Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokoll den 1 april 1993 för de åtgärder och de ända-
mål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Beatrice Ask
Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen om valfrihet
och fristående skolor (prop. 1991/92:95, bet. 1991/92:UbU22, rskr.
1991/92:346) har fristående skolor på grundskolenivå fått förutsättning-
ar att verka på i stort sett likvärdiga villkor som de kommunala skolor-
na.
I denna proposition presenteras nästa steg i den samlade reformen i
syfte att öka valfriheten inom skolområdet.
Rätten att välja skola även inom det kommunala skolväsendet och en
annan kommuns skola stärks. När eleverna bereds plats på de olika sko-
lorna i grundskolan skall utgångspunkten vara elevens val. Kommuner-
nas rätt att ta emot en elev från en annan kommun utvidgas. För sär-
skolan föreslås att i princip samma regler skall gälla som i grundskolan.
För kommuner och landsting införs möjlighet att sluta avtal med en-
skilda fysiska och juridiska personer om att bedriva undervisning inom
ämnesblocken estetiska ämnen, ekonomiska ämnen, tekniska ämnen
och yrkesämnen i gymnasieskolan. Om det finns särskilda skäl kan re-
1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 230
geringen även besluta att undervisning inom andra ämnen inom gym- Prop. 1992/93:230
nasieskolan samt undervisning inom grundskolan och särskolan skall
få läggas ut på entreprenad.
Ett nytt bidragssystem för fristående skolor över grundskolenivå in-
förs. Skolorna delas in i två grupper. Den ena gruppen, fristående gym-
nasieskolor, omfattar skolor med utbildningar som motsvarar gymnasie-
skolan inom det offentliga skolväsendet. Dessa skolor föreslås - efter
prövning av regeringen - kunna få offentligt stöd i form av bidrag från
elevernas hemkommuner. Regeringen fastställer en miniminivå för det
bidrag elevens hemkommun skall betala till den fristående gymnasie-
skolan.
Den andra gruppen, skolor vars utbildningar kompletterar gymnasie-
skolan, kan efter beslut av regeringen ställas under statlig tillsyn varvid
normalt följer rätt till studiestöd för eleverna. Skolorna kan också i vis-
sa fall få statsbidrag.
Resurserna till fristående skolor på grundskolenivå beräknas i fortsätt-
ningen på innevarande år och inte på föregående år. Nuvarande bi-
dragsprocent bibehålls, dvs. 85 % av kommunens genomsnittskostnad
per elev och stadium. Ansökan skall göras senast den 1 augusti året in-
nan det första bidragsåret.
Fristående skolor som får offentligt stöd skall endast få ta ut skäliga
elevavgifter.
En viss begränsning görs i kommunernas skyldighet att betala ersätt-
ning till elever för dagliga resor mellan skolan och bostaden.
Prop. 1992/93:230
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)1
dels att 9 kap. skall upphöra att gälla,
dels att i 1 kap. 5 och 8 §§, 3 kap. 3 §, 6 kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 6 §,
12 kap. 1 och 5 §§, rubriken till 12 kap., punkt 13 övergångsbestäm-
melserna till lagen (1991:1107) om ändring i skollagen (1985:1100) och
punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen (1992:598) om ändring i
skollagen (1985:1100) orden ”psykiskt utvecklingsstörd” i olika böj-
ningsformer skall bytas ut mot ”utvecklingsstörd” i motsvarande form,
dels att i 10 kap. 5 § och 14 kap. 2-4 §§ ordet ”handikapp” skall bytas
ut mot ”funktionshinder”,
dels att 1 kap. 16 §, 4 kap. 6, 7, 9 och 11 §§, 5 kap. 5, 13 och 33 §§,
6 kap. 6 §, 10 kap. 1 och 6 § § samt 14 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 4 kap. 8 a §, 6 kap.
6 a § och 9 kap. 1-17 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
16 §
Det som i lagen sägs om psykiskt
utvecklingsstörda gäller även dem
som har fått ett betydande och be-
stående begåvningshandikapp på
grund av hjärnskada, föranledd av
yttre våld eller kroppslig sjukdom,
samt personer med barndomspsy-
kos.
I lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl. (omsorgslagen) finns
bestämmelser om vissa andra sär-
skilda insatser än utbildning.
Det som i lagen sägs om utveck-
lingsstörda gäller även dem som
har fått ett betydande och beståen-
de begåvningsmässigt funktionshin-
der på grund av hjärnskada, föran-
ledd av yttre våld eller kroppslig
sjukdom, samt personer med au-
tism eller autismliknande tillstånd.
I lagen (1993:000) om stöd och
service till vissa funktionshindrade
finns bestämmelser om vissa andra
särskilda insatser än utbildning.
1 Lagen omtryckt 1991:1111.
Senaste lydelse av
1 kap. 5 § 1992:598
6 kap. 7 § 1992:598
9 kap. 1 § 1992:598
9 kap. 2 § 1992:710
9 kap. 2 a § 1992:598
9 kap. 3 § 1992:598
9 kap. 4 a § 1992:1431
9 kap. 5 § 1992:710
9 kap. 6 § 1992:710
9 kap. 7 § 1991:1684
9 kap. 8 a § 1992:598
9 kap. 9 §1992:598
12 kap. 1 § 1992:598
12 kap. 5 § 1992:598
14 kap. 4 § 1992:598.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
4 kap.
6 §
Varje kommun är skyldig att vid utformningen av sin grundskole-
verksamhet beakta vad som för eleverna är ändamålsenligt ur kommu-
nikationssynpunkt.
Ingen kommun får organisera sin grundskola så att någon elev på
grund av skolgången behöver bo utanför det egna hemmet. Avsteg här-
ifrån får dock göras om förhållandena är så speciella att det framstår
som orimligt att kommunen anordnar skolgång på sådant sätt att eleven
kan bo kvar i hemmet under skolgången. Vid denna bedömning skall
särskild vikt fästas vid elevens alder.
Vid fördelningen av elever på
olika skolor skall kommunen ef-
tersträva att placera eleverna så att
de får så kort skolväg som möjligt.
Vårdnadshavares önskemål om att
deras barn skall tas emot vid en
viss skola inom kommunen skall
beaktas så långt det är möjligt utan
att andra elevers berättigade krav
på placering i en skola nära hem-
met åsidosätts.
7
2 Senaste lydelse 1992: 1431.
Hemkommunen är skyldig att
sörja för att det för eleverna i
grundskolan anordnas kostnadsfri
skolskjuts, om sådan behövs med
hänsyn till färdvägens längd, tra-
fikförhållandena, fysiskt handikapp
hos en elev eller någon annan sär-
skild omständighet.
Vid fördelningen av elever på
olika skolor skall kommunen be-
akta vårdnadshavares önskemål
om att deras barn skall tas emot
vid en viss skola så långt det är
möjligt utan att andra elevers be-
rättigade krav på placering i en
skola nära hemmet åsidosätts eller
att betydande organisatoriska eller
ekonomiska svårigheter uppstår för
kommunen.
§2
Hemkommunen är skyldig att
sörja för att det för eleverna i
grundskolan anordnas kostnadsfri
skolskjuts, om sådan behövs med
hänsyn till färdvägens längd, tra-
fikförhållandena, funktionshinder
hos en elev eller någon annan sär-
skild omständighet.
Nar en elev till följd av skolgången maste bo utanför det egna hem-
met, skall hemkommunen svara för
tillfredsställande förhållanden.
Hemkommunens skyldighet en-
ligt första och andra styckena om-
fattar inte
att eleven utan extra kostnader får
Hemkommunens skyldighet en-
ligt första och andra styckena om-
fattar inte
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
1. sådana elever som väljer att
gå i en annan grundskola än den
som kommunen annars skulle ha
placerat dem i enligt 6 § tredje
stycket första meningen, eller
2. sådana elever som avses i 8 §.
1. sådana elever som väljer att
gå i en annan grundskola än den
som kommunen annars skulle ha
placerat dem i om något önskemål
om en viss skola inte framställts, el-
ler
2. sådana elever som avses i 8
och 8 a §§.
För sådana elever som avses i 8 § skall den mottagande kommunen
under samma förutsättningar som gäller för elever som är hemmahö-
rande i kommunen sörja för kostnadsfri skolskjuts inom den kommu-
nen. Kostnaden härför ingår i de utbildningskostnader som avses i 8 §.
8 a §
Efter önskemål av vårdnadshava-
re har en kommun rätt att i andra
fall än som avses i 5 § tredje stycket
och 8 § i sin grundskola ta emot en
elev från en annan kommun. I såda-
na fall har kommunen rätt till er-
sättning för elevens utbildning från
elevens hemkommun. Om inte de
berörda kommunerna kommer
överens om annat, skall ersättningen
motsvara den genomsnittliga kost-
naden per elev i hemkommunens
grundskola det pågående kalender-
året på det stadium som eleven till-
hör. Hemkommunen får dock göra
ett avdrag som uppgår till högst 15
procent från den framräknade ge-
nomsnittskostnaden.
9 §
Den som har tagits emot i en
kommuns grundskola ett visst läs-
år har rätt att gå kvar hela läsåret,
även om de förhållanden som låg
till grund för beslutet ändras
under läsårets gång.
Den som har tagits emot i en
kommuns grundskola ett visst läs-
år har rätt att gå kvar hela läsåret,
även om de förhållanden som låg
till grund för beslutet ändras un-
der läsårets gång. Om det för eleven
endast återstår en årskurs har eleven
också rätt att gå kvar sista årskur-
sen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Beslut som en kommun fattar i
frågor som avses i 7 § andra styck-
et om åtgärder för elever som inte
bor hemma, i 8 § första stycket om
mottagande av en elev från en an-
nan kommun samt i 10 § om rätt
att fullfölja utbildningen får över-
klagas hos Skolväsendets överkla-
gandenämnd av eleven eller före-
trädare för denne.
I fall som avses i första stycket
andra meningen har den kommun
där eleven går kvar rätt till ersätt-
ning för sina kostnader för elevens
utbildning från elevens hemkom-
mun.
§
Beslut som en kommun fattar i
frågor som avses i 7 § andra styck-
et om åtgärder för elever som inte
bor hemma, i 8 § första stycket
första meningen om mottagande av
en elev från en annan kommun
samt i 10 § om rätt att fullfölja ut-
bildningen får överklagas hos
Skolväsendets överklagandenämnd
av eleven eller företrädare för den-
ne.
5 kap.
5 §3
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella pro-
gram för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första
stycket förutsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom
utbildning på ett nationellt pro-
gram eller likvärdig utbildning el-
ler avlagt International Baccalau-
reate (IB).
2. inte tidigare har gått igenom
utbildning på ett nationellt pro-
gram i gymnasieskolan eller en i
förhållande därtill likvärdig utbild-
ning eller avlagt International Bac-
calaureate (IB).
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen el-
ler i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med samver-
kansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en ut-
bildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den
utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett lands-
ting om en viss utbildning bildar ett samverkansområde för den utbild-
ningen.
3 Lydelse enligt prop. 1992/93:158.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be-
stämma att särskilda krav på förkunskaper skall gälla för lokala grenar
eller utbildningar på främmande språk.
13 §4
4 Lydelse enligt prop. 1992/93:158.
Varje kommun är skyldig att er-
bjuda gymnasieutbildning i form
av specialutformade program eller
individuella program för de ung-
domar i kommunen som avses i
1 § och som inte har tagits in på
något nationellt program eller har
avlagt International Baccalaureate
(IB). I fråga om elever från särsko-
lan gäller skyldigheten dock endast
individuella program och endast
om eleven vid prövning enligt
6 kap. 7 § inte tas emot i särsko-
lan, därför att eleven bedöms kun-
na gå i gymnasieskolan.
Varje kommun är skyldig att er-
bjuda gymnasieutbildning i form
av specialutformade program eller
individuella program för de ung-
domar i kommunen som avses i
1 § och som inte har tagits in på
något nationellt program i gymna-
sieskolan eller en likvärdig utbild-
ning eller har avlagt International
Baccalaureate (IB). Detsamma gäl-
ler den som har tagits emot på ett
nationellt program i gymnasieskolan
eller till en likvärdig utbildning,
men som har avbrutit utbildningen
där. I fråga om elever från särsko-
lan gäller skyldigheten dock endast
individuella program och endast
om eleven vid prövning enligt
6 kap. 7 § inte tas emot i särsko-
lan, därför att eleven bedöms kun-
na gå i gymnasieskolan.
Ett specialutformat program bör i fråga om utbildningens nivå mot-
svara ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fort-
satt utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet.
Ett individuellt program kan
1. syfta till att stimulera eleven att senare gå över på ett nationellt
program eller ett specialutformat program,
2. göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar
till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken och
4. möta speciella behov hos eleven.
Utbildningen på ett specialutformat eller ett individuellt program
skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för utbildningen. I
fråga om sådana individuella program som avses i tredje stycket 2 får re-
geringen föreskriva att utbildningen i skolan skall omfatta minst vissa
av de ämnen som anges i timplanerna i bilaga 2.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §5
5 Senaste lydelse 1992:232.
Prop. 1992/93:230
Till elever i gymnasieskolan som
behöver inackordering till följd av
skolgången skall hemkommunen
lämna ekonomiskt stöd. Skyldig-
heten gäller till och med det första
kalenderhalvåret det år då ungdo-
marna fyller tjugo år. Stödet skall
avse boende, fördyrat uppehälle
och resor till och från hemmet.
Stödet skall ges kontant eller på
annat lämpligt sätt. Om stödet ges
kontant, skall det utgå med lägst
1/30 av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
för varje hel kalendermånad under
vilken eleven bor inackorderad.
Beloppet får avjämnas till närmast
lägre hela tiotal kronor.
Till elever i gymnasieskolan som
behöver inackordering till följd av
skolgången skall hemkommunen
lämna ekonomiskt stöd. Skyldig-
heten gäller till och med det första
kalenderhalvåret det år då ungdo-
marna fyller tjugo år. Stödet skall
avse boende, fördyrat uppehälle
och resor till och från hemmet.
Stödet skall ges kontant eller på
annat lämpligt sätt enligt kommu-
nens bestämmande. Om stödet ges
kontant, skall det utgå med lägst
1/30 av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
för varje hel kalendermånad under
vilken eleven bor inackorderad.
Beloppet får avjämnas till närmast
lägre hela tiotal kronor.
6 kap.
6 §6
Varje kommun som anordnar särskola är skyldig att så långt det är
möjligt organisera särskolan så att ingen elev blir tvungen att bo utanför
det egna hemmet på grund av skolgången. Även i övrigt skall vid ut-
formningen av särskoleverksamheten beaktas vad som ur kommunika-
tionssynpunkt är ändamålsenligt för eleverna.
Kommunen skall eftersträva att
eleverna vid fördelningen på olika
skolor placeras så att de får så kort
skolväg som möjligt. Vårdnadsha-
vares önskemål om att deras barn
skall tas emot vid en viss skola
inom kommunen med särskoleut-
bildning skall beaktas så långt det
är möjligt med hänsyn till andra
elevers berättigade krav på att få
så kort skolväg som möjligt.
Vid fördelningen av elever på oli-
ka skolor med särskoleutbildning
skall kommunen beakta vårdnads-
havares önskemål om att deras
barn skall tas emot vid en viss sko-
la så långt det är möjligt utan att
andra elevers berättigade krav på
en så kort skolväg som möjligt åsi-
dosätts eller att betydande organisa-
toriska eller ekonomiska svårigheter
uppstår för kommunen.
6 Senaste lydelse 1992:598.
10
Nuvarande lydelse
Varje kommun är skyldig att för
eleverna i sin särskola anordna
kostnadsfri skolskjuts, om sådan
behövs med hänsyn till färdvägens
längd, trafikförhållandena, elevens
handikapp eller någon annan sär-
skild omständighet.
I lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl. finns föreskrifter om
särskilda omsorger i form av boen-
de i familjehem eller elevhem för
barn och ungdomar som behöver
bo utanför föräldrahemmet.
Föreslagen lydelse
Varje kommun är skyldig att för
eleverna i sin särskola anordna
kostnadsfri skolskjuts, om sådan
behövs med hänsyn till färdvägens
längd, trafikförhållandena, elevens
funktionshinder eller någon annan
särskild omständighet. Kommunens
skyldighet omfattar dock inte såda-
na elever som väljer att gå i en an-
nan särskola än den som kommu-
nen annars skulle ha placerat eleven
i om något önskemål om en viss
skola inte framställts.
I lagen (1993:000) om stöd och
service till vissa funktionshindrade
finns föreskrifter om stöd och ser-
vice i form av boende i familjehem
eller bostad med särskild service för
barn och ungdomar som behöver
bo utanför föräldrahemmet.
Prop. 1992/93:230
6a §
Efter önskemål av vårdnadshava-
re har en kommun rätt att i andra
fall än som avses i 5 § andra stycket
i sin särskola ta emot en elev från
en annan kommun. I sådana fall
har kommunen rätt till ersättning
för elevens utbildning från elevens
hemkommun. Om inte de berörda
kommunerna kommer överens om
annat, skall hemkommunen utge det
belopp som regeringen föreskriver.
9 kap. Fristående skolor
Godkännande m.m.
1 §
Skolplikt får fullgöras i en fristå-
ende skola, om skolan är godkänd
för ändamålet.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Ärenden om godkännande för
vanlig skolplikt prövas av Statens
skolverk.
Såvitt gäller särskild skolplikt prö-
vas
1. sådant godkännande som av-
ser en skola som motsvarar särsko-
lan av Statens skolverk och
2. sådant godkännande som av-
ser en skola som motsvarar special-
skolan av styrelsen för den special-
skola som ansvarar för utbildning
av samma handikappgrupp där sko-
lan är belägen.
2 §
Godkännande för vanlig skolplikt
skall meddelas, om skolans utbild-
ning ger kunskaper och färdigheter
som till art och nivå väsentligen
svarar mot de kunskaper och färdig-
heter som grundskolan förmedlar
och skolan även i övrigt väsentligen
svarar mot grundskolans allmänna
mål. Härvid skall särskilt beaktas de
krav som anges i 1 kap. 2 § andra
och tredje styckena.
Godkännande för särskild skol-
plikt skall meddelas, om skolan ger
eleverna en utbildning som väsentli-
gen svarar mot den som de skulle
få i särskolan eller specialskolan. En
ytterligare förutsättning är att elever-
na i samband med utbildningen be-
reds erforderliga omsorger.
I godkännandet för särskild skol-
plikt skall anges om det avser sär-
skoleutbildning eller specialskoleut-
bildning eller båda dessa skolformer
samt för vilka handikappgrupper ut-
bildningen godkänns.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
3 §
Ett barn får fullgöra sin skolplikt
i en fristående skola som är god-
känd för särskild skolplikt och som
motsvarar särskolan endast om sty-
relsen för särskolan i barnets hem-
kommun har bedömt att barnet har
särskild skolplikt.
4 §
Om ett barn har funktionshinder
som enligt 3 kap. 3 § kan vara
grund för särskild skolplikt, får bar-
net fullgöra sin skolplikt i en god-
känd fristående skola som motsva-
rar specialskolan endast om
1. skolan är godkänd för elever
som har särskild skolplikt på grund
av samma funktionshinder som bar-
net eller
2. huvudmannen för specialsko-
lan bedömer att barnet ändå kan
tillgodogöra sig utbildningen vid
skolan.
5 §
Den som har vanlig skolplikt men
som endast för kortare tid är bosatt
i landet eller som har andra skäl att
få en utbildning med en annan in-
ternationell inriktning än den som
får finnas inom grundskolan eller
fristående skolor som är godkända
för fullgörande av vanlig skolplikt
får fullgöra sin skolplikt i en fristå-
ende skola med sådan inriktning
(internationell skola), om skolan av
Statens skolverk har godkänts för
ändamålet.
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
För godkännande krävs att sko-
lans utbildning som helhet betrak-
tad är likvärdig med grundskolans.
Skolan skall förmedla kunskaper
och färdigheter som underlättar fort-
satt skolgång utomlands. Undervis-
ning i svenska språket och om
svenska förhållanden skall meddelas
i den omfattning som de i landet för
kortare tid bosatta eleverna behö-
ver.
Tilldelning av bidrag m.m.
6 §
En fristående skola, som är god-
känd för elever som har vanlig skol-
plikt, skall tilldelas bidrag för verk-
samheten av elevernas hemkommu-
ner. För varje elev skall lämnas ett
belopp som motsvarar den genom-
snittliga kostnaden per elev i hem-
kommunens grundskola det pågåen-
de kalenderåret på det stadium som
eleven tillhör. Vid tilldelningen får
kommunen göra ett avdrag som
uppgår till högst 15 procent av den
framräknade genomsnittskostnaden.
Regeringen eller den myndighet re-
geringen bestämmer får medge ett
större avdrag, om det finns särskilda
skäl.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Tilldelningen beräknas för ett bi-
dragsår i sänder. Varje bidragsår
börjar den 1 juli. Tilldelningen
grundas på antalet elever från kom-
munen i den fristående skolan den
15 september under bidragsåret. Bi-
dragen skall utbetalas med en tolfte-
del varje månad. Utbetalningarna i
juli-september avpassas efter ett be-
räknat antal elever och reglering
görs vid utbetalning i oktober. För
en skola som är nystartad, får bi-
drag, som avser tiden juli-september
månad, betalas ut samlat i septem-
ber. För att en nystartad skola skall
ha rätt till bidrag gäller dock att
skolan skall ha ansökt om att bli
godkänd för vanlig skolplikt före
den 1 augusti året innan bidragsåret
börjar.
Om en elev slutar i den fristående
skolan efter den 15 september bi-
dragsåret är hemkommunen inte
skyldig att tilldela skolan bidrag för
längre tid än till och med kalender-
månaden efter den då eleven sluta-
de.
Utbetalning av bidrag enligt and-
ra stycket får grundas på den kost-
nad som hemkommunen fastställt i
sin budget för respektive kalenderår.
Om det slutliga utfallet skulle bli
högre än det i budgeten fastställda
har den fristående skolan rätt att få
ut motsvarande mellanskillnad. Så-
dan slutreglering skall ske senast
två månader efter det att kommu-
nens årsredovisning för det aktuella
kalenderåret har lämnats över till
fullmäktige.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Vad som sägs i första-fjärde styck-
ena gäller inte de fristående skolor
för vilka regeringen har beslutat om
statsbidrag genom särskilda före-
skrifter eller andra särskilda beslut
och inte heller skolor, för vilka hu-
vudmannen skriftligen avstått från
medelstilldelning eller sådana skolor
som Statens skolverk enligt 7 § för-
klarat sakna rätt till bidrag.
7 §
Fristående skolor, som har rätt till
bidrag enligt 6 §, får för de elever
som bidragen avser endast ta ut
elevavgifter som är skäliga med hän-
syn till de särskilda kostnader som
skolan har, förutsatt att kostnaderna
kan anses rimliga för verksamheten.
Om Statens skolverk, vid pröv-
ning av en ansökan om godkännan-
de som avses i 2 § första stycket,
finner att elevavgifterna vid skolan
inte kan anses skäliga, skall verket,
om skolan godkänns, förklara att
den inte skall ha rätt till bidrag en-
ligt 6 §.
Skolverket skall vidare förklara
rätten till fortsatt bidrag förverkad,
om en skola efter godkännandet tar
ut elevavgifter som inte kan anses
skäliga. Innan ett sådant beslut fat-
tas skall skolan ges möjlighet att
ändra avgiftens storlek.
Beslut om att en skola inte skall
få bidrag får upphävas av Skolver-
ket, om elevavgifterna senare be-
döms som skäliga.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
8 §
Regeringen får i fråga om viss ut-
bildning förklara en fristående skola
berättigad till sådant bidrag som av-
ses i andra stycket, om utbildningen
ger kunskaper och färdigheter som
till art och nivå väsentligen svarar
mot de kunskaper och färdigheter
som gymnasieskolan förmedlar och
skolan även i övrigt väsentligen sva-
rar mot gymnasieskolans allmänna
mål. Härvid skall särskilt beaktas de
krav som anges i 1 kap. 2 § andra
och tredje styckena. Förklaring skall
dock inte lämnas i fråga om utbild-
ning som skulle innebära påtagliga
negativa följder för gymnasieskolan
inom det offentliga skolväsendet i
regionen.
Om en sådan förklaring som av-
ses i första stycket lämnats, skall ele-
vernas hemkommuner lämna bidrag
till skolan. Kommunens skyldighet
gäller endast utbildning för sådana
elever som hemkommunen var skyl-
dig att erbjuda gymnasieutbildning
vid den tidpunkt då utbildningen
började.
Om den fristående skolan inte
kommer överens om annat med ele-
vernas hemkommuner skall dessa
erlägga det belopp som regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämt har föreskrivit.
17
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
9§
Om inte kommunen och skolan
har kommit överens om annat skall
bidraget enligt 8 § beräknas för ett
bidragsår i sänder. Varje bidragsår
börjar den 1 juli. Tilldelningen
grundas på antalet elever på den bi-
dragsberättigade utbildningen den
15 september under bidragsåret. Bi-
draget skall utbetalas med en tolfte-
del varje månad. Utbetalningarna i
juli-september avpassas efter ett
beräknat antal elever och reglering
görs vid utbetalning i oktober. För
en skola som är nystartad, får bi-
drag, som avser tiden juli-september
månad, betalas ut samlat i septem-
ber.
Om en elev slutar efter den 15
september bidragsåret är hemkom-
munen inte skyldig att tilldela sko-
lan bidrag för längre tid än till och
med kalendermånaden efter den då
eleven slutade.
För att en skola skall ha rätt till
bidrag gäller dock att skolan har
ansökt om att bli förklarad som bi-
dragsberättigad senast den 1 augusti
året innan. Ansökan skall lämnas in
till länsstyrelsen i det län där skolan
är belägen.
10 §
Skolor som har rätt till bidrag en-
ligt 8 § får för de elever som bidra-
gen avser endast ta ut elevavgifter
som är skäliga med hänsyn till de
särskilda kostnader som skolan har,
förutsatt att kostnaderna kan anses
rimliga för verksamheten.
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Om en skola tar ut elevavgifter
för utbildningar som berättigar till
bidrag enligt 8 § och avgifterna inte
kan anses skäliga, skall förklaringen
om rätt till bidrag återkallas. Innan
ett sådant beslut fattas skall skolan
ges möjlighet att ändra avgiftens
storlek.
Tillsyn m.m.
11 §
Fristående skolor som avses i 1
och 5 §§ skall i fråga om sin utbild-
ning för skolpliktiga elever stå un-
der tillsyn av Statens skolverk. Sko-
lorna är skyldiga att delta i den
uppföljning och utvärdering av skol-
väsendet som genomförs av Statens
skolverk.
12 §
Om en fristående skola som avses
i 1 och 5 §§ inte längre uppfyller
kraven för godkännande och bris-
terna inte avhjälps efter påpekande
för huvudmannen, skall godkännan-
det återkallas. Detsamma gäller om
en fristående skola trots påpekande
inte iakttar sin skyldighet enligt
11 § att delta i uppföljning och ut-
värdering.
Återkallande beslutas av den
myndighet som beslutar om godkän-
nande.
13 §
Fristående skolor som får bidrag
för viss utbildning enligt 8 § skall, i
fråga om den utbildningen, stå un-
der tillsyn av Statens skolverk. Sko-
lorna är i fråga om dessa utbild-
ningar skyldiga att delta i den upp-
följning och utvärdering av skolvä-
sendet som genomförs av Statens
skolverk.
19
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 230
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
14 §
Om en fristående skola som har
rätt till bidrag enligt 8 § inte längre
uppfyller kraven för att få bidrag
och bristerna inte avhjälps efter på-
pekande för huvudmannen, skall
förklaringen om rätt till bidrag åter-
kallas. Detsamma gäller om en fri-
stående skola trots påpekande inte
iakttar sin skyldighet enligt 13 § att
delta i uppföljning och utvärdering.
Övriga föreskrifter
15 §
När en skolpliktig elev börjar el-
ler slutar vid en fristående skola,
skall huvudmannen för skolan sna-
rast lämna uppgift om detta till sty-
relsen för utbildningen i elevens
hemkommun.
13 kap. 14 § finns föreskrifter om
uppgiftsskyldighet vid vissa fall av
frånvaro.
16 §
Ungdomar kan tas emot i en fri-
stående skola som motsvarar den
frivilliga särskolan, om styrelsen för
särskolan i hemkommunen har be-
dömt att de är utvecklingsstörda.
17 §
Beslut av Statens skolverk i ären-
den om godkännande eller återkal-
lande av godkännande för en fristå-
ende skola enligt 1, 5 eller 12 §
samt beslut i ärenden om elevavgif-
ter enligt 7 § får överklagas hos
kammarrätten.
20
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
Beslut av styrelsen för utbildning-
en i ärenden om godkännande eller
återkallande av godkännande för en
fristående skola för särskild skol-
plikt enligt 1 § tredje stycket 2 eller
12 § får överklagas hos kammarrät-
ten.
Beslut av styrelsen för utbildning-
en i ärenden som avses i 3, 4 och
16 §§ får överklagas hos Skolväsen-
dets överklagandenämnd. Beslut
som avses i 3 § får överklagas en-
dast av barnets vårdnadshavare. Be-
slut som avses i 16 § får överklagas
endast av eleven eller företrädare
för denne.
10 kap.
1 §
En internatskola kan på fram-
ställning från huvudmannen ges
ställning av riksinternatskola ge-
nom beslut av Statens skolverk.
Kommuner och enskilda kan vara
huvudmän för riksinternatskolor.
En internatskola kan på fram-
ställning från huvudmannen ges
ställning av riksinternatskola ge-
nom beslut av regeringen. Kommu-
ner och enskilda kan vara huvud-
män för riksinternatskolor.
En riksinternatskola skall ha till uppgift att anordna utbildning, som
motsvarar grundskolan och gymnasieskolan eller endera av dessa
skolformer, för i första hand barn och ungdomar som har
utlandssvenska föräldrar eller har behov av miljöombyte eller som är
från glesbygd och inte kan beredas tillfredsställande inackordering.
I den del en riksinternatskola motsvarar grundskolan skall den i fråga
om rätten att fullgöra skolplikt där anses vara en enligt 9 kap. 1 § första
och andra styckena godkänd fristående skola. I fråga om riksinternat-
skolornas organisation och tillsynen över dem meddelas föreskrifter av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
För fristående skolor som har
getts ställning av riksinternatskola
gäller inte bestämmelserna i 9 kap.
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1992/93:230
6 §
Beslut i ärenden enligt 4 § om
att fullgöra skolplikten på annat
sätt än som anges i denna lag får
överklagas hos kammarrätten.
Beslut i ärenden enligt 1 § om
att ge en skola ställning av riksinter-
natskola och om återkallande av så-
dant beslut samt enligt 4 § om att
fullgöra skolplikten på annat sätt
än som anges i denna lag får över-
klagas hos kammarrätten.
14 kap.
5 §
Elever som avses i 1 § första och
andra styckena har rätt att vid be-
hov anlita skolhälsovården utöver
vad som följer av 3 och 4 §§.
Elever som avses i 1 § har rätt
att vid behov anlita skolhälsovår-
den utöver vad som följer av 3 och
4 §§.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 5 kap. 5, 13 och 33 §§, 9 kap.
samt 10 kap. 1 och 6 §§ den 1 juli 1993 och i övrigt den 1 januari 1994.
2. Bestämmelserna i 4 kap. 6, 7, 8 a och 9 §§, 6 kap. 6 § andra och
tredje styckena och 6 a § tillämpas på undervisning som äger rum efter
den 1 juli 1994.
3. Fristående skolor som före den 1 juli 1993 godkänts för fullgöran-
de av vanlig skolplikt är berättigade till bidrag fr.o.m. den 1 juli 1993
utan hinder av bestämmelsen om ansökningstid i 9 kap. 6 §.
4. Ersättning som avses i 9 kap. 8 § från elevernas hemkommuner till
fristående skolor skall utgå först fr.o.m. bidragsåret 1994/95.
5. I samband med ikraftträdandet av denna lag får regeringen, utan
hinder av de föreskrifter om förfarandet som annars gäller, förklara fri-
stående skolor över grundskolenivå, som vid ikraftträdandet är ställda
under statlig tillsyn, berättigade till bidrag enligt 8 § om de enligt reger-
ingens bedömande uppfyller kraven där.
22
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:1110) om kommunernas
skyldighet att svara för vissa elevresor skall ha följande lydelse.
Prop. 1992/93:230
Nuvarande lydelse
För en elev som har rätt till stu-
diehjälp enligt studiestödslagen
(1973:349), skall den kommun
som enligt 1 kap. 15 § skollagen är
elevens hemkommun, ansvara för
elevens kostnader för dagliga resor
mellan bostaden och skolan. An-
svaret gäller för sådana resor där
färdvägen är minst sex kilometer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
Föreslagen lydelse
§
För en elev som har rätt till stu-
diehjälp enligt studiestödslagen
(1973:349), skall den kommun
som enligt 1 kap. 15 § skollagen
(1985:1100) är elevens hemkom-
mun, ansvara för elevens kostna-
der för dagliga resor mellan bosta-
den och skolan. Ansvaret gäller
för sådana resor där färdvägen är
minst sex kilometer. Stödet skall
ges kontant eller på annat lämpligt
sätt enligt kommunens bestämman-
de. Om stödet ges kontant är kom-
munen inte skyldig att utge högre
ersättning än vad som motsvarar
1/30 av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
för varje hel kalendermånad som
eleven har kostnader för resor mel-
lan bostaden och skolan.
1993.
23
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Kommuner och landsting får sluta avtal med en enskild fysisk el-
ler juridisk person om att denne skall bedriva viss undervisning inom
gymnasieskolan. Avtalet får endast avse undervisning i sådana ämnen
som ingår i de ämnesblock som i bilaga 2 till skollagen (1985:1100) be-
tecknas som estetiska ämnen, ekonomiska ämnen, tekniska ämnen och
yrkesämnen.
2 § Om det finns särskilda skäl får regeringen på ansökan av en kom-
mun eller ett landsting i andra fall än som anges i 1 § medge att kom-
munen eller landstinget får sluta avtal med någon annan om att bedriva
undervisning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.
