas inom den svenska ekonomiska zonen. Boverket har, enligt na-
turresurslagen, den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresur-
ser. Det ligger därför inom verkets ansvarsområde att ha en överblick också
över kust- och havsområdenas nyttjande och skydd. Boverket initierar och
bedriver också utvecklingsarbete avseende fysisk planering av kust- och
havsområden.
Inom boverkets uppsiktsansvar ligger också att se till att nya verksamheter
kommer till stånd med beaktande av naturresurslagens bestämmelser. En
tydlig planerings- och beslutsordning måste skapas när det t.ex. gäller utvin-
ning av olja och gas samt när det gäller etablering av energiomvandlingsan-
läggningar. Lagförslaget om en ekonomisk zon innebär att förutsättningar
förbättrats för området utanför territorialhavsgränsen.
Enligt lagförslaget (5 §) gäller att ”vid tillståndsprövning enligt 4 § skall la-
gen (1972:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas”. Av motiv-
texten framgår, att i fråga om naturresurser som kommer att bli reglerade i
lagen, bör tillståndsprövningen ledas av samma syfte och hänsynstagande
som kommer till uttryck i naturresurslagen. Som en följd härav föreslås
också en ändring i naturresurslagen så att bestämmelserna i 2 och 3 kap.
NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i lagen om Sveriges ekono-
miska zon. Boverket tillstyrker lagförslaget i dessa delar.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
104
8.6.1 Statens naturvårdsverk: SNV anser inte att miljöskyddet fått ett till-
fredsställande lagstöd i förslaget om ekonomisk zon.
Den föreslagna lagen om ändring av lagen (1966:314) om kontinental-
sockel 4 och 10 §§ innebär att miljöskyddslagen inte ska tillämpas på anlägg-
ningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen. Det innebär att föl-
jande för miljöskyddet viktiga punkter i ML faller bort:
- Den omvända bevisbördan som kan utläsas ur paragraferna om lokali-
sering, vidtagande av försiktighetsmått samt tillåtlighet enligt (4-6 §§ ML).
- Miljöskyddstillsyn enligt 38 - 44§§ ML.
- Miljöskyddstillsyn enligt 52 - 63 §§ ML.
- Om Sverige ansluter sig till denna havsrättskonvention eller någon an-
nan konvention, är det ingalunda liktydigt med att konventionen upphöjs till
svensk lag. Konventionen utgör därför inget lagligt skydd för miljön.
Tillsynen av de villkor som enligt lagförslaget (lagen om kontinentalsock-
eln 4 §) ska ingå i tillståndet skötes enligt lagen om kontinentalsockeln av
Sveriges Geologiska undersökningar (SGU). SNV anser att miljötillsynen av
en för Östersjön så väsentlig verksamhet bör skötas av de normala tillsyns-
myndigheterna för miljöskyddet, dvs. i första hand länsstyrelserna och na-
turvårdsverket.
Det finns således uppenbara luckor i miljöskyddet om verksamhet av ak-
tuellt slag undantas sådana regler som anges i ML.
SNV anser således att det otvetydigt finns ett behov att stärka lagstödet
för miljöskyddet. Verket vill därför peka på två möjligheter att uppnå detta.
Det första sättet är att behålla den i promemorian föreslagna konstruktio-
nen, men att skärpa lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen om
den ekonomiska zonen. Det förutsätter att det slås fast - i motivtexten eller
i lagtexten - att samma hänsyn till miljön ska tas som vid prövning enligt
ML. Det är också väsentligt att länsstyrelsen, som till skillnad från SGU har
särskild kompetens i miljöfrågor, bör ansvara för tillsynen av att miljövillkor
följs.
Det andra sättet är att ML ska tillämpas utanför territorialgränsen i den
ekonomiska zonen. Den praxis för villkorsgivning och tillsyn som finns utar-
betad kan då direkt tillämpas i den ekonomiska zonen.
8.5.2 Koncessionsnämnden för miljöskydd: Den lagtekniska lösning som
valts kan, när det gäller förhållandet mellan den föreslagna lagen om Sveri-
ges ekonomiska zon, lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och miljö-
skyddslagen (1969:387), godtas. Koncessionsnämnden förutsätter då att, i de
fall en formell prövning enligt miljöskyddslagen inte sker, miljöskyddsaspek-
terna ändå ges samma tyngd vid prövningen enligt kontinentalsockellagen.
De myndigheter som kan komma i fråga som prövnings- resp, tillsynsmyn-
dighet enligt 10 a § bör endast vara de myndigheter som har motsvarande
uppgifter enligt miljöskyddslagen, dvs. koncessionsnämnden eller en läns-
styrelse i fråga om tillståndsprövning resp, statens naturvårdsverk eller en
länsstyrelse i fråga om tillsyn. I annat fall uppkommer oklarheter, bl.a. i
fråga om ordningen för överklagande.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
105
8.6.3 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen anser vidare att kontinen-
talsockellagen i likhet med miljöskyddslagen bör förses med någon form av
tillåtlighetsregler när det är uttryckligen klarlagt att miljöskyddslagen inte är
tillämplig.
Förutsättningarna för likartade verksamheter bör vara de samma obe-
roende av om de bedrivs innanför territorialhavet eller utanför.
8.6.4 Sveriges Geologiska undersökning, SGU: Det upprättade lagförslaget
innehåller vidare bestämmelser rörande tillämpningen av miljöskyddslagen
utanför territorialgränsen i samband med tillstånd enligt kontinentalsockel-
lagen. Denna fråga har på senare tid varit föremål förvissa diskussioner om
tolkningen av miljöskyddslagen i samband med offshoreverksamhet på
svensk kontinentalsockel. SGU tillstyrker att miljöskyddets intressen beak-
tas vid all verksamhet som bedrivs med stöd av tillstånd enligt kontinental-
sockellagen. Miljöskyddsvillkor kan tas in i det enskilda ärendet. Detta gäl-
ler för övrigt redan idag då regeringen kan förena tillstånd med villkor och
föreskrifter som anses nödvändiga med hänsyn till bl.a. miljön.
SGU tillstyrker under vikten av det som stadgas i punkt 2 i förslaget till
övergångsbestämmelser i anslutning till ändring i lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln, dvs. att 10 a § inte skall tillämpas på påbörjad verksamhet.
8.6.5 Göteborgs universitets marina forskningscentrum: Miljöskyddets in-
tressen måste alltid beaktas vid verksamhet som bedrivs med tillstånd enligt
kontinentalsockellagen. Då förmodligen endast ett mindre antal anlägg-
ningar kommer att uppföras för undersökning eller utvinning av kontinental-
sockelns naturtillgångar utanför den svenska territorialgränsen, instämmer
vi, att det torde vara mest ändamålsenligt att miljöskyddsvillkoren i varje
enskilt fall regleras enligt villkoren i kontinentalsockellagen. Då undvikes
även komplicerade diskussioner om miljöskyddslagens giltighet i på nämnda
anläggningar.
8.6.6 Oljeprospektering AB, OPAB: Emellertid vill vi särskilt framhålla att
villkor till skydd för miljön vid tillståndsgivning enligt kontinentalsockella-
gen och tillämpningen av miljöskyddslagen bör vara i linje med vad som sti-
puleras i Helsingforskonventionen. Det är angeläget att Sverige ej ensidigt
inför krav som går utöver denna konvention.
