Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 6 maj 1993 för de åtgärder och det ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Lundgren
Riksdagen har beslutat om statligt stöd till banker och vissa andra
kreditinstitut. I propositionen föreslås att villkoren för statligt stöd skall
kunna prövas av en för ändamålet inrättad prövningsnämnd, Prövnings-
nämnden för bankstödsfrågor, samt att staten under vissa förhållanden
skall ha rätt att lösa in aktierna i ett kreditinstitut eller ställa det under
tvångsförvaltning. Vidare föreslås ändrade regler för avyttring av
egendom som en bank eller ett kreditmarknadsbolag förvärvat för att
skydda fordran.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 utom såvitt avser
ändringen av reglerna som berör kreditmarknadsbolag vilka avses träda
i kraft samtidigt med lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Prop. 1992/93:245
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § För att garantera stabiliteten i betalningssystemet och trygga
kreditförsörjningen lämnas statligt stöd enligt denna lag till banker och
vissa andra kreditinstitut. Syftet med statens åtagande är att garantera att
instituten kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Frågor om det statliga
stödet handläggs i första hand av Bankstödsnämnden.
För uppgifter enligt denna lag finns Prövningsnämnden för bankstöds-
frågor. Bestämmelser om nämndens sammansättning och om förfarandet
1 nämnden finns i 18-26 §§.
2 § Det statliga åtagandet om stöd omfattar inte
1. aktiekapital, om inte detta följer av att stöd har getts i form av
garanti vid en nyemission,
2. kapitaltillskott som får ingå i ett instituts kapitalbas som supp-
lementärt kapital och som inte är begränsat särskilt i förhållande till det
primära kapitalet, om inte detta följer av ett åtagande om stöd som
Bankstödsnämnden gjort,
3. förpliktelser som uppenbarligen är oförenliga med en sund bank-
verksamhet.
3 § Stöd kan lämnas till
1. banker med svensk oktroj och deras dotterföretag,
2. följande kreditinstitut med statlig anknytning: Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Stadshypotek Aktiebolag, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan, Aktiebolaget Svensk
Exportkredit, Aktiebolaget Industrikredit, Lantbrukskredit Aktiebolag och
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, och
3. företag som har inrättats av ett stödberättigat institut som ett led i
en rekonstruktion.
4 § Stöd lämnas
1. till fortsatt verksamhet i institut som är livskraftiga, och
2. för rekonstruktion eller avveckling i ordnade former av institut som
inte kan förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt.
5 § Stöd får förenas med villkor.
Stödet skall utformas på ett affärsmässigt sätt. Stödet skall vidare så
långt som möjligt ges en konkurrensneutral utformning.
Statens långsiktiga kostnader för stödet skall hållas så låga som möjligt.
Stödet skall utformas så att statens insatser så långt som möjligt kan
återvinnas. Om inte särskilda skäl talar för annat skall en avgift tas ut för Prop. 1992/93:245
lämnade garantier.
Staten bör tillförsäkras del i den värdestegring som uppkommer om ett
institut som fått stöd återfår sin lönsamhet.
Prövning av villkor för statligt stöd i vissa fall
6 § Om ett kreditinstitut utan statligt stöd skulle vara på obestånd,
skyldigt att upprätta särskild balansräkning eller ur stånd att uppfylla för
institutet föreskrivet krav på kapitaltäckning, kan Bankstödsnämnden
begära att Prövningsnämnden för bankstödsfrågor prövar ett förslag till
avtal om statligt stöd till kreditinstitutet och om villkoren för att institutet
skall få sådant stöd.
7 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor skall pröva om de av
Bankstödsnämnden föreslagna villkoren, mot bakgrund av det stöd som
Bankstödsnämnden på statens vägnar har erbjudit sig att lämna, är
oskäliga mot nämndens motpart.
Prövningsnämnden får jämka förslag till villkor som är oskäligt.
I Prövningsnämndens avgörande skall anges vid vilken tidpunkt
Bankstödsnämnden tidigast får begära inlösen enligt 10 § första stycket
1 eller begära förordnande av god man enligt 13 § första stycket 1.
8 § Villkor som skall prövas enligt 7 § får inte gälla personlig betal-
ningsskyldighet gentemot staten för ägare av aktier i ett aktiebolag eller
bankaktiebolag.
9 § Tvister om tolkning eller tillämpning av ett avtal mellan Bankstöds-
nämnden och ett kreditinstitut eller dess aktieägare om statligt stöd till
institutet prövas av Prövningsnämnden för bankstödsfrågor, om inte
parterna har enats om något annat.
Inlösen
10 § Staten har gentemot en aktieägare i ett kreditinstitut som är
aktiebolag eller bankaktiebolag rätt att lösa in aktierna, om
1. bolaget eller aktieägaren inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor funnit inte vara oskäliga,
2. bolaget eller aktieägaren inte har fullgjort en förpliktelse som följer
av avtal med Bankstödsnämnden och som är av väsentlig betydelse, eller
3. bolaget inte har en kapitalbas som uppgår till två procent av värdet
av bolagets placeringar, allt beräknat enligt de för bolaget gällande
reglerna om kapitaltäckning.
Rätt till inlösen enligt första stycket 1 föreligger inte om det efter
Prövningsnämndens tidigare prövning har inträffat någon omständighet
som medför att de av Bankstödsnämnden föreslagna avtalsvillkoren är
oskäliga.
En tvist huruvida rätt till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet
prövas av Prövningsnämnden på begäran av Bankstödsnämnden.
Prop. 1992/93:245
11 § Lösenbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar aktiens
verkliga värde vid den tidpunkt när Bankstödsnämnden begärde inlösen
eller prövning av lösenbeloppets storlek hos Prövningsnämnden för
bankstödsfrågor. Vid bestämmande av aktiens värde skall 17 § beaktas.
12 § Aktiebolagets eller bankaktiebolagets aktieägare är skyldiga att till
staten överlämna sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse eller, när det
är fråga om aktier i ett avstämningsbolag, att låta staten registreras som
ägare av aktierna enligt bestämmelserna i aktiekontolagen (1989:827), om
det är ostridigt mellan parterna att det föreligger lösningsrätt eller
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor har förklarat att sådan rätt
föreligger utan att samtidigt fastställa lösenbeloppet. Aktieägare har rätt
till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det aktie överlåtits till
dess lösenbeloppet förfaller till betalning.
I övrigt tillämpas 14 kap. 12 och 13 §§ aktiebolagslagen (1975:1385)
och 11 kap. 13 och 14 §§ bankaktiebolagslagen (1987:618). Därvid skall
för staten gälla vad som föreskrivs om moderbolag.
Tvångsförvaltning
13 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor skall på begäran av
Bankstödsnämnden förordna god man att under viss tid, högst ett år,
överta förvaltningen av en sparbank, en föreningsbank eller ett hypo-
teksinstitut, om kreditinstitutet
1. inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor Prövningsnämnden
funnit inte vara oskäliga,
2. inte har fullgjort en förpliktelse som följer av avtal med Bankstöds-
nämnden och som är av väsentlig betydelse, eller
3. inte har en kapitalbas som uppgår till två procent av värdet av
institutets placeringar, allt beräknat enligt de för institutet gällande
reglerna om kapitaltäckning.
Rätt att få god man förordnad enligt första stycket 1 föreligger inte om
det efter Prövningsnämndens tidigare prövning har inträffat någon
omständighet som medför att de av Bankstödsnämnden föreslagna
avtalsvillkoren är oskäliga.
14 § Den gode mannen övertar de befogenheter som tillkommer
1. i en sparbank huvudmännen,
2. i en föreningsbank föreningsmedlemmarna, och
3. i ett hypoteksinstitut styrelsen.
15 § Den gode mannen skall i lämplig omfattning samråda med före-
trädare för dem vilkas befogenheter han enligt 14 § har övertagit samt
med kreditinstitutets borgenärer.
16 § En god man skall ha den insikt och erfarenhet som uppdraget
kräver. Till god man får inte förordnas någon som står kreditinstitutet
nära eller är beroende av detta. Den som är anställd hos Bankstöds- Prop. 1992/93:245
nämnden eller ledamot av dess styrelse får inte förordnas till god man.
Flera gode män skall förordnas om det behövs med hänsyn till
uppdragets omfattning och beskaffenhet.
Om det behövs, skall även ersättare förordnas för god man.
Bestämmelserna om god man gäller även för ersättare.
Den gode mannen har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen bestäms av Prövnings-
nämnden för bankstödsfrågor och skall betalas av det institut som den
gode mannen förvaltar.
Den gode mannen skall entledigas, om han bedöms inte vara lämplig
eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget.
Värdering av tillgångar
17 § Om i en tvist enligt denna lag fråga uppkommer om värdet av
aktierna i ett bolag skall värdet bestämmas som om bolaget inte hade
omfattats av statens åtagande om stöd till kreditinstituten.
Prövningsnämndens sammansättning
18 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor består av tre ledamöter som
utses av regeringen. En av ledamöterna skall förordnas till ordförande
och en till vice ordförande. Dessa skall vara jurister och ha erfarenhet
som domare. Regeringen får utse högst två ersättare för ledamöterna i
nämnden. Förordnandena skall meddelas för viss tid.
Ledamot och ersättare i Prövningsnämnden skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Åtgärd som endast avser beredande av mål eller avskrivning av mål får
utföras av en ledamot. Närmare bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
Förfarandet i Prövningsnämnden
19 § Mål som avses i 6, 9, 10 och 13 §§ anhängiggörs skriftligen
genom ansökan. I övrigt gäller om förfarandet 3-5, 8, 11, 12, 14, 16-
26, 30-32, 38, 39 och 41-52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om
inte annat föreskrivs i denna lag.
20 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor skall delge ansökningen
med motparten och förelägga denne att inkomma med yttrande.
21 § Om en motpart, som inte delgetts ansökningen på annat sätt än
genom kungörelse enligt 16 § första stycket delgivningslagen (1970:428),
inte inkommer med yttrande skall Prövningsnämnden för bankstödsfrågor
förordna god man att bevaka dennes rätt i målet.
Den som förordnats till god man enligt första stycket har rätt till skälig Prop. 1992/93:245
ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Kostnaden skall stanna på staten.
22 § I handläggningen skall ingå muntlig förhandling om Prövnings-
nämnden för bankstödsfrågor finner att det behövs eller part begär det
och muntlig förhandling inte är uppenbart obehövlig.
23 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor får avgöra målet även om
part uteblir från muntlig förhandling eller inte inkommer med yttrande.
24 § I fråga om omröstning gäller 16 kap. rättegångsbalken i tillämpliga
delar.
Rättegångskostnader
25 § I mål om prövning av villkor skall vardera parten svara för sina
rättegångskostnader om inte annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
Om Prövningsnämnden för bankstödsfrågor jämkar föreslagna villkor
eller finner att villkoren är oskäliga får Prövningsnämnden förplikta
staten att helt eller delvis ersätta motparts rättegångskostnader.
I mål om inlösen och i mål om tvångsförvaltning skall vardera parten
svara för sina rättegångskostnader om inte annat följer av 18 kap. 6 §
rättegångsbalken. Prövningsnämnden får dock förplikta staten att helt
eller delvis ersätta motparts rättegångskostnader.
I mål om tolkning eller tillämpning av ett avtal gäller rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegångskostnader i mål vari förlikning är tillåten.
Överklagande
26 § Avgöranden av Prövningsnämnden för bankstödsfrågor får inte
överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 6-26 §§ upphör att gälla vid utgången av år 1995.
Prop. 1992/93:245
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
8 §’
För att skydda fordran får en bank
1. på offentlig auktion, en svensk eller utländsk börs eller en
auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid
exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för
fordringen, och
2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida
avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör
säkerhet för fordringen eller annan egendom.
Första stycket gäller inte egen aktie eller bevis om andel i eller tillskott
till föreningsbank. I fråga om sparbanks förvärv av bevis om tillskott till
garantifond eller grundfond i sparbanken gäller bestämmelserna i 5 kap.
7 § första stycket sparbankslagen (1987:619).
I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första
stycket får en bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning
av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet.
Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om
uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust, förvärva
ytterligare aktier i samma bolag.
Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får
banken, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebolag,
byta ut dessa aktier mot aktier i det andra aktiebolaget.
Den egendom som banken för-
värvat enligt denna paragraf skall
avyttras så snart det lämpligen kan
ske och senast när det kan äga rum
utan förlust för banken. Har egen-
domen inte avyttrats inom tre år
från förvärvet, krävs Finansinspek-
tionens tillstånd för fortsatt inne-
hav.
Den egendom som banken för-
värvat enligt denna paragraf skall
avyttras när det med hänsyn till
marknadsförhållandena lämpligen
kan ske. Egendomen skall dock
avyttras senast när det kan äga rum
utan förlust för banken. Banken
skall årligen till Finansinspektionen
avge en särskild redovisning av
egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
‘Senaste lydelse 1992:553.
3 Förslag till Prop. 1992/93:245
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
7 §
Trots bestämmelserna i 6 § får ett kreditmarknadsbolag för att skydda en
fordran dels på offentlig auktion eller på en svensk eller utländsk börs,
en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller
vid exekutiv försäljning köpa aktier eller andelar som är utmätta eller
utgör säkerhet för fordringen, dels överta aktier eller andelar som
betalning för fordran, om det finns anledning att anta att bolaget annars
skulle göra en avsevärd förlust.
Aktier eller andelar som förvär-
vats enligt första stycket och som
medfört att någon gräns som anges
i 6 § överskridits, skall avyttras så
snart det är lämpligt och senast
när det kan ske utan förlust för
kreditmarknadsbolaget. Om egen-
domen inte har avyttrats inom tre
år från förvärvet, krävs Finans-
inspektionens tillstånd för fortsatt
innehav.
Om ett förvärv enligt första
stycket medfört att någon gräns
som anges i 6 § har överskridits,
skall överskjutande aktier eller
andelar avyttras när det med hän-
syn till marknadsförhållandena
lämpligen kan ske. Egendomen
skall dock avyttras senast när det
kan äga rum utan förlust för bola-
get. Kreditmarknadsbolaget skall
årligen till Finansinspektionen avge
en särskild redovisning av egen-
domen.
10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Lundgren
Riksdagen beslutade den 18 december 1992 att staten skall garantera att
banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt
tid (prop. 1992/93:135, bet. 1992/93:NU16, rskr. 1992/93:155).
På Finansdepartementets uppdrag utarbetade justitierådet Johan Munck
i början av år 1993 en promemoria med förslag till lagstiftning för att
möta vissa problem som kan uppstå med anledning av riksdagens beslut.
Promemorian, som har remissbehandlats, finns tillgänglig i lagstift-
ningsärendet (dnr 1708/93).
Remissinstanserna har också fått tillfälle att framföra synpunkter på
promemorian vid en hearing den 1 april 1993. Närvarande vid hearingen
var representanter för Finansinspektionen, Allmänna pensionsfonden,
första - tredje fondstyrelserna, Svenska Bankföreningen, Aktiebolaget
Svensk Exportkredit, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges
Aktiesparares riksförbund.
I en skrivelse den 2 februari 1993 till Finansdepartementet har
Finansinspektionen begärt en översyn av reglerna i 2 kap. 8 § bank-
rörelselagen (1987:617) om bankers rätt att förvärva egendom för att
skydda fordran. En promemoria med utkast till proposition om ändrade
regler för innehav av egendom som en bank förvärvat för att skydda
fordran har utarbetats inom Finansdepartementet. Promemorian, som har
remissbehandlats, finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 698/93).
Jag kommer i detta lagstiftningsärende att behandla de förslag som
lämnats i justitierådet Johan Muncks promemoria och i den av Finans-
departementet utarbetade promemorian med utkast till proposition om
ändrade regler för innehav av egendom som bank förvärvat för att skydda
fordran. Till protokollet i ärendet bör fogas dels en sammanfattning av
justitierådet Johan Muncks promemoria som bilaga 1, dels promemorians
lagförslag som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som
bilaga 3, dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 4, dels
vid hearingen den 1 april 1993 förda minnesanteckningar som bilaga 5,
11
dels Finansinspektionens skrivelse som bilaga 6, dels en sammanfattning Prop. 1992/93:245
av Finansdepartementets promemoria som bilaga 7, dels promemorians
lagförslag som bilaga 8, dels en förteckning över remissinstanserna som
bilaga 9 och dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 10.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 april 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över ett förslag till lag om prövning av villkor för statligt stöd till
kreditinstitut, m.m. Det till Lagrådet remitterade lagförslaget bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 11.
Lagrådet har den 28 april 1993 yttrat sig över lagförslaget. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12.
Efter att i detta yttrande ha diskuterat bl.a. alternativ till den föreslagna
regleringen har Lagrådet sammanfattningsvis uttalat att Lagrådet inte vill
motsätta sig att förslaget läggs till grund för lagstiftning. En förutsättning
är dock att Lagrådets förslag och påpekanden rörande enskildheter i
lagförslaget beaktas. Jag återkommer i allmän- och specialmotiveringen
till dessa frågor.
Efter ytterligare överväganden ändrades det av Lagrådet granskade
förslaget såvitt avsåg prövningen av tvister som kan uppkomma i
anslutning till statens stöd till kreditinstituten. Enligt det nya förslaget
skall denna prövning ske av en särskilt inrättad prövningsinstans benämnd
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor. Regeringen beslutade den 29
april 1993 att inhämta Lagrådets yttrande såvitt avsåg 18 - 26 §§ samt
ikraftträdandebestämmelsen i det nya lagförslaget. Detta till Lagrådet
remitterade lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
13.
Lagrådet har den 5 maj 1993 yttrat sig över de till Lagrådet remit-
terade delarna av lagförslaget. Lagrådets yttrande bör fogas till proto-
kollet som bilaga 14.
Lagrådet har uttalat att övervägande skäl talar för att den föreslagna
Prövningsnämnden motsvarar vad som avses med begreppet "oavhängig
och opartisk domstol”. I övrigt har Lagrådet tagit upp en fråga om
muntlig procedur till vilken jag återkommer i allmän- och special-
motiveringen.
Härutöver har det gjorts vissa redaktionella ändringar i de remitterade
lagförslagen.
2.1.1 Bakgrund
Genom riksdagens beslut om åtgärder för att stärka det finansiella
systemet har slagits fast att staten skall garantera att banker och vissa
12
andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. I princip är Prop. 1992/93:245
avsikten att samtliga förbindelser skall omfattas av detta åtagande.
Riskkapital i form av aktier och s.k. eviga förlagslån omfattas dock inte,
och inte heller förpliktelser som uppenbarligen inte är förenliga med sund
bankverksamhet.
De kreditinstitut som skall kunna erhålla statligt stöd är i första hand
banker med svensk oktroj och dessas dotterbolag. Vissa kreditinstitut med
statlig anknytning skall också omfattas av stödet. När det i det följande
talas om kreditinstitut avses, om inte annat framgår av sammanhanget,
endast sådana kreditinstitut som avses kunna erhålla statligt stöd enligt de
av riksdagen beslutade riktlinjerna.
Statens åtagande kan ta sig uttryck i bl.a. garantier som täcker framtida
kreditförluster och utebliven avkastning på vissa tillgångar, olika typer
av lån, garantier som skyddar värdet av nyemitterat kapital samt
aktiekapitaltillskott. Stödåtgärderna skall utformas på ett affärsmässigt
sätt och så att statens långsiktiga kostnader minimeras.
I enlighet härmed skall de institut som söker stöd underkastas en
noggrann granskning som skall ligga till grund för bedömningen av hur
ett eventuellt stöd skall utformas. Staten skall kunna ställa villkor för
stödet; exempelvis kan staten kräva att vissa tillgångar förs över till en
särskild enhet inom institutet eller till ett särskilt bolag. Den nya statliga
myndigheten Bankstödsnämnden skall ha insyn i sådana enheter eller
bolag och fortlöpande få rapporter om verksamheten.
Staten kan också kräva att institutet förbinder sig att planera och
genomföra rationaliseringar och att rapportera detta arbete till staten.
Krav kan komma att ställas på nedsättning av aktiekapitalet.
För att statens långsiktiga kostnader för stödet skall kunna minimeras
skall, i varje fall när det gäller livskraftiga institut som bara behöver
temporärt stöd, också olika slags återbetalningsvillkor kunna ställas upp.
För att inte återbetalningsvillkoren skall medföra att en skuld måste
redovisas för bolaget avses sådana villkor i allmänhet komma att riktas
inte mot bolaget som sådant utan mot dess aktieägare och göras be-
roende av att det finns disponibla vinstmedel. Som villkor för stöd kan
i enlighet härmed krav ställas på att det i kreditinstitutets bolagsordning
tas in ett förbehåll om återbetalning samt en regel om att bolagsord-
ningen i denna del inte får ändras utan medgivande av regeringen.
När staten har skjutit till aktiekapital kan naturligtvis staten få tillbaka
sin insats helt eller delvis genom att sälja aktierna. Det är emellertid
avsett att staten också skall kunna gottgöra sig genom att kreditinstitutet
löser in statens aktier i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Även
i sistnämnda fall behövs föreskrifter i bolagsordningen.
Statens åtagande har utomordentligt stor räckvidd. Som framgår av
promemorian kan åtskilliga problem komma att uppstå när den allmänna
utfästelse om garanti som staten har lämnat skall ta sig uttryck i
praktiken.
Det kan nämligen inte bortses från att det beroende på omständig-
heterna kan tänkas uppstå fall då ett kreditinstitut eller dess ägare, med
13
hänsyn till de principer om återbetalningsskyldighet och andra villkor för
stöd som har lagts fast genom statsmakternas beslut, kan tänkas finna det
med sina affärsintressen bäst förenligt att avstå från att ta emot statligt
stöd. Det skulle också kunna tänkas att en vägran att ta emot stöd på de
villkor som staten erbjuder används som påtryckningsmedel. Staten - som
garanterat inte bara att kreditinstituten skall kunna fullgöra sina förpliktel-
ser utan också att detta skall kunna ske i rätt tid - kan knappast låta ett
kreditinstitut som omfattas av det statliga åtagandet gå i konkurs. Det är
inte säkert att de sanktioner som i övrigt kan komma i fråga för fall då
kreditinstitutet t.ex. inte kan klara kapitalkraven - i sista hand åter-
kallelse av verksamhetstillståndet och i vissa fall likvidation - i prakti-
ken visar sig vara tillräckligt effektiva. Även om det naturligtvis är
osannolikt att saken kommer att ställas på sin spets, bör frågan om hur
dessa frågor skall hanteras diskuteras innan de eventuellt uppstår i ett
konkret fall.
Ändamålet med utfästelsen om statlig garanti till kreditinstituten är att
säkerställa stabiliteten i och förtroendet för betalningssystemet samt att
trygga kreditförsörjningen. När sådana intressen står på spel - och frågan
således inte gäller endast kreditinstitutens eller deras ägares affärsin-
tressen - är det enligt min mening uppenbart att kreditinstituten bör vara
skyldiga att ta emot erbjudet stöd från staten, och detta gäller också om
stödet är förenat med sådana villkor av olika slag som förutsatts i
riksdagsbeslutet. Det behövs då någon ordning som möjliggör prövning
av sådana villkor. I det följande föreslår jag därför lagbestämmelser som
innebär att en särskilt inrättad prövningsnämnd skall pröva om de
erbjudna villkoren är oskäliga. Vidare förordar jag att staten i vissa fall
skall ha möjlighet att lösa in aktierna i ett institut som är aktiebolag eller
bankaktiebolag och att tvångsförvalta andra typer av kreditinstitut. Också
i denna situation behövs en ordning för prövning av frågan.
Prop. 1992/93:245
2.1.2 Prövning av villkor för statligt stöd
Mitt förslag: Om ett kreditinstitut utan statligt stöd skulle vara på
obestånd, skyldigt att upprätta särskild balansräkning eller ur
stånd att uppfylla lagstadgat krav på kapitaltäckning, skall en
särskilt inrättad prövningsnämnd, Prövningsnämnden för bank-
stödsfrågor, på begäran av Bankstödsnämnden pröva ett förslag
till avtal om stöd mellan Bankstödsnämnden och kreditinstitutet.
Prövningsnämnden skall pröva om de av Bankstödsnämnden
föreslagna villkoren för stödet är oskäliga. Om Prövningsnämnden
finner att ett villkor är oskäligt, skall nämnden kunna jämka
villkoret. De i riksdagsbeslutet angivna principerna för stödet tas
in i lagens inledande paragrafer.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att en permanent
skiljenämnd inrättas för att tillgodose de behov av prövning som kan
14
uppkomma med anledning av statens stöd till banker och andra kredit- Prop. 1992/93:245
institut. Skiljenämndens prövning skall kunna påkallas under förutsättning
att tre rekvisit är uppfyllda. För det första att Bankstödsnämnden finner
att statligt stöd bör utgå till ett kreditinstitut av hänsyn till intresset av
stabilitet i och förtroendet för betalningssystemet. För det andra att
kreditinstitutet utan statligt stöd skulle vara på obestånd eller skyldigt att
upprätta särskild balansräkning eller inte kunna uppfylla det lagstadgade
krav på kapitaltäckning som gäller för institutet. Slutligen att överens-
kommelse inte har kunnat träffas mellan Bankstödsnämnden och
kreditinstitutet eller, i förekommande fall, dess aktieägare om villkoren
för stödet. Skiljenämndens uppgift bör enligt promemorians förslag vara
att pröva om de av Bankstödsnämnden föreslagna villkoren är förenliga
med god affärssed och skäliga med hänsyn till omfattningen av det stöd
som nämnden på statens vägnar har erbjudit att lämna. Nämnden bör
däremot inte ha befogenhet att föreskriva andra villkor än de som
Bankstödsnämnden har erbjudit. I promemorian diskuteras också en
alternativ lösning som innebär att frågan om villkorens skälighet skall
prövas av en rådgivande opartisk nämnd. Promemorians förslag
innehåller inte några grundläggande bestämmelser om principerna för det
statliga stödet.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har framfört synpunkten att
det strikta kassationsförfarande som föreslås i promemorian bör lättas
upp. Skiljenämnden borde tillåtas att försöka finna alternativa lösningar
på problemen. Ett antal remissinstanser har också kritiserat lokutionen
"god affärssed" eftersom man menar att någon affärssed inte kan ha
utvecklats på bankstödsområdet. Svenska Bankföreningen anser att den
föreslagna skiljenämnden även bör kunna pröva om ett kreditinstitut
verkligen har behov av stöd. Svenska Fondhandlareföreningen och
Konkurrensverket anser att skiljenämnden även skall väga in konkur-
rensaspekten vid bedömningen av villkorens skälighet.
Skälen för mitt förslag: En förutsättning för att ett institut skall vara
skyldigt att ta emot statligt stöd bör vara att institutet är på obestånd eller
är skyldigt att upprätta s.k. kontrollbalansräkning eller inte uppfyller
gällande kapitaltäckningskrav. Villkoren för det statliga stödet bör enligt
min mening prövas av en för ändamålet särskilt inrättad prövningsnämnd,
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor.
I likhet med vad som anförts i promemorian anser jag att en prövning
av ett avtalsförslag om statligt stöd bör kunna påkallas endast av
Bankstödsnämnden. Det är uppenbart att Bankstödsnämnden inte kommer
att inleda ett förfarande inför Prövningsnämnden om kreditinstitutet inte
är i behov av stöd. Det är också uppenbart att Bankstödsnämnden
kommer att avbryta förfarandet inför Prövningsnämnden om institutet
under prövningens gång finner en lösning som gör att det inte längre
föreligger ett behov av statligt stöd. Slutligen får det tas för givet att ett
förfarande inför Prövningsnämnden inte kommer att inledas om
Bankstödsnämnden och kreditinstitutet eller dess ägare är överens om
utformningen av stödavtalet. Med hänsyn härtill bör kriterierna för när
15
Prövningsnämnden skall ta upp och pröva villkoren för statligt stöd Prop. 1992/93:245
kunna begränsas till att kreditinstitutet utan statligt stöd skulle vara på
obestånd, skyldigt att upprätta särskild balansräkning eller ur stånd att
uppfylla för institutet föreskrivet krav på kapitaltäckning.
I ärenden om stöd som är av principiell betydelse eller i övrigt är av
större vikt eller som avser garantier som skall utfärdas av Riksgälds-
kontoret skall regeringen godkänna avtalet eller principerna för detta (jfr
9 § förordningen (1993:215) om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut). Det är emellertid alltid Bankstödsnämnden som slutligen
ingår avtalet med kreditinstitutet och därmed alltid kommer att uppträda
som kreditinstitutets motpart vid en eventuell prövning av villkoren inför
Prövningsnämnden. I vissa fall - om villkoren riktas mot aktieägare (jfr
avsnitt 2.1.1) -kan enskilda aktieägare vara part vid sidan av eller i stället
för kreditinstitutet.
Jag kan instämma i den av vissa remissinstanser framförda synpunkten
att något som kan betecknas god affärssed inte har kunnat utvecklas på
bankstödsområdet. Den fråga som skall prövas av Prövningsnämnden bör
vara huruvida det aktuella villkoret är oskäligt eller inte. Ledning för vad
som avses med detta utryck bör kunna sökas i annan lagstiftning där
denna lokution förekommer, t.ex. 36 § avtalslagen. Det måste dock
naturligtvis beaktas att några avtal som är direkt jämförliga med dem som
kan förväntas träffas mellan Bankstödsnämnden och stödbehövande
kreditinstitut inte har förekommit tidigare. Som anförts tidigare kan ingen
affärssed anses ha utbildats just på bankstödsområdet. Å andra sidan bör
viss ledning för vad som kan anses vara godtagbara avtalsvillkor kunna
finnas på angränsande områden, exempelvis avtal om företagsrekonstruk-
tioner.
Uppgiften att avväga konkurrensneutraliteten vid utformningen av
stödet bör endast ligga på Bankstödsnämnden. Prövningsnämnden skall
enbart pröva om uppställda villkor är oskäliga mot det aktuella institutet
eller dess ägare, inte om de är oskäliga mot andra institut på marknaden.
Däremot skall Prövningsnämnden vid sin prövning även beakta att det
i avtalet inte finns villkor som strider mot den associationsrättsliga s.k.
likhetsprincipen, t.ex. ett villkor som innebär en otillbörlig fördel för
aktieägare till nackdel för bolaget och annan aktieägare.
Jag kan förstå de remissinstanser som anser att det i promemorian
föreslagna kassationssystemet är för stelt. Därför föreslår jag att en
jämkningsmöjlighet för Prövningsnämnden införs. Eftersom förfarandet
i Prövningsnämnden är begränsat till att gälla frågan om villkorens
eventuella oskälighet innebär en sådan möjlighet inte att Prövningsnämn-
den kan förplikta staten att lämna stöd på de av Prövningsnämnden
jämkade villkoren. Bankstödsnämnden eller regeringen kan således välja
att inte ingå avtal på dessa villkor. Om så sker får nya förhandlingar tas
upp mellan Bankstödsnämnden och kreditinstitutet och eventuellt en
prövning av ett nytt avtalsförslag ske i Prövningsnämnden.
Om Prövningsnämnden finner att villkoren i ett avtalsförslag från
Bankstödsnämnden inte är oskäliga blir kreditinstitutet och/eller dess
16
aktieägare i praktiken skyldiga att anta förslaget. Sker inte det skall Prop. 1992/93:245
Bankstödsnämnden nämligen enligt mitt förslag kunna begära inlösen av
aktier i institutet resp, begära tvångsförvaltning av institutet. Jag
återkommer i det följande närmare till detta (avsnitt 2.1.3). I ett beslut
att villkoren i ett avtalsförslag inte är oskäliga skall Prövningsnämnden
därför även ange när Bankstödsnämnden tidigast får begära inlösen eller
tvångsförvaltning.
Lagrådet har i sitt yttrande den 28 april 1993 anfört att lagen bör
innehålla de grundläggande bestämmelserna angående ändamålet med och
förutsättningarna för stödåtgärder samt vad dessa kan innebära. Skälet är
att bestämmelserna har betydelse för den prövning som skall göras i
enskilda fall. Jag delar denna uppfattning och föreslår därför att
huvuddragen av de statliga stödåtgärderna enligt riksdagens beslut anges
i lagens inledande bestämmelser. I huvudsak motsvarande bestämmelser
finns för närvarande i förordningen (1993:215) om statligt stöd till banker
och andra kreditinstitut. Jag kommer emellertid i samband med att lagen
träder i kraft föreslå regeringen att denna förordning skall ersättas av en
ny förordning om Bankstödsnämnden som inte innehåller några sådana
bestämmelser. Den nya förordningen skall träda i kraft samtidigt med den
nu föreslagna lagen.
I och med att de nu nämnda bestämmelserna införs i lagen föreslår jag
att den får beteckningen lag om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut.
2.1.3 Inlösen och tvångsförvaltning
Mitt förslag: Staten skall ha rätt att lösa in aktierna i ett kredit-
institut som är aktiebolag eller bankaktiebolag, om institutet eller
dess ägare inte antagit ett avtalsförslag som har prövats av Pröv-
ningsnämnden för bankstödsfrågor. Förutsättningen är att Pröv-
ningsnämnden vid sin prövning har funnit att villkoren i av-
talsförslaget inte är oskäliga och att inte nya omständigheter leder
till en annan bedömning. Rätt till inlösen skall också föreligga om
institutet eller dess ägare underlåter att följa ett ingånget avtal
med Bankstödsnämnden och om institutets kapitaltäckningsgrad
understiger två procent. Om institutet är en sparbank, förenings-
bank eller ett hypoteksinstitut skall under samma förutsättningar
efter begäran av Bankstödsnämnden god man förordnas att under
högst ett år överta förvaltningen av institutet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag
(se promemorian s. 13 f). I promemorian har föreslagits att sedan en
prövning av villkoren skett och dessa befunnits inte vara oskäliga skall
ett institut eller dess ägare kunna föreläggas att anta avtalsförslaget.
Promemorians förslag innehåller inte något om att det i ett mål om
2 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 245
17
inlösen eller tvångsförvaltning skall kunna prövas om nya omständigheter Prop. 1992/93:245
har medfört att avtalsförslaget har blivit oskäligt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokat-
samfund har ställt sig bakom att det finns ett behov för staten att kunna
tillgripa inlösen eller tvångsförvaltning i de situationer som angetts i
promemorian. Några remissinstanser har föreslagit att tvångsförvaltning
skall kunna tillämpas även för institut som är aktiebolag eller bank-
aktiebolag.
Skälen för mitt förslag: Även om Prövningsnämnden funnit att
villkoren i ett avtalsförslag av Bankstödsnämnden inte är oskäliga kan det
förekomma att ett institut eller dess ägare inte accepterar avtalet. När det
inte går att nå en lösning i samförstånd måste det finnas en ändamålsenlig
påföljd. I promemorian har föreslagits att i det fall avtalet inte accepteras
skall inlösen eller tvångsförvaltning kunna komma i fråga. Detta är
naturligtvis åtgärder som så långt som möjligt bör undvikas, men som i
vissa fall kan bli nödvändiga därför att det inte finns någon arman utväg.
Lagrådet har i sitt yttrande den 28 april 1993 tagit upp den situationen
att nya omständigheter inträffar sedan villkoren prövats. Lagrådet
konstaterar därvid att frågan om villkorens bristande skälighet inte kan
prövas på nytt vid ansökan om inlösen eller tvångsförvaltning trots att
nya omständigheter har tillkommit. Med anledning härav föreslår
Lagrådet att det införs en mer vidsträckt prövningsrätt. Jag delar denna
uppfattning och föreslår därför att Prövningsnämnden skall kunna beakta
nya omständigheter som tillkommit efter den tidigare prövningen av
villkoren.
Det finns även andra situationer där inlösen eller tvångsförvaltning kan
vara nödvändig för att kunna hantera situationen. En sådan situation är
att ett kreditinstitut eller dess ägare underlåter att fullgöra villkor som
gäller för statligt stöd i ett avtal med Bankstödsnämnden. Bankstöds-
nämnden kan i och för sig i denna situation på statens vägnar i vanlig
ordning väcka en fullgörelsetalan vid allmän domstol. Detta kan
emellertid i vissa fall vara föga ändamålsenligt, t.ex. om det gäller
förpliktelser för aktieägarna att rösta på visst sätt vid bolagsstämman
eller om ett institut åtagit sig vissa organisationsåtgärder för rationalise-
ring men bolagsstämman underlåter att fatta de nödvändiga besluten. En
fullgörelsedom blir i dessa situationer ett föga meningsfullt medel att få
åtgärden genomförd. Även i denna situation är det nödvändigt att staten
har en möjlighet till inlösen eller tvångsförvaltning.
En annan situation när inlösen eller tvångsförvaltning är motiverad är
när ett institut hamnat i en verklig katastrofsituation som kräver ett
mycket snabbt ingripande. I den amerikanska lagstiftningen, som något
berörts i prop. 1992/93:135 (s. 13), betraktas en bank som en "critically
undercapitalized institution" om dess kapitalbas inte överstiger två
procent av kapitalkravet. Den ansvariga myndigheten - Federal Deposit
Insurance Corporation (FDIC) - har då en principiell skyldighet att inom
90 dagar överta banken. Med hänsyn till att principerna om kapitalkrav
för banker är internationellt vedertagna bör även i Sverige införas en
18
möjlighet till inlösen eller tvångsförvaltning om kapitaltäckningsgraden Prop. 1992/93:245
i ett institut går ned under två procent.
Jag vill i detta sammanhang något beröra frågan, om en reglering som
tillåter inlösen eller tvångsförvaltning efter de kriterier jag nu angett står
i överensstämmelse med de internationella förpliktelser som Sverige
åtagit sig. Det finns därvid anledning att uppmärksamma 1952 års
tilläggsprotokoll till Europakonventionen. I detta protokoll, artikel 1,
föreskrivs att envar fysisk eller juridisk persons egendom skall lämnas
okränkt och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas
intresse och under förutsättningar som anges i lag och av folkrättens
allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker inte en stats rätt
att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att
reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det
allmännas intresse.
I sin praxis har Europadomstolen ställt upp ett krav på balans mellan
allmänna och enskilda intressen. För att ett ingrepp i den enskilda
äganderätten skall vara godtagbart räcker det inte med att det är
betydelsefulla allmänna intressen som tillgodoses, utan det måste göras
en avvägning av vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar. Detta
proportionalitetsresonemang är tillämpligt inte bara när den enskilde
berövas sin egendom utan också vid inskränkningar i egendomens
användning, såsom vid tvångsförvaltning (jfr Danelius, Mänskliga
rättigheter, 4:e uppl. s. 249 och 253).
Betalningssystemets stabilitet och en sund utveckling av bankverksam-
heten är så framträdande intressen att de motiverar långtgående ingrepp
i äganderätten. Man kan därför utgå från att en lagstiftning som
möjliggör inlösen eller tvångsförvaltning under de förutsättningar som jag
föreslagit här, skulle vara förenlig med Europakonventionens tilläggs-
protokoll.
