Prop.
1992/93:25
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 januari 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen behandlas vissa frågor som gäller rättegången i brott-
mål i sådana fall när rätten beslutar att den tilltalade skall genomgå
rättspsykiatrisk undersökning.
Om huvudförhandlingen i målet har uppskjutits på grund av att den
tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, skall rätten i
princip kunna hålla fortsatt huvudförhandling när undersökningen
har slutförts. Det föreslås också vissa ändringar vad gäller reglerna om
jäv för domare. En domare skall anses jävig att handlägga ett brottmål
vid huvudförhandling, om han före denna huvudförhandling har prö-
vat frågan om den tilltalade har begått gärningen. Bestämmelsen blir
tillämplig bl.a. i den situationen att rätten inte håller fortsatt huvudför-
handling sedan den rättspsykiatriska undersökningen slutförts utan
håller ny huvudförhandling.
I propositionen behandlas också vissa andra jävsfrågor. Det föreslås
att den som är ledamot av skattenämnd inte skall kunna väljas till
nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 25
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 13 § och 46 kap. 11 § rättegångsbal-
ken skall ha följande lydelse.
Prop.
1992/93:25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
13 §'
Domare är jävig att handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess
utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
om han på liknande sätt är part närstående;
3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;
4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyn-
dare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare
eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,
stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun
eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller
styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,
som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller
skada, står i förhållande, som avses i 4;
6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med
honom för att göra honom jävig;
7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat
beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller
såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8. om han i saken såsom rätte-
gångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit
sakkunnig; eller
9. om eljest särskild omständig-
het föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opar-
tiskhet i målet.
8. vid huvudförhandling vid vil-
ken ett brottmål slutligt avgörs om
han före denna huvudförhandling
har prövat frågan om den tilltalade
har begått gärningen;
9. om han i saken såsom rätte-
gångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit
sakkunnig; eller
10. om eljest särskild omstän-
dighet föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opar-
tiskhet i målet.
1 Senaste lydelse 1988:1260.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
46 kap.
11 §2
Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranle-
das av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett samman-
hang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad huvudför-
handling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 §
första stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram
något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars finner att det
är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så
snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen åter-
upptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutan-
de eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om
inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppskov är
nödvändigt.
Har en huvudförhandling uppskjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden
uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger
synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.
Utan hinder av bestämmelserna i
andra stycket får fortsatt huvudför-
handling hållas i den mån uppskov
har föranletts av en rättspsykiatrisk
undersökning, om det inte är
olämpligt med hänsyn till uppsko-
vets längd och omständigheterna i
målet.
Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedel-
bart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad
som sägs i 45 kap. 15 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat beslut
om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1987:747.
Prop. 1992/93:25
Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto-
lar
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §'
Valbar till nämndeman i kammarratt och lansrätt är svensk medbor-
gare, som är folkbokförd i länet och som inte är underårig eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Tjänsteman vid domstol, skatte-
myndighet, länsstyrelse eller un-
der länsstyrelse lydande myndig-
het, allmän försäkringskassa eller
riksförsäkringsverket far inte vara
nämndeman. Detsamma gäller
lagfaren domare, åklagare, polis-
man och advokat eller annan som
har till yrke att föra andras talan
inför rätta, ledamot av socialför-
säkringsnämnd och icke lagfaren
ledamot av försäkringsöverdom-
stolen.
Nämndeman i länsrätt får inte
marrätt.
Tjänstemän vid domstol, skatte-
myndighet, länsstyrelse eller un-
der länsstyrelse lydande myndig-
het, allmän försäkringskassa eller
Riksförsäkringsverket får inte
vara nämndeman. Detsamma gäl-
ler lagfaren domare, åklagare, po-
lisman och advokat eller annan
som har till yrke att föra andras
talan inför rätta samt ledamot av
skattenämnd eller socialförsäk-
ringsnämnd och icke lagfaren le-
damot av försäkringsöverdomsto-
len.
ämtidigt vara nämndeman i kam-
Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte
skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som
nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse 1991:539 (jfr 1991:363).
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
1992/93:25
I promemorian (Ds 1992:23) Handläggningen av brottmål efter rätts-
psykiatrisk undersökning m.m. föreslås bl.a. vissa ändringar i rätte-
gångsbalken (RB) såvitt gäller reglerna om fortsatt huvudförhandling i
brottmål och domarjäv. Promemorian har remissbehandlats. Jag avser
nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian. Till protokollet
i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som
bilaga 1, dels promemorians lagförslag som bilaga 2 och dels en för-
teckning av remissinstanserna som bilaga 3.
Regeringen beslutade den 26 november 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet
remitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.
Lagrådet har inte haft någon erinran mot den föreslagna ändringen
av 46 kap. 11 § RB men har ifrågasatt om inte föreslaget far en mer
begränsad räckvidd än som avsetts. Lagrådet har avstyrkt förslaget till
ändring av 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning. Lagrådet har
slutligen förordat att jävsfrågorna övervägs ytterligare i ett vidare
perspektiv och att den nya jävsregeln i 4 kap. 13 § RB förtydligas, om
det anses att en sådan jävsregel bör införas redan innan en sådan
översyn hunnit vidtas. Lagrådet har lämnat förslaget till lag om änd-
ring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar utan erinran. Lagrå-
dets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Jag
återkommer närmare till Lagrådets synpunkter i anslutning till att jag
behandlar de olika förslagen (avsnitt 3.2 och 3.3). Jag vill redan här
nämna att jag i allt väsentligt godtar de av Lagrådet framförda syn-
punkterna.
En av huvudprinciperna i rättegångsförfarandet enligt RB är att hu-
vudförhandlingen i målet, där underlaget för rättens avgörande läggs
fram, skall hållas på ett så koncentrerat sätt som möjligt (koncentra-
tionsprincipen). Syftet med det är att skapa goda förutsättningar för
rättens bevisvärdering. Möjligheterna att göra uppehåll i en påbörjad
huvudförhandling är därför noggrant reglerade i lagen.
Om rätten beslutar om rättspsykiatrisk undersökning i ett mål
brukar målet vilandeförklaras i avvaktan på att undersökningen blir
färdig. När det rättspsykiatriska utlåtandet kommer in till rätten måste
som regel en ny huvudförhandling hållas. Det hänger samman med att
reglerna om fortsatt huvudförhandling i princip endast medger att
uppskov görs under huvudförhandlingen med högst femton dagar
(46 kap. 11 § RB).
Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har i skrivelser till Justitiede-
partementet (dnr 91-567 och 91-4173) pekat på olägenheter som är
förknippade med nuvarande regler för genomförande av huvudför-
handlingen i de fall rätten beslutat om rättspsykiatrisk undersökning.
Stockholms tingsrätt framhåller i sin skrivelse att det är angeläget att
man genom ändrade regler försöker finna en från rättssäkerhetssyn-
punkt tillfredsställande lösning på problemet med dubbla huvudför-
handlingar i dessa mål. Enligt tingsrätten åsamkas både domstolsväsen-
det, åklagarväsendet och den allmänna rättshjälpen stora kostnader på
grund av att huvudförhandlingarna måste tas om från början.
Frågor om handläggningen av brottmål där rättspsykiatrisk under-
sökning förekommer har även tidigare tagits upp med utgångspunkt i
olägenheter med den gällande ordningen (se t.ex. SOU 1977:23 och
1984:64 och JuU 1987/88:3; jfr också prop. 1990/91:58 s. 504 f.) De
förslag till lösningar på problemen som i dessa sammanhang har lagts
fram har dock inte lett till lagstiftning.
Frågan om handläggningen av dessa mål har aktualiserats också med
utgångspunkt i vissa bestämmelser i den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (Europakonventionen). I en del domstolar anses att domsto-
lens sammansättning helst bör vara densamma vid båda rättegångstill-
fällena, vilket innebär att den domare som en gång har tagit ställning
till bevisning om den tilltalades ansvar för gärningen far pröva denna
fråga igen vid den andra huvudförhandlingen. Det kan sättas i fråga
om en sådan ordning är förenlig med det krav på opartisk domstol
som ställs upp i artikel 6 i Europakonventionen. Saken har blivit
aktuell genom Europadomstolens dom den 24 maj 1989 i målet
Mogens Hauschildt mot Danmark.
I Europakonventionens artikel 6 föreskrivs bl.a. att var och en skall,
när det gäller att pröva hans civila rättigheter eller skyldigheter eller
anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och
Prop. 1992/93:25
offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Europa- Prop.
domstolen fann i det nyssnämnda målet att Danmark hade kränkt
konventionens bestämmelse om opartiskhet i följande hänseende.
Hauschildt var i Danmark misstänkt för brott. En domare i byretten
som under förundersökningen av brottet flera gånger beslutade att
Hauschildt skulle kvarbli i häkte deltog därefter i prövningen av åtalet
mot honom. De domare som deltog i överprövning av målet i landsret-
ten fattade också dessförinnan flera beslut i häktningsfrågan. Enbart
den omständigheten att samma domare deltog i prövningen av såväl
häktningsfrågan som åtalet utgjorde dock, enligt Europadomstolen,
inte en kränkning av konventionen. En av de bestämmelser i den
danska rättegångsbalken (retsplejeloven), som de danska domarna hade
tillämpat vid prövningen av häktningsfrågan, förutsatte emellertid en
mycket stark grad av misstanke (saerlig bestyrket mistanke; § 762 stk. 2
retsplejeloven). Europadomstolen fann att skillnaden mellan denna
höga grad av misstanke och vad som krävs för att döma någon för ett
brott var så liten att opartiskheten hos domstolarna på objektiva
grunder kunde ifrågasättas.
Danmark har med anledning av domen ändrat sina regler om
domarjäv. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1990, innebär
att ingen får delta som domare i en brottmålsprocess om han, innan
domstolsförhandlingen börjat, har fattat beslut i en häktningsfråga med
stöd av den nyssnämnda bestämmelsen i retsplejeloven. Enligt den nya
regeln skall jäv också anses föreligga om domaren har beslutat om
vissa andra tvångsmedel, såvida beslutet innefattar en bedömning av
den tilltalades skuld.
Europadomstolens dom i Hauschildtmålet har betydelse även för
svenskt vidkommande vad gäller handläggningen av brottmål efter
rättspsykiatrisk undersökning. Det finns också andra situationer där
jävsproblem likartade det i Hauschildtmålet kan uppkomma i svensk
rättstillämpning. Dessa olika situationer behandlas i närmast följande
avsnitt. Jag tar upp även några andra jävsfrågor.
2.2.1 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning
Om någon har begått brott under inflytande av allvarlig psykisk
störning far rätten, enligt 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB), inte bestäm-
ma påföljden till fängelse. Rätten kan i stället med stöd av 31 kap. 3 §
BrB förordna om överlämnande till rättspsykiatrisk vård, varvid rätten
kan föreskriva att särskild utskrivningsprövning enligt lagen
(1990:1129) om rättspsykiatrisk vård skall ske.
Enligt 3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning far
rätten inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts i målet. I andra situationer där överlämnande
är aktuellt kan domstolen använda sig av också andra former av
medicinsk utredning, t.ex. ett s.k. § 7-intyg utfärdat av en rättspsykiater
1992/93:25
eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. En rättspsykiatrisk Prop.
undersökning skall, om den misstänkte är häktad, ha slutförts inom
fyra veckor. Motsvarande tid vad gäller den som är på fri fot är sex
veckor.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning far meddelas bara om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har fö-
rebragts om att han har begått den (2 § lagen om rättspsykiatrisk
undersökning). Detta innebär att, om den tilltalade inte har erkänt
gärningen, domstolen först måste hålla huvudförhandling i målet för
att konstatera om det föreligger övertygande bevisning för att han har
begått gärningen. Finner domstolen att så är fallet, kan den förordna
om rättspsykiatrisk undersökning. I avvaktan på att undersökningen
skall bii klar brukar målet vilandeförklaras.
Uttrycket "övertygande bevisning" far i princip anses motsvara vad
som krävs för att döma den tilltalade för brottet (jfr Ekelöf, Rättegång
V, sjätte uppl. 1987, s. 166). Uttrycket "övertygande bevisning" i 2 §
lagen om rättspsykiatrisk undersökning innebär således ett högre be-
viskrav än t.ex. "sannolika skäl" (jfr också JO:s ämbetsberättelse 1963
s. 66).
2.2.2 Reglerna om uppskjuten huvudförhandling
Som redan nämnts är en av huvudprinciperna bakom förfarandet
enligt RB att huvudförhandlingen, där underlaget för rättens komman-
de avgörande läggs fram, skall hållas på ett så koncentrerat sätt som
möjligt. Denna koncentrationsprincip kommer för brottmålens del till
uttryck i 46 kap. 11 § RB. Syftet med en koncentrerad huvudförhand-
ling är att skapa goda förutsättningar för den fria bevisvärderingen (jfr
Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s. 7 ff). För att säkra koncentra-
tionsprincipen är möjligheterna att göra uppehåll i en påbörjad hu-
vudförhandling noggrant reglerade.
För det första kan en förhandling avbrytas enligt 1 kap. 9 § RB. Ett
sådant avbrott, som får göras under i princip högst två arbetsdagar i
veckan, syftar till att ge möjlighet för rätten och parterna att få tid till
att sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling.
För det andra kan enligt 46 kap. 11 § andra stycket RB en
huvudförhandling uppskjutas under normalt högst femton dagar sam-
manlagt. Om det med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger syn-
nerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån, kan
längre uppskov komma i fråga. Men som huvudregel gäller, när den
sammanlagda uppskovstiden uppgår till mer än femton dagar, att
målet skall tas om från början vid en ny huvudförhandling.
Reglerna om uppskjuten huvudförhandling fick sin nuvarande ut-
formning genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1988
(prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr. 1986/87:278 och SFS
1987:747). I propositionen anfördes (s. 222 ff.) att femtondagarsregeln
kan medföra problem framför allt i mål av mer vidlyftig beskaffenhet
men att det även i mål med något kortare sammanlagd förhandlingstid
1992/93:25
kan vara processekonomiskt i hög grad motiverat att något längre Prop.
uppskov far beviljas. Vid bedömningen av om det föreligger synnerliga
skäl eller inte skall enligt propositionen stor vikt fästas vid hur
vidlyftigt målet är och hur lång tid huvudförhandlingen kan beräknas
kräva. Även andra faktorer skall vägas in. Dit hör t.ex. hur långt
förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när femtonda-
garsgränsen uppnåtts. Om t.ex. bara pläderingarna återstår ökar skälen
för fortsatt huvudförhandling. I mål med en huvudförhandlingstid om
högst några få dagar bör femtondagarsgränsen få överskridas bara i
yttersta undantagsfall.
Det i lagtexten införda nya rekvisitet "och syftet med en sammanhål-
len huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån" tillkom efter
förslag från rättegångsutredningen. Syftet — att trygga koncentrationen
och därmed tillgodose intresset av att åstadkomma en tillfredsställande
utredning av relevanta fakta — kunde enligt propositionen alltid sägas
bli tillgodosett om den sammanlagda uppskovstiden är högst femton
dagar medan detta inte är självklart vid längre uppskov. Frågan om
koncentrationen är väsentligen eftersatt eller inte får bedömas med
ledning av förhållandena i det enskilda fallet. I propositionen poängte-
ras (a. prop. s. 224) särskilt att upptagande av olika bevis vilkas värde
skall vägas mot varandra i de allra flesta fall bör ske inom en kort
tidsrymd. Ett exempel på detta är den situationen att två vittnen som
lämnar motstridiga uppgifter på en avgörande punkt skall höras vid
förhandlingen.
En fortsatt huvudförhandling fortsätter i princip där det förra hu-
vudförhandlingssammanträdet slutade. Vad som förekommit vid före-
gående sammanträden är processmaterial vid den fortsatta huvudför-
handlingen, dvs. det får läggas till grund för rättens avgörande i målet.
Så är inte fallet vid en ny huvudförhandling. Vid ny huvudförhandling
skall målet i princip tas om till fullständig handläggning; sakframställ-
ningar och pläderingar måste upprepas och tidigare förebringad bevis-
ning skall som regel tas upp på nytt. Bevis som har tagits upp vid
tidigare handläggning skall tas upp på nytt, om rätten finner att det är
av betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp
beviset. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom
protokoll eller på annat lämpligt sätt (se 46 kap. 13 § andra stycket
RB).
