Prop.
1992/93:40
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Börje Hörnlund
I propositionen föreslås en ny lag om försäkring mot vissa semesterlönekost-
nader. Enligt förslaget ges små företag rätt att teckna en försäkring för så-
dana semesterlönekostnader som förorsakats av semesterlönegrundande
frånvaro.
Försäkringen skall vara uppbyggd på samma sätt som den särskilda försäk-
ring mot kostnader för sjuklön som tidigare införts för små företag.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 40
Härigenom föreskrivs följande.
1 § En arbetsgivare kan försäkra sig hos den allmänna försäkringskassan för
kostnader för den del av en arbetstagares semesterlön som grundar sig på
frånvaro enligt 17 § semesterlagen (1977:480) om de sammanlagda lönekost-
naderna under ett kalenderår inte beräknas överstiga 90 gånger det för året
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring. Vid beräkningen bortses från avgifter enligt lagen (1981:691) om social-
avgifter samt skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter rörande villkoren för för-
säkringen.
2 § Ärende om försäkring enligt 1 § handläggs av den allmänna försäkrings-
kassa inom vars område arbetsgivaren är registrerad hos skattemyndighet
för inbetalning och redovisning av arbetstagares skatt. Om arbetsgivaren
inte är registrerad enligt vad som nu sagts, handläggs ärendet av den försäk-
ringskassa inom vars område arbetsgivaren är bosatt. I övriga fall handläggs
det av Stockholms läns allmänna försäkringskassa.
Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa
att handlägga ärenden enligt 1 §.
3 § I fråga om försäkringskassans handläggning av ärenden enligt denna lag
tillämpas följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring:
18 kap. 2 § om riksförsäkringsverkets tillsyn,
20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,
20 kap. 4 § om återbetalningsskyldighet,
20 kap. 5 § om preskription,
20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,
20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet,
20 kap. 9 a § om undantag från sekretess.
4 § De föreskrifter om omprövning och ändring av försäkringskassans beslut
som finns i 20 kap. 10 och 10 a §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall också tillämpas på beslut enligt denna lag.
Föreskrifterna i 20 kap. 11-13 §§ samma lag om överklagande av försäk-
ringskassas eller domstols beslut skall också tillämpas på beslut enligt denna
lag, om beslutet innebär att arbetsgivaren inte får teckna försäkring.
I övrigt får försäkringskassans beslut enligt denna lag inte överklagas.
Prop. 1992/93:40
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:40
1 §'
Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring meddelas av
någon som driver försäkringsrörelse.
Lagen gäller inte återförsäkring
eller försäkring som avses i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, la-
gen (1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring, lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1979:84)
om delpensionsförsäkring eller la-
gen (1991:1047) om sjuklön.
Lagen gäller inte återförsäkring
eller försäkring som avses i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, la-
gen (1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring, lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring, lagen (1979:84)
om delpensionsförsäkring, lagen
(1991: 1047) om sjuklön eller lagen
(1992: 000) om försäkring mot vissa
semesterlönekostnader.
Lagen tillämpas inte på försäkringar som avses i konsumentförsäkringsla-
gen (1980:38). I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas dock
25, 54 - 58, 86 - 88, 95 och 96 samt 122 och 123 §§ även i fråga om sådana
försäkringar. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 § första
stycket.
Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån annat följer av
trafikskadelagen (1975:1410).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse 1991:1990.
1* Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 40
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992.
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Hörnlund
I betänkandet (1989/90:AU21) Semesterlön m.m. konstaterade riksdagens
arbetsmarknadsutskott att de nuvarande reglerna i semesterlagen skulle
kunna leda till att småföretagare av ekonomiska skäl avstår från att anställa
t.ex. unga kvinnor. Av såväl jämställdhets- som rättviseskäl ansåg utskottet
att semesterlagens regler om semesterlönegrundande frånvaro borde ses
över i syfte att undanröja de betydande negativa konsekvenserna för små
företag. Enligt utskottet borde regeringen snarast återkomma till riksdagen
med förslag till förändring av reglerna för semesterlönegrundande frånvaro.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottet (rskr. 143).
Den 14 februari 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Ar-
betsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1991:7)
med uppdrag att bl.a. se över semesterlagens regler beträffande små företags
kostnader för de anställdas semesterlönegrundande frånvaro. Utredningen
överlämnade i december 1991 betänkandet (SOU 1991:109) Semesterlöne-
försäkring för små företag. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till
protokollet i detta regeringsärende som bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstan-
ser som avgett yttrande över betänkandet har upprättats och bör fogas till
protokollet som bilaga 2. Remissyttrandena finns att tillgå i Arbetsmark-
nadsdepartementet (dnr A91/23851/AL).