8.6.7 Svenska Naturskyddsföreningen: Naturskyddsföreningen är mycket
kritisk till utredningens förslag. Förslaget innebär att någon tillsyn enligt mil-
jöskyddslagen normalt inte ska utövas över verksamhet på internationellt
vatten. I detta avseende försämras miljöskyddet jämfört med i dag.
Ännu allvarligare är att utredningen vill göra sken av att prövningen enligt
kontinentalsockellagen uppfyller samma kvalitet som en prövning enligt mil-
jöskyddslagen. Man skriver: ”Över huvud taget kommer hänsynen till mil-
jön att tillmätas samma tyngd vid denna typ av verksamhet som vid andra
verksamheter som inverkar på miljön och där miljöskyddslagen är tillämp-
lig”) (s. 106).
Uttalandet är juridiskt felaktigt, men vilseledande för den juridiskt okun-
nige. Rättstillämpning styrs av lag. Regeringen är förvaltningsmyndighet i
prövningarna enligt kontinentalsockellagen. Kontinentalsockellagen har
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
106
inga kravregler som styr regeringens prövning av huruvida en verksamhet på
viss plats är tillåtlig eller inte med hänsyn till de miljörisker som föreligger.
Sådana kravregler finns i miljöskyddslagen. Ett sätt att likställa miljöpröv-
ningen vore att i kontinentalsockellagen skriva in prövningskriterierna i
4-6 § miljöskyddslagen.
Regeringen har med andra ord fria händer i prövningen enligt kontinen-
talsockellagen. Den får uppställa samma förutsättningar som i 4-6 §§ miljö-
skyddslagen, men den behöver inte göra det. Prövningarna kan tänkas va-
riera från tid till annan med hänsyn till bl.a. konjunkturläge och politisk kon-
stellation i regeringen.
Utredningen skriver i motiven: ”De krav Helsingforskonventionen och
därtill anslutande rekommendationer uppställer kommer i fortsättningen att
beaktas inom ramen för tillståndsgivningen enligt kontinentalsockellagen”
(s. 105). Även detta uttalande är vilseledande. Regeringen styrs som pröv-
ningsmyndighet inte av internationella konventioner utan av svensk lag.
Lagstiftaren har således ett ansvar att tillse att svensk lag överensstämmer
med internationella konventioner. Utredningen föreslår inga regler om mil-
jöeffektutredningar. Det är rättsligt sett upp till respektive regering att kräva
sådana. Som miljörättsligt styrmedel motsvarar kontinentalsockellagen inte
Östersjökonventionens krav.
Föreningen anser att miljöskyddslagen bör göras fullt ut tillämplig på
provborrning och utvinning av olja m.m. på internationellt vatten. En till-
ståndsprövning bör ske enligt denna lag. Koncessionsnämnden för miljö-
skydd bör vara prövningsmyndighet. Miljöskyddslagen är den lag som har de
mest långtgående kraven på miljöskydd. Den kräver miljöeffektutredning i
ansökan. Det är den lag som gäller vid verksamhet, bl.a. oljeborrning, inom
territoriet. Föreningen har ingen förståelse för att sämre kravregler skulle
gälla på internationellt vatten, där miljöriskerna i princp är desamma. För-
eningen anser slutligen att en utvidgning av miljöskyddslagens räckvidd går
i linje med de direktiv som utredningen för översyn av miljölagstiftningen
arbetar efter, nämligen att harmonisera miljölagstiftningen, framför allt dess
kravregler. De förslag till lagändringar som föreslås i utredningen om Sveri-
ges ekonomiska zon går i motsatt riktning.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 3
107
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territorialg-
ränsen som regeringen föreskriver. Zonen får dock inte utsträckas över mitt-
linjen i förhållande till någon annan stat eller över någon annan linje som
överenskommits med annan stat.
2§ Den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning
eller annan verksamhet i zonen skall vidta nödvändiga åtgärder för att
skydda och bevara den marina miljön.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön.
3 § Det krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer för verksamhet i den ekonomiska zonen som avser
1. utforskning och utvinning av naturtillgångar,
2. utnyttjande av naturtillgångar såsom utvinning av energi från vatten och
strömmar,
3. uppförande av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och
de villkor som skall gälla för verksamheten. Ett tillstånd får begränsas till
viss tid.
4§ Vid prövning av tillstånd som avses i 3 § skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. tillämpas.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får till skydd
för en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som tillkommit med
stöd av denna lag meddela föreskrifter om en säkerhetszon om högst 500
meter runt inrättningen.
6§ Ett tillstånd får återkallas, om tillståndshavaren inte fullgör sina skyldig-
heter enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats
med stöd av lagen eller om det annars finns synnerliga skäl.
Om ett tillstånd återkallas utan att tillståndshavaren åsidosatt sina skyldig-
heter, har han rätt till ersättning av staten för den skada han lider till följd
av återkallelsen.
7§ I fråga om fiske i den ekonomiska zonen gäller lagen (1950:596) om rätt
till fiske. I fråga om rätten att i zonen utforska kontinentalsockeln och ut-
vinna dess naturtillgångar gäller lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
Bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
108
också i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
8§ Marinvetenskaplig forskning får inte bedrivas i den ekonomiska zonen
av utländska medborgare utan att regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer har lämnat tillstånd eller anmälan har gjorts hos den myn-
dighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som re-
geringen bestämmer får föreskriva om undantag från tillstånds- eller anmäl-
ningsplikten.
Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor. I fråga om åter-
kallelse av tillstånd och rätt till ersättning i ett sådant fall gäller föreskrifterna
i 6§.
9§ Vid tillämpningen av denna lag eller föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall allmänt erkända folkrättsliga grundsatser
följas, som rätten till oskadlig genomfart och överflygning av den ekono-
miska zonen liksom rätten att lägga ned och underhålla kablar och rörled-
ningar i zonen.
10 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor
som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndighe-
ter som regeringen bestämmer.
11 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att
denna lag samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
12 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
13 § Om en verksamhet bedrivs på sådant sätt att den medför uppenbar
fara för miljön eller något annat allmänt eller enskilt intresse, får tillsyns-
myndigheten förbjuda verksamheten. Tillsynsmyndighetens beslut får verk-
ställas.
14§ På en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning som tillkommit
med stöd av denna lag och inom en säkerhetszon som avses i 5 §, tillämpas
svensk lag på samma sätt som om inrättningen eller säkerhetszonen varit be-
lägen inom riket. Inrättningen och den omgivande säkerhetszonen skall där-
vid anses vara belägen inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.
15 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller
5§,
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
109
2. bedriver verksamhet eller utövar forskning i strid mot 3 eller 8 § eller
åsidosätter ett villkor som har meddelats med stöd av 3 eller 8 §,
3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillståndet återkallats
enligt 6 § första stycket eller 8 § andra stycket andra meningen eller tillsyns-
myndigheten förbjudit verksamheten med stöd av 13 §.
Den som överträtt ett vitesföreläggande enligt denna lag döms inte till an-
svar för gärning som omfattas av föreläggandet.
16 § Den som har begått brott som avses i 15 § döms efter svensk lag vid
svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Har ett brott mot denna lag eller mot föreskrift eller villkor som har med-
delats med stöd av lagen förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brot-
tet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet
förövades.
