Regeringens proposition

1992/93:216

om prövningstillstånd i hovrätt och instansord-
ningen i utsökningsmål

Prop.

1992/93:216

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att förfarandet med prövningstillstånd utvidgas
till att omfatta alla tvistemål där värdet av tvisteföremålet uppenbart
inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr för år 1993). I dag är mot-
svarande gräns ett halvt basbelopp (17 200 kr för år 1993).

I propositionen föreslås vidare att regler om prövningstillstånd
införs i ledet tingsrätt-hovrätt i brottmål, där tingsrätten endast har
dömt den tilltalade till böter eller frikänt den tilltalade från ansvar.
Prövningstillstånd skall krävas oavsett vem - den tilltalade, åklagaren
eller målsäganden - som överklagar. Undantag föreslås dock för det
fåtal fall där Riksåklagaren, Justitiekanslem eller Riksdagens
ombudsmän för talan i hovrätten.

Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i huvud-
sak på samma sätt för brottmål och tvistemål. Förslaget innebär att
prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns anledning att
ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt för
ledningen av rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdis-
pens) eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning
(extraordinär dispens).

I propositionen föreslås att hovrätten vid dispensprövningen skall

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

vara domför med tre lagfarna domare. I dag gäller att hovrätten skall Prop. 1992/93:216
bestå av två domare.

I propositionen föreslås vidare att beslut som har meddelats av kro-
nofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i stället för som
nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt krävs prövningstillstånd.

Propositionen innehåller också ett förslag om att reglerna om s.k.
hovrättsting skall avskaffas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt gäller
reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om avskaffande av
hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.

Propositionens lagförslag

Prop. 1992/93:216

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 2 kap. 4 och 5 §§, 16 kap. 3 §, 49 kap. 12 § och 51 kap.
4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 49 kap. 12 a §
och 51 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §'

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överkla-
gats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när
hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.
Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta.
Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även
med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller
vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hov-
rätten bestå av två lagfarna do-
mare.

Vid beslut om avskrivning av
domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast
beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten
eller av en annan tjänsteman vid denna.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd
rätten bestå av tre
mare.

mål efter återkallelse

skall hov-
lagfarna do-

är hovrätten

5 §²

Hovrätt skall sammanträda å Hovrätt skall sammanträda på
ort, där den har sitt säte.           den ort där den har sitt säte.

'Senaste lydelse 1989:656.

²Senaste lydelse 1974:573.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Sammanträde må ock, om sär-
skilda skäl äro därtill, hållas å
annan ort.

Sammanträde skall hållas så
ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken
regeringen meddelatförordnande
därom, skall årligen å bestämda
tider hålla hovrättsting utom
förläggningsorten å viss eller
vissa orter inom domkretsen för
huvudförhandling i mål från den
delen av domkretsen.

16

3

Vid omröstning skall den me-
ning gälla, som omfattats av mer
än hälften av rättens ledamöter.
Om någon mening har erhållit
hälften av rösterna och ord-
förandens röst är bland dem,
skall dock den meningen gälla.
Vid avgörande av frågor om
prövningstillstånd enligt 49 kap.
12 § skall dock, om en av leda-
möterna vill bevilja prövnings-
tillstånd, hans mening gälla som
hovrättens beslut.

Sammanträde får också hållas på
någon annan ort om det finns
skäl n7Z det.

Sammanträde skall hållas så
det krävs för arbetet.

Vid omröstning skall den me-
ning gälla, som omfattats av mer
än hälften av rättens ledamöter.
Om någon mening har erhållit
hälften av rösterna och ordfö-
randens röst är bland dem, skall
dock den meningen gälla.

49 kap.

12 §⁴

Talan mot tingsrättens dom
eller beslut i mål som handlagts
av en lagfaren domare enligt
1 kap. 3 d § första stycket får

I tvistemål där förlikning om
saken är tillåten krävs prövnings-
tillstånd för att hovrätten skall
pröva tingsrättens dom eller be-

³Senaste lydelse 1987:747.

“Senaste lydelse 1990:443.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

inte prövas av hovrätten i vidare
mån än som framgår av 13 §, om
inte hovrätten meddelat parten
prövningstillstånd.

Prövningstilllstånd behövs inte
vid talan mot beslut som rör
någon annan än en part eller en
intervenient, beslut varigenom
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, beslut angående utdö-
mande av förelagt vite eller om
ansvar för en rättegångsförseelse
eller beslut varigenom en miss-
nöjesanmälan eller en vade- eller
besvärstalan avvisats.

slut i mål som handlagts av en
lagfaren domare enligt 1 kap.
3 d § första stycket och i annat
mål där det värde som sägs i
1 kap. 3 d § tredje stycket uppen-
bart inte överstiger basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser

1. ett avgörande i mål som
skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon an-
nan än en part eller en interve-

nient,

3. ett beslut genom vilket tings-
rätten ogillat jäv mot en domare,
eller

4. ett beslut genom vilket en
missnöjesanmälan eller en ansö-
kan om återvinning eller ett över-
klagande avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket och 13 § gälla i tillämpliga delar.

12 a §

/ brottmål krävs prövningstill-
stånd för att hovrätten skall
pröva en tingsrätts dom genom
vilken den tilltalade inte dömts
till annan påföljd än böter eller
helt frikänts från ansvar.

Om tingsrätten i sin dom även
prövat enskilt anspråk mot den
tilltalade, gäller i den delen
bestämmelserna i 12 §.

Första stycket gäller inte om
domen överklagas av Riksåkla-
garen, Justitiekanslern eller

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Justitieombudsman.

Krav på prövningstillstånd en-
ligt första eller andra stycket
omfattar även beslut som får
överklagas endast i samband med
överklagande av dom.

1 fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket och 13 § gälla.

51 kap.

4 §⁵

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende un-
derrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som
käranden yrkar.

Om prövningstillstånd behövs,
skall käranden i vadeinlagan an-
ge de omständigheter som han
åberopar till stöd för att sådant
tillstånd skall meddelas.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och
vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej
tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid
vadeinlagan. Vill käranden, att förnyat förhör med vittne eller sakkun-
nig skall äga rum eller förnyad syn å stället skall hållas, skall han
angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall kä-
randen ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller
hans ombud.

10 a §

Behövs prövningstillstånd, be-
slutar hovrätten sedan skrift-
växlingen avslutats, om sådant

⁵Senaste lydelse 1963:149.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

tillstånd skall meddelas. När det
finns skäl för det, fårfrågan upp-
tas utan att skriftväxling skett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut
har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga
om överklagande och krav på prövningstillstånd.

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken

dels att 18 kap. 3 § skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 19 §, 18 kap. 1 och 2, 4-16 och 17-19 §§ samt
rubrikerna närmast före 18 kap. 2, 12 och 16 a §§ skall ha följande
lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 16 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

2 kap.

19 §
Kronofogdemyndighetens beslut
länder till efterrättelse omedel-
bart. Vite får dock ej utsökas
innan det beslut, varigenom kro-
nofogdemyndigheten har dömt ut
vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även
om talan förs mot kronofogde-
myndighetens beslut, såvida ej
annat föreskrivs i denna balk
eller förordnas av hovrätten eller
högsta domstolen.

Kronofogdemyndighetens beslut
gäller omedelbart. Vite får dock
inte utsökas innan det beslut,
genom vilket kronofogdemyndig-
heten har dömt ut vitet, har
vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även
om kronofogdemyndighetens be-
slut överklagas, om inte något
annat föreskrivs i denna balk
eller förordnas av en domstol.

18 kap.

1

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut förs i hovrätten
genom besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i
detta kapitel skall bestämmelser-
na i rättegångsbalken om fullföljd
av talan i hovrätten och högsta
domstolen och om rättegången
där tillämpas i utsökningsmål.

§

Kronofogdemyndighetens beslut
överklagas skriftligen hos den
tingsrätt inom vars domkrets
kronofogdemyndigheten har sitt
säte.

I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel skall
bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas be-
träffande överklaganden i utsök-
ningsmål. Tingsrätten skall dock
alltid bestå av en lagfaren do-
mare.

Nuvarande lydelse

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut får föras av den
som beslutet angår, om det har
gått honom emot. Sökanden eller
svaranden får klaga även över att
beslut gör intrång i tredje mans
rätt.

Talan mot beslut, varigenom
rättighet har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket, får
föras endast av den som har be-
stritt att sådant förbehåll görs.

Klagan får ej föras över att
kronofogdemyndigheten har fun-
nit sig behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig att upptaga
en ansökan, kan hovrätten efter
klagan bestämma vilken krono-
fogdemyndighet som skall hand-
lägga målet och hänvisa det till
den myndigheten. Härvid tilläm-
pas 2 kap. 4 § första stycket
andra meningen.

4

Talan får ej föras mot beslut,
varigenom begäran om rättelse
av utmätning enligt 4 kap. 33
eller 34 § eller av kvarstad för
fordran enligt 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall.

Föreslagen lydelse

Överklagande av kronofogde-
myndighetens beslut

§

Kronofogdemyndighetens beslut
får överklagas av den som be-
slutet angår, om det har gått
honom emot. Sökanden eller sva-
randen får klaga även över att
beslut gör intrång i tredje mans
rätt.

Ett beslut, genom vilket en
rättighet har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket, får
överklagas endast av den som
har bestritt att sådant förbehåll
görs.

§

Ett beslut, genom vilket
kronofogdemyndigheten har fun-
nit sig behörig att ta upp en
ansökan om verkställighet, får
inte överklagas.

Om kronofogdemyndigheten
har funnit sig obehörig att ta upp
en ansökan, kan tingsrätten efter
överklagande bestämma vilken
kronofogdemyndighet som skall
handlägga målet och hänvisa det
till den myndigheten. Härvid
tillämpas 2 kap. 4 § första styc-
ket andra meningen.

§

Följande beslut får inte över-
klagas:

1. ett beslut genom vilket
begäran om rättelse av utmätning
enligt 4 kap. 33 eller 34 § eller
av kvarstad för fordran enligt

Prop. 1992/93:216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Mot beslut, varigenom rättighet
ej har förbehållits enligt 12 kap.
33 § andra stycket, får talan ej
föras. Talan för ej heller föras
mot beslut, varigenom en förrätt-
ningsman har förklarats jävig.

Talan för ej föras mot beslut i
fråga som avses i 2 kap. 10 eller
11 §. I samband med talan mot
beslut, varigenom föreläggande
av vite eller annan påföljd har
tillämpats, får dock prövning av
föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar en-
dast förberedelse till senare
beslut och ej rör tredje man får
talan föras endast i samband med
talan mot det senare beslutet.
Talan får dock föras särskilt på
den grund att målet onödigt
uppehålls genom beslutet.

Klagan över sakägarförteckning
får föras endast i samband med
talan mot auktion eller talan mot
beslut om fördelning av influtna
medel.

Talan mot beslut om utmätning
som avses i 7 kap. eller mot be-
slut om införsel får föras utan
inskränkning till viss tid.

16 kap. 13 § har lämnats utan
bifall,

2. ett beslut genom vilket en
rättighet inte har förbehållits
enligt 12 kap. 33 § andra
stycket,

3. ett beslut genom vilket en
förrättningsman har förklarats
jävig.

Ett beslut i en fråga som avses
i 2 kap. 10 eller 11 § för inte
överklagas. I samband med att
ett beslut överklagas, genom vil-
ket föreläggande av vite eller
annan påföljd har tillämpats, får
dock prövning av föreläggandets
giltighet påkallas.

Ett beslut som innefattar endast
förberedelse till senare beslut och
inte rör tredje man får överkla-
gas endast i samband med över-
klagande av det senare beslutet.
Beslutet får dock överklagas sär-
skilt på den grund att målet
onödigt uppehålls genom be-
slutet.

En sakägarförteckning får över-
klagas endast i samband med att
en auktion eller ett beslut om
fördelning av influtna medel
överklagas.

Ett beslut om utmätning som
avses i 7 kap. eller ett beslut om
införsel får överklagas utan
inskränkning till viss tid.

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

I fråga om annan utmätning
skall talan av sökanden eller
svaranden föras inom tre veckor
från det att beslutet delgavs
honom. Tredje man får föra ta-
lan mot sådan utmätning utan in-
skränkning till viss tid. Talan
mot beslut som avses i 8 kap.
9 § första stycket eller 12 kap.
49 § tredje stycket skall dock
föras inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försälj-
ning skall föras inom tre veckor
från försäljningen. Mot beslut om
fördelning eller utbetalning av
medel skall talan föras inom tre
veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 § andra
stycket andra meningen får föras
utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut i andra fall skall
föras inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

1

I besvärsinlagan skall klagan-
den ange det överklagade beslu-
tet, den ändring som yrkas däri
och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan läm-
na uppgift om de bevis som han
vill åberopa och vad han vill
styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis som ej har ingi-
vits tidigare skall fogas vid
inlagan i huvudskrift eller

Ett beslut om annan utmätning
skall överklagas av sökanden
eller svaranden inom tre veckor
från det att beslutet delgavs
honom. Tredje man får överkla-
ga sådan utmätning utan in-
skränkning till viss tid. Ett beslut
som avses i 8 kap. 9 § första
stycket eller 12 kap. 49 § tredje
stycket skall dock överklagas
inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

En exekutiv försäljning skall
överklagas inom tre veckor från
försäljningen. Ett beslut om
fördelning eller utbetalning av
medel skall överklagas inom tre
veckor från beslutet.

Ett sådant överklagande som
avses i 6 § andra stycket andra
meningen får göras utan in-
skränkning till viss tid.

Kronofogdemyndighetens beslut
i andra fall skall överklagas inom
tre veckor från det att beslutet
delgavs klaganden.

§

I överklagandet skall klaganden
ange det överklagade beslutet,
den ändring som yrkas i beslutet
och grunderna för överklagandet.

Klaganden skall lämna uppgift
om de bevis som han vill åbero-
pa och om vad han vill styrka
med varje särskilt bevis. Skrift-
ligt bevis som inte har givits in
tidigare skall bifogas i original
eller styrkt kopia.

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egen-
händigt undertecknad av klagan-
den eller hans ombud.

9

Besvärsinlagan skall inges till
kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt
tid skall avvisas av kronofogde-
myndigheten. Har besvärsinlagan
kommit in till hovrätten före be-
svärstidens utgång, skall den om-
ständigheten att inlagan har kom-
mit in till kronofogdemyndighe-
ten först därefter ej föranleda att
besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär
visar laga förfall före besvärs-
tidens utgång, skall kronofogde-
myndigheten sätta ut ny tid.

10

Avvisas ej besvärstalan, skall
kronofogdemyndigheten så snart
som möjligt sända besvärsin-
lagan och övriga handlingar i
målet till hovrätten.

11

Frågan huruvida besvär har
anförts i rätt tid får komma
under hovrättens bedömande en-
dast i samband med prövning av
besvär över beslut, varigenom
kronofogdemyndigheten har av-
visat besvären.

Överklagandet skall vara under-
tecknat av klaganden eller hans
ombud.

§

Ett överklagande skall ges in
till kronofogdemyndigheten.

Ett överklagande som inte har
kommit in i rätt tid skall avvisas
av kronofogdemyndigheten. Om
överklagandet har kommit in till
tingsrätten inom tiden för över-
klagande, skall den omständig-
heten att överklagandet har kom-
mit in till kronofogdemyndighe-
ten först därefter inte föranleda
att det avvisas.

Om den som vill överklaga ett
beslut visar laga förfall innan
tiden för överklagande gått ut,
skall kronofogdemyndigheten
sätta ut ny tid.

§

Om överklagandet inte avvisas,
skall kronofogdemyndigheten så
snart som möjligt sända detta
och övriga handlingar i målet till
tingsrätten.

§

Frågan huruvida ett beslut har
överklagats i rätt tid får komma
under tingsrättens bedömande en-
dast i samband med prövning av
ett överklagande av ett beslut
genom vilket kronofogdemyndig-
heten har avvisat överklagandet.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Vissa bestämmelser om för-
farandet i hovrätten

12

Hovrätten får, utan att motpar-
ten dessförinnan har beretts till-
fälle att inkomma med förkla-
ring, förordna att åtgärd för
verkställighet ej skall vidtagas
tills vidare eller, om synnerliga
skäl föreligger, att redan vid-
tagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart
förordna att åtgärd för verk-
ställighet skall genomföras och
bestå till dess annat förordnas.

13

Den omständigheten att beslut
har meddelats av en jävig förrätt-
ningsman skall ej föranleda att
beslutet hävs, om jävet uppenbar-
ligen ej har inverkat på beslutet.

14

Vid bifall till talan mot visst
beslut får även senare beslut i
målet, som har samband med det
förra beslutet och som ej hade
vunnit laga kraft mot klaganden
när besvär anfördes, hävas när
det kan ske.

15

Bifalls talan mot beslut om för-
delning av medel, gäller det till
förmån även för den som ej själv

Vissa bestämmelser om för-
farandet i tingsrätten

§

Tingsrätten får, utan att mot-
parten dessförinnan har beretts
tillfälle att yttra sig över
överklagandet, förordna att
någon åtgärd för verkställighet
tills vidare inte skall vidtas eller,
om det finns synnerliga skäl, att
en redan vidtagen åtgärd skall
hävas.

Tingsrätten får också omedel-
bart förordna att en åtgärd för
verkställighet skall genomföras
och bestå till dess annat för-
ordnas.

§

Den omständigheten att ett
beslut har meddelats av en jävig
förrättningsman skall inte för-
anleda att beslutet hävs, om jävet
uppenbarligen inte har inverkat
på beslutet.

§

Vid bifall till ett överklagande
av ett visst beslut får även ett
senare beslut i målet hävas när
det kan ske, om detta beslut har
samband med det förra beslutet
och inte hade vunnit laga kraft
mot klaganden när han överkla-
gade det första beslutet.

§

Om ett överklagande av ett
beslut om fördelning av medel
bifalls, gäller det till förmån

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

har fört talan mot beslutet.

16

Hovrättens beslut i dit fullföljd
fråga länder till efterrättelse en-
ligt vad som sägs i 2 kap. 19 §
om kronofogdemyndighetens be-
slut.

I mål om utmätning eller inför-
sel skall dock vidtagen åtgärd ej
utan särskilt förordnande återgå
innan hovrättens beslut har vun-
nit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

även för den som inte själv har
överklagat beslutet.

§

Tingsrättens beslut i en fråga
som överklagats dit gäller på det
sätt som i 2 kap. 19 § sägs om
kronofogdemyndighetens beslut.

I mål om utmätning eller in-
försel skall dock en vidtagen
åtgärd inte utan särskilt förord-
nande återgå innan tingsrättens
beslut har vunnit laga kraft.

Överklagande av tingsrättens be-
slut, m.m.

16 a §

Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.

Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser ett beslut
som rör någon annan än en part,
ett beslut genom vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller
ett beslut genom vilket en miss-
nöjesanmälan eller ett överkla-
gande har avvisats.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.

Prövningstillstånd får meddelas
endast om

1. det är av vikt för ledning av

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

17

Mot beslut, varigenom hov-
rätten har funnit kronofogdemyn-
digheten behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet eller
har hänvisat mål till viss krono-
fogdemyndighet, får talan ej fö-
ras. Detsamma gäller hovrättens
beslut med anledning av talan
som avses i 6 § andra stycket
andra meningen.

18

Talan mot beslut, varigenom
hovrätten innan ändringsyrkandet
prövas slutligt har meddelat för-
ordnande som avses i 12 § eller
har utlåtit sig angående före-
läggande som avses i 2 kap.
15 §, skall föras särskilt.

rättstillämpningen att överklagan-
det prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till änd-
ring i i tingsrättens beslut, eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

Kan ett överklagande av tings-
rättens beslut prövas av hov-
rätten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med under-
rättelse om vad som gäller i
fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.

§

Ett beslut, genom vilket en
domstol har funnit kronofogde-
myndigheten behörig att ta upp
en ansökan om verkställighet
eller har hänvisat ett mål till en
viss kronofogdemyndighet, får
inte överklagas. Detsamma gäller
ett beslut av en domstol med
anledning av ett sådant över-
klagande som avses i 6 § andra
stycket andra meningen.

§

Ett beslut, genom vilket en
domstol innan ändringsyrkandet
prövas slutligt har meddelat ett
förordnande som avses i 12 §
eller har uttalat sig i fråga om ett
föreläggande som avses i 2 kap.
15 får överklagas särskilt.

19 §

Vad som sägs i 4 § andra Vad som sägs i 4 § andra styc-

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

stycket och 12, 14 och 15 §§
tillämpas även i högsta domsto-
len.

ket och 12, 14 och 15 §§ tilläm-
pas även i hovrätten och Högsta
domstolen. Vad som sägs i 16 §
tillämpas även i hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som
meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet gäller äldre
föreskrifter.

16

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs att 10 a och 11 §§ lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 a §'

Talan mot tingsrättens beslut
förs genom besvär i hovrätten.
Talan får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten meddelat

parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid talan mot beslut som rör nå-
gon annan än en part, beslut va-
rigenom tingsrätten ogillat jäv
mot en domare, beslut angående
utdömande av förelagt vite eller
om ansvar för en rättegångsför-
seelse eller beslut varigenom an-
mälan av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövnings-
tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken gälla i
tillämpliga delar.

Prövningstillstånd får meddelas

1. det är av vikt för ledning av

Tingsrättens beslut får över-
klagas hos hovrätten. Överkla-
gandet får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten meddelat

parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
om överklagandet avser beslut
som rör någon annan än en part,
beslut t vilket tingsrätten ogillat
jäv mot en domare eller beslut
genom vilket en missnöjesan-
mälan eller en anmälan av be-
stridande avvisats. I fråga om
meddelade prövningstillstånd
skall 54 kap. 11 § tredje stycket
rättegångsbalken gälla.

endast om
rättstillämpningen att talan prövas

av högre rätt,

2. det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten

kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens be-
slut prövas av hovrätten endast
om denna meddelat prövnings-
tillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
vad som gäller i fråga om full-
följd av talan upplysa parterna
om detta och därvid också ange

Kan talan mot tingsrättens be-
slut prövas av hovrätten endast
om denna meddelat prövnings-
tillstånd skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
vad som gäller i fråga om över-
klagande upplysa parterna om
detta och därvid också ange

‘Senaste lydelse 1989:358.

17

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

innehållet i närmast föregående
stycke.

Hovrättens beslut får inte över-
klagas. Hovrätten får dock tillåta
att beslutet överklagas, om det
finns särskilda skäl för en pröv-
ning om tillstånd skall ges enligt
54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken.

11

I tingsrätt och hovrätt för
allmän åklagare det allmännas
talan.

innehållet i närmast föregående
stycke.

Hovrättens beslut får inte över-
klagas av en enskild part. Hov-
rätten får dock tillåta att beslutet
överklagas, om det finns särskil-
da skäl för en prövning om till-
stånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket 1 rätte-
gångsbalken.

§

I tingsrätt, hovrätt och Högsta
domstolen för allmän åklagare
det allmännas talan. Bestämmel-
serna i 54 kap. 9 § första stycket
rättegångsbalken gäller inte talan
som förs av Riksåklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

18

4 Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)
Härigenom föreskrivs att 23 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Ett beslut av hovrätten i ett mål
om bötesförvandling får inte
överklagas. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges
enligt 54 kap. 10 § 1 rättegångs-
balken.

Ett beslut av hovrätten i ett mål
om bötesförvandling får inte
överklagas av enskild part.
Hovrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas, om det finns
särskilda skäl för en prövning
om tillstånd skall ges enligt
54 kap. 10 § 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

‘Senaste lydelse 1989:359.

19

5 Förslag till                                                      Prop. 1992/93:216

Lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 §§ lagen (1985:146) om avräkning

vid återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

11

Kronofogdemyndighetens be-
slut får inte överklagas i den mån
det innebär att avräkning inte
skall ske. I övrigt tillämpas i
fråga om kronofogdemyndighe-
tens beslut enligt denna lag
bestämmelserna om besvär över
utmätning i allmänhet, i den mån
inte annat följer av 12 §.

I mål som avses i första styc
Riksskatteverket.

12

Kronofogdemyndighetens beslut
enligt denna lag gäller utan hin-
der av att det inte har vunnit laga
kraft. Hovrättens beslut gäller
först sedan det har vunnit laga
kraft.

13

Bestämmelserna i 10 § andra
och tredje styckena skall tilläm-
pas på belopp, som överförts till
kronofogdemyndigheten men på
grund av beslut av kronofogde-
myndigheten i andra fall än som
avses i 10 § första stycket eller
av hovrätten eller högsta dom-
stolen inte skall tas i anspråk
genom avräkning.

Föreslagen lydelse

§

Kronofogdemyndighetens be-
slut får inte överklagas i den del
det innebär att avräkning inte
skall ske. I övrigt tillämpas i
fråga om kronofogdemyndighe-
tens beslut enligt denna lag
bestämmelserna om överkla-
gande av utmätning i allmänhet,
om inte annat följer av 12 §.

§

Kronofogdemyndighetens beslut
enligt denna lag gäller utan hin-
der av att det inte har vunnit laga
kraft. Tingsrättens och hovrättens
beslut gäller först sedan det har
vunnit laga kraft.

§

Bestämmelserna i 10 § andra
och tredje styckena skall tilläm-
pas på belopp, som överförts till
kronofogdemyndigheten men på
grund av beslut av kronofogde-
myndigheten i andra fall än som
avses i 10 § första stycket eller
av en domstol inte skall tas i an-
språk genom avräkning.

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

14 §

Skall ett avräknat belopp enligt
beslut av kronofogdemyndighe-
ten, hovrätten eller högsta dom-
stolen inte tas i anspråk genom
avräkning, skall den som fått sin
fordran helt eller delvis betald
genom avräkningen överföra be-
loppet till kronofogdemyndig-
heten.

Skall ett avräknat belopp enligt
beslut av kronofogdemyndigheten
eller en domstol inte tas i an-
språk genom avräkning, skall
den som fått sin fordran helt
eller delvis betald genom avräk-
ningen överföra beloppet till
kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som
meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet gäller äldre
föreskrifter.

6 Förslag till                                                       Prop. 1992/93:216

Lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 20 och 55 - 58 §§ lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

²⁰ §

Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för
handläggning av målet, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen.
Sådant föreläggande får sändas till sökanden med posten under hans
i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat lämpligt sätt. Följer
sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen avvisas. Sökanden
skall upplysas om detta i föreläggandet.

Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten
begär att sökanden skall betala ansökningsavgiften i förskott.

Om sökanden inte har betalat
ansökningsavgiften i förskott men
kronofogdemyndigheten ändå har
tagit upp ansökningen, får ansök-
ningsavgiften genast utsökas hos
sökanden.

55 §

Den som är missnöjd med ett
utslag i ett mål om särskild
handräckning, får överklaga ut-
slaget genom besvär till hov-
rätten inom tre veckor från
dagen för utslaget. Detsamma
gäller om sökanden i ett mål om
betalningsföreläggande eller van-
lig handräckning är missnöjd
med ett utslag.

Den som är missnöjd med ett
utslag i ett mål om särskild
handräckning, får överklaga ut-
slaget hos tingsrätten inom tre
veckor från dagen för utslaget.
Detsamma gäller om sökanden i
ett mål om betalningsföreläggan-
de eller vanlig handräckning är
missnöjd med ett utslag.

56 §

Ett beslut varigenom ett mål
har avgjorts på annat sätt än ge-
nom utslag får överklagas genom
besvär till hovrätten inom tre
veckor från dagen för beslutet.

Ett beslut, genom vilket ett mål
har avgjorts på annat sätt än
genom utslag, får överklagas hos
tingsrätten inom tre veckor från
dagen för beslutet.

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Beslut att överlämna mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt
37 § får dock inte överklagas.

57 §

Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ett mål
får inte överklagas särskilt. Be-
slut som avses i 63 § får dock
överklagas särskilt genom besvär
till hovrätten inom tre veckor
från dagen för beslutet.

58

Vid överklagande av kronofog-
demyndighetens utslag och beslut
tillämpas 18 kap. 8 - 11 §§ ut-
sökningsbalken.

Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ett mål
får inte överklagas särskilt. Be-
slut som avses i 63 § får dock
överklagas särskilt hos tings-
rätten inom tre veckor från
dagen för beslutet.

§

Vid överklagande av kronofog-
demyndighetens utslag och beslut
samt vid handläggningen i dom-
stol tillämpas 18 kap. 1, 8 - 11
och 16 a §§ utsökningsbalken.

1. Föreskrifterna i 20 § träder i kraft den 1 juli 1993. Om ansökan
har gjorts före ikraftträdandet gäller dock äldre föreskrifter.

2. Föreskrifterna i 55-58 §§ träder i kraft den 1 januari 1994. I
fråga om beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraft-
trädandet gäller äldre föreskrifter.

23

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1993

Prop. 1992/93:216

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.

Westerberg, Hörnlund, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om prövningstillstånd i hovrätt och in-
stansordningen i utsökningsmål

1 Inledning

År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté för att
se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation. Kom-
mittén antog namnet Domstolsutredningen. Utredningens uppdrag be-
gränsades 1991 genom tilläggsdirektiv till att inte längre omfatta
domstolarnas organisation.

I december 1991 avgav utredningen (Ledamöter: presidenten i För-
säkringsöverdomstolen Leif Ekberg, ordförande, samt ledamöterna
av riksdagen Lars Andersson, Britta Bjelle, Holger Gustavsson och
Birgit Henriksson, lagmannen Arnold Joelsson, ledamöterna av riks-
dagen Göran Magnusson och Martin Olsson, jur.lic. Lotti Ryberg,
riksdagsledamoten Gunnar Thollander, lagmannen Carl-Anton Spak,
riksdagsledamoten Birthe Sörestedt samt hovrättspresidenten Håkan
Winberg.) betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-ta-
let Arbetsuppgifter och förfaranderegler. Förslagen i betänkandet tar
sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltning och
mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdom-
stolarna. Utredningen tar också upp omprövning, överklagande och
instansordningen och vissa processrättsliga frågor. Jag tar i detta
ärende upp två av de frågor utredningen har behandlat. Det gäller dels
utredningens förslag om att reglerna om prövningstillstånd i hovrätt
skall utvidgas, dels förslaget att kronofogdemyndighetens avgöranden
i mål om utsökning, avräkning samt betalningsföreläggande och hand-
räckning skall överklagas först till tingsrätt i stället för som nu direkt

24

till hovrätt.

Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens lagförslag i här
aktuella delar bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
En förteckning över remissinstanserna finns intagen i Ds 1993:5 (i
bilaga 1), liksom en sammanställning av remissvaren (i avsnitt
IV:21.4 och IV:22.9).

Vidare diskuterar jag i detta sammanhang ett förslag som Riks-
skatteverket (RSV) har fört fram i en delrapport om översyn av ut-
sökningsbalken (RSV Rapport 1990:5 Översyn av utsökningsbalken)
och som gäller kronofogdemyndighetens omprövning av sina egna
beslut. Jag för dock inte fram några förslag till regler om om-
prövning. En sammanfattning av RSV:s förslag bör fogas till proto-
kollet som bilaga 2. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning
över de remissinstanser som har yttrat sig över rapporten bör fogas
till protokollet som bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i Justi-
tiedepartementet (dnr 90-1697).

Slutligen tar jag i detta sammanhang upp ett förslag från hovrätterna
om att avskaffa särreglerna om hovrättsting. Förslaget har remissbe-
handlats. Yttranden har avgetts av Domstolsverket, Riksåklagaren,
Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för
Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre
Norrland samt Linköpings, Kalmar, Karlshamns, Karlskrona, Karl-
stads, Örebro, Falu och Östersunds kommuner. Remissyttrandena
finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr 93-677).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 mars 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de förslag som utarbetats i ärendet. Remissen till Lagrådet om-
fattade dock inte förslaget till ändring i 2 kap. 5 §, 51 kap. 4 och 10
a §§ rättegångsbalken. De till Lagrådet remitterade lagförslagen bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har lämnat vissa allmänna synpunkter på förslagen som
gäller prövningstillstånd i hovrätten och har i ett avseende förordat en
annan lagteknisk utformning av reglerna. Jag återkommer till Lagrå-
dets synpunkter i min följande framställning (avsnitt 2.6.1,2.6.3 och
2.6.4). Lagrådet har i övrigt lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5. Jag har gjort vissa
redaktionella ändringar i lagtexten. Dessutom har jag gjort en smärre
saklig ändring i förhållande till det remitterade förslaget vilket jag
återkommer till i specialmotiveringen.

Prop. 1992/93:216

2.

2 Prövningstillstånd i hovrätt

2.1 Inledning

Vid tillkomsten av rättegångsbalken (RB) och under lång tid därefter
fanns det i princip inga begränsningar när det gällde en parts möj-
ligheter att få ett tingsrättsavgörande fullständigt överprövat av
hovrätten. Rättsmedlen vad och besvär stod i huvudsak öppna i alla
de fall en tingsrätt meddelat en dom respektive ett beslut. Ett undan-
tag utgjordes och utgörs alltjämt av tredskodomar meddelade av tings-
rätt. Sådana kan inte överklagas till högre instans utan får i stället
angripas genom återvinning vid tingsrätten. Ett annat fall då ett
tingsrättsavgörande inte kan överklagas är då parterna har avtalat att
tingsrättens avgörande skall vara slutgiltigt (se 49 kap. 1 § tredje
stycket RB).

Ar 1974 infördes för första gången en regel som innebär ett undan-
tag från den angivna ordningen. I samband med den s.k. småmålsla-
gens tillkomst infördes nämligen också de regler om prövningstillstånd
för tvistemål om mindre värden, s.k. småmål (eller FT-mål), som
numera - efter vissa ändringar - återfinns i rättegångsbalken. Dessa
regler innebär att den som vill överklaga ett tingsrättsavgörande i ett
tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften
av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, måste
beviljas prövningstillstånd av hovrätten för att få en fullständig
överprövning till stånd (49 kap. 12 § RB). Enligt 49 kap. 13 § RB
får sådant prövningstillstånd meddelas i tre fall, nämligen om det är
av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt
(prejudikatdispens), om det finns anledning till ändring i det slut
vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om det annars finns
synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär dispens).

I och med att småmålslagen upphävdes den 1 januari 1988 och reg-
lerna inarbetades i rättegångsbalken kom reglerna om prövningstill-
stånd att bli tillämpliga på ytterligare några kategorier av mål,
nämligen vissa mål vid fastighetsdomstolarna. Ännu ett liknande un-
dantag infördes den 1 juli 1989 då regler infördes om prövnings-
tillstånd i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Under de gångna åren har vissa andra reformer tagit sikte på för-
hållandena i hovrätterna, bl.a beträffande domförhetsreglerna i olika
typer av mål. Den 1 september 1989 reformerades hovrättsförfarandet
på flera punkter (prop. 1988/89:95). Till grund för reformen låg Rät-
tegångsutredningens arbete, framför allt dess slutbetänkande (SOU
1987:46) Översyn av rättegångsbalken 4. Hovrättsfrågor, sammansätt-
ningsfrågor m.m. Syftet var främst att förenkla och effektivisera
förfarandet så att hovrättsarbetet kan koncentreras till de viktigaste

Prop. 1992/93:216

26

frågorna. Hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan inskränktes i
sådana brottmål där endast påföljdsfrågan hade överklagats. Parternas
möjlighet att i tvistemål införa nytt processmaterial (nya omständig-
heter och nya bevis) inskränktes också. Flera andra ändringar om
förfarandet vid hovrätterna genomfördes. Bl.a. blev hovrätterna
domföra med tre i stället för fyra juristdomare i ännu flera fall än
dittills.

