Prop.
1992/93:30
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 22 oktober 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen föreslås att bestämmelserna i 2 kap. 1 § lagen om arbets-
skadeförsäkring ändras så att kravet på skadlighet hos en arbetsmiljö-
faktor höjs från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. En komplette-
ring föreslås i paragrafen för att klargöra att vissa skador av psykisk
eller psykosomatisk natur inte omfattas av lagen om arbetsskadeförsäk-
ring. Samtidigt föreslås att kravet i 2 § samma kapitel på orsakssamband
mellan skadlig inverkan i arbetet och den försäkrades skada skärps så att
samband skall anses föreligga bara om övervägande skäl talar för det.
En följdändring föreslås i lagen om statligt personskadeskydd.
Vidare föreslås vissa ändringar i lagen om arbetsskadeförsäkring i
syfte att förenkla beräkningen av retroaktiv livränta.
1 lagen om allmän försäkring föreslås en ändring av bestämmelserna i
17 kap. 1 § om samordning av förmåner så att kravet på att avräkning
mellan ersättningar avseende samma tidsperiod skall ske månad för
månad slopas.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. Beträffande
de föreslagna ändringarna i 2 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring bör
äldre lag tillämpas för skador som inträffat före den dagen och som
anmälts till allmän försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 30
Prop. 1992/93:30
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 2 §§ och 4 kap. 5, 6 och 12 §§
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
Med arbetsskada förstås i denna
lag skada till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i
arbetet.
§
Med arbetsskada förstås i denna
lag skada till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i
arbetet. Med annan skadlig in-
verkan avses inverkan av en
faktor som med hög grad av
sannolikhet kan ge upphov till
en sådan skada som den för-
säkrade har.
Som arbetsskada anses inte en
skada av psykisk eller psykoso-
matisk natur som är en följd av
en företagsnedläggelse, en ar-
hetstvist, bristande uppskatt-
ning av den försäkrades ar-
betsinsatser, vantrivsel med
arbetsuppgifter eller arbets-
kamrater eller därmed jäm-
fö rl i ga fö rhå ll anden.
Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i
arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta,
anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.
Har försäkrad varit utsatt för
olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet, skall skada
som han har ådragit sig anses vara
orsakad av den skadliga inverkan,
om ej betydligt starkare skäl
talar mot det.
Om en försäkrad har varit utsatt
för olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet, skall skada
som han har ådragit sig anses vara
orsakad av den skadliga inverkan,
om övervägande skäl talar för
det.
4 kap.
5 §
För den som är sjukpenningför- För den som är sjukpenningför-
säkrad enligt 3 kap. lagen säkrad enligt 3 kap. lagen
(1962:38 1) om allmän försäkring (1962:38 1) om allmän försäkring
Lagen omtryckt 1977:264.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:30
utgörs livränteunderlaget av hans
sjukpenninggrundande inkomst
enligt 3 kap. 2 § nämnda lag vid
den tidpunkt från vilken livräntan
första gången skall utges eller
den inkomst som då skulle ha
utgjort hans sjukpenninggrundande
inkomst, om försäkringskassan
hade känt till samtliga förhållan-
den.
utgöres livränteunderlaget av
hans sjukpenninggrundande in-
komst enligt 3 kap. 2 § nämnda
lag vid den tidpunkt från vilken
livräntan skall utgå eller den
inkomst som då skulle ha utgjort
hans sjukpenninggrundande in-
komst, om försäkringskassan hade
känt till samtliga förhållanden.
6 §2
För den som ej är sjukpenning-
försäkrad enligt 3 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring
men likväl har inkomst av för-
värysarbete utgöres livränteun-
derlaget av den inkomst som
skulle ha utgjort sjukpenning-
grundande inkomst för honom
enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om
han hade varit sjukpenningförsäk-
rad, dock lägst 6 000 kronor.
För den som inte är sjukpen-
ningförsäkrad enligt 3 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring
men likväl har inkomst av för-
värvsarbete utgörs livränteunder-
laget av den inkomst som, vid
den tidpunkt från vilken liv-
räntan första gången skall
utges, skulle ha utgjort sjukpen-
ninggrundande inkomst för honom
enligt 3 kap. 2 § nämnda lag, om
han hade varit sjukpenningförsäk-
rad, dock lägst 6 000 kronor.
Beslut om livränta skall om-
prövas, om ändring av betydelse
har skett i de förhållanden som
var avgörande fpr beslutet. Liv-
ränta för förfluten tid får dock ej
minskas eller dragas in.
12 §
Ett beslut om livränta skall
omprövas, om ändring av betydel-
se har skett i de förhållanden som
var avgörande för beslutet. Liv-
ränta för förfluten tid får dock
inte minskas eller dras in.
Vid omprövning enligt första
stycket får livränteunderla-
get enligt 5 eller 6 § änd-
ras endast om ett löneavtal
träffats efter beslutet och
avtalet omfattar den tidpunkt
från vilken livräntan första
gången utgetts samt ompröv-
ning begärs inom två år från
det beslutet meddelades. Vid
omprövningen får livränteun-
derlaget inte sänkas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser i
2 kap. 1 och 2 §§ gäller för arbetsskador som har inträffat före den
dagen och som anmälts till allmän försäkringskassa senast den
30 juni 1993.
2 Senaste lydelse 1979:1165.
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:265) om statligt person-
skadeskydd skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:30
Nuvarande lydelse
Har någon varit utsatt för
olycksfall under skyddstiden, skall
skada som han har ådragit sig
anses vara orsakad av olycksfallet,
om ej betydligt starkare skäl
talar mot det.
Föreslagen lydelse
7 §
Om någon har varit utsatt för
ett olycksfall under skyddstiden,
skall skada som han har ådragit
sig anses vara orsakad av olycks-
fallet, om övervägande skäl talar
för det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller
för skador som har inträffat före den dagen och som anmälts till allmän
försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
Härigenom föreskrivs att 17 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:30
17 kap.
Har en ersättning enligt denna
lag eller enligt en annan författ-
ning betalats ut av en allmän för-
säkringskassa eller en arbetslös-
hetskassa och beviljas senare en
annan ersättning retroaktivt enligt
denna lag för samma tid som den
tidigare utbetalade ersättningen
skall den retroaktiva ersättningen
minskas. Minskningen skall ske
med det belopp som överstiger
vad som skulle ha utgetts om
beslut om båda ersättningarna
hade förelegat samtidigt. Avräk-
ningen mellan ersättningarna
skall därvid ske månadsvis.
Om någon i väsentlig mån har
fått sin försörjning genom social-
bidrag enligt 6 § socialtjänstlagen
(1980:620) får socialnämnden från
försäkringskassan uppbära retro-
aktivt beviljad periodisk ersättning
enligt denna lag, till den del den
motsvarar vad socialnämnden har
betalat ut till dennes samt hans
makes och minderåriga barns
försörjning för den tid som den
retroaktiva ersättningen avser.
§2
Har en ersättning enligt denna
lag eller enligt en annan författ-
ning betalats ut av en allmän för-
säkringskassa eller en arbetslös-
hetskassa och beviljas senare en
annan ersättning retroaktivt enligt
denna lag för samma tid som den
tidigare utbetalade ersättningen
skall den retroaktiva ersättningen
minskas. Minskningen skall ske
med det belopp som överstiger
vad som skulle ha utgetts för
perioden om beslut om båda
ersättningarna hade förelegat
samtidigt.
Om någon i väsentlig mån har
fått sin försörjning genom social-
bidrag enligt 6 § socialtjänstlagen
(1980:620) får socialnämnden från
försäkringskassan uppbära retro-
aktivt beviljad periodisk ersättning
enligt denna lag, till den del den
motsvarar vad socialnämnden
sammanlagt har betalat ut till
dennes samt hans makes och min-
deråriga barns försörjning för den
tid som den retroaktiva ersättning-
en avser.
I fråga om minskning av pension då livränta utgår enligt äldre lagstift-
ning om yrkesskador gäller 2 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1992:327.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1992
Prop. 1992/93:30
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
I detta lagstiftningsärende på socialförsäkringens område behandlas
frågor som rör begreppet arbetsskada. Vidare tas frågor upp om möjlig-
heterna att förenkla beräkningen av retroaktiv livränta. I propositionen
behandlas också vissa samordningsregler vid sammanträffande av för-
måner m.m. enligt lagen om allmän försäkring.
Regeringen bemyndigade den 22 augusti 1991 chefen för Socialdeparte-
mentet att tillkalla en kommitté med uppgift att göra en översyn av vissa
frågor inom arbetsskadeförsäkringen (dir. 1991:74). Den 5 december
1991 antog regeringen nya direktiv (dir. 1991:109), enligt vilka kom-
mitténs uppdrag skulle övertas av en särskild utredare. Den av mig
sedermera tillkallade utredningen antog namnet Arbetsskadeförsäkrings-
utredningen.
I april 1992 överlämnade Arbetsskadeförsäkringsutredningen delbe-
tänkandet (SOU 1992:39) Begreppet arbetsskada. I betänkandet föreslås
dels att kravet på kunskap om den skadebringande egenskapen hos en
åberopad arbetsmiljöfaktor skärps, dels att reglerna om orsakssamband
differentieras så att nuvarande bevisregel får gälla för vissa typer av
skador (olycksfall och "klassiska" arbetsskador) medan en strängare
bevisregel skall gälla övriga skador.
Arbetsskadeförsäkringsutredningens sammanfattning av betänkandet
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Utredningens betänkande har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådsbehandling
Regeringen beslutade den 24 september 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över förslag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring och förslag om ändring i lagen (1977:265) om statligt person-
skadeskydd. De i lagrådsremissen ingående lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3. Lagrådet har föreslagit att ett
tillägg görs i 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4.
Prop. 1992/93:30
Av hävd har man i Sverige liksom i många andra länder haft den upp-
fattningen att en förvärvsarbetande som skadas i sitt arbete bör ha ett
starkare skydd än den som skadar sig utanför arbetet. Man har därför
ansett att arbetsgivaren bör vara skyldig att svara för skador som
drabbar arbetstagarna i arbetet. Vidare har man ansett att den skadade i
princip skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte
hade inträffat. Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och
dess föregångare bygger på nu nämnda principer.
LAF trädde i kraft den 1 juli 1977 och ersatte då lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring (YFL). En av de viktigaste nyheterna med LAF
var införandet av ett generellt skadebegrepp, dvs. huvudregeln skulle
vara att alla skador och sjukdomar som hade uppkommit i arbetet skulle
anses som arbetsskador. Denna regel ersatte i fråga om sjukdomar det
tidigare systemet med en särskild förteckning över ersättningsbara sjuk-
domar.
Förslag om att införa det generella arbetsskadebegreppet lades fram av
Yrkesskadeförsäkringskommittén i betänkandet (SOU 1975:84) Ersätt-
ning vid arbetsskada. Enligt kommittén framstod det som en angelägen
uppgift att i största möjliga utsträckning tillmötesgå önskemålen om en
utvidgning av yrkessjukdomsbegreppet. Den naturliga målsättningen vid
lagstiftning angående ersättningsberättigande yrkessjukdomar var att
bestämmelserna skulle omfatta sådana sjukdomar som kunde härledas till
arbetet eller arbetsförhållandena. Kommittén fann därför att uppräk-
ningsmetoden i YFL borde ersättas med en allmän regel av innebörd att
varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet
skulle anses som yrkesskada.
I fråga om vissa sjukdomar ansåg emellertid kommittén att svårigheter-
na att fastställa orsaken var särskilt stora. Olika faktorer kunde med-
verka till sjukdomens uppkomst och kommittén ansåg det i vissa fall inte
möjligt att avgöra vilken faktor som var mest betydelsefull. Särskilt
gällde detta psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedöm-
ningssvårigheter förelåg även beträffande sådana sjukdomar för vilka
grundsjukdomen kunde hänföras till degenerativa förändringar eller
vilkas ursprung över huvud taget inte kunde fastställas. Kommittén an-
såg därför att en förutsättning för att dessa svårbedömda sjukdomar
skulle kunna inlemmas i yrkesskadeskyddet var att en strängare bevis-
regel fick gälla för dem. Kommittén föreslog för dessa fall att orsaks-
samband skulle anses föreligga om övervägande skäl talade för ett så-
dant samband. Denna strängare bevisregel föreslogs för tre grupper av
sjukdomar, nämligen reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i
ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. För
andra sjukdomar liksom för olycksfall skulle orsakssamband anses före-
ligga om inte betydligt starkare skäl talade mot det.
I prop. 1975/76:197 om arbetsskadeförsäkring anförde föredragande
statsrådet att det var tillfredsställande att kommittén hade ansett det
möjligt att föreslå en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet.
Genom en allmän regel kunde tillämpningen knyta an till utvecklingen
på ett bättre sätt än som var möjligt med YFL:s bestämmelser. Föredra-
ganden ansåg att en allmän regel även från lagteknisk synpunkt var att
föredra framför en detaljrik uppräkning i form av en förteckning över
yrkessjukdomar. Farhågorna för att en allmän regel skulle innebära
oklarhet om försäkringens räckvidd borde enligt föredraganden inte
överdrivas. Tämligen snart skulle i praxis uppkomma en mängd typfall
som gav stadga åt tolkningen.
Beträffande kommitténs förslag om en särskild bevisregel för vissa
sjukdomar anförde föredraganden att det skulle vara olyckligt om vissa
sjukdomar, t.ex. ryggsjukdomar, som genom arbetsskadebegreppets
utsträckning skulle komma att falla under lagen, skulle särbehandlas i
bevishänseende så att de som drabbades av dessa sjukdomar fick svårare
än andra att styrka sin rätt till ersättning. Föredraganden föreslog därför
att bevisregeln i YFL skulle föras över till den nya lagen och ges gene-
rell tillämpning på samtliga slag av arbetsskador. Enligt föredraganden
var dock kraven på en noggrann utredning särskilt stora när det gällde
prövningen av de sjukdomar som kommittén ville undanta från den
vanliga bevisregeln.
Emellertid föreslogs för psykiska och psykosomatiska sjukdomar en
särreglering i så måtto att arbetsskadeersättning inte skulle kunna er-
hållas för psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbets-
tvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, brist-
ande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbets-
uppgifter och arbetskamrater.
Vid frågans behandling i riksdagen (bet. SfU 1975/76:40, rskr.
1975/76:377) framhöll socialförsäkringsutskottet att det kraftigt förstärkta
arbetsskadeskyddet med en i princip 100-procentig kompensationsnivå
efter samordningstidens slut liksom det förhållandet att arbetsskadebe-
greppet getts en generell innebörd utgjorde betydelsefulla inslag i propo-
sitionen. Utskottet tillstyrkte därför bifall till propositionen. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
LAF trädde därefter i kraft den 1 juli 1977 och gäller skador som visat
sig denna dag eller senare.
Antalet arbetssjukdomar som anmäls till försäkringskassorna har stigit
kraftigt sedan år 1983 och fram till år 1988, medan antalet arbetsolyckor
varit i princip konstant. Av de anmälda arbetsskadorna blir endast en del
Prop. 1992/93:30
föremål för en försäkringsmässig prövning i kassorna. I regel prövas en
skada först när den skadade varit sjukskriven eller haft kostnader för
vård efter samordningstidens utgång. De skador som prövas av kassorna
har ökat mycket kraftigt under 1980-talets senare hälft. Detta har med-
fört långa handläggningstider och växande ärendebalanser. Under åren
1989 - 1991 har dock antalet anmälda skador minskat.
Mot bakgrund bl.a. av de växande ärendebalanserna hos försäkrings-
kassorna har arbetsskadeförsäkringen varit föremål för en översyn av
Arbetsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av ar-
betsskadeförsäkringen lämnades förslag till åtgärder för att komma till
rätta med ärendebalanser och väntetider hos försäkringskassorna. En rad
åtgärder har därefter vidtagits inom Riksförsäkringsverket och försäk-
ringskassorna i rationaliserande syfte.
När det gäller arbetsskadeförsäkringens kostnader (inkl, ersättningar
enligt äldre lagstiftning) har dessa under perioden 1985 - 1991 ökat från
1 813 miljoner kronor till 11 295 miljoner kronor per år. Kostnaderna
för arbetsskadesjukpenning uppgick under år 1985 till 670 miljoner
kronor och år 1991 till 6 744 miljoner kronor. Motsvarande kostnader
för arbetsskadelivräntor var 223 respektive 3 312 miljoner kronor. För
år 1992 beräknas kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen uppgå till
sammanlagt 11 800 miljoner kronor.
Arbetsskadefondens medelsbehållning har stadigt minskat och fonden
uppvisar sedan år 1987 ett underskott. Vid utgången av år 1990 var det
ackumulerade underskottet närmare 14 000 miljoner kronor och uppgick
vid utgången av maj månad 1992 till ca 23 000 miljoner kronor. Främst
är det kostnaderna för arbetsskadesjukpenning som stigit mycket kraf-
tigt. På längre sikt är det emellertid kostnaderna för arbetsskadelivräntor
som inger störst oro. Med hänsyn dels till den rättspraxis som utbildats
ifråga om arbetsskadeersättning, dels till att kostnaderna i de enskilda
fallen är förhållandevis höga finns det skäl att utgå från att kostnaderna
för arbetsskadelivräntor kommer att öka avsevärt under de kommande
åren.
I prop. 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken har
regeringen uttalat att det är djupt otillfredsställande att arbetsskadeför-
säkringen anses utgöra ett hinder i rehabiliteringsarbetet samt att utveck-
lingen av försäkringens kostnader och det växande underskottet i arbets-
skadefonden inger oro. Regeringen aviserade därefter sin avsikt att dels
ge direktiv för en genomgripande översyn av hela arbetsskadeförsäkring-
en, dels föreslå en förlängning av samordningstiden i arbetsskadeförsäk-
ringen.
Enligt en uppgörelse den 22 september 1992 mellan regeringen och
Socialdemokratiska arbetarepartiet skall sjuk- och arbetsskadeförsäk-
ringama lyftas ut ur statsbudgeten som ett led i arbetet att långsiktigt få
bättre fungerande socialförsäkringssystem och att sanera statsfinanserna.
Uppgörelsen innebär att arbetsmarknadens parter bör få huvudansvaret
för försäkringen och att en beredning skall tillsättas i syfte att genomföra
den nya försäkringsmodellen.
Prop. 1992/93:30
Prop. 1992/93:30
LAF trädde i kraft den 1 juli 1977. Samtidigt upphörde YFL att gälla.
Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om skada som har
inträffat före ikraftträdandet av LAF.
Arbetsskadeskyddet enligt LAF omfattar alla förvärvsarbetande, dvs.
förutom arbetstagare även uppdragstagare och egna företagare. Beträff-
ande de sistnämnda kategorierna förutsätts dock att den skadade är bo-
satt i Sverige. LAF gäller även vid arbete som en arbetstagare utför
utomlands, om arbetet avses vara högst ett år och om arbetstagaren är
utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i riket.
Arbetsskadeförsäkringen gäller vidare för den som deltar i arbetsmark-
nadsutbildning, är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller deltar i
vidgad arbetsprövning efter beslut av länsarbetsnämnden. Skyddet gäller
även den som genomgår arbetsprövning eller arbetsträning som har
godkänts av allmän försäkringskassa eller deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL).
Försäkringen omfattar dessutom vissa andra grupper av studerande.
Dessa omfattas endast under moment i utbildningen då eleven utför
arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som
vanligen utförs vid förvärvsarbete.
Med arbetsskada förstås skada till följd av olycksfall eller annan skad-
lig inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till eller från arbetsstället
räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i
nära samband med arbetet. För skada som framkallats av smitta gäller
särskilda regler.
Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av
den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det.
Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då
skadan visade sig. Detta innebär att LAF gäller även i fråga om arbets-
sjukdom som uppstått till följd av en skadlig inverkan som ägt rum före
den 1 juli 1977 om sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt.
Arbetsskadan skall i princip bestå längre än 180 dagar för att ge den
försäkrade rätt till ersättning enligt LAF. För tiden dessförinnan, sam-
ordningstiden, gäller ätt den försäkrade har rätt till ersättning i form av
sjuklön från arbetsgivaren och ersättning från den allmänna försäkringen
i form av t.ex. sjukvårdsförmåner och sjukpenning. Den som inte är
sjukförsäkrad har dock rätt till motsvarande förmåner från arbetsskade-
försäkringen även under samordningstiden. Under denna tid ersätter
arbetsskadeförsäkringen dessutom nödvändiga kostnader för sjukvård
utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel i den mån dessa kostnader
inte ersätts enligt AFL. För skada som inträffat före den 1 januari 1992
är samordningstiden 90 dagar.
10
Efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvän-
diga kostnader för bl.a. läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling,
sjukhusvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel. Vid sjukdom som
sätter ned arbetsförmågan efter samordningstiden utges sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning enligt LAF motsvarar normalt
1/365 av årsinkomsten upp till 7,5 basbelopp (252 700 kronor år 1992).
Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel
har den försäkrade rätt till ersättning i form av livränta för den inkomst-
förlust som uppkommer. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den
inkomst den försäkrade skulle ha haft om han inte hade skadats och den
inkomst han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter
inkomstförlust upp till 7,5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år under-
stiger en ljärdedel av basbeloppet (8 425 kronor år 1992) ger dock inte
rätt till livränta.
Som underlag för beräkning av livränta läggs i princip den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL vid den tidpunkt från vilken
livränta skall utges eller, om han eller hon inte var sjukpenningförsäk-
rad, den inkomst som då skulle ha utgjort den sjukpenninggrundande
inkomsten. Skall livränta börja utges först sedan avsevärd tid har för-
flutit efter den skadliga inverkan i arbetet, får underlaget bestämmas
med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den sjukpenninggrun-
dande inkomsten, om särskilda skäl talar för det.
För försäkrad som inte har fyllt 25 år när skadan inträffade gäller sär-
skilda regler för beräkning av livränteunderlaget. Dessa tar sikte på den
försäkrades sannolika framtida inkomst som oskadad. Reglerna innebär
att en uppräkning av underlaget görs för den försäkrade vid 18, 21 och
25 års ålder. Uppräkningen bygger på antagande om genomsnittslönen
för berörda åldersgrupper i den försäkrades yrke.
För försäkrad som genomgår utbildning utgörs livränteunderlaget un-
der beräknad utbildningstid av lägst den inkomst den försäkrade sanno-
likt skulle ha fått om han eller hon vid tiden då skadan inträffade hade
avbrutit studierna och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildningens
slut utgörs underlaget av lägst den inkomst av förvärvsarbete som den
försäkrade då sannolikt skulle ha fått om skadan inte hade inträffat.
Ar en försäkrad som har rätt till livränta samtidigt berättigad till för-
tidspension enligt AFL med anledning av den inkomstförlust som föran-
lett livräntan, utges livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.
En livränta kan tidsbegränsas eller utges tills vidare. Livräntan utges i
princip längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år.
Har en försäkrad avlidit till följd av en arbetsskada utges begravnings-
hjälp med ett belopp som motsvarar 30 % av basbeloppet vid tiden för
dödsfallet (10 110 kronor år 1992).
Om en försäkrad avlider till följd av en arbetsskada kan livränta utges
till efterlevande make eller barn. Med efterlevande make jämställs i
vissa fall en sammanboende av motsatt kön. Vid dödsfall till följd av
skada som inträffat före den 1 januari 1990 gäller äldre regler.
Ersättning lämnas i form av omställningslivränta, särskild efterlevande-
livränta och livränta till barn under förutsättningar som är likartade med
reglerna för efterlevandepension från den allmänna pensioneringen.
Prop. 1992/93:30
11
Livränta till efterlevande beräknas på grundval av ett ersättningsunderlag
som i princip motsvarar den avlidnes årsinkomst. Ersättningsunderlaget
är begränsat till 7,5 basbelopp. Livränta till barn är 40 % av ersättnings-
underlaget. Finns flera barn ökas procenttalet med 20 för varje barn.
Det sammanlagda beloppet delas sedan lika mellan barnen. Livränta till
barn utges till och med den månad barnet fyller 18 år. Vid studier kan
livränta utges till och med juni månad det år barnet fyller 20 år.
Efterlevande make har rätt till omställningslivränta under tolv månader
från dödsfallet. Omställningslivräntan förlängs för den som har vårdna-
den om och stadigvarande sammanbor med barn under tolv år. Rätt till
särskild efterlevandelivränta har den vars möjlighet att skaffa sig in-
komst genom arbete är nedsatt med minst hälften på grund av arbets-
marknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan jämförlig omständighet.
Nedsättningen skall ha bestått alltsedan makens död och får inte vara
endast kortvarig. Omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta
utges med 20 % av ersättningsunderlaget när den avlidne även efterläm-
nar barn som är berättigat till livränta, i annat fall 45 %.
Arbetsskadeförsäkringen skall finansieras genom avgifter som betalas
av arbetsgivare, dock inte av staten, och egenföretagare. Avgiften till
arbetsskadeförsäkringen skall enligt 7 kap. 2 § LAF utgå efter en procent-
sats som skall vara så avvägd att avgiften tillsammans med andra till-
gängliga medel täcker ersättnings- och förvaltningskostnaderna samt
behövlig fondbildning. RFV har att vart femte år lägga fram förslag om
procentsats och förvaltningskostnadsandel för kommande period.
Underlaget för beräkning av arbetsskadeavgiften utgörs av summan av
vad arbetsgivaren under året utgett som lön i pengar eller naturaför-
måner. Avgiften till arbetsskadeförsäkringen var 0,25 % av avgiftsun-
derlaget t.o.m. år 1979. För åren 1980-1987 bestämdes avgiften till
0,60 %. År 1988 höjdes avgiften till 0,90 %.
I samband med ställningstagande rörande delpensionsförsäkringen
beslöt riksdagen (rskr. 1991/92:232) att höja arbetsskadeavgiften med
0,3 procentenheter fr.o.m. den 1 juli 1992. Samtidigt beslöts att
8 300 miljoner kronor skall överföras från delpensionsfonden till arbets-
skadefonden samt att arbetsskadeavgiften skall höjas med ytterligare
0,18 procentenheter fr.o.m. den 1 januari 1993. Sistnämnda höjning är
föranledd av att arbetarskyddsavgiften sänks fr.o.m. samma tidpunkt.
Av 4 kap. 6 § lagen (1981:691) om socialavgifter framgår hur stor del
av influtna arbetsskadeavgifter som skall tillföras staten som bidrag till
kostnaden för arbetsskadeförsäkringens förvaltning. Fram till den 1 juli
1986 utgjorde denna andel 1/30 av influtna avgifter. Under perioden den
1 juli 1986 - den 30 juni 1987 var den 1/25, därefter höjdes den till
1/20. Återstoden av avgifterna skall tillföras en fond, benämnd arbets-
skadefonden.
Bestämmelser om ersättning från staten för skada ådragen under tjänste-
pliktig verksamhet m.m. har sammanförts i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd (LSP). Den skyddade personkretsen omfattar bl.a.
Prop. 1992/93:30
12
den som fullgör värnplikts- eller civilförsvarstjänstgöring och den som
deltar i räddningstjänst. Lagen omfattar också den som är intagen för
vård i kriminalvårdsanstalt eller i ett hem för vård och tillsyn av vissa
unga eller missbrukare samt den som är häktad eller anhållen eller i
annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest.
Alla skador som inträffar under skyddstiden kan grunda rätt till ersätt-
ning. Detta gäller oberoende av om skadan beror på ett olycksfall eller
skadlig inverkan. Skyddstiden börjar när den första färden till verksam-
heten eller intagningen påbörjas och gäller till dess den sista färden från
verksamheten eller intagningen avslutas. Skyddet gäller även under fritid
och annan ledighet. Omfattas en skada även av LAF skall ersättning
enligt LSP utges endast i den mån ersättningen därigenom blir högre.
Enligt LSP utges ersättning vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsför-
mågan och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak
tillämpliga.
Den som ådrar sig skada som omfattas av LSP kan vidare ha rätt till
ersättning enligt bestämmelserna i lagen (1977:266) om statlig ersättning
vid ideell skada m.m. Förmåner och belopp motsvarar huvudsakligen
vad som utges enligt statens personskadeförsäkring (se avsnitt 2.3).
Prop. 1992/93:30
Det försäkringsskydd som den allmänna försäkringen och arbetsskade-
försäkringen ger kompletteras för flertalet anställda av förmåner som
arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer kommit överens om
genom kollektivavtal, såsom trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA,
och det statliga avtalet om ersättning vid personskada (PSA). Samtliga
anställda som omfattas av gällande kollektivavtal är omfattade av sådan
försäkring. Vidare kan arbetsgivare som inte slutit kollektivavtal teckna
trygghetsförsäkring. Aven arbetsgivare själva, liksom rörelseidkare utan
anställda, kan omfattas av TFA.
TFA administreras av ett konsortium av försäkringsbolag med namnet
AMF-trygghetsförsäkring. Försäkringspremien betalas av arbetsgivaren
och baseras på lönesumman. Premien är för närvarande (år 1992)
0,85 % för kollektivanställda inom LO-området och 0,05 % för tjänste-
män inom PTK-området. På det kommunala området (TFA-KL) är pre-
mien 0,35 %. Drygt 3 miljoner arbetstagare omfattas av TFA och
TFA-KL.
Syftet med TFA är att den som drabbats av personskada i arbetet skall
kunna få ersättning enligt skadeståndsrättens normer för sådana anspråk
som inte ersätts genom arbetsskadeförsäkringen utan att behöva visa att
arbetsgivaren eller någon annan genom vårdslöshet är skadestånds^
skyldig. Störst betydelse har TFA:s ersättning för ideell skada, dvs.
sveda och värk, lyte och men samt för olägenheter i övrigt.
Begreppet arbetsskada och regeln för sambandsbedömning definieras i
TFA på i princip samma sätt som i LAF. Vid olycksfall lämnas ersätt-
ning för inkomstförlust om skadan givit upphov till sammanlagt minst
13
åtta dagars sjukskrivning. Vid arbetssjukdom lämnas ersättning endast
om skadan kvarstår 180 dagar efter visandedagen. För sjukdom som
visat sig före år 1992 gäller att skadan skall kvarstå i 90 dagar. Ersätt-
ning lämnas fr.o.m. första dagen med vad den försäkrade faktiskt har
förlorat i inkomst. Vid beräkning av inkomstförlustens storlek tar man
hänsyn till vad den försäkrade erhållit i form av sjukpenning från för-
säkringskassan, sjuklön från arbetsgivaren, ersättning från avtalsgrupp-
sjukförsäkring (AGS) och annat. För tid efter LAF:s samordningstid
betalar försäkringskassan som regel hela inkomstförlusten. Uppstår ändå
någon förlust, t.ex. inkomstförluster över 7,5 basbelopp, lämnar TFA
ersättning.
Ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader eller kostnader för vid
olycksfall skadade kläder, glasögon o.d. kan lämnas till skadad som är
berättigad till ersättning för inkomstförlust eller för sveda och värk. I
sjukdomsfall som varat kortare tid än åtta dagar lämnas ersättning för
läkar- och sjukvårdskostnader. Skadeersättningar som inte uppgår till
200 kronor utbetalas inte. Efter samordningstiden lämnar försäkrings-
kassan ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader.
Vid olycksfall lämnas ersättning för sveda och värk om sjukskrivnings-
tiden är minst 31 dagar. I dessa fall lämnas ersättning fr.o.m. arbetso-
förmågans första dag. Ersättning vid arbetssjukdom lämnas i regel tidi-
gast fr.o.m. den 91:a dagen efter visandedagen.
Beloppen kan höjas vid t.ex. svåra brännskador och vid vård på inten-
sivvårdsavdelning. Ersättningen för sveda och värk betalas ut när den
akuta sjukdomstiden har upphört och på ersättningen utgår inte inkomst-
skatt.
Kan den skadade på grund av bestående följder av arbetsskadan inte
återgå i sitt tidigare förvärvsarbete, ersätter TFA skäliga kostnader för
erforderlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.
Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men lämnas när skadan
förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjuk-
domstiden upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med
utgångspunkt dels från den medicinska invaliditetsgrad som kan förutses
bli bestående för framtiden, dels den skadades ålder när ersättning läm-
nas. Utöver de i tabellen angivna beloppen kan ytterligare ersättning
lämnas t.ex. om det bestående lytet eller menet medfört vanprydande
ärr, amputationsdefekt, förlust av sinnesfunktion, tänder eller inre or-
gap. Även ersättningen för lyte eller men är skattefri.
Den skadade kan vid bestående medicinsk invaliditet få ersättning för
olägenheter i övrigt till följd av skadan. Därmed förstås bl.a. besvär
eller ökad anspänning i arbetet, besvär i privatlivet eller minskade möj-
ligheter till fritidsaktiviteter. Ersättningen skall uppgå minst till 70 % av
ersättningsbeloppet för lyte och men.
Vid dödsfall kan ersättning utges för begravningskostnader och för för-
lust av underhåll. Till efterlevande make, och med make jämställd man
eller kvinna, lämnas dock alltid ersättning för förlust av underhåll med
minst 25 000 kronor. Till varje barn lämnas alltid ersättning med minst
2 500 kronor för varje år som återstår till det år barnet fyller 20 år.
Prop. 1992/93:30
14
Kompletterande förmåner av samma slag som TFA:s garanteras statligt
anställda genom PSA som började gälla den 1 april 1986. Motsvarande
tidigare avtal, som fortfarande gäller för skada som inträffat före den
1 april 1986, benämndes statens personskadeförsäkring. Parter bakom
PSA är Statens arbetsgivarverk, SACO, Statsanställdas förbund och
TCO-OF.
Statens trygghetsnämnd (TrN) prövar ersättningsanspråk enligt PSA.
För TrN:s räkning sker regleringen av skadorna hos AMF-trygghetsför-
säkring.
PSA gäller i princip alla arbetstagare för vilka Statens arbetsgivarverk
har rätt att sluta kollektivavtal om avlöningsvillkoren. Arbetsskadebe-
grepp och bevisregler inom PSA följer den rättspraxis som utvecklats
vid tillämpningen av LAF. Ersättningsreglerna i PSA följer skadestånds-
rättens normer och är i stort sett desamma som inom TFA.
Prop. 1992/93:30
Genom lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har en anställd rätt till
ersättning i form av sjuklön från sin arbetsgivare under de första fjor-
ton kalenderdagarna i en sjukperiod. Under de tre första dagarna med
sjuklön har den anställde rätt till 75 % av den lön och andra anställ-
ningsförmåner som han skulle ha fått om han varit i arbete. För tid
därefter har den anställde rätt till ersättning med 90 %. Om ersättning
från avtalsgruppsjukförsäkring eller liknande utbetalas till den anställde
under sjuklöneperioden, skall ersättningen jämställas med sjuklön och
tillgodoräknas arbetsgivaren.
I SjLL begränsas ersättningsunderlaget inte till de 7,5 basbelopp som
gäller vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. Inte
heller finns det något krav på att arbetsförmågan skall vara nedsatt med
minst en fjärdedel för att sjuklön skall utges.
Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller från och med den första dagen av
anställningen. Gäller anställningen för en kortare tid än en månad har
den anställde rätt till sjuklön först sedan han varit anställd i fjorton
dagar. Upphör anställningen bryts rätten till sjuklön.
Efter ansökan av en arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas
komma att vara frånvarande i särskilt stor omfattning kan försäkrings-
kassan besluta att särskilda regler skall gälla. Ett bifall till en sådan
ansökan medför dels att den anställde har rätt till sjuklön efter en kom-
pensationsgrad om 90 % även under de tre första dagarna, dels att ar-
betsgivaren skall kunna få ersättning från försäkringskassan för den
sjuklön som betalats till den anställde.
Om ett sjukdomsfall inte avslutats under den fjortondagarsperiod den
anställde haft rätt till sjuklön, har han eller hon för tid därefter rätt till
sjukpenning enligt AFL från försäkringskassan. Sjukpenningen skall i
dessa fall kalenderdagberäknas och kompensationsgraden är 80 % av
den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Om den försäkra-
de samtidigt får lön eller ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring
(AGS) som överstiger denna nivå med 10 % minskas sjukpenningen.
15
Fr.o.m den 91 :a dagen i sjukfallet höjs kompensationsgraden till 90 %.
Utges sjuklön från arbetsgivaren, ersättning från avtalsgruppsjukförsäk-
ring eller liknande för tid efter den 90:e dagen skall försäkringskassan
minska sjukpenningen med samma belopp.
Sjukpenning kan utges som hel, tre ljärdedels, halv eller en fjärdedels
förmån.