För närvarande har en arbetstagare rätt till 27 semesterdagar varje semes-
terår enligt 4 § semesterlagen (1977:480). Semesterlönen utgör 13 procent
av arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen enligt 4
16 § samma lag.
En arbetstagare skall normalt arbeta in rätten till betalda semesterdagar.
Utöver sådan inarbetad semesterlön kan arbetstagaren vara berättigad till
semesterlön för s.k. semesterlönegrundande frånvaro.
Rätten till semesterlönegrundande frånvaro är reglerad i 17 § semesterla-
gen. Där föreskrivs att vissa typer av frånvarodagar skall grunda rätt till se-
mesterlön. Gemensamt för dessa dagar är enligt förarbetena till semesterla-
gen att de avser frånvaro som arbetsgivaren normalt har att räkna med.
Regler om semesterlönegrundande frånvaro - tidigare s.k. privilegierad
frånvaro - har funnits länge i den svenska lagstiftningen. Redan i den första
semesterlagen från 1938 fanns en bestämmelse om att vissa slag av frånvaro-
dagar skulle jämställas med dagar då arbete utförts när det gällde att beräkna
rätten till semester. Vissa utökningar i den privilegierade frånvaron gjordes
år 1946 och år 1965.
Den nu gällande semesterlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1978, in-
nebar en kraftig ökning av den frånvaro som grundar rätt till semester. Detta
skedde på grundval av ett förslag från 1974 års semesterkommitté. Kommit-
tén hade föreslagit en ännu större utökning men förutsatt att kostnaderna
skulle fördelas på alla arbetsgivare, för att inte en enskild arbetsgivare skulle
drabbas orimligt hårt om någon arbetstagare råkade ut för t.ex. långvarig
sjukdom eller annan frånvaro som grundade rätt till semesterlön. Kostna-
derna borde enligt kommitténs förslag jämnas ut genom att en begränsad
riskfond inrättades hos Riksförsäkringsverket (RFV). Efter en omfattande
remisskritik av det föreslagna fondsystemet beslöts att utvidgningar i rätten
till semesterlönegrundande frånvaro skulle genomföras utan någon särskild
kostnadsfördelning.
17 § första stycket semesterlagen omfattar nu åtta olika slags ledighet,
nämligen:
1. ledighet på grund av sjukdom,
2. ledighet vid havandeskap eller för vård av barn när havandeskapspen-
ning, föräldrapenning eller tillfällig föräldrapenning utgår,
3. ledighet på grund av risk för överförande av smitta,
4. studieledighet,
5. ledighet för militärtjänst,
6. ledighet för civilförsvarstjänst,
7. ledighet för svenskundervisning för invandrare, samt
8. ledighet för vård av närstående.
För flertalet av de ovan uppräknade ledighetstyperna finns bestämmelser
som på olika sätt begränsar den frånvarotid som är semesterlönegrundande.
Under de år som gått sedan semesterlagen trädde i kraft har det - framför
allt från småföretagarhåll - framförts krav på åtgärder för att lösa särskilt
de mindre företagens problem med kostnaderna för semesterlönegrundande
frånvaro.
Prop. 1992/93:40
Ledighet på grund av sjukdom
1. Ledighet på grund av sjukdom, i den mån frånvaron under intjänande-
året icke överstiger 180 dagar eller om frånvaron beror på arbetsskada.
Den här punkten bör läsas tillsammans med paragrafens andra stycke som
har följande lydelse:
Vid tillämpningen av första stycket 1 skall frånvaro under de första 90 da-
garna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på arbetsskada. Har arbets-
tagare av anledning som anges i första stycket 1 varit oavbrutet frånvarande
från arbetet under två hela intjänandeår, grundar därefter infallande dag av
frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.
Rätten till semesterlönegrundande frånvaro är begränsad till högst 180 dagar
under intjänandeåret. Det gäller inte i de fall sjukdomen beror på en arbets-
skada.
Havandeskaps- och föräldraledighet
2. Ledighet enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn,
m.m. dels under tid för vilken havandeskapspenning utges enligt 3 kap. 9§
lagen (1962:381) om allmän försäkring, dels under tid för vilken föräldrapen-
ning utges i anledning av barns födelse eller adoption enligt 4 kap. 3 och 5 §§
samma lag, i den mån frånvaron för varje barn, eller vid flerbarnsbörd sam-
manlagt, icke överstiger 120 dagar eller för ensamstående förälder, 180 da-
gar, dels under tid för vilken tillfällig föräldrapenning utges enligt 4 kap. 10
och 11 §§ samma lag.
Enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet förvård av barn, m.m. (föräldra-
ledighetslagen) har en arbetstagare som är förälder rätt till ledighet från sin
anställning. Denna rätt omfattar i viss utsträckning även andra än barnets
föräldrar, t.ex. rättsliga vårdnadshavare och fosterföräldrar. Den omfattar
också i vissa fall den som stadigvarande sammanbor med en förälder.