Rättegångsutredningens slutbetänkande innehöll inte några regler om
prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt. Tvärtom föreslog man att
dispensprövningen i småmålen skulle avskaffas. Utredningen var
emellertid inte enig på denna punkt. I en reservation föreslogs att
kravet på prövningstillstånd skulle utvidgas för tvistemålens del och
införas vad gäller vissa brottmål. I propositionen (prop. 1988/89:95)
förutskickades att frågan om en utvidgning av systemet med pröv-
ningstillstånd skulle tas upp i en departementspromemoria. Frågan
behandlades i departementspromemorian (Ds 1989:2) Domstolarna i
framtiden - en idéskiss och togs därefter upp i direktiven till
Domstolsutredningen.

Domstolsutredningen föreslår att prövningstillstånd införs i vissa
brottmål och att systemet utvidgas för tvistemålens del. Bakgrunden
till utredningens förslag är att arbetsläget vid de allmänna domstolarna
sedan flera år är ansträngt och att några lättnader i arbetsbördan inte
kan skönjas under en överblickbar framtid. Särskilt ansträngda är
hovrätterna. Under de senaste åren har det varje år kommit in fler
mål till hovrätterna än det närmast föregående året. Trots en ökande
målavverkning bedöms nu balanserna på flera hålla vara så stora att
läget är svårbemästrat. Domstolsutredningen redovisar att flera hov-
rätter påpekat att det krävs snabba åtgärder för att hovrätterna skall
kunna fungera godtagbart.

Prop. 1992/93:216

2.2 Gällande rätt och allmänna utgångspunkter

De allmänna domstolarna tillhandahåller sedan lång tid tre instanser,
tingsrätt (tidigare rådhusrätt och häradsrätt), hovrätt och Högsta dom-
stolen. Möjligheterna att få såväl tvistemål som brottmål prövade
fullständigt i de två lägre instanserna var i princip obegränsade innan
de nyss redovisade reglerna om prövningstillstånd i de s.k. småmålen
infördes år 1974 (avsnitt 2.1). Möjligheten till prövning i den högsta
instansen har däremot alltid varit förbunden med vissa restriktioner.

I fråga om vissa hovrättsavgöranden får överklagande till Högsta
domstolen överhuvudtaget inte ske (fullföljdsförbud). Så är exempel-
vis fallet när hovrätten har överprövat interimistiska beslut av tingsrätt
i familjemål (18 kap. 4 § äktenskapsbalken, ÄktB, och 20 kap. 12 §

27

föräldrabalken, FB).

Under senare år har det också i vissa fall införts regler om full-
följdsförbud med s.k. ventil. Med detta avses att det i princip råder
fullföljdsförbud, men att hovrätten i ett enskilt fall kan tillåta ett
överklagande om saken har prejudikatintresse. Ett exempel på detta
är när hovrätten har överprövat ett tingsrättsbeslut angående ersättning
till offentlig försvarare (54 kap. 2 a § RB). I övrigt finns normalt inga
begränsningar i rätten att överklaga hovrätternas avgöranden till Hög-
sta domstolen. Rätten att få målet fullständigt prövat är dock kraftigt
inskränkt genom reglerna om prövningstillstånd. Högsta domstolen
kan inte bevilja ändringsdispens utan endast prejudikatdispens och
extraordinär dispens. Ett prövningstillstånd kan vidare begränsas till
viss del av domen eller beslutet (partiell dispens) eller till en viss
prejudikatfråga i målet.

Instansordningen bygger på en viss funktionsfördelning mellan de
olika domstolsnivåema. Man skiljer mellan underrätter och överrätter.
Tingsrätt är allmän underrätt, om inte annat är föreskrivet (1 kap. 1 §
RB). Tingsrättens funktion är att som första instans döma i alla mål
som har väckts i behörig ordning. Hovrätt är sedan överinstans i alla
mål som överklagas från tingsrätt (2 kap. 1 § RB) och Högsta dom-
stolen är överinstans i alla mål som överklagas från hovrätt (3 kap.
1 § RB). Från dessa huvudregler finns vissa undantag. Ett exempel
är att åtal mot underrättsdomare för brott begångna i tjänsten skall
väckas vid hovrätt respektive Högsta domstolen som första instans
(2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § RB). Högsta domstolen är även första in-
stans i mål om ansvar på grund av brott som begåtts i tjänsten av
vissa andra högre befattningshavare (3 kap. 3 § RB). Dessa undantag
är emellertid inte av intresse i detta sammanhang.

Tingsrätterna handlägger alltså såväl brottmål som tvistemål som
första instans. Detta innebär i praktiken att de allra flesta målen inte
kommer att prövas av någon ytterligare instans. Tingsrätternas avgö-
randen blir därför i hög utsträckning det slutliga avgörandet. Av bl.a.
det skälet är det givetvis väsentligt att processen vid tingsrätterna är
utformad så att avgörandena håller en hög kvalitet; att den är snabb,
billig och säker. I många sammanhang har det också framhållits att
tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans. Samtidigt är
det angeläget att mål som är av särskild vikt för parterna eller som
från allmän synpunkt är viktiga inte fördröjs, därför att resurser binds
till mer bagatellartade mål eller ärenden. En ledstjärna för tingsrätts-
processen är att förfarandet skall präglas av muntlighet, omedelbarhet
och koncentration. Av olika skäl, bl.a effektivitetsskäl finns det ibland
anledning att göra avsteg från dessa principer.

Senare års reformer har inneburit att tingsrättsförfarandet har blivit

Prop. 1992/93:216

28

mer flexibelt. Möjligheterna för den enskilde domaren att ta hänsyn
till det enskilda målets beskaffenhet har blivit större. Sålunda kan
tingsrättsdomaren exempelvis under förberedelsen i tvistemål växla
förhållandevis fritt mellan muntlig och skriftlig handläggning. Denna
ökade flexibilitet och smidighet - som till stora delar är en frukt av
Rättegångsutredningens mångåriga arbete - har till syfte att befästa
tingsrätternas grundläggande funktion, som alltjämt är att tillhanda-
hålla en process som så snabbt och enkelt som möjligt leder fram till
ett avgörande av hög kvalitet.

Hovrätterna befinner sig i den speciella situationen att de är såväl
över- som underinstans. De skall överpröva tingsrätternas avgöranden
och deras avgöranden kan i sin tur bli överprövade av Högsta dom-
stolen. En väsentlig skillnad jämfört med tingsrätterna är att hov-
rätternas avgöranden, på grund av de kraftiga begränsningarna i
möjligheterna att få till stånd en fullständig prövning i Högsta
domstolen, i de flesta fall inte går att få överprövade. Tingsrätternas
avgöranden kan däremot med ytterst få undantag bli fullständigt
överprövade av hovrätten.

Vad är då utmärkande för hovrättsprövningen och vilka funktioner
har närmare bestämt hovrätten? I fråga om de till hovrätten över-
klagade målen lämnar rättegångsbalken ett ganska stort utrymme för
de grundläggande processprincipema om muntlighet, omedelbarhet
och koncentration. Det finns emellertid viktiga undantag från dessa
principer. Vid en jämförelse med vad som gäller för tingsrätts-
processen går dessa undantag längre. För det första gäller de nämnda
principerna inte alls för besvärsprocessen. Den processen är i princip
alltid skriftlig, även om det finns möjlighet att hålla muntliga förhör
(52 kap. 10 § RB). Denna möjlighet utnyttjas emellertid sällan.

I tvistemål och brottmål gäller i och för sig de grundläggande pro-
cessprincipema. Det finns dock möjligheter att avgöra även sådana
mål efter enbart skriftlig handläggning. Reglerna innebär dock - med
undantag för dispensprövningen för småmål - att hela processmate-
rialet kan komma att prövas på nytt i hovrätten. I hovrätten kan det
dessutom tillkomma ytterligare processmaterial, även om det finns
vissa restriktioner. I dispositiva tvistemål får sålunda en part åberopa
nya omständigheter eller bevis endast under vissa stränga förut-
sättningar (50 kap. 25 § RB). I brottmål är part oförhindrad att
åberopa nya omständigheter, så länge det är fråga om samma gärning
(45 kap. 5 § tredje stycket RB). Ny bevisning i brottmål får åberopas
utan inskränkning, så länge den är relevant (35 kap. 7 § RB). Hov-
rättens prövning i brottmål kan dock inskränkas, om den tilltalade
dömts för den åtalade gärningen av tingsrätten och han överklagar
domen bara beträffande annat än skuldfrågan (51 kap. 23 a § RB). I

Prop. 1992/93:216

29

sådana fall kan huvudförhandlingen i hovrätten förenklas och Prop. 1992/93:216
förkortas avsevärt.

En annan inte oviktig skillnad mellan tingsrätt och hovrätt är rättens
sammansättning. Sammansättningen i hovrätt är mer kvalificerad än
i tingsrätt. I brottmål deltar normalt tre juristdomare i hovrätt mot
normalt en domare i tingsrätt. I dispositiva tvistemål deltar i hovrätt
tre juristdomare om tingsrätten har bestått av en domare och fyra
domare om tingsrätten har bestått av tre domare. I brottmål och vissa
familjemål deltar dessutom i allmänhet nämndemän i såväl tingsrätt
som hovrätt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att hovrätternas prövning i viss
mån kan begränsas jämfört med vad som har prövats vid tingsrätten.
I det stora flertalet fall skall dock enligt den gällande ordningen en
fullständig prövning ske. Hovrättens huvudsakliga funktion kan därvid
sägas vara korrigerande i det att hovrätten skall rätta till eventuella
felaktigheter i tingsrätternas avgöranden. I viss mån har dock hov-
rätterna en rättsskapande funktion bl.a. i det att vissa frågor inte kan
föras vidare till Högsta domstolen. För att tillgodose den huvudsak-
liga, korrigerande funktionen har hovrätten en starkare sammansätt-
ning än tingsrätten. Det har inte på allvar ifrågasatts att ändra på
detta. Frågan är om den korrigerande funktionen kan bibehållas, eller
kanske till och med stärkas, om man inför ytterligare begränsningar
beträffande hovrätternas prövning.

2.3 Internationella åtaganden

För utformningen av reglerna om prövning av mål i domstol har det
betydelse vilka åtaganden Sverige har gjort i förhållande till andra
stater.

En sådan folkrättslig förpliktelse finns i artikel 14 i Förenta
nationernas Internationella konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter från 1966. Denna konvention ställer bl.a. krav på att den
som har dömts för ett brott skall ha rätt att få skuldfrågan och det
ådömda straffet prövade av högre instans i enlighet med lag.

Det i praktiken viktigaste internationella åtagandet finns i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) från
år 1950 som reglerar i vilken omfattning den enskilde har rätt till
domstolsprövning och hur domstolsförfarandet skall vara organiserat.

Av Europakonventionens artikel 6 framgår att den enskilde har rätt
till domstolsprövning beträffande såväl tvister om civila rättigheter
och skyldigheter som anklagelser om brott. Den enskilde ges med
andra ord genom artikel 6 tillträde till domstol. Vidare ställs vissa

30

krav på förfarandet vid domstol i dessa fall, bl.a. att rättegången skall Prop. 1992/93:216
vara opartisk och offentlig.

Artikel 6 i Europakonventionen garanterar inte den enskilde rätt till
domstolsprövning i mer än en instans. I artikel 2.1 i Protokoll nr 7
till Europakonventionen (tilläggsprotokoll nr 7) garanteras dock var
och en som av domstol har dömts för brottslig gärning rätten att få
skuldfrågan eller straffet omprövat av högre domstol. Artikeln har
följande lydelse:

1. Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha
rätt att få skuldfrågan eller straffet omprövat av högre domstol. Ut-
övandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall
regleras i lag.

2. Undantag från denna rätt får göras vad avser mindre grova gär-
ningar, enligt föreskrift i lag, eller i de fall då vederbörande har
dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter
det att en frikännande dom har överklagats.

Undantag från rätten till omprövning får alltså göras i fråga om
mindre grova gärningar eller i fall då den enskilde har dömts i första
instans av den högsta domstolen eller har dömts av en överinstans
efter det att lägre rätts frikännande dom har överklagats (artikel 2,
punkt 2). För svenskt vidkommande kan det förekomma att vissa be-
fattningshavare döms av Högsta domstolen som första och samtidigt
sista instans (3 kap. 3 § RB). Ett sådant förfarande är alltså ut-
tryckligen konventionsenligt.

Rätten till omprövning enligt artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 7
omfattar inte tvistemål. Det är således inte konventionsstridigt att
tillhandahålla endast ett eninstansförfarande i tvistemål.

Av Europadomstolens praxis följer att artikel 6 i Europakonven-
tionen i princip blir tillämplig även på överrättsprocessen, om en
sådan tillhandahålls i det nationella systemet.

När det gäller frågan hur ett system med prövningstillstånd stämmer
överens med konventionsregleringen kan följande sägas. Först kan
sammanfattningsvis konstateras att det inte finns några åtaganden som
hindrar ett förbud att överklaga avgöranden i tvistemål. Däremot inne-
bär nämnda konventioner att det inte får finnas fullföljdsförbud i
brottmål. I brottmål gäller att staten - med vissa undantag - skall
tillhandahålla ett system med möjlighet till prövning i åtminstone två
instanser. Om en stat tillhandahåller ett överrättsförfarande, måste
staten också garantera att det förfarandet inte strider mot vad som
gäller enligt artikel 6 i Europakonventionen och artikel 14:5 i 1966
års FN-konvention.

Av den praxis som har utbildats kring artikel 6 i Europakonven-
tionen framgår att innebörden av denna artikel bl.a. är att det i

31

allmänhet krävs muntliga inslag i förfarandet. Ett rent skriftligt
förfarande anses emellertid i vissa fall uppfylla konventionens krav.
Bl.a. gäller detta om det är utformat som ett prövningstillstånds-
förfarande. I förarbetena till 1966 års FN-konvention sägs att en
dispensprövning i sig är att anse som en omprövning i den mening
som anges i artikel 14:5 i konventionen.

Det kan alltså sammanfattningsvis konstateras att ett system med
prövningstillstånd för omprövning i en andra instans, som enbart
innehåller skriftliga moment, är förenligt med våra konventions-
åtaganden, såväl vad gäller tvistemål som brottmål. Inte heller våra
övriga internationella förpliktelser innebär några hinder mot en
ordning som innefattar ett system med dispensprövning. I själva ver-
ket är det internationellt sett inget ovanligt med en sådan ordning.

Prop. 1992/93:216

2.4 Förhållandena i vissa andra länder

Redovisningen i det följande tar i första hand sikte på förhållandena
i brottmål och beskriver endast i begränsad utsträckning förhållandena
i tvistemål.

I Finland är första instans häradsrätt eller rådstuvurätt. Häradsrätt
dömer med en lagfaren domare och nämndemän medan rådstuvurätt
dömer med tre lagfarna domare. Det finns inga regler om prövnings-
tillstånd eller fullföljdsbegränsningar utan i princip kan alla
avgöranden från underrätt överprövas av hovrätt, som består av fyra
lagfarna domare. Det skall påpekas att det i Finland pågår ett re-
formarbete på det här området och att en ny organisation, delvis efter
svensk förebild, trädde i kraft den 1 januari 1993. Inte heller då är
avsikten att det skall införas några begränsningar i rätten till över-
prövning.

I Norge gäller att den som vill anhängiggöra ett tvistemål i många
fall först måste vända sig till forliksrådet, som har till uppgift att
medla mellan parterna. Det finns ett eller flera forliksråd i varje
kommun. Forliksråden består av tre lekmän och har vid sidan av sin
medlande uppgift begränsad domsmyndighet i vissa saker. Den första
domstolsinstansen i tvistemål är i regel herredsrett eller byrett, som
i tvistemål i princip bara består av en juristdomare. Om någon av
parterna begär det, eller rätten finner det lämpligt, skall två lekmän
ingå i rätten. I vissa fall skall dessa lekmän vara sakkunniga. Det går
att överklaga alla tvistemålsdomar till lagmannsretten som är andra
instans. Om överklagandet gäller ett förmögenhets värde under 20 000
norska kronor, krävs det samtycke av lagmannen (lagmannsrettens
chef) för att lagmannsretten skall pröva överklagandet. Samtycke kan
i regel bara ges om avgörandet har betydelse för andra mål eller när
saken har särskilt stor betydelse för klaganden och lär i praktiken ges
mycket sällan. Lagmannens beslut i dessa frågor kan inte överklagas.
När ett överklagat tvistemål prövas, är lagmannsretten sammansatt av

32

tre juristdomare och - om parterna ber om det - två eller fyra lekmän.

De flesta brottmål anhängiggörs i byrett eller herredsrett som första
instans i en sammansättning med en juristdomare och två nämndemän.
Reglerna om överklagande av en byretts eller en herredsrett dom i ett
brottmål är ganska invecklade. Den som är missnöjd med bedöm-
ningen av bevisfrågan kan inte överklaga domen. Däremot kan han
begära att bevisfrågan prövas på nytt av lagmannsretten. För att få en
sådan ny behandling av bevisfrågan krävs det samtycke av Höyeste-
retts kjaeremålsutvalg, som består av tre domare. Enligt lagen skall
samtycke ges om det kan finnas skäl att vara tveksam om bevisbe-
dömningen i underinstansen är riktig eller om det finns andra
särskilda skäl för prövning. Vid den förnyade behandlingen består
lagmannsretten av två juristdomare och tre lekmän, som tillsammans
avgör både skuld- och påföljdsfrågan. Praxis sägs vara restriktiv när
det gäller att ge samtycke till ny prövning. Kjaeremålsutvalget kan i
vissa situationer i stället för att bevilja ny rättegång upphäva domen
eller frikänna den dömde. Det lär förekomma mycket sällan.

Den som i ett norskt brottmål som har anhänggiggjorts i byrett eller
herredsrett i stället är missnöjd med underinstansens dom beträffande
något annat än bevisprövningen (i allmänhet påföljdsval eller straff-
mätning) kan överklaga domen till Höyesterett. Även här krävs det
tillstånd av kjaeremålsutvalget för att prövning skall äga rum. Enligt
lagen skall tillstånd inte beviljas om kjaeremålsutvalget finner det klart
att klagomålen inte kommer att leda till framgång. När det gäller
klagomål från åklagare kan härutöver tillstånd nekas om frågan är av
mindre betydelse eller om det annars inte finns skäl att saken prövas
av Höyesterätt. Om Höyesterätt tar upp en fråga till prövning, består
rätten av fem juristdomare. Kjaeremålsutvalget kan avgöra ett mål i
sak under vissa förutsättningar.

De allra grövsta brottmålen anhängiggörs i Norge direkt i lag-
mannsretten. Lagmannsretten består av tre juristdomare och en jury
som kallas för lagretten. Huvudprincipen är att lagretten avgör om
den tilltalade är skyldig eller inte och lagrettens avgörande kan inte
överklagas. Härutöver gäller i dessa mål som huvudregel att åklagar-
sidan inte kan överklaga rättsfrågan i ansvarsdelen till nackdel för den
dömde. I övrigt kan rättsfrågor och påföljdsfrågor överklagas till
Höyesterett enligt samma regler som gäller för avgöranden av byrett
och herredsrett.

I Danmark anhängiggörs de flesta tvistemål och brottmål i byret,
som i tvistemål i allmänhet består av en enda lagfaren domare. För
att en tvistemålsdom skall få överklagas till landsret (motsvarigheten
till våra hovrätter) krävs tillstånd av justitieministern, om målet rör
mindre än 10 000 danska kronor. Tillstånd ges om saken är av ingri-
pande betydelse för klaganden eller om den rymmer väsentliga rätts-
liga eller bevismässiga tveksamheter. Vid behandlingen av överkla-
ganden i tvistemål består landsretten av minst tre lagfarna domare. I
brottmål består byretten av en juristdomare och två nämndemän eller
av ensam juristdomare. Huvudregel är att byrettens dom i ett brottmål
kan överklagas till landsret både när det gäller skuldfrågan och
påföljdsfrågan. Det finns dock undantag när det gäller smärre för-
seelser. Åklagaren kan i politisaker (de flesta bötesbrott samt vissa

Prop. 1992/93:216

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

andra brott) överklaga byrettens dom endast om andra påföljder än
böter eller konfiskation kan följa på brottet. Den dömde kan i
politisaker överklaga endast om högre straff än 30 dagsböter eller
3 000 danska kronor i böter eller konfiskation av egendom till mot-
svarande värde har ådömts. Justitieministern kan tillåta överklagande
som annars skulle vara förbjudet om saken är av principiell karaktär
eller om det finns särskilda skäl i övrigt för det. Vid överprövningen
av byrets eller herredsrets brottmålsdom består landsret av tre jurist-
domare, i vissa fall dessutom tre nämndemän.

De grövsta brottmålen anhänggigörs i Danmark i landsret som första
instans. Därvid medverkar förutom tre juristdomare en jury som
kallas för naevninger. I princip avgör juryn skuldfrågan. Påföljds-
frågan avgörs sedan av juristdomarna och juryn gemensamt varvid
varje juristdomare har fyra röster. Juryns beslut i skuldfrågan kan i
princip inte överklagas. Däremot kan påföljdsfrågan överklagas; dock
bara på den grund att straffet ligger utanför de gränser som har
bestämts i lagen eller står i uppenbart missförhållande till brotten.

I Island finns det i princip bara två domstolsinstanser. Inga lekmän
deltar i dömandet. Domar från underrätterna kan överklagas till över-
rätten som normalt består av fem domare. Domstolens president kan
dock efter invecklade regler besluta att rätten skall vara domför med
tre domare. Det gäller framför allt tvistemål om mindre värden och
straffsaker som inte är så komplicerade. I tvistemål får överklagande
från den lägsta instansen inte ske rörande saker vars värde understiger
7 000 isländska kronor (motsvarar ungefär 650 svenska kronor).

I Frankrike är domstolarna organiserade efter ett tvåinstanssystem
vartill kommer en kassationsdomstol. Tribunal dTnstance dömer i
tvistemål om högst 30 000 francs. Tribunal de police dömer i brott-
mål där maximistraffet inte överstiger två månaders fängelse eller
12 000 francs i böter. Dessa domstolar är domföra med en lagfaren
domare.

Tribunal de grande Instance dömer i tvistemål som rör högre värden
än 30 000 francs. Tribunal correctionel dömer i grövre brottmål än
dem som ankommer på tribunal de police, dock inte de grövsta.
Domstolarna är domföra med tre lagfarna domare.

Cour d'Assises dömer i de allra grövsta brottmålen. Domstolen är
sammansatt av tre lagfarna domare och nio jurymedlemmar. Domare
och jurymedlemmar avgör gemensamt både skuldfrågan och påföljds-
frågan, varvid åtta röster av de tolv är nödvändiga för en fällande
dom.

Domar meddelade av en tribunal d' instance,en tribunal de police,
en tribunal de grande instance eller en tribunal correctionel kan
överklagas till cour d'appel. Mot domar av en cour d'assises finns
däremot inte motsvarande rättsmedel. Dessutom saknas möjligheten
att överklaga till cour d'appel i fråga om sådana domar av en tribunal
de police där den utdömda påföljden inte överstiger fem dagars
fängelse eller 1 300 francs i böter. Den prövning som görs av cour
d'appel kan gälla såväl bevisfrågor som rättsfrågor.

Alla domar som har meddelats i sista instans inom ramen för det
ovan nämnda förfarandet - dvs. av cour d'appel efter överklagande
dit, av cour d'assises eller av tribunal de police i de fall då rätten till

Prop. 1992/93:216

34

överklagande till cour d'appel är avskuren - kan, men enbart under
påstående om felaktig rättstillämpning, angripas genom begäran om
kassation hos cour de cassation. Om cour de cassation finner den
tidigare meddelade domen vara rättsligt felaktig, upphävs domen och
målet återförvisas för ny prövning av en annan domstol av samma
slag som den som sist har dömt i målet.

I Förbundsrepubliken Tyskland anhängiggörs de mindre grova brott-
målen i Amtsgericht medan de grövre brottmålen anhängiggörs i
Landgericht som första instans. Amtsgericht är sammansatt antingen
av ensamdomare - så är fallet då det på brottet inte kan följa strängare
straff än sex månaders frihetsstraff - eller av en juristdomare och två
lekmän, som benämns Schöffen. I det senare fallet kallas domstolen
Schöffengericht. En dom av Amtsgericht i den ena eller den andra
sammansättningen kan överklagas - både beträffande bevisfrågor och
påföljdsfrågor - till Landgericht. Landgericht är sammansatt av tre
juristdomare och två Schöffen eller, vid behandling av överklagande
av avgörande av ensamdomare i Amtsgericht, av en juristdomare och
två Schöffen. De domar som meddelas av Landgericht kan angripas,
men enbart på rent rättsliga grunder, genom rättsmedlet Revision.
Vid mål som Landgericht har handlagt i andra instans, dvs. efter
överklagande från Amtsgericht, sker överklagande genom Revision till
Oberlandesgericht som därvid består av tre domare. Vid mål som
Landgericht har handlagt i första instans sker överklagande genom
Revision till Bundesgerichthof, som består av fem domare. Det finns
ingen form av prövningstillstånd i den tyska straffprocessen.

I England avgörs mindre grova brottmål i första instans av
Magistrates'Court som inte får döma ut strängare straff än sex
månaders fängelse eller 2 000 pund. Magistrates' Court är samman-
satt av två eller flera lekmannadomare eller, i de större städerna, av
en yrkesdomare. Brottmålsdomar som har meddelats av Magistrates'
Court kan överklagas till Crown Court utan krav på prövningstill-
stånd. Crown Court består därvid av en yrkesdomare och två - fyra
lekmannadomare. De grövre brottmålen prövas i första instans av
Crown Court som därvid består av en yrkesdomare och jury (utom
när den tilltalade erkänner brottet eftersom jury då inte behövs). Juryn
har till uppgift att besluta i skuldfrågan medan domaren i före-
kommande fall utmäter straffet. Domen i Crown Court kan överklagas
till Court of Appeal (Criminal Division), som består av tre eller flera
domare. Överklagandet kan gälla skuldfrågan eller påföljden eller
bådadera. Om ett överklagande gäller skuldfrågan och grundar sig
enbart på påstående om felaktig rättstillämpning, behövs inte något
prövningstillstånd. Däremot krävs det prövningstillstånd om grunden
för överklagandet avser bevisningen i målet eller utgörs av en
blandning av argument rörande både bevisning och rättstillämpning.
Ett undantag från kravet på prövningstillstånd gäller när domaren i
Crown Court har intygat att överklagandet är försvarbart. Om över-
klagandet avser påföljden, krävs emellertid alltid prövningstillstånd.
Prövningstillstånd lämnas av Court of Appeal.

I Nederländerna handläggs de minsta tvisterna och de lindrigaste
brottmålen inför s.k. underdistriktsdomstolar. De är i regel samman-
satta med en ensam juristdomare. Vissa avgöranden av underdistrikts-

Prop. 1992/93:216

35

domstolarna går inte att överklaga; det gäller brottmål där böter om
mindre än 50 gulden (omkring 150 kronor) ådömts och tvistemål som
rör lägre belopp än 2 500 gulden (omkring 7 500 kronor). Andra av-
göranden av underdistriktsdomstolama kan överklagas till distrikts-
domstolarna som vid prövning av överklaganden består av tre jurist-
domare. Distriktsdomstolarnas avgöranden i andra instans går inte att
överklaga.

Distriktsdomstolarna fungerar också som första instans i de fall som
inte faller inom underdistriktsdomtolamas kompetens. Härvid är di-
striktsdomstolarna sammansatta med en eller tre juristdomare. Av-
göranden av distriktsdomstolarna i brottmål där ett lägre bötesbelopp
än 250 gulden (omkring 750 kronor) har ådömts går inte att över-
klaga. Andra avgöranden kan överklagas till en av de fem överpröv-
ningsdomstolarna som i regel består av tre juristdomare (utom i vissa
mål som rör skatter där rätten består av en domare). Den högsta
domstolen i Nederländerna är en kassationsdomstol. Den kan inte
pröva sakfrågor utan bara rättsfrågor och den kan inte själv sätta ett
nytt avgörande i det överklagade avgörandets ställe utan den får i
stället återförvisa felaktigt avgjorda mål till ny prövning i under-
instansen. Också i de fall där det enligt vad som utvecklats inte går
att överklaga kan man vända sig till kassationsdomstolen och påstå
att avgörandet är behäftat med någon rättslig felaktighet. Kassa-
tionsdomstolen är i regel sammansatt av fem domare.

Prop. 1992/93:216

2.5 Reformbehovet

Min bedömning: Det krävs snabba åtgärder för att komma till
rätta med hovrätternas alltmer ökande målbalanser. Det finns
många sådana åtgärder som är tänkbara. Det saknas dock tillräck-
ligt underlag för att nu genomföra flertalet av dessa. Den utväg
som står till buds är att bygga vidare på det system med pröv-
ningstillstånd i hovrätt som gäller i begränsad utsträckning i dag.

2.5.1 Allmänt

Som jag inledningsvis framhöll är arbetsläget vid hovrätterna mycket
ansträngt. Domstolsverket har på uppdrag av regeringen undersökt
hovrätternas målutveckling och målstruktur. Undersökningen har re-
dovisats i en rapport (Dv rapport 1990:4). Av rapporten framgår
bl.a. att den totala målökningen i hovrätterna under tioårsperioden
1980 - 1989 uppgått till 29 procent samtidigt som målen genomsnitt-
ligt har blivit mer komplicerade. Även om hovrätterna har förmått att
successivt öka målavverkningen, har de inte kunnat hålla jämna steg
med den ökande tillströmningen. Också under de senaste åren har
måltillströmningen ökat kraftigt. År 1991 kom det in drygt 22 000

36

mål till hovrätterna vilket var en ökning med nästan 1500 mål eller
drygt 7 procent jämfört med år 1990. År 1992 kom det in drygt
26 000 mål vilket innebär en ökning med omkring 4 000 mål eller
nästan 18 procent jämfört med år 1991. Trots att antalet avgjorda mål
under 1980-talet har ökat med 24 procent har målbalanserna samtidigt
ökat kraftigt. Trots en ökande målavverkning ökade målbalansema
med 31 procent under 1992 jämfört med 1991. Läget har således
förvärrats avsevärt sedan Domstolsutredningen lämnade sitt betänkan-
de.

Domstolsutredningen har i sitt betänkande diskuterat olika sätt att
åstadkomma begränsningar och förenklingar av hovrättens överpröv-
ning. Skälen för att begränsa möjligheterna till omprövning av dom-
stolsavgöranden är framför allt två. För det första innebär det - både
för parterna och för domstolsväsendet - mindre kostnader och besvär
om instanskedjan förkortas så att ett slutligt avgörande kommer
snabbare. För det andra finns det ett starkt intresse av att över-
rätternas resurser koncentreras på de mer svårbedömda och kvalifi-
cerade målen.

Instansordningen inom domstolsväsendet bygger - vilket tidigare har
berörts - på att de olika instanserna har delvis skilda funktioner. För
de allmänna domstolarnas del innebär det bl.a. att processen i hov-
rätten skall kunna begränsas till de frågor som parterna vill ha prö-
vade. Det är alltså inte fråga om att målen i hovrätten skall under-
kastas en fullständig omprövning. Idealet är i stället en ordning där
processen i hovrätten innebär en till varje mål anpassad överprövning.

Domstolsutredningen beskriver olika sätt att begränsa och förenkla
processen i hovrätten. Det kan ske genom åtgärder som syftar till att
minska flödet av mål till hovrätterna och genom att se till att de mål
som väl når hovrätterna överprövas på ett ändamålsenligt sätt. Åt-
gärder som kan sägas begränsa flödet av mål till hovrätterna är t.ex.
fullföljdsförbud med eller utan s.k. ventil, omprövning av tingsrätten,
s.k. språngrevision, dvs. att tillåta att tingsrätts avgörande överklagas
direkt till Högsta domstolen, slopande av rätten till avräkning av
häktestid för dem som dömts till fängelse samt inskränkningar av
möjligheterna till rättshjälp m.m. vid överklagande. En åtgärd som
syftar till att förenkla processen i hovrätten och göra den mer
ändamålsenlig i vissa fall är ett ökat inslag av skriftlighet. Även
reglerna om hovrättens sammansättning kan utformas så att hovrätts-
arbetet förenklas.

Ett system med prövningstillstånd kan - beroende på hur det utfor-
mas - sägas innebära en åtgärd som såväl begränsar som förenklar
hovrättens överprövning. Det fyller därmed samma dubbla syfte som
regler som på olika sätt inskränker omfattningen av hovrättens pröv-

Prop. 1992/93:216

37

ning (t.ex. den relativt nya 51 kap. 23 a § RB, vilken inskränker
hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan i brottmål i vissa fall). Ett
system med prövningstillstånd kan också antas leda till att flödet av
mål till hovrätterna minskas. Ett sådant system berör i och för sig inte
alls möjligheterna att överklaga mål till hovrätterna. Systemet som
sådant innebär inte annat än att vissa mål kan handläggas på ett mer
ändamålsenligt sätt i hovrätterna. Man kan visserligen förmoda att
vissa parter gör den bedömningen att prövningstillstånd inte kommer
att beviljas och därför avstår från att överklaga tingsrättens dom.
Denna effekt av ett system med prövningstillstånd torde dock endast
bli marginell.

2.5.2 Olika sätt att begränsa och förenkla hovrättsprocessen

I det följande skall jag översiktligt redogöra för de olika sätt att
minska måltillförseln samt begränsa och förenkla hovrättsprocessen
som Domstolsutredningen behandlar i sitt betänkande.

Förbud att överklaga tingsrättens avgörande

Det mest radikala sättet att inskränka hovrättsprövningen är naturligt-
vis att helt ta bort möjligheten att överklaga tingsrättens dom eller
beslut.

Redan enligt gällande ordning finns för ett fåtal fall sådana regler
om fullföljdsförbud. Det gäller främst vissa beslut som en tingsrätt
kan fatta under handläggningen av ett mål. Om en tingsrätt har för-
klarat en domare jävig, får tingsrättens beslut inte överklagas. Det-
samma gäller om tingsrätten har bifallit en begäran om rättshjälp åt
misstänkt i brottmål eller har förordnat målsägandebiträde (49 kap.

7 § RB). Vidare gäller att, om en tingsrätt har funnit att en dom eller
ett beslut av tingsrätten har överklagats i rätt tid, detta ställnings-
tagande av tingsrätten inte kan överklagas. Vissa avgöranden, varige-
nom tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol överprövat arrende-
nämndens beslut, kan inte heller överklagas till hovrätt (se t.ex.

8 kap. 33 § jordabalken, JB).