17§ Andra beslut i särskilda fall än sådana som regeringen eller allmän
domstol har meddelat enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
110
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:1154) om förbud mot dump-
ning av avfall i vatten
dels att 1 § skall ha följande lydelse,
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
dels att det i lagen skall införas en
Nuvarande lydelse
Inom Sveriges sjöterritorium får
ej från fartyg, luftfartyg eller annat
transportmedel släppas ut (dumpas)
avfall, vare sig fast ämne, vätska el-
ler gas. Dumpning får ej heller ske
från svenskt fartyg eller luftfartyg i
det fria havet. Avfall som är avsett
att dumpas i det fria havet får ej
föras ut ur landet.
ny paragraf, 10 §, av följande lydelse.
Föreslagen lydelse
1§
Inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon får inte avfall dum-
pas vare sig som fast ämne, vätska
eller gas. Dumpning får inte heller
ske från svenskt fartyg eller luftfar-
tyg i det fria havet. Avfall som är av-
sett att dumpas i det fria havet får
inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.
10 §
Den som begått ett brott som avses
i 5 eller 6 § döms efter svensk lag vid
svensk domstol, även om 2 kap. 2 el-
ler 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift eller villkor som
meddelats med stöd av lagen förövats
i Sveriges ekonomiska zon, får åtal
för brottet väckas vid den tingsrätt
vars domkrets är närmast den plats
där brottet förövades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
111
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:395) om kustbevakningens med-
verkan vid polisiär övervakning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Denna lag tillämpas när kustbe-
vakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern
och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författ-
ningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära
skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsan-
ordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identi-
fiering.
1§2
Denna lag tillämpas när Kustbe-
vakningen bedriver övervakning till
havs och i kustvattnen samt i Vänern
och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författ-
ningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära
skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. bevarande av den marina natur-
miljön och annan naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsan-
ordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd,
10. fartygs registrering och identi-
fiering,
11. skydd för den marina miljön
mot andra förorenande åtgärder än
sådana som avses i 6 och 7.
Lagen tillämpas i fråga om över-
vakning enligt punkterna 2-8, 10 och
11 även inom Sveriges ekonomiska
zon.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1988:445.
2 Senaste lydelse 1990:220.
112
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg
dels att 2 kap. 2§, 4 kap. 2§, 6 kap. 2§, 7 kap. 1, 2, 5, 10 och 11 §§ samt
8 kap. 6§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 2 a § av följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
2§
Inom Sveriges sjöterritorium och
Östersjöområdet utanför detta får
olja inte släppas ut från fartyg utan
skall behållas ombord eller avläm-
nas till mottagningsanordningar för
olja.
I fråga om andra vattenområden r
Inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon samt Östersjöom-
rådet utanför dessa vattenområden
får olja inte släppas ut från fartyg
utan skall behållas ombord eller av-
lämnas till mottagningsanordningar
för olja,
ddelar regeringen
eller
den myndighet som regeringen utser föreskrifter om förbud mot utsläpp
av olja.
4 kap.
2§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
att fartyg inte får användas till sjö-
fart eller, såvitt avser utländska far-
tyg, till sjöfart inom Sveriges sjöter-
ritorium, om de inte
1. har certifikat, som avses i 1 §,
eller motsvarande handlingar som
har utfärdats av behöriga utländska
myndigheter,
2. är så underhållna att de i fråga
om konstruktion och utrustning
uppfyller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 1 §,
3. drivs i enlighet med föreskrifter
som har meddelats med stöd av 1 §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
att fartyg inte får användas till sjö-
fart eller, såvitt avser utländska far-
tyg, till sjöfart inom Sveriges sjöter-
ritorium eller ekonomiska zon, om
de inte
1. har certifikat, som avses i 1 §,
eller motsvarande handlingar som
har utfärdats av behöriga utländska
myndigheter,
2. är så underhållna att de i fråga
om konstruktion och utrustning
uppfyller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 1 §,
3. drivs i enlighet med föreskrifter
som har meddelats med stöd av 1 §.
6 kap.
2§
Fartyg skall undergå inspektion Fartyg skall undergå inspektion
när en tillsynsmyndighet som avses i när en tillsynsmyndighet som avses i
5 § anser att det behövs. 5 § anser att det behövs.
Om utsläpp har skett från ett fartyg
1 Lagen omtryckt 1983:463.
113
8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 54
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som befinner sig i Sveriges ekono-
miska zon, gäller i fråga om rätt att
företa inspektion vad som föreskrivs
i 2a§.
Vid inspektionen skall kontrolleras att fartyget och dess utrustning och
driftförhållanden uppfyller kraven på ett fullgott skydd mot vattenförore-
ningar.
2a§
Inspektion av ett utländskt fartyg
som befinner sig i Sveriges territorial-
hav eller ekonomiska zon, får med
anledning av ett förbjudet utsläpp i
den ekonomiska zonen vidtas endast
om det är uppenbart att det har skett
ett utsläpp från fartyget och att detta
utsläpp har medfört eller kan med-
föra betydande skador på stränder i
Sverige eller därmed sammanhäng-
ande intressen eller på tillgångar i
Sveriges territorialhav eller ekono-
miska zon.
Utan hinder av bestämmelserna i
första stycket får inspektion av ett ut-
ländskt fartyg som befinner sig i Sve-
riges territorialhav eller ekonomiska
zon ske, om det finns grundad anled-
ning till misstanke om ett förbjudet
utsläpp i den ekonomiska zonen och
1. utsläppet har medfört eller kan
medföra sådana betydande skador
som avses i första stycket och
2. fartygets befälhavare har vägrat
att lämna begärda uppgifter om far-
tyget och överträdelsen eller har
lämnat uppgifter som uppenbarligen
inte överensstämmer med verkliga
förhållanden och
3. inspektionen är påkallad av
omständigheterna i övrigt.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
7 kap.
1§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
sådana begränsningar av eller för-
bud mot trafik i farvatten inom Sve-
riges sjöterritorium som behövs för
att förebygga vattenföroreningar.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen utser får föreskriva
sådana begränsningar av eller för-
bud mot trafik i farvatten inom Sve-
riges sjöterritorium och ekonomiska
zon som behövs för att förebygga
vattenföroreningar.
2§
Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet
114
Nuvarande lydelse
som regeringen utser meddelar så-
dana föreskrifter om läktring av
skadliga ämnen inom Sveriges sjö-
territorium som behövs för att före-
bygga vattenföroreningar. Före-
skrifterna får avse förbud mot läkt-
ring inom vissa områden.