Ledighet enligt föräldraledighetslagen kan vara semesterlönegrundande i
tre situationer, nämligen när den ledige arbetstagaren får:
1. havandeskapspenning,
2. föräldrapenning i anledning av barns födelse eller adoption, eller
3. tillfällig föräldrapenning.
En gravid kvinna har under vissa förutsättningar rätt till havandeskaps-
penning enligt AFL. Havandeskapspenning kan utgå tidigast från och med
den sextionde dagen och längst t.o.m. den elfte dagen före dagen för den
beräknade nedkomsten. Alla dagar med havandeskapspenning är semester-
lönegrundande.
Vid barns födelse eller adoption har var och en av föräldrarna rätt till se-
mesterlön för 120 dagar av föräldraledigheten. För ensamstående förälder
är tiden 180 dagar.
En förälder har enligt AFL rätt till tillfällig föräldrapenning i vissa situatio-
ner t.ex. för vård av ett sjukt barn, för besök på barnets daghem (två kon-
Prop. 1992/93:40
taktdagar per år) eller vid s.k. pappaledighet när det kommer ett nytt barn i Prop. 1992/93:40
familjen. Rätten till tillfällig föräldrapenning är på olika sätt tidsbegränsad
enligt AFL. Alla dagar då föräldern får tillfällig föräldrapenning är semes-
terlönegrundande.
Ledighet på grund av smittorisk
3. Ledighet på grund av risk för överförande av smitta, om arbetstagaren är
berättigad till ersättning enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbä-
rare, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180 dagar.
En arbetstagares ledighet på grund av risk för överförande av smitta är se-
mesterlönegrundande under förutsättning att arbetstagaren har rätt till er-
sättning enligt lagen om ersättning till smittbärare.
Rätten till semesterlönegrundande frånvaro på grund av smittorisk har
tidsbegränsats på samma sätt som i 17 § punkt 1.
Ledighet for utbildning
4. Ledighet för utbildning, som ej enligt annan lag medför rätt till semester-
lön, om arbetstagaren erhåller korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag eller
utbildningsarvode enligt studiestödslagen (1973:349) eller om utbildningen
till väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhäng-
ande frågor, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 180
dagar.
Enligt lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (stu-
dieledighetslagen) har en arbetstagare en tämligen omfattande rätt att vara
ledig för studier.
Rätten att vara frånvarande från arbetet och samtidigt grunda rätt till se-
mesterlön är dock mera begränsad. Den förutsätter antingen att arbetstaga-
ren erhåller korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag eller utbildningsarvode
enligt studiestödslagen, eller att utbildningen till väsentlig del avser fackliga
eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor.
Ledighet för militärtjänst och vapenfri tjänst
5. Ledighet på grund av sådan i 27 § värnpliktslagen (1941:967) eller med
stöd därav föreskriven tjänstgöring om högst 60 dagar, som ej är beredskaps-
övning och ej heller direkt ansluter sig till grundutbildning, eller ledighet på
grund av motsvarande vapenfri tjänst, i den mån frånvaron under intjä-
nandeåret icke överstiger 60 dagar.
Värnpliktstjänstgöringen är enligt värnpliktslagen uppdelad på grundutbild-
ning och repetitionsövningar.
En arbetstagares rätt till semesterlönegrundande frånvaro vid värnplikts-
utbildningen är i praktiken begränsad till den tid som han utför repetitions-
övningar. Rätt til) semesterlön föreligger endast för 60 dagar under ett intjä-
nandeår.
Ledighet for civilförsvarstjänst Prop. 1992/93:40
6. Ledighet på grund av att arbetstagaren efter det kalenderår då han fyllt
tjugotvå år fullgör tjänstgöring i civilförsvaret på annan tid än då civilför-
svarsberedskap råder eller beredskapsövning får anordnas vid försvarsmak-
ten, i den mån frånvaron under intjänandeåret icke överstiger 60 dagar.
Den som fullgör civilförsvarstjänst har i vissa fall rätt till semesterlön för
frånvaro tiden. Liksom i punkt 5 är endast 60 dagar under intjänandeåret se-
mesterlönegrundnande.
Ledighet for svenskundervisning för invandrare
7. Ledighet enligt lagen (1986:163) om rätt till ledighet för svenskundervis-
ning för invandrare.
Invandrare har under vissa förutsättningar rätt till ledighet för att lära sig
svenska. Detta regleras i lagen (1986:163) om rätt till ledighet för svenskun-
dervisning för invandrare (ledighetslagen). Rätten att delta i svenska för in-
vandrare (sfi) regleras i skollagen (1985:1100). Vilka invandrare som omfat-
tas resp, inte omfattas framgår av 13 kap. 6 och 7 §§ skollagen.