Regler om fullföljdsförbud i tvistemål och brottmål torde vara
ovanliga internationellt. Som framgår av redogörelsen om förhållan-
dena i vissa andra länder finns dock ett totalt fullföljdsförbud för vissa
tvistemål i Island. Även i Frankrike och Nederländerna finns regler
om fullföljdsförbud, men i dessa länder genombryts förbuden av den
allmänna möjligheten att hos kassationsdomstolen påstå att det över-
klagade avgörandet är behäftat med rättsliga felaktigheter. Det hindrar
inte att det i dessa länder är så att den som har fällts för ett lindrigt
brott och menar att han är oskyldig i princip inte har några möjlig-

Prop. 1992/93:216

38

heter att få skuldfrågan omprövad av högre rätt.

Vid sidan av de förut angivna bestämmelserna finns det inte i
Sverige några regler om förbud att överklaga ett tingsrättsavgörande
till hovrätt. Däremot finns det, som nämnts, regler av innebörd att det
är förbjudet att överklaga ett hovrättsavgörande till Högsta domstolen
(se t.ex. 18 kap. 4 § ÄktB och 20 kap. 12 § FB).

Domstolsutredningen föreslår i betänkandet inte några nya regler om
fullföljdsförbud i ledet tingsrätt - hovrätt. Det främsta skälet till detta
är att ett oinskränkt fullföljdsförbud leder till nackdelar för rätts-
tillämpningen genom att det inte går att få fram vägledande avgöran-
den av högre rätt. Vid sidan av detta anförs ytterligare två skäl. Dels
skulle ett fullföljdsförbud inte kunna avse annat än de allra mest baga-
tellartade frågorna och skulle därför inte nämnvärt avlasta hovrätterna
arbete. Dels skulle man med ett sådant system trots allt göra rejäla
ingrepp i den hävdvunna rätten att få överklaga domstolsavgöranden.
Om ett sådant ingrepp inte medför några avsevärda fördelar, bör man
avstå ifrån det är utredningens slutsats.

Fullföljdsförbud med s.k. ventil

I vissa fall har regler om fullföljdsförbud i ledet hovrätt - Högsta
domstolen försetts med undantag, en s.k. ventil. Tanken är att pre-
judikatbildningen blir lidande i de fall det inte går att överklaga
avgöranden ända upp till Högsta domstolen. Man har därför konstru-
erat ett system som innebär att hovrätten kan medge rätt att över-
klaga, om det föreligger särskilda skäl för att låta Högsta domstolen
ta ställning till frågan om prejudikatdispensprövning. Då vinner man
den stora fördelen att Högsta domstolen inte behöver befatta sig med
en mängd frågor som inte är av prejudikatintresse medan man ändå
skapar garantier för att de mål som är av intresse från prejudi-
katsynpunkt kan föras upp till prövning. Sådana regler finns i mål om
underhållsbidrag till make och barn (18 kap. 4 § ÄktB och 20 kap.
12 § FB), mål om ersättning till offentlig försvarare och ersättning
enligt rättshjälpslagen enligt 54 kap. 2 a § RB samt 49 § rätts-
hjälpslagen (1972:429, omtryckt 1993:9), felparkeringsavgift enligt
10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, samt mål om för-
vandling av böter enligt 23 § bötesverkställighetslagen (1979:189).

Domstolsutredningen har utvärderat reglerna om fullsföljdsförbud
med ventil. Utredningen kommer fram till att sådana regler är ett
användbart instrument för att minska Högsta domstolens arbetsbörda
utan att intresset av prejudikatbildning eftersätts. Domstolsutredningen
föreslår också vad gäller överklagande till högsta instans att full-
följdsförbud med ventil införs för vissa ytterligare måltyper, bl.a.
mål enligt 21 kap. FB. Utredningen ser det också som angeläget att

Prop. 1992/93:216

3$

man även vid framtida lagöversyner överväger denna möjlighet att
begränsa Högsta domstolens arbetsbörda.

Några regler om fullföljdsförbud med ventil i ledet tingsrätt -
hovrätt finns inte. Domstolsutredningen föreslår inte heller att sådana
regler införs.

S.k. språngrevision

En annan metod att begränsa överklaganden till hovrätt utan att även-
tyra prejudikatbildningen skulle vara att i prejudikatfall tillåta att
tingsrättens avgörande överklagas direkt till Högsta domstolen. En
sådan metod, s.k. språngrevision, övervägdes i samband med de se-
naste ändringarna i reglerna om fullföljd till Högsta domstolen (prop.
1988/89:78). Departementschefen anförde att hon inte i sakens då-
varande läge var övertygad om att en sådan metod var en framkomlig
väg för att förbättra prejudikatbildningen. Domstolsutredningen går
av detta skäl inte närmare in på denna fråga, men konstaterar att det
även i ett sådant system - liksom vad gäller fullföljdsförbud med
ventil - krävs en överblick över hela det juridiska fältet för att rätt
kunna bedöma om det aktuella fallet lämpar sig som prejudikat.

Omprövning

Ett förslag som har framförts för att begränsa hovrätternas arbets-
börda och som Domstolsutredningen tar upp är att öka möjligheterna
för tingsrätterna att själva ompröva sina avgöranden. Domstolsut-
redningen konstaterar dock att den frågan nyligen har utretts och att
den utredningen har resulterat i att det nu finns regler om omprövning
i s.k. domstolsärenden medan tanken att i övrigt införa omprövnings-
regler i allmän domstol har avvisats (jfr Ds 1988:66 och prop.
1989/90:71).

Förbud mot avräkning av häktestid

Ett annat uppslag som säkert skulle innebära att hovrätternas arbete
med grova brottmål skulle minska högst avsevärt, är att ta bort den
ovillkorliga rätten för personer, som är häktade och dömts till
fängelse av tingsrätt och som överklagar, att tillgodoräkna sig tiden
mellan tingsrättens dom och hovrättens dom som verkställighet av
fängelsestraffet. En sådan förändring genomfördes i England år 1969
då det bedömdes att anhopningen av grundlösa överklaganden hind-
rade domstolarna att syssla med de överklaganden som var befogade.
Inom fjorton dagar efter förändringen hade antalet överklaganden i
brottmål halverats. Domstolsutredningen konstaterar emellertid att det
ligger utanför dess uppdrag att vidare överväga denna fråga.

Prop. 1992/93:216

40

Ekonomiska styrmedel                                              Prop. 1992/93:216

Man kan också tänka sig ekonomiska styrmedel för att minska måltill-
strömningen till hovrätterna. Ett exempel på detta är att begränsa
förmånerna enligt rättshjälpslagstiftningen eller reglerna om offentlig
försvarare i brottmål. Ett annat exempel är att införa någon form av
avgifter för överklagande till hovrätt, möjligen i kombination med en
rätt att få tillbaka erlagd avgift för den som vinner målet i hovrätten.
Domstolsutredningen lägger dock inte fram några förslag i dessa hän-
seenden.

Inskränkningar i omfattningen av hovrättens prövning

Rättegångsutredningen övervägde olika möjligheter att inskränka
omfattningen av hovrättens prövning. Som ett resultat av de över-
vägandena är sedan den 1 september 1989 hovrättens skyldighet att
pröva skuldfrågan i brottmål där endast påföljdsfrågan har överklagats
kraftigt inskränkt (51 kap. 23 a § RB).

Rättegångsutredningen behandlade i sitt slutbetänkande (SOU
1987:46) också den ofta diskuterade tanken att i största möjliga
utsträckning inskränka hovrättens prövningsskyldighet till rättsfrågor
men avfärdade den. I korthet är tanken att tingsrättens prövning av
sakfrågan (bevisfrågan) i de allra flesta fall inte skulle kunna över-
klagas. Om tingsrätten i ett brottmål funnit att den tilltalade har begått
den åtalade gärningen, skulle domen alltså i den delen inte kunna
överklagas. Däremot skulle tingsrättens val av påföljd och straffmät-
ning kunna överklagas. Och motsvarande begränsning skulle naturligt-
vis gälla i tvistemål. System av detta slag finns på flera håll utom-
lands. Tanken har dock hittills inte omsatts i lagstiftning i Sverige.
Framför allt har mot en begränsning av överprövningen till rättsfrågor
åberopats att just frågan om vad som är sakfråga och vad som är
rättsfråga är så problematisk i de länder där denna uppdelning före-
kommer. Man har befarat att man genom en sådan uppdelning skulle
skapa ett nytt processrättsligt problemområde som i sig skulle ge
upphov till ett antal praktiska svårigheter. I tre lagstiftningsärenden
på senare tid har man tagit avstånd från tanken att föra in en sådan
distinktion mellan sakfråga och rättsfråga i den processrättsliga
lagstiftningen (prop. 1988/89:78, prop. 1988/89:95 och prop.
1989/90:71). Domstolsutredningen föreslår därför inte att överpröv-
ningen i hovrätten begränsas till rättsfrågor.

Ökat inslag av skriftlighet i hovrättsprocessen

I olika sammanhang sägs det ibland att ett bra sätt att förenkla för-
farandet i hovrätterna skulle vara att i ökad utsträckning gå över till

skriftligt förfarande i brottmål och tvistemål. Huvudregeln för hov-
rättsförfarandet är att målen skall avgöras efter huvudförhandling.
Det finns dock undantag från denna huvudregel. Det gäller i huvudsak
mål där utredningen inte kräver huvudförhandling och där parterna är
ense om att målet kan avgöras efter ett skriftligt förfarande. Möj-
ligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling utvidgades som
nämnts genom en reform år 1984. Genom reformen stärktes också
parternas inflytande över frågan om muntlig eller skriftlig hand-
läggning.

I motsatt riktning talar Sveriges konventionsåtaganden. I flera fall
har de svenska reglerna om möjligheterna till enbart skriftlig hand-
läggning i brottmål i hovrätt varit föremål för prövning i Europadom-
stolen med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen. Den praxis
som har utbildats innebär - som redan har berörts - att den enskilde
i mycket stor utsträckning anses ha rätt att få sin sak prövad i ett
muntligt förfarande även i högre rätt.

Domstolsutredningen anser det därför vara uteslutet att öka möjlig-
heterna till skriftlig handläggning i hovrätt på ett sätt som nämnvärt
kan påverka hovrätternas arbetsbörda.

Hovrättens sammansättning

Regler om hovrätts sammansättning finns i 2 kap. 4 § RB. Enligt
huvudregeln är hovrätt domför med tre lagfarna domare. I tvistemål
som av tingsrätt har avgjorts med tre lagfarna domare skall dock
hovrätten bestå av minst fyra lagfarna domare när den avgör målet.
Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten. I brottmål är
hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Dessa
regler gäller också för vissa familjemål. I brottmål där det inte är
fråga om att döma till strängare straff än böter och inte heller är fråga
om företagsbot är hovrätten domför även med tre lagfarna domare.
När hovrätten behandlar frågor om prövningstillstånd är hovrätten
domför med två lagfarna domare. Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Frågan om hovrätts sammansättning har varit föremål för över-
väganden i ett flertal lagstiftningsärenden under senare år. Vissa
smärre förändringar har också skett. Riksdagen har dock vid flera
tillfällen framhållit vikten av att hovrätten har en stark samman-
sättning. Domstolsutredningen har - utan att göra någon totalöversyn -
gått igenom vad som förevarit i frågan och utredningens slutsats blir
att man inte ser ändringar i domförhetsreglerna som en realistisk möj-
lighet att underlätta hovrätternas arbete.

Prop. 1992/93:216

42

Prövningstillstånd

Rättegångsutredningen behandlade frågor om ändringsdispens i de
allmänna domstolarna i 1987 års slutbetänkande. Utredningens majo-
ritet föreslog därvid att dispenssystemet för de s.k. småmålen skulle
avskaffas och att dispensregler för andra mål inte skulle införas. I en
reservation föreslogs en viss utvidgning av systemet med prövnings-
tillstånd i tvistemål samt nya regler om prövningstillstånd för mål om
ansvar för brott med endast böter i straffskalan. Under remissbehand-
lingen tillstyrkte knappt hälften av remissinstanserna utredningens
förslag att avskaffa reglerna om prövningstillstånd i tvistemål. Åter-
stoden tillstyrkte regler om prövningstillstånd i någon form men flera
av dessa var negativa till ett krav på prövningstillstånd för brottmål.

Utredningens förslag togs upp i prop. 1988/89:95. I propositionen
anfördes att förslaget i reservationen låg väl i linje med önskemålet
om att i högre grad än nu kunna anpassa förfarandet till vad det en-
skilda målet kräver och med strävandena att koncentrera hovrättens
resurser till de mer komplicerade fallen. I propositionen konstaterades
emellertid att frågan om dispensprövning borde belysas ytterligare
såväl från rättssäkerhetssynpunkt som från rent lagteknisk utgångs-
punkt. Frågan togs upp i idéskissen (Ds 1989:2) Domstolarna i fram-
tiden och sedermera av Domstolsutredningen.

Domstolsutredningen har utrett olika sätt att utforma ett system med
prövningstillstånd och föreslår att en ordning med prövningstillstånd
i ledet tingsrätt - hovrätt införs för vissa brottmål och att nuvarande
system utvidgas för tvistemålens del. Utredningens förslag innebär att
prövningstillstånd skulle krävas i alla brottmål där tingsrätten inte
dömt till svårare påföljd än böter samt dessutom i vissa fall av fri-
kännande dom. För tvistemålen innebär förslaget att alla tvistemål
där tvisteföremålets värde inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr år
1993) skulle kräva prövningstillstånd. Dispensförfarandet föreslås
utformat på i huvudsak samma sätt för brottmål som för tvistemål.
Det innebär att hovrätterna skall ha möjlighet att förutom prejudikat-
dispens och extraordinär dispens också bevilja ändringsdispens. Enligt
utredningen skulle ett sådant system på ett effektivt sätt bidra till att
lätta på hovrätternas arbetsbörda utan att rättssäkerheten försämrades.

Domstolsutredningen är inte enig i frågan om prövningstillstånd.
Enligt en reservation bör prövningstillstånd i brottmål av rättssäker-
hetsskäl inte införas och frågor om bl.a. överrättsprocessens framtida
utformning ses över i det vidare perspektiv som följer med Sveriges
europaintegration. I en annan reservation anförs bl.a. att frågan är
otillräckligt utredd.

Prop. 1992/93:216

43

2.5.3 Mina slutsatser

Prop. 1992/93:216

För min del anser jag att situationen för hovrätternas del är så be-
kymmersam på grund av det alltmer ökande målantalet att det krävs
snabba åtgärder. Situationen har, som jag nyss redovisade, förvärrats
ytterligare under den tid som gått sedan Domstolsutredningen lämnade
sina förslag. Görs ingenting nu, riskerar man att hovrätterna kommer
att få så stora balanser att ett stort antal mål förblir oavgjorda under
en oacceptabelt lång tid. En sådan situation måste undvikas, allra
helst som Europakonventionen ställer krav på att rättegång skall hållas
inom skälig tid (artikel 6).

Samtidigt står det klart att problemet inte kan lösas genom resurs-
ökningar. Lösningen måste därför vara att göra överrättsprocessen
mer effektiv.

Min genomgång visar att det finns flera tänkbara sätt att minska
flödet av mål och ärenden till hovrätterna och att i övrigt göra
hovrättsprocessen mer ändamålsenlig. Fördelarna från effektivitets-
synpunkt med de skilda sätten måste dock vägas mot nackdelar av
olika slag. Vissa lösningar framstår som oförenliga med principiella
grundvalar för rättssystemet eller med Sveriges internationella
åtaganden. Andra förefaller vara tämligen ineffektiva. Vissa andra
tänkbara lösningar har Domstolsutredningen ansett falla utanför ramen
för dess utredningsuppdrag och utredningen har därför inte gått till
botten med dem.

Så mycket kan dock sägas att det finns olika sätt att gå vidare. Det
är emellertid en besvärlig och grannlaga uppgift att ta definitiv
ställning till olika metoder för att komma till rätta med problemen.
Dessa svårigheter kan vara av såväl principiell som lagteknisk natur.
Jag avser därför att senare i dag återkomma till regeringen med ett
förslag om att en utredning skall få i uppdrag att undersöka och
analysera olika möjligheter samt lägga fram förslag som syftar till att
med bibehållen rättssäkerhet och med iakttagande av våra internatio-
nella förpliktelser effektivisera hovrättsprocessen.

Det som för dagen är möjligt att göra är att ta fasta på Domstols-
utredningens förslag om ett utökat system med prövningstillstånd i
hovrätt. Detta förslag har också vunnit relativt bred anslutning bland
remissinstanserna. Jag skall därför i det följande föreslå lagstiftning
av denna innebörd.

Till det sagda kan följande läggas. Också i de allmänna förvaltnings-
domstolarna finns liknande problem. Domstolsutredningen har uttalat
sig för ett system med prövningstillstånd i ledet länsrätt-kammarrätt,
en tanke som har vunnit anslutning under remissbehandlingen. Några
konkreta förslag lägger utredningen dock inte fram. Jag avser därför
att gå vidare i saken och låta utarbeta förslag om krav på prövnings-

44

tillstånd för vissa måltyper inom förvaltningsrättskipningen.

2.6 Överväganden och förslag

2.6.1 Allmänna synpunkter på prövningstillstånd i hovrätt

Som jag tidigare har framhållit bygger instansordningen inom dom-
stolsväsendet på att parterna inför den högre instansen begränsar
processen till de frågor som de vill ha överprövade. Det är alltså i
princip inte fråga om att de mål som förs vidare till högre rätt skall
underkastas en fullständig omprövning i den andra instansen. Idealet
är i stället en ordning där processen i andra instans innebär en till
varje mål anpassad överprövning. Som Domstolsutredningen har fun-
nit är systemet med prövningstillstånd utan tvekan ett intressant
alternativ när det gäller att komma till rätta med hovrätternas
problem. Därvid är enligt utredningen en naturlig utgångspunkt den
ordning som hovrätterna nu tillämpar.

I de mål där det i dag krävs prövningstillstånd är handläggningen i
hovrätten i allmänhet snabb och enkel när det gäller att avgöra om
anledning finns att meddela prejudikatdispens eller extraordinär
dispens. Mer tidskrävande överväganden krävs regelmässigt beträffan-
de frågan om ändringsdispens skall beviljas. När hovrätten överväger
denna fråga, har hovrätten att ta ställning till både bevisfrågor och
rättsfrågor i målet. När det gäller bevisfrågoma har hovrätten att gå
igenom den bevisning som har förebragts vid tingsrätten och studera
hur tingsrätten har värderat den. Om bevisning som inte har före-
bragts vid tingsrätten åberopas i hovrätten, har hovrätten att ta ställ-
ning till om det finns skäl att tillåta denna bevisning och, i så fall,
om den kan påverka utgången i målet. Om det vid denna genomgång
av bevisfrågorna uppkommer någon tvekan om riktigheten av ut-
gången i tingsrätten, är rekvisiten för ändringsdispens uppfyllda; det
finns i så fall, som det uttrycks i lagen, anledning till ändring i det
slut vartill tingsrätten kommit. Hovrätten skall då ge tillstånd till
fullständig prövning av målet i hovrätten. Och motsvarande bedöm-
ningar gör hovrätten när det gäller rättsfrågorna. Om det vid den
granskning som hovrätten gör vid dispensprövningen förefaller som
om tingsrättens bedömning i en rättsfråga är tveksam, har hovrätten
att bevilja dispens för att rättsfrågan skall kunna prövas av en
fullsutten hovrätt.

Om en av de två domarna som utför denna dispensprövning vill
bevilja prövningstillstånd, gäller hans mening. Hovrätten beviljar då
prövningstillstånd och det beslutet går inte att överklaga. Sedan
prövningstillstånd har beviljats handläggs målet som vanligt, vilket
ofta innebär att det sätts ut till huvudförhandling inför tre lagfarna

Prop. 1992/93:216

domare som avgör det genom motiverad dom. Om hovrätten inte be-
viljar prövningstillstånd, står tingsrättens avgörande fast. Hovrättens
beslut att inte meddela prövningstillstånd motiveras inte närmare. Ett
sådant beslut kan överklagas till Högsta domstolen.

Det som gör ett system med prövningstillstånd arbetsbesparande för
hovrätterna är enligt utredningen att de mål där hovrätten inte beviljar
prövningstillstånd kan avgöras på ett förenklat sätt: med två ledamöter
i stället för tre, med möjligheter att avstå från skriftväxling, inga
muntliga förhandlingar med eventuella problem med kallelser och
delgivningar behövs och slutligen finns inget krav på att ett avgörande
förses med en motivering.

Det nyss sagda gör att också jag tycker att det finns goda skäl att
utvidga systemet med ändringsdispens till fler av hovrätternas mål.
Det grundläggande motivet för ett system med prövningstillstånd med
ändringsdispens är att ett sådant system medför att överrättemas
resurser kan användas på ett mer effektivt sätt. I ett system med
ändringsdispens tas ett mål upp till fullständig prövning i den andra
domstolsinstansen bara om det vid en granskning visar sig finnas
något som tyder på att det överklagade avgörandet kan behöva ändras.
Härigenom uppnår man att de enklaste fallen - de fall där det framstår
som helt klart att någon ändring inte är aktuell - kan hanteras snabbt,
enkelt och billigt. En förutsättning för att systemet skall fungera
effektivt är naturligtvis att tingsrätten utformat de egentliga domskälen
i sin dom tillräckligt utförligt; risken finns annars att hovrätten hyser
tvivel om att tingsrättens dom är riktig och därför beviljar prövnings-
tillstånd.

Genom att domstolen inte behöver lägga ned onödig tid på de enkla
fallen kan dess resurser koncentreras till de mer komplicerade målen,
alltså de mål där en närmare granskning är sakligt motiverad. Detta
måste generellt sett antas vara till fördel för avgörandenas kvalitet i
de målen och - inte minst - påverka handläggningstiden i positiv
riktning.

Ett system med ändringsdispens ger således ökade möjligheter för
domstolen att ägna de mer kvalificerade målen den tid och den be-
handling som dessa mål kräver. Självfallet är detta till fördel för
domstolarnas egen arbetssituation. Men minst lika viktigt är att
parterna i de mål där någon ändring inte är aktuell kan få ett snabbare
avgörande av målet utan onödiga kostnader och onödigt besvär; sär-
skilt gäller detta naturligtvis den part som har den materiella rätten
på sin sida. Och även parterna i de mål som tas upp till fullständig
prövning kan få fördelar av ett dispenssystem genom att mer resurser
kan frigöras för dessa mål.

Drastiskt uttryckt kan det sägas att ett system med prövningstillstånd

Prop. 1992/93:216

46

motverkar meningslös omprövning i en del mål och medverkar till att
hovrätterna kan koncentrera sig på de andra mål där en rejäl prövning
annars riskerar att försvåras på grund av arbetsbördan.

En - ibland bortglömd - aspekt av rättssäkerheten är det krav på
snabbhet i förfarandet som bör ställas. Om en reform som innebär ett
utvidgat förfarande med prövningstillstånd införs, kommer ett större
antal mål att bli slutligt avgjorda på ett snabbare sätt. Detta är enligt
min mening inte oväsentligt i sammanhanget. En sådan reform kan
även på andra sätt bidra till att rättssäkerheten stärks. Hovrätternas
resurser kan därigenom i större utsträckning koncentreras på att ta itu
med de mål som av olika skäl verkligen förtjänar en kvalificerad,
fullständig överprövning. Genom den sållning ett utvidgat dispens-
system innebär kan också de mål som prövas fullständigt av hovrätter-
na komma att bli snabbare avgjorda.

En god sak med prövningstillstånd kan också vara att parterna verk-
ligen ser till att tingsrättsprövningen blir så fullständig som möjligt
och inte väntar med att föra in material senare i processen.

Till detta kommer att tingsrätten av naturliga skäl alltid har ett
förhållandevis färskt processmaterial att bedöma. Utredningen i sak
är typiskt sett som bäst vid tingsrättens handläggning. Vid överin-
stansernas prövning har processmaterialet nötts av tidens tand. Vitt-
nens minnesbilder har i varierande grad förbleknat, liksom parternas
hågkomster. Det finns alltså på intet sätt någon garanti för att en
ytterligare fullständig prövning, utöver tingsrättens, leder till ett
avgörande av högre kvalitet. Detta gäller framför allt om hovrätternas
arbetssituation är så ansträngd att man där har svårt att koncentrera
sina resurser till en verkligt meningsfull fullständig prövning av
tingsrättsavgöranden, i de fall en fullständig sådan verkligen är
befogad. Att utgången blir en annan i hovrätten än i tingsrätten kan
bero på att processmaterialet blivit sämre i stället för bättre.

De nackdelar som är förknippade med systemet har främst att göra
med risken för att dispens avslås utan saklig grund, dvs. trots att det
har funnits skäl att ändra den överklagade domen. Man kan naturligt-
vis inte totalt utesluta att dispens avslås i något fall där det, om målet
hade tagits upp till fullständig prövning, skulle ha visat sig att det
funnits skäl att ändra det överklagade avgörandet. Dessa farhågor bör
varken underskattas eller överdrivas. De manar dock till försiktighet
och innebär att det inte kan komma ifråga att införa prövningstillstånd
för alla måltyper i hovrätten.

Det finns också andra aspekter som bör vägas in vid bedömningen
av frågan om prövningstillstånd skall införas på nya områden. Ett
system med prövningstillstånd för ett helt rättsområde kan tänkas
försvåra möjligheterna till prejudikatavgöranden inom det aktuella

Prop. 1992/93:216

47

målområdet. Systemet innebär nämligen att det i första hand är hov-
rätterna som prövar om ett mål har prejudikatvärde. Det ligger i
sakens natur att Högsta domstolen har bättre förutsättningar än
hovrätterna att bedöma ett måls prejudikatvärde. Man kan alltså inte
blunda för att det kan finnas risk för att hovrätterna vid sina
dispensprövningar inte uppmärksammar att ett mål kan ha ett allmänt
intresse för rättstillämpningen. Bland de remissinstanser som har
yttrat sig över Domstolsutredningens förslag i dessa delar redovisas
ingen större oro för dessa risker. Enligt min uppfattning skall inte
heller dessa överdrivas. Hovrätterna torde ha så pass god överblick
över de rättsområden som kan bli aktuella för ett system med pröv-
ningstillstånd, att man beviljar prejudikatdispens i de allra flesta fall
då det är befogat. I övrigt torde ändringsdispens komma att beviljas
i sådan utsträckning att rättsbildningen även därigenom tillgodoses på
ett acceptabelt sätt.

Innan jag går närmare in på frågan om en eventuell utvidgning av
systemet med prövningstillstånd vill jag något beröra frågan om
vinsterna från effektivitetssynpunkt blir tillräckligt stora för att det
skall vara meningsfullt att överväga det närmare. Det är uppenbart att
dispensprövningen ger de största vinsterna i de mål som, om de före-
togs till fullständig handläggning, skulle avgöras efter muntlig för-
handling. I tvistemål och brottmål vid hovrätterna är muntlig förhand-
ling huvudregel. Endast ett mindre antal mål avgörs efter enbart
skriftlig handläggning. En faktor som har betydelse i detta samman-
hang är givetvis i vilken utsträckning som hovrätterna kan förväntas
medge prövningstillstånd. Om krav på prövningstillstånd skall införas
i fler fall än i dag, måste de effektivitetsvinster som kan uppnås med
ett sådant system relateras till de merkostnader som uppstår på grund
av att mål i vilka prövningstillstånd meddelas skall handläggas två
gånger. Av förklarliga skäl är dessa mål mer resurskrävande än så-
dana mål där prövningstillstånd inte meddelas. Vilka effektivitets-
vinster man kan förvänta sig är nära förknippat med frågan om vilka
kategorier av mål som skall omfattas av ett krav på prövningstillstånd.
Jag återkommer till dessa frågor i det följande. Som kommer att
framgå uppstår vinster som inte kan negligeras.

Oavsett hur man drar gränserna lör vilka mål som skall omfattas av
en eventuell reform med prövningstillstånd i hovrätt är utgångspunk-
ten för min del att en sådan reform huvudsakligen måste inriktas på
typiskt sett enklare mål.

En fråga som bör beröras i sammanhanget är notariebehörigheten
och att enkla mål vid tingsrätterna i stor utsträckning handläggs av
tingsnotarier, alltså av nyexaminerade jurister som under två år
tjänstgör vid domstol närmast som en introduktion till praktiskt

Prop. 1992/93:216

48

juridiskt arbete. Frågan om hur ett system med prövningstillstånd går
att förena med de regler som ger möjlighet att delegera vissa
domargöromål till tingsnotarier har diskuterats tidigare. I idéskissen
(Ds 1989:2) påpekades att det, om rätten till överprövning begränsa-
des, var särskilt viktigt att rättegången i första instans var av så hög
kvalitet som möjligt. Därför ansågs det finnas anledning att se över
behörigheten för tingsnotarier att handlägga vissa mål.

Riksdagen beslöt under våren 1990 att notarietjänstgöringen skulle
kortas ned från två och ett halvt år till två år. I propositionen (prop.
1989/90:100 bil. 4) gjordes en del uttalanden om tjänstgöringens inne-
håll. Bl.a. uttalades att tyngdpunkten i notarietjänstgöringen borde
ligga på arbete på en domarrotel och att på eget ansvar utföra domar-
göromål. Vidare underströks att domstolen, för att förordna en notarie
att självständigt utföra domargöromål, alltid måste bedöma såväl den
enskilde notariens lämplighet för uppgiften som svårighetsgraden på
de mål och ärenden som notarien skall handlägga. I många fall måste
detta enligt vad som sades i propositionen tillämpas så att den or-
dinarie rotelinnehavaren eller den annars ansvarige domaren bedömer
lämpligheten av varje enskilt mål eller ärende för sig. För att all-
mänhetens förtroende för rättskipningen skall kunna upprätthållas är
det av största vikt att de notarier som anförtros domargöromål är
tillräckligt erfarna och mogna för den ålagda uppgiften. Riksdagen
lämnade dessa uttalanden utan erinran.

Domstolsutredningen redovisar en del statistik vad gäller brottmål
respektive tvistemål som har handlagts av notarier. Av denna redo-
görelse framgår att notarier - alltid tillsammans med nämndemän -
handlägger omkring 10 000 bötesbrottmål om året. Dessa mål över-
klagas inte i större utsträckning än andra mål. Statistiken visar
dessutom att de notariemål som överklagas ändras av hovrätterna i
mindre utsträckning än andra brottmål. Domstolsutredningen drar den
slutsatsen att domsluten i de brottmål som handläggs av notarier är
lika riktiga som de som handläggs av andra domare. Man skulle där-
för inte kunna åberopa avgörandenas kvalitet som skäl för att ta bort
notariernas behörighet om man vill införa prövningstillstånd i vissa
brottmål. Bland remissinstanserna reses ingen kritik mot denna slut-
sats. Jag har ingen avvikande uppfattning.

Domstolsutredningen tar emellertid upp en annan aspekt, som också
berörs av flera remissinstanser, nämligen frågan om allmänhetens
förtroende för den dömande verksamheten. Inte som den speglar sig
i domar och beslut, utan som den framstår i förhandlingssalen.
Notarier är av naturliga skäl i allmänhet helt unga och de saknar vana
att leda förhandlingar. Det är givet att de någon gång kan göra ett
osäkert intryck på parter och andra som uppträder inför rätta. Även

Prop. 1992/93:216

49

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

om avgörandena till slut blir riktiga, kan en valhänt handläggning
göra att de inblandade får en känsla av att allt inte har gått riktigt till.

Enligt min mening är detta en viktig aspekt. Domstolsutredningen
framhåller dock att det för närvarande inte synes finnas någon kritik
mot notariernas sätt att handlägga bötesbrottmål. Utredningens slutsats
blir att notariebehörigheten inte bör utgöra hinder för att införa krav
på prövningstillstånd i dessa mål. Ett viktigt skäl för denna ståndpunkt
- som också jag ansluter mig till - är att det skulle negativt påverka
hela domarutbildningen, om notarierna inte fick handlägga bötesbrott-
mål. De skulle inte få någon erfarenhet av att leda förhandlingar och
deras träning i att självständigt fatta beslut skulle bli avsevärt
försämrad. Det innebär i sin tur att de notarier som sedan väljer att
fortsätta på domarbanan och något år senare kommer ut på tingsrätter-
na för att handlägga även svårare brottmål kommer att vara sämre
rustade än nu för sina viktiga arbetsuppgifter. Enligt min mening
skulle innebörden bli att man bara sköt fram eventuella problem till
en senare tidpunkt, en tidpunkt då handläggningen dessutom avser
mer kvalificerade mål. Jag anser det inte vara rimligt att försämra
domarutbildningen i sådan grad genom att inskränka notariernas be-
hörighet att handlägga bötesbrottmål. Om regler om prövningstillstånd
införs för vissa brottmål, bör notarierna enligt min mening ändå kun-
na behålla sin behörighet att döma i bötesbrottmål.

I tvistemål förhåller det sig något annorlunda. Reglerna om notariers
behörighet att handlägga tvistemål om penningfordringar kan samman-
fattas på följande sätt. Om tvisten handläggs som ett småmål och allt-
så rör låga värden - upp till ett halvt basbelopp - kan en notarie inte
utan särskild prövning av lagmannen enligt 20 § tingsrättsinstruk-
tionen (TI, 1979:572, omtryckt 1990:463) förordnas att handlägga
målet. Men om tvisteföremålets värde är över ett halvt basbelopp,
finns inga begränsningar utöver den allmänna regeln att en notarie
inte får utföra uppgifter som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet
eller som av annan orsak kräver särskild erfarenhet (19 § TI). Det
finns ingen statistik över hur många tvistemål som notarier handlägger
per år eller om hur deras avgöranden står sig i högre rätt. Uppen-
barligen är det dock fråga om ganska få avgöranden i jämförelse med
brottmålsavgörandena. Påpekas kan också att reglerna i rättegångs-
balken är så konstruerade att det i princip krävs samtycke av båda
parter för att ett tvistemål slutligt skall få avgöras av en ensam-
domare. Mot den nu angivna bakgrunden är det svårt att se varför
tingsnotarier inte skall få handlägga tvistemål utan hinder av att det
finns regler om prövningstillstånd i ledet tingsrätt - hovrätt. Domstols-
utredningen går ett steg vidare och föreslår att notarier skall ges
behörighet att, utan särskilt förordnande enligt 20 § TI, även hand-

Prop. 1992/93:216

50

lägga tvistemål som handläggs som småmål. Jag är för dagen inte
beredd att ta ställning till en sådan ändring i tingsrättsinstruktionen.

Jag är emellertid beredd att dra den slutsatsen att frågan om notarie-
behörighetens närmare innehåll inte bör påverka frågan om reglerna
om prövningstillstånd i hovrätt skall utvidgas eller inte.

