om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund
än Svenska kyrkan m.m.
Prop.
1992/93:211
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 februari 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås ändringar i de nuvarande reglerna om
vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan. Det föreslås
bl.a. att Kammarkollegiet skall pröva frågan om vigselrätt för sådana
trossamfund samt förordna vigselförrättare inom samfund som har fått
vigselrätt. En annan nyhet är att de nuvarande behörighetsbevisen för
vigselförrättare avskaffas.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 211
1 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
Prop. 1992/93:211
Behörig att vara vigselförrätta-
re är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. präst eller annan befatt-
ningshavare i ett annat trossam-
fund, om regeringen har medgett
samfundet vigselrätt och länssty-
relsen har utfärdat ett intyg om
prästens eller befattningshava-
rens behörighet,
3. lagfaren domare i tingsrätt,
eller
4. den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.
§
Behörig att vara vigselförrätta-
re är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. sådan präst eller annan
befattningshavare i ett annat tros-
samfund som har förordnande
enligt bestämmelserna i lagen
(1993:000) om rätt att förrätta
vigsel inom andra trossamfund
än Svenska kyrkan,
3. lagfaren domare i tingsrätt,
eller
4. den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1992/93:211
Lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än
Svenska kyrkan
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Annat trossamfund än Svenska kyrkan kan ges tillstånd att
förrätta vigsel, om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet
har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äkten-
skapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande
åtgärder kommer att iakttas. Har tillstånd givits, får vigsel inom
samfundet förrättas av den som förordnats enligt 2 § att vara
vigselförrättare.
Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammarkollegiet
efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.
2 § Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har
fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan
befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.
Innan en person förordnas till vigselförrättare skall Kammarkollegiet
pröva att han har de kunskaper som behövs för uppdraget. Kammar-
kollegiet får uppdra åt trossamfundet att utföra denna prövning.
Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det
inte har begränsats att gälla till en angiven dag.
3 § Om Kammarkollegiet finner att ett trossamfund som fått tillstånd
att förrätta vigsel inte längre uppfyller kraven enligt 1 §, skall
Kammarkollegiet återkalla tillståndet.
Uppfyller en vigselförrättare inte längre kraven enligt 2 § andra
stycket eller missköter vigselförrättaren sin uppgift, skall Kammar-
kollegiet återkalla förordnandet att vara vigselförrättare.
Ett förordnande att vara vigselförrättare skall återkallas av Kammar-
kollegiet, om samfundet begär det.
Om en vigselförrättare avlider, skall samfundet snarast anmäla detta
till Kammarkollegiet.
4 § Ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel skall
hålla Kammarkollegiet underrättat om vem som är behörig att
företräda samfundet samt om samfundets postadress.
Den som har förordnats till vigselförrättare skall hålla Kammarkol-
legiet underrättat om sin postadress.
5 § Beslut av Kammarkollegiet enligt denna lag får inte överklagas.
Prop. 1992/93:211
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Ett förordnande att vara vigselförrättare som har meddelats före
ikraftträdandet och som inte har upphört att gälla före den tidpunkten
gäller som om det hade meddelats med tillämpning av denna lag.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble, Björck, David-
son, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Enligt 4 kap. 3 § äktenskapsbalken är präster och andra befattnings-
havare inom andra trossamfund än Svenska kyrkan behöriga att
förrätta vigsel om regeringen har medgett samfundet vigselrätt och
länsstyrelsen har utfärdat intyg om behörigheten.
I det praktiska rättslivet har det visat sig att reglerna om när
behörigheten inträder har missuppfattats i en del fall. Detta har lett
till att vigslar har förrättats utan att vigselförrättaren har varit
behörig, vilket har fått till följd att förrättningarna har varit ogiltiga.
Det har också hänt att en vigsel har förrättats sedan vigselförrättarens
behörighet har upphört, även det med följd att förrättningen har varit
ogiltig.
I en inom Justitiedepartementet upprättad departementspromemoria,
Behörighet att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan m.m. (Ds 1992:94), föreslås att reglerna ändras. Enligt
förslagen skall beslut om vigselrätt för andra trossamfund än Svenska
kyrkan samt om förordnande resp, entledigande av vigselförrättare
inom ett trossamfund som fått vigselrätt fattas av en myndighet,
Kammarkollegiet. Promemorian har remissbehandlats. Till protokollet
i detta ärende bör fogas en sammanfattning av promemorian som
bilaga 1, de lagförslag som läggs fram i promemorian som bilaga 2
och en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. Remiss-
yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Justitiedepartemen-
tets dnr 92-3292).
Regeringen beslutade den 11 februari 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken och Prop. 1992/93:211
förslag till lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än
Svenska kyrkan. Lagrådsremissens lagförslag bör bifogas protokollet
1 detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande
bör fogas vid protokollet som bilaga 5.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i de remitterade
lagförslagen.
I ärendet har jag samrått med chefen för Civildepartementet.
2.1 Bakgrund
Sedan slutet av 18OO-talet har andra trossamfund än Svenska kyrkan
kunnat få tillstånd att förrätta vigsel. Detta bygger på en sedan länge
gällande princip i svensk rätt om valfrihet i fråga om formen för
äktenskaps ingående. Det har ansetts stämma bäst med den principen
att vigsel inom trossamfund skall vara tillgänglig för alla, dock med
det förbehållet att vigsel skall kunna ske endast inom trossamfund
som har en organisation som erbjuder tillräckliga garantier för att
lagens föreskrifter om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder
iakttas (jfr prop. 1951:100 s. 91).
Före 1952 grundades medgivanden av vigselrätt på samfundens
troslära. Vigselrätt medgavs generellt för prästerskapet inom vissa
erkända främmande trossamfund. Innan en präst inom ett sådant
trossamfund fick utöva sin behörighet att viga skulle det styrkas, i
Stockholm hos Överståthållarämbetet och på övriga orter hos länssty-
relsen, dels att samfundets prästerskap hade rätt att med laga verkan
förrätta vigsel och dels att personen i fråga var präst i samfundet och
enligt samfundets regler var behörig att viga (se prop. 1951:100 s.
83).
Från 1952 har frågan om medgivande av vigselrätt inte längre
samband med samfundens troslära. I förarbetena till 1951 års
religionsfrihetslag framhölls att något anspråk på rätt att viga med
laga verkan inte kan härledas ur rätten att åtnjuta religionsfrihet men
att varje samfund är oförhindrat att, på det sätt samfundet finner
lämpligt, omgärda sina medlemmars äktenskap med religiös helgd.
Frågan om religiösa ceremonier också skall bilda utgångspunkt för
äktenskapets borgerliga rättsverkningar sades vara ett praktiskt
spörsmål som måste avgöras med hänsyn inte bara till kravet på
likställighet utan också till behovet av garantier för att lagens
bestämmelser om vigsel iakttas.
Ett medgivande av vigselrätt måste, enligt propositionen, grundas
på att det finns ett tillräckligt behov. Det ansågs dock böra ankomma Prop. 1992/93:211
på trossamfunden att själva, med hänsyn till behovet av vigselförrätta-
re och övriga omständigheter, avgränsa de befattningar som skulle
vara förenade med vigselrätt och uppställa sådana utbildnings- och
kompetenskrav att dessa befattningar kunde bilda underlag för ett mer
generellt medgivande. Det skulle ankomma på regeringen att, efter
en utredning av omständigheterna i varje särskilt fall, avgöra om de
religiösa samfundens präster eller predikanter skulle få viga med
rättslig verkan. Om förutsättningar för ett mer generellt medgivande
saknades, ansågs det inte vara något hinder att regeringen begränsade
sitt medgivande till att gälla vissa personer med personliga förordnan-
den (se prop. 1951:100 s. 91 f.).