Föreslagen lydelse
som regeringen utser meddelar så-
dana föreskrifter om läktring av
skadliga ämnen inom Sveriges sjö-
territorium och ekonomiska zon
som behövs för att förebygga vatten-
föroreningar. Föreskrifterna får
avse förbud mot läktring inom vissa
områden.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Sker utsläpp av olja eller något
annat skadligt ämne från ett fartyg i
strid mot gällande bestämmelser el-
ler kan det skäligen befaras att så
kommer att ske och finns det grun-
dad anledning att anta att svenskt
territorium eller svenska intressen i
övrigt kan skadas härigenom i avse-
värd mån, får sjöfartsverket och an-
nan myndighet som regeringen utser
meddela de förbud och föreläggan-
den, som är nödvändiga för att före-
bygga eller begränsa vattenförore-
ning, såsom
1. förbud mot fartygets avgång el-
ler vidare resa,
2. förbud att påbörja eller fort-
sätta lastning, lossning, läktring eller
bunkring,
3. förbud att använda viss utrust-
ning,
4. föreläggande att fartyget skall
följa en viss färdväg,
5. föreläggande att fartyget skall
anlöpa eller avgå från en viss hamn
eller annan uppehållsplats,
6. föreläggande i fråga om farty-
gets framförande eller drift,
7. föreläggande att läktra olja el-
ler annat skadligt ämne.
Sker utsläpp av olja eller något
annat skadligt ämne från ett fartyg i
strid mot gällande bestämmelser el-
ler kan det skäligen befaras att så
kommer att ske och finns det grun-
dad anledning att anta att svenskt
territorium, tillgångar i Sveriges eko-
nomiska zon eller svenska intressen
i övrigt kan skadas härigenom i avse-
värd mån, får Sjöfartsverket och an-
nan myndighet som regeringen utser
meddela de förbud och föreläggan-
den, som är nödvändiga för att före-
bygga eller begränsa vattenförore-
ning, såsom
1. förbud mot fartygets avgång el-
ler vidare resa,
2. förbud att påbörja eller fort-
sätta lastning,lossning, läktring eller
bunkring,
3. förbud att använda viss utrust-
ning,
4. föreläggande att fartyget skall
följa en viss färdväg,
5. föreläggande att fartyget skall
anlöpa eller avgå från en viss hamn
eller annan uppehållsplats,
6. föreläggande i fråga om farty-
gets framförande eller drift,
7. föreläggande att läktra olja el-
ler annat skadligt ämne.
10 §2
Den myndighet som med stöd av
4, 5 eller 6 § har förbjudit ett fartygs
avgång eller vidare resa skall, om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium, genast anmäla beslu-
tet för polis-, tull- och lotsmyndighe-
terna samt kustbevakningen. Polis-
myndigheten skall, om det behövs,
vidta åtgärder för att förhindra över-
Den myndighet som med stöd av
4, 5 eller 6 § har förbjudit ett fartygs
avgång eller vidare resa skall, om
fartyget befinner sig inom Sveriges
sjöterritorium eller, i fråga om beslut
enligt 4 eller 5§, Sveriges ekono-
miska zon, genast anmäla beslutet
för polis-, tull- och lotsmyndighe-
terna samt Kustbevakningen. Polis-
2 Senaste lydelse 1988:437.
115
Nuvarande lydelse
trädelse av förbudet. Hill- och lots-
myndigheterna skall, så länge förbu-
det gäller, inställa de förrättningar
för fartygets resa som ankommer på
dem.
Föreslagen lydelse
myndigheten skall, om det behövs,
vidta åtgärder för att förhindra över-
trädelse av förbudet. Tull- och lots-
myndighetema skall, så länge förbu-
det gäller, inställa de förrättningar
för fartygets resa som ankommer på
dem.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Gäller förbudet ett svenskt fartyg som befinner sig inom främmande lands
sjöterritorium, är befälhavaren skyldig att på begäran av svensk utlandsmyn-
dighet lämna fartygets nationalitetshandlingar till denna myndighet.
11 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar föreskrif-
ter om sådan märkning av olja ombord på fartyg som behövs för att det skall
kunna fastställas varifrån förorenande olja har kommit.
För att undersöka varifrån förore-
nande olja har kommit får polismyn-
dighet eller den myndighet som har
befogenhet att meddela beslut enligt
5 § ta oljeprov ombord på ett fartyg
och för sådant ändamål avbryta far-
tygets resa, om det inte leder till nå-
gon väsentlig olägenhet.
För att undersöka varifrån förore-
nande olja har kommit får polismyn-
dighet eller den myndighet som har
befogenhet att meddela beslut enligt
5 § ta oljeprov ombord på ett fartyg
och för sådant ändamål avbryta far-
tygets resa, om det inte leder till nå-
gon väsentlig olägenhet. Vad nu
sagts gäller dock i fråga om ut-
ländska fartyg endast om fartyget be-
finner sig inom Sveriges sjöterrito-
rium.
8 kap.
6§3
Kan det skäligen antas att vattenföroreningsavgift skall tas ut, får Kustbe-
vakningen eller annan myndighet som regeringen utser meddela de förbud
eller förelägganden beträffande fartyget som är nödvändiga för att säkra be-
visning, såsom förbud mot fartygets avgång eller vidare resa eller föreläg-
gande att fartyget skall anlöpa viss hamn.
En åtgärd enligt första stycket som
riktas mot ett utländskt fartyg, som
befinner sig i Sveriges territorialhav
eller ekonomiska zon, får med anled-
ning av ett förbjudet utsläpp i den
ekonomiska zonen vidtas endast om
1. det är klarlagt att det har skett
ett utsläpp från fartyget och 2. detta
utsläpp har medfört eller kan med-
föra betydande skador på stränder i
Sverige eller därmed sammanhäng-
ande intressen eller på tillgångar i
Sveriges territorialhav eller ekono-
miska zon.
Finns det inte längre fog för en åtgärd enligt första stycket, skall åtgärden
omedelbart hävas.
3 Senaste lydelse 1988:437.
116
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
117
Härigenom föreskrivs att 1, 33 e, 33 f och 40 a §§ lagen (1950:596) om rätt
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
till fiske skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
svensk fiskezon. I fall som särskilt
angivas gäller lagen även svenskt
havsfiske utanför fiskezonen.
Fiskezonen omfattar det havsom-
råde utanför territorialgränsen vid
Sveriges kuster som regeringen be-
stämmer. Den får dock ej utsträckas
över mittlinjen i förhållande till an-
nan stat eller annan linje varom över-
enskommelse träffas med annan stat.
Vad i lagen föreskrives om fiske i
allmänt vatten gäller även i fiskezo-
nen, dock med de begränsningar
som föranledas av lagen om konti-
nentalsockeln.
33
Bestämmelserna i 33 a och 33 b §§
gälla även vid fiske från svenskt far-
tyg på internationellt vatten utanför
svensk fiskezon. Bestämmelserna i
33 c § skola jämväl tillämpas på så-
dant vatten beträffande redskap som
utsatts från svenska fartyg.
33
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om fiskets vård och be-
drivande inom område som avses i 1
§ första stycket samt för svenskt
havsfiske utanför fiskezonen.
Föreslagen lydelse
§*
Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
ekonomiska zon. I fall som särskilt
anges gäller lagen även svenskt
havsfiske utanför den ekonomiska
zonen.
Vad i lagen föreskrivs om fiske i
allmänt vatten gäller även i Sveriges
ekonomiska zon, dock med de be-
gränsningar som föranleds av lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln.
Bestämmelserom den ekonomiska
zonens omfattning föreskrivs av re-
geringen enligt lagen (0000:000) om
Sveriges ekonomiska zon.
e§2
Bestämmelserna i 33 a och 33 b §§
gäller även vid fiske från svenskt far-
tyg på internationellt vatten utanför
Sveriges ekonomiska zon. Bestäm-
melserna i 33 c § skall även tillämpas
på sådant vatten beträffande red-
skap som utsatts från svenska fartyg.