Avslutningsvis vill jag här framhålla följande. En ordning med pröv-
ningstillstånd innebär ett undantag från huvudregeln att den som över-
klagar tingsrättens dom har en oinskränkt rätt att få en fullständig
omprövning av målet i hovrätten. Den nuvarande ordningen i de s.k.
småmålen innebär enligt bestämmelsen i 49 kap. 13 § RB, som jag
tidigare har redovisat, att prövningstillstånd kan beviljas i form av
prejudikatdispens, ändringsdispens eller extraordinär dispens. Den i
praktiken viktigaste dispensgrunden enligt denna bestämmelse är
ändringsdispensen. Ett system med ändringsdispens är något annat än
den dispensprövning som förekommer i Högsta domstolen. Där är det
i princip bara mål med prejudikatintresse som skall tas upp till
prövning. Ett system med ändringsdispens innebär inte att det blir
förbjudet att klaga till högre rätt. Den part som vill överklaga kan
göra det vare sig det finns regler om prövningstillstånd eller inte. Vad
som skiljer ett system med prövningstillstånd från ett system med
obegränsad rätt till prövning i högre rätt är inte rätten att överklaga
utan överrättens handläggning av de mål som överklagas. Det kan
alltså konstateras att det inte är fråga om att själva fullföljdssystemet
principiellt förändras utan bara att man skapar utrymme för ett mera
flexibelt sätt att handlägga de fullföljda målen.

När jag förordar en utvidgning av systemet med prövningstillstånd
i hovrätt vill jag framhålla att en sådan reform måste vara förbunden
med garantier för att rättssäkerheten inte försämras och att stora krav
måste ställas på utformningen av ett system med prövningstillstånd.
Ett sätt att gå fram är att förstärka hovrättens sammansättning vid
dispensprövningen. Jag vill redan här nämna att jag - som jag senare
(avsnitt 2.6.4) skall redovisa närmare - anser att frågor om pröv-
ningstillstånd skall avgöras av tre i stället för två ledamöter. En sådan
ordning är ägnad att bidra till att rättssäkerheten upprätthålls. Jag vill
också framhålla att jag är angelägen om att en reform på detta område
utvärderas relativt omgående och att det bör kunna bli en viktig
uppgift för den utredning som jag nyss nämnde (avsnitt 2.5.3).

Lagrådet har beträffande förslaget att utvidga systemet med pröv-
ningstillstånd i hovrätt anfört följande: Remissen innehåller i denna
del förslag till reformer som innebär betydande förändringar i gällan-
de rättsordning i och med att möjligheterna att få en fullständig om-
prövning i hovrätt av vissa avgöranden av tingsrätt minskas. Vad

Prop. 1992/93:216

51

gäller dispositiva tvistemål utgör förslaget närmast en vidareutveckling Prop. 1992/93:216
av ett system som redan tillämpats under en förhållandevis lång tid
och utan att några mer påtagliga nackdelar därav har framkommit.

Förslaget att införa krav på prövningstillstånd för att hovrätt skall ta
upp vissa avgöranden i brottmål till ny behandling är däremot en
nyhet som aktualiserar åtskilliga svårbedömda och känsliga frågor av
både principiell och praktisk natur. Inte minst remissbehandlingen av
domstolsutredningens förslag i denna del ger här en god överblick
över såväl de invändningar av skilda slag som kan riktas mot den
tänkta ordningens som behovet av en reform för att bättre än i dag
tillvarata hovrätternas starkt ansträngda resurser.

2.6.2 Prövningstillstånd i tvistemål

Mitt förslag: Den nu gällande värdegränsen för vilka tvistemål
som kräver prövningstillstånd i hovrätt höjs från ett halvt
basbelopp till ett basbelopp.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med
mitt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna till-
styrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Några få remissinstanser avstyrker utredningens förslag i denna del.

Skälen för mitt förslag: För de dispositiva tvistemålens del gäller
redan i dag regler om prövningstillstånd för s.k. småmål. Av de
omkring 3 200 tvistemål som år 1989 kom in till hovrätterna var 506
småmål. Under nämnda år överklagades 6,8 procent av tingsrätternas
avgöranden i ordinära tvistemål till hovrätterna medan 4,8 procent av
avgörandena i småmål överklagades. Under samma år ändrade
hovrätterna drygt 30 procent av de överklagade avgörandena i
ordinära tvistemål och omkring 10 procent av avgörandena i småmål.
Den officiella statistiken innehåller inga uppgifter om hur många av
småmålen som avgörs av hovrätterna genom beslut att inte meddela
prövningstillstånd. Av en undersökning som Domstolsverket har gjort
framgår emellertid att ungefär 80 procent av de överklagade
småmålen avgjordes av hovrätterna genom sådana beslut år 1985 (Dv
rapport 1987:8). Det finns inte anledning att tro att det skett några
större förändringar i detta hänseende under de år som har gått sedan
år 1985. Även om man givetvis får vara mycket försiktig att dra
längre gående slutsatser av dessa siffror kan konstateras att en
utvidgning av reglerna om prövningstillstånd med all säkerhet
kommer att innebära att arbetet vid hovrätterna kan effektiviseras. En
sådan reform skulle alltså kunna bidra till att hovrätternas arbets-

52

situation förbättras.

Domstolsutredningen föreslår att det nuvarande systemet med pröv-
ningstillstånd för att få tvistemål fullständigt överprövade av hov-
rätten, utvidgas från att gälla mål där värdet - dvs. värdet av vad
parterna tvistade om i tingsrätten - inte uppenbart överstiger ett halvt
basbelopp till ett basbelopp. Förslaget har i denna del allmänt vunnit
remissinstansernas gillande. Några remissinstanser är dock kritiska.
De påpekar att redan ett halvt basbelopp för många personer är en
betydande summa pengar och att 34 400 kr (som är basbeloppet för
år 1993) är mer än vad de flesta människor har omedelbart tillgäng-
ligt.

Till detta vill jag först framhålla följande. Alla tvistemål - oavsett
tvisteföremålets värde - kommer att prövas fullständigt vid tingsrätten.
Där skall tyngdpunkten i rättskipningen ligga och där ligger den
också. Flera faktorer bidrar till att tingsrätternas avgöranden har en
hög kvalitet. Den utformning förberedelsen har bidrar - tillsammans
med de taleändringsregler m.m. som finns - till att parterna har ett
starkt incitament till att ett tvistemål blir fullständigt behandlat redan
i första instans. Under förberedelsen åligger det dessutom domaren att
genom materiell processledning aktivt verka för att otydligheter och
ofullständigheter avhjälps. Allt detta syftar till att tingsrätten inför sitt
avgörande skall ha ett komplett processmaterial och en klar och av-
gränsad processram. Förutsättningarna för att tingsrättens avgörande
skall kunna hålla en mycket hög kvalitet måste sägas vara utomordent-
ligt goda.

Enligt min mening kan hovrättens funktion att korrigera felaktiga
tingsrättsavgöranden underlättas och förstärkas om hovrätterna får en
utvidgad möjlighet att sålla bort de mål som enligt hovrättens mening
är korrekt avgjorda redan av tingsrätten. Jag vill återigen betona att
ett system med prövningstillstånd inte innebär att själva fullföljds-
systemet förändras utan endast att det skapas utrymme för att hand-
lägga de fullföljda målen i hovrätt på olika sätt, vilket medför att
rättssäkerheten totalt sett stärks. Alla överklagade mål kommer -
liksom i dag - även i ett system med utvidgat prövningstillstånd att
prövas. Denna prövning behöver emellertid inte alltid vara fullstän-
dig. Så snart en ändring i tingsrättens domslut kan tänkas, skall dock
hovrätten göra en fullständig omprövning.

Att använda sig av en fast beloppsgräns för att skilja de tvistemål
som bör kräva prövningstillstånd från andra mål har visat sig fungera
utan problem vid den hittillsvarande tillämpningen av reglerna om
prövningstillstånd i hovrätten. Om en utvidgning av systemet skall
göras förefaller det mig lämpligt att även fortsättningsvis använda sig
av en fast beloppsgräns. På vilken nivå denna beloppsgräns skall ligga

Prop. 1992/93:216

53

är givetvis en avvägningsfråga. För att effektivitetsvinster skall
uppnås måste gränsen ligga inte endast obetydligt högre än i dag.
Utredningen föreslår en beloppsgräns på ett basbelopp. Enligt min
mening kan det ifrågasättas om inte gränsen borde ligga på en högre
nivå. Jag anser dock att det, om en utvidgning nu skall göras, finns
anledning att här begränsa sig till en mer försiktig utvidgning. Efter
någon tid när erfarenheter vunnits av ett utvidgat system, och re-
formen har utvärderats, kan man ta ställning till om det finns anled-
ning att justera värdegränsen, uppåt eller nedåt. Jag ansluter mig där-
för till utredningens förslag att värdegränsen bör bestämmas till ett
basbelopp.

Några remissinstanser föreslår att man bör knyta regeln om pröv-
ningstillstånd till det värde som har fullföljts till hovrätten i stället för
till tvisteföremålets värde vid tingsrätten. Med en sådan regel skulle
det krävas prövningstillstånd om värdet av vad som fullföljs uppenbart
inte överstiger ett basbelopp. Det skulle innebära att om käranden vid
tingsrätten exempelvis har yrkat att utfå 100 000 kr av svaranden och
tingsrätten bifaller käromålet på så vis att svaranden förpliktas att
betala 80 000 kr, så skulle det krävas prövningstillstånd om käranden
överklagar och vidhåller sitt yrkande om 100 000 kr eftersom det
fullföljda värdet i sådant fall endast är 20 000 kr. Jag kan hålla med
om att en sådan regel kan ha goda skäl för sig. Jag är också förvissad
om att den lagtekniska frågan går att lösa. Jag är emellertid inte be-
redd att på det befintliga beredningsunderlaget föreslå en sådan
reglering. Det är en fråga som bör kunna övervägas i samband med
den utredning jag tidigare aviserade (avsnitt 2.5.3).

Från något håll uttrycks också oro över att prejudikatbildningen kan
bli lidande av ett utvidgat system med prövningstillstånd. Som jag
tidigare har sagt kan man inte bortse från detta men jag anser att
denna oro inte skall överdrivas. Särskilt när det gäller tvistemålen kan
jag lägga till att ett utvidgat system med prövningstillstånd där man
använder en beloppsgräns inte innebär att hela grupper av mål inom
ett visst rättsområde alltid kommer att omfattas av kravet på pröv-
ningstillstånd. Enligt min uppfattning finns det alltså inte av detta
skäl anledning att avstå från ett utvidgat system med prövningstill-
stånd för tvistemålens del.

En fråga som har uppkommit under remissbehandlingen av utred-
ningens betänkande är huruvida man, om man höjer beloppsgränsen
för krav på prövningstillstånd, också skall ta ytterligare ett steg och
samtidigt i samma mån höja även värdegränsen för mål som skall
handläggas som s.k. småmål.

Jag tycker i och för sig att flera skäl talar för att ta det steget. Om
man inte gör det kommer det att tillskapas en ny variant av tvistemål.

Prop. 1992/93:216

54

Dessa tvistemål skulle utgöras av sådana där tvisteföremålets värde
ligger i intervallet ett halvt till ett basbelopp. Dessa mål skulle
kännetecknas av att de vid tingsrätten skulle handläggas som s.k.
ordinära tvistemål, men ändå kräva prövningstillstånd. Det kan ses
som ett sätt att onödigtvis komplicera det civilprocessuella systemet.
Uppdelning i s.k. ordinära tvistemål och s.k. småmål har nu hunnit
bli etablerad och gränsdragningen mellan de två handläggningsfor-
mema har kommit att vinna fasthet i den praktiska tillämpningen.
Om man nu också höjde värdegränsen för småmålen skulle det bidra
till enhetlighet och överskådlighet i systematiskt hänseende. Enligt
min uppfattning bidrar också en reform i denna riktning till att
effektivisera förfarandet vid tingsrätterna. Tingsrätterna kan
härigenom avgöra flera tvistemål med ensamdomare, eftersom sådan
sammansättning är obligatorisk i dessa mål. Även om reformen med
prövningstillstånd i första hand siktar på att avlasta hovrätterna från
visst arbete och effektivisera förfarandet där, ligger det väl i linje med
mina strävanden på domstolsområdet över huvud taget att uppnå
effektivitetsvinster även för tingsrätterna, som också är kraftigt
arbetstyngda. Jag kan också i detta sammanhang tillägga att den fa-
kultativa och dispositiva regel som finns i rättegångsbalken om
ensamdomarsammansättning vid tingsrätten även i ordinära tvistemål
utnyttjas i en inte obetydlig omfattning. Detta sammantaget med
tingsrätternas möjligheter att avgöra tvistemål vid s.k. förenklad
huvudförhandling gör att ett stort antal tvistemål, oavsett tviste-
föremålets värde redan i dag avgörs av ensamdomare. Någon bärande
kritik har mig veterligen inte framförts mot denna ordning. En utökad
möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål med ensamdomare in-
nebär givetvis att förfarandet vid tingsrätten kan bli snabbare, vilket
- som jag tidigare har framhållit - i sig är ägnat att stärka rätts-
säkerheten.

Trots att det onekligen skulle vara förbundet med ett flertal fördelar
är jag emellertid inte beredd att nu föreslå en höjning av värdegränsen
för småmål. En sådan höjning aktualiserar nämligen ett antal andra
frågor, exempelvis reglerna om rättegångskostnader, som kräver
ytterligare beredning. Även reglerna om notariebehörigheten hör hit,
som jag har utvecklat tidigare. Det finns anledning för mig att
återkomma till detta i ett annat sammanhang. I det sammanhanget bör
också frågan om sammansättningen i tingsrätt i tvistemål i allmänhet
kunna tas upp.

Prop. 1992/93:216

55

2.6.3 Prövningstillstånd i brottmål

Prop. 1992/93:216

Mitt förslag: Prövningstillstånd skall krävas i brottmål i ledet
tingsrätt-hovrätt i de fall tingsrätten inte dömt den tilltalade till
annan påföljd än böter eller helt frikänt den tilltalade från ansvar.
För Riksåklagaren, Justitiekanslem och Justitieombudsman skall
inte kravet på prövningstillstånd gälla.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i hu-
vudsak med mitt förslag. Utredningens förslag rörande frikännande
domar är dock annorlunda utformad. Det föreslås att prövningstill-
stånd skall krävas då den tilltalade har frikänts från ansvar för ett
brott för vilket det inte stadgats svårare straff än fängelse i sex måna-
der.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser motsätter sig
utredningens förslag om att införa prövningstillstånd i brottmål. Vissa
instanser förespråkar en ordning med prövningstillstånd i ledet tings-
rätt-hovrätt som är mer begränsad än vad utredningen föreslår. Ett
inte obetydligt antal remissinstanser, däribland de flesta hovrätterna,
tillstyrker dock utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Några få instanser föreslår att man går längre och inför ett krav på
prövningstillstånd även i de fall tingsrätten har dömt till villkorlig
dom.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande ordning kan ett tingsrätts-
avgörande i ett brottmål överklagas till hovrätt och där prövas full-
ständigt utan några begränsningar. Utredningen föreslår att det i
stället för en fullständig prövning i vissa mål endast skall ske en
prövning i begränsad omfattning och att dessa mål tas upp till full-
ständig prövning endast om hovrätten först har meddelat prövningstill-
stånd. Sådant tillstånd skall hovrätten enligt utredningens förslag
meddela när det finns anledning att ändra tingsrättens domslut
(ändringsdispens) eller om målet har prejudikatintresse (prejudikat-
dispens). Dessutom skall möjlighet finnas till extraordinär dispens.

De remissinstanser som motsätter sig utredningens förslag anför
som skäl huvudsakligen att rättssäkerheten kräver en fullständig
prövning i åtminstone två instanser. Detta skulle gälla särskilt i
brottmål där det är samhället som initierar en rättegång mot den
enskilde. Enligt en lång rättstradition har det i Sverige varit möjligt
för den enskilde att oavsett ett brottmåls art och allvar få det prövat
fullt ut i åtminstone två instanser. Många remissinstanser anser att det
krävs starka skäl för att bryta denna tradition.

Det kan med fog hävdas - vilket också vissa remissinstanser gör -
att den som är föremål för brottsmisstankar har särskild anledning att

56

ställa anspråk på att prövningen sker under betryggande och kvalifi-
cerade former. Från något håll sägs att det närmast är att betrakta
som en oförytterlig rättighet för den som i en instans har dömts för
ett brott att fä saken överprövad av ytterligare en instans. Man
påpekar bl.a. att det även i vissa bötesmål kan förhålla sig så att den
enskildes ära och vandel står på spel. Det nu sagda skulle alltså
hindra att man införde ett system med prövningstillstånd överhuvud
taget i ledet tingsrätt-hovrätt.

Jag håller med om att det är viktigt att även den som har dömts
enbart till böter har en möjlighet att få domen prövad i högre instans.
Denna rättighet kan jag inte tänka mig att rucka på. För övrigt följer
det av våra internationella åtaganden att en sådan möjlighet måste
finnas i vår rättsordning. Det är också viktigt att denna prövning sker
under betryggande och kvalificerade former och att rättssäkerhets-
kraven upprätthålls. Utredningens förslag om ett system med pröv-
ningstillstånd i vissa brottmål innebär emellertid inte att några avsteg
görs från de nämnda kraven. Rätten för den enskilde att överklaga en
tingsrättsdom och att få den överprövad behålls i princip ograverad
i Domstolsutredningens förslag. Däremot innebär förslaget att former-
na för prövningen i hovrätten förändras. Jag har i det föregående ut-
talat att jag principiellt ställer mig positiv till utredningens förslag
om prövningstillstånd under den förutsättningen att systemet utformas
på ett sätt som tillgodoser de ovan nämnda kraven.

Ett system med prövningstillstånd enligt utredningens förslag inne-
bär för det första att hovrätten skall göra en bedömning av om det
kan tänkas finnas anledning att ändra tingsrättens dom. Är detta fallet
skall målet prövas fullständigt. I motsatt fall avgör hovrätten målet
genom ett beslut som går ut på att någon fullständig prövning i hov-
rätten inte tillåts. Underlaget för denna prövning är tingsrättens dom
och det processmaterial i övrigt som har presenterats vid tingsrätten
samt vad klaganden har anfört i sitt överklagande. Detta underlag
granskas av hovrätten i syfte att utröna om det finns något som tyder
på att tingsrätten har bedömt bevis- eller rättsfrågorna felaktigt. För
den enskilde innebär det att han - om han har dömts av tingsrätten -
redan i sitt överklagande bör ha pekat på de omständigheter som kan
få hovrätten att känna tvivel på riktigheten av tingsrättens avgörande.
Hovrättens prövning är dock inte begränsad till vad den enskilde har
anfört. Så snart det finns något som ger anledning att ändra tings-
rättens dom skall prövningstillstånd ges och en fullständig prövning
komma till stånd. Ett skäl att bevilja prövningstillstånd kan vara att
de egentliga domskälen i tingsrättens dom är så kortfattade eller otyd-
liga att de inte tillräckligt belyser hur tingsrätten har kommit fram
till domslutet. Ändringsdispensen innebär att det är tillräckligt att

Prop. 1992/93:216

57

hovrätten hyser tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet. Det krävs
inte att hovrätten är övertygad om att avgörandet är felaktigt. Enligt
min mening är denna ordning en mycket viktig beståndsdel som är
ägnad att bevara rättssäkerheten i ett system med prövningstillstånd.

För det andra innebär utredningens förslag att hovrätten också skall
kunna bevilja prövningstillstånd då ett mål har prejudikatintresse, dvs.
är av vikt för ledningen av rättstillämpningen. Denna dispensgrund är
ofta inte lika intressant för den enskilde som möjligheten till ändrings-
dispens. Den är emellertid betydelsefull för rättssystemet som sådant
eftersom det är viktigt att sörja för rättsbildningen.

För det tredje, slutligen, skall hovrätten kunna bevilja prövningstill-
stånd i form av extraordinär dispens. Denna dispensgrund avser de
fall då det vid tingsrättens handläggning har förekommit vissa grövre
felaktigheter. Denna dispensgrund är inte betydelselös för den
enskilde. Den utgör en särskild garanti för att grövre felaktigheter i
förfarandet kan korrigeras.

Ett system med prövningstillstånd som innehåller de beskrivna
dispensgrundema är inte någon ovanlig företeelse i ett internationellt
perspektiv. Den tidigare gjorda genomgången av förhållandena i vissa
andra länder visar att det är relativt vanligt med krav på prövnings-
tillstånd för överklaganden till andra instans. Det synes svårt att hävda
att dessa andra länder erbjuder en otillräcklig rättssäkerhet. Ett system
med prövningstillstånd utformat som ett skriftligt förfarande är också
förenligt med Europakonventionen och våra internationella åtaganden
i övrigt.

En avgörande fråga är då vilka målkategorier som skall omfattas av
en regel om prövningstillstånd.

Den enda avgränsning som är praktisk möjlig är att på något sätt
knyta regler om prövningstillstånd till vilken påföljd som är aktuell i
målet. De påföljder som förekommer i svensk strafflagstiftning är
straffen böter och fängelse samt de övriga påföljderna villkorlig dom,
skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Principen i lagstift-
ningen är den att de enskilda straffbuden anger en straffskala i böter
eller fängelse eller bådadera och att straffet enligt särskilda bestäm-
melser kan bytas ut mot en av de andra påföljderna. Fängelse är alltid
att anse som svårare straff än böter. Det innebär att det för de lind-
rigaste brotten bara föreskrivs böter i straffskalan. Även på bötes-
nivån finns en indelning. Huvudregeln är att böter ådöms i ett visst
antal dagsböter där storleken av varje dagsbot bestäms av den dömdes
ekonomiska förhållanden. Från och med den 1 januari 1992 gäller att
dagsböter skall bestämmas till ett antal av minst 30 och högst 150
(200 som gemensamt straff för flera brott) samt att varje dagsbot skall
bestämmas till lägst 30 och högst 1 000 kr. Det innebär att det maxi-

Prop. 1992/93:216

58

mala dagsbotsstraffet är 150 000 kr för ett brott och 200 000 kr för
flera brott. Vid sidan härav finns för de allra lindrigaste brotten,
ibland kallade ordningsförseelser, ett enklare system med penning-
böter. De brott som straffas med penningböter är till alldeles över-
vägande delen trafikförseelser. Systemet går ut på att bötesbeloppet
fastställs enbart på grund av brottets beskaffenhet utan hänsyn till den
dömdes ekonomi. Förutom dagsböter och penningböter förekommer
i två fall s.k. normerade böter. Det ena är olaga trålfiske enligt 35 c §
lagen (1950:596) om rätt till fiske där böterna högst kan bestämmas
till etthundra gånger antalet hästkrafter (DIN) på det fiskefartyg som
använts för bogsering av trålen. Det andra fallet är brott mot vissa
bestämmelser i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. Enligt
lagens 77 § bestäms straffet till ett belopp från och med fem till och
med femtio öre för varje stycke flottgods, dock lägst tio kr.

I tidigare sammanhang (SOU 1987:46) har föreslagits att en reform
bör ta sikte på mål där någon annan påföljd än böter inte är aktuell.
Domstolsutredningen ansluter sig till den uppfattningen. Det är också
min uppfattning. Att införa regler om prövningstillstånd för den som
dömts till ett fängelsestraff skulle innebära ett för stort ingrepp i
rätten till prövning i andra instans.

Några remissinstanser föreslår att ett system med prövningstillstånd
också skall omfatta de fall där någon av tingsrätten har ådömts vill-
korlig dom. Jag är inte beredd att nu föreslå något sådant. Om ett
system med prövningstillstånd i brottmål skall införas bör det enligt
min mening i första hand användas för bötesmål. Men även med en
sådan begränsning kan ytterligare avgränsningar göras.

Domstolsutredningen föreslår att kravet på prövningstillstånd skall
omfatta alla mål där tingsrätten har dömt till böter. Med en sådan
avgränsning spelar det i praktiken ingen roll hur straffskalan för
brottet är utformad. Flera remissinstanser förordar dock en snävare
avgränsning. Ett sådant förslag är att man knyter an till just straff-
skalan och kräver prövningstillstånd i de fall där enbart böter - och
inte fängelse - ingår i straffskalan. Ett annat förslag är att man skulle
begränsa förfarandet med prövningstillstånd på det viset att förfaran-
det skall omfatta endast de fall där tingsrätten har dömt ut ett visst
lägre bötesstraff, exempelvis endast i de fall tingsrätten har dömt ut
mindre än 50 dagsböter. Ett tredje sätt vore att knyta an till den
faktiska bötessumma som tingsrätten har dömt ut. Ytterligare ett sätt
att göra gränsdragningen är att i stället knyta an till den ändring som
begärs i hovrätten. Några remissinstanser för fram detta senare sätt
att avgränsa vilka mål som skall kräva prövningstillstånd, men påtalar
samtidigt att en sådan avgränsning skulle medföra att fullföljdshän-
visningama skulle bli komplicerade. Det problemet skulle i och för

Prop. 1992/93:216

59

sig kunna lösas lagtekniskt. Jag är emellertid inte beredd att på det
befintliga beredningsunderlaget överväga förslag i den riktningen. Det
kan finnas anledning att arbeta vidare med denna fråga inom ramen
för den utredning jag avser att ta initiativ till (avsnitt 2.5.3).

Närmast till hands ligger i stället att knyta frågan om prövnings-
tillstånd till den påföljd som faktiskt har ådömts i målet. Systemet kan
då utformas så att prövningstillstånd skall krävas i mål där tingsrätten
i påföljdsdelen endast har dömt till böter. Ett sådant system skulle för
det första omfatta alla mål som bara rört de ordningsförseelser som
straffas med penningböter. Dessutom skulle man i systemet få med
mål som i tingsrätten rört brott som straffas med dagsböter som
högsta straff. Hit hör bl.a. brottsbalksbrotten vållande till annans död
(ringa brott), hem fridsbrott, olaga intrång, förtal, förolämpning, till-
grepp av fortskaffningsmedel (ringa brott), fyndförseelse, åverkan,
tagande av olovlig väg, olaga spridande av efterbildning, missbruk av
larmanordning, hindrande av förrättning och föregivande av ställning
som advokat. Dessutom tillkommer en del brott inom specialstraff-
rätten, exempelvis vårdslöshet i trafik, bristande uppbördsredovisning
samt vissa brott mot jakt- och fiskelagstiftningen.

Det skulle med en sådan ordning också krävas prövningstillstånd i
mål om brott där det ingår både böter och fängelse i straffskalan och
där tingsrätten har bestämt straffet till böter. Exempel på brott med
sådan straffskala är ofredande, olaga hot, sexuellt ofredande, för-
förelse av ungdom, snatteri, egenmäktigt förfarande, bedrägligt be-
teende, undandräkt och rattfylleri. Tingsrätten kan också bestämma
straffet till böter i fall av försök, förberedelse och stämpling till brott
där det endast ingår fängelse i straffskalan och då skulle det krävas
prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. Slutligen kan tings-
rätten i vissa fall där det endast ingår fängelse i straffskalan sätta ned
straffet till böter. De fallen är exempelvis nödvärnsliknande situatio-
ner (24 kap. 5 § BrB) och om den tilltalade är under 21 år (29 kap.
7 § BrB). Även i sådana fall skulle det krävas prövningstillstånd vid
överklagande till hovrätt.

Ett system med prövningstillstånd där avgränsningen görs på det
nyss beskrivna sättet innebär i och för sig att det blir en i viss mån
flytande gräns mellan mål som kan komma att överprövas utan krav
på prövningstillstånd och mål där sådant tillstånd krävs. Systemet
innebär också att en del mål om förhållandevis allvarliga brott där
straffet på grund av särskilda omständigheter satts under straffmini-
mum kommer att omfattas av kravet på prövningstillstånd. Detsamma
gäller om tingsrätten dömer för ett lindrigare brott än det åklagaren
har yrkat ansvar för. Det ligger emellertid i sakens natur att det
relativt ofta kommer att finnas skäl att bevilja prövningstillstånd i

Prop. 1992/93:216

60

sådana mål. Den gränsdragning utredningen gör är dock enligt min
mening förhållandevis klar och lättfattlig.

Systemet med prövningstillstånd måste omfatta ett stort antal mål för
att det skall ge önskade effektivitetsvinster. En undersökning som
Domstolsutredningen har genomfört visar att cirka 2 000 mål eller
ungefär 26 procent av alla brottmål som hovrätterna handlägger
årligen skulle komma att omfattas av ett system med prövningstill-
stånd som utformas enligt utredningens förslag. Enligt min mening
innebär den modell utredningen föreslår en lämplig avvägning av de
intressen som gör sig gällande.

Jag föreslår därför att prövningstillstånd skall krävas i ledet tingsrätt
- hovrätt i alla de brottmål där tingsrätten inte har dömt till annan
påföljd än böter. Jag återkommer strax till frågan om vad som bör
gälla i de fall tingsrätten frikänt den tilltalade från ansvar.

En särskild fråga är om det skall finnas några undantag från kravet
på prövningstillstånd i hovrätt vid bötesdomar. Från åklagarhåll har
under remissbehandlingen med viss kraft framhållits att åklagaren inte
skall behöva vara underkastad kravet på prövningstillstånd. Det häv-
das att åklagaren har att iaktta objektivitetsprincipen och det regel-
mässigt görs mycket noggranna överväganden innan ett mål förs vida-
re till hovrätten. Risken för onödiga överklaganden skulle vara i det
närmaste obefintlig. Dessutom hävdas att det inte är arbetsekonomiskt
försvarbart att en sådan noggrann prövning först görs av en åklagare
och sedan dessutom av hovrätten.

I sak anser jag att vad som sålunda framhålls väger tungt. Det finns
emellertid enligt min mening en annan sida av saken. Om man ser det
från den enskildes synpunkt kan det framstå som orättvist att han eller
hon måste beviljas prövningstillstånd för att saken skall överprövas
fullständigt, medan detta inte gäller för motparten. Denna aspekt skall
enligt min uppfattning inte underskattas. Det är väsentligt att rätts-
systemet för den enskilde ter sig rättvist, särskilt i dessa fall, där den
enskilde står mot en part som är, eller i vart fall kan upplevas som,
starkare. I konventionssammanhang talas om "equality of arms", ett
intresse som gör sig gällande också i detta sammanhang. Jag anser
alltså att något generellt undantag för åklagaren inte skall gälla och
jag föreslår därför ingen sådan regel.

På en punkt finns det dock enligt min mening anledning att modi-
fiera det nyss gjorda ställningstagandet. Det gäller de ytterst sällsynta
fall åklagarens talan förs av Riksåklagaren, Justitiekanslem eller Riks-
dagens ombudsmän. Dessa är inte underkastade dispenskrav vid över-
klagande till Högsta domstolen. I likhet med utredningen anser jag att
det vore inkonsekvent om de då skulle skulle vara underkastade ett
sådant krav vid överklagande till hovrätten. I betänkandet (SOU

Prop. 1992/93:216

61

1992:138) Några frågor angående Regeringsrätten föreslås dock att de
skall vara underkastade kravet på prövningstillstånd för att få talan
prövad i Regeringsrätten. Promemorian remissbehandlas för närva-
rande. Om detta förslag genomförs kan det tänkas finnas anledning att
ompröva frågan också för de allmänna domstolarnas del. För närva-
rande saknas emellertid skäl att inte undanta dem från kravet på
prövningstillstånd för att få talan fullständigt prövad av hovrätten. Ett
undantag bör alltså göras för dessa fall, innebärande att Riksåkla-
garen, Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän har en ovillkorlig
rätt att få en bötesdom fullständigt överprövad av hovrätten.

En annan fråga är om kravet på prövningstillstånd skall gälla även
i de fall tingsrätten har ogillat åtalet. Om denna fråga inte regleras
särskilt, skulle resultatet bli att det inte kommer att krävas pröv-
ningstillstånd i de fall tingsrätten helt har frikänt den tilltalade (oavsett
brottets svårhet). Inte heller skulle det krävas prövningstillstånd om
tingsrätten samtidigt dömt den tilltalade till fängelse för ett annat
brott. Däremot skulle det krävas prövningstillstånd om tingsrätten
samtidigt dömt den tilltalade för ett bötesbrott och detta således även
om frikännandet avser ett åtal för ett mycket allvarligt brott.

Enligt utredningen skulle en sådan ordning ibland leda till mindre
lämpliga resultat. Som exempel nämns det fallet att tingsrätten i ett
mål om ansvar för mord och hastighetsöverträdelse frikänner den till-
talade för åtalet för mord och dömer till böter för fortköming. Då
skulle det krävas prövningstillstånd för att hovrätten skulle pröva ett
överklagande från åklagaren beträffande mordet. En sådan konsekvens
skulle enligt utredningen kunna undvikas om lagen utformas så att det
inte krävs prövningstillstånd vid frikännande dom i mål av viss svår-
het. Utredningen drar här gränsen så att prövningstillstånd skall krä-
vas då någon av tingsrätten frikänts från ansvar för brott för vilket
det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.
Utredningens förslag i denna del röner ingen större uppmärksamhet
från remissinstanserna.

Den av utredningen föreslagna regeln har i och för sig sina fördelar.
I praktiken torde det nämligen sällan vara aktuellt att döma till annan
påföljd än böter för brott med en sådan straffskala. Man når alltså
ganska väl en kongruens med gränsdragningen för mål med fällande
dom.

En sådan regel innebär emellertid - helt i enlighet med vad Dom-
stolsutredningen åsyftat - att det å andra sidan inte kommer att krävas
prövningstillstånd i de fall tingsrätten frikänt den tilltalade för ett
allvarligare brott samtidigt som tingsrätten dömt den tilltalade för
annat brott till böter. Denna situation regleras alltså annorlunda än
den jag nyss redovisade, nämligen den att tingsrätten hänför den

Prop. 1992/93:216

62

åtalade gärningen till ett - kanske betydligt - lindrigare brott än
åklagaren yrkat ansvar för och dömer den tilltalade till böter i stället
för fängelse. För sådana situationer kommer det ju att ställas krav på
prövningstillstånd om avgränsningen görs som jag nyss har redovisat.

I stället för att begränsa kravet på prövningstillstånd till de fall då
den tilltalade frikänts från ett lindrigt brott ifrågasattes i lagråds-
remissen om det inte generellt skall ställas krav på prövningstillstånd
vid frikännande domar.

En regel om prövningstillstånd i brottmål måste emellertid enligt
lagrådsremissen utformas så att svaret på frågan om det krävs pröv-
ningstillstånd eller inte blir detsamma oavsett vem av parterna som
överklagar domen och i vilken del domen överklagas. Även utred-
ningens förslag bygger på denna förutsättning. Härav följer bl.a. att
krav på prövningstillstånd inte kan gälla om tingsrätten har frikänt
den tilltalade för ett brott och samtidigt har dömt honom till fängelse
för ett annat brott.

En särskild regel med krav på prövningstillstånd vid frikännande
domar måste enligt lagrådsremissen därför utformas så att det bara
skall gälla om tingsrätten helt har frikänt den tilltalade från ansvar.
Om tingsrätten samtidigt har dömt den tilltalade för annan brottslighet
skulle däremot huvudregeln bli tillämplig, dvs. det ställs krav på
prövningstillstånd om påföljden är böter men inget sådant krav om
påföljden är fängelse. Det innebär bl.a. att frågan om det krävs pröv-
ningstillstånd eller inte i vissa fall blir beroende av om åtal samtidigt
har väckts för andra gärningar och av om dessa andra gärningar är
allvarliga brott eller inte.