2.2 Nuvarande ordning
Enligt äktenskapsbalken är präster och andra befattningshavare i
andra trossamfund än Svenska kyrkan behöriga att förrätta vigsel, om
regeringen har medgett trossamfundet vigselrätt och länsstyrelsen har
utfärdat intyg om behörigheten (4 kap. 3 § äktenskapsbalken). Ett
sådant intyg skall enligt förordningen (1987:1017) om vigselförrättare
1 annat trossamfund än Svenska kyrkan utfärdas på samfundets
begäran av länsstyrelsen i det län där samfundets styrelse har sitt
säte. Samfundet har inte skyldighet att meddela länsstyrelsen att en
vigselförrättares behörighet har upphört. Om samfundet har medgetts
vigselrätt före den 1 januari 1988, finns dock en sådan skyldighet (jfr
2 § kungörelsen /1951:7O3/ med vissa bestämmelser ang. vigselför-
rättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan).
Vid sin prövning av frågor som rör vigselrätt har regeringen i
enlighet med vad som uttalades i 1951 års förarbeten hållit fast vid
principen att ett trossamfund som skall medges vigselrätt skall kunna
erbjuda tillräckliga garantier för att äktenskapsbalkens föreskrifter om
vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttas. Enligt den
praxis som har utvecklats görs en samlad bedömning av flera
omständigheter. Det krävs att det sökande samfundet har en till-
räckligt fast organisation och att det kan betraktas som varaktigt.
Samfundets verksamhet skall sålunda ha pågått under en inte
obetydlig tid och den skall ha en viss omfattning. I regel krävs
därjämte ett ganska betydande antal medlemmar. Som ett riktmärke
har använts att medlemmarna bör vara fler än 3 000.
Det krävs också i regel att samfundet har antagit stadgar varav
framgår bl.a. dess beslutande organ, hur styrelsen utses och var
styrelsen skall ha sitt säte. Också villkoren för medlemskap i
samfundet bör framgå av stadgarna.
Vidare har kvalifikationerna hos den eller dem som avses bli
vigselförrättare tillmätts betydelse. Slutligen har det fordrats att sam- Prop. 1992/93:211
fundet har en vigselordning som uppfyller vad som krävs för att en
vigsel skall vara giltig enligt äktenskapsbalkens regler.
Även när det gäller formen för förordnande av vigselförrättare har
regeringen hållit fast vid de principer som uttalades i 1951 års
förarbeten. Vissa trossamfund som har medgetts vigselrätt har
anförtrotts uppgiften att själva utse vigselförrättare. I regeringens
beslut om vigselrätt har angivits vilket organ inom samfundet som
skall utse vigselförrättare och vilka kvalifikationskrav som vig-
selförrättaren skall uppfylla. Ofta följer rätten att förrätta vigsel en
viss befattning inom samfundet. För andra trossamfund har regering-
en begränsat sina medgivanden till att avse vigselrätten och förbehållit
sig rätten att utse de enskilda vigselförrättarna.
I de fall då regeringen utser vigselförrättare anges numera i beslutet
att förordnandet gäller så länge vigselförrättaren kvarstår i sin
befattning. Beslutet brukar dessutom innehålla en upplysning om att
den som fått rätt att förrätta vigsel inte är behörig att göra det förrän
länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om behörigheten.
2.3 Överväganden
2.3.1 Behov av ändringar
För att en vigsel skall vara giltig fordras bl.a. att vigselförrättaren är
behörig (se 4 kap. 2 § äktenskapsbalken). Detta krav grundar sig på
vigselns egenskap av offentlig förrättning, vilken egenskap det har
ansetts vara viktigt att strängt hålla fast vid (jfr Tottie, Äktenskaps-
balken s. 69). Enligt giftermålsbalkens regler inträdde behörighet för
vigselförrättaren i och med själva förordnandet. Visserligen fick
behörigheten inte utövas innan länsstyrelsen hade utfärdat behörig-
hetsintyg, men om så ändå skedde var en förrättad vigsel inte ogiltig.
När äktenskapsbalken infördes sammanfördes de bestämmelser som
gällde vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan med
reglerna om behörighet att förrätta vigsel till en lagparagraf, 4 kap.
3 § äktenskapsbalken. Då uppställdes som ett ytterligare villkor för
behörigheten att länsstyrelsen har utfärdat behörighetsintyg för
vigselförrättaren.
Denna ordning har visat sig medföra problem. Det har förekommit
att vigselförrättare inte har uppfattat att ett intyg från länsstyrelsen är
en förutsättning för behörighet. Vigsel har sålunda i många fall
förrättats av personer som väl förordnats att vara vigselförrättare men
för vilka behörighetsbevis inte utfärdats. Detta har medfört att förrätt-
ningarna är ogiltiga som vigslar. Det har också förekommit att vigslar
har förrättats sedan vigselförrättarens behörighet har upphört,
exempelvis därför att personen i fråga har lämnat det samfund för
vilket vigselrätten medgetts. Vigselförrättningarna har därmed varit Prop. 1992/93:211
ogiltiga.
Har vigselförrättaren, som i de fall jag har nämnt, inte varit behörig
och är vigselförrättningen därför ogiltig, kan regeringen godkänna
förrättningen om det finns synnerliga skäl. Sådana synnerliga skäl kan
föreligga exempelvis om vigseln är ogiltig trots att alla inblandade
utgått från att den var giltig. Frågan om godkännande tas upp av
regeringen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någon av
dem har avlidit, av arvingar till den avlidne (4 kap. 2 § äktenskaps-
balken). Ett godkännande innebär att äktenskapet anses ha bestått
alltsedan vigseln.
Visserligen kan en vigsel många gånger godkännas i efterhand på
grund av synnerliga skäl. En sådan situation är dock förenad med
svårigheter och oro för enskilda. Vidare kan det förhållandet att
vigseln inte är civilrättsligt giltig föra med sig problem av moralisk
eller religiös art för personer som har upptagit äktenskapligt samliv
i förlitan på att de genom vigseln blivit att betrakta som makar inte
bara i religiöst hänseende utan också rättsligt.
Reglerna bör enligt min mening ändras så att det inte riskeras att
vigslar blir ogiltiga på det sätt som kunnat ske hittills.
Som jag har anfört i det föregående (avsnitt 2.1) är det i Sverige en
gammal princip att vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan
skall vara möjlig. Sedan länge har också olika trossamfund medgetts
vigselrätt. De problem som jag har redovisat hör samman med denna
princip så till vida att de inte skulle ha uppkommit om inte vigselrätt
hade medgetts andra trossamfund än Svenska kyrkan. Enligt min
mening bör vi dock slå vakt om den angivna principen. De problem
som finns synes också i huvudsak kunna lösas genom att reglerna om
medgivande av vigselrätt och förordnande av vigselförrättare
utformas något annorlunda.
