Prop.
1992/93:31
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 november 1992.
På regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Bo Könberg
I propositionen föreslås att en ökad självrisk införs i systemen för sjuk-
ersättning i form av en dag utan ersättning (karensdag) vid varje sjuk-
fall. För att skydda hälsosvaga personer med ofta återkommande sjukfall
kompletteras de nya reglerna med ett allmänt högriskskydd så att antalet
karensdagar begränsas till tio under en tolvmånadersperiod. För arbets-
tagare som har flera arbetsgivare skall begränsningen gälla i förhållande
till var och en av dessa. Samtidigt avses det hittillsvarande högrisk-
skyddet vad gäller personer med särskilt omfattande sjukfrånvaro bestå.
En utgångspunkt för förslaget om karensdag är, i likhet med de
förändringar av reglerna för sjukersättning som trätt i kraft den 1 mars
1991 och den 1 januari 1992, att utfallet av förändringarna skall bli
enhetligt bland olika grupper på arbetsmarknaden.
Samtidigt med karensdagsregeln föreslås att en särskild återinsjuknan-
deregel införs med innebörd att en ny sjukperiod som börjar inom fem
dagar sedan en tidigare sjukperiod upphört skall betraktas som en fort-
sättning på den tidigare sjukperioden vad gäller karensdag, ersättningens
storlek och avgränsning av sjuklöneperiod. Härigenom tillgodoses bl.a.
ett önskemål från riksdagen om förslag som undanröjer att nuvarande
utformning av sjukförsäkringssystemet kan vara rehabiliteringshämman-
de.
I propositionen föreslås vidare att kompensationsgraderna för ersättning
vid sjukdom förändras inom sjukpenningförsäkringen så att sjukpenning-
en skall utgöra 65 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten för
de två första dagarna efter karensdagen och 80 procent för tid därefter
t.o.m. den 365:e dagen i ett sjukfall. Efter dag 365 skall sjukpenning
utgå med 70 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. I den
mån den försäkrade för samma tid som sjukpenningen avser får lön eller
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 31
andra skattepliktiga förmåner som, sammantagna med sjukpenningför-
månen, medför att kompensationsgraden vid sjukdom med mer än
10 procent överstiger de för sjukpenningförsäkringen angivna nivåerna
skall avdrag göras på sjukpenningen.
Karensdag skall även gälla sjukpenningförsäkring för egen företagare
och frivillig sjukpenningförsäkring om längre karenstid inte har begärts.
De förändrade reglerna för sjukersättning har sin bakgrund dels i be-
hovet att förstärka statens ekonomi, dels i en strävan att åstadkomma
bättre incitament inom försäkringen. I propositionen föreslås en föränd-
ring vad gäller rehabiliteringspenningen. Med hänsyn till behovet av att
bibehålla incitament för den försäkrade att påbörja rehabilitering föreslås
att sänkningen begränsas till 5 procentenheter så att ersättningen utgår
med 95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
För att underlätta för personer med nedsatt arbetsförmåga att bibehålla
en anknytning till förvärvslivet och samtidigt erhålla förtidspension på
en nivå som motsvarar den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan
föreslås att två nya förtidspensionsnivåer införs. Därmed kommer nivå-
erna att motsvara ersättningsnivåerna för sjukpenning genom att hel, tre
ijärdedels, halv eller en fjärdedels förtidspension/sjukbidrag kan be-
viljas. Dessa nivåer skall även gälla för särskild efterlevandepension
samt förtida och uppskjutet uttag av ålderspension. Vidare föreslås att
den nuvarande begränsningen för en fjärdedels sjukpenning till 365
dagar upphävs.
Vad avser sjukpenning i samband med medicinsk behandling och me-
dicinsk rehabilitering, närståendepenning och smittbärarpenning föreslås
att de tre inledande dagarna med 65 procent ersättning tas bort så att
ersättning utges med 80 procent även för dessa dagar.
Mot bakgrund av den kostnadsbesparing som arbetsgivarna beräknas
göra genom minskad utbetalning av sjuklön föreslås att arbetsgivarav-
giften höjs med 0,47 procentenheter till 8,27 % på avgiftsunderlaget
fr.o.m. den 1 januari 1993 och med ytterligare 0,16 procentenheter
fr.o.m. den 1 januari 1994.
I samband med att regeringen i proposition 1991/92:38 om inriktning
av den ekonomiska politiken aviserade förslaget om införande av karens-
dag betonades vikten av att skapa system som är rättvisa. Nu gällande
sjuklöneavtal är anpassade till hittillsvarande regler om sjuklön enligt
sjuklönelagen och sjukpenning enligt AFL. Ett införande av karensdag
enligt de principer som föreslås torde innebära att avtalen i vissa stycken
behöver anpassas. Utgångspunkt för förslagen är att den nödvändiga
anpassningen av sjuklöneavtal även fortsättningsvis skall fungera så att
särskilda lagstiftningsåtgärder med syfte att åstadkomma likformighet
inte skall bli aktuella.
Prop. 1992/93:31
Prop. 1992/93:31
Härigenom föreskrivs att 6 - 8, 15 och 17 §§ lagen (1991:1047) om
sjuklön skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sjuklönen utgör följande andel av
den lön och andra anställningsför-
måner som arbetstagaren gått
miste om till följd av nedsättning-
en i arbetsförmågan under sjuk-
löneperioden enligt 7 §, nämligen
1. 75 procent för de första tre
dagarna med sjuklön i varje sjuk-
period, dock med undantag som
anges i 15 §, och
2. 90 procent för tid därefter.
§
För dagar i en sjuklöneperiod
enligt 7 § som arbetstagaren gått
miste om lön och andra anställ-
ningsförmåner till följd av nedsätt-
ningen i arbetsförmågan gäller
1. att sjuklön inte utges för den
första dagen för vilken sjuklön kan
utges enligt 8 § första stycket,
2. att sjuklönen för de två följ an-
de dagarna utgör 75 procent av
anställningsförmånerna, och
3. att sjuklönen för tid därefter
utgör 90 procent av anställnings-
förmånerna.
Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall ersättning som
utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring,
som åtnjuts enligt grunder som fastställs i kollektivavtal mellan arbets-
marknadens huvudorganisationer, anses som sjuklön från arbetsgivaren.
Om arbetstagaren har mer än en anställning får varje arbetsgivare i
skälig omfattning tillgodoräkna sig sådan ersättning som sjuklön.
Att sjuklönens storlek kan be-
gränsas framgår av bestämmelser-
na i 8 §.
Om arbetstagaren under de
senaste tolv månaderna tillföljd av
bestämmelserna i första stycket 1
gått miste om sjuklön från arbets-
givaren för sammanlagt tio dagar,
utgör sjuklönen för dag som avses
i denna punkt 75 procent av den
lön och andra anställningsför-
måner som arbetstagaren gått
miste om tillföljd av nedsättningen
i arbetsförmågan.
Om avvikelse från vad som följer
av första stycket 1 och 2 föreskrivs
i 15 §.
7 §
Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga
är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalender-
dagarna i sjukperioden. En sjuklöneperiod böljar inte om arbetstagaren
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod som
börjat löpa bryts om anställningen upphör.
Som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i 4 §.
Om en sjukperiod börjar inom
fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutats skall sjuklöne-
perioden omfatta endast så många
dagar att den tillsammans med en
sjuklöneperiod hos samma arbets-
givare under den tidigare sjuk-
perioden utgör fjorton kalender-
dagar. Vid tillämpning av 6 § skall
beaktas dagar i den tidigare sjuk-
löneperioden.
Prop. 1992/93:31
8 §
Sjuklön skall inte avse mistade förmåner under tid innan arbetsgivaren
fått anmälan om sjukdomsfallet. Sjuklönen skall dock avse sådana för-
måner från och med den dag då sjukdomsfallet inträffade, om arbets-
tagaren varit förhindrad att göra anmälan och sådan gjorts omedelbart
efter det att hindret upphört.
Arbetsgivaren är skyldig att utge
sjuklön för mistade förmåner
under tid från och med den sjunde
kalenderdagen efter dagen för
sjukanmälan endast om arbetstaga-
ren styrker nedsättningen av ar-
betsförmågan under denna tid
genom intyg av läkare eller tand-
läkare. Intyget behöver inte inne-
hålla närmare uppgift om vilken
sjukdom arbetstagaren lider av.
Om sjuklön utges för mistade
förmåner under tid före anmälan
skall den första ersättningsdagen
anses som sjukanmälningsdag.
Arbetsgivaren är skyldig att utge
sjuklön för mistade förmåner
under tid från och med den sjunde
kalenderdagen efter dagen för
sjukanmälan endast om arbetstaga-
ren styrker nedsättningen av ar-
betsförmågan under denna tid
genom intyg av läkare eller tand-
läkare. Intyget behöver inte inne-
hålla närmare uppgift om vilken
sjukdom arbetstagaren lider av.
Om sjuklön utges för mistade
förmåner under tid före anmälan
skall den första ersättningsdagen
eller den tidigare dag för vilken
sjuklön inte utges enligt 6 § första
stycket 1 anses som sjukanmäl-
ningsdag.
Finns det ett beslut enligt 10 § är arbetsgivaren inte skyldig att utge
sjuklön om arbetstagaren inte iakttar vad som har ålagts honom i be-
slutet.
15
Om ett beslut enligt 13 § gäller
för arbetsgivaren utgör arbetstaga-
rens sjuklön, med avvikelse från
vad som föreskrivs i 6 § första
stycket 1, 90 procent av den lön
och andra anställningsförmåner
som arbetstagaren gått miste om
§
Om ett beslut enligt 13 § gäller
för arbetsgivaren, utgör arbets-
tagarens sjuklön, med avvikelse
från vad som föreskrivs i 6 §
första stycket 1 och 2, 90 procent
av den lön och andra anställnings-
förmåner som arbetstagaren gått
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
till följd av nedsättningen i arbets- miste om till följd av nedsättning-
förmågan under sjuklöneperioden en i arbetsförmågan under sjuk-
enligt 7 §. löneperioden enligt 7 §.
Föreskriften i 6 § andra stycket skall tillämpas även i fråga om sjuklön
enligt denna paragraf.
17 §
En arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga
90 gånger det för året gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring kan försäkra sig hos den
allmänna försäkringskassan för
kostnader för sjuklön enligt denna
lag. Vid beräkningen av de sam-
manlagda lönekostnaderna bortses
från avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter och
lagen (1982:423) om allmän löne-
avgift samt skatt enligt lagen
(1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster.
En arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga
90 gånger det för året gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring kan försäkra sig hos den
allmänna försäkringskassan för
kostnader för sjuklön enligt denna
lag. Vid beräkningen av de sam-
manlagda lönekostnaderna bortses
från avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter och
skatt enligt lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster.
Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om sjuklön som avser tid före den dagen.
1 Senaste lydelse 1991:1988.
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1, 4, 4 b, 7, 7 b, 8, 9 a, 10 - 10 c
och 16 §§, 4 kap. 6 och 14 §§, 6 kap. 1, 2 och 4 §§, 7 kap. 1, 2, 3 a
och 4 §§, 8 kap. 6 och 7 §§, 11 kap. 6 §, 12 kap. 1 och 4 §§, 13 kap.
1 §, 21 kap. 1 § samt 22 kap. 8 § lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1 samt punkten 11 av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen (1988:881) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 r
Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad äger enligt vad nedan
sägs rätt till sjukpenning, om hans sjukpenninggrundande inkomst upp-
går till minst sextusen kronor.
Villkoret om inskrivning hos försäkringskassan för rätt till sjukpenning
anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 4 § att villkoret
inte har kunnat uppfyllas.
Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på grundval av
anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken
Prop. 1992/93:31
den försäkrades arbetsgivare har
(1991:1047) om sjuklön.
Uppkommer för den försäkrade
rätt till sjukpenning enligt kapitlet
i omedelbar anslutning till utgång-
en av en sjuklöneperiod, skall
sjukperioden enligt denna lag
anses omfatta också sjuklöneperio-
den. Bestämmelserna i 4 § första
stycket 1 och 10 - 10 b §§ tilläm-
pas inte i sådant fall i fråga om
sjukpenning som grundas på in-
komst av anställningen. Undan-
taget beträjfande 10 §, 70 a §
första och fjärde - sjunde styckena
och 10 b § gäller dock inte för en
försäkrad som avses i 5 § tredje
stycket 1 eller sjätte stycket.
4
Om inte annat följer av 10 -
10 b §§ utgör hel sjukpenning för
dag följande andel av den fastställ-
da sjukpenning grundande inkomst-
en, delad med 365, nämligen
1. 65 procent för de första tre
dagarna med sjukpenning i varje
sjukperiod, dock med undantag
som anges i 4 b §,
att svara för sjuklön enligt lagen
§3
För dagar i en sjukperiod gäller,
om inte annat följer av 10 -
10b §§,
7. att sjukpenning inte utges för
den första dagen,
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1991:1977.
3 Senaste lydelse 1991:1639.
Nuvarande lydelse
2. 80 procent för tid därefter till
och med den nittionde dagen i
sjukperioden,
3. 90 procent för tid därefter.
Sjukpenningen avrundas till när-
maste hela krontal.
Om den försäkrade av arbets-
givaren erhåller lön under sjuk-
dom för samma tid som sjukpen-
ningen avser, skall sjukpenning
som utges med den procentandel
som anges i första stycket 1 eller 2
minskas med det belopp som
lönen under sjukdom överstiger
10 procent av vad den försäkrade
skulle ha fått i lön om han varit i
arbete, och sjukpenning som utges
med den procentandel som anges i
första stycket 3 minskas med hela
lönen under sjukdom. Till den del
lönen under sjukdom utges i för-
hållande till lön i arbete som för
år räknat överstiger den högsta
sjukpenninggrundande inkomst
som kan beräknas enligt 2 § skall
minskning dock endast ske med
belopp som överstiger 75 procent
av lönen i arbete när sjukpenning
utges med den procentandel som
anges i första stycket 1 och
90 procent av lönen i arbete när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i första
stycket 2 eller 3.
Föreslagen lydelse
2. att hel sjukpenning för de två
följande dagarna utgör för dag
65 procent av den fastställda sjuk-
penninggrundande inkomsten,
delad med 365,
3. att hel sjukpenning för tid
därefter till och med den trehun-
drasextiofemte dagen utgör för dag
80 procent av den fastställda sjuk-
penninggrundande inkomsten,
delad med 365, och
4. att hel sjukpenning för tid
därefter utgör för dag 70 procent
av den sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365. Sjuk-
penningen avrundas till närmaste
hela krontal.
Om den försäkrade av arbets-
givaren erhåller lön under sjuk-
dom för samma tid som sjukpen-
ningen avser, skall sjukpenning
som utges minskas med det belopp
som lönen under sjukdom över-
stiger 10 procent av vad den för-
säkrade skulle ha fått i lön om han
varit i arbete. Till den del lönen
under sjukdom utges i förhållande
till lön i arbete som för år räknat
överstiger den högsta sjukpenning-
grundande inkomst som kan be-
räknas enligt 2 § skall minskning
dock endast ske med belopp som
överstiger 75 procent av lönen i
arbete när sjukpenning utges med
den procentandel som anges i
första stycket 2, 90 procent av
lönen i arbete när sjukpenning
utges med den procentandel som
anges i första stycket 3 och
80 procent av lönen i arbete när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i första
stycket 4.
Prop. 1992/93:31
Vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket skall ersättning som
utges på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt
grunder som fastställs i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudor-
ganisationer anses som lön under sjukdom från arbetsgivare.
Om den försäkrade gått miste om
sjukpenning till följd av bestäm-
melserna i första stycket 1 eller
10 a § första stycket 1 för sam-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
manlagt tio dagar under de senaste
tolv månaderna utges sjukpenning
för dag som avses i första
stycket 1 med 65 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten,
delad med 365.
Det belopp varmed minskning skall göras avrundas till närmast lägre
hela krontal. Avräkning skall i första hand göras vid utbetalning av
sjukpenning som avser samma tid som den lön under sjukdom som för-
anlett minskningen men får också göras vid närmast följande utbetalning
av sjukpenning.
Prop. 1992/93:31
4 b
Den allmänna försäkringskassan
kan efter skriftlig ansökan av den
försäkrade besluta att hel sjukpen-
ning för dag skall utges med
80 procent av den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst
delad med 365 eller, vid sjukpen-
ningberäkning enligt 10 a §, med
motsvarande arbetstidsfaktor, även
för de tre första dagarna med
sjukpenning i varje sjukperiod. Ett
sådant beslut får meddelas endast
om den försäkrade lider av sjuk-
dom som kan antas medföra ett
större antal sjukperioder med rätt
till sjukpenning under en tolv-
månadersperiod.
§4
Den allmänna försäkringskassan
kan efter skriftlig ansökan av den
försäkrade besluta att hel sjukpen-
ning för dag skall utges med
80 procent av den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst
delad med 365 eller, vid sjukpen-
ningberäkning enligt 10 a §, med
motsvarande arbetstidsfaktor, även
för dag som avses i 4 § första
stycket 1 och 2 och 10 a § första
stycket 1 och 2. Ett sådant beslut
får meddelas endast om den för-
säkrade lider av sjukdom som kan
antas medföra ett större antal
sjukperioder med rätt till sjukpen-
ning under en tolvmånadersperiod.
Ett beslut enligt första stycket gäller från och med den kalendermånad
då ansökan gjordes hos försäkringskassan, om inte annat sägs i beslutet.
Beslutet skall gälla för viss tid som anges i beslutet eller, om det finns
särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall upphävas om villkoret enligt
första stycket andra meningen inte längre är uppfyllt.
En försäkrad som har gjort ansökan enligt första stycket är skyldig att
genomgå undersökning av läkare eller tandläkare och att ge in utlåtande
över undersökningen, om försäkringskassan finner att det behövs för
ärendets bedömning. För den försäkrades utgifter för undersökningen
och för utlåtande över undersökningen lämnas ersättning i enlighet med
vad regeringen förordnar.
7 §5
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbets-
förmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av
nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel sjukpenning. Om
arbetsmågan inte saknas helt men
Saknar den försäkrade arbetsför-
måga utges hel sjukpenning. Om
arbetsmågan inte saknas helt men
4 Senaste lydelse 1990:1516.
5 Senaste lydelse 1991:1040.
Nuvarande lydelse
är nedsatt med minst tre fjärde-
delar utges tre fjärdedels sjukpen-
ning. Ar arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälft-
en utges halv sjukpenning. I annat
fall utges en fjärdedels sjukpen-
ning. En fjärdedels sjukpenningfår
dock under samma sjukperiod
utges för högst 365 dagar.
Föreslagen lydelse
är nedsatt med minst tre fjärde-
delar utges tre fjärdedels sjukpen-
ning. Ar arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälft-
en utges halv sjukpenning. I annat
fall utges en fjärdedels sjukpen-
ning.
Prop. 1992/93:31
Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att läkarintyg ges
in för att styrka nedsättning av arbetsförmågan.
När en sjukperiod har pågått fyra veckor skall den försäkrade ge in ett
läkarutlåtande till försäkringskassan, om kassan begär det. Ett sådant
läkarutlåtande skall innehålla uppgift om behovet av rehabilitering, på-
gående och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd samt, om
möjligt, beräknad återstående sjukdomstid med nedsatt arbetsförmåga.
För utgifter för läkarundersökning och utlåtande som föranleds av en
begäran enligt fjärde stycket lämnas ersättning i enighet med vad rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkringsverket
föreskriver.
7 b §6
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade genomgår en
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att
förebygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller del-
vis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor
gäller att behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och
ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.
Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund
av behandlingen eller rehabiliteringen är förhindrad att förvärvsarbeta.
Sjukpenning enligt denna para-
graf utges med 80 procent av den
försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst delad med 365 eller, vid
sjukpenningberäkning enligt 10 a §,
med motsvarande arbetstidsfaktor
även för dag som avses i 4 § första
stycket 1 och 2 och 10 a § första
stycket 1 och 2.
8 §7
Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt skall,
om sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas om den försäk-
rade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller där-
med jämförligt arbete. Om den försäkrade på grund av sjukdomen be-
höver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala
arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst
motsvarande mån den dagen. Vid prövning av den försäkrades rätt till
sjukpenning för tid under vilken han annars skulle ha uppburit föräldra-
penning, skall arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning
som den försäkrades förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av
sjukdomen.
6 Senaste lydelse 1991:1976.
7 Senaste lydelse 1992:275.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade bedöms
inte kunna återgå till sitt arbete, skall försäkringskassan undersöka om
den försäkrade efter sådan åtgärd, som avses i 7 b § eller 22 kap. 7 §,
kan försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena
ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall beaktas vad
som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till sjukdomen, hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och andra sådana omständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevande-
pension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till
Prop. 1992/93:31
sjukpenning bedömningen av hans
från den nedsättning av förmågan
komst genom arbete som ligger till
Som sjukperiod anses tid, under
vilken en försäkrad i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i
7 § eller har rätt till sjukpenning
enligt 7 b § eller rehabiliterings-
penning enligt 22 kap. 7 §.
Sjukperiod omfattar sjuklöne-
period enligt lagen (1991:1047)om
sjuklön enligt vad som sägs i 1 §.
arbetsförmåga ske med bortseende
eller möjligheten att bereda sig in-
grund för utgående pension.
Som sjukperiod anses tid, under
vilken en försäkrad i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i
7 § eller har rätt till sjukpenning
enligt 7 b § eller rehabiliterings-
penning enligt 22 kap. 7 §. Upp-
kommer för den försäkrade rätt till
sjukpenning enligt kapitlet i ome-
delbar anslutning till en sjuklöne-
period enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön, skall sjukperioden
enligt denna lag anses omfatta
också sjuklöneperioden.
Om en sjukperiod börjar inom
fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutats skall bestäm-
melserna i 4 och 10 a §§ tillämpas
som om den senare sjukperioden
utgör en fortsättning på den tidigare
sjukperioden.
9 a §8
En kvinna som önskar erhålla havandeskapspenning skall göra ansökan
därom. Den allmänna försäkringskassan får påfordra att kvinnan till stöd
för sin rätt till havandeskapspenning inger utlåtande av sin arbetsgivare
samt läkarutlåtande.
I beslutet om havandeskapspenning skall anges under vilken tid ersätt-
ning kan utges.
Vad i lag eller annan författning
föreskrivs om sjukpenning gäller i
fråga om havandeskapspenning
med undantag av bestämmelserna
om ersättning för merutgifter i
7 a § och om karenstid i 11 §.
Havandeskapspenning utges inte i
den mån kvinnan för samma tid
Vad i lag eller arman författning
föreskrivs om sjukpenning gäller i
fråga om havandeskapspenning
med undantag av bestämmelserna
om ersättning för merutgifter i
7 a § och om karenstid i 11 §.
Vidare skall havandeskapspenning-
en, med avvikelse från vad som
8 Senaste lydelse 1991:1048.
10
Nuvarande lydelse
uppbär sjukpenning eller sjuklön
eller annan ersättning enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön.
10 §9
För den dag då anmälan om
sjukdomsfallet gjordes hos den
allmänna försäkringskassan och de
följande 13 dagarna i sjukperioden
utges sjukpenning som svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
anställning endast under förutsätt-
ning att den försäkrade skulle ha
utfört förvärvsarbete om han inte
hade varit sjuk. För en försäkrad
som avses i 5 § tredje stycket 1
eller sjätte stycket skall vad som
har sagts nu gälla även för tid
efter de första 14 dagarna av
sjukperioden. Vid beräkningen av
sjukpenning skall 10 a och 10 b §§
tillämpas.
Om sjukpenning utges för tid före
anmälan skall den första ersätt-
ningsdagen anses som sjukanmäl-
ningsdag.
Prop. 1992/93:31
Föreslagen lydelse
anges i 4 § första stycket och
10 a §, utges med 65 procent även
för den första dagen. Havande-
skapspenning utges inte i den mån
kvinnan för samma tid uppbär
sjukpenning eller sjuklön eller
annan ersättning enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön.
För de första 14 dagarna i sjuk-
perioden utges sjukpenning som
svarar mot sjukpenninggrundande
inkomst av anställning endast
under förutsättning att den försäk-
rade skulle ha utfört förvärvsar-
bete om han inte hade varit sjuk.
För en försäkrad som avses i 5 §
tredje stycket 1 eller sjätte stycket
skall vad som har sagts nu gälla
även för tid efter de första 14
dagarna av sjukperioden. För
sjukpenningen skall 10 a och
10 b §§ tillämpas.
Med tid för förvärvsarbete enligt första stycket jämställs
1. ledighet för semester, dock inte om den försäkrade uppbär
semesterlön enligt semesterlagen (1977:480) och, enligt 15 § samma lag,
kan begära att dag då han är oförmögen till arbete på grund av sjukdom
inte räknas som semesterdag,
2. ledighet under studietid för vilken oavkortade löneförmåner utges,
3. ledighet under tid då den försäkrade genomgår sådan utbildning
eller undervisning som anges i 5 § tredje stycket 2 eller uppbär korttids-
studiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), och
4. ledighet för ferier eller för motsvarande uppehåll för lärare som är
anställda inom utbildningsväsendet.
10
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
enbart anställning beräknas be-
loppet av hel sjukpenning för dag
enligt vad som följer av denna
paragraf. Skall sjukpenning utges
a §10
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
enbart anställning, gäller för dagar i
sjukperioden som den försäkrade
skulle ha utfört förvärvsarbete om
han inte hade varit sjuk
9 Senaste lydelse 1991:1048.
10 Senaste lydelse 1990:1516
Nuvarande lydelse
för mer än tre dagar görs skilda
beräkningar för var och en av de
perioder som avses i tredje - femte
styckena. Av 4 b § framgår att den
i fjärde stycket angivna procentsat-
sen i vissa fall skall gälla även när
sjukpenning beräknas för de tre
första dagarna. Vid sådan beräk-
ning skall tid som avses i tredje
och fjärde styckena anses som en
period.
Skall sjukpenning utges för
endast en dag skall till grund för
beräkningen läggas det tal som
erhålls när 65 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
delas med årsarbetstiden. Talet
avrundas till närmaste hela kron-
tal. Det multipliceras därefter med
antalet timmar av ordinarie arbets-
tid eller däremot svarande normal
arbetstid. Produkten utgör hel
sjukpenning för dagen.
Skall sjukpenning utges för mer
än en dag skall, vid beräkning av
sjukpenning för de första tre
dagarna, det tal som erhållits
enligt andra stycket andra mening-
en multipliceras med det samman-
lagda antalet timmar av ordinarie
arbetstid eller däremot svarande
normal arbetstid som belöper på
dagarna. Det tal som därvid er-
hålls delas med antalet dagar med
sjukpenning. Kvoten utgör be-
loppet av hel sjukpenning för dag.
Skall sjukpenning utges efter olika
grader av nedsatt arbetsförmåga
sammanläggs dock de timmar som
avser samma grad för sig. Sjuk-
penning beräknas för varje sådan
period för sig.
Skall sjukpenning utges för mer
än tre dagar skall till grund för
beräkningen av sjukpenning för
den fjärde dagen och därefter
följande dagar till och med den
nittionde dagen i sjukperioden
läggas det tal som erhålls när
80 procent av den sjukpenning-
grundande inkomsten delas med
Föreslagen lydelse
1. att sjukpenning inte utges för
den första dagen,
2. att hel sjukpenning för de två
följande dagarna utgör 65 procent
av den sjukpenninggrundande
inkomsten och beräknas enligt
andra och tredje styckena, och
3. att hel sjukpenning för tid
därefter utgör 80 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
och beräknas enligt andra och
tredje styckena.
Skall sjukpenning utges för
endast en dag skall till grund för
beräkningen läggas det tal som
erhålls när angiven procentandel
av den sjukpenninggrundande
inkomsten delas med årsarbets-
tiden. Talet avrundas till närmaste
hela krontal. Det multipliceras
därefter med antalet timmar av
ordinarie arbetstid eller däremot
svarande normal arbetstid. Pro-
dukten utgör hel sjukpenning för
dagen.
Skall sjukpenning utges för mer
än en dag med samma procentan-
del skall, vid beräkning av sjuk-
penning för dessa dagar, det tal
som erhållits enligt andra stycket
andra meningen multipliceras med
det sammanlagda antalet timmar
av ordinarie arbetstid eller däre-
mot svarande normal arbetstid
som belöper på dagarna. Det tal
som därvid erhålls delas med
antalet dagar med sjukpenning.
Kvoten utgör beloppet av hel
sjukpenning för dag. Skall sjuk-
penning utges efter olika grader
av nedsatt arbetsförmåga samman-
läggs dock de timmar som avser
samma grad för sig. Sjukpenning
beräknas för varje sådan period
för sig.
Prop. 1992/93:31
12
Nuvarande lydelse
årsarbetstiden. Talet avrundas till
närmaste hela krontal. Om sjuk-
penning inte skall utges för mer än
fyra dagar tillämpas andra stycket
tredje och fjärde meningarna i
fråga om sjukpenning för den
fjärde dagen. Skall sjukpenning
utges för mer än fyra dagar tilläm-
pas i stället tredje stycket på mot-
svarande sätt beträffande sjukpen-
ning som beräknas för den fjärde
dagen och därefter följande dagar.
Skall sjukpenning utges för tid
efter den nittionde dagen i sjuk-
perioden skall till grundför beräk-
ningen av sjukpenning för den
nittioförsta dagen och därefter
följande dagar läggas det tal som
erhålls när 90 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
delas med årsarbetstiden. Talet
avrundas till närmaste hela kron-
tal. Om sjukpenning inte skall
utges för mer än nittioen dagar
tillämpas andra stycket tredje och
fjärde meningarna i fråga om
sjukpenning för den nittioförsta
dagen. Skall sjukpenning utges för
mer än nittioen dagar tillämpas i
stället tredje stycket på motsvaran-
de sätt beträffande sjukpenning
som beräknas för den nittioförsta
dagen och därefter följande dagar.
Om antalet timmar eller det
sammanlagda antalet timmar enligt
andra - femte styckena inte uppgår
till ett helt timtal skall avrundning
ske till närmaste hela timtal, var-
vid halv timme avrundas uppåt.
Sjukpenning avrundas till när-
maste hela krontal.
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
Om antalet timmar eller det
sammanlagda antalet timmar enligt
andra och tredje styckena inte
uppgår till ett helt timtal skall
avrundning ske till närmaste hela
timtal, varvid halv timme avrun-
das uppåt. Sjukpenning avrundas
till närmaste hela krontal.
Om den försäkrade gått miste om
sjukpenning till följd av bestäm-
melserna i första stycket 1 eller
4 § första stycket 1 för samman-
lagt tio dagar under de senaste
tolv månaderna, utges sjukpenning
för dag som avses i första
stycket 1 med 65 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
och beräknas enligt andra och
tredje styckena.
13
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkrings-
verket får meddela föreskrifter om schablonberäkning av ordinarie ar-
betstid och däremot svarande normal arbetstid.
Prop. 1992/93:31
10 b
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
såväl anställning som annat för-
värvsarbete beräknas beloppet av
hel sjukpenning för dag enligt
följande. Den del av sjukpenning-
en som svarar mot inkomst av
anställning beräknas enligt 10 a §
första - sjätte styckena. Den del
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas enligt 4 §
första stycket.
§”
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
såväl anställning som annat för-
värvsarbete beräknas beloppet av
hel sjukpenning för dag enligt
följande. Den del av sjukpenning-
en som svarar mot inkomst av
anställning beräknas enligt 10 a §
första - jjärde styckena. Den del
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas enligt 4 §
första stycket.
10 c §12
Utan hinder av föreskrifterna i 10 - 10 b §§ beräknas sjukpenning
enligt 4 § första stycket när den försäkrade
1. är helt eller delvis arbetslös och anmäld som arbetssökande på ar-
betsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning
som svarar mot den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten,
2. skall uppbära sjukpenning för tid då annars havandeskapspenning,
föräldrapenning eller rehabiliteringspenning skulle ha uppburits, eller
3. är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av en
arbetsmarknadsmyndighet genomgår yrkesutbildning.
Vid beräkning av sjukpenning på en sjukpenninggrundande inkomst
som omfattar ersättning för sådan vård som avses i 12 § skall sjukpen-
ning som svarar mot denna ersättning beräknas enligt 4 § första stycket.
Vid beräkning av sjukpenning i
fall som avses i första stycket 2
skall med dagar med sjukpenning
enligt 4 § första stycket 1 jäm-
ställas dagar med rehabiliterings-
penning.
16 §13
Om en arbetstagare har rätt till lön under sjukdom enligt statliga, kom-
munala eller landstingskommunala bestämmelser, kan regeringen före-
skriva undantag helt eller delvis från bestämmelserna om rätt till sjuk-
penning.
1 den mån sådant undantag inte har föreskrivits får arbetsgivaren i den
ordning regeringen bestämmer uppbära arbetstagarens sjukpenning till
den del den inte överstiger den utbetalda lönen.
En överenskommelse, som innebär att en arbetsgivare som har utgivit
lön till en arbetstagare under sjukdom har rätt att uppbära dennes sjuk-
penning, är bindande för försäkringskassan om den har form av kollek -
11 Senaste lydelse 1990:1516.
12 Senaste lydelse 1991:1974.
w Senaste lydelse 1990.1516.
14
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tivavtal och på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av en organisa-
tion som är att anse som huvudorganisation. Ett sådant kollektivavtal får
en arbetsgivare som är bunden av avtalet efter överenskommelse åbe-
ropa även i fråga om arbetstagare som inte omfattas av avtalet men
sysselsätts i arbete som avses i det. Regeringen får meddela föreskrifter
om sjukpenningberäkning och handläggning av sjukfall för arbetstagare
hos staten som omfattas av sådant avtal.
Regeringen får även meddela föreskrifter om sjukpenningberäkning för
arbetstagare med statligt reglerad anställning som är anställda hos en
annan arbetsgivare än staten och som omfattas av sådant kollektivavtal
som anges i tredje stycket.
Har en försäkrad drabbats av sjukdom utom riket och därvid erhållit
underhåll genom utrikesförvaltningens försorg får förvaltningen i den
ordning regeringen bestämmer från försäkringskassan erhålla den försäk-
rades sjukpenning, i den mån den inte överstiger vad som har utgivits i
Prop. 1992/93:31
underhåll.
Sjukpenning som betalas ut
enligt denna paragraf till en ar-
betsgivare skall minskas med lön
under sjukdom som arbetsgivaren
utger till arbetstagaren för samma
tid som sjukpenningen avser, dock
endast med den del av lönen un-
der sjukdom som överstiger lönen
i arbetet med 75 procent när sjuk-
penning utges med den procentan-
del som anges i 4 § första
stycket 1 och med 90 procent när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i 4 § första
stycket 2 eller 3. Härvid har be-
stämmelserna i 4 § femte och
sjätte styckena motsvarande
tillämpning.