3 § Om en kommun eller ett landsting med stöd av denna lag över-
lämnar uppgiften att bedriva undervisning till en enskild fysisk eller ju-
ridisk person, får kommunen eller landstinget till denne överlämna
också den myndighetsutövning som hör till uppgiften.
4 § För undervisning som bedrivs med stöd av 1 eller 2 § gäller inte
bestämmelserna i 2 kap. 3 § skollagen (1985:1100). I stället gäller att för
undervisningen skall användas lärare som har kompetens för den un-
dervisning de skall bedriva.
5 § Den som är eller har varit verksam inom enskild verksamhet
som bedrivs med stöd av 1 eller 2 § får inte obehörigen röja vad han i
den elevvårdande verksamheten har fått veta om någons personliga för-
hållanden. Han får inte heller obehörigen röja uppgift i ärende om till-
rättaförande av en elev eller om skiljande av en elev från vidare studier.
6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med-
dela ytterligare föreskrifter om undervisning som bedrivs enligt 1 och
2 §§.
Prop. 1992/93:230
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
24
Prop. 1992/93:230
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 april 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hells-
vik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Wester-
berg, Ask
Föredragande: statsrådet Ask
Genom riksdagens beslut med anledning av propositionen om valfrihet
och fristående skolor (prop. 1991/92:95, bet. 1991/92:UbU22, rskr.
1991/92:346) har fristående skolor på grundskolenivå fått förutsättning-
ar att verka på i stort sett likvärdiga villkor som de kommunala skolor-
na. I propositionen om skolskjuts m.m. (prop. 1992/93:14, bet.
1992/93:UbU4, rskr. 1992/93:88) har regeringen bl.a. lämnat förslag som
begränsar en kommuns skyldigheter i fråga om skolskjuts och inackor-
dering om en elev har valt att gå i en annan grundskola än den som
kommunen skulle ha anvisat eleven.
I min anmälan till propositionen om valfrihet och fristående skolor
uttalade jag min avsikt att under riksmötet 1992/93 återkomma till re-
geringen med ytterligare förslag i syfte att öka valfriheten på skolområ-
det. I den första propositionen lades vissa principiella utgångspunkter
fast. Där framhölls bl.a. att ambitionen inte bara bör vara att elever och
föräldrar skall kunna välja mellan kommunala och fristående skolor,
utan också att de principer om valfrihet och ekonomiska medel som
följer elevens val och som beskrevs i propositionen, i största möjliga ut-
sträckning även skall gälla inom det kommunala skolväsendet.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har haft i uppdrag att
redovisa förslag för att öka möjligheterna för barn och ungdomar och
deras föräldrar att välja skola inom det kommunala skolväsendet. I
gruppens uppdrag har också ingått att överväga om principerna för
valfrihet och ekonomiska medel för fristående skolor på grundskoleni-
vå också kan tillämpas för fristående skolor över grundskolenivån. Vi-
dare har ingått att redovisa möjligheter att etablera olika mellanformer
mellan kommunala skolor och fristående skolor, där ansvaret och skyl-
digheterna är kommunens, men produktionen av själva utbildningen
sker i samverkan med ett enskilt subjekt (entreprenadlösningar).
25
Arbetsgruppen har presenterat sina förslag i en departementsprome-
moria Valfrihet i skolan (Ds 1992:115). Promemorian har remissbe-
handlats. En sammanfattning av promemorian och en remissamman-
ställning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
I den del av promemorian som avser förslag till entreprenad på skol-
området - kapitel 4 Utbildning på uppdrag av kommuner och landsting
- har Lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet lämnade förslaget utan
erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 2. Lag-
rådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet som bilaga 3. En del
ändringar av språklig och redaktionell natur bör göras i förhållande till
det remitterade förslaget.
En särskild utredare har tidigare haft i uppdrag att utreda vissa frågor
om bl.a. elevavgifter vid fristående skolor. Utredarens förslag har redo-
visats i betänkandet Fristående skolor - Bidrag och elevavgifter (SOU
1992:38). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av be-
tänkandet bör fogas till protokollet som bilaga 4 och en remissamman-
ställning som bilaga 5.
Stat och kommun har det övergripande ansvaret för barns och ungdo-
mars skolgång och utbildning. Det ansvaret innebär för statens del att
lägga fast kvalitetskrav, rättigheter och skyldigheter, definiera likvärdig-
het samt att till en del finansiera skolväsendet. För kommunerna inne-
bär ansvaret att tillse att invånarna har tillgång till utbildning av god
kvalitet och att i stor utsträckning genomföra och finansiera utbildning-
en.
Kraven på ett nationellt utbildningsväsende som uppfyller samma
krav på kvalitet och på likvärdighet - allas lika rätt till en god utbild-
ning - innebär dock inte ett strömlinjeformat och konformt skolväsen-
de. Tvärtom ökar behovet av ett varierat utbud av utbildningsvägar och
pedagogiska metoder.
Skälen för behovet av mångfald inom skolväsendet är flera. De växan-
de kunskapskraven ökar behoven av pedagogisk förnyelse och kreativi-
tet. Detta åstadkoms bäst i skolor som kan fungera efter egna idéer. Ett
uniformt system kan inte erbjuda den variation och flexibilitet som
krävs i framtiden. Inom det offentliga skolväsendet skall det därför fin-
nas utrymme för olika profileringar vid skolorna. De fristående skolor-
na kommer att utgöra viktiga komplement till det offentliga skolväsen-
det. Ambitionen att åstadkomma ett ökat engagemang i skolan från ele-
ver, föräldrar och utbildningarnas avnämare förutsätter att elever och
föräldrar har såväl inflytande som valmöjligheter och att nya samver-
kansformer mellan skolan och det övriga samhället kan uppstå.
Valfrihetsreformerna inom skolväsendet syftar till att bryta upp det
offentliga skolmonopolet, för att därigenom kunna ge en större varia-
tion, större mångfald och för att skapa verkliga förutsättningar för ele-
Prop. 1992/93:230
26
ver och föräldrar att välja skola. Reformerna syftar inte till att gynna
den ena eller den andra formen för huvudmannaskap utan i stället att
göra huvudmannaskapet - liksom familjernas ekonomiska styrka -
mindre betydelsefull för familjernas möjligheter att välja skola.
En viktig dimension av skolans likvärdighet måste också vara att ska-
pa förutsättningar för likvärdiga spelregler mellan såväl olika kommu-
ners skolor som mellan kommunala och fristående skolor och att skapa
bättre möjligheter att välja skola.
Det är min övertygelse att en stimulerande konkurrens mellan olika
skolor, med olika inriktningar och olika ägandeformer, på sikt också
kan bidra till högre kvalitet och produktivitet inom skolväsendet.
Att välja skola innebär att föräldrar kan och måste göra aktiva ställ-
ningstaganden. Det kan de göra genom att välja en viss skola eller ge-
nom att välja bort den. Den lilla sektorn fristående skolor som funnits
hittills, framför allt i storstäderna, har till viss del haft sin rekrytering av
elever genom negativa val, dvs. hemmen har av ett eller annat skäl valt
bort den skola kommunen har anvisat dem. Den möjligheten är, fram-
för allt i den obligatoriska skolan, viktig. Men i takt med att de friståen-
de skolorna blir fler och att rätten och skyldigheten till aktiva skolval
också omfattar kommunala skolor uppstår positiva val - hemmen väljer
den skola som de tycker bäst motsvarar deras önskemål och förvänt-
ningar. Därmed kan valfriheten också bidra till ett mer aktivt deltagan-
de och engagemang från hemmens sida i skolans arbete.
Betydelsen av rätten att välja skola är dock större än vad som kan mä-
tas i antalet familjer som gör aktiva skolval. Blotta existensen av en rätt
att välja innebär att elever och föräldrar får större inflytande i utform-
ningen av kommunernas skolväsende och i skolans inre arbete. Samti-
digt markerar valfriheten också elevernas och hemmens ansvar. Även
om det är kommunens skyldighet att erbjuda alla en god utbildning, så
är inte utbildningen bara det offentligas ansvar. Det är elevernas och
hemmens ansvar att delta och bidra till en god utbildning och att göra
egna aktiva ställningstaganden.
I den obligatoriska skolan har rätten att välja en skola som man trivs i
och som stämmer överens med de egna önskemålen ett stort egenvärde.
I gymnasieskolan är möjligheten att välja en utbildningsväg som passar
de egna intressena och ambitionerna det viktigaste. När det gäller gym-
nasieskolan är mina förslag i denna proposition därför framför allt in-
riktade på att underlätta en mångfald av utbildningsvägar, kombinatio-
ner och samverkansformer med avnämarna, utan att undergräva elev-
underlaget för det kommunala utbudet av gymnasieutbildningar.
De reella möjligheterna för föräldrar och elever att välja skola har gi-
vetvis sina begränsningar. I glesbygd finns det ofta inga alternativ inom
rimliga avstånd. Möjligheterna att ta emot alla som söker en attraktiv
skola kan vara begränsade. Även om valmöjligheterna i en del fall ock-
så med mina förslag kommer att vara begränsade och praktiska hinder
kommer att finnas, visar erfarenheten att alternativ kan uppstå även i
glesbygd och för små elevgrupper med speciella önskemål. Flera små,
Prop. 1992/93:230
27
fristående glesbygdsskolor liksom de fristående skolorna för finskspråki-
ga elever är exempel på detta.
Jag ser det därför som viktigt att valfriheten vidgas inom det kommu-
nala skolväsendet. Även inom det kommunala skolväsendet, kan rätten
att välja skola i kommunen eller en skola i en annan kommun betyda
mycket för den enskilde eleven. Möjligheten att välja grundskola har
funnits även tidigare. Redan i dag kräver skollagen att föräldrars önske-
mål om barns placering skall beaktas så långt det är möjligt, om detta
inte inkräktar på andra elevers berättigade krav på placering i en skola
nära hemmet. Jag ser det dock som principiellt viktigt att rätten att väl-
ja, utan att behöva redovisa särskilda skäl, vidgas och klargörs. De för-
slag som jag lägger fram i denna proposition har detta syfte.
Jag ser det också som angeläget att rätten att välja omfattar även de
elever som går i särskolan. Jag föreslår därför att samma regler och rät-
tigheter i princip skall gälla för dem som går i särskolan.
Inte ens ett år har förflutit sedan riksdagens beslut med anledning av
propositionen om valfrihet och fristående skolor. Trots att så kort tid
har förflutit har antalet fristående skolor under den tiden fördubblats
och antalet elever i fristående skolor har ökat med cirka 20 procent.
Andelen fristående skolor är fortfarande, i förhållande till i många and-
ra länder, marginell och det uppdämda behovet av alternativ är stort.
Det finns därför skäl att tro att den snabba tillväxten kommer att fort-
sätta.
Den snabba tillväxten kan skapa vissa planeringsproblem i kommu-
nerna. Samtidigt har reformen också stimulerat en utveckling i många
kommuner. En fortsatt decentralisering av beslut och ansvar från kom-
munerna till de enskilda skolorna har stimulerats och de kommunala
redovisningssystemen har blivit mer sofistikerade, när kommunerna
tvingats ta fram olika kostnadsslag och genomsnittskostnader för skolvä-
sendet.
Det är önskvärt med stabila och förutsägbara spelregler för såväl de
fristående skolorna som för kommunerna. Samtidigt är valfrihetsrefor-
merna exempel på reformer i en snabbt föränderlig omgivning. Redan
genom sitt införande kan denna reform sägas ha förändrat den verklig-
het, i vilken den har utformats. Jag ser det därför som viktigt och ound-
vikligt att utvecklingen för valfriheten i skolan noga följs, att erfarenhe-
ter samlas in och att slutsatser ses som processer och utveckling, snarare
än som förhoppningar om ett enda och slutgiltigt steg.
Under senare år har det varit ett viktigt mål att vidga det kommunala
självstyret och samtidigt skapa en klarare roll- och ansvarsfördelning
mellan staten och kommunerna. Det innebär att statens uppgift, på
skolområdet är att lägga fast mål och riktlinjer för utbildningen, kom-
munernas och enskildas skyldigheter och rättigheter, medan kommu-
nerna ges större frihet att välja lösningar och metoder. Det ger kommu-
nerna helt nya möjligheter att åstadkomma samordnings- och synergi-
fördelar och att ta tillvara specifika lokala fördelar och förhållanden.
Prop. 1992/93:230
28
Avskaffandet av regelstyrningen och införandet av ett kommunalt ut-
jämningsbidrag stimulerar ett nytänkande och nya lösningar inom skol-
väsendet. Det handlar dels om samordning inom den kommunala sek-
torn, mellan exempelvis barnomsorg och skola eller mellan skolan och
fritidssektorn. Men det handlar också om samordning och samverkan
mellan den kommunala skolan och andra som har kompetens och in-
tresse för utbildning.
Det viktigaste området för den senare utvecklingen är gymnasiesko-
lans yrkesutbildningar. Allt högre krav på dyrbar utrustning med kort
teknisk livslängd och på aktuell kompetens ökar vikten av att skolan
samverkar med och drar nytta av näringsliv och arbetsmarknad. Den
nya gymnasieskolan ger en bra grund för sådant samarbete. Samtidigt
har regelsystemet hindrat entreprenadlösningar inom skolan och där-
med lagt hinder i vägen för kostnadseffektiva samordnings- och samver-
kansformer mellan den kommunala skolan, andra utbildningsanordna-
re och näringsliv.
Jag ser det som angeläget att kommunerna får frihet att åstadkomma
de kvalitativt bästa och mest kostnadseffektiva lösningarna. Det är bak-
grunden till mina förslag för att i vissa fall möjliggöra entreprenadlös-
ningar.
Prop. 1992/93:230
Enligt skollagen (1985:1100) anordnar det allmänna utbildning för barn
och ungdomar i form av grundskola och gymnasieskola samt vissa mot-
svarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola.
För vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av kommunal vux-
enutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda
(särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi).
Kommunerna är huvudmän för grundskolan, särskolan, särvux och
sfi. För särskolan och särvux gäller dock att landstingen fram till och
med utgången av år 1995 kan vara huvudmän. Kommuner och lands-
ting är huvudmän för gymnasieskolan och komvux. För specialskolan
och sameskolan är staten huvudman.
Vid sidan av de skolformer som anordnas av det allmänna kan det
finnas skolor som anordnas av enskilda fysiska eller juridiska personer
(fristående skolor).
För utbildningen inom det offentliga skolväsendet för barn och ung-
dom får regeringen meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda
och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten. När det
gäller utbildning i gymnasieskolan i form av individuella program får
regeringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna
mer av utbildningen än enstaka inslag (15 kap. 2 § skollagen).
Inom det offentliga skolväsendet för vuxna får huvudmännen uppdra
åt andra att anordna komvux, särvux och sfi (11 kap. 6 §, 12 kap. 9 §
29
och 13 kap. 9 § skollagen). Regeringen får meddela föreskrifter om vem
som får ges sådana uppdrag och om villkor för dem. För sådan vuxenut-
bildning som anordnas av någon annan än en kommun eller ett lands-
ting gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§ skollagen.
I 2 kap. 8 § förordningen (1992:403) om kommunal vuxenutbildning
anges att kommuner och landsting får ge uppdrag att anordna komvux
endast till
1. en lokal avdelning av ett studieförbund som får statsbidrag för sin
verksamhet,
2. en statsunderstödd folkhögskola, eller
3. en annan anordnare, om regeringen medger det.
För sådan komvux gäller, utöver vad som följer av skollagen, bestäm-
melserna i förordningen om kommunal vuxenutbildning. Bestämmelser
om rektor avser alltid den rektor inom det offentliga skolväsendet som
är ansvarig för ledningen av utbildningen.
I förordningarna om särvux och sfi finns motsvarande bestämmelser.
Vad som skiljer dem åt är den krets till vilken uppdrag att anordna ut-
bildning får ges.
Under senare år har strävandena varit att minska detaljregleringen av
olika kommunala verksamheter och att öka kommunernas och lands-
tingens frihet att välja rationella produktionsmetoder. Skolan skall ge
alla barn och ungdomar en likvärdig utbildning varhelst den anordnas i
landet. Skolan skall också hushålla med sina resurser. För ett effektivt
resursutnyttjande bör det finnas möjligheter att ha tillgång till olika lös-
ningar. Med den utgångspunkten är det rimligt att verkställandet av
kommunernas ansvar kan ske i konkurrens mellan olika aktörer. Det
kan vara aktörer i form av enheter inom kommunen eller utomstående
personer eller företag. Samtidigt får möjligheter att anlita utomstående
aktörer inte leda till en kvalitetsförsämring. Självklart måste kravet på
en för alla barn och ungdomar likvärdig utbildning upprätthållas.
Jag anser det vara angeläget att öka möjligheterna till entreprenadlös-
ningar inom det offentliga skolväsendet. Flera remissinstanser har fram-
hållit att denna fråga är av stor principiell betydelse och rymmer ett
flertal praktiska problem. Jag delar denna uppfattning och är därför in-
te beredd att nu föreslå en generell regel som gör det möjligt att låta an-
nan än kommuner och landsting anordna utbildning inom alla skolfor-
mer. Enligt min mening är det dock värdefullt att som ett första steg in-
föra en möjlighet till entreprenadlösningar inom gymnasieskolan. Jag
anser det också angeläget att öppna en möjlighet for regeringen att efter
ansökan medge entreprenadlösningar även inom grundskolan och sär-
skolan. Jag återkommer till de konkreta förslagen i det följande.
Jag vill redan nu slå fast att de övergripande frågorna för det offentli-
ga skolväsendet i en kommun eller i ett landsting alltjämt skall handhas
av den nämnd eller de nämnder som utgör styrelse för det offentliga
skolväsendet i kommunen eller landstinget.
Prop. 1992/93:230
30
Mitt förslag: Kommuner och landsting ges möjlighet att sluta
avtal med enskilda fysiska och juridiska personer om att bedriva
undervisning i kommunens respektive landstingets gymnasie-
skola inom ämnesblocken estetiska ämnen, ekonomiska ämnen,
tekniska ämnen och yrkesämnen.
Kommuner och landsting ges även möjlighet att i andra fall
genom beslut av regeringen få tillstånd att sluta avtal om under-
visning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom,
om det finns särskilda skäl.
För undervisning som lagts ut på entreprenad gäller i stället
för kravet på reguljär lärarutbildning att lärarna skall ha kom-
petens för den undervisning de skall bedriva.
Bestämmelser om entreprenadförhållanden inom det offentli-
ga skolväsendet för barn och ungdom tas in i en särskild lag.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyn-
digas att meddela ytterligare föreskrifter om undervisning som
lagts ut på entreprenad.
Prop. 1992/93:230
Arbetsgruppens forslag: Kommuner och landsting får sluta avtal med
enskilda juridiska personer om att utföra vissa av de uppgifter som
kommunerna och landstingen ansvarar för enligt skollagen. Möjlighe-
ten till entreprenad skall gälla alla skolformer inom det offentliga skol-
väsendet för vilka kommunerna och landstingen är huvudmän. Uppgif-
ter som ankommer på styrelsen för utbildningen får dock inte överläm-
nas till annan.
Om rektor inte är anställd hos en kommun eller ett landsting skall
det finnas en hos kommunen eller landstinget anställd tjänsteman, en
”inspektör”, som svarar för tillsynen över utbildningen och som dessut-
om svarar för vissa uppgifter som innefattar myndighetsutövning.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig om förslaget
om ökade möjligheter att lägga ut utbildning på entreprenad har de
flesta varit positiva till entreprenadlösningar på skolområdet. Många av
dem har dock avstyrkt vissa delar av förslaget, främst lösningen med en
kommunal ”inspektör” som de flesta anser vara alltför komplicerad och
resurskrävande. Några remissinstanser menar att utbildning som bedrivs
av flera anordnare kan leda till att helhetssynen på utbildningen för-
svinner.
Många remissinstanser anser också att innebörden av begreppet myn-
dighetsutövning behöver belysas ytterligare.
Landstingsförbundet och flera landsting anser att det även skall vara
möjligt för en kommun att sluta entreprenadavtal med ett landsting.
Riksrevisionsverket anser att förslaget om entreprenadlösningar borde
analyseras ytterligare. Skolverket anser att starka skäl talar för att rektor
alltid skall vara anställd av kommunen eller landstinget.
31
Skälen för mitt förslag: Som jag redovisat finner jag det angeläget att
öka möjligheterna till entreprenad inom det offentliga skolväsendet.
Förutom vuxenutbildningen, där detta redan i dag är möjligt, anser jag
att det största behovet av att anlita utomstående finns inom gymnasie-
skolan. Det område i gymnasieskolan som jag framför allt tänker på är
yrkesutbildningsområdet. Inom detta område kan en del företag erbjuda
mer kvalificerade och moderna resurser i form av teknisk utrustning
och kompetens än skolan har möjlighet att göra. I en del fall kan sko-
lan helt sakna modern utrustning och också adekvat lärarkompetens.
Att en kommun i ett sådant fall genom ett entreprenadavtal kan förläg-
ga en del av gymnasieutbildningen till ett företag ger enligt min mening
en möjlighet till en bättre utbildning för eleverna. Att på detta sätt mer
aktivt få en samverkan mellan skolan och arbetslivet kan innebära en
vitalisering av utbildningen i gymnasieskolan även på andra områden
än inom det område entreprenaden omfattar. Det kan också vara mer
ekonomiskt fördelaktigt för en kommun eller ett landsting att lägga ut
viss undervisning på en entreprenör än att själv bedriva den.
Förutom inom ämnesblocket yrkesämnen finns det yrkesinriktade in-
slag även inom ämnesblocken estetiska ämnen, ekonomiska ämnen och
tekniska ämnen. Inom nämnda ämnesområden bör det finnas ett gene-
rellt medgivande att lägga ut undervisning på entreprenad. Jag förutsät-
ter dock att endast sådana delar av undervisningen som har yrkesinrik-
tad karaktär läggs ut på entreprenad. Undervisning inom andra områ-
den än de nu nämnda bör inte generellt få läggas ut på entreprenad.
För sådan undervisning bör det däremot finnas en möjlighet för rege-
ringen att om särskilda skäl finns i det enskilda fallet medge entrepre-
naddrift. Särskilda skäl kan finnas om en entreprenör - utöver att un-
dervisa i sådana ämnen som generellt får läggas ut på entreprenad - har
kompetens att bedriva viss undervisning i ett ämne som har nära an-
knytning till exempelvis ett yrkesämne.
Jag är inte beredd att nu föreslå någon generell möjlighet till entre-
prenad inom grundskolan och särskolan. Däremot bör det finnas en
möjlighet för regeringen att på ansökan ge en kommun eller i förekom-
mande fall ett landsting rätt att inom dessa skolformer lägga ut under-
visning på entreprenad. Ett sådant beslut bör bara meddelas om det
finns särskilda skäl. Det jag här framför allt tänker på är att det i vissa
fall kan finnas önskemål från ett föräldrakooperativ att bedriva t.ex. un-
dervisning i ett hemspråk i egen regi. Det kan även finnas andra sådana
fall där någon annan än en kommun har kompetens att bedriva en del
av undervisningen i grundskolan eller särskolan. Jag är inte beredd att
nu i detalj redovisa vilka delar av undervisningen och hur stora delar
som kan tänkas bedrivas av annan än kommunen. Det bör få ankomma
på regeringen att bedöma detta i det enskilda fallet. Självklart måste
kvaliteten i undervisningen garanteras. Det är viktigt att säkerställa lik-
värdigheten och en helhetssyn på utbildningen.
Det är viktigt att huvudmannen, kommunen eller landstinget, har det
övergripande och sammanhållande ansvaret för eleverna och för utbild-
Prop. 1992/93:230
32
ningen. Rektors uppgifter bör därför inte få läggas ut på entreprenad. Prop. 1992/93:230
Det som skall få läggas ut på entreprenad är själva undervisningen och
vad som direkt hör ihop med den, exempelvis betygsättning.
Den undervisning som läggs ut på entreprenad skall ingå i det offent-
liga skolväsendet. Elevernas rättigheter och kommunernas och lands-
tingens skyldigheter skall vara desamma som om undervisningen be-
drivs av kommunen eller landstinget i egen regi. Kommunen eller
landstinget skall ansvara för att undervisningen bedrivs enligt de be-
stämmelser som följer av skollagen och andra författningar på skolom-
rådet, exempelvis läroplaner och kursplaner.
Bestämmelser om entreprenadlösningar inom det offentliga skolvä-
sendet för barn och ungdom kräver lagreglering. Det bör ske genom en
särskild lag. De olika former av entreprenadlösningar som kan komma
att anordnas bör noga följas och utvärderas på såväl lokal som nationell
nivå i syfte att utveckla denna verksamhet vidare.
För vuxenutbildningens del finns bestämmelser om att låta annan an-
ordna utbildning i skollagen. Regeringen får meddela föreskrifter om
vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för det. Jag finner
inte skäl att ändra dessa bestämmelser.
Lärare
Det finns enligt min mening skäl för att göra undantag från skollagens
bestämmelser om lärare. Enligt 2 kap. 3 § skollagen är skolhuvudman-
nen skyldig att använda lärare som har en utbildning avsedd för den
undervisning som de i huvudsak skall bedriva. Vissa möjligheter till un-
dantag finns.
Inom framför allt yrkesämnen, men också inom ekonomiska ämnen,
tekniska ämnen och estetiska ämnen ställs speciella krav på kompetens
inom fackområdet. Det är inte realistiskt att tro att företag inom t.ex.
yrkesutbildningsområdet kan tillhandahålla personal som till alla delar
förutom ett aktuellt, adekvat yrkeskunnande också har en fullständig
formell lärarutbildning. Självklart menar jag att den personal som anli-
tas genom ett entreprenadavtal skall kunna styrka att de har en relevant
utbildning och pedagogisk insikt. Det är dock inte nödvändigt att all
personal som kan tänkas komma att undervisa hos en entreprenör har
en fullständig lärarutbildning. Mot denna bakgrund anser jag att lärares
kompetens bör regleras särskilt, så att man kan ta tillvara en god kun-
skap inom ämnesområdet. Det måste dock understrykas att även om
man gör avkall på kravet om reguljär lärarutbildning, måste kompeten-
sen hos entreprenörens lärare alltid vara sådan att kvaliteten i undervis-
ningen håller samma nivå som annars krävs inom det offentliga skolvä-
sendet. Ett sådant krav kan i lagtexten uttryckas med att lärare hos en
entreprenör skall ha kompetens för den undervisning de skall bedriva.
33
Rekior
Prop. 1992/93:230
Som jag tidigare anfört skall rektor alltid vara anställd hos kommunen
eller landstinget och ha samma uppgifter oavsett om undervisningen be-
drivs i sin helhet av kommunen eller landstinget eller till en del är ut-
lagd på en entreprenör. Detta innebär framför allt att rektor har det pe-
dagogiska ledningsansvaret men också att rektor ansvarar för bl.a. sche-
ma och för den övergripande planeringen av läsåret, vilket innefattar
exempelvis utläggning av lovdagar för eleverna.
I viss utsträckning kommer, som jag tidigare nämnt, entreprenadut-
bildningarna sannolikt att ha färre formellt lärarutbildade lärare än vad
som är vanligt i skolan i övrigt. Detta ställer speciella krav på skolled-
ningen, rektorn. Det gäller för denne att faktiskt förvissa sig om att un-
dervisningen håller en godtagbar standard från pedagogisk utgångs-
punkt. Rektor måste i högre grad än vanligt engagera sig i den direkta
pedagogiska ledningen av lärarens praktiska arbete. Låt mig dock un-
derstryka att det här är fråga om en gradskillnad - inte en artskillnad.
De flesta rektorer måste, om än i mindre utsträckning, ta på sig de här
arbetsuppgifterna gentemot skolans lärare.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att det ligger i sakens natur att
en kommun eller ett landsting som ingår avtal med entreprenörer för-
vissar sig om att de berörda rektorerna har de resurser som behövs för
tillsynen av verksamheten.
Mitt förslag innebär att en inte oväsentlig del av elevens undervisning
även fortsättningsvis kommer att bedrivas av kommunen eller landsting-
et. På detta sätt ges rektor en reell möjlighet till en kontinuerlig helhets-
syn på varje elevs utbildning. Inte annat än undantagsvis bör en elevs
utbildning splittras på flera entreprenörer.
Myndighetsutövning
Det saknas en legaldefinition av begreppet myndighetsutövning. Beträf-
fande innebörden av uttrycket myndighetsutövning i 11 kap. 6 § rege-
ringsformen har i förarbetena hänvisats till den definition som fanns i
den tidigare förvaltningslagen (1971:290). Enligt denna lag avsågs med
myndighetsutövning ”utövning av befogenhet att för enskilda bestämma
om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat
jämförbart förhållande” (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 330 ff.). Begreppet
myndighetsutövning förekommer också i 20 kap. brottsbalken (jfr prop.
1975:78 s. 180). Exempel på åtgärder inom skolväsendet som utgör
myndighetsutövning är examination, betygsättning, utfärdande av av-
gångsbetyg och andra betygsdokument samt disciplinära åtgärder.
De lärare, som är verksamma hos en entreprenör, bör ha samma upp-
gifter som lärare anställda hos kommunen eller landstinget. I lärarnas
uppgifter ingår att sätta betyg. Som jag nämnt är betygsättningen ett ex-
empel på en åtgärd som innefattar myndighetsutövning. Även åtgärder
som innefattar myndighetsutövning bör kunna överlämnas till en entre-
34
prenör. De åtgärder som kan bli aktuella är sådana som vidtas av lärare Prop. 1992/93:230
inom det offentliga skolväsendet.
Frågor om betyg regleras i förordningarna för de olika skolformerna.
Enligt bestämmelserna i dem sätts betyg av läraren i ämnet. Endast i
vissa fall sätter rektor betyget. Terminsbetyg, avgångsbetyg och andra be-
tygsdokument utfärdas däremot av rektor eller den rektor bestämmer.
Eftersom rektor alltid skall vara anställd hos kommunen eller lands-
tinget kommer betygsdokumenten att utfärdas i kommunens eller
landstingets namn. Rektor kan inte bestämma att en företrädare för ent-
reprenören skall utfärda t.ex. ett avgångsbetyg.
För att överlämna myndighetsuppgifter till en enskild krävs lagstöd.
En uttrycklig bestämmelse om rätt att överlämna den myndighetsutöv-
ning som hör till undervisningen bör därför tas in i lagen.
Vissa andra frågor
Entreprenader enligt de nu föreslagna principerna torde i första hand
vara intressanta för enskilda fysiska och juridiska personer. Genom des-
sas inträde i undervisningen ges ökade möjligheter till förnyelse. Det
kan emellertid inte uteslutas att statliga myndigheter eller landsting i
vissa fall skulle kunna vara intressanta som entreprenörer. Entreprenör-
skap för dessa reser dock en del grannlaga frågor med hänsyn bl.a. till
deras uppgifter och ansvar. I lagen bör därför rätten att direkt lägga ut
entreprenader begränsas till att avse entreprenader för enskilda fysiska
och juridiska personer. Regeringen bör därtill få ett bemyndigande att
medge entreprenad även för andra om det finns särskilda skäl. Rege-
ringen får då i det enskilda fallet pröva de rättsliga förutsättningarna för
och lämpligheten av ett entreprenörskap. Lokaldemokratikommittén
har presenterat ett delbetänkande (SOU 1992:128) rörande kommunal
uppdragsverksamhet. Betänkandet är för närvarande på remiss. Frågan
kommer därefter att beredas vidare. I vart fall såvitt gäller landstingens
roll bör den beredningen avvaktas innan ytterligare steg tas i entrepre-
nadfrågan.
Huvudmannen måste försäkra sig om att entreprenören inte bara har
kompetens utan också den stabilitet som måste krävas med hänsyn till
eleverna. Det är viktigt att huvudmannen i avtalen tillförsäkras insyn
och kontrollmöjlighet och möjligheter att ingripa vid eventuella brister
hos entreprenören.
De flesta frågor som rör entreprenader skall lösas i avtalen mellan hu-
vudmannen och entreprenören. Dit hör bl.a. eventuella anspråk från
kommunen på ansvarsförsäkringar hos entreprenören. Det kommer än-
då att finnas visst behov av närmare föreskrifter för sådan verksamhet.
Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer att ge de ytterligare föreskrifter som kan behövas.
I propositionen (prop. 1990/91:85) Växa med kunskaper har frågan
om skadeståndsansvaret vid arbetsplatsförlagd utbildning behandlats.
Bl.a. anfördes att det råder en betydande oklarhet om hur långt skolans
och företagets ansvar går när elever vållar skador på arbetsplatser. I pro-
35
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 230
positionen hänvisas till att frågan om skadeståndsansvar för elever i ar- Prop. 1992/93:230
betsplatsförlagd utbildning bör lösas genom en frivillig försäkringsord-
ning. Även när det gäller undervisning som kommer att bedrivas av en
entreprenör kan komplicerade frågor om ersättning för skador upp-
komma. Det är därför viktigt att kommunerna och landstingen, i likhet
med vad som gäller annan utbildning som kommunerna och landsting-
en ansvarar för, ser till att frågor av denna art löses på ett tillfredsstäl-
lande sätt.
Jag vill erinra om lagen (1992:1528) om offentlig upphandling som
riksdagen har antagit med anledning av de krav som EES-avtalet ställer.
Lagen - som träder i kraft den dag regeringen bestämmer - reglerar
bl.a. kommunernas och landstingens upphandling av tjänster som avser
utbildning.
Mitt forslag: Den som är eller har varit verksam inom enskild
verksamhet som bedrivs med stöd av lagen skall inte obehörigen
få röja vad han i den elevvårdande verksamheten har fått veta
om någons personliga förhållanden. Han skall inte heller obe-
hörigen få röja uppgift i ärende om tillrättaförande av en elev
eller om skiljande av en elev från vidare studier.
Arbetsgruppens forslag: De regler som gäller i fråga om handlingars
offentlighet och sekretess inom det kommunala skolväsendet skall ock-
så gälla utbildning som bedrivs på entreprenad.
Remissinstanserna: De remissinstanser som berört sekretessfrågor har
i huvudsak ansett att samma regler bör gälla oavsett vem som bedriver
undervisningen.