I detta sammanhang avser jag också att ta upp frågan om ärenden
angående vigselrätt kan handläggas av en myndighet i stället för, som
i dag, av regeringen.
2.3.2 Vem skall besluta i frågor om vigselrätt för trossamfund?
Mitt förslag: Kammarkollegiet, och inte som nu regeringen, skall
pröva frågor om vigselrätt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian
s. 14).
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att den
nuvarande ordningen bör bestå.
1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 211
Skälen för mitt förslag: Att delegera regeringsärenden har sedan Prop. 1992/93:211
länge varit ett viktigt sätt att rationalisera regeringens verksamhet.
Detta gäller både ärenden som regeringen avgör efter besvär och
ärenden som regeringen prövar som första och enda instans. Enligt
de riktlinjer som gäller för delegeringsarbetet bör regeringen befrias
från ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen
som politiskt organ (jfr prop. 1989/90:100 bil. 2 s. 49). Jag anser att
det därför bör övervägas om prövningen av frågor om vigselrätt för
andra trossamfund än Svenska kyrkan kan delegeras till en myndig-
het.
Som framgår av redogörelsen i det föregående (avsnitt 2.2) har i
regeringens praxis, vilken får ses i belysning av tidigare förarbetsut-
talanden, utbildats fasta normer för bedömningen av frågor om
vigselrätt för trossamfund. En samlad bedömning görs av flera
omständigheter, såsom samfundets organisation och verksamhet,
antalet medlemmar i samfundet och samfundets vigselordning. Även
kvalifikationerna hos den eller dem som avses bli vigselförrättare
ingår i denna bedömning.
Som jag kommer att utveckla längre fram (avsnitt 2.3.4) bör
väsentligen samma principer tillämpas även i fortsättningen. Mot
bakgrund av detta finns det knappast fog för att anse att prövningen
av frågor om vigselrätt kräver ett ställningstagande av regeringen som
politiskt organ. En klar majoritet av remissinstanserna delar denna
ståndpunkt. Prövningen av ärenden om vigselrätt bör därför flyttas till
ett underordnat organ.
I promemorian föreslås att Kammarkollegiet skall pröva dessa
frågor. Majoriteten av remissinstanserna är positiva till det. Kammar-
kollegiet uttalar för egen del att kollegiet är lämpat att handlägga
frågor om vigselrätt.
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) anser att
det bör övervägas om prövningen skall flyttas över till nämnden eller
om nämndens kompetens bör tas till vara på något annat sätt.
Nämnden, som består av företrädare för olika trossamfund och
församlingar, har till uppgift att fördela statsbidrag till andra trossam-
fund än Svenska kyrkan (se 1 och 2 §§ förordningen /1989:272/ med
instruktion för Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund).
Sveriges frikyrkoråd och De fria kristna samfundens råd instämmer
i SST:s synpunkter. Det anmärks dock att det finns olika upp-
fattningar bland medlemssamfunden om SST:s roll.
Jag anser för min del - i likhet med de flesta remissinstanserna - att
Kammarkollegiet är den myndighet som är mest lämpad att pröva
frågor om vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan. SST
har dock kunskaper om olika trossamfund som bör tas till vara. Till
detta återkommer jag i specialmotiveringen.
En remissinstans ifrågasätter om det är nödvändigt att pröva frågan
10
om ett trossamfund skall anförtros vigselrätt. Det anförs att beslutet Prop. 1992/93:211
om förordnande av vigselförrättare får anses innebära även ett
ställningstagande till frågan om samfundets vigselrätt.
När frågan om vigselrätt prövas skall det göras en samlad be-
dömning av flera omständigheter. Jag återkommer längre fram till
dessa (avsnitt 2.3.4). Vad som främst skall bedömas är samfundets
organisation och verksamhetens varaktighet. Denna prövning är av
särskilt slag och av grundläggande betydelse. Den bör, enligt min
mening, hållas åtskild från prövningen av enskilda vigselförrättare.
Ett trossamfund kan i vissa fall fråntas sin vigselrätt. Även denna
prövning bör anförtros åt Kammarkollegiet.
2.3.3 Förordnande och entledigande av vigselförrättare
Mitt förslag: Beslut om förordnande av vigselförrättare skall
meddelas av Kammarkollegiet. De nuvarande behörighetsbevisen
skall avskaffas och behörigheten att viga inträda omedelbart
genom beslutet. Ett förordnande skall gälla tills vidare eller till en
viss angiven dag. Förordnande av vigselförrättare skall kunna åter-
kallas av Kammarkollegiet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian
s. 11).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget. En remissinstans anser att vigselförrättare bör förordnas av
länsstyrelsen.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande regler är präster och
andra befattningshavare i andra trossamfund än Svenska kyrkan
behöriga att viga, om dels regeringen har medgett samfundet
vigselrätt och dels länsstyrelsen har utfärdat intyg om behörigheten.
En följd av att behörighetsbevis utfärdas är, förutom att vigselförrät-
taren blir behörig, att det hos olika länsstyrelser finns uppgifter om
vilka som är behöriga vigselförrättare. Enligt min mening är det, med
hänsyn till att det rör sig om myndighetsutövning, ställt utom tvivel
att uppgifter om behöriga vigselförrättare måste finnas hos någon
myndighet. I detta avseende fyller tydligen behörighetsbevisen en god
funktion. Samtidigt måste man konstatera att det faktum att behörig-
heten inträder först när behörighetsbevis har utfärdats är orsaken till
många av de olägenheter som jag tidigare har redovisat.
Det har nämligen visat sig att ordningen med behörighetsbevis har
missuppfattats på många håll. Man har inte förstått att behörighets-
bevisen är en förutsättning för att vigselförrättaren skall vara behörig.
Vigslar har därför i flera fall förrättats av personer som väl varit
förordnade som vigselförrättare men som inte fått behörighetsbevis
11
hos länsstyrelsen.
Den nuvarande ordningen kom till när äktenskapsbalken infördes.
Tidigare gällde att vigselförrättaren var behörig innan länsstyrelsen
hade utfärdat något intyg. Behörigheten fick visserligen inte utövas
dessförinnan, men om så skedde ansågs vigseln ändå giltig. Om
behörigheten gäller från förordnandet elimineras tydligen de nyss-
nämnda problemen. En ny ordning bör därför utformas på det sättet.
En återgång till den ordning som gällde före äktenskapsbalken
skulle dock innebära att det inte kommer att finnas helt tillförlitliga
register över behöriga vigselförrättare hos någon myndighet. Som jag
tidigare har berört utser trossamfunden själva vigselförrättare i de
flesta fall. Det är visserligen möjligt att ålägga trossamfunden en
skyldighet att hos en myndighet anmäla vilka vigselförrättare som
förordnats, men man kan enligt min mening inte bortse från att
sådana uppgifter, t.ex. av förbiseende, kan försenas eller helt utebli.
Att införa en uppgiftsskyldighet med exempelvis vite som sanktion
gör ingen skillnad i detta avseende.
Vad jag har sagt leder till den slutsatsen att beslut om förordnande
av vigselförrättare bör fattas av en myndighet. Vigselförrättarens
behörighet bör, som jag redan sagt, inträda genast med beslutet.
Myndigheten får därigenom en aktuell förteckning över de personer
som är behöriga att vara vigselförrättare.