§3
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om fiskets vård och
bedrivande inom område som avses
i 1 § första stycket samt för svenskt
havsfiske utanför den ekonomiska
zonen.
40 a §4
Har ett brott mot denna lag eller Har ett brott mot denna lag eller
1 Senaste lydelse 1977:449
2 Senaste lydelse 1975:176.
3 Senaste lydelse 1975:176.
4 Senaste lydelse 1985:935.
118
Nuvarande lydelse
mot någon föreskrift, som medde-
lats med stöd av lagen, förövats i fis-
kezonen, får åtal för brottet väckas
vid den tingsrätt vars domkrets är
närmast den plats där brottet för-
övades.
Föreslagen lydelse
mot någon föreskrift, som medde-
lats med stöd av lagen, förövats i den
ekonomiska zonen, får åtal för brot-
tet väckas vid den tingsrätt vars
domkrets är närmast den plats där
brottet förövades.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
119
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
dels att 4, 7 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid tillstånd kan fogas föreskrift
som är påkallad från allmän syn-
punkt, såsom föreskrift om företa-
gets ledning, sättet för arbetenas ut-
förande, anläggningar på kontinen-
talsockeln för arbetena, karta över
arbetena, provtagning, rapportering
rörande verksamheten, användning
av produkterna och åtgärder till be-
varande av fyndighet eller borrhål,
samt föreskrift till förebyggande av
vattenförorening eller till skydd för
sjöfarten, fisket eller annat allmänt
eller enskilt intresse.
Vid tillstånd skall fogas de villkor
som är påkallade från allmän syn-
punkt, såsom villkor om företagets
ledning, sättet för arbetenas utfö-
rande, anläggningar på kontinental-
sockeln för arbetena, karta över ar-
betena, provtagning, rapportering
rörande verksamheten, användning
av produkterna och åtgärder till be-
varande av fyndighet eller borrhål,
samt de villkor som behövs till skydd
för miljön eller till skydd för sjöfar-
ten, fisket eller annat allmänt eller
enskilt intresse.
När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning
eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga
bestånd.
Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksam-
heten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i
förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat
sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.
Meddelas tillstånd enligt denna
lag i fråga om viss naturtillgång på
område som omfattas av förut med-
delat tillstånd avseende annan na-
turtillgång, får arbete för undersök-
ning eller bearbetning som verkstäl-
les på grund av först uppkommen
rättighet icke hindras på grund av
rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om hur de särskilda
slagen av arbete skola bedrivas,
skall tillsynsmyndigheten, med iakt-
tagande av föreskrift som enligt 4 §
har fogats vid tillståndet, bestämma
hur arbetena skola ordnas för att in-
nehavaren av äldre rättighet skall
kunna driva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för den
senare rättsinnehavaren.
Meddelas tillstånd enligt denna
lag i fråga om viss naturtillgång på
område som omfattas av förut med-
delat tillstånd avseende annan na-
turtillgång, får arbete för undersök-
ning eller bearbetning som verkstäl-
les på grund av först uppkommen
rättighet icke hindras på grund av
rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om hur de särskilda
slagen av arbete skall bedrivas, skall
tillsynsmyndigheten, med iaktta-
gande av villkor som enligt 4 § har
fogats vid tillståndet, bestämma hur
arbetena skall ordnas för att inneha-
varen av äldre rättigheter skall
kunna driva sitt arbete ändamålsen-
ligt och med minsta förfång för den
senare rättsinnehavaren.
Detsamma gäller om tillstånd med-
1 Senaste lydelse 1974:343.
120
Nuvarande lydelse
10 §2
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av
bestämmelserna i minerallagen
(1991:45), vattenlagen (1983:291)
och lagstiftningen angående jakt och
fiske. Därvid anses anläggningen
och zonen belägna inom närmaste
del av Sveriges sjöterritorium.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Föreslagen lydelse
delas enligt lagen (0000:000) om Sve-
riges ekonomiska zon på område
som omfattas av förut meddelat till-
stånd enligt denna lag.
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av
bestämmelserna i miljöskyddslagen
(1969:387), om inte annat följer av
10 a§, samt minerallagen (1991:45),
vattenlagen (1983:291) och lagstift-
ningen angående jakt och fiske.
Därvid anses anläggningen och zo-
nen belägna inom närmaste del av
Sveriges sjöterritorium.
10a§
Gäller ett tillstånd enligt denna lag
verksamhet som skall bedrivas utan-
för territorialgränsen, får regeringen,
om det finns särskilda skäl, som vill-
kor för tillståndet ange att prövning
enligt miljöskyddslagen (1969:387)
skall ske hos den myndighet som re-
geringen bestämmer. Vad som nu har
föreskrivits gäller endast om tillstånd
enligt miljöskyddslagen behövs för
en motsvarande verksamhet innanför
territorialgränsen.
Miljöskyddslagen skall tillämpas
på en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndighet
som skall utöva tillsyn enligt miljö-
skyddslagen över verksamheten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Bestämmelserna i 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd enligt
3 § som meddelats före ikraftträdandet. Detsamma gäller tillstånd som har
meddelats i enlighet med villkor i sådant tillstånd.
2Senaste lydelse 1991:49.
121
9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 54
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2§2
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), natur-
vårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar, la-
gen (1978:160) om vissa rörled-
ningar, luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln
och lagen (1983:293) om inrättande,
utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap.
skall tillämpas enligt vad som är
föreskrivet i plan- och bygglagen
(1987:10), vattenlagen (1983:291),
miljöskyddslagen (1969:387), natur-
vårdslagen (1964:822), lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter,
väglagen (1971:948), lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar, la-
gen (1978:160) om vissa rörled-
ningar, luftfartslagen (1957:297),
minerallagen (1991:45), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln,
lagen (1983:293) om inrättande, ut-
vidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn och lagen
(0000:000) om Sveriges ekonomiska
zon.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Lagen omtryckt 1987:247.
2Senaste lydelse 1991:651.
122
Härigenom föreskrivs att 26, 27 och 27b§§ räddningstjänstlagen
(1986:1102) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:54
Bilaga 4
26 §
Vid flyghaverier inom Sveriges
sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar samt
andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, skall Luftfartsverket
svara för räddningstjänsten.
Vid flyghaverier inom Sveriges
ekonomiska zon och inom Sveriges
sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar samt
andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, skall Luftfartsverket
svara för räddningstjänsten.
Luftfartsverket skall svara för förebyggande räddningsinsatser mot ska-
dor, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken. Verket
skall också svara för efterforskning av luftfartyg som saknas.
27 §
Inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar samt andra insjöar än
Vänern, Vättern och Mälaren, skall
Sjöfartsverket svara för efterforsk-
ning och räddning av människor,
som är eller kan befaras vara i sjö-
nöd, och för sjuktransporter från
fartyg.
Inom Sveriges ekonomiska zon
och inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar samt andra insjöar än
Vänern, Vättern och Mälaren, skall
Sjöfartsverket svara för efterforsk-
ning och räddning av människor,
som är eller kan befaras vara i sjö-
nöd, och för sjuktransporter från
fartyg.