Skälen för mitt förslag: I tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser
om allmänna handlingar och om allmänhetens rätt att ta del av sådana
hos bl.a. kommunala myndigheter, däribland kommunala skolor. Vida-
re gäller enligt 7 kap. 9 § sekretesslagen (1980:100) sekretess inom det
offentliga skolväsendet för vissa uppgifter om i huvudsak enskildas per-
sonliga förhållanden.
Med den modell som jag nu föreslår kommer alla övergripande beslut
att fattas av kommunala förtroendemän eller anställda hos kommunen
eller landstinget, främst av rektor. Vidare kommer ansvaret för elev-
vårdsfrågor alltjämt att ligga kvar hos kommunen eller landstinget. Alla
viktigare handlingar kommer att inges till en kommunal myndighet
och förvaras där. De betygskataloger, som satta betyg skall införas i,
kommer inte heller att förvaras hos en entreprenör. Det finns således
enligt min mening inte något behov av att reglera frågan om handling-
ars offentlighet hos en entreprenör.
Däremot bör det i lagen finnas en bestämmelse om tystnadsplikt. Den
bör i allt väsentligt motsvara vad som gäller i det allmännas verksamhet
36
i detta avseende. Den som är eller har varit verksam inom enskild verk- Prop. 1992/93:230
samhet som bedriver undervisning på entreprenad bör därför inte obe-
hörigen få röja vad han i den elevvårdande verksamheten har fått veta
om någons personliga förhållanden. Han bör inte heller obehörigen få
röja uppgift i ärende om tillrättaförande av en elev eller om skiljande
av en elev från vidare studier.
Genom riksdagsbeslutet med anledning av regeringens proposition
(prop. 1991/92:95, bet. 1991/92:UbU22, rskr. 1991/92:346) om valfrihet
och fristående skolor har fristående skolor på grundskolenivå fått möj-
lighet att verka på i stort sett samma villkor som de kommunala skolor-
na.
Efter riksdagsbeslutet har antalet fristående skolor ökat kraftigt. Hös-
ten 1992 startade 24 nya skolor. Sedan reformens införande har antalet
fristående skolor fördubblats.
Denna snabba tillväxt visar, att det finns ett stort intresse för alternati-
va skolformer och pedagogiska metoder, som tidigare inte haft tillräck-
liga möjligheter att utvecklas. Även om tillväxten är notabel är dock de
fristående skolornas andel av skolväsendet fortfarande ytterst liten i Sve-
rige jämfört med de flesta andra europeiska länder. Därför finns det
skäl att tro att den snabba tillväxten kommer att fortsätta under en tid,
innan de fristående skolornas andel av skolväsendet nått en mer stabil
nivå. Under denna tid kan säkerligen den snabba tillväxten i enskilda
fall vålla administrativa, organisatoriska och ekonomiska problem för
kommunerna, samtidigt som det för föräldrar och elever skapas nya och
större möjligheter. På sikt kan dock det ökade inslaget av fristående sko-
lor verka berikande, kvalitetshöjande och bidra till kostnadseffektivise-
ring inom hela skolväsendet.
Enligt min mening måste kostnadsutvecklingen i det nya systemet äg-
nas stor uppmärksamhet. De ekonomiska konsekvenserna för kommu-
ner och fristående skolor av den ökade valfriheten måste noggrant följas
upp-
Frågan om elevavgifter m.m. vid fristående skolor, har som jag redan
anfört, utretts av en särskild utredare. Jag kommer i det följande att re-
dovisa mina förslag med anledning av utredningen.
37
Prop. 1992/93:230
Mitt förslag: Nuvarande bidragsprocent bibehålls, dvs. 85 % av
kommunens genomsnittskostnad per elev och stadium.
För att en nystartad fristående skola skall ha rätt till bidrag,
skall skolan ha ansökt om att bli godkänd för vanlig skolplikt
före den 1 augusti året innan bidragsåret börjar.
Beräkningsår för tilldelning av medel skall vara innevarande
år och inte föregående år.
Utredarens förslag: Den lagfästa bidragsprocenten bör inte överstiga
75 % av kommunens genomsnittskostnad.
Remissinstanserna: Flertalet stöder utredarens förslag och anser att
den beslutade nivån, 85 %, är för hög. Flera instanser pekar vidare på
de konkurrensnackdelar som blir följden av att besparingar inom det
kommunala skolväsendet inte slår igenom i bidragen till de fristående
skolorna förrän kommande år.
Skolverket föreslår att en bestämmelse införs med innebörden att hu-
vudmannens ansökan om godkännande av en fristående skola skall gö-
ras i god tid före beräknad start. Även Norrtälje kommun påpekar att en
tidsfaktor bör införas, så att en kommun ges möjlighet att planera sin
budget efter de nya förutsättningarna.
Skälen för mitt förslag: Målet med ökade bidrag till de fristående sko-
lorna var att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förutsättningar med de
kommunala skolorna och därmed en konkurrens på lika villkor mellan
offentlig och privat verksamhet.
Enligt min mening är det för tidigt att dra några alldeles säkra slutsat-
ser av den nuvarande bidragsnivån. Erfarenheterna hittills ger inte till-
räckligt stöd för en förändring. Bestämmelserna om ersättning till fristå-
ende skolor har ännu inte verkat ett år. Det innebär att varken kommu-
ner eller fristående skolor har hunnit arbeta ett fullt verksamhetsår med
dessa nya förutsättningar. Jag vill också erinra om vad jag framhållit i
inledningen; i såväl kommuner som fristående skolor sker nu en snabb
utveckling av ekonomiska redovisningsmetoder, styr- och informations-
system och samarbetsformer. Jag anser att det är önskvärt att detta arbe-
te får fortsätta med rimligt stabila förutsättningar ett tag, innan några
definitiva slutsater dras. Det är dock viktigt att följa utvecklingen med
stor uppmärksamhet för att åstadkomma ett säkert underlag för senare
bedömningar härvidlag.
Skolverket skall i den fördjupade anslagsframställningen för budgetå-
ren 1994/95-1996/97, som skall lämnas den 1 september 1993, bl.a. re-
dovisa effekterna av det nya bidragssystemet och skolornas avgiftsuttag.
Verket skall vidare göra en bedömning av de samhällsekonomiska kon-
sekvenserna på kort och lång sikt. I avvaktan på Skolverkets redovis-
ning är jag inte beredd att nu föreslå en ändring av den lagfästa bidrags-
nivån.
38
I flera remissvar har också påpekats, att de fristående skolorna inte, i Prop. 1992/93:230
motsats till de kommunala skolorna, är momsbefriade. Detta ger kon-
kurrensnackdelar för den fristående skolan, vilket också framhållits av
några remissinstanser. Frågan om momsbeläggning för fristående skolor
får beaktas vid beredningen av delbetänkandet angående vissa mervär-
desskattefrågor (SOU 1992:121).
Många remissinstanser har menat att kostnaderna under pågående läs-
år borde vara utgångspunkten för fördelning av resurser till en friståen-
de skola. I annat fall kan bidraget bli för högt, eftersom kommunens ra-
tionaliseringar under pågående läsår inte får effekt på bidraget till den
fristående skolan förrän året efter. Det omvända förhållandet gäller när
en kommun ökar resurserna för kommunens skolor. Då får den fristå-
ende skolan del av detta först året därpå. Enligt min mening är det rim-
ligt att beräkningsåret för fördelning av resurser är detsamma för såväl
kommunala skolor som fristående skolor. Många kommuner har redan
infört eller planerar att införa ett system med s.k. skolpeng. Ett sådant
system underlättas om beräkningsåret är detsamma för kommunala och
fristående skolor. Jag förordar därför att kostnaderna under pågående
läsår skall utgöra underlaget för fördelningen av resurser till den fristå-
ende skolan. Eftersom dessa inte är slutligt fastställda under pågående
år, får utbetalning ske på budgeterad genomsnittskostnad. Om det slutli-
ga utfallet skulle bli högre än det i budgeten fastställda, bör skolan ha
rätt att få mellanskillnaden. Jag finner det däremot inte rimligt att en
fristående skola skall betala tillbaka om det erhållna bidraget blivit för
högt i förhållande till utfallet.
Några remissinstanser påpekar att det råder stor oklarhet om vad som
ingår i begreppet ”genomsnittlig kostnad” och efterlyser en precisering.
Enligt vad jag erfarit har det i många fall varit svårt för den fristående
skolan att få veta vad som ingår i kommunens beräkningar. Enligt min
mening skall kommunens samtliga kostnader för grundskolan ingå i be-
räkningunderlaget för genomsnittskostnaden. Inga skolkostnader skall
således uteslutas.
Vidare anser jag i likhet med några remissinstanser att det är angelä-
get att kommunen får en rimlig planeringsperiod när fristående skolor
inrättas. Jag föreslår därför att ansökan om godkännande av en friståen-
de skola skall lämnas senast den 1 augusti året innan bidragsåret börjar
för att skolan skall ha rätt till bidrag. En skola, som efter detta datum
kommer in med ansökan, kan givetvis starta utan bidrag påföljande år,
om beslut om godkännande föreligger.
Den angivna tidpunkten bör gälla generellt. Om en kommun har för
avsikt att lägga ned en grundskola, bör den i god tid informera om detta
så att andra har möjlighet att - med god planering - i stället starta en
fristående skola. Självklart bör i sådana fall en kortare ansökningstid
kunna accepteras av kommunerna. Jag ser det som naturligt att en
kommun ger sina invånare lika goda planeringsförutsättningar som
kommunen själv har, varför jag inte finner anledning att särskilt lagreg-
lera detta.
39
Prop. 1992/93:230
Mitt förslag: Fristående skolor, som får bidrag av kommunerna
enligt lag, skall endast få ta ut elevavgifter som är skäliga med
hänsyn till de särskilda kostnader som skolan har förutsatt att
kostnaderna kan anses rimliga för verksamheten.
Om en skola tar ut oskäligt höga elevavgifter, skall Statens
skolverk besluta att skolan inte skall få rätt till bidrag enligt 9
kap. 6 § skollagen.
Utredarens förslag: De fristående skolor, som inte får vissa nödvändi-
ga kostnader helt täckta med skattemedel, skall ha möjlighet att ta ut en
skälig avgift med bibehållet offentligt bidrag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens för-
slag.
Skälen för mitt förslag: I min anmälan till propositionen (1991/92:95)
om valfrihet och fristående skolor anförde jag att fristående skolor, som
uppbär offentliga bidrag, inte skall ta ut avgifter för tjänster som mot-
svarar dem som erbjuds i det offentliga skolväsendet. Även de avgifter
som därutöver kan bli aktuella måste vara skäliga. Vidare anförde jag
att jag, sedan utredningen om fristående skolor slutförts, avsåg att åter-
komma med förslag om hur denna fråga skulle regleras i skollagen. Jag
anförde därvid att min utgångspunkt var att det i lagen skulle tas in
stadganden av innebörd att fristående skolor för skolpliktiga elever inte
får verka ekonomiskt och socialt segregerande, då de uppbär allmänna
bidrag i likhet med det offentliga skolväsendet. Jag framhöll också, att
avgifter inte får uppgå till en nivå som i praktiken stänger ute elever
från dessa fristående skolor.
I detta sammanhang påpekade jag, att förekomsten av avgifter bör in-
gå i Skolverkets tillsynsuppgifter och att Skolverket därvid borde grans-
ka eventuella avgifters storlek, skälighet och risk för segregerande ef-
fekt. Om en sådan granskning skulle leda till påpekanden som inte ef-
terföljs, borde detta enligt min mening vara skäl för att återkalla till-
stånd.
Jag uttryckte därvid, att det enligt min uppfattning fanns skäl att anta,
att segregerande elevavgifter inte skulle förekomma i de fristående sko-
lorna när kostnadsstrukturen förändrades.
Utredaren har visat att de flesta fristående skolor, som får bidrag en-
ligt bidragsreglerna, inte kommer att behöva eller vilja ta ut elevavgif-
ter. Om avgifter tas ut, blir de troligen enligt utredaren mycket måttli-
ga. Detta bekräftas också av utvecklingen. Sedan riksdagen fattat beslut
med anledning av propositionen 1991/92:95 har de fristående skolorna i
stort sett i samtliga fall sänkt sina avgifter och förklarat sin ambition att
sänka dem ytterligare.
För utbildning som i allt väsentligt motsvarar sådan utbildning som
förekommer vid kommunala grundskolor bör som regel inte några
40
elevavgifter tas ut. Avgifter måste vara motiverade av särskilda kostna-
der för verksamheten. De avgifter som tas ut bör vara skäliga med hän-
syn till vad som kan vara rimliga kostnader för verksamheten.
Ett exempel då elevavgifter kan få tas ut för extra kostnad är då sko-
lan har en speciell profil, t.ex. dyrare undervisningsmateriel i en Mon-
tessoriskola, musikinstrument i en musikskola, kostnader för kulturak-
tiviteter i en skola med kulturprofil m.m.
Vad som sagts om elevavgifter bör gälla de elever, för vilka skolan har
rätt att få bidrag av kommunen, dvs. de elever som är skolpliktiga i Sve-
rige och som börjat i skolan före den 15 september bidragsåret.
Enligt min mening skall Skolverket bedöma skäligheten av elevavgif-
tens storlek i samband med beslut om godkännande av skolan och dess-
utom även beakta avgiften vid sin tillsyn. Den fristående skolan bör allt-
så vid ansökan om godkännande lämna uppgifter om eventuella elevav-
gifter. En för hög avgift, något som kan verka segregerande, skall leda
till att Skolverket beslutar att skolan inte har rätt till bidrag enligt 9
kap. 6 § skollagen. Givetvis bör en skola, som tar ut oskäliga avgifter,
innan ett sådant beslut fattas, ges möjlighet att ändra avgiften så att den
blir skälig. Om Skolverket beslutat att en fristående skola inte har rätt
till bidrag och skolan sedan sänker sina avgifter så att dessa blir skäliga,
bör Skolverket kunna upphäva sitt tidigare beslut. Ett beslut om att inte
få rätt till bidrag är i allmänhet avgörande för om den fristående skolan
skall kunna driva sin verksamhet. Beslut i sådana ärenden bör därför,
på samma sätt som beslut i ärenden om godkännande eller återkallande
av godkännande, kunna överklagas hos kammarrätten.
Utredaren föreslår att kommunen skall ansvara för den kontinuerliga
skälighetsbedömningen vid eventuellt ändrade förhållanden i skolverk-
samheten, som kan påverka elevavgiften. Jag delar inte utredarens be-
dömning i denna del. Jag anser att Skolverket skall stå för den kontinu-
erliga skälighetsbedömningen. Skolverket har överblick över fristående
skolor i hela landet och det är enligt min uppfattning viktigt med en
enhetlig bedömning.
Prop. 1992/93:230
Min bedömning: De internationella skolorna bör som hittills få
bidrag i särskild ordning.
Mitt förslag: Definitionen av vad som betecknas som internatio-
nella skolor görs tydligare.
Utredarens bedömning: De internationella skolorna bör omfattas av
det nya bidragssystemet för fristående skolor.
Remissinstanserna: Skolverket delar utredarens bedömning bl.a. med
hänsyn till svårigheterna att avgöra skillnaden mellan en internationell
skola enligt 9 kap. 5 § skollagen och en annan fristående skola med in-
ternationell inriktning enligt 9 kap. 2 § skollagen.
41
Skälen för min bedömning: I Sverige finns för närvarande sju s.k. in-
ternationella skolor.
Dessa skolor är avsedda för barn till utländska medborgare som vistas
här i landet under en kortare tid, men även för sådana svenska barn
som under en stor del av sin uppväxttid är bosatta utomlands och vistas
i hemlandet endast under någon kortare period. För dessa barn passar
en undervisning utformad med hänsyn till svenska förhållanden mindre
väl.
I de internationella skolorna sker undervisningen på annat språk än
svenska. Undervisningen bedrivs normalt efter en annan läroplan än
den svenska.
Undervisning i svenska språket och om svenska förhållanden skall en-
ligt skollagen meddelas i den omfattning som de här tillfälligt bosatta
eleverna behöver. Av betydelse är vistelsens varaktighet, vilka kontakter
eleven har med svenskspråkig miljö och vilka möjligheter eleven har att
inhämta nödvändiga kunskaper utanför skolan.
Enligt min mening finns det för vissa elever ett behov av att få fullgö-
ra skolplikten genom en skolgång av det slag som de internationella
skolorna erbjuder. Den ökade internationaliseringen av det svenska
samhället gör det än viktigare att Sverige kan erbjuda en internationellt
anpassad skolgång för de barn till föräldrar från andra länder som un-
der en period bor och arbetar i Sverige.
Många grundskolor arbetar i dag med någon form av internationell
inriktning. Bakom detta begrepp döljer sig allt från vänortskontakter
till en profilerad undervisning inriktad mot språk eller internationella
förhållanden. Intresset för en ökad satsning på undervisning i främman-
de språk märks också bland de nya fristående skolorna, av vilka flera
valt att profilera sig mot språk.
I Läroplanskommitténs förslag till ny läroplan för grundskolan (SOU
1992:94) ingår bl.a. förslag om förstärkt språkundervisning och ett ökat
utrymme för lokal profilering. Kommittén har också föreslagit en för-
stärkning av undervisningen i svenska.
Även om gränserna mellan internationella skolor och skolor med in-
ternationell profil kan vara flytande, är det, enligt min mening, viktigt
att göra en klar åtskillnad mellan internationella skolor och fristående
skolor med språklig eller internationell inriktning. I likhet med vanliga
grundskolor måste de senare skolorna ge en god grund för vidare stu-
dier och framtida boende i Sverige. Det innebär att de bör ge goda kun-
skaper i svenska språket, svensk historia, kultur m.m. Det kan dock fin-
nas skäl att klarare definiera dessa krav. Jag avser att återkomma i den-
na fråga inför den proposition om ny läroplan och nytt betygssystem för
grundskolan som regeringen planerar att lägga fram senare i vår. Jag fö-
reslår dock redan nu att definitionen av en internationell skola förtydli-
gas i skollagen.
De internationella skolorna omfattas inte av det nya bidragssystemet
för fristående skolor, som riksdagen beslutade våren 1992, utan de skall
även fortsättningsvis få statsbidrag i särskild ordning. I propositionen
Prop. 1992/93:230
42
(prop. 1991/92:95 s. 18) anfördes emellertid att en internationell skola, Prop. 1992/93:230
som uppfyller de krav som ställs på en vanlig fristående skola, kan bli
godkänd som en sådan och därmed erhålla bidrag enligt den nya bi-
dragsordningen. Detta innebär att en sådan skola, bl.a. vad gäller under-
visning i svenska språket, måste ge kunskaper och färdigheter som mot-
svarar grundskolans.
Den särskilde utredaren har visat att en majoritet av barnen i interna-
tionella skolor är stadigvarande bosatta i Sverige. Bl.a. mot den bak-
grunden anser utredaren, att även de internationella skolorna bör om-
fattas av det nya bidragssystemet.
Jag delar inte utredarens uppfattning. Anledningen härtill är att det
aldrig varit lagstiftarens avsikt att internationella skolor, i så stor ut-
sträckning som blivit fallet, skulle ta emot barn som stadigvarande vistas
i Sverige. Enligt min mening bör inte barn som stadigvarande bor i Sve-
rige fullgöra sin skolplikt i en internationell skola. Det är viktigt att
barn, som bor permanent i Sverige, får tillräckliga kunskaper i svenska
språket. Däremot har jag full förståelse för önskemål om en skolgång
som ger stort utrymme åt språkundervisning.
Sammanfattningsvis anser jag att det även fortsättningsvis i skollagens
bestämmelser om godkännande av fristående skolor skall finnas utrym-
me för internationella skolor för barn som är tillfälligt bosatta i landet
eller har andra särskilda skäl att få en undervisning med internationell
inriktning, som går utöver den som grundskolan och en vanlig friståen-
de skola får erbjuda. Bidrag till dessa skolor bör som hittills ges i sär-
skild ordning.
Vid sidan av den kommunala gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen finns ett antal fristående skolor. Många av dem får
statsbidrag och är därmed ställda under statlig tillsyn. En del av skolor-
na eller utbildningarna är enbart ställda under statlig tillsyn. I varieran-
de omfattning gäller som villkor för statsbidrag och statlig tillsyn att
skolorna följer av staten uppställda regler for verksamheten. Vid de sko-
lor som står under statlig tillsyn har eleverna rätt till studiestöd.
Innevarande läsår finns det 46 skolor med statsbidrag och 13 skolor
som endast är ställda under statlig tillsyn (avser endast skolor under av-
delning A i bilagan till studiestödsförordningen [1973:418]).
I gruppen skolor som har statsbidrag finns 18 skolor med teoretisk ut-
bildning, varav två är riksinternatskolor och två är internationella sko-
lor. Bland övriga skolor med teoretiska utbildningar finns såväl sådana
med allmänna gymnasieutbildningar som skolor med waldorfprofil,
språklig profil eller kristen profil. Vidare finns det 28 skolor med yrkes-
inriktad utbildning eller någon form av konstnärlig utbildning, t.ex.
43
skolor med hantverksutbildningar, skolor med dans- och teaterutbild- Prop. 1992/93:230
ningar, skolor inom reklam/marknadsföring/mode, konstskolor m.m.
Av de 13 skolor som enbart står under statlig tillsyn har fyra teoretisk
utbildning och nio någon form av yrkesinriktad eller konstnärlig ut-
bildning.
Om man ser till den geografiska spridningen finner man att koncent-
rationen till storstäderna, framför allt till Stockholmsområdet, är påfal-
lande. Endast två skolor finns norr om Värmland och Dalarna.
Statsbidrag ges inom en ram av ett visst antal årselevplatser vid en
skola och med ett belopp per årselevplats, vilket årligen fastställs av re-
geringen. Ramarna för skolorna varierar mellan 15 och 450 platser.
Min bedömning: För prövning av frågor om offentligt stöd till
sådana fristående skolor som är över grundskolenivå men under
högskolenivå bör skolorna delas in i två grupper. Den ena grup-
pen, som betecknas som fristående gymnasieskolor, omfattar
skolor med utbildningar som motsvarar gymnasieskolan inom
det offentliga skolväsendet. Den andra gruppen, som betecknas
som kompletterande skolor, omfattar utbildningar som kom-
pletterar gymnasieskolan och är av nationellt intresse.
Arbetsgruppens forslag: Överensstämmer i huvudsak med min be-
dömning. Arbetsgruppen har kallat de skolor vilkas utbildning motsva-
rar den kommunala gymnasieskolans för motsvarande skolor.
Remissinstanserna: Har i huvudsak inget att erinra.
Skälen för min bedömning: Med hänsyn till att fristående skolor över
grundskolenivån kan ha väsentligt olika utbildningsinnehåll och också
vända sig till olika elevgrupper bör det statliga erkännandet av sådana
skolor ske genom uppdelning i två skilda kategorier. Till den ena grup-
pen bör föras skolor, vars utbildningar motsvarar de nationella och spe-
cialutformade programmen i gymnasieskolan. Sådana skolor kan lämp-
ligen kallas fristående gymnasieskolor. Den andra gruppen bör bestå av
sådana, vars utbildningar utgör ett komplement till gymnasieskolan.
Dessa skolor kan betecknas som kompletterande skolor. Denna grupp-
indelning bör gälla också för internatskolor och s.k. internationella sko-
lor. För den första gruppen bör det offentliga stödet ges via elevens
hemkommun, medan ett direkt riktat statligt stöd bör lämnas till den
andra gruppen skolor. Jag kommer att närmare utveckla min syn på
denna fråga. Riksinternatskolorna kommer att behandlas särskilt.
44
Prop. 1992/93:230
Mitt förslag: En fristående gymnasieskola, kan av regeringen
förklaras berättigad till offentligt stöd. Stödet skall i sådant fall
bestå dels av bidrag från elevernas hemkommuner för utbild-
ningen, dels av statlig tillsyn med vilken i regel följer rätt till
studiestöd för eleverna.
Ansökan om offentligt stöd skall göras före den 1 augusti året
innan bidragsåret och inlämnas till länsstyrelsen i det län där
skolan är belägen.
Regeringen fastställer en miniminivå för det bidrag elevens
hemkommun skall betala till den fristående gymnasieskolan.
Skyldigheten för elevernas hemkommuner att tilldela en fri-
stående gymnasieskola medel skall gälla utbildning för de elever
som hemkommunen skulle varit skyldig att erbjuda gymnasie-
utbildning vid den tidpunkt då utbildningen började.
Om huvudmannen inte fullgör sina skyldigheter kan rege-
ringen återkalla beslutet om offentligt stöd.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är allmänt positiva till arbets-
gruppens förslag. Vissa invändningar har dock framförts. Skolverket för-
ordar beträffande beräkningsmodell ett system som liknar det för skolor
på grundskolenivån, dvs. den fristående skolan garanteras en andel av
hemkommunens kostnader. Om elevens hemkommun har egen gymna-
sieskola med aktuell utbildning får hemkommunens kostnad utgöra un-
derlag för ersättning. Om utbildningen saknas i elevens hemkommun
får kommunens kostnader enligt samverkansavtal vara grunden. Skulle
även samverkansavtal saknas bör den fristående skolans kostnader vara
grunden. Några remissinstanser, däribland Uppsala kommun har ansett
att tidpunkten den 1 augusti för ansökan är otillräcklig ur kommunal
planeringssynpunkt. Ett par kommuner bl.a. Sollentuna poängterar vik-
ten av att bidraget inte får en nivå som ger den fristående skolan bättre
förutsättningar än den egna gymnasieskolan. SAF hälsar förslaget med
tillfredsställelse. Enligt SAF:s bedömning ger innebörden av förslaget en
möjlighet för företagen och dess branscher att erbjuda elever bra utbild-
ning i företagsskolor eller branschskolor. Stockholms kommun varnar
för överetablering av fristående skolor vilket leder till minskade resur-
ser till den kommunala gymnasieutbildningen, som kommunerna är
skyldiga att erbjuda. Detta bör undvikas genom att etableringskontroll
upprätthålls av regeringen.
Skälen för mitt förslag: Fristående skolor med utbildningar som till
innehållet kan anses motsvara gymnasieskolans utbildning på nationella
eller specialutformade program, vilka jag kallar fristående gymnasiesko-
lor, är enligt min mening av värde för samhället. Genomgången utbild-
ning i dessa skolor ger samma möjligheter till yrkesliv eller högskole-
studier som avslutad utbildning i den kommunala gymnasieskolan.
45
För dessa fristående gymnasieskolor bör det offentliga stödet ges i två
former. Dels bör skolan få ett driftbidrag från elevernas hemkommu-
ner, dels bör den ställas under statlig tillsyn. Med den statliga tillsynen
följer i regel rätt för eleverna att få studiestöd.
Enligt skollagen har alla barn och ungdomar rätt till en likvärdig ut-
bildning var man än bor i Sverige. Mot bl.a. denna bakgrund är det vik-
tigt att endast utbildningar av god kvalitet får offentligt stöd och därmed
ett officiellt erkännande. I likhet med arbetsgruppen anser jag därför att
vissa krav och villkor bör ställas på skolorna.
Utbildningen i en sådan skola skall ge kunskaper och färdigheter som
till art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper som gymnasiesko-
lan ger. Således fordras att skolans utbildning är av god kvalitet och un-
dervisningen ges av kompetenta lärare. Den skall också i övrigt väsentli-
gen svara mot gymnasieskolans allmänna mål. Det är därvid särskilt
viktigt att de allmänna mål som anges i 1 kap. 2 § andra och tredje
styckena skollagen beaktas vilket innebär att skolans verksamhet skall
utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värde-
ringar. Skolan skall vidare vara öppen för alla och inte medges offent-
ligt stöd om den brister i öppenhet och insyn. Undervisningen måste
vara saklig och allsidig.
Ett villkor är att intagningsbestämmelserna är godtagbara. I samband
med att en skola ansöker om offentligt stöd skall skolan redovisa efter
vilka grunder som intagning kommer att ske. I princip skall det inte va-
ra tillåtet att uppställa särskilda behörighetsvillkor för inträde till ut-
bildningen. Exempelvis bör krav på en viss trosuppfattning inte erkän-
nas som en förutsättning för intagning. De regler för intagning till gym-
nasieskolan som anges i gymnasieförordningen skall i princip gälla. Det
kan dock finnas skäl att vid en viss profilskola endast ta emot de elever
som har möjlighet att tillägna sig just den utbildning som erbjuds vid
skolan. Exempelvis bör det vara möjligt för en fristående gymnasieskola
med inriktning mot musik att testa eleverna för inträde. Sådana undan-
tag skall dock redovisas i samband med ansökan.
Elevernas studieresultat bör redovisas i ett betyg eller intyg som är
jämförbart med gymnasieskolans betyg. Jag avser att återkomma senare
i denna fråga i samband med förslag till en proposition om den gymna-
siala utbildningens läroplaner och betyg.
Skolan måste också delta i Skolverkets reguljära uppföljning och ut-
värdering samt stå under verkets tillsyn. Jag återkommer i det följande
(avsnitt 8.2) till frågan om Skolverkets tillsyn över fristående skolor.
Skolorna skall alltid vara skyldiga att för uppföljning och utvärdering
lämna de statistiska uppgifter och den verksamhetsredovisning som
Skolverket föreskriver. Om elevavgifter tas ut måste de vara skäliga med
hänsyn till de särskilda kostnader som skolan har, under förutsättning
att kostnaderna för verksamheten är rimliga.
Ett ytterligare villkor för att en fristående gymnasieskola skall ges of-
fentligt stöd i denna form bör vara att den inte har en påtagligt negativ
Prop. 1992/93:230
46
inverkan på möjligheterna att upprätthålla bredden i det offentliga skol-
väsendet.
Nyetableringar av fristående gymnasieskolor har naturligtvis effekter
på det redan befintliga skolväsendet i kommunen och regionen. På
gymnasienivå är det viktigt att det finns ett allsidigt utbud av utbild-
ningar över hela landet. Om underlaget blir för litet hotas utbudets
bredd. Det finns således anledning att pröva varje nyetablering av fristå-
ende gymnasieskolor från denna utgångspunkt. Denna prövning bör i
första hand respektive länsstyrelse svara för. Länsstyrelsen i berört län
bör därför yttra sig över ansökan. Länsstyrelsens yttrande bör innehålla
styrelsens egen bedömning samt den bedömning som gjorts av den kom-
mun, där skolan skall ligga samt i förekommande fall närliggande kom-
muners uppfattning om den nya skolans inverkan på det offentliga skol-
väsendet. Länsstyrelsen skall därefter vidarebefordra ansökan till Skol-
verket för yttrande.
Om utbildningarna uppfyller de olika krav som jag här angivit, skall
regeringen kunna förklara skolorna berättigade till offentligt stöd. Det
offentliga stödet skall dock omfatta endast de elever som en kommun
enligt 5 kap. skollagen är skyldig erbjuda gymnasieutbildning. Däremot
finns det inget som hindrar att andra elever går i skolan, exempelvis så-
dana som börjar där efter att ha fyllt 20 år.
Som tidigare nämnts anser jag att det offentliga stödet till fristående
gymnasieskolor med utbildning som vänder sig till ungdomar bör finan-
sieras via hemkommunen i likhet med vad som gäller beträffande fristå-
ende grundskolor. De ungdomar som går i fristående gymnasieskolor
genererar visserligen kommunalt utjämningsbidrag i sina hemkommu-
ner. Däremot ingick de inte i beräkningsunderlaget när storleken på det
kommunala utjämningsbidraget fastställdes, eftersom de inte genererade
bidrag till kommunerna i det tidigare statsbidraget till skolsektorn. Ge-
nom mina förslag här blir kommunerna skyldiga att betala ut ersätt-
ningar som de tidigare inte behövt betala. Jag anser därför att det kom-
munala utjämningsbidraget bör räknas upp med anledning av detta. Jag
har i denna fråga samrått med chefen för Finansdepartementet som av-
ser att senare återkomma till frågan.
Mitt förslag påverkar medlen under anslaget Bidrag till driften av fri-
stående skolor m.m. för budgetåret 1994/95. Jag avser att återkomma i
denna del i samband med förslaget till 1994 års budgetproposition.
En skola skall naturligtvis även kunna välja att avstå från att få bidrag
från elevernas hemkommuner. Om skolan uppfyller kraven att få bi-
drag kan den välja att enbart bli ställd under statlig tillsyn, vilket som
regel innebär att eleverna kan få studiestöd.
Om skolan uppvisar brister i viktiga avseenden skall regeringen kun-
na återkalla beslutet om offentligt stöd. Återkallandet bör kunna gälla
både bidraget och tillsynen eller endast bidraget. Huvudmannen skall
dock först få ett påpekande om att bristerna bör avhjälpas inom en viss
tid. Denna tid får inte vara så kort att skolan inte har en rimlig chans
Prop. 1992/93:230
47
att rätta till förhållandena. Om huvudmannen trots detta inte rättar sig
skall ett återkallande bli aktuellt.
Regeringen skall vidare kunna besluta att skolan inte har rätt till bi-
drag om skolan tar ut oskäliga elevavgifter. Vad jag anfört i det föregå-
ende (avsnitt 4.3) om skäliga elevavgifter i fristående grundskolor, bör
kunna tjäna till ledning för bedömningen av vad som kan vara skäliga
avgifter för en utbildning i en fristående gymnasieskola. Vid bedöm-
ningen måste självfallet hänsyn tas till storleken på det bidrag som sko-
lan får.
Om en elev har gått igenom en utbildning vid en fristående skola, va-
re sig skolan får bidrag från elevens hemkommun eller inte, innebär
detta naturligtvis att hemkommunen därefter inte är skyldig att erbjuda
eleven ytterligare utbildning i gymnasieskolan. Detta bör framgå av be-
stämmelserna i 5 kap. skollagen.
Hittills har i princip gällt att en skola först ställts under statlig tillsyn
varigenom eleverna kunnat få studiestöd. När som regel minst en un-
dervisningsgrupp genomgått hela utbildningstiden har skolan, efter an-
sökan, beviljats statsbidrag. Jag anser en ändring befogad så att offentligt
bidrag bör kunna beviljas redan från skolans start. I dessa fall kan en
bedömning av skolans verksamhet inte göras. Skolverket bör därför ge-
nom bl.a. sin tillsyn under de första tre åren ägna särskild uppmärk-
samhet åt skolans verksamhet.
Kommunerna bör enligt min mening ha en rimlig planeringsperiod.