Den tid som arbetstagaren är ledig för att delta i svenskundervisning för
invandrare skall räknas som arbetad tid enligt 1 § andra stycket ledighetsla-
gen.
Rätten till semesterlön vid denna typ av frånvaro gäller så länge undervis-
ningen i kommunens regi pågår.
Ledighet för närståendevård
8. Ledighet enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståen-
devård.
Om en arbetstagare har en närstående som är svårt sjuk har arbetstagaren
rätt att vara ledig för att vårda denne. Ersättning utges med belopp motsva-
rande vårdarens sjukpenning. Rätten till ersättning och ledighet är knuten
till den sjuke - inte till arbetstagaren - och utgår under högst 30 dagar sam-
manlagt för samtliga personer som någon gång tar ledigt och vårdar den
sjuke.
Utredningen har genomfört en omfattande kartläggning av den semester-
lönegrundande frånvaron. Kartläggningen grundar sig på ett material från
Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar (SCB/AKU). Det är
hämtat ur 1989 års inkomst- och förmögenhetsregister. Materialet visar dels
alla utbetalningar under år 1989 från försäkringskassan och Centrala studie-
stödsnämnden i anslutning till sådan frånvaro som kan vara semesterlöne-
grundande, dels samtliga lönesummor för år 1989. SCB/AKU har fördelat
siffrorna på olika arbetsgivargrupper, branscher, län etc.
Förhållandet mellan utbetalningarna från försäkringskassan och Centrala
studiestödsnämnden å ena sidan och samtliga lönesummor å den andra har
ansetts utgöra ett mått på omfattningen av den semesterlönegrundande från-
varon. Det har inte varit möjligt för SCB/AKU att ta hänsyn till de tidsfrister
som finns inskrivna i 17 § semesterlagen och få fram precis de siffror på utbe-
talningar från försäkringskassan och studiestödsnämnden som motsvarar da-
gar inom de i lagen angivna tidsfristerna. Utredningen har fått utgå från att
all frånvaro som har varit förknippad med rätt till ersättning från försäkrings-
kassan resp. Centrala studiestödsnämnden grundat rätt till semesterlön.
Detta har emellertid i det stora hela ansetts sakna betydelse för resultatet.
Den genomsnittliga frånvaron för samtliga arbetsgivargrupper var 9,2 pro-
cent. Fördelat på olika slag av ledighet omfattade den semesterlönegrun-
dande frånvaron på grund av sjukdom 7 procent (5,6 för män och 8,9 för
kvinnor), föräldraledighet inkl, tillfällig föräldrapenning 2 procent (0,6 för
män och 4,3 för kvinnor) och studier 0,2 procent.
Av kartläggningen framgår att omfattningen av arbetstagarnas semester-
lönegrundande frånvaro generellt sett inte var högre för små företag än för
genomsnittet. Tvärtom har denna frånvaro visat sig vara lägre i arbetsgivar-
grupper med upp till 20 anställda. De arbetsgivargrupper som generellt sett
uppvisade den högsta semesterlönegrundande frånvaron var kommuner och
landsting, 12,1 procent, medan statliga myndigheter uppvisade den lägsta,
6,3 procent.
Inte heller branschvisa eller länsindelade uppställningar av de framräk-
nade kvoterna visade på högre frånvaro för små företag än för andra.
Prop. 1992/93:40
Mitt förslag: För små företag införs en möjlighet att hos försäkrings-
kassan försäkra sig för semesterlönekostnader som förorsakats av se-
mesterlönegrundande frånvaro. För rätt att teckna försäkring krävs
att arbetsgivarens lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas
överstiga summan av 90 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Vid beräkning av lönekostnaden skall bortses från avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter samt skatt enligt lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Rege-
ringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter rörande villko-
ren för försäkringen. Ett tillägg görs i lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal för att klargöra att den lagen inte skall tillämpas på försäkring
hos en allmän försäkringskassa mot kostnader för semesterlön.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är övervägande positiva till försla-
get. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet avstår från att
yttra sig och Kammarrätten i Göteborg anser sig inte kunna bedöma behovet
av en sådan försäkring.
Kammarrätten i Göteborg och Riksförsäkringsverket (RFV) pekar på att Prop. 1992/93:40
1 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal bör kompletteras med uppgift om att
den lagen inte skall tillämpas på försäkring hos en allmän försäkringskassa
mot kostnader för semesterlön.
Tjänstemännens Centralorganisation anser det rimligt att de kostnads-
mässiga konsekvenserna som i dag är svåra att överblicka följs upp och ut-
värderas efter införandet.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att premien skall vara låg
om försäkringen skall vara av intresse för företagen. Premien för sjuklöne-
försäkringen är enligt SAF:s mening för hög.