Lagen om sjuklön skall inte tillämpas på egenföretagare och uppdrags-
tagare. Dessa har vid sjukdom i stället rätt till sjukpenning enligt AFL
fr.o.m. första dagen. För egenföretagare och uppdragstagare gäller
vidare att sjukpenningen kalenderdagberäknas under hela sjukperioden.
Den som deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt till en
rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenninggrundande inkom-
sten (22 kap. AFL). För rätt till rehabiliteringspenning krävs att reha-
biliteringsåtgärden ingår i en av försäkringskassan upprättad rehabilite-
ringsplan samt att den försäkrade ansöker om sådan ersättning. Dess-
utom kan försäkringskassan utge ett särskilt bidrag för vissa merkost-
nader som kan uppkomma i samband med rehabiliteringen.
Rehabiliteringspenning kan utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en
fjärdedels förmån.
När arbetsförmågan blir varaktigt nedsatt på grund av sjukdom eller
annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
skall förtidspension avlösa sjukpenning som ersättningsform. I de
fall arbetsoförmågan inte kan anses som varaktigt nedsatt men kan be-
dömas bli nedsatt för avsevärd tid har den försäkrade i stället rätt till
sjukbidrag. Ett sjukbidrag är alltid begränsat till viss tid, men följer i
övrigt samma regler som förtidspension.
Förtidspension kan beviljas efter ansökan från den försäkrade. Försäk-
ringskassan kan även bevilja en försäkrad pension utan att han har gjort
ansökan om det.
Förtidspension skall i princip beviljas först sedan möjliga rehabilite-
ringsåtgärder genomförts eller bedömts som utsiktslösa.
Ersättning vid förtidspension lämnas från folkpensionen och från den
allmänna tilläggspensionen. Ersättningen från folkpensionen är lika stor
vid förtidspension som vid ålderspension, 96 % av basbeloppet för en-
sam pensionär och 78,5 % för pensionär som lever tillsammans med
make som också uppbär folkpension.
För den som har låg eller ingen ATP utbetalas dessutom pensionstill-
skott till en förtidspension med 104 % av basbeloppet.
Genom reglerna om beräkning av tilläggspensionens storlek med hjälp
av s.k. antagandepoäng skall ATP-pensionen vid förtidspension i princip
vara lika stor som den ålderspension den försäkrade skulle varit berätti-
gad till om han eller hon arbetat fram till 65 års ålder.
En förtidspension, eller ett sjukbidrag, kan i normalfallet beräknas ge
en kompensationsnivå på 65 % för en försäkrad vars inkomst inte över-
stiger 7,5 basbelopp.
Vid sidan av de ersättningar som betalas ut från den allmänna försäk-
ringen vid sjukdom och förtidspension förekommer ersättningar som
grundas på olika överenskommelser i kollektivavtal.
Prop. 1992/93:30
16
Prop. 1992/93:30
Min bedömning: Det generella arbetsskadebegreppet bibehålls.
Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med
min bedömning.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av alla remissinstanser som
yttrat sig på denna punkt. Riksförsäkringsverket har dock reserverat sig
för det fall karensdagar införs i sjukförsäkrings- och sjuklönesystemen.
Några av remissinstanserna, däribland Försäkringsöverdomstolen,
SAV, SAF, Företagarnas Riksorganisation och Försäkringsförbundet,
har ifrågasatt om inte färdolycksfallen skall undantas från arbetsskade-
försäkringen. Som skäl har bl.a. anförts att färdolycksfallen i allmänhet
har ett svagt samband med den försäkrades arbete.
Skälen för min bedömning: Som tidigare nämnts förstås med arbets-
skada skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Med skadlig inverkan i arbetet avses varje faktor som kan påverka den
fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. LAF bygger med andra ord på
ett generellt arbetsskadebegrepp. Det överlåts på de tillämpande organen
att dra upp den närmare gränsen för vad som skall anses som skadligt.
När det gäller arbetsskador i form av olycksfall i arbetet eller färd-
olycksfall föranleder enligt Arbetsskadeförsäkringsutredningen den nuva-
rande lagstiftningen inte några särskilda problem. Utredningen fram-
håller dock att den i nästa utredningsetapp kan komma att behandla vissa
frågor som angår dessa skadetyper.
Utredningen har inriktat sitt arbete vad gäller avgränsningen mellan
arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador på sådana skador som
framkallats av annan skadlig inverkan i arbetet (arbetssjukdomar).
Utredningen har därvid övervägt bl.a. att direkt i lagen ange vilka
skador som skall anses som arbetsskador, antingen genom en koppling
till vissa särskilt angivna sjukdomar eller genom en koppling till vissa
särskilt angivna skadliga faktorer. En sådan metod skulle enligt utred-
ningen ge lagstiftaren möjlighet att bestämma avgränsningen av försäk-
ringen mycket exakt. Samtidigt skulle den innebära en återgång till ett
statiskt arbetsskadebegrepp. Utredningen förordar dock att ett generellt
arbetsskadebegrepp bibehålls. Därmed kommer ingen sjukdom som kan
föras tillbaka till påfrestningar i arbetet att utestängas från försäkrings-
skydd. Samtidigt blir det möjligt att fånga in den medicinska och tekni-
ska utveckling som successivt ger nya kunskaper om och förklaringar till
hur sjukdomar uppkommer och hur sjukdomar förhåller sig till olika
faktorer i arbetet.
Jag delar utredningens bedömning att den nuvarande lagstiftningen inte
utgör något problem i avgränsningshänseende i fråga om olycksfall i
arbetet eller färdolycksfall. Däremot anser jag att det av andra skäl finns
17
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 30
anledning att överväga om färdolycksfallen skall bibehållas inom ramen
för arbetsskadeförsäkringen. Som framhållits vid remissbehandlingen har
dessa i allmänhet ett svagt samband med den försäkrades arbete. Arbets-
givaren saknar dessutom i regel möjligheter att förhindra uppkomsten av
denna typ av skador. Eftersom de som drabbas av färdolycksfall normalt
har ett godtagbart skydd inom den allmänna försäkringen anser jag att
färdolycksfallen bör kunna undantas från det särskilda skyddet i LAF.
Jag avser därför att i det fortsatta arbetet med att reformera arbetsskade-
försäkringen ta initiativ till en ändring med denna innebörd.
Jag ansluter mig vidare till utredningens uppfattning att ett generellt
arbetsskadebegrepp har klara fördelar framför ett arbetsskadebegrepp
som preciseras i form av en förteckning. Det senare skulle, som utred-
ningen påpekat, ge ett statiskt arbetsskadebegrepp som förutsätter att
förteckningen revideras vartefter vetenskapen gör framsteg på det medi-
cinska eller tekniska området. Kraven på försäkringsersättning har nöd-
vändiggjort olika medicinska ställningstaganden och arbetsskadeförsäk-
ringens behov av och krav på medicinskt beslutsunderlag har enligt min
mening bidragit till att kunskapen om arbetsmiljöns inverkan på de för-
värvsarbetandes hälsa ökat sedan LAF tillkom.
Ett generellt arbetsskadebegrepp har också fördelar när det gäller det
skadeförebyggande arbetsmiljöarbetet. Ett försäkringssystem som enbart
tar sikte på ett begränsat antal sjukdomsdiagnoser kan leda till att andra
diagnoser och faktorer som är arbetsrelaterade inte kommer att upp-
märksammas. Jag anser därför att det generella arbetsskadebegreppet
bör bibehållas. Därmed kommer, vilket utredningen också påpekat, den
svenska arbetsskadeförsäkringen att uppfylla EG-kommissionens rekom-
mendation om arbetssjukdomar (90/3326/EEG) samtidigt som övriga
konventionsåtaganden ti 1 lgodoses.
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: Med annan skadlig inverkan i arbetet skall förstås
inverkan av en arbetsmiljöfaktor som med hög grad av sannolikhet
kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har.
Som arbetsskada skall inte anses en skada av psykisk eller psy-
kosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en
arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsat-
ser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller där-
med jämförliga förhållanden.
Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med
mitt. Utredningen har dock inte föreslagit att från arbetsskadeförsäkring-
en undantagna skador av psykisk eller psykosomatisk natur skall regle-
ras i lag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker Arbetsskade-
försäkringsutredningens förslag. Försäkringsöverdomstolen anser att
förslaget skulle ge en uppstramning av begreppsbildningen samtidigt
18
som rättstillämpningen underlättas. Kammarrätten i Göteborg framhåller
att utvecklingen på arbetsskadeförsäkringens område medfört att man i
praxis kommit att godta skador som både från medicinska utgångspunk-
ter och med en mer lekmannamässig bedömning i många fall har en
tämligen svag koppling till arbetet. Begreppet arbetsskada behöver där-
för stramas upp. Arbetarskyddsstyrelsen anser att en säkrare bedömning
av vad som är en arbetsskada skulle öka användbarheten av statistiken
som hjälpmedel i det förebyggande arbetet. Enligt Försäkringskasseför-
bundet innebär förslaget att försäkringen bättre än för närvarande kom-
mer att kunna spela en aktiv roll i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
Riksförsäkringsverket anser att Arbetsskadeförsäkringsutredningens
förslag innebär en väsentlig förbättring av möjligheten att få stabilitet i
bedömningen av om skadlig inverkan föreligger. Svenska Läkaresäll-
skapet anser att förslaget är väl motiverat eftersom det på sikt kommer
att gynna arbetsmiljön som en följd av ökad forskning.
Arbetsmiljöinstitutet, LO, TCO, SACO, Försäkringsanställdas Förbund
och Folksam avstyrker förslaget. LO framhåller att inskränkningar i
arbetsskadeförsäkringen leder till att incitamenten till förebyggande av
ohälsa i arbete försvagas. Detta kan medföra ökade utgifter för företagen
och folkhushållet. Enligt LO har samhället aldrig prioriterat forskningen
kring uppkomsten av främst muskuloskeletala sjukdomar och bristerna i
kunskap kommer att drabba LO:s medlemmar först genom att de
drabbas av skador som med en annan inriktning på forskningen hade
kunnat undvikas och därefter genom att samma brist på kunskap leder
till att de nekas ersättning. Att kräva väsentlig kunskap som utredningen
föreslagit är att gå för långt. Försäkringsanställdas Förbund anser att
arbetsskadeförsäkringens betydelse för det skadeförebyggande arbetet
kommer att minska. Folksam anser att man går för långt när man kräver
samstämmighet inom den medicinska vetenskapen. Effekten av förslaget
kan bli att de försäkrade i högre utsträckning kommer att hävda att ska-
dan uppkommit på grund av ett olycksfall. Detta kan förvanska skadebil-
den och skymma faran med långvariga belastningar.
Skälen för mitt förslag: Det generella arbetsskadebegreppet omfattar
i princip varje skada som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållan-
dena. I prop. 1975/76:197 om införande av arbetsskadeförsäkringen
anges beträffande beviskravet att man i praxis intagit den ståndpunkten
att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller åtmin-
stone sannolika skäl för att ett ämne eller en annan faktor i arbetet i och
för sig kan medföra skada.
Arbetsskadeförsäkringsutredningen konstaterar att förhållandet, att det
enligt nuvarande regler inte ställs högre krav på skadlig inverkan än att
inverkan skall vara sannolikt skadlig, har medfört en stor skillnad
mellan den försäkringsmässiga och den medicinskt-vetenskapliga skad-
lighetsbedömningen. Även överensstämmelsen med den bedömning som
sker inom det skadeförebyggande arbetarskyddet framstår enligt utred-
ningen i vissa fall som låg. Dessa skillnader har föranlett kritik av för-
säkringens tillämpning, bl.a. mot att besluten alltför ofta grundats på ett
osäkert vetenskapligt underlag. Utredningen ser det som angeläget att
Prop. 1992/93:30
19
försäkringen upprätthåller en vetenskapligt väl underbyggd gräns för vad
som skall kunna anses som arbetsskada. Enligt utredningen är detta
särskilt motiverat med hänsyn till att försäkringen skall kunna fylla
funktionen som ett instrument att förebygga ohälsa till följd av skadliga
förhållanden i arbetet. Utredningen anser därför att en skärpning av
kravet på kunskap om den åberopade arbetsmiljöfaktorns skadebringande
egenskaper är befogad.
Jag instämmer i denna bedömning. Enligt min uppfattning bör be-
greppet arbetsskada definieras så att de förvärvsarbetandes krav på för-
säkringsskydd mot den risk för skada som kan finnas i förvärvsarbete så
långt som möjlig tillgodoses samtidigt som försäkringen utformas så att
den upplevs som rättvis, likformig och förutsägbar. Enligt min mening
är detta knappast fallet i dag. Överensstämmelsen med den medicinska
vetenskapens bedömningar respektive med den farlighetsbedömning som
sker inom det skadeförebyggande arbetarskyddet synes inte heller till-
fredsställande.
En skärpning av kravet på skadlighet skulle enligt min mening åstad-
komma bättre förutsättningar att försäkringsmässigt särskilja de skador
som har sin grund i arbetet. Jag föreslår därför, i likhet med utredning-
en, att kravet på skadlighet höjs från sannolikhet till hög grad av sanno-
likhet. Detta innebär att man vid bedömningen i högre grad än tidigare
måste väga in att exponeringen för en skadlig faktor i arbetet varit av
sådan omfattning, intensitet och varaktighet att man därav kan sluta sig
till att det föreligger hög grad av sannolikhet för skadlighet. Vidare
måste den samlade kunskapen med betydande grad av sannolikhet tala
för att en faktor i miljön är skadlig. Uppfattningen att en viss faktor med
hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste därvid vara relativt
allmänt accepterad. En enskild forskares eller läkares uppfattning bör
därmed inte kunna utgöra tillräckligt underlag för ett positivt beslut i
frågan om skadlig inverkan. En stramare skadlighetsbedömning kommer
med stor sannolikhet att medföra att de försäkringsmässiga prövningarna
får ökad betydelse för det förebyggande arbetsmiljöarbetet.
I specialmotiveringen till 2 kap. 1 § LAF beskrivs den närmare inne-
börden av det nya kriteriet.
Frågan om en faktor är skadlig eller inte avgörs enligt praxis inte
enbart utifrån vad som normalt är skadligt. Prövningen relateras till den
enskilde försäkrade och sker med beaktande av dennes förutsättningar.
Detta uttrycks som att man är försäkrad i "befintligt skick". När det
gäller principen om försäkrad i befintligt skick kan konstateras att utred-
ningen har funnit det omöjligt att föreslå en regel som innebär att principen
avskaffas vid farlighetsbedömningen. I stället har utredningen stannat för
ett uttalande att principen rimligen måste tillämpas så att faktorer i
arbetet som rent allmänt inte kan anses som skadliga inte heller för en
extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan.
Jag har i sak inga invändningar mot den uttolkning av principen om
försäkrad i befintligt skick som utredningen gjort men samtidigt är det
min ståndpunkt att praxis, liksom hittills, bör klargöra hur principen
skall tillämpas i detta avseende.
Prop. 1992/93:30
20
Det skärpta kravet på visad skadlighet kommer i många fall att förutsätta
noggrannare utredningar på arbetsplatserna beträffande åberopade skad-
liga faktorer. Frågan om vissa sjukdomstypers uppkomstsätt måste diskute-
ras mer ingående, vilket kommer att leda till att besluten i försäkrings-
kassor och domstolar i högre grad kommer att ta sin utgångspunkt i de
bedömningar av skadlighet som görs inom den medicinska vetenskapen.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att förslaget inte innebär någon
ändrad syn på de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna i förhållan-
de till de uttalanden som gjordes i prop. 1975/76:197 om införandet av
LAF. I specialmotiveringen till 2 kap. 1 § LAF anfördes att vissa med
arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter som
otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte är
av den arten att den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in
under bestämmelserna. Sådana omständigheter, vilka det låg i sakens
natur att de inte skulle kunna föranleda ersättning från arbetsskadeför-
säkringen, utgjorde bl.a. psykiska störningar till följd av företagsned-
läggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsför-
hoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän van-
trivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater.
Som Lagrådet framhållit är det angeläget att den nyss nämnda och i
prop. 1975/76:197 fastslagna grundsatsen kommer till uttryck i lag-
texten. Jag föreslår därför i enlighet med vad Lagrådet anfört att ett
tillägg görs i 2 kap. 1 § LAF så att det klart framgår att nu nämnda
omständigheter inte kan föranleda ersättning från arbetsskadeförsäk-
ringen.
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: En ändring görs i 2 kap. 2 § LAF så att orsakssam-
band skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för
det.
Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag: Reglerna om orsaks-
samband bör differentieras så att nuvarande bevisregel får gälla för vissa
typer av skador (olycksfall och "klassiska arbetsskador"), medan en
strängare bevisregel skall gälla för övriga skador. Den senare bör gälla
skador där orsaken lika ofta kan hänföras till faktorer som ligger utanför
arbetet som inom arbetet såsom sjukdom i ryggrad, leder och muskler
samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker för-
slaget om dubbla bevisregler. Det gäller Försäkringsöverdomstolen,
Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholm, Riksförsäkrings-
verket, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksskatteverket, Arbetsmiljöinstitutet,
Försäkringskasseförbundet, SAF, LO, SACO, Försäkringsanställdas
Förbund, Folksam och Försäkringsförbundet. Bland dessa avstyrker LO,
21
TCO, Försäkringsanställdas Förbund och Folksam alla förändringar av
bevisregeln.
SAF och Försäkringsförbundet anser vad gäller styrkan på den bevis-
ning som skall föreligga att uttrycket klart mera sannolikt är att föredra
framför uttrycket om övervägande skäl talar för orsakssamband.
Försäkringsöverdomstolen framhåller att med dubbla bevisregler kan
en och samma arbetssjukdom ibland bedömas som klassisk och ibland
som icke klassisk beroende på orsaken till dess uppkomst. Detta är
något som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Även om praxis
är etablerad vad gäller de förtecknade sjukdomarna är denna praxis -
med få undantag - inte publicerad. Diagnostiseringen är inte alltid
given. Att försämringen när det gäller livränta på grund av omplacering
eller arbetsbyte skall vara bestående torde kräva att livräntorna i dessa
fall tidsbegränsas.