En komplett ansökan om bidrag av offentliga medel bör därför inläm-
nas före den 1 augusti året innan bidragsåret. Detta stämmer också över-
ens med vad jag föreslagit i det föregående för fristående skolor på
grundskolenivå.
Några kommuner har ansett att ansökan bör lämnas in tidigare än
vad arbetsgruppen förordat och jag nu föreslår. Enligt min mening ökar
emellertid osäkerheten i både förväntat elevantal och möjlighet till start
av skola ju längre tiden är mellan ansökningstidpunkt och planerad
igångsättning.
Några har också påpekat vikten av att kommunen så snart som möj-
ligt får kännedom om ansökningen. Jag anser därför att ansökningen
skall inges till länsstyrelsen i berört län. Länsstyrelsen skall, som jag ti-
digare berört, yttra sig om konsekvenserna för det offentliga skolväsen-
det i länet om den fristående skolan ges offentligt stöd.
Jag förutsätter att skolan och elevernas hemkommuner kan komma
överens om ersättningen. Regeringen kommer att fastställa schablonbe-
lopp för ersättning, som skall gälla i de fall parterna inte är överens.
Den genomsnittliga kostnaden för kommunens egen gymnasieskola
kan inte ligga till grund för beräkningen av bidraget till en fristående
gymnasieskola. Ett skäl är att alla kommuner inte har någon gymnasie-
skola. Ett annat är att kommunen inte ens alltid har kostnader för ele-
ver på alla förekommande studievägar, vilket annars skulle kunna vara
en beräkningsgrund. Kostnaderna för gymnasieutbildning varierar mel-
lan studievägar men också mellan olika utbildningsanordnare.
Prop. 1992/93:230
48
Framräkningen av bidragsunderlaget för gymnasieskolans del i det ti- Prop. 1992/93:230
digare sektorsbidraget skedde bl.a. med hjälp av kostnadsklasser som
dock huvudsakligen innehöll lönekostnader för lärare och skolledare.
Arbetsgruppen redovisade två olika alternativ för underlag för regering-
ens beslut. Den ena modellen var ett utbyggt system med kostnadsklas-
ser, dvs. med alla skolans kostnader inkluderade, den andra utgick från
den ersättning per elev och studieväg som kommunerna kommit över-
ens om genom samverkansavtal.
En uppföljning av kostnaderna ingår i Skolverkets nationella uppfölj-
ningssystem men kostnadsuppföljningen är inte relaterad till studieväg.
För att ett system med kostnadsklasser skall vara relevant fordras en
riksomfattande insamling av ytterligare uppgifter. Skolverket har i sitt
yttrande angett att insamling av sådant underlag är resurskrävande för
såväl stat som kommun.
Mitt förslag är att de offentliga bidragen till fristående gymnasieskolor
bör lämnas fr.o.m. den 1 juli 1994. I avvaktan på ett mer preciserat un-
derlag för att bestämma kostnadsklasser bör dock en enklare schablon
kunna tillämpas, nämligen belopp som väsentligen bygger på det belopp
per elev och studieväg som kommunerna kommit överens om genom
samverkansavtal.
Det bör ankomma på regeringen att utfärda närmare bestämmelser
om bidragsnivån. En bestämmelse med bemyndigande för regeringen
att meddela sådana föreskrifter bör därför tas in i skollagen.
Bidragsnivån måste naturligtvis fastställas med samma utgångspunkter
som när det gäller fristående grundskolor. Det innebär att bidragsnivån
rimligen måste bli lägre än den genomsnittliga kostnaden för motsva-
rande utbildningar i den kommunala gymnasieskolan. Kommunerna
har ju bl.a. ett ansvar för att alla elever erbjuds gymnasieutbildning. Det
innefattar också ett ansvar även för de elever som går i de fristående
gymnasieskolorna. Det förefaller sannolikt att fristående gymnasieskolor
i första hand kommer att hämta sina elever från orter med ett relativt
stort elevunderlag och där de kommunala skolkostnaderna till följd där-
av är lägre än genomsnittet. Också det bör påverka bidragsnivån i skälig
utsträckning.
I första hand bör kommunen och den fristående skolan komma över-
ens om hur bidraget skall betalas ut. För det fall de inte kommer över-
ens bör regler om hur utbetalningen skall ske finnas i skollagen. Bidrag
bör beräknas för ett bidragsår i sänder och att bidragsåret bör löpa
fr.o.m. juli det ena året t.o.m. juni påföljande år. Bidraget bör grundas
på antalet elever i den fristående gymnasieskolan den 15 september un-
der bidragsåret. Utbetalningarna i juli-september får göras från ett be-
räknat elevantal. Reglering kan smidigt ske i samband med utbetalning-
en i oktober. Beträffande skolor som är nystartade bör utbetalning, som
avser juli-september, få ske först i samband med utbetalning i septem-
ber.
Eftersom hemkommunen kommer att utbetala bidrag direkt till den
fristående skolan är det rimligt att begränsa kommunens skyldighet om
49
en elev slutar under bidragsåret. Skyldigheten bör i princip upphöra i Prop. 1992/93:230
och med att eleven slutar. En fristående skola kan emellertid ha vissa
kostnader som inte påverkas av att eleven slutar. Därför bör skolan ha
rätt till bidrag under en kortare tid även sedan eleven har slutat. För att
undvika tvister mellan kommun och skola om hur lång denna tid skall
vara bör kommunens minimiskyldighet regleras i lagen. Ersättning bör
utgå till och med kalendermånaden efter den då eleven har slutat. Jag
anser det inte nödvändigt att reglera ersättningsfrågan vid det omvända
förhållandet, dvs. om en elev börjar i den fristående gymnasieskolan ef-
ter den 15 september. I sådant fall bör den fristående skolan innan den
beslutar att ta emot en elev, kunna komma överens med hemkommu-
nen om ersättning.
5.4.1 Inledning
Rätten att starta och driva en fristående skola över grundskolenivå är en
del av den allmänna näringsfriheten i Sverige. Kostnaderna för en helt
privat finansierad utbildning är betydande för eleverna. Vid skolor som
inte får statligt stöd sker därför studierna ofta på deltid (kvällskurser)
vid sidan av ett ordinarie arbete. Först när en skola vill ha offentligt
stöd ställs vissa krav. Beslut om statsbidrag eller statlig tillsyn sker efter
ansökan av huvudmannen.
5.4.2 Statligt stöd
Mitt forslag: Regeringen skall på ansökan från en kompletteran-
de skola kunna ställa utbildningen där under statlig tillsyn, om
utbildningen kan anses vara ett från nationell synpunkt värde-
fullt komplement till gymnasieskolan. Med tillsynen skall nor-
malt följa rätt till studiestöd för eleverna på utbildningen.
Kompletterande skolor, vilkas utbildning kan anses särskilt
värdefull från nationell synpunkt, skall av regeringen, utöver
tillsynen, kunna ges statsbidrag.
Ansökan om statligt stöd, tillsyn såväl som eventuellt statsbi-
drag, skall lämnas senast den 1 augusti året innan bidragsåret.
Om huvudmannen för utbildningen inte fullgör sina skyldig-
heter kan regeringen återkalla beslutet om statligt stöd.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag.
Remissinstanserna: Stockholms kommun anser att vissa smala, udda ut-
bildningar som inte ryms inom de nationella eller specialutformade
programmen bör bevaras. Annars kan en utarmning ske av utbildnings-
möjligheter inom landet. Det är därför angeläget att statliga bidrag får
50
utgå även till sådana utbildningar. Skara kommun anför att statsbidraget
per elev till ”kompletterande skolor” bör ha en nivå som motsvarar den
totala kostnaden vid skolan vilket eliminerar problemet med interkom-
munala ersättningar. Nyckelviksskolan menar att det är väsentligt att re-
geringen kraftfullt rekommenderar kommuner att ge berörda elever till-
räckligt ekonomiskt stöd. Skara skolscen föreslår att regeringen lagstad-
gar att statsbidragsberättigade fristående skolor medges debitera elever-
nas hemkommuner en kostnad motsvarande skolans verkliga kostnad,
minskad med det beviljade statsbidraget alternativt att statsbidraget läggs
på en nivå, som täcker undervisningskostnaden.
Skälen för mitt förslag: De kompletterande utbildningarna på gymna-
sial nivå skiljer sig från den kommunala gymnasieskolan och den gym-
nasiala vuxenutbildningen bl.a. genom att de helt saknar kärnämnen el-
ler har sådana i mindre omfattning än som krävs i gymnasieskolan. Ut-
bildningarna ställer också i vissa fall upp förkunskapskrav, krav på viss
arbetslivserfarenhet eller på en genomgången gymnasieutbildning.
Jag delar arbetsgruppens förslag att samhällsnyttan måste väga tungt
vid bedömningen av om en utbildning skall få offentligt stöd. Om ut-
bildningen således bidrar till att öka tillgången på värdefull yrkesskick-
lighet inom ett bristyrke eller tillför värdefull kompetens i annat avse-
ende bör den kunna påräkna statligt stöd. Exempel är skolor vars ut-
bildningar utgör en förutsättning för att gamla hantverkstraditioner be-
varas och förs vidare till kommande generationer. Vid bedömningen
måste naturligtvis också samhällsekonomin vara en betydelsefull faktor.
Det offentliga stödet till de kompletterande skolorna bör i första hand
ha formen av statlig tillsyn och en med denna tillsyn normalt förenad
rätt för eleverna att få studiestöd. För en del av de utbildningar som
ställs under statlig tillsyn bör också statsbidrag till driften kunna kom-
ma ifråga. Det bör ankomma på regeringen att pröva frågor om offent-
ligt stöd till de kompletterande skolorna.
I princip skall det offentliga skolväsendet tillhandahålla all utbildning
som är nödvändig från individuella och samhälleliga utgångspunkter.
Stöd till utbildning, utöver den som erbjuds inom det offentliga skolvä-
sendet, bör endast kunna komma ifråga utifrån en klart konstaterad
samhällsnytta. Min restriktiva inställning till bidrag till kompletterande
utbildning är således inte enbart motiverad av statsfinansiella skäl.
Samhällsnyttan av en viss utbildning visas bäst av den verksamhet ele-
verna ägnar sig åt efter genomgången utbildning. En grundläggande
konstnärlig utbildning som t.ex. inte leder till att eleverna kan försörja
sig som konstnärer eller gå vidare till högre konstnärlig utbildning har
med detta synsätt inte någon påtaglig samhällsnytta. Även om utbild-
ningen i och för sig kan uppfylla högt ställda kvalitetskrav är nyttan för
samhället relativt begränsad.
Mot denna bakgrund kan det finnas skäl att granska de nuvarande
kompletterande utbildningarna. Jag avser därför att i annat samman-
hang återkomma till regeringen med förslag att se över de komplette-
rande skolor som för närvarande är berättigade till statligt stöd.
Prop. 1992/93:230
51
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 230
Bedömningen av samhällsnyttan bör göras med hänsyn till de resultat
som har presterats. Nystartade utbildningar bör således enligt min me-
ning i princip inte kunna berättiga till statligt stöd utan minst ett par
tre års verksamhet bör regelmässigt krävas. Jag anser vidare att det i för-
sta hand är den enskilda skolans uppgift att påvisa samhällsnyttan av sin
utbildning. Därav följer att det inte är rimligt att på förhand närmare
ange vilka kriterier som bör uppfyllas. Detta är beroende av respektive
utbildnings särart. Utöver elevernas verksamhet efter studierna är na-
turligtvis också utbildningens interna produktivitet när det gäller t.ex.
andelen studerande som slutför utbildningen av intresse.
Efterfrågan på utbildningen - sökandeintresset - liksom vad genom-
gången utbildning väntas leda till, vidare studier eller yrkesliv, kan en-
ligt min mening vara mätare på behovet av utbildningen ifråga. Även
lokaliseringen av skolan kan ha viss betydelse.
En ytterligare förutsättning är att utbildningen har god kvalitet. Ut-
bildningen skall därför följa en läroplan som godkänts av Skolverket
och stå under Skolverkets tillsyn. Inträdesvillkor och grunder för urval
av elever måste ha godkänts av Skolverket och undervisningen skall ges
av kompetenta lärare. Eleverna skall ges intyg över genomförda studier.
Om elevavgifter tas ut måste de vara skäliga med hänsyn till de särskilda
kostnaderna som skolan har och vidare skall kostnaderna vara rimliga
för verksamheten.
Om Skolverket bedömer det möjligt och meningsfullt att göra jämfö-
relser med befintlig kommunal utbildning, anser jag att skolan skall
delta i Skolverkets nationella utvärdering. Den skall alltid vara skyldiga
att för uppföljning och utvärdering lämna de statistiska uppgifter och
den verksamhetsredovisning som Skolverket föreskriver.
Dessa krav bör gälla för alla kompletterande skolor för att över huvud
taget få statligt stöd, dvs. både för det fall skolan endast blir ställd under
statlig tillsyn och då skolan dessutom får statsbidrag till verksamheten.
Om skolan skall komma ifråga för statligt bidrag bör kraven vara hår-
dare än om det endast är fråga om statlig tillsyn. Större krav kan t.ex.
ställas på att skolan är samhällsnyttig. Vissa krav angående utbildning-
ens längd skall också vara uppfyllda. Endast utbildningar om minst ett
års heltidsstudier (32 veckor effektiv undervisning under minst 30 tim-
mar per vecka) bör berättiga till statsbidrag. För enbart statlig tillsyn
bör kravet kunna vara lägre, nämligen minst en termin (16 veckor ef-
fektiv undervisning, under minst 20 timmar per vecka).
Till skillnad från arbetsgruppen anser jag att en kompletterande skola
normalt bör ha varit verksam några år innan statligt stöd medges. Vida-
re bör stödet kunna ges successivt, dvs. först statlig tillsyn och, efter för-
nyad prövning, statsbidrag. Något hinder för regeringen att medge stats-
bidrag redan från skolans start föreligger dock inte.
Statligt stöd bör ges för en bestämd tidsperiod, normalt fem år. Rege-
ringen bör kunna återkalla beslutet om statligt stöd om det visar sig att
skolan uppvisar brister i viktiga hänseenden. Huvudmannen skall dock
först få ett påpekande om att bristerna bör avhjälpas inom en viss tid.
Prop. 1992/93:230
52
Denna tid får inte vara så kort att skolan inte har en rimlig chans att Prop. 1992/93:230
rätta till förhållandena. Det statliga bidraget skall också kunna dras in
om skolan tar ut oskäliga elevavgifter.
Av planeringsskäl bör ansökan om statsbidrag eller statlig tillsyn in-
lämnas till Statens skolverk senast den 1 augusti året innan bidrag eller
statlig tillsyn skall börja gälla. Vid ansökan såväl om bidrag första gång-
en som om fortsatt stöd, bör skolan styrka behovet av den utbildning
skolan ger. Skolverket bör, senast den 1 september två år före det att ti-
den för en skolas medgivna statsbidrag eller statlig tillsyn löper ut, till
regeringen komma in med en egen bedömning av skolans betydelse ur
samhällsnyttesynpunkt.
Jag föreslår att statsbidrag till en skola som förklarats bidragsberätti-
gad utbetalas på samma sätt som i dag, dvs. direkt till skolans huvud-
man. Bidraget bör beräknas med ett belopp per årselevplats. Beloppet
per årselevplats fastställs av regeringen för varje redovisningsår.
En del remissinstanser har anfört att statsbidraget bör täcka kostnaden
vid skolan eller att kommuner ges skyldighet att betala interkommunal
ersättning. För egen del anser jag att det samhällsekonomiska läget bör
avgöra nivån för statsbidraget. Jag anser inte att det bör införas en skyl-
dighet för kommunen att betala ersättning för dessa elever bl.a. med
tanke på att de i allmänhet lämnat gymnasieåldern och därmed inte
omfattas av kommunens skyldighet att erbjuda utbildning.
I enlighet med nuvarande regler bör det totala antalet årselevplatser
för statsbidrag till dessa skolor anges som en ram av årselevplatser vil-
ken årligen fastställs av riksdagen.
Mitt förslag: Regeringen beslutar om en skola skall ges ställning
som riksinternatskola. En bestämmelse om detta införs i skolla-
gen.
Arbetsgruppens förslag: En särlösning föreslås för riksinternatskolor-
na (Grännaskolan och Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket) med ut-
bildningar vars innehåll egentligen hänför skolorna till gruppen mot-
svarande skolor. Dessa föreslås få ett direkt riktat statsbidrag för barn
till i utlandet bosatta svenska föräldrar. För elever med hemkommun i
Sverige skall hemkommunen bli skyldig att fördela resurser på samma
sätt som till annan fristående skola vad gäller utbildningskostnaderna.
Statsbidrag föreslås ges för hela internatverksamheten.
Remissinstanserna: Riksinternatskolorna förordar i första hand oför-
ändrat system, i andra hand att åtminstone statsbidraget omfattar en di-
mensionering motsvarande den kapacitet som finns vid elevhemmen.
Intagningsnämndens vid riksinternatskolor yttrande har motsvarande in-
nebörd. Jönköpings kommun, som konstaterar att kommunens sektorsbi-
drag är lägre med förklaringen att de ca 100 av kommunens elever som
53
studerar i Grännaskolan frånräknats, tillstyrker förslaget vad gäller re-
surstilldelning under förutsättning att kommunen tillförs resurser. Å
andra sidan menar kommunen att dagens system bör behållas med tan-
ke på riksinternatens särställning och det nationella intresset av dessa
skolor. Sigtuna kommuns yttrande är av samma innebörd. Lundsbergs
skola anser i sitt yttrande att skolan bör bli förklarad som riksinternat-
skola.
Skälen för mitt förslag: Riksinternatskolorna tillkom i första hand
mot bakgrund av den ökade internationaliseringen och det därav följan-
de behovet av att ordna undervisningen på högstadie- och gymnasieni-
vån för utlandssvenskarnas barn. Eftersom det blir allt vanligare att
svenska familjer för längre eller kortare tid är utomlands på grund av
anställning, har det motivet snarast förstärkts. Riksinternatskolorna fyl-
ler emellertid också en funktion för elever från glesbygd och elever
med behov av att byta miljö av sociala eller andra skäl.
Riksinternatskolorna skall ge undervisning som motsvarar grundsko-
lans resp, gymnasieskolans. En förutsättning är också att de skall kunna
erbjuda ett brett urval av gymnasieskolans studievägar antingen vid sko-
lan eller i samarbete med någon annan skolhuvudman. För att motver-
ka isolering och främja elevernas sociala utveckling bör skolorna också
stå öppna för externatelever från t.ex. den kommun där skolan är belä-
gen.
I det tidigare sektorsbidraget till den kommunala skolverksamheten
lämnades i stort sett inga bidrag till kommunerna för elever i riksinter-
natskolor. Det nya kommunala utjämningsbidraget, som ersatt bl.a. sek-
torsbidraget tar bl.a. hänsyn till åldersstrukturen i kommunen. Skillna-
der i kostnader som föreligger i ett kommunalt perspektiv mellan män-
niskor i olika åldrar, t.ex. skolkostnader, vägs på så sätt in i utjämnings-
bidraget.
Inom ramen för det kommunala utjämningsbidraget utgår således
statsbidrag beräknat även för elever i riksinternatskolor om eleverna
har någon hemkommun, vilket de normalt har, och kommunen ifråga
får något bidrag via utjämningsbidraget, vilket den normalt får. Enligt
min mening vore det naturligt att inordna riksinternaten i det bidrags-
system som finns för fristående grundskolor och som här föreslås för
fristående gymnasieskolor. Detta kompliceras emellertid av att riksinter-
naten under alla förhållanden behöver ett resurstillskott utöver vad de
som fristående skolor skulle få från kommunerna. Orsaken är naturligt-
vis att de är internat, vilket drar särskilda kostnader för internaten, men
möjligen också för viss kringverksamhet betingad av internatformen.
Frågan är också om undervisningen vid skolorna fördyras av det skälet.
Dessutom återstår frågan om Lundsbergs skola i sammanhanget. Den
fyller i mångt och mycket samma funktion som riksinternaten, dock
utan att ha deras formella status.
Frågan är också hur långt statens engagemang skall sträcka sig. Att
staten har ett definitivt egenintresse i sin egenskap av arbetsgivare för en
del utlandsstationerade är uppenbart. Statens ansvar därutöver är inte
Prop. 1992/93:230
54
lika självklart. Det normala vid utlandsstationeringar inom näringslivet Prop. 1992/93:230
torde t.ex. vara att företagen bidrar till utbildningskostnaderna för med-
följande barn.
En lösning på frågan om bidrag till riksinternaten och Lundsbergs
skola skulle kunna sökas i linje med vad jag nyss sagt, nämligen att ifrå-
gavarande skolor inordnas bland övriga fristående skolor och att sådana
merkostnader som betingas av internatformen finansieras på annat sätt.
Detta kan ske antingen genom direkta bidrag eller genom någon form
av upphandling. Enligt min mening finns det anledning att överväga
dessa frågor ytterligare. Samtidigt har jag förståelse för riksinternatens
och Lundsbergs skolas behov av stabila förhållanden. För riksinterna-
tens del har ju dessutom bidragssystemet ändrats relativt nyligen.
Jag är därför inte beredd att nu föreslå några ändrade bidragsregler.
I dag är det Skolverket som godkänner riksinternatskolor. Sådana be-
slut har en direkt påverkan på statsfinanserna. I denna proposition före-
slår jag att regeringen i framtiden skall godkänna fristående gymnasie-
skolor. Gymnasiedelen är också den större i riksinternaten. Av dessa
skäl förordar jag att det i fortsättningen skall vara en uppgift för rege-
ringen att pröva om en skola skall godkännas som riksinternatskola.
Mitt förslag: Offentligt stöd till internationella skolor skall kun-
na ges enligt reglerna för kompletterande skolor.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Har inte kommenterat förslaget.
Skälen för mitt förslag: Undervisningen i en internationell skola base-
ras i väsentliga delar på ett annat lands läroplan, utifrån ett annat sam-
hällsperspektiv och kulturell bakgrund och sker i allmänhet på ett an-
nat språk än svenska. Resursfrågan får i detta fall prövas enligt det sys-
tem jag beskrivit i det föregående (avsnitt 5.4.2).
Fristående gymnasieskolor med internationell inriktning där under-
visningen bygger på den svenska läroplanen för gymnasieskolan bör
hänföras till gruppen fristående gymnasieskolor. I sådant fall skall re-
surser tilldelas skolan enligt det system jag beskrivit för dessa skolor (av-
snitt 5.3), dvs. via elevens hemkommun.
Utvecklingsstörda barn får enligt 9 kap. 1 § jämfört med 3 kap. 3 §
skollagen fullgöra sin skolplikt i en fristående särskola, om skolan är
55
godkänd för ändamålet. Skolverket prövar om en fristående särskola Prop. 1992/93:230
skall godkännas.
I likhet med vad som för närvarande gäller för fristående gymnasie-
skolor krävs inget godkännande för att starta och driva en fristående yr-
kessärskola.
Regeringen får enligt 6 § förordningen (1988:740) om statsbidrag till
fristående särskolor förklara huvudmannen för en fristående särskola
berättigad till statsbidrag om skolan kompletterar de landstingskommu-
nala särskolorna i något allmännyttigt avseende. Om inte särskilda skäl
föranleder något annat, krävs att skolan har bedrivit sin verksamhet i
minst tre år.
För närvarande har tio fristående särskolor förklarats berättigade till
statsbidrag för verksamheten. I underlaget för bidraget ingår endast de
elever som är berättigade till särskilda omsorger enligt lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgsla-
gen).
Min bedömning: Statsbidraget till fristående särskolor bör av-
vecklas med utgången av år 1995. Elevens hemkommun bör
därefter vara skyldig att utge ersättning för elever i fristående
särskolor.
I min anmälan till propositionen (1991/92:94) om ändrat huvudman-
naskap för särskolan och särvux m.m. uttalade jag att statsbidragen till
fristående särskolor på sikt borde avvecklas. Jag anmälde också, att jag
skulle återkomma med förslag till bestämmelser om kommuners skyl-
dighet att utge ersättning till fristående särskolor.
Riksdagen beslöt våren 1992 att lagreglera kommunernas skyldighet
att ge bidrag till fristående skolor som godkänts för fullgörande av van-
lig skolplikt (prop. 1991/92:95, bet. 1991/92:UbU22, rskr. 1991/92:346).
Jag har tidigare (avsnitt 5.3) föreslagit att liknande regler skall införas
för fristående gymnasieskolor.
Enligt min mening bör kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1996 -
dvs. vid den tidpunkt då kommunerna senast skall ha tagit över ansva-
ret för särskolan från landstingen - vara skyldiga att även utge ersätt-
ning för elever i fristående särskolor. Det särskilda bidraget till friståen-
de särskolor bör därför avvecklas med utgången av år 1995. Jag avser att
senare återkomma med förslag till lagbestämmelser om kommuns skyl-
dighet att utge ersättning till fristående särskolor.
Fram till den tidpunkt då det särskilda bidraget för fristående särsko-
lor avvecklas, bör sådana särskolor få bidrag i särskild ordning.
Statsbidrag till fristående särskolor regleras i förordningen (1988:740)
om statsbidrag till fristående särskolor. I förordningen hänvisas till den
numera upphävda förordningen (1986:188) om statsbidrag till driftkost-
56
nader för särskolan m.m. Med anledning härav anmälde jag i 1993 års
budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 9 s. 75) att förordningen om
statsbidrag för fristående särskolor skall ändras fr.o.m. den 1 juli 1993.
Enligt min mening bör nuvarande statsbidragsberättigade fristående sär-
skolor t.o.m. utgången av år 1995 få statsbidrag i ungefär oförändrad
omfattning för de elever vid skolorna som omfattas av omsorgslagen.
Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till bestämmelser i
denna del.
Prop. 1992/93:230
7.1.1 Val av skola inom den egna kommunen
Mitt förslag: När grundskoleeleverna skall fördelas på olika sko-
lor skall utgångspunkten vara elevens val av skola. Önskemål
om placering vid en viss skola skall beaktas så långt det är möj-
ligt utan att andra elevers berättigade krav på placering i en sko-
la nära hemmet åsidosätts.
En kommun skall dock inte vara skyldig att tillgodose elevers
och vårdnadshavares önskemål, om dessa är förenade med bety-
dande ekonomiska och organisatoriska svårigheter.
Arbetsgruppens förslag: Valet av skola bör få ökat genomslag när ele-
verna bereds plats på olika skolor. Eleverna skall beredas plats i huvud-
sak enligt deras val av skola.
Kommunens skyldighet att informera om valmöjligheterna inom
kommunens grundskola bör lagfästas.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget vad gäller val av skola.
Den övervägande majoriteten är även positiv till förslaget vad gäller
kommunens skyldighet att informera. Några kommuner påpekar att
förslaget innebär en onödig detaljreglering och att det ligger i kommu-
nens intresse att lämna fullödig information.
Skälen för mitt förslag: Rätten och möjligheten att välja skola är ett
viktigt instrument för att vitalisera skolan. Valet kan stimulera ett enga-
gemang för skolan hos eleverna och deras familjer samt bidra till en
större lyhördhet för deras önskemål hos skolor och kommuner. Jag an-
ser det därför vara viktigt att i skollagen ytterligare markera att valet av
skola bör få genomslag när eleverna bereds plats på olika skolor. Grun-
den för placeringen skall i första hand vara familjernas och elevernas
val, inte kommunens val.
Det normala bör vara att elever och hem gör ett aktivt val. Det kan
dock inte uteslutas att det kommer att finnas familjer, som av något skäl
inte väljer skola för sitt barn. För dessa elever och i situationer då fler
57
valt en skola än vad som kan tas emot bör kommunen med hänsyn till
berörda elevers skolväg finna den bästa samlade lösningen.
Jag anser emellertid att en kommun inte skall vara skyldig att ta hän-
syn till sådana önskemål som är förenade med väsentliga organisatoris-
ka, praktiska eller ekonomiska svårigheter att tillgodose.
Enligt min mening bör staten inte med detaljreglering försöka preci-
sera hur dessa svårigheter skall vara beskaffade för att få beaktas. Det
måste ankomma på kommunen att pröva detta från fall till fall. Liknan-
de synpunkter framfördes för övrigt av min företrädare i propositionen
om vissa skollagsfrågor m.m. (se prop. 1990/91:115 s.59).
Flera remissinstanser, framför allt handikapporganisationer, har påpe-
kat att valfriheten måste gälla alla elever, även dem med funktionshin-
der. Det får inte bli så, anför man, att det i realiteten blir just dessa ele-
ver som inte får välja skola. Jag vill med några ord särskilt beröra dessa
synpunkter.
Jag ser det som principiellt viktigt att eftersträva samma regler och
rättigheter för barn med funktionshinder som för andra. Det särskilda
stöd som en enskild elev kan behöva bör enligt min mening i de flesta
fall kunna lämnas i den skola som eleven valt. Med stöd avser jag här
såväl tekniska hjälpmedel som olika specialpedagogiska insatser. Skulle
detta dock inte vara möjligt måste kommunen kunna placera eleven vid
en skola som har sådana resurser. Självfallet är det viktigt att sådana be-
slut fattas i samförstånd med elevens vårdnadshavare. Eftersom det är
kommunens oavvisliga skyldighet att ge särskilt stöd till alla elever som
behöver det, måste kommunen ytterst ha möjlighet att även mot vård-
nadshavarens vilja placera eleven i en skola där sådant stöd kan lämnas.
En förutsättning för att elever och föräldrar skall kunna välja mellan
olika skolor är att de får information om det utbildningsutbud som
finns inom kommunen. Jag är dock inte beredd att lagstiftningsvägen
ålägga en kommun skyldighet att informera. Inför man en möjlighet till
val av skola följer av detta att det är naturligt för kommunen att infor-
mera om sin grundskola. Att lagfästa en informationsskyldighet blir
därmed överflödigt. Jag instämmer därmed i de remissinstanser som på-
pekat att arbetsgruppens förslag innebär en onödig detaljreglering.
Riksdagen har nyligen med anledning av regeringens proposition om
skolskjuts m.m. (prop. 1992/93:14, bet. 1992/93:UbU4, rskr. 1992/93:88)
fattat beslut som begränsar kommunens skyldighet i fråga om skolskjuts
och inackordering. Beslutet innebär att en kommun inte skall vara
skyldig att anordna kostnadsfri skolskjuts för en elev som valt att gå i en
annan grundskola än den som kommunen har anvisat. Kommunen är
inte heller skyldig att svara för sådana inackorderingskostnader och
andra kostnader som kan uppkomma till följd av att en elev - på grund
av valet av skola - måste bo utanför det egna hemmet.
Självklart skall kommunen även informera om vilken skyldighet
kommunen har vad gäller skolskjuts m.m. Utan sådan information kan
inte föräldrar bedöma effekten av ett visst val. Kommunen måste också
Prop. 1992/93:230
58
göra klart för hemmen var barnen kommer att beredas plats om några
särskilda önskemål inte uttalas.
I promemorian framförde arbetsgruppen att det var naturligt att kom-
munen i samband med informationen till hemmen och eleverna också
informerar om de fristående skolorna i kommunen. Några remissin-
stanser påpekar att det knappast kan vara självklart att kommunen ock-
så skall informera om andra skolalternativ än dem som har kommunen
som huvudman. För egen del delar jag arbetsgruppens uppfattning och
anser det vara både naturligt och önskvärt att kommunen även talar om
vilka fristående skolor som finns.
Prop. 1992/93:230
7.1.2 Val av skola i en annan kommun
Mitt förslag: För kommunerna bibehålls en skyldighet att i sin
grundskola, utöver elever från den egna kommunen, ta emot
dem som med hänsyn till sina personliga förhållanden har sär-
skilda skäl att få gå i en annan kommuns grundskola.
En bestämmelse införs som innebär att en kommun har rätt
att även i andra fall ta emot en elev från en annan kommun och
att hemkommunen, om kommunerna inte kommer överens om
ersättningen, skall vara skyldig att betala det belopp som utgår
för elever i fristående skolor.
Vidare ges en elev, som flyttat och som bara har en årskurs
kvar i grundskolan, en obetingad rätt att gå igenom även den
årskursen i den gamla hemkommunen. I sådant fall skall hem-
kommunen vara skyldig att utge ersättning för elevens utbild-
ning.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Ar-
betsgruppen talar dock om mottagande av elever i första och andra
hand. För att markera skillnaden i tyngd mellan intagning i första hand
respektive i andra hand bör begreppet särskilda skäl för förstahandsele-
ver ersättas med synnerliga skäl.
Remissinstanserna: Remissbilden är splittrad. Åtskilliga remissinstan-
ser är positiva till förslaget om andrahandselever, men anser den före-
slagna ersättningen för hög. Skolverket anser inte att den föreslagna änd-
ringen från särskilda skäl till synnerliga skäl är motiverad eftersom den
i allt väsentligt överensstämmer med den praxis som Skolväsendets
överklagandenämnd tillämpar vid prövning av om särskilda skäl förelig-
ger för skolgång i annan kommun än hemkommunen. Flera kommu-
ner, bl.a. Sundsvall, anser att förslaget gynnar stora kommuner på små
kommuners bekostnad. Lunds kommun anser att den nuvarande rätten
att på grund av särskilda skäl få gå i en annan kommuns grundskola
och rätten att slippa byta skola inför sista läsåret är tillräcklig och av-
styrker förslaget om andrahandselever.
Skälen för mitt förslag: Hittills har en kommun varit skyldig att i viss
omfattning i sin grundskola ta emot även andra elever än de som hör
59
hemma i kommunen. Det gäller elever, som med hänsyn till sina per-
sonliga förhållanden, har särskilda skäl att få gå i en annan kommuns
grundskola. Till sådana särskilda skäl räknas bl.a. mobbning och andra
allvarliga konfliktsituationer. Den mottagande kommunen avgör om
det föreligger särskilda skäl eller inte. Om kommunen beslutar att inte
ta emot en elev från en annan kommun, far beslutet överklagas av ele-
ven eller företrädare för denne hos Skolväsendets överklagandenämnd.
Däremot kan inte den mottagande kommunens beslut om vid vilken
skola eleven skall placeras överklagas till nämnden. Vidare har den
mottagande kommunen rätt till full ersättning för sina kostnader från
elevens hemkommun.