Några remissinstanser, däribland Svenska Bankföreningen, har ansett
att det bör övervägas om inte tvångsförvaltning, som en mindre
ingripande åtgärd, bör kunna komma i fråga även för institut som är
aktiebolag eller bankaktiebolag. Bankföreningen menar att genom en
tvångsförvaltning skulle ett rekonstruktionsförfarande av ett institut kunna
underlättas. Bankföreningen har även ifrågasatt om staten måste överta
ett institut för att detta skall kunna avvecklas i ordnade former utan en
konkurs.
Jag delar den uppfattning som framförts i promemorian, att inlösen är
den mest ändamålsenliga vägen när det är fråga om ett institut som är
aktiebolag eller bankaktiebolag. Jag kan inte dela Bankföreningens
uppfattning att en tvångsförvaltning kan underlätta en rekonstruktion. I
de fall där förutsättningarna är uppfyllda för ett inlösenförfarande kan
man med stor säkerhet sluta sig till att det inte föreligger något intresse
från ägarna att delta i en rekonstruktion av institutet. Jag är således av
den uppfattningen att det i fråga om institut som är aktiebolag eller
bankaktiebolag saknas skäl för att även tvångsförvaltning skall kunna
komma i fråga.
19
Prop. 1992/93:245
2.1.4 Reglerna vid inlösen och tvångsförvaltning
Mitt förslag: Reglerna vid inlösen bör i huvudsak utformas på
samma sätt som vid inlösen av minoritetsaktier i aktiebolag och
bankaktiebolag. Lösenbeloppet skall bestämmas så att det motsva-
rar aktiens verkliga värde vid tidpunkten för statens begäran hos
Prövningsnämnden om inlösen eller prövning av lösenbeloppets
storlek.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag
(promemorian s. 17 f). Promemorian innehåller inget förslag till
bestämmelse om efter vilka grunder ersättningen vid inlösen skall
bestämmas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över reglerna
vid inlösen har inte haft något att erinra mot att dessa utformas i överens-
stämmelse med reglerna om inlösen av minoritetsaktier i aktiebolag och
bankaktiebolag. Justitiekanslem, Svea hovrätt och Juridiska fakul-
tetsstyrelsen vid Uppsala Universitet har framfört att, mot bakgrund av
innehållet i 2 kap. 18 § regeringsformen, grunderna för beräkningen av
ersättningen vid inlösen bör anges i lagen. Ett par remissinstanser har
efterlyst regler som motsvarar aktiebolagslagens bestämmelser om
räntekompensation för det fall överlåtelse av aktie sker innan ersättnings-
beloppet utgår och om förordnande av god man att bevaka frånvarande
aktieägares rätt.
Skälen för mitt förslag: I regeringsformen 2 kap. 18 § föreskrivs att
varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation
eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning enligt
grunder som bestäms i lag. Denna regel i regeringsformen är en av de
bestämmelser som avser att garantera den enskildes rättsställning i
förhållande till det allmänna. En rätt för staten att inlösa aktierna i ett
institut innebär otvetydigt en föreskrift om egendomsavhändelse från
enskilda till det allmänna som är ett sådant förfogande att bestämmelsen
i 2 kap. 18 § regeringsformen är tillämplig. Jag delar därför den
synpunkt som framförts av några av remissinstanserna att grunderna för
beräkningen av lösenbeloppet vid inlösen måste anges i lag.
Det är svårt att i lagen exakt ange hur en aktie i materiellt hänseende
skall värderas. Regeln måste ge tillämparen ett visst spelrum. Grunder
för värderingen bör emellertid kunna anges i lagen. Detta är också enligt
min mening tillfyllest för att uppfylla de krav som ställs i regerings-
formen.
Nuvarande regler i aktiebolagslagen om inlösen av minoritetsaktier
saknar regler för beräkning av lösenbeloppet. Emellertid angavs i den
tidigare aktiebolagslagen från 1944 att lösenbeloppet skulle bestämmas
så att det motsvarade aktiens verkliga värde. Att denna bestämmelse inte
20
behölls i den nuvarande aktiebolagslagen motiverades med att regeln var Prop. 1992/93:245
självklar och skulle komma att gälla under alla förhållanden. I nuvarande
praxis torde också aktiens verkliga värde utgöra grund för beräkningen
av lösenbeloppet. Med hänsyn till att de regler och den praxis som
utvecklats i fråga om inlösen av minoritetsaktier bör vara vägledande
även vid ett inlösenförfarande av ett kreditinstitut bör aktiens verkliga
värde anges som grund för bestämmandet av lösenbeloppet.
I lagen bör även anges värderingstidpunkten. Aktiebolagslagen
innehåller inte heller i detta avseendet någon bestämmelse. I praxis synes
emellertid vanligtvis tidpunkten för begäran om inlösen tillämpas. Visst
stöd för denna praxis återfinns även i förarbetena till aktiebolagslagen.
Den praxis som utvecklats för inlösen av minoritetsaktier bör även här
vara vägledande. Värderingstidpunkten bör därför i lagregeln anges till
tiden för Bankstödsnämndens begäran hos Prövningsnämnden om inlösen.
Lagrådet har i sitt yttrande den 28 april 1993 påpekat att den värde-
ringstidpunkt som angetts tar sikte på fall då frågan om huruvida rätt till
inlösen föreligger är tvistig, medan det saknas bestämmelse om vilken
eller vilka värderingstidpunkter som skall gälla för det fall att parterna
är ense om att förutsättningarna för inlösen är för handen. Enligt
Lagrådets mening bör en komplettering komma till stånd i detta hänseen-
de. Jag godtar Lagrådets uppfattning och återkommer i specialmotive-
ringen till hur bestämmelsen bör utformas.
Som ett par remissinstanser påpekat innehåller promemorians lagförslag
ingen regel om räntekompensation för det fall överlåtelse av aktie skett
innan lösenbeloppet förfallit till betalning eller bestämmelse om förordna-
de av god man att bevaka frånvarande aktieägares rätt. Jag delar
remissinstansernas synpunkt att förslaget bör kompletteras i dessa
avseenden.
För institut som inte är aktiebolag eller bankaktiebolag kan i stället för
inlösen tvångsförvaltning komma i fråga. Om förutsättningarna för
tvångsförvaltning är uppfyllda, skall en person med den särskilda insikt
och erfarenhet som uppdraget kräver utses att som god man handha
förvaltningen av institutet. Den gode mannen behöver emellertid enligt
min uppfattning inte alltid - som föreslagits i promemorian - vara
lagfaren. Flera gode män bör kunna utses om det med hänsyn till
uppdragets omfattning och beskaffenhet är behövligt.
Lagrådet har i sitt yttrande den 28 april 1993 påpekat att lagråds-
remissens lagförslag saknar bestämmelser om ersättning till den gode
mannen och om vem eller vilka som skall svara för ersättningen. Dessa
frågor bör enligt Lagrådets mening övervägas. Jag delar Lagrådets
uppfattning, och jag kommer i specialmotiveringen att återkomma till hur
bestämmelserna bör kompletteras i detta hänseende.
21
2.1.5 Prövningen av tvister som kan uppkomma på grund av statens Prop. 1992/93:245
stöd till kreditinstitut
Mitt förslag: Prövningen av att villkoren i ett förslag till avtal om
statligt stöd inte är oskäliga skall göras av en särskilt inrättad
nämnd, Prövningsnämnden för bankstödsfrågor. Tvist om inlösen
och inlösenbeloppets storlek eller om tvångsförvaltning skall också
prövas av Prövningsnämnden. Vid prövningen i nämnden skall i
huvudsak förfarandereglema i förvaltningsprocesslagen tillämpas.
Nämnden skall bestå av tre ledamöter och dess avgöranden skall
inte kunna överklagas.
Promemorians förslag: I promemorian har föreslagits att en permanent
skiljenämnd inrättas för att tillgodose de behov av prövning som kan
uppkomma med anledning av statens stöd till banker och andra kredit-
institut. I promemorian diskuteras en alternativ lösning enligt vilken
prövningen av villkoren skall ske i en rådgivande opartisk nämnd och
frågor om inlösen och tvångsförvaltning prövas av Svea hovrätt i särskild
sammansättning.
Remissinstanserna: Riksbanken, Svenska Bankföreningen och de
remissinstanser som företräder näringslivet har förordat att en permanent
skiljenämnd inrättas. Domstolarna, Justitiekanslem och Finansinspek-
tionen har förordat den i promemorian diskuterade domstolslösningen.
Skälen för mitt förslag: Det är angeläget att villkoren för det statliga
stödet skall kunna bli föremål för en opartisk prövning. Enligt min
mening är det inte tillräckligt med en ordning som innebär att parterna
skall kunna hänskjuta frågan till en sådan rådgivande nämnd som
diskuteras i promemorians avsnitt 6. Jag anser att villkoren för det
statliga stödet bör kunna prövas av ett organ som uppfyller de krav på
opartiskhet och oberoende som ställs på en domstol. När det gäller frågor
om inlösen och tvångsförvaltning råder det ingen tvekan om att denna
prövning måste ske i en sådan ordning. Enligt min mening är det en stor
fördel om de aktuella frågorna kan prövas av ett och samma organ.
Vid prövningen av en tvist som kan uppkomma med anledning av
statligt stöd till ett kreditinstitut är det främst två krav som måste ställas
på förfarandet. Prövningsförfarandet måste vara snabbt och flexibelt, och
den instans som prövar tvisten måste besitta en hög kompetens med
särskild sakkunskap på området.
I promemorian föreslogs att en permanent skiljenämnd skulle inrättas
för att tillgodose de behov av prövning som kan uppkomma. Denna
nämnd skulle bestå av en ordförande och två andra ledamöter samt
ersättare för ledamöterna. Regeringen skulle förordna ledamöter och
ersättare i skiljenämnden. Ordföranden och ersättare för ordföranden
skulle vara eller ha varit ordinarie domare. Av övriga ledamöter skulle
22
en jämte ersättare för denne utses efter förslag av Justitiekanslem och Prop. 1992/93:245
den andre jämte ersättare utses efter förslag av Svenska Bankföreningen.
Nämndens avgörande skulle inte få överklagas.
Flera remissinstanser har anfört att det är viktigt att den föreslagna
nämnden inte förväxlas med en vanlig skiljenämnd. Det kan, särskilt i
internationella sammanhang, skapa begreppsförvirring om benämningen
skiljenämnd används. Riksbanken har förslagit beteckningen Prövnings-
nämnden för bankstödsfrågor. Ett antal remissinstanser, bl.a. Riksbanken
och Svenska Bankföreningen, har även framfört den synpunkten att det
klart skall markeras att det inte är fråga om något partssammansatt organ
och att nomineringsrätten för Justitiekanslem och Svenska Bankföre-
ningen därför bör tas bort. Svea hovrätt och Svenska Bankföreningen har
föreslagit att nämnden skall bestå av fem ledamöter.
Jag håller med om att det organ som skall pröva frågor enligt den
föreslagna lagen bör utformas så att det klart framgår att det uppfyller
kraven för en opartisk och oberoende domstolsprövning och de krav som
Europakonventionen ställer. I artikel 6 i konventionen föreskrivs att den
enskilde skall vara berättigad till domstolsprövning när det gäller
prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter och det synes enligt
Europadomstolens praxis inte råda någon tvekan om att de förpliktelser
som det kan bli fråga om här faller under denna bestämmelse. I den först
avlämnade lagrådsremissen föreslogs att Svea hovrätt i särskild sam-
mansättning skulle pröva dessa frågor. Hovrätten skulle bestå av tre
lagfarna domare och två särskilda ledamöter. Efter ytterligare övervägan-
den har jag emellertid funnit att den typ av mål som skall prövas enligt
förslaget kräver att alla ledamöter har särskild sakkunskap. Därmed
skulle en prövning i hovrätten bli onaturlig eftersom man helt skulle
avvika från sammansättningsreglema i hovrätten.
Jag anser därför att den bästa lösningen är att inrätta en särskild
prövningsinstans som skall uppfylla de krav som ställs på en domstol.
Jag ansluter mig till Riksbankens förslag att denna instans bör kallas
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor. Den bör bestå av tre ledamöter
och dess avgöranden bör inte kunna överklagas. Regeringen bör enligt
min mening utse samtliga ledamöter och ersättare utan att någon
sammanslutning eller något organ ges rätt att nominera kandidater.
Ledamöterna skall besitta en hög kompetens med särskild sakkunskap på
området.
Om förfarandereglema för Prövningsnämnden utformas med utgångs-
punkt i förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan kraven på snabbhet och
flexibilitet tillgodoses. Det innebär att Prövningsnämnden kan anpassa
handläggningen efter vad det enskilda målet kräver. Det är enligt min
mening också en stor fördel om man i fråga om förfarandet kan knyta an
till ett befintligt regelsystem. Ett fåtal särregler krävs dock. Eftersom
Prövningsnämnden blir första och enda instans bör, inte minst med
hänsyn till Europakonventionens krav, muntlig förhandling ingå i
handläggningen. En uttrycklig regel om detta bör tas in i lagen.
Lagrådet har i sitt yttrande den 5 maj 1993 anfört att det är tveksamt om
23
den valda formuleringen i tillräcklig grad sätter dens intressen i Prop. 1992/93:245
förgrunden som önskar ett muntligt förfarande. Jag återkommer till detta
i specialmotiveringen.
Även i fråga om rättegångskostnader krävs särskilda regler. Jag
kommenterar dessa närmare i specialmotiveringen. I övrigt kan i fråga
om förfarandet i Prövningsnämnden hänvisas till förvaltningsprocess-
lagens regler om måls anhängiggörande, handläggning, bevisning och
beslut.
2.2.1 Nuvarande regler om förvärv av egendom
Bankernas verksamhet är i gällande lagstiftning förenad med restriktioner
i fråga om hur bankrörelsen skall bedrivas. Den egendom som en bank
får förvärva och driva handel med räknas upp i lagen. En bank är i
princip förbjuden att förvärva fast egendom som placeringstillgång och
får endast i begränsad utsträckning förvärva aktier och andelar i företag.
Förvärv av fast egendom, tomträtt och bostadsrätt får i huvudsak
endast ske för att erhålla lokaler för bankens verksamhet eller bostad åt
någon som är anställd i banken, 2 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617,
BRL). Aktier och andelar i företag får efter regeringens eller Finans-
inpektionens tillstånd förvärvas i försäkringsbolag eller i företag vars
ändamål kan antas vara till nytta för banken eller det allmänna, s.k.
organisationsförvärv, 2 kap. 6 och 6 a §§ BRL. Därutöver får en bank
förvärva aktier till ett värde inte överstigande 30 procent av kapital-
basen, 2 kap. 15 a § BRL.
Som skäl för denna restriktiva inställning har beträffande fastigheter
bl.a. angetts att sådana förvärv till sin karaktär är mindre likvida
placeringar och därför ligger tämligen långt ifrån en banks i huvudsak
kortfristiga verksamhet.
Från de nu redovisade reglerna finns i 2 kap. 8 § BRL undan-
tagsbestämmelser som medger en bank att under vissa förutsättningar
överta egendom som banken enligt huvudreglerna annars är förbjuden att
förvärva. Enligt denna paragraf får en bank för att skydda sin fordran
dels köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen,
dels, om det föreligger risk för avsevärd förlust, överta viss egendom
som betalning för fordran. För att göra det möjligt att överlåta förvalt-
ningen av den egendom som banken övertagit eller att i ett bolag fortsätta
driften med egendomen, får banken enligt tredje stycket förvärva aktier
i ett bolag som bildats för detta ändamål. En bank får vidare enligt
bestämmelsen i utbyte mot aktie i ett sådant bolag som överlåter sina
tillgångar till ett annat aktiebolag förvärva aktier i det bolag som
övertagit egendomen.
Egendom som en bank förvärvat för att skydda fordran skall enligt
paragrafens sjätte stycke avyttras, så snart det lämpligen kan ske och
senast när det kan äga rum utan förlust för banken. En avyttring av
24
egendomen skall ske inom tre år, om inte Finansinspektionen medger att Prop. 1992/93:245
egendomen innehas under längre tid.
Den nuvarande huvudregeln om att egendomen skall avyttras "så snart
det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för
banken" infördes genom 1933 års banklagstiftning. Denna reglering
innebar en skärpning av tidigare bestämmelse som endast hade föreskrivit
att egendomen skulle avyttras så snart det kunde ske till belopp som
täckte bankens fordring. Den ändrade lydelsen motiverades med att
förvärvsbestämmelsen var en undantagsregel som förutsatte att egen-
domen inte omedelbart kunde försäljas till normalt pris, beroende på
tillfällig frånvaro av köpare. Ett uppskov med realisationen av egen-
domen borde därför inte göras längre än att man kunde erhålla ett rimligt
försäljningspris. Den tidigare formuleringen menade man kunde ge stöd
för ett alltför långt innehav för det fall att exempelvis säkerhetens värde
under en högkonjuktur överskattats och egendomen aldrig eller endast i
händelse av extremt gynsamma förhållande kunde stiga i värde till ett
belopp motsvarande bankens fordring (prop. 1933:167 s.37 f).
I samband med att den nuvarande bankrörelselagen infördes komplet-
terades huvudregeln med att egendomen skulle avyttras inom tre år.
Denna bestämmelse motiverades med att de överväganden som låg
bakom 1933 års banklagstiftning alltjämt var giltiga och att även den be-
stämmelsen kunde kritiseras för att den kunde åberopas för ett alltför
långt uppskov med avyttrandet av egendomen. Bestämmelsen borde
därför kompletteras med en maximal tidsgräns för innehavet. Om ett
engagemang som föranlett banken att överta viss egendom fick dra ut på
tiden fanns det risk för att engagemanget förstorades, bl.a. genom
kreditgivning eller större kapitalinvesteringar, som kunde medföra att det
blev svårare för banken att avveckla sitt engagemang (se prop.
1986/87:12, Band 1, s. 226 f).
I finansbolagslagen (1988:606) och i kreditaktiebolagslagen (1963:76)
finns inte några regler som begränsar sådana bolags förvärv av fas-
tigheter och s.k. placeringsaktier. I kreditaktiebolagen förekommer det
emellertid regelmässigt att det i bolagsordning intagits en bestämmelse
som begränsar bolagets möjlighet att förvärva aktier, dock med undantag
för fall motsvarande vad som anges i 2 kap. 8 § BRL. Vidare gäller
BRL:s regler för sådana finansbolag och kreditaktiebolag som ingår i en
bankkoncem (1 kap. 11 § BRL).
I lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag (KMBL) ges enhetliga
regler för sådana kreditinstitut som idag regleras i kreditaktiebolagslagen
och finansbolagslagen. Lagen träder i kraft den dag regeringen be-
stämmer. Avsikten är att lagen skall träda i kraft samtidigt som EES-
avtalet. För kreditmarknadsbolag får organisationsförvärv av aktier och
andelar i företag endast ske efter tillstånd av Finansinspektionen, 3 kap.
5 § KMBL. Därutöver får ett kreditmarknadsbolag förvärva aktier till ett
värde inte överstigande 60 procent av kapitalbasen, 3 kap. 6 § KMBL.
En undantagsbestämmelse beträffande aktier och andelar, motsvarande
den i 2 kap. 8 § BRL, finns i 3 kap. 7 § KMBL. Aktier och andelar som
25
förvärvats för att skydda fordran skall således enligt sistnämnda paragrafs Prop. 1992/93:245
andra stycke avyttras, så snart det är lämpligt och senast när det kan ske
utan förlust för kreditmarknadsbolaget. Om egendomeir inte har avyttrats
inom tre år från förvärvet, krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt
innehav. Några restriktioner i fråga om förvärv av fast egendom finns
inte i lagen.
2.2.2 Ändrade regler för innehav av egendom som en bank eller ett
kreditmarknadsbolag har övertagit för att skydda fordran
Mitt förslag: Reglerna om bankers rätt att förvärva och inneha
egendom som placeringstillgång kvarstår oförändrade. Egendom
som en bank övertagit för att skydda fordran skall avyttras när det
med hänsyn till marknadsförhållandena lämpligen kan ske och
senast när det kan äga rum utan förlust för banken. Detsamma
skall gälla aktier och andelar som ett kreditmarknadsbolag förvär-
vat för att skydda fordran. De nuvarande regelema i bankrörelse-
lagen och lagen om kreditmarknadsbolag om att sådan egendom
skall avyttras inom tre år, om inte Finansinspektionen ger tillstånd
till fortsatt innehav, avskaffas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag, vad avser
ändringarna i bankrörelselagen. Promemorian innehåller inget förslag till
ändring av kreditmarknadsbolagslagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan erinran. Svenska Bankföreningen har dock i första hand förordat
att banker ges en generell rätt att förvärva och inneha fast egendom som
placeringstillgång. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har ansett
att banker och hypoteksinstitut skall ha rätt att äga de fastigheter, som de
övertagit för att skydda fordran, så länge kreditinstitutet finner det
lönsamt samt i vart fall förordat ett modifierat fordringstäckningsbegrepp.
Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen har efterlyst en
precisering av förlustbegreppet. Inspektionen anser att en rimlig tolkning
av begreppet utan förlust bör var att banken kan avyttra egendomen till
ett belopp som motsvarar vad banken haft att fordra av låntagaren
avseende kapital och ej erlagd ränta enligt lånevillkoren vid över-
tagandetidpunkten. Bankföreningen har förordat ett mer omfattande
förlustbegrepp vilket bl.a. omfattar även kostnader som banken haft för
fastigheten och som inte täcks av inkomna hyror etc. Svenska Bankföre-
ningen och Svenska revisorsamfundet har föreslagit att rekvisitet om
marknadsförhållandena ges en något annan avfattning.
Skälen för mitt förslag: Det finansiella systemet har under senare år
kännetecknats av ökade ekonomiska problem och kraftigt stigande
kreditförluster för bankkoncemema. Under mitten och slutet av 1980-
talet kom kredit- och fastighetsmarknaden ur balans. Priserna på
fastigheter steg kraftigt och belåningsgraden ökade. Bankernas utlånings-
26
verksamhet var expansiv och innefattade ett stort risktagande; En Prop. 1992/93:245
betydande del av bankernas utlåning hänförde sig till fastighetssektorn.
När fastighetspriserna omkring år 1990 vände kraftigt nedåt tvingades
bankerna överta ett stort antal fastigheter för att skydda fordran.
Bankerna har i allmänhet bildat särskilda bolag för förvaltningen av dessa
fastigheter. Enligt Finansinspektionens uppskattning har bankerna under
åren 1991 och 1992 övertagit fastigheter till ett värde av ca 18 miljarder
kronor. I detta belopp har ändå inte värdet av de fastigheter som
överförts från Nordbanken till Securum inräknats. Det kan förväntas att
bankerna även framöver under i vart fall det närmaste året kommer att
fortsätta att överta fastigheter i betydande omfattning.
Som framgått är en bank i princip förbjuden att förvärva fast egendom
som placeringstillgång och får endast i begränsad utsträckning förvärva
aktier och andelar i företag. Jag är inte beredd att inta någon principiellt
ny ståndpunkt beträffande bankernas rätt att förvärva och inneha
egendom. Den nu beskrivna utvecklingen aktualiserar dock en ändring av
reglerna för innehav av egendom som en bank förvärvat för att skydda
fordran.
Enligt nuvarande bestämmelser har bankerna att antingen i stor
utsträckning avyttra sådan egendom - i första hand fastigheter - senast
under åren 1994 och 1995 eller hos Finansinspektionen begära tillstånd
för fortsatt innehav.
Det är sannolikt att den nuvarande situationen på fastighetsmarknaden,
med nedpressade priser och få potentiella köpare, i stor utsträckning blir
rådande även under de närmaste åren. Det är därför angeläget att
bankerna inte tvingas sälja de fastigheter de förvärvat alltför snabbt. En
sådan försäljning skulle innebära att bankerna åsamkades onödigt stora
förluster. Om en sådan utförsäljning undviks uppkommer en gynnsam
effekt för fastighetsmarknaden i dess helhet genom att marknaden undgår
den destabiliserande faktor som en forcerad utförsäljning utgör.
Den nuvarande regleringen i 2 kap. 8 § BRL innehåller moment som
i den rådande instabila situationen på fastighetsmarknaden kan skapa en
ökad osäkerhet. Ändringar i reglerna bör därför övervägas i syfte att
inte tvinga bankerna till en forcerad försäljning som medför onödiga
förluster.
Prisbilden på fastigheter är för närvarande oklar. Köpintresset är lågt
och affärerna få. Det kan med fog hävdas att risken är stor för att snabba
försäljningar skulle leda till att priser måste accepteras som är lägre än
den långsiktiga prisnivån. Fastighetsmarknaden kommer emellertid
framöver att stabiliseras. När omsättningen av fastigheter återgår till vad
som kan sägas vara normala förhållanden, kommer prisbilden att klarna
och en hållbar prisnivå att etableras.
När en ny hållbar prisnivå har etablerats bör det krävas att bankerna
agerar för att minska sina fastighetsinnehav. Det finns då inte skäl att
anta att ett fortsatt innehav leder till ett bättre ekonomiskt utfall för
banken än om fastigheten säljs. Ett sådant antagande skulle förutsätta att
fastigheter hade en (riskjusterad) avkastning som var systematiskt högre
27
än avkastningen på andra tillgångar. Detta är inte ett realistiskt an- Prop. 1992/93:245
tagande. Det följer då av huvudregeln, om att banker inte har rätt att äga
placeringsfastigheter, att fastighetsinnehavet skall avvecklas. Detta bör
dock få ske successivt och, om det är nödvändigt för att skydda bankerna
från onödiga förluster, tillåtas ta den tid som krävs för en fortsatt stabil
utveckling av marknaden.
De nuvarande reglerna om avyttring av egendom som övertagits till
skyddande av fordran bör av de skäl jag nu har anfört ändras, så att
hänsyn kan tas till marknadsförhållandena när det bedöms om en
avyttring måste ske. En sådan regel åstadkoms genom att den nuvarande
treårsfristen avskaffas och regeln i övrigt justeras så att egendomen skall
avyttras när det lämpligen kan ske med hänsyn till marknadsförhållandena
och senast när det kan äga rum utan förlust för banken.
Några remissinstanser har föreslagit en annorlunda utformning av
bestämmelsen än den som jag nu har föreslagit. Svenska revisorsamfundet
har föreslagit att det i lagtexten tas in ett krav på avyttring av egendomen
när en hållbar prisnivå etablerats. Stadshypotekskassan har föreslagit ett
modifierat fordringstäckningsbegrepp som bl.a. skulle innebära att det
ankommer på en banks ledning att avgöra när individuella objekt nått en
sådan prisnivå, att det i fastigheten låsta kapitalet bättre kan förräntas
genom utlåning. Bankföreningen har föreslagit att lämplighetsprövningen
skall ske med hänsyn även till andra omständigheter än marknadsför-
hållandena. Enligt min mening skulle en utformning i enlighet med
Stadshypotekskassans eller Bankföreningens förslag innebära att bankerna
tillåts inneha fastigheterna under en mycket lång tid. En sådan be-
stämmelse är av skäl som jag tidigare redovisat inte lämplig. Jag anser
vidare att det inte uttryckligen behöver anges i bestämmelsen att avyttring
skall ske när en hållbar prisnivå etablerats. Detta ligger i formuleringen
att avyttringen skall ske med hänsyn till marknadsförhållandena.
Finansinspektionen och Bankföreningen har föreslagit att innebörden
av begreppet förlust i bestämmelsen en gång för alla preciseras. Förlust
är ett föränderligt begrepp. Det är redan av det skälet inte lämpligt att
precisera begreppet. Av förarbetena till den nuvarande regeln framgår
också att lagstiftaren valt att inte närmare ange innebörden av begreppet.
Det finns inte skäl att nu inta någon annan ståndpunkt. Det torde istället
få ankomma på Finansinspektionen att i sin tillsynsverksamhet tolka
begreppet.
Bestämmelserna i 2 kap. 8 § BRL tar inte endast sikte på en banks
förvärv av fastigheter till skyddande av fordran. Bestämmelserna är även
tillämpliga i fråga om förvärv av annan egendom, såsom exempelvis
aktier. Det saknas skäl att inte låta de nu föreslagna ändringarna vara
tillämpliga även i fråga om skyldigheten att avyttra sådan egendom.
Som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2.1) innehåller lagen om kredit-
marknadsbolag bestämmelser som begränsar rätten för ett kredit-
marknadsbolag att förvärva aktier och andelar som placeringstillgång. I
3 kap. 7 § KMBL finns en undantagsbestämmelse motsvarande 2 kap.
8 § BRL. Denna bestämmelse medger förvärv för skyddande av fordran
28
av egendom som ett bolag enligt huvudbestämmelsen inte får förvärva. Prop. 1992/93:245
Bestämmelsen om när sådan egendom skall avyttras bör ändras på
motsvarande sätt som 2 kap. 8 § BRL.
Begränsningar i möjligheten att äga och inneha fast egendom och aktier
gäller som en följd av bestämmelserna i 1 kap. 11 § BRL även bankägda
kreditaktiebolag och finansbolag. De nu föreslagna ändringarna i 2 kap.
8 § BRL kommer således även att vara tillämpliga för dessa bolag. Som
tidigare angetts torde vidare bestämmelser av motsvarande innebörd
finnas åtminstone i flertalet kreditaktiebolags bolagsordningar. Det kan
enligt min mening inte finnas skäl att vid en ansökan om tillstånd till
ändring av en bolagsordning i enlighet med den nu föreslagna lydelsen
av 2 kap. 8 § BRL, inta en annan ståndpunkt i fråga om sådana bolag än
den beträffande bolag som omfattas av 2 kap. 8 § BRL.
Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om redovisningen av
bankernas fastighetsinnehav. Fastigheter som är att anse som omsätt-
ningstillgångar skall enligt 14 § bokföringslagen (1976:125, BFL)
värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet. Enligt
Finansinspektionens föreskrifter, FFFS 1992:25, skall fastighet som
övertagits för att skydda fordran som huvudregel upptas till högst
nettoförsäljningsvärdet på balansdagen. Enligt 15 § BFL skall anlägg-
ningstillgång tas upp till högst anskaffningsvärdet, med avdrag för årliga
avskrivningar. Om värdet av anläggningstillgång varaktigt gått ned, skall
dock nedskrivning ske med det engångsbelopp som kan anses erforderligt
enligt god redovisningssed.
Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR) har i redovisningsrekom-
mendation nr 3 uttalat att tillfälliga svängningar av en anläggningstill-
gångs marknadsvärde eller lönsamhet inte behöver leda till nedskrivning
och att en konjunkturförsämring av övergående natur således inte behöver
föranleda en sådan engångsnedskrivning. I rekommendationen uttalas
vidare att en nedgångs varaktighet måste bedömas mot bakgrund av den
aktuella anläggningens återstående livslängd och att nedgången är att
betrakta som varaktig om lönsamhetsförsämringen avser en väsentlig del
av den återstående livslängden.
Det är sannolikt att de sjunkande fastighetspriserna delvis är en följd
av en konjunkturnedgång. Det är dock mycket som tyder på att den lägre
prisnivån för fastigheter kan bli mer långvarig än den allmänna kon-
junkturnedgången. Eftersom fastigheter i normalfallet har en betydande
återstående livslängd kan den prisnedgång som är föranledd av kon-
junkturnedgången ändå knappast anses vara varaktig. Däremot kan det
ifrågasättas om fastighetspriserna i reala termer åter kommer att nå de
toppvärden som gällde i slutet av 1980-talet.
För att en fastighet skall anses som anläggningstillgång krävs enligt
13 § BFL att den är avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i
rörelsen. Annan fastighet skall redovisas som omsättningstillgång. Det är
syftet med innehavet som avgör hur fastigheten skall klassificeras och
därmed värderas. Med hänsyn till att banker inte tillåts att inneha
placeringsfastigheter och till nuvarande lydelse av undantagsbestämmelsen
29
i 2 kap. 8 § BRL, torde god redovisningssed innebära att alla fastigheter Prop. 1992/93:245
som tagits in till skyddande av fordran skall redovisas som omsättnings-
tillgångar. De ändringar jag nu föreslår i BRL medför inte någon ändring
i detta hänseende. Som framgått ovan skulle för övrigt en redovisning
som anläggningstillgång av en fastighet som övertas till skyddande av
fordran i nuvarande marknadsläge och på kort sikt inte medföra någon
ändrad värdering av fastigheten.
2.2.3 Finansinspektionens tillsyn
Mitt förslag: Banker och kreditmarknadsbolag skall varje år avge
en särskild redovisning till Finansinspektionen av sitt innehav av
sådan egendom som har övertagits till skyddande av fordran.
Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget skall en anmäl-
nings- och redovisningsskyldighet inträda först när egendomen har
innehafts i mer än tre år.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Finansinspektionen
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen
föreslår att bankerna årligen till inspektionen skall avge en särskild
redovisning av all sådan egendom - oavsett innehavstid - som övertagits
för att skydda fordran.
Skälen för mitt förslag: Det skall även fortsättningsvis ankomma på
Finansinspektionen att verka för att banker och kreditmarknadsbolag
förvaltar övertagen egendom på ett tillfredsställande sätt och att
egendomen realiseras i enlighet med vad som föreskrivs. När en hållbar
prisnivå har etablerats, bör inspektionen se till att bankernas fastighets-
innehav avvecklas. Avvecklingen bör dock tillåtas ske successivt så att
inte fastighetsmarknaden destabiliseras.
För att Finansinspektionen skall ha förutsättningar att utöva sin tillsyn
på avsett sätt måste inspektionen tillförsäkras löpande information om den
egendom som en bank har övertagit till skyddande av fordran. Som
inspektionen framhållit är sådan information viktig för tillsynen redan
från första året av innehavet. Det ger inspektionen möjlighet att följa
utvecklingen av innehavet från ett tidigt skede och att ingripa tidigare än
om rapporteringen bara avser egendom som innehafts mer än tre år. Jag
delar alltså Finansinspektionens åsikt att bankerna bör vara skyldiga att
årligen till inspektionen avge en särskild redovisning av sitt innehav av
egendom som har övertagits till skyddande av fordran.
En motsvarande redovisningsskyldighet bör införas i lagen om kredit-
marknadsbolag.
30
Mitt här framlagda förslag innebär att Prövningsnämnden för bankstöds-
frågor imättas. Detta kommer att medföra utgifter för arvoden till
ledamöter m.m. Staten skall som regel stå för sina egna kostnader vid
förfarandet inför Prövningsnämnden och kan också åläggas skyldighet att
ersätta motparts kostnader. Som jag tidigare anfört blir det förmodligen
endast i undantagsfall aktuellt att föra ett ärende till den föreslagna
Prövningsnämnden. Lagen föreslås dessutom i dessa delar tidsbegränsad
till utgången av år 1995. Det är således på detta stadium svårt att
uppskatta behovet av medel för Prövningsnämndens verksamhet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen angående resursfrågorna på
tilläggsbudget för 1993/94. I avvaktan på detta bör eventuella utgifter för
Prövningsnämndens verksamhet kunna belasta anslaget 19 Åtgärder för
att stärka det finansiella systemet under sjunde huvudtiteln.
Mina förslag vad avser ändring i bankrörelselagen och lagen om
kreditmarknadsbolag kommer inte att medföra någon ökad kostnad för
det allmänna.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), och
3. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.
Lagrådet har granskat lagförslaget 1. Ändringarna i övriga lagförslag
är av så enkel beskaffenhet att Lagrådets yttrande skulle sakna betydelse.
1-5 §§
Paragraferna har - med anledning av ett förslag i Lagrådets yttrande
den 28 april 1993 - i huvudsakligen oförändrad form förts över från
förordningen (1993:215) om statligt stöd till banker och andra kreditin-
stitut, som i sin tur helt bygger på riksdagens beslut den 18 december
1992 (prop. 1992/93:135, bet. 1992/93:NU 16, rskr. 1992/93:155).
Någon ändring av principerna för det statliga stödet är inte avsedd.
Lagrådet har efterlyst ett klarläggande av i vilken mån förvaltnings-
lagen (1986:223) är tillämplig på Bankstödsnämndens verksamhet. Vad
som är avtal resp, beslut kommer att framgå av de handlingar varigenom
avtalet resp, beslutet dokumenteras. Rent allmänt kan sägas att förvalt-
ningslagen är tillämplig på nämndens handläggning av ärenden och att
förvaltningslagen är tillämplig i den mån dess handläggning innebär
Prop. 1992/93:245
31
myndighetsutövning. Bestämmelserna i 4 - 6 §§ förvaltningslagen gäller Prop. 1992/93:245
också annan verksamhet hos Bankstödsnämnden än sådan som avser
handläggning av ärenden. Förvaltningslagens bestämmelser gäller dock
inte om det i annan lag eller i förordning har meddelats avvikande
bestämmelser.
6§
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen anges förutsättningen för att Prövningsnämnden för
bankstödsfrågor skall vara behörig att pröva villkoren för statligt stöd åt
ett kreditinstitut.
Gemensamt för de alternativ som anges är att kreditinstitutet utan
statligt stöd skulle vara i trångmål. Så är givetvis fallet om kreditinstitutet
är på obestånd. Vad som avses härmed framgår av konkursrätten. De
båda andra alternativ som anges är när institutet inte uppfyller gällande
kapitaltäckningskrav och när institutet är skyldigt enligt lag att upprätta
särskild balansräkning s.k. kontrollbalansräkning. Detta skall ske i fråga
om ett vanligt aktiebolag när det finns skäl att anta att aktiebolagets egna
kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet eller om
bolaget vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken befunnits sakna
utmätningsbara tillgångar (se 13 kap. 2 § aktiebolagslagen) och i fråga
om bankaktiebolag om det finns anledning att anta att banken gjort
sådana förluster att det egna kapitalet understiger nio tiondelar av det
registrerade aktiekapitalet (se 7 kap. 7 § bankrörelselagen). Skulle det
visa sig, när en kontrollbalansräkning väl upprättats, att antagandet om
att institutet förlorat en så stor del av det egna kapitalet som angetts
tidigare var felaktigt kan det knappast hävdas att bolaget är i trångmål.
Enligt förslaget i promemorian skulle som ytterligare förutsättningar för
prövningen gälla att Bankstödsnämnden finner att statligt stöd bör utgå
till kreditinstitutet och att överenskommelse inte har gått att träffa på
frivillig väg. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har inte tagits
med i mitt förslag. Även om Bankstödsnämnden naturligtvis kan väntas
göra sitt yttersta för att nå en uppgörelse med berörda institut, är det
alltså inte avsikten att Prövningsnämnden skall överpröva Bankstöds-
nämndens bedömning att någon uppgörelse inte är möjlig. Prövnings-
nämnden skall således inte kunna visa ifrån sig ett ärende med motivering
att det bör vara möjligt för Bankstödsnämnden att nå en överens-
kommelse med sin motpart.
Förfarandet inleds med att Bankstödsnämnden begär Prövningsnämn-
dens prövning av ett avtalsförslag som omfattar både det stöd som
erbjuds och de villkor som skall fullgöras på motpartens sida för att
institutet skall komma i åtnjutande av stödet. Beroende på omständig-
heterna kan villkoren vara långtgående och förutsätta ett mer eller mindre
omfattande inflytande över kreditinstitutets förvaltning.