När ny huvudförhandling hålls efter det att rättspsykiatrisk under-
sökning genomförts, tas som regel bevisningen i skuldfrågan inte upp
på nytt. Omedelbarhetsprincipen anses tillgodosedd så till vida att
rätten vid det första rättegångstillfället har bedömt bevisningen (jfr
Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s. 166). Ett återupptagande av
bevisningen anses därför inte ha någon betydelse i målet (jfr prop.
1966 nr 60 s. 19 samt JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 64 och 1986/87 s.
66). Självfallet kan det i vissa fall vara motiverat att återuppta bevis-
ningen. Så kan t.ex. vara fallet när ny bevisning tillkommit efter
beslutet om rättspsykiatrisk undersökning eller när vad som kommit
fram i undersökningen ställer skuldfrågan, särskilt då vad gäller det
s.k. subjektiva rekvisitet, i ny dager.
1992/93:25
En annan skillnad mellan fortsatt och ny huvudförhandling är att Prop. 1992/93:25
en fortsatt huvudförhandling förutsätter att rättens ledamöter har delta-
git även vid det föregående sammanträdet, medan rätten kan ha en helt
annan sammansättning vid en ny huvudförhandling (30 kap. 2 § 2
RB).
2.2.3 Reglerna om domarjäv
I 4 kap. 13 § RB finns regler om domarjäv. Syftet med reglerna är att
utesluta en domare från handläggningen av ett mål när hans ställning
antingen till någon av parterna eller till saken kan innebära fara för
partiskhet eller för berättigad misstanke om partiskhet. Paragrafen
innehåller en uppräkning i nio punkter av vad som gör domaren
obehörig att delta i handläggningen av ett mål. De jävsgrunder som är
av särskilt intresse för de frågor som behandlas i detta lagstiftningsären-
de är punkterna 7 och 9.
Enligt punkt 7 är en domare i vissa fall jävig att handlägga ett mål,
om han tidigare har tagit befattning med den sak som är föremål för
handläggning. Detta är fallet dels om han i annan rätt såsom domare
eller befattningshavare har fattat beslut som rör saken, dels om han
har tagit befattning med saken hos annan myndighet än domstol eller
såsom skiljeman. Ordet "beslut" skall läsas som "avgörande" och
omfattar alltså både domar och beslut (jfr Fitger, Rättegångsbalken s.
4:25 och Ekelöf, Rättegång I, 7 uppl. 1990, s. 133). En viktig begräns-
ning av denna punkts tillämplighet ligger i orden "i annan rätt". Den
omständigheten att en domare lett en häktningsförhandling eller förbe-
redelsen i ett tvistemål anses inte utgöra något hinder enligt punkt 7
mot att han deltar i huvudförhandlingen.
I punkt 9 finns en generalklausul om domarjäv. En domare skall
enligt denna punkt anses jävig, om det i övrigt föreligger någon
särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans
opartiskhet i målet. En sådan omständighet kan avse domarens förhål-
lande antingen till någon av parterna eller till den sak som är föremål
för handläggning. Att omständigheten "är ägnad" att rubba förtroendet
för domarens opartiskhet betyder att frågan skall bedömas efter en
objektiv måttstock och att frågan om domaren "känner sig jävig" eller
inte i princip inte tillagts någon betydelse (jfr Fitger, a.a. s. 4:27).
Om ett mål återförvisas från högre rätt till lägre rätt, anses det i
allmänhet inte föreligga något hinder mot att samma domare som
tidigare deltagit i den lägre rättens handläggning dömer i målet på
nytt. Tvärtom är det brukligt att återförvisade mål handläggs av den
domare som tidigare handlagt målet. Detta gäller såväl då återförvis-
ningen skett på grund av ett formfel som då ny bevisning åberopats i
den högre rätten och denna anser att bevisningen bör tas upp vid den
lägre rätten och därför återförvisar målet (jfr Fitger, a.a. s. 4:30).
Varje domare är skyldig att anmäla för rätten om han anser att hans
opartiskhet kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket RB).
10
Det kan tilläggas att den omständigheten att en lagfaren domare Prop.
varit jävig kan utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade i
brottmål (58 kap. 2 § 2 RB).
2.3.1 Rätten till opartisk domstolsprövning
Sverige är sedan år 1952 ansluten till Europakonventionen och har
därmed åtagit sig att garantera de rättigheter och friheter som anges i
konventionen för var och en som befinner sig under svensk juris-
diktion. Till de rättigheter som är skyddade enligt konventionen hör
sådana som tar sikte på att ge den enskilde ett skydd i samband med
förfarandet inför domstol och när domstolen meddelar dom.
Rätten till en opartisk och rättvis domstolsprövning regleras i artikel
6.1 i konventionen. Denna bestämmelse har, såvitt här är av intresse,
följande lydelse.
"Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och
skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till
opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför oavhängig
och opartisk domstol, som upprättats enligt lag......"
2.3.2 Målet Hauschildt mot Danmark
Mogens Hauschildt drev ett företag som bl.a. handlade med guld. I
januari 1980 anhölls Hauschildt såsom misstänkt för bedrägeri och
skattebrott. Han häktades ett par dagar senare av Köpenhamns byret
med stöd bl.a. av § 762 stk. 2 retsplejeloven. Enligt den bestämmelsen
kan en misstänkt person häktas om det föreligger en "saerlig bestyrket
mistanke" (en särskilt stark grad av misstanke) att han har begått ett
brott, som är föremål för allmänt åtal och på vilket kan följa fängelse i
sex år eller mer, och respekten för allmänintresset med hänsyn till de
upplysningar som har lämnats om målets allvar bedöms kräva att den
misstänkte inte bör vara på fri fot.
Hauschildt hölls häktad till dess att rättegången mot honom började
i april 1981. Under tiden innan huvudförhandlingen började fattades
fortlöpande nya beslut i häktningsfrågan med stöd av bl.a. § 762 stk. 2
retsplejeloven. Flera av dessa beslut fattades av en och samme domare
(Larsen). Denne var också ordförande vid den huvudförhandling som
följde mot Hauschildt. Dessutom ingick då två nämndemän i rätten.
Åtalet mot Hauschildt gällde bedrägeri och förskingring till ett värde
av 45 miljoner danska kronor. Den 1 november 1982 dömdes Hau-
schildt i enlighet med åtalet till sju års fängelse.
Hauschildt överklagade domen till 0stre Landsret. Rätten bestod av
tre juristdomare och tre nämndemän. Innan huvudförhandlingen bör-
jade fattade rätten flera beslut om att Hauschildt skulle kvarbli i häkte.
Besluten grundade sig bl.a. på § 762 stk. 2 retsplejeloven. I mars 1984
dömde landsretten Hauschildt i enlighet med sex av de åtta åtalspunk-
terna till fem års fängelse. Ansökan om dispens för prövning i
Hojesteret avslogs.
1992/93:25
Hauschildt vände sig till Kommissionen för de mänskliga rättigheter- Prop.
na och gjorde gällande att han inte hade fått en opartisk domstolspröv-
ning med hänsyn till att ordföranden i byretten och domarna i
landsretten hade fattat flera beslut i häktningsfrågan före huvudför-
handlingen. Kommissionen uttalade — med nio röster mot sju — att
det inte förelåg någon kränkning av artikel 6.1 i konventionen. Målet
hänsköts av kommissionen till Europadomstolen.
Beträffande sakfrågan uttalade Europadomstolen att frågan huruvida
domstolen var att anse som opartisk eller inte måste avgöras utifrån
dels en subjektiv, dels en objektiv prövning. Domstolen anförde följan-
de såvitt nu är av intresse (inofficiell översättning).
46. Förhandenvaron av opartiskhet i den mening som avses i artikel
6.1 måste bestämmas utifrån en subjektiv prövning, dvs. grundad på
domarens personliga övertygelse i ett visst mål, samt dessutom utifrån
en objektiv prövning, varvid man fastställer huruvida det finns sådana
garantier i detta avseende beträffande en domare att varje berättigat
tvivel beträffande hans opartiskhet kan uteslutas (se bland andra avgö-
randen domen i De Cubbermålet den 26 oktober 1984, serie A nr 86 s.
13-14, § 24). XXX
47. Vad angår den subjektiva prövningen har klaganden inte gjort
gällande, vare sig inför kommissionen eller inför domstolen, att do-
marna i fråga agerade utifrån en förutfattad mening. Bortsett från detta
måste man utgå från att det föreligger personlig opartiskhet hos en
domare så länge inte motsatsen har bevisats. I detta fall föreligger inget
sådant bevis.
Återstår alltså den objektiva prövningen.
48. Vid den objektiva prövningen måste det fastställas huruvida, helt
bortsett från domarens personliga förhållningssätt, det föreligger sär-
skiljbara omständigheter som gör att tvivel kan uppstå angående hans
opartiskhet. I detta avseende kan även det intryck som ges ha betydel-
se. Vad som står på spel är det förtroende som domstolarna i ett
demokratiskt samhälle måste inge hos allmänheten och framför allt,
såvitt angår brottmål, hos den anklagade. 1 enlighet härmed måste
varje domare beträffande vilken det finns en grundad anledning att
befara en brist på opartiskhet träda tillbaka (se mutatis mutandis, det
tidigare citerade De Cubbermålet, serie A nr 86, s. 14, § 26).
Detta innebär att när det gäller att avgöra huruvida i ett givet mål
det finns grundad anledning att befara att en viss domare inte är
opartisk, den anklagades uppfattning är viktig men inte avgörande (se
domen i Piersackmålet den 1 oktober 1982, serie A nr. 53, s. 16, § 31).
Det som är avgörande är huruvida dessa farhågor kan anses vara
objektivt berättigade.
49. I förevarande mål var den befarade bristen på opartiskhet
grundad på den omständigheten att den domare i byretten som var
ordförande i målet och de domare i landsretten, som slutligen deltog i
avgörandet av målet sedan det överklagats, dessförinnan hade tagit
befattning med målet på ett tidigare stadium av rättegången och även
hade fattat olika beslut som rörde klaganden innan huvudförhandligen
hade börjat (se styckena 20—22 och 26 ovan).
Denna typ av situation kan inge den tilltalade farhågor beträffande
domarens opartiskhet; farhågor som är förståeliga men icke desto
mindre inte nödvändigtvis måste betraktas som objektivt berättigade.
Huruvida de skall betraktas på det sättet beror på omständigheterna i
det särskilda fallet.
1992/93:25
12
50. Som framgår av §§ 742 och 743 retsplejeloven (se stycke 31
ovan) är förundersökning och åtal i Danmark uteslutande förbehållet
polis och åklagare. I det förfarande, som klagandens farhågor om
bristande opartiskhet hänför sig till och som avser ett förstadium till
huvudförhandlingen, är domarens ställning helt oberoende; han är
inte ansvarig för målets förberedande till huvudförhandling och inte
heller för beslutet att ställa den misstänkte inför rätta (§§ 746, 760, 762
och 779 — se styckena 32, 33 och 36 ovan). Detta gäller även de beslut
som klaganden har hänvisat till, inklusive besluten att han skulle
kvarbli i häkte och hållas isolerad. Alla dessa beslut meddelades på
begäran av polisen. Klaganden bestred eller hade möjlighet att bestrida
deras begäran med hjälp av advokat (se styckena 23 och 24 ovan).
Förhandlingar i dessa frågor är som regel offentliga. Med hänsyn till
beskaffenheten av de funktioner som den berörda domaren utövade
innan han tog del i målets avgörande skiljer sig detta mål i själva
verket från Piersack och De Cubbermålen (domarna har tidigare
citerats) och från Ben Yaacoubmålet (dom den 27 november 1987,
serie A nr. 127-A, s. 7, § 9).
De frågor, som domaren måste besvara när han fattar beslut i sådana
preliminärfrågor, är dessutom inte desamma som de som är avgörande
för hans slutliga dom. När domaren fattar beslut om att någon skall
kvarbli i häkte och andra liknande beslut före huvudförhandlingen,
bedömer han föreliggande fakta för att försäkra sig om huruvida
polisens misstanke prima facie är grundad; när han dömer i målet
måste han avgöra huruvida den bevisning som har framlagts och
diskuterats i rätten är tillräcklig för att finna den anklagade skyldig.
Misstanke och ett formellt konstaterande att någon är skyldig kan inte
behandlas på samma sätt (se t.ex. domen i Lutzmålet den 25 augusti
1987, serie A nr. 123-A, s. 25-26, § 62).
Enbart den omständigheten att en domare, vare sig i den lägre
instansen eller i högre instanser i ett system som det danska, har fattat
beslut, inklusive beslut i häktningsfrågor, i målet innan huvudförhand-
lingen har tagit sin början kan därför enligt domstolens mening inte i
sig berättiga till farhågor angående domarens opartiskhet.
51. Icke desto mindre kan särskilda omständigheter i ett givet fall
vara sådana att de berättigar till en annan slutsats. I förevarande mål
kan domstolen inte annat än att fästa särskild vikt vid det faktum att i
nio av de beslut, som fattades i frågan om Hauschildts kvarhållande i
häkte, domare Larsen stödde sig på § 762 stk. 2 retsplejeloven (se
stycket 20 ovan). De domare som slutligen deltog i det överklagade
målets avgörande stödde sig likaså på samma bestämmelse vid ett antal
tillfällen när de, innan huvudförhandlingen hade börjat, beslutade att
klaganden skulle kvarbli i häkte (se styckena 26—27 ovan).
52. För att § 762 stk. 2 retsplejeloven skall vara tillämplig krävs bl.a.
att domaren skall vara övertygad om att det föreligger en "saerlig
bestyrket mistanke" att den misstänkte har begått det eller de brott
som han anklagas för. Detta uttryck har officiellt förklarats innebära
att domaren måste vara övertygad om att det föreligger "en mycket hög
grad av klarhet" i skuldfrågan (se styckena 34—35 ovan). Skillnaden
mellan den fråga som domaren måste bedöma när han tillämpar denna
paragraf och den fråga han måste ta ställning till när han dömer i
målet blir därmed hårfin.
Omständigheterna i målet medför därför att domstolen är av den
uppfattningen att opartiskheten hos de aktuella domstolarna kan ifrå-
gasättas och att klagandens farhågor i detta avseende kan anses objek-
tivt berättigade.
53. Domstolen drar alltså den slutsatsen att det har förekommit en
kränkning av artikel 6.1 i konventionen."
1992/93:25
13
Domstolens dom beslöts med röstsiffrorna 17—5.
Prop. 1992/93:25
Av domskälen framgår att Europadomstolen gör åtskillnad mellan
beslut som rätten har fattat innan själva huvudförhandlingen har
börjat och sådana som har fattats under huvudförhandlingen. I sin
inledande faktaredovisning redogör domstolen för de häktningsbeslut
som har fattats av domare Larsen. Enligt redovisningen fattade domare
Larsen femton olika beslut i häktningsfrågan innan huvudförhandling-
en hade inletts. Nio av dessa beslut gällde förlängning av själva
häktningen. Sedan huvudförhandlingen hade inletts förlängde Larsen
vid 21 tillfällen häktningsbeslutet med stöd av § 762 (1) och (2) i
retsplejeloven. Vid sin bedömning av den påstådda kränkningen av art.
6.1. tar domstolen emellertid enbart upp de beslut som fattades innan
själva huvudförhandlingen inleddes. Likaså när det gäller prövningen i
andra instans nämner domstolen endast de beslut som fattades innan
huvudförhandlingen började (stycke 51 i domen, se ovan). I original
lyder domsmotiveringen i stycke 51 enligt följande:
"In the instant case, the Court cannot but attach particular importance
to the fact that in nine of the decisions continuing Mr Hauschildt’s
detention on remand, Judge Larsen relied specificaliy on section
762(2) of the Act (see paragraph 20 above). Similarly, when deciding,
before the opening of the trial on appeal, to prolong the applicant’s
detention on remand, the judges who eventually took part in deciding
the case on appeal relied specificaliy on the same provision on a
number of occasions (see paragraphs 25—27 above)."
Det kan därför finnas anledning att tolka Europadomstolens dom så
att beslut som fattas under den huvudförhandling i vilken åtalet som
sådant skall prövas inte medför att domstolen skall betraktas som
partisk. Ett motsatt betraktelsesätt skulle nämligen leda till konsekven-
sen att rätten ständigt skulle löpa risken att bli jävig under huvudför-
handlingen på grund av något beslut under huvudförhandlingen.