27 b §2
Inom Sveriges sjöterritorium,
med undantag för vattendrag, kana-
ler, hamnar samt andra insjöar än
Vänern, Vättern och Mälaren, skall
Kustbevakningen svara för rädd-
ningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vatt-
net.
Inom Sveriges ekonomiska och
inom Sveriges sjöterritorium, med
undantag för vattendrag, kanaler,
hamnar samt andra insjöar än Vä-
nern, Vättern och Mälaren, skall
Kustbevakningen svara för rädd-
ningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vatt-
net.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1992:97.
2 Senaste lydelse 1992:97.
123
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-09-28
Närvarande: f.d. justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Holstad,
justitierådet Hans Danelius.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 augusti 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Olof Johansson beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till
1. lag om Sveriges ekonomiska zon,
2. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i
vatten,
3. lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning,
4. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg,
5. lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske,
6. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
7. lagom ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
8. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan Ruben-
son.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om Sveriges ekonomiska zon
1§
Den föreslagna formuleringen av andra meningen torde kunna uppfattas så,
att den ekonomiska zonen aldrig får utsträckas över mittlinjen i förhållande
till annan stat. Så bör emellertid kunna ske om avtal träffas med annan stat
om en avgränsning som avviker från mittlinjen. Bestämmelsen bör därför få
den utformningen att det i första hand är den avtalade avgränsningslinjen
som skall tillämpas. Om något avtal inte träffats bör däremot gälla att mitt-
linjen inte får överskridas.
Vad som i detta sammanhang avses med en mittlinje bör närmare anges i
ett andra stycke. Därvid kan den definition som använts i artikel 6 i 1958 års
konvention om kontinentalsockeln tjäna till vägledning.
Lagrådet finner att 1 § lämpligen kan utformas på följande sätt:
”Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territorial-
gränsen som regeringen föreskriver. Zonen får dock inte utsträckas över en
avgränsningslinje som överenskommits med annan stat eller, i avsaknad av
sådan överenskommelse, över mittlinjen i förhållande till den andra staten.
Med mittlinje förstås en linje, på vilken varje punkt är belägen på lika
stort avstånd från de närmaste punkterna på de baslinjer varifrån bredden
av Sveriges och den andra statens territorialhav räknas.”
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
124
Skydd för den marina miljön
Av skäl som anges nedan i anslutning till 7 § anser lagrådet att andra stycket
i den paragrafen bör infogas som en särskild paragraf, 3 §, under denna ru-
brik.
Av redaktionella skäl bör ordet ”Bestämmelser” ersättas av orden ”Ytter-
ligare bestämmelser” samt ordet ”också” utgå.
Utnyttjande av naturtillgångar m. m.
Av skäl som anges nedan i anslutning till 7 § anser lagrådet att första stycket
i den paragrafen bör infogas som en särskild paragraf, 4 §, under denna ru-
brik.
3§
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 5 §.
Eftersom det i den föreslagna 4 § görs klart att såväl rätten till fiske som
rätten till utnyttjande av kontinentalsockeln i den ekonomiska zonen regle-
ras i andra författningar, är det naturligt att i nu förevarande paragraf mar-
kera att dess tillämpningsområde är begränsat till andra former av utnytt-
jande av den ekonomiska zonen.
Det finns anledning att därvid bygga på vad som i havsrättskonventionen
anges om kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen. Av konventionen
framgår att det är kuststaten förebehållet att utforska, utvinna och på annat
sätt utnyttja naturtillgångarna i zonen (artikel 56). Kuststaten har också rätt
att bestämma över uppförande och användning av konstgjorda öar (artikel
60 punkt 1 a) och av anläggningar och andra inrättningar i zonen. Den senare
rätten är dock - bortsett från det speciella fall som behandlas i artikel 60
punkt 1 c - begränsad såtillvida som det endast är fråga om inrättningar som
tjänar ekonomiska ändamål (for... economic purposes, a (des) fins écono-
miques) (artikel 60 punkt 1 b). Denna begränsning bör komma till uttryck i
lagtexten, eftersom ett krav på svensk myndighets tillstånd till uppförande
av alla slags inrättningar i zonen inte torde överensstämma med folkrättsliga
principer (jfr Oppenheim’s International Law, Ninth edition 1992, vol. 1,
s.795).
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande utformning:
”Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än som
avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer för
1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtill-
gångar,
2. uppförande och användning av konstgjorda öar, och
3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och
andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och
de villkor som skall gälla för verksamheten. Ett tillstånd får begränsas till
viss tid.”
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
125
4 och 5 §§
Dessa paragrafer blir i lagrådets förslag 6 och 7 §§. Hänvisningen i 4 § till 3 §
bör med lagrådets numrering ersättas av en hänvisning till 5 §.
6§
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 8 §.
Enligt paragrafens andra stycke skall en tillståndshavare, om ett tillstånd
återkallas utan att tillståndshavaren åsidosatt sina skyldigheter, ha rätt till
ersättning av staten för ”den skada han lider till följd av återkallelsen”. I
specialmotiveringen till bestämmelsen anmärker departementschefen att
den har sin motsvarighet i 7 kap. 5 § minerallagen, som i sin tur hämtat regeln
från 14 kap. 5 § plan- och bygglagen. Detta innebär enligt departementsche-
fen att tillståndshavaren inte ersätts för utebliven vinst. Enligt lagrådets me-
ning framgår inte den önskade innebörden av den valda lagtexten (jfr.
Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp, andra delen, s. 174). För att nå
den avsedda begränsningen i rätten till ersättning bör, till överensstämmelse
också med motsvarande bestämmelse i 5 § lagen om kontinentalsockeln, väl-
jas uttrycket ”förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av
tillståndet”.
Annan lagstiftning om verksamhet i den ekonomiska zonen
7§
Rätten till fiske och rätten att utvinna tillgångar ur kontinentalsockeln fram-
står i allmänhet som de viktigaste rättigheter som förbehålls kuststaten i den
ekonomiska zonen. Det synes lämpligt att utforma lagen så, att det redan i
det avsnitt som är rubricerat Utnyttjande av naturtillgångar m.m. klargörs att
dessa rättigheter är undantagna från behandlingen i lagen. Lagrådet föror-
dar därför att första stycket i 7 § får utgöra en särskild paragraf, 4 §, som
inleder det angivna avsnittet i lagen.
Bestämmelsen i andra stycket i 7 § hänvisar till vissa lagar på miljöskydds-
området. Den har lämpligen sin plats i det avsnitt av lagen som benämns
Skydd för den marina miljön. Bestämmelsen bör där utgöra en särskild para-
graf, 3§.
Marin vetenskaplig forskning
8§
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 9 §. Hänvisningen i 8 § andra stycket
till 6 § ersätts enligt lagrådets numrering av en hänvisning till 8 §.
I den mån Sverige blir bundet av internationella avtal som ger utländska
medborgare rätt att bedriva forskning som avses i denna paragraf på samma
villkor som svenska medborgare får förutsättas att regeringen utnyttjar sin
dispensrätt enligt sista meningen i första stycket.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
126
Rätt till oskadlig genomfart m.m.
9§
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 10 §.