Någon ändring av dessa bestämmelser föreslås inte.
Jag anser emellertid att även elever som inte kan åberopa särskilda
skäl för skolgång i annan kommun skall ha möjlighet att fullgöra skol-
plikten i en annan kommun än hemkommunen. Det är också princi-
piellt viktigt att hemmen har denna rätt för barn i grundskolan, utan att
behöva redovisa eller bevisa särskilda skäl vare sig till avlämnande eller
mottagande skola. Jag föreslår därför att en kommun, som i mån av
plats, har möjlighet att ta emot elever från en annan kommun, skall ha
rätt till ersättning från dessa elevers hemkommuner. Den garanterade
ersättningen bör dock sättas lägre än den som utgår för elever som kom-
munen är skyldig att ta emot. Enligt min mening bör ersättningen, om
kommunerna inte kan enas om annat, vara densamma som utgår för
elever i fristående skolor. Detta ser jag som en reglering i de fall man
inte kan enas. I normalfallet utgår jag från att kommunerna kommer
överens om ersättningen.
Styrelsen för utbildningen i den mottagande kommunen bestämmer
vilka regler som skall gälla för mottagande av elever i andra hand. Be-
slut om mottagande av sådana elever skall inte kunna överklagas.
Jag är medveten om att det i de flesta fall endast kommer att röra sig
om ett begränsat antal elever som har intresse av eller kan komma ifrå-
ga för andrahandsantagning. I de allra flesta fall när det handlar om
t.ex. boende nära kommungränsen, torde dessutom dessa lösas genom
samverkan. Men även om de återstående fallen är ytterst få, torde rätten
att välja vara viktig för de enskilda elever som t.ex. kommit på kant
med sin lärare eller av något annat skäl önskar byta skola. Grundskolan
är dessutom en obligatorisk skolform och det är rimligt att obligatoriet
kopplas till en ökad frihet för elever och hem att välja skola. Förslaget
om mottagande av elever i andra hand innebär en möjlighet till skol-
gång i en annan kommun och för den mottagande kommunen rätt till
en reducerad ersättning.
Enligt nuvarande lagstiftning har en elev som flyttat från kommunen
rätt att gå kvar i den gamla hemkommunen återstående del av läsåret.
Att byta skola inför det sista året i grundskolan kan i många fall vara
mycket olämpligt för eleven. Jag anser därför att skollagen bör ändras
så att en elev, som efter det läsår då han flyttat bara har en årskurs kvar
i grundskolan, har en obetingad rätt att gå igenom även den årskursen i
Prop. 1992/93:230
60
den gamla hemkommunen. Kommunen har därvid rätt till ersättning Prop. 1992/93:230
för sina faktiska kostnader för elevens utbildning. En sådan utvidgad
rätt att gå kvar står också i bättre samklang med bestämmelserna för
gymnasieskolan. Enligt dessa får en elev alltid fullfölja gymnasieutbild-
ningen där han börjat (5 kap. 16 § skollagen).
7.2.1 Nuvarande bestämmelser
Bestämmelser om särskolan finns i huvudsak i 6 kap. skollagen.
Utbildningen i särskolan syftar till att ge utvecklingsstörda barn och
ungdomar en till varje elevs förutsättningar anpassad utbildning som så
långt det är möjligt motsvarar den som ges i grundskolan och gymnasie-
skolan.
Kommunerna är huvudmän för särskolan. Landsting kan emellertid
t.o.m. utgången av år 1995 också vara huvudmän.
Särskolan omfattar obligatorisk särskola och frivillig särskola. Den
obligatoriska särskolan är indelad i grundsärskola och träningsskola.
Den frivilliga särskolan är indelad i yrkesutbildning, yrkesträning och
verksamhetsträning. Styrelsen för särskolan i elevens hemkommun be-
slutar om en elev skall tas emot i särskola.
Den obligatoriska särskolan är nioårig med rätt för eleverna till ett
frivilligt tionde skolår. Övergångsvis gäller dock tioårig skolplikt för de
elever som läsåret 1993/94 börjar i årskurs 8 eller högre årskurs. Den
frivilliga särskolan är fyraårig.
För var och en som enligt skollagen har rätt att gå i särskola skall
hemkommunen sörja för att sådan utbildning kommer till stånd. Med
hemkommun avses hemlandstingen intill dess att kommunen tagit över
ansvaret för särskolan. Sådan skyldighet skall fullgöras genom att hem-
kommunen anordnar särskola eller kommer överens med någon annan
kommun genom samverkansavtal att denna tar emot elever vars särsko-
leutbildning hemkommunen har att sörja för. Någon reglering i skolla-
gen om ersättning mellan samverkande kommuner har inte ansetts nöd-
vändig.
Kommunerna skall eftersträva att erbjuda eleverna plats i skolor så att
de får så kort skolväg som möjligt. Vårdnadshavares önskemål om att
deras barn skall tas emot vid en viss skola inom kommunen med sär-
skoleutbildning skall beaktas så långt det är möjligt med hänsyn till
andra elevers berättigade krav på kort skolväg.
Elevens hemkommun är skyldig att anordna kostnadsfri skolskjuts för
elever i sin särskola om det behövs med hänsyn till färdvägens längd,
trafikförhållandena, elevens handikapp eller någon annan särskild om-
ständighet. Motsvarande skyldighet gäller för en kommun som genom
samverkansavtal i sin särskola tar emot elever från annan kommun.
Den mottagande kommunens rätt till ersättning för skolskjutskostnader
61
regleras inte i skollagen. Detta förutsätts kommunerna komma överens Prop. 1992/93:230
om i samverkansavtal.
Varje kommun, som anordnar särskola, är skyldig att så långt det är
möjligt organisera särskolan så att ingen elev blir tvungen att bo utanför
det egna hemmet på grund av skolgången. Hänsyn skall också tas till att
det finns för eleven ändamålsenliga kommunikationer.
I omsorgslagen finns föreskrifter om särskilda omsorger i form av bo-
ende i familjehem eller elevhem för barn och ungdomar som behöver
bo utanför föräldrahemmet.
Regeringen har nyligen i propositionen (1992/93:159) om stöd och
service till vissa funktionshindrade föreslagit att en ny rättighetslag för
personer med svåra funktionshinder införs. Den nya lagen, som föreslås
träda i kraft den 1 januari 1994, skall bl.a. ersätta omsorgslagen. Enligt
förslaget skall kommunerna vara huvudmän för samtliga former av stöd
och service med undantag för rådgivning och annat personligt stöd, vil-
ket blir en uppgift för landstinget.
7.2.2 Val av särskola
Mitt förslag: När särskoleeleverna skall fördelas på olika skolor
skall utgångspunkten vara elevernas val av skola. Önskemål om
placering vid en viss skola skall beaktas så långt det är möjligt
med hänsyn till andra elevers berättigade krav på att få så kort
skolväg som möjligt. En kommun skall dock inte vara skyldig
att tillgodose elevers och vårdnadshavares önskemål, om dessa
är förenade med betydande ekonomiska och organisatoriska svå-
righeter.
En kommun som utan samverkansavtal tar emot en elev från
en annan kommun har rätt till ersättning från elevens hemkom-
mun. Om kommunerna inte kommer överens om ersättningens
storlek, skall hemkommunen utge en minimiersättning som be-
stäms av regeringen.
Kommunens skyldighet att sörja för kostnadsfri skolskjuts
skall inte omfatta sådana elever som väljer att gå i en annan
kommunal särskola än den som kommunen eller samverkans-
kommunen har erbjudit.
Arbetsgruppens förslag: Föreslår ingen rätt för särskoleelever att välja
särskola utanför hemkommunen eller samverkanskommunen. Överens-
stämmer i övrigt i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över dessa för-
slag tillstyrker flertalet kommuner. Däremot avstyrker Barnmiljörådet,
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn, ungdomar och vuxna (FUB), Riksföreningen Autism, Synskadades
riksförbund (SRF), Handikappförbunden (HCK) samt Tjänstemännens
centralorganisation (TCO). De anser att särskolans elever skall ges sam-
ma möjligheter att välja särskola som grundskolans elever. I stort sett
62
samma remissinstanser är kritiska till förslaget att slopa kommunernas
skyldighet att svara för skolskjutskostnaderna, om eleven väljer en an-
nan skola än den som eleven normalt skulle ha placerats vid.
Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslöt våren 1992 dels att särskolan
som skolform skall behållas, dels att kommunerna senast den 1 januari
1996 skall ta över ansvaret för särskolan från landstingen (prop.
1991/92:94, bet. 1991/92:UbU21 och 28, rskr. 1991/92:285). Beslutet att
behålla särskolan som skolform innebär att barn och ungdomar som in-
te kan gå i grundskolan och gymnasieskolan på grund av sin utveck-
lingsstörning skall tas emot i särskolan. I det här sammanhanget tar jag
således inte upp frågan om elevens och vårdnadshavares rätt att välja
skolform, t.ex. grundskola eller särskola. Jag har däremot - i enlighet
med riksdagens uttalande i nyss nämnda proposition - tillsatt en arbets-
grupp hösten 1992 med uppgift att följa utvecklingen vad gäller föräld-
rars och skolans samverkan vid val av skolform. I arbetsgruppen ingår
företrädare för såväl särskolan som för föräldra- och handikapporgani-
sationer.
Som tidigare redovisats (avsnitt 7.2.1) syftar utbildningen i särskolan
till att ge utvecklingsstörda barn och ungdomar en utbildning anpassad
till varje elevs förutsättningar och behov.
Särskolans elever utgör en mycket heterogen grupp. Graden av ut-
vecklingsstörning varierar kraftigt mellan eleverna. De uppvisar också
mycket stora variationer i begåvning, förutsättningar och behov. Många
elever har förutom sin utvecklingsstörning ett eller flera tilläggshandi-
kapp. Antalet elever med likartade funktionshinder är vanligtvis så små
att flertalet kommuner, med undantag för de allra största, knappast kan
anordna särskola för samtliga elevgrupper. I många små kommuner an-
ordnas dessutom bara en särskoleklass. Vidare vänder sig många särsko-
lor till en avgränsad elevgrupp (t.ex. barn och ungdomar med autism el-
ler autismliknande tillstånd) eller också anordar de endast en viss typ av
utbildning, t.ex. grundsärskola, träningsskola eller yrkesutbildning av
något slag. För att eleverna skall ha tillgång till ett differentierat utbud
krävs således att kommunerna samarbetar om särskoleutbildning.
Enligt min mening bör särskolans elever i så stor utsträckning som
möjligt - i likhet med vad som föreslås gälla för grundskolans elever -
ges möjlighet att välja särskola. Som en förutsättning för att elever och
vårdnadshavare skall kunna välja särskola gäller att de fått information
om det utbildningsutbud som finns i kommunen, dvs. vid vilka skolor
särskoleutbildning anordnas samt vilken eller vilka elevkategorier re-
spektive skola vänder sig till.
Som jag har anfört i det föregående (avsnitt 7.1.1) är jag emellertid in-
te beredd att förorda att lagstiftningsvägen ålägga en kommun skyldig-
het att informera om sitt skolväsende. I stället utgår jag från att det
kommer att bli naturligt för alla kommuner att informera om olika ut-
bildningsalternativ. Om en kommun inte själv anordnar särskola eller
visst slag av särskoleutbildning, bör det givetvis av informationen fram-
gå med vilken kommun samverkansavtal slutits om sådan utbildning.
Prop. 1992/93:230
63
Utgångspunkten för placering vid särskola i hemkommunen eller -
om hemkommunen inte själv anordnar särskola - i samverkanskommu-
nen bör således vara valet av skola. De elever som inte aktivt väljer nå-
gon särskild skola skall placeras så att de får så kort skolväg som möj-
ligt. Om fler väljer en viss skola än vad som kan tas emot i den, bör
kommunen söka finna den bästa samlade lösningen för alla elever.
Självklart måste hänsyn härvid tas till elevens förutsättningar och be-
hov. Eleven kan därför komma att placeras i en särskola som inte är
den närmast belägna särskolan, men den närmast belägna som kan till-
godose elevens behov.
Jag är väl medveten om att mina förslag vad gäller rätten att välja sär-
skola endast kommer ett begränsat antal elever tillgodo. Det finns flera
anledningar härtill. Bl.a. finns särskola i knappt hälften av landets kom-
muner. Dessutom anordnar många små kommuner särskoleundervis-
ning endast vid en skola. Vidare vänder sig många särskolor till en be-
gränsad elevgrupp, dvs. elever med likartade funktionshinder. En sär-
skola som specialiserat sig på en viss elevgrupp, t.ex. grundsärskolans
elever, bör därför inte vara skyldig att ta emot en elev som - enligt sko-
lans uppfattning - inte kan tillgodogöra sig den undervisningen. Många
elever kommer således inte att få någon reell möjlighet att välja särsko-
la.
Som jag tidigare redovisat är särskolans elevgrupp mycket heterogen.
En kommun bör därför inte ha skyldighet att tillgodose elevers och
vårdnadshavares önskemål, om dessa är förenade med betydande orga-
nisatoriska, praktiska och ekonomiska svårigheter. Enligt min mening
är det t.ex. inte rimligt att föreskriva att en kommun skall anordna sär-
skoleundervisning vid samtliga skolenheter i kommunen. En sådan åt-
gärd skulle medföra dels orimligt höga kostnader för kommunen, dels
att särskolepersonalen splittras på ett antal skolor med risk för att kvali-
teten i särskoleundervisningen försämras. Enligt min mening bör kvali-
tetsaspekten alltid väga tungt vid beslut om placering av elev vid viss
skola med särskoleundervisning.
För att en kommun inte skall kunna vägra att tillgodose vårdnadsha-
vares önskemål enbart på grund av höga skolskjutskostnader, föreslår
jag att bestämmelsen i skollagen om kostnadsfri skolskjuts ändras. I lik-
het med vad riksdagen nyligen har beslutat (prop. 1992/93:14, bet.
1992/93:UbU4, rskr. 1992/93:88) om skolskjuts för grundskolans elever,
bör det inte finnas någon tvingande skyldighet för kommunen att svara
för skolskjutskostnaderna om vårdnadshavaren väljer en annan särskola
än den som kommunen eller samverkanskommunen normalt skulle ha
erbjudit. För att åstadkomma så stor valfrihet som möjligt, vill jag dock
understryka vikten av att kommunerna har en generös syn på frågan
om skolskjutsersättning även då vårdnadshavarna väljer en annan sär-
skola än den kommunen erbjuder. Självfallet måste den skola som
kommunen erbjuder kunna ge utbildning som är anpassad till elevens
förutsättningar och behov. Kommunen skall t.ex. inte kunna erbjuda en
Prop. 1992/93:230
64
elev som bedöms kunna tillgodogöra sig grundsärskolans undervisning Prop. 1992/93:230
en plats i en närbelägen träningsskola.
För närvarande regleras inte en samverkanskommuns rätt till ersätt-
ning från elevens hemkommun. Jag finner inte skäl att nu föreslå en så-
dan reglering. Kommunerna förutsätts komma överens om ersättning-
ens storlek i samverkansavtal.
På samma sätt som jag föreslår för grundskoleelever bör en elev i vissa
fall kunna tas emot i en särskola i annan kommun än hemkommunen
respektive samverkanskommunen och den mottagande kommunen bör
få ersättning från elevens hemkommun. Det är den mottagande kom-
munen som beslutar om eleven skall tas emot. Om kommunerna inte
kommer överens om ersättningen, bör hemkommunen vara skyldig att
betala ett schablonbelopp som bestäms av regeringen.
Elevernas möjlighet att välja studieväg i en annan kommun
Min bedömning: Något skäl att ändra gällande bestämmelser av-
seende möjligheterna att välja studieväg i annan kommun finns
för närvarande inte.
Arbetsgruppens förslag: Rätten att bli behandlad som jämställd med
sökande från den kommun som erbjuder utbildningen bibehålls för den
som saknar studievägen i hemkommunen och för dem som har starka
personliga skäl att få gå i gymnasieskolan i den kommun dit de sökt.
Därutöver skall en elev kunna välja att gå i en annan kommuns gymna-
sieskola, även om studievägen erbjuds av hemkommunen. Eleven får
då tas emot i mån av plats i den andra kommunen. Denna elev tas emot
i andra hand. Den mottagande kommunen har rätt till ersättning från
elevens hemkommun. Ersättningen skall, om kommunerna inte kom-
mer överens om annat, utgå med samma belopp som skulle utgått om
eleven gått motsvarande utbildning i en fristående skola.
Motsvarande gäller för utbildningar som anordnas av ett landsting.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är emot förslaget. Kom-
munförbundet anför att förslaget medför risk för hårt sökandetryck på
de större kommunernas mer centralt belägna skolor. Förortskommu-
nema kan då komma att få en betydande elevkostnadsökning genom att
det dels uppstår vakanser i egna skolor, dels medför ett ökat antal inter-
kommunala ersättningar. Vissa mindre kommuners satsningar på att er-
bjuda gymnasieutbildning kan helt komma att äventyras. Några kom-
muner samt Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att förslaget kan
för små kommuner och kommuner i Norrlands inland innebära att de
får mycket svårt att bygga upp en gymnasieskola, eftersom eleverna sö-
ker sig till den stora grannkommunen eller till kusttrakterna i Norr-
land.
65
Skolverket, Landstingsförbundet och några kommuner har godtagit för-
slaget. Landstingsförbundet har dock påpekat att den ökade friheten för
eleverna kan inkräkta på kommunernas möjlighet att styra sina utbild-
ningskostnader.
Skälen för min bedömning: Jag anser för närvarande att det inte finns
skäl att göra någon ändring i gällande bestämmelser såvitt gäller kom-
munernas skyldigheter att ta emot elever i gymnasieskolan. Jag har här-
vid beaktat att ett flertal kommuner befarar att det skulle innebära svå-
righeter vid uppbyggnaden av den nya gymnasieskolan, om eleverna
kan välja en annan kommuns gymnasieskola trots att hemkommunen
erbjuder utbildningen. Det finns inte heller något i nuvarande bestäm-
melser som hindrar en kommun att, vid sidan av sådana ungdomar som
kommunen är skyldig att ta emot, i andra hand ta emot även andra ele-
ver från andra kommuner. Anordnarkommunen har dock i sådant fall
inte någon rätt att få ersättning för sina kostnader utan kommunerna
får här komma överens om ersättningen.
Gällande regler medför en tämligen vidsträckt rätt att bli mottagen i
en annan kommun som förstahandselev. Eleverna har idag möjlighet
att söka till alla typer av utbildningar. När det gäller utbildningar som
hemkommunen inte erbjuder kan eleven dessutom söka den på alla
ställen i landet där den anordnas. Inför en successiv övergång till en
kursutformad gymnasieskola anser jag det mindre lämpligt att nu införa
ett system där kommunerna blir skyldiga att ta emot andra elever i
gymnasieskolan än de som skall tas emot i första hand.
Jag ser också, som påpekats i inledningen, en viss skillnad mellan be-
hovet av valfrihet inom grundskolan respektive gymnasieskolan. I den
obligatoriska skolan, där såväl rättigheter som skyldigheter och utform-
ning är relativt sett mer reglerade, har rätten att välja en annan skola -
även om den erbjuder motsvarande utbildning - ett stort värde. I gym-
nasieskolan handlar behovet av valfrihet och mångfald snarare om att
kunna erbjuda ett brett och varierat utbud av utbildningsvägar och stu-
diekombinationer.
Min bedömning: Någon lagreglering med krav på ett minsta an-
tal elever för godkännande av en fristående skola på grundskole-
nivå bör inte införas.
En allsidig bedömning av kvalitetskrav såväl i fråga om socia-
la som andra aspekter på skolverksamhet bör utgöra grunderna
för ett beslut om godkännande. I en sådan bedömning kan ock-
så skolans storlek vägas in.
Prop. 1992/93:230
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min.
66
Remissinstanserna: Har inte haft något att erinra.
Skälen för min bedömning: Enligt 9 kap. 2 § skollagen skall en fristå-
ende skola godkännas som skola där vanlig skolplikt får fullgöras, ”om
skolans utbildning ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå
väsentligen svarar mot de kunskaper och färdigheter som grundskolan
förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans
allmänna mål. Härvid skall särskilt beaktas de krav som anges i 1 kap. 2
§ andra och tredje styckena.” I 1 kap. 2 § skollagen anges att utbild-
ningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt i samarbete
med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande
människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till
elever med särskilda behov. Vidare skall verksamheten i skolan utfor-
mas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar.
Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje män-
niskas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.
Vad som menas med en fristående skola har betydelse när det gäller
att ta ställning till om en sådan skola skall godkännas för skolpliktens
fullgörande. Det finns anledning att i detta sammanhang något beröra
vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ett godkännande
inte skall vägras redan på den grunden att det inte rör sig om en skola.
I propositionen om ny skollag m.m. (prop. 1985/86:10 del A s. 29)
erinrades om att bestämmelser om fristående skolor hade införts i den
dåvarande skollagen den 1 juli 1983. I skollagspropositionen återgavs
därvid följande uttalande beträffande betydelsen av ordet skola i begrep-
pet fristående skola:
”1 själva ordet skola ligger att det är fråga om verksamhet för under-
visning av elever i grupp. Verksamheten måste vara inställd på viss var-
aktighet och får inte vara av bara tillfällig karaktär. Den måste vara in-
riktad på gruppundervisning men behöver inte nödvändigtvis genomgå-
ende och vid varje tidpunkt bedrivas på detta sätt.
Undervisning som någon anordnar enbart för barn som står under
hans eller hennes vårdnad kan inte räknas som skola. Det måste vara
fråga om verksamhet som innebär att anordnaren gentemot utomståen-
de atar sig att tillhandahålla undervisning.
Kraven för att en fristående skola skall kunna godkännas för skolplik-
tens fullgörande är så pass stora, att frågan om gränsdragningen mellan
skola och icke-skola knappast behöver ställas pa sin spets. Det som inte
är skola torde inte uppfylla de andra krav som ställs för godkännande.”
Det finns således idag inte någon absolut lägsta gräns för hur många
elever det måste vara i en skola för att den skall kunna godkännas som
fristående skola. Nyss redovisade, i propositioner gjorda uttalanden
kring frågor om gränsdragningen enskild undervisning-fristående skola
samt de uttalanden som gjordes i propositionen (prop. 1991/92:95) om
valfrihet och fristående skolor, ger dock en viss vägledning vid bedöm-
ningen.
I samband med remissbehandlingen av betänkandet Fristående skolor
- Bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) har synpunkter dock fram-
kommit att ett lägsta elevantal för att få kallas skola bör fastslås.
Det är naturligtvis möjligt att ange att ett visst elevunderlag krävs för
att en skola skall godkännas och därmed medges offentligt bidrag. Det
medför dock vissa svårigheter. Om ett lägsta antal elever anges för god-
Prop. 1992/93:230
67
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 230
kännande måste det alltid finnas möjligheter till avvikelser, t.ex. för an-
ordnandet av en skola i glesbygd, i ett uppbyggnadsskede av en skola,
vid tillfällig nedgång av elevantalet. Till detta kommer att en skola kan
bestå av t.ex. endast årskurserna 1-3 i grundskolan medan en annan
kan omfatta alla årskurserna. Det är då inte rimligt att samma minsta
elevantal skall krävas för att skolan skall godkännas och därmed erhålla
offentligt bidrag.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att ett ”minsta antal ele-
ver” inte skall anges i lagtexten för godkännande av en fristående skola.
Jag anser att en allsidig bedömning av kvalitetskrav såväl i fråga om un-
dervisning som i fråga om sociala och andra aspekter på skolverksamhet
bör utgöra grunderna för ett beslut om godkännande. Därtill kommer
en bedömning av skolverksamhetens ”varaktighet” och förmåga att
överleva på sikt. Detta innebär t.ex. att det inte kan vara fråga om en
”skola” när undervisning ges i huvudsak till egna barn och där skol-
verksamheten upphör när de egna barnen inte längre har behov av un-
dervisning. Vid en ansökan om godkännande är det självklart att en
ekonomisk planering redovisas. En skola med alltför få elever torde in-
te ge underlag för en ekonomisk stabilitet i verksamheten.
När det gäller fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever har
det inte ansetts nödvändigt med ett formellt krav på godkännande. Rät-
ten att starta och driva en sådan skola är en del av näringsfriheten.
Först när en skola vill ha ekonomiskt stöd av staten ställs vissa krav. Jag
har i det föregående (avsnitt 5) redovisat vilka krav som jag anser bör
ställas på en skola för att den skall kunna få offentligt stöd.
Mitt förslag: Utbildningen i fristående skolor godkända för ele-
ver med skolplikt skall enbart stå under tillsyn av Statens skol-
verk. Bestämmelsen om att kommunen svarar för den omedel-
bara tillsynen över sådan utbildning upphävs.
Utbildningen i fristående gymnasieskolor som får offentligt
stöd skall stå under tillsyn av Statens skolverk. Fristående gym-
nasieskolor som får statligt stöd skall vara skyldiga att delta i
den uppföljning och utvärdering av skolväsendet som genom-
förs av Skolverket.
Prop. 1992/93:230
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen har endast behandlat tillsynen
över fristående skolor över grundskolenivån. Arbetsgruppen föreslår att
Skolverket skall ansvara för uppföljning och utvärdering av själva ut-
bildningen. Kommunernas tillsynsansvar bör däremot endast gälla såda-
na fysiska förhållanden, som inte ingår i andra myndigheters ansvars-
område.
68
Remissinstanserna: Skolverket anser att kommunerna skall ha den
omedelbara tillsynen över utbildningen i de skolor som arbetsgruppen
kallade ”motsvarande skolor” (fristående gymnasieskolor).
Skälen för mitt forslag: En kommun skall se till att elever i dess
grundskola och särskola fullgör sin skolgång. Kommunen skall också se
till att skolpliktiga barn, som är bosatta i kommunen men inte går i
dess grundskola eller särskola, på något sätt får föreskriven utbildning.
När en skolpliktig elev börjar eller slutar vid en fristående skola skall
huvudmannen för skolan snarast lämna uppgift om detta till elevens
hemkommun. Om en skolpliktig elev som går i en fristående skola är
frånvarande i stor utsträckning utan giltig orsak skall huvudmannen för
skolan anmäla förhållandet till barnets hemkommun. Kommunen skall
då pröva om barnet skall åläggas skolgång i det offentliga skolväsendet.
Uppgifter om eleverna måste också lämnas av den fristående skolan till
hemkommunen för att kommunen skall kunna tilldela skolan medel
enligt 9 kap. 6 § skollagen.
Fristående skolor står i fråga om sin utbildning för skolpliktiga elever
under tillsyn av Skolverket och skolorna är skyldiga att delta i den upp-
följning och utvärdering av skolväsendet som genomförs av Skolverket.
Den omedelbara tillsynen över utbildningen ankommer på den styrelse
som finns för grundskolan, samt i vissa fall den styrelse som ansvarar
för särskolan eller specialskolan för den kommun där skolan är belä-
gen.
Enligt vad jag erfarit råder det delade meningar om vad kommunens
tillsyn över de fristående skolornas utbildning innebär. Tillsynen över
att utbildningen i en fristående skola uppfyller de krav som skollagen
anger för att en skola skall kunna godkännas för elever som har skol-
plikt bör, enligt min mening, helt och hållet ankomma på Skolverket.
Verksamheten i en fristående skola bedrivs ofta utifrån andra pedagogis-
ka eller konfessionella utgångspunkter än i den kommunala skolan. Be-
dömningen bör ske på ett likartat sätt i hela landet. Kommunen bör in-
te heller ha någon tillsyn över fristående skolors ekonomiska förhållan-
den. Bestämmelsen i skollagen om kommunens omedelbara tillsyn över
utbildningen i en fristående skola bör därför upphävas.
Detta innebär inte att kommunerna inte kommer att ha någon tillsyn
över verksamheten i fristående skolor. Kommunen har på grund av oli-
ka bestämmelser att utöva tillsyn över den verksamhet som bedrivs i
kommunen.
Skyldigheten för kommunen att se till att alla som har skolplikt full-
gör den antingen inom det offentliga skolväsendet eller i någon god-
känd fristående skola bör däremot bibehållas.
Den kontinuerliga tillsynen över skolorna torde främst komma att ut-
övas genom Skolverkets fältorganisation. Även om kommunerna inte
längre har något tillsynsansvar för utbildningen är det självklart att en
kommun som får reda på missförhållanden i en fristående skola påtalar
detta för Skolverket.
Prop. 1992/93:230
69
Utbildningen i fristående gymnasieskolor som får offentligt stöd bör
på motsvarande sätt stå under Skolverkets tillsyn. Vidare bör dessa sko-
lor, i likhet med vad som gäller fristående skolor godkända för vanlig
skolplikt, vara skyldiga att delta i den uppföljning och utvärdering som
genomförs av Skolverket. Bestämmelser om detta bör tas in i skollagen.
Mitt förslag: Kommunernas skyldighet att betala ersättning för
dagliga resor mellan skolan och bostaden begränsas, om ersätt-
ningen ges kontant, till högst 1/30 av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för varje hel kalendermånad
som eleven har behov av resor. Detta medför en ändring i lagen
(1991:1110) om kommunernas skyldighet att svara för vissa
elevresor.
Prop. 1992/93:230
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget
är flertalet positiva. Några instanser anser dock att frågan är en kommu-
nal angelägenhet och att den inte skall regleras i lag.
Skälen för mitt förslag: Kommunerna har i dag ansvaret för dagliga
resor mellan bostaden och skolan för elever som har rätt till studiehjälp
under förutsättning att färdvägen är minst sex kilometer. Jag anser inte
att det finns någon anledning att ändra denna gräns för rätt till ersätt-
ning. Det finns, med undantag för resor med flyg, inte några begräns-
ningar när det gäller kommunernas skyldigheter att betala ersättning för
dagliga resor mellan bostaden och skolan. Jag anser att det bör införas
en begränsning härvidlag. Hemkommunens skyldighet att betala bör be-
gränsas till ett rimligt belopp. Härvid har jag stannat för ett belopp som,
om ersättning ges kontant, korresponderar med det lägsta beloppet som
kommunen är skyldig att betala till stöd till elever som har behov av in-
ackordering. Detta belopp utgör 1/30 av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för varje hel kalendermånad som ele-
ven har behov av resor mellan bostaden och skolan. Denna begränsning
bör således införas i lagen om kommunernas skyldighet att svara för vis-
sa elevresor. Det finns dock inget som hindrar en kommun att betala
högre ersättning. Kommunen skall även kunna välja att ge stödet på an-
nat sätt, t.ex. i form av busskort.
I propositionen (prop. 1992/93:159) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade har regeringen lagt fram förslag till en rättighetslag för
personer med svåra funktionshinder. Med anledning av förslaget före-
70
slår jag vissa ändringar i 1 kap. 5, 8 och 16 §§, 3 kap. 3 §, 4 kap. 7 §, 6
kap. 1, 6 och 7 §§, 7 kap. 6 §, 9 kap. 3 och 8 a §, 10 kap. 5 §, 12 kap. 1
och 5 §§, 14 kap. 2-4 §§ och rubriken till 12 kap. skollagen (1985:1100)
samt i punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1107) om
ändring i skollagen och punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:598) om ändring i skollagen. Ändringarna innebär i huvudsak att
skollagens terminologi anpassas till förslaget till lag om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Jag föreslår också ett förtydligande i 4 kap. 11 § skollagen av vilka be-
slut enligt 4 kap. 8 § som får överklagas samt en redaktionell ändring i
14 kap. 5 § skollagen.
Jag föreslår vidare att 5 kap. 33 § skollagen skall ändras så att det
framgår att det är kommunen som bestämmer om stödet till elever som
behöver inackorderas till följd av skolgången skall ges kontant eller på
annat lämpligt sätt.
Jag föreslår när det gäller skollagen (1985:1100) att ändringarna i 5, 9
och 10 kap. skall, med de undantag som jag skall redovisa, träda i kraft
den 1 juli 1993. I övrigt skall ändringarna träda i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas på undervisning som äger rum efter den 1 juli 1994.
För fristående skolor som före ikraftträdandet ansökt om att bli god-
kända för vanlig skolplikt bör de nya bestämmelserna inte gälla i sin
helhet från den 1 juli 1993. Vissa undantag bör göras från bestämmel-
sen om att ansökan skall ha gjorts senast den 1 augusti året innan bi-
dragsåret börjar. Det är rimligt att skolor som blivit godkända före
ikraftträdandet får rätt till bidrag för det bidragsår som börjar den 1 juli
1993.
När det gäller förändringarna för fristående skolor över grundskoleni-
vå bör regelsystemet tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993. En fristående
skola som efter den 1 juli 1993 ansöker om att bli förklarad berättigad
till offentligt stöd skall ha kommit in med ansökan före den 1 augusti
1993 för att komma ifråga som bidragsberättigad för bidragsåret
1994/95. En fristående skola som idag är ställd under statlig tillsyn be-
höver inte ansöka på nytt om att bli förklarad som bidragsberättigad.
Dessa skolor föreslår jag att regeringen, efter förslag av Skolverket, skall
få bedöma om skolan skall tillhöra kategorin fristående gymnasieskolor
eller kompletterande skolor. De skolor som då bedöms uppfylla kraven
för att bli förklarade som bidragsberättigade fristående gymnasieskolor
skall regeringen avge en sådan förklaring för. Bidrag från elevernas
hemkommuner skall inte utgå förrän från och med budgetåret 1994/95.
Detta bör framgå av övergångsbestämmelserna till lagen. Detta innebär
att det nuvarande bidragssystemet behålls under budgetåret 1993/94. De
fristående skolor som idag har statsbidrag eller enbart är ställda under
statlig tillsyn och som inte bedöms uppfylla förutsättningarna för bidrag
Prop. 1992/93:230
71
enligt de förslag jag har redovisat (avsnitt 5) bör, under en övergångspe- Prop. 1992/93:230
riod, få behålla det statliga stödet. Övergångsperioden bör vara tre år.
Jag föreslår att ändringen i lagen (1991:1110) om kommunernas skyl-
dighet att svara för vissa elevresor skall träda i kraft den 1 juli 1993.
Vidare föreslår jag att lagen om entreprenadförhållanden inom skolan
skall träda i kraft den 1 januari 1994.