I promemorian redovisas översiktligt olika situationer där jävsproblem
likartade det i Hauschildtmålet möjligen skulle kunna uppkomma i
svensk rättstillämpning (avsnitt 2.4). Enligt promemorian är det hu-
vudsakligen i samband med beslut om rättspsykiatrisk undersökning
som sådana problem kan uppstå. Remissinstanserna har med något
enstaka undantag godtagit denna bedömning. Jag gör i det följande en
genomgång av de situationer som redovisas i promemorian och åter-
kommer senare mera utförligt till de lagändringar som enligt min
mening bör göras.
14
3.1.1 Beslut om häktning m.m.
Prop. 1992/93:25
I 24 kap. RB finns regler om häktning och anhållande. Enligt 1 § får
den häktas som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket
är föreskrivet fängelse ett år eller mer. Därutöver skall det finnas risk
för att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig
lagföring eller straff, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga
verksamhet. Beviskravet sannolika skäl återfinns även i 2 §. Enligt
denna paragraf far häktning ske under vissa förutsättningar oberoende
av brottets beskaffenhet. Vid s.k. utredningshäktning enligt 3 § krävs i
bevishänseende endast skälig misstanke om att den misstänkte har
begått brottet, såvida förutsättningarna i övrigt enligt 1 och 2 §§ är
uppfyllda samt det dessutom är av synnerlig vikt att den misstänkte tas
i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.
Hur förhåller sig då beviskravet "sannolika skäl", som är den högsta
graden av misstanke enligt 24 kap. RB, till vad som krävs för att åtala
och fälla den misstänkte för brottet? Enligt förarbetena till RB (pro-
cesslagberedningen i NJA II 1943 s. 320) ansågs det inte möjligt att
genom en fast regel närmare ange vad som är att anse som sannolika
skäl för misstanke utan denna fråga måste bedömas efter omständighe-
terna i varje särskilt fall. Att skäl föreligger som leder misstanken mot
en viss person är, enligt beredningen, inte tillräcklig anledning att
häkta honom. A andra sidan behöver skälen inte vara av den styrka att
de utgör tillräcklig grund för att väcka åtal. De föreliggande omstän-
digheterna måste dock, anför beredningen, vara sådana att de vid en
objektiv bedömning far misstanken att framstå som berättigad.
För att åtal skall få väckas förutsätts en ännu högre grad av sanno-
likhet för att brottsmisstanken är riktig. Enligt 2 kap. 6 § RB skall
åklagare, om inte annat är föreskrivet, åtala brott som hör under
allmänt åtal. Enligt RB:s förarbeten och stadgad praxis innebär regeln
att allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligger att den
misstänkte är skyldig till brottet (se NJA II 1943 s. 258 f). Enligt
processlagberedningen inträder en skyldighet för åklagaren att åtala
först då åklagaren på objektiva grunder kan emotse den misstänktes
sakfällande. Åklagaren är inte, enligt beredningen, skyldig att väcka
åtal "så snart blott sannolika skäl mot den misstänkte föreligga". För
skyldigheten att åtala måste, enligt beredningen, skälen mot den miss-
tänkte vara starkare än att de kan betecknas som endast sannolika.
När det gäller domstolsprocessen saknas utryckliga regler om hur
stark bevisning som krävs för att den tilltalade skall kunna dömas för
brottet. Enligt Ekelöf (Rättegång IV, femte uppl. 1982, s. 124 f.) skulle
det — med den av honom använda terminologin — inte räcka med att
den tilltalades skuld "styrkts" i målet utan denna måste ha gjorts
"uppenbar (beyond any reasonable doubt)". I praxis uttrycks beviskra-
vet så att det skall vara "ställt utom rimligt tvivel" att den tilltalade har
gjort sig skyldig till brottet för att en fällande dom skall få meddelas
(NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164 och den skiljaktiga meningen i HD
i NJA 1982 s. 114).
Av det nu sagda framgår att även om "sannolika skäl" är den högsta Prop.
grad av misstanke som används vid tvångsmedel, ligger denna misstan-
kegrad ändå en bra bit under inte bara vad som krävs för att en
fällande dom skall få meddelas utan även vad som krävs för att väcka
åtal.
Avgörande för Europadomstolens dom i Hauschildtmålet var att det
höga beviskrav för den misstänktes skuld som gällde enligt den tilläm-
pade häktningsbestämmelsen medförde att skillnaden mellan att bedö-
ma häktningsfrågan och att ta ställning till åtalet som sådant var
marginell. Domarens opartiskhet kunde därför på objektiva grunder
ifrågasättas. Europadomstolen konstaterade samtidigt att enbart den
omständigheten att en domare har fattat beslut i målet, inklusive beslut
i häktningsfrågor, innan förhandlingen påbörjats inte i sig berättigar
till farhågor beträffande domarens opartiskhet. I promemorian dras
slutsatsen att det för svenskt vidkommande — med hänsyn till den
skillnad vad gäller kravet på bevisningens styrka som finns mellan å
ena sidan "sannolika skäl" och å andra sidan "styrkt" eller "ställt utom
rimligt tvivel" — knappast bör uppkomma några motsvarande pro-
blem vid tillämpning av olika straffprocessuella tvångsmedel.
Denna uppfattning har vunnit anslutning hos alla remissinstanser
utom en. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet för i sitt
remissvar ett resonemang som mynnar ut i att jävsproblemen i sam-
band med häktning är betydligt mer komplicerade än vad som anges i
promemorian. En argumentationslinje i remissvaret är att det skulle
vara av betydelse vad domaren faktiskt sett är övertygad om, även om
detta inte fästs på pränt i häktningsbeslutet. Fakultetsstyrelsen tar bl.a.
upp den situationen att en domare "de facto anser att materialet
innefattar övertygande bevisning", även om detta alltså inte sägs i
häktningsbeslutet. Vidare anges som ett jävsproblem att en domare i en
del fall sannolikt inte vill desavouera sina egna häktningsbeslut genom
att sedermera frikänna en tilltalad.
Jag kan för egen del inte förstå att de situationer som Juridiska
fakultetsstyrelsen tar upp skulle innebära några problem utifrån de
aspekter av jävsproblematiken som behandlas i detta lagstiftningsären-
de. Europadomstolen gör i sin dom (punkten 46) en tydlig åtskillnad
mellan det som domstolen benämner den subjektiva prövningen och
den objektiva prövningen av opartiskheten. Den subjektiva prövningen
är en bedömning av om domarens personliga övertygelse i ett visst mål
leder till att han får anses jävig att handlägga målet. Den saken
prövades inte i Hauschildtmålet och den tas inte heller upp i detta
lagstiftningsärende. Vad frågan här gäller är i stället den objektiva
prövningen, dvs. om det finns sådana yttre garantier i jävshänseende
beträffande domarens handläggning av målet att varje berättigat tvivel
beträffande hans opartiskhet kan uteslutas. De invändningar som fa-
kultetsstyrelsen har rest mot förslaget i detta hänseende synes mig vara
att hänföra till den subjektiva prövningen av en domares opartiskhet.
Det nu sagda betyder självklart inte att det vid jävsfrågans bedöm-
ning skulle sakna betydelse att en domare har en förutbestämd uppfatt-
ning i en fråga som han skall pröva. Finns det omständigheter i det
1992/93:25
16
enskilda målet som tyder på att så kan vara fallet, är det emellertid Prop.
möjligt för den tilltalade att göra jävsinvändning och att därmed få den
saken prövad. En domare som vet med sig att han har en förutbestämd
uppfattning i målet bör naturligtvis självmant avträda och inte hand-
lägga målet vid den slutliga prövningen. Jag anser att de jävsregler som
i dag finns i RB är tillräckliga för att klara dessa situationer. Som jag
tidigare nämnde har Europadomstolen slagit fast att enbart den om-
ständigheten att en domare fattat beslut i häktningsfrågor innan hu-
vudförhandlingen påbörjats inte i sig berättigar till farhågor beträf-
fande domarens opartiskhet.
I detta sammanhang bör också uppmärksammas att en domare i ett
visst mål kan ha att ta ställning till samma fråga flera gånger i samband
med beslut under rättegången. Det gäller t.ex. vid s.k. omhäktning, där
den misstänkte bestrider att det föreligger häktningsskäl. Enligt min
mening kan det inte vara någon tvekan om att en domare som i
samband med det första häktningsbeslutet kommit fram till att det t.ex.
föreligger sannolika skäl för att den misstänkte begått gärningen och
risk för fortsatt brottslig verksamhet också skall fa ta ställning till dessa
frågor på nytt vid omhäktning. Domen i Hauschildtmålet föranleder
inte heller i detta hänseende någon ändrad ordning. Europadomstolen
synes tvärtom ha godtagit att samme domare under rättegången fattar
upprepade häktningsbeslut, som ju i praktiken oftast grundas på i stort
sett samma underlag.
Sammanfattningsvis delar jag alltså den uppfattning som framförs i
promemorian och som godtagits av nästan alla remissinstanser att de
jävsfrågor som har aktualiserats genom Hauschildtmålet inte innebär
några problem för svenskt vidkommande vid tillämpning av olika
straffprocessuella tvångsmedel.
3.1.2 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning
Som jag redan nämnt (avsnitt 2.2.1) måste det föreligga övertygande
bevisning om att den tilltalade har begått gärningen för att domstolen
skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning. Eftersom uttrycket
"övertygande bevisning" i princip får anses innefatta samma beviskrav
som gäller för att kunna fälla den tilltalade för brottet (jfr uttrycken
"styrkt" eller "ställt utom rimligt tvivel") innebär det att rätten skall ta
ställning till den tilltalades skuld på ett i princip likvärdigt sätt vid två
olika tillfallen. Om samma ledamöter deltar i bägge huvudförhandling-
arna kan det alltså — med det synsätt som kommer till uttryck i
Europadomstolens dom i Hauschildtmålet — ifrågasättas om domsto-
len är opartisk i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonven-
tionen. Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att
reglerna för handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersök-
ning måste ändras i detta hänseende. Remissinstanserna har över lag
gjort samma bedömning. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt
3.2).
2 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 25
1992/93:25
17
3.1.3 Mål med flera tilltalade
Hojesteret i Danmark har — med hänsyn till Europadomstolens dom i
Hauschildtmålet — i en dom meddelad i december 1989 ifrågasatt om
en domare, som vid olika tillfällen prövat åtalet mot flera medverkan-
de i samma brottslighet, kan anses som opartisk vid den senare av flera
rättegångar.
I det fall som Hojesteret hade att pröva var förutsättningarna följande.
T. åtalades vid byretten för häleri för ett sammanlagt värde av ca. en
miljon danska kronor samt för innehav och försäljning av drygt ett
kilo amfetamin. Byretten med retsassessorn A.H. som ordförande döm-
de T. i november 1988 till fängelse i tre år och elva månader. Samma
domare, A.H., hade vid två olika tillfällen i november 1987 dömt A.
och E. för narkotikabrott bestående i att de köpt amfetamin av T. Före
huvudförhandlingen mot T. i byretten framställde T:s försvarare —
med hänvisning till Europakonventionens artikel 6 — jävsinvändning
mot A.H. på grund av att hon tidigare prövat åtalen mot A. och E. och
därför inte opartiskt kunde ta ställning till åtalet mot T. Byretten
ogillade jävsinvändningen med hänvisning till att denna situation inte
var jävsgrundande enligt en angiven bestämmelse i retsplejeloven eller
i analogi med den. T. besvärade sig över beslutet. Landsretten fastställ-
de byrettens beslut med motiveringen att förarbetena till den aktuella
bestämmelsen i retsplejeloven inte gav stöd för en sådan extensiv
tolkning som T. hävdade.
Hpjesteret uttalade vid sin prövning att det dittills hade ansetts som
mest betryggande att ett brottmål under hela förloppet vid domstolen
såvitt möjligt handlades av samma domare. Denne far därigenom enligt
Hpjesteret bästa möjliga kunskap om målet, vilket är nödvändigt för
att ett riktigt avgörande skall kunna träffas. Hojesteret pekade också på
att ett sådant tillvägagångssätt, som anses i hög grad tids- och arbetsbe-
sparande, är särskilt ändamålsenligt i mål med ett stort antal åtals-
punkter och/eller flera tilltalade. Enligt en bestämmelse i retsplejelo-
ven skall sådana mål, med hänsyn till risken för att de i onödan
uppehålls, inte förenas utan behandlas var för sig. Med anledning av
det kan det enligt Hojesteret förekomma att omständigheter, som i det
första målet har lagts till grund som bevis, blir föremål för bevisföring
även i det senare målet. Det förhållandet att den senare processen sker
under medverkan av en eller flera domare, som har deltagit vid
bedömningen av det första målet, har enligt Hpjesteret inte ansetts som
en omständighet som kan vara ägnad att väcka tvivel om den aktuella
domarens fullständiga opartiskhet. Hpjesteret fann dock att det i belys-
ning av Europadomstolens dom i Hauschildtmålet måste anses tvek-
samt om denna praxis är förenlig med artikel 6 i Europakonventionen.
Med hänsyn till de mycket långtgående konsekvenser för domstolsorga-
nisationen i Danmark, särskilt för domstolar med endast en domare,
som en sådan tolkning skulle medföra, ansåg H0jesteret att det borde
överlåtas på lagstiftaren att ta ställning till den frågan. Hpjesteret
uttalade vidare att det, såvitt känt, inte finns något avgörande i kom-
missionen eller domstolen som tar ställning till frågan om jäv i en
situation som den förevarande.
Prop. 1992/93:25
18
Med anledning av Hojesterets bedömningar i detta mål har i den Prop.
danska proposition i vilken man föreslog ändrade regler för jäv i
häktningsfallet uttalats att — beroende på omständigheterna i det
enskilda fallet — jäv för domaren bör anses föreligga när han tidigare
bedömt frågor om andras medverkan i samma brottslighet. Tvivel om
domarens opartiskhet kan enligt den danska propositionen uppstå bl.a.
i mål om häleri, narkotikabrott och andra brott som begås i flera led
genom en avsättningskedja och där bevisningen för leverantörens skuld
består av uppgifter från mottagaren. Denna jävssituation föreslogs löst
genom en generalklausul. En sådan har tagits in i § 61 retsplejeloven
enligt vilken ingen får delta som domare i en sak om det föreligger
omständigheter som är ägnade att resa tvivel om domarens fullständiga
opartiskhet.
Situationer motsvarande den nu relaterade danska kan i Sverige
uppkomma, dels i brottmål med flera tilltalade där deldom tidigare
meddelats mot någon eller några av de tilltalade, dels om åtal väcks vid
skilda tillfällen mot flera medverkande i samma brottslighet och målen
inte handläggs och avgörs tillsammans. Om samma domare deltar vid
bägge huvudförhandlingarna kan den som är tilltalad i den andra
huvudförhandlingen känna oro för att rätten — på grund av sin
tidigare befattning med åtalet mot den medtilltalade — har en förutfat-
tad mening såvitt gäller åtalet mot honom. I sådana situationer kan
man — med Europadomstolens terminologi — tala om en objektivt
berättigad misstro som medför att domaren får anses jävig att handläg-
ga den senare huvudförhandlingen.
En bestämmelse i huvudsak motsvarande den nya danska general-
klausulen finns redan i svensk rätt, i 4 kap. 13 § 9 RB. Jag delar den
uppfattning som framförs i promemorian att en tolkning av denna
bestämmelse i belysning av Europadomstolens praxis kan medföra att
jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel
angående domstolens opartiskhet. Någon lagändring för att åstadkom-
ma detta behövs således inte. Remissinstanserna har över lag bedömt
saken på samma sätt.
3.1.4 Tvistemål m.m.
Som redovisas i promemorian kan även i tvistemålssammanhang den
situationen uppkomma att en domare vid avgörandet av ett mål tar
ställning till en fråga som senare visar sig fa betydelse även i ett annat
mål.
Ett exempel som nämns i promemorian är att köparen av en
fastighet, A, stämmer säljaren B och yrkar nedsättning av köpeskilling-
en på grund av fel i fastigheten. Felet påstås bestå i fuktskador
föranledda av ett felaktigt anlagt dräneringssystem. I målet hörs ett
antal personer, däribland byggnadstekniker som har undersökt huset.
Domstolen finner att fastigheten var behäftad med fel vid köpetillfället
och tillerkänner köparen avdrag på köpeskillingen. B, som kort före
överlåtelsen till A hade köpt fastigheten av C, väcker talan mot denne
och yrkar nedsättning av sin köpeskilling med motsvarande belopp på
1992/93:25
19
grund av att felet i fastigheten måste ha funnits även vid hans förvärv. Prop.