Kammarrätten anser att förslaget är lagtekniskt otympligt. Länsrätten
påpekar att de klassiska arbetsskadorna klarar en skärpt bevisregel samt
att en så långtgående skärpning inte behövs om en enhetlig bevisregel
införs. Länsrätten föreslår också att bevisregeln utformas så att samband
godtas om inte övervägande skäl talar däremot. Riksförsäkringsverket
anser att förslaget leder till att det blir svårt att dra gränsen för vilka
sjukdomar som skall omfattas av den ena eller andra bevisregeln. Verket
förordar att den strängare bevisregeln skall gälla för alla arbetsskador.
Arbetarskyddsstyrelsen anser att förslaget kommer att drabba arbets-
tagare med i många fall de sämsta arbetsförhållandena, bland dem en
stor grupp kvinnor, samt att utredningens förslag till lista är vetenskap-
ligt tvivelaktig. Arbetsmiljöinstitutet anser att skilda bevisregler bäddar
för tvister om diagnoser samt förutsätter att det finns klara kriterier för
fördelningen av ärenden till resp, bevisregel. Sådana kriterier finns inte.
Dessutom har utredningen förbisett att förhållandet att män får tendiniter
(seninflammationer) och kvinnor myalgier inte bara beror på skillnad i
exponering utan även kan förklaras av genetiska olikheter vad gäller
vissa muskler. LO framhåller att de diagnoser som hårdast får stryka på
foten av de starkare beviskraven är belastningsskador i muskler och
skelett. I första hand kommer kvinnor att beröras då de ofta har monoto-
na och ensidiga jobb. Enligt LO utgörs 80 % av kvinnors arbetssjuk-
domar av belastningssjukdomar medan motsvarande siffra för männen är
64 %. Folksam framhåller att kvalificerade gränsdragningsproblem kan
uppkomma vid valet av bevisregel, t.ex. om en försäkrad anmält rygg-
besvär och dels varit utsatt för skakningar, vibrationer och mekaniska
stötar, dels haft att utföra tunga lyft.
Förslaget om dubbla bevisregler tillstyrks av Socialstyrelsen, Riksrevi-
sionsverket, SAV, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Företagar-
nas Riksorganisation, Sveriges Läkarförbund och Svenska Företagsläkar-
föreningen. Läkarförbundet anser att en mer stringent skrivning med
avseende på "sjukdom i sena eller senas omgivning" krävs för att und-
vika gränsdragningsproblem.
Skälen för mitt förslag: Om en försäkrad varit utsatt för olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet skall enligt nu gällande bevisregel
i 2 kap. 2 § LAF skada som han ådragit sig anses vara orsakad av denna
Prop. 1992/93:30
22
inverkan om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Orsakssamband
skall således presumeras. Motivet till denna för den enskilde mycket
förmånliga bevisregel är att den rättsförlust som kan bli följden av den
medicinska vetenskapens ofullkomlighet att fastslå samband skall bäras
av försäkringen och inte av den enskilde försäkrade.
Arbetsskadeförsäkringsutredningen konstaterar mot bakgrund av de
erfarenheter som vunnits av tillämpningen av LAF att kombinationen av
ett generellt arbetsskadebegrepp och en mycket generös bevisregel i sig
kan ha lett till svårigheter att upprätthålla en klar avgränsning mellan
arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade sjukdomar. Det är problema-
tiskt att rätt värdera sådana omständigheter utanför förvärvsarbetet som
kan bidra till en sjukdoms eller försämrings uppkomst och utveckling.
Om man vill åstadkomma en tydligare gränsdragning är det enligt ut-
redningens uppfattning ofrånkomligt att ompröva den nuvarande bevis-
regeln.
Utredningen har övervägt om en ändring av bevisregeln bör omfatta
alla typer av arbetsskador. Med hänsyn till att de tillämpningsproblem
som föranlett tillsättandet av utredningen framför allt avser vissa typer
av arbetssjukdomar har utredningen dock stannat för en differentiering
av bevisregeln så att en sträng bevisregel bör gälla generellt och en
liberalare regel för vissa särskilt angivna skadefall.
Enligt utredningens förslag bör den nuvarande bevisregeln gälla för
arbetsolycksfall och för arbetssjukdomar som ur tillämpningssynpunkt är
av oproblematisk natur. Till sistnämnda kategori hör en rad "klassiska"
arbetssjukdomar, som kan särskiljas antingen genom en diagnos eller
genom den typ av skadlig inverkan som den försäkrade varit utsatt för.
Kännetecknande för dessa sjukdomar är att det i samband med arbets-
skadeprövningen sällan aktualiseras några konkurrerande orsaker utöver
påfrestningarna i arbetet. Enligt utredningen finns det dessutom en om-
fattande medicinsk kunskap om dessa sjukdomars uppkomst och utveck-
ling. Rättstillämpningen är också stabil och tydlig.
Utredningen anser därför att anledning saknas att beträffande dessa
sjukdomar föreslå en ändring av nuvarande bevisregel. En skärpning
skulle knappast få någon nämnvärd effekt på godkännandefrekvensen i
dessa fall. I och för sig är bevisläget i sambandsfrågan ofta så klart att
dessa fall skulle klara även en skärpt bevisregel. Utredningen är dock
inte beredd att föreslå en sådan, eftersom en skärpt bevisregel ställer
betydligt större krav på utredningen vad gäller såväl arbetsförhållanden
som medicinska frågor än vad nuvarande bevisregel gör. Att tvinga fram
en sådan utveckling för de ifrågavarande skadefallen framstår enligt
utredningen som omotiverat. Av detta skäl föreslår utredningen att det
vid sidan av den nuvarande generösa bevisregeln som presumerar ett
orsakssamband införs en ny bevisregel som inte bygger på en presum-
tion om orsakssamband utan som i stället kräver aktiva skäl till stöd för
ett samband. Orsakssamband föreslås enligt denna regel föreligga om
övervägande skäl talar för det.
Vad beträffar förslaget om en skärpning av bevisregeln gör jag i huvudsak
samma bedömning som utredningen, nämligen att det är problematiskt
Prop. 1992/93:30
23
att rätt värdera konkurrerande skadeorsaker, dvs. hur omständigheter
som inte kan hänföras till arbetet bidrar till en sjukdoms uppkomst eller
en försämring av en sjukdom. Det är otillfredsställande om detta för-
hållande leder till att skador godkänns som arbetsskador utan att det
någorlunda säkert kan sägas att skadan har sin grund i arbetet. Gränsen
mellan skador till följd av förhållanden i arbetet och skador uppkomna
på annat sätt har blivit svår att upprätthålla. Eftersom syftet med arbets-
skadeförsäkringen är att lämna kompensation för den extra risk som är
förenad med förvärvsarbete är detta inte acceptabelt. Jag delar därför
utredningens uppfattning att bevisregeln behöver skärpas.
Däremot ställer jag mig tveksam till lämpligheten av skilda bevisregler
för olika skador beroende på diagnos eller uppkomstsätt. Flertalet av
remissinstanserna har avstyrkt utredningens förslag på denna punkt.
Remissinstansernas invändningar tar bl.a. sikte på att förslaget kan leda
till tvister om vilken diagnos en viss skada skall åsättas och till andra
gränsdragningsproblem vid val av bevisregel samtidigt som förslaget
försvårar handläggningen. Vidare har man påpekat att förslaget till av-
gränsning av klassiska arbetssjukdomar kan ifrågasättas ur vetenskaplig
synpunkt.
Mot bakgrund av att de skador för vilka utredningen reserverat den
nuvarande generösa bevisregeln i de allra flesta fall skulle klara även
den föreslagna skärpta bevisregeln - vilket också påpekats av utredning-
en - anser jag inte att det finns något bärande skäl för dubbla bevisreg-
ler. Att utredningarna i de oproblematiska skadefallen skulle underlättas
om den nuvarande bevisregeln bibehålls är inte ett tillräckligt skäl. För
egen del anser jag att ett system med dubbla bevisregler snarare skulle
försvåra prövningen än underlätta den. Som vissa remissinstanser på-
pekat kan man befara att det vid val av bevisregel kan uppstå svåra
avgränsningsproblem.
När det gäller beviskravet har det vid remissbehandlingen framförts
förslag av innebörd att orsakssamband mellan ett olycksfall eller annan
skadlig inverkan i arbetet skall godtas om det är klart mera sannolikt att
det finns ett sådant samband än att det inte finns.
Beträffande begreppet klart mer sannolikt har regeringen i prop.
1985/86:83 med förslag till miljöskadelag i fråga om utformning av
orsakssamband och beviskrav hänvisat till att Högsta domstolen i några
fall avseende miljöskador och produktskador (NJA 1977 s. 176, 1981
s. 622 och 1982 s. 421) hade använt en sådan bevisregel i situationer då
olika av varandra oberoende sakförhållanden var för sig framstått som
tänkbar skadeorsak. Regeringen ansåg att bevisregeln i miljöskadelagen
borde formuleras på ett sätt som anslöt till den princip som Högsta dom-
stolen sålunda hade slagit fast. Regeringen förslog därför att en skada
skulle anses ha orsakats av en miljöstörning om det med hänsyn till
störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker
samt omständigheterna i övrigt förelåg övervägande sannolikhet för ett
sådant orsakssamband. Detta blev också riksdagens beslut (bet.
LU 1985/86:25, rskr. 1985/86:176).
Prop. 1992/93:30
24
Även om bevisregelns utformning i miljöskadelagen kan anses ha
samma innebörd som den nu föreslagna bevisregeln i LAF anser jag att
så länge arbetsskadeförsäkringen är en socialförsäkring det finns skäl att
utforma bevisregeln så att den så nära som möjligt ansluter till för
socialförsäkringen kända begrepp. Arbetsskadeförsäkringsutredningen
har stannat för att formulera beviskravet som ett krav på övervägande
skäl för orsakssamband samtidigt som flertalet av remissinstanserna inte
funnit anledning att invända mot uttrycket som sådant. Dessutom skulle
enligt 7 § YFL i dess lydelse fram till den 1 januari 1968 orsakssam-
band anses föreligga mellan ett olycksfall i arbetet och en ådragen skada
såvida icke övervägande skäl talade däremot.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att bevisregeln i LAF bör
utformas så att orsakssamband skall anses föreligga mellan en skada och
ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl
talar för ett sådant samband. Lagrådet har inte haft några erinringar i
denna del.
Jag är medveten om att tillämpningen av en skärpt bevisregel för de
"klassiska" arbetssjukdomarna i undantagsfall kan komma att medföra
att förekomst av konkurrerande skadeorsaker kan leda till att skadan inte
godkänns som arbetsskada. Jag ser dock inte detta som något avgörande
hinder. Om landvinningar inom den medicinska forskningen medför att
en viss sjukdom inte längre anses vara entydigt arbetsrelaterad och det i
det enskilda fallet framkommer andra orsaker till sjukdomens uppkomst
bör skadan inte godkännas som arbetsskada.
Flera av remissinstanserna har främst med utgångspunkt från utred-
ningens förslag om dubbla bevisregler invänt att förslaget kommer att
drabba kvinnor i första hand. Mitt förslag om en enhetlig bevisregel
innebär att kvinnors och mäns arbetssjukdomar kommer att bedömas
utifrån samma regler. Jag vill samtidigt erinra om att man vid tillämp-
ningen av den i det föregående nämnda principen om försäkring i befint-
ligt skick bl.a. har att beakta att kvinnors förmåga i vissa avseenden är
annorlunda än mäns. Detta gäller t.ex. förmågan att tåla fysisk belast-
ning.
Principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om
orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada.
Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till
t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än
annars skulle ha blivit fallet. Mitt förslag om ett ökat krav på orsaks-
samband innebär inte någon ändring såvitt avser tillämpningen av principen
vid bedömningen av om det föreligger orsakssamband. Individfaktorer
som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt skall således allt-
jämt beaktas.
Frågan om individfaktorer leder in på problemen med de s.k. försäm-
ringsskadorna, dvs. av arbetet utlösta sjukdomsbesvär i en inte arbets-
relaterad grundsjukdom. Ofta rör det sig om besvär från ryggrad, leder
eller muskler. I dessa fall är det i regel svårt att avgöra om det är för-
hållanden i arbetet eller grundsjukdomens naturliga förlopp som orsakar
arbetsoförmågan. Enligt nuvarande praxis godkänns oftast försämringen
som arbetsskada så länge besvären kvarstår oförändrade.
Prop. 1992/93:30
25
Arbetsskadeförsäkringsutredningen har övervägt behovet av en särskild
regel för bedömning av samband vid försämring av sjukdom som inte i
sig är orsakad av arbetet. Med en strängare bevisregel för mer svårbe-
dömbara sjukdomar behövs dock enligt utredningen inte någon särregle-
ring för dessa skador.
Jag instämmer i utredningens bedömning när det gäller försämrings-
skador. Effekten av den strängare bevisregeln bör i många fall bli att
försämringar kommer att godkännas som arbetsskada under en mer
begränsad tid än i dag. Därmed kommer arbetsskadeförsäkringen att
lämna ersättning för skadeföljder som har sin grund i arbetet medan
skadeföljder som beror på faktorer utanför arbetet inte längre kommer
att ersättas enligt LAF. Utan övertygande medicinskt underlag kommer
försämringen således inte att kunna godtas annat än under en kortare tid.
Jag återkommer i specialmotiveringen till förslagets närmare innebörd
vad avser försämringsskadoma.
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: En följdändring görs i 7 § lagen om statligt person-
skadeskydd så att det ökade kravet på orsakssamband gäller även
olycksfall som skall bedömas enligt denna lag.
Arbetsskadeförsäkringsutredningen: Utredningens förslag föranleder
inte behov av ändringar i LSP.
Remissinstanserna: Inga invändningar har framförts mot utredningens
bedömning.
Skälen för mitt förslag: I 7 § lagen (1977:265) om statligt person-
skadeskydd (LSP) anges att om någon varit utsatt för olycksfall under
skyddstiden skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av
olycksfallet, om ej betydligt starkare skäl talar mot det. Bestämmelsen
är således såvitt gäller olycksfallsskador likalydande med bestämmelsen
i 2 kap. 2 § LAF.
Förslaget om en bevisregel för alla arbetsskador medför att det finns
skäl att överväga en anpassning i LSP.
Enhetliga regler bör så långt som möjligt eftersträvas i fråga om LAF
och LSP. Med hänsyn härtill och då olycksfall får anses tillhöra katego-
rin oproblematiska skador ser jag inte något skäl för att inte låta samma
krav på orsakssamband gälla även för olycksfall som skall bedömas
enligt LSP. Jag föreslår därför en ändring i nämnda paragraf.
Beträffande sjukdomar finns speciella bevisregler i 8 § LSP som bygg-
er på presumtion kopplade till skyddstiden och tid utanför skyddstiden.
Något behov av att ändra reglerna i 8 § LSP finns därmed inte.
Förslaget om ändringar i LAF får återverkningar också för ersättning
enligt lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän.
26
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari
1993.
Äldre föreskrifter bör tillämpas för skador som inträffat före
detta datum och som anmälts till allmän försäkringskassa senast
den 30 juni 1993.
Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt. Utredningen har dock föreslagit att äldre föreskrifter
skall tillämpas på skador som inträffat före den 1 januari 1993 och som
anmälts till allmän försäkringskassa senast den 31 december 1993.
Remissinstanserna: Försäkringsöverdomstolen, Länsrätten i Stock-
holm och Sveriges Läkarförbund tillstyrker förslaget. Riksförsäkrings-
verket delar inte utredningens uppfattning att det behövs särskilda över-
gångsbestämmelser. Om reglerna ändras bör dessa fullt ut börja tilläm-
pas på arbetsskador som anmäls fr.o.m. den tidpunkt då det nya arbets-
skadebegreppet skall börja tillämpas. Verket anser vidare att förslaget
kan genomföras tidigast den 1 juli 1993. Statskontoret anser särskilda
övergångsregler obehövliga.
Majoriteten av remissinstanserna avstyrker eller visar tveksamhet till
utredningens förslag. Man befarar framför allt att lagen genom att den
får retroaktiv verkan skall leda till kostnadsövervältring på olika avtals-
försäkringar.
Skälen för mitt förslag: Arbetsskadeförsäkringsutredningen konstate-
rar att gängse lagstiftningsprincip på socialförsäkringsområdet, dvs. att
ny lagstiftning tillämpas på fall som inträffat efter lagens ikraftträdande,
för arbetsskadeförsäkringens del skulle leda till att det tar mycket lång
tid innan den nya lagstiftningen får fullt genomslag. Utredningen på-
pekar att det ännu 15 år efter yrkesskadeförsäkringslagens upphävande
anmäls åtskilliga skador för prövning enligt den lagen. Det innebär
också olägenheter för försäkringskassor och andra tillämpande organ att
under en lång följd av år tvingas tillämpa olika regelsystem.
Mot denna bakgrund har utredningen övervägt om övergångsbestäm-
melserna kan utformas på annat sätt för att ge den nya lagen genomslag
i ett tidigare skede. Utredningen har diskuterat olika alternativ och där-
vid funnit att det vore möjligt att uppnå en relativt snabb genomslags-
kraft om den nya lagen skulle göras tillämplig på alla arbetsskador som
inte anmälts till försäkringskassan före ikraftträdandet. Därigenom skulle
man med en gång kunna avgränsa de arbetsskador som skall bedömas
efter ny respektive äldre lagstiftning. De tillämpande organen skulle
visserligen få tillämpa parallella regelsystem under en viss övergångs-
period men denna torde bli relativt begränsad. De kostnadsmässiga kon-
sekvenserna av lagändringarna skulle också kunna uppnås inom en rim-
lig tid.
Utredningen har emellertid funnit att ett sådant förslag skulle få följd-
verkningar för de avtalsbundna trygghetsförsäkringama. Villkoren i
27
dessa försäkringar gäller för ett år i taget och är utformade så att de
omfattar alla de arbetsskador som inträffar under detta år. Hittills har
villkoren innehållsmässigt stämt överens med vad LAF föreskriver om
vad som skall anses som en arbetsskada. Om detta inte längre kommer
att vara fallet skulle en försäkrad, som anmält en arbetsskada först efter
lagändringen fast den visat sig före och som får avslag på sitt ersätt-
ningsanspråk enligt den nya lagen, ha rätt att vända sig till AMF-trygg-
hetsförsäkring och yrka ersättning. AMF-trygghetsförsäkring skulle i ett
sådant läge bli skyldig att pröva skadan enligt de för skadeåret gällande
försäkringsvillkoren. Om skadan är att bedöma som arbetsskada enligt
villkoren, dvs. som en arbetsskada enligt äldre lag, får trygghetsförsäk-
ringen bära hela den del av kostnaden för den försäkrades inkomstförlust
som överstiger ersättningen enligt AFL. I dessa fall skulle det enligt
utredningen ske en övervältring av kostnadsansvaret från arbetsskadeför-
säkringen till trygghetsförsäkringen. På det statliga området skulle inte
samma konsekvenser uppstå eftersom personskadeavtalet innehåller en
regel att ersättning endast lämnas i sådana fall där skadan förklarats vara
en arbetsskada enligt LAF. Ändringar i arbetsskadeförsäkringen får
enligt utredningen därigenom omedelbart genomslag också för person-
skadeavtalet.