I lagrådsremissen föreslogs mot angiven bakgrund en ordning som
innebär att det skall krävas prövningstillstånd i hovrätten vid över-
klagande av en dom varigenom tingsrätten helt har frikänt den till-
talade.

Lagrådet har lämnat följande allmänna synpunkter på utformningen
av det remitterade förslaget i denna del: Genom bestämningen att till-
ståndskravet skall omfatta dom - eller del därav - i vilken den till-
talade inte dömts till svårare påföljd än böter eller blivit frikänd
kommer regleringen att gälla avgöranden av mycket skiftande slag.
Som exempel kan nämnas, å ena sidan, domar genom vilka den till-
talade ådömts mycket höga bötesstraff, t.ex. för trafikonykterhets-
brott eller förmögenhetsbrott, och å andra sidan, frikännande domar
där åtalet avsett mycket grova brott, t.ex. mord eller våldtäkt. Det
framstår mot bakgrund härav som troligt att den valda avgränsningen
kommer att leda till att prövningstillstånd beviljas i betydligt större
utsträckning än som kan antas ha blivit fallet om utredningens förslag
- att det skulle vara fråga om brott som straffas med böter eller

Prop. 1992/93:216

63

fängelse i högst sex månader - genomförts samt en begränsning even-
tuellt även gjorts avseende det ådömda bötesstraffets storlek. Vid
sidan av de principiella synpunkter som kan anföras mot en sådan
ordning där det formella kravet på prövningstillstånd går längre än
som i praktiken kan antas vara motiverat tillkommer den negativa
effekt från resurssynpunkt som varje "onödig" behandling av en till-
ståndsfråga innebär.

Som jag framhöll i lagrådsremissen är ingen av de lösningar som
jag har redovisat när det gäller frikännande domar helt invändningsfri.
Invändningar kan också riktas mot det resultat som skulle uppstå om
de frikännande domarna över huvud taget inte reglerades särskilt.
Frågan om vilka preciseringar som krävs för att uppnå en mer nyan-
serad reglering kräver ytterligare överväganden som lämpligen bör
kunna göras inom ramen för den utredning jag i dag avser att ta ini-
tiativ till (jfr avsnitt 2.5.3).

I valet mellan de tre alternativen föredrar jag därför på sakens
nuvarande ståndpunkt den ordning som förordades i lagrådsremissen
och som alltså innebär att det skall krävas prövningstillstånd i hov-
rätten vid överklagande av en dom varigenom tingsrätten helt har fri-
känt den tilltalade. En sådan regel är förhållandevis klar och enkel
och är dessutom ägnad att stärka rättssäkerheten för den enskilde.

Jag vill också ta upp frågan om tingsrättens sammansättning i de
mål där prövningstillstånd föreslås för en fullständig överprövning i
hovrätt. Som jag redan har nämnt handläggs många av dessa mål i
dag av tingsnotarier. En ordning med prövningstillstånd enligt mitt
förslag skulle innebära att vissa brottmål blir fullständigt prövade i
endast en instans och att juristdomaren i denna instans är en notarie,
som har begränsad domarerfarenhet. I enlighet med vad jag redan ti-
digare har sagt (avsnitt 2.6.1) anser jag inte att detta äventyrar
rättssäkerheten. Tillgänglig statistik visar att brottmål som vid
tingsrätterna har avgjorts av notarier inte överklagas i större ut-
sträckning än andra mål och att ändringsfrekvensen i dessa mål t.o.m.
är lägre än i andra mål (jfr utredningens betänkande s. 321). Dess-
utom dömer en tingsnotarie aldrig ensam i dessa mål. Notarien har
alltid tre nämndemän vid sin sida. De skäl jag har framfört i denna
fråga beträffande tvistemålen tidigare, har samma bärkraft vad gäller
brottmålen. Jag anser alltså att det inte finns någon anledning att
ändra på de behörighetsregler som i dag gäller härvidlag.

2.6.4 Hovrättens sammansättning vid dispensprövningen

Mitt förslag: Reglerna om hovrättens sammansättning ändras så
att hovrätten vid dispensprövningen skall vara domför med tre, i
stället för med två ledamöter.

Prop. 1992/93:216

64

Utredningen föreslår att de nuvarande sammansättnings- och om-
röstningsreglema behålls även i ett utvidgat system med prövnings-
tillstånd.

Remissinstanserna: Från ett par remissinstanser framförs att
dispensprövningen borde göras av tre ledamöter och att det skall vara
tillräckligt att en av de tre ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd
för att detta också skall bli hovrättens beslut.

Skälen för mitt förslag: I de mål där det för närvarande förekom-
mer dispensprövning i hovrätt, dvs. småmålen, görs dispenspröv-
ningen av två ledamöter. Om en av ledamöterna vill bevilja pröv-
ningstillstånd blir det också hovrättens mening. Domstolsutredningen
föreslår att denna sammansättnings- och omröstningsregel behålls även
i ett utvidgat system med prövningstillstånd. Som skäl anger utred-
ningen att det bidrar till effektivitetsvinsten att ett större antal mål kan
avgöras slutligt av två i stället för tre ledamöter. Dessutom nämner
utredningen att det kan vara praktiskt på de hovrättsavdelningar som
består av totalt fem ledamöter att dispensprövningen görs av två leda-
möter. De tre övriga kan då handlägga andra mål eller ärenden.

Från några remissinstanser framförs att dispensprövningen i stället
borde göras av tre ledamöter och att det skall vara tillräckligt att en
av dessa tre vill bevilja prövningstillstånd för att detta också skall bli
hovrättens mening. Den enskilde far då tre ledamöter som granskar
hans överklagande och det är tillräckligt att han lyckas övertyga en av
dessa tre, för att han skall få till stånd en fullständig överprövning av
sin sak.

I lagrådsremissen föreslogs att dispensprövningen skall göras av tre
ledamöter. Lagrådet har i denna del anfört: Med utgångspunkt från
att domstolsutredningen föreslog att hovrätten vid dispensprövningen
skulle bestå av två ledamöter framstår det enligt lagrådets mening som
något osäkert vad effekten från resurssynpunkt kommer att bli av re-
missens förslag, att tre ledamöter skall tas i anspråk för sådan pröv-
ning. Det är också svårt att bedöma hur förslaget att vanliga omröst-
ningsregler skall tillämpas vid frågornas avgörande - i stället för nu
gällande regler i 16 kap. 3 § rättegångsbalken, enligt vilken den av
två ledamöter som vill bevilja prövningstillstånd har utslagsröst -
kommer att inverka på frekvensen beviljade tillstånd. Det antagande
som ligger närmast till hands är dock att det från rent statistisk
synpunkt kommer att bli något svårare att få prövningstillstånd med
den i remissen föreslagna ordningen angående sammansättning och
omröstning.

För egen del vill jag anföra följande. En ordning som innebär att
dispensprövningen skall göras av tre ledamöter är enligt min uppfatt-
ning ägnad att skapa starka garantier för att prövningen görs under

Prop. 1992/93:216

65

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

mycket kvalificerade och rättssäkra former. En sådan ordning är ock- Prop. 1992/93:216
så naturlig inte minst som huvudregeln när det gäller hovrättens sam-
mansättning är just tre lagfarna domare; det är den sammansättning
som gäller i tvistemål när tingsrätten bestått av en lagfaren domare,
i bötesmål och vid all skriftlig handläggning. Om tre ledamöter deltar
vid dispensprövningen minskar också risken för felbedömningar. En
sådan sammansättning torde inte heller märkbart försvåra eller för-
dröja dispensprövningama vid hovrätterna. Många hovrättsavdel-
ningar består av sex ledamöter och tredomarsammansättningen är en
naturlig och invand arbetsform för hovrätternas ledamöter och passar
många hovrättsavdelningars rutiner väl. Prövningstillståndsfrågoma
kan då blandas med andra frågor som avgörs efter föredragning inför
tre domare. Det finns inte heller någon anledning att anta att de
effektivitetsvinster ett system med prövningstillstånd förväntas
medföra skulle rubbas på något avgörande sätt med en sådan ord-
ning. Jag kan i detta sammanhang inte se något skäl till att skilja på
brottmål och tvistemål. Som Domstolsutredningen också framhåller
har det ett egenvärde att eftersträva att ha så få sammansättningsregler
som möjligt.

Jag föreslår därför att dispensprövningen skall göras av tre leda-
möter och är inte beredd att ansluta mig till det under remissbehand-
lingen framförda förslaget om att omröstningsreglema skall utformas
så att det skall räcka att en av de tre ledamöterna vill bevilja pröv-
ningstillstånd.

2.6.5 Tvistemål som handläggs tillsammans med brottmål

Min bedömning: Någon särregel för de fall ett skadeståndsanspråk
handläggs tillsammans med ett brottmål föreslås inte. Detta innebär
att man vid dispensprövningen får behandla ansvarsfrågorna i den
för brottmål stadgade ordningen och de enskilda anspråken enligt
den för tvistemål stadgade ordningen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det införs en sär-
skild regel för dessa fall. Denna regel innebär att det skall krävas
prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt i de fall tingsrätten har
handlagt ett enskilt anspråk tillsammans med ett brottmål och tings-
rätten därvid har dömt den tilltalade/svaranden att utge ett belopp
som inte uppenbart överstiger ett basbelopp.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig
över utredningens förslag om prövningstillstånd i ledet tingsrätt-
hovrätt berör inte närmare förslaget i den nu aktuella delen. Flera
remissinstanser tillstyrker dock utredningens förslag i denna del eller

66

lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser emellertid att
den föreslagna ordningen inte är genomtänkt.

Skälen för min bedömning: Rättegångsbalken känner två huvud-
typer av mål: brottmål och tvistemål. En mycket vanlig typ av tviste-
mål är de dispositiva tvistemålen. En inte helt sällsynt situation är att
brottmål och dispositiva tvistemål handläggs i en och samma rätte-
gång. Målen sägs då ha lagts samman eller med ett annat ord kumule-
rats. Rättegångsbalken förutsätter att så kan ske och innehåller därför
ett antal särskilda regler för sådana fall. Exempelvis kan ett dispositivt
tvistemål i anledning av ett brott inledas på ett förenklat sätt, jämfört
med vad som annars gäller för tvistemål. Målsäganden kan utan att
ge in en skriftlig ansökan om stämning anhängiggöra ett tvistemål i
en pågående brottmålsrättegång om anspråket på visst bestämt sätt har
samband med den ansvarstalan som förs i brottmålet (jfr 45 kap. 5 §
RB). Så kan ske på ett så sent stadium av brottmålsrättegången som
vid huvudförhandlingen (jfr 45 kap. 6 § RB). Det finns också regler
om att åklagaren i vissa fall är skyldig att föra målsägandens talan om
den grundar sig på brottet och det kan ske utan väsentlig olägenhet
och anspråket inte är uppenbart obefogat (jfr 22 kap. 2 § första
stycket RB).

Enligt Domstolsutredningen är det angeläget att brottmål där det
också prövats skadeståndsanspråk inte faller utanför prövningstill-
ståndssystemet på grund av det enskilda anspråket. Vidare bör enligt
utredningen enskilda anspråk som rör stora belopp kunna prövas utan
krav på prövningstillstånd. Utredningen konstaterar därför att det
krävs en begränsning när det gäller krav på prövningstillstånd för
sådana enskilda anspråk som liknar den som gäller för tvistemål.
Utredningen föreslår här en lösning som avviker från den som gäller
för tvistemålens del - som ju utgår från det belopp som yrkats i
tingsrätten - och knyter i stället an till den som föreslås gälla för
brottmålen. Enligt utredningens förslag skall således hovrätten såväl
när det gäller påföljden som när det gäller det enskilda anspråket utgå
från vad tingsrätten har bestämt i sin dom; krav på prövningstillstånd
skall gälla om det utdömda skadeståndet uppenbart inte överstiger ett
basbelopp.

Jag är av flera skäl kritisk till den lösning utredningen valt. Det
vore t.ex. otillfredsställande om ett tvistemål skulle kräva prövnings-
tillstånd bara för att det har handlagts tillsammans med ett brottmål,
när så inte skulle bli fallet om det handlagts för sig. Låt säga att en
målsägande begär 50 000 kr i ersättning för förstörd egendom i sam-
band med en ansvarstalan för skadegörelse. Antag att tingsrätten fäller
den tilltalade till ansvar för skadegörelse och dömer till böter samt
bifaller målsägandens talan om enskilt anspråk, men med ett lägre

Prop. 1992/93:216

67

belopp, exempelvis 20 000 kr. Enligt utredningens förslag skulle Prop. 1992/93:216
målsäganden/käranden då vara beroende av att prövningstillstånd
meddelas av hovrätten för att han skall få sin skadeståndstalan full-
ständigt överprövad av hovrätten. Hade målsäganden/käranden i stället
valt - eller av tingsrätten genom ett beslut om avskiljande (jfr 22 kap.

5 § RB) tvingats till - att föra talan om enskilt anspråk för sig, skulle
han vid motsvarande domslut inte vara beroende av att först erhålla
prövningstillstånd för att hovrätten skulle tillhandahålla en fullständig
prövning. Denna inkonsekvens talar mot den av utredningen föreslag-
na lösningen.

För egen del ser jag inget hinder mot att hovrätten i dessa situa-
tioner tillämpar tvistemålsreglema (jfr också rättsfallet NJA 1987
s. 193 där Högsta domstolen, sedan prövningstillstånd vägrats i
ansvarsfrågan, beslöt att frågan om prövningstillstånd i skadestånds-
delen skulle tas upp senare som tvistemål). I de fall ett enskilt anspråk
handlagts tillsammans med ett brottmål bör därför de av mig föreslag-
na reglerna för tvistemål som jag tidigare har redogjort för vara
tillämpliga.

Innebörden härav är att hovrätten får göra två bedömningar vid sin
dispensprövning, om tingsrättens dom överklagas även i skadestånds-
delen (om det yrkade skadeståndet inte överstiger ett basbelopp).
Detta kan leda till att prövningstillstånd beviljas i den ena delen men
inte i den andra. Om hovrätten vid sin dispensprövning anser att
tingsrättens domslut i ansvarsdelen är riktigt men anser att tingsrätten
har bedömt en skadeståndsfråga felaktigt, skall prövningstillstånd
meddelas, men endast beträffande tvistemålet. Detta innebär bl.a.
också att åklagaren inte är skyldig att föra målsägandens talan i
hovrätten i ett sådant fall eftersom skyldigheten enligt 22 kap. 2 § RB
är knuten till att åklagaren också för talan om ansvar.

2.6.6 Fullföljdsförbud med ventil till Högsta domstolen

Mitt förslag: Regeln om fullföljdsförbud med s.k. ventil i lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift och i bötesverkställighetslagen
(1979:189) ändras så att fullföljdsförbudet inte omfattar talan som
förs av Riksåklagaren. Lagen om felparkeringsavgift ändras så att
det framgår att det inte skall krävas prövningstillstånd för talan
som förs av Riksåklagaren i Högsta domstolen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring som klargör
att hovrätten kan tillåta överklagande också i de fall hovrätten bifaller
den enskildes talan och att ventilen alltså skall omfatta också talan
som förs av allmän åklagare. Prövningstillstånd skall enligt utred-

68

ningens förslag krävas i Högsta domstolen.

Remissinstanserna: Förslaget i denna del förbigås av de flesta
remissinstanser med tystnad eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
och bötesverkställighetslagen (1979:189) är reglerna om fullföljd från
hovrätt till Högsta domstolen så konstruerade att det råder ett prin-
cipiellt fullföljdsförbud, men att hovrätten kan tillåta att dess av-
görande överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning om
tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 RB.

I felparkerings- och bötesverkställighetsmålen är det allmän åklagare
som för det allmännas talan. Riksåklagaren för det allmännas talan i
Högsta domstolen utan krav på föregående dispensprövning. Enligt
lagtextens ordalydelse skall hovrättens prövning av om ett överklagan-
de skall tillåtas vara beroende av om det finns särskilda skäl för en
dispensprövning. Eftersom en sådan prövning således aldrig skulle bli
aktuell när Riksåklagaren för talan skulle det kunna innebära att, om
hovrätten i ett felparkeringsmål eller i ett bötesverkställighetsmål helt
bifaller den enskildes talan, det inte finns någon laglig möjlighet att
öppna ventilen. Domstolsutredningen redovisar en utvärdering av vil-
ken framgår att lagen på vissa håll tolkas på detta sätt medan man
på andra håll anser att det inte finns något som hindrar hovrätten från
att öppna ventilen i dessa fall.

Det finns bl.a. mot denna bakgrund anledning att förtydliga lag-
texten.

Domstolsutredningen föreslår att de aktuella bestämmelserna skall
formuleras så att hovrätten kan tillåta ett överklagande om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av Högsta
domstolen. Utredningen konstaterar samtidigt att nackdelen med en
sådan formulering är att det inte lika tydligt framgår att dispensfrågan
inte är avgjord genom att hovrätten har tillåtit ett överklagande;
huruvida en fullständig överprövning skall komma till stånd är ju en
fråga som enbart Högsta domstolen kan avgöra.

Jag förordar en annan lösning. Enligt min mening bör Riksåklagaren
inte vara beroende av att hovrätten ger tillstånd för att han skall kunna
överklaga de aktuella avgörandena till Högsta domstolen. Lagtekniskt
kan detta klargöras genom att fullföljdsförbudet i 10 a § lagen om
felparkeringsavgift och 23 § bötesverkställighetslagen begränsas till
att gälla överklaganden av enskild part.

Frågan är vidare om prövningstillstånd skall krävas för Riksåklaga-
ren i Högsta domstolen. Bestämmelsen i 54 kap. 9 § andra stycket
RB, enligt vilken Riksåklagaren inte behöver prövningstillstånd i
Högsta domstolen, tar enbart sikte på mål om allmänt åtal och gäller
numera - sedan 20 § lagen om införande av RB (RP) avskaffats - inte

Prop. 1992/93:216

69

i ärenden om felparkering. Däremot gäller detta undantag i fråga om
ärenden om bötesförvandling (se 17 § sista stycket lagen om bötes-
förvandling som hänvisar till vad som är föreskrivet i fråga om
allmänt åtal). Den naturligaste ordningen synes här vara att ändra
lagen om felparkeringsavgift så att det framgår att prövningstillstånd
inte krävs för Riksåklagaren i ärenden om felparkeringsavgift i Högsta
domstolen. En ändring bör också göras i 11 § lagen om felparkerings-
avgift för att klargöra att allmän åklagare för det allmännas talan inte
bara i tingsrätt och hovrätt utan även i Högsta domstolen.

3 Överklagande av kronofogdemyndighetens beslut

3.1 Utsökningsmål

3.1.1 Bakgrund

Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgift är att verkställa domar
och andra beslut. Mål om sådan verkställighet kallas utsökningsmål.
Målen kan avse betalningsskyldighet men även annat, t.ex. avhysning.
Det finns 24 kronofogdemyndigheter, en i varje län. Kronofogdemyn-
dighetens verksamhet bedrivs både på den ort (vanligen residens-
staden) där myndigheten har sitt huvudkontor och på kronokontor
belägna på andra orter i länet.

Enligt regler i utsökningsbalken (UB) överklagas kronofogdemyn-
dighetens beslut till hovrätten genom besvär. Överklagandena till
hovrätten kan gälla t.ex. utmätning av lös egendom, fastighet eller
lön, försäljning av egendom, fördelning av köpeskilling samt kvarstad
och annan handräckning. Klaganden kan vara gäldenären själv men
även en borgenär eller tredje man.

Fram till den 1 januari 1982, då UB trädde i kraft, var det till
överexekutor och inte till hovrätt, som man skulle överklaga beslut i
utsökningsmål. Det var länsstyrelserna som fungerade som överexe-
kutorer. Mot överexekutors beslut kunde man sedan anföra besvär i
hovrätten.

I sin anmälan till propositionen med förslag till utsökningsbalk
(prop. 1980/81:8 s. 146- 151) diskuterade departementschefen vilken
myndighet som borde överpröva kronofogdemyndigheternas beslut i
utsökningsmål. Han ansåg att övervägande skäl talade för att avskaffa
länsstyrelsen som besvärsinstans. Vidare konstaterade han att det
fanns skäl som talade för att tingsrätten skulle väljas som över-
prövningsinstans. Ett skäl var att utsökningsmålen hade nära anknyt-
ning till de allmänna domstolarnas rättskipning och ett annat att

Prop. 1992/93:216

70

tingsrättsorganisationen medgav att målen handlades i lämpliga for-
mer. Även mot bakgrund av att hovrätterna är överinstanser i för-
hållande till tingsrätterna kunde det enligt departementschefen synas
naturligt att det blev tingsrätterna som fick uppgiften att överpröva
kronofogdemyndigheternas beslut.

Men departementschefen fann också en del nackdelar med en ord-
ning med tingsrätterna som överinstanser till kronofogdemyndig-
heterna. Antalet domkretsar var större än antalet kronofogdedistrikt
(som då var 81 stycken) och man skulle därför enligt departements-
chefen bli tvungen att låta endast vissa tingsrätter fungera som be-
svärsinstans, t.ex. en i varje län. Även med en sådan ordning skulle
emellertid flera tingsrätter utgöra besvärsinstans till endast en eller två
kronofogdemyndigheter. Som ytterligare ett skäl mot en tingsrättslös-
ning anfördes att instanskedjan blev lång.

Efter diskussion om andra tänkbara överinstanser till kronofogde-
myndigheterna stannade departementschefen slutligen för att föreslå
hovrätterna. Genom en sådan ordning uppnådde man enligt honom
flera fördelar. Saken blev då redan i den första besvärsinstansen
prövad av domstol, samtidigt som antalet instanser inskränktes till tre.
Parterna kunde snabbare erhålla ett slutligt avgörande av saken och
en mera likformig praxis främjades. Det skapades möjligheter till
muntlig förhandling redan i andra instans. Dessutom var sex hovrät-
ter, påpekades det, ett lämpligt antal besvärsmyndigheter i förhållande
till antalet kronofogdemyndigheter.

Den nya ordningen infördes som nämnts den 1 januari 1982.

Det finns ingen officiell statistik över hur många mål om året som
överklagas från kronofogdemyndigheterna till hovrätterna. Domstols-
verket har emellertid gjort en undersökning av de s.k. O-målen i
hovrätterna och därvid beräknat att under år 1989 ungefär 17 procent
av Ö-målen utgjordes av besvärsmål från kronofogdemyndighet, alltså
utsökningsmål, mål om avräkning och lönegarantimål. Det innebär att
det då kom in omkring 1 500 mål från kronofogdemyndigheterna till
hovrätterna. De flesta av dessa mål var utsökningsmål. Sedan dess har
vissa ändringar skett såvitt gäller lönegarantimålen. Besluten fattas
numera av konkursförvaltaren och överprövning begärs genom att
någon part väcker talan vid tingsrätten. Detta innebär att hovrätterna
har avlastats lönegarantimålen, bortsett från de fall då tingsrättens
avgörande överklagas. I gengäld har det tillkommit en grupp mål,
nämligen målen i den summariska processen, alltså mål om betal-
ningsföreläggande och handräckning, som sedan den 1 januari 1992
handläggs hos kronofogdemyndigheterna och där en mindre grupp
avgöranden överklagas till hovrätten. Med 1992 års totalsiffra (12 799
Ö-mål) utgör 17 procent av dessa 2 175 stycken.

Prop. 1992/93:216

71

3.1.2 Instansordningen i utsökningsmålen

Prop. 1992/93:216

Mitt förslag: Målen skall överklagas till den tingsrätt inom vars
domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet finns.
Tingsrättens avgörande skall överklagas till hovrätt, men där bör
krävas prövningstillstånd efter samma mönster som gäller för
tvistemål om mindre värden. Hovrättens avgörande får överklagas
till Högsta domstolen. Därvid skall gälla krav på prövningstillstånd
enligt vanliga regler.

Utredningens förslag: Målen skall överklagas till tingsrätt. Klagan-
den skall själv få välja vilken av tingsrätterna i länet han vill över-
klaga till. Det skall krävas prövningstillstånd i hovrätten. Hovrättens
avgörande skall få överklagas bara om hovrätten tillåter det, dvs. s.k.
fullföljdsförbud med ventil.

Remissinstanserna: Från exekutionsväsendets sida avstyrks försla-
get om att målen skall överklagas till tingsrätt. Domstolarna och öv-
riga remissinstanser är i allmänhet positiva till denna del av förslaget.
Remissinstanserna har från olika utgångspunkter nästan genomgående
kritiserat Domstolsutredningens förslag om att klaganden skall få välja
tingsrätt. Förslaget om prövningstillstånd i hovrätten har godtagits
överlag. I viss utsträckning har man ställt sig tveksam till förslaget
om fullföljdsförbud med ventil.

Skälen för mitt förslag:

Till vilken instans skall utsökningsmålen överklagas ?

Enligt sina direktiv skulle Domstolsutredningen överväga instansord-
ningen beträffande kronofogdemålen. Bakom uppdraget låg önskemå-
let att fullt ut kunna upprätthålla den princip för organisationen av
domstolsväsendet som sedan gammalt har gällt, nämligen att tyngd-
punkten i rättskipningen skall ligga i den första domstolsinstansen.
Utredningen föreslår att överprövningen av kronofogdebesluten skall
flyttas från hovrätt till tingsrätt.

Från hovrättshåll har under remissbehandlingen - och även under
Domstolsutredningens arbete - framförts önskemål om att hovrätterna
skall avlastas uppgiften att vara första domstolsinstans i de över-
klagade utsökningsmålen. Man har menat att målen kommer till hov-
rätten i ett sämre skick utredningsmässigt sett än vad som är vanligt
beträffande flertalet andra mål. Man har härutöver påpekat att en
ordning enligt vilken den första domstolsprövningen i stället sker i
tingsrätt borde ge en ekonomisk vinst bl.a. med hänsyn till de stora
kostnader som är förenade med att i hovrätterna förbereda och kom-
plettera ofullständiga mål samt avgöra dem i första överinstans med

72

fler domare än som skulle vara nödvändigt vid prövning i tingsrätt.
Även hänsynen till hovrätternas arbetsbelastning har åberopats som
skäl för en ändrad ordning.

Särskilt från exekutionsväsendet har man uttryckt tveksamhet till en
förändring av instansordningen och menat bl.a. att instanskedjan
skulle bli alltför lång och att det skulle bli för många besvärs-
myndigheter om målen överklagas till alla tingsrätter.

Det finns alltså när det gäller utsökningsmålen skäl både för och
emot en nedflyttning av den första domstolsprövningen från hovrätt
till tingsrätt. Enligt Domstolsutredningen är ett viktigt skäl för
förslaget att målen helt enkelt passar bättre för handläggning i
tingsrätt än i hovrätt.

När den nuvarande ordningen infördes antogs att kronofogdemyn-
digheternas beslut och åtgärder skulle bli föremål för en tillräckligt
kvalificerad bedömning för att kunna utgöra ett omedelbart underlag
för överprövning i hovrätt (prop. 1980/81:8 s. 151). Utvecklingen har
nog inte helt motsvarat dessa förhoppningar. Det är också naturligt att
utredningen och beslutsmotiveringen ofta är knapphändiga i dessa
mål, som ju i stor utsträckning utmärks av masshantering. Målen är
alltså sådana att det ofta finns anledning för rätten att komplettera
dem på något sätt innan de är klara för avgörande. Sådan komplette-
ring utförs enklare i tingsrätt, där reglerna om rättens sammansättning
och arbetsformer gör att förberedande åtgärder normalt sett utförs
smidigare än i hovrätt. Framför allt kan själva avgörandet i målet
klaras av med färre domare i tingsrätt än i hovrätt. Även tingsrätter-
nas bättre lokala förankring är ägnad att förenkla handläggningen av
målen. Härav följer också att tingsrätten är den mest ändamålsenliga
domstolen när det gäller att hålla muntlig förhandling. Detta har stor
betydelse särskilt mot bakgrund av krav som ställs enligt Europakon-
ventionen på muntlig förhandling i utsökningsmål.

Ett annat skäl för en nedflyttning är hovrätternas arbetsbelastning.
Det är självklart värdefullt att ta till vara möjligheten att avlasta
hovrätterna den relativt arbetskrävande målgrupp som utsökningsmå-
len utgör. Det gäller i synnerhet som allt tyder på att målen sett för
domstolsväsendet totalt inte blir lika betungande om de handläggs i
tingsrätterna.

Vad jag nu sagt talar för att utsökningsmålen först skall överklagas
till tingsrätt.

Forumfrågan

Ett skäl som år 1981 ansågs tala mot att utsökningsmålen skulle över-
prövas av tingsrätterna var att antalet tingsrätter var större än antalet
kronofogdemyndigheter. Det förhållandet är ännu mera påtagligt i

Prop. 1992/93:216

73

dag. Det finns nu 24 kronofogdemyndigheter - mot tidigare 81 - och Prop. 1992/93:216
97 tingsrätter.

Enligt Domstolsutredningens förslag skall kronofogdemyndighetens
beslut överklagas hos en tingsrätt i det län där myndigheten finns. Det
innebär alltså att klaganden får välja mellan alla tingsrätterna i länet.
Om ett beslut redan har överklagats, skall dock även senare överkla-
ganden kanaliseras till samma tingsrätt som det första.

Det har under remissbehandlingen framförts i huvudsak följande
argument mot utredningens förslag:

- Med 97 besvärsinstanser riskerar kvaliteten på avgörandena att bli
låg och praxis ge dålig vägledning.

- Om klaganden får välja tingsrätt finns risk för missbruk. Dessutom
krävs reservregler för de fall klaganden inte uttrycker något val eller
försöker välja en tingsrätt utanför länet. Vidare krävs, såsom utred-
ningen också observerat och lagt förslag om, regler för att säkerställa
att överklaganden av samma beslut inte hamnar i olika tingsrätter, och
sådana regler kan vara svåra att upprätthålla.

- Utredningens forumregel ger dålig förutsebarhet för parterna och för
tingsrätterna; det sistnämnda är också en resurstilldelningsfråga.

Jag tror inte det lönar sig att försöka i detalj analysera vilken tyngd
de olika argumenten har. Det är dock helt klart att det finns problem
med Domstolsutredningens lösning.

Ett sätt att komma till rätta med de nackdelar som följer med ut-
redningens förslag är att utse en av tingsrätterna i varje län att pröva
överklagandena. En sådan forumregel är klar och enkel att tillämpa.
De utsedda tingsrätterna får också bättre förutsättningar att bygga upp
sin kompetens på utsökningsrättens område. Parterna kan visserligen
riskera att få en något längre resväg till tingsrättsförhandlingen än
med utredningens förslag. Jämfört med den ordning som gäller i dag
blir emellertid den lokala förankringen avsevärt bättre. Jag anser alltså
att en sådan forumregel har klara fördelar.

Inom förvaltningen är grundregeln att myndighetsbeslut överklagas
till den domstol inom vars domkrets myndigheten ligger. Om man
överför denna ordning på utsökningsmålen, blir resultatet just att
målen skulle överklagas till tingsrätten på den ort där kronofogde-
myndigheten finns.

Jag förordar av dessa skäl en ordning där målen överprövas av den
tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten finns.

Jag vill nämna ett par andra grupper av mål som med stöd av regler
i UB handläggs vid tingsrätt redan i dag. Det gäller utdömande av
viten som kronofogdemyndigheten har förelagt, framställningar från
kronofogdemyndigheten om häktning av gäldenär eller tredje man
samt talan om bättre rätt till utmätt egendom som någon väcker efter

74

att ha fått föreläggande om det av kronofogdemyndigheten eller en
domstol. I dessa fall är huvudregeln att saken skall prövas av någon
tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns, alltså den lösning
som Domstolsutredningen föreslagit för överklagandena i utsöknings-
målen. Eftersom jag har föreslagit att utsökningsmålen skall över-
klagas till endast en tingsrätt i varje län, har jag övervägt om man
borde koncentrera även de nu nämnda målgrupperna till samma tings-
rätt i länet. De skäl som motiverar mitt förslag såvitt gäller utsök-
ningsmålen har emellertid knappast någon bäring på de andra mål-
grupperna. Jag ser alltså åtminstone för närvarande inget behov av
koncentrera handläggningen av dessa mål.

Överklagande av tingsrättens och hovrättens avgörande

Ett av de skäl mot en tingsrättslösning som åberopades år 1981 väger
alltjämt tungt, nämligen att instanskedjan blir lång. Det kan alltså
anföras skäl mot att man - utan att vidta några andra åtgärder - bara
skjuter in tingsrätten som ny överprövningsinstans mellan kronofogde-
myndighet och hovrätt. Visserligen skulle den ordningen på grund av
domförhetsreglerna medföra besparingar för staten. Men för parterna
skulle förlängningen av instanskedjan ofta medföra att också vänte-
tiden på ett slutligt avgörande kom att förlängas. När det gäller utsök-
ningsmål är det ju särskilt angeläget att ett slutligt avgörande kommer
snabbt.

Domstolsutredningen har föreslagit att utsökningsmålen skall kunna
komma under hovrättens prövning endast om hovrätten meddelar
prövningstillstånd. Knappast någon remissinstans har motsatt sig detta
förslag. Enligt min mening är det ofrånkomligt med ett krav på pröv-
ningstillstånd i hovrätten. Annars skulle intresset av snabba avgöran-
den i ärendena bli alltför mycket lidande. Reglerna bör, såsom utred-
ningen föreslagit, utformas på samma sätt som när det gäller tvistemål
om mindre värden. Detta innebär bl.a. att s.k. ändringsdispens kan
meddelas. Därmed avses att prövningstillstånd kan meddelas om det
finns anledning att ändra tingsrättens avgörande.

Enligt Domstolsutredningens förslag skall hovrättens avgöranden i
utsökningsmålen i princip inte få överklagas. Dock skall hovrätten få
tillåta att ett mål överklagas om det finns särskilda skäl för att Högsta
domstolen skall ta ställning till om den skall meddela prövningstill-
stånd. Denna modell brukar kallas fullföljdsförbud med ventil och
gäller sedan några år i bl.a. mål om felparkeringsavgift och bötesför-
vandling (jfr avsnitt 2.5.2). Utredningens förslag i denna del har
kritiserats av några remissinstanser, bl.a. Högsta domstolen. Kritiken
går ut på att prejudikatbildningen på detta område riskerar att bli för
tunn om förslaget genomförs.

Prop. 1992/93:216

75

För egen del vill jag betona att materian i utsökningsmålen inte Prop. 1992/93:216
sällan tillhör den centrala juridiken. Högsta domstolens prejudikat-
bildande uppgift på detta område är enligt min mening för stor för att
kunna tillgodoses inom ramen för en ventil. Vanliga regler för över-
klagande till Högsta domstolen bör därför gälla i utsökningsmålen.

Särskilt med de nu angivna lösningarna av forum- och överklagan-
defrågorna ser jag avsevärda fördelar med en nedflyttning av över-
prövningen från hovrätt till tingsrätt och förordar att förslagen
genomförs.

3.1.3 Förfarandet i tingsrätten

Mitt förslag: Lagen (1946:807) om handläggning av domstolsären-
den (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar för handläggningen
vid tingsrätten. Tingsrätten skall dock alltid bestå av en lagfaren
domare. För handläggningen i hovrätten och Högsta domstolen
skall RB:s regler om överklagande gälla. För alla domstolsinstan-
sema föreslås kompletterande regler i 18 kap. UB.