Dräneringssystemet var ju anlagt redan då. B åberopar samma bevis-
ning som A åberopade i det tidigare målet. Samma domare, som
dömde i målet mellan A och B, skall döma även i det nya målet och
på nytt — mot bakgrund av samma bevisning som i det tidigare målet
— pröva huruvida fastigheten var behäftad med fel även när B köpte
den.
Jag har samma uppfattning som den som redovisas i promemorian
att den fråga som rätten har att bedöma i mål nummer två inte är
identisk med frågan i den första processen. Felbedömningen skall i
dessa fall göras utifrån två helt olika köpetillfällen med allt vad det
innebär i fråga om avtalets innehåll, undersökningspliktens fullgöran-
de osv. Skulle situationen någon enstaka gång vara sådan att domsto-
lens opartiskhet i målet kan ifrågasättas är bestämmelsen i 4 kap. 13 §
9 RB tillräcklig. I likhet med remissinstanserna godtar jag således
bedömningen i promemorian att några lagändringar inte behövs i detta
hänseende.
Ett annat exempel, som inte tas upp i promemorian, är när ett
yrkande om skadestånd i anledning av brott avskiljs från brottmålet
och handläggs i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Den domare
som har varit med och avgjort brottmålet kan i en sådan situation vara
jävig att senare handlägga skadeståndsfrågan. Den jävssituationen täcks
enligt min mening av reglerna i 4 kap. 13 § 9 RB och någon
lagändring behövs därför inte.
I promemorian behandlas också olika typer av interimistiska beslut
och beslut om kvarstad.
I familjemål har parterna möjlighet att begära interimistiska beslut,
bl.a. vad gäller vårdnad och umgänge. Enligt 6 kap. 20 § föräldrabal-
ken far rätten exempelvis interimistiskt besluta i dessa frågor "efter vad
som är bäst för barnet". Senare kommer rätten att slutligt ta ställning
till i princip samma frågor.
Aven i den förvaltningsrättsliga lagstiftningen förekommer beslut av
interimistisk karaktär. Enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga (LVU) kan socialnämnden besluta att den
som är under 20 år omedelbart skall omhändertas. Beslutet skall
underställas länsrätten inom en vecka. Om länsrätten fastställer beslu-
tet om omedelbart omhändertagande, skall socialnämnden inom viss
tid ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård med stöd
av LVU. Motsvarande bestämmelser finns i lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall. Rättens beslut i de nu angivna fallen
innefattar en bedömning av en fråga som ligger mycket nära den fråga
som rätten slutgiltigt skall ta ställning till sedan socialnämnden lämnat
in en ansökan om vård.
Ytterligare exempel, som inte särskilt nämns i promemorian, är
vissa interimistiska beslut på arbetsrättens område. Om en arbetstagare
har blivit uppsagd från sin anställning, kan domstol med stöd av 34 §
tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd besluta för tiden
intill det slutliga avgörandet att anställningen skall upphöra vid upp-
sägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen
1992/93:25
20
bestämmer. Omvänt kan domstolen i samband med avskedande interi- Prop.
mistiskt besluta att anställningen skall bestå tills tvisten slutligt har
avgjorts (se 35 § andra stycket samma lag). I båda fallen kommer
domstolen att slutligt ta ställning i tvisten när dom meddelas i målet.
Europakommissionen har i ett beslut den 4 april 1990 prövat en
anmälan mot Sverige för kränkning av artikel 6 i samband med beslut
om omhändertagande av ett barn enligt LVU (målet 13635/88). Klagan-
den menade att hennes rätt till en opartisk domstolsprövning hade
kränkts därför att de domare i länsrätten och kammarrätten som
dömde i målet dessförinnan hade fastställt socialnämndens beslut om
omedelbart omhändertagande.
Kommissionen fann att den prövning som domstolarna gör innan de
fattar det interimistiska beslutet innefattar en summarisk bedömning
av det befintliga materialet och att denna bedömning skiljer sig från
den bedömning som domstolen gör när den slutligen har att ta
ställning till om ett omhändertagande skall ske. Kommissionen uttala-
de vidare att enbart den omständigheten att en domare i ett system
som det svenska, vare sig i den lägre instansen eller i högre instanser,
först beslutar om ett omedelbart omhändertagande och därefter deltar i
den slutliga prövningen av om barnet skall omhändertas, inte i sig
berättigar till farhågor angående domarens opartiskhet. Med hänsyn till
omständigheterna i målet fann kommissionen därför att några tvivel
angående domstolarnas opartiskhet inte kunde resas och att klagandens
farhågor i detta avseende inte kunde anses objektivt berättigade. Ansö-
kan avvisades av kommissionen såsom uppenbart ogrundad. Kommis-
sionens uttalande överensstämmer i denna del med Europadomstolens
uttalanden i Hauschildtmålet.
Jag delar den uppfattning som framförs i promemorian att det inte
finns skäl att anse en domare jävig enbart av den anledningen att han
fattat beslut i preliminära frågor i målet. Inte ens om det i princip är
samma fråga som är uppe till bedömning vid olika tillfallen kan jäv
anses föreligga i sådana situationer. Remissinstanserna har inte redovi-
sat några från promemorian avvikande uppfattningar i denna fråga.
Vid prövning av frågor om kvarstad m.m. enligt bestämmelserna i
15 kap. RB tar domaren endast ställning till frågan om käranden eller
sökanden har visat sannolika skäl för sitt anspråk. Inte heller här
uppstår enligt min mening någon jävssituation, vilket också är remiss-
instansernas uppfattning.
3.1.5 Återförvisade mål
Det finns olika situationer i vilka ett mål kan återförvisas från en
högre instans till en lägre instans för ny prövning. Om samma domare
som dömde i målet i den första omgången deltar även i den prövning
som sker efter återförvisningen, uppkommer frågan om det kan anses
föreligga objektivt berättigat tvivel angående domarens opartiskhet.
Aterförvisning kan förekomma dels om det har förekommit rätte-
gångsfel i underinstansen, dels om det i överinstansen aktualiseras
frågor som underrätten inte har tagit ställning till. I det sistnämnda
1992/93:25
21
fallet sker återförvisningen oftast med hänvisning till instansordningens Prop.
princip. Om ny bevisning har tillkommit i överinstansen, återförvisas
målet således ofta med motiveringen att den nya bevisningen bör
prövas i första instans. Så kan även vara fallet om underrätten har
prövat endast en av flera alternativa grunder eller invändningar. För
den händelse överinstansen skulle underkänna den grunden eller
invändningen, kan den komma att ställas inför frågor som underrätten
inte har redovisat något ställningstagande till (jfr Welamson, Rättegång
VI, andra upplagan 1978, s. 136).
Enligt promemorian uppstår sällan eller aldrig någon jävsfråga om
återförvisning skett för att underrätten skall få anledning att pröva en
alternativ grund som den inte hade anledning att pröva vid den första
rättegången. Jag delar den uppfattningen. Som exempel kan nämnas
ett mål om testamentsklander där arvingen (käranden) yrkar att testa-
mentet skall förklaras ogiltigt, varvid han i första hand åberopar att
testamentet inte är upprättat i laga form, i andra hand att testamentet
har upprättats under inflytande av sinnessjukdom och i sista hand att
någon svikligen har förlett testator att upprätta testamentet. Om tings-
rätten i sin dom bifallit käromålet på grund av att den funnit att
testamentet inte är upprättat i laga form men hovrätten i sin tur
underkänt den grunden och återförvisat målet till tingsrätten, har
tingsrätten att i en ny rättegång ta ställning till de återstående grunder-
na. Dessa föranleder helt andra bedömningar av tingsrätten jämfört
med formgrunden. Den eller de domare som har dömt i första
omgången bör därför inte anses jäviga att handlägga målet sedan det
återförvisats.
Om det är samma fråga som rätten har att ta ställning till vid de
bägge prövningarna kan det enligt min uppfattning ifrågasättas om
domstolen på objektiva grunder kan anses som opartisk. Frågan måste
dock bedömas från fall till fall. Har återförvisningen skett på grund av
att det har tillkommit ny bevisning får väl i allmänhet den fråga som
rätten skall ta ställning till vid den andra huvudförhandlingen anses
identisk med den fråga som den redan bedömt vid den första förhand-
lingen. Att ny bevisning tillkommit innebär ju inte att den fråga som
rätten har att ta ställning till i och för sig förändras och det kan därför
uppstå situationer där jäv kan anses föreligga. Som framhålls i prome-
morian ryms denna jävssituation förmodligen redan i dag under gene-
ralklausulen för jäv i 4 kap. 13 § 9 RB. En tillämpning av denna
bestämmelse i belysning av Europadomstolens praxis kan alltså medfö-
ra att jäv skall anses föreligga med hänsyn till att en part kan hysa
objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet. I prome-
morian har dock föreslagits en uttrycklig jävsregel för brottmålens del
som också tar sikte på återförvisade mål. Remissinstanserna har godta-
git detta och även jag ställer mig positiv till att ett klargörande sker i
detta hänseende. Jag återkommer också till den frågan senare (avsnitt
3.3).
1992/93:25
22
Mitt förslag: I ett brottmål där huvudförhandlingen har upp-
skjutits på grund av att den tilltalade skall genomgå rättspsyki-
atrisk undersökning, skall rätten i princip kunna hålla fortsatt
huvudförhandling i målet när undersökningen har slutförts.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Promemorians förslag innehåller dock också ett förslag om att rätten i
beslutet att inhämta rättspsykiatrisk undersökning skriftligen skall re-
dovisa sin bedömning av bevisningen och av frågan om den tilltalade
har begått den åtalade gärningen.
Remissinstanserna: Förslaget i stort har godtagits av samtliga remiss-
instanser utom Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet som
rekommenderar att frågorna utreds ytterligare. Några remissinstanser
har ställt sig kritiska till enskildheter i förslaget. Ett par remissinstan-
ser har framfört lagtekniska synpunkter.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag tidigare har anfört
behöver förfarandereglerna för brottmålsrättegången ändras mot bak-
grund av Hauschildtdomen i de fall rätten beslutar om rättspsykiatrisk
undersökning. Det finns också andra skäl för ändrad lagstiftning.
Systemet med dubbla huvudförhandlingar i mål med rättspsykiatrisk
undersökning utgör en belastning för domstolarna liksom för de parter
och andra som medverkar i rättegången. Med det ansträngda arbetsläge
som i dag råder i domstolarna har problemen blivit alltmer påtagliga.
Praxis vid hanteringen av dessa mål skiftar också i domstolarna. En del
domstolar anser att ett sådant mål vid det andra rättegångstillfället bör
prövas i en helt ny sammansättning medan andra strävar efter att
rätten skall ha samma sammansättning vid båda förhandlingstillfällena.
Målen är ofta omfattande. Den nya huvudförhandlingen innebär i de
flesta fall inte heller några fördelar från utredningssynpunkt. Enligt
vad som framkommit om domstolarnas praxis förebringas bevisningen
vanligen genom att protokoll läses upp. Den nya rättegångens egentliga
syfte blir därmed i allmänhet att bestämma påföljden för brottet; de
övriga delarna av förhandlingen tenderar att bli enbart en föredragning
av vad som tidigare har förekommit i målet.
Ett stort antal remissinstanser bekräftar i sina remissvar att den
nuvarande ordningen inte är tillfredsställande och att det finns ett
reformbehov på området. Från flera håll efterlyses snabba åtgärder för
att komma till rätta med problemen.
Den tolkning av Europadomstolens dom i Hauschildtmålet som görs
i promemorian innebär att frågan om jäv skall anses föreligga eller
inte för de domare som förordnat om rättspsykiatrisk undersökning är
beroende av på vilket stadium av rättegången som beslutet fattats.
Europadomstolen skiljer mellan beslut som rätten fattat innan huvud-
förhandlingen börjat och sådana som fattas under huvudförhandlingen.
Om rätten under pågående huvudförhandling skulle förordna om
23
rättspsykiatrisk undersökning — dvs. om rätten sedan utlåtandet kom-
mit in håller fortsatt huvudförhandling — uppstår därför inga sådana
jävsproblem som Hauschildtdomen illustrerar.
I lagrådsremissen anfördes mot denna bakgrund att man, på det sätt
som anges i promemorian, skulle kunna komma till rätta såväl med
problemet med dubbla huvudförhandlingar som Hauschildtproblema-
tiken, om prövningen av åtalet i dessa fall sker under en och samma
huvudförhandling. Den lösning som förordas i promemorian och av
huvuddelen av remissinstanserna och som redovisades i lagrådsremis-
sen är att införa en regel som innebär att uppskov som är föranledda
av rättspsykiatriska undersökningar inte medför att en ny huvudför-
handling behöver hållas. Det skall i stället vara möjligt att hålla fortsatt
huvudförhandling i sådana situationer. Detta är också mitt förslag.
Lagrådet har inte haft något att erinra mot att rätten skall kunna hålla
fortsatt huvudförhandling.
I det till Lagrådet remitterade förslaget fanns — med utgångspunkt i
promemorians förslag — följande uppläggning av en brottmålsrätte-
gång i de nu diskuterade fallen. Rätten skulle inleda huvudförhand-
lingen på vanligt sätt, varvid den tilltalade skulle höras över åtalet och
den muntliga och skriftliga bevisningen tas upp. Sedan den första
delen av huvudförhandlingen avslutats och uppskov meddelats i för-
handlingen, skulle rätten i beslutet om rättspsykiatrisk undersökning
lämna ett motiverat ställningstagande till frågan om den tilltalade har
begått gärningen. Rätten skulle alltså i ett skriftligt beslut nedteckna
sin bedömning av bevisningen i målet och hur man ställer sig i
skuldfrågan. När det gällde förfarandet efter det att det rättspsykiatriska
utlåtandet har kommit in till rätten innebar den nu angivna lösningen
att den fortsatta huvudförhandlingen i princip tog vid där den förra
slutade. Rätten skulle fortsätta huvudförhandlingen med samma leda-
möter som deltog vid det första förhandlingstillfället. Vid den fortsatta
huvudförhandlingen skulle den rättspsykiatriska undersökningen gås
igenom. Den bevisning som togs upp av rätten vid det första rätte-
gångstillfållet behövde inte tas upp igen vid den fortsatta huvudför-
handlingen.
Lagrådet har inte haft någon erinran mot förslaget att rätten skall
kunna hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska un-
dersökningen avslutats men har ifrågasatt om inte den föreslagna
bestämmelsen får en mer begränsad räckvidd än som varit avsett.
Lagrådet har avstyrkt förslaget om att rätten skriftligen skall motivera
sitt ställningstagande till frågan om den tilltalade begått gärningen.
Lagrådet har vidare ifrågasatt om jävsfrågorna fått en tillfredsställande
lösning genom det remitterade förslaget.
Jag är — som jag strax skall utveckla närmare — beredd att i allt
väsentligt godta Lagrådets synpunkter i fråga om tillämpningsområdet
för den föreslagna regeln om fortsatt huvudförhandling och om det
skriftligen motiverade ställningstagandet. Enligt min mening kommer
också jävsfrågan därigenom i en något annorlunda belysning.
Prop. 1992/93:25
24
Närmare om fortsatt huvudförhandling
Prop. 1992/93:25
Från någon remissinstans har invänts att den ordning som förespråkas
i promemorian innebär ett ingrepp i koncentrationsprincipen och att
den försämrar förutsättningarna för den fria bevisvärderingen. Den
saken diskuteras i promemorian och jag är givetvis medveten om att
det finns en risk i det avseendet. Å andra sidan handläggs flertalet av
dessa mål redan i dag på ett sådant sätt att ett genomförande av
förslaget knappast skulle innebära några egentliga förändringar från
bevisvärderingssynpunkt. Som jag nyss nämnde är det vanligt att den
nya huvudförhandlingen är inriktad på påföljdsfrågan och att den
tidigare upptagna bevisningen i målet behandlas mera summariskt.
En fråga som tas upp i promemorian är om det bör finnas en i lag
angiven yttersta tidsgräns för uppskovets längd eller om det utan
särskild reglering skall överlämnas till rätten att avgöra om fortsatt
huvudförhandling skall hållas eller om rättegången bör tas om på nytt.
I promemorian har man valt den senare linjen, vilket har kritiserats av
flera remissinstanser. Justitiekanslern framhåller att det åtminstone vid
längre uppskov inträder ett läge där nackdelarna för bl.a. bevisvärder-
ingen blir så stora att de överväger de praktiska fördelar man önskar
uppnå med den nya ordningen. Justitiekanslern förordar därför att
frågan görs till föremål för förnyade överväganden under det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Sveriges advokatsamfund anser att alltför långa
uppskov innebär ett oacceptabelt avsteg från koncentrationsprincipen i
domstolsprocessen och förordar att det i lagen införs en yttersta
tidsgräns för möjligheten till fortsatt huvudförhandling.