Nämnda följdverkningar för trygghetsförsäkringen har medfört att utred-
ningen stannat för en övergångsregel som innebär att äldre lag skall gälla
för arbetsskador som inträffat före lagändringen under förutsättning att
arbetsskadan anmäls till försäkringskassan inom en viss tid efter lagänd-
ringen. Denna tid bör enligt utredningen kunna begränsas till ett år.
Den traditionella lösningen att låta äldre lag gälla för skador som in-
träffat före lagändringen och ny lag för skador som inträffat efter änd-
ringen bör enligt min mening undvikas i detta fall, då den leder till en
mycket utdragen övergångsperiod.
Utredningens förslag om att äldre lag skall gälla arbetsskador som
inträffat före lagändringen och som anmälts till försäkringskassan inom
viss tid efter ändringen synes på ett godtagbart sätt uppfylla kraven på
att den nya lagstiftningen skall få genomslag inom rimlig tid. Eftersom
förslaget inte kan anses strida mot grundlagen eller mot allmänt veder-
tagna principer i övrigt om förbud mot retroaktiv lagstiftning ser jag
inga principiella hinder mot en sådan lösning. Jag anser därför att de
nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1993 och att äldre
föreskrifter bör tillämpas för skador som inträffat före detta datum och
som anmälts till försäkringskassan före en viss dag. Enligt min uppfatt-
ning är det tillräckligt om tiden för anmälan begränsas till ett halvt år.
Äldre föreskrifter bör således gälla för skador som inträffat före ikraft-
trädandet och som anmälts till försäkringskassan före den 1 juli 1993.
Detta innebär att arbetsskador som godkänts enligt äldre bestämmelser
även fortsättningsvis skall bedömas enligt dessa. Recidiv (återfall) av en
sådan arbetsskada skall därmed också prövas enligt de äldre bestämmel-
serna. Detsamma gäller frågan om fortsatt rätt till livränta då en tids-
begränsad livränta löpt ut.
Övergångsbestämmelsen kan komma att få betydelse för trygghetsför-
säkringen.
Prop. 1992/93:30
28
Jag är medveten om att ett ikraftträdande den 1 januari 1993 kan
komma att medföra olägenheter för Riksförsäkringsverket och försäk-
ringskassorna att hinna vidta de åtgärder i fråga om utbildning och in-
formation som behövs för reformens genomförande. Jag ser det dock
som angeläget att de nya skärpta reglerna i LAF införs utan dröjsmål.
Mot bakgrund av att samordningstiden i arbetsskadeförsäkringen är
180 dagar samt med beaktande av försäkringskassornas ärendebalanser
bedömer jag att det kommer att finnas erforderligt rådrum för informa-
tion och utbildning av försäkringskassornas personal m.m.
Prop. 1992/93:30
Av 4 kap. 1 § första stycket LAF framgår att en försäkrad, som till följd
av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete
nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som förorsakats av
skadan har upphört, har rätt till ersättning i form av livränta för den
inkomstförlust som uppkommer. Livränta utges dock inte om förlusten
för år räknat understiger en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid
början av det år då livräntan skulle börja utgå.
Enligt 2 § samma kapitel utgår livränta med så stor andel av livränte-
underlaget som svarar mot graden av nedsättning av den försäkrades
förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.
Livränteunderlaget utgörs enligt 5 § samma kapitel för den som är
sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. AFL av hans eller hennes sjukpen-
ninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå
eller den inkomst som då skulle ha utgjort den sjukpenninggrundande
inkomsten om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden.
För den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL men likväl har
inkomst av förvärvsarbete utgörs livränteunderlaget enligt 6 § samma
kapitel av den inkomst som skulle ha utgjort den sjukpenninggrundande
inkomsten om han eller hon varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst
6 000 kronor.
Den fastställda livräntan anknyts till basbeloppet och omräknas vid för-
ändring av detta.
Enligt 4 kap. 12 § LAF skall beslut om livränta omprövas, om ändring
av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet.
Livränta för förfluten tid får dock inte minskas eller dras in.
LAF innehåller inte några bestämmelser som reglerar hur beräkningen
av livräntor retroaktivt skall ske utan frågan har överlåtits till rätts-
tillämpningen. Enligt den praxis som numera gäller skall, i en situation
då det är fråga om att bestämma livränta för förfluten tid. redan kända
löneförhöjningar beaktas och dessa läggas till grund för bestämmande av
livränteunderlag från avtalstidpunkten eller i förekommande fall fr.o.m.
den senare tidpunkt från vilken inkomständringen gäller. Detta innebär
29
att en ny beräkning av livränta för retroaktiv tid måste göras vid varje
nytt löneavtal som berör retroaktivtiden. Detta kan i sin tur medföra att
livräntans storlek blir beroende av vid vilken tidpunkt försäkringskassan
meddelar beslut om livränta vid i övrigt identiska förhållanden.
Riksförsäkringsverket har i en skrivelse till Socialdepartementet den
30 januari 1992 föreslagit ändringar i 4 kap. LAF så att såväl retroak-
tiva livräntor som framåtverkande livräntor fastställs enligt samma prin-
ciper. Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissin-
stanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Remiss-
svaren finns tillgängliga i Socialdepartementets ärende S92/1216/F.
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: När livränta beviljas för förfluten tid skall livränte-
underlaget utgöras av den försäkrades sjukpenninggrundande
inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges första
gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller hen-
nes sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan hade
känt till samtliga förhållanden.
Riksförsäkringsverkets förslag: Överensstämmer i sak med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom LO tillstyrker
förslaget. LO anser att den nuvarande tillämpningen av reglerna bör
gälla även fortsättningsvis. En kortare handläggningstid hos försäkrings-
kassorna och rätt bedömningar från början skulle medföra att retroaktiva
beräkningar nästan aldrig skulle behöva göras.
Skälen för mitt förslag: Försäkringsöverdomstolen har i två referera-
de rättsfall (FÖD 1989:15 och 1990:26) slagit fast följande principer.
1. När livränta enligt LAF beviljas retroaktivt för tidsperioder med
klart åtskilda variationer av inkomstförlusten, har livräntan beviljats för
varje tidsperiod för sig.
2. Om retroaktivt verkande löneavtal föreligger vid tidpunkten för
försäkringskassans slutliga fastställande av livränteunderlaget enligt
4 kap. 5 § LAF skall avtalet beaktas fr.o.m. dagen för dess tillkomst
men inte för tid dessförinnan.
Riksförsäkringsverket framhåller i sin skrivelse att den praxis vad
gäller retroaktiv beräkning av livräntor som nu tillämpas får till följd att
försäkringskassorna i samband med retroaktiva livräntebeslut i varje
enskilt fall måste utreda de avtalsförändringar som skett under den tid
som ligger före kassans beslut. Därefter måste man göra en jämförelse
mellan storleken av en enda basbeloppsuppräknad livränta och den fak-
tiska inkomstförlusten vid varje inkomstförändring. Retroaktiva beslut
om livräntor innebär ofta att livräntor börjar utges med utgångspunkt
från en tidpunkt flera år tillbaka i tiden. I stället för att fastställa ett
livränteunderlag måste försäkringskassan nu utreda när inkomstföränd-
ringama inträffade och när de olika avtalen träffades olika år. Det är
30
heller inte ovanligt att det inträffar flera avtalsförändringar under ett år.
Det uppkommer vidare ett merarbete för arbetsgivarna samtidigt som det
kan dröja avsevärt innan den försäkrade får sin ersättning utbetald.
Dessutom innebär den nya ordningen ett ganska betydande merarbete för
försäkringskassorna. Administrationsökningen till följd av denna praxis
kan beräknas motsvara kostnader för ca 175 årsarbetare vid försäkrings-
kassorna.
De nuvarande reglerna om livränteunderlag i 4 kap. 5 § LAF har
medfört att olika principer kommit att tillämpas beroende på om det gällt
retroaktiva eller framåtverkande livräntor. Detta är enligt min mening
otillfredsställande. En ändring bör därför göras i nämnda paragraf så att
såväl retroaktiva livräntor som framåtverkande livräntor fastställs enligt
samma principer. Jag föreslår att livränteunderlaget när livränta beviljas
för förfluten tid skall fastställas med utgångspunkt från den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst vid livräntans begynnelsetidpunkt. Denna
tidpunkt kommer således att vara avgörande för livräntans storlek och
det då fastställda livränteunderlaget kommer att gälla för den framtida
livräntan.
Förslaget innebär att ett retroaktivt verkande löneavtal, som har
träffats före försäkringskassans beslut om livränta, kommer att påverka
storleken av livränteunderlaget under förutsättning att avtalet omfattar
begynnelsetidpunkten för livräntan. Retroaktivt verkande löneavtal som
träffats sedan livräntan börjat utges berörs i följande avsnitt.
Förslaget om ändring i 4 kap. 5 § LAF föranleder en motsvarande
ändring i 6 § samma kapitel.
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: Om löneavtal träffas med retroaktiv verkan sedan
livränta börjat utges skall livränteunderlaget få höjas om avtalet
omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade
ansöker hos försäkringskassan om omprövning av livränteunder-
laget inom två år från det beslutet meddelades.
Riksförsäkringsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med
mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom LO tillstyrker
förslaget. Också i denna del anser LO att den nuvarande tillämpningen
av reglerna bör gälla även fortsättningsvis.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av det föregående har tidpunk-
ten för försäkringskassans beslut betydelse för om ett retroaktivt verkan-
de löneavtal skall beaktas. Utdragna avtalsförhandligar kan således med-
föra att livränta beviljas på en lägre nivå än om förhandlingarna hade
varit slutförda när livränta börjar utgå. Detta förhållande är enligt min
mening inte tillfredsställande.
31
Enligt bestämmelserna i 4 kap. 12 § LAF kan ett beslut om livränta
omprövas om ändring av betydelse skett i de förhållanden som var av-
görande för beslutet.
Enligt min mening bör man sträva efter att så långt som möjligt tillse
att livränteunderlaget ligger på rätt nivå i förhållande till när livräntan
börjar utges. Jag anser därför att livränteunderlaget bör få höjas om ett
löneavtal med retroaktiv verkan har träffats efter försäkringskassans
beslut och avtalet omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan. En förut-
sättning bör därvid vara att den försäkrade ansöker hos försäkrings-
kassan om höjning av livränteunderlaget inom två år från det beslutet
meddelades.
En försäkrad som på grund av en arbetsskada bytt arbete och därige-
nom fått vidkännas ett inkomstbortfall har i regel rätt till livränta. Om
ett löneavtal leder till att inkomsten i det nya arbetet ändras retroaktivt
bör försäkringskassan med stöd av den allmänna omprövningsregeln i
4 kap. 12 § LAF pröva huruvida det finns skäl att ändra även inkomsten
efter skadan.
Prop. 1992/93:30
Enligt 17 kap. 1 § första stycket AFL skall en retroaktivt utbetalad er-
sättning enligt denna lag minskas om annan ersättning enligt samma lag
tidigare utbetalats för samma tid. Minskningen skall ske med det belopp
som överstiger vad som skulle ha utgetts om beslut om båda ersättning-
arna hade förelegat samtidigt. Avräkningen mellan ersättningarna skall
därvid ske månadsvis. Avräkningen får även avse vad försäkringskassan
eller en arbetslöshetskassa för samma tid tidigare betalat ut enligt en
annan författning. Hänvisning till detta lagrum görs även i andra författ-
ningar, t.ex. i LAF och lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.
Riksförsäkringsverket har i en skrivelse till Socialdepartementet den
29 mars 1990 föreslagit att bestämmelserna ändras så att kravet på att
avräkningen mellan ersättningarna skall ske månad för månad slopas.
1 denna skrivelse tar Riksförsäkringsverket också upp bestämmelsen i
17 kap. 3 § AFL, av vilken följer att man vid tillämpning av 1 och 2 §§
i samma kapitel inte skall beakta tillägg till pension. Detta innebär bl.a.
att tidigare uppburen sjukpenning inte får avräknas mot retroaktivt be-
viljat kommunalt bostadstillägg (KBT) för samma tid. Verket föreslår att
bestämmelsen ändras så att avräkning enligt 1 § får ske mot retroaktivt
beviljat KBT.
Riksförsäkringsverkets skrivelse har remissbehandlats. En förteckning
av remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende (bilaga 5).
Remissvaren finns tillgängliga i Socialdepartementets ärende S90/1846/F.
32
Prop. 1992/93:30
Mitt förslag: Kravet i 17 kap. 1 § AFL om att avräkning mellan
ersättningar avseende samma tidsperiod skall ske månad för
månad vid retroaktiv utbetalning slopas.
Riksförsäkringsverkets förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget.
Försäkringsrätten för Södra Sverige och Länsrätten i Stockholms län
anför att det i och för sig är önskvärt med en avräkning månad för
månad men motsätter sig inte att regeln slopas med tanke på de admini-
strativa svårigheter som är förknippade med avräkningsförfarandet.
Försäkringsöverdomstolen förklarar sig inte kunna tillstyrka förslaget på
det föreliggande materialet eftersom man inte kan överblicka konsekven-
serna i olika avräkningssituationer.
Skälen för mitt förslag: Många av de ärenden som gäller uträkning av
pension och livräntor har långa retroaktivtider. I samband med uträkning
av ersättning för förfluten tid skall försäkringskassan göra en avräkning
gentemot ersättningar som betalats ut tidigare för samma tidsperiod. Det
kan bli fråga om mycket omfattande uträkningar eftersom jämförelsen
skall ske månad för månad. Vid uträkningen krävs bl.a. tillgång till
uppgifter om utbetald sjukpenning vilka vid långa retroaktivtider måste
hämtas fram ur arkiv. Ar retroaktivtiden längre än tolv månader måste
ärendet handläggas helt manuellt. Hanteringen blir därmed mycket tids-
ödande.
Förslaget aktualiserades redan i prop. 1982/83:3 om samordnings-
frågor inom det socialpolitiska bidragssystemet. Socialförsäkringsut-
skottet avvisade förslaget i sitt betänkande 1982/83:14 (s. 35) och för-
ordade en avräkning månad för månad med motivering att de olika kom-
pensationsnivåer som fanns kunde ge upphov till icke önskade effekter.
Socialförsäkringsutskottet tog under 1988/89 års riksmöte upp frågan
på nytt med anledning av en motion rörande samordningsreglerna i
17 kap. 1 § AFL jämförd med 6 kap. 7 § LAF där det framhölls att
uträkningen av retroaktiva livräntebelopp skulle förenklas om beräk-
ningarna kunde göras kalenderårsvis eller för hela retroaktivtiden. Ut-
skottet erinrade (bet. 1988/89:SfUl 1, s. 14) om att ett förenklat avräk-
ningsförfarande mellan sjukpenning enligt AFL och sjukpenning enligt
LAF hade införts. Utskottet ansåg att motionen inte borde föranleda
någon riksdagens åtgärd med anledning av att Riksförsäkringsverket då
i ett förslag till åtgärdspaket hade presenterat en lösning av samma inne-
börd som den motionen avsåg.
Den administrativa hanteringen vid retroaktiva utbetalningar av försäk-
ringsersättningar till personer som uppburit ersättning enligt AFL eller
socialbidrag för samma tidsperiod blir, som framgår av vad jag beskrivit
i det föregående, omfattande. De farhågor som framförts av Försäk-
ringsöverdomstolen angående konsekvenserna av en förändring av reg-
lerna vid retroaktiva betalningar måste dock beaktas. När det gäller
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 30
ersättning till personer som uppburit sjukpenning som långtidssjukskriv-
na är sjukpenningen normalt sett är högre än pensionen och beloppen
tämligen lika månad för månad. För den som har flera sjukskrivnings-
perioder under den tid som den retroaktiva ersättningen avser kan en
månatlig avräkning medföra att den försäkrade blir överkompenserad.
Den situationen undviks vid en gemensam avräkning för tidigare utbetalt
belopp. En person som uppburit löpande socialbidrag torde i praktiken
inte beröras av om avräkningen sker månatligt eller i klump. Den grupp
för vilken det skulle kunna vara en nackdel med en övergång till en
samlad avräkning är personer som temporärt uppburit socialbidrag och
som samtidigt haft en låg pension. Denna situation torde dock vara
relativt ovanlig.
Mot denna bakgrund anser jag att den stora administrativa belastning
som de nuvarande reglerna om avräkning månad för månad medför
motiverar en ändring av 17 kap. 1 § AFL så att kravet på att avräkning
mellan ersättningarna skall ske månad för månad slopas.
Prop. 1992/93:30
Min bedömning: Någon ändring av bestämmelserna i 17 kap. 3 §
AFL bör inte göras.
Riksförsäkringsverkets förslag: Bestämmelserna ändras så att hinder
inte föreligger att göra avräkning enligt 17 kap. 1 § mot retroaktivt
beviljat KBT.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd-
ningar mot Riksförsäkringsverkets förslag.
Skälen för min bedömning: Kommunala bostadstillägg till folkpen-
sion (KBT) är inkomstprövade och reglerna för denna prövning återfinns
i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension. En särskild utredning med uppgift att se över systemet med
KBT har i ett betänkande (SOU 1992:21) om bostadsstöd till pensionärer
föreslagit att KBT görs om till ett statligt bostadsstöd. Syftet med ut-
redningens förslag är att åstadkomma enhetligare regler över landet.
Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds för närvarande inom
Socialdepartementet.
Mot bakgrund av planerade förändringar vad gäller bostadsstödet till
pensionärer bör den föreslagna regeländringen inte genomföras.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna vad gäller de föreslagna
ändringarna i 2 kap. LAF har redan behandlats i det föregående.
34
Även övriga förslag bör träda i kraft den 1 januari 1993. Beträffande
de föreslagna ändringarna i 4 kap. LAF får detta till följd att änd-
ringarna kommer att tillämpas på beslut om livränta och beslut om om-
prövning av livränta även i det fall att livräntan avser tid före den
1 januari 1993.