Frågan uppkommer då om det finns anledning att behålla de
särskilda behörighetsbevis som länsstyrelserna i dag utfärdar.
Förutom att de medför behörighet för vigselförrättare och innehåller
vissa uppgifter om vigselförrättare torde behörighetsbevisen inte ha
någon annan funktion än att de gör det möjligt för vigselförrättaren
att styrka sin behörighet (jfr NJA II 1951 s. 315). I alla dessa
hänseenden kan behörighetsbevisen enligt den föreslagna ordningen
ersättas av det förordnande som myndigheten utfärdar. Särskilda
behörighetsbevis kan därför undvaras.
Jag har nyss föreslagit att Kammarkollegiet skall anförtros pröv-
ningen av vilka trossamfund som skall ha vigselrätt. Det ter sig då
naturligt att Kammarkollegiet också får besluta om förordnande och
entledigande av vigselförrättare. Detta är också promemorians
förslag. Det tillstyrks av majoriteten av remissinstanserna.
En remissinstans anser att vigselförrättare bör förordnas och
entledigas av länsstyrelserna eftersom dessa har god lokal- och
personkännedom och dessutom förordnar borgerliga vigselförrättare.
Länsstyrelserna sysslar i dag med vigselärenden därigenom att de
förordnar borgerliga vigselförrättare och utfärdar behörighetsbevis för
vigselförrättare i andra trossamfund än Svenska kyrkan. Som jag nyss
har anfört bör behörighetsbevisen inte längre finnas kvar. Att ge
länsstyrelserna uppgiften att pröva frågor om förordnande och
entledigande av vigselförrättare skulle innebära en spridning av
Prop. 1992/93:211
12
prövningen till ett stort antal myndigheter, vilka var för sig endast Prop. 1992/93:211
undantagsvis skulle komma i kontakt med denna ärendetyp. En sådan
ordning skulle också innebära att uppgifter om behöriga vigselförrät-
tare inte skulle vara samlade vid en myndighet, vilket försvårar för
den som vill kontrollera om en viss vigselförrättare är behörig.
Min slutsats är att Kammarkollegiet bör besluta inte bara i frågor
om vigselrätt för trossamfund utan också i frågor om förordnande av
vigselförrättare.
På motsvarande sätt bör Kammarkollegiet besluta i frågor som rör
återkallelse av ett förordnande att vara vigselförrättare. Härigenom
uppnås, även i fråga om behörighetens upphörande, att registret över
vigselförrättare kan hållas aktuellt.
Att inte trossamfunden själva utan Kammarkollegiet beslutar om
återkallelse medför visserligen att en person under en kortare tid kan
vara behörig att viga, trots att hans samfund inte önskar det. Men
denna konsekvens, som får vägas mot fördelen av att det inte kan
råda någon tvekan om när behörigheten upphör, kan enligt min
mening accepteras.
En annan fråga är för hur lång tid behörigheten skall gälla. För
närvarande utformas förordnandena för vigselförrättare i regel så att
de gäller så länge vigselförrättaren har kvar sin befattning. Det kan
emellertid uppstå situationer där det inte är alldeles klart huruvida en
vigselförrättare har lämnat sin befattning eller inte. Även detta har
orsakat problem med vigslar som visat sig vara ogiltiga.
Jag anser att det vid varje givet tillfälle bör stå klart huruvida
behörighet att viga föreligger eller inte. Förordnanden att vara
vigselförrättare bör därför inte knytas till en viss händelse utan gälla
antingen tills vidare, dvs. intill dess att beslut meddelas om åter-
kallelse, eller också till en viss angiven dag.
Ytterligare en fråga rör prövningen av vigselförrättarens lämplighet
för uppdraget. För närvarande gäller att denna uppgift i många fall
har anförtrotts samfundet. Huruvida en ändring i detta förhållande
bör göras måste bli beroende av om det finns sakliga skäl för det.
Det resonemang jag har fört i det föregående har utmynnat i att den
formella beslutanderätten bör flyttas från samfunden till Kammarkol-
legiet. Men det har inte framkommit något i detta ärende som ger
anledning att anse att de samfund som i dag utför kunskapspröv-
ningen av vigselförrättare inte skulle kunna göra detta även fram-
deles. Tvärtom är jag övertygad om att den nuvarande ordningen i
detta avseende från många aspekter är lämplig.
Vad jag nu har anfört leder till slutsatsen att Kammarkollegiet bör
kunna uppdra åt vissa trossamfund att själva utföra prövningen av
tänkta vigselförrättare. Jag skall strax återkomma till frågan om vad
denna prövning bör innefatta.
Den möjlighet som regeringen i dag har att i efterhand giltigförklara
13
en ogiltig vigsel vid synnerliga skäl bör behållas (se 4 kap. 2 § Prop. 1992/93:211
äktenskapsbalken).
2.3.4 Vilka krav bör ställas på trossamfunden resp, vigselför-
rättarna?
Mitt förslag: Reglerna om medgivande av vigselrätt och för-
ordnande av vigselförrättare skall samlas i en ny lag. I lagen
anges dels vad som krävs av ett trossamfund för att det skall få
vigselrätt, dels vilka krav som ställs på vigselförrättare. Vidare
anges förutsättningarna för att vigselrätten resp, förordnandet
skall få återkallas.
Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt (se
promemorian s. 20 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några in-
vändningar mot förslaget. Några remissinstanser har haft synpunkter
på den lagtekniska utformningen.
Skälen för mitt förslag: Med den nya ordning som jag föreslår bör
reglerna om vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan
samlas i en ny lag. I lagen bör det anges dels vad som krävs av ett
trossamfund för att det skall få vigselrätt, dels vilka krav som ställs
på vigselförrättare.
Förutsättningarna för att ett trossamfund skall medges vigselrätt bör
vara väsentligen desamma som enligt regeringens hittillsvarande
praxis (se avsnitt 2.2). I lagen bör därvid uttryckligen anges att
samfundet skall ha en varaktig verksamhet och en organisation som
gör att det kan antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel
kommer att iakttas. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
tillämpningsfrågor.
Som jag redan har varit inne på (se avsnitt 2.3.2) kan ett trossam-
fund i vissa fall fråntas sin vigselrätt. Förutsättningarna för det - som
bör anges i den nya lagen - bör liksom hittills vara att samfundet inte
längre uppfyller de krav som gäller för att få vigselrätt.
I den nya lagen bör vidare anges vilka krav som skall vara
uppfyllda för att någon skall kunna förordnas till vigselförrättare.
Liksom hittills bör krävas att den som skall förordnas har de
kunskaper som behövs för att äktenskapsbalkens regler om vigsel
skall iakttas. Han måste också känna till de åtgärder som en vigsel-
förrättare i övrigt måste vidta i samband med vigseln.
Som jag tidigare nämnt (se avsnitt 2.3.3) bör Kammarkollegiet
kunna återkalla ett förordnande att vara vigselförrättare när det finns
skäl för det. Grunderna för att en sådan återkallelse skall få ske bör
anges i lagen. Återkallelse bör kunna ske dels när det framkommer
14
att den ifrågavarande vigselförrättaren inte längre uppfyller de Prop. 1992/93:211
kunskapskrav som ställts upp i lagen, dels när vigselförrättaren
missköter sitt uppdrag, t.ex. genom att inte iaktta de bestämmelser
som gäller för vigsel.