Sjukpenning som betalas ut
enligt denna paragraf till en ar-
betsgivare skall minskas med lön
under sjukdom som arbetsgivaren
utger till arbetstagaren för samma
tid som sjukpenningen avser, dock
endast med den del av lönen un-
der sjukdom som överstiger lönen
i arbetet med 75 procent när sjuk-
penning utges med den procentan-
del som anges i 4 § första
stycket 2, med 90 procent när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i 4 § första
stycket 3 och med 80 procent när
sjukpenning utges med den pro-
centandel som anges i 4 § första
stycket 4. Härvid har bestämmel-
serna i 4 § tredje och femte styckena
motsvarande tillämpning.
4 kap.
6 §f*
Hel föräldrapenning utgör lägst 60 kronor om dagen (garantinivå).
Föräldrapenning för de första 180 dagarna utges med belopp mot-
svarande förälderns sjukpenning, beräknad enligt femte stycket, om
föräldern under minst 240 dagar i följd före barnets födelse eller den
beräknade tidpunkten härför har varit försäkrad för en sjukpenning över
garantinivån.
Utöver vad som anges i andra stycket utges föräldrapenning för varje
barn för 180 dagar med belopp motsvarande förälderns sjukpenning,
beräknad enligt femte stycket, och 90 dagar med belopp enligt garanti-
nivån.
Vid flerbamsbörd utges föräldrapenning enligt 3 § andra stycket för 90
dagar med belopp motsvarande förälderns sjukpenning, beräknad enligt
femte stycket, och 90 dagar med belopp enligt garantinivån.
14 Senaste lydelse 1991:470.
15
Nuvarande lydelse
När föräldrapenning enligt andra
- fjärde styckena skall utges med
belopp motsvarande förälderns
sjukpenning, skall beräkningen
ske enligt 3 kap. med undantag av
5 § fjärde - sjätte styckena samt
10 a och 10 b §§. Därvid skall
dock föräldrapenning för dag
beräknas efter 90 procent av den
fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365.
Föreslagen lydelse
När föräldrapenning enligt andra
- ijärde styckena skall utges med
belopp motsvarande förälderns
sjukpenning, skall beräkningen
ske enligt 3 kap. med undantag av
5 § Ijärde - sjätte styckena samt
10 a och 10 b §§. Därvid skall
dock föräldrapenning för dag
beräknas efter 90 procent av den
fastställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365, och
även utges för den första dagen.
Prop. 1992/93:31
Utan hinder av vad som föreskrivs i andra - fjärde styckena skall, om
förälderns sjukpenninggrundande inkomst har sänkts enligt 3 kap. 5 §
tredje stycket 5, föräldrapenningen till dess barnet fyller två år beräknas
lägst på grundval av den sjukpenninggrundande inkomst som gällde
innan sänkningen skedde eller den högre inkomst som löneutvecklingen
inom yrkesområdet därefter föranleder, om föräldern avstår från för-
värvsarbete för vård av barn. Är kvinnan gravid på nytt vid utgången av
denna tid och beräknas barnets födelse ske inom sex månader eller föds
barnet inom nämnda tid, skall hennes föräldrapenning även fortsättnings-
vis beräknas på motsvarande sätt.
14 §15
Hel tillfällig föräldrapenning utges till en förälder som avstår från
förvärvsarbete. Halv eller fjärdedels tillfällig föräldrapenning utges till
en förälder som arbetar högst hälften respektive högst tre fjärdedelar av
den tid han skulle ha arbetat om han inte vårdat barnet. Bestämmelserna
i 7 § andra stycket gäller i tillämpliga delar även i fråga om tillfällig
föräldrapenning.
Om inte annat följer av tredje
eller fjärde stycket eller 14 a §
skall till grund för beräkningen av
beloppet för hel tillfällig föräldra-
penning för dag läggas det tal som
erhålls när 80 eller, efter det att
förmånen utgetts för 14 dagar för
samma barn under ett år, 90 pro-
cent av den sjukpenninggrundande
inkomsten av anställning delas
med årsarbetstiden. Vid beräk-
ningen tillämpas 3 kap. 10 a § på
motsvarande sätt för den tid som
förmånen avser.
Om inte annat följer av tredje
eller fjärde stycket eller 14 a §
skall till grund för beräkningen av
beloppet för hel tillfällig föräldra-
penning för dag läggas det tal som
erhålls när 80 eller, efter det att
förmånen utgetts för 14 dagar för
samma barn under ett år, 90 pro-
cent av den sjukpenninggrundande
inkomsten av anställning delas
med årsarbetstiden. Vid beräk-
ningen tillämpas 3 kap. 10 a §
andra - fjärde styckena på mot-
svarande sätt för den tid som
förmånen avser.
Skall tillfällig föräldrapenning utges på grundval av inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas hel förmån för dag efter 80 eller, efter det att
förmånen utgetts för 14 dagar för samma barn under ett år, 90 procent
av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.
Beloppet avrundas till närmaste hela krontal.
15 Senaste lydelse 1990:1516.
16
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skall tillfällig föräldrapenning utges på grundval av sjukpenninggrun-
dande inkomst av såväl anställning som annat förvärvsarbete beräknas
den del av förmånen som svarar mot inkomst av anställning enligt andra
stycket medan den del av förmånen som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas enligt tredje stycket.
Prop. 1992/93:31
6 kap.
Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från
och med den månad, varunder han fyller sextiofem år.
Uttag av ålderspension må be- Uttag av ålderspension får be-
gränsas till att avse hälften eller gränsas till att avse tre fjärde-
en fjärdedel av pensionen. delar, hälften eller en fjärdedel av
pensionen.
På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före
den månad, varunder han fyller sextiofem år, dock tidigast från och med
den månad, då han uppnår sextio års ålder. Pension enligt vad nu sagts
må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av tilläggspen-
sion enligt 12 kap. 1 § tredje stycket, med mindre han tillika gör mot-
svarande framställning enligt nämnda lagrum.
Ålderspension utgör, där ej
annat följer av vad i andra stycket
samt 3 och 4 §§ sägs, för år
räknat nittiosex procent eller, för
gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspen-
sion eller förtidspension eller äger
rätt till pension enligt 1 § första
stycket, sjuttioåtta och en halv
procent av basbeloppet. Åtnjuter
maken enligt 7 kap. 2 § andra
eller tredje stycket två tredjedelar
av hel förtidspension eller halv
förtidspension, utgår dock ålders-
pension i förra fallet med åttiofyra
och en tredjedels och i senare
fallet med åttiosju och en fjärde-
dels procent av basbeloppet.
17
Ålderspension utgör, där ej
annat följer av vad i andra stycket
samt 3 och 4 §§ sägs, för år
räknat 96 procent eller, för gift
försäkrad vars make åtnjuter folk-
pension i form av ålderspension
eller förtidspension eller äger rätt
till pension enligt 1 § första
stycket, 78,5 procent av basbe-
loppet. Åtnjuter maken enligt
7 kap. 2 § tre jjärdedels, halv
eller en jjärdedels förtidspension,
utgår dock ålderspension med
82,9procent, 87,25procent res-
pektive 91,6 procent av basbe-
loppet.
Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med månad, varunder
den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem
tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår
till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år.
Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad,
ökas pensionen med sju tiondels procent för varje månad, som då pen-
sionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den
försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till
tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjut-
tio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i
form av ålderspension eller icke varit berättigad till folkpension.
16 Senaste lydelse 1992:378.
17 Senaste lydelse 1990:743.
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 31
17
Nuvarande lydelse
4
Då uttag avser hälften eller en
fjärdedel av ålderspensionen skall
minskning eller ökning enligt 2
och 3 §§ gälla motsvarande del av
pensionen.
Föreslagen lydelse
8
Då uttag avser tre fjärdedelar,
hälften eller en fjärdedel av ål-
derspensionen skall minskning
eller ökning enligt 2 och 3 §§
gälla motsvarande del av pensio-
nen.
Prop. 1992/93:31
7 kap.
1
Rätt till folkpension i form av
förtidspension har försäkrad, som
fyllt sexton år, för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år,
om hans arbetsförmåga på grund
av sjukdom eller annan nedsätt-
ning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsätt-
ningen kan anses varaktig.
Rätt till folkpension i form av
förtidspension har försäkrad, som
fyllt sexton år, för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år,
om hans arbetsförmåga på grund
av sjukdom eller annan nedsätt-
ning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är nedsatt
med minst en fjärdedel och ned-
sättningen kan anses varaktig.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension
i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och
skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första
stycket gälla beträffande sjukbidrag.
2 r
Försäkrad, vars arbetsförmåga
är nedsatt i sådan grad att intet
eller endast en ringa del därav
återstår, erhåller hel förtidspen-
sion.
Ar den försäkrades arbetsför-
måga nedsatt i mindre grad men
likväl med avsevärt mer än hälf-
ten, utges två tredjedelar av hel
förtidspension.
/ övriga fall utges halv förtids-
pension.
Försäkrad, vars arbetsförmåga
är helt nedsatt, erhåller hel för-
tidspension.
Försäkrad, vars arbetsförmåga
inte är helt nedsatt men är nedsatt
med minst tre fjärdedelar, erhåller
tre fjärdedels förtidspension.
Ar den försäkrades arbetsför-
måga nedsatt i mindre grad men
med minst hälften, utges halv
förtidspension.
I övriga fall utges en fjärdedels
förtidspension.
3 a §2'
En försäkrad som uppbär hel
ålderspension enligt denna lag har
inte rätt till förtidspension. Om en
En försäkrad som uppbär hel
ålderspension enligt denna lag har
inte rätt till förtidspension. Om en
M Senaste lydelse 1992:378.
w Senaste lydelse 1991:1041
20 Senaste lydelse 1990:156.
21 Senaste lydelse 1992:378.
18
Nuvarande lydelse
försäkrad uppbär partiell ålders-
pension enligt denna lag har han
inte rätt till hel förtidspension. Inte
heller har en försäkrad som upp-
bär halv ålderspension enligt
denna lag rätt till två tredjedelar
av hel förtidspension.
4 §
Hel förtidspension utgör, där ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, för år räknat nittiosex eller,
för gift försäkrad vars make åtnju-
ter folkpension i form av ålders-
pension eller förtidspension eller
äger rätt till pension enligt 6 kap.
1 § första stycket, sjuttioåtta och
en halv procent av basbeloppet.
Åtnjuter båda makarna förtidspen-
sion och är pensionen för endera
eller båda sådan som i 2 § andra
eller tredje stycket sägs, skall
dock vid beräkning av pension hel
förtidspension utgöra, om två
tredjedelar av hel förtidspension
utgår till andra maken, åttiofyra
och en tredjedels och, om halv
förtidspension utgår till denne,
åttiosju och en fjärdedels procent
av basbeloppet.
Föreslagen lydelse
försäkrad uppbär tre Jjärdedels,
halv eller en fjärdedels ålderspen-
sion enligt denna lag, har han inte
rätt till högre förtidspension än en
fjärdedel, halv respektive tre fjär-
dedelar av sådan pension.
22
Hel förtidspension utgör, där ej
annat följer av vad i andra stycket
sägs, för år räknat 96procent
eller, för gift försäkrad vars make
åtnjuter folkpension i form av
ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension enligt
6 kap. 1 § första stycket, 78,5 pro-
cent av basbeloppet. Åtnjuter båda
makarna förtidspension och är
pensionen för endera eller båda
sådan som i 2 § andra - fjärde
styckena sägs, skall dock vid
beräkning av pension hel förtids-
pension utgöra, om tre jjärdedels
förtidspension utgår till andra
maken, 82,9 procent, om halv
förtidspension utgår till denne,
87,25procent och, om en jjärde-
dels förtidspension utgår till maken,
91,6procent av basbeloppet.
Prop. 1992/93:31
Om förtidspension utgår för tid efter det att ålderspension med stöd av
6 kap. 3 § upphört att utgå, skall förtidspensionen minskas med motsva-
rande tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §§.
Rätt till särskild efterlevandepen-
sion har en efterlevande make som
uppfyller villkoren för rätt till
omställningspension enligt 4 §,
om den efterlevandes möjlighet att
bereda sig inkomst genom ett för
honom lämpligt arbete är nedsatt
med minst hälften alltsedan mak-
ens död och nedsättningen beror
på arbetsmarknadsmässiga skäl,
nedsatt hälsa eller annan därmed
jämförlig omständighet samt kan
antas vara inte endast kortvarig.
Rätt till särskild efterlevandepen-
sion har en efterlevande make som
uppfyller villkoren för rätt till
omställningspension enligt 4 §,
om den efterlevandes möjlighet att
bereda sig inkomst genom ett för
honom lämpligt arbete är nedsatt
med minst en fjärdedel alltsedan
makens död och nedsättningen
beror på arbetsmarknadsmässiga
skäl, nedsatt hälsa eller annan
därmed jämförlig omständighet
samt kan antas vara inte endast
kortvarig.
Rätten till särskild efterlevandepension inträder vid den tidpunkt då
rätten till omställningspension upphör.
22 Senaste lydelse 1983:960.
23 Senaste lydelse 1988:881.
19
Nuvarande lydelse
7
En efterlevande make, vars
möjlighet att bereda sig inkomst
genom arbete är nedsatt i sådan
grad att intet eller endast en ringa
del därav återstår, erhåller hel
särskild efterlevandepension. Ar
den efterlevandes möjlighet att
bereda sig inkomst genom arbete
nedsatt i mindre grad men ändå
med avsevärt mer än hälften, utges
två tredjedelar av hel pension. I
övriga fall utges halv pension.
Föreslagen lydelse
i24
En efterlevande make, vars
möjlighet att bereda sig inkomst
genom arbete är helt nedsatt,
erhåller hel särskild efterlevande-
pension. Ar den efterlevandes
möjlighet att bereda sig inkomst
genom arbete inte helt nedsatt men
är nedsatt med minst tre fjärde-
delar, utges tre fjärdedels pension.
År den efterlevandes möjlighet att
bereda sig inkomst genom arbete
nedsatt i mindre grad men med
minst hälften, utges halv pension. I
övriga fall utges en fjärdedels
pension.
Prop. 1992/93:31
11 kap.
6 /
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för en
försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån den
pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsar-
bete får dock pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast om
tilläggspensionsavgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan
hinder av att sådan avgiftsbetalning inte skett skall pensionspoäng till-
godoräknas den försäkrade för de båda år som närmast föregått det då
pension vid bifall till ansökningen skulle börja utgå. Pensionspoäng skall
vidare alltid tillgodoräknas för pensionsgrundande inkomst som härrör
från inkomst som avses i 3 § första stycket d).
Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande
inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pen-
sionspoäng beräknas med två decimaler, dock lägst till en hundradels
poäng.
Har försäkrad under minst halva
året åtnjutit halv eller två tredje-
delar av hel förtidspension enligt
13 kap. 2 §, skall han, utöver
pensionspoäng enligt första stycket
tillgodoräknas, om han åtnjutit
halv förtidspension, hälften och,
om han åtnjutit två tredjedelar av
hel förtidspension, två tredjedelar
av det poängmedeltal som avses i
andra stycket av nämnda paragraf.
Vad nu sagts skall icke gälla om
pensionen enligt 6 kap. 1 § lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring är samordnad med livränta.
Ar endast en del av pensionen
samordnad med livräntan, beaktas
Har försäkrad under minst halva
året åtnjutit en fjärdedels, halv
eller tre jjärdedels förtidspension
enligt 13 kap. 2 §, skall han,
utöver pensionspoäng enligt första
stycket tillgodoräknas, om han
åtnjutit en jjärdedels förtidspen-
sion, en fjärdedel, om han åtnjutit
halv förtidspension, hälften och,
om han åtnjutit tre fjärdedels
förtidspension, tre fjärdedelar av
det poängmedeltal som avses i
andra stycket av nämnda paragraf.
Vad nu sagts skall inte gälla om
pensionen enligt 6 kap. 1 § lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring är samordnad med livränta.
24 Senaste lydelse 1988:881.
25 Senaste lydelse 1984:867.
20
Nuvarande lydelse
dock så stor del av poängmedel-
talet som svarar mot förhållandet
mellan den del av pensionen, som
icke är samordnad med livräntan,
och pensionen.
Har försäkrad under olika tider
av året åtnjutit hel förtidspension,
två tredjedelar av hel förtidspen-
sion eller halv förtidspension,
skall vid tillämpning av tredje
stycket den pension som utgått
under den längsta tiden anses ha
utgått under hela tiden. Har pen-
sionerna utgått under lika lång tid
av året skall den för den försäkra-
de gynnsammaste beräkningsgrun-
den tillämpas.
Föreslagen lydelse
Ar endast en del av pensionen
samordnad med livräntan, beaktas
dock så stor del av poängmedel-
talet som svarar mot förhållandet
mellan den del av pensionen, som
inte är samordnad med livräntan,
och pensionen.
Har försäkrad under olika tider
av året åtnjutit hel, tre jjärdedels,
halv eller en jjärdedelsförtidspen-
sion, skall vid tillämpning av
tredje stycket den pension som
utgått under den längsta tiden
anses ha utgått under hela tiden.
Har pensionerna utgått under lika
lång tid av året skall den för den
försäkrade gynnsammaste beräk-
ningsgrunden tillämpas.
Prop. 1992/93:31
Oavsett bestämmelserna i denna paragraf skall försäkrad för år, varun-
der han åtnjutit förtidspension enligt 13 kap. 2 §, alltid tillgodoräknas
lägst pensionspoäng motsvarande vad enligt nämnda paragraf skall anta-
gas hava tillgodoräknats honom för samma år. Den pensionspoäng som
tillgodoräknas får sammanlagt inte överstiga 6,50.
12 kap.
1
Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad
från och med den månad, varunder han fyller sextiofem år, under förut-
sättning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre år.
Uttag av ålderspension må be-
gränsas till att avse hälften eller
en fjärdedel av pensionen.
Uttag av ålderspension får be-
gränsas till att avse tre fjärde-
delar, hälften eller en fjärdedel av
pensionen.
På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i
första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han
fyller sextiofem år, dock tidigast från och med den månad, då han upp-
når sextio års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäk-
rad, som äger komma i åtnjutande av folkpension enligt 6 kap. 1 §
tredje stycket, med mindre han tillika gör motsvarande framställning
enligt nämnda lagrum.
4 §
Då uttag avser hälften eller en
fjärdedel av ålderspensionen skall
minskning eller ökning enligt 2
och 3 §§ gälla motsvarande del av
pensionen.
27
Då uttag avser tre fjärdedelar,
hälften eller en fjärdedel av ål-
derspensionen skall minskning
eller ökning enligt 2 och 3 §§
gälla motsvarande del av pensio-
nen.
26 Senaste lydelse 1992:378.
27 Senaste lydelse 1992:378.
21
Nuvarande lydelse
13
1
Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension har enligt vad ne-
dan sägs försäkrad för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år,
om hans arbetsförmåga på grund
av sjukdom eller annan nedsätt-
ning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är nedsatt
med minst hälften och nedsätt-
ningen kan anses varaktig samt
den försäkrade skall tillgodoräk-
nas pensionspoäng för tid före det
år, varunder pensionsfallet in-
träffat.
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
Rätt till tilläggspension i form av
förtidspension har enligt vad ne-
dan sägs försäkrad för tid före den
månad, då han fyller sextiofem år,
om hans arbetsförmåga på grund
av sjukdom eller annan nedsätt-
ning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan är nedsatt
med minst en fjärdedel och ned-
sättningen kan anses varaktig samt
den försäkrade skall tillgodoräk-
nas pensionspoäng för tid före det
år, varunder pensionsfallet in-
träffat.
Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den
antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till tilläggspen-
sion i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss
tid; och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt
första stycket gälla beträffande sjukbidrag.
Föreskrifterna i 7 kap. 2, 3 och 3 a §§ skall tillämpas även beträffande
förtidspension enligt detta kapitel.
21 kap.
Den som är inskriven hos en allmän försäkringskassa, men inte är
försäkrad för en sjukpenning som, beräknad enligt 3 kap. 4 § första
stycket 3, uppgår till garantinivån enligt 4 kap. 6 §, skall kunna genom
frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller sjuk-
penningtillägg.
Den som inte har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 1 § får försäkra sig
för sjukpenning som uppgår till lägst 20 kronor och högst till garanti-
nivån enligt 4 kap. 6 §. Den som har rätt till sjukpenning enligt 3 kap.
1 § får försäkra sig för sjukpenningtillägg, som tillsammans med den
sjukpenning som han är berättigad till enligt 3 kap. 4 § första stycket 3
uppgår till lägst 20 kronor och högst till garantinivån.
En frivillig försäkring påverkas inte av att den försäkrades sjukpenning
enligt 3 kap., under där angivna förutsättningar, beräknas med tillämp-
ning av 5 § femte stycket eller 10 a eller 10 b § nämnda kapitel.
Försäkringen skall efter den
försäkrades val gälla utan karens-
tid eller med en karenstid av 3
eller 30 dagar.
Rätt till inträde i den frivilliga
försäkringen eller förkortning av
gällande karenstid enligt tredje
stycket tillkommer endast den som
är under 55 år.
Försäkringen skall efter den
försäkrades val gälla med en
karenstid av 3 eller 30 dagar eller
utan sådan karenstid.
Rätt till inträde i den frivilliga
försäkringen eller förkortning av
gällande karenstid enligt fjärde
stycket tillkommer endast den som
är under 55 år.
28 Senaste lydelse 1991:1041.
29 Senaste lydelse 1990:1516.
22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ersättning enligt denna paragraf utges inte för tid efter ingången av
den månad då den försäkrade börjar uppbära hel förtids- eller ålderspen-
sion.
Prop. 1992/93:31
22 kap.
8
Hel rehabiliteringspenning utgör
för dag den fastställda sjukpen-
ninggrundande inkomsten, delad
med 365. Rehabiliteringspenning-
en avrundas till närmaste hela
krontal.
11. I fall då rätt till barntillägg
föreligger för december 1989
gäller fortfarande äldre bestäm-
melser om denna förmån.
i30
Hel rehabiliteringspenning utgör
för dag 95 procent av den fast-
ställda sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365. Reha-
biliteringspenningen avrundas till
närmaste hela krontal.
11. I fall då rätt till barntillägg
föreligger för december 1989
gäller fortfarande äldre bestäm-
melser om denna förmån. Dock
skall barntillägg som utges till
sådan pension som anges i 6 kap.
1 § andra stycket och 7 kap. 2 §
andra - fjärde styckena utgöra
motsvarande andel av barntillägg
till hel pension.
1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 3 kap. 7 § den 1 januari 1993,
såvitt avser övriga delar av 3 kap. samt 4 kap., 21 kap. och 22 kap. den
1 april 1993 och i övrigt den 1 juli 1993.
2. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla i fråga om sjukpenning
och pension som avser tid före ikraftträdandet.
3. Vid tillämpning av de nya bestämmelserna i 3 kap. 4 § första
stycket 3 och 4 i fall då sjukperioden har påbörjats före den 1 juli 1992
bortses från tid före nämnda datum.
4. För den som vid ikraftträdandet uppbär två tredjedelar av hel för-
tidspension eller två tredjedelar av hel särskild efterlevandepension tillämpas
de nya bestämmelserna i 7 kap. 2 och 4 §§ samt 8 kap. 7 § första
gången vid omprövning som görs i anledning av en framställning av den
försäkrade eller på annan grund.
5. Äldre bestämmelser i 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § skall fortfarande
gälla i fråga om pension som utges till gift försäkrad vars make uppbär
två tredjedels pension.
6. Om den försäkrade under minst halva året uppburit två tredjedels
förtidspension skall äldre bestämmelser i 11 kap. 6 § tillämpas vid till-
godoräknande av pensionspoäng. Om den försäkrade under olika tider
av året uppburit hel, tre fjärdedels, två tredjedels, halv eller en fjärde-
dels förtidspension skall äldre bestämmelser i 11 kap. 6 § tillämpas om
två tredjedels förtidspension utgått under den längsta tiden. Har pen-
sionerna utgått under lika lång tid av året skall de äldre bestämmelserna
tillämpas om denna beräkningsgrund är gynnsammast för den för-
säkrade.
30 Senaste lydelse 1991:1040.
23
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:31
Nuvarande lydelse
5 §2
Med årsinkomst avses i denna
lag den inkomst, för år räknat,
som någon kan antas komma att få
under den närmaste tiden. Såsom
inkomst räknas inte allmänt barn-
bidrag, folkpension, tilläggspen-
sion enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring till den del
pensionen föranlett minskning av
pensionstillskott enligt 3 § lagen
(1969:205) om pensionstillskott
eller av barn tillägg enligt 9 kap.
1 § sista stycket lagen om allmän
försäkring i detta lagrums lydelse
vid utgången av år 1989, livränta
som avses i 17 kap. 2 § nyss-
nämnda lag i vad den enligt
samma lagrum avdragits från
pension eller understöd som någon
på grund av släktskap eller
svågerlag kan vara föranledd att
utge. Som inkomst räknas inte
heller vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349) eller
lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa
eller utbildningsbidrag vid arbets-
marknadsutbildning eller inkomst
av sådan privatbostadsfastighet
eller privatbostad som avses i 5 §
kommunalskattelagen (1928:370).
Som inkomst räknas inte ersätt-
ning som avses i lagen (1971:118)
om skattefrihet för ersättning till
neurosedynskadade. För den som
uppbär folkpension i form av
ålderspension skall som inkomst
inte räknas sådan intäkt av tjänst
som avses i 32 § 1 mom. a) kom-
munalskattelagen eller intäkt av
1 Lagen omtryckt 1976:1014.
2 Senaste lydelse 1991:1994.
Föreslagen lydelse
Med årsinkomst avses i denna
lag den inkomst, för år räknat,
som någon kan antas komma att få
under den närmaste tiden. Såsom
inkomst räknas inte allmänt barn-
bidrag, folkpension, tilläggspen-
sion enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring till den del
pensionen föranlett minskning av
pensionstillskott enligt 3 § lagen
(1969:205) om pensionstillskott
eller av barn tillägg enligt 9 kap.
1 § sista stycket lagen om allmän
försäkring i detta lagrums lydelse
vid utgången av år 1989, livränta
som avses i 17 kap. 2 § nyss-
nämnda lag i vad den enligt
samma lagrum avdragits från
pension eller understöd som någon
på grund av släktskap eller
svågerlag kan vara föranledd att
utge. Som inkomst räknas inte
heller vuxenstudiebidrag enligt
studiestödslagen (1973:349) eller
lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa
eller utbildningsbidrag vid arbets-
marknadsutbildning eller inkomst
av sådan privatbostadsfastighet
eller privatbostad som avses i 5 §
kommunalskattelagen (1928:370).
Som inkomst räknas inte ersätt-
ning som avses i lagen (1971:118)
om skattefrihet för ersättning till
neurosedynskadade. För den som
uppbär folkpension i form av
ålderspension skall som inkomst
inte räknas sådan intäkt av tjänst
som avses i 32 § 1 mom. a) kom-
munalskattelagen eller intäkt av
24
Nuvarande lydelse
aktiv näringsverksamhet som
avses i 18 § samma lag. Vid in-
komstberäkningen skall för den
som uppbär folkpension i form av
halv eller två tredjedelar av hel
förtidspension bortses från ett
belopp som motsvarar skillnaden
mellan
a) ett för den försäkrade beräk-
nat belopp av hel förtidspension
jämte däremot svarande pensions-
tillskott, beloppet i förekommande
fall beräknat med beaktande av
bestämmelserna i 17 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring och
b) den utgående förtidspensionen
jämte pensionstillskott.
Föreslagen lydelse
aktiv näringsverksamhet som
avses i 18 § samma lag. Vid in-
komstberäkningen skall för den
som uppbär folkpension i form av
partiell förtidspension bortses från
ett belopp som motsvarar skillna-
den mellan
a) ett för den försäkrade beräk-
nat belopp av hel förtidspension
jämte däremot svarande pensions-
tillskott, beloppet i förekommande
fall beräknat med beaktande av
bestämmelserna i 17 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring och
b) den utgående förtidspensionen
jämte pensionstillskott.
Prop. 1992/93:31
Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med
tio procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som
är gift sextiotusen kronor, och för annan sjuttiofemtusen kronor. Vid
beräkning av förmögenhet skall värdet av sådan privatbostadsfastighet
eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen inte beaktas.
Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas
av regeringen.
I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra
hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet
beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.
Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmast hela
tiotal kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
25
Härigenom föreskrivs att 2 och 2 a §§ lagen (1969:205) om pensions-
tillskott skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §'
Pensionstillskottet till ålderspension, omställningspension, särskild
efterlevandepension eller änkepension är femtiofyra procent av det sär-
skilda basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring, om inte annat följer av bestämmelserna i andra och tredje stycke-
na eller i 2 b §.
För den som har börjat att ta ut sin ålderspension tidigare eller senare
än den månad under vilken han fyller sextiofem år är pensionstillskottet
det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet
minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen skall minskas eller
ökas enligt 6 kap. lagen om allmän försäkring.
Pensionstillskottet till änkepen-
sion, som enligt 8 kap. 4 § andra
eller tredje stycket lagen om all-
män försäkring i detta lagrums
lydelse vid utgången av år 1989
betalas ut med minskat belopp, är
det belopp som framkommer om
det i första stycket angivna pro-
centtalet minskas i motsvarande
mån. Pensionstillskottet till halv
respektive en fjärdedels ålderspen-
sion är hälften av respektive en
fjärdedel av det pensionstillskott
som angetts i första eller andra
stycket. För den som har två
tredjedelar av hel särskild efter-
levandepension eller halv sådan
pension eller har änkepension,
som med tillämpning av punkt 6 i
övergångsbestämmelserna till
lagen (1988:881) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring betalas ut med viss andel
av en oreducerad sådan pension,
är pensionstillskottet motsvarande
andel av det pensionstillskott som
angetts i första stycket.
Pensionstillskottet till änkepen-
sion, som enligt 8 kap. 4 § andra
eller tredje stycket lagen om all-
män försäkring i detta lagrums
lydelse vid utgången av år 1989
betalas ut med minskat belopp, är
det belopp som framkommer om
det i första stycket angivna pro-
centtalet minskas i motsvarande
mån. Pensionstillskottet till par-
tiell ålderspension är motsvarande
andel av det pensionstillskott som
angetts i första eller andra stycket.
För den som har partiell särskild
efterlevandepension eller har
änkepension, som med tillämpning
av punkt 6 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1988:881) om
ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring betalas ut med
viss andel av en oreducerad sådan
pension, är pensionstillskottet
motsvarande andel av det pensions-
tillskott som angetts i första
stycket.
2 a §2
Pensionstillskottet till förtidspension är etthundrafyra procent av det
särskilda basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring, om inte annat följer av bestämmelserna i andra stycket eller
i 2b §.
( Lydelse enligt prop. 1992/93:7 och prop. 1992/93:116.
2 Lydelse enligt prop. 1992/93:7 och prop. 1992/93:116.
26
Nuvarande lydelse
För den som har två tredjedelar
av hel förtidspension eller halv
förtidspension är pensionstillskott-
et motsvarande andel av det pen-
sionstillskott som anges i första
stycket. För den som får förtids-
pension för tid efter det att ålders-
pension upphört att betalas ut
enligt 6 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring skall pensionstillskottet
minskas i motsvarande mån som
förtidspensionen minskas enligt
7 kap. 4 § andra stycket lagen om
allmän försäkring.
Föreslagen lydelse
För den som har partiell förtids-
pension är pensionstillskottet mot-
svarande andel av det pensionstill-
skott som anges i första stycket.
För den som får förtidspension för
tid efter det att ålderspension
upphört att betalas ut enligt 6 kap.
3 § lagen om allmän försäkring
skall pensionstillskottet minskas i
motsvarande mån som förtidspen-
sionen minskas enligt 7 kap. 4 §
andra stycket lagen om allmän
försäkring.
Prop. 1992/93:31
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
27
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 § lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
3 kap.
5 §2
Vid sjukdom som efter samordningstidens slut sätter ned den försäkra-
des förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst en fjärdedel
utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Rätt till sjukpenning
föreligger dock inte på grundval av anställningsförmåner för tid som
ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har
att svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön. Uppkommer
för den försäkrade rätt till sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen i
omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod, skall sjukperio-
den enligt denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmel-
serna i 5 a - 5 c §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga om sjukpenning
som grundas på inkomst av anställningen. Detta undantag gäller dock
inte för en försäkrad som avses i 3 kap. 5 § tredje stycket 1 lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst, utges hel sjuk-
penning. Om denna förmåga inte saknas helt men är nedsatt med minst
tre fjärdedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är förmågan nedsatt i
mindre grad men med minst hälften
utges en fjärdedels sjukpenning.
Om inte annat följer av 5 a -
5 c §§ utgör hel sjukpenning för
dag en trehundrasextiofemtedel av
den försäkrades sjukpenningunder-
lag enligt 6 §. Sjukpenningen
avrundas till närmaste hela kron-
tal. När sjukpenning skall utges
till den försäkrade för sådan tid,
för vilken denne har erhållit sjuk-
penning enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring, får sjuk-
penningen dock beräknas till det
sammanlagda belopp som har
betalats ut för samma tid med
tillägg för vad som avräknats
enligt 3 kap. 4 § fjärde - sjätte
styckena lagen om allmän försäk-
ring och ökat med 54, 25 eller
11 procent, beroende på om den
utges halv sjukpenning. I annat fall
Om inte annat följer av 5 a -
5 c §§ utgör hel sjukpenning för
dag en trehundrasextiofemtedel av
den försäkrades sjukpenningunder-
lag enligt 6 §. Sjukpenningen
avrundas till närmaste hela kron-
tal. När sjukpenning skall utges
till den försäkrade för sådan tid,
för vilken denne har erhållit sjuk-
penning enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring, får sjuk-
penningen dock beräknas till det
sammanlagda belopp som har
betalats ut för samma tid med
tillägg för vad som avräknats
enligt 3 kap. 4 § andra, tredje och
femte styckena lagen om allmän
försäkring och ökat med 54, 43
eller 25 procent, beroende på om
1 Lagen omtryckt 1977:264.
2 Senaste lydelse 1991:1049.
28
Nuvarande lydelse
tidigare ersättningen utgetts på
grundval av 65, 80 eller 90 pro-
cent av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
Föreslagen lydelse
den tidigare ersättningen utgetts
på grundval av 65, 70 eller
80 procent av den sjukpenning-
grundande inkomsten. Härutöver
skall sjukpenning enligt denna lag
utges för dag då sjukpenning inte
utgivits enligt bestämmelserna i
3 kap. 4 § första stycket 1 eller
10 a § första stycket 1 lagen om
allmän försäkring.
Prop. 1992/93:31
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd
lider av sjukdom som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om sjukpenning för tid före den dagen.
29
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:31
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ersättning utges med belopp
motsvarande vårdarens sjukpen-
ning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring med de avvikel-
ser som följer av 8 och 9 §§ ne-
dan.