Den folkrättsliga principen om oskadlig genomfart (innocent passage,
passage inoffensif) är tillämplig på territorialhavet. I fråga om den ekono-
miska zonen skall däremot i princip den för det fria havet gällande rätten till
fri sjöfart (freedom of navigation, liberté de navigation) upprätthållas, vilket
har kommit till uttryck i artiklarna 58 och 87 i havsrättskonventionen. Denna
rätt till fri sjöfart är inte begränsad till att gälla genomfart genom zonen (jfr.
artikel 18 i havsrättskonventionen), och den är än mindre kringgärdad av
alla de särskilda villkor som innefattas i begreppet oskadlig genomfart (jfr.
artikel 19 i havsrättskonventionen). Lagrådet, som anser att 9 § med hänsyn
härtill måste omformuleras, förordar följande formulering:
”Denna lag samt de föreskrifter och villkor som meddelas med stöd av la-
gen skall inte innefatta någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande
rättigheterna till fri sjöfart i den ekonomiska zonen, till överflygning av zo-
nen och till utplacering av kablar och rörledningar i zonen och inte heller av
några andra rättigheter som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsat-
ser.”
Vad som nu sagts föranleder också en ändring av rubriken i detta avsnitt.
En lämplig rubrik synes vara ”Folkrättsliga grundsatser”.
Tillsyn m.m.
10 §
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 11 §.
11 och 12 §§
Enligt 11 § i det remitterade förslaget får en tillståndsmyndighet meddela de
förelägganden som behövs för att lagen samt föreskrifter och villkor som
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Ett föreläggande får enligt pa-
ragrafens andra stycke förenas med vite.
112 § remissförslaget anges att en tillståndsmyndighet har rätt att på begä-
ran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.
Av bestämmelsen i 12 § bör framgå uttryckligen att förpliktelsen att till-
handagå med upplysningar och handlingar endast gäller den som bedriver
verksamhet med stöd av lagen. Bestämmelserna under 11 respektive 12 § bör
vidare enligt lagrådets mening byta plats. De får i lagrådets förslag beteck-
ningarna 12 och 13 §§.
Beträffande 12 § i lagrådsförslaget förordas följande lydelse:
”Den som bedriver verksamhet enligt denna lag är skyldig att på begäran
lämna en tillsynsmyndighet de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen.”
13 §
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 14 §.
I remissen anförs att bestämmelsen har sin motsvarighet i 15 kap. 3 § andra
stycket minerallagen. Av intresse i detta sammanhang är emellertid att det i
bestämmelsen i minerallagen föreskrivs att förbudet gäller omedelbart me-
dan motsvarande föreskrift saknas i det remitterade förslaget. Det framgår
inte av remissen varför man i nu berört hänseende inte följt förebilden.
Mot den nu angivna bakgrunden framstår innebörden av det remitterade
förslaget som oklar såvitt gäller frågan om förbudet har omedelbar giltighet
eller om giltigheten inträder först sedan beslutet vunnit laga kraft. Någon
allmän lagregel eller etablerad rättsgrundsats om när förvaltningsbeslut blir
gällande finns inte. Med hänsyn till utformningen av bestämmelsen i mine-
rallagen ligger i och för sig närmast till hands att anta att innebörden av 13 §
är att ett beslut om förbud blir gällande först sedan det vunnit laga kraft.
Den nu berörda oklarheten bör undanröjas.
En annan fråga är huruvida en regel om verkställighet av beslut om förbud
behövs. I remissen lämnas inga närmare uppgifter som ger underlag för en
bedömning av den frågan. I lagen om kontinentalsockeln finns inte någon
bestämmelse om verkställighet utan att detta förhållande såvitt känt gett an-
ledning till svårigheter. Lagrådet vill ifrågasätta om en regel om verkställig-
het är påkallad.
Den föreslagna regeln ger också anledning till andra invändningar. Inne-
börden av förslaget att beslut får verkställas är att 16 kap. utsökningsbalken
blir tillämpligt i fråga om verkställigheten. Med tanke på de mycket speciella
förhållanden som lagförslaget berör ger emellertid bestämmelserna i 16 kap.
endast knapphändig vägledning när det gäller lämpliga verkställighetsåtgär-
der.
Lagrådet vill tillägga att paragrafen i dess föreslagna lydelse torde inne-
bära att ett beslut om förbud inte kommer att kunna verkställas förrän beslu-
tet vunnit laga kraft. Detta framgår av bestämmelserna i 3 kap. 20 § utsök-
ningsbalken jämförda med föreskrifterna i 3 kap. 3 — 9 §§ samma balk.
Om avsikten är att möjliggöra omedelbar verkställighet bör 13 § andra
meningen lämpligen få följande lydelse: ”Beslut om förbud gäller omedel-
bart och får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.”
Tillämplig lag, straff m.m.
14 §
Denna paragraf blir i lagrådets förslag 15 §.
I kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen ingår rätten att uppföra
och använda konstgjorda öar samt - för ekonomiska ändamål - anläggningar
och andra inrättningar. I artikel 60 punkt 2 i havsrättskonventionen anges att
kuststaten skall ha exklusiv jurisdiktion över sådana öar, anläggningar och
inrättningar. Någon motsvarande regel om att kuststaten skall ha exklusiv
jurisdiktion över de säkerhetszoner som en kuststat får inrätta i anslutning
till sådana öar, anläggningar och inrättningar finns däremot inte i konventio-
nen. I artikel 60 punkt 4 anges endast att kuststaten får i sådana zoner vidta
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
128
lämpliga åtgärder för att skydda sjöfarten och ifrågavarande öar, anlägg-
ningar och inrättningar.
Den föreslagna bestämmelsen i 14 § synes därför knappast ha stöd i havs-
rättskonventionen för såvitt i paragrafen anges att svensk lag skall tillämpas
inom en säkerhetszon på samma sätt som om zonen varit belägen inom riket.
Lagrådet vill ifrågasätta om inte paragrafens tillämplighet borde begränsas
till att avse konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar med uteslu-
tande av säkerhetszoner. Lagrådet är visserligen medvetet om att därigenom
en viss diskrepans skulle uppkomma i förhållande till 10 § lagen om konti-
nentalsockeln där svensk lag förklarats tillämplig såväl på anläggningar på
kontinentalsockeln som på säkerhetszoner men finner detta inte vara ett av-
görande skäl mot att bringa 14 § i lagförslaget i bättre överensstämmelse med
havsrättskonventionen.
Om bestämmelsen trots vad lagrådet anfört behålls som i förslaget skall
med lagrådets numrering hänvisningen till 5 § ersättas av en hänvisning till
7§-
15 §
Paragrafen blir i lagrådets förslag 16 §. Hänvisningarna till 3, 5, 8 och 13 §§
skall med lagrådets numrering ersättas av hänvisningar till 5, 7, 9 respektive
14§§.
16 §
Paragrafen blir i lagrådets förslag 17 §. Hänvisningen i denna paragraf till
15 § skall med lagrådets numrering ersättas av en hänvisning till 16 §.
I denna paragraf föreslås att svensk domstol skall vara behörig att be-
handla mål om brott mot vissa regler avseende den ekonomiska zonen även
om domsrättsreglerna i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är tillämpliga. Nå-
got undantag görs därvid inte från bestämmelserna i 2 kap. 5 a § första och
andra styckena brottsbalken, enligt vilka svensk domsrätt i vissa fall är ute-
sluten när samma gärning redan har varit föremål för lagföring i annan stat.