Som jag har berört tidigare är det samfunden som bör få vigsel-
rätten. Det är också samfunden som avgör om man skall ansöka om
att en viss person skall utses till vigselförrättare. Systemet bygger
alltså på att den som utses till vigselförrättare har samfundets
förtroende. Det är då också logiskt att samfundet skall kunna få en
vigselförrättare entledigad utan vidare prövning av de skäl som
samfundet kan ha för en begäran om entledigande. Av lagen bör
därför framgå att Kammarkollegiet skall återkalla ett förordnande att
vara vigselförrättare, om det begärs av samfundet.
2.3.5 Bör Kammarkollegiets beslut i vigselärenden kunna
överklagas?
Mitt förslag: Kammarkollegiets beslut i vigselärenden skall inte
kunna överklagas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian
s. 16).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar förslaget.
Tre remissinstanser anser dock att beslut i vigselärenden bör kunna
överklagas till regeringen. Två remissinstanser anser att det bör
finnas en möjlighet för Kammarkollegiet att i särskilt komplicerade
fall överlämna en fråga om vigselrätt till regeringen för prövning.
Skälen för mitt förslag: Kammarkollegiets prövning av vigselfrå-
gor har ofta stor betydelse för de berörda trossamfunden och för
enskilda personer. Prövningen kan också ibland innefatta besvärliga
bedömningar. Detta talar för att besluten skall kunna överklagas.
Ärendena är emellertid av ett sådant slag att den handläggande
myndigheten snabbt kommer att upparbeta en exklusiv kompetens. En
fast praxis är etablerad sedan länge och det finns enligt min mening
inte anledning att avvika från de principer som följts hittills.
Prövningen torde därför sällan bereda några svårigheter. I de fall där
nya omständigheter kan tillföras eller sökanden vill anföra nya
argument finns det möjlighet att ta upp frågan till ny prövning.
Samfundens möjligheter att inge förnyade ansökningar till prövnings-
myndigheten är i princip obegränsade. Därtill kommer att samfunden
enligt vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.3.4) bör ha rätt att efter
anmälan få en vigselförrättares behörighet återkallad.
Jag anser därför, vid en samlad bedömning, att det får anses
tillräckligt att frågorna prövas i en instans. Ärendena är inte av ett
15
sådant slag att de avser enskildas civila rättigheter. Att Sverige är Prop. 1992/93:211
bundet av Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna föranleder därför enligt
min mening inte någon annan bedömning.
Jag anser inte att det finns skäl att införa en ordning som innebär
att komplicerade ärenden kan överlämnas till regeringen.
2.4 Kostnader
De föreslagna ändringarna har till syfte att rationalisera verksamheten
och att minska antalet fall där en vigsel i efterhand kan visa sig vara
ogiltig. Ändringarna innebär att prövningen av ärenden om vigselrätt
för andra trossamfund än Svenska kyrkan och frågor om förordnande
av vigselförrättare skall skötas av Kammarkollegiet samt att regering-
ens och länsstyrelsernas befattning med ärendena upphör.
Ändringarna medför en minskning av arbetsbelastningen hos
regeringen och hos länsstyrelserna. Där frigörs alltså resurser. För
såväl regeringen som de enskilda länsstyrelserna torde dock, som
flera remissinstanser har framhållit, resursbesparingen vara av
marginell betydelse.
Kammarkollegiet får ökade arbetsuppgifter. Frågan om finansiering-
en av detta får prövas i annat sammanhang.
2.5 Ikraftträdande m.m.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. En
lämplig tidpunkt är den 1 juli 1993.
De ansökningar om vigselrätt eller om förordnande av vigselförrät-
tare som har gjorts hos regeringen före den 1 juli 1993 men som inte
har fattats beslut om vid denna tidpunkt bör överlämnas till Kammar-
kollegiet för avgörande. För detta behövs inte några särskilda
övergångsbestämmelser (jfr prop. 1972:8 s. 33).
Vigselförrättare som har förordnats med tillämpning av nuvarande
regler är behöriga att viga först efter det att länsstyrelsen har utfärdat
ett behörighetsbevis. Med de föreslagna reglerna försvinner behörig-
hetsbevisen och behörigheten inträder direkt genom förordnandet.
Som föreslås i promemorian bör de nya reglerna gälla även i de fall
då ett förordnande har meddelats före ikraftträdandet. Det betyder att
den som är förordnad som vigselförrättare men för vilken behörig-
hetsbevis inte har utfärdats blir behörig genom att lagen träder i
kraft. Vidare betyder det att förordnandet kan upphöra endast efter
beslut av Kammarkollegiet, om det inte angetts i förordnandet att det
upphör en viss dag.
16
Ett praktiskt problem av övergångskaraktär är hur Kammarkollegiet Prop. 1992/93:211
skall få kännedom om vilka personer som för närvarande är behöriga
att förrätta vigsel. Länsstyrelserna har uppgifter om de vigselförrätta-
re som enligt nuvarande regler är behöriga att förrätta vigsel. Har
vederbörande avlidit eller har hans befattning upphört efter den 1
januari 1988 är detta dock inte känt för länsstyrelsen. Självfallet har
länsstyrelsen inte heller kännedom om sådana vigselförrättare som är
förordnade men som inte anmälts till länsstyrelsen för utfärdande av
behörighetsbevis.
Länsstyrelserna bör självfallet överlämna de uppgifter de har om
vigselförrättare till Kammarkollegiet. Kammarkollegiet bör också hos
de trossamfund som enligt nuvarande regler har rätt att förordna
vigselförrättare höra efter vilka personer som har förordnats till
vigselförrättare inom samfundet. Vidare bör Kammarkollegiet ta reda
på om något förordnande har återkallats eller om någon behörig
vigselförrättare har avlidit.
Genom de åtgärder som jag nu har beskrivit torde Kammarkollegiet
kunna få kompletta eller nära nog kompletta uppgifter om behöriga
vigselförrättare. Skall man få en garanti för att uppgifterna är
kompletta torde det behöva föreskrivas att de vigselförrättare som har
förordnats före lagens ikraftträdande behåller sin behörighet endast
om samfunden före en viss dag lämnar uppgifter om dem till
Kammarkollegiet. Jag instämmer i promemorians ståndpunkt (s. 19)
att det inte är påkallat med en sådan övergångsregel.
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken
2. lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än svenska
kyrkan.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
4.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
4 kap.
3 §
Behörig att vara vigselförrättare är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. sådan präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund
som har förordnande enligt bestämmelserna i lagen (1993:000) om
17
rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund ån Svenska kyrkan, Prop. 1992/93:211
3. lagfaren domare i tingsrätt, eller
4. den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.
Paragrafen innehåller regler om vilka som är behöriga att förrätta
vigsel. I punkt 2 har gjorts en ändring beträffande vigselförrättare i
andra trossamfund än Svenska kyrkan. Den nya lydelsen innehåller
en hänvisning till den nya lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra
trossamfund än Svenska kyrkan. I den lagen finns bestämmelser om
tillstånd att förrätta vigsel för andra trossamfund än Svenska kyrkan
och om förordnande av vigselförrättare i sådana samfund.