När det gäller förslagens effekter på arbetsskadeförsäkringens kostna-
der har Arbetsskadeförsäkringsutredningen framhållit att de av utred-
ningen gjorda beräkningarna vilar på ett underlag som inte givit ut-
rymme för några mer fördjupade analyser. Utredningen har med denna
reservation bedömt att de föreslagna förändringarna, när de tillämpas
vid samtliga bedömningar av anmälda skador, kommer att minska an-
talet godkända arbetssjukdomar med mellan 40 % och 50 %. Mot bak-
grund av att den statsfmansiella besparingen för att sjukpenning enligt
AFL utges i stället för arbetsskadesjukpenning är 10 % har utredningen
bedömt att kostnaderna för arbetsskadesjukpenning kan minskas med ca
236 miljoner kronor per år (beräknat utifrån 1990 års kostnader). Liv-
räntekostnaderna beräknas minska med 1 500 miljoner kronor per år på
längre sikt.
Lagförslagen kommer enligt min bedömning att på sikt leda till stora
besparingar vad gäller arbetsskadeförsäkringens kostnader. De samman-
tagna effekterna av de förändrade reglerna kommer dock att inträda
successivt. En försiktig uppskattning ger vid handen att försäkringens
kostnader år 1996 uppgår till ca 11 800 miljoner kronor och att kostna-
derna utan de föreslagna förändringarna kan beräknas till ca
13 800 miljoner kronor.
Genom förslagen om att förenkla beräkningen av retroaktiva livräntor
undviks en adminstrativ belastning på försäkringskassorna motsvarande
ca 40 miljoner kronor.
När det gäller de administrativa konsekvenserna av förslagen avser jag
att återkomma till frågan i samband med budgetbehandlingen av försäk-
ringskassornas totala administrativa resursbehov.
Prop. 1992/93:30
I enlighet vad jag nu anfört har inom Socialdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
35
Prop. 1992/93:30
2 kap.
1 §
Genom ändringen i första stycket krävs i fortsättningen att det skall
föreligga en hög grad av sannolikhet för att ett ämne eller annan faktor
1 arbetet skall anses skadlig.
Förslaget innebär ingen principiell förändring vad avser arbetsskade-
försäkringens generella skadebegrepp. I enlighet med nuvarande praxis
skall med skadlig inverkan förstås varje i arbetsmiljön förekommande
faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt.
Det nya kriteriet innebär att den samlade kunskapen med en betydande
grad av sannolikhet måste tala för att en faktor i miljön är skadlig. Detta
blir fallet då det föreligger en väsentlig kunskap inom medicinsk eller
annan vetenskap för att en viss faktor har en sådan skadebringande
egenskap. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet
kan orsaka skada måste därvid vara relativt allmänt accepterad. Saknas
en sådan uppslutning, t.ex. då olika forskares och läkares uppfattning på
ett mer markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten,
kan kravet på en hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt.
För att en faktor i det enskilda fallet skall kunna bedömas som skadlig
räcker det inte att konstatera att den i sig har en skadebringande effekt.
Det måste också framgå att exponeringen för faktorn varit av sådan
omfattning, intensitet och varaktighet att dessa förhållanden samman-
vägda medger bedömningen att hög grad av sannolikhet för skadlighet
föreligger. Skadligheten hos vissa arbetsmiljöfaktorer, i första hand
vissa ämnen, kan dock vara så uttalad att även exponering för en mycket
låg kvantitet under kort tid med hög grad av sannolikhet kan ge upphov
till skada.
I ett nytt andra stycke undantas, i enlighet med vad Lagrådet före-
slagit, vissa skador som är av psykisk eller psykosomatisk natur. Undan-
taget avser samma skador som hittills inte ersatts av försäkringen enligt
uttalanden i prop. 1975/76:197.
2 §
Ändringen i denna paragraf innebär att samband skall anses föreligga
om övervägande skäl talar för det. Denna regel skall tillämpas för alla
typer av arbetsskador, såväl sådana som beror på olycksfall som sådana
som beror på annan skadlig inverkan. Det krävs således en positiv be-
visning för att den skadliga inverkan har orsakat sjukdom eller skada i
det enskilda fallet. Av utredningen skall framgå att övervägande skäl
talar för att det är den skadliga inverkan som givit upphov till sjuk-
domen eller skadan. Liksom tidigare skall principen om "försäkrad i
befintligt skick" tillämpas. Däremot kan den nuvarande principen att
avgörandet i tveksamma fall bör utfalla till den försäkrades förmån inte
36
längre upprätthållas, t.ex. om två likvärdiga medicinskt sakkunniga har
olika uppfattning i sambandsfrågan.
Förhållanden utanför arbetet, t.ex. olika fysiskt ansträngande aktivite-
ter på fritiden eller socialt, ekonomiskt eller psykiskt påfrestande för-
hållanden i privatlivet, kan leda till att övervägande skäl inte kan anses
tala för ett samband.
Den skärpta bevisregeln innebär inte att man flyttar över utrednings-
skyldigheten på den försäkrade. Liksom hittills skall det ankomma på
försäkringsorganen att självmant svara för att tillfredsställande underlag
föreligger innan ett ärende prövas slutligt.
Den nu föreslagna bevisregeln blir även tillämplig på bedömningen av
anmälda återfall (recidiv) av skador. Övervägande skäl måste även i
dessa fall tala för att de besvär som på nytt uppträder är orsakade av
tidigare godtagen skadlig inverkan.
Sjukdom eller besvär som har sitt primära ursprung i t.ex. en ålders-
förändring kan försämras utan inverkan av påvisbara yttre faktorer.
Övertygande medicinskt material bör krävas för att en sjukskrivning i ett
försämringsfall skall kunna relateras till arbetet så länge sjukskri vnings-
tiden pågår. Om sådant inte föreligger bör ersättning inte utges efter
samordningstiden utan fortsatt sjukskrivning bör då relateras till grund-
sjukdomen. Bedömningar som inte är mera allmänt accepterade inom
den medicinska sakkunskapen kan inte heller i detta fall ensamma läggas
till grund för ett bifall vid en sambandsbedömning.
Den begränsning av sambandstidens längd som blir en följd av den nya
bevisregeln kommer också att påverka bedömning av rätten till livränta.
Den kommer att leda till att livränta kommer att utges endast i de fall
där den skadliga inverkan har gett upphov till en bestående arbetsoför-
måga. Om det är fråga om en försämring av en icke arbetsrelaterad
grundsjukdom gäller detta om försämringen lett till bestående arbetsoför-
måga. I fall där man har anledning anta att grundsjukdomen efter en tid
kommer att bli den helt dominerande förklaringen till arbetsoförmågan
bör livräntan tidsbegränsas.
Om livränteprövningen aktualiseras av omplacering eller arbetsbyte,
föreligger rätt till livränta endast under den förutsättningen att det är
försämringen i sig och inte förekomsten av grundsjukdomen som föran-
leder omplaceringen eller arbetsbytet. Det måste alltså vara fråga om en
bestående försämring som omöjliggör att den försäkrade fortsätter i det
tidigare arbetet. Ett fortsatt medicinskt samband med den skadliga inver-
kan i arbetet skall föreligga. Ar det däremot den grundläggande icke
arbetsrelaterade sjukdomen som föranleder arbetsbytet eller omplace-
ringen skall livränta inte utges. Om den försäkrade riskerar att försämra
en icke arbetsrelaterad grundsjukdom genom att fortsätta i ett olämpligt
arbete skall det förhållandet att han eller hon byter till ett lämpligare
men sämre betalt arbete inte i sig utgöra grund för livränta.
Prop. 1992/93:30
37
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 30
4 kap.
5 §
Ändringen innebär att endast ett livränteunderlag skall fastställas vid en
arbetsskada. Livränteunderlaget skall grunda sig på inkomsten vid den
tidpunkt från vilken livräntan för första gången skall börja utges. När
försäkringskassan fattar beslut om livränta kan löneavtal som träffats
fram till beslutstidpunkten beaktas. En retroaktivt höjd inkomst skall
därvid påverka inkomstunderlaget till den del höjningen avser inkomsten
vid livräntans begynnelsetidpunkt. Om inkomsten höjs från senare tid-
punkter skall nya livränteunderlag således inte beräknas. Genom ett
tillägg till 12 § kan senare träffade löneavtal beaktas i samband med
omprövning av livräntebeslutet endast om inkomständringen hänför sig
till den tidpunkt då livräntan ursprungligen började utges.
Även om livräntan tidsbegränsas och en ny livränteperiod senare böljar
löpa skall den senare livräntan grundas på samma livränteunderlag som
den tidigare.
Att livränteunderlaget i vissa fall inte måste grunda sig på den aktuella
inkomsten när livräntan börjar utges följer av 7 §.
Olika livränteunderlag för skilda perioder kan fortfarande komma i
fråga när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i 9 och 10 §§ om
livränteunderlaget för den som skadar sig i unga år eller under utbild-
ningstid.
6 §
På motsvarande sätt som enligt 5 § skall livränteunderlaget även för den
som ej är sjukpenningförsäkrad fastställas med hänsyn till inkomsten vid
den tidpunkt då livräntan för första gången skall börja utges.
12 §
I denna paragraf anges att ett beslut om livränta skall omprövas om
ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för
beslutet.
I ett nytt andra stycke anges villkoren för när livränteunderlaget vid
en sådan omprövning får ändras. En förutsättning är att ett retroaktivt
verkande löneavtal träffats efter försäkringskassans beslut om livränta.
Avtalet skall omfatta den tidpunkt från vilken livräntan första gången
började utges. Omprövning skall begäras inom två år från det försäk-
ringskassans beslut som begärs omprövat fattades. Livränteunderlaget
får inte sänkas. Ett retroaktivt löneavtal som innebär att livränteunder-
laget skulle ha varit högre om avtalet förelegat vid det första beslutstill-
fället får anses som sådan ändring av betydelse som avses i paragrafens
första stycke. Om livränteunderlaget blivit för högt t.ex. på grund av att
det fattats på uppenbart felaktigt beslutsunderlag kan beslutet ändras med
stöd av 8 kap. 12 § LAF jämförd med 20 kap. 10 a § AFL.
Prop. 1992/93:30
38
7 §
Ändringen innebär att samband skall anses föreligga mellan ett olycks-
fall och en skada om övervägande skäl talar för det. Beviskravet är
detsamma som enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.
17 kap.
1. §
Ändringen i första stycket innebär att den avräkning som skall ske
mot retroaktivt beviljad ersättning enligt AFL skall göras för den retro-
aktiva perioden i sin helhet, och detta även om den tidigare utbetalda
ersättningen inte utgivits löpande.
Av ändringen i andra stycket följer att även i fråga om social-
nämnds rätt att uppbära ersättning som någon beviljas retroaktivt skall
bedömningen göras i förhållande till vad nämnden har betalat ut för den
retroaktiva perioden i sin helhet.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskade-
skydd,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkrihg.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden har lagt fram.
Prop. 1992/93:30
39
I betänkandet redovisar Arbetsskadeförsäkringsutredningen resultatet av
den del av utredningsuppdraget som avser en översyn av begreppet
arbetsskada.
Antalet arbetsskador som anmäls till försäkringskassorna har stigit
oavbrutet under den senare delen av 1980-talet. Av de anmälda skadorna
blir endast en del föremål för en försäkringsmässig prövning i kassorna.
För att en skada skall prövas fordras i regel att den skadade varit sjuk-
skriven eller haft kostnader för vård efter samordningstidens utgång. De
skador som skall prövas av kassorna har ökat på ett närmast dramatiskt
sätt under 1980-talets senare hälft. Detta har medfört långa handlägg-
ningstider och växande ärendebalanser. Under åren 1990 och 1991 har
dock antalet anmälda skador minskat. Det finns omständigheter som
talar för att denna minskning inte är tillfällig. Bland annat förväntas
förbättrad rehabilitering, regeländringar inom arbetsmiljöområdet, arbets-
givarens skyldighet att utge sjuklön samt den förlängda samordnings-
tiden sammantaget medföra att såväl antalet arbetsskador som antalet
anmälningar som skall bli föremål för en försäkringsmässig prövning
kommer att minska ytterligare.
Inledningsvis kom försäkringskassornas tillämpning av arbetsskadeför-
säkringen att präglas av en viss osäkerhet. Detta gällde främst bedöm-
ningar av de nya sjukdomar som kom att omfattas av försäkringen.
Kritik kom att riktas mot vad man från vissa håll ansåg vara en alltför
restriktiv tillämpning samt mot att bedömningarna varierade mellan olika
kassor. Statistiska skillnader i godkännandefrekvens mellan kassorna
kunde också noteras under ett inledningsskede. Med stöd av en fram-
växande praxis har andelen godkända skador kommit att öka och utgjor-
de år 1991 för arbetssjukdomarnas del 77 % och för olycksfallen 86 %.
Utredningen har även granskat statistik avseende kassornas bedömningar
under perioden juli 1990 - juni 1991. Resultatet av granskningen ger
bilden av en i stort sett acceptabel likformighet mellan kassorna.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom en särskild arbetsgivarav-
gift. Denna avgift bestämdes år 1988 till 0,9 % av avgiftsunderlaget,
som i princip motsvaras av vad arbetsgivaren under året utgett som lön
i pengar eller naturaförmåner. Influtna medel tillförs arbetsskadefonden
med vars tillgångar kostnader för ersättningar enligt lagen om arbets-
skadeförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser skall täckas. Som
ett resultat av ett ökat antal ärenden och en för de försäkrade gynnsam
utveckling av praxis har kostnaden för försäkringen ökat. Ar 1987 hade
försäkringens utgifter överstigit dess inkomster så att fondens behållning
tog slut. Ar 1991 översteg kostnaderna inkomsterna med drygt 6 300 milj-
oner kronor och det sammanlagda underskottet i fonden uppgick vid
årets slut till drygt 20 100 miljoner kronor.
Som ett komplement till arbetsskadeförsäkringen har parterna på arbets-
marknaden slutit kollektivavtal om en trygghetsförsäkring vid arbets-
skada. Genom trygghetsförsäkringen garanteras de anställda ersättning
Prop. 1992/93:30
Bilaga 1
40
enligt skadeståndsrättsliga normer vid en inträffad arbetsskada. Störst
betydelse har trygghetsförsäkringen när det gäller ekonomisk ersättning
för s.k. ideell skada dvs. ersättning för sveda och värk, lyte eller men
samt för olägenheter i övrigt. Ersättning från trygghetsförsäkringen
lämnas utan att frågan om vållande behöver prövas. I kollektivavtalet
har vidare införts en klausul som friskriver arbetsgivaren från skade-
ståndsansvar. Trygghetsförsäkringarna har medfört att skadeståndsan-
språk mot arbetsgivare är mycket sällsynt förekommande.
Utredningen har funnit att det generella skadebegreppet bör bibehållas.
Med arbetsskada skall enligt utredningen även i fortsättningen förstås
skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med
annan skadlig inverkan avses i princip varje i arbetsmiljön förekomman-
de faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt.
Förslaget gör det möjligt att även i framtiden fånga in den kunskapsut-
veckling som sker på det medicinska området. Det generella skadebe-
greppet är också mest ändamålsenligt ur det skadeförebyggande arbetar-
skyddets synpunkt. Från dessa utgångspunkter har utredningen funnit en
generell beskrivning vara att föredra framför t.ex. en teknik där vissa
skadliga faktorer förtecknas i en lista.
Utredningen föreslår dock att kravet på kunskap om den skadebringan-
de egenskapen hos en åberopad arbetsmiljöfaktor skärps. För att skadlig
inverkan skall anses ha förelegat är det enligt nuvarande praxis tillräck-
ligt att det kan visas att en faktor, eller kombination av faktorer, sanno-
likt kan ge upphov till den typ av skada som drabbat den försäkrade.
Utredningen föreslår att kravet skall höjas så att skadlig inverkan be-
döms föreligga först när det med en hög grad av sannolikhet kan visas
att faktorn har en sådan skadebringande egenskap.
Utredningen redovisar också vissa synpunkter på hur beslutsfattaren
bör tillämpa principen att skadlig inverkan skall bedömas med hänsyn
tagen till den försäkrades befintliga skick eller särskilda känslighet.
När en försäkrad varit utsatt för skadlig inverkan skall sambandet
mellan denna skadlighet och den skada som uppkommit i det enskilda
fallet bedömas enligt en för arbetsskadeförsäkringen mycket gynnsam
bevisregel. Sådant samband skall anses föreligga om inte betydlig starkare
skäl talar mot det. Utredningen föreslår att denna bevisregel blir oförän-
drat tillämplig på skador till följd av olycksfall samt då en försäkrad
varit utsatt för viss form av skadlighet eller ådragit sig viss typ av sjuk-
dom. Utredningen åsyftar därvid sådana arbetssjukdomar som är ur
tillämpningssynpunkt av oproblematisk natur. Kännetecknande för dem
är att de sedan länge blivit ganska klart avgränsade i praxis. Dit hör
sjukdomar som framkallats genom ämne, strålande energi, skakningar,
vibrationer, mekaniska stötar, buller och smitta eller sjukdom i sena
eller senas omgivning, sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikon-
dyler, inflammation i slemsäck och perifer nervförlamning.
För övriga typer av sjukdomar föreslår utredningen en skärpt bevis-
regel som innebär att presumtion inte skall anses föreligga for ett orsaks-
samband. I stället skall det krävas positiva belägg för att skadan har
orsakats av arbetet. Samband skall enligt utredningens förslag föreligga
Prop. 1992/93:30
Bilaga 1
41
om övervägande skäl talar för det. Motivet för skärpningen är att de
gångna årens erfarenheter av nuvarande bevisregel visat att denna inte är
särskilt väl lämpad för att avgöra sambandsfrågan när det gäller sjuk-
domar för vilka det normalt föreligger en rad olika konkurrerande or-
saker till uppkomsten i det enskilda fallet. Den medicinska vetenskapen
kan, i fråga om dessa sjukdomar, inte på ett tillfredsställande sätt till-
handahålla underlag för bedömningar som gör att gränsen mellan arbets-
relaterade och icke arbetsrelaterade skador kan upprätthållas på ett accepta-
belt sätt. Bland dessa sjukdomar återfinns främst rygg- och ledbesvär,
sjukdomar och skador i muskler samt de psykiska och psykosomatiska
sjukdomarna.