Min egen inställning i denna fråga är följande. Om ett mål har
vilandeförklarats på grund av att den tilltalade skall genomgå rättspsy-
kiatrisk undersökning (32 kap. 5 § RB), måste rätten återuppta för-
handlingen så snart det rättspsykiatriska utlåtandet har kommit in till
rätten. Av bestämmelserna i 46 kap. 11 § första stycket RB följer att
huvudförhandlingen skall återupptas så snart som möjligt och att
särskild skyndsamhet gäller för mål där den tilltalade är häktad. Några
särskilda bestämmelser som markerar att förhandlingen skall återupp-
tas med skyndsamhet sedan det rättspsykiatriska utlåtandet kommit in
till rätten behövs därmed inte.
Frågan är då om det därutöver behövs någon yttersta tidsgräns för
att förhindra att fortsatt huvudförhandling hålls vid långa uppskov som
föranleds av att den rättspsykiatriska undersökningen drar ut på tiden.
Som jag tidigare har varit inne på skall en rättspsykiatrisk undersök-
ning där den tilltalade är häktad numera genomföras inom fyra veckor
från beslutet om rättspsykiatrisk undersökning (6 § andra stycket lagen
om rättspsykiatrisk undersökning). Motsvarande tid vad gäller personer
som är på fri fot är sex veckor. Enligt uppgifter från Rättsmedicinal-
verket och från flera domstolar iakttar de rättspsykiatriska klinikerna
dessa tider nästan undantagslöst. I de fall en rättspsykiatrisk undersök-
ning inte går att genomföra inom lagstadgad tid, t.ex. på grund av
sjukdom hos den tilltalade, krävs att rätten medger anstånd med att ge
in undersökningen. I ett mål där rättspsykiatrisk undersökning har
beslutats, kan rätten alltså räkna med att undersökningen i de allra Prop.
flesta fall kommer att vara slutförd inom fyra resp, sex veckor och att
det därefter kommer att vara möjligt att fortsätta huvudförhandlingen.
Det finns dock inga garantier för att undersökningen kan genomfö-
ras inom denna tid. Den tilltalade kan t.ex. avvika och hålla sig undan
en längre tid innan undersökningen kan påbörjas eller avslutas och
uppskovstiden kan därmed bli avsevärt längre. Frågan är om det skall
vara möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling också i dessa fall, då
förhandlingen kanske uppskjutits i åtskilliga månader, eller om be-
stämmelsen bör förses med en yttersta tidsgräns, som innebär att
fortsatt huvudförhandling far hållas om det uppskov som föranleds av
den rättspsykiatriska undersökningen uppgår till högst ett visst antal
veckor.
Det är enligt min mening svårt att bestämma en tidsgräns som
fångar in de fall där fortsatt huvudförhandling är lämplig och utesluter
de olämpliga fallen. En i lagen angiven tidsgräns sätter också uppsko-
vets längd i fokus på ett sätt som enligt min mening är olyckligt. Med
en tidsgräns riskerar man också en stelbent tillämpning av bestämmel-
serna och att fortsatt huvudförhandling hålls också i mål där det av
andra skäl är olämpligt. Enligt min mening bör i stället omständighe-
terna i det aktuella målet få avgöra om fortsatt eller ny huvudförhand-
ling skall hållas. I ett mål med omfattande bevisning och där huvud-
förhandlingen kanske pågår i flera veckor innan rätten beslutar om
rättspsykiatrisk undersökning kan exempelvis ett uppskov om tio veck-
or anses vara fullt acceptabelt om det enda som återstår är att bestäm-
ma påföljden på grundval av ett klart och entydigt rättspsykiatriskt
utlåtande. I ett annat mål, med betydligt kortare uppskov, kan å andra
sidan en ny huvudförhandling vara nödvändig med hänsyn till vad
som framkommit vid den rättspsykiatriska undersökningen eller ge-
nom att ny bevisning tillkommit. Det bör enligt min mening inte
heller vara uteslutet att hålla fortsatt huvudförhandling i ett mål där
yttrande har inhämtats från Socialstyrelsens rättsliga råd, även om
sådana yttranden numera är relativt sällsynt förekommande.
Jag förordar således en fakultativ regel som gör det möjligt för
domstolen att avgöra om fortsatt eller ny huvudförhandling bör hållas
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En bestämmelse
om att rätten får hålla fortsatt huvudförhandling när uppskovet föran-
leds av en rättspsykiatrisk undersökning är som jag redan varit inne på
i första hand avsedd att tillämpas i mål där undersökningen genomförs
inom den normala tiden, fyra resp, sex veckor. Det bör därför framgå
av lagtexten att fortsatt huvudförhandling inte får hållas om det är
olämpligt med hänsyn till uppskovets längd och omständigheterna i
målet.
Lagrådet har inte haft någon erinran mot den föreslagna lagtexten
men har framfört synpunkter som hänger samman med frågan hur
man med en sådan uppläggning av rättegången skall hantera nytt
processmaterial, dvs. processmaterial som åberopas och förs in i målet
först sedan den rättspsykiatriska undersökningen har slutförts. Från
någon remissinstans har ifrågasatts om inte förekomsten av sådant
1992/93:25
26
processmaterial borde medföra hinder för fortsatt huvudförhandling
och att man i sådana lägen skulle vara skyldig att ta om huvudförhand-
lingen från början. En situation som då särskilt har nämnts är att den
nya bevisningen, exempelvis ett nytt vittne, lämnar uppgifter som
strider mot vad ett tidigare hört vittne har sagt.
I det till Lagrådet remitterade förslaget hävdade jag bl.a. att gränsen
för fortsatt huvudförhandling inte borde behöva dras så snävt. En regel
om att ny huvudförhandling skulle behöva hållas så snart ny bevisning
åberopades skulle riskera att begränsa tillämpligheten av de nya regler-
na. I lagrådsremissen uttalades mot denna bakgrund bl.a. att det bör
vara möjligt för rätten att ta upp ny bevisning liksom att höra om
vittnen vid den fortsatta huvudförhandlingen.
Lagrådet har i denna del anfört följande:
Nuvarande bestämmelser far till följd att en ny huvudförhandling i
regel måste hållas när en rättspsykiatrisk undersökning har genom-
förts. Som närmare utvecklas i remissprotokollet kan denna ordning
medföra betydande processekonomiska och andra olägenheter.
Den föreslagna ändringen av 46 kap. 11 § RB innebär enligt sin
lydelse att möjligheterna att hålla en fortsatt huvudförhandling i stället
för en ny ökas väsentligt när rättspsykiatrisk undersökning har företa-
gits. Förslaget ger samtidigt rätten utrymme att — inom ramen för den
föreskrivna lämplighetsprövningen — beakta intresset av att skapa
goda förutsättningar för bevisvärderingen. Lagrådet finner inte anled-
ning till erinran mot förslaget till lagtext men vill ifrågasätta om inte
gränsen för fortsatt huvudförhandling bör dras snävare än som antyds i
avsnitt 3.2 av allmänmotiveringen. Där förutsätts bl.a. att fortsatt
huvudförhandling skall kunna hållas i de fall då nya vittnesuppgifter
eller andra nytillkomna uppgifter gör det nödvändigt att hålla förnyade
förhör med tidigare vittnen. Lagrådet ifrågasätter om det inte i sådana
situationer kan visa sig lämpligt att med hänsyn till koncentrations-
principen ta upp den nya bevisningen vid en ny huvudförhandling.
Denna bedömning påverkas inte av det nedan behandlade — och av
lagrådet avstyrkta — förslaget till ändring av 2 § lagen om rättspsyki-
atrisk undersökning.
Lagrådets uppfattning är således att det kan finnas anledning att anta
att den föreslagna bestämmelsen om fortsatt huvudförhandling kan
komma att tillämpas mer restriktivt än som antyds i remissprotokollet.
Också av ett annat skäl kan man förmoda att förslaget får en mer
begränsad räckvidd än som varit avsett. Som strax skall utvecklas
närmare är det inte osannolikt att den nya syn på jävsffågorna som
föranleds av Hauschildtdomen kan medföra att ny huvudförhandling
måste hållas i större utsträckning än som förutsatts i remissprotokollet.
Jag godtar Lagrådets synpunkter. I enlighet med vad jag nyss anfört
bör rätten med hänsyn till omständigheterna i det aktuella målet
avgöra om fortsatt eller ny huvudförhandling skall hållas sedan den
rättspsykiatriska undersökningen genomförts. Jag ser inga egentliga
nackdelar med en ordning som innebär att det normala blir att ny
huvudförhandling hålls i de fall då ny bevisning åberopas inför det
andra förhandlingstillfället. Erfarenhetsmässigt är det högst ovanligt att
ny bevisning åberopas i detta skede av rättegången. Den regel som
föreslås och som innebär att rätten lår hålla fortsatt huvudförhandling
i mål där rättspsykiatrisk undersökning äger rum blir därmed i första
hand aktuell att tillämpa i de fall då skuldfrågan är utredd och klar
1992/93:25
27
och där det enda som i princip återstår vid det andra förhandlingstill- Prop.
fallet är att bestämma påföljden. Med en sådan ordning kommer också
jävsfrågan i en annan belysning. Jag återkommer strax till denna fråga
(avsnitt 3.3).
Vid fortsatt huvudförhandling enligt den av mig föreslagna ordning-
en måste rätten i princip ha samma sammansättning som vid det första
förhandlingstillfället (30 kap. 2 § RB). Som har påpekats under
remissbehandlingen av promemorian är det därför angeläget att ha en
god personalplanering som gör det möjligt för domstolens ledamöter
att medverka också vid den fortsatta huvudförhandlingen. Lämpligt
kan väl vara att rätten redan vid det första förhandlingstillfället i
samråd med dem som berörs bestämmer tid för den fortsatta huvudför-
handlingen. Om det inträffar förfall för någon av nämndemännen
sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är dock rätten domför med
två eller fyra nämndemän beroende på om rätten från början består av
tre eller fem nämndemän (1 kap. 3 b § RB). Bestämmelserna i RB
lämnar också utrymme för rätten att i mer omfattande och komplice-
rade mål utöka antalet ledamöter för att gardera sig mot risken att
behöva ta om huvudförhandlingen vid förfall för rättens ordförande
eller fler än en av nämndemännen under rättegångens förlopp.
Ett par remissinstanser har väckt frågan om inte de nya reglerna
kunde utsträckas till att omfatta också sådana situationer när rätten
beslutar om undersökning enligt 7 § lagen (1991:2041) om personut-
redning i brottmål, m.m. (de s.k: § 7-intygen). Jag är tveksam till en
sådan utvidgning, bl.a. eftersom ett § 7-intyg i normalfallet kan utfär-
das inom ramen för femtondagarsfristen. Enligt min uppfattning bör
alltså möjligheten att hålla fortsatt huvudförhandling i sådana fall när
uppskovet överstiger femton dagar inskränka sig till de mål där rätten
har förordnat om rättspsykiatrisk undersökning.
Ett mellandomsliknande beslut
Som jag tidigare har varit inne på föreslogs i promemorian att rätten i
sitt beslut om att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk under-
sökning skall lämna ett motiverat ställningstagande i frågan om den
tilltalade har begått den åtalade gärningen. Förslaget motiverades bl.a.
med att man därigenom skulle komma till rätta med de nackdelar från
bevisvärderingssynpunkter som följde med långa uppskov i huvudför-
handlingen. En remissinstans, Domstolsverket (DV) har i sitt remissvar
ställt sig tveksam till en sådan ordning. DV framhåller att motivering-
arna i ett sådant beslut inte skulle vinna rättskraft och därför inte ha
någon annan funktion än att vara ett stöd för minnet inför den
fortsatta huvudförhandlingen. Det syftet skulle enligt DV lika bra
tillgodoses genom att rätten, i den utsträckning det behövdes, förde
minnesanteckningar över vad överläggningen resulterat i. I många mål
kan det dessutom, menar DV, ta en inte obetydlig tid att formulera en
skriftlig redovisning av rättens inställning i ansvarsdelen. Därmed
uppstår en risk att beslutet om rättspsykiatrisk undersökning fördröjs.
De flesta remissinstanserna har dock godtagit denna konstruktion och
denna lösning föreslogs också i det till Lagrådet remitterade förslaget.
1992/93:25
28
I lagrådsremissen anfördes bl.a. att man med ett sådant beslut skapar Prop.
goda förutsättningar för en säker bevisvärdering och att det ligger ett
särskilt värde i att rättens bedömning av bevisningen och den tilltala-
des ansvar för gärningen ges i skriftlig form och som ett mellandoms-
liknande beslut. Vidare anfördes att det med hänsyn till det långa
uppehållet i förhandlingen är angeläget att rättens preliminära bedöm-
ning av ansvarsfrågan finns noggrant nedtecknad inför den fortsatta
huvudförhandlingen. En sådan ordning skulle, enligt vad som anfördes
i lagrådsremissen, ge en större fasthet i handläggningen och var ägnad
att motverka att bevisvärderingen i målet kommer i ett sämre läge när
uppskovstiden förlängs. Eftersom rätten redan enligt nu gällande regler
måste göra en bedömning av om den tilltalade har begått den åtalade
gärningen innehöll förslaget enligt vad som anfördes i lagrådsremissen
endast den nyheten att ställningstagandet skall redovisas skriftligen.
Vidare anfördes att ställningstagandet i skuldfrågan skulle ske i form
av ett beslut under rättegången, som alltså inte vinner rättskraft, och
att det därför kan ändras eller bekräftas i den efterföljande domen
beroende på hur målet utvecklar sig. Det förutsattes att beslutet i fråga
i många fall skulle utgöra en del av domskälen i den slutliga domen.
Det till Lagrådet remitterade förslaget innehöll mot denna bakgrund
en ändring i 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning.
Lagrådet har i denna del anfört följande.
Det föreslagna nya andra stycket innebär att rätten blir skyldig att i
beslutet om rättspsykiatrisk undersökning redovisa sin bedömning av
bevisningen och skuldfrågan. Detta "mellandomsliknande" beslut skall
liksom hittills vara oförbindande för rätten vid det slutliga avgörandet
av målet och skall inte kunna överklagas särskilt i annan mån än som
följer av 49 kap. 6 § RB.
Besluten om rättspsykiatrisk undersökning skall självfallet vara
grundade på överväganden som är lika ingående som när det gäller
skälen till en fällande dom. Därmed är emellertid inte sagt att det är
befogat att föreskriva en direkt skyldighet för rätten att redovisa sin
bedömning på det sätt som föreslagits. 1 lagrådsremissen motiveras den
föreslagna ordningen med att den ger större fasthet i handläggningen
och är ägnad att motverka att bevisvärderingen i målet kommer i ett
sämre läge när uppskovstiden förlängs. Lagrådet vill emellertid ifråga-
sätta om förslaget ger några egentliga vinster i dessa hänseenden.
Mycket talar för att den föreskrivna beslutsmotiveringen — såsom
domstolsverket anfört i sitt remissyttrande — i praktiken inte kommer
att ha någon annan funktion än att vara ett stöd för minnet för
domstolen. Detta syfte bör kunna tillgodoses lika bra med de interna
minnesanteckningar som en domare torde föranstalta om utan särskild
lagföreskrift.
Till det sagda kommer att den föreslagna ordningen kan befaras
medföra nya problem. Av specialmotiveringen framgår att det "mellan-
domsliknande" beslutet är tänkt att i många fall utgöra en del av de
framtida domskälen. Denna ordning kan medföra risk för att antingen
genomförandet av den xättspsykiatriska undersökningen försenas på
grund av den tid som behövs för beslutsformuleringen eller domskälen
blir mindre innehållsrika än som i dag anses lämpligt. Vidare bör inte
bortses från risken att en utförlig redovisning av rättens preliminära
bedömning av bevisningen och skuldfrågan kan komma att onödigtvis
styra parternas fortsatta agerande i processen mot enskildheter i rättens
redovisning.