Försäkringsanställdas Förbund anser att försäkringen bör utformas på så-
dant sätt att den blir attraktiv och ett medel för småföretagarna att kunna
budgetera sina kostnader i förväg. Förbundet pekar på att i dag kan den se-
mesterlönegrundande frånvaron fungera som en rekryteringsbroms.
Lantbrukarnas Riksförbund anser att man skall ändra giltighetstiden för
företagare utan anställda som t.ex. på grund av egen sjukdom måste anställa
en ersättare. I en situation där den som tar försäkringen inte tidigare varit
arbetsgivare och därmed inte varit berättigad att teckna försäkringen är det
orimligt att försäkringen träder i kraft först efter en å två månader.
Skälen for mitt förslag:
Införandet av en försäkring
Den av utredningen genomförda kartläggningen har visat att de små företa-
gens kostnader för semesterlönegrundande frånvaro inte är oproportioner-
ligt stora. Som utredningen påpekat kan dock enskilda små företag drabbas
hårt av kostnader som de inte haft anledning att förutse. Det finns därför
oavsett resultatet av kartläggningen skäl att söka finna en lösning på de små
företagens problem i detta sammanhang.
Jag delar alltså utredningens uppfattning att det bör skapas bättre förut-
sättningar för små företag att klara av oförutsedda kostnader som uppstår i
samband med semesterlönegrundande frånvaro. Jag håller också med utred-
ningen om att de vägar som tidigare diskuterats för att åstadkomma en kost-
nadsutjämning, nämligen inrättande av en semesterlönefond resp, överför-
ande av betalningsansvaret för semesterlön till staten, inte kan komma i
fråga.
Införandet av en semesterlönefond som skulle förvalta all semesterlön
skulle innebära att man utjämnade kostnaderna för den semesterlönegrun-
dande frånvaron mellan alla arbetsgivare, vilket naturligtvis skulle vara till
fördel för småföretagare som då skulle slippa att riskera stora oförutsedda
semesterlönekostnader. Det skulle dock inte vara acceptabelt att förespråka
ett administrativt system som skulle bli mycket kostnadskrävande för samt-
liga arbetsgivargrupper för att lösa ett problem som bara berör småföretag.
Ett annat alternativ är att kostnaderna fördelas på samtliga arbetsgivare
så att den som betalar ut ersättning under frånvarotiden också svarar för se-
mesterlönen. Det innebär att staten genom försäkringskassan, Centrala stu-
diestödsnämnden eller någon annan tar över kostnaderna. Rätten till semes-
10
terlön är dock kopplad till den tid som arbetstagaren har innehaft anställning Prop. 1992/93:40
under intjänandeåret och till arbetstagarens under intjänandeåret förfallna
lön. Vare sig försäkringskassorna eller RFV har någon registrering av arbets-
givare eller anställningsperioder. Den sjukpenninggrundande inkomsten
(SGI) beräknas på en förväntad årlig inkomst som den försäkrade kan antas
komma få för eget arbete. Den försäkrade får behålla sin SGI i vissa situatio-
ner då han inte har anställning och vid beräkning av SGI bortses från sådan
inkomst som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet.
Uppgifterna inom socialförsäkringsadministrationen är således inte till-
räckliga för att utgöra underlag för beräkning av semesterlön enligt nuva-
rande bestämmelser i semesterlagen. Att överföra betalningsansvaret till
staten skulle medföra nackdelar som ökad administration, bristande över-
ensstämmelse mellan inkomst och semesterlön m.m. Den utjämning som
skulle ske av de små företagens semesterlönekostnader står inte i proportion
till de olägenheter som skulle uppstå.
Den försäkringslösning som utredningen skisserat har däremot uppenbara
fördelar. Utredningens förslag har arbetats fram efter samråd med företrä-
dare för RFV och har utformats efter förebild av den nyligen inrättade för-
säkringen mot kostnader för sjuklön. Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön,
som trädde i kraft den 1 januari 1992, skall arbetsgivaren enligt huvudregeln
svara för sjukersättningen till arbetstagaren under de första 14 dagarna av
en sjukperiod, räknat från den första dagen då arbetstagaren skulle ha utfört
arbete åt arbetsgivaren. För att inte detta skall bli alltför betungande för små
företag, kan en arbetsgivare som inte har högre lönekostnader än vad som
som genomsnittligt sett motsvarar ungefär 15 heltidsanställda, teckna en för-
säkring för sjuklönekostnader över en viss nivå. Då utredningsbetänkandet
överlämnades föreskrev den nämnda lagen att arbetsgivare, vars samman-
slagna lönekostnader inte översteg 60 basbelopp, hade rätt att försäkra sig
mot kostnader för sjuklön. Den 19 december 1991 ändrades lagen (genom
SFS 1991:1988) så att gränsen höjdes till 90 basbelopp.