I enlighet med vad jag har anfört har inom Utbildningsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen om ändring i skollagen (1985:1100),
2. lag om ändring i lagen (1991:1110) om kommunernas skyldighet
att svara för vissa elevresor,
3. lag om entreprenadförhållanden inom skolan.
Lagförslaget under 3 har granskats av Lagrådet.
Förslaget har betecknats lag om ändring i lagen om ändring i skollagen
på grund av att ett förslag om ändring i skollagen redan har lämnats till
riksdagen i propositionen (1992/93:158) om skolans internationaliser-
ing. I den propositionen föreslås ändringar i 5 kap. 5 och 13 §§.
I den allmänna motiveringen, avsnitt 8.4, har behandlats vissa förslag
till terminologiska ändringar i skollagen som är föranledda av regering-
ens förslag i propositionen (1992/93:159) om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Dessa bestämmelser kommenteras inte i specialmo-
tiveringen.
4 kap. Grundskolan
6 §
Varje kommun är skyldig att vid utformningen av sin grundskoleverk-
samhet beakta vad som för eleverna är ändamålsenligt ur kommunika-
tionssynpunkt.
Ingen kommun får organisera sin grundskola så att någon elev på
grund av skolgången behöver bo utanför det egna hemmet. Avsteg här-
ifrån får dock göras om förhållandena är så speciella att det framstår
som orimligt att kommunen anordnar skolgång på sådant sätt att eleven
kan bo kvar i hemmet under skolgången. Vid denna bedömning skall
särskild vikt fästas vid elevens ålder.
Vid fördelningen av elever på olika skolor skall kommunen beakta
vårdnadshavares önskemål om att deras barn skall tas emot vid en viss
72
skola så långt det är möjligt utan att andra elevers berättigade krav på Prop. 1992/93:230
placering i en skola nära hemmet åsidosätts eller att betydande organisa-
toriska eller ekonomiska svårigheter uppstår for kommunen.
Ändringen i tredje stycket innebär att kommunerna vid fördelningen
av elever på olika skolor i första hand skall utgå från vårdnadshavares
önskemål. Ett önskemål om placering i en viss skola får emellertid inte
gå ut över ett annat barns berättigade krav på placering i en skola nära
hemmet. Detta blir aktuellt i situationer när något önskemål om place-
ring vid en viss skola inte uttryckts. Elever, vilkas vårdnadshavare inte
framställt något önskemål, har rätt att om det finns en skola nära hem-
met bli placerad där. Om det inte finns någon skola nära hemmet måste
kommunen i enlighet med den princip som kommit till uttryck i första
stycket ändå beakta vad som för eleven är ändamålsenligt ur kommuni-
kationssynpunkt. I vissa fall kan flera skolor bedömas som likvärdiga ur
kommunikationssynpunkt även om de inte ligger på samma avstånd
från hemmet. Eleven får dock inte drabbas av en allvarlig försämring
beträffande sin skolväg. I situationer då flera önskat bli placerade i en
skola än det finns plats i skolan skall samma principer vid urvalet gälla
som då något önskemål inte framställts. En elev som inte kan beredas
plats i den skola som vårdnadshavaren valt kan komma att påverka ur-
valet till en annan skola. I sådana situationer måste kommunen hitta
den bästa lösningen för alla berörda elever.
Om ett önskemål skulle leda till ekonomiska eller organisatoriska svå-
righeter för kommunen skall kommunen kunna bortse från önskemå-
let. För att kommunen skall kunna bortse från önskemålet måste svårig-
heten vara betydande. Det självklara fallet är att skolan inte har plats
för alla som vill gå där.
7 §
Hemkommunen är skyldig att sörja for att det för eleverna i grundsko-
lan anordnas kostnadsfri skolskjuts, om sådan behövs med hänsyn till
färdvägens längd, trafikförhållandena, funktionshinder hos en elev eller
någon annan särskild omständighet.
När en elev till följd av skolgången måste bo utanför det egna hemmet,
skall hemkommunen svara för att eleven utan extra kostnader får till-
fredsställande förhållanden.
Hemkommunens skyldighet enligt första och andra styckena omfattar
inte
1. sådana elever som väljer att gå i en annan grundskola än den som
kommunen annars skulle ha placerat dem i om något önskemål om en
viss skola inte framställts, eller
2. sådana elever som avses i 8 och 8 a §§.
För sådana elever som avses i 8 § skall den mottagande kommunen
under samma förutsättningar som gäller för elever som är hemmahöran-
de i kommunen sörja för kostnadsfri skolskjuts inom den kommunen.
Kostnaden härför ingår i de utbildningskostnader som avses i 8 §.
73
I första stycket har uttrycket fysiskt handikapp ersatts med funktions-
hinder. Ändringen är en konsekvens av förslaget till en ny rättighetslag
för personer med svåra funktionshinder (prop. 1992/93:159).
Andra stycket har ändrats i konsekvens med ändringen i 6 § samt
med hänsyn till den nya 8 a §. För elever som avses i 8 a § har varken
hemkommunen eller den anordnande kommunen någon skyldighet att
anordna skolskjuts eller, om eleven inte kan bo hemma, svara för boen-
det på den ort där skolan är belägen.
8a§
Efter önskemål av vårdnadshavare har en kommun rätt att i andra fall
än som avses i 5 § tredje stycket och 8 § i sin grundskola ta emot en elev
från en annan kommun. I sådana fall har kommunen rätt till ersättning
för elevens utbildning från elevens hemkommun. Om inte de berörda
kommunerna kommer överens om annat, skall ersättningen motsvara
den genomsnittliga kostnaden per elev i hemkommunens grundskola det
pågående kalenderåret på det stadium som eleven tillhör. Hemkommu-
nen får dock göra ett avdrag som uppgår till högst 15 procent från den
framräknade genomsnittskostnaden.
Paragrafen reglerar kommuners rätt att ta emot en elev som inte hör
hemma i kommunen i andra fall än om kommuner kommit överens
om att en kommun skall ta emot vissa elever från en annan kommun (5
§ tredje stycket) eller om en elev har särskilda skäl på grund av sina
personliga förhållanden att bli mottagen i annan kommuns grundskola
(8 §). Om vårdnadshavaren begär det får annan kommun än hemkom-
munen ta emot eleven i sin grundskola. Någon skyldighet för kommu-
nen att ta emot eleven finns inte. En kommun som tar emot en elev
med stöd av bestämmelsen har rätt till ersättning från elevens hemkom-
mun. I första hand skall kommunerna komma överens om ersättning-
ens storlek. Om de inte gör det är hemkommunen skyldig att betala ett
belopp som motsvarar genomsnittskostnaden i hemkommunens grund-
skola på det stadium eleven tillhör. Genomsnittskostnaden hänför sig
till pågående kalenderår. Från genomsnittskostnaden får kommunen
göra ett avdrag som uppgår till högst 15 procent.
9 §
Den som har tagits emot i en kommuns grundskola ett visst läsår har
rätt att gå kvar hela läsåret, även om de förhållanden som låg till grund
för beslutet ändras under läsårets gång. Om det för eleven endast åter-
står en årskurs har eleven också rätt att gå kvar sista årskursen.
I fall som avses i första stycket andra meningen har den kommun där
eleven går kvar rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbild-
ning från elevens hemkommun.
Prop. 1992/93:230
74
I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg som innebär att en elev Prop. 1992/93:230
har rätt att gå kvar årskurs 9 i en kommuns grundskola även om de för-
hållanden som låg till grund för beslutet att tas emot i kommunens
grundskola ändras, när eleven går i årskurs 8 eller under sommarlovet
mellan årskurserna 8 och 9.
Enligt andra stycket är hemkommunen skyldig att betala ersättning
för elevens utbildning om elevens förhållanden ändras innan en elev
börjar årskurs 9 men går kvar sista årskursen. Ersättningen skall utgå
enligt samma grunder som ersättning enligt 8 § (jfr. specialmotivering-
en till 8 § i prop. 1990/91:115 om vissa skollagsfrågor m.m. s. 75). Skyl-
dighet att utge interkommunal ersättning finns endast för det extra året,
däremot inte för det läsår som pågår när eleven flyttar.
11 §
Beslut som en kommun fattar i frågor som avses i 7 § andra stycket om
åtgärder for elever som inte bor hemma, i 8 § första stycket första me-
ningen om mottagande av en elev från en annan kommun samt i 10 § om
rätt att fullfölja utbildningen får överklagas hos Skolväsendets överkla-
gandenämnd av eleven eller företrädare för denne.
Paragrafen har ändrats så att det tydligare framgår att det i fråga om
beslut som fattas enligt 8 § endast är kommunens beslut, om en elev
skall tas emot i kommunens grundskola, som får överklagas till Skolvä-
sendets överklagandenämnd. Däremot kan inte frågan om den inter-
kommunala ersättningen bli föremål för prövning i överklagandenämn-
den.
5 kap. Gymnasieskolan
5§
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program
för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § första stycket för-
utsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program i
gymnasieskolan eller en i förhållande därtill likvärdig utbildning eller
avlagt International Baccalaureate (IB).
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller
i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med samverkans-
avtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning
på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbild-
ningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett landsting om
en viss utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.
75
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be-
stämma att särskilda krav på forkunskaper skall gälla for lokala grenar
eller utbildningar på främmande språk.
I första stycket 2 har den ändringen gjorts att kommunen inte är skyl-
dig att erbjuda den elev som har gått igenom en i förhållande till ett na-
tionellt program i gymnasieskolan likvärdig utbildning utbildning på ett
nationellt program inom gymnasieskolan. Med en likvärdig utbildning
avses exempelvis en utbildning på ett specialutformat program i gymna-
sieskolan, en utbildning i en fristående skola som motsvarar ett natio-
nellt eller ett specialutformat program eller en motsvarande utbildning
vid ett riksinternat. Med en likvärdig utbildning kan även avses en två-
årig eller längre utbildning på en linje eller en specialkurs i den gamla
gymnasieskolan. (Jämför prop. 1991/92:100 bil. 9 s. 29)
13 §
Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i form av spe-
cialutformade program eller individuella program for de ungdomar i
kommunen som avses i 1 § och som inte har tagits in på något nationellt
program i gymnasieskolan eller en likvärdig utbildning eller har avlagt
International Baccalaureate (IB). Detsamma gäller den som har tagits
emot på ett nationellt program i gymnasieskolan eller till en likvärdig ut-
bildning, men som har avbrutit utbildningen där. I fråga om elever från
särskolan gäller skyldigheten dock endast individuella program och en-
dast om eleven vid prövning enligt 6 kap. 7 § inte tas emot i särskolan,
därför att eleven bedöms kunna gå i gymnasieskolan.
Ett specialutformat program bör i fråga om utbildningens nivå motsva-
ra ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund for fortsatt
utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet.
Ett individuellt program kan
1. syfta till att stimulera eleven att senare gå över på ett nationellt
program eller ett specialutformat program,
2. göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar
till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken och
4. möta speciella behov hos eleven.
Utbildningen på ett specialutformat eller ett individuellt program skall
följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för utbildningen. I fråga
om sådana individuella program som avses i tredje stycket 2 får rege-
ringen föreskriva att utbildningen i skolan skall omfatta minst vissa av
de ämnen som anges i timplanerna i bilaga 2.
I första stycket har den ändringen gjorts att kommunen inte är skyldig
att erbjuda den elev som har tagits in på en likvärdig utbildning utbild-
ning på ett specialutformat eller ett individuellt program i kommunen.
En likvärdig utbildning kan exempelvis vara en utbildning som motsva-
rar ett nationellt eller ett specialutformat program i en fristående skola
Prop. 1992/93:230
76
eller en riksinternatskola. Vidare har ett förtydligande gjorts som inne- Prop. 1992/93:230
bär att om en elev har tagits emot på en utbildning men därefter avbru-
tit utbildningen är kommunen, i likhet med vad som gäller for de na-
tionella programmen, skyldig att erbjuda eleven ytterligare utbildning.
Skyldigheten gäller dock, vilket framgår av 5 kap. 1 §, endast fram till
och med första kalenderhalvåret det år eleven fyller 20 år.
33 §
Till elever i gymnasieskolan som behöver inackordering till följd av skol-
gången skall hemkommunen lämna ekonomiskt stöd. Skyldigheten gäller
till och med det första kalenderhalvåret det år då ungdomarna fyller tju-
go år. Stödet skall avse boende, fördyrat uppehälle och resor till och
från hemmet. Stödet skall ges kontant eller på annat lämpligt sätt enligt
kommunens bestämmande. Om stödet ges kontant, skall det utgå med
lägst 1/30 av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
för varje hel kalendermånad under vilken eleven bor inackorderad. Be-
loppet får avjämnas till närmast lägre hela tiotal kronor.
Ändringen i denna paragraf innebär att det nu klart framgår att det är
kommunen som bestämmer hur stödet skall ges, kontant eller på annat
lämpligt sätt. En motsvarande ändring har gjorts i 2 § lagen om kom-
munernas skyldighet att svara för vissa elevresor.
6 kap. Särskolan
6 §
Varje kommun som anordnar särskola är skyldig att så långt det är möj-
ligt organisera särskolan så att ingen elev blir tvungen att bo utanför det
egna hemmet på grund av skolgången. Även i övrigt skall vid utform-
ningen av särskoleverksamheten beaktas vad som ur kommunikations-
synpunkt är ändamålsenligt för eleverna.
Vid fördelningen av elever på olika skolor med särskoleutbildning
skall kommunen beakta vårdnadshavares önskemål om att deras barn
skall tas emot vid en viss skola så långt det är möjligt utan att andra ele-
vers berättigade krav på en så kort skolväg som möjligt åsidosätts eller
att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för
kommunen.
Varje kommun är skyldig att för eleverna i sin särskola anordna kost-
nadsfri skolskjuts, om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd,
trafikförhållandena, elevens funktionshinder eller någon annan särskild
omständighet. Kommunens skyldighet omfattar dock inte sådana elever
som väljer att gå i en annan särskola än den som kommunen annars
skulle ha placerat eleven i om något önskemål om en viss skola inte
framställts.
I lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade
finns föreskrifter om stöd och service i form av boende i familjehem eller
77
bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo Prop. 1992/93:230
utanför föräldrahemmet.
Ändringarna i paragrafens andra stycke motsvarar i huvudsak de änd-
ringar som har gjorts i 4 kap. 6 § för elever i grundskolan. Bestämmel-
sen har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen under av-
snitt 7. Se vidare specialmotiveringen till 4 kap 6 §. Bestämmelserna
om kommun avser den kommun som anordnar särskolan. I de fall det-
ta inte är hemkommunen utan en kommun som hemkommunen slutit
avtal med är det den anordnande kommunen som avses. Vidare har i
andra stycket en konsekvensändring gjorts med anledning av förslaget
till en ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder (prop.
1992/93:159).
I tredje stycket har intagits en begränsning i kommunens skyldighet
att anordna kostnadsfri skolskjuts för elever i särskolan. På samma sätt
som sedan tidigare gäller för elever i grundskolan är inte kommunen
skyldig att svara för skolskjuts om eleven har valt en annan särskola än
den som kommunen annars skulle ha placerat eleven i.
Ändringen i fjärde stycket är en konsekvens av förslaget till lag om
stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159).
6a§
Efter önskemål av vårdnadshavare har en kommun rätt att i andra fall
än som avses i 5 § andra stycket i sin särskola ta emot en elev från en
annan kommun. I sådana fall har kommunen rätt till ersättning för ele-
vens utbildning från elevens hemkommun. Om inte de berörda kommu-
nerna kommer överens om annat, skall hemkommunen utge det belopp
som regeringen föreskriver.
Paragrafen motsvarar vad som gäller för elever i grundskolan enligt 4
kap. 8 a §, dock skall om kommunerna inte kommer överens om ersätt-
ningens storlek hemkommunen utge ett belopp som föreskrivs av rege-
ringen (jfr. specialmotiveringen till 4 kap. 8 a §). Elever som tas emot i
en annan kommun än hemkommunen med stöd av denna bestämmelse
har inte rätt till kostnadsfri skolskjuts eftersom de valt att gå i en annan
skola än de annars skulle ha placerats i.
9 kap. Fristående skolor
1 §
Skolplikt får fullgöras i en fristående skola, om skolan är godkänd for
ändamålet.
Ärenden om godkännande för vanlig skolplikt prövas av Statens skol-
verk.
Såvitt gäller särskild skolplikt prövas
78
1. sådant godkännande som avser en skola som motsvarar särskolan Prop. 1992/93:230
av Statens skolverk och
2. sådant godkännande som avser en skola som motsvarar specialsko-
lan av styrelsen for den specialskola som ansvarar för utbildning av
samma handikappgrupp där skolan är belägen.
2 §
Godkännande för vanligt skolplikt skall meddelas, om skolans utbildning
ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar
mot de kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och sko-
lan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans allmänna mål.
Härvid skall särskilt beaktas de krav som anges i 1 kap. 2 § andra och
tredje styckena.
Godkännande för särskild skolplikt skall meddelas, om skolan ger ele-
verna en utbildning som väsentligen svarar mot den som de skulle få i
särskolan eller specialskolan. En ytterligare förutsättning är att eleverna
i samband med utbildningen bereds erforderliga omsorger.
I godkännandet för särskild skolplikt skall anges om det avser särsko-
leutbildning eller specialskoleutbildning eller båda dessa skolformer samt
för vilka handikappgrupper utbildningen godkänns.
3 §
Ett barn får fullgöra sin skolplikt i en fristående skola som är godkänd
för särskild skolplikt och som motsvarar särskolan endast om styrelsen
för särskolan i barnets hemkommun har bedömt att barnet har särskild
skolplikt.
4 §
Om ett barn har funktionshinder som enligt 3 kap. 3 § kan vara grund
för särskild skolplikt, får barnet fullgöra sin skolplikt i en godkänd fri-
stående skola som motsvarar specialskolan endast om
1. skolan är godkänd för elever som har särskild skolplikt på grund
av samma funktionshinder som barnet eller
2. huvudmannen för specialskolan bedömer att barnet ändå kan tillgo-
dogöra sig utbildningen vid skolan.
Bestämmelserna i 1-4 §§ motsvarar de bestämmelser som tidigare
fanns i 1-3 §§.
5§
Den som har vanlig skolplikt men som endast för kortare tid är bosatt i
landet eller som har andra skäl att få en utbildning med en annan inter-
nationell inriktning än den som får finnas inom grundskolan eller fristå-
ende skolor som är godkända för fullgörande av vanlig skolplikt får full-
79
göra sin skolplikt i en fristående skola med sådan inriktning (internatio- Prop. 1992/93:230
nell skola), om skolan av Statens skolverk har godkänts för ändamålet.
För godkännande krävs att skolans utbildning som helhet betraktad är
likvärdig med grundskolans. Skolan skall förmedla kunskaper och fär-
digheter som underlättar fortsatt skolgång utomlands. Undervisning i
svenska språket och om svenska förhållanden skall meddelas i den om-
fattning som de i landet för kortare tid bosatta eleverna behöver.
Denna paragraf motsvarar i huvudsak tidigare 5 §. Eftersom utbild-
ningar med viss internationell inriktning får förekomma i grundskolan
och i fristående skolor som godkänts för elever med vanlig skolplikt en-
ligt 1 och 2 §§ har första stycket ändrats så att definitionen av vad som
betecknas som internationella skolor görs tydligare.
6 §
En fristående skola, som är godkänd för elever som har vanlig skolplikt,
skall tilldelas bidrag till verksamheten av elevernas hemkommuner. För
varje elev skall lämnas ett belopp som motsvarar den genomsnittliga
kostnaden per elev i hemkommunens grundskola det pågående kalende-
råret på det stadium som eleven tillhör. Vid tilldelningen får kommunen
göra ett avdrag som uppgår till högst 15 procent av den framräknade
genomsnittskostnaden. Regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer får medge ett större avdrag, om det finns särskilda skäl.
Tilldelningen beräknas för ett bidragsår i sänder. Varje bidragsår bör-
jar den 1 juli. Tilldelningen grundas på antalet elever från kommunen i
den fristående skolan den 15 september under bidragsåret. Bidragen
skall utbetalas med en tolftedel varje månad. Utbetalningarna i juli-sep-
tember avpassas efter ett beräknat antal elever och reglering görs vid ut-
betalning i oktober. För en skola som är nystartad, får bidrag, som avser
tiden juli-september månad, betalas ut samlat i september. För att en
nystartad skola skall ha rätt till bidrag gäller dock att skolan skall ha
ansökt om att bli godkänd för vanlig skolplikt före den 1 augusti året in-
nan bidragsåret börjar.
Om en elev slutar i den fristående skolan efter den 15 september bi-
dragsåret är hemkommunen inte skyldig att tilldela skolan bidrag för
längre tid än till och med kalendermånaden efter den då eleven slutade.
Utbetalning av bidrag enligt andra stycket får grundas på den kostnad
som hemkommunen fastställt i sin budget för respektive kalenderår. Om
det slutliga utfallet skulle bli högre än det i budgeten fastställda har den
fristående skolan rätt att få ut motsvarande mellanskillnad. Sådan slut-
reglering skall ske senast två månader efter det att kommunens årsredo-
visning för det aktuella kalenderåret har lämnats över till fullmäktige.
Vad som sägs i första-fjärde styckena gäller inte de fristående skolor
för vilka regeringen har beslutat om statsbidrag genom särskilda före-
skrifter eller andra särskilda beslut, och inte heller skolor, för vilka hu-
vudmannen skriftligen avstått från medelstilldelning eller sådana skolor
som Statens skolverk enligt 7 § förklarat sakna rätt till bidrag.
80
Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar tidigare 4 a §.
I paragrafen har uttrycket medel ersatts med bidrag.
Ändringen i första stycket innebär att vid beräkningen av bidraget
skall underlaget för genomsnittskostnaden hänföras till samma år som
bidraget avser. Eftersom det kommunala budgetåret motsvarar kalen-
deråret kan den fristående skolan komma att få olika belopp för höst-
terminen respektive vårterminen.
I andra stycket har införts en bestämmelse som innebär att en nystar-
tad skola som vill ha bidrag måste ha ansökt om att bli godkänd för
vanlig skolplikt senast den 1 augusti året innan bidragsåret börjar. Med
nystartad skola avses en skola som inte tidigare varit godkänd för vanlig
skolplikt enligt 1 och 2 §§. Däremot kan den tidigare i och för sig har
varit fristående skola, exempelvis en internationell skola enligt 5 §.
I ett nytt fjärde stycke har tagits in bestämmelser om underlaget för
bidragen till de fristående skolorna och om viss slutreglering. Bestäm-
melsen innebär att hemkommunens budgeterade genomsnittskostnad
skall ligga till grund för de månatliga utbetalningarna. Om det, när det
slutliga resultatet finns tillgängligt, visar sig att den kommunala genom-
snittskostnaden är högre än den budgeterade har skolan rätt till mellan-
skillnaden. Om den budgeterade genomsnittskostnaden är högre än den
slutliga är skolan däremot inte skyldig att betala tillbaka mellanskillna-
den till kommunerna.
Utbetalning av den eventuella mellanskillnaden skall ske senast två
månader efter det att kommunens årsredovisning för aktuellt år lämnats
över till kommunfullmäktige. Enligt 8 kap. 19 § kommunallagen
(1991:900) skall årsredovisningen lämnas över till fullmäktige senast
den 1 juni året efter det år som redovisningen avser. Reglering av bidra-
gen kommer således att för varje bidragsår äga rum vid två tillfällen.
I femte stycket, som motsvarar det tidigare fjärde stycket, har vissa
tillägg gjorts med hänsyn till det nya fjärde stycket och till nya 7 §.
7 §
Fristående skolor, som har rätt till bidrag enligt 6 §, får för de elever
som bidragen avser endast ta ut elevavgifter som är skäliga med hänsyn
till de särskilda kostnader som skolan har, förutsatt att kostnaderna kan
anses rimliga för verksamheten.
Om Statens skolverk, vid prövning av en ansökan om godkännande
som avses i 2 § första stycket, finner att elevavgifterna vid skolan inte
kan anses skäliga, skall verket, om skolan godkänns, förklara att den in-
te skall ha rätt till bidrag enligt 6 §.
Skolverket skall vidare förklara rätten till fortsatt bidrag förverkad
om en skola efter godkännandet tar ut elevavgifter som inte kan anses
skäliga. Innan ett sådant beslut fattas skall skolan ges möjlighet att änd-
ra avgiftens storlek.
Beslut om att en skola inte skall få bidrag får upphävas av Skolverket,
om elevavgifterna senare bedöms som skäliga.
Prop. 1992/93:230
81
Paragrafen är ny och reglerar fristående skolors möjligheter att ta ut
elevavgifter. Under vilka förutsättningar avgifter får tas ut har närmare
motiverats i den allmänna motiveringen under avsnitt 4.
Bestämmelsen gäller enbart de elever som den fristående skolan får
bidrag för enligt 6 §. Skolor som får statsbidrag enligt särskilda bestäm-
melser och skolor som avstått från bidrag enligt 6 § omfattas inte av be-
stämmelsen. För sådana skolor kan det i andra författningar finnas be-
stämmelser om elevavgifter.
Enligt andra stycket skall Skolverket i samband med att beslut om
godkännande fattas besluta att skolan inte skall ha rätt till offentligt bi-
drag om den tar ut oskäliga elevavgifter. Detta innebär att huvudman-
nen för skolan i sin ansökan om godkännande bör ange hur stora elev-
avgifterna avses bli.
Elevavgifters skälighet ingår i Skolverkets tillsynsansvar och enligt
tredje stycket skall skolverket sedan skolan väl är godkänd förklara rät-
ten till bidrag förverkad om skolan tar ut oskäliga elevavgifter. I sådana
fall har skolan inte rätt till bidrag från den tidpunkt då beslutet vunnit
laga kraft. Innan ett sådant beslut fattas skall skolan ges möjlighet att
ändra sin avgiftssättning.
Om en fristående skola som inte har rätt till bidrag efter beslut enligt
andra eller tredje stycket därfter tar ut avgifter som inte kan anses oskä-
liga skall skolan enligt bestämmelsen i fjärde stycket åter ha rätt till bi-
drag efter beslut av Skolverket. Bidrag utgår från den tidpunkt då Skol-
verkets beslut om att upphäva det tidigare beslutet vunnit laga kraft.
Skolverkets beslut enligt andra-fjärde styckena får enligt 17 § överkla-
gas hos kammarrätten.
8§
Regeringen får i fråga om viss utbildning förklara en fristående skola
berättigad till sådant bidrag som avses i andra stycket, om utbildningen
ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar
mot de kunskaper och färdigheter som gymnasieskolan förmedlar och
skolan även i övrigt väsentligen svarar mot gymnasieskolans allmänna
mål. Härvid skall särskilt beaktas de krav som anges i 1 kap. 2 § andra
och tredje styckena. Förklaring skall dock inte lämnas i fråga om utbild-
ning som skulle innebära påtagliga negativa följder för gymnasieskolan
inom det offentliga skolväsendet i regionen.
Om en sådan förklaring som avses i första stycket lämnats, skall ele-
vernas hemkommuner lämna bidrag till skolan. Kommunens skyldighet
gäller endast utbildning för sådana elever som hemkommunen var skyl-
dig att erbjuda gymnasieutbildning vid den tidpunkt då utbildningen
började.
Om den fristående skolan inte kommer överens om annat med elever-
nas hemkommuner skall dessa erlägga det belopp som regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämt har föreskrivit.
Bestämmelserna i denna paragraf är nya.
Prop. 1992/93:230
82
I första stycket anges de krav som ställs på en utbildning vid en fristå- Prop. 1992/93:230
ende skola för att skolan skall förklaras berättigad till bidrag. Det är re-
geringen som beslutar om skolan skall förklaras berättigad till bidrag.
Kraven på utbildningarna har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 5.3.
I andra stycket anges till en början att elevernas hemkommuner är
skyldiga att lämna bidrag till den fristående skolan om regeringen med
stöd av första stycket har förklarat skolan berättigad till bidrag. Givetvis
omfattar skyldigheten endast den utbildning vid den fristående skolan
som förklaringen avser. Vidare anges vilka elever kommunerna är skyl-
diga att ge bidrag för. Kommunerna är endast skyldiga att betala för de
elever som är hemmahörande i kommunen och endast för de elever
som börjar utbildningen efter det att de har fullgjort sin skolplikt och
fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Om
en elev flyttar under tiden han går i en fristående skola är det naturligt-
vis den nya hemkommunen som blir skyldig att betala bidrag till skolan
eftersom den kommunen skulle ha varit skyldig att betala bidrag för
eleven om eleven bott där när utbildningen började. Kommunerna är
skyldiga att betala för eleverna så länge att de kan fullgöra sin utbild-
ning.
I tredje stycket slås det fast att i första hand skall parterna komma
överens om vilket belopp elevens hemkommun skall betala. Om de inte
kan komma överens skall hemkommunen betala ett belopp som är fast-
ställt av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämt. Hur
stort detta belopp kan tänkas bli har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 5.3.
9§
Om kommunen och skolan inte har kommit överens om annat skall bi-
draget enligt 8 § beräknas för ett bidragsår i sänder. Varje bidragsår
börjar den 1 juli. Tilldelningen grundas på antalet elever på den bi-
dragsberättigade utbildningen den 15 september under bidragsåret. Bi-
draget skall utbetalas med en tolftedel varje månad. Utbetalningarna i
juli-september avpassas efter ett beräknat antal elever och reglering
görs vid utbetalning i oktober. För en skola som är nystartad, får bidrag,
som avser tiden juli-september månad, betalas ut samlat i september.
Om en elev slutar efter den 15 september bidragsåret är hemkommu-
nen inte skyldig att tilldela skolan bidrag för längre tid än till och med
kalendermånaden efter den då eleven slutade.
För att en skola skall ha rätt till bidrag gäller dock att skolan har an-
sökt om att bli förklarad som bidragsberättigad senast den 1 augusti året
innan. Ansökan skall lämnas in till länsstyrelsen i det län där skolan är
belägen.
Bestämmelserna i denna paragraf är nya.
I första stycket anges till att börja med att kommunen och skolan i
första hand skall komma överens om hur utbetalningen av bidraget
6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 230
skall ske. Om de inte kan komma överens skall utbetalningen ske på Prop. 1992/93:230
det sätt som framgår av bestämmelsen. Bestämmelsen överensstämmer
med hur utbetalningen skall ske till en fristående grundskola. Hem-
kommunen skall naturligtvis inte betala till den fristående skolan om
eleven avbrutit studierna. Detta kommer till uttryck i andra stycket.
I tredje stycket finns föreskrifter om när ansökan om att bli förklarad
som bidragsberättigad skall ha kommit in. Detta har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.
10 §
Skolor som har rätt till bidrag enligt 8 § får för de elever som bidragen
avser endast ta ut elevavgifter som är skäliga med hänsyn till de särskil-
da kostnader som skolan har, förutsatt att kostnaderna kan anses rimli-
ga för verksamheten.
Om en skola tar ut elevavgifter för utbildningar som berättigar till bi-
drag enligt 8 § och avgifterna inte kan anses skäliga, skall förklaringen
om rätt till bidrag återkallas. Innan ett sådant beslut fattas skall skolan
ges möjlighet att ändra avgiftens storlek.
Bestämmelserna i denna paragraf är nya.
En fristående skola som får bidrag får endast ta ut skäliga elevavgifter.
Vad som kan anses vara skäliga elevavgifter är beroende av omständig-
heterna i det enskilda fallet. Detta har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 5.3.
I andra stycket regleras det fallet att skolan tar ut oskäliga elevavgifter.
Om skolan tar ut oskäliga avgifter från de elever som skolan far bidrag
för av elevernas hemkommuner skall förklaringen om att skolan är be-
rättigad till bidrag återkallas. Inget hindrar att förklaringen återkallas
mitt under ett läsår. Om skolan sänker elevavgiften kan den efter ansö-
kan på nytt bli bidragsberättigad.
11 §
Fristående skolor som avses i 1 och 5 §§ skall i fråga om sin utbildning
för skolpliktiga elever stå under tillsyn av Statens skolverk. Skolorna är
skyldiga att delta i den uppföljning och utvärdering av skolväsendet som
genomförs av Statens skolverk.
Denna paragraf motsvarar med viss ändring tidigare 5 §.
Ändringen innebär att andra stycket om att kommunen har den ome-
delbara tillsynen över utbildningen i de fristående skolor som avses i
paragrafen upphävs. Varje elevs hemkommun har fortfarande dock
kvar sina uppgifter enligt 3 kap. 13 § att se till att de barn som är skol-
pliktiga fullgör sin skolplikt. Den kommun där skolan är belägen har
även vissa tillsynsuppgifter över verksamhet som bedrivs inom kommu-
nen. Tillsynen över utbildningen handhas enbart av Skolverket.
84
12 §
Prop. 1992/93:230
Om en fristående skola som avses i 1 och 5 §§ inte längre uppfyller kra-
ven för godkännande och bristerna inte avhjälps efter påpekande for hu-
vudmannen, skall godkännandet återkallas. Detsamma gäller om en fri-
stående skola trots påpekande inte iakttar sin skyldighet enligt 11 § att
delta i uppföljning och utvärdering.
Återkallande beslutas av den myndighet som beslutar om godkännan-
de.
Denna paragraf motsvarar i huvudsak bestämmelsen som tidigare
fanns i 6 §.
13 §
Fristående skolor som får bidrag för viss utbildning enligt 8 § skall, i
fråga om den utbildningen, stå under tillsyn av Statens skolverk. Skolor-
na är, i fråga om dessa utbildningar, skyldiga att delta i den uppföljning
och utvärdering av skolväsendet som genomförs av Statens skolverk.
Bestämmelserna i denna paragraf är nya. Här stadgas att de utbild-
ningar vid fristående skolor som berättigar till bidrag från kommunerna
skall vara ställda under statlig tillsyn. Skolorna är vidare, när det gäller
de utbildningar för vilka bidrag skall utgå, skyldiga att delta i Skolver-
kets uppföljning och utvärdering.
14 §
Om en fristående skola som har rätt till bidrag enligt 8 § inte längre
uppfyller kraven för att få bidrag och bristerna inte avhjälps efter påpe-
kande för huvudmannen, skall förklaringen om rätt till bidrag återkal-
las. Detsamma gäller om en fristående skola trots påpekande inte iakttar
sin skyldighet enligt 13 § att delta i uppföljning och utvärdering.