Enligt 9 § andra stycket förordningen (1993:215) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut skall Bankstödsnämnden till regeringen
överlämna ärenden som är av principiell betydelse eller i övrigt är av
32
större vikt eller som avser garantier som utfärdas av Riksgäldskontoret. Prop. 1992/93:245
Det är emellertid alltid Bankstödsnämnden som för statens räkning till
sist, efter klartecken från regeringen, sluter avtal med kreditinstitutet.
Bankstödsnämnden kommer därmed alltid att företräda staten inför
Prövningsnämnden.
Bestämmelserna i paragrafen - och därmed också bestämmelserna i 7 §
- omfattar även den situationen att det redan har träffats ett avtal mellan
Bankstödsnämnden och ett kreditinstitut men Bankstödsnämnden vill, med
stöd av en i avtalet intagen klausul, få till stånd ett nytt avtal som ändrar
eller helt ersätter det tidigare avtalet.
7§
Som framgår av första stycket skall Prövningsnämnden pröva om de av
Bankstödsnämnden föreslagna villkoren är oskäliga i betraktande av det
statliga stöd som det är fråga om. Prövningsnämnden kan inte besluta
andra villkor än dem som Bankstödsnämnden har föreslagit. Av andra
stycket följer emellertid att Prövningsnämnden kan jämka villkoren.
Prövningsnämndens prövning mynnar ut i ett beslut i vilket den förklarar
att villkoren - eventuellt jämkade - inte är oskäliga. Om de föreslagna
villkoren är oskäliga och inte kan jämkas skall Prövningsnämnden lämna
besked om detta i sitt avgörande.
Lagrådet har föreslagit att uttrycket "nämndens motpart" i första
stycket byts ut mot "institutet eller dess ägare". Enligt min mening skulle
emellertid en sådan ändring innebära att Prövningsnämnden i exempelvis
en situation där själva institutet är motpart till Bankstödsnämnden
beträffande ett villkor skulle pröva inte bara om villkoret är oskäligt
gentemot institutet som sådant utan också mot dess ägare. Jag har i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2) anfört att Prövningsnämnden skall
beakta att villkor inte strider mot den s.k. likhetsprincipen. Någon
prövning därutöver om ett villkor är oskäligt mot någon arman än just
den som är Bankstödsnämndens motpart bör dock inte äga rum. Jag
finner därför inte skäl att ändra lydelsen av paragrafens första stycke.
Det är ingenting som hindrar att Bankstödsnämnden framställer alter-
nativa yrkanden inför Prövningsnämnden. Prövningsnämnden är då
oförhindrad att t.ex. lägga ett av Bankstödsnämnden i andra hand
framlagt förslag till grund för sitt avgörande, om Prövningsnämnden
finner att de av Bankstödsnämnden i första hand föreslagna villkoren är
oskäliga.
Prövningsnämnden kan enligt andra stycket jämka villkor som är
oskäliga. Bankstödsnämnden blir dock aldrig skyldigt att godta ett avtal
med ett jämkat villkor. I en sådan situation kan Bankstödsnämnden
antingen välja att ingå ett avtal med kreditinstitutet på de villkor som
Prövningsnämnden funnit godtagbara eller också avstå från att ingå detta
avtal. Om Bankstödsnämnden väljer det senare alternativet får ett nytt
avtalsförslag arbetas fram.
Finner Prövningsnämnden att villkoren i avtalsförslaget inte är oskäliga
blir Bankstödsnämndens motpart i praktiken skyldig att anta förslaget.
3 Riksdagen 1991192. 1 samt. Nr 245
33
Om motparten inte gör det har staten rätt att begära inlösen av aktierna Prop. 1992/93:245
i kreditinstitutet eller, när detta är en sparbank, en föreningsbank eller ett
hypoteksinstitut, att tvångsförvaltning skall beslutas. I tredje stycket anges
att Prövningsnämnden i sitt beslut skall ange när en sådan begäran om
inlösen eller tvångsförvaltning tidigast får ske. Härigenom anges den tid
Bankstödsnämndens motpart har på sig att anta det prövade av-
talsförslaget.
Vid bedömningen av ett villkors skälighet kan det även finnas skäl att
beakta bestämmelsen i 17 § om värdering av bolagets aktier.
S§
Avsikten är att aktieägarna i ett kreditinstitut med de tvångsmedel som
lagen innefattar inte skall kunna åläggas någon återbetalningsskyldighet
gentemot staten annat än med institutets fria egna kapital. Till förebyg-
gande av missförstånd har detta uttryckligen angetts i denna paragraf.
Däremot är det naturligtvis inget som hindrar att parterna frivilligt tar in
en bestämmelse om längre gående betalningsvillkor i avtalet.
9§
Bestämmelsen i paragrafen innebär att Prövningsnämnden för bankstöds-
frågor skall vara forum för tvister om tolkning eller tillämpning av avtal
om statligt stöd som Bankstödsnämnden träffar med ett kreditinstitut eller
dess aktieägare.
10 §
I första stycket anges tre fall då staten har en i förhållande till aktieägare
i ett kreditinstitut gällande rätt att inlösa aktierna i institutet. De
förutsättningar som ställs upp är alternativa, dvs. det är tillräckligt om
en av dem är för handen.
Det första fallet föreligger enligt punkt 1, om bolaget eller aktieägaren
inte har antagit ett avtalsförslag trots att Prövningsnämnden har funnit att
erbjudna avtalsvillkor inte är oskäliga. Förslaget har då varit föremål för
en objektiv prövning. I paragrafens tredje stycke anges att om nya
omständigheter inträffat sedan Prövningsnämnden gjorde denna prövning
skall Prövningsnämnden vid den nu aktuella prövningen av huruvida rätt
till inlösen föreligger, bedöma om de nya omständigheterna gör att något
villkor numera måste anses vara oskäligt. När rätten till inlösen grundar
sig på att förslaget inte har antagits av aktieägare, gäller rätten till inlösen
samtliga aktier. Detta gäller således även i förhållande till aktieägare som
för sin del har godtagit förslaget. En sådan ordning är påkallad av
praktiska skäl. Detta hindrar naturligtvis inte att staten endast påkallar
inlösen av aktier som innehas av de aktieägare som inte har antagit
förslaget.
Enligt punkt 2 kan inlösen ske även i det fallet att bolaget eller
aktieägare inte har fullgjort en förpliktelse som följer av avtal med
Bankstödsnämnden och förpliktelsen är av väsentlig betydelse.
34
Bestämmelsen kan alltså tillämpas exempelvis i det fallet att ett beslut av Prop. 1992/93:245
bolagsstämma som har förutsatts i ett avtal med kreditinstitutets
aktieägare inte kommer till stånd.
Skulle förpliktelsen vid tidpunkten för Prövningsnämndens prövning ha
fullgjorts, låt vara för sent, bortfaller därmed inte utan vidare förutsätt-
ningarna för inlösen. Den omständigheten att förpliktelsen uppfylldes för
sent kan ju t.ex. ha medfört att den inte fick avsedd effekt. Att förpliktel-
sen faktiskt har fullgjorts måste dock givetvis beaktas.
Enligt punkt 3 gäller vidare att staten har rätt till inlösen av aktierna i
ett kreditinstitut som är aktiebolag eller bankaktiebolag, om kapitalbasen
understiger två procent av kapitalkravet enligt reglerna om kapitaltäck-
ning. Bolagets ställning är i detta fall katastrofal, och ett statligt
övertagande, som naturligtvis bör undvikas om andra åtgärder står till
buds, kan vara den enda praktiska utvägen att uppnå en tillräckligt snabb
och förtroendeskapande lösning.
Enligt tredje stycket ankommer det på Prövningsnämnden att pröva
både frågan om rätten till inlösen, för det fall denna skulle vara tvistig,
och lösenbeloppet.
11 §
I paragrafen anges efter vilka grunder lösenbeloppet skall bestämmas.
Detta skall bestämmas till aktiens verkliga värde vid tiden för Bankstöds-
nämndens begäran hos Prövningsnämnden om inlösen. I enlighet med
vad Lagrådet har påpekat har bestämmelsen kompletterats med en regel
i fråga om värderingstidpunkten för det fall att endast tvist föreligger om
lösenbeloppets storlek. Värderingstidpunkten har för detta fall angetts till
tidpunkten för Bankstödsnämndens begäran hos Prövningsnämnden om
prövning av lösenbeloppets storlek. Med hänsyn till att det torde
föreligga ett starkt intresse för Bankstödsnämnden att så snart som
möjligt få en sådan tvist avgjord kan man utgå från att Bankstödsnämn-
den omedelbart, när det står klart att det föreligger en tvist om lösen-
beloppet, kommer begära prövning av Prövningsnämnden.
Med det verkliga värdet avses inte eventuell börskurs eftersom den kan
påverkas av det statliga åtagandet (jfr 17 §). Den praxis som utvecklats
vid inlösen av minoritetsaktier bör kunna vara vägledande.
12 §
De närmare procedurfrågoma vid inlösen har ansetts kunna regleras på
i huvudsak samma sätt som det som gäller för tvångsinlösen av minori-
tetsaktier. Av första stycket följer alltså bl.a. att Prövningsnämnden kan
meddela beslut angående rätten till inlösen. Om Prövningsnämnden har
meddelat ett sådant beslut, eller om frågan om inlösen är ostridig, kan
staten förvärva aktierna innan lösenbeloppets storlek fastställts av
Prövningsnämnden. Denna ordning överensstämmer med vad som gäller
enligt aktiebolagslagen och bankaktiebolagslagen vid inlösen av minori-
tetsaktier. För det fall att staten förvärvar äganderätten till aktierna innan
35
lösenbeloppet bestämts föreskrivs att aktieägarna skall ha rätt till skälig Prop. 1992/93:245
ränta på lösenbeloppet för tiden från det att äganderätten har övergått till
staten till dess lösenbeloppet förfaller till betalning. Räntans storlek
bestäms av Prövningsnämnden. Från den dag lösenbeloppet förfallit till
betalning har aktieägare rätt till ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635).
13 §
Paragrafen, som behandlar förutsättningar för tvångsförvaltning, är
tillämplig bara på ett kreditinstitut som är sparbank, föreningsbank eller
hypoteksinstitut. Föreligger i fråga om ett sådant institut något av de
förhållanden som anges i paragrafen skall Prövningsnämnden på begäran
av Bankstödsnämnden förordna god man att under högst ett år överta
förvaltningen. Ettårstiden kan inte förlängas; det förutsätts att de
förhållanden som har gett anledning till tvångsförvaltningen skall kunna
undanröjas under den angivna tiden. Skulle emellertid någon förutsättning
för tvångsförvaltning på nytt inträda efter tidens utgång, kan nytt
förordnande meddelas.
14 §
Under den tid gode mannens förvaltning pågår företräder han i en
sparbank huvudmännen, i en föreningsbank föreningsmedlemmarna och
i ett hypoteksinstitut styrelsen. Gode mannen kan alltså, om det skulle
vara nödvändigt, tillsätta en ny styrelse för en sparbank eller förenings-
bank. Han kan också fatta beslut i olika organisationsfrågor som kräver
huvudmännens eller föreningsmedlemmarnas medverkan för att åstad-
komma en rationalisering eller en överföring av vissa av institutets
tillgångar till ett särskilt bolag (jfr prop. 1992/93:135 s. 30).
15 och 16 §§
I dessa paragrafer har upptagis vissa allmänna bestämmelser rörande
gode mannens kvalifikationer och åligganden som motsvarar dem som
finns på annat håll i lagstiftningen, exempelvis i ackordslagen. Den som
är anställd hos Bankstödsnämnden bör inte kunna förordnas till god man.
Inte heller någon som ingår i Bankstödsnämndens styrelse bör kunna vara
god man.
För det fall flera gode män utses torde Prövningsnämnden vid behov
analogvis kunna tillämpa reglerna i 7 kap. konkurslagen om fördelning
av förvaltningen.
På förslag av Lagrådet har bestämmelser om ersättning till den gode
mannen införts.
36
77 §
Enligt en allmän princip vid expropriation skall själva ex-
propriationsföretagets inverkan på en fastighets marknadsvärde inte
räknas in när löseskillingen bestäms (4 kap. 2 § expropriationslagen). På
motsvarande sätt bör gälla att Prövningsnämnden i ett mål om prövning
av värdet av ett kreditinstituts aktier skall bortse från effekterna av det
statliga stödet. Det gäller både den effekt som redan riksdagens beslut om
statens åtagande med anledning av prop. 1992/93:135 medför och
effekterna av de konkreta stödåtgärder som avses sättas in i fråga om det
enskilda institutet. En fråga av förevarande slag kan uppkomma inte bara
när det är fråga om att bestämma värdet på aktierna vid ett inlösen-
förfarande utan också när det gäller att bedöma ett avtalsförslag enligt
7 §•
I denna paragraf finns bestämmelser om Prövningsnämndens sam-
mansättning och domförhet samt om utnämning av dess ledamöter.
Av första stycket följer att Prövningsnämnden skall bestå av tre
ledamöter som utses av regeringen. Två av ledamöterna skall vara
jurister och ha erfarenhet som domare. Dessa skall av regeringen
förordnas till ordförande respektive vice ordförande i nämnden.
Regeringen har möjlighet att utse högst två ersättare. Vid förfall för
ordföranden inträder vice ordföranden som ordförande för nämnden.
Första stycket reglerar inte bara Prövningsnämndens sammansättning
utan också domförheten.
Av andra stycket framgår att regeringen får förordna att en ledamot
ensam får vidta åtgärder som avser endast beredandet av mål och
avskrivning av mål.
19 §
Paragrafen inleds med en bestämmelse om hur målet anhängiggörs i
Prövningsnämnden. Förfarandet i övrigt vid nämnden regleras huvudsak-
ligen genom en hänvisning till förvaltningsprocesslagens regler. Således
ges genom hänvisningen regler bl.a. om bevisning, om vad nämndens
avgörande skall grunda sig på och vad detta skall innehålla och om vad
som gäller beträffande ombud och jäv. För handläggningen krävs med
hänsyn främst till att Prövningsnämnden är första och enda instans vissa
särregler, bl.a. i fråga om muntlig förhandling. Dessa ges i de följande
paragraferna.
20 §
Av denna paragraf framgår att Prövningsnämnden i samtliga mål skall
delge ansökningen med motparten och förelägga denne att yttra sig över
denna. Antalet motparter kan bli mycket stort och det kan därför bli
aktuellt att tillämpa reglerna om kungörelsedelgivning i 16 § första
Prop. 1992/93:245
37
stycket delgivningslagen. Det krävs ingen särskild regel om detta. Av 11 Prop. 1992/93:245
och 12 §§ förvaltningsprocesslagen framgår vad motpartens yttrande skall
innehålla och att Prövningsnämnden skall ge sökanden tillfälle att yttra
sig över vad motparten anfört. De aktuella bestämmelserna hindrar inte
att Prövningsnämnden förordnar om ytterligare skriftväxling. Detta följer
av 18 § förvaltningsprocesslagen.
21 §
I första stycket av denna paragraf föreskrivs att Prövningsnämnden om
aktieägare inte inkommer med yttrande i målet skall förordna god man
att bevaka dennes rätt. Detta gäller dock bara i de fall aktieägaren
delgivits ansökningen genom kungörelse enligt 16 § första stycket
delgivningslagen.
I andra stycket regleras den gode mannens rätt till ersättning för
uppdraget.
22 §
I denna paragraf finns bestämmelser om muntlig förhandling i Pröv-
ningsnämnden. Muntlig förhandling skall hållas om Prövningsnämnden
finner att det behövs eller om part begär det. Nämnden får underlåta att
hålla muntlig förhandling om en sådan är uppenbart obehövlig. Det bör
i anledning av Lagrådets synpunkter framhållas att undantagsregeln med
hänsyn till Europadomstolens praxis på området skall tolkas restriktivt
eftersom Prövningsnämnden är första och sista instans. Partens intresse
av ett muntligt förfarande måste därför sättas i förgrunden. Parts begäran
om muntlig förhandling bör sålunda kunna avslås endast då det är
uppenbart att ett muntligt förfarande inte skulle tillföra målet något.
Exempel på sådana situationer är att målet inte skall prövas i sak eller att
avgörandet inte går parten emot.
23 §
Genom hänvisningarna i 19 § regleras inte uttömmande Prövningsnämnd-
ens möjligheter att avgöra målet i de fall en part inte inkommer med
yttrande eller uteblir från en muntlig förhandling. I denna paragraf
föreskrivs att nämnden i sådana fall ändå får avgöra målet.
24 §
Förvaltningsprocesslagen innehåller inte någon regel om omröstning. I
denna paragraf föreskrivs att Prövningsnämnden vid omröstning skall
tillämpa rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål. Av 16 kap.
6 § rättegångsbalken följer att reglerna om omröstning i brottmål blir
tillämpliga i vissa situationer.
38
25 §
Paragrafen innnehåller regler om rättegångskostnader. Som huvudregel
gäller att staten i princip alltid skall svara för sina egna rättegångskostna-
der och att kreditinstitut och aktieägare således inte skall ersätta staten för
kostnader i andra fall än då det är fråga om försumlig processföring.
Vidare gäller att staten bör ersätta motparts rättegångskostnad i de fall
staten är tappande part. Mål som avses i 9 § - tvister om tolkning och
tillämpning av ett avtal mellan Bankstödsnämnden och ett kreditinstitut
eller dess aktieägare - är dispositiva till sin natur och reglerna för dessa
mål följer därför de regler som gäller för dispositiva tvistemål.
Första stycket innehåller regler om rättegångskostnader i mål om
prövning av villkor. Vardera parten - vilket på svarandesidan kan vara
såväl kreditinstitutet som dess aktieägare - skall stå för sina egna
kostnader om Prövningsnämnden förklarar att villkoren inte är oskäliga,
dvs. om Bankstödsnämnden är vinnande part. Om däremot Prövningsnä-
mnden har jämkat förslaget - vilket enbart får ske i fråga om villkor som
är oskäliga - kan Prövningsnämnden förplikta staten att ersätta motparts
rättegångskostnader. Detsamma gäller om Prövningsnämnden i sitt beslut
konstaterar att villkoren är oskäliga. Bestämmelsen är utformad som en
fakultativ regel för att Prövningsnämnden skall kunna ta hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.
Av hänvisningen till 18 kap. 6 § RB följer att Bankstödsnämndens
motpart kan förpliktas att ersätta statens kostnader om denne åsamkat
staten kostnader genom försumlig processföring.
Andra stycket innehåller regler om ansvar för rättegångskostnader i mål
om inlösen och om tvångsförvaltning. Huvudregeln är också här att
vardera parten skall stå för sina kostnader. Detta blir normalt fallet om
Bankstödsnämnden helt vinner bifall till sin talan. Prövningsnämnden får
dock förplikta staten att ersätta motparts kostnader. Bestämmelsen är
utformad så att den lämnar utrymme för Prövningsnämnden att ta hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är nödvändigt bl.a. med
hänsyn till att målen kan innehålla flera yrkanden och att parterna kan
vinna ömsom. Det kan t.ex. bli aktuellt att förplikta staten att ersätta
kostnader om Prövningsnämnden lämnar Bankstödsnämndens yrkande om
inlösen utan bifall. Bestämmelsen kan också bli tillämplig om Bankstöds-
nämnden förlorar målet i den del det rör lösenbeloppet och Prövnings-
nämnden bestämmer lösenbeloppet i enlighet med vad en aktieägare
yrkat. Också denna bestämmelse innehåller en hänvisning till 18 kap. 6 §
RB.
I mål om tolkning eller tillämpning av avtal enligt 9 § skall enligt
tredje stycket rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader i dis-
positiva tvistemål tillämpas. Lagrådet har i sitt yttrande den 28 april 1993
ifrågasatt om inte vardera parten borde svara för sina rättegångskostnader
även i dessa mål. Av det skäl jag nyss nämnt, nämligen målens
dispositiva karaktär, anser jag dock att kreditinstitutet eller dess
aktieägare respektive staten skall kunna förpliktas att utge ersättning för
Prop. 1992/93:245
39
motpartens rättegångskostnader beroende på vem som vunnit och förlorat Prop. 1992/93:245
målet.
26 §
I denna paragraf föreskrivs att Prövningsnämndens avgöranden i aktuella
mål inte får överklagas. Bestämmelsen omfattar såväl nämndens slutliga
avgörande som olika beslut under målet handläggning.
Ikraftträdandebestämmelserna
Lagen bör träda i kraft snarast möjligt. Bestämmelserna om prövning av
avtalsvillkor och om inlösen eller tvångsförvaltning bör lämpligen vara
tidsbegränsade. För detta talar främst intresset av att bestämmelserna -
om de fortfarande behövs efter utgången av tidsbegränsningen - anpassas
till de erfarenheter av tillämpningen som efter hand kan komma att
vinnas.
Någon motsvarande begränsning bör däremot inte gälla för lagens fem
inledande paragrafer, där principerna för det statliga stödet anges. En
tidsbegränsning av dessa bestämmelser skulle kunna uppfattas stå i strid
med de uttalanden som gjordes i samband med riksdagens beslut om
stödet, nämligen att stödsystemet skall kvarstå så länge det behövs och
inte avvecklas förrän det kan ske utan att fordringsägarnas intressen
riskeras samt att en avveckling skall kunna genomföras först efter ett nytt
beslut av riksdagen.
Den föreslagna ändringen i 2 kap. 8 § sjätte stycket BRL innebär att
egendom som en bank övertagit för att skydda fordran skall avyttras när
det med hänsyn till marknadsförhållandena lämpligen kan ske och senast
när det kan äga rum utan förlust för banken. Den s.k treårsregeln tas
bort och ersätts med en redovisningsskyldighet.
Ändringen av kriterierna för när en försäljning skall äga rum innebär
att den egendom som tagits in för att skydda fordran skall säljas när
marknaden stabiliserats och prisbilden klarnat. På samma sätt som enligt
nuvarande regler skall en bank inte obetingat kunna vänta med en
försäljning tills den kan ske utan förlust. När priser i linje med den
långsiktigt hållbara nivån har etablerats skall banken avyttra egendomen,
även om detta leder till att engagemanget i sin helhet efter försäljningen
har åsamkat banken en förlust.
De ändrade reglerna innebär vidare att en bank skall årligen till
Finansinspektionen avge en särskild redovisning av sitt innehav av
egendom som övertagits till skyddande av fordran. Närmare föreskrifter
om denna redovisningsskyldighet kan enligt 56 § 3 bankrörelseförord-
ningen (1987:647) meddelas av inspektionen.
40
Ikraftträdande
Den föreslagna ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:245
Den föreslagna ändringen i 3 kap. 7 § andra stycket KMBL innebär att
aktier och andelar som ett kreditmarknadsbolag förvärvat för att skydda
fordran skall avyttras när det med hänsyn till marknadsförhållandena
lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för
bolaget. Den s.k. treårsregeln tas bort och ersätts med en redovis-
ningsskyldighet.
Ändringen av kriterierna för när en försäljning skall äga rum har
kommenterats i specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i
bankrörelselagen (avsnitt 5.2).
KMBL har ännu inte trätt i kraft. Före ikraftträdandet kommer en
förordning att utfärdas som motsvarar 56 § 3 bankrörelseförordningen
och som innehåller bl.a. en bestämmelse om Finansinspektionens rätt att
utfärda föreskrifter.
Ikraftträdande
De föreslagna nya reglerna bör träda i kraft samtidigt med kredit-
marknadsbolagslagen i övrigt.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), och
3. lag om ändring i lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag,
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om
finansieringen av Prövningsnämnden för bankstödsfrågor.
Vidare hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att besluta att
motionstiden skall förkortas till sex dagar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och det ändamål som han har hemställt om.
41
I denna promemoria, som på Finansdepartementets uppdrag har utarbetats
av justitierådet Johan Munck, föreslås viss lagstiftning med syfte att möta
en del problem som kan tänkas uppstå med anledning av det beslut om
stöd till banker och andra kreditinstitut som nyligen har fattats av
riksdagen. Problemen sammanhänger med att det kan finnas risk för att
de vanliga marknadskrafterna sätts ur spel, när det gäller att uppnå
överenskommelser om sådana villkor för det statliga stödet som har
förutsatts i riksdagsbeslutet. Även om sannolikheten talar för att det i
praktiken inte kommer att möta några avgörande svårigheter att nå fram
till överenskommelser av detta slag, kan det finnas anledning att ha en
lagstiftningsmässig beredskap för oväntade situationer.
I detta syfte förordas till en början att villkoren för statligt stöd i sista
hand skall kunna prövas av en permanent skiljenämnd — Skiljenämnden
för bankstödsfrågor — som föreslås bli inrättad samtidigt som Bankstöds-
nämnden eller snarast därefter. Skiljenämnden bör bestå av ordförande
och två andra ledamöter samt ersättare för ledamöterna. Ordförande och
ersättare för ordförande bör vara eller ha varit ordinarie domare. Av
övriga ledamöter bör en jämte ersättare för denne utses efter förslag av
Svenska Bankföreningen. Den andre jämte ersättare bör utses efter
förslag av Justitiekanslem.
För att skiljenämndens prövning skall kunna påkallas bör tre förutsätt-
ningar vara uppfyllda. För det första bör situationen vara den att
Bankstödsnämnden finner att statligt stöd bör utgå till ett kreditinstitut
av hänsyn till intresset av stabilitet i och förtroende för betalnings-
systemet. Ytterligare en förutsättning bör vara att kreditinstitutet utan
statligt stöd skulle vara på obestånd eller skyldigt att upprätta kontroll-
balansräkning eller inte skulle uppfylla för institutet gällande kapitaltäck-
ningsregler.
Slutligen bör en förutsättning för skiljenämndens prövning vara att
överenskommelse inte har kunnat träffas mellan Bankstödsnämnden och
kreditinstitutet eller, när detta är ett aktiebolag eller bankaktiebolag, dess
aktieägare i fråga om villkoren för det statliga stödet.
Skiljenämndens uppgift är enligt förslaget att pröva om de av Bank-
stödsnämnden föreslagna villkoren är förenliga med god affärssed och
skäliga med hänsyn till omfattningen av det stöd som nämnden på statens
vägnar har erbjudit sig att lämna. Finner skiljenämnden att detta är fallet,
skall den förelägga kreditinstitutet eller aktieägarna att anta villkoren.
Om villkoren inte antas har staten rätt till inlösen av aktierna i kredit-
institut som är aktiebolag. Inlösen kan också ske om ett sådant kredit-
institut eller institutets aktieägare har underlåtit att fullgöra någon
förpliktelse som följer av avtal med Bankstödsnämnden och under-
låtenheten är av väsentlig betydelse.
42
Dessutom föreslås att staten skall ha rätt att lösa aktierna i ett bank-
aktiebolag eller ett annat kreditinstitut, vars kapitalbas understiger två
procent av värdet av institutets placeringar. I ett sådant läge är institu-
tets tillstånd ytterligt kritiskt, och ett statligt övertagande kan framstå
som det enda realistiska alternativet för att återställa förtroendet och
klara upp situationen.
Om någon sådan omständighet som nu har nämnts föreligger beträff-
ande en sparbank, en föreningsbank eller ett hypoteksinstitut skall
institutet kunna ställas under tvångsförvaltning.
Även i frågor om inlösen eller tvångsförvaltning avses den förut
nämnda skiljenämnden kunna fatta beslut på begäran av Bankstödsnämn-
den.
En alternativ lösning presenteras i avsnitt 6. Enligt den lösningen skall
man anlägga ett mer utpräglat förvaltningsrättsligt synsätt på frågorna
kring bankstödet. Det skall inte ses som om Bankstödsnämnden och det
stödbehövande kreditinstitutet ingår ett avtal om stöd utan att Bankstöds-
nämnden, eller i viktigare fall regeringen, fattar ett ensidigt förvaltnings-
beslut om att utge det statliga stödet. Med detta synsätt är det varken
nödvändigt eller lämpligt att ha en domstolsprövning av de villkor som
Bankstödsnämnden uppställer. Snarare finns det behov av en rådgivande
opartisk nämnd som omfattas av båda parters förtroende, vilken skall
kunna bidra till att hitta en lösning som kan vara acceptabel för båda
parter. I sista hand skall det emellertid alltid vara Bankstödsnämnden
eller regeringen som fattar beslut om stödet och villkoren för detta. Om
kreditinstitutet inte godtar de uppställda villkoren skall staten ha
möjlighet att få till stånd inlösen eller tvångsförvaltning. Grunden för
statens talan begränsas i denna modell till att kreditinstitutets kapitalbas
understiger en viss procentsats av värdet av kreditinstitutets placeringar.
Denna prövning, jämte prövningen av t.ex. värderingsfrågor i samband
med inlösen- resp, tvångsförvaltningsförfarandet, skall ske i ett eninstans-
förfarande i Svea hovrätt.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 1
43
Prop. 1992/93:245
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Bestämmelserna i 4 och 5 §§ äger tillämpning, om
1. Bankstödsnämnden finner att statligt stöd bör utgå till ett kredit-
institut av hänsyn till intresset av stabilitet i och förtroende för betal-
ningssystemet,
2. kreditinstitutet utan statligt stöd skulle vara på obestånd, skyldigt
att upprätta särskild balansräkning eller ur stånd att uppfylla för institutet
föreskrivet krav på kapitaltäckning, och
3. överenskommelse inte kan träffas mellan Bankstödsnämnden och
kreditinstitutet eller, när detta är ett aktiebolag eller bankaktiebolag, dess
aktieägare i fråga om utformningen och omfattningen av stödet eller de
åtaganden som kreditinstitutet eller aktieägarna har att fullgöra för att
institutet skall komma i åtnjutande av stödet.
2 § För uppgifter enligt denna lag finns Skiljenämnden för bank-
stödsfrågor. Skiljenämnden för bankstödsfrågor består av ordförande och
två andra ledamöter. För ledamöterna skall finnas ersättare. Regeringen
förordnar ledamöter och ersättare i skiljenämnden.
Ordföranden och ersättare för ordföranden skall vara eller ha varit
ordinarie domare. Av övriga ledamöter utses en jämte ersättare för denne
efter förslag av Svenska Bankföreningen och en efter förslag av
Justitiekanslem.
Förslag till ledamöter och ersättare skall uppta minst dubbelt så många
personer som dem som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant
förslag inte avgetts, förordnar regeringen ändå ledamöter och ersättare
till föreskrivet antal.
3 § Skiljenämnden för bankstödsfrågor är domför med tre ledamöter.
Är ledamot hindrad att tjänstgöra inträder ersättare för ledamoten.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om jäv mot domare tilllämpas på
ledamot och ersättare i skiljenämnden.
Prövning av villkor för statligt stöd i vissa fall
4 § I fall som avses i 1 § kan Bankstödsnämnden för prövning enligt 5
§ underställa Skiljenämnden för bankstödsfrågor ett förslag till avtal om
statligt stöd till kreditinstitutet och om villkoren för sådant stöd.
Skiljenämnden skall delge motparten förslaget och förelägga denne att
inkomma med yttrande. Är kreditinstitutets aktie-ägare motparter, får
bestämmelserna om kungörelsedelgivning i 16 § första stycket delgiv-
ningslagen (1970:428) tillämpas.
44
I fråga om förfarandet inför skiljenämnden gäller i övrigt 12 - 17 §§
lagen (1929:145) om skiljemän i tillämpliga delar, om inte något annat
följer av bestämmelserna i denna lag.
5 § Skiljenämnden för bankstödsfrågor skall pröva om de av Bank-
stödsnämnden föreslagna villkoren är förenliga med god affärssed och
skäliga med hänsyn till omfattningen av det stöd som nämnden på statens
vägnar har erbjudit sig att lämna. Finner skiljenämnden att detta är fallet,
skall den förelägga Bankstödsnämndens motpart att inom viss tid anta
förslaget vid påföljd att aktierna i kreditinstitutet annars kan komma att
inlösas av staten eller, när motparten är en sparbank, en föreningsbank
eller ett hypoteksinstitut, tvångsförvaltning kan komma att beslutas.
Villkor som skall prövas enligt första stycket får inte avse betal-
ningsskyldighet gentemot staten för ägare av aktier i ett aktiebolag eller
bankaktiebolag i vidare mån än såvitt avser medel som får tas ut ur
bolaget.
6 § Tvister om tolkning eller tillämpning av ett avtal mellan Banks-
tödsnämnden och ett kreditinstitut eller dess aktieägare om statligt stöd
till institutet prövas av Skiljenämnden för bankstödsfrågor, om inte
parterna har enats om något annat.
Skiljenämnden får också i andra fall ta emot uppdrag att vara
skiljenämnd i tvister mellan Bankstödsnämnden och ett kreditinstitut eller
dess aktieägare.
Inlösen
7 § Staten har gentemot aktieägare i ett kreditinstitut som är aktiebolag
eller bankaktiebolag rätt att lösa in aktierna, om
1. bolaget eller aktieägaren inte har antagit ett avtalsförslag efter
föreläggande enligt 5 §,
2. bolaget eller aktieägaren har underlåtit att fullgöra någon för-
pliktelse som följer av avtal med Bankstödsnämnden och underlåtenheten
är av väsentlig betydelse, eller
3. bolaget inte har en kapitalbas som uppgår till lägst två procent av
värdet av bolagets placeringar, allt beräknat enligt de för bolaget gällande
reglerna om kapitaltäckning.
En tvist huruvida rätt till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet
prövas av Skiljenämnden för bankstödsfrågor. Härvid tillämpas 4 § andra
och tredje styckena.
8 § Bankaktiebolagets aktieägare är skyldiga att till staten överlämna
sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse eller, när fråga är om aktier
i ett avstämningsbolag, att låta staten registreras som ägare av aktierna
enligt bestämmelserna i aktiekontolagen (1989:827), om en tvist om
inlösen prövas av Skiljenämnden för bankstödsfrågor och det är ostridigt
mellan parterna att det föreligger lösningsrätt eller skiljenämnden har
förklarat att sådan rätt föreligger utan att samtidigt fastställa lösenbe-
loppet.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 2
45
I fråga om förfarandet vid inlösen och övergången av äganderätten till Prop. 1992/93:245
aktierna tillämpas i övrigt 11 kap. 13 och 14 §§ bankaktiebolagslagen Bilaga 2
(1987:618), om institutet är ett bankaktiebolag, och annars 14 kap. 12
och 13 §§ aktiebolagslagen (1975:1385). Därvid skall vad som i nämnda
bestämmelser föreskrivs om moderbolag gälla staten.
Tvångsförvaltning
9 § Om en sparbank, en föreningsbank eller ett hypoteksinstitut
1. inte har antagit ett avtalsförslag efter föreläggande enligt 5 §,
2. har underlåtit att fullgöra någon förpliktelse som följer av avtal med
Bankstödsnämnden och underlåtenheten är av väsentlig betydelse, eller
3. inte har en kapitalbas som uppgår till lägst två procent av värdet av
institutets placeringar, allt beräknat enligt de för institutet gällande
reglerna om kapitaltäckning,
skall Skiljenämnden för bankstödsfrågor på begäran av Bankstöd-
snämnden förordna god man att under viss tid, högst ett år, överta
förvaltningen av kreditinstitutet.
I fråga om skiljenämndens handläggning av ett ärende som avses i
första stycket tillämpas 4 § andra och tredje styckena.
10 § Under den tid den gode mannens förvaltning pågår övertar denne
1. i en sparbank huvudmännens övervakning av sparbankens för-
valtning och uppgifter i övrigt,
2. i en föreningsbank föreningsmedlemmarnas rätt att besluta i före-
ningens angelägenheter, och
3. i ett hypoteksinstitut styrelsens uppgifter vid förvaltningen av
institutet.
II § God man bör vara lagfaren och skall i övrigt ha den insikt och
erfarenhet som uppdraget kräver. Till god man får inte förordnas någon
som står kreditinstitutet nära eller är beroende av detta. Den som är
anställd hos Bankstödsnämnden eller ledamot i dess styrelse får inte
förordnas till god man.
Om det behövs, skall även ersättare förordnas för gode mannen.
Bestämmelserna om god man gäller även för ersättare.
God man skall entledigas, om han bedöms inte vara lämplig eller av
annan orsak bör skiljas från uppdraget.
12 § Gode mannen skall i lämplig omfattning samråda med företräda-
re för dem vilkas befogenheter han enligt 10 § har övertagit samt med
kreditinstitutets borgenärer.
Värdering av tillgångar
13 § Uppkommer vid prövning av Skiljenämnden för bankstödsfrågor
en fråga om värdet av tillgångar hos kreditinstitutet eller någon annan
liknande fråga om värde av viss tillgång och kan det antas att statligt
stöd som lämnats eller utfästs inverkar på värdet, skall detta bedömas
som om sådan inverkan inte hade förekommit.
46
Överklagande
14 § Avgörande av Skiljenämnden för bankstödsfrågor enligt denna lag
får inte överklagas.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och gäller till utgången av år
1995.
47
Promemorian om vissa frågor rörande villkor för den statliga garantin till
banker och andra kreditinstitut har sänts på remiss till Justitie-
ombudsmännen, Sveriges riksbank, Justitiekanslem, Kommerskollegium,
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksgäldskontoret, Allmänna
pensionsfonden, första - tredje fondstyrelserna, Allmänna pensionsfon-
den, ^ärde fondstyrelsen, Konkurrensverket, Svea hovrätt, Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall,
Stockholms Fondbörs AB, Uppsala universitet, juridiska fakulteten,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Försäkringsförbund,
Tjänstemännens centralorganisation, TCO, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, SACO, Landsorganisationen i Sverige, LO, Svenska
Arbetsgivareföreningen, SAF, Svenska Bankföreningen, AB Svensk
Exportkredit, Sveriges Allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska Skeppshypotekskassan, Finansbolagens
Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Statens Bostadsfinan-
sieringsaktiebolag, SBAB, Lantbrukskredit AB, Svenska Bank-
mannaförbundet, Sveriges Bankkunders Riksförbund, Fondbolagens
förening, Obligationsfrämjandet, Varbergs Sparbank och Sveriges
Aktiesparares riksförbund.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 3
48
1 Sveriges riksbank
Sammanfattning
Fullmäktige tillstyrker i stort lagstiftning enligt framlagt lagförslag.
Fullmäktige föreslår dock att den föreslagna nämnden bör kallas
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor i stället för Skiljenämnden för
bankstödsfrågor för att markera dess ställning som specialdomstol och
förhindra den begreppsförvirring som skulle kunna uppkomma vid
användningen av uttrycket såväl i Sverige som i internationella samman-
hang. Vidare anser fullmäktige att Svenska bankföreningen och
Justitiekanslem inte skall ha någon direkt förslagsrätt när regeringen skall
förordna ledamöter till nämnden.
Överväganden
För att garantera stabiliteten i betalningssystemet och för att trygga
kreditförsörjningen har riksdagen beslutat att statligt stöd kan lämnas till
banker och vissa andra kreditinstitut. Stödet kan ges i olika former,
exempelvis som garantier som täcker framtida kreditförluster, kapital-
tillskott och garantier för aktieemissioner samt olika typer av lån. Staten
avses kunna ställa villkor för stödet.