Utredningens förslag innebär således en differentiering av den nuva-
rande enhetliga bevisregeln. Större anspråk kommer därmed att ställas
på de tillämpande organen. Den skärpta bevisregeln med sitt ökade krav
på visat samband kommer att föra med sig behov av mer omfattande
utredningar än i dag. Det gäller såväl i fråga om kartläggning av kon-
kurrerande skadeorsaker som beträffande medicinska frågor.
Utredningen föreslår att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari
1993 och att tidigare regler skall tillämpas vid beslut om arbetsskada
som inträffat före detta datum och som anmälts till försäkringskassan
före den 31 december 1993.
De föreslagna förändringarna beräknas, när de tillämpas vid samtliga
bedömningar av anmälda skador, minska antalet godkända arbetssjuk-
domar med mellan 40 och 50 %. Utredningen, som studerat försäkrings-
kassornas bedömningar för år 1990, beräknar att antalet godkända arbets-
sjukdomar skulle sjunka från ca 55 500 till ca 30 800. Jämfört med kost-
naden för arbetsskadesjukpenning år 1991 innebär detta en minskning
med ca 2 360 miljoner kronor. Minskad sjukskrivning till följd av arbets-
skada kommer i stället att ekonomiskt belasta den allmänna försäkringen.
Den statsfinansiella besparingen kan därför beräknas till ca 10 % av de
minskade kostnaderna för arbetsskadesjukpenning, dvs. ca 236 miljoner
kronor.
Livräntekostnadema minskar också. Om de föreslagna reglerna tillämpats
på dem som beviljades livränta under år 1991 skulle kostnadsminskning-
en ha blivit ca 290 miljoner kronor. På längre sikt kan de föreslagna
reglerna innebära en minskning av de årliga kostnaderna med ca
1 500 miljoner kronor.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 1
42
Remissinstanserna
Följande remissinstanser har yttrat sig över betänkandet:
Försäkringsöverdomstolen (FÖD), Kammarrätten i Göteborg (KamRG),
Länsrätten i Stockholm (LrS), Riksförsäkringsverket (RFV), Socialstyrelsen
(SoS), Arbetarskyddsstyrelsen (ASS), Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Riksskatteverket (RSV), Statens arbetsgivarverk (SAV), Statens
löne- och pensionsverk (SPV), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), ILO-
kommittén, Arbetsmiljöinstitutet, Försäkringskasseförbundet (FKF),
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivare-
föreningen (SAF), Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Försäkringsanställdas För-
bund (FF), Folksam, Försäkringsförbundet, Sveriges läkarförbund,
Svenska Företagsläkarföreningen, Svenska Läkaresällskapet.
Lantbrukarnas Riksförbund, Handikappförbundens Centralkommitté och
Arbetsmarknadsförsäkringar har avstått från att yttra sig.
Det generella arbetsskadebegreppet
Enligt Arbetsskadeförsäkringsutredningen bör det generella arbetsskade-
begreppet bibehållas.
Förslaget tillstyrks av alla remissinstanser som yttrat sig på denna
punkt. RFV har dock reserverat sig för det fall karensdagar införs i
sjukförsäkrings- och sjuklönesystemen.
FÖD, ASS, SAV, SAF, Företagarna, Försäkringsförbundet och Läkare-
sällskapet ifrågasätter om LAF skall omfatta färdolycksfall.
ILO-kommittén anser att utredningens lagförslag inte innebär avsteg
från principerna i ILO-konventionen nr 121.
Ett ökat krav på skadlighet
Arbetsskadeförsäkringsutredningen anser att en stramare bedömning av
vad som skall anses som skadligt behövs. Kravet på kunskap om den
skadebringande effekten hos en arbetsmiljöfaktor höjs från sannolikhet
till hög grad av sannolikhet.
Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Det
gäller FÖD, KamRG, LrS, RFV, SoS, ASS, Statskontoret, RRV, RSV,
SAV, AMS, FKF, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, Före-
tagarna, Försäkringsförbundet, Läkarförbundet, Företagsläkarföreningen
och Läkaresällskapet.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
43
Arbetsmiljöinstitutet, LO, TCO, SACO, FF och Folksam avstyrker.
Motiven för detta är bl.a. att incitamenten till förebyggande av ohälsa
försvagas, att förslaget i denna del kombinerat med förslaget om en
skärpt bevisregel för vissa skador leder till större konsekvenser än utred-
ningen förmodligen avsett och att de försäkrade kommer att hävda att
skadan uppkommit till följd av olycksfall.
FÖD'. Förslaget skulle medverka till en uppstramning av begreppsbild-
ningen och underlätta för rättstillämpningen. Ett förtydligande av lag-
texten föreslås.
KamRG: Utvecklingen på arbetsskadeförsäkringens område har medfört
att man i praxis framför allt under 1980-talet godtagit skador som både
från medicinska utgångspunkter och med en mer lekmannamässig be-
dömning i många fall har en tämligen svag koppling till arbetet. Be-
greppet arbetsskada behöver därför stramas upp.
RFV: Utredningens förslag innebär en väsentlig förbättring av möjlig-
heten att få stabilitet i bedömningen av om skadlig inverkan föreligger.
En ytterligare förbättring kan dock åstadkommas genom att föra över
den av utredningen i 2 kap. 2 § LAF gjorda uppräkningen av vissa
faktorer som typiskt sett är skadliga till 2 kap. 1 § LAF.
ASS: En säkrare bedömning av vad som är en arbetsskada skulle öka
användbarheten av statistiken som hjälpmedel i det förebyggande ar-
betet. Det är önskvärt med en jämförelse mellan arbetsskadebegreppet
och motsvarande begrepp i arbetsmiljölagen (ohälsa eller olycksfall).
ILO-kommittén: Den allmänna definitionen av skadebegreppet inne-
fattar de i konventionen uppräknade yrkesskadorna.
Arbetsmiljöintitutet: Det är tveksamt om farlighetskriteriet bör
ändras från sannolikt till hög grad av sannolikhet, då detta skulle ge
upphov till svåra avvägningsproblem.
FKF: Försäkringen kommer bättre än för närvarande att kunna spela en
aktiv roll i det förebyggande arbetet.
Företagarna: LAF bör i första hand ersätta skador som uppkommit
direkt till följd av arbetet, dvs. ej försämringsskador.
LO: Varje inskränkning av rätten till ersättning vid arbetsskada för
arbetstagarna närmare den gräns där taleförbudet blir omöjligt att upp-
rätthålla. Inskränkningar i arbetsskadeförsäkringen leder till att incita-
menten till förebyggande av ohälsa i arbetet försvagas, vilket kan med-
föra ökade utgifter för företagen och folkhushållet. Kravet på sannolik-
het har satts för högt. Forskningen kring uppkomsten av främst musku-
loskeletala sjukdomar har aldrig prioriterats av samhället. Bristerna i
kunskap kommer därför att drabba LO:s medlemmar dubbelt. Först
drabbas de av skador som med en annan inriktning på forskningen hade
kunnat undvikas. Därefter leder samma brist på kunskap till att de nekas
ersättning. Det bör räcka att det finns kunskap om en viss faktors skad-
lighet. Att kräva väsentlig kunskap som utredningen föreslagit är att gå
för långt. Seriösa företag vidtar arbetsmiljöförbättrande åtgärder redan
då det kan anses som övervägande sannolikt att en faktor kan orsaka
skada.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
44
TCO: Utredningen har inte tagit hänsyn till att det tar lång tid för veten-
skapen att fastställa olika medicinska samband samt att det är mycket
svårt att påvisa multifaktoriell arbetsmiljöpåverkan och ohälsa. Denna
svårighet får inte leda till att en arbetssjukdom inte blir erkänd som
arbetsskada.
FF: Försäkringens betydelse för det skadeförebyggande arbetet kom-
mer att minska, eftersom vissa i arbetet uppkomna skador kommer att
avfärdas. I stället bör praxis skärpas.
Folksam: Kravet på känd skadlighet hos en skadebringande faktor har
drivits för långt. Att kräva samstämmighet inom den medicinska veten-
skapen är att gå för långt. Förslaget kan ses som en skärpning även
gentemot den praxis som gällde fram till år 1975, då det krävdes rätt
hög grad av sannolikhet för att ett ämne/faktor skulle anses som skade-
bringande. Effekten av förslaget kan bli att de försäkrade i högre ut-
sträckning kommer att hävda att skadan uppkommit på grund av ett
olycksfall. Detta kommer att förvanska skadebilden och skymma faran
med långvariga belastningar.
Läkarförbundet: Förslagen är välmotiverade och kommer sannolikt
att leda till en större likformighet i bedömningarna.
Företagsläkarföreningen: En uppstramning kan medföra ökad
aktivitet i det skadeförebyggande arbetsmiljörbetet, utlösa ett ökat behov
av medicinska beslutsunderlag och därmed stimulera arbetsmedicinsk
kunskapsutveckl ing.
Läkaresällskapet: Förslaget bör leda till en intensifierad forskning
rörande olika skademekanismer, vilket ger förutsättningar för en förbätt-
rad arbetsmiljö.
Skadlig inverkan i förhållande till principen om försäkrad
i befintligt skick
Arbetsskadeförsäkringsutredningen föreslår att principen om befintligt
skick, dvs. att prövningen relateras till den enskilde försäkrade och med
beaktande av just dennes förutsättningar i arbetet, bibehålls vid farlig-
hetsbedömningen. Enligt utredningen måste principen rimligen tillämpas
så att faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses vara skadliga
inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skad-
lig inverkan.
Få instanser har yttrat sig. Av dessa anser FÖD och LrS att principen
bör lagfästas, medan ASS och LO ställer sig avvisande till en skärpning.
FÖD: Vad utredningen givit till känna borde ha föreslagits ingå i en
uttrycklig lagregel. Beträffande handikappade i arbetslivet borde utred-
ningen ha uppmärksammat att principen inte bör innebära att försäkrade
som arbetsplacerats just på grund av försvagat fysiskt eller psykskt till-
stånd skall sakna möjlighet att få en skada bedömd som skadlig inverkan
i arbetet.
LrS: Det är ej möjligt att avskaffa principen om befintligt skick. En
uppstramning av praxis endast genom motivuttalanden är principiellt
oacceptabelt som lagstiftningsmetod.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 30
45
ASS: Utredningens skrivning går i motsatt riktning mot arbetsmiljö-
lagens krav på arbetsgivaren att anpassa arbetsförhållandena till männi-
skors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.
LO: Eftersom kraven på skadlighet ökar ges de individuella grundförut-
sättningarna en större betydelse. Den enskilde får så att säga stå sitt eget
kast.
Försäkringsförbundet: Det är angeläget att i motiven förtydliga
vilka fall som skall hållas utanför arbetsskadebegreppet.
Företagsläkarföreningen: Individrelaterade farlighetsbedömningar
har fört för långt. Samtidigt är t.ex. kvinnors lägre tolerans för musku-
lär belastning i arbetslivet väl dokumenterad och bör självklart beaktas.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
Skilda bevisregler
Arbetsskadeförsäkringsutredningen föreslår att reglerna om orsakssam-
band differentieras så att nuvarande generösa bevisregel får gälla för
vissa typer av skador (olycksfall och "klassiska arbetsskador"), medan
en strängare bevisregel skall gälla för övriga skador.
En strängare bevisregel för mer svårbedömbara sjukdomar innebär
enligt utredningen att det inte behövs någon särreglering för de s.k.
försämringsskadorna, dvs. av arbetet utlösta sjukdomsbesvär i en inte
arbetsrelaterad grundsjukdom.
Förslaget om dubbla bevisregler tillstyrks av SoS, RRV, SAV, Kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Företagarna, Läkarförbundet, Företags-
läkarföreningen och Läkaresällskapet.
Majoriteten avstyrker utredningens förslag. Det gäller FÖD, KamRG,
LrS, RFV, ASS, RSV, Arbetsmiljöinstitutet, FKF, SAF, LO, SACO,
FF, Folksam och Försäkringsförbundet. Bland dessa avstyrker LO,
TCO, FF och Folksam alla förändringar av bevisregeln.
FÖD: Ifrågasätter om det inte finns skäl att överväga endast en bevis-
regel och i så fall den föreslagna strängare regeln för alla arbetssjukdomar.
Med dubbla bevisregler kan effekten bli att en och samma arbetssjuk-
dom ibland skall bedömas som klassisk och ibland som icke klassisk
beroende på orsaken till dess uppkomst. Det kan bli en särskild fråga i
ett mål vilken orsaken varit till den skadliga inverkan. Detta är en helt
ny fråga som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Även om praxis är
etablerad vad gäller de förtecknade sjukdomarna är denna praxis - med
få undantag - inte publicerad. Diagnostiseringen är inte alltid given. Att
försämringen när det gäller livränta p.g.a. omplacering eller arbetsbyte skall
vara bestående torde kräva att livräntorna i dessa fall tidsbegränsas.
KamRG: Att ha olika bevisregler vid olika typer av skadlig inverkan
måste betraktas som olyckligt. Förslaget är dessutom lagtekniskt otymp-
ligt.
LrS: Förslaget försvårar handläggningen, som redan i dag är proble-
matisk med prövning i två steg. Det skapar en risk att de försäkrade
lägger ner energi på att få sin skada diagnostiserad så att den generösare
bevisregeln blir tillämplig. De klassiska arbetsskadorna klarar en en
skärpt bevisregel. I dessa fall anmäler sig knappast konkurrerande orsaksför-
46
klaringar, varför utredningarna bör kunna begränsas även vid en stränga-
re bevisregel. Om en enhetlig bevisregel införs behövs inte en så långt-
gående skärpning. Bevisregeln bör utformas så att samband godtas om
inte övervägande skäl talar däremot. Vid jämviktsläge skall således
samband godtas. Den försäkrade kommer därmed att få bära risken av
att bevispunkten inte är uppnådd.
RFV: Med en sådan uppdelning som utredningen föreslagit blir det
svårt att dra gränsen för vilka sjukdomar som skall omfattas av den ena
eller andra bevisregeln. RFV förordar att den strängare bevisregeln skall
gälla för alla arbetsskador.
ASS: Ett rättevisekrav är att alla individer behandlas lika. Förslaget
synes drabba arbetstagare med de sämsta arbetsförhållandena, bland dem
en stor grupp kvinnor. ASS uppskattar att endast 20 % av anmälda
arbetssjukdomar bland kvinnor kommer att bedömas enligt den gynn-
samma regeln. Motsvarande för män är 35 %. Belastningsskador,
organisatoriska, psykiska och sociala problem samt kvinnornas arbets-
situation är prioriterade områden för ASS och Yrkesinspektionen. Med
dubbla bevisregler försvåras detta arbete. Utredningens förslag till lista
är vetenskapligt tvivelaktig. Vad gäller muskuloskeletala sjudomar finns
i dag samband med arbete bäst belagt för bl.a. carpaltunnelsyndrom.
Även för andra sjukdomar, t.ex. nackmyalgi och höft- och knäledsarthros,
finns mer vetenskapligt stöd för samband med arbete än vad som finns
för epikondylit.
RSV: Föreslår att den skärpta bevisregeln tillämpas på alla arbetsskador
för att undvika tillämpningssvårigheter och godtyckliga bedömningar.
SA V: På kort sikt kan förslagen ge mer negativa effekter för kvinnor än
för män. På längre sikt leder de till större kunskaper, som i sin tur leder
till mer effektiva arbetsmiljöåtgärder.
AMS: Förslaget om en strängare bevisregel innebär sannolikt ökade
behov av yrkesinriktad rehabilitering. Arbetsgivarnas ansvar för reha-
biliteringsarbetet ökar. Vidare måste samhällets resurser för den yrkesin-
riktade rehabiliteringen öka.
Arbetsmiljöinstitutet: Förslaget om skilda bevisregler bäddar för
tvister om diagnoser samt förutsätter att det finns klara kriterier för
fördelningen av är ärenden till resp, bevisregel. Sådana kriterier finns
inte och ur vetenskaplig synpunkt finns det ingen anledning att skilja på
belastningssjukdomar och andra arbetsrelaterade sjukdomar. Dessutom
har utredningen förbisett att det förhållandet att män får tendiniter (sen-
inflammationer) och kvinnor myalgier inte bara beror på skillnad i expo-
nering utan även kan förklaras av genetiska olikheter.
FKF: Förslaget om skilda bevisregler bör ej genomföras eftersom brist-
ande diagnostik eller oklara medicinska utredningar gör det svårt att
skilja på vissa typer av skador. Intresset för att få skadan klassad som
ett olycksfall kommer att öka dramatiskt. Hur bedömningen kommer att
göras måste vara förutsägbart. Förslaget kommer att särskilt drabba
kvinnor. Det skulle bli utredningstekniskt svårt och tidsödande att belysa
fritids-och privata förhållanden som kan inverka på skadan.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
47
SAF: Ett ökande antal arbetsskadeanmälningar skulle fokuseras på ett
förmodat olycksfallmoment. Ofullkomligheter i den medicinska diagnos-
tiken kan leda till att samma sjukdom av olika läkare ges olika diagnos,
vilket leder till att skilda bevisregler skulle tillämpas. Bevisregeln bör
utformas så att det skall vara klart mera sannolikt att skadan har orsakats av
faktorer i arbetet än av andra faktorer för att skadan skall godkännas
som arbetsskada.
LO: Det ökade kravet på skadlighet innebär en starkare anknytning
mellan arbete och skada. Med hänsyn härtill framstår det som stötande
att dessutom tvinga de försäkrade att bära den rättsförlust som uppkom-
mer då det gäller att fastställa det medicinska sambandet i det enskilda
fallet. Det är ologiskt att klara samband skall bedömas gynnsamt medan
skadlighet kring vilket det forskats för lite skall drabbas av strängare
regler. De diagnoser som hårdast får stryka på foten av de starkare
beviskraven är belastningsskador i muskler och skelett. I första hand
kommer kvinnor att drabbas. De har ofta monotona och ensidiga jobb.
TCO: Förslaget innebär att man skapar två försäkringar, en där skador
är lätta att bevisa och en där skador är omöjliga att bevisa. Man täcker
in skador som orsakas av industrisamhället, medan de skador som skapas i
den moderna arbetsmiljön får ett minimalt utrymme. Utredningen har
inte visat vilka yrkesgrupper som kommer att beröras av den nya bevis-
regeln, men enligt TCO handlar det om arbetstagare i lägre inkomst-
nivåer och därmed en ökad andel kvinnor.