1992/93:25
29
Av nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget till ändring av 2 § Prop. 1992/93:25
lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
Jag har övertygats av Lagrådets synpunkter att man bör avstå från en
ordning med ett mellandomsliknande beslut. Visserligen finns det som
jag redovisat fördelar med en sådan ordning men som Lagrådet fram-
håller också nackdelar. Jag lägger därför inte fram något förslag om
ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
Mitt förslag: Reglerna om jäv i RB ändras så att en domare skall
anses jävig att handlägga ett brottmål vid huvudförhandling, om
han före denna huvudförhandling har prövat om den tilltalade
har begått gärningen. Bestämmelsen blir tillämplig i de fall
rätten inte kan hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rätts-
psykiatriska undersökningen har slutförts utan håller ny huvud-
förhandling. Bestämmelsen blir också direkt tillämplig när ett
brottmål återförvisas från en högre instans till en lägre instans
och domaren har deltagit i det överklagade avgörandet i den
lägre instansen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Juridiska fakul-
tetsstyrelsen vid Uppsala universitet har tillstyrkt förslaget eller lämnat
det utan erinran. Några remissinstanser har framfört lagtekniska syn-
punkter.
Skälen för mitt förslag: Om rätten håller hålla ny huvudförhandling
sedan den rättspsykiatriska undersökningen avslutats bör Europadom-
stolens avgörande i Hauschildtmålet leda till att jäv anses uppstå för
ledamöterna och att således ingen av rättens ledamöter far delta i den
nya huvudförhandlingen (jfr avsnitt 2.3.2 ovan). Rätten måste således i
en sådan situation bytas ut i sin helhet. För detta talar också den
obalans som uppkommer mellan rättens ledamöter om vissa men inte
alla redan har iakttagit och bedömt bevisningen och tagit ställning i
skuldfrågan.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § RB bör därför kompletteras med en
bestämmelse enligt vilken en domare är jävig om han före den
huvudförhandling vid vilken målet slutligt avgörs har prövat fråga om
den tilltalade har begått den åtalade gärningen.
Lagrådet har i denna del anfört följande:
Förslaget till ändring av 4 kap. 13 § RB har sin utgångspunkt i
artikel 6.1 i Europakonventionen och i Europadomstolens dom i
Hauschildtmålet.
Det synsätt som kommit till uttryck i Europadomstolens avgörande
ger utan tvivel anledning att se över RB:s jävsregler. I remissprotokol-
let har antagits att avgörandet får till konsekvens att en domare, som
deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning, skall anses jävig
30
om en ny huvudförhandling hålls i målet. Lagrådet instämmer i denna Prop. 1992/93:25
bedömning. Från den utgångspunkten finns det inte något att erinra
mot den föreslagna nya jävsregeln i punkt 8.
I lagrådsremissen hävdade jag att sådana beslut i skuldfrågan som
fattats under en pågående huvudförhandling med tillämpning av den
nu föreslagna regeln om fortsatt huvudförhandling däremot inte borde
anses grunda jäv.
På denna punkt har Lagrådet i anslutning till det nyss återgivna uttalat
följande:
Lagrådet ställer sig ändå tveksamt till om jävsfrågorna fått en till-
fredsställande lösning genom det remitterade förslaget. Resonemangen
i remissprotokollet utgår från att kravet på opartiskhet i artikel 6.1 i
Europakonventionen inte hindrar att en domare som deltagit i beslutet
om rättspsykiatrisk undersökning deltar också i en fortsatt huvudför-
handling som genomförs enligt den föreslagna nya regeln i 46 kap.
II § RB. Lagrådet ifrågasätter emellertid om det verkligen bör medfö-
ra en avgörande skillnad att en ny huvudförhandling rent tekniskt
ändras till en fort it sådan. I Hauschildtdomen hade domstolen inte
anledning att ta ställning till om kravet på opartiskhet vid en objektiv
prövning kan anses uppfyllt när en domare i ett beslut konstaterar att
övertygande bevisning om den tilltalades skuld föreligger och därefter
— sedan ett avbrott på flera veckor ägt rum — deltar i vad som
formellt utgör en fortsättning på den tidigare förhandlingen.
Lagrådet förutser mot denna bakgrund att en tillämpning av de
principer som kommit till uttryck i Hauschildtdomen kan komma att
innebära att jäv anses föreligga i vissa fall av fortsatt huvudförhandling.
Den nya jävsregeln i 4 kap. 13 § 8 RB omfattar inte dessa fall. I
remissprotokollet behandlas ett antal andra tänkbara jävssituationer
som inte kommer att omfattas av punkt 8, nämligen bl.a. situationer
som kan uppkomma i brottmål med flera tilltalade och i vissa tviste-
mål. Det antas i protokollet att man beträffande dessa skall kunna falla
tillbaka på den s.k. generalklausulen, som enligt förslaget flyttas med
oförändrad lydelse till 4 kap. 13 § 10 RB.
Det är möjligt att antagandet om tillämpligheten av generalklausu-
len visar sig riktigt och det är möjligt att klausulen kan bli tillämplig
också i de av lagrådet nyss berörda fall där jäv kan väntas föreligga
trots att rätten håller fortsatt och inte ny huvudförhandling. Det är
dock från lagteknisk synpunkt inte någon lyckad lösning att i punkt 8
uttryckligen reglera endast några av de förutsedda jävsfallen i förlitan
på att andra liknande fall skall tas om hand av den oförändrade
generalklausulen, som förutsätts bli tolkad "i belysning av Europadom-
stolens praxis".
På grund av det anförda förordar lagrådet att jävsfrågorna övervägs
ytterligare i ett vidare perspektiv. Om det anses att en ny jävsregei
enligt remissförslaget bör införas redan innan en sådan översyn har
hunnit vidtas — något som bör uppfattas som en provisorisk åtgärd i
avvaktan på resultatet av en fortsatt översyn — bör punkten 8 förtydli-
gas så att det klart framgår att jäv inträder först när den nya huvudför-
handlingen påbörjas.
Jag har i det föregående (avsnitt 3.2) tagit fasta på Lagrådets synpunk-
ter när det gäller i vilken utsträckning de nya reglerna om fortsatt
huvudförhandling bör tillämpas sedan den rättspsykiatriska undersök-
ningen genomförts. Det innebär att rätten normalt kommer att in-
skränka sig till att behandla påföljdsfrågor och liknande frågor vid den
fortsatta huvudförhandlingen. Med denna justering kommer också
31
jävsfrågorna i en annan belysning. I de fall ny huvudförhandling hålls Prop.
måste ju rättens samtliga ledamöter bytas ut och då uppstår inga
jävsproblem. Och om den nya regeln som medger fortsatt huvudför-
handling tillämpas i de mål där endast påföljd och liknande frågor
återstår kan det knappast med fog hävdas att sådana jävsproblem som
Hauschildtdomen illustrerar skulle uppstå. Såvitt jag förstår måste
detta också vara Lagrådets uppfattning — i annat fall skulle en regel
som medger att rätten håller fortsatt huvudförhandling vara tämligen
meningslös. Jäv bör därför normalt inte anses föreligga för rättens
ledamöter i dessa situationer.
Jag kan i och för sig instämma i Lagrådets synpunkter när det gäller
den lagtekniska lösningen. Den är kanske inte helt tillfredsställande
även om den reglerar de i praktiken vanligaste situationerna och det
kan därför finnas anledning att i annat sammanhang se över jävsbe-
stämmelserna i ett bredare perspektiv. Enligt min mening är det dock
angeläget att nu, inte minst med hänsyn till domstolarnas skiftande
tillämpning av jävsbestämmelserna i denna typ av mål, uttryckligen
klargöra att jäv föreligger i de fall som Hauschildtdomen illustrerar
och att jäv således föreligger vid huvudförhandling i brottmål — dvs.
vid en ny huvudförhandling — om rätten före denna förhandling har
prövat om den tilltalade begått den åtalade gärningen. Jag är beredd att
förtydliga lagtexten i den riktning Lagrådet förordat.
En jävsbestämmelse som innebär att en domare är jävig att handläg-
ga ett mål om han tidigare tagit ställning i skuldfrågan omfattar också
de fall då ett brottmål återförvisats från högre rätt till lägre rätt (jfr
avsnitt 3.1.5). Att bestämmelsen inbegriper också sådana mål ligger väl
i linje med Europadomstolens uttalanden i Hauschildtdomen och är
enligt min mening motiverat.
Mitt förslag: Den som är ledamot av skattenämnd skall inte
kunna väljas till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol. Nå-
gon motsvarande ändring görs inte beträffande nämndemän som
har sin anställning vid en socialförvaltning eller nämndemän
som har förtroendeuppdrag i socialnämnd.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt 7 kap. 6 § andra stycket taxeringsla-
gen (1990:324) gäller att en tjänsteman inom skatteförvaltningen eller
vid allmän förvaltningsdomstol eller en nämndeman i allmän förvalt-
ningsdomstol inte far väljas till ledamot av skattenämnd. Det omvända
gäller emellertid inte, dvs. det finns inget hinder att till nämndeman i
allmän förvaltningsdomstol välja den som redan är ledamot av skatte-
nämnd, låt vara att om detta undantagsvis skulle inträffa nämndeman-
nen skulle vara skyldig att avgå som ledamot av skattenämnden.
1992/93:25
32
För att uppnå överensstämmelse mellan lagen om allmänna förvalt- Prop.
ningsdomstolar och taxeringslagen på denna punkt föreslås i prome-
morian att ledamot av skattenämnd skall föras in i uppräkningen i
20 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar över katego-
rier som är uteslutna från att vara nämndemän vid allmänna förvalt-
ningsdomstolar. Remissinstanserna ställer sig positiva till en sådan
förändring och även jag anser att den bör genomföras. Lagrådet har
lämnat förslaget utan erinran.
I promemorian diskuteras också vissa andra jävsfrågor som har
aktualiserats i olika sammanhang. Det gäller bl.a. frågan om vissa
kategorier av tjänstemän och förtroendevalda bör vara uteslutna som
nämndemän därför att de på grund av sitt yrke eller uppdrag typiskt
sett kan befaras ha en viss förhandsuppfattning i vissa frågor eller,
vilket är tillräckligt, därför att en part kan hysa objektivt berättigade
farhågor om att så är fallet.
Redan i dag finns vissa begränsningar. Enligt 4 kap. 6 § RB och
20 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är vissa
tjänstemän och en del andra yrkeskategorier inte valbara till nämnde-
män.
Det har ifrågasatts om det är lämpligt att tjänstemän vid socialför-
valtningar eller förtroendevalda ledamöter i socialnämnder deltar som
nämndemän i mål om vårdnad eller umgänge vid de allmänna dom-
stolarna och mål om omhändertagande av barn m.m. vid förvaltnings-
domstolarna. Vissa socialsekreterare kan på grund av delegation ibland
företräda kommunen inför domstol i dessa typer av mål. Om den
förtroendevalde eller tjänstemannen själv deltagit i beslutet eller hand-
läggningen av ärendet medför regeln om tvåinstansjäv att han eller hon
inte kan delta som domare i målet (jfr 41 § förvaltningsprocesslagen,
1971:291, för förvaltningsdomstolarnas del). Men även om så inte är
fallet kan den omständigheten att tjänstemannen eller den förtroende-
valde i sitt yrke eller uppdrag har att företräda vissa intressen inge
parten tvivel om att han på ett opartiskt sätt kan bedöma ett mål där
dessa intressen kan komma att stå emot partens.
Ena parten kan t.ex. sätta i fråga tillvägagångssättet vid eller innehål-
let i en vårdnadsutredning som ligger till grund för socialnämndens
ställningstagande i målet. Parten kan då känna sig orolig för att t.ex. en
nämndeman som vanligtvis tjänstgör i socialnämnden kommer att
bedöma hans invändningar beträffande utredningens kvalitet på ett
mindre objektivt sätt eller till och med ha en förhandsinställning i
dessa frågor.
Motsvarande problem kan uppkomma även i andra mål som hand-
läggs i förvaltningsdomstol, bl.a. när det gäller tillämpningen av lagen
(1988:153) om bistånd till asylsökande m.fl. Frågor om sådant bistånd
prövas i vissa fall av socialnämnd och kan efter överklagande avgöras
av länsrätt. Om en nämndeman som deltar vid handläggningen av ett
sådant mål i länsrätten t.ex. är anställd vid socialförvaltningen, kan den
asylsökande känna tvekan om nämndemannens opartiskhet vid pröv-
ningen av målet. Samma slags tvivel kan tänkas uppkomma i mål om
omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestäm-
3 Riksdagen J992I93. 1 saml. Nr 25
1992/93:25
33
melser om vård av unga, där socialnämnd är part i målet (se 4 § i den Prop.
lagen). Sveriges domareförbund har i sitt remissyttrande över prome-
morian anfört ytterligare exempel.
Enligt min mening är det angeläget att nämndemannakåren är så
allsidigt sammansatt som möjligt. Man bör därför, som också framhålls
i promemorian, vara försiktig med att generellt utesluta vissa person-
kategorier från att vara nämndemän. Det gäller även om man skulle
begränsa sig till att förbjuda dessa att tjänstgöra i vissa måityper. Jag är
emellertid medveten om att de nuvarande reglerna i vissa situationer
kan brista i tydlighet och därigenom föranleda tveksamhet om jävets
omfattning. Som ett par remissinstanser har varit inne på kan reglerna
därför behöva ses över för att bättre klargöra vilka personkategorier
som skall omfattas av jävsregler och om vissa målkategorier kräver
särskilda hänsynstaganden.
Även om det alltså kan finnas ett visst behov av översyn på området,
delar jag den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian att
det i praktiken inte är särskilt vanligt att en part har anledning att
hysa objektivt berättigade farhågor angående nämndemannens opar-
tiskhet i de nu diskuterade målen. Skulle en sådan situation uppkom-
ma bör den också i allmänhet kunna lösas genom tillämpning av
generalklausulen för jäv. Det är enligt min mening angeläget att
domstolarna själva är uppmärksamma på de jävsförhållanden som på
detta sätt kan föreligga och ingriper där det är nödvändigt. Jag är inte
beredd att föreslå några lagändringar i detta hänseende.
I promemorian behandlas slutligen jävsfrågor beträffande ledamöter
av skattemyndigheters lekmannastyrelser. I likhet med remissinstanser-
na delar jag bedömningen i promemorian att dessa ledamöter inte på
det sättet tar del i handläggningen av enskilda ärenden att de generellt
sett bör uteslutas från möjligheten att vara nämndemän vid allmänna
förvaltningsdomstolar. En skattemyndighets styrelse har bl.a. en norm-
givande funktion och kan fatta beslut om föreskrifter som riktar sig till
allmänheten. Att en ledamot av styrelsen har deltagit i behandlingen
av en sådan föreskrift betyder alltså normalt inte att ledamoten skulle
vara jävig att som nämndeman i förvaltningsdomstol vara med och
tillämpa bestämmelsen i det enskilda fallet. Om opartiskheten hos en
nämndeman som deltagit i en skattemyndighets styrelse undantagsvis
skulle ifrågasättas på någon annan grund, bör situationen kunna lösas
med hjälp av de vanliga jävsreglerna.
De föreslagna ändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1993.
I promemorian föreslås inte några övergångsbestämmelser. Tanken
synes emellertid ha varit att reglerna inte skall börja tillämpas fullt ut
den dag de träder i kraft utan att domstolarna, för det fall beslutet om
rättspsykiatrisk undersökning har fettats före ikraftträdandet, över-
gångsvis skal! tillämpa de gällande reglerna om uppskov i huvudför-
handlingen, dvs. att i sådana situationer avstå från att tillämpa den
1992/93:25
34
längre uppskovstid som den föreslagna lagen ger möjlighet till. Skälet Prop. 1992/93:25
till det skulle vara att rätten i en sådan situation inte har något
mellandomsliknande beslut att falla tillbaka på.
För egen del kan jag i sak ansluta mig till den ordning som föreslås
i promemorian. Jag anser emellertid i likhet med Norrköpings tings-
rätt att en sådan uppläggning kräver en uttrycklig övergångsbestämmel-
se. I övergångsbestämmelsen bör alltså anges att möjligheten till ett
längre uppskov i huvudförhandlingen i enlighet med den föreslagna
bestämmelsen i 46 kap. 11 § RB inte far tillämpas, om rätten har fattat
beslutet om att inhämta den rättspsykiatriska undersökningen före
ikraftträdandet.
De föreslagna ändringarna vad gäller brottmålsrättegången innebär att
domstolarna som regel inte längre blir tvungna att hålla ny huvudför-
handling i mål där rättspsykiatrisk undersökning har inhämtats. Hu-
vudförhandlingen skall i princip kunna fortsätta där den slutade före
beslutet om rättspsykiatrisk undersökning. Detta bör kunna leda till
kostnadsbesparingar både för domstolarna och för åklagarna; dels
genom att dubbelarbete undviks och dels genom att målen kan hand-
läggas på kortare tid. Även rättshjälpskostnaderna kan komma att
begränsas genom den föreslagna ordningen. På grund av den osäkerhet
som alltjämt råder vad gäller det framtida behovet av rättspsykiatriska
undersökningar, är det emellertid svårt att ange storleken på eventuella
besparingar.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar.