Utredningens förslag: Målen handläggs, tillsammans med ett flertal
andra måltyper, enligt en ny föreslagen domstolsförfarandelag.

Remissinstanserna har i stor utsträckning kritiserat den föreslagna
domstolsförfarandelagen.

Skälen för mitt förslag: Utsökningsmålen bör handläggas i ett
flexibelt processystem som ger utrymme för både muntlig och skrift-
lig handläggning. RB:s regler om rättegången i tingsrätt framstår
emellertid som en onödigt omfattande rättslig reglering för dessa mål.

Domstolsutredningen föreslår i sitt betänkande en ny lag om för-
farandet i mål i förvaltningsdomstol och i vissa mål i allmän domstol
samt att överklagandena i utsökningsmålen skall handläggas enligt
denna domstolsförfarandelag. Förslaget bygger på att förvaltnings-
processlagen (1971:291) och lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden (ärendelagen) upphävs.

Remissinstanserna har nästan genomgående avstyrkt att det införs
en gemensam förfarandelag för de allmänna domstolarna och de all-
männa förvaltningsdomstolarna. Enskildheterna i förslaget har där-
emot fått ett mer positivt gensvar och det tillstyrks i allmänhet att
förvaltningsprocesslagen och ärendelagen revideras i enlighet med vad
Domstolsutredningen föreslagit. Jag har nu siktet inställt i första hand
på att reglerna i ärendelagen bör kunna revideras med utgångspunkt
i utredningens förslag. En reform av ärendelagen bör kunna genom-
föras inom en inte alltför avlägsen framtid. I avvaktan på detta bör
handläggningen vid tingsrätterna kunna äga rum enligt ärendelagen.

76

Att överklaganden handläggs enligt denna lag är ingen principiell
nyhet med tanke på att så har skett alltsedan 1970-talet i överklagade
ärenden enligt lagen (1976:603) om felparkeringsavgift. Vissa kom-
pletterande regler om domstolsförfarandet bör tas in i UB.

Ärendena bör i tingsrätten handläggas av en lagfaren domare, precis
som tvistemålen om mindre värden och felparkeringsärendena. Det är
också den sammansättning som är den i praktiken vanligaste i alla
tvistemål.

En särskild fråga är om systemet måste kompletteras med några
nya regler om muntlig förhandling vid tingsrätten.

Europakonventionen innebär vissa krav på muntlig förhandling vid
domstol i mål som gäller civila rättigheter och skyldigheter. Svensk
lag skall tolkas och tillämpas i ljuset av de förpliktelser som följer av
konventionen (se NJA 1988 s. 572 och 1991 s. 188). Genom avgö-
randen av Högsta domstolen (bl.a. NJA 1992 s. 363 och 513) har
också klargjorts att klaganden i utsökningsmål i stor utsträckning är
berättigad till muntlig förhandling i åtminstone en domstolsinstans,
om han begär det. En av fördelarna med mitt förslag i instansord-
ningsfrågan är just att sådan förhandling kan äga rum vid tingsrätten.

I fråga om muntlig förhandling föreskrivs i ärendelagen att rätten
skall hålla sådan om rätten finner att sökanden eller annan som
ärendet angår bör höras muntligen för ärendets prövning. Frågan är
närmast om denna regel behöver skärpas i belysning av de krav
Europakonventionen ställer.

Om man låter en sådan skärpt regel omfatta endast mål som över-
klagats från kronofogdemyndighet, riskerar man omotiverade motsats-
slut om att muntlig förhandling inte är påkallad i samma utsträckning
i övriga sorters ärenden som handläggs enligt ärendelagen.

Om man å andra sidan skärper regeln mera generellt riskerar man
att träffa ärendegrupper som inte omfattas av rätten enligt konven-
tionen till muntlig förhandling vid domstolsprövningen. Jag har inte
beredningsunderlag nu för att i författning precisera vilka ärenden
som bör omfattas. Dessutom vill jag ogärna föregripa den kommande
översyn av ärendelagen som jag nyss aviserade.

Ärendelagens regel om muntlig förhandling är mycket öppet formu-
lerad; rätten skall hålla förhandling om den finner att någon bör höras
muntligen. Ett skäl att hålla muntlig förhandling kan alltså vara just
detta att saken faller inom ramen för Europakonventionens definition
av civila rättigheter och skyldigheter och att någon part begär att det
hålls förhandling. Att konventionen i stor utsträckning ställer krav på
muntlig förhandling i utsökningsmål, och att de svenska reglerna skall
tolkas och tillämpas i ljuset av dessa krav, har klargjorts genom
Högsta domstolens ovannämnda praxis. Med tanke på de möjligheter

Prop. 1992/93:216

till en flexibel tillämpning som ärendelagens regel sålunda ger, finner Prop. 1992/93:216
jag tills vidare inte behov av att skärpa regeln.

3.1.4 Omprövning av kronofogdemyndighetens beslut

Min bedömning: Inga förslag till regler om omprövning läggs
fram.

Riksskatteverkets förslag: Talan mot kronofogdemyndighetens
beslut skall föras genom begäran om omprövning och endast om-
prövade beslut får överklagas till högre instans. Myndigheten kan
ändra sitt beslut även till nackdel för en enskild part.

Remissinstanserna har i stor utsträckning avstyrkt förslaget.

Skälen för min bedömning: Som jag nämnde i inledningen har
Riksskatteverket (RSV) på regeringens uppdrag utfört en översyn av
UB. RSV har därvid föreslagit bl.a. att det införs ett omprövnings-
institut hos kronofogdemyndigheterna. Förslaget innebär att ett
överklagande av ett beslut av kronofogdemyndighet alltid måste
föregås av en begäran om omprövning hos myndigheten. Huvudsyftet
med förslaget är att avlasta hovrätterna arbete. Regeringen har
tidigare förklarat sig vilja vänta med att ta ställning till RSV:s förslag
till dess Domstolsutredningens förslag rörande instansordningen
avlämnats (prop. 1990/91:126 s. 44).

RSV:s förslag remissbehandlades under år 1990 och utsattes då för
kritik i flera avseenden. Främst gällde kritiken att omprövningsför-
farandet hos kronofogdemyndigheten skulle bli omständligt och att
domstolsprövningen skulle fördröjas.

Jag kan i stor utsträckning ansluta mig till den kritik som riktats mot
RSV:s förslag.

Förslaget innebär att alla beslut av kronofogdemyndigheten skall
kunna omprövas men att myndigheten inte skall kunna ändra ett beslut
till nackdel för en enskild part utan att denne beretts tillfälle att yttra
sig över begäran om omprövning. Detta skulle medföra betydande
merarbete och tidsutdräkt hos kronofogdemyndigheten.

Först sedan ett beslut omprövats skulle det få överklagas till högre
instans. Därigenom skulle i praktiken skapas ett system med fem in-
stanser, om tingsrätten såsom jag föreslår blir första domstolsinstans.
Instanskedjan skulle då bli för lång.

Statsmakterna har nyligen i ett annat närliggande sammanhang,
nämligen när det gällde den nya taxeringslagen (prop. 1986/87:47 och
1989/90:74, SFS 1990:324), tagit avstånd från tanken att endast
omprövade beslut skulle få överklagas.

Främst av dessa skäl vill jag inte föra vidare RSV:s förslag. Jag har
då övervägt om förslaget kunde tas till vara i modifierad form, när-

78

mast efter förebild i förvaltningslagen (1986:223), för att ändå i
någon mån försöka avlasta domstolarna onödigt arbete med överkla-
ganden. Omprövning borde i så fall begränsas just till mål som över-
klagats. För att kunna avvara skriftväxling, delgivning m.m. måste
vidare tillämpningsområdet begränsas till s.k. allmänna mål, dvs. mål
där kronofogdemyndigheten företräder sökanden, oftast staten eller en
kommun, och ändring skulle inte kunna göras till nackdel för någon
annan än det allmänna. I sådana fall har kronofogdemyndigheten
emellertid redan enligt vad som gäller i dag möjlighet att ändra sina
beslut. Detta följer dels av uttryckliga regler i bl.a. UB om rättelse
och ändring av beslut, dels just av det förhållandet att myndigheten
företräder borgenären i de allmänna målen (se bl.a. prop. 1980/81:8
s. 168 och 488). Ett modifierat system för omprövning skulle alltså
inte skapa något nytt utrymme för att ändra besluten. Därför för jag
inte fram några sådana förslag.

Prop. 1992/93:216

3.2 Överklagande i mål om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter samt i den summariska processen

Mitt förslag: Samma ordning för överklagande som föreslås för
utsökningsmålen skall gälla i avräkningsmålen och i den sum-
mariska processen.

Domstolsutredningens förslag överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna godtar i princip förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) skall i vissa
fall avräkning för skulder gentemot det allmänna göras från belopp
som det allmänna annars skulle ha betalat till den enskilde, exempel-
vis överskjutande skatt. Frågor om avräkning prövas av kronofogde-
myndigheten inom ramen för allmänna mål. Kronofogdemyndighetens
beslut om avräkning kan överklagas på samma sätt som dess beslut
i utsökningsmål.

Domstolsutredningen har föreslagit att kronofogdemyndighetens be-
slut om avräkning skall överklagas till tingsrätt och även i övrigt
behandlas som utsökningsmålen. Remissinstanserna har inte haft något
att erinra mot förslaget.

Enligt min mening är det naturligt att reglerna för överklagande av
avräkningsbeslut även i fortsättningen överensstämmer med motsva-
rande regler för utsökningsmål. Vad jag föreslagit för dessa mål bör
således genomföras även för beslut om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter. Detta innebär alltså bl.a. att dessa skall

7‘

överklagas till tingsrätt och att prövningstillstånd i hovrätten är en
förutsättning för prövning där.

Summarisk process var till nyligen den gemensamma benämningen
för handläggning av mål om lagsökning, betalningsföreläggande och
handräckning vid tingsrätterna. Processen gick ut på att den som har
ett krav mot någon annan skulle kunna få detta fastställt av tingsrätten
på ett enklare sätt än genom vanlig rättegång. Med tingsrättens av-
görande som grund kunde sedan verkställighet begäras hos kronofog-
demyndigheten.

Den 1 januari 1992 skedde genomgripande förändringar av den
summariska processen (se bl.a. prop. 1989/90:85). Handläggningen
flyttades från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna och gjordes
enklare och mer enhetlig. I övrigt innebär de nya reglerna i huvudsak
följande. Lagsökning och betalningsföreläggande har förts samman till
en enda processform som kallas betalningsföreläggande. En del hand-
räckningsmål följer samma regler som målen om betalningsföre-
läggande. Dessutom har införts en särskild handräckningsform för att
man i vissa fall utan omgång skall kunna återställa olovligen rubbad
besittning eller vidta annan rättelse. Den nya summariska processen
regleras i en enda lag, lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning (BfL).

Om ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning
avgörs till sökandens fördel, sker detta genom ett utslag. Om svaran-
den är missnöjd med ett utslag, har han rätt att söka återvinning vid
tingsrätten. Återvinning innebär att tingsrätten tar upp hela målet till
ny prövning.

Men vissa avgöranden av kronofogdemyndighet enligt BfL över-
klagas till hovrätt. Ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning som inte avgörs till sökandens förmån kan avgöras
genom beslut om avvisning eller avskrivning. Om sökanden är miss-
nöjd med ett sådant beslut, kan han överklaga det till hovrätt. Om
sökanden är missnöjd med ett utslag enligt BfL såvitt gäller hans rätt
till ersättning för kostnader, får han överklaga utslaget i den delen till
hovrätt. Även kronofogdemyndighetens utslag i mål om särskild hand-
räckning överklagas till hovrätten. Slutligen kan kronofogdemyndig-
hetens interimistiska beslut i mål om särskild handräckning överklagas
till hovrätten.

I propositionen anfördes (s. 89) att den då förordade lösningen be-
träffande överklagande kunde behöva omprövas i ljuset av vad som
kommer ut av Domstolsutredningens arbete. Utredningen har nu före-
slagit att överklagandena i den summariska processen skall göras till
tingsrätt, vilket remissinstanserna har godtagit.

De skäl som i det föregående har anförts i fråga om utsöknings-

Prop. 1992/93:216

80

målen talar för att kronofogdemyndigheternas avgöranden också i
målen enligt BfL skall överklagas till tingsrätterna i stället för till
hovrätterna. En sådan ordning har också den fördelen att instansord-
ningen enligt BfL blir enhetlig genom att såväl överklaganden som
ansökningar om återvinning skall handläggas vid tingsrätt. Jag föreslår
därför att BfL ändras i enlighet med detta.

I samband härmed föreslår jag också en ändring i 20 § BfL, så att
ansökningsavgiften i ett mål om betalningsföreläggande eller hand-
räckning genast skall få utsökas hos sökanden. Regleringen blir där-
med, som RSV påtalat under hand, i överensstämmelse med vad som
gäller avgifter i utsökningsmål enligt 17 kap. UB.

Prop. 1992/93:216

4 Reglerna om hovrättsting

Mitt förslag: Bestämmelserna om hovrättsting i 2 kap. 5 § tredje
stycket RB upphävs och bestämmelsen i 2 kap. 5 § första stycket
RB ändras så att det inte längre skall krävas särskilda skäl för att
hålla sammanträde utanför hovrättens kansliort.

Hovrätternas förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har, med undantag för en kommun som av-
styrkt, tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Bakgrunden till mitt förslag: I 2 kap. 5 § första stycket RB före-
skrivs att en hovrätt skall hålla sammanträden på den ort där den har
sitt säte och att den om särskilda skäl finns får hålla sammanträde
även på annan ort. Hovrätterna använder sig i ganska stor utsträck-
ning av denna möjlighet att hålla sammanträden på annan ort än
kansliorten.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs en skyldighet för de hovrätter
för vilka regeringen så bestämt, att årligen på bestämda tider hålla
hovrättsting för huvudförhandling i vissa orter utanför förläggnings-
orten för att där behandla mål från den delen av domkretsen. Rege-
ringen har med detta stöd föreskrivit i kungörelsen (1949:501) om
hovrättsting närmare i vilka orter och för vilka tingsområden hov-
rätterna skall hålla hovrättsting. I kungörelsen är vidare föreskrivet
bl.a. att hovrätterna är skyldiga att inom varje uppräknat tingsområde
hålla minst fyra hovrättsting varje år. Det föreskrivs också att hov-
rätten på bestämt sätt och vid vissa bestämda tider skall kungöra vilka
dagar och på vilken ort hovrättsting skall hållas inom respektive tings-
område. I kungörelsen lämnas vidare föreskrifter om hur en part skall
förfara för att få sitt mål handlagt på ett hovrättsting och hur hov-
rätten skall förfara i de fall ett utlyst ting bör avlysas.

81

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

Av följande tabell framgår på vilka tingsorter och för vilka tings- Prop. 1992/93:216
områden hovrätterna enligt kungörelsen är skyldiga att hålla hovrätts-
ting:

	Tingsort	Tingsområde
Svea hovrätt	Falun		Kopparbergs län
Göta hovrätt	Linköping Norrköping	eller	Linköpings domsaga, Norrköpings domsa- ga och Västerviks domsaga
	Kalmar		Kalmar län utom Västerviks domsaga
	Örebro		Örebro län
Hovrätten över Skå- ne och Blekinge	Karlskrona Karlshamn	eller	Blekinge län
Hovrätten för Västra Sverige	Karlstad		Värmlands län
Hovrätten för Nedre Norrland	Gävle		Gävle domsaga och Sandvikens domsaga
	Östersund		Jämtlands län
Hovrätten för Övre	Luleå		Norrbottens län

Norrland

Skälen för mitt förslag: Hovrätternas domkretsar är geografiskt
vidsträckta. Detta gäller särskilt norrlandshovrättemas områden men
också Svea hovrätts. En hovrätt håller därför i relativt stor ut-
sträckning av hänsyn till bl.a. parter, ombud och vittnen samman-
träden utanför sin kansliort. En hovrätt måste ibland också, i likhet
med andra domstolar, av rent processuella skäl hålla huvudförhand-
ling eller annat sammanträde utanför kansliorten exempelvis i de fall
syn måste företas. Som framgått av min tidigare lämnade redogörelse
är hovrätterna härutöver ålagda att i föreskriven omfattning regel-
bundet hålla sammanträden för huvudförhandling på vissa orter utan-
för kansliorten. Detta gäller oavsett om processekonomiska eller andra

82

rent sakliga skäl för detta föreligger i målen. Det torde dock vara
endast i undantagsfall som hovrätterna i enlighet med de uttryckliga
bestämmelserna om hovrättsting vid ett sådant handlägger andra än
sådana mål som ändå hade föranlett hovrätten att resa utanför sin
kansliort. Vidare gäller allmänt att hovrätterna redan av bl.a.
processekonomiska skäl i praktiken håller fler sammanträden på de
orter som är uppräknade i kungörelsen än vad som är formellt före-
skrivet i denna. Härutöver reser hovrätterna ofta också till andra orter
än dem som är föreskrivna för regelrätta hovrättsting.

Hovrätterna har föreslagit att reglerna om hovrättsting skall upp-
hävas. Remissinstanserna har, med ett undantag, tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Mot bakgrund av vad jag tidigare har
anfört skulle ett genomförande av hovrätternas förslag inte komma att
inverka på den omfattning i vilken de håller förhandlingar utanför
kansliorten. Det skulle med all sannolikhet inte heller innebära ett
minskat antal sammanträden för huvudförhandling inför hovrätten i de
orter som i dag är obligatoriska för hovrättsting. Detta talar för att
regeln inte behövs och bör upphävas.

Vidare måste man enligt min mening också ta fasta på de invänd-
ningar av rent praktisk natur som hovrätterna rest mot systemet med
obligatoriska, långt i förväg kungjorda, tingsdagar. Som hovrätterna
anfört kan detta innebära en negativ inverkan på deras planering av
sin verksamhet. Även om en sammanträdesdag är bokad och kungjord
långt i förväg kan det hända att den visar sig passa dåligt då de
enskilda målen skall sättas ut. Om ett eller fler på en sådan tingsdag
utsatta mål skulle komma att få ställas in, måste ett omständligt
förfarande för avlysande av hovrättstinget äga rum. I praktiken visar
det sig nog också att varken åklagare, försvarare eller andra parts-
företrädare och ombud på de olika orterna i någon större utsträckning
inrättar sin verksamhet efter de kungjorda hovrättstingen. Kungörelse
i förväg medför alltså förmodligen inte att det i allmänhet blir lättare
att boka in företrädare för någon av dessa yrkeskategorier för huvud-
förhandling inför hovrätten på den utlysta tingsdagen. Allmänheten
torde inte heller ha något stort intresse av att i förväg få reda på att
hovrätten en viss dag avser att hålla ting i orten.

Det sagda leder mig till slutsatsen att det inte längre finns anledning
att bibehålla reglerna om hovrättsting utan att dessa numera mest
medför nackdelar. Därför föreslår jag att regeln i 2 kap. 5 § tredje
stycket RB upphävs.

Av det tidigare anförda följer också att det knappast finns anledning
att längre behålla kravet på särskilda skäl för att hovrätten skall få
handlägga mål vid sammanträde utanför kansliorten. En regel som
medger hovrätten att sammanträda på annan ort behövs dock. Den

Prop. 1992/93:216

82

ändring som bör göras är då att ordet "särskilda" i lagtexten utgår. Prop. 1992/93:216
Avsikten med ändringen är inte att hovrätterna nu skall utöka sin
verksamhet utanför kansliorten. Jag utgår ifrån att hovrätterna även
fortsättningsvis kommer att handlägga mål utanför sin kansliort bara
i de fall det föreligger tillräckliga processekonomiska eller andra skäl
för detta.

5 Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna är inte förenade med några beaktansvärda
kostnader för staten.

Förslagen om prövningstillstånd medför som jag tidigare beskrivit
att målen kan handläggas enklare i hovrätten. Målen som överklagas
från kronofogdemyndigheten kan handläggas smidigare och med färre
domare vid tingsrätten än vid hovrätten.

Reformen kan alltså frigöra resurser att användas där förstärkningar
bäst behövs inom domstolsväsendet. Med stöd av bl.a. beräkningar
som Domstolsverket gjort bedömer jag att omkring tolv årsarbets-
krafter för domare kan frigöras, varav större delen hänför sig till
förslagen om prövningstillstånd.

6 Ikraftträdande

De föreslagna ändringarna som gäller prövningstillstånd i hovrätt bör
kunna träda i kraft den 1 juli 1993. Avgöranden som en tingsrätt har
träffat före detta datum bör inte omfattas av de nya reglerna om över-
klagande och prövningstillstånd. I övrigt behövs inga övergångsbe-
stämmelser.

De föreslagna nya reglerna om instansordningen i utsökningsmål

m.m. bör träda i kraft snarast möjligt. Eftersom de för med sig vissa
organisationsförändringar bedömer jag att den 1 januari 1994 är
tidigaste möjliga datum. Undantag kan göras för förslaget om ändring
av 20 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning, som bör
kunna träda i kraft redan den 1 juli 1993.

Reglerna om avskaffande av hovrättsting bör träda i kraft den 1 juli

1993.

84

7 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter samt

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.

Förslaget 3 har upprättats i samråd med chefen för
Kommunikationsdepartementet och förslaget 5 i samråd med chefen
för Finansdepartementet.

Förslagen har granskats av Lagrådet, utom såvitt gäller förslaget till
ändring i 2 kap. 5 §, 51 kap. 4 och 10 a §§. Förslaget i denna del
är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

I min anmälan till proposition om delegering av arbetsuppgifter till
kanslipersonal vid domstol (prop. 1992/93:213) kommer jag att före-
slå en ändring i 2 kap. 4 § femte stycket rättegångsbalken.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

2 kap. 4 §

Paragrafen innehåller i de två första styckena de huvudsakliga sam-
mansättningsreglerna i hovrätt för både tvistemål och brottmål. Be-
stämmelserna är oförändrade, liksom paragrafens fjärde och femte
stycken.

I tredje stycket stadgas för närvarande att hovrätten skall vara
domför med två lagfarna domare vid behandling av frågor som pröv-
ningstillstånd. Detta berör de s.k. småmålen. Detta stycke har
ändrats, så att sammansättningen i stället skall vara tre lagfarna
ledamöter i samtliga fall av dispensprövning. Detta innebär att hov-
rätten vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd alltid skall
vara domför enligt regeln i detta stycke. Regeln är alltså utformad
som en obligatorisk regel, vilket innebär att någon annan samman-
sättning i dessa fall inte kan komma i fråga. Detta gäller dispens-
prövningar i såväl tvistemål som brottmål. Sålunda skall exempelvis
hovrätten alltid bestå av tre - och inte fyra - ledamöter vid sin
dispensprövning, också i de fall tingsrätten har bestått av tre

Prop. 1992/93:216

85

ledamöter.

Prop. 1992/93:216

2 kap. 5 §

Första stycket har ändrats så att kravet på att särskilda skäl skall
föreligga för att hovrätterna skall få handlägga mål utanför kansliorten
har tagits bort. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4)
är ingen ändring åsyftad i förhållande till vad som nu tillämpas i
praktiken. En viss språklig justering har skett i första och andra
styckena.

Paragrafens tredje stycke är upphävt.

16 kap. 3 §

Paragrafen innehåller regler om omröstning i tvistemål. Den särskilda
omröstningsregeln vid dispensprövning i hovrätt har utgått till följd
av att domförhetsreglerna vid dispensprövningen har ändrats från två
till tre ledamöter (se 2 kap. 4 § ovan).

49 kap. 12 §

Paragrafen innehåller i första stycket regler om att det krävs pröv-
ningstillstånd för att hovrätten fullständigt skall pröva ett avgörande
som tingsrätten har meddelat i mål som har handlagts enligt 1 kap.

3 d § RB, s.k. småmål. Kravet på prövningstillstånd har utvidgats till
att även gälla tvistemål i skiktet mellan ett halvt och ett helt bas-
belopp. Prövningstillstånd skall alltså krävas i de fall tvisteföremålets
värde uppenbart inte överstiger ett basbelopp (34 400 kr år 1993).
Det värde som är avgörande knyter an till regeln i 1 kap. 3 d § RB
och regleringen i den förevarande paragrafen har därför kunnat för-
enklas.

När det gäller frågor kring denna värdegräns kan viss vägledning
hämtas från den praxis som har utvecklats kring småmålsgränsen i
nuvarande 1 kap. 3 d § RB. Det bör dock påpekas att gränsen mellan
småmål och ordinära tvistemål inte uteslutande är en beloppsgräns.
Av 1 kap. 3 d § RB följer nämligen att ett tvistemål, som rör ett
belopp lägre än ett halvt basbelopp, ändå i vissa fall kan komma att
handläggas i ordinär ordning, nämligen om det är sannolikt att den
bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är
av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rätts-
förhållanden. Gränsen för vilka ordinära tvistemål som skall kräva
prövningstillstånd i ledet tingsrätt-hovrätt är däremot en ren be-
loppsgräns.

Utanför småmålsområdet är det alltså tvisteföremålets värde, och
inget annat, som avgör om prövningstillstånd krävs. Detta betyder

86

bl.a. att en fastställelsetalan (jfr 13 kap. 2 § RB) utanför
småmålsområdet aldrig kommer att kräva prövningstillstånd för att
överprövas fullständigt i hovrätten. Med tvisteföremålets värde avses -
i likhet med vad som gäller vid bestämmandet av småmålsgränsen -
vad som har yrkats i målet, dvs. i tingsrätten. Det är alltså käranden
som, när han bestämmer sitt yrkande, avgör om ett eventuellt
överklagande kommer att vara beroende av en dispensprövning. Den
avgörande tidpunkten för bestämmandet av värdet är när talan väckts
vid tingsrätten, dvs. normalt när ansökan om stämning kom in till
tingsrätten (jfr 13 kap. 4 § tredje stycket RB). Det som då skall
beaktas är yrkat kapitalbelopp jämte upplupen ränta, däremot inte
rättegångskostnaderna. I de fall käranden sätter ned sitt yrkande under
rättegången vid tingsrätten är det det lägre beloppet som skall beaktas
vid avgörandet om prövningstillstånd krävs. Framställs alternativa
yrkanden får man bedöma om prövningstillstånd krävs utifrån det
högsta beloppet som har yrkats. Allt detta överensstämmer med vad
som gäller vid bestämmandet av gränsen för småmål (jfr. 1 kap.
3 d § tredje stycket RB).

Det kan anmärkas att tingsrättens fullföljdshänvisning inte är av-
görande för om prövningstillstånd skall krävas eller inte. Det är en
fråga som uteslutande ankommer på hovrätten att avgöra. Tingsrätter-
nas fullföljdshänvisningar bör utan några större svårigheter kunna
utformas så att detta framgår tydligt (jfr 49 kap. 10 § RB).

Paragrafens andra stycke innehåller undantag från kravet på pröv-
ningstillstånd. Första punkten, som är ny, har tillfogats på grund av
att det nu blir även andra mål än sådana som omfattas av småmåls-
reglerna som är underkastade reglerna om prövningstillstånd. Enligt
denna gäller inte reglerna om prövningstillstånd i mål som skall
handläggas av tingsrätt i särskild sammansättning. Exempel på sådana
mål är tryckfrihetsmål enligt 12 kap. tryckfrihetsförordningen,
yttrandefrihetsmål enligt 9 kap. yttrandefrihetsgrundlagen, patentmål
enligt 66 § patentlagen (1967:837), och familjemål enligt 14 kap. 17 §
äktenskapsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken. Det krävs inte att
det aktuella målet faktiskt har prövats av tingsrätten i den föreskrivna
särskilda sammansättningen. Även om en tingsrätt exempelvis har
handlagt ett familjemål vid huvudförhandling i förenklad form med en
lagfaren domare, krävs enligt den nu aktuella undantagsbestämmelsen
inte något prövningstillstånd. Det kan i frågasättas om det i framtiden
finns behov av undantaget i första punkten. Frågan kan bli föremål
för förnyade överväganden i den utredning som aviserats (avsnitt
2.5.3).

Punkterna 2 - 4 ät nya men oförändrade i sak. Däremot har den nu-
varande bestämmelsen om att det inte behövs prövningstillstånd när

Prop. 1992/93:216

87

tingsrätten har fattat beslut angående utdömande av vite eller om
ansvar för en rättegångsförseelse, utgått. Rättegångsförseelse kan bara
föranleda böter och frågor om viten behandlas som bötesmål (jfr
9 kap. RB och 8 § lagen 1985:206 om viten). Eftersom det nu före-
slås regler om prövningstillstånd för bötesmål som omfattar också
dessa mål finns det inga skäl att ha kvar denna regel.

Paragrafens tredje stycke är oförändrat.

49 kap. 12 a §

Paragrafen som är ny innehåller regler om prövningstillstånd i brott-
mål i ledet tingsrätt-hovrätt. De har kommenterats utförligt i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3).

Regleringen i första stycket, som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, innebär att prövningstillstånd krävs i de fall
tingsrätten inte dömt den tilltalade till annan påföljd än till böter eller
frikänt honom från ansvar. Till skillnad från vad som gäller för pröv-
ningstillstånd i tvistemål har kravet på prövningstillstånd inte knutits
till yrkandena i tingsrätten, utan till den faktiska utgången i målet.
Det innebär bl.a. att det inte enligt denna paragraf föreligger något
krav på prövningstillstånd för beslut som har fattats innan tingsrätten
har avgjort målet.

Kravet på prövningstillstånd gäller oavsett vem av den tilltalade,
åklagaren eller målsäganden som överklagar domen.

Kravet på prövningstillstånd gäller också om tingsrätten ogillat åtalet
och helt frikänt den tilltalade från ansvar. Det saknar därvid betydelse
hur allvarligt det åtalade brottet var.

Reglerna är utformade så att svaret på frågan om prövningstillstånd
krävs eller inte blir detsamma oavsett vem av parterna som överklagar
domen och i vilken del domen överklagas. Av regleringen följer att
det krävs prövningstillstånd om tingsrätten har dömt den tilltalade till
böter för vissa brott och samtidigt frikänt för andra brott och det
oavsett om den dömde överklagar och vill bli helt frikänd eller åkla-
garen överklagar domen i den del åtalet ogillats. Vidare följer att
prövningstillstånd inte krävs om åklagaren överklagar ett frikännande
om tingsrätten i samma dom har dömt den tilltalade till fängelse för
ett annat brott; den dömde är i detta fall inte underkastad krav på
prövningstillstånd och då kan domen också överklagas av åklagaren
utan dispensprövning.

I de fall tingsrätten har dömt ut ett bötesstraff saknar det betydelse
om det också finns fängelse i straffskalan för brottet. Det saknar
också betydelse av vilken anledning straffet har kommit att stanna vid
böter, i de fall fängelse hade varit ett alternativ.

I de fall den tilltalade fälls till ansvar för flera brott skall en

Prop. 1992/93:216

88

gemensam påföljd bestämmas, om inte annat är föreskrivet (30 kap.
3 § första stycket BrB). Böter kan användas som gemensamt straff för
flera brott (25 kap. 5 § BrB). Om böter valts som gemensamt straff
för flera brott krävs prövningtillstånd vare sig domen överklagas i sin
helhet eller endast beträffande något eller några av brotten. Det kan
också vara så att tingsrätten i en och samma dom har dömt till böter
för viss brottslighet och till annan påföljd för annan brottslighet
(30 kap. 3 § andra stycket BrB). Överklagas domen endast beträffan-
de det eller de brott där påföljden har bestämts till annan påföljd än
böter krävs givetvis inte prövningstillstånd för en fullständig över-
prövning. Överklagas domen endast beträffande de brott där påföljden
har bestämts till böter krävs inte heller prövningstillstånd. Detta
framgår av ordalydelsen eftersom kravet på prövningstillstånd bara
gäller i de fall tingsrätten inte har dömt till annan påföljd än till böter
(eller helt frikänt från ansvar).

Om en dom omfattar flera tilltalade får hovrätten göra en bedöm-
ning för varje tilltalad för sig när det gäller frågan om prövnings-
tillstånd krävs eller inte. Har t.ex. den ene av två tilltalade dömts till
böter och den andre till fängelse krävs det alltså prövningstillstånd för
att domen såvitt avser den förstnämnde skall kunna prövas fullständigt
av hovrätten medan prövningstillstånd inte krävs för den av de tilltala-
de som dömts till fängelse.

Av paragrafens formulering, att tingsrätten inte dömt den tilltalade
till annat än böter, följer att det krävs prövningstillstånd även om
tingsrätten samtidigt som den bestämt påföljden till böter beslutat om
t.ex. förverkande. Förverkande utgör nämligen inte en påföljd, vare
sig enligt brottsbalkens eller rättegångsbalkens terminologi.
Brottsbalken skiljer uttryckligen mellan påföljd och förverkande eller
annan särskild rättsverkan (1 kap. 8 § BrB) och rättegångsbalken har
ingen avvikande terminologi (jfr t.ex. 29 kap. 2 § andra stycket 2 och
4).

Om det krävs prövningstillstånd, omfattas - med ett undantag (se
nedan) - alla frågor som har avgjorts i domen, t.ex. förverkande, av
kravet på prövningstillstånd, och detta oavsett om domen överklagas
i påföljdsdelen eller inte. Om den tilltalade överklagar en dom endast
i den del som avser förverkande krävs det alltså prövningstillstånd
om påföljden i domen har bestämts till böter medan det däremot inte
krävs prövningstillstånd för att få förverkandefrågan prövad i de fall
påföljden har bestämts till fängelse.

Det enda undantaget från denna regel är avgöranden om enskilda
anspråk som tagits in i domen. Frågan om det krävs prövningstill-
stånd eller inte för enskilda anspråk skall i stället avgöras med
tillämpning av tvistemålsreglerna. Detta framgår av paragrafens andra

Prop. 1992/93:216

89

stycke. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.6.5)

Av tredje stycket framgår att Riksåklagaren, Justitiekanslern och
Justitieombudsman är befriade från kravet på prövningstillstånd i de
ytterst ovanliga fall någon av dem för talan i hovrätten (jfr avsnitt
2.6.3).

Att kravet på prövningstillstånd även gäller vissa beslut som får
överklagas endast i samband med överklagande av domen, exempelvis
beträffande återbetalningsskyldighet för rättegångskostnader, framgår
av paragrafens jjärde stycke. Beslut som skall överklagas särskilt
omfattas inte av kravet på prövningstillstånd.

Bestämmelsen i femte stycket överensstämmer med vad som gäller
för tvistemålen (jfr 49 kap. 12 § sista stycket).

Dispensgrundema är desamma för tvistemål och brottmål. De fram-
går av 49 kap. 13 §. Vissa omständigheter som kan vara av betydelse
för frågan om prövningstillstånd skall beviljas eller inte i ett mål har
berörts i avsnitt 2.6.3. Den omständigheten att tingsrätten avgjort ett
brottmål i den tilltalades utevaro har ingen självständig betydelse utan
får vägas in bland andra omständigheter i målet.