4.2 Förslaget till lag om rätt att förrätta vigsel inom
andra trossamfund än Svenska kyrkan
1 §
Annat trossamfund än Svenska kyrkan kan ges tillstånd att förrätta
vigsel, om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet har en
sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äkten-
skapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande
åtgärder kommer att iakttas. Har tillstånd givits, får vigsel inom
samfundet förrättas av den som förordnats enligt 2 § att vara
vigselförrättare.
Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammarkollegiet
efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.
Enligt denna paragraf kan andra trossamfund än Svenska kyrkan
medges rätt att förrätta vigsel.
I första stycket anges som en första förutsättning att samfundet
skall ha en varaktig verksamhet. Om det är fråga om en samman-
slutning som vid en samlad bedömning kan antas vara av mera
tillfällig karaktär, skall vigselrätt alltså inte medges.
Frågan om verksamheten skall anses varaktig bör bedömas bl.a.
med hänsyn till den tid som den har pågått. I första hand bör därvid
beaktas den verksamhet som bedrivits i Sverige men även verksamhet
utomlands kan tillmätas viss betydelse. I kravet på varaktighet ligger
också att det skall kunna antas att verksamheten kommer att fortsätta
under lång tid. Vid denna bedömning kan samfundets storlek och om-
fattningen av dess verksamhet vara av betydelse men också dess
stabilitet i övrigt. En omständighet som ofta kan ge ledning är om
samfundet har beviljats statsbidrag för sin verksamhet av Samarbets-
nämnden för statsbidrag till trossamfund.
En andra förutsättning för vigselrätt är att samfundet skall ha en
organisation som erbjuder tillräckliga garantier för att bestämmelserna
om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttas. De bestäm-
melser som är aktuella är dels 4 kap. 2 § äktenskapsbalken om hur
en vigsel skall gå till, dels 4 kap. 5 - 8 §§ äktenskapsbalken om
18
ordningen för vigseln, kontroll av hindersbevis och underrättelse till Prop. 1992/93:211
skattemyndighet. I första hand är detta skyldigheter som åligger den
enskilda vigselförrättaren. Organisationen måste dock vara sådan att
även samfundet tar ett ansvar för att bestämmelserna efterlevs.
Den praxis som hittills har utbildats bör kunna ge ledning även
framdeles vid bedömningen av om förutsättningar för tillstånd att
förrätta vigsel föreligger. Denna praxis har redovisats i avsnitt 2.2.
I andra stycket anges att frågan om vigselrätt prövas av Kammar-
kollegiet efter ansökan av samfundet. Härav följer att samfundet
måste ha utsett någon eller några som är behöriga att företräda
samfundet. Inget sägs i lagen om vad ansökningen skall innehålla.
Självfallet bör dock samfundet redovisa sådant som är av betydelse
för Kammarkollegiets prövning.
Ett tillstånd att förrätta vigsel skall gälla tills vidare. I 3 § första
stycket anges under vilka förutsättningar ett tillstånd att förrätta vigsel
skall återkallas.
2 §
Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har fått
tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan
befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.
Innan en person förordnas till vigselförrättare skall Kammarkollegiet
pröva att han har de kunskaper som behövs för uppdraget. Kammar-
kollegiet får uppdra åt trossamfundet att utföra denna prövning.
Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det
inte har begränsats att gälla till en angiven dag.
Paragrafen innehåller regler om förordnande av vigselförrättare.
Bestämmelsen innebär att endast den som har förordnats till vigselför-
rättare av Kammarkollegiet är behörig att förrätta vigsel. Enligt första
stycket kan ett sådant förordnande meddelas endast på begäran av
trossamfundet. Förordnandet bör utformas så att det namnger den
eller de befattningshavare som avses.
En vigselförrättare skall ha sådana kunskaper att äktenskapsbalkens
regler om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att
iakttas. Innan ett förordnande att vara vigselförrättare meddelas måste
det därför prövas om den föreslagne har sådana kunskaper. Det följer
av andra stycket. Vigselförrättaren måste ha kännedom om innehållet
i bestämmelserna i 4 kap. 2 och 5 - 8 §§ äktenskapsbalken. Av de
krav som enligt 1 § ställs på samfundet framgår att samfundet har ett
ansvar för att vigselförrättama får tillräckliga kunskaper.
I vissa fall kan det redan av de handlingar som har fogats till
ansökan om förordnande av vigselförrättare framgå att den föreslagne
vigselförrättaren har de kunskaper som krävs för uppdraget. Om så
inte är fallet får Kammarkollegiet på annat sätt förvissa sig om att
han besitter erforderliga kunskaper, exempelvis genom ett personligt
19
sammanträffande. Ett annat sätt som har använts i regeringens Prop. 1992/93:211
handläggning är att lagmannen vid en tingsrätt ombeds att vid ett
personligt sammanträffande förhöra sig om den föreslagne vigselför-
rättarens kunskaper och därefter avge ett skriftligt yttrande.
Prövningen är avsedd att säkerställa att vigselförrättaren har
erforderliga kunskaper om gällande regler om vigslar. Någon
ytterligare prövning är inte avsedd att äga rum. Bedömningen av en
vigselförrättares kvalifikationer och lämplighet i övrigt får således
ankomma på trossamfundet.
Kammarkollegiet har möjlighet att överlämna den kunskapsprövning
som annars ankommer på kollegiet till trossamfundet. Avsikten med
denna föreskrift är att vissa trossamfund, främst sådana som hittills
har haft rätt att förordna vigselförrättare, även fortsättningsvis skall
kunna anförtros uppgiften att fullt ut pröva presumtiva vigselförrätta-
res lämplighet. Uppdraget till samfundet torde i regel kunna utformas
generellt, men det finns inget hinder mot att uppdraget begränsas till
ett enskilt fall om förhållandena så påkallar. Har Kammarkollegiet
uppdragit åt ett trossamfund att utföra kunskapsprövningen av
blivande vigselförrättare, får samfundets ansökan om förordnande av
en viss person anses innebära att samfundet konstaterat att veder-
börande besitter tillräckliga kunskaper. Ansökan kan då bifallas
omedelbart.
Till skillnad från vad som gällde tidigare inträder behörigheten att
viga omedelbart genom Kammarkollegiets tillståndsbeslut.
Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller enligt tredje stycket
som huvudregel tills vidare. Det betyder att vigselförrättaren är
behörig att viga intill dess att Kammarkollegiet meddelar beslut om
upphävande av förordnandet. I vissa fall kan det dock finnas skäl att
begränsa förordnandet. Ett skäl kan vara att det rör sig om en
pensionerad vigselförrättare som tillfälligtvis skall fylla en vakans.
Kammarkollegiet har då möjlighet att begränsa förordnandet att gälla
till en viss dag. Däremot får förordnandet inte utformas så att det
upphör när en viss händelse inträffar. Skälen för detta har behandlats
i avsnitt 2.3.3.
3 §
Om Kammarkollegiet finner att ett trossamfund som fått tillstånd att
förrätta vigsel inte längre uppfyller kraven enligt 1 §, skall Kammar-
kollegiet återkalla tillståndet.
Uppfyller en vigselförrättare inte längre kraven enligt 2 § andra
stycket eller missköter vigselförrättaren sin uppgift, skall Kammarkol-
legiet återkalla förordnandet att vara vigselförrättare.
Ett förordnande att vara vigselförrättare skall återkallas av Kammar-
kollegiet, om samfundet begär det.