Förslagen har granskats av Lagrådet .
4 kap. 13 §
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse en uppräkning i nio
punkter av de olika domarjäven, dvs. de diskvalifikationsgrunder som
gör en domare obehörig att delta i handläggningen av ett visst mål.
Punkterna 1 — 8 reglerar speciella situationer medan punkten 9 inne-
håller en generalklausul.
35
Som jag har utvecklat i avsnitt 3.3 krävs en jävsbestämmelse också Prop.
för den situationen att en domare som skall handlägga ett brottmål vid
huvudförhandling som tidigare under målets handläggning har prövat
om den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Promemorians
förslag innebär att en sådan bestämmelse skall införas som ett nytt
andra stycke i paragrafen. Flera remissinstanser har haft invändningar
mot detta och ansett det mer naturligt att bestämmelsen införs som en
särskild punkt före generalklausulen i punkt 9 eller att generalklausu-
len arbetas om så att den innefattar även den föreslagna regleringen.
Jag kan instämma i den kritiken. Det är emellertid enligt min
mening inte lämpligt att göra ändringar i generalklausulen. Den före-
slagna bestämmelsen reglerar en speciell situation och den bör därmed
i systematiskt hänseende ligga före generalklausulen. Mitt förslag är
därför utformat så att bestämmelsen utgör punkt 8 i paragrafen. De
nuvarande reglerna i punkt 8 och 9 betecknas till följd härav punkt 9
resp. 10. Bestämmelsen har förtydligats efter påpekande från Lagrådet.
Bestämmelsen i punkt 8 tar alltså enbart sikte på jäv i brottmål. Den
är i första hand tillämplig i den situationen att domaren vid en tidigare
huvudförhandling har beslutat om rättspsykiatrisk undersökning och
åtalet mot den tilltalade därefter skall prövas vid en ny huvudförhand-
ling. Om fortsatt huvudförhandling hålls enligt den föreslagna ändring-
en i 46 kap. 11 § RB föreligger däremot inte jäv för den domare som
prövat skuldfrågan vid det första förhandlingstillfället (se avsnitt 3.2).
Den nya jävsgrunden är så formulerad att den också omfattar fall då
högre rätt undanröjer en lägre rätts dom i brottmål och återförvisar
målet till fortsatt handläggning i den lägre rätten (jfr avsnitt 3.1.5 och
avsnitt 3.3). Bestämmelsen gäller inte i de fall ett tvistemål återförvisas
till lägre rätt. I sådana fall kan dock jävsbestämmelsen i punkt 9 vara
tillämplig. Denna fråga har behandlats i avsnitt 3.1.5.
För att en domare skall bli jävig enligt bestämmelsen krävs alltså till
en början att han under målets handläggning har prövat om den
tilltalade har begått den åtalade gärningen. Så är t.ex. fallet om
domaren i samband med ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning
har konstaterat att det föreligger övertygande bevisning om att den
tilltalade har begått den åtalade gärningen. Men också en domare som
vid prövning av skuldfrågan i en sådan situation inte funnit övertygan-
de bevisning föreligga träffes givetvis av jävsregeln. Utanför tillämp-
ningsområdet faller däremot de bedömningar som en domare måste
göra i samband med beslut om olika straffprocessuella tvångsmedel,
t.ex om det föreligger sannolika skäl för misstanke om brott eller om
någon är skäligen misstänkt för brottet. Den omständigheten att en
domare har fattat beslut i sådana preliminära frågor, som ju inte
kräver samma ingående prövning av skuldfrågan som t.ex. ett beslut
om rättspsykiatrisk undersökning, medför inte att han anses jävig att
delta i målets avgörande (jfr avsnitt 3.1.1).
Prövningen av den tilltalades ansvar skall ha skett före den huvud-
förhandling då målet slutligt avgörs. Ett ställningstagande i ansvarsfrå-
gan som sker vid den huvudförhandling då målet avgörs påverkas
alltså inte av den föreslagna jävsregeln. Det nu sagda innebär att den
1992/93:25
36
situation som föreligger då rätten i enlighet med de föreslagna reglerna Prop.
i 46 kap. 11 § RB håller fortsatt huvudförhandling inte medför att jäv
uppstår. Bestämmelsen är däremot tillämplig om rätten har tagit
ställning i ansvarsfrågan på det sätt som anges i paragrafen vid en
huvudförhandling som avbryts eller skjuts upp och målet sedermera
avgörs vid en ny huvudförhandling. Ett exempel på det fallet är att
rätten efter ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning inte kan hålla
fortsatt huvudförhandling sedan undersökningen slutförts utan att hu-
vudförhandlingen måste tas om från början. De domare som deltog vid
det första huvudförhandlingstillfället kan i en sådan situation inte delta
vid den nya huvudförhandlingen. Dessa frågor har behandlats i avsnitt
3.3.
När en domare har tagit ställning i en ansvarsfråga på det sätt som
anges i den nya bestämmelsen, innebär jävet att domaren är förhindrad
att fortsättningsvis handlägga målet. Jävets omfattning har här samma
innebörd som i de övriga jävsbestämmelserna i paragrafen.
Bestämmelserna i punkt 9 och 10 motsvarar helt de nuvarande
reglerna i punkt 8 och 9.
46 kap. 11 §
Paragrafen innehåller regler om uppskov med en påbörjad huvudför-
handling. Bestämmelserna i första och andra styckena är oförändrade.
De innebär bl.a. att fortsatt huvudförhandling får hållas i ett mål om
den sammanlagda uppskovstiden inte överstiger femton dagar. I annat
fall skall i princip ny huvudförhandling hållas.
I ett nytt tredje stycke har tagits in ett undantag från reglerna i andra
stycket. Uppskov i förhandlingen som föranleds av att den tilltalade
skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning hindrar inte att rätten
håller fortsatt huvudförhandling. Fortsatt huvudförhandling far dock
inte hållas om det är olämpligt med hänsyn till uppskovets längd och
omständigheterna i målet. Bestämmelsen har kommenterats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.2).
Undantagsbestämmelsen i tredje stycket innebär ingen ändring i den
femtondagarsregel som följer av andra stycket vad gäller andra anled-
ningar till uppskov, även om de förekommer i ett mål där beslut har
fattats om rättspsykiatrisk undersökning. Det är med andra ord inte
möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling i ett mål där rättspsykiatrisk
undersökning genomförs om det av andra skäl förekommer uppskov i
förhandlingen som — utöver den tid som åtgått för den rättspsykiatris-
ka undersökningen — överstiger femton dagar och synnerliga skäl
enligt reglerna i andra stycket inte föreligger.
I normalfallet genomförs i dag en rättspsykiatrisk undersökning
såvitt gäller häktade inom loppet av fyra veckor. Ar den tilltalade på
fri fot är motsvarande tid sex veckor. Det betyder att den fortsatta
huvudförhandlingen i målet som regel kan hållas inom fyra — sju
veckor från beslutet om rättspsykiatrisk undersökning. Som har fram-
hållits i den allmänna motiveringen är det angeläget att rätten redan
vid det första förhandlingstillfället planerar för den fortsatta huvudför-
handlingen för att därigenom undvika onödig tidsutdräkt. I de prak-
1992/93:25
37
tiskt viktiga fallen där en person är häktad blir uppskovet i huvudför- Prop. 1992/93:25
handlingen normalt inte längre än fyra — fem veckor. För dem som
inte är ffihetsberövade, kan uppskovet bli något längre.
Regeln i tredje stycket om att fortsatt huvudförhandling far hållas
efter det att den rättspsykiatriska undersökningen har slutförts är
fakultativ. Det ankommer alltså på rätten att avgöra om uppskovet i
förhandlingen är sådant att det med hänsyn till målets beskaffenhet
bör hållas fortsatt huvudförhandling. I de allra flesta fall kan man
räkna med att så är fallet. Undantagsvis kan dock förekomma att ny
huvudförhandling behöver hållas. Det skall ske om det med hänsyn
till uppskovets längd och omständigheterna i målet är olämpligt att
hålla fortsatt huvudförhandling.
Enbart den omständigheten att den rättspsykiatriska undersökningen
drar ut på tiden ett antal veckor utöver det normala bör som regel inte
föranleda att ny huvudförhandling behöver hållas, om inte andra
förhållanden, t.ex. vad gäller bevisningen, komplicerar situationen.
Som framhålls i avsnitt 3.2 bör ett uppskov på åtta — tio veckor
kunna godtas, om det enda som återstår är att bestämma påföljden på
grundval av ett klart och entydigt rättspsykiatriskt utlåtande. Om
emellertid uppskovet i förhandlingen blir avsevärt längre än normalt
på grund av fördröjning med det rättspsykiatriska utlåtandet samtidigt
som omständigheterna i målet, t.ex. ny bevisning, komplicerar bedöm-
ningen, kan det finnas skäl att hålla ny huvudförhandling. Det är
rätten som med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda målet
skall bedöma om det är olämpligt att hålla fortsatt huvudförhandling.
Av bestämmelserna i paragrafens första stycke följer att den fortsatta
huvudförhandlingen skall återupptas snarast möjligt efter det att det
rättspsykiatriska utlåtandet kommit in till rätten och att särskild skynd-
samhet gäller för mål där den tilltalade är häktad.
Bestämmelserna i paragrafens sista stycke är oförändrade.
Övergångsbestämmelserna
Om rätten har fattat beslutet om att den tilltalade skall genomgå
rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet av de föreslagna
bestämmelserna, skall äldre regler tillämpas. Det betyder att rätten
måste hålla ny huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersök-
ningen slutförts. Den nya regeln om domarjäv blir inte tillämplig i en
sådan situation.
20 §
Uppräkningen i paragrafens andra stycke av de kategorier av personer
som är uteslutna från möjligheten att vara nämndeman vid allmän
förvaltningsdomstol har kompletterats med ledamot av skattenämnd.
Ändringen har motiverats i avsnitt 3.4.
Övriga bestämmelser i paragrafen är oförändrade.
38
Prop. 1992/93:25
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemtäller jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden har lagt fram.
39
Sammanfattning av promemorian Ds 1992:23
Promemorian tar upp vissa problem i samband med handläggningen
av brottmål sedan rätten har beslutat om rättspsykiatrisk undersök-
ning. Det gäller dels de problem som hänger samman med att ny
huvudförhandling måste hållas sedan den rättspsykiatriska undersök-
ningen slutförts, dels frågan om jäv uppstår om samma domare deltar
vid bägge huvudförhandlingarna.
Reglerna om fortsatt huvudförhandling medger att uppskov görs
under huvudförhandlingen under högst femton dagar. Är den sam-
manlagda uppskovstiden längre, vilket den som regel är i de fall rätten
beslutar om rättspsykiatrisk undersökning, måste i allmänhet en ny
huvudförhandling hållas. Detta medför stora problem för domstolarna
och övriga inblandade parter, särskilt när det gäller omfattande mål
som tar flera dagar eller veckor i anspråk.
Jävsfrågan har aktualiserats genom en dom i Europadomstolen mot
Danmark, det s.k. Hauschildtmålet. I det målet ansåg Europadomsto-
len att de domstolar som prövat åtalet mot Hauschildt inte kunde
betraktas som opartiska eftersom de innan huvudförhandlingen tog sin
början i princip hade tagit ställning i skuldfrågan i samband med
beslut om häktning. Europadomstolens resonemang i Hauschildtmålet
kan för Sveriges del ha relevans för handläggningen av brottmål sedan
domstolen efter prövning av bevisningen har förordnat om rättspsyki-
atrisk undersökning. Däremot har Hauschildtdomen ingen betydelse
när det gäller de svenska häktningsreglerna.
Den lösning som föreslås i promemorian är att rättegångsbalkens
regler ändras så att rätten i de fall rättspsykiatriskt utlåtande har
inhämtats far hålla fortsatt huvudförhandling även när den samman-
lagda uppskovstiden överstiger femton dagar. Därigenom kan man
också komma till rätta med jävsproblematiken i dessa mål. I prome-
morian föreslås också att rätten i samband med beslutet om rättspsyki-
atrisk undersökning skall meddela ett mellandomsliknande beslut i
skuldfrågan. Denna ordning är påkallad bl.a. för att motverka de
nackdelar ur framför allt bevisvärderingssynpunkt, som följer av att
man gör avkall på koncentrationsprincipen.
I promemorian föreslås vidare att reglerna om jäv i rättegångsbalken
4 kap. 13 § kompletteras med en ny jävsgrund som omfattar de fall då
en domare tidigare i samma rätt har tagit ställning till skuldfrågan.
Bestämmelsen blir tillämplig om rätten undantagsvis av någon anled-
ning inte kan hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rättspsykiatris-
ka undersökningen slutförts — t.ex. därför att ordföranden fått förfall
— utan tvingas hålla en ny huvudförhandling. I sådant fall måste
således rättens samtliga ledamöter bytas ut. Den nya jävsgrunden blir
också tillämplig när högre rätt undanröjer lägre rätts brottmålsdom
och återförvisar målet.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 1
40
Det föreslås också en ändring i lagen om allmänna förvaltningsdom-
stolar för att förhindra att den som är ledamot av skattenämnd väljs till
nämndeman på samma sätt som taxeringslagen förbjuder att nämnde-
man i förvaltningsdomstol väljs till ledamot av skattenämnd.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1993.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 1
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 25
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 13 § och 46 kap. 11 § rättegångsbal-
ken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
13 §l
Domare är jävig att handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess
utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
om han på liknande sätt är part närstående;
3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;
4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyn-
dare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare
eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,
stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun
eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller
styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,
som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller
skada, står i förhållande, som avses i 4;
6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med
honom för att göra honom jävig;
7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat
beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller
såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller
9. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i målet.
En domare är också jävig att
handlägga brottmål om han innan
huvudförhandlingen påbörjas har
fattat beslut som innebär att han
funnit övertygande bevisning före-
ligga om att den tilltalade har be-
gått den åtalade gärningen.
1 Senaste lydele 1988:1260.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 2
42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
46 kap.
11 §2
Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan för-
anledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett
sammanhang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad
huvudförhandling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket, om det efter handläggningens början har
kommit fram något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars
finner att det är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall
återupptas så snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall för-
handlingen återupptas inom en vecka från dagen för föregående för-
handlings avslutande eller, då han häktas därefter, från dagen för hans
häktande, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre
uppskov är nödvändigt.
Har en huvudförhandling uppskjutits en eller flera gånger, far
fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden
uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger
synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.
Beror uppskovet på att rätten be-
slutat om rättspsykiatrisk undersök-
ning, får fortsatt huvudförhandling
dock alltid hållas sedan undersök-
ningen slutförts, även om den sam-
manlagda uppskovstiden är längre
än som sägs i andra stycket.
Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedel-
bart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad
som sägs i 45 kap. 15 §.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
2 Senaste lydelse 1987:747.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 2
43
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §'
Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medbor-
gare, som är folkbokförd i länet och som inte är underårig eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Tjänsteman vid domstol, skatte-
myndighet, länsstyrelse eller un-
der länsstyrelse lydande myndig-
het, lagfaren domare, åklagare,
polisman eller advokat eller an-
nan som har till yrke att föra
andras talan inför rätta lar inte
vara nämndeman.
Nämndeman i länsrätt far inte
marrätt.
Tjänsteman vid domstol, skatte-
myndighet, länsstyrelse eller un-
der länsstyrelse lydande myndig-
het, ledamot i skattenämnd, lagfa-
ren domare, åklagare, polisman
eller advokat eller annan som har
till yrke att föra andras talan inför
rätta lar inte vara nämndeman.
samtidigt vara nämndeman i kam-
Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte
skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som
nämndeman är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den
som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt
uppdrag förrän efter tre år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
1 Senaste lydelse 1991:539.
44
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning lär bara meddelas, om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har fö-
rebragts om att han har begått den. Sådant beslut Sr dock inte
meddelas, om påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.
Om den misstänkte inte har er-
känt gärningen, skall beslutet inne-
hålla uppgift om vad som är bevi-
sat i målet och rättens ställningsta-
gande till frågan om den misstänk-
te har begått gärningen.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som
möjligt.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1993.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 2
45
Remissyttranden har avgetts av Justitiekanslern, Domstolsverket, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen,
Rättsmedicinalverket, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Umeå
tingsrätt, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Nämndemännens riksför-
bund och Föreningen Sveriges åklagare.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 3
46
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 13 § och 46 kap. 11 § rättegångsbal-
ken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:25
Bilaga 4
4 kap.