Ersättning utges med belopp
motsvarande vårdarens sjukpen-
ning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring med de avvikel-
ser som följer av 8 och 9 §§ ne-
dan. Vid tillämpning av 3 kap. 4 §
första stycket och 10 a § första
stycket nämnda lag skall dock
gälla att närståendepenningen
utges med 80 procent även för de
tre första dagarna i ersättnings-
perioden.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993. Äldre bestämmelser tilläm-
pas fortfarande i fråga om ersättning som avser tid före ikraftträdandet.
30
Prop. 1992/93:31
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1989:225) om ersättning till smitt-
följande lydelse.
bärare skall ha
Nuvarande lydelse
Smittbärarpenning utges med ett
belopp som motsvarar smittbära-
rens sjukpenning och sjukpenning-
tillägg enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Om smittbäraren inte är sjukpen-
ningförsäkrad enligt lagen om
allmän försäkring och inte heller
skulle ha varit det om försäkrings-
kassan känt till samtliga förhållan-
den, bestäms smittbärarpenningen
till det belopp sjukpenningen
skulle ha utgjort om den hade
beräknats enligt föreskrifterna i
den lagen. Smittbärarpenning
enligt detta stycke beräknas dock
alltid utan hänsyn till föreskrifter-
na i 3 kap. 10 - 10 b §§ nämnda
lag. Som inkomst av anställning
får i fall som avses nu räknas
även ersättning för eget arbete
från en arbetsgivare som är bosatt
utomlands eller som är en ut-
ländsk juridisk person, när arbetet
har utförts i arbetsgivarens verk-
samhet utomlands.
Föreslagen lydelse
4 §
Smittbärarpenning utges med ett
belopp som motsvarar smittbära-
rens sjukpenning och sjukpenning-
tillägg enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, dock att smitt-
bärarpenning med avvikelse från
vad som anges i 3 kap. 4 § första
stycket 1 och 2 och 10 a § första
stycket 1 och 2 utges med 80 pro-
cent även för de tre första dagarna
i ersättningsperioden.
Om smittbäraren inte är sjukpen-
ningförsäkrad enligt lagen om
allmän försäkring och inte heller
skulle ha varit det om försäkrings-
kassan känt till samtliga förhållan-
den, bestäms smittbärarpenningen
till det belopp sjukpenningen
skulle ha utgjort om den hade
beräknats enligt föreskrifterna i
den lagen, dock att smittbärarpen-
ningen, med avvikelse från vad
som anges i 3 kap. 4 § första
stycket 1 och 2, utges med 80 pro-
cent även för de tre första dagarna.
Smittbärarpenning enligt detta
stycke beräknas alltid utan hänsyn
till föreskrifterna i 3 kap. 10 -
10 b §§ nämnda lag. Som inkomst
av anställning får i fall som avses
nu räknas även ersättning för eget
arbete från en arbetsgivare som är
bosatt utomlands eller som är en
utländsk juridisk person, när ar-
betet har utförts i arbetsgivarens
verksamhet utomlands.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993. Äldre bestämmelser tilläm-
pas fortfarande i fråga om ersättning som avser tid före ikraftträdandet.
31
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialav-
gifter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
2 kai
En arbetsgivare skall på det
avgiftsunderlag som anges i 3 -
5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med
7,80 procent,
2. folkpensionsavgift med 5,83
procent,
3. tilläggspensionsavgift efter
den procentsats som anges i sär-
skild lag,
4. delpensionsavgift med 0,20
procent,
5. arbetsskadeavgift med 1,38
procent,
6. arbetsmarknadsavgift med
2,12 procent,
7. lönegarantiavgift med 0,20
procent.
En arbetsgivare skall på det
avgiftsunderlag som anges i 3 -
5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med
8,43 procent,
2. folkpensionsavgift med 5,83
procent,
3. tilläggspensionsavgift efter
den procentsats som anges i sär-
skild lag,
4. delpensionsavgift med 0,20
procent,
5. arbetsskadeavgift med 1,38
procent,
6. arbetsmarknadsavgift med
2,12 procent,
7. lönegarantiavgift med 0,20
procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock beträffan-
de ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m och femte stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring betala endast tilläggspensionsav-
gift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som avser
tid före ikraftträdandet.
3. Utan hinder av 2 kap. 1 § skall sjukförsäkringsavgiften för år 1993
utgöra 8,27 procent.
1 Lagen omtryckt 1989:633.
2 Lydelse enligt prop. 1992/93:50.
32
Prop. 1992/93:31
Härigenom föreskrivs att 4 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272)' i
momentets lydelse enligt lagen (1992:680) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §
2 mom. För inkomst som avses i första, andra och femte styckena i
punkt 12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370),
med undantag för vårdbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring, skall avdrag för preliminär A-skatt göras med ledning av särskilda
skattetabeller. Detta gäller också i fråga om skatteavdrag från dagpen-
ning från arbetslöshetskassa.
De särskilda tabellerna för be-
räkning av skatteavdrag på ersätt-
ning som avses i första stycket
första meningen skall för olika
sjukpenninggrundande inkomster
enligt 3 kap. lagen om allmän
försäkring ange den preliminära
skatt som skall tas ut på en viss
ersättning uttryckt i procent av
ersättningen. I tabellerna skall det
finnas särskilda kolumner med
procentsatser dels för ersättningar
som grundas på hela den sjuk-
penninggrundande inkomsten, dels
för ersättningar som grundas på
80 eller 90 procent av den sjuk-
penninggrundande inkomsten.
Ersättning som en allmän försäk-
ringskassa lämnar enligt 20 §
lagen (1991:1047) om sjuklön skall
anses grundad på 90 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten.
De procenttal efter vilka skatte-
avdrag skall göras skall grundas
på skattesatsen för en årlig in-
komst motsvarande den skatt-
skyldiges sjukpenninggrundande
inkomst eller, om ersättningen
grundas på 80 eller 90 procent av
den sjukpenninggrundande inkom-
sten, den andel av den sjukpen-
ninggrundande inkomsten som
ersättningen beräknas på.
De särskilda tabellerna för be-
räkning av skatteavdrag på ersätt-
ning som avses i första stycket
första meningen skall för olika
sjukpenninggrundande inkomster
enligt 3 kap. lagen om allmän
försäkring ange den preliminära
skatt som skall tas ut på en viss
ersättning uttryckt i procent av
ersättningen. I tabellerna skall det
finnas särskilda kolumner med
procentsatser dels för ersättningar
som grundas på hela den sjukpen-
ninggrundande inkomsten, dels för
ersättningar som grundas på 70,
80, 90 eller 95 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten.
Ersättning som en allmän försäk-
ringskassa lämnar enligt 20 §
lagen (1991:1047) om sjuklön skall
anses grundad på 90 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten.
De procenttal efter vilka skatte-
avdrag skall göras skall grundas
på skattesatsen för en årlig in-
komst motsvarande den skatt-
skyldiges sjukpenninggrundande
inkomst eller, om ersättningen
grundas på 70, 80, 90 eller 95
procent av den sjukpenninggrundan-
de inkomsten, den andel av den
sjukpenninggrundande inkomsten
som ersättningen beräknas på.
1 Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 31
33
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om någon sjukpenninggrundande inkomst inte har fastställts för den
skattskyldige, skall det underlag som utgör grund för ersättningen anses
som sjukpenninggrundande inkomst när skatteavdraget bestäms.
Avdrag för prelimimär A-skatt på föräldrapenning görs endast om den
sjukpenninggrundande inkomsten uppgår till lägst 6 000 kronor.
Skattetabellen för skatteavdrag från dagpenning från arbetslöshetskassa
skall grundas på för landet genomsnittlig skattesats till kommunal in-
komstskatt under beskattningsåret. Skattesatsen bestäms med tillämpning
av avrundning enligt 5 §.
Prop. 1992/93:31
34
Prop. 1992/93:31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1992
Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Laurén,
Hörnlund, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren
Föredragande: statsrådet Könberg
1 detta lagstiftningsärende behandlar jag frågor om karensdag i sjuklöne- och
sjukförsäkringssystemen och sänkta kompensationsnivåer i sjukpenning-
försäkringen. Samtidigt läggs förslag om att för vissa ersättningar höja
kompensationsnivån för de tre första dagarna samt att upphäva den
tidsmässiga begränsningen för en fjärdedels sjukpenning.
Vidare tas frågor upp om nya nivåer för förtidspension/sjukbidrag,
särskild efterlevandepension och förtida och uppskjutet uttag av ålders-
pension.
Regeringen har i prop. 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den
svenska ekonomin aviserat olika åtgärder inom systemen för sjukersätt-
ning med syfte att få bättre fungerande system och minska utgifterna
inom socialförsäkringssystemet. Propositionen bygger på den överens-
kommelse som träffats mellan regeringen och det Socialdemokratiska
arbetarepartiet. Jag kommer i det följande att lämna vissa förslag till
åtgärder i enlighet med den träffade överenskommelsen.
Dessa förslag har föregåtts av att en arbetsgrupp inom Socialdeparte-
mentet har utrett hur två karensdagar kan införas i sjuklönesystemet,
sjukpenningförsäkringen och anslutande ersättningssystem. En samman-
fattning av arbetsgruppens rapport bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1.
Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
En långsiktig förändring av sjuk- och arbetsskadeförsäkringama kan
inte genomföras omedelbart. Snabba åtgärder är dock nödvändiga både
för att få ett bättre fungerande system och för att minska budgetunder-
skottet. De ersättningsregler som nu föreslås innebär en karensdag samt
35
sänkta kompensationsnivåer i sjukpenningförsäkringen m.m. De ersätt-
ningsregler som regeringen överenskommit med Socialdemokratiska
arbetarepartiet innebär att efter karensdagen skall sjuklön utges med
75 % av förlorade anställningsförmåner efterföljande två dagar och
därefter med 90 % under återstoden av sjuklöneperioden. Motsvarande
nivåer vad gäller sjukpenning skall vara 65 % för den andra och tredje
dagen och därefter 80 %. Efter sjuklöneperiodens slut skall sjukpenning
utges med 80 % t.o.m. dag 365. Fr.o.m. dag 366 skall kompensations-
graden i sjukpenningförsäkringen vara 70 %. Av överenskommelsen
följer vidare att kompensationsgraden vad gäller rehabiliteringsersätt-
ningen skall sänkas från 100 % till 95 %. Dessa åtgärder är nödvändiga
både för att få bättre fungerande system och för att begränsa sjukförsäk-
ringsutgifterna.
Prop. 1992/93:31
Lagrådsbehandling
Regeringen beslutade den 20 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över förslag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön och lagen
(1962:381) om allmän försäkring. De i lagrådsremissen ingående lagför-
slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Lagrådet
lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till proto-
kollet som bilaga 4.
Efter lagrådsgranskningen har viss redaktionell ändring gjorts i för-
hållande till de remitterade förslagen. Efter granskningen har förslagen
kompletterats med bestämmelser om en lägre sjukpenningnivå efter 365
dagar. Vidare har jag funnit skäl att (i enlighet med vad som anges i det
följande under avsnitt 6.5) ändra bestämmelserna så att arbetsgivaren
skall kunna utge kompensation med upp till 10 % även efter den 90 :e
dagen utan att detta minskar sjukpenningen. En justering har också
gjorts av kompensationsgraden för sjukpenning i samband med medi-
cinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. De till Lagrådet remitte-
rade förslagen har inte omfattat andra ersättningsformer än sjuklön och
sjukpenning.
Den 1 januari 1992 trädde lagen om sjuklön (SjLL) i kraft. Rätt till
sjuklön gäller för den som omfattas av ett anställningsförhållande och
som på grund av sjukdom är förhindrad att förvärvsarbeta. Uppdrags-
tagare och egenföretagare omfattas inte av reglerna om sjuklön. För
dessa kategorier gäller sjukpenningreglema i lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL). Enligt SjLL ges en anställd rätt att under de
första 14 dagarna av ett sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss
36
del av den lön och andra anställningsförmåner som han skulle ha fått om Prop. 1992/93:31
han fullgjort sina arbetsuppgifter. Sjuklönen utgör 75 % av inkomstbort-
fallet under de tre första dagarna med inkomstförlust och 90 % av
inkomstbortfallet under de återstående dagarna i sjuklöneperioden.
Någon övre eller undre gräns för inkomstförlustens storlek finns inte i
SjLL.
Den anställdes rätt till sjuklön enligt SjLL gäller fr.o.m. den första
dagen av anställningstiden. Om den avtalade anställningstiden avser
kortare tid än en månad fordras dock för rätt till sjuklön att den anställ-
de har tillträtt anställningen och därefter varit anställd under en samman-
hängande tid av 14 kalenderdagar. Anställs arbetstagaren på nytt av
samma arbetsgivare inom 14 dagar från den tidigare anställningens
upphörande skall den föregående anställningstiden räknas in i 14-
dagarsperioden. SjLL är tvingande till den anställdes förmån. Från vissa
av lagens regler kan dock avvikelser göras genom kollektivavtal som
träffats eller godkänts på förbundsnivå.
Arbetsgivaren skall enligt SjLL lämna uppgift till försäkringskassan
om sjukdomsfall som givit en anställd hos honom rätt till sjuklön.
Efter ansökan av en anställd som på grund av sjukdom kan antas
komma att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning kan försäk-
ringskassan besluta om att en sådan anställd skall ha rätt till sjuklön
efter en kompensationsgrad av 90 % också för de första tre dagarna med
sjuklön i varje sjuklöneperiod. Vidare innebär ett sådant beslut att
ersättning kan utbetalas från försäkringskassan till arbetsgivaren för
kostnaderna för sjuklön till den anställde.
Arbetsgivarna har kompenserats för sina ökade kostnader till följd av
SjLL genom sänkt socialavgift till sjukförsäkringen. Företag med få
anställda har därutöver givits en möjlighet att hos försäkringskassan
försäkra sig mot de sjuklönekostnader som företaget kan drabbas av
fr.o.m. den tredje ersättningsdagen i varje sjuklöneperiod. Rätt att
teckna en sådan försäkring har en arbetsgivare vars sammanlagda
lönekostnader under ett kalenderår, efter avdrag för sociala avgifter och
dylikt, inte beräknas överstiga summan av 90 basbelopp.
Om det uppkommer en tvist mellan en anställd och hans arbetsgivare
om arbetsförmågans nedsättning eller om arbetstagarförhållande före-
ligger kan försäkringskassan betala ut ersättning till den anställde i form
av s.k. sjuklönegaranti. Sådan ersättning utbetalas efter särskild ansökan
från den anställde om det bedöms sannolikt att han skulle ha rätt till den
begärda sjuklönen eller del av den.
Äldre regler
Före år 1967 fanns en karenstidsregel inom sjukförsäkringen. Denna var
utformad så att sjukpenning inte utgavs för de tre första dagarna av
varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Undantag gällde dock för
statligt anställda. Med insjuknandedag avsågs den dag då anmälan om
37
sjukdomsfallet gjordes hos försäkringskassan. Sjukpenning utbetalades
normalt fr.o.m. tredje dagen efter insjuknandedagen. Regeln om insjuk-
nandedag tillämpades så att insjuknande kunde ha skett och sjukanmälan
kunde ha gjorts när som helst före kl. 24.00 även om den försäkrade
hade varit i arbete hela dagen och därför inte drabbats av någon in-
komstförlust.
När karenstidsregeln avskaffades bibehölls regeln om insjuknandedag.
Vidare infördes en fridagsregel, bl.a. för att sjukpenning inte skulle
utges när sjukperioden omfattade endast en eller två arbetsfria dagar.
Fridagsregeln innebar att sjukpenning inte utbetalades för dagar då den
försäkrade ändå inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning,
i den mån sådana dagar inte översteg två. Från fridagsregeln fanns tre
undantag. Semesterdagar räknades inte som arbetsfria dagar. Sjukpen-
ning utgick således för semesterdagar under sjukdomstid. Fridagsregeln
tillämpades inte heller på den som vid sjukperiodens början hade rätt till
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknads-
stöd. Slutligen gällde den inte heller inom den s.k. hemmamakeförsäk-
ringen.
Ett återinförande av karensdagar föreslogs av den dåvarande regering-
en i prop. 1981/82:144 om ändringar i sjukförsäkringen m.m. I huvud-
sak innebar förslaget att det i varje sjukdomsfall skulle införas två dagar
utan ersättning (karensdagar) utöver insjuknandedagen. För att skydda
hälsosvaga personer med ofta återkommande sjukfall skulle antalet
karensdagar begränsas till tio under en tolvmånadersperiod. Vidare
föreslogs att kompensationsgraden skulle sänkas till 87 % av den sjuk-
penninggrundande inkomsten för de första 90 sjukdagarna efter den dag
då sjukdomsfallet inträffade i varje sjukperiod. Förslaget antogs av
riksdagen, men detta beslut upphävdes hösten 1982 efter förslag av den
regering som tillträdde efter valet samma år.
I samband med att reglerna om s.k. timberäkning av sjukpenning in-
fördes den 1 december 1987 avskaffades reglerna om insjuknandedag
och fridag. Fridagsregeln blev obehövlig på grund av att timberäknad
sjukpenning endast utges för dagar då den försäkrade skulle ha förvärvs-
arbetat.
Prop. 1992/93:31
Nuvarande regler
Efter tillkomsten av SjLL gäller reglerna om sjukpenning under de
första 14 dagarna av en sjukperiod i första hand arbetslösa personer
samt uppdragstagare och egenföretagare. För dessa personer gäller
AFL:s regler om sjukpenningförsäkring redan fr.o.m. första dagen i
sjukperioden. Den som omfattas av SjLL:s bestämmelser har rätt till
ersättning från sjukpenningförsäkringen först sedan perioden med
sjuklön har löpt ut.
Den obligatoriska sjukförsäkringen enligt AFL omfattar alla personer
bosatta i Sverige. Den som är bosatt i Sverige skall vara inskriven hos
försäkringskassan fr.o.m. den månad då han fyller 16 år. För rätt till
sjukpenning krävs att den försäkrade har en beräknad årsinkomst av
förvärvsarbete på minst 6 000 kronor.
38
Försäkringskassan fastställer en sjukpenninggrundande inkomst (SGI)
för varje inskriven person som förvärvsarbetar och som har en årsin-
komst på minst 6 000 kronor. Därmed avses den årliga inkomst i pengar
eller andra skattepliktiga förmåner som den försäkrade kan antas komma
att tills vidare få för eget arbete antingen som arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av
annat förvärvsarbete). Vid beräkningen av SGI bortses från inkomster
som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet (252 750 kronor för
år 1992).
Försäkringskassan är skyldig att ompröva en försäkrads SGI när
kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden m.m.
har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för
sjukpenningens storlek. Den försäkrade är skyldig att inom två veckor
anmäla sådana ändringar av sina inkomstförhållanden som kan påverka
rätten till sjukpenning eller sjukpenningens storlek.
Ersättningen per dag från sjukpenningförsäkringen utgör enligt huvud-
regeln 90 % av den försäkrades SGI delad med 365 (kalenderdagberäk-
nad sjukpenning). Fr.o.m. den 1 mars 1991 gäller dock att för de första
tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod utges ersättning som
motsvarar 65 % av den försäkrades SGI. Fr.o.m. den fjärde ersättnings-
dagen t.o.m. den 90:e dagen i sjukperioden utges ersättning med 80 %
av den försäkrades SGI och först fr.o.m. den 91 :a dagen tillämpas
huvudregeln. Den som ofta är sjuk kan efter särskild ansökan hos
försäkringskassan få kompensation med 80 % av sin SGI även för de tre
första ersättningsdagama.
Vidare finns särskilda regler för beräkning av sjukpenning under de
första 14 dagarna av ett sjukdomsfall som innebär att ersättningen under
denna period skall timberäknas. För timberäknad ersättning krävs därför
förutom uppgift om årsinkomst även uppgift om årsarbetstid. Årsarbets-
tiden är det antal timmar per år som den försäkrade kan antas komma att
tills vidare ha i sitt förvärvsarbete som ordinarie arbetstid eller däremot
svarande normal arbetstid. Regeringen och Riksförsäkringsverket (RFV)
har meddelat föreskrifter om schablonberäkning av årsarbetstid. Ersätt-
ning under de första 14 dagarna av ett sjukdomsfall utges endast om den
försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han inte varit sjuk. Fr.o.m. den
15:e dagen i perioden skall ersättningen kalenderdagberäknas, dvs.
sjukpenning utbetalas även för dagar då förvärvsarbete inte skulle ha
utförts. Reglerna om timberäkning tillämpas vidare för den tillfälliga
föräldrapenningen. Vad beträffar sjukpenning är tillämpningen av
reglerna om timberäkning numera begränsade eftersom de allra flesta
personer med anställning har rätt till sjuklön de första 14 dagarna av en
sjukperiod.
Sjukpenningförsäkringen har sedan den 1 juli 1990 fyra ersättnings-
nivåer - hel, tre fjärdedels, halv och en fjärdedels sjukpenning. Hel
sjukpenning utges vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan. En
ljärdedels sjukpenning, som kan utges längst under en sammanhängande
period av ett år, har tillkommit för att huvudsakligen användas i reha-
biliteringssammanhang.
Prop. 1992/93:31
39
Uppdragstagare omfattas inte av SjLL. För denna kategori av förvärvs-
arbetande gäller AFL vad beträffar rätten till ersättning vid sjukdom.
Innan ersättning betalas ut måste således avgöras till vilken kategori den
person hör som gör anspråk på ersättning. Gränsdragningen förutsätts
ske enligt den praxis som utvecklats på det arbetsrättsliga området.
Egenföretagare omfattas inte av reglerna om sjuklön utan har rätt till
sjukpenning enligt AFL samtidigt som han är skyldig att erlägga en
egenavgift till sjukförsäkringen.
En egenföretagare kan ansöka om att få sjukpenningförsäkring med 3
eller 30 dagars karens. Beroende av det val vederbörande gör vad
beträffar karenstid betalas sjukpenning inte ut under ett visst antal dagar
i början av sjukperioden. Det innebär att de nya kompensationsgrader
som infördes den 1 mars 1991 inte börjar gälla förrän karenstiden
passerats. Om en sjukperiod böijar inom 20 dagar efter föregående
sjukperiods slut skall de två perioderna räknas som en sjukperiod vid
beräkning av karenstid.
Den egenföretagare vars SGI enbart grundas på inkomst av annat för-
värvsarbete än anställning (egenföretagare) får kalenderdagberäknad
sjukpenning. För en egenföretagare som har SGI av både anställning och
annat förvärvsarbete (blandad inkomst) beräknas sjukersättningen för de
olika inkomstdelarna var för sig.
I 21 kap. AFL och förordningen (1985:733) om frivillig sjukpenning-
försäkring hos allmän försäkringskassa regleras en frivillig sjukpenning-
försäkring som är avsedd för personer som inte har rätt till sjukpenning
enligt AFL eller som inte är försäkrade för en sjukpenning som lägst
motsvarar garantinivån i föräldraförsäkringen. Den frivilliga försäkring-
en kan väljas utan karensdag alternativt med en karenstid av 3 eller 30
dagar.
För vissa kategorier av försäkrade gäller särskilda regler. För den som
uppbär havandeskapspenning eller föräldrapenning i någon form gäller
att sådan ersättning träder i stället för en arbetsinkomst. Sjukpenning
skall därför utbetalas vid sjukdom under sådan tid. Enligt AFL skall
sjukpenningen kalenderdagberäknas i dessa fall.
Om den studerande har en viss SGI när studierna påbörjas får denna
enligt AFL inte sänkas under studietiden. Sjukpenning enligt denna SGI
hålls vilande för att åter aktiveras när studietiden är avslutad eller ett
definitivt studieavbrott sker. Vid sjukdom under studietiden kan ersättning
utbetalas enligt en särskild studietids-SGI. Ersättningen skall därvid
tim/dagberäknas för hela sjukperioden utan den begränsning till de första
14 dagarna av en sjukperiod som gäller för övriga sjukpenningförsäkrade.
Enligt AFL skall sjukpenningen kalenderdagberäknas för sådan dag då
en försäkrad är helt eller delvis arbetslös och anmäld som arbetssökande
på arbetsförmedlingen och beredd att anta ett arbete i en omfattning som
motsvarar hans SGI.
Vad beträffar personer som är inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut
eller genomgår utbildning efter förmedling av arbetsmarknadsmyndighet,
dvs. bl.a. arbetsmarknadsutbildning, skall sjukpenningen kalenderdagbe-
räknas för hela sjukperioden.
Prop. 1992/93:31
40
Enligt AFL gäller fr.o.m. den 1 januari 1992 särskilda regler om reha-
biliteringsersättning. Under tid när en försäkrad deltar i arbetslivsin-
riktad rehabilitering kan rehabiliteringspenning utges. Rehabiliterings-
penning som utgör 100 % av den SGI och kan utges som hel, tre fjärde-
dels, halv eller en fjärdedels förmån och skall täcka den inkomstförlust
som uppstår för den försäkrade då han eller hon deltar i rehabilitering.
Utöver rehabiliteringspenningen kan särskilt bidrag utges. Det särskilda
bidraget skall täcka vissa kostnader i samband med rehabiliteringen
såsom kursavgifter och dagliga resor i samband med utbildning.
Någon tidsgräns för hur länge rehabiliteringspenning och det särskilda
bidraget kan utges anges inte i lagen. Inriktningen på rehabiliteringsar-
betet bör dock vara att den försäkrade skall ha återfått sin arbetsförmåga
inom ett år och att i vart fall en eventuell utbildning bör vara avslutad
inom denna tid.
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: I sjuklönelagen och sjukförsäkringen införs ett system
med karensdag den första dagen i sjuklöneperioden resp, sjuk-
perioden. Kompensationsgraden i sjuklönesystemet för de följande
två dagarna efter karensdagen skall vara 75 % och för tid därefter
90 %. I sjukförsäkringen skall kompensationsgraden vara 65 %
för de två första på karensdag följande dagarna och därefter 80 %
t.o.m. dag 90.
Arbetsgruppens förslag: Två karensdagar skall införas i sjukförsäk-
rings- och sjuklönesystemen innebärande att den som blir sjuk inte får
ersättning för de två första dagarna i sjukperioden som han annars har
rätt till sjukersättning. Efter karensdagama skall kompensationsgraden
vid sjuklön vara 90 % och inom sjukpenningförsäkringen 80 % t.o.m.
90:e dagen och 90 % för tid därefter. Från huvudregeln om karensdagar
skall finnas undantagsregler för att maximera självrisken för arbetstagare
med koncentrerad arbetstid och arbetstagare som har flera arbetsgivare.
Remissinstanserna: Med hänvisning till att mitt förslag utöver arbets-
gruppens förslag även bygger på överenskommelsen mellan regeringen
och det Socialdemokratiska arbetarepartiet kommer redovisningen av
remissinstansernas synpunkter att begränsas till de frågor i arbetsgruppens
förslag som har relevans med tanke på utformningen av det förslag jag
nu kommer att lägga.
Flera remissinstanser förordar sänkt kompensationsgrad för flera dag-
ersättningar snarare än karensdagar. Kammarrätten i Göteborg och
Landstingsförbundet noterar att det i sjuklönelagen inte finns något mått
41
på hur stor inkomstförlusten skall vara för att karensdag skall anses
föreligga.
De flesta remissinstanserna har inte närmare berört frågan om särreg-
ler för arbetstagare med koncentrerad arbetstid. Rent allmänt ser många
instanser positivt på åtgärder med syfte att utjämna effekterna av karens-
dagar. Samtidigt pekar några instanser, bl.a. Försäkringsöverdomstolen
(FÖD), på att sådana bestämmelser är exempel på hur lagstiftningen kan
göras mer komplicerad. Riksförsäkringsverket (RFV) anser dock att det
är svårt att hitta en enkel lösning på denna problematik. Andra instan-
ser, däribland Statens löne- och pensionsverk, anser inte att det före-
slagna systemet med karensdagar i sin helhet nämnvärt kommer att
belasta administrationen. Landstingsförbundet och Svenska kommun-
förbundet som har många arbetstagare med koncentrerad arbetstid fram-
håller att lagreglering på det sätt som arbetsgruppen föreslår medför att
nuvarande löneberäkningsteknik inte kan användas.
När det gäller särregler avseende arbetstagare som har flera arbetsgi-
vare är meningarna delade bland de få remissinstanser som har yttrat
sig. Enligt FÖD:s mening kan en arbetsgivare med ett alltför komplice-
rat system komma att sväva i osäkerhet om huruvida han skall betala
sjuklön eller ej. RFV hävdar att en regel om att arbetsgivare som kom-
mer in senare i en sjukperiod inte skall beräkna karensdag kan orsaka
administrativa olägenheter och konflikter mellan arbetsgivare och arbets-
tagare. RFV förordar därför att försäkringskassorna får ansvaret för att
administrera och utge ersättning när det finns flera arbetsgivare såväl i
normalfallet som vid tillämpning av återinsjuknanderegeln. Statskontoret
anser däremot det vara administrativt fördelaktigt att i huvudsak låta
arbetsgivarna administrera en sådan bestämmelse framför alternativet att
ge försäkringskassan ett ökat ansvar för administrationen.
Skälen för mitt förslag: Utgångspunkten för utformningen av mitt
förslag om karensdag är den överenskommelse som träffats mellan rege-
ringen och det Socialdemokratiska arbetarepartiet i syfte att minska ut-
gifterna för sjukförsäkringen. Effekterna för de försäkrade bör i
möjligaste mån i förhållande till inkomsten vara lika för alla. Reglerna
bör också utformas så att de är lätta att administrera.
Enligt SjLL utges sjuklön från den tidpunkt när sjukanmälan sker och
arbetstagaren går miste om anställningsförmåner till följd av arbetsoför-
måga på grund av sjukdom. Enligt AFL gäller i allmänhet att sjukpen-
ning för de första 14 dagarna utges fr.o.m. den dag då anmälan om
sjukfallet gjordes hos försäkringskassan och för följande dagar under
förutsättning att arbete skulle ha utförts dessa dagar. Reglerna om en
karensdag anknyts till dessa system så att sjuklön inte skall utges för den
första dagen i varje sjuklöneperiod och sjukpenning inte för den första
dagen i varje sjukperiod som sådan ersättning annars skulle ha utgetts.
Vid timberäknad sjukpenning avses den första dag som den försäkrade
skulle ha arbetat om han inte varit sjuk.
Enligt SjLL är rätten till sjuklön inte förenad med något krav på att
sjukfrånvaron skall ha varat viss minsta tid under en dag. I sjukförsäk-
ringssystemet krävs däremot att arbetsförmågan varit nedsatt med minst
Prop. 1992/93:31
42
en fjärdedel, dvs. i princip att frånvaron varat minst en fjärdedel av
arbetstiden. Denna skillnad i reglerna har också påpekats av några
remissinstanser. Enligt min mening skulle systemet dock bli alltför kom-
plicerat om någon form av tidsgräns anges för att en karensdag skall
föreligga. Härtill kommer att korttidsfrånvaron på grund av sjukdom till
övervägande del torde bestå av hela arbetsdagar. I ett sjuklönesystem
bör arbetsgivarna dessutom ha goda möjligheter att uppmärksamma om
en anställd otillbörligt utnyttjar reglerna.
En del remissinstanser har påpekat att den nuvarande successiva
minskningen av självrisken i början av ett sjukfall med först 75 %
(65 %) och därefter 90 % (80 %) kompensationsgrad kan vara motiverad
även i samband med reglerna om karensdag. Jag delar denna bedömning.
Dessutom bör sjuklönesystemet inte belastas med fler ändringar än nöd-
vändigt. Därför föreslår jag att kompensationsgraden i sjuklönesystemet
för vad som normalt blir dag två och tre i sjuklöneperioden oförändrat
skall utgöra 75 % av den lön och andra anställningsförmåner som arbets-
tagaren går miste om efter karensdagen och 90 % för tid därefter. Mot-
svarande skall gälla sjukpenning enligt AFL där kompensationsgraden
för de två dagar med sjukpenning som följer på karensdagen skall vara
65 % av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten och därefter
80 %. Arbetsgivarna skall liksom för närvarande kunna göra ett tillägg
till sjukpenningen med högst 10 % av inkomstbortfallet. För att mot-
verka att vissa arbetstagare via avtal tillförsäkras en högre kompensa-
tionsgrad vid sjukdom än andra skall liksom nu gälla att om arbetsgivaren
ger kompensation som i huvudsak medför en ersättning som tillsammans
med sjukpenningen per dag överstiger 75 % respektive 90 % skall det
medföra en minskning av ersättningen från den allmänna försäkringen så
att den totala ersättningsnivån inte överstiger nämnda nivåer.
I ett system med karensdag kan sjukfrånvaro för en person med kon-
centrerad arbetstid som inträffar just den dag personen skulle ha arbetat
medföra en relativt sett större självrisk än för personer med jämnt förde-
lad arbetstid. Arbetsgruppen föreslog därför vissa särregler med inne-
börd att den förlust av sjukersättning som uppkommer vid två karens-
dagar inte skall utgöra mer än en niondel av den genomsnittliga arbets-
tiden per månad. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
har framfört allvarliga invändningar mot de praktiska konsekvenserna av
den lagreglering som föreslogs av arbetsgruppen. Förbunden har hänvisat
till att såväl löneberäkning som sjuklönens storlek regleras i kollektivav-
tal på ett sätt som inte kan anpassas till arbetsgruppens förslag.
Effekter liknande dem arbetsgruppen redovisat har i viss mån uppstått
redan vid sänkningen av kompensationsgraderna i sjukersättningen
fr.o.m. den 1 mars 1991. Med hänsyn till vad kommunförbunden anfört
finner jag det inte motiverat att lägga fram förslag i syfte att maximera
självrisken for dem som har en ojämnt fördelad arbetstid. Jag vill tillägga
att, sett över en längre period, får den som har koncentrerad arbetstid
inte nämnvärt större inkomstbortfall vid sjukfrånvaro än en person med
jämnt fördelad arbetstid. Den av arbetsgruppen föreslagna särregeln bör
därför inte införas.
Prop. 1992/93:31
43
När en arbetstagare under en sjukperiod skulle ha arbetat hos mer än
en arbetsgivare skall enligt SjLL varje arbetsgivare utge sjuklön under
motsvarande sjuklöneperiod. I ett system med karensdag behöver enligt
den föreslagna huvudregeln ingen arbetsgivare betala sjuklön för den
första dagen i respektive sjuklöneperiod. För att undgå att en arbetstagare
skall drabbas av mer än två karensdagar per sjukperiod föreslog arbets-
gruppen undantagsregler så att arbetstagare skulle ha möjlighet att hos
en arbetsgivare begära sjuklön fr.o.m. första dagen om han tidigare i
samma sjukperiod redan gått miste om sjuklön motsvarande två karens-
dagar hos annan arbetsgivare. Försäkringskassan skulle kunna bekräfta
uppgift om att ersättning innehållits tidigare i sjukperioden. Vid tvist
skulle försäkringskassan även kunna utge s.k. sjuklönegaranti. Mot detta
förslag har remissinstanser bl.a invänt att konsekvensen blir att arbets-
givare kan komma att sväva i tvivelsmål om de skall betala sjuklön eller
inte.