Något skäl att i nu förevarande paragraf göra ett undantag från 2 kap. 5 a §
brottsbalken torde inte finnas. Med den föreslagna formuleringen uppkom-
mer emellertid en omotiverad skillnad gentemot den likartade bestämmel-
sen i 14 § lagen om kontinentalsockeln, där ett undantag gjorts från nämnda
bestämmelse i brottsbalken. Som skäl för detta undantag avgavs i prop.
1972:98 s. 149 att 1958 års konvention om kontinentalsockeln torde medföra
förpliktelse ”att inte godtaga utländsk dom varigenom någon har frikänts på
grund av att sådan gärning var straffri i den dömande staten”.
Det kan dock knappast antas att någon förpliktelse av angivet slag följer
av 1958 års konvention. Lagrådet vill därför ifrågasätta om inte, i samband
med att 16 § i nu förevarande lag antas i föreslagen lydelse, 14 § lagen om
kontinentalsockeln borde bringas i närmare överensstämmelse med denna
bestämmelse på så sätt att orden ”och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och
andra styckena nämnda balk” utesluts.
Lagrådet finner det vidare böra påpekas att någon motsvarande bestäm-
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
129
melse om utvidgning av svensk domsrätt utöver vad som gäller enligt 2 kap.
brottsbalken inte finns beträffande fiske i den svenska fiskezonen och föror-
dar att en sådan bestämmelse införs i lagen om rätt till fiske med avseende
på fiske i den ekonomiska zonen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförore-
ning från fartyg
7 kap. 5 §
I paragrafen föreslås enbart det tillägget att även tillgångar i Sveriges ekono-
miska zon skall anges utgöra skyddsintresse. Lagrådet finner detta tillägg
överflödigt med hänsyn till att uttrycket ”svenska intressen i övrigt”, som
redan förekommer i bestämmelsen, omfattar intresset av att skydda tillgång-
arna i den ekonomiska zonen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske
Lagrådet hänvisar till vad som har anförts ovan i anslutning till 16 § förslaget
till lag om Sveriges ekonomiska zon om införande i förevarande lag av en
bestämmelse om utvidgning av svensk domsrätt.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
7§
I paragrafen behandlas prioritetsordningen mellan flera tillståndshavare på
samma del av kontinentalsockeln. En motsvarande konkurrensfråga kan
tänkas uppkomma mellan tillståndshavare enligt lagen om kontinentalsock-
eln och tillståndshavare enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. I remissen
föreslås därför ett tillägg av innebörd att de regler som gäller prioriteten mel-
lan flera tillståndshavare avseende kontinentalsockeln också skall gälla i
fråga om tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon och ett tidigare
meddelat tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln.
Lagrådet vill framhålla att samma fråga kan uppkomma när tillstånd enligt
lagen om kontinentalsockeln meddelas efter det att tillstånd meddelats enligt
lagen om Sveriges ekonomiska zon. Med hänsyn härtill förordas följande ly-
delse av det tillagda stycket i nu förevarande paragraf:
”Detsamma gäller förhållandet mellan ett tillstånd som meddelats enligt
denna lag och ett tillstånd avseende samma område som meddelats enligt
lagen (1992:000) om Sveriges ekonomiska zon”.
Lagrådet konstaterar att en liknande konkurrensfråga kan uppkomma när
det gäller förhållandet mellan flera tillstånd som meddelats enligt lagen om
Sveriges ekonomiska zon men har inte funnit tillräckliga skäl att föreslå en
särskild bestämmelse härom i sistnämnda lag.
14 §
Lagrådet hänvisar till vad som har anförts i anslutning till 16 § förslaget till
lag om Sveriges ekonomiska zon angående ändrad lydelse av förevarande
bestämmelse.
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
130
Övergångsbestämmelser
Lagrådet finner det klart att den nya bestämmelsen i 10 a §, enligt vilken re-
geringen som villkor för tillstånd kan föreskriva att prövning skall ske enligt
miljöskyddslagen, inte kan tillämpas på tillstånd som meddelats redan före
lagändringens ikraftträdande. Den första delen av övergångsbestämmelsen
under punkt 2 kan därför uteslutas.
Såvitt gäller återstoden av punkt 2 finner lagrådet den föreslagna lydelsen
oklar. Lagrådet förordar följande ändrade formulering:
”Bestämmelsen i 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd som medde-
las i enlighet med ett före ikraftträdandet av denna lag beviljat tillstånd.”
Prop. 1992/93:54
Bilaga 5
131
Regeringens proposition..................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 19
1 Inledning ............................................. 19
2 Allmän motivering..................................... 20
2.1 Bakgrund......................................... 20
2.2 Gällande svensk havsrättslig reglering................ 21
2.2.1 Gränser för Sveriges havsområden............ 21
2.2.2 Miljöskyddslagen........................... 21
2.2.3 Dumpningslagen............................ 22
2.2.4 Vattenförorening från fartyg................. 23
2.2.5 Fiskezonen ................................ 23
2.2.6 Kontinentalsockeln ......................... 24
2.3 Konventioner om skydd för den marina miljön-....... 25
2.4 Havsrättskonventionen............................. 27
2.4.1 Den ekonomiska zonen m.m................. 28
2.4.2 Skydd för och bevarande av den marina miljön. 29
2.5 Folkrätten och den ekonomiska zonen................ 33
2.6 En svensk ekonomisk zon........................... 34
2.6.1 Sveriges ekonomiska zon.................... 34
2.6.2 Förhållandet till andra konventionsåtaganden på
havsrättens område......................... 35
2.7 Lagen om Sveriges ekonomiska zon.................. 36
2.7.1 Aktsamhetskrav i den ekonomiska zonen...... 38
2.7.2 Tillståndsgivning............................ 39
2.7.3 Tillsynen.................................. 40
2.7.4 Användning av tvångsmedel m.m............. 41
2.7.5 Ikraftträdandet............................. 44
2.8 Ändringar i övrig lagstiftning........................ 45
2.8.1 Dumpningslagen och vattenföroreningslagen ... 45
2.8.2 Kontinentalsockeln ......................... 46
3 Upprättade lagförslag................................... 48
4 Specialmotivering...................................... 48
4.1 Förslaget till lag om Sveriges ekonomiska zon......... 48
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud
mot dumpning av avfall i vatten..................... 57
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:835) om kustbe-
vakningens medverkan vid polisiär övervakning........ 58
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgär-
der mot vattenförorening från fartyg................. 58
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till
fiske ............................................. 60
4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln ..................................... 61
4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:12) om hushåll-
1992/93:54
132
63 Prop. 1992/93:54
ning med naturresurser m.m.........................
4.8 Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)....................................... 63
5 Hemställan............................................ 64
6 Beslut................................................ 64
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds
1990:41) Sveriges ekonomiska zon................... 65
Bilaga 1.1 Karta över den ekonomiska zonen m.m............ 70
Bilaga 2 Författningsförslag ................................ 71
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över departe-
mentspromemorian (Ds 1990:41) Sveriges ekonomiska
zon.............................................. 90
Bilaga 4 De remitterade lagförslagen........................ 108
Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde den 28
september 1992.................................... 124
133
gotab 42052, Stockholm 1992