I promemorian anges att det i konkreta fall kan uppstå problem att
komma fram till en överenskommelse om villkoren för det statliga stödet.
Ett kreditinstitut eller dess ägare skulle kunna tänkas begära stöd på
sådana villkor som staten finner oacceptabla eller vägra att godta de
villkor som man från statens sida vill ställa upp som förutsättning för att
stöd skall utgå. Enligt promemorieförfattaren skall emellertid farhågorna
för att sådana problem kommer att uppstå inte överdrivas.
Fullmäktige delar dock bedömningen att man inte kan bortse från
risken för att det i något fall kan bli svårt att nå fram till överenskom-
melser mellan Bankstödsnämnden och ett kreditinstitut.
I det fall ett kreditinstitut inte godtar villkoren för stödet kan det i
förhandlingar bli förenat med svårigheter från statens sida att hålla fast
vid att något stöd inte skall lämnas med tanke på att stabiliteten i
betalningssystemet då skulle kunna hotas. Om det inte fanns möjligheter
för staten att ingripa när ett kreditinstitut eller dess ägare vägrar att
acceptera stöd på de villkor som staten erbjuder, skulle en sådan vägran
kunna missbrukas som påtryckningsmedel gentemot staten.
Med hänsyn till den vikt som måste fastas vid behovet av att snabbt
kunna genomföra stödåtgärder i syfte att upprätthålla stabiliteten i det
finansiella systemet tillstyrker fullmäktige promemorians förslag.
Fullmäktige vill dock understryka att sådana ingrepp i den enskildes
ekonomiska förhållanden som det här är fråga om är allvarliga. Svåra
avvägningar måste göras mellan det allmännas och den enskildes
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 245
49
intressen. De situationer som lagen tar sikte på är emellertid av sådan
extraordinär karaktär att det får anses befogat att i sista hand tillgripa de
föreslagna åtgärderna. Det är viktigt att det finns en lagstiftning som
medger tvingande åtgärder i situationen där positionerna är låsta och där
man inte på frivillighetens väg kan komma vidare.
Fullmäktige vill i sammanhanget peka på att det i vissa andra länder
förekommer att de organ som motsvarar Bankstödsnämnden i Sverige har
långtgående befogenheter av det slag som nu aktualiseras för vår del. Det
gäller särskilt USA där Federal Deposit Insurance Corporation (FDIC)
har mycket vidsträckta befogenheter att ingripa i enskilda banker. Om det
t.ex. konstateras att en bank har en kapitalbas som inte överstiger två
procent av placeringarnas värde har FDIC en principiell skyldighet att
överta banken. Det är betydelsefullt att det också i Sverige finns
erforderliga möjligheter att kunna upprätthålla stabiliteten i det finansiella
systemet.
Det behövs enligt fullmäktige ett organ hos vilket Bankstödsnämnden
kan underställa avtalsförslag om bankstöd och om villkoren härför. Full-
mäktige delar promemorians uppfattning att en behandling i allmän
domstol knappast är något adekvat sätt att åstadkomma prövning av
villkor vid bankstöd eftersom det inte är fråga om någon rättstvist i
egentlig mening. Dessutom skulle en sådan prövning enligt fullmäktige
ta alltför lång tid.
Förslag om att inrätta en specialdomstol, vars avgöranden inte bör
kunna överklagas, finner därför fullmäktige vara en bättre lösning. Enligt
fullmäktiges mening kan det emellertid skapa begreppsförvirring om den
benämns Skiljenämnden för bankstödsfrågor, vilket föreslagits i
promemorian.
Fullmäktige anser att prövningen skall göras av en specialdomstol och
att det är viktigt att domstolen inte förväxlas med en vanlig skiljenämnd.
Mot denna bakgrund är det olämpligt med den föreslagna benämningen,
som vid en översättning dessutom kan innebära en begreppsförvirring i
internationella sammanhang. Det är viktigt att finna en annan ter-
minologi. Fullmäktige föreslår att det nyinrättade organet benämns
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor.
Vad gäller sammansättningen av denna nämnd delar fullmäktige
promemorians uppfattning att regeringen skall förordna ledamöterna och
att ordföranden skall vara ordinarie domare. Det markerar att det är fråga
om en specialdomstol med full opartiskhet. För att ytterligare markera att
det inte är fråga om något partssammansatt organ anser fullmäktige att
Svenska bankföreningen och Justitiekanslem inte såsom föreslagits i
promemorian skall ha en uttrycklig förslagsrätt beträffande de två övriga
ledamöterna. Någon direkt nomineringsrätt bör inte förekomma. Erfarna
ledamöter återfinns bl.a. bland de skiljemän som avgjort ärenden rörande
inlösen av minoritetsaktier.
Den i promemorian angivna alternativa lösningen med en rådgivande
opartisk nämnd och med beslut om inlösen och tvångsförvaltning av
allmän domstol vill fullmäktige resa flera invändningar emot. Denna
alternativa lösning utgår från synsättet att Bankstödsnämnden fattar ett
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
50
ensidigt förvaltningsbeslut om bankstöd och om villkoren. Fullmäktige
delar inte detta synsätt utan det naturliga får anses vara att nämnden och
det aktuella kreditinstitutet ingår ett avtal om såväl bankstöd som
villkoren härför. Det kan vidare ifrågasättas vad en rådgivande nämnd,
som inte kan fatta några bindande beslut, snabbt kan åstadkomma när det
föreligger låsta positioner.
Vidare är det här fråga om en mycket speciell prövning som kräver
både sakkunskap och snabbhet i hanteringen. Att ordna en särskild
hantering för dessa frågor inom Svea hovrätt ser fullmäktige inte som
något fullvärdigt alternativ till att inrätta en permanent specialdomstol.
Fullmäktige instämmer i den bedömning som görs i promemorian att
inlösen eller tvångsförvaltning framstår som de mest ändamålsenliga
utvägarna för sådana situationer när ett kreditinstitut trots prövning i
nämnden vägrar att acceptera stöd på de villkor som staten erbjuder. Att
väcka fullgörelsetalan vid allmän domstol ser inte fullmäktige som något
lämpligt alternativ med tanke på den tidsutdräkt som det kan innebära.
Eftersom promemorian innehåller ett uttryckligt lagförslag om inlösen
och tvångsförvaltning tillgodoses grundlagens krav att förhållanden
mellan enskilda och det allmänna som avser ingrepp i enskildas
ekonomiska förhållanden skall meddelas genom lag.
Fullmäktige ansluter sig vidare till promemorians uppfattning att
lagförslaget torde vara förenligt med Europakonventionens bestämmelser
om att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse
och under de förutsättningar som anges i lag. För att ett ingrepp i den
enskilda äganderätten skall vara godtagbart räcker det inte med att det är
betydelsefulla allmänna intressen som tillgodoses utan det måste göras en
rimlig avvägning av vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar.
Det krav på balans mellan allmänna och enskilda intressen som den
europeiska domstolen ställer får dock i detta speciella fall anses vara
tillgodosett. Fullmäktige delar således promemorians bedömning att
betalningssystemets stabilitet och en sund utveckling av bankverksam-
heten är så framträdande intressen att de får anses motivera långtgående
ingrepp i äganderätt om så erfordras.
Det bör dock betonas att inlösen och tvångsförvaltning är
sistahandsutvägar som i princip bör undvikas även om man måste räkna
med att situationer kan uppkomma då någon annan lösning inte är
praktiskt möjlig.
Fullmäktige har i övrigt inte något att invända mot den tekniska
utformningen av förslaget och tillstyrker således förslaget med de
påpekanden som gjorts ovan.
2 Justitiekanslem
Sammanfattning
Justitiekanslem anser att det finns ett behov av lagstiftning på det aktuella
området och förordar att det fortsatta lagstiftningsarbetet inriktas på den
alternativa lösning för prövning av bankstöd som skisseras i promemorian
(avsnitt 6) och som bl.a. rör inrättandet av en rådgivande opartisk
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
51
nämnd. Enligt den lösningen fattar Banskstödsnämnden, och i vissa fall
regeringen, slutligen ett ensidigt förvaltningsbeslut om att utge det
statliga stödet till ett kreditinstitut som har behov av sådant stöd.
Justitiekanslem anser att den tänkta hanteringen av bankstödet är att anse
som myndighetsutövning med de viktiga rättsliga konsekvenser som följer
därav. De i promemorian föreslagna reglerna om inlösen uppfyller enligt
Justitiekanslems uppfattning i sin nuvarande utformning inte regerings-
formens krav i 2 kap. 18 § om att grunderna för ersättning vid sådant
förfogande skall anges i lag. Dessa regler behöver därför kompletteras
med bestämmelser om grunderna för hur ersättningen vid inlösen skall
bestämmas samt om domstolsprövning. I det följande pekas också på att
vissa mindre justeringar bl.a. vad gäller reglerna om tvångsförvaltning
kan behöva övervägas.
Behovet av lagstiftning
Justitiekanslem kan till en början konstatera att förslagen i promemorian
kan ses som en vidareutveckling av de tankar som kommer till uttryck
i regeringens proposition 1992/93:135 och Näringsutskottets betänkande
1992/93:NU 16. Riksdagens beslut i fråga om bankstöd vilar på förutsätt-
ningen att stödet skall vara frivilligt och efter ansökan antingen utgå till
livskraftiga kreditinstitut eller till institut som behöver rekonstrueras eller
avvecklas på ett sådant sätt att institutets förpliktelser skall kunna infrias
i tid (se prop. s. 18). Promemorian går i dessa hänseenden längre och
förutsätter en ordning där staten genom Bankstödsnämnden kan behöva
ge stöd också till kreditinstitut som motsätter sig stöd på de villkor som
Bankstödsnämnden erbjuder. Skälet till denna inriktning av förslagen
anges vara att staten har ett ansvar för stabiliteten i och förtroendet för
betalningssystemet samt kreditförsörjningen, och att staten därför
knappast kan låta ett kreditinstitut gå i konkurs (promemorian s. 8). Det
kan därmed, anförs det i promemorian, finnas en risk att ett kreditinstitut
skulle kunna vilja spekulera i att staten av stabiliseringspolitiska skäl
inte vågar dra tillbaka utfästelsen om garanti.
Justitiekanslem inser att problem av nu angivet slag kan uppstå vid
hanteringen av bankstödet och delar därför uppfattningen att det finns ett
behov av lagstiftning på området. Justitiekanslem utgår emellertid från
att Bankstödsnämnden och kreditinstituten i de allra flesta fall kan komma
överens om villkoren för bankstödet och att den aktuella lagstiftningen
kommer att tillämpas endast i de undantagsfall där partema efter
förhandlingar inom ramen för stödärendet alltjämt har skilda uppfatt-
ningar i frågan och institutet därjämte är på obestånd eller liknande. I ett
sådant läge bör det enligt Justitiekanslems uppfattning finnas lagstiftning
som reglerar under vilka förutsättningar statens stöd skall kunna ges och
när tvångsåtgärder skall kunna sättas in.
Formerna för prövning av bankstöd.
I promemorian diskuteras olika alternativ för hur bankstödet och
villkoren för detta stöd skall prövas om överenskommelse inte kan
träffas. Justitiekanslem delar i och för sig uppfattningen att det från
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
52
konstitutionell synpunkt inte synes föreligga något hinder mot att ett
statligt organ ges möjlighet att tvångsvis förelägga ett kreditinstitut att
anta bankstöd med därtill knutna villkor, under förutsättning att det sker
utifrån vad som anges i tydlig lag. Frågan om kontraheringsplikt i svensk
rätt har belysts bl.a. av A. Victorin, Svensk Juristtidning 1976 s. 436.
Den i promemorian föreslagna lösningen med en permanent
skiljenämnd, vars prövning avses vara av s.k. kassationskaraktär och som
skall kunna förelägga ett institut att anta ett av Bankstödsnämnden
framlagt avtalsförslag, ger emellertid anledning till tvekan. Enligt
Justitiekanslems uppfattning är det framför allt i följande hänseenden som
invändningar kan riktas mot förslaget i denna del.
Den rådande situationen på kreditmarknaden med betydande kreditför-
luster för kreditinstituten och en vilja från statsmakternas sida att med
statliga medel garantera att kreditinstitutens förpliktelser fullgörs i tid är
ny i Sverige. De inblandade partema har ingen tidigare erfarenhet av hur
frågor av detta slag skall lösas samtidigt som mycket stora värden som
står på spel. I en sådan situation är det angeläget att de regler som skall
ge partema utrymme att finna lämpliga lösningar är - inom ramen för vad
svensk grundlag och internationella åtaganden kräver - så flexibla som är
möjligt.
Förslaget om en permanent skiljenämnd som bara kan anta eller
förkasta det avtal om bankstöd som föreslås och som inte själv kan ta
initiativ till justeringar i det framlagda avtalet framstår mot denna
bakgrund som påfallande stelt till sin konstruktion.
För det fall att diskussionerna mellan Bankstödsnämnden och ett
kreditinstitut har låst sig kan det vara klokt att ett utanförstående organ,
t.ex. den rådgivande nämnd som i promemorian föreslås som ett
alternativ till Skiljenämnden för bankstödsfrågor, ges möjlighet att genom
justeringar i utformningen av bankstödet söka bereda väg för en för både
Bankstödsnämnden och det stödsökande institutet acceptabel lösning.
Justitiekanslem vill i det sammanhanget också framhålla betydelsen av
att de formliga beslut som gäller bankstöd till kreditinstituten fattas av
Bankstödsnämnden. Frågan om att med omfattande skattemedel stödja
banker och andra kreditinstitut är kontroversiell. Det är därför viktigt
att de statliga organ som beslutar i fråga om bankstöd har allmänhetens
förtroende. I samband med Bankstödsnämndens inrättande gjordes i linje
härmed uttalanden, bl.a. av nämndens ordförande, av innebörd att
nämndens granskning av kreditinstituten skulle vara mycket ingående och
att ett eventuellt stöd endast skulle utgå där det verkligen var befogat. En
ordning som innebär att den föreslagna Skiljenämnden för bankstöds-
frågor, med ledamöter som bl.a. utsetts efter förslag av Svenska
bankföreningen, kan förkasta Bankstödsnämndens förslag eller förelägga
kreditinstituten att anta villkoren för bankstödet ter sig från denna
synpunkt mindre tillfredsställande.
Frågan om resultatet av Bankstödsnämndens arbete skall betecknas som
ett avtal eller ett beslut om stöd på vissa villkor kan i förstone te sig
ganska formell. I praktiken fordras givetvis en del diskussioner under
ärendets beredning mellan nämnden och det institut som söker stöd och
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
53
det kunde därför te sig naturligt att här tala om ett avtal. Ytterst handlar
det dock här om myndighetsutövning, dvs. att bestämma om förmåner
och skyldigheter för enskild, med vad därtill hör i fråga om myn-
dighetens uppgifter, arbetsformer och ansvar. Detta bör då också komma
till uttryck genom att stödåtgärden betecknas som ett beslut.
I enlighet med det nu anförda förordar Justitiekanslem att det fortsatta
lagstiftningsarbetet inom regeringskansliet inriktas på den alternativa
lösning som skisseras i avsnitt 6 i promemorian. En sådan lösning skulle
alltså innebära att Bankstödsnämnden, och i viktigare fall regeringen,
fattar ett s.k. ensidigt förvaltningsbeslut om att utge det statliga stödet till
kreditinstitut som har behov av sådant stöd. Bankstödsnämnden och
kreditinstitutet skall tillsammans eller var och en kunna hänskjuta ett
förslag till utformning av bankstödet till en rådgivande opartisk nämnd
för granskning. Den rådgivande nämnden skall ha till uppgift att pröva
om förslaget står i överensstämmelse med god affärssed och om det i
övrigt är skäligt. Om nämnden har invändningar mot förslaget, skall
nämnden kunna föreslå justeringar i förslaget för att därigenom söka
finna en lösning som är acceptabel för båda parter. Bankstödsnämnden
eller regeringen bör därefter fatta det slutliga beslutet i fråga om
bankstödets utformning.
Som nämnts skulle en uppgift för den rådgivande nämnden vara att -
i enlighet med vad som anges i promemorian - pröva om villkoren för
stödet är förenliga med "god affärssed och skäliga med hänsyn till
omfattningen av det stöd som nämnden på statens vägnar har erbjudit sig
att lämna". Justitiekanslem har ingen erinran mot att gränserna för
nämndens prövning anges på det sätt som föreslås i promemorian. I det
fortsatta lagstiftningsarbetet bör man dock överväga om det inte vore
värdefullt att i motiven till lagtexten närmare söka utveckla vad som
ligger i begreppet god affärssed i bankförhållanden och vad som skall
vägas in i den angivna skälighetsbedömningen.
Återvinning
En annan fråga som bör övervägas i det sammanhanget är om inte
särskilda lagregler behövs för att säkerställa återvinning av statens stöd.
Frågan om återvinning behandlas i propositionen (s. 30 f.) men
regeringen synes ha utgått från att några lagregler inte är erforderliga.
Det kan enligt Justitiekanslems uppfattning dock inte uteslutas, även för
det fall att den nu föreslagna lagstiftningen genomförs, att banker eller
andra kreditinstitut som är på obestånd kommer att avvecklas. Om staten
beträffande ett sådant institut har lämnat stöd under någon period före
avvecklingen, bör det övervägas om inte den statliga garantin skall ges
ett skydd i förmånsrättshänseende genom ändringar i förmånsrättslagen
(1970:979).
Inlösen och tvångsförvaltning
Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen skall varje medborgare vilkens
egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande
vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
54
lag. Den möjlighet till inlösen som föreslås i promemorian får anses
innebära ett sådant förfogande över egendom som medför att be-
stämmelsen i regeringsformen är tillämplig. Några lagregler i promemo-
rieförslaget som anger enligt vilka grunder ersättningen i samband med
inlösen skall bestämmas finns dock inte. Förslaget måste kompletteras
med sådana regler.
Med den av Justitiekanslem förordade alternativa lösningen följer att
förfarandet med inlösen och tvångsförvaltning inte kan hanteras i den
föreslagna Skiljenämnden för bankstödsfrågor. I stället fordras en
möjlighet till prövning av dessa frågor i allmän domstol. Räckvidden och
utformningen av en sådan domstolsprövning måste övervägas vidare,
bl.a. mot bakgrund av att den skall kunna inrymma uppgiften att göra
värderingar i ett förfarande med tvångsavträdande av egendom.
Mot de föreslagna reglerna om tvångsförvaltning har Justitiekanslem
ingen erinran i sak. Man bör dock överväga att i lagtexten (9 §) ange vad
tvångsförvaltningen av en sparbank, en föreningsbank eller ett hypo-
teksinstitut skall syfta till. Vidare kan diskuteras om den gode mannen
vid tvångsförvaltning nödvändigtvis måste vara lagfaren och om det inte
1 vissa situationer borde kunna förordnas fler gode män för att handha
förvaltningen (jfr 7 kap. 1 - 2 §§ konkurslagen).
3 Finansinspektionen
Sammanfattning
Finansinspektionen tillstyrker att bestämmelser om inlösen och tvångsför-
valtning samt möjlighet att pröva villkor i efterhand införs. Inspektionen
vill inte avstyrka att en permanent skiljenämnd inrättas men är benägen
att förorda en ordning för att pröva dessa frågor som närmare ansluter
till nuvarande rättssystem. Beträffande innehållet i villkorsprövningen
anser inspektionen att den fråga som skall prövas bör vara huruvida det
aktuella villkoret är oskäligt eller inte. Slutligen bör Finansinspektionens
yttrande regelmässigt inhämtas i ärenden där värdering av kapitaltäck-
ningsgraden skall ske.
Finansinspektionens synpunkter
Allmänna överväganden
Efter riksdagens antagande av prop. 1992/93:135 om åtgärder för att
stärka det finansiella systemet garanterar staten att banker och vissa andra
kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. För att hantera
åtgärderna i stödsystemet skall en särskild myndighet, Bankstödsnämn-
den, inrättas. I ett särskilt betänkande av utredningen (Fi 1993:04) om
organisation av Bankstödsnämnden föreslås en förordning med be-
stämmelser om bl.a. vad nämnden skall iaktta i sin handläggning av
stödfrågor. Detta utgör extraordinära åtgärder från statsmakternas sida av
hänsyn till intresset av stabilitet i och förtroende för betalningssystemet.
Finansinspektionen delar uppfattningen att det är angeläget att skapa en
beredskap för att kunna lösa svårigheter av den art som anges i avsnitt
2 i promemorian. Med hänsyn till att det rör sig om ingrepp i enskildas
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
55
ekonomiska förhållanden måste skyldigheten att ta emot statligt stöd samt
de föreslagna möjligheterna att genomdriva stödåtgärderna mot t.ex.
aktieägares önskan slås fast i form av lag. När det gäller utformningen
av bestämmelserna är inspektionen benägen att förorda ett enklare
förfarande som närmare anknyter till nuvarande rättssystem. För detta
talar rättssäkerhetsskäl och att ärendena inte torde bli mer omfattande och
komplexa än många andra ärenden som hanteras inom det befintliga
domstolsväsendet. Vidare förväntar man sig endast ett fåtal avgöranden
och att bankstödsfrågoma är aktuella under en begränsad tid.
Prövningsinstans
Enligt 9 § förslaget till förordning om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut beslutar Bankstödsnämnden eller regeringen om stöd. Beslut
får enligt paragrafen förenas med villkor. Detta utgör en normal
förvaltningsrättslig handläggning. Finansinspektionen menar att man bör
hålla fast vid detta förfarande och inte, som i promemorian om villkor
för stödet, beteckna processen som en överenskommelse om stöd med
möjlighet för institutet att anta eller förkasta villkor kopplade till stödet.
Om man utgår från förvaltningsbeslutsmodellen enligt stödförordningen
blir förslaget om föreläggande att anta villkor överflödigt. Möjlighet att
tillgripa inlösen av aktier eller tvångsförvaltning för att genomdriva
beslutet om stöd kan fortfarande behövas. Därvid bör innehållet i
villkoren kunna prövas. En särskild möjlighet att i efterhand tolka villkor
som beslutats bör också stå tillbuds.
När det gäller på vilket sätt villkoren för stödåtgärder samt frågor om
inlösen och tvångsförvaltning skall prövas diskuteras i promemorian flera
alternativa lösningar. Att låta Bankstödsnämnden eller en skiljenämnd
enligt lagen (1929:145) om skiljemän avgöra frågorna vore på anförda
skäl olämpligt. Inspektionen vill inte avstyrka att det imättas en
permanent skiljenämnd för att avgöra dessa frågor men anser att starka
skäl talar för en annan lösning. Att inrätta en specialdomstol i form av
en permanent skiljenämnd i detta fall kan kanske sägas tangera förbudet
i 2 kap. 11 § regeringsformen att inrätta domstol för viss tvist eller i
övrigt för visst mål. Av rättssäkerhetsskäl överger man nu för tiden
alltmer ordningen att inrätta särskilda domstolar med partsutsedda
ledamöter för speciella rättsområden. Ett exempel på detta är regeringens
proposition 1992/93:56 Ny konkurrenslagstiftning, där det som rege-
ringens mening anförs att det i princip inte är lämpligt att ledamöter i
en domstol kan uppfattas som representanter för olika intressen (s. 58).
Som en följd av detta skall intresseledamöter inte längre finnas i
marknadsdomstolen. Domstolen skall i alla mål som den handlägger ha
en sammansättning av lagförda domare och ekonomiska experter.
Enligt inspektionens mening rymmer det vanliga domstolsförfarandet
också möjligheter att behandla de aktuella spörsmålen på ett adekvat sätt.
Det finns t.ex. möjligheter att behandla vissa mål med förtur för att få
ett snabbt avgörande. Det finns också möjlighet enligt 2 kap. 4 a §
rättegångsbalken att låta en ekonomisk expert och en lagfaren domare
med särskild kunskap om skatterättsliga förhållanden som särskilda
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
56
ledamöter ingå i hovrätten. Inspektionen är därför benägen att förorda
lösningen som föreslås i avsnitt 6 att prövningen av frågor om inlösen av
aktier och tvångsförvaltning av ett kreditinstitut sker i allmän domstol. Ett
eninstansförfarande i Svea hovrätt kan därvid vara en lämplig lösning. En
förutsättning är dock att regler om kvalificerad förtur införs i rättegångs-
balken eller i arman lag. Det anförda gäller även frågan om tolkningen
av villkor för stödet. Här kan nämnas att yttrande i mål om stödfrågor
kan inhämtas från myndigheter och institutioner med särskild sakkunskap
i det aktuella ämnet, t.ex. Finansinspektionen, Riksbanken och Svenska
Bankföreningen. Enligt inspektionens förslag skall alltså prövning i
domstol kunna ske i två fall, dels på talan av Bankstödsnämnden
angående inlösen eller tvångsförvaltning, dels på talan av institutet eller
dess aktieägare angående tolkningen av villkor som förenats med en
stödåtgärd.
Villkorens skälighet
Enligt förslaget i promemorian skall den permanenta skiljenämnden (Svea
hovrätt enligt Finansinspektionens mening) pröva om de av Bankstöds-
nämnden föreslagna villkoren är förenliga med god affärssed och skäliga
med hänsyn till omfattningen av det stöd som staten erbjuder. Vad dessa
krav innebär berörs inte alls. Promemorian ger alltså ingen vägledning
för prövningen vilket är betänkligt särskilt med hänsyn till frågornas
speciella karaktär och de ingripande sanktioner som föreslås. Här vill
inspektionen peka på förhållandet att det inte är fråga om en affärsuppgö-
relse i vanlig mening. Kan enighet inte uppnås blir det Bankstödsnämn-
den eller regeringens beslut med eventuella villkor som gäller. Stödet är
inte en enskild angelägenhet utan lämnas i det allmännas intresse. Viss
ledning kanske kan sökas i den praxis som kan finnas på närliggande
rättsområden vad gäller god affärssed, men här måste också beaktas
konkurrensförhållanden mellan de olika berörda instituten.
Bankstödsnämnden kan förväntas ha god insikt i den finansiella situa-
tionen i de olika institut som är föremål för stödåtgärder och därför
utforma villkoren för stödet på ett skäligt och så långt möjligt konkur-
rensneutralt sätt. Den fråga som skall prövas av skiljenämnd eller
domstol bör därför vara huruvida det aktuella villkoret är oskäligt eller
inte. Det bör för ett villkors giltighet räcka att konstatera att villkoret
inte är oskäligt. Detta gäller både i mål om inlösen/tvångsförvaltning och
i tolkningstvister.
Värdering av kapitaltäckningsgraden
När det blir fråga om inlösen av aktier i ett institut vars kapitalbas
understiger två procent av värdet av institutets riskvägda placeringar
uppkommer vissa värderingsfrågor. I dessa fall bör alltid Finansinspek-
tionens yttrande inhämtas med tanke på att det är inspektionen som
utfärdar de närmare regler som ligger till grund för denna värdering
liksom reglerna om vad som får räknas in i kapitalbasen.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
57
4 Allmänna pensionsfonden, Första - tredje fondstyrelserna
Allmänna Pensionsfonden, Första, Andra och Tredje fondstyrelserna,
har beretts tillfälle att yttra sig över promemorian om vissa frågor
rörande villkor för den statliga garantin till banker och andra kredit-
institut. Med anledning härav vill styrelserna anföra följande.
Fondstyrelserna har i tidigare remissyttrande bl.a. framhållit vikten av
en tydlighet i principerna för det statliga stödet till banker och andra
kreditinstitut samt att de institut som initialt skall bli stödberättigade är
klart definierade.
I den nu föreliggande promemorian föreslås en lagstiftning i syfte att
undanröja vissa problem som kan tänkas uppstå vid långt utdragna
förhandlingar mellan bankstödsnämnden och kreditinstitut. Fondstyrel-
serna ställer sig bakom huvudförslaget i promemorian om att inrätta en
permanent skiljenämnd som slutlig instans för prövning av villkoren för
det statliga stödet. Ett sådant förfarande minskar risken för alltför
utdragna förhandlingar vilka eljest kan leda till att betalningssystemet i
aktuell del kommer i fara.
Preciseringarna av de förutsättningar som skall vara uppfyllda för att
skiljenämnden skall träda in kan naturligtvis alltid diskuteras. Fondstyrel-
serna har dock funnit förslagen väl avvägda mot bakgrund av de syften
som riksdagen beslutat för bankstödet. Det kan även diskuteras i vilken
situation staten skall ha rätt att lösa aktierna i ett kreditinstitut alternativt
i det fall institutet inte är aktiebolag föranstalta om tvångsförvaltning.
Den föreslagna gränsen på 2 % i kapitalbas kan förefalla väl låg eftersom
kreditinstitutet då för länge sedan passerat gränsen för marknadernas
förtroende. Men samtidigt rör detta en känslig fråga om aktieägarnas
rättigheter så fondstyrelserna vill inte föreslå en ändrad utformning.
Fondstyrelserna utgår ifrån att lagförslaget står i överensstämmelse med
Sveriges internationella förpliktelser.
Fondstyrelserna har i övrigt inget att anföra till förslagen i promemo-
rian.
5 Konkurrensverket
I promemorian föreslås att skiljenämnden skall ha till uppgift att pröva
om de av Bankstödsnämnden föreslagna villkoren är förenliga med god
affärssed och skäliga med hänsyn till omfattningen av det stöd som
nämnden på statens vägnar har erbjudit sig att lämna (5 §).
Enligt förslaget till förordning om statligt stöd till banker och andra
kreditinstitut (SOU 1993:28) skall stödet utformas på ett affärsmässigt
och konkurrensneutralt sätt (7 §). I förslaget framhålls betydelsen av en
konkurrensneutral utformning av stödåtgärderna för den långsiktiga
effektiviteten på marknaden. Det är enligt Konkurrensverket viktigt att
skiljenämnden prövar även denna fråga.
Konkurrensverket föreslår därför att i 5 § första stycket görs ett tillägg
med innebörd att villkoren i fråga skall vara konkurrensneutralt
utformade. 5 § första stycket första meningen skulle sålunda lyda:
"Skiljenämnden för bankstödsfrågor skall pröva om de av Bankstöds-
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
58
nämnden föreslagna villkoren är konkurrensneutralt utformade och
förenliga med god affärssed och skäliga med hänsyn till omfattningen av
det stöd som nämnden på statens vägnar har erbjudit sig att lämna."
Den föreslagna utformningen bör även komma till uttryck i motive-
ringen till 5 §.
I övrigt finner Konkurrensverket inte anledning att ytterligare kom-
mentera promemorians förslag från konkurrenssynpunkt.
6 Svea hovrätt
Hovrätten konstaterar inledningsvis att den mycket korta remisstiden inte
har medgett någon mer ingående analys av de frågor och problem som
behandlas i promemorian.
Hovrätten vill också inledningsvis understryka den i promemorian
framförda synpunkten att dessa frågor och problem vore förtjänta av en
mer långsiktig lösning än den som föreslås och att denna borde arbetas
in i den permanenta lagstiftningen på området. I avvaktan på en sådan
lösning vill hovrätten ändå lämna följande synpunkter.
Enligt hovrättens mening kan det ifrågasättas om inte ett åläggande för
ett kreditinstitut att ta emot statligt stöd på vissa angivna villkor bör ges
i form av ett ensidigt förvaltningsbeslut. Det är därvid värdefullt att ett
rådgivande organ medverkar i beslutsprocessen för att säkerställa att
erforderligt branschkunnande tas till vara. Mot bakgrund av ett sådant
synsätt finner hovrätten att den i promemorian (avsnitt 6) föreslagna
alternativa lösningen framstår som mest ändamålsenlig. Hovrätten
ifrågasätter dock om inte ett sådant åläggande, med hänsyn till frågornas
karaktär och betydelse, bör beslutas av regeringen.
Det är vidare väsentligt att det ges en möjlighet till domstolsprövning
av frågan om inlösen och tvångsförvaltning. Hovrätten har inte någon
erinran mot förslaget om ett eninstansförfarande i hovrätten, eller mot att
hovrätten genom föreskrifter om särskild sammansättning förstärks med
personer med specialkunskap. Behovet av en sådan förstärkning kan dock
ifrågasättas eftersom hovrättens prövning enligt förslaget endast skulle
gälla frågan om kreditinstitutets kapitalbas understiger en viss gräns och
således inte frågan om villkoren är skäliga. Anledningen till denna
begränsning av hovrättens prövning framstår dock som oklar.
För det fall att promemorians huvudförslag ändå skulle läggas till
grund för det fortsatta beredningsarbetet, vill hovrätten framföra följande.
Med hänsyn till dels omfattningen av de frågor som nämnden skall
pröva, dels behovet av en bred representation från bankvärlden, föreslår
hovrätten att den permanenta skiljenämnden skall bestå av fem ledamöter.
I detta sammanhang vill hovrätten påpeka att omröstningsregeln i 16
§ lagen (1929:145) om skiljemän föreskriver att skiljeavtalet förfaller om
något majoritetsbeslut inte kan fattas. Det synes lämpligare att, för sådant
fall, den mening får gälla som omfattas av ordförandens röst.
Hovrätten ifrågasätter om inte de i promemorian aktuella frågorna -
åläggandet att ta emot stöd resp, inlösen av aktier (tvångsförvaltning) -
bör ses som två separata förfaranden; ett inledande som gäller förhand-
lingar om och prövning av villkoren för stöd och ett senare om inlösen
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
59
eller tvångsförvaltning. I det inledande förfarandet bör inte minst av
praktiska skäl det enskilda kreditinstitutet och inte dess aktieägare vara
Bankstödsnämndens motpart. Däremot skulle i det senare förfarandet,
som är av expropriativ karaktär, de enskilda aktieägarna vara att anse
som motparter.
Mot bakgrund av innehållet i 2 kap. 18 § regeringsformen torde krävas
en mer utförlig reglering av grunderna för beräkning av ersättning vid
inlösen.
Innehållet i förslagets 1 § 3 p ger intryck av att såväl utformningen
som omfattningen av det statliga stödet skulle kunna bli föremål för
skiljenämndens prövning. Detta emotsågs emellertid av förslagets 5 §
som endast talar om prövning av "villkoren". Ett klargörande av avsikten
med denna skillnad är önskvärd.
Genom innehållet i förslagets 5 § utesluts att skiljenämnden prövar
andra villkor än de som Bankstödsnämnden har föreslagit. I promemorian
berörs inte på vad sätt förfarandet inför Bankstödsnämnden och skil-
jenämnden skall fortgå om den senare finner att de föreslagna villkoren
inte är lämpliga. Ändamålsenligt vore kanske att tillåta nämnden att
försöka finna alternativa lösningar på problemen.
Avslutningsvis konstaterar hovrätten att tidsbegränsningen av den
föreslagna lagen har motiverats med att lagen bör anpassas till de
erfarenheter av dess tillämpning som efter hand kan vinnas. Enligt
hovrättens mening är dock den föreslagna giltighetstiden så kort att det
finns risk för att pågående ärenden inte hinner slutbehandlas innan lagen
upphör att gälla.
7 Hovrätten för Västra Sverige
Det i promemorian framlagda lagförslaget skall ytterst ge möjligheter att
tvångsinlösa eller tvångsförvalta ett kreditinstitut som bedöms behöva
statligt bankstöd. I promemorian får anses ha lämnats godtagbara skäl för
att det statliga bankstödet måste förenas med en temporär beredskapslag-
stiftning av dylikt slag. Remissinstanserna har emellertid medgetts endast
en utomordentligt kort tid för sin granskning av ett lagförslag som
innefattar så långtgående befogenheter. Det kan därför inte uteslutas att
vissa överväganden och förslag i promemorian vid en djupare analys kan
visa sig inte vara invändningsfria. Hovrätten vill därför inledningsvis
framhålla att den omständigheten att hovrätten i vissa hänseenden inte
yttrat sig över förslaget inte berättigar till slutsatsen att hovrätten lämnat
okommenterade delar utan erinran. Promemorieförfattaren har pekat på
möjligheten att anpassa lagen till de erfarenheter av tillämpningen som
efter hand kan komma att vinnas. Detta ger emellertid hovrätten
anledning att ytterligare understryka angelägenheten av att de, inte minst
från rättssäkerhetssynpunkt viktiga frågor som här aktualiseras prövas på
grundval av en väl genomarbetad lagstiftning. Vad nu anförts innebär att
hovrätten inte anser sig kunna ta slutlig ställning till frågan om lagförsla-
get i dess nuvarande form bör avstyrkas eller tillstyrkas.
Promemorian ger, främst såvitt avser den föreslagna skiljenämnden och
förutsättningarna för nämndens prövning, anledning till överväganden av
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
60
mer allmän natur. Med hänsyn till den korta tid som stått till förfogande
har hovrätten valt att i anslutning till de enskilda paragraferna i det
upprättade lagförslaget peka på olika frågor som kan böra beaktas eller
ytterligare övervägas.
Lagförslagets rubrik
Lagförslagets rubrik är knappast adekvat. Rubrikens formulering ger
närmast vid handen att den föreslagna lagen skulle innehålla be-
stämmelser om de villkor som skall vara uppfyllda för att kreditinstitut
skall kunna erhålla statligt stöd. Så är dock inte fallet. Inte heller är det
väsentliga skälet till och ämnet för lagen att dessa villkor kan behöva
objektivt granskas och jämkas. Som framgår av det i avsnittet 6 angivna
alternativet skulle en sådan bearbetning och kontroll likaväl kunna ske
inför en rådgivande nämnd. Lagregleringens egentliga grund är i stället
att tvångsinlösen och tvångsförvaltning av kreditinstitut kräver judiciell
prövning och att en permanent skiljenämnd inrättas för detta ändamål.
Hovrätten ifrågasätter om inte rubriken bör avfattas så att den närmare
anger vad den föreslagna lagen verkligen avser att reglera.
Lagförslagets disposition
Lagförslaget består i stor utsträckning av en sammanställning av
bestämmelser som hämtats från gällande rätt på en rad skilda områden.
Detta förfaringssätt synes ha lett till att den föreslagna lagen fått en
mindre lyckad disposition. Hovrätten utgår från att förslaget i det
fortsatta lagstiftningsarbetet kommer att överarbetas i nu berört hänseen-
de.
1 §
Lagförslaget inleds inte med bestämmelser om den tilltänkta
skiljenämnden och dess uppgifter utan med en paragraf som anger under
vilka förutsättningar vissa, längre fram i förslaget upptagna bestämmelser
rörande villkorskontrollen är tillämpliga. Frånsett det redaktionellt
överraskande med en sådan disposition ger paragrafen anledning till
tvekan i vissa hänseenden om dess avsedda funktion och dess rättsliga
betydelse över huvud taget.
En första fråga är om inte bestämmelsen trots sin ordalydelse kan vara
tänkt som en bestämning av förutsättningarna för nämndens behörighet.