Prop. 1992/93:216

51 kap. 4 §

I paragrafen har - i överensstämmelse med vad som enligt 50 kap. 4
§ RB gäller för tvistemålens del - ett nytt andra stycke tagits in. Av
detta stycke framgår att vadekäranden i sin vadeinlaga skall ange de
omständigheter som han åberopar till stöd för att prövningstillstånd
skall meddelas i de fall sådant tillstånd erfordras. Paragrafen är i
övrigt oförändrad.

51 kap. 10 a §

Paragrafen är ny och har sin motsvarighet i 50 kap. 10 a § RB.Där
anges att hovrätten efter det att skriftväxlingen har avslutats skall
besluta i frågan om prövningstillstånd. När det finns skäl för det kan
hovrätten fatta sådant beslut utan att skriftväxling har skett.

8.2 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

2 kap. 19 §

Paragrafen har anpassats till att kronofogdemyndighetens beslut skall
överklagas till tingsrätt. Även några andra redaktionella ändringar har
gjorts.

90

18 kap. 1 §

I paragrafens första stycke föreskrivs att beslut av kronofogdemyndig-
het överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyn-
digheten har sitt säte. Av förordningen (1987:1314) om lokaliseringen
av kronofogdemyndigheterna framgår att det finns en kronofogdemyn-
dighet i varje län, alltså 24 stycken, och i vilka orter myndigheterna
har säte. Verksamheten bedrivs inte bara från huvudkontoret i länet,
utan också från kronokontor på andra orter i länet, men forumregeln
utpekar alltså tingsrätten på den orten där kronofogdemyndigheten har
sitt säte. Överklaganden kommer således att prövas av sammanlagt 24
tingsrätter.

I överklagade utsöknings- och avräkningsmål är det RSV som för
det allmännas talan (se 2 kap. 30 § UB och 11 § avräkningslagen).
Enligt 2 kap. 3 § förordningen (1988:784) med instruktion för
exekutionsväsendet får RSV bestämma att en kronofogdemyndighet
skall företräda staten i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden.
I utsöknings- och avräkningsmål där staten är part får alltså RSV
företräda staten i domstolarna eller bestämma att kronofogdemyndig-
heten skall göra det.

I första stycket anges vidare att överklagandet skall göras skrift-
ligen. Detta innebär förstås ingen nyordning, men det behövs en ut-
trycklig regel därom som komplettering till reglerna i ärendelagen. I
andra stycket anges nämligen att ärendelagen skall gälla för över-
klaganden i utsökningsmål i den mån inget annat föreskrivs i 18 kap.
UB. En del regler i ärendelagen blir emellertid naturligen inte aktuella
att tillämpa på överklagandena av kronofogdemyndighetens beslut,
eftersom ärendelagen inte från början är skriven för handläggning av
överklaganden. Någon principiell nyhet innebär detta inte för
tingsrätterna, eftersom överklagade felparkeringsärenden sedan länge
handläggs enligt ärendelagen.

Ärendelagens 11 § ger en generell hänvisning till vad som är före-
skrivet om tvistemål. RB:s regler om rättegång och överklagande blir
alltså tillämpliga på utsökningsmålen, dock bara i den mån det inte
finns särskilda regler i 18 kap. UB eller i ärendelagen.

En kort genomgång av ärendelagens tillämpning på överklagandena
är här på sin plats.

1 § handlar om tillämpningsområdet. Paragrafen saknar intresse i
detta sammanhang, eftersom ärendelagen pekas ut särskilt i UB som
tillämplig processlag.

2 § anger vilka krav som ställs på ansökan. Denna motsvaras i detta
sammanhang av överklagandeskriften. Enligt vad som sagts i anslut-
ning till 18 kap. 1 § första stycket UB skall överklagande ske skrift-
ligen. Av 2 § ärendelagen följer att klaganden skall ange den åtgärd

Prop. 1992/93:216

91

som han påkallar och grunderna för yrkandet. De preciserade kraven
på överklagandet finns i 18 kap. 8 och 9 §§ UB. Bl.a. skall klaganden
ange det överklagade beslutet, den ändring han yrkar och grunderna
för den samt bevisuppgift. 2 § ärendelagen i övrigt behandlar huvud-
sakligen skyldigheten att lämna uppgifter om parter och vittnen.

3 § säger att rätten skall förelägga sökanden, dvs. klaganden, att
komplettera en ofullständig ansökan och att ansökan får avvisas om
föreläggandet inte följs. Här bör tingsrätterna kunna finna ledning för
sina ställningstaganden i motsvarande regler för överklagande till
hovrätt, t.ex. 52 kap. 6 § RB.

4 § behandlar bl.a. förberedande åtgärder och kallelse till för-
handling.

Enligt första stycket skall rätten utan dröjsmål bestämma om något
yttrande skall inhämtas eller om någon annan förberedande åtgärd
skall vidtas. Rätten får alltså bestämma med hänsyn till omständig-
heterna om klagandens motpart eller någon annan som saken angår
skall beredas tillfälle att svara på överklagandet. Givetvis kan rätten
inte ändra det överklagade beslutet utan att motsidan har fått möjlighet
att yttra sig. Dock följer av 18 kap. 12 § UB att rätten kan meddela
inhibition och andra interimistiska förordnanden utan att motparten
beretts tillfälle att yttra sig.

Enligt andra stycket skall rätten hålla förhandling om någon som
ärendet angår bör höras muntligen. I den allmänna motiveringen (av-
snitt 2.1.3) har tillämpningen av denna regel diskuterats, bl.a. mot
bakgrund av de krav som Europakonventionen ställer. Tingsrätten
får kalla parter och andra vid vite. Sökanden får kallas att inställa sig
vid påföljd att ansökan annars förfaller. Detta gäller dock bara i
ärenden som får upptas av rätten "endast efter ansökan" och således
inte i ärenden som rätten tagit upp på eget initiativ. Denna regel blir
alltså tillämplig på ärenden som har anhängiggjorts vid tingsrätten
genom överklagande. Att ett överklagande förfaller vid bristande
inställelse till förhandling är inte någon principiell nyhet, utan gäller
t.ex. enligt 50 kap. 19 § RB.

Paragrafens tredje stycke saknar intresse i detta sammanhang.

5 § anger att RB:s regler om huvudförhandling i tvistemål gäller i
tillämpliga delar för förhandling enligt ärendelagen. Vidare ges regler
för utevaro vid förhandling.

6 § innehåller domförhetsregler. Dessa blir inte tillämpliga här. I
18 kap. 1 § andra stycket andra meningen UB föreslås nämligen att
tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare.

9 a och b §§ behandlar omprövning. Dessa regler gäller endast be-
slut som tingsrätten har meddelat som första instans och gäller alltså
inte överklagandena.

Prop. 1992/93:216

92

11 § innehåller en generell hänvisning till RB:s tvistemålsregler, Prop. 1992/93:216
vilka därigenom utpekas som komplement till ärendelagen. RB:s

regler om rättegång och överklagande skall alltså tillämpas på
utsökningsmålen i den mån det inte finns några särskilda regler i

18 kap. UB eller i ärendelagen.

12 § anger att andra författningar som avser ärenden enligt ärende-
lagen skall gälla, även om de strider mot vad ärendelagen föreskriver.

Övriga paragrafer, 9 och 10 §§, fordrar inga särskilda kommen-
tarer.

I andra stycket fastläggs också att tingsrätten alltid skall bestå av en
lagfaren domare i utsökningsärendena. Det blir alltså samma domför-
hetsregel som gäller i felparkeringsärenden och i tvistemål om mindre
värden.

2 och 4-9 §§

Paragraferna innehåller bl.a. regler om i vilken utsträckning krono-
fogdemyndighetens beslut får överklagas och när och hur det skall
ske. Paragraferna har ändrats i terminologiskt hänseende och har an-
passats till att överklagande skall ske till tingsrätt i stället för till
hovrätt.

Paragrafen säger för närvarande att reglerna i 4-6 §§ skall tillämpas

i stället för 49 kap. RB. Detta följer redan av 1 §, varför paragrafen
föreslås upphävd såsom onödig.

70 §

Paragrafen anger att kronofogdemyndigheten så snart som möjligt
skall sända överklagandet och övriga handlingar i målet till tingsrätten
men att detta dock inte gäller om överklagandet avvisas.

11 §

Paragrafen har anpassats till att överklagande skall ske till tingsrätten.

I övrigt har endast redaktionella ändringar vidtagits.

12-16 §§

Paragraferna ger vissa bestämmelser om förfarandet i tingsrätten. De
motsvarar i sak nuvarande bestämmelser om förfarandet i hovrätten.

16 a §

Paragrafen är ny. Den anger inledningsvis - för tydlighets skull - att

92

tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. Vidare innebär paragrafen     Prop. 1992/93:216

att prövningstillstånd krävs vid överklagandet till hovrätten, utom i
vissa fall, jfr specialmotiveringen till 49 kap. 12 § RB vid punkt 2-

4. I förhållande till lagrådsremissens förslag har gjorts den kom-
pletteringen att överklagande av ett beslut om avvisning av en miss-
nöjesanmälan har undantagits från kravet på prövningstillstånd.

Ändringen har sin förebild i 49 kap. 12 § andra stycket punkt 4 RB.

Dispensgrundema är desamma som i 49 kap. 13 § RB.

17-19 §§

I dessa paragrafer har endast gjorts de ändringar som beror på den
nya instansordningen m.m.

Ikraftträdande

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Beslut som
meddelats av kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet skall över-
klagas och handläggas enligt de äldre reglerna.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift

10 a §

Paragrafen som innehåller regler om överklagande i felparkerings-
ärenden har endast ändrats i andra och femte stycket.

Bestämmelsen i andra stycket om att det inte krävs prövningstill-
stånd vid överklagande av beslut angående utdömande av förelagt vite
eller om ansvar för en rättegångsförseelse har, liksom motsvarande
bestämmelse i 49 kap. 12 § andra stycket RB, utgått (jfr vid
specialmotiveringen till 49 kap. 12 § RB vid punkterna 2-4).
Uppräkningen av överklaganden som inte kräver prövningstillstånd
har kompletterats med avvisning av missnöjesanmälan (jfr special-
motiveringen till 18 kap. 16 a § UB).

Bestämmelserna i femte stycket har ändrats så att fullföljdsförbudet
inte längre omfattar Riksåklagarens överklagande till Högsta dom-
stolen. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.6.6).

II §

Bestämmelsen har ändrats för att klargöra dels att allmän åklagare för
det allmännas talan vid Högsta domstolen dels att prövningstillstånd
inte krävs i Högsta domstolen när Riksåklagaren överklagar hov-

94

rättens avgörande (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.6).

Prop. 1992/93:216

8.4 Förslaget till ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)

Bestämmelsen har ändrats så att fullföljdsförbudet inte längre omfattar
Riksåklagarens överklagande till Högsta domstolen. Att prövningstill-
stånd inte krävs vid sådant överklagande framgår av 54 kap. 9 §
andra stycket jämfört med 17 § lagen om bötesförvandling (jfr den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.6, och specialmotiveringen, avsnitt
8.3).

8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:146) om
avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter

11-14 §§ har ändrats i redaktionellt hänseende och har anpassats till
att kronofogdemyndighetens beslut om avräkning skall överklagas till
tingsrätt (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2). Ändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1994, med det undantaget att beslut
som meddelats av kronofogdemyndigheten dessförinnan skall överkla-
gas och handläggas enligt äldre bestämmelser.

8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2).

20 §

I ett nytt tredje stycke föreslås att ansökningsavgiften i ett mål enligt
denna lag genast skall få utsökas hos sökanden. Därmed blir regle-
ringen i överensstämmelse med vad som gäller avgifter i utsöknings-
mål enligt 17 kap. UB.

55-58 §§

Paragraferna har ändrats redaktionellt och har anpassats till att
överklagande av de aktuella utslagen och besluten skall ske till
tingsrätten. Hänvisningarna i 58 § har ändrats med hänsyn till de
föreslagna ändringarna i 18 kap. UB. Genom hänvisningen till
18 kap. 1 § UB utpekas tingsrätten inom vars domkrets kronofogde-
myndigheten har sitt säte som rätt klagoinstans.

9:

Ikraftträdande                                                        Prop. 1992/93:216

Reglerna i 55-58 §§ innebär organisationsändringar och föreslås träda
ikraft den 1 januari 1994. I fråga om beslut som en kronofogdemyn-
dighet meddelat dessförinnan gäller äldre bestämmelser. Ändringen
i 20 § som är fristående föreslås träda i kraft redan den 1 juli 1993.
För ansökningar som gjorts dessförinnan gäller äldre bestämmelser.

9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetal-

ning av skatter och avgifter samt

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

96

Utredningens lagförslag

Förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 49 kap. 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i 49 kap. skall införas en ny paragraf, 13 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

49 kap.

12 §'

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Talan mot tingsrättens dom
eller beslut i mål som handlagts
av en lagfaren domare enligt
1 kap. 3 d § första stycket får
inte prövas av hovrätten i vidare
mån än som framgår av 13 §, om
inte hovrätten meddelat parten
prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid talan mot beslut som rör nå-
gon annan än en part eller en
intervenient, beslut varigenom
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, beslut angående utdö-
mande av förelagt vite eller om
ansvar för en rättegångsförseelse
eller beslut varigenom en miss-
nöjesanmälan eller en vade- eller
besvärstalan avvisats.

I tvistemål krävs prövningstill-
stånd för att hovrätten skall
pröva tingsrättens avgörande

1. vid överklagande av tings-
rättens dom eller beslut i mål
som handlagts av en lagfaren
domare enligt 1 kap. 3 d § första
stycket, och

2. vid överklagande av tings-
rättens dom eller beslut i andra
tvistemål där förlikning om saken
är tillåten, där det värde som
sägs i 1 kap. 3 d § uppenbart
inte överstiger basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte
vid överklagande av

1. ett avgörande i mål som
skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning,

2. beslut som rör någon annan
än en part eller en intervenient,

3. beslut genom vilket tings-
rätten ogillat jäv mot en domare,
eller

'Senaste lydelse 1990:443.

97

7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket och 13 § gälla i
tillämpliga delar.

4. beslut genom vilket en miss-
nöjesanmälan eller en ansökan
om återvinning eller ett över-
klagande avvisats.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 12 §
tredje stycket och 15 § gälla i
tillämpliga delar.

13 §

Prövningstillstånd behövs, om
åklagaren, målsäganden eller
den tilltalade överklagat en dom
i brottmål genom vilken tings-
rätten i påföljdsdelen endast
dömt den tilltalade till böter eller
frikänt honom från ansvar för
brott för vilket det inte stadgats
svårare straff än fängelse i sex
månader. Om tingsrätten i sin
dom även prövat enskilda an-
språk gentemot den tilltalade,
krävs prövningstillstånd, om det
sammanlagda värdet av vad den
tilltalade ålagts i fråga om
enskilda anspråk uppenbart inte
överstiger ett basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Första stycket gäller inte riks-
åklagarens, justitiekanslerns och
justitieombudsmannens överkla-
ganden.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 72 §
tredje stycket och 15 § gälla i
tillämpliga delar.

Om det krävs prövningstillstånd
vid överklagande av en dom,
gäller kravet på prövningstill-
stånd även vid överklagande av

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

98

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ett beslut som får överklagas i
samband med överklagande av
domen.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

99

Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken

dels att 18 kap. 3 §, 8, 10 och 18 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 18 kap. 17 § skall benämnas 18 kap. 18 §,
dels att 18 kap. 1-12, samt 14-16 §§, den nya 18 §, 19 § samt
rubrikerna närmast före 18 kap. 2, 12 och 17 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny bestämmelse, 18 kap. 17 §,

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

18

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut förs i hovrätten
genom besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i
detta kapitel skall bestämmel-
serna i rättegångsbalken om
fullföljd av talan i hovrätten och
högsta domstolen och om rätte-
gången där tillämpas i utsök-
ningsmål.

Föreslagen lydelse

kap.

§

Kronofogdemyndighetens beslut
överklagas hos en tingsrätt i det
län där kronofogdemyndigheten
finns. Om ett beslut har över-
klagats, skall senare överklagan-
den av beslutet prövas av den
tingsrätt som har att pröva det
första överklagandet. Om klagan-
den i ett sådant fall har över-
klagat beslutet hos en annan
tingsrätt i länet, skall krono-
fogdemyndigheten skicka skrivel-
sen med överklagandet till rätt
tingsrätt.

I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel skall
lagen (1993:000) om förfarandet
i mål i förvaltningsdomstol och i
vissa mål i allmän domstol (dom-
stolsförfarandelagen) tillämpas
beträffande överklaganden i ut-
sökningsmål.

100

Nuvarande lydelse

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut

Föreslagen lydelse

Överklagande av kronofogde-
myndighetens beslut

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut får föras av den
som beslutet angår, om det har
gått honom emot. Sökanden eller
svaranden får klaga även över att
beslut gör intrång i tredje mans
rätt.

Talan mot beslut, varigenom
rättighet har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket, får
föras endast av den som har be-
stritt att sådant förbehåll görs.

Kronofogdemyndighetens beslut
får överklagas av den som be-
slutet angår, om det har gått
honom emot. Sökanden eller
svaranden får klaga även över att
beslut gör intrång i tredje mans
rätt.

Beslut, varigenom rättighet har
förbehållits enligt 12 kap. 33 §
andra stycket, får överklagas en-
dast av den som har bestritt att
sådant förbehåll görs.

Klagan får ej föras över att
kronofogdemyndigheten har fun-
nit sig behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig att upptaga en
ansökan, kan hovrätten efter kla-
gan bestämma vilken kronofog-
demyndighet som skall handlägga
målet och hänvisa det till den
myndigheten. Härvid tillämpas
2 kap. 4 § första stycket andra
meningen.

Ett beslut varigenom kronofog-
demyndigheten har funnit sig be-
hörig att upptaga en ansökan om
verkställighet får inte överklagas.

Har kronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig att upptaga en
ansökan, kan tingsrätten efter
överklagande bestämma vilken
kronofogdemyndighet som skall
handlägga målet och hänvisa det
till den myndigheten. Härvid
tillämpas 2 kap. 4 § första styc-
ket andra meningen.

Talan får ej föras mot beslut,
varigenom begäran om rättelse
av utmätning enligt 4 kap. 33
eller 34 § eller av kvarstad för
fordran enligt 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall.

Ett beslut, varigenom begäran
om rättelse av utmätning enligt
4 kap. 33 eller 34 § eller av
kvarstad för fordran enligt 16
kap. 13 § har lämnats utan bifall,
får inte överklagas.

101

Nuvarande lydelse

Afor beslut, varigenom rättighet
ej har förbehållits enligt 12 kap.
33 § andra stycket, får talan ej
föras.

Talan får ej heller föras mot be-
slut, varigenom en förrättnings-
man har förklarats jävig.

6
Talan får ej föras mot beslut i
fråga som avses i 2 kap. 10 eller
11 §. I samband med talan mot
beslut, varigenom föreläggande
av vite eller annan påföljd har
tillämpats, får dock prövning av
föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar endast
förberedelse till senare beslut och
ej rör tredje man får talan föras
endast i samband med talan mot
det senare beslutet. Talan får
dock föras särskilt på den grund
att målet onödigt uppehålls ge-
nom beslutet.

Klagan över sakägarförteckning
får föras endast i samband med
talan mot auktion eller talan mot
beslut om fördelning av influtna
medel.

Talan mot beslut om utmätning
som avses i 7 kap. eller mot be-
slut om införsel får föras utan
inskränkning till viss tid.

/ fråga om annan utmätning
skall talan av sökanden eller
svaranden föras inom tre veckor
från det att beslutet delgavs

Föreslagen lydelse

Ett beslut, varigenom rättighet
ej har förbehållits enligt 12 kap.
33 § andra stycket, får inte
överklagas.

Ett beslut, varigenom en
förrättningsman har förklarats
jävig, får inte heller överklagas.

§

Ett beslut i en fråga som avses
i 2 kap. 10 eller 11 § får inte
överklagas. I samband med att
ett beslut varigenom föreläggan-
de av vite eller annan påföljd har
tillämpats överklagas får dock
prövning av föreläggandets gil-
tighet påkallas.

Ett beslut som innefattar endast
förberedelse till senare beslut och
ej rör tredje man får överklagas
endast i samband med talan mot
det senare beslutet. Beslutet får
dock överklagas särskilt på den
grund att målet onödigt uppehålls
genom beslutet.

Ett beslut om en sakägarför-
teckning får överklagas endast i
samband med att ett beslut som
fattats vid en auktion eller ett
beslut om fördelning av influtna
medel överklagas.

§

Ett beslut om utmätning som
avses i 7 kap. eller ett beslut om
införsel får överklagas utan in-
skränkning till viss tid.

Tredje man får överklaga även
ett beslut om annan utmätning
utan inskränkning till viss tid. Ett
beslut som avses i 8 kap. 9 §

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

102

Nuvarande lydelse

honom. Tredje man får föra
talan mot sådan utmätning utan
inskränkning till viss tid. Talan
mot beslut som avses i 8 kap.
9 § första stycket eller 12 kap.
49 § tredje stycket skall dock
föras inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försälj-
ning skall föras inom tre veckor
från försäljningen. Mot beslut om
fördelning eller utbetalning av
medel skall talan föras inom tre
veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 § andra
stycket andra meningen får föras
utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut i andra fall skall
föras inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

Föreslagen lydelse

första stycket eller 12 kap. 49 §
tredje stycket skall dock alltid
överklagas inom tre veckor från
det att beslutet delgavs klagan-
den.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Ett beslut om en exekutiv för-
säljning skall överklagas inom tre
veckor från försäljningen. Ett
beslut om fördelning eller ut-
betalning av medel skall överkla-
gas inom tre veckor från be-
slutet.

Ett sådant överklagande som
avses i 6 § andra stycket andra
meningen får göras utan in-
skränkning till viss tid.

Besvärsinlagan skall inges till
kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt
tid skall avvisas av kronofogde-
myndigheten. Har besvärsinlagan
kommit in till hovrätten före
besvärstidens utgång, skall den
omständigheten att inlagan har
kommit in till kronofogdemyn-
digheten först därefter ej för-
anleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär
visar laga förfall före besvärs-
tidens utgång, skall kronofogde-
myndigheten sätta ut ny tid.

Om den som vill överklaga ett
beslut visar laga förfall innan
tiden för överklagande gått ut,
skall kronofogdemyndigheten
sätta ut ny tid.

103

Nuvarande lydelse

11

Frågan huruvida besvär har
anförts i rätt tid får komma
under hovrättens bedömande en-
dast i samband med prövning av
besvär över beslut, varigenom
kronofogdemyndigheten har av-
visat besvären.

Föreslagen lydelse

§

Frågan huruvida ett beslut har
överklagats i rätt tid får komma
under tingsrättens bedömande en-
dast i samband med prövning av
överklagande av beslut, vari-
genom vilket kronofogdemyn-
digheten har avvisat över-
klagandet.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Vissa bestämmelser om förfaran-
det i hovrätten

12

Hovrätten får, utan att motpar-
ten dessförinnan har beretts till-
fälle att inkomma med förkla-
ring, förordna att åtgärd för
verkställighet ej skall vidtagas
tills vidare eller, om synnerliga
skäl föreligger, att redan vid-
tagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart
förordna att åtgärd för verk-
ställighet skall genomföras och
bestå till dess annat förordnas.

14

Vid bifall till talan mot visst
beslut får även senare beslut i
målet, som har samband med det
förra beslutet och som ej hade
vunnit laga kraft mot klaganden
när besvär anfördes, hävas när
det kan ske.

Förfarandet i domstol m.m.

§

Tingsrätten får, utan att
motparten dessförinnan har
beretts tillfälle att svara på
överklagandet, förordna att
åtgärd för verkställighet ej skall
vidtagas tills vidare eller, om
synnerliga skäl föreligger, att
redan vidtagen åtgärd skall
hävas.

Tingsrätten får också omedel-
bart förordna att åtgärd för
verkställighet skall genomföras
och bestå till dess annat för-
ordnas.

§

Vid bifall till ett överklagande
av ett visst beslut får även senare
beslut i målet, som har samband
med det förra beslutet och som
ej hade vunnit laga kraft mot
klaganden när han överklagade
det första beslutet, hävas när det
kan ske.

104

Nuvarande lydelse

15
Bifalls talan mot beslut om för-
delning av medel, gäller det till
förmån även för den som ej själv
har fört talan mot beslutet.

16
Hovrättens beslut i dit fullföljd

fråga länder till efterrättelse
enligt vad som sägs i 2 kap. 19 §
om kronofogdemyndighetens be-
slut.

I mål om utmätning eller inför-
sel skall dock vidtagen åtgärd ej
utan särskilt förordnande återgå
innan hovrättens beslut har
vunnit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

Föreslagen lydelse

§

Om ett överklagande av ett
beslut om fördelning av medel
bifalls, gäller det till förmån
även för den som ej själv har
överklagat beslutet.

§

Tingsrättens beslut i en fråga
som överklagats dit länder till
efterrättelse enligt vad som sägs
i 2 kap. 19 § om kronofogde-
myndighetens beslut.

I mål om utmätning eller inför-
sel skall dock vidtagen åtgärd ej
utan särskilt förordnande återgå
innan tingsrättens beslut har
vunnit laga kraft.

Överklagande av tingsrättens be-
slut, m.m.

17 §

Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid överklagande av

1. beslut som rör någon annan
än en part,

2. beslut varigenom tingsrätten
ogillat jäv mot en domare, eller

3. beslut varigenom ett överkla-
gande har avvisats.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 77 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla i tillämpliga delar.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

105

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prövningstillstånd får meddelas
endast om

1. det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att överklagan-
det prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till änd-
ring i det slut vartill tingsrätten
kommit, eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

Kan ett överklagande av tings-
rättens beslut prövas av hov-
rätten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med under-
rättelse om vad som gäller i
fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte
överklagas. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges
enligt 54 kap. 10 § första stycket
1 rättegångsbalken.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

18 §

Mot beslut, varigenom hov-
rätten har funnit kronofogdemyn-
digheten behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet eller
har hänvisat mål till viss krono-
fogdemyndighet, får talan ej
föras. Detsamma gäller hovrät-
tens beslut med anledning av
talan som avses i 6 § andra
stycket andra meningen.

Beslut, varigenom en domstol
har funnit kronofogdemyndig-
heten behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet eller
har hänvisat mål till viss krono-
fogdemyndighet, får inte över-
klagas. Detsamma gäller ett be-
slut av en domstol med anled-
ning av ett sådant överklagande
som avses i 6 § andra stycket
andra meningen.

106

Nuvarande lydele

19

Vad som sägs i 4 § andra
stycket och 12, 14 och 15 §§
tillämpas även i högsta domsto-
len.

Föreslagen lydelse

§

Vad som sägs i 4 § andra styc-
ket och 12, 14 och 15 §§ tilläm-
pas även i hovrätten och Högsta
domstolen. Vad som sägs i 16 §
tillämpas även i hovrätten.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beslut som fattats av
kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre fö-
reskrifter.

107

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 10 a § lagen (1976:206) om felparkerings-
avgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

10 a §’

Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan
får inte prövas av hovrätten om inte hovrätten meddelat parten pröv-
ningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte vid talan mot beslut som rör någon
annan än en part, beslut varigenom tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, beslut angående utdömande av förelagt vite eller om ansvar
för en rättegångsförseelse eller beslut varigenom anmälan av bestri-
dande avvisats. I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap.
11 § tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas
av högre rätt,

2. att det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten
kommit eller

3. det annars rinns synnerliga skäl att pröva talan.

Kan tingsrättens beslut prövas av hovrätten endast om denna med-
delat prövningstillstånd, skall tingsrätten i samband med underrättelse
om vad som gäller i fråga om fullföljd av talan upplysa parterna om
detta och därvid också ange innehållet i närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över-
klagas. Hovrätten får dock tillåta
att beslutet överklagas, om det
finns särskilda skäl för en pröv-
ning om tillstånd skall ges enligt
54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken.

Hovrättens beslut får inte över-
klagas. Hovrätten får dock tillåta
att beslutet överklagas, om det är
av vikt för ledning av rätts-
tillämpningen att talan prövas av
högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

‘Senaste lydelse 1989:358.

108

Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 23 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

23

Ett beslut av hovrätten i ett mål
om bötesförvandling får inte
överklagas. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges
enligt 54 kap. 10 § 1 rättegångs-
balken.

Föreslagen lydelse

§'

Ett beslut av hovrätten i ett mål
om bötesförvandling får inte
överklagas. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om
det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prö-
vas av högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

'Senaste lydelse 1989:359.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbe-
talning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 §§ lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11

Kronofogdemyndighetens be-
slut får inte överklagas i den mån
det innebär att avräkning inte
skall ske. I övrigt tillämpas i
fråga om kronofogdemyndighe-
tens beslut enligt denna lag
bestämmelserna om besvär över
utmätning i allmänhet, i den mån
inte annat följer av 12 §.

I mål som avses i första stycket
skatteverket.

12

Kronofogdemyndighetens beslut
enligt denna lag gäller utan hin-
der av att det inte har vunnit laga
kraft. Hovrättens beslut gäller
först sedan det har vunnit laga
kraft.

13

Bestämmelserna i 10 § andra
och tredje styckena skall tilläm-
pas på belopp, som överförts till
kronofogdemyndigheten men på
grund av beslut av kronofogde-
myndigheten i andra fall än som
avses i 10 § första stycket eller
av hovrätten eller högsta dom-
stolen inte skall tas i anspråk
genom avräkning.

§

Kronofogdemyndighetens be-
slut får inte överklagas i den mån
det innebär att avräkning inte
skall ske. I övrigt tillämpas i
fråga om kronofogdemyndighe-
tens beslut enligt denna lag
bestämmelserna om överklagande
av utmätning i allmänhet, i den
mån inte annat följer av 12 §.

förs det allmännas talan av Riks-

§

Kronofogdemyndighetens beslut
enligt denna lag gäller utan hin-
der av att det inte har vunnit laga
kraft. Tingsrättens och hovrättens
beslut gäller först sedan det har
vunnit laga kraft.

§

Bestämmelserna i 10 § andra
och tredje styckena skall tilläm-
pas på belopp, som överförts till
kronofogdemyndigheten men på
grund av beslut av kronofog-
demyndigheten i andra fall än
som avses i 10 § första stycket
eller av en domstol inte skall tas
i anspråk genom avräkning.

110

Nuvarande lydelse

14

Skall ett avräknat belopp enligt
beslut av kronofogdemyndighe-
ten, hovrätten eller högsta
domstolen inte tas i anspråk
genom avräkning, skall den som
fått sin fordran helt eller delvis
betald genom avräkningen över-
föra beloppet till kronofogde-
myndigheten.

Föreslagen lydelse

§

Skall ett avräknat belopp enligt
beslut av kronofogdemyndigheten
eller en domstol inte tas i an-
språk genom avräkning, skall
den som fått sin fordran helt
eller delvis betald genom avräk-
ningen överföra beloppet till
kronofogdemyndigheten.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Beslut som meddelats
av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
föreskrifter.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 55 - 58 §§ lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

55

Den som är missnöjd med ett
utslag i ett mål om särskild
handräckning, får överklaga ut-
slaget genom besvär till hov-
rätten inom tre veckor från da-
gen för utslaget. Detsamma
gäller om sökanden i ett mål om
betalningsföreläggande eller van-
lig handräckning är missnöjd
med ett utslag.

56

Ett beslut varigenom ett mål
har avgjorts på annat sätt än
genom utslag får överklagas ge-
nom besvär till hovrätten inom
tre veckor från dagen för be-
slutet.

Beslut att överlämna mål till tir
37 § får dock inte överklagas.

Föreslagen lydelse

§

Den som är missnöjd med ett
utslag i ett mål om särskild
handräckning, får överklaga ut-
slaget till en tingsrätt i det län
där kronofogdemyndigheten finns
inom tre veckor från dagen för
utslaget. Detsamma gäller om
sökanden i ett mål om betal-
ningsföreläggande eller vanlig
handräckning är missnöjd med
ett utslag.

§

Ett beslut varigenom ett mål
har avgjorts på annat sätt än
genom utslag får överklagas till
en tingsrätt i det län där kro-
nofogdemyndigheten finns inom
tre veckor från dagen för be-
slutet.

»rätt och avskrivningsbeslut enligt

57 §

Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ett mål
får inte överklagas särskilt. Be-
slut som avses i 63 § får dock
överklagas särskilt genom besvär
till hovrätten inom tre veckor
från dagen för beslutet.

Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ett mål
får inte överklagas särskilt. Be-
slut som avses i 63 § får dock
överklagas särskilt till en tings-
rätt i det län där kronofogde-
myndighetens finns inom tre
veckor från dagen för beslutet.

112

Nuvarande lydelse

58

Vid överklagande av krono-
fogdemyndighetens utslag och
beslut tillämpas 18 kap. 8 -
11 §§ utsökningsbalken.

Föreslagen lydelse

§

Beträffande överklagande av
kronofogdemyndighetens utslag
och beslut samt handläggningen
i domstol tillämpas 18 kap. 1, 9,
11 och 17 §§ utsökningsbalken.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Beslut av kronofog-
demyndighet som meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt
äldre föreskrifter.

113

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 216

Sammanfattning av Riksskatteverkets förslag

Enligt den tidigare gällande utsökningslagen skulle talan mot exe-
kutiva beslut föras hos överexekutor. Andra besvärsinstans var hovrätt
och tredje Högsta domstolen. Vid utsökningsbalkens (UB:s) ikraft-
trädande den 1 januari 1982 avskaffades överexekutor och hovrätterna
blev första besvärsinstans. Detta har lett till att dessa belastats med ett
stort antal exekutiva mål.

För att minska antalet besvär och samtidigt höja kvaliteten på krono-
fogdemyndigheternas (KFM:s) beslut föreslås i rapporten bl.a. att ett
omprövningsinstitut införs. Överklagande av KFM:s beslut måste all-
tid föregås av en begäran om omprövning hos myndigheten. Beslutet
redovisas till den som begärt omprövning, oavsett om begärd ompröv-
ning bifallits eller inte. Förutsättningen för att få ett mål prövat av
hovrätt är att det finns ett omprövningsbeslut som kan överklagas.
Talan skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs den
som begärt omprövning. Avsikten är att omprövningen skall ske på
hög nivå vid den KFM där beslutet meddelats. Förfarandet regleras
av bestämmelser som har placerats huvudsakligen i 18 kap. UB. KFM
föreslås kunna meddela inhibition. Vissa kompletterande bestämmelser
föreslås som inte direkt berör omprövningsinstitutet. Omprövning av
beslut om utmätning av lön resp, införselbeslut regleras genom
särkilda bestämmelser i 7 resp. 15 kap. UB.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 2

114

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
Riksskatteverkets översyn av utsökningsbalken (RSV
Rapport 1990:5)

Yttranden över rapporten har till Justitiedepartementet avgetts av
Justitiekanslern, Domstolsverket, Datainspektion, Riksförsäkrings-
verket, Konsumentverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Svea
hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Riks-
dagens ombudsmän, Televerket, Kronofogdemyndigheterna i Stock-
holms län, Uppsala län, Östergötlands län, Jönköpings län, Krono-
bergs län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands
län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län, Värm-
lands län, Västemorrlands län, Jämtlands län och Västerbottens län,
Domstolsutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges förenings-
bankers förbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska
Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges domareför-
bund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Finansbolagens förening,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägare-
förbund, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska Inkassoföreningen och
Sveriges inkassoorganisation SIO.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 3

11

Lagrådsremissens lagförslag

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 2 kap. 4 §, 16 kap. 3 § och 49 kap. 12 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att det i 49 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §*

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som överkla-
gats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när
hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.
Flera än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att
hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta.
Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter och är
det i målet inte fråga om företagsbot, är hovrätten dock domför även
med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller
vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd skall hov-
rätten bestå av två lagfarna do-
mare.