Bestämmelsen innebär att regeringen kan återkalla det beslut som den
fattat om att skolan är bidragsberättigad om utbildningarna inte längre
fyller kraven för rätt till bidrag. Beslutet om rätt till bidrag kan också
återkallas om skolan inte deltar i den uppföljning och utvärdering som
den enligt 13 § skall delta i. Motsvarande bestämmelser finns för fristå-
ende grundskolor som är godkända. Återkallandet måste dock föregås
av ett påpekande vilket innebär att skolan får en viss frist att rätta till
bristerna. Fristen får inte vara så kort att skolan inte har en rimlig
chans att rätta sig.
85
15 §
När en skolpliktig elev börjar eller slutar vid en fristående skola, skall
huvudmannen for skolan snarast lämna uppgift om detta till styrelsen
för utbildningen i elevens hemkommun.
I 3 kap. 14 § finns föreskrifter om uppgiftsskyldighet vid vissa fall av
frånvaro.
16 §
Ungdomar kan tas emot i en fristående skola som motsvarar den frivilli-
ga särskolan, om styrelsen för särskolan i hemkommunen har bedömt att
de är utvecklingsstörda.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§ motsvarar de bestämmelser som tidi-
gare fanns i 8 och 8 a §§.
17 §
Beslut av Statens skolverk i ärenden om godkännande eller återkallande
av godkännande för en fristående skolan enligt 1, 5 eller 12 § samt be-
slut i ärenden om elevavgifter enligt 7 § får överklagas hos kammarrät-
ten.
Beslut av styrelsen för utbildningen i ärenden om godkännande eller
återkallande av godkännande för en fristående skola för särskild skol-
plikt enligt 1 § tredje stycket 2 eller 12 § får överklagas hos kammarrät-
ten.
Beslut av styrelsen för utbildningen i ärenden som avses i 3, 4 och 16
§§ får överklagas hos Skolväsendets överklagandenämnd. Beslut som av-
ses i 3 § får överklagas endast av barnets vårdnadshavare. Beslut som
avses i 16 § får överklagas endast av eleven eller företrädare för denne.
Paragrafen motsvarar i huvudsak den tidigare 9 §.
I första stycket har gjorts ett tillägg som innebär att Skolverkets beslut
i ärenden om elevavgifter enligt 7 § får överklagas hos kammarrätten. I
övrigt har i paragrafen gjorts ändringar som föranleds av den ändrade
paragrafindelningen i kapitlet.
10 kap. Särskilda utbildningsformer
1 §
En internatskola kan på framställning från huvudmannen ges ställning
av riksinternatskola genom beslut av regeringen. Kommuner och enskil-
da kan vara huvudmän för riksinternatskolor.
En riksinternatskola skall ha till uppgift att anordna utbildning, som
motsvarar grundskolan och gymnasieskolan eller endera av dessa skol-
former, för i första hand barn och ungdomar som har utlandssvenska
Prop. 1992/93:230
86
föräldrar eller har behov av miljöombyte eller som är från glesbygd och Prop. 1992/93:230
inte kan beredas tillfredsställande inackordering.
I den del en riksinternatskola motsvarar grundskolan skall den i fråga
om rätten att fullgöra skolplikt där anses vara en enligt 9 kap. 1 § första
och andra styckena godkänd fristående skola. I fråga om riksinternat-
skolornas organisation och tillsynen över dem meddelas föreskrifter av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
För fristående skolor som har getts ställning av riksinternatskola gäl-
ler inte bestämmelserna i 9 kap.
I första stycket har den ändringen gjorts att det numera är regeringen
som skall besluta om en internatskola skall ges ställning som riksinter-
nat.
I ett nytt fjärde stycke har i förtydligande syfte tagits in en föreskrift
som innebär att bestämmelserna i 9 kap. om fristående skolor inte gäl-
ler en fristående skola som fått ställning av riksinternatskola. I stället
gäller de föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av tredje styck-
et.
6§
Beslut i ärenden enligt 4 § om att fullgöra skolplikten på annat sätt än
som anges i denna lag får överklagas hos kammarrätten.
Ändringen i denna paragraf är en följdändring till att 1 § har ändrats
på så sätt att det är regeringen som skall besluta om en skola skall för-
klaras som riksinternatskola.
2 § För en elev som har rätt till studiehjälp enligt studiestödslagen
(1973:349), skall den kommun som enligt 1 kap. 15 § skollagen
(1985:1100) är elevens hemkommun, ansvara for elevens kostnader för
dagliga resor mellan bostaden och skolan. Ansvaret gäller för sådana re-
sor där färdvägen är minst sex kilometer. Stödet skall ges kontant eller
på annat lämpligt sätt enligt kommunens bestämmande. Om stödet ges
kontant är kommunen inte skyldig att utge högre ersättning än vad som
motsvarar 1/30 av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring for varje hel kalendermånad som eleven har kostnader för resor
mellan bostaden och skolan.
Ändringen av denna paragraf innebär till en början att det uttryckli-
gen anges att kommunen får bestämma om stödet skall ges kontant eller
på annat lämpligt sätt, t.ex. genom tillhandahållande av busskort eller
dylikt. För det fall stödet ges kontant begränsas kommunens betalnings-
87
skyldighet till högst 1/30 av basbeloppet enligt lagen om allmän försäk- Prop. 1992/93:230
ring för varje kalendermånad som eleven har kostnader för dagliga re-
sor.
Motsvarande ändring har gjorts i 5 kap. 33 § skollagen avseende kom-
munernas skyldighet att lämna stöd till inackordering.
1 § Kommuner och landsting får sluta avtal med en enskild fysisk eller
juridisk person om att denne skall bedriva viss undervisning inom gym-
nasieskolan. Avtalet får endast avse undervisning i sådana ämnen som
ingår i de ämnesblock som i bilaga 2 till skollagen (1985:1100) betecknas
som estetiska ämnen, ekonomiska ämnen, tekniska ämnen och yrkesäm-
nen.
I paragrafen anges att kommuner och landsting får sluta avtal med en-
skilda om att bedriva undervisning inom gymnasieskolan. Avtalet får
endast avse de ämnen som ingår i de ämnesblock som i bilaga 2 till
skollagen (1985:1100) är betecknade som estetiska ämnen, ekonomiska
ämnen, tekniska ämnen och yrkesämnen. Om något av dessa ämnen in-
går i tid för individuellt val, lokalt tillägg/ämnesanknuten praktik eller
specialarbete får avtalet även avse sådan verksamhet. Avtal med stöd av
denna paragraf får endast slutas med enskilda fysiska och juridiska per-
soner. Härigenom utesluts offentligrättsliga personer, exempelvis statliga
myndigheter, andra kommuner och landsting. I 2 § öppnas dock en
möjlighet för regeringen att medge entreprenadavtal med annat än en-
skilt subjekt.
Avtalet får avse bedrivandet av undervisning. Härmed avses förutom
själva undervisningen också sådan verksamhet som direkt hör ihop med
undervisningen och som normalt utförs av lärare inom det offentliga
skolväsendet. Däremot får inte rektors uppgifter enligt skollagen läggas
ut på entreprenad. Det skall således för all utbildning alltid finnas en
rektor som är anställd hos kommunen eller landstinget. Entreprenaden
behöver inte avse ett helt ämne utan kan avse delar av ett ämne.
Kommunen eller landstinget är alltjämt huvudman för utbildningen.
Undervisningen bedrivs inom huvudmannens gymnasieskola och ingår
1 det offentliga skolväsendet. Skollagens bestämmelser om utbildning
som anordnas inom det offentliga skolväsendet gäller för undervisning-
en. Dock anges i 4 § vissa undantag från skollagens bestämmelser. Vida-
re gäller de bestämmelser som enligt andra författningar är tillämpliga
på undervisning inom det offentliga skolväsendet, exempelvis gymnasie-
förordningen (1992:394), gymnasieskolans läroplan och kursplaner.
2 § Om det finns särskilda skäl får regeringen på ansökan av en kom-
mun eller ett landsting i andra fall än som anges i 1 § medge att kommu-
nen eller landstinget får sluta avtal med någon annan om att bedriva un- Prop. 1992/93:230
dervisning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.
I denna paragraf ges regeringen bemyndigande att efter särskild pröv-
ning medge att undervisning läggs ut på entreprenad i vidare mån än
som tillåts i 1 §. Bemyndigandet har två sidor. Dispensen kan sålunda
avse vilken undervisning som får läggas ut, men den kan också avse att
annan än enskild fysisk eller juridisk person får anlitas som entrepre-
nör. I fråga om undervisningen kan regeringen sålunda medge att entre-
prenad får prövas även inom annan skolform än gymnasieskolan. Vida-
re kan inom gymnasieskolan medges entreprenader som omfattar mer
än de ämnen som anges i 1 §.
Liksom i 1 § är möjligheten till entreprenad begränsad till undervis-
ningen (jfr. kommentaren till 1 §).
En förutsättning för att regeringen skall lämna tillstånd till entrepre-
naden är att det finns särskilda skäl. Vad som kan utgöra särskilda skäl
får bedömas från fall till fall.
3 § Om en kommun eller ett landsting med stöd av denna lag överläm-
nar uppgiften att bedriva undervisning till en enskild fysisk eller juridisk
person, får kommunen eller landstinget till denne överlämna också den
myndighetsutövning som hör till uppgiften.
I paragrafen anges att uppgifter som hör till undervisningen och som
innefattar myndighetsutövning får överlåtas till entreprenören. Vad som
kan utgöra myndighetsutövning i skolverksamheten har utvecklats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2). De uppgifter som kan komma att
överlämnas är sådana som utförs av lärare.
4 § För undervisning som bedrivs med stöd av 1 eller 2 § gäller inte be-
stämmelserna i 2 kap. 3 § skollagen (1985:1100). I stället gäller att för
undervisningen skall användas lärare som har kompetens för den under-
visning de skall bedriva.
I kommentaren till 1 § har angetts att undervisning som läggs ut på
entreprenad ingår i det offentliga skolväsendet. I denna paragraf görs
undantag från skollagens krav på att lärare inom det offentliga skolvä-
sendet skall ha utbildning för den undervisning som de i huvudsak
skall bedriva. För undervisning som läggs ut på entreprenad gäller i
stället att lärare skall ha kompetens för den undervisning de skall bedri-
va. Detta innebär att lärare som är verksamma hos en entreprenör inte
behöver ha en fullständig formell lärarutbildning. Läraren skall dock
ha en adekvat utbildning för den undervisning som han skall bedriva
och pedagogisk insikt. Lärarens kompetens skall vara sådan att under-
visningen håller samma kvalitet som annars krävs inom det offentliga
skolväsendet.
89
Det förhållandet att kompetenskravet på lärare hos entreprenören Prop. 1992/93:230
reglerats på ett annat sätt än som annars gäller enligt 2 kap. 3 § skolla-
gen för det offentliga skolväsendet medför att bestämmelserna i 2 kap. 4
och 5 §§ skollagen inte kan bli aktuella hos entreprenören. Dessa be-
stämmelser anknyter sålunda till det grundläggande kravet på lärarut-
bildning i 2 kap. 3 §. På denna punkt skiljer sig alltså regleringen av lä-
rarnas kompetens mellan entreprenadfallet och fallet då vuxenutbild-
ning läggs på annan anordnare. I det senare fallet är grundkravet i 2
kap. 3 § gällande.
5 § Den som är eller har varit verksam inom enskild verksamhet som
bedrivs med stöd av 1 eller 2 § får inte obehörigen röja vad han i den
elevvårdande verksamheten har fått veta om någons personliga förhål-
landen. Han får inte heller obehörigen röja uppgift i ärende om tillrätta-
förande av en elev eller om skiljande av en elev från vidare studier.
I bestämmelsen anges att den som är eller har varit verksam inom en-
skild verksamhet som bedrivits med stöd av 1 eller 2 § har tystnadsplikt.
Föremålet för tystnadsplikten är framför allt uppgifter om eleverna som
hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet och i ärenden om disci-
plinära åtgärder mot en elev. Också uppgifter av personlig natur som
rör andra personer kan omfattas av tystnadsplikten, exempelvis uppgif-
ter om en elevs föräldrar och syskon.
I begreppet elevvårdande verksamhet ryms en verksamhet av betydan-
de omfattning. Dit räknas bl.a. lärarnas inhämtande av uppgifter om
elevernas personliga förhållanden i syfte att förebygga eller avhjälpa
skolsvårigheter. Det kan gälla uppgifter om elevers fysiska eller psykiska
förutsättningar, deras beteende och prestationer i skolan, hemmet eller
fritidsmiljön. Dit hör också de mera aktiva rådgivnings- och stödåtgär-
der som kan förekomma.
Obehörigt röjande föreligger inte om någon fullgör sin uppgiftsskyl-
dighet enligt lag eller förordning. En sådan bestämmelse finns i 71 § so-
cialtjänstlagen (1980:620).
6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om undervisning som bedrivs enligt 1 och 2 §§.
Bestämmelsen innehåller bemyndigande för regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter
som kan behövas om undervisning som läggs ut på entreprenad med
stöd av lagen.
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen fö-
reslår riksdagen att
90
dels anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen om ändring i skollagen (1985:1100),
2. lag om ändring i lagen (1991:1110) om kommunernas skyl-
dighet att svara för vissa elevresor,
3. lag om entreprenadförhållanden inom skolan,
dels godkänna vad jag anfört om
4. statligt stöd till kompletterande skolor (avsnitt 5.4.2),
5. internationella skolor över grundskolenivå (avsnitt 5.6).
Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle
att ta del av vad jag anfört om
6. internationella skolor på grundskolenivå (avsnitt 4.4),
7. indelning av fristående skolor över grundskolenivå (avsnitt
5.2),
8. resurstilldelning till fristående särskolor (avsnitt 6.2),
9. gymnasieskolan (avsnitt 7.3),
10. begreppet skola (avsnitt 8.1).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
Prop. 1992/93:230
91
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Statens skol-
verk, Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), Statskontoret,
Riksrevisionsverket (RRV), Centrala studiestödsnämnden (CSN), läns-
styrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län,
kommunerna i Lidingö, Norrtälje, Sigtuna, Sollentuna, Stockholm, Sö-
dertälje, Uppsala, Katrineholm, Norrköping, Jönköping, Gotland,
Lund, Malmö, Falkenberg, Göteborg, Skara, Örebro, Leksand, Öster-
sund, Umeå och Kiruna, landstingen i Stockholms, Göteborgs och Bo-
hus samt Kronobergs län, Landstingsförbundet, Svenska kommunför-
bundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademi-
kers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Riksförbundet Hem och Skola
(RHS), Grännaskolan, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, Riksför-
eningen för Waldorfpedagogik samt Riksförbundet för Utvecklingsstör-
da Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB).
Dessutom har yttranden inkommit från Barnmiljörådet, kommuner-
na i Haninge, Järfälla, Linköping, Tingsryd, Mönsterås, Strömstad, Fi-
lipstad, Hällefors, Karlskoga, Sundsvall, Timrå, Ånge, Piteå, landstingen
i Östergötlands, Hallands, Värmlands, Örebro och Västmanlands län,
Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Intagningsnämnden för
Riksinternatskolorna, Kooperativa institutet, Stiftelsen Lundsbergs sko-
la, Riksföreningen Autism, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn
och Ungdomar, Lärarnas Riksförbund (LR), Rörelsefolkhögskolornas
intresseorganisation (RIO), Synskadades Riksförbund (SRF), Sveriges
Skolledarförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, De Enskilda Lärover-
kens Förbund, Ekebyholmsskolan Rimbo, Gerlesborgsskolan Stock-
holm, Stiftelsen Skara Skolscen, Stenebyskolan i Dals-Långed samt Stif-
telsen för Nyckelvikskolan i Lidingö.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har haft till uppgift att
lämna förslag i syfte att öka valfriheten inom skolväsendet. Arbetsgrup-
pens förslag redovisas i promemorian ”Valfrihet i skolan” (Ds
1992:115). Promemorian behandlar bl.a. elevernas möjlighet att välja
grundskola och gymnasieskola, de ekonomiska villkoren för fristående
gymnasieskolor och kommunernas möjligheter att lägga ut hela eller
delar av en utbildning på fristående huvudmän.
De flesta remissinstanserna är i huvudsak positiva till promemorians
förslag. I flera av frågorna har dock remissopinionen varit splittrad.
Detta gäller främst frågorna om möjligheten att lägga ut skolor på entre-
prenad, val av gymnasieskola utanför hemkommunen samt i viss mån
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
92
förslaget om valfrihet inom särskolan. I många yttranden från kommu-
ner och landsting finns reservationer bilagda.
2.1 Val av grundskola inom kommun
Arbetsgruppen föreslår att valet av skola bör få ökat genomslag när ele-
verna bereds plats på olika skolor. Eleverna skall beredas plats i huvud-
sak enligt deras val av skola. Om inget aktivt val görs skall närhetsprin-
cipen gälla.
Nästan alla har tillstyrkt förslaget. Flera kommuner påpekar att dessa
regler redan har införts i kommunerna.
Stockholms kommun som redan har uppfyllt de krav som föreslås i
promemorian har inget att erinra mot att dessa krav lagfästs. Göteborgs
kommun menar att förslagen i sak inte skiljer sig från gällande skollag,
men att en markering av valet av skola är viktig i lagtexten under förut-
sättning att närhetsprincipen gäller. RHS ställer sig positiva till förslaget
om att elever och föräldrar uppmanas att göra ett aktivt val. Östersunds
kommun skriver i sitt yttrande att rätten till val inom kommunen inte
får inkräkta på kommunens möjligheter till strategisk och ekonomisk
skolplanering. Flera handikapporganisationer påpekar att valfriheten
måste gälla alla, även de med handikapp, och att fristående skolor inte
skall kunna vägra ta emot handikappade elever.
2.2 Val av grundskola i annan kommun
För kommunerna bibehålls en skyldighet att i sin grundskola, utöver ele-
ver från den egna kommunen, ta emot dem som har starka personliga
skäl att få gå i en annan kommuns grundskola. Arbetsgruppen föreslår i
promemorian att en bestämmelse införs som innebär att övriga intresse-
rade får tas in i mån av plats. För dessa elever skall hemkommunen, om
kommunerna inte kommer överens om ersättningen, vara skyldig att be-
tala samma belopp som utgår för elever i fristående skolor. Beslut om in-
tagning av andrahandselever skall inte kunna överklagas. För att mar-
kera skillnaden i tyngd mellan rätten att bli mottagen i första hand och
möjligheten att bli mottagen i andra hand bör man i det förra fallet tala
om synnerliga skäl i stället för särskilda skäl.
Även om majoriteten tillstyrker förslaget om intagning av elever i
andra hand anser många kommuner att den föreslagna ersättningsnivån
är för hög. Flera remissinstanser menar också att de regler som i dag
finns om särskilda skäl är tillräckliga. Flera remissinstanser är också
rädda för att framför allt glesbygdskommuner skall få svårt att planera
sin skolverksamhet om många elever väljer att gå i en annan kommun.
Skolverket anser i sitt yttrande att principen om att kommunen tar
emot en elev i andra hand kan innebära ökat tryck på överklagande-
nämnden. De anser också att man inte skall ha olika ersättningsnivåer
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
93
för intagning i första hand resp, andra hand eftersom en kommun kom-
mer att ange att särskilda skäl föreligger för att få det högre bidraget.
Skolverket m.fl. finner ej den föreslagna ändringen av benämningen
”särskilda skäl” till ”synnerliga skäl” motiverad och föreslår att benäm-
ningen även i fortsättningen skall vara ”särskilda skäl”. Länsstyrelsen i
Västerbottens län välkomnar tydligare regler för interkommunala ersätt-
ningar i dessa fall. De menar att det tvingande obligatoriet som grund-
skolan utgör bör kopplas till ökad frihet att välja skola. Kommunförbun-
det avvisar ”den reglering av sökandekategorier ... som föreslås”. För-
bundet menar att kommunerna själva bör få komma överens i dessa frå-
gor. Kommunförbundet m.fl. avstyrker uppdelningen i sökandekatego-
rier. Göteborgs kommun menar att det är viktigt att det i lagtexten fram-
går att den interkommunala ersättningen gäller såvida inte kommuner-
na kommit överens om ett annat belopp. Sundsvalls kommun anser att
man gynnar de större kommunerna på de små kommunernas bekost-
nad. Sveriges Skolledarförbund menar att det inför ett beslut om anta-
gande av elev i annan kommun bör ske ett samråd mellan mottagande
kommun och hemkommun för att fastställa om det föreligger synnerli-
ga skäl. Skolledarförbundet m.fl. menar också att ersättningen till den
mottagande kommunen är för hög. Kommunförbundet och LO anser att
promemorians förslag innebär ett ingrepp i kommunernas beslutsfattan-
de.
2.3 Informationsskyldighet lagfästes
I promemorian föreslås att kommunens skyldighet att informera om val-
möjligheterna inom kommunens grundskola bör lagfästas.
Den stora majoriteten är för en lagstiftning i denna fråga. Några kom-
muner skriver att de redan inom kommunen informerar berörda om de
valmöjligheter som finns. LR m.fl. anser det nödvändigt att kommuners
skyldighet att informera om valmöjligheter inom kommunen lagfästs.
Bl.a. Kommunförbundet menar dock att informationsskyldigheten inte
bör lagfästas eftersom det ligger i kommunens intresse att lämna fullö-
dig information.
3.1 Val av gymnasieskola i annan kommun
Rätten att bli behandlad som jämställd med sökande från den kommun
som erbjuder utbildningen bibehålls för den som saknar studievägen i
hemkommunen och för dem som har starka personliga skäl att få gå i
gymnasieskolan i den kommun dit de sökt. Arbetsgruppen föreslår att en
elev därutöver skall kunna välja att gå i en annan kommuns gymnasie-
skola även om studievägen erbjuds av hemkommunen. Eleven skall då
få tas emot i mån av plats i den andra kommunen. Denna elev tas emot i
andra hand. Den mottagande kommunen skall ha rätt till ersättning från
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
94
elevens hemkommun. Ersättningen skall, om kommunerna inte kommer
överens om annat, utgå med samma belopp som skulle utgått om eleven
gått motsvarande utbildning i en fristående skola.
Motsvarande skall gälla for utbildningar som anordnas av ett lands-
ting. Eleven skall inte kunna överklaga den mottagande kommunens be-
slut att inte ta emot honom.
Remissbilden är splittrad. Majoriteten av de kommuner som har sva-
rat har avstyrkt. Många kommuner anser att nivån på ersättningen är
för hög. Flera remissinstanser menar också att de regler som i dag finns
om särskilda skäl är tillräckliga. Flera remissinstanser är också rädda
för att framför allt glesbygdskommunernas gymnasieskolor utarmas om
många elever väljer att gå i en annan kommun.
Skolverket avstyrker ändringen av särskilda skäl till synnerliga skäl.
Verket menar vidare att man inte bör ha olika ersättningsnivåer för ele-
ver med särskilda skäl resp, elever utan särskilda skäl. Skolverket tycker
dock att förslagen på gymnasieskolans område i allmänhet är positiva
för elever och kommuner. CSN anser att förslaget om ändring av sär-
skilda skäl till synnerliga skäl kan innebära en risk för att tillämpning-
en av bestämmelsen blir snävare. Kommunförbundet har avstyrkt försla-
get. Förbundet menar att förslaget kan få mer långtgående konsekvenser
i gymnasieskolan än i grundskolan, vad gäller kostnadsökningar för för-
ortskommuner. Dessutom är promemorians förslag om reglering av de
interkommunala ersättningarna anmärkningsvärd, menar förbundet.
Förslaget är ett allvarligt hot mot de samverkansformer som utvecklas i
kommunerna, förutom att det strider mot principen om kommunalt
självbestämmande. Landstingsförbundet varnar för att den ökade valfri-
heten kan inkräkta på kommunernas/landstingens möjligheter att styra
sina utbildningskostnader. RHS tycker att elevens val av studieväg så
långt som möjligt måste tillgodoses och att de begränsningar som finns
elimineras. Göteborgs kommun menar att förslaget om att andrahandssö-
kande kan tas in i annan kommun är en fördel både för eleverna och
för Göteborg. Kommunen anser dock att den mottagande kommunen
skall ha full ersättning för de elever som tas in i andra hand. Skolledar-
förbundet menar att den utökade rätten att välja skola kan medföra pla-
neringssvårigheter för kommunerna. Förbundet tycker också att ersätt-
ningen i dagsläget synes för hög. Umeå kommun m.fl. avstyrker förslaget
utifrån regionalpolitiska överväganden. Man menar att en ökad frihet
att välja gymnasieskola i annan kommun bl.a. kan drabba de mindre
kommunerna i Norrlands inland som i dag har ett litet elevunderlag.
LO tycker att eleverna redan i dag i den offentliga skolan kan välja pro-
filskolor samt fördjupa sig i ett ämne de är intresserade av. Uppsala
kommun m.fl. anser att de regler som i dag finns om särskilda skäl räck-
er och att ytterligare reglering inte behövs.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
95
3.2 Begränsning av rätt till fria resor och inackordering vid val av
fristående skola
Arbetsgruppen föreslår i promemorian att hemkommunens skyldighet att
betala ersättning för elevernas dagliga resor mellan bostaden och skolan
begränsas. Skyldigheten skall inte gälla för de elever som har tagits
emot i andra hand i en kommunal gymnasieskola och inte heller för de
elever som valt att gå i en fristående skola med motsvarande utbildning.
Ersättningen skall begränsas och skall utgå med högst 1/30 av basbelop-
pet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för varje hel kalender-
månad som eleven har behov av resor. Hemkommunens skyldighet att
lämna ekonomiskt stöd för elever som behöver inackordering föreslås
begränsas och avser endast de elever som tas emot i första hand. Något
statligt inackorderingstillägg till elever som valt att inte gå i den kommu-
nala gymnasieskolan utan i en fristående skola med motsvarande utbild-
ning skall inte heller utgå.
De flesta av remissinstanserna tillstyrker, främst kommuner. En del
remissinstanser hävdar att förslaget minskar valfriheten för eleverna och
avstyrker därför.
CSN och de flesta kommuner tillstyrker förslaget om begränsning av
elevers hemresor och inackordering. CSN menar att om kommuner
blir tvungna att ersätta elevers resor och inackordering som valt att gå i
en annan skola än den kommunen anvisat kan det leda till försämring-
ar i utbildningsutbudet för mindre kommuner. CSN tillstyrker också
förslaget om en begränsning av kommunernas skyldighet att ersätta ele-
vernas hemresor till 1/30 av basbeloppet för varje kalendermånad, men
understryker att ersättningen i många fall bör vara högre. Länsstyrelsen i
Västerbotten anser att förslaget är en skälig och logisk koppling mellan
en begränsning av kommunernas ersättningsskyldigheter och elevernas
ökade valmöjligheter. Landstinget i Kronobergs län avstyrker en begräns-
ning. Landstinget menar att elever som valt en annan skola än den
kommunen anvisat bör få ersättning för hemresor alternativt inackorde-
ringstillägg om de hade varit berättigade till stödet om de hade valt den
skola hemkommunen anvisat. Göteborgs kommun och Sveriges Verk-
stadsindustrier menar att förslaget minskar valmöjligheterna.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
Arbetsgruppen föreslår i promemorian att elever skall beredas plats på
olika särskolor inom hemkommunen, alternativt samverkanskommunen,
i huvudsak enligt deras val av skola. En kommun bör dock inte vara
skyldig att tillgodose elevens och vårdnadshavarens önskemål, om dessa
är förenade med betydande ekonomiska och organisatoriska svårigheter.
Kommunens skyldighet att sörja för kostnadsfri skolskjuts skall inte om-
fatta sådana elever som väljer att gå i en annan kommunal särskola än
den som kommunen/samverkanskommunen skulle ha erbjudit. Hemkom-
96
munens skyldighet att informera om valmöjligheterna inom särskolan
skall lagfästas.
Remissopinionen är splittrad. De flesta kommuner har tillstyrkt för-
slaget medan organisationer som företräder föräldra-, elev- och handi-
kappintressen har avstyrkt.
Kommunförbundet anser att valfriheten inom skolan i princip måste
gälla alla, även elever i särskolan. Det är dock viktigt, enligt Kommun-
förbundet, att kommunerna kompenseras för kostnadsökningar i sam-
band med ökad valfrihet på detta område. SRF m.fl. anser att samma
valfrihet måste gälla elever i särskolan som i grundskolan. SRF ser ing-
en anledning till att kommunerna skall kunna hänvisa till organisatoris-
ka och ekonomiska svårigheter vid placering av elev i särskola. RHS
menar att föräldrarnas val skall vara det avgörande och inte personalens
bedömning om vilken skolform som lämpar sig bäst för den enskilde
eleven. TCO menar att det finns en risk för att särskolans elever kan
komma att missgynnas i en decentraliserad skola. TCO föreslår vidare
att Skolverket ges i uppdrag att särskilt följa utvecklingen och utvärdera
verksamheten utifrån dessa barns behov.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
Arbetsgruppen föreslår i promemorian att kommuner och landsting får
sluta avtal med ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening,
en ideell förening eller en stiftelse om att utföra vissa av de uppgifter
som kommunerna och landstingen ansvarar för enligt skollagen i fråga
om anordnandet av grundskola, gymnasieskola, särskola, komvux, sär-
vux, sfi samt skolhälsovård. Dock får inte uppgifter som ankommer på
styrelsen för utbildningen överlämnas till annan. I promemorian föreslås
också att det för att tillförsäkra kommunen insyn i skolan samt för att
utföra vissa av rektors uppgifter som innebär myndighetsutövning, t.ex.
utfärdande av betyg, skall finnas en kommunanställd tjänsteman som
har till uppgift att utöva den direkta tillsynen över utbildningen. Utbild-
ning som lagts ut på entreprenad skall ingå i det offentliga skolväsendet.
De bestämmelser som enligt skollagen och andra författningar gäller för
det offentliga skolväsendet skall i princip gälla för utbildningar som
läggs ut på entreprenad. Arbetsgruppen föreslår också att de regler som
i dag gäller angående handlingsoffentlighet och sekretess på skolområdet
också skall gälla de utbildningar som läggs ut på entreprenad.
Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har den övervägande
delen i princip tillstyrkt förslaget. Ungefär en tredjedel av de som till-
styrkt motsätter sig vissa delar eller har förslag till ändringar i ur-
sprungsförslaget.
Skolverket betonar att den nationella uppföljningen och utvärdering-
en inte får försvåras av förslagen om entreprenad. Verket menar också
att avtalen med entreprenören måste vara så utformade att huvudman-
nen (kommunen) kan genomföra sin egen uppföljning, utvärdering och
tillsyn. RRV anser att frågan om entreprenad inom skolområdet skall
97
utredas ytterligare eftersom konsekvenserna inte är belysta i promemo-
rian: ”1 promemorian finns ingen diskussion av i vilken utsträckning
det finns behov av entreprenadlösningar. - Enligt förslaget skall kom-
munen alltjämt vara ansvarig huvudman i skollagens mening. Prome-
morian berör inte hur kommunen skall kunna leva upp till detta an-
svar om en entreprenör, som tagit över driften av en eller flera skolor,
går i konkurs”. RHS avstyrker förslaget eftersom ansvarsfrågan, enligt
förbundet, är oklar. Kommunförbundet anser att det är viktigt att genom
regelverket öppna möjligheter till mellanformer mellan skola i förvalt-
ningsform och fristående skolor. Förbundet menar vidare att en förut-
sättning för konkurrens är att olika intressenter har likvärdiga förutsätt-
ningar. Kommunförbundet anser att detta inte föreligger. LR avstyrker
förslaget om entreprenad eftersom man anser att villkoren för lärarper-
sonalen är otillfredställande när det gäller anställning tills vidare eller
för begränsad tid. TCO avstyrker också förslaget. TCO menar att det in-
te förts någon debatt om konsekvenser av entreprenadavtal inom skol-
området. Statskontoret är positivt till förslaget om entreprenad. Stats-
kontoret tar liksom Skolverket upp avtalens betydelse och vikten av att
de rättsliga relationerna mellan kommunen och entreprenören klart
preciseras. Likaså är SAF positivt till förslaget om entreprenadavtal.
SAF menar att entreprenadalternativet på många sätt är intressant för
företagen och deras utbildningar. LO kan se att det finns motiv för ent-
reprenadavtal i vissa utbildningar, t.ex. musik. Av de kommuner som
har behandlat frågan är den övervägande delen positiv till möjligheten
att sluta entreprenadavtal på skolområdet. Flera av landstingen menar
att det även skall kunna gå att sluta entreprenadavtal inom skolområdet
med landsting.
Angående frågan om myndighetsutövning samt handlingsoffentlighet
och sekretess anser Skolverket att förslaget om inspektör ”framstår som
komplicerat”. Verket anser att det finns starka skäl för att rektorn skall
vara anställd av huvudmannen, dvs. kommunen. Statskontoret ifrågasät-
ter också förslaget om inspektör. Statskontoret menar att kontrollen av
betygssättningen ändå kan tillgodoses genom Skolverkets uppföljning
och utvärdering. Flera av de andra remissinstanserna som yttrat sig i
frågan, främst kommuner, avstyrker också förslaget om inspektör. Sveri-
ges skolledarförbund menar att förslaget om inspektör borde utredas yt-
terligare framför allt vad gäller befogenheter och ansvar. Kommunför-
bundet anser att entreprenadskolan bör utfärda betygen. Göteborgs kom-
mun menar att promemorians förslag angående frågan om myndighets-
utövning vid entreprenad är krånglig och otydlig vad gäller ansvaret.
Kommunen anser vidare att man inte skall föregripa lokaldemokratiut-
redningen i frågan om regler för offentlighet och sekretess på skolområ-
det.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
98
I promemorian föreslås att de fristående skolorna skall delas upp i två
kategorier:
1. Skolor vars utbildningar ”motsvarar” gymnasieskolans nationella
eller specialutformade program.