Härför talar att det i specialmotiveringen i anslutning till paragrafens
punkt 3 uttalas att skiljenämnden inte skall kunna visa ifrån sig ett ärende
med motivering att det bör vara möjligt för Bankstödsnämnden att nå en
överenskommelse med sin motpart. Inget synes emellertid hindra att
skiljenämnden förklarar sig obehörig att pröva ett ärende därför att den
inte finner kreditinstitutet i fråga vara i sådant trångmål som avses i
paragrafens punkt 2. Att denna inledningsparagraf är avsedd att reglera
behörighetsgrunder kan dock betvivlas då regleringen i så fall skulle vara
begränsad endast till en av skiljenämndens tilltänkta ärendetyper,
nämligen villkorskontrollen.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
61
Oavsett om paragrafen avses ge behörighetsgrunder för skiljenämnden
eller ge förutsättningar för möjligheten att ge kreditinstitutet ett sådant
ultimativt föreläggande som avses i 5 §, kan relevansen av förutsätt-
ningarna i punkterna 1 och 3 för den tilltänkta lagens tillämplighet
diskuteras. Av promemorian framgår nämligen att skiljenämnden inte
skall kunna pröva om dessa förutsättningar föreligger (promemorian s.
13x och s. 23x). Eftersom Bankstödsnämndens bedömning i dessa
avseenden sålunda, oavsett om den är riktig eller oriktig, skall tas för
god, kan frågan ställas om dessa kriterier fyller någon funktion, att den
enda möjliga sökanden, Bankstödsnämnden, i oträngt mål skulle
hänvända sig till skiljenämnden synes långsökt och skulle så vara fallet
erbjuder den föreslagna lagen ju inga remedier.
I detta sammanhang bör anmärkas att förståelsen av vad skiljenämnden
får eller inte får göra med avseende på punkten 3 försvåras av en
diskrepans mellan lagtexten och motiven. I specialmotiveringen anges att
det för att ärendet skall kunna gå till skiljenämnden "förutsätts att det inte
har gått att uppnå en överenskommelse" (promemorian s. 23x).
Ordalydelsen i lagförslaget är emellertid det prognostiskt inriktade
villkoret att "överenskommelse inte kan träffas". Oklart är därmed om
promemorieförfattaren med sitt uttalande om begränsningen av
skiljenämndens kompetens velat förhindra inte endast att nämnden återför
ärendet till Bankstödsnämnden för förnyade överläggningar när
skiljenämnden finner att sådana numera skulle kunna ge ett positivt
resultat utan även att nämnden prövar riktigheten av ett påstående om
att uppgörelse hade kunnat träffas eller till äventyrs att en uppgörelse
faktiskt träffats.
Avfattningen av punkten 3 ger vidare anledning att efterlysa en
beskrivning av hur partsförhållandena vid skiljenämnden skall gestalta
sig. Att Bankstödsnämnden är en part är uppenbart men vilken eller vilka
är dess motparter. Språkligt sett kan punkten 3 knappast tolkas på annat
sätt än att det finns endast två möjliga partskonstellationer antingen
nämnden mot ett kreditinstitut, som inte är aktiebolag eller bank-
aktiebolag, eller nämnden mot ägarna av aktier i ett aktiebolag eller ett
bankaktiebolag, något som alltså utesluter att ett trepartshållande kan
föreligga. Den här berörda frågan är emellertid inte bara en språklig
fråga. Från rent sakliga utgångspunkter bör belysas vilka som skall vara
villkorsadressater och andra frågor om partsförhållandena samt i
förekommande fall hur de uppställda villkoren praktiskt och rättsligt skall
kunna uppfyllas om nämnden som motparter i samma ärende har inte
bara kreditinstitutet utan också dess ägare.
I prop. 1992/93:195 s. 21 finns en uppräkning av vilka kreditinstitut
som skall kunna erhålla bankstöd. Inte desto mindre anser hovrätten att
förevarande paragraf bör uppta en bestämning av vilka kreditinstitut
lagförslaget åsyftar.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
62
2 §
I första stycket anges att för uppgifter enligt lagen skall finnas
Skiljenämnden för bankstödsfrågor. Enligt hovrättens uppfattning skulle
förståelsen av gränserna för skiljenämndens verksamhetsområde
underlättas om dessa antydda uppgifter eller bankstödsfrågor definieras
i lagen t.ex. genom en enumeration av det slag som återfinns i
jordabalkens reglering av hyresnämnds uppgifter.
De bankstödsfrågor, som kan komma under den föreslagna
skiljenämndens prövning, rör ett fåtal, till namnet kända kreditinstitut,
härflyter ur en tillfällig kris och har sin grund i redan etablerade och till
sina huvuddrag väl bekanta omständigheter. Enligt hovrättens mening
hade det därför varit av värde om promemorieförfattaren något berört
frågan om inrättandet av en skiljenämnd med domstolsfunktion kan
tänkas komma i strid med förbudet i 2 kap. 11 § regeringsformen mot att
inrätta domstol för viss tvist eller för visst mål.
Enligt andra stycket i paragrafen skall av ledamöter vid sidan av
ordföranden en utses efter förslag av Svenska Bankföreningen och en
efter förslag av Justitiekanslem. Någon motivering av skiljenämndens
sammansättning lämnas inte i promemorian men rekryteringssättet har
uppenbarligen sin grund inte endast i behov av sakkunskap utan också i
hänsyn till generella partsintressen, nämligen statens och kreditinstitutens.
Detta framkallar till en början den principiellt viktiga och i promemorian
obesvarade frågan om det i ett läge, där på det mellanstatliga planet
förekommer överväganden om det är förenligt med våra internationella
förpliktelser att låta partsintressen företrädas bland ledamöterna i
rättstillämpande domstolar och andra myndigheter, är tillrådligt att inrätta
ännu en myndighet med intresserepresentation. Denna fråga kompliceras
i förevarande fall ytterligare av det förhållandet att det kan diskuteras om
intresserepresentationen är tillräckligt allsidig. Skiljenämnden kommer att
vara behörig att pröva tvister mellan Bankstödsnämnden och kredit-
instituts aktieägare, se 6 §. Vidare kommer skiljenämnden att pröva
tvister om rätt till inlösen av aktier och lösenbelopp, se 7 §. Motpart i
dessa fall är aktieägare. Trots detta utses ingen av ledamöterna i
skiljenämnden av någon som kan sägas företräda aktieägare i kredit-
institut, Svenska Bankföreningen kan knappast anses företräda alla ägare
till bland allmänheten spridda bankaktier. För att skiljenämnden skall
uppfylla kravet på att vara en opartisk och oberoende domstol även i
frågor och tvister med aktieägare som statens motpart kan det sätt på
vilket ledamöterna utses böra närmare övervägas. Promemorieförfattaren
tar själv (2.12) ur en något annorlunda synvinkel upp frågan om
situationen för aktieägarna i ett skiljeförfarande. Han konstaterar där att
medan Bankstödsnämnden som part i ett ordinärt skiljeförfarande själv
skulle komma att utse en skiljeman, aktieägarna skulle i praktiken inte ha
samma möjligheter, i varje fall inte om aktierna är spridda mellan olika
ägare samt att en ad hoc-skiljenämnd inte synes uppfylla Europakonven-
tionens krav på oberoende och opartiskhet. Lösningen på detta problem
liksom på problemet med vad som kallas olägenheterna med en domstols-
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
63
prövning anser promemorieförfattaren emellertid stå att finna i inrättandet
av en permanent skiljenämnd. Detta resonemang, som bygger på det
redan i sig motsägelsefulla i att inrätta ett permanent organ för konflikt-
lösning inom ramen för en tillfällig beredskapslagstiftning, kan emellertid
inte hovrätten finna helt övertygande i något av de förut berörda
hänseendena.
5§
Som promemorieförfattaren framhållit torde de frågor skiljenämnden har
att pröva i allmänhet inte vara att betrakta som rättstvister i egentlig
mening. Eftersom gällande rätt och allmänna rättsgrundsatser därmed
kommer att träda i bakgrunden, kan frågan ställas på vilket normsystem
skiljenämnden skall repliera vid villkorskontrollen och annan prövning av
underställda frågor. Enligt första meningen i paragrafens första stycke
anvisas nämnden att pröva om de av Bankstödsnämnden föreslagna
villkoren är förenliga med "god affärssed och skäliga med hänsyn till
omfattningen av det stöd som nämnden på statens vägnar har erbjudit
sig att lämna". Den påbjudna skälighetsbedömningen är ett tämligen
lättförståeligt uttryck för en från tvångsmedelssammanhang välkänd
proportionalitetsprincip och kan därför nu lämnas därhän. Större intresse
tilldrar sig däremot innebörden av begreppet "god affärssed" och
lämpligheten av att i förevarande lagstiftning använda detta begrepp som
norm. I promemorian finns uttalanden som tyder på att begreppet "god
affärssed" innebär att villkor som inte strider mot god affärssed är
affärsmässigt godtagbara (s. 9n) eller att villkor som är förenliga med
god affärssed är i objektiv mening affärsmässigt motiverade (s. lOö).
Uttalandena indikerar att villkor som är förenliga med god affärssed är
sådana villkor som skulle accepteras i en affärsuppgörelse under normala
förhållanden. Men i bankstödssammanhang kommer det enligt hovrättens
mening ofast att bli frågan om extrema undantagssituationer. Mycket
talar för att det verkliga prövningstemat för skiljenämnden bör vara ett
annat än god affärssed. Redan i promemorian finns uttalanden av
innebörd att även villkor som inte är affärsmässigt motiverade kan
innefattas i god affärssed (s. 5y och 8my). In i bilden träder snarare
sådana villkor som minimerar risken för att statens åtaganden skall
realiseras i en slutlig förlust, villkor som säkerställer konkur-
rensneutralitet i förhållande till kreditinstitut som står utanför bankstödet
och villkor som motverkar fortsatt destabiliserande eller förtroendeskad-
liga åtgärder från kreditinstitutets sida eller som rentav positivt främjar
lagstiftningens övergripande syfte att garantera stabilitet i och förtroende
för betalningssystemet. Med hänsyn till det anförda förordar hovrätten att
skiljenämndens prövning ges ett annat tema.
Om villkoren i det framlagda avtalsförslaget är förenliga med god
affärssed och skäliga skall skiljenämnden enligt paragrafens första stycke
förelägga Bankstödsnämndens motpart att inom viss tid anta förslaget vid
påföljd av tvångsinlösen eller tvångsförvaltning. I förbigående kan
anmärkas det egenartade i att skiljenämnden inte själv disponerar över
påföljdens utdömande. Mer betänkligt är emellertid att skiljenämndens
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
64
prövning är avsedd att vara av kassationskaraktär, något som för övrigt Prop. 1992/93:245
enligt hovrättens mening borde framgå tydligare av själva lagtexten. Bilaga 4
Hovrätten har i och för sig förståelse för att staten, som har att värna om
ett oftast avsevärt ekonomiskt engagemang, inte vill avhända sig någon
bestämmanderätt över de villkor som skall binda staten. Det kan
emellertid i vissa ärenden framstå som orimligt att skiljenämnden inte
skall kunna jämka ett villkor utan vara hänvisad till att förkasta hela
avtalsförslaget. Det framstår också som anmärkningsvärt att Bankstöds-
nämndens motpart skall ha möjlighet att under förfarandet i
skiljenämnden presentera ett eget förslag till lösning medan
skiljenämnden inte skall kunna göra det (s. 13n). Hovrätten vill rent
allmänt påpeka att en kassationsprövning också torde medföra olägenheter
i form av tidsutdräkt och omgång och någon gång påverka skiljenämnden
att av hänsyn till samhällsintresset godta diskutabla villkor. De antyd-
ningar som promemorian innehåller om åtgärder i syfte att motverka
kassationsmetodens rigiditet ger knappast några lösningar på problemet.
Det förhållandet att skiljenämnden i sitt kassationsbeslut förväntas uttala
sig om vilka förändringar som behöver göras för att förslaget skall godtas
(s. 24n) kan lätt få karaktären av ett för nämnden bindande förhands-
besked. Eftersom det kan antas att en bankstödsfråga, innan den
hänskjuts till skiljenämnden, är förhandlad i botten synes det vidare föga
realistiskt att Bankstödsnämnden skulle annat än i rena undantagsfall
vara beredd att lägga fram ett alterantivt förslag till villkorsutformning
(s. 24n). Med skiljenämndens oberoende ställning synes det slutligen inte
heller väl förenligt att nämnden skulle överlägga under hand med
Bankstödsnämnden om vilka villkorsmodifieringar som staten kan tänka
sig gå med på. Hovrätten förordar sålunda en viss uppmjukning av
kassationsprincipen.
Hovrätten har redan tidigare påpekat den oklara partsställningen inför
skiljenämnden. För den händelse ett avtal kan träffas enbart mellan
Bankstödsnämnden och ett bankaktiebolag vill hovrätten erinra om att det
måste vara nödvändigt att klargöra i lagstiftningen om påföljden för ett
bolags underlåtenhet att efterkomma ett föreläggande enligt förevarande
paragraf skall kunna vara inlösen från ägarna till aktier i detta bolag.
6§
I promemorian (s. 14y) anges att Bankstödsnämnden har möjlighet att
väcka fullgörelsetalan mot motpart vid allmän domstol. Skall detta vara
möjligt jämsides med en prövning i skiljenämnden om tvångsinlösen eller
tvångsförvaltning eller föreligger rättegångshinder? Enligt hovrättens
mening är det påkallat att närmare redovisa konsekvenserna av förelig-
gande möjligheter till kompetenskonflikter mellan allmän domstol och
skiljenämnden.
7§
Det i paragrafens första stycke punkten 2 upptagna rekvisitet
"underlåtenheten är av väsentlig betydelse" är oklart. Det är knappast
försummelsens svårhet som är av intresse utan snarare att inlösen skall
5 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 245
65
kunna ske endast om underlåtenheten avser en förpliktelse av väsentlig
betydelse. Bestämmelsen synes därför böra formuleras om. Motsvarande
anmärkning har avseende också på 9 § 1 st 2 p. En principiellt viktigare
fråga med anknytning till den nämnda inlösengrunden gäller emellertid
om en inlösenrätt för staten verkligen skall kunna hävdas i de fall där
bolaget eller aktieägare i tvisten med fog invänder att en uppfyllelse av
förpliktelsen enligt träffat avtal skulle stå i strid mot banklag eller arman
förordning. Denna fråga behandlas inte i promemorian och än mindre
frågan vilken betydelse det kan ha att det berörda villkoret tidigare
godtagits av skiljenämnden.
Av paragrafens andra stycke framgår inte klart vem som har rätt att
påkalla skiljenämndens prövning i tvister om rätt till inlösen och om
lösenbelopp. Hovrätten ifrågasätter om inte aktieägare bör ha möjlighet
att påkalla skiljenämndens prövning av frågan om rätt till inlösen inte
föreligger (negativ fastställelsetalan).
9 och 10 §§
I 9 § anges att den gode mannen skall överta förvaltningen av kreditinsti-
tutet och i 10 § anges att vissa uppgifter som den gode mannen övertar
under tvångsförvaltningen. I promemorian (s. 20) nämns vissa beslut som
synes kunna ingå i förvaltningen. Detta uttalande jämte ordalydelsen i 9
§ ger intryck av att förvaltningen omfattar fler uppgifter än de som
räknas upp i 10 §. Hovrätten efterlyser en närmare beskrivning av vilka
befogenheter den gode mannen skall ha.
Tvångsförvaltningen skall enligt 9 § första stycket pågå högst ett år och
får inte förlängas. Enligt specialmotiveringen (s. 26n) skall emellertid ett
nytt förordnande om tvångsförvaltning kunna meddelas, om någon
förutsättning för sådan förvaltning på nytt därefter inträder. Vad som
avses med detta uttalande synes oklart. Hovrätten utgår från att härmed
avses att det skall vara fråga om nya omständigheter som motiverar en
tvångsförvaltning, dvs. en annan förutsättning än den som det föregående
förordnandet grundade sig på. Annars skulle det ju i praktiken bli fråga
om en tidsobestämd förlängning av det ursprungliga förordnandet i en
eller flera etapper. Motiveringen bör därför justeras i detta avseende.
Även i reella hänseenden synes i promemorian obehandlade problem
kunna uppkomma i samband med att tvångsförvaltningstiden går till ända.
I promemorian (s. 20ö) anges som skäl för ett ingrepp i form av
tvångsförvaltning att den gode mannen bör ha möjlighet att vidta åtgärder
för att underlätta ombildning av sparbank till bankaktiebolag eller fusion
av sparbanker. I och med att den gode mannen skall ha sådana befogen-
heter inställer sig frågan vad som skall hända med det tvångsförvaltade
kreditinstitutet när den gode mannens förvaltning upphör. Av prome-
morian framgår inte annat än att förvaltningen upphör och att kreditinsti-
tutet återlämnas till ägare, huvudmän eller motsvarande (s. 19m).
Resonemang saknas helt om vem som skall tilldelas aktierna i det
bankaktiebolag som kan ha bildats eller till vilka av två fusionerade
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
66
sparbankers huvudmän förvaltningen skall återgå. Enligt hovrättens
mening bör dessa frågor beaktas redan innan bestämmelser om tvångsför-
valtning meddelas.
11 och 12 §§
I promemorian redovisas inte vilket ansvar den förordnade gode mannen
skall ha för de åtgärder han vidtar under tvångsförvaltningen. Är avsikten
att allmänna regler om god mans skyldigheter skall gälla? Med tanke på
att det här är fråga om stora ingrepp i enskildas förhållanden, vilka enligt
förslaget ytterst kommer till stånd på grund av att Bankstödsnämnden
bedömer att statligt stöd bör utgå borde kanske även övervägas om inte
också Bankstödsnämnden eller staten skulle ha någon form av ansvar för
den gode mannens förvaltning eller om den gode mannens verksamhet
rent av är att betrakta som sådan myndighetsutövning som kan föranleda
skadeståndsansvar för det allmänna.
Förhållandena i de fall, där god man enligt ackordslagen förordnas, är
inte fullt jämförbara med förhållandena i de fall där tvångsförvaltning
skulle kunna bli aktuell. God man enligt ackordslagen har sålunda att
utreda om förutsättningar för ackord föreligger och förhandla med
borgenärerna om ackord (2 § ackordslagen). I det nu framlagda förslaget
finns över huvud taget ingen närmare bestämning av målet för förvalt-
ningen. God man enligt ackordslagen övertar vidare inte förvaltningen av
gäldenärens egendom, vilket den gode mannen vid den tilltänkta
tvångsförvaltningen tydligen skall göra. Gäldenär, som har fått god man
enligt ackordslagen förordnad för sig, skall vid förvaltningen av sin
egendom samråda med den gode mannen som härvid har att övervaka
att borgenärernas bästa iakttas (4 § ackordslagen). Hovrätten noterar att
den samrådsskyldighet som åläggs den gode mannen i 12 § är omvänd
i förhållande till den som gäller enligt ackordslagen. I detta sammanhang
kan slutligen anmärkas att promemorian inte ger någon upplysning om
vilken inverkan den gode mannens befogenheter skall få på befogenheten
och ansvaret för de andra aktörer inom kreditinstitutet som har att svara
för institutets löpande förvaltning och att i övrigt handla i dess intresse.
13 §
Hovrätten kan oreserverat ansluta sig till tanken att aktieägarna inte vid
inlösen skall få tillgodoräkna sig sådan värdestegring som uppkommit till
följd av statliga stödåtgärder. I motiveringen hänvisas till vad som gäller
vid värdering i samband med expropriation. Hovrätten vill emellertid
påpeka att analogin med expropriation och därvid förekommande
värderingsmetoder inte kan fullföljas särskilt långt. Vid en expropriation
förutsätts att värde- och presumtionstidpunkter kan bestämmas med
tillämpning av expropriationslagens bestämmelser. Frågan kan ställas
vilken den relevanta värdetidpunkten är enligt den föreslagna lagen. Skall
värderingen baseras på värdet före statens principbeslut om bankstöd eller
värdet före ytterligare åtaganden från staten? Vid en värdering enligt
expropriationslagen brukar det också vara möjligt att genom en ortspris-
undersökning avseende jämförbara fastigheter och samtidiga fas-
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
67
tighetsförvärv fastställa ett marknadsvärde för den exproprierade
egendomen som gör det möjligt att kvantifiera expropriationsföretagets
inverkan på fastighetens värde vid inlösentidpunkten. Det torde inte vara
möjligt att göra en liknande undersökning vid värdering av de aktier som
avses skola tvångsinlösas. Vad som sägs i promemorian antyder att
värderingen kommer att ske efter betydligt lösligare grunder, ofta med
utgångspunkt i ett nollbud från statens sida.
8 Stockholms tingsrätt
Med hänsyn till den korta tid som står till buds begränsar tingsrätten sitt
yttrande i huvudsak till frågan om vilken modell av de i promemorian
presenterade som är att föredra, nämligen om en parmanent skiljenämnd
bör inrättas för prövning av dels villkoren för statligt stöd, dels tvångsin-
lösen och tvångsförvaltning eller om en rådgivande nämnd bör tillskapas
för att biträda avtalsparterna vid bestämmandet av villkoren för stödet
samtidigt som frågor om tvångsinlösen och tvångsförvaltning överlämnas
till allmän domstol för prövning.
När det gäller frågan om villkoren för det statliga stödet kan konsta-
teras att den permanenta skiljenämnden eller den rådgivande nämnden
skulle komma in i ett skede när parterna ännu inte träffat avtal om dessa.
En skiljenämnds typiska uppgift är lösa tvister i anledning av t.ex. ett
redan ingånget avtal. Före avtalsslut förefaller det naturligare att parterna
erhåller råd av någon som har dessas förtroende. Vidare måste också
framhållas att vissa villkor som ställs upp för bankstödet inte kan
genomdrivas mot ett kreditinstituts vilja. En skiljedom blir i detta
avseende inte exigibel, vilket från principiella utgångspunkter är mindre
tillfredsställande. Vad som nu sagts talar för att en rådgivande opartisk
nämnd inrättas, vars syfte är att hjälpa parterna att hitta en för båda sidor
acceptabel lösning vad gäller villkoren för stödet.
Skulle i något eller några enstaka fall parterna inte - ens efter
rådgivning - lyckas träffa en överenskommelse om villkoren, återstår att
ta ställning till vilken instans som skall pröva frågan om tvångsinlösen
eller tvångsförvaltning. Tingsrätten anser att detta är frågor som väl
lämpar sig för prövning i allmän domstol. Härtill kommer att det
förefaller tveksamt att inrätta en permanent skiljenämnd för de få fall det
kan bli fråga om.
Sammantaget förordar tingsrätten således att den i promemorians
avsnitt 6 föreslagna modellen med en rådgivande opartisk nämnd och
med prövning i Svea hovrätt av frågor om tvångsinlösen och tvångsför-
valtning skall genomföras.
Om den andra modellen med en permanent skiljenämnd genomförs, har
tingsrätten ingen erinran mot den i promemorian presenterade lösningen
vad gäller nämndens sammansättning och förfarandet i nämnden.
9 Kammarrätten i Sundsvall
Kammarrätten får inledningsvis anföra att anledning från kammarrättens
sida inte föreligger till erinran mot de överväganden som görs i
promemorian vad avser behovet för staten att trygga genomförandet av
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
68
de långtgående åtaganden staten påtagit sig för att trygga landets
betalningssystem. Liksom utredningsmannen finner också kammarrätten
att förslaget om möjligheter till inlösen av aktier och tvångsförvaltning
av kreditinstitut framstår som en nödvändig yttersta konsekvens av det
ansvar som staten ålägger sig för kreditväsendet och att sådana åtgärder
knappast skall behöva tillgripas i praktiken utom möjligen i något sällsynt
undantagsfall. Förslaget framstår i sina huvudsakliga delar som ändamåls-
enligt. Kammarrätten anser sig dock böra lämna vissa synpunkter på
valet av lösning från närmast processuell synvinkel.
Utredningsmannen har övervägt två olika system. Lagförslaget bygger
på att en skiljenämnd inrättas som skall kunna besluta över villkorens
skälighet vid ett statligt stödingripande och också avgöra förutsättningarna
för tvångsåtgärder. Alternativt skisseras en lösning där nämnden har
rådgivande funktion medan förutsättningarna för och villkoren vid
tvångsingripande handläggs vid domstol i en instans.
Även om utredningsdirektiv saknas och en av de båda lösningarna inte
utarbetats i detalj vill kammarrätten peka på ett par väsentliga fördelar
med det alternativa förslaget.
Det förhållandet att det statliga ingripandet i eller övertagandet av ett
kreditinstituts verksamhet initialt är kopplat till ett omfattande statligt stöd
kan inte undanskymma det faktum att staten genom den föreslagna
lagstiftningen ges rätt till tvångsinlösen eller tvångsförvaltning av privat
egendom. Det kan med visst fog hävdas att en lagstiftning med sådana
inslag inte bör genomföras om den inte utrustas med rättssäkerhetsgaran-
tier i vedertagen omfattning.
Den alternativa lösningen med rådgivande nämnd jämte domstolspröv-
ning erbjuder här fördelar, särskilt om förslaget kompletteras med
möjligheten till överprövning av domstolens avgörande. En sådan ordning
medför naturligtvis risk för en mer långdragen procedur. Med ett
särskiljande vid den rättsliga behandlingen av å ena sidan frågorna om
förutsättningarna för tvångsinlösen respektive tvångsförvaltning och
"tillträdestidpunkt" och å andra sidan ersättningsfrågor efter viss förebild
från annan lagstiftning om tvångsinlösen, skulle dock kravet på snabbhet
och effektivitet ändå kunna upprätthållas.
Det alternativa förslaget medger också en tydligare uppdelning mellan
å ena sidan vad som kan hänföras till den rena förhandlingssituationen
mellan två avtalskontrahenter och å andra sidan förutsättningarna för
statligt ingripande med tvång mot den enskilde när väsentliga samhälls-
intressen står på spel.
Av betydelse för vilken modell som skall väljas är även våra inter-
nationella konventionsåtaganden. Den föreslagna skiljenämnden har, som
utredaren också konstaterar, rättslig karaktär av förvaltningsmyndighet.
Utredaren antar att den kan uppfylla Europakonventionens artikel 6
punkten 1 krav på en opartisk och oberoende domstol. Kammarrätten
delar utredarens uppfattning att de förpliktelser den enskilde kan åläggas
utan tvekan faller under denna bestämmelse. Däremot råder större tvekan
när det gäller att avgöra om den föreslagna nämnden kan antas komma
att uppfylla konventionens domstolskrav. Några egentliga motivuttalanden
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
69
till konventionstexten finns inte. Därtill kommer att Europadomstolen Prop. 1992/93:245
synes ha utvecklat en alltmer extensiv praxis. Med hänsyn till den Bilaga 4
ingripande karaktären på föreslagen lagstfitning kan ifrågasättas om det
inte föreligger en risk för att den föreslagna skiljenämndsmodellen kan
komma att underkännas i det aktuella hänseendet. Även ur denna
synpunkt är sålunda det i promemorian skisserade alternativet att föredra.
Vad härefter avser den föreslagna författningstexten kan noteras att 8
§ förslaget har sin förebild i 11 kap. 12 § bankaktiebolagslagen. På
samma sätt som vid inlösen av aktie enligt det sistnämnda lagrummet
torde vid inlösen av aktie enligt lagförslaget aktualiseras räntekompensa-
tion när överlåtelse sker före det ersättningsbeloppet utgår. En uttrycklig
föreskrift om räntekompensation finns intagen i 11 kap. 12 § bank-
aktiebolagslagen men inte i 8 § förslaget.
Slutligen noterar kammarrätten att lagförslaget synes böra föranleda
vissa kompletteringar av eller åtminstone förtydliganden i sekretesslagen
med avseende på vad som gäller i fråga om sekretess med hänsyn till
såväl det allmännas som enskildas ekonomiska intressen.
10 Uppsala universitet, juridiska fakulteten
Sammanfattning
Juridiska fakultetsstyrelsen anser att lagförslaget - när beslut berör
enskilda aktieägares rätt - bygger på principen att tvångsinlösen av
aktierna kan ske. Det kan hävdas att förslaget strider mot 2 kap. 18 §
regeringsformen. Lagförslaget kan därför inte godtas utan ytterligare
utredning.
Styrelsen tar vidare upp ett par av de föreslagna bestämmelserna.
Skiljenämnden skall enligt 5 § vid sin bedömning av villkoren i ett
förelagt avtal utgå från principer som är alltför obestämda. Det strider
vidare enligt fakultetsstyrelsens mening mot svensk rättstradition att inte
tillåta att ett beslut, som påtvingas ena parten, får överklagas.
Allmänt
De direkta kapitaltillskott och de garantier som från statens sida har
lämnats och i framtiden kommer att lämnas till svenska banker och andra
kreditinstitut är och kommer att bli, minst sagt, av betydande omfattning.
Det är därför i högsta grad angeläget att den hjälp som staten lämnar inte
sker utan stora uppoffringar från kreditinstitutens - och i förekommande
fall - från deras ägares sida. Det är också för stabiliteten och för
förtroendet för betalningssystemet och allmänt för kreditmarknaden av
största betydelse att de svåra beslut som härvid måste fattas avgörs
snabbt. Under senare tid har det med önskvärd tydlighet framgått hur
viktigt detta är för den svenska ekonomin.
Det förslag till lagreglering som lämnats i promemorian måste ses
utifrån sådana utgångspunkter. Juridiska fakultetsstyrelsen har stor
förståelse för dem. Den extremt korta remisstiden har emellertid inte
medgivit de ingående överväganden som skulle vara motiverade mot
bakgrund av frågornas principiella svårighetsgrad och stora praktiska
70
betydelse. Vad som anförs i det följande får därför till viss del snarare
ses som ifrågasättanden än definitiva påståenden om innebörden av
gällande rätt. Det är dock styrelsens bestämda uppfattning att åtminstone
grundlagsfrågorna måste analyseras närmare än som skett i den remit-
terade promemorian.
Enligt förslaget skall en skiljenämnd för bankstödsfrågor främst
1) pröva villkor för statligt stöd under vissa
omständigheter
2) pröva om staten har rätt att inlösa aktierna samt
eventuellt bestämma lösenbeloppet i ett
kreditinstitut, som är aktiebolag eller
bankaktiebolag, samt
3) förordna om god man att överta förvaltningen av
sparbank, föreningsbank eller hypoteksinstitut.
Genom att beteckna förfarandet som ett skilj enämndsförfarande ger
emellertid förslaget intryck av en rättslig prövning mellan två jämbördiga
parter. Så är emellertid långt ifrån fallet. Flera av de avgöranden som
nämnden kan komma att fatta innebär bl.a. betydande inskränkningar i
den äganderätt, som tillkommer aktieägarna.
Rättsliga åtgärder skall betecknas vid sitt rätta namn och inte ge ett
falskt intryck av att vara en rättslig prövning av annat slag än vad det
faktiskt är fråga om. Enligt fakultetsstyrelsen är flera av de tänkbara
beslut som skiljenämnden kan komma att fatta delvis att betrakta som
jämförbara med expropriation.
Utredningsmannen framhåller upprepade gånger att de regler han
föreslår är att betrakta som nödfallsåtgärder, som förhoppningsvis aldrig
skall behöva tillämpas och i vilket fall som helst aldrig komma till
användning annat än i de fall då parterna misslyckats att komma fram till
enighet genom en frivillig uppgörelse. Detta innebär dock självfallet inte
att lägre krav kan ställas på här aktuella lagförslag än på andra.
Förfarandet tillgår, kort uttryckt, på följande sätt. Bankstödsnämnden
har exklusiv rätt - om förutsättningarna i 1 § är uppfyllda - att begära
prövning av de villkor för statligt stöd som nämnden lämnat.
Skiljenämnden prövar då om de av Bankstödsnämnden föreslagna
villkoren är förenliga med god affärssed och skäliga med hänsyn till
omfattningen av det stöd som Bankstödsnämnden erbjudit. Skiljenämnden
har endast att ta ställning till förslaget och bestämma om villkoren
uppfyller de nämnda kraven eller inte. Någon möjlighet att själv föreslå
några villkor har nämnden inte tillagts enligt förslaget. Om skiljenämnden
anser sig kunna godta villkoren, skall de antas av kreditinstituten och i
förekommande fall av deras ägare vid påföljd att aktierna armars kan
komma att inlösas av staten eller att kreditinstitutet - när enskilda ägare
inte finns - kan komma att ställas under tvångsförvaltning. Fråga om
inlösen och tvångsförvaltning kan prövas också under vissa andra
omständigheter. Även beslutet om inlösen och om lösenbeloppets storlek
samt om tvångsförvaltning ligger det på skiljenämnden att avgöra.
Skiljenämndens beslut kan inte överklagas.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
71
2 kap. 18 § regeringsformen stadgar följande: "Varje medborgare
vilkens egendom tages i anspråk genom expropriation eller annat sådant
förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder
som bestämmes i lag". Enligt styrelsens mening är ett förfarande som det
ovan skisserade ett med expropriation likartat förfogande. Vägrar
aktieägare att anta det av Bankstödsnämnden föreskrivna och av
skiljenämnden accepterade avtalet kan inlösen komma att ske. Några
grunder för hur ersättningen skall bestämmas finns inte i det framlagda
lagförslaget. Fakultetsstyrelsen anser det därför i hög grad tveksamt om
själva utgångspunkten i förslaget, som bygger på att staten genom
bankstödsnämnd och skiljenämnd skall mot aktieägarnas vilja kunna
tvinga fram ett avtal med påföljd att aktierna annars inlöses, är förenlig
med den ovan citerade regeln i regeringsformen. Förslaget kan därför
inte godtas utan ytterligare utredning.
Speciella frågor i lagförslaget
Även om styrelsen således inte kan acceptera lagförslaget på nuvarande
utredningsstadium föreligger skäl att diskutera några av de konkreta
bestämmelserna i förslaget.
Skiljenämndens prövning av avtalsförslag
Enligt 5 § i förslaget skall skiljenämnden pröva huruvida villkoren i det
av Bankstödsnämnden utarbetade förslaget är "förenliga med god
affärssed och skäliga med hänsyn till omfattningen av det stöd som
nämnden på statens vägnar har erbjudit sig att lämna".
Vad detta innebär är inte lätt att förstå. God affärssed är i sig ett
mycket obestämt uttryck. Men inte nog därmed - vad som skall anses
vara god affärssed i avtal av det slag det här kan bli fråga om kan inte
vara möjligt att fastställa. Det finns styrelsen veterligt ingen affärssed på
detta område. Situationen är definitivt extraordinär. Uttrycket god
affärssed kan därför inte lämna skiljenämndens ledamöter någon
vägledning vid den prövning som skall göras. Inte heller är det lätt att
fastställa vad som är skäligt, när villkoren skall bedömas. Skäligt är även
det ett mycket vagt begrepp, även om det förekommer i lagtext i olika
sammanhang. Vad som här gör frågan speciell är den omständigheten att
det endast är ena parten, Bankstödsnämnden, som kan föra fram avtalet
till prövning. Skiljenämnden kan visserligen komma till slutsatsen att
villkoren är skäliga, men samtidigt ha uppfattningen att andra villkor är
skäligare utan att ha möjlighet att ändra på villkoren.
Genom den föreslagna konstruktionen har inte andra parten möjlighet
att komma till tals annat än i prövningen av ett av Bankstödsnämnden
förelagt förslag. En objektiv bedömning av hur det från båda parter sett
mest lämpade avtalet skulle se ut kan skiljenämnden inte göra.
Rätten till inlösen och storleken på inlösenbeloppet
Fakultetsstyrelsen vill peka på 7 § sista stycket i det framlagda lagför-
slaget. En tvist huruvida rätt till inlösen föreligger och en tvist om
lösenbeloppets storlek skall prövas av skiljenämnden. Någon bestämning
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
72
efter vilka principer dessa bedömningar skall göras finns inte ens antydd
i förslag. Detta bidrar i hög grad till styrelsens uppfattning att man kan
ifrågasätta lagförslagets förenlighet med regeringsformens krav att
expropriation och dylika tvångsförfoganden inte får äga rum utan att det
samtidigt anges i lag efter vilka grunder som ersättning skall lämnas.
Bristen på möjlighet att överklaga
Det må vara att snabba beslut är nödvändiga. I lagförslaget, 14 §, betas
båda parterna möjligheten att överklaga. Bankstödsnämnden kan
emellertid genast efter att ett avgörande gått den emot återkomma med
ettt modifierat förslag. Kreditinstitutet eller aktieägarna har inte någonn
sådan rätt trots att de tvångsvis underkastas skiljenämndens prövning. Att
då frånta dem möjligheten att överklaga skiljenämndens beslut strider
enligt styrelsens mening mot svensk rättstradition.
11 Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen i Stockholms län delar utredningsmannens uppfattning att
en permanent skiljenämnd bör inrättas för att tillgodose de behov av
prövning av Bankstödsnämndens beslut som kan uppkomma.
Vad gäller de olika enskildheterna i förslaget finner länsstyrelsen ej
anledning kommentera annat än frågan om tvångsinlösen av aktier.
Mot bakgrund av länsstyrelsens erfarenhet av tillämpningen av tvångs-
inlösen av aktier gör länsstyrelsen den bedömningen att ett likartat
förfarande bör kunna tillämpas även i detta sammanhang. Några särskilda
hinder av teknisk natur bör inte uppkomma.
12 Sveriges Advokatsamfund
Samfundet avstyrker inrättande av Skiljenämnden för bankstödsfrågor.
Enligt samfundets mening är benämningen skiljenämnd i detta samman-
hang missvisande. Det föreslagna organet är inte en skiljenämnd i vanlig
bemärkelse eftersom samtliga ledamöter förordnas av den ena parten,
nämligen staten.
Vad som i förslaget benämns skiljenämnd är i själva verket en statlig
specialdomstol. Att en av de tre ledamöterna skall förordnas på förslag
av någon som inte representerar staten leder inte till annan bedömning.
Denna specialdomstol skall enligt förslaget avgöra frågor som avser
expropriation och dess avgörande kan inte överklagas. Samfundet anser
en sådan ordning olämplig och ifrågasätter dess förenlighet med grundlag
och ingångna konventioner.
Det är vidare i väsentliga delar oklart vilka processuella regler som
skall tillämpas.
13 Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF och
Sveriges Industriförbund
Krisen i finanssektom bidrar till den osäkerhet om Sveriges ekonomiska
framtid som återspeglas bl a i räntemarginalen mot utlandet och kronans
kraftiga nedgång. Trots den generella statsgarantin för banksektorn är
ovissheten fortfarande betydande hur garantin i praktiken kommer att
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
73
utformas. En snabb handläggning av ärenden i Bankstödsnämnden vore
därför även av denna anledning mycket önskvärd.
Utifrån dessa utgångspunkter förefaller huvuddragen kunna accepteras
i det förslag om inrättandet av en opartisk skiljenämnd som presenteras
i promemorian av justitierådet Johan Munck. Samtidigt handlar det här
om en lagstiftning vars tillämpning kan resultera i genomgripande
effekter för organisation och ägarformer i det finansiella systemet. Med
tanke på den korta tid som stått till buds har det inte varit möjligt för
organisationerna att analysera hur förslaget står i förhållande till Sveriges
olika internationella åtaganden. Denna fråga bör bli föremål för
ytterligare överväganden i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Det finns
vidare anledning att pröva om inte alternativet tvångsförvaltning också
bör kunna användas för kreditinstitut som är bankaktiebolag eller
aktiebolag. SAF och Industriförbundet kan inte se någon bärande
invändning mot detta. Organisationerna får i övrigt vad gäller lagråds-
prövning respektive möjligheten till överklagande av skiljenämndens
beslut hänvisa till remissvaret från Svenska Bankföreningen.