Om en vigselförrättare avlider, skall samfundet snarast anmäla detta
till Kammarkollegiet.
20
Paragrafen handlar om återkallelse av vigselrätt, om återkallelse av Prop. 1992/93:211
förordnande för vigselförrättare och om åtgärder i anledning av
vigselförrättares död.
Om ett samfund inte längre uppfyller kraven enligt 1 § skall
Kammarkollegiet besluta att återkalla vigselrätten. Detta följer av
första stycket. En situation som kan göra ett sådant beslut aktuellt är
att ett trossamfund ändras organisatoriskt på ett sådant sätt att det inte
längre kan antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och
därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. En annan
situation kan vara att ett trossamfund helt eller delvis upphör med sin
verksamhet.
Av andra stycket följer att Kammarkollegiet kan återkalla behörig-
heten för en vigselförrättare. Vigselförrättare kan förekomma endast
inom trossamfund som har vigselrätt. Om Kammarkollegiet återkallar
vigselrätten, skall också förordnanden av vigselförrättare återkallas.
Ett sådant beslut kan också bli aktuellt om det visar sig att vigselför-
rättaren inte har de kunskaper som enligt 2 § krävs för uppdraget.
Kammarkollegiet kan även återkalla förordnandet om kollegiet får
kännedom om att en vigselförrättare vid upprepade tillfallen har
åsidosatt äktenskapsbalkens bestämmelser, t.ex. genom att viga utan
föregående hindersprövning.
Också i andra fall kan det finnas anledning att upphäva ett förord-
nande. Det vanligaste skälet torde vara att vigselförrättaren lämnar
den befattning som har föranlett att han blivit vigselförrättare. Det
kan också vara så att trossamfundet av andra skäl inte vill ha kvar en
viss person som vigselförrättare. Detta är frågor som samfundet har
att bestämma om. Enligt tredje stycket skall därför Kammarkollegiet
alltid upphäva ett förordnande att vara vigselförrättare, om trossam-
fundet begär detta.
I alla de fall då ett samfunds vigselrätt eller en vigselförrättares
förordnande återkallas, upphör tillståndet eller behörigheten omedel-
bart genom Kammarkollegiets beslut.
Av ordningsskäl föreskrivs i fjärde stycket att trossamfund snarast
skall anmäla till Kammarkollegiet när en vigselförrättare har avlidit.
4 §
Ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel skall hålla
Kammarkollegiet underrättat om vem som är behörig att företräda
samfundet samt om samfundets postadress.
Den som har förordnats till vigselförrättare skall hålla Kammarkol-
legiet underrättat om sin postadress.
Bestämmelserna i 4 § syftar till att åstadkomma att Kammarkollegiet
skall ha tillgång till de uppgifter som kollegiet behöver för att snabbt
kunna kommunicera med ett trossamfund som har vigselrätt eller med
en vigselförrättare. Detta kan vara av betydelse bl.a. vid förändringar Prop. 1992/93:211
i vigselrätten.
Någon särskild sanktion för den händelse att ett samfund eller en
vigselförrättare inte följer bestämmelserna i förevarande paragraf har
inte ställts upp. En återkommande misskötsamhet i detta avseende kan
naturligtvis läggas i den negativa vågskålen vid en bedömning av om
det finns skäl att återkalla vigselrätt eller förordnande som vigselför-
rättare.
5 §
Beslut av Kammarkollegiet enligt denna lag får inte överklagas.
Att Kammarkollegiets beslut inte kan överklagas medför att beslut om
tillstånd att förrätta vigsel och förordnande av vigselförrättare gäller
omedelbart. Detsamma gäller beträffande beslut om återkallelse av
vigselrätten och om entledigande av vigselförrättare.
Ikraftträdande m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Ett förordnande att vara vigselförrättare som har meddelats före
ikraftträdandet och som inte har upphört att gälla före den tidpunkten
gäller som om det hade meddelats med tillämpning av denna lag.
Enligt övergångsbestämmelsen skall tidigare meddelade förordnanden
att vara vigselförrättare gälla som om de hade meddelats med
tillämpning av den nya lagen. Den nya lagens regler om att en
förordnad vigselförrättare omedelbart blir behörig att viga får alltså
betydelse även beträffande vigselförrättare som förordnats av
regeringen eller utsetts av ett frikyrkosamfund enligt tidigare gällande
regler. En sådan vigselförrättare är följaktligen alltid behörig att viga
efter den nya lagens ikraftträdande, även om behörighetshandlingar
enligt tidigare regler inte har utfärdats.
Också reglerna i den nya lagen om återkallelse av förordnande
kommer att gälla samtliga vigselförrättare, oavsett när de förordnats.
Det betyder till en början att det endast är Kammarkollegiet som kan
återkalla ett förordnande att vara vigselförrättare. Det betyder också
att förordnanden som inte har begränsats att gälla till en viss dag
kommer att gälla tills vidare, dvs. till dess att Kammarkollegiet
återkallar förordnandet eller vigselförrättaren avlider. Sådana
förordnanden som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande
och som innehåller att förordnandet gäller så länge vederbörande
kvarstår i sin befattning kommer alltså efter den nya lagens ikraft-
trädande att gälla tills vidare. Men har ett sådant förordnande enligt
sin lydelse upphört före ikraftträdandet skall det naturligtvis alltjämt
anses ha upphört när den nya lagen har trätt i kraft.
Utan att det sägs uttryckligen gäller naturligtvis ett tidigare
22
medgivande om vigselrätt för ett samfund även efter det att den nya Prop. 1992/93:211
lagen har trätt i kraft. Den nya lagens regler om återkallelse av
vigselrätt gäller även beträffande sådana äldre medgivanden.
4.3 Följdändringar
De nya bestämmelserna föranleder att förordningen (1951:703) med
vissa bestämmelser ang. vigselförrättare inom annat trossamfund än
Svenska kyrkan och förordningen (1987:1017) om vigselförrättare i
annat trossamfund än Svenska kyrkan bör upphävas. Det får an-
komma på regeringen att vidta dessa åtgärder.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regering-
en föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
23
Sammanfattning av departementspromemorian Behörighet att Prop. 1992/93:211
förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan Bilaga 1
m.m. (Ds 1992:94)
I denna promemoria föreslås ändringar i de nuvarande reglerna om
vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan. Bl.a. föreslås att
Kammarkollegiet skall pröva frågan om vigselrätt för sådana
trossamfund. Vidare föreslås att det alltid skall ankomma på en
myndighet att förordna resp, entlediga vigselförrättare inom ett sådant
samfund som har fått vigselrätt och att denna myndighet skall vara
Kammarkollegiet. Det föreslås vidare att Kammarkollegiets beslut i
sådana frågor inte skall kunna överklagas. Ytterligare en nyhet är att
de nuvarande behörighetsbevisen för vigselförrättare föreslås
avskaffade.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
24
Promemorians lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
Prop. 1992/93:211
Bilaga 2
Behörig att vara vigselförrätta-
re är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. präst eller annan befatt-
ningshavare i annat trossamfund,
om regeringen har medgett sam-
fundet vigselrätt och länsstyrel-
sen har utfärdat intyg om präst-
ens eller befattningshavarens
behörighet,
3. lagfaren domare i tingsrätt,
eller
4. den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.