Utredningen har undersökt om det finns privata försäkringslösningar och
funnit att några lämpliga sådana inte finns att tillgå. Det är mot den bakgrun-
den jag föreslår att de allmänna försäkringskassorna nu får möjlighet att er-
bjuda en sådan försäkring. Praktiskt och kostnadsmässigt innebär det inte
en alltför omfattande åtgärd att utvidga det statliga försäkringssystem som
redan finns med en ytterligare del i försäkringen för små företag. Försäk-
ringen är tänkt att fungera så att kostnaderna för försäkringen bärs av försäk-
ringstagarna. Utvecklingskostnaderna för försäkringen beräknar RFV
uppgå till ca 700 000 kr och informationskostnadema till ca 500 000 kr.
De närmare villkoren i övrigt som bör gälla för en sådan försäkring anser
jag inte behöver lagregleras. Regeringen bör i stället bemyndigas att med-
dela föreskrifter om sådana villkor.
Lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) äger tillämpning på avtal, var-
igenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse. Vid till-
komsten av lagen (1991:1047) om sjuklön gjordes en ändring i (FAL) för att
klargöra att den lagen inte skall tillämpas på försäkring hos en allmän försäk-
ringskassa mot kostnader för sjuklön. Ett motsvarande undantag i FAL bör
göras för försäkring enligt den nu föreslagna lagen.
11
Utformningen av försäkringen
Semesterlöneförsäkringen bör rikta sig till samma kategori av mindre före-
tag som försäkringen mot sjuklön. En arbetsgivare som ansluter sig till för-
säkringen riskerar inte att drabbas av oförutsedda utgifter för semesterlön.
Avgiften för försäkringen innebär givetvis en kostnad, men det blir en kost-
nad som är fastställd i förväg. Genom att den är känd kan den planeras in i
företagets verksamhet och budgeteras i vanlig ordning.
Rätt att teckna semesterlöneförsäkringen bör tillkomma samma företag
som har rätt att teckna försäkring enligt 17 § sjuklönelagen. Det är företag
vars lönesumma per kalenderår beräknas motsvara högst 90 basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. För år 1992 motsvarar det 3 033 000
kr. Vid beräkning av lönesumman skall man bortse från avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter samt skatt enligt lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Lönesumman kan sägas motsvara ca
15 heltidsanställda.
Uppgifter om företagens lönesummor för tidigare år är lätt åtkomliga och
verifierbara. De bör kunna hämtas från senast tillgängliga årsredovisningar.
Uttrycket total lönesumma har valts eftersom man därigenom kan undvika
problem som annars kan uppstå för företag med deltids- och säsongsans-
tällda. Härav framgår att även lönekostnader för ägare/delägare i aktiebolag
ingår. Genom att uttrycka begränsningen i form av basbelopp undviks också
behov av årliga justeringar av gränsen för vilka företag som skall ges rätt att
teckna försäkringen.
Semesterlöneförsäkringen skall tecknas hos försäkringskassan efter ansö-
kan från företaget. För försäkringen bör kassan ta ut en särskild premie som
inkluderar administrationskostnaderna för försäkringen. Mot redovisning
hos den försäkringskassa där försäkringen tecknats skall företaget sedan
kunna få ersättning för kostnaderna för den del av semesterlönen som är
grundad på en arbetstagares semesterlönegrundande frånvaro. Denna redo-
visning bör kunna ske månadsvis i efterskott.
På samma sätt som gäller vid försäkringen enligt sjuklönelagen bör semes-
terlöneförsäkringen utformas så att den blir så enkel som möjligt att admini-
strera. En avgift för försäkringen bör därför tas ut som en procentandel av
företagets beräknade lönesumma. Avgifterna skall vara så beräknade att de
sammantaget kommer att täcka de försäkringsersättningar och omkostnader
för utveckling, information och administration som försäkringen kommer att
medföra. Avgifterna bör efter hand anpassas så att de täcker eventuellt upp-
kommet underskott. RFV bör meddela föreskrifter om avgifterna.
Försäkringen skall endast reglera förhållandet mellan den försäkrade ar-
betsgivaren och försäkringskassan. Härigenom kommer således förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare att vara orubbat. Det innebär att ar-
betsgivaren, på samma sätt som i dag, skall betala ut all semesterlön vid den
tidpunkt som gäller enligt lag och avtal. Arbetsgivaren är sedan berättigad
till ersättning från försäkringskassan.