Undantagsregler med hänsyn till att en person med flera arbetsgivare
riskerar att få flera karensdagar under samma sjukperiod skulle ställa
krav på omfattande administration hos försäkringskassan och arbets-
givarna. Med hänsyn härtill och då kostnadsansvaret skulle komma att
åvila arbetsgivaren är det enligt min bedömning inte rimligt att skapa en
undantagsregel för denna mindre vanliga situation. Inte heller skall det i
sjuklönesystemet finnas undantag från bestämmelsen om karensdag i
situationer där försäkrade som har sådana inkomstförhållanden att de
under en sjukperiod kan uppbära såväl sjukpenning som sjuklön, exem-
pelvis uppdragstagare som även har en anställning. I sjukförsäkringen
skall dock sjukpenning utges fr.o.m. första dagen om det gäller ett sjuk-
fall som inletts med en sjuklöneperiod.
I samband med att regeringen i prop. 1991/92:38 om inriktning av den
ekonomiska politiken aviserade förslaget om införande av karensdagar
betonades vikten av att skapa system som är rättvisa. Nu gällande sjuk-
löneavtal är anpassade till hittillsvarande regler om sjuklön enligt SJLL
och sjukpenning enligt AFL. Ett införande av karensdag m.m. enligt de
principer som nu föreslås torde innebära att avtalen i vissa delar behöver
anpassas. Utgångspunkt för förslagen är att den nödvändiga anpassningen av
sjuklöneavtalen även fortsättningsvis skall fungera så att särskilda lag-
stiftningsåtgärder med syfte att åstadkomma likformighet inte skall bli
aktuella.
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: En ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från
det en tidigare sjukperiod avslutats skall betraktas som en fortsätt-
ning på den tidigare sjukperioden när det gäller karensdag, ersätt-
ningens storlek och sjuklöneperiodens längd.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
44
Remissinstanserna: Förslaget har vunnit stöd hos alla remissinstanser
som yttrat sig i frågan. Många bedömer att ett skydd vid återinsjuknande
skulle ge en positiv effekt på benägenheten att snabbt återgå till arbete
efter en sjukperiod. Några instanser framhåller dock att förslaget kan
innebära administrativt merarbete för arbetsgivaren. En åsikt som fram-
förs från bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen, Försäkringskasseförbundet
(FKF), LO och Försäkringsanställdas Förbund (FF) är att fem dagar är
för kort tid. Några instanser föreslår att undantaget skall utsträckas till
att omfatta återinsjuknande inom 20 dagar.
Skälen för mitt förslag: Det är viktigt att en karensdag i sjuklöne- och
sjukförsäkringssystemen inte medför att den som varit sjuk avvaktar med
att återgå i arbete för att inte riskera att direkt drabbas av en ny karens-
dag eller lägre ersättningnivå för de följande två dagarna om han åter
insjuknar.
I samband med att bestämmelserna om rehabilitering och rehabilite-
ringsersättning infördes i AFL gav riksdagen regeringen till känna att
begreppet sjukperiod borde belysas ytterligare (bet. 1990/91 :SfU16,
rskr. 1990/91:303). I prop. 1991/92:40 om vissa socialförsäkringsfrågor,
m.m. lades därefter fram förslag om vissa ändringar i reglerna om sjuk-
period. Föredragande statsrådet anförde att frågan i övrigt skulle beredas
i samband med utarbetande av förslag om införande av karensdagar.
Socialförsäkringsutskottet beklagade i betänkandet 1991/92:SfU5 att
övriga problem som hängde samman med begreppet sjukperiod inte hade
kunnat lösas och vidhöll sin uppfattning att begreppet sjukperiod borde
belysas ytterligare. Utskottet ansåg det emellertid viktigt att de ändrade
kompensationsgraderna inom sjukförsäkringen inte medför att systemet
blir rehabiliteringshämmande. Regeringen borde därför snarast möjligt
återkomma till riksdagen med förslag som undanröjde sådana effekter.
Utskottet pekade i sammanhanget på en lösning som föreslagits i en
motion till riksdagen. Som exempel på en negativ effekt av reglerna
angavs i denna att sjukskrivna personer som återvänder till arbetsplatsen
för ett arbetsförsök får lägre kompensationsgrad i ett nytt sjukfall om
arbetsförsöket misslyckas. I motionen föreslogs därför att det skall anses
som en och samma sjukperiod om en person insjuknar på nytt inom fem
kalenderdagar från närmast föregående dag med sjukpenning. Utskottet
erinrade också om att utskottet tidigare förutsatt att en form av samman-
läggningsregel skulle komma att beröras i samband med belysningen och
övervägandena om begreppet sjukperiod. Vad utskottet anfört gav riks-
dagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1991/92:81).
Liknande synpunkter har framförts från RFV och försäkringskassorna
som även hävdat att många försäkrade inte vågar ta steget från en fjär-
dedels sjukskrivning till arbete på heltid inför risken att få sänkt sjuker-
sättning efter ett misslyckat arbetsförsök. Det finns också fall där perso-
ner tvekar att återgå i arbete efter t.ex. en svår influensa om de riskerar
ett återinsjuknande.
Enligt min mening bör en återinsjuknanderegel införas för att undan-
röja nu redovisade problem. Problemen kan annars bli än mer uttalade i
ett system med en karensdag. Jag föreslår därför att en ny sjukperiod
Prop. 1992/93:31
45
som börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats bör
betraktas som fortsättning på den tidigare sjukperioden i vissa avseenden.
Det bör gälla karensdag, ersättningens storlek och avgränsningen av
sjuklöneperioden. Vid insjuknande inom fem dagar från det den tidigare
sjukperioden upphörde skall ersättning således utges fr.o.m. den första
dagen i den senare perioden om den försäkrade i den föregående sjuk-
perioden haft en karensdag. Om en sjuklöneperiod inte pågått 14 dagar
när den första sjukperioden avslutas, skall samma sjuklöneperiod anses
fortsätta vid återinsjuknandet. Vid långa sjukfall kommer därmed ersätt-
ningsnivån att förbli oförändrad. I andra hänseenden gäller att återin-
sjuknandet inleder en ny sjukperiod, vilket innebär bl.a. att en ny sjuk-
anmälan måste göras.
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: En karensdag skall även gälla for egenföretagare,
dvs. den som är försäkrad mot bortfall av inkomst av annat för-
värvsarbete. Detsamma skall gälla i den frivilliga sjukpenningför-
säkringen.
Arbetsgruppens förslag: Karensdagar skall gälla också för egenföre-
tagare och inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Samtidigt skall
möjligheten att välja en högre självrisk motsvarande en karenstid om 30
dagar mot en lägre avgift bestå.
Remissinstanserna: RFV tillstyrker förslaget. I övrigt har inga
remissinstanser berört den föreslagna lagändringen.
Skälen för min bedömning: Den allmänna utgångspunkten för ett
införande av självrisk vid sjukersättning i form av en karensdag är att
reglerna skall gälla alla. Enligt AFL har egenföretagare, dvs. den som
är försäkrad mot bortfall av inkomst av annat förvärvsarbete, möjlighet
att välja en försäkring med 3 eller 30 karensdagar.
De generella karensdagsreglema bör enligt min mening även omfatta
egenföretagares sjukförsäkring. Om egenföretagaren avstår från alterna-
tiven med 3 eller 30 dagar skall huvudregeln gälla att sjukpenning inte
utges för den första dagen av varje sjukperiod. Väljs en karenstid av 3
eller 30 dagar skall inte den i det föregående redovisade återinsjuknande-
regeln tillämpas och inte heller det allmänna högriskskydd som jag i det
följande kommer att föreslå.
De allmänna sjukpenningreglema är tillämpliga även på den frivilliga
sjukpenningförsäkringen. Det system med en karensdag som nu föreslås
gälla generellt inom sjukförsäkringen bör således även gälla den frivilliga
sjukpenningförsäkringen såvitt den försäkrade inte väljer en karenstid av
3 eller 30 dagar.
46
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: En arbetsgivare skall även i fortsättningen ha
möjlighet att försäkra sig för höga sjuklönekostnader utöver sjuk-
lön för de två första ersättningsdagama i varje sjukperiod.
Arbetsgruppens överväganden: Överensstämmer med min bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Inga remissinstanser har berört frågan.
Skälen för min bedömning: Samtidigt med SjLL infördes en möjlig-
het för små företag att hos försäkringskassan försäkra sig för höga sjuk-
lönekostnader. Motivet för denna särskilda försäkring var att skydda de
små företagen mot höga sjuklönekostnader till följd av faktorer som de
inte kan påverka. Däremot skulle försäkringen inte minska den stimulans
till insatser för förbättrad arbetsmiljö som är ett av huvudmotiven bakom
sjuklönereformen. Försäkringen är frivillig och kan tecknas av företag
med en lönesumma som bortsett från sociala avgifter m.m. per kalenderår
inte överstiger 90 basbelopp. Försäkringen innehåller en självrisk genom
att den inte ersätter företagets kostnader för de två första dagarna med
sjuklön i sjukperioden. Den ersätter heller inte företagets kostnader för
sjuklön till arbetstagare som efter beslut av försäkringskassan har rätt till
särskild ersättning på grund av omfattande korttids frånvaro. Sådana
kostnader ersätts i särskild ordning.
När karensdagar införs i sjuklönesystemet kommer de första dagarna
med sjuklön att i regel motsvara ersättning för dag 2 och 3 i sjuklöne-
perioden. Enligt gällande regler för sjuklöneförsäkringen kommer såle-
des inslaget av självrisk för arbetsgivaren att bestå ehuru med en viss
förskjutning över sjukperioden. Införandet av karensdagar föranleder
därför inte någon regeländring. Däremot blir det nödvändigt för Riks-
försäkringsverket att vid fastställande av försäkringspremien för år 1993
beakta effekterna av införande av karensdag.
Mitt förslag: Ett allmänt högriskskydd införs med innebörd att
antalet karensdagar i förhållande till en arbetsgivare begränsas till
tio under en tolvmånadersperiod. Antalet karensdagar i sjukför-
säkringen begränsas också till tio. Kostnadsansvaret för detta
högriskskydd skall inom sjuklönesystemet bäras av arbetsgivaren.
Arbetsgruppens förslag: Antalet karensdagar för en försäkrad begrän-
sas till tio under en tolvmånadersperiod. Kostnadsansvaret för det all-
männa högriskskyddet bärs av arbetsgivaren inom sjuklönesystemet.
47
Den s.k. sjuklönegarantin - att försäkringskassan utger ersättning till
arbetstagare vid tvist - skall omfatta vissa situationer där tvisten beror
på tillämpning av bestämmelserna om karensdagar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till införande
av ett allmänt högriskskydd. Några instanser, däribland LO, anser att
skyddet borde vara mer generöst utformat. Arbetarskyddsstyrelsen fram-
håller att det ur rehabiliteringssynpunkt är viktigt att poängtera att det
inte innebär en rättighet att vara borta vid fem tillfällen utan läkarintyg.
RFV bedömer att undantag efter tio karensdagar kan innebära en felak-
tig styrning. Statens arbetsgivarverk framför en liknande synpunkt och
hävdar samtidigt att det inte går att undvika tröskeleffekter med den
valda utformningen. Försäkringskasseförbundet vill att tolvmånaders-
gränsen förtydligas. Förbundet ifrågasätter mot bakgrund av försäkrings-
kassans ringa erfarenhet av arbetsrättsliga frågor om sjuklönegarantin
skall utökas.
Skälen för mitt förslag: Syftet med högriskskydd i samband med
sjukersättning är att skydda individen från ett alltför omfattande inkomstbort-
fall till följd av en karensdagsregel. Enligt min mening bör ett system
med karensdagar i princip vara detsamma för alla även om det är ofrån-
komligt att de ekonomiska konsekvenserna varierar för olika personer
beroende på sjukfrånvarons omfattning. Personer som drabbas av sjuk-
dom vid några enstaka tillfällen bör enligt min mening kunna bära in-
komstförlusten av att en karensdag införs i sjuklöne- och sjukförsäkrings-
systemen. För att garantera att inkomstförlusten till följd av karensdagar
inte blir alltför stor för personer med omfattande sjukfrånvaro bör ett
högriskskydd ingå i systemet med karensdagar.
Arbetsgruppen har föreslagit att reglerna om karensdagar kompletteras
med ett allmänt högriskskydd så att antalet karensdagar begränsas till tio
under en tolvmånadersperiod. Jag bedömer att tio karensdagar är en
lämplig begränsning som bör gälla i ett allmänt högriskskydd även vid
införande av en karensdag.
Vid avgränsning av tolvmånadersperioden bör som första dag räknas
den första dag som någon gått miste om sjukersättning till följd av be-
stämmelserna om karensdag. Högriskskyddet föreslås gälla oberoende av
orsaken till sjukfrånvaron. Detta innebär att en person efter tio sjukfall
kan komma i åtnjutande av högriskskyddet utan att någon gång ha be-
sökt läkare. I ett sjuklönesystem torde sjukfrånvarobeteenden som inte
har någon uppenbar medicinsk förklaring dock uppmärksammas på
arbetsplatsen.
Som jag tidigare anfört (avsnitt 4.2) avses karensdag beräknas endast
en gång för personer som återinsjuknar inom fem dagar. Det medför å
ena sidan att sjukersättningskostnadema ökar för sjukfall där annars
ersättning skulle ha innehållits för den första dagen i det senare sjuk-
fallet. A andra sidan kommer det allmänna högriskskyddet att träda in
senare än vad som annars skulle ha blivit fallet.
En väsentlig utgångspunkt för mitt förslag är att bibehålla de fördelar
i form av förenklad administration och tydliga incitament som sjuklöne-
reformen innebär. Detta innebär att administrationen av de nya reglerna
Prop. 1992/93:31
48
så långt som möjligt bör ske inom ramen för företagens personaladmini-
stration. På samma sätt som skall gälla i ett enskilt sjukfall föreslår jag
att det allmänna högriskskyddet, genom vilket antalet karensdagar maxi-
meras till tio per år, skall gälla för varje arbetsgivare för sig. Motsva-
rande skall gälla vid blandade förvärvsförhållanden, dvs. antalet sjukfall
hos en arbetsgivare skall inte läggas ihop med sjukfall som anmäls till
försäkringskassan.
I arbetsgruppens förslag ingick att den s.k. sjuklönegarantin, dvs. möj-
ligheten för försäkringskassan att utge ersättning till arbetstagaren vid
visst slag av tvist om sjuklön skulle utökas så att den även omfattade
tvist med anledning av det allmänna högriskskyddet. Mot bakgrund av
att mitt förslag inte innehåller regler som särskilt skulle kunna tänkas ge
upphov till tvist, anser jag det inte vara motiverat med sjuklönegaranti
avseende det allmänna högriskskyddet.
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: Det nuvarande högriskskyddet för personer som
har en omfattande och återkommande sjukfrånvaro bibehålls.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Av de instanser som särskilt berört denna fråga är
några, däribland RFV och Statskontoret, negativa till att vissa grupper
genom det särskilda högriskskyddet helt befrias från karensdagar.
Statens arbetsgivarverk och Statskontoret förordar ett generellt utformat
högriskskydd, dvs. ett skydd som inte består av ett allmänt och ett sär-
skilt högriskskydd. RFV anser att förslaget med ett allmänt och ett sär-
skilt högriskskydd medför olägenheter ur administrativ och informativ
synvinkel. RFV förordar ett alternativ där de båda systemen slås ihop. I
detta skulle reglerna modifieras så att det kan innefatta fler personer,
samtidigt som det kombineras med krav på åtgärder för att minska an-
talet sjukfall. Den vidare kretsen skall även omfatta personer som inte
har en medicinskt väl dokumenterad sjukdom. Statens handikappråd och
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) anser att tillämpningen
skall vara mer generös än vad den är idag. Då prövningen enligt nuva-
rande regler är snäv, upplevs den av enskilda som integritetskränkande
och lämnar utrymme för godtycke. HCK anser att förslaget om ett sär-
skilt och ett allmänt högriskskydd är följdriktigt.
Skälen för min bedömning: Det föreslagna allmänna högriskskyddet
ger ett begränsat skydd för personer som år efter år drabbas av en om-
fattande sjukfrånvaro, t.ex. de som har infektioner och cykliskt återkom-
mande sjukdomar. I samband med att kompensationsgraderna sänktes
den 1 mars 1991 infördes ett speciellt högriskskydd som syftade till att
skydda dessa grupper. Skyddet innebär en rätt till sjuklön med 90 % av
inkomstbortfallet respektive sjukpenning med 80 % av SGI fr.o.m den
första dagen i sjukfallet.
4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 31
49
Arbetsgruppen konstaterade att det särskilda högriskskyddet behövs
som ett förstärkt skydd mot alltför stora inkomstförluster för individer
som har en omfattande och återkommande sjukfrånvaro. Jag delar ar-
betsgruppens bedömning att införande av karensdagar kompletterat en-
dast med ett allmänt högriskskydd skulle leda till en betydande inkomst-
förlust för en enskild med frekvent och återkommande sjukfrånvaro.
Även vid införande av endast en karensdag bör enligt min mening ett
särskilt högriskskydd motsvarande nuvarande högriskskydd ingå i de nya
reglerna.
Några remissinstanser har framfört synpunkter om att det enbart skulle
finnas ett högriskskydd. Riksförsäkringsverket har konkretiserat detta i
ett förslag med modifierade regler för det särskilda högriskskyddet så att
det omfattar fler försäkrade samtidigt som dessa skulle få viss självrisk
i form av ett högsta antal karensdagar. Jag förordar dock arbetsgruppens
förslag om ett allmänt och ett särskilt högriskskydd främst på grund av
att administrationen av det allmänna högriskskyddet uteslutande förläggs
till arbetsgivaren som i första hand är den som har tillgång till det rele-
vanta underlaget för detta högriskskydd.
Vidare är det, enligt min mening, angeläget att bibehålla det särskilda
skyddet för de människor som har särskilt omfattande sjukfrånvaro.
Det är för närvarande försäkringskassan som beslutar om högriskskydd
för personer med omfattande sjukfrånvaro. Detta bör enligt min mening
gälla även fortsättningsvis så att sjukersättning utges av arbetsgivaren
som därefter erhåller ersättning från sjukpenningförsäkringen. För per-
soner med rätt till nuvarande högriskskydd innebär de föreslagna regler-
na om en karensdag ingen skillnad jämfört med i dag.
Prop. 1992/93:31
Med utgångspunkt bl.a. i regeringens överenskommelse med Social-
demokratiska arbetarepartiet kommer här läggas förslag vad gäller er-
sättning till långvarigt sjuka och försäkrade som genomgår rehabilite-
ring.
Ett skäl till förslagen är att i dagens ekonomiska situation är kraftiga
besparingar ofrånkomliga inom i stort sett alla delar av socialförsäkringen
eftersom denna är en av de största offentliga utgiftsposterna. Skäl för
åtgärderna är samtidigt att bibehålla och förstärka incitamenten för reha-
bilitering av långtidssjuka så att tidigare återgång till förvärvsarbete
befrämjas.
Enligt överenskommelsen skall kompensationsgraden för sjukpenning
vara 80 % även för sjukfall som är längre än 90 dagar och sänkas till
70 % för sjukfall som varat mer än ett år. Samtidigt skall kompensa-
tionsgraden i rehabiliteringspenningen sänkas från 100 % till 95 %.
50
Härvid bibehålls trots besparingarna en skillnad i kompensationsgrad
mellan sjukpenning och rehabiliteringsersättning som ger ekonomiskt
incitament för den enskilde att genomgå rehabilitering. Till grund för
förslaget ligger också en jämförelse med kompensationsgraden vid för-
tidspension. Jag vill betona att även med de här föreslagna kompensa-
tionsgraderna för långtidssjuka är ersättningen i den svenska sjukförsäk-
ringen förhållandevis hög sett i ett internationellt perspektiv.
Förslaget att sänka sjukersättningsnivån för långtidssjukskrivna skall
bl.a. ses mot bakgrund av att de mycket långa sjukfallen, oaktat de
förändringar som genomförts under senare år vad gäller möjligheter till
rehabilitering, fortfarande ligger på en hög nivå. År 1991 svarade sjuk-
fall som varat minst ett år för 37 % av sjukpenningdagama.
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: Kompensationsgraden för rehabiliteringspenning
skall sänkas från 100 % till 95 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
Skälen för mitt förslag: Mot bakgrund av behovet att åstadkomma
besparingar inom socialförsäkringen är det ofrånkomligt att vidta åt-
gärder inom samtliga delar av försäkringen. Förändringen har anpassats
så att det fortfarande skall finnas ett ekonomiskt incitament för att delta
i rehabiliteringsåtgärder.
Mitt förslag: Fr.o.m den 91 :a dagen t.o.m. den 365:e dagen i
sjukperioden skall kompensationsgraden inom sjukpenningförsäk-
ringen sänkas från 90 % till 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
Skälen för mitt förslag: I uppgörelsen mellan regeringen och Social-
demokratiska arbetarepartiet ingår att sjukersättningen skall sänkas
successivt för längre sjukfall. I enlighet härmed föreslår jag att sjukpen-
ningen fr.o.m. den 91:a dagen i en sjukperiod skall utges med 80 %.
Mitt förslag: Kompensationsgraden inom sjukpenningförsäkringen
skall sänkas från 90 till 70 % av den sjukpenninggrundande in-
komsten fr.o.m. dag 366 i en sjukperiod.
51
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande regler kan prövning av
rätten till sjukbidrag eller förtidspension ske antingen efter ansökan från
den försäkrade eller på försäkringskassans initiativ. Vid prövningen görs
en grundlig prövning utifrån medicinska och arbetsmarknadsmässiga
utredningar. Sjukbidraget ger en kompensationsnivå som vanligen ligger
mellan 65 och 70 % av SGI.
Som en möjlig åtgärd för att minska omfattningen av mycket långa
sjukfall och med hänvisning till sjukersättningsvillkor i andra länder, har
i olika sammanhang framförts att en strikt gräns för sjukpenning på ett
år borde införas och att inkomstbortfallsersättning därefter skulle utges i
form av sjukbidrag/förtidspension. Beslut om sjukbidrag tydliggör för
individen att sjukdomen ytterligare påverkar hans ekonomiska situation.
Sjukbidrag har i de allra flesta fall inneburit ett ytterligare steg bort från
arbetsmarknaden. Det finns därför anledning att ifrågasätta en automatisk
övergång till sjukbidrag vilket kraftigt skulle öka antalet långtidssjuka
med sjukbidrag/förtidspension. Sjukbidrag kan också vara alltför trubbigt
som ersättningsform exempelvis när prognosen för ett långt sjukfall är
att det kommer att bestå ytterligare ett par månader i avvaktan på viss
medicinsk åtgärd. Enligt min mening bör inte alternativet med automa-
tisk övergång till sjukbidrag väljas.
Ett skäl till en generell tidsgräns för sjukskrivning som framförts är att
alla då skulle få samma kompensationsnivå efter viss tids sjukskrivning.
Med nuvarande regler skall en övergång till förtidspension/sjukbidrag
efter omkring ett års sjukskrivning för den som bedöms ha en klart
bestående arbetsoförmåga, medan den som har en mer oklar rehabilite-
ringsprognos kan uppbära den högre sjukpenningnivån under flera år.
Jag finner detta otillfredställande. Mitt förslag är därför att kompensa-
tionsgraden för sjukpenning sänks till 70 % efter dag 365.
I den grupp försäkrade som är sjukskrivna mer än ett år finns personer
som efter en begränsad tids behandling kommer att återgå i arbete. Det
finns också personer i denna grupp som har livshotande sjukdomar. Det
kan finnas skäl att överväga om särskilda regler skall införas för dessa
grupper. Utformningen av en undantagsregel i form av en särskild kom-
pensationsgrad för dessa situationer stöter dock på stora problem när det
gäller att avgränsa vilka som skulle vara berättigade till högre ersätt-
ning. Det krävs ytterligare utredning om behovet av och möjligheterna
att införa sådana bestämmelser. Jag kommer senare (avsnitt 10.1) att
föreslå att bestämmelserna om 70 % kompensationsgrad skall tillämpas
först fr.o.m. den 1 juli 1993. Jag avser att dessförinnan återkomma till
regeringen med min bedömning i frågan.
Vid en sänkning av kompensationsgraden till 70 % kan det för en
ganska stor grupp försäkrade bli ekonomiskt intressant att ansöka om
sjukbidrag, bl.a. då sjukbidrag och förtidspension medför rätt till kom-
pletterande ersättningar från avtalsförsäkringarna. Troligen kommer
försäkringskassorna att ställas inför ett ökat tryck vad gäller ansökningar
från de försäkrade såväl vad gäller rehabiliteringsersättning som sjuk-
bidrag. Detta ställer krav på bl.a. kassornas administration och de utred-
ningsinstanser som försäkringskassan är beroende av om rimliga hand-
Prop. 1992/93:31
52
läggningstider skall kunna upprätthållas samtidigt som antalet förtidspen-
sionerade kan komma att öka betydligt.
Sänkningen av kompensationsgraden i sjukpenningförsäkringen efter
dag 365 avses träda i kraft den 1 april 1993. De som varit långtidssjuk-
skrivna mer än ett år bör med hänsyn till omställningsbehov inte ome-
delbart få sin sjukersättning sänkt med 20 % vid ikraftträdandet. Jag
kommer som nämnts att föreslå att sänkning till 70-procentsnivån får ske
tidigast den 1 juli 1993.
Den omedelbara besparingseffekten av sänkt kompensationsnivå i sjuk-
penningen efter dag 365 kommer på lite längre sikt att reduceras med
hänsyn till att en del långtidssjukskrivna kommer att övergå till rehabili-
teringspenning. Åtgärden kommer också enligt min uppfattning att leda
till att antalet sjukdagar blir påtagligt färre bl.a. då beviljande av reha-
biliteringsersättning är början på en process som avses sluta i tidig åter-
gång i förvärvsarbete.
Vid en sänkning av sjukpenningnivån till 70 % av SGI efter 365 dagar
finns det enligt min mening skäl att överväga en särregel så att sänk-
ningen får avsedd effekt.
Enligt gällande regler i 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL definieras en
sjukperiod såsom "tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider
av sjukdom som avses i 7 § eller har rätt till sjukpenning enligt 7 b §
eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §". Enligt 7 § andra stycket
SjLL definieras sjukperiod som "tid under vilken arbetstagaren i oav-
bruten följd lider av sjukdom som avses i 4 §."
Beroende på omständigheterna i enskilda fall kan en längre tids sjuk-
dom ibland leda till en sammanhängande sjukperiod, ibland till en serie
av flera sjukperioder med korta avbrott. Gränsen dag 365/366 kommer
att få en märkbar ekonomisk konsekvens för den försäkrade och kan
leda till en viss anpassning av sjukskrivningsmönstren för långa sjukfall.
Jag har tidigare (avsnitt 4.2) föreslagit en ändring i reglerna om sjuk-
period. Enligt förslaget skall en ny sjukperiod som börjar inom fem
dagar från en tidigare sjukperiod betraktas som samma sjukperiod som
den tidigare när det gäller karensdag, ersättningens storlek och avgräns-
ning av sjuklöneperioden. För en långtidssjukskriven som anmäler sig
frisk och därefter sjukanmäler sig efter en längre period än fem dagar
kommer en ny sjukperiod inledas och därmed kommer de olika kompen-
sationsgraderna som gäller inledningsvis för sjukersättning att gälla. 1
praktiken skulle detta kunna innebära att en försäkrad med en serie
långa sjukperioder som tillsammans kan sträcka sig betydligt över ett år
ändå inte uppnår 365-dagarsgränsen.
En grundläggande utgångspunkt för reglerna för sjukersättning är att
befrämja rehabilitering, dvs. att långtidssjukskrivna tillfrisknar. Det är
därför väsentligt att friskanmälan inte fördröjs till följd av risken att ett
misslyckat arbetsförsök resulterar i sänkt ersättning vid ett återin-
sjuknande. Förslaget om att ett återinsjuknande inom fem dagar inte
skall leda till ny karensdag eller sänkt ersättning har tillkommit av detta
skäl. Samtidigt är en ordning som medger att den försäkrade i ett mycket
långt sjukfall på ett relativt enkelt sätt kan undgå en sänkning av kom-
Prop. 1992/93:31
53
pensationsgraden såväl av rättviseskäl som ur ekonomisk synpunkt svår
att acceptera. Det kan därför vara nödvändigt att skapa någon form av
spärr så att den åsyftade effekten uppnås.
En sådan spärr får dock inte vara utformad så att den motverkar reha-
bilitering. Den bör också vara enkel för försäkringskassan att administ-
rera och lätt för den försäkrade att förstå. En lösning kan vara en be-
stämmelse med innebörden att vid beräkning av om sjukperiod förelegat
under 365 dagar skall längre sjukperioder sammanläggas om uppehållet
mellan dem understiger ett bestämt antal dagar. Frågan om hur en sådan
regel skall närmare utformas behöver ytterligare övervägas inom rege-
ringskansliet. Med hänsyn till att en sänkning av sjukpenningen till
70 % skall ske tidigast den 1 juli enligt övergångsbestämmelser som jag
kommer att föreslå (avsnitt 10.1) finns det tidsutrymme för sådana över-
väganden.
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: Om arbetsgivaren, även efter den 90:e dagen i en
sjukperiod, utger tillägg till sjukpenningen med mer än 10 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten skall försäkringskassan göra
avdrag på sjukpenningen i motsvarande mån. Till den del arbets-
givarens ersättning utges i förhållande till lön överstigande sju och
en halv gånger basbeloppet, skall minskning endast ske med be-
lopp som överstiger sjukpenningnivån med 10 procentenheter.
Motsvarande avdrag skall göras från den sjukpenning som utges
till arbetsgivaren när s.k. arbetsgivarinträde gäller om den sjuker-
sättning som utges till arbetstagaren överstiger den avsedda högsta
kompensationen vid sjukdom.
Skälen för mitt förslag: I samband med att kompensationsnivåema i
sjukpenningförsäkringen sänktes fr.o.m. den 1 mars 1991 infördes i
3 kap. 4 § AFL begränsningsregler med avsikt att säkerställa att de
sänkta kompensationsnivåema skulle drabba alla så lika som möjligt.
Enligt dessa tilläts arbetsgivaren att utöver sjukpenningen kompensera
arbetstagare med 10 % av förvärvsinkomsten under de första 90 dagarna
av en sjukperiod. Denna regel gäller även efter en sjuklöneperiod. Sjuk-
penning skall alltså enligt nuvarande regler minskas med ersättning
motsvarande vad arbetsgivaren utger om ersättningen från denne över-
stiger 10 % t.o.m. den 90:e dagen och för tid därefter motsvarande all
ersättning från arbetsgivaren.
Begränsningsregeln kompletteras med en särskild regel avseende an-
ställningsförmåner som räknat för år överstiger sju och en halv gånger
basbeloppet och som således inte grundar rätt till sjukpenning så att de
avsedda begränsningarna uppnås även vid högre inkomstläge. I 3 kap.
16 § AFL har motsvarande avräkningsregler avseende anställda som
54
enligt kollektivavtal erhåller sjuklön och omfattas av s.k. arbetsgivarin-
träde införts.
Enligt min mening är det även i samband med de ändringar av kom-
pensationsnivåema som nu föreslås väsentligt att de sänkta nivåerna
kommer att påverka alla så lika som möjligt. Jag föreslår därför att
förslaget om sänkta kompensationsnivåer kompletteras med bestämmel-
ser av samma innebörd som de idag gällande. Därmed bör det finnas
utrymme för arbetsgivarna att betala tillägg till sjukpenningen med 10 %
även vid längre sjukfall.
Prop. 1992/93:31
Inom socialförsäkringen och anslutande förmånssystem finns ett antal
dagersättningar som regelmässigt ansluter till sjukpenning/sjuklön och
som till sin karaktär delvis liknar sjukpenningen. I samband med de
förändrade reglerna för sjukpenning fr.o.m. den 1 mars 1991 sänktes
kompensationsgrader de inledande tre dagarna till 65 % även vad avser
vissa av dessa dagersättningar.
Enligt gällande regler är kompensationsgrader de tre första dagarna i
en ersättningsperiod 65 % vad gäller havandeskapspenning, närstående-
penning, smittbärarpenning, sjukpenning vid arbetsskada under den s.k.
samordningstiden och yrkesskadesjukpenning.
Vad gäller tillfällig föräldrapenning är kompensationsgraden 80 % för
de första 14 dagarna per barn och år och 90 % därefter. Kompensations-
graden för rehabiliteringspenning är för närvarande 100 % och bör som
framgår av mitt förslag i det föregående sänkas till 95 %.
När period med dagersättning bryts av sjukfrånvaro gäller i princip
samma regler som när förvärvsarbete föregått insjuknandet. I vissa fall
skall dock samma sjukperiod anses föreligga. T.ex. skall tid som försäk-
rad i oavbruten följd uppbär rehabiliteringsersättning eller sjukpenning
enligt 3 kap. 7 och 7 b §§ ses som samma sjukperiod.
Mitt förslag: Karensdag skall inte införas vid förmånerna reha-
biliteringspenning, sjukpenning i samband med medicinsk behand-
ling och medicinsk rehabilitering, närståendepenning, smittbärar-
penning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning.
Kompensationsgraden för sjukpenning enligt 3 kap. 7 b § AFL,
närståendepenning och smittbärarpenning föreslås höjd till 80 %
för de tre första dagarna i en sjukperiod.
55
Arbetsgruppens förslag: Karensdagar skall inte införas vid för-
månerna rehabiliteringspenning, sjukpenning i samband med medicinsk
behandling och medicinsk rehabilitering, närståendepenning, smittbärar-
penning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Kompensa-
tionsgraderna vad gäller sjukpenning i samband med medicinsk behand-
ling och medicinsk rehabilitering, närståendepenning, smittbärarpenning,
och havandeskapspenning föreslås höjas till 80 % dag 1-3.
Remissinstanserna: Förslaget att inte införa karensdagar i de aktuella
dagersättningarna ses som positivt av flertalet remissinstanser som har
yttrat sig i denna fråga. Flera instanser varnar samtidigt för att det finns
en överströmningsrisk i system där kompensationsgraderna varierar
mellan olika förmåner. Vissa instanser såsom Statens arbetsgivarverk,
RFV, SAF, FKF och SACO för fram överströmningsrisken som ett
starkt skäl för ett system med sänkt ersättningsgrad i flera förmåner.
Skälen för mitt förslag:
Rehabiliteringspenning
Enligt 22 kap. AFL har den som deltar i en arbetslivsinriktad rehabilite-
ring enligt en av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan rätt till
rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringsersättning kan utgå i form av
dels rehabiliteringspenning, dels särskilt bidrag.
Rehabiliteringen skall avse att förkorta sjukdomstiden eller helt eller
delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Den försäk-
rade måste ha sin arbetsförmåga nedsatt med minst en fjärdedel till följd
av sjukdom. Arbetsförmågan skall under tiden för rehabiliteringsåtgär-
den anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är
förhindrad att förvärvsarbeta. Om en period med rehabiliteringspenning
avbryts på grund av sjukdom, skall sjukperioden anses ha löpt i oav-
bruten följd sedan den första dagen med rehabiliteringspenning.