14 Sveriges Försäkringsförbund
Med hänsyn till vikten av att det finansiella systemets stabilitet inte får
rubbas, har förbundet förståelse för att det behövs särskild lagstiftning för
ait motverka uppkomsten av låsta positioner mellan parterna när villkoren
för ett stöd skall bestämmas. Förbundet har i och för sig inga erinringar
mot att en permanent skiljenämnd inrättas för detta ändamål.
Förslaget innebär emellertid ingrepp av extraordinär natur på sådana
centrala områden som enskildas äganderätt. Det är utomordentligt viktigt
att verkningarna av en lag som innebär sådana ingrepp analyseras
noggrant och med beaktande särskilt av de internationella konventioner
vi har anslutit oss till, såsom Europakonventionen. Med hänsyn till dess
proportionalitetsprincip är det bl.a. viktigt att vid så övergripande
påföljder som tvångsinlösen lösenbeloppet till aktieägarna enligt gängse
praxis bestäms till verkliga värdet.
15 Tjänstemännens centralorganisation, TCO
TCO tillstyrker inrättandet av en skiljenämnd för bankstödsfrågor. TCO
vill dock med hänsyn till skiljenämndens uppgifter peka på nödvändig-
heten att nämnden dels tillförsäkras kompetens på området för att avgöra
affärsmässigheten i förslagna lösningar vid konflikter och dessutom att
kunna avgöra olika kreditmarknadsinstituts betydelse för stabiliteten i
betalningssystemet.
TCO vill också understryka behovet av att undvika jäv i dessa frågor.
Denna fråga kommer ständigt att ställas på sin spets då förslaget är att
Svenska Bankföreningen ska utse en av nämndens tre ledamöter,
samtidigt som man på goda grunder får anta att de kreditinstitut som kan
komma att bli part i tvister inför nämnden i stor utsträckning är
medlemmar i Svenska Bankföreningen.
Då resultatet efter förhandling mellan berörd bank och Bankstöds-
nämnden sannolikt kommer att påverka bankens organisation och därmed
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
74
personalen, är det viktigt att de anställdas organisation, Svenska
Bankmannaförbundet, antingen genom i skiljenämnden eller på annat sätt
har rätt och möjlighet att göra sin mening hörd i gällande ärende.
16 Svenska Bankföreningen
Allmänt
Bankföreningen har ingen erinran mot huvudlinjerna i rubricerade
promemoria. Vi delar således synsättet att Bankstödsnämnden och
kreditinstitutet skall ingå ett avtal om bankstöd och om villkoren härför.
Detta innebär också att vi avstyrker den alternativa lösningen, som skulle
innebära att Bankstödsnämnden eller regeringen fattar ett ensidigt
förvaltningsbeslut om det statliga stödet. Vi delar också uppfattningen att
ett organ för tvistelösning bör inrättas. Vi återkommer till frågan om
vilken status m.m. detta organ bör ha.
Den föreslagna lagstiftningen innehåller en för svenska förhållanden ny
typ av långtgående tvångslagstiftning med expropriativa inslag. Det kan
föreligga en betydande risk för att en lagstiftning av detta slag ytterligare
försämrar svenska bankers och därmed också andra svenska företags
förmåga att attrahera utländskt ägarkapital. Den politiska risken vid
investeringar i Sverige kan komma att uppfattas som alltför stor. Mot
denna bakgrund bör förslaget underkastas en ingående analys. Lagråds-
prövning är givetvis nödvändig, inte minst för att förvissa sig om att
Sveriges internationella åtaganden fullgörs. Det är vidare av utom-
ordentlig vikt att innehållet i den kommande propositionen inte ges
sådana "förtecken" att allmänheten får intrycket av att lagstiftningens
huvudsakliga innehåll är att tvångsåtgärder skall vidtas gentemot
bankerna.
Prövningsförutsättningar
Bankstödsnämndens beslut om att stöd skall utgå till ett institut utgör en
första förutsättning för att en prövning skall äga rum hos den föreslagna
skiljenämnden. Förslaget innebär således att Bankstödsnämnden även ex
officio, dvs. utan ansökan, kan fastställa att ett bankinstitut har behov
av statligt stöd. Nämndens ställningstagande i denna fråga skall inte
kunna överprövas. Bankföreningen anser dock att en sådan möjlighet
måste föreligga, eftersom ett ex officiobeslut om stöd kan innebära ett
kännbart ingripande för ett institut.
Utöver ett behov av stöd befunnits föreligga förutsätts att kredit-
institutet skall vara i trångmål utan stöd. Enligt 1 § p 2 föreligger denna
förutsättning, bl.a. om institutet är skyldigt att upprätta kontrollbalansräk-
ning. Sådan skyldighet uppkommer så snart det finns anledning att anta
att viss del av det egna kapitalet gått förlorat genom förluster. Enligt
Bankföreningen synes detta vara en alltför bräcklig grund att bygga på
för så ingripande åtgärder, som det kan bli fråga om här. Prövningen bör
i stället bygga på att en kontrollbalansräkning faktiskt utvisar att det egna
kapitalet gått förlorat i sådan omfattning att likvidationsplikt föreligger.
Skulle det före den bolagsstämma som skall sammankallas visa sig att
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
75
kapaitalet återställts, bör eventuellt påbörjad prövning hos skiljeorganet Prop. 1992/93:245
avbrytas. Bilaga 4
I 5 § anges att skiljenämnden bl.a. skall pröva om de av Bankstöds-
nämnden föreslagna villkoren är förenliga med "god affärssed". Enligt
föreningen är denna grund för prövningen alltför oklar och vag.
Lokutionen "god affärssed" passar inte in i det sammanhang det här är
fråga om. Bestämmelsen härom bör därför utgå. I stället bör en
skälighetsbedömning göras utifrån bl.a. vad som i 1 § anges utgöra
grunden för prövningen.
Bankföreningen har för övrigt den synpunkten att 1 § 1 p bör komplet-
teras med det fall att nämnden funnnit att statligt stöd bör utgå också av
hänsyn till intresset av att trygga kreditförsörjningen. På så vis skulle
portalbestämmelsen i den föreslagna lagen komma att stå i överensstäm-
melse med portalbestämmelsen i den i annat sammanhang föreslagna
förordningen om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut.
Tvångsinlösen
Syftet med möjligheten till tvångsinlösen uppges vara att undanröja det
förhandlingsmässiga övertag som bankinstituten anses kunna få över
staten i förhandlingar om statligt stöd. Övertaget uppges vara grundat på
att staten, som ytterst ansvarig för betalningssystemets stabilitet, inte kan
låta en bank gå i konkurs. Resonemanget kan dock ifrågasättas på
följande grunder. Även om den statliga garantin innebär att bankinstitut
inte kan gå i konkurs så följer inte därav att institut som saknar
överlevnadsförmåga inte skulle kunna avvecklas under ordnade former
om uppgörelse om stöd inte kan träffas. Det är således inte nödvändigt
att staten övertar ägandet av det aktuella bankinstitutet.
Utredningen drar slutsatsen att tvångsinlösen av aktier i bankaktiebolag
är att föredra framför tvångsförvaltning bl.a. därför att staten, om den
övertar förvaltningen, skulle kunna kritiseras för att den inte samtidigt
övertar ägaransvaret.
Riktigheten i antagandet kan ifrågasättas. Bankföreningen anser att
förutsättningar bör givas för att tvångsförvaltning, såsom en principiellt
mindre ingripande åtgärd, skall kunna tillämpas också beträffande
bankaktiebolag. Härigenom skulle ett rekonstruktionsförfarande kunna
underlättas. En förvaltning skulle kunna förenas med en rätt för
aktieägare, som inte är nöjd med förvaltningen, att påkalla inlösen av
sina aktier.
I förslaget diskuteras olika inlösenfall bl.a. utifrån antagandet att
Bankstödsnämnden kan komma att förhandla om avtal direkt med
aktieägarna i ett bankinstitut. I dessa fall skall endast aktier ägda av
aktieägare, som motsätter sig ett föreslaget avtal kunna bli föremål för
tvångsinlösen. Det förefaller dock inte realistiskt att anta att sådana
förhandlingar kan föras med varje sådan aktieägare i en svensk bank med
spritt ägande, eftersom antalet kan vara betydande. Det förhållandet att
tvångsinlösen i banker med spritt ägande i praktiken kommer att avse
samtliga aktier i berörda institut utgör ett ytterligare argument för vad
ovan anförts om tvångsförvaltning som alternativ till tvångsinlösen.
76
I detta sammanhang vill Bankföreningen påpeka att lagtexten kan
medföra en missuppfattning såtillvida att stödavtal, som avser ett
bankaktiebolag eller ett aktiebolag alltid skall träffas med aktieägaren, se
1 §. Av lagtexten bör framgå att avtal träffas med ett kreditinstitut eller,
i förekommande fall, dess aktieägare.
Permanent specialdomstol
Lagförslaget omfattar inrättande av en skiljenämnd, benämnd
skiljenämnden för bankstödsfrågor. Denna nämnd skall bestå av
ordförande och två andra ledamöter jämte ersättare som förordnas av
regeringen. En ledamot skall utses efter förslag av Svenska Bankföre-
ningen och en efter förslag av Justitiekanslem. Skiljenämndens avgörande
får inte överklagas.
Såsom skiljenämnden är beskriven i promemorian framgår att den
snarast har karaktären av en domstol. För att någon tvekan inte skall
uppstå beträffande huruvida nämnden uppfyller Europakonventionens
krav på oberoende och opartiskhet bör enligt föreningen uttryckligen
fastslås att nämnden i själva verket har status av specialdomstol. Att
organet får denna status är viktigt med hänsyn till förtroendet för dess
verksamhet hos allmänheten såväl i Sverige som i utlandet.
Föreningen tillstyrker vidare att regeringen utser ledamöterna i dom-
stolen. Med hänsyn till vikten av de ärenden som domstolen har att
handlägga bör denna bestå av ordförande samt minst fyra ledamöter
jämte ersättare. Domstolen bör vara domför med fem ledamöter. För att
organets status av domstol skall framstå som tydligare bör domstolen inte
vara partsammansatt. Av denna anledning avstår Bankföreningen från den
i promemorian föreslagna nomineringsrätten. Föreningen utgår dock från
att ledamöterna skall ha största möjliga sakkunskap och kompetens för
att avgöra de tvister som kan underställas domstolen samt att utomstående
experter skall kunna utses; jämför vad som i detta avseende gäller för
Fastighetsdomstol.
En särskild fråga som måste belysas bättre i det fortsatta lagstiftnings-
arbetet är vilka processuella regler som skall gälla hos skiljeorganet; dvs.
skiljemannalagens regler eller rättegångsbalkens.
God man
Lagförslaget synes inte innehålla regler om hur aktieägarna skall
företrädas inför skiljeorganet, t.ex. om alla är parter i ett och samma
förfarande. I likhet med vad som gäller beträffande tvångsinlösen enligt
bankaktiebolagslagen och aktiebolagslagen bör föreskrivas att aktieägare
skall företrädas av god man, om en aktieägare inte själv vill föra sin
talan.
Prövning på initiativ av kreditinstitut
Enligt föreningens mening bör kreditinstitut på eget initiativ kunna
påkalla skiljeorganets prövning av skäligheten av ett av Bankstöds-
nämnden lämnat stödförslag. Genom en sådan rätt får institutet uppnås
en mer balanserad förhandlingsposition mellan staten och institutet.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
77
Skiljeorganets föregående godkännande torde öka möjligheterna att uppnå
majoritet för förslaget på bolagsstämman.
17 Sveriges allmänna hypoteksbank
Hypoteksbanken har genom remiss från Finansdepartementet beretts
tillfälle att yttra sig över ovanstående promemoria. Hypoteksbanken får
i anledning därav anföra följande.
Hypoteksbanken delar uppfattningen i promemorian att det sannolikt
inte kommer att möta några avgörande svårigheter att komma fram till
överenskommelser mellan Bankstödsnämnden och en bank eller annat
kreditinstitut med finansiella problem, men att det ändå kan finnas
anledning att ha en beredskap för oväntade situationer. Eftersom statens
åtagande för att stärka det finansiella systemet är mycket långtgående,
måste staten rimligen ha erforderlig handlingskraft för att kunna
upprätthålla stabiliteten och snabbt få till stånd ett fungerande finansiellt
system samtidigt som skattebetalarnas kostnader för bankstödet mini-
meras. Hypoteksbanken ställer sig därför bakom tanken att villkoren för
statligt stöd i sista hand skall kunna prövas av en permanent skiljenämnd
benämnd Skiljenämnden för bankstödsfrågor.
Hypoteksbanken instämmer i uppfattningen i promeorian att de kredit-
institut som är i behov av den statliga garantin respektive deras ägare i
eget affärsintresse normalt har anledning att acceptera de villkor som
staten erbjuder även om dessa naturligtvis från fall till fall kan tänkas
bli modifierade efter förhandlingar mellan parterna. Vid förhandlingar
mellan kreditinstitut och Bankstödsnämnden bör staten rimligen ha ett
överläge genom att berörda kreditinstitut har stort behov av det stöd
staten erbjuder. Det är svårt att se att staten kan hamna i ett från
affärsmässiga utgångspunkter omotiverat underläge vid förhandlingarna
på grund av spekulation att staten av stabiliseringspolitiska skäl inte vågar
dra tillbaka utfästelsen om garanti. Genom tillskapandet av skiljenämnden
får man en beredskap för oväntade situationer som beror på parternas
mer eller mindre starka positioner vid förhandlingarna eller av andra skäl
och som kan visa sig omöjliga att lösa på tillfredsställande sätt i avsaknad
av lagstiftning.
Hypoteksbanken tillstyrker med dessa synpunkter det föreliggande
förslaget.
18 Finansbolagens Förening
Finansbolagens Förening har genom remiss den 23 mars 1993 beretts
tillfälle att avge yttrande över rubr promemoria. Med anledning därav får
föreningen anföra följande.
Av rättssäkerhetskäl förordar Finansbolagens Förening den alternativa
lösningen i avsnitt 6 i promemorian.
Betr alternativ 1 anser föreningen att det är olämpligt att en skiljeman
utses av Svenska Bankföreningen vilken föreningen ej företräder
bankernas ägare.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
78
19 Svenska Fondhandlareföreningen
Fondhandlareföreningen företräder dels banker, vilka kan omfattas av
bankstöder, dels värdepappersbolag, som, om de inte är bankägda, inte
omfattas av stödet. För föreningen står det klart att bankstädet skapat en
olycklig konkurrenssnedvridning. Denna snedvridning gäller också i
värdepappersrörelsen trots att den del av bankernas verksamhet som
består i värdepappersrörelsen i sig inte är i behov av något stöd.
Sett ur varje samhälleligt perspektiv måste det vara av yttersta vikt att
dylika snedvridande effekter så långt möjligt undanröjs. Ett sätt att göra
det vore att låta också andra verksamheter som drivs i konkurrens med
bankerna också omfattas av samma stöd. Om detta inte är en möjlig väg,
vilket entydiga politiska uttalanden i sen tid f.n. ger vid handen, måste
i stället tillämpningen av stödet göras restriktivt med hänsyn till
konkurrensaspekten.
Så länge frågan om stödets faktiska omfattning är oklar, dvs. till dess
stödbeslut fattats, leder dock osäkerheten under alla förhållanden till en
olycklig konkurrenssituation. En åtgärd - dock inte den enda - för att i
någon mån tillgodose konkurrensaspekterna bör därför enligt föreningens
uppfattning vara att stödbesluten fattas så snabbt som möjligt. Härigenom
skulle osäkerheten undanröjas och de delar i bankernas verksamhet som
inte behöver stöd kunna drivas vidare i lämplig form utan stöd som
snedvrider konkurrensen.
Fondhandlareföreningen uppfattar det i promemorian framlagda
förslaget som ett sätt att underlätta ett snabbt beslutsfattande rörande det
faktiska stödet, samtidigt som det finns skäl för att i samband med att
stöd meddelas planera för hur detta skall kunna avvecklas.
Om den föreslagna skiljenämnden utnyttjas för att åstadkomma ett
snabbt beslutsfattande rörande stödet har fondhandlareföreningen inget att
erinra mot förslaget om en ordning med avtal om stöd med möjlighet till
överprövning i skiljenämnd.
20 Svenska Bankmannaförbundet
Förhandlingarna mellan Bankstödsnämnden och berörd bank kommer
sannolikt att påverka bankens organisation och personal. Förbundet anser
det därför nödvändigt att de anställda genom Svenska Bank-
mannaförbundet bereds möjlighet att framföra synpunkter på organisa-
tions- och personalfrågor innan definitiva beslut fattas i nämnden.
21 Sveriges Bankkunders Riksförbund
Vi delar promemorieförfattarens synpunkter att problem kan uppstå vid
förhandlingarna mellan Bankstödsnämnden och de banker m.fl. som
påyrkar stöd. Vår bestämda uppfattning är emellertid att föreslagen
skiljenämnd inte är den modell som är bäst lämpad att komma till rätt
med angivna problem.
Något hållbart skäl att inrätta särskild skiljenämnd för att enbart pröva
de villkor Bankstödsnämnden uppställer för stöd föreligger enligt vår
bedömning inte. Däremot kan skäl föreligga att inrätta särskild
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
79
skiljenämnd för att avgöra och pröva tvister angående tolkning och
tillämpning av de avtal som träffas mellan staten och bankerna inom
ramen för bankstödet.
Utgångspunkten inför de tänkta förhandlingarna bör vara att staten
genom Bankstödsnämnden givetvis hanterar uppkomna frågor på ett
ansvarsfullt sätt. För det andra är Bankstödsnämndens verksamhet
tillkommen mot bakgrund av det starka allmänna intresset av ett
fungerande bank- och finansväsen, den "livräddningsaktion" som
erfordras sker således inte i utgångspunkt från kreditinstitutens eller
aktieägarnas affärsintressen. Stödsökandenas affärsmässiga överväganden
bör tilläggas en mycket begränsad betydelse. En principiell utgångspunkt
bör vara att stödsökanden, lika lite som den som håller på att drunkna,
skall kunna föreskriva hur livräddningen skall tillgå eller uppställa villkor
för sin räddning. Det kan inte anses föreligga en vanlig affärstransaktion
mellan två parter.
Med nuvarande bankstödslagstiftning har stödsökandena emellertid
givits en förhandlingsposition som inte kan anses rimlig. Vi delar
uppfattningen att staten kan komma i underläge vid förhandlingarna bl.a.
genom att stödsökandena spekulerar i att staten av stabiliseringspolitiska
skäl inte vågar dra tillbaka utfästelsen om garantin. För att komma till
rätta härmed föreslår vi en särskild lagstiftning varigenom staten direkt
gentemot insättama och andra bankernas fordringsägare lämnar garantier.
Någon sådan garanti föreligger inte med nuvarande lagstiftning.
Insättamas medel garanteras för närvarande endast direkt och under
förutsättning att avtal kommer till stånd mellan bankerna och staten. Den
av oss föreslagna lagstiftningen skulle av allt att döma dessutom ha en
gynnsam stabiliseringspolitisk effekt.
Bör en skyldighet föreligga för kreditinstituten att ta emot statligt stöd?
Rubrikens frågeställning kan te sig en smula förvånande mot bakgrund
av att flera banker redan ställt sig i kö hos Bankstödsnämnden, och detta
innan nämnden formellt ännu påbörjat sin verksamhet. Problemet är
förmodligen inte att förmå bankerna att ansöka om stöd utan att tillse
att stödet lämnas på villkor som i vart fall på sikt skall innebära så liten
ekonomisk belastning för samhället/skattebetalama som möjligt.
I all den stund garantier genom lagstiftning riktad direkt till insättama
inte föreligger måste i vart fall bankerna vara förpliktade att mottaga
erbjudet stöd från staten. I annat fall föreligger uppenbar risk för att
förtroendet för betalningssystemet kollapsar.
Prövning av villkor för det statliga stödet
Promemorian uttrycket farhågor för att de vanliga marknadskrafterna
sätts ur spel när det gäller att uppnå överenskommelser om villkor för
statligt stöd. Återigen önskar vi härvid betona att utgångspunkten inte
rimligen kan vara den att fråga är om ett förhandlingsspel i ett vanligt
affärsförhållande mellan två parter; fråga är om en mycket allvarlig
situation med allmänna intressen på spel av sådan art som tidigare ej
förelegat. Vid eventuellt "låsta positioner" bör staten därför lagstiftnings-
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
80
vägen beredas möjlighet att tvångsvis överta/förvalta verksamheten.
Sådan lagstiftning torde även innebära ett starkt incitament för kredit-
instituten att icke obstruera förhandlingarna.
Det kan antagas att frågor om tvångsinlösen aldrig eller endast i ett
mycket litet antal fall kommer att aktualiseras. Inrättandet av särskild
skiljenämnd för avgörandet av sådana frågor kan inte anses nödvändig
utan kan ersättningsfrågorna avgöras av domstol inom ramen för
nuvarande expropriationsförfarande. Erfordras särskild sakkunkap kan
sådan knytas till expropriationsdomstolen.
22 Sparbanken i Sverige AB
Som framgår av det yttrande som avgivits av Sveriges Bankförening har
vi deltagit i utarbetandet av dess yttrande och instämmer helt med vad
däri framförs. Härutöver vill vi meddela följande:
Sparbanken Sverige AB skiljer sig från övriga bankaktiebolag bl.a. vad
avser ägandet. Banken ägs till betydande del av andra banker som
omfattas av bankstödsreglema, nämligen av de för närvarande 90
sparbankerna, med vilka Sparbanken Sverige AB har ett nära samarbete.
(I fortsättningen kallade samverkande sparbanker.)
Indirekt vid Sparbanksgruppen AB och direkt genom innehav av
preferensaktier har de samverkande sparbankerna en betydande del av
aktiekapitalet och en än större del av röstetalet i Sparbanken Sverige AB.
Genom en förestående fusion mellan Sparbanksgruppen AB och
Sparbanken Sverige AB kommer aktieägandet att omvandlas till direkt
ägande fullt ut. Sammantaget kommer de samverkande sparbankerna att
efter fusion inneha 26 % av aktiekapitalet och 38 % av röstetalet.
Samarbetet mellan Sparbanken Sverige AB och samverkande spar-
banker sker enligt ett prolongerat samarbetsavtal, som fanns mellan
samverkande sparbanker och Sparbanksgruppen AB. En omarbetning av
detta avtal pågår för närvarande. I avtalet förutsätts en fortsatt mycket
nära samverkan parterna emellan och Sparbanken Sverige AB förbundet
sig att tillhandahålla samverkande sparbanker i princip samma tjänster
som tillhandahåls lokala sparbanker inom Sparbanken Sverige AB. Även
om avtalet inte explicit regerar förhållandet har Sparbanken Sverige AB
påtagit sig ett ansvar för de samverkande sparbankernas verksamhet.
Skulle ett fallissemang inträffa i någon av de samverkande sparbankerna,
kommer Sparbanken Sverie att påta sig ansvar för att situationen på ett
tillfredsställande sätt regleras. Detta är också i överensstämmelse med
vad föredragande statsrådet förutsatte i propositionen 1990/91:136 om
ändringar i sparbankslagen m.m. Den situation med tvångsförvaltning
som diskuteras i den nu aktuella promemorian torde sålunda knappast bli
aktuell vad avser sparbank. Skulle en sparbank hamna i en så allvarlig
ekonomisk situation att tvångsförvaltning enligt förslaget skulle kunna
komma ifråga, skulle ett nrämare tillhands varande alternativ vara att
sparbanken ombildas till bankaktiebolag och därefter fusioneras med
Sparbanken Sverige AB. Som en beredskapsåtgärd har rutiner för ett
sådant förfarande utarbetats och vid bolagssatämman 1993 kommer ett
förslag att framläggas, varigenom bolagsstämman till bankens styrelse
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 245
81
delegerar möjligheten att företa nyemission av aktier som en ersättning
för apporterad substans.
Utredningsmannen har i sin promemoria bedömt det som föga sannolikt
att en tvångsförvaltning över huvud taget skulle komma att behöva
tillgripas i praktiken. Från Sparbanken Sverige ABs sida har vi med ovan
redovisade omständigheter önskat ge ytterligare stöd för detta antagande
såvitt avser sparbanker.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 4
82
Minnesanteckningar förda vid hearing den 1 april
1993 angående promemoria om vissa frågor rörande
villkor för den statliga garantin till banker och andra
kreditinstitut
1 Allmänna synpunkter
Finansinspektionen: Inspektionen tillstyrker i princip förslaget även om
synpunkter finns på flera enskildheter. Samordnig bör i vissa delar ske
med förslaget i SOU 1993:28 Betänkande av utredningen om organisation
av Bankstödsnämnden.
Svenska Bankföreningen: Lagstiftningen innebär långtgående tvångs-
åtgärder. Det finns risk för att införandet av en möjlighet till tvångs-
inlösen kan skada förtroendet, särskilt utomlands, för det svenska
ekonomiska livet.
Svenska Fondhandlareföreningen: Med tanke på den olyckliga
konkurrenssituation som bankstödet medför är det viktigt att de stödåtgär-
der som behövs klaras av snabbt. Promemorians förslag om en
skiljenämnd kan vara till hjälp i detta avseende.
2 Skall ett kreditinstitut vara tvunget att ta emot statligt stöd?
Bankföreningen: Skiljenämnden bör även kunna överpröva Bankstöds-
nämndens beslut att stöd skall utgå, dvs. den förutsättning som anges i
1 § 1 punkten i promemorians lagförslag.
3 Förutsättningar för inlösen och tvångsförvaltning
Finansinspektionen: Det måste finnas en möjlighet till tvångsåtgärder
och då är inlösen/tvångsförvaltning enda möjligheten. De kriterier som
anges i promemorian för inlösen resp, tvångsförvaltning är inget att säga
om. Enligt 5 § skall skiljenämnden pröva om de föreslagna villkoren är
förenliga med bl.a. god affärssed. Det går emellertid inte att söka någon
ledning i god affärssed eftersom några situationer motsvarande de som
det här är fråga om aldrig tidigare har förelegat. Prövningen bör
inskränka sig till att konstatera att villkoren inte är oskäliga.
Fondhandlareföreningen: Föreningen instämmer i vad inspektionen
anfört angående svårigheten att bestämma innebörden av begreppet god
affärssed.
Banlföreningen: Det bör övervägas om inte också aktiebolag och
bankaktiebolag skall kunna ställas under tvångsförvaltning i stället för att
att aktierna löses in. Tvångsförvaltning har en mer temporär karaktär
jämfört med den definitiva åtgärd som inlösen innebär.
Finansinspektionen: Tvångsförvaltning för aktiebolag har inspektionen
inte övervägt. Det bör dock beaktas att vid inlösen kan staten erhålla
ersättning för sitt stöd vid en framtida försäljning av aktierna i bolaget.
Införs möjlighet till tvångsförvaltning måste andra krav på återbetalning
ställas.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 5
83
Sveriges Aktiesparares riksförbund: En skiljenämnd är den bästa
lösningen. Förbundet avråder från förfarande i allmän domstol. Det finns
en god praxis för inlösenärenden. Det är emellertid viktigt att
skiljenämnden får en sådan dignitet att dess beslut erhåller legitimitet.
När det gäller tidsaspekten så kan det noteras att kravet på att skiljedom
skall meddelas inom sex månader införts i lagförslaget medan den regeln
frångåtts i aktiebolagslagen.
4 Vilket av de två alternativen i promemorian bör väljas?
Finansinspektionen: Inspektionen ser förfarandet som en förvaltnings-
rättslig procedur. Att skiljenämnden skall kunna meddela ett föreläggande
att anta vissa villkor är onödigt. Bankstödsnämnden eller regeringen bör
fatta ett beslut om stöd under vissa angivna villkor. Villkoren, men inte
själva stödet, bör kunna prövas av domstol. Om domstolen finner
villkoren oskäliga får omförhandling av dessa ske mellan institutet och
Bankstödsnämnden. Förfarandet i domstolen måste gå snabbt varför en
regel om att dessa ärenden skall tas med förtur kan införas. Domstolens
sammansättning kan utformas så att några ledamöter med sakkunskap på
området ingår. Den skiljenämnd som föreslås i promemorian ligger nära
en sådan specialdomstol som är förbjuden enligt 2 kap. 11 § regerings-
formen.
Bankföreningen: Föreningen förordar huvudalternativet i promemo-
rian. I möjligaste mån bör ett avtal om stöd ingås på frivillighetens
grund. Detta ger också bättre incitament att i framtiden återbetala erhållet
stöd.
5 Lagtexten
Synpunkter utöver de som redovisats ovan.
Bankföreningen: Av 1 § punkten 3 bör klarare framgå att avtal träffas
med ett kreditinstitut eller, i förekommande fall, dess aktieägare.
När det gäller 2 och 3 §§ bör det anges om rättegångsbalken eller 1929
års lag om skiljemän skall gälla. Det bör vidare bättre klargöras att
skiljenämnden har status av domstol. Antalet ledamöter bör vara fem i
stället för tre och samtliga bör utses av regeringen utan att någon annan
myndighet eller sammanslutning nominerar kandidater.
Eventuellt bör en möjlighet finnas för båda parter att vända sig till
skiljenämnden för att få skäligheten av villkor prövad. Vid inlösen bör
en god man som företräder de aktieägare som inte för egen talan utses.
I specialmotiveringen till 7 § punkten 1 bör förtydligas att om en
bolagsstämma vägrar gå med på villkor som Bankstödsnämnden förelagt
bolaget att anta så skall samtliga aktier lösas in. Däremot kan man
möjligen tänka sig att begränsa inlösen till just den eller de aktieägare
som vägrar om avtal skall slutas med vissa enskilda aktieägare.
Finansinspektionen: Det måste utvecklas i förarbetena vad som avses
med utrycken god affärssed och skäliga i 5 §. Finansinspektionen bör
höras när det gäller frågor om värdering av kapital täckningsgraden.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 5
84
Fondhandlareföreningen: I motiveringen till 5 § bör även betydelsen
av konkurrensaspekten för prövningen utvecklas.
Aktiespararna: I anslutning till 6 § bör beröras den enskilde
aktieägarens talerätt såvitt gäller tolkning av avtal mellan ett institut och
Bankstödsnämnden.
Mellandomsmöjligheten i 8 § innebär att tvångsinlösen måste avse
samtliga aktier i bolaget.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 5
85
FINANSINSPEKTIONEN
1993-02-01
Prop. 1992/93:245
Bilaga 6
Finansdepartementet
103 33 STOCKHOLM
Finansinspektionen hemställer om en översyn av reglerna i 2 kap. 8 §
bankrörelselagen (1987:617) om bankers rätt att förvärva egendom för
att skydda fordran. Till stöd för denna begäran får inspektionen anföra
följande.
För att skydda fordran får en bank, bl.a. vid exekutiv försäljning, köpa
sådan egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen. Om det
finns anledning anta att banken annars skulle lida avsevärd förlust, får
banken för att skydda fordran som betalning överta egendom som utgör
säkerhet för fordringar eller annan egendom. Dessa regler utgör undantag
från de begränsningar som annars gäller för banker att förvärva bl.a.
fastigheter i placeringssyfte. Som en konsekvens av förvärvsförbudet har
vidare i 2 kap. 8 § BRL föreskrivits att banken skall avyttra den
egendom som förvärvats så snart det lämpligen kan ske och senast när
det kan äga rum utan förlust för banken. Om egendomen inte avyttrats
inom tre år från förvärvet, krävs Finansinspektionens tillstånd för fortsatt
innehav.
Till följd av finanskrisen i Sverige har de beskrivna reglerna fått en
helt annan aktualitet och tillämpning i praktiken än tidigare. Affärs-,
kontors- och andra kommersiella fastigheter har sjunkit mycket kraftigt
i värde och fastighetsmarknaden fungerar inte normalt. Många fas-
tighetsbolag med stora fastighetsbestånd har drabbats av ekonomiska
svårigheter och gått i konkurs. Bankerna liksom en del andra kredit-
institut har i detta läge tvingats överta ett allt större antal fastigheter för
att skydda sina fordringar på fastighetsbolag m.fl. Det gäller också annan
egendom än fastigheter, främst aktier.
Värdet av fastigheter övertagna av svenska banker under år 1991 och
1992 kan uppskattas till ca 12 miljarder kr per 1992-08-31. Situationen
på fastighetsmarknaden i Sverige är nu sådan att bankerna inte kan sälja
övertagna fastigheter inom överskådlig tid utan förluster. Det innebär att
bankerna i ett mycket stort antal fall kommer att tvingas begära tillstånd
av Finansinspektionen för att få behålla fastigheterna och annan övertagen
egendom längre tid än tre år.
Eftersom den stora ökningen av antalet övertagna fastigheter och annan
egendom började år 1991 förutses bankerna begära dispenser hos
Finansinspektionen under år 1994 för ett stort antal fastigheter m.m.
Dispenser för längre innehav kommer att bli mer regel än undantag och
86
ett sådant dispensförfarande är knappast meningsfullt med den utveckling Prop. 1992/93:245
som nu kan förutses. Om inte någon radikal förändring på Bilaga 6
fastighetsmarkanden sker, kan bankerna tvingas behålla fastigheter
avsevärd tid, 5-10 år och kanske längre.
Situationen i fråga om bankernas fastighetsinnehav och förutsätt-
ningarna för tillstånd till förlängda innehav är alltså helt andra än när
reglerna tillkom och senast sågs över (jfr prop. 1986/87:12 sid. 224 ff,
SOU 1988:29 sid. 239 ff och prop. 1990/91:154 sid. 59). De radikalt
ändrade förhållandena motiverar enligt Finansinspektionens mening en
översyn av reglerna i 2 kap. 8 § BRL, såvitt avser innehavstiden och
kravet på tillstånd för innehav över tre år. Motsvarande bör gälla även
i fråga om andra kreditinstitut.
Finansinspektionen hemställer alltså om en översyn av reglerna i 2 kap.
8 § BRL och andra motsvarande regler i enlighet med vad ovan anförts.
Inspektionen vill inte nu ange tänkbara lösningar på annat sätt än att
syftet med översynen bör vara att anpassa reglerna till de ändrade
förhållandena. Vid översynen bör givetvis beaktas de skäl som åberopats
för nu gällande regler, bl.a. skyddsintressena.
Översynen bör kunna göras skyndsamt och i sådan tid att lagändringar
kan träda i kraft i samband med årsskiftet 1993/94.
Anders Sahlén
Lars Hedberg
87
Sammanfattning av promemoria med utkast till
proposition om ändrade regler för innehav av
egendom som en bank förvärvat för att skydda
fordran
I propositionen föreslås att egendom som en bank förvärvat för att
skydda fordran skall avyttras när det med hänsyn till marknadsförhållan-
dena lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för
banken. Nuvarande skyldighet att inom tre år avyttra egendomen
avskaffas. Denna bestämmelse ersätts med en skyldighet att till
Finansinspektionen anmäla egendom som innehafts längre än tre år.
Banken skall årligen till inspektionen avge en särskild redovisning över
all den egendom som innehafts i mer än tre år.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 7
88
Prop. 1992/93:245
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
8 §*
För att skydda fordran får en bank
1. på offentlig auktion, en svensk eller utländsk börs eller en
auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller vid
exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för
fordringen, och
2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida
avsevärd förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör
säkerhet för fordringen eller annan egendom.
Första stycket gäller inte egen aktie eller bevis om andel i eller tillskott
till föreningsbank. I fråga om sparbanks förvärv av bevis om tillskott till
garantifond eller grundfond i sparbanken gäller bestämmelserna i 5 kap.
7 § första stycket sparbankslagen (1987:619).
I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första
stycket får en bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning
av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet.
Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om
uppenbar fara föreligger för
att banken annars lider förlust, förvärva ytterligare aktier i samma bolag.
Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller
fjärde stycket får banken, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett
annat aktiebolag, byta ut dessa aktier mot aktier i det andra aktiebolaget.
Den egendom som banken för-
värvat enligt denna paragraf skall
avyttras så snart det lämpligen kan
ske och senast när det kan äga rum
utan förlust för banken. Har egen-
domen inte avyttrats inom tre år
från förvärvet, krävs Finansinspek-
tionens tillstånd för fortsatt in-
nehav.
Den egendom som banken för-
värvat enligt denna paragraf skall
avyttras när det med hänsyn till
marknadsförhållandena lämpligen
kan ske. Egendomen skall dock
avyttras senast när det kan äga rum
utan förlust för banken. Banken
skall anmäla hos Finansinspek-
tionen om egendomen inte har
avyttrats inom tre år från förvär-
vet. Vidare skall banken årligen till
'Senaste lydelse 1992:553.
89
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:245 Bilaga 8 |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
90
Prop. 1992/93:245
Bilaga 9
Efter remiss har yttrande avgetts över en promemoria med utkast till
proposition om ändrade regler för innehav av egendom som en bank
förvärvat för att skydda fordran av Sveriges riksbank, Bokföringsnämn-
den, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksgäldskontoret,
Riksskatteverket, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Uppsala univer-
sitet, Juridiska fakulteten, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Industriförbund, Svenska Bankföreningen, Sparbanken Sverige AB,
Sveriges Allmänna hypoteksbank, Finansbolagens förening, Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa, Finansbolagens Förening, Redovis-
ningsrådet, Svenska revisorssamfundet, Föreningen Auktoriserade
revisorer (FAR), Sveriges Fastighetsägares Förbund, Roslagens
Sparbank.
91
Sammanställning av remissyttranden över en prome-
moria med utkast till proposition om ändrade regler
för innehav av egendom som en bank förvärvat för
att skydda fordran.
Remissinstansernas synpunkter har sammanförts under de olika avsnitten
i propositionen.
Riksbanken tillstyrker förslaget att treårsregeln för bankernas innehav
av egendom för skyddande av fordran slopas och har ej heller något att
erinra mot övriga föreslagna ändringar i 2 kap. 8 § bankrörelselagen.
Riksbanken delar vidare uppfattningen i promemorian att slopandet av
tidsgränsen inte bör innebära att fastigheter som tagits in till skyddande
av fordran skall kunna redovisas som anläggningstillgång. Fullmäktige
har i tidigare yttranden, senast i remissvar 1992-02-20 angående
betänkandet Fastighetsleasing, gett uttryck för uppfattningen att bank med
i huvudsak kortfristig finansiering inte generellt lämpar sig som ägare
och förvaltare av fastigheter. Nu föreliggande förhållanden ändrar inget
i detta avseende. Som grundläggande regel bör alltjämt gälla att bank inte
tillåts förvärva fastighet i placeringssyfte. Därmed bör denna enligt god
redovisningssed redovisas som omsättningstillgång. Riksbanken vill i
detta sammanhang peka på att ett avskaffande av treårsregeln för
fastighetsinnehav bör återspeglas i en viss ökad frihet i bankernas
värdering av sådana fastigheter. Om förslaget i föreliggande promemoria
genomförs bör även den värderingsregel i inspektionens föreskrifter som
baseras på ett treårigt innehav slopas. Ifrågavarande fastigheter bör i
stället värderas individuellt och utifrån förväntad innehavstid. En sådan
ändring bör också göra värderingen av fastigheter som övertagits av
bankerna och sådana som ägs av fristående fastighetsbolag mer likartad,
vilket kan förväntas få en stabiliserande effekt på fastighetsmarknaden
som helhet.