Försäkringen skall omfatta kostnader enligt 16 § semesterlagen på grund
av sådan semesterlönegrundande frånvaro som en arbetstagare har rätt till
enligt 17 § semesterlagen. Vidare skall försäkringen omfatta kostnader enligt
Prop. 1992/93:40
12
lagen (1981:691) om socialavgifter samt skatt enligt lagen (1990:659) om sär-
skild löneskatt på vissa förvärvsinkomster till den del avgifterna och skatten
kan hänföras till sådan semesterlön. Det kan förekomma att arbetstagare
enligt kollektivavtal eller enskilt avtal med arbetsgivaren har rätt till bättre
semesterförmåner än vad som gäller enligt semesterlagen. Kostnader som
följer av sådana avtal skall arbetsgivaren inte kunna få ersättning för genom
försäkringen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
De administrativa utvecklingskostnaderna för införande av semesterlöneför-
säkringen beräknar RFV uppgå till ca 700 000 kr. Dessutom beräknar RFV
att kostnaderna för information om den nya försäkringen uppgår till 500 000
kr. De löpande administrationsskostnaderna beräknas till ca 10 miljoner kr
per år om lika många företag är intresserade av att teckna sig för en semes-
terlöneförsäkring som för en sjuklöneförsäkring. Avgifterna för försäk-
ringen skall vara så beräknade att de täcker de initiala kostnaderna för ut-
veckling och information samt de utgifter som försäkringen kan komma att
få.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Arbetsmarknadsdepartemen-
tet upprättats förslag till
1. lag om försäkring mot vissa semesterlönekostnader,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagförslaget under punkt 1 faller utanför lagrådets granskningsområde.
Lagförslaget under punkt 2 är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande
kan undvaras.
1 §
En utförlig redovisning av tankarna bakom den föreslagna försäkringen har
lämnats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1). Försäkringen skall vara
uppbyggd på samma sätt som försäkringen mot sjuklönekostnader.
Möjligheten att försäkra sig skall bedömas med utgångspunkt i de sam-
manlagda lönekostnaderna som arbetsgivaren kan ha under ett kalenderår.
I uppbördsdeklarationen lämnar arbetsgivaren underlag för den månadsvisa
Prop. 1992/93:40
13
inbetalningen av arbetsgivaravgift och särskild löneskatt. Genom andra me-
ningen i första stycket undantas vid denna beräkning vissa kostnader, nämli-
gen kostnader enligt lagen (1981:691) om socialavgifter samt skatt enligt la-
gen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Om de
sammanlagda lönekostnader som skall medräknas beräknas överstiga 90
gånger basbeloppet, dvs. för närvarande 3 033 000 kr, får försäkring inte
tecknas.
Uppskattningen av lönekostnadernas storlek under ett visst kalenderår
skall göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då arbetsgivaren
ansöker om att få teckna försäkringen. Det ankommer på arbetsgivaren att
visa att villkoret uppfylls i detta hänseende. Till grund för den prövning som
skall göras i försäkringsfrågan kan läggas bl.a. redovisning av lönekostnader
för tidigare år samt uppgifter om inbetald preliminärskatt och underlag för
beräkning av sociala avgifter för innevarande år.
Av andra stycket framgår att regeringen får meddela ytterligare föreskrif-
ter rörande villkoren för försäkringen.
2§
Paragrafen innehåller föreskrift om vilken försäkringskassa som skall pröva
ärenden enligt 1 §.
3§
I paragrafen ges hänvisning till vissa föreskrifter i 18 och 20 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
4§
Av första stycket framgår att föreskrifterna i 20 kap. 10 och 10 a §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkrings-
kassans beslut också skall tillämpas på beslut enligt denna lag.
Rätten att överklaga försäkringskassans beslut skall vara begränsad. Som
framgår av andra och tredje styckena skall överklagande endast kunna ske i
fråga om beslut som innebär att en arbetsgivare vägrats att teckna försäk-
ring. De beslut som försäkringskassan i övrigt fattat beträffande försäk-
ringen skall inte kunna överklagas.
1 §
Genom tillägget i andra stycket klargörs att FAL inte skall tillämpas på för-
säkring hos en allmän försäkringskassa mot kostnader för semesterlön.
Prop. 1992/93:40
14
Prop. 1992/93:40
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om försäkring mot vissa semesterlönekostnader,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom propositionen föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den har lagt fram.
15
Vi föreslår att det i lag införs en möjlighet för små företag att teckna en för-
säkring, semesterlöneförsäkring, för semesterlönekostnader som förorsakats
av semesterlönegrundande frånvaro. Vi lägger fram förslag till en ny lag och
en förordning.
Bakgrunden till vårt förslag är att kostnaderna för den semesterlönegrun-
dande frånvaron har uppmärksammats i de små företagen. Vi har kartlagt
hur olika arbetsgivargruppers och branschers kostnader för den semester-
lönegrundande frånvaron förhåller sig till varandra. Vid kartläggningen har
det inte framkommit att små företag, generellt sett, skulle ha högre kostna-
der för semesterlönegrundande frånvaro än andra företagsgrupper. Genom-
gången visar snarare på att det motsatta förhållandet skulle gälla, nämligen
att små företags kostnader understiger genomsnittet.