Beroende på arbetsförmågans nedsättning utges hel, tre fjärdedels, halv
eller en fjärdedels rehabiliteringspenning.
Jag delar arbetsgruppens bedömning att rehabiliteringspenning bör
undantas från reglerna om karensdag. En inledande period med en dag
utan ersättning synes inte vara förenlig med förmånens syfte, nämligen
att utgöra en positiv stimulans till rehabilitering och återgång i arbete
efter en ofta långvarig sjukskrivning.
Sjukpenning i samband med medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering
Sjukpenning enligt 3 kap. 7 b § AFL kan utges när den försäkrade genom-
går en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till
att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstid samt att förebygga eller
häva nedsättning av arbetsförmåga som förorsakats av sjukdom. Behand-
lingen skall vara ordinerad av läkare och ingå i en av försäkringskassan
godkänd plan. Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäk-
rade på grund av åtgärden är förhindrad att förvärvsarbeta.
Prop. 1992/93:31
56
Sjukpenning i samband med medicinsk behandling och medicinsk reha-
bilitering kan således utges i vissa situationer utan att sjukdom föreligger
eller arbetsförmågan är nedsatt, t.ex. då den försäkrade deltar i en sjuk-
domsföreby ggande behandlingsåtgärd.
Enligt nuvarande regler utgår ersättning enligt detta lagrum efter
samma principer som för sjukpenning enligt AFL. Karensdag i samband
med ersättning enligt 3 kap. 7 b § bör inte införas med tanke på att
ersättning ofta utges för en planerad sjukfrånvaro som varar en dag eller
mindre. För att rehabiliteringssyftet med bestämmelsen inte skall mot-
verkas föreslår jag också att kompensationsgraden för de tre första
dagarna i en sjukperiod skall höjas till 80 %.
Närståendepenning
Enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård
har en närstående som vårdar någon som är svårt sjuk i hemmet eller i
annan enskild bostad rätt till ersättning för tid då han avstår från för-
värvsarbete i samband med vården. Fr.o.m. den 1 juli 1992 har han rätt
till ersättning även om den sjuke vårdas på sjukhus eller annan vårdin-
rättning. Ersättning utges under högst 30 dagar sammanlagt för den
person som vårdas. Om någon vårdar mer än en person under samma
tid, berättigar det inte till ytterligare ersättning. Ersättning för vård av
en person får inte utges till flera vårdare för samma tid. Närståendepen-
ning utges inte om vårdaren för samma dag t.ex. erhåller havandeskaps-
penning eller föräldrapenningförmåner. Hel, halv eller fjärdedels ersätt-
ning utges till vårdare beroende av den tid han skulle ha arbetat om han
inte vårdat den sjuke. Ersättning utges med belopp motsvarande vårdarens
sjukpenning enligt AFL.
Jag anser att karensdag i en inledande period med närståendepenning
inte är förenlig med syftet att underlätta för en person att ta hand om en
svårt sjuk anhörig. Vidare innebär, som framhållits i en riksdagsmotion
som väckts i anledning av prop. 1991/92:106 om vissa socialförsäk-
ringsfrågor, den lägre kompensationsgraden på 65 % under de tre första
dagarna att det blir svårare för vårdaren att varva vård och förvärvsar-
bete eftersom inkomstbortfallet blir betydande. Socialförsäkringsutskottet
uttryckte i sitt betänkande 1991/92:SfU8 förståelse för behov av det slag
som motionären pekat på samtidigt som man förutsatte att regeringen
beaktar frågan i samband med den ytterligare belysning av begreppet
sjukperiod inom sjukförsäkringen som riksdagen tidigare begärt.
Jag delar arbetsgruppens bedömning att karensdag inte bör införas för
närståendepenning och anser samtidigt att kompensationsgraden bör vara
80 % från den första dagen. Därmed reduceras omfattningen av de
problem socialförsäkringsutskottet pekat på samtidigt som närstående-
penningen i sin utformning närmare kommer att överensstämma med
den tillfälliga föräldrapenningen.
Smittbärarpenning
Enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare kan den som har
eller kan antas ha en smittsam sjukdom utan att ha förlorat sin arbets-
förmåga till följd av sjukdomen ha rätt till smittbärarersättning. Även
Prop. 1992/93:31
57
den som för smitta eller kan antas föra smitta utan att vara sjuk på
grund av smittan har rätt till sådan ersättning. Förmånen kan utges i
form av dels smittbärarpenning, dels resekostnadsersättning.
Smittbärarpenning utges för närvarande med ett belopp som motsvarar
smittbärarens sjukpenning. Beroende av omfattningen av den tid som
smittbäraren skulle ha arbetat utges förmånen med hel, tre fjärdedels,
halv eller en ijärdedels smittbärarpenning.
Rätt till ersättning om en person måste avstå från förvärvsarbete kan
grundas i beslut enligt smittskyddslagen, livsmedelslagen eller föreskrif-
ter som har meddelats med stöd av livsmedelslagen. En person kan
också få ersättning om han måste avstå från förvärvsarbete på grund av
läkarundersökning eller hälsokontroll som syftar till att klarlägga om han
är smittad av en samhällsfarlig sjukdom eller har en sjukdom, en smitta,
ett sår eller annan skada som kan göra livsmedel som han hanterar
otjänligt till människoföda. Statens Livsmedelsverk förklarar i sitt
remissvar att i första hand skall möjligheterna att omplacera den anställ-
de prövas och omplacering torde med några få undantag i normalfallet
vara möjlig. Införs karensdagar tror verket dock att man får räkna med
att smittbärarpenning kommer att få utbetalas i högre utsträckning än
tidigare.
Jag delar arbetsgruppens bedömning att karenstid inte bör införas i en
period med smittbärarpenning eftersom detta skulle motverka syftet med
ersättningen, nämligen att skydda andra personer mot smitta eller skador.
Av samma skäl bör kompensationsgraden höjas till 80 % för de tre
första dagarna i en sjukperiod.
Tillfällig föräldrapenning
En förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för att vårda barn
under tolv års ålder har rätt till tillfällig föräldrapenning under högst
120 dagar per barn och år. Vid särskilda behov kan tillfällig föräldra-
penning utges även för barn mellan tolv och sexton år.
Tillfällig föräldrapenning utges bl.a. vid sjukdom hos barnet eller dess
ordinarie vårdare samt när en förälder behöver följa med barnet till
barnavårdscentral m.m. Härutöver har fadern rätt till tillfällig föräldra-
penning i samband med barns födelse eller adoption. Antalet sådana
dagar är tio för varje nyfött eller adopterat barn. Utöver de nu nämnda
ersättningarna har föräldrarna möjlighet att varje år disponera två s.k.
kontaktdagar för varje barn som har fyllt fyra men inte tolv år. Dagarna
är bl.a. avsedda för besök i och kontakt med barnens vardagsmiljö, t.ex.
barnomsorg och skola.
Vid vård av ett barn som är mer än 240 dagar skall fr.o.m. den 1 juli
1992 föräldrapenning kunna bytas ut mot tillfällig föräldrapenning en-
dast om det barn för vilket tillfällig föräldrapenning söks vårdas på
sjukhus.
Under de första 14 dagar som tillfällig föräldrapenning betalas ut
under ett år uppgår ersättningen till 80 % av SGI och därefter till 90 %.
Föräldrapenningförmåner utges inte om föräldern för samma dag uppbär
t.ex. sjukpenning. Tillfällig föräldrapenning kan utges med hel, halv
Prop. 1992/93:31
58
eller fjärdedels ersättning beroende på den tid en förälder skulle ha
arbetat om barnet inte hade blivit sjukt.
I samband med förändringarna i sjuk- och föräldrapenning, som trädde
i kraft den 1 mars 1991, gjordes en åtskillnad mellan de två ersättnings-
formerna genom att de tre inledande dagarna med en 65-procentig kom-
pensationsgrad inte infördes för tillfällig föräldraförsäkring. Skälen var
att lågavlönade föräldrar och föräldrar med flera barn som ofta är sjuka
skulle drabbas alltför hårt samt att kompensation för mistad lön när
tillfällig föräldrapenning uppbärs sällan utges från arbetsgivarna. De skäl
som låg till grund för denna åtskillnad torde vara lika tungt vägande vid
införande av en karensdag. Karensdag bör därför inte införas i samband
med tillfällig föräldrapenning. Införandet av karensdag i sjuklöne- och
sjukpenningsystemen föranleder således inga förändringar i kompensa-
tionsgraden för tillfällig föräldrapenning.
Många remissinstanser har framhållt att det finns risk att människor
ansöker om tillfällig föräldrapenning i stället för sjuklön eller sjukpen-
ning om två karensdagar införs endast för de senare ersättningsformer-
na. Mot dessa bedömningar kan framhållas att det inte uppstått någon
sådan effekt då kompensationsgraden för sjukpenning sänktes fr.o.m.
den 1 mars 1991. Vidare skulle det för många som normalt har sina
barn på daghem innebära att om föräldern tog ut tillfällig föräldrapen-
ning i stället för sjukpenning måste barnen stanna hemma de aktuella
dagarna. Enligt min bedömning torde risken för ett överutnyttjande av
tillfällig föräldrapenning vara begränsad när det rör sig om en karensdag
i sjukersättningen. Den trygghet för barnfamiljerna som den tillfälliga
föräldrapenningen innebär är av så stor betydelse att den uppväger
denna risk.
Havandeskapspenning
Enligt 3 kap. 9 och 9 a §§ AFL har blivande mödrar, som under gravi-
ditetens senare del på grund av arbetets art inte kan fortsätta sitt vanliga
arbete och inte kan omplaceras till andra arbetsuppgifter, rätt till havan-
deskapspenning. En kvinna har även rätt till havandeskapspenning om
hon inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete på grund av en föreskrift
om förbud mot arbete under havandeskap som har meddelats med stöd
av arbetsmiljölagen.
Havandeskapspenning utges tidigast fr.o.m. den 60:e dagen före den
beräknade förlossningen och längst t.o.m. den ll:e dagen före denna
tidpunkt, dvs. under högst 50 dagar. Har en kvinna blivit avstängd från
sitt arbete därför att arbetsmiljön kan medföra risk för fosterskador
utges ersättning redan fr.o.m. dagen för avstängningen.
Havandeskapspenning utges med samma belopp som sjukpenningen
dvs. 65 % de tre första ersatta dagarna och därefter 80 %. Havande-
skapspenning utges inte i den mån kvinnan för samma tid uppbär sjuk-
penning eller sjuklön.
Jag delar arbetsgruppens bedömning att karensdagar inte bör införas
för havandeskapspenningen. Nuvarande kompensationsgrader bör inte
förändras.
Prop. 1992/93:31
59
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: Någon särskild anpassning av reglerna i 3 kap.
lagen om arbetsskadeförsäkring bör inte ske.
Arbetsgruppens förslag: Under samordningstiden utges till den som
drabbats av arbetsskada för de första 14 dagarna av en sjukperiod sär-
skild arbetsskadesjukpenning med 67 % av SGI. Sådan sjukpenning
utges endast i den mån och till den del den är högre än den sjuklön,
sjukpenning enligt AFL eller sjukpenning enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF) som den skadade är berättigad till för
samma period.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna
fråga bedömer att arbetsgruppens förslag kommer att medföra en kraftig
ökning av antalet arbetsskadeanmälningar och därmed en ökad belast-
ning på försäkringskassorna. Försäkringsöverdomstolen anser att trycket
på de intygsskrivande läkarna kan komma att öka. SAF är tveksam till
förslaget om särskild arbetsskadesjukpenning och bedömer att det torde
strida mot den ILO-konvention om arbetsskadeförsäkring som Sverige
ratificerat. ILO-kommittén bedömer att förslaget inte strider mot kon-
ventionen. Kommittén konstaterar att den miniminivå för ersättning som
anges i den längre gående rekommendation som är knuten till konventio-
nen har beaktats.
Skälen för min bedömning: Arbetsskadeförsäkringen är samordnad
med den allmänna försäkringen vad gäller ersättning vid sjukdom under
den s.k. samordningstiden, dvs. de första 180 dagarna (90 dagar före
den 1 januari 1992) efter det att en arbetsskada inträffat. Bestämmelser-
na härom återfinns i 3 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF).
Samordningstiden är betydelsefull bl.a. från administrativ synpunkt,
eftersom rätten till ersättning enligt LAF inte behöver prövas i skadefall
där tillfrisknande sker under de första 180 dagarna efter det att skadan
inträffade. Därmed undviks omfattande utredningar och svåra sambands-
bedömningar i ett stort antal relativt snabbt övergående skadefall.
Av betydelse för de regler som skall gälla inom arbetsskadeförsäkring-
en är bl.a. den konvention (nr 121) om förmåner vid yrkesskada som
antogs av ILO år 1964 och ratificerades av Sverige år 1969 med verkan
från år 1970. Konventionen avser dels olika former av hälso- och sjuk-
vård, dels kontantförmåner.
En medlemsstat som tillhandahåller hälso- och sjukvård och därmed
sammanhängande förmåner enligt ett allmänt sjukförsäkringssystem kan
låta detta bli tillämpligt även på de yrkesskadade under förutsättning att
detta system har sådant innehåll att den yrkesskadade inte utsätts för
ekonomiska svårigheter av allvarlig art.
Konventionens artikel 9 föreskriver dels att förmånerna skall utges så
länge följderna av skadan består, dels att det i fråga om kontantförmåner
60
inte får förekomma karensdagar såvida inte medlemslandet vid anslut-
ningen till konventionen tillämpade ett system med karensdagar eller - i
samband med anslutningen - hade avgett förklaring om temporärt un-
dantag från konventionens bestämmelser till följd av otillräckligt utveck-
lade ekonomiska resurser och sjuk vårdsanordningar. I konstitutionsut-
skottets yttrande (1981/82:14 y) till socialförsäkringsutskottet i samband
med riksdagens behandling av prop. 1981/82:144 om ändringar i sjuk-
försäkringen m.m. uttalades bl.a. att inget av de nyss nämnda undan-
tagen är tillämpliga för Sverige.
Som nämnts i det föregående farms fram till den 1 december 1987
särskilda regler om s.k. insjuknandedag och fridag. Enligt regeln om
insjuknandedag utgavs i normalfallet inte sjukpenning för den dag då
sjukdomsfallet inträffade. När det gäller fridagsregeln utgavs inte sjuk-
penning för dag då den försäkrade inte skulle ha arbetat i sin huvud-
sakliga sysselsättning, om inte antalet sådana dagar översteg två. Något
undantag från dessa regler fanns inte för sjukfrånvaro till följd av arbets-
skada under samordningstiden. Mot bakgrund av vad konstitutionsut-
skottet uttalat måste förutsättas att dåvarande regler om insjuknandedag
och fridag inte ansågs som karensdagar enligt ILO-konventionen.
I det nuvarande ekonomiska läget är kraftiga besparingar inom i stort
sett alla delar av socialförsäkringssystemet ofrånkomliga. Med hänsyn
härtill bedömer jag, även sett mot bakgrund av effekterna av nu före-
slagna förändringar i förhållande till tidigare gällande regler för sjukför-
säkringen, att någon särskild anpassning av bestämmelserna i 3 kap. 1
och 2 §§ LAF inte bör göras när en karensdag införs i sjukpenningför-
säkringen m.m.
Som en följd av bestämmelserna om sjuklön utges inte ersättning enligt
LAF för arbetsskadesjukfall som inträffar efter samordningstidens utgång
om den försäkrade samtidigt har rätt till sjuklön. Enligt 3 kap. 5 § första
stycket LAF gäller att rätt till arbetsskadesjukpenning inte föreligger på
grundval av anställningsförmåner för tid under vilken den försäkrades
arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt SjLL.
Vid sjukdomsfall som utgör recidiv av en arbetsskada erhåller således
den som omfattas av SjLL sjukersättning i form av sjuklön under de
första 14 dagarna oavsett om sjukfallet inträffar före eller efter samord-
ningstidens utgång. Om sjukperioden fortsätter efter sjuklöneperioden
och samordningstiden löpt ut, erhåller den skadade arbetsskadesjuk-
penning med 100 % av SGI fr.o.m. dag 15.
Bestämmelserna i 3 kap. 5 § första stycket LAF är på samma sätt som
reglerna om samordningstiden av stort värde ur administrativ synpunkt
då försäkringskassan inte behöver pröva rätten till arbetsskadeersättning
vid sådana recidiv av en arbetsskada som avslutas inom sjuklöneperio-
den. Av detta skäl bör vid införande av en karensdag i sjuklönesystemet
regeln i denna del bibehållas oförändrad, vilket innebär att recidiv av
arbetsskada som inträffar inom ramen för en sjuklöneperiod inte skall
medföra rätt till arbetsskadeersättning.
Prop. 1992/93:31
61
Den som inte har rätt till sjuklön vid recidiv av arbetsskada som in-
träffar efter samordningstiden kommer - på samma sätt som i dag - att
få sjukpenning enligt LAF såväl för den första dagen i sjukperioden som
för tiden därefter.
De villkor som jag redovisat ovan bör även gälla för ersättningar enligt
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om
krigsskadeersättning till sjömän. Någon särskild föreskrift i lag erfordras
inte.
Prop. 1992/93:31
I 7 och 13 kap. AFL föreskrivs att försäkrad har rätt till förtidspension
om arbetsförmågan på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den
fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften
och om nedsättningen kan anses varaktig. Bedöms nedsättningen inte
som varaktig men dock att den antas bli bestående avsevärd tid, har den
försäkrade rätt till sjukbidrag. Då jag i det följande talar om förtids-
pension avses, om ej annat sägs, även sjukbidrag.
Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning skall beaktas den för-
säkrades förmåga att bereda sig inkomst genom sådant arbete som mot-
svarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras med
hänsyn till den försäkrades utbildning och tidigare verksamhet samt
ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den
föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan.
Förtidspension utges på tre olika nivåer beroende på omfattningen av
arbetsförmågans nedsättning. Hel förtidspension beviljas försäkrad, vars
arbetsförmåga är så nedsatt att intet eller endast ringa del därav återstår.
Härmed avses enligt praxis att arbetsförmågan är nedsatt med minst fem
sjättedelar. Försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men
likväl med avsevärt mer än hälften beviljas två tredjedelar av hel förtids-
pension. Arbetsförmågan skall enligt praxis vara nedsatt med minst två
tredjedelar men ej fem sjättedelar. Halv förtidspension beviljas försäkrad
vars arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften men ej två tredjedelar.
Ar arbetsförmågan inte nedsatt med minst hälften kan förtidspension ej
utges. Förtidspension utges från folkpensioneringen respektive den all-
männa tilläggspensioneringen.
Folkpensionen är inte relaterad till tidigare förvärvsinkomster och
utgör 96 % av basbeloppet för en ensam pensionär. För en gift försäk-
rad vars make uppbär hel folkpension utgör pensionen 78,5 % av basbe-
loppet. Uppbär maken två tredjedelar av hel pension utgör folkpensionen
84 1/3 % av basbeloppet. Har maken halv pension utgör pensionen
87 1/4 % av basbeloppet.
62
Tilläggspensionens storlek beror på de tidigare arbetsinkomster den
försäkrade haft eller kan antas ha haft enligt reglerna för beräkning av
s.k. antagandepoäng.
Har den försäkrade ingen rätt till ATP, utgår pensionstillskott med
104 % av basbeloppet. Beroende på ATP-inkomster avtrappas sedan
pensionstillskottet successivt så att det upphör vid ATP-inkomster över-
stigande 104 % av basbeloppet.
Ersättningsnivåerna är lika för förtidspension och sjukbidrag. Syftet
med förtidspension/sjukbidrag är att tillförsäkra den försäkrade ekono-
misk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
Ersättningen skall vara en kompensation för inkomstbortfall som har sin
grund i sjukdom eller skada och avser således inte att vara en ersättning
för invaliditeten som sådan. Grunden till den bristande arbetsförmågan
bör utgöras av medicinska faktorer varvid erfordras att den medicinska
faktorn medför förlust eller betydande nedsättning av arbetsförmågan. För
rätt till sjukbidrag krävs enligt uttalande i förarbetena (prop. 1962:90)
att nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas föreligga för avse-
värd tid (minst ett år) för att sjukbidrag skall kunna utges. Sjukbidrag
tidsbegränsas i regel till perioder om ett till två år.
Förtidspension skall beviljas först när rehabiliteringsmöjlighetema är
helt uttömda. Så är inte fallet när det gäller sjukbidrag. Att bevilja sjuk-
bidrag i stället för förtidspension kan därför i någon utsträckning göras
för att motverka att långtidssjukskrivning leder till bestående arbetsoför-
måga och därmed efter viss tid hel eller delvis återgång i arbete. En
minskad frekvens förtidspensioneringar innebär vidare samhällsekono-
miska vinster.
Den dåvarande regeringen tillsatte år 1985 en utredning med det över-
gripande syftet att göra en översyn av sjukförsäkringens regler med
inriktning på att åstadkomma en mera aktiv och rehabiliteringsinriktad
försäkring. Utredningen, som antog namnet Rehabiliteringsberedningen,
föreslog i betänkandet (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilite-
ring - Samverkansmetoder och rehabiliteringsinriktad ersättning m.m.
bl.a. att förtidspension och sjukpenning skulle kunna utges som hel, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Betänkandet har remiss-
behandlats. Remissvaren finns tillgängliga i socialdepartementets ärende
F 5310/88.
I prop. 1990/91:141 föreslogs att en fjärdedels sjukpenning under en
sjukdomsperiod skulle kunna utges som längst under 365 dagar. Denna
tid bedömdes vara tillräcklig för att en fjärdedels sjukpenning skulle
fylla sitt huvudsakliga syfte att underlätta en successiv återgång i arbete.
Förslag om ändrade pensionsnivåer lades däremot inte fram.
Riksförsäkringsverket har den 17 juni 1992 i en rapport till regeringen,
"Uppföljning och genomförandet av de nya reglerna om sjuklön och
rehabilitering", bl.a. föreslagit att tidsbegränsningen för en fjärdedels
sjukpenning avskaffas. Skälet för detta är att den i praktiken fyller en
begränsad funktion så till vida att återgång i arbete på heltid om så en-
dast för en enstaka dag avbryter sjukperioden och en ny påbörjas.
Prop. 1992/93:31
63
Enligt min mening är det angeläget att öka flexibiliteten i systemet Prop. 1992/93:31
samtidigt som jag ser det som en fördel om kompensationsnivåema för
förtidspension kan anpassas till sjukpenningnivåema. Mot bakgrund
härav anser jag att vissa ändringar bör vidtas i detta syfte.
Mitt förslag: Ersättningsnivåerna för förtidspension enligt 7 och
13 kap. i lagen om allmän försäkring ändras så att ersättning kan
utges såsom hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förtidspen-
sion. Hel förtidspension utges endast om arbetsförmågan är helt
nedsatt och inte som nu även om en ringa del återstår. Tre fjärde-
dels förtidspension utges om arbetsförmågan inte är helt nedsatt
men är nedsatt med minst tre ljärdedelar. Halv förtidspension bör
utges om arbetsförmågan är nedsatt i mindre grad men med minst
hälften. En fjärdedels förtidspension utges om arbetsförmågan är
nedsatt med minst en fjärdedel. En fjärdedels förtidspension bör
utges med restriktivitet. De som när de nya reglerna träder i kraft
uppbär två tredjedels förtidspension behåller denna ersättningsnivå
tills en omprövning aktualiseras. En fjärdedels sjukpenning kan
enligt nuvarande regler under samma sjukperiod utges för högst
365 dagar. Denna tidsbegränsning föreslås upphöra.
Rehabiliteringsberedningens förslag: I rehabiliteringsberedningens
betänkande föreslås att förtidspension skall kunna utges på ersättnings-
nivåerna hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedel.
Remissinstanserna: Förslaget har berörts 14 remissinstanser, varav 13
tillstyrker förslaget. Försäkringsöverdomstolen avstyrker förslaget med
motivering att svårigheterna att bedöma vilken ersättningsnivå som skall
beviljas blir betydande. Bland dem som tillstyrker förslaget återfinns
Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Statskontoret och
Försäkringsrätten för Norra Sverige. Som särskilt positivt bedöms sam-
ordningsfördelarna med lika nivåer för förtidspension och sjukpenning.
Skälen för mitt förslag: De nuvarande reglerna för förtidspension för-
svårar för många personer med nedsatt arbetsförmåga att erhålla förtids-
pension på en nivå som motsvarar den faktiska nedsättningen av arbets-
förmågan. Genom att införa fyra förtidspensionsnivåer underlättas detta.
Härigenom kan också på längre sikt flera människor bibehålla kontakten
med arbetsmarknaden. I dag är alternativet i vissa fall halv eller hel
förtidspension.
Den 1 juli 1990 ändrades ersättningsnivåerna för sjukpenning så att
hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning kan utbetalas.
Tidigare utgavs sjukpenning på nivåerna hel eller halv. Ersättnings-
nivåerna för förtidspension bibehölls dock på nivåerna hel, två tredjedels
eller halv. De skilda nivåerna för sjukpenning och förtidspension inne-
bär att den som har en varaktig nedsättning av arbetsförmågan i skiktet
64
25 till 49 % inte är berättigad till förtidspension samtidigt som en sådan
nedsättning kan berättiga till en fjärdedels sjukpenning under högst ett
år.
Genom att samordna ersättningsnivåerna mellan sjukpenning och för-
tidspension uppnås fördelar ur rehabiliteringssynpunkt. Därför föreslår
jag att reglerna för förtidspension förtydligas och anpassas till motsva-
rande regler för sjukpenning så att fyra nivåer skall gälla även för för-
tidspensionen. Hel förtidspension kan i dag utges om arbetsförmågan är
nedsatt med minst fem sjättedelar. Med de nya pensionsnivåema bör hel
förmån utges endast då den försäkrade helt saknar arbetsförmåga. Tre
fjärdedels förtidspension utges om arbetsförmågan inte saknas helt men
är nedsatt med minst tre fjärdedelar. Om arbetsförmågan är nedsatt i
mindre grad men med minst hälften utges halv förtidspension. Om arbets-
förmågan är nedsatt med mindre än hälften men med minst en fjärdedel
utges en fjärdedels förtidspension.
En fjärdedels förtidspension bör enligt min mening tillämpas med
restriktivitet. Den bör komma i fråga främst när det efter en längre tids
sjukskrivning och rehabilitering konstateras en varaktig eller för avse-
värd tid nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel till följd av sjuk-
dom eller skada. Däremot skall inte nedsatt prestationsförmåga som har
samband med normalt åldrande ge rätt till sådan förtidspension. Nivån
två tredjedels förtidspension bör behållas endast övergångsvis. De som
när de nya reglerna träder i kraft uppbär två tredjedels förtidspension
behåller denna ersättningsnivå tills en omprövning aktualiseras. Vad jag
nu sagt föranleder ändringar i lagen om allmän försäkring och angrän-
sande författningar.
De föreslagna förändringarna får en stor betydelse för de människor
som i dag har halv förtidspension och som har möjlighet att öka sin
arbetstid, dock ej till heltid. De nuvarande reglerna försvårar i hög grad
detta då en ökad arbetstid leder till att kravet på att arbetsförmågan är
nedsatt med minst hälften ej är uppfyllt. I dessa fall dras enligt nuvaran-
de regler förtidspensionen in i sin helhet. Detta innebär en kännbar
ekonomisk försämring för den försäkrade samtidigt som det i många fall
kan leda till att försök att återgå i heltidsarbete efter en tid slår tillbaka
i form av försämrad hälsa som i sin tur kan leda fram till en mer om-
fattande förtidspensionering. I andra fall torde den bristande flexibilite-
ten leda till att den försäkrade bibehåller sin förtidspension på halvtid
snarare än ta risken för ett misslyckande. De här föreslagna föränd-
ringarna ger väsentligt förbättrade anpassningsmöjligheter av arbetsinsat-
sen med hänsyn till den enskildes förmåga.
De föreslagna förändringarna av förtidspensionsnivåema innebär större
möjligheter för den enskilde att erhålla inkomstbortfallsskydd som mot-
svarar den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan då nedsättningen
varat längre än ett år.
En fjärdedels sjukpenning kan för närvarande utges under högst 365
dagar. I och med införandet av en fjärdedels förtidspension bortfaller
motivet för denna tidsbegränsning. Med hänsyn jämväl till vad RFV
anfört i sin rapport föreslår jag att tidsbegränsningen slopas.
Prop. 1992/93:31
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 31
65
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: En möjlighet införs att göra förtida respektive upp-
skjutet uttag av tre fjärdedels ålderspension.
Skälen för mitt förslag: De nuvarande reglerna tillåter halvt eller en
fjärdedels förtida uttag av ålderspension tidigast från sextio års ålder.
Uppskjutet uttag kan senast göras vid sjuttio års ålder. De av mig före-
slagna nivåerna för förtidspension gör det motiverat att även anpassa
nivåerna för förtida respektive uppskjutet uttag av ålderspension så att
en principiell överensstämmelse mellan dessa uppnås. Jag föreslår därför
att möjligheten att göra tre fjärdedels förtida respektive uppskjutet uttag
av ålderspension införs. Vad jag nu sagt föranleder ändringar i lagen om
allmän försäkring och angränsande författningar. Vid senare tillfälle bör
en ändring dessutom göras i punkt 1 av anvisningarna till 48 § kom-
munalskattelagen (1928:370).
Mitt förslag: Möjligheten införs att erhålla hel, tre fjärdedels,
halv eller en fjärdedels särskild efterlevandepension. För hel för-
mån krävs att den efterlevande makens möjlighet att bereda sig
inkomst genom arbete är helt nedsatt.
Skälen för mitt förslag: De nuvarande reglerna tillåter att hel, två
tredjedels eller halv efterlevandepension utges. De av mig föreslagna
nivåerna för förtidspension gör det motiverat att även anpassa nivåerna
för efterlevandepension så att de principiellt överensstämmer. Jag före-
slår därför att möjligheten införs att erhålla hel, tre fjärdedels, halv eller
en fjärdedels särskild efterlevandepension. För hel särskild efterlevande-
pension krävs att den efterlevande makens möjlighet att bereda sig in-
komst genom arbete är helt nedsatt. Vad jag nu sagt föranleder änd-
ringar i lagen om allmän försäkring och angränsande författningar.
Mitt förslag: Ålders- eller förtidspension/sjukbidrag enligt AFL
till en gift försäkrad vars make uppbär folkpension i form av hel
ålders- eller förtidspension/sjukbidrag skall utgöra 78,5 procent av
basbeloppet. Uppbär maken en fjärdedels, halv eller tre fjärdedels
pension skall pensionen utgöra 91,6, 87,25 respektive 82,9 procent
av basbeloppet.
66
Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande regler reduceras folkpen- Prop. 1992/93:31
sion i form av ålderspension eller förtidspension/sjukbidrag för en pensionär
som är gift och vars make uppbär folkpension enligt AFL. Reduktionens
storlek är beroende av om maken uppbär hel, halv eller två tredjedels
pension. Har maken hel pension utgör folkpensionsbeloppet 78,5 procent av
basbeloppet. Utges två tredjedels pension till maken blir pensionen 84
och en tredjedels procent av basbeloppet och utges halv pension till
maken utges 87 och en ijärdedels procent av basbeloppet.
Den ändring av pensionsnivåema till hel, tre fjärdeis, halv och en
fjärdeis ålderspension respektive förtidspension/sjukbidrag från folkpen-
sioneringen som jag föreslagit måste för att kostnaderna för försäkringen
inte skall ökas motsvarande reduktion även införas vid de nya nivåerna.
Med utgångspunkt från nivåerna 78,5 procent av basbeloppet i pension
till en pensionär vars make uppbär hel pension och 96 procent av basbe-
loppet till en ensam pensionär föreslår jag följande folkpensionsnivåer
till gifta pensionärer:
En pensionär vars make uppbär tre fjärdedels pension ges rätt till 82,9
procent av basbeloppet. Uppbär maken halv pension utgör pensionsbe-
loppet 87,25 procent av basbeloppet och om maken uppbär en fjärdedels
pension utgör pensionen 91,6 procent av samma belopp.
Mina förslag föranleder ändringar i 6 kap. 2 § och 7 kap. 4 § AFL.
Regeringens förslag om förändrade regler för sjukersättning har sin
bakgrund dels i behovet att förstärka statens ekonomi, dels i en strävan
att åstadkomma en ökad självrisk i sjukförsäkringen samtidigt som in-
citamenten för rehabilitering till förvärvsarbete stärks. Med utgångs-
punkt i den överenskommelse som träffats mellan regeringen och Social-
demokratiska arbetarepartiet har jag föreslagit införande av en karensdag
och att samtidigt vissa kompensationsgrader sänks. För att de bespa-
ringar som en karensdag innebär fullt ut skall tillgodoföras stats-
budgeten, föreslås en anpassning av arbetsgivaravgiftens nivå vilket
medför att effekten för arbetsgivarna neutraliseras. Vidare föreslås vissa
kompletterande åtgärder bl.a. vad gäller förtidspensioneringen med syfte
att stärka förutsättningarna för rehabilitering.
Införandet av en karensdag får direkt ekonomiska konsekvenser för de
enskilda individerna, arbetsgivarna och sjukförsäkringen genom minskad
sjukersättning i form av sjuklön eller sjukpenning. De övriga föränd-
ringar som föreslås påverkar individerna och socialförsäkringen. Föränd-
ringarna medför även effekter på de skatter och socialavgifter som avser
utbetalningar av sjuklön och sjukpenning.
67
Socialförsäkringsadministrationen påverkas såväl av de förändrade
ersättningsnivåerna som av införandet av en karensdag. Den lägre kom-
pensationsgraden efter ett års sjukfrånvaro kommer sannolikt att med-
föra en ökad efterfrågan på arbetslivsinriktad rehabilitering och över-
gångsvis en ökad arbetsbelastning på försäkringskassan. Med hänsyn
bl.a. till syftet att begränsa förekomsten av långa sjukfall blir det än mer
angeläget att olika rehabiliteringsmöjligheter undersöks och prövas så
tidigt som möjligt under sjukperioden samt att handläggningstiderna vad
gäller sjukbidrag är rimliga.
Prop. 1992/93:31
Vid mitten av 1980-talet ökade sjukfrånvaron kraftigt. Såväl antalet
ersatta dagar som antalet sjukfall ökade. Sjuktalet, dvs. antal sjukdagar
per sjukpenningförsäkrad, steg från 18,8 år 1984 till 24,5 år 1989 samti-
digt som sjukfallsfrekvensen steg från 1,47 till 2,18.