Själva organisationen av förvaltningen och utformningen av regler
härför faller i och för sig utanför ramen för lagförslagen i den remit-
terade promemorian. I promemorian framhålls dock att enligt gällande
lagstiftning (2 kap. 8 § 3 st.) får bank bilda bolag för att överta
förvaltningen eller sköta driften av egendom som banken övertagit för att
skydda fordran. Enligt fullmäktiges mening har en organisatorisk
åtskillnad, genom bolagisering eller i annan form, fördelar. Det bör göra
det lättare att bedriva den reguljära bankverksamheten på ett effektivt sätt
om denna speciella verksamhet kan hållas avskild härifrån. Tillsynen bör
också underlättas härav samtidigt som redovisningen kan bli klarare.
Berörda banker synes också i allmänhet ha insett fördelarna och redan
bildat särskilda bolag för detta ändamål och fastigheter till mycket
betydande belopp har överförts till dessa bolag. Enligt riksbankens
mening vore det ändå värdefullt om statsmakternas syn beträffande
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
92
lämplig organisationsform för bankernas fastighetsförvaltning kom till
uttryck i propositionstexten.
Finansinspektionen framhåller i sin skrivelse som bilagts promemorian
att en översyn av treårsregeln för fastighetsinnehav inte bör inskränkas
till banker utan även omfatta andra kreditinstitut. Riksbanken förutsätter
att i promemorian föreslagna förändringar görs i tillämpliga fall även för
andra kreditinstitut. Bl.a. bör förslaget om lag om kreditmarknadsbolag
i prop. 1992/93:89 ändras. Den innehåller en treårsregel motsvarande
den nuvarande treårsregeln i bankrörelselagen.
Bokföringsnämnden (BFN) uttalar att de överväganden och förslag
som framförs i promemorian i allt väsentligt gäller frågor utanför
nämndens kompetensområde och att nämnden därför avstår från att lämna
några synpunkter på den föreslagna ändringen i 2 kap. 8 § bankrörelse-
lagen.
Med anledning av vad som i promemorian anförts om redovisning av
bankers fastighetsinnehav vill BFN emellertid fästa uppmärksamheten på
de särskilda problem som kan vara förenade med värdering enligt lägsta
värdets princip av omsättningstillgångar som den bokföringsskyldige i
praktiken innehar under en följd av år. Det är inte självklart ändamåls-
enligt att alla tillgångar som ryms inom begreppet omsättningstillgångar
värderas enligt identiskt samma regler. BFN vill i detta sammanhang
erinra om att Finansinspektionen i sina basföreskrifter om kreditinstituts
årsredovisning och delårsrapportering (FFFS 1992:25) i vissa fall tillåter
att omsättningsfastigheter alternativt värderas på grundval av en
avkastningskalkyl.
Finansinspektionen tillstyrker förslagen i promemorian såvitt avser
kraven när en bank är skyldig att avyttra egendom som förvärvats för att
skydda fordran. Inspektionen tillstyrker också att den s.k. treårsregeln
avskaffas. Enligt inspektionens mening bör den bestämmelse om anmälan
och redovisning som föreslås ersätta treårsregeln utformas så att all
egendom som övertagits för att skydda fordran redovisas redan från och
med första året.
Finansinspektionen instämmer i uppfattningen att någon principiellt ny
ståndpunkt i fråga om de svenska bankernas begränsade rätt att förvärva
och inneha fastigheter och annan egendom inte bör aktualiseras under
nuvarande förhållanden. Inspektionen delar också synpunkterna i den
allmänna motiveringen om behovet av att ändra reglerna för innehav av
egendom som en bank förvärvat för att skydda fordran. Dessa synpunkter
ligger i linje med vad inspektionen anförde i sin skrivelse 1993-02-01 om
ändringar i reglerna såvitt avser innehavstiden och kravet på tillstånd för
innehav över tre år. Upplysningsvis kan nämnas att bankerna per 1992-
12-31 beräknas ha övertagit egendom för att skydda fordran till ett värde
av ca 18 miljarder kr. I detta belopp ingår inte värdet av de fastigheter
som överförts från Nordbanken till Securum. De föreslagna ändringarna,
bl.a. om hänsyn till marknadsförhållandena när det bedöms om en
avyttring måste ske, bör bidra till att klargöra att bankerna inte skall
tvingas till en forcerad försäljning som kan medföra onödiga förluster.
Det är därför också motiverat att avskaffa den s.k. treårsregeln. När
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
93
tidpunkten inträffar, då en avyttring bör krävas, kan emellertid bli svårt
att avgöra i praktiken. I promemorian (sid. 9) nämns att krav på
avyttring bör ställas när "en ny hållbar prisnivå" på fastighetsmarknaden
har etablerats. Inspektionen delar uppfattningen att en avveckling av ett
stort fastighetsinnehav bör få ske successivt och tillåtas ta den tid som
krävs för en balanserad utveckling.
Utöver sådana svåra bedömningsfrågor som Finansinspektionen
kommer att få ta ställning till i den praktiska tillämpningen noterar
inspektionen att begreppet utan förlust (för banken) inte är närmare
preciserat i promemorian eller i tidigare förarbeten. Enligt inspektionens
mening vore det värdefullt med en sådan precisering eftersom olika
tolkningar av begreppet leder till vitt skilda resultat. Inspektionen anser
att en rimlig tolkning av begreppet utan förlust bör vara att banken kan
avyttra egendomen till ett belopp som motsvarar vad banken haft att
fordra av låntagaren avseende kapital och ej erlagd ränta enligt lånevill-
koren vid övertagandetillfallet.
Vad gäller Finansinspektionens tillsyn vill inspektionen understryka att
det är nödvändigt att tillsynsmyndigheten har en tillförlitlig information
om de fastigheter och annan egendom, t.ex. aktier, som en bank
övertagit för att skydda fordran. Sådan information i form av en särskild
redovisning - och inte bara som en anmälan - är viktig för tillsynen redan
från första året av innehavet. Det ger inspektionen möjlighet att följa
utvecklingen av innehavet från ett tidigt skede och att ingripa tidigare
än om rapporteringen avser egendom som innehafts mer än tre år.
Finansinspektionen föreslår därför att bankerna skall vara skyldiga att
årligen till inspektionen avge en särskild redovisning av sådan egendom
som övertagits för att skydda fordran oavsett innehavstiden. Skyldigheten
att göra anmälan om sådant övertagande kan i så fall utgå ur förslaget.
Lagtexten i 8 § sista stycket kan i stället för de två sista meningarna få
följande lydelse: Banken skall årligen till Finansinspektionen avge en
särskild redovisning av egendomen. En liknande bestämmelse avseende
aktier och andelar finns i 7 § i den nya lagen (1992:1610) om kredit-
marknadsbolag, som dock ännu inte trätt i kraft. En ändring av motsva-
rande innebörd som nu föreslås bör därför övervägas.
Riksrevisionsverket (RRV) har inga erinringar mot de i rubricerade
promemoria framlagda förslagen.
Riksgäldskontoret har inte något att erinra mot förslaget.
Riksskatteverket har ingen erinran mot förslaget i promemorian.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har från sina utgångspunkter inte
någon erinran mot att lagstiftningen genomförs. Hovrätten vill dock
framhålla följande.
Av promemorian framgår att de huvudsakliga skälen till ändringen av
rekvisiten för när egendom skall avyttras är att bankerna inte skall
tvingas att sälja fastigheter för snabbt eftersom detta kan leda till onödigt
stora förluster för bankerna och destabiliserande effekter på
fastighetsmarknaden. Å andra sidan skall en bank inte obetingat kunna
vänta med en försäljning av egendom tills den kan ske utan förlust. Som
kriterium för när en försäljning skall äga rum anges i specialmotiveringen
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
94
att egendomen skall säljas när marknaden stabiliserats och prisbilden
klarnat.
Ändringen avser även annan egendom än fastigheter. Argumentet om
undvikande av destabiliserande effekter torde inte ha samma bärighet i
förhållande till exempelvis värdepappersmarknader. Hovrätten efterlyser
också en närmare redovisning för de överväganden som lett till att
angivet kriterium, som ökar bankernas möjligheter att avvakta med en
avyttring, görs tillämpligt på och anses rationellt i förhållande till sådana
marknader.
Uppsala universitet, Juridiska fakulteten tillstyrker förslaget.
Sveriges advokatsamfund har inga erinringar mot förslaget.
Sveriges Industriförbund tillstyrker förslaget.
Svenska Bankföreningen har under senare år i olika sammanhang talat
för att banker bör ges en generell rätt att förvärva fast egendom i
placeringssyfte, men regeringen har hittills ställt sig avvisande till detta.
Bankföreningen vidhåller sin uppfattning att det finns starka skäl att vidga
möjligheterna för bank att förvärva placeringstillgångar i enlighet med
vad föreningen tidigare har föreslagit. Bankföreningen vill till detta lägga
att en sådan reform ter sig särskilt angelägen när det gäller möjligheten
för banker att förvärva aktier i företag som bedriver fastighetsleasing,
s.k. rentingbolag. Om en sådan möjlighet finns skulle de problem som
nu föreligger när det gäller t.ex. kapitalförsörjning eller avveckling av
rentingverksamhet kunna lösas på ett smidigare sätt än vad som nu är
fallet. Det finns t.ex. ingen anledning att i detta avseende sätta svenska
banker i strykklass jämfört med vad som i allmänhet gäller för banker i
Europa. Bankföreningen avser att inom kort återkomma med ett mer
utarbetat förslag i frågan. Det förslag som regeringen nu lägger fram är
emellertid ett steg i rätt riktning och från den synpunkten välkommet.
Genom ändringarna förbättras förutsättningarna för en långsiktig och
effektiv fastighetsförvaltning. Avvecklingen av fastighetsbeståndet kan
ske i ett lugnare tempo än vad som hittills förutsatts vilket är ägnat att
nedbringa kreditförlusterna. Bankföreningen accepterar därför förslaget
i allt väsentligt. Föreningen vill dock i sammanhanget ta upp ett par
frågor om lagens tillämpning och om dess räckvidd utanför bankerna
samt föreslå att en redaktionell ändring görs i lagtexten.
Lagtexten tar liksom hittills upp en bestämmelse om att övertagen
egendom skall avyttras när det kan äga rum utan förlust för banken. I
promemorian (s. 13) framhålls att om pris har etablerats i linje med en
långsiktigt hållbar nivå, "skall banken avyttra egendomen, även om detta
leder till att engagemanget i sin helhet efter försäljningen åsamkar banken
en förlust". Banken bör emellertid, enligt föreningens uppfattning, få
betrakta samtliga övertagna panter i ett engagemang som en enda
egendom och således inte ha att bedöma varje enskild fastighet för sig.
Som förlust bör därför få räknas skillnaden mellan det ursprungliga
lånebeloppet och det sammanlagda värdet av all övertagen egendom inom
ett och samma engagemang. En annan tolkning av bestämmelsen kan
enligt föreningens mening leda till icke önskvärda effekter. Eftersom bara
nedskrivningar och inga uppskrivningar tillåts i fråga om övertagen
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
95
egendom kommer värdeförbättringar på en fastighet att så småningen leda
till krav på avyttring, medan resterande fastigheter kan behöva nedskrivas
ytterligare. Detta kan, för att optimera utfallet för banken, leda till att ett
engagemang måste omstruktureras i olika hänseenden, innan övertagandet
av panterna sker. En förändring av lånebilden med åtföljande problem
avseende giltig pantsättning m.m. kan därvid behöva övervägas.
För att en egendom skall kunna säljas utan förlust måste säljarens,
alltså i regel bankens, kostnader för krediten täckas. En i motiven till
stadgandet inte närmare berörd fråga är hur dessa kostnader skall
beräknas. Möjligen har det för lagstiftaren varit självklart att vad som
avses är summan av dels det ursprungliga lånebeloppet minus amorte-
ringar, dels värdet av icke erlagd, ackumulerad ränta samt dels ersättning
för kostnader som banken haft för fastigheten och som icke täckts av
inkomna hyror etc. Däremot förhåller det sig givetvis inte så att
kostnadstäckning uppnås redan om köpeskillingen motsvarar fastighetens
bokförda värde, vilket värde ju inte behöver stå i något förhållande till
lånets storlek. Det är angeläget att detta klargörs i motiven till propo-
sitionen.
Den nuvarande begränsningen i möjligheten för banker att äga fast
egendom gäller även de bankägda hypoteksbolagen och finansbolagen
som en följd av "banksmittan". Varken kreditaktiebolagslagen eller
finansbolagslagen har någon motsvarighet till 2 kap. 8 § bankrörelse-
lagen. Däremot torde bestämmelser av denna innebörd ha införts i
bolagsordningarna. De föreslagna lättnaderna när det gäller bankers
innehav av egendom som övertagits till skyddande av fordran bör givetvis
omfatta även de bankägda hypoteks- och finansbolagen. Detta torde bli
fallet automatiskt genom banksmittan, men bör ändå förtydligas i motiven
till propositionen.
En direkt motsvarighet till 2 kap. 8 § bankrörelselagen återfinns
emellertid - såvitt avser aktier och andelar i företag - i 3 kap. 7 § andra
stycket kreditmarknadsbolagslagen. Detta stadgande bör följaktligen
ändras och anpassas till förslaget i promemorian.
Enligt 2 kap. 8 § sista stycket i dess nuvarande lydelse skall egen-
domen avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga
rum utan förlust för banken. Lagförslaget är att egendomen skall avyttras
när det med hänsyn till marknadsförhållandena lämpligen kan ske.
Tillägget är tänkt som en uppmjukning av den nuvarande regeln och
medger en successiv utförsäljning av objekten. Mot syftet kan ingen
invändning riktas. Problemet är att lagtexten motsatsvis eventuellt kan
läsas så att banken vid lämplighetsbedömningen enbart skall ta hänsyn till
marknadsförhållandena men inte till andra omständigheter, vilket inte kan
vara riktigt. För att undanröja risken för missförstånd föreslår föreningen
därför att första stycket utformas som följer:
"Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf skall
avyttras när det lämpligen kan ske med hänsyn till bl.a. marknadsför-
hållandena. Egendomen skall dock etc."
Sparbanken Sverige instämmer i de synpunkter som Svenska
Bankföreningen framför på förslaget.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
96
Sveriges Allmänna hypoteksbank har ej någon erinran mot de i
promemorian lämnade förslagen.
Stadshypotekskassan välkomnar förslaget i promemorian, som innebär
att fastigheter som förvärvats till skyddande av fordran inte behöver
avyttras förrän det lämpligen kan ske med hänsyn till marknadsförhållan-
dena (om inte bud dessförinnan erhållits innebärande att avyttring kan ske
utan förlust). Genom den nu föreslagna lagändringen kan bankerna skapa
en mer långsiktig fastighetsförvaltning än vad som eljest varit möjligt.
Förvaltningen kan inriktas på att fastigheterna får behållas tills fas-
tighetsmarknaden stabiliserats, och därefter får avvecklingen ta den tid
som krävs för att den nyvunna balansen på fastighetsmarknaden ej ånyo
skall rubbas. Även om den föreslagna lagändringen kommer att skydda
bankerna mot onödiga förluster betingade av en forcerad utförsäljning av
fastigheter, kommer ändock utförsäljningar vara nödvändiga att verk-
ställa, som innebär att kreditförluster slutligt realiseras. Fastigheterna får
inte utan vidare behållas så lång tid att försäljning kan ske utan förlust
eller så att t.o.m. vinst görs på ett engagemang. Ett djärvare grepp hade
varit att återgå till de regler som gällde före 1933 års banklagstiftning,
genom att tillåta att egendomen får behållas tills avyttring kan ske för
belopp som täckte bankens fordran. Det skulle då ankomma på respektive
bankledning att avgöra när individuella objekt nått en sådan prisnivå, att
det i fastigheten låsta kapitalet bättre kan förräntas genom utlåning. För
en ytterligare liberalisering av avyttringsreglema talar även det förhållan-
det, att det visat sig svårt för bankerna att öka uthymingsgraden i sina
fastigheter. Ett skäl härför som ofta nämns är att de potentiella hyresgäs-
terna inte uppskattar den otrygghet, som ett nära förestående ägarbyte
innebär. Om i stället förvaltningshorisonten kan inriktas mot de 5-10 år,
som framskymtar i Finansinspektionens skrivelse, skulle mycket vara
vunnet jämfört med om utförsäljningarna skall ta sin början vid en stabil
prisnivå som etablerats om måhända 2-3 år.
Stadshypotek föreslår därför att avyttring inte skall behöva ske förrän
pris erhålles som täcker bankens fordran.
Avslutningsvis vill Stadshypotek påpeka att de föreslagna lättnaderna
naturligtvis av konkurrensneutralitetsskäl även måste omfatta hypoteks-
bolagen, däribland Stadshypotek AB. Härvid är att notera att kreditak-
tiebolagslagen ej innehåller någon regel motsvarande 2 kap. 8 §
bankrörelselagen. Vad gäller den kommande kreditmarknadsbolagslagen
finns en bestämmelse i 3 kap. 7 §, som dock endast tar sikte på aktier.
För Stadshypotek ABs del har därför en bestämmelse motsvarande 2 kap.
8 § bankrörelselagen införts i den bolagsordning som godkänts av
regeringen. Såvitt vi har oss bekant gäller detta även de andra hypoteks-
bolagen. I propositionen bör därför uttalas att ändringar i hypoteks-
bolagens bolagsordningar, för att anpassa dessa till den nya lydelsen av
bankrörelselagen i nu ifrågavarande avseende, kommer att godkännas av
regeringen.
Stadshypotek vill i detta sammanhang även kommentera frågan mer
principiellt.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 245
97
Stadshypotek anser att banker och hypoteksinstitut skall ha rätt att äga
fastigheter, som de övertagit för att säkra en fordran, så länge kreditinsti-
tutet finner det lönsamt. Vanligen torde därvid fastigheterna läggas in i
ett fastighetsbolag. I ett fastighetsbolag förvaltas fastigheter långsiktigt.
Fastigheter med begränsad värdestegringspotential säljs undan, medan
sådana med god värdestegringspotential behålls. Fastighetsbolaget
tillämpar ett portföljtänkande med chanser och risker. Om en portfölj för-
valtare tvingas sälja av fastigheter med god potential, men får behålla
svårsålda fastigheter, kommer en sådan portfölj få lägre värde än en
portfölj med full handlingsfrihet. De restriktioner som läggs på kreditin-
stituten minskar dessa fastighetsbolags värden, vilket betyder ökade
förluster. Frågan är vilka risker som skulle vara förenade med att
kreditinstituten ägde fastighetsbolag. Med den branschblandning som nu
tillåts - där banker får äga försäkringsbolag som i sin tur äger fas-
tighetsbolag och där fastighetsbolagen i sin tur får äga banker - är det
nästan omöjligt att förstå varför inte kreditinstituten själva skall få avgöra
när och hur de säljer sina fastigheter. Om konkurrens med kunderna
skulle skada kreditinstitutet får institutets styrelse anses kunna avgöra det
själv. Vi tror inte det ligger något allmänt samhällsfarligt i att kredit-
institut får direkt inblick i fastighetsförvaltning som fastighetsägare.
Något hinder enligt gällande EG-lagstiftning för kreditinstitut att äga
fastighetsbolag finns inte. I t.ex. Frankrike är några av de stora
hypoteksinstituten också ägare av fastighetsbolag.
Finansbolagens Förening vill ej rikta invändning mot förslaget. Före-
ningen får däremot framhålla att i lag (1922:1610) om kredit-
marknadsbolag, vilken antagits av riksdagen och avses träda i kraft den
dag regeringen bestämmer (när EES-avtalet träder i kraft), innehåller en
bestämmelse av motsvarande slag gällande övertagande av pant. Denna
bestämmelse är ej lika omfattande som motsvarande bestämmelse i
bankrörelselagen, men innehåller jämväl krav på försäljning av aktier och
andelar som övertagits för skyddande av fordran inom tre år.
Om bankrörelselagen ändras enligt förslaget kommer treårsregeln att
borttagas för banker även avseende aktier och andelar. Finansbolagens
Förening föreslår därför att motsvarande lagändring görs även i
kreditmarknadsbolagslagen. Detta gäller särskilt då övertagande av pant
som utgöres av fast egendom ofta i praktiken innebär övertagande av
aktier eller andelar, då fastigheten "satts på bolag". Lika regler bör i
dessa avseenden gälla för bank och kreditmarknadsbolag.
Redovisningsrådet anför att uttalandet i promemorian, att det torde
vara god redovisningssed att redovisa alla fastigheter som tagits in till
skyddande av fordran som omsättningstillgångar, överensstämmer med
Redovisningsrådets grundsyn i fråga om klassificering, som baseras på
att det är syftet med innehavet av en tillgång som skall ligga till grund
för dess klassificering.
Svenska Revisorsamfundet delar uppfattningen i promemorian att
åtgärder bör vidtas, inom ramen för de nu gällande principerna, för att
banker inte skall tvingas sälja fastigheter som de övertagit för att skydda
sin fordran om innehavstiden kommer att överstiga tre år. Så som
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
98
samfundet uppfattar förslaget är avsikten alltjämt att bankerna skall
minska sitt fastighetsinnehav så snart en ny hållbar prisnivå etablerats
även om detta innebär att avyttring måste ske med förlust. Lagtexten bör
ändras så att kravet att påbörja avyttring så snart det kan ske framgår.
Fastigheterna bör enligt promemorian redovisas som omsättningstill-
gångar med hänsyn till syftet med innehavet. Revisorsamfundet delar
denna uppfattning och har inte heller något att erinra mot beskrivningen
av redovisningskonsekvenser i övrigt.
Föreningen Auktoriserade Revisorer delar uppfattningen att god
redovisningssed innebär att "alla fastigheter som tagits in till skyddande
av fordran skall redovisas som omsättningstillgångar".
Sveriges Fastighetsägareförbund instämmer i att en forcerad
avveckling av bankernas fastighetsbestånd kan medföra allvarliga
konsekvenser för fastighetsmarknaden och innebära stora risker för
förluster. Förbundet har därför inget att invända mot förslaget till
ändrade regler i detta avseende. Av motiveringen framgår att avyttring
av egendomen skall ske så snart en ny hållbar prisnivå etablerats och att
denna avveckling får ske successivt. Finansinspektionen skall utöva
tillsynen över bankernas förvaltning av övertagen egendom och även
tillse att egendomen realiseras när marknaden stabiliserats. I utkastet till
proposition anges dock inget tidsperspektiv för avvecklingen av banker-
nas fastighetsbestånd. I Finansinspektionens skrivelse i ärendet anges att
bankerna kan tvingas behålla fastigheterna avsevärd tid - 5 till 10 år och
kanske längre - om inte fastighetsmarknaden radikalt förbättras. Syftet
med de nuvarande reglerna om avyttring av bankernas innehav av
egendom inom tre år är att förhindra bankerna att bedriva affärsmässig
fastighetsrörelse. För att inte bankernas innehavstid skall kunna
utsträckas obegränsat föreslår förbundet att en kontrollstation inrättas, då
frågan om återinförande av nuvarande begränsningsregler skall prövas.
Roslagens sparbank har ej funnit anledning till erinran mot föreslagna
ändringar.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 10
99
Härigenom föreskrivs följande.
Prövning av villkor för statligt stöd i vissa fall
1 § Om ett kreditinstitut utan statligt stöd skulle vara på obestånd,
skyldigt att upprätta särskild balansräkning eller ur stånd att uppfylla för
institutet föreskrivet krav på kapitaltäckning, kan Bankstödsnämnden för
prövning underställa Svea hovrätt ett förslag till avtal om statligt stöd till
kreditinstitutet och om villkoren för att institutet skall få sådant stöd.
2 § Svea hovrätt skall pröva om de av Bankstödsnämnden föreslagna
villkoren, mot bakgrund av det stöd som nämnden på statens vägnar har
erbjudit sig att lämna, är oskäliga mot nämndens motpart.
Hovrätten får jämka förslag till villkor som är oskäligt.
I hovrättens avgörande skall anges vid vilken tidpunkt Bankstödsnämn-
den tidigast får begära inlösen enligt 5 § första stycket 1 eller begära
förordnande av god man enligt 8 § 1.
3 § Villkor som skall prövas enligt 2 § får inte gälla betalningsskyl-
dighet gentemot staten för ägare av aktier i ett aktiebolag eller bankak-
tiebolag i vidare mån än såvitt avser medel som får tas ut ur bolaget.
4 § Tvister om tolkning eller tillämpning av ett avtal mellan Bank-
stödsnämnden och ett kreditinstitut eller dess aktieägare om statligt stöd
till institutet prövas av Svea hovrätt, om inte parterna har enats om något
annat.
Inlösen
5 § Staten har gentemot en aktieägare i ett kreditinstitut som är
aktiebolag eller bankaktiebolag rätt att lösa in aktierna, om
1. bolaget eller aktieägaren inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor
Svea hovrätt funnit inte vara oskäliga,
2. bolaget eller aktieägaren inte har fullgjort en förpliktelse som följer
av avtal med Bankstödsnämnden och som är av väsentlig betydelse, eller
3. bolaget inte har en kapitalbas som uppgår till lägst två procent av
värdet av bolagets placeringar, beräknat enligt de för bolaget gällande
reglerna om kapitaltäckning.
En tvist huruvida rätt till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet
prövas på begäran av Bankstödsnämnden av Svea hovrätt.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 11
100
6§ Lösenbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar aktiens verkliga Prop. 1992/93:245
värde vid tiden för Bankstödsnämndens begäran hos Svea hovrätt om Bilaga 11
inlösen.
7 § Aktiebolagets eller bankaktiebolagets aktieägare är skyldiga att till
staten överlämna sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse eller, när det
är fråga om aktier i ett avstämningsbolag, att låta staten registreras som
ägare av aktierna enligt bestämmelserna i aktiekontolagen (1989:827), om
en tvist om inlösen prövas av Svea hovrätt och det är ostridigt mellan
parterna att det föreligger lösningsrätt eller hovrätten har förklarat att
sådan rätt föreligger utan att samtidigt fastställa lösenbeloppet. Aktieägare
har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det aktie överlåtits
till dess lösenbeloppet förfaller till betalning.
I övrigt tillämpas 14 kap. 12 och 13 §§ aktiebolagslagen (1975:1385)
och 11 kap. 13 och 14 §§ bankaktiebolagslagen (1987:618). Därvid skall
för staten gälla vad som föreskrivs om moderbolag.
Tvångsförvaltning
8 § Svea hovrätt skall på begäran av Bankstödsnämnden förordna god
man att under viss tid, högst ett år, överta förvaltningen av en sparbank,
en föreningsbank eller ett hypoteksinstitut, om kreditinstitutet
1. inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor hovrätten funnit inte
vara oskäliga,
2. inte har fullgjort en förpliktelse som följer av avtal med Bankstöds-
nämnden och som är av väsentlig betydelse, eller
3. inte har en kapitalbas som uppgår till lägst två procent av värdet av
institutets placeringar, beräknat enligt de för institutet gällande reglerna
om kapitaltäckning.
9 § Den gode mannen övertar
1. i en sparbank huvudmännens övervakning av sparbankens förvalt-
ning och uppgifter i övrigt,
2. i en föreningsbank föreningsmedlemmarnas rätt att besluta i
föreningens angelägenheter, och
3. i ett hypoteksinstitut styrelsens uppgifter vid förvaltningen av
institutet.
10 § En god man skall ha den insikt och erfarenhet som uppdraget
kräver. Till god man får inte förordnas någon som står kreditinstitutet
nära eller är beroende av detta. Den som är anställd hos Bankstödsnämn-
den eller ledamot av dess styrelse får inte förordnas till god man.
Flera gode män skall förordnas om det behövs med hänsyn till
uppdragets omfattning och beskaffenhet.
Om det behövs, skall även ersättare förordnas för god man.
Bestämmelserna om god man gäller även för ersättare.
Den gode mannen skall entledigas, om han bedöms inte vara lämplig
eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget.
8 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 245
101
11 § Den gode mannen skall i lämplig omfattning samråda med före-
trädare för dem vilkas befogenheter han enligt 9 § har övertagit samt
med kreditinstitutets borgenärer.
Värdering av tillgångar
12 § Om det i ett mål enligt denna lag mellan Bankstödsnämnden och
ett aktiebolag eller bankaktiebolag uppkommer en fråga om värdet av
aktierna i bolaget skall värdet bestämmas som om bolaget inte hade
omfattats av statens åtagande om stöd till kreditinstituten.
Förfarandet i Svea hovrätt
13 § Mål som avses i 1, 4, 5 och 8 §§ anhängiggörs skriftligen genom
ansökan. Ansökan skall innehålla ett bestämt yrkande, en utförlig
redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet
samt uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med
varje bevis.
De skriftliga bevis som åberopas skall ges in tillsammans med
ansökningen.
14 § Hovrätten skall delge ansökningen med motparten och förelägga
denne att inkomma med yttrande.
15 § Om en motpart, som inte delgivits ansökningen på annat sätt än
genom kungörelse, inte inkommer med yttrande skall hovrätten förordna
god man att bevaka dennes rätt i målet.
Den som förordnats till god man enligt första stycket har rätt till skälig
ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Kostnaden skall stanna på staten.
16 § Hovrätten får avgöra målet även om part inte inkommer med
yttrande eller uteblir från förhör.
17 § I fråga om förfarandet gäller i övrigt rättegångsbalkens regler om
besvär i hovrätt.
Rättegångskostnader
18 § I mål om prövning av villkor skall vardera parten svara för sina
rättegångskostnader om inte annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
Om hovrätten jämkar föreslagna villkor eller finner att villkoren är
oskäliga får hovrätten förplikta staten att helt eller delvis ersätta motparts
rättegångskostnader.
I mål om inlösen och i mål om tvångsförvaltning skall vardera parten
svara för sina rättegångskostnader om inte annat följer av 18 kap. 6 §
rättegångsbalken. Hovrätten får dock förplikta staten att helt eller delvis
ersätta motparts rättegångskostnader.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 11
102
I mål om tolkning eller tillämpning av ett avtal enligt 4 § gäller
rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader i mål vari
förlikning är tillåten.
Överklagande
19 § Hovrättens dom eller beslut får inte överklagas. Detta gäller dock
inte slutliga beslut varigenom målet avvisas eller avskrivs från vidare
handläggning.
Hovrättens sammansättning
20 § När hovrätten avgör mål som avses i denna lag skall hovrätten
bestå av tre lagfarna domare och två särskilda ledamöter. Detsamma
gäller när part eller någon annan hörs muntligen. I övrigt gäller i fråga
om hovrättens sammansättning bestämmelserna i 2 kap. 4 § fjärde och
femte styckena rättegångsbalken.
Regeringen förordnar de särskilda ledamöterna. Förordnandet skall
meddelas för viss tid. De särskilda ledamöterna skall vara svenska
medborgare och får inte vara underåriga eller i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 11
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993 och gäller till utgången av år
1995.
103
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-04-28
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet
Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1993 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om prövning av villkor för statligt stöd till
kreditinstitut, m.m.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Annika
Lundius och hovrättsassessorn Mats Walberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet-.
Allmänna synpunkter
Inledning
Det till lagrådet remitterade förslaget har sin grund i det principbeslut om
åtgärder för att stärka det finansiella systemet som riksdagen på förslag
av regeringen fattade den 18 december 1992 (prop. 1992/93:135, bet.
1992/93:NU 16, rskr 1992/93:155). Detta principbeslut innefattade bl.a.
ett bemyndigande för regeringen att inrätta en särskild myndighet -
Bankstödsnämnden - med uppgift att hantera det i propositionen
förordade stödsystemet. Riksdagen biföll också regeringens förslag
beträffande villkor för lämnande av stöd och lämpliga stödformer.
Vad riksdagen beslutat angående omfattningen av och villkoren för
statligt stöd till kreditinstitut togs inte in i lag. Riksdagen torde dock ha
utgått från att huvuddragen angående de beslutade stödåtgärderna skulle
skrivas in i en regeringsförordning (jfr avsnitt 4.1 i prop. 1992/93:135).
En sådan författning - förordningen (1993:215) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut - har också nyligen utfärdats. I denna
finns, i nära anslutning till riksdagens principbeslut, bestämmelser om
bl.a. stödets syfte, vilka institut som kan få stöd, omfattning och in-
riktning av det statliga åtagandet samt förfarandet i stödärenden.
Den nu aktuella remissen anges gälla "vissa frågor rörande villkor för
den statliga garantin till banker och andra kreditinstitut”. Lagförslaget har
i konsekvens härmed getts rubriken "Lag om prövning av villkor för
statligt stöd till kreditinstitut, m.m.”. De valda beteckningarna kan anses
ge en rättvisande bild såtillvida att det remitterade förslaget innehåller
bestämmelser bl.a. om domstolsprövning av stödvillkor och om
handläggningen av uppkomna tvister om tolkning eller tillämpning av ett
avtal om stöd. Det är emellertid uppenbart att lagförslaget har ett mer
långtgående syfte än att tillgodose behovet av prövning av stödvillkor.
Vad som framstår som förslagets centrala innehåll - och också gjort
104
lagformen nödvändig - är att lagen ger det allmänna rätt att tillgripa
tvångsåtgärder mot kreditinstitut. Ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen innebär sålunda att staten i vissa fall genom tvångsinlösen
eller tvångsförvaltning kan överta ägarfunktionen i ett kreditinstitut som
inte tar emot ett stöd på de villkor som Bankstödsnämnden erbjudit.
Detsamma gäller om ett kreditinstitut åsidosatt en väsentlig förpliktelse
i ett stödavtal eller om institutets kapitalbas understiger viss nivå.
Av det anförda framgår att det remitterade förslaget syftar till att ge det
allmänna betydande befogenheter av expropriationsrättslig karaktär.
Lagrådet återkommer senare till spörsmålet om hur dessa befogenheter
förhåller sig till det egendomsskydd som är föreskrivet i 2 kap. rege-
ringsformen och i den Europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakon-
ventionen). Innan dess synes det emellertid motiverat att behandla två
andra frågor, nämligen dels om den i remissen angivna målsättningen -
ytterst att garantera stabiliteten i betalningssystemet - kan uppnås på
annat sätt än genom ett tvångsvis övertagande av institutens ägarfunk-
tioner, dels om den författningsmässiga regleringen av stödsystemet
inklusive tvångsåtgärderna är lämplig. I sistnämnda hänseende åsyftar
lagrådet främst den tilltänkta uppdelningen mellan en av regeringen
utfärdad förordning och en av riksdagen beslutad lag.
Alternativ till föreslagna tvångsåtgärder
Som antytts i det föregående avses tvångsinlösen av aktier i ett aktiebolag
eller bankaktiebolag kunna förekomma i tre olika fall. Det första tar sikte
på den situationen att Bankstödsnämnden erbjuder stöd åt ett bolag som
utan sådant stöd skulle vara på obestånd, skyldigt att upprätta särskild
balansräkning (kontrollbalansräkning) eller ur stånd att uppfylla före-
skrivet krav på kapitaltäckning. Vägrar bolaget att anta det erbjudna
avtalsförslaget och de till detta kopplade villkoren kan aktierna lösas in.
Som förutsättning gäller dock att Svea hovrätt efter underställning funnit
att avtalsvillkoren inte är oskäliga. Tvångsinlösen kan för det andra
komma i fråga om bolaget eller aktieägarna inte fullgjort en förpliktelse
som följer av ett avtal med Bankstödsnämnden och som är av väsentlig
betydelse. Den tredje grunden för tvångsinlösen är att bolagets kapitalbas
understiger två procent av värdet av bolagets placeringar.
Vad som kännetecknar det första inlösenfallet är att ett kreditinstitut
trots utsatt ekonomiskt läge avstår från att ta emot ett erbjudet stödpaket.
Institutet spekulerar måhända i att det allmänna hellre förbättrar
stödvillkoren än riskerar att institutet går i konkurs med därav följande
påfrestningar på betalningssystemet och kreditförsörjningen. I remissens
allmänna motivering sägs i detta sammanhang att det inte är säkert att de
sanktioner som i övrigt kan komma i fråga - i sista hand återkallelse av
verksamhetstillstånd (oktroj) och i vissa fall likvidation - i praktiken visar
sig vara tillräckligt effektiva.
De sanktioner som åsyftas i den allmänna motiveringen torde främst
vara sådana som kan meddelas med stöd av reglerna om tillsyn i 7 kap.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
105
bankrörelselagen (1987:617, BRL). Av 7 kap. 8 § BRL framgår att
Finansinspektionen, om en bank har fattat ett beslut som på ett allvarligt
sätt avviker från gällande föreskrifter, kan anmäla detta till regeringen
som kan förklara oktrojen förverkad. Enligt 7 kap. 9 § andra stycket
BRL gäller vidare att Finansinspektionen kan, om verksamheten i en
bank till följd av allvarliga missförhållanden i bankens ledning kan
befaras komma att bli till skada för det allmänna, förelägga bankens
styrelse att vidta erforderliga åtgärder. Om styrelsen inte rättar sig efter
ett sådant föreläggande kan regeringen efter anmälan förverka oktrojen.
Ett bankaktiebolag skall enligt 10 kap. 4 § bankaktiebolagslagen
(1987:618) träda i likvidation om regeringen har förklarat oktrojen
förverkad.
Ett med stöd av 7 kap. 9 § andra stycket BRL utfärdat föreläggande
kan förenas med vite. Utdömande av sådant vite prövas i första instans
av länsrätten (se 9 kap. 3 § BRL).
Det finns skäl att utgå från att en bank som befinner sig i en sådan
situation som avses i det första tvångsinlösenfallet sedan en tid varit
föremål för särskild uppmärksamhet från Finansinspektionens sida. De
problem som banken kan ha i fråga om likviditet, soliditet och kapital-
täckning får med andra ord förutsättas vara väl kända för inspektionen.
Denna torde därmed ha goda möjligheter att bedöma behovet av och
rimliga villkor för ett av Bankstödsnämnden erbjudet stöd. Det framstår
mot denna bakgrund som en tänkbar lösning att Finansinspektionen med
stöd av 7 kap. 9 § andra stycket BRL vid vite förelägger en bank att anta
ett erbjudet stöd jämte därtill knutna villkor. I samband därmed har
inspektionen rätt att sammankalla bankens styrelse eller utfärda kallelse
till extra bolagsstämma (se 7 kap. 4 § BRL). Uppkommer fråga om
utdömande av förelagt vite kan villkoren i det erbjudna stödpaketet bli
föremål för prövning i domstol.