13 §’
Domare är jävig att handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess
utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
om han på liknande sätt är part närstående;
3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;
4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyn-
dare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare
eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund,
stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun
eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller
styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,
som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller
skada, står i förhållande, som avses i 4;
6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med
honom för att göra honom jävig;
7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat
beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller
såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8. om målet är ett brottmål och
han före den huvudförhandling vid
vilken målet slutligt avgörs har prö-
vat fråga om den tilltalade har be-
gått den åtalade gärningen;
8. om han i saken såsom rätte- 9. om han i saken såsom rätte-
gångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit
sakkunnig; eller
9. om eljest särskild omständig-
het föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opar-
tiskhet i målet.
gångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit
sakkunnig; eller
10. om eljest särskild omstän-
dighet föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opar-
tiskhet i målet.
1 Senaste lydelse 1988:1260,
47
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
46 kap.
11 §2
Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som kan föranle-
das av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, om möjligt fortgå i ett samman-
hang till dess målet är färdigt för avgörande. En påbörjad huvudför-
handling får uppskjutas endast om förhandlingen ägt rum enligt 3 §
första stycket, om det efter handläggningens början har kommit fram
något nytt viktigt skäl eller bevis eller om rätten annars finner att det
är nödvändigt. En uppskjuten huvudförhandling skall återupptas så
snart som möjligt. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen åter-
upptas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutan-
de eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om
inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppskov är
nödvändigt.
Har en huvudförhandling uppskjutits en eller flera gånger, får
fortsatt huvudförhandling hållas, om den sammanlagda uppskovstiden
uppgår till högst femton dagar. I annat fall skall ny huvudförhandling
hållas, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger
synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en
sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån.
Utan hinder av bestämmelserna i
andra stycket får fortsatt huvudför-
handling hållas i den mån uppskov
har föranletts av en rättspsykiatrisk
undersökning, om det inte är
olämpligt med hänsyn till uppsko-
vets längd och omständigheterna i
målet.
Till en uppskjuten huvudförhandling skall parterna kallas omedel-
bart eller genom särskild kallelse. I fråga om föreläggande gäller vad
som sägs i 45 kap. 15 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat beslut
om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1987:747.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 4
48
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §'
Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medbor-
gare, som är folkbokförd i länet och som inte är underårig eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Tjänsteman vid domstol, skatte-
myndighet, länsstyrelse eller un-
der länsstyrelse lydande myndig-
het, allmän föräkringskassa eller
riksförsäkringsverket får inte vara
nämndeman. Detsamma gäller
lagfaren domare, åklagare, polis-
man och advokat eller annan som
har till yrke att föra andras talan
inför rätta, ledamot av socialför-
säkringsnämnd och icke lagfaren
ledamot av försäkringsöver-
domstolen.
Tjänsteman vid domstol, skatte-
myndighet, länsstyrelse eller un-
der länsstyrelse lydande myndig-
het, allmän försäkringskassa eller
Riksförsäkringsverket får inte
vara nämndeman. Detsamma gäl-
ler lagfaren domare, åklagare, po-
lisman och advokat eller annan
som har till yrke att föra andras
talan inför rätta samt ledamot av
skattenämnd eller socialförsäk-
ringsnämnd och icke lagfaren le-
damot av försäkringsöverdomsto-
len.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 4
Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kam-
marrätt.
Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte
skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som
nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
1 Senaste lydelse 1991:539.
49
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning Sr bara meddelas, om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har fö-
rebragts om att han har begått den. Sådant beslut Sr dock inte
meddelas, om påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.
Om den misstänkte inte har er-
känt gärningen, skall rätten ange i
beslutet vad som är bevisat i målet
och redovisa sitt ställningstagande
till frågan om den misstänkte har
begått gärningen. Beslut om rätts-
psykiatrisk undersökning skall med-
delas så snart som möjligt.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
50
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-12-28
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av t.f. byråchefen Håkan
Lavén.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken och lag om ändring i
lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
De remitterade förslagen syftar bl.a. till att avhjälpa de olägenheter
som i dag kan uppkomma i ett brottmål när huvudförhandling skall
genomföras efter en avslutad rättspsykiatrisk undersökning. I det syftet
föreslås en ändring av bestämmelserna om uppskjuten huvudförhand-
ling i 46 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) och i anslutning därtill en
komplettering av beslutsreglerna i 2 § lagen (1991:1137) om rättspsyki-
atrisk undersökning. Ett annat syfte har varit att lösa de jävsproblem
som aktualiseras av den s.k. Hauschildtdomen. I detta syfte föreslås en
ändring av jävsreglerna i 4 kap. 13 § RB. Lagrådet behandlar förslagen
i nu nämnd ordning.
46 kap. 11 § RB
Nuvarande bestämmelser får till följd att en ny huvudförhandling i
regel måste hållas när en rättspsykiatrisk undersökning har genom-
förts. Som närmare utvecklas i remissprotokollet kan denna ordning
medföra betydande processekonomiska och andra olägenheter.
Den föreslagna ändringen av 46 kap. 11 § RB innebär enligt sin
lydelse att möjligheterna att hålla en fortsatt huvudförhandling i stället
för en ny ökas väsentligt när rättspykiatrisk undersökning har företa-
gits. Förslaget ger samtidigt rätten utrymme att — inom ramen för den
föreskrivna lämplighetsprövningen — beakta intresset av att skapa
goda förutsättningar för bevisvärderingen. Lagrådet finner inte anled-
ning till erinran mot förslaget till lagtext men vill ifrågasätta om inte
gränsen för fortsatt huvudförhandling bör dras snävare än som antyds i
avsnitt 3.2 av allmänmotiveringen. Där förutsätts bl.a. att fortsatt
huvudförhandling skall kunna hållas i de fall då nya vittnesuppgifter
eller andra nytillkomna uppgifter gör det nödvändigt att hålla förnyade
förhör med tidigare vittnen. Lagrådet ifrågasätter om det inte i sådana
situationer kan visa sig lämpligt att med hänsyn till koncentrations-
principen ta upp den nya bevisningen vid en ny huvudförhandling.
Denna bedömning påverkas inte av det nedan behandlade — och av
lagrådet avstyrkta — förslaget till ändring av 2 § lagen om rättspsyki-
atrisk undersökning.
Prop. 1992/93:25
Bilaga 5
Lagrådets uppfattning är således att det kan finnas anledning att anta
att den föreslagna bestämmelsen om fortsatt huvudförhandling kan
komma att tillämpas mer restriktivt än som antyds i remissprotokollet.
Också av ett annat skäl kan man förmoda att förslaget far en mer
begränsad räckvidd än som varit avsett. Som strax skall utvecklas
närmare är det inte osannolikt att den nya syn på jävsfrågorna som
föranleds av Hauschildtdomen kan medföra att ny huvudförhandling
måste hållas i större utsträckning än som förutsatts i remissprotokollet.
2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
Det föreslagna nya andra stycket innebär att rätten blir skyldig att i
beslutet om rättspsykiatrisk undersökning redovisa sin bedömning av
bevisningen och skuldfrågan. Detta "mellandomsliknande" beslut skall
liksom hittills vara oförbindande för rätten vid det slutliga avgörandet
av målet och skall inte kunna överklagas särskilt i annan mån än som
följer av 49 kap. 6 § RB.
Besluten om rättspsykiatrisk undersökning skall självfallet vara
grundade på överväganden som är lika ingående som när det gäller
skälen till en fållande dom. Därmed är emellertid inte sagt att det är
befogat att föreskriva en direkt skyldighet för rätten att redovisa sin
bedömning på det sätt som föreslagits. I lagrådsremissen motiveras den
föreslagna ordningen med att den ger större fasthet i handläggningen
och är ägnad att motverka att bevisvärderingen i målet kommer i ett
sämre läge när uppskovstiden förlängs. Lagrådet vill emellertid ifråga-
sätta om förslaget ger några egentliga vinster i dessa hänseenden.
Mycket talar för att den föreskrivna beslutsmotiveringen — såsom
domstolsverket anfört i sitt remissyttrande — i praktiken inte kommer
att ha någon annan funktion än att vara ett stöd för minnet för
domstolen. Detta syfte bör kunna tillgodoses lika bra med de interna
minnesanteckningar som en domare torde föranstalta om utan särskild
lagföreskrift.
Till det sagda kommer att den föreslagna ordningen kan befaras
medföra nya problem. Av specialmotiveringen framgår att det "mellan-
domsliknande" beslutet är tänkt att i många fall utgöra en del av de
framtida domskälen. Denna ordning kan medföra risk för att antingen
genomförandet av den rättspsykiatriska undersökningen försenas på
grund av den tid som behövs för beslutsformuleringen eller domskälen
blir mindre innehållsrika än som i dag anses lämpligt. Vidare bör inte
bortses från risken att en utförlig redovisning av rättens preliminära
bedömning av bevisningen och skuldfrågan kan komma att onödigtvis
styra parternas fortsatta agerande i processen mot enskildheter i rättens
redovisning.
Av nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget till ändring av 2 §
lagen om rättspsykiatrisk undersökning. För det fall att förslaget ändå
anses böra genomföras vill lagrådet anföra följande synpunkter på den
lagtekniska utformningen.
Enligt det föreslagna andra stycket krävs en beslutsmotivering endast
i de fall där den misstänkte inte har erkänt gärningen. Denna begräns-
ning synes falla tillbaka på paragrafens första stycke, som ger intryck
Prop. 1992/93:25
Bilaga 5
av att ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning kan grundas blott
och bart på ett erkännande. I förarbetena uttalades dock bl.a. att det
ligger i sakens natur att domstolen måste förvissa sig om att erkännan-
det har stöd av andra föreliggande omständigheter (prop. 1990/91:58
bil. 2 s. 504). Enligt lagrådets mening bör ett krav på beslutsmotivering
omfatta även den bedömning av omständigheterna i målet som rätten
skall göra när ett erkännande föreligger.
Rent språkligt synes det nya stycket ha knutits nära till den något
ålderdomliga bestämmelsen i 30 kap. 5 § RB och är därmed behäftad
med samma oklarhet som denna när det gäller kravet på beslutskälens
omfattning (se t.ex. Ekelöf, Rättegång V, 1987, s. 204 ff ). Av special-
motiveringen till stycket framgår att beslutet skall innehålla en full-
ständig motivering i frågan. Det räcker således inte med att, såsom
texten låter antyda, beslutet anger vilka rättsfakta som ansetts föreligga
utan det krävs också att skälen för rättens ståndpunkt redovisas. Det är
önskvärt att den avsedda innebörden kommer till klarare uttryck i
lagtexten, t.ex. genom en formulering i linje med den som finns i 30 §
andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 20 § första styck-
et förvaltningslagen (1986:223).
4 kap. 13 § RB
Förslaget till ändring av 4 kap. 13 § RB har sin utgångspunkt i artikel
6.1 i Europakonventionen och i Europadomstolens dom i Hauschildt-
målet.
Det synsätt som kommit till uttryck i Europadomstolens avgörande
ger utan tvivel anledning att se över RB:s jävsregler. I remissprotokol-
let har antagits att avgörandet får till konsekvens att en domare, som
deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning, skall anses jävig
om en ny huvudförhandling hålls i målet. Lagrådet instämmer i denna
bedömning. Från den utgångspunkten finns det inte något att erinra
mot den föreslagna nya jävsregeln i punkt 8.
Lagrådet ställer sig ändå tveksamt till om jävsfrågorna fått en till-
fredsställande lösning genom det remitterade förslaget. Resonemangen
i remissprotokollet utgår från att kravet på opartiskhet i artikel 6.1 i
Europakonventionen inte hindrar att en domare som deltagit i beslutet
om rättspsykiatrisk undersökning deltar också i en fortsatt huvudför-
handling som genomförs enligt den föreslagna nya regeln i 46 kap.
11 § RB. Lagrådet ifrågasätter emellertid om det verkligen bör medfö-
ra en avgörande skillnad att en ny huvudförhandling rent tekniskt
ändras till en fortsatt sådan. I Hauschildtdomen hade domstolen inte
anledning att ta ställning till om kravet på opartiskhet vid en objektiv
prövning kan anses uppfyllt när en domare i ett beslut konstaterar att
övertygande bevisning om den tilltalades skuld föreligger och därefter
— sedan ett avbrott på flera veckor ägt rum — deltar i vad som
formellt utgör en fortsättning på den tidigare förhandlingen.
Lagrådet förutser mot denna bakgrund att en tillämpning av de
principer som kommit till uttryck i Hauschildtdomen kan komma att
innebära att jäv anses föreligga i vissa fall av fortsatt huvudförhandling.
Den nya jävsregeln i 4 kap. 13 § 8 RB omfattar inte dessa fall. I
Prop. 1992/93:25
Bilaga 5
remissprotokollet behandlas ett antal andra tänkbara jävssituationer
som inte kommer att omfattas av punkt 8, nämligen bl.a. situationer
som kan uppkomma i brottmål med flera tilltalade och i vissa tviste-
mål. Det antas i protokollet att man beträffande dessa skall kunna falla
tillbaka på den s.k. generalklausulen, som enligt förslaget flyttas med
oförändrad lydelse till 4 kap. 13 § 10 RB.
Det är möjligt att antagandet om tillämpligheten av generalklausu-
len visar sig riktigt och det är möjligt att klausulen kan bli tillämplig
också i de av lagrådet nyss berörda fall där jäv kan väntas föreligga
trots att rätten håller fortsatt och inte ny huvudförhandling. Det är
dock från lagteknisk synpunkt inte någon lyckad lösning att i punkt 8
uttryckligen reglera endast några av de förutsedda jävsfallen i förlitan
på att andra liknande fall skall tas om hand av den oförändrade
generalklausulen, som förutsätts bli tolkad "i belysning av Europadom-
stolens praxis".
På grund av det anförda förordar lagrådet att jävsfrågorna övervägs
ytterligare i ett vidare perspektiv. Om det anses att en ny jävsregel
enligt remissförslaget bör införas redan innan en sådan översyn har
hunnit vidtas — något som bör uppfattas som en provisorisk åtgärd i
avvaktan på resultatet av en fortsatt översyn — bör punkten 8 förtydli-
gas så att det klart framgår att jäv inträder först när den nya huvudför-
handlingen påbörjas.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar
Förslaget lämnas utan erinran
Prop. 1992/93:25
Bilaga 5
54
Proposition....................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1
Propositionens lagförslag ............................ 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari
1993 ............................................ 5
1 Inledning....................................... 5
2 Bakgrund ...................................... 6
2.1 De aktuella frågorna......................... 6
2.2 Gällande svensk rätt ......................... 7
2.2.1 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning..... 7
2.2.2 Reglerna om uppskjuten huvudförhandling . . 8
2.2.3 Reglerna om domarjäv .................. 10
2.3 Europakonventionen och dess tillämpning........ 11
2.3.1 Rätten till opartisk domstolsprövning....... 11
2.3.2 Målet Hauschildt mot Danmark........... 11
3 Allmän motivering ............................... 14
3.1 Översikt av frågor som Hauschildtdomen aktualise-
rar vad gäller svensk lagstiftning................... 14
3.1.1 Beslut om häktning m.m................. 15
3.1.2 Beslut om rättspsykiatrisk undersökning..... 17
3.1.3 Mål med flera tilltalade.................. 18
3.1.4 Tvistemål m.m......................... 19
3.1.5 Återförvisade mål ...................... 21
3.2 Ändrade regler vid uppskjuten huvudförhandling i
brottmål ..................................... 23
3.3 Jäv i brottmål .............................. 30
3.4 Vissa andra jävsfrågor ........................ 32
3.5 Ikraftträdande m.m.......................... 34
3.6 Kostnader ................................. 35
4 Upprättade lagförslag.............................. 35
5 Specialmotivering................................ 35
5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .... 35
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar ................... 38
6 Hemställan ..................................... 39
7 Beslut ......................................... 39
Bilagor
1 Sammanfattning av promemorian Ds 1992:23 ........... 40
2 Promemorians lagförslag........................... 42
3 Förteckning av remissinstanser som yttrat sig över
promemorian Ds 1992:23 ............................ 46
4 Lagrådsremissens lagförslag......................... 47
5 Lagrådets yttrande................................ 51
Prop. 1992/93:25
55
gotab 42813, Stockholm 1993