Fr.o.m år 1989 började sjukfrånvaron minska. Minskningen avser
framförallt korta och medellånga sjukfall. Under år 1988 och år 1989
svarade sjukfall som varar högst en vecka för 20 % av antal ersatta
dagar. År 1991 svarade de för 17 % av dagarna. Den kraftiga minsk-
ningen av korta och medellånga sjukfall har inneburit att en allt större
andel av sjukpenningdagarna utgörs av långa sjukfall. Antalet personer
som varit sjukskrivna i över ett år uppgick år 1991 till ca 100 000 per-
soner. I denna grupp svarar männen för ca 40 % av sjukfallen och kvin-
norna för ca 60 %. Sjukfall med en varaktighet på över ett år svarade år
1991 för 37 % av sjukpenningdagarna.
Avvecklingen av sjukfall som inte avslutats inom 30 dagar har efter år
1983 blivit allt långsammare. År 1983 nådde ca 3 % av dessa fall en
varaktighet överstigande 365 dagar. År 1991 var motsvarande andel
13 %. Denna skillnad skall dock bl.a. ses mot bakgrund av att under
1980-talet började sjukpenning utges i rehabiliterande syfte för fleråriga
utbildningar, varför ökningen delvis var ett uttryck för en satsning på
rehabilitering. Fr.o.m. den 1 januari 1992 utges rehabiliteringspenning i
dessa situationer.
Två regelförändringar som bidragit till den minskande sjukfrånvaron är
förändringarna i ersättningsgraderna för sjukpenning den 1 mars 1991
och införandet av sjuklön den 1 januari 1992. Samtidigt har nya regler
om ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk ersätt-
ning vid sådan rehabilitering införts. De nya reglerna innebär bl.a. att
förstahandsansvaret för att den enskildes behov av rehabiliteringsåtgär-
der klarläggs åligger arbetsgivaren. En rätt till rehabiliteringsersättning
infördes för den som deltar i en arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd.
Satsningen på rehabilitering avses leda till att de långa sjukfallen blir
färre och kortare under flera år framöver. Enligt aktuell statistik från
RFV tenderar antalet sjukfall som varar 15-90 dagar att minska. Detta
kan ses som ett första tecken på att satsningen på aktiv rehabilitering
börjar att ge resultat. Vidare synes andelen långa sjukfall som avslutas
med förtidspension minska. Antalet förtidspensioner fortsätter dock att
68
öka om än i avtagande takt. Enligt RFV är ökningen av förtidspensione-
ringen bl.a. en följd av att försäkringskassorna i större omfattning än
under senare år nu aktualiserar och arbetar aktivt med de riktigt långa
sjukfallen.
Ar 1991 uppgick antalet personer i yrkesverksam ålder som helt eller
delvis stod utanför arbetsmarknaden på grund av ohälsa till ca 450 000
personer. I slutet av år 1992 beräknas 375 000 personer erhålla förtids-
pension. Antalet förtidspensionärer antas öka med ytterligare 6 000
personer år 1993 för att därefter minska med ca 5 000 personer per år.
Av dessa kan ca 20 % uppskattas ha en godkänd arbetsskada, vilket
innebär att de erhåller arbetsskadelivränta.
De senaste årens utveckling av sjukfrånvaron måste även ses i ljuset av
arbetsmarknadslägets utveckling eftersom det finns ett omvänt samband
mellan sjukfrånvarons omfattning och arbetslöshetsnivån. Ju högre
arbetslöshetsnivån blir, desto lägre tenderar sjukfrånvaron att vara. Det
finns flera förklaringar till detta fenomen, t.ex. att i en högkonjunktur
får även handikappade och personer med hälsoproblem plats på arbets-
marknaden. En annan förklaring kan vara att närvaron på arbetet ökar
när risken för arbetslöshet upplevs som mer påtaglig.
Nu aktuella prognoser för arbetslösheten tyder inte på några omedel-
bara förbättringar, varför det synes rimligt att vid beräkningarna av
sjukfrånvarons kostnader år 1993 räkna med att sjukfrånvaron kommer
fortfara att vara nedpressad på grund av arbetslöshetsnivån. RFV be-
dömer att sjuktalet år 1992, inkl, sjukdagar under sjuklöneperiod, kom-
mer att ligga ca 16 % lägre än sjuktalet år 1990.
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: De ekonomiska konsekvenserna för de enskilda
personerna av att en karensdag införs inom sjuklöne- och sjukför-
säkringssystemen samtidigt som vissa kompensationsgrader såväl
inom sjukpenningförsäkringen som andra dagersättningar och
pensionsförmåner förändras har för de försäkrade som grupp
uppskattats till ca 5 000 miljoner kronor före skatt.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare föreslagit bör införandet
av en karensdag kombineras med ett allmänt högriskskydd för personer
med mer än tio sjukfall under ett år samtidigt som det hittillsvarande
högriskskyddet för försäkrade med särskilt omfattande sjukfrånvaro
bibehålls. Vidare föreslås införandet av en särregel för situationer där
återinsjuknande inträffar inom fem dagar efter att ett tidigare sjukfall
avslutats. I dessa situationer skall karensdagsreglema inte tillämpas. Det
föreslås också att kompensationsgraderna vid långa sjukfall sänks.
69
En karensdag
Den direkta konsekvensen av en karensdag kommer till största delen att
falla inom ramen för sjuklönesystemet, eftersom det i flertalet sjukfall
numera blir fråga om ersättning i form av sjuklön de första 14 dagarna
i sjukperioden. Ca 10 % av de försäkrade uppskattas dock under denna
period även ha rätt till sjukpenning enligt AFL. Ett införande av karens-
dag kommer alltså även att ge en viss direkt besparing för sjukpenning-
försäkringen.
Återinsjuknanderegel
Aterinsjuknanderegeln påverkar kostnaderna för såväl sjuklön som sjuk-
penning. Om de som återinsjuknar antas utgöra 1 % av alla med fler än
två sjukfall kan sjuklöne- och sjukpenningutgiftema uppskattas öka med
ca 50 miljoner kronor. Det kan dock antas att en del personer i dag
avstår från att göra arbetsförsök av rädsla för att misslyckas vilket enligt
hittillsvarande regler medför att en ny sjukperiod påbörjas. Aterinsjuk-
nandedagen har antagits få lika stor effekt på korta som långa sjukfall,
varför kostnaden för åtgärden kommer att fördela sig jämnt mellan sjuk-
penningförsäkringen och sjuklönesystemet.
Högriskskydd
Det allmänna högriskskydd som nu föreslås innebär att antalet karens-
dagar i förhållande till en arbetsgivare begränsas till tio under en tolv-
månadersperiod.
År 1991 uppvisade 32 000 personer 11 eller fler sjukfall. I genomsnitt
hade denna grupp 13,24 fall per år vilket betyder att högriskskydd skulle
kunna komma att avse drygt 100 000 dagar.
En del av dessa personer erhåller för närvarande det s.k. särskilda
högriskskyddet som utges till personer som år efter år drabbas av en
omfattande sjukfrånvaro. Införandet av en karensdag medför sannolikt
ett ökat intresse för att erhålla det särskilda högriskskyddet. Den totala
kostnaden för dessa två högriskskydd bedöms dock ej överstiga 50 miljoner
kronor.
Förändrade kompensationsgrader för långa sjukfall respektive vid
rehabilitering
Förslaget att sänka kompensationsgraden till 70 % för sjukfall som varar
mer än ett år förändrar de ekonomiska incitamenten för många som varit
sjuka länge. För vissa försäkrade i lägre inkomstnivåer blir det ekono-
miskt fördelaktigt att erhålla sjukbidrag/förtidspension i stället för sjuk-
penning. Antalet ansökningar om sjukbidrag/förtidspension kan därför
förväntas öka. Antalet ansökningar bedöms dock bli något lägre inled-
ningsvis till följd av de övergångsbestämmelser som föreslagits ovan.
Prop. 1992/93:31
70
Med hänsyn bl.a. till att sjukpenningen sänks för sjukfall som varar
längre än 90 dagar föreslås även kompensationsgraden för rehabilite-
ringspenning sänkas från 100 % till 95 %. Därmed kommer det även
fortsättningsvis att vara mer ekonomiskt fördelaktigt att delta i rehabili-
tering än att uppbära sjukpenning. Fler personer bland de långtidssjuka
än i dag kommer sannolikt att ansöka om rehabiliteringsersättning.
Den kortsiktiga effekten av sänkta kompensationsgrader och förändra-
de volymer vad gäller rehabiliteringsersättning och sjukbidrag/förtids-
pension har beräknats bli en besparing på närmare 2 000 miljoner
kronor. Den faktiska besparingen blir dock något lägre eftersom en viss
andel av dagarna i sjukfall längre än 180 dagar utgörs av dagar med
arbetsskadesjukpenning och skall bekostas av arbetsskadeförsäkringen.
Den långsiktiga effekten kommer enligt min bedömning att uppnås
successivt i takt med att långtidssjukskrivningarna blir färre och kortare
samtidigt som antalet förtidspensioner minskar. Effekterna på lite längre
sikt är ett resultat både av de förändrade reglerna och ansvarsförhållan-
dena beträffande rehabilitering fr.o.m. den 1 januari 1992 och de här
föreslagna förändringarna beträffande kompensationsgraderna. I vilken
takt som denna minskning av försäkringutgiftema kan ske är dessutom
delvis konjunkturberoende.
Övriga dagersättningar
Jag har i det föregående (kapitel 7) föreslagit att övriga dagersättningar
inte skall omfattas av vare sig karensdagsregel eller sänkta kompensa-
tionsgrader. Samtidigt föreslås att kompensationsgraden vad gäller när-
ståendepenning, smittbärarpenning m.m. utges för de tre första dagarna
med 80 %. Ökningen i försäkringsutgift har uppskattas till 0,5 miljoner
kronor.
En fjärdedels och tre fjärdedels förtidspension
I de fall en fjärdedels sjukpenning avlöses av en fjärdedels förtidspen-
sion i stället för halv förtidspension kommer utgifterna att minska.
Vidare blir det möjligt för personer som hittills uppburit halv förtids-
pension och vars arbetsförmåga medger en viss utökning av förvärvsar-
bete att övergå till en kvarts förtidspension. I någon mån kommer utgift-
erna för en fjärdedels sjukpenning också att öka. Sammantaget bedömer
jag att förslaget på kort sikt är kostnadsneutralt vad gäller försäkringsut-
giftema. På längre sikt torde utgifterna minska eftersom alternativet en
fjärdedels förtidspension gör det möjligt för fler personer att bibehålla
ett fotfäste på arbetsmarknaden. I dag är alternativet halv eller hel för-
tidspension.
Prop. 1992/93:31
Sammanfattning
De ekonomiska konsekvenserna av ovan nämnda förslag för individerna
före skatt uppskattas per helår till 5 000 miljoner kronor varav karens-
dagen svarar för ca 3 400 miljoner kronor.
71
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: För arbetsgivarna har de ekonomiska konsekvenserna
av minskad utbetalning av sjuklön och därmed sammanhängande
minskad utbetalning av arbetsgivaravgift uppskattats till ca
4 000 miljoner kronor. Arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift före-
slås höjd, fr.o.m. den 1 januari 1993 med 0,47 procentenheter till
8,27 % på avgiftsunderlaget och fr.o.m. den 1 januari 1994 med
ytterligare 0,16 procentenheter till 8,43 %.
Skälen för mitt förslag: Min bedömning av karensdagens ekonomiska
konsekvenser grundas på den sjukfrånvaroprognos som nyss redovisats
samt att andelen berörda sjukdagar inom sjuklönesystemet är 90 % och
löneutvecklingen. För arbetsgivarna uppgår summan av de ekonomiska
konsekvenserna i form av minskad utbetalning av sjuklön och minskad
utbetalning av arbetsgivaravgift till ca 4 000 miljoner kronor varav ca
75 % utgörs av minskad utbetalning av sjuklön och ca 25 % av socialav-
gifter för densamma. Detta motsvarar i princip en höjning med 0,63
procentenheter. Med hänsyn till att de föreslagna regelförändringarna
träder i kraft först den 1 april 1993 bör avgiften höjas med 0,47 pro-
centenheter från 7,80 % till 8,27 % fr.o.m. den 1 januari 1993 och till
8,43 % fr.o.m. den 1 januari 1994. Därmed avses förändringen bli
neutral visavi arbetsgivarna som grupp.
Min bedömning: I prop. 1992/93:123 om vissa ekonomiska reg-
leringar mellan staten och kommunsektorn har regeringen bl.a.
beaktat de lagförslag rörande sjukersättningssystemen som jag här
lägger fram varigenom medel motsvarande den minskning av
kommunsektorns skatteinkomster som följer av förslagen skall
återföras till kommunsektorn.
Skälen för min bedömning: I 1992 års kompletteringsproposition
(prop. 1991/92:150, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345) före-
språkades att den s.k. finansieringsprincipen skall tillämpas framöver. I
korthet innebär principen att kommuner och landsting inte bör åläggas
nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med
annat än höjda skatter. I prop. 1992/93:123 om vissa ekonomiska regle-
ringar mellan staten och kommunsektorn redogörs för hur nu aktuella
ändringar i skattesystemet, sjukförsäkringen och pensionssystemet skall
beaktas vid reglering av den kommunalekonomiska ramen för år 1993.
72
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: De olika förändringarna i sjukersättningssyste-
men kommer sammantaget att medföra ökade resurskrav inom
socialförsäkringsadministrationen.
Skälen för min bedömning: Införande av en karensdag i sjukersätt-
ningssystemet kommer enligt min bedömning i begränsad omfattning
öka resursbehoven. Det förslag som rör långtidssjukskrivna förväntas
däremot att under de närmaste åren komma att ställa krav på ökade
resurser för att tillgodose ambitionerna såväl vad gäller rehabiliterings-
arbetet som rimliga handläggningstider för förtidspensionsärenden. Där-
vid bör målet vara att ingen långtidssjukskri ven som passerar ettårs-
gränsen får sin sjukpenning sänkt till 70 % utan att andra alternativ än
fortsatt sjukpenning har prövats.
Införande av karensdagsregler kan vidare medföra att något fler an-
söker om det särskilda högriskskyddet och därmed fler ärenden av detta
slag för försäkringskassorna. A andra sidan kan ökad kännedom bland
de försäkrade om de strikta villkoren för detta högriskskydd i sig inne-
bära att den nuvarande höga ansökningsfrekvensen i relation till antalet
beviljade högriskskydd avtar något. RFV har i sitt remissvar beträffande
departementspromemorian (Ds 1992:49) Karensdagar vid sjukersättning
angett att detta kan beräknas motsvara en kostnad på ca 10 miljoner
kronor per år.
RFV har i sitt yttrande rörande förslagen om två karensdagar berört de
varaktiga administrativa konsekvenserna av ett införande av karensdagar.
Förslaget innebär behov av förändringar i verkets ADB-system. Vissa
utgifter för detta kan beräknas redan för innevarande budgetår. För
försäkringskassornas del kan det dels bli fråga om fler ansökningar om
högriskskydd, dels på lite längre sikt ett ökat resursbehov till följd av
kraven på snabbare handläggning av sjukbidrags- och rehabiliterings-
ärenden.
Jag har för avsikt att återkomma till försäkringskassornas samlade
resursbehov för budgetåret 1993/94 i 1993 års budgetproposition.
Min bedömning: De sammantagna konsekvenserna för staten
inklusive sjukförsäkringen har beräknats till drygt 4 000 miljoner
kronor. Detta belopp utgör summan av besparingen for arbetsgivarna,
statens nettobesparing av förändringarna inom sjukförsäkrings-
systemet och kompensation till kommunerna för skattebortfall.
Skälen för min bedömning: Den ekonomiska konsekvensen av att
införa en karensdag har beräknats till ca 3 400 miljoner kronor, varav
ca 10 % av besparingen antas falla direkt på sjukpenningförsäkringen.
De minskade socialavgiftsinkomstema till följd av en karensdag har
beräknats till ca 900 miljoner kronor.
Summan av de olika socialavgifter som ingår i den totala arbetsgivar-
avgiften uppgår enligt förslag i prop. 1992/93:50 bil. 3 fr.o.m. den
1 januari 1993 till 30,53 %. Hälften av dessa avser avgifter som ej till
någon del skall redovisas över statsbudgeten. Den senare kategorin ut-
görs av ATP-avgiften, delpensionsavgiften, arbetsmarknadsavgiften och
lönegarantiavgiften. Motsvarande belopp av bortfallna socialavgiftsin-
täkter till följd av karensdagar uppgår därmed till 450 miljoner kronor.
Bortfallet av ATP-inkomster motsvaras delvis av ett minskat framtida
pensionsåtagande.
Förändringarna av kompensationsgraderna för långa sjukfall för tid
fr.o.m. den 91 :a t.o.m. den 365:e dagen i sjukperioden uppskattas ge en
besparing på ca 700 miljoner kronor. Sänkningen till 70 % efter ett års
sjukskrivning har beräknats ge en besparing på ca 1 200 miljoner
kronor, och sänkningen av rehabiliteringspenningen från 100 % till
95 % ca 100 miljoner kronor.
Sammantaget uppgår de ekonomiska konsekvenserna för de försäkrade
som grupp till ca 5 000 miljoner kronor. I detta belopp ingår utöver
ovan nämnda belopp vissa ökade kostnader för rehabiliteringspenning
och högriskskydd.
De här föreslagna förändringarna medför att skatteintäkterna minskar.
För statens vidkommande har de minskade skatteinkomsterna bedömts
uppgå till ca 200 miljoner kronor medan det för kommunsektorn rör sig
om ca 1 500 miljoner kronor.
Prop. 1992/93:31
Mitt förslag: Begränsningen till 365 dagar för en fjärdedels sjuk-
penning upphävs fr.o.m. den 1 januari 1993. De nya pensions-
nivåema föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 och reglerna i övrigt
den 1 april 1993. Sänkningen av sjukpenningen till 70 % skall
dock tidigast ske den 1 juli 1993.
Skälen för mitt förslag: Enligt uppgörelsen mellan regeringen och det
socialdemokratiska arbetarepartiet skall förändringarna genomföras så
snart det är tekniskt möjligt. RFV har i sitt remissvar angående Ds 1992:49
hävdat att reglerna avseende två karensdagar inte bör träda i kraft förrän
tidigast ett halvår efter riksdagsbeslut. Mot bakgrund bl.a. av det all-
männa ekonomiska läget är det angeläget att beslutade besparingsåtgär-
der verkställs så snabbt som möjligt. Vidare är det karensdagssystem
som här föreslås i flera avseenden enklare än det som redovisades i
Ds 1992:49. Jag anser därför att införandet av en karensdag bör ske den
74
1 april 1993 samtidigt med övriga förändringar i sjukersättningssyste-
men.
Vad gäller förslaget att sänka kompensationsgraden i långa sjukfall bör
viss övergångstid gälla, eftersom sänkningen från hittillsvarande 90 %
till 70 % är en påtaglig förändring samtidigt som den långtidssjuk-
skrivne behöver tid att påverka sin situation, t.ex. genom att begära
rehabilitering. Den nya kompensationsgraden 70 % skall därför tilläm-
pas först fr.o.m. den 1 juli 1993. Däremot kommer för alla sjukfall som
varat mer än 90 dagar kompensationsgraden att sänkas till 80 % redan
fr.o.m. den 1 april 1993. Beträffande de nya pensionsnivåema föreslår
jag att dessa skall träda i kraft den 1 juli 1993 medan begränsningen till
365 dagar för en fjärdedels sjukpenning skall upphävas fr.o.m. den
1 januari 1993.
Prop. 1992/93:31
Min bedömning: RFV ges ett uppdrag att följa upp effekterna av
de förändrade reglerna för sjukersättning i form av förändrade
sjukfrånvaromönster och av rehabiliteringsresultat. Denna uppfölj-
ning bör ske i samarbete med arbetsmarknadens parter med inrikt-
ning bl.a. på skillnader mellan män och kvinnor samt mellan olika
branscher, yrkesgrupper och inkomstskikt.
Skälen för min bedömning: Omfattningen av de förändringar i sjuk-
ersättningssystemen som här föreslås är betydande. Vissa konsekvenser
är svåra att förutsäga t.ex. volymeffekter på rehabiliteringspenning och
sjukbidrag. I debatten kring karensdagar har en rad olika bedömningar
framförts bl.a. av de fördelningspolitiska effekterna av olika föränd-
ringar av reglerna för sjukersättning. Jag anser att det är angeläget att
följa upp regelförändringarna såväl i termer av försäkringsutgifter och
rehabilitering som ur ett rättviseperspektiv.
Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av att arbetsgivarna, i
enlighet med sjuklönelagen, inrapporterar uppgifter om korttidsfrånvaron
till försäkringskassan. RFV har konstaterat en betydande eftersläpning i
uppgiftslämnandet. Detta är allvarligt då uppgifterna är ett viktigt under-
lag för statistik och analys av den sammantagna sjukfrånvaroutvecklingen i
landet för bedömningar bland annat av om sjukförsäkringsavgiften är
rätt avvägd.
Min bedömning: Socialförsäkringsadministrationen bör erhålla
vissa medel för att underlätta genomförandet av förändringarna
samt för informationskostnader i samband med genomförandet.
75
Skälen för min bedömning: RFV har i sitt remissvar rörande för-
slaget om två karensdagar angivit att kostnaderna för verket att genom-
föra detta förslag uppgår till ca 4 miljoner kronor. Därtill skulle komma
informationsinsatser till en kostnad av ca 10 miljoner kronor. Jag be-
dömer att genomförandekostnadema blir jämförbara om en karensdag
införs, i synnerhet med tanke på att förändringar även skall göras inom
andra delar av socialförsäkringen. Medel för detta ändamål kommer att
anvisas i tilläggsbudget I i samband med 1993 års budgetproposition.
Prop. 1992/93:31
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Socialdepartementet upp-
rättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,
4. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
7. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.
8. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
9. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i uppbördslagen
(1953:272).
Lagförslag 1 och delar av lagförslag 2 har granskats av Lagrådet.
Lagförslagen 8 och 9 avser ämnen som faller inom Lagrådets gransk-
ningsområde. Förslagen är dock av sådan beskaffenhet att Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.
Lagförslag 9 har upprättats i samråd med statsrådet Lundgren.
6 §
I paragrafens första stycke anges storleken av den sjuklön som skall
utges under en sjuklöneperiod. De dagar som avses i punkterna 1 - 3 är
endast sådana dagar som arbetstagaren gått miste om anställningsför-
måner till följd av nedsättningen i arbetsförmågan. I första punkten
anges att sjuklön inte utges för den första dagen för vilken sjuklön kan
utges enligt 8 § första stycket. Denna dag blir därigenom en karensdag.
En sjuklöneperiod börjar normalt den första dag en arbetstagare måste
avstå från förvärvsarbete helt eller delvis på grund av sjukdom. Punkt 1
kommer således i allmänhet att avse den första dagen i sjuklöneperio-
76
den. Enligt 8 § skall sjuklön inte utges för tid före anmälan. Den som
gör anmälan först senare kommer inte att bli berättigad till sjuklön med
en högre kompensationsgrad för återstående dagar i sjuklöneperioden på
grund av att de ligger senare i sjuklöneperioden. Av punkt 1 följer att
sjukanmälan utgör utgångspunkt för vilken dag som skall vara karens-
dag. Bestämmelserna om karensdag kan, med reservation för att sjukan-
mälan görs i tid, sägas innebära att arbetstagaren har rätt till sjuklön
enligt sjuklönelagen med 0 kr för den första dagen han går miste om
anställningsförmåner till följd av sjukdomen. Arbetsgivarens skyldighet
att utge sjuklön enligt lagen är begränsad på motsvarande sätt. Karens-
dagen skall fortfarande anses som en dag vartill rätt till sjuklön före-
ligger, t.ex. när det gäller arbetsgivarens anmälnings- och uppgiftsskyl-
dighet enligt 12 §. Av andra och tredje punkterna följer att sjuklön för
tid därefter utges i samma omfattning som för närvarande, dvs. med
75 % av mistade anställningsförmåner för den andra och tredje dagen
och med 90 % för tid därefter. Nu anges dock uttryckligen att bestäm-
melserna skall tillämpas för varje sjuklöneperiod för sig. Bestämmelser-
na innebär att en arbetstagare som har flera arbetsgivare under samma
sjukfall kan gå miste om sjuklön för mer än en dag resp, få sjuklön
beräknad med en 75-procentig kompensationsgrad för fler än två dagar.
Hänvisningen till 8 § görs redan i första stycket. I tredje stycket regle-
ras i stället det s.k. allmänna högriskskyddet. Avsikten är att en arbets-
tagare inte skall behöva gå miste om sjuklön för mer än tio dagar under
ett år hos en och samma arbetsgivare till följd av bestämmelserna om
karensdag i första stycket. Sjuklön skall utges med 75 % av mistade
anställningsförmåner för dag som annars skulle ha varit karensdag, om
arbetstagaren under den senaste tolvmånadersperioden har gått miste om
sjuklön från samma arbetsgivare för sammanlagt tio dagar till följd av
bestämmelserna i första stycket 1.
I ett nytt jjärde stycke erinras om att avvikande bestämmelser finns i
15 § (det särskilda högriskskyddet).
Prop. 1992/93:31
7 §
I 7 § införs en återinsjuknanderegel i ett nytt tredje stycke. Lydelsen
skiljer sig från det remitterade förslaget men ändringen är närmast
redaktionell. Av denna regel följer att om en sjukperiod börjar inom fem
dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats skall en ny sjuklöneperiod
tillsammans med en sjuklöneperiod hos samma arbetsgivare i det tidigare
sjukfallet omfatta högst 14 kalenderdagar. Om den tidigare sjuklöne-
perioden varar 14 dagar skall någon ny period inte börja löpa. Av tredje
stycket följer även att sjuklönen skall utges med den andel av anställ-
ningsförmånerna som skulle ha gällt om den nya sjuklöneperioden hade
omfattat också den tidigare perioden. Detta innebär bl.a. att sjuklön
skall utges redan fr.o.m. första dagen i den senare sjuklöneperioden.
Om arbetstagaren under den tidigare perioden gått miste om anställningsför-
måner hos arbetsgivaren under minst tre dagar skall sjuklönen redan
fr.o.m. den första dagen i den senare perioden utgöra 90 % av anställ-
77
ningsförmånerna. I övrigt skall de vanliga bestämmelserna om sjuklön
gälla. Således skall enligt 8 § sjuklön inte utges för tid före sjukanmälan.
Krav på läkarintyg skall också räknas från sjukanmälningsdagen vid det
nya sjukfallet. De fem dagarna inom vilka det senare sjukfallet skall
inträffa räknas fr.o.m. den första arbetsdagen efter den första sjukperio-
den, eller den tidigare dag fr.o.m. vilken arbetstagaren blivit frisk och
den tidigare sjukperioden följaktligen upphört. Den som återgått i arbete
en torsdag skall således insjukna på nytt senast följande måndag för att
omfattas av bestämmelsen. En motsvarande återinsjuknanderegel införs
i 3 kap. 8 § AFL.
8 §
I andra stycket anges att, om sjuklön utges för tid före sjukanmälan,
som sjukanmälningsdag skall anses den första ersättningsdagen eller den
tidigare dag för vilken sjuklön inte utgivits enligt bestämmelserna i 6 §
första stycket 1. Krav på t.ex. läkarintyg kommer således att räknas
fr.o.m. den dag som härigenom anses som sjukanmälningsdag.
15 §
Arbetstagare som omfattas av beslut enligt 13 § skall, liksom tidigare,
för den tid försäkringskassans beslut omfattar ha rätt till sjuklön fr.o.m.
den första dagen med 90 % av mistade anställningsförmåner.
17 §
Här görs en redaktionell ändring med anledning av att lagen (1982:423)
om allmän löneavgift har upphört att gälla.
3 kap.
1 §
De nuvarande bestämmelserna i fjärde stycket om sjukperiod och be-
räkning av sjukpenning efter en sjuklöneperiod ersätts i huvudsak av ett
tillägg i 3 kap. 8 § fjärde stycket och ändrad lydelse av 3 kap. 10 §
första stycket.
4 §
Till skillnad från det remitterade förslaget innehåller paragrafen även
bestämmelser om en 70-procentig kompensationsnivå. Ändringar i sak
har också gjorts i andra stycket. \ första stycket anges vad som normalt
skall gälla för sjukpenning som inte timberäknas. I första punkten anges
att sjukpenning inte utges för den första dagen i sjukperioden. Detta är
alltså bestämmelsen om karensdag i sjukförsäkringen såvitt avser kalen-
derdagberäknad sjukpenning. I den andra punkten anges att sjukpenning
utges med 65 % av SGI:n delad med 365 för de två följande dagarna i
Prop. 1992/93:31
78
sjukperioden, dvs. den andra och den tredje dagen. I punkt 3 anges att
sjukpenning för tid därefter till och med den 365:e dagen utges med
80 % av SGI:n. Denna nivå gäller således även för tid efter den 90:e
dagen i sjukperioden. I punkt 4 anges att sjukpenning utges med 70 %
av SGI:n för tid därefter, dvs. från och med den 366:e dagen. Kompen-
sationsgraden är angiven i förhållande till vilken kalenderdag i sjuk-
perioden ersättningen avser. Bestämmelserna om sjukperiod i 8 § fjärde
stycket medför att, om sjukperioden inletts med en sjuklöneperiod om
14 dagar, sjukpenning skall utges enligt vad som gäller fr.o.m. den
femtonde dagen i sjukperioden. Motsvarande gäller även när fråga om
sjukpenning uppkommer före en sjuklöneperiods utgång. Fortfarande
gäller enligt 14 § att sjukpenning inte utges för tid före anmälan. Kom-
pensationsgraden är dock inte angiven i förhållande till när sjukanmälan
skett. Avvikande bestämmelser om sjukpenning finns i 4 b och 7 b §§
(ersättning utges med 80 % även för de tre första dagarna).
Bestämmelserna i första stycket gäller även sjukpenning som beräknas
på en sjukpenninggrundande inkomst av annat förvärvsarbete. Sjukpen-
ning till egenföretagare utges därför normalt fr.o.m. den andra dagen i
sjukperioden om försäkringen inte gäller med 3 eller 30 dagars karenstid
enligt bestämmelserna i 11 § eller egenföretagaren uppfyller villkoren
för det allmänna högriskskyddet.
Av andra stycket följer att arbetsgivaren kan utge ersättning med 10 %
av lönen utan att detta minskar sjukpenningens belopp. Härvid beaktas
enligt tredje stycket också s.k. AGS-ersättning. Till den del ersättningen
från arbetsgivaren avser lön överstigande 7,5 basbelopp kan ersättning
på motsvarande sätt utges med 75 resp. 90 % t.o.m. den 365:e dagen
och därefter med 80 %. Någon bestämmelse om avräkning om arbets-
givaren betalar lön under karensdagen finns inte. Reglerna bygger dock
på förutsättningen att sådan ersättning inte kommer att utges.
I ett nytt fjärde stycke tas reglerna om det s.k. allmänna högrisk-
skyddet in. Här anges att sjukpenning utges även för den första dagen i
sjukperioden om den försäkrade under de senaste tolv månaderna gått
miste om sjukpenning för tio dagar till följd av bestämmelserna i första
stycket 1 eller motsvarande bestämmelser om timberäknad sjukpenning
i 10 a §. Under en tolvmånadersperiod skall en försäkrad alltså inte
behöva gå miste om sjukpenning för mer än tio karensdagar (med un-
dantag för om egenföretagarens försäkring gäller med 3 eller 30 dagars
karenstid eller om den frivilliga sjukpenningförsäkringen gäller med
sådan karenstid). Någon sammanläggning med karensdagar i sjuklöne-
systemet skall inte ske. Kompensationsgraden för den första dagen skall
när allmänt högriskskydd inträtt vara 65 % för den första dagen. Detta
kommer att gälla i alla fortsatta sjukfall under en tolvmånadersperiod
räknat från den första av de tio karensdagama.
4 b §
Genom ändringen i första stycket får försäkrade som avses i denna para-
graf även fortsättningsvis rätt till sjukpenning med en 80-procentig kom-
pensationsgrad redan fr.o.m. den första dagen. Vid bedömningen av om
Prop. 1992/93:31
79
en försäkrad kan antas ha ett större antal sjukperioder med rätt till sjuk- Prop. 1992/93:31
penning beaktas även sjukfall som bara skulle ha varat en dag och som
sjukpenning inte skulle ha utgivits för enligt bestämmelserna om karens-
dag.
7 §
Bestämmelsen i andra stycket att en fjärdedels sjukpenning högst får
utges för 365 dagar under samma sjukperiod slopas. Skälen härför anges
i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.2).
7 b §
1 ett nytt tredje stycke anges att sjukpenning utges med en kompensa-
tionsgrad av 80 % även för de tre första dagarna vid medicinsk behand-
ling eller medicinsk rehabilitering som ordinerats av läkare och ingår i
en av försäkringskassan godkänd plan.
8 §
I fjärde stycket finns den grundläggande definitionen av sjukperiod enligt
AFL. Till detta stycke förs i huvudsak över bestämmelserna i nuvarande
1 § fjärde stycket. En sjukperiod skall i visst fall således omfatta även
en sjuklöneperiod. Här föreskrivs att det gäller om rätt till sjukpenning
enligt 3 kap. uppkommer i omedelbar anslutning till en sjuklöneperiod,
dvs. inte som tidigare enbart i anslutning till utgången av en sjuklöne-
period. Bestämmelsen i nuvarande femte stycke blir därvid obehövlig.
I eXt femte stycke anges i stället att det i visst avseende skall anses som
en fortsättning på den tidigare sjukperioden om en person insjuknar på
nytt inom fem dagar från det en sjukperiod avslutats. Den senare perio-
den skall anses som fortsättning på den tidigare sjukperioden när det
gäller vilken kompensationsnivå som skall gälla för sjukpenningen.
Reglerna har sin motsvarighet i 7 § tredje stycket sjuklönelagen. Det
senare sjukfallet skall inledas med en sjuklöneperiod endast om sjuk-
löneperioden hos samma arbetsgivare varat mindre än 14 kalenderdagar
när det första sjukfallet avslutades. Den senare sjuklöneperioden skall
endast pågå så lång tid att den tillsammans med den tidigare varar högst
14 dagar. Om någon sådan sjuklöneperiod eller ny sjuklöneperiod hos
annan arbetsgivare inte skall börja löpa blir innebörden att sjukpenning
utges redan fr.o.m. den första dagen i den senare perioden och med den
kompensationsgrad som följer av hur länge det tidigare sjukfallet pågick.
9 a §
Havandeskapspenning beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenning.
Havandeskapspenning skall dock även utges för den första dagen och då
på 65 procents kompensationsnivå.
80
10 §
\ första stycket anges att timberäkning av sjukpenning enligt huvudregeln
skall göras för de första 14 dagarna av sjukperioden. Härav följer att
sjukpenningen efter en sjuklöneperiod skall timberäknas endast om sjuk-
löneperioden undantagsvis är kortare än 14 dagar. Det torde främst bli
fallet när en person slutar sin anställning. De nuvarande bestämmelserna
i 1 § fjärde stycket blir därför obehövliga.
Ändringen innebär inte att sjukpenning skall kunna utges för tidigare
dag än enligt nuvarande bestämmelser. Huvudregeln är således fort-
farande att ersättning inte utges för tid före sjukanmälan. Detta följer av
14 §. Däremot är kompensationsgraden inte kopplad till när sjukanmälan
gjordes.