Det nu skisserade alternativet till det i remissen föreslagna inlösenför-
farandet synes också kunna övervägas i den andra inlösensituationen,
dvs. då banken eller dess ägare inte fullgjort en i ett stödavtal angiven
förpliktelse. Avser förpliktelsen en ekonomisk prestation, exempelvis
återbetalning av ett kapitaltillskott, kan ett mot banken riktat vites-
föreläggande framstå som en mer naturlig sanktion än ett tvångsmässigt
förvärv av aktierna i banken.
Det tredje fall då tvångsinlösen enligt remissen kan komma till stånd
är då bankens kapitaltäckningsgrad är lägre än två procent. Bankens
kapitalbas befinner sig alltså på en extremt låg nivå. Huruvida en sådan
katastrofal situation bäst angrips med stöd av BRL:s regelsystem eller det
föreslagna inlösenförfarandet är det svårt att ha någon bestämd mening
om.
Den redovisade genomgången leder lagrådet till uppfattningen att det
inte är alldeles givet att tvångsinlösen av aktier är det mest ända-
målsenliga sättet att komma till rätta med banker som vägrar att ingå
eller fullgöra stödavtal eller som förlorat det mesta av sin kapitalbas.
Lagrådet ser det därför som en brist att remissen inte innehåller någon
redogörelse för och analys av BRL:s tillsynsregler och hur dessa - even-
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
106
tuellt med vissa jämkningar - skulle kunna utnyttjas i sammanhanget. I
avsaknad av sådan utredning finner sig lagrådet vid sin granskning böra
utgå från att de i remissen angivna syftena bäst tillgodoses genom en
ordning som ger det allmänna en rätt att tvångsinlösa aktier.
Vad lagrådet anfört om inlösen av aktier i aktiebolag eller bankak-
tiebolag äger också tillämpning i fråga om tvångsförvaltning av spar-
banker, föreningsbanker eller hypoteksinstitut.
Sambandet mellan förordningen och den föreslagna lagen
I 8 § i den tidigare nämnda förordningen sägs att ansökan om stöd görs
hos Bankstödsnämnden. Enligt 9 § fattas beslut om stöd av Bankstöds-
nämnden eller - i vissa fall - av regeringen. Av nämnda paragraf framgår
vidare att beslut om stöd får förenas med villkor. Dessa regler ger
därmed den föreställningen att det här är fråga om ett vanligt förvalt-
ningsrättsligt förfarande.
Av motiven till lagrådsremissen och vad som upplysts under föredrag-
ningen framgår emellertid att avsikten är, att en ansökan enligt förord-
ningen alltid skall leda till förhandlingar mellan parterna och att ett beslut
enligt 9 § skall ha föregåtts av ett avtal mellan parterna angående
villkoren för stödet. Själva beslutet avses alltså endast innehålla ett
besked om en utbetalning eller annan stödåtgärd. I förordningen finns
inte några bestämmelser för det fall att någon överenskommelse inte
kunnat träffas angående villkoren för stöd eller några föreskrifter om
sanktioner för den händelse institutet väljer att inte ta emot stödet i den
form det beslutats eller att inte vidta de åtgärder som uppställts i
villkoren.
Även om det inte anges i lagen måste en grundläggande förutsättning
för en tillämpning av den antas vara, att det statliga stödet i det enskilda
fallet bedöms vara nödvändigt för att garantera stabiliteten i betalnings-
systemet och trygga kreditförsörjningen, dvs. att samma krav som
angivits i förordningen är uppfyllda. En påtaglig skillnad mellan lagen
och förordningen är däremot att lagen utgår från att ett ärende om
stödåtgärder kan tas upp utan att ansökan därom inkommit, t.ex. i fall då
Bankstödsnämnden genom Finansinspektionen eller på annat sätt blir
uppmärksam på det ekonomiska läget hos ett stödberättigat kreditinstitut,
liksom i fall då någon uppgörelse med ett ansökande institut inte har
kunnat träffas.
Av vad nu sagts framgår att det föreligger ett klart samband mellan
förordningen och den föreslagna lagen. Detta samband har emellertid inte
alls kommit till uttryck i dessa författningar. Det är således bl.a. en brist
i lagen att den inte innehåller de grundläggande bestämmelserna angående
ändamålet med och förutsättningarna för stödåtgärder samt vad dessa kan
innebära. Dessa bestämmelser har utan tvivel betydelse för de prövningar
som det i lagen ålagts Svea hovrätt att göra i skilda enskilda fall och
situationer. Mot bakgrund härav kan skäl anföras för att dessa
bestämmelser bör hänföras till det slags föreskrifter som avses i 8 kap.
3 § regeringsformen. Till detta kommer att den valda splittringen av
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
107
normgivning på två olika författningar är ägnad att medföra oklarhet och
andra nackdelar för tillämpningen. Om lagförslaget genomförs bör
ifrågavarande bestämmelser därför flyttas till lagen där de lämpligen kan
få sin plats som en grupp inledande bestämmelser.
Prövningen av tvångsåtgärder
Det som utmärker den föreslagna lagen är, som tidigare konstaterats,
dess bestämmelser om inlösen och tvångsförvaltning. Särskilt möjligheten
till inlösen innebär att det är fråga om en reglering med ett starkt
expropriationsrättsligt inslag. Av motiven framgår att lagen främst avses
bli tillämpad i fall då ett kreditinstitut ansökt om stöd men inledda
förhandlingar mellan institutet och Bankstödsnämnden inte har lett till ett
från nämndens synpunkt tillfredsställande resultat. Men lagen avses också
kunna tillämpas i fall då Bankstödsnämnden på eget initiativ finner att ett
kreditinstitut kan vara i behov av statliga stödåtgärder.
Inlösen enligt lagförslaget måste utan tvivel räknas som ett sådant med
expropriation jämställt förfogande som avses i 2 kap. 18 § regeringsfor-
men. Det får vidare anses klarlagt att såväl inlösen som tvångsförvaltning
gäller sådana civila rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 6.1
i Europakonventionen samt att dessa åtgärder också faller under artikel
1 i 1952 års tilläggsprotokoll till nämnda konvention.
Den föreslagna 5 § i lagen medger, som tidigare nämnts, rätt för staten
att inlösa vederbörande kreditinstituts aktier av tre angivna skäl. I
huvudsak motsvarande förutsättningar anges också i 8 § om tvångsför-
valtning.
Det första skälet är att institutet, eller en aktieägare i detta, inte har
accepterat ett förslag till en uppgörelse om stöd med villkor som Svea
hovrätt, vid en prövning enligt 1 och 2 §§, inte funnit vara "oskäliga".
Den andra situationen då inlösen respektive tvångsförvaltning kan
förekomma är när bolaget eller aktieägare, efter en överenskommelse
med Bankstödsnämnden, inte fullgör vad som utlovats och bristen finnes
vara av "väsentlig betydelse".
Den tredje grunden för inlösen är att bolagets kapitalbas understiger två
procent av värdet av bolagets placeringar.
Enligt 5 § andra stycket finns rätt för Bankstödsnämnden att i fall då
tvist föreligger huruvida rätt till inlösen finns eller angående lösenbe-
loppets storlek få den tvistiga frågan prövad av Svea hovrätt.
Lagrådet har i det föregående konstaterat att det vid tillämpningen av
såväl förordningen som den föreslagna lagen kan bli fråga om civilrätts-
ligt bindande avtal mellan parterna. Sådana avtal avses bl.a. falla under
de i 4 § i lagförslaget intagna bestämmelserna om tvister angående
tolkning eller tillämpning av vissa avtal. Därmed har också klargjorts att
även ett avtal som aldrig blivit föremål för en oskälighetsprövning enligt
1 och 2 §§ avses kunna utlösa en tillämpning av inlösenbestämmelsema
i 5 § första stycket 2.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
108
Lagförslaget innehåller, till skillnad från promemorieförslaget,
bestämmelser (6 och 12 §§, varom mer i det följande) som får anses
tillgodose det krav som 2 kap. 18 § regeringsformen stadgar.
Med utgångspunkt från Europakonventionens regler om rätt till
domstolsprövning av frågor rörande civila rättigheter och skyldigheter
(artikel 6.1) finns också skäl att närmare skärskåda några tänkbara fall
då en tillämpning av de föreslagna inlösenbestämmelsema kan
aktualiseras.
Oavsett om förhandlingarna angående stöd och villkor inletts på
initiativ av kreditinstitutet eller nämnden kan dessa, som förut nämnts,
resultera i antingen en frivillig uppgörelse eller en prövning av Svea
hovrätt enligt 1 och 2 §§ lagförslaget. Utgången kan i sistnämnda fall
bl.a. bli att hovrätten finner att villkoren inte är "oskäliga" eller jämkar
förslaget i denna del så att villkoren inte längre förtjänar denna beteck-
ning. I båda fallen föreligger sedan möjlighet för Bankstödsnämnden att
påkalla inlösen enligt 5 § första stycket 1, så snart kreditinstitutet eller
berörda aktieägare inte senast vid en av hovrätten bestämd tidpunkt har
antagit "avtalsförslaget". Föreligger i sådant fall tvist beträffande rätten
till inlösen skall denna fråga enligt 5 § andra stycket prövas av Svea
hovrätt. Vad det då blir fråga om att bedöma är dock bara att en tidigare
prövning från hovrättens sida lett till visst resultat samt att något avtal
därefter inte har ingåtts. Även om nya omständigheter har inträffat sedan
den föregående prövningen enligt 1 och 2 §§ ägde rum, kan således
frågan om de föreslagna villkorens bristande skälighet inte prövas i detta
sammanhang. Därtill kommer sedan det grundläggande förhållandet att
det onekligen är en betydande spännvidd mellan en prövning som
innefattar en allmän skälighetsbedömning och en prövning som går ut på
att enbart konstatera att vissa villkor inte är oskäliga. Nu nämnda
omständigheter gör det enligt lagrådets mening tveksamt om den
föreslagna ordningen fullt ut tillgodoser de krav beträffande rätt till dom-
stolsprövning som enligt praxis anses innefattade i artikel 6.1 i Europa-
konventionen. Ifrågavarande tveksamhet torde undanröjas om hovrätten
ges en mer vidsträckt prövningsrätt.
Vad sedan gäller inlösen enligt 5 § första stycket 2 och 3 kan, som
förut konstaterats, en tillämpning av där angivna regler bli aktuell även
i fall då någon föregående domstolsprövning av de i 1 § i lagen samt i
förordningen intagna bestämmelserna om förutsättningarna för och
ändamålen med stödet inte har skett. Även i sådana fall kommer en
prövning enligt andra stycket i paragrafen att formellt gälla bara de
förutsättningar som anges i respektive punkt i första stycket. Vad först
gäller punkt 2 synes kravet på att den bristande fullgörelsen skall ha
avsett en förpliktelse av "väsentlig betydelse" ändå ge domstolen en så
pass vittgående möjlighet att göra en mer total bedömning av den
föreliggande situationen att konventionens föreskrifter om rätt till
domstolsprövning i sådant fall bör kunna anses vara infriade. Beträf-
fande punkten 3 torde detsamma kunna sägas av det skälet att den där
angivna förutsättningen, som anförts i specialmotiveringen, måste anses
innebära att det berörda bolagets ställning är "katastrofal".
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 245
109
Handläggningen av stödärenden
En annan övergripande fråga som uppkommer vid ett närmare studium
av det nu föreslagna systemet är den rättsliga konstruktionen av de
avgöranden som skall träffas i ett ärende om stöd. Enligt 9 § i förord-
ningen förutsätts förfarandet utmynna i ett beslut av Bankstödsnämnden
eller regeringen. I motiven till förordningen anges i denna del att
avsikten inte är att sådana beslut "normalt skall innebära myndig-
hetsutövning mot det berörda institutet". Lagrådet har svårt att acceptera
denna uppfattning, som såvitt kan bedömas synes vara baserad på det
förhållandet att det även i ansökningsfallen förutsätts ha förts ingående
förhandlingar mellan parterna som utmynnat i ett särskilt "avtal"
angående villkoren för vissa stödåtgärder. Med utgångspunkt från vanliga
principer för myndighetsutövning kan väl tänkas att ett förvaltningsbeslut
ibland kan ha föregåtts av förhandlingar och överenskommelser i vissa
delfrågor, men det normala förfaringssättet torde i så fall vara att resultat
av sådana överläggningar integreras i myndighetens beslut genom ett citat
av eller en särskild hänvisning till ifrågavarande uppgörelse. Enligt
lagrådets mening har nu berörda frågor betydelse bl.a. för i vilken
utsträckning förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser liksom ansvars-
reglema i fråga om myndighetsutövning blir tillämpliga i förhållande till
Bankstödsnämnden och dess verksamhet.
Av vad nu sagts framgår att lagrådet för sin del finner att den i 1 och
2 §§ i lagförslaget föreskrivna prövningen närmast får betecknas som en
möjlighet att få ett förhandsbesked beträffande vissa element i ett tänkbart
kommande förvaltningsbeslut. Med det synsättet skulle den naturliga
ordningen vara, att den rättsliga prövning som behövs skulle ske sedan
Bankstödsnämnden eller regeringen tagit slutlig ställning i ärendet.
Lagrådet har emellertid förståelse för att en sådan ordning kan leda till
att en fråga om inlösen eller tvångsförvaltning blir betydligt senare
avgjord än enligt det föreslagna systemet. Det ligger i sakens natur att
behovet av skyndsamhet är av stor vikt för att den nu aktuella lagstift-
ningen skall tjäna sitt syfte. Mot bl.a. denna bakgrund vill lagrådet inte
ställa sig avvisande till den tveksamma rättsliga konstruktion som
förslaget bygger på. Lagrådet förutsätter då att frågan om den närmare
gränsdragningen mellan vad som i detta fall utgör myndighetens beslut
å ena sidan och "avtalet" å andra sidan, samt denna gränsdragnings
betydelse i bl.a. tidigare berörda hänseenden, klargörs under det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Rätten att överklaga
En annan fråga av mer principiell natur som bör uppmärksammas i detta
sammanhang är förslaget att Svea hovrätts avgöranden enligt lagen i
princip inte får överklagas. Som bl.a. anmärkts under remissbehandlingen
utgör en sådan ordning en avvikelse från svensk rättstradition. Med ut-
gångspunkt från avgörandenas räckvidd och konsekvenser framstår
förslaget som särskilt betänkligt när det är fråga om inlösen eller
tvångsförvaltning. Där finns dock nyss nämnda krav på stor skyndsam-
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
110
het. Så torde emellertid i regel inte vara fallet när det gäller en tvist
enligt 4 § om tolkning eller tillämpning av ett avtal. En sådan tvist kan
uppkomma långt efter avtalets tillkomst och är till sin karaktär egentligen
ett vanligt dispositivt tvistemål. Detsamma kan sägas beträffande tvister
om inlösenbeloppets storlek. Enligt lagrådets mening bör det därför ytter-
ligare övervägas om inte det föreslagna fullföljdsförbudet lämpligen kan
göras mer begränsat än enligt 19 §.
Sammanfattning
Av det redan anförda framgår att lagrådet funnit att det framlagda
förslaget ger anledning till en rad svårbedömda frågor av såväl principiell
som praktisk natur. Till bilden hör också att remissbehandlingen i ärendet
- mot bakgrund särskilt av de behandlade frågornas komplicitet och vikt -
varit mycket kort. Dessa förhållanden liksom den under föredragningen
redovisade tidsplanen för lagstiftningsärendet har även återverkat på
lagrådets granskning och dess möjligheter att penetrera förslaget i
sedvanlig utsträckning.
Lagrådet har i det föregående bl.a. föreslagit att en komplettering sker
av lagförslaget på så sätt att de allmänna bestämmelser om det statliga
stödet, som nu finns intagna i den första delen av den nyligen utfärdade
förordningen, förs över till lagen så att denna därmed kommer att
innehålla alla bestämmelser som skall vara utgångspunkten för de
rättsliga avgöranden som Svea hovrätt föreslås få befogenhet att göra.
Under förutsättning att detta förslag genomförs och att vad lagrådet i
övrigt anfört blir beaktat under det fortsatta arbetet vill lagrådet samman-
fattningsvis inte motsätta sig att det remitterade förslaget läggs till grund
för lagstiftning.
Särskilda synpunkter
1 §
I paragrafen anges att, om ett kreditinstitut på grund av angivna
omständigheter är i behov av statligt stöd, Bankstödsnämnden kan för
prövning "underställa" Svea hovrätt ett förslag till avtal om statligt stöd
och om villkoren för sådant stöd. Fråga torde emellertid inte vara om en
underställning i egentlig mening utan i stället om anhängiggörande av ett
mål om prövning av de i avtalet föreslagna villkoren. Att detta är
avsikten med den föreslagna bestämmelsen framgår också av följande
paragrafer. I 2 § andra stycket anges sålunda att hovrätten får jämka
förslag till villkor som är oskäligt vilket förutsätter en materiell prövning
och i 13 § sägs att bl.a. mål som avses i 1 § skall anhängiggöras
skriftligen genom ansökan. Enligt 14 § skall hovrätten delge ansökningen
med motparten och förelägga denne att inkomma med yttrande. Även
övriga bestämmelser om domstolsförfarandet liksom om rättegångskostna-
derna anger att fråga är om en process. En lämpligare skrivning i 1 § är
enligt lagrådets mening därför ".... kan Bankstödsnämnden begära Svea
hovrätts prövning av ett förslag till avtal om statligt stöd ...".
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
111
2 §
Svea hovrätt skall enligt första stycket pröva om de föreslagna villkoren
är oskäliga mot nämndens motpart. Av bl.a. 5 § kan utläsas att motpart
kan vara såväl kreditinstitut som dess ägare. Hur begreppet motpart skall
tolkas i skilda sammanhang framgår inte alltid av motiven och bör därför
klargöras. I förevarande stycke förefaller dock "nämndens motpart"
kunna bytas ut mot "institutet eller dess ägare".
3§
Av specialmotiveringen till denna bestämmelse framgår, att aktieägarna
i ett kreditinstitut inte med de tvångsmedel som lagen innefattar skall
kunna åläggas någon betalningsskyldighet mot staten med annat än
eventuellt uppkommande disponibla vinstmedel i institutet. Denna avsikt
kan emellertid inte anses ha kommit till klart uttryck i den föreslagna
lagtexten.
6§
I paragrafen föreskrivs att lösenbeloppet skall beräknas så att det
motsvarar aktiens verkliga värde vid tiden för Bankstödsnämndens
begäran hos Svea hovrätt om inlösen.
Uttrycket "aktiens verkliga värde" kan enligt lagrådets mening inte ges
arman innebörd än att värderingen skall grundas på marknadspriset om
aktien är noterad på börs eller föremål för liknande notering och i annat
fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga. Av 12 §
framgår dock att avsikten inte varit att inlösenbeloppet skall beräknas på
detta sätt. Enligt 12 § skall nämligen vid värdering av aktier bortses från
effekterna av statligt stöd till kreditinstituten. Med statligt stöd avses i
detta sammanhang enligt specialmotiveringen inte bara individuellt
beslutade stödåtgärder utan också det generella garantiåtagande som
riksdagens principbeslut i december 1992 innefattar.
Av det anförda följer att värderingsreglerna i den nu förevarande
paragrafen behöver samordnas med vad som sägs i
12 §. En sådan samordning synes kunna åstadkommas genom införande
av en andra mening i paragrafen av följande lydelse: "Vid bestämmande
av aktiens värde skall 12 § beaktas."
Som nyss nämnts skall lösenbeloppet avse aktiens värde vid tiden för
Bankstödsnämndens begäran hos Svea hovrätt om inlösen. Såvitt lagrådet
kan förstå tar denna bestämmelse sikte på de fall då frågan om huruvida
rätt till inlösen föreligger är tvistig (jfr 5 § andra stycket). Det kan
emellertid inträffa att olika meningar gör sig gällande beträffande
aktiernas värde trots att parterna är ense om att förutsättningar för
inlösen är för handen. Vilken eller vilka värderingstidpunkter som skall
gälla i en sådan situation ger lagtexten inte något besked om. Enligt
lagrådet bör en komplettering komma till stånd i angivna hänseende.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
112
10 §
Paragrafen innehåller vissa allmänna bestämmelser om en god mans
kvalifikationer. Några regler om ersättning till den gode mannen eller om
vem eller vilka som skall svara för ersättningen finns dock inte (jfr 15 §
andra stycket). Några uttalanden i dessa frågor synes inte heller ha gjorts
i motiven. Frågorna bör enligt lagrådets uppfattning övervägas under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
12 §
Enligt förevarande paragraf skall, då fråga uppkommer att beräkna värdet
på aktier i ett aktiebolag eller bankaktiebolag, aktierna värderas som om
bolaget inte hade omfattats av statens åtagande om stöd till kreditinstitu-
ten. Som lagrådet tidigare påpekat (se kommentaren till 6 §) är avsikten
att effekterna av såväl riksdagens generella garantiåtagande som
eventuellt individuellt stöd skall beaktas. Att uttrycket "statens åtagande
om stöd till kreditinstituten" sålunda avses omfatta en vidare krets av
stöd än vad som faller under den förevarande lagen och förordningen om
statligt stöd till banker och andra kreditinstitut kan dock knappast utläsas
av lagtexten. Enligt lagrådets mening kan det också ifrågasättas om det
är meningsfullt och möjligt att vid fastställande av aktiers värde
identifiera den påverkan som kan hänga samman med riksdagens
generella garantiåtagande. En sådan beräkning måste under alla förhållan-
den bli mycket osäker. Tydligt är dock att lagtexten bör preciseras
oavsett vilken ståndpunkt som tas till frågan om vilka stödåtgärder som
bör beaktas vid bestämmande av aktiernas värde.
13-18 §§
Bestämmelserna om förfarandet i Svea hovrätt (13-17 §§) innebär i stort
sett att det blir bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken som skall
tillämpas vid handläggning av mål enligt den föreslagna lagen. Dessa mål
är emellertid sinsemellan rätt olika. Lagrådet tänker här å ena sidan på
den prövning som skall företas enligt 1 och 2 §§ samt å andra sidan på
en tolkningstvist enligt 4 §. Det har i annat sammanhang redan påpekats
att en tvist enligt sistnämnda lagrum företer stora likheter med en vanlig
tolkningstvist. Det kan därför ifrågasättas om det inte för en sådan tvists
del kunde vara en mer ändamålsenlig lösning att knyta an till vad som
enligt rättegångsbalken gäller om handläggningen av dispositiva
tvistemål. I sista stycket i bestämmelserna om rättegångskostnaderna (18
§) föreslås också att rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om
kostnader skall tillämpas i sådant mål. Mot sistnämnda förslag kan åter
göras den invändningen att det med utgångspunkt från hela regleringens
karaktär av tvångslagstiftning kan framstå som sakligt omotiverat att, av
angivet skäl, här frångå den i första och andra stycket angivna huvud-
principen, nämligen att vardera parten skall svara för sina rättegångskost-
nader.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 12
113
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § För att garantera stabiliteten i betalningssystemet och trygga
kreditförsörjningen lämnas statligt stöd enligt denna lag till banker och
vissa andra kreditinstitut. Syftet med statens åtagande är att garantera att
instituten kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Frågor om det statliga
stödet handläggs i första hand av Bankstödsnämnden.
För uppgift enligt denna lag finns Prövningsnämnden för bankstöds-
frågor. Bestämmelser om nämndens sammansättning och om förfarandet
1 nämnden finns i 18-26 §§.
2 § Det statliga åtagandet om stöd omfattar inte
1. aktiekapital, om inte detta följer av att stöd har getts i form av
garanti vid en nyemission,
2. kapitaltillskott som får ingå i ett instituts kapitalbas som supp-
lementärt kapital och som inte är begränsat särskilt i förhållande till det
primära kapitalet, om inte detta följer av ett åtagande om stöd som
Bankstödsnämnden gjort,
3. förpliktelser som uppenbarligen är oförenliga med en sund bank-
verksamhet.
3 § Stöd kan lämnas till
1. banker med svensk oktroj och deras dotterföretag,
2. följande kreditinstitut med statlig anknytning: Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Stadshypotek Aktiebolag, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan, Aktiebolaget Svensk
Exportkredit, Aktiebolaget Industrikredit, Lantbrukskredit Aktiebolag och
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB,
3. företag som har inrättats av ett stödberättigat institut som ett led i
en rekonstruktion.
4 § Stöd lämnas
1. till fortsatt verksamhet i institut som är livskraftiga,
2. för rekonstruktion eller avveckling i ordnade former av institut som
inte kan förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt.
5 § Stöd får förenas med villkor.
Stödet skall utformas på ett affärsmässigt sätt. Stödet skall vidare så
långt som möjligt ges en konkurrensneutral utformning.
Statens långsiktiga kostnader för stödet skall hållas så låga som möjligt.
Stödet skall utformas så att statens insatser så långt som möjligt kan
Prop. 1992/93:245
Bilaga 13
114
återvinnas. Om inte särskilda skäl talar för annat skall en avgift tas ut för
lämnade garantier.
Staten bör tillförsäkras del i den värdestegring som uppkommer om ett
institut som fått stöd återfår sin lönsamhet.
Prövning av villkor för statligt stöd i vissa fall
6 § Om ett kreditinstitut utan statligt stöd skulle vara på obestånd,
skyldigt att upprätta särskild balansräkning eller ur stånd att uppfylla för
institutet föreskrivet krav på kapitaltäckning, kan Bankstödsnämnden
begära att Prövningsnämnden för bankstödsfrågor prövar ett förslag till
avtal om statligt stöd till kreditinstitutet och om villkoren för att institutet
skall få sådant stöd.
7 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor skall pröva om de av
Bankstödsnämnden föreslagna villkoren, mot bakgrund av det stöd som
Bankstödsnämnden på statens vägnar har erbjudit sig att lämna, är
oskäliga mot nämndens motpart.
Prövningsnämnden får jämka förslag till villkor som är oskäligt.
I Prövningsnämndens avgörande skall anges vid vilken tidpunkt
Bankstödsnämnden tidigast får begära inlösen enligt 10 § första stycket
1 eller begära förordnande av god man enligt 13 § första stycket 1.
8 § Villkor som skall prövas enligt 7 § får inte gälla personlig betal-
ningsskyldighet gentemot staten för ägare av aktier i ett aktiebolag eller
bankaktiebolag.
9 § Tvister om tolkning eller tillämpning av ett avtal mellan Bankstöds-
nämnden och ett kreditinstitut eller dess aktieägare om statligt stöd till
institutet prövas av Prövningsnämnden för bankstödsfrågor, om inte
parterna har enats om något annat.
Inlösen
10 § Staten har gentemot en aktieägare i ett kreditinstitut som är
aktiebolag eller bankaktiebolag rätt att lösa in aktierna, om
1. bolaget eller aktieägaren inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor funnit inte vara oskäliga,
2. bolaget eller aktieägaren inte har fullgjort en förpliktelse som följer
av avtal med Bankstödsnämnden och som är av väsentlig betydelse, eller
3. bolaget inte har en kapitalbas som uppgår till lägst två procent av
värdet av bolagets placeringar, allt beräknat enligt de för bolaget gällande
reglerna om kapitaltäckning.
Rätt till inlösen enligt första stycket 1 föreligger inte om det efter
Prövningsnämndens tidigare prövning har inträffat någon omständighet
som medför att de av Bankstödsnämnden föreslagna avtalsvillkoren är
oskäliga.
En tvist huruvida rätt till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet
prövas av Prövningsnämnden på begäran av Bankstödsnämnden.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 13
115
11 § Lösenbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar aktiens
verkliga värde vid den tidpunkt när Bankstödsnämnden begärde inlösen
eller prövning av lösenbeloppets storlek hos Prövningsnämnden för
bankstödsfrågor. Vid bestämmande av aktiens värde skall 17 § beaktas.
12 § Aktiebolagets eller bankaktiebolagets aktieägare är skyldiga att till
staten överlämna sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse eller, när det
är fråga om aktier i ett avstämningsbolag, att låta staten registreras som
ägare av aktierna enligt bestämmelserna i aktiekontolagen (1989:827), om
det är ostridigt mellan parterna att det föreligger lösningsrätt eller
Prövningsnämnden för bankstödsfrågor har förklarat att sådan rätt
föreligger utan att samtidigt fastställa lösenbeloppet. Aktieägare har rätt
till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det aktie överlåtits till
dess lösenbeloppet förfaller till betalning.
I övrigt tillämpas 14 kap. 12 och 13 §§ aktiebolagslagen (1975:1385)
och 11 kap. 13 och 14 §§ bankaktiebolagslagen (1987:618). Därvid skall
för staten gälla vad som föreskrivs om moderbolag.
Tvångsförvaltning
13 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor skall på begäran av
Bankstödsnämnden förordna god man att under viss tid, högst ett år,
överta förvaltningen av en sparbank, en föreningsbank eller ett hypo-
teksinstitut, om kreditinstitutet
1. inte har antagit ett avtalsförslag vars villkor Prövningsnämnden
funnit inte vara oskäliga,
2. inte har fullgjort en förpliktelse som följer av avtal med Bankstöds-
nämnden och som är av väsentlig betydelse, eller
3. inte har en kapitalbas som uppgår till lägst två procent av värdet av
institutets placeringar, allt beräknat enligt de för institutet gällande
reglerna om kapitaltäckning.
Rätt att få god man förordnad enligt första stycket 1 föreligger inte om
det efter Prövningsnämndens tidigare prövning har inträffat någon
omständighet som medför att de av Bankstödsnämnden föreslagna
avtalsvillkoren är oskäliga.
14 § Den gode mannen övertar de befogenheter som tillkommer
1. i en sparbank huvudmännen,
2. i en föreningsbank föreningsmedlemmarna, och
3. i ett hypoteksinstitut styrelsen.
15 § Den gode mannen skall i lämplig omfattning samråda med före-
trädare för dem vilkas befogenheter han enligt 14 § har övertagit samt
med kreditinstitutets borgenärer.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 13
16 § En god man skall ha den insikt och erfarenhet som uppdraget
kräver. Till god man får inte förordnas någon som står kreditinstitutet
116
nära eller är beroende av detta. Den som är anställd hos Bankstöds-
nämnden eller ledamot av dess styrelse får inte förordnas till god man.
Flera gode män skall förordnas om det behövs med hänsyn till
uppdragets omfattning och beskaffenhet.
Om det behövs, skall även ersättare förordnas för god man.
Bestämmelserna om god man gäller även för ersättare.
Den gode mannen har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan
och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen bestäms av Prövnings-
nämnden för bankstödsfrågor och skall betalas av det institut som den
gode mannen förvaltar.
Den gode mannen skall entledigas, om han bedöms inte vara lämplig
eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget.
Värdering av tillgångar
17 § Om i en tvist enligt denna lag fråga uppkommer om värdet av
aktierna i ett bolag skall värdet bestämmas som om bolaget inte hade
omfattats av statens åtagande om stöd till kreditinstituten.
Prövningsnämndens sammansättning
18 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor består av tre ledamöter som
utses av regeringen. En av ledamöterna skall förordnas till ordförande
och en till vice ordförande. Dessa skall vara jurister och ha erfarenhet
som domare. Regeringen får utse högst två ersättare för ledamot.
Förordnandena skall meddelas för viss tid.
Ledamot i Prövningsnämnden skall vara svensk medborgare och får
inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken.
Åtgärder som avser endast beredandet av mål och avskrivning av mål
får utföras av en ledamot. Närmare bestämmelser om detta meddelas av
regeringen.
Förfarandet i Prövningsnämnden
19 § Mål som avses i 6, 9, 10 och 13 §§ anhängiggörs skriftligen
genom ansökan. I övrigt gäller om förfarandet 3-5, 8, 11, 12, 14, 16 -
26, 30 - 32, 38, 39 och 41 - 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291)
om inte annat föreskrivs i denna lag.
20 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor skall delge ansökningen
med motparten och förelägga denne att inkomma med yttrande.
21 § Om en motpart, som inte delgetts ansökningen på annat sätt än
genom kungörelse enligt 16 § första stycket delgivningslagen (1970:428),
inte inkommer med yttrande skall Prövningsnämnden för bankstödsfrågor
förordna god man att bevaka dennes rätt i målet.
Den som förordnats till god man enligt första stycket har rätt till skälig
ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som
Prop. 1992/93:245
Bilaga 13
117
uppdraget har krävt. Kostnaden skall stanna på staten.
Prop. 1992/93:245
Bilaga 13
22 § I handläggningen skall ingå muntlig förhandling om Prövnings-
nämnden för bankstödsfrågor finner att det behövs eller part begär det
och muntlig förhandling inte är uppenbart obehövlig.
23 § Prövningsnämnden för bankstödsfrågor får avgöra målet även om
part uteblir från muntlig förhandling eller inte inkommer med yttrande.
24 § I fråga om omröstning gäller 16 kap. rättegångsbalken i tillämpliga
delar.
Rättegångskostnader
25 § I mål om prövning av villkor skall vardera parten svara för sina
rättegångskostnader om inte annat följer av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
Om Prövningsnämnden för bankstödsfrågor jämkar föreslagna villkor
eller finner att villkoren är oskäliga får Prövningsnämnden förplikta
staten att helt eller delvis ersätta motparts rättegångskostnader.
I mål om inlösen och i mål om tvångsförvaltning skall vardera parten
svara för sina rättegångskostnader om inte annat följer av 18 kap. 6 §
rättegångsbalken. Prövningsnämnden får dock förplikta staten att helt
eller delvis ersätta motparts rättegångskostnader.
I mål om tolkning eller tillämpning av ett avtal gäller rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegångskostnader i mål vari förlikning är tillåten.
Överklagande
26 § Avgöranden av Prövningsnämnden för bankstödsfrågor får inte
överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 6-26 §§ upphör att gälla vid utgången av år 1995.
118
Prop. 1992/93:245
Bilaga 14
Utdrag ut protokoll vid sammanträde 1993-05-05
Närvarande: justititerådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justititerådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 april 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta
lagrådets yttrande över 18-26 §§ samt ikraftträdandebestämmelsema i
förslag till lag om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Annika
Lundius och hovrättassessom Mats Walberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
I den nu överlämnade remissen föreslås att tvister som kan uppkomma
vid statens stöd till kreditinstitut skall prövas av en särskilt inrättad
nämnd, Prövningsnämnden för bankstödsfrågor. Enligt det förslag som
remitterades till lagrådet den 15 april 1993 skulle sådana tvister prövas
av Svea hovrätt i en särskild sammansättning.
I 2 kap. 11 § regeringsformen föreskrivs att domstol inte får inrättas
för redan begången gärning och inte heller för viss tvist eller i övrigt för
visst mål. Utifrån bl.a. de överväganden som ligger till grund för nämnda
lagrum anser lagrådet att den i den tidigare lagrådsremissen valda
lösningen - innebärande att tvister rörande bankstödet prövas av Svea
hovrätt - varit att föredra. Enligt lagrådets mening utgör dock inte vad
som sägs i 2 kap. 11 § regeringsformen något hinder mot att upp-
kommande tvister med anledning av bankstödet på sätt föreslagits prövas
av en särskilt inrättad domstol.
Den närmare innebörden och omfattningen av de regler och begrepp
som ingår i artikel 6.1 i Europakonventionen, angående rätten till
domstolsprövning, är inte till alla delar entydiga eller slutligt fastlagda.
Vad nu sagts gäller bl.a. begreppet "oavhängig och opartisk domstol".
Enligt lagrådets mening talar dock övervägande skäl för att den nu
föreslagna prövningsnämnden motsvarar vad som avses med nämnda
begrepp.
I samma konventionsartikels krav beträffande en "opartisk rättegång"
ingår bl.a. att en part som begär det skall ha rätt till en muntlig
procedur. Det är enligt lagrådets mening tveksamt om det föreslagna
undantaget i 22 §, nämligen "och muntlig förhandling inte är uppenbart
obehövlig" är förenligt med detta krav. Det använda uttryckssättet - som
har sin motsvarighet i bl.a. 50 kap. 21 § tredje stycket och 51 kap. 21
§ tredje stycket rättegångsbalken, vilka bestämmelser båda rör rätte-
gången i hovrätt i dit fullföljda mål - torde sålunda inte i tillräcklig grad
sätta dens intressen i förgrunden som önskar ett muntligt förfarande.
Vad gäller förslaget i övrigt vill lagrådet hänvisa till vad som i motsva-
rande delar anfördes i yttrandet den 28 april 1993.
119
Prop. 1992/93:245
Proposition................................ 3
Propositionens huvudsakliga innehåll................ 3
Propositionens lagförslag....................... 5
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 6 maj 1993 ............................ 11
1 Inledning............................... 11
2 Allmän motivering......................... 12
2.1 Vissa frågor med anledning av det statliga
åtagandet gentemot banker och andra kreditinstitut...... 12
2.1.1 Bakgrund......................... 12
2.1.2 Prövning av villkor för statligt stöd.......... 14
2.1.3 Inlösen och tvångsförvaltning............. 17
2.1.4 Reglerna vid inlösen och tvångsförvaltning..... 20
2.1.5 Prövningen av tvister som kan uppkomma
på grund av statens stöd till kreditinstitut.......... 22
2.2 Ändringar i bankrörelselagen och lagen om
kreditmarknadsbolag........................ 24
2.2.1 Nuvarande regler om förvärv av egendom...... 24
2.2.2 Ändrade regler för innehav av egendom
som en bank eller ett kreditmarknadsbolag
har övertagit för att skydda fordran.............. 26
2.2.3 Finansinspektionens tillsyn............... 30
3 Ekonomiska effekter av mina förslag.............. 31
4 Upprättade lagförslag....................... 31
5 Specialmotivering......................... 31
5.1 Förslaget till lag om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut.................. 31
5.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen..... 40
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om
kreditmarknadsbolag........................ 41
6 Hemställan............................. 41
7 Beslut................................. 41
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian - Vissa
frågor rörande villkor för den statliga garantin
till banker och andra kreditinstitut................. 42
Bilaga 2 Promemorians lagförslag................. 44
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser............ 48
Bilaga 4 Remissammanställning över promemoria om
vissa frågor rörande villkor för den statliga
garantin till banker och andra kreditinstitut........... 49
Bilaga 5 Minnesanteckningar förda vid hearing
den 1 april 1993 ........................... 83
Bilaga 6 Skrivelse den 1 februari 1993 från
Finansinspektionen.......................... 86
120
Bilaga 7 Sammanfattning av promemoria med utkast
till proposition om ändrade regler för innehav av
egendom som en bank förvärvat för att skydda fordran .... 88
Bilaga 8 Promemorians lagförslag................. 89
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser............ 91
Bilaga 10 Sammanställning av remissyttranden över en
promemoria med utkast till proposition om ändrade
regler för innehav av egendom som en bank förvärvat
för att skydda fordran........................ 92
Bilaga 11 Lagrådsremissens lagförslag..............100
Bilaga 12 Utdrag ur Lagrådets protokoll den
28 april 1993 ............................. 104
Bilaga 13 Lagrådsremissens lagförslag..............114
Bilaga 14 Utdrag ur Lagrådets protokoll den
5 maj 1993............................... 119
Prop. 1992/93:245
121
gotab 43709, Stockholm 1993