Vid beslut om avskrivning av
domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endast
beredandet av ett mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten
eller av en annan tjänsteman vid denna.

Vid behandling av frågor om
prövningstillstånd
rätten bestå av tre
mare.

mål efter återkallelse

skall hov-
lagfarna do-

är hovrätten

16 kap.

3 §²

Vid omröstning skall den me- Vid omröstning skall den me-
ning gälla, som omfattats av ning gälla, som omfattats av

‘Senaste lydelse 1989:656.

²Senaste lydelse 1987:747.

116

Nuvarande lydelse

mer än hälften av rättens le-
damöter. Om någon mening har
har erhållit hälften av rösterna
och ordförandens röst är bland
dem, skall dock den meningen
gälla. Vid avgörande av frågor
om prövningstillstånd enligt
49 kap. 12 § skall dock, om en
av ledamöterna vill bevilja
prövningstillstånd, hans mening
gälla som hovrättens beslut.

Föreslagen lydelse

mer än hälften av rättens
ledamöter. Om någon mening
har erhållit hälften av rösterna
och ordförandens röst är bland
dem, skall dock den meningen
gälla.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

49 kap.

12 §³

Talan mot tingsrättens dom
eller beslut i mål som handlagts
av en lagfaren domare enligt
1 kap. 3 d § första stycket får
inte prövas av hovrätten i vidare
mån än som framgår av 13 §, om
inte hovrätten meddelat parten
prövningstillstånd.

Prövningstilllstånd behövs inte
vid talan mot beslut som rör
någon annan än en part eller en
intervenient, beslut varigenom
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare,beslut angående utdö-
mande av förelagt vite eller om
ansvar för en rättegångsförseelse
eller beslut varigenom en miss-
nöjesanmälan en ansökan om
återvinning eller en vade- eller
besvärstalan avvisats.

I tvistemål krävs prövningstill-
stånd för att hovrätten skall
pröva tingsrättens dom eller be-
slut i mål som handlagts av en
lagfaren domare enligt 1 kap.
3 d § första stycket, och i andra
tvistemål där förlikning om saken
är tillåten, om det värde som
sägs i 1 kap. 3 d § tredje stycket
uppenbart inte överstiger basbe-
loppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

Prövningstillstånd behövs inte
vid överklagande av

1. ett avgörande i mål som
skall handläggas av tingsrätt i
särskild sammansättning,

2. ett beslut som rör någon
annan än en part eller en
intervenient,

3.  ett beslut genom vilket
tingsrätten ogillat jäv mot en
domare, eller

4. ett beslut genom vilket en
missnöjesanmälan eller en

³Senaste lydelse 1990:443.

117

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

ansökan om återvinning eller ett
överklagande avvisats.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket och 13 § gälla i tillämpliga delar.

12 a §

I brottmål krävs prövningstill-
stånd, om åklagaren, målsägan-
den eller den tilltalade överklagat
en dom genom vilken tingsrätten
inte dömt till svårare påföljd än
böter eller helt frikänt från
ansvar.

Om tingsrätten i sin dom även
prövat enskilt anspråk mot den
tilltalade, gäller i den delen
bestämmelserna i 12 §.

Första stycket gäller inte Riks-
åklagarens, Justitiekanslerns och
Justitieombudsmannens överkla-
ganden.

Om det krävs prövningstillstånd
vid överklagande av en dom,
gäller kravet på prövningstill-
stånd även vid överklagande av
ett beslut som får överklagas i
samband med överklagande av
domen.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket och 13 § gälla.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut
har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga
om överklagande och krav på prövningstillstånd.

118

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken

dels att 18 kap. 3 § skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 19 §, 18 kap. 1 och 2, 4-16 och 17-19 §§ samt
rubrikerna närmast före 18 kap. 2, 12 och 16 a §§ skall ha följande
lydelse,

dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 16 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

2 kap.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Kronofogdemyndighetens beslut
länder till efterrättelse omedel-
bart. Vite får dock ej utsökas
innan det beslut, varigenom kro-
nofogdemyndigheten har dömt ut
vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även
om talan förs tnot kronofogde-
myndighetens beslut, såvida ej
annat föreskrivs i denna balk
eller förordnas av hovrätten eller
högsta domstolen.

18

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut förs i hovrätten
genom besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i
detta kapitel skall bestämmelser-
na i rättegångsbalken om fullföljd
av talan i hovrätten och högsta
domstolen och om rättegången
där tillämpas i utsökningsmål.

9 §

Kronofogdemyndighetens beslut
gäller omedelbart. Vite får dock
inte utsökas innan det beslut,
genom vilket kronofogdemyndig-
heten har dömt ut vitet, har
vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även
om kronofogdemyndighetens be-
slut överklagas, om inte något
annat föreskrivs i denna balk
eller förordnas av en domstol.

kap.

§

Kronofogdemyndighetens beslut
överklagas skriftligen hos den
tingsrätt inom vars domkrets
kronofogdemyndigheten har sitt
säte.

I den mån det inte föreskrivs
något annat i detta kapitel skall
bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av
domstolsärenden tillämpas be-
träffande överklaganden i utsök-
ningsmål.

Tingsrätten skall dock alltid
bestå av en lagfaren domare.

119

Nuvarande lydelse

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut får föras av den
som beslutet angår, om det har
gått honom emot. Sökanden eller
svaranden får klaga även över att
beslut gör intrång i tredje mans
rätt.

Talan mot beslut, varigenom
rättighet har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket, får
föras endast av den som har be-
stritt att sådant förbehåll görs.

Klagan får ej föras över att
kronofogdemyndigheten har fun-
nit sig behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten
funnit sig obehörig att upptaga
en ansökan, kan hovrätten efter
klagan bestämma vilken krono-
fogdemyndighet som skall hand-
lägga målet och hänvisa det till
den myndigheten. Härvid tilläm-
pas 2 kap. 4 § första stycket
andra meningen.

Talan får ej föras mot beslut,
varigenom begäran om rättelse
av utmätning enligt 4 kap. 33
eller 34 § eller av kvarstad för
fordran enligt 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall.

Föreslagen lydelse

överklagande av kronofogde-
myndighetens beslut

§

Kronofogdemyndighetens beslut
får överklagas av den som be-
slutet angår, om det har gått
honom emot. Sökanden eller sva-
randen får klaga även över att
beslut gör intrång i tredje mans
rätt.

Ett beslut, genom vilket en
rättighet har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket, får
överklagas endast av den som
har bestritt att sådant förbehåll
görs.

§

Ett beslut, genom vilket
kronofogdemyndigheten har fun-
nit sig behörig att ta upp en
ansökan om verkställighet, får
inte överklagas.

Om kronofogdemyndigheten
har funnit sig obehörig att ta upp
en ansökan, kan tingsrätten efter
överklagande bestämma vilken
kronofogdemyndighet som skall
handlägga målet och hänvisa det
till den myndigheten. Härvid
tillämpas 2 kap. 4 § första styc-
ket andra meningen.

§

Följande beslut får inte över-
klagas:

1. ett beslut genom vilket
begäran om rättelse av utmätning
enligt 4 kap. 33 eller 34 § eller
av kvarstad för fordran enligt

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

120

Nuvarande lydelse

Mot beslut, varigenom rättighet
ej har förbehållits enligt 12 kap.
33 § andra stycket, får talan ej
föras. Talan får ej heller föras
mot beslut, varigenom en förrätt-
ningsman har förklarats jävig.

Talan får ej föras mot beslut i
fråga som avses i 2 kap. 10 eller
11 §. I samband med talan mot
beslut, varigenom föreläggande
av vite eller annan påföljd har
tillämpats, får dock prövning av
föreläggandets giltighet påkallas.

Mot beslut som innefattar en-
dast förberedelse till senare
beslut och ej rör tredje man får
talan föras endast i samband med
talan mot det senare beslutet.
Talan får dock föras särskilt på
den grund att målet onödigt
uppehålls genom beslutet.

Klagan över sakägarförteckning
får föras endast i samband med
talan mot auktion eller talan mot
beslut om fördelning av influtna
medel.

Talan mot beslut om utmätning
som avses i 7 kap. eller mot be-
slut om införsel får föras utan
inskränkning till viss tid.

Föreslagen lydelse

16 kap. 13 § har lämnats utan
bifall,

2. ett beslut genom vilket en
rättighet inte har förbehållits
enligt 12 kap. 33 § andra
stycket,

3. ett beslut genom vilket en
förrättningsman har förklarats
jävig.

§

Ett beslut i en fråga som avses
i 2 kap. 10 eller 11 § får inte
överklagas. I samband med att
ett beslut överklagas, genom vil-
ket föreläggande av vite eller
annan påföljd har tillämpats, får
dock prövning av föreläggandets
giltighet påkallas.

Ett beslut som innefattar endast
förberedelse till senare beslut och
inte rör tredje man får överkla-
gas endast i samband med över-
klagande av det senare beslutet.
Beslutet får dock överklagas sär-
skilt på den grund att målet
onödigt uppehålls genom be-
slutet.

Ett beslut om en sakägarför-
teckning får överklagas endast i
samband med att en auktion eller
ett beslut om fördelning av in-
flutna medel överklagas.

§

Ett beslut om utmätning som
avses i 7 kap. eller ett beslut om
införsel får överklagas utan
inskränkning till viss tid.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

121

Nuvarande lydelse

I fråga om annan utmätning
skall talan av sökanden eller
svaranden föras inom tre veckor
från det att beslutet delgavs
honom. Tredje man får föra ta-
lan mot sådan utmätning utan in-
skränkning till viss tid. Talan
mot beslut som avses i 8 kap.
9 § första stycket eller 12 kap.
49 § tredje stycket skall dock
föras inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försälj-
ning skall föras inom tre veckor
från försäljningen. Mot beslut om
fördelning eller utbetalning av
medel skall talan föras inom tre
veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 § andra
stycket andra meningen får föras
utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndig-
hetens beslut i andra fall skall
föras inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

I besvärsinlagan skall klagan-
den ange det överklagade beslu-
tet, den ändring som yrkas däri
och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan läm-
na uppgift om de bevis som han
vill åberopa och vad han vill
styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis som ej har ingi-
vits tidigare skall fogas vid
inlagan i huvudskrift eller

Föreslagen lydelse

Ett beslut om annan utmätning
skall överklagas av sökanden
eller svaranden inom tre veckor
från det att beslutet delgavs
honom. Tredje man får överkla-
ga sådan utmätning utan in-
skränkning till viss tid. Ett beslut
som avses i 8 kap. 9 § första
stycket eller 12 kap. 49 § tredje
stycket skall dock alltid överkla-
gas inom tre veckor från det att
beslutet delgavs klaganden.

Ett beslut om en exekutiv för-
säljning skall överklagas inom tre
veckor från försäljningen. Ett
beslut om fördelning eller ut-
betalning av medel skall överkla-
gas inom tre veckor från be-
slutet.

Ett sådant överklagande som
avses i 6 § andra stycket andra
meningen får göras utan in-
skränkning till viss tid.

Överklagande av kronofogde-
myndighetens beslut i andra fall
skall göras inom tre veckor från
det att beslutet delgavs klagan-
den.

§

I överklagandet skall klaganden
ange det överklagade beslutet,
den ändring som yrkas i beslutet
och grunderna för överklagandet.

Klaganden skall lämna uppgift
om de bevis som han vill åbero-
pa och om vad han vill styrka
med varje särskilt bevis. Skrift-
ligt bevis som inte har givits in
tidigare skall bifogas i original
eller styrkt kopia.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

122

Nuvarande lydelse

bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egen-
händigt undertecknad av klagan-
den eller hans ombud.

9

Besvärsinlagan skall inges till
kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt
tid skall avvisas av kronofogde-
myndigheten. Har besvärsinlagan
kommit in till hovrätten före be-
svärstidens utgång, skall den om-
ständigheten att inlagan har kom-
mit in till kronofogdemyndighe-
ten först därefter ej föranleda att
besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär
visar laga förfall före besvärs-
tidens utgång, skall kronofogde-
myndigheten sätta ut ny tid.

10

Avvisas ej besvärstalan, skall
kronofogdemyndigheten så snart
som möjligt sända besvärsin-
lagan och övriga handlingar i
målet till hovrätten.

11

Frågan huruvida besvär har
anförts i rätt tid får komma
under hovrättens bedömande en-
dast i samband med prövning av
besvär över beslut, varigenom
kronofogdemyndigheten har av-
visat besvären.

Föreslagen lydelse

Överklagandet skM vara under-
tecknat av klaganden eller hans
ombud.

§

Ett överklagande skall ges in
till kronofogdemyndigheten.

Ett överklagande som inte har
kommit in i rätt tid skall avvisas
av kronofogdemyndigheten. Om
överklagandet har kommit in till
tingsrätten inom tiden för över-
klagande, skall den omständig-
heten att överklagandet har kom-
mit in till kronofogdemyndighe-
ten först därefter inte föranleda
att det avvisas.

Om den som vill överklaga ett
beslut visar laga förfall innan
tiden för överklagande gått ut,
skall kronofogdemyndigheten
sätta ut ny tid.

§

Om överklagandet inte avvisas,
skall kronofogdemyndigheten så
snart som möjligt sända detta
och övriga handlingar i målet till
tingsrätten.

§

Frågan huruvida ett beslut har
överklagats i rätt tid får komma
under tingsrättens bedömande en-
dast i samband med prövning av
ett överklagande av ett beslut
genom vilket kronofogdemyndig-
heten har avvisat överklagandet.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

123

Nuvarande lydelse

Vissa bestämmelser om för-
farandet i hovrätten

12

Hovrätten får, utan att motpar-
ten dessförinnan har beretts till-
fälle att inkomma med förkla-
ring, förordna att åtgärd för
verkställighet ej skall vidtagas
tills vidare eller, om synnerliga
skäl föreligger, att redan vid-
tagen åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart
förordna att åtgärd för verk-
ställighet skall genomföras och
bestå till dess annat förordnas.

13

Den omständigheten att beslut
har meddelats av en jävig förrätt-
ningsman skall ej föranleda att
beslutet hävs, om jävet uppenbar-
ligen ej har inverkat på beslutet.

14

Vid bifall till talan mot visst
beslut får även senare beslut i
målet, som har samband med det
förra beslutet och som ej hade
vunnit laga kraft mot klaganden
när besvär anfördes, hävas när
det kan ske.

15

Bifalls talan mot beslut om för-
delning av medel, gäller det till
förmån även för den som ej själv

Föreslagen lydelse

Vissa bestämmelser om för-
farandet i tingsrätten

§

Tingsrätten får, utan att mot-
parten dessförinnan har beretts
tillfälle att svara på överklagan-
det, förordna att någon åtgärd
för verkställighet tills vidare inte
skall vidtas eller, om det finns
synnerliga skäl, att en redan
vidtagen åtgärd skall hävas.

Tingsrätten får också omedel-
bart förordna att en åtgärd för
verkställighet skall genomföras
och bestå till dess annat för-
ordnas.

§

Den omständigheten att ett
beslut har meddelats av en jävig
förrättningsman skall inte för-
anleda att beslutet hävs, om jävet
uppenbarligen inte har inverkat
på beslutet.

§

Vid bifall till ett överklagande
av ett visst beslut får även ett
senare beslut i målet hävas när
det kan ske, om detta beslut har
samband med det förra beslutet
och inte hade vunnit laga kraft
mot klaganden när han överkla-
gade det första beslutet.

§

Om ett överklagande av ett
beslut om fördelning av medel
bifalls, gäller det till förmån

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

124

Nuvarande lydelse

har fört talan mot beslutet.

16

Hovrättens beslut i dit fullföljd
fråga länder till efterrättelse en-
ligt vad som sägs i 2 kap. 19 §
om kronofogdemyndighetens be-
slut.

I mål om utmätning eller inför-
sel skall dock vidtagen åtgärd ej
utan särskilt förordnande återgå
innan hovrättens beslut har vun-
nit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

Föreslagen lydelse

även för den som inte själv har
överklagat beslutet.

§

Tingsrättens beslut i en fråga
som överklagats dit gäller enligt
vad som sägs i 2 kap. 19 § om
kronofogdemyndighetens beslut.

I mål om utmätning eller in-
försel skall dock en vidtagen
åtgärd inte utan särskilt förord-
nande återgå innan tingsrättens
beslut har vunnit laga kraft.

Överklagande av tingsrättens be-
slut, m.m.

16 a §

Tingsrättens beslut överklagas
hos hovrätten.

Hovrätten får inte pröva ett
överklagande av ett beslut av en
tingsrätt, om inte hovrätten med-
delat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid överklagande av ett beslut
som rör någon annan än en part,
ett beslut genom vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller
ett beslut genom vilket ett över-
klagande har avvisats.

I fråga om meddelade pröv-
ningstillstånd skall 54 kap. 11 §
tredje stycket rättegångsbalken
gälla.

Prövningstillstånd får meddelas
endast om

1. det är av vikt för ledning av

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

125

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17

Mot beslut, varigenom hov-
rätten har funnit kronofogdemyn-
digheten behörig att upptaga en
ansökan om verkställighet eller
har hänvisat mål till viss krono-
fogdemyndighet, får talan ej fö-
ras. Detsamma gäller hovrättens
beslut med anledning av talan
som avses i 6 § andra stycket
andra meningen.

18

Talan mot beslut, varigenom
hovrätten innan ändringsyrkandet
prövas slutligt har meddelat för-
ordnande som avses i 12 § eller
har utlåtit sig angående före-
läggande som avses i 2 kap.
15 §, skall föras särskilt.

rättstillämpningenattöverklagan-
det prövas av högre rätt,

2. det finns anledning till änd-
ring i i tingsrättens beslut, eller

3. det annars finns synnerliga
skäl att pröva överklagandet.

Kan ett överklagande av tings-
rättens beslut prövas av hov-
rätten endast om denna meddelat
prövningstillstånd, skall tings-
rätten i samband med under-
rättelse om vad som gäller i
fråga om överklagande upplysa
parterna om detta och därvid
också ange innehållet i närmast
föregående stycke.

§

Ett beslut, genom vilket en
domstol har funnit kronofogde-
myndigheten behörig att ta upp
en ansökan om verkställighet
eller har hänvisat ett mål till en
viss kronofogdemyndighet, får
inte överklagas. Detsamma gäller
ett beslut av en domstol med
anledning av ett sådant över-
klagande som avses i 6 § andra
stycket andra meningen.

§

Ett beslut, genom vilket en
domstol innan ändringsyrkandet
prövas slutligt har meddelat ett
förordnande som avses i 12 §
eller har uttalat sig i fråga om ett
föreläggande som avses i 2 kap.
15 §,får överklagas särskilt.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

19 §

Vad som sägs i 4 § andra Vad som sägs i 4 § andra styc-

126

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse	Prop. 1992/93:216 Bilaga 4
stycket och 12, 14 och 15 §§	ket och 12, 14 och 15 §§ tilläm-
tillämpas även i högsta domsto-	pas även i hovrätten och Högsta
len.	domstolen. Vad som sägs i 16 § tillämpas även i hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Beslut som meddelats
av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
föreskrifter.

12'

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs att 10 a och 11 §§ lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

i

Tingsrättens beslut får över-
klagas hos hovrätten. Överkla-
gandet får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten meddelat
parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid överklagande av beslut som
rör någon annan än en part, be-
slut i vilket tingsrätten ogillat jäv
mot en domare eller beslut ge-
nom vilket anmälan av bestridan-
de avvisats. I fråga om meddela-
de prövningstillstånd skall
54 kap. 11 § tredje stycket rätte-
gångsbalken gälla.

10 a §

Talan mot tingsrättens beslut
förs genom besvär i hovrätten.
Talan får inte prövas av hov-
rätten om inte hovrätten meddelat
parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs inte
vid talan mot beslut som rör nå-
gon annan än en part, beslut va-
rigenom tingsrätten ogillat jäv
mot en domare, beslut angående
utdömande av förelagt vite eller
om ansvar för en rättegångsför-
seelse eller beslut varigenom an-
mälan av bestridande avvisats. I
fråga om meddelade prövnings-
tillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken gälla i
tillämpliga delar.

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas
av högre rätt,

2. att det finns anledning till ändring i det slut vartill tingsrätten
kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva talan.

Kan talan mot tingsrättens be-
slut prövas av hovrätten endast
om denna meddelat prövnings-
tillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
vad som gäller i fråga om
fullföljd av talan
upplysa parterna om detta och

Kan talan mot tingsrättens be-
slut prövas av hovrätten endast
om denna meddelat prövnings-
tillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrättelse om
vad som gäller i fråga om över-
klagande av talan upplysa
parterna om detta och

'Senaste lydelse 1989:358.

128

Nuvarande lydelse

därvid också ange innehållet i
närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över-
klagas. Hovrätten får dock tillåta
att beslutet överklagas, om det
finns särskilda skäl för en pröv-
ning om tillstånd skall ges enligt
54 kap. 10 § första stycket 1
rättegångsbalken.

11

I tingsrätt och hovrätt för
allmän åklagare det allmännas
talan.

Föreslagen lydelse

därvid också ange innehållet i
närmast föregående stycke.

Hovrättens beslut får inte över-
klagas av en enskild part. Hov-
rätten får dock tillåta att beslutet
överklagas, om det finns särskil-
da skäl för en prövning om till-
stånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket 1 rätte-
gångsbalken.

§

I tingsrätt, hovrätt och Högsta
domstolen för allmän åklagare
det allmännas talan. Bestämmel-
serna i 54 kap. 9 § första stycket
rättegångsbalken gäller inte talan
somförs av Riksåklagaren.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

129

9 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 216

4 Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 23 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

23 §

Ett beslut av hovrätten i ett mål
om bötesförvandling får inte
överklagas. Hovrätten får dock
tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges
enligt 54 kap. 10 § 1 rättegångs-
balken.

Föreslagen lydelse

i

Ett beslut av hovrätten i ett mål
om bötesförvandling får inte
överklagas av enskild part.
Hovrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas, om det finns
särskilda skäl för en prövning
om tillstånd skall ges enligt
54 kap. 10 § 1 rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

'Senaste lydelse 1989:359.

130

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid åter-
betalning av skatter och avgifter

Härigenom föreskrivs att 11 - 14 §§ lagen (1985:146) om avräkning
vid återbetalning av skatter och avgifter skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

11

Kronofogdemyndighetens be-
slut får inte överklagas i den mån
det innebär att avräkning inte
skall ske. I övrigt tillämpas i
fråga om kronofogdemyndighe-
tens beslut enligt denna lag
bestämmelserna om besvär över
utmätning i allmänhet, i den mån
inte annat följer av 12 §.

I mål som avses i första styc
Riksskatteverket.

12

Kronofogdemyndighetens beslut
enligt denna lag gäller utan hin-
der av att det inte har vunnit laga
kraft. Hovrättens beslut gäller
först sedan det har vunnit laga
kraft.

13

Bestämmelserna i 10 § andra
och tredje styckena skall tilläm-
pas på belopp, som överförts till
kronofogdemyndigheten men på
grund av beslut av kronofogde-
myndigheten i andra fall än som
avses i 10 § första stycket eller
av hovrätten eller högsta dom-
stolen inte skall tas i anspråk
genom avräkning.

Föreslagen lydelse

§

Kronofogdemyndighetens be-
slut får inte överklagas i den mån
det innebär att avräkning inte
skall ske. I övrigt tillämpas i
fråga om kronofogdemyndighe-
tens beslut enligt denna lag
bestämmelserna om överkla-
gande av utmätning i allmänhet,
i den mån inte annat följer av
12 §.

cet förs det allmännas talan av

§

Kronofogdemyndighetens beslut
enligt denna lag gäller utan hin-
der av att det inte har vunnit laga
kraft. Tingsrättens och hovrättens
beslut gäller först sedan det har
vunnit laga kraft.

§

Bestämmelserna i 10 § andra
och tredje styckena skall tilläm-
pas på belopp, som överförts till
kronofogdemyndigheten men på
grund av beslut av kronofogde-
myndigheten i andra fall än som
avses i 10 § första stycket eller
av en domstol inte skall tas i an-
språk genom avräkning.

131

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

14 §

Skall ett avräknat belopp enligt
beslut av kronofogdemyndighe-
ten, hovrätten eller högsta dom-
stolen inte tas i anspråk genom
avräkning, skall den som fått sin
fordran helt eller delvis betald
genom avräkningen överföra be-
loppet till kronofogdemyndig-
heten.

Skall ett avräknat belopp enligt
beslut av kronofogdemyndigheten
eller en domstol inte tas i an-
språk genom avräkning, skall
den som fått sin fordran helt
eller delvis betald genom avräk-
ningen överföra beloppet till
kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Beslut som meddelats
av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
föreskrifter.

132

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 20 och 55 - 58 §§ lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

²⁰ §

Är ansökningen så bristfällig att den inte kan läggas till grund för
handläggning av målet, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen.
Sådant föreläggande får sändas till sökanden med posten under hans
i målet uppgivna adress eller förmedlas på annat lämpligt sätt. Följer
sökanden inte föreläggandet, skall ansökningen avvisas. Sökanden
skall upplysas om detta i föreläggandet.

Första stycket skall också tillämpas, om kronofogdemyndigheten
begär att sökanden skall betala ansökningsavgiften i förskott.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

55

Den som är missnöjd med ett
utslag i ett mål om särskild
handräckning, får överklaga ut-
slaget genom besvär till hov-
rätten inom tre veckor från
dagen för utslaget. Detsamma
gäller om sökanden i ett mål om
betalningsföreläggande eller
vanlig handräckning är missnöjd
med ett utslag.

56

Ett beslut varigenom ett mål
har avgjorts på annat sätt än ge-
nom utslag får överklagas genom
besvär till hovrätten inom tre
veckor från dagen för beslutet.

Om sökanden inte har betalat
ansökningsavgiften i förskott men
kronofogdemyndigheten ändå har
tagit upp ansökningen, får ansök-
ningsavgiften genast utsökas hos
sökanden.

§

Den som är missnöjd med ett
utslag i ett mål om särskild
handräckning, får överklaga ut-
slaget hos tingsrätten inom tre
veckor från dagen för utslaget.
Detsamma gäller om sökanden i
ett mål om betalningsföreläggan-
de eller vanlig handräckning är
missnöjd med ett utslag.

§

Ett beslut, genom vilket ett mål
har avgjorts på annat sätt än
genom utslag, får överklagas hos
tingsrätten inom tre veckor från
dagen för beslutet.

133

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Beslut att överlämna mål till tingsrätt och avskrivningsbeslut enligt
37 § lär dock inte överklagas.

Prop. 1992/93:216

Bilaga 4

Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ett mål
får inte överklagas särskilt. Be-
slut som avses i 63 § får dock
överklagas särskilt genom besvär
till hovrätten inom tre veckor
från dagen för beslutet.

57 §

Kronofogdemyndighetens beslut
under handläggningen av ett mål
lår inte överklagas särskilt. Be-
slut som avses i 63 § får dock
överklagas särskilt hos tings-
rätten inom tre veckor från
dagen för beslutet.

58 §

Vid överklagande av kronofog-
demyndighetens utslag och beslut
tillämpas 18 kap. 8 - 11 §§ ut-
sökningsbalken.

Vid överklagande av kronofog-
demyndighetens utslag och beslut
samt vid handläggningen i dom-
stol tillämpas 18 kap. 1, 8 - 11
och 16 a §§ utsökningsbalken.

1. Föreskrifterna i 20 § träder i kraft den 1 juli 1993. Om ansökan
har gjorts före ikraftträdandet gäller dock äldre föreskrifter.

2. Föreskrifterna i 55-58 §§ träder i kraft den 1 januari 1994.
Beslut som meddelats av kronofogdemyndighet före ikraftträdandet
överklagas enligt äldre föreskrifter.

134

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-03-18

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lag-
rådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetal-
ning av skatter och avgifter samt

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Mikael Mellqvist och Göran Anér.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-.

Förslag till ändring i rättegångsbalken

Remissen innehåller i denna del förslag till reformer som innebär
betydande förändringar i gällande rättsordning i och med att möj-
ligheterna att få en fullständig omprövning i hovrätt av vissa av-
göranden av tingsrätt minskas. Vad gäller dispositiva tvistemål utgör
förslaget närmast en vidareutveckling av ett system som redan tilläm-
pats under en förhållandevis lång tid och utan att några mer påtagliga
nackdelar därav har framkommit. Förslaget att införa krav på pröv-
ningstillstånd för att hovrätt skall ta upp vissa avgöranden i brottmål
till ny behandling är däremot en nyhet som aktualiserar åtskilliga
svårbedömda och känsliga frågor av både principiell och praktisk
natur. Inte minst remissbehandlingen av domstolsutredningens förslag
i denna del ger här en god överblick över såväl de invändningar av
skilda slag som kan riktas mot den tänkta ordningen som behovet av
en reform för att bättre än i dag tillvarata hovrätternas starkt
ansträngda resurser.

Vad gäller den utformning förslaget fått i remissen vill lagrådet
vidare anföra följande allmänna synpunkter. Genom bestämningen att
tillståndskravet skall omfatta dom - eller del därav - i vilken den
tilltalade inte dömts till svårare påföljd än böter eller blivit frikänd
kommer regleringen att gälla avgöranden av mycket skiftande slag.
Som exempel kan nämnas, å ena sidan, domar genom vilka den till-

Prop. 1992/93:216

Bilaga 5

135

talade ådömts mycket höga bötesstraff, t.ex. för trafikonykter-
hetsbrott eller förmögenhetsbrott, och å andra sidan, frikännande
domar där åtalet avsett mycket grova brott, t.ex. mord eller våldtäkt.
Det framstår mot bakgrund härav som troligt att den valda avgräns-
ningen kommer att leda till att prövningstillstånd beviljas i betydligt
större utsträckning än som kan antas ha blivit fallet om utredningens
förslag - att det skulle vara fråga om brott som straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader - genomförts samt en begränsning
eventuellt även gjorts avseende det ådömda bötesstraffets storlek. Vid
sidan av de principiella synpunkter som kan anföras mot en ordning
där det formella kravet på prövningstillstånd går längre än som i
praktiken kan antas vara motiverat tillkommer den negativa effekt från
resurssynpunkt som varje "onödig" behandling av en tillståndsfråga
innebär.

Med utgångspunkt från att domstolsutredningen föreslog att hov-
rätten vid dispensprövningen skulle bestå av två ledamöter framstår
det enligt lagrådets mening som något osäkert vad effekten från re-
surssynpunkt kommer att bli av remissens förslag, att tre ledamöter
skall tas i anspråk för sådan prövning. Det är också svårt att bedöma
hur förslaget att vanliga omröstningsregler skall tillämpas vid frå-
gornas avgörande - i stället för nu gällande regel i 16 kap. 3 §
rättegångsbalken, enligt vilken den av två ledamöter som vill bevilja
prövningstillstånd har utslagsröst - kommer att inverka på frekvensen
beviljade tillstånd. Det antagande som ligger närmast till hands är
dock att det från rent statistisk synpunkt kommer att bli något svårare
att få prövningstillstånd med den i remissen föreslagna ordningen an-
gående sammansättning och omröstning.

49 kap. 12 a §

Avfattningen av första stycket i paragrafen har enligt lagrådets mening
den bristen att lagtexten inte tar fasta på att det ibland kan vara fråga
om en eller flera delar av en tingsrätts dom, nämligen där det i målet
funnits mer än en tilltalad. Därtill kommer att uppräkningen av tänk-
bara klagande inte torde omfatta sådana efterlevande som enligt
21 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken också har möjlighet att
fora talan mot en tingsrätts fällande dom. Lagrådet förordar därför att
ifrågavarande stycke ges följande lydelse:

"I brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall pröva en
tingsrätts dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd
än böter eller helt frikänts från ansvar."

Prop. 1992/93:216

Bilaga 5

136

Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1992/93:216 Bilaga 5

137

Innehåll

Proposition ............................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1

Propositionens lagförslag..................... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

25 mars 1993 ............................ 24

1 Inledning ............................. 24

2 Prövningstillstånd i hovrätt................... 26

2.1 Inledning........................... 26

2.2 Gällande rätt och allmänna utgångspunkter....... 27

2.3 Internationella åtaganden ................. 30

2.4 Förhållandena i vissa andra länder............ 32

2.5 Reformbehovet ....................... 36

2.5.1 Allmänt ....................... 36

2.5.2 Olika sätt att begränsa och förenkla hovrätts-
processen .......................... 38

2.5.3 Mina slutsatser................... 44

2.6 Överväganden och förslag................. 45

2.6.1 Allmänna synpunkter på prövningstillstånd i

hovrätt............................ 45

2.6.2 Prövningstillstånd i tvistemål........... 52

2.6.3 Prövningstillstånd i brottmål........... 56

2.6.4 Hovrättens sammansättning vid dispenspröv-
ningen ............................ 64

2.6.5 Tvistemål som handläggs tillsammans med brott-
mål .............................. 66

2.6.6 Fullföljdsförbud med ventil till Högsta dom-
stolen ............................ 68

3 Överklagande av kronofogdemyndigheternas beslut ....  70

3.1 Utsökningsmål........................ 70

3.1.1 Bakgrund ...................... 70

3.1.2 Instansordningen i utsökningsmålen....... 72

3.1.3 Förfarandet i tingsrätten ............. 76

Prop. 1992/93:216

3.1.4 Omprövning av kronofogdemyndighetens beslut 78
3.2 Överklagande i mål om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter samt i den summariska processen ...  79

4 Reglerna om hovrättsting.................... 81

5 Ekonomiska konsekvenser................... 84

6 Ikraftträdande .......................... 84

7 Upprättade lagförslag...................... 85

8 Specialmotivering........................ 85

8.1 Förslaget till ändring rättegångsbalken ......... 85

8.2 Förslaget till ändring i utsökningsbalken........ 90

138

8.3 Förslaget till ändring i lagen (1976:206) om felpar-
keringsavgift ........................... 94

8.4 Förslaget till ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189) ............................ 95

8.5 Förslaget till ändring i (1985:146) om avräkning vid

återbetalning av skatter och avgifter ............. 95

8.6 Förslaget om ändring i lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning............. 95

9 Hemställan ............................ 96

10 Beslut .............................. 96

Bilagor

1 Utredningens lagförslag..................... 97

2 Sammanfattning av Riksskatteverkets förslag........114

3 Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig

över Riksskatteverkets förslag..................115

4 Lagrådsremissens lagförslag..................116

5 Lagrådets yttrande........................135

Prop. 1992/93:216

139

gotab 43455, Stockholm 1993