§
Behörig att vara vigselförrätta-
re är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. präst eller annan befatt-
ningshavare i annat trossamfund
enligt bestämmelserna i lagen
(1993:000) om rätt att förrätta
vigsel inom andra trossamfund
än svenska kyrkan,
3. lagfaren domare i tingsrätt,
eller
4. den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
25
2 Förslag till
Lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än
Svenska kyrkan
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Andra trossamfund än Svenska kyrkan kan medges rätt att
förrätta vigsel inom samfundet. En förutsättning är att samfundet har
en sådan organisation att det måste antas att äktenskapsbalkens
bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder
kommer att iakttas.
Frågor om medgivande av vigselrätt prövas av Kammarkollegiet
efter ansökan av samfundet.
Ett medgivande av vigselrätt gäller tills vidare.
2 § Kammarkollegiet får efter ansökan av ett trossamfund som har
medgetts vigselrätt förordna en präst eller någon annan befattningsha-
vare inom samfundet att förrätta vigsel.
Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det
inte har begränsats att gälla till en angiven dag.
Innan en person förordnas som vigselförrättare, skall Kammarkolle-
giet pröva att denne har de kunskaper som erfordras för uppdraget.
Kammarkollgiet får dock uppdra åt trossamfundet att utföra denna
prövning.
3 § Föreligger inte längre förutsättningarna för ett lämnat medgivan-
de av vigselrätt eller ett förordnande av vigselförrättare, skall Kam-
markollegiet upphäva detta.
Ett förordnande att vara vigselförrättare skall alltid upphävas av
Kammarkollegiet, om samfundet begär det.
Om en vigselförrättare avlider, skall trossamfundet snarast anmäla
detta till Kammarkollegiet.
4 § Ett trossamfund som har medgivits vigselrätt skall hålla
Kammarkollegiet underrättat om vem som är behörig att företräda
samfundet samt om samfundets postadress.
Den som förordnats som vigselförrättare skall hålla Kammarkol-
legiet underrättat om sin postadress.
5 § Beslut av Kammarkollegiet enligt denna lag får inte överklagas.
Prop. 1992/93:211
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Ett förordnande att vara vigselförrättare som har meddelats före
lagens ikraftträdande gäller som om det hade meddelats med tillämp-
ning av den nya lagen.
26
Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över Prop. 1992/93:211
promemorian Behörighet att förrätta vigsel inom andra Bilaga 3
trossamfund än Svenska kyrkan m.m. (Ds 1992:94)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Göta hovrätt,
Umeå tingsrätt, Riksskatteverket, Statens invandrarverk, Kammarkol-
legiet, länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län,
Malmö län och Uppsala län samt Svenska kyrkans centralstyrelse,
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, De fria kristna
samfundens råd / Samråd, Sveriges frikyrkoråd och Pingstförsam-
lingarnas vigselnämnd.
Statistiska centralbyrån har avstått från att yttra sig.
27
Lagradsremissens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
Prop. 1992/93:211
Bilaga 4
Behörig att vara vigselförrätta-
re är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. präst eller annan befatt-
ningshavare i ett annat trossam-
fund, om regeringen har medgett
samfundet vigselrätt och länssty-
relsen har utfärdat ett intyg om
prästens eller befattningshava-
rens behörighet,
3. lagfaren domare i tingsrätt,
eller
4. den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.
§
Behörig att vara vigselförrätta-
re är
1. präst i Svenska kyrkan,
2. präst eller annan befatt-
ningshavare i andra trossamfund
enligt bestämmelserna i lagen
(1993:000) om rätt att förrätta
vigsel inom andra trossamfund
än Svenska kyrkan,
3. lagfaren domare i tingsrätt,
eller
4. den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
28
2 Förslag till
Prop. 1992/93:211
Bilaga 4
Lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än
Svenska kyrkan
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Andra trossamfund än Svenska kyrkan kan ges tillstånd att
förrätta vigsel, om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet
har en sådan organisation att det måste antas att äktenskapsbalkens
bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder
kommer att iakttas. Har tillstånd givits, får vigsel inom samfundet
förrättas endast av någon som efter ansökan av samfundet förordnats
enligt 2 § att vara vigselförrättare.
Frågor om tillstånd att förrätta vigsel prövas av Kammarkollegiet
efter ansökan av samfundet.
Ett tillstånd att förrätta vigsel gäller tills vidare.
2 § Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har
fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan
befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.
Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det
inte har begränsats att gälla till en angiven dag.
Innan en person förordnas till vigselförrättare skall Kammarkollegiet
pröva att han har de kunskaper som behövs för uppdraget. Kammar-
kollegiet får uppdra åt trossamfundet att utföra denna prövning.
3 § Om Kammarkollegiet finner att ett trossamfund som fått tillstånd
att förrätta vigsel inte längre uppfyller kraven enligt 1 §, skall
Kammarkollegiet återkalla tillståndet.
Uppfyller en vigselförrättare inte längre kraven enligt 2 § tredje
stycket eller missköter vigselförrättaren sin uppgift, skall Kammar-
kollegiet återkalla förordnandet att vara vigselförrättare.
Ett förordnande att vara vigselförrättare skall alltid återkallas av
Kammarkollegiet, om samfundet begär det.
Om en vigselförrättare avlider, skall samfundet snarast anmäla detta
till Kammarkollegiet.
4 § Ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel skall
hålla Kammarkollegiet underrättat om vem som är behörig att
företräda samfundet samt om samfundets postadress.
Den som har förordnats till vigselförrättare skall hålla Kammarkol-
legiet underrättat om sin postadress.
29
5 § Beslut av Kammarkollegiet enligt denna lag får inte överklagas. Prop. 1992/93:211
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Ett förordnande att vara vigselförrättare som har meddelats före
ikraftträdandet och som inte har upphört att gälla före den tidpunkten
gäller som om det hade meddelats med tillämpning av denna lag.
30
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-02-18
Närvarande-, justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gudrun
Antemar.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1992/93:211
Bilaga 5
31
Innehåll
Prop. 1992/93:211
Regeringens proposition ...................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll............... 1
Propositionens lagförslag...................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 25 februari 1993 ........................ 5
1 Inledning ............................ 5
2 Allmän motivering....................... 6
2.1 Bakgrund ........................ 6
2.2 Nuvarande ordning .................. 7
2.3 Överväganden ..................... 8
2.3.1 Behov av ändringar .............. 8
2.3.2 Vem skall besluta i frågor om vigselrätt
för trossamfund? ................ 9
2.3.3 Förordnande och entledigande av
vigselförrättare ................. 11
2.3.4 Vilka krav bör ställas på trossamfunden
resp, vigselförrättama?............. 14
2.3.5 Bör Kammarkollegiets beslut i vigsel-
ärenden kunna överklagas? ......... 15
2.4 Kostnader ........................ 16
2.5 Ikraftträdande m.m................... 16
3 Upprättade lagförslag..................... 17
4 Specialmotivering ....................... 17
4.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken . 17
4.2 Förslaget till lag om rätt att förrätta
vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan 18
4.3 Följdändringar...................... 23
5 Hemställan ........................... 23
6 Beslut .............................. 23
Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian .......... 24
Bilaga 2 Promemorians lagförslag ............... 25
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna......... 27
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.............. 28
Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde
den 16 februari 1993 .................. 31
gotab 43236, Stockholm 1993
32