2. Skolor vars utbildningar ”kompletterar” gymnasieskolans utbild-
ningar och som bedöms vara av nationellt intresse.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
6.1 Skolor ”motsvarande” kommunala gymnasieskolor
Arbetsgruppen föreslår att offentligt stöd via kommunen bör utgå till
skolor som erbjuder utbildningar som motsvarar den kommunala gym-
nasieskolans nationella eller specialutformade program. Stödet bör en-
dast utgå för elever som kommunen är skyldig att erbjuda utbildning en-
ligt 5 kap. 5 § skollagen. Ärenden om offentligt stöd i form av bidrag al-
ternativt statlig tillsyn prövas av regeringen. Ansökan om bidrag av of-
fentliga medel eller enbart om statlig tillsyn skall göras före 1 augusti
året innan beslutet avses träda i kraft. Före beslut om bidrag och tillsyn
skall yttranden inhämtas från berörda kommuner, länsstyrelse samt
Skolverket. Bidrag och tillsyn bör kunna beviljas redan från skolstart.
Om en huvudman inte fullgör sina skyldigheter i fråga om skolan, kan
regeringen återkalla bidrags/tillsynsbeslutet. På skolan skall ställas vissa
kvalitetskrav. Skolan måste också delta i Skolverkets reguljära uppfölj-
ning. Skolans elevavgifter bör vara skäliga med hänsyn till kostnader för
verksamheten. I promemorian föreslås att regeringen fastställer bidrags-
nivån för de fristående skolor vars utbildningar motsvarar den kommu-
nala gymnasieskolans och som av regeringen förklarats berättigade till
bidrag. Bidragen föreslås bygga på kostnader för de olika studievägar-
na. Bidraget för varje studieväg föreslås vara medelvärdet av kommu-
nerna i den nedre kostnadskvartilen inom samma kostnadsklass. Skolor-
na får rätt till medel för verksamheten av elevernas hemkommuner.
De flesta tillstyrker i huvudsak förslaget. De synpunkter som instan-
serna för fram berör främst konstruktionen av ersättningen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att man kan bidra med bedöm-
ningar av konsekvenser ur ett vidare regionalt perspektiv och över flera
samhällssektorer, och att Skolverkets undervisningsråd besitter kunska-
per om det offentliga skolväsendet. Skolverket menar dock att dess upp-
gift i frågan om etablering av motsvarandeskolor enbart skall vara att
sammanställa de regionala myndigheternas yttranden. Vad gäller bi-
dragskonstruktionen anser Skolverket att förslaget kräver ytterligare ut-
vecklingsarbete vad avser de uppgifter som måste samlas in för att be-
stämma ersättningsnivån. Kommunförbundet menar att med den lagstad-
gade resurstilldelning som de fristående skolorna garanteras undanröjs
de incitament som är en förutsättning för samhällsekonomisk effektivi-
tet. SAF anser att förslaget innebär möjligheter för företagen och dess
branscher att kunna erbjuda elever bra utbildning i företagsskolor eller
99
7 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 230
branschskolor. Stockholms kommun menar att en etableringskontroll av
fristående skolor är nödvändig för att förhindra en överetablering av fri-
stående skolor. TCO instämmer i arbetsgruppens förslag om att erbjuda
fristående grundskolor och gymnasieskolor likartade förutsättningar.
TCO anser dock inte att fristående skolor skall tillåtas att ta ut elevavgif-
ter eftersom avgifter, enligt TCO, har en snedvridande effekt på urvalet
av elever. Uppsala kommun betonar att det är viktigt att verksamheten i
de fristående skolorna verkligen har en varaktighet, så att inte elever
ställs utan undervisning om en skola upphör. De enskilda Läroverkens
Förbund vänder sig kraftigt mot uppdelningen av de fristående skolorna
i motsvarandeskolor och kompletterandeskolor. Förbundet menar vida-
re att det bästa vore att få bidrag direkt från staten, eftersom kommu-
nerna har en ökande motvilja att ge bidrag till de fristående skolorna.
Riksföreningen för Waldorfpedagogik menar att friheten inte tycks gälla
individens val utan i stället kommunernas och länsstyrelsernas godtycke
av vad de har råd med. Man förordar vidare en bidragskonstruktion
som baseras på de samverkansavtal som kommunerna sluter med var-
andra. Göteborgs kommun m.fl. menar att en schablonisering av bidra-
gen vore olycklig.
Vad gäller tiden när ansökan om etablering av fristående gymnasie-
skola skall vara inkommen finns det olika åsikter. Göteborgs kommun
anser att det utifrån kommunens planerings- och budgetarbete är bra
att en gräns för ansökan fastställs till den 1 augusti. Skolverket anser det
också lämpligt att fastställa en tidsgräns. Bl.a. Falkenbergs kommun me-
nar att den 1 augusti är alltför sent eftersom det kommunala utbild-
ningsutbudet då är fastställt.
6.2 Skolor som ”kompletterar” kommunala gymnasieskolor
Arbetsgruppen föreslår i promemorian att statligt stöd bör kunna utgå
till ett begränsat antal skolor av god kvalitet, vars utbildning ej leder till
gymnasiekompetens, men som ändå av samhället bedöms vara av natio-
nellt intresse. Regeringen bör besluta om en skola med kompletterande
utbildning skall förklaras vara berättigad till statsbidrag eller enbart
statlig tillsyn. Det statliga stödet bör vara tidsbegränsat. Ansökan om
statsbidrag eller enbart om statlig tillsyn skall göras före 1 augusti året
innan beslutet avses träda ikraft. Statsbidrag och statlig tillsyn bör kun-
na beviljas samtidigt och redan från skolstart. Om en huvudman inte
fullgör sina skyldigheter i fråga om skolan, kan regeringen återkalla be-
slutet om statligt stöd. I promemorian föreslås att statsbidrag utbetalas
direkt till skolan. Bidraget beräknas med belopp per årselevplats inom
en av regeringen fastställd elevplatsram. Beloppet per plats fastställs av
regeringen.
De allra flesta har tillstyrkt förslaget. Många remissinstanser, framför
allt kommuner, har i förbigående yttrat att detta är statens angelägenhet
och att förslaget därför inte behöver kommenteras ytterligare.
Skolverket menar att det är inkonsekvent att ha en restriktiv linje vid
beviljandet av kompletterandeskolor. Några skolor menar att det utöver
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
100
ett statligt stöd bör utgå ett kommunalt stöd. Kommunförbundet menar
att alla kompletterandeskolor bör räknas som högskolor för att inte ta
resurser som skall tillföras gymnasieskolan. Falkenbergs kommun till-
styrker förslaget men betonar att både samhällsekonomin och samhälls-
nyttan måste väga tungt vid godkännande av skolorna. Kommunen an-
ser också att ingen form av krav på att kommunerna skall svara för stöd
till dessa skolor får uttalas. Några fristående skolor menar att ersätt-
ningsnivån inte är tillräcklig. Skolorna vill att hemkommunerna står
för en del av utbildningskostnaderna, alternativt att det statliga bidraget
blir på en sådan nivå, att det tar hänsyn till skolornas faktiska kostna-
der.
Av de kommuner som yttrat sig i frågan om bidragskonstruktionen
har de flesta konstaterat att detta är en statlig angelägenhet och att kom-
munerna inte bör belastas med kostnader för dessa skolor. Några re-
missinstanser, främst fristående skolor, har ändringar i förslaget eller av-
styrker. Bl.a. Nyckelvikskolan föreslår att kommunerna rekommenderas
att ge bidrag till kompletterandeskolorna.
6.3 Riksinternatskolor och internationella skolor
Arbetsgruppen föreslår i promemorian att statsbidrag till riksinternat-
skolorna lämnas genom direkt riktade statsbidrag och avser dels allmänt
finansiellt stöd till skolverksamhet for elever med i utlandet bosatta sven-
ska föräldrar, dels till kostnader för elevhems-, fritids- och elevvårds-
personal dels ock för den särskilda IB-utbildningen. Hemkommunen blir
skyldig att betala för utbildningskostnaderna for en elev som har föräld-
rar bosatta i Sverige på samma sätt som för en elev vid en fristående
skola, vars utbildning motsvarar den i den kommunala gymnasieskolan.
Arbetsgruppen föreslår i promemorian att offentligt stöd till interna-
tionella skolor kan ske antingen enligt reglerna för skolor med utbild-
ning motsvarande den kommunala gymnasieskolans eller enligt regler-
na för kompletterande skolor. Regeringen bestämmer från fall till fall
vilken grupp skolan tillhör.
Av de som yttrat sig speciellt i frågan om riksinternatskolor har de
flesta avstyrkt. Båda riksinternaten samt Intagningsnämnden för riksinter-
natskolorna avstyrker. Intagningsnämnden anser att riksinternaten sedan
gammalt har en särställning i skolsystemet. Verksamheten är dessutom
småskalig och känslig för konjunkturväxlingar. Lundsbergs skola avstyr-
ker också förslaget. Lundsbergs skola vill dessutom bli riksinternat. Pi-
teå kommun anser att riksinternaten är statens angelägenhet och att en-
bart statsbidrag bör utgå till riksinternaten. Jönköpings kommun vill att
om förslaget i promemorian genomförs så skall kommunen kompense-
ras i statsbidraget. Falkenbergs kommun tillstyrker förslaget angående
riksinternaten. Kommunen anser det vara särskilt viktigt att de kostna-
der som staten sparar in på vissa elever vid riksinternatskolorna återförs
till kommunerna för att täcka de nya kostnader kommunerna får i och
med förslaget. LR anser att det är viktigt med ett enhetligt bidragssys-
tem. Bidragssystemet får inte utformas så att riksinternatskolorna får
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
101
dels statliga bidrag för elever med föräldrar bosatta i Sverige, dels bidrag
från hemkommunen för samma elever.
Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig speciellt i frågan om internatio-
nella skolor. Av de remissinstanser som har uttalat sig har de flesta inte
haft några invändningar mot förslaget.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 1
102
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-23
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Inger Nyström, re-
geringsrådet Leif Lindstam.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 1993 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Ask beslutat inhämta lagrådets yttran-
de över förslag till lag om entreprenadförhållanden inom skolan.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Borg.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 2
103
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Kommuner och landsting får sluta avtal med en enskild fysisk eller
juridisk person om att denne skall bedriva undervisning inom gymna-
sieskolan. Avtalet får dock endast avse undervisning i sådana ämnen
som ingår i de ämnesblock som i bilaga 2 till skollagen (1985:1100) be-
tecknas som estetiska ämnen, ekonomiska ämnen, tekniska ämnen och
yrkesämnen.
2 § Om det finns särskilda skäl får regeringen på ansökan av en kom-
mun eller ett landsting i andra fall än som anges i 1 § medge att en
kommun eller ett landsting får sluta avtal med någon annan om att be-
driva undervisning inom det offentliga skolväsendet för barn och ung-
dom.
3 § Om en kommun eller ett landsting med stöd av denna lag över-
lämnar uppgiften att bedriva undervisning till en enskild fysisk eller ju-
ridisk person, får kommunen eller landstinget till denne överlämna
också den myndighetsutövning som hör till uppgiften.
4 § För undervisning som bedrivs med stöd av 1 och 2 §§ gäller inte
bestämmelserna i 2 kap. 3-5 §§ skollagen (1985:1100). I stället för 2
kap. 3 § skollagen gäller att för undervisningen skall användas lärare
som har kompetens för den undervisning de skall bedriva.
5 § Den som är eller har varit verksam inom enskild verksamhet som
bedrivs med stöd av 1 och 2 §§ får inte obehörigen röja vad han i den
elevvårdande verksamheten har fått veta om någons personliga förhål-
landen. Han får inte heller obehörigen röja uppgift i ärende om tillrät-
taförande av en elev eller om skiljande av en elev från vidare studier.
6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får medde-
la ytterligare föreskrifter om undervisning som bedrivs enligt 1 och 2
§§.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
104
I betänkandet har lämnats förslag i vissa frågor om bidrag och elevavgif-
ter vid fristående skolor för skolpliktiga elever. I uppdraget ingick att
bedöma effekterna av det nya statsbidragssystemet på grundskolans re-
surstilldelning och överväga vilka krav staten borde ställa på fristående
skolor för skolpliktiga elever. Vidare skulle utredningen redovisa kon-
sekvenserna av ett fortsatt avgiftssystem. Särskild utredare har varit
Sven-Åke Johansson, skoldirektören i Stockholm.
Med utgångspunkt från de fristående skolornas verkliga arbetsförhållan-
den och ekonomi har förutsättningarna för ett fortsatt avgiftsuttag m.fl.
frågeställningar analyserats. Således har en kartläggning av de fristående
skolornas förhållanden bildat bakgrund för en analys och ett antal för-
slag som presenteras i betänkandet.
Många fristående skolor, deras personal, föräldrar och elever har ofta
haft en otrygg tillvaro med brist på pengar, låga löner och stora ideella
insatser. Följaktligen har de flesta skolorna tagit ut elevavgifter av varie-
rande storlek (medianvärde 6 500 kr). De kommunala bidragen vid
kartläggningstillfället var ofta av varierande storlek och beroende av
kommunpolitikernas välvilja.
Utredningen har konstaterat att den genomsnittliga elevkostnaden vid
de fristående skolorna är lägre än genomsnittskostnaden vid de kommu-
nala skolorna framför allt beroende på lägre lön och lokalstandard.
Det beslut som riksdagen fattade våren 1992, som innebar att 85 pro-
cent av den genomsnittliga elevkostnaden i kommunen skulle utgöra ett
minimibidrag till de fristående skolorna, medför enligt utredningens
analys en risk för att de fristående skolorna får gynnsammare förutsätt-
ningar att driva verksamhet än de kommunala skolorna. Det är angelä-
get att i framtiden skapa likvärdiga villkor för både fristående skolor
och kommunala skolor. Detta kan enligt utredningen bli möjligt vid en
lägsta bidragsnivå på 75 procent. För extra åtaganden som inte täcks av
det offentliga bidraget skall de fristående skolorna erhålla ytterligare bi-
drag efter samma principer som gäller för de kommunala skolorna.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 4
Även om det offentliga bidraget läggs på en nivå som i princip innebär
att kommunala och fristående skolor tillåts konkurrera på likvärdiga
105
villkor har utredningen inte kunnat finna belägg för att skäliga elevav-
gifter skulle vara segregerande. Utredningen finner att andra faktorer
såsom t.ex. bostadssegregation och initiativrika föräldrar är mer betydel-
sefulla faktorer i detta sammanhang.
Vidare torde de flesta fristående skolor kunna täcka sina kostnader
med det nu beslutade offentliga bidraget, varför ca 90 procent av skolor-
na skulle sakna ekonomiska motiv för att ta ut elevavgifter vid en bi-
dragsnivå på 85 % (och ca 80 % vid en bidragsnivå på 75 %). Enligt ut-
redningens uppfattning kommer möjligheten att ta ut skäliga elevavgif-
ter inte att missbrukas, eftersom konkurrensen om framtida elever för-
modas bli hård mellan olika skolor.
1. De fristående skolor som inte får vissa nödvändiga kostnader helt
täckta med skattemedel, skall ha möjlighet att ta ut en skälig avgift, med
bibehållet offentligt bidrag.
2. Sedan Skolverket vid godkännande av en fristående skola bedömt
elevavgiftens storlek som skälig, föreslås kommunen ansvara för konti-
nuerlig skälighetsbedömning av avgiftsuttaget.
3. Kommunen föreslås ha rätt att reducera den fristående skolans of-
fentliga bidrag, om kommunen bedömer att elevavgifterna är oskäligt
höga.
4. Utredningen föreslår att två kriterier för elevintag/urval fastslås -
anmälningsdatum och sociala skäl. Eventuella undantag fastställs av
Skolverket redan vid godkännande av skolan (t.ex. vissa intagningskrav
på grund av skolans särart). Övriga kriterier skall anses vara diskrimi-
nerande.
5. Nationella prov, som sammanställs för hela rikets skolor, bör även
gälla för fristående skolor - men med hänsyn tagen till resp, skolas upp-
läggning av sin undervisning och andra omständigheter i anledning av
sin särart.
6. Utredningen föreslår att kommunen ges rättighet att följa upp och
utvärdera samt marknadsföra de fristående skolornas prestanda och or-
ganisation för föräldrar/elever i kommunen. Detta bör dock ske i den
utsträckning som är rimlig i förhållande till den läroplan, som resp,
skola verkar efter.
7. Den grundläggande och lagfästa bidragsprocenten till fristående
skolor måste sättas så att konkurrensen mellan kommunala och fristå-
ende skolor sker på lika villkor. Dess lägsta gräns kan då enligt utred-
ningens analys inte överstiga 75 procent av kommunens genomsnitts-
kostnad per elev. För extra åtaganden, som inte täcks av det offentliga
bidraget, skall fristående skolor av kommunen erhålla ytterligare bidrag
efter exakt samma principer som gäller för de bidrag som utgår till
kommunala skolor.
8. Skollag och övriga skolförfattningar föreslås ändras så att möjlighe'
att bilda kommunfriskolor öppnas.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 4
106
Över betänkandet (SOU 1992:38) ”Fristående skolor. Bidrag och elev-
avgifter” har efter remiss yttranden avgivits av Statens skolverk, Statens
institut för handikappfrågor i skolan (SIH), Statskontoret, Riksrevi-
sionsverket (RRV), kommunerna - Danderyd, Nacka, Norrtälje, Stock-
holm, Södertälje, Upplands-Bro, Uppsala, Nyköping, Linköping, Norr-
köping, Söderköping, Örkelljunga, Helsingborg, Lund, Malmö, Falken-
berg, Göteborg, Kungälv, Mölndal, Partilie, Alingsås, Örebro, Västerås,
Hedemora, Hudiksvall, Sundsvall, Skellefteå samt Svenska kommunför-
bundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralor-
ganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Riksförbundet Hem och Skola
(RHS) och Elevorganisationen i Sverige.
Yttranden har dessutom inkommit från kommunerna Haninge, Ös-
teråker, Laholm och Vänersborg samt från Handikappförbundens Cen-
tralkommitté (HCK), Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och
Ungdomar (RBU), Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdo-
mar och Vuxna (FUB), Synskadades Riksförbund (SRF), Förbundet för
alternativa skolor i Sverige (FASS), Riksföreningen för Waldorfpedago-
gik (RfW), Sveriges Kristna Friskoleråd och från Montessoriföreningen
Barnens Hus i Varberg.
Merparten av remissinstanserna stöder de flesta förslagen i betänkandet.
Kommunerna redovisar en tämligen stor enighet i sin positiva inställ-
ning till förslagen. Osäkerheten och spridningen är större beträffande
övriga remissinstanser.
Regeringens proposition (1991/92:95) om valfrihet och fristående sko-
lor presenterades ett par veckor före aktuellt betänkande (för att möjlig-
göra en riksdagsbehandling av propositionen före riksdagens sommar-
uppehåll). Detta har föranlett många remissinstanser att tämligen ingå-
ende kommentera även riksdagsbeslutet om lägsta bidragsnivå i sina
svar. Vissa instanser har krävt en omprövning av riksdagsbeslutet angå-
ende den beslutade bidragsprocenten på 85 % till de fristående skolor-
na.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 5
107
3.1 Elevavgifter
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget att fristående skolor skall ha
en möjlighet att ta ut en skälig elevavgift med bibehållet offentligt bi-
drag. Förbundet för alternativa skolor i Sverige påpekar att risken för seg-
regerande avgifter är praktiskt taget obefintlig, om den fristående skolan
skall kunna överleva i konkurrensen om eleverna. SACO är positiv till
en skälig elevavgift för verksamhet som ansluter till den fristående sko-
lans speciella inriktning, medan LO, TCO, Elevorganisationen i Sverige,
Synskadades Riksförbund och Riksföreningen för Waldorfpedagogik beto-
nar att utbildning skall vara kostnadsfri. Västerås kommun menar att
samhällets bidrag i stället bör sättas så högt att ingen som vill ha sitt
barn i en fristående skola av ekonomiska skäl skall behöva avstå från
detta. HCK och RBU anser att frågan om ”skäliga elevavgifter” inte är
tillräckligt utredd, då det är oklart vad begreppet innebär för elever
med funktionshinder.
3.2 Kontinuerlig skälighetsbedömning av elevavgiftens storlek
Skolverket skall bedöma skäligheten av avgiftens storlek vid godkännan-
detillfället. De flesta remissinstanserna instämmer i detta. Däremot före-
kommer delade meningar om hur den kontinuerliga uppföljningen av
avgiftens storlek skall ske.
Ett stort antal kommuner stöder betänkandets förslag om att kommu-
nen bör ansvara för den kontinuerliga skälighetsbedömningen. Dock
anser Svenska Kommunförbundet att det är tveksamt om man bör ålägga
kommunerna en kontinuerlig skälighetsbedömning av avgiftsstorleken
vid en verksamhet, som kommunerna inte har något avgörande infly-
tande över. Även Uppsala kommun anser att den kontinuerliga skälig-
hetsbedömningen bör ligga på Skolverket, som har överblicken över
fristående skolor i hela landet. Västerås kommun instämmer härmed och
tilllägger att principiella skäl talar mot kommunens bedömning av av-
giftens storlek, då ju kommunen är den fristående skolans konkurrent.
Skolverket, RHS, LR m.fl. remissinstanser framhåller att om en friståen-
de skola väsentligen höjer elevavgiften innebär detta en avvikelse från
de förutsättningar på vilka Skolverkets beslut om godkännande grun-
dats. Därför bör i sådana fall ett återkallande av godkännandet kunna
bli aktuellt.
3.3 Kommunens rätt att reducera det ofientliga bidraget vid oskäligt
hög elevavgift
Kontinuerlig skälighetsbedömning och rätt att reducera det offentliga
bidraget har oftast kommenterats som ett sammanhängande förslag, var-
för synpunkterna om reduktion till stor del ansluter till de svar som re-
dovisas ovan under 3.2.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 5
108
Ett antal kommuner tycker det är naturligt att de ges rätt att reducera
bidraget om oskäliga avgifter tas ut. Kungälvs kommun föreslår att ett
kommunalt beslut att minska bidraget till en fristående skola under mi-
niminivån bör kunna överprövas av Skolverket. Skolverket m.fl. där-
emot avvisar kommunernas möjlighet att reducera bidraget och föror-
dar att rätten till eventuell reduktion skall ligga hos Skolverket.
3.4 Kriterier for elevintag/urval
Merparten av de kommuner som lämnat synpunkter om elevintag/urval
stöder betänkandets förslag att endast anmälningsdatum och sociala skäl
skall ligga till grund för elevintag/urval - förutom de undantag på grund
av särskild profil som Skolverket fastställer vid godkännandet. Nacka
kommun m.fl. avvisar emellertid anmälningsdatum som en lämplig me-
tod. De menar att föräldrarna behöver känna trygghet att kunna välja
skola vid en och samma tidpunkt oavsett om skolan är kommunal eller
fristående. Kommunen bör därför ange ett sista datum för elever/föräld-
rar att välja skola. Göteborgs kommun m.fl. anser att urvalskriterier ej
bör fastställas på central statlig nivå utan lokalt av kommunerna i sam-
råd med Skolverket utifrån varje skolas inriktning. RHS föredrar ett ur-
val med hjälp av lottning i stället för att låta anmälningsdatum styra,
bl.a. för att undvika att föräldrar måste anmäla sina barn till skolan i
samband med födseln. Förbundet för alternativa skolor i Sverige anser,
att det ligger i de fristående skolornas karaktär och kompetens att vara
fristående, att själva klara denna fråga. En sådan frihet motsätter sig
Handikapporganisationerna som menar att de fristående skolorna liksom
de kommunala, måste ha skyldighet att ta emot alla elever, även de som
är resurskrävande. Bidrag till de fristående skolorna måste vara kopplat
till en sådan skyldighet. Risken att de fristående skolorna väljer bort de
resurskrävande eleverna är annars uppenbar.
3.5 Nationella prov
Remissinstanserna har i allmänhet endast berört frågan i förbigående,
eftersom skyldighet för fristående skolor att bl.a. delta i dessa prov nyli-
gen införts i skollagen.
3.6 Kommunens rätt att följa upp, utvärdera och marknadsföra de
fristående skolornas prestanda och organisation
Ett stort antal kommuner samt Elevorganisationen i Sverige m.fl. instanser
menar att kommunen måste ha möjligheter att utöva tillsyn och grans-
ka kvaliteten, eftersom de har ansvar för att alla barn i kommunen får
en jämlik utbildning.
Kommunerna Uppsala, Linköping, Söderköping och Norrköping bedö-
mer rätten till uppföljning och utvärdering som nödvändig, då ju kom-
munerna måste ha en fullständig insyn i skolorna för att på ett rättvi-
sande sätt kunna bedöma deras behov vid fördelningen av resurser.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 5
109
RHS tillstyrker att kommunen skall ha tillsynsansvar. Samtidigt menar
man att det är nödvändigt att ha en opartisk instans om oenighet och
tolkningstvister uppstår. Skolverket föreslås vara en sådan instans. LR
varnar för att en kommunal uppföljning och utvärdering av de friståen-
de skolornas verksamhet kan leda till att den speciella inriktning som
den fristående skolan representerar kan begränsas genom lokala opinio-
ner.
Skolverket avstyrker kommunernas uppföljnings- och utvärderings-
rätt, då syftet med uppföljning/utvärdering är att garantera utbildning-
ens likvärdighet i ett system där sätten att uppnå målen kan variera. En-
dast ett fåtal instanser berör den del i förslaget som rör kommunens rätt
att marknadsföra de fristående skolornas prestanda och organisation.
Österåkers och Göteborgs kommuner anser att marknadsföring av de fri-
stående skolorna inte är kommunala uppgifter. Däremot skall kommu-
nen informera om vilka skolor som finns i kommunen.
3.7 En bidragsnivå ej överstigande 75 procent av kommunens
genomsnittskostnad per elev
Skolverket och RRV påpekar att det är för tidigt att ta ställning i frågan
om lämplig bidragsnivå, eftersom systematiska studier av effekterna
krävs, innan man kan dra säkra slutsatser. Svenska kommunförbundet
samt ett antal kommuner kritiserar det avsteg från den kommunala själv-
styrelsen som man anser att en reglering av bidragsprocenten till fristå-
ende skolor innebär. Flertalet kommuner vill ha en sänkning av bidrags-
procenten från beslutade 85 procent till i betänkandet föreslagna 75
procent. Haninge, Hudiksvalls och Sundsvalls kommuner vill sänka den
lagfästa bidragsprocenten ytterligare - till en nivå som är lägre än 75
procent. Ett stort antal remissinstanser påtalar de risker som finns för att
konkurrensen mellan fristående och kommunala skolor inte kommer
att ske på lika villkor. Man befarar att de kommunala skolorna blir
missgynnade. Således vill LO och TCO sänka bidragsnivån till 75 pro-
cent, TCO förordar vidare en stadieanpassning av bidragets storlek. SA-
CO menar att om konkurrens på lika villkor skall råda bör en bidrags-
procent på 75-80 procent gälla. Kommunerna Linköping, Norrköping
och Söderköping m.fl. kommuner konstaterar att bidragsbeslutet medför
en drastisk ökning av kommunens kostnader. Som flera kommuner på-
pekar medför ökade kommunala skolkostnader att följande års bidrag
till de fristående skolorna höjs. För att komma tillrätta med de olägen-
heter som ibland kan uppstå, föreslår Skolverket att möjligheterna vid-
gas att få frågan om bidragets storlek prövad av regeringen i fall då kon-
kurrensen inte förefaller ske på lika villkor. Även SAF och Statskontoret
efterlyser stor flexibilitet och hänsyn till de lokala förhållandena vid re-
gelutformningen och SAF understryker behovet av möjligheter att få bi-
drags- och tillståndsbeslut överprövade. Flera kommuner bl.a. Stock-
holms skolförvaltning samt SACO, LR m.fl. pekar också på de konkur-
rensnackdelar som blir följden av att besparingar inom det kommunala
skolväsendet inte slår igenom i bidragen till de fristående skolorna förr
Prop. 1992/93:230
Bilaga 5
110
än kommande verksamhetsår. Örebro kommun m.fl. kommuner med lo-
kala skolpengssystem påpekar att den centralt fastställda bidragsnivån
kan resultera i att kommunerna kan tvingas ha olika storlek på skol-
pengen för kommunala skolor och fristående skolor. Ett stort antal re-
missinstanser bl.a. Stockholms kommun, Lunds kommun och RHS påpe-
kar att stor oklarhet råder om vad som ingår i begreppet ”kommunens
genomsnittskostnad per elev”. Man efterlyser en definition av denna
kostnad. Handikapporganisationerna påtalar samtliga en oro för sina
elevgrupper om inte särskild hänsyn tas till handikappade elever i form
av t.ex. garantier för en med andra elever likvärdig skolgång. FUB un-
derstryker att de medel som går till särskolans elever inte får räknas in i
bidragsunderlaget.
Endast ett fåtal instanser förespråkar en bidragsnivå på 85 procent,
t.ex. Nacka och Västerås kommuner. Riksföreningen för Waldorfpedago-
gik framhåller att 85 procent behövs för att kompensera de fristående
skolornas momskostnader och kommunens stordriftsfördelar.
3.8 Kommunfriskolor
Många kommuner har visat intresse för kommunfriskolor/entreprenad-
skolor. RHS tycker att det finns utveckling i ett förslag om entreprenad-
drift. Dock får det inte bli ett argument för lägre kommunala kostna-
der, genom att kommunen avhänder sig det fulla ansvaret för skolan.
Skolverket däremot avvisar förslaget om kommunfriskolor och menar
att kommunerna skall ha det fulla ansvaret för det offentliga skolväsen-
det. Om reglerna inom det offentliga skolsystemet verkar hämmande
bör dessa i stället ändras.
I regeringens proposition (1991/92:95) om valfrihet och fristående sko-
lor föreslås att de internationella skolorna ej skall omfattas av det nya
bidragssystemet. I betänkandet ifrågasätts detta. Skolverket instämmer i
att dessa skolor bör få bidrag i samma utsträckning som övriga friståen-
de skolor. Verket menar att det är mycket svårt att avgöra skillnaden
mellan en internationell skola och en skola med internationell inrikt-
ning. Danderyds kommun anser att dessa skolor bör ingå i bidragssyste-
met men med undantag för diplomatbarn som tillfälligt vistas i landet.
Kommunen menar att inga svenska barn av ekonomiska skäl skall ute-
stängas från möjligheterna att studera i internationella skolor. För icke
svensktalande elever bör staten stå för kostnader som överstiger hemlan-
dets bidrag till den internationella skolan. Eleverna är inte folkbokförda
i Sverige, varför dessa inte kommer att ingå i underlaget för beräkning
av statsbidrag till kommunerna. Dessutom betalar ifrågavarande famil-
jer inte kommunalskatt. Förbundet för alternativa skolor i Sverige under-
Prop. 1992/93:230
Bilaga 5
111
stryker att det synes otidsenligt att särbehandla de internationella sko-
lorna i vår tid, då en internationalisering av den offentliga skolan pågår.
Skolverket och Norrtälje kommun föreslår att ansökan om godkännan-
de av fristående skola skall vara inlämnad före 1 september året före det
år verksamheten startar. Bättre förutsättningar skapas då för Skolverkets
beslut och hänsyn till nya förhållanden kan tas i kommunernas budget-
process. Helsingborgs och Nacka kommuner menar att nyetablering av
fristående skola bör sammanfalla med läsårets början. Falkenbergs kom-
mun vill dessutom ge kommunen rätt att i eget beslut kunna senareläg-
ga skolstarten ett år, om lokala olägenheter uppkommer vid omedelbar
start av ny fristående skola.
Prop. 1992/93:230
Bilaga 5
112
Prop. 1992/93:230
Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 3
Propositionens lagförslag ............................... 5
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 april 1993 25
1 Ärendet och dess beredning ........................ 25
2 Principiella utgångspunkter ........................ 26
3 Entreprenad på skolområdet ........................ 29
3.1 Inledning .................................. 29
3.2 Ökade möjligheter till entreprenad .............. 31
3.3 Tystnadsplikt ............................... 36
4 Fristående skolor på grundskolenivå .................. 37
4.1 Bakgrund.................................. 37
4.2 Resurstilldelning ............................ 38
4.3 Elevavgifter och skälighetsbedömning ............ 40
4.4 Internationella skolor ........................ 41
5 Fristående skolor över grundskolenivån ............... 43
5.1 Bakgrund.................................. 43
5.2 Indelning av skolorna i två grupper .............. 44
5.3 Fristående gymnasieskolor ..................... 45
5.4 Skolor vars utbildningar kompletterar det offentliga
skolväsendet................................ 50
5.4.1 Inledning ............................. 50
5.4.2 Statligt stöd ............................ 50
5.5 Riksinternatskolor ........................... 53
5.6 Internationella skolor ........................ 55
6 Fristående särskolor .............................. 55
6.1 Bakgrund.................................. 55
6.2 Resurstilldelning ............................ 56
7 Val inom det offentliga skolväsendet .................. 57
7.1 Grundskolan ............................... 57
7.1.1 Val av skola inom den egna kommunen ...... 57
7.1.2 Val av skola i en annan kommun ........... 59
7.2 Särskolan .................................. 61
7.2.1 Nuvarande bestämmelser ................. 61
7.2.2 Val av särskola ......................... 62
7.3 Gymnasieskolan ............................ 65
8 Övriga frågor ................................... 66
8.1 Skola - Fristående skola ...................... 66
8.2 Tillsyn .................................... 68
8.3 Ersättning för dagliga resor för elever som har rätt till
studiehjälp ................................. 70
8.4 Övriga skollagsändringar ...................... 70
9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ............. 71
10 Upprättade lagförslag ............................. 72
11 Specialmotivering ................................ 72
11.1 Förslag till lag om ändring i lagen om ändring i
skollagen (1985:1100) 72
113
11.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1100) om
kommunernas skyldighet att svara för vissa elev-
resor ..................................... 87
11.3 Förslag till lag om entreprenadförhållanden inom
skolan .................................... 88
12 Hemställan ..................................... 90
13 Beslut ..................................... 91
Bilaga 1 Sammanfattning av remissyttranden över
Utbildningsdepartementets promemoria
”Valfrihet i skolan” (Ds 1992:115) ............... 92
Bilaga 2 Lagrådet.................................. 103
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................... 104
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:38)
Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter ........ 105
Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1992:38) Fristående
skolor. Bidrag och elevavgifter ................. 107
Prop. 1992/93:230
gotab 43539, Stockholm 1993
114