Eftersom timsjukpenningperioden inte knyts till när sjukanmälan görs
är andra stycket obehövligt.
10 a §
I paragrafen regleras storleken av s.k. timberäknad sjukpenning. Redan
i 10 § har angivits att sådan sjukpenning endast utges för dag då den
försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk.
I första stycket i paragrafen anges med vilken kompensationsgrad tim-
beräknad sjukpenning skall utges. I första punkten anges att sjukpenning
inte utges för den första dagen i sjukperioden som den försäkrade skulle
ha utfört förvärvsarbete om han inte varit sjuk. I punkterna 2 och 3
anges att kompensationsgraden är 65 % för den andra och tredje dagen
i sjukperioden som förvärvsarbete annars skulle ha utförts och 80 % för
tid därefter.
I andra och tredje styckena anges formlerna för hur sjukpenning enligt
första stycket skall beräknas. Formlerna avser beräkningen såväl om det
är fråga om en som flera dagar resp, om det är fråga om samma eller
olika procentandelar som sjukpenningen skall utges med.
De tidigare fjärde och femte styckena är obehövliga och upphävs,
vilket föranleder en ändrad hänvisning i fjärde stycket.
I ett nytt femte stycke återfinns reglerna om det allmänna högrisk-
skyddet med anpassning till timsjukpenningreglema. Här anges - på
motsvarande sätt som i 4 § femte stycket - att sjukpenning utges även
för den första dagen och med 65-procentig kompensationsgrad, om den
försäkrade under den senaste tolvmånadersperioden redan gått miste om
sjukpenning för tio dagar till följd av bestämmelsen i första stycket 1
eller motsvarande bestämmelse i 4 §.
10 b §
Förändringarna i 10 a § medför att hänvisning här skall ske till första-
fjärde styckena i den paragrafen. Hänvisningen är endast avsedd att
reglera om kalenderdag- eller timberäkning av sjukpenningen skall ske.
Bestämmelser om t.ex. högriskskydd är ändå avsedda att tillämpas i
förekommande fall.
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 31
Prop. 1992/93:31
81
10 c § Prop. 1992/93:31
Tredje stycket upphävs till följd av att kompensationsgraden i sjukför-
säkringen enligt 4 § första stycket 2 och 3 samt motsvarande bestämmel-
ser i 10 a § är angiven i förhållande till vilken dag i sjukperioden ersätt-
ningen avser. Tid med rehabiliteringspenning ingår i sjukperioden enligt
vad som anges i 8 § fjärde stycket.
16 §
Reglerna om arbetsgivarinträde i sjätte stycket anpassas till vad som
gäller enligt 4 § andra stycket om arbetsgivarens möjlighet att utge kom-
pletterande ersättning vid sjukdom. Reglerna bygger på förutsättningen
att arbetsgivaren inte utger ersättning för den första dagen innan hög-
riskskyddet inträtt. Någon reglering av denna dag finns därför inte. Den
ändrade hänvisningen i sista meningen är föranledd av en tidigare änd-
ring i 4 § i samband med att bestämmelser om sjukhusvårdsavdrag tagits
bort (SFS 1991:1639) och av att ett nytt fjärde stycke tillkommit i 4 §.
4 kap.
6 §
I femte stycket anges att föräldrapenning skall utges även för den första
dagen.
14 §
I andra stycket görs en redaktionell ändring med anledning av ändringarna i
10 a §.
6 kap.
1 §
Ålderspension kan tas ut såväl före som efter 65-årsmånaden, s.k. för-
tida respektive uppskjutet uttag. 1 andra stycket anges att sådant uttag nu
även kan göras med tre fjädedelar av pensionen.
2 §
Ändringarna i första stycket är en konsekvens av att nya pensionsnivåer,
tre fjärdedels och en fjärdedels pension, inom förtidspensioneringen
införs.
4 §
Ändringen i denna paragraf är en konsekvens av ändringen i 1 §.
7 kap.
1 §
Ändringen i första stycket innebär att en försäkrad under vissa förutsätt-
ningar har rätt till förtidspension om hans arbetsförmåga på grund av
82
sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska presta- Prop. 1992/93:31
tionsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. Nedsättningen av arbets-
förmågan skall bedömas som varaktig.
2 §
Denna paragraf anger vilka nivåer som förtidspension kan utges med.
Nivåerna, som motsvarar de nivåer som gäller för sjukpenning inom
sjukförsäkringen, är hel, tre fjärdedelar, halv respektive en ljärdedel av
hel förtidspension.
I första stycket anges att hel förtidspension utges till försäkrad vars
arbetsförmåga är helt nedsatt. Ändringen i detta stycke innebär en skärp-
ning av hittillsvarande regler. För rätt till hel pensionsförmån krävs nu
att den försäkrade på grund av sjukdom helt saknar förmåga att skaffa
sig inkomst av arbete.
Andra stycket anger att om arbetsförmågan inte är helt nedsatt men är
nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels förtidspension.
Pensionsnivån två tredjedels förtidspension slopas. De som nu uppbär
två tredjedels förtidspension behåller denna pensionsnivå till dess en
omprövning av pensionen blir aktuell. Detta framgår av övergångsbe-
stämmelserna till lagändringen.
Paragrafens tredje stycke anger att halv förtidspension skall utges när
den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad än tre fjärde-
delar men med minst hälften.
I ett nytt fjärde stycke anges att en fjärdedel av hel förtidspension utges
i övriga fall. I den allmänna motiveringen framförs att bestämmelserna
om en fjärdedels förtidspension bör tillämpas restriktivt. Vid bedöm-
ningen av arbetsförmågans nedsättning skall de omständigheter som
anges i 3 § beaktas i vanlig ordning men med tyngdpunkten lagd på
medicinska faktorer. För att en så - relativt sett - liten nedsättning av
arbetsförmågan som en fjärdedel skall kunna konstateras föreligga, kom-
mer höga krav att behöva ställas på att det finns ett klart samband
mellan de medicinska faktorerna och nedsättningen av den försäkrades
arbetsförmåga.
3 a och 4 §§
Ändringarna i paragraferna är en följd av att nya pensionsnivåer införs.
8 kap.
6 och 7 §§
Nya nivåer införs för särskild efterlevandepension på samma sätt som
för förtidspension i 7 kap. 1 och 2 §§. För hel särskild efterlevandepen-
sion krävs att möjligheten för efterlevande make att bereda sig inkomst
genom arbete är helt nedsatt.
83
11 kap. Prop. 1992/93:31
6 §
Ändringen i denna paragraf är en följd av att nya pensionsnivåer införs.
12 kap.
1 och 4 §§
Ändringarna i paragraferna är en följd av att uttag av ålderspension nu
även kan göras med tre fjärdedelar av pensionen.
13 kap.
1 §
Ändringen i denna paragraf är en följd av att den nya pensionsnivån en
fjärdedels förtidspension införs.
21 kap.
1 §
Fjärde stycket, som jämfört med det remitterade förslaget ändrats redak-
tionellt, anpassas till att en karensdag normalt gäller i den allmänna
sjukförsäkringen och att dessa regler är tillämpliga även på den frivilliga
försäkringen.
I femte stycket görs en redaktionell ändring med anledning av en
tidigare ändring i denna paragraf, varvid nuvarande tredje stycke inför-
des (SFS 1987:223).
22 kap.
8 §
Ändringen i paragrafen innebär att kompensationsgraden för rehabilite-
ringspenning sänks till 95 procent av den sjukpenninggrundande in-
komsten.
5 §
Ändringen i paragrafen är en följd av att nya förtidspensionsnivåer
införs.
2 och 2 a §§
Ändringarna i paragraferna är en följd av att nya pensionsnivåer införs.
Förslag till ändring i dessa paragrafer har tidigare föreslagits i prop.
1992/93:7 och prop. 1992/93:116.
84
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring
3 kap.
5 §
Ändringen av procenttalen i tredje stycket är en anpassning till de nya
ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen i lagen om allmän försäkring.
En redaktionell ändring görs också med anledning av en tidigare änd-
ring i lagen om allmän försäkring (SFS 1991:1639).
I tredje stycket anges vidare att den som inte har rätt till sjuklön vid
recidiv av arbetsskada som inträffar efter samordningstiden vid retroak-
tiv utbetalning får sjukpenning enligt LAF för den första dagen i sjuk-
perioden.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1465) om
ersättning och ledighet för närståendevård
5 §
Tillägget i paragrafen innebär att ersättning för närståendevård utges
med 80 procent fr.o.m. den första dagen.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare
4 §
Tillägget i paragrafen innebär att ersättning till smittbärare utges med
80 procent även för de tre första dagarna.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
2 kap.
i.§
Ändringen innebär en höjning av sjukförsäkringsavgiften så som anges i
avsnitt 8.4.
Ändring i denna paragraf har tidigare föreslagits i prop. 1992/93:50.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring
i uppbördslagen (1953:272)
4 §
Ändringen i 2 mom. är en följd av att kompensationsgraden inom sjuk-
försäkringen sänks till 70 procent från och med den 366:e dagen i en
sjukperiod och att kompensationsgraden för rehabiliteringspenning sänks
till 95 procent.
Prop. 1992/93:31
85
Prop. 1992/93:31
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
4. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledig-
het för närståendevård,
7. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smitt-
bärare,
8. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
9. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i uppbörds-
lagen (1953:272).
Ärendet bör behandlas av riksdagen under innevarande år.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
86
I departementspromemorian redovisas bedömningar och förslag från en
arbetsgrupp inom Socialdepartementet som har utrett hur regler om
karensdagar kan införas i sjuklönesystemet, sjukpenningförsäkringen och
anslutande ersättningssystem. I gruppens arbete ingick att utforma
högriskskydd, att pröva nödvändig regelanpassning inom arbetsskadeför-
säkringen och att analysera ekonomiska och administrativa effekter.
Arbetsgruppen föreslår ett karensdagssystem som i princip skall
innebära att den som blir sjuk inte får ersättning för de två första dagar
i sjukperioden som han har rätt till sjuklön eller sjukpenning. I sjuklöne-
lagen anges detta som att sjuklön inte utges för de två första dagarna i
sjuklöneperioden som arbetstagaren till följd av nedsättningen i arbets-
förmågan gått miste om lön och andra anställningsförmåner.
När karensdagar införs bör nuvarande lägre kompensationsnivå för de
tre första dagarna tas bort. Därigenom kan ersättningssystemet göras
mer enhetligt. Vid sjuklön blir då kompensationsnivån 90 % och inom
sjukpenningförsäkringen 80 % t.o.m. 90:e dagen i sjukperioden samt
90 % för tid därefter.
För arbetstagare med koncentrerad arbetstid föreslås en särreglering.
Vid utformningen av denna har beaktats dels att två karensdagar inte
skall innebära en orimligt stor självrisk för arbetstagare med koncentre-
rad arbetstid, dels att den med hänsyn till krav på administrativ enkelhet
inte skall behöva tillämpas när en begränsad arbetsinsats skulle ha
fullgjorts under karensdagama.
I samband med införande av karensdagar föreslås vidare en särskild
återinsjuknanderegel så att en ny sjukperiod som börjar inom fem dagar
från det tidigare sjukperiod upphörde skall betraktas som samma sjuk-
period som den tidigare när det gäller karensdagar, ersättningens storlek
och avgränsning av sjuklöneperioden. Syftet är bl.a. att härigenom
tillgodose tidigare begäran från riksdagen om förslag som undanröjer att
nuvarande utformning av sjukförsäkringssystemet kan vara rehabilite-
ringshämmande.
För att arbetstagare med flera arbetsgivare inte skall drabbas av mer än
två karensdagar i en sjukperiod föreslås att arbetsgivare som arbetstagaren
skulle ha arbetat hos den tredje eller därpå följande dag i sjukperioden
på arbetstagarens begäran skall utge sjuklön om annan arbetsgivare
innehållit sjuklön under karensdagar tidigare i sjukperioden.
På samma sätt skall arbetsgivaren utge sjuklön för de första dagarna i
en sjuklöneperiod om arbetstagaren begär det under åberopande av att
försäkringskassan innehållit sjukpenning till följd av karensdagar tidigare
i samma sjukperiod.
För försäkringskassan föreslås gälla att sjukpenning alltid skall utges
från första ersättningsdagen om arbetsgivare tidigare i samma sjukperiod
inte utgivit sjuklön för karensdagar.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 1
87
Vidare föreslås ett tillägg i den s.k. sjuklönegarantin så att den kommer att
omfatta vissa situationer där arbetstagaren inte erhållit sjuklön trots att
han uppfyller villkoren för det allmänna högriskskyddet eller på grund
av att arbetsgivaren ifrågasätter uppgifter om att ersättning innehållits
under karensdagar tidigare i samma sjukperiod.
Med hänsyn till att karensdagar skall gälla alla föreslås att sjukpen-
ningförsäkring för egenföretagare och frivillig sjukpenningförsäkring
anpassas till systemet med två karensdagar.
Karensdagar föreslås inte införas i andra förmånssystem med dagersätt-
ning inom socialförsäkringen. Däremot föreslås ändring av vissa ersätt-
ningsnivåer för att få en anpassning till huvudregeln vad avser ersätt-
ningsnivåerna. När det gäller sjukpenning enligt 3 kap. 7 b § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) föreslås ersättning utgå med
80 % fr.o.m. första dagen. På samma sätt föreslås höjning till 80 %
fr.o.m. första ersättningsdagen i förmånerna närstående- och smittbärar-
penning samt havandeskapspenning. Detta innebär bl.a. ökad enhetlighet
vad gäller ersättningsnivåerna i sjukersättningssystemen.
För att säkerställa att inkomstförlusten till följd av karensdagar inte
skall bli alltför omfattande för personer som är sjuka ofta föreslås att
karensdagssystemet kompletteras med två olika högriskskydd. För det
första bör ett allmänt högriskskydd gälla så att antalet karensdagar
begränsas till tio under en tolvmånadersperiod. Reglerna utformas så att
alla karensdagar som beräknas för den som har flera arbetsgivare eller
för den som samtidigt omfattas av sjuklöne- och sjukpenningsystemen
skall kunna beaktas. För resterande sjukfall inom tolvmånadersperioden
skall sjuklön eller sjukpenning utgå med 90 respektive 80 % fr.o.m.
första ersättningsdagen i sjukperioden.
För det andra föreslås ett särskilt högriskskydd för personer med
handikapp eller kroniska sjukdomar. Detta utformas i överensstämmelse
med nuvarande bestämmelser i fråga om arbetstagare med omfattande
korttidsfrånvaro. Personer som omfattas av det särskilda högriskskyddet
skall ha 90 eller 80 % i sjuklön respektive sjukpenning fr.o.m. första
ersättningsdagen.
Försäkringskassan föreslås kunna utfärda intyg om att arbetstagaren
företett visst underlag såsom lönespecifikation för att styrka att ersätt-
ning innehållits under karensdag. Detta kan bli aktuellt när arbetstagaren
har flera arbetsgivare eller erhåller ersättning från såväl sjuklöne- som
sjukpenningsystemet, dels i enstaka sjukfall, dels vid åberopande av
reglerna om allmänt högriskskydd.
Med hänsyn till att Sverige är bundet av Internationella arbetsorganisa-
tionens (ILO) konvention (nr 121) om förmåner vid yrkesskada bör den
som drabbas av arbetsskada lägst få ersättning med 67 % av inkomst-
bortfallet fr.o.m. den första dagen med inkomstförlust vid varje sjukfall.
För att garantera den skadade en ersättning på denna nivå föreslås att
ersättning vid arbetsskada under samordningstiden utges med 67 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten för de första 14 dagarna. Ersätt-
ningen bör utges som en särskild arbetsskadesjukpenning men endast i
den mån och till den del den är högre än den sjukpenning enligt AFL
Prop. 1992/93:31
Bilaga 1
88
eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) respektive den
sjuklön som den försäkrade är berättigad till för samma period. Vid
recidiv av godkänd arbetsskada efter samordningstiden föreslås att
ersättning utges med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten
även för de första två dagarna. Undantag från karensdagsreglerna
föreslås fa giltighet också i fråga om sjukpenning enligt lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring (YFL) och andra anknytande lagar. Vidare
föreslås att försäkringskassan ges möjlighet att kräva läkarintyg när en
försäkrad anmäler ett sjukdomsfall om högst sju dagar som arbetsskada.
I samband med att regeringen i proposition 1991/92:38 om inriktningen av
den ekonomiska politiken aviserade förslaget om införande av karens-
dagar betonades vikten av att skapa system som är rättvisa. Nu gällande
sjuklöneavtal är anpassade till hittillsvarande regler om sjuklön enligt
sjuklönelagen och sjukpenning enligt AFL. Ett införande av karensdagar
enligt de principer som föreslås torde innebära att avtalen i vissa stycken
behöver anpassas.
En förutsättning för införande av nya regler för karensdagar är, i likhet
med de förändringar av reglerna för sjukersättning som trätt i kraft den
1 mars 1991 och den 1 januari 1992, att utfallet av förändringarna skall
bli enhetligt bland olika grupper på arbetsmarknaden. Utgångspunkt för
de förslag som läggs fram i departementspromemorian är att den nöd-
vändiga anpassningen av sjuklöneavtal även fortsättningsvis skall fungera så
att särskilda lagstiftningsåtgärder med syfte att åstadkomma likformighet
inte skall bli aktuella.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 1
89
Prop. 1992/93:31
Bilaga 2
Remissinstanserna
Följande remissinstanser har yttrat sig:
Försäkringsöverdomstolen (FÖD), Arbetsdomstolen (AD), Stockholms
tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg (KaRG), Länsrätten i Stockholms
län (LR), Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket (RFV), Statens handikapp-
råd (SHR), Statskontoret, Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Riksrevisons-
verket (RRV), Riksskatteverket (RSV), Statens arbetsgivarverk (SAV),
Statens löne- och pensionsverk (SPV), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Statens livsmedelsverk (SLV), ILO-kommitten, Landstingsförbundet
(Lf), Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet (FKF),
Svenska arbetsgivarföreningen (SAF), Företagarnas Riksorganisation,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Försäkrings-
anställdas Förbund (FF), Handikappförbundens centralkommitté (HCK),
Sveriges läkarförbund och Sveriges redareförening. Därtill kommer
yttranden från bl.a. ett antal lokala grupper och enskilda medlemmar i
SIF och Lärarnas Riksförbund yttrat sig.
Utöver de remissinstanser som departementet särskilt anmodat eller
berett tillfälle att yttra sig har bl.a. ett antal lokala grupper och enskilda
medlemmar i SIF och Lärarnas Riksförbund yttrat sig.
Allmänna synpunkter
I promemorian föreslås ett karensdagssystem som i princip innebär att
den som blir sjuk inte får ersättning för de två första dagarna i sjuk-
perioden som han har rätt till sjuklön eller sjukpenning. En majoritet av
remissinstanserna är negativa till ett system med två karensdagar.
FÖD, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län, Stock-
holms tingsrätt, Statskontoret, RRV och SAF förordar sänkt ersättning i
flera ersättningsslag med åberopande av överströmningsrisken eller att
karensdagar är administrativt komplicerat.
Andra instanser däribland SPV och SLV bedömer att förslaget inte
skulle orsaka allt för besvärande konsekvenser för deras administration.
FÖD anser att karensdagsreformen gör lagstiftningen svåröverskådlig.
Domstolen saknar analys av den hopkoppling av civilrättslig och offentlig-
rättslig lagstiftning som sjuklönesystemet innebär.
Kammarrätten i Göteborg, Kommunförbundet och Landstingsförbundet
varnar för att steglösheten i sjuklönelagen kan utnyttjas genom att personal
vid mindre sjukdomssymtom sjukskriver sig de sista minuterna av arbets-
tiden för att få denna dag räknad som karensdag.
90
En rad remissinstanser avstyrker karensdagar med motiveringen att
detta drabbar kvinnor, lågavlönade, människor med dålig arbetsmiljö
eller handikappade. Arbetarskyddsstyrelsen, LO och FKF anser att karens-
dagar kan leda till att människor går sjuka till arbetet och därigenom
riskerar att smitta andra eller skada sig själva.
Företagarnas Riksorganisation anser att ett system med karensdagar
motsvarar organisationens krav på sjukersättningssystemet. SACO delar
regeringens uppfattning att budgetunderskottet och de statliga socialför-
säkringskostnadema måste minska. Införande av karensdagar är dock fel
metod då den inte leder till önskat resultat. Det vore bättre att genom-
föra en total och samordnad översyn av socialförsäkringssystemet.
Sveriges läkarförbund har inget att invända mot att ett system med
karensdagar införs.
Svensk redareförening påpekar att sjömän har en lagstadgad rätt till
sjuklön enligt bestämmelserna i sjömanslagen (1973:282). Vid införande
av karensdagar skulle arbetsgivarens kostnader öka genom att sjömän
enligt sjömanslagen har rätt till sjuklön under i vart fall de första 30 - 60
dagarna av en sjukperiod. Föreningen hemställer om att ett eventuellt
införande av karensdagar inte får medföra en kostnadsökning för redarna.
Karensdagar vid sjukfrånvaro - huvudregel
Utgångspunkt för förslagen i promemorian är att karensdagar skall inne-
bära en självrisk som i möjligaste mån är lika för alla. För att systemet
skall vara enkelt föreslås en huvudregel att karensdagar skall utgöra de
två första dagarna i sjuklöneperioden eller de två första dagar som sjuk-
penning skulle ha utgått.
Få remissinstanser har särskilt berört denna fråga. SAF påpekar dock
att den låga självrisken den tredje sjukdagen skapar stor risk att sjukfallen
förlängs onödigt länge. RFV anser att förslaget är enkelt och lättför-
ståeligt.
Begreppet sjukperiod och regler vid återinsjuknande
I promemorian föreslås en regel med innebörd att en ny sjukperiod som
börjar inom fem dagar från en tidigare sjukperiod bör betraktas som
samma sjukperiod som den tidigare när det gäller karensdagar, ersätt-
ningens storlek och avgränsning av sjukperioden.
Förslaget har vunnit stöd hos i huvudsak alla remissinstanser som
yttrat sig i frågan. Många anser att ett skydd vid återinsjuknande skulle
ge en positiv effekt på benägenheten att snabbare återgå till arbete efter
en sjukperiod. Några instanser framhåller att förslaget kan innebära
administrativt merarbete för arbetsgivaren. Landstingsförbundet noterar
att regeln i vissa fall kan behöva tillämpas samtidigt av flera arbetsgivare.
En åsikt som framförs från bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen, FKF, LO och
FF är att fem dagar är för kort tid. Några instanser föreslår att undan-
taget skall utsträckas till att omfatta återinsjuknande inom 20 dagar.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 2
91
Arbetstagare med koncentrerad deltid
För att begränsa den maximala effekten av två karensdagar föreslås i
promemorian två särregler så att den förlust av sjukersättningen som
uppkommer vid två karensdagar inte skall utgöra mer än en niondel av
den genomsnittliga arbetsinsatsen per månad. Denna regel behöver dock
inte tillämpas om arbetstagaren skulle ha arbetat mindre än tio timmar
sammanlagt hos arbetsgivaren under de två karensdagarna.
De flesta remissinstanserna har inte närmare berört denna fråga. Rent
allmänt ser många instanser positivt på de regler som föreslås för att
utjämna effekterna av karensdagar. Samtidigt pekar några instanser,
bl.a. FÖD, på att denna bestämmelse är ett exempel på hur lagstiftningen
blir mer komplicerad. RFV anser att det är svårt att hitta en enklare
lösning på denna problematik än den som föreslås i promemorian. Lands-
tingsförbundet som har många arbetstagare med koncentrerad arbetstid
framhåller att den föreslagna regeln får till följd att nuvarande löne-
beräkningsteknik inte kommer att kunna tillämpas. Många arbetstagare
inom landstingen har koncentrerad tjänstgöring och varierande syssel-
sättningsgrader vilket medför att regeln måste tillämpas individuellt för
att uppfylla lagens intentioner. Kommunförbundet anser att förslaget
innebär ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten och att det kan få orätt-
visa konsekvenser beroende på omfattning och fördelning av den kon-
centrerade arbetstiden. Förbundet avvisar därför förslaget i denna del.
FKF anser det i och för sig vara nödvändigt med en särregel men att den
föreslagna regeln inte alltid kommer att ge deltidsarbetande full kompen-
sation i rättvisehänseende. Regeln är svår att administrera för såväl
arbetsgivare som försäkringskassa.
Flera arbetsgivare
Enligt promemorian är det arbetstagaren som i situationer med flera
arbetsgivare har initiativet för att tillse att det inte innehålls mer än två
ersättningsdagar per sjukperiod. Uppstår tvist skall sjuklönegaranti
kunna åberopas.
De fa remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har olika meningar
om den föreslagna lösningen. Enligt FÖD kan en arbetsgivare komma
att sväva i osäkerhet om huruvida han skall betala sjuklön eller ej.
Genom de nu föreslagna ändringarna går det inte i alla lägen, för arbets-
givare att utan egna efterforskningar avgöra om han skall betala ut sjuk-
lön eller tillämpa ordning med karensdagar. RFV hävdar att den före-
slagna regeln kan orsaka administrativa olägenheter och konflikter mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Verket förordar därför att försäkrings-
kassorna ges ansvaret för att administrera och utge ersättning när det
finns flera arbetsgivare såväl i normalfallet som vid tillämpning av åter-
insjuknanderegeln. Statskontoret däremot anser det vara administrativt
fördelaktigt att låta arbetsgivarna administrera denna bestämmelse fram-
för alternativet att ge försäkringskassan ett ökat ansvar.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 2
92
När det gäller sjuklönegararanti i detta sammanhang är FKF mot bak-
grund av att försäkringskassans ringa erfarenhet av arbetsrättsliga spörs-
mål tveksam till en utökning av sjuklönegarantin.
Egenföretagare och frivillig sjukpenningförsäkring
I promemorian föreslås att möjligheten för egenföretagare att välja lägre
sjukförsäkringsavgift och högre självrisk begränsas till en karenstid om
30 dagar. Vid denna självrisk skall inte de särregler som kopplats till
systemet med två karensdagar tillämpas.
RFV tillstyrker förslaget. I övrigt är det endast Företagarnas riks-
organisation som kommenterar detta förslag. Organisationen anser att
särskild uppmärksamhet bör riktas på att sjukfrånvaron för egenföre-
tagare ökar.
Försäkring för sjuklönekostnader
En arbetsgivare skall även i fortsättningen ha möjlighet att försäkra sig
för höga sjuklönekostnader utöver sjuklön för de två första ersättnings-
dagama i varje sjukperiod.
Inga remissinstanser har berört frågan.
Kompensationsnivå när period inleds ined annan dagersättning än
sjukpenning
Enligt promemorian bör regler om karensdagar inte aktualiseras när
följande dagersättningar skall börja utges: rehabiliteringspenning, sjuk-
penning i samband med medicinsk behandling och medicinsk rehabilite-
ring, närståendepenning, smittbärarpenning, tillfällig föräldrapenning
och havandeskapspenning. Kompensationsnivån med 65 % de tre in-
ledande dagarna bör för vissa dagersättningar ändras till 80 %.
Principen att karensdagar inte bör införas i andra dagersättningar ses
som positivt av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga.
Flera instanser såsom RFV och FKF varnar samtidigt för överströmmnings-
risk mellan de olika ersättningslagen. ASS understryker vikten av att det
inte bör finnas karensdagar vid ersättning i samband med rehabilitering
och havandeskap. SoS efterlyser mot bakgrund av överströmningsrisken
mer ingående analys varför olika dagersättningsvillkor skall gälla.
FF anser att förslaget är positivt men att ersättningsnivån avseende alla
dagersättningar bör höjas till de nivåer som gällde före den 1 mars 1991.
Sjukdom i samband med annan dagersättning än sjukpenning
I promemorian görs bedömningen att regler om karensdagar inte skall
tillämpas om en period med rehabiliteringspenning, sjukpenning i sam-
band med medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering avbryts på
grund av sjukdom.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 2
93
Försäkringskasseförbundetanser att karensdagar inte skall beräknas vid Prop. 1992/93:31
övergång från närståendeersättning och tillfällig föräldrapenning till Bilaga 2
sjukpenning.
Allmänt och särskilt högriskskydd
I promemorian föreslås dels ett allmänt dels ett särskilt högriskskydd.
Flertalet remissinstanser är positiva till införande av ett allmänt hög-
riskskydd. Några instanser däribland LO anser att skyddet borde vara
mer generöst utformat. SoS anser det vara nödvändigt med såväl ett
särskilt högriskskydd som ett allmänt högriskskydd. Arbetarskyddstyrelsen
framhåller att det viktigt att poängtera att det allmänna högriskskyddet
inte får komma att uppfattas som en rättighet att vara borta vid fem
tillfällen utan läkarintyg. RFV bedömer att undantag efter tio karensdagar
kan innebära en felaktig styrning. Statens arbetsgivarverk hävdar att det
inte går att undvika tröskeleffekter med den valda utformningen. Försäk-
ringskasseförbundet vill att tolvmånadersgränsen förtydligas. Förbundet
ifrågasätter mot bakgrund av försäkringskassornas ringa erfarenhet av
arbetsrättsliga frågor om sjuklönegarantin skall utökas.
Av de instanser som särskilt berört det särskilda högriskskyddet är
RFV och Statskontoret negativa till att vissa grupper genom det särskilda
högriskskyddet helt befrias från karensdagar. Statens arbetsgivarverk och
Statskontoret förordar ett generellt utformat högriskskydd dvs. ett skydd
som inte delas på ett allmänt och ett särskilt högriskskydd. Statskontoret
anser att det mot bakgrund av besparingseffekter och rättviseskäl kan
ifrågasättas om den grupp som har rätt till särskilt högriskskydd helt
skall undantas från den försämring som karensdagar innebär. RFV anser
att förslaget med ett allmänt och ett särskilt högriskskydd medför olägen-
heter ur administrativ och informativ synvinkel. RFV förordar ett alter-
nativ där de båda systemen slås ihop. I detta skulle reglerna modifieras
så att det kan innefatta fler personer samtidigt som det kombineras med
krav på åtgärder för att minska antalet sjukfall. Personkretsen skulle
även omfatta personer som inte har en medicinskt väl dokumenterad
sjukdom. Statens handikappråd och Handikappförbundens centralkommitté
anser att tillämpningen skall vara mer generös än vad den är idag. Då
prövningen enligt nuvarande regler är snäv, upplevs den av enskilda
som integritetskränkande och lämnar utrymme för godtycke. I övrigt
bedömer Handikappförbundens centralkommitté att förslaget om ett sär-
skilt och ett allmänt högriskskydd är följdriktigt.
Arbetsskadeförsäkringen
I betänkandet föreslås att särskild arbetsskadesjukpenning skall utgå med
67 % för de 14 första dagarna i en sjukperiod vid godkänd ny arbetsskada
eller recidiv inom samordningstiden. Vid godkänt recidiv efter samord-
ningstiden föreslås ersättning med 100 % även under de två första
dagarna i sjukperioden.
94
Många remissinstanser däribland FÖD, Kammarrätten i Göteborg,
RFV, 5/4 V, Statskontoret, ASS, SAF, TCO, FKF, FF anser att förslaget
kräver tidsödande administration och att det kommer att leda till en
omfattande extra arbetsbelastning hos försäkringskassorna.
SAF anser att arbetsgruppens förslag att en arbetsskadad för den första
och andra sjukdagen skall anses få ersättning som utbetalas den tredje
och följande sjukdagar är tveksamt. Detta torde enligt SAF strida mot
Sveriges åtagande enligt ILO- konventionen. Även FÖD påpekar att
konstruktionen lätt kan ge intryck av att den tillkommit för att Sverige
skall komma förbi sina åtagande enligt ILO-konventionen. FÖD påpekar
liksom FKF att ett stort ökat tryck på de intygsskrivande läkarna kan
förutses.
ILO-kommitten bedömer att förslaget inte strider mot konventionens
stadgande om att kontant sjukförmån i princip skall utges så länge arbets-
oförmågan varar och att den bör utges fr.o.m. första dagen. Kommittén
hänvisar härvid till att det inte stadgas när ersättningen skall utges.
Kommittén konstaterar att ersättningsnivån i förslaget motsvarar minimi-
nivån i den rekommendation som är fogad till koventionen. Denna mini-
minivå är högre än den som stadgas i själva konventionen.
Få synpunkter har framförts mot förslaget rörande recidiv vid arbets-
skador. RFV framhåller att förslaget får till följd att försäkringskassorna
blir skyldiga att pröva samtliga anmälda recidivfall och att detta medför
merarbete för kassorna. Verket anser att de regler som infördes den
1 januari 1992 i samband med sjuklönereformen bör bibehållas, dvs. att
arbetsskadesjukpenning inte skall utges under sjuklöneperioden.
Enligt bedömning i promemorian bör inte någon ändring av behörig-
hetsreglerna i 8 kap. 4 § LAF göras. I betänkandet föreslås vidare att
försäkringskassan bör få möjlighet att begära att den som anmäler ett
sjukdomsfall om högst sju dagar, sjukanmälningsdagen inräknad, som
recidiv av arbetsskada skall förete läkarintyg.
FKF ifrågasätter om socialförsäkringsnämndema klarar den ärendeökning
som särskild arbetsskadesjukpenning innebär samtidigt som avverknings-
takten skall ökas så att handläggningstiden begränsas till max 12 måna-
der enligt regleringsbrev för budgetåret 1992/93. Enligt RFV medför
förslaget ett avsevärt merarbete för försäkringskassorna. Verket anser att
prövningen av rätt till särskild arbetsskadesjukpenning skall göras av
tjänsteman, då ersättningen får anses ha liten ekonomisk betydelse för
den försäkrade.
RFV anser att det kommer att bli mycket svårt för försäkringskassorna
att kunna kräva läkarintyg. Många gånger har den skadade förmodligen
inte ens sökt någon läkare för sina sjukdomsbesvär.
Avtal om sjuklön m.m.
Utgångspunkt för förslagen i betänkandet är att nödvändiga anpassningar
av sjuklöneavtalen även fortsättningsvis skall fungera så att särskilda
lagstiftningsåtgärder med syfte att åstadkomma likformighet inte skall bli
aktuella.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 2
95
SAF och Företagarnas riksorganisation anser att inskränkningar i avtalsfri-
heten bör undvikas. Den senare konstaterar samtidigt att villkoren bör
gälla lika för alla.
TCO kräver att alla hot om avtalsförbud dras tillbaka. SACO hävdar att
lagstiftning om karensdagar innebär intrång i den fria förhandlingsrätten.
LO och FF betonar att kollektivavtalsförbud strider mot den fria för-
handlingsrätten. LO bedömer inte att möjligheterna att anpassa avtal till
karensdagsförslaget är speciellt goda. ILO-kommitten utgår från att vid
ett övervägande om lagstiftning för att garantera ett likformigt utfall av
de nya sjuklöneavtalen kommer förenligheten med ILO:s konventioner
att prövas.