Emellertid kan små företag vara mer känsliga för höga kostnader för de
anställdas semesterlönegrundande frånvaro. Vi har därför prövat olika vä-
gar att komma till rätta med detta problem och har efter noggranna övervä-
ganden kommit fram till förslaget att införa en semesterlöneförsäkring.
Förslaget läggs fram efter samråd med företrädare för RFV och har utfor-
mats efter förebild av den särskilda försäkring mot kostnader för sjuklön
som kommer att finnas för små företag fr.o.m. den 1 januari 1992.
Rätt att teckna semesterlöneförsäkringen föreslås - i likhet med vad som
gäller enligt sjuklönelagen - avse företag vars lönesumma per kalenderår be-
räknas motsvara högst 60 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för-
säkring (jfr. 17 § sjuklönelagen). Det motsvarar, i december 1991, 1 932 000
kr., eller ungefär tio heltidsanställda. Regeringen avser att i december 1991
till riksdagen lägga fram förslag om höjning av nu nämnda basbeloppsgräns
till 90 basbelopp.
Semesterlöneförsäkringen rubbar på intet sätt förhållandet mellan arbets-
givare och arbetstagare. På samma sätt som i dag skall den arbetsgivare som
tecknar en semesterlöneförsäkring betala ut all semesterlön som gäller enligt
lag och avtal. Därefter får arbetsgivaren mot redovisning ersättning från för-
säkringskassan för de semesterlönekostnader som har uppkommit till följd
av 17 § semesterlagen (1977:480).
På en punkt är inte vårt förslag komplett, nämligen beträffande vilken av-
gift som skall gälla för semesterlöneförsäkringen. På samma sätt som har
skett för försäkring mot kostnader för sjuklön bör den första avgiften fast-
ställas av regeringen. Därefter bör RFV inom ramen för sitt övriga ansvar
för administrationen också besluta om avgiften.
För att kunna föreslå en avgift krävs mer ingående bedömningar av de små
företagens kostnader och den administration som behövs hos försäkrings-
kassorna än som varit möjligt för utredningen att göra. De överläggningar vi
har haft med företrädare för RFV tyder emellertid på att de administrativa
kostnaderna skulle kunna bli rimliga om semesterlöneförsäkringen samord-
nas med försäkringen mot kostnader för sjuklön.
Om avgiften för försäkringen beräknas så att den kommer att täcka utgif-
terna och administrationen av försäkringen blir försäkringen självbärande
Prop. 1992/93:40
Bilaga 1
16
och några ökade kostnader uppkommer inte för staten. Även om detta inte
skulle innebära en minskning av de totala kostnaderna för småföretagen som
grupp, så bör inte värdet av att kunna budgetera kostnaderna i förväg under-
skattas. Genom att RFV årligen prövar avgiften skapas också möjligheter
att anpassa avgiften till de förhållanden som råder vid vaije tillfälle.
Prop. 1992/93:40
Bilaga 1
17
Yttranden över betänkandet (SOU 1991:109)
Semesterlöneförsäkring för små företag har avgetts av:
Kammarrätten i Göteborg
Statens arbetsgivarverk
Riksförsäkringsverket
Försäkringskasseförbundet
Tj änstemännens Centralorganisation
Sveriges Akademikers Centralorganisation
Landsorganisationen i Sverige
Svenska Arbetsgivareföreningen
Försäkringsanställdas Förbund
Företagarnas Riksorganisation
Lantbrukarnas Riksförbund
Prop. 1992/93:40
Bilaga 2
18
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992 4
1 Inledning ............................................. 4
2 Bakgrund............................................. 4
2.1 Allmänt.......................................... 4
2.2 Rätten till semesterlönegrundade frånvaro enligt 17 § se-
mesterlagen ....................................... 6
2.3 Utredningens kartläggning av den semesterlönegrun-
dande frånvaron .................................. 8
3 Allmän motivering..................................... 9
3.1 Semesterlöneförsäkring för små företag............... 9
3.2 Ikraftträdande..................................... 13
3.3 Kostnader ........................................ 13
4 Upprättade lagförslag................................... 13
5 Specialmotivering...................................... 13
5.1 Förslaget till lag om försäkring mot vissa semesterlöne-
kostnader ......................................... 13
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäk-
ringsavtal ......................................... 14
6 Hemställan............................................ 15
7 Beslut................................................ 15
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1991:109) Semes-
terlöneförsäkring för små företag..................... 16
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna................... 18
19
gotab 42130, Stockholm 1992