SACO: Så sent som i juli 1991 ändrades arbetsmiljölagen på så sätt att
de psykiska, sociala och organisatoriska faktorernas betydelse tydligare
markerades. Den föreslagna uppdelningen av arbetsskadorna kommer i
praktiken att innebära en åtskillnad mellan fysiska och kemiska resp,
psykosociala skadeverkningar. Resultatet av den förbättrade rehabilite-
ringen, införandet av sjuklön, företagshälsovårdens ändrade roll etc. bör
avvaktas innan förslagen genomförs.
FF: Förslaget kan ses som en beklaglig återgång till de regler som
gällde fram till juli 1977. Förslaget drabbar främst kvinnor. Seninflam-
mationer drabbar enligt vissa forskare i första hand män, medan kvinnor
oftare drabbas av belastningsskdor i muskulaturen.
Folksam: Förslaget om skilda bevisregler är mycket tveksamt. För-
slaget om skärpning såväl vad gäller skadlighet som samband kan resul-
tera i att LAF:s beviskrav kan komma att hamna i nivå med eller över-
stiga de beviskrav som tillämpas inom skadeståndsrätten. Kvalificerade
gränsdragningsproblem kan uppkomma vid valet av bevisregel, t.ex. om
en försäkrad anmält ryggbesvär och dels varit utsatt för skakningar,
vibrationer och mekaniska stötar, dels haft att utföra tunga lyft. En
bevisregel av innebörd att man skall utgå från att samband föreligger
förordas.
Försäkringsförbundet: Förteckningar över sjukdomar blir relativt
snabbt föråldrade. En bevisregel förordas. Uttrycket i 2:2 "om över-
vägande skäl talar för det" bör bytas ut mot "om det är klart mera sannolikt
att det finns ett sådant orsakssamband än att det inte finns". Ett förtyd-
ligande av lagtexten föreslås. Med hänsyn till ett eventuellt överförande
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
48
av arbetsskadeförsäkringen på de privata försäkringsbolagen är det rim-
ligt att den som påstår sig ha drabbats av en arbetsskada har det egent-
liga ansvaret för att erforderligt beslutsunderlag kommer fram.
Läkarförbundet: En mer stringent skrivning med avseende på "sjuk-
dom i sena eller senas omgivning" krävs för att undvika gränsdragnings-
problem. Förslagsvis bör i motiven anges vilka senor som avses.
Läkaresällskapet: En skärpt bevisregel är speciellt motiverad när
det gäller försämring av grundläggande, icke arbetsrelaterade sjukdomar
av degenerativ karaktär.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
Övergångsbestämmelserna
Arbetsskadeförsäkringsutredningen föreslår att de nya reglerna skall
träda i kraft den 1 januari 1993 samt att äldre lag skall gälla för arbets-
skador som inträffat före lagändringen under förutsättning att skadan
anmälts till försäkringskassan senast den 31 december 1993.
Av dem som yttrat sig på denna punkt tillstyrker FÖD, LrS och Läkar-
förbundet.
RFV, Statskontoret, FKF, Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
SAF, LO, TCO, FF, Försäkringsförbundet och Folksam avstyrker eller
uttrycker tveksamhet. Man befarar framför allt att lagen genom att den
får retroaktiv verkan leder till kostnadsövervältring på olika avtalsför-
säkringar.
RFV och Statskontoret anser inte att det behövs särskilda övergångs-
regler utan om reglerna ändras bör dessa enligt RFV börja tillämpas
fullt ut på arbetsskador som anmäls fr.o.m. den tidpunkt då det nya
arbetsskadebegreppet skall börja tillämpas.
FÖD: Den föreslagna övergångsregeln är väl avvägd och kan antas
komma att fylla sitt syfte. En stor mängd ej tidsbegränsade livräntor
som beviljats i försämringsfall och som stundom gäller rätt unga perso-
ner kommer dock att fortsätta att utgå utan påverkan av utredningens
förslag.
LrS: Förslaget tillstyrks även om det kan uppstå säregna konsekven-
ser. Ett recidiv kan komma att prövas enligt äldre regler, medan frågan
om ny skadlig inverkan i samma arbete kan komma att bedömas enligt
de nya strängare reglerna.
RFV: Lagändringarna bör träda i kraft tidigast den 1 juli 1993. Ett
förändrat arbetsskadebegrepp kräver omfattande förberedelsearbete.
Arbetsmarknadens parter behöver rådrum för att justera sina avtal. Med
hänsyn till behovet av att samordna ändringar av arbetsskadebegreppet
med eventuella förändringar beträffande försäkringens administration
bör en senare tidpunkt än 1 januari 1993 väljas. Några särskilda över-
gångsbestämmelser behövs däremot ej. Om reglerna ändras bör dessa
börja tillämpas fullt ut på arbetsskador som anmäls fr.o.m. den tidpunkt
då det nya arbetsskadebegreppet skall börja tillämpas.
Kommunförbundet: Övergångsbestämmelserna bör utformas så att
kostnadsövervältring från arbetsskadeförsäkringen till de avtalsbundna
försäkringarna undviks.
49
Landstingsförbundet'. Övergångsperioden bör göras längre för att
bibehålla nuvarande kostnadsfördelning mellan LAF och Trygghetsför-
säkringen. En ändrad definition av arbetsskada får inte leda till att kost-
nader övervältras på landstingen.
SAF: Utgångspunkten måste vara att skador inträffade före ikraftträdan-
det inte får öka TFA:s kostnader.
LO: Lagen får retroaktiv verkan. Lagrådet bör ges tillfälle att ta ställ-
ning till om en retroaktiv övergångsregel är acceptabel. Förslaget inne-
bär en kostnadsövervältring på Trygghetsförsäkringen, som inte har
reserver avsatta för att täcka ökade skadekostnader.
TCO och FF: Förslaget avvisas då det får retroaktiv verkan.
Försäkringsförbundet: Övergångsbestämmelserna bör inte utformas
på det sätt som föreslagits. Förslaget leder till en betydande kostnadsöver-
vältring.
Folksam: Förslaget avvisas bestämt. Vissa försäkrade kan komma att
få sina skador bedömda enligt betydligt strängare regler än som gällde
när skadan inträffade. Om den skadade vänder sig till Trygghetsförsäk-
ringen kommer en kostnadsövervältring att ske såväl i fråga om skade-
kostnader som beträffande ökade administrationskostnader. Förslagets
principiella natur samt de avsevärda konsekvenser som ett genomförande
skulle få för Trygghetsförsäkringen gör att förslaget bör prövas av lag-
rådet.
Förväntade effekter
Enligt Arbetsskadeförsäkringsutredningen kan den totala minskningen av
antalet ärenden uppskattas till ca 45 %. Mer än 90 % av minskningen
faller på de muskuloskeletala sjukdomarna.
Sjukpenningkostnadema kommer på sikt att minska med ca 236 milj-
oner kronor (10 %) per år och livräntekostnadema på sikt med ca
1 500 miljoner kronor per år. Viss övervältring på de olika avtalsförsäk-
ringarna kan förväntas.
En kraftig minskning av antalet arbetssjukdomar kan förväntas först på
sikt. Utredningens förslag till övergångsbestämmelser kan förväntas leda
till en kraftig ökning av antalet arbetsskadeanmälningar under år 1993.
Högre krav på visad skadlighet och en strängare bevisregel i kombina-
tion med att försäkringskassorna under en övergångsperiod tvingas tillämpa
dubbla arbetsskadebegrepp ökar kraven på kassornas handläggning av
arbetssjukdomsärenden. En kraftig ökning - möjligtvis en fördubbling -
av antalet arbetsskademål i länsrätterna kan förväntas.
RFV framhåller att det är mycket svårt att beräkna effekterna av utred-
ningens förslag. RFV:s beräkningssätt visar att utgifterna för sjukpen-
ning sjunker relativt kraftigt ungefär vid mitten av 1990-talet. Aren 1993
och 1994 kan utgifterna bli högre än med dagens regler. För livräntorna
skulle resultatet bli en uppbromsning av ökningstakten och så småningom en
liten minskning av kostnaderna. Beträffande de adminstrativa konsek-
venserna anser RFV att försäkringskassorna behöver tillföras mer resur-
ser.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
50
A55: Utredningens förslag tillsammans med den redan införda sjuklön-
en kommer troligen att leda till avsevärt färre arbetsskadeanmälningar.
RRV: Förslagen kan leda till att den som inte får sin sjukdom erkänd
som arbetsskada bir mer mottaglig för rehabilitering. Kostnadsminsk-
ningen kan därmed bli större, eftersom belastningen på sjukförsäkringen
inte blir den förväntade. Förslagen kommer i det kortare perspektivet att
öka kraven på försäkringskassornas handläggning.
SPV: De minskade kostnaderna inom arbetsskadeförsäkringen ger öka-
de kostnader för tjänstepensioneringen.
Arbetsmiljöinstitutet-. Utredningarna i de enskilda fallen kommer
att bli mycket omfattande och kostsamma. Den ekonomiska vinsten är
överskattad.
FKF-. Att avgöra orsaker till en skada är alltid administrativt kostsamt.
Förslaget kommer att öka dessa kostnader. Vinsten blir marginell, då
LAF-sjukpenningen överförs till den allmäna försäkringen. Utrednings-
verksamheten behöver i inledningen förstärkas. Behovet av att konsul-
tera läkare ökar påtagligt med ett nytt skadebegrepp. En fortlöpande och
fördjupad utbildningsverksamhet måste till. Nödvändigt att försäkrings-
kassorna får erforderliga resurser för att arbeta undan ej avgjorda ären-
den. Effekten av en minskad anmälningsfrekvens kommer sannolikt att
ätas upp av ökade utredningskrav. Förslagens ekonomiska och admini-
strativa konsekvenser måste belysa ytterligare, bl.a. mot bakgrund av att
företagshälsovården omorganiseras.
LO: En stor del av besparingarna sker genom övervältring på sjukför-
säkringen och avtalsförsäkringarna. Förslagen leder till att hälsovådliga
arbetsmiljöer som leder till ökad ohälsa och ökade utgifter för folkhus-
hållet.
TCO: Den skärpta bevisregeln kommer att medföra behov av mer om-
fattande utredningar. Större delen av kostnaderna för arbetsskadesjuk-
penning flyttas till sjukförsäkringen. Risken för skadeståndsanspråk mot
arbetsgivare ökar.
FF: Minskningen av livräntekostnadema kommer att belasta de olika
avtalsförsäkringarna. Förslaget leder till ökad ärendemängd, krav på
mer omfattande beslutsunderlag, tillämpning av dubbla arbetsskade-
begrepp, kraftigt ökade administrationskostnader och kostnader för in-
formation och utbildning. Försäkringskassorna måste tillföras ökade
resurser. Antalet överklaganden kan komma att mångdubblas.
Folksam: Det vore olyckligt om tillämpningen av LAF på nytt skulle
komma att präglas av osäkerhet. Behovet av en snabb praxisbildning i
kombination med utbildnings- och uppföljningsinsatser kan inte nog
betonas.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
Övrigt
RFV: Ett ändrat arbetsskadebegrepp och en förändrad administration bör
genomföras i ett sammanhang. Alternativet är att så lång tid får förflyta
efter införandet av ett nytt arbetsskadebegrepp att det hinner stabiliseras
innan en förändring av administrationen sker. Rehabiliteringsersättning
51
kan som regel endast betalas ut under ett år, medan denna begränsning
saknas inom arbetsskadeförsäkringen. Sådana skillnader i regelsystemen
innebär rehabiliteringshinder. RFV anser det angeläget att dennna skill-
nad elimineras. I övrigt anser RFV att det är nödvändigt att så snart som
möjligt genomföra en samordning av arbetsskadeförsäkringen och den
allmänna försäkringen samt att försäkringskassorna inte - som en service till
AMF - bör pröva arbetsskador om det inte föreligger ett ersättningsan-
språk.
Företagarna: LAF bör endast omfatta förvärvsarbetande arbetstagare.
AFL-sjukpenning och LAF-sjukpenning bör samordnas och livräntorna
bör tas över av avtalsförsäkringarna.
LO: Arbetsskadeförsäkringen har mer rehabiliteringsfrämjande inslag
än sjukförsäkringen. LAF-sjukpenning kan utges i förebyggande syfte.
Rätten till livränta tvingar försäkringskassorna att satsa mer på rehabili-
teringen av arbetsskadade än andra. Det är en myt att LAF är rehabilite-
ringshindrande.
Läkaresällskapet: Den höga ersättningsnivån bör ifrågasättas efter-
som den motverkar optimal rehabilitering.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 2
52
Prop. 1992/93:30
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 2 §§ lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
Med arbetsskada förstås i denna
lag skada till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i
arbetet.
Med arbetsskada förstås i denna
lag skada till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i
arbetet. Med annan skadlig
inverkan avses inverkan av en
faktor som med hög grad av
sannolikhet kan ge upphov
till en sådan skada som den
försäkrade har.
Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i
arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta,
anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.
Har försäkrad varit utsatt för
olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet, skall skada
som han har ådragit sig anses vara
orsakad av den skadliga inverkan,
om ej betydligt starkare skäl
talar mot det.
§
Om en försäkrad har varit utsatt
för olycksfall eller annan skadlig
inverkan i arbetet, skall skada
som han har ådragit sig anses vara
orsakad av den skadliga inverkan,
om övervägande skäl talar för
det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller
för arbetsskador som har inträffat före den dagen och som anmälts till
allmän försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
1 Lagen omtryckt 1977:264.
53
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:265) om statligt personska-
deskydd skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Har någon varit utsatt for olycks-
fall under skyddstiden, skall skada
som han har ådragit sig anses vara
orsakad av olycksfallet, om ej
betydligt starkare skäl talar
mot det.
Föreslagen lydelse
§
Om någon har varit utsatt för
ett olycksfall under skyddstiden,
skall skada som han har ådragit
sig anses vara orsakad av olycks-
fallet, om övervägande skäl talar
för det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller
för skador som har inträffat före den dagen och som anmälts till allmän
försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
54
Prop. 1992/93:30
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-13
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet
Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Könberg beslutat inhämta lag-
rådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementssekreteraren
Kerstin Stridsberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet'.
I motiven till förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring understryker föredragande statsrådet, att
förslaget inte innebär någon ändrad syn på de psykiska och psykosoma-
tiska sjukdomarna i förhållande till de uttalanden som gjordes i proposi-
tionen 1975/76:197 om införandet av lagen om arbetsskadeförsäkring. I
specialmotiveringen till 2 kap. 1 § anfördes att vissa med arbetet eller
arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt
kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte är av den arten
att den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in under bestäm-
melserna. Sådana omständigheter, vilka det låg i sakens natur att de inte
skulle kunna föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen, utgjorde
bl.a. psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister,
byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande
uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter
och arbetskamrater.
Inte minst med hänsyn till det tillägg till 2 kap. 1 § första stycket som
det remitterade förslaget innehåller är det angeläget att den sålunda i
prop. 1975/76:197 fastslagna grundsatsen kommer till uttryck i lag-
texten. Lagrådet föreslår att 2 kap. 1 § får följande lydelse:
1 §
Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses
inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov
till sådan skada som den försäkrade har.
Som arbetsskada anses inte en skada av psykisk eller psykosomatisk
natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande
uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbets-
uppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.
Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i
arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta,
anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.
55
Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över Riksförsäkringsverkets förslag om ändring av
samordningsreglerna vid sammanträffande av förmåner
m.m. respektive om åtgärder för att förenkla beräkningen
av retroaktiva livräntor
Efter remiss har yttranden inkommit från Försäkringsöverdomstolen,
Försäkringsrätten för Södra Sverige, Länsrätten i Stockholms län, Stock-
holms läns allmänna försäkringskassa, Kalmar läns allmänna försäk-
ringskassa, Västerbottens läns allmänna försäkringskassa, Riksrevisions-
verket, Statskontoret, Statens löne- och pensionsverk, Kommunernas
Pensionsanstalt, Försäkringskasseförbundet, Statens Arbetsgivarverk,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste-
männens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation.
Prop. 1992/93:30
Bilaga 5
56
Prop. 1992/93:30
Proposition...................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1992 . . 6
1 Inledning ................................6
2 Arbetsskadeförsäkringen och begreppet arbetsskada.......6
3 Allmänt om arbetsskadeförsäkringen................7
4 Gällande regler för ersättning vid arbetsskada .........10
4.1 Lagen om arbetsskadeförsäkring..............10
4.2 Lagen om statligt personskadeskydd m.m.........12
4.3 Avtalsbundna ersättningar vid arbetsskada........13
4.4 Gällande regler för ersättning vid sjukdom........15
5 Ett förändrat arbetsskadebegrepp .......... 17
5.1 Generellt arbetsskadebegrepp................17
5.2 Högre ställda krav på visad skadlighet ..........18
5.3 Okat krav på orsakssamband ................21
5.4 Anslutande lagstiftning....................26
5.5 Övergångsbestämmelser ...................27
6 Förenklad beräkning av retroaktiv livränta ...........29
6.1 Inledning............................29
6.2 Livränteunderlag för retroaktiv livränta..........30
6.3 Omprövning av livränta vid retroaktiva löneavtal .... 31
7 Samordningsreglerna vid sammanträffande av förmåner
m.m. enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring .....32
7.1 Inledning............................32
7.2 Månatlig avräkning vid retroaktiva utbetalningar .... 33
7.3 Avräkning mot retroaktivt beviljat kommunalt bostads-
tillägg till folkpension (KBT)................34
8 Ikraftträdande, kostnader och administration..........34
9 Upprättade lagförslag........................35
10 Specialmotivering ..........................36
11 Hemställan ..............................39
12 Beslut .................................39
Bilaga 1: Sammanfattning av Arbetsskadeförsäkringsutredningens
delbetänkande (SOU 1992:39) Begreppet arbetsskada . . 40
Bilaga 2: Sammanställning av remissyttranden över Arbetsskade-
försäkringsutredningens delbetänkande (SOU 1992:39)
Begreppet Arbetsskada.....................43
Bilaga 3: Lagrådsremissens lagförslag..................53
Bilaga 4: Lagrådets yttrande........................55
Bilaga 5: Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över Riksförsäkringsverkets förslag om ändring av sam-
ordningsreglerna vid sammanträffande av förmåner m.m.
respektive om åtgärder för att förenkla beräkningen av
retroaktiva livräntor.......................56
57
gotab 42136, Stockholm 1992