Några remissinstanser däribland SA V anser att det under fredsplikt och
rådande stabiliseringsavtal kan bli svårt att säkerställa att den höjda
arbetsgivaravgift tas igen på de anställdas sjukersättningsförmåner.
Ekonomiska och administrativa konsekvenser
RFV bedömer att de ekonomiska uppskattningarna är rimliga. Verket
saknar underlag för en egen bedömning av att de s.k. dynamiska effekterna.
Flertalet remissinstanser, bl.a, RRV, SAV, Statskontoret och SACO anser
att det är svårt eller omöjligt att bedöma av de statsfinansiella konsekvenser-
na på grundval av det underlag som redovisats. SACO hävdar att netto-
effekten på budgetunderskottet blir mindre än hälften av vad som anges
i promemorian och att effekten på den totala sjukfrånvaron kommer att
vara försumbar. Till stöd för sin beräkningar åberopar SACO att arbets-
gruppen inte tagit hänsyn till att ökad närvaro av sjuka på arbetet leder
till fler sjuka, att några kommer stanna hemma ett par dagar extra och
att undantag från karens måste ges till vissa yrkesgrupper. Vidare anser
SACO att arbetsgruppen överskattat den totala sjukfrånvaron och be-
träffande budgetsaldot inte beaktat kompensation till kommunerna. Även
TCO bedömer att uppskattningen av nettobesparingen är orealistisk.
SoS anser att den samhällsekonomiska analysen borde ha inkluderat en
hälsoekonomisk analys. Flera remissinstanser däribland LO ochFFanser
att de administrativa effekter på försäkringskassan inte är beräknade.
RFV, SAV, RSV, LF, SAF, FKF och SACO påpekar att arbetsgivare med
genomsnittligt högre korttidsfrånvaro än andra och därmed fler karens-
dagar gör en större besparing utan att för den skull ha bidragit till en
bättre arbetsmiljösituation.
Landstingsförbundet understryker att reformen får inte leda till ökade
kostnader eller minskade skatteintäkter för landstingen. De ekonomiska
effekterna för landstingen måste beredas i överläggningar om den kom-
munala ekonomin. Företagarnas riksorganisation anser inte att förslaget
om karensdagar skall leda till att arbetsgivaravgiften höjs. Däremot kan
ett system med differentierade arbetsgivaravgifter övervägas.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 2
96
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 6-8, 15 och 17 §§ lagen (1991:1047) om
sjuklön skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sjuklönen utgör följande andel av
den lön och andra anställningsför-
måner som arbetstagaren gått
miste om till följd av nedsättningen
i arbetsförmågan under sjuklöne-
perioden enligt 7 §, nämligen
1. 75 procent för de första tre
dagarna med sjuklön i varje sjuk-
period, dock med undantag som
anges i 15 §, och
2. 90 procent för tid därefter.
§
För dagar i en sjuklöneperiod
enligt 7 § som arbetstagaren gått
miste om lön och andra anställ-
ningsförmåner tiW följd av nedsätt-
ningen i arbetsförmågan gäller
1. att sjuklön inte utges för den
första dagen för vilken sjuklön kan
utges enligt 8 § första stycket,
2. att sjuklönen för de två följan-
de dagarna utgör 75 procent av
anställningsförmånerna, och
3. att sjuklönen för tid därefter
utgör 90 procent av anställnings-
förmånerna.
Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall ersättning som
utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring,
som åtnjuts enligt grunder som fastställs i kollektivavtal mellan arbets-
marknadens huvudorganisationer, anses som sjuklön från arbetsgivaren.
Om arbetstagaren har mer än en anställning får varje arbetsgivare i
skälig omfattning tillgodoräkna sig sådan ersättning som sjuklön.
Att sjuklönens storlek kan be-
gränsas framgår av bestämmelser-
na i 8 §.
Om arbetstagaren under de senaste
tolv månaderna till följd av bestäm-
melserna i första stycket 1 gått
miste om sjuklön från arbetsgivaren
för sammanlagt tio dagar, utgör
sjuklönen för dag som avses i
första stycket 1 75 procent av den
lön och andra anställningsförmåner
som arbetstagaren gått miste om
tillföljd av nedsättningen i arbets-
förmågan.
Om avvikelse från vad som följ er
av första stycket 1 och 2 föreskrivs
i 15 §.
7 §
Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga
är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalender-
dagarna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar inte om arbetstagaren
7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 31
97
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod som
börjat löpa bryts om anställningen upphör.
Som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i 4 §.
Om en sjukperiod börjar inom
fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutats skall vid beräk-
ning av sjuklöneperiodens längd
enligt första stycket och sjuklönens
storlek enligt 6 eller 15 § inräknas
dagar i en sjuklöneperiod hos
samma arbetsgivare under den
tidigare sjukperioden.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
8 §
Sjuklön skall inte avse mistade förmåner under tid innan arbetsgivaren
fått anmälan om sjukdomsfallet. Sjuklönen skall dock avse sådana för-
måner från och med den dag då sjukdomsfallet inträffade, om arbets-
tagaren varit förhindrad att göra anmälan och sådan gjorts omedelbart
efter det att hindret upphört.
Arbetsgivaren är skyldig att utge
sjuklön för mistade förmåner
under tid från och med den sjunde
kalenderdagen efter dagen för
sjukanmälan endast om arbetstaga-
ren styrker nedsättningen av arbets-
förmågan under denna tid genom
intyg av läkare eller tandläkare.
Intyget behöver inte innehålla
närmare uppgift om vilken sjukdom
arbetstagaren lider av. Om sjuklön
utges för mistade förmåner under
tid före anmälan skall den första
ersättningsdagen anses som sjuk-
anmälningsdag.
Arbetsgivaren är skyldig att utge
sjuklön för mistade förmåner
under tid från och med den sjunde
kalenderdagen efter dagen för
sjukanmälan endast om arbetstaga-
ren styrker nedsättningen av arbets-
förmågan under denna tid genom
intyg av läkare eller tandläkare.
Intyget behöver inte innehålla
närmare uppgift om vilken sjukdom
arbetstagaren lider av. Om sjuklön
utges för mistade förmåner under
tid före anmälan skall den första
ersättningsdagen eller den tidigare
dag för vilken sjuklön inte utges
enligt 6 § första stycket 1 anses
som sjukanmälningsdag.
Finns det ett beslut enligt 10 § är arbetsgivaren inte skyldig att utge
sjuklön om arbetstagaren inte iakttar vad som har ålagts honom i beslutet.
15
Om ett beslut enligt 13 § gäller
för arbetsgivaren utgör arbetstaga-
rens sjuklön, med avvikelse från
vad som föreskrivs i 6 § första
stycket 1, 90 procent av den lön
och andra anställningsförmåner
som arbetstagaren gått miste om
till följd av nedsättningen i arbets-
förmågan under sjuklöneperioden
enligt 7 §.
§
Om ett beslut enligt 13 § gäller
för arbetsgivaren, utgör arbetstaga-
rens sjuklön, med avvikelse från
vad som föreskrivs i 6 § första
stycket 1 och 2, 90 procent av den
lön och andra anställningsför-
måner som arbetstagaren gått
miste om till följd av nedsättning-
en i arbetsförmågan under sjuk-
löneperioden enligt 7 §.
98
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreskriften i 6 § andra stycket skall tillämpas även i fråga om sjuklön
enligt denna paragraf.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
17 §
En arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga
90 gånger det för året gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring kan försäkra sig hos den
allmänna försäkringskassan för
kostnader för sjuklön enligt denna
lag. Vid beräkningen av de sam-
manlagda lönekostnaderna bortses
från avgifter enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter och lagen
(1982:423) om allman löneavgift
samt skatt enligt lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster.
En arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga
90 gånger det för året gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring kan försäkra sig hos den
allmänna försäkringskassan för
kostnader för sjuklön enligt denna
lag. Vid beräkningen av de sam-
manlagda lönekostnaderna bortses
från avgifter enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter och skatt enligt
lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster.
Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om sjuklön som avser tid före den dagen.
’ Senaste lydelse 1991:1988.
99
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1, 4, 4 b, 7 b, 8, 10 - 10 c och 16 §§
samt 21 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §-
Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad äger enligt vad nedan
sägs rätt till sjukpenning, om hans sjukpenninggrundande inkomst upp-
går till minst sextusen kronor.
Villkoret om inskrivning hos försäkringskassan för rätt till sjukpenning
anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 4 § att villkoret
inte har kurmat uppfyllas.
Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på grundval av
anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
försäkrades arbetsgivare har att svara
om sjuklön.
Uppkommer för den försäkrade
rätt till sjukpenning enligt kapitlet
i omedelbar anslutning till utgång-
en av en sjuklöneperiod, skall
sjukperioden enligt denna lag
anses omfatta också sjuklöneperio-
den. Bestämmelserna i 4 § första
stycket 1 och 10 - 10 b §§ tillämpas
inte i sådant fall i fråga om sjuk-
penning som grundas på inkomst
av anställningen. Undantaget be-
träffande 10 10 a § första och
fjärde - sjunde styckena och 10 b §
gäller dock inte för en försäkrad
som avses i 5 § tredje stycket 1
eller sjätte stycket.
4
Om inte annat följer av 10 -
10 b §§ utgör hel sjukpenning för
dag följande andel av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten,
delad med 365, nämligen
1. 65 procent för de första tre
dagarna med sjukpenning i varje
sjukperiod, dock med undantag
som anges i 4 b §,
för sjuklön enligt lagen (1991:1047)
§3
För dagar i en sjukperiod gäller,
om inte annat följer av 10- 10 b §§,
1. att sjukpenning inte utges för
den första dagen,
2. att hel sjukpenning för de två
följande dagarna utgör för dag
65 procent av den fastställda sjuk-
penninggrundande inkomsten,
delad med 365, och
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1991:1977.
3 Senaste lydelse 1991:1639.
100
Nuvarande lydelse
2. 80 procent för tid därefter till
och med den nittionde dagen i
sjukperioden,
3. 90 procent för tid därefter.
Sjukpenningen avrundas till när-
maste hela krontal.
Om den försäkrade av arbets-
givaren erhåller lön under sjukdom
för samma tid som sjukpenningen
avser, skall sjukpenning som utges
med den procentandel som anges i
första stycket 1 eller 2 minskas
med det belopp som lönen under
sjukdom överstiger 10 procent av
vad den försäkrade skulle ha fått i
lön om han varit i arbete, och
sjukpenning som utges med den
procentandel som anges i första
stycket 3 minskas med hela lönen
under sjukdom. Till den del lönen
under sjukdom utges i förhållande
till lön i arbete som för år räknat
överstiger den högsta sjukpenning-
grundande inkomst som kan be-
räknas enligt 2 § skall minskning
dock endast ske med belopp som
överstiger 75 procent av lönen i
arbete när sjukpenning utges med
den procentandel som anges i
första stycket 1 och 90 procent av
lönen i arbete när sjukpenning
utges med den procentandel som
anges i första stycket 2 eller 3.
Föreslagen lydelse
3. att hel sjukpenning för tid
därefter utgör för dag 80 procent
av denfastställda sjukpenninggrun-
dande inkomsten, delad med 365.
Sjukpenningen avrundas till när-
maste hela krontal.
Om den försäkrade av arbets-
givaren erhåller lön under sjukdom
för samma tid som sjukpenningen
avser, skall sjukpenning som utges
minskas med det belopp som
lönen under sjukdom överstiger
10 procent av vad den försäkrade
skulle ha fått i lön om han varit i
arbete. Sjukpenning som utges för
tid efter den nittionde dagen i
sjukperioden minskas med hela
lönen under sjukdom. Till den del
lönen under sjukdom utges i för-
hållande till lön i arbete som för
år räknat överstiger den högsta
sjukpenninggrundande inkomst
som kan beräknas enligt 2 § skall
minskning dock endast ske med
belopp som, när sjukpenning utges
med den procentandel som anges i
första stycket 2, överstiger 75 pro-
cent av lönen i arbete och, när
sjukpenning utges med den procent-
andel som anges i första stycket 3,
för tid till och med den nittionde
dagen i sjukperioden överstiger
90 procent av lönen i arbete och
för tid därefter överstiger 80 procent
av lönen i arbete.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket skall ersättning som
utges på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt
grunder som fastställs i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvud-
organisationer anses som lön under sjukdom från arbetsgivare.
Om den försäkrade gått miste om
sjukpenning till följd av bestäm-
melserna i första stycket 1 eller
10 a § första stycket 1 för samman-
lagt tio dagar under de senaste tolv
månaderna utges sjukpenning för
dag som avses i första stycket 1
med 65 procent av den sjukpen-
ninggrundande inkomsten, delad
med 365.
Det belopp varmed minskning skall göras avrundas till närmast lägre
hela krontal. Avräkning skall i första hand göras vid utbetalning av
sjukpenning som avser samma tid som den lön under sjukdom som för-
anlett minskningen men får också göras vid närmast följande utbetalning
av sjukpenning.
101
Nuvarande lydelse
Den allmänna försäkringskassan
kan efter skriftlig ansökan av den
försäkrade besluta att hel sjukpen-
ning för dag skall utges med 80
procent av den försäkrades sjuk-
penninggrundande inkomst delad
med 365 eller, vid sjukpenningbe-
räkning enligt 10 a §, med mot-
svarande arbetstidsfaktor, även för
de tre första dagarna med sjukpen-
ning i varje sjukperiod. Ett sådant
beslut får meddelas endast om den
försäkrade lider av sjukdom som
kan antas medföra ett större antal
sjukperioder med rätt till sjukpen-
ning under en tolvmånadersperiod.
4 b §4
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Den allmänna försäkringskassan
kan efter skriftlig ansökan av den
försäkrade besluta att hel sjukpen-
ning för dag skall utges med 80
procent av den försäkrades sjuk-
penninggrundande inkomst delad
med 365 eller, vid sjukpenningbe-
räkning enligt 10 a §, med mot-
svarande arbetstidsfaktor, även för
dagar som avses i 4 § första
stycket 1 och 2 och 10 a § första
stycket 1 och 2. Ett sådant beslut
får meddelas endast om den för-
säkrade lider av sjukdom som kan
antas medföra ett större antal
sjukperioder med rätt till sjukpen-
ning under en tolvmånadersperiod.
Ett beslut enligt första stycket gäller från och med den kalendermånad
då ansökan gjordes hos försäkringskassan, om inte annat sägs i beslutet.
Beslutet skall gälla för viss tid som anges i beslutet eller, om det finns
särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall upphävas om villkoret enligt
första stycket andra meningen inte längre är uppfyllt.
En försäkrad som har gjort ansökan enligt första stycket är skyldig att
genomgå undersökning av läkare eller tandläkare och att ge in utlåtande
över undersökningen, om försäkringskassan finner att det behövs för
ärendets bedömning. För den försäkrades utgifter för undersökningen
och för utlåtande över undersökningen lämnas ersättning i enlighet med
vad regeringen förordnar.
7b§3
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade genomgår en
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att
förebygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller del-
vis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor
gäller att behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och
ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.
Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund
av behandlingen eller rehabiliteringen är förhindrad att förvärvsarbeta.
Sjukpenning enligt denna para-
graf utges med 65 procent av den
försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst delad med 365 eller, vid
sjukpenning beräkning enligt 10 a §,
med motsvarande arbetstidsfaktor
även för dag som avses i 4 § första
stycket 1 och 10 a § första
stycket 1.
4 Senaste lydelse 1990:1516.
5 Senaste lydelse 1991:1976.
102
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §6
Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt skall,
om sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas om den försäk-
rade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller där-
med jämförligt arbete. Om den försäkrade på grund av sjukdomen be-
höver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala
arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst
motsvarande mån den dagen. Vid prövning av den försäkrades rätt till
sjukpenning för tid under vilken han annars skulle ha uppburit föräldra-
penning, skall arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning
som den försäkrades förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av
sjukdomen.
Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade bedöms
inte kunna återgå till sitt arbete, skall försäkringskassan undersöka om
den försäkrade efter sådan åtgärd, som avses i 7 b § eller 22 kap. 7 §,
kan försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena
ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall beaktas vad
som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till sjukdomen, hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden
och andra sådana omständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevande-
pension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till
sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende
från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst
genom arbete som ligger till grund för utgående pension.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Som sjukperiod anses tid, under
vilken en försäkrad i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i
7 § eller har rätt till sjukpenning
enligt 7 b § eller rehabiliterings-
penning enligt 22 kap. 7 §.
Sjukperiod omfattar sjuklöne-
period enligt lagen (1991:1047)om
sjuklön enligt vad som sägs i 1 §.
Som sjukperiod anses tid, under
vilken en försäkrad i oavbruten
följd lider av sjukdom som avses i
7 § eller har rätt till sjukpenning
enligt 7 b § eller rehabiliterings-
penning enligt 22 kap. 7 §. Upp-
kommer för den försäkrade rätt till
sjukpenning enligt kapitlet i omedel-
bar anslutning till en sjuklöne-
period enligt lagen (1991:1047)om
sjuklön, skall sjukperioden enligt
denna lag anses omfatta också
sjuklöneperioden.
Om en sjukperiod börjar inom
fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutats skall bestäm-
melserna i 4 och 10 a §§ tillämpas
som om den senare sjukperioden
utgör en fortsättning på den tidigare
sjukperioden.
10
För den dag då anmälan om
sjukdomsfallet gjordes hos den
allmännaförsäkringskassan och de
följande 13 dagarna i sjukperioden
§7
För de första 14 dagarna i sjuk-
perioden utges sjukpenning som
svarar mot sjukpenninggrundande
inkomst av anställning endast
6 Senaste lydelse 1992:275.
7 Senaste lydelse 1991:1048.
103
Nuvarande lydelse
utges sjukpenning som svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
anställning endast under förutsätt-
ning att den försäkrade skulle ha
utfört förvärvsarbete om han inte
hade varit sjuk. För en försäkrad
som avses i 5 § tredje stycket 1
eller sjätte stycket skall vad som
har sagts nu gälla även för tid
efter de första 14 dagarna av
sjukperioden. V7<7 beräkningen av
sjukpenning sktåi 10 a och 10 b §§
tillämpas.
Om sjukpenning utges för tid före
anmälan skall den första ersätt-
ningsdagen anses som sjukanmäl-
ningsdag.
Föreslagen lydelse
under förutsättning att den försäk-
rade skulle ha utfört förvärvsar-
bete om han inte hade varit sjuk.
För en försäkrad som avses i 5 §
tredje stycket 1 eller sjätte stycket
skall vad som har sagts nu gälla
även för tid efter de första 14
dagarna av sjukperioden. För
sjukpenningen skall 10 a och 10 b §§
tillämpas.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Med tid för förvärvsarbete enligt första stycket jämställs
1. ledighet för semester, dock inte om den försäkrade uppbär semesterlön
enligt semesterlagen (1977:480) och, enligt 15 § samma lag, kan begära
att dag då han är oförmögen till arbete på grund av sjukdom inte räknas
som semesterdag,
2. ledighet under studietid för vilken oavkortade löneförmåner utges,
3. ledighet under tid då den försäkrade genomgår sådan utbildning
eller undervisning som anges i 5 § tredje stycket 2 eller uppbär korttids-
studiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), och
4. ledighet för ferier eller för motsvarande uppehåll för lärare som är
anställda inom utbildningsväsendet.
10 a
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
enbart anställning beräknas be-
loppet av hel sjukpenning för dag
enligt vad som följer av denna
paragraf Skall sjukpenning utges
för mer än tre dagar görs skilda
beräkningar för var och en av de
perioder som avses i tredje -femte
styckena. Av 4 b § framgår att den
i fjärde stycket angivna procentsat-
sen i vissa fall skall gälla även när
sjukpenning beräknas för de tre
första dagarna. Vid sådan beräk-
ning skall tid som avses i tredje
och fjärde styckena anses som en
period.
§8
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
enbart anställning gäller för dagar
i sjukperioden som den försäkrade
skulle ha utfört förvärvsarbete om
han inte hade varit sjuk,
1. att sjukpenning inte utges för
den första dagen,
2. att hel sjukpenning för de två
följande dagarna utgör 65 procent
av den sjukpenninggrundande
inkomsten och beräknas enligt
andra och tredje styckena, och
3. att hel sjukpenning för tid
därefter utgör 80 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
och beräknas enligt andra och
tredje styckena.
8 Senaste lydelse 1990:1516.
104
Nuvarande lydelse
Skall sjukpenning utges för
endast en dag skall till grund för
beräkningen läggas det tal som
erhålls när 65 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
delas med årsarbetstiden. Talet
avrundas till närmaste hela krontal.
Det multipliceras därefter med
antalet timmar av ordinarie arbets-
tid eller däremot svarande normal
arbetstid. Produkten utgör hel
sjukpenning för dagen.
Skall sjukpenning utges för mer
än en dag skall, vid beräkning av
sjukpenning för de första tre
dagarna, det tal som erhållits
enligt andra stycket andra meningen
multipliceras med det samman-
lagda antalet timmar av ordinarie
arbetstid eller däremot svarande
normal arbetstid som belöper på
dagarna. Det tal som därvid erhålls
delas med antalet dagar med sjuk-
penning. Kvoten utgör beloppet av
hel sjukpenning för dag. Skall
sjukpenning utges efter olika grader
av nedsatt arbetsförmåga samman-
läggs dock de timmar som avser
samma grad för sig. Sjukpenning
beräknas för varje sådan period
för sig.
Skall sjukpenning utges för mer
än tre dagar skall till grund för
beräkningen av sjukpenning för
den fjärde dagen och därefter
följande dagar till och med den
nittionde dagen i sjukperioden
läggas det tal som erhålls när
80 procent av den sjukpenning-
grundande inkomsten delas med
årsarbetstiden. Talet avrundas till
närmaste hela krontal. Om sjuk-
penning inte skall utges för mer än
fyra dagar tillämpas andra stycket
tredje och fjärde meningarna i
fråga om sjukpenning för den
fjärde dagen. Skall sjukpenning
utges för mer än fyra dagar tilläm-
pas i stället tredje stycket på mot-
svarande sätt beträffande sjukpen-
ning som beräknas för den fjärde
dagen och därefter följande dagar.
Föreslagen lydelse
Skall sjukpenning utges för
endast en dag skall till grund för
beräkningen läggas det tal som
erhålls när angiven procentandel
av den sjukpenninggrundande
inkomsten delas med årsarbetstiden.
Talet avrundas till närmaste hela
krontal. Det multipliceras därefter
med antalet timmar av ordinarie
arbetstid eller däremot svarande
normal arbetstid. Produkten utgör
hel sjukpenning för dagen.
Skall sjukpenning utges för mer
än en dag med samma procentan-
del skall, vid beräkning av sjuk-
penning för dessa dagar, det tal
som erhållits enligt andra stycket
andra meningen multipliceras med
det sammanlagda antalet timmar
av ordinarie arbetstid eller däre-
mot svarande normal arbetstid
som belöper på dagarna. Det tal
som därvid erhålls delas med
antalet dagar med sjukpenning.
Kvoten utgör beloppet av hel
sjukpenning för dag. Skall sjuk-
penning utges efter olika grader
av nedsatt arbetsförmåga samman-
läggs dock de timmar som avser
samma grad för sig. Sjukpenning
beräknas för vaije sådan period
för sig.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
105
Nuvarande lydelse
Skall sjukpenning utges för tid
efter den nittionde dagen i sjuk-
perioden skall till grund för beräk-
ningen av sjukpenning för den
nittioförsta dagen och därefter
följande dagar läggas det tal som
erhålls när 90 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten
delas med årsarbetstiden. Talet
avrundas till närmaste hela krontal.
Om sjukpenning inte skall utges
för mer än nittioen dagar tillämpas
andra stycket tredje och fjärde
meningarna i fråga om sjukpenning
för den nittioförsta dagen. Skall
sjukpenning utges för mer än nittioen
dagar tillämpas i stället tredje
stycket på motsvarande sätt be-
träffande sjukpenning som beräk-
nas för den nittioförsta dagen och
därefter följande dagar.
Om antalet timmar eller det
sammanlagda antalet timmar enligt
andra - femte styckena inte uppgår
till ett helt timtal skall avrundning
ske till närmaste hela timtal, varvid
halv timme avrundas uppåt. Sjuk-
penning avrundas till närmaste
hela krontal.
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Om antalet timmar eller det
sammanlagda antalet timmar enligt
andra och tredje styckena inte
uppgår till ett helt timtal skall
avrundning ske till närmaste hela
timtal, varvid halv timme avrun-
das uppåt. Sjukpenning avrundas
till närmaste hela krontal.
Om den försäkrade gått miste om
sjukpenning till följd av bestäm-
melserna i första stycket 1 eller
4 § första stycket 1 för samman-
lagt tio dagar under de senaste
tolv månaderna, utges sjukpenning
för dag som avses i första stycket 1
med 65 procent av den sjukpen-
ninggrundande inkomsten och
beräknas enligt andra och tredje
styckena.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkrings-
verket far meddela föreskrifter om schablonberäkning av ordinarie arbetstid
och däremot svarande normal arbetstid.
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
såväl anställning som annat för-
värvsarbete beräknas beloppet av
10 b §9
Om den försäkrades sjukpenning
i fall som avses i 10 § svarar mot
sjukpenninggrundande inkomst av
såväl anställning som annat för-
värvsarbete beräknas beloppet av
9 Senaste lydelse 1990:1516.
106
Nuvarande lydelse
hel sjukpenning för dag enligt
följande. Den del av sjukpenning-
en som svarar mot inkomst av
anställning beräknas enligt 10 a §
första - sjätte styckena. Den del
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas enligt 4 §
första stycket.
Föreslagen lydelse
hel sjukpenning för dag enligt
följande. Den del av sjukpenning-
en som svarar mot inkomst av
anställning beräknas enligt 10 a §
första - jjärde styckena. Den del
som svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas enligt 4 §
första stycket.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
10 c §10
Utan hinder av föreskrifterna i 10 - 10 b §§ beräknas sjukpenning
enligt 4 § första stycket när den försäkrade
1. är helt eller delvis arbetslös och anmäld som arbetssökande på
arbetsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning
som svarar mot den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten,
2. skall uppbära sjukpenning för tid då annars havandeskapspenning,
föräldrapenning eller rehabiliteringspenning skulle ha uppburits, eller
3. är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av en
arbetsmarknadsmyndighet genomgår yrkesutbildning.
Vid beräkning av sjukpenning på en sjukpenninggrundande inkomst
som omfattar ersättning för sådan vård som avses i 12 § skall sjukpen-
ning som svarar mot denna ersättning beräknas enligt 4 § första stycket.
Vid beräkning av sjukpenning i
fall som avses i första stycket 2
skall med dagar med sjukpenning
enligt 4 § första stycket 1 jämställas
dagar med rehabiliteringspenning.
16 §"
Om en arbetstagare har rätt till lön under sjukdom enligt statliga, kom-
munala eller landstingskommunala bestämmelser, kan regeringen före-
skriva undantag helt eller delvis från bestämmelserna om rätt till sjuk-
penning.
I den mån sådant undantag inte har föreskrivits får arbetsgivaren i den
ordning regeringen bestämmer uppbära arbetstagarens sjukpenning till
den del den inte överstiger den utbetalda lönen.
En överenskommelse, som innebär att en arbetsgivare som har utgivit
lön till en arbetstagare under sjukdom har rätt att uppbära dennes sjuk-
penning, är bindande för försäkringskassan om den har form av kollek-
tivavtal och på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av en organisa-
tion som är att anse som huvudorganisation. Ett sådant kollektivavtal får
en arbetsgivare som är bunden av avtalet efter överenskommelse åberopa
även i fråga om arbetstagare som inte omfattas av avtalet men sysselsätts
i arbete som avses i det. Regeringen får meddela föreskrifter om sjuk-
penningberäkning och handläggning av sjukfall för arbetstagare hos
staten som omfattas av sådant avtal.
Regeringen får även meddela föreskrifter om sjukpenningberäkning för
arbetstagare med statligt reglerad anställning som är anställda hos en
annan arbetsgivare än staten och som omfattas av sådant kollektivavtal
som anges i tredje stycket.
10 Senaste lydelse 1991:1974.
11 Senaste lydelse 1990:1516.
107
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har en försäkrad drabbats av sjukdom utom riket och därvid erhållit
underhåll genom utrikesförvaltningens försorg får förvaltningen i den
ordning regeringen bestämmer från försäkringskassan erhålla den för-
säkrades sjukpenning, i den mån den inte överstiger vad som har utgivits i
underhåll.
Prop. 1992/93:31
Bilaga 3
Sjukpenning som betalas ut
enligt denna paragraf till en arbets-
givare skall minskas med lön
under sjukdom som arbetsgivaren
utger till arbetstagaren för samma
tid som sjukpenningen avser, dock
endast med den del av lönen under
sjukdom som överstiger lönen i
arbetet med 75 procent när sjuk-
penning utges med den procentan-
del som anges i 4 § första stycket 1
och med 90procent när sjukpen-
ning utges med den procentandel
som anges i 4 § första stycket 2
eller 3. Härvid har bestämmel-
serna i 4 § femte och sjätte
styckena motsvarande tillämpning.
Sjukpenning som betalas ut
enligt denna paragraf till en arbets-
givare skall minskas med lön
under sjukdom som arbetsgivaren
utger till arbetstagaren för samma
tid som sjukpenningen avser, dock
endast med den del av lönen under
sjukdom som överstiger lönen i
arbetet med 75 procent när sjuk-
penning utges med den procentan-
del som anges i 4 § första stycket 2
och när sjukpenning utges med
den procentandel som anges i 4 §
första stycket 3 med 90 procentför
de första nittio dagarna i sjuk-
perioden och med 80 procent för
tid därefter. Härvid har bestäm-
melserna i 4 § tredje och femte
styckena motsvarande tillämpning.
21 kap.
1 §'f
Den som är inskriven hos en allmän försäkringskassa, men inte är
försäkrad för en sjukpenning som, beräknad enligt 3 kap. 4 § första
stycket 3, uppgår till garantinivån enligt 4 kap. 6 §, skall kunna genom
frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller sjuk-
penningtillägg.
Den som inte har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 1 § får försäkra sig
för sjukpenning som uppgår till lägst 20 kronor och högst till garanti-
nivån enligt 4 kap. 6 §. Den som har rätt till sjukpenning enligt 3 kap.
1 § får försäkra sig för sjukpenningtillägg, som tillsammans med den
sjukpenning som han är berättigad till enligt 3 kap. 4 § första stycket 3
uppgår till lägst 20 kronor och högst till garantinivån.
En frivillig försäkring påverkas inte av att den försäkrades sjukpenning
enligt 3 kap., under där angivna förutsättningar, beräknas med tillämp-
ning av 5 § femte stycket eller 10 a eller 10 b § nämnda kapitel.
Försäkringen skall efter den
försäkrades val gälla utan karens-
tid eller med en karenstid av 3
eller 30 dagar.
Rätt till inträde i den frivilliga
försäkringen eller förkortning av
gällande karenstid enligt tredje
stycket tillkommer endast den som
är under 55 år.
Om den försäkrade begär det
skall försäkringen gälla med en
karenstid av 3 eller 30 dagar.
Rätt till inträde i den frivilliga
försäkringen eller förkortning av
gällande karenstid enligt jjärde
stycket tillkommer endast den som
är under 55 år.
12 Senaste lydelse 1990:1516.
108
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:31
Ersättning enligt denna paragraf utges inte för tid efter ingången av Bilaga 3
den månad då den försäkrade börjar uppbära hel förtids- eller ålderspen-
sion.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993. Äldre bestämmelser skall
fortfarande gälla i fråga om sjukpenning som avser tid före den dagen.
109
Prop. 1992/93:31
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-04
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet
Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Bo Könberg beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047)
om sjuklön, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet
Karin Laan.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
110
Prop. 1992/93:31
Propositionen..................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1992 35
1 Inledning ...............................35
2 Bakgrund till förslagen om ändrad sjukersättning .......35
3 Nuvarande bestämmelser för ersättning vid sjukfrånvaro ... 36
3.1 Sjuklön .............................36
3.2 Sjukpenning ..........................37
3.3 Rehabiliteringspenning....................41
4 Karensdag avseende ersättning vid sjukfrånvaro........41
4.1 Karensdag vid sjukfrånvaro - huvudregel ........41
4.2 Begreppet sjukperiod och regler vid återinsjuknande . . 44
4.3 Egenföretagare och frivillig sjukpenningförsäkring ... 46
4.4 Försäkring för sjuklönekostnader..............47
5 Högriskskydd.............................47
5.1 Allmänt högriskskydd ....................47
5.2 Särskilt högriskskydd.....................49
6 Förändrade kompensationsgrader för sjukpenning m.m. ... 50
6.1 Inledning............................50
6.2 Förändrad kompensationsgrad för rehabiliteringspenning . 51
6.3 Sänkt kompensationsgrad i sjukpenning efter dag 90 . . 51
6.4 Sänkt kompensationsgrad efter ett års sjukskrivning . . 51
6.5 Reduktion av sjukpenning på grund av sjukersättning
från arbetsgivaren.......................54
7 Andra dagersättningar........................55
7.1 Inledning............................55
7.2 Kompensationsgrad m.m. när period med annan dag-
ersättning än sjukpenning inleds ..............55
7.3 Samordningen mellan sjuk- och arbetsskadeförsäk-
ringama.............................60
8 Pensionsförmåner ..........................62
8.1 Bakgrund och nuvarande regler...............62
8.2 Nya nivåer i förtidspensioneringen m.m..........64
8.3 Ny nivå för förtida uttag av ålderspension........66
8.4 Nya nivåer för efterlevandepension ............66
8.5 Pensionens storlek då maken uppbär pension ......66
9 Sjukfrånvarons utveckling samt ekonomiska och admini-
strativa konsekvenser ........................ 67
9.1 Inledning............................67
9.2 Sjukfrånvarons utveckling..................68
9.3 Konsekvenser för de försäkrade ..............69
9.4 Ekonomiska konsekvenser inom sjuklönesystemet ... 72
9.5 Kompensation till kommunsektorn.............72
9.6 Administrativa konsekvenser ................73
9.7 Konsekvenser för staten inklusive sjukförsäkringen ... 73
111
10 Genomförande ............................74
10.1 Tidpunkt för ikraftträdande.................74
10.2 Uppföljning av förändringarna inom sjukersättnings-
systemen ............................75
10.3 Genomförandekostnader m.m. år 1992/93 ........ 75
11 Upprättade lagförslag........................76
12 Specialmotivering ..........................76
13 Hemställan ..............................86
14 Beslut .................................86
Prop. 1992/93:31
Bilaga 1: Sammanfattning av departementspromemoria
(Ds 1992:49) Karensdagar vid sjukersättning .......87
Bilaga 2: Sammanställning av remissyttrande .............90
Bilaga 3: Lagrådsremissens lagförslag..................97
Bilaga 4: Lagrådets yttrande....................... 110
gotab 42264, Stockholm 1992
112